RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1922:24
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1922. Första kammaren. Nr 24.
Onsdagen den 5 april e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.
1* öredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning'' av
väckt motion med förslag till lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 131, vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Sävström
in. fl. hemställt, att riksdagen måtte för sin del godkänna framlagt förslag
till lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl
hemställt, att riksdagen i anledning av ifrågavarande motion måtte för
sin del antaga 1: o) lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud;
2: o) lag om ändrad lydelse av 2 § 1: o) i lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj: ts regeringsrätt, båda så lydande, som utlåtandet
visade.
I fråga om motiveringen till 7 § i utskottets förslag till lag om folkomröstning
angående rusdrycksförbud hade reservation anmälts av herrar
K. G. TV estman och B. I. Bindley.
Vidkommande utskottets hemställan hade envar av herrar Pers,
Lindqvist i Halmstad, Jacob Larsson, Sandegård, Bdw. Larson och af
Ekenstam avgivit reservation.
Herr Pers hade av vissa i den utav honom avgivna reservationen
anförda skäl ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning
av ifrågavarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla,
att Kungl. Maj: t täcktes låta överse och, där så erfordrades,
omarbeta det av utskottets majoritet nu uppgjorda förslaget till lag om
folkomröstning angående rusdrycksförbud samt därefter för 1923 års
riksdag framlägga ett i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda
lagförslag utarbetat förslag till lag med bestämmelser om anordnandet
under år 1923 av sådan folkomröstning.
Herr Lindqvist i Halmstad hade yrkat, att utskottet, i enlighet med
Första kammarens ‘protokoll 1922. Nr 24. 1
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbttd.
Jfr 24. 2
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomrösttiingslag
ang.
rnsdrycksfUrbild.
(Forts.)
motionärernas hemställan, bort föreslå, att omröstningen måtte äga rum
först år 1923.
Herr Jacob Larsson hade ansett, att utskottets utlåtande från och
med första stycket å sid. 6 med kantrubrik ”Bör folkomröstning anställas
i förbudsfrågan ?” bort hava den lydelse, reservationen utvisade, och att
utskottet bort hemställa, att riksdagen ville i anledning av den i ämnet
väckta motionen besluta att i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att
Kungl. Maj: t måtte, så snart ske kunde för riksdagen framlägga förslag
till lag om sådan allmän folkomröstning angående rusdrycksförbud, som
omförmäldes i § 49 regeringsformen samt §§ 1 och 38 riksdagsordningen.
Herr Sandegård hade, på sätt hans reservation utvisade, i fråga om
motiveringen anfört, att han
dels, så vitt anginge spörsmålet, huruvida folkomröstning borde anställas
i förbudsfrågan, godkände utskottets utlåtande i denna del,
dels vidkommande frågeställningen samt beträffande frågan om anordnande
av objektiv upplysning ansåge, att utskottets uttalanden i dessa
delar bort hava viss ändrad lydelse,
dels ock i fråga om motiveringen i övrigt instämde med herr Jacob
Larsson, i vad denne uti sin reservation under rubrikerna ”Tid för omröstningen”,
”Skrivelseförslag angående folkomröstning” och ”Uppdelning
av rösterna” anfört.
Vad angick utskottets hemställan hade herr Sandegård i likhet med
herr Jacob Larsson ansett, att utskottet bort föreslå, att riksdagen ville
i anledning av den i ämnet väckta motionen besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj: t måtte, så snart ske kunde, för
riksdagen framlägga förslag till lag om sådan allmän folkomröstning
angående rusdrycksförbud, som omförmäldes i § 49 regeringsformen
samt §§ 1 och 38 riksdagsordningen.
Herr Edw. Larson hade av angivna orsaker ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av motionen nr 131 i andra kammaren
måtte för sin del antaga lagar uti ifrågavarande ämnen, så lydande
som hans reservation utvisade.
Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade
Herr Hederstierna: I avseende å föredragningen av första
lagutskottets utlåtande nr 11 hemställes,
att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att utskottets
två lagförslag föredragas vart för sig, det första, där så erfordras, paragrafvis
med ingress och rubrik sist;
att sedan båda lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
föredrages;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres;
att för den händelse det med 1: o betecknade lagförslaget kommer att
Onsdagen den 5 april e. m.
3 Kr 24.
i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid
ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar, som blivit med eller
utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar; samt
att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckningen
av paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
I enlighet härmed föredrogs nu
Utskottets förslag till lag om folkomröstning angående rusdrycksförbud.
1 §■
Denna paragraf lydde sålunda:
Under år 1922 skall genom sådan allmän folkomröstning, som i § 49
mom. 2 regeringsformen omförmäles, folkets mening inhämtas angående
införandet av fullständigt rusdrycksförbud.
Den, som önskar, att en lag om fullständigt rusdrycksförbud i riket
måtte antagas, röstar därvid ja; den, som icke önskar detta, röstar nej.
Med fullständigt rusdrycksförbud förstås i denna lag förbud mot
att framställa, innehava, införa eller överlåta spritdrycker, vin, Öl, pilsnerdricka,
som innehåller mer än 2 1/4 viktprocent alkohol, eller annan
dryck eller vara med högre alkoholhalt, än nu är sagt, med mindre det
äger rum för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt eller industriellt
ändamål.
Herr Hederstierna: Som jag tillhör den majoritet inom utskottet,
som framlagt detta förslag, må det tillåtas mig att öppna debatten.
Jag skall bliva så kort som det är möjligt, icke minst därför
att jag befarar, att mitt exempel i detta avseende icke kommer att följas
i fortsättningen. Jag skall emellertid be att få redogöra något för de
synpunkter, som hava legat till grund för mitt deltagande i framläggandet
av detta förslag.
Jag har själv, alltsedan folkomröstningsinstitutet fördes på tal i
riksdagen och allt intill slutet, röstat emot folkomröstningsinstitutets införande
i vår författning. Jag har gjort det därför, att jag ansett det
vara ett bihang till vår författning, som är ägnat att lösrycka författningens
grundvalar i visst avseende. Folkomröstningsinstitutet har den
olägenheten, att det lockar dom, som deltaga däri, till att tro, att resultatet
av omröstningen är avgörande, och att det givetvis skall bliva så,
som denna folkomröstning giver vid handen. Därjämte kan det locka
riksdagen till att anse, att den icke har det ansvar, som den faktiskt
fortfarande har. Den nuvarande folkomröstningen är uteslutande konsultativ.
Den giver en viss ledning för huru folk tänker i en viss fråga,
men ansvaret för hur det sedermera skall bliva ligger allt fortfarande på
riksdagen. Riksdagen representerar allt fortfarande det svenska folket,
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
Ifr 24. 4
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rnsdryck sf anbud.
(Forts.)
och riksdagen är ensam den, som bär ansvaret för vad som beslutes. Det
står i grundlagen, att folkomröstning skall kunna beslutas, när ett ärende
befinnes vara av den särskilda vikt och beskaffenhet, att man anser, att
en folkomröstning om det ärendet bör vidtagas. Jag förstår mycket val,
att det finnes personer, som anse, att den fråga, som nu föreligger till
avgörande, icke bär den särskilda vikt och beskaffenhet, att man bo,
rösta om den. Den åsikten har jag icke kunnat omfatta. Vi veta säkerligen
alla, att folkomröstningsinstitutet har blivit infört i vår grundlag
just för att man skulle få anställa en folkomröstning angående förbud
eller icke förbud. Jag har då ansett det vara lojalt från min sida att
böja mig för denna statsmakternas åsikt. Det är en fullkomlig konsekvens
av den åsikt, som kommit till synes genom institutets införande i
grundlagen, jag har således i enlighet med denna åsikt, som statsmakterna
omfattat, ansett, att det är i sin ordning, att man går till omröstning
i förbudsfrågan. Jag måste dock ännu en gång inskärpa, att
denna omröstning är konsultativ. När man ute i landet redan driver den
åsikten, att här gäller det att avgöra, huruvida förbud skall införas eller
icke, så för man folket bakom ljuset. Det är icke så. Här är uteslutande
en konsultativ omröstning, en omröstning som i visst avseende skall
komma att hava sin stora betydelse. Det bör dock än en gång påpekas,
att det uteslutande är riksdagen, som sedermera skall fatta beslut i
frågan.
Vad skall nu bliva föremål för omröstning? Det är ju klart, att
man kan hysa olika meningar om vad man skall rösta om. Det finnes
en reservation vid detta betänkande, där man framkastar tanken pa att
det skulle uppställas olika förbuds frågor till omröstning. Man skulle
säga: vill svenska folket hava ett förbud, som innefattar allting, eller vill
det hava ett förbud, som innefattar något mindre och som således medgiver
vissa alkoholdrycker, dill en början vill jag emot den asikten säga,
att folkomröstningen naturligtvis bör göras så enkel som möjligt. Det
bör bliva klart för hela det svenska folket, vad det är man skall rösta
om, och folkomröstningsfrågan skall således vara så klart framlagd,
att folket verkligen förstår, vad det röstar om. När det vidare sedan gäller,
huru mycket som skall bliva förbjudet, bar jag även i detta avseende
lojalt böjt mig för förbudsvännerna. De hava velat, att omröstningen
skall innefatta förbud1 på allting, som kan rubriceras under alkohol. Det
liar inom utskottet höjts röster för att man skulle undantaga t. ex. pilsnerdricka,
funnits några ledamöter, som ansett, att man skulle undantaga vin
för kyrkligt bruk, och det har även funnits sådana, som velat undantaga
innehav av sprit. För min del har jag dock ansett, att när nu
nykterhetsvännerna, som drivit fram denna folkomröstning, vilja hava
förbudet så allmänt, att det omfattar allting, de skola få sin vilja^fram
beträffande frågeställningen. De skola icke kunna få komma efteråt och
säga: detta är icke, som vi ville hava det; vi ville hava förbudet vidsträcktare.
Folkomröstningen bör därför få omfatta allt, vad de vilja
hava under förbudet. Denna fråga tror jag icke kommer att vålla mycken
tvist inom riksdagen.
Onsdagen den 5 april e. in.
5 Nr 24.
Men jag går nu in på en annan fråga om vilken motsatsen gäller, Polkomrös:-och diet är frågan om, vilket år omröstningen skall företagas. I stort ''"usdrycksförsett
gäller det väl, om omröstningen skall företagas i år eller nästa år. &uj.
Jag vet visserligen, att det finnes ledamöter även i denna kammare, som (Forts.)
anse, att det skulle vara lämpligt att vidtaga en utredning, som skulle
kunna bliva så lång, att man icke kunde vara säker på att vara färdig till
omröstning nästa år, och som alltså skulle vilja hava omröstningen uppskjuten
en längre tid. Detta kan jag icke vara med om. Jag har i likhet
med utskottets majoritet ansett, att man borde verkställa omröstning
i år. Anledningen varför jag velat det har naturligtvis varit den,
att det synes mig vara lämpligt, att svenska folket så fort som möjligt
slipper ifrån all den agitation, som säkerligen kommer att följa och
kommer att fortfara ända tills omröstningen har ägt rum. Vi skola icke
inbilla oss, att vi kunna slippa ifrån denna agitation, utan såväl förbudsvännerna
som antiförbudsvännerna komma att driva sina åsikter. Förbudsvännerna
komma att framhålla de olyckliga följderna av alkoholen,
och motståndarna skola framhålla de enligt deras åsikter olyckliga följderna
av ett spritförbud. Vi hava i detta land under de senare åren varit
så besvärade, om jag så får uttrycka mig, av agitation, att jag tror det
vore synnerligen lyckligt, om någon gång det svenska folket kunde få
leva i lugn. Det lugnet kommer dock ej, efter vad jag kan förstå, förrän
denna omröstning har ägt rum.
Ser jag nu på, vad man anfört som skäl för att uppskjuta omröstningen
till år 1923, skall jag för min del närmast söka de skälen i
en reservation av en ledamot av denna kammare, vilken anfört som skäl
för sin önskan om uppskov, att det icke blir så lätt att finna de bästa
reglerna för omröstningen, att lagen nog kan behöva justeras, samt att
dessutom regeringen vore närmast till att utreda frågan och se till, att
omröstningen anordnas på ett så lyckligt sätt som möjligt. Detta, som
anförts av denna ledamot, är, så vitt jag kan se, icke åtföljt av något
bevis. Han har bara utslungat dessa påståenden, att det förslag, som är
framlagt och utarbetat inom utskottet, icke är klart och icke så bra, som
önskligt vore. Men han har icke kunnat peka på någon enda punkt och
säga: det här är galet och icke så, som det bör vara. Vi hava inom utskottet
verkställt denna utarbetning av lagen, och oaktat vi naturligtvis
hava fått ligga i ganska ordentligt för att få fram den, vill jag ändock
säga, att så svårt har det i alla fall icke varit. Vi hava kunnat följa
lagen om val till riksdagen och således haft fördel av att det redan
finnes en lag utarbetad för tillämpning på ett liknande område. Därvid1
har tillika vunnits den fördelen, att de valmyndigheter, som vi få anlita
här, äro samma myndigheter, som skött valen till andra kammaren, och
de äro således vana vid att tillämpa detta förfarande. Jag har mycket
svårt för att förstå — åtminstone måste jag kräva bevis därför •—■ att
utskottets förslag är i något avseende oriktigt, eller att de myndigheter,
som skola förrätta omröstningen, skulle på något sätt behöva ytterligare
vägledning. Innan något bevis i det fallet är förelagt, kan jag icke
godtaga de skälen för att uppskjuta omröstningen till 1923.
Jfr 2*. 6
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröst- Det har vidare sagts i denna reservation, att det borde vidtagas
t,tingslag ang. en ytterligare utredning angående kostnaderna. Nu vill jag förutskicka
rus rbyuCdlsf°r detta, att skulle detta utskottets förslag gå igenom, skriva vi ju och säga,
(Forts.) att vi taga för givet och utgå ifrån att regeringen omedelbart kommer
att framlägga en proposition med begäran om anvisning till täckande
av de utgifter, som för omröstningen krävas. Inom utskottet hava vi
inhämtat uppgift om vad tryckande av sedlar och kuvert och allt sådant
skulle kosta, och det stannade vid eu siffra av 35,000 kronor. Sedermera
har jag hört, att man sagt, att denna siffra är en försvinnande
del av alla kostnaderna. Det skulle bliva så förfärligt dyrt att trycka
kungörelserna. Kungörelserna i tidningarna skulle bli så förfärligt dyrbara,
att man därför skulle hesitera och försöka bringa ned kostnaderna.
Jag har icke på den korta tid, som stått mig till buds, sedan jag fått
höra detta, kunnat skaffa mig upplysning från alla län om kostnaderna
för kungörelserna om riksdagsmannavalen i höstas. Det är tidningskostnaderna
framför allt, som i det avseendet spela någon roll. Jag har
anlitat riksräkenskapsverket och bett det giva mig stickprov från olika
län. Jag har då fått uppgift om följande kostnadsbelopp: i Uppsala
län 1,043 kronor 32 öre, i Kristianstads län 1,482 kronor 75 öre, i Älvsborgs
län 1,698 kronor 30 öre samt i Västernorrlands län 4,618 kronor
65 öi-e. Jag har vidare själv skaffat mig uppgifter från tre håll, enligt
vilka kostnaderna för kungörelser i tidningarna utgjort: i Hallands län
2,214 kronor 43 öre, i Stockholms stad 2,390 kronor 80 öre samt i Jämtlands
län 613 kronor 40 öre. Summan av kostnaderna i nämnda sex
län jämte Stockholms stad uppgår sålunda till 14,061 kronor 65 öre. En
privat uppgift till mig talade om den alldeles fantastiska siffran av en
halv miljon kronor. Det är alldeles uppenbart, att fantasien bär fått
spela en avsevärt stor roll. Att det skulle bliva några kostnader, som äro
att räkna med, kan väl icke bliva tal om. Därjämte vill jag säga, att
om kostnaderna också skulle bliva vida större än beräkningen givit vid
handen, så kunde det icke avskräcka mig, ty icke får svenska folket till
följd av ett bristfälligt kungörande sväva i okunnighet om vad omröstningen
gäller.
Det har också anförts, att det skulle vara olämpligt att i år sammanföra
de kommunala valen och folkomröstningen. Jag har även svårt
att förstå den invändningen. Jag tycker tvärtom, att det vore mycket
lämpligt att bestämma, att de kommunala valen och denna folkomröstning
skola äga rum i år. Det blir i alla fall skilda saker. De kommunala
valen äro en sak för sig och försiggå först. Sedan kommer förbudsomröstningen
som en sak för sig. Ett sådant arrangemang hade den
stora fördelen med sig, att 1923 skulle bliva ett viloår för svenska folket.
Det har vidare anförts, att det skulle vara lämpligt att under halvt -annat år få driva en objektiv upplysningsverksamhet. Så vitt jag förstår
och vågar antaga, vill jag se den man, som här kan driva en sådän
objektiv upplysningsverksamhet, att ej från motsidan påstås, att han
färglägger. Båda parterna se saken så bestämt från sin synpunkt och
komma säkerligen aldrig att erkänna, att det finns något, som heter
Onsdagen den 5 april e. ni.
Nr 24.
objektiv upplysningsverksamhet i den bär frågan. Vill man ha exempel
på försök i den vägen, må man gå till nykterhetskommitténs betänkande,
där man tydligen strävat efter att vara objektiv.
Slutligen har anförts, att det här förslaget från utskottets sida
skulle vara ett hastverk. Detta vågar jag också bestrida. Vi hava försökt
att göra så gott vi kunnat, och jag vidhåller mitt påstående, att
jag icke kan medgiva, att det är något hastverk, förrän det föreligger
bevis, att så är förhållandet.
Det är således uteslutande ur den synpunkten, att man i vårt land
i möjligaste mån skulle kunna slippa ifrån den ivriga och heta agitation,
som i den här frågan kommer att fortsätta, tills folkomröstning ägt rum,
som jag för min del har påyrkat, att man skulle få omröstningen redan
i höst. Det är väl den ena frågan, om vilken striden kommer att stå
här i kväll: skall omröstningen äga rum i år eller 1923?
Den andra tvistefrågan gäller det särskiljande av mäns och kvinnors
röster, som enligt första lagutskottets förslag skulle äga rum. Jag skall
genast förutskicka den anmärkningen, att när det från de håll, där
man icke vill hava ett sådant särskiljande, påstås, att detta skulle innebära
tillerkännande av mindre värde åt kvinnornas röster, så är det naturligtvis
icke förhållandet. Förhållandet är tvärtom det, att det, som
har största betydelsen i en sådan här omröstning, är att få klart för
sig, huruvida man kan hava förhoppning, att om man inför förbud,
detta förbud verkligen komme att upprätthållas. Det är ju klart, att
någon farhåga för att kvinnorna icke skola upprätthålla förbudet lär
icke finnas. Frågan är därför uteslutande: finns det tillräcklig majoritet
av män, en majoritet så stor, att man kan hoppas på att det icke blir
brott emot den förbudslag, som man vill införa? Jag skall nämna, att
första gången min uppmärksamhet fästes på denna sida av saken —
som jag förr icke vidare tänkt på —• var då nuvarande statsministern
talade i frågan om folkomröstningens införande i andra kammaren i
fjol vår. Herr Branting sade då följande: ”Men jag vill tillägga i det
sambandet -—• och det har ju något sammanhang med just vad som här
så mycket berörts, nämligen frågan om förbudet — jag vill tillägga, att
då bör det vara, såsom herr Edens ord folio i en passus i hans anförande,
en undersökning på rama allvaret av folkmeningen i förbudsfrågan.
Och då måste jag säga, att en sådan undersökning på rama
allvaret i förbudsfrågan den skall inte väja för att t. ex. taga reda på en
för bedömandet av den verkliga folkstämningen och av möjligheten att
uppehålla ett förbud så avgörande faktor, som huruvida en eventuell
majoritet för förbudet består till mycket övervägande del av kvinnor
eller av män. Jag hoppas, att vi inte skola komma någonsin dithän,
att vi sätta könen mot varandra i en sådan fråga. Men vill man ha reda
på, hur det verkliga läget är, så bör man också ställa så till, att man får
veta i detta avseende, hurudan ställningen är i en så ingripande fråga,
som det här gäller. Detta i förbigående. Men jag har ansett det vara
lämpligt att säga detta redan nu. Ty det är klart, att, om detta nu beslutas,
så blir det nästa års riksdags uppgift att söka formulera en sam
-
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksf urbild.
(Forts, i
>r 21. S
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycks förbud.
(Forts.)
lande formel, hur dessa frågor skola ställas. Och då kan det bliva delade
meningar och kommer helt säkert att bli delade meningar om hur
man skall få fram den riktigaste och verkligt sanningsenliga undersökningen
av hur folkmeningen djupast inne tänker i dessa saker.”
Således, för ett år sedan pekade den nuvarande statsministern på
att man vid omröstningen skulle undersöka, huru många kvinnoröster
och huru många röster från män, som avgåvos vid omröstningen, och
så vitt jag förstår, är detta en alldeles riktig tanke. Faran med ett förbud
är naturligtvis den, att det kan locka till ett kringgående av lagen,
till ett brott mot lagen, och det kan, att döma efter de minnen vi ha
från kristiden, alstra en laglöshet, som i första rummet går ut över förbudet,
men sedan även sträcker sig in på andra lagar. Det må vara tilllätet
för en gammal domare och den som numera i första hand är ansvarig
för ordningens upprätthållande i landets första stad, att han
fäster ovanligt stor vikt vid att man icke inför ett sådant förbud, som
icke kan upprätthållas, och det är därför nödvändigt, att man får klart
för sig, huru många män vilja vara med om förbudet och huru många
icke vilja det.
Nu har det även framställts den önskan, att man skulle göra andra
skillnader. Man skulle t. ex. skilja mellan olika åldrar, mellan dem, som
vore över 35 år, och dem, som vore under 35 år. Jag vill erkänna, att
det ur statistisk synpunkt kunde vara av stort intresse. Jag antager
för övrigt, att de förbuds vänner, som vilja ha denna skillnad på åldrar,
tänkt sig, att de yngre, de som vore under 35 år, skulle mera goutera
ett förbud än de äldre, men även om det skulle bli en mycket stor majoritet
bland dem, som vore över 35 år, mot förbudet, så synes det mig, att
det borde göra en kommande riksdag betänksam att införa ett sådant
förbud. Det går icke an att bara skilja åldrarna åt, utan man får lov
att se till att man icke lämnar ur räkningen dem, som äro över 35 år,
ty så som jag ser saken, kan det ha sin stora betydelse, hur de ställa
sig till förbudet. Därjämte vill jag säga, att särskiljande av olika åldrar
naturligtvis gör hela omröstningssystemet svårare. Dessa omröstningsförrättare
ha icke så lätt att sköta en sådan här omröstning, och jag tror,
att det blir mycket nog ändå. Väl trör jag, att det kan anförtros dem
att stämpla på röstsedeln ett M eller ett K, allteftersom det är man eller
kvinna som röstar, men att de därjämte skulle stämpla på den röstandes
ålder, befarar jag skulle vålla ganska mycket trassel.
Därjämte har man tänkt sig, att man skulle kunna få fram ur omröstningen,
vilka yrken som röstat för eller emot. Men att möjliggöra
en åtskillnad på den punkten skulle göra saken mycket krångligare. Dessutom
vill jag erinra, att man utan vidare får ganska klart reda på folkomröstningens
resultat i de olika distrikten, och då kan man ju lätt draga
slutsatser: i det distrikt äro industriarbetarna i majoritet, och där röstade
man så, i ett annat distrikt är lantbefolkningen i majoritet, och där
röstade man så, i det länet röstade man så, och i den landsändan röstade
man så. Jag tror därför icke, att det behöves vidare skillnad mellan
olika röstande, än vad som är föreslaget angående särskiljande mellan
Onsdagen den G april e. m.
9 Nr 24.
män och kvinnor. Ja, <let blir väl den andra frågan, varom striden Folkomrösikomnier
att stå, huruvida man skall göra skillnad mellan könen. "rusdrycks för
Härmed tror jag mig nu hava vidrört de spörsmål, som komma buj.
under debatt, och hur jag ställer mig till dem. Såsom herrarna hört, (Forts.)
har jag försökt ställa mig lojalt till förbudsvännernas begäran att få
omröstningen verkställd på visst sätt, och min enda önskan har varit
att få omröstningen till stånd så fort som möjligt för att slippa alltför
mycken agitation, samt att få fram ett resultat av omröstningen, som
verkligen blir vägledande för riksdagen. Det är dessa synpunkter, som
för mig varit avgörande i denna fråga, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den föredragna paragrafen.
Herr Larsson, Jacob: Herr talman! I likhet med utskottets
ärade vice ordförande skall även jag tillåta mig att till den nu föredragna
1 § knyta några betraktelser över frågan i dess helhet. Jag kan
därvid icke undertrycka ett beklagande av det i viss mån ovisa nit, som
drivit nykterhetsgruppen och motionärerna att redan vid denna riksdag
vilja forcera fram ett krav på anställande av förbudsomröstning. Det
har icke i motionen anförts något enda plausibelt skäl, varför man skulle
gå så brådstörtat till väga med denna förbudsomröstning. Det säges
visserligen i motionen, att man förvissat sig om, att en proposition från
regeringen icke var att vänta vid denna riksdag, och därför har man
ansett det påkallat att hos riksdagen anhålla om initiativ i frågan. Det
hade tvivelsutan varit på sin plats, att motionärerna, då de anfört detta
skäl, också upplyst om, av vilken anledning man icke kunde vid denna
riksdag vänta en proposition från regeringen. Jag har skaffat mig upplysning
om dessa skäl. Det meddelades den delegation från nykterhetsgruppen,
som uppvaktade vederbörande departementschef, att nykterhetskommitténs
betänkande med därvid fogat förslag var utremitterat till
myndigheterna, för att dessa skulle avgiva sina yttranden däröver, och
att så snart yttrandena inkommit och ärendet förelåge i sådant skick,
att frågan kunde upptagas till prövning, regeringen oförtövat skulle upptaga
denna sak till behandling, men att det var tydligt, att detta icke
kunde medhinnas till denna riksdag. Det förefaller mig, som om de
skäl, som anförts från departementschefens sida, äro så förnuftiga och
så riktiga, att nykterhetsgruppen bort betänka sig mer än en gång, innan
den lade fram denna motion.
I motsats till utskottet har jag ansett, att en folkomröstning i förbudsfrågan
icke bör komma till stånd i år. Först och främst därför att
det icke finnes någon anledning att anordna denna vidlyftiga apparat
tidigare, än motionärerna själva begärt — jag vill nu ingalunda binda
mig vid att omröstningen nödvändigt bör ske 1923. Men jag har också
andra skäl. Grundlagen anger tydligt den rådgivande folkomröstningens
statsrättsliga plats. Det heter, att folkomröstning kan beslutas i
ärenden utav den vikt och den betydenhet, att folkmeningen anses böra
inhämtas före avgörandet. Därmed är också alldeles bestämt angivet,
att folkomröstningen är att anse såsom ett led i ärendets förberedande
Jfr 24. 10
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröst- behandling. Men då är det alldeles uppenbart, att innan en fråga uppmngslag
ans- ställes till besvarande genom folkomröstning, en utredning först måste
rus s or~ föreligga, så att icke någon tvekan finnes om vad man bestämmer sig
(Forts.) för genom att vid omröstningen lägga sitt ja eller nej. Utskottet har
också insett detta delvis, men icke fullständigt. Utskottet har i sitt
förslag till 1 § i lagen angivit, vad som enligt denna lag menas med
totalt rusdrycksförbud, men det är icke nog, att man vet, vad som menas
med ett totalt rusdrycksförbud, ty för att taga ställning till förbudsfrågan
måste man också på något sätt kunna överblicka de konsekvenser,
som röstgivningen i ena eller andra riktningen medför. Jag vill blott
peka på en enda sida av saken. Huru många av vårt lands medborgare
ha den allra ringaste aning om vilka medel nykterhetskommittén ansett
det vara nödvändigt att tillgripa för att kunna upprätthålla rusdrycksförbudet?
Se på det kapitel, som handlar om ansvarsbestämmelserna i
nykterhetskommitténs förslag till lag om alkoholvaror, där, som påföljd
för överträdelse av lagen, i nästan var och varannan paragraf är föreslaget
frihetsstraff, icke blott fängelsestraff utan även straffarbete intill
ett år, och det i en sådan omfattning, att inför den allmänna meningen ett
överträdande av förbudslagen skulle komma att sidoställas med ganska
grova förbrytelser efter allmänna strafflagen, exempelvis grova misshandelsbrott,
bedrägeri, åtskilliga fall av förfalskning och andra! Jag
undrar, om det icke är nödvändigt, att en upplysningsverksamhet, för
att bibringa allmänheten kännedom om vad man uttalar sig för genom
att lägga sin röst för ett totalt förbud, bör föregå omröstningen.
Nu är nykterhetskommitténs betänkande utremitterat till myndigheterna,
och det är alldeles uppenbart, att de yttranden över förslaget,
som från myndigheterna inkomma, skola innebära ett rikhaltigt material
just för en sådan upplysningsverksamhet. Därför är det enligt min
mening icke riktigt att ställa till med en folkomröstning, förrän saken
föreligger fullt förberedd. Nu mena motionärerna och i likhet med
dem utskottets majoritet, att striden ju hela tiden stått för eller mot
totalförbud. Ja, men då utgår man ifrån att här endast finnas två
kategorier av medborgare, den ena, som vill ha totalförbud till varje
pris, och den andra, som inte vill höra talas om förbud under några
förhållanden. Men man har glömt, att mellan dessa båda ytterlighetsståndpunkter
har man säkerligen att finna den allra största delen av
Sveriges folk. Det är många, som icke ha befattat sig med att taga
en bestämd position i denna fråga. Men det är dock på detta stora
mellanskikt, som det i första rummet beror, om ett förbud skall kunna
upprätthållas eller icke. Detta är den ena punkten, i vilken jag skiljer
mig från utskottsmaj or defens uppfattning. Jag anser det icke vara tillrådligt
att anställa folkomröstning i förbudsfrågan innevarande år, och
det skulle jag också kunna tillägga, att vad som skett på den senaste
tiden här i landet, den agitation, som här föregått, visar, synes det
mig, allra bäst, att det vore mest välbetänkt, att låta denna rörelse,
jag skulle vilja kalla den pingströrelse i förbudsfrågans tecken, som
för närvarande grassera!'', hinna lägga sig litet, innan man företager denna
Onsdagen den 5 april e. in.
11 Nr 21.
omröstning. Den agitation, som ägt rum på kvinnohåll, är ytterligare
ett bevis på detta, ty kvinnornas offentliga uppträdande i frågan om
ett särskiljande av männens och kvinnornas röster visar, att bland
kvinnorna råder en fullständig missuppfattning om den konsultativa
omröstningens karaktär och uppgift; och det är icke underligt, ty motionärerna
själva hava visat en högst betänklig brist på insikt i den konsultativa
folkomröstningens karaktär.
Motionärerna säga, att vad man med en folkomröstning vill ha
konstaterat är, huruvida det finnes en majoritet för totalt rusdrycksförbud
och i så fall hur stor denna majoritet är. Det är nog att lägga
upp problemet alldeles för enkelt. Mot denna uppfattning skall jag tilllåta
mig åberopa ett par uttalanden av nykterhetskommittén, som borde
föra till helt andra slutsatser. Nykterhetskommittén säger bland annat:
”för ställningstagande till totalförbudet är det givetvis nödvändigt, att
frågan om möjligheten att effektivt upprätthålla ett rusdrycks förbud
blir så allsidigt belyst som möjligt”; och vidare: ”möjligheten att i
praktiken förverkliga en förbudslag är beroende på flera faktorer”;
samt ytterligare: ”problemet om förbudets upprätthållande är även av
folkpsykologisk natur”. Tyvärr har nykterhetskommittén icke själv
vågat draga konsekvenserna av dessa sina uttalanden, och motionärerna
ännu mindre. Motionärerna anse det tillräckligt, att folkomröstningen
skall giva ett facit av ett enkelt räkneexempel. Jag skulle däremot kunna
invända, att motionärerna vilja ha frågans belysning ensidig i stället
för allsidig. Vidare vilja motionärerna taga hänsyn till endast en faktor,
den nummeriska, och icke till flera faktorer, som nykterhetskommittén
anser vara nödvändigt, och för det tredje hava motionärerna alldeles
tappat bort den folkpsykologiska faktorn. Den sistnämnda faktorn är
väl den allra viktigaste, och det är väl, tror jag, den, som är avgörande
för frågan, huruvida ett totalförbud verkligen uppbäres av det allmänna
rättsmedvetandet.
Vad vi kalla det allmänna rättsmedvetandet är verkligen en folkpsykologisk
faktor av största betydelse. För att kunna få ett rätt grepp
på denna faktor, skulle jag vilja uppställa fyra krav på folkomröstningen.
Först och främst måste man ha klart för sig, huru rösterna
ställa sig relativt till summan av de avgivna rösterna och relativt till
summan av samtliga röstberättigade inom omröstningsdistriktet; för
det andra huru rösterna fördela sig inom omröstningsområden av olika
samhällstyper; för det tredje huru rösterna fördela sig mellan könen;
samt för det fjärde huru rösterna fördela sig mellan äldre och yngre
åldersgrupper. I de två första avseendena vinnes upplysning genom
den statistiska bearbetningen av omröstningsmaterialet, i synnerhet sedan
utskottet vidtagit den välbetänkta åtgärden att föreskriva, att i omröstningsprotokollet
skall antecknas hela antalet inom distriktet röstberättigade
personer. Vad angår särskiljandet mellan män och kvinnor och
efter skilda åldersgrupper, måste det införas särskilda bestämmelser i
omröstningslagen.
Beträffande skillnaden mellan män och kvinnor har utskottet iakt -
Folkomröstningslag
au g.
rusdryck sförbud.
(Forts, i
>''r 24. 12
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstning
slag ang.
msdrycksförbud.
(Forts.)
tagit detta. Det är ju, såvitt jag förstår, om den frågan största striden
kommer att stå. Jag instämmer med utskottets ärade vice ordförande
i vad han sagt i denna del av frågan, men jag kan icke underlåta att
vidröra ett moment i den offentliga diskussionen på denna punkt, som
utskottets vice ordförande förbigick. Det har både av motionärerna
och i den förbudsvänliga pressen samt även från kvinnohåll framförts
det argumentet, att det skulle vara ett brott mot demokratismens principer,
odemokratiskt, att göra en skillnad mellan männens och kvinnornas
röster. Jag tillåter mig verkligen påstå, att detta argument vittnar
om, att man på det hela taget icke gjort klart för sig, vad demokratismens
verkliga principer innebära. Det går icke an att sätta likhetstecken
mellan demokrati och majoritetsdiktatur. Demokratien måste
erkänna, att det finnes vissa gränser för majoritetens maktutövning
mot en minoritets bestämda vilja, och med denna fråga äro vi nu inne
på just ett av de allra ömtåligaste områden, när det gäller att införa
en lag, som på det allra djupaste ingriper i den enskildes rätt och frihet
att efter eget omdöme ordna sina personliga förhållanden. Skall verkligen
ett sådant ingrepp kunna ske, måste det också på det mest otvetydiga
sätt vara ådagalagt, att ett sådant ingrepp uppbäres av ett allmänt
rättsmedvetande. Detta krav är icke uppfyllt därmed, att en viss
kvalificerad majoritet uttalar sig för ett förbud. Man kan icke säga,
att det allmänna rättsmedvetandet uppbär förbudstanken, om minoriteten
är tillräckligt stark att kunna äventyra lagens upprätthållande.
Hela talet om att detta skulle vara ett odemokratiskt krav är grundfalsk!
Däremot vågar jag påstå, att det är fullkomligt antidemokratiskt att
vilja anordna förbudsomröstningen så, att den icke lämnar den allsidiga
belysning av frågan, som även nykterhetskommittén anser vara nödvändig.
Jag har i min reservation hemställt, att riksdagen skulle med anledning
av motionen hos Kung! Maj: t anhålla att så fort ske kan få
sig förelagt ett förslag till lag om folkomröstning i förbudsfrågan —
jag har därmed icke velat såsom en annan reservant binda Kung! Maj: t
vid att ovillkorligen till 1923 års riksdag framlägga detta förslag. Och
jag anser, att den väg, som jag i min motion anvisat, är den, som allra
bäst överensstämmer med hittills nästan undantagslöst vedertagen riksdagspraxis.
Detta är ett ärende, som redan ligger under Kung! Maj: ts
prövning. Det är utremitterat till myndigheterna för deras yttranden,
och i sådana fall brukar riksdagen icke föregripa den prövning, som
Kung! Maj: t i grundlagsenlig ordning kommer att ägna frågan, men
det skulle man göra genom att nu bifalla utskottets förslag. Man kan
mot mig invända, att i sådana fall brukar riksdagen icke alls skriva
till Kung! Maj: t, men jag har ett bestämt skäl, varför jag i detta fall
förordar en skrivelse, och det är därför, att jag anser det vara alldeles
nödvändigt, att riksdagen tar ståndpunkt till den viktiga frågan om ett
särskiljande av rösterna mellan män och kvinnor, och jag anser också,
att det är nödvändigt, att det undersökes, huruvida verkligen oöverkomliga
praktiska svårigheter möta mot att göra ett särskiljande mellan
Onsdagen den 5 april e. in.
13 Nr 2«.
olika åldersgrupper. Utskottets ärade vice ordförande menade, att ett
sådant särskiljande kunde ha ett statistiskt intresse. Jag menar tvärtom,
att det har ett högst realt intresse, ty för bedömandet av möjligheten
av ett fortsatt upprätthållande av ett totalförbud betyder verkligen de
yngre åldersklassernas ställning till förbudsfrågan något helt annat än
de högre åldersklassernas. Det är på de yngre åldersklasserna som ansvaret
egentligen kommer att falla för att förbudet i fortsättningen
skall kunna upprätthållas. Jag har förslagsvis framkastat, att man
kunde dela upp de röstande i två klasser: under och över 35 år. Naturligtvis
kan man tänka sig en annan åldersgräns, och denna fråga bör
ju komma under utredning. Jag tror, att det även för förbudssaken
skulle vara allra nyttigast, om man såge tiden an, så att den folkomröstning,
som vi veta måste komma förr eller senare må kunna företagas
vid en tidpunkt, då det först och främst hunnit att spridas allmännare
upplysning om de konsekvenser ett totalförbud skulle föra med sig, och
vidare den upphetsning som för närvarande råder i sinnena hunnit
lägga sig.
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka, att kammaren med
avslag å utskottets hemställan måtte godkänna det förslag, som innefattas
i den av mig avgivna reservationen.
Herr N o r 1 i n g : Herr greve och talman ! När man genomläser
det föreliggande utskottsbetänkande!, får man utan vidare det intrycket,
att hela frågan om anordnandet av en konsultativ förbudsomröstning
ännu befinner sig i ett ganska outrett läge. Åtminstone har jag fått detta
intryck, och jag kommer därför att rösta inte för utskottets förslag
utan för en skrivelse till Kungl. Maj: t i överensstämmelse med vad som
har föreslagits av tvenne reservanter inom utskottet.
Nästan på varje sida i utskottsbetänkandet kan man finna det bestyrkt,
att ytterligare övervägande är önskvärt, innan riksdagen medger,
att den stora omröstningsapparaten sättes i funktion. Om vi stanna
vid § 8 i lagförslaget, sådant det nu föreligger utredigerat av utskottet,
så stöta vi strax på en bland de stora tvistefrågorna. Formellt gäller
det, huruvida man skall blanda alla röster i en hög eller bestämma sig
för en anordning, som gör det möjligt att utröna, hur kvinnorna röstat
och hur männen röstat. I realiteten gäller det naturligtvis mycket annat.
Det har bedrivits ganska mycken agitation just i denna detaljfråga, och
som vanligt, när det agiteras med användande av färdigberedda klichéer,
har man dels förenklat problemet över hövan, dels fäst större avseende
vid relativt oviktiga biomständigheter än vid själva huvudsaken. Djupast
sett gäller tvisten på denna punkt naturligtvis frågan om arten och
omfattningen av den upplysning man vill vinna genom en omröstning.
För dem, som endast begära besked om, hur många bland de röstberättigade
som äro förbudsvänner, och hur många som icke äro det, för
dem är det alldeles tillräckligt att få omröstningsresultatet serverat i
form av ett par klumpsiffror. För dem återigen, som önska en något
mer detaljerad kartläggning av opinionsläget, ställer sig saken något an
-
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycks förbud.
(Forts.)
Nr 24. 14
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstn
ing slag ang
ntsdrycksförbud.
(Forts.)
norlunda. Jag tillåter mig säga, att jag för min del finner det naturligt,
■att dessa senare begära en uppdelning av rösterna. Jag vill också tilllägga,
att jag finner den starka förbittring, som mobiliserats gent emot
detta anspråk, ganska häpnadsväckande. Personligen anser jag mig inte
behöva den vägledning, som en uppdelning av rösterna medger, ty jag hör
till dem, som principiellt anse, att om samhället finner en viss lagstiftning
önskvärd, så kan och bör samhället icke låta bestämma sig av mer
eller mindre sentimentala hänsyn till dem, som förmodas komma att bryta
mot lagen. Om emellertid andra anse sig behöva den ifrågavarande
vägledningen, så finner jag ingen anledning att vägra dem en sådan favör,
och jag kan inte föreställa mig, att någondera bland de olika meningsriktningarna
i själva huvudfrågan kan realiter ha något att vinna på, att
vissa delar av sanningen undandöljas.
Mot en uppdelning av rösterna, på sätt utskottet förordat, har man
bland annat andragit, att detta skulle vara en med demokratiens principer
oförenlig åtgärd, och att det skulle innebära en skymf mot kvinnorna.
Denna verkligt monumentala argumentering möter oss även, om
ock i något beslöjade och försiktigt avvägda ordalag, hos den bland reservanterna,
som på det yttersta i dessa dagar haft den obetalbara förmånen
att på underliga vägar tillåtas närma sig berömmelsens stjärnor. Att
kvinnorna skulle ha någon anledning att känna sig sårade, därest det blir
uppenbart, att det bland männen finnes flere lagbrytare i disponibilitet
än bland kvinnorna, förefaller mig vara en synnerligen djärv hypotes,
och vad demokratiens principer beträffar kan jag inte finna, att de ha
det ringaste med denna sak att skaffa.
För att göra uppdelningen av rösterna riktigt avskyvärd och anstötlig
har man myntat ett bekvämt slagord om ”vågning av rösterna”. Det
där låter ju ganska bestickande, och man kan förstå, att demokratiskt
betonade anständighetshänsyn här och där resa sig i protest mot sådana
hemska planer. Ser man litet närmare på det där slagordet, måste man
emellertid komma till den övertygelsen, att det obetingat tillhör de deprecierade
valutornas kategori. Det har en anspråksfull valör, men det representerar
ett mycket minimalt sanningsvärde. Saken är ju den, att det
inte alls kan vara fråga om någon värdesättning av rösterna vid själva
omröstningstillfället. Först när omröstningsresultatet en gång föreligger
klart, anmäler sig för riksdagens ledamöter plikten att taga under omprövning,
i vilken mån de önska ta hänsyn till det utslag folkmeningen
givit. Nu invänder man, att det naturligtvis är vid detta tillfälle, som
”vägningen av rösterna” skall äga rum. Mycket riktigt! Varje ansvarsmedveten
riksdagsledamot, som över huvud anSer, att hänsyn till folkmeningen
bör tagas i en sådan fråga som förbudsfrågan, måste då gå
in i sin kammare och väga rösterna. Det kan aldrig undvikas, vare sig
man nu bestämmer sig för uppdelning eller ej, men det bör vara en tröst
att veta, att säkerligen en hel mängd olikartade vågar komma till användning.
Ingenting hindrar mig, ifall jag'' den gången tillhör riksdagen, ifrån
att värdesätta kvinnornas röster högre än männens, och herr Larson i
Lerdala har precis samma frihet. Nu finnes det en och annan filur, som
Onsdagen den 0 april e. m.
15 Kr 24.
spekulerat ut, att om alla rösterna läggas i en hög, så skall det åtminstone
bli mycket svårt för dem, som ämna undervärdera kvinnorösterna, att
göra några bestämda påståenden. Det är knepigt utfundera^ men jag är
övertygad om, att de, som eventuellt drabbas av en på det sättet konstruerad
svårighet, nog finna en eller annan utväg att klara sig ur den. Om
jag själv tillhörde dem, som önska undervärdera kvinnorösterna, skulle
jag finna det rent av idealiskt, ifall jag finge röra mig med idel hypoteser
i stället för att nödgas ta hänsyn till klara och påvisbara fakta.
Jag är alltså beredd att ansluta mig till utskottets förslag i vad det
gäller röstuppdelningen. Men jag kan inte blunda för, att även denna
detaljfråga är på ett otillfredsställande sätt utredd. Och jag tycker, att
ett grundligare övervägande är att tillråda särskilt med hänsyn därtill,
att herr Jacob Larssons reservation aktualiserat frågan om jämväl andra
uppdelningsgrunder än dem man hittills i allmänhet räknat med.
Går jag vidare i betänkandet finner jag en hel rad andra skäl, som
tala inte blott för uppskov till 1923, utan ännu mera för det ytterligare
övervägande av hela frågan, som möjliggöres, därest riksdagen i dag beslutar
en skrivelse till Kungl. Maj: t. Vi ha exempelvis tvisteämnet om
frågeställningen. Utskottet hävdar, att man inte bör fråga om någonting
annat än förbud eller icke förbud, medan en bland reservanterna finner
det önskvärt att välja en frågeställning, som lämnar friare utrymme
för diverse åsiktsschatteringar. Jag är böjd att i den frågan följa utskottets
linje, ty dels blir det nog ganska svårt att övervinna de tekniska
vanskligheter, som erbjuda sig vid en omröstning, där frågeställningen
komplicerats på det sätt herr Jacob Larsson ifrågasatt, och dels kan
man ju utgå ifrån, att samtliga andra sätt att lagstifta i alkoholfrågan
mycket väl rymmas inom alternativet ”icke förbud”.
En omständighet, som alldeles särskilt synes mig tala för uppskov,
är, att det råder delade meningar om den objektiva upplysningens erforderlighet.
Denna detaljfråga har faktiskt inte erhållit den utredning,
som kan anses önskvärd, men den är så viktig, att man inte bör smyga
sig förbi den. Utskottet anser sig helt enkelt kunna slå fast, att ”en
dylik upplysningsverksamhet i regeln icke är av behovet påkallad, då frågan
är om en omröstning av rent rådgivande karaktär”. Det är ju
möjligt, att utskottet först efter mycket grundliga överväganden kommit
fram till denna sin uppfattning, men därav förmärkes i varje fall ingenting
i betänkandet. Egentligen är det endast tvenne skäl, som anföras
såsom stöd för utskottets mening på denna punkt, och det kunde räcka,
ifall skälen hade någon beviskraft. Men det ena av dem är intet skäl
alls, utan bara en förtröstan till kungl. nykterhetskommitténs auktoritet,
och det andra kan närmast karakteriseras som en missuppfattning. Utskottet
säger, att ”varje partiskhet i den officiella belysningen av frågan
kan verka förryckande på omröstningsresultatet”. Det har utskottet alldeles
rätt i, men det är ju inte heller någon, som begärt en praktisk belysning;
tvärt om är det fråga om en objektiv upplysning, och det är
någonting helt annat.
Jag förstår mycket väl, att man kan finna denna objektiva upplys -
Folkomröstningslag
ang.
rit sd rycks förbud.
(Forts.)
>r 24. 16
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
ning obehövlig, när man endast tänker på hur grundligt genomdebatterad
förbudsfrågan är. Det finnes säkerligen inga nya argument att andraga
vare sig för eller emot förbudet; allt, som kan sägas, är redan sagt, och
åsiktsbildningen i frågan bör vara klar. Ser man litet närmare efter,
skall man dock måhända medgiva, att det visst inte är så alldeles helt
med den saken. Det finns ingen fråga av socialpolitisk innebörd, där den
allmänna meningen har en så känslobetonad karaktär, som just förbudsfrågan.
På båda ytterlighetskanterna finnes det en mängd människor,
för vilka det hela har blivit en trosangelägenhet. Man vill helt
enkelt inte vara med om att objektivt väga skälen för och emot. Somliga
tro fullt och fast, att deras egen personliga frihet är det enda värde, som
ett modernt samhälle har att taga vara på, andra tro, att det tusenåriga
rikets nyckel heter rusdrycksförbud. Det finns också många, som svära
på diverse magistrars ord utan att för egen del tänka sig in i problemet.
Det är möjligt, att man skjuter bort sitt krut till ingen nytta, ifall man
börjar bedriva objektiv upplysning bland dessa kategorier av fanatici
och auktoritetstroende, men det är ju också tänkbart, att åtskilliga bland
dem kunna vara tillgängliga för ett nyktert och realitetsbundet resonemang,
ifall de bara komma inom hörhåll. I så fall kunde man ju alltid
vunnit, att den folkmening, som skall återspegla sig i omröstningsresuitatet,
fått ett solidare och mera tillförlitligt underlag''. I alla händelser kan
det vara skäl att allvarligt undersöka, huruvida det är mödan värt att
göra ett försök.
Till sist måste jag ägna ett par ord åt ytterligare en ganska viktig
detaljfråga. Utskottet har inte alldeles förbisett, att en förbudsomröstning
kommer att kosta pengar. Men hur pass stor summa, som är erforderlig,
får man intet besked om. Det meddelas endast, att valsedlarna
och valkuverten torde betinga en kostnad av cirka 35,000 kronor och i
§ 32 specificeras en del kostnader, som komma att drabba kommunerna.
Däremot får man inte veta, vem som skall betala omröstningskungörelsernas
publicering i tidningarna, formulären till de likformiga protokollen
och en del annat. Redan detta, att kostnadsfrågan inte behörigen
beaktats, talar för att Kungl. Maj: t bör få titta på frågan, innan avgörandet
träffas.
Egentligen finnes det väl knappast mer än en enda sak, som anses
tala emot ett uppskov, nämligen fruktan för en över åratal utsträckt
hetsagitation. En del herrar här i riksdagen frukta för att man kommer
att bombardera dem med resolutioner och petitioner i det oändliga, därest
de inte i dag göra slag i saken. Detta är ju dock inte ett skäl, som kan
tillåtas vara avgörande. För övrigt är det väl sannolikt, att resolutionsfabrikörerna
unna sig en tids vila, därest frågan ställes i viss mån på
framtiden genom en skrivelse till Kungl. Maj: t, men även om agitationen
under de närmast följande åren skulle utveckla all den frodighet
somliga frukta och andra hoppas, bör man väl kunna bära den saken
med jämnmod.
Jag kan, herr talman, inte obetingat ansluta mig till vare sig herr
Jacob Larssons eller herr Sandegårds reservationer. Båda ha i motive
-
Onsdagen den 5 april e. in.
17 Nr 24.
ringen ett och annat, som jag inte kan underskriva. Jag nödgas därför
inskränka mig till att yrka bifall till det yrkande, om vilket båda de nämnda
reservanterna förenat sig.
Herr Larson, Edward: Herr greve och talman, mina herrar!
Vid utskottets behandling av föreliggande fråga har jag icke kunnat biträda
utskottets förslag beträffande särskiljande av mäns och kvinnors
röster, och jag har därför till betänkandet fogat en reservation rörande
denna detalj. Det är denna detalj vilken egentligen är den stora stötestenen
eller den stora stridsfrågan i detta betänkande. Det har ju ■—-det må uppriktigt sägas — försökts med olika vägar för att påvisa, att
ett särskiljande egentligen endast skulle vara till fördel för den fråga, som
den konsultativa omröstningen skulle avse att lösa. Ja, det kan ju vara,
att en del personer kunna resonera på det viset, men jag för min del
kan icke dela den åsikten. Jag anser nämligen, att då statsmakterna en
gång beslutat att höra folkviljan genom en konsultativ omröstning i förbudsfrågan,
så bör någon åtskillnad mellan mäns och kvinnors röster
icke ifrågakomma. Det har ju varit en lång och svår strid, innan kvinnorna
blevo likställda med männen i politiskt hänseende, och jag anser
det därför vara en orättvisa, på samma gång det skapar prejudikat, om
man nu första gången omröstningsinstitutet kommer till användning genast
skiljer på mäns och kvinnors röster. Det är ju ändå så, att kvinnorna
äro fullt lika mycket som männen beroende av det beslut, som
blir en följd av omröstningen och även de få följaktligen bära konsekvenserna
av detsamma; då så är förhållandet bör deras opinionsyttring
komma till sin fulla rätt och jämnställas med männen. Man anstränger
sig som sagt på alla håll, och har gjort det även i dag, för att bortförklara,
att det skulle ligga någon undervärdering i särskiljandet av mäns
och kvinnors röster. Ja, varför skall man då göra denna särskillning,
om det ej finnes någon verklig mening i den? Att blott och bart för statistikens
skull besluta ett särskiljande av mäns och kvinnors röster, kan väl
icke gärna vara meningen. I synnerhet efter en sådan allmännelig protest
häremot som framkommit från kvinnornas sida inom hela landet.
Man kan ju säga, att en röstfördelning ej innebär en undervärdering av
kvinnornas röster, men om jag går med på detta, måste jag ändra satsen
och säga, att det blir en övervärdering av männens röster. Ja, man skulle
även kunna uttrycka detsamma så, att rösterna skola vägas mot varandra.
Det är ju i själva verket en och samma sak, så vitt jag förstår. Även
utskottet säger att rösternas uppdelning icke innebär ett undervärderande
av kvinnornas röster men att det är av statistiskt intresse. Jag tror
också att detta är utskottets mening, men som jag förut sagt skulle det
icke finnas något annat skäl för uppdelning av rösterna, då förstår jag
verkligen icke, varför en röstfördelning skall äga rum, och anser det
orätt att framhärda i yrkande härpå. Men hur framträder folkviljan,
om man på detta sätt skall räkna och väga rösterna? Det blir kanske,
som det sagts förut i dag i riksdagen, en minoritet, som bestämmer, i
stället för en majoritet. Det kan ju uppstå alla möjliga situationer, då
Första kammarens protokoll 1922. Nr 24. 2
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
Ifr 24. 18
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
den ena gruppen skall få sitt röstetal vägt och reducerat i förhållande
till den andras. Och hur blir det då med demokratien? Demokratien
innebär väl ändå, så vitt jag förstår, att alla skola vara lika inför lagen.
Vem skall för övrigt bli domare över denna vågning av röster? Jag tror,
att det kommer att bli sådana orimligheter, så att jag kan sannerligen
ej förstå, hur det skall sluta, om man skall följa detta förslag, som på
senare tiden framkommit.
Det var en ärad talare här för en liten stund sedan, som sade, att demokratien
måste erkänna, att det finnes vissa gränser, som majoriteten icke
får överskrida. Ja, men var gå dessa gränser, eller vem skall bestämma
dem? Och hur skall det bli vid avgörandet av för landet viktiga frågor,
om sådana saker skola tagas i betraktande. För min del kan jag ej
förstå annat, än att det skall bli en fullkomlig oreda. Det finnes ju
ingenting, som sätter sin rätta prägel på det hela, utan det blir en allas
strid mot alla. Man står verkligen en smula spörjande inför alla de uppslag
och inför de exempel, som anförts till stöd för det berättigade uti
ett särskiljande av rösterna vid den förestående konsultativa omröstningen.
Den ena orimligheten är ju värre än den andra. Man kan
komma vart som helst med de argument, som framförts i fråga om
värdet av rösternas åtskiljande. Jag får verkligen säga, att skall det
vara demokrati, så har jag rysligt svårt att förstå det. I stället förefaller
det mig, som om detta särskiljande bryter ned all demokrati. Jag
ser denna fråga icke som en förbudsfråga utan såsom en principiell och
en konstitutionell fråga, och därför har jag för min del icke tänkt uppehålla
mig vid det eventuella förbud, som man tänkt skulle bli en följd
av omröstningen, utan det är, som jag förut sagt, rättvisan i saken, rätten,
som kvinnan en gång fått sig tilldelad, det är den rätten, min reservation
avser att slå vakt om. Och jag tror det är lyckligt för samhället,
om ett åtskiljande av könen icke kommer till stånd.
Då emellertid utskottet i sin motivering framfört vissa synpunkter
angående förbudets verkningar, skall jag också be att få säga några ord
därom. Väl kan det med fog sägas, att det är männen, som i första hand
bli de, som komma att bryta mot ett eventuellt förbud, men å andra
sidan måste vi väl också erkänna, att det är kvinnorna och hemmen, som
företrädesvis få lida av följderna av rusdryckshanteringen. Då är det
väl icke mer än rätt, att kvinnan också blir i tillfälle att jämställd med
mannen ge sitt votum, när denna fråga skall avgöras.
Beträffande tiden för omröstningen har jag biträtt utskottet. Jag
anser, att då det nu blir tillfälle till omröstning redan i år, så bör man
icke motsätta sig detta. Det har ju under långa tider talats om att en
förbudsomröstning skulle komma till stånd så snart som möjligt, och när
nu denna omröstning erbjudes, så kan jag verkligen icke förstå, varför
man skall begära uppskov, uppskjuta den till ett annat år, kanske med
den påföljden, att det kan bli flera års uppskov — vilket nu är ganska
svårt att säga beträffande en fråga av så väldiga dimensioner som
denna.
Onsdagen den 5 april e. m.
19 Nr 24.
I övriga punkter har jag jämväl biträtt utskottsförslaget, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till 1 §.
Herr S andegård: Herr talman! Då jag har mycket stor respekt
för det kulturella vägröjningsarbete, som utförts av den organiserade
nykterhetsrörelsen i detta land, har jag också försökt att taga den
föreliggande motionen på största allvar. Den synes mig vara ett konsekvent
fullföljande av en taktik, på vars riktighet och lämplighet det
övervägande antalet förbudsvänner i landet icke torde tvivla. Hur det i
detta fall kan vara ställt med en del av motionärerna, är jag däremot
icke viss om, och varför icke en liknande motion framburits i denna
kammare, vet jag icke heller. Här bo ju, om jag icke är oriktigt underrättad,
åtminstone tre eller fyra av denna rörelses generaler. Nu är det
väl så med nykterhetsrörelsen som med en del andra stora folkrörelser.
När rörelsen vuxit sig så stark, att man menar sig kunna övergå från
ord till handling, då framträda svårigheterna, öppnar sig en avgrund av
svårigheter, verkligheten visar sig motspänstigare än man anat att den
kunde vara. Människorna i täten se detta och uppskatta svårigheterna,
men massan där bakom ser dem icke. Den ser bara fanan, som bäres
i täten, och vad som står på fanan. Och massan skjuter på, ivrigare och
hetare ju längre från täten och verkligheten den befinner sig.
Man må nu ha vilken uppfattning som helst om ett totalt rusdryeksförbuds
möjlighet och önskvärdhet här i landet, för den, som lidelsefritt
och fördomsfritt söker bedöma läget och väga mot varandra de faktorer,
som måste komma i betraktande, torde väl åtminstone den saken vara
klar, att ännu är det lång, lång väg till målet. Naturligtvis tro icke
ens förbudsrörelsens ledande män något annat. Det är då verkligen svårt
att inse det önskvärda och lämpliga i att forcera fram en omröstning
just ”nu, omedelbart och i ett sammanhang”. Jag förstår icke, att det
egentligen kan finnas något annat reellt skäl, än att man så fort och
smärtfritt som möjligt vill komma ifrån något, som man betraktar som
ett oundvikligt och nödvändigt ont, ett besvär, som man i själ och hjärta
finner så innerligen lönlöst. Utskottet har bönhört motionärerna till
och med över hövan. Utskottet vill ha saken undanstökad redan i år.
Utskottets huvudsakliga skäl härför synas vara följande: ”några nya
skäl för eller mot förbudet kunna svårligen förebringas, och ytterligare
erfarenhet av beskaffenhet att ändra uppfattningen rörande förbudet
torde under den närmaste tiden icke vara att vänta från länder, där förbudet
redan införts”. Ja, det är väl fråga ändå, om icke riktigheten av
detta uttalande kan sättas i fråga. Något vore väl ändå att hämta t. ex.
från våra grannländer i väster och öster, om man bidade något år, för
att icke tala om lämpligheten att avvakta en smula ytterligare erfarenheter
rörande verkningarna av vårt eget restriktionssystem, som väl rättvisligen
borde kunna göra anspråk på att få visa vad det duger till
och vad det icke duger till, även sedan krigs- och kristidsåren hunnit
lägga sig till litet djupare ro. Jag tycker det kan vara klokast att lämna
öppet för Kungl. Maj:t att överväga, när omständigheterna kunna medge
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
]Nr 24. 20
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
en omröstnings anställande. Jag tycker detta yrkande är lojalt mot
syftet med motionärernas hemställan, som ■väl får anses innebära, att
det här skall göras icke bara fort utan också väl. Man har naturligtvis
ingen anledning ifrågasätta, att icke utskottsmajoriteten önskar detsamma,
men nog har åtminstone jag för min del svårt att finna, att fort
och väl här kunna förenas.
Vad frågeställningen beträffar, delar jag utskottets uppfattning, att
de starkare skälen tala för en enkel sådan. Det gäller ju här endast
att utröna folkmeningen angående just den lösning av nykterhetsfrågan,
som en stor folkrörelse finner vara den enda och riktiga.
Den punkt, där meningarna, icke inom utskottet, men utanför utskottet
och riksdagen, tyckas bryta sig skarpast, gäller tanken att räkna
männens och kvinnornas röster var för sig. Jag får säga, att jag tycker,
att de, som intalat kvinnorna, att här vore planlagt ett attentat mot deras
nyförvärvade fulla medborgarrätt, ha gjort dem något, som väl med
skäl skulle kunna kallas en björntjänst. Jag vågar icke påstå, att detta
tal om avsteg från demokratisk uppfattning är demagogi, men nog liknar
det demagogi, och det sådan av det något enkla slaget. Herr Edward
Larson, som denna gång ensam haft modet att företräda inom utskottet
den klara och verkliga demokratien, säger: ”antingen har man för avsikt
att tillerkänna männens röster övervägande inflytande, och då är man
inne på vägar, som synas mig omöjliga beträda. Eller också vill man
bibehålla likställighet, och då är röstuppdelningen fullständigt omotiverad.
Ett tredje gives icke.” Jo, herr Larson, det gives ett tredje och
kanske ett fjärde och femte också. Det kan ju t. ex. hända — jag tror
det redan är påpekat -— att det finnes människor i detta land, som även
här vilja tillmäta kvinnans röst samma värde som mannens, men därför
icke vilja förmena dem, som äro annorlunda sinnade, möjligheten
att vid ett definitivt slutligt ställningstagande till frågan om förbudet
grunda sitt votum, icke på mer eller mindre sannolika gissningar om
i vilken utsträckning män och kvinnor röstat, utan på faktiska och påtagliga
sifferresultat. Att det skulle vara demokratiskt att undanhålla
sina medmänniskor de upplysningar de anse sig behöva för att bilda sig
ett omdöme i en viktig fråga, när man kan få sådana upplysningar eller
medverka till att de givas, är åtminstone mig obekant.
Jag skall icke gå vidare in i diskussion om denna sak, som jag verkligen
tycker är betydligt enklare än diskussionslarmet kunde komma en
att tro och icke alls har sådana dimensioner, som man ävlas att på en
del håll påstå, utan jag skall helt enkelt be att få för egen del förklara,
att de skäl, som för mig varit avgörande, äro dels — det var herr Pers,
som inom utskottet framförde den synpunkten — det enkla faktum,
att kravet på särskiljande över huvud taget framkommit, dels också, att
jag tycker anledning föreligga att från början göra vad man kan för att
förekomma ovederhäftiga och vilseledande svar på en mycket naturlig
fråga, som alldeles säkert skulle giva sig själv, när omröstningsresultatet
en dag föreligger, den frågan nämligen: hur ha männen röstat och hur
ha kvinnorna röstat? Och jag säger som herr Norling: vem förmenar
Onsdagen den 5 april e. in.
21 Nr 24.
herr Edward Larson eller någon annan att sedan värdera kvinnornas
röster till och med högre än männens? Men sedan skulle jag i likhet med
herr Jacob Larsson önska, att differentieringen utsträcktes till att omfatta
även en uppdelning i fråga om åldrarna, en uppdelning, som naturligtvis
är lika odemokratisk som den förra. Är det i alla fall för
mycket begärt, att i en så viktig fråga man kan få göra anspråk på att
få veta, hur särskilt den unga generationen ställer sig till tanken på ett
förbud? Vi, som äro över 40 år eller vid den gränsen — det äro vi ju
i denna kammare — äro naturligtvis mycket klokare än de unga, och
vore det fråga om att värdera omdömesförmågan hos de röstande, innebure
ju en sådan ifrågasatt uppdelning, jag skulle nästan vilja säga, ett
majestätsbrott mot denna kammare, där man ju i regel passerat det
stadium, varom det heter i ”Pojkarne”: ”Med fyrti år på nacken de
streta i besvär tungt i den branta backen, där lyckans tempel är.” Men
det förefaller åtminstone mig tämligen naturligt att man vid övervägande
av de fakta och omständigheter, som kunna ge någon ledning vid
bedömandet av här förevarande lagstiftnings möjlighet och effektivitet,
bör ha klart för sig icke minst hur den generation, som närmast skall
uppbära den, ställer sig till en sådan lagstiftning. Jag delar här fullt ut
den uppfattning, som kommit till synes i herr Jacob Larssons reservation,
med vilken jag för övrigt på åtskilliga punkter överensstämmer
i min reservation. Jag vill endast understryka, att då denna omröstnings
natur och syfte är att ge statsmakterna och riksdagsmännen så
allsidig och fullständig upplysning som möjligt om, ”hur landet ligger”,
det också verkligen, i den mån det är möjligt, bör sörjas för, att upplysningen
blir allsidig och fullständig.
Jag skall nu icke upptaga kammarens tid längre, utan ber endast
att efter denna personliga deklaration, som jag ansett mig skyldig att
avgiva, få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.
Herr Thulin: Herr talman! Jag skall be att få motivera det
avslagsyrkande, som jag nu går att framställa, även med risk att jag
kommer att upprepa några av de synpunkter, som föregående talare
framfört.
Till en början ber jag få erinra om det förhållandet, att nykterhetskommittén
utarbetat ett ”Förslag till lag om alkoholvaror m. m.”, ett
förslag, som avgavs i augusti månad 1920. På senhösten 1920 utremitterades
detta förslag till vederbörande myndigheter, och i nuvarande stund
ha ännu icke svar på dessa remisser inkommit från alla håll. Sedan dessa
remisser blivit fullständigt besvarade, är ju avsikten, att förslaget, såsom
sedvanligt är, skall överarbetas i Kungl. Maj: ts kansli och sedermera
anmälas hos Kungl. Maj: t i vederbörlig ordning. I detta ”Förslag till
lag om alkoholvaror m. m.” ingår folkomröstningsfrågan. Såsom huvudalternativ
föreslog nykterhetskommittén en decisiv omröstning, d. v. s.
gjorde förbudslagens genomförande beroende på om en viss majoritet
bland folket uttalade sig för densamma. Denna väg med en decisiv
folkomröstning torde i nuvarande stund icke mera vara framkomlig,
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 24. 22
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
utan återstår det andra alternativ, som nykterhetskommittén utarbetat,
nämligen alternativet om en konsultativ folkomröstning, som ju har blivit
möjligt att genomföra sedan innevarande års riksdag och Kungl.
Maj: t definitivt genomfört en grundlagsändring. Jämväl i fråga om den
konsultativa folkomröstningen är sålunda nykterhetskommitténs förslag
föremål för myndigheternas yttrande och Kungl. Maj: ts prövning.
Låt oss nu ett ögonblick dröja vid denna punkt. Om en fråga är
föremål för utredning på remissvägen eller hos Kungl. Maj: t, brukar
ju riksdagen i allmänhet aldrig besluta i saken eller skriva till Kungl.
Maj: t i ärendet. De få undantag, som i sådant hänseende finnas, bekräfta
enligt min mening den allmänna regeln. Erfarenheten visar också,
att man icke ofta motionerar i saker, som man vet vara föremål för
utredning, och motionerar man, brukar man nästan undantagslöst få
avslag på motionen. Vad kan då vara anledningen till det egendomliga
läget i denna fråga, där man icke blott motionerar — ty det brukar man
ju ibland göra för att såsom en opinionsyttring understryka ett önskemål,
som ligger en viss meningsriktning om hjärtat — utan där ett
utskott, och icke blott ett tillfälligt utskott, mina herrar, utan ett utskott
av första lagutskottets anseende, stiger fram och tillstyrker förslag till
lag i en fråga, som ligger under en ingalunda slutförd utredning? Vad
kan anledningen vara till att man i en fråga av en för svenska folket
så djupt ingripande betydelse som förbudsfrågan icke avvaktar, såsom
brukligt är, förslag från Kungl. Maj : t, utan föreslår åtgärder, som i
realiteten innebära ett avgörande steg. till denna frågas slutliga avgörande
i den ena eller andra riktningen.
Så vitt jag kan finna, är det väsentligen två grundolika utgångspunkter
för denna utomordentliga brådska. Den ena, från vilken utan
tvivel åtskilliga verkliga nykterhetsvänner utgått, oberättigat efter min
mening, är ett förefintligt misstroende mot Kungl. Maj: ts nuvarande
regerings vilja att åtgöra något i förbudsfrågan. För min del har jag
ingen anledning att hysa något misstroende mot Kungl. Maj: ts nuvarande
regering och alldeles särskilt icke mot den beprövade nykterhetsvän,
som i sin egenskap av finansminister närmast har föredragningen av
denna sak om hand. Visserligen har herr Thorsson fått uppbära åtskilligt
klander för olika nykterhetspolitiska åtgöranden, men jag anser icke,
att denna kritik utgör någon anledning till något slags misstroende mot
honom i denna fråga. Jag betvivlar nämligen icke, att han, så snart
sig göra låter, kommer att lägga fram denna fråga för Kungl. Maj: t
och upptaga förbudsfrågan till avgörande. Sakförhållandet är ju helt
enkelt det, att herr Thorsson icke med bästa vilja i världen under nuvarande
period av frågans utredning kan framlägga förslaget, och den
redogörelse, som lämnades av en föregående talare, nämligen herr Jacob
Larsson, för huru dessa motioner tillkommit, och de upplysningar, som
herr Thorsson därvid lämnade, bestyrka ju endast denna min framställning.
Den andra utgångspunkten för dem, som nu vilja rusa åstad så att
säga, är nog av en liten smula mera blandad beskaffenhet. Från den
Onsdagen den 5 april e. m.
23 Nr 24.
ha utgått både de, som i valrörelsen lovat att vara med om en förbuds- Folkomröstomröstning
och som nu anse det som en slags skyldighet att infria dessa ”^"^lycksförlöften,
och vidare de, som utan att ha givit något löfte anse det lämpligt
att ju förr dess hellre lösa denna fråga, hur sedan utgången än (Forts.)
må bli. En typisk representant för denna sistnämnda åskådning var
ju den förste ärade talaren i kväll. Jag vill häremot säga, att jag är alldeles
för gammal förbudsvän för att stillatigande åse ett dylikt förbund
mellan Herodes och Pilatus. För min del kan jag icke bidraga att lägga
något hyende för dem, som, utan varje intresse för saken i sig, blott och
bart drivas av önskan att få saken ur världen ju förr dess hellre, ty det
är det motivet, som vanligen anföres, för att man snarast möjligt skall
få till stånd en förbudsomröstning. För mig har förbudsfrågan den
stora betydelse, att man icke får avgöra den förhastat och i leda över
förbudsagitationen, utan förbudsfrågan bör som varje annan fråga beredas
möjlighet att bliva utredd på sådant sätt, att den kan få komma till
sin rätt.
Det första motivet för mig att i sakens nuvarande läge rösta för
avslag är, att ärendet nu ligger under utredning, som kommer att föreläggas
riksdagen. Att detta kommer att ske inom rimlig tid, därför
borgar den nuvarande finansministerns uppfattning. Då svenska folket
i flera hundra år lidit under rusdryckernas skadegörelse, kan jag för
min del icke inse, varför det nu plötsligt skulle blivit av trängande behov
påkallat att få lösningen påskyndad i sådan grad, att det redan nedlagda
utredningsarbetet blir så gott som värdelöst. Men blir det nu så,
att en folkomröstning skall anordnas, bör klarhet föreligga i den fråga,
som omröstningen avser, men denna fråga är icke alls klar, enligt mitt
sätt att se. I särskilt två hänseenden, som jag i det följande skall beröra,
råder det oklarhet. En förbudslagstiftning skulle enligt min mening
vara en tom gest, om icke effektiva tillämpningsbestämmelser funnes.
Visserligen har nykterhetskommittén föreslagit vissa sådana, men
de äro enligt min mening icke tillräckliga. Jag har haft anledning att
taga befattning med särskilt denna sak, och jag tror, att en väsentlig
komplettering på mer än ett håll är nödvändig. Det har sagts, att förbudet
är en tiondel lag och nio tiondelar tillämpning. För min del vill
jag gärna se, huru de nio tiondelarna se ut, innan jag går att rösta för
den återstående tiondelen. Allt ståndpunktstagande hänger fullständigt
i luften, om man icke vet vad man röstar för. Det synes mig vara
en billig begäran, att man får veta förbudets innehåll, innan man röstar
för detsamma. Men även förbudets omfattning är av vikt. Lagutskottet
har föreslagit, att omröstningen skall avse drycker, som innehålla mer
än 2 1/4 viktprocent alkohol, men åtskilliga andra yrkanden hava också
under utredningen blivit gjorda. För min del är jag övertygad om, att
det vid en närmare utredning skall visa sig, att gränsen icke bör dragas
så, som lagutskottet tänkt sig, och att det från förbudssynpunkt sett är
oklokt att draga gränsen vid 2 1/4 %. Det kommer i varje fall, såsom
jag ser saken, icke att bidraga till ett snabbare uppnående av förbudet.
Men allt detta är ju föremål för den pågående utredningen. När denna
Sr 24. 24
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröst- utredning blivit slutförd, och Kungl. Maj: t vederbörligen låtit över"rusdrycksför-arbeta
förslaget, är tidpunkten inne att underställa det omröstning gebud.
nom folket. Da vet man, vad man kommer att rösta för, och menings(Forts.
) brytningar kunna då äga rum på saklig grund.
Jag har härmed kommit över till den tredje för mig avgörande
punkten, varom utredning icke föreligger, nämligen den så kallade objektiva
upplysningen. Beträffande denna sak har lagutskottet anfört, att
sådan icke skulle vara erforderlig; det har sagts, att en dylik upplysningsverksamhet
i regel icke vore av behovet påkallad, då frågan rör
sig om en omröstning med rent rådgivande karaktär. Jag vill fråga:
varför skall icke en upplysningsverksamhet vara lika nödvändig, när
omröstningen är rådgivande? Tillmäter man verkligen en dylik omröstning
så ringa värde, att man anser, att det gör detsamma, hur man
röstar? Enligt mitt sätt att se är det synnerligen viktigt, om omröstningen
skall fylla sitt ändamål, att folket sättes i tillfälle att taga del av
omröstningsfrågans^ innehåll. Men för att detta skall kunna ske, måste
man fixera vad fragan gäller. Det är visserligen en principfråga omröstningen
gäller, men det synes mig utomordentligt viktigt, när folkets
mening skall inhämtas, att man får taga ståndpunkt till principens huvudsakliga
innehåll med hänsyn till de viktigaste praktiska konsekvenserna.
Men detta kan icke gärna göras, när inga bestämda uppgifter kunna
lämnas om huru förbudet skall tillämpas, huru de nio tiondelarna av
förbudets innehåll skola se ut. Den objektiva upplysningen kan icke äga
rum, förrän Kungl. Maj: t överarbetat föreliggande förslag och bestämt,
huru förbudslagen närmare skall utformas, och detta är för mig
ett ytterligare skäl att yrka uppskov med saken.
Nu har lagutskottet sagt, att vid den rådgivande omröstningsformen
i än högre grad än vid den beslutande varje partiskhet i den officiella
belysningen av frågan kan verka förryckande på omröstningsresultatet.
Även här synes utskottet, enligt min mening, hava misstagit
sig. Den objektiva upplysningen torde mycket väl kunna göras opartisk.
Det låter mycket väl tänka sig, att man gör en kort sammanfattning
av den tilltänkta förbudslagens innehåll i fråga om de skäl, som
under utredningens gång anförts för och emot. Denna sammanfattning
kan ju underställas granskning av representanter för de båda motsatta
lägren, och många som stå tveksamma och utan objektiv upplysning och
endast hava tillgång till agitationsbroschyrer från den ena eller andra
sidan, skulle i en sådan sammanfattning finna ett dokument, varpå de
kunde grunda sin åsikt. Jag håller före, att ett sådant objektivt hållet
dokument skulle bidraga till att föra diskussionen in på andra vägar och
sundare banor än som i allmänhet vid politiska avgöranden förekomma.
Utskottets ställning till den objektiva upplysningen är för mig ett tredje
skäl att yrka avslag på utskottets förslag.
Min ståndpunkt är sålunda i korthet den, att jag önskar, att folkomröstning
skall anställas, men att förslag därom skall komma från Kungl.
Maj: t, sedan föreliggande förslag till förbudslag blivit vederbörligen
överarbetat och kompletterat. Huruvida det nya förslaget skall komma
Onsdagen den 5 april e. in.
25 Nr 24.
till 1923 eller till 1924 års riksdag, bör ej av riksdagen bestämmas. Huvudsaken
är att det föreliggande förslaget kommer att bliva vederbörligen
överarbetat. Bättre synes mig vara, att omröstningen ej äger rum, än
att den sker på sådant sätt, att ändamålet med densamma förfuskas.
Detta blir enligt min mening fallet, om omröstningen kommer att äga
rum under innevarande år med den knappa tid, som skulle stå till buds
för förberedelser. Med den ståndpunkt, jag intager, synes det naturligaste
vara, att jag skulle yrka bifall till någon av de reservationer, som gå på
upplysningslinjen. Jag kan emellertid icke biträda herr Pers reservation,
enär han vill förlägga omröstningen till år 1923 och jag ej är övertygad
om att förbudsfrågan vid denna tidpunkt föreligger tillräckligt utredd.
Jag anser, att man icke bör binda Kungl. Maj: t vid en viss tidpunkt och
framtvinga ett hastverk i denna viktiga fråga. Icke heller kan jag biträda
någondera av de av herrar Jacob Larsson och Sandegård avgivna
reservationerna, enär de båda synas mig innebära ett bestämt ståndpunktstagande
för uppdelning av rösterna. Denna synnerligen omstridda fråga
synes mig jämväl böra göras till föremål för utredning i lugn och ro i
samband med det övriga utredningsarbetet i förbudsfrågan.
Herr talman, det har alltid gjorts gällande såsom en av tvåkammarsystemets
väsentliga fördelar, att första kammaren skall verka återhållande
och motverka omogna och förhastade beslut. Här är ett tillfälle
för kammaren att förverkliga detta kammarens ändamål. Ty här är det
fråga om att fatta ett förhastat och omoget beslut, enär vederbörlig utredning
icke föreligger. Till skada för saken vill man driva frågan fram
till avgörande. Jag vädjar därför till kammaren att behjärta de synpunkter
jag framlagt.
På grund av vad jag nu anfört skall jag, herr talman, be att få yrka
avslag på 1 § i lagutskottets förevarande förslag.
Fröken Hesselgren: Herr greve och talman, ärade kammarledamöter.
Debatten i den här föreliggande frågan såväl i kammaren
som inom pressen har huvudsakligast kommit att röra sig om särskiljandet
av mäns och kvinnors röster. Kvinnornas känslor inför en sådan
eventualitet ha vältaligt skildrats och debatterats av kammarens ledamöter,
men då jag är den enda kvinnliga ledamoten i denna kammare,
så har jag tänkt, herr greve och talman, att det skulle vara lämpligt,
att också jag här framhölle min åsikt i denna sak. Då jag gör det, är
det emellertid i fullt medvetande av, att jag kommer att upprepa vad
som redan många gånger förut blivit sagt. Det torde i denna stund
icke vara möjligt att saga något i denna sak som icke redan blivit sagt.
Den strid, som uppstått på denna punkt, har, så vitt jag kan se,
alldeles snedvridit hela frågan och gjort den till vad den icke behöver
och icke bör vara, en kvinnofråga. Denna fråga borde väl om någon
vara en gemensam fråga för hela folket, och den borde icke behöva uppdelas
på manliga och kvinnliga linjer. Utskottet har icke heller avsett
detta.
Genom hela utskottets betänkande går som en röd tråd känslan av
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 24. 26
Onsdagen den 5 april e. m,
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
det vanskliga uti ett förbud och jag förstår mycket väl denna känsla.
Man kan hava det allra starkaste nykterhetsintresse och ändå känna sig
tveksam om den vägen är den rätta. Nu har utskottet i känslan av
denna svårighet velat så mycket som möjligt klarlägga förutsättningarna
för ett förbud, och detta har det förmenat sig göra genom att låta
män och kvinnor på olika sätt frambära sina röster. Jag kan medgiva
att det ligger ett intresse uti att se huru män och kvinnor rösta och att
det kan vara vissa fördelar med en sådan anordning, men frågan är, om
de fördelarna överväga de obestridliga nackdelar, som en sådan åtgärd
skulle medföra. Den iver, varmed utskottet i sin framställning påpekat,
att det icke härmed riktat någon udd mot kvinnorna, visar i alla fall,
att de äro fullt medvetna om, att man kan hava olika åsikter i denna
fråga.
Det har i pressen och även i denna kammare sagts många och
hårda ord om den obegripliga kortsyntheten hos de kvinnor, som känna
ett sådant åtgörande som en undervärdering av deras röster, och utskottet
säger uttryckligen ifrån, att de icke menat det på detta sätt. Men huru
vågar utskottet taga på sitt ansvar, hur detta kommer att verka på den
allmänna meningen? ”Bara kvinnor”, är ett uttryck, som har en mycket
suggestiv verkan, och så kommer det att uppfattas utöver landet. Jag är
fullkomligt medveten om, att många kvinnor icke alls känna det på detta
sätt utan anse, att det är lämpligt och praktiskt att göra denna uppdelning.
Inom mitt eget parti äro åsikterna på denna punkt sa pass olika, att vi
icke ansett oss såsom organisation kunna underteckna den gensaga, som
från andra kvinnoföreningar lämnats in till utskottet. Men jag vet,
att ett mycket stort antal frisinnade kvinnor gärna skulle velat vara
med om att underteckna denna skrivelse, och jag vet också, att ofantligt
många kvinnor över hela landet och från olika partier känt denna
anordning som ett slag i ansiktet och som ett underkännande icke av
deras röster men av deras omdömesförmåga. Jag tror icke, att det är
till lycka för vårt land, om kvinnorna nu just vid början av deras medborgerliga
rättigheter av en sådan åtgärd tvingas att känna sig såsom
kvinnor och icke såsom medborgare. Det är möjligt att en sådan sak
kunde komma att draga med sig konsekvenser, som kunna bliva besvärligare
att komma till rätta med än den föreliggande frågan.
Utskottet framhåller också, att denna omröstning bör vara normgivande
för sådana omröstningar i allmänhet och att det därför är av
vikt, huru denna omröstning anordnas. Även ur denna synpunkt kan en
dylik anordning kanske visa sig bli ett för framtiden besvärligt prejudikat.
En uppdelning av rösterna på sådant sätt, som föreslås av herrar
Larsson och Sandegård förefaller mig vara betydligt mycket mera givande
än den av utskottet föreslagna uppdelningen. Det synes mig som
om det vore viktigare att få reda på, huru de unga röstat gent emot
de äldre, men trots att man givetvis därigenom skulle få en klarare överblick
över förutsättningarna,, skjuter utskottet detta förslag åt sidan
som en obetydlig detalj, som är för besvärlig att utföra. Under sådana
förhållanden måste jag fråga mig, om det verkligen kan vara av en så
Onsdagen den 5 april e. m.
27 Nr 24.
överväldigande betydelse att man får reda på vilka olika kategorier som
rösta, om detta verkligen kan uppväga den misstro och bitterhet, som en
sådan anordning faktiskt kommer att väcka i landet.
Vad återigen tiden för omröstningen beträffar anser jag mig där,
trots vad nyligen här blivit sagt, kunna gå med på utskottets förslag
att göra den redan i sommar. Det förefaller mig, som om man redan
bildat sig en ganska bestämd mening om, vad man vill eller icke vill i
denna fråga. Detta framgår icke minst av denna debatt som pågått i
så många timmar utan att någon kunnat övertyga den andre om sin
åsikt. Ett uppskjutande av saken skulle också alldeles givet ytterligare
öka den hets, som för närvarande råder.
Av vad jag nu sagt torde, herr greve och talman, framgå, att jag
i vad den gäller tidpunkten för omröstningen kommer att yrka bifall
till utskottets förslag men att jag i åttonde punkten kommer att rösta
med herr Larson i Lerdala.
Herr Pers: Herr talman! Jag skulle hava ganska mycket att
säga i denna fråga, men då många redan länge och vältaligt yttrat sig
och många andra vänta på att få göra detsamma, så skall jag fatta
mig kort.
Jag är emellertid skyldig mina valmän och även andra en personlig
bekännelse av min ståndpunkt såväl i utskottet som i riksdagen. Redan
vid utskottsarbetets början hade jag skäl att överväga den ståndpunkt,
jag skulle intaga. Det var icke svårt i själva saken, men vid tanken på
att jag med min ståndpunkt skulle komma att skilja mig från en del
av mina vänner sedan årtionden, var det icke med lätt hjärta jag intog
den ståndpunkt, som jag bestämt mig för. Mina farhågor hava också
besannats i mycket hög grad. Jag har icke blott fått resolutioner, som
bära vissa fabriksmärken utan även personliga skrivelser från gamla
vänner, som rört mig, men jag har icke kunnat av dessa rubbas från
vad jag anser rätt och för landet gagneligt. Utskottets vice ordförande
har ägnat min reservation, i vilken jag uttalat en från utskottets majoritet
något avvikande uppfattning, en ganska närgången kritik, och jag
skall därför be att en liten smula få besvara densamma.
Jag har icke velat vara med om att en omröstning skall ske i år
och jag har motiverat detta därmed, att det förslag till lag, som föreligger,
behöver överses av regeringen och närmare granskas, och utskottets
vice ordförande har därvid sagt, att jag framkastat ett påstående,
som saknar bevis. Jag har icke velat gå in i detaljer, men jag hemställer
till var och en av ledamöterna av denna kammare, som något
varit med, med vilken omsikt som lagar i allmänhet antagas här. I
regel vill man låta dem komma från Kungl. Maj: t, och Kungl. Maj: t
låter kunniga och erfarna män både länge och väl syna dessa lagfmrslag
i sömmarna och väga varje skiftning. Lagen framlägges sedan i form
av en kungl. proposition, och riksdagens ledamöter hava tillfälle att
motionera och på varje punkt och i dess helhet få lagen justerad efter
sin uppfattning. Hela denna procedur är borta här; motionsrätten har
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.1
Nr 24. 28
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang
rusdrycksförbud.
(Forts.)
faktiskt betagits riksdagens ledamöter. Lagutskottet har gjort en lag,
■visserligen under träget arbete men i alla fall en lag, som saknar den
filning och den kritik, som lagar i allmänhet undergå. Det är denna
mening, som ligger i mitt yttrande, att lagen behöver överses, och jag
tror icke, att detta kan jävas. Ty huru ofta finner man icke att en sak,
som man skrivit och väl en gång tittat på, sedan när den fått ligga
någon vecka eller någon månad behöver göras annorlunda. Nu är det
också så, att det icke stämmer med mitt lynne att göra en sak i en
hastig vändning, utan man kan behöva tänka över den, innan man sätter
den i gång. Detta är verkligen en så pass viktig sak för hela landet,
att man borde kunna vila på den under ett år.
Mot min begäran om en objektiv upplysningsverksamhet — jag
har antytt, att det kunde ske i en kortfattad skrift — har man också
rest gensagor, och jag förvånar mig över den tvärsäkerhet, med vilken
man satt sig emot denna sak. Väl kan jag förstå, att personer, som
äro likgiltiga för förbudssaken, likgiltiga för denna stora folkrörelse,
kunna säga som så: ja, människorna äro blinda, människorna sätta sig
före en sak och låta sig icke rubbas vare sig hit eller dit. Det förhåller
sig icke så. Det är dock ytterligare en hel del människor både i denna
kammare och landet runt, som icke äro så säkra. Det finnes personer
— jag har själv erfarit det — som icke äro direkt intresserade av nykterhetsfrågan,
men som äro så pass socialt betonade, att de vilja reflektera
över ett förbud, om det visar sig vara utförbart och möjligt. Det
finnes också gamla nykterhetsvänner — och till dem hör jag — som
gärna önska förbud och tro på det men som tveka om det nu är den
rätta tidpunkten och som äro tveksamma, huruvida de olägenheter, som
följa av förbudet, icke äro så stora, att man måste skjuta på saken.
För de människor, som sålunda låta sig påverkas därav, skulle det vara
till nytta, om en kortfattad skrift gåves ut på statens bekostnad, där
en hel del otvivelaktiga upplysningar lämnades. Jag vill säga, att trots
skiljaktigheter, så finnes det dock en hel del sådana otvivelaktiga upplysningar,
om vilkas riktighet båda sidorna äro ense. Det finnes icke
bara siffror utan även andra saker som jag är säker om, att man kan
vara ense om och som man kan släppa ut i proklamationer landet runt
i lämplig tid, innan denna omröstning äger rum.
Ja, det överseende av lagen, som jag påyrkat, kan ju också beröra
icke blott det formella utan även det reella i saken. Jag vill peka på
en sådan sak, som regeringen kunde behöva se på, och det är förbud
mot innehav av rusdrycker av varje slag. Här står på den ena sidan
nykterhetsintresset och intresset för förbudets upprätthållande, och
på den andra sidan står kravet på hemmets skyddande för obehörigt
intrång. Jag föreställer mig, att det blir nödvändigt att
stadga förbud mot innehav av rusdrycker, men jag tror, att
det kan vara nyttigt, om i ett regeringsförslag i motiveringen
klargjordes, att man under ett förbudstillstånd dock måste avhålla sig
från att låta polismakten rannsaka hemmen utan tillräckliga skäl. Jag
föreställer mig, att i den agitation, som kommer att föregå detta, för
-
Onsdagen den 5 april e. in.
29 Nr 24.
budets motståndare komma att utmåla denna husrannsakan i cn sådan
dager, att den avskräcker mången; detta är bara ett av de exempel,
där man behöver hava en överblick över det hela, en motivering för det
hela, som är fylligare än den utskottet nu presterat och även den, som
någon av reservanterna presterat.
Sedan andra kammaren fattat sitt beslut, är det kanske icke så
mycket att göra för denna kammare, men jag vill dock till stöd för min
reservation anföra, att det är ganska underligt, om riksdagen skall fota
ett sådant beslut, såsom nu uppenbarligen sker, dels på förbudets motståndare,
som tro att de uti en hastig vändning skola få förbudet bort
ur den allmänna diskussionen genom att det blir för svag majoritet
eller ingen majoritet alls för förbudet, dels ock på dem, som äro så
säkra på en stark majoritet, att de gå med på att göra förbudsomröstning
i år. Det är en svår fråga och en fråga, som har stora konsekvenser
med sig, huru man än gör, och detta är tillräckligt för mig
för att anse, att man bör skjuta på dem till år 1923 och till den tiden
lämna regeringen rådrum att sätta sig in i saken och överse densamma
och sedan framlägga förslag. Därmed har riksdagen sagt ett bestämt
ord, men man går i alla fall icke med på ett hastverk som det nu ser
ut att bliva. Herr talman, jag ber att få yrka bifall till min reservation.
Herr Leander: Herr vice talman! Redan innan detta betän
kande
trycktes och utdelades, var det bekant, dock utan varje åtgörande
från min sida, att jag ej deltagit i slutbehandlingen av detta
ärende i utskottet. Men då jag i alla fall delvis varit med om behandlingen
av denna fråga och dessutom intresserar mig för den, torde det
ursäktas mig, att jag tager till orda i densamma. Nu har ödet fogat
det så, att jag kommer närmast efter herr Pers, i vars ställe jag satt
i utskottet, när jag där deltog i överläggningen. Men naturligtvis uppträder
jag icke här som suppleant för herr Pers, även om ödet likaledes
fogat det så, att jag, tvärt emot vad jag ursprungligen tänkt, kommer
att yrka bifall till hans reservation. Men annars är det ju icke någon
uppdelning av rösterna här i kammaren eller någon särskillnad, utan
här gäller det desto bättre, att alla äro lika.
Man har nu ofta förebrått förbudsvännerna för att vara svärmiska,
opraktiska fantaster, som icke hålla sig på verklighetens mark. Naturligtvis
finns det även bland dem liksom bland de politiska partierna personer,
som hängiva sig åt vad man kallar dogmtro, men att beskyllningen
i stort sett icke har grund för sig, framgår därav, att nykterhetsvännerna
framfört kravet på en folkomröstning för att genom den
få utrönt, i vad mån förbudet äger stöd i folkmeningen. Hur intresserade
och angelägna förbudsvännerna än äro, att förbudet skall genomföras,
och huru mycket de än tro på välsignelsen därav för nationen,
äro de dock ej så halsstarriga eller opraktiska, att de skulle vilja försöka
sig på att genomföra förbudet, om det visar sig, att de ej ha tillräckligt
stark och stadgad majoritet bakom sig. Skulle mot förmodan
Folkomröstningslag
ang.
rnsdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 24. SO
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
denna majoritet icke vara till finnandes, få de i fortsättningen som
hittills söka på upplysningens och övertygelsens väg bearbeta den allmänna
opinionen.
Den motion vi nu behandla är ju ett uttryck för detta nykterhetsvännernas
krav, och det länder första lagutskottet till heder, att det
ställt sig förstående mot detta krav genom att nu förorda förbudsomröstningen.
I en punkt har ju utskottet på sätt och vis ådagalagt större
iver än motionärerna själva. Motionärerna ha som bekant begärt, att
omröstningen skall äga rum nästa år, men utskottet vill, att den skall
komma till stånd redan under innevarande år. Nog kunna befogade
invändningar göras mot, att omröstningen redan försiggår i år, då landstingsval
och sedan kommunal- och stadsfullmäktigeval skola ske. Man
kan ju befara, att de röstberättigade genom att slag på slag beordras
till rösturnorna skola känna sig ansträngda och på den grund frestas
att bli borta. Men när utskottet icke haft betänkligheter mot att anordna
omröstningen redan i höst, har jag ej för min del ansett, att
nykterhetsvännerna ha skäl att resa hinder däremot. Jag har därför
för min del varit villig och färdig att acceptera utskottets förslag i
denna punkt, om icke den underrättelsen nått oss, att andra kammaren
fattat ett beslut, som jag för min del ej kan gilla utan anser
vara ganska olyckligt, alldenstund kammaren bifallit utskottets förslag
om särskiljande av män och kvinnor vid omröstningen. Emellertid skall
jag giva utskottet erkännande även därför, att det föreslagit att omröstningen
kan äga rum även medels röstsedelförsändelse eller att samma
tillvägagångssätt skall tillämpas som vid andrakammarvalen. Det är ju
en förbättring av motionärernas förslag.
Beträffande frågeställningen har utskottet också framlagt ett förslag,
som är fullt acceptabelt, ty därigenom att de röstande endast ha
att svara ett enkelt ja eller nej, kunna de lätt nog komma underfund
om, hur de böra rösta. Mera invecklat hade det blivit, om såsom herr
Jacob Larsson tänkt sig, de skulle svara på flera frågor. Men sedan
måste jag, från min synpunkt sett, högeligen beklaga, att utskottet föreslagit
ett särskiljande av män och kvinnor, och hur man än resonerar,
kan man ej komma ifrån, att man därigenom brutit mot den demokratiska
princip, för vars förverkligande vänsterpartierna kämpat under
många och långa år. Det måste ju ändå förefalla rätt egendomligt,
att sedan man nu äntligen uppnått likställighet mellan man och kvinna,
är man genast färdig att i viss mån resa en mur mellan dem. Hade
man blott för sex å sju år sedan uppträtt som profet och sagt, att
omedelbart efter det kvinnorna erhållit fulla medborgerliga rättigheter,
skola de, då det gäller för nationen att uttala sig i en viktig fråga,
ställas i en särskild kategori, eller om någon då hade föreslagit något
sådant, skulle han ansetts såsom en förrädare av kvinnornas sak och
blivit nämnd såsom varg i veum. Men tanken rann upp i en persons
hjärna — jag kan tillägga en snillrik persons — och parollen var därmed
given. För mången förekom det för visso som ett medel att förhindra
den förbudslagstiftning, som de tyckas mest av allt frukta. Som
-
Onsdagen den 5 april e. m.
31 Nr 24.
liga förebära andra skäl för särskiljandet, mot vilket de till en början
nog ställde sig betänksamma, ehuru de sedan låtit betänkligheterna fara.
För min del kan jag ej begripa, varför inan just i denna fråga
skall lägga könsskillnaden till grund för en uppdelning. Vida intressantare
hade det då varit att få veta, hur många absolutister som rösta
mot och hur många icke-absolutister som rösta för förbudet. Ty det
är påtagligt, att under de senare årens val till andra kammaren många
motboksinnehavare röstat på förbuds vänliga kandidater. Detta hade som
sagt varit av större intresse att veta än att göra en uppdelning av män
och kvinnor, sedan vi äntligen en gång både i politiskt och kommunalt
hänseende kommit bort från denna skillnad.
En numera avliden statsman höll kort före julen 1913 ett mycket
uppmärksammat föredrag, vari han något talade om de två nationerna,
eller rättare sagt han citerade en engelsk politikers ord därom. Ehuru
denne statsmans hela livsgärning vittnade om, att han sökte ena nationen
och ville fylla igen de klyftor, som skilde de olika samhällsklasserna
åt, vantolkades även dessa hans ord liksom annat vad han yttrade
därhän, att han ville utså söndring och i demagogiskt syfte reta upp
de lägre klasserna mot de högre. Men jag är rädd, att om man börjar
göra en uppdelning av män och kvinnor eller börjar med andra uppdelningar,
såsom det föreslagits från vissa håll, kan man måhända få
anledning att tala om de två nationerna. Jag tror, att man genom
dylika åtgärder kommer att inom vårt folk utså frön till söndring,
som komma att bära rätt olycksdigra skördar både för hemmen och för
samhället. Det är alltså icke blott med hänsyn till förbudsfrågan utan
med tanke på konsekvenserna i allmänhet, jag icke kan annat än varna
för detta särskiljande.
En av andra kammarens mest inflytelserika representanter väckte
i fjol en motion om att man även vid politiska val skulle göra en uppdelning
av män och kvinnor, och i dessa dagar söker han i sin tidning
hävda den uppfattningen, att man vid omröstningen icke blott bör taga
hänsyn till numerären utan även till de röstandes olika ställning till det
spörsmål, som föreligger, varom röstning äger rum. Så vill han, om
man får tro referaten i en del tidningar, vid en omröstning rörande 8-timmarslagen, om en sådan skulle komma till stånd, diskvalificera bönderna
och menar, att deras röster icke därvidlag böra tillmätas samma
röstvärde som t. ex. arbetarnas. Vi borde ändå tänka på konsekvenserna
av det steg, som väl denna kammare liksom medkammaren kommer att
taga genom särskiljandet av män och kvinnor. Har man sagt a, kanske
man sedan nödgas säga b.
Det förnämsta skäl man åberopar för att skilja män och kvinnor
är att man vill se, huru de olika könen ställa sig. Ty, säger man, om
det visar sig, att det finns avgjord majoritet för förbudet bland kvinnorna
men icke bland männen, kan man ej slå till; man kan då befara,
att förbudet ej kan upprätthållas. Men man glömmer kvinnornas inflytande,
som man ju annars så mycket talar om och så mycket prisar.
För att framhäva detta brukar man t. o. m. säga, att vad kvinnan vill
l; olkomröstningslag
ang.
rusdrycksf Urbild.
(Forts.)
Jfr 24. 32
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
det vill Gud. Och därför kan man väl ändå undra, om icke kvinnornas
betydelse med hänsyn till förbudets upprätthållande kan vara lika stor
som männens. Med det sinne för laglydnad, ordning, sedlighet och tukt,
som i högre grad utmärker henne än mannen, har hon alltid ansetts
som en bättre fostrarinna för vårt unga släkte än männen, och därför
måste man även, när det gäller nationens fostran, tillmäta henne en
avgörande betydelse.
Jag träffade för litet sedan en person, som tycktes fullt och fast
tro, att man ville denna uppdelning, därför att man önskade tillmäta
kvinnornas röster större betydelse och värde än männens. Han menade,
att t. ex. två kvinnoröster skulle betyda lika mycket som tre mäns. Jag
kunde då icke undgå att tänka: o, du heliga enfald! Nu ha emellertid
herrar Norling och Sandegård slagit på den strängen och menat, att
när de varit inne i kammaren och rannsakat sig, de också torde komma
till den slutsatsen, att kvinnornas röster skulle ha större värde än
männens. Om dem får man väl ändå icke säga: o, du heliga enfald!
Det vågar jag naturligtvis icke. Emellertid ansåg nämnde person, att
mannen har större sakkunskap, när det gäller njutningen, men kvinnan
däremot större, när det gäller den fattigdom och det lidande, som rusdryckerna
åstadkomma, och alldenstund lidandet måste sättas högre än
njutningen, måste kvinnans röst tillmätas högre värde än mannens.
Nu förnekar man all gradering och säger: Det är ej fråga om
någon undervärdering av kvinnornas röster. Men då kan man fråga:
vad skall det tjäna till att göra denna uppdelning? Så vitt jag vet,
har man icke kommit på denna idé någonstans i hela världen, där man
anställt omröstning, utan man har betraktat män och kvinnor som medborgare,
som fått gå fram till rösturnorna och lägga ned sina röster,
utan att man någonsin tänkt på någon gradering eller skillnad. Och
fastän utskottet förnekar, att det här vore fråga om någon undervärdering
eller gradering av rösterna, har dock utskottet i fråga om den
tekniska anordningen nödgats vidtaga åtgärder, som bra mycket påminna
om den tid, när vi hade graderad röstskala, ty nu blir det åter
ett fönster på kuvertet. Det behövdes icke, om man velat följa herr
karsons i kerdala reservation. Man kan befara, att vi ådraga oss en
mindre smickrande uppmärksamhet i utlandet, om vi nu fatta beslut
om särskiljande av män och kvinnor. Jag kan för min del icke vara
med därom, och denna punkt är för mig så avgörande, att jag nu
finner klokast, om denna kammare kunde fatta beslut om uppskov.
Ehuru jag annars hade ämnat vid 1 § rösta med utskottet, nödgas jag
nu, som jag antydde i början, följa herr Pers i hans reservation. Men
då jag ej kan gilla motiveringen i hans reservation, tillåter jag mig
hemställa, att denna motivering måste strykas.
Jag ber därför att få yrka bifall till herr Pers’ kläm men med
uteslutande av motiveringen för hans reservation.
Herr Winberg: Herr talman! Jag ber att redan från början få
meddela, att jag kommer att yrka avslag å hela det föreliggande förslaget.
Onsdagen den 5 april e. in.
33 Nr 24.
Men då jag kommer att göra det på delvis andra grunder än herr Thulin,
som framfört samma yrkande, och då det dessutom kan tänkas, att detta
förslag icke gär igenom i voteringen, nödgas jag taga ståndpunkt till
en del olika paragrafer, vilket tvingar mig att taga kammarens tid i anspråk
några minuter.
Beträffande mitt skäl för avslagsyrkande å hela det föreliggande
förslaget är det ingalunda det som anfördes av herr Thulin. Han gjorde
nämligen gällande, att det för honom avgörande vore, att lagförslaget,
som utarbetats av nykterhetskommittén, låg under utredning och behandlades
å administrativ väg, och att under sådana förhållanden riksdagen
ej borde fatta beslut i en fråga som denna. För min del anser jag denna
omständighet icke såsom avgörande. Denna utredning bör kunna föreligga.
när statsmakterna, efter det folkomröstningen ägt rum, ha att
fatta det slutgiltiga avgörandet, men hehöver ingalunda föreligga, när
denna omröstning försiggår. Själva huvudanledningen, varför jag intagit
denna ståndpunkt, är däremot den, att, såsom fröken Hesselgren mycket
riktigt framförde, hela denna fråga för närvarande blivit fullständigt
snedvriden, och jag tror, att det skulle vara synnerligen olyckligt ur alla
synpunkter, om under sådana förhållanden framginge ett positivt resultat.
Jag tror, det är lika bra, att man för ögonblicket stannar vid ett negativt
resultat i frågan. Jag skall icke alls ingå på nykterhets- eller förbudsspörsmålet
eller tala om demokratien och vad därmed sammanhänger
och icke heller närmare ingå på frågan om ett särskiljande av männens
och kvinnornas röster, men det må ursäktas mig, om jag säger ett par
ord i den senare punkten.
Man har från många håll, framför allt i pressdiskussionen fört fram
denna fråga och, som vanligt gjort det på det sätt, att man har anledning
att, snart sagt, be Gud bevara sig för vår tidningspress. Man har
under denna diskussion förvånat sig över den oro, den debatt och den
agitation, som utskottets förslag åstadkommit beträffande punkten om
uppdelning av rösterna. Men det skulle vara intressant att få erinra de
herrar och damer, som nu förvåna sig så mycket över att detta föranlett
debatt, av hur sent datum den är denna uppfattning, som nära nog anses
självklar nu. Om jag ej är oriktigt underrättad, framkastades detta
projekt första gången av den utav oss alla kände doktor Bratt. Vid den
tidpunkten var det knappt någon människa, som tog detta på allvar. Att
så var förhållandet, bevisas bäst därav att icke ens herr Bratts liv- och
husorgan Dagens Nyheter ville vidkännas något förnuft däri. Jag behöver
väl ej säga mer för att visa, att man vid den tidpunkten ansåg
detta bara som ett hugskott. Men nu finner man till sin förvåning, som
jag funnit under hela gången av nykterhets- och förbuds frågans behandling
sedan 1911, att det icke bara var under det tidigare skedet av behandlingen,
som Bratts anda svävade däröver, utan den svävar fortfarande
över det hela, så att ett projekt, som för ett par år sedan knappt
togs på allvar, samlar i denna dag ett så gott som fullkomligt enigt lagutskott
i Sveriges riksdag och på så sätt, att man kanske t. o. m. från
åtskilliga håll, framför allt från en hel del från pressens sida, anser det
Första kammarens ''protokoll 1922. Nr 24. 3
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycks förbud.
(Forts.)
Nr 24. 34
Onsdagen den 5 april e. m.
folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
nära nog som en förbrytelse, att det i utskottet tilläts komma fram med
reservationer från personer, som anmält avvikande mening på denna punkt.
Vi förstå, när utvecklingen går i sådana kurvor och man får uppleva
dylikt, att allt börjar te sig ganska tröstlöst, och det är icke underligt, om
man anser i likhet med mig, att det bästa resultat vi kunna komma till
nu är att icke komma till något positivt resultat alls.
Det kan icke hjälpas, hur kraftigt man än reagerar däremot från
utskottets sida, att utskottet givit ett visst belägg för den meningen, att
man förfar på så sätt därför, att de som ha det slutliga avgörandet,
skola för särskilt syfte bli i tillfälle att veta, hur många män och kvinnor
som rösta. Utskottet säger nämligen, att ”liksom bruket av rusdrycker
i huvudsak är begränsat till männen, det egentliga motståndet mot
förbudets vidmakthållande torde vara att vänta från deras sida”. Utan
varje förskönande omskrivning skulle detta i verkligheten framställas
på följande sätt: Kvinnorna supa icke i samma utsträckning som männen;
man befarar, att männen skola bråka och icke komma att lojalt följa
förbudslagen: ergo kunna vi icke taga samma hänsyn till de av kvinnor
avgivna rösterna som till männens. Resonemanget är klart, om man
kastar bort all förskönande omskrivning, men jag vill fråga utskottet och
de övriga ledamöterna i denna kammare: Hur skulle det gå, ifall kvinnorna
droge ut den logiska konsekvensen av detta resonemang och resonerade
så: Ergo finnes det ingen annan möjlighet för oss att få våra röster
vägda och beräknade med samma mått som männens, än att vi lägga
oss till med samma ovanor som de och i samma utsträckning. Jag tror
ej, att utskottet önskar något sådant, och jag tror icke heller, att Sveriges
kvinnor komma att dra ut denna konsekvens, men det ligger
något farligt i att man ger sig in på dessa vägar, och därför förvånar
det mig verkligen, att när så mycken visdom och sakkunskap är representerad
i första lagutskottet, man kunnat vara så pass enhällig i en fråga
som denna.
Jag vill säga ett par ord också om en annan farhåga, som verkligen
föreligger och som särskilt de partipolitiska ledarna borde ha anledning
att tänka en smula på. Hur tro ni, mina herrar, att det går, om vi kasta
in sådana brandfacklor redan nu, strax efter det kvinnan fått sin politiska
medborgarrätt, som denna uppdelning av männens och kvinnarnas röster?
Eigger det ej häri en indirekt uppmaning till kvinnorna att även
vid de politiska valen gå för sig själva, så mycket mer frestande, när
kvinnorna se på det skäligen klena praktiska resultatet ifråga om representationen
i den lagstiftande församlingen, som de fingo skåda första
gången de fingo vara med om att deltaga i de politiska valen? Ur båda
dessa synpunkter anser jag, att den brandfackla, man kastat fram i form
av denna uppdelning, är av så farlig beskaffenhet, så oberäknelig ifråga
om vad den kan medföra för framtiden, att det ej finnes anledning att
så hastigt kasta sig in på sådana vägar.
Beträffande sedan tidpunkten för omröstningens vidtagande måste
jag också uttala förvåning över att första lagutskottet nu i ett enda slagblivit
så förbudsvänligt och fått så bråttom att anordna denna omröst
-
Onsdagen den 5 april e. m.
Nr 24.
"in-"- Motionärerna ansägo som bekant, att omröstningen borde förei.
ig.is nästa åi. Utskottet anser, att det är sä bråttom, att den bör förekomma
.1 år. Det kan ej hjälpas, att när man är så ivrig, så framkallar
man i \ Esa läger en misstro, att det ligger något annat bakom än känslan
i or och önskan att vi skola få denna förbudsomröstning så fort som
möjligt, böi mitt vidkommande är det avgörande argumentet ifråga om
m.ti ständpunktstagandc till denna fråga det, att jag anser, att vi ännu
befinna oss så nära kristiden med dess exceptionella moral, som gjorde sig
gällande på alla möjliga områden, att vi verkligen behöva något längre
Hd, innan vi gå att rösta i en fråga som denna. Jag fäster sålunda
icke något avgörande avseende vid vare sig, huruvida vi skola hava så
• kallad objektiv undervisning under tiden tills denna omröstning vidtages
eller ej, eller en del andra moment, som i detta sammanhang kunna ändras.
Avgörande för mig är, som sagt, att när man skall gå att utröna
folkstämningen i en sådan viktig fråga som denna, så bör man icke
gorå det, när det ännu finns sa mycket kvar av den kristidsmoral, som
åstadkommit ett sadant ohyggligt inflytande på alla områden. Det argumentet
är för mig tillräckligt, att jag, om jag nödgas vara med om en
^otering beträffande tidpunkten, då en eventuell omröstning skall komma
till stånd, da nödgas rösta för att denna tidpunkt framflyttas till nästa år.
Det skulle nog hava varit ganska mycket att tillägga i denna fråga
men det läge, som den nu har kommit i, och de många tal, som hava
hållits,^göra, att jag icke längre vågar taga kammarens tid i anspråk, och
detta så mycket mindre som jag mycket väl vet, att man icke med något
anförande i riksdagens kamrar övertygar varandra i en fråga, till vilken
man intager så olika ståndpunkter. Emellertid tror jag, herr talman.
att jag i början av mitt anförande för min del frambar tillräckligt starka
skäl för den ståndpunkt, som jag nu intager och som jag anser, att det
skulle vara lyckligast, att majoriteten i denna kammare ville ena sig om,
nämligen om avslag på det hela, ett återupprepande av den gamla parollen
från rösträttsstridens dagar, då man ibland var färdig att förfuska den
fråga, som man hållit på att kämpa för under många år. — Rent bord!
Det är bättre att få rent bord, att komma tillbaka till en litet mera lugn
sinnesstämning, då vi en annan gång skola behandla denna fråga, och om
yi^vid den tidpunkten, som jag framhöll förut, kommit litet längre bort
från den speciella kristidsmoralens atmosfär, är det så mycket bättre.
Ehuru jag är lika varm förbtidsvän som någon annan och ehuruväl
jag är av den uppfattningen, att förbudsfrågan måste lösas, så anser
jag, liksom en talare här förut uttalat, att om vi under så många år hava
dragits med de svårigheter, som rusdrycksbruket medför, så skola vi
icke i förhastat mod gå att fatta ett positivt beslut, som kan leda till
förvecklingar i det ena eller det andra avseendet, vilka vi i detta ögonblick
icke kunna överskåda. På grund härav, herr talman, ber jag att "få yrka
avslag på utskottets förslag.
Herr v o n K o c h: Herr talman! Det är icke många ord jag skall
yttra i denna fråga, men det första skall vara ett erkännande åt utskottet,
Folkomröstiiingslag
ang.
rusdrycksför
bud.
(Forts.)
TSr 24. 36
Onsdagen den 5 april e. in.
Folk omröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts )
som verkligen har fattat sin uppgift på allvar och, så vitt jag förstår,
ägnat frågan en mycket stor uppmärksamhet samt i huvudsak — det
ber jag få pointera — åstadkommit ett gott resultat. Det är emellertid
på två punkter, som man kan stå tveksam, och detta icke minst efter
medkammarens beslut för en stund sedan. Den ena är, om omröstningen
skall äga rum i år eller eventuellt nästa år eller, såsom någon talare nu
har föreslagit, uppskjutas på obestämd tid. Jag har uppmärksamt lyssnat
till de anföranden, som hållits av herrar Norling, Pers och ^Vinberg
samt även av herr Thulin, och funnit mycket beaktansvärt i dessa talares
anföranden. Om denna fråga befunne sig i sin begynnelse, skulle också
jag närmast hava varit böjd för att man betänkt sig, innan man gått
att fatta beslut i densamma. Emellertid måste sägas, att vad här föreslagits,
beträffande åstadkommandet av en objektiv upplysning, så tror
jag inte så mycket därpå. En sådan upplysning skulle nämligen till
stor del utgöras av huru förhållandena gestalta sig i Amerikas förenta
stater, vilket visserligen enligt min tanke torde bliva fullkomligt utslagsgivande
för hela denna frågas lösning i framtiden, men då jag själv
för något årtionde sedan försökt göra en sådan objektiv undersökning
av rusdrycks frågan så kan jag intyga, att förhållandena äro så orimligt
svåra att överblicka, det är så orimligt svårt att få något fullt ensartat
och från alla synpunkter fullt auktoritativt omdöme i saken, att jag icke
tror mycket på att en avgörande upplysning rörande förhållandena i
Förenta staterna kan åstadkommas under de närmaste åren. Vi få nog
t. v. nöja oss med att inhämta upplysningar från olika personer, upplysningar
hämtade ur olika källor. Beträffande vidare herr Thulins
anmärkning, att vi skola vänta med denna omröstning, tills nykterhetskommitténs
förslag föreligger utarbetat och i sina detaljer färdigt, så
tror jag visserligen att detta vore fördelaktigt. Men det torde föreligga
missförstånd därom att så skulle vara nödvändigt. Ty det är icke nu
fråga om att verkställa en omröstning om det och det förslaget med
det och det innehållet, det är en senare sak, som kan komma under
omprövning vid en senare tidpunkt, nu är det blott själva förbudsprincipen,
själva tanken, som skall ställas under omröstning, och beträffande
denna är den redan så brännande, så mogen och dess beprövande så
efterlängtat ifrån nykterhetsvännernas sida, att vi göra klokt i att nu
verkligen skrida till handling och att gå med på en omröstnings omedelbara
verkställande. Skall man således välja mellan, om den skall försiggå
i år eller nästa år, så anser jag, att den bör ske i år, i all
synnerhet som andra kammaren redan har beslutat i den riktningen.
Det är emellertid, herr vice talman, ett förhållande, som gör, att jag
verkligen ställer mig tveksam, ja ytterst tveksam till denna omröstning
och det är det beslut, som utskottet kommit till i den mångomdebatterade
frågan om särskiljande av männens och kvinnornas röster. Jag ber, herr
talman, få säga, att jag icke ser denna sak från uteslutande nykterhetssynpunkt
utan från principiell synpunkt, från folkomröstningssynpunkt,
om jag så får uttrycka mig. Jag vill därför, med den kraft och verkan
det hava kan, säga, att jag anser det stå i strid med hela folkom
-
Onsdagen den 5 april e. in.
37 >r 24.
röstningsprincipen att vidtaga åtgärder, som på något sätt kunna tolkas
så, att männens och kvinnornas röster i denna omröstning icke väga
lika mycket. Jag vet, att det i föreliggande fall skall bliva på det sättet.
Utskottet har ju förklarat, att så icke är förhållandet, men jag vill
hänvisa till vice ordföranden i lagutskottet, som tydligt och klart här
i dag har givit tillkänna, att det från hans synpunkt sett egentligen är
hänsynen till männen och männens röstantal, som måste bli avgörande.
Kvinnorna tycks han icke ta någon hänsyn till i denna sak, och dock,
mina herrar: måste vi i alla fall icke vara överens om att det icke
allenast är männen, som hava intressen att bevaka i denna sak, utan i
fullt ut lika grad kvinnorna? Den, som det allra minsta bär trängt in
i rusdrycksfrågan och som fått göra bekantskap med alkoholproblemet
i hela dess vidd, måste komma till den uppfattningen, att det är kvinnorna,
deras hem, deras uppfostran av barnen, som lida kanske mest
av rusdryckerna, och att därför hänsynen till deras önskningar och synpunkter
borde väga minst lika mycket som deras mening, vilka anse,
att det blott är männen, som skola kunna vidmakthålla förbudet. Jag
håller således orubbligt fast vid att det är en oriktig och förkastlig väg,
som utskottet här i en olycklig stund slagit in på. Jag vet icke med
bestämdhet, vem det var, som först tänkte den tanken ut, men jag tror
att det var herr Engberg, som föregående år kom fram med sitt monstruösa
förslag, att man skulle märka rösterna vid de politiska valen
med ett M eller K. Som jag förut nämnt är detta ett farligt prejudikat,
då det gäller folkomröstningens princip, och det har åstadkommit i dag
mycket tal och mycket tryck i onödan. Men än värre är, att detta beslut,
om det här i dag fastslås, i framtiden ovillkorligen kommer att medföra
missförstånd, slitningar och irritationer emellan män och kvinnor, som
annars alls icke hade behövt förekomma.
Kunde man, mina herrar, i detta ögonblick i denna kammare besluta
sig för att begrava frågan om särskiljande av männens och kvinnornas
röster, skulle man därmed bespara vårt politiska liv många onödiga slitningar.
Och det är ur denna synpunkt och med den förhoppningen, att
första kammaren skall vid detta tillfälle visa sig vara den, som tänkt
djupast och längst i denna fråga, som jag tillåter mig att yrka bifall
till §§ 7 och 8 i herr Larsons i Lerdala reservation.
Herr Hellberg: Herr talman! Jag skall inte ingå på något
bemötande av den siste ärade talarens anförande i dess senare del, som
jag annars skulle hava gjort, därför att jag anser att, på det stadium
frågan nu befinner sig efter andra kammarens beslut, det avgörande
momentet är, huruvida vi skola besluta oss för omröstning i år eller
framskjuta den till nästa år eller eventuellt till längre fram. Därför skall
jag inte alls ingå på frågan om särröstningen mellan män och kvinnor,
som jag annars hade tänkt att företrädesvis dröja vid, utan jag skall
inskränka mig till att uttala min mening i den sak, som jag nu betecknat
såsom den mest aktuella: omröstning i år eller längre fram?
Ett par av de talare, som hava uppträtt till förmån för det senare
1;olkomröstningslag
ang.
rusdrycksf Urbild.
(Forts.)
Jfr 24. 38
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
alternativet, hava till att börja med betonat angelägenheten av att denna
fråga komme under Kung!. Maj:ts utredning. Jag kan inte förstå annat
än att de därvidlag gorå sig skyldiga till en sammanblandning av två
olika saker: lagen om själva omröstningen och förbudslagen. Det är
självfallet, att förbudslagen bör bliva föremål för all erforderlig utredning
av Kungl. Maj:t, men däremot kan jag omöjligen begripa, varför
den mera formella frågan om själva omröstningen skulle skickas till
sådan utredning.
Som kammarens ledamöter torde erinra sig så väntades det, när
grundlagsförändringen skulle företagas, att Kungl. Maj:t därvidlag
skulle taga initiativet. Detta initiativ kom aldrig och då fann sig riksdagen
kunna handla på egen hand. Tack vare detta hava vi nu omröstningsinstitutet
infört i vår grundlag. Sålunda, en så viktig fråga som
det i alla fall var, att genomföra en grundlagsändring för att få in
detta institut, den togs utan Kung!. Maj:ts initiativ. Och så skulle vi
inte kunna taga den rent formella frågan om, huru själva omröstningen
skall gå till — märk väl icke förbudslagen utan själva omröstningen
— utan att begära hjälp hos Kungl. Maj:t!
Herr Thulin anförde, såsom exempel på vad Kungl. Maj:t skulle
kunna behöva ytterligare pröva, frågan, huruvida det vore lämpligt att
sätta gränsen vid 2 1/4 procents alkoholstyrka hos rusdryckerna. Ja.
jag skulle verkligen vilja se, vad konsekvenserna skulle bliva, ifall
Kungl. Maj:t tilläte sig att vidtaga en ändring i denna punkt, där nykterhetsvännerna
stå fullkomligt samlade. Det skulle väl, om något, av
dem stämplas som ett försök att förfuska förbudsomröstningens
innebörd. Därvidlag tror jag, att man måste, om man vill vara
lojal emot dem, finna sig i den formuleringen av förbudsbegreppet,
som de själva givit. Det synes mig vara alldeles klart. — Sedan talades
det om själva formuleringen av frågorna och att Kungl. Maj:t skulle
kunna pröva, om man inte kunde hitta på någon annan formulering,
än den som framställts. Ja, jag undrar, om inte även utskottet träffat
precis vad nykterhetsvännerna anse, att utredningen bör gälla: ja eller
nej för förbudet. Det är det avgörande för denna fråga. Det finns
naturligtvis mellanståndpunkter även här, men jag tror, om man skulle
tänka på att sätta upp en rad av frågor, som skulle besvaras, för att
alla nyanser skulle komma fram, att förbudsvännerna med säkerhet
själva skulle finna, att det vore att krångla till frågan, att åstadkomma
förvirring. Då det gäller att erhålla folkmeningens utslag i en så stor
fråga som denna, så tror jag, att vi måste förenkla det hela. Frågan
måste gälla ja eller nej för förbudet. Det är min uppfattning, och det
skulle vara i högsta måtto förvånande, om förbudsvännerna hava en
annan uppfattning; jag har aldrig hört någon sådan uttalas.
Min värderade vän herr Pers anmärkte, att en punkt i fråga om
förbudets innebörd skulle behöva någon modifikation, nämligen bestämmelsen
om innehavet av rusdrycker. Ja, men är inte det också en fråga,
som alldeles givet hör hemma i själva förbudslagen. Det är väl där, som
det bör bestämmas, ty inte kan man ge sig till att i en folkomröstning
Onsdagen den 5 april e. in.
39 Kr 21.
intaga några mera detaljerade bestämmelser om huru ordningsmakten
eventuellt bör förhålla sig gent emot kravet på husrannsakan eller dylikt,
1 )et är givet, svnes det mig, att det hör hemma i förbudslagstiftningen, bud_
alltså på ett senare stadium. — Jag hör herr Enhörning säga, att det d uns.)
rör ett helgat område. — Ja, för all del, det rör ett helgat område, men
det hör inte hit i alla fall.
Så har man talat om objektiv upplysning och därvidlag bär redan
herr von Kock väsentligen sagt, vad jag skulle vilja säga. Inom den
kommitté, som hade folkomröstningen om hand, ventilerades denna fråga
om objektiv upplysning ganska mycket, och man blev under utredningen
av denna sak allt mer övertygad om svårigheten att åstadkomma en sådan
objektiv upplysning. De undersökningar, som verkställts över förhållandena
både i Schweiz och i Nordamerika, visade, att en sådan upplysning
är synnerligen vansklig, och man ansåg också, såsom det framhållits i
kommittébetänkandet, att, särskilt då det gäller den konsultativa omröstningen,
när man blott begär att få höra folkets mening i en viss fråga,
denna fråga bör vara så pass välbekant för folket, att var och en har
bildat sig en sin uppfattning och att ytterligare upplysning inte kan
vara erforderlig. Nu tror jag verkligen också, att man kan säga, att upplvsningsarbetet
knappast i någon fråga har varit så intensivt som i nykterhetsfrågan.
Jag läste häromdagen i min egen tidning en insändare
från en ivrig förbudsvän, som uppträdde emot den nybildade föreningen
L. F. U. F. och därvid också berörde upplysningsfrågan, om vilken det
bland annat yttrades: ”Och vad de breda lagren av vårt folk beträffar,
kunna de väl knappast mera genomplöjas av upplysningsverksamhet i
denna vårt folks livsfråga, än vad som i decennier skett och ännu sker
på såväl statens bekostnad som nykterhetsrörelsens i form av nykterhetsföreningar,
nykterhetskurser, nykterhetsföreläsningar, nykterhetsföredrag,
nykterhetsskrifter, nykterhetsundervisniing i våra skolor etc. etc.”
jag får säga, att jag bär svårt att tänka mig vad som egentligen skulle
kunna vidare åtgöras. I denna fråga är ju förhållandet det, att en stor
mängd människor hava försvurit sig åt en bestämd ståndpunkt. De äro
immuna mot alla invändningar, som komma ifrån andra sidor, och vad
beträffar dem, som stå spörjande och frågande, så är dock fallet med dem.
att de få till syvende och sidst försöka efter eget omdöme fatta sin egen
ståndpunkt. Ått en skritt, utgiven på det offentligas bekostnad, skulle
vara förlossningen ur deras tvivels kval, tror jag, uppriktigt sagt, inte på.
Ja, så har det också talats om olämpligheten av att hava omröstningen
i år för valens skull, som skola äga rum i höst. Den frågan
kan man naturligtvis se olika, men mig förefaller det nästan, som om det
vore fördel, att man finge göra undan bägge sakerna på en gång, medan
man vore i farten. För resten, om man tror, att valen i år skulle bliva
mera oberörda av nykterhetsagitationen, om förbudsomröstningen bleve
uppskjuten till nästa år, så fruktar jag, att man misstager sig. Redan
bär i min egen hemstad i Värmland hållits ett stort representativt nykterhetsmöte,
där parollen genast utgavs, att vid höstens landtingsmannaval
förbudsfrågan skall bliva den enda avgörande, och att, om det skulle gälla
Kr 24. 40
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröst- att kasta ut gamla beprövade och i övrigt önskvärda representanter,
"rusd!-ycksfBr-man inte får väJa för det- -TaS :hör- att det r0Pas bravo av herr Rosén’
bud. som kanske tänker, att det kunde vara bra att bli av med en del, som
(Forts.) äro otrevliga att hava kvar! Tåg lämnar emellertid den saken alldeles
därhän. Det är ett öde, som var och en får underkasta sig, om det
övergår honom; jag har blott velat framhålla, att nog komma valen till
hösten att bliva tillräckligt nykterhetsbetonade, även om förbudsomröstningen
skall skjutas fram till ett annat år.
Jag tycker slutligen, att nykterhetsvännerna, som i årtionden hava
arbetat för sin sak och verkligen gjort ett så betydelsefullt arbete, ett
arbete, åt vilket jag är den förste att uppriktigt och ärligt giva mitt varmaste
erkännande — att de inte borde känna någon tvekan, huruvida
man skall våga taga förbudsomröstningen nu i år eller inte för förberedelsernas
skull. Och, som sagt, vad själva den formella utarbetningen
beträffar, så tror jag verkligen, att den är så pass omsorgsfullt gjord
redan av utskottet, att den är fullkomligt tillfredsställande. I en sådan
här fråga kommer det inte an på petitesser och på filning i detaljer, utan
här är det avgörande: är ni för eller mot? Så uppfattar folket det och
för att kunna giva svar på den frågan tror jag, att det är lika moget
nu i år som under nästa år.
På grund av vad jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Ja, nu är det påtagligen en enig mening
mellan förbudsvänner och förbudsmotståndare, att bär bör omröstning äga
rum, så att man får se, hur landet ligger, och så att frågan blir avförd
från dagordningen eller också löst som ett experiment, vilket enligt min
uppfattning är det väsentliga. Nykterhets frågan sådan den utvecklats har
nog ej någon annan väg att gå nu.
Det blir då först fråga om själva frågeställningen'' och då kan jag
för min del icke annat än uttala den meningen, att det nog hade varit
ömkligt, om olika linjer också för lösningen därav hade kunnat komma
under omröstning. Och jag vill begagna detta tillfälle till att påminna om
en linje, som jag en gång motionerat om och som jag också kommer att
vidhålla, om jag får vara med vidare om avgörandet, och det är den,
att jag tror, att achilleshälen för förbudsfolkets projekt är just det, att
alla, som emot sin vilja tvingas att underkasta sig förbud, utan betänklighet
göra allt vad de kunna för att trotsa förbudet och på omvägar
skaffa sig spritdrycker. Det ligger i den mänskliga naturen. Varför vill
man icke undvika det, och varför gå vi alltid på olika håll, vare sig vi
kallas höger eller vänster eller något annat, alltid fram på den vägen, att
våldet, mitt våld, skall genomföras på andras bekostnad? Alltså eu politik,
som slutligen i alla fall går mot sin egen undergång. Man lyckas
genom våldet få makten, men just genom att man skaffar sig makten
genom våldet går man under, och det är en naturlag, gudskelov, så att
jag tycker icke, att man bör annat än acceptera den och rätta sig därefter.
Onsdagen den 5 april e. m.
41 Kr 24.
Da har jag tänkt mig såsom eu naturlig sak, att alla vuxna, myndiga
personer, som absolut icke vilja underkasta sig förbud och som anse s"ig
lava behov av spritdrycker, fortfarande skola så länge de vilja, intill dock
dagalg genom den nu pågående ransoneringen få sitt måttliga kvantum
och pa sa satt skulle detta missnöje vara avvärjt. Jag säger, att det är
, att ''''flektera på i alla fall. Då kommer faktiskt förbudet att
galla hela den uppväxande ungdomen, som icke hunnit skaffa sig vanan och
sa kommer man sä småningom att växa in i detta nyktra tillstånd på ett
jämförelsevis smärtfritt sätt, i stället för att man nu äventyrar att ingenting
vmnes. Nå, nu medger jag gärna, herr talman, att det är svårt "när
man skall formulera ett ja eller nej, att få med den här utvägen. Jag
misstänker, att den enda vägen, som är framkomlig, är den, som utskottet
har anvisat, och då få vi, som hava separatlinjer, rösta på det ena eller
det andra sättet och sedan vid de slutliga avgörandena i alla fall framföra
våra separatlinjer.
Vad nu angår de andra sakerna, så är det då först frågan om särskiljandet
av männens och kvinnornas röster och även om tidpunkten
for röstningen. Jag kan icke neka till att dessa punkter äro de mest
osympatiska i det hela, tv man kan ju, såsom det blivit sagt en gång,
märka avsikten och bliva nedstämd. Man vill särskilja männen och kvinnorna
för de rent politiska syftemål, som äro uttryckligen och krasst
nedskrivna i utskottsbetänkandet och som jag nedan skall upprepa. De
kunna ej nog upprepas, just de där två raderna i utskottsbetänkandet.
\ idare bar man tyckt, att det vore bra att få en omröstning snart,
i sammanhang med andra val kanske och innan folket hinner riktigt tänka
dg för. Då kan man möjligtvis hindra förbudet, men om man skjuter
upp omröstningen blir folket mer och mer tveksamt. Den som vinner
nd, vinner ju åtskilligt mera, han vinner råd, och på den tidsutdräkten
tror man, att förbudsfolket kommer att vinna mera än det andra folket,
och det tror jag också. Därför vilja motståndarne till förbudet havå
omröstningen genast, under det att andra gärna vilja — åtminstone de
flesta — hava den uppskjuten. Ett rent politiskt rävspel således, herr
talman, eller vad man vill kalla det.
Vad nu angår särskiljandet mellan männens och kvinnornas röster
är deL naturligtvis intressant, om man genom denna omröstning kan få
fram alla möjliga särskillnader för att sedan kulturellt och statistiskt draga
sina konsekvenser. En sådan särskillnad kommer att göra sig av sig
självt, nämligen till exempel skillnaden mellan lands- och stadsnykterhet
och i synnerhet skillnaden medan storstädernas och landsbygdens nykterhet.
Då tror jag, att det utan våra åtgöranden här kommer att visa
sig, att den mesta spritbenägenheten äger rum i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Men så hava vi också skillnaden mellan gamla och unga, och deras
stallning skulle det också vara intressant att få se. Även en annan särskillnad
finnes, nämligen mellan mera bemedlade och mindre bemedlade.
Kanske, när allt kommer omkring, att det särskilt är penningen, som åstadkommer
begär efter spritdrycker mera allmänt, och det hade varit av
kolkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
•Nr 24. 42
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbitd.
(Forts.)
intresse att kunna räkna med en sådan faktor vid det slutliga avgörandet.
Men, som sagt var, man har icke funnit form för detta.
Då har man såsom ofta i kulturhistorien fått gripa till kvinnan såsom
försökskanin. Jag medger gärna, att det skulle vara ganska lärorikt
att se, hur det ena eller det andra könet röstat. Ur statistisk synpunkt
skulle det vara intressant, statistiska centralbyrån skulle blivit glad, men
utskottet har icke gått med på den synpunkten, och väl var det.
Däremot skulle det också vara intressant, ifall saken lagts på det
sättet, att man sade, att kvinnorna äro de, som mest lida av rusdryckerna
i hemmet och med hänsyn till barnen och släktets degeneration
och ur alla sådana synpunkter och att därför det största avseendet måste
fästas vid kvinnornas röster och att männens betyda mycket litet eller
kanske platt ingenting. Om utskottet hade sagt detta och således givit
en vägledning för omdömet till den slutliga lösningen, då skulle jag hava
blivit ganska betänksam, huruvida icke det vore riktigt att göra ett särskiljande.
Men nu säger utskottet tvärtom, att kvinnorna äro här som
statister eller, som utskottet uttrycker sig, att det ”kan vara av vikt att
äga kännedom om, i vilken grad förbudstanken vunnit anslutning särskilt
bland männen och särskilt bland kvinnorna. Till stöd för denna uppfattning
kan hänvisas till det förhållande, att, liksom bruket av rusdrycker i
huvudsak är begränsat till männen, det egentliga motståndet mot förbudets
vidmakthållande torde vara att vänta från deras sida”. Utskottet
har här, med andra ord, slagit fast, att om vi bara få klart för oss, att
det är många män, som äro emot detta, så behöva vi icke räkna kvinnorna,
utan då förstå vi: så många män, så mycket motstånd. Det går
icke, det blir lönnbränneri och alla möjliga olyckor över fäderneslandet.
En sådan politik kan jag för min del icke vara med om att låna mig åt,
utan då man säger ifrån att så är meningen, så förefaller det mig såsom
ett axiom ur deras synpunkt, som strävat efter en demokratisk och humanistisk
författning i samhället, att här får en så beskaffad särskillnad
för ett politiskt knepändamål icke äga rum. Ja, d. v. s. i detta fall vill
jag erkänna, att uttrycket ”knepändamål” kanske är för starkt, ty de,
som verkligen vilja bygga sitt omdöme på möjligheten av förbudets kringgående,
kunna ju ha intresse av denna sak. Men i alla fall är för mig
det avgörande, att det är kvinnornas och även barnens elände i hemmen
genom männens dryckenskap, som väl egentligen är den s. k. nykterhetsfrågans
kärnpunkt.
Nu kommer ju också därtill, att kvinnorna, så vitt opinionen givit
sig tillkänna, absolut icke vilja detta särskiljande. Jag har inte hört
någon kvinna eller några kvinnoföreningar opinera för detta särskiljande,
och då nu kvinnorna fått sin medborgarrätt, kan det vara klokt
av männen — då den ensamma kvinnan här inte betyder så synnerligen
mycket emot oss alla andra — att taga hänsyn till en sådan opinion ute i
landet i alla fall och låta den få göra sig gällande.
Detta är alltså min ståndpunkt i fråga om särskiljandet.
Vad nu tiden för omröstningen angår, har utskottet anfört, att det
skulle bli en så ofantlig agitation, som måste undvikas. Ja, jag vet inte,
Onsdagen den 5 april e. ni.
43 Kr 24.
om man orkar börja agitera ett och ett halvt år i förväg, utan denna
särskilda agitation förlägges nog till tiden närmast före omröstningen.
ATen vad som vinnes genom att man får anstånd och får tid på sig, det
är, att saken får debatteras och diskuteras man och man emellan, diskuteras
inom kotterierna och inom familjerna, så att det slutligen kan byggas
en folkomröstning på en genomdebatterad och en genomtänkt fråga
och icke^på en fråga, som nu så här hastigt skall avgöras utan övervägande
på många håll.
Dessutom tycker jag också, att det av herr Winberg anförda skälet
är plausibel!'', nämligen att kristidsfolket verkligen icke är moget att rösta
i en sådan här fråga redan nu utan att man bör låta kristiden sätta sig
något, innan en sådan omröstning kommer till stånd.
Vidare måste jag också säga, att denna omröstning ju är i högsta
grad oläglig för de andra valen. Svenska folket orkar icke med alla
dessa val — och detta är en av anledningarna till att jag påyrkat första
kammarens avskaffande. Skulle det svenska folket nu rösta två gånger
i höst, blir det för mycket, och följden blir lätt den, att det ena valet
kanske blir totalt försummat. Vilket av dessa det blir, är svårt att bedöma,
men jag misstänker, att de på landsbygden, som bo långt borta
från vallokalerna, komma att säga: ”Inte går jag två gånger dit utan
dröjer väl till förbudsomröstningen och bryr mig inte om de kommunala
valen för den här gången.”
Så har utskottet slutligen anfört som ett skäl, att utbrytningen av
detta slag av folkomröstning skedde just för att man skulle kunna få
sådana här omröstningar hastigt till stånd och inte behöva vänta på
den kommande utredningen om en folkomröstning, varigenom folket skulle
få avgöranderätt i en del frågor. Detta tycker jag är ett ofantligt klent
skål, ty om denna nya folkomröstning över huvud taget kan bli genomdriven
i riksdagen, kommer det i alla fall att dröja så länge, innan den
över huvud taget kan bli grundlagsfästad, att ett uppskjutande av den
nu ifrågasatta folkomröstningen till hösten 1923 i alla fall innebär ett
jämförelsevis snabbt avgörande.
Slutligen måste jag tala något om den objektiva upplysningen. Då
jag först väckte dessa frågor på tal, lade jag för min personliga del en
stor vikt just på den objektiva upplysningen, och det var jag, som använde
den där termen ”objektiv upplysning”, som utskottet nu tycks
ha godtagit såsom en teknisk term. jag tror inte, att det kan bli något
särskilt bevänt med dessa omröstningar, om inte folket, d. v. s. alla,
som skola deltaga i folkomröstningen, erhålla en någorlunda god vägledning,
varvid de olika synpunkterna framställas till deras bedömande.
Här har visserligen herr Hellberg framhållit, med mycken rätt naturligtvis,
att det hållits nykterhets föredrag i oändlighet under en lång följd
av år. Men dessa nykterhetsföredrag ha ju merendels åhörts av nykterhetsfolket
självt. Det finnes stora lager av människor, som icke hört
något föredrag alls i den här frågan. Och så kommer därtill situationen
strax före valet, som också behöver belysas. Med en objektiv upplysning
menas inte, att staten skall trycka en broschyr, där vederbörande
Folkomröstning
slag ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
Sr 24. 44
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rus dryck sförbud.
(Forts.)
statsråd utvecklar vad han anser vara objektiva fakta, som det gäller
att bedöma, utan till denna objektiva upplysning hör också — jag skulle
nästan vilja säga framför allt — att alla, som rösta, få del av bägge
parternas skäl. Därför ingår också i det amerikanska systemet, att i sådana
broschyrer de olika parterna skola genom sina representanter få,
inom måttet av ett visst utrymme, införd en koncentrering av alla sina
skäl, i princip. — Ja, herr Hellberg gör en sådan här stor gest med sina
händer, men jag gör en sådan här liten, ty jag sade koncentrering. —
Och när utrymmet blir bestämt av statsmakten, få vederbörande naturligtvis
rätta sig därefter. Det är denna upplysning, om bägge parternas
skäl, som verkligen varenda en, som skall omrösta, också bör få, så att
det inte överlämnas åt slumpen, åt ett opinionsmöte med en talare i en
landsända för den ena uppfattningen, i en annan för den andra, utan
något organiskt sammanhang, eller åt partitidningarnas olika ställning
och upplysningsarbete. Detta allt är motsatsen till en objektiv- upplysning.
Men det blir antagligen bara denna motsats till en objektiv upplysning,
som kommer att få någon kurs i och för denna folkomröstning.
Alltså kan jag för min del under alla förhållanden gå med på ett beslut,
där en sådan fråga uppskjutes, och kan denna sak inte komma upp i debatten
i form av något annat yrkande, blir jag redan på denna grund,
herr talman, tvungen att yrka avslag för tillfället på det hela.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Då det, herr talman, för någon
stund sedan kom bud från andra kammaren, att andra kammaren med
fyra rösters majoritet beslutat att i fråga om 8 § bifalla utskottets hemställan
oförändrad, såg jag, att detta budskap hos många av denna kammares
ledamöter väckte oförställd glädje. Jag undrar emellertid, om de
kammarens ledamöter, som alldeles särskilt gladde sig åt denna sak, hade
tänkt igenom problemet, vad detta beslut egentligen kommer att innebära.
Det betyder, så vitt jag förstår, att röstavlämningen kommer att
ske för män och kvinnor i två grupper, men därmed är icke frågan avgjord,
huruvida en röstvärdering, sådan som utskottet här har ställt i
utsikt, kommer att ske. Den saken torde komma att avgöras vid riksdagsoch
landstingsmannavalen.
De, som i dag talat för utskottets hemställan, hava delat sig i två
grupper, fastän de kunnat ena sig om ett gemensamt yrkande. En grupp
bär förklarat: ”Visst skall röstdelningen ske, men naturligtvis skall det
oaktat icke någon olikartad värdering komma i fråga.” Man återfinner
i utskottets utlåtande denna tanke uttalad i utskottets motivering till
andra paragrafen, som ju uttryckligen bestämmer, att varje röstande
äger lika röst. Men i utskottets allmänna motivering har man däremot
lika uttryckligen gjort gällande den meningen, att röstfördelningen sker
såsom en förberedände åtgärd till ett förfarande, ur vilket en olikartad
röstvärdering måste framgå, och åt den uppfattningen bär jämväl en
hel del talare i debatten givit uttryck.
Den grupp av nykterhetsvänner, som i dag gått fram med den bestämda
förklaringen: ”Här skola vi i statistiskt och andra avseenden
Onsdagen den 5 april e. in.
45 Kr
åstadkomma eu röstfördelning -vid1 röstavlämningen, men det får icke
ifrågakomma någon undervärdering av kvinnorösterna i fortsättningen”,
har i första hand här åtagit sig ett ansvar och en uppgift, som är av
synnerligen viktig betydelse. De få säkert många anledningar erfara, att
dylika uttalanden förplikta.
Jag vågar således för min del so saken så, att efter detta andrakaimmarbeslut
ha vi att räkna med ett positivt beslut i fråga om röstavlämningen,
men att det alltjämt står kvar för denna kammare att uttala
sig om huruvida en olika röstvärdering slutligen skall ske liksom
också att uttala sig i fråga om den tid, när omröstningen skall verkställas.
1''olkomröstningslag
ang.
ra sd ryck sf ärbart.
(Forts.)
Innan jag ingår på dessa båda saker, vill jag emellertid säga, att
debatten i åtskilliga avseenden bjudit på förvirrade moment. Ett av
dessa var, så vitt jag förstår, herr Thulins uppträdande, då han gjorde
gällande, att motionen och utskottets hemställan måste betraktas såsom
ett misstroendevotum gentemot regeringen. Om det är riktigt, om man
skulle betrakta saken på detta sätt, har således, enligt herr Thulins
mening andra kammaren, som i detta avseende följt motionärerna och
utskottet, nu för sill del ävenledes uttalat ett dylikt misstroende. Jag
väll för min del icke gå in på frågan, huruvida herr Thulin i denna sin
uppfattning har rätt eller icke. Jag konstaterar blott, att eu av regeringspartiets
medlemmar betecknat ett beslut i detta avseende vara hänsynslöst
gentemot regeringens vilja att i detta avseende komma till ett
gott resultat. Det måste därför anses vara egendomligt att så många
andra ur regeringspartiet önska ett positivt beslut redan nu.
Vad beträffar de båda omständigheterna, om vilka man fortfarande
vagar tro, att det kanske kan åstadkommas olika beslut inom kamrarna,
så gäller ju den ena av dessa båda den tid, då omröstningen skall verkställas.
Jämväl på den punkten har nu andra kammaren, så vitt jag blivit
riktigt underrättad, med stor majoritet uttalat sig för omröstningens
verkställande redan innevarande år. Det är möjligt, att denna kammare
kommer att fatta ett likartat beslut, men jag tror, då så är fallet, att det
är nödvändigt att undersöka just på den punkten, huruvida verkliga
sakskäl motivera ett beslut av denna art.
Om jag undersöker vilka motiv som framförts för att omröstningen
skulle verkställas redan i år, sa är det ena av de skäl, man angivit, det,
att denna fråga redan är tillräckligt belyst, att man därför icke behöver
någon ytterligare särskild upplysningsverksamhet beträffande den. Herr
Hellberg gav nyss uttryck åt denna mening. Ja, men hur är det, herr
Hellberg? Det är riktigt, att i d''enna fråga har på många håll arbetats,
talats, skrivits och upplysts. Men det förhåller sig dock så, herr Hellberg,
att det finnes 300 kommuner i detta land, i vilka det varken finnes någon
nykterhetsförening eller någon frireligiös sammanslutning, vilken kunnat
bedriva ett upplysningsarbete av detta slag. Huruvida man beträffande
de orter, där så är förhållandet, kan såga, att tillräcklig upplysningsverksamhet
därstädes förekommit, vågar jag för min del betvivla. Och
dessutom, bär man icke här velat gorå gällande, att hela den agitation,
Nr 24. 46
Onsdagen den 5 april e. m.
Folk omröstningslag
ang.
rusdryck sförbud.
(Forts.)
som förekommit nu ifrån nykterhetsvännernas sida i fråga om röstuppdelningen,
utgjort ett bevis på allmän okunnighet om denna saks innebörd?
Hur vill man få det tal, som man sålunda för det ena ögonblicket
att här råder uppenbar okunnighet i denna sak, att rimma med det tal,
som man för det andra, nämligen att upplysningsverksamheten i denna
fråga blivit bedriven i sådan omfattning, att någon ytterligare sådan
icke är nödvändig? Så vitt jag förstår, går det inte väl ihop att på
dylika skäl förorda en omröstning redan i år.
Man har också sagt, att man vill undgå en intensiv och fanatisk
agitation. Jag hörde detta tal föras i andra kammaren av herrar Engberg
och Lindman, som i denna fråga funnit varandra. När jag hörde dessa
herrar tala om det förkastliga i en energisk agitation och påminte mig,
vad som i sådant avseende presterats av dem själva, så måste jag säga
mig, att det måtte ha skett en oerhörd omvändelse i fråga om dessa
herrar. Ty några mer ivriga och i vissa punkter fanatiska agitatorer
på det politiska området än dem har jag för min del knappast hört
talas om.
För egen del vill jag såga, att den agitation, som går ut på att
förmå ett folk att åstadkomma den viljekraft, som ligger i att höra upp
med en sådan oerhörd inre skötesynd som hela rusdrycksanvändningen
är, den agitationen tror jag icke det finnes någon anledning att beteckna
såsom skadlig eller farlig. Jag tror tvärtom, att det är en agitation av
den art, att den verklige fosterlandsvännen kan vara väl tillfredsställd
därmed. Den hotar icke sådana samhällsvärden, att man har anledningreagera
mot den. -—• Jag torde att få anledning att senare återkomma
till herr vice ordförandens i utskottet tal om nödvändigheten att väl
Ihäkta vad rättsmedvetandet kräver. -—•
Om jag vidare går igenom de skål, som anförts för att omröstningen
skulle företagas redan i år, finner jag det uppenbart, att tiden
för vidtagandet av de rent tekniska anordningarna är synnerligen kort.
Härtill kommer att omröstningen och de åtgärder, som därvidlag bli
nödvändiga, måste till tiden sammanfalla med de kommunala valen och
landstingsmannavalen, för så vitt man icke tänker uppskjuta denna omröstning
till en så sen tidpunkt på året, att för hela vida trakter av landet
verkliga naturhinder komma att förefinnas för deltagande i omröstningen.
När jag betraktar samtliga dessa omständigheter, kan jag icke
finna innevarande år lämpligt för anordnandet av denna omröstning,
för så vitt man icke önskar, att deltagandet skall bli så ringa som möjligt
och att man sedermera av denna anledning skall få orsak att frånkänna
omröstningen något större värde. Om dtet är detta motiv, som ytterst
ligger bakom förslaget om omröstning 1922, då kan jag förstå, att man
förordar omröstning redan innevarande år. Men är det så, att detta
icke är motivet utan man verkligen vill på samma gång man erkänner,
att en sådan omröstning är befogad, därför välja en tidpunkt, som möjliggör
deltagande för så många som möjligt, varigenom man ju uppnår
det man talar om att man önskar, nämligen att erhålla ett så tillförlitligt
uttryck som möjligt för folkets vilja, då förstår jag inte, hur man
Onsdagen den 5 april e. in.
47 Nr 21.
kali ställa sig pa den ståndpunkt, som utskottet här intagit, att en omröstning
bör verkställas redan i år. I den man det blir möjligt för mig att
rösta i dessa ^frågor, röstar jag givetvis för att omröstning skall verkställas
nästa ar. Segrar trots bristen på hållbara skäl den mening, som
går ut på att omröstning skall ske redan innevarande år, måste detta
bibringa mig den övertygelsen, som jag icke tvekar att uttala, att denna
tidpunkt valts i den dolda förhoppningen, att omständigheterna då skola
vara så ogynnsamma, att man därigenom reducerar deltagarantalet i
största möjliga omfattning. Det kan dock tänkas, att eu beräkning, som
ligger så öppen och klar för människor i allmänhet som den nämnda,
kan åstadkomma ett resultat motsatt det man trott sig därmed åstadkomma.
Jag övergår nu till den andra punkten, om vilken rått och fortfarande
råder olika meningar och som enligt mitt förmenande icke blir avgjord
vid årets riksdag nämligen frågan, huruvida vid det tillfället, då
det definitiva avgörandet faller, olika röstvärdering skall ske eller icke.
Där ha, som sagt, anhängarna av utskottets mening delat sig på två linjen
Den^ena linjens anhängare förklara: ”En sådan olikartad röstvärdering
får icke ifrågakomma.” En annan grupp säger, att en sådan
olikartad röstvärdering är ur olika synpunkter motiverad. Det finnes
således anledning att i detta avseende fortsätta diskussionen jämväl efter
andra kammarens beslut.
Att kvinnorna, så vitt jag förstår, efter vad som har förekommit
över hela linjen, komma att sätta in sin kraft på att hindra en olikartad
värdering och att denna sak därför mer än någonsin genom det fattade
beslutet blivit eu valfråga, beträffande vilken det för dem icke
återstår annat än att göra sitt inflytande gällande vid valet, är självklart.
Riksdagen har genom sitt beslut i dag flyttat frågan från att vara
ett spörsmål, med huvudintresset koncentrerat på omröstningen, över
till att vara en fråga, med huvudintresset koncentrerat på valen. Om
detta blir till verklig fördel för många av dem, som logo, när andrakammarbeslutet
meddelades, kommer erfarenheten att visa.
Emellertid återstår här, som sagt, att diskutera skälen för en olikartad
värdering av mäns och kvinnors röster och i det fallet ha ju åtskilliga
skäl för en sådan åtgärd anförts. Utskottet självt förmenar,
att en värdering bör ske i detta fall, därför att männen äro de, som
mest nyttja rusdrycker, och att man därför ur laglydnadssynpunkt bör
taga större hänsyn till männens röster än till kvinnornas. Jag vill säga,
att när man ifrågasätter, huruvida kvinnorna såsom opinionsbildande
makt ty det är därpå det hänger —- äro männen underlägsna, vågar
jag för min del göra gällande, att så icke är fallet. Det är ur denna
synpunkt alldeles tillräckligt, att det finnes en klar och påtaglig folkmajoritet
bakom önskan om ett förbud. Huruvida denna folkmajoritets
flertal består av kvinnor eller män, är för mig alldeles likgiltigt. Det är
likgiltigt därför, att jag värdesätter kvinnorna såsom medborgare lika
högt som männen, och det är likgiltigt, därför, att jag är övertygad om
att när det gäller att i samhället inskärpa nödvändigheten av laglydnad,
folkomröstningslag
ang.
rnsdrychsförbud.
(Forts.)
Nr 24. 4S
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
så når kvinnans inflytande lika långt som mannens. Ty det kan väl
inte vara den andra synpunkten — den, att i och för sig männen ha
.större benägenhet att bli brottslingar på detta område — som ensamt
kan vara utslagsgivande för aktionen i syfte att värdesätta deras röster
högre. Det kan väl omöjligt vara så, att man är beredd att på
skiftande områden låta deras mening, vilka man förmodar representera
den framtida urartningen och brottsligheten, vara avgörande för hur man
skall lagstifta i samhället. Vill man driva den satsen, kommer man, så
vitt jag förstår, in på vägar, som leda till det rent orimliga. Utan meningen
skulle väl vara den, att kvinnorna såsom opinionsbildande faktor
äro underlägsna männen, och i det avseendet protesterar jag mot antagandet,
att så skulle vara fallet.
Jag vill för övrigt säga, att denna uppdelning av rösterna, som
man på åtskilliga håll förordat och som man exemplifierat i olika riktningar,
enligt min tanke är en synnerligen olämplig och olycklig väg att
slå in på. Det vore olyckligt, om här omröstningar skulle prejudiceras,
som skulle ge åt somliga grupper av de omröstande större värde än åt
andra grupper. Redan omröstningens karaktär av sluten synes mig innebära,
att ett sådant inskjutande icke kan ske. Önskar man en verklig
och allmän kännedom om hur de omröstande röstat skulle man, så vitt
jag förstår, ha infört öppen omröstning, d. v. s. tillåtit var och en att
rösta ja eller nej, med fullständiga anteckningar om vars och ens röstavgivning.
Då kunde man ha vunnit alla upplysningar, som önskats.
Men när man anordnat omröstningen som sluten omröstning, som således
icke har till syfte att uppvisa, att den och den röstat så och så,
utan endast, hur stort röstetal uppnåtts för den ena eller andra meningen,
blir det, så vitt jag förstår, fullständigt inkonsekvent att bestämma
om hemlig omröstning men att samtidigt försöka på något sätt lista ut,
hur rösterna fördela sig mellan olika röstande.
När man exemplifierat, hur önskvärt och nödvändigt det skulle vara
att vid dylika omröstningar få fram ”upplysningar”, som man kallat det,
av olika art, skall jag be att få taga upp ett par av de exempel, som man
i detta avseende använt sig av. Herr Engberg, som i andra kammaren
särskilt varmt förordade, att man skulle i omröstningen av denna art kunna
inskjuta ett sådant moment, att omröstningen icke skulle bliva endast ett
uttryck för flertalets vilja utan samtidigt innebära en vågning av de
röstandes kvalitet, använde bland annat följande exempel: ”Antåg, att
en rådgivande folkomröstning anordnades om 8-timmarsdagen! Antag,
att resultatet bleve en betydande majoritet till förmån för lagens upphävande
! Men antag vidare, att denna majoritet utgjordes av bönderna.
Vi fråga: skulle industriarbetarna finna det rimligt och rätt, att man vid
bedömandet från statsmakternas sida av ett dylikt omröstningsresultat
uraktlåt att taga all nödig hänsyn till det faktum, att en industriarbetarklass,
som lagen framför allt berör, uttalat sig för lagens bibehållande,
medan en klass, som lagen icke berör, uttalat sig för dess upphävande?
Svaret kan icke bli mer än ett.”
Om jag närmare prövar detta av herr Engberg anförda exempel
Onsdagen den 5 april e. m.
49 Nr 24.
och jämför det med den fråga, som nu föreligger, måste jag spörja mig:
var har den talaren sitt skarpsinne, när han använder en dylik bild?
När man här i fråga om folkomröstningen i förbudsfrågan förordar,
att männens röster skulle erhålla ett ökat inflytande, så är det ju därför,
att man menar, att männen skulle ha den största benägenheten att bryta
mot lagen, och det är ur denna synpunkt man vill tillerkänna deras
röster ett högre värde.
Nu förhåller det sig ju så, att om man lägger denna synpunkt på
eu omröstning i fråga om 8-timmarslagen, så är det hos arbetsgivarna,
som benägenheten att bryta lagen skulle förefinnas. Det är arbetsgivarna,
som under den nuvarande lagen träffas av ansvar, därest arbetet
bedrives i större omfattning än lagen medgiver. Efter herr Engbergs
uppfattning skulle, om man vill göra tillämpningen å exemplet riktig,
därest en omröstning skedde rörande 8-timmarslagen, åt arbetsgivarnas
mening i detta avseende tillmätas ett övervägande inflytande — det inflytande,
som ligger däri, att man vill utröna, huruvida de, som skulle
träffas av lagen, kunde förmodas hava benägenhet att bryta densamma.
Att i detta fall tala om en mera ovidkommande part — bönderna äro
visserligen icke i detta fall ovidkommande, men jag har icke tid att gå
närmare in på den frågan — och säga, att bönderna icke alls skulle få
rösta i denna fråga, visar, vilket virrvarr av åskådningar som smyger
sig in i ett sådant exempel, som det talaren ifråga använder.
Herr Engberg använde även ett annat exempel. Han sade: ”Antåg,
att en omröstning anordnades rörande frågan, huruvida kvinnorna
böra hava samma lön för sitt arbete som männen. Vore det verkligen
tänkbart, att man vid en sådan omröstning skulle vilja hindra anordningar,
varigenom klargjordes, huru kvinnorna själva ställde sig till detta
spörsmål ?”
Det är klart, att ingen har ifrågasatt annat än att i en sådan fråga,
om den komme upp, kvinnorna såsom medborgare skulle utöva samma
inflytande som männen. Det är också på förhand självklart, att om kvinnorna
skulle rösta över en sådan fråga, komme de, förmodligen allmänt,
att rösta för, att det borde vara lika lön. Det skulle därför icke falla
någon människa in, att anordna en folkomröstning i en dylik fråga.
Denne talare valde alltså där ett exempel, som när det gällde icke på
allvar kunde ifrågakomma.
Samme talare ansåg sig också böra säga, att det i vissa frågor kunde
vara av intresse att få veta, vilka olika sociala skild: som hade den ena
och den andra uppfattningen. Han efterlyste också i detta sammanhang
tidigare liberala meningar i liknande fall. Han försökte, så vitt jag
uppfattade honom rätt, göra gällande, att i denna liksom i åtskilliga
andra frågor skulle de socialt bäst ställda skikten tillerkännas ett övervägande
inflytande. För att för honom och åtskilliga andra belysa, hur
de liberala tidigare, när det gällt att värdesätta kvinnornas medborgarrätt,
sett på saken, vill jag här återgiva ett yttrande av herr Staaff från
år 1911, då det var fråga om att giva kvinnorna samma rösträtt som
männen i avseende å lokal torrläggning. Herr Staaff yttrade då : ”Jag
Första kammarens protokoll 1922 Nr 24. 4
Folkomröstning
sia g ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
Sr 24. 50
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröst- kan icke finna annat än att, om man ser denna sak så, som den bör ses,
tingslag ang. alla de, det här är fråga om, äro fullkomligt lika berättigade, vare sig
rusdrycksfor- (je aro rjka ejjer fattiga, att deltaga i denna omröstning. Och om några
(Forts) möjligtvis skulle vara ännu mera berättigade än andra, skulle det måhända
vara de, som eljest äro svaga, undanskjutna och tillbakasätta till
följd av sin fattigdom.” Det var den åskådning, som nämnda liberale
ledare visade sig äga i denna fråga. I dag får jag däremot höra, att man
i frågor av denna art bör ordna det så, att man tillerkänner olika sociala
skikt olika inflytande på så sätt, att de högst liggande sociala skiktens
mening skulle tillerkännas ett större inflytande än de lägre, fattigare
skiktens. Och denna lära predikas från det håll, som den nyss nämnde
talaren tillhör!
Jag skall icke fullfölja exempelsamlingen; den skulle kunna mångfaldigas.
Det jag anfört visar, att så fort man går in på de valda exemplen,
åskådliggöra de endast, hur orimligt det blir att på omröstningar av detta
slag genomföra en värdeuppdelning av rösterna.
Jag skulle nu vilja yttra några ord med anledning av en erinran,
som gjordes av utskottets vice ordförande, vilken i detta sammanhangyttrade,
att han såsom gammal domare och dessutom ansvarig för ordningen
i landets huvudstad för sin del icke kunde förorda ett annat
förbud än ett sådant, som kunde hållas — jag tror, att jag ungefär
riktigt återgiver, vad han yttrade. Jag undrar: Vore det icke tillräckligt,
om den ärade talaren preciserade sin ståndpunkt så, att han icke
vill förorda ett förbud, under vilket lagbrotten blevo flera än de för närvarande
äro? Är det rimligt, att på ett förbud ställa det anspråket, att
inga som helst lagbrott skulle få förekomma? Räcker det icke för
herr vice ordförandens ansvarskänsla att i detta hänseende kräva, att
lagbrotten bleve färre efter ett förbuds införande än de äro för närvarande?
Jag rekommenderar herr överståthållaren att verkligen studera
förhållandena i detta avseende. Vi hava, tror jag, i vår huvudstad lönnbränning
och smuggling i samma omfattning, som man har i de förbudsstäder,
med vilka man har att jämföra denna stad. Men vi hava dessutom
i en betydande myckenhet andra brott mot vår nuvarande rusdryckslagstiftning,
som icke ens bliva beivrade. Jag erinrar om 47 § i rusdrycksförsäljningsförordningen,
som förbjuder överlåtelse av motbok. Det är
säkerligen för oss alla känt, att sådan överlåtelse sker i betydande omfattning
utan att beivran äger rum. Det framgår av den statistik, som
socialstyrelsen utger, att över hälften av de fylleriförseelser, som under
sista året beivrades i Stockholm, voro sådana fall, där berusningen icke
åstadkommits genom s. k. olaglig rusdryckshantering — varmed avses
smuggling och lönnbränning, vilka endast gåvo 13 procent av förseelserna
— utan genom förmedling av andra vid privata samkväm och dylikt;
55,6 procent av brotten voro av detta slag. Jag ber också att få
erinra om den mängd av brott, som begås mot en annan paragraf, som
stadgar, att berusning icke får tillåtas ske å restaurang, utskänkningsställe
eller dylikt. Ser man på det antal fall, som beivrats, där berusningen
ägt rum på sådant sätt, så frågar jag mig: Hur har beivran
Onsdagen den G april e. in.
G1 Nr 24.
skett, icke blott gentemot de berusade, vilka omhändertagits, utan gentemot
den andra parten, de som varit ansvariga för att berusning kunnat
ifrågakomma. Om man verkligen vill undersöka förhållandena i vår
stad i detta hänseende och jämföra dem med förhållandena i förbudsstäder,
tror jag, att man skall komma till det resultatet, att antalet brott i
var huvudstad skall visa sig vara väl så stort, ja större än i förbudsstäder
Skillnaden är blott att de i stor omfattning hos oss icke beivrats.
Ucn det förefaller mig, som om det icke vore rimligt, att man ställer
det kravet på ett förbud, att där icke skall få förekomma några som helst
brott, medan man såsom ansvarig för ordningen måste vara medveten
om, att under nuvarande förhållanden förekomma dels brott som påtalas,
men ee s också massor av brott, som icke beivras. Jag tror, att om man
vill undersöka tillståndet i fråga om lagtillämpningen och allt vad därmed
sammanhänger, så uppvisar icke vår huvudstad en bättre bild i detta
hänseende an de städer, med vilka det här varit fråga om att jämföra
den. J
Jfg skalig icke längre upptaga tiden. Jag vill endast säga, att jag
i det läge, fragan nu ligger, vid den förestående omröstningen kommer
att, därest propositionsställningen blir sådan, att det blir möjligt, i första
hand rösta for den av herr Pers avgivna reservationen men med ogillande
av motiveringen. Det förefaller mig, som om ett beslut i överensstämmelse
med den hemställan han gjort vore det rimligaste och riktigaste.
Denna hemställan innehåller, att riksdagen skulle anhålla, att
ungl Maj: t täcktes låta överse och, där så erfordras, omarbeta det
av utskottets majoritet nu uppgjorda förslaget till lag om folkomröstning
angående rusdrycks förbud samt därefter för 1923 års riksdag framlägga
ett i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda lagförslag utarbetat
förslag till lag med bestämmelser om anordnandet under år 1923
av sådan folkomröstning. Däri inlägger jag, att avvikelse från förslaget
i fråga, sa vitt ingå tekniska förbättringar kunna åstadkommas, bör ske
egentligen endast i fråga om den bestämmelse, som nu återfinnes i 8 §
dar särskiljandet av rösterna är stadgat.
Skulle icke detta yrkande komma upp såsom kontraproposition —
för sa vitt det icke blir till den grad föremål för herr talmannens välvilja,
att herr talmannen finner frågan om bifall därtill vara med ja
besvarad och yrkandet sålunda blir huvudproposition — kommer jao- att
i slutvotermgen, om denna skulle komma att stå mellan avslag och bifall
till utskottets hemställan, rösta för avslag. Ty utskottets förslag obeskuret
finner jag vara så olämpligt, att jag anser, att man bör föredraga
ett avslag framfor ett positivt beslut redan nu.
Åtskilliga av oss hava under den senare tiden säkerligen i olika
avseenden haft en känsla av att hela vår kultur för närvarande vore
starkt hotad. Det som inträffat i världen och som kastat oss tillbaka flera
arhundraden har nog för många tett sig så, som om den nuvarande
civilisationen skulle befinna sig i en verklig aftonskymning. Jag har
>e tråk tat och många hava betraktat det så, och även givit uttryck däråt
kvinnornas inkallande till fullt medborgarskap såsom ett anlitande av
Folkomröstning
slag ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
Nr 24. 52
Onsdagen den 5 april e. in.
Folkomröstntngslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
vår sista reserv, ett försök till kraftförnyelse. Men en reserv, som man
inkallar till en sådan uppgift, behandlar man icke på det sätt, som det
förefaller mig, att man här från utskottets och möjligen snart även från
riksdagsmajoritetens sida behandlar kvinnorna. Jag anser, att de höta
mottagas på ett annat sätt än utskottsmajoriteten förordar, när de ställas
inför sitt första, stora, verkligt viktiga värv. Därför kommer jag som
sagt i den nu föreliggande situationen att i första hand rösta på bifall
till herr Pers reservation, men med ogillande av hans motivering, och i
andra hand för avslag på utskottets hemställan.
Herr Ljunggren: Herr talman! Jag skall inskränka mig till
att instämma i herr Ekmans anförande.
Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag ^skall be att till
alla delar få instämma med fröken Hesselgren så pass långt som att den
föreliggande frågan här förvridits och att diskussionen kommit att galla
någonting annat än frågans verkliga innebörd. Här är det icke längre
—&det är ganska tydligt, icke minst efter den siste ärade talarens uppträdande
— i första hand fråga om förbudsomröstningen, och det bär
kanske icke heller på bra länge varit det. Såsom förbudsman har jag
stått på den ståndpunkten, att vad förbudsfolket bör ha och måste ha
och alltid har önskat, är en förbudsomröstning, så anordnad, att svenska
folket otvetydigt kan se, vad majoriteten av svenska folket vill i frågan:
förbud eller icke förbud. Det är för mig fortfarande huvudsaken, och
jag tror, att det fortfarande är huvudsaken för de förbudsvänner, som
i detta hänseende icke låta förleda sig av någon högre nykterhetsdiplomati.
Det är ingen som kan förneka, att utskottets förslag, om det
antages, i huvudsak ger nykterhets folket vad det alltid velat ha, nämligen
klart besked om var majoriteten av Sveriges män och kvinnor
stå i fråga om förbudet.
Nu hava förbudsfolkets önskningar fuskats bort genom att kvinnofrågan
blivit det väsentliga i denna sak. Jag vill säga, att så mycket
demokrat är jag, att jag anser, att då folkets majoritet finner det nödvändigt
att utfärda bestämmelser, så skall majoriteten råda, även om
en stor minoritet finner sig kränkt av dem. Och jag ämnar i överensstämmelse
med den ståndpunkt, jag alltid har intagit, därest majoriteten
av män och kvinnor här i landet uttalar sig för förbud, alldeles
oavsett hur fördelningen av rösterna mellan män och kvinnor utfallet,
här i riksdagen rösta för förbudet. Jag anser nämligen, att det här
gäller en skyddsfråga av den art att svenska män och kvinnor hava rätt
att säga: Den fara, som rusdrycksbruket innebär för vårt land, den
fara, som detta bruk innebär för våra barn, den är så stor, att om vi
få makt att sätta ett ordentligt värn mot denna fara, sätta vi det,, trots
allt tal om att vår rättskultur är i fara. ”Den personliga friheten” har
många gånger kränkts i detta land. Jag tänker, att den kränktes ganska
djupt, när träldomen avskaffades. Jag tänker, att den också kränktes
ganska djupt, när utsättningen av barn förbjöds. Och jag tänker, att
Onsdagen den 5 april e. in.
53 Nr 24.
dessa lagar många gånger blevo överträdda. Den personliga friheten
kränktes och ”rättssamhället sattes i fara” också när husbehovsbränningen
förbjöds, och det lönnkrögeri, som kom därefter, skulle kunna
anföras som bevis för att det verkligen var fara å färde. Men detta
lönnkrögeri och denna lönnbränning voro dock övergående företeelser,
och svenska folket nu likaväl som svenska folket då har förvisso rätt att
här säga sin mening och att också få denna mening respekterad, då majoriteten
står bakom den.
Jag tror vidare i likhet med herr Ekman, att kvinnorna i lika hög
grad som männen äro mäktiga att se till, att en opinion bildas, som
tager bukt på det egendomliga sätt att resonera och tänka och känna,
som tager sig uttryck icke minst i de s. k. kulturorganen i vårt land,
då dessa faktiskt provocera en stämning i fråga om förbudet, som är
farlig för rättssamhället, genom att vid alla möjliga tillfällen understryka,
hurusom denna rättsosäkerhet måste komma, utan att på något
sätt uttala den ringaste förkastelsedom över det system, som de genomskinligt
nog anse vara en nog så naturlig och t. o. m. berättigad följd
av ett förbud.
Jag ämnar således icke väga några röster med olika mått, männens
och kvinnornas. Jag tänker, att om BO procent av vårt lands mödrar
äro för förbudet och 60 procent av vårt lands män äro mot förbudet,
komma dessa 80 procent av kvinnorna att väga ganska tungt även för
dem, som hava tänkt, att denna röstuppdelning skall bli en fälla för
förbudstanken. Jag tror icke, att om rösträkningen ger oss ett sådant
resultat som att den långt övervägande majoriteten av svenska mödrar
önska förbudet för att skydda det uppväxande släktet, detta resultat
kommer att gå obeaktat förbi, och därför har jag hela tiden ansett det
som en förbrytelse, när man drev agitationen på så sätt, att man därigenom
stödde den uppfattningen, att kvinnorna borde sitta hemma,
därest de ”skymfades” genom denna röstuppdelning. Jag är emellertid
säker på att om än detta tal kunnat vinna någon anklang i den upprörda
agitationen hittills, så komma dock, när det blir allvar av, inga
kvinnor att sitta hemma på grund av att den kvinnliga värdigheten
kränkts genom skiljandet av männens och kvinnornas röster. —
Det är nu en sak, att jag anser, att majoriteten skall råda i en fråga,
där majoriteten är av den övertygelsen, att den icke kan giva efter på
sina krav, även om en stor minoritet anser sig kränkt i sina rättigheter,
men jag anser också, att en majoritet, som har att fatta ett sådant beslut,
bör veta, vad den gör. Finns det i den lagstiftande församlingen -— vilket
vi veta, att det gör — åtskilliga demokrater, som anse denna fråga vara
av den art, att de icke äro försvarade, om de rösta för ett förbud, såvida
de icke veta, hur männen ställa sig till frågan, så anser jag, att det är
vår skyldighet och alla förbudsvänners skyldighet att låta dessa förbudsmotståndare
— som de oftast äro — få reda på, hur det förhåller sig
därvidlag. Det är ju ändå deras röster, som komma att bli avgörande i
fråga om förbudets genomförande här i landet, eftersom detta är en
riksdagsfråga. Herr Ekman hade visserligen, tycktes det, en annan tanke,
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksf Urbild.
(Forts.)
Nr 24. 54
Oasdagen den 5 april e. in.
Folkomröstningslag
ang.
rtisdrycksfärbart.
(Forts.)
då han varnade dem, som voro glada över att utskottets förslag tagits
av andra kammaren, med det älskvärda påpekandet, att vid valen skulle
i alla fall, om också icke vid förbudsomröstningen, kvinnornas röster
i lika hög grad som männens komma att göra sig gällande, och då kanske
det icke bleve så värst mycket med glädjen för dem, som nu gladde sig
åt andra kammarens beslut. Detta uttalande gjordes ju i försiktig form,
men skall det ligga någon mening däri, tror jag, att jag kan svara herr
Ekman, att för dem, som rösta för utskottets förslag, betyder det dock
ganska litet, om kvinnorna på grund av den förbrytelse, som dessa mäns
glädje skulle innebära, vid valen hjälpa till att låta dem sitta hemma för
f ramtiden.
Här har talats rätt mycket om att ett bifall till utskottets förslagskulle
betyda ett undervärderande av kvinnorösterna, visserligen icke från
min och några andras sida men från en hel del håll, och man har sagt,
att vi ådraga oss ett ganska tungt ansvar genom att gå fram på denna
väg och understödja den synpunkten. Jag vill säga, att det är ingen nyhet
för mig, att detta krav huvudsakligen kommit fram från folk, som äro
förbudsmotståndare, men hur vilja herr Ekman och herr Lindhagen
hindra, att kvinnornas röster komma att undervärderas? De kunna icke
hindra en sådan undervärdering genom att''de lyckas förhindra särskiljandet
av männens och kvinnornas röster, ty även om rösterna avgivas
utan sådan uppdelning, komma kvinnorösterna ändå att undervärderas.
Dessa herrar veta såväl som någon, att om denna uppdelning icke sker,
komma förbudsmotståndarna och däribland en hel del demokrater, som
hava hållit på uppdelningen, att säga, att det är ganska tydligt, att majoriteten
här är kvinnor. De kunna icke bevisa det objektivt, men de äro
övertygade om det, och då anse de sig icke kunna rösta för förbudet.
Äro icke kvinnornas röster lika mycket undervärderade i det fallet, som
om de kunde räknas? Jag ser nu icke, huru någon människa, som vill
hava förbudet genomfört under den närmaste tiden, kan undvika att giva
sin röst för en uppdelning av männens och kvinnornas röster. Det är
väl ändock ingen, som tror, att vi utan hjälp av dessa, som hålla på uppdelningen,
kunna genomföra förbudet? Vi kunna visserligen taga åtskilliga
valkampanjer och försöka rensa ut de ”tvivelaktiga” elementen; men
förbudsfolkets förhoppningar hava varit, att vi skola få förbud utan några
nya valkampanjer. Således tror jag, att det bleve tämligen oframkomligt
för dem, som vilja hava förbud under de närmaste åren, att söka gå en
annan väg än den, som andra kammaren genom sitt beslut har anvisat.
Vad det tunga ansvaret beträffar, så vill jag säga, att det ligger också
ett visst ansvar på de förbudsvänner i denna kammare, som nu i kväll
kunna säkerställa förverkligandet av förbudsfolkets önskan att få till stånd
en förbudsomröstning, som kan leda fram till förbud. De ådraga sig också
ett ansvar genom att försöka stjälpa dessa förbudsfolkets önskemål. Det
kan måhända vara gagneligt vid valen för en del representanter, att förbudsfrågan
på det sättet uppskjutes, men för förbudssaken blir det
dock ingen glädje av ett sådant handlingssätt.
Jag vill beträffande en detalj, som här har tagit mycken tid, nära -
Onsdagen den 5 april e. in.
55 Kr 24.
ligen de farliga konsekvenserna av en röstuppdelning, som, ifall den går
igenom här i dag, skulle komma igen, säga, att de konsekvenserna äro,
så vitt jag kan förstå, allt annat än farliga. Herr Ekman har anfört
som exempel åttatimmarsdagen, och även andra hava anfört det exemplet.
Man har sagt, att detta exempel har icke alls någonting att göra i
detta sammanhanget, när det gäller en jämförelse med förbudsomröstningen.
Så vitt jag kan se, gäller det i båda fallen, att folk, som anse
sig hava speciella intressen av ett lagförslag, vill ha reda på huru en
viss stor grupp, nämligen deras egen grupp, står i det fallet. Det blir
naturligtvis på samma sätt den gången, då jordräntans indragning till
staten kommer under folkomröstning, och den dagen kommer naturligtvis.
Det är ett gammalt radikalt, liberalt krav på en nationalisering, som
georgismen fört fram. Vad skulle Sveriges jordbrukare säga den dagen,
om industriarbetarna icke ville tillåta, att de som ägde jorden fingo visa,
huru de stodo, huru hela den gruppen stod gentemot de andra? I den
nu föreliggande frågan är det så, att för mig betyder det ingenting, vilka
som äro mäns eller kvinnors röster, men konsekvenserna av en sådan
uppdelning anser jag icke på något sätt vara skrämmande.
Det gäller sedan den viktiga frågan, om vi skola taga denna omröstning
i år eller uppskjuta den till ett kommande år. Här ha inga verkliga
sakskäl framförts för omröstning i år, säger bland annat herr Ekman.
Jag tror, att de sakliga skälen skulle kunna sammanfattas däri, att förbudsfolket,
ända tills denna motion förelåg, trodde, att alla förbudsvänner
voro eniga om att förbudsomröstning skulle ske så fort som möjligt.
Följaktligen är det ganska naturligt, när styrelsen för Sveriges största
nykterhetsorganisation enhälligt har uttalat sig för att förbudsomröstning
borde komma till stånd så fort som möjligt, redan i år, och att den
anser att upplysningsarbetet från förbudsvännernas sida har bedrivits
med en -sådan intensitet, att förbudsvännerna ingenting hava att frukta
av en förbudsomröstning, när den än kommer till stånd. I 300 kommuner,
sade herr Ekman, finns icke någon nykterhetsorganisation, som
har bedrivit förbudsagitation. De andra 2,000 kommunerna få kanske
också tagas med i beräkningen, när det gäller ett sådant uttalande, och
för övrigt skulle jag tro, att i dessa 300 kommuner, där icke någon sådan
organisation finnes, har icke förbudsarbetet helt legat nere.
Det är nog ganska möjligt, att förbudsomröstningen tager så pass
stort intresse, att de andra valen i höst därav kunna komma att taga
skada. Från förhudssynpunkt torde detta dock icke vara något skäl mot
förbudsomröstningens hållande.
Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till punkt 1 i det
föreliggande förslaget, och jag kommer att ansluta mig till dem, som
rösta för utskottets förslag även i frågan om differentiering mellan mäns
och kvinnors röster.
Herr Nilson, Karl August: Herr talman! I denna sena
timme var det min bestämda mening att helt enkelt instämma med herr
Ekman, men jag måste dock säga ett par ord mot den siste talaren —
Folkomröstningslag
ang.
rnsdrycksfanbud.
(Forts, i
Nr 24. 56
Onsdagen den 5 april e. m.
Folk omröst- jag skall gorå det mycket kort — för att kanske bespara någon annan
"rusdrycksför svara honom. Han frågar: huru skola de, som nu önska, att mäns
bud. och kvinnors röster icke skola skiljas åt, kunna hindra en undervärdering
(Forts.) av kvinnornas röster? Ja, herr Olsson, det är möjligt, att vi icke kunna
hindra det, men vi kunna omöjligen bidraga till att en sådan undervärdering
må komma till stånd och det är två skilda saker. Jag kan för min
del icke, såvitt jag kan förstå, herr talman, bidraga till ett sådant beslut,
att vid den stundande folkomröstningen mäns och kvinnors röster skola
skiljas åt. I trots av vad herr Olsson nyss anförde, måste jag säga, att
jag tager den allra största hänsyn till vad kvinnorna i denna del själva
hava sagt. Här har vittnats från alla kvinnohåll, att de räkna som en
skymf denna gradering, detta särskiljande. Jag tror också, att många
röstskiljare söka dölja sig bakom påståendet att det icke är fråga om
någon undervärdering, utan att åtgärden bara är avsedd för statistik.
En av våra främsta politiker tog för någon dag sedan ett exempel, och
jag skall be att få anföra det här för att bevisa, hur man tänker i denna
fråga. Antag, sade han, att det vore två miljoner röstande, som det mycket
naturligt kan vara. Dåt oss antaga, att av dessa äro 6o % av rösterna
för förbud och 40 % mot förbud, alltså 1,200,000 röster för och 800,000
emot. Om vi dessutom utgå ifrån, att av dessa 1,200,000 röster voro
1,000,000 kvinnoröster och 200,000 röster avgivna av män och av de
800,000 rösterna emot förbud voro 600,000 avgivna av män och 200,000
av kvinnor, så frågade han: anse ni, att det är rimligt, att vi skola besluta
om förbud, när så många män äro emot detsamma. Här står det dubbla
antalet män och kvinnor tillsammans emot det antal män, som äro mot
förbud, och ändock anser denna framstående politiker, att vi då icke
skulle kunna gå fram för ett förbuds genomförande. Detta är belägg,
mina herrar, för det, att bakom denna tanke om särskiljande ligger dock
den underförstådda meningen, att vi kunna icke giva kvinnornas röst
samma värde som männens. Det är av denna anledning, herr talman,
som jag måste på det bestämdaste protestera mot denna särskillnad.
Jag anser det olyckligt och kan därför icke vara med om ett beslut, som
leder till sådana lagbestämmelser.
Jag förbehåller mig, herr talman, att vid detta tillfälle få yrka avslag
i förhoppning om att frågan dock vid nästa års riksdag må ligga till
på ett helt annat och bättre sätt.
Herr Å s t r ö m : Jag har kommit i den underliga belägenheten,
att jag måste rösta för ett förslag först framställt av herr Thulin. Knappast
kunde jag drömma om det, då jag hörde hans anförande, och jag
blev ganska konfunderad av detsamma. Hans argumentering och motivering
är åtskilligt annorlunda än den, som för mig fram till samma
slutuppfattning. Då han riktade in sig på avslagslinjen, föreföll det mig,
att han mest talade emot ett lagförslag, som förutsatte en omröstning
av bindande karaktär. Han nämnde dessutom om förbudslagen, att han
tänkte sig den, förklarade han, som en lag bestående till 1/10-del av lag
och 9/10-delar av tillämpning. Han förklarade sedan, att innan jag får
Onsdagen den 5 april e. in.
57 Nr 24.
se de ()/io-delarna, kan jag icke vara med om att antaga den sista tiondelen.
Jag har visserligen en alldeles oerhörd respekt för herrar jurister,
och det är särskilt på ett område, som jag har eu stor respekt för dem,
och det är, när det gäller att krångla till saker och ting i mycket hög grad.
Jag vänder icke detta mitt uttalande mot herr Thulin, men jag skulle
bara vilja säga, att trots den respekt, jag har för juristerna, tror jag, att
det blir svårt för de ovanligt kniviga jurister, som vi hava här i kammaren,
att förklara, huru man skall kunna bete sig för att få se tillämpningen av
ett lagförslag, innan man fått detsamma, ilig förefaller det rimligt, att
man först antager lagen och sedan arbetar sig fram för att få en rimlig
tillämpning av densamma.
Då det gäller särskiljandet av män och kvinnor, så är det helt naturligt,
som en talare här anmärkte, att det har begåtts många överdrifter.
För min del beklagar jag, att förbudsfolket självt har begått åtskilliga
överdrifter, när de hava koncentrerat sig på att säga till kvinnorna,
att detta särskiljande betyder en undervärdering av deras röster. Om
de skulle komma att grupperas upp särskilt, ansåg jag från början, att
detta var en ganska farlig taktik, ty om man icke kunde hindra förslaget
om särskillnad att antagas, hade man dock samtidigt drivit fram en agitation,
där man meddelade kvinnorna, att deras deltagande i själva omröstningen
var av mindre värde. Detta måste rent psykologiskt verka
tillbakahållande för deras deltagande i omröstningen. Vi behöva bara
påminna oss de tider, då vi fortfarande hade kommunal fyrkskala här
i landet för att förstå, att för dem, som hade ringa eller inga utsikter att
få inflytande på det kommunala livet, var det ursäktligt, att de icke brydde
sig om att deltaga vid valen. På grund av denna agitation kan det komma
att bliva likaledes med kvinnorna.
Jag ber också få säga, att jag kan icke förstå den ställning, som intogs
av herr Olsson, då han för sin del förklarade sig aldrig komma att
taga någon annan hänsyn än om det vore en majoritet för förbud. Ja,
har man den uppfattningen, finns det ingen rim och reson för att gå fram
på särskillnadshnjen, ty man tager då icke någon hänsyn till det, som en
del anser vara avgörande. Skulle vi icke kunna komma överens om, att
huru än förbudsomröstningen kommer att utfalla, så kommer den grupp
av medborgare i detta land, som icke känner sig belåten med utgången,
att alltid söka underskatta motsidans skäl och värdet av dess röster.
Blir det så, att nykterhetsfolket får majoritet, komma förbudsmotståndama
att söka på alla sätt underskatta deltagarnas röster. Är det däremot
så, att motståndarna få majoritet, komma helt naturligt nykterhetsvännerna
att använda sig av samma metod. Vi äro ju människor
alla, brukar ju herr Bindhageu säga, och jag tror, att vi således komma,
hur än omröstningen utfaller, att försöka leta fram möjligheter att misskreditera
utgången. När man nu har arbetat fram en sådan allmän uppfattning,
som otvivelaktigt kommer att verka hindrande för deltagande
i omröstningen, kan det enligt min uppfattning icke ligga något fel i att
bedriva agitation för förbudsomröstning. Det viktigaste är ju, som herr
Olsson sade, att det blir ett verkligt allmänt deltagande i omröstningen,
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksfUrbild.
(Forts.)
Sr 24. 58
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
och då är det heller ingen skada, om det bedrives agitation från olika håll,
ty det är verkligen det enda medlet för att få fram ett verkligt, storartat
deltagande, som således kunde giva ett verkligt utslag av folkmeningen.
När man nu från en del håll försökt utmåla särskillnadslinjen såsom särskilt
skadlig, och när man från andra håll återigen uteslutande av intresse
att kunna hindra förbudets införande har gått på den linjen, förefaller
det mig, som om situationen skulle vara sådan — därtill kommer att
omröstning måste ske redan i år — att det icke återstår någonting annat
under sådana omständigheter än att hellre taga ett anstånd med frågans
avgörande än att för närvarande bifalla den.
Under sådana förhållanden kommer jag därför, herr talman, att
rösta för avslag.
Herr Klefbeck: Herr talman! Eftersom ingen av utskottets
ledamöter har yttrat sig i denna debatt, sedan den inleddes, skall jag be
att få säga ett par ord till försvar för den ståndpunkt, som vi hava intagit.
Vi voro beredda på att vi skulle få rätt mycken förebråelse för att vi intagit
den ställning, som vi gjorde. Att vi dock skulle vara så svarta, som
vi hava målats i dag, det hade jag dock icke tänkt. När vi stannade för
det förslag, som utskottets hemställan innebär, får jag säga, åtminstone
för min egen del, att jag gjorde det under den varma förhoppningen, att
jag därmed skulle tjäna nykterhetsintresset. Om jag nu det oaktat icke
har kunnat svära på magisterns ord, får jag väl finna mig i att bliva moraliskt
avrättad; det sker heller icke första gången.
Jag får säga, att den kritik, som riktats mot oss, särskilt från herr
Ekmans sida, icke brast i starka ord, men kanske så mycket mera i verkliga
sakskäl. Han tillvitade oss en hel del fula bevekelsegrunder, som vi
känna oss fullständigt främmande för. Vad beträffar själva årtalet för
förbudsomröstningens verkställande, sade han, att valet av år 1922 skulle
vara gjort under en stilla förhoppning, att antalet deltagare skulle bliva
så få, att man icke kunde taga någon hänsyn därtill. Den tanken har
varit oss alldeles främmande. Vi fingo i stället av en motion, framburen
av en hel massa nykterhetsvänner, vilka icke ville avvakta regeringens
åtgärder i frågan, det intrycket, att de voro mycket angelägna om, att
denna omröstning skulle ske snarast möjligt. Vi hade så mycket mera
skäl för denna åsikt, som man i många Tesolutioner, antagna vid nykterhetsmöten,
yrkat, att omröstning skulle verkställas omedelbart. Vi voro
heller icke obekanta med att inom det liberala partiet den förbudsvänliga
riktningen genomdrivit sitt krav, att omröstningen om möjligt skulle
verkställas redan 1922. Vi ville därför lojalt ställa oss dessa önskningar
till efterrättelse, och vi gjorde detta så mycket hellre, som vi icke kunde
finna några verkliga hinder därför. Ingen fråga är så väl känd av varenda
människa i hela vårt land som denna fråga. Var och en har sin klara uppfattning
om vad förbud är; och vi kunde icke heller tänka, att någon
ytterligare erfarenhet om förbudets verkningar på andra orter skulle i
nämnvärd mån kunna erhållas. Då det dessutom kunde vinnas, att man
skulle slippa ifrån en i allt för hög grad utsträckt agitation, ansågo vi
Onsdagen den 5 april e. in.
59
Kr 24.
detta också vara en fördel, som manade till att verkställa omröstningen
i år.
Herr Ekman säger, att denna agitation för nykterhet bland vårt
folk är en stor och ädel sak. Det biträder jag, och jag har själv deltagit
i det arbetet. Men den agitationen kan bedrivas och bedrives i många
fall på ett mycket dåligt sätt. Jag får också säga, att agitation bedrives
icke blott från förbudsvännernas sida utan även från de s. k. appellisternas
— därtill har nu senast kommit en ny sammanslutning, som verkar
för en annan ståndpunkt i nykterhetsfrågan. De båda ytterlighetspartiernas
agitation kan många gånger te sig mindre önskvärd. Vi ansågo
det därför vara eftersträvansvärt, om agitationen kunde begränsas.
Vad sedan beträffar den andra punkten, som varit så omstridd,
vill jag säga, att för oss var det viktigaste intresset icke att få ett förbud
inskrivet på ett papper, utan ett förbud, som verkligen gagnar nykterhetstillståndet
i landet, nämligen ett förbud, som kunde upprätthållas.
När därför frågan om ett förbud skall beslutas eller icke en gång kommer
före, anse vi det vara av mycket stor vikt, att de, som då besluta, hava
sä rik upplysning som möjligt till sitt förfogande. Det var därför ett önskemål
för oss att kunna tillförsäkra de beslutande upplysning i så många
hänseenden som möjligt. Det gällde då att se till, huru detta kunde realiseras.
I fråga om yrken och deras ställning till förbudsfrågan löstes
den frågan ganska lätt, ity att ifrån de olika omröstningsdistrikten skola
insändas resultaten, och dessa visa, huru ett fabriksdistrikt, lantbruksdistrikt
o. s. v. röstat. I fråga om åldern ville man också vinna vissa upplysningar,
men det visade sig, att det mötte mycket stora tekniska svårigheter
att realisera den önskan. Det var vidare för oss av utomordentligt
stort intresse att kunna ådagalägga, huru förbudstanken levde inom
männens och kvinnornas led. Vi ville med ett ord söka skaffa från olika
läger så rikhaltiga upplysningar som möjligt, och vi ville, att detta skulle
ligga till grund för det beslut, som riksdagen en gång skulle komma att
fatta. Vid det tillfället skulle riksdagen få väga, som herr Olsson sade,
de 8o % mödrars och de 6o % mäns uppfattning, och riksdagen kunde
även få väga industriarbetarnas uppfattning mot lantbrukarnas o. s. v.
Vi hava ännu aldrig hört talas om, att när ett viktigt beslut skall fattas,
man har vägrat oss att kunna få så rikhaltiga upplysningar i saken, som
det är möjligt att erhålla.
Jag vill till slut bara säga, när herr Ekman gång på gång vädjade
till valen och hotade dem, som icke följde hans paroll med att deras plats
här och inom andra representativa församlingar kanske komme att besättas
av andra, att jag tror, att icke endast jag utan många med mig
icke alls låta imponera på oss av det talet, ty vi rösta och besluta efter
vår övertygelse. Det får sedan gå med mandatet hur som helst.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Folk o inrättning
slag ang.
rusdrycksforätt
d.
(Forts.)
Herr Pettersson, Olaus: Herr talman! Jag har begärt ordet
för att tillkännagiva att jag kommer att rösta i överensstämmelse
med herr Ekmans anförande och de uttalanden, som han där gjorde.
Nr 21. 60
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröst- Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talningslag
ang. mannen) att med avseende å den nu föredragna paragrafen förekommit
rus faCd''0r följande yrkanden: i:o) att utskottets förslag i denna del skulle godkän(Forts.
) nas; 2:0) att kammaren skulle med avslag å paragrafen antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Jacob Larsson vid utlåtandet avgivna
reservationen; 3:0) att kammaren skulle med avslag å paragrafen antaga
det förslag, som innehölles i herr S andegårds vid utlåtandet fogade reservation;
4:0) att paragrafen skulle avslås; 5:0), av herr Pers, att paragrafen
skulle avslås och det förslag antagas, som innefattades i hans vid utlåtandet
anförda reservation; 6:0), av herr Leander, lika med herr Pers,
dock att reservationens motivering skulle ogillas.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
samt förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Reanders yrkande, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner 1 § av första lagutskottets i utlåtande nr 11
framställda förslag till omröstningslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås paragrafen och antages det förslag, som innefattas
i herr Pers’ vid utlåtandet fogade reservation, dock med ogillande
av motiveringen.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja -- 91;
Nej — 40.
2 och 3 §§.
Godkändes.
4§-
Denna paragraf hade följande lydelse:
Omröstningen skall äga rum å för hela riket gemensam dag, som av
Konungen bestämmes. Röstningen utsättes till sön- eller helgdag och
skall börja klockan nio förmiddagen samt fortgå till klockan nio eftermiddagen,
dock att, där allmän gudstjänst å omröstningsdagen hålles
inom omröstningsdistriktet, uppehåll göres för den tid gudstjänsten pågår.
Där å någon ort andra tider för röstningens förrättande finnas mera
Onsdagen den 5 april e. in.
Cl Nr 24.
lampliga, äge efter framställning, på landet av omröstningsförrättaren
samt i stad av magistraten eller i stad, där magistrat ej finnes, av den
för sådan stad särskilt tillsatta styrelse, länsstyrelsen därom förordna,
med iakttagande att tillträde till röstningen skall finnas minst tre timmar
före klockan tre eftermiddagen och minst två timmar efter klockan sex
eftermiddagen.
Herr R o g b e r g : Herr talman! Inom utskottet har fråga varit,
huruvida i lagförslaget skulle inryckas en paragraf om dagen för omröstningens
verkställande. En sådan bestämmelse fanns intagen i den norska
lagen. Utskottet har avstått från ett försök att föreslå dag och har funnit
lämpligt, att låta dagen bestämmas av Konungen. Enligt min mening
vore det ömkligt, att Kungl. Maj:ts avgörande icke måtte fördröjas och
omföstningsdagen komma snart. Men det var egentligen icke för att säga
detta jag begärde ordet, utan anledningen därtill var ett uttalande, som
förekommer i en reservation, där det heter: »Att uppskjuta densamma
(omröstningen) till efter landstingsmannavalen torde väl knappast kunna
ifrågasättas med hänsyn därtill, att under senhösten väderleks- och vägförhållandena
i stora delar av landet, framförallt i Norrland, komma att
avsevärt försvåra deltagandet i omröstningen.» Jag tror, att man icke
behöver taga den ringaste hänsyn till väderleks- och samfärdselförhållandena,
inte ens då det gäller Norrland. Dagen kan bestämmas helt efter
andra lämplighetssynpunkter. När en fråga av så stor vikt som förbudsomröstningen
skall förekomma, lär befolkningen icke ens i Norrland
utebli, om valet till äventyrs utsättes till en sen årstid. J ag vill framlägga
ett bevis för riktigheten av detta påstående. Vid 1920 års val till riksdagsmän
i riksdagens andra kammare i september inom Västerbottens läns
norra valkrets förekom en livlig agitation och ett livligt deltagande i valet.
Antalet röstande var 10,185. Av någon anledning blev valet upphävt
och Kungl. Maj:t förordnade om nytt val. Detta kom att förrättas någon
söndag omkring den 20 december samma år. Det valet föregicks icke av
någon nämnvärd agitation och man ansåg allmänheten vara liknöjd för
hela saken. Men efteråt visade det sig, att antalet röstande uppgick till
10,481 personer, det vill säga 300 personer mer än vid septembervalet.
Blir dagen snarare senare än tidigt, är december ej opassande norröver.
Jag har emellertid, herr talman, intet yrkande.
Efter härmed slutad överläggning godkändes den förevarande paragrafen.
5 och 6 §§.
Godkändes.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksfUrbild.
(Forts.)
7 §•
Denna paragraf var så lydande:
Vid förrättningen skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till
>r 24. 62
Onsdagen den 5 april e. m.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksförbud.
(Forts.)
storlek och beskaffenhet samt på framsidan försedda med en utskärning
av ungefär sex kvadratcentimeters storlek, tillhandahållas de röstande
för det ändamål, varom i 8 § förmäles.
Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande,
att rösturnan är tom.
Motsvarande paragraf av det utav herr Edw. Larson reservationsvis
framlagda förslaget till lag om folkomröstning angående rasdrycksförbud
hade följande avfattning:
Vid förrättningen skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till
storlek och beskaffenhet, tillhandahållas de röstande för det ändamål,
varom i 8 § förmäles.
Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de närvarande,
att rösturnan är tom.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Vid denna paragraf kommer jag,
herr talman, att framställa ett yrkande, och jag kommer "också att besvära
kammaren med begäran om votering, då jag förmodar, att talmannen
kommer att höra ja för utskottets förslag.
I den nu föreliggande punkten är det första gången fråga om det
tekniska förfarandet för åstadkommande av uppdelning av rösterna.
J ag är efter vad som förekommit fullt medveten om att det i denna kammare
finnes, om också av olika skäl, flertal för denna uppdelning. I varje
fall synes det mig vara önskvärt att se, huru stort detta flertal är. I själva
sakfrågan behöver man icke beskriva skillnaden på de båda paragTafema,
utskottets förslag och herr Larsons i Lerdala reservation till denna paragraf.
Vad som skiljer är åtgärder för särskiljandet av rösterna.
Jag vill emellertid med anledning av ett par yttranden, som fälldes
i principdebatten sedan jag haft ordet och som jag i det sammanhanget
icke ville upptaga kammarens tid med att bemöta, nu yttra ett par ord.
Till herr Olsson på Närkesbänken, vars resonemang jag alldeles icke förstod,
vill jag säga att jag uppfattade honom, som om han trodde, att
från min och mina meningsfränders sida skulle komma att drivas agitation
mot ett allmänt deltagande i omröstningen. Jag begriper icke hur
han kunde få denna uppfattning av mitt anförande. Jag sade att efter
vad som förekommit, fick man den bestämda uppfattningen, att röslsedelsavlämning
med uppdelning komme att äga rum, men att man därigenom
icke avgjort frågan, huruvida vid det slutliga avgörandet en olika
röstvärdering skulle företagas.
Vidare har man sagt, att jag i mitt förra anförande »hotade». Nej,
jag hotade icke. Jag gav blott uttryck åt den naturliga känslan att när
en stor medborgargrupp för första gången går fram till avgörande, så har
den intresse av att dess röster äga samma medborgarvärde som andra
gruppers, och att den givetvis kommer att göra denna uppfattning, så
långt dess makt sträcker sig, gällande. Detta är icke något hot, utan det
är endast ett konstaterande av ett faktum, ett erkännande av en ståndpunkt,
som är naturlig att intaga för dem, som befinna sig i denna grupp.
Onsdagen den 5 april e. in.
63 Nr 24.
J ag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till § 7 i den avfattning,
som den har i den av herr parson i Perdala avgivna reservationen.
Herr Hederstierna: På grund av vad jag redan anfört till
stöd för utskottets ståndpunkt i denna fråga ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i denna punkt.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder framställts, propositioner,
först på godkännande av den under behandling varande paragrafen samt
vidare på godkännande av motsvarande paragraf av herr Edw. Parsons
reservationsvis framlagda förslag i ämnet; och förklarade herr talmannen
sig finna den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Ekman, Carl Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som godkänner 7 § av första lagutskottets i utlåtande nr 11
framställda förslag till omröstningslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes motsvarande paragraf av herr Edw. Parsons
reservationsvis framlagda förslag i ämnet.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 89;
Nej — 38.
Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.
Utskottets andra lagförslag.
Godkändes.
Utskottets hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Folkomröstningslag
ang.
rusdrycksf Urbild.
(Forts.)
Då Eden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr
Jfr 24. 64
Torsdagen den 6 april
talmannen att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1,21 på natten.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Torsdagen den 6 april.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.
Herr statsrådet örne avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 244,
angående låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag.
Justerades protokollet för den 31 nästlidne mars.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts i vissa punkter under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen samt under samma huvudtitel
av propositionen om tilläggsstat till riksstaten för år 1922 gjorda framställningar;
och
nT 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnader för officiellt deltagande från Sveriges sida
i jubileumsutställningen i Rio de Janeiro år 1922.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse nr 96, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss ändring i gällande bestämmelser om vågar.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 100, i anledning av väckt motion om ändring av rubrikerna nr
359 och 360 i tulltaxan,
Torsdagen den 6 april
65 Nr 24.
nr ioi, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om utsträckt tillämpning av bestämmelserna i förordningen
den ig augusti 1921 angående tillfällig utvidgning av rätten till tullrestitution
eller befrielse från tullavgift vid återutförsel av vissa fartygsmaterialier
och skeppsförnödenheter, samt
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående utsträckning i särskilda fall av den i § 13 mom. 5
i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor föreskrivna
tidsfristen av två år för utförsel eller uppläggning på restitutionsupplag
av tullrestitutionsgods.
Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 383, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av herrar Johanssons
i Bro och Johansons i Hörninge motion, nr 178, om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående tillämpning av gällande författningar om elektriska ledningars
framdragande inom kronoegendomar, beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.
Anmäldes och bordlädes första lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 kap. 9 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 31—33 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 24 och 25.
Föredrogos bankoutskottets memorial:
nr 27, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkt
32 av bankoutskottets utlåtande nr 11 A, angående regleringen för tiden
1 januari—30 juni 1923 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel;
nr 28, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkt
10 av bankoutskottets utlåtande nr 11 B angående regleringen av utgifterna
under tilläggsstatens för år 1922 elfte huvudtitel;
nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkt
1 av bankoutskottets utlåtande nr 19 angående vissa pensioner och understöd
från allmänna indragningsstaten; samt
nr 30, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkt 9
av bankoutskottets utlåtande nr 21 angående vissa framställningar rörande
elfte huvudtiteln.
De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionema godkändes.
Första kammarens protokoll 1922. Nr 24.
5
Nr 24.
66
Torsdagen den 6 april
K. prof. ang.
låneunderstöd
åt Ostkustbanans
aktiebolag.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första
lagutskottets utlåtanden och memorial nr 12, 13 och 15, andra lagutskottets
utlåtande nr 11 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 29 och 30.
Föredrogs Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition nr 244,
angående låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag.
Herr N o r 1 i n g : Herr vice talman! Innan denna proposition re
mitteras,
anhåller jag att med några ord få bringa i erinran den ställning
riksdagen intog gent emot frågan om låneunderstöd till ostkustbanan
vid det tillfälle, då denna fråga senast behandlades i kamrarna, nämligen
1920.''! Det förelåg då ett regeringsförslag om ett låneunderstöd på 6 miljoner
kronor, och dessutom hade i ett par enskilda motioner yrkats väsentligt
högre belopp. Riksdagen beslöt emellertid att endast ställa till
järnvägsbolagets förfogande det förut beviljade statslånet på 3 miljoner
högst, men samtidigt uttalade riksdagen, att ostkustbanan utan tvivel
måste anses vara »i hög grad förtjänt av statens medverkan för företagets
förverkligande». Vidare uttalade riksdagen, att en plan för genomförandet
av anläggningen borde utarbetas och i samband därmed en allsidig utredning
ägnas frågan om »det ekonomiska förhållandet emellan staten
och bolaget».
Riksdagen har sålunda, och det är detta jag anhåller få konstatera,
uttryckligen givit på hand, att ostkustbanan är i hög grad förtjänt av statens
medverkan för företagets förverkligande. Till yttermera visso erinrades
i riksdagsskrivelsen därom, att det redan tidigare beviljade statslånet
»innebar ett erkännande från riksdagens sida av behovet av ifrågavarande
järnvägsanläggning».
Den av riksdagen 1920 påkallade utredningen har sedan dess ägt
rum, och resultatet av densamma har sammanfattats i ett kommittébetänkande,
som den 3 februari i år ingavs till Kungl. Maj:t. Efter mycket
omsorgsfulla trafikekonomiska och andra beräkningar, vilkas tillförlitlighet
kommittén sedermera energiskt vidhållit gentemot kritiska invändningar
från olika håll, har kommittén kommit till det resultat, att
banan borde utbyggas i hela dess koncessionerade längd för en beräknad
totalkostnad av 47 miljoner kronor, att bestridas med 19 miljoner kronor
eget kapital, 14 miljoner kronor banklån och 14 miljoner kronor statslån,
däri inberäknat de 3 miljoner kronor, som riksdagen redan förut
beviljat. I anslutning härtill föreslog kommittén, att Kungl. Maj:t måtte
»föreslå 1922 års riksdag, att utom de redan beviljade 3 miljonerna i ytterligare
statslån till järnvägsbolaget bevilja 11 miljoner kronor» på vissa
av kommittén formulerade villkor. De viktigaste av dessa villkor voro,
att ingen del av det nya lånebeloppet finge lyftas, förrän dels bolaget
visat, att frågan om bankkrediten blivit ordnad och dels att överenskommelse
träffats om rätt till statsinlösen av Uppsala—Gävle järnväg, för
den händelse staten skulle finna erforderligt att i framtiden övertaga
ostkustbanan.
Torsdagen den 6 april
67 Nr 24.
Vad bankkrediten beträffar ligger den saken för närvarande i ett
synnerligen hoppingivande läge, enligt vad jag från bolagets ledning
erhållit meddelande om. Vad återigen angår statens rätt att inlösa Uppsala—Gävle
järnväg föreligger därom ett av Uppsala—Gävle järnvägs
bolagsstämma godkänt avtal, som tillförsäkrar staten denna rätt på villkor,
som förefalla från statens synpunkt acceptabla. Detta mitt omdöme
stöder jag bl. a. därpå, att den nu föreliggande propositionen upptar
bl. a. förslag om bemyndigande för regeringen att godkänna det ifrågavarande
avtalet. Emellertid har bolagsstämmans beslut på en del formella
skäl överklagats. Rådhusrätten i Uppsala har ogillat klagomålen,
och Svea hovrätts utslag väntas i dagarna.
Det förefaller mig, som om de villkor ostkustbanekommittén föreslagit
borde anses vara ur statens synpunkt tillräckligt betryggande.
För bolaget och för de av banföretaget berörda orterna är det av synnerlig
vikt, att frågan om det låneunderstöd, som från statens sida kan påräknas,
nu äntligen vinner en definitiv lösning. Regeringen har emellertid
stannat vid att i den nu föreliggande propositionen föreslå vad jag
skulle vilja kalla »ett nytt provisorium». Jag har intet som helst uppdrag
att i denna sak föra bolagets talan, men jag tror mig våga säga, att
det för bolaget blir förenat med mycket stora vanskligheter att acceptera
vad som nu föreslås, detta bland annat därför, att avsevärda belopp
av bolagets egna kapital icke stå till förfogande, förrän finansieringsplanen
i dess helhet blivit säkerställd; och man kan icke påstå, att finansieringsplanen
är säkerställd, förrän frågan om låneunderstödet från statens sida
blivit definitivt avgjord. Jag vill härtill lägga det påpekandet, att ett
riksdagsbeslut, som nödgar bolaget att avbryta de nu pågående arbetena
å banan, skulle på ett mycket kännbart sätt beröra befolkningen inom de
vidkommande bygderna. Tack vare bolagets egna och de intresserade
kommunernas ansträngningar har man kunnat hålla arbetet i gång under
innevarande vinter i sådan omfattning, att betydligt mer än i,ooo man
varit sysselsatta vid detsamma. I dessa tider av arbetsbrist är det givetvis
av mycket stor betydelse, att denna stora skara fortfarande kan beredas
arbete vid detta arbete.
De skäl, jag här i korthet antytt till förmån för att riksdagen skall
träffa ett avgörande, som kan göra det möjligt för järnvägsbolaget att
fortsätta och snarast möjligt slutföra sina anläggningsarbeten, dessa
skäl komma naturligtvis att ytterligare utvecklas i motionsväg. Jag har
blott velat framhålla, att det för befolkningen och för kommunerna i
dessa vidsträckta, folkrika och industriellt utvecklade bygder, som beröras
av ostkustbaneföretaget, är av utomordentlig vikt, att denna fråga
vinner en lycklig lösning, samtidigt som jag också önskat erinra om den
principiellt välvilliga hållning, som riksdagen gav uttryck åt i sin skrivelse
av år 1920.
Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande proposition
till statsutskottet.
K. prop. ang.
låneunderstöd
åt Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Ni* 24. 68
Torsdagen den 6 april
Till utskottet skulle jämväl överlämnas det av herr Norling i anled
ning av propositionen inom kammaren nu avgivna yttrandet.
Herr Norling erhöll på begäran åter ordet och yttrade: J ag tilllåter
mig föreslå, att kammaren måtte medgiva, att motionstiden i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr 244''måtte utsträckas till senast
det sammanträde, som infaller näst efter 20 dagar från propositionens
avlämnande. Såsom motivering härför ber jag få erinra om att ordinarie
motionstiden kommer att utlöpa under loppet av nu stundande påskferier.
Denna hemställan bifölls.
Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,23 e. m.
In fidem
A. v. Krusensijerna.
Stockholm 1922, Nordiska Bokindustri A.-B.
6531