RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1921:49

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1921. Andra kammaren. Nr 49.

Tisdagen den 31 maj.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24 och den 25 innevarande maj.

§ 2.

Herrar Lindgrens och Lilhanders på kammarens bord liggande
motion, nr 374, som nu föredrogs, hänvisades till statsutskottet.

§ 3.

Konstitutionsutskottets härpå föredragna utlåtande nr 43 bordlädes
åter.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 142, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar för år 1922; och blev den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets memorial
och utlåtanden nr 143—147 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 39—42.

§ 6.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets
memorial, nr 54, i .anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
bankoutskottets utlåtande nr 44, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj :t angående upphävande av den statens
befattningshavare åliggande skyldighet att erlägga avgifter för sin
egen samt sina änkors och barns pensionering.

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 49.

I

Kr 49.

2

Tisdagen den 31 maj.

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

§ 7.

Föredrogs, men blev ånyo bordlagt andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10.

§ 8.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 137,
i anledning av Kunp-l. Maj:ts proposition angående anslag till driftkostnader
för en statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister samt
om anordnande av en dylik anstalt å Ventholms kungsgård jämte i
ämnet väckta motioner begärdes ordet av

Herr Jansson i Falun, som yttrade: Herr talman! I föreliggande
utskottsutlåtande skall på sidan 5 andra stycket, efter ordet
»rusdrycksmedel» införas ordet »bifallas», och jag ber därför få
föreslå, att detta ord måtte införas där.

För övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan med
den rättelse i motiveringen, som föreslagits av herr Jansson i Falun.

§ 9-

Till avgörande förelåg härpå statsutskottets utlåtande, nr 138,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställande av en
statens tryckerisakkunnig.

I en den 11 mars 1921 avlåten proposition, nr 239, vilken hänvisats
till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att för anställande
av en statens tryckerisakkunnig med i huvudsak de uppgifter,
chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet angivit,
jämte erforderliga biträden m. m. under sjunde huvudtiteln såsom
förslagsanslag, högst, anvisa

dels å tilläggsstat.för år 1921 ett belopp av 20,000 kronor,

dels ock å extra stat för år 1922 ett belopp av 49,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte för anställande av en
statens tryckerisakkunnig med i huvudsak de uppgifter, chefen för
finansdepartementet i statsrådsprotokollet över finansärenden den 11
mars 1921 angivit, jämte erforderliga biträden m. m. under sjunde
huvudtiteln såsom förslagsanslag, högst, anvisa

a) å tilläggsstat för år 1921 ett belopp av 17,000 kronor; samt

b) å extra stat för år 1922 ett belopp av 33,000 kronor.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Nilsson i Landeryd,
Erlansson och Norman.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Tisdagen den 31 maj.

3 Nr 49.

Herr Erlansson: Herr talman, mina herrar! Den kolartro,
,som många ännu tyckas hava till statens förmåga att skänka tomtelycka,
är ägnad att förvåna. Enligt denna skall lyckans sol lysa
vänligt och leende över Sveriges åkrar, ängar och skogar, och det
skall bli så billigt och bekvämt att leva blott vi få flera ämbetsverk
med generaldirektörer, byråchefer och tillräckligt med övriga tjänstemän.

Detta utskottsutlåtande har ett litet stänk av denna tro. Man
har funnit, att kostnaderna för statens trycksaker gå till stora summor.
Detta ger vid handen, att det är något fel, som måste avhjälpas.
Riksdagen avlåter en skrivelse. Sakkunniga tillsättas för att söka
upp felet. Dessa arbeta i sitt anletes svett och göra sig mycken möda
och öka statens tryckerikostnader genom att meddela oss sin upptäckt,
vilken är: vi hava för få ämbetsverk. Vi måste hava fler
ämbetsmän att skriva och trycka, om det skall kunna bli billigare.
Därför måste vi upprätta en tryckeriexpedition.

Bönderna ute på landsbygden äro icke sakkunniga; därför hava
de helt enfaldigt räknat ut, att om kostnaderna skola kunna minskas,
så måste kommittéerna bli färre, och de, som bli kvar, måste skriva
något mindre. Därutöver torde det bli billigare, om papperspriset
faller och om arbetstiden bleve något längre, så att övertidsarbete
kunde undvikas.

Departementschefen finner de sakkunnigas förslag om en tryckeriexpedition
tilltalande men tycker dock, ptt det är både för litet och
för mycket. ,Han vill hava ett statstryckeri men begär blott en
tryckerisakkunnig som ett första trappsteg till statstryckeri. Denne
sakkunnige behöver för år 1921 ett manligt och ett kvinnligt biträde,
för 1922 behöver han ytterligare ett manligt och ett kvinnligt biträde,
och det förutsattes, att en större utökning av personalen undan för
undan torde bliva Dehövlig. Kostnaden för denna tryckerisakkunskap
skulle bli 20,000 kronor för år 1921 och 49,000 kronor för 1922.
D^etta oberäknat kostnaden för lokaler. Statsutskottet har gått med
på den kungl. propositionen i sak. Men det har prutat av något på
personalen för 1922, och kostnaden har avprutats till 17.000 kronor
för 1921 och till 33,000 kronor för år 1922. I själva sakfrågan uttalar
utskottet sig anmärkningsvärt kort. Hela sakfrågan klarlägges
på fem rader. (Detta kan ju sägas vara ett gott föredöme på
vägen till nedbringandet av statens tryckerikostnader, men om det
är någön klar vägledning för kamrarnas ledamöter, då det för dem
gäller att fatta sitt beslut, det få de själva bedöma). Utskottet ansluter
sig till departementschefens uppfattning i frågan, ty det anser,
att statens .kostnader på detta område härigenom kunna nedbringas.

För min del hyser jag tvivel om att målet nås på denna väg, och
det är orsaken till att jag nödgats reservera mig. Jag är till yrket
bonde. Om jag har lassat på ett för stort lass, så att hästen överanstränger
sig och håller på att tröttna på vägen, så går jag icke och
anskaffar en hippolog eller veterinär och sätter honom jämte ett par
biträden ovanpå det störa lasset, ty då blir detta ännu tyngre, och
därmed blir det ännu mera omöjligt för hästen att orka fram. I

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Fort!.)

Nr 49.

4

Tisdagen den 31 maj.

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

stället lassar jag av så mycket att hästen orkar med resten. Och
denna avlastning behöver ingen särskild sakkunskap, det kan jag
själv göra, och min dräng kanske ännu bättre.

Denna tryckerisakkunnige skulle ej hava beslutanderätt, utan
hans uppgifter skulle vara »av övervägande rådgivande karaktär».
Man känner sig manad att fråga: skola vi verkligen behöva utbetala
dessa årliga summor, med utsikt att de komma att väsentligt ökas,
för att en person skall gå omkring och ge våra kommittéer och sakkunniga
råd, huru de skola få sina tankar och förslag tryckta? Det
förefaller nästan, som om man hade rätt att fordra, att de personer,
som äro kunniga nog att utreda större eller mindre del av vårt lands
och folks livsfrågor, också bör besitta så mycket förstånd, att de
icke genom för dyrbart tryck länsa för mycket på statens hårt anlitade
kassa. Jag tror för övrigt, att om Kungl. Maj :t uppmanar
alla, som det här gäller, att iakttaga största möjliga sparsamhet, så
skall detta råd från Kungl. Maj:t hava minst lika kraftig verkan,
som om ett sådant råd kommer från en tryckerisakkunnig.

Herr talman, då jag ser att antagandet av detta förslag om en
tryckerisakkunnig kommer att kosta staten mycket pengar, och den
besparing, som därigenom skulle vinnas, förefaller mera som en luftig
hägring, så yrkar jag avslag på såväl Kungl. Maj :ts proposition som
statsutskottet utlåtande.

Herr J a n s s o n i Falun: Herr talman! Det förslag som föreligger
har tillkommit på grund av en tidigare riksdagsskrivelse med
anhållan om åtgärder, varigenom de oerhörda kostnader, som staten
för närvarande har för sitt tryck, i någon mån kunde nedbringas. De
sakkunniga ha nu framställt olika projekt i detta avseende. Nu har
Kungl. Maj :t stannat inför en så enkel åtgärd som ett försök att fa
en person, som skall hava att följa och överblicka det tryck, som
staten behöver utföra. Han skulle exempelvis tillse, att man finge
dessa tryckalster fördelade på olika tryckerier, så att icke^ ett
tryckeri bleve överhopat och ett annat kanhända icke finge något
tryck alls från staten. Därigenom att ett tryckeri blir överhopat
måste övertidsarbete användas i stor utsträckning och tryckerikostnaderna
därigenom högst väsentligt fördyras. Om däremot en lämpligare
fördelning kunde ske, så är det självklart, att arbetskostnaderna
och tryckningskostnaderna därigenom även bleve billigare.
Vidare är det icke alltid sagt, att ämbetsverken för sin del hava sakkunniga
på tryckeriområdet, som kunna bedöma, huruvida ett av
ett tryckeri begärt pris verkligen är det normala eller om till grund
för dess avgivna anbud ligga de faktiska kostnaderna. Man tänker
sig därför, att denne tryckerisakkunnige även skulle få att pröva
dessa kostnadsberäkningar.

Kungl. Maj:t har ju föreslagit ett högre anslag och större personal
än vad utskottet för sitt vidkommande tillstyrkt. För vår del
hava vi ansett, att man kan nöja sig .med en tjänsteman av något
mindre kvalifikationer än vad Kungl. Maj :t ansett här skulle ifrågakomma,
och vi hava därför även högst väsentligt beskurit hans löne -

Tisdagen den 31 maj.

5 ,\''r 49.

förmåner liksom hans biträdens. För min del kan jag icke finna
annat än att de åtgärder, som här föreslagits av Kungl. Maj:t och
som delvis tillstyrkts av utskottet, i någon mån utgöra ett svar på
den skrivelse, som riksdagen tidigare avgivit till Kungl. Haj:t i
denna fråga. Om riksdagen tidigare har ansett, att något borde åtgöras
för att nedbringa statens tryckningskostnader, kan jag icke
finna det nu vara lämpligt att avslå det förslag, som här föreligger.

Herr Erlansson, säger, att det här är begynnelsen till ett nytt
ämbetsverk, detta är begynnelsen till ett statstryckeri. I fråga om
den senare saken, ett statstryckeri, vill jag hänvisa till det av statsutskottet
tidigare avstyrkta och av riksdagen avslagna förslaget om
inrättandet av ett statstryckeri, den gången för postverkets räkning.
Sålunda synes det mig icke här föreligga något det ringaste skäl för
att den frågan ånyo behöver komma upp på grund av att man tillsätter
en tryckerisakkunnig. Ifall den frågan ånyo kommer fram.
så måste det bli av andra skäl.

Vad vidare angår talet om ämbetsverk, så förstår jag, att det
är mycket tacksamt att tala om den saken i denna kammare, ty man
är synnerligen rädd för ämbetsverk och tjänstemän. Hen jag tror,
att vill man verkligen göra en besparing på det område, som det här
är fråga om, då hör man oavvisligen se till att det blir en sakkunnig
ledning, som tar hand om denna sak, och då kan man icke hesitera
för anställandet av en sakkunnig person, vilket ju är allt, vad det
här är fråga om. Och biträden måste han givetvis ha för att kunna
nöjaktigt sköta sin syssla.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Det råder natur ligtvis

icke mer än en mening därom, att statens kostnader för tryck
av handlingar och kommittéutlåtanden ställa sig synnerligen dyra,
och det är givetvis icke heller mer än en mening därom, att man bör
göra allt vad göras kan för att nedbringa kostnaderna för dylika
saker. Hen därav följer enligt min mening icke, att man lämpligen
bör gå med på ett sådant förslag som detta. Han har tillsatt särskilda
sakkunniga för att utreda, på vad sätt det bör ordnas framdeles,
men denne tryckerisakkunnige är icke en produkt av de sakkunniga^
förslag utan är ett förslag, som kungl. Haj:t kommit fram med för
att söka sig fram till något vidare, som man tänker sig i framtiden.
Frågan är sålunda icke alls utredd, varthän detta skall utveckla
sig, utan är ett provisorium tills vidare. Nu har jag för min del den
uppfattningen, att man inom finansdepartementet kan åstadkomma
avtal med tryckerier, så att de till billiga och lämpliga priser verkställa
detta tryck likaväl som en sakkunnig på området kan göra, och
det kan väl icke vara möjligt, att en sakkunnig här skulle få full
sysselsättning året runt med dessa uppgörelser och det arbete, som
därav följer.

Jag vill påpeka en sak, som på ett annat område utvecklat sig
på sådant sätt, att jag tror det är ganska avskräckande, när det nu
gäller att inrätta en dylik tryckerisakkunnig. Vi hava nämligen

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

Nr 49. 6

Tisdagen den 31 maj.

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

en statens reproduktionsanstalt. Denna reproduktionsanstalt började
sin verksamhet 1914 och har gått med förlust hela tiden sedan dess.
Vi få i annat sammanhang före riksdagens slut fram officiella siffror
rörande detta, men jag vill endast nämna, att för 1919 uppgick
förlusten på denna anstalt till 26,100 kronor och för 1920 till 6,000
kronor plus lön åt föreståndare, hyra för lokal, värme, belysning,
ränta på nedlagt kapital och avskrivningar, och ändock liar rörelsen
icke omfattat mer än 30, 40 ä 50 tusen kronor om året. Man har
såunda gjort störa förluster på denna anstalt. Det är givet, att ifall
man går med på denne tryckerisakkunnige utan att utredning förefinnes,
varthän man skall komma, kan det bliva en utveckling här
av samma slag som beträffande denna statens reproduktionsanstalt,
vilket man ju icke skulle önska.

Dessutom vill jag framhålla, att enligt statsutskottets förslag
skulle denne sakkunnige komma i avlöningsgraden B. 18, d. v. s.
skulle^ bliva jämförlig med byrådirektör i kommunikationsverken
och få en begynnelselön på 9,540 kronor och en slutlön på 10,980
kronor plus dyrtidstillägg. Dennes faktor eller biträdet skulle komma
i klass B. 10 och sålunda bliva jämförlig med bokhållare vid
kommunikationsverken. Han skulle således få en begynnelselön av
4,932 kronor och en slutlön på 6,420 kronor. Det är lönebelopp, som
enligt min mening äro alldeles för högt tillmätta för dessa befattningshavare.

Jag tror som sagt, att detta mycket väl kan ordnas genom finansdepartementet
utan att det tillsättes en särskild tjänsteman för
ändamålet, och jag ber därför, herr talman, att få instämma i herr
Erlanssons yrkande.

Herr Thorsson: Herr talman! Herr Erlansson sökte med

ett mycket vackert blomsterspråk och väl valda ord visa herrarna,
att det föreliggande förslaget icke skulle leda till något statens
gagn. Han tog såsom avskräckande exempel inrättandet av ett
statstryckeri, som icke kommit till stånd, bland annat därför att
de sakkunniga, som tillsatts för att undersöka den saken, avstyrkt
att inrätta ett statstryckeri och i stället föreslagit ett slags privat
monopol, med vilket staten skulle upprätta avtal angående statstrycket.
Jag har haft litet med den saken, som nu diskuteras, att
göra, och därför ber jag att få taga kammarens tid i anspråk och
säga några ord i saken.

Det är ju så, att riksdagen själv skrivit till Kungl. Maj:t och
begärt utredning i syfte att få statens tryck ordnat efter något
billigare grunder än hittills varit fallet. De tryckerisakkunniga, som
då tillsattes, kommo som jag nyss nämnt till den uppfattningen,
att det skulle vara riktigare om man ordnade tryckeriförhållandena
så, att staten slöte avtal med ett par större tryckerier, som i stort
sett skulle ha allt statens tryck. Emellertid vann denna utredning
icke anslutning, utan från flera håll gjordes anmärkningar emot
densamma. Det nu föreliggande förslaget avser att i en eller annan
form vara en ersättning för det då tänkta statstryckeriet. Det kan

Tisdagen den 31 maj.

? Nr 49.

val icke bliva tal om, att denna tryckeriexpedition skall få en sådan
uppgift, som herr Nilsson i Landeryd omnämnde att statens
reproduktionsanstalt fått. Jag har funnit det sa, att denna tryckeriexpeditions
uppgifter skulle bliva att kontrollera tryckeriräkningarna,
att se till att dessa räkningar icke debiterades för högt
eller att man onödigt fördyrade trycket genom för många korrekturavdrag
eller ändringar, som nu ofta sker. °Det belopp, som
statsverket använder på tryckerisaker, är ju av sådan omfattning,
att om det i och för sig skulle tillsättas en eller två personer, som
fackkunnigt granskade dessa tryckeriräkningar, så kan jag icke
föreställa mig annat, än att, om de sköta sin uppgift, skall statsverket
ha en besparing i fråga om tryckerikostnaderna, som mångfaldigt
överstiger den utgift staten har för föreliggande tryckeriexpeditions
kostnader.

Då jag inte kan tänka mig, att riksdagen nu skulle ^ vara villig
att gå med på inrättandet av ett statstryckeri eller på en sammanslagning
av de redan existerande mindre statstryckerierna —
ty så hemskt det än låter, herr Erlansson, _finnes det redan tre
statstryckerier, som arbeta på var sitt område och för var sitt
ändamål, nämligen postverkets, statens järnvägars och riksbankens
tryckerier. Det finnes sålunda redan inrättade sådana institutioner.
Och även om det förhåller sig så, att alla människor tro, att så snart
staten för sin egen del utför någonting, blir det alltid dyrare, ^ än
om det skötes som enskild angelägenhet, så skulle jag dock våga
tro, att de arbetsprestationer, vilka såväl statens järnvägars blankettryckeri
som postverkets tryckeri lämna i förhållande till kostnaderna,
fullt kunna försvara en jämförelse med de kostnader, som
statsverket får betala, om detta tryck skulle utföras pa enskilda
händer.

Men, mina herrar, vi ha en avsevärd mängd av officiellt tabelltryck
för statens räkning, som återkommer år ^ efter år och som
med en förnuftig ordning skulle kunna läggas på ett betydligt billigare
sätt. Jag skall inte nu inlåta mig på detta, därför att det
spörsmålet icke är aktuellt i dag i. annan mån, än att denna tryckeriexpedition
kan få en viss uppgift, då det gäller att kontrollera
de räkningar, som levereras till statsverket på detta^ ständigt återkommande
tryck. Där står oupphörligen detsamma kr efter år, det
skjutes till en rad då och en rad då avseende att åskådliggöra de
förändringar, som det levande livets växlingar framkalla. Det kan
behövas, att alla dessa saker granskas något närmare. Jag kan
därför icke finna annat, än att det här är åtminstone ett strävande
till att något närmare kontrollera statsutgifterna.

Herr talman! Jag kan därför icke annat än yrka bifall till
statsutskottets framställning sådan den föreligger, då det kan dröja
mycket länge, innan man kan bli färdig att taga steget fullt ut
och skaffa ett tryckeri, som på det mest ändamålsenliga sätt kan
tillgodose statens intresse att skapa det billigast möjliga tryck.

Vi röra oss här, som jag tillåtit mig säga, med. stora utgiftssummor,
och det kan ur många synpunkter vara ej allenast för -

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

Nr 49. 8

Tisdagen den 31 maj.

svarbart utan absolut nödvändigt, att det är någon, som har särskilt
ansvar för, att statens ekonomiska intressen tillvaratagas på
hithörande område.

Herr Anderson i Råstock instämde häruti.

Herr H a m r i n: Herr talman! Jag skall endast yttra några
få ord. Det är ganska egendomligt, när man lyssnar till diskussioner
i sådana frågor som dessa och andra, som beröra statsverket,
ty man får ett intryck av, att på samma gång man i riksdagen
uppträder och klandrar, att allt vad som göres för staten blir dyrt
och anordnas så opraktiskt, så vill man dock icke i avseende på statens
verksamhet anlägga samma synpunkter, som den enskilda affärsmannen
eller industriidkaren gör.

Men när man nu å andra sidan kommer med förslag att söka
ordna en viss gren av statens verksamhet efter ungefär samma principer
och samma linjer som tillämpas i det praktiska livet, då för
man fram sparsamhetssynpunkterna och säger, att här gäller det
inrättandet av ett nytt ämbetsverk, här gäller det att tillsätta nya
tjänstemän, och så yrkar man i sparsamhetens intresse avslag på
det hela.

Det är ju i alla fall på det sättet, att det här rör sig om en
gren av statens praktiska verksamhet av allra största betydelse. I
den kungl. propositionen förekomma några siffror, som visserligen
de föregående talarna syftat på, men så vitt jag uppfattat, ingen
av dessa talare anfört. På sid. 8 i den kungl. propositionen upplyses,
att kostnaderna för statens tryck under år 1918, frånsett
värdetrycket och trycket för de s. k. kristidskommissionerna, uppgått
till sammanlagt omkring 6,500,000 kronor. Jag behöver bara
anföra den siffran och fråga: är det någon, som tror, att, om det
rörde sig om en privat verksamhet i vårt land eller om något bolag,
som driver industriell verksamhet eller någonting annat, och
dessa härför finge betala så stora belopp, som här är fråga om,
att de då skulle låta detta ske på så sätt, att varje enskild avdelning
eller varje enskild tjänsteman inom respektive bolag finge beställa
sitt behov, var det honom lyste och till vilka pris leverantören
begärde. Naturligtvis inte. Inom de större industrierna och
det större affärslivet går det till på det sättet, att man söker genomföra
en viss organisation, man söker lägga ansvaret på en viss avdelning,
och på det sättet söker man centralisera en upphandling
eller centralisera en verksamhet för att nedbringa kostnaderna så
mycket som möjligt. Jag behöver här blott erinra om den nyssnämnda
siffran 6,500,000 och påpeka, att därest man genom en
organisation av den antydda arten skulle kunna nå en besparing
av 5 % å beloppet, så utgör detta 825,000 kronor; låt mig säga, att
man kan komma till 10 %, så blir det dubbelt så mycket, men man
behöver blott räkna med en synnerligen liten minskningsprocent för
att komma upp till ett belopp, som täcker dessa utgifter, vilka
här ifrågasättas. Vill man verkligen söka ordna detta förnuftigt

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

Tisdagen den 31 maj.

9

Tir 49.

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag har särskild anledning att begära
ordet och yrka bifall till utskottets förslag i denna fråga. Jag
har nämligen varit i tillfälle att inom en viss kommitté, inom de s. k.
statistiksakkunnige, litet titta på hithörande förhållanden!

Som herrarna redan förut hört, åstadkommer särskilt det statistiska
trycket mycket stora kostnader för staten. Särskilt är tryckningen
av stora tabeller förenad med dryga kostnader, beroende därpå,
att vederbörande tryckeri fordrar viss procents förhöjning för dylikt
tryckeriarbete. Då jag varit särskilt intresserad av dessa förhållanden,
var jag en gång närvarande vid ett sammanträde med statistiker,
vari även en synnerligen sakkunnig person på detta område
deltog, en person, anställd vid en stor tryckerifirma här i Stockholm.
Denne man gick in på detaljerna i denna fråga, och påvisade för dessa
personer inom verken, som hade hand om det statistiska trycket,
hurusom man på en hel del punkter kunde spara åtskilligt genom
att bl. a. koncepten sattes upp på ett visst sätt och genom att själva
tryckandet skedde efter vissa bestämda metoder. Han påvisade särskilt,
att i fråga om statistiskt tryck man kunde nedbringa kostnaderna
därigenom, att man på vissa håll toge bort de hittills använda
summastrecken — jag vet inte vad de kallas — som gå tvärs över
sidorna, och i stället anordnar ett slags tomrum däremellan. Detta
skulle medföra lägre beräkningskostnader för tryckerierna, och på
detta liksom på en del andra sätt skulle man kunna ernå väsentliga
besparingar.

Jag menar nu, att denne tryckerisakkunnige, som det här är

och uppnå besparingar på detta område, finner jag det synnerligen
märkvärdigt, att man motsätter sig det förslag, som här framkommit.

Jag ger den förste ärade talaren, herr Erlansson, fullkomligt
rätt däruti, att riksdagen bör naturligtvis gå synnerligen försiktigt
fram, när det gäller att inrätta nya ämbetsverk, som han uttryckte
sig, och att anställa nya tjänstemän. Jag hoppas då, att herr Erlansson
hjälper mig om en stund, då jag kommer att framställa ett
yrkande om avslag på tillsättandet av en ny tjänsteman. Men det
är inte den synpunkten, som här är den avgörande, utan det är just
vad jag förut sagt, att, om man vill söka ernå besparingar på
detta område, kan man enligt mitt förmenande icke göra det på
annat sätt, än att man söker vinna en enhetlig kontroll och lägger
denna i händerna på en fullt sakkunnig person.

Nu anförde min ärade bänkkamrat, att han ansåg lönerna till
dessa personer vara allt för höga. Jag ber då att få erinra därom,
att redan statsutskottet i detta avseende prutat högst betydligt på
vad Kungl. Maj:t begärt, och vill man verkligen få en fullt kompetent
och kvalificerad person att stå i spetsen för denna verksamhet,
tror jag näppeligen, att man kan komma under det förslag, som
utskottet i detta avseende kommit till.

På grund av vad jag sålunda anfört, ber jag herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Nr 49. 10

Tisdagen den 31 maj.

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

fråga om, naturligtvis inte blott skulle granska räkningar, när de
komma in, utan även lämna vissa anvisningar till vederbörande i
nämnda avseende. Han skulle tala om för dem, att så och så bör
ni sätta upp edra koncept, som ni skall skicka in till tryckerierna,
och så och så bör tryckningen verkställas för att man därigenom
skall i det ena eller andra fallet vinna en besparing. Jag tror alltså,
att den omständigheten, att man verkligen kan påvisa, att det finns
möligheter för besparingar, bör tala synnerligen starkt för att en
sådan institution införes, som man här ifrågasatt.

Nu säger ^visserligen en och annan här — såsom jag hört, att
man på sina håll gjort — att den vinsten kan uppnås lika bra på så
sätt, att den person, som är anställd i det enskilda tryckeriet, underrättar
vederbörande i verket om, hur det bör ordnas, för att det hela
skall bli billigare. Detta gör han emellertid inte, så länge han är
anställd i enskild tjänst -— det kunna vi i allmänhet vara övertygade
om. Först när han kommit i statens tjänst, när han direkt har
uppdrag att bevaka statens intresse, först då kan man vänta sig initiativ
från en sakkunnig person i sådan riktning.

Det synes mig sålunda, som om detta förslag vore synnerligen
välgrundat. Jag vill emellertid samtidigt uttrycka en förhoppning
om. att när det blir fråga om att tillsätta förevarande befattning,
man verkligen erhåller en sakkunnig person, en person, som t. ex. varit
anställd i en stor tryckerifirma tidigare och där så att säga fått sätta
sig in i alla de finesser, alla de möjligheter att spara som kunna
finnas.

Under sådana förhållanden skulle man kunna tillgodose även det
intresse, som herr Thorsson var inne på. Det förhåller sig nämligen,
såvitt jag kan se, på det sättet, att tryckerierna debitera olika. Det
ena tryckeriet tager vid utskrivandet av räkningar på statsverket hänsyn
till det förhållandet, att vissa satser stå uppställda år efter år,
när det är fråga om statistiskt tryckningsarbete. Andra återigen
tyckas, såvitt jag förstår •— åtminstone har jag fått den uppfattningen
— inte alls taga denna synpunkt i betraktande, då anbud
avgivas; man beräknar i stället ungefärligen samma priser, som om
det vid varje tillfälle gällde nysättning av tabeller o. dyl. Jag hyser
den övertygelsen, att om en sakkunig tillsättes, han skall kunna slå
ned på sådana orimliga förhållanden och företaga en behövlig granskning
av de anbud, som komma in och detta då givetvis i samråd med
vederbörande verk. Även från den utgångspunkten bör man således
finna det möjligt att spara utgifter för statsverket.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag begärde ordet
i anledning av herr Hamrins yttrande. Herr Hamrin nämnde, att
det i enskilda företag inte skulle kunna komma i fråga, att man
låter den ene eller andre tjänstemannen bestämma vad som skall
sättas i tryck, utan där sker en centralisering; på samma sätt, sade
han, borde man också centralisera, då det gäller tryckning för sta -

Tisdagen den 31 maj.

11 Nr 49.

tens räkning. Ja, jag har också den uppfattningen, att denna sak
bör skötas så centralt som möjligt, så att uppgörelse träffas med en
central ledning. Jag tror emellertid, att detta lika väl kan ske från
finansdepartementets sida.

Intill dess en utredning föreligger därom, vart man vill komma
i förevarande avseende, tror jag i varje fall, att just den siffra, som
herr Hamrin angav angående omfattningen av statstrycket, varslar
om, att den anstalt, som här möjligen kan framväxa efter denna
början, kan få ganska avsevärda dimensioner. Jag nämnde i mitt
första anförande ett exempel på den utvecklingsgång, som lätt här
kan följa. Statens reproduktionsanstalt var inte från början avsedd
att få någon större omfattning, men den har sedan visat starka tendenser
att vilja växa ut, och anstalten går nu med synnerligen dålig
vinst eller t. o. m. med stor förlust.

Jag menar också, att till dess en instruktion föreligger rörande
vad denne tryckerisakkunnige skall göra, det icke är skäl för riksdagen
att gå med på inrättande av den ifrågasatta tjänsten — det
står i det föreliggande förslaget, att den sakkunnige själv skall komma
med förslag till instruktion. Man vet sålunda inte vad han
skall göra, och ändå skall riksdagen bevilja anslag för denna sak.

Under sådana förhållanden kan jag inte förstå annat, än att försiktigheten
bjuder, att till dess fullständig utredning föreligger gå
på avslag av utskottets hemställan.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag har haft anledning
att sysselsätta mig med statens tryckerifråga, och jag vågar där.
för begära ordet för högst ett par minuter.

Jag vill fullt och helt instämma med herr Thorsson däri, att
det är en ytterst viktig angelägenhet för staten att se till, att statens
tryckningskostnader nedbringas så mycket som möjligt. Det är emellertid
just därför, att denna fråga verkligen är så stor och dess, lösning
så angelägen, som jag, herr talman, ber att få yrka avslag på det
föreliggande förslaget.

Detta förslag innebär enligt mitt förmenande inte något tillräckligt
genomtänkt. Det bringar, så vitt jag kan se, inte säkerhet
i något annat avseende än att staten får en ökad utgift av 33,000
kronor. Herrarna i denna kammare torde väl för övrigt inte vara
fullkomligt omedvetna om, att det här i Stockholm existerar en
tryckeritrust, och tro ni verkligen, att man bryter denna makt med
det förslag, som här ligger före?

Frågan är, som herr Nilsson i Landeryd yttrade, mycket ofullständigt
utredd. Jag kan för att taga ett enda exempel bara peka
på, att det inte är sagt ett enda ord om ett samarbete med riksdagens
tryckeriexpedition. Kan man verkligen fatta ett sådant beslut,
utan att man berör eller giver direktiv för en sak. som i alla
fall bör vara av avgörande betydelse för lösningen av frågan om statens
tryckeriexpedition?

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan, då jag hoppas, att ett avslag i dag endast kommer att

Avg.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

Nr 49. 12

Tisdagen den 31 maj.

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forte.)

betyda, att frågan snarast åter kommer inför riksdagen i fullständigt
och utrett skick, så att åtgärder kunna vidtagas i syfte, att statens
tryck verkligen blir förbilligat. I år har äntligen ett tryckeri,
som inte tillhör trusten, avgivit ett anbud i fråga om riksdagstrycket,
som innefattar betydligt billigare priser. Riksdagens tryck är ju
givetvis bara en liten del av det hela, men om staten inte får en
tryckeriexpedition här i Stockholm för att ordna dessa saker, misstänker
jag, att mycket inte kan åstadkommas. Därför, herr talman,
yrkar jag avslag, och jag gör detta i förhoppning, att den regering,
som nu sitter, skall låta sig angeläget vara, att underkasta frågan
en förnyad och fördjupad utredning. Jag tror helt enkelt, att vi
komma ingen vart i denna sak, förrän ett statens tryckeri kommer
till stånd och sammanslagning sker av de redan befintliga statstryckerierna,
i den mån så låter sig göra.

Jag ber, som sagt, herr talman, att få yrka avslag.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har be gärt

ordet för att säga några ord gentemot den siste ärade talaren.
Herr Kristensson sade underhand till mig här ute i gången, att ni
sväljer vad som helst i statsutskottet! På detta svarade jag, att
vi visst inte sväljde vad som helst utan söka att komma fram på de
smidigaste vägarna och uppnå de billigaste prisen. Hade vi kommit
fram med förslag om ett helt nytt ämbetsverk i detta avseende,
skulle möjligen den saken ha godkänts i kammaren! Jag säger detta
offentligt därför, att jag tycker det är rätt egendomligt att i detta
fall argumentera på det sätt, som herr Kristensson gjorde. Han
påstod, att frågan inte var tillräckligt utredd. Vad betyder detta? .
Jo, en utredning kan föra med sig ökade kostnader, och dessa skulle
kanhända sluta med en summa, som ginge vida utöver det belopp, som
begärts för inrättande av denna tryckerisakkunnigebefattning.

Det är just en speciellt tryckerisakkunnig, som vi härvidlag
behöva. Jag skall bara nämna ett exempel på, hur erforderlig en
sådan kan vara. I Örebro läns landsting, som jag haft litet att
göra med, blevo vi mycket häpna över att finna, hur olika resultat
de skilda tryckerierna kunde komma till. Vi måste där hålla oss
till det lägsta av de avgivna anbuden, därför att vi inte begrepo
de finesser, som herr Hage begagnade tillfället att tala om. Vi
måste göra detta uteslutande av den anledningen, och jag är inte
säker på, att detta resulterade i det faktiskt mest gynnsamma priset
för landstingstrycket i dess helhet.

Jag skall be att få säga ännu en sak. År 1912 hade jag äran
att deltaga i en kommission, som hade med statens järnvägar att
göra, och kommissionens uppmärksamhet fästes då särskilt vid det
s. k. blankettrycket. Kommissionen, som långt ifrån bestod av
endast socialdemokrater — det fanns tvärtom av det slaget endast
en ledamot; resten var goda högermän och liberaler — lät sig
mycket angeläget vara att undersöka den saken och kom då till det
resultat, att tryckningen vid statens järnvägar var ett av de fördelaktigaste
arrangemang, som man kunde taga itu med.

Tisdagen den 31 maj.

13 Sr 49.

Saken ligger här på det sättet, att man får treva sig fram.
Man får just för att undvika ett nytt ämbetsverk anställa en verkligt
sakkunnig person, som giver verken och, jag kanske får tillägga,
även kommittéerna de anvisningar, som kunna bidraga till att förbilliga
de oerhörda tryckningsutgifterna. Jag tillåter mig att alldeles
särskilt stryka under vad som tidigare sagts från det håll, som
yrkar bifall till utskottets förslag, att det är särskilt viktigt att
nedbringa kostnaderna för tabelltrycket, och därvidlag är det av
betydelse, att vederbörande ämbetsverk vägledes i den riktning, som
herr Hage pekade på. På så sätt kunna vi komma fram till ett
resultat. Men icke kan man göra, som herr Nilsson i Landeryd
önskade, att man låter en tjänsteman i finansdeparementet sköta om
saken. Det är väl ändå, herr Nilsson i Landeryd, skillnad^ på den
sakkunskap, som behöves i finansdepartementet, och den, på grund
varav man skall bedöma, hur tryck för statens räkning skall anordnas
på det billigaste och bekvämaste sättet. Jag kan inte förstå,
att man kan draga upp sådana jämförelser.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag begärde ordet, när

herr Kristensson anförde såsom skäl för avslag å tillsättandet av den
ifrågavarande tryckerisakkunnige, därför att denne sakkunnige icke
skulle kunnat bryta den envåldsmakt, som tryckeritrusten här i Stockholm
utvecklat.

Nu är det på det sättet med avseende på att få till stånd ett
statstryckeri, att även om man kunde lägga fram de bästa skäl för
inrättande av ett sådant, så skulle det stöta emot den trosbölja på
vilken herr Erlansson m. fl. segla; över huvud taget kan intet förslag
gå igenom som luktar av statsdrift, då sättas alla krafter till
att stjälpa saken, innan den ens blivit halvfärdig.

Under sådana omständigheter är jag nog realistisk att tycka,
att om jag inte får tryckeriet, får jag nöja mig med en sakkunnig,
som har till uppgift att rätta till de allra största oegentligheterna,
som framträtt till följd av den trustbildning, herr Kristensson omnämnde.
Jag ansluter mig därför till detta förslag, ty jag anser
det såsom en begynnelse att åtminstone hålla lite ordning på räkningsskriveriet.
Ty att skriva räkningar och göra beräkningar, det
få vi förutsätta att varje människa, som har att utföra ett arbete,
lägger sig vinning om; och de synas också någorlunda veta, hur de
skola ta betalt, särskilt om, de ha att göra med en motpart, som icke
begriper, hur mycket han skall betala för ett sådant arbete. Då förefaller
det mig, att herrarna här fullständigt slagit in öppna dörrar,
när ni av rädsla för statssocialism icke vill ha någon statskontroll
alls-. Herregud, utropar någon, det här kan ju utveckla sig till en
institution av den beskaffenhet, att den kan komma våra privata
intressen för nära, låt oss därför icke vara med på något sådant.

Vad skulle nu denne tryckerisakkunnige göra i första hand?
Jo, han skulle, såsom jag redan förut betonat, granska vissa kommittéförslag
till tryck, d. v. s. kommittén skulle vara skyldig låta ut -

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

Nr 49. 14

Tisdagen den 31 maj.

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

fora trycket genom denna expedition. Det skulle då bli enhetlig
kontroll över att dessa arbeten utfördes efter riktiga grunder och till
rimliga priser. Nu går det till på det viset, att varje kommitté
själv ordnar om detta genom sin sekreterare; men sekreteraren är
naturligtvis tillsatt för att skriva kommittéutredningar och sådant,
och man kan icke begära, att han skall vara fullt sakkunnig på
tryckeriområdet. Då tycker jag det är riktigt, att man på detta
sätt skaffar sig en kontroll, hur över huvud taget denna kostnad
kommer att falla ut; och det är klart, att om icke staten genom
upprättande av ett eget tryckeri kan sättas i tillfälle att öva ett
visst inflytande på tryckerikostnaderna så måste väl de som önska
en ändring åtminstone biträda förslaget om tillsättande av en
tryckerisakkunnig; denne har dock möjlighet att i någon mån genom
enhetlig granskning åstadkomma en förbättring i nu rådande
förhållanden.

Nu anförde herr Kristensson en annan omständighet, som skäl
för avslag nämligen, att det nu föreliggande förslaget icke har
några riktlinjer uppdragna för samarbete mellan riksdagens nuvarande
tryckeriexpedition och denna tilltänkta statens tryckeriexpedition.
Men icke äro vi i allmänhet så bråksamma här i riksdagen,
att vi icke kunna gå med på att genom Kungl. Maj:t få ett
förslag utarbetat, varigenom statens tryckeriexpedition i en eller
annan form skulle kunna upprättas, även med hänsyn till, att ett
sådant samarbete kan äga rum. Jag kan icke föreställa mig, att
riksdagen skulle behöva lägga sig till med så högfärdiga fasoner, att
dess tryckeriangelägenheter icke skulle kunna skötas genom en statsinstitution,
vilken skulle stå under Kungl. Maj:ts huvudsakliga
överinseende. Jag tror, att den saken inte är så farlig, och man
får väl också förutsätta, att Kungl. Maj:t icke motsätter sig, att
riksdagens ekonomideputerade eller något annat dess organ får göra
sitt inflytande gällande härvidlag.

Jag kan icke finna någon rimlig anledning att avslå det föreliggande
förslaget, varför jag, herr talman, fortfarande dristar hålla
på mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Herr talman! Herr Anderson i Bistock yttrade,
att det kanske gått lättare, om man kommit fram med ett förslag
om ett helt ämbetsverk; kanske man hade svalt detta lättare
än detta jämförelsevis lilla förslag, som nu föreligger. Men jag
undrar, om icke detta, som vi nu väl gå att besluta, är fröet, varur
kan uppspira ett helt ämbetsverk. Det är ett litet frö, som lägges
ned och som kan bli ett stort träd, i vilket himmelens fåglar kunna
bygga bo och näste. Det har visat sig så förut att från en rätt ringa
början ha stora statsanstalter vuxit upp och växt till, och man-har
visat en synnerligen stor förmåga att hitta på nya saker, som inneburit
möjligheten till utvidgningar. Jag behöver icke namngiva
några särskilda institutioner i sådant fall, då jag icke vill trötta
kammarens ledamöter härmed.

Men utöver de anmärkningar, som hittills blivit gjorda, skulle jag

Tisdagen den 31 maj.

15

Xr 49.

vilje peka på en annan sak, som utskottet icke berör, men som omnämnes
i den kungl. propositionen, nämligen lokalfrågan. I den
kungl. propositionen heter det, att åt den tryckerisakkunnige skulle
enligt vad departementschefen trodde sig veta av upplysningar, inhämtade
från riksgäldsfullmäktige, upplåtas ett par rum i riksdagens
hus, ett par rum som nu disponeras av riksdagens tryckeriexpedition.
Men nu är det för alla riksdagens ledamöter, som varit
med någon längre tid, rätt känt, huru ofta klagomål framställts
om trångboddhet, och huru förslag framställts att bygga på riksdagens
hus för att avhjälpa trångboddheten och huru åtgärder vidtagits
för att flytta ut justitieombudsmannens expedition för att bereda
ökat utrymme. I de lokaler, som hans expedition tidigare omfattade,
disponeras utrymmen för försvarsrevisionen och för konstitutionutskottets
tredje avdelning. Det bär varit förslag uppe att för
riksgäldskontorets räkning köpa hus för att kunna bereda ökat utrymme.
Att man under sådana omständigheter kan räkna på så rikliga utrymmen
synes mig egendomligt, och jag tror, att det samarbete, som
kan komma att äga rum mellan riksdagens tryckeriexpedition och
denne sakkunnige, kanske blir av egendomlig natur.

En annan sak skall jag be att få påpeka. Enligt ett förslag,
som jag tror kommer att föreligga från bankoutskottet, skulle riksdagens
tryckeriföreståndare komma att placeras i 17 lönegraden, men
enligt det förslag, som bär föreligger, skulle den tryckerisakkunnige
placeras i den 18 lönegraden. Huru skall detta gå ihop? Antingen
kommer riksdagens tryckeriföreståndare att bliva denne sakkunnige,
eller också kommer väl tryckeriföreståndaren att kräva, att han måtte
uppflyttas i samma lönegrad som den tryckerisakkunnige.

Då många ärenden föreligga till behandling, skall jag icke
trötta kammaren längre, men jag vädjar till kammarens ledamöter,
om det nu är en lämplig tidpunkt att nu lägga grunden till ett -—
som jag är övertygad om -—■ så stort och kostsamt ämbetsverk.

-Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herrar Nilssons i
Landeryd och Erlanssons reservation.

Herr Erlansson: Herr talman! Herr Hamrin är ju en

gammal affärsman och såsom sådan van att handskas med siffror.
Han företog inför kammaren ett räkneexempel, som skulle visa huru
stor vinst staten gör om riksdagen antager detta utskottsförslag. Han
antog naturligtvis, att den störa vinstsiffra, som han kom till — nämligen
325,000 kr. — skulle verka så övertygande, att kammaren
utan betänkligheter skulle antaga denne tryckerisakkunnige. Men
han räknade med oriktiga siffror. Det är sant, att enligt uppgifter,
som redan äro lämnade, skulle tryckerikostnaderna uppgå till 6 1/2
miljoner kronor, men då det gäller frågan vad vinsten skulle bliva
genom att denne tryckerisakkunnige anskaffades, så har departemenschefen
uttryckligen sagt, då han räknat upp en del myndigheter
och verk, för vilka det skulle bliva av tämligen ringa betydelse, om
en sådan sakkunnig anskaffades eller ej, att dessa myndigheter och
verk besitta själva sakkunskap på detta område förut. Sålunda

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Fort*.)

Jir 49.

16

Tisdagen den 31 maj.

Ang.

en statens
tryckerisakkunnig.

(Forts.)

måste, då det gäller att bedöma den besparing, som genom denne
sakkunniges tillsättande skulle vinnas, frånräknas tryckningskostnaderna
för de verk och myndigheter, där det icke är av behovet påkallat
att anlita hans hjälp. Huru stor minskning i denna summa
av 6 1/2 miljoner detta innebär kan jag icke säga, ty jag har icke
siffror till hands, men det torde bliva ganska betydliga belopp. Detta
torde framgå av de beräkningar, som blivit gjorda. Kammaren bör
alltså icke härav förleda sig att tro, att vinsten skulle bliva så stor,
som man låtit påskina.

Herr Thorsson har talat om nyttan och välsignelsen av statstryckerier
och säger, att vi redan nu ha några sådana. Men här är
det icke fråga om ett statstryckeri utan om en sakkunnig. Sålunda
skulle det komma att tryokas lika mycket efter denne sakkunniges
anställande som förut på enskilda tryckerier, och då uppstår frågan,
om denne sakkunnige kan bliva av den betydelse, att han som endast
rådgivande person kan inverka på prisförhållandena härutinnan. Jag
vill fråga herrarna, om ni tro, att denne sakkunnige skulle kunna ha
ett sådant inflytande på kommittéerna, att när han säger: ni har för
mycket tryck, de då skulle böja sig för detta och icke i stället säga,
att de trycka så mycket de vilja? Och då skulle ur denna synpunkt
denne sakkunnige ha en ganska liten betydelse. Och det är ringa
utsikt, att denne tryckerisakkunnige skulle få tryckerierna att sänka
priserna så, att de skulle bliva avsevärt billigare än förut utan denne
sakkunnige.

Jag kan sålunda icke för min del finna, att det skulle bli någon
egentlig besparing för statsverket genom att tillsätta denna befattning.
Hade jag den uppfattningen, skulle jag gärna gå med
härpå; jag torde icke vara känd såsom någon fiende till sparsamhet.
Men jag har den uppfattningen, att så icke skulle bliva förhållandet.
Yad som i detta fall är säkert det är, att staten får en utgift, ty en
sådan tryckerisakkunnig komme att kosta pengar, men vad förtjänst
det blir därav, det får framtiden utvisa.

Herr Jönsson i Eevinge: Herr talman, mina herrar! Yad

som i denna fråga väckt min förvåning är att beträffande, reservanterna
herrar Nilsson i Landeryd och Erlansson kommit i sällskap
med herr Norman. Särskilt herr Erlansson har gjort sig känd för
den sortens sparsamhet, som silar mygg och sväljer kameler. Han
kan omöjligen förstå eller vill icke första, att man ibland kan vilja
gorå en utgift för att bespara sig risken att göra ännu större utgifter.
Man kunde eljest tycka, att herrar reservanter borde inse,
att, då det gäller så väldiga tryckningskostnader som 6 J2 miljoner
kronor och en sådan massa tryckeriräkningar, det verkligen kunde
behövas en sakkunnig person, som titt och ofta ginge igenom dessa
räkningar. Och herrarna skola icke inbilla sig, att icke dessa tryckerier
åtminstone ibland kunna skära till i växten, i synnerhet när de
äro säkra på, att det icke finnes möjlighet att i detalj granska dessa
räkningar.

Nu försökte herr Norman att skrämma med, att här skulle
kunna bliva ett helt nytt ämbetsverk. Det är den gamla trallen,

Tiadagen den 31 maj.

17

Jir 49.

.som man så ofta får höra. Men varför, herr Norman, skulle man
få ett nytt ämbetsverk? Herr Norman var mycket rädd för att det
icke skulle finnas lokaler till denne sakkunnige. Jag undrar dock,
om icke staten bär så pass myeket lokaler, att denna fråga på något
sätt skulle kunna ordna sig. Säkerligen bär också regeringen tänkt
på denna fråga, då propositionen skrevs, och man har sett till, att
detta nya ämbetsverk — om jag skall använda herr Normans terminologi
— inte skulle helt och hållet bli husvillt.

Jag anser för min del, att det är självklart, att besparing kan
vinnas genom antagande av förslaget. Herr Erlansson sade visserligen,
att man vet nu endast, att man får betala dessa 33,000 kronor
om-året — detta är en säker utgift — men man vet däremot inte,
om någonting kan sparas i framtiden. Ja, jag frågar: vet man verkligen
inte, att någonting kan sparas, då man får eu sakkunnig kontroll
över dem, som man i mycket stor utsträckning har att göra
affärer med? Jag tycker, att det minsta man kommer att spara,
måste vara 33,000 kronor, och jag är absolut övertygad om, att om
denne tryckerisakkunnige tillsättes, herr Erlansson skall om ett år
eller två giva med sig åtminstone på den punkten, att en besparing
av minst 33,000 kronor uppkommit. Det skulle vara underbart
annars. Man får väl ändå utgå ifrån, att Kungl. Maj:t haft sin
uppmärksamhet fästad på denna fråga, och sett till, hur dessa tryckningskostnader
tagit sig ut, så att man med ledning av dessa något
så när kunnat räkna efter, i vad mån verkligen en kontroll här behövts.
Det är med anledning av den undersökningen man föreslagit
inrättande av befattningen i fråga.

Herr Kristensson vill nu lösa frågan mera i stort. Detta förslag
är någonting, som han inte medverkat till, och därför tycker han,
att vi böra vänta tills bankoutskottet får ett finger med i lösningen
av denna fråga. Med detta har bankoutskottet icke haft någonting
att göra, och jag vet inte, varför man speciellt skall söka sätta krokben
här, där det gäller att införa en början till kontroll över statens
tryckeriverksamhet. Sedan kan ju herr Kristensson komma med ett
annat förslag, som ordnar frågan efter större linjer än hittills.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag tror, att man
på vissa håll försöker gorå denna fråga större än den egentligen
förtjänar vara. Man söker skrämma med faran för nya ämbetsverk
och för statssocialism för att förhindra en lösning. I statsutskottet
betraktade vi helt enkelt saken som en ekonomisk angelägenhet.
Varje enskild, som har med ekonomi att göra, vare sig det är en affärsman
eller han har lantbruk eller annan sysselsättning om hand, ser
till, att han får en klok och förståndig man att taga hand om företaget,
i den män han inte själv kan i den utsträckning, som är
nödvändig, övervaka detsamma. Så är det enligt min mening också
här. Riksdagen och kanske även ämbetsverken ha varje år i stor
utsträckning fått giva ut penningsummor till dessa tryckerier, som
ha profiterat på statens bekostnad under alltför lång tid. Det skuiAndra
kammarens protokoll 1921. Nr 49. 2

Ang.

en statens
tryckeri -sakkunnig.
(FortsJ

Nr 49.

18

Tisdagen den 31 maj.

Ang.

en statens
trycker isakkunnig.

(Forts.)

le vara intressant att få en statistik över, huru mycket, som gått åt
till överbetalning för detta ändamål.

Nu är det förslag om, att erhålla en sakkunnig man — jag
skulle snarast kalla honom en praktisk affärsman _—som vore fullt
inne i tryckeriförhållandena och samtidigt kunde ingiva respekt hos
vederbörande tryckerier, så att hans ord vägde något vid ackorderandet
om det ena eller andra tryckeriarbetet. Herr Thorsson har
redan anfört, hur det går till, då kommittéer skola ha sina betänkanden
tryckta. Här sitter kanske en ung sekreterare som söker ordna
den saken, och det finns ingen anledning för honom att pruta, när
han skall ackordera med tryckerierna. Huvudsaken för honom är
att få betänkandet tryckt i rätt tid, och detta gör, att tryckerierna
hugga till så stor summa, som han naturligtvis måste gå in på,
om han inte skall nödgas springa till flera tryckerier. Om man
däremot har en fullt affärsutbildad man, som är hemmastadd pa
området och han får taga hand om saken då anmälan från vederbörande
sekreterare om tryck ingått, så ackorderar han och sedan delar
ut arbetet till olika tryckerier. Få vi till detta en person, som kan
övervaka det hela pa ett affärsmässigt sätt, sa är jag för min del
övertygad om, att staten skall spara betydliga summor. Det är denna
synpunkt statsutskottet anlagt, och man bör därför inte skrämma
vare sig med det ena eller det andra utan lata detta vara detta.

Att herr Kristensson inte får ett statstryckeri i den utsträckning
han önskar, kan ju ingen hjälpa och lika gott kan det vara. Han
kan ju komma med en motion så få vi se, vad riksdagen vill gorå.
Här ''har statsutskottet velat göra en besparing och denna böra vi
sijödj cL

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast ett par
ord. Det har sagts från ett håll, det var herr Bengtsson i Norup, att
man sökt göra denna fråga alltför stor. Jag är den förste att erkänna,
att så är fallet. Jag kan inte bli annat än förundrad över,
att detta spenapskorn skall växa till ett sadant träd, att himmelens
fåglar skola kunna bygga bo och näste däri. Herr Norman går ännu
längre. Han tror, att senapskornet skulle kunna få riksdagens hus
att växa ut med en hel våning! Det är väl i alla fall att driva saken
något för långt, skulle jag tro. . ,

Jag har nyss talat vid utskottsavdelnmgens vice ordiorande.
Han uppgav för mig, att, vad lokalfrågan angår, det är meningen,
att denne tryckerisakkunnige skall samarbeta med den personal, som
redan finnes på riksdagens tryckeriexpedition. Den saken borde alltså

vara klar. , .. .

Gentemot herr Erlansson vill jag erinra om, vad redan herr
Thorsson nämnde, att den kanske mest värdefulla följden av ett bifall
till förslaget skulle bli, att kommittéernas . sekreterare kunde
erhålla råd därom, hur de på det lämpligaste och billigaste sätt kunde
få trycket utfört. Redan på denna indirekta väg kommer säkerligen
åtskilligt att sparas.

Tisdagen den 31 maj.

19

Bir 49.

Jag vill säga ännu en liten sak gentemot herr Erlansson. Han
talade om konstgödning — det bevisar för övrigt att man kan tala tryc1ceri.
om nästan vad som helst i samband med frågan om en tryckerisak- sakkunnig.
kunnig. Jag undrar i alla fall, om inte herr Erlansson är en så (Forts.)
modern jordbrukare, att han vet, att även om utgifterna för konstgödning
tyckas vara mycket störa, man far oftast detta mångdubbelt igen
genom att köpa konstgödningsämnen. Här är det på samma sätt.

Här föreligger en utgift, men det är utsikt att mångdubbelt fa igen
vad vi lägga ut genom ett bifall till förslaget i dag.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 138, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Omröstningen utföll med 96 ja mot 71 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 139, i anledning Ang- underav
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående fyrf ]arJs.
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner.
landskommuner.

Därvid yttrade:

Herr Larsson i Västerås: Herr talman! I samband med

propositionen i föreliggande ärende har jag jämte tre övriga ledamöter
från denna kammare i motion hemställt, om vissa ändringar
i den av Kungl. Maj:t föreslagna författningen. Dessa ändringar
gå ut på, att »understöd principiellt måtte utgå, till alla slag
av primärkommuner, municipalsamhällen däri inbegripna, samt att
vid understöds bestämmande hänsyn måtte tagas allenast till det
totala kommunala skattetrycket och icke därjämte till utdebiteringen
för vissa särskilda ändamål».

Nr 49. 20

Tisdagen den 31 maj.

Ang. understöd
åt skottetyngda
landskommuner.

(Forts.)

Vi hade nu tämligen klart för oss, att det under nuvarande
förhållanden fanns mycket ringa utsikt att inom utskottet vinna
bifall till våra yrkanden, särskilt då utskottets tid som bekant var
strängt upptagen. Man kunde dock ha väntat, att utskottet litet
starkare skulle strukit under behovet av att dylika ändringar vidtagas
inom den närmaste framtiden. För min del anser jag, att vi
i vår motion anfört mycket goda skäl för de ändringsyrkanden,
varom vi hemställt. Jag skall emellertid icke nu upptaga tiden
med att närmare gå in på motiveringen för dessa yrkanden, då
det är tämligen klart, att något annat resultat än det, vartill utskottet
kommit, inte gärna kan komma i fråga. Utskottet har i
varje fall gjort medgivanden så långt, att kravet på att en utjämning
av skattebördorna bör komma alla primärkommuner till godo,
icke kan avvisas. Man har dock på denna punkt varit av den åsikten,
att ett närmare övervägande är nödvändigt, innan man tager
positiv ställning till saken. Samma är förhållandet i avseende å de
andra spörsmål, som vi tillåtit oss framföra.

Jag har nu, herr talman, att inskränka mig till att uttala den
förhoppningen, att Kungl. Maj:t snarast möjligt tager itu med erforderliga
utredningar i detta hänseende. Att det nämligen skall
fortsätta år efter år enligt de grunder, som nu äro gällande för en
utjämning av skattetungan mellan kommunerna, förefaller mig helt
orimligt. Jag skall, herr talman, inte nu framställa något som
helst yrkande.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Jag har i denna

fråga väckt en motion jämte fyra andra medlemmar i kammaren.
När jag läste igenom propositionen i ämnet, kunde jag inte undgå
att finna, att Kungl. Maj:t beskurit förut gällande grunder för utdelning
av statsbidrag åt synnerligen skattetyngda kommuner ganska
skarpt.

Som bekant ha sedan år 1918 utgått bidrag till dessa skattetyngda
kommuner. År 1918 utdelades ett belopp av omkring

1,600,000 kronor till 460 kommuner, och detta bidrag utgick efter
följande grunder. För det första skulle det skattetryck, som åsamkades
på grund av kommunalutskylder, landstingsskatt och vägskatt,
överstiga 10 kronor per bevillningskrona, och utgifterna för
folkskoleväsendet och fattigvårdsväsendet skulle överstiga 4,50 kronor
per bevillningskrona. Det blev ett bidrag av 40 %, där skattetrycket
var mellan 10 och 11 kronor, och steg upp till 75 %, när
skattetrycket var över 16 kronor per bevillningskrona. Nu har
Kungl. Maj:t vidtagit den ändringen mot tidigare gällande grundsatser,
att det även inryckts utgifter till kyrkan. Alltså skulle det
tagas i beräkning utgifter till kyrka, skola och fattigvård, men
skattetrycket har ökats från 4,50 till 5,50 kronor. Nu äro som bekant
utgifterna till prästlönerna i nyreglerade pastorat högst 60
öre per bevillningskrona. Det blir enligt min mening en tillräcklig
kompensation genom denna höjning av skattetrycket från 4,50

Tisdagen den 31 maj.

21 Nr 49.

till 5,50 kronor, men när Kungl. Maj:t sänker procenten från 75
till 50, tycker jag, att man gått väl långt.

Förra riksdagen antog en ny provisorisk kommunalskattelagstiftning,
som avsåg att råda bot på de missförhållanden, vilka tidigare
ägt rum, då det ansetts, att alla, som haft lantbruk, lämnat
för litet bidrag till samtliga utgifter på grund därav, att vi lantbrukare
endast skatta för 6 % av gårdens taxeringsvärde. Nu har
man ett år tillämpat denna nya lagstiftning och gjort den erfarenheten,
att skattebördan överflyttats i stor utsträckning från dem,
som ha inkomst av arbete och kapital, till dem, som ha inkomst av
jordbruk, och kanske då främst till de mindre jordbrukarna. Jag tror
därför, att denna skattelagstiftning kommer att ge det resultat, att
i de kommuner, där det huvudsakligen finns mindre jordbrukare,
dessa komma att få ett ökat .skattetryck. Men i kommuner med
större jordbrukare visar det sig — det är åtminstone erfarenheten
från min hemtrakt — att dessa icke drabbas av någon avsevärt större
skattetunga. Att på grundval av resultaten i enstaka taxeringsdistrikt
bedöma i vilken riktning verkningarna av skattelagstiftningen
komma att gå är ju omöjligt, men jag tror i alla fall, att man
kan med tämligen stor säkerhet förutsäga, att de mindre jordbrukarna
få bära sin dryga anpart av kommunernas utgifter. När vi
antogo kommunalskattelagen, där man inryckt en paragraf om progressiv
skatt, som innebär, att det av den uttagna skatten avsättes
25 % att inlevereras till statsverket för att som skatteutjämning gå
till understöd åt skattetyngda kommuner, beräknade man, att denna
utjämningsandel skulle ge 11 miljoner kronor. Med den beskärning
Kungl. Maj:t och utskottet företagit av denna statshjälp tror jag,
att det kanske icke kommer att tagas ut mera än 4 eller 5 miljoner
kronor — jag vill minnas, att Kungl. Maj:t beräknat 5 miljoner.
Det kommer måhända att visa sig, att icke ens 5 miljoner kunna
uttagas. Jag anser detta icke vara fullt riktigt. När man anslagit
dessa medel till skatteutjämning, är det icke rätt att använda
endast hälften av de influtna medlen för ändamålet. Nu kan man
trösta sig i viss mån med den nymodigheten, att Kungl. Maj:t förbehåller
sig att i vissa fall få använda sig av fri prövningsrätt.
Och i dessa fall har Kungl. Maj:t befogenhet att bevilja ett understöd,
som går utöver den normala procentsatsen, vilken är högst
50 %. Därför anser Kungl. Maj :t, att ett belopp av 3 miljoner kronor
av ifrågavarande medel bör ställas till Kungl. Maj :ts förfogande
för att fritt delas ut till särskilt behövande kommuner.

Som ärendet ligger, är det fåfängt att yrka bifall till motionen,
men jag begagnar detta tillfälle att vända mig till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet med en hemställan, att,
när bidragen en gång tilldelas kommunerna, det må tillses, att den
fria prövningsrätten användes i tillräcklig utsträckning, så att det
blir utjämning i alla de fall, där det är nödvändigt. I sakens nuvarande
läge anser jag ett särskilt yrkande om bifall till min motion
icke ha någon utsikt att vinna framgång, och jag slutar därför
med att icke framställa något yrkande.

Ang. understöd
åt skatte
tyngda lands
kommuner.
(Forts.)

Nr 49. 22

Tisdagen den 31 maj.

Ang. understöd
åt skattetyngda
landskommuner.

(Forts.)

Herr förste vice talmannen Hamilton: Av statsrådsprotokollet
framgår, att herr finansministern anser riktigt, att av de av
riksdagen beslutade medel, som skulle utgå av den kommunala
progressivskatten för utjämningsändamål, det beräknade beloppet
eller 11 miljoner kronor icke borde användas i sin helhet, utan att
uttaxeringen skulle begränsas till 8 miljoner kronor. Herr finansministern
erkänner visserligen, att riksdagens mening varit att öka
understödet till de skattetyngda kommunerna, men han har av fruktan
för att misshushållning inom kommunerna skulle äga rum icke
härutinnan vågat gå riksdagen till mötes. Jag ber då få erinra
herr finansministern om, att dessa medel allenast få användas för att
bestrida kostnaderna för skolväsende och fattigvård och enligt det
nu föreliggande förslaget även för kyrkan, i den mån dessa kostnader
icke täckas av en utdebitering inom kommunerna av 5: 50
kr. per bevillningskrona. Under sådana förhållanden bör man icke
kunna hysa någon fruktan för att ej sparsamhet skall iakttagas
inom kommunerna.

Man kan verkligen ställa sig den frågan, om herr finansministern
eller regeringen i sin helhet tagit del av de rapporter, som
inkommit från vederbörande folkskole- och fattigvårdsinspektörer.
Av dem framgår, att folkskoleväsendet och fattigvården i ett stort
antal av våra kommuner befinna sig i ett mycket bedrövligt tillstånd.
Och vad folkskoleväsendet beträffar finns det till och med
kommuner, som hotats med att icke få anslag för avlöning av folkskollärarna,
för den händelse de icke anskaffa bättre skollokaler.
Man vill gärna på visst håll misstänka, att dessa otillfredsställande
förhållanden inom skolväsendet äro beroende på bristande intresse
för saken, och törhända är detta fallet i en och annan kommun.
Men i flertalet kommuner, där skolväsendet befinner sig i bedrövligt
skick, är detta uteslutande beroende på bristande ekonomisk bärkraft,
och skulle de av inspektörerna framställda berättigade kraven
uppfyllas av kommunerna, så bleve skattebördorna i dessa kommuner
så stora, att befolkningen korume att bringas nära nog till ruin.

Orsaken till att förhållandena äro så otillfredsställande på detta
område torde ligga däri, att skatten för sådana statsändamål som
folkskoleväsendet och för fattigvården utgår efter en fullkomligt
orimlig grund. Kostnaderna för fattigvård och skolväsende äro beroende
på antalet understödstagare och skolpliktiga barn inom kommunen,
och detta antal står återigen i relation till befolkningen i
dess helhet. Nu pålägger staten i stort sett samma börda på ett
tusental fattiga invånare i en kommun, som på ett lika antal uteslutande
rikt folk i en annan kommun. Den ekonomiska bärkraften
är högst olika inom olika samhällen. I medeltal uppgår den
beskattningsbara inkomsten till 500 ä 600 kr. på landsbygden; i
våra städer till 2,000—2,500 kr. per individ. Men i enstaka landsortskommuner
kan denna inkomst gå ner till 200 kr. per individ,
medan den i stora rika kommuner når upp till 4,000 kr. Staten
pålägger således ett samhälle på 1,000 invånare med sammanlagt

200,000 kronor beskattningsbar inkomst samma börda som ett sam -

23 >r 49.

Tisdagen den 31 maj.

hälle på 1,000 invånare med 4 miljoner kronors^ beskattningsbar
inkomst, och däri ligger orättvisan. Man kan fråga sig, nnr det tyngda tandskommer
sig, att samhällena äro så olika med avseende pa den eko- kommuner.
nomiska bärkraften. Svaret är tydligen, att handel och industri och (Forte.)
förmöget folk dra sig till de centrala platserna, till de rika samhallena
och där beskattas- Härtill kommer en annan sak Hen statsanställda
ämbetsmannakåren bor till större delen i stader. De bUU
miljoner kronor, som utgå av statsmedel till tjänstemannens avlöning,
äro städernas skatteobjekt, och av de 300 miljoner kronor, som
beviljas i dyrtidstillägg, gå väl ett tjugutal miljoner till de stora,
förmögna samhällenas kommunalkassor.

Från de skattetyngda kommunernas sida har man förgäves ropat
på rättvisa. Sedan äntligen för några år tillbaka ep. kommitté
blivit tillsatt för att föreslå provisoriska åtgärder^ ha sadana kommit
till stånd, vilka något lättat bördan. Förlidet år hyste man förhoppning
om att av den kommunala progressivskatten åtminstone
50 % skulle användas till skatteutjämning, men representanterna för
de stora samhällena lade sig emot detta krav, då frågan behandlades
inom utskottet, och procentsatsen sänktes till 25 %. Nu blir den ytterligare
beskuren, och sålunda går vägen bakåt i stället för framåt.

Detta beklagar jag djupt. Jag hoppas emellertid, att den kommunalskattekommitté,
som skall tillsättas, verkligen kommer att med
allvar se till, att rättvisa sker mellan de olika kommunerna i skattehänseende,
och att de skattetyngda kommunerna bli representerade
i kommittén. Det vanliga är annars, när kommittéer tillsättas att
de stora kommunernas intressen bli bevakade, men att de små kommunernas
intressen sättas tillbaka.

Beträffande herr Larssons i Västerås hemställan delar jag
hans uppfattning i så avseende, att stad och land böra bli likställda,
men längre kan man icke tillmötesgå hans motion, ty använder man
skatteutjämningsmedel annat än till rena statsändamål, har man
slagit in på en farlig väg.

Jag förstår icke, vad landsortsrepresentanterna i statsutskottet
tänkte på, då de anslöto sig till utskottets förslag, men de måtte
ha sovit, då frågan var före till behandling. En återremiss tjänar
icke någonting till, enär första kammaren redan fattat sitt beslut.

Man kan svårligen icke heller nu vidtaga någon ändring i utskottets
förslag, utan denna gång har jag, sedan jag uttalat min mening
till regeringen och framfört mina förhoppningar beträffande
sammansättningen av kommittén, icke något yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande,
nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rj.nysan.stalte?t.
anslag till riksförsäkringsanstalten samt i anledning av vissa av
Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen och i propositionen om tilläggs -

Nr 49. 24

Tisdag*» den 31 maj.

tÄÄi ®ta* för å,r 1921 gjorda framställningar angående anslag till sagda
ringaanstalten, ämbetsverk.

(Forts.) Statsutskottet hade i ett sammanhang till behandling förehaft

dels Kungl. Maj :ts den 11 mars 1921 dagtecknade proposition,
nr 161, med förslag till stat för riksförsäkringsanstalten att tillämpas
från och med år 1922 m. m.;

dels ock vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen och i
propositionen om tilläggsstat för år 1921 gjorda framställningar angående
anslag till sagda ämbetsverk.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I) bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för
riksförsäkringsanstalten på nedanstående sätt:

Antal befattningar		Avdelning och lönegrad enligt löne-planen
i	generaldirektör...............	A 3
3	byråchefer...................	B 20
4	tjänstemän.................	B 15
11	tjänstemän ..................	B 13
1	kontorsskrivare, kvinnlig............	C 5
9	kanslibiträden, kvinnliga............	C 3
8	kontorsbiträden, kvinnliga............	C 2
1	förste erpeditionsvakt.............	B 3
3	expedition svakter...........	B 1

II) godkänna följande stat för riksförsäkringsanstalten att
tillämpas från och med år 1922:

Stat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag kronor 226,800

Yikariatsersättningar, förslagsanslag....... » 6,700

Arvode till en överläkare, förslagsanslag, högst . . »_5,000

Förslagsanslag kronor 238,500

III) under riksstatens femte huvudtitel, med uteslutande av det
under rubriken riksförsäkringsanstalten uppförda ordinarie bestämda
anslaget, under samma rubrik uppföra ett ordinarie förslagsanslag å
238,500 kronor;

IV) för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet,
utöver anslaget å ordinarie stat, anvisa

Tisdagen den 31 maj.

25 Nr 49.

a) å extra stat för år 1922 ett förslagsanslag å 1,450,000 kro- Än9- analog

nor; ock m rik^rfc''

b) å tilläggsstat för år 1921 ett förslagsanslag av 6,350 kro-rtn?,Forte,
nor; samt

V) för riksförsäkringsanstaltens dödsfallsersättningar i anledning
av livförsäkring i samband med lån ur statens egnahemslånefond
anvisa

a) å extra stat för år 1922 ett förslagsanslag av 20,000 kronor;
och

b) å tilläggsstat för år 1921 ett förslagsanslag å 10,000 kronor;

att utgå under villkor, Kungl. Maj :t bestämde.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Hamrin
och Norman, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

I) ---

II) ---

HD---

IV) för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet,
utöver anslaget å ordinarie stat, anvisa å extra stat för 1922 ett
förslagsanslag å 1,435,000 kronor;

V) ---

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Liibeck: Herr talman! Jag har icke för avsikt att yrka
någon ändring i detta förslag, men jag har ändå velat säga några
ord.

Det är icke utan att man med den största betänksamhet går
med på ett förslag, som innebär en ökning av riksförsäkringsanstaltens
ordinarie stat. Det var endast den omständigheten, att Kungl.

Maj:t synts ha fått fram tillräckligt talande skäl för en överflyttning
på ordinarie stat i viss utsträckning av den på extra stat anställda
utomordentligt stora personalen inom riksförsäkringsanstalten,
icke skulle behöva föregripa den pågående utredningen rörande
omläggningen av socialförsäkringen, enär berörda befattningshavare
skulle under alla förhållanden komma att behövas på ordinarie stat.

Det är emellertid en sak, som jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, nämligen, att förvaltningsomkostnaderna för riksförsäkringsanstalten
synas vara, jag höll på att säga häpnadsväckande
höga. Om man ser på 1919 års statistik, så finner man, att i försäkringsavgifter
ha i runt tal influtit 9 miljoner kronor, medan förvaltningsomkostnaderna
gå upp till över två och en halv miljoner.

Och det belopp, som betalats ut från riksförsäkringsanstalten, har
varit mindre, än vad förvaltningsomkostnaderna uppgått till. Ser
man på kostnaderna för den i viss mån likartade enskilda försäkringsverksamheten,
så har man, naturligtvis utan att konsekvenserna få

Nr 49. 26

Tisdagen den 31 maj.

,dra«a? ut för IånSt> tillräckligt skäl för att undra, om allt är rätt
ringaanstalten, beställt beträffande de höga förvaltningsomkostnaderna för riksför(Forts.
) säknngsanstalten.

Jag läste nyligen en uppgift om arbetsgivarnas ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag, som visar att premieinkomsten för 1920
där uppgått till omkring 6,5 miljoner, medan förvaltningsomkostnaderna
utgöra 239,000, motsvarande i runt tal 5 % av premieinkomsten,
under det att vid riksförsäkringsanstalten motsvarande siffra
rör sig om något mellan 25 och 30 procent för närvarande. Jag
anför denna siffra, som sagt, med all reservation, därför att man
naturligtvis icke kan draga ut en parallell härvidlag i alla avseenden.
Men det synes mig föreligga tillräcklig anledning såväl för
Kungl. Maj:t som för den nu tillsatta kommittén — jag minns ej
vad den heter, men avser den som har till uppgift att verkställa utredning
rörande omorganisationen av den sociala försäkringsförvaltningen
över huvud taget —- tillräcklig anledning, säger jag, för dessa
båda vederbörande att se noga till, om icke förvaltningskostnaderna
vid riksförsäkringsanstalten för närvarande äro alltför höga.

Jag vill tillåta mig slutligen att framställa den frågan, om det
icke vore möjligt att vid riksförsäkringsanstalten övergå till mera
affärsmässig drift, på, så sätt att man fick in förvaltningsomkostnaderna
inom försäkringskostnaderna, lät försäkringsrörelsen själv
bära förvaltningskostnaderna och därigenom fick en mindre stab av
statsanställda ämbetsmän för detta verk.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Herr Nilsson i Landeryd instämde häruti.

Herr Hamrin: Herr talman! Som herrarna behagade finna
har jag tillsammans med herr Norman låtit anteckna en reservation
vid detta betänkande, och jag vill därför tillåta mig att säga några
ord. Jag vill i förbigående nämna, att bakom den ståndpunkt, som
i utskottet intagits av mig och min medreservant, stå flera av utskottets
ledamöter, ehuru det icke kommit till synes i det betänkande,
som föreligger.

I likhet med den föregående ärade talaren finner jag det ganska
anmärkningsvärt att konstatera, vilka dimensioner detta ämbetsverk
i själva verket tagit under sin kortvariga tillvaro. Utav inhämtade
upplysningar och utav den kungl. propositionen framgår — att detta
ämbetsverk har en personal på bortåt 500 personer. Denna personal
är inrymd i icke mindre än 177 rum, och det betalas i hyra för dessa
lokaler 155,000 kronor om året. Jag behöver bara anföra dessa siffror
för att därmed giva en antydan om den utsträckning, vilken detta
ämbetsverk fått.

Den reservation, som jag här omnämnt, åsyftar emellertid de
kostnader, som utav Kungl. Maj:t upptagits och av utskottet tillstyrkts
för bestridande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet för
den med statens egnahemslånefond förbundna livförsäkringsrörelsen.
Det är ju så att det finns ett slag av livförsäkringar, som frivilligt

27 » 49.

Tisdagen den 31 maj.

kombineras med erhållande av lån ur statens egnahemslånefond, och
det är ålagt riksförsäkringsanstalten att handhava just dessa livför- r;ngsanstalten.
säkringar. Det är alldeles riktigt, vad som här är antytt i proposi- (Forte.)
tionen, att riksdagen på sin tid begärde, att denna livförsäkringsrörelse
skulle förläggas till riksförsäkringsanstalten, och det är icke
min avsikt att rikta någon som helst förebråelse eller anmärkning
mot vederbörande departementschef, som här upptagit det krav, som
framställts på sätt som här skett. Men då man nu får se, vad den
praktiska erfarenheten på området säger, så visar det sig, att det
näppeligen kan vara av behovet påkallat, att en särskild person finnes
anställd för att handhava denna livförsäkringsrörelse. Enligt
inhämtade upplysningar, som kommit utskottet eller åtminstone avdelningen
till del, har det befunnits, att för närvarande finns det
25 sådana livförsäkringar tecknade. Och det är alldeles uppenbart, att
en person kan icke på långt när få stadigvarande sysselsättning med
att handhava denna obetydliga livförsäkringsverksamhet. Nu är det
så, som jag redan antytt, att dessa livförsäkringar äro kombinerade
med egnahemslån, och det ser ut, som om de myndigheter, vilka på
sin tid uttalade tvivel om att denna livförsäkringsrörelse skulle få
någon som helst omfattning, i verkligheten skulle få rätt. Det skulle
föra mig alldeles för långt att gå in på anledningarna till att denna
livförsäkringsrörelse i verkligheten icke får någon betydelse.

Nu har som sagt Kungl. Maj:t föreslagit eller intagit under
punkt IV i anslaget för upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet ett belopp av 14,900 kronor å 1922 års stat och å tillläggsstaten
för 1921 ett belopp av 6,350 kronor ^kostnader för handhavande
av denna lilla livförsäkringsrörelse. Vi reservanter ha ansett,
att ett handläggande av detta fåtal livförsäkringar kan ske av
någon av de förut anställda tjänstemännen i verket och att det icke
är nödvändigt att anställa någon ny personal för detta ändamål.

Nu har visserligen statsutskottet beaktat dessa synpunkter så
till vida, att utskottet säger att »utskottet förutsätter emellertid härvid,
att därest handhavandet av sagda livförsäkring skulle visa sig
icke fullt sysselsätta den därför avsedda personalen, annat arbete inom
anstalten beredes personalen i fråga». Och man tycker, att därmed
saken skulle vara ordnad så till vida, att om icke dessa personer
skulle ha tillräckligt arbete med livförsäkringarna, så skulle
de sysselsättas med annat arbete. Ja, jag skall ej ingå på^den frågan
närmare, men jag tror, att det skall visa sig här som på° så många
andra områden inom statsförvaltningen, att clå en person får ett visst
arbetsområde, så är det ganska svårt att få honom att övertaga arbete
på andra avdelningar. Därför ha vi kommit till det^slutresultatet,
att vi yrkat nedsättning av anslaget under punkt IV på extra
stat för år 1922 med ett belopp av 15,000 kronor och yrkat slopande
av anslaget på tilläggsstat för år 1921.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till den vid det föredragna betänkandet
fogade reservationen.

Med herr Hamrin förenade sig herr Norman.

Nr 49. 28

Tisdagen den 31 maj.

Ä/S. TT Cihifen för- socialdepartementet herr statsrådet E 1 in q u is t:
ringsanstalten. ™*rr tatiuan, 111 ina herrar! Givetvis är jag den förste att erkänna,
(Forts.) att riksiörsäkringsanstaltens förvaltningskostnader äro osedvanligt
störa och väsentligt större, än man vid den sista reformen av olycksfallsförsäkringen
hade beräknat. Jag tror emellertid, att man vid en
undersökning av detta i och för sig synnerligen beklagliga
förhållande maste komma till det resultatet, att den förnämsta anledmngen
därtill är att söka i själva den läggning, som vår olycksfallsförsäkring
bär fatt. Det är därför att hoppas, att den nu igångsatta
utredningen, vilken den förste ärade talaren erinrade om, och vilken
som bekant star under synnerligen sakkunnig ledning, skall leda till
en väsentlig omläggning av denna försäkringsorganisation och medföra,
att icke förvaltningskostnaderna skola stiga till sådana belopp
som vi nu maste konstatera att de göra.

Jag torda ej nu behöva närmare ingå på denna fråga. Jag vill
bara med anledning av den jämförelse, som den första ärade talaren
gjorde mellan förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten
och för arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbofag,
fästa uppmärksamheten på något, som helt visst icke förbigått
den ärade talaren själv, nämligen att en försäkringsanstalts omkostnader
naturligtvis i högst väsentlig mån måste vara beroende
i örsäkringsstockens sammansättning. Jag skall ej trötta herrarna
med manga jämförelser i den vägen. Jag har emellertid här en förteckning
på ett stort antal enskilda anstalter och hur de i det fallet
iV?j-^ Under det att för riksförsäkringsanstalten, som är

skyldig att taga emot alla, antalet arsarbetare per arbetsgivare är 3,4.
sa är antalet årsarbetare per arbetsgivare i det av den ärade talaren
aberopade företaget 109,7 och resultatet uttryckt i förvaltningskostnader
i procent av bruttopremien uppgår för riksförsäkringsanstalten
till 18,8, under det att för arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkring
motsvarande siffra utgör 8,5. Lägre siffror än riksförsäkringsanstalten
hava ock de övriga större ömsesidiga ol.vcksfallsförsakringsbolagen
att uppvisa — jag menar med större sådana, som ha
ett mycket stort antal försäkrade per arbetsgivare, såsom t. ex. de
enskilda järnvägarnas försäkringsförening, textilindustriens och industriföreningens
försäkringsföretag.

,.pari man åter till de andra försäkringsföretagen, där antalet
försäkrade per arbetsgivare är mindre, så skall man finna, hur förvaltningskostnaderna
stiga högst väsentligt. Jag skall endast be att
fa framhålla ett exempel, nämligen hurusom i köpmännens olycksfallsförsäkringsbolag,
där medeltalet årsarbetare per arbetsgivare helt
naturligt är tämligen lågt, nämligen 5,3, alltså något större än den
genomsnittliga siffran för riksförsäkringsanstalten, förvaltningskostnaderna
uppgå till 35,7 procent å bruttopremierna, d. v. s. icke långt
ifrån dubbelt mot samma kostnader i riksförsäkringsanstalten.

Liknande siffror, något växlande, framkomma, om man vill studera
dessa förhållanden mera i detalj. Härtill kommer emellertid,
att man icke bör förbise, hurusom riksförsäkringsanstalten utöver sin
direkta verksamhet som försäkringsföretag fått sig ålagd en del
uppgifter, som maste vara förenade med väsentliga kostnader utan

Tisdagen den 31 maj.

29 Nr 49.

att giva någon inkomst, kostnader, till vilka någon motsvarighet d”9: ansJa$
icke förefinnes vid de enskilda olycksfallsförsäkringsföretagen. Riksförsäkringsanstalten
måste, såsom försäkringen är lagd — och jag r,^s°ns enbeklagar,
att den är lagd på det sättet — bokföra allt vad arbetsgivare °r
heter i riket. Vilka kostnader skall icke detta draga med sig!

Den måste vidare reglera ersättningarna även för de arbetsgivare,
som själva bära sin försäkring. Riksförsäkringsanstalten har hand
om ersättningar för skador i militärtjänst, fiskareförsäkringen
in. m., m. m.

Jag har velat påpeka detta med anledning av de jämförelser,
som den förste ärade talaren gjorde. Jag tror, att man efter dessa
påpekanden kommer till ett rättvisare omdöme, men jag upprepar
ännu en gång, att det förnämsta skälet till, att förvaltningskostnaderna
stigit till sådana belopp, som de gjort, icke torde vara opraktiska
anordningar ifrån riksförsäkringsanstaltens sida utan detta är
en konsekvens av att hela försäkringen såsom sådan, så vitt jag förstår,
är oriktigt lagd. Och i detta fall få vi hoppas, att det nu pågående
revisionsarbetet skall ge ett verkligt omgestaltande resultat.

Vad vidare den detaljfråga beträffar, som herr Hamrin vänt sig
emot såväl i sin reservation som här inom kammaren, är jag den
förste att erkänna, att den försäkringsgren, som det här är fråga om.
icke alls har tagit den omfattning, som man haft anledning hoppas,
och att icke heller den personal, som för ändamålet avsetts, helt
tagits i anspråk för detta arbete. Men att därav draga den slutsatsen,
att denna personal borde indragas, tror jag för min del efter de
upplysningar, jag inhämtat, skulle vara något förhastat. Man har
i riksförsäkringsanstalten, enligt vad man upplyst mig om, samtidigt
som denna befattning tillkom, dragit in en annan aktuariebefattning,
och man ser naturligtvis till, att den personal — såväl här
ifrågavarande aktuarie som den övriga personalen — som icke är helt
upptagen av denna uppgift, får sin övriga tid sysselsatt med annan
verksamhet. Så har exempelvis beträffande den för denna verksamhetsgren
avsedda läkaren träffats den anordningen, att han skall
tjänstgöra jämte anstaltens andra läkare för anstaltens övriga verksamhet.

Jag har för övrigt, så gott jag kunnat, vid personligt besök å
anstalten försökt bilda mig en uppfattning om dess arbete. Det säger
sig ju självt, att man vid endast ett sådant besök icke kan tränga
alltför djupt in i förhållandena, men jag ber i alla fall få försäkra,
att jag fått en bestämd uppfattning av, att man försöker utnyttja
sin personal till det yttersta och att man i den mån personalen blir
överflödig, gör inskränkningar. Jag bär tyvärr icke siffran för dagen,
men när herr Hamrin talar om, att personalen skulle uppgå till
cirka 500, tror jag icke, jag tar miste, om jag säger, att den siffran
nu är nedbragt, så att den snarare rör sig omkring 400. Jag erkänner,
att det likväl är en stor personal, men detta bekräftar i varje
fall endast, att man gör allt vad man kan för att bringa ned personalantalet.

Jag tror, att det även ur en annan synpunkt är oriktigt att yrka
på, att den tjänst, vars innehavare står i spetsen för den speciella

Nr 49. 30

Tisdagen den 31 maj.

Ang. anslag försäkringsåren, varom det nu närmast är fråga, skall dragas in, ity
Ml nksförsak- såsom det framhålles i statsverkspropositionen, det behöves spe^(''Forts)
cie^a kvalifikationer hos denne tjänsteman. Och det säger sig också

or ‘ självt, att eftersom den uppgift, som påligger honom, är delvis en

annan, än ämbetsverket i övrigt har, måste han, ehuru han endast
är en förstagradstjänsteman, vid handläggningen av dessa ärenden
ha en mera självständig verksamhet än över huvud taget en vanlig
förstagradstjänsteman har. Jag tror därför, att det arrangemang,
som träffats inom riksförsäkringsanstalten, måste anses vara fullt
tillfredsställande. För övrigt torde det vara till fyllest med det påpekande,
som ifrån utskottsmajoritetens sida här gjorts, att man bestämt
förväntar, att denna personal i den mån, den icke tas i anspråk
för egnahemsförsäkringsverksamheten, användes för andra uppgifter
inom anstalten. Och det är ju ingen — icke ens den ärade reservanten
— som betvivlar, att det finnes full sysselsättning för denna
personal.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Att riksförsäkrings anstaltens

förvaltningskostnader blivit osedvanligt höga, ha även
vi inom avdelningen konstaterat, och vi ha också i anledning därav
försökt pruta på dem så mycket, som ansetts möjligt.

Om vi jämföra den Kungl. Maj:ts proposition, som framlades
vid riksdagens början, och den proposition, som sedan kom, skola vi
finna, att i den senare högst väsentliga nedprutningar blivit gjorda,
och. dessutom har utskottet på den sista framställningen från Kungl.
Maj:t avprutat ytterligare 7,000 kronor på det extra anslaget. Jag
vill därmed ha påpekat, att utskottet ingalunda varit blint för, att
det gällt att se efter, huruvida ämbetsverket på några punkter drivit
upp administrationskostnaderna orimligt höga.

Det är även upplyst, att ämbetsverket från nyåret till den tid,
då vi behandlade frågan på avdelningen, entledigat 61 personer. Ämbetsverket
har ju haft vissa svårigheter vid starten efter den nya
olycksfallsförsäkringslagens tillkomst, och då kan man ju förstå, att
det varit nödsakat, att ha flera tjänstemän än som varit nödvändigt,
då det kommit ordentligt i gång och organisationen blivit klar; i synnerhet
gäller detta en hel del kvinnliga biträden. Att vi nu gått
med på att uppföra en del av denna personal på ordinarie stat, beror
på, att endast ett så litet antal befattningshavare som cirka fyrtio
äro uppförda på ordinarie stat, under det hela personalen omfattar
omkring fyra hundra. Man bör då åtminstone icke ha föregripit den
kommande organisationen, förefaller det oss.

Beträffande de jämförelser, som gjorts angående administrationskostnaderna,
ber jag att få ytterligare understryka, vad herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet sade, nämligen att man här
får taga i betraktande, att de privata försäkringstagarna ha de försäkringar,
som medföra de minsta administrationskostnaderna, under
det att riksförsäkringsanstalten får taga sådana, som på grund av
de mindre grupper, som där äro försäkrade o. dyl., bliva dyrbarare.
Man kan därför icke jämställa dessa företag, i synnerhet som, om jag
icke är alltför oriktigt underrättad, riksförsäkringsanstalten får vid -

Tisdagen den 31 maj.

31 Nr 49.

kännas vissa kostnader även för de privata företagen. Jag kan icke An9- anslag
alldeles bestämt säga, men jag har på känn, att så är fallet. uUnhsJorsak Vad

sedan beträffar herr Hamrins säryrkande, kan jag icke r,”^orts. n''
förstå, vad det bottnar i, ty den befattning, som herr Hamrin vill °r ''

indraga, den finns ju redan, och dess innehavare sköter redan det
därmed förenade arbetet. Men då riksdagen beslutit att tillsätta en
tjänsteman, som skall ha hand om en försäkring för egnahemslånetagare,
då kommer herr Hamrin och säger, att vi skola draga in den
tjänsten. Men då måste ju någon annan sköta om det arbetet, så att,
såvitt jag kan förstå, blir det precis samma resultat.

Den tjänsteman, vars plats det är fråga om att indraga, har
för resten en årslön av 6,078 kronor, och herr Hamrin föreslår, att
vi skola pruta ned 15,000 kronor. Jag skulle gärna vilja veta, vari
den återstående summan består. Inte kan väl herr Hamrin draga
av hela beloppet, 15,000 kronor, från denne tjänstemans lön. Det
är som departementschefen sagt, en tjänsteman, som står i en synnerligen
låg lönegrad. Enligt den kungl. propositionen skulle han få
6,078 kronor. Det måste således vara något annat, som herr Hamrin
anser, att vi skola pruta på. Men han har själv varit med vid behandlingen
och vet, att vi på alla poster ha prutat så mycket som
varit möjligt. Då skulle jag gärna vilja veta, var herr Hamrin
anser, att en ytterligare prutning kan ske.

Det förefaller mig, som om det skulle bli precis samma kostnader,
om utskottets förslag bifalles, som om reservationen vinner riksdagens
gillande. Den enda skillnaden är, att det i utskottets utlåtande uppställts
så, att man kan se, vad dessa försäkringar draga för administrationskostnader,
och att utskottet preciserat dessa. De skulle mycket
väl ha kunnat ingå i en allmän klumpsumma.

Under sådana förhållanden, herr talman, kan jag icke alls finna,
att man har något skäl att trassla till denna fråga mer än nödvändigt,
och jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lith ander: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet erkände ju, att detta ämbetsverks förvaltningskostnader
äro för höga, och det är givetvis omöjligt att komma
till något annat resultat, då, som vi hört herr Lubeck påpeka, förvaltningskostnaderna
vid jämförliga privata företag ställa sig i ungefär
5 procent under det bär, då staten skall sköta verksamheten, kommit
upp i 25—30 procent. Herr statsrådet förklarade saken delvis
genom att upprepa de många uppgifter, som rrksförsäkringsanstalten
har sig förelagda, men jag undrar, om det icke bör vara en alldeles
oeftergivlig fordran från riksdagen, att det blir en sådan förenkling
i uppgifterna, att de, som slutligen återstå, kunna förrättas för
rimliga kostnader. I alla fall bör man ordna det så, att det beredes
möjlighet för enskilda bolag att på samma villkor och med samma
skyldigheter gent emot det allmänna, som äro förelagda riksförsäkringsanstalten,
fullfölja dessa uppgifter så att å ena sidan allmänheten
får försäkringar till rimliga pris och å andra sidan budgeten
icke blir betungad pred ett ämbetsverk, som har den tendens att svälla
ut, som riksförsäkringsanstalten har.

Nr 49. 32

Tisdagen den 31 maj.

tMHtafatfk- .Herr statsrådet nämnde, att man försökt att till det yttersta utringaanstalten.
gyttja personalen. Jag betvivlar ingalunda detta; jag känner inte till
(Forts.) ^et närmare. Men vad jag kan konstatera, det är, att den nnderstundom
utnyttjas på ett sätt, som är synnerligen opraktiskt och för staten
synnerligen dyrbart. Jag har här i min hand en korrespondens
med riksförsäkringsanstalten rörande en premie för ett litet stenarbete
ute på landsbygden, där ett femtontal skrivelser växlats. Den
slutliga premien är 16 kronor 80 öre, men där har under en lång
följd av manader korresponderats, och jag är alldeles övertygad om,
att därest man skulle räkna ut riksförsäkringsanstaltens kostnader efter
lönerna för de ämbetsmän, som sköta denna korrespondens, skulle
de icke stanna vid tio gånger premiens belopp. Detta är så typiskt för
hur saker och ting stundom behandlas, då staten skall ha hand om
dem, att vi. måste sätta stopp för denna utveckling i tid. Om herr
statsrådet tillåter, skall jag sedan ställa till förfogande detta material,
så att vederbörande må kunna bedöma, om det är rimligt att
gå fram på det sättet.

Det är även en annan sak, som jag vill påpeka. Riksförsäkringsanstalten
skickar ut — jag förmodar, att de skicka ut till
varje enskild person, åtminstone bär jag fått dem år ifrån år —
tryckta blanketter och formulär med alla möjliga frågor, som skola
besvaras. De skicka t. ex. eu förfrågan till hushåll, hur länge rörelsen
bedrivits, hur många arbetstimmarna äro och begäran om alla
möjliga uppgifter, som jag icke kan förstå att de kunna ha tid att
sysselsätta sig med, och som givetvis måste draga betydliga tryckningskostnader.
Kommer ej $var, så sändes ett rekommenderat brev,
med begagnande av den fribrevsrätt vederbörande ha, och man förfrågar
sig vidare.

Premierna äro rena bagateller. Om man tänker sig, att varenda
mantalsuppgift innehåller samma uppgifter, som riksförsäkringsanstalten
söker erhålla med anlitande av sin fribrevsrätt och sin rätt att
trycka formulär i obegränsade mängder, så frågar jag, om det inte
är förnliftigare att med ledning av mantalsförteckningarna fastställa
en premie, som är något så när rimlig och riktig. Därigenom skulle
man ju bespara hela denna mängd av tjänstemän, som nu skola sysselsättas
med detta. Det är inte bara riksförsäkringsanstaltens
tjänstemän det här gäller. Det är här även fråga om postverkets
tjänstemän, och för övrigt även allmänheten, som skall sysselsättas
med dessa formulär och uppgifter. Det hela kunde ske i en handvändning,
och det sker även i en handvändning, när det gäller enskilda
försäkringsföretag.

Beträffande överflyttandet från riksförsäkringsanstalten till ett
annat bolag av försäkringar, vill jag framhålla, att med den försäkringsplikt,
som åligger den enskilde arbetsgivaren, är det nu från
riksförsäkringsanstaltens sida ett otal av frågor. Man använder en
väg, som är synnerligen svårframkomlig, och hela den korrespondens
som föres, är alldeles tröstlös. Allt hithörande skulle i ett enskilt
bolag ordnas i en handvändning utan något besvär. Men det finnes
här en hake, nämligen att om man under det löpande året vill

Tisdagen den 31 maj.

33 Nr 49.

taga en försäkring, måste man enligt lagens fordringar, och dessa
måste uppfyllas, taga denna försäkring i riksförsäkringsanstalten „>Jéw»Saten
med alla dessa labyrinter, formulär och annat. Men om man vill, ,Fortg^
kan man frigöra sig från anstalten för det kommande året och vända
sig till ett enskilt försäkringsföretag. Det är inte riktigt, synes det
mig, att tvinga allmänheten att mot sin vilja under det löpande året
gå in i riksförsäkringsanstalten. Man bör ha sin frihet att gå till
andra bolag även under det löpande året, om man finner det fördelaktigare,
och den rättigheten skall inte endast begränsas till framtiden,
ty därigenom tvingar riksförsäkringsanstalten i sin fålla många,
som inte vilja dit.

Jag vill således uttrycka den förhoppningen, att i den revision,
som enligt vad herr statsrådet upplyst, i detta avseende äger rum,
man skall försöka bereda rum för enskilda näringsutövare på detta
område att tävla med staten, och taga avstånd från den monopolbildning,
som här varit ifrågasatt, ty i annat fall växer denna sak oss över
huvudet, både genom kravet på de uppgifter, som staten fordrar av
allmänheten och på grund av de kostnader, som då i allt fall till
slut komma att drabba den svenska allmänheten såväl i städerna som
på landsbygden.

Jag ber, herr talman, att för min del få yrka bifall till reservationen.

Herr H a m r i n: Herr talman, mina herrar! Det finnes
ju ett gammalt ordspråk, som säger att allt beror på en god uttydning.
Jag kom osökt att erinra mig det, när jag åhörde herr Janssons
i Falun anförande. Av detsamma fick jag, och jag förmodar
även kammarens ledamöter i övrigt, den uppfattningen, att riksdagen
har beviljat ett anslag för anställande av personal för handhavande
av dessa livförsäkringsärenden och att reservanterna nu
i sitt oförstånd begära, att riksdagen skall indraga detta anslag.
Det förhåller sig inte på det sättet. Frågan är principiellt på det
planet, att riksdagen har i dag för första gången att uttala sig om,
huruvida medel skall anslås till inrättande av en sådan avdelning
som den nu ifrågavarande, d. v. s. för anställande av personal för
handhavande av denna statens livförsäkringsrörelse.

Då herr Jansson i Falun ingick i detaljer, skall även jag be
att få nämna litet grand hur saken utvecklat sig. Det är på det
sättet, att när riksförsäkringsanstalten första gången hade att sätta
sig in i handhavandet av livförsäkringsverksamhet kombinerad
med egnahemslån, beräknades under förutsättning av obligatorisk
anslutning av alla egnahemslånesökande, en förvaltningskostnad av
5,500 kronor per år. Då innebar riksförsäkringsanstaltens förslag,
att denna försäkringsverksamhet skulle handhavas av kvalificerat
folk mot arvode, d. v. s. att i den mån det strömmade in ansökningar,
skulle det tillkallas personer, som förstodo sig på sådana saker. I
sitt nya yttrande frångick riksförsäkringsanstalten detta förslag,
och ansåg det vara nödvändigt att inrätta en särskild avdelning, el Andra

kammarens protokoll 1921. Nr h9. 3

Nr 49. 34

Tisdagen den oi maj.

ttil^iksförsäk ^er vaf^ mai1 V1^ kalla det, för att handhava denna livförsäkringsringsanstalten.
rö^lse- . Den uppgjorde även ett förslag, som på sin tid inkom i
(Forts.) sakkunnigebetänkandet till riksdagen. Däri upptogs den årliga
kostnaden till 10,300 kronor. Då säger departementschefen 1919,
att han till 1920 års riksdag ämnade framkomma med ett förslag att
bevilja medel för detta ändamål. Men det gjorde inte departementschefen,
utan Kungl. Maj:t disponerade medel på annat sätt för
handhavandet a.v denna livförsäkringsrörelse, och anställde, efter
vad det framgår av papperen, tillfällig personal att handlägga dessa
ärenden. Det är denna fråga, riksdagen i dag skall fatta ståndpunkt
till.

Jag frågar ännu en gång, huruvida man verkligen skall behöva
anställa särskild personal för dessa ändamål. Riksdagen har
förut inte uttalat sig därom eller förut handlagt ärendet i annan
mån, än att riksdagen gjort ett uttalande till förmån för denna livförsäkringsverksamhets
kombination med egnahemslån.

Nu är det riktigt och rimligt, såsom både herr statsrådet,
herr Jansson i Falun och likaså utskottet har uttalat, att den här
personalen naturligtvis kan användas även för annan verksamhet.
Men jag vill framhålla — och jag riktar den repliken särskilt emot
herr statsrådet — att har man kunnat inskränka på personalen,
som^herr statsrådet antydde — jag sade inte, att det var 500 utan
bortåt 500, och enligt propositionen är det 433 personer •— och på
grund av minskat arbete avskeda en del personal, så är ju detta blott
helt naturligt, då ju, sedan denna organisation kommit i verksamhet,
personalen bör i betydande mån ha kunnat inskränkas, i förhållande
till vad som ansågs nödvändigt under den tid, då organisationen
trädde i kraft och utvecklades. Man kan naturligtvis säga,
att om man ej anställer särskild personal för handläggandet av
det fåtal ärenden, varom här är fråga, utan lägger detta arbete på
den förutvarande personalen, kan man på det sättet få en mindre
personal, än som i annat fall vore anställd.

Nu fortsätter herr Jansson i Falun och säger, att det här inte
bara är fråga om anslag till personalen, utan även om anslag för
andra saker i samband med denna livförsäkringsverksamhet. Det
är sant. Det ingår sålunda i detta belopp bl. a. även kostnader
för en läkare, som skall granska hithörande livförsäkringshandlingar.
Men jag ber att få erinra herr Jansson i Falun om, att i verkets
stat finnes anslag uppfört till en överläkare och tre biträdande
överläkare, och jag är nog naiv att tänka mig, att det skall vara
möjligt att dessa läkare skola kunna genomgå dessa 25 handlingar,
eller låt oss säga, att de äro 50, ur medicinsk synpunkt, och att man
inte skall behöva anslå särskilda medel för anställande av en läkare
i detta fall. Vidare äro tryckningskostnader och hyror inberäknade
i detta anslag, men tror inte herr Jansson i Falun, att 177 rum
räcka till för att handlägga även dessa 25 livförsäkringsbrev.

Jag vill inte här vända mig mot själva saken, men jag vill
som praktisk affärsman till slut säga, att vi kunna se tiden an. Om
denna rörelse växer ut och får de dimensioner, som man från bör -

Tisdagen den 31 maj.

35 Nr 49.

jan förutsatt, blir det ju nödvändigt att anställa ytterligare personal.
Men hittills har detta inte visat sig vara fallet.

Jag har, herr talman, inte någon anledning att frångå det yrkande,
som av mig här förut har framställts.

Ang. anslag
till riksförsäkri
ngsansialien.

(Forts.)

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar!
Jag skall endast yttra några ord. Jag gör det därför, att jag hat
varit intresserad av riksförsäkringsanstaltens verksamhet ända sedan
den nya olycksfallsförsäkringslagen antogs. Min undersökning har
lett mig fram till den uppfattningen att det finnes anledning till
anmärkningar mot riksförsäkringsanstaltens verksamhet. Men det
är icke så, att man kan gorå anmärkning mot de anställda tjänstemännen;
jag har den bestämda uppfattningen, att där utföres ett
både intensivt och intresserat arbete. Men hela organisationen, hela
den olycksfallsförsäkringslag, som vi nu ha, är byggd på och går
ut ifrån sådana bestämmelser i vissa detaljer, att arbetet måste bli
mycket tungt. Min bestämda uppfattning är, att det är av trängande
vikt att här verkställa genomgripande reformer, men det måste ske
i samband med en reformering av själva bestämmelserna för, hur
försäkringsrörelsen skall handhavas, jag menar inte den lokala, utan
hur det hela skall handhavas. Det är, efter mitt sätt att se, en
fråga, som i viss mån måste ses i samband med övriga försäkringsfrågor.
Som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet bär
påpekat, tillsattes en kommitté i fjol sommar för att utreda denna
fråga, och min bestämda förhoppning är, att denna kommitté mycket
grundligt skall gå till revision av icke blott socialförsäkringens materiella
innehåll utan även själva förvaltningsformerna. Jag har den
bestämda uppfattningen, att detta är nödvändigt därför, att förvaltningskostnaderna
måste pressas ner, inte på så sätt att tjänstemännen
skola ha mindre betalt, utan därigenom att det åstadkommes en omorganisation,
som tar sikte på enklare former. Jag är alldeles förvissad
om, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet till
fullo delar den uppfattningen och även gör vad han kan för att påskynda
nämnda revision.

När jag sålunda i visst avseende har givit min anslutning åt
den kritik, som förefinnes, vill jag säga ett ord till, och det är,
att man vid kritiken sammanblandar olika saker, därför att man
inte riktigt satt sig in i frågan, som det gäller. Det mest försvårande
i den nuvarande organisationen är, som förut påpekats i denna
debatt, att riksförsäkringsanstalten får taga sin försäkringsstock
bland dem, som bliva över, sedan övriga försäkringsanstalter tagit
sitt, och när man jämför förvaltningskostnaderna så, som man här
gjort, när man jämför riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkring
och arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkring, tycker jag,
att de, som göra den jämförelsen inte veta vad frågan gäller. I
ena fallet är det större arbetsgivare, som utföra det lokala arbetet
gratis, i andra fall är det en försäkringsinrättning, som tager upp
ett litet antal arbetare här och ett litet antal där, men sedan även

Nr 49. 36

Tisdagen den 31 maj.

Ang. anslag
t ill riksförsäkringsanstalten.

(Forts.)

har kontrollen över den enskilda försäkringsverksamheten. Det går
inte an, att som herr Lithander komma och säga, att när staten skall
bedriva försäkringsverksamhet, blir den dyr. Det är här så också,
säger han, och det duger inte. Nog vore det egendomligt, om personer,
som förut varit anställda i enskild försäkringsverksamhet skulle
arbeta sämre, sedan de kommit in i statens tjänst. De göra nog sitt
arbete lika bra där. Jag har försökt sätta mig in i riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, och jag har kommit till den uppfattningen,
att det arbetas där mycket intresserat och mycket nitiskt. Men det
är själva organisationen och lagens föreskrifter som göra, att det är
så svårt som det nu är.

Herr Lithander slutade sitt anförande med att uttala den förhoppningen,
att det utredningsarbete, som nu pågår, skulle leda till
det resultatet, att den privata försäkringsverksamheten skulle få ett
större spelrum. Jag begärde ordet närmast för att detta hans uttalande
icke skulle få stå omotsagt och för att för min del uttala
en annan förhoppning, en bestämd och livlig förhoppning, att utredningen
skall föra fram till en betydande förenkling av riksförsäkringsanstaltens
administration och organisation, men på samma gång
också till att den privata försäkringsverksamheten får mindre spelrum
än den nu har. Ty jag tror, att det är den enda framkomliga
vägen till att bereda de försäkrade det skydd, som är behövligt.

Beträffande den fråga, som nu närmast tagits upp till debatt,
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag vill gentemot
herr Hamrin endast erinra om, vad som står på sidan 13 i statsverkspropositionen
rörande femte huvudtiteln, där riksförsäkringsanstalten
själv angivit motiven till, att den begär, att denna post skall uppföras
särskilt och icke hopblandas med riksförsäkringsanstaltens
extra stat i övrigt. Det heter där, att posten bör uppföras särskilt
på riksförsäringsanstaltens extra stat, för att man skall kunna se,
vad verkligen utgifterna för denna försäkringsgren gå till. Detta
är alltså hela skillnaden mellan herr Hamrins och min ståndpunkt.
Jag tycker, att herr Hamrin såsom en praktisk affärsman bör förstå,
att man bör ha reda på, vad denna verksamhetsgren i och för
sig kostar och inte, såsom reservanterna vilja, blanda ihop kostnaderna
för densamma med den övriga staten. Det synes mig därför,
att praktiska skäl tala för att, på sätt utskottet föreslår, bevilja
dessa medel, och detta så mycket mera, som de komma att tagas i
alla fall. Det kommer inte att minska statens utgifter ett enda öre,
vilket förslag som än antages. Men ur ren ordningssynpunkt förefaller
det mig bäst att bifalla utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Tisdagen den 31 maj.

37 Nr 49.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr Öl, i anledning av väckt
motion om inrättande i visst syfte av ett riksbanksråd; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§13.

Slutligen upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr Ang. reform
53, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning
och förslag rörande en reform av jordbrukets kreditväsen.

I två till bankoutskottets förberedande behandling hänvisade
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 42, av herr Johansson i Friggeråker m. fl. och den andra inom
andra kammaren under nr 220, av herr Ericson i Oberga m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om dels skyndsam utredning rörande en reform av det
svenska jordbrukets kreditväsen i sådan riktning, att jordbrukarna i
vårt land frigjordes från de nuvarande enskilda bankinrättningarna
genom att krediten för jordbruket ordnades förmedelst sådana kreditinrättningar,
vari jordbrukarna själva vore delägare och över vilka
de hade ledningen samt vilkas vinst helt och hållet komma jordbrukarna
själva till godo, dels ock framläggande för riksdagen av de
förslag, vartill utredningen i fråga gåve anledning.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning, i överensstämmelse
med vad i utskottets utlåtande framhållits, av frågan om ordnande
av jordbrukets kreditväsen samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Kristensson,
Vindahl, Janson i Kungsör och Backlund, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Kristensson: Herr talman! Vid detta betänkande
är fogad en reservation av fyra av utskottets ledamöter. Såsom i
utlåtandet erinras, har riksdagen redan, nämligen år 1918, skrivit
till Kungl. Maj:t och begärt en allsidig utredning om den sak,
som det egentligen här är fråga om. Och enligt vad som från jordbruksdepartementet
kommit till utskottets kännedom, är det egentligen
endast i avvaktan på denna frågas behandling i riksdagen,
som en tilltänkt sakkunnigberedning icke redan tillsatts. I departementet
komma emellertid omedelbart efter denna frågas riksdagsbehandling
att inkallas sakkunniga, som skola behandla frågan om

Nr 49. 38

Tisdagen den 31 maj.

Ang- reform den sekundära fastighetskreditens ordnande i enlighet med förenämnaVkreditväsenS
riksdagsskrivelse av år 1918. Men därjämte har meddelats, att
(Forte.) man måste vid denna undersökning även taga upp frågan om åtgärder
beträffande den primära fastighetskrediten. Vid sådant förhållande
har det förefallit reservanterna tämligen överflödigt, att
riksdagen nu på nytt skulle skriva till Kungl. Maj :t i saken. Det
enda motiv, som möjligen skulle kunna tala för ett sådant steg på
grund av motionerna vid årets riksdag, skulle vara, om i dessa motioner
hade givits sådana uppslag, som skulle kunna i någon mån
sägas vara av betydelse för den utredning, som det här är fråga
om. Men enligt mitt förmenande kan detta icke sägas vara fallet.
Tvärt om tror jag, att ett snabbt ordnande av jordbrukets kreditväsen
skulle betydligt äventyras genom ett bifall till utskottets förslag.
Det skulle vara att kasta ut denna fråga på ett så vidsträckt
område, att det skulle dröja mycket länge, innan den åter kom tillbaka.
Den nuvarande tiden är nog inte heller precis lämplig för
att inlåta sig på dylika planer om skapande av statsunderstödda
centrala penninginrättningar för ifrågavarande ändamål. Det torde
nog vara mera lämpligt, att den blivande utredningen bygger på
vad som redan påbörjats, nämligen de nuvarande jordbrukskassorna,
och tar sikte på deras utveckling och understödjande.

Herr talman! Jag skall, då det ju är angeläget att få slut
på riksdagen så snart som möjligt, inte ytterligare utveckla vad
som kunde behöva anföras i denna fråga, utan jag vill inskränka
mig till att med dessa ord yrka avslag å utskottets hemställan och
bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr J ohansson i Brånalt: Herr talman, mina herrar! Den
ärade reservanten, utskottets ordförande, har här framhållit, att
anledningen till, att han och tre andra utskottsledamöter reserverat
sig mot utskottets hemställan närmast ligger däri, att det redan
beslutats, att en kommitté skall tillsättas, som skall taga hand om
utredningen angående jordbrukets kreditväsen såväl i fråga om den
sekundära fastighetskrediten som även beträffande driftkrediten,
och att den kommitté, som skall tillsättas, vid sin utredning även
måste taga upp frågan om den primära fastighetskrediten. Detta
är någonting, som vi också hade fullt klart för oss inom utskottet.
Men det är givet, att om inte riksdagen uttalar sig för, att den primära
fastighetskrediten på annat sätt än helt i förbigående skall
tagas under behandling, så kommer inte frågan om ett bättre ordnande
av den primära fastighetskrediten att tillräckligt beaktas.
Ty man har då inte fått något direktiv från riksdagens sida angående
ett bättre anordnande av jordbrukets primära fastighetskredit.

Det torde säkerligen för alla vara av intresse, att jordbrukets
kreditfråga ordnas på ett tillfredsställande sätt. Det har sedan länge
av statsmakterna uppfattats såsom en mycket betydelsefull sak,
att fastighetskrediten. vare sig det gäller jordbrukets fastighetskredit
eller annan fastighetskredit, blir ordnad på ett betryggande sätt.
Bevis härpå ha vi däri, att staten vidtagit åtgärder för inrättande

Tisdagen den 31 maj.

39 Kr 49.

av hypoteksföreningar. Dessa hypoteksföreningar fylla mycket
val ett känt behov för de större och medelstora jordbrukarna. Men
i fråga om småbrukarna fylla icke hypoteksföreningarna de krav,
som man, till gagn för det hela, med full rätt borde kunna ställa
på sådana kreditinrättningar. Dessa mindre jordbrukare, hemmasöner
med flera sådana i samma ekonomiska ställning, ha oftast
icke, när de skola övertaga ett nytt jordbruk, en så tryggad ställning,
att de kunna betala ens hälften av fastighetens värde och den
lösegendom, som erfordras för jordbruksdriften. De måste alltså
skuldsätta sig för mer än hälften av taxeringsvärdet. Skulle de
då önska erhålla hypotekslån utöver halva taxeringsvärdet för de
senaste tio åren, så måste de anlita en särskild värderingsförrättning.
Nu har ju också hypoteksföreningarna ordnat det så, att särskilda
värderingsman jämte två skiftesgodemän skola verkställa en
sålunda begärd värdering. Men de hypotekslån, som de mindre
jordbrukarna sålunda kunna erhålla, bli, när allt kommer omkring,
mycket dyra pengar. Jag har själv varit med om sådana värderingar
och om att förmedla hypotekslån för mindre jordbrukare.
Och det har visat sig, att förutom kapitalrabatt och omkostnader
samt amortering har räntan för sådana lån gått till omkring 6
procent.

På grund av ändrade förhållanden äro de mindre jordbrukarnas
kreditförhållanden nu i ett betydligt sämre läge än för 50 år
sedan. Då kunde en yngre jordbrukare, som skulle övertaga ett
jordbruk, som skulle så att säga sätta handen till plogen, skaffa
de pengar han behövde ute på landsbygden i sin egen hemtrakt.
Och räntan på dessa pengar var mycket billig, ty den var jämställd
med den inlåningsränta, som bankerna betalade. Men hurudana
äro förhållandena nu? Jo, till följd av de större bankernas sammanslutningar
och eniga uppträdande i fråga om bestämmandet av
såväl inlåningsränta som utlåningsränta går skillnaden mellan inlåningsräntan
och utlåningsräntan nu upp till ända till 3 procent.
De mindre jordbrukare, som nu äro nödsakade att låna pengar, måste
därför ofta betala en mycket hög ränta. På grund av dessa förhållanden
torde var och en förstå, att i fråga om jordbrukets kreditväsende
är fastighetskrediten själva huvudsaken. Innan vi få en
bättre ordnad primär fastighetskredit som är själva grunden för
jordbrukskrediten för särskilt de små jordbruken, så är ett ordnande
av den sekundära fastighetskrediten och även av driftkrediten
endast ett lappande på husets tak, om jag så får uttrycka mig. Men
här behöva vi verkligen gå till grunden.

När nu den kommitté, som regeringen skall tillsätta, endast
fått i uppdrag att framkomma med förslag till ett bättre ordnande
av den sekundära fastighetskrediten samt driftkrediten, så har utskottet
tänkt, att det här var rätta tillfället att genom en riksdagsskrivelse
så att säga stryka under den betydelse, som ett bättre ordnande
av den primära fastighetskrediten har. Och det är därför
utskottsmajoriteten varit med om detta förslag, i hopp om att så
skall kunna ske.

Ang. reform
av jordbrukets
kreditväsen.

(Forts.)

t

Nr 49. 40

Tisdagen den 31 maj.

Ang. reform
av jordbrukets
kreditväsen.

Jag tar mig sålunda, herr talman, friheten yrka bifall till utskottets
hemställan.

(Forts.)

Herr Edberg instämde häruti.

Herr Lindström i Mörby: Herr talman, mina herrar! Mi na

synpunkter i denna sak sammanfalla ungefär med dem, som den
föregående ärade talaren utvecklat. Under de senare årens verksamhet
har jag fått ett starkt intryck av, hur otillfredsställande jordbrukets
kreditförhållanden äro. I stor utsträckning äro bönderna
hänvisade till att tillfredsställa sitt behov av primärfastighetskredit
och driftkredit i de enskilda bankerna, där räntorna äro oskäligt
stora med hänsyn till jordbrukets även under normala förhållanden
ringa räntabilitet och därför understundom ruinerande för jordbrukarna.

På grund av denna erfarenhet mottog jag den förevarande motionen
med synnerlig tillfredsställelse, och jag var livligt besjälad
av önskan, att den skulle vinna framgång. Emellertid fick jag vid
ett halvoffentligt möte, där jordbrukets kreditförhållanden diskuterades,
veta, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
hade för avsikt att med anledning av 1918 års skrivelse angående
ordnande av den sekundära fastighetskrediten tillsätta en
kommitté. Jag intog då i utskottet den ståndpunkten, att det kanske
vore lämpligast, att utskottet inskränkte sig till att med en välvillig
motivering hänvisa till den väntade utredningen. Motionärerna
hava icke velat nöja sig med det. De säga, som den föregående
talaren sade, att det är icke bara den sekundära fastighetskreditens
ordnande det för oss gäller utan även den primära och i hög
grad driftkrediten; och — enligt vad jag tror mig veta — stå bakom
motionärerna i allmänhet jordbrukets representanter inom riksdagen.
Under sådana förhållanden anser jag, att vi ej böra sätta oss
emot den av motionärerna begärda skrivelsen, att jordbruket må få
bättre kreditförhållanden och därigenom minskade produktionskostnader.
Det bleve till nytta inte bara för jordbruket utan för landet
i dess helhet. Det är ett allmänt intresse, att jordbrukets kreditförhållanden
ordnas på ett tillfredsställande sätt. Jag önskar därför
livligt, att motionerna måtte vinna bifall.

Emellertid är det några uttryck här i motiveringen, som väcka
mina betänkligheter. Det gäller det sista stycket i motiveringen,
där det i andra punkten bland annat står: »Det synes därvid kunna
ifrågasättas, huruvida icke denna kredit» — det är den sekundära
fastighetskrediten — »skulle kunna omhändertagas antingen

av de nuvarande hypoteksföreningarna och sparbankerna---.»

Är det meningen att man genom sparbankernas hjälp skall bereda
jordbrukarna den förmånen, att de få en lägre ränta, än det allmänna
ränteläget betingar eller sparbankerna i allmänhet kräva, då
blir det i själva verket insättarna i dessa sparbanker, som få lämna
jordbruket den hjälpen, och det har jag svårt att gå med på.
Men ändå svårare är det för mig att förstå — och här upprepar jag

Tisdagen den 31 maj.

41 Nr 49.

reservanternas tankegång — hur man kan tro, att man pa lagstiftningens
väg kan förmå sparbankerna giva jordbrukarna den förmå- tväsen.
nen. Som den föregående ärade talaren nämnde, voro jordbrukets (Forts)
kreditförhållanden under äldre tider sadana, att de ordnade sig
själva. Om Andersson hade 500 kronor över och Johansson behövde
låna 500 kronor och de bodde i samma socken, då skedde vanligen
transaktionen dem emellan: Johansson lånade av Andersson.

Med bankväsendets utveckling ha förhållandena ändrats. Om nu
Andersson har 500 kronor över och Johansson behöver 500 kronor,
sker i allmänhet icke en transaktion omedelbart dem emellan, utan
Andersson far in till staden och sätter in 500 kronor i banken, och
Johansson far in till staden och lånar pengar i den banken. Det
är denna penningarnas vandring från jordbruket till de enskilda
bankerna i städerna och från de enskilda bankerna i städerna tillbaka
till jordbruket, som gör penningen så dyr. Enligt min mening
är själva kärnpunkten i denna utredning, som här är ifrågasatt,
just detta: Hur skall man förminska olägenheterna av denna omgång?
Nu ha vi här i vårt land kreditinrättningar som just äro till
för detta ändamål, nämligen jordbrukskassorna. Enligt mm mening
bör därför den ifrågasatta utredningen i första hand taga sikte
på våra jordbrukskassor och se till, hur man kan omlägga deras
verksamhet, så att de bättre fylla sin uppgift. Om detta finnes i
denna motivering ej ett ord. Detta anser jag vara en brist. Här
nämnes i stället om nya kreditinrättningar. Jag tycker för min

del, att vi skola försöka med de gamla kreditinrättningar vi ha, och

se till om vi icke kunna ombilda dem; att skapa nya bredvid de
gamla är icke lyckligt. Det är nog bäst för bönderna att låna på
ett och samma ställe. .

Jag anser sålunda, att det sista stycket av motiveringen, börjande
med »Vad den sekundära fastighetskrediten beträffar» och slutande
med »egnahemsrörelsens kreditbehov.» bör utgå. Jag yrkar
alltså, herr talman, bifall till utskottets kläm med uteslutande
av nämnda del av motiveringen.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag tror för min del,
att det var en ren tillfällighet att över huvud taget det blev majoritet
i utskottet för motionerna. Hade ärendet icke kommit att bil
bordlagt så många gånger, som nu var fallet, utan blivit avgjort av

dem, som ursprungligen varit med om dess behandling, sa hade utskottets
hemställan säkerligen blivit avstyrkande.

Jag får säga, att då jag hörde den föregående ärade talarens
anförande, jag för min del icke kunde finna annat, än att han talade
alldeles briljant för ett avslag på motionerna; och därest kammaren
nu skulle följa hans yrkande, vore det ännu mindre skäl för
kammaren att skriva till Kungl. Maj :t i detta. fall.

Jag vill ej fördjupa mig här i denna sak, jag vill bara kort och
gott säga det, att jag tror, att vi göra verkligen jordbrukskrediten
en otjänst, om vi här bifalla vad motionärerna föreslagit. Ty deras
tankelinjer äro till den grad oklara, att de näppeligen för närvaran -

Nr 49. 42

Tisdagen den 31 maj.

de kunna realiseras. Om de skola följas såsom direktiv i utredkreditväsen.
ningsarbetet, så betyder det, att det tar orimlig tid, innan det behov
(Forts.) tillgodoses, som verkligen förefinnes och beträffande vilket jag för
min del 1918 hjälpte till så gott jag kunde att få till stånd en skrivelse.
Vi hjälpa ej därigenom saken utan fördröja det hela. Det
borde väl vara klart, att man kanppast på lagstiftningens väg för
närvarande åtminstone med de allmänna rättsbegrepp, som nu äro
förhärskande på kreditväsendets område, kan befalla herr Holmström
att sätta in sina pengar i en viss kreditinrättning och befalla
kreditinrättningen att låna ut pengarna bara till en viss kategori
medborgare.

Sedan är det klart, att vi ej kunna uppnå båda de önskemål,
som omtalas i motionen, att man får billigare räntor och samtidigt
vinst. Ty har man billig ränta och har liten marginal, då blir
det ingen vinst för denna kreditinrättning. Det förefaller mig ligga
i sakens natur. Så kommer till sist detta, att det förefaller mig, som
om man verkligen här får lov att själv göra något åt saken, innan
man begär statsmakternas medverkan. Här står den kooperativa
vägen öppen för landets jordbrukare, och jag är övertygad om.
vilket framhölls i första kammaren — vilken kammare avslagit utskottets
hemställan — att Sveriges jordbrukare, om de vilja, och det
förefinnes ett stort behov att ordna denna fråga, på sätt motionärerna
ifragasatt, kunna vinna detta syftemål på kooperationens väg;
och den vägen vore bättre än att genom åtgärder från statens sida
tvingas in ovillkorligen i viss riktning.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Nilsson i Tanga: Herr talman! Jag är för min del
villig erkänna, att jordbrukskrediten icke är ordnad på tillfredsställande
sätt; men därav följer ju ingalunda att jag kan gå med på
vad som helst i fråga om direktiv, då det gäller utredningen av dennao
fråga. Jag tror det vore mycket oklokt av riksdagen, i det läge
frågan för närvarande befinner sig, att nu skriva till Kungl. Maj:t.

Frågan ligger ju på det sättet att beträffande den sekundära
jordbrukskrediten en utredning kommer att igångsättas med det
snaraste. Det torde väl näppeligen vara möjligt, att vid utredningen
av den frågan man kan undgå att komma in också på den primära
fastighetskrediten. Jag åtminstone kan icke förstå, hur det
skall vara möjligt att undgå detta; och i alla händelser står det ju
Kungl. Maj_:t Öppet att giva utredningen sådana direktiv. Jag skulle
verkligen vilja fråga, om denna kammare är beredd att på de direktiv,
som äro uppdragna i motionerna, skriva till Kungl. Maj:t och
begära utredning.

Vad är det motionärerna begära? Jo, de begära att hela jordbrukskrediten,
såväl den primära som den sekundära fastighetskrediten
ävensom driftkrediten skall ordnas på ett sätt, som garanterar
att de ränteinkomster, vilka uppstå på jordbrukets in- och utlå0C^
komma jordbukarna och jordbruket till godo.

Vidare begära de, att de olika grenarna av kreditrörelsen på varje

Tisdagen den 31 maj.

43 Nr 49.

ort måtte få ombesörjas av en och samma bank eller kreditförening.
Ytterligare begära de, att dessa kreditföreningar skola stödjas av en aViJ^itvåeen_
central penninginrättning, vilken erhåller rätt att till lägsta ränta ,-f.-orts!
upptaga lån ur statens pensionsfonder och postsparbanken jämte
andra allmänna penningsinstitutioner ävensom vidare rediskönteringsrätt
i riksbanken. Det begäres även, att från statens sida tillräckliga
fonder ställas till förfogande.

Ja, då vill jag säga, är denna kammare beredd att på sådana
vittfamnande direktiv skriva till Kungl. Maj :t, då är man mer än
lovligt oförsiktig. Jag kan för min del omöjligt vara med därom.

Jag tror icke, att vi över huvud taget gagna saken med att nu avlåta
någon ny skrivelse. Jag tycker, att reservanterna ha anfört
sakligt starka skäl för ett avslag på utskottets hemställan, och jag
förenar mig med dessa reservanter om avslag på motionerna.

I detta anförande instämde herr Thorsson.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan,

2:o) avslag därå och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3 :o) bifall till det av herr Lindström i Mörby under
överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse den förstnämnda propositionen hava flertalets mening
för sig. Votering begärdes likväl, varför herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
2 :o) angivna vara med övervägande ja godkänd. Beträffande kontrapropositionen
äskade emellertid herr Ölsson i Kullenbergstorp votering,
i anledning varav först uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 53 antager yrkandet om bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det av herr Lindström i Mörby under överläggningen
framställda yrkandet.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utföll med 88
ja mot 77 nej; och blev följaktligen den av kammaren nu godkända
propositionen för huvudvoteringen så lydande:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan
i utskottets försvarande utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Nr 49. 44

Tisdagen den 31 maj.

Ang. re orm
a v jordbrukets
kreditväsen.
(Ports.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallet den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Huvudvoteringen utvisade 85 ja mot 75 nej, vid vilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.

. Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 239, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionenunder tionde huvudtiteln gjorda framställning
angående anslag till lots- och fyrinrättningen med livräddningsanstalterna
m. m.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående provisorisk förhöjning av tullsatserna
för vissa industriprodukter ävensom i ämnet väckta motioner;

^bankoutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av väckt motion
om åvägabringande av en lag angående skyldighet för de svenska
storbankerna att offentligt framlägga uppgifter rörande av dem
behärskade näringsföretag;

jordbruksutskottets utlåtanden:

•ii inrn * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till befrämjande av lufttrafik;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen,
dels ock i proposition nr 2, om tilläggsstat för år 1921 gjorda
framställningar om anslag för hydrografisk-biologiska undersökningar
av de Sverige omgivande haven; och

nr 68, i .anledning, av Kungl. Maj :ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i propositionen nr 2, om tilläggsstat för år 1921 gjorda
framställningar om anslag för diverse behov vid statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i
anledning av herr Nyländers motion, nr 146, om skrivelse till Kungl.
Maj :t i fråga om utarbetande och framläggande för riksdagen av
riktlinjer för kommunikationsverkens ekonomiska skötsel.

§ 14.

§ 15.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

45 Nr 49.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Engberg under
4 dagar från och med den 1 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,22 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 1 juni, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

( Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande
nr 43, bankoutskottets utlåtande nr 55, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 66—68 och andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10.

§ 2.

Till avgörande förelåg nu andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av första kammarens beslut
på grund av väckt motion angående kyrkomötets beslut rörande ny
psalmbok.

Sedan i en inom första kammaren väckt motion, nr 139, av herr
Sandegård m. fl. föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t icke täcktes bifalla kyrkomötets
i underdånig skrivelse av den 4 december 1920 gjorda hemställan
om fastställelse till jämsides bruk med 1819 års psalmbok
från första söndagen i advent 1922 av det av kyrkomötet sagda dag
med vissa ändringar antagna reviderade psalmboksförslag, hade
nämnda kammares första tillfälliga utskott, till vars behandling
ifrågavarande motion hänvisats, hemställt, att motionen icke måtte
till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Med avslag å utskottets hemställan hade emellertid första kammaren
för sin del bifallit den i ämnet väckta motionen, varefter
detta beslut delgivits andra kammaren, som remitterat ärendet till
sitt första tillfälliga utskott.

Uti förevarande utlåtande hemställde nu sistnämnda utskott,
att andra kammaren måtte biträda första kammarens i ärendet fattade
beslut.

Ang.

ny psalmbok.

Nr 49. 46

Onsdagen den 1 juni, f. m.

An?'', , Reservation hade likväl avgivits av herrar Wallerius, Thorsell
Uy rp*0tsi° '' oc^1 Björkman i Länghem, vilka föreslagit, att andra kammaren icke
( or '''' måtte biträda första kammarens beslut.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr W allerius: Herr talman, mina herrar! Som känt är,
har andra kammarens första tillfälliga utskott tillstrykt, att kammaren
måtte biträda det beslut, som första kammaren redan fattat i
detta ärende, och det går ju ut på att riksdagen skall avlåta en skrivelse
med hemställan till Kungl. Maj :t om att icke godkänna det beslut,
som 1920 års kyrkomöte fattat i den s. k. psalmboksfrågan. Yi
hava reserverat oss emot detta utskottets förslag, och jag skall be
att få anföra några av de skäl, som föranlett reservationen, i det att
jag naturligtvis också ber att få hänvisa till dess lydelse.

Det har visserligen framhållits, att det här är fråga om endast
en skrivelse från riksdagens sida, och det är ju ganska självklart.
Men å andra sidan är det ju givet, att denna skrivelse skall innebära
någonting, och då skall den naturligtvis innebära ett uttalande från
riksdagens sida i denna fråga, d. v. s icke ett allmänt uttalande blott,
att man vill framkasta några riktlinjer för ett psalmboksarbete,
utan ett uttalande i psalmboksfrågan, sådan den
föreligger, sedan kyrkomötet i höstas fattade sitt nyssnämnda
beslut. Författningsenligt avvaktar detta kyrkomötets beslut endast
Kungl. Maj:ts avgörande för eller emot detsamma. Och när vi tala
om Kungl. Maj:ts avgörande, få vi ju också tänka på, att, i händelse
av bifall, Kungl. Maj:t förvisso skall förmå att vidtaga tekniska
anordningar, som kunna vara behövliga för att underlätta den nya
psalmbokens användande i kyrka och skola,

Om riksdagen gör ett uttalande i denna fråga, deklarerar den
därmed, att den icke stöder sitt uttalande på en grund kritik eller på
kategoriska och icke tillräckligt bevisade påståenden och omdömen,
som grunda sig till äventyrs på några citat, som det aldrig är svårt
att framplocka ur ett så stort verk som en psalmbok av den ifrågavarande
omfattningen, utan riksdagen deklarerar därmed naturligtvis
att den grundar sitt omdöme på en ingående kännedom om det arbete,
som är förutsättning för kyrkomötets beslut, ett arbete,
som icke är en möda från i går, utan som pågått, om vi vilja
se det en smula kontinuerligt, under flera decennier. Den, som i likhet
med mig alltifrån pojkåren med intresse betraktat dessa olika
psalmboksförslag, skall förvisso finna, att till exempel i 1920 års
psalmboksförslag är det en betydande procent av de nya där intagna
psalmerna, som voro med redan 1896 och således kunna sägas under
hela denna tid hava klappat på porten för att få komma med i vårt
psalmförråd.

Än tydligare ter sig detta kompetensanspråk i vad som sist
uttalas i utskottets motivering och för övrigt kommit fram under
den förda diskussionen i denna sak, nämligen att den vid kyrkomötet
slutförda debatten skulle upprivas. Denna debatt slutade, jag
ber särskilt att få framhålla detta, i enighetens tecken, och vad det

Onsdagen den 1 juni, f. m.

47 Kr 49.

vill säga, att efter så många års förberedelser och meningsbrytningar
enighet uppnåtts i denna fråga, det torde vi alla hava något sinne
för, om vi betänka, i huru många fall det har varit, som någon enskild
eller någon grupp med all makt velat hava in den och den sången
och andra icke velat det, och hur många ändringsförslag m. m. som
varit föremål för de mest skiftande argumentationer från olika håll.
Så blev det verkligen enighet, en enighet, som framgår av ordförandens
avslutningsord, och om vilken jag på grund av upplysningar
från säkert håll tror mig våga påstå, att den är att betrakta som
verklig enhällighet. Detta är ju en sak, som jag anser vara i högsta
grad att beakta. — Denna debatt skulle således upprivas. Därmed
att denna debatt slutfördes och enighet äntligen uppnåddes, så avslutades,
kunna vi säga, såvitt på kyrkomötet beror, detta stora, gedigna
och sakkunniga arbete, som säkerligen förtjänar ett vida respektfullare
omdöme, än som kommit det till del nu från vissa
håll under diskussionen. Och vidare skulle riksdagen träffa val
mellan de alternativa förslag, som förelågo, och om vilka förhandlingarna
rörde sig med det kända resultatet. Det vill uppenbarligen
säga, att vi här giva oss ut för att äga minst lika stor kompetens
som kyrkomötet, och de av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer, som
tid efter annan behandlat dessa saker; att det alltså här finnes en
ingående kännedom om äldre och nyare andlig diktning inom Sverige
och inom systerkyrkorna i andra länder och det icke blott ifråga om
- kyrkopsalmen i den högre stilen utan också om de folkliga enklare
sånger, som i den nya psalmboken fått ett rum på grund av berättigad
hänsyn till den kärlek, som de vunnit i folkets bredare lager
här och var. Yi skulle således hava så alldeles klart för oss de krav,
som gudstjänstlivet och den enskilda andakten ställa på psalmboken,
och vi skulle hava ägnat de föreliggande förslagen en så ingående
granskning, att vi ansett oss kunna rätta kyrkomötet och därmed i
själva verket tillmäta oss den större kompetensen. Tror någon verkligen
på allvar, att det finnes fog härför? Med den kännedom jag
har om ärendets föregående behandling vågar jag bestämt påstå,
att ärendet icke har fått den ingående realbehandling, som det påyrkade
riksdagsbeslutet skulle bära sken av och ärendets egen stora
vikt ovillkorligen påkallar. Men är icke detta fallet, så blir en riksdagsskrivelse,
såvitt jag förstår, bara ett uttryck för en stämning,
en framdriven opinion, emot vilken andra opinioner skulle kunna
framdrivas. Det synes oss vara oförenligt med riksdagens ställning
att taga ett sådant steg, och enligt vår övertygelse berör detta de
grundvalar, på vilka aktningen för riksdagen vilar i folkmedvetandet.
— Varken till förmån för eller emot kyrkomötets beslut bör
riksdagen därför enligt vår mening uttala sig.

Men icke nog härmed. Detta beslut skulle också innefatta konsekvenser.
som det tål att tänka på. Det är ju ganska brukligt,
att här i riksdagen man tager hänsyn till konsekvenserna av ett ärendes
eventuella behandling. Det kan uppstå principdebatter just om
den saken, det har min korta erfarenhet givit vid handen. Då skulle
jag vilja säga, att detta beslut innefattar konsekvenser, som gå utöver
vad som eljest torde hava varit brukligt och överensstämmande

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Jfr 49. 48

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

med vår författning. Jag behöver ju icke tala om att det är Kungl.
Maj:t, som på kyrkomötets framställning avgör angående de inre
kyrkliga frågorna, som gälla gudstjänstlivet, och dit hör ju psalmboken,
medan däremot kyrkolagsfrågorna skola föreläggas riksdagen
och dess beslut inhämtas. Att ingripa på det förstnämnda området,
på det inre kyrkliga området, det torde för vår nuvarande riksdag
hava varit främmande. Ur samhällets synpunkt torde det räknas
med till den frihet, som den gudstjänstfirande menigheten har rätt
att vänta sig, att vad som hör till gudstjänst, uppbyggelse och själavård
får behandlas och avgöras av vederbörande representation, och
en sådan lagligt erkänd representation förefinnes just i vårt kyrkomöte.
Jag ber att få betona dessa konsekvenser och lägga herrarna
dem på hjärtat.

Vidare, vid någon eftertanke visar det sig också, att riksdagen
genom den föreslagna skrivelsen skulle direkt medverka till ett förbud
för församlingarna att använda den psalmbok, som utgör. realiserandet
av länge och i allt vidare kretsar, det vågar jag påstå, närda
önskemål, en psalmbok, som är en hel psalmbok och icke en i två
halvor sönderbruten, där man skall söka samma ämne för andakt och
uppbyggelse på två ställen, eu psalmbok som i sin slutgiltiga gestaltning
å ena sidan med sanning kan sägas bevara från den nuvarande
Wallins mästerverk och hans dominerande ställning och förtjänster
samt till och med bevarar nummerföljden för ett icke så litet
antal av de mest kända psalmerna — jag vill i förbigående saga, att
det antal psalmnummer, som menige man hava i minnet, är i genomsnitt
icke så särdeles stort — och å andra sidan upptagit nytt från
gångna och nyare tider i skilda ämnen för andakten och uppbyggeisen,
ämnen som förut icke varit eller icke i önskvärd grad varit
representerade. Därvid är att akta på att över hälften av de psajmer,
som tilläggsförslaget infört, kommit med i denna psalmbok. Då kan
man icke säga, att icke vår egen tids religiösa diktning även tagits
i anspråk, utan det är verkligen fallet. o

Det är långt ifrån, att den svenska allmänheten är utesluten från
att yttra sig i denna fråga på annat sätt. Det står var. och en fritt
att gå petitionsvägen till Kungl. Maj:t. Men man har icke nöjt sig
med detta, utan vill hava riksdagen med på ett beslut i anförd riktning.
Det visar, att man vill ha ett slags tryck och vill tränga sig
fram i den nu angivna riktningen.

Icke heller med den saken, som också omtalas i utskottets motivering,
att den njm psalmboken i sin slutgiltiga gestalt icke förelägges
till granskning, torde riksdagen ha någon som helst anledning att
taga befattning. Det var ju så, att kyrkomötet beslöt uppdraga åt
psalmboksnämnden att ytterligare slutredigera den nya psalmboken
i enlighet med de riktlinjer som kyrkomötet angav. Nu har man
framställt den fordran, att den skall tryckas ännu en gång, och
detta från samma håll, där man klagar över, att tryckningskostnaderna
äro så höga. Det torde som sagt icke med fog kunna invändas
någonting mot den vidtagna anordningen, ty så har det praktiserats
i analoga fall t. ex. år 1915, då den. nya kyrkobibeln antogs. Då
uppdrog kyrkomötet åt bibelkommissionen att vidtaga rättelser ut -

Onsdagen den 1 juni, f. m.

49 Nr 49.

över dem som av kyrkomötet beslutats, utan att denna slutredigering
underkastades förnyad granskning.

Jag skall på denna punkt icke anföra någon ytterligare motivering.
. Men jag skall, innan jag slutar, be att få göra en liten historisk
jämförelse och återblick, som är ägnad att visa, huru djupa
rötter i vår historia denna anordning har, att kyrkomötet får bestämma
över dessa gudstjänstliga och inre kyrkofrågor. Jag skall
anföra vad en av våra samtida svenska forskare och fackmän på området
skrivit.

Det är ju så, att kyrkomötena alltifrån andra århundradet haft
en sådan roll och behandlat särskilt de inre kyrkliga frågorna. Detta
har urgammal tradition för sig. När då reformationen i Sverige
korn, var det i enlighet med Luthers uppfattning, att vad som kan
tjäna evangelium och vad som icke strider mot evangelium må stå
kvar, liksom åtskilligt av de förut gällande teorierna upptogs. Men
det var icke blott teori, utan det var också verklighet. Man kan
säga, att de flesta av reformationstidens åtgärder av större vikt på
det kyrkliga livets område beslötos på kyrkomötena. Detta är en
egendomlighet för den svenska reformationen utan motsvarighet på
luthersk botten. I Tyskland förekom ingenting liknande; provinsialkoncilierna
hade där långt före reformationen förlorat sin betydelse
på grund av furstarnas växande inflytande över de kyrkliga förhållandena
i de olika småstaterna. Mötenas befogenhet omfattade närmast
och främst det nu nämnda, som angår läran och gudstjänsten.
Mötet 1593 skulle vara »ett fritt, kristligt koncilium», och man krävde
här rättighet att fatta bindande beslut, som överheten sedan endast
hade att stadfästa och sätta i verket. Och det var verkligen så under
1500-talet. Icke ens Kungl. Maj:t befattade sig med dessa kyrkans
inre frågor, utan kyrkomötet fick ensamt avgöra dem. Men vid
sidan av dessa kyrkans inre angelägenheter hade man ju lagstiftningsfrågor,
och där vad det ett annat förhållande. Redan på den
tiden utbildade sig den praxis, som vi hava, att då är det icke ensamt
kyrkan, som avgör, utan då får den träda i närmare beroende
av statsmakterna,

Jag skall icke tala mera om de gamla svenska kyrkomötena,
utan jag vill blott saga, att fastän det med avseende på tiden är
ett långt hopp fram till det de Geerska kyrkomötet på 1860-talet.
så finns det, såsom den anförde författaren säger, dock ett samband
genom institutionernas långsamma växt århundradena igenom. Yad
som förut kallades kyrkans interna eller inre frågor har skjutits helt
över på kyrkorepresentationen med Konungens godkännande efter
2/s majoritet i kyrkomötet; i kyrkolagsfrågor däremot skola Konung,
riksdag och kyrkomöte samverka. Ku är det ej heller svårt att se
det mera avlägsna historiska perspektivet, och huruledes den nutida
kyrkorepresentationen i realiteten, hur än formerna ha växlat, har tagit
arv efter den urgamla kristna synodalinstitutionen.

»Behovet av en auktoritativ kyrklig representation för frågor
av centralt kyrkligt intresse har alltifrån gammalkristna tiden varit
för handen och nu ej mindre än någonsin. Yår kyrka har också haft

Andra ''hammarens protokoll 1921. Nr b9. 4

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 19. 50

Onsdagen den 1 juni, t. m.

?psalmbok ^yc^an att alltid äga en sådan representation, om än i olika förmer,
(Forts) '' 0°k ^en Duvara:Qde har kunnat göra goda tjänster även beträffande

helt nya kyrkliga behov», kan man anföra exempel på.

_Jag skulle kunna framdraga mera än denna historik, men jag
vill icke längre upptaga kammarens tid utan får till slut, med hänvisning
till vad jag anfört, herr talman, hemställa om avslag å utskottets
yrkande och bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Olsson i Berg och Thorsell.

Herr Olsson i Mora: Herr talman, mina herrar! Reservanternas
ärade talesman har särskilt länge stannat vid den formella
sidan av psalmboksfrågan. Jag kan icke vara med om att göra
denna till någon huvudsak, men jag ber dock att få säga några ord
även på denna punkt.

Det har såsom bekant ifrågasatts, huruvida ett sådant användande
av riksdagens petitionsrätt, som av utskottet föreslås, står i överensstämmelse
med regeringsformens bestämmelser angående denna
petitionsrätt. Såvitt jag kunnat finna har man dock icke på något
håll vågat bestrida riksdagens rätt att till Kungl. Maj:t framföra
sin mening i den nu förevarande frågan. Här är ju icke heller meningen,
att riksdagen skulle tillvälla sig någon beslutanderätt på ett
område, där avgörandet, efter kyrkomötets hörande, ligger hos Kungl.
Maj:t och faller inom området för Konungens administrativa lagstiftningsrätt.
Om någon riksdagsman, t. ex. herr Wallerius eller
herr Pehrsson i Göteborg, i motion framlagt ett psalmboksförslag
med hemställan, att riksdagen skulle antaga detta förslag, och hos
Kungl. Maj:t anhålla om dess fastställande, skulle jag för min del
med nu gällande lagstiftning icke kunnat medverka till ett sådant
beslut; men det är nu icke fråga om någonting sådant. Det är
endast fråga om att riksdagen skall i en fråga, som nära berör våra
skolor och hem — ja berör oss alla — begagna den petitionsrätt,
som är riksdagen tillförsäkrad i § 89 regeringsformen. Den framställning,
som föreslås, riktar sig icke mot någon speciell regeringsåtgärd,
och den strider således icke mot den begränsning av petitionsrätten,
som är angiven i §§ 89 och 90 regeringsformen. Framställningen
kan helt enkelt icke rikta sig mot någon speciell regeringsåtgärd
i den förevarande frågan, ty någon sådan åtgärd föreligger
icke. Vad som åsyftas är endast en anhållan, att Kungl. Maj:t i
det synnerligen viktiga ärende, som det nu är fråga om, måtte dröja
med sitt beslut och tills vidare icke företaga någon ändring. Och
huru.ofta händer det icke, att riksdagen till Konungen frambär önskemål
i rent administrativa frågor och framställer önskemål i sådana
ärenden, som framdeles, när det behagar Konungen, skola bli föremål
för regeringsåtgärd?

Men, frågar man, skulle icke ändå ett bifall till utskottets förslag
kränka kyrkomötets rätt? Ja, låt oss se! Vilken rätt har
kyrkomötet? Kyrkomötet tillkommer att upptaga kyrkliga mål,

Onsdagen den 1 juni, f. m.

51 yr 49.

som Konungen till detsamma överlämnar eller varom fråga av någon
dess ledamot väckes. § 10 kyrkomötesförordningen förutsätter rätt
för kyrkomötet att med viss kvalificerad majoritet antaga ny bibelöversättning,
psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och katekes. Utöver
vad i grundlagen medgives äger dock icke kyrkomötet annat
eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt föreställningar
och önskningar att hos Konungen anmälas. Beslutanderätten ligger
hos Kungl. Maj:t. Reservanternas uttalande, att »det beslut, som
första kammaren fattat med anledning av motionen I: 139 innebär
till sina konsekvenser ett förbud att använda en psalmbok, som
önskas, och som icke innehåller något, som från statens synpunkt
kan anses skadligt», detta uttalande vilar —■ synes, det mig — på
oriktiga förutsättningar. Riksdagen har icke någon sådan beslutanderätt,
varigenom den kan förbjuda användningen av en i laga ordning
fastställd psalmbok. Men en psalmbok är icke heller medgiven till
användning därmed att kyrkomötet, som avfordrats yttrande om ett
psalmboksförslag, för sin del antagit ett sådant förslag. Det finns
i vårt lands psalmhistoria åtminstone ett exempel på att en psalmbok
antagits både av prästeståndet och Kungl. Maj :t utan att komma
till användning. — Och vad beträffar den auktoritet, som cn
riksdagsskrivelse i den nu förevarande frågan skulle få, är det dessbättre
så, att denna auktoritet icke mätes av reservanterna, vilkas
något underliga logik icke hesiterar för ett framdragande av katekesfrågan
för riksdagen och ett samtidigt gendrivande av riksdagens
behörighet att syssla med psalmboksfrågan. Detta om frågans mera
formella sida!

Jag förutser emellertid, att det icke är möjligt att bringa debatten
att stanna på denna punkt, och därför ber jag att först som
sist få yttra mig även om frågans sakliga innebörd, att få utveckla
de kortfattade teser, som innefattas i utskottets utlåtande. Jag ber
därvid att först en stund få dröja vid kyrkomötets beslut. Vad har
kyrkomötet beslutat i psalmboksfrågan? Jo, det har beslutat följande.
Under uttalande, »att det synes lämpligt, att den gamla och
den nya psalmboken finge tills vidare användas jämsides» har kyrkomötet
i skrivelse till Konungen »dels anmält, att kyrkomötet för sin
del med vissa ändringar och tillägg antagit det år 1920 fullbordade,
reviderade psalmboksförslaget, dels ock i underdånighet anhållit, att
åt 1918 års psalmboksnämnd eller dess sekreterare uppdrages att
slutredigera det sålunda godkända förslaget och att därvid taga^ vederbörlig
hänsyn jämväl till de vid kyrkomötet uttalade önskemålen
beträffande återställande till likhet med lydelsen i 1819 års psalmbok
av vissa av de ställen i från denna psalmbok bibehållna psalmer,
vilka i det reviderade förslaget varit föremål för ändring, samt
att Kungl. Maj:t täcktes fastställa den av kyrkomötet antagna
psalmboken i sålunda slutredigerat skick att från och med första
söndagen i advent år 1922 få användas jämsidigt med 1819 års,psalmbok
ävensom vidtaga de åtgärder, som kunna finnas lämpliga till
underlättande av sådant jämsides bruk av de båda psalmböckerna»,.

Kungl. Maj:t hade infordrat kyrkomötets yttrande över två i

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49 52

Onsdagen den 1 juni, f. ra.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

fjol i tryck utgivna psalmboksförslag. Det ena av dessa förslag,
som för korthetens skull kan kallas det reviderade förslaget, hade
utarbetats av tre ledamöter i 1915 års psalmboksnämnd, biskoparna
G. Billing och Eklund samt redaktören E. N. Söderberg. Det andra,
som lämpligen kan kallas tilläggsförslaget, hade utarbetats av en av
delning i 1918 års psalmbokskommitté under ledning av ärkebiskop
Söderblom och med doktor Natanael Beskow, riksdagsman Fabian
Månsson och domprosten Pfannenstill som ledamöter. Det reviderade
förslaget, som omfattar 566 psalmer, kännetecknas av att det har
en ny uppställning av psalmerna och en ny nummerföljd. Det har
utrensat mer än ett halvt hundratal av psalmerna i 1819 års psalmbok
och ersatt dessa med ett större antal gamla och nya psalmer och
andliga sånger, och av de psalmer, som bevarats från 1819 års psalmbok,
har ett mycket stort antal omarbetats och ändrats. Tilläggsförslaget,
som omfattar 620 nummer, har med frånseende av ett mycket
litet fåtal av musikaliskt-rytmiska skäl betingade små textändringar
lämnat den Wallinska psalmboken i fred och endast kompletterat
den med ett tillägg, innefattande psalmer och andliga sånger
rörande i 1819 års psalmbok icke eller endast ofullständigt ingående
ämnen. Vid sidan om dessa två förslag förelågo till kyrkomötets
behandling fyra motioner i psalmboksfrågan. Striden stod mellan
revisionslinjen, å ena sidan, och tilläggslinjen, å andra sidan. Då
kyrkomötet till sist uttalade sig för att den gamla och den nya
psalmboken skulle tillsvidare få användas jämsides, så betyder detta
icke alls, såsom rimligt och lojalt vore, att den Wallinska psalmboken
skulle, försedd med ett tillägg enligt psalmbokskommitténs förslag,
få fritt tävla med det reviderade förslaget. Nej, tillägget avskiljes
från den Wallinska psalmboken och tillgodogöres för den reviderade
psalmboken, och först sedan man på detta sätt beskurit
det ena förslaget samt kompletterat och förbättrat det andra, vill
man tillsvidare — naturligtvis för att möjliggöra en mjukare övergång
— medgiva ett jämsidigt bruk av de båda psalmböckerna, tydligen
under förhoppning och beräkning, att den reviderade psalmboken
snart nog skall undantränga den gamla. Kyrkomötet har för
sin del med vissa ändringar och tillägg antagit det reviderade förslaget
och anhållit om dess fastställande. Såsom en kompromiss i
trötthetens tecken tillkom psalmboksbeslutet i kyrkomötets elfte
timme. Knappt någon var riktigt nöjd med det, men det ansågs
rakt inte gå an, och det sades ifrån att kyrkomötets auktoritet icke
tillät, att mötet upplöstes, utan att psalmboksfrågan äntligen fått sin
lösning efter flera årtiondens revisionsarbete.

Nu vore det bestämt synd att säga. att kyrkomötets beslut framkallat
någon allmännare tillfredsställelse eller glädje bland Sveriges
kyrkofolk och lekmannamenighet. Där börjar man alltmer uppskatta
den Wallinska psalmbokens religiösa och litterära värde. Dess oförnekliga
brister, som för någon mansålder sedan på många håll -—
framför allt dogmbundna, ortodoxa håll -— kunde anses innebära en
fara för vårt folks kristliga fostran, dessa brister neutraliseras alltmer
genom den starkare historiska känsla, som gör sig gällande icke

Onsdagen den 1 juni, f. ni.

53 Nr 49.

minst på det kyrkliga området. Man ser lättare förbi bristerna i
den gamla psalmboken just därför att detta är en gammal bok, eu
historisk bok, och, som en talare yttrade på kyrkomötet, man kan
till och med kanske med en viss sympati se på dessa brister, därför
att de klinga mot oss från en tid, som man i så mångt och mycket
älskar såsom man älskar sin mor och sin far, även med deras fel.
För den, som förfogade över en av de stora petitionsapparater, som
åtskilliga gånger under senare år, ingen nämnd och ingen glömd, tagits
i bruk här i vårt land, skulle det säkerligen vara en ganska lätt
sak att resa en stark opinion mot den nya psalmboken. Det har icke
skett, men det kan komma att ske. Kyrkomötet och psalmboksnämnden
bry sig kanske icke om det. Psalmboksnämndens sekreterare
yttrade på kyrkomötet, att det är »mycket ödesdigert» att låta
sitt votum bestämmas av opinionen. Jag, som aldrig utan vidare
böjer knä för den allmänna meningen, tror dock, att vi bär röra
oss på ett område, där det är viktigare att avlyssna opinionen _ än
t. ex. i den nyss behandlade praktiskt pedagogiska frågan om timtalet
för ett visst ämne på folkskolans undervisningsplan. Psalmboken
får icke bli en kyrkans och prästernas egendom allenast. Den
skall vara hela folkets, och om man än kan påbjuda en ny psalmbok
i kyrka och skola, kan man icke kommendera in den i ett sjungande
folks hjärta.

Nu förefaller det, som om psalmboksbeslutets tillskyndare kommit
överens om att den nya psalmboken skall trumfas igenom. Man
får läsa försvarsartiklar för den nya boken, som äro synnerligen
advokatoriskt präglade. Man gör invändningar mot riksdagens
rätt att behandla denna fråga, som i så eminent mening berör hela
vårt folk. Man frånkänner riksdagen kompetens att yttra sig i ärendet
i samma andetag, som man i en motion dragit katekesfrågan inför
riksdagens forum. Reservanterna inbjuda kammaren att uttala,
att ett riksdagens uttalande i ärendet icke torde kunna tillmätas den
auktoritet, som är att förvänta av en riksdagens skrivelse. Man
säger också, att riksdagen icke kan ha någon kännedom om den av
kyrkomötet antagna psalmboken, eftersom denna icke ännu föreligger
i tryck. Det sist anförda påståendet påkallar en liten erinran
om frågans behandling vid kyrkomötet, en erinran, som är ägnad
att framkalla en undran, huru pass helt beställt det kan vara med
kännedomen om den nya psalmboken hos en del av dess mest högröstade
försvarare. Till en början har jag härvid det sällsynta nöjet
att kunna instämma med en av dessa försvarare, doktor Ekström i
Falun, som i kyrkomötet framförde sitt av många delade beklagande
av att icke sådan typografisk anordning träffats i psalmboksnämndens
provpsalmbok, att de, som läste detta förslag, lätt kunde se,
var ändringar vidtagits. Ty det hade väl bort vara meningen, yttrade
doktor Ekström, att man skulle kunnat jämföra ett framställt
ändringsförslag med lydelsen i 1819 års psalmbok och se, om de föreslagna
ändringarna varit förbättring eller icke. Ett formligt yrkande
om förslagets framläggande på detta sätt avvisades av 1918
års kyrkomöte, och förslaget framlades i sådan typografisk form,

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 54

Onsdagen den 1 juni, f. in.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

att det, såsom utskottet säger, »varit förenat med ett betydande arbete
att taga kännedom om de föreslagna ändringarna och jämföra dessa
med lydelsen i 1819 års psalmbok». Härtill kommer, att fullständiga
yttranden icke före fjolårets kyrkomöte hunno i vederbörlig ordning
inhämtas om de vid mötet föreliggande psalmboksförslagen. Inför
den allmänna kritik, som mötte det reviderade förslaget, blev det
snart tydligt, att intet av dessa båda förslag kunde utan större
ändringar godtagas, men icke desto mindre kastade sig kyrkomötets
arbetsorgan på uppgiften att under kyrkomötet sammanarbeta de
båda förslagen och att taga upp även nya psalmer. Vårt land är
verkligen att gratulera till att ha ett så arbetsfriskt och duktigt
kyrkomöte, att det på så kort tid är i stånd att omarbeta en
psalmbok! Arbetet blev icke riktigt färdigt, utan måste för
slutredigering remitteras till psalmboksnämnden eller dess sekreterare.
Och fastän psalmboksnämndens förslag mött en mycket väl
förtjänt, stark och allmän kritik, hade kyrkomötet. det förtroende
för nämnden, att det i förväg antog den nya psalmboken i det slutredigerade
skick den efter givna direktiv kunde få av psalmboksnämnden
eller dess sekreterare. Vårt land är att gratulera också till
att ha en så högst förträfflig psalmboksnämnd! Nämnder och kommittéer
i all ära, men mig må det förlåtas, att jag icke tror, att
detta är rätta sättet att få fram en folkkär psalmbok, som tolkar själens
allra innerligaste stämningar, dess djupaste tankar och trängtan.

Vi, som icke kunna känna någon tillfredsställelse över kyrkomötets
psalmboksbeslut, döma icke i okänd sak. Vi ha, så långt
det varit möjligt, sökt att taga kännedom om den nya psalmboken,
vilket tyvärr icke kan sägas om alla dess försvarare. Vi uppskatta
psalmboksnämndens trägna arbete, men såsom denna nämnd misshandlat
den Wallinska psalmboken i sitt i fjol framlagda psalmbok^-förslag, får det ursäktas, att vi icke kunna sälla oss till dem, som
äro färdiga att obesett godtaga dess slutredaktion av psalmboken.
Många av oss hålla före att den nya psalmbok, för vilken den Wallinska
må vika, den skall springa fram ur en levande, stor och
andefylld diktarsjäl. Ett psalmboksverk från en kommitté eller
nämnd — vore det så den allra förträffligaste kommitté eller nämnd
— kommer alltid att röja spår av kompromiss och vardaglig andefattigdom.

Det psalmboksförslag, som kyrkomötet för sin del antog, vad
innebär nu det, närmare besett? Det prisas för sin enhetlighet, men
lider även det av en viss dualism. Förslaget omfattar 609 nummer
jämte ett bihang, upptagande ett tiotal texter från tilläggsförslaget.
Ett stort antal psalmer i den Wallinska psalmboken ha uteslutits.
Psalmboksnämndens sekreterare uppger, att de uteslutna psalmernas
antal är 54, men en kontrollräkning i registret ger vid handen, att
deras antal är 64. Jag lämnar öppet, vilkendera av dessa siffror,
som är den riktiga. I stället för de uteslutna psalmerna ha införts
mellan 160 och 170 nya psalmer och sånger. Och
som bevarats från den Wallinska psalmboken, ha icke mindre än ett
par hundratal ändrats på omkring 600 ställen. Av våra nuvarande

Onsdagen den 1 juni, f. m.

55 Nr 49.

psalmer ha en del fått bibehålla sina kända nummer, så till exempel
nr 50, 55, 6.6, 92, 94, 113 o. s. v., men det vida övervägande antalet
har fått nya nummer. Så har till exempel nr 17 fått nr 125, 33 —
304, 51 — 39, 213 — 292, 270 — 5, 424 — 507, 500 — 609 o. s. v.
Så händer det, att, då man under ett gammalt nummer söker en känd
psalm, finner man en helt annan, och då man omsider med hjälp av
registret finner den eftersökta, så framträder den kanske i förändrad
form.

Man frågar sig, om alla dessa ändringar verkligen varit behövliga.
Kravet på en revision av 1819 års psalmbok är visserligen
gammalt, ja, kan nästan sägas vara årsbarn med psalmboken själv.
Från början var detta krav starkt dogmatiskt betonat. Nu tror jag
i likhet med en aktad talare på kyrkomötet, att man i vår kyrka lärt
sig att värdera även de många människor, som vilja vara både kristna
och kyrkliga och ofta också äro det både djupt och innerligt, fastän
utan att vara bestämda av någon dogmatiskt riktnings särart,
människor, som över huvud icke äro skolade i dogmatiska tankebanor
eller invanda vid vissa renlärighetsuttryck, men som likväl ha en
stark känsla för vad som är äkta och omedelbart uttryck för det,
som bor i ett hjärta, hänvänt till Gud.

Renlärighetskravet gentemot den Wallinska psalmboken har
emellertid fortlevat, om än tillbakaträngt, men det har ansetts opportunt
att alltmer hålla det i skymundan i motiveringen för en psalmboksrevision.
Desto ivrigare har man påyrkat, att åtskilliga av våra
nuvarande psalmer borde såsom osjungna och livlösa utrensas, och
man har med särskild styrka framhållit, att hänsynen till missionen,
diakoniverksamheten, ungdomsrörelsen och andra företeelser, som
framträtt sedan 1819, krävde nya psalmer.

Vad först angår de psalmer, som psalmboksnämnden funnit döda,
så inträffade det på kyrkomötet, att ärkebiskopen steg upp och
vittnade, att han bland dessa psalmer funnit sådana, som voro honom
personligen synnerligen kära. Själv fann jag i revisionsförslaget
utrensade begravningsverser, som icke sällan sjungas i den bygd,
som jag har äran representera. Så kan det vara i vårt vidsträckta
och även i religiöst hänseende olikartade land. Är en psalm död på
ett håll — och märk väl, att detta även kan bero på melodien — så
lever den på ett annat. Och sjunges den icke, så händer det, att den
läses och hålles kär.

Vad angår behovet av nya psalmer, är det visserligen sant, att
sådana kunna vara önskvärda, men varför skulle icke dessa nya
psalmer och sånger kunna placeras i ett tillägg till vår Wallinska
psalmbok? På denna väg har man gått fram på andra håll, och är
det blott det nya, som man framför allt vill ha, inser jag icke, varför
man icke skulle kunna beträda samma väg även hos oss.

Jag måste fråga, om vi upplevat en sådan blomningstid i vår
religiösa diktning, att den som en mogen frukt skänkt oss den nya
psalmboken. Måste vi icke svara nekande? Psalmboksnämndens
sekreterare har visserligen sökt visa, att icke blott en psalmens guldålder
kan ge oss en ny psalmbok. Det är blygsamt och vackert, men

Ang.

ny psalmbok
(Forts.)

Nr 49 56

Onsdageu den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

man maste fråga: Vilken psalmbok? För min del vill jag icke medverka.
till ett sönderbrytande av den Wallinska psalmboken, förrän
v* .a minst ha något likvärdigt men helst någonting bättre att
satta i stället.

™en medger nu icke någon utförlig redogörelse för den nya
psalmbokens nya psalmmaterial, men jag kan icke underlåta att anföra
ett i mina ögon träffande omdöme härom, som avgavs av en aktad
ledamot av kyrkomötet. »Vi stå nu i begrepp», yttrade denne
talare, »att antaga en ny psalmbok, där det finnes många psalmer,
om vilka man icke vet, huruvida de passa för församlingen. Många
av dessa nya psalmer härstamma från förgångna tider, ehuru de
klätts i moderniserad dräkt. Några av dessa psalmer giva visserligen
ett gott uttryck för sin tids kynne, men äro ganska obehövliga, därför
att den äldre tid, varifrån de härstamma, redan förut är starkt
och fylligt representerad i psalmboken. Andra åter av de nytillkomna
psalmerna äro visserligen av nyare datum och goda, några utmärkta.
^ åtminstone att läsa, men mycket få, alltför få av dem bära
fram något av det egendomligt nya, som inom vår kyrka uppbäres
av det nu levande yngre släktet. Andra åter av dessa nya psalmer
verka ganska medelmåttiga, goda till det kristliga innehållet men
utan° klang i tonen och klassicitet i formen. Det finns naturligtvis
också bland de nytillsatta psalmerna sådana, som äro verkligt förstklassiga,
ja, som kunna sägas redan ha blivit av församlingarna korade
genom att de gärna sjungas, och det finns sådana, om vilka man
kan hysa stark förhoppning, att de skola bliva korade. Men i det
stora hela kan om det nya materialet med sanning sägas, att det
är mera åt församlingarna överantvardat än av församlingarna utvalt,
och att det är osäkert, huru det skall bliva mottaget av församlingarna.
»

De nya psalmerna utgöras av dels återförvärv från 1695 års
psalmbok, dels nyförvärv både från den klassiska psalmdiktningens
guldåldrar och från den andliga visan under de sista seklens
mäktiga väckelserörelser, från de nordiska systerkyrkornas psalmsångare
och den religiösa nydiktningen i vårt eget land. Jag vågar
icke trötta med någon närmare exemplifiering utan skall inskränka
mig till att säga, att åtskilliga av de nya psalmerna ur både religiös
och litterär synpunkt kunna hälsas med glädje, åtskilliga äro
sedan väckelsetiderna kära hos vida kretsar av vårt folk, men om
många gäller, att de i sin korrekta slätstrukenhet varken ha fel eller
förtjänster och därför snart skola glömmas. Åtskilliga föra oss
dit, där det känns »lågt i taket», och några uppvisa ett rimsmideri,
fjärran från den andliga inspirationens flykt. Den gamla dygdepoesien
har utrensats, liksom »lasten» i stor utsträckning har ersatts
av »synden». Men vad sägs om t. ex. följande, närmast från
tilläggsförslaget hämtade strof:

»Andens törst hon släcker
och i hjärtat väcker
frid och stilla ro,
kärlek, hopp och tro.»

57 Nr 49.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Jag kan icke hjälpa det, men i mina ögon ter sig sådan diktning
som klichéfabrikation, och det är för mig fullkomligt ofatt- ^
ligt, huru en sådan strof kunnat godtagas, samtidigt som man vägrat
att i den nya psalmboken införa en sådan dikt som »Mästare, alla

I fråga om de ändringar och omarbetningar, som vidtagits i
våra nuvarande psalmer, har den nuvarande innehavaren av Tegnérs
biskopsstol gjort gällande, att detta icke är att förgripa sig på en
avliden stormans diktverk, utan det är svenska folkets psalmer, som
av detta är upptaget i kyrkans psalmskatt, och därför äger kyrkan
att göra de förändringar i dem, som behövas. Jag har sett, att
även psalmboksnämndens sekreterare finner, det sakligt hållbart,
att när kyrkan övertager författarens rätt, så övertager hon tillika
hans ansvar. Jag vet dock icke, om psalmboksnämnden i sm helhet
tillägnat sig denna i hög grad frigjorda ^uppfattning i fråga
om pietet inför död mans andliga storverk. Kyrkomötet underkände
många av nämndens förnumstiga kriarättelser. Enligt kyrkomötets
ändringsbeslut skall det sålunda mot nämndens förslag fortfarande
få heta t. ex. i psalmen 288: 7: »Lev i Gudi, glad och god.»
(Nämnden hade föreslagit: »Gläd dig i din Fader god»). I psalmen
282 skola vi fortfarande få sjunga »Gör alltid rätt!» och icke,
som nämnden föreslagit: »Gör allting rätt!», och i psalmen 113,
»Till härlighetens land igen», skall nämnden icke få ändra orden
»min ömma bön sig tränge» till »mitt hjärtas bön sig tränge». Och
sådana psalmer som t. ex. Wallins »I Din vård, som räcker till»
(nr 284) och första versen av Franzéns »Jesu, dig i djupa nöden»
skola enligt kyrkomötets beslut icke få av nämnden slopas.^

Men alltför många ändringar kvarstå ännu. Bara några få
exempel ur högen! Vi få icke längre sjunga: »Jag dignar ner, för
svag att Dig ett värdigt offer bära». Det rättas till: »Jag är för
svag, o Gud, att Dig ett värdigt offer bära». I Olaus Petris psalm
»O Jesu Krist, som mandom tog» får det icke längre heta: »Vi oss
förlita däruppå, när vi med lydigt sinne gå den väg, Du föreskrivit».
Så här fordrar den renläriga ödmjukheten att det skall heta:
»Vi oss förlita däruppå och vilja i din lydnad gå ...» I vår bekännelsepsalm
17:3 »Vi tro på en allsmäktig Gud» få vi icke längre
sjunga: »Ett evigt liv skall bliva då den lön, som tro och kärlek
få». Nu skall det enligt kyrkomötets beslut heta: »Ett evigt liv
vi skola då hos Herren Gud i himlen få». I psalmen »Helge Ande.
hjärtats nöje» ha vi hittills sjungit: »Giv mig dygdens stilla fröjd,
gör mig tålig och förnöjd, att jag ej min nästa hatar eller det, Du
älskar, ratar». Nu är den nya formuleringen: »Gör mig tålig och
förnöjd och till fridens vandel böjd, att i allt jag kärlek övar, ej
den Du har kär bedrövar». Någon »dygdens stilla fröjd» får icke
finnas. I Wallins psalm »Vad röst, vad ljuvlig röst jag hör» ha vi
hitills sjungit: »Nu detta hjärta aldrig mer Dig, Herre Jesu, överger;
Du mina tårar ser. Jag går så gärna, dit Du går, och bär
mitt kors i Dina spår». Det är för starka ord. Så här skall det
låta: »Ack, hjälp mig, att jag aldrig mer Dig, Herre Jesu, överger,

Nr 49. 58

Onsdagen den 1 juni, f. m.

n Amlmbok SOm *1J''ärtats uppsåt ser, men följer Dig, evart Du går, och bär mitt
(FortT) kors i Fma spår». Lucidors psalm »O syndaträl, som i den dvala

'' r '' dröjer» är hemsk men förstås och försonas i historiens ljus. Ofatt ligare

är, att man år 1921 kan vilja ersätta dess tionde vers med
följande: »Minns Herrens ord om elden, som ej släckes, dit kastas
den, som ej till bättring väckes. Ack, fly i tid till Guds barmhärtighet,
att du ej gråta får i evighet!» I Wallins psalm »Varför
sörja, varför klaga» har följande strof uteslutits:

»Den, som kärlekstårar gråtit,
känner ljuvt, att Gud är far.

Mycket varder den förlåtet,
vilken mycket älskat har.

Plär en jordisk fader göra,
vad ett barn med ömhet ber,
skulle då ej Herren höra
våra suckar mycket mer?»

Wallins »Den blida vår är inne» möter oss i ny skrud. I »Hela
världen fröjdes Herran» får det icke längre heta: »Ty Han är fast,
god och blid», utan det skall vara »Ty Han nådig är och blid», och
i Wallins »Din klara sol» får det icke talas om »måtta i begär»,
utan det skall heta »med renade begär». I Wallins mäktiga »Mina
levnadstimmar stupa» har man strukit verserna 4 och 10. Man har
kasserat följande strof:

»Du, som ser, vad jag besluter,

Du, som vet, vad jag förmår,
och min suckan ej förskjuter
och mitt löfte ej försmår,

Du skall ej min vanmakt döma
men min viljas redlighet
och vid ångerns tårar glömma
mina bristers myckenhet.»

Ålderdomliga uttryck, såsom gäck, statt, si, ho och marga
etc., hä utbytts, där de icke varit nödvändiga för rimmet, men många
arkaismer ha bibehållits, och det ser många gånger ut att vara både
si och så med konsekvensen. Vi få fortfarande sjunga: »Förlän mig
trona rena» och »Du Herre stor och lovvärd äst». Men »Om jag i
trona bliver» har ändrats till »Om jag i tron förbliver», »i himlen,
där Du själver bor» till »i himmelen, där själv Du bor» och »i Dino
huse är en dag fast bättre till att bliva» till »i Dina gårdar är en
dag långt bättre till att bliva», den senare ändringen oaktat man
exempelvis i psalmen 411:2 bibehållit: »Du haver dock fast dagelig».
»Min Gud och Far, med goda dar Du ofta glatt mig, svaga»
har ändrats till: »Min Gud, Du har med goda dar så ofta glatt
mig, svaga».

Fn klass för sig intaga de ändringar, som jag vore färdig att
beteckna som rena struntändringar. I psalmen 410:1 får det icke
heta: »Odelat, fromt och renat»; »odelat, ödmjukt, renat» skall det

Onsdagen den 1 juni, f. m.

59 Nr 49.

heta. »Gudaskenet» i psalmen 67:3 liar ändrats till »Österns
stjärna», »tvivlets skugga» i psalmen 78 till »tvivlets töcken», »ja,
mitt rörda hjärta känner» i Franzéns konfirmationspsalm till »Ja,
o Herre god, jag känner». Att inte Franzén kunde hitta på den
stora förbättringen själv!

»Medan du
har ännu

tid att dig förbättra»
hos Wallin har ändrats till

»medan du
tid ännu

haver att dig bättra».

»Ett tröstens ord» i Wallins psalm 184: 4 har ändrats till »ett
nådens ord», och »glädjens känsla ur vårt bröst» i Wallins psalm nr
247 till »frid och glädje ur vårt bröst». Anna Maria Lenngren,
som ju icke var någon så särdeles oäven författarinna, har i psalmen
449:2 fatt bock för »O, då gör kännbar för mitt hjärta, Allfader,
Din barmhärtighet!» Det har ändrats till: »Ack, gör då
kännbar för mitt hjärta, o Fader, Din barmhärtighet!» — Ack
och o!

Mycken tid, mycket arbete och pengar offras numera för utgivande
av våra klassiska författares verk i en form, som såvitt möjligt
är absolut äkta. Psalmboksnämnden behandlar Wallin, Franzén
och andra av våra största psalmdiktare nästan som en kriarättande
magister behandlar skolpojkar. Den urvattnar och normaliserar,
och den betänker icke, att även där en ändring kan förefalla
ganska oskyldig, så framkallar den alltid störande reflexioner. Man
är van vid den gamla formen och läser, tills man stöter på de nya.
Då frågar man ovillkorligen: varför har den här ändringen gjorts?

För icke så många år sedan utkom en upplaga av Folkskolans
läsebok, där man tagit sig för att på psalmboksnämndens manér
korrigera några av våra författare. I Tegnérs »Svea» hade »våra
fäders seder» ändrats till »fädrens rena seder». I Hedborns vaggvisa
hade man för att slippa det ålderdomliga ordet »blader» ändrat
»strör långa rader av ros och blader» till »strör rader långa utav
rosor många». En del verser hade också uteslutits här och var i
dikterna. Detta uppväckte ett sådant klander, att den välment men
ovist förbättrade upplagan måste indragas. Hur gör kyrkomötet
Det godkänner i förväg ett psalmboksförslag, som ingen riktigt känner
till, då beslutet fattas, och som för övrigt ännu i denna dag icke
är fullkomligare än att man under några timmars genomläsande
kan hitta även oriktiga nummerhänvisningar och felaktiga versnumreringar
däri. Att detta förhandsgodkännande skall hava skett med
något hänsynstagande till tryckningskostnaderna, det är nu en nyhet,
som får stå för herr Wallerii räkning. Jag tror icke, att det
svenska folket skall vara varken kyrkomötet eller riksdagen tacksamt
för en sparsamhet, som tar sig uttryck på detta sätt.

Arv).

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 60

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forte.)

Kyrkomötet anhåller icke blott om den nya psalmbokens fastställande
till jämsides bruk med 1819 års psalmbok, det anhåller
också om vidtagande av »de åtgärder, som kunna finnas lämpliga
till underlättande av ett sådant jämsides bruk av de båda psalmböckerna».
Vi skola alltså få två psalmböcker. Om man har sina
barn i en församlings folkskola och så flyttar till grannförsamlingen,
skall man kanske vara nödsakad att skaffa barnen en ny psalmbok.
Om man på förmiddagen går i högmässan i låt oss säga Jakobs
kyrka i Stockholm, så skall man använda en psalmbok, men om
man går i aftonsången i en grannförsamling, riskerar man att nödgas
medtaga en andra psalmbok. Nu säger man, det är alldeles
som 1819. Men nej, det är icke alldeles så. Åtminstone har jag
icke hört talas om, att det 1819 vidtogs några åtgärder för att
underlätta ett jämsides bruk av två psalmböcker. Genom kyrkomötets
psalmboksbeslut, som även av den nya psalmbokens försvarare
erkännes vara olyckligt formulerat, skola vi kanske i den ena församlingens
skolor få en psalmbok, i en annan församling en annan.
På kyrkostämmorna skall det debatteras och voteras om psalmboksvalet.
Vägen skall tills vidare stängas för den spirande nydiktning,
som söker att tolka samtidens religiösa problemställningar och
behov. Men bokförläggarna gnugga händerna i förtjusning och bokhandlarna
le belåtet. En ny psalmbok beräknas kosta mellan 7
och 10 miljoner kronor, och det blir mer, om de frikyrkliga finna
sig böra ändra sina sångböcker för att bringa de där intagna psalmerna
till överensstämmelse med den nya psalmboken.

År det inför detta perspektiv möjligt, att andra kammaren kan
tveka att liksom första kammaren säga sin mening om kyrkomötets
psalmboksbeslut?

Om det icke uppfattades som en oförsynthet, skulle jag till sist
på åtskilligt i den nya psalmboken vilja tillämpa en rad av psalmboksnämndens
sekreterare: »Dagens visor ljuda fattigt tomma». Om
den Wallinska psalmboken skulle jag med Karlfeldt vilja säga:
»Med vördnad betraktar jag i denna stund den nötta boken, som ligger
framför mig, boken med de vikta bladen, vikta till åminnelse, av
andra händer än mina. Ännu har den icke talat ut och sjungit ut.»

Den förevarande frågan är för mig ingen kyrkopolitisk fråga,
men jag tror, att den överväldigande delen av Sveriges kyrkofolk
och lekmannamenighet har samma känsla inför Johan Olof Wallins
skapelse, våra fäders psalmbok, och därför, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan, att andra kammaren måtte biträda
första kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr Olsson i Blädinge: Herr talman! Jag skall icke upptaga
den föregående ärade talarens detaljanmärkningar, enär de antagligen
få sitt bemötande från annat håll, utan endast hålla mig till
några allmänna synpunkter.

Det förefaller mig ganska anmärkningsvärt, att riksdagen velat
inlåta sig på att opiniera i en sådan fråga som den förevarande,
och något annat än en opinionsyttring kan det väl i varje fall icke -

Onsdagen den 1 juni, f. m.

61 Nr 49.

bliva tal om, enär ärendet berör ett område, som ligger helt utanför
riksdagens befogenhet att fatta ett avgörande beslut. Allmänna kyrko- }

mötet är svenska folkets lagliga representation i kyrkliga frågor av
förevarande slag, och här vill man nu, att riksdagen skall gorå ett uttalande
emot kyrkomötets beslut i psalmboksfrågan utan att riksdagen
ens haft tillfälle att se eller taga del av det slutgiltigt antagna
psalmboksförslaget. Helt visst skulle riksdagen icke vilja vara
med om att så flyktigt behandla något annat ärende huru obetydligt
det än ma vara utan att först hava fått se och pröva de förslag
det bär är fråga om, att yttra sig över eller intaga stallning afl.

I detta fall föreligger ingenting att hålla sig till, utan det galler
att döma som den blinde om färgen eller, som man säger, svära pa

magisterns ord. , ,

Motionärerna liksom många andra hava med ratta talat mycicet
vackert om den nuvarande psalmboken, och för detta skall helt säkert
ingen klandra dem. Het finnes väl knappast något gammalt,
som icke kan vara prisvärt och gott i ett eller annat avseende, men
därför låta vi det icke i evighet bestå oförändrat utan ga vi otta
ganska hårdhänt tillväga vid en revidering eller reformering. Huru
mycket man än må prisa vår nuvarande psalmbok, ligger det val
ändock något uti, att så många kyrkomöten uttalat sig för en revidering.
»Med varsam hand» har det tillagts, vilket val bättre än
något annat bevisar, att man icke velat den s. k. Wallinska psalmboken
till livs. Man kan icke såga, att det nu reviderade psalmboksförslaget
är ett hastverk, da vi veta, att flera kyrkomöten gång
på gång varit mycket stränga i sin kritik över de förslag, ^som tidigare
förelegat. Icke heller det sista förslaget kunde, såsom \i
här i riksdagen brukat skriva, i oförändrat skick antagas, utan undergick
det en ganska sträng skärseld, som resulterade i betydande
förändringar, dock huvudsakligen genom att förslaget ytterligare
tillökades med bl. a. ett antal mera framstående och värderade
sånger lämpliga för en psalmbok, dessa till stor del tagna ur det
s. k. tilläggsförslaget.

Att icke hela tilläggsförslaget blev antaget tror jag ej att man
har någon allvarlig anledning att klaga över. Vid ett stort antal
av dessa sånger står antecknat i koralboken: »lämpa sig ej för högmässan»,
och jag undrar, om det kan vara lämpligt eller önskligt
att belasta psalmboken med sådana alster. Psalmboken blir dem
förutan ganska stor ändå. Om t. ex. »Till österland vill jag fara»
får stå kvar bland våra folksånger i stället för att inrymmas i
psalmboken, tror jag, att därmed ingen större skada skett.

Nu har det sagts, att det endast är kyrkomötet, som vill hava
en reviderad psalmbok, men så torde icke vara fallet. Vi veta ju,
att stora frireligiösa sammanslutningar eller friförsamlingar, vilka
utgöra en avsevärd del av vårt folk, sedan länge tillbaka hava sina
egna sångböcker, även sådana med urval ur den svenska psalmboken.
Hetta måtte väl, säga vad man vill, till fullo bevisa, att det
förefunnits ett trängande behov av psalmbokens förnyelse, försåvitt
den skall i möjligaste mån kunna bibehålla och försvara sin plats

Nr 49. 62

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang. som — såsom den borde och är avsedd att vara — en allmänt älskad
och brukad sångbok.

or '' Och nu, när kyrkomötet, man kan gärna säga, i tillmötesgåen dets

tecken, godkänt, att ett större urval av dessa sånger införlivas
med psalmboken, icke såsom ett annex till denna, utan såsom något
jämbördigt uti ett enhetligt verk, vill man söka förhindra detta
genom att här uppväcka en opinionsstorm emot kyrkomötets beslut,
ett beslut som dock var enhälligt, enär det klubbfästes utan föregående
votering. Herr talman, mina herrar! Det ligger något
storslaget i detta kyrkomötets enhälliga beslut, om än stridens vågor
därvid gått höga, och därom torde envar kunna övertyga sig
som vill närmare studera kyrkomötets protokoll vid ärendets behandling
samt därjämte ärkebiskopens högstämda avslutningsanförande.

Då jag är övertygad om, att kyrkomötet ärligt strävat efter att
göra psalmboken till en värdefull psalmskatt för hela det svenska
kyrkfolket, ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr af Ekenstam: Herr talman, mina herrar! I anslut ning

till vad den närmast föregående talaren haft att anföra skulle
jag vilja med några ord särskilt framhålla vad som kan i avseende
på denna sak sägas om det rent formella. Jag vill då genast från
början framkasta, att det nog är full anledning att till kammaren
ställa en varning att icke fullfölja den väg, som första kammaren
har beträtt. Skall någon fråga betraktas som en rent kyrklig fråga,
skall det väl just vara en sådan som rör en gudstjänstbok sådan
som psalmboken. Den har nu efter många och långa års strider
och diskussioner av senaste kyrkomötet blivit behandlad efter alla
de föreskrifter, som lagen ger. Efter de prövningar och diskussioner,
som vid detta kyrkomöte hava blivit förda, har också beslutet
fattats, utan att det synts vara nödvändigt att genom en votering
konstatera, om verkligen en minoritet fanns, som icke ville
hava denna. Det synes mig då, att det är knappast grundlagsenligt,
åtminstone att det icke är överensstämmande med de syften,
som de svenska grundlagsstiftarna hade, då de åtskilde de rent politiska
frågorna från de kyrkliga, att nu här i riksdagen upptaga
en sådan fråga som den angående psalmboken. För övrigt tror jag
knappast, att vi här i riksdagen äro fullt kompetenta att ingå på
den saken. Då våra valmän sände oss till riksdagen, har nog ingen
enda av dem tänkt på, att vi skulle kunna komma i det predikamentet,
att vi skulle avgöra, om svenska kyrkan skall hava den eller
den psalmboken.

Nu säger man, att det visserligen icke är fråga om att fatta
något beslut, som kan avgöra frågan. Det kan naturligtvis icke
riksdagen göra, men man skall petitionera. Man skall sålunda hänvända
sig till Kungl. Maj:t med framställning om, att man inte
skall beakta det beslut, kyrkomötet fattat. Därigenom utsätter man
sig sålunda för det alternativet, att Kungl. Maj:t anser, att kyrkomötet
i denna fråga verkligen haft större befogenhet och insikt att

Onsdagen den 1 juni, f. m.

63 Nr 49.

besluta och avgöra än riksdagen ägt, då den uttalat sin mening. Det
finns alltså en möjlighet, att riksdagens petition skall bli obeaktad,
något som väl inte skulle vara så synnerligen angenämt för riksdagen.

Vad åsyftar nu för övrigt denna agitation, som går ut på att
förhindra verkställigheten av kyrkomötets beslut? Man talar oupphörligt
om, att man skulle hindra den nya psalmboken att träda i
kraft. Javäl, men vad har kyrkomötet beslutat? Jo, kyrkomötet
har beslutat hemställa hos Kungl. Maj :t, att från och med den första
söndagen i advent 1922 jämsides med vår gamla nu existerande
psalmbok den nya skulle få lov att användas. Det är sålunda inte
alls meningen, att det på församlingsfolket och församlingarna skall
utövas något som helst tvång att använda den nya psalmboken.
Varje församling får i det fallet avgöra vad den önskar. På det
sättet kommer sedermera, i den mån som församlingarna finna, att
möjligen den nya psalmboken bör ha företräde framför den gamla
eller kanske den gamla framför den nya, verkligen en opinion att
uppstå, som har något värde.

I närvarande ögonblick veta vi dessutom egentligen ingenting
i detalj om hur den nya psalmboken skall se ut, och det kan väl då
inte vara anledning att uttala sig om densamma. Åtminstone har
jag under den långa tid, jag tillhört riksdagen, inte någon gång,
mig veterligen, haft att lämna min röst i avseende å ett sakspörsmål,
som är så absolut obekant för riksdagen, som detta är. Vi
veta visserligen, att det funnits utgivna provpsalmböcker, och vi
veta, att det uttalats kritik rörande dessa, men vi känna som sagt
absolut inte till, hur den nya psalmboken kommer att taga sig ut,
som ännu inte är tryckt, ja kanske inte ens slutredigerad. Låt oss
sålunda vänta med kritiken tills den saken blir klar.

Nu kan man möjligen tycka, att under diskussionen i riksdagen
en del personer, som haft möjlighet att intränga i denna fråga,
kunnat lämna oss en del ganska värdefulla upplysningar. Jag
erkänner också, att då jag för en stund sedan hörde utskottets ärade
ordförande jdtra sig, det tilltalade mig, att han gjorde det på
det värdiga sätt, som skedde. När jag för en tid sedan gick in i
första kammaren för att åhöra den diskussion, som där fördes över
samma ämne, och därvid lyssnade till en kyrkans tjänare, som i talarestolen
utförde sin kritik av den nya psalmboken, kunde jag
nändigen inte annat än känna det beklämmande, att han gjorde detta
på. ett så ironiskt sätt, att man i kammaren oavbrutet märkte
skratt och flin. Detta tedde sig för mig som ett bland de bästa
bevisen för, att just sådana ämnen som det förevarande inte böra
tillkomma riksdagen att handlägga. Grundlagsstiftarna ha också
velat, att de inte skulle avgöras av riksdagen, och det är psykologiskt
riktigt, att sådana frågor, läggas under annat forum. Därför
böra vi inte, med det vi ha att säga till om, försöka att inkräkta
på detta område.

Då det sålunda, herr talman, har synts mig, att vi skulle träda
kyrkomötets rätt för nära genom att göra ett uttalande i denna fråga,
och då enligt min övertygelse den uppfattning och kunskap, som

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 64

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang. vi riksdagsmän ha i saken, äro så ytterligt ofullständiga, att vi
ny psalmbok. sannerligen i detta fall inte kunna betraktas som opartiska och sak(Forts.
) kunniga, anhåller jag för min del att få tillstyrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Hermelin och Jonsson i Mörk hult.

Herr Hal lön: Herr talman, mina herrar! Det yttrades all deles

nyss av den siste högt aktade talaren, att riksdagens ledamöter
inte besitta den ingående kännedom om den föreliggande frågan,
som skulle göra dem kompetenta att yttra sig i densamma. Det må då
tillåtas mig att, som ett litet bidrag till den behövliga ökade inblicken
i vad frågan gäller, spinna något vidare på den tråd, som utskottets
ärade ordförande begagnade sig av, då han gjorde en liten översikt
över en del av de rättelser och förändringar, för vilka den Wallinska
psalmboken blivit utsatt. Jag tror nämligen, att den som, eventuellt
med hjälp av sin egen psalmbok, vill följa med dessa ändringar eller
på annat sätt söka finna skillnaden mellan den gamla och den nya
psalmboken inte skall vara mera inkompetent härvidlag, än att han kan
bedöma, om han anser de förändringar och nyheter, som föreslås,
svara mot ett verkligt behov inom kyrkliga kretsar. Jag skall sedan
också be att få komma fram med en liten sammanställning av och
en del reflexioner angående syftet och arten av de gjorda förändringarna.

Jag skall då företaga en liten axplockning på några ställen här
och där i det nya psalmboksförslaget.

Jag erinrar först om den 175 :e psalmen, 8:e versen i vår gällande
psalmbok, där det numera inte anses lämpligt att man sjunger
orden om den kristne, som »vandrar from förbi de stötestenar» etc.,
utan där ordet »from» utbytes mot ordet »trygg», detta i överensstämmelse
med den metod eller princip, som gång efter annan kommit
fram och som går ut på, att man inte far i alltför kategoriska och
positiva ordalag uttala sig om en kristen människas sedliga vandel.
Ett annat exempel ha vi i psalmen 185, vers 5, där det nu står:
»Med ånger, bättring, hopp och tro, jag söker och jag finner ro.»
En vanlig människa har svårt att se, vad det skulle ligga för olämpligt
i, att det sjunges på detta sätt, men psalmboksnämnden har med
kyrkomötets gillande övergått till den försiktigare konjunktivformen
och skrivit: »Med ånger, bättring, hopp och tro, jag söke och jag

finne ro.» Detta är enligt min mening ett ängsligt pryderi, som
är alldeles obefogat. Här stå faktiskt inte några sådana intressen
på spel, som göra, att man i detta fall maste åstadkomma en ändring.
Eller man kan — såsom möjligen förut påpekats — se på psalm
224, som många gånger förut varit föremål för ändringsförslag, där
man inte längre gillar: »Gör väl, gör rätt i. döden, det övriga gör

Gud», utan vill skriva: »Gör väl gör rätt till döden, och sätt dm

lit till Gud.» .

Över huvud taget kan det, åtminstone ofta, inte framstallas
några direkta anmärkningar mot den gestalt, som ändringarna er -

65 Nr 49.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

hållit; det är bara detta, att man måste fråga sig: vad är det för vik tiga

intressen, som stå på spel, eftersom de gamla formuleringarna (]?orto_)

måste så underkännas?

Ett annat ställe, där man också står undrande, är psalm Ibb,
tredje versen:

»Men jag finner, till min smärta,

Att ännu hos mig jag bär
Samma tygellösa hjärta,

Samma svekfulla begär.»

De två sista versraderna ''ha ansetts behöva avlägsnas och i stället
har man givit strofen följande form:

»Men jag finner, till min smärta,

Att ännu hos mig jag bär
Syndens lust uti mitt hjärta,

Köttets svekfulla begär.»

Detta är ju ändringar, som visserligen, även om man märker ord
och pressar formuleringen, medför en alldeles otadlig lydelse, men
det stora trängande behovet av ett ombyte ligger i varje fall inte sa

nära till hands. ...... „ ,

I detta sammanhang skulle jag också vilja säga nagra ord om
att en eller annan formlig utstrykning har skett av antingen hela
psalmer eller i varje fall psalmverser. Man har sålunda tillåtit sig
först i psalmboksnämnden och sedan på dess förslag i kyrkomötet att
eliminera bort flera verser av psalm 461, en psalm, som är känd
för hela vår folk: »O hoppets dag som klarnar opp, ur dödlighetens
dimma.» Psalmboksnämnden, som fått lägga till rätta utseendet av

den. reviderade psalmboken, ansag nn, att i denna psalm borde inte
längre upptagas fjärde, femte och sjätte verserna. De båda förstnämnda
lyda:

»Mig följer ej det mynt, som går,
den skatt, som vinns i världen,

Men skatten av var torkad tår,

Yar seger över flärden.

Yad vägrad lön,

Yar hjärtlig bön,

Jag bad för dem mig hatat.

Mig följer ej till fridens land
Ett firat namn och rykte,

Men minnet av den hulda hand,

Som tyst en likes tryckte.

Den vattudrick,

Den ömhets blick,

Som skänktes åt den arma.»

Dessa två verser hörde som sagt till dem, som man ville taga bort,
men kyrkomötet reagerade lyckligtvis och räddade desamma. Däremot
ströks ohjälpligt den följande:

Andra kammarens protokoll 1921. Nr b9.

5

Nr 49. 66

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok
(Forts.)

Man måste väl säga sig, att även om man här kan känna igen ett
gånget tidevarvs typiska sätt att dikta, mot vilket en ny tid kan ha
sina invändningar, man i dessa strofers tankegång återfinner någonting
av de berömda orden hos Viktor Rydberg:

»Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill.

Vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas.

Det är en skörd, som undan honom bärgas,

Ty den hör evighetens rike till.»

Dessa ord av en av våra största och frommaste tänkare ha, kan man
säga, blivit det svenska folkets andliga egendom, och vem anade väl,
att sådana tankar skulle på något sätt vara kontraband i de högkyrkliga
censorernas ögon?

Som exempel på ändringar, som inte överensstämma med vad
psalmboksnämnden eljest uttalat därom, att man bör akta sig för att
särskilt i kända och omtyckta psalmer onödigtvis införa nyheter,
kan man återge en av passionspsalmerna, nr 86: »Du går, Guds
lamm, du milda, oskyldiga och rena.»

T andra versen låter man de gamla kända orden:

»Dock, rörd av vårt elände,

Du kvalen snart ej kände.»

utbytas mot:

»Dock från din faders vilja
Dig intet kunde skilja»,

en ändring, som åtminstone för lekmannen synes vara alldeles omotiverad.
Man kan inte i och för sig göra anmärkning på den nya strofen;
man bara tycker: varför dessa störningar och rubbningar, där
sådana absolut inte behöva tvingas fram.

För att vidare taga ett annat exempel, som redan Heidenstam
i sitt uttalande över 1914 års förslag omnämnde, kan jag peka på den
gamla, av medel tidsstämning kringsvävade psalm 67, trettondedagspsalmen: »Ty

kommo de till Betlehem,

Dit gudaskenet lyste dem».

Ordet »gudaskenet» har ansetts böra utbytas mot »österns stjärna»!
Naturligtvis går det uttrycket också, men varför denna räddhåga för
ett gammaldags vackert uttryck, som bidrager att giva psalmen dess
innerliga, sköna prägel?

På tal om språkliga förändringar säger Heidenstam 1915 —
naturligtvis inte med detta sista förslag för ögonen, det erkänner

»Mig följer, ack, vart gott beslut,
Som ej till verk hann mogna;
Mig följer eller går förut,

Var vän, min själs förtrogna;

Mig följer allt,

Vars rena halt
Också i himlen gäller.»

Onsdagen den 1 juni, f. m.

67

>r 49.

jag, men hans kritik drabbar i alla fall på många punkter bokstavligen
även de av kyrkomötet beslutade ändringarna: »Till och med det
ålderdomliga språket har sin särskilda makt över känslan och bör inte
ändras, förrän det blivit obegripligt.»

För att visa, hur man vill rubba en gammal stämning, och inte
bara en stämning, som äger kulturhistoriskt intresse utan som även
medverkar till att höja den religiösa känslan, kan man ytterligare se
på psalm 373, psalm för botfärdiga fångar. Denna psalm har med
större eller mindre skäl tillskrivits Erik XIV; det är kanske ovisst,
om han, som man påstår, författat den under sin fångenskapstid.
Det heter där:

Ang.

ny psalmbok.
(Kort*.;

»Jag är en fattig fånge
I denna världen vrånge,
Som fåret på en ö.

Jag kan ej hädan komma,
Min frihet ej bekomma,
form Gud mig låter do.»

De senaste raderna: »Jag kan ej hädan komma» etc. utbytas mot:
»Gud låt mig frihet vinna, i Dig förlossning finna.» Ja, visst kan
man skriva så; det är intet fel på detta, men hela den gamla
stämningen i psalmen förflyktigas genom dessa moderniseringar och
avputsningar, som inte äro behövliga.

I detta sammanhang kunde jag, om tiden medgåve det, ha lust
att erinra om, hur underligt en del folk i kyrkomötet gick till väga,
när man skulle utöva kritik över de gamla psalmerna. Det måste
till kyrkomötets heder sägas, att man reagerade mot t. ex. ett sådant
uttalande som det följande, som kom fram i kyrkomötet och som visade,
huru långt man gick, när det gällde att märka ord i denna psalm.
En talare nämnde, att denna psalm borde inte få vara kvar, därför
att den rent sakligt sett var felaktig. Inte kunde en fattig fånge
(straffånge?) förliknas vid ett får — han borde snarare förliknas vid
en ulv! Och ett får på en ö är väl inte i så särskilt svår situation
— Gottland och Öland äro stora öar, och fåren ha det där inte så
dåligt! Av den anledningen menade han, att psalmen näppeligen
försvarade sin plats. Till all lycka reagerade kyrkomötet mot ett
så snävt sätt att hantera gamla psalmskatter.

Ett liknande ändringsförslag, som alldeles ofrivilligt får en
nästan muntrande prägel, har framställts i fråga om den gamla vackra
psalm, som talar om försynen såsom sträckande sig även till de späda
och värnlösa djuren. Det heter i en strof:

»Du hörer ock korpungars rop».

I stället för detta satte man:

»Du höier unga korpars rop»,

d. v. s. den vackra bilden av korpungarna i boet, de späda och värnlösa
korpungarna, som också behövde vara föremål för en rättfärdig
försyn, den bilden tillplattas genom ändringen till »unga korpars

Nr 49. 68

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

rop», vilket snarare för tanken till unga örnar och andra bilder för
mannamod och ungdomens styrka och kraft, en ändring alltså, som
enligt min mening i form och även i sak är högst misslyckad.

Jag vet inte, om det har erinrats om, hurusom man i psalm 348:
»I blomman av min ungdoms dagar» etc. vidtagit en ändring, som
också går i pryderiets tecken. Det heter nu:

»I blomman av min ungdoms dagar
Vem är jag skyldig tacksamhet,

Om ej den Gud, vars milda lagar
Mig styrka skänkt och munterhet?»

Man skriver då om denna strof från andra versraden på följande sätt:

»I blomman av min ungdoms dagar
Vem bör jag tacka. Herre god,

Om icke Dig, vars milda lagar
Mig styrka skänkt och levnadsmod.»

Det ser ut, som om hela apparaten vore satt i gång för att undvika
ordet »munterhet» — man tager ordet levnadsmod och sa »Herre
god» för att det skall rimma på detta. Eller för att taga ett exempel,
som man nämnt i första kammaren: i den allbekanta psalm 420.
»Din klara sol går åter upp» etc. anser man sig i tredje versen böra
ändra orden

»O, må jag ock med flit och dygd
Och måtta i begär»

till

»O, må ock jag med flit och dygd
och renade begär»,

också ett uttryck för vad jag anser vara ett sjåpigt pryderi, som sannerligen
inte behöves. Jag tänker förresten i detta sammanhang pa
min egen skoltid, när vi gång efter gång, morgon efter morgon pa
Södra Latin samlades ett halvt tusentals ungdomar och nästan alltid
sjöngo denna psalm, lyckligt okunniga, som vi voro, om de bristfälliga
ordalag på en eller annan punkt, som kunna utmärka densamma.

Att man i Anna Maria Lenngrens psalm nr 449, ändrar »Allfader»
till »O, Fader», eller i psalm 417: »Mitt rörda hjärta ber»
till »I tron mitt hjärta ber», vidare »fromt» till »ödmjukt», liksom
att varje »ack» får vika för ett »o», varigenom ett stötande igenkänningstecken
på ett gånget tidevarvs mera förtunnade teologi avlägsnas,
må man då icke förundra sig över!

Nu erkänner jag gärna, att det visst finnes i de gamla psalmerna
många uttryck för en slags sentimentalitet och moralism, som ibland
kan verka snusförnuftig och torr, något som man lätt ser, om man
börjar gå igenom psalmerna och märka ord. Man tycks också ha
trott, att psalmsjungande människor göra detta. .Tåg kommer om
en liten stund tillbaka till vad som gör, att hela principen att sitta och
plocka på en gammal psalmskatt är alldeles felaktig.

Ett klassiskt exempel på det sätt, varpå man gått tillväga, har

Onsdagen den 1 juni, f. m.

69 Nr 49.

man i kyrkomötets gillande av att nämnden fått husera vilt med sax -och blåpenna även i en sådan psalm som Lucidors, nr 463, van de ,Forts,
ståtliga fjärde och femte verserna ansetts höra gå bort, oaktat redan
Heidenstam i akademiens uttalande år 1915 reagerade häremot. De
lyda så:

»Ack, om det kval, som de fördömda lida,

På så mång år till ända skulle skrida,

Som stjärnor finns på himlarunden klar,

Som löv och gräs på jorden varit har;

Så vore dem en ljuvlig tröst för handen,

En skymt av hopp att slippa avgrundsbranden,

Men jämmer — då förnyas plågan först,

När de förment den hava varit störst.»

Nu kanske någon invänder, att det kan vara på tiden, att man
giver denna helvetspsalm med sina skrämmande bilder en smula mer
tidsenlig puts. Kanske någon även tillägger: detta vore förresten
bara i stil med kyrkomötets beslut att taga bort ur syndabekännelsen
ordet om »den eviga fördömelsen» eller att åtminstone här
antaga en annan formell lydelse. Varför, menar man, kali man
inte taga konsekvenserna, när det gäller denna psalm?^ Häremot
skulle jag vilja säga — och jag tänker detta inte är någon teologisk
synpunkt utan en synpunkt, som litet var bör kunna gilla
att kyrkomötet å andra sidan, när det var fråga om »symbolum
athanasianum», behöll denna bekännelseskrift under motivering, att
om man tog bort detta symbolum man därigenom medgivit, att man
bekände sig till en bokstavsbundenhet vid de tidshistoriskt färgade
trosformuleringarna, en bundenhet som man inte önskade. När
striden stod i kyrkomötet därom, huruvida man skulle taga bort
detta symbolum, däri det uttalas fördömelsens ord över dem, som
inte tro, uppträdde teologer och gjorde gällande, att man borde inte
rubba på bekännelserna, ty då gåve man vid handen, att man toge
bekännelseskrifterna ord för ord; man borde i stället läsa dem med
evangeliets frihetssinne. Nu menar jag, att om man kan tveka,
om detta resonemang är lämpligt, när det gäller offentliga bekännelseskrifter,
man måste erkänna, att det bör ha sin ^ giltighet i
fråga om den religiösa poesiens tidshistoriska dräkt. Låt oss hålla
oss till det väsentliga i psalmen: ansvaret och domen, men låt de
gamla bilderna och uttrycken, även om vi — liksom i athanasianum
— ej göra oss solidariska med dem, likväl stå kvar för att markera
det djupa allvaret och den redliga skärpan. Där bör man verkligen
resonera på det sättet, att man inte skall söka så att säga »plocka
av» en psalm något av dess ursprungliga väsende endast för att
bringa den i överensstämmelse med nutiden, utan man bör då antingen
helt slopa den eller också låta den stå orubbad.

Heidenstam säger om den storslagna psalm, jag nyss läste upp
och om dess uteslutna verser, att »den genom övermålningar och
uteslutningar sorgligt förlorat i poetisk styrka och gjorts färglös

Nr 49. 70

Onsdagen den 1 juni, f. m.

nv psalmbok. och slätt>>- ®.ch hau tillägger: »Detta är inte att avdamma kleno(Korts)
^er> U^an ar att genom oförstånd beröva dem deras inre sken.»

Jag vill nu göra en sista, mycket kort axplockning.

I psalm 380, en krigspsalm, heter det i andra versen:

»Med fröjdfullt hopp till Herrens ord
Vi farorna omfamna:

För kung och lag och fäders jord
Vi segra — eller hamna
I rätta faderslandet.»

Av obegripliga skäl bär man i tredje raden ändrat orden »för
kung och lag och fäders jord» till »i kamp för kung och fäders
jord»; varför man hoppat över orden om lagen — att lagen är någonting
att kämpa och do för — förstår man inte, men detta få väl
lagstiftarne söka bära med jämnmod.

En allvarligare grund till misstro mot det rätta och riktiga i
nämndens sätt att korrigera trosinnehållet möter emellertid i den
ändring, som företagits i Geijers bekanta psalm 345, »Vid ett barns
död». Det står där

»Vi skulle jag begråta då
Den oskuldsfulla, som fick gå
till Dig i rätta hemmet?»

Nämnden ville ha följande ändring:

»Vi skulle jag begråta då
Mitt barn, att det fick tidigt gå
Till Dig i rätta hemmet?»

Jag vet inte, men jag antager, att man ville ha denna lydelse,
därför att det inte ens om de små späda barnen borde få heta, att
de äro oskuldsfulla. Lyckligtvis avvärjde kyrkomötet detta försök
att t. o. m. invid barnagravarna slå ett slag för den arvsyndslära,
som åtminstone i den stora Barnavännens ord till kvinnoflocken
icke äger något stöd, när det gäller de späda små. Tendensen i
ändringsförslaget är i alla fall uppenbar.

Ett liknande fall, där jag tycker pryderiet gått för långt, ha
vi i psalm nr 359. Femte versen lyder:

»Nu önskar jag, om det min Gud behagar,
att sluta få de mörka årens dagar
Och lägga ned mitt huvud uti ro
På gravens bädd, mitt sista lugna bo.»

Det förefaller, som om nämnden hyst någon rädsla för att den
fromme, som ^ sjunger och läser sådana ord, därmed skulle så att
säga sväva på målet i sin uppståndelsetro, ty sista raden är ändrad
till

»I tron att få för evigt hos dig ho»

Onsdagen den 1 juni, f. m.

71 Sr 49.

— eu enligt min mening alldeles obehövlig nyhet. Eller i psalm nr
252 får det naturligtvis inte heta

»Väl mig, om då
Jag levat så
I lyckan och i nöden,

Att lugn jag möter döden.»

Detta är för kategoriskt sagt! Det formuleras i stället:

»Väl mig, om då
Jag dit får gå,

Där Herren skall beskära
De sina evig ära.»

Får man inte ens uttala en önskan om ett liv i rättfärdighet,
utan att detta skall ha någonting av självberöm och gärningslära
över sig?

En psalm med kristlig levnadsvishet som nr 276 har naturligtvis
föranlett nämnden att sätta sina saxar i rörelse. Det heter där
i en vers om den rättrådige, att han »vågar allt för rätt och plikt».
Det går inte an att säga så, det skall ändras till att han »modigt
följer rätt och plikt». Varför denna nyhet? Kanske för den religiösa
ärlighetens skull, därför att psalmsångaren annars skulle lova
för mycket? I så fall frågar man sig: varför börjar man inte
fingra på Luthers psalm nr 124, vars sista strof vi känna till:

'' »Äre alltid väl till mods
Fast vi våga gods
Och ära, liv och allt.»

etc. Detta är ju i så fall också överord, som då borde ha blivit
föremål för en hälsosam korrigering!

I den tredje versen i psalmen 276 förändras orden »Förlåta,
ömka mänskors brott, och hämnas med välgärning blott» på följande
sätt, som låter mera tamt och matt: »Att milt förlåta mänskors
brott och vedergälla ont med gott.» Man kan bara fråga, då innehållet
i sak är detsamma: är poesien bättre i det förra fallet än i
det senare? I fjärde versen har man också härjat ganska friskt.
Det står där, att människor med goda samveten inte skola sörja,
ty »ett våld, som över dem ej rår, är ju ej värt en kristens tår».
Detta är en ganska vacker bild, men den duger naturligtvis inte. I
stället skall det stå: »Ty världens våld ej skada kan, den som hos
Gud sin tillflykt fann.» Man frågar återigen: varför göra en sådan
förändring?

Man kan vidare se på en sådan psalm som nr 211, som alla våra
skolbarn och nästan hela vårt folk känna till: »Upp kristen, upp
till kamp och strid!» Man har ansett, antager jag, att det endast
är en torr moralism, som talar i den tredje versen:

»Betänk, om dygden tosot blott
Uppå sin bana strödde,

Hon ägde redan här sin lott,

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 72

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Hon då soin nöjet dödde.

De törnen hon på vägen sår
Försakelsens och smärtans tår
Bli pärlor i dess krona.»

Jag minnes, huru vi i läroverket, såsom skolpojkar skulle deltaga
i morgonandakten och välja psalm, ofta läste upp denna, ty
vi tyckte i vår enfald, att det var en vacker psalm. Nu får den
inte förekomma i revisionspsalmboken, utan där står en annan
psalmvers, mot vilken som vanligt ingenting direkt är att anmärka,
men vars poetiska halt kan diskuteras. Den verkar i hög grad utkramad
och matt.

Det finnes också en massa andra små ändringar, som visserligen
äro obetydliga, men retsamma, obehövliga och ofta taga bort
den äkta förnimmelsen av innerlighet. Psalm 226 fjärde vers »Jag
trotsar själva döden» är väl för bombastisk —- det skall vara »Jag
rädes ej!» Psalm 207, åttonde versen: »Och väck mig glader opp»
duger inte, utan den skall hyvsas upp till »med glädje vakna opp».
I psalm 217, sjätte vers, »tröttnar ej», skall vara »ej bli trött» —
det låter mycket bättre! I psalm 78, vers 3: »Strid mot brottsliga
begär» putsas upp till »strid mot köttsliga begär», antagligen en
teologisk finess, som undgår större delen även av vårt kyrkofolk.

Sedan vill jag också erinra om ett försök till ändring, som
emellertid kyrkomötet hedersamt nog avstyrde. Det gällde den berömda
285 :te psalmen om brödrasinne! och det förlåtande sinnelaget.
Den fjärde versen lyder:

»Ty var din trätobror benägen
Till vänskap, medan än är tid!

Gör väl, då än du är på vägen,

Så hinner du ditt mål med frid.»

De sista orden: »Så hinner du ditt mål med frid» ansågos, gissar
jag, alltför kategoriska, och man ville i stället ha: »I Kristi
sinne stifta frid!» Till all lycka var, som sagt, kyrkomötet här
mera pietetsfullt och återställde psalmens ursprungliga lydelse.

Då Geijer i uppståndelsepsalmen nr 105: »Du segern oss förkunnar»
låter oss sjunga »Ty lär oss leva, lida, Som Du och do
Din död», ser det ut, som om man här skulle vädrat någon kättersk
lära om Kristus såsom enbart vårt sedliga livsföredöme. Därför
gjorde man följande lilla men ganska betydelsefulla ändring: »Ty
lär oss leva, lida, Med Dig och do Din död.»

I 207 :de psalmen talas det om den som »betalar Herranom sin
skuld, med kärlek till sin nästa». Detta måtte ha ansetts vara en
alltför konkret och okonstlad form för att uttrycka, vari kristendomen
skall yttra sig. och därför bättrade man på: »Och kännes vid
sin kärleksskuld, Till Gud och till sin nästa.» Jag bara frågar:
måste man i alla fall inte tycka, att den första formuleringen verkligen
ger uttryck åt vad man ville ha fram?

Efter detta skall jag, herr talman, upphöra att lämna citat ro -

73 Sr 49.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

rande gjorda ändringar i de nuvarande psalmerna, fastän man ju
tack vare de 600 ändringar, som företagits, kunde halla pa i timtal
för att återgiva dylika paralleller o . , ,,

Jag skall nu i stället, för att fa ett slut pa vad jag har att
säga, be att med några korta ord få vidröra även utgallringen av
s. k. döda psalmer. Jag vill då framhålla, att det från det mest
sakkunniga håll har uppgivits, att det skulle vara 54 psalmer, som
man gallrat bort. Jag har emellertid både s.jalv och med ändras
hjälp gång efter annan gjort kontrollräkning i detta avseende, och
både enligt det originalexemplar, som finnes i ecklesiastikdepartementet
över utgallrade psalmer, och enligt den uppsatta paraileiitabellen,
synes antalet utgallrade psalmer vara icke 54 utan 04.
Hur står det till med sakkännedomen i denna punkt hos försvararna
av kyrkomötets psalmboksförslag? Nåja, det frågar jag inte sa
mycket efter. Skall man över huvud taget gå fram med sax och
blåpenna i psalmboken, kan det nästan smälla lika högt, om det ar
50 eller 60 eller 70 eller 80 psalmer, som man tager bort.

Jag vill vidare säga, att vi naturligtvis inte skola gorå det
fruktlösa arbetet att söka neka till, att det finns en del döda psalmer
i psalmboken. Men, såsom en insändare i »Dagens tidning» tor
en vecka sedan mycket riktigt påpekade: vad.är det som gor, att
psalmerna bli döda? Jo, det är naturligtvis till en början församlingarnas
bristande intresse för vissa slags psalmer. Det linns t. ex.
bland de första 40 psalmerna i vår psalmbok åtskilliga, som säkerligen
de flesta av oss, även de mest kyrkligt intresserade ganska
sällan tagit del av. Men sedan bör man också komma ihåg, att
det är prästen, som genom sina order till klockaren avgör, vad som
skall upp på nummertavlan, och härvidlag ha° församlingarna naturligtvis
ingenting att säga till om. I vad. mån överensstämmelse
alltså råder mellan prästen och den psalmsjungande församlingen,

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

låter sig inte alldeles utan vidare avgöra.

Jag vill ytterligare påpeka, att det finns många psalmer, som
kanske inte äro lämpliga att sjunga men som i stället läsas av den
enskilde. Det kan därför vara nog så svårt för en namnd och
t. o. m. för ett helt kyrkomöte att fastslå: den eller den psalmen har
inte längre någon plats i vårt folks fromhetsliv. Vad som är värdelöst
för den ene kan genom personliga minnens makt vara en
dyrbar gåva för en annan. Jag har, vet ni, träffat manga människor,
som tack vare minnen från en gammal mor eller tack vare
barndomsminnen i övrigt kunnat bli riktigt fästade vid en psalm,
som en annan knappt observerat. Det kräves under sådana förhallanden,
att man visar den allra största försynthet, innan man går
härjande fram över vår psalmbok. .

Jag vill härvidlag bara flyktigt peka pa en och annan av de
psalmer, som man anser inte längre skall förekomma i revisionspsalmboken
— vi kunna kalla den nya psalmboken så i motsats
till den äldre av år 1819. Psalm nr 88, av Wallin, »Offret stundar.
Blöd mitt sinne!», som börjar med ett sa ståtligt och gripande
anslag, har, som jag antager av teologiska skäl, icke ansetts

Nr 49. 74

Onsdagen den 1 juni, f. m.

n Amlmbok ^ängre0 höra fa förekomma i psalmboken. Eller en psalm, som jag
^(Forts) * vet manga Präster bruka läsa upp vid plågade eller brutna männi0
skors sjukbäddar: »Ju större kors, ju bättre kristen», en enligt min
mening mycket vacker psalm, är också avsedd att på det sättet
så småningom försvinna. Bort skall likaledes en sådan psalm som
nr 259 av Adlerbeth: »Skapare att nalkas Dig, Genom bönen Du
mig lärde», en psalm, om vilken Karlfeldt säger i ett uttalande år
1915, att den torde vara en av de mest lästa i vårt land. Vidare
skall man avlägsna psalm nr 293, den som börjar: »Salig den, vars
hjärta lågar, blott av renade begär», en psalm, som jag är övertygad
om, att många av oss läst. Ifall någon är fästad vid en sådan
psalm, kan man endast hoppas, att han skall komma att tillhöra
en församling, där man beslutar att hålla fast vid den gamla
psalmboken och inte antaga den nya, i vilken den förvägrats plats.

En annan vacker psalm, som skall tagas bort, är sommarpsalmen
nr 393: »Naturen åter träder, förnya!! fram i högtidsskrud».
Jag ber om överseende, herr talman, om jag kanske tröttar kammaren
med dessa uppläsningar, men jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid exempelvis den tredje versen, som lyder på detta sätt:

»Till Dig naturen sänder,

O Skapare, sin högtidssång,

Dig prisa flodens stränder,

Dig prisar källans friska språng,

De stjärnbeströdda himlar
Och djupets mörka stig,

Allt vad i böljan vimlar
Allt, Fader, prisar dig;

Och allt vad ljuset gläder,

Och allt vad jorden bär,

Till dig med lovsång träder
Och vittne om din godhet är.»

Denna psalm, om vilken Karlfeldt säger, att den är mättad
av sommarpoesi och är en av folkets käraste naturpsalmer,
skulle alltså strykas och inte mer få sjungas av de församlingar,
där man på det ena eller andra sättet beslutat sig för den nya
psalmboken. Nu kan det visserligen sägas, att det finns i förslaget
en annan och kanske ännu vackrare sommarpsalm, nämligen:
»Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor.» Javisst
är den vacker och antagligen än vackrare än den förra, och visst
har psalmboksnämnden också en del andra sköna sommarpsalmer.
Men varför i^ onödan gå så obarmhärtigt fram mot en värdefull klenod
bland våra naturpsalmer?

Detsamma är förhållandet med en annan sådan psalm om årstiderna,
en höstpsalm, nr 404:

»Med hastat lopp och dunkelt sken
Oss solen snart förlåter,

Att uppgå sorgelig och sen,

På mulna fästet åter.»

Onsdagen den 1 juni, f. m.

75 Nr 49.

Nu kan man säga, att det spelar inte så stor roll, om denna
psalm tages bort: det är sällan man sitter och sjunger höstpsalmer
i kyrkorna — någon gång i september eller oktober kanske och
om psalmen står där eller inte kvittar lika. Sa far man emellertid
inte resonera. Det är, som Karlf eldt säger: »uteslutandet av denna
sköna och märgfulla höstpsalm är åter ett bevis på den^ snävhet,
varmed kommittén behandlat den kristliga naturpoesin i vår psalmbok.
» Visserligen är detta Karlfeldts uttalande skrivet år 1915,
men han riktar sig mot samma sak, som vi här ha före, och uttalandet
kan därför väl återgivas i detta sammanhang.

En gammal känd måltidspsalm, som säkerligen de flesta äldre
i denna kammare äro fullt förtrogna med, är nr 445: »Ifrån min
födslotimma, Du sörjt o Gud för mig.» Denna får inte heller förekomma
i den nya psalmboken utan har blivit ersatt med en annan
bordspsalm. Att man får in denna senare har jag ingenting emot,
men varför inte bibehålla den gamla, som ingenting ont gjort?

Jag skall slutligen som ett sista exempel taga fram ännu två
uteslutna psalmer och vädja till kammaren, om man verkligen finner
dem så förgripliga, att de måste bort. Den ena är, om jag har
rätt antecknat, nr 475: »Matta, öga, trötta sinne, gläd dig att du
vilan ser! Aftonen är redan inne, och min sista sol går ner.» Jag
vet, att både jag själv och många av mina ämbetsbröder vid sjukbäddar
och dödsläger läst denna vackra psalm, mot vars innehåll
visserligen på en eller annan punkt kan göras en teologisk invändning
och där kanske den eller den versen kan vara något svag. Men
varför skall man då alldeles jaga bort en sådan psalm, som för
många människor är förknippad med de allra djupaste personliga
minnen? Det är inte klokt, och det är inte lämpligt^ detta. Detsamma
gäller en annan psalm, som också ljuder vid sådana tillfällen,
nämligen 483:

»En fridens ängel ropar: kom!

Och hjärtat skall ej vackla,

När döden sakta vänder om,

Den bleka livets fackla.

Så nöjd jag gör den tysta färden;

Jag är så trött, så mätt på världen.»

Denna vackra psalmvers skulle i så fall också försvinna.

Jag skall nu sluta med att på detta sätt citera ur 1819 års
psalmbok. Jag skall i alla fall be att få göra ett tillägg, herr talman.
Det gäller också att karakterisera arten av de syften, som
föresvävat såväl nämnden som även kyrkomötet, då man avböjt vissa
nyförvärv i psalmboken. Vi veta, att meningen varit, att man
skulle i ett supplement eller tillägg, som skulle upptaga något hundratal
psalmer och sånger, få in dels nya psalmer, som gåve uttryck
för det kyrkliga församlingslivets nya behov och erfarenheter, psalmer
som röra missionen och ungdomsvården m. m., dels ock den religiösa,
inte minst den frireligiösa, väckelsens mest klassiska dikter
och sånger, dels slutligen uttryck för den nutida religiösa diktning i

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Kr 49. 76

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

psalmbok.

(Forts.)

övrigt, som till äventyrs kan ha uppstått. Att kyrkomötet nu avböjde
vissa av de föreslagna nyförvärven vill jag inte så mycket
undra över. Men desto större är förvåningen, när man märker, hur
»grätten», om jag så får säga, man varit i fråga om andra mycket
värdefulla saker. Jag vet, herr talman, att ytterligare citat kunde
trötta en eller annan, men återgivandet åtminstone av något, som
hör till denna nydiktning, bidrager till att vi få intryck av vad det
är man ratat och vad som skulle kunna ha ingått i vår psalmbok.
I första kammaren har återgivits den bekanta: »Mästare alla
söka dig.» Jag skall inte vika för frestelsen att återgiva densamma,
eftersom tiden är så knapp, men en annan psalm, som på ett underbart
poetiskt skönt sätt uttrycker den sökande längtan, som i vår
tid och under trycket av denna vidriga tid skapats, skall jag, herr
talman, be att få återgiva:

»En dunkel örtagård jag vet,

Vars port jag ofta nalkas.

Den lockar med sin enslighet,

När dagen börjar svalkas.

Där inne dväljs min bäste vän
Men jag vid porten dröjer än.

Jag vet ett vatten, friskt och klart;

Var afton kan jag höra

Det sorla djupt och underbart,

När andra ljud ej störa.

Jag kunde nå det med min hand,

Men törstar än vid källans rand.

Jag vet en väg, som väl är smal
Och aldrig utan fara
Men leder genom berg och dal
Dit, där jag helst vill vara.

Den vägen lyfter, styrker, bär,

Men sällan, sällan går jag där.

O, Herre, led mig i din vård
den väg jag gått så sällan,

För in mig i din örtagård
Och släck min törst i källan.

O, Du som vet, hur svag jag är
Du vet dock, att jag har dig kär.»

Denna psalm underkände som sagt kyrkomötet.

En annan psalm, som också i nutidens språk uttrycker det innerligaste
och varmaste, kan man säga, av praktisk kristendom, ha
vi i den kända:

»Långt lyser arvet, som släktena samlat,

Arvet av makt och av kunskap och gull,

Tungt ha de släpat och strävat och famlat;

Onsdagen den 1 juni, f. m.

77 Sr 49.

arvet sig ökat, tills skatten blev full.

Vem skall väl äga den? Ack vad det strides
Att av dess gods få det yppersta fatt,

Ack vad det kämpas och blödes och lides,
Skiften I bröder, som bröder, er skatt!»

Eller en annan psalm av en nutida svensk man:

»Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett,
Så ljuda de eviga orden,

Hur ädelt och skönt än vårt liv är berett,

Det bliver ej annat på jorden.

O mänska, du kallats en börda att bära,

Så finn i ditt arbetes möda din ära!»

Ang.

ny ''psalmbok.
(Förn.

Jag vet inte, om man tycker, att det ligger en alltför torr moralism
i en sådan psalm, men en mera glödande brödrakärlek, närd
ur kärleken till Jesus Kristus, kan man näppeligen finna uttryckt
på nutida språk. En sådan psalm förtjänar verkligen plats i
psalmboken eller i ett tillägg till densamma, detta likaväl som en
del nydiktningar, som eljest kommit in. Angående dessa har man
en stark känsla av att de äro icke »anmärkningsvärda» i ordets
fulla bemärkelse. Där finns ingenting att anmärka, allt är så
putsat, tuktat och klippt. Men där är i synnerligen många fall
heller ingenting, som drager uppmärksamheten till sig: ingå bilder
och uttryck, som gripa och rycka med, utan i stället påminna en
hel del om versifierade predikningar eller redogörelser på vers för
»nådens ordning».

Jag skall nu sluta citatens långa rad med en psalm, som val
kanske aldrig förr ljudit i denna kammare och måhända aldrig
mer kommer att där höras. Det är ju så, att det som bekant
finns i psalmboken redan nu psalmer, som inte äro avsedda att
sjungas av menigheter. Det finns t. ex. sjukpsalmer, psalmer vid
ett barns död, vid en fars död o. s. v., och det är alldeles på sin
plats att också, om jag så får säga, »kasuella» psalmer av nytt
innehåll kunna komma in i psalmboken. Vi känna nu till, att i
nästan alla Sveriges hem, där småbarn finnas, ofta mors käraste
uppgift är att lära barnen den lilla bönen: »Gud, som haver barnen
kär.» Den versen kunna väl de flesta barn, och kyrkomötet
gick verkligen med på att taga med denna bön i psalmboken.
Jag kan emellertid inte neka mig att visa, huru man ända in i
det sista tillät sig ändringar av stundom obegriplig natur. Det
heter i den i supplementsförslaget antagna lydelsen:

»Gud, som haver barnen kär,

Se till mig, som liten är,

Vart jag mig i världen vänder,

Står mitt väl i Dina händer.

Lyckan kommer, lyckan går,

Du förbliver, Fader vår.»

Nr 49. 78

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Dessa ord har psalmboksnämnden på sitt underbara sätt bättrat
på, så att de skola lyda:

»Gud, som haver barnen kär,

Se till mig, som liten är,

Vart jag mig i världen vänder,

Står mitt väl i Dina händer.

Lyckan här så snart förgår,

Gode Gud, Din frid består.»

Nog få vi väl ändå erkänna, vi, som såsom barn lärde oss
ett så att säga ännu enklare slut på bönen, att den förra lydelsen
är mera begriplig än denna senare, där det skall läsas: »Gode Gud,
Din frid består»!

Jag skall också be att få återge fortsättningen av denna
psalm, några underbart vackra verser, som kyrkomötet underkände
och vägrade plats i denna religiösa folkbok:

»Gode Fader, i Din vård
Tag oss här i denna gård:

Far, att han får kraft att sträva;

Gode Gud att mor får leva,

Gud som haver barnen kär,

Hjälp ock den som liten är.

Alla hem, där mor är död,

Alla barn, som lida nöd,

Seglare på stormigt vatten,

Vandrare i mörka natten,

Käre, gode Fader vår
Trösta den som sorgsen går!

Fader, som i himlen bor,

Hjälp du dem, som glömt sin mor,

Alla fattiga och stora,

Som sin barnasjäl förlora,

För dem hem från vågsam stig,

Att bli barn och små hos Dig.

Alla gamla tag vid hand,

Led dem till Ditt ljusa land,

Genom livets nöd och vimmel,

Blinda, som ej se din himmel
Eller jordens sommarskrud,

Låt dem se Dig själv, o Gud!

Tack, att ingen ensam går
Som Din fadersarm ej når,

Tack, att dina milda händer
Sträckas över folk och länder.

Tack för att Du hjälper visst.

Tack, vår Gud, för Jesus Krist.»

Onsdagen den 1 juni, f. m.

79 Nr 49.

Jag bara vädjar till kammaren, om inte en psalm av sådant
innehåll och sådan form hade varit väl värd en plats bland den
religiösa nydiktning, som man tänkt sig skulle i ett tillägg givas
som en gåva till vårt psalmsjungande kyrkofolk.

* *

*

Jag vill, innan jag slutar, säga, att de ändringar som vi här
hört, säkerligen till en stor del ha någonting av pryderi och renlärighetsnit
över sig, som säkerligen inte varit av behovet påkallat.
Och här kommer jag till det kardinala i hela kritiken av
försöken att stuva om vår psalmbok. — Nämnden liksom kyrkomötet
visar alltför stor misstro mot vårt svenska folk i detta
stycke. Den psalmsjungande menigheten likaväl som den psalmläsande
sjuklingen eller den gamle, som efter dagens slut hämtat
sin psalmbok från hyllan och läser, alla dessa, de sjunga eller
läsa sina psalmer utan hårddragen kritik. När en människa tager
en psalmbok i sin hand för att söka näring för sin själ, är hela
hennes sinnesriktning sådan, att hon absolut saknar sinne för att
kritiskt märka ord eller, som man tyckes ha misstänkt, i psalmens
ord söka finna någon grund för självtillräcklighet och egenrätt
färdighet. Den kommitté, vari ärkebiskopen var ordförande,
kände därför bättre till och förstod bättre, att det inte var av
behovet påkallat att vidtaga sådana ändringar. Även om det
fanns sådant, som, om man teologiskt pressade det, kanske kunde
anses olämpligt eller rentav ohållbart, gjorde detta absolut ingen
skada; man fann, att borttaganden eller ändringar i alla fall
kunde äventyra den vinst, som kunde på annat sätt därav uppstå.
Man tyckte därför i denna kommitté, att vår gamla psalmbok
fortfarande utan fara oförändrad kunde brukas i alla våra helgedomar,
utan korrektivet av en konkurrerande mer bekännelsetrogen
psalmbok. Och jag vill tillägga: är det så, att vårt folk
mer och mer börjar omfatta en förenklad evangelisk livsåskådning
i stället för en mera dogmatisk bunden sådan, så lärer denna utveckling
inte kunna bemästras genom en dogmatiskt i högre grad så
att säga fulltonig psalmbok.

Det sagda innebär intet försök att förneka — det har jag också
förut sagt — tillvaron i vår psalmbok av vissa svaga psalmer
eller rättare psalmer, som representera en alltför ensidig fromhetstyp.
Det är emellertid alltid så med en psalmbok. Det är just
detta, som gör den till en folkbok, att så skilda tiders fromhetstyper
tala till oss från bokens blad. Var och en möter där toner,
som väcka genljud just hos honom.

Nu kanske herr Pehrsson i Göteborg, när han efter mig får
ordet, invänder, att vår psalmbok just utmärker sig för detta.
Där har hög och låg skrivit, från Gustav Adolf och andra konungar
och furstar till de enklaste människor, och det finns även
i det av kyrkomötet antagna förslaget t. ex. de mest högtidliga

Ang.

ny ••psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 80

Onsdagen den 1 jHni, f. »i.

Ang. hymner sida vid sida med frireligiösa väckelsesånger. Ja, det erny
psalmbok:, känner jag, men vad man måste hålla fast vid, det är, att när det
(Forts.) gäller att driva ut ur psalmboken vissa psalmer, att stänga porten
och förbjuda tillträdet för dem, man spårar en mycket tydlig tendens
i dogmatiskt avseende, en tendens, som, om den finge genomföras,
inte skulle göra psalmboken till en verklig folkbok.

Jag skulle också vilja säga ett mycket allvarligt ord om de
farliga konsekvenser, som det kan leda till, ifall denna religiösa
folkbok i överensstämmelse med några slags dogmatiska synpunkter
skall undergå vissa sådana ändringar. Det finns, mina herrar, en
annan psalmbok, som är i folkets ögon genom sin vördnadsvärda
ålder och sin fromma diktning betecknad såsom bland det yppersta
i människoandens strävan att giva uttryck åt själens förnimmelse
av en högre värld — jag syftar härvid på judafolkets psalmbok,
på den gamla Psaltaren. Men de som känna denna vördnadsvärda
bok veta, att även där komma jordbundna röster till synes. Vi
ha säkerligen läst den berömda psalmen om de fångna judarna,
som sutto vid Babels älvar och hängde sina harpor i pilträden,
och voro därför sorgsna såsom duvan, som inte ville sjunga i främmande
land. Det är ord av den mest glödande fosterlandskärlek,
som gärna kunna diktas, men mot slutet av psalmen låter författaren
sin kärlek till den fjärran hembygden och sin motvilja
mot de gudlösa förtryckarna komma till uttryck i följande ord,
som vi också erinra oss: »Såll är den, som får gripa dina späda
barn och krossa dem mot klippan.» Ingen av oss skulle väl
komma på en sådan fördömlig idé, att, vare sig i de s. k. hämndepsalmerna
eller i psalmer, som giva ett sådant uttryck för mänsklig
lidelse som den nyss åsyftade eller i gamla testamentet i övrigt,
på något sätt plocka bort vissa delar och företaga en korrigering
i syfte att bringa den heliga boken i överensstämmelse med en viss
mer eller mindre nutida teologisk uppfattning. Det är klart, att
detta är orimligt.

Nu säger någon, att denna jämförelse mellan den svenska
psalmboken och judafolkets psalmbok med dess 150 psalmer varken
är riktig eller ens tillbörlig. Ja, denna senare fråga vill jag inte
i detta sammanhang vidröra — den ligger utanför ämnet — men
jag skall bara konstatera det faktum, att vida lager av vårt
folk betrakta den gamla fäderneärvda psalmboken på samma sätt,
som de betrakta bibeln. Låt oss ej oroa dem, ty trots förslaget
om rätten till att bruka den gamla psalmboken vid sidan av den
nya veta vi så innerligt väl, vilken utgång detta revisionsförslags
tillskyndare önska uppnå i den tävlingen. Och låt oss icke ge
på hand ett så farligt prejudikat. Detta är icke ett taktiskt
skrämskott, men man kan aldrig veta, vilken part som härnäst
kunde begära revision och städning i religiösa urkunder. Det är
för mig en avgörande anledning, varför jag yrkar på, att vi skola
få ha den gamla psalmboken i fred utan ens den medlöpande psalmbok,
som är ifrågasatt.

Nu frågar man sig, om vi därmed alltså äro berövade möj -

Onsdagen den 1 juni, f. in.

81 » 49.

likhet att få in den nya psalmskatt, som vi längtat efter under
så lång tid, och alla dessa religiösa sånger, som vårt folk är förtroget
med och som sjungits utanför kyrkan. Nej, det tror jag
■visst icke, även^ om Kungl. Maj:t ej skulle vilja taga hänsyn till
en eventuell opinion från riksdagens sida. Jag tror, att frågan
faller framåt. Även de olika revisionsförslagens öde tyder på detta,
ty man måste såga,, att det sista revisionsförslaget säkerligen är
mycket bättre än manga av sina föregångare. Ju mera tiden gått.
har också en större varsamhet kommit till synes, även om det
enligt min mening brister alldeles för mycket i varsamhet. Hade
biskop Eklund och doktor Söderberg hållit på några år ytterligare,
skulle resultatet blivit bättre. Vissa språkliga otympligheter
ha rensats bort, även om andra ibland kommit i stället. Det
finns säkerligen en linje, som vore farbar för att tillmötesgå alla
skäliga önskemal. Jag kanske far tillåtelse att skissera, hur jag
tänker mig, att man skulle kunna ena de flesta stridiga viljor på
denna punkt.

För det första borde Kung!. Maj:t uppdraga åt en verklig
representant. för svensk vitterhet att med varsam hand göra en
språklig revision av psalmboken pa enstaka ställen, där detta kan
anses vara av nöden. Ett sådant förslag borde även de varmaste
vänner av en orubbad psalmbok kunna vara med på. Vidare
kunde man tänka sig, att Kungl. Maj :t under exempelvis rubriken
»Fsalmer och andliga sånger, gillade och till gudstjänstligt bruk
i svenska kyrkan ar 1921 medgivna», samlade de av kyrkomötet
godkända nya psalmerna och sångerna. Man säger, att det skulle
leda till en dualism, varigenom antingen de nya eller de gamla
psalmerna blevo deklasserade. Nej, varför det? Första delen av
psalmboken innehölle de psalmer, som av Konungen blivit gillade
och stadfästa år 1819, och till den andra delen skulle hänföras sådana,
som blivit gillade och stadfästa år 1921. Det vore hela
skillnaden, och det kan icke innebära en deklassering av någondera
samlingen. Bland de nya psalmerna borde dock endast medtagas
sadana, som genom sin höga poetiska halt eller på grund
av sm popularitet ^i religiösa kretsar tillvunnit sig intresse. Eftersom
kyrkomötet gatt in för iden att i ett bihang taga upp ett tiotal
sanger, som utan att vara sanktionerade dock skulle tillåtas i
kyrkorna borde man kunna i ett sådant bihang införa religiöst
och poetiskt värdefulla sånger, som förekomme i något av de tävlande
förslagen, men som kyrkomötet ej ville ge så att säga
ordinarie psalms plats och karaktär. Man skulle således icke i den
egentliga psalmboken, vars första del skulle innefatta de 500 gamla
psalmerna, mot kyrkomötets beslut införa nya psalmer. Jag håller
styvt pa^att det vore en desavouering av kyrkomötet på en viktig
punkt, något som icke bör ifrågakomma. Men vidare skulle man
i bi hanget, som icke hör till psalmboken i egentlig mening, införa
flera dylika sanger.

n o ''^,af *ror’ ®^t sådan lösning skulle tillvinna sig sympati

tran det stora flertalet av vårt kyrkofolk, ty dess intresse i psalm Andra

kammarens protokoll 1921. Nr b9.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 82

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmb oh.
(Korts.)

boksfrågan har icke, såsom nämnden och kyrkomötet trott, varit
på något sätt av negativ art. Det har icke varit riktat på kritik
av det givna (med undantag för en viss fromhetsriktning, som nu
är mindre framträdande), utan det har varit ett positivt intresse:
man har velat få rum för de sånger, som den religiösa innerligheten
utanför kyrkan skapat, liksom ock för den religiösa diktning,
som, visserligen sparsamt förekommande, men i underbart
skön gestalt ger uttryck åt nutidens religiösa liv. Jag vill i
detta sammanhang citera vad Heidenstam säger som slutomdöme
visserligen icke om det föreliggande förslaget men om 1914 års
förslag. Han säger, att »den gamla psalmboken, som finnes i
kyrkbänkarna och som i gårdarna gått i arv från far till son,
skulle alltså utdömas. När det talas härom på landsbygden, får
man höra uttryck av förvåning och missnöje, och svaret lyder, att
man vill ha sin psalmbok i fred».

Kanske någon invänder, att denna anmärkning icke träffar
förslaget om dubbla psalmböcker, ty de församlingar, som så vilja,
få ha sin gamla psalmbok i fred, men vi veta allesammans, att
naturligtvis de, som äga de yttre möjligheterna att kunna driva
igenom ett beslut om att man skall låta den gamla 1819 års psalmbok
vika för den nya, komma att se till, att det blir så. Vilken
frestelse för kyrkostämmornas ordförande, om de — helt naturligt
— finna det ovärdigt, att man skall »votera igenom» den ena eller
andra psalmboken, och i stället söka på ett mindre i ögonen fallande
sätt få sin mening igenom! Den praktiska synpunkt, som utskottets
ordförande framhöll i fråga om dubbla psalmböcker, kan
också icke betonas nog. Hur skall det gå i en församling, där
man behållit den gamla psalmboken, men dit sedan folk flyttar
in från församlingar, där man har den nya psalmboken? Det
blir besvärligt både vid gudstjänsterna och för barnen, som i skolorna
säkerligen få psalmer i läxa för framtiden mera än förr.
Skall man behöva slå upp en parallelltabell, som visar, att t. ex.
psalmen nr 150 i den gamla psalmboken hittas under nr 126
i den nya? Det går emellertid icke, eftersom psalmerna äro olika
i de båda böckerna på grund av uteslutning av verser. Det medför,
att om man besöker olika församlingar, t. ex. i Stockholm,
får man ha en psalmbok i vardera fickan. För övrigt har man
nog på känn, att denna oformlighet kommer att vältra hela förslaget.
Från en av förslagets tillskyndare inom kyrkomötet har
jag själv hört, hur han erkänt, att denna anordning med dubbla,
konkurrerande psalmböcker säkerligen blir en sådan oformlighet, att
den fäller alltsammans.

*

*

Nu säger man, att om riksdagen yttrar sig i denna fråga,
skadar man kyrkomötets prestige. Jag tror icke, att någon anser
detta, när man tar ställning till frågan rent sakligt. Men, kyrko -

Onsdagen den 1 juni, f. in.

83 Nr 49.

mötet i all aktning, det har dock någonting av förgängelsens prägel
över sig. Så sent som i fjol begärde riksdagen andra grunder
för dess sammansättning, och man kan icke säga, att kyrko- or ''

mötets ledamöter utgingo ur någon kyrklig valstrid, där präster
eller lekmän valdes med hänsyn till deras ställning till psalmboksfrågan.
Prästerna i stiften stå splittrade. Vi ha hört en representant
för Bohuslän, som står på motsatt linje mot mig, och vi
få om en stund höra en meningsfrände till honom från Carl
Johans församling i Göteborg. I Stockholms stad veta vi, att
prästerskapet står kluvet i två partier, varav det större är för
det ärkebiskopliga förslaget, och i stiften kan man tid efter annan
träffa prästmän med de mest motsatta uppfattningar i denna
fråga. Vidare vågar jag påstå, att det är ganska svårt att peka
på några större opinionsyttringar från lekmän ute i landet. Icke
har det vid stiftsmöten och prästsällskapsmöten gjorts några uttalanden
från kyrkofolket med begäran om en fullständig omstuvning
och sönderklippning av den Wallinska psalmboken. Då säger
man, att de 30 lekmännen i kyrkomötet enligt lagen representera
det svenska kyrkofolket. Men av dessa 30 ledamöter äro väl tre
fjärdedelar eller kanske nästan fyra femtedelar högre ämbets- och
tjänstemän. Det är en mycket lysande och högt förtjänt församling
— kanske den är alldeles för lysande, ty där saknas i det närmaste
all representation för kyrkofolkets breda lager. Att riksdagen då
ökar antalet opinionsyttringar är ingalunda en överflödsgärning.

Men då säger någon, att vi icke skola blanda oss i kyrkans
interna angelägenheter utan att kyrkomötet och Konungen böra
få ordna med denna sak ensamma. Herr talman, mina herrar! Jag
har för min ringa del aldrig här i riksdagen velat giva min röst
för att undergräva den svenska kyrkans ställning inom vårt folk
och kommer inte heller att nu så förfara. Men jag frågar: har
den kyrka, som så ivrigt talar om lekmännens medinflytande,
rätt att kalla frågan om den bok, som näst bibeln är vårt folks
käraste bok, för en intern kyrklig angelägenhet? Dit räknar jag
frågan om bekännelsen, kyrkotukt och inre kyrkostyrelse. Men
här gäller det icke någon kyrklig privatsak.

Trots att vi äro riksdagsmän ha vi rätt att låta Konungen
höra vår röst i denna sak. Vi äro ju ändå själva barn av den
svenska kyrkan. Med dess psalmer och sånger äro vi förtrogna.

Från skolans bänk och barnaår leva minnena kvar. I högtidsstunder
i vårt liv har mängt sig in den svenska psalmens brus.
den gamla psalmboken är kär för mången åldrig far och mor,
som vi ännu räkna i de levandes rad. Som tillförene skola i kommande
dagar våra barns sinnen på psalmens tonvåg föras in på
helig mark. Inför detta frågar jag, om vi skulle — innan kyrkan
får ett mer levande uttryck för sina menigheter än vad den nu
har — frånsåga oss rätten att i en sak, som rör hela folket, säga
vår mening. Sådant bör ej kyrkan se med stötta miner på. När
en verklig lekmannaförsamling såsom riksdagen, själv barn av en
evangelisk kyrka, reser sig och säger: större försynthet, större pietet

Nr 49. 84

Onsdagen den 1 juni, f. m.

»v wrimbok gentemot en ^ärvorden religiös folkbok — då sker det något, som
^ (Forts) b?rde värma hjärtat hos framsynta män och komma dem att tro

ljust om detta folks framtid.

Jag vädjar till kammaren varmt att bifalla utskottets förslag.

Herr Pehrssoni Göteborg: Herr talman, mina herrar! Jag

har suttit och blundat under en del av debatten och drömt mig tillbaka
till min ungdoms dagar, da vi samlades i teologiska föreningen
i Uppsala för att debattera kyrkliga angelägenheter. Det skulle förvåna
mig, om den icke känts för mången av oss ganska främmande,
denna debatt, som under de sista två, tre timmarna här har förts.
Jag kan icke annat, också jag, än uttala min glädje över det
intresse, som här visas. Det är alldeles uppenbart, att här gäller det
en av nationens mest omistliga andliga klenoder, nämligen vår gamla
psalmbok, och jag kan inte annat än glädja mig över att ett sådant
intresse för denna sak också är väckt här inom Sveriges riksdag.
Och det vare så långt ifrån mig att förmena svenska riksdagen att
härvidlag yttra sig, att jag säger, att är det verkligen fog härför och
är det verkligen så, ^ att riksdagen anser sig kunna göra detta på de
framlagda skälen, så må riksdagen göra det, ehuru detta dock, herr
Hallén må säga vad han vill, gäller något, som man sedan gammalt
med bestämdhet räknat till kyrkans interna frågor.

Jag satt med synnerlig undran i mitt sinne och tänkte, hur herr
Hallén skulle kunna förena detta sitt uppträdande i dag med sitt
yttrande i konstitutionsutskottet förra året. Vi ha ju sett hur han
förmår_ förena motsatta yttranden; det skedde senast i den stora
undervisningsdebatten, då han först reserverade sig i konstitutionsutskottet
mot Kungl. Maj:ts beskärning av tiden för undervisningen
i kristendom och sedan här talade för utskottets hemställan, som var
avslag. Denna gång har han löst frågan på ett annat sätt. Han har
nämligen tagit undan den fråga, som det här gäller — och däri torde
han vara ensam, såvitt jag förstår — från de interna frågorna. Ty
om dessa säde dock herr Hallén i opposition mot konstitutionsutskottet
föregående år: »Där medgives icke ens såsom självklart, att
i interna kyrkliga frågor kyrkan skall få behålla sin frihet, utan
skall i stället prövas, om i någon form en dylik frihet skall av staten
tolereras.»

Nu vill jag, herr talman, mina herrar, betona, och göra det med

skärpa, att denna realdebatt har icke från vår sida, som önskar ett
uttalande av riksdagen i enlighet med reservationen, dragits fram.
Vi ha nämligen icke ansett det vara tillbörligt, att man går till väga
pa detta sätt. Även om vi här bli överösta med en hel massa anmärkningar
mot det nya psalmboksförslaget, så äga vi dock icke
möjlighet att på stående fot och på rak arm avgöra, huru dessa här
givna upplysningar te sig vid en verkligt mogen efterprövning. Och
så vill jag också säga_ herrarna det, att här är nu samlat med ljus
och lykta, med ledning av vad som framgått under debatten i
första kammaren, i kyrkomötet och i tidningspressen, allt vad man

Onsdagen den 1 juni, f. m.

85 Nr 49.

kunnat finna av anmärkningar mot ‘detta förslag. Blott i förbigående
vill jag betyga, att intet annat än gott vore att säga om att
man förfarit så samvetsgrant även i detta avseende! Jag vill erinra
herrarna, bara för att visa, hur man gått till den yttersta gränsen av
möjligheterna att finna anmärkningar, hurusom både den siste talaren
och ordföranden i utskottet finna det nödvändigt att peka på för
oss, att så och så hade man tänkt att göra, men så blev det icke, också
fick detta, vad man hade tänkt att göra, bidraga till att giva
intryck av hur förslaget nu är. Jag påpekar detta därför, att det
säger i alla fall, hur långt man blivit driven i denna sin kritik av
förslaget, då man icke kunnat undkomma att tillgripa även en sådan
motivering.

Med anslutning till vad den siste ärade talaren slutade med, så
skall också jag be att få fästa kammarens uppmärksamhet på vad
frågan verkligen gäller. Här har frågan av ett par talare lagts på
den bogen, att här gäller det ett tilläggsförslag till vår nuvarande
psalmbok, eller det remitterade förslaget. Nej, mina herrar, det är
icke det frågan gäller, det är att gå alldeles på sidan om sakens
kärnpunkt. Utan här gäller det att »Kungl. Haj:t täcktes icke
bifalla kyrkomötets i underdånig skrivelse gjorda hemställan om
att till jämsides bruk få använda den gamla och den nya psalmboken».
Tror någon av herrarna, att det finns någon Kungl. Maj:t.
som skulle känna sig tilltalad av eller ent känna sig äga befogenhet
att gent emot sex kyrkomöten besluta vad dessa kyrkomöten ha avslagit,
nämligen att gå på den s. k. tilläggslinjen i stället för på en s.
k. enhetlig psalmbok? Jag tror det icke är möjligt för Kungl. Maj.''t
att gå denna väg, det skulle i så fall vara att helt och hållet bryta
mot all hävd, för att icke säga mot själva lagens uttryckliga bud.
Kyrkomötets uttalade mening var så stark, att det dock blev femdubbel
majoritet vid detta sista kyrkomöte.

Jag går sedan till en annan anmärkning, nämligen talet om de
två psalmböckerna. Ja, mina herrar, det har talats med förklenande
ord om huru vårt folk och icke minst vår skola icke skulle kunna
reda sig med dessa båda psalmböcker sida vid sida. Det är förunderligt
att höra detta tal, när man jämför det med talet vid 1819
års psalmboks antagande. Då uttalades samma olycksprofetior som
nu, men redan sedan några år voro gångna, fick man det allra starkaste
erkännande från mycket bekanta kyrkomän. Ett mycket ampelt
erkännande gavs t. ex. 1833, fjorton år efter psalmbokens stadfästelse,
där det hette, att »Konungens visa varsamhet att ej vilja
genom uttryckligt bud påbjuda psalmbokens antagande är i sanning
värd vår hela erkänsla». Således där finner man detta vara helt
naturligt, och frågan löstes på detta sätt i frid och samförstånd. Och
jag vill erinra herrarna, att i själva verket hava vi ännu två psalmböcker,
ty den gamla karolinska psalmboken är icke avlöst, utan
bägge stå. i fredlig tävlan sinsemellan. Och ännu så sent som 1888
kunde man i Piteå församling säga, att man använde båda och hade
tvenne nummertavlor; det var ett sätt på vilket man sökte lösa
frågan där. Emellertid, dessa båda psalmböcker sida vid sida av

Ang.

ny psalmbok.

(Forts.;

Nr 49. 86

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

varandra äga även sin motsvarighet på andra håll. Jag vill bara
erinra herrarna, som kanske så gott som alla varit i Norge, huru
man där sida vid sida liar Landstads psalmbok av 1869 och Hauges
av 1873, och man har icke funnit att detta vållat den stora förvirring,
om vilken här talas.

Kyrkomötet har också begärt att få sådana åtgärder vidtagna,
att denna övergång skall kunna förmildras, och jag vill erinra herrarna
om att det finns möjlighet att genom ett provisoriskt tillägg
till vår gamla, nu omarbetade psalmbok göra denna övergång mycket
mjuk. Ett förslag i sådant avseende har jag haft äran framställa
till statsrådet, och jag har sedan sett liknande förslag framlagt i
pressen av profesor Aulén och docenten Eidem. Med detta förslag
tror jag frågan lätt låter lösa sig på ett enkelt och praktiskt sätt
och utan stora svårigheter. Och för övrigt, vad ha herrarna egentligen
emot att man låter dessa båda psalmböcker nu liksom 1819
stå i fredlig tävlan sida vid sida med varandra?

Man har också talat om här, att saken skulle lösas på den s. k.
tilläggslinjen. Ja, då först, mina herrar, finge vi två psalmböcker,
och då skulle det alldeles visst uppstå, vad den talare som nyss hade
ordet icke trodde skola inträffa, en värdesättning av det gamla och
det nya, och jag vet ej vilken som då skulle komma att draga det
kortaste strået; jag är nästan rädd för att, med det sinne människor
ha för det som är nytt och med den kritik som övats, den gamla
skulle komma att sättas tillbaka, vilket ju icke någon av oss önskar.

Ett annat argument har blivit framfört här, och det var de störa
kostnaderna — jag minns ej, hur många miljoner det skulle kosta;
man har talat om 7 miljoner! — och det skrämmer mången att tänka
på dessa 7 miljoner. Mina herrar, hur kan man resonera på det
sättet? Våra gamla psalmböcker, som vi ha, som blivit kära minnen
för många, dem få vi använda tills de bli utslitna, om vi vilja, med
ett sådant tillägg som här ifrågasatts och som helt naturligt både
för skolans och kyrkans bruk måste komma till användning. Det
är glädjande att höra denna omsorg, om man ock kunde önska att
den sträckte sig vida längre. Yi alla, som ha barn i skolorna, vi veta
ju t. ex. mycket väl, att denna omsorg har man icke haft om läroböcker
i allmänhet, utan då en upplaga är föråldrad, så får man
köpa en ny för den nya uppsättning av barn, som man har i skolorna.

Jag vill således säga, att dessa invändningar av praktisk art
inför ett enkelt betraktelsesätt komma att betydligt reduceras, ehuru
man naturligtvis måste säga att, då det gäller ombyte av en så för
folklivet och för vår gudstjänst betydelsefull bok som psalmboken
är, ett sådant ombyte aldrig kan ske utan vissa slitningar och vissa
kostnader. Utan dessa kunna vi icke komma fram till en ny bok;
men jag tror icke att dessa svårigheter skola visa sig vara oöverkomliga.

Emellertid har här talats om att det finns icke något behov ute
i våra församlingar utav en revision. Jag skall då be, mina herrar,
att få relatera en smula av denna frågas historia — jag skall försöka
att icke vara så långvarig. 1868 motionerade häradshövding Torpadie

Onsdagen den 1 juni, f. m.

87 Nr 49.

i Kalmar om en sådan revision, och då reserverade sig i utskottet n psalmbok.
Paul Peter Waldenström, som var lekmannaombud för Luleå stift. (Fort>,

I denna reservation säger han, att den nuvarande psalmboken »visat
sig vara av den beskaffenhet, att den icke kan tillfredsställa församlingens
andliga behov». Han pekar på »av enskilda utgivna,^ andliga
sångsamlingar med många trosfriska, enkla och kärnfulla sånger,
som skulle utgöra en prydnad för vår psalmbok», och han talar om,
att för missionen ingen enda psalm finnes. Därför yrkar han på en
omfattande revision. Nu, efter 50 år, ha de tankar, som utkastades
vid det första kyrkomötet, efter 50 års stadigt och troget arbete vid
senaste kyrkomötet nått fram till seger. Jag önskar att gamle lektor
Waldenström funnits här i dag och fått höra, huru man vill förhindra
förverkligandet av dessa tankar, och jag är förvissad om,
att herrarna skulle fått höra ord och inga visor av honom. Kravet
på en revision har sålunda ständigt och jämt förts fram vid kyrkomötet.
Och det må uttalas hur ringaktande ord som helst om kyrkomötet,
kyrkomötet är dock svenska kyrkans lagliga representation;
vi komma ej ifrån att de ord, som där talas, talas under ansvar och
med kunnighet av sådana män som Curry Treffenberg — han hade
det felet att han var landshövding. Jag har nyss hört att det vore
ett stort fel, att sådana män sutta i kyrkomötet, fast jag tror nu
icke att det är så stort fel, ty också de kunna stå i särskild kontakt
med folket. Uttalanden i samma riktning ha ju också med mycken
styrka vid något tillfälle gjorts av en sådan man som Gunnar Wennerberg.
Allt detta visar att kravet på detta revisionsarbete har
fortgått länge och sträckt sig långt.

Jag skall nu peka på en kärnpunkt i denna fråga, som vi icke
få släppa ur sikte, om vi rätt skola förstå denna sak, och det är frågan
om psalmbokens ställning såsom sådan. Den kritik, som här
framkommit, har gått ut ifrån en oriktig uppfattning av psalmboken.

Den betraktar psalmboken som en litterär antologi, såsom en samling
religiös poesi, säkert den förnämligaste och betydelsefullaste, vi
ha. Men, mina herrar! den är icke endast något sådant. Den skall
icke bevaras som en relik, icke som en vacker möbel, som man kan ha
i sitt hem. Psalmboken är en den levande församlingens levande egendom.
Den är ett uttryck för det religiösa livet i sin samtid, och därför
måste den, liksom allt som lever, förnyas. Allt som lever förnyas;
endast mumien förnyas icke, och vi vilja icke, att vår psalmbok
skall mumifieras. Det är detta, som ligger bakom de olika uppfattningarna
av psalmbokens värde. Till samma grund vågar jag
föra tillbaka Svenska akademiens kritik, och jag vågar säga, att det
bevisar brist på kontakt med det verkliga församlingslivet, då man
säger, att man icke behöver en psalmbok, som upptar allt det nya.
som kommit.

Säga vi, att vi icke vilja ha någon ny psalmbok, få vi med all
säkerhet icke heller någon sådan.

Vad betyda alla dessa miljoner sångböcker, som finnas hos vårt
folk, annat än att man har behov av att få detta nya och friska in
i vår psalmbok. Detta nya har sin uppgift och sitt värde även vid

Nr 49. 88

Onsdagen den 1 juni, f. m.

ny psalmbok. av psalmboken, men är det icke ett behov att få dem in tarm a

(Forte.) 1hymnbok då det klappar på porten för att komma fn förn
någon talare förut här i dag sagt? ’ SOm

t,- n+NuTVll-V''a? umellert.id på denna frå«a endast mera princimal
tar)1 dant haaseende, vl11 Jag såga herrarna, att det är en gammal
god princip, att man bor efterforska dens mening, som gjort ett
verk, innan man ändrar det.

WaJlhfoclfhln! teg då,Wallin 1 detta hänseende? Jo, mina herrar,
i h.an,s h am rater — jag erinrar om att även den Wallinska

psalmboken i stort sett ar ett verk av en kommitté, en psalmboksnaf,
nd ~ andrade ganska friskt i dessa psalmer. Jag vill inte här
f lmycke nf/PP tid(f darmed, men jag skulle endast vilja

fåtahdpHanhreti lltet exemPel- Jag skall försöka, herr talman, att
Ma detta bil det enda exempel pa psalmer, som jag skall läsa upp.

T Ju alla Psalmen nr 124. Denna psalm hade i den gamla
169o ars psalmbok nr 56, och man beklagade sig också då över det
förskräckliga i att nr 56 skulle man få kalla för nr 124. Vet herrarna,
hur den psalmen lydde i 1695 års psalmbok? Jo, den lydde så:

»Var Gud är oss en väldig borg,
han är vår sköld och värja.

Han hjälper oss i nöd och sorg,
som vill oss här besnärja.

Vår fiende besk
är oss så hätsk.

På makt eller list
Haver han ej brist.

På jorden är ej hans like.

Vår egen makt var här för svag.
Det måste vi själva röna.

Ty gick för oss till detta slag

Kristus, den kämpen sköna.

Herren Zebaot

beviste oss gott;

den kämpen god,

som gav oss mod

han vann seger och ära.»

Nu skall jag inte tvista om vilken av dessa båda former, som
är bäst. Därom yttrar jag mig icke här, men om herrarna jämföra
denna Wallins och hans medarbetares överarbetning och psalmens
äldre lydelse, vill jag dock lägga till, att det är just i den Wallinska
formen, som den blivit den svenska religiösa nationalsången, och jag
undrar, om det är någon av oss, som skulle vilja ha den ändringen
ogjord.

Wallin själv gjorde sålunda mycket ingående ändringar. Jag
vill också citera, vad Wallin själv sade, eftersom det här talats om
pietet för Wallins verk.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

89 Nr 49.

Wallin predikade i Västerås domkyrka första adventsöndag!! Ang.
1820, då hans psalmbok första gången skulle användas, och då sade ny Psalmbokhan,
att »det tillstatts honom att, om icke fullborda, så dock avsluta (Forts'')
sitt verk, och att en ny sång skulle sjungas ett annat århundrades dag,
då denna bok blivit gammal». Den, som här hänvisar till Wallin,
han skall också godkänna hans grundsats, att vart hundrade år behöver
man göra en nyinventering av de gamla psalmerna, så att de
må bli rätt levande i församlingen.

Ett yttrande till kan jag icke neka mig att anföra, då det är av
en man, som den siste ärade talaren säkert sätter mycket högt, då han
stod honom nära i religiös åskådning, nämligen doktor Samuel Fries
här i Stockholm, som ehuru själv motståndare till en revision av psalmerna
sade på detta sätt: »Wallin själv har i detta fall föregått med
exempel. Han har behandlat äldre psalmer tämligen suveränt. Vår
psalmbok och alla psalmböcker äro tillkomna efter den grundsatsen,
att man tagit ur kyrkans psalmskatt efter behag, rättat och förbättrat
av hjärtans lust efter tidernas olika krav. Därvid måste
det också förbli.»

Det är sålunda tvenne olika principer, som stå emot varandra,
och den princip, psalmboksnämnden och kyrkomötet följt, det är den,
som historiskt sett följts i varje tid och i vartenda, evangeliskt land.

Mina herrar! Det gäller här icke något klåfingrande eller någon förstörelselust,
utan vad man gjort är, att man velat ge oss den gamla
Wallinska psalmboken -— ty Wallins ande härskar där ännu — efter
den nya tidens språk och åskådning. Då man talar om att sönderbryta
den Wallinska psalmboken, förstå inte herrarna, att man då
gripit till överord? Av den Wallinska psalmboken bestå 446 nummer,
kanske flera, jag har icke räknat efter, men allt av värde finns kvar.

Av Wallin själv finnes 156 psalmer. Några få av de svagaste i hans
alstring ha blivit borttagna, men i stället ha några av hans starkare
psalmer, diktade efter år 1819, blivit insatta. Man kan säga, att
Wallin här på ett mer enhetligt och skönt sätt fått sin egen prägel
över sin hela diktning. Det är sannerligen icke något helgerån, som
här begåtts emot Wallin.

Det har sedan talats om de ändringar, som äro gjorda. Ja, mina
herrar! jag satt med förvåning och lyssnade till hur utskottsordföranden
hade mod att här tala om de sex hundra ändringarna i tvåhundra
psalmer. Och då man sedan plockade fram något av det värsta,
man kunde få tag i, saker, om vilka ju mycket skilda meningar
kunna råda, emedan de bero på tycke och smak, då avsågs därmed
att man skulle få den uppfattningen: seså där, det var förskräckligt,
sex hundra sådana ändringar, det är ju alldeles oerhört!

Veta herrarna, vad dessa ändringar betyda? Jo de innebära, att
man har ändrat en del arkaismer, en del oförståeliga saker, kanske
onödigt, många gånger, det vill jag icke nu orda om, men jag vill
fastslå ändringarnas värde. Sex hundra säger man. Ja, men vilka?

Hur många gånger står det Herran i psalmboken? Det är ombytt
till Herren. Det har skett redan i folkskolans psalmbok och i ärkebiskopens
förslag. Räknar man dessa ändringar, ser man att redan

Nr 49. 90

Onsdagen den 1 juni, f. m.

nv vscUmbok u?®°ra en Sanska stor mängd. Vidare tiar lovsjunger ändrats till
(Forts) lovsjungen och dylikt, och i alla ord som slutat i det gamla språket
pa -e, t. ex. alle, fälle, leve, konime, där ha vi fått vårt öppna -a.
Lägg in allt detta i de sex hundra ändringarna, så blir det ju en
ganska väsentlig reducering och det intryck, vi fingo, visar sig vara
oriktigt.

Sedan är det en hel del gamla ord, som nu äro borta. Under
min genomgång av det hela har jag antecknat bl. a, statt och gäck.
Vi säga icke så numera. Jag tycker gärna, detta kunnat få stå kvar,
men psalmboken är ju avsedd för våra barn och efterkommande, och
då har man velat fa den i överensstämmelse med bibelöversättningen,
så att dessa i detta avseende stämma överens. Andra sådana ord äro
ljusens, mar ga, margelig, sorgse, ho, eko, genomhårad, höd, förandra,
tändren, evinnerligit, usling o. s. v. — Usling betyder nämligen på
det äldre språket en fattig nödställd människa och icke en bov, och
därför kan det naturligtvis, särskilt hos det unga släktet, vålla missförstånd.
— Vidare har man tagit bort befallat i betydelse av anbefalld,
sluta i meningen avsluta, betarva, frommar o. s. v. Om denna
putsning av våra psalmer har det, mina herrar, icke sagts ett enda
ord, varken här i dag i denna kammare eller förut i första kammaren.
Det är icke att se saken alldeles opartiskt.

Sedan kunde jag också anföra några små exempel till på ställen,
där man väl kan behöva en sådan förändring.

»I Dina gåvor tusenfald

du är Guds högra hand utvald.»

I detta fall är det en ren rimfråga, som vållat förändring.

»O Herre Gud, oändelig!

Giv oss nåd till att prisa Dig!»

Varför ändrar man där? Jo, därför att rytmen icke är riktig.
Det är förskräckligt! mena kritikerna. Ja, den förskräckligheten ha
herrar Söderblom och Fabian Månsson också gjort i sitt exemplar av
psalmboken.

Om man på det sättet börjar granska en smula, skall allt detta,
som nu kommit som ett snöfall om vintern över oss, smälta som snön
smälter för vårsolen.

Det har sagts av den siste ärade talaren, att det är renlärighetsnit
och pryderi och jag vet inte allt vad, och det har sjungits i samma
toner av utskottets^ordförande. Ja, mina herrar! så kalla de detta,
och jag har icke någon som helst anledning att icke ärligt och uppriktigt
svara herrarna: Ja, det är verkligen så, som Waldenström
sade 1868, som Gunnar Wennerberg sade på sin tid och som otaliga
fromma människor här i vårt land säga: det stämmer icke med vår
religiösa åskådning, det är verkligen sådana uttryck här, som icke
höra hemma i en evangelisk psalmbok, och det ha vi ingen anledning
att dölja. Det finns ingen anledning alls vare sig för oss eller psalmboksnämndeii
att sticka under stol med den saken. Det är verkligen
så, och för att visa detta, som icke kommit fram i dag annat

91 >''r 49.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

än i ett klander av vissa uttryck, skall jag citera några exempel på att ny psalmbok.
det finns en andefattigdom här, en störande obiblisk tankegang, eu (Forto )
oäkta sentimentalitet och en felkonstruerad psykologi, som icke hora
få vara kvar, då dessa klenoder skola få en avputsnmg. lank t. ex.
på den dygdiga självbelåtenheten i följande radei

»Och då jag levat, som jag bort,
för mig du öppnar himlens port.»

Jag förstår det mycket väl, och jag skulle mycket val kunna
gå med på att låta detta stå. Men, mina herrar! vad har detta betytt
i realiteten? Jo, att hundratusenden i vårt land klagat over var

psalmbokjiar hört det som litet barn, när jag växte upp i rosemanska
kretsar. Jag har hört, att den fläcken var av synnerligen allvarlig
betydelse, även om vi icke kunna förklara det.

Även sådana här vändningar som: »Du hör den röst, som utan
skrymtan stiger.» Eller i en konfirrnationspsalm »Dessa tarar från
ett öga, som ännu ej skrymta lärt.» Eller något så bombastiskt som:
»Jag svär att redlig bättring göra.» — »Så hör mig jord, ma hiralar
höra och vittna mellan Gud och mig.» »Av salig troja jag
gråter.» — »Han med bröst av dygd regerat.»^

Ja, mina herrar, för min känsla, och, jag vågar säga det, för oss,
som ha den gamla tron här i landet, är detta uppenbart stridande
mot vår religiösa åskådning, och, jag vågar tillägga det, varje högre
religiös åskådning, varje djupare etik måste ställa sig avvarjande
mot detta. Stoikern kan möjligen säga som det bär citerats i dag i
ett av yttrandena: »Jag levat så i lyckan och i nöden, att lugn jag
möter döden.» Det citerades nyss som ett exempel pa klåfingrighet,
att man förändrat detta. Mina herrar, så kan en stoiker såga, men
icke en kristen människa, ty hon har ett annat och ödmjukare sinne.
Jag säger kristen människa, men icke ens i Tagores etik är det möjligt
att komma med ett sådant uttryck, och det kännes som en kränkning
av det innersta sinnet. Jag förstår icke att man kunnat uppleva
dessa sista fem åren med allt detta för _ den mänskliga självgodheten
förkrossande, som dessa år inneburit, och sedan komina med
dylika ord, som stå som en relik från en gången moderiktning vid
början av föregående århundrade.

Det höves oss i stället bra mycket bättre — och jag ställer mig
i det fallet på psalmboksnämndens och kyrkomötets sida — det
höves i stället bön och ödmjukhet. o .

Jag kan icke gå in på att bemöta allt utan maste halla mig till
det principiella, men ett vill jag bemöta, nämligen att kyrkomötet
icke velat låta barnen få ha sin oskyldighet kvar i psalmen. Det
skulle vara uttryck för något slags renlärighetsnit. Mina herrar,
hur kan man tala så, om man känner till psalmboken? Jag bryter
mitt löfte, herr talman, men jag måste läsa upp denna versen:

»Säll du som menlös fann din grav för åren
likt späda blomman, som föll av om våren!
Du i det stilla, gick ner, du lilla,
form ondskan hunnit ditt förstånd förvilla.»

Nr 49. 92

Onsdagen den 1 juni, f. m.

nv tslmbok. Jiimf1ör n11 herr Halléns ord i det stycket och hans skarpa förkasi
Körtel ’ telscdom över att kyrkomötet icke låtit barnens oskuldsfullhet och
l*or 1 menlöshet vara.

Jag har med detta velat visa, att saken dock tål att ses från
olika sidor. Nu har jag en massa sådana här saker, och jag kunde
uppehålla herrarna i en timmes tid jag också, men det vore varken
klokt eller riktigt, och därför skall jag släppa detta. Dock vill
jag ännu säga en sak.

När det gäller avdamningen, kan det lätt gå så, att i fråga
om en psalm, som skall sättas i de ungas händer, en del relikter från
äldre tid far sta kvar, vilka hos de unga väcka löje. Jag tvekar
att taga det på mina läppar i denna diskussion, men jag måste
göra det. ^ »Den rövaren, som tog sin flykt till Dig uti sin ändalykt.
» Sadana uttryck ha icke vant riktigt lämpliga för de unga.

Jag skulle kunna taga fram flera sådana exempel, men skall
icke göra det nu.

Det var vidare ett ord, som förvånade mig, när jag hörde det
nämnas, kanske gladde det mig också en smula, och det var när jag
fick höra den ställning herr Hallén intog till vad han själv kallade
helvetespsalmerna. Nu vill jag säga, mina herrar, att vare det
långt ifrån mig att vilja på något sätt trubba av på allvaret i den
räkenskap, som en gång stundar för oss alla. Men jag kan icke
neka till, att det synes mig högst förunderligt, att man på sina
hall har en sådan kärlek till just dessa psalmer, om vilka man
måste säga, att vi väl ändå icke önska, att församlingarna skall
sjunga dem. Här ett exempel:

»Ho satans boning tänker på
och de fördömdas pina,
hans blod av fasa stelna må,
hans kraft av ångst förtvina.»

Eller tänk oss följande:

»Tänk ock därhos, vad gräslig plåga
de onda är beredd i avgrunds låga,
där tröst ej finns och ej förlossnings hopp;
de brinna där men brinna aldrig opp.»

Ja, mina herrar, det är ju ett oerhört mäktigt allvar över dessa
psalmer, men jag undrar om vi icke få säga ändå: dessa psalmer
kunna vi icke sjunga. Det är många, vilkas sinnen stötas tillbaka
av dessa materiella skildringar av en ond, osalig evighet. Nu
säger man därför: Vi vilja ha bort detta, ty vi vilja icke, att det
skall stå hindrande i vägen för vår menighet.

Om de ändringar som för övrigt föreslagits, har jag redan gjort
ett och annat uttalande. Jag vill då säga er, mina herrar, att jag
vill visst icke stå inne för alla ändringar. Många kunde kanske
varit ogjorda, och många saker ha fått stå kvar, som det kanske
varit bättre om man ändrat. Men hur skall man då i all världen
kunna få en psalmbok, som tillfredsställer alla? Blir det inte till

Onsdagen den 1 juni, f. m.

93 Sr 49.

sist dock så, att då stanna vi vid det gamla receptet även här: en
var sin egen psalmbok. Ty det är givet att vi skulle kunna peka
på så mycket som vi vilja behålla, den ena för sig och den andra
för sig. Här ha vi kommit till ett förslag, där dessa olika synpunkter
kunnat enas, och man skall icke åberopa ärkebiskopen,
sedan han uttalat de ord, som står här i denna reservation, vilken
åtföljer utskottsbetänkande^

Jag har redan tagit kammarens tid alltför mycket i anspråk.
Jag skulle velat vända mig mot åtskilliga andra saker, men jag tror
icke det är tid till detta; vi ha annat att bestyra.

Jag skulle dock vilja ställa det hela en smula på sin rätta
punkt. Det hänger en plansch på väggen däruppe över talarstolen,
och på den står det: »Eldledningsinstrument och skjutning med

centralsikte.» Jag undrar, mina herrar, om vi icke kunde behöva
få ett centralsikte, när vi bedöma denna fråga. Här har talats om
oro. Det förvånar mig, att herr Olsson i Mora och hans utskott
denna gången ha så stark oro för det svenska kyrkfolket. Den fanns
icke på det hållet, när oron i landet i en annan fråga hade tagit
sig större och starkare uttryck. Jag vågar dock försäkra herr
Olsson, att denna oro har lagt sig, och den kommer att lägga sig
ännu mera. Och vad är det som åstadkommit detta? Jo det skall jag
säga er, mina herrar, helt öppet, utan horn eller tänder. Det är det att
bakom kravet på att riksdagen skulle hindra Kungl. Maj.t att giva
det svenska folket denna reviderade psalmbok — ty det är detta saken
gäller — stå i huvudsak desamma, som ville hindra Kungl. Maj:t
att giva det svenska folket betingelserna för en efter vår mening
tillfredsställande kristendomsundervisning. Det är samma män och
samma anda som talar här, och därmed vågar jag försäkra herrarna,
att oron är stillad och vi ha fått hela denna fråga lagd in
efter detta centralsikte, som jag tror är nyttigt och nödigt. _

Och så kommer jag tillbaka till vad jag sade i början. Här
är icke fråga om tillägg slinjen och revisions för slag et, ty denna
tilläggslinje är av kyrkomötet så ordentligt avlivad, att Kungl.
Maj:t icke kan gå den vägen, utan här är det fråga om, att införa
det nya förslaget vid sidan av eller bibehålla ensamt den gamla
psalmboken oförändrad. Vad innebär nu detta? Jo, om man ser
det enkelt och naturligt, så betyder det att riksdagens andra kammare
skall gå in till Kungl. Maj:t och säga: Vi ha visserligen icke
sett detta förslag, men herr Olsson i Mora och herr Hallén och
några andra herrar i första kammaren ha sagt, att detta nya förslag
är att förstöra svenska kyrkans psalmbok. Vi själva ha icke
sett det, men vi bedja Eders Kungl. Maj:t förhindra alla de olyckor,
som dessa auktoriteter gentemot ett enhälligt kyrkomöte visat
att vi härigenom skulle åsamka oss. Jag vet icke, om riksdagen
bör be Kungl. Maj:t att följa de nya auktoriteterna!

Men frågan gäller också något mera. Det betyder icke att vi
skulle säga till Kungl. Maj:t: Här vilja vi ^få denna klenod,

såsom Wallin själv sade, avdammad efter hundra år. Vi vilja nämligen
ha bort detta, som stöter det religiösa sinnet i dygdestolt

Ang.

ny psalmbok.
(Fort*.)

i

Nr 40. 94

Oosdjtgen den 1 juni, f. m.

Ang. självöverskattning, som vi anse strida mot en kristens känsla och
ny psalmbok, övertygelse. Vi vilja ha bort dessa för så många stötande helvetes(Forte.
) skildringar, vi vilja ha bort dammet som ligger över klenoderna.

Utan i stället skulle vi säga: Eders Maj:t, se till, att dammet får

bli kvar, vi vilja icke att det skall tagas bort! Här öppnar kyrkomötet
kyrkans vida portar för den folkliga psalmen, den som har
hundratusenden av människor och varma hjärtan bakom sig, här
säger kyrkomötet: vi vilja öppna dessa portar, vi vilja, att denna
enkla och folkliga sång skall ljuda under höga tempelvalv tillsammans
med den klassiska psalmlitteraturen, ty den lever och livet
kan aldrig ersättas av något annat. Nu skulle vi i den folkvalda
kammaren säga: »Nej Eders Maj:t, stäng portarna, stäng fönstren.
Vi vilja icke ha denna psalmbok, det är för lågt och kvalmigt till
taket i den sången, vi skola stänga den uté.»

Ja, herr talman, detta är för mig innebörden av kammarens
beslut, då icke den linjen står öppen, om vilken man här talar så
vackra ord, och på grund av att jag tror, att det är en trots mänskliga
brister stor och välsignad gåva med det, som här bjudes Sveriges
folk, och icke ett sönderbrytande av det gamla utan en _ med
pietet gjord restaurering av den gamla psalmboken, över vilken
Wallins ande ännu vilar, så skall jag be att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Herr Larsson i Kroken instämde häruti.

Herr Björkman i Norrköping: Herr talman! Om man

noga lyssnar till dagens diskussion, synes det mig att man kan förnimma,
att de olika meningarna egentligen innerst gå ut på, den
ena att, såsom ett relikt, ett minnesmärke, bevara och, låt vara i
pietetsfullt bruk, bevara en gammal klenod, den andra meningen
åter att bevara och utveckla klenoden sa, att den kan vara till ännu
större gagn i det levande, här det religiösa livet. Tänker man sa
över denna innebörd i de skilda asikterna, framställer sig givetvis
den frågan: Finnas förutsättningar för vidare utveckling? Och

är det ej de som hava ansvaret för bruket av klenoden, lekmän och
prästmän, som skola svara på den förra frågan? ^ Men finnas dessa
män med nödvändighet här? Jag svarar härpå nej. Och ännu
mer givet är, att de allmänna förutsättningarna för diskussionen,
kunskapen om ämnet, ansvaret inför uppgiften, ej här aro till finnandes
i sådan grad, att det svar, som här ges, kan bliva så övervägt,
som önskligt vore. Och varpå beror då detta? Jo, därpa att
här ej är rätt forum för frågan. Visst kan riksdagen yttra sig
i denna fråga liksom i alla frågor mellan himmel och jord. Men
det är dock en annan korporation, som är sammansatt med syfte
att finna de mest sakkunniga och intresserade representanterna för
de religiösa frågorna och som särskilt har det nu föreliggande ämnet
angivet såsom sin uppgift. Denna korporation har under största
ansvar, i djupaste intresse fyllt sin prövningsrätt och därefter
lämnat ärendet till Kungl. Maj:t. Skall då riksdagen utan samma

Onsdagen den 1 juni, f. m. 95 Nr 49.

sakkunskap, utan samma intresse för det levande i saken, utan sam- Ary3-ma ansvar för framtidens kyrkliga liv komma med sin mening och ny Psalmboksätta
Kungl. Maj:t i den svårigheten att vid besluts fattande be- lt''or“''
höva taga hänsyn till annat än rätten, kanske taga hänsyn till
makt? Bifaller nu kammaren utskottets förslag, och går Kungl.

Maj :ts beslut ändå i kyrkomötets riktning, då misstänkliggöres
Kungl. Maj:ts beslut såsom ett övergrepp mot riksdagen. Men
går Kungl. Maj :ts beslut i samma riktning, som här är avsett,
således för riksdagens mening, då får kyrkomötet den smäleken,
att i en inre kyrklig fråga Kungl. Maj :t sätter riksdagens omdöme
främst. Om detta blir till gagn vid framtida religiösa frågors behandling,
vill jag lämna osagt. Men nog torde man väl behöva
betänka sig, innan man, för att vinna framgång åt sin mening i
en viss fråga, vedervågar den framtida behandlingen av spörsmål,
som kunna vara av ännu mera vital betydelse.

Herr talman! Jag fruktår,'' att om riksdagen nu går med
motionärerna, så blir dess beslut, hur det än sedan exekveras, blott
ett brytande av auktoritet. Vi bryta auktoriteten för kyrkomötet,
som skall handlägga hithörande ämnen; vi bryta auktoriteten för
riksdagen, som lägger under sig ämnen, som riksdagen ej tillfullo
behärskar; och vi bryta lätt auktoriteten för Kungl. Maj.''t som här
ej borde utsättas för påtryckning i ett ämne, där Kungl. Maj:t
opåmint lärer kunna överväga alla på frågan inverkande omständigheter.
Avslå vi däremot framställningen, så bevaras de värdiga
och lämpliga formerna för behandling av detta och liknande spörsmål,
och Kungl. Maj:t är fullkomligt obunden vid sin prövning av
huruvida kyrkomötets beslut är det riktiga eller icke. Då slipper
riksdagen också säkerligen i framtiden ett upprepande av dagens
diskussion, som ingen torde säga vara överensstämmande med sakens
nödtvång eller kammarens önskan.

I anledning av vad jag nu yttrat ber jag, herr talman, att få
hemställa om bifall till reservationen.

Herr Månsson i Hagaström: Herr talman, mina herrar! Jag
skulle inte ha yttrat mig i detta ämne, om jag inte hade varit med
och deltagit i arbetet för utarbetande av den s. k. tilläggsnämndens
förslag till tillägg till den Wallinska psalmboken.

I den strid, som står i psalmboksfrågan. är det ju så, att en
part går med dem, som vilja ha en helt ny psalmbok, som utarbetats
under ledning av biskoparna Eklund, Billing och Lönegren samt redaktör
Söderberg m. fl. och som antogs av fjolårets kyrkomöte, ehuru
det blev en kompromiss §å till vida, som kyrkomötet, även det. beslöt
att ha ett tillägg till psalmboken, bestående av tio psalmer, nämligen
tre norska och danska, tre gamla katolska och så de tre bibliska lovsångerna,
Marias, Sakarias’ och Simeons, jämte ytterligare en. Den
andra parten återigen, till vilken ju utskottsmajoriteten här hör. vill
ha den Wallinska psalmboken oförändrad, endast åtföljd av ett bihang,
som ju har utarbetats under de två senaste åren av den nyssnämnda
s. k. tilläggsnämnden. Detta tillägg innehåller dels gamla.

iNr 49. 96

Onsdagen den 1 juni, f. m.

nv psalmbok kärnfulla psalmer, som dels förut varit intagna i psalmboken men
(lorta.) ’ SOn} Vld , 19 ars Psalmboksredigering icke fingo följa med, dels äldre
göda psalmer, som icke varit intagna i den svenska psalmboken, dels
sanger ur den andliga diktning, som uppkommit i vårt land i såväl
original som översättning under de stora andliga strömningarna under
1860-talet, 1870-talet och 1880-talet, dels också de verkligt sköna
och gedigna saker, som framför allt under de sista årtiondena frambragts
av den unga psalmsångarskola, som uppkommit i vårt land
och vilkens^ alster till dels synas mig kunna väl jämställas med till
och med Wallins bättre saker. För utarbetande av detta tillägg tillsattes
ju på sin tid en särskild nämnd, vars ledande kraft som bekant
var ärkebiskop Söderblom och jämte honom den bekante folkhögskolemannen
teologie doktor Natanael Beskow, som egentligen
haft det huvudsakliga arbetet på sin lott. Av för mig fullkomligt
obekant anledning blev jag erbjuden att vara med i nämnden, och jag
hade, jag erkänner det, förmätenhet nog att antaga anbudet. Men
jag gjorde det därför att jag just vid det laget synnerligen noga studerat
den frikyrkliga rörelsens historia i vårt land och därvid även
måst sätta mig in i den frikyrkliga sångens alster. Jag betraktade
det också i nämnden — om jag över huvud kunde anse mig ha någon
uppgift där, vilken ju i varje fall måste vara mycket minimal —
såsom min^ huvudsakliga uppgift att föreslå och föra fram de frikyrkliga
sånger, som jag så väl under min barndom som senare hört
sjungas ute i bygderna liksom även dem, som jag träffat på under
mina studier av den frikyrkliga rörelsen för ett arbete, som jag höll
på med.

Striden mellan statskyrka och frikyrka stod ju en gång skarp
här i landet, liksom den stått så många gånger förr i andra länder.
De, som läst kyrkohistoria, veta ju, att kampen mellan kyrkan och
sådana medlemmar av kyrkan, som velat ha privata sammanslutningar
för att dyrka sin Gud på det sätt,, som de ville, och föra fram
de läror, som de omfattade, har kommit till syneé under tidernas
lopp i strider, som kunna räknas till ett antal av åtminstone tvåhundra
stycken under kristendomens historia. Jag talar då bara
om dem, som varit av någon större betydelse och rivit upp länder
och folk i avsevärd grad. Även i vårt land ha vi ju, såsom ni veta,
halt dessa religiösa strider, och de ha tagit sig uttryck även i sångens
form. Märkvärdigt nog se vi dock, att en sådan riktning som
Fosterlandsstiftelsen icke har efterlämnat någon nämnvärd sångarskola.
Men eljest, vart vi än se, ha de religiösa strömningarna efterlämnat
sångarskolor, vilkas alster bära en tydlig prägel av de stämningar,
som burit dem fram. Vi ha ju i vår nuvarande psalmbok liksom
även i tilläggsförslaget sånger, som äro genomandade av medeltidens
mystik, vilka såsom sitt särmärke ha, denna innerlighet och
denna oförlikneliga, översvinneliga skönhet, som ingen i vår tid ens
vågar härma. Vi ha vidare från reformationstiden sånger med stridslurens
ton, och jag behöver inte för er ange, vilka de mera markanta
av dem äro. 1600-talets dogmatik ha vi också haft talrika
uttryck för och ävenså för den kyrkliga pietismen under 1700-

Onsdagen den 1 juni, f. in.

97 Nr 4&

talet. Bland dem ha vi ju även en som influtit i tillägget och även
i det av kyrkomötet beslutade bihanget nämligen den bekanta:
»Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt
framtränger». Vi hä vidare sånger av Rutströms riktning,
Herrnhutarna, från 1700-talet. Och den gamla psalmboken är
till överväldigande grad dominerad av sånger, som äro betecknande
för den riktning, som rådde i svenska kyrkan under 17 00-talets
slut och 1800-talets början. Sedan, från den tiden inträffade inte
någonting av intresse i det andliga livet i vårt land, förrän baptismen
upptog sin kamp mot kyrkan och på 1870-talet en ny Luther framträdde
i Waldenströms gestalt, framhållande tron såsom varande det
väsentliga. Den strid, som därav föranleddes, känna ni ju mycket
väl till. Under de stora striderna med det dåvarande prästerskapet,
som ju uppfattade sin uppgift såsom den korrekte ämbetsmannens,
arbetade sig den moderna demokratien först fram i form av denna
frikyrkliga rörelse, vilken fick sin form i baptismen och metodismen
och sedermera ytterligare i den Waldenströmska frikyrkorörelsen.
Men dessa religiösa strider skapade en stor sångarskola. Väl i fråga
om innerlighet, men icke i fråga om prakt och i formellt avseende
kunna dess alster jämföras med den nya psalmsångarskolas, som vi
nu se framträda i vårt land. Men det finns dock bland dem många,
som äro förtjänta av att bevaras i en kyrklig sångbok, som skall
vara hela folkets. De andra folkrörelserna, som sedermera följde frikyrkorörelsen,
nämligen nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen och
som fullbordade folkets politiska befrielse ur förmynderskap, de ha
inte mäktat framföra några alster av poetisk art, som äro lämpliga
att använda i en sådan sångsamling. Detta beror säkerligen inte
därpå, att det inte i dessa folkrörelser har funnits sinnen, som varit
varmt religiösa. Utan det beror därpå, att dessa rörelser, såväl nykterhetsrörelsen
som arbetarrörelsen och framför allt socialismens idé,
vid sitt framträdande möttes av skarp bitterhet från hela den kristna
kyrkans prästerskap, såväl den katolska som den lutherska. Den katolska
kyrkan, med sitt sinne för tradition, som ju är dess både styrka
och svaghet, den bibehåller mig veterlig! fortfarande denna avoghet,
medan däremot den lutherska kyrkan, särskilt i vårt land, sedan
rätt länge försonats med dessa folkrörelser. Den striden är nu slut.
Den öppna kampställning gent emot kyrkan, som i alla fall i viss
grad intagits av nykterhetsrörelsen och framför allt av arbetarrörelsen,
har helt naturligt medfört, att i dessa rörelse icke kunnat spira
upp någon nämnvärd religiös diktning, i varje fall ingen som kan
komma på tal i detta fall.

Som jag nyss sade, är det en mycket stark riktning, särskilt
starkt företrädd av prästerna i Stockholm och även, enligt vad jag
tror mig veta, i ärkestiftet, som vill behålla Wallins gamla psalmbok
oförändrad, men att till densamma skall göras ett tillägg. Ett sådant
tillägg hade ju utarbetats, ehuru kyrkomötet, som herrarna veta,
gick den andra vägen och antog en helt omarbetad, reviderad psalmbok.
Hur ser nu det reviderade förslaget ut? Ja, jag anser mig hava
alldeles för liten kunskap för att kunna ingå i kritik av kyrkomö Andra

hammarens protokoll 1921. Nr hd. 7

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 98

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

tets förslag. Jag tror, att tillräcklig kritik har presterats av utskottets
ordförande samt av herr Hallén, som nyss hade ordet. Däremot
skall jag be att få säga några ord om tilläggsnämndens förslag.

Det var särskilt tre huvudönskemål tilläggsnämnden hade att
tillgodose. Det första var att få in de gamla kärnfriska psalmerna,
som dels hade blivit utelämnade av någon anledning, dels ock tillkommit
efter 1819. Dit hör då främst nr 524 i tilläggsförslaget
Runebergs ståtliga sång: »Han på korset, han allena är min fröjd
och salighet.» Dit hör också den gamla kära och för mången kända
sången (nr 512) »Härlig är jorden, härlig är Guds himmel», vidare
(nr,526) Gerhardts mäktiga passionssång »O, huvud, blodigt sårat,
av smälek höljt och spel» — vidare under nummer 551 den om medeltidens
uppfattning om alltings förgänglighet så innerligt, genoman -dade »Vi jäktar världen så för så fåfängligt mål?» — Under nr 566
har medtagits en sång av Laurihus, här i Runebergs tolkning, »Gud
Fader vill jag prisa, min skapare försann», som var intagen i den
gamla psalmboken men ströks 1819. Därtill komma slutligen ett
par hymner från den gamla katolska kyrkan; där är »Te. Deum» och
den gamla själamässesången, som ljudit vid alla själamässor århundraden
igenom och ännu i katolska kyrkorna ljuder vid alla själamässor,
vilken hymn är intagen under nr 618 och vars första strofer
i svensk tolkning lyda:

»Vredens stora dag är nära,

Elden då skall allt förtära.

Så var siarsångens lära.

Hela världen, skräckbetagen,

Skåda skall de stränga dragen
Av sin domare den dagen.

Domsbasuner mäktigt skalla
Och ur jordens gravar alla
Mänskor fram för tronen kalla.

Döden själv skall häpen vara,

När, att inför domen svara,

Sig de döda uppenbara.

Boken öppnas: där står skrivet
Vad av alla är bedrivet
I det flydda jordelivet.

Uppenbart blir allt som gömdes,

Åter framlagt allt som glömdes,

Avdömt allt som förr ej dömdes.»

Det andra önskemålet man, som jag nyss nämnde, ville tillgodose,
var införandet i tillägget av de nya psalmer och sånger, som vuxit
upp på de senare åren. Jag nämner bara sådana namn som Liedgren

Onsdagen den 1 juni, f. m.

99 Nr 49.

och Beskow, av vilka deri senare synes mig stå värdig vid sidan av
J. O. Wallin. Deras alster böra kunna läsas och sjungas i landet.
Det må anses vara en stor förlust om dessa ej komma fram. Av dem
som tagits med må särskilt nämnas den bär i tillägget under nr 505
förekommande:

»Tränger i dolda djupen ner
Tanken som söker och spanar,

Finner jag, var mitt öga ser,

Spår av en vilja som danar,

Frågar jag vad den makten är,

Som i sin famn all världen bär:

Fader, din kärlek jag anar.»

Vidare märkas de under »Återlösningen» införda sångerna med
nummer 532, 533 och 534 men som egentligen äro framsprungna ur
det oändliga ve, som grep människorna under världskriget, och som
egentligen äro storslagna fredspsalmer. Jag skall icke trötta herrarna
och taga upp tiden med att läsa upp dem. Så ha vi under nummer
539:

»Du härlige, som gick på jorden
Och led och frestades som jag,

Men talade de starka orden

Som gjorde världens natt till dag,

Säg, går du icke än ibland oss
Med himmelrikets nåd abud?

Rör icke än i dag din hand oss
Med hälsomakt från livets Gud?»

Så ha vi den förkättrade sången, nr 559. Den är skriven av
Beskow, vilken bedriver en verksamhet bland Stockholms arbetare,
under vilken han möter många personer och kommer i kontakt med
sinnen, i sådan författning, att man förstår honom synnerligen väl,
när man läser en strof som denna:

»Mästare, alla söka dig,

Uppenbart eller förteget:

Gamla som tryggt gå trampad stig.

Unga som dröja på steget.

Känd eller okänd väg vi gå,

Tidigt och sent, till dig ändå,

Trötta på allt vårt eget.»

En hel del andra av dessa sånger ha förts in i detta tilläggshäfte,
som nu av kyrkomötet förts åt sidan.

Den viktigaste av de föreliggande uppgifterna, som jag nämnde
för en stund sedan, syntes mig dock vara den att se till, att den frikyrkliga
rörelsens alster kommo in i ett sådant tillägg, i den mån de
kunna anses vara av sådan form, sådan halt och sådant innehåll, att

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 100

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Förta.)

de där kunna försvara sin plats. Jag håller före, att vill man göra
den svenska psalmboken till den verkliga folkbok, som den har varit,
och till den folkbok den kan bli, så är det ett grovt fel att ur densamma
så konsekvent som kyrkomötet gjort utesluta alla alster av
den frikyrkliga diktningen. I det bihang, som skulle åtfölja den
Wallinska oförändrade psalmboken, ha ju intagits alster från dessa
sångarskolor. Där hava vi den bekanta sången av Carl Boberg i första
kammaren »O store Gud, när jag den värld beskådar», vilken sång
finnes införd under »Skapelsen och försynen». Vidare ha intagits de
kända sångerna, under nr 511, »Tryggare kan ingen vara än Guds
lilla barnaskara», och under nr 536 av Rutström »Korn, huldaste Förbarmare,
som herde in bland fåren», som ju är sjungen på tiotusen
och åter tiotusen enskilda andaktsstunder över hela vårt land och som
det väl är ytterst få som ej känna till. Fn annan sång, som också
är mycket sjungen i frikyrkliga kretsar, i varje fall förr i världen,
har förts in här under nr 553:

»Vår store Gud gör stora under;

Med glädje vi det skåda få.

Han sopar bort de falska grunder,
som många tusen vilat på.

Han river sönder satans garn
Och frälsar sina fallna barn.»

I tillägget finns vidare den lilla, visserligen klandrade, men älskliga,
från engelskan översatta »Här en källa rinner», vilken av många
anses bagatellartad men som sjunges i tusentals frikyrkliga församlingar
och hem i vårt land. Under nr 555 har tagits in den kraftiga:

»Herre, samla nu oss alla
Kring ditt dyra nådesord.

Likt ett vårregn låt det falla
På vårt hjärtas torra jord.

Värdes oss din Ande sända
Och din eld ibland oss tända.

Matta ljuvligt de elända,

Herre, vid ditt rika bord.

Lär oss troget taga vara
På det ord oss givet är;

Led oss i ditt ljus, det klara,

På den väg som till dig bär.

Håll vårt hjärta för dig stilla,

Låt ej otron oss förvilla.

Herre, låt oss ej förspilla
Kådestunden du beskär!»

Även den sången är känd och älskad ute bland folket. Under
n:r 560 ha vi medtagit den ifrån engelskan överförda:

Onsdagen den 1 juni, f. m.

101 >''r 49.

»Jag vet en port som öppen står,
Där från de gyllne salar
En klarhet som från korset går,
Om Kristi kärlek talar.» o. s. v.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Vidare har medtagits Lars Linderots för pietismens uppfattning
så betecknande sång: »Ingen hinner fram till den eviga ron, som

sig ej eldigt framtränger». Under n:r 563 har kommit in en sång
av Rosenius, vid vars läsning man liksom känner, hur en liten av
den tidens prelater betryckt skara var samlad i ett privathem; några
stycken undangömda, sammanknipna sjöngo där denna sång:

»Med Gud och hans vänskap.

Hans Ande och ord
Samt bröders gemenskap
Och nådenes bord
. De osedda dagar
Vi möta med tröst
Vi följa ju herden,

Den trofaste herden,

Vi känna hans röst.

I stormiga tider
Bland töcken och grus
En skara dock skrider
Mot himmelens ljus;

Det tåget, dess härlighet

Världen ej ser

Men Herren går för dem,

Men Herren går för dem
Med segerns banér.»

Det är en sång, vilken liksom andas kampen ifrån frikyrkorörelsens
genombrott och vilken synes mig såväl på grund
av form och innehåll som på grund av den tradition, som den är förbunden
med, väl förtjäna sin plats i den svenska kyrkans psalmbok.
Så bär man vidare medtagit Lina Bergs »Jag är en gäst och
främling».

Om jag nu ser på vad kyrkomötet medtagit av dessa sånger ifrån
frikyrkans genombrottstider och även dess mognads tider, så finner
jag, om jag icke missminner mig, att det är endast två stycken nämligen
dels »Ingen hinner fram till den eviga ron», pietismens starka
klangsång från 1700-talet, dels Lina Bergs nyssnämnda »Jag är en
gäst och främling».

Man tycker verkligen, att när kyrkomötet icke kommit ifrån att
vilja ha ett tillägg till den nya, helt och hållet förändrade Wallinska
psalmboken, så vore det väl lika bra att ha Wallins psalmbok
helt och hållet oförändrad och att ha detta tillägg av 120 psalmer och
sånger, som kan under tidernas lopp förändras, när man så anser behövligt.
När man sedan finner, att psalmboken icke längre är så om -

Nr 49. 102

Onsdagen den 1 juni, f. ni.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

tyckt, och när det kommer fram nya, vackra psalmer, kan man ju taga
in dem i tillägget.

När man hört debatten här och förnummit den bitterhet, som
den utandas — jag vill icke fälla några domar i detta fall — men
när man hört de bittra uttryck, som fallit i första kammaren och här,
varvid man beskyllt varandra för att innerst inne syfta både hit och
dit, så få ni förlåta mig, om jag känt en bismak av den gamla, ideligen
uppdykande prelatandan, som funnits i vår kyrka, både den
gamla och den nya. Jag har i min dag läst mycket kyrkohistoria
—- det är nästan det enda arbete jag nu sysslar med — att jag haft
tillfälle se, hur detta prelateri i alla kyrkosamfund sticker upp ihuvudet.
Det är nu bara iklätt en annan mössa, men andan och sinnet
äro desamma. Några prelater och deras anhängare vilja nu ovillkorligen
trumfa igenom den nya psalmboken, och de vilja icke ge menigheten
tid att tänka och välja. Annars kunde man tycka, att ingen
skada skedde, om den Wallinska psalmboken, som använts i så många
årtionden, fortfarande finge användas i några år, medan såväl kyrkomötet
som Kungl. Maj:t besinnar sig. Kyrkoherde Pehrsson läste
nyss upp en psalm, som han fann fasaväckande och som det skulle
vara till synnerligen stor skada att ha kvar i psalmboken. Jag tror
icke, att den är värre än själamässopsalmen, som jag nyss läste upp
och som kyrkomötet tagit in i den psalmsamling, vilken också finnes
i tillägget. Är man så stött över »Ho satans boning tänker på»,
måste man också vara stött över »Vredens stora dag är nära».

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Då jag sökt sätta mig in i

denna fråga, har jag funnit, att man kan betrakta den väsentligen
ur tre synpunkter.

Den första synpunkten är den, att efter min uppfattning riksdagen
icke bör ingripa på detta område. Det är uppenbart, att
det här är en fråga, som i alldeles eminent grad faller under kyrkomötet.
Detta gäller särskilt nu, då Kungl. Maj :t hänskjuta frågan
till kyrkomötet för att erhålla dess yttrande. I kyrkolagen är uttryckligen
föreskrivet, att då frågor sådana som denna — det nämnes
särskilt frågan om psalmboken — förekomma i kyrkomötet, skall
den prästerliga avdelningen yttra sig över dem. Därmed betonas,
att den prästerliga avdelningen skall förbereda dessa ärenden, och att
det sålunda här gäller en rent kyrklig angelägenhet. Vi veta alla,
att avgörandet sedermera ligger hos Kungl. Maj :t, och ingen lär
kunna bestrida, att detta är en sak, som fullständigt ligger inom
Kungl. Maj :ts administrativa befogenhet.

Därmed kommer man alltid till den andra sidan av saken, som
jag alltså betraktar såsom en annan huvudsynpunkt på frågan, och
det är: bör riksdagen och kan riksdagen här använda sin petitionsrätt,
som man kallar det? Utskottets ordförande har talat om att en
sådan petitionsrätt är obestridlig, och jag vill icke ge mig in på den
frågan, utan jag förmodar och tror, att riksdagen skulle kunna använda
sin petitionsrätt i ett fall sådant som detta. Men då uppstäl -

Onsdagen den 1 juni, f. m.

103 >''r 49.

ler sig den frågan: skall och bör riksdagen begagna sin petitionsrätt y^inboL
på det sättet? Bör riksdagen över huvud taget nu gripa in i denna
fråga i det skick, vari ärendet befinner sig? Vad syftar man till med
det? Man syftar naturligtvis till, att riksdagen skall trycka på
Kungl. Maj :t i en viss riktning, nämligen så, att Kungl. Maj :t skall
vid sitt avgörande känna på sig, att Kungl. Maj:t har ett uttalande
från riksdagen, vilket går i strid mot det uttalande, som gjorts av
kyrkomötet. Riksdagen avser därmed naturligtvis, att dess mening
skall göra sig gällande, när Kungl. Maj:t går att fatta beslut. Vad
kan då inträffa, mina herrar? Jo, det kan inträffa, att Kungl. Maj:t
beaktar vad riksdagen begärt och sålunda icke stadfäster den framställning,
som inkommit från kyrkomötet. Men det kan också inträffa,
att Kungl. Maj:t icke fäster avseende vid den framställning,
som gjorts av riksdagen, utan fattar sitt beslut i överensstämmelse
med kyrkomötets. I vilket fall som helst försätta herrarna Kungl.

Maj:t i en ytterst otrevlig situation. Kungl. Maj:t har å ena. sidan
trycket av riksdagen och å andra sidan det uttalande, som gjorts av
kyrkomötet. Genom ett bifall till utskottets förslag har riksdagen
icke lämnat åt Kungl. Maj :t att göra vad Kungl. Maj :t i förevarande
fall anser vara det riktigaste. Jag har nu den uppfattningen, att
i en fråga som denna har Kungl. Maj :t sin obestridliga handlingsfrihet,
och därför bör Kungl. Maj:t få oförkränkt begagna sig av
densamma.

Vidare vill jag tillägga vad som uttalats i första kammaren av
herr Alexanderson och vilket synes mig vara mycket beaktansvärt,
nämligen att det kan ifrågasättas, om det verkligen är riksdagen^ fullt
värdigt att försätta sig själv i den situation, som skulle uppstå, om
andra kammaren biträdde första kammarens beslut i detta fall. Han
framkastade, huruvida den auktoritet riksdagen faktiskt kan äga i
detta ärende i dess befintliga skick verkligen är sådan, att riksdagen
kan med bibehållen värdighet lägga sig däri. Kungl. Maj :t har ju
icke hänskjutit frågan till riksdagen, utan det är riksdagen, som griper
in här alldeles av sig själv i en fråga, varom obestridligen efter
allas mening det tillkommer Kungl. Maj :t att fatta beslut. Det blir
följaktligen icke någonting annat än en petition ifrån riksdagen.

Allt det, som här talats om i dag, känner Kungl. Maj :t i alla fall, när
Kungl. Maj:t går att träffa sitt avgörande.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja framhålla den tredje huvud- .
synpunkten, som för mig är den avgörande och rör själva sakfrågan.

Som vi finna av kyrkomötets protokoll, slutade det i kyrkomötet så,
att där förelåg enighet mellan de båda tidigare skilda ståndpunkterna.

Med andra ord kyrkomötet har blivit enigt i denna fråga, och kyrkomötet
må väl anses ha alldeles obestridliga förutsättningar att kunna
bedöma denna sak, vilka torde gå över dem, som riksdagen har för
att kunna bedöma densamma. Om riksdagen skulle med verklig sakkunskap
och auktoritet ha kunnat tränga in i denna fråga för att
fatta ett avgörande beslut eller avge en opinionsyttring, så borde val.
mina herrar, den frågan legat framför riksdagen i ett helt annat skick
än nu är fallet. Jag är för min del övertygad om att det stora fler -

\r 4». 104

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

talet av oss knappast haft tillfälle att penetrera denna fråga, så att
vi verkligen ha förmåga att bedöma, vilken ståndpunkt vi skola intaga
i själ va sakfrågan till de båda tidigare meningarna i kyrko/nötet.
Och jag vill tillägga, att vi knappast, ja, att vi alls icke fått genom
den diskussion, som här förekommit, en sådan upplysning och
insikt i ärendet, att vi på grund härav kunna säga, att vi med full
sakkunskap gå till ett avgörande.

Efter skärskådande av saken från dessa tre huvudsynpunkter
kommer jag till den uppfattningen, att riksdagen icke kan och bör
gorå någonting^annat än låta bli att lägga sig ombord med denna
sak. Vilken ståndpunkt man än ma intaga i själva sakfrågan, tror
jag, att riksdagen handlar klokast och försiktigast, om riksdagen låter
saken avgöras av Kungl. Maj :t. Skulle riksdagen skriva till
Kungl. Maj .t pa det sätt, som bär nu önskas, nämligen att Kungl.
Maj :t täcktes icke bifalla kyrkomötets underdåniga skrivelse, då förmodar
jag, att Kungl. Maj :t icke kan gå emot kyrkomötet i denna
sak. Om sålunda Kungl. Maj:t vill tillmötesgå riksdagen, blir frågan
uppskjuten, och till de 50 ar, som den varit under behandling, kommer
att läggas ytteiligare ett antal år. Det är vad herrarna vinna
med detta.

Då jag alltså anser, att ärendet ligger så, att vi kunna med fullt
förtroende överlåta åt Kungl. Maj :t att bestämma i denna sak, och då
jag anser, att riksdagen icke på något sätt bör lägga sig i den, ber
jag, herr talman, att fa yrka bifall till den av reservanterna gjorda
hemställan, att andra kammaren icke matte biträda första kammarens
i ärendet fattade beslut.

Med herr Lindman förenade sig herrar Nilsson i Landeryd och
andre vice talmannen Nilsson.

Herr E. A. N i 1 s on i Örebro: Herr talman! Det har under debatten
med. stor styrka hävdats den meningen, att riksdagen icke skulle
uttala sig i detta ärende. Näst föregående talare ansåg, att det
borde vara förbehållet kyrkomötet och Kungl. Maj.''t. Det tillädes
också av den senaste talaren, att Kungl. Maj :t mycket väl känner
till de strömningar, som förefinnas rörande detta spörsmål. Härom
vill jag korteligen säga, att det aldrig av dem, som velat bringa någon
sin önskan inför Kungl. Maj:ts ögon, åberopats, att det skälet
pa något sätt borde få utöva inflytande på beslutets fattande.

Jag skall villigt och gärna medge, att man kan sätta i fråga
lämpligheten av att väcka motion i ett sådant ärende som detta, och
jag kan tillägga, att det aldrig skulle fallit exempelvis mig in att
väcka en^ motion i fragan. Men nu är den väckt, och då förhåller
det sig sa, att även om Kungl. Maj :t, som herr Lindman sade, icke
underställt riksdagen frågans prövning, har denna fråga underställts
riksdagen av en enskild riksdagsman, och grundlagens bestämmelse är
icke därigenom pa något sätt trädd för nära, vadan det argumentet
enligt min mening icke har någon som helst bärande kraft. Då
nu frågan är underställd riksdagens prövning, bör riksdagen icke
underlåta att säga sin mening rörande densamma.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

105 » 49.

Så ser jag saken, och jag vill då fråga: hur har riksdagen tillförne
ställt sig i liknande spörsmål? Ja, hurudant var läget för
fem år sedan, således år 1916? Då var det så, att en ärad representant
i denna kammare för Bohuslän, som icke fann behag i kyrkomötets
beslut beträffande den nya kyrkobibeln, väckte en motion
i ämnet, och med styrka hävdade han såväl i motionen som sedermera
i debatten, att riksdagen skulle uttala sig mot kyrkomötets beslut rörande
den nya kyrkobibeln. Då hade bohuslänningarna den ståndpunkten,
i dag ha de en annan ståndpunkt. Därav framgår, att det
icke är själva principfrågan, som är avgörande, utan för dem är det
avgörande, huruvida de är o belåtna med kyrkomötets beslut eller ej.
Sålunda skall man icke tillmäta denna omständighet alltför stor betydelse.

Nu har man också här i denna kammare velat göra dem misstänkta
för bristande förståelse för kristendomen, som eventuellt ställa sig
på utskottets ståndpunkt. Jag vill säga, att jag icke ens gitter bemöta
det argumentet. Vare det nog sagt, att varje försök att misstänkliggöra
andras avsikter såväl som deras uppfattning förefaller
mig fullständigt osmakligt — jag kunde använda ett ännu starkare
uttryck.

Allt, som lever, har behov av att förnyas, har det sagts här. Javäl,
det har ingen bestritt, att en förnyelse bör äga rum. Vad jag
däremot icke kan gå med på och vad jag till och med i viss mån bestrider,
att man har rätt till av pietet mot den man, vars arbete man begagnar
sig av, det är, att man ändrat hans uttryck och hans ord och
sedan säger, att det arbetet är ett verk, en produkt av den författaren.
Gärna må man utesluta en psalm, om man icke finner den lämplig,
men att ändra psalmen, att korrigera författarens uppfattning, att
lägga andra uttryck i hans mun eller tillägga honom tankar, som han
aldrig haft, det är för mig motbjudande, och min pietetskänsla mot
författaren förbjuder mig att på något sätt vara med härom.

Det är den omständigheten, som är helt och fullt avgörande för
mig, då jag nu, herr talman, för att icke förlänga debatten, endast
i korthet ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wallerius: Med anledning av den anmärkning föregående
talare riktade mot bohuslänningarna i denna kammare, ber jag
få säga, att det torde vara ett svagt prejudikat att åberopa vad en
enskild riksdagsman funnit lämpligt att motionera om. Det torde
vara viktigare att se, hur riksdagen den gången ställde sig, och det
tror jag är ett gott prejudikat, ty såvitt jag minns, blev motionen av
kammaren avvisad.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
«ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i

Ang.

ny psalmbok.
(Forts.)

Nr 49. 106

Onsdagen den 1 juni, f. in.

psalmbok anlcdning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande votea
, '' ringsproposition:

(rorts.J

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 70 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

^marh&m *°för „ ^ föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets ut gissa

tuberku- låtande, nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
lossjuka, statsbidrag för uppförande av ett sommarhem i Ljunghusen för patienter
med kirurgisk och körteltuberkulos.

Uti en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1921 dagtecknad
proposition, nr 108, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att av medel, som anvisades såsom bidrag
till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter,
finge av Kungl. Maj:t, för uppförande av ett sommarhem i Ljunghusen
för patienter med kirurgisk och körteltuberkulos, åt Malmöhusläns
landsting beviljas ett anslag av högst 210,000 kronor, att
utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de angående statsbidrag
för uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
m. m. stadgade grunder.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition icke måtte
vinna riksdagens bifall.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar
Kvarnzelius, Lindblad, Nils August Nilsson, H. M. Bäckström, O.
U. B. Olsson, Anderson i Råstock, Jönsson i Revinge och Waldén,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte medgiva,
att av medel,--— lika med Kungl. Maj :t---stad gade

grunder.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Elmquist:
Herr talman, mina herrar! Som kammaren behagade finna, har statsutskottets
mening i den föreliggande frågan icke varit enhällig, utan
åtta reservanter hava förordat bifall till Kungl. Maj :ts förslag.. Detta

Onsdagen den 1 juni, f. in.

107 >r 49.

har givit mig förhoppning om att kammaren kanske skulle vilja stål- A^ar^m yf™
la sig mera välvillig till förslaget än utskottsmajonteten, och jag tuberku
skall därför be att något närmare få utveckla de synnerligen starka lossjuka.
skäl, som synas mig tala för bifall till Kungl. Maj:ts förslag. (Forts.)

Frågan gäller att Kungl. Maj:t här har anhållit om riksdagens
medgivande till att av de medel, som redan äro anvisade eller kunna
komma att anvisas för att bereda statsbidrag för inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter,
må för uppförande av ett kustsanatorium
i Ljunghusen ställas till Malmöhus läns landstings förfogande ett belopp
av 210,000 kronor att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med
de regler, som gällt i liknande fall. Som skäl för sitt avstyrkande av
förslaget för närvarande har utskottet anfört, dels att det här vore
fråga om en anstalt av i viss mån ny typ, av mera speciell natur, och
dels därjämte att det gällde en tuberkulossjukvardsanstalt av detta
slag avsedd endast för ett visst län. Och utskottsmajoriteten har tilllagt,
att man ansett, att utan ytterligare utredning av frågan borde
man icke taga slutlig ståndpunkt till densamma.

Det vill förefalla mig, som om de skäl, som anförts emot att redan
nu bevilja detta anslag, icke äro så särdeles starka. Det har synts
mig, att den, om icke avvisande så dock mera betänksamma ståndpunkt,
som utskottet här intagit, icke står alldeles rätt samman med
den välvilja man förut visat och de grundlinjer, som man följt tidigare,
när det gällt att främja sjukvården i allmänhet och tuberkulossjukvården
i synnerhet. Jag ber sålunda att få erinra om, att riksdagen
endast för ett par månader sedan var fullkomligt överens med
Kungl. Maj :t om, att man skulle taga bort den hittillsvarande begränsningen
för statsbidraget såväl för anläggande av sadana ansta.1-ter som också för driftkostnaderna, den begränsningen nämligen, att
statsbidraget skulle utgå i förhållande till invanarantalet i länet.

Man var angelägen att fa bort denna begränsning, därför att den visat
sig vara hämmande för åtgärder för en förbättrad tuberkulossjukvård;
och de uttalanden, som därvid gjordes till statsrådsprotokollet,
om att man förvisso icke behövde hava några farhågor för att något
landsting eller någon annan anstaltsägare skulle företaga sig några
vidlyftigheter med avseende på anläggandet av sådana anstalter, lämnades
utan någon erinran från riksdagens sida. Därav har jag vågat
draga den slutsatsen, att den mening, som i detta fall^ uttalades från
Kungl. Maj:ts sida, också delades av riksdagen. Står det då icke,
mina herrar, i mindre god samklang med den uppfattning, man redan
för ett par månader sedan utan erinran anslöt sig till, att nu icke kunna
lämna detta medgivande till Malmöhus läns landsting?

Jag ber att i detta sammanhang få erinra om att nämnda landsting
även med hittillsvarande begränsning av anslagetskulle varit berättigat
till statsbidrag för icke mindre än 323 vårdplatser, men
hittills har från sagda landstingsområdes sida icke^ tagits i anspråk
sådant bidrag för mer än 161 platser. Det nu ifrågasatta sommar
hemmet skulle upptaga 105 platser, och även om vi lägga dessa 105
platser till de 161, för vilka man redan erhållit statsbidrag, ha vi ännu
, ett gott stycke kvar, innan vi komma upp till de 323 platser, för vilka

Nr 49. 108

Onsdagen den 1 juni, f. m.

AZklTr re?fn enlifrt ^ gällande regler skulle vara berättigat till
vissa tuberku- 8*a''®Diarag. JJessa sittror belysa, vad vi för övrigt veta, att Malmölossjuka.
bus län 1 detta som så många andra avseenden är lyckligt ställt ity
(Fort..) att tuberkulosen där icke är så härjande som på andra håll, men därior
har det också vant möjligt för detta landsting att gå i spetsen för
en utveckling av tuberkulossjukvården, en specialisering av densamma.
iy det är ju det, mina herrar, som det här är fråga om

Jag ber också att få erinra om att redan vid tillkomsten av dessa
statsbidrag för anläggande av tuberkulossjukvårdsanstalter angavs det
vissa riktlinjer, vilka, såvitt jag kunnat finna, man sedermera följt.
Jag erinrar om att vid 1908 års riksdag underströks med mycken
styrka av dåvarande departementschefen, statsrådet greve Hamilton
— och detta mötte icke heller någon gensaga från riksdagens sida —
att man skulle med avseende på denna sjukhusvård låta sig angeläget
vara att icke insnöra bidragen från statens sida i en för hård tvångströja,
utan att man skulle lägga dem så fritt som möjligt och bereda
vederbörande landsting största möjliga handlingsfrihet. Även om såsom
här från utskottets sida blivit framhållet, den nu ifrågavarande
a anstalten i någon mån avviker från sådana, som tidigare erhållit
statsbidrag, vill det dock synas av den förebragta utredningen, som om
dessa avvikelser icke vore så störa, att de borde giva anledning till att
man^ ställde sig betänksam, såsom utskottsmajoriteten gjort. Det är
ju sa, att den behandling, som patienterna där skola undergå, redan
förekommer vid åtminstone ett av de nuvarande kustsanatorierna, nämbge^n
vid Larkåkra, och den anordning, som här skulle träffas, att
det ifrågavarande kustsanatoriet skulle kombineras med det stora sjukhuset
i Lund, måste, enligt vad fackmän sagt mig, endast betraktas
som en fördel. En fackman har under den debatt, som tidigare på
förmiddagen ägt rum i forsta kammaren, framhållit, att han anser
detta vara en naturlig och riktig utveckling av kustsanatorieidén och
en förbättring, som han menar borde såvitt möjligt komma till utförande
även vid övriga kustsanatorier.

Vad vidare beträffar den invändningen, att denna anstalt enbart
skuUe vara avsedd för ett visst län, förefaller det mig, att
icke heller den bör vara av någon avgörande betydelse. Förhållandet
är ju tvärtom det, att flertalet allmänna lungsotssanatorier just äro
avsedda för ett bestämt område av riket, och då vanligen för länet.

\ ad kustsanatorierna beträffar, hava ju anslag för dem beviljats
från fall till fall, men det har aldrig vid något tillfälle därvid
framskymtat någon mening om att de ovillkorligen skulle stå öppna
för hela riket. Det vill därför förefalla mig, som om icke heller
detta skäl borde vara av någon avgörande betydelse. Tvärtom
maste det organiska samband, som denna anstalt får med Lunds
lasarett, vara till avgjord fördel. Därjämte måste uppenbarligen
denna vårdanstalts tillkomst innebära en avlastning för de redan
befintliga anstalterna; jag tänker särskilt på anstalten i Barkåkra
med dess likartade behandlingsmetoder. Det har meddelats, att där
är inycket ont om platser och att många inträdessökande måste
avvisas. Slutligen lärer det icke vara uteslutet, utan tvärtom myc-.

Onsdagen den 1 juni, f. m*

109 Nr 49.

ket väl låta sig gorå, att i den mån som platser bliva tillgängliga Arw- eM som
på denna anstalt i Ljunghusen, även sjuka från andra delar av /fr

riket än Malmöhus län få intagas där. ^To&sjuka.

Här lär man också särskilt ha fäst sig vid att denna anstalt (Forts.]
kallas sommarhem och att den närmast avsetts att vara öppen under
sommarmånaderna, under det att kustsanatorierna äro öppna året
om. Därvidlag ber jag under åberopande av fackmännen att få
erinra om att resultatet av vården vid sådana anstalter som kustsanatorierna
naturligtvis blir bäst under sommarmånaderna och att
även de nuvarande kustsanatorierna, som visserligen äro öppna året
om, träffa anstalter för en betydlig utvidgning av klientelet just under
sommarmånaderna. Det är ju den friska luften, baden och solljuset,
som här framför allt äro hälsospridare. Jag ber också att
få påpeka, att även om meningen är, att tills vidare denna anstalt
endast eller huvudsakligen skall användas under sommarmånaderna,
är den dock planerad på ett sådant sätt ■—• försedd med värmeledningar
o. s. v. — att den även kan användas under vintermånaderna.

Det vill därför förefalla mig, att detta skäl, som anförts under debatten
i första kammaren, icke heller borde vara av avgörande betydelse.

Vad slutligen kravet på ytterligare utredning beträffar, så
— om jag bortser från den frågan, i vad mån patienter från andra
delar av riket också skola kunna vinna inträde på denna anstalt,
en fråga, som väl näppeligen bör föranleda undanskjutandet av ett avgörande
här i dag — har jag svårt att förstå, vari denna ytterligare
utredning skulle bestå. Det vill snarare förefalla mig, som om den
bästa utredning, som kan erhållas på detta område, är att man verkligen
gör ett försök, så att man genom att få denna anstalt till stånd
kan få tillfälle att bereda ett större antal patienter den vård, varom
det här är fråga och om vilken läkarna hysa de största förhoppningar.
Med ledning av den erfarenhet, som därav kan framgå, kan
man sedan bli i tillfälle att bedöma, i vad mån denna anordning
visat sig mana tilT efterföljd och i vad mån man skall fortgå på den
inslagna vägen. Med avseende på kustsanatorierna förhåller det sig
ju i övrigt så, att riksdagen prövat anslagen från fall till fall.
Riksdagen har alltså i fortsättningen liksom hittills tillfälle att, om
några nya sådana framställningar från andra håll inkomma, för varje
gång bedöma behövligheten och lämpligheten av att lämna statsbidrag.

Slutligen ber jag att få framhålla ett ytterligare skäl, som synes
mig tala för att man låter sina betänkligheter fara emot att redan
nu lämna tillstånd till att dessa medel få disponeras. Det förhåller
sig ju så, som herrarna behagade erinra sig från den redogörelse,
som i frågan lämnats i årets statsverksproposition, att sedan flera
år tillbaka några särskilda medel icke behövt anvisas av riksdagen
för dessa statsbidrag till anläggandet av tuberkulossjukvårdsanstalter.
De besparingar, som uppkommit på tidigare anvisade anslag,
hava under de senaste åren visat sig tillräckliga, och, som det fram -

Nr 49. 110

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang. ett sommarhem
för
vissa tuberkulossjuka.

(Forts.)

hålles i statsverkspropositionen, återstår ännu, sedan vid innevarande
års ingång förefintliga behov blivit täckta till ett belopp av 400,000
kronor, en summa av i runt tal en halv miljon kronor, som, efter
vad som likaledes utretts i statsverkspropositionen, mer än väl räcker
för att möta behoven av anslag till dylika anstalter såväl under
innevarande som nästkommande år och vilket belopp väl förslår
för detta ändamål, även om riksdagen nu skulle bifalla Kungl.
Maj:ts hemställan att få disponera dessa 210,000 kronor och ställa
dem till Malmöhus läns landstings förfogande för detta kustsanatorium
i Ljunghusen.

Under sådana förhållanden och med åberopande av den utredning,
som förebragts i den kungl. propositionen, vågar jag, herr
talman, uttala den förhoppningen, att kammaren skall i detta fall
övervinna de betänkligheter, som från statsutskottsmajoritetens sida
kommit till uttryck, och i enlighet med reservanternas hemställan
bifalla Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Waldén: Herr talman, mina herrar! Efter den sak liga

och grundliga utredning, som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
nyss lämnade i föreliggande fråga, skulle det icke
vara så mycket att tillägga, men då jag här hör till reservanterna och
dessutom varit i tillfälle att deltaga i den förberedande behandlingen
av detta ärende inom Malmöhus läns landsting redan från början, när
frågan kom upp, så skall jag be att få yttra några ord.

Det är nämligen så, att denna fråga icke tagits upp helt brådstörtat
inom landstinget, utan den har blivit synnerligen grundligt
utredd av icke mindre än två olika kommittéer. Uppslaget till frågan
gavs vid 1917 års landsting, då motion framkom från läkarhåll
inom landstinget. Enligt denna motion var det avsikten, att man
skulle upprätta ett kustsanatorium, i synnerhet avsett för barn. Man
skulle, menade man, genom att upprätta ett sådant sanatorium, vid
vilket tuberkelinfekterade barn redan på tidigt stadium skulle kunna
tagas in, göra det möjligt att angripa denna vår farligaste och mest
härjande folksjukdom redan i början och därigenom vinna, att det
skulle bli möjligt att kunna få ett betydligt större antal och större
procent friska, än som är fallet, då man dröjer alltför länge med att
taga in patienterna på våra sanatorier. Det är nämligen tyvärr så,
att trots allt vad vi fortfarande offra både från statens och från kommunernas
sida, är det en jämförelsevis liten procent, som kan återvinna
hälsan vid lungsotsanatorierna. De komma i allmänhet in för sent,
för att kunna återvinna verklig hälsa, även om det kan bli tillfällig
förbättring för någon tid. Men genom att redan från början angripa
det onda i roten, så att säga, kan man vinna både en förbättrad folkhälsa
och även rent ekonomiskt synnerligen stora fördelar.

Vid utredningen av denna fråga visade det sig emellertid, att det
skulle bliva alldeles för dyrt, för att ett landsting även med statshjälp
skulle kunna gå i land med denna sak. Man skulle kanske behövt en
anstalt för tusentals barn, och det är alldeles omöjligt för landstinget

Onsdagen den 1 juni, f. m.

111 » 49.

att kunna bära en sådan börda för närvarande. Utredningen lades A^ar^lmso^r
emellertid om på det sättet, att man skulle upprätta en sådan anstalt, tuberku
varom det nu är fråga, nämligen ett s. k. sommarhem, som närmast lossjuka.
i typ ansluter sig till de nuvarande kustsanatorierna men skiljer sig (Forte.)
från dessa i det avseendet, att medan man vid kustsanatorierna tar in
patienterna och vårdar dem under hela tiden samt även giver dem
kirurgisk behandling, så skulle den egentliga kirurgiska behandlingen
i detta fall äga rum vid sjukhusen, och sedermera skulle den efterföljande
behandling, som behövs för att konvalescenterna verkligen skola
kunna tillfriskna — de behöva ju sol och luft och saltsjöbad — ske i
detta sommarhem. Därigenom skulle man dels göra en större besparing,
således en ekonomisk fördel, och dels vinna, att den kirurgiska
behandlingen skulle kunna bliva bättre än vid våra nuvarande kustsanatorier.
Ty det är klart, att man icke kan få fullständig kirurgisk
och medicinsk behandling vid kustsanatorierna, där man i regel
endast kan hålla ett slag av specialister. Även ur denna synpunkt
hava vi ansett, att upprättandet av sådana tuberkulosanstalter, varom
det bär är fråga, skulle vara synnerligen fördelaktigt. Det bleve,
som sagt, betydligt billigare, än att nu bygga ett fullständigt kustsanatorium,
som skulle taga emot patienter och vårda dem under hela
året. Annars är det mycket möjligt, att om man gått den vägen, det
icke mött motstånd från riksdagens sida att i detta fall bevilja anslag
efter samma grunder som för övriga kustsanatorier, klen det
hade blivit betydligt dyrare, och vi hade fått anhålla om större anslag
från statens sida. Det bör således icke kunna resa.s rimliga invändningar
emot att vi för närvarande åtminstone endast anordna
det såsom ett sommarhem. Anknytningen ifråga om förvaltning till
sjukvårdsinrättningarna i Lund hava också föreslagits av rena besparingsskäl.
Ty det är alldeles påtagligt, att vården blir billigare, när
man kan utnyttja den stora administrativa förvaltning, som man bär
i Lund. Tvätt, bakning och dylikt kan ske i Lund, och transporterna
därifrån till sommarhemmet kunna ske för billig avgift. Därigenom
slipper man bygga särskilda inrättningar för sådana ändamål.

Nu är det så, som redan nämnts, att våra kustsanatorier erhålla
statsbidrag i huvudsak efter samma grunder som lungsotssanatorierna,
och därför ha vi verkligen hela tiden inom landstinget och inom
de kommittéer som förberett detta ärende trott, att det icke kunde
vara tal om annat, än att detta anslag skulle komma att beviljas.

Det blev därför en synnerligen stor överraskning för mig i statsutskottet,
när tredje avdelningen kom med detta avstyrkande förslag,
och det är påtagligt, att det blir en ännu större överraskning för
Malmöhus läns landsting, när man finner, att statsutskottet och möjligen
riksdagen ställer sig avvisande till denna anhållan om statsbidrag.
Jag kan icke se annat, än att det är på sätt och vis en orättvisa
mot länet, om man icke beviljar detta anslag. Visserligen säger
utskottet i sin motivering, att det i princip icke har något att invända
mot att ett sådant anslag skall utgå, men utskottet vill ha en utredning
angående vissa dunkla punkter i förslaget, som det heter. Det
har redan av herr statsrådet framhållits, att det egentligen icke före -

Nr 49. 112

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang. ett sommarhem
för
vissa tuberku■
lossjuka.
''Fort*.)

ligger några dunkla punkter. Det är här blott fråga om ett led i
den kamp, som föres mot tuberkulosen här i landet. Att ett läns
landsting söker en ny väg för att komma åt denna folksjukdom, bör
väl icke vara skäl för att neka anslag, då man beviljar sådana i alla
möjliga andra fall, när det gäller kampen mot tuberkulos. Det har
också redan framhållits av herr statsrådet, att Malmöhus län icke på
långt när utnyttjat den rätt till statsbidrag, som skulle kunna tillkomma
det, då länet är berättigat till anslag för 323 platser men i
verkligheten icke fått mera än för 161. Även om de 105 platser,
varom nu är fråga, skulle bifallas, så återstå ju ytterligare 57 platser,
för vilka vi skulle kunna ha rätt att begära bidrag från statens
sida.

Jag kan naturligtvis förstå, att det är mycket svårt att i dessa
tider få igenom i^ riksdagen ett anslag sådant som detta, och jag märker
det också på den ringa uppmärksamhet, som kammaren visar
denna fråga. Men jag vill understryka, att här gäller det icke att
taga dessa pengar genom någon ny uttaxering och på skattevägen,
utan medlen finnas tillgängliga på vederbörande huvudtitel för dylika
ändamål, säsong herr statsrådet nämnde, nämligen på anslaget för
tuberkulossjukvårdsanstalter. Och när det här icke på något sätt
gäller att belasta statsbudgeten, så finner jag detta ytterligare vara
ett starkt skäl för att bifalla den framställning, som är gjord av
Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, vilket är detsamma som bifall till
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr J anssoni Falun: Herr talman! Ifråga om själva principen
här bär det icke varit mer än en mening inom statsutskottet och
tredje avdelningen, nämligen att detta är en synnerligen behjärtansvärd
sak och att man i den utsträckning, som är möjlig, borde se till.
vad som kan göras för att åstadkomma sådana bär sommarhem. Men
vad vi huvudsakligen fäst oss vid, när vi behandlat denna fråga, det
är dels kostnaderna och dels att man här skulle besluta i ett särskilt
fall, utan att man fastställt några grunder för hur statsbidraget i
liknande fall skall utgå till andra landsting. Ku har herr statsrådet
sagt, att han anser det lämpligt att besluta från fall till fall, ty
så har skett ifråga om kustsanatorierna. Det är sant, men jag viil
erinra om att kustsanatorierna ägas av enskilda föreningar och att
det därför där kunde vara skäligt att besluta från fall till fall, men
här är.det fråga om ett landsting, och därvidlag har man icke tidigare
gjort gällande., att riksdagen ifråga om tuberkulosanslag skulle
besluta från fall till fall, utan därvidlag har man fastställt generella
bestämmelser, efter vilka landstingen fått statsbidrag. Yi anse,
att man bör förfara på det sättet även här. Detta ifråga om de
principiella synpunkterna.

. Vad sedan angår kostnaderna, har det för oss inom avdelningen
varit synnerligen svårt att få något grepp på, vad de byggnader, som

Onsdagen den 1 juni, f. m.

113 Sr 49.

redan finnas på den inköpta tomten, egentligen äro värda När man A^rgm *?£
ser på byggnadsstyrelsens utlåtande, som är intaget i den kungl pro- tuberJcu
positionen, så finner man, att den kommit till betydligt lägre kost- lossjuka.
nadsberäkningar, än vad framställningen egentligen avser Det (Fort*.)

framgår av den gjorda framställa^ att de egentliga byggnadskostnaderna
för nybyggnaden skulle komma att uppgå till 374,673
kr., vartill sedan kommer en beräknad kostnad^för befintliga byggnader,
så att summan springer upp avsevärt. Vi ha därför ansett, att
Malmöhus läns landsting här liar räknat synnerligen spatiöst, och
när man har reda på huru spatiöst man tidigare byggt, när det gällde
sjukhuset i Lund, står man litet betänksam, huruvida det icke är
möjligt att i detta fall nedbringa kostnaderna högst väsentligt;
och vi ha också trott, att ärendet både från statens och landstingjets
sida skulle vinna på att det företages en grundlig utredning av själva
sakfrågan. Vi ha även funnit av handlingarna, att inom landstinget
meningarna icke heller voro absolut eniga i detta fall, utan att
det funnits någon tvekan även där.

Under sådana förhållanden är det lätt förklarligt, om statsutskottet
ansett sig böra varna mot att gå fram på eu väg,, som möjligen
kommer att draga stora och vittgående följder med sig, och att
man från dessa synpunkter bör se till att när man skall bygga, man
gör detta på billigast möjliga sätt. Det är ju här fråga om ett sommarhem
och icke om ett vanligt sjukhus, som skulle hysa patienter
även under vintern — åtminstone ha vi icke kunnat läsa ut något annat
ur papperen ■— och då syntes det oss, att man borde tillse, om
icke anläggningskostnaderna högst väsentligt kunde nedbringas.

Det är huvudsakligen dessa skäl, som för mig varit avgörande, _
då jag ställt mig på avslag på denna framställning. Nog förstår
jag, att det kan framföras mycket starka skäl för ett bifall till Kungl.

Maj :ts proposition. Statsrådet har här också sagt, att det anslag
som är beviljat till uppförande av tuberkulossjukhus, mycket val tal
en sådan åderlåtning. Ja, det veta vi, .men jag skulle vill3-Finnas dessa pengar disponibla? Är det icke så, att man maste.skaffa
dem, även om de äro beräknade? Da blir det väl samma svårigheter
ur finansiell synpunkt, som om de skulle vara beräknade i årets
utgiftsposter. Det förefaller mig sålunda, som om det icke kan fa
vara avgörande, när vi skola besluta här, att dessa pengar finnas anvisade
ty, såvitt jag förstår, finnas de faktiskt i realiteten icke.

För att icke draga ut på debatten alltför länge — jag antager, att
det blir rätt många, som här skola hava ordet, ty Malmöhus läns representanter
lära nog förstå att göra sin mening gällande — skall
jag, herr talman, be att med dessa korta ord få yrka biiall till utskottets
förslag, i förhoppning om att denna fråga skall komma tillbaka
ett annat år, bättre utredd än den nu är.

Ja, det är en sak till, som jag vill peka på, och det ar, att det
har icke alls talats om vilka bidrag staten skall lämna ifraga om
själva .driftkostnaderna, och efter vilka grunder dessa bidrag skola
utgå. Detta är också en sak, som man i detta sammanhang maste
ha reda på.

Andra hammarens protokoll 1921. Nr h9. 8

Nr 49. 114

Onsdagen den 1 juni, f. m.

AmirhfLS°m tlt • Herr B1 0 c k: Herr talman! Det är naturligt, att Kungl.

masa tuberku- Maj :t hatt många och göda skäl för att framlägga denna proposition,
hssjuka. men det är två skäl, som jag anser icke hava blivit tillräckligt poäng(Forte.
) terade och som jag för min del också finner, att det bör vara av stor
vikt för kammaren att känna, då det gäller att fatta beslut i saken.

Det är ju så, att man i vårt land gjort synnerligen mycket för
tuberkulossjukvården. Staten, landstingen, kommunerna och även
enskilda ha lämnat stora bidrag härtill, men jag tror, att man med
gott fog kan säga, att de människor, som lida av tuberkulos av annat
slag än lungsot, icke på långt när blivit tillgodosedda i samma utsträckning
som just lungsotspatienterna. Vid behandlingen av tuberkulos
är det, såsom redan framhållits, på det sättet, att man bör utnyttja
solljus, frisk luft och bad. Vid våra tuberkulossanatorier,
av vilka vi byggt många och dyrbara, ha dessa lungsotspatienter blivit
tillgodosedda. Patienter med körtel- eller bentuberkulos äro
egentligen endast hänvisade till våra lasarett för kirurgisk behandling,
och där få de naturligtvis en utomordenligt god vård, men det
räcker icke endast med detta, utan när det gäller för dessa patienter
att få solljus, frisk luft och salta bad, hava lasaretten trots sina dyrbara
anläggningar icke möjlighet att ge dem en sådan behandling.

_ Den här ifrågavarande anstalten har just till syfte att ge dessa
patienter den Tätta behandlingen efter den kirurgiska eller vid sidan
av den kirurgiska behandlingen, och jag tror, att det egentligen är
endast en gärd av rättvisa, om man gör så mycket som möjligt för att
här i landet även få till stånd sådana anstalter som denna. Det kan
icke bli så många sådana anstalter. Jag tror icke, att man riskerar
att det blir så många. Att Skåne får ett dylikt sommarhem, är helt
naturligt med de klimatiska förhållanden, som där råda. För norra
Sverige tror jag icke, att dessa sommarhem lämpa sig så särdeles.
Somrarna äro ju mycket kortare i norra Sverige än i södra.

Detta är det ena skälet. Det andra skälet är följande. Vi ha här
i landet från det allmännas sida offrat mycket för sjukvården. Det
bär byggts sjukvårdsanstalter, och vi ha byggt dem dyrt. Jag tror,
att man kan säga, att vi kanske byggt dem för dyrt. Nu en tid framåt
gäller det att försöka att även på ett billigare sätt kunna lämna
den hjälp, som är nödvändig. Detta sommarhem i Ljunghusen är ju
verkligen en billig anstalt. Vården där måste ju bli billig, och det
vore utomordentligt väl, om vi här i landet kunde få den erfarenheten,
att man även med mycket billigare kostnader än nu kan komma till
ett gott resultat.

Jag tror också, att det vore lämpligt att icke dröja med detta
statsbidrag utan lämna ut detsamma redan nu, så att staten kunde så
att säga få sin hand med i företaget, följa med dess utveckling och
kanske även försöka anlägga sparsamhetens tanke vid anstaltens inrättande
och drivande. Åtminstone vore det synnerligen önskvärt,
att man så snart som möjligt finge klart för sig, att man även på ett
billigare sätt än hittills kan nå goda resultat.

Det är särskilt av dessa, två skäl, som jag, herr talman, yrkar
bifall till reservationen.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

115 Jfr 49.

Herr Kaijser: Herr talman, mina herrar! Det var egentlig

gen herr Janssons i Falun yttrande, att man skulle försöka att på v™^a tu/)er]cu.
billigast möjliga sätt skaffa de tuberkulösa vård, som uppkallat mig, lossjuka.
ty detta anser jag vara just ett sådant sätt. Redan för flera år sedan (Fort».)
beviljade riksdagen medel åt samtliga län till att bereda vårdanstalter
för tuberkulosa, dels vid tuberkulossjukhus, dels vid tuberkulossjukstugor
och dels vid tuberkulosavdelningarna på länslasaretten. På
dessa sjukhus få vårdas såväl lungsotspatienter som andra, vilka lida
av tuberkulos. Nu äro lungsotspatienterna övervägande till antalet
och man har ingen vidare stor plats, så att de övriga, vilka lida av
körtel- och bentuberkulos, icke äro i tillfälle att få den behandling på
dessa sjukhus, som de skulle behöva. Vid den tiden, då riksdagen beviljade
1,000 kr. för varje sådan sjukvårdsplats, voro emellertid kostnaderna
att bygga dylika anstalter ungefär 4,000 kr. per sängplats.

Nu kostar det ungefär 25,000 kr. per sängplats. Riksdagen har visserligen
höjt sitt bidrag till 2,000 kr. och även, såsom herr statsrådet
erinrade om, gått ifrån villkoret om antalet sängplatser vid början
av denna riksdag, så att landstingen kunna få anslag till större antal
sjuksängar än förut. Det var nämligen förut bestämt, att landstingen
icke fingo bidrag till mer än en säng per 1,000 invånare. Detta
hinder är nu borta vad länen beträffar, men icke vad städerna beträffar När

dessa sjukhus äro så dyra, att de kosta 25,000 kr. per sängplats,
drar sig en stor mängd av landstingen från att bygga sådana
sjukhus. Därför är det en stor fördel att kunna bygga enklare billigare,
så att tuberkulospatienterna ändå kunna få vård, trots att byggnadskostnaderna
äro så höga. De kunna då också få den vården, vare
sig på sanatorium eller på en tuberkulossjukstuga eller vid kustsanatorium.
Det är för tuberkulossjukvården som riksdagen beviljat
pengar, och att då låta påskina, att man icke vill anslå medel, då det
icke är utrett, huru mycket som skall betalas, är ju olämpligt. Det
är ju för de tuberkulosa, som det skall betalas 2.000 kr. per sjuksäng.

Jag kan icke se, att det kan vara att gå ifrån någon slags princip,
om riksdagen här beviljar dessa pengar. Enligt mitt förmenande
är det ett synnerligen stort behov, att dessa pengar beviljas. Jag
skulle vilja uttrycka den önskan, att alla vi, som här äro närvarande,
skola rösta för detta. Nu äro så många ute och när de komma in,
bruka de alltid rösta blott med utskottet, och därför skola vi säga åt
dem att rösta för reservationen, som ju innebär ett bifall till Kungl.

Maj:ts proposition.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag vill börja

på ungefär samma sätt, som herr Kaijser slutade, och uttala den
förhoppningen, att alla de här närvarande rösta för utskottets förslag.
Jag tror, att det vore synnerligen klokt.

Det har här talats så mycket om vad som göres för tuberkulosens
bekämpande och dess förekomst i olika former. Det råder
icke mer än en mening om att denna sjukdom bör bekämpas, och
man har också sökt göra detta under ett flertal år genom de upp -

Kr 49. 116

Onsdagen den 1 jnni, f. m.

^marhem "fy °^r^nSaT’ som både landstingen och staten för detta ändamål undervista,
tuberku- kastat sig. Att det förslag, som här föreligger, avser införandet
lossjuka, av nya former för statsbidragets utgående för detta ändamål, kan
(Forts.) icke bortresoneras, även om man säger motsatsen. Det framgår tydligt
av Kungl. Maj:ts proposition, att med här förevarande anslag
avses att upprätta ett annex vid Lunds lasarett för sådana
konvalescenter, som man vårdat på kirurgiska avdelningen å lasarettet.
Det är avsett också enbart för Malmöhus län, således icke
för patienter från andra orter i riket. Om man nu skall gå in för
att bevilja ett dylikt anslag, förefaller det mig, att det fordrades
åtminstone en undersökning, vilka följder det kan bliva av detta,
och huru pass stora krav i en framtid kunna komma att ställas
på. staten för sådana anslag, om man nu inom riksdagen godkänner
principen.

Det framhölls av en föregående talare — jag tror, att det var medicinalrådet
Block — att detta är synnerligen lämpligt för dessa
sjuka, som lida av tuberkulos i ben, ledgångar och körtlar, att få
tillgång till salta bad, och något sådant kan icke åstadkommas å
länslasaretten. Är det så —• och jag betvivlar icke riktigheten därav
—- att det är lämpligt med salta bad, är det väl också lämpligt
att anordna anstalter på sådant sätt och i sådan omfattning, att
även de län, som icke ha tillgång till platser vid Saltsjön för dylika
anstalter, få det ordnat på samma gång som andra bättre lottade
län. Enbart det skälet förefaller mig visa tydligt, att det
behövs en grundlig utredning, innan man går in på något sådant
som detta.

Vad nu vidare anslaget beträffar vill jag, då det framhölls av
herr statsrådet, att man har god tillgång på statsanslag för att fylla
de krav, som man ställer på tuberkulosvården, endast erinra om den
inskränkning på byggnadsmarknaden, som varit rådande under kristiden
på grund av dyrhet och svårigheterna att bygga. Men det är
en given sak, att i och med att lättnader ske på byggnadsmarknaden,
ställer det sig också billigare att bygga de olika sjukhusen, och då
komma kraven att bli större på landstingen att uppföra tuberkulossjukhus
och därmed också ökade krav på statsanslag. Om man
sålunda nu har besparingar, komma dessa besparingar för visso i eu
ganska snar framtid att tagas i anspråk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Mörkhult instämde häruti.

Herr J önsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Herr
Janssons i Falun huvudinvändning var, att, då det här är fråga om
en anstalt, som äges av ett landsting, medan kustsanatorierna ägas av
enskilda föreningar, man därför kunde förfara på det sätt, utskottet
här gjort. Jag undrar just om det kan finnas något starkt motiv för
att ifråga om ett landsting förfara strängare än mot enskilda föreningar.
Det synes mig vara ett synnerligen bakvänt sätt att be -

Onsdagen den 1 juni, f. m.

117 Nr 49.

handla en fråga, i fall man i fortsättningen på 3:dje avdelningen Ang. eu somicke
behandlar landstingen på ungefär liknande sätt som man be- tuber hihandlar
enskilda föreningar. 1 lossjul-a.

Vidare sade han, att det icke funnes någon utredning om vad (Forts.)
det skulle komma att kosta, och med erfarenhet från den spatiösa
sjukvårdsinrättningen i Lund, såsom han uttryckte sig, trodde han,
att detta skulle bli en mycket dyr affär.

Nu är det i alla fall på det sättet, herr Jansson, att staten har
kommit ifrån denna, spatiösa sjukvårdsinrättning i Lund med ungefär
två miljoner kronor, medan det i Uppsala kostar staten

6,500,000 kronor för en alldeles liknande inrättning, båda nödvändiga
för den medicinska utbildningen.

Det är ju alldeles klart, att man på sjukvårdsinrättningar, där
man skall utbilda landets läkare, måste ha ordentliga lokaler och
många fler lokaler än vad man behöver ha på vanliga sjukhus.

Herr Jansson har ju tidigare nödgats konstatera att Malmöhus läns
landsting fått lov att offra mycket pengar på sjukvårdsinrättningen
i Lund just med hänsyn till dess karaktär av medicinsk läroanstalt.
Jag tror icke, att landstinget egentligen har förtjänat något
på att, med hänsyn fästad härå, ha fått halva byggnadskostnaden
betäckt av staten. Sedan må det vara en sak, hur pass överflödigt
spatiös sjukvårdsinrättningen möjligen kan synas vara. Jag
tror icke alls, att i det hänseendet slösats något avsevärt.

Herr Nilsson i Landeryd säde, att det föreslagna sommarhemmet
vore någon slags filial till länslasarettet i Lund, och att det
endast vore länets egna inbyggare, som skulle kunna komma i åtnjutande
därav. Ja, men nu är det ju i alla fall så, herr Nilsson i
Landeryd, att en hel mängd smålänningar och även personer från
andra landskap vårdas på sjukvårdsinrättningen i Lund. Dessa äro
precis lika berättigade till denna vård på sommarhemmet. Sedan de
kommit in på lasarettet i Lund, möter det icke det ringaste hinder
för dem att i fortsättningen erhålla vård vid sanatoriet nere vid
Skanör, men vederbörande få naturligtvis betala den verkliga kostnaden
för dem. I det fallet ha vi ju hitintills i fråga om patienter
från andra län varit ganska gentila. på länslasarettet i.Lund.^ Just
med hänsyn till den medicinska utbildningen anses det ju också vara
en fördel att få ett så rikhaltigt patientantal som möjligt vid detta,
stora lasarett.

Herr Nilsson i Landeryd anförde vidare i samband med de reserverade
medel, som finnas för detta anslag, att så snart den nuvarande
stagnationen inom byggnadsverksamheten upphörde, kunde
man befara, att anslaget komme att mycket starkt tagas i anspråk.

Jag har gjort mig förvissad om att åtminstone icke inom de närmaste
åren några anspråk komma att framställas av landstingen att
få bidrag till uppförande av lungsotssanatorier. Man bär icke några
sådana förslag färdiga. Under sådana omständigheter kan jag icke
begripa, varför man just nu särskilt med hänsyn härtill skulle vägra
bidrag till det nu föreslagna sanatoriet.

Alldeles säkert har icke Malmöhus läns landsting tagit ut de
bidrag för sin lungsotsvård, som det skulle vara berättigat till med

Nr 49. 118

Onsdagen den 1 juni, f. ta.

Ang. ett sommurken
för
vissa tuberkulossjuka.

(Forts.

hänsyn till folkmängden, utan det har i det fallet ett ganska betydande
antal sängplatser till godo. Hade vi velat uppföra ett vanligt
lungsotssanatorium, hade icke någon människa kunnat göra ringaste
invändning emot att staten lämnade bidrag därtill. Man har nu
försökt att på ett billigare och även nytt sätt söka tillgodose detta
sjukvårdsbehov. Den medicinska vetenskapen är fullkomligt enig
om att detta redan som experiment betraktat är synnerligen intressant,
och man vill se, vilka fördelar denna vårdform kan bjuda dem,
som äro behäftade med körteltuberkulos o. s. v.

På dessa grunder anser jag, att det skulle ligga i allas intresse
att bevilja det föreliggande anslaget, och iag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Jönsson i Revinge förenade sig herr Persson i Fritorp.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Endast några få

ord till herr Jönsson i Revinge. Han har tydligen missförstått vad
jag sade om att besluta från fall till fall. Min mening var, att man
icke skulle behöva den stränga kontrollen gentemot landstingen,
utan att, om landstingen beslutade sig för att bygga, skulle anslag
utbetalas efter vissa givna normer utan att man fattade beslut från
fall till fall. Detta är ju något helt annat än vad herr Jönsson
i Revinge ville inlägga i mitt yttrande.

Han talade vidare om kostnadsskillnaden mellan lasaretten i
Lund och Uppsala. Ja, men man måste dock taga hänsyn till
vid vilken tid de olika sjukhusen byggdes, såvida man vill vara
fullt rättvis.

Det är endast dessa rättelser och påpekanden, som jag ville
göra. Jag har för övrigt intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då jag låtit

anteckna mig som reservant, kanske jag också bör säga några ord,
och det så mycket hellre, som jag tror, att åtskilliga här i kammaren
fått den uppfattningen, att det här gäller ett specifikt skånskt
intresse, som passat på att göra sig hört via Kungl. Maj:t. Det
är icke så, utan det gäller här ett allmänt sjukvårdsintresse, som
söker sig nya former för att om möjligt mera tillfredsställande än
förut kunna tillgodose värden av ett visst slag av sjuka. Jag vill
säga kammarens ledamöter, att det är det och endast det skälet,
som varit avgörande för mig, då jag haft att taga ställning till
frågan.

Jag skall för övrigt be att få erinra herr Jansson i Falun om,
att vad han talade om stora kostnader och en hel del av vad han
i det sammanhanget anförde, var icke huvudargumentet för avslag
i statsutskottet, utan det var den rent formella ståndpunkten, att
det här gällde något alldeles nytt, och eftersom det var något nytt,
borde man icke gå med på det utan utredning. Jag vill bestämt

Onsdagen den 1 juni, f. m.

119 Nr 49.

göra gällande, att det icke alls är något nytt, som det här är fråga T™''

om, utan att det skäl, som vederbörande i utskottet kunna åberopa,
endast och allenast är, att icke detta slag av anstalter finns upp- loétjuka.

räknat bland dem, som hittills kunnat erhålla bidrag av det stats- (Forte.)

anslag, som det här är tal om. Så ligger saken i verkligheten.

Då jag icke kan se annat, än att detta är ett sätt, varpå man,
förutom att man avlastar de sjukhus, som redan finnas, och därigenom
befrämjar ändamålet med dessa, slipper bygga för många
sjukhus av dyrare slag, och att vården av de tuberkulösa_ blir mera
rationell, samt, om man endast bedömer frågan ur medicinska synpunkter,
det rent av är fördelaktigare att gå den nu föreslagna vägen,
har jag, herr talman, ingenting emot, om det till och med nästa
år skulle komma ett annat landsting, som fått den ljusa idén att
verkligen försöka göra något i denna riktning.

På dessa grunder, ber jag, herr talman, att få yrka avslag på
utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Grängesberg instämde häruti.

Herr Erlansson: Herr talman, mina herrar! Man har

försökt lägga den synpunkten på saken, att det skulle vara av behovet
påkallat, att staten träder hjälpande emellan för att de tuber -kulöst sjuka skulle få den vård, som de behöva. Detta är ju mycket
ömmande, och utskottet har naturligtvis icke ställt sig avvisande
mot denna tanke, utan det är endast det nuvarande läget,
som bjuder emot att gå med på förslaget. De tuberkulöst sjuka,
det här gäller, få ju samma vård, om riksdagen nu går med på att
bevilja den föreslagna summan eller ej. Skillnaden blir blott den,
att Malmöhus läns landsting, om frågan till ett annat år kommer
före i mera utrett skick, nödgas ligga ute med dessa pengar under
ett års tid. Detta kan väl icke vara så förskräckligt farligt.

Att frågan verkligen behöver utredas, torde det påstående, som vi
hörde medicinalrådet Block göra, ge vid handen. Han förmenade nämligen,
att konsekvenserna av att riksdagen går med på förslaget icke
bli så farliga därför, att det icke kan bli fråga om att bygga många
sådana sommarhem. Särskilt betonade han, att de icke behövas i
Norrland, där somrarna äro så korta. Jag skulle då vilja fråga: Om
riksdagen börjar bevilja medel till sjukhus i sådana fall, som det bär
gäller, skall det då endast bli understöd av staten för sådan sjukvård
i de södra delarna av landet? Skola icke Norrlands tuberkulossjuka
få åtnjuta samma fördelar som de sjuka i de sydligare delarna?

Lämpar det sig icke att bygga sådana anstalter i Norrland, måste
det verkställas utredning om huru de sjuka i Norrland kunna i sydligare
klimat, där somrarna äro längre, åtnjuta samma fördelar. Detta
torde tala för att en utredning av frågan behöver ske, och i så fall torde
det vara mycket fördelaktigt, att frågan får ligga till sig. Detta
är den egentliga anledningen till att utskottet icke för närvarande har
kunnat gå med på Kungl. Maj :ts proposition i detta avseende.

Jag vill ytterligare erinra om en sak. Ett yttrande i herr Blocks

Nr 49. 120

Onsdagen den 1 juni, f. m.

Ang. ett sommarhem
för
vissa tuberkulossjuka.

(Forte.)

anförande förvånade mig, då han nämligen som skäl för, att riksdagen
redan nu borde gå med på anslaget i fråga anförde, att staten därigenom
skulle få sin ledande hand med i företaget och kunde lägga sparsamhetens
tankar in i det. Det förvånade mig högeligen, ty den allmänna
erfarenheten är ju annars den, att staten bygger dyrare än enskilda.
Jag kan åtminstone icke gå med på att bevilja detta anslag
för den skull, att det skulle bli billigare, om staten bygger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är mig ett
nöje att kunna konstatera, att de, som försvara utskottets utlåtande,
själva erkänna, att det här föreligger ett behov, och att de säga, att
det endast är för närvarande, som de icke kunna vara med om att bevilja
ett anslag. Jag har låtit mig berättas, att utskottets försvarare
i tämligen tydliga ordalag ha förklarat, att om frågan nästa år kommer
igen i bättre utrett skick, bör den vara i hamn. Det är alltså
icke fråga om att icke herrarna vilja vara med om anslaget, utan det
är endast och allenast fråga om att herrarna vilja ha reda på huru
många det är, som behöva det. I det avseendet tror jag, att vi icke
behöva gå så synnerligen långt. Det finns statistik, som visar, hur
pass stort behovet är, så att åtminstone beträffande den saken behöver
det icke bli tal om någon större utredning.

Då herr Erlansson nu var inne på att det blir billigare att bygga
för enskilda, än om staten gör det, vill jag säga herr Erlansson, att
det ju icke är staten, som skall bygga detta hem, utan att det är landstinget.
Det borde väl därmed vara åtminstone en nyans av utsikt till
att det skall byggas billigare, än om staten skulle bygga.

Jag vill för övrigt fråga: Om icke medicinalstyrelsen legat i så
pass, som den gjort, hur tro herrarna, att det varit ställt med den rationella
sjukvården i vårt land? Jag tror, att vi än ha mycket att
göra, och då detta endast är ett litet steg på vägen, ber jag herr talman,
att få säga, att jag icke är rädd för konsekvenserna utan fortfarande
yrkar bifall till reservationen.

Herr Bengtssoni Norup: Herr talman, endast några få ord!
Vad som för mig i statsutskottet varit avgörande för att icke gå med
på det föreslagna anslaget är, att det i Kungl. Haj :ts proposition framhålles,
att detta anslag äskas för »patienter, lidande av tuberkulos i
ben, ledgångar och körtlar, sedan dessa patienter, i de fall då kirurgisk
behandling erfordrats, erhållit sådan å inom Malmöhus län befintliga
kirurgiska sjukhus».

Att man från ett län begär ett anslag, från vilket övriga läns
patienter skola vara utestängda, är enligt min mening felaktigt. Nu
säger man visserligen -—- och jag väntar, att nästa talare skall komma
att säga detsamma — att detta är icke meningen. Men så står det i
propositionen, och så står det i utskottets utlåtande. Under sadana
förhållanden anser jag, att om frågan skall komma igen, bör den läggas
så, att även patienter från övriga delar av Sverige skola hava

Onsdagen den 1 juni, f. in.

121 Xr 49.

rätt att — naturligtvis mot en väl avvägd avgift liksom vid kustsanatorierna
— få åtnjuta vård vid ifrågavarande sjukhem. _ ^eritu.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till lossjuka.
utskottets förslag. (Forts.)

Herr K a i j s e r: Jag skall i anledning av herr Bengtssbns i Norup
anförande nämna, att riksdagen redan beslutat, att för den händelse
denna sjukavdelning byggdes i Lund, vid Lunds lasarett, så vore
Malmöhus län berättigat att få ett bidrag därtill av 2,000 kronor för
varje säng. Det har denna riksdag redan en gång beslutat. Men därför
att den nu icke skulle ligga i Lund utan i Ljunghusen, vilken plats
skall vara för de sjuka lämpligare, så vill herr Bengtsson i.Norup
icke vara med om att bevilja dessa pengar. Vore den belägen i Lund,
skulle han ingenting ha däremot, men därför att den ligger i Ljunghusen,
vill han icke vara med om det.

Vad beträffar den omständigheten, att detta kallas för sommarhem,
så är det där nere sommar mycket lång tid av året, så att detta
hem skulle kunna utnyttjas nästan hela året.

Under sådana förhållanden ber jag att få vidhålla yrkandet om
bifall till reservationen.

Herr Waldén: Herr talman! Herr Bengtsson i Norup och likaså
flera föregående talare tryckte särskilt på den omständigheten,
att det endast är patienter från Malmöhus län, som kunna tagas in på
denna sjukvårdsanstalt. Då vill jag påpeka, och jag tror nästan herr
statsrådet också något erinrade om den saken, att vid sjukvårdsinrättningarna
i Lund är det inemot en fjärdedel, som äro patienter från
andra län, och det är alldeles klart, att dessa patienter, i den mån anstalter
av den beskaffenhet, som det är fråga om, inrättas, kunna komma
med på dem och få vård också på denna inrättning. Men, säger
man, de få betala en annan avgift. Det är möjligt, att de få betala
något högre avgift för den merkostnad, som även i andra fall utdebiteras
på utomlänspatienter. Detta få de betala, och vore det meningen,
att vi i Malmöhus län skulle bestrida den merkostnad, som dessa
utomlänspatienter betinga, så får jag säga, att det vore orimligt begärt.
Men det är möjligt för dem att få vård där, i den man det^finns
platser, likaväl där som på kustsanatorierna, där man även får erlägga
merkostnaden.

Herr Jansson i Falun ville göra gällande eller åtminstone insinuera,
att dessa byggnader äro väl dyra. Jag kan försäkra honom,
att vi gjort besparingar här till det yttersta, och att det blivit något
dyrare, än ursprungligen tänkts, beror på att vi tillmötesgått medicinalstyrelsens
krav. Vi få bygga särskild isoleringsavdelning och
särskild underläkarbostad för att nämna ett par exempel. Detta krävde
medinicalstyrelsen såsom villkor för att kunna erhålla statsbidrag,
och medicinalstyrelsen har också hela tiden varit av den uppfattningen,
att det icke kunde vara tal om, att statsbidrag icke skulle kunna
erhållas till detta som till övriga tuberkulosanstalter och sanatorier.

Andra hammarens protokoll 1921. Nr h9. 9

År 40. 122

Onsdagen den 1 juni, f. m.

^nmrheln Sför ®et är ett annex sjukvårdsinrättningarna i Lund endast på det
vissa tuberku- sättet att man rent administrativt har förbundit denna anstalt med
lossjuka, dessa inrättningar, för att det skulle bli billigare. Det är även en na(lorta.
) tionalekonomisk fördel, om det kan anordnas billigare på det ena eller
andra sättet.

Det sätt herr Erlansson använde att skjuta fram Norrlandsintresset
här finner jag synnerligen misslyckat, ty om det är så, att man i
Norrland behöver andra anordningar för tuberkulossjukvård, får man
väl komma fram med krav på anslag för sådant ändamål, om Norrland
icke är lämpligt för sådana anstalter som denna.

Sedan riksdagen gått in för att vårt land bör försöka på alla sätt
bekämpa denna folksjukdom, tycker jag det är orimligt att gå emot
detta anslag och vilja söka göra gällande, att man här skulle gynna
ett visst län. Det är mannamån.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Den ärade representanten
på Norrlandsbänken borde också upplyst om, huruvida för
statsbidrags erhållande i Lund med 2,000 kronor per säng, det gällde
vård av endast sådana, som kommo från Malmöhus läns sjukhus. Jagtror
icke, att den ärade representanten vågar stå för ett sådant uttalande.
Om staten skall bevilja anslag till dylika sjukhem, så menar
jag, att man. bör stipulera samma villkor för patienternas intagande
på detta som för intagande på kustsanatorierna.

Nu säger herr Waldén, att, i den mån det blir plats, skulle även
patienter från övriga län hava rätt att komma dit. Tack så mycket!
Det blir aldrig plats för utomstående, så länge 30 ä 40 patienter vänta
på plats, såsom det nu är vid länssanatorierna.

Vidare säger herr Waldén, att på Lunds lasarett ligga patienter
från andra län, från Kristianstads län och Blekinge och Småland och
dessa böra naturligtvis ha rätt att komma in. Ja, det är sant. Men,
herr Waldén, tag med i beräkningen, att det är sjukhus i andra städer
i Malmöhus län, till vilka staten icke bidrager såsom till Lunds lasarett,
och att dessas patienter skulle hava förmånsrätt framför andra
läns sjukhus patienter. Innan plats kunde beredas för andra, skulle
alla dessa i första hand tillgodoses.

Herr talman! Jag anser, att frågan bör komma tillbaka. Men
då den kommer tillbaka, bör det vara ordnat så, att man får rätt att
skicka patienter till detta sjukhem lika väl ifrån andra län som ifrån
Malmöhus län — naturligtvis mot en högre avgift för patienter från
de andra länen.

Herr Block: Herr talman! Jag vill endast upplysa herr Erlansson
om att redan nu resa från Norrland icke så få patienter till
de sydsvenska kustsanatorierna. Är det så, att Malmöhus län skaffar
ytterligare platser för sådan vård, så blir det naturligtvis lättare
för de norrländska patienterna att få vård vid sydsvenska anstalter,
och det blir således även till nytta för Norrland.

Onsdagen den 1 juni, f. m.

123 Jfr 49.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på vigga tuf)eT].u
avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reser- lossjuka.
vationen; och fann herr talmannen den senare propositionen vara (Fort*.)
med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren med avslag å statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 141, bifaller den vid
utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 88 ja, men 104 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 4.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde
fredagen den 3 i denna månad ämnade besvara herr Fjellmans
interpellation rörande dyrortsbestämmelserna i gällande avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt
kust- och gränsbevakning.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,47 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.