RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1921:39

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1921. Andra kammaren. Nr 39.

Fredagen den 6 maj.

XI. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den. 29 nästlidna april.

§ 2.

Dahlberg avlämnade Xungl. Maj:ts proposition,
nr 358, angående ersättning åt statens järnvägar för genom taxenedsättning
förorsakad inkomstminskning.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
V''nin?1?,rens !?ord V,^anr^e proposition, nr 357, angående vissa anslag
till främjande av bostadsproduktionen.

§ 4.

Herr Hages på kammarens bord liggande motion, nr 353, som
nu foredrogs, remitterades till konstitutionsutskottet.

§ 5.

Statsutskottets nu föredragna utlåtanden nr 94—98 och 102_

107 bordlädes åter.

§ 6.

... Yid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr
108 i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående biträdande
skolföreståndarinnan Anna Kruses löne- och pensionsförmåner
blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen av
kammaren godkänd.

Andra hammarens ■protokoll 1921. Nr 39.

1

Sr 39. 2

Fredagen den 6 maj,

§ 7.

Bankoutskottets härefter föredragna memorial nr 40 blev ånyo
bordlagt.

§ 8.

Föredrogs bankoutskottets memorial, nr 41, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande punkt 15 av bankoutskottets
utlåtande nr BO angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
och blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
av kammaren godkänd.

§ 9.

Första lagutskottets härefter föredragna utlåtande nr 37 bordlädes
åter.

§ 10.

Vidare föredrogs och lädes till handlingarna jordbruksutskottets
memorial, nr 46, med överlämnande till riksdagen av förteckning
över försålda kronoegendomar.

§ 11.

Jordbruksutskottets utlåtanden nr 51 och 52, som nu föredrogos,
blevo ånyo lagda på bordet.

§ 12.

Slutligen föredrogos vart för sig och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till
åtgärder för skifteslagsindelning i vissa delar av Kopparbergs län;

och ... . o

nr 54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor rörande
anslag under riksstatens nionde huvudtitel.

§ 13.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som
yttrade: Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att främst

bland två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan för morgondagens
plenum uppföres första lagutskottets utlåtande, nr 37, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om änd -

Fredagen den B maj. 3

ring i vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet väckt
motion.

Denna hemställan bifölls.

§ 14.

Herr Svensson i Grönvik avlämnade en av honom och herr Lindström
i Langnäs undertecknad motion i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 356, angående provisorisk förhöjning av tullsatserna
för vissa industriprodukter.

Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 354, blev på begäran
bordlagd.

§ 15.

. Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av
medel till kapitalökning för fonden för räntefria studielån jämte en
i ämnet väckt motion;

_ or 176, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till kapitalökning för fonden för torvindustriens befrämjande; och
i r- anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an slag

för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av nöd.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Olsson i Kullenbergstorp under 4 dagar fr. o. m. den 14 mai

» m . . r,

» Poppius
* Jonson i Remröd
» Bengtsson i Kullen

10

5

2

4

* Johansson i Krogstorp

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,19 e. m.

7
9

10

8

och

Nr 89.

In fidem
Per Cronvall.

Hr 39. 4

Lördagen den 7 maj.

Lördagen den 7 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30 nästlidna april.

§ 2.

Herr statsrådet Elmquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 359, med förslag till lag om arbetstidens begränsning.

Denna proposition blev på begäran bordlagd.

§ B.

Enligt därom den 27 nästlidna april fattat beslut företogos nu
val av ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken oeb riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor, än även sex suppleanter
för dessa valmän; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

valmän:

herr Anderson i Saxtorp,

» Andersson i Storegården,

» Borggren,

» Björkman i Norrköping,

» Branting,

» Bäcklund,

» Corneliusson,

» Fast,

» Flognfält,

» Hellberg,

» Janson i Kungsör,

» Johansson i Brånalt,

» Jonson i Remröd,

» Kristensson,

» Leander,

» Lindman,

» Löfgren i Stockholm,

Lördagen den 7 maj.

5 Nr 89.

herr Persson i Björsbyholm,

» Ryberg,

» Rydén,

» Röing,

» Sommelius,

» Svensson i Långelanda och
» Wikström,

var och en med 143 röster; samt

suppleanter:

herr Björkman i Länghem,

» Ros,

» Lovén,

» Andersson i Milsmaden,

» Kloa och
» Persson i Trången,

var och en med 95 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes
här ovan angiven, genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf
omförmälda valen.

§ 5.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att onsdagen
den 18 innevarande maj företaga val av tre ledamöter och tre
suppleanter i den uppskattningsnämnd, varom stadgas i 33 § av
förordningen den 28 maj 1920 om uppskattning av mark i och för
framdeles skeende taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 358, angående ersättning åt
statens järnvägar för genom taxenedsättning förorsakad inkomstminskning.

§ 7.

Vidare föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet herrar
Svenssons i Grönvik och Lindströms i Långnäs på kammarens
bord liggande motion nr 354.

Nr 39. 6

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

Lördagen den 7 maj.

§ 8.

Till avgörande förelåg nu första lagutskottets utlåtande, nr 37,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet väckt
motion.

Genom eu den 4 februari 1921 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 144, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar av strafflagen; och

2 ro) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

I samband med denna proposition, som avsåg dödsstraffets borttagande
ur den allmänna strafflagen samt ur strafflagen för krigsmakten
med undantag av de s. k. krigsartiklarna, hade utskottet till
behandling förehaft en av herr Lindhagen inom första kammaren
väckt motion, nr 187, däri motionären hemställt, att riksdagen i anledning
av propositionen ville uttala sig för livets okränkbarhet såsom
grundval för en mänsklig samhällsordning samt i anslutning
till denna uppfattning för sin del besluta dödsstraffets utplånande
även ur strafflagens för krigsmakten krigsartiklar eller ock hos regeringen
begära förslag till en revision av dessa artiklar i sådant
syfte.

Utskottet hemställde,

1) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

samt

2) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad genom
vad utskottet under 1) hemställt.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herr Engherg mot vissa delar av motiveringen;

av herr Hansson i Stockholm, som med biträdande av utskottets
hemställan framlagt särskilt förslag till avfattning av utskottets
yttrande;

av herr Jacob T. Larsson, som yrkat, att utskottet skulle under
punkten 2) hemställa, att riksdagen i anledning av den i ämnet
väckta motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning för riksdagen framlägga
förslag till dödsstraffets avskaffande såsom straffart även såvitt
anginge gärningar, som avsåges i de uti strafflagen för krigsmakten
ingående krigsartiklarna, eller, om detta skulle befinnas
omöjligt, förslag till sådan ändring av krigsartiklarna, att stadgandet
av dödsstraff i görligaste måtto inskränktes;

av herr Hederstierna, som med instämmande av herr Thore
hemställt,

Lördagen den 7 maj.

7

Nr :KL

l:o) att ifrågavarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas;
och

2:o) att herr Lindhagens förevarande motion icke måtte av riksdagen
bifallas; samt

av herrar Högberg och greve Spens, vilka med särskild motivering
instämt i den uti herr Hederstiernas reservation gjorda hemställan.

Aruj.

dödsstraffets

avskaffande.

(Porto.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hederstierna: Det är av många skäl ingen lätt

lätt sak att uppträda i denna fråga. Jag skall blott anföra det
skälet, att denna fråga har varit ventilerad och diskussionen rört
sig om densamma så länge både utomlands och här i landet ■— inom
landet har den ju varit uppe på dagordningen i snart hundra ar •—
att jag trotsar någon, han må hava den ena eller andra åsikten,
att kunna komma med något nytt i frågan; åtminstone vågar jag
icke skryta över något sådant. Den är vidare icke lätt att uppträda
i därför, att när det gäller att avgöra, om dödsstraffet skall bibehållas
eller icke, spelar det in så många okända faktorer. Det gäller
att pejla människosinnets, känslolivets allra intimaste fibrer, och att
få tag i de strängar, som äro de riktiga vid varje tillfälle är förvisso
icke lätt.

Jag skall här icke upptaga tiden med att redogöra för alla de
olika åsikter, som i denna fråga gjort sig gällande. Skulle jag
här lämna ett referat över alla de olika skäl, som åberopats av
såväl anhängarna som motståndarna till dödsstraffet, skulle jag säkerligen
upptaga kammarens tid i flera timmar. Jag skall i stället
åtnöja mig med att tala om de åsikter, som gjort sig gällande inom
första lagutskottet, och jag skall göra det desto hellre, som dessa
åsikter väl också återspegla de meningar, som för närvarande göra
sig gällande inom de olika lägren.

Det finns en åsikt, som icke kom fram inom första lagutskottet
i fjol, när vi då hade denna fråga uppe, men som nu där erhållit
en anhängare. Bäraren av denna åsikt har framlagt sin mening i
en reservation till betänkandet. Han tillhör första kammaren och
är således icke i tillfälle att här försvara sig. Han hyser emellertid
den meningen, att staten icke under några förhållanden har
rättighet att taga en människas liv hon må ha betett sig hur som
helst, samhällsfaran må vara hur stor som helst och rättsordningen
må ha blivit kränkt hur mycket som helst. Jag förmodar, att han
anser, att staten har rättighet att sätta in denna människa på livstid,
men att den icke har rättighet att taga hennes liv. Med den,
som hyser en sådan åsikt, är det naturligtvis omöjligt att diskutera
denna fråga. Han har sin oomkullrunkliga mening, att staten icke
har rättighet att taga en människas liv, och därmed är saken avgjord.

För oss andra inom utskottet har saken däremot ställt sig så, att
vi alla äro överens därom, att om rättsordningens upprätthållande
det kräver, är staten berättigad att taga en brottslings liv. För

Nr 39. 8

Lördagen den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forte.)

°ss andra gäller det således icke principen, om staten har rättighet
att tillämpa dödsstraffet eller ej, utan det gäller endast frågan.
Kräver rättsordningens _ upprätthållande dödsstraffets kvarvaro i
lagen eller gör det det icke? Det är således, om jag så må säga,
icke någon artskillnad mellan de återstående utskottsledamöternas
asikter utan endast en gradskillnad. Majoriteten inom utskottet
rättsordningens upprätthållande icke kräver dödsstraffets
bibehållande, under det vi reservanter anse det vara nödvändigt,
i ®töd för deras åsikt, som anse, att dödsstraffet kan av skattas,

aberopas framför allt en statistik, varur herrarna kunna
finna utdrag i utskottets betänkande. Av denna statistik, framgår,
att i länder, som haft dödsstraffet men avskaffat det, har procenten
av de svårare brotten icke tilltagit. Man har också meddelat jämförande
statistik mellan länder, där dödsstraffet är avskaffat, och
länder, där dödsstraffet finns hvar, och man har funnit, att de
brotten icke ha tilltagit i de länder, där dödsstraffet avskaffats,
jämfört med de länder där det finns kvar.

Anhängarna av åsikten om att dödsstraffet bör avskaffas finna
naturligtvis häri ett alldeles eklatant bevis för att dödsstraffet
icke behövs. Det finns naturligtvis icke någon, som önskar dödsstraffets
bibehållande i och för sig. Vore denna statistik fullt övertygande,
skulle åtminstone icke jag ett ögonblick tveka att vara
med. om dödsstraffets avskaffande, men för mig har icke denna
statistik en sådan övertygande verkan.

Då ett brott begås, är det en mängd olika faktorer, som spela
in. Det är naturligtvis icke — det har jag givetvis icke ett ögonblick
tänkt mig — endast tanken på att löpa den faran att bli
utsatt^för dödsstraffets tillämpning i fall av upptäckt, som är det
enda återhållande motivet. Det finns så många andra motiv, som
spela in i fråga om en brottsling, då han känner sig frestad att begå
ett brott och då han känner de avvärjande skälen, som säkerligen
äro lika avgörande som frågan om dödsstraffets bibehållande. I
vissa länder förekommer en mildring av sederna, människorna bli
mera upplysta och få en helt annan blick och en helt annan respekt
för medmänniskors liv, och i den mån, som detta tränger igenom,
är det ju klart, att faran för människors liv blir vida mindre. Det
ekonomiska livet blir även rikare. Människorna komma i en bättre
ekonomisk ställning och frestelserna för den, som är berövad allt
detta jordens goda, att sätta sig i besittning av detta genom att beröva
en annan människa livet, bliva, om icke undanröjda, så dock
mycket färre. Frestelserna verka således icke så starkt på en sådan
människa.

Och slutligen, att jämföra olika folk med varandra, då det
ena folket är eldigt och passionerat och där kniven, eller vad man
har för mordverktyg, snart är framme, medan det andra folket är
lugnt och sansat och tänker sig för, innan det handlar, att, som
sagt, jämföra dessa folk, som leva under olika betingelser, med
varandra och ur de olika ländernas brottmålsstatistik draga fram
den omständigheten, att det efter dödsstraffets avskaffande icke har

Lördagen den 7 maj.

9 Nr »>.

blivit en ökning av brotten utan snarare tvärtom och säga, att detta
visar, att dödsstraffets avskaffande icke haft någon inverkan, det
kan åtminstone icke på mig verka övertygande. Det finns så
många andra faktorer, som spela in i denna situtation, att man
enligt min mening icke har rättighet att ur det sakförhållandet,
att dödsstraffet utan våda kunnat avskaffas, draga den slutsatsen,
att dödsstraffet icke har någon betydelse.

Om herrarna ville frånse från denna statistik, vars beviskraft
enligt min mening — och det är mitt huvudargument i denna fråga
— icke är övertygande, och i stället försöka tänka sig in i situationen
för en brottsling, som står färdig att begå ett mord, tro herrarna
verkligen, att han icke därvid tar någon hänsyn till, att om han
blir upptäckt, när han begått detta mord, riskerar han sitt eget liv?
.Ta, då svara herrarna mig, att det är naturligtvis så, att en brottsling
vid ett dylikt tillfälle resonerar icke, han tänker icke på straffet,
utan han tänker blott, att han skall klara sig från detta och
icke bli upptäckt. Jag vill erkänna, att det ligger någon sanning
däri, ehuru jag icke tror, att man har rättighet att påstå, att brottslingarna
över lag icke tänka på det kommande straffet. Det momentet
spelar dock in, att i ett land, där dödsstraffet avskaffats,
ha icke statsmakterna så tydligt slagit fast respekten för människolivet
som i länder, där dödsstraffet står kvar. Enligt min mening
slår det igenom hos hela folket, att när staten åtminstone alternativt
bestraffar ett mord med dödsstraff, har staten därigenom sagt
ifrån, att ett mord är ett så ''Säreget brott, att staten på det allra
kraftigaste måste beivra det. Det tränger då in i folkmedvecandet,
att detta, att beröva en annan människa livet, är något, som
är ohyggligare än alla andra brott.

Ytterligare en omständighet, som för mig spelar en mycket stor
roll i denna fråga, är, att det finns en mängd människor, som under
sitt liv bli satta i den situationen, att de icke kunna skyddas av
staten. De bliva under sin pliktuppfyllelse ställda ensamma på sin
post, och staten kan icke ha till hands skyddsmedel för dem i form
av trupper, polis eller dylikt. Denna ensamma person måste söka
försvara sig så gott han kan, och han blir tillspillogiven, om mördaren
är honom övermäktig. Det förefaller mig, som om staten i sådana
fall dock hade en oavvislig plikt att skydda dessa personer, så
långt sig göra låter.

Vilka människor är det här fråga om? Erfarenheten från vår
egen livstid har väl visat oss, vilka personer som lätt bliva utsatta
för livsfara under fullgörande av sin plikt. Jag vill i herrarnas
minne återföra, hurusom en godsägare utanför Stockholm för några
tiotal år sedan blev på det mest upprörande sätt mördad. Det
gällde icke honom, utan mördaren hade trott, att han skulle träffa
postiljonen, som reste med värdepapper och värdepost. Det är dessa
människor, som jag tänker på, nämligen postiljonerna, som resa på
våra landsvägar. De ha visserligen en revolver någonstädes i vagnslådan,
men den ha de icke så lätt till hands, så som de resa år ut
och år in, utan där träffar dem skottet oförberett. Det är omöj -

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

Nr irt). 10

Lördagen den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

ligt för staten att skydda dessa människor. Såvitt jag förstår, är
dock en sådan maniska berättigad att av staten kräva, att staten
ställer upp det största straff hot, som vår tid kan tänka sig, näm
ligen dödsstraff, för att skydda henne.

Går jag till min egen erfarenhet, har jag såsom domare varit
med om att behandla ett av de svåraste mord, som hänt under min
tid, nämligen mordet på länsmannen Gavell och hans fjärdingsman.
De gåvo sig upp i obygderna i Alfta socken i Hälsingland för att
slå ned på ett lönnkrögarnäste. De visste bägge, att de skulle besöka
ett synnerligen vilt folk, och man fick av rannsakningen veta,
att länsmannen hade sagt till fjärdingsmannen, att »det är bäst, att
jag tar revolvern i högra fickan, så att jag har den till hands, om
det behövs». Då de sedermera gingo in i stugan för att mycket
riktigt slå ned på lönnkrögarna, voro där samlade fadern och hans
söner, fullt beredda på att gå till anfall och mörda ordningens upprätthållare.
Detta mord skedde under de mest upprörande omständigheter.
Det uppstod en strid på liv och död emellan länsmannen
och dessa människor. Länsmannen, som tydligen var en stark karl,
lyckades få in anfallarens gevär under sin ena arm. Han kved under
ansträngningarna under striden, då de andra försökte rycka honom
så mycket loss från geväret, att de kunde avlossa skottet mot
hans bröst. Yar gång, jag tänker på detta, kan jag icke känna
mig annat än upprörd. I det att några hängde bak på länsmannens
rygg och de andra drogo i bösskolven, lyckades de till slut få bössan
så långt från bröstet, att det ögonblick korn, då de fingo pipan
mot hjärtat och kunde avlossa skottet. Fjärdingsmannen, som låg
svårt sårad på igolvet och bad för sitt liv, blev även han skjuten.
Han levde dock några timmar, så att man fick reda på förloppet.
Revolvern, som tydligen fråntagits länsmannen och kastats bort på
något sätt, fick man aldrig tag i. Länsmanaen och fjärdingsmannen
visste, att de voro utsatta för den största fara, men det var
deras plikt att gå dit. Jag anför detta endast som bevis på, vilka
förfärliga faror en ordningens upprätthållare löper.

Jag skall vidare erinra om den stackars kontorsfröken, som
satt i ett kontor på Malmtorgsgatan och som på det mest cyniska
och överlagda sätt blev ihjälslagen med ett betsman av en person,
som hade alldeles klart för sig, hur han skulle bära sig åt och som
övertänkt mordet i detalj. Jag påminner om henne, därför att det
finns så många andra, som äro i samma predikament, alla dessa
stackars värnlösa kvinnor, som sitta ensamma i sina butiker eller
på sina kontor. Jag vill erinra om bruksbokhållaren, som efter
att ha tagit hem kassan för att följande dag betala ut avlöningen,
sitter ensam på kontoret och räknar penningarna. Jag tänker också
på folkskollärarinnan, som bor ensam uppe i obygderna. Hon
har naturligtvis inga pengar, men hon bär sin egen person. Jag
tycker, att det är statens skyldighet att gorå vad den kan för att
skydda dessa människor, som under uppfyllandet av sin plikt löpa
den allra största fara.

Nu säga herrarna naturligtvis till mig — ni som ha en mot -

Lördagen deu 7 maj.

11 Nr 39.

satt åsikt: »Ja, men vad har det hjälpt i dessa fall, att vi haft
dödsstraffet kvar? Dessa som ni syftar på ha ju det oaktat blivit
mördade allihop.» Ja, naturligtvis är det sant, men varken herrarna
eller jag kunna nämna de många fall — ni säger, att det icke
är några fall, men jag säger, att det är säkerligen många sådana
— där befintligheten av dödsstraffet i lagen skyddat andra. Att
taga bort dödsstraffet för att därmed humanisera våra lagar skulle
jag kunna vara med om, ifall jag icke vore så livligt övertygad om,
att detta borttagande av dödsstraffet skulle gå löst över oskyldiga
och oförvitliga medborgare, som fullgöra sina plikter.

Jag sade i början av mitt anförande, att jag mycket väl kan
tänka mig, att sådana tider kunna komma — och jag är den förste
att hoppas, att de måtte komma ■— då sederna blivit så förmildrade
och då respekten för ett människoliv trängt så igenom, att man
kan enas om att taga bort dödsstraffet. Men jag frågar herrarna
litet var: Leva vi i sådana tider? Är det icke så, att det knappast
går en månad, utan att vi av tidningarna se, huru här i landet begås
de mest upprörande brott? År verkligen tiden inne att just nu taga
bort dödsstraffet? Jag vill säga herrarna, att med den erfarenhet,
jag har på detta område — jag har dock en ganska lång erfarenhet
såsom domare — kan jag icke taga på mig ansvaret att taga
bort dödsstraffet. Äro herrarna färdiga att taga detta ansvar, göra
ni det naturligtvis, men jag har ansett det vara min skyldighet
att säga riksdagens andra kammare, att min erfarenhet går obetingat
i den riktningen, att dödsstraffet ännu måste stå kvar i lagen.

Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets hemställan och
bifall till den av mig avgivna reservationen.

Med herr Hederstierna förenade sig herrar Lindman, Olsson i
Berg, Persson i Fritorp, Lithander, Andersson i Storegården, Andersson
i Knäppinge, Björkman i Länghem, Gustafson i Kasenberg,
Magnusson i Tumhult och Nilsson i Antnäs.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!

Den föregående ärade talaren har återkallat i vårt minne en del
ohyggliga mordhistorier från äldre och nyare tid. Han har sagt, att
han var gång, han tänker på dessa hemska brott, blir han upprörd.
Jag tror, att den känslan delas av oss alla. Herr Hederstierna har vidare,
med hänvisning till sin störa erfarenhet såsom domare förklarat,
att han icke vågar taga på sitt ansvar att beröva samhället
det skyddsmedel, som dödsstraffets befintlighet innebär, och han
har bevekande frågat oss, om vi vilja taga ett sådant steg på vårt
ansvar. Med all respekt för den ärade talarens erfarenhet och med
allt erkännande av det upprörande i de antydda brotten, tror jag dock
i allt fall att, när vi hava att bedöma den nu föreliggande frågan,
vi icke bara låta hänföra oss av i och för sig berättigade känslor,
utan i främsta rummet lita till vårt kalla och nyktra omdöme.

Vad nu själva sakfrågan beträffar, om det är riktigt att avskaffa
dödsstraffet eller icke, råder överensstämmelse mellan ut -

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

?fr 39. 12

lördagen den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

skottet och den ärade reservanten därutinnan, att samhället, rent
generellt sett, har rätt att taga en medborgares liv, om det kan anses
nödvändigt för rättsordningens upprätthållande. Men vi skilja oss
därutinnan, att den ärade reservanten anser, att under nuvarande
förhållanden dödsstraffet verkligen är nödvändigt för rättsordningens
upprätthållande, vilket däremot utskottet förnekar. Då reservanten
pastor, att dödsstraffet är nödvändigt — märk väl: nödvändigt
■— för rättsordningens upprätthållande, innebär det-, att rättsordningen
skulle störta samman, om man toge bort dödsstraffet.
Gent emot detta mycket pessimistiska påstående har man pekat på
att rättsordningen icke störtat samman i Rumänien och Portugal,
där man upphävde dödsstraffet 1864, eller i Holland, där det upphävdes
1870, eller i Italien, där det avskaffades 1889 eller i Horge,
där det avskaffades 1902. Rättsordningen har heller icke störtat
samman i sådana stater, där man visserligen icke formellt upphäft
dödsstraffet, men upphört att tillämpa det. Man bär vidare påvisat,
att i stater, som avskaffat dödsstraffet, antalet grövre brott ingalunda
ökats efter nämnda åtgärds vidtagande. Man har slutligen
uppvisat, att grövre brott icke förekommit ymnigare i stater, som
avskaffat dödsstraffet, än i stater, som behållit detsamma, och att
icke heller proportionen mellan grövre och ringare brott är större i
de stater, som avskaffat dödsstraffet, än i de stater, som bibehållit
detsamma.

Mot denna bevisföring invänder nu herr Hederstierna, att han
icke kan tillmäta den åberopade statistiken ett avgörande vitsord.
Det är så många andra faktorer, som här kunna verka i den ena
eller andra riktningen, och därför anser reservanten, att statistiken
icke förtjänar den beviskraft uti förevarande avseende, som man
vill tillägga densamma. För herr Hederstierna står det i stället
klart, att »möjligheten av tillämpningen utav ett i lagen förefintligt
dödsstraff måste i vida högre grad verka avskräckande och återhållande
på mången, som är frestad att begå mord än ett livstidsstraff,
varifrån han vet, att han efter ett antal år blir benådad». Med
andra ord: herr Hederstierna anser, att det ligger i sakens natur, att
befintligheten av ett dödsstraff, som kan tillämpas, verkar väsentligen
mera avskräckande än ett livstidsstraff.

Jag vill för min del medgiva, att det låter tänka sig, att det
förhåller sig så, som herr Hederstierna säger; man kan icke från
början påstå, att hans hypotes är orimlig, den kan vid första påseende
synas rimlig nog. Men jag skall be er, mina herrar, att
försöka tänka efter, hur verkligheten ter sig i ljuset av denna hypotes.

Såsom jag nämnde, avskaffades dödsstraffet i Italien år 1889.
Det hade då en längre tid förut varit avskaffat i Toscana, som tidtals
varit en egen stat. På 100 år hade där förekommit endast tre
avrättningar och under de sista 50 åren hade ingen enda sådan ägt
rum, men i det övriga Italien fanns dödsstraffet kvar och där hade
det även tillämpats. Icke dessto mindre hade de grövre brotten förekommit
i större utsträckning i det övriga Italien, som hade kvar

Lördagen den 7 maj.

13 Nr 31).

dödsstraffet, än i Toscana. När sedan, dödsstraffet för lida Italiens
vidkommande togs bort år 1889, sjönk under de första 20 åren efter
denna åtgärd antalet grövre brott ända till hälften av motsvarande
siffra på 1880-talet. Om nu herr Hederstiernas hypotes är riktig,
måste det innebära följande: Före 1889 måste dödsstraffet ha verkat
avskräckande i de delar av Italien, där det ännu tillämpades,
men i Toscana, där det icke fanns kvar, måste det ha funnits andra
avskräckande faktorer, som gjort samma tjänst, och dessa faktorer
måste i Toscana hava verkat ännu mycket kraftigare än dödsstraffet
i det övriga Italien. När man sedan tog bort dödsstraffet i de övriga
delarna av Italien då måste enligt den antydda hypotesen andra faktorer
hava börjat spela in, som i Italien utanför Toscana verkade
i samma riktning som dödsstraffet och som verkade så kraftigt, att
resultatet blev minskad brottslighet även i dessa delar. Jag vill
icke alldeles förneka möjligheten av ett sådant antagande, men jag
vill påstå, att det är föga sannolikt, att så skett.

På samma sätt måste med samma hypotes förklaras det. märkvärdiga
förhållandet, att när man i Portugal upphävde dödsstraffet,
minskades där antalet grova brott, och på samma sätt måste
också förklaras, hur det kan komma sig, att i Portugal, som icke
har kvar dödsstraffet, antalet mord och dråp utgör 23,75 på en
miljon av befolkningen, medan i grannlandet Spanien, vars befolkning
icke kan vara så värst olika den portugisiska och där dödsstraffet
finns kvar, motsvarande siffra är 46,45 på en miljon invånare
d. v. s. nästan jämt dubbelt så stor.

För min del tror jag, att den psykologiska konstruktion, som
ligger till grund för herr Hederstiernas hypotes, icke är riktig.
Ty i många fall tänker den, som står i begrepp att begå ett grovt
brott, icke så mycket på, vilket straff som kan följa på hans brott;
han hoppas nämligen att hans brott ej skall bliva upptäckt eller
att han skall undkomma. För övrigt äro de personer, om vilka det
här är fråga, oftast sådana brutala karaktärer, att det för dem icke
spelar så stor roll, om de få sätta livet till för sina gärningar. _ De
äro så vana att icke räkna så noga med människoliv, att de icke
bry sig så mycket om, ifall de själva riskera livet på sin kupp.

Herr Hederstierna betonade kraftigt, att det avgörande härvidlag
för honom vore hänsynen till alla de oförvitliga medborgare,
som nu måste riskera sina liv i statens eller enskildas tjänst. Det
är en synpunkt, som jag antager icke är främmande för någon av
oss, men jag kan icke inse, att dessa oförvitliga människor skyddas
bättre därigenom att den som angriper dem straffas^ med livets förlust.
Pluvudsaken är nämligen icke att straffet står i direkt motsvarighet
till brottet, utan huvudsaken är, att de .som förgripa sig
på andra medborgare verkligen bli ertappade och dömda samt befordrade
till ett allvarligt straff.

Herr Hederstierna nämnde också, att om man bibehölle dödsstraffet,
markerade detta, att staten har större respekt för människolivet,
än om dödsstraffet saknas i. strafflagen. Det är dock icke
så säkert, att alla de personer, om vilka här är fråga, få den uppfattningen,
att staten har större respekt för människolivet därför

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Korta.)

Nr 39. 14

Lördagen den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

att staten bestraffar missdådare med livets förlust. Fångvårdsstyrelsen
uttalar i sitt utlåtande i denna fråga en åsikt, som står i
strid med herr Hederstiernas. Fångvårdsstyrelsen säger, att »enligt
vad det uppgåves^ och utan svårighet kunde inses hava blodsutgjutelser
verkat förråande å åskådarna likasom ock å dem, som hörde
skildringarna av förloppet. Sedan avrättningarna förflyttats till
den slutna fängelsegården, vore visserligen dessa direkta verkningar
å allmänheten _ avlägsnade; men fortfarande torde vetskapen om
samhällets blodiga våldshand kunna just hos dem, för vilka drifterna
till råa dåd icke läge fjärran, väcka en dem själva urskuldande
tanke, att utgjutande av andras blod dock icke vore något
alltför ohyggligt. Den enskilda hämndkänslan menade sig våga,
vad den trodde, att staten gjorde av hämnd emot brottslingar.» Det
synes mig sannolikt, att intrycket av statens användning av dödsstraffet
verkar just i den riktningen, som fångvårdsstyrelsen här
sagt, och att således aktningen för människolivet framstår såsom
mera grundad, om staten avstår från att begagna sig av detta straff.

Efter de många diskussioner, som förekommit i denna fråga i
Sverige, och på grund av den erfarenhet, som vi under årens lopp
samlat, tror jag, att den dagen nu har kommit, då vi åtminstone
i den allmänna strafflagen utan fara för rättssäkerheten kunna avvara
detta blodiga straff.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Jag tror, att man får vara

den förste ärade talaren så tillvida tacksam, att han, när han försvarade
sin reservation, icke lade försvaret utefter den linje, som
skymtar bakom uttalandena från lagrådets sida. Det har nämligen
i år inträffat, att här i debatten blandats in en synpunkt, som visserligen
icke finnes i herr Hederstiernas reservation, men som däremot
kommit tydligt till synes i den reservation, som avgivits av herrar
Högberg och greve Spens, nämligen den politiska synpunkten. Man
har skjutit fram i förgrunden nödvändigheten av att behålla dödsstraffet
som yttersta skyddsmedel gentemot politiska förbrytelser,
da närmast sådana, som hava karaktären av en revolt gentemot en
viss rättsordning eller statsordning. Jag tror, att man måste livligt
beklaga, att den synpunkten ens har kommit med i spelet. Man måste
beklaga det därför — det är åtminstone min övertygelse — att ett
återupprepande av den synpunkten för oss tillbaka i diskussionen
till linjer, som för länge sedan borde varit övervunna. Det skymtar
bakom greve Spens’ och herr Högbergs reservation liksom bakom
lagrådets uttalande den uppfattningen, att när man kommer fram till
revolutionära perioder, då skulle det vara en ofantlig styrka för samhället
att hava dödsstraffet såsom yttersta skyddsmedel.

Det förefaller mig, som om man emot detta med skäl kunde
åberopa en tankegång, som här i kammaren år 1909 utvecklades av
en av straffrättens främste, professor Thyrén, när han gjorde detta
tankeexperiment att man i Frankrike år 1789 hade haft dödsstraffet

Lördagen den 7 muj.

15 Nr ffi>.

avskaffat under en så lång tid, att det icke hade legat nära och aktuellt
i medvetandet att tillgripa det — låter det icke då tänka sig,
att den franska revolutionen skulle hava kommit att förlöpa utan den
blodsterror, som faktiskt kännetecknade den? Jag tror för min dol,
att den tanken är fullständigt riktig. Den har sedermera fått stöd
i en beaktansvärd studie till revolutionernas naturhistoria av den
bekante tyske socialdemokraten Kautsky, som i ett arbete, som snart
också kommer ut på svenska, om kommunism och terrorism, har gjort
till föremål för sin undersökning just dessa de primitiva lidelsernas
och drifternas spel under revolutioner. Han påvisar med stöd av ett
rikhaltigt material, huru under dylika perioder just dödsstraffets
bibehållande och tillämpande så långt ifrån åstadkommit, att rättskulturen
höjes, att det i stället ger en slags hemul för blodsutgjutelse,
och liksom Thyrén i sitt anförande år 1909 kommer Kautsky till det
resultatet, att därest man genom sin politik förut har avlägsnat barbariska
strafformer, så ligger däri en viss garanti för att, när revolutionära
perioder komma, en blodsterror av angivet slag icke kommer
att upprepas. Jag tror för min del och är övertygad om, att
var och en som har intresserat sig för revolutionernas historia skall
hava kommit till samma uppfattning.

Det har nu av utskottet, i alla händelser i dess inledningsyttrande,
sagts ett ord, som närmast föranlett mig att taga till orda, och
det är, när det där heter att »dödsstraffets bibehållande måste bedömas
med hänsyn till dess betydelse för rättsordningens upprätthållande.
» Utskottet fortsätter, att om det kan visas, att dödsstraffet
är nödvändigt för rättsordningens upprätthållande så må
det också bibehållas. Men i slutet av sitt utlåtande polemiserar utskottet
emot lagrådets uppfattning, och det är just lagrådet, såsom
jag redan nämnt, som skjutit fram synpunkten, att bibehållandet
av dödsstraffet kunde vara nödvändigt för rättsordningens upprätthållande.
Jag har för min del icke kunnat biträda denna formulering,
som återfinnes i början av utskottets utlåtande, och detta därför
att uttrycket rättsordning är, förefaller det mig, i högsta grad
tvetydigt. Ty, låt mig göra ett tankeexperiment: en ordning med
införd ståndrätt är även den en rättsordning, en bolsjevikisk diktatur,
såsom därborta i Ryssland, är även den en sorts rättsordning
o. s. v. Det är tydligt, att vad som ligger bakom detta är tanken på
siaisordningen. Vad man ändock vill uttrycka är väl den rättssäkerhet,
som bör tillerkännas medborgarna under olika och skiftande rättsordningar,
och det är därför, som man enligt min mening i stället för
»rättsordningens upprätthållande» skulle hava skrivit in »rättssäkerhetens
uppräthållande», för att undvika att ge det minsta på hand åt
denna olyckliga synpunkt, som. lagrådet har varit inne på. Det är ju
uppenbart, att om lagutskottet skulle säga ut, att dödsstraffet må
bibehållas, därest det är nödvändigt för rättsordningens upprätthållande,
så har lagutskottet givit på hand, att lagrådet har rätt i sin
synpunkt, då det säger, att som yttersta skyddsmedel mot den hotade
rättsordningen må dödsstraffet bibehållas. Det är den synpunkten
jag vill förvisa och i stället lägga tyngdpunkten på rättssäker -

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

Nr 39. 16

Lördagen den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

heten. Ty vilken rättsordning är det som skall skyddas? Jag får
för min del säga, att det kan finnas en rättsordning i betydelsen av
statsordning, som är så beskaffad, att det kan vara en moralisk plikt
för den enskilde medborgaren att gå till attack emot den och försöka
störta den. Att då från lagutskottets sida säga ut, att därest det
är nödvändigt för upprätthållandet av en dylik rättsordning att hava
kvar dödsstraffet, är enligt mitt sätt att se alldeles orimligt.

Men jag kan icke heller ställa mig på den ståndpunkten, som intagits
av en ärad reservant från första kammaren, då han anslutit
sig till herr Lindhagens uppfattning, att livet under alla förhållanden
skall betraktas såsom okränkbart. Det är min övertygelse, att det
moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även
släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke
i så avlägsen framtid, inom samhället tvingas att taga under övervägande
att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapade
idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en
börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg
får naturligtvis tänkas hållas öppen. Vid tanken på en hel del av
dessa olyckliga, icke mänskliga varelser ens, som hava kommit till
världen med en från början slocknad intelligens och egentligen leva
på djurets stadium, kan samhället naturligtvis icke frånkänna sig
principiellt rätten att kunna taga liv, men därav följer också, att åtminstone
icke jag kan underskriva de slutsatser, till vilka herrar Lindhagen
och Jacob Larsson kommit. Herr Lindhagen går ju så långt
i sin motion, att han till och med gör gällande, att redan den gamle
Adam bar Kainsmärket på sin panna. Det är kanske litet svårt att
förstå, huru det var möjligt för Adam att bära Kainsmärket på sin
panna! I alla fall står den uppfattningen väl på samma plan, som
motionärens påpekande därjämte av ett yttrande av någon för mig
hittills absolut obekant auktoritet, som heter Josef Popper, att så
fort ett människoliv släckes är det eu händelse som överväger alla
kulturella framsteg och alla händelser över huvud taget i det historiska
förloppet. Det är uppenbart, att herr Lindhagen från denna
utgångspunkt har kommit fram till att också yrka på ett borttagande
av dödsstraffet över hela linjen, alltså även i det fall, som gäller dess
tillämpning under krigstid i krigsartiklarna. Där hava vi inom utskottsmajoriteten
enat oss om en formulering, som säger: »Huru vida

och i vad mån en inskränkning av dödsstraffets tillämplighet i
förevarande fall kan ske, torde dock vara förtjänt av en närmare undersökning».
Yi hava hyst den uppfattningen, att det nog i dessa
krigsartiklar förekomma alltför talrika fall, där dödsstraffet stadgas,
och att man därför bör se till, om man icke kan inskränka dem. Men
vi hava därmed icke ansett det möjligt eller löna mödan att gå på den
linjen att tänka >sig dödsstraffets borttagande fullständigt under
krigstid. För min del har jag för denna ståndpunkt den motiveringen,
att jag ser dödsstraffets tillämplighet i krigstid liggande på ett helt
annat plan än dess tillämplighet under normala förhållanden. Under
normala förhållanden har dödsstraffet en helt annan social funktion
än under krigstid. Ty i det senare fallet avser det ju ingenting an -

Lördagen den 7 uiaj.

17 Nr fl).

nät än att försöka upprätthålla manstukten. Jag gör det tankeexperimentet,
mina herrar, att vi helt och hållet avskaffat dödsstraffet
ur krigsartiklarna, och det bleve ett krigsutbrott. Om då en hel
mängd av dem, som ryckte ut i fält, ställdes inför valet att gå ut och
fullgöra sin plikt såsom soldater och därmed löpa risken att bli nedskjutna
eller att genom något slags indisciplinärt förhållande skickas
i fängelse och få sitta under rannsakning under lång tid framåt och
i varje fall undgå möjligheten att dödas, så tror jag, att detta från
början skulle göra sammanhållningen inom armén fullständigt omöjlig.
Här spelar naturligtvis dödsstraffet rollen av en kraft till manstukt
genom att det ställer vederbörande i valet mellan att gå ut och
hava chansen att rädda sitt liv eller att genom ett förfarande i motsatt
riktning gå en säker död till mötes. Just därför att jag icke kan
se, att dödsstraffet fyller samma funktion i krigsartiklarna under
krigstid som det fyller under normala, fredliga förhållanden i samhället,
har jag icke kunnat finna, att det lönar mödan att förorda en
sådan undersökning, som herr P. A. Hansson i sin reservation förordar,
nämligen om dess fullständiga borttagande ur krigsartiklarna.
Det praktiska resultatet härav torde i alla händelser bli, att man får
nöja sig med att se till, i vad mån det kan utrensas i alla dessa fall,
där det förekommer onödigtvis, och alltså där uppdra gränserna för
dess tillämpning.

Nu har herr Hederstierna i sitt anförande till försvar för dödsstraffet
anfört samma synpunkter som i sin reservation, nämligen
dödsstraffets allmänt preventiva verkan, dess verkan såsom avskräckande
på andra från att begå brott. Jag ber då för min del att få
säga, att jag tror, att herr Hederstierna därvidlag väsentligt överdriver
sina farhågor för dödsstraffets borttagande. Jag vill minnas,
att det var den 23 november 1910, dödsstraffet sista gången tillämpades
här i landet. Sedan dess har man konsekvent gått benådningsvägen,
och det kan väl på goda grunder sägas, att det knappast kommer
en regering i detta land, som skulle vilja frångå denna inslagna
praxis och återigen låta dödsstraffet träda i tillämpning. Men det
kan å andra sidan icke undgås, att den stora allmänheten, alla medborgare,
hava klart för sig detta, veta alltså, att dödsstraffet faktiskt
och praktiskt är avskaffat i vårt land sedan 1910. Det är då också uppenbart,
att den avskräckande verkan, som herr Hederstierna underströk,
blir illusorisk. Ty vet allmänheten, att dödsstraffet icke tillämpas,
så kan det väl rimligtvis icke så som herr Hederstierna vill göra
gällande ha denna avskräckande verkan bara därför, att det står inskrivet
i lagen endast såsom en död bokstav. Jag tror för min del, att
det riktiga är, att man nu så att säga konfirmerar den praxis, som
faktiskt är införd, och att man stryker bestämmelserna om dödsstraffet,
när det ändå icke tillämpas. Och erfarenheten torde komma att
visa, att kriminalitet,en ingalunda kommer att ökas, därför att man
gjort det.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
men med den ändring, att i tredje raden av utskottets yttrande

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 39. 2

Ang.

dödsstraffet
avskaffande
(Forte. •

Nr 39. 18

Lördagen den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

på sidan 14 i förevarande utlåtande i stället för uttrycket »rättsordningens»
må insättas ordet »rättssäkerhetens».

Herr Thore: Herr talman, mina herrar! En av de båda

justitieministrar, som i den kungliga propositionen uttala sig för
dödsstraffets avskaffande, säger i propositionen på följande sätt:
»Samhället behöver icke dödsstraffet till sitt skydd. Därmed är
också sagt, att samhället ej bör bibehålla denna straffart.» Detta
är ett kategoriskt uttalande mot dödsstraffet, men det är också enligt
min mening ett vågat uttalande, då, såsom man finner, majoriteten
av Svea, hovrätts ledamöter, majoriteten av Göta hovrätts ledamöter
och majoriteten av lagrådet icke ansett tiden vara inne att utplåna
dödsstraffet ur strafflagen, i varje fall icke i den utsträckning, som
Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit.

Vidare säger justitieministern, Jen nuvarande justitieministern
nämligen, i propositionen: »Enligt min övertygelse finnes numera

för denna reform — d. v. s. för borttagandet av dödsstraffet ur den
allmänna strafflagen — det stöd i det allmänna tänkesättet hos
vårt. folk, utan vilket en lösning av frågan icke bör sökas.» Herr
justitieministern vill sålunda göra gällande, att den ståndpunkt
han själv intager i fråga om dödsstraffets vara eller icke vara och
den, som intagits av hovrätten över Skåne och Blekinge samt fångvårdsstyrelsen,
den har stöd i det allmänna tänkesättet, under det
att de av de tre förstnämnda ämbetsmjmdigheterna —■ Svea hovrätt,
^Göta hovrätt och lagrådet — uttalade åsikterna icke skulle ha
ett sadant stöd. Vi få nog lite var medgiva — och jag inräknar härvid
även en justitieminister — att det är ytterst vanskligt att avgöra,
huru folkmeningen ställer sig i en viss fråga, och osäkerheten
är kanske icke minst i en sådan fråga som denna. Men sannolikheten
talar för, att då frågan om dödsstraffets bibehållande eller
icke bibehållande varit föremål för delade meningar hos vårt lands
högsta rättsmyndigheter, så finnas även i denna sak delade meningar
hos vårt folks breda lager. Och på vilken sida majoriteten ligger
kan ingen avgöra. Jag förmenar alltså att det är överord, då man
säger,^ att denna strafflagsreform har stöd i det allmänna tänkesättet
hos vårt folk. Vill man skåda in i folkmeningen för att finna, om
man reagerar för^ eller emot dödsstraffet, så bör det vara vid en
tidpunkt, da en sådan händelse inträffar att folkmeningen kommer
till uttryck. Huru förhöll man sig år 1910, då rånmördaren Ander
undergick dödsstraffet? Var icke den allmänna meningen fullt på
det klara med, att denne man undfick sina gärningars lön? Jag
tror knappast, att man på något håll, i någon tidningsartikel eller i
någon annan rorm, vari folkopinionen plägar ge sig tillkänna, reagerade
emot att dödsstraffet tillämpades på denne brottsling. Återigen
: huru uttalade sig folkmeningen då det blev bekant, att rånmördaren
Gyllenpalm^ benådats? Jo, så vitt jag funnit, ganska deciderat
emot, att. benådningsinstitutet tillämpades. En artikel i en
stor sydsvensk tidning innehöll vid tiden för Gyllenpalms benåd -

I.ördugeu den 7 iuoj.

l‘J

Nr :»*.

ning följande: »Underrättelsen om Gyllenpalms benådning kommer
säkert att mottagas med blandade känslor inom landet. Det gruvliga
brottet var begånget av sämsta möjliga motiv. Om någonsin —
förmenar mången — borde här för rättskänslans skull lagens yttersta
stränghet komma i fråga», o. s. v. I andra uttalanden från den
tiden vänder man sig ännu bestämdare emot att benådning skett.
Det säges nu, att sådana uttalanden, sådana känsloutbrott tillkomma
under en upphetsad stämning och därför icke kunna anses vara
ett utslag av en sansad folkopinion. Jag vill då fråga: tror man,
att de personer, den folkmening, som åt 1917 krävde, att Gyllenpalm
skulle undergå dödsstraffet, att denna opinion nu svängt om,
att den nu erkänner att den farit vilse. Jag tror ingalunda, att så
är förhållandet.

I sitt stora anförande i denna kammare år 1909, då frågan om
dödsstraffets borttagande var före, uttalade sig professor Thyrén
om vad tidsåskådningen säger om valet mellan dödsstraff och livstids
straffarbete. Han förmenade, att tidsåskådningen i det hela träffat
sitt val, och att det blott är i vissa undantagsfall — vid tillfälle, då
ett särdeles ohyggligt brott blivit begånget — som åskådningen är
vacklande. Dessa undantagsfall vill professor Thyrén betrakta som
en viss rest av hämndkänsla mot brottslingen, och han uppställer då
den frågan: »Bör lagstiftaren omhulda denna rest av hämndkänsla,
eller bör han göra vad på honom ankommer för att utrota även den?
Kan lagstiftaren taga bort denna återstod av hämnd, som finnes
kvar, eller kan han medverka därtill därigenom, att han upphäver
dödsstraffet och därigenom bringar rättsåskådningen mera i överensstämmelse
med sig själv, så tror jag», säger professor Thyrén,
»att han handlar icke blott rätt utan även klokt.»

Jag förmenar, att det är en ganska egendomlig åskådning och
argumentering som i det nu anförda och liknande uttalande kommer
fram. Den går ut på, att lagstiftaren mindre skall syssla med brottet
och brottslingen utan hellre lägga an på att framskapa en sådan
tidsåskådning, att människor, att laglydigt folk ej längre uppröras
av brotten, att den naturliga känslan av vedergällning mot brottslingen
bortelimineras. Jag tror, att detta är en farlig lära att predika,
och konsekvensen av en sådan lära kan icke bli något annat än en
förslappning av den allmänna rättskänslan.

Det må vara ett uttryck för vedergällning då man begär att en
Nordlund, en Ander, en Gyllenpalm m. fl. för sina hårresande förbrytelser
skola undergå dödsstraffet men det förnämsta motivet för
kravet, att rättsstatens yttersta straffåtgärd i fall som de nämnda
bör tillämpas, det är dock främst att man instinktmässigt känner,
att hemska och mordlystna planer ruvas hos en del samhällsindivider,
färdiga att komma till utbrott, om icke lagens arm genom ett kraftigt
straffhot hämmar dem. Jag vill icke vara den, om vilken det
måhända kan komma att sägas, att han genom missriktad humanitet,
sofisteri med rättsbegreppen eller på grund av likgiltighet för de
onda makternas spel hos vissa mänskliga individer medverkade till
att genom avskrivande av lagens kraftigaste straff hot den enskilde,;

Ang.

öds8lrafjets
vskaffande.
(Forts.)

Nr 3!*. 20

Lördagen den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

oförvitlige medborgaren berövades det skydd, som denne i en rättsstat
ovillkorligen har rätt att göra anspråk på.

Då justitieministern säger, att samhället icke behöver dödsstraffet
till sitt skydd, så kan jag i visst avseende ge honom rätt, nämligen
att med den rättsuppfattning, som nu råder i vårt land och med
de maktmedel, som stå överheten till buds, någon fara för rättssamhällets
bestånd, även om en ohygglig förbrytelse då och då inträffar,
för närvarande icke föreligger. Men vid avgörandet av frågan om
dödsstraffets avskaffande måste även hänsyn tagas till sådana utomordentliga
förhållanden, som påpekas i uttalandet från lagrådets
flertal, nämligen att laglösa tider kunna inträda, då av inre fiender
starka och omfattande angrepp riktas mot själva rättssamhällets bestånd.
I sitt bemötande av detta yttrande har justitieministern enligt
min mening glidit förbi sakens kärnpunkt, och jag förmenar så också
vara förhållandet med en föregående talare, som även var inne på samma
sak. Det gäller här icke nedslående av en upprorsrörelse, som utbrutit
i full låga, ett inbördeskrig, utan fallet avser de anarkistiska
och laglösa skeden, som ofta utgöra förebud till ett uppror, och som
bruka kännetecknas av våldshandlingar och grova förbrytelser samt
förakt för människoliv. Man kan härvid peka på ett konkret exempel
från de sista åren, nämligen tillståndet i Finland hösten 1917.
Jag skall ej närmare ingå på denna sak, men då lagutskottets majoritet
anser, att bibehållandet av dödsstraffet såsom yttersta skyddsmedel
för den hotade rättsordningen under tider av svår inre oro
skulle kunna tolkas som ett försök att förläna dödsstraffet en utpräglad
karaktär av ett speciellt politiskt straff, så synes det mig,
som om man ville utsträcka begreppen politiska brott och politiska
straff långt utom den rayon, till vilken de faktiskt höra. Under politiskt
upprörda tider inträffa grova brott, där det politiska motivet
är så gott som intet, men det kriminella inslaget det väsentligaste.
I sådana fall är det oriktigt att använda uttrycket politiska straff.

Jag skall i detta sammanhang något upptaga till bemötande
vad en föregående talare, utskottets ärade ordförande, framhållit angående
att befintligheten av dödsstraffet verkar förråande på allmänheten,
ja rent av uppväcker brottsliga lidelser. Han åberopade härvid
ett yttrande från fångvårdsstyrelsen. Det föll mig då i minnet
ett uttalande som jag sett hos justitierådet Olivecrona i hans bok om
dödsstraffet. Olivecrona har där en passus, som är ganska betecknande
för vad som anförts från fångvårdsstyrelsen. Den lyder så:
»Till landtdagen i Helsingfors 1863—64 hade regeringen överlämnat
en proposition, beträffande de allmänna grunderna för en ny brottmålslag,
och den kommitté, som härtill uppgjort förslaget, yttrade
i motiverna, bland annat, angående dödsstraffet äfven följande: ''Såsom
bekant har härstädes i fyratio år ingen enda dödsdom blifvit
verkställd och likväl har derigenom hvarken samhället råkat i fara
eller ens de i lagen med dödsstraff belagde brotten tilltagit, ehuru
dock hvarje grof förbrytare kunnat, enligt kejs. kung. af den 21 april
1826, med säkerhet påräkna, att dödsstraffet icke heller å honom
komme att verkställas. Enligt kommitténs tanke är detta ett så ta -

Lördagen den 7 maj.

iil Nr :«>.

laude och öfvertygande bevis därpå, att det finska folkets milda seder
redan hunnit göra dödsstraffet härstädes fullkomligt umbärligt, att
det si/nes gorå alla andra bevis i ämnet öfverflödiga.’» Det verkar
egendomligt detta, att man på 1800-talet ordade om det finska folkets
milda seder, nar vi ha sådana exempel från Finland, som de vi fingo
år 1917. Förhandsuttalanden om att borttagande av dödsstraffet
förmår skapa milda seder ha tydligen löga övertygande kraft.

1 sin bevisföring för dödsstraffets avskaffande lägga de tillkallade
sakkunniga stor vikt vid det förhållandet, att man vid jämförelse
å ena sidan med de länder, som bibehållit och praktiserat dödsstraffet,
och å andra sidan de länder, som avskaffat det eller upphört
att använda det, icke kan påvisa något stöd för dödsstraffets överlägsenhet
såsom allmän prevention, d. v. s. som avskräckningsmedel.
Justitieministern är ense med de sakkunniga härutinnan och uttalar
i den kungl. propositionen »att dödsstraffet icke under normala förhållanden
besitter någon överlägsenhet såsom allmän prevention, lärer
få anses bestyrkt av en lång erfarenhet från främmande länder». Lagutskottets
majoritet hyllar likaledes samma åsikt, nämligen att statistiken
över grova brott icke ger något som helst stöd, att dödsstraffet
ur avskräckningssynpunkt skulle vara överlägset den sträf form -—-livstidsfängelse — varmed den gemenligen ersatts. Men utskottet synes
vilja gå ett steg till i samma riktning: den statistik som upptages
på sidan 15 i utskottsbetänkandet omfattar nämligen enbart sådana
land, där trots dödsstraffets avskaffande talet för uppsåtligt dödande
procentuellt i förhållande till folkmängden sjunkit. Och det referat,
som man här gjort av det av de sakkunniga insamlade materialet, är
i ett av fallen så pass egendomligt, att det torde böra påpekas. Man
framhåller, att Finland, där dödsstraffet icke tillämpats sedan år 1826,
det första årtiondet efter denna tidpunkt uppvisade ett absolut årsmedeltal
av 24 domar för uppsåtligt dödande, men 50 år senare, för
1870-talet, ett årsmedeltal av endast 10 sådana domar. Om man fortsatt
statistiken hade emellertid framgått, att under 1890-talet och
1900-talet en ganska väsentlig stegring kan påvisas i antalet av de för
uppsåtligt dödande där fällda domar. Det är alls icke någon vacker
statistik, som Finland i förevarande hänseende utvisar, och den stöder
minst av allt vad utskottet vill bevisa. Om man vidare för Rumänien
kan peka på, att sedan dödsstraffet avskaffades år 1864 en
viss, fast en icke alltför betydande minskning ägt rum i det absoluta
talet för uppsåtligt dödande, så har detta förhållande en ytterst liten
beviskraft gentemot det faktum, att i vårt land, där man behållit
dödsstraffet kvar i strafflagen och tidvis även tillämpat det, en väsentligt
mycket större nedgång i antalet för mord dömda, åtminstone
intill tiden närmast före världskriget, är till finnandes. Jag vill även
göra gällande, att statistiken från utlandet i förevarande spörsmål
bör tillämpas med kritisk varsamhet, särskilt då det gäller statistik
från de romanska länderna. Det är möjligt och det kan befaras, att
svenskt fångvårdssystem, tillämpat med svensk humanitet, måhända
här helt och hållet skulle omkasta siffrorna. Från auktoritativt håll
uppgives, att i Italien straffarbetet anses vara en långsam dödspina,

A ny.

dödsstraff et#
avskaffande.
(Korta.)

Nr 39. 32

Lördageu den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

vars utbytande mot ett livstidsstraff efter våra förhållanden, från vilket
brottslingen vet, att han efter ett antal år blir benådad, måhända
bleve ett kort men blodigt experiment. Den för Norge i jämförelse
med Spanien — vilket exempel även anföres i utskottsbetänkande!
— uppgivna gynnsamma proportionen mellan mord och tjuvnadsbrott,
nämligen att i Spanien, där dödsstraffet är kvar, denna proportion
är 1:40, medan Norge utan dödsstraff utvisar en proportion
1: 2,600 måste helt säkert förlora sin beviskraft, då man nu i dagarna
mötes av en skildring av ett upprörande mord i detta vårt grannland.
En man på 30 år mördar på en gård ett äldre par, man och hustru,
jämte tjänsteflickan, hugger ihjäl dem med en yxa, släpar in liken i
ladugården och antänder den. Man kommer väl i detta fall liksom
i snart sagt alla de fall, då mordgärningar äga rum, att uppställa
tesen om den »förminskade tillräkneligheten» hos brottslingen, söka
förklara honom vara psykiskt abnorm. Men här hade man att göra
med en person, som under ett flertal år innehaft en sådan yrkesutövning,
att det är svårt att tänka sig, att någon abnormitet kunnat
förekomma. Teorien om otillräkneligheten hos mördare i gemen har
intet stöd inom folkmedvetandet. Då mordet utövats för att hämnas
eller bortskaffa bevis eller i syfte att plundra eller dylikt och det
tydligt framgår, att brottet planerats i förväg och detaljerna noga
genomtänkts, då vill icke folkmeningen erkänna, att någon otillräknelighet
förefinnes hos brottslingen.

Trots alla resonemang och trots all statistik varmed man söker
bevisa, att dödsstraffet som straffhot icke har någon avskräckande
verkan för den som står i begrepp att begå ett brott, så kan man
dock icke frigöra sig från den uppfattningen, att dödsstraffets kvarstående
i strafflagen måste verka återhållande på den brottsliga gärningen.
Det vore mera än underligt, om icke under den stundom
ganska långa tidsperiod, då brottet planeras, då vederbörande kallblodig!
och med klar hjärna väger möjligheterna för och emot, att
gärningen skall lyckas, riskerna ifall han misslyckas, om icke då,
kanske plötsligt men oemotståndligt han gripes av den tanken, att
dödsstraff finnes, det står kvar i lagen, det kan komma att tillämpas
på mig. Tag bort detta yttersta straffhot, och man skall finna,
att ett återhållande, enligt mitt förmenande, ett kraftigt återhållande
moment för det brottsliga uppsåtets förverkligande försvinner.

Nu vill herr Engberg göra gällande, att det förhållandet, att
dödsstraffet finnes kvar men icke tillämpas, då ju benådning under
de sista åren alltid förekommit, på vederbörande har samma verkan,
som om dödsstraffet vore borttaget. Jag tror icke, att man utan vidare
kan förutsätta att en sådan uppfattning finnes, ty benådningsrätten
beror på Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :t kan ha olika åsikter
om denna sak, beroende på vilka personer som utgöra statsrådet. Jag
är icke säker på, att om t. ex. herr Hederstierna skulle få ett avgörande
inflytande på sådapa fall, dödsstraffet icke ånyo skulle kunna
tillämpas, när det gäller en utomordentligt grov illgärning.

Och så till sist vill jag uppställa det spörsmålet: varför är man
så ivrig att driva fram frågan om dödsstraffets avskaffande just nu?

Lördagen dm 7 maj.

23 Xr »i.

Anser man den närvarande tiden och de nu rådande förhållandena
med avseende på rättstillståndet i vårt land eller de länder, som omgiva
oss, vara i särskild grad mogna för en straffreform av ifrågavarande
slag? Skådar man ikring sig och betraktar världen, sådan
den i verkligheten är, så har man ingen säker grund för antagandet,
att rättstillståndet och rättsuppfattningen hos Europas folk under de
år, som ligga närmast framför oss, undergår en förändring till det
bättre. Sverige har icke ett sådant,lyckligt läge, att vi runt omkring
oss se endast frid och försoning. Tvärtom är det ju så, att vi på ett
håll befinna oss invid randen till ett stort rike, där rättsordningen
befinner sig i full upplösning. Vi få vakta oss för att icke vårt land
genom ett alltför starkt avtrubbande av lagens skärpa kommer att
betraktas som ett eldorado för mördare och banditer. Eller är anledningen
till detta förslag om avskrivandet av lagens yttersta straffhot,
att en allt överflödande humanism fått råda, en humanism som
fördrager allt och förlåter allt? En humanism som vänder blicken
från brottet för att kunna klema med brottslingen. All honnör för
det humanitära, men just i humanismens namn är det den laglydige,
den oförvitlige, den rättsinnige samhällsmedlemmen, som man i främsta
rummet bör taga häsyn till; den skall lagens arm främst skydda.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag å utskottets förevarande
hemställan.

Awj.

dödsstraffol
avskaffande
(Fort*.}

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet E k e b e r g:
Herr talman, mina herrar! Den straffrättsliga principfråga, som
vi här i dag diskutera, måste för att rätt förstås ses i sitt historiska
sammanhang. Det visar sig då på detta liksom på så många
andra livets områden, att vad som för mången vid mera ytligt betraktande
ter sig såsom det enda naturliga och riktiga, kommer i
en helt annan dager, då man ser det såsom ett led i en lång utvecklingsserie.

I gamla tider och ännu långt fram på 1800-talet flöto här i
landet strömmar av blod för bilan. Om man går tillbaka till mitten
av 1700-talet, skall man finna, att vid den tiden årligen avrättades
mer än tio kvinnor bara för ett sådant brott som barnamord, och
ännu på 1830-talet avrättades varje år inalles ett par tiotal personer.
Törst på 1860-talet, då fängelseväsendet hunnit större utveckling,
förmärktes en avgjord sänkning i antalet avrättningar och under de
56 år som gått, sedan nu gällande strafflag trädde i tillämpning,
har i Sverige tillhopa avrättats allenast femton personer, av vilka
under de sista tjugu åren allenast en enda,

Vid sidan av denna utveckling har gått en annan. I gamla
tider var man synnerligen uppfinningsrik, då det gällde att kvalificera
dödsstraffen. Man hade vid sidan av de enkla formerna, såsom
man benämnde hängning och halshuggning, också stympning,
rådbråkning, lemlästande av avrättades lik o. s. v. Allt detta är
längesedan borta. Först 1877 kommo vi så långt, att vi avskaffade
de offentliga avrättningarna, vilka på sin tid betraktades som ett så

>r 39.

24

Lördagen den 7 maj.

Aitq.

dödsstraffets

avskaffande.

(Korta.)

kraftigt avskräckningsmedel. Jag undrar, huru många bland oss.
som i dag skulle vara hågade att gå tillbaka till denna ståndpunkt.

Den väg utvecklingen tagit framstår ännu tydligare, om vi
vånda blicken till främmande länder. Överallt skola vi där kunna
urskilja de båda utvecklingsstadier, som förefunnits även i vårt land.
det fruktansvärda ödslandet med människoliv och det mera sparsamma
anlitandet av dödsstraff, sedan fängelseväsendet nått en högre
utveckling. Men, såsom redan förut i dag framhållits, till dessa båda
utvecklingsstadier sluter sig flerstädes jämväl ett tredje: det ena
landet efter det andra har helt och hållet avskaffat dödsstraffet
eller i varje fall upphört att bringa det i tillämpning. För oss
svenskar bör det vara av särskilt intresse att komma i håg, att bland
dessa länder, som upphävt dödsstraffet, formligen eller de facto,
befinna sig framför andra sådana stater, som till sin struktur äro
lika vårt eget samhälle. Vi hörde av den uppräkning i detta avseende,
som utskottets ärade ordförande gjorde, att till dessa stater
höra de övriga skandinaviska länderna — jag räknar här med även
Danmark, där någon dödsdom icke verkställts sedan år 1892 -—■ och
vi ha bland dem även Holland och Belgien; vissa andra skall jag
i detta sammanhang icke beröra.

Man säger stundom, att det är påfallande, att bland de stater,
där dödsstraffet satts ur funktion, man icke finner någon av stormakterna,
någon av de stora staterna. Jag vill då nämna förutom
Italien ytterligare ett exempel. I Österrike avkunnades under 1900-talets första decennium 321 dödsdomar. Hur många, tro herrarna,
verkställdes av dessa? En, en enda, av 321!

Det var på ett hår när, att vi här i Sverige blevo bland de första,
som avskaffade dödsstraffet. Det är att märka — det vill jag särskilt
stryka under gentemot vad den siste ärade talaren yttrade
om folkmeningen i landet — att kravet på dödsstraffets avskaffande
hos oss utgått från bondeståndet, som på sin tid representerade de
breda lagren. Vid 1862—1863 års riksdag beslöt bondeståndet för
sin del dösstraffets avskaffande, och vid nästföljande riksdag uttalade
sig bondeståndet enhälligt för dess suspenderande på tio år.
Kort därefter, vid den första riksdag, som hölls efter representationsreformen,
antogs också ett förslag om dödsstraffets avskaffande i
andra kammaren med mycket stor, ungefär % majoritet. I första
kammaren föll förslaget på en enda röst, och omedelbart sedan omröstningsresultatet
meddelats, steg en talare upp, som strax förut yttrat
sig för dödsstraffets avskaffande, och beklagade, att han hade försummat
sig vid voteringen. Så ytterligt nära var det alltså, att vi
för mer än femtio år sedan togo det steg, som det nu är ifrågasatt
att taga i dag. Om detta hade skett, mina herrar, undrar jag, hur
många bland eder, som i dag hade velat stå upp och tala för dödsstraffets
återinförande här i landet.

Med det nu sagda må det anses vara tillräckligt ådagalagt, att
vår tids rättsmedvetande kräver dödsstraffets avskaffande -— naturligtvis
icke enhälligt, men dock i mycket vidsträckt omfattning.
Jag tänker härvid på det sansade rättsmedvetandet och inte på den

Lördagen den 7 maj.

25 Nr M.

stämning, som gör sig gällande under det omedelbara intrycket av
ett upprörande brott och vilken jag för min del vill tillmäta mycket
liten betydelse. Om man ser på vad som tidigare förefallit och
även erinrar sig vad som förekom för två år sedan här i riksdagen,
då andra kammaren beslöt en skrivelse till Kungl. Maj :t om dödsstraffets
avskaffande och frågan föll i första kammaren, även då
på en enda röst, på den förseglade sedeln, måste väl tiden anses
mogen för denna reforms genomförande.

Då man går att fatta position till denna fråga, kan man se
spörsmålet från olika sidor. Man kan uppkasta den rent rättsfilosofiska
frågan om dödsstraffets berättigande. Om den frågan har
det tvistats och tvistas alltjämt och kommer säkerligen alltjämt att
tvistas i det oändliga. Jag skall därför icke upptaga detta spörsmål.
Jag skall i stället acceptera den problemställning, som är gjord av
mina ärade motståndare själva, särskilt i den form den fått i ett
yttrande av en ledamot i lagrådet, som önskar dödsstraffets bibehållande.
Problemställningen blir då den, huruvida det är nödvändigt
att bibehålla dödsstraffet som skyddsmedel för att trygga rättssäkerheten
inom staten eller icke. Omkring denna fråga har också
diskussionen rört sig på senare tider.

Som facit av denna diskussion kan man nog slå fast, att dödsstraffet
icke behöves för att skydda samhället mot den brottslige
själv. Med fängelseväsendets nuvarande utveckling är samhället
redan tillräckligt skyddat mot honom. Det invändes visserligen
någon gång, att man kan behöva göra ett undantag från den allmänna
regeln om dödsstraffets avskaffande till värn för fångvårdspersonalen.
Men bortsett från att det här inte gäller den allmänna
principen utan en enstaka undantagsregel vill jag framhålla,
vad som för övrigt redan förut är framhållet, att om man effektivt
vill skydda dessa tjänstehavare under utövandet av deras befattning,
det framför allt gäller att skydda dem inte mot vanliga livstidsfångar
utan mot de sinnessjuka, mot kriminaldårarna. Och
ingen torde väl i denna kammare vara hågad att förorda dessas avlivande
för att därmed vinna skydd för personalen å fångvårdsanstalter,
hospital och asyler. Detta skulle innebära en brutalisering,
det skulle innebära, att vår uppfattning angående människolivets
värde leddes in på banor, där ingen kan se slutet. Jag vill
för övrigt framhålla, att enligt fångvårdsmyndigheternas erfarenhet,
vilken jag särskilt inhämtat för att kunna yttra mig med säkerhet
i denna fråga, livstidsfångarna i det hela uppföra sig ganska
beskedligt i fängelserna, naturligtvis framför allt med hänsyn till
.möjligheten att en gång i tiden kunna återfå sin frihet.

Nej, då man talar om dödsstraffet som skyddsmedel för samhället,
tänker man icke på den fara som kan hota från brottslingen
själv utan på faran för att andra skola träda i hans fotspår; hans
liv skall offras andra till varnagel. Lagen skall hota vissa kategorier
brottslingar med dödsstraff, och för att detta straffhot ej skall
förlora sin udd, måste straffet, åtminstone en eller annan gång,
bringas i verkställighet.

Aiuj.

dödsstraffets
avskaffande.
(Forts.)

Nr 26

Lördagen den 7 maj.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

Frågan, huruvida dödsstraffet har någon avskräckande verkan,
ha ett par ärade talare sökt lösa genom mera allmänna resonemang:
det gäller, yttrade herr Hederstierna i början av sitt anförande, att
pejla känslolivets allra intimaste fibrer. För min del tror jag inte
på möjligheten att komma till något resultat genom en dylik pejling.
Jag tror, att den enda väg, på vilken man kan komma till
en lösning av^värde, är erfarenhetens. Att en sådan erfarenhet icke
saknas, har ^ådagalagts genom den föreliggande utredningen, som
stöder sig på en mycket omfattande statistik från skilda länder.
Det resultat, man därvidlag uppnått, är det att dessa siffror icke ge
något som helst stöd för antagandet att rättssäkerheten skulle vara
mindre i stater utan dödsstraff än i stater med dödsstraff. Tro
ni, mina herrar, att inbyggarna i vårt grannland Norge ha en känsla
av, att de till liv och lem äro mindre säkra, så länge de befinna sig
i sitt eget land, än sedan de passerat gränsen till Sverige, därför att
dödsstraffet bär existerar, medan det i Norge är avskaffat sedan
åtskilliga år tillbaka? Jag skall icke närmare uppehålla mig vid
denna statistik och dess värde. Jag skall i stället yttra några ord
till förklaring av det faktum att rättssäkerheten och kriminalsiffrorna
ställa sig lika, vare sig dödsstraffet finnes eller icke. Den
förklaringen finner man, om man går till de enskilda fallen, om man
ser efter, vilka de brottslingar äro, som begå sådana dåd, att vårt
rättsmedvetande över huvud taget kan tänkas vara med om att
vederbörandes huvud faller för bilan. Man skall då inom denna
kategori möta den typiska yrkesbrottslingen, denne, som i förlitande
på sin virtuositet och sin lyckliga stjärna ser på straffrisken med en
halvt affärsmässig blick, man skall vidare finna affektförbytaren,
hos vilken tanken på straffet drunknar i passionernas vilda flod,
man skall finna den politiske förbrytaren, som endast tänker på
seger för sin maktlystnad eller i bästa fall för sina idéer och som
ofta rent av föredrager schavottens martyrgloria framför tukthuset,
och man skall först och sist finna denna typ, som står på gränsen till
abnormitet och mot vars avrättande särskilda principiella betänkligheter
därför yppa sig.

Man synes nu också i vårt land alltmera börja luta åt den uppfattningen,
att dödsstraffet kan umbäras under normala förhållanden.
Däremot har man från vissa håll gjort gällande, att det kan
behövas även under andra extraordinära förhållanden än dem, för
vilka krigs artiklarna skola ha giltighet — det är ju avsett, att dödsstraffet
alltjämt skall bibehållas i dessa artiklar. För min del tror
jag minst av allt på dödsstraffets välsignelsebringande verkningar
under sådana upprörda samhällsförhållanden, som man här åsyftar.
Om erfarenheten visar, att talet om dödsstraffets avskräckande verkan
är oberättigat, såvitt angår mera normala förhållanden, är det såvitt
jag förstår, så mycket större anledning antaga, att dödsstraffet är
ännu mera vanmäktigt under upprörda tider, då den lagliga ordningen
är hotad och den enskildes säkerhet till livet därför är i
hög grad försvagad. Det är för övrigt att märka, att förslaget alls
icke berör samhällets självklara rätt att sätta våld mot våld, att

Lördagen den 7 maj

Nr IKl

om så kräves med vapenmakt försvara sig mot ett uppror. Men detta
att slå ned ett uppror med våld är något helt annat än att verkställa
en dödsdom, det berör ej vår rättskänsla på samma sätt, det är .en
skillnad i viss mån jämförlig med den mellan nödvärn och uppsåtlig
dödande. Vidare skall, som sagt, enligt förslaget dödsstraffet bibehållas
i krigsartiklarna. Straffets omedelbara ådömande och utkrävande
under krigets oerhörda påfrestning ter sig också helt annorlunda
än dess ådömande och utkrävande i den civila ordningen;
det förra ter sig vida mer som en nödvärnshandling, särskilt om den
övas medan nöden ännu varar.

Frågan, huruvida dödsstraffet bör bibehållas i krigsaTtiklarna
i den utsträckning, som blir följden av ett antagande av den kungl.
propositionen, har ju blivit uppkastad dels inom utskottet, dels nyss
av en ärad talare. Det kan inte vara min sak att från denna plats
yttra mig om lämpligheten av, att riksdagen i detta hänseende gör
det ena eller andra uttalandet. Jag har endast att i .största korthet
angiva grunden, varför jag för min del icke föreslagit dödsstraffets
avförande även ur krigsartiklarna. Jag skall då stanna vid att anföra
det allra viktigaste skälet.

Det förhåller sig som bekant så, att i den kungliga propositionen
såsom huvudskäl för dödsstraffets borttagande ur den allmänna
strafflagen åberopas erfarenhetens vittnesbörd. Någon sådan erfarenhet
kan däremot icke åberopas, såvitt angår dödsstraffets, borttagande
ur krigsartiklarna. Tvärtom kan man anföra åtskillig erfarenhet,
som talar i rakt motsatt riktning.

Min uppfattning är alltså den, att det är att hängiva sig åt en
fåfäng förhoppning, i fall man tror, att man genom dödsstraffets
bibehållande i allmänna strafflagen skall kunna hålla de grova brotten
nere vid en lägre siffra, än den, som eljest skulle uppnås. Det
skulle emellertid vara med hänsyn till denna fåfänga förhoppning,
som man enligt mina ärade motståndare borde ha kvar dödsstraffet
även som ordinär strafform. Man skulle alltjämt årligen avkunna
dödsdomar, av vilka blott en bråkdel •— kanske, som en talare nyss
yttrade, ingen enda — skulle bringas i verkställighet. Man. skulle
under årslånga rättegångar hålla den sensationslystna allmänheten
i spänning och uppjaga lidelserna kring fragan: skall brottslingens
huvud falla för bilan? Svaret på den frågan komme så till slut
kanske att bero på en tillfällighet, det kunde bero på. den . rent politiska
situationen, det kunde bero pa, huruvida den justitieminister,
som för tillfället sutte, hade den ena eller andra principuppfattningen,
det kunde vidare, såsom erfarenheten visar, komma att. bero
på den omständigheten, huruvida vid det tillfälle, da nadansökningen
prövas, det till äventyrs strax förut inträffat ett ohyggligt brott,
som uppjagat folkstämningen -— ett brott, begånget inte av den, vars
nådeansökan är föremål för avgörande, utan av. någon annan. Mig
synes detta vara eu ordning, som är föga värdig vårt gamla rättssamhälle.
Något sådant kan icke annat än verka brutaliserande,
förråande och undergräva aktningen för de värden, dödsstraffet har
till uppgift att skydda, aktningen för människolivet. Det är denna

Ang.

dödsstraffets
afskaffande.
(Forts.)

Kr 39. 28

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

Lördagen den 7 maj.

synpunkt, som på sin tid föranledde, att avrättningarna förlädes till
den slutna fängelsegården och upphörde att vara ett skådespel, till
vilket var och en hade fritt tillträde. Samma tanke bör enligt
mm mening i dag föranleda oss att taga steget fullt ut.

Och så till sist: själva avrättningen, när den en gång kommer!
l)et ligger åtminstone _ för min känsla något ytterst motbjudande i
detta avlivande ex officio, något som ännu. mera understryka därigenom,
att avrättningen med vår rättegångsordning i allmänhet kommer
att äga rum först en lång tid efter gärningens förövande. Nyligen
skrev en läkare i en tidning uti en enquéte i frågan om dödsstraffets
avskaffande: »Vid varje avrättning går en väg av lystnad,
avsky och ångest genom, landet.» Kan någon tro, att uppförandet
av dylika skådespel medför ett gagn för samhällsutvecklingen, vilket
uppväger dess demoraliserande verkan? Och hur hela denna procedur,
som långsamt och högtidligt skrider fram mot den blodiga
slutakten, skall verka på den dödsdömdes närmaste, behöver jag
knappast säga. Samhället borde väl slutligen också taga någon hänsyn
till. dem, vilkas ämbetsplikt det är att officiera vid en dylik
förrättning. I samma tidning jag nyss åsyftade skrev en man, som
var närvarande vid den sista dödsdomens exekverande: »Vid varje

dödsdoms avkunnande har jag känt en bävan för att ännu en gång
få gorå samma upplevelse som vid Anders avrättning 1910.»

Da sålunda tron pa dödsstraffet vederlägges av erfarenheten,
då det ständiga benådandet enligt min mening visar, att lagen inte
längre uppbäres av rättsmedvetandet, då avrättningarna äro mera
ägnade att hålla låga drifter vid liv än att stävja dem, och då särskilt
tron på dödsstraffet som korrektiv mot sociala och politiska
omvälvningar enligt min åsikt är en villfarelse och en farlig villfarelse,
så är jag, herr talman, av den fasta övertygelsen, att det vore
lyckligt, om riksdagen i dag fattade det beslut, som våra fäder stodo
så nära för mer än ett halvt sekel sedan.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag har begärt
ordet för att något motivera den reservation, som jag låtit anteckna
till utskottsbetänkande!. Jag vill emellertid från början betona, att
skiljaktigheten mellan utskottets och min uppfattning är synnerligen
ringa. Jag har emellertid ansett det vara önskvärt att markera
möjligheten att helt borttaga ur krigsartiklarna bestämmelsen om
dödsstraffet.

Innan jag går in på en motivering för denna min särståndpunkt,
kan jag inte undgå att beröra ett par yttranden av ett par föregående
talare. Jag måste då i första hand vända mig mot min partivän
herr Engberg. Herr Engberg anförde gentemot utskottets motivering,
att utskottet skulle ha begått en inkonsekvens, då man å ena
sidan talar om att .problemet var, huruvida dödsstraffet är nödvändigt
för rättsordningens upprätthållande eller inte, men å andra
sidan polemiserar mot lagrådets ledamöter, som göra samma problemställning.
Jag kan inte i det fallet giva herr Engberg rätt.
Herr Engberg anförde, att det borde vant riktigare att på första

Lördagen deri 7 maj.

29

Nr :ö.

stället i utskottsbetänkande! tala om »rättssäkerheten» i stället för
»rättsordningen». Det förefaller mig dock, som om »rättsordningen»
gåve det rättare uttrycket för vad utskottet menar ty det är dock inte
bär enbart fråga om, huruvida dödsstraffet är nödvändigt för upprätthållande
av respekten för rättssäkerheten, till tryggandet av
den enskildes liv, utan det gäller också, huruvida dödsstraffet är nödvändigt^
ur statens egen synpunkt. Ifrågavarande paragrafer tala
ju i många fall just om sådana brott, som inte begås mot den enskilde
utan som äro riktade mot staten. Ur den synpunkten anser
jag det riktigt, att man i motiveringen talar om, huruvida dödsstraffet
är nödvändigt för »rättsordningens» upprätthållande eller inte.
Vad som åter föranlett utskottet att vända sig mot vissa yttranden i
lagrådet, är den omständigheten, att man från detta håll velat på
ett särskilt sätt angiva, att, även om man kunde avskaffa dödsstraffet
i vad det avser grova kriminella brottslingar, man borde bibehålla
det just för sådana brott som rikta sig mot staten, mot samhället.
Det är just_m''ot denna markering, att dödsstraffet mera
behöves mot den politiske förbrytaren än mot den rent kriminelle,
som utskottet i sin motivering vänt sig.

Jag tror alltså, att i den strid om ord, som vi här kanske röra
oss med, utskottet har träffat det riktiga. Det är inte så, som herr
Ibore ^försökte göra gällande, att en av lagrådets ledamöter ingalunda
åsyftar att speciellt markera det politiska brottet. Herr Thore
försökte ingiva oss den föreställningen, att vad som avsågs var blott
detta, att i upprörda tider komma de grova kriminella brottslingarnas
antal att ökas och just med hänsyn härtill skulle ifrågavarande lagrådsledamot
ansett det nödvändigt att bibehålla dödsstraffet för sådana
förhallanden. Om man emellertid läser igenom vad regeringsrådet
Linnér yttrar, skall man dock få en helt annan uppfattning.
Man skall finna, att vad som där påpekas är just, att staten genom
dödsstraffets bibehållande skall skydda sig mot inre fiender. Dödsstraffet
bör bibehållas »för sådana fall, då statsmakten på grund
av angrepp från inre fiender är utsatt för allvarlig fara». Sedan
han sa utvecklat denna rent politiska synpunkt, kommer han längre
ned till det resonemanget, att, om man nu på detta sätt bibehåller
dödsstraffet för politiska brottslingar, kan man inte för skams skull
underlåta att bibehålla det för de rent kriminella. Det är allt skäl
att^kraftigt reagera mot en sådan uppfattning, som här gjort sig
gällande, att man. skulle pa frågan om dödsstraffets borttagande
anlägga, rent politiska synpunkter. Jag har sagt det på ett annat
“t .laS säger det även här, att de herrar på högerkanten, som
försöka att ur sådana synpunkter kämpa för dödsstraffets bibehållande,
dessa som kallblodig! räkna med, att det skall komma till
inre valdsamma uppgörelser i samhället, där man bör ha i sin hand
dödsstraffet såsom ett medel mot motståndarna, dessa herrar, säger
utföra inom samhället något, som är ungefär likvärdigt med vad
bolsjevikerna göra, när de på sin kant framhålla nödvändigheten av
en våldsam uppgörelse med de härskande klasserna. Båda synas
vara angelagna om, att det till slut skall skapas ett tillstånd, där"inte

Anq.

dödsstraffet*
afskaffårvis''.
(Korta.)

Jir :«).
Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

30 Lördagen den 7 maj.

längre fredliga utvägar finnas utan inbördeskriget står som den naturliga
lösningen av motsättningen mellan samhällsklasserna. Det
bör uttalas gentemot dessa bolsjeviker på högerkanten, att de bedriva
ett lika farligt spel som bolsjevikerna på vänsterkanten.

Vad nu mitt förslag angår om att man skulle i motiveringen ge
uttryck åt en önskan om prövning, huruvida dödsstraffet kan avskaffas
även i krigsartiklarna, skall jag tacksamt anteckna, att jag i
så måtto vunnit tillmötesgående i utskottet, att detta i sin motivering
upptagit ett önskemål om prövning av frågan, huruvida tillämpandet
av dödsstraffet i krigsartiklarna kan inskränkas.

Att detta är synnerligen nödvändigt, har påpekats av herr Engberg.
Han sade, att det förekommer i alltför många fall. Jag har
här gått igenom den del av strafflagen för krigsmakten, som upptager
de s. k. krigsartiklarna. Den omfattar ett 50-tal paragrafer,
och i minst varannan av dessa pargrafer förekommer straffarten:
»miste livet». Den förekommer där t. ex. i sådana fall, där en post
i närheten av fienden somnat ifrån sin vakttjänstgöring. Om han
varit berusad eller på annat sätt försummat hålla den vakt, han
skulle göra, och detta lett till allvarlig fara, då kan dödsstraffet
tillämpas. Detta är icke rimligt.

Det förefaller mig också, att det uppstår rätt mycken inkonsekvens,
när man nu överallt i allmänna strafflagen och i vissa delar
av strafflagen för krigsmakten, såsom denna tillämpas i fredliga
förhållanden, utrensar bestämmelserna om dödstraff, man icke gör
en motsvarande utrensning i krigsartiklarna. Jag skall endast taga
ett exempel. Här stadgas t. ex. i den nu omformulerade ll:te § i
8 kap. allmänna strafflagen: »Den, som i krigstid låter sig såsom

spejare av fienden brukas, dömes till straffarbete på livstid.» Det
är det reviderade förslaget. Slår man upp § 134 i krigsartiklarna,
så lyder den: »Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av
fienden brukas, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.»
Så vitt jag förstår, har man här i allmänna strafflagen och i krigsartiklarna
olika straff för samma brott. Nu är det visserligen sant,
att krigslagarna äro tillämpliga endast på dessa civila människor,
som på ett eller annat sätt sysselsättas vid krigsmakten eller som
befinna sig inom ett område, där trupperna operera och sålunda bebefinna
sig i krigstillstånd. Men brottet är dock detsamma. Man
kunde här anföra också andra exempel såsom bl. a. den reviderade
§°4 i samma kapitel: »Bär svensk man vapen emot riket, eller mot
någon med detta i krig förbunden makt, dömes till straffarbete på livstid.
» Men övergår han i krig till fienden dömes han till döden. Man
bär överallt i hela strafflagen rensat undan dödsstraffet även i
sådana fall, där man finner påtagliga motsvarigheter i krigsartiklarna.
Det måste vara önskvärt att söka åvägabringa en bättre
överensstämmelse vid dömandet av brotten efter de olika lagarna.

Herr Engberg bär anfört manstukten såsom det huvudsakliga
skälet, varför man måste bibehålla dödsstraffet under krigstid. Jag
väntade mig verkligen inte den synpunkten från en socialdemokrat.
Om man anlägger manstukten såsom det huvudsakliga skälet härvid -

Lördagen den 7 iuuj

:m av su.

lag, så utgår man sålunda ifrån att disciplinen i krig, vid folkets
lörsvar av sitt land, kan endast åstadkommas på det gamla preussiska
maneret eller på det nya bols.jevikiska maneret, nämligen genom
att driva med hot om döden dessa människor att tjänstgöra i
krig. Jag tror verkligen inte, att man på det sättet kan upprätthålla
manstukten; funnes det inga andra drivande krafter för folket att
gå ut till försvar för fosterlandet eller gå ut i krig, så tror jag vi
vore. mycket nära den tidpunkt, då krig skulle vara fullkomligt
omöjliga.

Men det har anförts en annan synpunkt, nämligen den, att under
krigstid måste man tillämpa ett mycket mera summariskt processförfarande,
än man behöver göra under fred. Det har anförts, att
om trupper befinna sig under operation, så kan man icke såsom under
fredliga förhållanden ordna med fängslande av de brottsliga, utan
det kan vara nödvändigt att göra processen kort, att döma och exekvera
på stället. Det ligger naturligtvis något i detta resonemang,
men jag tror icke, att man bör driva den synpunkten alltför långt.
Man. måste ju förutsätta, att vi skola komma därhän att även under
krigiska förhållanden en brottsling ej dömes summariskt, utan att
även en krigsbrottsling får tillfälle att bliva i vanlig ordning rannsakad.
Jag tror, uppriktigt sagt, att .numera med utvecklandet av
transportväsendet och annat blir det icke heller omöjligt att mitt
under krig tillämpa humanare metoder i fråga om brottslingars rannsakande
och dömande. Det är därför jag velat, att man skulle undersöka.
icke blott i vilken utsträckning en inskränkning av dödsstraffet
i krigsartiklarna kan ske, utan också låta denna undersökning omfatta,
huruvida över huvud taget man behöver i krigsartiklarna bibehålla
dödsstraffet.

Då vet jag, att man mot detta skall göra den invändningen,
att det praktiskt sett är betydelselöst, ty om det skulle befinnas
nödvändigt i krig att tillämpa dödsstraffet på brottslingar, så inför
man det bara återigen; detta bär visat sig senast i exempel från
Ryssland, där man, tror jag, två eller tre omgångar avskaffat dödsstraffet
och infört det igen. Jag räknar sålunda med den möjligheten,
men det hindrar ju icke, att vi nu kunna markera, att vi anse
även för sådant fall tiden vara kommen, då man avför från vår
strafflagstiftning en sådan sträf fart som dödsstraffet; och jag tror
det icke är alldeles utan praktisk betydelse. I början av ett krig
kan man tänka sig, att dödsstraffet kommer just i avskräckande
syfte att tillämpas mera hårdhänt. Det finnes dock sådana, som
vägra att gå i krig, icke av feghet, icke därför, att det är tryggare
att sitta bakom fängelsemurarna, än att vara utsatta för fiendens
kulor, utan de vägra att gå i krig av etiska grunder. Det kan
vara nyttigt, om man åtminstone ger samhället den nödvändiga
betänketid i början av ett krig, som omöjliggör, att sådana människor,
för att statuera exempel, kanske utan vidare bestraffas med
att mista livet. Alldeles betydelselöst är det sålunda inte heller
ur praktiska synpunkter, att man får bort dödsstraffet ur krigsartiklarna.

Awj.

dödsstraff* t s
a ds haffande.
(Fort-s.)

Nr 39. 32

Lördagen den 7 maj.

Ang. Vad jag emellertid här påyrkat är blott, att man gör en under ''tf^kaf^nde.

söfning, huruvida det är möjligt. Där får man taga i övervägande
avs.tsl ^ a^a synpunkter, som kunna läggas på saken, och jag har

or 8'' för min del ansett, att man skulle kunna enkelt lösa utredningsfrågan
genom att överlämna den till den kommitté, som för närvarande
arbetar med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande. Dennakommitté
är sammansatt av sakkunniga såväl från juridiskt som
från militärt håll. Den bör sålunda ha de bästa förutsättningar
för att pröva en sådan sak, och man skulle kunna slippa att skapa
eu ny utredningskommitté. Jag tror det skulle vara ur många synpunkter
önskvärt, om riksdagen ville på det förstärkta sätt, som
kan ske genom bifall till min reservation, ge uttryck för den säkerligen
mycket allmänna mening, att dödsstraffet är eu straffart, som
överlevat sig själv. Jag tror nämligen icke alls, att herr Thore med
sin forntida uppfattning representerar den allmänna meningen i
vårt land. Jag tror icke ens, att den sydsvenska tidning, som skrev
om Gyllenpalm, gör det. Det är visst och sant, att nog finnes det
tillräckligt många tanklösa människor, som bara tycka, att om en
man dödar en annan, så är det riktigt, att hans huvud faller. Visserligen
förhåller det sig så, att ett sådant tanklöst prat förekommer
just när en sådan process pågår, men jag tror icke, att man skall
bedöma folkmeningen efter sådana utslag i vissa kretsar, som ännu
i likhet med herr Thore leva kvar i vedergällningsteorien. Jag
tror, att svenska folket verkligen nu hunnit så långt, att om det
tillfrågades i en sådan sak som denna, skulle det visa sig, att den
allmänna folkmeningen mycket starkt står bakom en sådan utveckling,
som lagutskottet förordar.

Jag vill ännu en gång markera, att i allt väsentligt äro vi
eniga inom lagutskottets majoritet. De reservationer, som förekomma
från socialdemokratiskt håll, röra sig om detaljer; och när jag
nu yrkar bifall till min reservation, är det under starkt betonande
av detta, att den avvikelse, som där göres ifrån utskottet, är ganska
ringa. Men jag har dock ansett den vara av den betydelse, att jag
velat ställa den under proposition här i kammaren.

Jag vill sålunda, herr talman, anhålla om bifall till min reservation.

Herr af Ekenstam: Herr talman, mina herrar! Det är

icke min avsikt att i någon vidsträcktare mån förlänga denna diskussion.
Ty de skäl för och emot dödsstraffets avskaffande, som
här anförts eller kunna anföras, äro under ett 10-tal av år i tryck
och tal så omtuggade, att man kan sannerligen icke komma med någonting
egentligt nytt.

Men varför jag begärt ordet är därför, att jag är domare, och
så vitt jag vet den ende lantdomare, som finnes här i kammaren,
och det skulle för visso vara ganska underligt, om inte också jag
skulle kunna ha mod att säga min mening,^om den också går emot
majoritetens, i en fråga av den vikt, som då det gäller att från vår
straffskala bortstryka dödsstraffet.

Lördagen den 7 maj.

33 Nr 8N

Jag har icke varit med om att avkunna någon dödsdom, detta
fastän jag nu i mer än 35 år sysslat med domaregöromål. Jag kan
icke neka till, att det skulle vara pinsamt att behöva avkunna en
dom, varigenom eventuellt en människas liv skulle tagas. Men jag
kan å andra sidan inte förneka, att det måste dock finnas ett yttersta
medel för staten, varigenom den kan skydda både sin egen
och sina medborgares liv. Det är inte så, som den ärade ordföranden
i lagsutskottet ville uttyda ordet »nödvändigt», att man menar
det, att om man bortstryker dödsstraffet, man också rent utav därigenom
skulle underminera statens grundvalar. Det är inte så.
Det är så, att det för visso är nyttigt att ha detta straff såsom ett
yttersta medel vid ovanligt råa och grymma fall.

Man har särskilt framhållit, att det skulle vara rätt betänkligt
att ha detta straff kvar uti upprörda tider, att det då skulle framträda
såsom ett politiskt straff, såsom ett partistraff. Det är möjligt,
att det kan göra det. Men jag är alldeles förvissad om, att
innan.staten skulle komma att tillgripa det straffet, skulle den part,
mot vilken det eventuellt skulle komma att utövas, redan ha låtit en
hel del av ordningens upprätthållare låta sina liv, och jag kan ej
förstå, varför det skulle vara mera förkastligt att de, som då skötte
ordningens upprätthållande i staten, skulle begagna dödsstraffet,
än att den andra parten utan vidare skulle få taga ordningsmaktens
liv. I det fallet kan man då verkligen icke säga, att det blir någonting
annat än helt enkelt ett nödvändigt skyddsmedel.

Det är påstått, att om man borttager dödsstraffet, så bidrager
man därigenom att förmildra sederna, och att den statistik, som blivit
förebragt, skulle visa att brottsligheten avtagit i sådana länder,
där dödsstraffet är avskaffat. Den kritik av den förebragta statistiken,
som förut blivit framförd, torde helt visst reducerat den
till sitt råtta värde. Men utan att nu vilja närmare ingå på den,
skulle jag endast vilja framhålla, att om vi vid tillämpningen av
dödsstraffet fortgå på den väg, som hittills varit inslagen, eller om
således dödsstraffet står såsom den yttersta kraftansträngning, som
staten har att vidtaga för att reagera mot särskilt grymma brott,
men dess tillämpning är så ytterligt sällsynt, så måste väl också denna
sällsynta tillämpning kunna bidraga till att förmildra sederna
och göra de grova brotten sällsynta. I vad mån som detta inträffat
i våld land, därom har jag ingen säker kunskap, men jag tror
icke, att statistiken skall kunna visa att så har varit förhållandet.
Det förefaller mig, att icke minst i dessa senare tider ett människoliv
aktas bra litet. Då det här gäller att taga bort dödsstraffet, skulle
man nog kunna upprepa vad eu talare för många år sedan sade i
svenska riksdagen: må herrar mördare göra början.

Emellertid bär jag för min del varken lust eller anledning att
djupare gå in i saken. Jag har endast och allenast velat yttra vad
jag nu gjort för att säga, att en gammal domares erfarenhet alldeles
givet går i den riktningen att den tid ännu icke är kommen, att
vi äro mogna för att vidtaga den lagstiftning, som här . åsyftas,
utan att vi mycket väl kunna fortgå på den väg, som vi hittills

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 39. 3

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Korts.)

Nr 39. 34

Lördagen den 7 maj.

Ang. gått, nämligen att ha detta straff som ett yttersta medel att tilltUidsstraffets
knåpas j yttersta nödfall. Skulle därför lagutskottet kommit med
”(Portot '' sådant förslag som att sätta livstids straffarbete som det egent0
'' liga straffet men sedermera sagt, att dock må i alldeles särskilda
fall vid extra grymhet o. s. v. dödsstraff kunna tillämpas, hade jag
icke haft någon invändning att göra, utan gärna instämt i ett. sådant
förslag. För närvarande kan jag emellertid, herr talman, icke
annat än instämma i den reservation, som herr Hederstierna avgivit.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman, mina herrar! Då

herr Hederstierna här manade andra kammaren att noga betänka sig,
innan den gick att votera för avskaffande av dödsstraffet, och för
egen del ville, om kammaren komme att besluta att avskaffa dödsstraffet,
två sina händer med hänsyn till följderna, så grundade han
förnämligast denna sin maning på att han hade en lång juridisk erfarenhet.
Närmast med anledning härav begärde jag ordet för att
delgiva kammaren de stämningar och de synpunkter, som vi i sträf flagskommissionen
haft och ha på denna fråga.

Redan 1917 togs den upp till behandling, och i kommissionen
sitta, om jag helt och hållet bortser från lekmannaelementet, domare
från såväl hovrätt som häradsrätt och rättslärda i övrigt,° vilka besitta
en både lång och ingående erfarenhet på detta område. Men
icke en enda röst höjdes för bibehållande av dödsstraffet. Kommissionen
var t. o. m. angelägen om att bryta ut denna del ur den stora
strafflagsreformen och särskilt gå fram med densamma, därför att
det torde dröja åtskilliga år, innan det nya strafflagförslaget kan

bliva färdigt. 0 . 0

I likhet med föregående talare skall jag icke heller ga in pa någon
omsägning av de många skäl för eller emot, som vid^ så många
tillfällen blivit framhållna. Jag vill endast betona, att da man särskilt
velat lägga avskräckningssynpunkten på denna fråga, så vågar
jag bestrida, att, då en människa bereder sig på att begå en brottslig
handling, hon då reflekterar över, huruvida hon,. om hon begår densamma,
kommer att ådraga sig 6 års, 10 års, livstids straffarbete eller
dödsstraff. Sker det icke av överilning i hastigt mod, sa torde tvivelsutan
den tanken vara avgörande, att man skall gå fri från varje
straff. Därför bör enligt min mening denna synpunkt icke med sa
stor kraft anläggas för bibehållande av dödsstraffet.

Den tanke, som herr Engberg här tog upp, att samhället bör
vara berättigat att i vissa fall taga en medmänniskas liv har ju
icke något sammanhang med dödsstraffet. Han motiverar detta närmare
med, att det finns stackars medmänniskor, som på grund av omständigheterna.
nedärvda anlag eller av annan orsak hamnat pa anstalter.
dessa vanföra, idioter och sinnesslöa. Dessa kunna i varje
fall icke komma under rubriken dödsstraff eller något straff, utan,
såvitt jag förstod herr Engberg rätt, skulle det här gälla mera humanitära
åtgärder såväl för dessa stackars medmänniskor som också
ur rent samhällelig synpunkt, Jag tror, att det ligger långt fram
i tiden, då man kan få igenom sådana lagstiftningsåtgärder som de

Lördagen den 7 iniij.

85 Nr 89.

av honom åsyftade, och detta förnämligast därför, att det blir svårt
att bedöma när en sådan medmänniskas liv skall tagas eller icke
tagas, och vem skall man lägga avgörandet i händerna på. Man säger
läkarekåren. Javäl, med all aktning för vår läkarekår, men jag
tror, att flertalet av dess medlemmar skulle betacka sig för att få
ett sådant ansvar lagt i sin hand. För övrigt vill jag betona ännu
en gång, att vi behöva icke i samband med detta utskottsutlåtande
diskutera den saken. Då den kommer upp till behandling vill jag
närmare förklara min ställning till densamma.

Då herr Thore säger, att man skall icke klema med brottslingarna,
så är det en sanning, som jag vill mycket livligt understryka.
Men jag menar heller icke, att det, anstår samhället att söka tillfredsställa
en hämndkänsla på medmänniskor genom att taga deras liv, då
det finnes andra möjligheter för att skydda samhället mot dessa.

Det är med dessa få ord, herr talman, som jag ber få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Dean der: Herr vice talman! Det har förut framhål lits

här i dag, att denna fråga är så grundligt diskuterad såväl inom
som utom riksdagen att några nya skäl icke kunna anföras varken för
eller emot dödsstraffets bibehållande. Det blir ändå till slut en subjektiv
uppfattning, som härvid kommer att avgöra den ståndpunkt
man intager till frågan.

Jag skall nu icke inlåta mig på den juridiska sidan av saken,
utan liksom fallet varit vid ett par andra tillfällen här i kammaren,
då frågan förelegat till behandling, skall jag endast tillåta mig att
anföra åtskiliga erfarenhetsrön, som jag vill kalla det. Ty det är
klart, att den, som i över 30 år arbetat bland fångar, har måst inhämta
åtskillig erfarenhet rörande deras psyke och rörande motiven
för deras brottsliga handlingar. Jag har emellertid under denna tid
trött mig finna, att åtminstone mycket få av fångarna eller av dem.
som förövat brottsliga handlingar, i det ögonblick, då de begått dessa
handlingar, tänkt på följderna av vad de göra. Utan passionen griper
dem, besinningen flyr, det onda uppsåtet behärskar dem, så att
de bli döva och blinda för allt annat. Ty det är klart att, om de
tänkte på följderna, så skulle de avhålla sig därifrån. Även om det
icke bleve dödsstraff eller livstids fängelse utan bara några års straffarbete,
så borde det väl ändå vara nog för att lägga band på deras
lidelse. Men de tänka icke därpå, utan lidelsen löper bort med förståndet.
För övrigt bör man ej tänka bara på det brottsliga området,
utan besinna hur det tillgår i allmänhet här i livet. Hur tanklösa
äro i allmänhet icke mäniskorna, t. ex. de, som behärskas av njutningslystnad,
och som kunna för stundens njutningar ådraga sig livslångt
lidande. Men icke avhålla de sig därför från att följa sitt begär. Och
på samma sätt bör man tänka om sådana som föröva brott, att de
reflektera icke över, med hur lång tid de få sona detta brott, vilket
straff de ådraga sig för den handling, som de ämna utföra. Jag tror
det finnes rätt mycken likhet mellan dem, som taga sitt eget liv och

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Kort».)

Kr 39. 36

Lördagen den 7 maj.

dödaätmffeis ^em’osom taga ändras liv. Båda suggerera sig själva och tro sig vin avsicaffande.

na naf on fördel av sin handling.

(Forts.) Vad nu mordbrotten beträffar, så är det i allmänhet åtminstone

nu för tiden rånmord, som förövas, och den, som begår ett sådant
mord, tänker bara på pengarna och försöker komma åt dessa till varje
pris. Det är det, som nu helt och hållet upptager hans tankevärld,
och naturligtvis tror han det skall lyckas för honom att utföra sin
plan så, att ingen kan upptäcka det. Ty jag bär frågat hundratals
fångar, vad de tänkte, da de utförde de brottsliga handlingarna, och
de ha svarat i allmänhet: vi tänkte just inte på någonting, och tänkte
vi på någonting, så var det på att undkomma, så att ingen skulle kunna
upptäcka denna vår handling, utan vi skulle gå fria. Och det
är ju helt naturligt, att människor resonera på det sättet.

Så länge emellertid nu dödsstraffet finnes kvar, kommer det säkerligen
att tillämpas rätt olika under olika tider, så att det kan
hända, att den mindre brottsliga får släppa till sitt huvud, under det
att en mer brottslig person .kan få behålla sitt, T. ex. när det förekommer
flera brott i råd, blir i allmänhet opinionen upprörd, och man
fordrar, att de, som göra sig skyldiga till dessa brott, skola sona det
med livets förlust. På grund härav kan det som sagt hända, att även
den, som icke för övrigt är någon förhärdad brottsling, fastän han nu
kommit att föröva ett hemskt brott, blir avrättad, under det att en
annan, vars vilja är mera brottslig men som förövat sitt brott under
en mera lugn tid och mera lugna förhållanden, får behålla sitt huvud,
T. ex. år 1900 var det tre stycken, som blevo avrättade, och bland
dessa en ung man, en 20-åring, vid vars avrättning jag min plikt likmätigt
måste vara närvarande. Och jag vill bara i förbigående säga,
att, om de herrar, som nu så mycket ivra för dödsstraffets bibehållande,
finge vara med om en sådan exekution, en sådan där tilldragelse,
så är det möjligt, att det kunde i någon mån inverka på dem. Jag
minns så väl att den, som förrättade exekutionen, skarprättare^ som
nu är död, jag minns så väl, säger jag, att han, sedan han utfört sitt
uppdrag, och sedan han sett den unge mannen undergivet och lugnt
lägga ned sitt huvud på schavotten, syntes få tårar i ögonen, under
det man hörde honom yttra, att det ändå vore synd, att man skulle vara
med om att taga en så ung människas liv, samt tillägga: tänk om
det varit min egen son, huru skulle jag då ha känt det? En annan av
de närvarande, som jag tror var anhängare av dödsstraffet, svimmade,
när hugget föll, och han blev alltså på det allra högsta uppskakad.
Detta är nu sagt i förbigående, ty det är ju intet skäl vare sig för eller
emot dödsstraffets bibehållande, men jag har ändå velat nämna det
till den kraft och verkan det hava kan.

Nu menade herr Hederstierna, att i ett land, där man har dödsstraffet
kvar, visar man därigenom liksom mera respekt för ett människoliv
än i ett land, där dödsstraffet är avskaffat. Jag undrar, om
man icke tvärtom skulle kunna säga, att i ett land, där dödsstraffet
är avskaffat, där visar man ännu större respekt för människoliv, ja
där visar just staten sin respekt för människoliv, eftersom den icke

I.ördagen ilen 7 maj.

:i7

Nr it!).

vill tafla ett sådant. Och det blir nofl ändå ytterst så, att ingen annan
liar rättighet att taga livet än den, som givit livet.

Nu bär ju herr Hederstierna i sin reservation ocli även här i dag
1 ram hall it en synpunkt, som man måste taga viss hänsyn till, nämngen
att man hör ha dödsstraffet såsom ett värn för de personer, som
ha att utöva sina plikter på skilda områden, såsom han nu framdra^•11
^r'' , ^err a ^ Oken stam var också inne på detsamma. Han
vill ha det som ett yttersta medel för att skydda medborgarnas liv
och säkerhet. Visserligen, men trots det — såsom också herr Hederstierna
framhöll — att vi ha dödsstraff, så hindrar icke det, att många
hemska och svåra mordbrott blivit begågna. Så det tyckes ändå icke
kunna tjäna såsom ett verkligt skydd. Man skulle nu också kunna
tänka något på fängelsepersonalen. Herr statsrådet var inne på den
fragan. Veu han ''betonade också, vad vi allmänt finna i fängelserna,
att livstidsfångar, d. v. s. sådana som begått hemska ogärningar,
äro i de allra flesta iall de mest lätthanterliga. Och det är naturligtvis
av den anledningen, att de hoppas en gång bliva benådade och
kunna återvinna sin frihet och att de veta, att därest de icke uppföra
sig väl, är det hoppet ute för dem. Det är skälet, varför de måste
lägga band på sig, även de där svåra lynnena. Naturligtvis kan ju
bevakningspersonalen eller fångvårdsmännen utsättas för överfall
även från livtidsfångar, men det sker mycket, mycket sällan, och jag
vet för min del inte ett enda exempel på den saken. Utan det äger
rum från personer, som gå ut och in i fängelserna den ena gången efter
den andra, som förlorat hoppet om sin framtid, som blivit förbittrade
på Gud och hela världen, och som därför, under det de behärskas
av sitt daliga lynne, söka taga hämnd på bevakningspersonalen.

Men det finns nu en annan personal, som i ännu högre grad än
fångvårdspersonalen är utsatt för överfall, nämligen hospitalspersonalen.
— Detta berörde också herr statsrådet. — Skulle man verkställa
avrättningar av det skälet, att man skall skydda övriga medborgares
liv och säkerhet, då finge man säkerligen verkställa avrättningar
för varje dag. När man därför rätt tänker på det där argumentet, så
kan man icke tillmäta det större värde. För övrigt skall jag icke ingå
på den av herr Engberg berörda frågan om idioter o. s. v. Det
hör nu icke hit. Där ställer jag mig emellertid på deras ståndpunkt,
som mena, att ett liv får aldrig tagas, utan det får man skydda.

Nu frågade till slut herr Hederstierna: är verkligen tiden sådan,
att vi nu kunna avskaffa dödsstraffet? Ja, hur länge skall man
vänta? Han påpekade, att det förövas nu ganska många brott. Lyckligtvis
är brottsligheten i avtagande, men den kan ju stiga igen. Skola
vi vänta, tills inga brott begås, då få vi nog vänta mycket länge. Yi
få ju hoppas, att det skall bli bättre och bättre och att sederna skola
mildras mer och mer, men det dröjer nog mycket, mycket länge, innan
vi kommit därhän, att ingå brott begås. Därför kan man ju alltid
anföra det skälet och säga, att tiden icke är inne att avskaffa dödsstraffet.
Men skall det någon gång ske, så är det nog just nu den
behagliga tiden. På grund därav ber jag att få förena mig med dem,
sam yrkat bifall till utskottets hemställan.

Ang.

dädsstraffet/s

avskaffande.

(Korta.)

Kr 30. 38

Lördagen den 7 maj.

dödsstraff t- Beträffande frågan om dödsstraffet skall vara kvar i krigsartikavskaffande.
!arna e^er eJ’ sa är jaS icke i tillfälle att bedöma den saken. Jag har
(Forte.) '' trängt in tillräckligt i den frågan. Herr Hansson i Stockholm
yttrade nu själv, att det kan möta åtskilliga svårigheter. T. ex. då
en trupp är i fält och kanske i främmande land, då finns det inga
fängelser, där man kan sätta in dessa, som begå svårare förseelser.
Och omständigheterna kunna då bli sådana, att det finns kanske icke
någon annan råd än att gorå processen kort vid dylika tillfällen. I
allt fall är icke frågan om den saken utredd. Man kan nog därföre
vänta och alltså även här ställa sig på utskottets ståndpunkt.
Jag ber alltså, att få yrka bifall till utskottets förslag, dock med
den av herr Engberg föreslagna ändringen, att »rättsordningen» utbytes
mot »rättssäkerheten». Jag tror det är ett bättre uttryck.
Jag ber alltså, herr talman, att få förena mig med herr Engberg i
hans yrkande.

Herr Svedberg: Herr talman! Då jag är ledamot av det utskott,
som behandlat den föreliggande frågan, så anser jag mig böra
något beröra de skäl, som jag haft för att jag ställt mig på utskottets
sida och begärt dödsstraffets avskaffande.

Som man finner i den historik, som är anförd av utskottet, har
den här frågan föregåtts av en strid, som är mycket starkt belysande
över utvecklingen i vad gäller frågan om dödsstraffets behövlighet
eller dess vara eller icke vara även från rättssäkerhetens synpunkt
sett. Det anföres i den här historiken, att bondeståndet redan så tidigt
som vid 1862 och 1863 års ståndsriksdagar reagerade mot dödsstraffet.
Ståndet beslöt för sin del att icke upptaga den straffsatsen
i den nya strafflagen av år 1864. Vid sista ståndsriksdagen, 1866,
väcktes motion i bondeståndet om suspendering av dödsstraffet under
en tid av 10 år. Därmed var meningen att under den tiden söka få
litet erfarenhet och se, om dödsstraffet utan olägenhet skulle kunna
avskaffas. Men ridderskapet och adeln, prästeståndet och borgarståndet
gingo emot och avslogo motionen. Så kom frågan åter före
vid 1867 års riksdag på grund av väckt motion i andra kammaren.
Då bifölls motionen i denna kammare men föll på en rösts majoritet
i första kammaren. Sedan har frågan vid upprepade tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling, men den har alltid avstyrkts av
lagutskottet, och riksdagen har antingen följt lagutskottets avstyrkande
eller också ha kamrarna stannat vid skilda beslut, ända tills
1919 års urtima riksdag, då frågan åter var före med anledning av en
motion om att få en utredning i den här frågan. Det bifölls då av lagutskottet
och andra kammaren men föll i första kammaren med den
förseglade sedelns hjälp. Den 21 augusti 1919 fingo sakkunniga i
uppdrag att utreda frågan om dödsstraffets avskaffande, och de
framkommo redan den 14 januari 1920 med ett yttrande, som nu
legat till grund för den kungl. propositionen.

Det anmärkningsvärda är, att om man ser dels på frågans historik
sedan 1862, dels på de utlåtanden, som avgivits av de olika myndigheter,
till vilka ärendet remitterats, finner man, att den ena myn -

Lördagen deu 7 maj

39 Nr 39

digheten efter den andra måste erkänna, att dödsstraffet icke kan
försvaras vare sig ur vedergällmngssynpunkt eller ur individualpreventiv
synpunkt. Detta är verkligen ett glädjande framsteg, ty den
blodiga vedergällningsläran bör icke ha plats i ett ordnat rättssamhälles
lagstiftning. Den har föga uppfostrande betydelse pa individen
i den meningen, att han själv skulle bli skyddad i moraliskt avseende.

Jag erkänner, att större fog visserligen kan finnas för den uppfattningen,
att dödsstraffet skulle ha en avskräckande inverkan på
individen och sålunda ur allmän preventiv synpunkt ha sin betydelse.
Men jag är långt ifrån övertygad om att denna synpunkt, vilken reservanterna
herrar Hederstierna och Thore anlägga, skulle vara ett
tillräckligt starkt skäl för att bibehålla en straffart, som är så impopulär
som dödsstraffet faktiskt är. Jag tror det icke, och jag starkes
i den tron genom det förhållandet, att dödsstraffet i vårt land
icke tillämpats sedan 1910, fastän många dödsdomar under den tiden
avkunnats. Icke ens det avskräckande momentet i dödsstraffet har
därför längre någon betydelse, ty att ha en bestämmelse i strafflagen,
som alla veta icke kommer att tillämpas, det verkar snarare motsatsen
till avskräckande.

Jag kan icke heller förstå den uppfattning, man kan läsa fram
mellan raderna i herrar Rogbergs och Spens’ reservation: att man bör
ha dödsstraffet kvar för att i tider av svår inre oro begagnas som ett
hjälpmedel. Det är väl ingen, som på allvar kan tro, att det i händelse
av uppror eller revolution vore i någon mån betryggande att ha
denna straffart att tillgå. Vid dylika tillfällen kan man förutsätta,
att hela samhället är i gungning, att all laglig rättsordning är ur
funktion, och att provisoriska lagar, föranledda av förhållandena,
komma i stället. Och det är därför, som jag pser det vara mycket
sant vad utskottet säger om en sådan anordning, nämligen att den
skulle komma att förläna dödsstraffet en utpräglad karaktär av ett
speciellt politiskt straff, vilket jag tror vore synnerligen farligt och
utmanande.

Vad beträffar frågan om att borttaga dödsstraffet även ur krigsartiklarna,
även under krigstid, måste man däremot ställa sig tveksam.
Disciplinen vid krigstillf allen måste kraftigt hävdas. På
grund av krigets i och för sig själv så ytterst motbjudande natur inträder
helt naturligt en stark påfrestning på individen att icke underordna
sig lydnadsplikten. För upprätthållande av disciplinen har
samhället därvid knappast tillgång till några andra medel än att
snabbt och hastigt expediera dessa oroliga element. Jag erkänner,
att detta är ohyggligt, men för att krig skall kunna föras, fordras den
starkaste disciplin. Dessa förhållanden kunna icke jämföras med dem,
som råda i ett land, som befinner sig under fredliga rättsförhållanden.
Man kan därför icke med skäl beskyllas för inkonsekvens, om man
anser, att dödsstraffet utan olägenhet bör kunna avskaffas i ett fredligt
rättssamhälle, där det finnes möjlighet att på ett fullt betryggande
sätt från samhället avskilja farliga förbrytare utan att behöva
taga deras liv.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Korte.)

Nr 39. 40

Lördagen den 7 maj.

dödsstraffets n ^ förvissning om att den uppfattning, som gjort sig gällande från
avskaffande. äH^^gens sida redan vid !862 och 1863 års ståndsriksdagar: att döds(Forte.
) straffet borde utgå ur vara strafflagar och att det kan så gorå utan

att rättssäkerheten behöver äventyras, fortfarande lika varmt omfattas
av folket ute i landet, och då jag själv är fullt övertygad om att
dödsstraffet är en straffart, som icke passar ett kulturland som Sverige,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman^ Han
det vara nödvändigt att längre fortsätta debatten i denna ''fråga’
Jag tar ior alldeles givet, att kammaren icke har ändrat den ståndpunkt,
som den så många gånger förut intagit. Såsom här framhållits
ifrån statsråasbänken, var redan på sin tid bondeståndet på det
klara med att dödsstraffet borde avskaffas, och sedermera har ju
andra kammaren upprepade gånger årtionden igenom beslutat detsamma.

Jag måste erkänna, att då jag hörde herr af Ekenstam och
nerr Th°re tala^ fördes mina tankar tillbaka till den tid, för 20

30 år sedan, da jag ahörde debatterna i frågan i första kammaren,
den kammare, som vilade på fyrkarnas grund, och det förvånade
mig, att det ännu finnes kvar i andra kammaren röster ifrån den
tiden.

Jag erkänner däremot, att det låg någonting i vad herr Hederstierna
anförde, då han såsom skäl för ett avslag å utskottets förslag
framhöll, att skräcken för dödsstraffet skulle rädda åtskilliga
oskyldiga människors liv. Ja, det skälet vore vägande, för så vitt
icke erfarenheten ifrån de länder, där dödsstraffet är avskaffat, talade
ett helt annat språk. Erfarenheten därifrån säger ju tydligt
och klart,. att dödsstraffet icke har någon avskräckande inverkan
på brottslingarna utan att brottsligheten tvärtom minskats, sedan
dödsstraffet avskaffats.

Yad tjänar det då till att behålla ett straff, så upprörande,
så ohyggligt och så rått som dödsstraffet? Samhället bör vara tillfredsställt,
därest brottslingen under sin återstående livstid blir
hindrad att skada samhället.

Skäl tala också för att förmildra bestämmelserna om dödsstraffet
i ovåra krigslagar, och jag ber att få understryka, vad utskottet i
sadant avseende uttalat i sin motivering. Jag hoppas, att den frågan
också blir upptagen till utredning och begrundan, huruvida icke,
åtminstone i vissa fall, dödsstraffet skulle kunna utgå ur krigslagarna.

För denna gång har jag emellertid, herr talman, icke något annat
yrkande att göra än bifall till utskottets förslag, och jag måste
erkänna, att den lilla ändring i motiveringen, som föreslagits av
herr Engberg, är berättigad.

Herr Björkman i Norrköping: Herr talman! Den främ sta

betänklighet, som jag skulle vilja ge uttryck åt i dag, är att
man under det en utredning angående revision av hela strafflagen

Lördageo den 7 maj.

41 Nr 89.

pågår, utbrutit en del av frågan till särskild behandling. Först
och främst vill jag påpeka, att det synes inkonsekvent att icke i och
mod dödsstraffets borttagande en omläggning ägt rum av straffsatserna
för svåra brott över huvud taget. Nu ha vi för dessa blott
ett enda, ett absolut straff föreslaget: livstids straffarbete. Man
har dock under den tid, vår nuvarande strafflag gällt, vant sig vid
att strafflagen alltid uppställer straffbestämmelserna i form av en
skala. Kommitterade ha också varit inne på detta spörsmål, men de
ha ryggat tillbaka för konsekvenserna, som ju skulle bli en mera
allmän revision av strafflagen. De hava nämligen förklarat, att en
förhastad lagrevision nu vore så mycket mindre försvarlig, som hela
lagens omarbetning pågår, och så ha de till en kommande lagrevision
överlämnat att taga konsekvenserna av det nu föreslagna beslutet.

Då kommitterade stannat för dessa absoluta straffbud, ha de
som skäl härför anfört bland annat, att de icke ville ge sig in på
allt för stora mildringar i straffsatserna, därför att brottslingarna
då kunde tro, att meningen vore att vara alltför mjuk emot dem,
något som man icke ville riskera. Men först och främst säga de,
att de vilja ha frågan om dödsstraffet avgjord före de övriga strafflagsfrågorna.
Men är det inte så, att det vore lämpligast att denna
fråga finge tagas upp i samband med övriga strafflagsfrågor? Någon
brådska lär väl icke föreligga, då de betänkligheter, som redan
sedan gammalt rests mot dödsstraffets avskaffande, val måste anses
ha vuxit i styrka i och med de senaste årens världshändelser.
Under och efter det förråande kriget har ju vördnaden för
lag och rätt och särskilt hänsynen för medmänniskors liv och lem
fått kraftiga grundskott, och detta gäller icke blott för de av kriget
närmast berörda länderna utan också för dem, som formellt
varit oberörda av krigets förbannelser men fått påkänningar dels
genom utlänningar, som kommit hit, och dels genom den smitta, som
spritt sig inom de egna landamärena. En ärad talare sade visserligen
nyss. att den tid, som nu vore inne, skulle just vara den behagliga
tiden att företaga denna ändring i strafflagen. Jag skulle
vilja säga tvärtom. Här har under debatten åberopats statistik från
en del främmande länder, vilken skulle visa, att dödsstraffet icke
vore verksamt eller behövligt. Jag vill härtill erinra, att denna
statistik omfattar tider, som ligga före de av mig omnämnda senaste
världshändelserna, vilket borde tala för, att man toge sig ytterligare
litet betänketid. För de flesta länder sträcker sig ju denna
statistik icke längre än till 1912, för ett par länder till 1913 och
1914. Men det är väl just erfarenheterna efteråt som kunde vara
synnerligen värdefulla att känna till, innan man företar ett sådant
steg som detta. Här har gjorts gällande, att om riksdagen nu
skulle fatta beslut om dödsstraffets borttagande, så vore det för att
konfirmera en åsikt, som gällde redan för 50 år sedan. Jag tycker
emellertid, att om vi kunnat vänta så länge, så borde vi väl också
kunna vänta, tills vi fått in den statistik jag omnämnt. Det synes
mig att såväl de, som vilja, att dödsstraffet icke skall bibehållas,

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Korts.)

Nr 39. 42

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

Lördageu den 7 maj.

som de som i likhet med mig yrka på att det skall vara kvar, borde
kunna före slutligt besluts fattande få taga del av den statistiken.

... sac^e nyss att jag tillhörde deras antal som ville varna

för följderna av dödsstraffets avskaffande. Jag anser att samhället
bor ha kvar den skyddsmakt, som ligger däri, att en hel del individer
redan från sina yngsta år veta med sig att på ett svårt brott
följer ett svart straff. Jag hörde här enskilt framföras den farhagan,
att garantier ej kunde förefinnas mot att en oskyldig kunde
fa undergå dödsstraff. Det är dock länge sedan den tiden, då en
person som var dömd för att han stulit en häst, men sade att han
var oskyldig, bemöttes med den förklaringen: Hästtjuvar skola hän§,
as‘ Sådana hårda utslag behöver man icke vänta nu för tiden.
Det föreligger icke någon fara för justitiemord. Numera finnes det
försvarsadvokater, och domstolarnas ledamöter äro städse intresserade
av att det icke skall begås några övergrepp, utan att enbart
rättvisan skall hava sin gång. Yad samhällsordningen behöver, det
är något, som kan verka avskräckande på de värsta individerna.
För mig synes det närmast vara en fordran, att statsmakterna icke
taga bort de nödiga medlen för upprätthållande av sin rättsvårdande
uppgift, och ett av dessa medel, som vi ha kvar, är dödsstraffet.

Jag ber att fa instämma med herr Hederstierna i hans yrkande.

Petterssoa i Södertälje: Den siste ärade talaren

framhöll, att det numera icke föreligger någon fara för justitiemord,
och det kan han ha rätt i, men den faran är nog icke aldeles avlägsnad,
att. sa länge dödsstraffet finns kvar en eller annan brottsling
kan bli avrättad på grund av brott, som andra begått. Det
kan t. ex. inträffa, att allmänna meningen är häftigt upprörd i anledning
av ett brott, som A. begått, och att i följd härav benådning
vägras icke blott A. utan även B., som begår sitt brott kort tid därefter
och som rätteligen borde fått nåd. Herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har redan framhållit den faran, och jag
vet, att det vore mycket lätt att med exempel även ur vår egen
historia illustrera densamma. Det är icke tilltalande, att något °sådant
kan inträffa. Likaså kan det, så länge man har dödsstraffet
kvar, emellanåt inträffa, att en eller annan person, som kanske icke
är tillräknelig, på grund av bristande noggrannhet och fullständighet
vid undersökningen, kommer att avrättas som brottsling, ehuru han
i själva verket snarare är sinnessjuk. Och detta är icke heller tilltalande.

Jag begärde nu egentligen ordet för att med ett par ord svara
herr Hansson i Stockholm. Han är ense med utskottet beträffande
klämmen, men vill ha en ändring i motiveringen, som går ut på att
framhålla, att det vore önskvärt, om dödsstraffet fullständigt bortes
även ur krigsartiklarna. Vad den saken beträffar, föreföll
det dock, som om herr Hansson icke skulle vara alldeles blind för
den eventualiteten att, om dödsstraffet fullständigt bortelimineras

Lördagen den 7 maj.

43 Nr 39.

ur krigsartiklarna, det skulle kunna hända att man ändå emellanåt
tillgrep det i krigstid.

Ty det är väl så, mina herrar, att i en situation, då man har
en väpnad fiende framför sig på kanske 1 km. eller ännu kortare
avstånd, då kan man icke reda sig med andra straff för att göra
grövre brottslingar oskadliga. För dylika situationer är det därför
bättre att lagen fastställer vissa former, som måste iakttagas, innan
brottslingarna få avlivas. Det är bättre att ha den saken reglerad
i lagen, än att tillfället får avgöra, hur man skall förfara. Jag
tror därför, det är klokt att icke sträcka sig så långt ens i motiveringen,
som herr Hansson gör, då han framhåller, att dödsstraffet
kan helt och hållet avskaffas ur krigsartiklarna.

Däremot äro vi ju ense med herr Hansson om, att dödsstraffet
i krigsartiklarna utan olägenhet möjligen skulle kunna få en något
mera inskränkt användning. Men detta är ju en detaljfråga, för
vilken ej den stora frågan om dödsstraffet skall kvarstå i den allmänna
strafflagen eller icke bör uppehållas. Jag vidhåller mitt
yrkande.

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Fort».)

Herr E n g b e r g: Herr talman! Jag begärde ordet endast för
att giva en kort replik till herr Hansson i Stockholm. Han gjorde
gällande, att uttrycket rättsordning, som jag påtalade i utskottets
inledande sats, kan och bör försvaras därmed, att det menas icke
blott rättssäkerhet utan även statsordning.

Jag får då för min del säga, att det är just den synpunkteni,
som jag vill ha helt och fullt avlägsnad, och detta på grund av de
motiv, som jag förut angav, nämligen att det är att räcka ett finger
åt den olyckliga uppfattning, åt vilken lagrådet givit uttryck, då
rådet förmenar, att dödsstraffet under vissa förhållanden kunde försvaras
som ett yttersta medel till rättsordningens, varmed då finge
förstås statsordningens, skydd.

För det andra skall jag be att i all vänskaplighet få säga ett
kort ord till min vän herr Hansson, och det är, att när han, då
han yttrade sig om den motivering, som jag gav för den uppfattning
utskottet anfört för dödsstraffets bibehållande i krigsartiklarna,
uttalade sin förvåning över att en socialdemokrat kunde ha en
sådan uppfattning, så vill jag bara säga, att så länge, jag åtminstone
kommer att tillhöra det socialdemokratiska partiet, kommer
jag aldrig att betrakta det såsom något förbud inom detta parti att
använda sitt sunda förnuft.

Herr Block: Herr talman! Om man i varje fall, när det

gäller att ådöma ett dödsstraff, kunde med full säkerhet bestämma,
att brottet blivit begånget under sunt förstånd, så skulle jag möjli
peri kunna rösta för dödsstraffets bibehållande. Men då jag anser,
att man icke kan med full visshet avgöra detta, och det väl
måste anses vara mycket tvivelaktigt, om någon dödsdömd brottsling
begått brottet av sund fri vilja, så anser jag. mig böra rösta
för dödsstraffets borttagande. För övrigt anser jag, att livstids

Jfr 39. 44

Ang.

dödsstraffets

avskaffande.

(Forts.)

Lördagen den 7 maj.

straffarbete med förlust av friheten under det återstående livet bör
wa tuliäekhgt avskräckande för en människa med sitt förnuft i
behåll, och den som icke har sitt förnuft i behåll, han låter sannerligen
icke avskräcka sig mera av fruktan för dödsstraffet än av
fruktan for frihetens förlust. Å andra sådan bör samhället enligt
mitt förmenande ha sådana resurser, att det kan skydda sig självt
och sina medlemmar mot brott, och jag anser också, att man''icke
bor klema med brottslingarna utan använda straffet så, att brottsnngarna
förstå, att rättvisa måste skipas och även vedergällning

Herr Engberg nämnde något om avlivande av idioter Det
h,Ö1’2u ™ hit’ eftersom det i dylikt fall icke kan bli fråga om
straff. Ty vem skulle man straffa? Man kan icke straffa idioten
och icke hans föräldrar. Jag skall icke närmare ingå på detta,
men jag vill säga ifrån, att åtminstone för egen del skulle jag icke
kunna vara med om något sådant. Dessa stackare hava icke av egen
vilja blivit satta i världen, och ingen av oss vet, om icke möjligen eu
sadant idiot kan njuta, ganska gott av livet och känna sig nöjd med
sm tillvaro. Då han icke heller gör någon människa något för när
sa anser jag, att även en idiot bör ha rätt att vänta skvdd från
samhället.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr
Engbergs förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottet hemställan, 2 ro) bifall till
det av herr Engberg under överläggningen framställda yrkandet,
o:o) bifall till den av herr Hederstierna avgivna, vid utlåtandet fo^*^7?
reservationen samt 4:o) bifall till det yrkande, som framställts
av herr Hansson i Stockholm; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning varav
herr talmannen ånyo upptog de återstående propositionerna, av
vilka därvid den under 3:o) angivna antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Hederstierna
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 116 ja mot 48 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

45

Nr JK».

Lord (igen de» 7 maj.

§ 9.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen om reglering av
prästerskapets avlöning den 9 december 1910, dels ock en i ämnet
väckt motion; och

nr 36, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen om fastighetsbildning i
stad m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 94, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående resekostnadsersättning åt
falkskolinspektörer jämte en i ämnet väckt motion; och yttrade
därvid:

Herr Korman: Herr talman! Som kammaren behagade

finna, har jag vid detta utskottsutlåtande fogat en reservation, vari
jag yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen. I denna motion,
som väckts av herr Bengtsson i Kullen m. fl., har yrkats, att
folkskolinspektörerna, som tidigare ha tillhört resereglementets fjärde
klass men genom beslut av 1919 års riksdag uppflyttades i
tredje klassen, åter skulle nedflyttas i fjärde klassen. Om den saken
säger nu utskottet i förevarande utlåtande, att »enligt utskottets
uppfattning hava sedan dess» — d. v. s. sedan 1919 — »inga
n.ya omständigheter tillkommit, som kunna föranleda en ändring av
riksdagens då intagna ståndpunkt», nämligen den att uppflytta folkskolinspektörerna
i en högre reseklass. Jag vill häremot erinra,
såsom också är framhållet i motionen, om den betydande höjning av
dagtraktamentena, som tillkommit och som avsett att motsvara de
ökade resekostnaderna. Kumera ha ju emellertid resekostnaderna
gått ned. Levnadskostnaderna ha sjunkit, det känna vi var och en.
Och följaktligen har den nya omständigheten tillkommit, att de ersättningar,
som här utgå, kunna anses vara alldeles för höga. Om
man ser på resereglementet och vilka, som tillhöra de olika klasserna,
så torde man också finna, att det är en alldeles otillbörligt
hög klass, till vilken folkskolinspektörerna blivit förda. Av statsverkspropositionen
framgår också, att kostnaderna för folkskolinspektörernas
resor gå till större belopp än deras löner. Det klagas
också från olika håll i landet, där man har litet kännedom om, vilka
belopp dessa resekostnader uppgå till, över att de uppgå till alldeles
för onaturligt höga belopp. Då därjämte, efter vad jag tror
mig veta, den kommitté som för närvarande har resereglementet under
omarbetning, torde ha för avsikt att återigen nedflytta folkskolinspektörerna
i fjärde klassen, har det synts mig vara lämpligt

Ang.

resekostnadsersättning
åt
folkskolinspektörer.

Nr 35». 46

Lördagen den 7 maj.

Ang.

resekostnadsersättning
åt
folkskolinspektörer.

(Forts.)

att gå med på motionärernas yrkande och redan i år göra denna
nedflyttning. Då jag emellertid är ensam reservant i statsutskottet
och då första kammaren redan fattat beslut i enlighet med utskottets
hemställan, så skall jag, herr talman, icke nu yrka bifall till reservationen
utan endast uttala en förhoppning, att vederbörande kommitté,
som har resereglementets omarbetning om hand, må se till
att snarast möjligt fullgöra sitt arbete och inkomma med ett förslag,
som placerar folkskolinspektörerna i den klass, dit de rätteligen
höra.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Häruti instämde herrar Nilsson i Landeryd och Jonsson i Hök hult.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då den siste

ärade talaren icke gjorde något yrkande, skall jag fatta mig kort.
Herr Norman upplyste emellertid icke om, att det vid behandling
av detta ärende inom avdelningen och utskottet framhållits, att det
inte vore lämpligt att utbryta endast en grupp och flytta den till
en annan reseklass, då resereglementet i dess helhet är under omarbetning.
Förslaget härom torde komma att föreläggas nästa års
riksdag, och då blir man i tillfälle att närmare pröva, i vilka klasser
de olika kategorierna böra ställas.

•lag skall därför, herr talman, inte närmare gå in på saken
utan ber endast att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr W a 1 d é n: Herr talman! Den förste ärade talaren

framställde visserligen icke något yrkande, men han gjorde dock ett
uttalande i den riktningen, att vid den kommande omläggningen av
resereglementet folkskolinspektörerna borde flyttas ned i en lägre
klass. Jag vill gentemot detta för min del säga, att jag finner det
inte vara riktigt, att så sker. Att folkskolinspektörerna ha satts
i tredje klassen i resereglementet beror nämligen därpå, att man
därigenom velat bereda dem någon liten kompensation för den lägre
lönegrad, i vilken de sattes vid löneregleringen 1919. Jag vill erinra
om, att man år 1914 satte folkskolinspektörerna i paritet med
seminarielärarna i lönehänseende. Men vid den omreglering, som
ägde rum 1919, kommo de icke i samma ställning, som seminarielärarna
kommit genom 1918 års lönereglering, då dessa uppflyttades
till lektorer. Dåvarande departementschefen övervägde, huruvida
icke inspektörerna borde flyttas upp i samma ställning och erhålla
lektorslöner, eller om man skulle gå den vägen att ge dem
något lägre lön men i stället sätta dem i tredje klassen i resereglementet,
för att de åtminstone skulle ha full ersättning för sina
resekostnader. Och det var den senare vägen, som följdes av Kungl.
Majrt och riksdag. Jag anser därför, att frågan om folkskolinspektörernas
reseersättningar står i bestämt samband med deras lönereglering.
Det är således i själva verket en löneregleringsfråga det

Lördagen den 7 maj.

47

Nr SO.

här gäller, och den bör rätteligen lösas i samband med en lönereglering
för folkskolinspektörerna.

Jag har velat framhålla detta såsom en motvikt mot den framställning,
som gjordes av herr Norman, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Genom första

kammarens redan fattade beslut har ju tydligen frågan för i år förfallit,
men jag kan dock icke underlåta att be få säga några ord
i detta ärende.

Utskottet säger här på ett ställe, att enligt utskottets uppfattning
ha sedan 1919 inga nya omständigheter tillkommit, som kunna
föranleda en ändring av den ståndpunkt, som riksdagen då intog.
För min del vill jag gent emot detta i likhet med herr Norman påpeka,
att dagtraktamentet har blivit höjt från 15 kronor _ till 19
kronor. Det är ju också den skillnaden, att allting har sjunkit i
pris numera. Levnadskostnaderna vid resor äro billigare nu än
1919. Priset för skjutsar har också gått ned betydligt. Jag vill
även framhålla, att jag anser det då från visst håll genomdrivna
beslutet att uppflytta en enda klass befattningshavande alldeles
obefogat och orättvist, och jag skall be att få nämna några kategorier,
som fortfarande stå kvar i fjärde klassen i gällande resereglemente.
Jag tror, att herrarna därav skola finna, att för den händelse folkskolinspektörerna
åter nedflyttas till fjärde klassen i resereglementet,
de i alla fall komma i fint .sällskap. Där stå nämligen kvar:
advokatfiskaler i flottan och marinförvaltningen, aktuarier, amanuenser,
auditörer och vice auditörer, borgmästare, byråingenjörer, distriktsingenj
örer i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, fiskeriassistenter,
häradsskrivare, ingenjörer vid lantbruksstyrelsen, intendenter
vid intendenturkåren och i överintendentsämbetet, jägmästare och
extra jägmästare, kammarskrivare, kaptener, . komministrar, kyrkoherdar,
lantmätare, länsbokhållare, länsnotarier, läkare, löjtnanter,
mariningenjörer, regementsintendenter, ryttmästare, rådman, stadsfogdar
och statskonsulenter in. fl. Jag är övertygad om, att de
allra flesta av dessa befattningshavare ha kostat på sig en utbildning
mångdubbelt så stor som den, vilken folkskolinspektörerna ha
kostat på sig.

Jag har nu, herr talman, intet yrkande att gorå, utan vill endast
uttala den förhoppningen, att då nästa år, såsom det bebådats
i utskottsutlåtandet, ett nytt förslag till resereglemente __ skall föreläggas
riksdagen, att folkskolinspektörerna da sättas pa den plats
där de rätteligen höra hemma. Jag skulle, så hes^som jag är, egentligen
inte ha sagt något, men när det gäller så »högt uppsatta»
personer, så har jag inte kunnat underlåta att yttra dessa fa ord.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning av herr Waldéns yttrande. Jag vill endast
konstatera, att i hans anförande lag ett erkännande av att ^skolinspektörerna
icke äro placerade i den klass i resereglemente!, dit
de lämpligen och rätteligen höra. Skälet enligt hans mening till

Ang.

resekostnads ersäUning\åt folkslcol inspektörer.

(Forte.)

Nr 39. 48

Ang.

resekostnadsersättning
åt
folkskolinspektörer.

(Forts.)

Ang. folkskolebarns

ferie- och
studieresor.

Lördagen den 7 maj.

att folkskolinspektörerna placerats i tredje klassen är att de icke
tätt den stallning i löneavseende, som de rätteligen borde intaga.
7.U veta vi ju, att en utredning är igångsatt angående lönereglering
iör lärarpersonal i allmänhet, och det är givet, att denna också kom“®r,
^tt folkskolinspektörerna. I fall så sker, så inträder

det förhållande!, att de få den löneställning, som de lämpligen böra
intaga, och då följer ju därav, att de också böra placeras i den klass
i resereglemente!, dit de rätteligen höra.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Herr W aidén: Herr Nilsson i Landeryd erkände ju, att

man lämpligast bör behandla denna fråga i samband med folkskolinspektörernas
lönereglering. Jag har ingenting emot att så sker,
och den saken torde därmed få anses vara uppklarad.

Till herr Bengtsson i Kullen vill jag såga, då han talar om att
inspektörerna komma i fint sällskap, i fall de flyttas ned i fjärde
klassen, att jag icke tvivlar på att så kommer att ske; men herr
Bengtsson glömmer omnämna, att då vi riksdagsmän resa efter
tredje klassen, folkskoleinspektörerna alltså inte skulle få resa i
herr Bengtssons fina sällskap. Jag tror emellertid att de icke skulle
beklaga detta, om det för dem endast vore en fråga om ressällskap,
liksom det troligen förhåller sig så, att herr Bengtsson i Kullen
vill flytta ned: dem i fjärde klassen för att slippa ifrån deras sällskap.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
understödjande av folkskolebarns ferie- och studieresor.

I den till riksdagen den 7 januari 1921 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av punkten 182 av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att höja det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till understödjande
av folkskolebarns ferie- och studieresor från dess nuvarande
belopp, 70,000 kronor, med 195,000 kronQr till 265,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte höja det å ordinarie
stat uppförda förslagsanslaget till understödjande av folkskolebarns
ferie- och studieresor från dess nuvarande belopp, 70.000 kronor, med

80,000 kronor, till 150,000 kronor, att utgå enligt de bestämmelser,
Kungl. Maj:t kunde finna gott meddela.

Reservation hade likväl avgivits av herrar O. U. B. Olsson, Asplund,
Joh. Nilsson i Malmö, Waidén. Jansson i Falun, W. Bäckström,

Lördagen den 7 inaj.

49 Nr 39.

O. Nilsson i Örebro och Ljungkvist, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte -—— ■— 70,000 kronor, med 105,000
kronor, till 175,000 kronor, att utgå -----gott meddela.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr W aidén: Herr talman! Vid detta utlåtande har fo gats

en reservation, och då även jag deltagit i densamma, skall
jag nu be att få yttra några ord.

Kungl. Maj :t har föreslagit en höjning av det här ifrågavarande
förslagsanslaget till understödjande av folkskolobarns ferieoch
studieresor. Det hade nämligen visat sig, att detta anslag betydligt
överskridits, under år 1919 sålunda med ej mindre än

240.000 kronor.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit en höjning av detta anslag till

265.000 kronor. Emellertid har Kungl. Maj :t på samma gång
framhållit, att för åstadkommande av en begränsning av de utgående
medlen man skulle höja den nu utgående avgiften för person
och zon från 5 öre till 10 öre. Utskottet har ansett, att det borde
företagas en höjning upp till 15 öre. För min del har jag funnit
det vara en alltför stark stegring i den avgift, barnen själva skola
betala. Ty resultatet därav skulle i många fall bliva, att just de
fattiga skolbarnen inte kunna deltaga i dessa resor. Utskottet säger
visserligen, att kommunerna själva ju kunde bevilja några medel
för att sätta dessa fattiga barn i tillfälle att deltaga i resorna.
Det är möjligt, att kommunerna kunna göra detta och redan göra
det i åtskilliga fall, men jag är övertygad om, att de fattigaste ^kommunerna
icke anse sig hava råd därtill, och följden bleve då, att
det icke bleve ångra resor av just för barnen i dessa kommuner,
vilka barn så innerligt väl behöva göra en resa till närmaste stad
och där besöka ett museum eller annan institution av kulturell betydelse.
Jag tycker, att det är oriktigt, att man på det sättet genom
att höja barnens avgift till biljetter försvårar eller rent av omöjliggör
för de fattiga skolbarnen att kunna komma ut någon gång på eu
sådan resa. Det är i regel icke mer än en gång under skoltiden
sådan resa företages. Jag vet av erfarenhet, med vilken glädje barnen
deltaga i dessa resor, hur de längta och i förväg glädjas över
■att få göra en sådan och komma ut och se sig om en liten smula
i världen, barn som kanske icke eljest ha tillfälle att komma utanför
den allra trängsta kretsen kring hemmet.

Reservanterna ha därför också föreslagit, att man skulle stanna
vid Kungl. Maj:ts förslag i fråga om höjningen av barnens avgift.
nämligen från 5 öre till 10 öre. Genom detta förslag skapar
man redan garantier för att anslaget kommer att hållas inom behöriga
gränser. Det talas vidare om vissa erforderliga^ kontrollföreskrifter.
Sådana äro för resten nu föreslagna av såväl järnvägsstyrelsen
som skolöverstyrelsen, och jag är förvissad om, att
i fall dessa kontrollföreskrifter nu komma till stånd och barnens
egna avgifter höjas, anslaget i själva verket kommer att hållas inom

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 39. 4

Ang. folieskötebarns

ferie- och
studieresor.

(Forte.

Nr 39. 50

Lördagen den 7 maj.

behöriga gränser. Vi hava föreslagit en höjning till 175,000 kronor,
alltså 25,000 kronor mer än vad utskottet föreslagit eller

150,000 kronor.

Jag vill också i förbigående nämna, att första kammaren för
sin del bifallit reservationen. Det skulle rätt mycket förvåna mig,
om ändra kammaren, där det väl bör finnas ännu större intresse
för att barnen kunna få göra sådana resor, skulle vilja gå emot eller
på något sätt försvåra detta, och jag vill uttala den livliga förhoppningen,
att andra kammaren också bifaller reservationen, till
vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Löfgren i Stockholm, Pehrsson
i Bramstorp, Karlsson i Vätö, Anderson i Råstock, Björk, Kristensson
och O. Nilsson i Örebro.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman, mina herrar!

Dessa skolresor hava sin betydelse för barn ifrån alla delar av landet.
Detta att barnen komma i tillfälle att besöka andra delar av landet
än hemtrakten innebär ju en mycket god undervisningsform i folkskolans
arbete. Anslaget har dessutom en annan uppgift nämligen
att göra det möjligt för de barn, som bo i de stora städerna, många
gånger i gränderna, och så att solen under hela året inte kan skina
in i deras hem, att få komma ut till landet på sommaren, där de
kunna hämta krafter. Det är kanske inte minst från den synpunkten
man bör gå med på ett sådant anslag som det föreliggande.

Nu har det emellertid visat sig, att detta anslag från en ringa
början vuxit ut och blivit så stort, att man från statsmakternas sida
måste på något sätt bromsa. Det ordinarie anslaget i staten för
sista året har varit upptaget till 70,000 kronor. Såsom redan erinrats,
har anslaget för 1919 överskridits med 240,000 kronor, och jag har
gjort mig underrättad om att det för 1920 gått upp till halva miljonen.
Att vi då på ett eller annat sätt måste vidtaga en ändring, så
att utgifterna hålla sig inom måttliga gränser, det förstå vi litet var,
särskilt i de tider, som vi nu leva i. Vi hade inqm statsutskottet
tanke på, att kunna sätta ordet »högst» framför summan och därigenom
hålla anslaget vid en viss siffra, men den vägen är icke framkomlig.
därför att då skulle man behöva i förväg undersöka intresset
och uppdela anslaget för de olika delarna av landet, och deo låter sig
icke göra.

Vi ha i stället prövat frågan i anslutning till Kungl. Maj :ts
förslag. Enligt detta skulle den utgående personavgiften höjas från
5 öre till 10 öre. Förslag härom var också uppe i statsutskottet in
pleno, men då meningarna voro så delade, återremitterades ärendet
till avdelningen, där vi snart nog blevo så gott som eniga om att med
viss motivering gå lupp till 15 öre i personavgift.

Nu har den förste ärade talaren sagt att utskottet motiverat
detta med att kommunerna skulle bidraga med medel till de fattiga
barnen, men han glömde att säga, att utskottet talat både om kommuner
och enskilda. Det förhåller sig nämligen på det sättet, enligt

Ang. folkskötebarns

ferie- och
studieresor.

(Forts.)

Lord igen den 7 maj.

51 Nr

vad jag har mig bekant, att, när dessa skolresor skola företagas, man
har en lista ute bland kommunens mera välbärgade befolkning, på
vilken tecknas bidrag av 5, 10, 15, 20 kronor eller mera. Sedan
far den lärare, som skall vara ledare för resan, med dessa medel
hjälpa de barn som icke själva ha råd att betala. Att riksdagen skulle
gå med på att bevilja medel till bidrag för välbärgade eller t. o. m,.
rikemans barn — ty även många sådana gå i folkskolan — det kan
väl ändå inte vara menino-en i en tid, då vi kanske av skattemedel
få täcka förlusten på stafsjärnvägarna.

Man har därför försökt finna en medelväg och satt avgiften
till 15 öre under den uttryckligen uttalade önskan och motivering,
att de mindre bemedlade barnen skulle antingen genom kommunernas
eller enskildas försorg bisträckas, så att de inte behöva stanna
hemma; ty det är de som mest behöva komma ut och se sig omkring
i världen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Anderson i Råstock. Endast ett par ord. Föregående
talare yttrade sig om en sak, som är värd att mera understrykas
och det var, när herr Bengtsson i Norup sade, att grändernas
barn behövde komma ut på landet. Men han borde då icke ha kommit
till det slut, som lian kom till, utan till det slut, vartill reservanterna
kommit. Det är ju på det sättet, att reservanterna föreslå en
höjning av den personliga avgiften för varje barn från 5 till 10 öre
medan utskottet vill höja avgiften till det tredubbla. Samtidigt
som man överallt klagar över höjning av taxor och dylikt drar man
sig icke för att höja avgifterna för de fattigaste bland de fattiga till
det tredubbla. År det jim och reson i ett sådant sätt att gå fram?
År det icke dessutom så, att den depression, som man för närvarande
genomlever i vårt land liksom i många andra länder, kommer att
medföra, att svårigheterna för vederbörande familjer äro mångdubbelt
större än de tidigare varit. Utskottets förslag kommer att verka
därhän, att resornas antal helt säkert blir betydligt mindre, ja, i
många fall omöjliggöres. Och hur är det med grändernas barn, herr
Bengtsson i Norup, är det icke de, som lida mest av kristiden? Just
med åberopande av det skälet ber jag få ansluta mig till reservationen.

Herr Rydén: Herr talman! Det är få anslag av dem, som
gå ut på att lindra kostnaderna för resor, vilka äro till så stor och
verklig välsignelse som förevarande anslag är. Låt vara att det
gått till rätt stort belopp, så skulle jag ändå.våga saga, att det också
medfört för en ofantlig mängd av Sveriges barn möjlighet till återvinnande
av hälsa och stärkande av krafter. I många tusen fall har
det inneburit, att fattiga barn från städerna fått resa ut på landsbygden,
där de kommit in i goda bondehem och i icke få fall kanske
rent av blivit medlemmar av dessa bondefamiljer. Det är rent rörande
om man följt denna verksamhet som särskilt avser att föra ut de fatti -

A ikg. folkakolebama

ferie- och
studieresor.

(Korta.)

Nr 39. 52

Lördageu den 7 maj.

Ang. folkskötebarns

ferie- och
studieresor.

(Forts.)

gaste och klenaste barnen från städerna till landsbygden, att erfara
vilka band där vuxit upp mellan människor, som icke från början känt
varandra. Många hem, som tagit emot fattiga stadsbarn, ha betraktat
dem som sina egna. Ingenting är mera glädjande än när
man träffar barn, som varit ute på landet, och ser, hur ofantligt
förändrade de blivit genom sin vistelse där. Sjuka och klena barn
ha blivit friska och duktiga. Barn, som varit undernärda, ha fått
runt hull och se kraftiga ut. Det är förunderligt, att de kunnat ha
så stor nytta av att några korta sommarveckor vistas på landet.
Det har ofta vuxit upp band av kärlek och tillgivenhet mellan deras
rätta hem och sommarhemmet, vilka kanske bli bestående för livet.
Jag skulle därför vilja rikta eu varm vädjan till kammaren att icke
lägga för stora svårigheter i vägen för att upprätthålla feriebarnsverksamheten.
Det är icke så litet, när även reservanterna
gå med på att tillstyrka en fördubbling av nuvarande
biljettpriser. Dessa äro visserligen låga, men varje höjning betyder
för barnen: skola vi få komma ut eller icke? Varför skall man då
nu tredubbla priserna på en gång? Här är så stor arbetslöshet rådande
på många håll i våra städer, att det skulle vara hårt av riksdagen,
om man beskär möjligheten för fattiga barn att komma ut
på landet, vilket man genom ett bifall till utskottets hemställan i
många fall skulle göra.

Vad beträffar studieresorna tror jag, att det också är till stor
nytta, att barnen få komma ut och se sig om. Jag är själv en bland
de första lärare, som lett en sådan resa, och det var ofantligt mycket,
som lärdes och sågs. Därigenom att barnen över lag använde sina
sparpengar för att lägga till vad man fick på annat sätt, blev det
möjligt för barn i Malmö, som knappast varit ute och sett landsbygden,
att färdas genom det mesta av provinsen. Det var rent
gripande att se, hur deras ögon öppnades för naturen och livet och
förhållandena där. Detsamma har jag hört många kamrater i folkskolan
säga, även när landsbygdens barn bli i tillfälle att besöka
andra delar av landet.

Med stor säkerhet kan man säga, att det är få pengar, när det
gäller att bereda nedsättning i kostnaden för resor, som äro till
sådan verklig välsignelse för barnen som detta anslag, och därför
dristar jag mig att vädja till kammaren att bifalla reservationen,
som även den innebär en fördubbling av barnens resekostnader.

Med herr Rydén förenade sig herrar Starbäck, Wahren, Borggren,
Jensen, Boven, Block, Höglund, Sehlin och Olsson i Ramsta.

Herr Norman: Det har sagts här, att det är fråga om att
tredubbla den avgift, som barnen eller deras föräldrar ha att erlägga.
Och detta är ju sant, om man endast ser på det nominella beloppet.
Det brukar emellertid ständigt framhållas, att penningvärdets sjunkande
gör, att löner och dylikt behöva i avsevärd grad ökas och om
man nu räknar med det verkliga penningvärdet, så är det i realiteten
icke fråga om någon tredubbling. Visserligen är 15 tre gånger så

Lördagen den 7 maj.

58 Nr 80.

mycket som 5, men lä öre nu ha väl ungefär samma köpkraft som
5 öre för fem år sedan.

Sedan har det nämnts åtskilligt här om den behjärtansvärda
sak det gäller, och jag skall villigt gå med på det, men det var ett
par synpunkter, som jag framhöll vid frågans behandling inom
avdelningen och utskottet och som jag anser, att man bör taga hänsyn
till. Dessa studieresor för skolbarn överskattas många gånger till
sin betydelse. En resa t. ex. från Skåne till Stockholm är intressant
och kan vara givande, men då en massa barn få packa sig samman
i trånga vagnar, blir en lång resa för dem så tröttande, att en stor
del av de i resan deltagande barnen på grund av rent fysisk trötthet
icke förmå tillgodogöra sig resan så som skulle vara önskligt. Om
man genom den ökning i bidragen som resenärerna själva få vidkännas
kunde medverka till, att de långa resorna avknappades och
man mera ägnade sig åt korta resor och besök i hembygden skulle
mera vinnas. Resekostnaderna blevo billigare, resorna skulle icke
verka så tröttande och besök för studerande av hembygden äro lika
givande som besök längre bort, av vilka barnen vid sin ålder kanske
ha rätt liten nytta. Jag är icke övertygad om att långa, tröttande
järnvägsresor äro det bästa medel för undernärda stadsbarn att vinna
hälsa och krafter. Det var nog icke heller det herr Rydén syftade
på, utan han ansåg väl ferievistelsen på landet. Om det kunde ordnas
så, att barnen utplanterades i bygder, som läge närmare deras
hemort, skulle resekostnaderna väsentligt kunna nedbringas. I varje
fall vill jag säga, att i tider som dessa, när de statsfinansiella synpunkterna
så starkt mana till sparsamhet, synes mig ett bifall till
utskottets förslag väl motiverat.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen Ha milton: Herr talman! Sä kerligen

äro vi alla statsutskottet synnerligen tacksamma för den
sparsamhet, som utskottet iakttagit i år, ty denna sparsamhet är nödvändig,
försåvitt icke skatterna skola bli alltför tunga. Men jag hemställer
likväl, om man icke i detta ömmande fall kunde låta sparsamhetsivern
fara och bevilja anslaget. Jag har personligen funnit, att
ferieresorna varit till synnerligen stort gagn för barnen, som komma
ut-från städerna till landsbygden. De återvinna sin hälsa i många
fall, och för grändernas barn skulle det kanske vara förlåtligt, om
de hade den fordran att någon gång få lämna gränderna och komma
ut i fria naturen. För landsbygdens barn ha studieresorna stor
betydelse. Jag vet från Skåne, hurusom barnen när de återkommit
från Stockholm, haft en helt annan uppfattning om Sveriges historia,
som undervisats för dem, och haft en annan uppfattning om, hur
vårt land ser ut. Det har alltid synts mig beklämmande, när jag i
huvudstaden mött en barnskara och på frågan, varifrån den kommit,
fått det svaret, att de voro från mera förmögna samhällen men icke
från landsbygden, och detta därför att landskommunerna i allmänhet
icke ha råd att betala sådana resor. Först under de senare åren ha
resorna kommit mera i gång åtminstone i Skåne. Att höja avgifterna

Aruj. folksko
lebarns
ferie- och
studieresor.

(Korts.)

Nr 39.

54

Lördagen den 7 maj.

Ang. folkskolebarns

ferie- och
studieresor.

(Forts.)

från o till 15 öre per zon eller tredubbla beloppet vore detsamma som
att avbryta studieresorna, som skulle kunna ökas och vara både till
nytta och glädje för våra barn. Jag har velat föra barnens talan och
vädjar till kammaren att bifalla reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Jag framhöll i mitt första ytt rande,

att lag var varm vän av skolresorna, och då jag hör, att reservationen
gått igenom i första kammaren, skall jag med jämnmod se,
om andra kammaren fattar samma beslut.

Jag lät förstå, att utskottets förslag tillkommit genom kompromiss.
Det förhöll sig så, att när ärendet först behandlades inom avdelningen,
föreslogo herr Waldén och jag, att avgiften skulle sättas
till 10 öre per zon medan motståndarna ville höja den till 20
öre. Efter överläggning i plenum blev frågan återremitterad till avdelningen,
och då det befanns omöjligt att sätta in ordet »högst»,
blev det kompromiss på 15 öre. Då nu som sagt första kammaren
tagit reservanternas förslag tycker jag, att det vore skäl i att här
fatta samma beslut så att man sluppe gemensam votering i en fråga
som denna.

I varje fall kan jag icke dela den synpunkt, som framfördes av
herr Norman, att man endast skulle låta barnen resa i hemorten och
studera förhallandena där, ty det kunna de göra utan bidrag av det
allmänna. De böra få se sådana delar av landet, som de aldrig annars
få tillfälle att besöka, och man bör hjälpa de fattiga barnen i
städerna att komma ut på landsbygden, vilket de så väl behöva. Detta
är en synpunkt, som man bör låta framstå så kraftigt som möjligt.

Jag har endast med dessa ord velat tillkännagiva min ''innerliga
förståelse och sympati för barnens studie- och ferieresor.

Herr Waldén: Herr Norman talade om, att den avgift, som

utskottet föreslagit för barnens resor, skulle stå i bättre relation till
nuvarande penningvärde än den reservanterna föreslagit. Jag vill
då påpeka, att biljettpriset per person och zon förut var 20 öre, och
då betalte barnen en fjärdedel. Nu skulle biljettpriset bli 40 öre, och
reservanterna vilja höja barnens avgift till 10 öre, alltså blir den
fortfarande en fjärdedel, och det blir samma proportion mellan barnens
avgift och biljettpriset som det varit tidigare. Detta är ytterligare
ett skäl att icke gå utöver vad Kungl. Måj:t och reservanterna
föreslagit.

Herr N o r m a n: Herr Waldén tyckes hava missuppfattat mig!
.Tåg sade, att det av utskottet föreslagna beloppet stod i bättre relation
till det verkliga penningvärdet än det belopp, som reservanterna föreslagit,
och jag undrar om man icke satte minst lika mycket värde på
5 öre för några år sedan som på 15 öre nu. När anslaget överskridits
med ett par hundra tusen kronor, borde väl det i en så pass brydsam
statsfinansiell situation som den nuvarande mana till eftertanke.
Om man genom att ställa resorna till icke alltför avlägsna platser kan
hålla anslaget inom rimliga gränser, så är väl härom ingenting an -

Lördugou den 7 maj.

55 Nr 89.

nät än gott att säga. Här har man velat underkänna betydelsen av
resor i hemorten, men jag anser, att ett föregående studium av hembygden
skapar möjlighet att bättre tillgodogöra sig ett° studium av
längre bort belägna orter, när barnen komma till högre ålder. Barn,
som rest från Skåne till Stockholm och komma fram uttröttade ha
mycket liten nytta av den långa resa de företagit. Det vore mycket
bättre, att resorna gjordes kortare och mindre tröttande och följaktligen
i realiteten mera givande, på samma gång som de medförde
mindre kostnad både för barnen själva och framför allt för det allmänna.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägade ja
besvarad. Då votering emellertid begärdes av herr Norman, blev nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid statsutskottets förevarande
utlåtande nr 95 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
utlåtande.

Voteringen utvisade 118 ja mot 58 nej, vadan kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av handelsgymnasierna jämte en i ämnet väckt motion;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående resestipendier
åt rektorer och lärare vid statliga och statsunderstödda handelsgymnasier
samt med dem jämförliga läroanstalter;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till arbetarnas bildningsförbund för organisationskostnader jämte
en i ämnet väckt motion;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för täckande av under år 1920 uppkomna brister å vissa ordinarie reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt
för förvaltaren O. Swenson att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring;

Ang. folkskötebarns

ferie- och
studieresor.

(Forts.)

Nr 39. 56

Lördagen den 7 maj.

Ang. anslag
till bostadsbyggande.

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för vissa beställ ningshavare vid mariningenjörkåren att tillgodoräkna
sig föregående tjänstetid för erhållande av ålderstillägg;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande
av medel för fullbordande av anläggningen av ett hospital vid
Strängnäs; och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande
av medel^ till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta
svenska undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 107,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fördelningen och
användningen av vissa anslag till bostadsbyggande.

I enlighet med vad Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen uti en den
28 januari 1921 dagtecknad proposition, nr 53, vilken hänvisats till
statsutskottet för förberedande behandling, hemställde utskottet, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att beträffande ännu odisponerade
delar av de utav 1920 års riksdag till uppförande av bostadshus
för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk å riksstaten för år 1921 och å tillläggsstaten
för år 1920 anvisade reservationsanslag om tillhopa

17,500,000 kronor besluta om dessa medels fördelning mellan verken
och närmare användning i enlighet med i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden den 28 januari 1921 angivna grunder.

I sin allmänna motivering hade utskottet å sidan 5 i det tryckta
utlåtandet anfört följande:

»Av departementschefen har vidare ifrågasatts, huruvida ej medel,
som skulle användas till uppförande av bostadslägenheter åt vissa
statstjänstemän, i stället kunde undantagsvis få utlämnas såsom bostadslån,
till dylika tjänstemän eller sammanslutningar av tjänstemän.
Under erinran att dylika bostadslån äro avsedda att utlämnas
endast i viss begränsad omfattning får utskottet med hänsyn till de
fördelar, vilka, enligt vad av propositionen framgår, skulle stå att
vinna genom ett sådant tillvägagångssätt, tillstyrka förslaget härom.»

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Ollas
A. Ericsson, Johan .Vilsson i Skottlandshus, (Jarl G. Ekman, Jönsson
i Revinge, andre vice talmannen Nilsson, Nilsson i Landeryd, Erlansson
och Hamrin, vilka, med biträdande av utskottets hemställan, ansett,
att utskottets yttrande i ovanberörda del bort hava följande lydelse
:

»A^v departementschefen — ---sammanslutningar av tjänste män.

Beträffande detta förslag vill utskottet framhålla att i det
skick denna ganska vittutseende fråga blivit förelagd riksdagen ut -

Lördag» de» 7 maj.

57 Nr 8».

skottet icke kan utan ytterligare utredning i ärendet tillstyrka att den
av departementschefen förordade anordningen vidtages, och detta så
mycket mindre som densamma innebär ett bestämt avsteg från den av
1920 års riksdag beslutade formen för bostadsproduktionens understödjande
genom lån av statsmedel.»

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter anförde:

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Såsom framgår

av detta utskottsutlåtande, beslöt 1920 års riksdag beviljande av ett
anslag på 17,500,000 kronor för åstadkommande av bostadslägenheter
för personalen vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. Av propositionen framgår emellertid,
att av detta anslag hittills disponerats endast 3,600,000 kronor. Hör
att underlätta, att detta anslag ytterligare tages i anspråk, föreslår
nu departementschefen i sammanhang med förslag om, hur anslaget i
övrigt skall fördelas, att personalen och personalsammanslutningar
vid dessa verk skola få rätt att låna medel ur detta anslag för åstadkommande
av bostadsbyggen. Beträffande denna del av förslaget har
statsutskottets majoritet uttalat sin anslutning till detsamma, under
det att reservanterna här uttalat en avvikande mening. Jag vill endast
erinra om att det redan finnes en lånefond för åstadkommande
av bostadsbyggen för städerna, och beträffande landsbygden ha vi ju
egnahemslånefonden, som sedan lång tid tillbaka kunnat disponeras
för sådant ändamål. Det kan under sådana förhållanden icke vara
lämpligt, att riksdagen här utan föregående utredning beslutar om
uppläggande av en ny lånefond för byggande av bostäder, då, såsom
jag nyss nämnde, medel på annat sätt finnas till förfogande för detta
ändamål.

I anslutning till vad jag nyss nämnde angående det belopp, som
är disponerat av detta anslag, vill jag dessutom erinra om vad utskottet
framhållit i sin motivering därom, att försiktighet bör iakttagas
vid medlens användning. Det är bekant, hurusom personalen i mycket
väsentlig grad minskats vid affärsverken och hurusom den kristid
beträffande bostadsbyggen, som varit rådande, väl i stort sett kan
anses överstånden. Under sådana förhållanden kan det icke vara
lämpligt att utan föregående utredning använda stora summor av
statens medel för byggande av dylika bostäder annat än i sådana
fall, då man ser, att det är oavvisligen nödvändigt.

Då jag, som sagt, anser, att man här bör vara synnerligen försiktig,
och då jag tror, att man kan nå det syfte, som här avses, utan
att denna nya lånefond inrättas, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen och avslag på utskottets hemställan.

Herr Norman instämde häruti.

Ang. anslag
till bosUidsbyggande.

(Korts.)

Herr C a r 1 s s o n-F rosterud: Herr talman! Detta Kungl.
Haj :ts förslag avser ju endast, att riksdagen skall besluta

Nr 39. 58

Lördagen den 7 maj.

Ang. anslag
till bostadsbyggande.

(Forts.)

att till vederbörande affärsdrivande verks förfogande ställa någon
mindre del av ifrågavarande anslag för byggande av bostäder åt
de vid nämnda verken anställda tjänstemännen i form av lån, för den
händelse några tjänstemän eller sammanslutningar av tjänstemän
på en del platser hellre skulle önska att under form av egnahem
uppföra bostäder, i stället för att staten själv uppför bostäder åt
dem. Detta förslag innebär, såvitt jag kan finna, i huvudsak ett
experiment i syfte att utröna, huruvida man under denna form på
ett lämpligare och billigare sätt skall kunna tillgodose behovet av
bostäder, för kommunikationsverkens tjänstemän, än om staten själv
såsom hittills skall uppföra byggnader. Erfarenheten har ju nämligen
visat, att de bostadsbyggnader, som staten själv utför med nuvarande
höga byggnadskostnader ställa sig så dyrbara, att om någon
rimlig förräntning av det i dessa bostäder nedlagda kapitalet skall
kunna åstadkommas, erfordras så höga hyror att tjänstemännen
visa sig obenägna att taga dessa statens byggnader i anspråk såsom
bostäder, utan föredraga att såvitt möjligt förhyra bostäder i
privata hus vilka förut uppförts under tider med lägre byggnadskostnader.
Då nu Kungl. Maj:t tänkt sig, att denna möjlighet
skulle kunna innebära ett förbilligande av bostadsbyggandet genom
tjänstemännens egen personliga och ekonomiska insats, på samma
gång som kanske en större trevnad beredes tjänstemännen, har Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att uttala sig för, att någon mindre
del av ifrågavarande anslag skall kunna disponeras för detta ändamål.
Nu vet man i närvarande stund icke, huruvida tjänstemännen
själva komma att begagna sig av denna möjlighet, men jag kan för
min del icke se, att det kan vara något hinder att nu gorå detta
försök för att utröna, om man under denna form kan tillgodose
bostadsbyggandet på ett bättre och för statskassan billigare sätt,
än ifall ämbetsverken själva bygga.

Den föregående talaren hänvisade på den allmänna bostadslånefonden.
Det är ju självfallet, att för ett sådant ändamål som
det ifrågavarande är denna låneform icke lämplig, alldenstund
det bär endast och uteslutande gäller att tillgodose bostadsbehovet
för sådana tjänstemän, för vilka staten själv annars skulle bygga.
Såsom villkor för lån ur den allmänna bostadslånefonden fordras,
att kommunerna såsom sådana skola ställa sig såsom lånesökande
och lånegaranter, och lånebeloppet, inklusive understödsbeloppet, är
ju inskränkt till 50 % av byggnadskostnaderna. Nu har ju Kungl.
Haj:t föreslagit en friare dispositionsform för ifrågavarande ändamål
och icke närmare angivit detaljerna i fråga om sättet för beviljande
av dessa lån.

Utskottsmajoriteten har funnit sig böra tillstyrka Kungl. Majrts
förslag att göra ett försök under denna form, och då jag icke kan se,
att det kan leda till någon nackdel för statens ekonomi såsom sådan,
utan tvärtom kan leda till fördelar, ber jag att för min del få yrka
bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herr Osberg.

Lördagen dun 7 maj.

59 Nr M.

Herr Hamrin: Herr talman! Det är ganska tacknämligt att
fä det intyget tran den föregående ärade talaren, att det staten gör
blir mycket dyrare än vad den enskilde gör. Jag är
övertygad, att kammarens majoritet är villig att erkänna
det riktiga i detta resonemang, ehuru det naturligtvis icke
kan undgå att väcka en viss uppmärksamhet, att man så oförbehållsamt
erkänner, att det enskilda initiativet på detta område så
väl som på andra är bättre än statsingripande. Men då
det här verkligen gäller att praktiskt se på denna fråga, kan jag icke
neka, att man får ett intryck av, att vad som här erbjudes statens
tjänstemän alls icke beträffande fördelar kan konkurrera mod vad som
erbjudes samma personal, om den använder sig av den bostadslånefond,
varom riksdagen förra året fattade beslut. Ty gäller det att
jämföra bestämmelserna i det ena och andra fallet, förstår jag icke,
hur det skall vara möjligt för de statsanställda att begära lån ur den
fond, som det här är meningen att upplägga. Nu vill jag gärna medgiva,
att den kungl. propositionen icke innehåller mycket av upplysningar
beträffande denna sak, och man vet icke, vilka bestämmelser
som i själva verket komma att bliva gällande beträffande dessa lån,
men jag behöver blott erinra om de bestämmelser, som gälla beträffande
lån ur den allmänna bostadslånefonden, för att var och en skall
förstå, att det icke kan vara möjligt för departementschefen att erbjuda
så goda villkor beträffande dessa lån som beträffande de förstnämnda.
Det är ju icke blott så, att den bostadsbyggande kan erhålla
billiga lån på mycket goda räntevillkor och goda avbetalningsvillkor,
utan han kan jämväl få en ren gåva, i det att staten där
lämnar subvention, som väl icke gärna i detta fall kan ifrågakomma,
ty då föreställer jag mig, att statsrådet skulle hava omnämnt detta
och riksdagen skulle hava fattat beslut angående denna sak.

Eör övrigt skulle jag vilja erinra om att hela bostadsmarknaden,
vad man än må säga om densamma, för närvarande befinner sig
i ett sådant läge, att det icke är möjligt att överblicka ens den närmaste
framtiden, trissa tendenser peka i den riktningen, att kristiden
beträffande jämväl denna fråga är på upphällningen och
att man åtminstone kan våga uttala den förhoppningen, att vi gå
bättre tider till mötes i detta avseende, då den stora anhopningen inom
vissa städer och samhällen håller på att upplösas och tillgången
på bostäder blir bättre. Härvidlag vill jag dock inlägga den reservationen,
att naturligtvis måste ännu mycket göras från statsmakternas
sida för att tillgodose ett på många håll alltjämt trängande
bostadsbehov. Samtidigt som jag säger detta, vill jag även påpeka,
hurusom bostadsbyggandet nu är förenat med en alldeles oerhörd
risk, och det är ju många tecken, som tyda på, att de personer, som
använt sig av bostadslånefonden; även sedan de fått den rena subventionen.
kommit i en ekonomisk ställning, som är synnerligen brydsam.
Jag skulle från min egen stad kunna åberopa, hurusom de kommunala
myndigheterna där fått träda emellan för att rädda just arbetare.
som använt sig av bostadslånefonden och satt igång byggnadsföretag.
som de sedan icke utan särskild hjälp kunna gå i land med.

.l/w/. U)i*iLay
till bostadsbyggande.

( Korta.)

!Sr 29. 60

Ang. anslag
till bostadsbyggande.

(Forts.)

Lördagen den 7 maj.

Men galler detta beträffande sådana bostadsbyggen, där man tagit
i anspråk den rena subventionen och de förmånliga villkor i övrigt
som därvid erbjudits, är det uppenbart, att detta gäller i ännu högre
grad beträffande de fall, som det föreliggande förslaget avser.

Nu ville jag, herr talman, egentligen icke motsätta mig det förslag,
som här från departementschefens sida framkommit, men då,
såsom min ärade kamrat på Jönköpingsbänken redan framhållit, här
icke föreligger någon som helst utredning om, under vilka former och
villkor dessa lan skola utlämnas, och da det är andra omständigdieter,
som tala för, att man ser tiden an till nästa år, så synes det
mig vara förenligt med en god och försiktig politik att uppskjuta
det slutliga avgörandet, tills regeringen kommit med närmare upplysningar
om, på vilket sätt denna bostadslånefond skall användas
Då skall också riksdagen bli i tillfälle att fatta bestämd ståndpunkt
i frågan.

I det. svävande skick, vari frågan för närvarande befinner sig,
har jag vid behandlingen av ärendet inom statsutskottet icke kunnat
annat än ansluta mig till reservationen, till vilken iag således
ber att få yrka bifall.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Vid förra årets

riksdag beslutades dels upprättande av en bostadslånefond och dels
ett direkt. anslag, med vilket man skulle för kommunikationsverkens
räkning bygga bostäder åt dess tjänstinnehavare. Det synes
mig vara nödvändigt, att man även i fortsättningen håller isär dessa
båda ting, så att man använder bostadslånefonden för sitt ändamål
och detta direkta anslag för bostadsbyggande för det ändamål, vartill
det är avsett.

Det är ju vissa bestämmelser och villkor fastställda för utlåning
irån bostadslånefonden, men i fråga om de medel vilka här föreslås
skola utlånas äro icke alls några sådana villkor föreskrivna, utan
man vill helt och hållet eller åtminstone i huvudsak överlämna åt kommunikationsverken
att själva bestämma. Det synes mig, som om
detta icke vore någon riktig princip. Har man ett anslag, avsett
till att bygga bostäder för statens egen räkning, är det väl lämpligast,
att man också använder detta anslag för sitt ändamål.

Orsaken till att man vill slå in på lånevägen är emellertid den,
att man kommit under fund med att dessa bostäder bliva mycket
dyra och att det icke längre finnes något egentligt intresse hos kommunikationsverken
för dessa bostäders byggande. Det tycks således,
som om bostadsnöden icke varit så utomordentligt trängande,
som tidigare påståtts. Ty hade så varit fallet, hade man väl vinnlagt
sig om att bygga bostäder, även om de bleve dyra. Nu tycker
man, att det är en lämplig form att'' övergå till att utlämna lån åt
kooperativa sammanslutningar bland tjänstemännen, och utgår ifrån,
att på . detta sätt, tack vare dessa tjänstemäns eget arbete och initiativ
och möjligen en smula tillsats av kapital, få bostadsbyggandet i gång
För.min del.tror jag icke så mycket på kooperativt bostadsbyggande,
åtminstone i någon nämnvärd omfattning, ty som herr Nilsson i

Lördagen dun 7 maj.

61 Nr 39.

Landeryd myckel riktigt anmärkte, kar antalet befattningshavare
vid kommunikationsverken minskats ganska ansenligt, och lag föreställer
mig därför, att behovet av bostäder icke heller är så trängande
nu, som det varit tidigare.

Det är för övrigt något ganska underligt med detta. Först
säger man, att enskilda icke kunna bygga, ty det är för dyrt, och
därför måste staten ingripa. Så ingriper staten dels genom bildande
av en bostadslånefond och dels genom direkta anslag, men då
kommer man återigen och säger, att detta icke heller går, emedan
staten icke kan bygga till rimliga priser, och därför måste tjänstemännen
själva bygga och härför lån utlämnas åt dem. Nu kunna
dessa tjänstemän dels få lån ur allmänna bostadslånefonden — det
möter intet hinder, blott medel finnas tillgängliga — och dels kunna
de ansöka om egnahemslån. Jag tycker verkligen, att ur statsfinansiell
synpunkt bör från det ena året till det andra fasthållas
vid en fastslagen princip, och principen var förra året, att man
dels skulle ha en bostadslånefond och dels detta direkta anslag till
bostadsbyggande.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få instämma med
dem, som yrkat bifall till reservationen.

Med herr Jönsson i Revinge förenade sig herr Jönsson i Fridhill.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet lurray:
Herr talman, mina herrar! Innan jag närmare ingår på reservationen,
ber jag att få yttra några ord med anledning av vad
utskottet anfört till stöd för sin hemställan. Utskottet har erinrat
om, hurusom den allmänna depressionen och den därav föranledda
starka nedgången i driften vid de affärsdrivande verken torde hava
medfört ett betydligt minskat behov av personal och lokaler på
vissa platser, varigenom också en del av de under högkonjunkturen
föreliggande stora svårigheterna att tillgodose åtskilliga föreliggande
lokalbehov av sig självt torde hava bortfallit. Utskottet har
vidare anfört, att det synes utskottet böra tagas under övervägande,
Huruvida icke i vissa fall med uppförandet av tidigare planerade
bostadsbyggen bör åtminstone tills vidare anstå. Med anledning av
detta uttalande vill jag framhålla, att jag delar de synpunkter, utskottet
här framlagt, och att jag skall gå i författning om att få
till stånd en utredning i den av utskottet åsyftade riktningen, vilket
givetvis kommer att innebära en revision av de nu i störa drag
framlagda planerna.

Då jag nu övergår till reservationen, ber jag att få fästa uppmärksamheten
därpå, att uppförandet av bostäder med statsmedel
givetvis under nuvarande förhållanden innebär betydande förluster,
förluster som statsmakterna blickat i ögonen vid beviljandet av vederbörande
anslag. Dessa anslag få sålunda i första hand ses som
ett led i statens allmänna verksamhet för höjande av bostadsproduktionen
under en för densamma synnerligen brydsam tid. Det är
detta, som först måste tagas i betraktande, när det gäller dessa an -

Ang. anslag
till bostads -byggands''.
(Forte.)

Nr 39. 62

Ang. anslag
OM bostadsbyggande.

(Forts.)

Lördagen den 7 maj.

slag. Först i andra rummet kommer deras betydelse för tillgodoseendet
av vederbörande verks egna intressen.

Fi är det nu ar så, att dessa anslag ovillkorligen medföra förluster
och dessa förluster skola komma att drabba statens affärsdrivande
verk, har det synts mig ligga nära till hands, att man riktar
in sina strävanden på att förlusterna bliva så små som mö.jjbft.
När det dessutom visat sig, att man medelst lånesubvention
kan åstadkomma bostäder pa ett billigare sätt än genom direkt bostadsbyggande,
låg ju också den tanken nära till hands, att man
skulle söka taga vara på det tydligt framträdande starka intresset
mom vissa affärsdrivande verks tjänstemannakårer för egnahemsrörelsen
för att pa en gång gagna densamma och samtidigt i görligaste
män. tillvarataga verkens ekonomiska ställning.

Det är ju så, att det icke är avsett, att dessa bostäder skola tillkomma
var som helst eller att lån skall lämnas till vem som helst.
De äro avsedda att tillkomma på platser, där det under alla förhållanden
skulle byggas och där man dessutom funnit, att det framträtt
eller tilläventyrs framträder ett markerat intresse från sta.tstjänarnas^
sida att få till stånd egna hem, och att detta intresse
gör sig sa starkt gällande, att de garantier, som de affärsdrivande
verken från sin sida måste uppställa, kunna fyllas.

Jag nämnde nyss, att erfarenheten visat, att man på denna
väg kan åstadkomma _ bostäder för väsentligt billigare pris än eljest.
Det bär visserligen nyss under debatten sagts, att det dock
händer, att de, som bygga bostäder pa detta sätt, komma i svårigheter.
Ja, mina herrar, det händer, därom är jag övertygad. Men
jag undrar, om man bär rätt att därför draga ett kors över hela
egnahemsrörelsen för närvarande. Den konsekvensen har riksdagen
icke dragit i själva huvudfrågan, och jag vet icke, varför man då
skulle varna för denna konsekvens just på detta område.

Jag ber att få anföra några exempel för att visa, vad man kan
åstadkomma på det ena och på det andra sättet.

I en norrländsk stad har i vintras av de kommunala myndigheterna
uppförts på entreprenad med statsbidrag bostäder, som betingat
ett pris av 6.000 kr. per eldstad. Samtidigt har i samma
stad pagatt ett intensivt egnahemsbyggande, och de sålunda frambragta
bostäderna ha i intet fall kostat mer än 3,100 kr. per eldstad
eller ungefär hälften. Det har också här i Stockholm under
sista tiden rått en livlig egnahemsbyggnadsverksamhet, och enligt
sakkunniges uttalanden ha dessa hem tillkommit för ungefär halva
priset mot det i öppna marknaden gällande.

Under sådana förhållanden synes det mig ekonomiskt oförståndigt
och dessutom ur allmänt humanitära synpunkter orimligt att
sätta sig emot en strävan sådan som denna, då man sålunda kan
på en gång å ena sidan tillgodose ett affärsekonomiskt intresse, vilket
de affärsdrivande verken icke kunna frånsåga sig, och å andra
sidan gagna en stor samhällsnyttig rörelse.

Det har framhållits, att riksdagen förra året sagt ifrån, att de
tjänstemän, som ville ha egna hem, finge söka lån därtill ur bo -

Lördagen den 7 maj.

63 >r B».

stadslän efonden, och att man därför nu hör hålla fast härvid även
i förevarande fall. .lag vill då erinra om att när det gäller att
hygga hem för statsfunktionärer vid de affärsdrivande verken, ha
icke dessa verk från sin synpunkt kunnat vara belåtna med de vanliga
villkoren för egnahemslån. Det maste ställas upp sadana villkor,
som tillförsäkra verken att bostäderna verkligen komma deras
personal till godo och icke övergå i andras händer. På den
grund har i propositionen också föreslagits, att lanen skulle göras
uppsägbara inom viss kortare tid i det fall, att lantagaren. före
uppnådd pensionsålder lämnade statstjänst eller fastigheten öyerginge
i annans ägo, och om tjänstemannen lämnade orten, borde lustigheten,
likaledes vid äventyr av lånets uppsägning till skäligt
pris hembjuda,? verket eller efterträdaren i tjänsten. Nagra^djlika
krav få givetvis icke uppställas beträffande lan ur bostadslanelonden
och kunna naturligtvis icke heller uppställas. Här återigen
har det ansetts lämpligt, ty det är ett visst syftemål, som man maste
tillgodose, nämligen verkens behov av bostäder för sin personal.

Nu säges det, att på dessa villkor får man ingen tjänsteman
att bygga. Ja, det kan ju hända, men det kan också hända, att
man kan få det, och man bör ha eu möjlighet att om^tjänstemannen
vilja bygga på dessa villkor även kunna tillmötesgå dem. Jag
tror icke, att antydda villkor behöva innebära något så avskräckande
för den stora massa av statens funktionärer, som känner sig fast,
knuten vid verket, känner att »bär äro vi och här vilja vi också stanna»
Det är dessutom de affärsdrivande verken, som komma att
hålla sin hand över det hela, över uppsägningar och över uppgörelser,
och man kan väl förvänta, att dessa verk komma att vid uppgörelser
i den ena eller andra riktningen förfara pa ett humant satt,
så att tjänstemännen därvidlag icke ha något att trakta. _

Jag vill också påpeka, att vad som förekommer här ar icke någonting
alldeles nytt, ty riksdagen har redan år 1919 medgivit eller
åtminstone icke haft något att invända mot — jag minus nu icke
vilket — att lån skulle utlämnas av statens vattenfallsverk till eenahemsbygganden
vid Porjus och Trollhättan. 1920 ars riksdag har
direkt medgivit, att 200,000 kr. trafikmedel finge anvandas till lan
åt fast anställda järnvägsfunktionärer vid Notviken for samma an clam

Anledningen ^ ^ föreliggande förslaget är sålunda en önskan,
att när nu riksdagen en gång har beviljat dessa pengar, man skall försöka
använda dem på förståndigaste vis, sa att belastningen bill för
verken så litet betungande som möjligt—dessa verk aro nämligen för
närvarande mycket betungade — samtidigt som man härmed skulle
tjäna ett socialt intresse. Det har också sagts ifrån i propositionen
att penningarna skola användas på antytt sate undantagsvis oc
varligt, och jag vågar fråga, ifall man skulle bell°v^^pkae4lg’^
det skulle medföra några stora risker, om man beviljade ett antal
dvlika lån. Jag kan icke tro, att statens principer i fråga om
bostadslån skulle därigenom bli så rubbade, att man kan saga> att
saken skulle innebära någon verklig våda. Denna åtgärd och detta
medgivande innebär val snarare, att man försöker gorå ett sa fo

Ang. anslag
till bostadsbyggande.

(Forts.)

Nr 39. 64

Lördagen den 7 maj.

ÄS nu|fti£t,bruk som möjligt av de pengar, som en gång äro anvisade och

till bostads
byggande.
(Forts.)

, ° v*v'' ^ullöuM ^om Cii öalJö diU till V J

val i icke ringa utsträckning lära komma till användning.

Jag hoppas, herr talman, att de synpunkter, jag halt äran framdraga,
skola^ befinnas tillräckligt vägande, för att kammaren skall
våga taga pa sig att i här ifrågavarande avseende följa utskottets
hemställan.

Herr K ii beck: Herr talman! Jag skulle efter det anförande,
som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
bär hållit, kunna avstå från att yttra mig i dag, men såsom tillhörande
majoriteten inom statsutskottet, vill jag, att något säges
mot en del av vad som här anförts. Jag vill endast framhålla, att det
icke ar någon stor sak, det här gäller, vilket man skulle kunna tro
av de anföranden som hållits, och jag skall också mycket gärna medge,
att ur formell synpunkt kan det sägas medföra en liten komplikanon,
att i viss man nya former för bostadsbyggande skulle komma
till stånd genom Kungl. Maj :ts förslag, men ur rent praktisk
synpunkt kan jag icke finna annat än att reservanterna ha orätt.

I det läge, van frågan kommit, är det, såsom vi alla veta, ganska
svart för de affarsdnvande verken att disponera över dessa nu en
gång anslagna medel på lämpligt sätt. För mig framstår det då såsom
något olyckligt, om man genom att icke göra några jämkningar
V ii m0oJllghe)er’ som kunna finnas för dessa pengars användning,
skulle sa att saga pressa på dessa affärsdrivande verk detta bostadsbyggande,
och då kunna herrarna vara ganska säkra på, att om dessa
medel finnas kvar under oförändrad form, föreligger alltid den
risken att de affärsdrivande verken passa på att använda pengarna
till bostadsbyggande och sålunda på ett sätt som i ekonomiskt
hänseende ar mindre förmånligt för staten än exempelvis den form
som skulle komma att tillämpas enligt det föreliggande förslaget.

Hetta bär för mig varit ett av de viktigaste skälen till, att jag

V1/ Vnai.mfi T denna form för användningen av dessa me d.

. °h det kunna val icke nu herrarne bestrida, att man får en
smidigare och för staten kanske också ekonomiskt förmånligare form
genom att låta dem, som äro direkt intresserade av att skaffa sig
bostader, sa att saga. själva bära det direkta ansvaret för, att dessa
bostader liggas sa billigt som möjligt. Nog tror jag, att staten har
större utsikter att pa.det sättet få ränta på dessa pengar, än om det
nu pressas fram ett direkt bostadsbyggande för statens räkning. När
man nu hort att även på den sidan, där man icke är van att finna något
direkt erkännande av det privata initiativets företräden, dessa
synpunkter behjärtas, förstår jag icke, varför man skulle behöva på
andra hall vara tveksam i den här saken.

Herr Hamrin talade om, att de, som använt bostadslånefonden
t- °: k°V.Vlt \ ek("lskt trångmål och vädjat till kommunerna

att tråda hjelpande emellan o. s. v. Jag kan icke förstå, vad detta
kan i detta sammanhang innebära för argument mot det förslag, som
Kungl. Ma, :t hår framställt. Det skulle på sin höjd kunna innebära,
att de tjänstemän vid de affärsdrivande verken, som skulle

Lördugon den 7 maj.

65 Nr JK).

komma i åtnjutande av dessa lån, icke skulle våga taga dem i anspråk.
Men så blir det icke, och jag förmodar, att herr Hamrin
med den ställning, som han intager till saken, då är nöjd.

Till slut "vill jag saga, då det framhållits, att de grunder, enligt
vilka dessa lån skulle utlämnas, äro oklara, att detta icke är riktigt.
Det har upplysts inom statsutskottet vid ärendets behandling,
att Kung! Maj:t angivit i propositionen till riksdagen alldeles tillräckligt
alla direktiv och vad meningen i detta fallet är. Jag skall
icke taga upp tiden med att läsa upp vad som står på sid. 16 i
propositionen och som de övriga av statsutskottets ledamöter en
gång hört, men jag vill blott framhålla, att summan av detta och
vad som för riksdagen kan vara av vikt är, att dessa lån icke kunna
lämnas ut på villkor, som äro för staten mindre ekonomiskt fördelaktiga
än de villkor, som skola följas vid Iåns utlämnande antingen
ur bostadslånefonden eller vid direkt bostadsbyggande för statens
räkning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Efter vad som nu
sagts dels av herr statsrådet och dels av herr Lubeck är det icke
mycket att tillägga. Jag vill endast, då herr Jönsson i Revinge, om
jag minns rätt, förde in frågan på behovssynpunkter och därvid pekade
på det antal avskedanden, som förekommit vid statens järnvägar
saga till honom, att statens järnvägar icke varit i den lyckliga
situationen någon gång att kunna bereda bostäder ens åt hela
den ordinarie personalen, långt mindre åt den extra ordinarie och
den tillfälligt anställda personalen, som nu under den närmast förflutna
tiden i stor utsträckning fått avsked. Detta förhållande
kan således icke alls inverka på behovet härvidlag, i vad det avser
tillhandahållande av bostäder åt statens järnvägars personal.

Så vill jag säga ännu en sak. Herr Lubeck föll för frestelsen
att taga vara på det erkännande, som lämnats rörande »det privata
initiativets företräden», som han kallade det. Jag vill då liksom
han fast från andra utgångspunkter, förvåna mig över, att
herr Nilsson i Landeryd och herr Hamrin vid detta tillfälle äro så
ivriga att underkänna det privata initiativet. Jag tycker över huvud,
att vi här böra gå fram på den bästa vägen, och om det nu verkligen
visar sig, att vi socialister inte äro så doktrinära, som herrarna
föreställa sig, utan vilja utnyttja alla de vägar, som kunna
finnas för ett framåtskridande, bör ändå en sådan uppfattning inte
läggas oss till last. Jag nödgas emellertid tillägga, att om man
tack vare det privata initiativet lyckas bygga billigare än eljest,
detta kan bero på, att de enskilda inte äro bundna av samma föreskrifter,
som statens myndigheter för sin del äro bundna av, och det
kan också bero på, att de inte behöva i många fall — åtminstone
inte i många fall, det stryker jag under — anlita entreprenörer, som
sannerligen inte åtaga sig saken för ro skull utan också vilja ha
en bred skiva med av den kaka det här är fråga om. Och slutligen:

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 39. 5

Ang. anslag
till bostadsbyggande.

(Fortö.)

Nr 39. 66

Lördagen den 7 maj.

Ang. anslag
till bostadsbyggande.

(Forte.)

att de enskilda kunna bygga billigt sammanhänger även med, att
det på landsbygden inte sällan inträffar att arbetarna kunna göra
en stor del själva, med andra ord själva äro byggnadsarbetare på
lediga stunder. För att man nu inte skall komma med samma argument,
som man framfört i statsutskottet, då det där sagts, att det
inte gärna finns någon tid för vederbörande att arbeta på sina egna
företag härvidlag, vill jag bara påpeka, att det i synnerhet vid statens
järnvägar, men även vid de andra verken i någon mån, förekommer
tjänstgöring såväl dag som natt, både åtta timmar och
ända upp till sexton timmar i följd, och att detta sedan kompenseras
med motsvarande fritid, antingen under en hel dag eller en kortare
tid av dagen. Det är en sådan mellantid, som kommunikationsverkens
personal vill försöka använda på ett förnuftigt sätt, och man
gör detta i många fall därigenom, att man går tillväga på nämnda
sätt och skapar sig fördelar i sitt eget välförstådda ekonomiska
intresse. Jag undrar, om vi inte kunna vara överens om, att det
t. o. m. är en Gudi behaglig gärning om så förfares.

Gentemot vidare allt det, som anfördes av de båda första talarna
för reservationen och mot utskottets ståndpunkt, därvid det gjordes
gällande att med de oerhörda risker att bygga, som för närvarande
funnes, det vore omöjligt att överblicka situationen på bostadsmarknaden,
vill jag framhålla — jag är inte riktigt säger på, om
jag hörde rätt, men jag tror att herr Lubeck ville understryka
ungefär detsamma — att för så vitt sådana risker finnas — och
de finnas ju, det äro vi alla överens om — komma de alldeles säkert
att verka i den riktningen — det vill jag säga till herr Nilsson i
Landeryd och herr Hamrin — att de låntagare, som komma i fråga,
bli så få som möjligt. Herrarna ha nu sökt måla upp de faror, som
möta, om man här kommer fram med någonting nytt, men man bör
dock komma ihåg, att vårt samhälle ständigt får finna sig i nya
former för sin verksamhet, och inte från något håll har detta hittills
betraktats som någonting ont, utan tvärtom som någonting gott
att taga vara på. Jag tyckte att herr statsrådet satte fingret på den
ömma punkten härvidlag, då han sade, att det här gällde att välja
den lämpligaste och smidigaste vägen ■—- så ligger saken verkligen,
det vill jag för min del påstå.

Om någon sedan till äventyrs tror, att man genom att följa
reservanterna skulle kunna göra betydliga besparingar, vill jag framhålla,
att något sådant skäl föreligger inte alls för ett bifall till
reservationen — det blir i båda fallen samma summa, som kommer
att utgå. Reservanterna vilja följa den gamla vägen, som man vid
föregående tillfällen tillämpat, den gamla svåra, besvärliga vägen,
vi vilja anlita bägge vägarna — vi tycka inte detta är någon olägenhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson i Backa instämde häruti.

Lördagen den 7 maj.

67 Nr JK).

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman, mina herrar! Jag

vill endast erinra om, att då 1920 års riksdag beslöt ifrågavarande
anslag, detta var ett led i de åtgärder, riksdagen vidtog för att lindra
bostadsnöden. Sedan den tiden har ett år gått, och under detta år
har endast eu femtedel av anslaget disponerats. Resten av anslaget
återstår oanvänt. För min del tror jag inte, att den tiden är synnerligen
långt borta, när det skall visa sig, att det privata initiativet
på bostadsbyggets område kommer att något mer göra sig gällande,
och samtidigt få vi konstatera, hurusom på grund av personalminskning
behovet av bostäder för statstjäriarna väsentligen minskas. På
grund härav har jag för min del en svag förhoppning om, att det
skall vara möjligt att bespara någon del av de 17,500,000 kronor,
som beviljades för detta ändamål, vilket jag icke tycker vore någon
olägenhet.

Herr statsrådet har här framhållit, att det skall utgå en subvention
till de bostadsbyggande, och vidare har det påpekats, att det
bör skapas garantier, att för den händelse att en tjänsteman avgår,
staten skall ha rättighet att uppsäga lånet och inlösa fastigheten på
billiga villkor. Det är detta som verkens styrelser vilja ha i sin
hand; man vill tillförsäkra verken dispositionsmöjlighet över de här
förevarande bostäderna. Jag är alldeles viss om att ifall man på det
sätt skall tillgodose behovet i detta fall. som herr Liibeck i sitt anförande
önskade, eller att staten här inte skall behöva vidkännas
större uppoffringar, än när det gäller lån från allmänna bostadslånefonden,
kommer inte denna form att anlitas därför, att de bostadsbyggandes
rätt och intressen skulle bli mera kringskurna ifall dessa
villkor skola uppställas, än när det rör sig om lån från den allmänna
bostadslånefonden. Jag tycker det är lämpligare att man använder
den fond, som finnes, och låter denna fond disponeras för det ändamål,
som den är avsedd till, ifall så behöves, men att eljest beloppen
sparas åt statsverket. Detta vore en ganska sund och klok politik.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr andra vice talmannen Nilsson: Herr talman! Så vitt

jag uppfattade herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rätt, yttrade han i sitt anförande, att statstjänstemannen
vid kommunikationsverken inte kunna vara nöjda med de villkor,
som äro bestämda för erhållande av lån från allmänna bostadslånefonden.
Vad innebär detta? Jo, det innebär, så vitt jag förstår,
ingenting annat, än att de villkor, som skola stipuleras för lån i detta
fall, skola vara billigare och bekvämare än de, som äro bestämda för
erhållande av lån från allmänna bostadslånefonden. Man vet inte,
vilka villkor som här kunna bestämmas, vilka räntesatser det kan
bli o. s. v., och det kan till äventyrs hända, att tillämpningen kan
leda till upprättandet av en olika lånefond för vart och ett av de
affärsdrivande verken och till skiljaktiga bestämmelser. Jag kan
inte finna annat, än att man på detta sätt genom att nu tillfälligt
bereda dessa statstjänstemän en fördel, åstadkommer villervalla och
olikhet, ty det kan väl inte vara lämpligt, att man för lånen inte

Ang. anslag
till bostadsbyggande.

(Forts. 1

Nr 89. 68

Lördagen den 7 maj.

Ang. anslag
till bostadsbyggande.

(Forts.)

bibehåller samma villkor, vare sig det gäller statstjänare eller andra.
Det är denna omständighet, som föranlett mig att ansluta mig till
reservanternas ståndpunkt, varigenom man enligt min mening kan
undvika en sådan ojämnhet, som eljes skulle uppkomma. Jag är
också rädd för att ett förfarande i enlighet med förslaget skulle
kunna föranleda, att statsverket bleve tvunget att också förändra
eller så att säga mildra villkoren för erhållande av lån från allmänna
bostadslånefonden. Saken har sålunda obestridligen sina konsekvenser,
vilka kammaren får vara beredd att taga, om man nu tillstädjer
vad som här är ifrågasatt. Jag tror därför, att det är klokast att
ansluta sig till reservanternas ståndpunkt.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet
Hurray: Herr talman! Jag finner till min ledsnad, att jag

måtte ha uttryckt mig felaktigt eller i varje fall otydligt, då herr
Nilsson i Bonarp så grundligt missuppfattat mig. Herr Nilsson
trodde sig finna, att jag sagt, att statstjänstemännen inte kunde
vara nöjda med de villkor, som gällde för lån från allmänna bostadslånefonden,
och att det därför måste _ antagas, att de villkor,
som Kungl. Maj :t här hade tänkt sig, skulle vara fördelaktigare.
Om jag sade detta, så var det mycket illa sagt. Vad jag
i varje fall menade att säga — och jag tror jag sade det — var, att
de eif färs driv ande verken inte kunde för sin del, ur sin synpunkt,
vara nöjda med precis samma villkor; de måste tillförsäkra sig vissa
garantier, för att bostäderna inte sedan skola försvinna från verken
och övergå i andra händer. Verken måste på de särskilda platserna
ha en säkerhet för, att de bostäder, som byggts med hjälp av detta
anslag, alltjämt stå till verkens personals disposition. Följaktligen
förhåller det sig så, att de affärsdrivande verken skulle komma att
föreskriva något längre gående villkor än dem, som gälla för lån ur
den allmänna bostadslånefonden, och inte, såsom herr Nilsson i Bonarp
trodde, tvärtom. Jag hoppas sålunda, att de konsekvenser, för
vilka han varnade, inte skola befinnas vara så allvarliga, att kammaren
för den skull skall behöva följa reservationen.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen hava flertalets mening för
sig. Som votering likväl begärdes av herr Nilsson i Landeryd, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition av följande lydelse
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 107, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 7 mnj.

69 Nr 39.

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
byggande.

Omröstningen utföll med 120 ja mot 54 nej; och hade kammaren (torta.)
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets memorial, nr ^

40, med förslag angående dyrtidstillägg åt tjänstemän och vaktbe- J kamrarnL
tjänte hos riksdagens kamrar och utskott m. m., anförde: tjänstemän

m. fl.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det har sagts
mig, att den ordning, som bankoutskottet här föreslagit beträffande
dyrtidstillägg åt tjänstemännen hos riksdagen, skulle innebära, att
vissa av dessa tjänstemän skulle försättas i den situationen, att de
finge återbära en del av redan mottaget dyrtidstillägg eller åtminstone
under den återstående delen av riksdagen finge uppbära ett
mycket ringa dyrtidstillägg.

Riksdagen har som bekant tidigare beslutat, att i avvaktan på
en mera definitiv ordning dessa tjänstemän skulle utfå ett visst belopp
i förskott av sitt dyrtidstillägg. När riksdagen på detta sätt
har betecknat denna utbetalning som förskott, har det uppenbarligen
varit riksdagens avsikt, att det dyrtidstillägg, som senare bestämdes,
åtminstone till sin storlek skulle vara sådant, att förskottet icke innebure,
att man för den gångna tiden hade uppburit större del, än man
var berättigad till. Visserligen förekommer detta endast i fråga om
de högst avlönade, d. v. s, sådana som jämte sin statstjänst komma
upp till en avlöning, där icke längre dyrtidstillägg skulle utgå för
riksdagstjänsten. Men i varje fall anser jag det icke böra passera
utan anmärkning, att det från riksdagens sida ordnas så, att man
invaggar tjänstemännen i den föreställningen, att de skulle åtnjuta
en viss lön, och sedermera genom senare beslut faktiskt berövar dem
en del av den lön, som tidigare utgått.

Jag skulle vara mest benägen att här yrka återremiss. Första
kammaren har emellertid redan bifallit utskottets förslag och en
återremiss innebure sålunda endast, att andra kammaren anmodades
fatta beslut. Det skulle emellertid vara mig rätt kärt, om man från
utskottets sida här ville lämna en förklaring på det av mig påpekade
något egendomliga förhållandet.

Herr Hederstierna: Såvitt jag förstår, torde herr Hansson
knappast vara riktigt underrättad, därför att det dyrtidstillägg,
som under den gångna tiden utbetalats till tjänstemännen här i riksdagen,
har beräknats vara samma dyrtidstillägg som förra året. Nu
är det emellertid meningen att ge dem efter det dyrtidstillägg, som
utgår i år, och det blir ett mycket högre dyrtidstillägg. Praktiskt
taget torde det därför knappast kunna bli tal om någon återbäring
eller minskning för den återstående tiden, då det är så pass stor skill -

Nr 39. 70

Lördagen den 7 maj.

, Åy."„. nad mellan dyrtidstillägget för förra året och i år. Att beslutet
åfkamrarnas sku.% kunna hava denna verkan kan jag icke förstå. Det skulle ju
tjänstemän möjligen kunna inträffa i något undantagsfall, men det måste vara
m. fl. ett alldeles säreget fall.

(Forts.)

Herr Hanssoni Stockholm: Det av mig anmärkta förhållandet
har påpekats av tjänstemän, som komma att på detta sätt bli
lidande, och det förefaller mig rätt egendomligt, att saken icke uppmärksammats
i bankoutskottet. Därför skulle jag finna det riktigt,
om man kunde undersöka, huruvida vid tillämpningen det kan
undvikas att bringa vissa av tjänstemännen i en ställning, som tydligen
varken bankoutskottet eller riksdagen avsett.

Herr Kristensson: Herr talman! Detta ärende är berett
av riksdagens egna förtroendemän, kanslideputerade. Vidare är det
förelagt den förstärkta talmanskonferensen och där behandlat. Utskottet
har därför under sådana förhållanden närmast betraktat behandlingen
av detta ärende som en ren expeditionsåtgärd. Emellertid
hava vi dock sett så mycket på vad det gäller, att vi funnit, att
det långt ifrån att innebära en återbäring i regel innebär en ganska
vidsträckt förbättring av här ifrågavarande tjänstemäns ställning.
Eör mig var det verkligen en fullständig nyhet att det i något fall
verkligen skulle medföra en återbäring. Men om detta skulle vara
förhållandet, så, är jag fullkomligt övertygad om, att vederbörande
i sa fall förut åtnjutit ett arvode här, som icke varit så väl avvägt
och kanske därför genom detta beslut blir något lämpligare avvägt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets
utlåtande, nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för uppförande av en lärlingsbyggnad för lantbruksskolan
vid Ultuna, dels ock en i statsverkspropositionen gjord
framställning om vissa byggnadsarbeten vid landtbruksinstitutet vid
Ultuna.

Ang. en lärlingsbyggnad

får Ultuna
lantbruksskola.

Punkten 1, angående ytterligare anslag för uppförande av en lärlingsbyggnad
för lantbruksskolan vid Ultuna.

. Uti en den 11 februari 1921 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 73, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
d&S? föreslagit riksdagen att såsom ytterligare anslag för uppförande
av en lärlingsbyggnad för lantbruksskolan vid Ultuna å extra stat
för år 1922 anvisa ett reservationsanslag av 140,000 kronor.

Lördagen den 7 maj.

71 Nr 81).

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte på det sätt bifalla Ang. en lår■■
Kungl. Maj :ts förevarande framställning, att riksdagen såsom ytterligare
anslag för uppförande av en lärlingsbyggnad för lantbrukssko- lantbrukslan
vid Ultuna å extra stat för år 1922 anvisade ett reservationsan- skola.
slag av 100,000 kronor. (Forts.)

Reservation hade likväl avgivits av herrar Träff och Berge, vilka
hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts och utskottets
framställning om ytterligare anslag till uppförande av en lärlingsbyggnad
för lantbruksskolan vid Ultuna.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då jag läste

den reservation, som är bifogad detta utlåtande, frapperade det mig,
att det här fanns två reservanter, som ansågo, att man skulle kunna
lätta budgetbekymren med 404,000 kronor. Denna mening gav mig
anledning att titta litet närmare på denna sak. Jag hörde mig för
hos de av kammarens ledamöter och andra, som deltagit i denna frågas
förberedande behandling nu och tidigare. Och då kom jag
fram till ett ganska förbluffande resultat. Man har bland annat
upplyst mig om, att man vid Alnarps lantbruksinstitut kunnat uppföra
en byggnad fullt motsvarande och kanske i något avseende
t. o. m. bättre än vad man här ifrågasatt för en kostnad av 69,300
kronor. Och man har vidare sagt mig, att man tror, att hela denna
stora kostnad, som det nu är ifrågasatt att täcka genom anslag, icke
enbart beror på det sätt, varpå man vill hava byggnaden uppförd,
och icke heller enbart på den merkostnad, som det nu för tiden drar
att uppföra byggnader av detta slag, utan därpå, att här i alltför
hög grad fått spela in saken rätt så ovidkommande hänsyn, nämligen
estetiska hänsyn, som skulle lagts på frågan inom byggnadsstyrelsen.

Allt detta är saker, som jag icke så noga känner till. Men jag
har begärt ordet närmast för att få höra, huruvida det finnes något
berättigat i de upplysningar, jag fått. Och då jag tror, att reservanterna
för sin del hava införskaffat säkra uppgifter och hava
säker grund för sitt omdöme, vågar jag, trots att jag icke är riktigt
inne i frågan, dock tillåta mig, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar!

Den fråga, som här föreligger, är ingalunda ny. Redan 1919 års
riksdag beviljade ett anslag av 200,000 kronor för uppförande av
en lärlingsbyggnad för lantbruksskolan vid Ultuna, fördelade med

100,000 kronor på vartdera av åren 1920 och 1921. Emellertid
kom ju kristiden och svårigheterna att kunna få dessa arbeten utförda,
och frågan har därför fått vila hela denna tid, ända tills
Kungl. Maj:t i år i statsverkspropositionen fört fram denna fråga
i avbidan på en kungl. proposition. Denna kungl. proposition har
även sedan inkommit, och däri har begärts ett yttejligare anslag

Nr 3!). 72

Lördagen den 7 maj.

‘tillbyggnad fv, kronor i och för fullföljande av riksdagens år 1919 fat för

minna tade beslut.

lantbruks- Inom avdelningen i utskottet ansågo vi, att tiderna något för skola.

ändrats, sedan detta entreprenadanbud inlämnades till Kungl. Maj:t,
(Forte.) och därför gjorde vi den officiella vägen en hemställan hos Kungl.’

Majit, att Ultuna lantbruksinstituts styrelse skulle söka införskaffa
ett nytt kostnadsförslag. Ett dylikt kostnadsförslag korn, och det
visade sig då, att man kunde bringa ned kostnaderna med ytterligare

40,000 kronor, varför nu här endast begärts ett anslag av 100,000
kronor till förstärkande av det år 1919 beviljade anslaget.

■ n^Öir kontrollera behovet av denna byggnad vid Ultuna var
jordbruksutskottet 1919 ute pa platsen och besåg den nuvarande lärlingsbyggnaden,
Och jag tror, att man gott kan säga, att även
de av utskottets ledamöter, som ställt sig avvisande till tanken på
detta byggnadsföretag, fingo en helt annan uppfattning, när de
kommo dit och sågo, hur uselt det i själva verket var ställt med den
gamla lärlingsbyggnaden, och hur nästan omöjligt det var för lärlingarna
^att kunna existera i densamma. Nu bär det gått ytterligare
två år sedan 1919, ja, det bär snart gått tre år, och intet har
åtgjorts i denna ''fråga. Och det är icke skäl i att reparera denna
byggnad för samma ändamål, vartill den nu användes, utan den behöver
en genomgripande reparation, och den behöver även användas
för annat ändamål, varom det talas i nästa punkt av detta utlåtande.

Jag är av den uppfattningen, att man bör driva sparsamhet
med statens medel under dessa brydsamma tider så långt som möjligt,
och detta särskilt vad det gäller anslag, där man kan säga,
att det icke absolut är av behovet påkallat och där det kanske kan
dröja ett eller annat år, innan arbetet kan sättas i gång. Men här
kan arbetet sättas i gång omedelbart. Och det synes mig då också
vara tillrådligt _ ur en annan synpunkt, nämligen för att även i
någon män avhjälpa den rådande arbetsbristen.

Av dessa skål, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen Ha milton: Det förvånar mig

icke, att statsutskottets vice ordförande uppträder i denna fråga,
han synes ha synnerligen stort intresse av vad som försiggår inom
jordbruksutskottet. Han tyokes hava fått för vana att yrka avslag
pa beviljandet av anslag därifrån, även om de äro synnerligen
berättigade.

Jag hade icke tillfälle att 1919 följa med jordbruksutskottet vid
dess besök vid Ultuna. Men såvitt jag förstår voro jordbruksutskottets
dåvarande ^ledamöter, som besökte skolan, eniga om, att man
maste vidtaga åtgärder för att förbättra bostäderna åt lärlingarna.
Och det förvånar mig, att reservanten herr Träff, som icke var med
vid besöket, vagar påstå, att enligt hans förmenande uppförandet
av en dylik byggnad skulle kunna uppskjutas. När man ställer uttalandet
från herr Träff, som icke var med och besåg byggnaderna

Lördagen den 7 maj.

73 Nr SO.

vid Ultima, emot uttalandet från utskottets ledamöter, som voro där
och besågo stället, så förefaller det mig, att herr Träffs uttalande
bör vara av mindre betydelse. Enligt de upplysningar jag fått av
utskottsledamöter är bostaden för lärlingarna vid Ultuna lantbruksskola
så dålig, att det verkligen behöver vidtagas åtgärder för att
få en bättre byggnad till stånd. Denna uppfattning hyste också
riksdagen 1919, då den beviljade anslaget, men det visade sig, att
detta anslag icke räckte till, utan Kungl. Maj:t har nu begärt ytterligare
140,000 kronor. Utskottet har prutat på detta belopp och
har kunnat göra detta med stöd av nytt kostnadsförslag som utskottet
begärt. Byggnadskostnaderna ha nämligen fallit under de
senare månaderna. Nu tror herr Anderson i Råstock, att han skulle
kunna inbespara ett ännu större belopp, då han menar, att om riksdagen
icke beviljar byggnadsanslaget, slippa vi möjligtvis att använda
det anslag, som beviljades 1919. Detta resonemang är icke
fullt lojalt. Har riksdagen en gång sagt, att byggnaderna behövas,
får val riksdagen stå vid sitt ord därvidlag, och även om det visar
sig, att något tilläggsanslag är erforderligt, får riksdagen lägga
till detta anslag och icke förklara, att byggnaderna äro onödiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! I dag har jag verkligen
otur. Först får jag och mina partikamrater förebråelse för att
vi vid en viss frågas behandling här i dag givit ett erkännande åt
det privata initiativet, och nu kommer herr förste vice talmannen
och beklagar sig över det stora intresse, som en statsutskottsledamot
visar jordbruksutskottets frågor, och den kritik, som ägnas dem från
statsutskottshåll. Jag tycker egentligen, att det är högst lovvärda
saker bägge två, så att jag kommer icke att bry mig så särdeles mycket
om någon av förebråelserna.

Vad beträffar årets behandling av jordbruksutskottets frågor,
och den kritik, som ägnats dem från statsutskottshåll, kan jag icke
erinra mig att sådan förekommit vid mer än ett föregående tillfälle,
då det också endast var fråga om huruvida man icke kunde spara
något. I detta fall vill jag bestämt säga, att det icke är fråga om
annat än ett uppskov, och då jag biträtt reservanternas yrkande, är
det endast och allenast av den anledningen, att, då man nu inom
utskottet lyckats få ned beloppet så pass som här skett, detta i alla
fall tyder på en redan nu tydlig sänkning av kostnaderna, som
man har att definitivt räkna med. Om man nu skulle vänta ett
eller annat år till — ty det är dock så, att här finnas lokaler varmed
man kan reda sig, och att här behovet icke är absolut oundgängligt
—- så skulle man säkert kunna tjäna något därpå. Det är ingalunda
av någon ovilja mot den institution, som det är fråga om, som
jag tillåtit mig framställa detta yrkande, utan det är endast och
allenast i syfte att se tiden an.

Sedan säger herr förste vice talmannen, att om riksdagen beslutar
något, så får den också stå därför. Ja, men jag skulle vilja erinra

Ang. en lärtingsbyggnad

för Ultuna
lantbruksskola.

(Forts.)

Nr 89. 74

Lördagen den 7 maj.

åtskilliga beslut, som riksdagen fattat, vilka nu måst ställas på
för Ultima, Damtiden. Jag skall endast peka på ett enda fall: det stora kraftlantbruks-
stationsbygget i Norrland. Hur bar man icke fått förfara med detta
och fått se framtiden an och avvakta en bättre ekonomisk situation
än den, som för närvarande råder?

. Då mitt och reservanternas yrkande icke innebär annat, än att
vi skola avvakta gynnsammare byggnadsförhållanden, och då det
faktiskt är pa det sättet, att det finnes lokaler, som man i detta
fall kan använda ännu möjligen något år, så tillåter jag mig, herr
talman, att vidhålla mitt yrkande.

skola.

(Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Hansson:
Herr talman! Jag skall be att få lämna ett par upplysningar angående
denna fragas behandling, da den medtogs i statsverkspropositionens
utgiftsberäkningar och sedan lades fram i en särskild proposition.

Under förarbetena till statsverkspropositionen till 1919 års riksdag
hade från Ultuna inkommit en framställning om ett anslag å

238,000 kronor till den nu omtvistade byggnaden. Min företrädare,
statsrådet Petersson, som behandlade detta ärende i propositionen,
gjorde därvid det uttalandet, att med hänsyn till de då rådande höga
priserna på byggnadsmarknaden kunde man räkna med, att de skulle
falla, och han föreslog därför i statsverkspropositionen 200,000 kronor
under uttalande av, att om det framdeles skulle visa sig, att
denna summa icke räckte, så finge man från Ultuna inkomma med
en begäran om fyllnadsanslag. Av redan under diskussionen relaterade
skäl har denna byggnadsfråga icke kunnat förverkligas tidigare.

När vi nu vid statsverkspropositionen utarbetande skulle taga
ställning till frågan, förelågo kostnadsberäkningar, som gjorde, att
vi fingo. tänka oss ett fyllnadsanslag på 160,000 kronor. Senare, när
propositionen avfattades, kunde vi pruta ned sagda belopp till 140,000
kronor. ^ Nu har utskottet, sedan man funnit, att byggnadskostnaderna
på grund av det allmänna prisfallet, säkerligen skulle bli ännu
lägre, i samförstånd med departementet, begärt ett nytt kostnadsförslag,
och med anledning av detta senare har utskottet föreslagit, att
fyllnadsanslaget skulle begränsas till 100,000 kronor.

Till denna korta förhistoria till det föreliggande yrkandet av
utskottet vill jag ytterligare lägga följande. Det är den lägre kursen
vid Ultuna som detta anslag gäller, alltså icke utbildandet av
agronomer, utan utbildande av mindre bemedlade unge män, i regel
från mindre lantmannahem, till befäl i lantbruket eller till lantbruket
i allmänhet. Vad beträffar lantbruksundervisningen hava
våra lantbruksskolor under senaste tiden fört en jämförelsevis mindre
framåtgående tillvaro än våra lantmannaskolor. Vi hava därför måst
koncentrera utbildningen vid de båda lantbruksskolor, som äro förlagda
till våra lantbruksinstitut vid Alnarp och Ultuna. För båda
hava skapats förbättrade förhållanden under de senare åren, och nu
är detta slutstenen för den lantbruksskola, som är förlagd till Ultuna.

Jiörilagen (len 7 maj

75 Nr 3».

Jag kan icke annat än vitsorda, att kär föreligger ett behov,
som bör fyllas, och då en reduktion i de beräknade beloppen har skett
så pass kraftigt, att man icke kan vänta sig ytterligare reduktion,
vågar jag hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Herr
Anderson i Råstock tycktes vilja låta påskina, att föreliggande spörsmål
vore en partifråga, såvitt jag förstod honom rätt. Det är
ingen partifråga alls, herr Anderson i Råstock, utan herr Andersons
partivänner från andra kammaren hava samtliga anslutit sig till
utskottets förslag. Det gäller ju här blott, huruvida lärlingarna vid
Ultuna, som i allmänhet äro fattiga pojkar, som skola ut för att
tjäna sitt bröd, skola få drägliga bostäder att bo i. Redan 1919
funno, som jag nämnde, utskottets ledamöter, då de besökte platsen,
att dessa bostäder voro underhaltiga, och det ansåg också riksdagen,
då den beviljade anslag för detta ändamål. Jag tror det är mycket
berättigat, att man ställer det så, att lärlingarna hava bostäder,
som äro någorlunda lämpliga för dem.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag har icke varit i tillfälle
att deltaga i behandlingen av detta ärende inom utskottet, men
jag får säga, att om jag det varit, skulle jag hava ställt mig på utskottsmajoritetens
sida. Jag har för min del under denna riksdag,
vare sig det gällt nya anslag eller ökning uti redan utgående anslag,
som berört nionde huvudtiteln, omsorgsfullt granskat alla sådana
anslagskrav, och häromdagen ansåg jag mig ehuru det icke
skedde med lätt hjärta böra yrka avslag i fråga om en icke oväsentlig
ökning av ett anslag för jordbruksändamål. Den ärade statsutskottsledamoten
herr Anderson i Råstock ställde sig då på min sida,
och jag beklagar, att jag icke i dag kan kvittera den artigheten med
att nu ställa mig vid hans sida. Det är nämligen för mig omöjligt
att här gå på ett avslag. Den, som har varit i tillfälle att på ort
och ställe studera förhållandena, måste uppenbarligen få det intrycket,
att bostads- och därmed sammanhängande förhållanden,
varom här är fråga, vid Ultuna, i vad det rörer eleverna, äro oefterrättliga,
och man kan icke utan allvarliga olägenheter skjuta denna
byggnadsfråga ytterligare fram i tiden.

Jag skall icke trötta kammaren med några skäl utöver vad som
tidigare framförts, särskilt vid behandlingen av detta ärende under
1919 års riksdag, utan skall inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast et.t par

ord. Då jag senast hade ordet, måste jag ha uttryckt mig mycket
otydligt, då herr förste vice talmannen kunnat få den uppfattningen,
att jag på något sätt försökt göra detta till en partifråga, och
för att mota detta säger herr förste vice talmannen, att det just
gäller lärlingar från mindre lantbrukshem, som hade det alltför

Ang. en lärtingsbyggnad

för Ultuna
lantbruksskola.

(Forts.)

Nr BO. 76

Lördagen den 7 maj.

Ang. en lär- dåligt ställt i lokalliänseende. Jag har redan förut betonat, att
‘ffr^uftuna JaS icke alls vill komma åt vare sig lantbrukets intressen eller dessa
lantbruksM elever i små omständigheter, som kunna finnas vid en skola av detta
skola. slag, utan det är endast och allenast ett sparsamhetsintresse, som

(Forts.) gjorts gällande här, och ett intresse att skjuta saken på framtiden,

då det väl är ett faktum, som ingen kan förneka, att motsvarande
byggnader vid ett annat lantbruksinstitut uppförts för en kostnad
av icke fullt 70,000 kronor. Om man ställer dessa siffror emot varandra
och har anledning att räkna med, att byggnadsstyrelsen samtidigt
icke är så fullt oskyldig för de stora kostnaderna, som man
från något håll vill påskina, så tvcker jag det är ett ganska starkt
skäl för att vänta ännu ett år, även i betraktande av obehaget för
eleverna under det året, då man därigenom skulle kunna kassera
in en ganska väsentlig besparing.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen
givna propositioner först på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt samt vidare på bifall till den vid punkten fogade
reservationen blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 2. i

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Jordbruksutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående disponerande av 1920 års avkastning av
statens hästavelsfond föredrogs härefter; och biföll kammaren därvid
utskottets hemställan.

§ 17.

Herr L ef fler avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 356, angående provisorisk förhöjning av tullsatserna
för vissa industriprodukter.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 355, bordlädes.

§ 18.

Slutligen föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 500, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut
över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i anledning
av väckt motion om tillägg i Reglementariska Föreskrifter för riksdagen;
och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt femte
tillfälliga utskott.

Lördagen den 7 maj.

77 Nr 89.

§ 19.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 30 juni 1920 med vissa
föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
samt av landstingsman samt en inom riksdagen i ämnet väckt

motion; . . ...

nr 186, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad; och
nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862; samt
från jordbruksutskottet:

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den till kyrkoherdeboställena i Ovansjö, Järbo och Högbo
församlingar hörande lägenheten Stormuren i Ovansjö socken;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från det åt klockaren i Säters stads- och landsförsamlingar
upplåtna boställe;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av försäljning av kronan såsom danaarv tillfallande andel
i lägenheten Fjällbacka nr 90 i Kville socken av Göteborgs och Bohus
län;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lan
ur statens domäners fond till Torne och Muonio gränsälvars strömrensningsaktiebolag; nr

182, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa Vänersborgs hospital och asyl tillhöriga fastigheter
m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån
ur undsättningsfonden för beredande av möjlighet att medgiva anstånd
med amortering under år 1921 av lån från fiskerilånefonden;
och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande
av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina
socken av Västerbottens län.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 10 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;
och

Nr 39. 78

Lördagen den 7 maj.

nr angå.ende regleringen av utgifterna under tilläggssta tens

för år 1921 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet
;

första sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1921 års klass jämte
en i ämnet väckt motion;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om ändring i vissa
delar av lagen den 2 december 1892 angående lindring i rustningsoch
roteringsbesvären jämte två i ämnet väckta motioner; och

nr 5, med hemställan om anvisande av ersättning åt utskottets
sekreterare och vaktbetjäning;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om^ ändrad lydelse av 15 och 26 §§ i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utsträckning
av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställriingsföremål,
som införts till baltiska utställningen i Malmö år 1914;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lättnader
i fråga om förtullning av för aktiebolaget svenska tobaksmonopolets
räkning inkommande oarbetad tobak och tobaksmjöl;

o nr 34, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om sådan förändring i förordningen om den s. k. nöjesskatten,
att densamma till viss del bliver statsskatt; och

nr 35, i anledning av väckt motion om ändringar i förordningen
om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar;

bankoutskottets utlåtande, nr 42, angående vissa framställningar
rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna;

första lagutskottets utlåtande, nr 39, beträffande vissa återstående
delar av Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till ny konkurslag
m. m., förslag till lag om utmätningsed m. m. och förslag till lag
om ändring i vissa delar av utsökningslagen in. m.;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av väckta motioner
angående visst bemyndigande för Kungl. Maj:t i avseende å
kronans rätt vid avvittringarna i Sorsele och Vilhelmina avvittringslag;
samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 9, i anledning av första kammarens beslut rörande väckt motion
om vidtagande av åtgärder för internationell utredning och överläggning
i fråga om antagande av ett världspråk m. m.; och

nr 10, i anledning av första kammarens beslut rörande väckt mo -

Lördagen den 7 maj.

79 Nr 89.

tion, angående inskränkning i rätten för ämbetsverk m. fl. att med
frågor hänvända sig till folkvalda myndigheter i orterna och andra.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

IHs

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Loven	under 3	dagar fr.	o. m. den	8	maj,
7>	Ros	2>	3	»	» »	8
»	Månsson i Hagaström		2		/> »	8
	Kaijser		7	»	» »	9
	Edberg	»	5		v »	9	»
	Olsson i Berg		8	»		10	V
»	Winkler		9		» »	9	»
»	Andersson i Rasjön		4	»		9	»
»	Svensson i G-rönvik		9		» »	9	»
	Lagerquist		5	5>	y> »	10	»
	Olsson i G-olvvasta	»	2			9	» och
»	E. A. Nilson i Örebro		den 9 maj.
	Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,9 e. m.

In fidem
Per Cronvall.