RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1922. Första kammaren. Nr 29.

Onsdagen den 3 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj: ts proposition angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst jämte i ämnet väckta motioner.

I anledning av Kungl. Maj: ts ifrågavarande proposition, nr 84,
hade inom riksdagen väckts följande motioner, nämligen inom första kammaren
nr 109, av herr M. Svensson, nr 110, av herrar A. O. Frändén
och J. Carlsson, nr 111, av herr C. G. Schedin m. fl., samt nr 112, aV
herrar T. Julin och C. Winberg, och inom andra kammaren nr 200, av
herr R. Karlsson i Gasabäck, nr 201, av herr O. Carlström i Helgagård
m. fl., nr 202, av herr H. Kinmanson, nr 204, av herr J. A. Jonsson i
Hökhult m. fl., nr 205, av herr A. Månsson i Backa m. fl., nr 206, av
herrar C. Lovén och E. Hage, nr 207, av herr C. Lovén, nr 208, av herr
A. Wiklund m. fl., samt nr 209, av herr E. Hage.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt
:

A) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj: ts förevarande proposition
och med avslag å de av herrar M. Svensson, A. O. Frändén
och J. Carlsson, C. G. Schedin m. fl., T. Julin och C. Winberg, R. Karlsson,
H. Kinmanson, J. A. Jonsson in. fl., A. Månsson m. fl., C. Lovén
och E. Hage (11:206), C. Lovén (11:207), A. Wiklund m. fl. samt
E. Hage (II: 209) i ämnet väckta motionerna, måtte

1) godkänna vid utlåtandet såsom Bil. A. -fogat förslag till kungörelse
med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare'' i statens
tjänst med undantag dock i vad anginge dels de under jordbruksdepartementet
hörande befattningshavare, dels ock befattningshavare vid
flottans pensionskassa och statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl.;

Första kammarens protokoll 1922. Nr 29. 1

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

Nr 29. 2

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg 2) medgiva, att till befattningshavare vid postverket, telegrafverket,
havare^i^tastatens järnvägar, statens vattenfallsverk dyrtidstillägg för år 1922 och
tens tjänst, första halvåret 1923 finge utgå av de medel, av vilka verkets eller institu(Forts.
) tionens omkostnader i övrigt bestredes;

3) till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid nedannämnda verk och institutioner å tilläggsstat för år 1922
anvisa

under sjunde huvudtiteln:

för mynt- och justerings verket ett reservationsanslag å kronor 55,000,
att direkt utgå av inkomst av myntning och justering;
för bank- och fondinspektionen ett reservationsanslag å kronor 38,000,
att direkt utgå av bidrag till bankinspektionen och av bidrag till
fondinspektionen;

för postsparbanken ett reservationsanslag å............kronor 220,000,

att direkt utgå av inkomster av postsparbanksrörelsen;

för kontrollstyrelsens avdelning för ärenden angående skattefri sprit

m. m. ett reservationsanslag å.................................... kronor 24,000,

att direkt utgå av denatureringsavgifter;

under åttonde huvudtiteln:

för statens biografbyrå ett reservationsanslag å.........kronor 19,000,

att direkt utgå av avgifter för granskning av biograf bilder;

under tionde huvudtiteln:

för patent- och registreringsverket ett reservationsanslag
å.................................................................. kronor 290,000,

att direkt utgå av patent- och varumärkes- samt registreringsavgifters
medel;

för försäkringsinspektionen ett reservationsanslag å ... kronor 28,000,
att direkt utgå av bidrag till försäkringsinspektionen;
till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid verk och institutioner, som icke förut i utlåtandet särskilt angivits, å
tilläggsstat för år 1922 såsom förslagsanslag anvisa

under andra huvudtiteln
„ tredje

„ fjärde

„ femte

„ sjätte

„ sjunde „

„ åttonde „

„ tionde „

kronor 3,050,000

„ 825,000

„ 15,000,000

„ 8,850,000

„ 280,000

„ 6,350,000

„ 8,725,000

„ 2,025,000

samt

Onsdagen den 3 maj f. m.

3 Jfr 29.

4) till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg under första DyrtidstUfägg
halvåret 1923 vid nedannämnda verk och institutioner å extra stat för &lbefattn''n0stiden
1 januari—30 juni 1923 anvisa lens tjänst.

(Forts.)

under sjunde huvudtiteln:

för mynt- och justeringsverket ett reservationsanslag
å ............................................................... kronor 20,000,

att direkt utgå av inkomst av myntning och justering;
för bank- och fondinspektionen ett reservationsanslag
å ............................................................... kronor 14,000,

att direkt utgå av bidrag till bankinspektionen och av bidrag till
fondinspektionen;

för kontrollstyrelsens avdelning för ärenden angående skattefri

sprit m. m. ett reservationsanslag å ........................... kronor 9,000,

att direkt utgå av denatureringsavgifter;

under åttonde huvudtiteln:

för statens biografbyrå ett reservationsanslag å ...... kronor 7,500,

att direkt utgå av avgifter för granskning av biograf bilder;

under tionde huzmdtiteln:

för patent- och registreringsverket ett reservationsanslag
å ............................................................ kronor 100,000,

att direkt utgå av patent- och varumärkes- samt registreringsavgifters
medel;

för försäkringsinspektionen ett reservationsanslag å kronor 10,000,
att direkt utgå av bidrag till försäkringsinspektionen;
till bestridande av motsvarande kostnader för befattningshavare vid
verk och institutioner, som icke förut i utlåtandet särskilt angivits, å
extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 såsom förslagsanslag anvisa

kronor 1,075,000

„ 300,000

„ 5,000,000

„ 3,125,000

„ 100,000

„ 1,900,000

„ 3,250,000

„ 800,000

B) att de av herrar O. Carlström m. fl., samt greve G. Lagerbjelke
i ämnet väckta motionerna måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar A. C. Lindblad,
O. U. B. Olsson, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, C. Johansson, A,

under andra huvudtiteln

„ tredje

„ fjärde

„ femte

„ sjätte „

„ sjunde „

„ åttonde „

„ tionde „

Nr 29. 4

Onsdagen den 3 maj f. in.

Dyrtidstillägg Anderson i Råstock, /. B. Eriksson i Grängesberg, K. V. Rydén, O. H:son
^havare^stä ^aldén, C- R- Jansson i Falun och L. J. Carlsson-Frosternd, vilka anten™tjänst.
"sett> att utskottets yttrande och förslag bort hava den lydelse, reserva(Forts.
) tionen utvisade. Nämnda reservanters förslag innebar, att de nuvarande
grunderna för dvrtidstiliäggen skulle bibehållas oförändrade.

Herr Bergqvist: Herr greve och talman, mina herrar! När
jag i denna fråga anslutit mig till den av herr A. C. Lindblad m. fl.
avgivna, vid betänkandet fogade reservationen, har detta visserligen icke
skett på grund därav, att jag underskattar de statsfinansiella svårigheter,
vilka av utskottsmajoriteten framhållits såsom ett huvudskäl för den
reducering av statstjänarnas dyrtidstillägg, som utskottet föreslagit.
Tvärtom uppskattar jag dessa svårigheter till deras fulla värde. Det
är därför givet att, så att säga, en sordin lägges på den frimodighet,
som man eljest skulle vilja lägga i dagen, när man går att kämpa för
tjänstemännens sak. Men då jag sökt överväga denna fråga, har jag
kommit till den bestämda uppfattningen, att en beskäring av statstjänarnas
dyrtidstillägg utöver den, som automatiskt följer av den hastigt
sjunkande indexen, skulle medföra sådana följder, både direkt och indirekt,
att det är bättre att inrikta sig på att övervinna de statsfinansiella
svårigheterna än att på bekostnad av en för statsförvaltningen viktig
samhällsgrupp söka inbespara ett par tiotal miljoner kronor.

Då man år 1919 övergick till systemet med glidande dyrtidstillägg,
byggt på levnadskostnadsindex, rådde i vida kretsar den uppfattningen,
att man slagit in på en väg, där inga större rubbningar av grunderna för
dyrtidstilläggens utgående skulle behöva ske, särskilt sedan man år 1920
reviderat systemet efter rationella linjer. Dyrtidstilläggen skulle enligt
detta system automatiskt följa förändringarna i prisnivån för levnadskostnaderna.
De då fastställda grunderna ansågos billiga och rättvisa.
Redan år 1921 antog emellertid riksdagen vissa ändringar i de förut
antagna grunderna, vilka medförde en försämring i dyrtidstilläggen och
sänkte tjänstemännens reallöner. Nu föreslår statsutskottet mot Kungl.
Maj:ts förslag en ytterligare reducering.

Dessa ideliga rubbningar kunna icke annat än verka nedslående på
tjänstemännen och framkalla ett ledsamt osäkerhetstillstånd, då de aldrig
kunna veta, vad de hava att räkna med. Det är nödvändigt, att man
även på detta område söker komma till en viss stabilitet, så att tjänstemännen
någorlunda kunna veta, vad de ha att rätta sig efter. Detta är
ett oeftergivligt villkor, för att de skola kunna bevara någon arbetsglädje.
Fn fortgående sänkning av existensvillkoren alstrar missmod,
och detta länder ingalunda till fromma för staten.

Nu invänder man visserligen, att det icke blott är statstjänarna utan
även andra samhällsgrupper, som få vidkännas svår nedgång i inkomsterna.
Detta är ju sant och skall ingalunda förnekas; men de flesta
andra samhällsgrupper hava under kriget haft det mycket bättre än
statens befattningshavare. Många hava till och med varit icke så litet överkompenserade
för dyrtiden. De enskilda arbetsgivarna måste tidigare

Onsdagen den 3 maj f. ra.

5 Nr 2».

än staten höja lönerna och även giva en bättre kompensation. Staten Dyrtidstillägg
kommer i dylika lägen alltid efter. Därför fingo statstjänstemännen itbcfaltnin9svänta
längre än löntagarna i enskild tjänst på dyrtidstillägg, och då ^ZT tjänsT
dessa komrno, blev det ingen full kompensation. (Forts.)

Ur denna synpunkt skall man även se den jämförelse, som utskottet
gör mellan den sänkning, som måste ske i enskilda arbetstagares
löner och i statstjänstemannens löneförmåner. Även jordbrukare och
affärsmän hava haft det mycket bättre ställt än tjänstemännen. Jordbruksprodukterna
stodo under kriget mycket högt i pris. Många jordbrukare,
som före kriget haft det trångt, fingo sin ekonomi ordnad och
bommo på goda fötter. Även affärsmännen förtjänade stora pengar.

Men tjänstemännen fingo icke sin ekonomi att gå ihop, utan de flesta
Röra skulder. På dessa skulder hava de nu att betala dryga räntor,
och därtill komma skatterna, som icke minskats utan snarare ökats.

Det är därför icke underligt, att tjänstemännen nu med bekymmer
se, att man har för avsikt att försämra grunderna för deras dyrtidstillägg.
Många uttryck för dessa bekymmer hava säkerligen framkommit
till de flesta riksdagsmän, och det synes mig finnas starka skäl för
att behjärta dessa. Utskottet erkänner också, att det måste anses vara
ett samhälleligt önskemål av stor vikt, att statens befattningshavare
beredas en skälig och efter deras tjänsteställning avpassad gottgörelse
för utfört arbete, varmed också bör följa tillfredsställande kompensation
för dyrtiden. Ja, detta är så sant som det är sagt, men desto mera nedslående
är det, att utskottet det oaktat skall anse sig nödsakat att
föreslå en åtgärd, enligt vilken statens befattningshavare komma att få
vidkännas en ytterligare sänkning i den reallön, som hittills skäligen
ansetts böra tillkomma dem. Utskottet hänvisar till den nuvarande depressionen
med därav följande statsfinansiella svårigheter och framhåller
särskilt de anspråk på statskassan, som förorsakas av den rådande
arbetslösheten. Vad detta senare angår, synes mig utskottet ändå hava
avsett att lägga en alltför dryg andel av bördan å tjänstemännens
skuldror, då icke mindre än omkring 25 % av det ifrågasatta anslaget
till arbetslöshetens bekämpande skulle uttagas genom besparingar på
stat stjänstemännens löneförmåner. Det kan dock icke vara någon rimlig
proportion, och detta så mycket mindre som även tjänstemännen i
likhet med alla andra samhällsgrupper genom skatter få bidraga med
sin andel till statsixtgifterna.

Beträffande de statsfinansiella svårigheterna är jag givetvis icke
kompetent att yttra mig om, huruvida dessa verkligen äro så stora, att
de skulle omöjliggöra ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i fråga om
dyrtidstilläggen. Jag ber emellertid att få framhålla, att statens budget
är uppgjord med den beräkning, att det av regeringen avsedda beloppet
för dyrtidstilläggen skulle kunna utgå, och det bör icke heller förbises,
att enbart genom den nya indexställning, som inträtt efter statsbudgetens
uppgörande, en besparing göres på 24 miljoner kronor utan att
någon ändring i grunderna för dyrtidstilläggens utgörande behöver ske.

Den besparing, som genom utskottets förslag till ändring i grunderna

Kr 29. 6

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstiliägg skulle göras, belöper sig till ytterligare 22 miljoner kronor. Någon klaråtbefattnings-
Jäggande utredning angående nödvändigheten att spara dessa 22 miljoner
b™™ tjänst'' kronor har utskottet icke presterat utan grundat sitt beslut på ett allmänt
(Forts.) ’ antagande. Icke heller har, så vitt jag vet, någon framställning om nödvändigheten
att ändra grunderna för dyrtidstilläggen kommit från
finansdepartementet. Under sådana förhållanden torde man vara berättigad
att antaga, att budgeten enligt finansministerns uppfattning
skall hålla, även om Kungl. Maj:te förslag bifalles.

De två förändringar, som utskottet vidtagit i Kungl. Maj:ts förslag,
innebära dels att grundtalet icke såsom hittills skall erhållas genom
levnadskostnadsindexens minskning med 1/10 utan i stället med 15 fasta
enheter, dels att det belopp, vara fullt dyrtidstiliägg utgår, skall minskas
från 85 till 60 kronor i månaden. I fråga om utskottets förslag för
bestämmandet av grundtalet framhålles, att detta innebär ett beaktande
av de framkomna önskemålen om avveckling av hela systemet med dyrtidstiliägg.
I den mån levnadskostnaderna komma att nedgå, komma
också på detta sätt dyrtidstilläggen att avtaga betydligt hastigare än
själva indexen. Vid en index av omkring 115 och för de reglerade
verken av omkring 135 komma de helt att bortfalla. — Mina herrar!
Ett sådant sätt att avveckla dyrtidstilläggen innebär dock ovedersägligen
en hårdhänthet emot statens befattningshavare och ger dem inga ljusa
framtidsperspektiv. Man hade hoppats, att dyrtidstilläggen skulle avvecklas
på ett mjukare sätt helst genom reglering av de fasta lönerna
till en någorlunda motsvarighet mot den prisnivå, som kan inträda, när
förhållandena börja stabilisera sig. Med utskottets förslag skulle dyrtidstilläggen
komma att ställa sig oproportionerligt låga, när man till
exempel kom till en index av låt mig säga 120. Vill man avskaffa dyrtidstilläggen
vid en index av 115, kan man göra detta även utan att nu
godkänna utskottets förslag.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla, att man
från sina håll stundom hör uttalas en förmodan, att indexen kommer
att stiga i stället för att sjunka och att tjänstemännen sålunda skulle
kunna beräkna, att utskottets förslag komme att medföra en fördel för
dem. Detta antagande är dock föga sannolikt. I varje fall har utskottet
icke utgått från en sådan förutsättning, eftersom utskottet ställt sitt
förslag i samband med en avveckling av dyrtidstilläggen.

Till sist vågar jag uttala den förmodan, att det beslut, som riksdagen
i dag kommer att fatta i denna fråga, får en betydelse av stor
räckvidd, och att den betydelsen torde komma att i lika hög grad bliva
av psykologisk som ekonomisk art. Frågan om tjänstemännens dyrtidstillägg
är ingen partifråga. Den är till sin natur en fråga, som ju kan
bedömas olika inom de skilda partierna, men den bör icke heller vid
behandlingen i riksdagen få något sken av att vara en partifråga. Alla
svenska medborgare — de må tillhöra vilket parti som helst — hava
anledning att hysa tillfredsställelse med och uttala sitt erkännande av
den plikttrohet och samvetsgrannhet, som den svenska statens befattningshavare,
såväl högre som lägre, lägga i dagen. Det vore därför

Onsdagen den 3 maj f. m.

7 Nr 29.

också önskvärt, att man ville giva detta erkännande ett sådant uttryck
genom riksdagens beslut i dag, att det länder till uppmuntran och icke
till förstämning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr A. C. Lindblad
m. fl. avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman, mina herrar!
Då jag sedan flera år tillhört den avdelning inom statsutskottet, som
i första hand haft göra med dyrtidstilläggen — ett uppdrag, som är
rätt maktpåliggande och för övrigt icke särdeles angenämt — ber jag
att med några ord få säga, huru jag ser denna sak.

Den föregående ärade talaren har pekat på — och det har framhållits
rätt ofta i pressen och även från andra håll — att det har varit
mycket skiftande bestämmelser, som riksdagen meddelat med hänsyn till
dyrtidstilläggen. Det är också mycket riktigt; men vad har det berott
på? Jo, naturligtvis därpå, att vid varje riksdag en del motioner och
petitioner hava avlämnats och att man försökt lösa frågan på bästa
sätt och med hänsyn till huru konjunkturerna vid tillfället varit. Jag
har för min del för två år sedan varit med om att rätt väsentligt öka
på dyrtidstilläggen. Det var då andra konjunkturer än nu. Var och en
vet, hur tiderna förändrats, och det är alldeles klart, att man under
sådana förhållanden i någon mån måste vara berättigad att ändra sin
uppfattning om dyrtidstilläggen.

Kammaren torde hava sig bekant, att i denna fråga hava väckts
åtskilliga motioner, därav ett par, som visserligen avsett att höja dyrtidstilläggen
utöver vad Kungl. Maj: t föreslagit; de hava naturligtvis
icke blivit bönhörda på något sätt vare sig av utskottet eller av reservanterna.
Men de flesta motionerna hava gått ut på väsentliga nedsättningar
och kraftiga beskäringar av dyrtidstilläggen. Motionerna
hava varit av olika slag men hava huvudsakligen sysslat med att fixera
grundtalet betydligt lägre än vad Kungl. Maj: t föreslagit. Den, som
gått längst av vederbörande, har till och med föreslagit, att grundtalet
skulle åstadkommas på det sättet, att den differens, som ligger mellan
levnadskostnaderna nu och 1914, d. v. s. skillnaden i indexen, skulle
icke såsom Kungl. Maj: t föreslagit sänkas med en tiondel utan med
fyra tiondelar. Det är sålunda en högst väsentlig nedsättning i grundtalet,
som skulle bliva ofantligt mycket kännbarare, än vad utskottet
ansett sig böra föreslå.

Vad har nu legat bakom alla dessa motioner? Naturligtvis åskådandet
av de förhållanden, som vi för närvarande leva i. Jag vill i
det fallet citera vad en av motionärerna säger, därför att det i koncentrerad
form återger den uppfattning, som jag tror vi alla hava av
tidsförhållandena. Han vänder sig i någon mån mot departementschefen,
och så säger han: ”Frågan huruvida statens befattningshavare
bliva skäligt tillgodosedda kan icke avgöras ensamt ur synpunkten av
deras egna intressen, utan måste skärskådas ur allmänna utgångspunkter.
Äro statens egna finanser nu bättre eller sämre än vad 1921 års riks -

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 29. 8

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstuiäggdag befarade skulle vara fallet vid innevarande tidpunkt? Obestridligen
V^a s^mre- Jordbruket, landets främsta kraftkälla, bär för närvarande
ten!*tjänst.''icke de med näringens utövning förenade oundgängliga utgifterna.

(Forts.) '' Industrien ligger antingen helt lamslagen eller pågår endast i begränsad
omfattning och därvid i regel med större eller mindre förlust. Handel
och skeppsfart drivas, där ej fullständigt stillestånd råder, med nästan
undantagslöst uppstående förluster. De i aktier placerade förmögenheterna
eller mindre besparingarna smälta i många fall helt eller delvis
bort för sina ägare. Landets kreditanstalter äro över hela linjen hårt
trängda, där de ej redan äro i färd med att avvecklas. Kommunikationsverken
tillämpa, och detta utan att nämnvärt förbättra sin egen
ställning, för samfärdsmedlens användning trafiktaxor, som i högsta
grad betunga all produktion och handikapa hela det svenska näringslivet
gent emot utlandet. Arbetslösheten griper omkring sig för varje dag,
och anspråken på statens och kommunernas mellankomst för nödens
avhjälpande bli allt mera påträngande och vittgående. Hur en ansvarig
statsledning under sådana förhållanden kan finna det möjligt att från
det allmännas sida bibehålla våra nuvarande lönepålägg på under kristiden
starkt förbättrade grundlöner, är .icke lätt att förstå.”

Detta är naturligtvis bakgrunden för den uppfattning, som nu gör
sig gällande och som enligt min mening även berättigar utskottet att
göra en starkare beskäring av dyrtidstilläggen än vad endast indexen
framkallat.

Beträffande själva indexen berördes den av den föregående ärade
talaren. Han sade nämligen, att det blivit liksom förespegla!, att denna
index möjligen skulle komma att stiga och att det därigenom skulle bliva
bättre utsikter för statstjänstemännen att få högre dyrtidstillägg. Jag
får verkligen säga, att med avseende å den index, som utskottet räknat
med och som är 10 enheter lägre än den som Kung!. Maj: t räknat
med, hava vi sökt skaffa oss upplysningar genom vederbörande i socialstyrelsen.
De bruka ju i allmänhet räkna säkert. Därför trodde vi
oss också kunna begagna denna index. Men man får ju alltid tillägga:
för så vitt icke förhållanden inträffa, som komma indexen att stiga.
Man kan ju tänka sig tullar och åtgärder mot valutadumping, ett förhindrande
av importen o. s. v., o. s. v., vilket allt kan höja priserna
och därmed också höja index. Men då bliva ju också levnadskostnaderna
högre.

Vidare har den siste ärade talaren tryckt på detta om statstjänstemännens
ställning jämförd med de privatanställdas. Jag vågar säga,
att jag tror, att jag har någon erfarenhet av detta, och jag tror, att det
är överdrivet att säga, att de privatanställda blivit så ofantligt mycket
bättre kompenserade än statens tjänstemän. I allmänhet har man, tror
jag, i det hela haft samma grunder som staten tillämpat. Jag kan icke
neka till att Stockholms stad möjligen gått litet längre än vad staten
själv gjort, och då har man i allmänhet inom Stockholm, där dyrtidstillägg
varit använda, i det hela taget följt stadens grunder i den vägen.
Men man får ju icke glömma, hur det går till i den enskilda affärs -

Onsdagen den 3 maj f. m.

9 Nr 29.

verksamheten, där affärsmännen stupa och vederbörande icke kunna
fortsätta och industrien blir förlamad. Då avskedas vederbörande personal.
Det är dock en stor sak, som icke får förglömmas, att statens
tjänstemän hava fast anställning med löner, som ju i allmänhet under
denna tid sedan 1914 blivit väsentligt förhöjda. Det är en omständighet,
som man icke får förglömma, när man jämför statens tjänstemän med
de i privat tjänst anställda.

Jag har icke någon anledning att ställa mig på min ståndpunkt
för att på något sätt komma åt eller straffa tjänstemännen eller för
att giva dem något slags betyg för deras uppförande. Jag tror i likhet
med den siste ärade talaren, att vi hava en utmärkt tjänstemannakår.
När han vidare talade om att man litet var blivit uppvaktad med skrivelser
från tjänstemännen, får jag säga, att det har också jag blivit,
men det har icke varit i någon så särdeles överdriven grad. Det plägar
alltid, när det är fråga om dyrtidstilläggen, vara fallet, att man får
mottaga skrivelser och petitioner, och det är ganska naturligt. Men jag
kan inte säga, att tjänstemännen i år varit på något sätt enträgnare
eller envisare eller använt kraftigare ordalag än tidigare. Tvärtom
tycker jag att man även hos dem kunnat märka en viss sordin, som
nog tyder på att många i sitt inre finna det berättigat att man med hänsyn
till depressionstiden går något längre nedåt än Kungl. Maj: t
föreslagit.

Nu har vidare den föregående ärade talaren med avseende å besparingar
och det statsfinansiella läget hänvisat till budgeten och finansministern.
Ja, men man får väl icke glömma, att finansministern —
med all aktning vi hava för honom — även kan misstaga sig i sina
beräkningar. Han har ju icke ensam ansvaret för den riksstat, som
blir upprättad, utan detta ansvar måste han dela med riksdagen. Riksdagen
har således å sin sida också den i någon mån ett visst ansvar
att se till, huru utgifterna ställa sig, och att se till, vad man kan våga
sig på eller bör underlåta att göra. Då förefaller det mig, efter vad
man har sig bekant, att den kassafond, på vilken allt detta naturligtvis
vilar, skulle bliva mera medtagen, än vad finansministern beräknat i
sin ursprungliga inkomstberäkning.

Vi veta ju alla, att föregående års budget slutade med en brist
på över 40 miljoner. Jag vet nu icke, i vilket hänseende detta är något,
som precis faller på kassafonden, men jag tar för givet, att största delen
därav drabbar kassafonden. Detta har finansministern icke räknat med.
Jag vill förresten erinra om, vad han sade, när det var fråga om understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter, då, som herrarna
erinra sig, jordbruksutskottet tagit sig för att stryka ”högst” efter ”förslagsanslag”,
vilken principiella åtgärd vi här och även han ansågo vara
oriktig. Han sade då, att han hyste en viss farhåga för, huruvida riksstaten
för 1922'' skulle vara hållbar. Nu kan man visserligen säga, att
här gäller det icke riksstaten utan tilläggsstaten, men man disponerar
ju i varje fall för ändamålet kassafonden, och skulle det räcka på det
ena hållet men brista på det andra, blir den i alla fall förminskad.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 29. 10

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillåga Redan i sitt uttalande vid beräkningen av inkomsterna sade finansåt
befattnings- ministern, att behållningen av kassafonden, som var att räkna med sedan
hten™tjänst'' man disponerat för 1922 och en del av 1923, skulle kunna beräknas till
(Forts.) '' 90 miljoner, och vilken han ansåg nödvändigt att behålla; man kunde ej
räkna med den vid uppgörande av den närmast följande statsregl er ingen.

Här föreligger, det kan icke förnekas, en viss farhåga för att de
statsfinansiella förhållandena är o sådana, att en beskärning måste göras,
icke endast med hänsyn till denna utgiftspost, utan även till andra.
Nu ställde den siste ärade talaren denna reducering i samband med
arbetslöshetsanslaget; men det kan ju icke precis vara meningen att
tjänstemännen skola betala extra till detta, ty då skulle jag också kunna
hänvisa till finansministern och säga, att han har disponerat även för
arbetslöshetsanslaget. Så mycket tror jag mig dock kunna säga, att det
är högst tvivelaktigt, om någon väsentlig besparing, om ens någon, kan
göras på detta anslag, då här i alla fall tidigare i denna kammare framhållits,
vilken omfattning denna arbetslöshet tagit. Det är således icke
utan visst skäl man kan tänka sig, att de uppgjorda finansberäkningarna
icke hålla streck, och även från den synpunkten kan en reducering vara
berättigad.

Nu är det ju alldeles klart, att det kan visas med olika siffror,
huru det ställer sig i det ena eller andra fallet, och jag vet, att detta
kommer att göras under diskussionen. Jag skall därför inte syssla med
några siffror om, huru det träffar den ena eller andra kategorien av
statstjänstemän. Jag har mycket klart för mig, att för dem, det närmast
träffar och dem som stå vederbörande nära, är det kännbart, och jag har
till och med själv mycket personliga intryck av detta. _Men det kan
icke hjälpas. Sådana som förhållandena i landet i övrigt äro och med
hänsyn till tjänstemännens säkra ställning måste vi försöka en reducering
på detta anslag, och jag tror nog, att det finns en stor del av
ledamöterna av den aktade tjänstemannakåren, som även inse detta. Det
har varit huvudskälet för mig, då jag nu anser mig böra gå på utskottsförslaget,
till vilket jag för min de! ber att få yrka bifall.

Herr Lindblad: Herr talman! Jag skall icke trötta kammaren
med många ord i denna fråga. Den har varit så ingående behandlad
vid föregående tillfällen och så uppmärksammad i pressen och annorstädes,
att ämnet är uttömt och knappast kan ge något nytt, som kan
föranleda någon av kammarens ledamöter att rösta annorlunda än han
redan förut bestämt sig för. Jag tror som sagt, att i detta avseende ställningen
är fullt klar.

Liksom den förste ärade talaren förstår jag mycket väl de sparsamhetsmotiv,
som varit bestämmande för utskottsmajoriteten. Jag är
övertygad om, att sparsamhet måste iakttagas överallt, där det är möjligt,
och skulle jag ensam handskas med statsbudgeten, skulle säkerligen
över en hd del poster strykas ett brett streck, emedan jag anser,
att en del utgiftsposter i statsbudgeten utan olägenhet för landet skulle
kunna avföras. Men det är en sak. När det nu gäller denna fråga, får

Onsdagen den 3 maj f. ni.

11 Nr 29.

man ta hänsyn även till andra synpunkter, och dessa äro naturligtvis,
huruvida man mot en stor kår begår någon mannamån eller någon orättvisa.
I det fallet kan jag icke blunda för att utskottsmajoritetens förslag
går alltför hårdhänt fram mot de mindre befattningshavarna. Det
är så nämligen, att procentuellt få dessa enligt utskottsmajoritetens förslag
ett betydligt större avdrag än de större befattningshavarna. På
ledamöternas bord ligger en promemoria, som anger detta, och jag tror,
att den är i stort sett riktig. Enligt denna promemoria skulle en stationskarl
på dyraste ort med en månadslön av 210 kronor få ett reducerat
dyrtidstillägg av 15 procent, medan en byråchef med en månadslön av
995 kronor, alltså nära tusen kronor, skulle få dyrtidstillägget reducerat
med endast 8 procent. Detta kan jag icke vara med om. Detta skäl
har för mig varit avgörande. Ett annat skäl till, att jag ställt mig på
reservanternas ståndpunkt, är, att jag tycker det blir för mycket med
dessa oavlåtliga rubbningar i dyrtidstilläggen. Riksdagen har icke någon
gång följt Kungl. Maj:ts intentioner i denna fråga. När första gången
förslag framlades, behagade riksdagen gå med cirka 90 miljoner utöver
Kungl. Majrts förslag, och sedan bär man gång efter annan vidtagit
rubbningar. På grund av denna höjning första gången har det blivit
svårare att på ett naturligt och mjukare sätt komma ner under den
snabba depressionen. När nu Kungl. Maj:t i år framlagt förslag igen
och funnit sig kunna lämna grunderna orubbade och låta det hela avveckla
sig på det sätt, man bestämde sig för i fjol, då ju ändå ganska
väsentliga beskärningar ägde rum, har jag funnit det vara riktigare att
låta dessa saker ha sin gilla gång. Med det prisfall, som ägt rum,
kanske tidpunkten icke är så långt avlägsen, då dyrtidstilläggen över
huvud av sig själva do bort.

Detta har, som sagt, varit skälen, som bestämt mig att stanna
vid reservationen och Kungl. Maj :ts förslag, och jag skall med dessa
ord, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Herr greve Lagerbj elke: Herr greve och talman! Då jag
är motionär i denna fråga, må det tillåtas mig att yttra några ord.

Såsom utskottet framhållit, har min motion gått ut på ändring av
grunderna för dyrtidstilläggen för vissa befattningshavare vid statens
affärsdrivande verk; och med anledning av denna motion framhåller utskottet
också, att dess nu framlagda förslag innebär ett beaktande
av motionens syfte. Detta gör, att jag så mycket mindre vill ingå
på ett närmare uttalande angående min motion, som den här inte är
aktuell. Jag vill dock i anslutning till motionen framhålla, att det efter
min uppfattning är synnerligen olyckligt att, på sätt som skett, löneregleringen
för de affärsdrivande verken sammankopplats med löneregleringarna
för statsförvaltningen i övrigt; det lär väl ändå vara alldeles
nödvändigt, att, om i framtiden de affärsdrivande verken skola drivas
enligt affärsmässiga principer, till förmån för vilket riksdagen upprepade
gånger uttalat sig, att, säger jag, det blir ett särskilt lönesystem
för de affärsdrivande verken. Jag vill ock uttala den förhoppningen, att

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Nr 29. 12

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg denna fråga blir upptagen till prövning av regeringen, oaktat jag till fullo
hav^rJTsta- inser cle svårigheter, som därvid komma att möta. Under nuvarande förtenl™tjänst''
hållanden kan jag för min del emellertid icke annat än yrka bifall till
(Forts.) statsutskottets förslag, ehuru jag i likhet med både den förste och den
tredje talaren här självfallet hyser stora betänkligheter mot att nedsätta
statstjänarnas levnadsstandard under vad riksdagen förut genom sina
löneregleringar och antagna grunder för dyrtidstilläggen beslutat.

Jag vill dock, då den siste ärade talaren här uttalade sig emot statsutskottets
förslag särskilt av den anledningen, att detsamma skulle gå
hårdare ut över de mindre befattningshavarna, framhålla, att anledningen
därtill självfallet är den, att de lägre befattningshavarna förut blivit i
dyrtidstilläggshänseende vida bättre ställda än de högre tjänstemännen;
och det synes väl då icke vara orimligt, att den nu föreslagna ändringen
i någon mån går hårdare ut över dem. Jag anser också, att dessa lägre
befattningshavare fortfarande komma att bli vida bättre ställda än motsvarande
befattningshavare i enskild tjänst; och jag vill i det avseendet
särskilt erinra om, att järnvägsstyrelsen, som i många år gjort sig känd
för ett synnerligen stort tillmötesgående mot sina befattningshavare, i
ett uttalande i tariffrågan förra året framhållit, att lönerna vid statens
järnvägar, även om alla dyrtidstillägg borttagas, äro i det närmaste fördubblade,
åtminstone för den mångtaliga lägre personalen. Då nu även
efter statsutskottets förslag skulle kvarstå ett ganska väsentligt dyrtidstillägg,
synes det mig, som om dessa lägre befattningshavare fortfarande
ha en relativt god ställning, ehuru man även därvidlag, som jag även
framhållit i min motion, är skyldig att ta hänsyn till, att deras ingångslöner
vid kristidens inträde voro väl låga och att de även fått vänta
på sina dyrtidstillägg. När man nu jämför de lägre befattningshavarnas
föreslagna dyrtidstillägg med de högre, får man även beträffande de
senare erinra sig, att de nog få sin beskärda lott ändå. De ha aldrig)
fått motsvarande kompensation som de lägre, och indexens fall drabbar
dem ganska orättvist i jämförelse med de lägre, när man tar i betraktande
bl. a., att indexen utgår från lägre skatter, vilket endast har avseende
på de lägre inkomsttagarna men icke de högre till följd av den progressiva
beskattningen.

Jag anser mig icke behöva något närmare gå in på vårt statsfinansiella
läge; det har herr Damm redan gjort. Men jag vill ändå något
uppehålla mig därvid och vill då framhålla, att även huvudreservanterna
öppet uttala, att det verkligen råder ett finansiellt nödläge. Jag har
svårt att förstå reservanternas tillika gjorda uttalande, att det belopp,
som nu erfordras för statstjänarnas avlönande synes kunna beredas utan
åsidosättande av de övriga budgetära kraven. Detta är endast ett löst
uttalande. Jag vill, som jag nämnde, icke trötta kammaren med att här
lämna en allmän översikt över budgetens nuvarande ställning, hur frestande
det nog eljest kunde vara, men jag vill ändå framhålla några
moment.

Om man först går till utgifterna och då betraktar resultaten av
riksdagens beslut och vederbörande utskotts förslag angående Kungl.

Onsdagen den 3 maj f. in.

13 Nr 2».

Maj. ts äskanden på årets tilläggsstat — jag håller mig till ställningen
den 23 april i år — sa finner man, att det är så långt ifrån att några
minskningar blivit gjorda, att tvärtom ökningar skett på något över
100,000 kr. Enahanda förhållande råder beträffande riksstaten för nästa
ar, även där är det en ökning jiå något över 100,000 kr. Går man sedan
till inkomstsidan, har av kontrollstyrelsen gjorts en beräkning angående
avkastningen av de indirekta skatterna i år i jämförelse med vad som
upptages i riksstaten. I riksstaten har beräknats en avkomst av sockerskatten,
brännvinstillverkningsskatten, maltskatten och rusdrycks försäljningsmedlen
samt omsättnings- och utskänkningsskatten på 140,5 miljoner
i runt tal, men det beräknas inflyta blott något över 116 miljoner,
alltså en brist på över 24 miljoner kr. Den måste täckas på ett eller
annat sätt, och då ha vi, som herr Lamm förut framhållit, föga att
räkna med likvida tillgångar hos kassafonden. Jag vill dock anmärka
att beträffande dessa indirekta skatter har finansministern beräknat att
få omsättnings- och utskänkningsskatten höjd genom en ökad skatt, som
skulle ge cirka 5 miljoner. Söker man beräkna våra statsfinanser något
längre fram och även jämföra med föregående förhållanden, finner man
minskningen så mycket mera anmärkningsvärd, som redan under förra
året, då depressionen redan inträtt, rådde ett alldeles motsatt förhållande
mellan beräknade och behållna inkomster. Håller man sig till de slcattetitlar,
jag nyss anfört, finner man, att i riksstaten beräknades förra året
en inkomst av 101 miljoner, men det redovisades något över 125 miljoner,
således en ökning på ungefär samma belopp som det i år inträtt
minskning. Sådana siffror måste man ta hänsyn till. Nu kan det dock
vara möjligt, att den av förra årets riksdag beslutade förhöjningen av
omsättnings- och utskänkningsskatten, beräknad till omkring 6 miljoner
kr., ingår i den behållna inkomsten för förra året, varom jag nu talat.
Går man till tullarna, äro de för i år beräknade till 110 miljoner och
enligt gjorda beräkningar i tullen komma de att avkasta 5 miljoner mindre,
således även där en minskning. Enligt uppgifter i pressen ha statens
järnvägar under årets två första månader gått med förlust, cirka 2
miljoner, och även där, liksom för övriga affärsdrivande verk, har man
räknat med för näringslivet alldeles nödvändiga taxesänkningar. Även
inkomst- och förmögenhetsskatten, som skall uppbäras i slutet av året,
lär nog komma att bereda synnerligen stora missräkningar, vilket uttalades
redan i årets remissdebatt, och resultatet av första kommunalskatteuppbörden
i Stockholm varslar också om dylikt.

Allt detta gör, herr greve och talman, att vid sådana förhållanden,
som av mig antytts, och då en rimlig proportion måste finnas mellan det
allmännas inkomster och utgifter, jag anser de av statsutskottet föreslagna
nedsättningarna i dyrtidstilläggen icke kunna undvikas utan nödgas
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Swartz: Herr talman! Mina herrar! Jag har kanske

större skäl än de flesta till att börja denna förkunnelse med en bekännelse,
att det för mig är synnerligen obehagligt att behöva i en fråga

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Jfr 29. 14

Onsdagen den 3 maj f. in.

Dyrtidstillägg som denna uppträda som malsman för dem, som yrka en nedsättning
åt befattnings-i statstjänstemännens dyrtidstillägg. Den ställning jag intar i förhålhavare
i sta- ]and€ tilj en synnerligen stor del av dessa statstjänstemän — och en
e(FoTts"S> del, som kanske blivit jämförelsevis hårdare drabbade än övriga, vilket
jag sedermera kommer att ge belägg för — gör det naturligtvis ganska
känsligt för mig att uppträda på den sida jag gör. Detta kan tjäna till
bevis för att min uppfattning om nödvändigheten att gå till våga, såsom
av statsutskottet föreslås, är synnerligen fast grundad, och att min uppfattning
med hänsyn till statsfinansernas fordringar för mig fått vara
det bestämmande gent emot de stora betänkligheter av annan beskaffenhet,
som gjort sig gällande i motsatt riktning.

Det har ju sagts, att budgeten nog tål vid denna utgift utan att
bli för hårt spänd. Det är mycket möjligt; det beror så mycket på
vad man fordrar av en budget och huru man vill uppställa den. Alltid
kan man uppställa den så, att den på papperet passar den ena eller andra
sidans uppfattning, och så, att den för året går ihop, men vi äro icke nu
i sådan belägenhet, att vi kunna nöja oss med att tänka på vad detta år
kunde medföra för möjligheter i avseende å budgetens uppgörande. Vi
leva i en tid, då vi ovillkorligen måste sträcka vår syn längre och tänka
litet längre än på den närmaste tiden, vi måste tänka oss in i framtiden,
och då vill det synas mig, som om betänkligheterna bliva ganska^ stora
och måste göra sig gällande, så att vi måste med all makt söka åstadkomma
en nedpressning av statens utgifter, i all synnerhet då det visar
sig omöjligt att öka statens inkomster. Gör man icke det, avpassar
man icke utgifterna efter de verkliga tillgångarna, de verkliga inkomster,
som kunna förefinnas, så blir det ju icke annat övrigt än att man får
taga av kapitalet. Det har nu sagts man och man emellan — och jag
förstår det mycket väl — att en och annan av dessa enskilda drabbas
av denna nedsättning, så att de måste taga av sitt eget sparkapital, och
det kännes ytterst hårt. Ingen är villigare att medgiva detta än jag,
men om man drar ut konsekvenserna litet längre, kommer man naturligtvis
därhän, att om icke det allmänna har inkomster i tillräcklig grad
för att täcka årets utgifter, måste man taga av det allmänna kapitalet,
och det är det, som man redan i ganska hög grad gjort i den finansplan,
som är framlagd, då kassafondens tillgångar i ganska hög grad äro här
tagna i anspråk. Det kan gå för en gång, men det går icke för sig att
räkna på detta sätt i längden. Då jag anser, att försiktigheten ovillkorligen
kräver, att man söker anpassa sig efter förhållandena eller, såsom
man säger, rätta munnen efter matsäcken, har jag för min del funnit
det oundgängligen nödvändigt att här söka åstadkomma en minskning
i statens utgifter, en minskning, som jag så mycket mer kunnat vara
med om som jag, i motsats till vad som framhållits från ett annat håll,
anser att i själva verket det för den enskilde icke spelar så stor roll
som här framhållits, men däremot för staten är av mycket avsevärd
betydelse.

Jag skall be att få något uppehålla mig vid det påståendet. Men
innan jag går in på den punkten, ber jag att i alla fall något få rikta

Onsdagen den 3 ma] f. m.

15 Nr 29.

mig mot den motivering som reservanterna anfört för sin mening. De
erkänna ”att den nuvarande statsfinansiella situationen erbjuder stora
svårigheter för beredande av tillräckliga statsinkomster”. Men de finna
”att det knappast torde kunna anses lämpligt och rättvist att låta dessa
svårigheter gå ut över statens befattningshavare”. Jag erkänner för min
del att, för den händelse svårigheterna endast skulle gå ut över statens
befattningshavare, det skulle vara mycket att här invända, men det är ju
så, att de allmänna ekonomiska svårigheterna gå ut över hela landet,
över hela vårt folk. Vid sådant förhållande synes detta resonemang
icke hava den vikt och den pondus, som reservanterna ansett att det har.
Vi måste dela allt, vi leva alla under samma tryck, om det också gör sig
gällande på olika sätt för den ene eller den andre. Vi måste ock alla
söka hjälpa till att häva det trycket och hjälpa oss fram ur depressionen,
och det kan icke gå för sig på annat sätt, än att var och en söker i sin
mån bidraga till att lätta i avseende å statsutgifterna, lätta statsbudgetens
möjlighet att få debet och kredit gå ihop.

Det andra skälet, som reservanterna anföra, var, att de belopp, som
erfordras för statstjänstemännens avlönande, synas kunna beredas utan
åsidosättande av de övriga budgetära kraven, och detta skäl har jag redan
tillåtit mig belysa. Min uppfattning i det avseendet är, att det icke
gäller bara den närmaste tiden, utan att man får rikta in sig på framtiden
och söka inkomma på en sådan bog, att man har utsikt och förhoppning,
att något så när snart komma ur den svåra depression, som vi
för närvarande lida utav.

Reservanternas tredje skäl var att ”statens uppfyllande av sina förpliktelser
mot de i dess tjänst anställda måste anses vara ett samhälleligt
intresse”. Ja, förvisso är det det; men reservanterna synas mig brista i ett
avseende, och det är att bevisa, att staten verkligen åtagit sig sådana
förpliktelser, som reservanterna synas vilja påstå är fallet. Det har staten
ingalunda gjort. Statsmakterna ha för varje år bestämt dyrtidstillläggen
för ett år i sänder, och vad särskilt detta dyrtidstillägg och de
grunder,_ enligt vilka det nu utgår, beträffar, har statsutskottet i fjol
framhållit, att det då icke ville rucka på grunderna, enär detta ej borde
ske annat än för den händelse statsfinanserna fordrade eller omständigheterna
i övrigt vore av beskaffenhet att fordra en sådan avvikelse —
vilket då ej syntes oundgängligen nödvändigt — men utskottet tilläde
därjämte, med hänsyn till möjligheten av, att en sådan avvikelse vore
nödvändig i år, att förslag angående dyrtidstilläggen borde framläggas
för 1922 års riksdag på ett synnerligen tidigt stadium av riksdagen. Att
sedermera denna del av motiveringen till riksdagens beslut föll bort,
berodde på att frågan blev föremål för gemensam votering, då ju motiveringen
faller bort, men det kan icke sägas, att detta uttalande på något
håll väckt gensaga även såsom ett riksdagens uttalande. Det måste anses
ha blivit godtaget. Under sådana förhållanden förfaller allt tal om statens
förpliktelser i avseende å dyrtidstillägg gent emot tjänstemännen.
Det var en sak, som fick avgöras efter de omständigheter som vid varje
särskilt tillfälle tedde sig.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Nr 29. 16

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Nu skall jag be att få litet gå in på frågan, huru detta egentligen
skulle komma att drabba. En ärad talare för reservanternas mening har
nyss förklarat, att egentliga anledningen för honom att -sluta sig till reservationen
var den, att statsutskottets förslag skulle komma att gå så synnerligen
hårt ut över de lägst avlönade. Jag ber att få såga, att i verkligheten
är förhållandet alldeles motsatt. Förslaget går utan tvivel hårdare
ut över de högre avlönade, och detta redan av den anledning, att
de högre avlönade ännu icke ha fått full kompensation för dyrtiden.
Om man således går ut från den uppfattningen, att dyrtidstillägget är
avsett att giva kompensation för dyrtiden, så att levnadsstandarden
inom vilken ställning som helst skulle kunna bibehållas oförändrad nu
mot vad den var 1914 — går man ut därifrån, är det alldeles säkert, att
de högre avlönade tjänstemännen hårdast drabbats av dyrtiden, och de
bli det även nu genom den nu föreslagna nedsättningen. Jag måste
emellertid för min del säga, att jag icke kan anse, att den nämnda utgångspunkten
är riktig. Jag anser att ingen människa har rätt att fordra,
att inkomsterna ovillkorligen skola hållas uppe på en nivå, som tillåter
honom att behålla samma levnadsstandard som han hade, innan depressionstiden
kom. Det är nödvändigt för var och en att rätta sig efter
ändrade förhållanden, och därför kan icke detta tal om att man icke
får sänka levnadsstandarden vara befogat. Det är också därför jag kunnat
finna mig i att gå med på förslaget om den sänkning för de högre
avlönade som det innebär. Men går jag till de lägre avlönade, förhåller
det sig på det sättet, att det är så långt från att de löneförmåner, som de
nu inneha, innebära någon nedpressning i och för sig från den levnadsstandard,
som var rådande 1914, att det innebär möjlighet för dem att
bibehålla den högre levnadsstandard, som de under uppgångstiden blevo
vana vid och inrättade sig för. Jag har här några jämförande siffror.
Den jämförelse, som jag läste i dag i Socialdemokraten angående den
inverkan på de lägre avlönade i procentuell nedsättning av dyrtidstilläggen,
som statsutskottets förslag skulle medföra, den är enligt min uppfattning
alldeles missvisande. Man bör icke jämföra vad nedsättningen
i dyrtidstillägget innebär i förhållande till förut utgående dyrtidstillägg,
utan man bör naturligtvis jämföra de sammanlagda löneinkomsterna
efter den nedsättning, som förslaget från statsutskottets sida innebär,
med de löner som utgingo 1914. Det är det enda rätta sättet att göra
jämförelser, i all synnerhet som dessa löner, själva de fasta lönerna,
blivit under tiden reglerade uppåt på sådant sätt, att dyrtidstillägget
egentligen är ett mindre tillägg på det större tillägg, de redan förut fått
genom löneregleringen. Går man ut från dessa, såsom jag icke kan
finna annat än fullt riktiga jämförelsepunkter, kommer man med avseende
å en konduktör, vilken, jag vill minnas, anfördes såsom exempel i den
nämnda artikeln, till att dennes lön å dyraste ort 1914 var 1,470 kronor
såsom begynnelselön. Nu är den fasta lönen 2,988 kronor, och med ett
indextal av 180, som vi ju kunna räkna med för den närmaste framtiden,
får han ett dyrtidstillägg av 724 kronor 80 öre, summa 3,712 kronor
80 öre. Detta är efter statsutskottets förslag — således 3,712 kronor

Onsdagen den 3 maj f. m.

17 Nr 29.

80 öre mot 1,470 kronor — en ökning av 152,6 procent. Om man tager
bort alla dyrtidstillägg uppgår ökningen av den fasta lönen till 103,3 procent.
Index var 180, d. v. s. att om löneförmånerna stiga med 80 c/o, är
det full kompensation, och vad därutöver är är överkompensation. I samma
anda förhåller det sig med de övriga lägre avlönade, men för de högre
ställer det sig olika. För ett kansliråd t. ex., en byråchef eller ett råd i
ett kollegium m. fl. var lönen 1914 8,100, nu är den 10,500 kronor och
med ett indextal av 180 såsom statsutskottet antager, skulle dyrtidstilllägget
enligt utskottets förslag uppgå till 2,167 kronor 20 öre och avlöningen
i sin helhet utgöra 12,667 kronor 20 öre, således en ökning av 56,4
%, och därav 29,6 % ökning i fasta lönen. Det synes, att för dessa
ämbetsmän innebär den föreslagna nedsättningen större svårighet än vad
den gör för de lägre.

Om man så vill gå över till att få klarhet om huru detta verkar,
icke procentuellt utan faktiskt för den ena eller den andra tjänstemannen,
så har jag här någia exempel på dyrtidstillägg per månad för vissa
tjänstemän med en index av 190. För jämförelsens skull hade det nog
varit förmånligare om en index av 180 använts, men här har man
använt 190, emedan den under närmaste tiden kunde antagas Hiva
gällande, och det skiljer litet men icke särdeles mycket. För en familjeförsörjare
med en familjemedlem, i graden sekreterare m. fl., som vi
veta är en av de mera ömtåliga tjänstegraderna i detta avseende, skulle
enligt regeringens förslag dyrtidstillägget per månad för begynnelselönen
uppgå till 191 kronor 65 öre och enligt utskottets förslag till 168
kronor 36 öre. Skillnaden är 23 kronor 29 öre per månad, d. v. s. icke
fullt 300 kronor per år, och det utgör i procent av hela avlöningen 2,8.
Här kan icke bliva tal om 8 % eller 12 %, såsom man framhållit, att
det blir, om man beräknar nedsättningen på dyrtidstillägget, icke på hela
avlöningen — det är en teoretisk beräkningsgrund, som icke är riktig;
den enda riktiga är att beräkna den procentuella nedsättningen på hela
avlöningen. Så hava vi ett exempel med en expeditionsvakt. Där utgör
skillnaden mellan regeringens och statsutskottets förslag 12 kronor 99
öre per månad, lika med 4,5 % av hela avlöningen; men en expeditionsvakt
har fått en ökning i sina årliga avlöningsförmåner av sådan omfattning,
att dessa, om vi nu taga samma indextal 190, skulle enligt statsutskottets
förslag utgöra 3,304 kronor 80 öre i stället för år 1914 1,200
kronor, således en ökning av 2,104 kronor 80 öre, motsvarande 175,4 %,
och då är det icke så farligt om denne befattningshavare blir av med
4,5 % av sina samtliga löneförmåner. I alla fall är det överkompensation
i hög grad.

Jag skall icke vidare ingå på detta område, det vill synas mig att
saken är ganska klar. För en och annan enskild betyder det icke så litet,
det erkänner jag gärna, men för de flesta enskilda särskilt för dem, som
redan förut fått sina löneförmåner så förbättrade, att de ovillkorligen
måste anses fortfarande vara överkompenserade, gent emot vad som
ägde rum 1914, för de flesta av dem kan det sägas icke betyda någonting
alls, men för statsverket betyder det ganska mycket, en besparing

Första kammar ens protokoll 1922. Nr 29. 2

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Nr 29. 18

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg av ungefär 20 miljoner kronor; härvid går man ovillkorligen i den rätta
havlni^ta- riktningen tern

tjänst''. Innan jag slutar, ber jag få göra ett litet tillägg. Antagligen kom(Forts.
) mer det att sägas, att levnadsstandarden 1914 var, redan den, alltför låg
på grund av rådande förhållanden, därför att lönerna voro bestämda
efter förhållandena 1905, och under tiden 1905—1914 hade levnadskostnaderna
stigit så mycket, att redan på denna grund lönerna hade bort
vara högre 1914. Det är riktigt, men uppgifterna om vilket inflytande
detta skulle hava utövat på lönerna 1914 variera mellan 10 och
20 °/o, och även om man godtager siffran 20 %, så är det med de siffror,
jag förut anfört, säkert, att särskilt för de lägre tjänstemännen betyder
en nedsättning i alla fall ett bibehållande vid en bättre levnadsstandard
än den som var rådande 1914. Vid sådant förhållande och då, såsom
sagt, det är ytterligt nödvändigt att göra allt vad vi kunna för att lätta
finansministerns och allas våra bekymmer i fråga om möjligheten att få
debet och kredit för staten att gå ihop icke blott under detta utan även
under närmast kommande år, har jag icke dragit mig för att sluta mig till
det förslag, som framlagts av statsutskottets majoritet, och får yrka
bifall till detsamma.

Herr statsrådet Sandler: Då finansministern blivit nödsakad
att för ett par dagar lämna staden och icke är i tillfälle att deltaga i
dagens överläggningar, har jag begärt ordet för att lämna vissa upplysningar
angående budgetens läge samt för att framhålla några synpunkter
med anledning av vad statsutskottet här anfört.

Utgångspunkten för regeringens förslag i dyrtidstilläggsfrågan har
varit, att själva huvudgrunderna för dyrtidstilläggen icke böra ändras
utan verkligt tvingande skäl. Det kan ju sägas vara en ganska from
önskan inför den gjorda erfarenheten, att varenda riksdag hittills har
ändrat själva huvudgrunderna, men denna önskan förblir i alla fall lika
berättigad. Jag tror icke någon egentligen vill göra någon gensaga häremot.
Varken från utskottets sida eller under debatten har det hörts
någon gensaga mot den utgångspunkten, ej heller mot vad i propositionen
uttalats, att man ingalunda kan anse, att de utgående lönerna till
tjänstemännen innebära någon oskälig ersättning för det arbete de hava
att utföra.

Då nu statsutskottet det oaktat förordat en beskäring genom att
föreslå ändrade grunder för dyrtidstilläggens utgående, så åberopas för
det dels statsfinansiella skäl enbart och dels också önskan att taga ställning
såsom det heter till dyrtidstilläggens avvecklande. Vad betyder nu
dyrtidstilläggens avvecklande? Är det verkligen så, att icke dyrtidstilläggen
komma att avvecklas, ifall man bibehåller de grunder, som gälla
efter förra riksdagens beslut. De falla med indextalet eller rättare sagt
de falla betydligt snabbare, än indextalet rör sig nedåt, såsom det ovedersägligen
påvisas i den kungl. propositionen. Var och en som tänker på
de belopp, som räknades med i dyrtidstillägg för ett eller två år sedan
och jämför dem med de siffror, man nu rör sig med, måste säga sig,

Onsdagen den 3 maj i. m.

i!) >''r 29.

att här redan skett en ur budgetsynpunkt synnerligen välkommen, mycket
avsevärd avveckling av dyrtidstilläggsbördan. Jag skulle gärna vilja
fråga — utskottets betänkande lämnar icke någon upplysning därom —
huru man egentligen tänker sig fortsättningen på detta första steg, som
man nu vill taga till dyrtidstilläggens avvecklande. Är det meningen,
att man, sedan detta steg har tagits, skulle låta enbart indextalets fallande
verka, eller tänker man sig, att om någon tid, vid nästa riksdag,
återigen det skall göras en omläggning av själva grunderna, som bringa
dyrtidstilläggen att falla snabbare än eljest skulle skett? Har man över
huvud taget inom statsutskottet gått in på frågan om en verklig plan för
dyrtidstilläggens avvecklande? Vad är målet och vilken är planen för
den utveckling man här antyder, då det talas om att här föreligger ett
första steg till dyrtidstilläggens avvecklande? I statsutskottets utlåtande
framhålles, att därigenom att man nu går in för grunden om en minskning
av indextalet med 15 fasta enheter, skulle man komma till denna
avveckling, därför att om indextalet faller ner till 115, så äro dyrtidstilläggen
borta. Det skulle närmast tyda på att man icke tänkt sig någon
annan utveckling än att låta indextalets fallande verka. Det var med en
viss överraskning jag fann av statsutskottets yttrande, att man där redan
vågade räkna med ett indextal av 115. Jag undrar, om man icke vid
denna frågas behandling bör göra klart för sig, att det dock ingalunda
är säkert, att man kommer inom en rätt avsevärd tid framåt till en sådan
indexställning. Man bör ju hava anledning att fråga sig: vilket blir
läget, ifall prisnivån stabiliserar sig någonstans ganska långt ovanför
denna siffra — om det t. ex. stabiliserar sig en prisnivå med ett indextal
av 150? Då står man inför den frågan, den verkliga kärnpunkten i
fråga om dyrtidstilläggens avvecklande, nämligen huruvida då dyrtidstilläggen
försvinna, man skall komma till en definitiv sänkning av de
löner, som riksdagen har reglerat under de senare åren. Och för det andra
huruvida i samband med en sådan definitiv sänkning man skall verkställa
en ganska fullständig och radikal omläggning av löneskalan inom
avlöningssystemet. Ty det blir uppenbarligen följden, ifall man kommer
fram till en indexnivå någonstans av omkring 150 och man gått fram
efter den linje, som statsutskottet här har förordat. För min del vill
jag göra gällande att, då man på allvar tager upp frågan om dyrtidstill1
äggens avvecklande, bör det ske med fullt öppna ögon för de olika alternativ,
som man då står inför, och efter verkligt övervägande, om man
skall komma fram på den ena eller den andra linjen. Det förefaller mig
vara alldeles osannolikt, att man skall kunna göra en sådan prövning av
dyrtidstilläggens framtida utveckling annat än i samband med en allmän
finansplan, och jag tror därför icke, att det skulle vara så särdeles lyckligt,
ifall man under riksdagens behandling av dyrtidstilläggsfrågan tämligen
godtyckligt genom att ändra grunderna, exempelvis genom sänkning
av siffran 85 till 60, låser fast sig med den motiveringen, att man
tager det första steget till en avveckling av dyrtidstilläggen, för något
sådant, som riksdagen måhända ändå icke tillräckligt övervägt innebörden
av.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 29. 20

Onsdagen, den 3 maj f. m.

Dyrtidstillågg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Låt mig gorå en annan fråga. Det framhålles med eftertryck av
statsutskottet, att anledningen till att man icke har velat låta de nya
grunderna träda i kraft den 1 april utan skjutit fram tidpunkten till den
1 juli har varit, såsom utskottet med rätta säger, att i så fall skulle
statens tjänstemän hava drabbats samtidigt av denna starka nedgång i
själva indextalet och av denna ändring i grunderna. Utskottet framhåller
självt, att detta skulle komma att medföra en så hastig och stark
nedgång i avlöningsförmånerna, att en dylik anordning näppeligen synts
utskottet fullt med billigheten överensstämmande. Nu vill jag fråga:
gäller icke detta resonemang fullt ut även det förslag, som statsutskottet
här framlagt? Ty så mycket är redan känt, att även den 1 juli har man
att vänta sig en avsevärd nedgång i indextalet. Det resonemanget giver
mig anledning att fråga, huruvida icke, ifall man över huvud taget av
statsfinansiella skäl blir tvingad att företaga en hastigare avskrivning av
dyrtidstilläggen, än den som följer med själva indextalets nedgång, det
då icke enligt statsutskottets egen synpunkt vore med billighet mera överensstämmande,
ifall man, om så läte sig göra, framflyttade tidpunkten
för det begynnande hastigare avskrivandet till den tidpunkt, då vi fått
en något mer stabiliserad prisnivå, då tjänstemännen alltså icke skulle
komma att, såsom nu blir fallet, drabbas samtidigt av en mycket snabb
nedgång av indextalet och en beskäring av grunderna.

Det är ju uppenbart att det, som i första rummet varit bestämmande
för statsutskottet, har varit det statsfinansiella läget. Det är dock mera
i allmänna ordalag, som man från bägge sidor rört sig om budgetläget.
Från den ena sidan har man uttalat mycket allvarliga bekymmer för detsamma
och från den andra sidan hör man, att det icke är så farligt, att
man därför skulle behöva anse sig vara tvingad gå till beskäring av
dyrtidstilläggen. Jag vill meddela, att inom finansdepartementet har pågått
en undersökning för att komma till en uppfattning angående budgetläget,
och jag skall be få nämna resultatet av denna undersökning, som
icke är slutförd och icke kunnat slutföras vid denna tidpunkt, varför
något annat än ett rent preliminärt resultat icke kan för närvarande meddelas.

Jag vill då först framhålla, att vad halvårsbudgeten 1923 beträffar,
finns det icke anledning att göra någon sådan omräkning av finansplanen,
som skulle tvinga till att för halvårsbudgeten 1923 räkna med beskurna
grunder för dyrtidstilläggen. Den förändring man har att räkna med
är efter all sannolikhet — däri giver jag statsutskottet rätt — att man
kan förvänta att indextalet blir något lägre, än vad Kungl. Maj : t har
förutsatt.

Vad sedan beträffar utfallet av tidigare års regleringar vill jag beträffande
år 1921 — då herr vice talmannen meddelat, att man då hade
en brist på 40 miljoner kronor — anföra, att denna brist, som strängt
taget efter riksräkenskapsverkets redovisning skulle uppgå till 47 miljoner
kronor, uppkom därigenom, att man omlagt bokföringen beträffande
avförandet av några mycket stora poster — den största var lärarnas
dyrtidstillägg. Det förhåller sig nämligen så, att icke mindre än

Onsdagen den 3 maj f. m.

21 Kr 29.

52 miljoner kronor i den budgetredovisningen i verkligheten avser 1920
ars ändamål. Man har fört beloppet på 1921 års budget, som samtidigt
belastats med det egna årets utgifter. Det verkliga förhållandet är alltså,
att 1921 ars reglering har lämnat ett överskott på omkring 5 miljoner
kronor. Det säger sig självt, att genom bokföringsåtgärder göres icke
staten vare sig rikare eller fattigare. Det skulle vara ganska enkelt att
handhava finansväsendet, om man kunde öka kassafonden genom en bokföringsåtgärd.
Redovisar man kassafonden nedskriven med 52 miljoner,
är det självfallet, att fondens ställning konsolideras med motsvarande
belopp och dess likviditet i motsvarande grad stärkes.

Vad år 1922 beträffar, kan det icke vara ur vägen att fästa kammarens
uppmärksamhet därpå, att förra årets riksdag avsatte för det
ändamål, som nu är i fråga, ett belopp av 132 miljoner kronor. Kung!.
Maj: t har föreslagit att taga därav 116 miljoner kronor. Följaktligen
skulle efter regeringens förslag och med den indexställning, som där
förutsättes, i genomsnitt 205, av denna avsättning icke mindre än 16
miljoner kronor tagas i anspråk via kassafonden för andra utgifter än
avlöning av statens tjänstemän. Det kan således ingalunda göras gällande,
att läget är sådant, att det avsatts för litet pengar och att man
därför icke skulle fortsätta med de grunder, som förra riksdagen beslöt.

Huru förhåller det sig med utfallet i det hela av 1922 års reglering?
Därom är det icke möjligt att yttra sig med någon bestämdhet, därför
att några verkligt avgörande poster äro, såsom naturligt är, rätt osäkra.

I fråga om utgiftsanslagen har det inom finansdepartementet gjorts
en detaljundersökning av icke mindre än 41 olika förslagsanslag med ett
sammanlagt belopp av 240 miljoner av de 306 miljoner, som utgör summan
av samtliga förslagsanslag. Det är således den ojämförligt större
delen, som ligger inne i denna detaljundersökning. Resultatet av denna
är grundad på de faktiska siffrorna för första kvartalet och de approximativa,
som kunnat fås inom vederbörande verk. För 40 anslag kan
man säga, att praktiskt taget blir det varken brist eller överskott. Men
det är ett anslag, som med all sannolikhet kommer att bliva överskridet
på sådant sätt, att det kommer att visa sig en total brist — huru stor är
omöjligt att säga för närvarande — och det är skatterestitutionsanslaget.
Det överskreds förra året med ungefär 18 miljoner kronor. Det enda man
kan säga på den punkten är, att om skatterestitutionen för 1922 kommer
att uppgå till samma belopp som förra året, kommer det att medföra en
brist i anslaget på 18 miljoner kronor. Ifall man sedan fortsätter att gå
igenom återstående förslagsanslag, kommer man till det slutresultatet,
att den brist som uppkommer på återstoden kan täckas av överskott,
som lämnas av förslagsanslagen högst, så att totalresultatet på utgiftssidan
synes, så vitt man nu kan bedöma, vara det, att hela utgiftssidan
balanserar sig själv med undantag för den brist, som uppkommer på
skatterestitutionsanslaget.

Vad inkomstsidan beträffar är det säkert, att det blir minskade intäkter
genom minskad omsättnings- och utskänkningsskatt. Det är sannolikt,
att det blir någon minskning beträffande stämpelmedlen, ehuru

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Nr 29. 22

Onsdagen den 3 maj f. m.

DyrtidstUlägg \ förhållande till vad som vid statsverkspropositionens avfattande kunde
“l-avarc^sta antagas relativt obetydlig. Och slutligen är det möjligt — ehuru man på
Uns tjänst den punkten har mycket svårt att döma med säkerhet — att tullmedlen
(Forts.) komma att giva något mindre än vad som är beräknat. Men däremot står
en viss ökning beträffande de affärsdrivande verkens möjlighet att leverera
medel under innevarande år. Vad som till sist blir den avgörande
punkten på inkomstsidan är självfallet vad inkomst- och förmögenhetsskatten
kommer att giva i intäkt. I syfte att få en uppfattning därom,
har inom finansdepartementet igångsatts två olika undersökningar. Det
är känt för kammaren, att det belopp på 185 miljoner kronor, som nu
står i årets stat, har framgått ur de beräkningar, som äro gjorda av*
ekonomiska rådet under föregående år, i vilka beräkningar man gjort
särskild kalkyl för enskilda skattskyldiga och enligt andra grunder för
aktiebolag. För att kunna bedöma, huruvida dessa 185 miljoner kronor
skulle komma att inflyta, har det utsänts till samtliga länsstyrelser en
anmodan att till den 8 maj inkomma med summarisk uppgift rörande
taxeringsresultatet för enskilda skattskyldiga i ett mindre antal kommuner,
där taxeringsarbetet vid den tiden vore så pass nära avslutat, att det
vore möjligt att få preliminära siffror. På denna punkt är det följaktligen
för ögonblicket icke möjligt att lämna något som helst besked, alldenstund
icke något material föreligger. Beträffande aktiebolagen befinner
man sig i ett mera gynnsamt läge. Där har undersökningen koncentrerats
enbart på Stockholm, ty därifrån kunna fullt tillräckliga uppgifter
erhållas. Man bearbetar för närvarande inom finansdepartementet deklarationerna
för de distrikt i Stockholm, där det största antalet bolag är
skrivet. Tillsvidare har man hunnit undersöka deklarationerna för 645
av de aktiebolag, som äro skrivna här i Stockholm, således en betydande
del av dem, och jämfört dem med föregående års förhållanden. Det
resultat som hittills har framgått ur denna undersökning är, att ingen
anledning föreligger att antaga, att de beräkningar som ekonomiska rådet
gjorde, att skatterna från aktiebolagen skulle komma att sjunka med 60 %,
icke skulle komma att hålla. Denna uppgift i fråga om de 645 aktiebolagen
giver vid handen att, så vitt resultatet kommer att hålla sig i fortsättningen,
skall man från bolagen få in ungefär det som man räknat
med inom det ekonomiska rådet.

En annan sak är sedan, att på grund av ökad oförmåga att likvidera
skatt det kan vara nödvändigt att räkna med högre procent av restantier
än man tidigare har gjort. Summan av dessa undersökningar, så
långt de kunnat föras, är i varje fall den, att tillsvidare icke finnes någon
anledning befara någon avsevärd nedsättning i det intäktsbelopp på 185
miljoner kronor, som finnes upptaget i budgeten. Det är klart att, sedan
man fått in siffrorna från de enskilde och haft tillfälle att göra motsvarande
bearbetning av dem, kan man med betydligt större säkerhet uttala
sig i frågan.

Det är mycket vanskligt att med detta föreliggande material komma
till någon approximativ slutsiffra. Vad jag tror mig kunna säga är, att
det är tämligen givet, att 1922 års statsreglering kommer att giva något

Onsdagen den 3 maj f. in.

23 Nr 29.

underskott. Storleken av detta är det svårt att angiva. Det kan komma
att uppgå — jag anser mig skyldig att giva någon föreställning om vilka
siffror det rör sig om — till ett belopp av omkring 30 miljoner kronor,
då man lägger ihop det hela. Mot det svarar särskilt den besparing, som
man gör genom att indextalet faller. Därigenom går det bort ungefär
5 miljoner kronor i halvårsbudgeten 1923. Man kan således anse, att
kassafonden är lättad med motsvarande belopp.

Detta är nu de upplysningar, som för närvarande äro möjliga att
lämna, och jag ber att få understryka ännu en gång, att jag måste giva
dem med all reservation för den ofullkomlighet, som vid denna tidpunkt
måste vidlåda dem.

Om vi således, med det läge vi hava att räkna med, med all sannolikhet
kunna motse underskott på 1922 års statsreglering, huru skall man
då här förfara? Skall man följa statsutskottet och såsom detta gör utan
vidare draga den slutsatsen, att riksdagen står inför den tvingande nödvändigheten
att verkställa beskäring av statstjänarnas dyrtidstillägg ? Jag
skulle vilja göra en skillnad här mellan det läge, i vilket man befinner
sig, då man skall göra upp en helt ny budget, och det läge man befinner
sig i, då det gäller att bedöma, huru man bör göra, då man upptäcker
ett statsregleringsunderskott i löpande budgeten vid slutet av riksdagen.
Det är klart att, då man gör upp en hel budget, får man se till att utgifterna
kunna inpassas inom ramen av de inkomster, som över huvud taget
äro möjliga att räkna med. Då har man tillfälle att väga den ena utgiftsposten
mot den andra och se till att få en proportion, som kan anses
vara rimlig för att få det hela att gå in i den kostnadsram, som är föreskriven
av den ekonomiska nödvändigheten.

Annorlunda är ju läget, då man under senare delen av riksdagen
står inför frågan: här finnes sannolikt ett regleringsunderskott på innevarande
års reglering, vars storlek man icke kan bedöma, men av vars
befintlighet man har känning. Huru skall man då förfara? Då vill jag
fråga kammaren: är det en rimlig utväg i den situationen, att man letar
upp någon av de utgiftsposter, som ännu icke varit föremål för riksdagens
behandling och låter regleringsunderskottet drabba denna utgiftspost,
som råkat vara kvar för riksdagen att behandla? Om man tänker sig,
att man behandlat den ena huvudtiteln efter den andra och godkänt dem

— vi kunna ju bortse från dyrtidstilläggen — och så återstår slutligen

— såsom i dag — fjärde huvudtiteln. Skulle det då vara rimligt att riksdagen
minskade denna huvudtitel med 20 eller 25 miljoner, därför att
man hade att räkna med ett regleringsunderskott för innevarande års
statsreglering? För min del ser jag saken så, att man i första hand bör
fråga sig, huruvida kassafonden kan täcka det underskottet. Det är dess
uppgift att mottaga överskott, när sådana finnas, och att täcka uppkomna
underskott. På den frågan skulle jag vilja svara, att med hänsyn till de
ovissa förhållandena under återstående delen av detta år och förra delen
av nästa år är det naturligtvis i högsta grad önskvärt, att icke kassafonden
möter nästa år alltför starkt försvagad. Då blir enligt mitt sätt
att se nästa fråga, huruvida man icke, för att åstadkomma den styrka

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 29. 24

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg hos kassafonden, som finnes vara erforderlig, kan finna inkomstkällor
tiavar^Tsta 3** tillföra statsverket i stället för att gå den vägen, att man plockar ut
tens tjänst. en viss utgiftspost och låter den drabbas av detta regleringsunderskott.

(Forts.) Jag tror, att statens tjänstemän med ett visst fog skulle kunna säga, att
det vore en ganska besynnerlig nyhet i budgetväsendet, om man vid sidan
av den gamla kassafonden skulle så att säga inrätta en extra kassafond
och låta såsom sådan tjäna statstjänarnas dyrtidstillägg; ty man kan ju
säga, att regleringsunderskottet fylles därigenom att man i erforderlig
grad reducerar statstj änarnas dyrtidstillägg. Jag tror icke, att riksdagen
är benägen att låta dyrtidstilläggen vara en kassafond i bägge hänseendena,
så att ifall det är överskott i budgeten man därför skall höja dyrtidstilläggen
för tjänstemännen; det förefaller mig således ur principiell synpunkt
vara en ganska olycklig väg att slå in på, om man låter en viss utgiftspost
fungera på detta sätt såsom ett slags extra kassafond. För min
del vill jag uttala, att budgetens ställning, så långt man känner till, icke
giver anledning frånträda det förslag, som är framlagt från Kungl.
Maj: ts sida, och jag hoppas för min del, att kammaren genom att bifalla
reservationen giver sin anslutning till regeringens förslag.

Herr Nilsson, Petrus: Det hade varit önskvärt, om för hållandena

varit sådana, att man ej nu hade ansett sig behöva yrka
på en ytterligare sänkning av dyrtidstilläggen för statens befattningshavare
utöver vad som är en följd av den fallande prisnivån, och att
dyrtidstilläggen fortfarande kunde utgå efter de linjer, som bestämdes
av förra årets riksdag. Ty det är ju givet, att det för befattningshavarne
medför trygghet, om de ej allt för ofta utsättas för rubbningar i sina
avlöningsförhållanden, och att det för staten är en fördel, om de mera
ostörda av ekonomiska bekymmer kunna ägna sig åt sina befattningar.
De ekonomiska förhållandena hava emellertid så försämrats, att jag
anser en sänkning av dyrtidstilläggen nödvändig. Landets näringsliv
är till stor del lamslaget, jordbruket förmår icke att täcka de för dess
drift oundgängliga utgifterna, industrien, där den kunnat hållas i gång,
lämnar nog i allmänhet ingen vinst, utan över huvud taget förlust, och
för handeln jämte övriga näringar torde det icke vara stort bättre
ställt. Det är därför starka skäl att understryka ett uttalande, som
statsutskottet hade vid förra årets riksdag, då denna fråga behandlades:
”Utskottet har sålunda funnit det önskvärt att ändring av nu gällande
grunder för dyrtidstilläggen företages allenast i den mån detta motiveras
av särskilda förhållanden eller nödvändiggöres av den statsfinansiella
situationen. I sist berörda avseende synas emellertid numera, på
grund av den ekonomiska depressionen och i samband därmed stående
förhållanden, utsikterna så mörka, att det icke torde med allvar kunna
ifrågasättas, att nu varande grunder skulle få stå kvar på det hela
taget oförändrade.” Syntes den ekonomiska situationen mörk vid den
tiden, så har depressionen sedan dess oerhört gripit omkring sig. Denna
fråga ligger alltså något olika till nu emot de närmast föregående åren.
Det torde därför icke vara möjligt att hålla statstjänstemännens löner

Onsdagen den 3 maj f. m.

25 Nr 29.

uppe, då allting annat sjunker. Man kan icke heller se denna fråga
isolerad för sig, den måste ses i samband med det allmänna ekonomiska
läget. Ty med den omfattning som statens ekonomiska verksamhet
numera tagit och den mängd befattningshavare, som staten sysselsätter,
inverkar avlöningarnas storlek till dessa befattningshavare i hög grad
på den allmänna prisnivån. De höga taxorna vid våra trafikverk kro
t. ex. mycket tyngande för näringslivet och försvåra sänkningen av
levnadskostnaderna. Och huru skall det bli möjligt att sänka frakttaxorna,
om man ej sänker lönerna för dessa verks befattningshavare,
såvida man vill att dessa verk skola ekonomiskt bära sig, vilket väl
ändå är meningen. De skyddsåtgärder, som näringarna under kristiden
erhöllo, ha nu i huvudsak borttagits, och vad särskilt jordbruket beträffar,
hava de förslag till fortsatt skydd, som varit under denna riksdags
omprövning, konsekvent avslagits under framhållande av, att vi
måste sänka såväl levnadskostnaderna som produktionskostnaderna för
att kunna konkurrera på världsmarknaden och finna avsättning för våra
produkter. För denna mening har särskilt framträtt det parti, vars
representanter stå såsom reservanter vid detta utlåtande. Om man
nu skall få prisnivån att sjunka för att få näringslivet i gång, så bör
man se till att icke hinder lägges i vägen härför genom oriktigt avvägda
löner och dyrtidstillägg, som sedan måste tagas ut genom förhöjda
skatter. Skatter, som kanske bliva så mycket kännbarare för den
del av befolkningen, som nu drabbas av arbetslöshet och ekonomiska
svårigheter. Då jag sålunda anser att vi fortast komma till ekonomisk
hälsa genom produktionsprisernas återgång och att även staten bör bidraga
härtill å de områden den behärskar, t. ex. genom sänkning av
frakttaxorna å järnvägarna, varför torde fordras sänkning av lönerna,
så har jag ställt mig på utskottsmajoritetens sida.

För att återgå till själva de summor, det här rör sig om, vill jag
framhålla, att det icke är stor skillnad mellan utskottets och reservanternas
förslag. Om man t. ex. tager några olika grupper av befattningshavare,
såväl högre som lägre, och jämför det sammanlagda beloppet
av deras löner och dyrtidstillägg enligt de olika förslagen, så utgöra
de enligt en tabell, som utarbetats av utskottets kansli, för ett justitieråd,
som är familjeförsörjare med en familjemedlem, enligt regeringens
förslag per månad 1,919 kronor 80 öre, men enligt utskottsmajoritetens
förslag 1,875 kronor, och det är ju en ganska oväsentlig skillnad. För
tjänstemän inom en annan grupp är skilladen icke heller stor: för en
konduktör t. ex. skulle avlöningen per månad enligt regeringens förslag
utgöra 410 kronor 58 öre och enligt utskottsmajoritetens förslag
394 kronor 44 öre, således en skillnad på ungefär 16 kronor. Den är
ganska oväsentlig, men lägger man tillsammans dessa summor, utgör
det på budgeten ändå ett belopp av ungefär 22 miljoner kronor. Det
är ett ganska väsentligt belopp, och det är därför, herr talman, och
med hänsyn just till rådande ekonomiska förhållanden och nuvarande
depression, som jag anser, att vi litet var, oavsett på vilken sida vi
befinna oss, måste göra vad vi kunna för att återkomma till sådana

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Ifr 29. 26

Onsdagen den 3 maj f. m.

DyrtidstUlägg förhållanden, att det blir möjligt för oss att uppehålla näringslivet,
åt befattnings-ty en(Jast därigenom kunna vi hålla levnadsstandarden uppe och endast
bfens1tjänst häri ser jag förutsättningen för att vi i framtiden skola kunna avlöna
e”(Forts”f statens tjänstemän på sådant sätt, att de kunna vara tillfredsställda.

Jag får på grund av vad jag sålunda anfört, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr W i n b e r g: Jag ber redan från början som min personliga
mening få uttala, att även jag kan tänka mig en sådan statsfinansiell
situation, att staten måste tillgripa mycket kraftiga åtgärder för att nedbringa
utgifterna och till och med åtgärder för att spara beträffande
själva lönekontot för statstjänarna. Jag måste dock icke desto mindre,
trots denna min utgångspunkt, på det bestämdaste underkänna den politik,
som riksdagen bedrivit under senare åren, då det varit fråga om att
behandla statstjänstemännens dyrtidstillägg, och som nu alldeles särskilt,
så vitt jag kan förstå, nått sin höjdpunkt genom statsutskottets i år avgivna
utlåtande. Denna politik bygger icke på några principer eller
några naturliga grundvalar, utan den kastar sig ifrån den ena ytterligheten
till den andra beroende av tillfälliga stämningar. Man skulle verkligen
med tanke på denna riksdagens ovederhäftighet med någon liten
travestering kunna tillämpa det gamla uttrycket: ”allting flyter”. Men
förtroendet för riksdagens behandling av en fråga som denna från verkligt
saklig utgångspunkt sjunker för varje dag, som går, och om riksdagen
nu antager det föreliggande utskottsförslaget, kommer förtroendet
alldeles säkert att än ytterligare sjunka. Med all respekt för det
mäktiga statsutskottet får utskottet, d. v. s. dess majoritet, ändå ursäkta,
att jag säger, att det är sällan man ser ett utskottsutlåtande med så
pass vittgående yrkande som det bär föreliggande baserat på så svaga
argument, som detta verkligen är, då det är fråga om verkligt sakliga
argument. Jag väntade därför att vid debatten kanske få höra de mera
starka argument, som utskottets majoritet uraktlåtit att nedskriva i
motiveringen till sitt utlåtande. Vad fann jag då? Jag fann, att herr
vice talmannen, som närmast förde utskottsmajoritetens talan här, icke
kunde prestera något starkare sakligt underlag än det, ”att en viss
farhåga nog i alla fall förefinnes för att förhållandena äro sådana, att
det kan bliva nödvändigt att vidtaga åtgärder i den riktning, som utskottet
här har föreslagit”. Jag måste säga, att det argumentet, att det
förefinnes ”en viss farhåga”, är ett av de svagaste argument, som kan
anföras för ett så pass genomgripande yrkande som utskottets. Det
stärker mig ytterligare i den uppfattning, som jag haft förut och som
egentligen är det mest osmakliga i hela denna sak. Man får nämligen
med eller mot sin vilja den uppfattningen befäst hos sig, att det icke är
rent sakliga skäl, icke den ofrånkomliga situationen i förhållande till det
finansiella läget, som varit avgörande för utskottsmajoriteten, utan att
det är en hel del andra saker, som hava kommit till.

Herr vice talmannen refererade också till den mängd motioner,
som i denna fråga avgivits, och framhöll, att största delen, för att icke

Onsdagen den 3 maj f. m.

27 Nr 29.

säga det överväldigande antalet, av dessa motioner innehåller ganska
långt gående yrkanden om nedsättning. Jag vet icke, om det särskilt var
slumpen, som gjorde, att han refererade en motion, som avgivits av en
av hans partikamrater, vilken just under senare tid visat sig vara alldeles
särskilt sparsamhetsvänlig, då det gällt att få ned dyrtidstilläggen
för statstjänarna. Men jag undrar, om det är tillräckligt, att man hänvisar
till, att det avgivits ett visst antal motioner, och att vissa av dessa
gå ganska långt i fråga om sina yrkanden. Det vore väl ändå skäl att se
till, vilka verkningar i det ena eller andra avseendet ett fortsättande av
denna politik från riksdagens sida i verkligheten kommer att innebära.
Det är så, som jag säde förut, att skall man vidtaga en så pass genomgripande
åtgärd, som den av utskottet förordade i alla fall är, och den
ena gången efter den andra rubba de grunder, som hava fastställts
för utbetalande av statstjänarnas dyrtidstillägg, då måste man säga sig,
att det icke är så förunderligt, om statstjänarna komma till den bestämda
uppfattningen, att staten är den minst ordhållige arbetsgivare, som man
över huvud taget kan hava att göra med.

Jag skulle i detta sammanhang, särskilt med hänsyn till att det
liberala partiet numera synes enigt sluta upp kring kravet om denna
kraftiga beskäring av dyrtidstillägget, vilja hänvisa till ett uttalande i
ett av det partiets tongivande tidningsorgan för gårdagen, som dock
framhåller, att den ideella skada, som skulle följa med ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag, ingalunda kan uppvägas av de besparingar,
som man skulle göra rent statsfinansiellt genom ett bifall till förslaget.

Jag skulle också säga ett par ord till några talare, som här yttrat
sig i denna fråga. Jag är tacksam för att den siste ärade talaren på ett
så oförblommerat sätt lät förstå, att det icke bara var av rent statsfinansiella
skäl, som man måste göra dessa nedprutningar, utan om man
förstod hans uttalande rätt, så var det en konsekvens av, att riksdagen
tidigare avslagit åtgärder åsyftande att skydda vissa näringsgrenar här
i landet. Med andra ord, statstjänarna skola plikta för att riksdagens
majoritet icke i tillräcklig grad beaktat de krav, som från jordbrukets
sida hava framförts om tullar och dylikt. Jag måste såga, att om det
ligger något sådant i hans uttalande — jag fattade åtminstone så den
ärade talarens tankegång — är det ett något egendomligt sätt i alla fall
att argumentera i en så pass viktig fråga som den här föreliggande. Jag
skulle också till den ärade talaren vilja hemställa, huruvida det icke vore
skäl att sluta upp med detta jämt återkommande tal, att vi icke kunna
uppehålla statstjänarnas löner i den nivå, som de tidigare varit, under
det att allting annat utvecklar sig så, som det gjort under senare tid. Den
ärade talaren vet lika väl som jag, att statstjänarnas löner sjunka för
varje kvartal och i så avsevärd grad, att numera icke mindre än två
tredjedelar av deras dyrtidstillägg försvunnit för att aldrig komma tillbaka.
Jag tycker, att det vore på tiden att icke längre hålla på med detta
tal om att statstjänarnas löner stå lika högt nu som när vi hade högre
prisförhållanden.

Herr Lagerbjelke var inne på en del detaljer beträffande statens

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Jfr 29. 28

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg verk i samband med den här föreliggande frågan. Jag skulle då vilja
åt befattnings- s^ga — det är beklagligt, att han icke nu är inne i kammaren — att jag
''''ten?*tjänst fblr ut ifrån, att det är mera slumpen, som gjort, att han beträffande
(Forts.) ’ statens järnvägar och deras ekonomiska ställning och drift endast
nämnde resultatet för årets två första tnånader. Det resultatet visar
enligt hans uppgift ett underskott på 2 miljoner kronor. Det hade kanske
varit lika lämpligt, om herr Lagerbjelke hade angivit det ekonomiska
resultatet i samma verk under hela första kvartalet, då det i alla fall nu
föreligger. Det visar en behållning av 1,200,000 kronor. Vidare måste
jag säga mig, att herr Lagerbjelkes uttalande i dag och ett uttalande,
som han har i sin motion och som även utskottet omnämnt, synas mig
icke fullständigt stå i överensstämmelse med varandra. Herr Lagerbjelke
nämner dock i sin motion, då han påyrkar en omreglering av
löneförmånerna nedåt, att man därvidlag måste taga i betraktande, att
en del av statstjänarna vid tiden före 1914 åtnjöt en kanske oskäligt låg
avlöning. Jag kan icke tänka mig annat, än att herr Lagerbjelke med
denna grupp måste avse de lägst avlönade statstjänarna. Men om så är
fallet, är det ett något egendomligt sätt av statsutskottet att taga hänsyn
till detta uttalande från motionärens sida att låta utskottets utlåtande,
såsom här redan framhållits, innebära att den beskäring, som man här
föreslår, kommer att rent procentuellt betydligt tyngre drabba de lägre
inkomsttagarna än de högre. Mot detta förslag har polemiserats och invänts,
att det kommer att drabba de högre inkomsttagarna värre, emedan
de aldrig fått full kompensation. Det förefaller mig dock i alla fall, som
om man aldrig kunde komma ifrån den realiteten, att om beskäring
för en befattningshavare med 1,500 kronors årlig inkomst uppgår till
200 kronor per år, och samma beskäring för en befattningshavare med
10,000 kronors årsinkomst uppgår till mellan 300 å 400 kronor, så måste
man medgiva, att beskäringen för den lägre inkomsttagaren dock i alla
fall ovillkorligen kommer att kännas tyngre än för den högre.

Eftersom herr Swartz i detta sammanhang var inne på de löneregleringar,
som genomförts under olika tider, kunde det var rätt så
intressant att närmare gå in på en del sifferuppgifter, som han lämnade.
Åtminstone vid ett hastigt påseende föreföllo de mig något egendomliga,
men jag skall icke närmare ingå på dylika detaljer.

Jag ber däremot att få uppehålla mig vid en realitet, som i allmänhet
under debatten om statstjänarnas löneställning och dyrtidstillägg alltjämt
förbisetts. Det är nämligen en del förhållanden, som inträdde i
och med löneregleringen vid de affärsdrivande verken. Jag tänker då
närmast på statens järnvägar. Man räknar nu t. ex. med att en befattningshavares
löneställning var den och den 1914, och den är så och
så den dag, som i dag är. Därvidlag bortser man emellertid alldeles
ifrån den i viss mån genomgripande omändring, som har skett så till
vida, att en del förmåner, som 1914 utgingo in natura, t. ex. bostad
och bränsle, som här i Stockholm för en befattningshavare i lägsta lönegruppen
ur rent löneteknisk .synpunkt då beräknades till allenast ett
belopp av 336 kronor, i och med löneregleringen fullständigt bortföllo.

Onsdagen den 3 maj f. m.

29 Nr 29.

Samma befattningshavare får kanske i dag lov att hyra i de under
senare tid uppförda bostadshusen, antingen i de av änke- och pupillkassan
uppförda bostadshusen eller i de privat uppförda. I förra fallet är han
nog lycklig att erhålla en bostad för 91 kronor i månaden, vartill kommer
vedbrand. Alltså för den fördel, som en befattningshavare 1914
åtnjöt in natura och som då i hans löneställning endast upptogs till
ett belopp av 336 kronor, får denna befattningshavare i dag betala ut
betydligt över 1,000 kronor per år. Jag vill sedan icke tala om sådana
småsaker som t. ex. läkarvård och medicin för familjemedlemmar, vilka
förmåner sedan den tiden borttagits. Det finnes alltså en del saker, som
inträffat i och med själva löneregleringen och omläggningen av lönesystemet,
som för många inverka betydligt, då det är fråga om att bedöma
deras löneställning nu i förhållande till 1914.

Då man talar om att utskottets förslag icke är så märkvärdigt dåligt,
då även det fortfarande räknar med ett betydligt dyrtidstillägg, vill
jag erinra om, att en befattningshavare i stationskarlsgruppen, familjeförsörjare
och utan barn, skulle enligt utskottsförslaget här i Stockholm
komma att åtnjuta per år ett dyrtidstillägg av omkring 870 kronor. Det
är den kompensation för dyrtiden, som staten enligt utskottets förslag
skulle giva en sådan befattningshavare. Vi räkna fortfarande med ett
dyrtidstilläggsindex av 195. Alltså är höjningen i levnadskostnaderna
sedan 1914 i det närmaste fördubblad. För denna fördubbling skulle
således staten till nämnda befattningshavare endast utbetala omkring
870 kronor. Jag tror, att man icke behöver gå närmare in på detaljerna
för att visa, huru befogad den kritik är, som här har rests och alltmera
reses mot den dyrtidspolitik, som riksdagen driver. Det är sant, att
man häremot kan invända, att under tiden tjänstemännen vid de flesta
verken fått lönereglering och härigenom förhöjning av sina löneförmåner.
Det är riktigt. Men beträffande denna förhöjning av lönerna
har man åtminstone tidigare varit överens om att den icke skulle utgöra
kompensation för prisförändringarna efter år 1914, utan för de prisförändringar,
som inträffat från det ögonblick, då vederbörande lönestat
började tillämpas och fram till dyrtidens inbrott 1914. Under sådana
förhållanden tror jag det är en ganska dålig sparsamhet från statens
sida, om man gång efter annan driver en dylik godtycklig politik beträffande
statstjänarnas ställning. Allra värst är det i detta sammanhang,
att man har en känsla av, att statstjänarna oskyldigt som tredje
part komma att drabbas av en viss partipolitisk rivalitet, som uppstått
här i landet mellan vissa politiska partier. Man får absolut det intrycket
vare sig man ser på de avgivna motionerna eller på den politik, som de
olika partierna i denna fråga mer och mer deciderat följt. Jag har
egentligen ingen anledning att giva mig in på denna fråga, ty de olika
partierna må, så mycket dem lyster, slåss om själarna vid valtillfällena,
men jag vill dock starkt ifrågasätta, om det finnes rimlig anledning, att
en medborgargrupp som statstjänarna skall som tredje part egentligen
ytterst bliva lidande på denna rivalitet mellan de olika politiska partierna.
Nu skall man helt säkert på det bestämdaste förneka, att något

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst,
(Forts.)

Kr 29. SO

Onsdagen den 3 maj f. m.

DyriidstUlägg sådant existerar. Men när man ser den svaga sakliga motivering, som
ai befattnings- utgkQttsmajoriteten här förebragt, och när man vidare hört de uttalantens
tjänstden, som * dag fällts här i kammaren, då man såsom den siste ärade
(Forts.) talaren tämligen oförblommerat låter komma fram vad som verkligen
ligger på djupet hos många, kan man icke komma ifrån den uppfattningen,
att här är det icke de sakliga synpunkterna, som varit de avgörande
för utskottsmajoritetens ståndpunkt till denna fråga, utan en hel
del andra, som i och för sig kanske må vara tillåtliga eller berättigade,
men dock icke böra kastas in som stridsämne vid behandlingen av en
för hundratusentals medborgare så viktig fråga som denna.

Då jag således, herr talman, anser att det är synnerligen farligt och
mindre värdigt av riksdagen att fortsätta på den linje, som här beträtts
gång efter annan och vilken ytterligare tagit sig uttryck i statsutskottets
föreliggande förslag, som dessutom icke kan anses uppburet av sakliga
skäl; då vidare efter den redogörelse, som lämnats från regeringshåll,
läget icke är sådant, att det ur statsfinansiell och budgetssynpunkt måste
betecknas såsom alldeles ofrånkomligt att taga det steg, som utskottet
föreslagit; och då för övrigt även om det statsfinansiella läget skulle
vara sådant, att underskott vore att befara, det icke kunde vara lämpligt
att utan vidare reglera budgeten på det sätt, att man i ett
enda slag på mer eller mindre godtyckliga grunder avskure 22 miljoner
kronor på statstjänarnas dyrtidstillägg, emedan dessa 22 miljoner kronor
kunde behövas på annat ställe: då jag med ett ord, herr talman, finner,
att de skäl, som i nämnda avseenden förebragts, måste absolut underkännas,
skulle det ju visserligen ligga närmast till hands för mig att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag med de ändringar, som innefattas i den
av herr Julin och mig i denna kammare avgivna motionen, däri vi yrkat
en del smärre ändringar, som enligt mitt förmenande äro fullt påkallade,
men då jag mycket väl förstår, att i frågans nuvarande läge det icke
finnes någon som helst utsikt för, att man skall reflektera på en dylik
jämkning och då jag dessutom väl vet, att huvudavgörandet kommer att
stå mellan Kungl. Maj:ts förslag å ena sidan och å andra sidan det av
statsutskottets majoritet här framlagda förslaget, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, eller, som är detsamma,
till den avgivna reservationen.

Herr S c h e d i n: Herr greve och talman, mina herrar! Det är

icke för att förlänga debatten som jag begärt ordet, utan allenast för
att i största korthet framlägga några synpunkter, som jag anser det
nödvändigt att vi taga fasta på, när vi skola fatta beslut i förevarande
ämne. Om enskildheter och detaljer har den vidlyftiga debatten redan
givit tillräckligt besked.

Det är ju tämligen stor enighet rådande här i kammaren så till
vida, att vi hava klar blick för såväl vilka ekonomiska svårigheter det
gäller att här överkomma, som ock för att det icke torde vara så illa
beställt med omvården om statstjänstemännen, som särskilt den senaste

Onsdagen den 3 maj f. m.

31 Nr 29.

ärade talaren ville giva vid handen. I den delen tror jag, att envar
är besjälad av känslan att vilja göra det mesta möjliga. Det som skiljer
tycks vara, huru stor del den ena eller andra parten skall bära av de
svårigheter, som kristiden för alla och envar medfört. I det fallet finner
man den mest koncentrerade framställningen i den motivering, som
reservanterna i statsutskottet hava förebragt för sin reservation. Där
finnas särskilt några punkter, som väl ansetts vara vägande motiv, men
som enligt min åsikt äro ganska svaga sådana. Man gör där anmärkning
på, att statsutskottet icke tagit sikte på och icke tillräckligt beaktat
den trygghet och frihet från rubbning i rådande förhållanden, som
statstjänstemannen skulle hava rätt att kräva. Jag skulle i det fallet
vilja fråga, huruvida någon kan undkomma en sådan rubbning, när det
gäller ekonomiska förhållanden i nuvarande tid. Jag skulle vilja fråga,
om det på något håll finnes en klass, som icke mer eller mindre känt,
att tiden åstadkommit rubbning i detta fall. Jämförd med många andra
torde statstjänstemännens ställning i alla fall vara mycket god. Vem,
mina herrar, kan göra anspråk på att hava trygghet, ekonomiskt sett,
mot den pressning nedåt, som den närvarande tiden ovillkorligen låter
oss alla kännas vid? För att icke upptaga tiden eller markera en särställning,
skall jag ej peka på någon viss grupp, eftersom ämnet tycks
vara så brännbart och torde kunna giva skäl till misstydningar, som
det nyss hållna anförandet tydligt gav vid handen. Jag överlåter därför
åt herrarna själva att tänka efter, om det är möjligt för någon att yrka
på att få sitta i orubbat bo. Här får anläggas den synpunkten på frågan,
att vi litet var få taga del i det tryck, som ligger över oss alla.

Jag skulle därefter vilja peka på några punkter, som framkommo
i herr Bergqvists energiska försvar för utskottsreservanternas förslag.
Han kom bland annat att nämna några grupper, som under kristiden
skulle hava gynnats och erhållit fördelar framför andra, särskilt jordbrukarna.
Därför torde det icke vara ur vägen, ej heller förmätet att
i någon mån ingå på dessa för jordbrukarna så ofta anmärkta fördelar
och inkomster, som kristiden gav. Det är sant, att förhållandena
voro i viss mån gynnsamma för jordbrukarna, men man får komma
ihåg, att en hel del av deras under krisåren intjänta pengar gått åt
för vården av jordbruket och för att fylla de löpande utgifterna och
nyanskaffningarna, som efteråt anhopat sig. Det kunde visserligen bliva
en del kapital över, men den, som granskar en lantbrukares kassaställning
i närvarande stund, skall sannerligen komma på det klara med,
att i många fall all den vinst, som kristiden gav, gått sin kos. Och där
det finnes något kvar, komma de ständigt ökade skatterna att lägga
beslag på detsamma.

Herr Bergqvist nämnde vidare, att dessa statstjänare under de
första krisåren icke varit tillräckligt kompenserade, utan att de måst
anlita lånevägen. Jag kan nämna, att med det svenska jordbruket det
i den delen icke heller varit så väl beställt. Det är över 50 procent
av jorden, som är ställd som hypotek för lån, på vilket man har att
betala ränta samt göra inbetalningar. Därför vågar jag påstå, att jord -

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Nr 29. 32

Onsdagen den 3 maj f. m.

DyrtidsHiiägg brukets ställning, om man ser saken på nära håll, icke är så lysande,
åt befattnings- SQm man veiat från vissa håll gorå gällande.

^tens™tjänst'' Herr Bergqvist slutade sitt anförande med att påpeka att före (Forts.

) varande fråga icke blott är av ekonomisk utan också av psykologisk
innebörd. Jag ger honom fullkomligt rätt däri. Men jag ber på samma
gång få påstå, att frågan i lika hög grad är ett psykologiskt spörsmål
och uppfattas som sådant av mig och med mig liktänkande runt om
i landet, ehuru i helt annan riktning än herr Bergqvist ser den.

En annan talare, herr Winberg, frågade i så hög tonart efter
principen i detta statsutskottets förslag. Ja, kunna vi bedöma denna
fråga och fatta beslut i densamma endast efter den utgångspunkten,
att det skall följas en princip? Jag tror det icke. Här spelar in något
som är starkare än principer, och det är realiteter. Om vi överblicka
läget, sådant det ter sig för oss ur alla synpunkter, så blir realiteten
eller det reella utslaget, att vi stå inför sådana omständigheter, att envar
måste tänka på att taga sin anpart i vad som föreligger. Man kan gärna
försöka att bota svårigheterna och fylla kraven efter en princip, men
jag tror inte, att även om man sjunger ut principen med aldrig så
dundrande stämma, det skall hjälpa i detta fall. Det är nämligen så,
att det är något, som heter det svenska folket, som till stor del har en
annan syn på denna sak. Och jag vill tro att detta är ett begrepp,
som den ärade talaren själv skulle ha mycket väl reda på.

Sedan skall jag med anledning av herr statsrådet Sandlers fråga:
”Vad är målet, vad är planen?” be att få säga, att skola vi tänka på
att komma till rätta med denna fråga, måste vi enligt min mening,
så som jag ser förhållandena ur landsbygdens synvinkel, komma med
till normala förhållanden. Jag skall icke relatera de yttranden och uttalanden,
som gjorts med erkännande av att de löneförmåner, som tillerkänts
statstjänstemännen under dessa gångna år, varit väl tillräckliga.
Det vill jag icke göra, ehuru det finnes exempel härpå. Ej heller skall jag
relatera några enskilda röster, som vilja sopa bort alltihop. Det anser
jag vara ohemult, oegentligt och ett slag i ansiktet på den kår, av
vilken vi dock vänta oss rätt så mycket. Men jag vill säga, att det är
i denna del åtskilliga tecken, som giva vid handen, att vi få söka
komma ned med en raskare fart till normala förhållanden snart nog,
om det också icke kan ske huvudstupa. Allt är underkastat en tröghetens
lag, och de allvarliga förhållanden, som litet varstädes trycka,
göra det nödvändigt, att vi hjälpas åt i samförståndets tecken. Dessa
dyrtidslinjer, som vi, rörande dyrtidstilläggen, stakade ut efter stora mått
år 1919, måste vi under den nya situationen vara betänkta på att avföra.

Jag skall, herr greve och talman, under nuvarande förhållanden
icke yrka bifall till den av mig framförda motionen. Jag tänker, att
huvudavgörandet kommer att stå mellan utskottets förslag och reservationen,
och ber då att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Onsdagen den 3 maj (. in.

33 Nr 2)).

Herr Pålsson: Herr greve och talman! Vi hava nu nått den
(lag, då det gäller att utskifta åt statstjänarna deras dyrtidstillägg. Det
har förut varit en med glädje motsedd dag i många hem, men i år motses
den med bekymmer, och jag får säga, att det icke är odelat angenämt för
oss att nödgas gå den väg, som utskottet utpekat. Men nöden har ingen
lag, och att gå den vägen är som sagt en nödvändighetsåtgärd i dessa
tider. Man bör se dessa saker mot bakgrunden av tidens nöd och svårigheter
för näringarna att reda sig i sitt betryck. Det finns 150,000 arbetslösa
i landet, av dessa kan staten hjälpa 60,000. Industrien deklarerar
miljonförluster från driften 1921. Jordbruksprodukternas pris har nedgått
till 1914 års nivå. Allas villkor ha försämrats. Kunna då statstjänarnas
inkomster bibehållas vid den punkt indexsiffrorna ange? I min tro,
nej! Vi, som ha sett, hur sakerna utvecklat sig i riksdagen, när det
gällt att skydda näringarna, vi ha märkt, att det varit två olika meningar,
som kämpa mot varandra ungefär jämstarka. De, som utgjort tungan
på vågen i denna kammare, hava varit statstjänarna. Och huru ha de i
dessa frågor röstat, då näringarnas representanter gång på gång bett om
att få litet anstånd, en liten andhämtningsstation emellan störtskurarna?
Jo, att döma av de tankar, som tagit sig uttryck i föredrag här i kammaren,
hava statstjänarna ställt sig på deras sida, som vilja nedbringa inkomsterna
för alla andra kategorier till 1914 års nivå. De hava energiskt
arbetat för att tränga näringarna ut på de torra grenarna av samhällsträdet.
För oss, som iakttagit denna deras kamp, är det klart, att när man
skall bestämma statstjänarnas dyrtidstillägg, vi näringslivets representanter
måste se efter vad de få grönskande grenar, som finnas kvar på
samhällsträdet, äro starka nog att bära upp av dyrtidstillägg. Och jag
för min del har då funnit, att det ekonomiska betryck, som landet lider
under, är sådant, att det icke finnes möjlighet att fylla den ram, som sist
slogs fast. Jag skulle vilja erinra i detta sammanhang, att från början
hade vi en annan ram än den nuvarande. Vi minnas ju alla det beslut
för två år sedan, varigenom man gav statstjänarna 90 miljoner kronor
mera, än regeringen föreslog. Hade det icke den gången så skett, är
det tydligt, att i dag dyrtidstillägget för statstjänarna av sig själv varit
ännu mindre än vad statsutskottets majoritet kommit till. Man bör tänka
på detta i dag. Det är en ljuspunkt för statstjänarna, att riksdagen då
fann den ekonomiska ståndpunkten här i landet så pass god, att den
kunde utmäta åt dem mer, än dessa någonsin vågat beräkna. Den gången
möttes vi av tacksamhet från det hållet. Då vi i dag ånyo gå att besluta
i ärendet, och möjligen i motsatt riktning, vill jag starkt pointera, att
vi icke komma så lågt med dyrtidstillägget, som det självfallet skulle
hava sjunkit, om icke riksdagen givit dessa 90 miljoner kronor mer än
regeringens förslag den gången innebar. Det bör ju på sätt och vis vara
en tröst för statstjänarna, att deras dyrtidstillägg på grund av riksdagens
välvilja en gång kommit så pass högt, då vi nu av nödtvång måste nedskriva
grundtalet för dyrtidstilläggen.

I fråga om avvägning av ortstilläggen mellan olika orter i landet
så tycker jag för min del, att denna avvägning icke är riktig. Så t. ex.

Förslå kammarens protokoll 1922. Nr 29. 3

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 29. 34

Onsdagen den 3 maj f. in.

Dyrtidstilläggtror jag, att kostnadsskillnaden mellan större städer och mindre samhälätbefattnings-
len icke är tillräckligt ersatt med den lilla skillnad, som förefinnes mellan
havare t sta- fje olika ortstilläggen. Det borde nog i en framtid göras större skillnad
-.Tf meHan dessa dyrorter inbördes, ty man kan utgå från, att hyrorna i en
stor stad såsom Stockholm och liknande aldrig komma att nedgå till den
grad som hyrorna på andra ställen i landet. Men det är icke den frågan
som vi nu ha att behandla. Det är ju mera en tanke för framtiden, då
det bör bli fråga om skillnad mellan de olika ortstilläggen.

Vidare får jag säga, att familjetilläggen nog ej äro lämpligt avvägda,
men även dessa få regleras framdeles.

Herr Lindblad har uttryckt den meningen, att man ginge väl hårdhänt
fram mot de små inkomsttagarna här i landet. Ja, det är nog sant.
Tåg tror, att vi kanske beskurit deras inkomst allt för mycket. Emellertid
är det skillnad mellan dessa små inkomsttagare. T. ex. i fråga om
telefonisterna tror jag, att deras inkomster även efter denna beskäring
äro rätt betydande, men då det gäller familjefäder bland dessa små inkomsttagare,
är det tydligt, att beskäringen blivit ganska stor. För de
sistnämnda har ju emellertid herr Swartz erinrat, att det kan anses föreligga
en faktisk överkompensation, i det deras löner sedan 1914 skola
hava ökats mer än dyrtiden i verkligheten betingat. De skulle sålunda
vara överkompenserade, och det är ju en tröst för dem, som mena, att
man gått väl hårdhänt fram mot dessa små inkomsttagare. Nu har ju
herr Winberg sökt att bemöta detta herr Swartz’ uttalande, och jag
lyssnade till hans anförande i denna fråga, ty jag tänkte, att jag möjligen
skulle kunna finna något stöd för min åsikt i fråga om de små inkomsttagarna,
men herr Winberg yttrade, som han mången gång tycks göra,
då han saknar skäl, att han icke ville ”närmare ingå på detaljerna”. Ja,
det är sådana där nödfallsskäl, som man använder, då man saknar förmåga
att kunna framleta skäl mot ett förslag. Därför är det tydligt,
att när herr Winberg stannade vid att icke vilja närmare ingå på dessa
detaljer, måste de av herr Swartz framlagda siffrorna vara de rätta och
de lägre befattningshavarna således vara överkompenserade.

Herr statsrådet Sandler har även talat för att man skulle följa Kungl.
Majrts förslag i detta fall. Jag väntade under hans föredrag, att^han
skulle framlägga siffror över hur budgeten kommer att ställa sig, så att
man kunde få klart för sig, om det funnes någon möjlighet att taga vad
Kungl. Maj: t föreslagit. Tiden har ju hunnit så långt fram i maj månad,
att man tycker, att sådana siffror skulle förefinnas och att herr statsrådet
Sandler skulle kunnat lämna dem. Emellertid förstod man. att
sådana säkra siffror icke förefinnas, och då kan man ju således icke bygga
på några klara och säkra ekonomiska fakta. När herr Sandler också
slutade med reservation för allt vad han nämnt av siffror i sitt anförande,
får jag verkligen säga, att då kan jag icke inse, att det finnes stöd för
att statsinkomsterna utan nya skatter skulle räcka till att bevilja vad
Kungl. Maj : t i detta fall föreslagit.

Under sådana förhållanden och med djupt beklagande av att vi nödgats
gå till starkare nedskrivning av dessa dyrtidstillägg än indextalet

Onsdagen den 3 maj f. in.

35 Kr 29.

i och för sig föranleder, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr W ohlin: Herr talman! Två ärade ledamöter av stats utskottet

ha i dag förklarat, att det varit mindre angenämt för dem
att taga befattning med denna fråga och att deltaga i beslutet rörande
lägre dyrtidstillägg än dem, som Kungl. Maj: t föreslagit. Jag får härtill
anföra, att det icke heller är vidare angenämt att vara ledamot av
bevillningsutskottet, som har att behandla frågorna om de för statsutgifternas
täckande nödvändiga skattemedlen. Jag har fäst mig vid
att varken under fjolårets debatt i detta ärende och ej heller i dag
några röster från bevillningsutskottet gjort sig hörda, oaktat att bevillningsutskottets
ledamöter vid riksdagens slut måste sätta sina namn
under det betänkande, som rör statsregleringen, dessutom ofta nog sina
namn under andra betänkanden, som innehålla tillstyrkanden av förslag
om ökade skatter från Kungl. Maj: ts eller enskilda motionärers
sida, ja, t. o. m. vid ett tillfälle, nämligen i juni månad 1920, voro
nödsakade att själva inom bevillningsutskottet utfinna medel för att
täcka en uppkommen större brist vid riksdagens slut. Med anledning
härav vill jag här tillåta mig några anmärkningar och detta så mycket
mer som herr statsrådet Sandler nyss lämnat en exposé över den statsfinansiella
situationen, som avsåg att bibringa oss uppfattningen, att
några betänkligheter ur statsfinansiell synpunkt icke skulle behöva möta
för att biträda Kungl. Maj:ts förslag. Herr statsrådet Sandler meddelade,
vad vi på förhand kunde förstå, att utredningar pågå inom
finansdepartementet angående hållfastheten av den budgetsplan som uppgjorts
och att dessa utredningar tills vidare blott är o preliminära, men
att vissa slutsatser dock kunna dragas av de redan nu föreliggande
utredningsresultaten. Den första slutsatsen var, att Kungl. Maj: t beträffande
första halvåret 1923 icke har anledning att göra någon omräkning,
som kan föranleda till att frångå det förslag till dyrtidstillläggens
beräkning, som innehålles i Kungl. Maj: ts proposition. Ja,
det är nu mindre förvånansvärt, eftersom ju denna övergångsbudget
är finansierad så gott som uteslutande genom ianspråktagande av fonderade
medel och under sådana förhållanden bör ju en dylik övergångsbudget
icke bereda en finansminister eller regeringen några särskilda
svårigheter. Vad beträffar 1922 års reglering, så kunde herr statsrådet
ej yttra sig med någon bestämdhet, men han omnämnde, att man undersökt
41 olika förslagsanslag, tillsammans representerande 240 miljoner
kronor, d. v. s. en övervägande del av totalsumman av de förslagsanslag,
som är upptagen i budgeten för detta år, och man hade därvid funnit,
att varken brist eller överskott vore att förmoda, med undantag för
ett anslag, nämligen skatterestitutioner, med avseende varå man funnit,
att förslagsanslaget överskridits med 18 miljoner kronor. Sedan gick
herr statsrådet in på frågan, huru inkomsterna med avseende å denna
budget komme att ställa sig, och meddelade, vilket ej heller är kammaren
obekant, att man säkert har att räkna med minskad omsätt -

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Kr 29. 36

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg ningsskatt på spritdrycker, minskad inkomst av stämpelmedel samt
åt befattnings- m jnska(j inkomst av tullmedel, allt vid jämförelse med tidigare gjorda
h™nJeränsT antaganden. Sedan dessa upplysningar lämnats, gick herr statsrådet
e”(FortiO '' över till den viktigaste posten, som bär kommer i fråga, nämligen inkomstoch
förmögenhetsskatten, vilken vid fjolårets riksdag, efter ekonomiska
rådets beräkning, upptogs till ett belopp av 185 miljoner kronor. Från
finansdepartementet har utgått en anmodan till länsstyrelserna att senast
den 8 maj inkomma med preliminära uppgifter beträffande utfallet avårets
taxeringar i ett mindre antal kommuner, där det företrädesvis
rör sig om enskilda skattedragare. Om dessa uppgifter, som beklagligtvis
icke föreligga i dag, när detta ärende behandlas, meddelade herr
statsrådet, att det för ögonblicket icke vore möjligt att lämna något
som helst besked angående utfallet av dessa utredningar. Från olika
håll har jag emellertid under de sista dagarna hört meddelas, att de
summor, som uppgivits, för att man skulle kunna befinna sig på den
säkra sidan, betydligt måst nedsättas mot vad som tidigare beräknats.
Det är naturligtvis utsagor, som icke ha bestämt bevisvärde, men de
ha dock ett visst bevisvärde, och i allt fall ett större sådant än det,
som gavs i förklaringen, att man icke kunde lämna något som helst
besked rörande denna punkt. Beträffande aktiebolagen hade i finansdepartementet
skett en bearbetning av 675 deklarationer av aktiebolag
i Stockholm, och på grundval av denna bearbetning hade man enligt
herr statsrådets uppgift funnit, att det icke förelåge någon anledning
att antaga, att ekonomiska rådets beräkning häromåret var oriktig —
möjligen kan dock en större procent restantier förutsättas. Men herr
statsrådet förklarade, att det tillsvidare icke funnes anledning att befara
någon avsevärd minskning i den beräknade inkomst- och förmögenhetsskatten,
i den mån det rör sig om aktiebolagen. Sedan herr statsrådet
lämnat denna uppgift, måste han dock, när han i en konklusion sammanfattade
resultatet av dessa ännu preliminära utredningar, förklara,
att 1922 års statsreglering enligt hans uppfattning möjligen kommer att
giva ett underskott på omkring 30 miljoner kronor. Så sade herr statsrådet,
att det föreligger en väsentlig skillnad, när man har att göra upp
en allmän budgetplan och när man har att vid slutet av riksdagen uppgöra
en statsreglering. Jag vill visserligen erkänna, att så är förhållandet,
men riksdagstekniskt finnes det dock icke möjlighet att behandla
frågan om dyrtidstillägg i annan ordning än den, vari den nu framkommit
på riksdagens bord. Det finnes ju ingen möjlighet för riksdagen
att uppskjuta denna frågas avgörande till en senare tidpunkt
under innevarande års höst, då den nya statsbudgeten skall uppgöras.
Jag vill taga fasta på herr statsrådets förklaring, att man måste i första
hand anse det såsom önskvärt, att kassafonden icke kommer att möta
nästa år allt för mycket försvagad. Men sedan herr statsrådet gjort
detta uttalande, i vilket jag till alla delar instämmer, förklarade han,
att om det i år det skulle uppstå en brist vid statsregleringens uppgörande
på omkring 30 miljoner kronor, så finge man tänka på att
täcka denna brist på annat sätt än genom att taga i anspråk vtte-ligare

Onsdngen den 3 maj f. in.

37 Nr 2».

medel från kassafonden. Men, mina herrar, här komma vi till själva
huvudpunkten i det hela. I lar den nuvarande regeringen något skatteförslag
i beredskap, som skall vara ägnat att täcka denna brist? Så vitt
jag har mig bekant icke. Har regeringen under de kommande veckorna
för avsikt att lägga fram något sådant skatteförslag? Så vitt jag vet
icke. Herr finansministern har redan tidigare förklarat, att regeringen
icke vill taga någon befattning med frågan om ökad kafifetull, och att
det får vara riksdagens egen angelägenhet att besluta därom. Alla förslag
om ökning av de indirekta skatterna ha från auktoritativt håll inom
regeringen och regeringen närstående kretsar avvisats såsom varande
en olämplig skatteprincip, och ej heller tror jag, att regeringen skall våga
sig på en höjning av den procentsats, efter vilken inkomst- och förmögenhetsskatten
beräknas, med hänsyn till de ödesdigra följder, som
en sådan beskattning måste få icke minst för de breda samhällsklasserna
inom landet, till vilka en stor del av den industriarbetande klassen även
hör. Jag vill emellertid för säkerhets skull rikta en direkt fråga till
herr statsrådet Sandler, huruvida regeringen under den återstående
delen av riksdagen ämnar föreslå några nya skatter till täckande av
den av honom såsom möjlig angivna bristen i statsregleringen, och i
så fall av vilken art dessa skatter komma att bli. Svaret på denna fråga
tror jag får en ganska stor betydelse, när man skall taga ståndpunkt
till det nu föreliggande ärendet. Jag kan vidare icke annat än livligt
instämma med den siste talaren från statsutskottet, när han framhöll,
att man icke bör bedöma det nu omdebatterade ärendet med hänsyn
endast till budgeterna för år 1922 och första halvåret 1923, utan att
man även bör taga hänsyn till den statsreglering, som kommer att följa
därefter, ty det blir utarbetandet av budgeten för tiden 1 juli 1923—
30 juni 1924, som blir den verkligt påfrestande uppgiften för den
finansminister, som får detta uppdrag. Det är där de stora svårigheterna
att täcka bristen, de jättestora svårigheterna, komma att uppstå. Varken
regeringen eller herr statsrådet Sandler har hittills lämnat någon som
helst upplysning om hur den finansieringen skall ske. Jag behöver på
denna punkt icke vara mångordig, utan får endast erinra om att våra
näringars skattekraft nu reducerats till ett minimum. Det har gått så
långt, att man fått bevittna, hurusom två ledamöter av regeringspartiet
och dessutom den i tullfrågor mest principfaste ledamoten av svenska
riksdagen i dagarna underskrivit ett förslag, enligt vilket till skydd för
vårt svenska näringsliv tullsatserna åtminstone för vissa varor skulle
kunna sexdubblas. När man kommit i en sådan situation, så måste
man förstå, att vi befinna oss i ett ekonomiskt nödläge av på långliga
tider icke skådade dimensioner.

Jag anser under sådana förhållanden, att varje åtgärd, som är
ägnad att minska kassafondens storlek, är synnerligen farlig, samt att
jag även om utskottets föreliggande förslag går igenom, måste ställa
mig synnerligen tveksam i fråga om möjligheten att få den sistnämnda
budgeten att gå ihop genom skattemedel och då naturligtvis ännu mera
tveksam för den händelse att Kungl. Maj: ts förslag i detta ärende

DyrtidstUligg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 28. 38

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg skulle komma att bliva antaget. Jag tillåter mig vidare påpeka, att även
åt befattnings- om v; tänka oss, att den ordning för sprithanteringen här i landet, som
havare i sta- nu bibehålies, de av sprithandeln härflytande skattemedlen med
^"(Forts!) " all sannolikhet i fortsättningen komma att minskas trots Kungl. Maj : ts
förslag om höjning av omsättningsskatten. Till de ärade ledamöterna
av kammaren åter, som i djupet av sina hjärtan hysa förhoppning om
ett framtida mindre statsfinansiellt beroende av rusdryckshanteringen
och som äro beredda att i en ganska nära liggande framtid förorda
införandet av allmänt spritförbud, vill jag ställa frågan, huru de tänka
sig att budgeten skall gå ihop, när de till över 100 miljoner kronor
uppgående skattemedlen av rusdryckshanteringen komma att bortfalla,
och om de icke vid denna riksdag på varje punkt, där olika .meningar
göra sig gällande i fråga om anslag, böra ställa sig på den sida, där
man företräder det mindre anslaget.

Det har här talats mycket om statstjänstemännens berättigade krav
på att få full kompensation för den förändring i penningvärdet, som
inträtt efter år 1914. I likhet med alla föregående talare, som yttrat sig.
vill jag också understryka, att våra statstjänstemän i stort sett torde fullgöra
sina tjänster med all nit och skicklighet, att många av dem under
de gångna åren ha måst tillgripa sina besparingar, ja att ett icke ringa
antal av dem till och med måst skuldsätta sig för att kunna bevara sin
existens under dessa kritiska år. Det funnes naturligtvis, om gynnsamma
förhållanden rådde på det ekonomiska området i landet, om näringslivet
blomstrade och om skatteinkomsterna flödade, ingen som ville motsätta
sig statst jänstemännens begäran om en dylik kompensation, liksom ej
heller arbetarnas krav på en förbättrad levnadsstandard till och med över
1914 års nivå. Men i det trångmål, vari vårt land nu kommit, ligger ju
saken på ett helt annat sätt, och man kan icke begära, att en viss kategori
av löntagare, nämligen statens tjänstemän, skall undgå det statsfinansiellt
ofrånkomliga kravet på en minskning av deras dyrtidstillägg
och på en lägre kompensation, och detta så mycket mindre som ju industriens
arbetare i ganska stor omfattning måst finna sig i en sänkning,
icke endast av sina nominallöner, utan på flera områden också av sina
reallöner. Jag vill verkligen, ehuru själv statstjänsteman, till kammarens
ledamöter hemställa, om det ändå icke råder en viss skillnad mellan statstjänstemannens
och industriarbetarnas läge, så tillvida nämligen att statstjänstemännen
ju dock ha sin säkra inkomst, i det att de icke genom
driftsnedläggelser och driftsinskränkningar i likhet med industriens arbetare
kunna kastas ut på bar backe och bliva nödgade lita till det allmännas
understödsverksamhet, och i denna sin ställning ha de ju ett så starkt
företräde, att de, om de allvarligt överväga situationen, icke böra fordra,
att man i kompensationshänseende ställer dem i gynnsammare ställning
än löntagarna i enskild tjänst. Jag behöver bara, för att gorå en liten
personlig deklaration, tänka på, hur det skulle ställa sig för mig, om jag
icke vore anställd vid Uppsala fria akademi, som har sin ekonomi säkerställd
för alla tider, utan i stället vid t. ex. Aktiebolaget Uppsala universitet,
vars tillvaro vore beroende av några finansherrar här i Stockholm,

Onsdagen den 3 maj f. in.

39 Nr 29.

och där jag riskerade att när som helst efter en kortare tids uppsägning
bli uppsagd från min tjänst. Jag behöver endast tänka härpå och tänka
på hur många löntagare inom industrien som faktiskt befinna sig i denna
situation — ofta nog icke till följd av sina närmaste arbetsgivares önskan,
utan till följd av högre makters spel om respektive industriföretag —
för att säga mig, att statstjänstemännen dock i denna sin trygga ställning
ha ett företräde framför industriarbetarklassen, vilket gör, att de icke
med något fog böra, på sätt som här skett, i upprepade skrivelser, diagram
och protester etc. för riksdagens ledamöter framställa sina krav, såsom
de här under de gångna veckorna gjort.

Det har av en ärad representant för utskottets minoritet, nämligen
herr Bergqvist, om icke i dag så för några dagar sedan, erinrats om att
strävandena att göra besparingar inom statsförvaltningen främst borde
gå ut på indragandet av överflödiga tjänster och att man där hade den
egentliga uppgiften för dem, som söka få en bättre ordning på detta område.
Däremot borde man enligt hans åsikt icke reducera de löneförmåner,
som utgå till de nu förefintliga statstjänstemännen. Jag vill härtill
endast anmärka, att detta önskemål om en reducering av vår statst jänstemannapersonal
redan år 1920 framställdes i en riksdagsskrivelse till
Kungl. Maj: t, men så vitt jag har mig bekant har ingen åtgärd i anledning
av denna riksdagsskrivelse, i varje fall ingen av nämnvärd betydelse,
hittills vidtagits. Samma års riksdag begärde en revision av socialförsäkringens
olika grenar i syfte att åstadkomma större besparingar
och förenklingar inom denna gren av statsförvaltningen, och detta utredningskrav
har så till vida beaktats, att en kommitté för närvarande arbetar,
vilken dock synes ha tagit sitt uppdrag mycket omfattande och ännu synes
ha långt kvar till den slutliga lösningen. I vilket fall som helst förefaller
det mig tydligt, att kravet på en reduktion av statstjänstemännens antal,
som jag anser vara i högsta grad befogat — en talare här talade ju om
hundratusentals tjänstemän, men det var väl ett överord från hans sida
— dock endast kan realiseras successivt under de kommande årens lopp,
och det förefaller mig uppenbart, att man icke på denna väg kan förbättra
den aktuella finanskrisen, i vilken vi nu befinna oss. Den enda möjligheten
till besparingar på detta område som nu föreligger är att vi beskära dyrtidstilläggen
för de statstjänstemän, som för närvarande existera här i
landet.

Jag har härmed velat säga, att från finansdepartementets och närmast
statsrådet Sandlers sida enligt min uppfattning icke kunnat givas några
övertygande bevis för att vårt budgetära läge är så fast, att vi utan risk
kunna bifalla Kungl. Maj: ts proposition, utan att fastmer den allmänna
situationen i landet är sådan, att vi måste iakttaga en järnhård sparsamhet
på alla områden. Jag har ytterligare velat säga, att statstjänstemännen
vid jämförelse med löntagarna inom det fria näringslivet i många hänseenden
äro gynnsamt ställda, och slutligen att vi icke kunna bortskjuta
kravet på en avveckling av dyrtidstilläggen med hänvisning till det allmänna
önskemålet om en reducering av statstjänstemännens antal, en sak
som först under loppet av flera år kan genomföras.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr *29. 40

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillågg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Med hänsyn till alla dessa förhållanden ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets förslag i förevarande ärende.

Herr statsrådet Sandler: Jag ber att omedelbart få tillrättalägga
ett par missförstånd, som förekommit både i det sista anförandet
och i någon mån även i det näst föregående.

Herr Wohlin tog fasta på de meddelanden, jag hade att lämna, på
det sättet, att då jag uttalat ett förmodande, blev detta i herr Wohlins
framställning ett påstående. Det gäller exempelvis det uttalande han
gjorde, att det nu vore konstaterat, att 1922 års statsreglering kommer
att visa ett underskott på 30 miljoner kronor. Jag skulle vara mycket glad,
om jag vore i det läget, att jag kunde säga någonting bestämt om den
saken. Men jag är inte i den belägenheten och säger därför inte mer
än jag över huvud taget kan stå för. Vad som är säkert är, att ett underskott
kommer att uppstå, och att det under vissa förutsättningar katt.
uppgå till av mig angivet belopp, men det kan också komma att underskrida
detta.

Samma är förhållandet med den uppgift, som nu meddelades av herr
Wohlin, att det på utgiftssidan skulle ha konstaterats, att anslaget till
skatterestitutioner överskridits med 18 miljoner kronor. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att det enda jag över huvud taget kunde säga i
den saken var, att om man i år finge betala ut lika mycket i skatterestitutioner
som föregående år, då skulle detta anslag bli överskridet med
18 miljoner kronor. Mera tror jag inte kan sägas om den saken i närvarande
ögonblick.

Man har något förvånat sig över — det framgick av de två senaste
anförandena — att det icke varit möjligt att vid denna tidpunkt lämna
mera ingående upplysningar om budgetläget. Jag tror knappast, att det
finnes något exempel på att man vid denna tid på året kunnat lämna så
pass ingående upplysningar om budgetläget, vad den löpande budgetens
ställning beträffar, och det är ju om den diskussionen här rör sig. Jag
ber att få erinra särskilt herr Pålsson därom, att taxeringsarbetet slutar
den 15 maj och att det följaktligen ingalunda är något besynnerligt, att
man har begärt in uppgifterna till den 8 maj. Därvid har man i alla fall
fått förutsätta, att länsstyrelserna plockat ut sådana kommuner, där taxeringsarbetet
gjorts färdigt tidigare. Det kanske icke vore ur vägen att
stryka under också, att då jag här talat om olämpligheten av att begagna
dyrtidstilläggen såsom en extra kassafond för att reglera underskott i
budgeten, har jag hela tiden syftat på reglerandet av ett underskott, som
man väntar skall uppkomma på det löpande årets budget.

Herr Wrohlin erinrade om att det förekommit tidigare, att man i
slutet av riksdagen, för att få regleringen att gå ihop, antingen minskat
utgifterna eller skaffat nödiga inkomster. Ja, vid det tillfälle han närmast
syftade på var det dock fråga om att göra upp en ny budget, och i
sådant fall är det alldeles naturligt, att man skall se till att man får
debet och kredit att gå ihop, men i det fall, som här föreligger, gäller det,

Onsdagen den 3 maj f. ni.

41 Nr a».

hur man skall förhålla sig till ett väntat underskott å det löpande årets
budget.

Till sist, vad den av herr Wohlin ställda frågan beträffar, vill jag
bara säga, att jag tror icke det skulle vara förmånligt för kassafonden,
om man besvarade alla sådana slags frågor, och för min del skall jag
inte svara någonting annat än att jag för min del hyser inga bekymmer
för att, ifall Kungl. Maj: t och riksdagen bli överens om att kassafonden
behöver förstärkas, man också skall finna lämpliga anstalter härför.

Herr Rooth: Då jag nu ber att få ansluta mig till statsutskottets
förslag, gör jag detta huvudsakligen av det skälet, att jag anser, att statstjänstemännen,
som ju alltid inta en tryggare ställning än andra medborgare
i samhället, böra i sin mån medverka till att det statsfinansiella och
ekonomiska läget i allmänhet återställes.

Herr statsrådet erinrade om att regeringen från vederbörande taxeringsmyndigheter
infordrat uppgifter angående sannolika resultatet av
årets taxeringar. Det är givetvis icke möjligt att så tidigt som de första
dagarna i maj få exakta uppgifter på detta område. Vad regeringen kan
uppbringa torde således huvudsakligen bli approximativa uppgifter. När
vi en gång komma fram till den tidpunkt, då det verkliga resultatet av
taxeringarna föreligger, befarar jag, att detta skall befinnas synnerligen
nedslående.

I detta sammanhang torde det kanske också vara lämpligt att erinra
om att de allra flesta primärkommunerna i riket ha att laborera med oerhört
stora restantiebelopp, som i högsta grad komma att försvåra kommunernas
ställning med hänsyn till nästa års budget.

Jag ber för den skull, herr greve och talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Sedan jag lät anteckna mig,
har en hel del sagts av det, som jag tänkte säga. Jag skall därför nu
inskränka mig till att fästa uppmärksamheten vid en enda sak, nämligen
den, att våra ärade lantmannarepresentanter, som ju ha en särskild
förmåga att klaga sin nöd, även använt detta tillfälle därtill. Jag ber
då att gent emot dem få saga, att lantmännen icke ha någon anledning
att klaga i detta sammanhang. Den gången riksdagen tog avstånd från
ett ingripande på det område, som i dag åsyftats, nämligen garantien
för ett visst pris å betor, hade den sina skäl därtill. I tider, då indexen
faller och inkomsterna minska för varje medborgare i landet, kan man
inte lämna bestämda garantier rörande inkomsterna för en viss kategori.
Det var detta den frågan gällde. Här gäller det i dag icke en särskild
förmån åt någon. Det gäller endast att stå fast vid ett beslut, en
princip, som tidigare godtagits av den svenska riksdagen. Om nämligen,
medan levnadskostnaderna stego, statstjänarna och -funktionärerna kompenserades
med dyrtidstillägg, så är det riktigt, att staten nu följer samma
princip vid nedgåendet och inte därutöver tager en del, såsom statsutskottets
majoritet här har föreslagit, tv det är verkligen att bränna

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 29. 42

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg ljuset i båda ändarna. Jag ville med detta bara ha sagt, att lantmannaåtbefattnings-
representanterna icke ha anledning till klagan. De ha heller icke anledhten™tjänst
ning att betrakta sig såsom politikens styvbarn i något avseende.

‘(Forts''3)”''* ■ Herr talman! Den egentliga orsaken bill att jag begärde ordet var

för att fästa kammarens uppmärksamhet på en sak, som står i ett
mycket intimt samband med det dyrtidstillägg, som beslöts i fjol, och
vars bestämmelser vi nu stå inför att antaga på nytt. Det gäller nu,
oavsett vilket beslut som fattas, att ge dyrtidstillägg åt dem, som därtill
äro berättigade enligt bestämmelserna. Och om man tolkar § 7 efter
bokstaven, utan att ta hänsyn till vad rimlighet och praktiska förhållanden
kräva, så kan man ofrivilligt komma att begå en orättvisa mot
en och annan kategori bland personalerna, och i detta avseende tar jag
som exempel tullpersonalen. Det är så, att för den del av den e. o. tullpersonalen
bestämmas lönerna av Kungl. Maj:t, för en annan del av
samma befattningshavare bestämmas lönerna av generaltullstyrelsen.
För den del av personalen, vilken Kungl. Maj:t bär givit ökade löner,
har dyrtidstillägg utgått, medan däremot den del, vars löner bestämts
av generaltullstyrelsen, icke tilldelats något dyrtidstillägg, ehuru den senare
delen av personalen fått förhöjning av samma skäl och orsaker
som den förra. Detta är en orättvisa, ty dessa extra ordinarie tjänstgöra
och vikariera på samma poster i stället för förordnade, oavsett om
Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen fastställt lönen för dem. Detta
förhållande överklagades emellertid av personalen. Statskontoret ansåg-,
att man borde tilldela dem dyrtidstillägg. Generaltullstyrelsen sade precis
på samma sätt. Den ansåg, att de borde ha sitt dyrtidstillägg, men
bokstaven, efter vilken man hade att utdela detta, talade emot. Slutligen
gick saken till regeringsrätten. Denna gav generaltullstyrelsen rätt
däri, att de enligt bokstaven inte skulle ha dyrtidstillägg. Man förstod
emellertid mellan raderna, att regeringsrätten icke hade något emot att
de finge dyrtidstillägg, ifall generaltullstyrelsen så skulle vilja besluta.
Alla ha alltså ansett, att ifrågavarande personal vore berättigad till dyrtidstillägg,
helt och obeskuret, men den ensidiga bokstaven, som utesluter
hänsynstagande till rimlighet, har stått hindrande i vägen.

Nu har denna sak varit på tal i statsutskottet, och det var givetvis
mycket svårt att i sista stund göra en omformulering, vars konsekvenser
man inte så där i en hast kunde överskåda. Men i statsutskottet
ansågo alla, att denna tullpersonal borde haft helt dyrtidstillägg, och
det är detta, jag här, herr talman, ber att få konstatera till det beaktande
det kan förtjäna av den styrelse, som bär att besluta i ärendet. Statsutskottet
har försökt att mjuka upp sin motivering till förmån för ett
sådant fall som det jag här har påpekat, men då det i alla fall inte
tydligt och klart framgår av motiveringen, vad man enigt vill avse,
har jag ansett mig böra påtala förhållandet här.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Då jag, herr greve och talman.

Onsdagen den 3 maj f. in.

43 Nr 39.

deltagit i behandlingen av detta ärende i utskottet och därvid kommit till
samma slut som flertalet av utskottets medlemmar, ber jag att få säga
några ord.

Flera av de uppträdande talarna här ha uttryckt sitt missnöje med de
ständiga förändringar i avseende på grunderna för tilldelandet av dyrtidstillägg,
som blivit en följd av riksdagsbesluten. Man har menat, att
i dessa ständiga förändringar ligger ett förhatligt osäkerhetsmoment, och
den förste ärade talaren framställde anspråk på att statstjänarna borde
få hava den ställning, att de visste, vad de hade att räkna med, och sade,
att detta var ett oundgängligt villkor för arbetsglädje.

Jag ber i detta avseende få erinra om hela denna lönefrågas karaktär.
Det avses ju inte att med dyrtidstilläggen åstadkomma en bestående, på
normal grund fotad lönereglering, utan endast att under en abnorm situation
bispringa befattningshavarna, så att det skall bli möjligt för dem
att ta sig igenom denna svåra tid. Om man ser efter, vilka förändringar
riksdagen vidtagit i de framlagda propositionerna, finner man, att under
den tid, när det allmänna ekonomiska läget försköt sig till dyrtid i en
omfattning och med en styrka, som vi förut icke varit med om, så inneburo
riksdagens förändringar i de framlagda propositionerna ständiga
förhöjningar. Mellan den tid, när den kungl. propositionen utarbetades
och den tid, då riksdagen hade att fatta beslut i ärendet, hade det inträffat
sådana förändringar i läget, att anspråken på det beslut, som skulle
komma att fattas, voro helt andra än anspråken vid de tillfällen, då propositionen
utarbetades. Så var som sagt förhållandet, när vid kristidens
början hela det ekonomiska läget försköt sig till en svårare dyrtid. Sedermera
blev läget av en motsatt natur, när propositionen utarbetades under
dyrare förhållanden, och riksdagens beslut fick fattas några månader
därefter i en helt annan situation. Det är detta, som, så vitt jag förstår,
förklarar, att man inom riksdagen funnit sig böra vidtaga ändringar i
de framlagda dyrtidstilläggspropositionerna, och som också både förklarar
och försvarar, att riksdagen därvid kommit till andra resultat än
de, som den tidigare beredningen av ärendet i regeringen givit.

Emellertid vill jag gent emot biskop Bergqvist, den förste talaren,
som sade, att statstjänarna måste ha rätt att veta vad de ha att räkna
med, och att det vore ett oundgängligt villkor för arbetsglädjen, säga, att
därmed ställer man från deras sida helt andra anspråk än någon som
helst annan samhällskategori under nuvarande förhållanden kan göra gällande.
Ingen annan samhällsgrupp vet vad framtiden bär i sitt sköte
eller vad man har att räkna med. Varken industri- och jordbruksarbetarna
eller andra enskilda befattningshavare veta, hur de få det i fortsättningen.
De stå i det avseendet inför fullständig ovisshet. Icke heller företagarne
själva äga någon dylik visshet. Statstjänarna stå dock i detta fall
i det bättre läget, att de alltid ha att räkna med den ordinarie lön, som
blivit dem tillförsäkrad, ett trygghetsmoment, som oändligt många andra
befattningshavare skulle vara tacksamma för, om de hade någon liknande
motsvarighet att trygga sig till.

Herr biskop Bergqvist yttrade vidare, att utskottet ju inte framlagt

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Sr 29. 44

Onsdagen den 3 maj f. in.

Dyrtidsttilägg någon speciell utredning om nödvändigheten av minskning för närvafavarfi"*^rancle
i det förslag, som Kungl. Maj: t har framlagt. Ja, den omstäntens
tjänst, digheten, att man inte ännu i siffror kunnat visa, hur det slutliga budgets(Forts.
) förslag, som av riksdagen kommer att framläggas, skall ta sig ut, har
icke hindrat utskottet och riksdagen att, i känslan av att den allmänna
ekonomiska situationen försämrats, på punkt efter punkt försöka reducera
utgifterna och förstärka ställningen. Biskop Bergqvist har på detta
sätt varit med om att motivera vägran om anslag på många punkter. Det
är precis samma principer, som utskottet följt i detta fall. Det är i den
allmänna känslan, att här är nödvändigt, att man gör vad som kan göras
— och som låter förena sig med rimlighet och billighet — för att förstärka
statens finansiella ställning. Och jag kan inte finna, att man kan
uppge denna synpunkt i detta fall, när man finner sig böra anlägga den
i varje annat och för statens finanser mindre betydande fall.

Herr statsrådet Sandler ansåg sig böra belysa det allmänna läget —
och därför äro vi nog alla tacksamma — med en hel del uppgifter om
hur man inom regeringen efter vidtagna undersökningar funnit det nuvarande
läget utveckla sig. Han började med att säga, att regeringens
utgångspunkt vid denna frågas behandling varit, att man icke borde ändra
grunderna för dyrtidstilläggen i andra fall, än då det förelåge tvingande
nödvändighet. Ja, jag vill då säga, att jag inte kan tro, att stillastående i
och för sig kan för den nuvarande regeringen vara någon särskilt lockande
ståndpunkt. Om jag gent emot detta hans betraktelsesätt säger,
att det förefaller mig vara rimligt och riktigt, att både regeringen och
riksdagen, när det gäller dessa dyrtidstillägg, försöka att i varje fall anpassa
dem så, att det beslut, som kommer till stånd, står i skäligt förhållande,
dels till statens finansiella möjligheter och dels till det ökade tryck,
som försämringen i det allmänna ekonomiska läget vållar samhällets medborgare
i allmänhet, så tror jag, att man för fattande av beslut i detta
avseende fått en lika stark principiell utgångspunkt som den, att man
icke skall vidtaga någon förändring, förrän det föreligger tvingande nödvändighet
därtill. Det synes mig sålunda, som om det utgångsläge, som
varit utskottets, vore lika befogat som det, som regeringens representant
skisserade.

Herr statsrådet frågade vidare: är det ej så, att dyrtidstilläggen avvecklas
av sig själva enligt nu gällande grunder, om ett förbilligande fortsätter
? Och vidare: hur tänker man sig fortsättningen, om man nu går
på utskottets förslag? Slutligen även: vad inträffar, om prisnivån stabiliserar
sig på någon punkt över den, som bildar utgångspunkten för
prisindex? Så ungefär uppfattade jag hans frågor. På dessa frågor
skulle jag vilja svara: vid varje tillfälle, när det gäller att bestämma
riksdagens och statsmakternas ställning till statstjänstemännens löner,
blir beslutet givetvis beroende av den allmänna situationen, det ekonomiska
läge, vari vi då befinna oss. Det är alldeles uppenbart, att dessa
löneregleringar måste stå i visst förhållande till det allmänna läge, som
då råder, till medborgarnas skatteförmåga, till statens inkomstmöjligheter
och vad därmed sammanhänger. Att begära, att man för en dylik

Onsdagen den 3 maj f. in.

45 Nr 2».

framtida stabilisering skall på förhand ange, vad som bör ske, förefaller
mig vara varken rimligt eller möjligt. Det förefaller mig vara lika rimligt
och möjligt, om jag vänder på frågan och säger: vad tänker sig
regeringen skola inträffa i dylikt fall, om man följer regeringens förslag?
Jag tror sålunda, att det icke blir möjligt — vare sig man går på den ena
eller den andra linjen — att säga, hur den definitiva dyrtidsregleringen
kommer att ske. Jag tror man får nöja sig med att låta beslutet hänföra
sig till den situation, som föreligger, när beslutet fattas, och till de
allmänna utsikter man då har att räkna med och anpassa ett tidsbegränsat
beslut till de utsikter och erfarenheter, som man förfogar över vid
tillfället i fråga. Jag tror alltså, att man icke kan ställa anspråken högre,
vare sig man går på den ena eller den andra linjen.

Herr statsrådet kritiserade utskottets motivering, särskilt därför, att
utskottet vid bestämmandet av tidpunkten för de nya grundernas tillämpning
till den 1 juli anfört, att man i detta avseende åberopade, att vid,1
tidpunkten 1 april, på grund av den allmänna prisindexens fall, i alla
händelser en stor nedsättning inträdde. Jag ber att få erinra om att detta
dock ej var utskottets huvudskäl för valet av 1 juli som tidpunkt. För
detta val var den omständigheten avgörande, att frågan icke inkom till riksdagen
så tidigt, att behandlingen kunde ske så, att man lämpligen kunde
börja tillämpningen den 1 april, utan man måste välja ett senare datum,
och då var, så vitt jag förstår, 1 juli den dag. som borde väljas. Detta
säges också uttryckligt i utskotts förslaget. Jag tror för övrigt, ehuru man
icke säkert kan säga, vad nästa kvartalsskifte kommer att ge, att utskottet
kommer att få rätt i, att den sänkning av prisindex, som då
eventuellt inträffar, kommer att bli mindre än den, som förekom vid
kvartalsskiftet mars—april.

När det gäller att skissera det nuvarande allmänna läget, skall jag
inte ingå på några detaljer i fråga om de uppgifter, som lämnats från
regeringsbänken. Jag konstaterar dock som totalresumé av vad som
sades, att man på regeringsbänken räknar med att årets budget kommer
att lämna brist, och att man således ur denna synpunkt har att räkna med
ett sämre läge än det, som man utgick ifrån vid det tillfälle, när den
nu föreliggande propositionen utarbetades. Det är uppenbart, att denna
brist, på vilket sätt den än täckes, försvårar det allmänna ekonomiska
läget och nödvändiggör, så vitt jag förstår, ett försiktigare finansiellt
förfarande från statsmakternas sida än det, som man tidigare fann sig
ha möjlighet att tillämpa.

Emellertid sade herr statsrådet sedermera, att han tyckte det var
naturligt och riktigt, att man vid uppgörande av ett budgetförslag, när
man hade att mot varandra väga samtliga budgetens inkomster och utgifter.
skulle taga hänsyn till och låta det allmänna läget inverka jämväl
på bestämmandet av en fråga som denna. En sådan omständighet som
ett budgetunderskott, alltså en dylik upptäckt, som den herr statsrådet nu
meddelar blivit gjord, ansåg han däremot icke borde föranleda, att man
under en budgetbehandling, när flertalet poster redan blivit behandlade,
utan vidare finge inverka på beslutet i en viss punkt.

Dyrlidslillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Jfr 29. 46

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillågg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Ja, nu förhåller det sig ju så, att sistnämnda omständighet sammanhänger
med hela det sätt för budgetbehandlingen i riksdagen, som hos
oss följes. Men jag ber att få fullfölja undersökningen och se efter,
vad herr statsrådet själv kom till för resultat. Herr statsrådet förklarade,
så vitt jag fattade honom rätt, att om man vid fastställandet av
budgeten funne, att man icke hade tillräckligt med tillgångar, det icke
föranleder partiell besparing, utan att man finge i skatteväg söka fylla
luckorna. Ja, men nu förhåller det sig ju så, att om man tänker sig
denna metod tillämpad på detta fall, så är det lika omöjligt att i detta
ögonblick veta, huruvida den skatt, som jag förmodar regeringen i detta
fall funderar på, kommer att träffa mera bärkraftiga axlar och trycka
mindre tungt än det förslag, som här föreligger i fråga om statstjänarna.
Kommer man, då man reglerat hela budgeten, till det resultat,
att det föreligger brist i budgetförslaget, och man nödgas tillgripa ytterligare
beskattning, blir man måhända i det ögonblicket, i regel vid riksdagens
slut, tvingad att taga till en skatt, som, om det gäller att jämföra
den tyngd, varmed den träffar dem, mot vilken den riktas, och den
tyngd, varmed denna löneminskning skulle träffa dem, som därav drabbas,
ingalunda för vederbörande blir lättare att bära än den nedsättning,
varom det här är fråga. Jag tror sålunda ej, att man genom att uppskjuta
denna frågas definitiva avgörande till ett sådant skatteval därigenom
undgår vad som med vår budgetreglering är en omöjlighet att
undgå, nämligen att man tvingas att i sista ögonblicket fixera sig för
någonting, som, om man hade rörelsefrihet över hela budgetens område,
kanske skulle fått stå tillbaka för något annat. Men den omständigheten,
att vår budgetbehandling måste vara bunden till de former vi ha att
röra oss med, kan väl i detta avseende inte hindra, att riksdagen på denna
punkt fullföljer vad riksdagen praktiserat tidigare i år och för resten
varje år och på en dylik punkt frågar sig, huruvida utgifterna äro oundgängligen
nödvändiga. Om man då finner, att så ej är fallet, synas alla
skäl föreligga att sträva efter att slutuppgörelsen må bli den billigaste
möjliga.

Det skulle för övrigt ha varit ofantligt intressant, om herr statsrådet
fortsatt resonemanget och givit anvisning på den skatt, regeringen reflekterar
på. Jag har hört regeringsledamöter här i riksdagen förklara, att
man icke kan fundera på en ytterligare beskattning av större inkomster
och förmögenheter. Man anser sig i detta avseende ha nått gränsen.
Om man i regeringen intager den ståndpunkten, frågar jag mig: vilka
skatter är det som återstå och som skulle vara att föredraga såsom
lättare för dem, som skola utgöra dem, än den minskning av dyrtidstilläggen,
som utskottet förordar?

Herr statsrådet slutade med att säga, att budgetläget icke ger anledning
att frånträda Kungl. Maj: ts förslag. Ja, resonerar jag på det
sättet, som herr statsrådet i en betydande del av sitt anförande gjorde,
att ett förändrat budgetläge icke under några förhållanden skulle få
inverka på behandlingen av en viss punkt, så är ju denna försäkran, att
det nuvarande ekonomiska läget icke föranleder herr statsrådet att göra

Onsdagen den 3 maj f. in.

47 Nr 29.

eu frontförändring, alldeles onödig. Då skulle man ju, huru än budgetläget
förändrar sig, icke inrikta sig på en punkt som denna. Emellertid
tror jag icke det är möjligt att upprätthålla detta betraktelsesätt. Men
om man går ut ifrån icke blott rent formella hänsyn i fråga om möjligheten
att åstadkomma en budgetuppgörelse, som herr statsrådet följde,
utan ser på förhållandena i övrigt i samhället, ser på de verkningar, som
skulle bli resultatet av ett bifall till utskottets hemställan, så undrar jag,
om man kan resonera på det sätt herr statsrådet gjorde. Ett bifall till
utskottets förslag medför, som var och en vet, ökad möjlighet exempelvis
för våra trafikverk, våra kommunikationsverk att vidtaga sänkningar vid
sina taxeberäkningar, och därmed kommer beslutet också att inverka till
den ökade möjlighet att ”sätta hjulen i gång”, varom man talat, och den
ökade möjligheten till arbetstillfällen, som vi ju i detta ögonblick äro
ense om är något önskvärt för oss alla. En dylik biverkan av det beslut
vi stå i begrepp att fatta borde icke vara betydelselös, allra minst för
en regering, som måste säga sig, att även med ett bifall till regeringsförslaget
om det ifrågasatta arbetslöshetsanslaget, detta ej skulle räcka till
för lämnande av understöd åt alla dem, som därav vore i behov. Om
man då som sagt har att göra med ett förslag, som på hela detta område
kommer att utöva en mildrande och underlättande verkan, så borde
detta väl icke vara en omständighet, som man från regeringsbänken
lämnar fullständigt obeaktad, då det i detta avseende måste vara så,
att situationen ingalunda förbättrats, utan försämrats från den tidpunkt,
då den kungl. propositionen om dyrtidstillägg utarbetades. Jag tror
sålunda, att om man lämnar det rent formella betraktelsesättet och
ser på de reella förhållandena, så ges det verkligen mycket goda skäl
för att taga det steg, som utskottet i detta avseende förordat.

Jag vill för övrigt, när man gång på gång talar om kompensation
och om att var och en bör komma i precis samma ställning, som han
hade år 1914, ännu en gång här erinra om, att såväl vårt land som hela
Europa för närvarande äro fattigare än år 1914, och att icke någon
samhällsgrupp fullständigt kan frigöra sig från sin andel av bördan
av den utarmning, som sedermera ägt rum. Och jag tror, att om man
verkligt opartiskt ser efter, huruvida utskottet i detta avseende ställer
för långt gående anspråk på de svenska statstjänarna, man icke kan
säga, att så är fallet. Och då jag icke tror detta, herr talman, utan än
livligt övertygad om att det, som utskottet föreslagit, är rimligt och av
hela det allmänna ekonomiska läget betingat, tillåter jag mig yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Det är åtskilligt som från viss synpunkt
kanske inte är så nedslående, som anförts av de talare, vilka talat för
statsutskottets hemställan och emot reservationen, och till det skall jag
så småningom komma.

Vi ha från reservanternas sida åtskilligt att tacka icke minst den
siste ärade talaren för på grund av den klarhet över ståndpunkterna,
som hans anförande visserligen spred. Då det från regeringsbänken

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.
(Forts.)

Nr 29. 48

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

fastslogs, att ingen förändring i riktning mot en nedsättning av dyrtidstilläggen
bör ske, så vitt den icke kan motiveras av en tvingande nödvändighet,
polemiserade herr Ekman mycket starkt emot ett sådant påstående,
och betydelsen av denna polemik framgår ytterligare av hans
tal om att vad man bör se efter är, huruvida det kan vara rimligare att
lägga andra skatter på folket än att lägga denna speciella beskattning på
statstjänarna. Det tyder ju på att det här är fråga om en speciell beskattning
således av en viss grupp av befolkningen. Tydligare kan
knappast den synpunkt understrykas, som från regerings bänken gjordes
gällande, nämligen att statstjänarnas dyrtidstillägg här betraktas som
en andra reserv för budgetsregleringen utöver den vanliga kassafonden.
Ytterligare underströks denna synpunkt av herr Ekman, då han
fann, att staten icke kunde sägas ha någon som helst skyldighet i fråga
om kompensation för penningvärdets fall utan att det var av ren godhet
som staten, då penningvärdet föll, medgav, att levnadsstandarden skulle
få hållas något högre än det sjunkande penningvärdet annars skulle ha
tillåtit för befattningshavarna.

Då herr Ekman, liksom föregående talare, slög starkt på den strängen,
att man icke kan låta statstjänarna bibehålla sina löneinkomster obeskurna,
vill jag fästa uppmärksamheten på att det icke är någon människa
här i kammaren som opponerat mot denna synpunkt. Det är ingen
här, som velat, att statstjänarna skola behålla sina löneinkomster obeskurna.
Men det är rätt egendomligt, att man kan komma med den
frasen, då man har för ögonen, att statst jänarnas dyrtidstillägg sedan
december 1920 sjunkit med 60 å 70 %, alltså med två tredjedelar och
därutöver. Man säger — det var också herr Swartz inne på —: ”Det
är inte så man skall räkna, utan man skall beräkna sänkningen på hela
det sammanlagda lönebeloppet.” Ja, den sänkningen uppgår inte till mer
än mellan 30 och 40 %. Det är dock inte så litet det heller. Men tar
man då hänsyn till att statstjänarna icke kunde i likhet med andra löntagare
tillgodogöra sig de goda konjunkturerna upp till full kompensation,
torde man kunna säga, att man från den utgångspunkten skulle
kunna räkna med en försämring av vad statstjänarna borde ha haft.
som väl går upp till ungefär 50 °/o av löneförmånerna, sådana de borde
ha varit för att medgiva samma levnadsstandard som 1914, och längre
ner har man icke kommit i nedprutning, i genomsnitt sett, pa den fria
marknaden.

Man säger, att just nu ha statstjänarna det dock relativt bättre än
andra. Varför det? Jo, därför att statstjänarna icke behöva riskera att
gå arbetslösa. Följaktligen tycks meningen vara att jämföra statstjänarnas
löneinkomster med de löner, som utbetalas till de arbetslösa, och
från den utgångspunkten får man ju medge, att statstjänarna ha det
betydligt bättre ställt!

Nu har herr Ekman liksom andra, vilka stå på samma ståndpunkt
som han, utgått från att statstjänarna icke ha rätt att ha en säker inkomst.
Herr Ekman säde direkt: ”Andra i samhället ha icke någon
säker inkomst. I dessa tider är det därför orätt, att statstjänarna skola

Onsdagen den 3 maj f. m.

49 Nr 29.

ha denna fördel framför andra.” Ett mycket tydligt och säkerligen
också ett ganska tacknämligt uttryck för den ståndpunkt, som statsutskottets
majoritet här intagit! Den gamla uppfattningen om kronans
kaka såsom liten men säker vill man låta bestå i dess första del, men
man säger tydligt ifrån, att det är orätt att låta statens kaka i framtiden
vara säker.

Då man utgått från att man just från statstjänarna genom en
nedsättning av dyrtidshjälpen bör kräva in de belopp, som kunna behövas
för skattelindring, har man gått fram på ett synnerligen planlöst
sätt — för att begagna ett ganska milt uttryck. Man har utgått från att
det är rimligt och riktigt, att man för de lägst avlönade statstjänarna
skall ändra grunderna på sådant sätt att de skola få vidkännas 15 %
minskning, medan minskningen för en byråchef uppgår till 8 %. Man
har sagt — och jag tror, att särskilt herr Swartz var inne på den synpunkten,
fastän nog även herr C. G. Ekman berörde den i någon mån
—: ”Ja, men detta är riktigt, ty dessa, som stå lägst nere på skalan,
ha fått högre kompensation än de andra. De ha till och med fått överkompensation
i förhållande till levnadsstandarden 1914.” Jag vill säga,
att det är ett egendomligt sätt att resonera särskilt från deras sida,
som vilja föra småfolkets talan. Det är ett högst egendomligt sätt att
resonera, att den kompensation eller den lönestegring, som de lägst avlönade
i samhället ha fått, skall skarpare beskäras, när tiderna åter bli
tryckande, därför att den varit större. Jag trodde annars, att man var
överens om — och det ganska högt upp i den verkliga överklassen —
att det var ett samhällsintresse, att levnadsstandarden höjdes starkast
för de grupper inom samhället, som hade det svårast i ekonomiskt avseende.
Vad är det då för en social framgångsväg man vill rekommendera,
då man säger: ”Eftersom dessa ha fått mest” — vilket man annars
anser mycket naturligt och tillbörligt — ”och ehuru de borde ha mest,
skall man dock ta mest ifrån dem, när det gäller.”

Slutligen, och det är den sista synpunkt jag vill framhålla, har
ingen kunnat motsäga vad som från regeringsbänken uttalades beträffande
olämpligheten av att använda dyrtidstilläggen som en reserv för
kassafonden. Då det talas om att skatterna måste bringas ner, vill jag
fästa uppmärksamheten på att näringsidkarna ju hålla på att t. ex.
krigskonjunkturskatten, som de fått uppskov med att betala, skall avlysas,
och det är således ett av de ändamål, för vilka statstjänarnas dyrtidstillägg
skola beskäras. Statstjänarna gjorde minsann inga krigskonjunkturvinster
under dyrtiden. De kommo aldrig upp till full kompensation
under dessa tider, men nu, när krigskonjunkturvinsterna äro
gångna och det är''fråga om att skatterna för dessa vinster icke vidare
kunna utgå, betraktas det som ett lämpligt medel, tyckes det, att fylla
det hål, som på det sättet uppstår, genom att taga från statstjänarna en
del av deras dyrtidstillägg.

Jag vet, att det väcker förstämning och till och med upprörda känslor,
då statstjänarna i detta fall tala om konfiskering. Statstjänarna
kunna emellertid inte komma ifrån att ett sådant sätt att reglera dyr F&rn1a

kammarens protokoll 1922. Nr 29. 4

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 29. 50

Onsdagen den 3 maj f. m.

DyrtidstUlägg tidstilläggen, som riksdagen har varit inne på i år och föregående år,
åt befattnings- ;nnebär ett konfiskerande av inkomster, till vilka statstjänarna måste ha
bfenT6\''änsT rätt. Statstjänarna ha i sitt kontrakt med staten fått sig tillerkänd en
e”(Forts.) ’ viss levnadsstandard. Hittills har man vid alla löneregleringar, och det
vet herr Ekman såsom professionell på detta område, betydligt bättre
än jag, utgått från att levnadsstandarden för dem, vilkas löner bli reglerade,
åtminstone icke skall sänkas, utan tvärtom, i jämförelse med den
vid sista löneregleringen fastställda. Det är således helt naturligt, att
statstjänarna anse, att de, när de få sina löner bestämda, få sig en viss
levnadsstandard tillförsäkrad av staten. Det kan således icke vara annat
än en konfiskering, som går ut över statstjänarna, då grunderna för
dyrtidstillägget regleras nedåt.

Nu skall jag säga herrarna, att denna konfiskationsprincip bär jag
ingenting emot. Den principen kan en socialdemokrat icke ha någonting
emot. Det är helt naturligt i vissa fall, att en socialdemokrat till
och med måste hävda den principen. Men jag säger, som det sades från
regeringsbänken: är det nödvändigt, må man slå till i detta hänseende,
men man skall icke göra det i onödan. Och skola vi ha en konfiskering
på grund av att tiderna äro sådana, att vi inte kunna komma ur dem
på annat sätt, bör denna konfiskering icke gå ut enbart över statstjänarna
och framför allt icke gå skarpast fram över de lägst avlönade
statstjänarna. Att gå fram på så sätt vid en konfiskering anser jag icke
alls tillrådligt, även om jag eljest icke har någonting emot att denna
åtgärd i vidrigt fall företages.

Då det icke ens av den siste ärade talaren kunde fastslås — han
vågade inte fastslå det, tvärtom — att en förändring i den riktning han
förordade nu vore en tvingande nödvändighet, anser jag det, herr talman,
vara synnerligen oförsvarligt att gå fram på de vägar, som statsutskottets
majoritet här anvisat, och därför ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr C 1 a s o n: Jag är naturligtvis den förste att medgiva, att det
under denna debatt och för frågans bedömande har framförts beaktansvärda
synpunkter från båda sidorna, och jag förstår mycket väl de
önskemål, som ur statsfinansiell synpunkt göra sig gällande att bringa
ner statsutgifterna så långt som möjligt. Men den avgörande frågan är
väl i alla fall den: skall inskränkningen göras just här? Och det är ett
par skäl, som anförts för detta och som gång på gång komma tillbaka i
anförandena till förmån för statsutskottsmajoritetens ståndpunkt, vilka
jag har velat något beröra.

Det har sagts: ”De ekonomiska svårigheterna måste gå ut över oss
alla. Ingen får undandraga sig. Vi lida alla under samma tryck.” Och
det har i anslutning därtill även sagts: ”Ingen människa har rätt att
fordra, att hans inkomster skola hållas uppe på samma nivå, på samma
■levnadsstandard som år 1914.”

Jag kan för min del mycket väl underskriva dessa båda satser, men

Onsdagen den 3 maj f. m.

51 Är 29.

det är just i fråga om deras tillämpning på förevarande fall som jag har
ett par bestämda erinringar att göra.

”Ingen får undandraga sig. Vi lida alla under samma tryck.” Ja, det
är alldeles riktigt. Men att statsutskottets förslag ändå kännes så
tyngande för en mängd statstjänare beror därpå, att beträffande en stor
del av dem — i varje fall gäller det statstjänarna i mellangraderna och
de högre graderna — förhållandet ju är det, att de icke blott lida under
trycket nu, utan de ha under alla krisåren lidit av trycket, därför att de
icke under någon del av dessa år haft vad man kallar full kompensation.
De fingo vänta på varje dyrtidstillägg under en följd av år, och när de
sedan äntligen fingo dessa dyrtidstillägg, ja, då fingo de dem aldrig till
fullo. De ha lidit av trycket således långt innan en god del andra medborgare
börjat få lida av trycket, och detta innebär för deras del en viss
skillnad.

Jag skall tillåta mig anföra ett par siffror i detta avseende. Om
man tar den gamla första gradens tjänstemän med en lön av 4,000 kronor
och ser efter vad de skulle ha haft under de sju åren 1915—1921, ifall
de hade fått en lön med sådant realvärde, att de faktiskt fått vad man
brukar kalla full kompensation, så finner man, att de under dessa år
skulle ha uppburit över 17,000 kronor mer än vad de nu uppburit. De
ha alltså nu fått betala dessa 17,000 kronor av egna besparingar eller
genom skuldsättning eller genom sänkning av sin levnadsstandard. Går
man vidare till andra gradens tjänstemän med en lön av 5,800 kronor, finner
man, att det tryck, under vilket de lidit under dessa sju år, uppgår
till sammanlagt över 26,000 kronor, och går man till tredje gradens
tjänstemän med en lön av 8,100 kronor, finner man, att det tryck, under
vilket de lidit i dessa sju år, går upp till sammanlagt 39,000 kronor.

Nu är det ju självklart, att detta är mycket avsevärda beskäringar
av reallönerna under dessa år. Hade icke dessa beskäringar skett, kunde
det varit lättare att nu bära den ytterligare beskäring, som statsutskottets
förslag innebär. Det är givet, att tjänstemännen se saken mot denna bakgrund,
och det synes mig, att de hava rätt att se den mot denna bakgrund.
Därmed har jag ock besvarat vad som yttrats därom, att ingen
människa har rätt att fordra, att hans levnadsstandard under nuvarande
förhållanden skall hållas uppe på samma nivå som år 1914. Dessa befattningshavare
hava icke något år sedan 1914 hållits uppe på samma
lönestandard, som de hade 1914. De hava lidit nedsättning i sin lönestandard
under samtliga krisåren; de hava icke på långt när haft samma
lönestandard allt sedan dyrtiden inträdde, de hava icke haft det ens
sedan dyrtidstilläggen började utgå och de hava det icke ännu i denna
stund. Lönestandardens nedgång har varit sådan, att den för de
tre lönegrader jag nyss nämnde under åren 1916—1921 växlat mellan
57—77 % av standarden 1914 och ett år växlade mellan 57—65 %.
Mera hava de icke haft, och lönestandarden har alltså icke på långt
när nått upp till lönestandarden 1914. Och skulle man, såsom statsutskottet
i sin motivering synes avse, alldeles taga bort dyrtidstillägget

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
x statens
tjänst.

(Forts.)

Ifr 29. 52

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillågg under vissa förhållanden, så betyder det, att man medvetet även för
åt befattnings- framtiden sänker deras lönestandard under vad den var 1914. Så vitt
havare *_ sta- jag förstår, måste man taga även dessa omständigheter i betraktande, då
*e”(Forts"f'' man jämför statstjänstemännens ställning med andra samhällsklasser.

Vad angår de i enskild tjänst anställda beklagar jag naturligtvis på
det högsta vad som nu under det sista året i hög grad drabbat dem.
Men. de hava dock icke under de föregående åren haft att räkna med
samma nedsättning av levnadsstandarden, som gått ut över statens tjänstemän.
De hava under dessa år kanske haft samma levnadsstandard, som
de hade 1914, och i många fall kanske högre, och när de gjorde valet,
när de ägnade sig åt enskild tjänst i stället för statstjänst, räknade de
förmodligen med den större frihet och den större möjlighet att ekonomiskt
utnyttja sin arbetskraft, som detta medför, men naturligtvis också
med den mindre säkerheten. Statstjänarna å sin sida hava ansett sig
kunna räkna med den större säkerheten, och det är givetvis detta, som
statsutskottets reservanter avsett, när de tala om den förpliktelse, som
staten gent emot dem har. Statstjänarna i de grader, varom jag takt,
kunna och måste dessutom säga sig, att de för sin utbildning nedlagt
mycket stora kapitalkostnader, vare sig de anlitat sparkapital, där sådant
förefunnits, eller de varit nödsakade att skuldsätta sig, och även ur denna
synpunkt måste det givetvis för dem kännas så mycket svårare, om levnadsstandarden
ytterligare nedgår.

Vad angår de sifferuppgifter, som här anförts, vill jag endast göra
ett litet påpekande. Man har sagt, att skillnaden mellan utskottets och
regeringens förslag icke skulle vara synnerligen betydande. Man räknar
upp olika grader och säger: så och så stor skillnad blir det, några hundratal
eller kanske något tusental kronor om året; det är bara den skillnaden.
Ja, det är förmodligen riktigt, ehuruväl jag icke haft tillfälle att kontrollera
siffrorna, men jämförelsen kan ock göras på ett annat sätt. Alan
kan säga, att då regeringens förslag redan innebär en avsevärd beskäring
av levnadsstandarden sådan den var 1914 — och ingen kan bestrida
detta för en hel del grader — så blir naturligtvis varje ytterligare
minskning en ytterligare beskäring, en ytterligare sänkning av levnadsstandarden.
Jag har alltså funnit det nödvändigt, att det uttryckligen
påpekades i protokollet, att när från tjänstemännens sida här göras erinringar
mot utskottets förslag, så innebär detta icke något krav att nu
stå kvar på 1914 års levnadsstandard; den är för dem i nu berörda
grader längesedan nedskriven.

En ärad representant för lantmannanäringarna sade för en stund
sedan, att han icke ville bestrida, att jordbruket gjort avsevärda vinster
under krisåren, men, sade han, om man nu tittar efter, finnes icke vinsten
kvar eller i varje fall icke mycket av den. Jag undrar dock, om man icke
får taga detta uttryck med någon modifikation. Jag undrar, om icke på en
hel del håll åtskilligt finnes kvar i form av t. ex. minskad skuldsättning.
Men dessutom är detta ju icke något, som statstjänstemannen rå. för,
om intjänad vinst hos jordbrukare på ett eller annat sätt smultit ihop.
Men från ämbetsmannahåll kan en helt annan sak sägas. Det kan sägas,

Onsdagen den 3 maj f. m.

63 Nr 29.

att resultatet av krisåren uteslutande varit förlust, och att denna förlust
finnes kvar, vare sig i uppätna besparingar eller ökade skulder.

En annan talare från jordbrukarehåll ville, så vitt jag förstod honom
rätt, göra gällande, att då man från statstjänstemannens sida, såsom han
ville framhålla, genom olika åtgärder i riksdagen motsatt sig ett stödjande
av vårt näringsliv, statstjänstemännen nu fingo finna sig uti, att
man icke kunde betala så höga löner, när produktionen slår fel. Jag
tillåter mig erinra, att denna anmärkning icke gäller alla och i varje fall
icke mig. Jag ber att få understryka, att jag vid flera tillfällen, då liknande
frågor varit å bane här i riksdagen, betonat faran av att icke stödja
näringslivet och bringa det på fotter igen bland annat med hänsyn till
de olyckliga konsekvenser detta skulle hava för statens finansiella ställning.

Som sagt, jag erkänner gärna, att det framförts berättigade synpunkter
från olika håll, men frågar man nu till sist, om det finnes medel
till dessa 22 miljoner kronor, som det gäller för en finansperiod av
nio månader, eller rättare om det är nödvändigt att taga dessa 22 miljoner
kronor just från statst jänstemännen, måste jag för min del svara, att
jag icke känner mig övertygad om det senare. Vad den representant för
regeringen eller för finansministern, som för en stund sedan uppträdde
här yttrade har naturligtvis stärkt mig i mitt tvivel på att detta skulle
vara nödvändigt. Då regeringen nu framlagt sitt förslag och anser, att
det är genomförbart, vill jag säga, att det förefaller mig, som om det
ur rent psykologisk synpunkt skulle hava en mycket nedstämmande inverkan
på statst jänstemännen, om riksdagen skulle skära bort en del av
vad Kungl. Maj: t föreslagit, då Kungl. Maj: t sagt, att det går an att
anslå så mycket. Regeringen har ju trätt in för att det går, och det förefaller
mig under sådana omständigheter, som om det funnes goda skäl
att bifalla regeringens förslag. Det talas om sparsamhet och nödvändigheten
att spara, och jag uppskattar detta till fullo och anser, att man
bör gå fram på en sådan väg. Men jag menar särskilt, att man bör gå fram
på sådant sätt, när det gäller nya anslag eller ökade anslag till nya ändamål,
till nya utgnter, men att man bör ställa sig något annorlunda, när
det gäller en extra beskäring av redan utgående anslag, som i alla fall
skulle så pass beskäras, som det här är fråga om, en extra beskäring,
som skulle gå så betydligt ut över levnadsstandarden för tjänstemännen,
som i alla fall nu icke hava den levnadsstandard de hade 1914. Jag tror,
att det finnes andra punkter, där man kan spara, och jag är icke alls
övertygad om nödvändigheten att taga den summa det här gäller just
från denna kategori av medborgare.

Jag kommer därför att rösta för reservationen.

Herr W i n b e r g: Jag anser det vara av betydelse att särskilt

fästa uppmärksamheten på det enligt min mening ovanligt uppriktiga
uttalande, som fälldes av herr Pålsson för en stund sedan. Redan förut
misstänkte jag, att det var någonting, som låg bakom, men nu behöver
jag icke längre misstänka, ty det är nu ett faktum, att herr Pålsson,
såsom kammarens ledamöter väl hörde, framhöll, att, då statstjänste -

Dyrtidstdlägg
åt befattningshavare
i startens
tjänst,
(Forts.)

Nr 29. 54

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg männen några gånger här under riksdagens lopp utgjort ”tungan på
åt befattnings- vågen”, när det gällt att fatta beslut om åtgärder för tullskydd eller
1‘tens™tjänst dylikt, det endast vore naturligt, att man nu prutade på deras dyr(Forts.
) tidstillägg. Jag gratulerar svenska folket till att hava fått en så uppriktig
och övertygande deklaration från en ledamot av det liberala
partiet, efter vilka principer detta parti i dylika frågor handlar. Naturligtvis
vill jag icke säga, att hela liberala partiet står bakom, och jag
hade därför väntat mig, att den ledamot av samma parti, som hade ordet
efter herr Pålsson skulle tagit avstånd i någon mån från vad herr
Pålsson sagt, men ett sådant avståndstagande uteblev. Kanske har man
en viss anledning tro, att det finnes en allmän samling om denna uppfattning
från liberalt håll, vare sig hela partiet står bakom den eller
icke. Dessa riktlinjer erinrar mig om den gamla satsen att vad man
än vinner på en dylik politik, icke tror jag att det blir något parlamentariskt
hjälterykte.

Samtidigt skulle jag vilja säga några ord till professor Wohlin.
Han framhöll nämligen, att statstjänstemännen hade sin fasta ställning
och icke behövde riskera att i likhet med arbetare på det privata området
kastas ut på grund av ett nedläggande av driften. Ja, jag förmodar,
att professor Wohlin sitter säker på sin plats och icke behöver
frukta att bliva avskedad, men tyvärr är detta icke fallet med alla statstjänstemän.
Alla sådana stå icke på ordinarie stat, och vid endast ett
verk, nämligen statens järnvägar, har under de senaste två åren avskedats
icke mindre än omkring 10,000 personer, och alla dessa voro
icke tillfälliga arbetare utan en stor del extra ordinarie, som varit
anställda ett tiotal år. Under sådana förhållanden synes mig det gamla
talet om statens säkra kaka ihåligt och icke längre kunna användas.

Till sist ville jag till herr Ekman, som i detta sammanhang talade
om, huru nödvändigt det vore att spara, då till och med vad regeringen
begärt för att bekämpa arbetslösheten och vad därmed äger samband
icke kunde räcka till understöd åt alla arbetslösa, rikta den frågan: kan
herr Ekman giva mig någon garanti för, att de 22 miljoner, som eventuellt
här komma att sparas, komma att användas för det ändamålet?
Så länge denna garanti icke föreligger, tror jag det säkraste är, att man
låter bli att göra denna besparing. Herr talman, jag vidhåller det yrkande
jag förut gjort.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag har begärt ordet för att tillkännagiva,
att jag kommer att rösta för den kungl. propositionen, d. v. s.
reservationen. Emellertid ville jag även för min del i likhet med föregående
talare inlägga en gensaga mot herr Pålssons i Anderslöv uppfattning.
Enligt hans resonemang skulle han för sin del rösta för utskottets
förslag, därför att statstjänstemännen i kammaren i några frågor,
som rört jordbruket, ställt sig oriktigt, enligt hans uppfattning.
Var och en kan av denna uppfattning själv läsa sig till, vilka önskemål
från hans sida förefinnas i fråga om tullagstiftningen. Hade statstjänstemännen
i kammaren velat vara med om att göra smör, fläsk,

Onsdagen den 3 maj f. m.

55 Nr 29.

spannmål och mjöl dyrare för att icke blott de som uti samhället hava Dyrtidstillägg
inkomster av staten utan alla därigenom skulle utsättas för en våldsam ^var^T^ta
lönenedpressning, hade statstjänarna gått med på en sådan politik, skulle lcns tjgnst
det enligt hans uppfattning ställt sig annorlunda med deras dyrtidstillägg. (Forts.)
För män del vill jag inlägga en protest mot ett sådant sätt att bedöma
frågan, och jag tror, att det skulle vara önskvärt, om kammaren i
voteringen kraftigt reagerade mot att en sådan synpunkt anlägges på en
fråga sådan som denna.

Även mot min ärade partikamrat, herr Oscar Olsson, måste jag
säga, att de starka ord han använde, då han talade om konfiskation i
vad det gällde statstjänstemännens löner, icke gagnar saken mycket.

Vad som egentligen är avgörande för mig att rösta för regeringens förslag
är, att det icke är lämpligt eller ändamålsenligt att oavbrutet ändra.

År 1919, då riksdagen gick så långt tillbaka i fråga om dyrtidstillägg,
framkallades här i landet en stark känsla av missnöje och missmod bland
stora grupper tillhörande statens tjänstemannakår, och resultatet av
denna påfrestning blev, att man nödgades sammankalla en urtima riksdag
på hösten. Man kan på denna punkt i vad den gäller nedsättning
driva frågan för långt, och enligt min övertygelse kommer en sänkning
av index att inträffa, som bör vara fullt tillräcklig, då man icke för närvarande
med säkerhet kan såga, huru förhållandena under senare halvåret
komma att gestalta sig. Med hänsyn till de synpunkter, jag nu
framfört, ber jag för min del, herr vice talman, att få yrka bifall till
reservationen. •

Herr Asplund: Herr vice talman! Jag begärde ordet, när herr
Pålsson i Anderslöv ville göra gällande att det exempel som herr -Swärtz
nu anförde beträffande den reduktion av dyrtidstillägget nedom regeringens
förslag, som utskottets förslag innebär för olika löneklasser,
vore ett säkert bevis för att denna reduktion vore rättvis. Herr Pålsson
hade icke något annat skäl än att herr Winberg icke anfört några siffror
till bevis för motsatsen. Jag har emellertid roat mig med att göra några
uträkningar, som utgöra belägg på den uppfattning jag har i frågan.

Om man räknar ut, huru stor procent den nedsättning i dyrtidstillägget,
som innefattas i utskottets förslag, utgör av månadslönen för befattningshavare
i olika lönegrader, kommer man till det resultat, att t. ex.
en löntagare med en familjemedlem i ett oreglerat verk erhåller en
minskning i lönen med 15,6 %, om han har 85 kronor i månadslön,
och om han bär 100 kronor i månadslön, får han vidkännas en minskning
med 13,7 °/o. Går jag till den löneställning, som herr Swartz erinrade
om, ungefär vid 600 kronors månadslön, så utgör utskottets reduktion
4,6 °/o av månadslönen och vid 700 kronors månadslön blir denna
reduktion 4,3 °/o av månadslönen. En person med 1,250 kronor i månadslön
erhåller enligt utskottets förslag en reduktion av dyrtidstillägget
som utgör 3,6 fo av månadslönen. För den som står närmast
existensminimum blir det en nedprutning med 15 %. I den löneklass,
där stegringen av dyrtidstillägget slutar, blir det 3,6 % eller icke

Nr 29. 56

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg fullt en fjärdedel så stor nedsättning, och då förstår man när den förre
åt befattnings- innehavarens lön är obetydligt över existensminimum, vad utskottets
tens 1 tjänst" förslag betyder. Man kan icke tänka sig ett mera odemokratiskt förslag
(Forts.) '' än det utskottet kommit med. Jag anhåller att få yrka bifall till reservationen.

Herr W i d e 11: Herr vice talman! Då jag ansett mig på grund av
min ställning såsom statstjänsteman icke höra deltaga i ärendets behandling
inom statsutskottet, vill jag i korthet deklarera, att min uppfattning
i frågan sammanfaller med den av herr Swartz tidigare i dag
framförda, och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Det var en talare
på Malmöhus läns bänk som tillät sig göra jämförelse mellan denna
fråga och andra frågor, rörande jordbruket, som förekommit tidigare
under riksdagens lopp. Gent emot det har sedan från åtskilliga talare
väckts protester, och med anledning därav har jag ansett, att en del
synpunkter böra framföras, som synas mig vara i någon mån berättigade.

Det är i alla fall så, att man även enligt utskottets uppfattning
får se frågan från den ekonomiska sidan. Den är så lagd, att man kan
icke underlåta det. Jag tillåter mig att peka på en fråga, som vidrördes
eller åtminstone antyddes av min ärade namne från Malmö, herr Johan
Nilsson, nämligen sockerbetsfrågan. Jag vågar påstå, att denna fråga
befunnit sig i ungefär samma läge som frågan om dyrtidstillägg åt
statens tjänstemän. Det var nämligen så, att det i början av kriget
fanns kontrakt uppgjorda, som voro löpande flera år framåt och som
bibehöllo ett prisläge, betydligt lägre än det borde vara. Först under
de två sista åren hava prisen reglerats enligt det tidsläge, som var det
rådande, och då tyckte man ju, att den fordran från betodlarnas sida,
att detta skulle regleras tillbaka något saktare, fullt kunde jämställas
med de pretentioner, som nu framställts från statstjänstemännens sida,
att, då de icke fått full kompensation genast, gå saktare då det gick
tillbaka. Men huru hava statsmakterna gjort? Trots det att icke blott
de självägande jordbrukarna utan även deras arbetares ekonomi i hög
grad var beroende av denna fråga, lät man det ramla tillbaka till den
gamla prisnivån, och vi äro nu garanterade samma pris som vi hade
1914 för dessa produkter.

Vidare skall jag tillåta mig att vidröra en annan fråga, som också
kan jämföras med dyrtidstillägg åt statens tjänstemän, nämligen frågan
om spannmålstullar. Sådana beslötos förra året av riksdagen, men huru
gjorde Kungl. Maj: t? Jo, Kungl. Maj: t lät dem icke träda i funktion
förrän långt efter den tidpunkt, vid vilken riksdagens mening var,
att de skulle träda i kraft, och sedan när de som bäst behövdes, begränsade
man dem. Jag undrar, vad statstjänstemännen skulle hava
sagt, om Kungl. Maj: t icke låtit riksdagens beslut rörande dyrtidstilläggen
träda i funktion? Nu är det så, att det icke var den nuvarande
Kungl. Maj: t utan den förutvarande, men den nuvarande är
på sätt och vis medansvarig, då den låtit beslutet råda i fortsättningen.

Onsdagen den 3 maj f. m.

57 Nr 29.

Medan jag har ordet, skall jag också tillåta mig några reflexioner
med anledning av ett uttalande, som gjordes av herr Oscar Olsson, då
han talade om konfiskation av statstjänamas tillgodohavande. Jag får
säga, att om man handhar konfiskationen på det sätt, att man giver
folk betydligt mer än de kontraktsenligt skola ha, tycker jag icke, att
man behöver vara rädd för en stundande konfiskation.

Vidare antecknade jag ett par saker, då statsrådet Sandler hade
ordet. Jag fick det intrycket av hans anförande, att han resonerade
så, att när man har penningar tillgängliga, skall man låta dem rulla.
Men jag tror, att statsutskottet i allmänhet har en annan synpunkt på
dessa ting, och vi ha därför sökt pruta och spara under hela denna
riksdag under intrycket av att det är behövligt eller kan komma att bli
behövligt. Det är ju dock så, att det blott är en mindre del av dessa
22 miljoner, vilka det gäller att spara in, som falla på statsregleringen
i övrigt, under det att ett mycket stort belopp kommer på de affärsdrivande
verken. Beträffande dessa veta vi, att det fortfarande är
dåligt ställt med debet och kredit. Det torde väl icke vara statsrådet
Sandler obekant, att det gjorts stora och kraftiga försök att få ned
järnvägsfrakterna, men detta hänger på om man kan få ned omkostnaderna
vid stats järnvägarna och om indexen för dessa frakter skall
stå betydligt högre, än den borde stå. Det har väckts förslag, att det
skall lämnas direkta anslag till statens järnvägar och även till de enskilda
järnvägarna. Inom den kommitté, som haft dessa frågor under
behandling, har föreslagits, att man skulle lämna direkta anslag för att
bringa ned frakterna, men var man skall få penningar ifrån, är omöjligt
att tänka sig, och man måste därför i stället bringa ned omkostnaderna.
Enligt en uppgift, som jag fått för kort tid sedan, är det så, att om
statens järnvägar hade sina funktionärer så avlönade, som de avlönas
vid den största enskilda järnvägen, Bergslagernas järnväg, skulle staten
göra en inbesparing av 22 miljoner kronor.

Jag tror, att när förhållandena äro sådana, hava statstjänarna icke
rätt att framföra klagomål, utan böra med jämnmod finna sig i den
nödvändiga nedskärning, som gjorts i det förslag som framlagts av
utskottet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr A. C. Lindblad
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
49, röstar

Dyrtidstillågg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Nr 29. 58

Onsdagen den 3 maj f. m.

Dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i statens
tjänst.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr A.
Lindblad m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

C.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 56.

Herr statsrådet Åkerman avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:
nr 251, med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m.; samt

nr 257, med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd
av luftfart.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar;
och

nr 29, i anledning av väckt motion angående befrielse från stämpelavgift
i visst fall.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Lagförslag rö- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av
rande tings- Kungl. Maj: ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
husbyggnad. 26 kap. 4 § byggningabalken.

Genom en den 3 februari 1922 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 48, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj: t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse av 26 kap. 4 § byggningabalken.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj: ts förevarande
förslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte för
sin del antaga följande:

(Kungl. Maj: ts förslag). (Utskottets förslag).

LAG

om ändrad lydelse av 26 kap. 4 § byggningabalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. Härigenom förordnas, att 26 kap.
4 § byggningabalken skall erhålla 4 § byggningabalken skall erhålla
följande ändrade lydelse: följande ändrade lydelse:

Onsdagen den 3 maj f. m.

59 Nr 29.

Tingshus skall vart tingslag bygga
å vanlig tingsstad eller å ort, Konungen
bestämmer, sedan rätten
däröver hörd är.

Tingshus uppföres efter ortens
sed av ändamålsenliga byggnadsämnen
till den storlek och med de
lokaler, häradsfängelse inberäknat,
behovet i varje fall fordrar.

Tingshus må ej uppföras, innan
ritning och byggnadsbeskrivning
därtill blivit av Konungen fastställda.
Vad nu sagts om nybyggnad
gälle ock om till-, på- och ombyggnad
av tingshus så ock om andra
förändringar i avseende å sådan
byggnads inredning av den genomgripande
beskaffenhet, att de kunna
anses jämförliga med ombyggnad.

Tingshus skall av tingslaget underhållas.

I kostnaden för uppförande och
underhåll av tingshus skola alla de,
vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter de
grunder, som för sådana utskylders
utgörande i allmänhet äro
stadgade.

Tingshus skall vart tingslag bygga
å vanlig tingsstad eller å ort, Konungen
bestämmer, sedan rätten
däröver hörd är.

Tingshus uppföres efter ortens
sed av ändamålsenliga byggnadsämnen
till den storlek och med de
lokaler, häradsfängelse inberäknat,
behovet i varje fall fordrar.

Tingshus må ej uppföras, innan
ritning och byggnadsbeskrivning
därtill blivit av Konungen fastställda.
Vad nu sagts om nybyggnad
gälle ock om ombyggnad av tingshus
så ock om annan med ombyggnad
jämförlig förändring av sådan
byggnad.

Tingshus skall av tingslaget underhållas.

I kostnaden för uppförande och
underhåll av tingshus skola alla de,
vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter de
grunder, som för sådana utskylders
utgörande i allmänhet äro
stadgade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1922, då lagen den 5 juni 1909
(nr 55) angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och
underhåll av tingshus och häradsfängelse skall upphöra att gälla.

Ärende angående ort för tingshus eller fastställande av ritning och
byggnadsbeskrivning, avseende nybyggnad eller i lagen omförmäld
ändring av tingshus, som vid lagens ikraftträdande är beroende på Konungens
befallningshavandes prövning, skall för avgörande överlämnas
till Konungen.

Reservationer hade avgivits

i:o) av herrar Rogberg, K. G. Westman, Edw. Larson, Pettersson i
Bjälbo, af Ekenstam, Johanson i Huskvarna och Lindgren i Dingelvik,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande proposition
icke måtte av riksdagen bifallas.

2:0) av herr Leander, som dock ej antytt sin mening.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

Herr barson, Edward: Jag skall icke länge upptaga kamma -

Nr 29. 60

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

rens tid, men då jag låtit anteckna mig bland reservanterna, skall jag
be att få säga några ord.

Det är egentligen två punkter, där jag icke delat utskottets mening.
Dels anser jag, att det skulle medföra ett avsevärt fördyrande, om bestämmanderätten
i fråga om byggnadssättet skulle överföras på byggnadsstyrelsen
eller grundas på byggnadsstyrelsens utlåtanden, och dels
anser jag, att den befogenhet, som hittills legat hos Konungens befallningshavande,
bör kvarstå där. Vad först beträffar den befarade fördyringen,
finnes det nu en ganska allmän känsla av att om denna fråga
nu överföres till Kungl. Maj:t, kommer det att bero på byggnadsstyrelsen,
vilket beslut Kungl. Maj:t kommer till. Jag skulle kunna för att
fatta mig kort hänvisa till statsrevisorernas utlåtande rörande byggnadsstyrelsen.
Det är sannerligen sådant, att man ej bör lägga mera frågor
under denna styrelse, än vad som är alldeles nödvändigt. Och skall denna
fråga nu utvecklas på sådant sätt, kommer det ovillkorligen att fördyra
de tinghus, som förr eller senare måste byggas. Arkitekterna ha ju till
princip att taga vissa procent av byggnadssumman för sina arbeten,
och följaktligen ligger det i deras intresse att få ett hus så dyrt som möjligt,
i synnerhet när det skall byggas av allmänna medel. Beträffande
förslaget att överflytta bestämmanderätten, därifrån den nu finnes, till
Kungl. Maj :t i statsrådet, förefaller det mig vara ett steg i orätt riktning.
Kungl. Maj:t har redan nu så ofantligt mycket att göra, att det måste
anses olämpligt att skicka dit än flera spörsmål. Det finnes ingen möjlighet
för Kungl. Maj:t att i detalj granska de förslag, som inkomma,
utan Kungl. Maj:t måste naturligtvis stödja sig på vad byggnadsstyrelsen
säger, och, som jag förut sagt, är ju byggnadsstyrelsens arbete
sådant i det allmänna medvetandet, att man måste ställa sig ytterst
tveksam i fråga om utvidgning av dess arbetsfält och befogenheter. För
övrigt är jag av den uppfattningen, att man ej bör lagstifta mer än som
är alldeles oundgängligen nödvändigt. Det måste bli ett litet hejdande
av detta rastlösa lagstifteri. Folket kan icke smälta alla lagar vi stifta,
och när det nu är ett område, där man egentligen kan säga, att inga olägenheter
visat sig, vill det förefalla mig, som om man kunde vänta något
år framåt med denna sak, i synnerhet som processkommissionen till en
viss grad har, kan man säga, även denna fråga under sin behandling eller
måste få den under sin behandling. Då bör det väl finnas starka skäl
att avvakta vad processkommissionen kommer till för resultat såväl i
fråga om storleken av tingshusen som i fråga om var de böra förläggas.

Jag menar således, att det icke är någon som helst brådska med
denna fråga. Visserligen är det 21 år, sedan riksdagen skrev och begärde
utredning och förslag i frågan, men vi levde då under helt andra förhållanden,
än vi nu göra. Många, de allra flesta av de olägenheter, som man
då fick dragas med, förefinnas numer ej. Byggnadsverksamheten och
sakkunskapen ha gått fram på sådant sätt under de sista åren, att de
flesta olägenheter, som förefunnos, då skrivelseförslaget tillkom, säkerligen
äro borta nu, och detta trots lagtextens föråldrade bestämmelser.
Det kan ju ej nekas till att lagtexten ter sig litet underlig, då man läser

Onsdagen den 3 maj f. m.

Cl Nr 29.

den. Men hur det är, har det under de senare åren ordnat sig ganska lätt
och ledigt i fråga om tingshusens byggande, trots sådana föråldrade lagbestämmelser.
Då så är och då det icke försports några särskilda olägenheter,
tycker jag, att man kan vänta något år, innan man fattar beslut
i denna fråga.

Dör min del hade jag hoppats, att dessa synpunkter skulle bli framlagda
i lagtexten redan nu, men då så ej kunnat ske, har det icke varit
något annat att göra för mig än att biträda reservanternas hemställan
om avslag å propositionen. Jag ber följaktligen, herr talman, att på anförda
skål få yrka bifall till den av herr Rogberg m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varvid ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr
förste vice talmannen. . ■

Herr Hederstierna: Det är egentligen icke så synnerligt

stor divergens mellan majoritetens och minoritetens ståndpunkt, men
resultatet har i alla fall blivit en stor divergens, då majoriteten här hemställer
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag, och minoriteten yrkar avslag.
Vad som står mellan oss, majoriteten och minoriteten, är frågan, vilken
som skall träffa avgörandet, när det gäller platsen för en tingsbyggnad,
då det är fråga om dess förläggande å annan ort än där den ordinarie
tingsstaden är, liksom även frågan om vem som skall bestämma, hur
huset skall se ut. Majoriteten anser i likhet med Kungl. Maj:t, att denna
bestämmanderätt bör överlämnas till Kungl. Maj:t i statsrådet, under
det minoriteten anser, att bestämmanderätten bör, liksom för närvarande
är förhållandet, ligga hos länsstyrelserna.

Ser man på minoritetens skäl, som framlagts i reservationen, må
det ursäktas mig, om jag ej finner dem vidare vägande. Sålunda åberopas
det, att Kungl. Maj:t skulle bli så tyngd av göromål genom att behöva
pröva dessa frågor. Men i jämförelse med vad Kungl. Maj:t för övrigt
har att göra förmodar jag, att dessa frågor skulle komma att väga
fjäderlätt. Vad då snarare utgör ett betydligt vägande skäl är, att man
befarar, att överlämnandet av dessa frågor till Kungl. Maj:t i statsrådet
skulle bli mer tyngande för de tingshusbyggnadsskyldige, än om man
överlämnade dessa frågor till länsstyrelserna, och bakom detta svävar
tydligen denna byggnadsstyrelse, som, efter vad enligt gammal erfarenhet
är tydligt, icke är någon favorit här i riksdagen.

Ser man nu emellertid i stort på saken, förefaller det väl ändå, som
om det vore starka skäl, som talade för att detta överlämnades till Kungl.
Maj:t i statsrådet. Skulle det gå så, som minoriteten vill, skulle avgörandet
ligga hos länsstyrelserna, men dessa skulle bli anmodade, innan de
pröva dessa frågor, att höra processkommissionen, och denna skulle utveckla
vad den har att säga i saken. Naturligtvis kan den då säga: Med
hänsyn till de tankar vi ha om den blivande processordningen, bör tingshuset
se ut på det eller det sättet och förläggas där eller där. Då upp -

Lagf årslag rörande
lingshusbyggnad.

(Forts.)

Nr 29. 62

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnaa.

(Forts.)

står, om länsstyrelserna skola avgöra saken, kanske den situationen,
att en länsstyrelse säger, att dessa pretentioneT äro alldeles för storartade
och alldeles onödiga, och därför vill pruta på vad processkommissionen
begär. Då lägges kanske huset mot processkommissionens yttrande
på en plats, som för närvarande är lämplig, ehuru den en gång,
när processkommissionens förslag blivit antaget, icke visar sig vara den
lämpligaste platsen. En annan länsstyrelse följer kanske förslaget och
säger, att den fogar sig efter den önskan, processkommissionen framställt.
På så sätt blir det olika tillämpning, så att det ena länets invånare får
en tunga lagd på sig, som det andra länets icke alls hava, och kanske i
framtiden det blir ett motsatt förhållande. Är det då icke riktigare att
överlämna hela denna sak åt Kungl. Maj:t i statsrådet? Kung!. Maj:t
hör då, när det gäller hur huset skall se ut och platsen för dess förläggande,
både processkommissionen och byggnadsstyrelsen, och genom att överlämna
avgörandet till Kungl. Maj:t i statsrådet får man ju den enhet
över hela avgörandet, som erfordras beträffande dessa frågor, så att behandlingen
blir ensartad över hela riket, något som väl måste vara fördelaktigt.
Denna farhåga för byggnadsstyrelsen har jag förfärligt svårt
att förstå. Det blir ju Kungl. Maj:t i statsrådet, som träffar avgörandet
och kan se till, att byggnadsstyrelsens pretentioner icke äro för stoTartade,
utan i så fall prutar på dem. Ser man saken så, kan jag ej förstå
annat, än att den ställning, Kungl. Maj:t intagit, att man bör överlämna
avgörandet till Kungl. Maj it i statsrådet, är den enda riktiga.

Jag får därför, herr vice talman, hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr I,eander: Herr förste vice talman!

Då jag ej kunnat helt biträda utskottets förslag, men ej heller kunnat
ställa mig på den rena avslagsståndpunkten i likhet med övriga reservanter,
skall jag be att få angiva min syn på saken.

26 kapitlet 4 § byggningabalken stadgar bland annat, att tingshus
skall bestå av stuva så stor, som tarvas, och två kamrar. Denna bestämmelse
efterleves ej längre och kan ej efterlevas. Med de fordringar, man
numera ställer på tingshusen, kan man ej nöja sig med en stuva och två
kamrar, utan behöver flera rum. Kungl. Maj:t har ju också själv i de
utslag, som avkunnats med anledning av anförda besvär, negligerat denna
gamla lagparagraf. Därför är det ej en dag för tidigt, att ändring av densamma
äger rum, i överensstämmelse med vad riksdagen redan för 21
år sedan begärde. Att ha gamla lagar, som ingen längre efterlever, kan
ju ha sina vådor, emedan de minska respekten för lagen. Nu har Kungl.
Maj it här framlagt ett förslag, som i den punkten är fullt acceptabelt,
ett förslag, som ju också utskottet förordat, och som, så vitt jag kunnat
finna, även övriga reservanter godkänt på denna punkt, fastän de underligt
nog icke uttalat detta i sin reservation, vilket senare är ett av de
skäl, varför jag ej kunnat instämma i deras reservation.

Vad sedan platsen för tingshusen angår, har jag också här ställt
mig på utskottets sida, även om jag tror, att Konungens befallnings -

Onsdagen den 3 maj f. m.

63 Nr 29.

havande i fortsättningen skulle kunna gå i land med att därom bestämma.
Men då vi vänta en rättegångsreform och i samband därmed en förändrad
domstolsorganisation, kan det kanske vara lämpligt, att det ligger i Kungl.
Maj:ts hand att bestämma platsen. Däremot finner jag det alldeles överflödigt,
att Kungl. Maj:t också skall behöva fastställa ritningar och byggnadsbeskrivningar
till tingshusen. Det tror jag Konungens befallningshavande
eller länsstyrelserna lika väl äro skickade för som Kungl. Maj:t
själv. Och vad de byggnadsskyldige beträffar, är det vida lättare för
dem att komma i kontakt med Konungens befallningskavande. Om
man blir villrådig rörande någon detalj, under det att huset håller på att
uppföras, eller om en ändring skall äga rum i ritningen, har man bara
att resa in till länsstyrelsen och muntligen överlägga, men det är ej så
lätt att resa till Stockholm för dem, som bo längst i söder eller längst
i norr, för att söka audiens hos Kungl. Maj:t. Jag tror icke, att man har
haft några klagomål över de tingshus, som uppförts under de senare åren.
I synnerhet har man väl ingenting att andraga mot de platser, där de
blivit förlagda. Men, som sagt, i den förra punkten instämmer jag med
utskottet. Jag kan alltså till två tredjedelar ansluta mig till utskottets
förslag. Det är endast i denna senare punkt jag anser, att utskottet icke
haft skäl i att hänskjuta frågan om ritningars och byggnadsbeskrivningars
fastställande till Kungl. Maj:t. Man behöver ju ändå ej, trots vad
herr Hederstiema framhöll, betunga Kungl. Maj:t med mer arbete än
han redan har, ty Kungl. Maj:t har ju som bekant fullt upp att göra.

Nu har utskottet föreslagit, att ombyggnader och förändringar,
som äro jämförliga med ombyggnader, också skola underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Utskottet har sökt mildra Kungl. Maj:ts förslag, men
även med utskottets formulering blir det ändå ganska dunkelt,* så att
man vet icke riktigt, var gränsen ligger mellan en förändring, jämförlig
med ombyggnad eller bara en mindre reparation. Men om Konungens
befallningshavande har frågan om hand, gör det icke så mycket, om detta
lagrum är otydligt eller dunkelt, emedan de byggnadsskyldige lätt kunna
uppsöka länsstyrelsen och med den komma överens om den saken, då
någon ändring tilläventyrs skall äga rum.

Jag har nu kommit i ett sådant predikament, att jag egentligen
ingenting har att yrka, då jag varken anslutit mig till utskottet eller de
övriga reservanterna. Om frågan i dag faller, får jag hoppas, att den återkommer
till riksdagen ett annat år. Nu var det emellertid så, att de mycket
insiktsfulla och skickliga jurister, som inom utskottet ha säte och
stämma och som befinna sig bland reservanterna, påstodo, att det skulle
vara en ganska lätt sak att skriva lagtexten. Det var endast, menade de,
att sätta in Kungl. Maj:ts befallningshavande i stället för Konungen, och
det tyckte jag för min del med mitt lekmannaförstånd vara ganska klokt.
Men när reservationen skulle avfattas vägrade de i vändningen och förklara,
såsom synes, i denna, att det är förenat med vissa vanskligheter
att åstadkomma bestämd lagtext, att en sådan kanske behöver granskas
av lagrådet o. s. v. När jag hörde detta, kunde jag icke annat än blankt
reservera mig, ty för min del föreföll det mig, som om det förslag, man

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

Nr 29. 64

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

i början uppfört, att bara insätta Konungens befallningshavande i stället
för Konungen, hade varit acceptabelt.

Nu nödgas jag i alla fall att vid den omröstning, som säkerligen kommer
till stånd i frågan, intaga ståndpunkt och välja röstsedel, och då
blir det väl ingen annan råd än att rösta med reservanterna, som yrka
rent avslag. Men jag gör det i den förhoppning, att frågan återkommer
nästa år, ty denna föråldrade bestämmelse, att tingshus skall bestå av
stuva och två kamrar, bör man icke ha längre.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar! Det

gör ett rätt egendomligt intryck, att såväl Kungl. Maj :t som lagutskottets
majoritet till stöd för föreliggande förslag åberopat en riksdagsskrivelse
så gammal som från den 20 mars 1901, och likaså att man i statsrådsprotokollet
får taga kännedom om gamla gulnade utlåtanden av
länsstyrelserna ifrån åren 1901 och 1902. Den omständigheten att frågan
så länge vilat på hyllan, visar, att något trängande behov av en lagändring
i det syfte riksdagen 1901 begärde, icke förefinnes. Att bestämmelserna
i 26 kapitlet 4 § byggningabalk^ äro i viss mån föråldrade, är visserligen
sant, och riksdagens skrivelse 1901 var föranledd därav, att dessa
föråldrade bestämmelser begagnades i ett och annat fall, som, såsom
det heter i skrivelsen, ett medel att förhindra tillkomsten av fullt ändamålsenliga
tingshus. Det stadgas nämligen, som vi redan hört, i detta
lagrum, att tingshus skall bestå av stuva så stor, som tarvas, och två
kamrar. Riksdagen ansåg emellertid, att det ej kunde vara lämpligt
att i en lag fastslå en viss för vart tingshus gällande norm i fråga om storlek
och utrymme, utan frågan borde bero på prövning i varje särskilt
fall. I varje händelse borde dock enligt riksdagens mening de tingshusbyggnadsskyldige
själva tillförsäkras ett väsentligt inflytande på besluten
i dylika fall. Från dessa utgångspunkter var det riksdagen i sin
skrivelse 1901 begärde förslag till ändring av 26 kap. 4 § byggningabalken
i syfte, att behovet av tillräckliga och lämpliga lokaler för häradsrätternas
sammanträden måtte varda på tillfredsställande sätt tillgodosett.

Att nu denna riksdagsskrivelse ej lett till något positivt resultat,
torde berott på att de i skrivelsen uttalade önskemålen det oaktat faktiskt
vunnit fullt beaktande. Justitieministern har själv i statsrådsprotokollet
betygat, att de föråldrade bestämmelserna i lagen av Kungl. Maj:t
i administrativ väg frångåtts, ity att Kungl. Maj:t dels har förpliktat
de tingshusbyggnadsskyldige att åt nämnden på tingsplatsen hålla bostad
och dels, då besvär anförts över länsstyrelsernas beslut att fastställa
ritningar till tingshus med större rum än lagen föreskrivit, icke gjort
ändringar i dylika beslut.

Således: vad riksdagen år 1901 begärde det är faktiskt redan uppnått.
Man torde därför vara berättigad antaga, att det egentliga skälet
till lagens framförande just nu inte är 1901 års riksdagsskrivelse utan
en önskan från regeringens sida att få fram de övriga bestämmelser,
som förekomma i lagförslaget, och som gå ut på en maktkoncentration

Onsdagen den 3 maj f. m.

65 Nr 2».

hos regeringen av hithörande frågor. Dit höra sålunda bestämmelserna Lagförslag rönm
att Kungl. Maj:t, där han så vill, äger bestämma orten, där tingshus Tanie tinäs
skall vara beläget, och att tingshuset icke må uppföras innan ritning orts T

och byggnadsbeskrivning därtill blivit av Konungen fastställda. Dylika 3

frågor avgöras nu av de tingshusbyggnadsskyldiga själva och i andra
hand av Konungens befallningshavande. Att endast av hänsyn till den
blivande rättegångsreformen — tv det är ju den, som här kastar sin skugga
framför sig — göra en så väsentlig inskränkning i de tingshusbyggnadsskyldiges
urgamla självbestämningsrätt härutinnan, det kan jag icke
finna vara berättigat. Högst egendomlig förefaller även en sådan centralisering
i fråga om liäradshäktena, vilka enligt förslaget skola vara
underkastade samma bestämmelser som tingshuset. I kungl. kungörelsen
den 14 augusti 1921 var nämligen intaget, att häradshäkte icke
finge uppföras innan ritningen därtill blivit av Kungl. Maj:t fastställd
— således detsamma, som nu föreslås — men denna bestämmelse upphävdes
genom en kungörelse av den 13 oktober 1921, och i stället föreskrevs,
att ritningen skulle fastställas av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
gemensamt. Således: år 1921 beslöt Kungl. Maj:t en decentralisering,
men nu, endast ett år efteråt, föreslås återigen centralisering
av dessa frågor, så vitt de angå häradshäktena. Enligt min mening
tala goda skäl för 1921 års reform, enligt vilken prövningen av dessa frågor
överlämnades åt fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen, och jag
finner icke något bärande skäl vara anfört för, att dylika frågor återigen
skulle uppdragas åt Kungl. Maj:ts omedelbara avgörande. Härtill
kommer, att den föreslagna lagen i formellt hänseende är långt
ifrån tillfredsställande. I de nu gällande bestämmelserna skiljes mellan
tingshus och häradsfängelse, men det är icke så förhållandet i det nya
lagförslaget. Därav har en viss otydlighet uppkommit. På denna punkt
ha lagrådets samtliga ledamöter enhälligt gjort anmärkning. Dagrådet
yttrar härutinnan:

»Enligt vad motiven giva vid handen, avser det remitterade förslaget
icke att göra någon rubbning i de skyldigheter att uppföra och underhålla
tingshus och häradsfängelse, som jämlikt 26 kap. 4 § byggningabalken
nu åligga vederbörande. I förslaget hava emellertid införts uttryckliga
stadganden endast i fråga om skyldigheten att uppföra tingshus,
varemot bestämmelserna om skyldighet att uppföra häradsfängelse
samt om underhållsskyldigheten icke däri upptagits. Förslaget utgår
nämligen ifrån, att uttrycket tingshus inbegriper även häradsfängelse,
och underhållsskyldigheten har ansetts, såsom självfallen, icke behöva
särskilt omnämnas i lagen. Enär emellertid såväl i 26 kap. 4 § byggningabalken
som i de i senare tid utfärdade lagarna angående skyldighet att
deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse,
av vilka den nu gällande är av den 5 juni 1909, häradsfängelse
omtalas jämte tingshus samt även skyldigheten att underhålla ifrågavarande
byggnader uttryckligen omförmäles, synas uttryckliga bestämmelser
i dessa hänseenden icke heller böra saknas i förslaget.» Med anledning
av denna lagrådets anmärkning har justitieministern i förslaget

Första kammarens protokoll 1922. Nr 29. 5

>r 29. 66

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

vidtagit allenast den ändringen, att uti andra stycket ordet »häradsfängelse»
inflickats i en mellanmening, men på ett sådant sätt, att uttrycket
knappast kan hänföras till annat än vad som just i det stycket omtalas.
Där heter det: »Tingshus uppföres efter ortens sed av ändamålsenliga

byggnadsämnen till den storlek och med de lokaler, häradsfängelse inberäknat,
behovet i varje fall fordrar.» Men när det sedan i lagen talas
om vem som skall bygga och underhålla byggnaderna, så talas det endast
om tingshus. »Tingshus», heter det, »skall av tingslaget underhållas. I
kostnaden för uppförande och underhåll av tingshus skola alla de, vilka
inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga efter de grunder,
som för sådana utskylders utgörande i allmänhet äro stadgade». Nu menar
justitieministern, att för framtiden skulle häradshäktena alltid byggas
i sammanhang med tingshuset; och sålunda: när man talar om tingshus
så talar man också om häradsfängelse. Ja, det må vara sant beträffande
sådana tingshus, som hädanefter komma att uppföras, eller sådana
tingshus, i vilka redan nu häradshäkten äro inrymda, men som bekant
finnes det också en mängd häradshäkten, som äro byggda skilda från
tingshusen och mången gång icke ens på samma tomt som tingshuset,
utan på betydligt avstånd därifrån, och det kan vara ganska tvivelaktigt,
huruvida en sådan formulering av 26 kap. 4 § byggningabalken,
som här föreslås, skall kunna inbegripa även skyldighet att verkställa
ombyggnad och underhåll av häradshäkte, som på detta sätt ligger alldeles
skilt från tingshuset, i synnerhet som det ju i den föreslagna lagen
uttryckligen säges, att de hittills gällande bestämmelserna rörande skyldighet
att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus
och häradsfängelse skola upphöra att gälla. Meningen är naturligtvis
att icke härutinnan göra någon ändring, men jag kan icke annat än anse,
att här är en så pass väsentlig brist i lagens aviattning, att det skulle vara
önskvärt, ifall man kunde få rådrum, för att även härutinnan till en annan
riksdag få ett mera tillfredsställande förslag. På dessa skäl, herr talman,
instämmer jag i det avslagsyrkande, som är framställt av reservanterna.

Herr statsrådet Åkerman: Efter det klargörande anförande,

som utskottets ärade vice ordförande för en stund sedan hade, är det
just icke så mycket att tillägga ifrån min sida, men jag skall ändå be
att få säga några ord om detta lagförslag. Jag vill då till en början slå
fast — fast jag kan väl förutse, att alla ändå ha den saken klar för sig
— att detta lagförslags framläggande inte alls beror på något tvivel om
den goda viljan hos de tingshusbyggnadsskyldiga i landet att fullgöra
sin byggnadsskyldighet. Vi ha ju under de senaste decennierna haft så
många vackra bevis på den offervilja, som i det hänseendet är rådande,
att det ej alls är fråga om att här framtvinga några nybyggnader av tingshus.
Det har byggts många bra lokaler. Men det kan ju ej nekas, att
det är så, som justitieombudsmannen i sin här citerade skrivelse anför,
att det har nog förekommit fall, då man skulle ha önskat, att tingshuset
hade legat på en annan plats och varit annorlunda inrett också. Det

Onsdagen den 3 maj f. in.

07 Nr 29.

är just för att skaffa garantier för att folkets goda vilja, som vi veta finnes,
blir effektuerad på ett sätt, som är till allra största gagn för det allmänna
— det är just därför, säger jag, som detta lagförslag är framlagt.
Den ärade talare, som hade ordet nyss före mig, förvånade sig över, att
man hade dröjt i så många år efter 1901 års riksdagsskrivelse, men han
kom ju längre fram i sitt anförande i alla fall själv med förklaringen till
detta, att det är den blivande rättegångsreformen, som gör frågan aktuell.
Det är just med hänsyn till denna stundande processreform, som
det har ansetts nödvändigt att nu gå fram med detta ärende. Vad är
det man vill vinna? Jo, det är två garantier. Den ena är, att tingshus
lägges på den lämpliga platsen, och den andra är, att tingshus blir tillräckligt
stort och även i övrigt inrett på det sätt, som just för den orten,
där det skall byggas, är lämpligt. Vad nu platsfrågan beträffar så är det
väl ändå så, att det är ej någon annan än Kungl. Maj :t, som har den överblicken
över det hela, och som är så pass insatt i, hur det kommer att
gestalta sig med den nya rättegångsordningen, att han kan fatta lämpligt
beslut om platsen för tingshuset. Det vill också förefalla mig, som om
det egentligen ej är denna del av propositionen, som har stött på motstånd,
utan den andra. Jag kan också nämna, att denna ifrågasatta befogenhet
för Kungl. Maj:t att bestämma plats, den finnes nog redan enligt
praxis, ty det har allt hänt, att Kungl. Maj:t själv har i statsrådet
fattat beslut om sådant. Jag har själv så mycket bättre anledning att
minnas detta, som jag såsom domhav ande i den domsaga, jag nu innehar,
just gjort en ansökan hos Kungl. Maj:t, att tingshuset i Höks härad
skulle förläggas till Laholm, och denna ansökning vann Kungl. Maj :ts
bifall, och det skedde mitt under det, att byggnadsfrågan var före där
nere, men de kunde absolut ej komma överens. Det var olika partier.
Var och en önskade att ha tingshuset så nära sin by som möjligt, och då
fanns det ingen annan möjlighet att ordna den saken än att låta Kungl.
Maj:t göra slag i den, och det gjorde han också. Och jag har med glädje
hört, att alla äro belåtna med det beslut, som Kungl. Maj:t har fattat:
att tingshuset kom till Laholm, och att det blev byggt där under en gynnsam
tid, då det var billigt att bygga; så detta är ej en nyhet, som man
behöver vara rädd för. Men bekymren hos lantmännen äro nog förestavade
av någon fruktan för den andra punkten, som jag talade om: om
byggnadsstyrelsens inblandning i saken, men det är icke meningen att
åt byggnadsstyrelsen inrymma något dominerande inflytande i dessa
ärenden. För min del har jag tänkt mig, att saken skall tillgå ganska
enkelt och utan alla invecklade formaliteter, på det sätt, att när ett sådant
ärende kommer upp till Kungl. Maj:t så rådfrågar han byggnadsstyrelsen,
ifall han i något enstaka fall anser sig behöva det. Annars
ordnar Kungl. Maj:t saken utan att höra byggnadsstyrelsen, och det vill
jag säga, att jag betvivlar på det bestämdaste, att byggnadsstyrelsen
skulle på något sätt kunna fördyra denna sak för de tingshusbyggnadsskyldiga.
Jag har själv en gång haft att göra med byggnadsstyrelsen just
i en sådan här tingshusbyggnadsfråga, och från det samarbetet har jag
de allra angenämaste minnen. Då jag var domhavande i Norrvikens

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

Nr 29. 68

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

domsaga, skulle där byggas ett nytt tingshus för Vätte härad, och det
befanns, att byggmästaren på platsen, som gjort ritningen, visserligen
fått inredningen mycket bra, men fasaderna svarade åtminstone ej mot
mina intentioner. Då reste jag upp till Stockholm och gick upp och talade
med herrarna i överintendentsämbetet. Ja, vad gjorde de då? De
togo dessa ritningar och ritade om fasaderna så, att de blevo alldeles
förtjusande vackra. Det kostade ej häradsboma ett öre. Det gick fort
också, och de äro synnerligen belåtna därborta över att ha fått detta
nya vackra tingshus. Jag tror verkligen icke, att man behöver vara så
rädd för byggnadsstyrelsen. Åtminstone tror jag, att den i de här ärendena
är mycket hygglig och tillmötesgående.

Det har också uttalats fruktan för att det .skulle bliva något slags
monopol för stockholmsarkitekter. Ja, herrarne få ursäkta mig, men
jag förstår absolut icke, hur det skulle vara tänkbart, att befolkningen,
för att vara säkra på att få sina byggnadsritningar godkända, i en landsända
skulle komma på den idén att vända sig till en avlägset boende
arkitekt.

J ag skall även i detta sammanhang tala om en egen erfarenhet. När
det hade väckts fråga att bygga nytt tingshus i Vätte härad, så var det
en arkitektfirma i en storstad, som, antagligen i förhoppning att få om
hand detta bygge, skickade mig en ritning till huset. Men maken till ritning
har jag aldrig skådat, fullkomligt bakom det hela! Jag kan väl aldrig
tro, att häradsborna vilja utsätta sig för ett sådant äventyr som att vända
sig till en arkitekt, som bor långt bort, om de hava någon, som bor i närheten.
Och det står dem ju fritt att taga den arkitekt de vilja.

Nu säges det också av reservanterna på ett ställe, att de tycka, att
det skulle gå så bra, om Konungens befallningshavande finge hava saken
om hand, ty då skulle befallningshavanden kunna samråda med processkommissionen.
Men ett sådant samrådande måste ju ske genom skriftväxling,
genom infordrande av processkommissionens uttalande, och då
ligger det väl närmare till hands för Kungl. Maj:t att samråda med processkommissionen.
De bo ju båda i samma stad och kunna förbereda
ärendet genom muntliga konferenser och sålunda åvägabringa en mera
intim samverkan.

Det säges också i reservationen att under de år, som gått, ingen nämnvärd
olägenhet torde hava inträffat. Ja, det är nog så ändå, som justitieombudsmannen
säger, att åtskilliga byggnadsföretag hava tillkommit
på ett sätt som icke varit väl genomtänkt, och det är just meningen att
nu hindra detta. Det är därför man vill hava lagen ändrad.

Herr Ekman hade en rent lagteknisk anmärkning på förslaget, men
var och en kan ju se, att den invändning, som lagrådet där har gjort, blivit
tillgodosedd genom att man i texten satt in orden »häradsfängelse
inberäknat». När man sedan i lagtexten talar om tingshus, är det naturligt,
att man även därmed avser häradsfängelse. Vidare kan jag icke
förstå, att man kan anmärka på en bebådad mindre ändring i 1921 års
kungörelse, av det innehåll som lagutskottet i slutet av sitt utlåtande

Onsdagen den 3 maj 1. m.

69 Nr 29.

påpekar. Ty den ändringen är ju en nödvändig konsekvens av förslaget
i övrigt.

Med hänsyn till den stundande processreformen och då förslaget
blott avser att garantera, att häradsbornas goda vilja kommer till uttryck
på lämpligaste sätt, hoppas jag, att kammaren vill bifalla förslaget.

Herr W estman: Herr talman! Lagutskottets ärade vice ord förande

började sitt anförande med att förklara att såvitt han kunnat
märka, föreligger det icke någon stor skillnad mellan den ståndpunkt,
som intages av utskottsmajoriteten, och den, som intages av reservanterna.

För min del vill jag säga, att enligt min uppfattning, så som jag ser
saken, föreligger det en mycket stor och avgörande skillnad emellan våra
ståndpunkter, en skillnad, som bottnar i en olika principiell uppfattning
rörande de grundsatser, som böra tillämpas vid organisationen av vår
centralförvaltning och vår självstyrelse.

Det här föreliggande förslaget avser ju att införa en centralisation
i ett fall, där den förut icke har ägt rum, och enligt min tanke i fråga om
ett ärende, som alls icke lämpar sig för central behandling. Om någonting
skall anses vara en fråga, som i första instans bör avgöras av de lokala
organen, så är det väl en sådan fråga som denna, huruvida i den ena
eller den andra landsändan ett tingshus skall ligga på den ena eller andra
platsen. Vad skola vi över huvud taget hava Konungens befallningshavande
i de olika länen till om icke just för att Konungens befallningshavande
skall företräda det allmännas intressen i sådana frågor som denna?
Konungens befallningshavande i de olika länen ha ju mycket lätt att
rådgöra med ortsbefolkningen. Landshövdingen kan utan större svårighet
resa till orten i fråga och taga kännedom om de förhållanden, som
kunna tala för eller mot det ena eller andra förslaget. Om man däremot
går den andra vägen och lägger en tingshusbyggnadsfråga till avgörande
i första instans hos Kungl. Maj.-t, måste man väl inse, att det naturligtvis
är alldeles omöjligt att förvänta, att statsrådet i dess helhet skulle
kunna sätta sig in i en sådan fråga. Vid varje konselj har man ju oerhört
omfattande föredragningslistor. Det är därför otänkbart, att statsrådets
samtliga ledamöter skulle kunna intressera sig för en sådan här administrativ
detaljsak. Allt kommer således att hänga på, om föredragande
departementschefen sätter sig in i saken. Han har emellertid många
andra saker —• ofta av vida större räckvidd och principiell betydelse -—
att syssla med, så att man kan knappast begära, att han skall ägna sin
tid till det förberedande arbete och frågans utredande, vilket lämpligen
bör undangöras av underordnade myndigheter. Så vitt jag förstår, är
väl det rätta sättet det, att låta en dylik fråga i första instans avgöras
av Konungens befallningshavande. När denna myndighet träffat sitt
avgörande, får ju ortsbefolkningen, d. v. s. de tingshusbyggnadsskyldiga,
se, hur frågan ligger, och de, som hava intressen att bevaka, få då tillfälle
att genom besvär utveckla sina synpunkter och göra sin rätt gällande.
Lägger man däremot saken i Kungl. Maj:ts hand i första instans,

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

Nr 29. 70

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag ro
rande tingshusbyggnad.

(Forts.)

så vet ortsbefolkningen kanske icke, vad som är å färde, förrän Kungl.
Maj:t fattar ett plötsligt beslut. Det kan hända, att Kungl. Maj:t den
ena dagen får ett infordrat utlåtande från processkommissionen, vilken
föreslår en plats, som icke förut varit å bane, och att, andra dagen, innan
ortsbefolkningen har ett dugg reda på vad det är fråga om, Kungl. Maj:t
klämmer till med ett beslut om att tingshuset skall ligga på den av processkommissionen
föreslagna platsen, utan att menigheten i orten haft
tillfälle att yttra sig däröver.

Herr statsrådet framhöll, att det vore mycket lämpligt att lägga
avgörandet hos Kungl. Maj:t, just därför att Kungl. Maj:t hade lätt att
rådgöra med processkommissionen. Här komma vi till den andra synpunkt,
som kan läggas på denna sak. Det är givet, att tingshusen skola
placeras icke bara med hänsyn till menigheternas intressen utan även,
med hänsyn till det allmännas, med häns)m till de krav, som höra ställas
ur rättsskipningens synpunkt. Men jag vill säga, att det förefaller,
som om de anordningar, vilka föreslås i propositionen, skulle gå för långt
åt det hållet att stärka processkommissionens ställning, tv processkommissionen
får i själva verket enligt dem det avgörande ordet. Kommissionen
håller ju nu på att utarbeta en processrättsreform, ett förslag
till en ny rättegångsordning, som bland annat innebär, att man ändrar
domsagoindelningen här i riket. Riksdagen har emellertid icke sett detta
förslag, och vi veta icke, om riksdagen en gång i framtiden kommer att
godkänna processkommissionens förslag till ny domsagoindelning. Men
med den anordning, som är föreslagen här i det nu föreliggande lagförslaget,
blir det så, att processkommissionen säger till Kungl. Maj:t, att
efter den indelning, som vi tänka oss, bör tingshuset ligga på en viss plats,
och så beslutar Kungl. Maj:t i enlighet därmed. Sedan kan riksdagen
komma att stå inför ett fait accompli, som binder riksdagens händer,
då den en gång i tiden skall fatta beslut rörande domsagoindelningen vid
införandet av den nya rättegångsreformen.

Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet därpå att den centralisation,
som nu föreslås, icke alls var avsedd i den gamla riksdagsskrivelse
från 1901, som nu plötsligt har dykt upp. I propositionen citeras
denna riksdagsskrivelse, så långt som Kungl. Maj:ts förslag står i överensstämmelse
med densamma, men mitt i ett stycke slutar citatet framför
en punkt, som understryker, att det var riksdagens mening att avgörandet
i fråga om dessa saker, beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten,
alltjämt skulle ligga hos myndigheterna. Det står nämligen i riksdagsskrivelsen
omedelbart efter slutet av det citat därur, som återfinnes
i den nu framlagda propositionen: »I varje händelse böra efter riksdagens
mening de tingshusbyggnadsskyldige själva tillförsäkras ett så väsentligt
inflytande på en tingshusbyggnadsfrågas utgång, att endast i undantagsfall
avvikelse från deras beslut må äga mm.» Så hade man tänkt
sig saken 1901, och den kungl. propositionen innebär således ett bestämt
avsteg ifrån riksdagsskrivelsen i det avseendet.

Jag ber att få framhålla ytterligare en principiell synpunkt, och det
är den, att såvitt jag förstår, är det väl ändå principiellt oriktigt att lägga

Onsdagen den 3 maj f. in.

71 År 29.

i administrativa myndigheters hand en befogenhet att av en menighet Lagförslag routi
bygden utkräva en obestämt angiven byggnadsskyldighet. Byggnadsskyldigheten
för närvarande är ju bestämd, ej så mycket genom 1734 (Forts.)
års lag, som genom den praxis, som har utvecklat sig på grundvalen därav
och som innebär för de tingshusbyggnadssk3''ldige ett skydd mot att åläggas
alltför stora bördor. Men hur skall det gå till nu? Jo, nu skall Kungl.

Maj:t bestämma, efter det behov, som Kungl. Maj:t anser föreligga, huru
stor byggnadsskyldigheten skall bliva. Kungl. Maj:t har i realiteten
befogenhet att avgöra byggnadsskyldighetens storlek eftersom Kungl.

Maj:t skall fastställa byggnadsritningarna. I och med detta bestämmer
naturligtvis Kungl. Maj:t också över husets storlek. Komma de tingshusbyggnadsskyldiga
med en byggnadsritning, som icke upptager de
lokaler, som Kungl. Maj:t anser vara behövliga, är det självklart, att
Kungl. Maj:t icke fastställer en sådan byggnadsritning.

Det har på sista tiden i flera fall framträtt en benägenhet att undergräva
den gamla självstyrelse vi haft i vårt land genom att öka de administrativa
myndigheternas maktbefogenhet gentemot olika menigheter.
För min del måste jag bestämt reagera emot denna anda, varhelst
den än framträder, och jag har icke velat låta detta tillfälle gå förbi utan
att inlägga min gensaga emot den tendensen.

Såvitt jag kan förstå, har för övrigt behovet av en lagstiftning av
den art, som här är före, på intet sätt blivit styrkt. Den här saken har
ju vilat nu under 21 år, utan att några sådana missförhållanden dykt
upp att det funnits någon anledning att kasta fram detta lagförslag. Herr
statsrådet hänvisade i fråga om behovet av en dylik lagstiftning till vad
justitieombudsmannen yttrat, men om man läser hans uttalande, finner
man, att han i främsta rummet har anfört estetiska skäl. Han har
i varje fall icke på något sätt visat, att de nuvarande bestämmelserna
om byggnadsskyldigheten, sådana som de nu tillämpas i praxis, hava
brukats på så sätt, att den olägenheten uppkommit, att de byggnadsskyldige
byggt tingshus, som äro för små för domsagans behov. Han tror
bara det, att byggnadsstyrelsen skall kunna ordna saken, så att vi skola
få vackrare och bättre tingshus. Ja, det är också intressant att se, att
i det speciella fall, som han berör, nämligen östra Värend, vill han hava
tingshuset förlagt till Växjö och i sitt resonemang härom säger han bland
annat, att det i Växjö är så beställt, att man där icke har något rådhus
utan att rådstuvurätten är inrymd i stadshuset. Men om man låter domsagan
bygga ett tingshus i Växjö, kan det hända, att man, om Växjö
lägges under landsrätt, kan använda det tingshus, som domsagan byggt,
för den gemensamma domstol, som kan komma att utöva rättsmakten
i en blivande kombinerad lands- och stadsdomsaga. Men då man läser
ett sådant resonemang ifrån justitieombudsmannens sida, måste man
säga sig, att det nu icke är rätta tiden att lagstifta i den här föreliggande
frågan, utan att det är bäst att låta de nuvarande förhållandena bestå,
då de icke äro förenade med någon verklig olägenhet. Det är bättre att
taga upp denna fråga längre fram, när den är mera mogen.

Processkommissionen har också, som angives i propositionen, sagt,

Nr 29. 72

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

- att inom kort »torde spörsmålet om tingshusbyggnadsväsendet i hela
sin vidd komma att upptagas till legislativ behandling», och då är det
ju skäl att vänta med reformerna på detta område till dess. Ifall det
då blir så, att staten övertager ansvaret för tingshusens uppförande, då
må i det sammanhanget den lagändringen genomföras, att staten också
får rätt att bestämma över lokalernas storlek och över platsen för tingshusens
förläggande.

Med stöd av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Ingeström: Då ett antagande av föreliggande lagförslag

skulle medföra ökade kostnader och ökade svårigheter för de tingshusbyggnadsskyldiga,
kan jag icke biträda detsamma, och detta så mycket
mindre som herr justitieministern nyss vitsordade, att de tingshusbyggnadsskyldiga
på ett i allo tillfredsställande sätt hittills hade uppfyllt
sina åligganden. Yad som emellertid gör mig särskilt betänksam är det
förhållandet, att byggnadsstyrelsen enligt det nya förslaget skulle få ett
alltför avgörande inflytande på ritningar och byggnadsbeskrivningar.
Erfarenheten har nämligen tyvärr givit vid handen, att byggnadsstyrelsen
härvid i alltför ringa grad beaktat de ekonomiska synpunkterna, vilket
till en del kan förklaras därav, att arvodet till byggnadsstyrelsens arkitekter
utgår efter viss procent å kostnadsförslaget. I dessa frågor gjorde
årets statsrevisorer följande uttalande: »Vidare hava revisorerna icke
kunnat undgå att lägga märke till den tendens, som hos byggnadsstyrelsen
i flera fall synes hava gjort sig gällande, att vid prövning av styrelsen
underställda ärenden angående ny- eller ombyggnader påkalla mera
omfattande och följaktligen också mera kostsamma åtgärder än de ursprungligen
förslagsställande myndigheterna.»

Ur den förklaring, som byggnadsstyrelsen häröver avgav, skall jag
be att få citera ett kostnadsförslag angående Umeå seminarium, beträffande
vilken byggnadsfråga statsrevisorerna gjort anmärkning. Kostnadsförslaget
gick för seminariebyggnaden till 2 miljoner kronor och för
uthusen till 60,000 kronor. Arvodet enligt taxan skulle utgå efter 3.10
% för seminariebyggnaden, eller 62,000 kronor, och för uthus och stängsel
efter 5 % .eller 3,000 kronor, allt som allt 65,000 kronor för ritningar
och byggnadsbeskrivning för en byggnad, som skulle komma att kosta
något över 2 miljoner kronor. Emellertid så tyckte till och med byggnadsstyrelsen,
att detta var väl högt, så att den reducerade själv beloppet
till 52,000 kronor. Det är helt naturligt, att man med sådana siffror för
ögonen skall känna sig betänksam, då det nu är fråga om att överlåta
kontrollen över tingshusbyggnader åt byggnadsstyrelsen.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag får bekänna, att de skäl,

som från reservanternas sida här ha framförts, icke hava imponerat på
mig. Det mest avgörande av det som innehålles i den tryckta motive -

Onsdagen den 3 maj f. in.

73 Nr 29.

ringen för reservationen, har redan besvarats av utskottets vice ordfö- Lagförslag rörande,
så att jag skall därför bara be att få beröra några av de skäl, som rande tinosi
debatten hava anförts. ^Fons")^

Herr Karl Johan Ekman påstod, att till grund för hela förslaget låg
ingenting annat än en urgammal och gulnad skrivelse frän riksdagen av
år 1901 och de utlåtanden, som avgivits på grund av denna. Man behöver
ju icke läsa synnerligen många sidor i propositionen, förrän man finner,
att det, som nu har givit uppslaget till den här propositionen, är
ett mycket starkt krav från justitieombudsmannens sida på att ett förslag
i den här riktningen skulle bäras fram. '' Han säger, att det är »ett
oeftergivligt krav, att ritningarna till nya tingshus skulle underkastas
granskning och fastställas av Kungl. Maj:t», och detta uttalande gjordes
år 1920, sålunda för icke så förtvivlat länge sedan. Detta justitieombudsmannens
yrkande understrykes av processkommissionen, som säger,
att det »vore av betydelse, att tillkomsten av olämpliga anordningar i
förevarande hänseenden förekommes», och »att lagstiftningsåtgärder i
ämnet omedelbart företoges». Det allra märkvärdigaste är dock, att herr
Ekman, när han slutar sitt anförande, säger, att det är nödvändigt, att
vi få några bestämmelser i den här riktningen, och att vi vänta att få
dem redan nästa år. När han sedan skall bevisa, huru tekniskt otillfredsställande
bestämmelserna äro, och till bevis därför säger, att det där bihanget
»häradsfängelse inberäknat» icke står infört i vartenda stycke i
lagtexten utan bara på ett ställe, så tycker en vanlig lekman, att när
det finns en mängd föreskrifter om vad till tingshus’ uppförande hörer,
och det i ett av dessa stycken särskilt står uttryckt, att »Tingshus uppföres»
— »med de lokaler, häradsf ängelse inberäknat, behovet i varje fall
fordrar», så är därmed utsagt, vad som i propositionen menas med
»tingshus».

Sedan säger herr Westman, att det här förslaget går ut på att beskära
menigheternas inflytande på denna fråga och att öka de administrativa
myndigheternas inflytande, och det skulle då vara den buse, som skulle
skrämma oss riktigt. Han tror icke ens, att ortsmyndighetema skola
höras, då en sådan fråga skall avgöras. Jag tror icke, att denna farhåga
är så synnerligen grundad. Men hur förhåller det sig med hans tal om att
menigheternas infljdande skulle minskas, och de administrativa myndigheternas
inflytande ökas? Ja, det är då alldeles uppenbart, att, såvitt
som ritningar skola fastställas, så måste den prövande myndigheten hava
fria händer, och det sålunda kunna tänkas, att ritningar kunna företes,
som icke godkännas. Men i vilken grad det skulle innebära någon slags
ökning av inflytandet hos de administrativa myndigheterna, om den myndighet,
som skall pröva ritningarna, heter Kungl. Maj:t, mot om den
heter Konungens befallningshavande, det förstår jag icke, ty den ene är
ju precis lika mycket som den andre en administrativ myndighet, som
ingriper i menigheternas rätt. Fördelarna av att det är Kungl. Maj:t,
som ingriper, framhölls också av utskottets ärade vice ordförande, så
att det skall jag icke upprepa.

Men så kommer sedan herr Ingeström. Och han inledde sitt anfö -

Ifr 29. 74

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

rande med att säga, att lagförslaget »skulle medföra ökade kostnader»,
och det tror han naturligtvis. Men såvitt jag kunde fatta, presterade
han icke något bevis för den satsen. Om man går tillbaka till justitieombudsmannens
skrivelse, skall man finna där, att han visserligen, såsom
herr Westman sade, tager hänsyn till estetiska synpunkter, men
den synpunkt, som han först stannar inför, är den, att han under sina
inspektionsresor gång på gång hade funnit, huru opraktiskt och även
onödigt kostsamt ganska nyligen byggda tingshus blivit planlagda och
uppförda. Det är sålunda den iakttagelsen han gjort, att folk har byggt
oerhört och onödigt kostsamt, som framför allt tyckes driva honom i
hans yrkande på en lagstiftning i det här ämnet.

Sedan talade herr Ingeström också om byggnadsstyrelsen, och det
skulle vara beviset för den sats, varmed han inledde sitt anförande. Men
herr statsrådet har nyss förklarat, att något sådant inflytande från byggnadsstyrelsens
sida, som det som nu framhållits och som fruktas, icke
kommer att tilläggas densamma. Då förfaller ju det argumentet också.
Herr statsrådet har ju ställt i utsikt, att ett hänskjutande till byggnadsstyrelsen
skall ske under vissa villkor, men under andra däremot icke,
och bestämmandet ligger sedan hos Kungl. Maj:t i varje fall.

Då sålunda justitieombudsmannen under sina inspektionsresor funnit,
att ändring här är av nöden, och han därvid också befinner sig i överensstämmelse
med vad riksdagen i en skrivelse uttalat som sin önskan,
kan jag icke förstå, varför man på grund av dessa uppkonstruerade farhågor
nu skulle ställa sig avvisande till förslaget, varför jag, herr talman,
ber att få juka bifall till detsamma.

Herr Petrén, Bror: Då jag i denna fråga är av en annan mening
än reservanterna och flertalet av de talare, som yttrat sig i debatten,
skall jag be att få säga några ord. De skola icke bliva många, tv
det erfordras icke för att motivera min ståndpunkt i frågan.

Jag förstår fullt väl reservanternas resonemang och synpunkter
i det föreliggande spörsmålet. De mena nämligen som så, att ortens män,
vilka själva hava att bära kostnaderna i detta fall, såsom följd därav
också böra i görligaste mån hava ett bestämmandeord i dessa frågor;
och jag förstår också, att de känna det så, att de hava lättare att komma
till tals med de myndigheter i orten, länsstyrelserna, med vilka de i så
många andra frågor stå i nära kontakt. Jag förstår än bättre herr Leanders
mening, då han säger, att det må vara hänt, att Kungl. Maj:t bestämmer
platsen för tingshus, men ritningarna böra i varje fall komma
till bedömande hos förenämnda myndighet i orten.

För mig är det emellertid så, att skälen för en centralisation vid dessa
ärendens avgörande äro ur rent praktisk synpunkt övervägande dem,
som anföras till stöd för reservanternas mening. Det är för mig icke tillfyllest
härutinnan med den utväg, som anvisats av reservanterna, eller
att man skulle träffa en sådan anordning, att processkommissionen komme
i dessa ärenden att avgiva yttrande till vederbörande länsstyrelse.

Onsdagen den 3 maj f. ni.

75 Nr 2».

utan här tala praktiska skäl för att man verkligen går längre i centraliseringssyfte.
Ty vad veta vi i detta nu om den blivande processreformen,
i vad angår organisationen av våra domstolar? Vi veta i allt fall
så mycket, att det är anledning tro, att de kommande domstolskretsarna
bliva större och komma att omfatta land och stad gemensamt. Jag frågar
då: är det under sådana förhållanden rimligt att fortsätta med att
låta vederbörande länsstyrelser i orterna bestämma den plats för tingshus,
som de finna läglig? Det har berättats för mig ett färskt fall angående
en liten domsaga, om jag minnes rätt på cirka 23,000 människor,
där man under de gångna högkonjunkturåren skulle hava byggt ett tingshus
för 350,000 kronor på en plats, som jag har anledning tro ej kommer
att bliva säte för underrätten i orten efter den nya domstolsindelningen.
Det påminner om ett liknande förhållande med våra prästgårdar nere
i Skåne. På några ställen har man där kort innan utgången av de gamla
löneregleringarna kommit att uppföra nya prästgårdar. Då man nu i
denna provins med dess många till areal och folkmängd små församlingar
gått in för systemet att, där så lämpligen låter sig göra, söka sammanslå
pastorat, så blev befolkningen å dessa platser genom nämnda byggen
illa ställd inför den risk för dubbla kostnader i byggnadshänseende, som
genom eventuellt pastoratssammanslagning med bestämmande av n}r
moderförsamling kunde komma att inträffa.

Men det är icke nog med att platsen för tingshusen, i fall av nybyggnader,
för framtiden bestämmes av Kungl. Maj:t, utan det är också önskvärt,
att tomtkarta och ritningarna till byggnaderna bliva bedömda av
en central myndighet. Det är lämpligt därför, att det bör sörjas för att
kunna framdeles tillgodose ett uppkommande behov av ökade utrymmen
med hänsyn till den blivande processreformen. Detta bedömes bäst av
en och samma centrala myndighet för samtliga fall av nybyggnader. Att
så sker, är även av ett visst intresse ur en annan synpunkt. Det är nämligen
ifrågasatta bestämmelser, enligt vilka i samband med inskrivningsväsendets
omläggning våra fastighetsböcker för framtiden skulle inordnas
i våra domstolsarkiv, i den mån så ej redan skett, med möjlighet
till arbete med dem därstädes. Blir detta genomfört, så är det tydligt,
att det ej är praktiskt att låta nya tingshus uppföras eller gamla ombyggas
utan att berörda synpunkt samtidigt blir tillgodosedd, och den kan
svårligen tillgodoses på lämpligt sätt från de skilda länsstyrelsernas sida
ute i orterna, utan det sker bäst genom en centralt anordnad prövning
av ritningarna. Jag ber också att få nämna för kammarens ledamöter,
att processkommissionen redan för över ett halvår sedan har infordrat
detaljerade uppgifter och ritningar rörande alla tingshus i landet.

Det vill förefalla mig, som om det här rör sig om en rent praktisk
fråga, och denna praktiska fråga tyckes böra få sin lösning i den riktning,
som propositionen föreslagit. Olägenheter av en sådan anordning med
hänsyn till därav föranledd tidsutdräkt komma ej att föreligga, ty när
en tingshusmenighet planerar ett sådant byggnadsföretag, sker det i
så god tid, att den månads tidsutdräkt, som det här längst kan röra sig
om, sannerligen ej vållar några olägenheter.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

Kr 29. 76

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

Herr vice talman, jag skall på nu anförda grunder be att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Rogberg: Herr talman! Debatten har ju pågått väl länge,
men jag anhåller ändå att få yttra några ord i densamma. Jag ber att
gent emot herr Klefbecks starka åberopande av justitieombudsmannen
såsom auktoritet till förmån för Kungl. Maj:t såsom omedelbart avgörande
få anmärka, att justitieombudsmannen ingalunda ansett, att avgöranderätten
i de punkter, varom här tvistas, skulle överlämnas till
Kungl. Maj:t, utan justitieombudsmannen har sagt: »Kungl. Maj:t eller
annan lämplig myndighet», och hittills torde väl erfarenheten hava visat,
att länsstyrelserna hava på ett fullt tillfredsställande sätt fyllt sina uppgifter
på förevarande områden. Jag har givetvis ingen anledning att
bestrida riktigheten av det fall, som en ärad talare på Skånebänken har
framhållit; det är ju ej tilltalande, men jag anmärker, att den bristande
kunskapen om processkommissionens verksamhet, som ännu för några
år sedan kunde komma till synes, finnes nu ej mera, utan jag är övertygad
om, att vilken dag som helst, då fråga kan uppkomma om uppförande
av ett nytt tingshus, så skola vederbörande höra sig för om vilken uppfattning
processkommissionen har i saken, och om sedan processkommissionens
uppfattning inhämtas av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen kan
ju ej spela någon roll. Det senare är lämpligast för ortsbefolkningen, och
Kungl. Maj:t kan i dessa frågor icke avgöra med större konsekvens eller
enhet, då det gäller riket i sin helhet, än en lokal myndighet kan göra det.
Det medgives, att reservanternas största betänksamhet avser frågan om
ritningarna. Enligt vad lagrådets yttrande innehåller och enligt vad
i praxis tillgår, så torde de tingshusbyggnadsskyldiga under gällande
rätt vara befogade att själva bestämma om tingshusens beskaffenhet
utan något ingrepp av överordnade myndigheter, under förutsättning
att de äro ense. Nu skulle, även om tingshusbyggnadsskyldiga äro ense,
ritningarna översändas till Kungl. Maj:t, men jag kan ej föreställa mig,
att Kungl. Maj:t äger rättighet att göra sådana ändringar i ritningarna,
att på grund därav ökade kostnader för de tingshusbyggnadsskyldiga
skulle uppkomma, utan Kungl. Maj:t kan endast stanna vid en antydan,
att ritningarna böra omgöras i en eller annan riktning. Det är olämpligt.
Detta lagförslags förhållande till den kommunala självbestämningsrätten
borde varit utredd. Någon brådska med sakens avgörande föreligger
ej, varför jag, herr talman, ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, det förvånar mig,

att herr Klefbeck, fastän han satt så nära talarestolen, kunde höra och
uppfatta så illa vad jag sade. —

I anledning av herr Petréns uttalande vill jag säga, att jag ej är så
alldeles övertygad om, att det tingshus, varom han talade, är så beläget,
att det ej kan användas även efter den nya domsageindelningen. Emellertid,
mina herrar, i 26 kap. 4 § rättegångsbalken, varom det nu är fråga,
heter det: »Tingsbyggning skall vart härad bygga å vanlig tingstad, el -

Onsdagen den 3 maj f. m.

77 Nr i».

ler där Konungens befallningshavande prövar det för allmogen lägligast,
sedan rätten däröver hörd är.» Man har ju beträffande rättegångsreformen
redan kommit så långt, att man har en plan uppgjord för domsagornas
indelning. Intet hindrar, att Kungl. Maj:t underrättar sina befallningshavande
om innehållet av denna plan, så att dessa, vid prövningen
av hithörande frågor kunna bevaka det allmännas rätt. Den förändrade
indelningen av domsagorna är ju en ren tillfällighet, som icke återkommer
på långa tider, men att för en sådan tillfällighet upphäva en självstyrelserätt,
som folket har haft i århundraden, det kan jag ej finna riktigt.
Det synes mig bäst att bibehålla denna rätt, sådan den är, men
underrätta de myndigheter i orten, som skola ha med saken att göra,
hur frågan ligger, så att de tillse, att ej några större misstag begås vid
förläggningen av tingshus, som hädanefter nyuppföras. De nya lagbestämmelser,
jag anser önskvärda, gälla blott en ändring i föreskrifterna
om tingshusens storlek och beskaffenhet. Jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr farsson, Jacob: Det kan vara skäl att uppmärksamma,
att man här målar upp för sig farhågor, som, så vitt jag kan förstå, äro
alldeles omotiverade. Man fruktar, att därigenom, att ritningarna skola
godkännas av Kungl. Maj:t och att således byggnadsstyrelsen kan komma
att höras, innan ärendet avgöres, det kommer att läggas i byggnadsstyrelsens
hand att bestämma över uppförandet av byggnader, som skulle
medföra onödiga kostnader och således komma att obehörigen betunga
de tingshusbyggnadsskyldiga. Denna farhåga är väl förebyggd genom
det sätt, på vilket lagen är formulerad. Dagen innehåller, att tingshus
skall uppföras efter ortens sed, och att dess dimensioner och inredning
skola lämpas efter behovet i varje särskilt fall, och över dessa gränser kan
ju naturligtvis ej byggnadsstyrelsen komma med några krav. Dn annan
sak är, att man får lov att här tänka mera än på dagens behov. Vid ett
genomförande av processreformen kan behovet av domstolslokaler bli
större än för dagen. Därför är det av vikt, att ritningarna till de nya
tingshusen så uppgöras, att byggnadsplanen kan, utan att man behöver
tillspillogiva vad som redan finnes, utvidgas för mötande även av de
ökade behov, som i framtiden kunna uppstå. Ur den synpunkten är det
ju fullt berättigat, att prövningen av ritningarna lägges i en central myndighets
hand, och den lämpligaste myndigheten är Kungl. Maj:t. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Westman: Jag skall endast be att få med anledning av
det yttrande, som herr Petrén hade, säga, att jag har svårt att föreställa
mig, att de tingshusbyggnadsskyldiga i vårt land skulle ha en brinnande
lust att bygga tingshus med risk att sedan få dem kasserade. Jag tror,
att de av naturen äro ganska försiktiga och vilja undgå onödiga kostnader.
Jag är övertygad om att det är tillräckligt för att avskräcka dem
från att vilja bygga ett tingshus på en olämplig plats, att de genom
Konungens befallningshavande få tillfälle att höra från processkommis -

Lagförslag ris
rande tingshusbyggnad

(Forts.)

Nr 29. 78

Onsdagen den 3 maj f. m.

Lagförslag rörande
tingshusbyggnad.

(Forts.)

sionen, att det finnes skäl att antaga, att ett nytt tingsställe skall föreslås
av kommissionen.

J ag vill slutligen ännu en gång betona, att en del av de invändningar,
som jag framställt mot en centralisering, bortfalla, därest i samband
med centraliseringen staten övertager tingshusbyggnadsskyldigheten. Ett
lagförslag, som innehåller båda dessa moment, skulle av mig bemötas
på ett annat sätt än det nu föreliggande.

Herr Rosén: Herr talman! J ag ber att få erinra därom, att under
de senare åren riksdagen upprepade gånger avslagit förslag, som
utarbetats av byggnadsstyrelsen, därför att dess anspråk varit för stora.
Det skulle då te sig synnerligen märkvärdigt, om riksdagen nu skulle
visa sig ha förtroende för samma styrelse och utvidga dess makt och
verksamhetsområde. Då jag ej kan hysa detta förtroende, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Larsson, Jacob: Gentemot herr Rosén ber jag att få

fästa uppmärksamheten på, att det här ej är byggnadsstyrelsen, som
skall uppgöra några ritningar. Det är ju ej byggnadsstyrelsen, som skall
avgiva förslag till tingshusbyggnader. De tingshusbyggnadsskyldiga äga
vända sig till vem de vilja för att få planerna uppgjorda, men det är
Kungl. Maj:t, som sedan har att pröva framställningarna. Att Kungl.
Maj:t inhämtar yttrande från byggnadsstyrelsen är en sak, men varken
kostnadsförslag eller ritningar behöva där uppgöras.

Herr Rosén: Ja, jag känner mycket väl till, att så är förhållandet,
men jag har också mycket väl reda på att byggnadsstyrelsen rätt
ofta ogillar ritningar, som upprättats av andra, för att i stället låta styrelsens
egna arkitekter upprätta nya ritningar, som kunna godkännas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste
vice talmannen enligt därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt; och förklarade herr förste vice
talmannen sig finna den förra propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 16, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Onsdagen den 3 maj f. m.

79 Nr 29.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava Lagförslag röutfallit
sålunda: rande tings T

husbyggnad.

Ja - 49; (Forts.)

Nej — 62.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2 mom. i lagen
angående tillsättning av prästerliga tjänster.

Utskottets hemställan bifölls.

nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående lagstiftning rörande vissa rättsförhållanden mellan grannar
i bysamhällen.

Utskottets hemställan bifölls.

Då tiden nu var tämligen långt framskriden, beslöts på hemställan
av herr förste vice talmannen att behandlingen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner,
nr 251 och 257, hänvisades desamma till behandling av lagutskott.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredning
och utrustning av tandläkarinstitutets nya lokaler;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för de kemiska och fysiska institutionerna vid Chalmers tekniska
institut;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av bergsskolorna i Filipstad och Falun;

nr 58, i anledning av väckt motion angående användande av eventuellt
uppkommen behållning å det för år 1922 beviljade förslagsanslaget
till understöd åt nykterhetsnämnderna m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till statskontoret
och riksräkenskapsverket jämte en i ämnet väckt motion;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att påbörja anläggning av en radiostation för trafik med Amerikas
Förenta Stater;

Nr 29. 80

Onsdagen den 3 maj f. m.

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse angående av Kungl.
Maj:t meddelat uppskov med slutförandet av vissa undersökningsarbeten
i Kiirunavaara och Gellivare malmberg;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sänkning
av räntan å lån från fonden för rederinäringens understödjande; och
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till kapitalökning för fonden för torvindustriens befrämjande;

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande (nr 1), nr 6,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition dels med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m., dels ock i anledning
därav väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 33, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning angående beskattning av
socker m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 32, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; samt

nr 33, angående vissa framställningar rörande pensioner och understöd;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande besvär över förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningsmål; nr

13, i anledning av väckt motion om ändring av § 2 mom. 2 i ordningsstadgan
för riksdagens första kammare; samt

nr 14, i anledning av väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående tillsättning av råds-, byråchefs-, ledamots- och därmed
likställda befattningar inom statsförvaltningen och de centrala ämbetsverken;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion i andra kammaren, nr 185, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande åt samfällda jordbruk av tillgång till kapital; och
nr 10, i anledning av väckt motion i andra kammaren, nr 178, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillämpning av gällande författningar
om elektriska ledningars framdragande inom kronoegendomar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammaren åtskildes
kl. 5,15 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 3 maj e. m.

81 Nr 2».

Onsdagen den 3 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
till en början av herr andre vice talmannen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 4 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923
av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet.

Punkterna 1—25.

Av dessa lades punkterna 5, 7, 12 och 23 till handlingarna. Vad utskottet
i övriga nu ifrågavarande punkter hemställt bifölls.

Punkten 26.

Kungl. Maj: t hade föreslagit riksdagen medgiva, att till den vid
skytteförbundens överstyrelses expedition anställda personalen, med undantag
av kassaförvaltaren, finge från förefintliga reservationer under
extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande under år
1922 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma år vore
eller kunde varda bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Vidare hade uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom
första kammaren (nr 45) av herr B. B. Andersson m. fl., och den andra
inom andra kammaren (nr 75) av herr B. F. Holmgren m. fl., hemställts,
att riksdagen ville medgiva, att skarpladdade 6,5 m/m patroner m/94
med stålmantlad kula måtte få till det frivilliga skytteväsendet utlämnas
från statens ammunitionsförråd till ett beräknat pris av 5 öre per stycke,
samt att till det frivilliga skytteväsendets främjande å extra stat för
första halvåret 1923 måtte anvisas ett belopp av 850,000 kronor, att fördelas
på sätt som i förstberörda motion närmare angåves.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte

I) i anledning av förevarande motioner

a) till det frivilliga skytteväsendets befrämjande å extra stat för
tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa under fjärde huvudtiteln ett reservationsanslag
av 656,000 kronor;

Första kammarens protokoll 1022. Nr 29. 6

Anslag till
frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

Nr 29. 82

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
skytteväsendcts
befrämjande.

(Forts.)

b) medgiva, att av detta anslag ett belopp av 400,000 kronor, motsvarande
ammunitionsbidraget till äldre anslagsberättigade skyttar, ställdes
till förfogande av arméförvaltningens artilleridepartement för anskaffning
av mobiliseringsammunition, mot det att departementet till
skytteförbundens överstyrelse utlämnade 4,000,000 skarpladdade patroner
m/94 med skyldighet för överstyrelsen att återställa tomhylsor och
laddramar, svarande mot 75 procent av det utlämnade antalet patroner,
dock med rätt för Kungl. Maj: t att, därest förhållandena skulle sådant
påkalla, till överstyrelsen kontant utbetala sistnämnda belopp;

II) i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses
expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge
från förefintliga reservationer under extra anslaget till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande under år 1922 utbetalas dyrtidstillägg enligt
de grunder, som för samma år vore eller kunde varda bestämda i fråga
om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst;

III) avslå motionärernas förslag om utlämnande från statens ammunitionsförråd
av skarpladdade 6,5 m/m patroner m/94 med stålmantlad
kula till ett beräknat pris av 5 öre per patron i större omfattning
än som vid anslagsberäkningen för tiden 1 januari—30 juni 1923 avsetts.

Vid förevarande punkt hade reservation avgivits av herrar N. A.
Nilsson. O. U. B. Olsson, J. Nilsson i Malmö, C. Johansson, A. Anderson
i Råstock, J. B. Eriksson i Grängesberg, K. V. Rydén, C. R. Jansson
i Falun, L. J. Carlsson-Frostcrud och A. E. Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

”Utskottet delar till fullo de av departementschefen anförda skälen
för en indragning för 1923 av anslaget till den frivilliga skytterörelsen.
Det statsfinansiella läget är mera kritiskt än någonsin. Alla tänkbara och
möjliga besparingar böra därför företagas. Enligt utskottets mening är
det här ifrågavarande området också sådant, att besparing utan olägenhet
kan ske. Utskottet hemställer, att riksdagen måtte med avslag å motionerna
i ämnet bifalla Kungl. Maj: ts förslag under förevarande punkt.”

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr vice talman! I årets
statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit indragning av vissa
anslag, som tidigare utgått. Dessa anslag omfatta bland annat stipendier
av olika slag, anslag för nykterhetsundervisning och anslag till skytterörelsen.
Denna Kungl. Maj: ts avsikt kom givetvis i kollision med vissa
grupp- och kårintressen, som just voro intresserade av anslagen. Kungl.
Maj:ts åtgärd var förestavad av hänsyn till det statsfinansiella läget.
En del av dessa grupper, som tyckte, att man icke borde indraga anslagen,
hava också givit detta tillkänna genom väckandet av motioner.
Bland de väckta motionerna var även en om anslag för nykterhetsundervisning,
en sak, som riksdagen tidigare behandlat samt också avslagit.
En annan motion avsåg att få fram anslaget för främjandet av
den frivilliga skytterörelsen. Jag representerar en kår, som ansåg sig

Onsdagen den 3 maj e. in.

83 År 29.

icke heller vara så väl behandlad, om jag får använda detta uttryck.
Jag avstod dock i alla fall från att väcka någon motion. Jag tyckte,
att Kungl. Maj:ts motiv med hänsyn till det statsfinansiella läget var
så starkt, att man helst borde avstå. Där man emellertid icke avstått
var, såsom jag nyss nämnde, på dessa två punkter om nykterhetsanslaget
och anslaget till den frivilliga skytterörelsen. Jag anser fortfarande,
att Kungl. Maj:ts motivering är så stark, att man högst ogärna
bör gå emot den, utan tvärtom understödja den på allt sätt. Majoriteten
inom riksdagen har också nyligen med stor bestämdhet sagt ifrån,
att man icke vill vara med om något anslag i fråga om nykterhetsundervisningen.
Jag hade därför väntat mig, att man inom statsutskottet
skulle hava enat sig i samma syfte och med hänsyn till det statsfinansiella
läget beslutat avslå den motion, som här föreligger.

Emellertid är detta ett anslag, där även känslorna äro med och i
dylika fall är man icke alltid så mottaglig för kalla och säkra motiv,
sådana som här förelagts från Kungl. Maj:ts sida. Alan har därför till
sist stannat vid att, såsom av utskottsutlåtandet framgår, föreslå ett
anslag av 656,000 kronor. För min del anser jag det vara mycket välbetänkt,
om även första kammaren liksom den andra tidigare i dag
ville avslå detta förslag. Det förefaller mig vara oriktigt att bifalla ett
sådant förslag om anslag alldeles strax efter det vi ansett oss icke hava
råd att godkänna ett förslag om dyrtidstillägg efter ungefär samma
principer som förut. Man kan således påstå, att genom det förslag, som
framkommit från Kungl. Maj:t, är det en hel del kårer och grupper,
som gå förlustiga stipendier och dylikt. Det skulle alltså se ganska egendomligt
ut, ifall riksdagen verkligen sade som så: att resa ut och bedriva
studier kan ni icke få, men om ni vill öva eder i vapnens bruk, så
gärna!

Var man för övrigt skall få dessa pengar ifrån har man icke heller
så starkt angivit, ty de besparingar, som äro gjorda av statsutskottet,
förnämligast dess första avdelning, täcka icke det anslag, som här
begäres. Då har man man och man emellan sagt, att ännu har man icke
avgjort den militära löneregleringen; vad man icke kunnat spara på de
punkter och poster, som nu föreligga till behandling, och som tidigare
behandlats, kan man kanske spara på denna lönereglering. — Ja, jag
tror icke, att det kommer att väcka alltför stora sympatier ute i landet,
om man på ett sådant sätt hushållar med statens medel, d. v. s. har råd
att ge anslag för skytterörelsen men till dem, som tjäna i det verkliga
försvaret, icke kan ge de löner, som de annars äro berättigade till, därför
att man måste spara, så att man har något att ge vid nu ifrågavarande
anslag. Under sådana omständigheter förefaller det mig som om
alla skäl tala för att man här i första kammaren av rent statsfinansiella
skäl drager in anslaget i överensstämmelse med Kungl. Maj ris förslag.

Skulle man sedan gå in på en saklig debatt om detta spörsmål,
tror jag icke att man vunne något så särdeles mycket därpå, ty denna
fråga har rätt ofta diskuterats. Den sidan, som kämpar för bibehållandet
av detta anslag, har alltid en överdriven respekt för betydelsen av

Anslag till
frivilliga
skytteväscndcts
befrämjande.

(Forts.,)

Kr 29. 84

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
skytteväsendets•
befrämjande.

(Forts.)

skytterörelsen — alldeles för överdriven, enligt min mening. Under
sådana omständigheter är det givetvis ej mycket lönt att ingå på en sakdebatt
i frågan. Jag skall heller icke göra detta utan inskränka mig till
att säga, att skyttens uppgift har genom det gångna kriget undergått
en omvärdering. I stället ha trätt fram — om man skall tala om olika
vapen — de tekniska hjälpmedlen, handgranater och kulsprutor m. m.
Dessa äro således de dominerande i jämförelse med skyttens uppgift.

En annan sak, som i detta sammanhang stått på dagordningen
är, huruvida den nuvarande skytterörelsen kunde på något sätt kombineras
med försvarsorganisationen. Den saken har givetvis varit föremål
för försvarsrevisionens behandling. Jag har icke rätt att säga
något om, hur man tagit på dessa saker inom revisionen eller vad som
kommer att bliva revisionens förslag på denna punkt, men enligt min
personliga uppfattning förefaller det mig vara alldeles omöjligt att
kombinera den frivilliga skytterörelsen med försvarsorganisationen. Ur
den synpunkten har man således ingen som helst anledning att ge något
anslag åt denna organisation med tanke på att den i framtiden skall
kunna kombineras med statens egen försvarsorganisation. Om man talar
med militärer om den frivilliga skytterörelsen och säger: om vi nu
skulle ge anslag till skytterörelsen, äro ni militärer då med om att spara
in så och så många hundra tusen för att ge dem åt sagda rörelse ? Då
får man det svaret, att det äro de icke med om, därför att det är mera
ekonomiskt, att statens egen försvarsorganisation använder dessa medel.
Det har också sagts med stor bestämdhet, att man får mera för
detta nedlagda kapital, om statens egen försvarsorganisation använder
det, än om man anslår det till den frivilliga skytterörelsen.

Vi hava ingen anledning att betvivla, att de flesta av dessa skyttar
hava ett välmenande intresse för fosterlandet. Men samtidigt kan icke
bortresoneras, att skytterörelsen icke samtidigt är ett folknöje och som
jag tidigare tillåtit mig säga, ett folknöje icke alltid av förstklassig art:
men det är kanske riktigt, att man skall fördöma hela ‘rörelsen, därför
att den på ett eller annat ställe visat sig taga former, som icke äro
särdeles att rekommendera. Jag vill emellertid säga, att om dessa skyttar
äro så intresserade för sin uppgift, att de anse, att den bör främjas
vid alla tider, så förefaller det mig, som om de själva borde bringa
detta lilla offer, så litet på dem var, och lämna dessa 650,000 kronor åt
staten, som så väl behöver dem i dessa tider. Ja, jag vill säga som jag
sade i mitt anförande för en stund sedan, att det skulle se mycket
egendomligt ut ute i landet, om riksdagen bifölle anslaget till den frivilliga
skytterörelsen men avsloge alla andra anslag, såsom jag nyss
nämnt, dels för stipendier och dels för viss undervisning. Jag kan
därför icke annat än på det varmaste understödja Kungl. Maj:ts förslag,
som är upptaget i den vid utlåtandet f ogade reservationen.

Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kvarnzelius: Herr vice talman! Det är ju alldeles

Onsdagen den 3 maj e. ni.

85 Kr 29.

klart, att vi inom statsutskottet haft all anledning att mer än en gång
betänka oss, innan vi kommit med en tillstyrkan av ett så pass betydande
belopp, varom här är fråga, till det frivilliga skytteväsendet,
när intet förslag förelegat från Kung], Maj: ts sida och då i statsverkspropositionen
täckning för detta belopp icke bar företetts. Jag
vill icke fördölja, att det för min personliga del varit med en stor
tvekan, som jag slutligen ansett mig pliktig att biträda det förslag,
som nu föreligger i form av statsutskottets, och jag har gjort det därför
att det anslag, som det här är fråga om, gått ut under en följd av
år och att jag icke kunnat finna det vara riktigt att utan vidare klippa
av detsamma på en gång. Det anslag, varom här är fråga, är nämligen
icke fullt analogt med de anslag, som den föregående ärade talaren
åberopade. Riksdagen har ju icke indragit alla anslag för nykterhetsupplysningsarbetet
utan endast en del av dem. Verksamheten kan sålunda
fortsätta, och denna undervisning kan på det sätt den utövats
med statens bidrag fortgå, ehuru i begränsad omfattning. Vad sedan
stipendierna beträffar, äro de icke alls jämförliga med nu ifrågavarande
anslag.

Så har man sagt, att den frivilliga skytterörelsen får hänvisas att
själv bära alla sina kostnader. Men det är ju så beträffande den friT
villiga skytterörelsen, att utom rent personliga offer, som fordras av
varje enskild medlem i skytteföreningarna, kostar det ju betydande
belopp för medlemmarna att kunna deltaga i skjutövningarna. Ammunitionen
få de icke för intet. De få sålunda underkasta sig betydande
ekonomiska uppoffringar. Det ha de även förut fått göra trots
det rikliga anslag, som riksdagen lämnat. Detta anslag har i alla fall
icke räckt till mer än en mindre del av de kostnader, som de frivilliga
skyttarna fått underkasta sig för denna sin verksamhet.

Den föregående ärade talaren sade vidare, att han för sin personliga
del kommit till den uppfattningen, att det var förenat med stora
svårigheter att kunna inordna den frivilliga skytterörelsen såsom ett led
i vår försvarsorganisation. Ja, jag för min del sätter i detta hänseende
större tillit till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, som
ju haft anledning att syssla med dessa ting lika mycket som både den
föregående ärade talaren och jag, och han har åtminstone för sin del
icke vågat uttala sig så kategoriskt som herr Nilsson i sitt anförande
gjorde. Den, som tagit del av statsverkspropositionen har funnit, att
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har lämnat den frågan
öppen, till dess försvarsrevisionens arbete är slutfört. I så måtto vill
jag ge den föregående ärade talaren rätt, att man vid sysslandet med
detta problem nog kommit till insikt om att från militärernas sida reses
ett ganska bestämt motstånd mot att lämna kompensation i fråga om
förkortad övningstid eller på annat sätt för de ökade kostnader, varmed
för svar sväsendet skulle belastas, därest man på fjärde huvudtiteln uppförde
ett anslag till det frivilliga skytteväsendet. Men därav följdenligt
min mening icke, att det ändå icke kan vara berättigat att kräva
en viss kompensation, och det är icke omöjligt att det i en eller annan

Anslag till
frivilliga
skatteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

Nr 29. 86

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till form kan komma fram ett yrkande på att man vid bibehållandet av
frivilliga jen frjviniga skytterörelsen ställer så till, att försvar skostnaderna i sin
deu‘Zfräm- helhet icke bliva större, även om staten i fortsättningen skulle lämna
jande. anslag till denna rörelse.

(Forts.) Nu är det ju alldeles riktigt, att vi icke på fjärde huvudtiteln

kunnat göra några synnerligen stora besparingar. Men jag förmodar,
att de ärade ledamöterna av denna kammare skola inse och förstå, att
det icke kan vara så synnerligen lätt att göra besparingar på denna
huvudtitel, sedan den förberetts av den försvarsminister, som vi nu hava
och som sannerligen icke genom sina föregåenden på detta område har
visat sig vilja vara med om någonting, som icke även han måste anse
vara oundgängligen nödvändigt. Jag måste ju i det fallet komplimentera
honom för att han verkligen lyckats så bra, att det visat sig vara
förenat med nästan oöverstigliga hinder att på någon enda punkt göra
några begränsningar utöver vad han själv gjort. I detta avseende har
han i den allra högsta grad tagit hänsyn till den ekonomiska depression,
i vilken vi för närvarande befinna oss. Vi hava visserligen på
vissa områden lyckats nedbringa de siffror, som återfinnas i statsverkspropositionen.
Men det förhåller sig därvidlag icke på det sättet, att
vi kunnat föreslå några inskränkningar, begränsningar eller indragningar
utan det beror på att vi räknat med något lägre ä-priser och på
det sättet med hänsyn till den alltjämt fortgående nedgången i den allmänna
prisnivån kunnat nedbringa fjärde huvudtiteln, så att den även
med inrymmandet av de 656,000 kronor, som här föreslagits, dock
hållit sig vid ungefär samma belopp, som förelåg, då utskottet började
sin behandling av densamma. Under föregående år — och särskilt
under det närmast föregående året — var det ju ett betydligt större
nöje att behandla fjärde huvudtiteln, därför att den dåvarande departementschefen
tagit till med en viss prutmån, som vi sedan kunde begagna
oss av. Det är ju alltid angenämt att inför kamrarna kunna
påvisa, vilka besparingar man har gjort i vad Kungl. Maj : t äskat. Men
detta nöje har den nuvarande försvarsministern icke bestått oss, och
vi få finna oss däri. Jag förstår och senterar också de synpunkter,
som varit vägledande för honom. Jag tror mig kunna säga, att, trots
det han varit sparsam, har han gjort upp huvudtiteln med omsorg, och
att den enda punkt, på vilken jag har anledning att känna mig besviken,
är den varom överläggningen nu rör sig.

Nu har motionären föreslagit, att riksdagen skulle bevilja 850,000
kronor. Vj hava inom utskottet försökt nedbringa denna summa, ty
vi ville icke gå till ett så högt belopp. Men hur vi än vredo och vände
på frågan, kunde vi icke komma ned längre än till 656,000, för så vitt
vi skulle lägga en beräkning för, hur anslaget skulle disponeras, till
grund för den summa, som vi föreslagit.

I innevarande års riksstat är upptaget ett belopp av 1,376,000
kronor för samma ändamål, och då den nuvarande huvudtiteln, sådan
den nu föreligger, endast avser sex månader under år 1923, skulle det
ligga närmast till hands, att man hade hållit sig till hälften av detta

Onsdagen den 3 maj e. m.

87 År 29.

belopp. Nu förhåller det sig emellertid så, att det direkta understöd,
som utgår till anslagsberättigade skyttar, skall gå ut under första halvåret
med 150,000 kronor. Huvuddelen av skjutningarna äger rum på
våren och för detta ändamål åtgå 400,000 kronor till 4 miljoner patroner.
Då förstå herrarna, att om man i övrigt i någon mån skall tillgodose
övriga delar av den frivilliga skytterörelsen, har det icke varit möjligt
att nedbringa beloppet under vad utskottets förslag innebär. Totalbeloppet
är ju dock icke fullt hälften av vad det är för innevarande år.

Men det är en annan synpunkt, som man icke får lämna alldeles
ur räkningen vid bedömandet av denna fråga, och det är den ökade omsättning
av ammunitionen, som härigenom beredes statsverket. Det
förhåller sig nämligen så, att vi måste hålla oss med ett så stort förråd
av mobiliseringsammunition att omsättningen av densamma, inom beräknad
tid, icke kan ske enbart genom den förbrukning som årligen
äger rum i samband med de militära övningarna och utbildningen.
Därför är det också föreskrivet, att visst antal patroner skola utlämnas
till den frivilliga skytterörelsen (under senare år 8 miljoner stycken
årligen) från statens förråd, och att vederbörande departement skall
beredas ersättning för denna ammunition ur det till skytterörelsen beviljade
anslaget. I händelse denna ammunition icke användes för den
frivilliga skytterörelsen, skall den antingen användas på annat sätt eller
också laddas om, och detta medför rätt betydande ekonomiska uppoffringar.

Jag har visserligen hört, att andra kammaren med en rätt betydande
majoritet — jag tror med 121 röster mot 97 — har avslagit
vad statsutskottet här föreslagit. Det är väl sålunda icke stor anledning
att våga hoppas, att riksdagen, även om denna kammare nu bifaller
utskottets förslag, i en gemensam votering skall bevilja beloppet. Detta
hindrar emellertid icke mig att det oaktat så långt möjligt försöka
befrämja detta ärende. Jag anser det nämligen icke vara rätt, att riksdagen,
sedan den under en följd av år lämnat anslag till denna rörelse,
nu helt tvärt indrager sitt anslag. Ungdomen kan säkerligen använda
sin tid sämre än i den frivilliga skytterörelsens tjänst. Många av de
fester, som anordnas av den frivilliga skytterörelsen i samband med
dess verksamhet, hava säkerligen bidragit till att höja fosterlandskänslan
och lyfta ungdomen, även om en och annan av dessa fester
kanske icke haft den prägel, som varit önskvärd. Men jag vill fråga:
vilken stor folklig rörelse står i sådant avseende fullständigt ren och
fri från anmärkning? Det är ofrånkomligt, att varje stor folklig rörelse
har utslag, som äro mindre tilltalande, men därefter får man icke döma
hela rörelsen utan efter dess verksamhet i stort, och då tror jag, att
man om den frivilliga skytterörelsen måste säga, att den varit och är
av den beskaffenhet, att den är förtjänt av statens understöd. Nu är
det ju möjligt, att den skall kunna fortsätta, även om anslaget för
första halvåret 1923 icke beviljas, men det är mycket troligt, att den
då kommer att uppvisa en tillbakagång. Jag tror icke, att man kan våga
räkna med att alla, som nu ansluta sig till denna rörelse, skola be -

Anslag till
frivilliga
skyttcvåsendcts
befrämjande.

(Forts.)

Jfr 29. 88

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

finnas villiga att bära hela den ekonomiska uppoffring, som det för med
sig att deltaga i denna rörelse. Under år 1914 visade den frivilliga
skytterörelsen ett våldsamt uppsving av lätt förklarliga skäl, och det
måste betecknas såsom ett vackert utslag hos den svenska ungdomen,
att den vid den tidpunkten strömmade till den frivilliga skytterörelsen.
Sedermera har den gått något tillbaka men under sista tiden återigen
visat anmärkningsvärd livaktighet och ökad utveckling. Det vore enligt
min mening icke riktigt att man här genom en åtgärd skulle medverka
till att det förnyade uppsving, som denna rörelse sålunda visat, återigen
skulle förbytas i en tillbakagång.

Det är på grund av dessa skäl, herr talman, som jag, trots det jag
livligt uppskattar och senterar kraven med hänsyn till den ekonomiska
situation, vari vi nu befinna oss, likväl ansett mig pliktig att medverka
till det beslut, vartill statsutskottet kommit och till vilket jag alltså ber
att få yrka bifall.

Under detta anförande både herr talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Den siste ärade
talaren har så utomordentligt vackert talat om detta anslags nödvändighet,
att det är svårt att ställa sig på den motsatta sidan. Jag måste
dock bekänna, att jag icke kunnat tillägna mig den uppfattningen av
situationen, som den ärade talaren fört till torgs. Herr Kvarnzelius tillkännagav
allra sist — och jag anhåller, att kammaren måtte taga fasta
på det — att det redan meddelats, att skytterörelsen som sådan icke
behöver läggas ner på grund av ett uteblivet anslag vid detta tillfälle.
Visserligen förklarade herr Kvarnzelius, att ett nedsättande eller uteblivande
av anslaget skulle för skytterörelsen bliva kännbart. Den skulle
icke kunna bära de utgifter, som skulle läggas på dess axlar, om den
skulle på frivillighetens väg fullfölja sin verksamhet hädanefter som
hittills. Herr Kvarnzelius sade i detta sammanhang också några vackra
ord om skytterörelsen och frågade vilken stor folkrörelse, som kunde
uppvisa en renare och blankare sida än densamma. Jag tror det är litet
oförsiktigt av den ärade talaren att göra en så stor sak av denna rörelse,
som man dock måste säga, att den med alla sina förtjänster har synnerligen
svåra avigsidor, vilka jag för min del tror väga minst lika mycket
som de goda sidor man kan ställa fram här. Herr Kvarnzelius gjorde
också i början av sitt anförande en jämförelse mellan nykterhetsrörelsen
och skytterörelsen och yttrade, att det uteblivna anslaget till nykterhetsundervisningen
icke behövde medföra, att denna helt och hållet måste
läggas ner. Ja, vad kommer det an på? Jo, naturligtvis på, att de
enskilda nykterhetssällskapen måste själva uppbära denna verksamhet,
då riksdagen nu ansett sig icke kunna ge anslag åt nykterhetsundervisningen.
Då vill jag emellertid draga ut den parallellen så, att om den
ena folkrörelsen får bära sina egna utgifter, då bör vid ett tillfälle som
detta även den andra folkrörelsen få göra det. Kan man ställa dem

Onsdagen den 3 maj e. m.

89 Nr 29.

parallellt med avseende på deras fosterländska gärning, då må de också
ställas parallella beträffande anslag, som riksdagen ger. Jag tror dock
inte, det måste jag betona, att det är möjligt att draga denna parallell,
utan man måste sätta nykterhetsrörelsen såsom en mera fosterländsk
rörelse än skytterörelsen. Jag tror också, att när man bedömer dessa
två saker, måste man säga sig, att anledningen till, att riksdagen vägrade
att ge anslag till nykterhetsundervisningen, var känslan av, att man
icke borde hjälpa en verksamhet, som möjligen kunde reda sig själv,
och detta trots att ''dessa medel icke skulle tagas av skattemedel utan
av medel, som egentligen enligt riksdagens eget beslut skulle fonderas
för just sådana ändamål — rusdrycksmedelsfonden skulle nämligen i
detta fall användas. Här är det emellertid frågan om, att medlen skola
utgå av skattemedel, och under sådana förhållanden kan jag icke finna
annat än att riksdagen har ännu större anledning att vara försiktig med
dessa utgifter.

Jag tror icke, att det skulle bli väl upptaget ute i landet — det har
ju betonats av den förste ärade talaren här — att då vi i dag måst
neka dyrtidstillägg i den utsträckning våra statstjänstemän ha räknat på
och kanske behövt, vi skulle lämna ett så stort anslag som 656,000 kronor
till detta ändamål för ett halvår. Herr Kvarnzelius har ju framhållit,
att detta anslag blott är avsett för ett halvår, trots att det möjligen kan
sägas, att största delen av ett årsanslag för denna rörelse faller på
första halvåret. Det kvarstår dock, att vi ge anslaget för första halvåret
och ställa öppet, vad vi vilja ge för ifästa halvår. Jag tror inte
det vore lyckligt handlat att lämna så stort anslag som 656,000 kronor.
Därtill kommer, att när vi se på anslagets fördelning, såsom statsutskottet
angivit den, så finna vi, att egentligen endast 400,000 kronor av
dessa 656,000 äro till ett ändamål, som man möjligen skulle anse vara
lämpligt, nämligen till ammunition, och det övriga är till administrativa
ändamål så gott som alltsammans. Det är också en sida av saken, att
denna rörelse har så synnerligen stora administrationskostnader, vilka
riksdagen knappast kan ha anledning att, som den hittills gjort, understödja.

Herr Kvarnzelius ville också framhålla, att det var en god gärning,
som gjordes, i det ammunition, som låg i kronans förråd, nu fick omsättning
och icke behövde ligga kvar oanvänd. Ja, jag vill fråga: vore
det icke lämpligare att låta de värnpliktiga skjuta litet mera och få litet
mindre honnörsexercis och på det sättet göra av med ammunitionen,
än att den som här med stora uppoffringar skulle ges ut för ändamål,
för vilka man måste sätta ett ganska stort frågetecken.

Herr talman, jag ber för min del att få yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt finnes avgiven.

Anslag till
frivilliga
skyttcväscndets
befrämjande.

(Forts.)

Herr statsrådet Hansson: Herr talman, mina herrar! Jag ber
att till statsutskottets värderade ordförande få framföra ett tack för
hans komplimang och för den välvilliga behandling, som statsutskottet
ägnat försvarsbudgeten. Jag måste emellertid här säga några ord, som

Nr 39. 90

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
sky t teväsendets
befrämjande.

(Forts.)

kanske icke stå i fullaste samklang med de uttalade tacksamma orden.
Jag måste nämligen mot utskottets beräkningar i vissa punkter göra rätt
allvarliga anmärkningar.

Utskottet har, som det förefaller mig, under sin strävan att spara
ihop så mycket pengar, som behövdes för att även i år kunna föreslå
anslag till det frivilliga skytteväsendet, på några punkter gjort beskäringar
i av Kungl. Maj: t äskade belopp. Sammanlagt representera de
sålunda gjorda nedprutningarna 589,000 kronor. Då man jämför denna
summa med de 656,000 kronor, som föreslås såsom understöd åt det
frivilliga skytteväsendet, skulle alltså uppstå en nettoökning på 67,000
kronor. Men granskar man närmare de poster, på vilka statsutskottet
gjort sina nedprutningar, skall man komma till det resultatet, att de sålunda
gjorda besparingarna till större delen äro besparingar endast på
papperet, och att den verkliga merutgiften, som åsamkas genom ett bifall
till utskottsförslaget, torde stanna på omkring en halv miljon.

Jag ber, herr talman, om ursäkt, att jag här berör också andra anslag
under huvudtiteln än skytteanslaget. Men jag tror för min del, att det
kan vara lämpligt att här nu beröra även dessa andra punkter, i synnerhet
som de ha ett visst sammanhang med den föreliggande. Jag ber därför
att något få belysa den sparsamhets- eller prutningsmetod, som utskottet
i vissa fall har använt.

Den första stora besparingen, som möter i förhållande till Kungl.
Maj: ts förslag, är nedprufningen av anslaget till rekryteringskostnader
från 195,000 till 50,000 kronor. Detta är emellertid ingen verklig nedprutning.
Den möjliggöres endast därigenom, att man för de 145,000
kronorna kan anlita reserverade medel i stället för att begära anslag av
riksdagen, och det är alltså ingen minskning i den faktiska utgiften.

Går man vidare, skall man finna ett förslag att minska tryckningskostnaderna
för armén med 40,000 kronor eller från 190,000 kronor,
som äskats, till 150,000 kronor. I detta sammanhang uttalar utskottet,
att med iakttagande av sträng sparsamhet det här skall vara möjligt att
minska utgiftssumman. Jag tror mig kunna säga, att lånt förs varets kommandoexpedition,
som har stor del i handhavandet av detta tryckningsanslag,
sedan ett par år tillbaka nedlagt ett mycket energiskt och även
framgångsrikt arbete på att begränsa tryckningskostnaderna. Men ehuru
man på sistone vidtagit till och med en så drastisk åtgärd, som att icke
låta de värnpliktiga behålla sina instruktionsböcker utan taga tillbaka dem
för att de skola på nytt användas av nyinryckande, visar det sig, att de
höga tryckningskostnaderna än så länge gjort, att den beräknade anslagssumman
under de senare åren våldsamt överskridits. Sålunda uppgick
den verkliga kostnaden under tryckningsanslaget för 1920 till 510,000
kronor och för 1921 till 635,000 kronor. Nu föreslår utskottet 150,000
för ett halvår, och då snarare större utgifter ligga på första än på andra
halvåret, skulle det alltså betyda en nedprutning till mindre än hälften
av tryckningsanslaget. Då kan man naturligtvis säga, att detta ju inte
hindrar affärens gång, tryckningsanslaget är ett förslagsanslag och kan

Onsdagen don 3 maj e. m.

91 Nr 29.

alltså överskridas. Jag vill emellertid här ha slagit fast, att det icke finns
någon utsikt till att den av utskottet föreslagna besparingen skall kunna
bli verklighet trots alla de ansträngningar, som gjorts för att nedbringa
tryckningskostnaderna. Det finns ingen förhoppning om att kunna reducera
dem till mindre än hälften av tryckningskostnaderna för 1921.

Går man till nästa besparing, som gäller furageringsanslaget, där
utskottet gjort en prutning på 88,592 kronor, tror jag man nödgas upprepa
omdömet: skenbesparing. Kungl. Maj: t har vid uppgörande av sin
proposition iakttagit all möjlig försiktighet i beräkningarna, och jag tror,
att om man möjligen brustit på någon punkt, har det snarast varit, att
man kanske räknat för sangviniskt och att möjligen den motsedda
nedgången i priserna icke skall bli så stark, som man vid
tillfället för budgetens uppgörande trodde, att den skulle kunna bli.
Men i varje fall ha Kungl. Maj:ts beräkningar hållit sig rätt mycket
i underkant och när utskottet därför gör en ny prutning, blir faran
verklig, att beräkningarna icke skola hålla streck. Kungl. Maj: t har
räknat med ett rationspris av 1:30 pr häst och dag. Utskottet sänker
detta till 1: 25. Under fjärde kvartalet 1921 var rationsmedelpriset 1: 69
pr häst och dag, under första kvartalet i år 1:46,5, steg under andra
kvartalet i år till 1:55,5 och enligt vad intendentsdepartementet meddelar
väntar man under tredje kvartalet ytterligare stegring. Under sådana
omständigheter är det knappast troligt, att det skall vara möjligt
att uppnå i verkligheten den besparing, som utskottet här genom en omräkning
trott sig kunna göra. Även dessa 88,000 kronor gå alltså bort.

Så finns det en annan stor post, nämligen anslaget till hästlega. Där
har utskottet genom att räkna med annat legningspris än Kungl. Maj: t
kommit på halvårsbudgeten och tilläggsstaten till en besparing på 193,000
kronor. Kungl. Maj: t räknar med ett legningspris av 6 kronor pr häst
och dag och utskottet med 4 kronor. I år ha ännu icke för övningarna
legda hästar i större utsträckning tagits i anspråk, men där legning förekommit,
visar det sig, att legningskostnaderna ännu äro väsentligt högre
än vad utskottet trott sig kunna räkna med. Vid legning inom fjärde
arméfördelningen ha sålunda betalts 11 å 12 kronor per dag och inom
sjätte fördelningen i genomsnitt 8 kronor. Jag tror således, att det även
i detta avseende finns grundad anledning förmoda, att det icke skall visa
sig möjligt att uppnå den besparing, som utskottet räknat med.

Den post, som jag till sist skulle vilja beröra, är en besparing på
marinens bränsleanslag på 77,600 kronor. Kungl. Maj: t har räknat
med ett bränslepris 100 procent över 1913 års pris, utskottet tror sig
kunna räkna med endast 73 procent. Jag har sökt göra mig underrättad
om det faktiska läget för dagen, och från en av våra större kolfirmor
har meddelats, att grosshandelspriset ligger 95 å 100 procent över 1914
års pris, och en av våra större importörer hade i en tidning häromdagen
ett uttalande, däri han trodde sig kunna konstatera den sannolika eventualiteten,
att kolpriset komme att visa en fast och stigande tendens. Här
talar alltså sannolikheten för, att även denna avsedda besparing blir en
besparing på papperet.

A liftag till
frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

Jir 29.

92

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

Det visar sig således, att i alla de fall, där man försökt att genom
omräkning av Kungl. Maj: ts förslag komma till en mindre summa,
finnes föga förhoppning om att detta skall kunna omsättas i verkliga
besparingar, under det givetvis den stora ökning man föreslagit genom
anslaget till skytteväsendet blir en verklig utgift, där icke ett öre blir
oanvänt. Kungl. Maj: t har i fråga om skytteanslaget lagt huvudvikten
vid den ekonomiska synpunkten och uttryckligen förklarat, att vad som
här åstundas icke är ett principiellt avgörande. I propositionen framhålles
att man alldeles oavsett vilken principiell ståndpunkt man intar
borde kunna enas om, att det statsfinansiella läget gör, att några utgifter
av detta slag icke böra få belasta övergångsbudgeten. Har man kunnat
anse detta vid budgetens uppgörande, tror jag det finns ännu större anledning
att vidbliva den ståndpunkten efter det statsutskottet nu hunnit
granska Kungl. Maj: ts förslag och förelägga riksdagen resultatet därav.

Dessutom synes det mig, att utskottsförslaget lider av en oklarhet.
Är detta ett anslag för ett helt år eller för ett halvt år? Innebär beviljandet
av dessa 656,000 kronor, att anslaget skall räcka för hela 1923,
eller komma vi, när nästa riksdag sammanträder, att ytterligare få diskutera
om anslag under 1923 till det frivilliga skytteväsendet? Denna
summa täcker ungefär hälften av det tidigare årsanslaget. Beträffande
anslaget till skytteförbundens överstyrelse och till skytteförbunden är det
tydligen angivet i beräkningarna, att de skola gälla för året 1923. Beträffande
anslaget för äldre skyttar på 150,000 kronor står i utskottets
motivering angivet, att det är räknat för hela år 1923, men beträffande
de övriga posterna, nämligen till ammunition, 400,000 kronor, till målskjutningsmateriel
och till övriga utgifter, finns ingen sådan uppgift. Jag
måste säga, att det blir ytterst svårt för Kungl. Maj: t att på basis av
statsutskottets utlåtande, eventuellt omsatt i en riksdagsskrivelse, föreskriva
något rörande användningen av detta anslag, ty sådant utskottets
yttrande är formulerat kunna de, som skola uttaga anslaget, med skäl göra
anspråk på att få göra uttagning av den större delen under första halvåret
1923 och även förbruka vad som då utlämnas. Då det så är, innebär
givetvis icke detta fastställande av beloppet till 656,000 kronor en
nedprutning till hälften, som det här anförts. Emellertid påstod utskottets
talesman i andra kammaren, att det var aldrig avsikten annat än
att de 656,000 kronorna skulle vara ett helårsanslag, och gjorde också
yrkande om ändring i utskottsmotiveringen för att markera detta. Jag
vill alltså endast här konstatera, att i den punkten utskottsutlåtandet
vidlådes av en oklarhet, som inte kan anses vara lycklig.

Då jag vid framläggande av förslaget inför Konungen, att icke
äska anslag av riksdagen till den frivilliga skytterörelsen, lagt tyngdpunkten
på den ekonomiska sidan av saken, följer därav, att jag saknar
större anledning att här blanda mig i den del av diskussionen, som fått
en mera principiell karaktär. Jag nödgas emellertid även på den punkten
säga några ord och då i första hand till min partivän Johan Nilsson,
nämligen i fråga om möjligheten att realisera tanken på skytterörelsens
direkta ställande i försvarsutbildningens tjänst. Jag anser det — i mot -

Onsdagen den 3 maj e. in.

93 >''r 29.

sats till min partivän — icke omöjligt. Det kan ju hända, att om ett
förslag i denna riktning förelägges militära myndigheter och detta förslag
skall motsvaras av inskränkningar på andra områden, man från de
militära myndigheternas sida kommer att förklara, att hellre än att få
en sådan kombination med skytterörelsen vill man behålla de utbildningstillfällen
på andra områden, som man annars skulle få avstå ifrån.
Detta är möjligt, men naturligtvis finns det ingen praktisk omöjlighet
för en kombination av skytteväsendet och försvarsorganisationen. I andra
länder har man icke bara den möjligheten under diskussion, utan man
diskuterar också, huruvida man bör ställa ungdomens fysiska utbildning
i närmaste kontakt med försvarsutbildningen. I den mån denna
fysiska utbildning eller skjututbildning gäller en ungdom, som ännu icke
kommit till lägerplatserna, skall den givetvis avse att giva ungdomen en
förutbildning, så att när den inträder i värnpliktsåren och skall underkastas
sina värnpliktsövningar, den skall hava uppnått en sådan färdighet,
att man kan undgå att öda bort en del av utbildningstiden på
mera primära övningar; dessa skola redan vara undangjorda och man
kan koncentrera sin kraft under övningstiden på den verkliga militärutbildningen.
För övrigt har man ju sedan många år tillbaka i Schweiz
haft en sådan kombination av försvarsorganisationen och skytteväsendet.
Där har man en obligatorisk och en frivillig skytterörelse. Skytterörelsen
tjänar där dels som en förberedelse och skolning, men dels och
framför allt såsom ett medel att efter det ungdomen vapenövats uppehålla
dess skjutskicklighet under de år, som de tillhöra beväringen och
lantvärnet — icke landstormen, tv där är det sedan frivilligt — genom
vissa obligatoriska skjutningar i hemortens skytteförening.

När jag i statsverkspropositionen skrivit, att här bör göras en undersökning,
har min tanke varit, att det kan finnas möjligheter för att
man genom en sådan organisation, i vilken de värnpliktige på sin hemort
kunna undangöra en del, som annars skall inläras på övningsplatserna,
kunna vinna en begränsning av den egentliga övningstiden och därmed
också en begränsning av kostnaderna, då dessa givetvis bliva avsevärt
större under sammandragning av de värnpliktiga, än om en del av dessa
övningar utföras på vissa ledighetstimmar i hemorten. Därmed vill jag
.icke hava sagt, att när en gång försvarsrevisionen kommer med sitt
förslag, detta blir av den art, att en lämplig kombination kan göras. Att
möjlighet finnes, därom är jag emellertid övertygad, och jag har därför
också i statsverkspropositionen givit uttryck åt den tanken, att möjligheten
skall av försvarsrevisionen noga undersökas.

Då har man svarat, att under sådana förhållanden, när man vill
undersöka möjligheten av att giva skytteväsendet en försvaret bättre tjänande
organisation, är det oklokt att genom en vägran av anslaget för
första halvåret 1923 bringa sådana rubbningar i den nuvarande skytteorganisationen,
att man måhända, när inpassandet i försvarsorganisationen
skall ske, står inför uppgiften att nyorganisera en skytterörelse,
att skapa på nytt de skytteorganisationer, som skulle vara nödvändiga för
den tänkta kombinationen med för svar sväsendet. På denna erinran, som

Anslag till
frivilliga
skytteväscndels
befrämjande.

(Forts.)

Nr 29. 94

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

också återfinnes i statsutskottets utlåtande här, där man gör gällande, att
skytteväsendets hittillsvarande organisation skulle äventyras, om icke anslag
nu beviljas, har jag i andra kammaren svarat, att jag icke tror, att
statsutskottets egna ledamöter ens allvarligt kunna fästa avseende vid det
talet. Skytteorganisationen är förvisso icke av den bräckliga beskaffenhet,
att den skulle avhänga av ett halvårsanslag från riksdagen, och
jag styrkes i den uppfattningen därav, att jag under de samtal jag haft
i saken med representanter för skytterörelsen aldrig hört den synpunkten
framföras, att icke organisationen skulle kunna uppehållas, om icke
statsanslag för det kommande halvåret beviljas. Jag tror sålunda, att
man kan avföra det argumentet från diskussionen. Det har säkerligen
ingen mera reell innebörd. En annan sak är, att om staten icke lämnar
bidrag eller väsentligen minskar sina bidrag, får skytterörelsen givetvis
underkasta sig vissa inskränkningar, men vilken verksamhet får icke göra
det i dessa tider! Vid uppgörandet av budgeten har det måst iakttagas
en sådan sparsamhet, att man även på områden, där det kunde hava
varit mera önskvärt än i detta fall, att större anslag beviljats, måst göra
prutningar. Jag tror även, att det måste sägas, att man i fråga om de
ordinarie anslagen till arméns och marinens övningar fått iakttaga en
sparsamhet, som gör, att man får gå till väga med den största försiktighet
vid dessa övningars anordnande. Under sådana omständigheter
och då det på dessa punkter icke uppstått någon opposition, förstår jag
knappast den opposition, som framträder mot indragningen av skytteanslaget
under första halvåret 1923. Och jag vill upprepa här, vad jag
sade i andra kammaren, att hade situationen varit den, att de 656,000
kronor, som det nu gäller, hade så att säga stått till förfogande vid
budgetens uppgörande, skulle jag hava funnit, att vissa ökade anslag
för de ordinarie övningarna hellre bort upptagas än anslag till den frivilliga
skytterörelsen.

Den frivilliga skytterörelsen har icke här drabbats av någonting
annat än vad som skett på så många andra områden under den finansiella
nöd, vari vi befinna oss. Jag tror, att man kan göra denna besparing, utan
att det skall skada den frivilliga skytterörelsen, och att en sådan besparing
skall kunna förstås även av skytterörelsens egna män, i synnerhet
om beslutet åtföljes av ett starkt betonande därav, att detta är en åtgärd,
vidtagen uteslutande av lämplighetsskäl i nuvarande ekonomiska situation.
Då tror jag verkligen, att man skall kunna säga, att riksdagen
handlat ansvarigt, om den följer Kungl. Maj: ts förslag.

Herr Pettersson, Anton: Plerr greve och talman, mina
herrar! Då Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition indragit anslaget
till skytterörelsen, är det en åtgärd, som har väckt förstämning icke bara
bland skyttarna utan också hos alla fosterlandsvänner, som i skytterörelsen
se en förstärkning av vårt försvarsväsen.

Genomgår man statsverkspropositionen och departementschefens
yttrande till densamma, ett yttrande, i vilket utskottets reservanter in -

Onsdagen den 3 maj e. in.

95 Nr 2».

stämt, så finner man där två stora huvudpunkter, som synas hava legat
till grund för Kungl. Maj: ts avslagsyrkande, nämligen dels, att den frivilliga
skytterörelsen i sin nuvarande form icke är av sådan betydelse ur
försvarssynpunkt, att den bör till väsentlig del uppehållas med statsmedel,
och dels, vilket reservanterna särskilt trycka på, att det statsfinansiella
läget är mera kritiskt än någonsin. Jag känner icke till, om herr
statsrådet har någon annan form att föreslå, som är mera lämplig och
varigenom man kunde mera effektivt utnyttja skytterörelsen än genom
den organisation vi nu hava. Men jag är alldeles övertygad om att
vår nuvarande organisation och den skytterörelse vi äga har betydelse ur
försvarssynpunkt. Bör det ändå icke hava en viss betydelse, om hundratusen
och mer än hundratusen man här i landet hava förmåga att handskas
med ett gevär! Det är ju ändå så, att det lossas av de frivilliga
skyttarna ungefär lika många skott som det skjutes i hela vår armé.
Det har som sagt också tryckts på det finansiella läget, men då vi veta,
att det anslag som nu föreslås att utgå till skytterörelsen icke utgör en
procent av hela anslagssumman till försvarsväsendet, så borde det väl
ändå vara skäl att göra den uppoffringen för skytterörelsen.

_ Det har sagts här, och det har understrukits av herr statsrådet, att
det icke skulle vara så farligt att för ett halvår slopa anslaget för skytterörelsen.
Det kanske icke vore så farligt, om man hade fulla garantier
för att skytterörelsen finge anslag i fortsättningen, men jag vet icke,
om herr statsrådet kan giva dessa garantier, att om vi nu slopa anslaget
för ett halvår, vi kunna få anslag i fortsättningen. Statsutskottets reservanter
trycka också på detta och säga i sitt förslag till utlåtande: ”Enligt
utskottets mening är det här ifrågavarande området också sådant, att
besparing utan olägenhet kan ske.”

Jag har för att få veta, huru det skulle ställa sig bland skyttarna,
skickat ut en rundskrivelse till samtliga skytteföreningars ordförande
i Västmanlands skytteförbund. Jag har velat veta, huru ordförandena
anse, att verksamheten skulle kunna upprätthållas inom skytteföreningarna,
om anslaget helt slopades. Jag skall icke trötta kammaren med
att här angiva alla dessa uttalanden utan skall endast anföra exempel ur
några stycken.

Det är icke bara de små skytteföreningarna ute på landsbygden, som
skulle få det svårt, utan även en del stadsföreningar skulle få det mycket
svårt att upprätthålla sin verksamhet. Så skriver t. ex. ordföranden
i Köpings skytteförening: ”Skulle statsanslaget helt indragas, finnes
ingen som helst utsikt att kunna uppehålla skytteföreningsverksamheten
härstädes.” Ifrån Arboga skyttegille har jag fått en skrivelse,
undertecknad av ordföranden, kassaförvaltaren och sekreteraren, vari
det heter: ”Då under den gångna tiden gillet för verksamhetens bedrivande,
förutom statsanslaget, måst årligen anskaffa 400 ä 500 kronor,
vilket belopp det under dessa tider torde vara ytterst problematiskt, om
gillet vidare kan uppdriva, skulle genom statsanslagets slopande gillets
existens helt och hållet äventyras.” Styrelsen för Kungsörn skytteförening
skriver, att därest skytteanslaget helt skulle indragas av inneva -

Anslag till
frivilliga
skyttevåsendcts
befrämjande.

(Forts.)

Nr 29. 96

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till rande års riksdag, detta vore liktydigt med föreningens upplösande, då
frivilliga man ej frivillighetens väg kan uppehålla densamma. Från en annan
detsTefräm- skytteförening skriver man: ”Statsanslaget har framför allt varit det,
jande. som hållit föreningens ekonomi uppe. Skulle detta indragas, synes det
(Forts.) vara Otydligt med att vår förenings tillvaro sättes på spel.” I en annan
skrivelse heter det: .”Med anledning av förfrågan, huru ett indragande
av statsanslaget till Fagersta skytteförening skulle verka, vill jag framhålla,
att detta förhållande med största sannolikhet skulle leda till hela
föreningens upplösning.” På ett håll skriver man: ”Med anledning av
Eder ärade skrivelse angående skytteanslaget vilja vi härmed endast
meddela, att ett indragande härav skulle under nuvarande förhållanden
helt lamslå skytterörelsen här på platsen.” Och en annan förenings ordförande:
”Indrages statsanslaget, kommer enligt min övertygelse skyttel
att inskränka sig till endast idrott för de ekonomiskt bättre lottade och
skjutskickligheten inom armén högst avsevärt sjunka.” En annan yttrar:
”Till svar härå vill jag framhålla, att föreningens ekonomi är sådan,
att utan anslag från staten kunna vi absolut inte uppehålla verksamheten
inom vår förening. Statsanslaget är ett livsvillkor åtminstone
för en landsbygdsförening. Man må betänka, att största antalet, hos oss
av 82 aktiva medlemmar 1921 62 skyttar, endast skjutit de fria skott de
fått från staten.” En ordförande trycker också på en annan sak: ”En
än mer sorglig och farlig konsekvens av anslagets indragande kan enligt
mitt förmenande bliva den, att då statsmakterna därigenom visa, hur
litet värde de sätta på de uppoffringar både i arbete, tid och penningar
den frivilliga skytten får vidkännas på skjutbanan, intresset hos de
verkligt intresserade skyttarna försvinner.”

Detta är svar, som jag erhållit från ordförande och styrelser inom
Västmanlands skytteförbund, och jag är alldeles övertygad om att ifall
liknande skrivelser hade utsänts till andra skytteförbund, resultatet
skulle hava blivit detsamma. Det är just dessa skytteföreningar ute
på landsbygden, som skulle få det synnerligen svårt att existera, om
‘skytteanslaget helt indroges.

Det är ju så, att skytterörelsen här i Sverige är ungefär 60-årig.
Jag vet, att inom Västmanlands skytteförbund är det åtminstone tre
skytteföreningar, som fylla 60 år detta år. Det är ju också så inom riksdagen,
att detta skytteanslag hava vi hållit på och diskuterat i ungefär
60 år. Det var 1862—-1863 års riksdag, som första gången beviljade
anslag till skytterörelsen. Jag skall taga mig friheten uppläsa några
ord av vad utskottet första gången yttrade, då det behandlade skytteanslaget.
I utskottsutlåtande vid 1862—1863 års riksdag heter det: ”Att
frivilliga skarpskytteväsendet, därest det fortfarande av nationen omfattas
med det allvar och det varma nit, varmed denna fosterländska
angelägenhet hittills i alla delar av landet blivit upptagen, bör komma
att för rikets försvar och betryggande av dess självständighet bliva av
oberäknelig vikt och betydelse, anser utskottet så allmänt erkänt, att
något vidare ordande därom, här ej torde vara erforderligt.” Detta
yttrades som sagt av statsutskottet första gången det hade att behandla

Onsdagen den 3 maj e. in.

97 .Nr 29.

skyttcf rågan, och jag förmodar, att dessa ord skulle utskottets majoritet
även i dag kunna underskriva.

Jag nämnde, att skytterörelsen är ungefär 60-årig. Det brukar
ju vara vanligt, att när en person har tjänat staten så länge, att han blivit
60-årig, han åtminstone får en pension. Jag både hoppats, att herr statsrådet
åtminstone varit så intresserad av skytterörelsen, att lian givit den
en liten pension. Nu vill jag därmed icke säga, att skytterörelsen skall
jämföras med en tjänsteman, som har grånat i statens tjänst. Skytterörelsen
är ingen sådan där åldrig rörelse utan är lika ungdomlig nu,
som för 60 år sedan.

De åsikter jag här kommit till äro inga teoretiska spekulationer,
utan jag har kommit till dem under de 20 är, jag haft nöjet och äran
tillhöra svensk skytterörelse. Jag har haft tillfälle iakttaga det uppoffrande
arbete, som utföres av skyttarna runt om i våra bygder. Jag
hoppas kammaren skall behjärta de synpunkter jag här framhållit och
att när den om en stund, som jag förmodar, går till votering i denna
fråga, en votering, som väl är överstökad på tio minuter, denna icke
skall giva till resultat en dödsstöt åt skytterörelsen, en rörelse som på
intet sätt har förverkat statsmakternas förtroende utan vunnit förståelse
och talrika anhängare runt om i de svenska bygderna.

Herr Nilsson i Malmö nämnde, att lian icke ansåg anslaget till
skytterörelsen vara så motiverat, därför att militärerna ansågo, att
pengarna kunde användas på bättre sätt. Det är ju rätt märkligt att
höra dessa ord från det hållet. Jag har för min del trott, att herr
Nilsson och hans parti icke hade fäst sig så mycket vid den s. k. militära
sakkunskapen. Här kommer i alla fall herr Nilsson och vädjar just
till att militärerna tycka så och så. Herr Nilsson är, om jag icke misstager
mig, medlem av försvarsrevisionen, och jag förmodar, att herrarna
i försvarsrevisionen själva skulle söka bilda sig ett omdöme i en fråga
utan att vid alla möjliga tillfällen lita till den militära sakkunskapen.
Jag hoppas i likhet med herr försvarsministern, att den försvarsrevision
vi nu hava tillsatt på ett eller annat sätt skall komma att beakta även
skytterörelsen.

Herr Nilsson i Malmö yttrade också, att skyttarna själva borde
kunna offra något litet för skytterörelsen. Ja, hur är det i det fallet?
Utskottet har ju föreslagit ett statsbidrag på 4 miljoner skott. Det
lossades här i fjol ungefär 12 miljoner skott. Skillnaden mellan
4 miljoner och 12 miljoner är 8 miljoner. Om man beräknar dessa skott
till 10 öre stycket, blir det i alla fall 800,000 kronor, som skyttarna få
offra endast för inköp av skott.

Herr Nilson i Kristinehamn ville söka påvisa, att nykterhetsrörelsen
vore mera fosterländsk än skytterörelsen. Jag vill icke yttra mig
därom, men jag är övertygad om att vi ur försvarssynpunkt kunna komma
längre här i landet med 100,000 skyttar än med 100,000 nykterhetsmän.

Då jag, som jag förut yttrade, anser, att skytterörelsen på intet
sätt har förverkat statsmakternas förtroende, utan är en rörelse, som

Första hammarens protokoll. 1922. Nr 29. 7

Anslag till
frivilliga
skytteväsendcts
befrämjande.

(Forts.)

>''r 29.

Anslag till
frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

98 Onsdagen den 3 maj e. m.

är .synnerligen livskraftig och värd att stödjas, anhåller jag, herr greve
och talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag för anleddes

att begära ordet av det yttrande statsutskottets ordförande
nyss hade.

I mitt förra anförande gjorde jag vissa jämförelser mellan detta
anslag och de anslag, som förut utgått till stipendier, och statsutskottets
ärade ordförande sade därom, att detta icke var analogt. Det vet jag
mycket väl, ty för det ena anslaget övar man sig i vapnens bruk, men
för det andra bedriver man studier. Jag kan som ett exempel taga
anslaget till journaliststipendier, vilket är indraget. Dessa journalister,
som hava ett jäktande arbete och många gånger äro utslitna, då sommaren
kommer — kanske det t. o. m. gäller någon av dem som sitta
här och troget vakta på pressläktaren för att återgiva vad kammarens
ledamöter säga — de behövde komma ut och få en resa för att studera,
rekreera sig och få nya intryck. De anslag, som skulle möjliggöra det,
indragas. Jag undrar verkligen, vad man skulle säga i landet, om man
indrager sådana anslag och bifaller anslaget till skytterörelsen. Ni få
icke lov att studera, ni få icke lov att rekreera er, ni få icke vila, men
om ni vilja gå ut och skjuta, skola vi hjälpa er med ett anslag! Punkt
och slut! Jag tror icke, att en sådan politik skulle upptagas allt för
vänligt ute i landet.

Sedan sade statsutskottets ärade ordförande vidare, att statsrådet
hade lämnat öppen frågan, huruvida man bör kombinera skytterörelsen
med försvarsorganisationen, och som kammarens ledamöter redan hava
hört, står den frågan fortfarande öppen för statsrådet. Men den står
icke lika öppen — det kan jag ju säga utan att röja några hemligheter
— för försvarsrevisionen, ty där har man redan rätt ingående dryftat
den saken, och det var därpå jag stödde mitt personliga utlåtande om
omöjligheten i att kombinera skytterörelsen med försvarsorganisationen.
Sedan kan man naturligtvis tala om att man anser, att det är lämpligt
ändå. Men då får man nog, såsom herr statsrådet tycktes vara böjd
för, ombygga eller omlägga hela skytterörelsen. Ty om skyttarna förut
varit ute och övat sig i att hantera gevären, är det klart, att de äro
mera hemma i sin konst, när de sedan få tjänstgöra som värnpliktiga
än de oövade. Härför böra de kompenseras, d. v. s. man bör giva
dem en kortare utbildningstid. Men då kommer den omständigheten
till, att man icke skjuter på bestämda tider flera dagar i rad på övningsplatserna,
utan i samband med andra övningar en dag då och en dag då.
Nu kunde visserligen de värnpliktiga, som redan äro utbildade skyttar,
befrias från deltagande i skjutövningarna, men denna förmån hade för
dem intet värde, då man icke kunde lämna dem någon sammanhängande
ledighet vid in- eller utryckningen. Man kan här hava vilken uppfattning
man vill, men jag tror och är fullkomligt övertygad om, att man
till sist icke kommer att kombinera skytterörelsen med försvarsorganisationen.
Stora praktiska hinder omöjliggöra detta. Det kan icke vara

Onsdagen den 3 maj e. in.

99 i\r 29.

meningen — dess bättre finnes icke resonans härför — att man skall
inkräkta på skolstudierna och låta skolbarnen öva sig i skjutning. Infördes
en obligatorisk övningstid på det sättet, medgiver jag, att man
skulle kunna göra en sådan kombination. En sådan utveckling som att
göra skyttar av barnen vid tidig ålder böra vi helst undvika. Och därmed
är en kombination mellan skytterörelsen med försvarsorganisationen
omöjliggjord. Jag får kanske också tillägga, att statsutskottets
ärade ordförande, som också är försvarsrevisionens ordförande, mycket
väl vet, vad som har sagts på den punkten i försvarsrevisionen, vilket
jag icke här skall referera. Men jag vill bara slå fast, att frågan icke
står öppen för oss nu längre, enär vi hava dryftat den mycket ingående.

Statsutskottets ärade ordförande yttrade även, att skytterörelsen
medför, att man kan få en omsättning av ammunitionen. Det är riktigt,
men ingenting utesluter, att man kan använda ammunitionen i statens
egen försvarsorganisation. Om vi tänka oss en minskning på ett eller
annat sätt av försvarsorganisationen, så blir det ännu större möjligheter
att använda ammunitionen på skjutbanorna, som förut hava ansetts
otillräckliga. Det blir då större möjlighet för staten att använda
sin egen ammunition samtidigt som de värnpliktiga mera kunna egna
sig åt skjutning än vad som hittills skett.

Ja, herr talman, med dessa ord ber jag att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr Hellberg: För min del kan jag nog förstå bägge de
synpunkter, vilkas förespråkare här kämpa så starkt mot varandra, men
jag får bekänna, att jag inte kan ansluta mig till vare sig den ena eller
andra av dessa ståndpunkter.

Det föreligger för mig inte någon anledning att vid detta tillfälle
uttala min mer personliga uppfattning om skytterörelsen. Det har här i
diskussionen framförts en del erinringar och anmärkningar mot den, och
jag kan ju säga, att jag mer enskilt också hört andra anmärkningar än
dem, som här kommit till uttryck, och vilka rikta sig mot vissa byråkratiska
tendenser hos skytterörelsens ledning. Det förefaller mig ändå,
att man inte kan bedöma en rörelse efter de svagheter, som framträda
hos densamma — varje rörelse måste vara behäftad med sådana, och jag
tror det är förståndigt att i fråga om en rörelse tillämpa samma princip,
som jag tycker är förståndig då det gäller att bedöma människor,
att man bör uppskatta deras goda sidor utan att förneka deras svagheter.
Man må emellertid ha vilken uppfattning som helst om skytterörelsen,
så tycker jag ändå, att var och en borde erkänna, att det ligger
mycken billighet i denna begäran, att skytterörelsen, vilken, såsom
den näst föregående talaren erinrade, under ett 60-tal år åtnjutit understöd
genom statsanslag, inte skall mista detta anslag omedelbart innan
försvarsrevisionens utlåtande kommer fram för offentligheten.

Nu har den siste ärade talaren på Malmöhusbänken visserligen för
sin del försäkrat, att försvarsrevisionen redan är färdig med sin uppfattning
i frågan. Däremot hörde vi, att herr statsrådet åtminstone räk -

Anslag till
frivilliga
skytleväscndets
befrämjande.

(Forts.)

Jfr 29. 100

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till nar med möjligheten, att denna rörelse skulle på något sätt i vårt land,
frivilliga liksom fallet varit i Schweiz, kunna inlemmas i en blivande försvarsdets
befräm- organisation. Här stå sålunda uppenbarligen två militära auktoriteter,
jande. herr Nilsson och herr statsrådet, mot varandra, och om det också skulle
(Forts.) bli herr Nilsson som slutligen avgår med seger, vilket kanske inte skulle
förorsaka så stor sorg för herr statsrådet, synes mig att man bör tillämpa
den gamla regeln: ”vänta och se”, till dess utlåtandet föreligger; och
till dess det föreligger, förefaller det mig vara ganska billigt begärt, att
skytterörelsen fortfarande kommer i åtnjutande av anslag.

Nu har det visserligen sagts, att om anslaget indrages denna gång,
betyder det inte så mycket, rörelsen komme att fortgå i alla fall —
herr statsrådet gick ända därhän, att han menade, att anslagets tillfälliga
indragning kan ske utan skada för rörelsen. Månne ändå inte detta
är en av de retoriska överdrifter, som man under en diskussion skattar
åt, när man försvarar sin ståndpunkt? Så litet är inte värdet av 656,000
kronor under ett halvår — en del av anslaget är ju avsett för hela året,
men större delen för halvåret — att inte uteblivandet av detta anslag
nog komme att förorsaka om inte rörelsens undergång — det tror jag väl
inte — men åtminstone avbräck för densamma. Detta tror jag ingen,
som vill se saken, såsom den i verkligheten är, kan vilja förneka. Det
är såsom sagt en gammal organisation, den har fått sina fasta former
under statsmakternas understöd, och om detta understöd ett, tu, tre, faller
bort, nog blir det kännbart, om det brister.

Å andra sidan får jag säga, att jag har en mycket livlig uppfattning
av omöjligheten av att under nuvarande situation vidhålla i stort sett
samma krav på anslagets höjd som under föregående år — det skulle
visserligen här vara en något mindre reduktion, men i det stora hela
skulle halvårsanslaget utgöra ungefär hälften av det gamla lielårsanslaget.
I denna efterkrigstid råder nog allmänt i vårt land en stor obenägenhet
för allt, som har sammanhang med eller förbereder kriget
och att då få detta anslag beviljat under så svåra ekonomiska förhållanden,
som vi befinna oss i, förhållanden, som nödvändiggöra inskränkningar
å det ena området efter det andra, det tror jag inte är möjligt.
För min del är jag övertygad, att om valet skall stå mellan utskottets
förslag och rent avslag, så avgår den senare ståndpunkten med seger,
och detta tycker jag, på grund av skäl som jag förut anfört, skulle vara
beklagligt.

Jag tror, att det naturliga vore att här gå fram efter samma metod,
som man tillämpat i fråga om andra jämförliga anslag, nämligen att nedsätta
dem. Det har erinrats om anslagen till nykterhetsrörelsen: de ha
avknappats, men inte indragits, och på samma sätt synes mig att man
borde gå tillväga även i detta fall. Jag tillåter mig därför, herr talman,
att föreslå en nedsättning av anslagsbeloppet.

När det gäller att fixera summan, är det alldeles givet, att det kan
bli mycket beroende på tycke och smak. Efter samråd med en del personer
här i kammaren, har jag bestämt mig för att Stanna vid ett belopp
av 300,000 kronor, d. v. s. något mindre än hälften av vad utskottet

Onsdagen den 3 maj e. m.

101 Nr 2».

föreslår för första hälften av nästkommande år. Jag vet inte, om den
näst siste talaren skulle vilja beteckna detta såsom en pension, men det
är en betydlig nedsättning av det anslag, som förut kommit rörelsen till
del för varje år — det vore kanske lämpligare att beteckna det såsom
väntpengar; sådana bruka ju utbetalas till dem, som ställas på exspektans.
Jag tillåter mig alltså, herr talman, hemställa, att riksdagen måtte
besluta att till det frivilliga skytteväsendets befrämjande å extra stat
för tiden 1 januari—30 juni 1923 under fjärde huvudtiteln bevilja ett
reservationsanslag av 300,000 kronor, att fördelas av Kung!. Maj :t efter
inhämtat förslag från skytteförbundens överstyrelse.

Herr Widell: Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
kritiserade det sätt, varpå statsutskottet verkställt beräkningen av
vissa anslag, och förklarade, att de besparingar som här framkommit,
till största delen vore besparingar på papperet, då de vore besparingar
på förslagsanslag, som kunde överskridas. Det är ju alldeles klart,
att besparingar på förslagsanslag på visst sätt kunna sägas vara besparingar
å papperet, men å andra sidan måste man ju i statsutskottet, om
det anser, att de beräkningsgrunder, som följts av departementschefen,
äro onödigt höga, anse som sin skyldighet att sätta ned dessa beräkningsgrunder.
Det är ju också klart, att man kan tvista om vilken som har
rätt. Statsutskottet har trott på ett starkare prisfall än departementschefen,
och det är däri skillnaden ligger. Det kan ju hända, att departementschefen
får rätt och statsutskottet orätt, det får framtiden utvisa;
att profetera i denna punkt är en vansklig sak, såsom vi alla veta.

I fråga om ett särskilt anslag, undrar jag emellertid, om herr statsrådet
verkligen kan vidhålla sin ståndpunkt. Det gäller nämligen hästlegningsanslaget.
Där har Kungl. Maj:t beräknat anslaget efter 6 kronor
per legningsdag, men utskottet har nedsatt det efter beräkning av
4 kronor. Nu förklarade departementschefen, att faktiskt har man
fått betala 8 kronor under den sista tiden. Det är icke någon hemlighet
för statsutskottets första avdelning, att man vid vissa truppförband
fått betala mycket höga belopp för legning, men enligt uppgifter, som jag
fått och som jag (har all anledning tro vara riktiga, beror detta på en
mindre lämplig organisation av legningsförfarandet. Jag vågar vädja
till herrar jordbrukare här i kammaren, om verkligen jordbrukarna i
dessa tider kunna få lega ut häst utan karl och utan furage till ett
pris av 6 kronor per dag. Jag tror, att det skulle betraktas såsom en
.synnerligen fin affär. Jag tror icke, att 4 kronor per dag är för lågt
beräknat, om man nämligen ställer om så, att legningen sker direkt
hos jordbrukaren och icke med användande av mellanhänder, som nu
kanske taga största delen av beloppet för sin räkning.

Herr statsrådet frågade vidare, vad statsutskottets mening var med
detta anslag på 656,000 kronor, om det var ett helårsanslag eller ett
anslag bara för ett halvår. Ja, vad ammunitionskostnaderna beträffar,
den största punkten, och vissa av de andra, är det att räkna som ett
helårsanslag. Förhållandet är nämligen det, att för att skyttegillena

Anslag till
frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

tForts.)

Nr 29. 102

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
skytteväscndets
befrämjande.

(Forts.)

och skytteförbunden skola kunna beräkna huru mycket ammunition
som skall utlämnas till skyttarna, måste årsanslaget uppföras i sin helhet
för första halvåret, eljest vet man icke, vad man har att röra sig med.
Därför har statsutskottet tagit upp hela ammunitionsanslaget för första
halvåret och för senare halvåret avsett endast ett relativt obetydligt belopp
för vissa speciella ändamål. I själva verket är det sålunda en
mycket betydande nedprutning av det hittills varande anslaget, som statsutskottet
har gjort, och ett årsanslag på 1,300,000 kronor är icke att
jämföra med det av statsutskottet tillstyrkta halvårsanslaget på 656,000
kronor. Detta halvårsanslag är nämligen till största delen att betrakta
såsom helårsanslag, och vad som behöves för det andra halvåret är en
obetydlighet.

Nu är det visserligen sant, att dessa 656,000 kronor äro mycket
pengar, och herr statsrådet har ställt denna säkra utgift mot de, såsom
statsrådet anser, imaginära besparingar, som statsutskottet gjort på
fjärde huvudtiteln. Ja, om det vore, såsom herr statsrådet anser, att
statsutskottet gjort dessa besparingar för att skaffa pengar till skytterörelsen,
då vore naturligtvis denna jämförelse fullkomligt berättigad.
Men nu har statsutskottet verkställt denna minskning i de beräknade
förslagsanslagen icke för att få pengar till skyttarna — det kan naturligtvis
icke komma i fråga — utan det har ansett såsom sin skyldighet
att verkställa en lägre beräkning, när det funnit anledning därtill föreligga.

Av de yttranden, som den ärade talaren på malmöhusbänken hade,
skall jag endast upptaga två punkter. I sitt första anförande förklarade
han, att krigserfarenheterna visade, att den personliga skjutskickligheten
icke längre kunde tillmätas så stor betydelse: nu litade man för
avgörandet på kulsprutor, handgranater och sådant mera. Jag tror, att
den ärade talaren där tagit miste. Om han hade hört ett anförande i
dag i andra kammaren från sakkunnigt håll, så kanske han hade kommit
på andra tankar, då en militär där framhöll, huru man under kriget
organiserade särskilda förband av precisionsskyttar, som hade spelat
en mycket betydande roll. Jag tror, att den personliga skjutskickligheten
i kommande krig liksom hittills kommer att spela sin mycket
stora roll.

Den ärade talaren förklarade vidare, att enligt den behandling,
som frågan om det frivilliga skytteväsendets inpassning i den allmänna
försvarsorganisationen hade fått hos försvarsrevisionen, var det nu fullkomligt
uteslutet, att ett sådant inpassande skulle ske. Det är visserligen
sant, att frågan ingående diskuterats inom försvarsrevisionen, men
något beslut har icke fattats, och för min del tror jag, att det icke är
uteslutet, att uppslag kunna framkomma, som möjliggöra ett inpassande
i den blivande organisationen, och där har jag ett starkt stöd i statsrådets
auktoritet. Herr statsrådet har precis samma uppfattning som
jag, men då vill jag fråga, om det kan vara lämpligt att nu alldeles
indraga ifrågavarande anslag, och om man verkligen kan hoppas, att
icke detta skall bliva dödsstöten för skytteröreisen. Ja, det är naturligt -

Onsdagen den 3 maj e. in.

101! Nr 2#.

vis möjligt, att den kunde fortleva, och det tror jag den komme att göra, ‘“l

men den komme att taga en skada, som det skulle taga åratal att reparera.
För min del är jag övertygad om att, vare sig skytterörelsen in- dels befrämpassas
i en blivande försvarsorganisation eller icke, densamma väl be- jande.
höves i vårt land. (Forts.)

Jag har redan sagt, att det förslag, som statsutskottet framlagt
om anslag å 656,000 kronor, innebär en mycket betydande förminskning
av anslaget, och följden av detta är, att det måste ske väsentliga inskränkningar
i skyttegillenas verksamhet. Trots detta bär jag för min
del i statsutskottet måst ansluta mig till dess förslag med hänsyn till
nuvarande finansiella svårigheter. Nu har emellertid framkommit ett
yrkande om ett ändå .starkare beskärande, ned till 300,000 kronor. Då
jag för min del har att fatta ståndpunkt till detta yrkande, kan jag icke
underlåta att giva den ärade talare, som framställde det, rätt d, att saken
ligger synnerligen ogynnsamt. Efter det beslut, som fattats i andra kammaren,
förefaller det mycket litet sannolikt, att det skulle vara möjligt
att i en gemensam votering genomdriva det belopp, som statsutskottet
föreslår. Om jag också anser detta belopp innebära en nedprutning,
så stor, som vi kunnat taga på vårt ansvar att göra, så föreligger nu ett
tvångsläge. Man står inför två onda ting: antingen att icke få något
alls eller eventuellt, om det kan vara förhoppning att detta 300,000 kronors
anslag skall kunna genomdrivas, att få detta anslag nu, och så hoppas
på bättre tider. Inför detta dilemma får jag för min del säga, att
jag måste ansluta mig till det av herr Hellberg framställda yrkandet
om ett lägre belopp, men det sker givetvis med mycket stor tvekan och
utan någon som helst glädje. Men jag tror i alla fall, att det för skytterörelsen
är så värdefullt att få om också blott detta mindre belopp, att
jag måste, såsom jag sade, ansluta mig till detta yrkande.

Herr Möller: Jag behöver väl knappast försäkra, att jag i och
för sig ingalunda har något emot, att den svenska ungdomen utbildar
sig till skyttar. Jag har för min del aldrig stått på den ståndpunkt, som
jag vet att en del personer inom den socialdemokratiska rörelsen gjort,
att det i och för sig skulle ligga något olämpligt eller skadligt i att de
av den svenska ungdomen, som är intresserad därför, roar sig med
att utbilda sig till skyttar, och sannolikt skulle man också kunna säga,
att i vissa fall detta skulle medföra en viss nytta ur landets synpunkt.

Men jag måste i alla fall erkänna, att, efter alla de händelser vi upplevat
och efter den, enligt min uppfattning, totalt förändrade situationen i
försvarsfrågan, kan skytterörelsens befrämjande icke längre sägas vara
ett landets intresse av samma art, som man med rätta kunde göra gällande
att det var tidigare. Det är uppenbart, att i detta ögonblick, när
man på varenda punkt, där man tror det vara möjligt, gör indragningar
på staten, måste den, som ser på frågan om skytterörelsen en smula
kallblodig^ fråga sig, om det icke i själva verket, lika väl som när det
gäller de flesta andra rörelser, är riktigt och lämpligt, att densamma drives
helt och hållet på frivillighetens grund. Nu föreligger icke denna

Nr 29.

Anslag till
frivilliga
skytteväsendcts
befrämjande.

(Forts.)

104 Onsdagen den 3 maj e. m.

fråga i dag, då det endast gäller en rent tillfällig åtgärd. Men jag kan
icke neka mig att göra en jämförelse med vissa andra synnerligt välkända
händelser i vårt land.

Det är icke många dagar sedan den nu sittande regeringen ansåg sig
nödsakad att vidhålla den ståndpunkt, arbetslöshetskommissionen hade
intagit i fråga om understöd och nödhjälpsarbeten för alla arbetslösa
ungkarlar och för alla icke försörj ningspliktiga kvinnor. Vi ha måst
konstatera, att vi icke anse oss ha råd att lämna hjälp till människor,
som dock, till fullt 75 procent åtminstone, äro alldeles utan skuld till
det nödläge, vari de råkat; vi ha funnit oss nödsakade att lämna dem
totalt vind för våg. Jag vågar säga det till eder, mina herrar, att när
man fattar ett sådant beslut som detta under nuvarande situation på
arbetsmarknaden, betyder det uppenbarligen — jag klandrar icke beslutet
i och för sig, jag förstår mycket väl de skäl, som dikterat detsamma —
det betyder i och för sig, att man driver en massa av den svenska arbetande
ungdomen ut på landsvägen för att tigga, ut på gatorna för att
tigga. Det är det faktiska läget nu för kanske 20,000 eller 30,000 människor
i vårt land, som ingenting hellre skulle vilja än att få fatt i något
arbete, på vilket de redligen kunde försörja sig. Jag tycker att riksdagen
har på vissa punkter här gått litet för långt, då den under detta år genomfört
en sparsamhetsprincip, som har varit mycket snäv. Hela landets
situation är dock ofantligt svår, och jag är övertygad om, att de människor
åtminstone, som äro oförvitliga och hederliga och ingenting hellre
önska än att få arbete, de skola icke kunna fatta, att man samtidigt med
att man förklarar: ni måste ut på landsvägen och måste söka klara
eder så gott ni kan utan arbete, beviljar ett anslag, som efter debatten
här måste anses onödigt för att ifrågavarande rörelse skall kunna upprätthållas.

Jag skall för övrigt icke gå in på någon argumentation i denna sak.
Jag är övertygad om att, ur vilken synpunkt den än ses, det är fullkomligt
försvarligt att göra denna indragning på staten för skytterörelsen.
Jag känner icke närmare till rörelsens organisation, men jag blev
ganska häpen, när jag såg, att ensamt för administration och överstyrelsens
arbete behöves ett statsanslag på 50,000 kronor, ty det är, med den
erfarenhet jag har om folkrörelser, ett mycket betydande belopp även
för en organisation, som omfattar något hundratusental av personer.
Jag menar, att under sådana omständigheter som dem, under vilka vi leva,
finns icke anledning — det har även andra erkänt, trots att vi hört en
och annan patetisk ton från ett enda håll — att tro, att indragningen
av anslaget skulle komma att förstöra rörelsens livsmöjligheter. Vid
sådant förhållande ber jag, herr talman, att bestämt få yrka på bifall
till reservanternas och Kungl. Maj: ts förslag. Jag tror att det skulle
kunna göra, åtminstone i någon mån, ett gott intryck om vi även på
denna punkt, efter det beslut, som bl. a. här fattats under förmiddagen,
visade en smula sparsamhet.

Herr I, in dhagen: Det kan ju synas onödigt, att var och en

Onsdagen den 3 maj e. m.

105 Nr 2».

av oss vid deri för varje riksdag återkommande debatten i skyttefrågan
återupprepar sina skäl, men man får väl ändå göra det, så att det icke
misstydes så, att man skulle intaga en förändrad ställning, ehuru kanske
icke en sådan misstanke vilar över var och en av oss. Men vid detta
tillfälle är det två särskilda anledningar som göra, att jag tycker, att
även vi, som äro klara med vår ståndpunkt sedan gammalt, höra hava
rättighet och skyldighet att yttra några ord.

Till en början vill jag säga, att jag icke kan vara med om motiveringen
i den kungliga propositionen, en motivering som helt anammats
av reservanterna. Bakom denna fråga ligger nämligen en annan och
mycket större fråga, som verkligen förtjänar att något beröras också i
denna debatt, nämligen frågan om människornas awäpning eller, såsom
vi kalla det i förevarande fall, avrustningen. Det är nedslående och
föga förhoppningsgivande för framtiden, att, då nu föreslås indragning
av skytteanslaget, man icke gör det såsom en förberedelse för
denna avrustning, på vilken folken vänta, utan bara såsom en tillfällig
lättnad i budgeten för ett år, för att sedan återkomma och söka inpassa
skytterörelsen i den nya försvarsorganisationen.

Med andra ord: då vi nu tro att vägen skall gå mot befrielse från
vapnen, som varit till sådan olycka för folken och så oerhört demoraliserat
individerna, skulle vi kunnat hoppas, att man icke ställde i utsikt
såsom framtidsperspektiv för svenska folket en ny härordning, i vilken
skytterörelsen skall inrangeras. Ur denna .synpunkt har regeringens
proposition kanske gjort större skada med avseende på folkets upplysning,
än om man tillstyrkt skytteanslaget såsom fortsättning på något,
som mycket snart skall upphöra. Avrustningen är något alldeles nödvändigt
för mänskligheten. Den är för det första den yppersta källa
till besparingar, när vi nu leta efter sådana, och den representerar dessutom
andliga värden, och det är det, som vi behöva. Det är kanske
därför som avrustningen erhållit en allt mindre notering på den politiska
börsen. Men säkert är, att ett klart avrustningskrav, framfört
från de mäktige, d. v. s. från taburetterna och även från riksdagen
naturligtvis, om man får drömma sig fram till något otroligt, skulle betyda
ett nyskapande av en idé, av en förhoppning, av något som de
små människorna hade att hålla sig till. Det behöves här en revolution;
det att skrida till avrustning skulle betyda en resning omsider mot våldet
såsom kulturmedel.

Här tala vi fortfarande bara om våldet som om en självskriven
sak och om vapnen såsom en framtidens nytta. Här gäller endast att
bevilja ett mindre anslag, därför att händelsevis vår portmonnä är tom
i år, men vi hoppas, att den framdeles åter skall bliva fylld, så att vi
med glatt hjärta kunna återupptaga beviljandet av detta folkförstörande
anslag.

Men även om man nu har den uppfattningen, att staten i framtiden
fortfarande måste uppehålla ett försvar, så menar jag, att det finnes
en fristående anledning att i allt fall från detta försvarsväsen bortamputera
det frivilliga skytteväsendet. Vilja vi hava ett försvarsväsen och

Anslag till
frivilliga
skytteväsendcts
befrämjande.

(Forts.)

Nr 29. 105

Onsdagen den 3 maj e. in.

Anslag till
frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

icke intressera oss för avrustning och lägga manken till på den bogen
och gå fram i världen för det kravet, få vi väl åtminstone säga oss,
att det är ett oerhört ont, som vi vilja upprätthålla. Det bör väl då
bli en statsangelägenhet helt och hållet. Att även engagera de enskilda
individerna för att de också frivilligt skola intressera sig för denna
sak, det är endast att skapa ofantlig skada för deras upplysning och
karaktär och för krafter, som en gång skola avskaffa militärväsendet.

Jag kan icke förstå den siste talaren, herr Möller, då han för sin
del sade, att han icke hade något emot, att folk öva sig något i-skjutning
för militära ändamål. Jag upprepar, vad jag sagt förut: vad betyda
egentligen dessa övningar? Jag frågar den talare, som nyss hade
ordet och berättade om, med vilket liv och lust han deltagit och fortfarande
deltar i skytterörelsen: vilka tankar, vilka produktiva krafter,
viiket hjärtelag har fötts hos honom under detta intresserade arbete?
Det betyder ju egentligen ingenting annat än — jag har sagt det två
gånger förut, och jag måste upprepa det — att öva folk i att träffa
pricken, som representerar ett människohjärta.

Nu förstår jag emellertid, att skytterörelsens folk, som fått denna
omvårdnad av statsmakterna och levat sig in i att det är en särskilt
fosterländsk gärning, åt vilken de hängiva sig, också fatta den som
sådan och häri ser ett ideellt intresse. Det låg förra året, då denna
fråga behandlades, på våra bord ett upprop från skytteföreningar, vari
påvisades alla fördelarna av att bevilja anslaget, och man summerade
sedan ihop dessa skäl till en enda stor klimax, att därigenom skulle
landet få — hör väl, mina herrar — ”ett skjOskickligt folk”. Därpå
svarar jag: vi skulle få ett fördummat folk.

Då således ur avrustningssynpunkt ett slopande av skytteanslaget
är en i och för sig nyttig början, och även om det icke blir full avrustning,
är en början till att avrusta människornas sinnen, något, som
man kan glädja sig över, så ber jag, herr talman, att på de skälen

— icke på Kungl. Maj: ts och ännu mindre på vissa herr Möllers skäl

— få yrka bifall till propositionens slutkläm.

Herr Rosén: Herr talman! Vid behandlingen av skytteanslaget
vid sistlidne års riksdag tillät jag mig beträffande den frivilliga skytterörelsen
uttala vissa önskemål, som under en lång följd av år hava framförts
av intresserade medlemmar i skytteföreningar. Om dessa önskemål
icke kunde uppfyllas, så förklarade jag mig förhindrad att vidare
rösta för anslag till skytteverksamheten. I intet avseende hava dessa
önskemål blivit uppfyllda. Jag vet väl, att frågan varit uppe till debatt
inom skytterörelsen, men den har icke föranlett några åtgärder.

Min uppfattning om den frivilliga skytterörelsen blev åtskilligt korrigerad
under mitt arbete inom statsrevisionen i höst. Jag gick då igenom
överstyrelsens räkenskaper rätt noga, och under den granskningen fick
jag det intrycket, att den frivilliga skytterörelsen är ett fullständigt
ämbetsverk. Herr Möller har redan påvisat att överstyrelsen har mycket
höga administrationskostnader. Ja, för år 1920 hade riksdagen beviljat

Onsdagen den 3 maj e. in.

107 Är 20.

något över 90,000 kronor i administrationskostnader, och nu är det Anslag till
meningen att bevilja 50,000 kronor för ett halvt år för överstyrelsens frivilliga
verksamhet. Man skulle sålunda öka detta belopp, fastän penningvärdet jefs äefränt
är ett annat. Andra anslag hava också på den grunden nedsatts. Armé- jande.
förvaltningen hade emellertid visat en viss välvilja gentemot skytterörel- (Forts.)
sen för år 1920 och lämnat ett rätt avsevärt större anslag än riksdagen
hade beviljat. Då statsrevisorerna gjorde anmärkning på detta, förklarade
man, att det anmärkta förfarandet berodde på ett misstag. Det är
alldeles uppenbart, att administrationskostnaderna äro för höga. Endast
överstyrelsens sammanträden kosta för ett år 9,500 kronor, och denna
summa utgår huvudsakligen till dagtraktamenten. Jag kan icke underlåta
att nämna, att man t. o. m. betalt dagtraktamente till herrar i Stockholm,
som hava deltagit i enstaka sammanträden. Jag tycker, att när det
gäller en rörelse av detta slag, det går något för långt, då man för
inspektion utgav över 11,000 kronor, medan man för bildande av skytteföreningar
utgav för hela landet endast 87 kronor 97 öre. Det är icke
vanligt, att personer, som stå i spetsen för rörelser av detta slag, få någon
som helst ersättning, men här utgår dock först till tjänstemännen —
och det är ju riktigt — lön och dessutom dyrtidstillägg, och sedan erhålla
de herrar, som stå i ledningen, dagtraktamente i likhet med statstjänstemän.

Herr Kvarnzelius antydde, att rörelsen gått något tillbaka. Ja, från
1914 till 1920 har den gått tillbaka med icke mindre än 45 %. Medlemsantalet
har under den tiden sjunkit från 188,000 till 103,000. 1921 uppvisar
visserligen någon ökning, nämligen 112,000 medlemmar, men det
är i alla fall 20,000 medlemmar mindre än år 1912. Rörelsen är alltså
i kraftig tillbakagång.

Jag har den bestämda uppfattningen, att man måste försöka att
spara på alla områden, och på den grund, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag begärde ordet för att
få återtaga det yrkande, som jag tidigare gjort, och förena mig i det
yrkande, som är gjort av’ herr Hellberg. Jag anser nämligen, att klokheten
bjuder att här hellre se till att om möjligt rädda något till denna
rörelse än att äventyra att icke få någonting alls.

Eftersom jag har ordet, ber jag emellerid att få tillägga ytterligare
ett par saker. Med anledning av vad herr Rosén yttrade, vill jag fästa
uppmärksamheten på, att i den överslagskalkyl, som här ligger till
grund för utskottets förslag, ingå 50,000 kronor till skytteförbundens
överstyrelses administrationskostnader m. m. under år 1923. Det är
sålunda icke, som herr Rosén antog, endast avsett för första halvåret
1923 utan för hela det året. Det framgår för övrigt tydligt, om man
går tillbaka till överstyrelsens egna anslagsäskanden i frågan. Jag för
min del vill icke inlåta mig på någon närmare diskussion, huruvida
överstyrelsens administrationskostnader m. in. äro för höga. Jag saknar
erforderlig kännedom om den saken för att kunna bedöma det, men

>r 29. 108

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
skyttcväsendets
befrämjande.

(Forts.)

jag tror, att jag vågar det påståendet, att det ligger en betydlig överdrift
i herr Roséns uppgifter om att överstyrelsen har blivit ett fullständigt
ämbetsverk. Jag tror, att det icke är mera än en fast tjänsteman,
en sekreterare — kanske också några skrivbiträden.

Jag ber även, när jag har ordet, få med anledning av vad herr
Nilson i Kristinehamn yttrade säga, att jag i likhet med honom beklagar,
att riksdagen icke ansett sig kunna gå med på de anslag till nykterhetskurser
eller sociala upplysningskurser, som voro föreslagna. Men
därav drager jag icke samma slutsats som han, att man därför även
skall straffa andra av statsunderstöd förtjänta föreningar och vägra
dem anslag. Åtminstone anser jag mig icke kunna göra det. Det är dock.
som herr Hellberg förut yttrade, så, att även om dessa anslag blevo
strukna, vilket jag beklagar, hava ju dock icke alla anslag till nykterhetens
befrämjande på upplysningens väg blivit indragna. Anslagen till
den administration, som erfordras för att dessa organisationer, som hava
sig anförtrott att leda denna verksamhet, skola kunna uppehålla sin
verksamhet, hava beviljats jämte åtskilliga andra. Hade vi fått ytterligare
det anslag, som avslogs, så hade givetvis dessa organisationer i
högre grad kunnat främja den uppgift, som, både enligt min och herr
Nilsons mening, i mycket hög grad är landsgagnelig. Det förefaller
mig emellertid icke vara riktigt att resonera som herr Nilson i Kristinehamn,
att därför att den verksamhet, som man själv anser förtjänt av
understöd, icke får sådant, så skall icke heller andra ha något. Det är
det slaget av missunnsamhet, som jag tycker, att man icke bör odla.

Jag vill även, med anledning av vad den ärade talaren från Malmöbänken
yttrade, såga, att det skulle säkerligen glädja militärerna, ifall
herr Nilsson på alla andra områden hade den stora vördnad för den
militära auktoriteten, som han har i fråga om dess ställning till den
frivilliga skytterörelsen. Men min erfarenhet av samarbetet med honom,
som jag för övrigt sätter mycket värde på, är, att huru solklara skäl man
än må komma med, så förhärdar han dock sitt hjärta och tror icke alls
på dem.

Jag ber, herr greve och talman, att få förena mig i herr Hellbergs
yrkande.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Blott ett par
ord. Det är en fullkomlig missuppfattning av den siste ärade talaren,
att mitt motiv skulle vara missunnsamhet, därför att anslaget till nykterhetsundervisningen
icke gick igenom. Det är långt ifrån så; det har
från min sida icke anförts annat än som en parallell. Herr Kvarnzelius
drog ju själv upp det i sitt första anförande, och jag har sedan utfört detsamma.

Mitt skäl för avslag är det ekonomiska läget. Jag har fått vara
med, herr talman, att dag efter dag i bevillningsutskottet söka plocka
reda på, om det finnes någon möjlighet att få budgeten att gå ihop,
och att söka efter alla möjliga utvägar för att få inkomster. När man
har fått vara med om detta en tid och fått tänka på, huru sakerna

Onsdagen den 3 inaj e. m.

103 Nr 2».

ligga, huruvida det är möjligt att få inkomster och utgifter att gå ihop, simla0.tin
eller var man skall taga felande medel, får man en annan synpunkt J/yf^väscnpå
saken, när det gäller att giva ut 650,000 kronor till någonting, som jels befrämman
verkligen anser vara mindre nödvändigt, eller som t. o. in. kan jandc.
anses vara av den arten, att det icke har något berättigande i samma (Forts.)
grad som andra förut av riksdagen nekade anslag.

Det är på denna motivering, herr talman, som jag förenar mig
med reservanterna.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten framkommit följande
yrkanden:

1: o) att utskottets hemställan skulle bifallas;

2: o), av herr Hellberg, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att momentet I avfattades på följande sätt:

”1) i anledning av förevarande motioner till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande å extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923
anvisa under fjärde huvudtiteln ett reservationsanslag av 300,000 kronor
att fördelas av Kungl. Maj: t efter inhämtat förslag från skytteförbundens
överstyrelse”;

3: o) att kammaren skulle avslå utskottets hemställan och antaga
det förslag, som innefattades i den av herr N. A. Nilsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr Hellbergs
yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
behagade antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga godkännande av herr N. A. Nilssons
in. fl. reservation.

Jämväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid votering,
i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten
26 i statsutskottets utlåtande nr 4 A antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr N. A. Nilsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 29. 110

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
frivilliga
skatteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja - 70;

Nej — 48.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 A
punkten 26 med den av herr Hellberg under överläggningen föreslagna
ändring beträffande moment I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr N. A.
Nilsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja - 61;

Nej — 54.

Punkterna 27—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Anslag till Punkten 45.

densfonin™'' Kungl. Maj: t hade föreslagit riksdagen att upptaga ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 1,822,463 kronor,
med 701,321 kronor.

Uti en inom andra kammaren av herr K. Starbäck m. fl. väckt motion,
nr 38, hade vidare hemställts, att riksdagen ville besluta ett anslag till
frivilliga övningar med landstormen under första halvåret 1923 med
47,955 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte, med avslag å herr Starbäcks m. fl. berörda
motion upptaga ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens
övningar, nu 1,822,463 kronor, med 686,017 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar C. J. G. Swartz, J. Nilsson i
Skottlandshus, /. L. Widell, J. B. Johansson, A. Pettersson, J. D. Nor -

Onsdagen den 3 maj e. m.

111 Nr 29.

man och B. F:son Holmgren, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj: ts förslag och herr Starbäcks
in. fl. i ämnet väckta motion måtte upptaga ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 1,822,463 kronor, med 711,017 kronor.

Herr W i d e 11: Herr greve och talman! I förevarande punkt

har antecknats en reservation, vari yrkas ett belopp, som med 25,000
kronor överstiger utskottets, för att bereda medel till frivilliga landstormsövningar.
Då jag har anslutit mig till denna reservation, skall
jag be att med ett par ord få motivera densamma.

Man hade tidigare den uppfattningen om landstormens uppgift,
att den var det sista för svar suppbådet, som tillgreps först sedan linjen
och dess reserver voro konsumerade. Numera är förhållandet ett helt
annat, som också visade sig 1914. Landstormen är nu det uppbåd,
som först av alla måste mobiliseras. Den har att betäcka arméns koncentration
och uppmarsch och har att skydda broar och andra strategiskt
ömtåliga punkter. Efter krigsutbrottet har den att skydda etapplinjerna.
Krigserfarenheten visar också till fullo betydelsen av en sådan
organisation som landstormen. Emellertid har man först efter 1901
börjat vidtaga några åtgärder för att hjälpa upp denna viktiga gren av
försvaret. Man har anskaffat förråd av vapen och beklädnadsartiklar,
men ända till 1914 vidtogs ingenting att tala om för att skaffa landstormen
befäl och organisation. Det visade sig också vid mobiliseringen
1914, att befälsförhållandena i landstormen voro synnerligen otillfredsställande,
men 1914 års senare riksdag beslöt obligatoriska landstormsövningar,
och det förutsattes dessutom, att det skulle hållas frivilliga
befälsövningar, för vilka kostnaderna skulle delvis täckas genom anslag
av statsmedel. Sådant anslag har också utgått hela tiden ända tills i
fjol, då riksdagen beslöt att stryka detta anslag. Beslutet fattades i
första kammaren med endast tre rösters majoritet, och andra kammaren
biföll anslaget, men vid gemensam votering avslogs det. Nu ha de
obligatoriska landstormsövningarna varit inställda sedan år 1918. Det
förefaller mig då vara så mycket viktigare att dessa frivilliga övningar
komma till stånd. Det har också i andra kammaren väckts en motion
av ett rätt stort antal motionärer, som yrka på ett anslag av omkring
48,000 kronor till frivilliga landstormsövningar. Den minoritet i statsutskottet,
som velat tillstyrka anslag till landstormsövningar, har emellertid
med hänsyn till de finansiella förhållandena icke ansett sig kunna
tillstyrka hela det belopp, som motionärerna ha begärt, utan stannat
vid en summa av 25,000 kronor. Förhållandet är ju det, att på privat
väg hava insamlats rätt avsevärda medel, som möjliggöra att nödtorftigt
upprätthålla denna rörelse under den närmaste tiden, och därför torde
man till nästa år, enligt de upplysningar jag fått, kunna reda sig under
första halvåret med ett belopp av 25,000 kronor. Nu har utskottet avstyrkt
motionen med som det brukar sägas en välvillig motivering,
men denna rörelse kan icke leva endast på en välvillig motivering, utan
det är viktigt för den, att den såsom förut får det pekuniära under -

Anslag till
truppförbandens
övningar.
(Forts.)

Nr 2». 112

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till
truppförbandens
övningar.
(Forts.)

stödet. Det säges visserligen, att försvar srevisionens förslag bör avvaktas,
och sedan får man se; sedan kan det hända, att man anser sig
böra bifalla anslaget. Vilket förslag försvarsrevisionen kommer med
i fråga om landstormen, är jag naturligtvis icke berättigad att säga,
men jag tror, att det finnes ingen i denna kammare, som väntar, att
revisionen skall framlägga förslag om en så vidsträckt övning för
landstormen, att man därigenom på obligatorisk väg skulle kunna tillgodose
behovet av befäl, utan att man framdeles såsom hittills nog bleve
tvungen att i ganska stor utsträckning vädja till den frivilliga rörelsen,
till den privata offerviljan.

Det är ett synnerligen värdefullt arbete, som dessa landstormsföreningar
under den gångna tiden utfört. Deras medlemmar ha med
liv och lust deltagit i övningarna och gjort sitt bästa för att kunna.
om det gällde, uppträda såsom dugligt landstormsbefäl. Det har naturligtvis
för denna rörelse varit ett hårt slag, att landstormsanslaget indrogs.
Det innebar, kan man säga, åtminstone i viss mån ett underkännande
från riksdagens sida av denna rörelse. Om nu även denna riksdag
skulle ställa sig på samma ståndpunkt, bleve svårigheterna för denna
rörelse att hålla sig upprätt ännu större.

På dessa grunder ber jag, herr greve och talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag anhåller att i korthet få
yrka bifall till utskottets hemställan. Redan i fjol beslöt riksdagen att
indraga det ifrågavarande anslaget av ekonomiska hänsyn. Det var uteslutande
sådana hänsyn, som föranledde riksdagen att avbryta det understöd,
som riksdagen under en följd av år lämnat. När det ansågs vara
skäl därtill i fjol, så finns väl ingen anledning att i år, i en svårare
ekonomisk situation börja att ånyo lämna detta anslag. Det förefaller
mig icke vara möjligt. Då det skälet är, så vitt jag förstår, fullständigt
avgörande, skall jag tillåta mig att med hänsyn till detta skäl yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr N i 1 s s o n, J o h a n, i Malmö: Herr talman, jag skulle säga
ungefär detsamma som herr Ekman. Det är intet, som inträffat, som bör
föranleda riksdagen att ändra mening, och därför instämmer jag med
herr Ekman i hans yrkande.

Friherre Fleming: Herr greve och talman, mina herrar! Det
hände för någon tid sedan att försvarsrevisionens medlemmar voro inbjudna
att höra ett föredrag, som hölls av en medlem i frivilliga landstormsföreningen.
Beklagligtvis var det ytterst få av revisionens medlemmar
som infunnit sig, men jag tror, att de, som voro där, fingo ett
mycket starkt intryck av det intresse, som verkligen besjälade denna
landstormsförening och landstormsföreningarna i allmänhet. I det föredrag,
som hölls där, meddelade föredragaren vilka kategorier, som deltagit
i dessa kurser, och jag skall därför tillåta mig läsa upp en bit av det,

Onsdagen den 3 maj e. m.

113 Nr 29.

för att giva herrarna ett begrepp om vilka delar av Sveriges folk, som
deltaga i och intressera sig för dessa övningar. I övningarna, som höllos
år 1914—1915, fördelade sig deltagarna med hänsyn till yrken på följande
sätt: läroverkslärare 1,55 %, folkskollärare 2,45 %, läkare och
apotekare 0,75 %, arkitekter, ingenjörer och byggmästare 8,20 %, journalister
1,20 %, direktörer och disponenter 2,35 %, fabriks- och godsägare
3,40 %, lantbrukare 20,05 %, köpmän 12 %, kontorschefer och
banktjänstemän 4 %, kontorister 3,10 %, rådmän, stads- och landsfiskaler
m. fl. 0,85 %, järnvägs-, post- och tulltjänstemän, lantmätare och
jägmästare 4,10 %, inspektörer och arbetsförmän 8,20 %, poliser och
vaktmästare 2,55 %, hantverkare 9,20 % samt arbetare av skilda yrken
16,05 %.

Jag lägger, särskild vikt vid denna sista siffra ”arbetare av skilda
yrken 16,05 Dessa kurser voro befälskurser. Nu torde kammaren
finna av dessa siffror, att detta är dock en i sann mening demokratisk
rörelse, och sålunda en rörelse som i dessa tider borde understödjas.
Föredragshållaren slutade med en passus, som borde uppmärksammas.
Den lyder: ”Det är just genom vägrandet av anslaget, som man berövar
alla dessa arbetare och lägre yrkesmän möjlighet att deltaga i landstormsövningarna,
och först härigenom riskerar man, att landstormsintresset
kan synas urarta till enbart en ’överklass’-angelägenhet. Fn indragning
av meromnämnda anslag måste följaktligen tillintetgöra det
allmänna intresset för landstormen. Själva land^tormsbegreppet faller
i glömska, och landstormen blir en död organisation.”

Jaff tror, att det är mycket sant i de orden. Det har nyss talats om
anslag till skytteväsendet såsom en fosterländsk rörelse. Liksom ja^
anser det vara en fosterländsk rörelse, så vill jag säga, att kanske i
ännu högre grad dessa landlstormsbefälskurser äro av fosterländsk betyaelse,
ty, såsom den förste talaren anförde, är det icke landstormsmännen,
som numera sist skola uppträda till hemortens försvar, utan
de uppträda först. När det, som herrarna minnas, 1914 ringde i kyrkklockorna,
var det landstormen som inkallades. Jag tror, att det är
klokt att underhålla detta intresse och icke skapa, såsom föredragshållaren
sade, en överklassrörelse, utan landstormsövningarna höra läggas
pa en bredare basis. Jag ber kammaren beakta denna rörelse, som
säkerligen ar vard uppmuntran, och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr
C. J. G. Swartz m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Första kammarens protokoll 1922. Nr 29. a

Anslag till
truppförbandens
övningar.
(Forts.)

Jfr 29. 114

Onsdagen den 3 maj e. m.

Anslag till Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 A

truppförban- punkten 45, röstar
dens övningar. t .

(Forts.) _ , . J ’

Den, det ej vill, rostar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr C. J. G.
Swartz m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Omröstningen företogs,
utfallit sålunda:

och vid dess slut befunnos rösterna hava

Ja — 65;

Nej — 35.

Punkterna 46—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. försvars- Punkten 71.

revisionens j denna punkt hade utskottet, i enlighet med Kungl. Maj: ts tör arbete

m. . ämnet> hemställt, att riksdagen måtte upptaga ordinarie förslags anslaget

till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, nu 200,000
kronor, med halva beloppet eller 100,000 kronor.

Herr Lindhagen: Under punkten 71 förekommer bland annat
också anslag till den s. k. försvarsrevisionen. Det har varit ett önskemål
inom ganska vida kretsar inom vårt folk, att slöjan över försvarsrevisionens
arbete måtte någon gång lyftas, så att svenska folket kunde få
skåda dess förehavanden. Detta önskemål har icke i något avseende
uppfyllts, men i dag kommer för första gången en ljusglimt, i det att
försvarsrevisionens ordförande här från sin plats i kammaren förklarat,
att i försvarsrevisionen brukar herr Nilsson i Malmö alltid visa misstroende
mot alla militärernas utredningar och uppgifter. Här har herr
. Kvarnzelius verkligen lyftat något på slöjan. Med vilken rätt? Jag vet
icke, om han har kamraterna med sig. Det är i allt fall ett fullbordat
faktum, och när man sagt a, bör man också säga b.

Jag kan icke förstå, vad det är för slags politik, att man icke skall
få veta, efter vilka linjer försvarsrevisionen arbetar, så att folket får
diskutera denna sak, utan att det skall ordnas från högsta håll på det
sättet, att svenska folket och dess representanter skola ställas inför ett
fullbordat faktum. Först sedan får riksdagen fatta ett beslut, utan att
kunna göra något åt saken. Ur denna synpunkt ber jag att få intervjua
herr Kvarnzelius, men då han nu icke är här, i stället heri Nilsson i
Malmö och försvarsministern, om och när svenska folket kan få veta,
vad denna försvarsrevision egentligen har för sig. Av herr Kvarnzelius
politiska ställning i allmänhet till militärfrågan förefaller det mig, som
om en rent militaristisk organisation hotar. Det föreföll, som om herr
Nilsson i Malmö, vilken icke trodde på militärerna, befann sig i minori -

Onsdagen den 3 maj e. in.

115 Nr 29.

teten, ty så behandlades han av herr Kvarnzelius. Nu har emellertid Ang. försvarsdet
upplysts för mig, att först i september skola vi få veta något. Var- rcvts''°ncns
för skola vi få veta en sak i dag och det andra i september? Varför ar (Forts)”*''
kunna vi icke få veta alltsammans redan i morgon? Jag ber att få intervjua
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet och herr Nilsson
i Malmö om denna sak, på grund av att herr Kvarnzelius är frånvarande
och icke bevakar sin kommittés intressen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Ilerr Lindhagen har riktat
en interpellation till mig, och därav framgår, att han önskar få reda
på, vad försvarsrevisionen har för sig. Det är klart, att jag icke har
någon som helst rätt att svara å försvarsrevisionens vägnar. Jag undrar
också, om det vore riktigt att få en allmän debatt om dessa saker
rörande försvarsrevisionen, innan denna revision själv har tagit ståndpunkt
till de många olika spörsmål, som den har sig förelagt. Jag måste
därför avböja och säga vad jag kan säga, nämligen att försvarsrevisionen
har för avsikt att komma in med sitt betänkande i november.

Herr Lindhagen: Herr Nilsson i Malmö sade, att försvars revisionen

ännu icke tagit ståndpunkt till någon fråga, och därför kan
man icke begära, att revisionen skall giva något bestämt besked. Jag
har åtminstone, herr talman, hört och halvofficiellt fått den förklaringen,
att försvarsrevisionen är färdig med sitt förslag om lantförsvaret och
att den arbetar på sjöförsvaret. Alltså måste herr Nilssons uppgift vara
inkorrekt eller också måste den halvofficiella uppgiften vara oriktig.
Jag anhåller att få upplysning om den saken.

Jag har också hört, att varför man icke får veta något är på grund
av en särskild önskan från försvarsrevisionen om förtegenhet. Det
är således icke meningen att pålägga regeringen någon skuld för det,
som jag och många med mig anse vara ett missförhållande. Det är
ganska begripligt, att vill försvarsrevisionen icke yppa något, så kan
man icke nu tvinga regeringen själv att säga något.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag vill, herr vice talman,
ytterligare säga, att försvarsrevisionens arbete består i en handläggning
av många frågor, och även om försvarsrevisionen har tagit ståndpunkt
till några, så är dess arbete därför icke färdigt. Man kan alltså icke
säga något om försvarsrevisionens förslag och tankar, innan hela organisationen
är genomgången. Mera kan jag icke säga. För övrigt har
jag icke hört, att herr Lindhagen har utverkat kammarens tillstånd
att få framställa någon interpellation till mig rörande denna sak.

Herr Lindhagen: Jag vill, herr vice talman, säga, att jag

icke väntat något besked, ty det blev, såsom jag förmodade, de obotfärdigas
förhinder, som ändå skulle avgå med segern.

Nr 29. 116

Onsdagen den 3 maj e. m.

Ang. försvars- Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den förereviswnens
varancie punkten hemställt.
arbete m. m. 1

(Forts.)

Punkterna 72—146.

Punkterna 73, 75, 78, 81, 138 och 146 lades till handlingarna. Vad
utskottet i de återstående punkterna hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 4 B, angående regleringen
av utgifterna under tilläggsstatens för år 1922 fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkterna 22, 28, 29, 35 och 36.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj: ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående engångskostnader för försvaret; och

nr 51, i anledning av kamrarnas återremiss av punkt 2 (utrikesdepartementet)
i statsutskottets utlåtande nr 3 A.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Ang. nya Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 52, i anledning av Kungl.

byggnader för Maj: ts proposition angående nya byggnader för folkskoleseminariet i

folkskolesem t- Lmköping.

”^''köping Med föranledande av Kungl. Maj: ts ifrågavarande proposition, nr

237, hade utskottet i det föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) medgiva, att dels till tomt för ett dubbelseminarium i Linköping
finge, mot den nedskrivning av domänfonden, som Kungl. Maj: t efter
vederbörandes hörande prövade skälig, upplåtas det staten tillhörande
markområde av Ålebrunns- och Smedjelyckorna i nämnda stad, vilket
vore angivet å ett av arkitekten Gustaf Linden i september 1921 upprättat
”förslag till ändringar i stadsplanen för anordnande av ny seminarietomt”,
dels till Linköpings stad finge mot enahanda nedskrivning av
domänfonden utan ersättning med full äganderätt överlåtas den del av
nämnda lyckor, som erfordrades för framdragande av Brunnsgatan i
enlighet med omförmälda förslag till stadsplan, dels ock staden tillförsäkrades
rätt att hava avloppsledningar framdragna över seminarietomten
i den sträckning, vari Folkungagatan och Utställningsgatan varit
avsedda att framdragas, samt att verkställa de reparations- och under -

Onsdagen den 3 maj e. m.

117 Nr 29.

hållsarbeten, som kunde krävas för nämnda avloppsledningar, dock med 4ng. nya
skyldighet för staden att på egen bekostnad utan dröjsmål vidtaga de byggnader för
åtgärder, som erfordrades till förekommande i möjligaste mån av oiägen- „ar-e°
het, som kunde förorsakas seminariet genom nämnda arbeten; köping.

b) besluta, att byggnader för ett dubbelseminarium skulle å om- (Forts.)
förmälda tomt uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med av arkitekten
Georg A. Nilsson upprättade ritningar, samt för påbörjande av
sagda byggnadsarbeten anvisa under åttonde huvudtiteln på extra stat
för tiden 1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag av 150,000
kronor.

Iierr Olsson, Oscar: Herr talman! Endast några få ord, riktade
mot ett ganska oförsvarligt slöseri i ett fall, där dylikt verkligen bör
undvikas. Jag kommer icke alls till något annat resultat än det, som
utskottet kommit till. Men det var så, att då ritningarna förelädes utskottets
andra avdelning, så observerades det, att i denna stora skolbyggnad,
liksom i alla andra, upptogs en stor samlingssal, inredd på
sådant sätt, som dessa samlingssalar bruka vara inredda. Det var tydligen
avsett, att denna samlingssal skulle användas på samma sätt som
samlingssalarna i dessa störa skolor bruka användas, således endast
några minuter till morgonandakt varje dag och vid vissa tillfällen för
skrivningar. Jag påpekade redan i avdelningen, att ett sådant slöseri
vid stora byggnadsföretag har staten inte precis rätt till, även om
gammal slentrian varit av den art, att opposition icke har väckts på
denna punkt. Vidare hänvisade jag till att dessa samlingssalar mycket
väl här i landet liksom t. ex. i Amerika skulle kunna inredas sä, att
de bleve tillgängliga vid den dagliga undervisningen på ett helt annat
sätt än för närvarande. Här har också på vissa håll i landet -—• statsrevisorerna
lade märke till det i Växjö vid besök å seminariet där — gjorts
anmärkningar mot, att dessa stora utrymmen icke kunna tillvaratagas
på grund av att dessa salar ha uppförts på ett fullkomligt otidsenligt
och bakvänt sätt. I Amerika har man dem ofta inredda till studiesalar
och studierum för eleverna, och där bär man satt dem i samband med
biblioteket. Man kan mycket väl tänka sig — även utan några större
förändringar av ritningarna — att vid de nya, stora undervisningsanstalterna
här i landet dessa stora salar kunna inredas på sådant sätt, att
eleverna där kunna bedriva sina studier utanför de vanliga lektionstimmarna,
t. ex. genom uppställande av referensbibliotek och anordnandet
av sittplatser och pulpeter, så att eleverna där kunna ha sina arbeten
och få tillfälle att förvara dem från den ena gången de sitta i denna
studiesal till den andra. Jag fick det erkännandet av avdelningen liksom
sedan i utskottet, att jag visserligen hade rätt i dessa påpekningar, men
det var tämligen omöjligt för statsutskottet att taga på sitt ansvar att
framkomma med förslag i ärendets nuvarande läge. Man rådde mig där
att i kammaren påpeka förhållandet och att, emedan ny kostnadsberäkning
i alla fall skall göras, då rikta en vördsam hemställan till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet att vid omarbetnin -

Jfr 2». 118

Onsdagen den 3 maj e. m.

Ang. nya
byggnader för
folkskoleseminariet
i Linköping.

(Forts.)

Ang. kronoombud
hos
prövningsnämnderna

m. m.

gen av kostnadsförslaget också söka taga hänsyn till en sådan inredning,
att det här berörda slöseriet måtte kunna undvikas och att utrymme på
för undervisningen fruktbärande sätt måtte kunna tillvaratagas.

Det är denna synpunkt jag här nu velat framföra till beaktande
så långt det låter sig göra vid omarbetningen av ritningarna i samband
med det nya kostnadsförslag, som nästa år skall framläggas för riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det förevarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 53, i anledning av Kungl.
Maj: ts proposition angående inredning och möblering av nybyggnad för
hantverksskolan i Kristinehamn för blinda jämte en i ämnet väckt motion.
Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering ävensom en i ämnet väckt motion.

I detta betänkande hade utskottet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj : ts proposition nr
167 icke kunnat oförändrad bifallas och med anledning av motionen
1: 134 av herr Rooth, antaga ett i betänkandet infört förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Detta förslag hade avseende på, bland annat, 44 § av ifrågavarande
förordning, för vilken paragraf förordats följande ändrade lydelse:

Såsom kronans ombud och för — — — äga anledning. Där så
anses oundgängligen nödvändigt, må, efter Kungl. Maj: ts medgivande,
person med länsbokhållares kompetens av Kungl. Maj: ts befallningshavande
förordnas att såsom biträdande kronoombud föra kronans talan
beträffande vissa ärenden eller vissa grupper av ärenden.

För granskning av avgivna taxeringsuppgifter, taxeringslängderna
och hos prövningsnämnden anförda besvär samt för anförande av besvär
och avgivande av förklaringar i beskattningsmål må landskamrerare
erhålla ledighet från övriga med tjänsten förenade göromål, om och i den
mån Kungl. Maj: ts befallningshavande prövar sådan ledighet oundgängligen
erforderlig för att prövningsnämndens arbete må kunna avslutas
inom föreskriven tid eller på landskamreraren ankommande handläggning
av besvärsmål i beskattningsfrågor icke må bliva under längre
tid fördröjd.

Enahanda ledighet må, om och i den mån sådant finnes nödigt,
beviljas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anställd tjänsteman, vilken
förordnats till biträdande kronoombud.

Onsdagen den 3 maj e. m.

119 >''r 29.

Enligt en vid betänkandet fogad reservation hade herr Johansson
i Kälkebo ansett, att stadgandet i 44 §, som avsåge förordnande av biträdande
kronoombud att föra kronans talan beträffande vissa ärenden
eller vissa grupper av ärenden, borde förslaget utgå, och att från motiveringen
borde uteslutas det stycke å sidan 4, som handlade om uppdelning
av kronoombudskapet, samt följaktligen yrkat, att 44 § måtte få
följande lydelse:

”Såsom kronans ombud och för — — — — — äga anledning.

För granskning av avgivna taxeringsuppgifter, taxeringslängderna
och hos prövningsnämnden anförda besvär samt för anförande av besvär
och avgivande av förklaringar i beskattningsmål må landskamrerare erhålla
ledighet från övriga med tjänsten förenade göromål, om och i
den mån Kungl. Maj: ts befallningshavande prövar sådan ledighet oundgängligen
erforderlig, för att prövningsnämndens arbete må kunna avslutas
inom föreskriven tid, eller på landskamreraren ankommande handläggning
av besvärsmål i beskattningsfrågor icke må bliva under längre
tid fördröjd.”

Reservation hade anmälts jämväl av herrar Wohlin och Bengtsson
i Kullen, vilka instämt i herr Johanssons i Kälkebo reservation.

Herr Hult: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag deltagit
i arbetet inom den kommitté, som har berett frågan om omorganisation
av prövningsnämnderna, skall jag be att få säga några ord1 beträffande
denna fråga.

Frågan om omorganisation av prövningsnämnderna har ju huvudsakligen
uppkommit av den anledningen, att det visat sig vara alltför
knapp tid tillmätt, dels till beredandet av taxeringsmaterialet före prövningsnämndernas
sammanträden, dels också för dessa nämnders sammanträden.
Inom kommittén föreslogos de åtgärder, som avse att få
ändring till stånd på berörda avseenden och även beträffande några
ytterligare deltajer i fråga om prövningsnämndernas arbete. Jag tror
för min del, att det skall visa sig vara mycket nyttiga och nödvändiga
åtgärder, som det nu är meningen att härvidlag bringa i verkställighet.
Det är emellertid på en punkt, som jag ej kunnat biträda kommittén i
den uppfattning, som gjort sig gällande, och det är i fråga om sättet för
den förberedande granskningen av taxeringsmaterialet. Hittills gällande
bestämmelser gå ut på, att landskamrerarne ha till tjänsteåliggande
att granska taxeringsmaterialet och bereda de besvärsärenden,
som inkomma till prövningsnämnderna i anledning av taxeringsnämndernas
beslut i taxeringsärenden. Nu bär ju detta arbete tillvuxit alldeles
kolossalt under de senare åren. Dels ha ju beskattningsföremålen
blivit flera, och taxerings- eller beskattningslagarna ha ju snart sagt årligen
förändrats, vilket har medfört en betydlig ökning i arbetet för
landskamrerarne. Dessa ha därför också varit hänvisade till att söka bereda
sig det biträde, som varit möjligt att åstadkomma inom landskontoren,
men taxeringsarbetet har hittills utförts på landskamrerarnes
tjänsteansvar.

Ang. kronoombud
hos
prövningsnämnderna

m. vi.
(Forts.)

Nr 28. 120

Onsdagen den 3 maj e. in.

Ang. krotioombud
hos
prövningsnämnderna

fn. m.

(Forts.)

Nu har från landskamrerarne gjorts framställning om, att man
måtte bli befriad från det ansvar, som måste följa, även i det fallet,
att granskningsarbetet verkställes av annan än landskamreraren själv.
Det är på denna punkt, som jag och herr Johansson i Kälkebo till sakkunnigebetänkandet
fogat en reservation, enär vi ansett, att man icke bör
— i varje fall ej utan närmare utredning på den berörda punkten —■
befria landskamrerarne från den dem åliggande ansvarsskyldigheten i
detta avseende.

Anordningen med extra kronoombud kommer väl att praktiseras
så, att vissa tjänstemän eller någon tjänsteman på landskontoret förordnas
att fungera som extra kronoombud vid prövningsnämnderna.
Då förslaget jämväl avser att bereda längre tid för prövningsnämndernas
sammanträden, för att på så sätt åstadkomma lättnad för den, som
skall granska taxeringsmaterialet, och giva honom tillfälle att undan
för undan avverka det granskade materialet, så måste det bli mer än ett
sammanträde, och då menar jag, att vissa olägenheter kunna uppkomma
genom anordningen med extra kronoombud, ty det kan leda till ett
ojämnt arbete inom prövningsnämnderna. Det är naturligtvis på det
sättet, att olika personer icke alltid ha samma uppfattning vid tolkningen
av gällande författningar, vilket gör, att prövningsnämnderna
skulle kunna tänkas bli inbjudna till att fatta olika beslut i precis likartade
ärenden, om nämligen olika föredragande komma att fungera vid
olika tillfällen. Visserligen har ju kammarrätten, då kammarrätten varit
hörd i detta ärende, invänt, att det ur principiell synpunkt icke kan vara något
att anföra mot den av kommitténs majoritet föreslagna anordningen,
men jag vill därutinnan erinra, att det torde vara någon skillnad, om ett
ämbetsverk, som har att fatta beslut, gör detta på föredragning av olika
personer, med hänsyn till den träning och de förutsättningar i övrigt,
som ämbetsverkens beslutande medlemmar i regel äga, innan de gå till
verket, då däremot prövningsnämnderna i regel bestå av lekmän, som
naturligtvis icke ha motsvarande träning. Detta gör, att jag för min del
har fruktat, att man, genom att beträda den väg, som här i frågasättes,
skulle kunna tänkas åstadkomma beslut i taxeringsärenden, vilka beslut
icke skulle stå i god överensstämmelse med varandra. Detta är den
huvudsakliga anmärkning, som jag haft på den föreliggande punkten.

Dessutom har jag ansett, att om åtgärder böra vidtagas för att
lätta landskamrerarnes arbetsbörda, så böra dessa bli beroende av ett
övervägande, på vilken punkt lättnaden bör beredas. Då man från de
personers sida, som ha att syssla med taxeringsärenden, erkänner, att
bland landskamrerarnes tjänsteåligganden taxeringsärendena torde vara
de ojämförligt viktigaste, så kan det ifrågasättas, huruvida man icke
bör taga i övervägande att bereda åt landskamrerarne fullt kvalificerad
hjälp i fråga om andra ärenden, där man nu skulle kunna lätta deras
arbetsbörda, så att den mest kvalificerade kraften, landskamreraren,
fortfarande finge tagas i anspråk för taxeringsmaterialets granskning.

På grund av dessa skäl har jag, som sagt, herr greve och talman,
icke kunnat ansluta mig till kommittémajoritetens förslag, som nu seder -

Onsdagen den 3 maj e. m.

121 Nr 29.

mera har omfattats av Kungl. Maj:t i den proposition, som ligger till
grund för föreliggande bevillningsutskottsbetänkande; och då så är förhållandet,
skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag, med den
ändring, som innefattas i den av herr Johansson i Kälkebo avgivna
reservationen.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar 1 Vid

denna sena timme skall jag icke upptaga någon större debatt om denna
reservation.

Den föregående ärade talaren har framfört ungefär samma synpunkter
som reservanten, herr Johansson i Kälkebo, anförde i den avdelning
av utskottet, där denna fråga behandlades. Dessa invändningar
ha i varje fall icke inom avdelningen befunnits övertygande och
ha icke heller inom utskottet i dess helhet vunnit något nämnvärt
understöd. Det beror på att de faror, som man anser, att den föreslagna
bestämmelsen skulle kunna komma att innebära, nog i mycket
hög grad äro mera inbillade än verkliga.

I den paragraf, 44 §, som stadgar den rätt det här är fråga om,
nämligen att utse extra eller biträdande kronoombud, heter det: ”Där
så anses oundgängligen nödvändigt, må, efter Kungl. Maj: ts medgivande,
person med länsbokhållares kompetens av Kungl. Maj: ts befallningshavande
förordnas att såsom biträdande kronoombud föra
kronans talan beträffande vissa ärenden eller vissa grupper av ärenden.”
För det första skall alltså åtgärden anses oundgängligen nödvändig,
för det andra skall medgivande fordras av Kungl. Maj: t, och vidare
skall Kungl. Maj: ts befallningshavande, efter sådant medgivande, förordna
kompetent person att vara biträdande kronoombud. Jag tror, att
häri ligger tillräcklig garanti för att icke de missförhållanden skola
uppstå, som den siste ärade talaren här sökt påvisa. Och framför allt
är det min övertygelse, att Kungl. Maj: ts befallningshavande till biträdande
kronoombud icke skall förordna en person, som står på spänd
fot med eller kan komma i något mindre gott förhållande till den ordinarie
landskamreraren.

Då efter min uppfattning införandet av den föreslagna bestämmelsen
i § 44 är dikterat av det förhållandet, att det i vissa län finnes
så oerhörda mängder av sådana ärenden att bereda, att det icke är någon
levande möjlighet för en man att i längden ensam sköta om dessa saker,
tycker jag, att det icke är ur vägen, att man på denna punkt gör ett
försök i den föreslagna riktningen och ser efter vad ett förordnande
av biträdande kronoombud under dessa garantier kan komma att innebära.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hult: I anledning av utskottsrepresentantens erinran skall
jag be att få säga, att det behöver ingalunda vara så, att det extra kronoombudet
skall stå på någon spänd fot med landskamreraren, för att
olägenheter skola uppstå av ifrågavarande bestämmelse. Jag går ut ifrån

Ang. kronoombud
hos
prövningsnätnndcrna

m. m.
(Forts.)

Nr 29. 122

Onsdagen den 3 maj e. m.

Ang. kronoombud
hos
prövningsnämnderna

m. m.

(Forts.)

— och det tror jag att jag sade i mitt första anförande — att olika
personer kunna ha olika meningar rörande tolkningen av våra författningar.
Det har väl visat sig vara fallet, skulle jag tro, inte bara en
gång, utan mycket ofta, och det är i sådana fall som prövningsnämnden
kan komma att fatta diametralt motsatta beslut beträffande likartade
ärenden. Detta är risken här, och det finnes, såsom den ärade utskottsrepresentanten
kan erinra sig, myndigheter hörda i ärendet, vilka just
påpekat detta.

Sedan säger herr Nilsson, att det skall inte förordnas biträdande
kronoombud annat än då detta är oundgängligen nödvändigt. Jag vill
erinra om att den skrivelse, som ligger till grund för framställningen,
har inkommit från samtliga landskamrerare. Således får man gå ut
ifrån, att det föreligger ett känt behov av extra hjälp, åtminstone i de
allra flesta län. Det skulle nog också bli regel, att det förordnades dylika
extra kronoombud i de allra flesta län.

Vidare gjorde herr Nilsson gällande, att det skulle finnas personer,
lämpliga att förordna såsom extra kronoombud. Ja, jag är verkligen
inte övertygad därom. Ligger ansvaret kvar på landskamreraren, så får
landskamreraren se till, att han får den mest kvalificerade hjälp, som
står till buds, men han skall själv stå i ansvar för granskningsarbetet.
Han kan härvid sortera upp arbetsmaterialet och för dessa kanske inte
fullt kvalificerade personer, som stå till hans hjälp, lägga fram de arbetsuppgifter,
som inte äro av mera invecklad beskaffenhet än att han kan
överlåta detta arbete till dem, som icke ha samma förfarenhet som han
själv. Genom att icke bifalla utskottets hemställan skulle man låta ansvaret
fortfarande ligga hos landskamreraren, som därmed, så vitt jag
förstår, i regel eller alltid skulle bli hänvisad till att handlägga de allra
viktigaste ärendena själv. Och detta, menar jag, skulle vara en fördel,
en verklig vinst, som man inte skall släppa ifrån sig. Men man bör genom
att ställa kvalificerade krafter till landskamrerarens förfogande bereda
honom möjlighet till hjälp med det enklare arbetet.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Friherre Fleming: Herr greve och talman! Jag får bekänna,

att jag, då denna sak diskuterats i utskottet, aldrig förstått de synpunkter,
som herr Hult här egentligen lade vikten på. Han utvecklade
den stora risken av att befria landskamrerarne från detta ansvar. Ja,
men de äro ju inte befriade därifrån enligt förslaget, utan skola ha
ansvaret kvar.

Vidare lade herr Hult stor vikt vid att icke olika åsikter skulle
få göra sig gällande om hur författningen skall tolkas i en viss skattefråga.
Ja, det är mycket möjligt, att två personer inom en länsstyrelse
kunna ha olika uppfattning i en sådan fråga, men det kan också hända,
att en landskamrerare i ett län har en helt annan uppfattning än landskamreraren
i ett annat län, och då blir den önskade likformigheten
lika litet vunnen.

Jag skulle också vilja säga, att det kanske inte ens är säkert, att

Onsdagen den 3 maj e. m.

123 Nr 29.

Ang. kronoombud
hos
prövningsnämndcrna

m. m.

(Forts.)

Herr Hult: Herr talman! Förlåt, bara ett enda ord till!

Jag ber få erinra i anledning av baron Flemings yttrande, att det
visserligen är alldeles riktigt, att landskamrerarne i olika län kunna ha olika
åsikter, när det gäller att tolka författningarna. Men det är därför vi
ha överinstanserna, dit man vänder sig för att uppnå den enhetlighet
i tolkningen av gällande författningar, som är så eftersträvansvärd.
Jag tror alltså, att den gjorda invändningen icke är så vägande.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr Hult påpekade i sitt förra
anförande, att det skulle bli två olika föredragande, landskamreraren
och biträdande kronoombudet, och att det därigenom kunde bli olika
beslut i likartade skattefrågor.

Jag vill dock erinra om att det är prövningsnämnden som skall
fatta beslut, således en och samma prövningsnämnd, fastän det är två
olika föredragande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nu ifrågavarande betänkande hemställt samt vidare på
bifall till samma hemställan med den ändring, som förordats i den av herr
Johansson i Kälkebo vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande
nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nei;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den av herr Johansson i Kälkebo vid betänkandet avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda :

landskamreraren alltid är hemma utan att det kanske är en länsbokhållare,
som sköter landskamrerarens plats. Då kommer man också till
det resultatet, att det inte blir landskamrerarens uppfattning, som kommer
till uttryck vid ärendenas behandling.

Jag tror, att de anförda farhågorna äro fullkomligt överdrivna
och yrkar bifall till utskottets förslag.

Ja — 58;
Nej — 34.

Jfr 29. 124

Onsdagen den 3 maj e. m.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1923 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets memorial nr 31, angående
användande av riksbankens vinst för år 1921, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på hemställan av herr
talmannen att med behandlingen av det återstående ärendet på föredragningslistan
skulle anstå till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11,40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 5 maj.

125 Jfr 28.

Fredagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne april och den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 65, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst;

bankoutskottets utlåtande nr 34, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
angående sättet för likviderande av förfallen skuld å statslån till
östra centralbanans järnvägsaktiebolag;

andra lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckt motion
med förslag till lag om vissa inskränkningar i avseende å tiden för arbetets
förläggning i bagerier och konditorier;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förkortning
av tiden för vissa arrenden; och

nr 37, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande visst tillägg till förordningen angående kontroll vid införsel till
riket av köttvaror och djurfett m. m.; samt

första tillfälliga utskottets utlåtande nr 15, i anledning av väckt
motion angående omarbetning i visst syfte av författningar rörande folkundervisningen.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela kammaren, att vid det plenum, som inträffar
om tisdag den 9 dennes kl. 3 e. m., komma gemensamma omröstningar
att äga rum.

126

Fredagen den 5 maj.

Föredrogos men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 55—64, sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande (nr 1) nr 6, bevillningsutskottets betänkande nr 33,
bankoutskottets utlåtanden nr 32 och 33, första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 12—14 samt kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 9 och 10.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 165, av friherre Fleming, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 248 angående vissa lönefrågor vid armén och marinen
m. m.; samt

nr 166, av herr Berglund, i samma ämne.

Herr Wohlin väckte en motion, nr 167, i anledning av Kung!.
Maj:ts förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,11 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nordiska Bokindustri A.-B., Stockholm 1922.