RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1921:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1921. Andra kammaren. Nr 32.

Fredagen den 22 april.

Kl. 2 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början
av herr förste vice talmannen.

v

§ 1.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Elmquist avlämnade Kungl. Maj :ts proposition,
nr 352, med förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser mot
oskälig hyresstegring m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Ordet lämnades härefter till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Elmquist,
som anförde: Herr förste vice talman, mina herrar! Med kammarens
tillstånd har herr Sävström till mig framställt följande spörsmål: »Kunna

åtgärder från herr statsrådets sida förväntas för att
förebygga sådana följder av formuleringen av övergångsstadgandena
till lag mot oskälig hyresstegring, att läroanstalter och föreningar
i ideellt syfte icke berövas dem nu disponerade, förhyrda
lokaler.»

Till svar härå får jag anföra följande:

Enligt övergångsstadgandet i redan nu gällande lag med vissa
ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. skola verkningarna
av lagens bestämmelser om hyresreglering och uppsägning,
vad angår andra lokaler än bostadslägenheter, icke sträcka sig
längre än till den 1 oktober innevarande år. Det förslag till ny
lag i ämnet, som Kungl. Maj:t i dag framlagt för riksdagen, innefattar
ingen ändring i dessa bestämmelser. Vid bifall till detta
förslag komma sålunda, i likhet med vad fallet är i nu gällande

Andra hammarens protokoll 1921. Nr. 32. 1

Svar d
interpellation.

Nr 32. 2

Fredagen den 22 april.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

hyresstegringslag, uppsägningsrätten och hyresprisbildningen, i vad
de avse tiden från och med den 1 oktober i år, att länmas fria beträffande
bl. a. skollokaler och lägenheter, som upplåtits till föreningar
med ideellt syfte, för såvitt icke lokalerna åtminstone delvis
uthyrts till bostad. De .skäl, som föranlett Kungl. Maj:t att
i förevarande spörsmål intaga denna ståndpunkt, hava av cneien
för justitiedepartementet närmare utvecklats i det till nämnda proposition
fogade utdraget av statsrådsprotokollet den J innevarande
april, och får jag såsom svar på den framställda lnterpellationen
hänvisa till, vad sålunda blivit anfört, ävensom till vad socialstyrelsen
i ett till propositionen likaledes fogat utlåtande angående
förevarande lagstiftning yttrat rörande dess tillämpning pa skol -

lokaler. „ . , ..i

Bland de skäl, som sålunda anförts mot att anyo gorå lagens
bestämmelser angående hyresreglering och uppsägning tillämpliga
på andra lokaler än bostadslägenheter, torde det viktigaste vara, att
uppsägning till den 1 oktober i år. vilken enligt redan nu gällande lag
kunnat med laga verkan obehindrat företagas därigenom skulle förklaras
ogiltig. Hade hyresvärden i sådant fall efter verkställd uppsägning
uthyrt en lokal till ny hyresgäst, skulle dennes ratt allvarligt
kränkas genom en sådan lagstiftningsåtgärd. Den nye hyresgästen
lärer väl nämligen, i förlitande pa sitt sålunda traffade avtal
i regel hava uppsagt förut gällande avtal om annan lagenhet.
Han skulle följaktligen, om det nya avtalet genom en tvangsatgard
från lagstiftarens sida hävdes, kunna iråka en situation, som för
honom vore minst lika brydsam som den, man för den förutvarande

hyresgästens vidkommande velat förebygga. __ .«•

Vidare har framhållits, att ej blott skolor utan aven åtskilliga
nndra institutioner med måhända lika stort fog som skolorna skulle
kunna göra anspråk på att till skydd för sitt lokalbehov fa åberopa
ifrågavarande lagbestämmelser och att betänkligheterna mot en and
ring i sådan riktning i lagen måste vinna i styrka, i samma mansom
åtgärden erhölle större praktisk räckvidd. Skulle man nämligen
nu lagstadga om giltigheten av uppsägning beträffande vissa kate
o-orier av lägenheter, fordrades givetvis, att dessa lagenheter kund.
på förhand med den största noggrannhet angivas. Socialstyrelsen
har påpekat, att det redan vore förenat med svangheter att lastsla,
vilka skolor som borde åsyftas i de ifrågasatta lagstadgandena. An
större''svårigheter skulle självfallet uppstå om stadgandena utsträcktes
att gälla föreningar med ideellt syfte davJu,st^

av sammanslutningar driva ekonomisk verksamhet, men tillika

måste anses i högre eller lägre grad fullfölja ideella syften. Vid
sådant förhållande kunde knappast någon skarp g^s uppdragas
mellan å ena sidan sådana lägenheter, som i full utsträckning he
folie under lagen, och å andra sidan sadana, som vore fria. hoijden
bleve en vitt utbredd osäkerhet och., i betraktande av att
slitandet av uppkommande tvister måste hänskiutas till allm
domstol, sannolikt en mängd föga tilltalande rättegång.

Socialstyrelsen har med avseende a skollokaler framhållit vissa

Fredagen den 22 april.

3 Nr 82.

skal, som tala för att hyresvärdar merendels lorde vara ganska angelägna
att få behålla skolor såsom hyresgäster, och att risken
för uppsägning för deras vidkommande därför ej kunde vara så
särdeles stor. .Tåg finner dessa av socialstyrelsen anförda skäl
vara val grundade. Det lärer sålunda vara föga sannolikt, att en
hyresvärd, skall kunna med utsikt till ekonomisk fördel uppsäga
en skola i syfte att uthyra lokalerna till affärsändamål, eftersom
tillgängen på affärslokaler på grund av depressionen inom affärslivet
redan torde fullt ut svara mot behovet. Likaledes synes det
osannolikt, att en hyresvärd skulle finna det med sin fördel förenligt
att uthyra lokalerna till bostäder, vilka gemenligen torde
betinga relativt lägre hyra än skollokaler, detta så mycket hellre
som lokalerna därigenom ånyo automatiskt komme att hemfalla
under bestämmelserna om hyresstegring. Och skulle i något enstaka
fall en hyresvärd trots allt vilja bli kvitt en skola och sålunda
uppsäga ^densamma till avflyttning för att kunna disponera
f!,1? lägenhet på annat sätt, så vågar jag med hänsyn därtill, att
tillgängen på större, omoderna bostadslägenheter, vilka väl lämpa
sig till skollokaler, torde komma att ökas, hålla för mycket sannolikt,
att andra hyresvärdar, efter vederbörligt samtycke därtill, skulle
.ställa sådana till förfogande för skoländamål.

Utöver vad jag nu anfört vill jag ytterligare understryka det
i nyssnämnda anförande till statsrådsprotokollet gjorda uttalandet,
att, ehuru förslag till bestämmelse i hyresstegringslagen i syfte att
bereda särskilt skydd för vissa kategorier av hyresgäster, som från
och med den 1 oktober i år ej åtnjuta sådant, icke nu framlägges,
tanken på dylika åtgärder icke behöver anses definitivt uppgiven.
Skulle det nämligen mot förmodan visa sig, att hyresvärdar använde
den medgivna friheten i fråga om andra lokaler än bostadslägenheter
till att på . ett hänsynslöst. sätt utnyttja den rådande situationen,
måste lagstiftaren enligt min .mening taga i allvarligt övervägande
att, trots principiella betänkligheter, tillgripa erforderliga skyddsåtgärder
av.tillbakaverkande natur. Medvetandet om, att dessa företeelser
alltjämt följas med synnerlig uppmärksamhet från statsmakternas
sida, borde^ vara en garanti för, att missbruk av den
medgivna friheten i fråga om skol- och andra liknande lokaler icke
behöver befaras.

Beträffande tvenne av de av interpellanten omnämnda läroanstalterna,
nämligen statens högre lärarinneseminarium i Stockholm
och den därmed förenade normalskolan för flickor, är jag slutligen
i tillfälle meddela, att för anstalterna betryggande uppgörelse
nu blivit träffad med vederbörande hyresvärd.

Härpå yttrade

Herr Sä vström: Herr förste vice talman! Jag ber att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framföra
mitt tack. för att herr statsrådet i dag har behagat besvara min
interpellation.

Svar d

interpellation.
(Forts.)

Nr 32. 4

Fredagen den 22 april.

Svar å
interpellation.
(Forte.)

Genom h yreslagens bestämmelser hava undervisningsanstalternas
lokaler jämställts med kontorslägenheter, och det har visat sig,
att en del undervisningsanstalter därigenom kommit i ett bekymmersamt
läge. Det är klart, att hyresvärdarna nu söka höja hyresbeloppen,
och i en del fall ha de också gjort detta rätt så avsevärt.
Värre har det dock ställt sig, då hyresvärdarna ha vägrat varje som
helst förnyelse av kontraktet..

Det hade kommit till min kännedom, att ep skola här i Stockholm,
som herr statsrådet nyss omnämnde, befann sig i en sådan
situation, att kontraktet var uppsagt och att skolan hade svårigheter
att kunna skaffa en ny lokal. På grund därav framställdes min
interpellation. Under hand har emellertid genom regeringens ingripande
den förhågan försvunnit, då, som herr statsrådet, nämnde,
uppgörelse nu har träffats, så att skolan får behålla sin lokal.
Vederbörande har för mig uttryckt sin tacksamhet över regeringens
ingripande, och jag skall för min del även be att fa uttala ett tack
till herr statsrådet för detsamma. Jag hoppas, att, om det i fortsättningen
skulle visa sig, att andra hyresvärdar uti vissa fall
skulle göra på samma sätt som den hyresvärd, det här varit fråga
om, regeringen även i sådana fall måtte ingripa, sa att hyrorna för
dessa anstalter icke skola behöva springa onödigtvis i höjden.

Då, som sagt, syftet med min interpellation genom regeringens
ingripande redan är uppnått, har jag här velat ge uttryck för min
tacksamhet för de av regeringen vidtagna åtgärderna.

Av det svar, som jag erhållit, förstår jag. att bestämmelser
av den art, som jag påfordrat, icke lämpligen kunna införas i lagens
övergångsbestämmelser. Vad lagens bestämmelser i övrigt beträffar,
blir det kanske tillfälle att senare resonera därom, då nu proposition
i ämnet blivit framlagd på riksdagens bord.

§ 4.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet de på
kammarens bord liggande motionerna, nr 329, av herr Lithander,
och nr 330, av herr Starbäck m. fl.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36 samt statsutskottets utlåtanden nr 6 A, 6 B och
58—72.

§ 6.

Härpå föredrogos vart för sig och lades till handlingarna statsutskottets
memorial:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående
uppförande av folkskolebyggnader i Porjus;

Fredagen den 22 april.

5

Nr 82.

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående
anslag dels för inköp för telegrafverkets räkning av fastighet i Nyköping,
dels ock för tillgodoseende av vattenfallsstyrelsens lokalbehov;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående anslag
för anläggning av en radiostation för trafik med Amerikas Förenta
stater.

§ 7.

Föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet, bankoutskottets utlåtanden
nr 27—29, andra lagutskottets utlåtande nr 22, andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 och andra kammarens
fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

§ 8.

Fortsattes den vid kammarens sammanträde nästlidna onsdag
avbrutna föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 8 A, angående
regleringen av utgifterna under riksstatens för år 1922 åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkten 224, angående anslag till populärvetenskapliga föreläsningar.

Kungl. Maj:t hade under punkten 225 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen att till understöd åt anstalter och föreningar,
som anordnade populärvetenskapliga föreläsningar, anvisa på
extra stat för år 1922 ett reservationsanslag av 450,000 kronor,
ävensom medgiva, att av detta anslag finge enligt av Kungl. Maj:t
fastställda villkor användas dels högst 35,000 kronor till understöd!
åt centralbyråer och undantagsvis även åt andra sammanslutningar
för förmedling av dylika föreläsningar, dels 3,000 kronor till arvode
åt en hos skolöverstyrelsen anställd föreläsningskonsulent, dels högst

3.000 kronor till understöd åt sådana nybildade anstalter och föreningar,
vilkas ortsbidrag ej uppginge till 200 kronor, dels ock högst

8.000 kronor till understöd åt vissa anstalter och föreningar för av
dem havda resekostnader för föreläsare.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till understöd åt anstalter
och föreningar, som anordnade populärvetenskapliga föreläsningar,
anvisa på extra stat för år 1922 ett reservationsanslag av

450.000 kronor, ävensom —--lika med Kungl. Maj:t---

dels högst 30,000 kronor till understöd åt centralbyråer---re sekostnader

för föreläsare.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Ollas
A. Ericsson,. N. A. Nilsson, J. Nilsson i Skottlandshus, Widell,
Jeansson, Nilsson i Landeryd, Erlans son, Westman och Norman,

Ang.

populärveten
skapliga före
läsningar.

Nr 32. 6

Fredagen den 22 april.

Ang.

populärveten
skapliga före
läsningar.
(Forts.)

vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte ---

— lika med utskottet —---ett reservationsanslag av 400,000 kronor,
ävensom----resekostnader för föreläsare.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Nilssoni Landeryd: Herr talman! För år 1919 fanns
till understödjande av anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, ett anslagsbelopp av statsmedel å
283.700 kr. För år 1920 fanns ett belopp av 285,000 kr. För år
1921 är beviljat ett anslag å 365,000 kr., och för 1922 begär nu Kungl.
Maj:t 450,000 kr. Såsom framgår av dessa siffror har behovet av
anslag för [befrämjande av denna verksamhet ökats ganska väsentligt
under de sista åren.

Inom statsutskottet råder ju icke mer än eu mening därom, att
denna föreläsningsverksamhet är av mycket stor betydelse, särskilt
för landsbygden, och därför äro också alla ense om att den bör, såvitt
möjligt, understödjas. Det är emellertid klart, att under en tid
som denna, när all möjlig sparsamhet måste iakttagas på alla områden,
där detta är möjligt, man måste, även om man har den största
sympati för denna verksamhet, tillse, huruvida icke det begärda anslaget
i någon mån kan inskränkas.

Med utgångspunkt ifrån detta resonemang och den allmänna
strävan i fråga om sparsamhet, man måste lägga i dagen i den tid,
som vi nu genomleva, ha vi reservanter ansett, att anslaget lämpligen
borde kunna nedsättas med 50,000 kr. eller sålunda till 400,000 kr.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid utan ber endast
att få yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman, mina herrar!
Man kan nog lägga stats finansiella synpunkter även på denna
fråga, men jag håller före, att de icke böra vara avgörande i denna sak.
Var och en, som känner den betydelsefulla uppgift, som den populärvetenskapliga
föreläsningsverksamheten utför i landet, måste komma
till den uppfattningen, att den bör på allt sätt stödjas. Det belopp,
som nu skiljer mellan utskottet och reservationen, är icke av större
betydelse statsfinansiellt sett, men förhållandet är, som man finner,
när man läser Kungl. Maj :ts utredning i detta avseende, att av de föreningar,
som sökt anslag för denna verksamhet för år 1920, är det icke
mindre än 87 föreläsningsanstalter, vilka erhållit understöd för år
1919 och begärt sådant för 1920, men icke erhållit det. Det är uppenbart,
att om en gallring skall ske, så att icke alla föreningar, som begära
bidrag av staten, skola få det, kommer den att gå ut över de små
och svaga föreningarna på landsbygden, och ändock är det på landsbygden,
som föreläsningsverksamhet har en synnerligt stor uppgift
att fylla i konkurrens med sämre danstillställningar och fjärde klassens
biografer. Jag tror därför, att det vore synnerligen välbetänkt,
om man i detta fall icke alltför mycket fäste sig vid den finansiella
synpunkten. Ty fördelat på orterna verkar den hjälp, som föreläsningsföreningarna
erhålla, synnerligen välgörande; och det skulle

Fredagen den 22 april.

7 Nr 32.

vara ytterst beklagligt, om man, når intresset för föreläsningsverksamheten
är stort, skulle vidtaga åtgärder, som ledde till att den
bleve beskuren.

Jag anser, att det icke är andra kammaren värdigt att vidtaga
besparingar, som skulle kunna fa sadana verkningar. Därför anhåller
jag, att kammaren måtte bevilja det anslag, som utskottet begärt,
och skall således, herr talman, be att fa ansluta mig till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Waidén, Branting och Pehrsson i
Bramstorp.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Bergqvist:
Herr talman, mina herrar! I det störa allmänna kulturoch
bildningsarbetet i vårt land kan man särskilja två stora organisationsgrupper.
Till den ena gruppen höra vara gamla ärevördiga
högskolor samt övriga statliga och statsunderstödda skolor och läroanstalter.
Dessa beteckna ett äldre skede i kulturutvecklingen hos
oss och kunna med en jämförelse från människolivet sägas motsvara
medelåldern och kanhända i viss mån även ålderdomen. _ Vid sidan
av denna grupp finnes en annan grupp anstalter för bildning och
kultur av yngre datum, vilka växt fram friare och under mindre
fasta former. Till denna grupp höra de populärvetenskapliga föreläsningarna,
folkbiblioteken och anstalterna för höjande och förädlande
av nöjeslivet och stärkandet av folkets andliga och fysiska
hälsa. Denna grupp kan närmast jämföras med ungdomen och törhända
även i viss mån med barndomen. Den första gruppen har
kommit staten så nära, att den erhållit starkare och fastare former,
och de funktionärer, som stå i dess tjänst, hava blivit så bundna vid
statens försörjningsplikt, att det är svårt för staten att ens i depressionstider
här göra några väsentligare inskränkningar. Den senare
gruppen återigen, den som representerar det fria folkbildningsarbetet,
representerar en verksamhet, vilken staten i viss mån kan känna
sig mindre starkt förpliktigad att understödja, eftersom dess funktionärer
icke stå till staten i samma tjänareförhållande som den första
gruppens.

Det är uppenbart, att i tider av finansiellt tryck, när staten
måste se till, att dess utgifter inskränkas, det ligger alltför nära till
hands, att beskärningarna kännbarast komma att träffa den senare
gruppen, det fria folkbildningsarbetet. Det händer då alltför lätt,
att de fria offervilliga krafter, som där verka, få en stöt, som kan
knäcka modet och slå ned intresset, och att därigenom det stora arbetet
för landets folkbildning på ett betänkligt sätt blir tillbakasatt.

Till den av mig nu senast berörda gruppen höra de populärvetenskapliga
föreläsningarna.

Jag har, såsom här redan påpekats, vid behandlingen i departementet
av frågan om anslaget till dessa föreläsningar redan företagit
en beskärning av 50,000 kronor. Jag har icke vågat lägga en så
extrem ekonomisk synpunkt på detta anslag, att jag ansett mig böra
gå ännu längre, ty jag har en livlig övertygelse om, att nu dessa

Ang.

populårvelen
skapliga före
läsningar.
(Korts.)

Sr 32. 8

Tredagen den 22 april.

Ang.

populärveten ■
skapliga före.
läsningar.
(Forts.)

föreläsningar äro av den stora betydelse för vårt folk, att den skada
man gör genom att här draga till för hårt kan bli sådan, att den
icke låter uppväga sig med några penningar.

Föreläsnings rörelsen är en av de betydelsefullaste och verkningsfullaste
faktorerna i vårt folkbildningsarbete. De populärvetenskapliga
föreläsningarna äro ett det bästa medel att sprida kunskaper och
väcka intresse för självverksamhet i de vidaste kretsar. De utgöra
en förädlande förströelse och äro ägnade att motverka »tråkigheten»
på landsbygden och dåliga nöjen. De äro av betydelse just nu, då
den arbetande klassen beretts bättre tid att tillgodose vården av sin
inre människa.

Rörelsen har också landet runt omfattats med ett alldeles enastående
intresse. Om man nu icke tillmötesgår dess nya krav, måste
man antingen göra slut på åtskilliga av de nybildade föreningarna
eller också lägga nya bördor på kommunerna.

Jag skall lämna några upplysningar, som visa, huru rörelsen
tillväxt, och med vilket intresse man omfattar densamma, men vilka
tillika ådagalägga, huru ofördelaktigt det allt mer och mer ställt
sig med understödet från statens sida. Antalet anstalter och föreningar
äro i ständig tillväxt. Sistlidna år höllos i Sverige omkring

10,000 föreläsningar. Åhörareantalet har också varit i ständig tillväxt.
För att här anföra ett exempel: från det att år 1914 den grupp,
i vilken åhörareantalet icke omfattade mer än 100 personer, utgjorde
35 procent av samtliga, så utgör nu denna grupp 46 procent. Den
har alltså vuxit med 11 procent under denna tid. De grupper, där
åhörarnas antal ligga under detta tal, ha samtidigt sjunkit. Genomsnittsantalet
besökande åhörare har varit ungefär 100. År 1911
beviljades anslag till 493 föreningar, 1920 beviljades anslag endast
till 553. Antalet föreningar, som kommit i åtnjutande av understöd,
hade alltså under de 8 åren icke vuxit med mera än ett 60-tal.
År 1920 måste anslag vägras 86 föreningar, delvis gamla och delvis
nybildade. Och det understöd, som föreningarna kommit i åtnjutande
av, har alltmer förskjutit sig i riktning mot ofördelaktighet för
föreningarna på så sätt, att, medan år 1914 staten i genomsnitt bidrog
med 42 procent av kostnaderna för de särskilda föreläsningsföreningarna,
orterna fingo vidkännas en utgift av 58 procent av dessa
kostnader, ställde sig saken år 1921 på det sättet, att staten bidrog
med endast 30 procent av samtliga omkostnader, under det att orten
måste släppa till 70 procent därav.

Föreläsningsverksamheten har alltså alltjämt vidgats, intresset
har vuxit och behovet blivit större, men samtidigt ha på grund av
statsanslagets otillräcklighet och det förändrade prisläget förhållandena
blivit mer och mer ogynnsamma, så att en stor del föreningar
ej kunnat få något understöd alls, och där understöd beviljats, orterna
måst bidraga med en allt större andel av kostnaderna.

Det är dessa förhållanden som gjort, att jag icke trots ekonomiska
betänkligheter vågat gå längre i nedskärning än jag gjort eller
till 450,000 kronor.

Fredagen den 22 april.

9 Nr 32,

Herr Erlansson: Herr vice talman! När det gäller stats utgifter,

äro väl alla ense om att inse vikten av sparsamhet i allmän- a^apiiga fänhet.
Men när det gäller att tillämpa detta i praktiken, tar det emot, Usningar.
och det är synnerligen svårt att få sparsamhet till stånd. Vilken (Forts.)
fråga, som än behandlas här i kammaren, så anföres det alltid särskilt
talande skäl för att man just på denna punkt icke kan spara,
och så ljuder det inför alla de anslagskrav, som här komma före.

Men i fall man ser saken från litet mera allmänna synpunkter,
så nödgas man väl ändå erkänna, att skola vi kunna spara på några
punkter, så måste det vara på sådana punkter, som icke äro absolut
nödvändiga. Och vilken ställning man än intar till denna föreläsningsverksamhet,
så kan man väl ändå medgiva, att detta är ett
område, på vilket vi kunna spara, utan att det har så särskilt menliga
följder med sig för land och folk. Och jag vill endast erinra om
att, även om kammaren antar reservationen, så innebär detta likväl
en utökning av förra årets anslag för detta ändamål med icke mindre
än 35,000 kronor, under det att utskottet, som tillstyrkt den kungl.
propositionen, därmed ökat anslaget sedan i fjol med 85,000 kronor.

Skillnaden är sålunda 50,000 kronor. Och enligt min mening kan
riksdagen spara dem utan att göra någon egentlig skada därmed.

Av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag tror icke,

ifall man har hjärta och sinne för folkbildningen, kammaren bör ga
emot detta Kungl. Maj:ts förslag. Det är, som redan anförts, icke
mindre än 87 föreningar, som redan äro bildade, vilka icke kunna
få anslag, om icke summans storlek utökas. Och detta drabbar då
just de svaga föreningarna, de som hava bildats i de bygder, där det
hittills saknats dylik verksamhet. Och särskilt för landsbygdens
del anser jag, att denna gren av folkbildningsverksamhet är av stor
betydelse såsom motgift mot de dåliga nöjestillställningarna och de
fjärde klassens biografstycken, som där ofta förevisas. Man ^bör
vid föreläsningarna få tillfälle att njuta av något mera sunt, något
som är mera givande för den stora allmänheten, än vad nu förekommer
på många håll, där inga föreläsningsföreningar verka.

Jag skall icke upptaga kammarens tid mera, utan vill endast på
det kraftigaste understryka behovet av det anslag,_ utskottet här tillstyrkt,
och ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr N orman: Herr förste vice talman! Jag nödgas ännu
en gång understryka, vad som här förut understrukits och som så ofta
upprepats, nämligen behovet av sparsamhet. Jag vill erinra om att
departementschefen förra året, då behovet av sträng återhållsamhet i
fråga om statsutgifterna gjorde sig: lika starkt gällande som i år, dock
fann sig föranlåten att med anledning av de betydande krav, som från
skilda håll ställts på statskassan, nedbringa det anslag, skolöverstyrelsen
begärt, med 100,000 kronor. Skolöverstyrelsen hade nämligen

Nr 32. 10

Fredagen den 22 april.

Ang.

populårveten
skapliga före
läsningar.
(Forts.)

begärt ett anslag till denna föreläsningsverksamhet på 465,000 kronor,
vilket dåvarande departementschefen skar ned med 100,000 kronor eller
till 365,000 kronor. I år har skolöverstyrelsen begärt ett anslag
av 500,000 kronor, och departementschefen har prntat ned detta anslag
till 450,000 kronor eller med 50,000 kronor. Ett bifall till reservationen
innebär alltså en nedprutning av vad skolöverstyrelsen begärt
med alldeles samma belopp, varmed departementschefen själv
förra året nedprutade anslaget.

Det är alldeles givet — det erkänner jag villigt — att detta är ett
anslag av mycket stor betydelse. Men jag kan dock icke underlåta att
i detta sammanhang omtala, att föreläsningsverksamheten nog på en
hel del håll tagit sig uttryck och former, som lämna åtskilligt övrigt
att önska. Om man studerar katalogen över föreläsare och föreläsningar,
så framgår därav, att såväl kvalifikationerna hos föreläsarna som
de hållna föreläsningarna ofta äro av den art, att man kan hava rätt
så välgrundade anmärkningar att göra däremot.

Det har kommit fram ett slagord, som mycket ofta användes och
som herr statsrådet själv ansåg lämpligt använda, och det är »tråkigheten
på landsbygden». Jag vill icke för min del använda detta slagord.
Jag tycker, att det användes alldeles för ofta, och att det kanske
för övrigt är alldeles oberättigat att använda det. Jag vill endast
säga det, att en del av de föreläsningar, som bjudas inom denna verksamhetsform,
äro nog icke av den art, att de motverka tråkigheten på
landsbygden, och lämna för övrigt verkligen åtskilligt övrigt att
önska.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bergqvist:
Herr talman! Jag skall med anledning av den siste ärade talarens
yttrande beträffande de olika förslagen från departementschefen
i år och i fjol be att få fästa uppmärksamheten vid att det förändrade
förhållandet inträtt, att innevarande år antalet av de anstalter,
som icke kunna påräkna understöd, väsentligen ökats sedan i fjol. Det
har visat sig, som jag nyss nämnde, att icke mindre än 86 sådana anstalter
icke kunna få något understöd. Det har vidare blivit klart av
den redogörelse, som lämnats för år 1920, att det förhållande mellan
statens och orternas bidrag, som tidigare ägt rum, väsentligt förskjutits
till nackdel för orterna, så att orternas bidrag för närvarande uppgå
ända till 70 %. Det är dessa förändrade förhållanden, som gjort,
att jag, oaktat jag anser, att även på denna punkt en nedskärning kunnat
göras, dock icke kunnat gå längre, än som skett.

Vad beträffar de anmärkningar, som talaren framställde mot föreläsningar
och föreläsare, är jag ingalunda blind för, att bland föreläsarna
kunnat förekomma och säkerligen för framtiden komma att
förekomma sådana, som man icke med odelad tillfredsställelse sett där.
Från myndigheternas, skolöverstyrelsens och föreläsningskonsulenternas
sida har all den uppmärksamhet fästs på denna sak, som rätt

Fredagen deu 22 april.

11 Nr tti

gärna kunnat begäras. Man måste betänka, att ledningen av de enskilda
anstalternas verksamhet ligger hos personer, som måste tillerkännas
en viss rörelsefrihet. Det är i många avseenden svårt att här
gå fram efter för trånga linjer.

När jag talade om »tråkigheten på landsbygden» tänkte jag närmast
på den s. k. flykten från landsbygden till städerna och önskvärdheten
av att allt göres för att kunna höja och förädla nöjeslivet och
binda landsbygdens befolkning vid landet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 224 av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 94 ja mot 80 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkten 225.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 226, angående anslag till upplysningsverksamhet i kommunala
ämnen.

Under punkten 227 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att på extra stat för år 1922 såsom särskilda förslagsanslag,
högst, anvisa

dels till understöd åt statsunderstödda folk- och skolbibliotek
samt åt studiecirklar, anslutna till statsunderstödda riksförbund och
berättigade till statsbidrag, för anskaffande av litteratur till kurser i
medborgarkunskap ett belopp av 30,000 kronor att utgå under de villkor
och enligt de bestämmelser, Kungl. Maj:t föreskreve;

dels ock till utarbetande, tryckning och utgivning av textupplagor
av grundlagarna, vallagen och författningar i ämnen av kommunal
natur, på det sätt och i den omfattning Kungl. Maj :t föreskreve,
ett belopp av 40,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte på extra stat för år
1922 såsom särskilda förslagsanslag, högst, anvisa

a) till understöd----— 15,000 kronor--—

b) till utarbetande--— 20,000 kronor.

Ang.

populärvetenskapliga
föreläsningar.

(Forts.)

Ang.

upplysningsverksamhet
i
kommunala
ämnen.

Nr 32. 12

Fredagen den 22 april.

Ang.

upplysningsverksamhet
i
kommunala
ämnen.
(Forte.)

Reservation hade likväl avgivits av herrar Swartz, H. M. Bäckström,
O. U. B. Olsson, Bergqvist, Anderson i Råstock, Waldén, andre
vice talmannen Nilsson och Jansson i Falun, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen---anvisa

a) till understöd--— 25,000 kronor —--

b) till utarbetande — --- 30,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

_ Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Bergqvist:
Herr vice talman, mina herrar! Jag her att få erinra om

att vid 1919 års riksdag väcktes två likalydande motioner, som gingo
ut på skrivelse till Kungl. Maj:t om fullständig utredning, dels
på vad sätt och i vilken omfattning för kommunalförvaltningen mera
betydelsefulla lagar och författningar kunde i billiga upplagor göras
för allmänheten tillgängliga, dels ock i vad mån utgivandet av lätt
tillgängliga, kommenterade upplagor av lagar utav mera genomgripande
och fundamental beskaffenhet ansåges höra lämpligen ombesörjas.

I anledning därav har utredning verkställts och förslag avgivits,
som går ut på att i skrivelsen uttalade önskemål skulle tillgodoses
på två vägar. Å ena sidan skulle anslås medel för att uppmuntra
bibliotekens och studiecirklarnas egen anskaffning av den litteratur,
som behöves för kurser i medborgarkunskap, å andra sidan skulle
beviljas medel för utgivande och distribuering av textupplagor av
hithörande lagar och författningar. För understödet åt föreningarna
hade man beräknat att 30,000 kronor skulle behövas, och för tryckning
av textupplagor 40,000 kronor. Nu har statsutskottets pluralitet
satt ner det första anslaget till 15,000 kronor och det andra till

20,000 eller till jämnt hälften. Reservanterna gå en medelväg och
föreslå en mindre nedsättning.

Med anledning av statsutskottets utlåtande har jag låtit igångsätta
en undersökning för att se, huruvida det är möjligt att med de
av statsutskottet ifrågasatta anslagen nå det mål, som i riksdagens
skrivelse 1919 åsyftades.

Därvid har framgått följande beträffande tryckningen av textupplagor
av grundlagarna m. m. De beräkningar, som verkställdes
i höstas, grundade sig på högre tryckningskostnader än de nuvarande.
En reducering av beloppet Ikan därför nu göras till det av reservanterna
föreslagna beloppet, 30,000 kronor, utan att därigenom någon
inskränkning behöver ske i den plan, som ursprungligen åsyftades.
Man har också undersökt, hur det skulle ställa sig med möjligheten
att åstadkomma de föreslagna lageditionerna, ifall man blott finge
det mindre anslag, som statsutskottets majoritet vill vara med om.
Det har därvid först gällt att se till, huruvida omfånget av de ifrågasatta
textupplagorna skulle kunna minskas. Det är ju tydligt att
så kan ske, men i så fall måste en stark beskärning företagas av
de lagtexter, som avsetts skola utgivas. En annan utväg vore att
minska antalet exemplar. Det har dock visat sig, att om man icke

Fredugcn deu 22 april.

13 Nr 32.

disponerar större summa för ändamålet, än den statsutskottets majoritet
velat ge, kommer man blott upp till en upplaga av 3,500
exemplar. Då antalet statsunderstödda folkbibliotek och studiecirklar
uppgår till mer än 3,500, blir det alltså icke möjligt att, såsom
Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet tillstyrkt, utdela ett exemplar
till varje bibliotek och cirkel, och det blir fullständigt otänkbart att
tillhandahålla några exemplar till försäljning åt kursdeltagare och
andra i saken intresserade. Med det av statsutskottets majoritet föreslagna
beloppet för tryckning av dessa textupplagor skulle i väsentlig
mån förfelas det syfte man velat vinna med nu ifrågavarande
åtgärder.

Yad återigen beträffar den första anslagsposten, den som går ut
på understöd åt de olika föreningarna vid inköp av litteratur, är det
uppenbarligen en smaksak, beroende på hur långt man till en början
vill gå. Några objektiva normer kunna inte här uppställas. Om
man anslår den mindre summa, som statsutskottets majoritet ansett
lämpligt att börja med, skulle på varje förening kunna komma ett
belopp av högst 45 kronor, under det att om reservanternas väg väljes,
varje förening skulle kunna få i medeltal 75 kronor.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Med anledning av
de upplysningar, som vi fått höra från statsrådsbänken och med anledning
av det beslut, som är fattat av första kammaren utan votering
i enlighet med ett där gjort sammanjämkningsyrkande, ber jag
att bär få framställa samma yrkande. Det går ut på att utskottets
representanter skulle få sin vilja igenom i punkt a) och att reservanterna
skulle få sin vilja igenom i punkt b). Detta yrkande innebär
alltså, att anslagssumman i punkt a) skulle bestämmas till 15,000
kronor och i punkt b) till 30,000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detta förslag.

Herr ¥al dén: Herr talman! Då det onekligen är av största
vikt, att man får det anslag, som behöves för att erhålla den nödiga
och nyttiga litteraturen på det här området, och detta, enligt vad herr
statsrådet upplyste, icke kan ske, såvida man icke får det större anslaget
för detta ändamål eller det av reservanterna föreslagna, och
för att möjligen åstadkomma enighet om samma beslut, som fattats
av första kammaren, skall jag för min del icke yrka bifall till den
reservation, som är avgiven och fogad vid denna punkt, utan ber,
herr talman, att få ansluta mig till det av herr Bengtsson i Norup
gjorda yrkandet.

Häruti instämde herr andre vice talmannen Nilsson.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr förste
vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Bengtsson i Norup under överläggningen
framställda yrkandet; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i sistnämnda proposition.

Ang.

upplysningsverksamhet
i
kommunala
ämnen.
(Forts.)

Nr 32. 14

Fredagen den 22 april.

Punkten 227.

Lades till handlingarna.

Ang. musik- Punkten 228, angående anslag till musikföreställningar för allförestäUningar
män}ieten.

allmänheten. uti punkten 229 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att till understöd åt föreningar, som anordnade
god orkestermusik för allmänheten, samt till inspektion av ifrågavarande
föreningars och orkestrars verksamhet bevilja ett anslag av
340,500 kronor samt därav anvisa på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag,
högst, 113,500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i likhet med vad för
innevarande år ägt rum, till understöd åt föreningar, som anordnade
god orkestermusik för allmänheten, samt till inspektion av ifrågavarande
föreningars och orkestrars verksamhet anvisa på extra stat för
år 1922 ett förslagsanslag, högst, 57,000 kronor.

Vid punkten fanns emellertid fogad reservation av herrar Swartz,
H. M. Bäcksträm och Waldén, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte till understöd---lika med utskottet
---ett förslagsanslag, högst, 112,500 kronor.

Punkten föredrogs. Därefter anförde:

Herr W aldén: Herr talman! Vid denna punkt är avgiven en
reservation av tre av utskottets ledamöter. Jag ber emellertid att få
nämna — och jag har fått bemyndigande att göra detta — att det
var åtminstone ännu en av denna kammarens ledamöter, vilken i utskottet
röstade för den ståndpunkt, reservanterna intagit, och som
också hade ämnat reservera sig, fastän hans reservation kommit att
bortfalla vid brådskan i utskottet under de sena kvällstimmarna. Jag
åsyftar utskottets vice ordförande, herr Anderson i Råstock,

Detta anslag avser att stödja våra orkesterföreningar. Anslag
för detta ändamål har utgått sedan år 1911 och det har under årens
lopp höjts något och utgår för närvarande med inalles 57,000 kronor,
fördelade på tre föreningar med 18,500 kronor till varje, vartill
kommer kostnad för inspektion 1,500 kronor. Nu har Kungl.
Maj :t, på framställning av musikaliska akademien, föreslagit en
fördubbling av anslaget till orkesterföreningarna, en ökning alltså
från 57,000 till i runt tal 113,500 kronor, inberäknat ersättning för
inspektion med 2,500 kronor. Utskottets majoritet har emellertid
icke ansett sig kunna gå med på detta utan har stannat vid det förutvarande
anslaget, 57,000 kronor. Jag skall emellertid be att med
några ord få angiva, varför vi reservanter ansett det nödvändigt att
ställa oss på den ståndpunkten, att ett större anslag borde beviljas.

Det framhålles i motiveringen till akademiens anslagskrav i berörda
hänseende, att det är alldeles nödvändigt, att ett kraftigare

Fredagen den 22 april.

15 Nr 152.

stöd lämnas orkesterföreningarna, om de skola kunna uppehålla sin AntJ-™u.slkverksamhet;
i annat fall kunna de inte längre fortsätta därmed. J)e{forcl,ta ™nQar
visar sig, att Nordvästra Skånes orkesterförening har en utgifts- allmänheten.
stat av 118,650 kronor, Gävleborgs läns 111,900 kronor och Norrkö- (Forts.)
pings 116,375. Anledningen till dessa höga utgifter äro väsentligen
den stora prisstegring, som inträtt, och särskilt de höga löner, som
man nu måste betala till orkestermedlemmarna, oaktat man hållit
lönerna, jag vågar säga, under vad som betalas på andra jämförliga
områden, t. ex. vad musikerna kunna tillförsäkra sig genom annan
verksamhet — jag tänker då särskilt på biograferna. Det är alldeles
omöjligt att tänka sig, att man utan att ge någorlunda ordentliga
löner skall kunna bibehålla musikerna vid dessa orkesterföreningar
; de lämna dem annars och gå över till en sådan verksamhet,
där de få bättre betalt, även om de musikaliska förhållandena där
stå väsentligt lägre, än som är fallet vid nämnda föreningar.

Det framhålles också i förutnämnda motivering den stora betydelsen
av att denna verksamhet fortfarande upprätthålles. Det
är ett socialt och kulturellt intresse av största vikt, det här gäller att
stödja och inte endast att stödja utan även att uppehålla. Sedan
riksdagen en gång gått in för att stödja musikverksamheten ute i
landet på detta sätt, skulle det vara i hög grad beklagligt, om man
inte ville ge denna det stöd, som behöves för att vidmakthålla, vad
som en gång byggts upp. Det är nämligen alldeles säkert, att, om
man inte ger större bidrag till orkesterföreningarna, de icke kunna
fortsätta med sin verksamhet, utan de komma att gå ikull — det
har framhållits med skärpa både av musikaliska akademiens sekreterare
och av departementschefen.

Jag vill erinra om, att då riksdagen första gången beviljade anslag
för detta ändamål, det gjordes följande uttalande: »Det torde
inte låta sig förnekas, att det inflytande på ett folks kulturella utveckling,
som en i rätt riktning utövad och med god uppfattning
mottagen tonkonst äger, vore så stort, att ett understödjande och
främjande av sådan tonkonst kunde betraktas som ett statsintresse
av ej ringa vikt.» Om man nu stannar vid det lägre anslag, som
utskottet förordar, och till följd härav våra orkesterföreningar, åtminstone
någon eller några utav dem, måste upplösas, har i själva
verket riksdagen också tagit avstånd från det uttalande, som den
gången gjordes, då anslaget först beviljades.

Nu är det beklagligtvis så, att det råder, jag vet det, särskilt
inom denna kammare, rätt mycket animositet mot detta anslag, speciellt
från landsbygdens representanter. Jag vill ändock vädja till
dessa representanter att gå med på anslaget. Jag beklagar att inte
hela vårt land kan få gagn av denna musikverksamhet, då det endast
är begränsade områden, som kan få nytta av detta anslag. Men
det gäller ju dock på många områden, att anslag bli till gagn och
nytta endast för vissa landsdelar, och detta särkilt i vad angår det
kulturella området. Och då landsbygden mången gång erhåller anslag,
som tillgodoser dess särskilda behov å olika orter i andra avseenden,
tycker jag, att dess representanter borde kunna vara med om att åt -

Nr 32. 16

Tredagen den 22 april.

An-g. musikföreställningar

för

allmänheten.

(Forts.)

minstone uppehålla den musikverksamhet, man genom dessa orkesterföreningar
redan byggt upp.

Utskottet söker nu visserligen ge anvisning pa, hur dessa föreningar
skulle kunna fortsätta med sin verksamhet även med ett
mindre anslag. Det säger nämligen, att man kan höja inträdesavgifterna.
Jag tror inte, att det tjänar någonting till att gå den vägen.
Följden blir bara mindre inkomster, eftersom man med större
inträdesavgifter, särskilt vid symfonikonserter och dylika, inte kan
få så stor anslutning som exempelvis vid de egentliga folkkonserterna
— och där måste man ju hålla de lägre avgifterna.

Jag vill också påpeka, att kommunerna i de trakter, där dessa
föreningar nu verka, beviljat betydande anslag för ändamålet. Det
omnämnes i propositionen, hur stora dessa bidrag äro. Siffrorna
äro vad Gävleborgs orkesterförening beträffar 31,000 kronor och
vad nordvästra Skånes och Norrköpings föreningar beträffar 32,110
respektive 22,500 kronor. Jag vill dock nämna, att nordvästra Skånes
orkesterförening erhållit ett anslag av kommunerna, som är betydligt
större; särskilt Hälsingborgs stad har härvid bidragit —
där ha utgått dels ett ordinarie anslag på 20,000 kronor förra året
dels ett fyllnadsanslag, som staden Hälsingborg beviljat å 25,000
kronor. Inalles ha således 45,000 kronor anslagits, och dessutom
har Landskrona stad beviljat ett mindre belopp. Det har även gjorts
framställning, att den brist, som alltjämt finnes på grund av 1920
års utgifter, skall täckas av Landskrona stad, ^ och jag tror, att
även några av samhällena ute i landsorten beviljat något anslag.
Det är alldeles omöjligt, att kommunerna härvidlag kunna sträcka
sig längre, åtminstone nere i Skåne, särskilt i dessa tider, da det
måste beviljas stora anslag för att avhjälpa den arbetslöshet, som
råder. Jag är övertygad om, att åtminstone Skånes orkesterförening
inte kan existera, om den inte får ett större anslag.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bitali
till den vid punkten, av herr Swartz m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen, som under herr Waidéns anförande inträtt och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav nu ordet till

Herr Bengtsson i Norup, som yttrade: Herr talman! Det

har alltid uppstått skarpa diskussioner om denna anslagsfråga lika
många gånger som den varit uppe till behandling i kammaren.
Jag tror inte heller, att det gagnar, att taga upp någon lång debatt
i saken. Då riksdagen förra året ställde sig avvisande till förhöjning
av anslaget, torde den detta år av betydligt starkare skäl
komma att ställa sig på samma ståndpunkt.

Utskottet har nu inte velat invända något mot det belopp,
som under detta år utgår till de tre orkesterföreningarna. Kungl.
Maj :t har emellertid begärt fördubbling av det förutvarande anslaget.
Utskottet anser dock att vi leva i sadana tider, att man
inte gärna i ett fall som detta kan vara med om en fördubbling.

Huvudskälet för denna utskottets uppfattning är, att dessa or -

Fredagen den 22 april.

17 Nr 82.

kesterforemngar na endast en mycket liten procent av landets befolk- Ang. musikning.
f or egen del bor jag jämte ett par andra av utskottets leda . fställningar
mutor i den del av Skåne, där en orkesterförening har sin verk- i, ,
samhet men ännu har jag inte varit i tillfälle att få höra en konsert (ZL
pa plats, som ligger någorlunda nära den trakt, där jag bor. Det
an ju inte heller vara möjligt, att tre orkesterföreningar kunna
lylla det behov, som möjligen kan finnas i landet. Det är alltså
dels pa grund av sparsamhetsskäl, dels på grund av detta, att man
med anslaget nar sa fa, som utskottet med undantag av tre reservanter
anslutit sig till det lägre beloppet.

Det upplystes i utskottet av en representant från Bohuslän
att en orkesterforening i Uddevalla, som icke erhållit statsanslag!
likväl reder sig utmärkt. Då man hör dylika yttranden, har man
ganska svart att ga med på en anslagsfördubbling. Utskottet har
°,cb .detta på förslag av andra avdelningen, i alla fall
gatt framställningen så mycket till mötes, att den avgift, som förut
utgjorde 1 krona för högst 2/s av åhörarplatserna och 50 öre för den
återstående tredjedelen, höjts till respektive 2 kronor och 1 krona
dock att ordet »högst» satts framför dessa belopp. När man känner
till, att biograferna, vilka, såsom jag vid en annan punkt har anfört
manga gånger bestå landsbygdens befolkning med dåliga föreställningar,
taga inträdesavgifter, dubbelt så stora som dem, vilka hittills
vant gällande för konserter, tycker man, att det inte borde vara för
mycket, da det bestås en ordentlig orkestermusik, som är både bildande
och givande för den befolkning, som har tillfälle att höra den
inträdesavgifterna sättas så pass högt som 2 kronor respektive 1
krona. Vi tro att dessa avgiftsförhöjningar jämte det statsanslag,
som statsutskottet föreslagit fortfarande skall utgå, bör kunna hjälpa
upp orkester!oreningarnas finanser, så att de inte få det allt för
svart.

utskoUets^förslag^ ^ ^ ^ talman’ att få yrka bifa11 tin stats -

Vidare anförde: ,

. Cbefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet BergqT,
,rr talman, mina herrar! När jag i höstas övervägde,

vilka askanden borde föreläggas riksdagen, var kravet på ökade
anslag till orkesterföreningarna ett av de krav, i fråga om vilka
jag stod tvekande. Jag erinrade mig, hur riksdagen tidigare ställt
sig till denna sak, och det stod klart för mig, att den ekonomiska depressionen
manade till yttersta försiktighet. Jag har emellertid underkastet
fragän en noggrann och allsidig prövning, och jag ber nu
slaget red°g0ra for ( e motlv> s°m föranlett mig att framlägga för Utgifterna

för dessa orkesterföreningar ha på sista tiden steglats
i oerhörd grad. Från det att var och en av föreningarna tidigare
beräknades draga en årlig kostnad av endast 37,000 kr. ha kostÅndra
kammarens protokoll 1921. Nr 32. 2

>''r 32 18

Fredagen den 22 april.

Ang. musik- naclerna nu faktiskt gått upp till omkring 112,000 kronor för varje

föreställningar förening.

allmänheten. Här framställer sig först den frågan: kan landet i sin helhet
(Korta.) anses ha något gagn av detta anslag? Vid besvarandet av denna

fråga måste man erinra sig, att det här gäller störa centra med
betydande industriella anläggningar och med en talrik arbetarbefolkning.
Orkesterverksamheten träffar alltså relativt många och just
sådana, som på grund av sitt, jag skulle vilja säga, jordbundna arbete
framför allt ha behov av ett förädlande, lyftande och vederkvickande
nöjesliv. Antalet deltagare i dessa konserter har varit
mycket stort. Inalles ha under det förflutna året hållits 176 konserter,
vilka besökts av omkring 80,000 personer. Även utanför
förläggningsorterna har det givits konserter, inte mindre, än ett
50-tal på 17 olika orter. Gävleborgs stora orkesterförening har
sålunda besökt så avlägsna trakter som Hudiksvall, Ljusdal, Jä,rvsö
och Bollnäs, vilka ju knappast kan sägas ligga i Gävles omnejd.

Med hänsyn till den utsträckning och omfattning dessa konserter
fått, synes man kunna med skäl säga, att det här verkligen
gäller ett allmänt nationellt intresse. Man behöver blott tänka
på vilket inflytande befolkningen i dessa större centra ha på ylandet
i allmänhet. Man kan inte betrakta denna verksamhet så, som
sträckte den sina verkningar blott till de större orter, där föreningarna
ha sitt säte. Man måste ihågkomma, att ifrån dessa, orter
utstrålar ett inflytande, som kan bli betydelsefullt för landet i dess
helhet.

Givetvis gör man sig här den frågan, huruvida icke de° kommunala
bidragen skulle kunna ökas utöver vad som nu utgår. När
man emellertid ser efter hur mycket kommunerna för närvarande
betala, finner man det omöjligt att här gå längre i sina krav. .Gävle
stad t. ex. har under förra året betalt 32,000 kronor för ifrågavarande
ändamål. Hälsingborgs stad har anslagit 35,000 kr. och
Norrköping 30,000 kr.

Vidare frågar man sig helt naturligt, huruvida man icke skulle
kunna höja inträdesavgifterna och gå den väg utskottsmajoriteten
föreslagit, att för intill två tredjedelar av åhörarplatserna höja inträdesavgifterna
till 2 kr. Det kan emellertid icke förnekas, att
man då lätt kan komma att åstadkomma en ödesdiger förskjutning
i fråga om den publik det här gäller, särskilt under sådana tider som
de nu rådande.

Om anslaget inskränkes till 57,000 kronor, såsom utskottsmajoriteten
föreslagit, blir det, efter vad jag inhämtat från personer,
som ha ledningen av denna angelägenhet om hand och vilka
med beundransvärt intresse och största offervillighet omhänderhaft
det hela, nödvändigt att nedlägga verksamheten. Man gör då slut
på ett företag, som för närvarande årligen bereder hundra tusentals
åhörare såväl å orkesterföreningarnas förläggningsorter som i
samhällena på landsbygden där omkring tillfälle att njuta av förädlande
orkestermusik. Det synes mig, att man även i en tid av

Frcdngen <leu 22 april.

19 Nr «2.

ekonomisk depression måste ihågkomma, att människan icke lever Ang. musikendast
av bröd, utan att då mera än annars andlig näring är b ^föreställningar
hövlig. Att främja den verksamhet, varom det nu är fråga, synes allmänheten.
mig därför vara en plikt ieke blott mot dem, som genom sin insats (Forts)
under möda och uppoffring kämpat för denna ideella uppgift, utan
även mot hela vårt folk.

blerr V ennerstr ö in: Herr talman! Jag förstår, att gent emot

de materiella synpunkter, herr Bengtsson i Norup å dragande
kall och ämbetets vägnar anfört för det lägre anslaget, väger ett
uttalande från andra sidan tämligen litet. Men då jag befarar, att
man genom att gå den väg han förordat skulle kunna tillfoga Sveriges
musikliv på centrala platser i landet ett verkligt dråpslag,
anser jag mig böra tala och rädda min egen själ.

Jag har den. bestämda uppfattningen gentemot herr Bengtssons
i Norup ekonomiskt materiella synpunkter, att, då han talar om
nödvändigheten av sparsamhet, riksdagen just på denna punkt borde
ge ett väsentligt högre anslag, än Kungl. Maj :t begärt, detta icke
minst för att det allmänna härigenom skulle förvärva sig ökat inflytande
över musiklivet. Händelser för dagen ha visat, hurusom
man inom Sveriges huvudstad riskerat att sönderbryta konsertlivet,
därigenom att det råkat i privata händer. När man ser, hur en
styrelse, som förefaller taga mera hänsyn till det egna maktintresset
än till det allmänna musiklivets krav, rent av hotar att sönderbryta
detta konsertliv, då vittnar den omständigheten därom, att
man bör från det allmännas sida se till, att dessa stora kulturvärden
så litet som möjligt råka i rent privata händer. Ur denna synpunkt
vill jag sålunda bestämt understryka nödvändigheten av ökade
anslag för musiklivet utöver vad Kungl. Maj :t begärt.

Herr Bengtsson i Norup har i vissa fall en etisk åder i sin
för övrigt synnerligen materiella varelse. Det går en viss etisk
strävan genom herr Bengtssons i Norup verksamhet, särskilt utanför
riksdagen, och den fann genklang i ett föregående anförande, ifråga
om anslag till föreläsningsverksamheten, då herr Bengtsson talade
om, att man bör ha denna som motvikt mot de dåliga nöjena. Jag
tar upp just detta argument och inpassar det gentemot herr Bengtssons
resonemang . i den nu föreliggande frågan, ty jag har den bestämda
uppfattningen, vilken jag tror är synnerligen välmotiverad,
att musiken är en av de starkaste etiska krafter, som finnas. Man
har igångsatt en kampanj emot det dåliga nöjeslivet i Sveriges
huvudstad och talat om den försumpning, som utmärker såväl de
privata som de kungliga teatrarna. Jag tror, att de utvägar, som
föreslagits till avhjälpande av detta missförhållande, äro av noll
och intet värde. Ingen predikan och ingen censur kan härvidlag
hjälpa, det enda som hjälper är en stark positiv strävan att skapa
ett sådant nöjesliv, som ger ersättning för de dåliga nöjen, vilka
här påtalats.

Det har för mig blivit en hjärtesak, ett livsbehov, jag bekänner
det, att gå på konsertföreningens alla konserter, och ehuru jag är

Nr 32. 20

Fredagen den 22 april.

Ang. musik- lekman på musikens område, då jag icke trakterar något musikföreminingar
instmmentj viU jag för min del säga, att det är de rikaste nöjesallmänheten.
stunder, som beretts mig i denna stad. När man suttit på konsert(Forts.
) föreningens Beethovenaftnar och sett tusentals människor lyssna i
stum gripenhet till tonerna från en av mänsklighetens största heroer,
då har man fått den vissheten, att musiken bär på evighetsvärden,
som icke böra utplånas genom krassa materiella synpunkter
från statsutskottets sida, och man har även fått den vissheten, att
musiken sprider en sådan skönhet över mångas vardagsliv och utgör
en sådan etisk och intellektuell kraftkälla, att det för många människor,
de flesta kanhända, tillhör de rent omistliga värdena.

Jag har på samma Auditorium, där jag lyssnat till de här konserterna,
bevistat stora politiska folkmöten och sett hela staden
formligen ryta och rasa av de uppjagade politiska lidelserna. När
man mot den bilden sätter denna bild av dödstyst gripenhet, förnimmer
man litet till mans, huru musiken har förmåga att binda
djuret i människan och binda de dåliga lidelserna mera än kanske
någon annan makt förmår. Jag medgiver visserligen, att vi måste
taga hänsyn till ekonomiska intressen, men här gäller det andlig
lyftning, det gäller att rensa upp det dåliga nöjeslivet och ge stora
delar av Sveriges folk ett bättre nöjesliv. När man talar om, att
det bara är 77,000 personer och alltså en ringa procent av folket,
som har gott av orkesterföreningarnas verksamhet, så vill jag säga,
att det i alla fall är de bästa människorna. Och är det bara 77,000,
då är det ett argument för ökade anslag, så att ytterligare hundra
tusenden av Sveriges folk skola erhålla dessa skönhetsvärden och
känna något av denna starka skönhetslidelse i stället för det usla,
som bjudes på andra ställen.

Jag förstår synnerligen väl, att för andra kammarens lantmän
denna fråga ter sig som en strid mellan stad och land, då ju det
här anslaget endast blir till gagn för städerna och industriplatserna.
Jag vill då säga detsamma, som jag nyss sade till herr Bengtsson
i Norup, att jag hos lantmännen funnit en viss etisk strävan, som
går ut på höjning av nöjeslivet. Jag vill understryka den av herr
ecklesiastikministern framhållna synpunkten, att människan icke
lever endast av bröd och fläsk o. s. v. utan även av någonting annat.
Och är det verkligen så, att Sveriges städer och större industrisamhällen
äro pesthärdar, från vilka en dålig anda går ut över landet
och besmittar den rena landsorten, är det så, bör det vara ett intresse
för landsorten själv och för hela Sveriges folk, att man på
denna punkt genom ökade anslag ser till, att pesthärdarna i städerna
bli dränerade.

Ur den synpunkten vill jag, ehuru naturligtvis ett sådant yrkande
är förgäves, då jag känner andra kammarens materiella
läggning, i alla fall för min del med glädje ansluta mig till reservanternas
hemställan.

Herr Björkman i Norrköping: Herr talman! När en re presentant

för en av de orter som ha en orkesterförening uppträder i

Fredagen den 22 april.

''J1

Nr 32.

denna sak och denne representant tillika från sin förenings tillkomst Ang.muaikvarit
dess ordförande, skulle det kanske kunna tankas att det var cn. foreataJj£in9ar
bart lokala synpunkter, som skulle anslås vid ett yrkande om ökat an- allmänheten.
slag. Jag vill dock bestämt suga ifrån, att så icke är förhållandet. I de (Forts.)
städer, som haft förmånen att kunna hjälpa till att värna om denna
kulturuppgift, ha vi känt oss burna av intresse för saken och vetat,
att vi därmed också främjat en statlig uppgift, ty det var staten,
som år 1911 gav uppslag till denna verksamhet, varefter kommunerna
trädde till och gåvo sin anslutning till statens uppslag. Från
början sades det från statens sida ifrån, att det var för staten en
maktpåliggande uppgift att genom åtgärder, som syftade till tänkesättets
och känslolivets förädlande, söka höja folkets andliga och
sedliga nivå. Bland lämpligt avpassade bildningsmöjligheter nämnas
särskilt populärvetenskapliga föresläsningar, folkbibliotek och
så beredande av tillfälle för svenska folket att åhöra god musik. Det
skulle å vissa orter av landet upprättas orkesterföreningar, man skulle
på så sätt få musikcentra, från vilka till musiklivet runt ikring
skulle utgå ett befruktande och eggande inflytande.

Att denna angelägenhet från början uppfattades som en viktig,
en dominerande stabsuppgift, ber jag Särskilt få understryka genom
att påpeka, att när musikaliska akademien först kom fram med förslag
i ämnet, gick detta ut på att kommunerna skulle bidraga blott
med hälften mot statens belopp. Den kungl. proposition, som sedermera
antogs, gick dock ut på att de skulle bidraga med hälften vardera,
och ehuru i en särskild motion yrkades, att kommunerna skulle
lämna blott det mindre bidraget, bifölls dock propositionen. Då var
det statliga bidraget 13,500 kr. Sedan har detta stigit till 18,500
kr., under det kommunernas bidrag år för år ökats i väsentligt
större proportion. Jag vill särskilt erinra, att från kommunerna
lämnas icke blott de bidrag, som stadsfullmäktige bevilja, och vilka
från början ungefär ekvivalerade det statliga bidraget, utan även
sådana, som kunna insamlas på enskild väg. På det sättet ha de
13,500 resp. 18,500 kr., som staten anslagit, blivit mer än väl uppvägda
av de kommunala bidragen. För att nämna några siffror från
den förening, där jag är ordförande, så har av stadsfullmäktige beviljats
bidrag för 1920 med 30,000 kr., vartill kom cirka 20,000 kr.
från enskilda. I år blir det rent kommunala anslaget från Norrköping
35,000 kr., och vi hoppas kunna från enskilda hopsamla 8,000
å 10,000 kr. Jag vill särskilt understryka, att det är en närliggande
landskommun, som ansett saken äga så stort intresse, att också den
bidragit med ett fyrsiffrigt belopp.

Enligt Kungl. Maj ds förslag äskas nu av riksdagen ett årligt
anslag av 37,000 kr. till en var av de gamla föreningarna. Det är
för föreningarna ofrånkomligt att anslaget höjes. Ursprungligen
hade från Musikaliska Akademien begärts högre anslag, men det
har blivit nedsatt till detta belopp i den kungl. propositionen.

Utskottet hänvisar på och herr Bengtsson i Norup har understrukit,
att man redan av den anledning bör ställa sig avvisande
mot höjning, att 1920 års riksdag också var tillbakahållande. Jag
vill då påpeka, att sedan 1920 är det visserligen svårare förhållan -

Nr 32. 22

Fredagen den 22 april.

Ang. musikföreställningar

för

allmänheten.

(Forts.)

den för staten men också svårare för dessa kommuner. Och vidare
vill jag särskilt stryka under, att kommunerna hela år 1921 komma
i detta avseende i ett sämre läge, då det ökade anslag, som musikaliska
akademien för detta år begärde, icke blev beviljat, och kommunerna
därför ensamma få svara för hela den kostnadsökning, som
kommer att visa sig nödvändig. De få med ett ringa statsbidrag
bära upp hela 1921 års stat.

Så har det talats om höjning av biljettpriset. Härvidlag måste
emellertid sägas, att. oavsett att en sådan höjning skulle stå i rak
motsats till det statliga intresset att bereda god musik till mindre
bemedlade, så skulle den innebära att man i avsevärd grad komme
att skrämma bort åhörare, och den ekonomiska vinsten bleve absolut
ingen. Redan nu har det visat sig genom den höjning, som företagits
från 25 till 50 öre, att denna 25-öring spelar en icke oväsentlig
roll, och ännu mer skulle en 50-öring resp. 1 krona på de dyrare
platserna bliva utslagsgivande.

Så bär man till slut pekat- på att det kräves högre kommunala
bidrag. Det är efter allt vad jag hört vid samtal med vederbörande,
även på de andra orterna, absolut omöjligt att tänka -sig, att
ökade bidrag skola kunna utgå i en tid, då kommunerna själva så
väl behöva sina medel. Och då skulle, om vi nu bär bifalla utskottets
avvisande hemställan, detta komma att medföra, att det bleve
absolut slut med denna av staten igångsatta verksamhet för ett stort
kulturellt mål.

Det har -särskilt anmärkts och även bemötts, att det bär -skulle
enbart vara fråga om ett särskilt intresse för vissa städer och för
närmast omkringliggande orter. Jag -skall då, samtidigt som jag
hänvisar till vad herr statsrådet nämnde om ''Gävle orkesterförenings
verksamhet, be att få lämna den upplysningen, att Norrköpings orkesterförening
utom det flertal konserter, som den givit i Norrköping,
givit sådana under 1920 också på ett flertal andra platser,
i Nyköping, Söderköping, Finspång, Katrineholm, Vingåker; ett
annat år i Linköping, Nyköping, Katrineholm, Finspång, Skärblacka,
Åtvidaberg, Valdemarsvik. Det var en eller flera konserter
på varje plats.

Så har musiken ej blott kommit orkesterns förläggningsort till
del. Och en gren av den kultur, som staten bär ansvaret för, bär
uppehållits. Låt vara att dot är vissa orter som i denna del blivit
kulturcentra. Men får staten kulturcentra här och var, så lär detta
komma hela- kulturlivet till godo. Det är lika mycket en kulturuppgift
att restaurera Vreta klosters gamla kyrka, vilken kanske
icke så många få njuta att se, som att höja musikkulturen i städerna.
Och jag ville gärna anföra ett litet exempel för att belysa,
huru det kunnat hända att åhörare från hela landet fått tillfredsställelse
av -dessa orkestrar. Det inträffade för några år sedan en
svår järnvägsolycka vid Getå, vilken olycka krävde ett stort antal
offer. Många av de döda fördes till Norrköping för att jordfastas.
Det var en högtid, som i stämningsfullhet rent av icke låter sig
beskrivas. Kistorna voro uppställa i koret i kyrkan, den ena bredvid
den andra. Prästmannens allvarliga ord ljödo, och sången klin -

K redd ge q den 22 april.

23 Nr 32.

gade. Så kom Beethovens sorgmarsch, spelad så, att alla blevo Ang. musikdjupt
gripna, alla kände att musici voro besjälade av stundens all. J^estä mngar
var och att de måste ge uttryck däråt. Det var så tyst i övrigt allmänheten.
i kyrkan, när marschen spelades. Det spred sig ett försoningens (Kort..)
skimmer över den bittra sorgestunden. Och vilka voro de som
hörde på? Jo, från hela landet hade det strömmat till, anförvanter
och andra. Och alla dessa fingo sedan säkert höra, att det
var orkesterföreningen, som utförde musiken, och om de så frågade,
vad det var för en förening fingo de till svar, att det var
en orkester, som stödde sig på statens och kommunens gemensamma
mark. Jag tror icke någon av åhörarna, som befunno sig i kyrkan,
skola glömma den dagen och den stunden. Och då fingo de
ett bevis på att staten på olika platser tänker på att tillgodose skilda
kulturuppgifter.

Ja, det klagas nu över tidens ondska, smakens förskämning, att
■det efter kriget blivit en förflackning; mänskligheten gilla* endast
det allra mest vanliga, det mest lättsmälta i konst och litteratur.

Vad skola vi ge de personer, som begära att få något verkligt att
njuta av? Vi kunna icke ge dem bara ord — det blir liksom stenar
— utan det måste vara något av värde; i kulturbärande syfte.

Och då ha vi i främsta rummet musiken: det är en den bästa kulturbärare.
Jag vill gå så långt tillbaka som till Luther och anföra
hans ord om musiken: »Musiken är en av Guds skönaste och här ligaste

gåvor, med vilken man kan fördriva anfäktelse^ och onda
ting.» Och vidare för att nämna andra ord om musiken: »hur
omätlig är icke den roll, som musiken utövar såsom vederkvickande,
tröstande och enande»; ja musiken, det kunna vi alla vara överens
om, är den bästa glädjespridare, en den bästa tröst för sorgen. På
tonernas vingar stiger andakten mot höjden. Musiken har en underbar
förmåga att rycka med. Vare sig det är en trupp soldater
•eller en skara ungdom, som marscherar vid musikens toner, så ryckes
man med. Och jag undrar om vi icke också här skulle
kunna ryckas med nu och hjälpa i stället för döda vad som nu
gäller för denna kulturgren. Musiken följer man gärna i takt. Jag
tror verkligen att det är så, att om vi få folket sådant, att det älskar
framför de dåliga nöjena den njutning, som består i musik, då ha
vi kommit på god väg, så att det blir takt och förfining och icke
en förråing i folkets känslor och föreställningar.

Må nu vara, att det anslag, som nu är före, främst kan synas
gagna städerna. Men jag vill säga, att här i kammaren har det.
varit så mycken förståelse mellan stad och land, och jag har tyckt
mig finna att bland oss stadsrepresentanter har det gjort sig gällande
mer och mer den åsikten, att även »städerna ligga på landet».

Skulle ej då också landsbygdens representanter här ifinna att det är
en fråga, som vi gemensamt böra hjälpa fram?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Gustafson i Stockholm, Wahren,

Ward, Åkerlund. Kant, Stjernstedt, Poppius, Hellberg, Engberg.

•Falk, Persson i Fritorp, Olsson i Gävle, Andersson i Storegården, An -

Nr 32. 24

Fredagen den 22 april.

Ang. musilcföreställningar

för

allmänheten.

derson i Råstock, O. Nilsson i Örebro, Ilallén, Carlsson i Gävle, Brännström,
Lallander, Holmström, och Sjögren.

Herr So mm el iris: Herr talman, mina herrar! Min stämma
räcker icke till ett sådant krävande uppdrag, som att föra
orkesterföreningarnas talan, även om belöningen skulle bli stor, om
d7 lyckades- Het har bär av utskottet anmärkts, att det är blott
ett fatal av landets invånare, som ha det stora nöjet att få njuta av
orkesterförenmgamas musik. Ja, det är ett relativt litet antal —
dock visst icke så litet som enligt påståenden i kammaren. Det
arbete, som på olika orter genom orkesterföreningarna utföres
™er S1? Vlda omkring på landsbygden, och det har vid skilda
tillfallen visat sig, att orkesterföreningarnas konserter haft att glädja
sig åt en mycket stor publik.

Mu ger man oss det rådet att höja avgifterna och de kommunala
anslagen. Jag vill da fråga herrarna här i kammaren- troherrarna,
verkligen det skulle vara möjligt ait utbreda det musikaliska
intresset genom höjda avgifter, när man redan nu anser
att biljettprisen äro^för höga?. Det är ingen möjlighet att åstadKomma
detta, för såvitt man icke vill stänga portarna och spela
för° väggarna. Jag ber också att fa erinra om att t. ex. nordvästra
Skånes orkesterförening erhållit bidrag under förra året från Hälsingborgs
stad med 45,000 kronor, från Landskrona med 5,000, från
-K-yPPan 1,000, och från Ängelholm 1,000, och dessutom ha åtstatliga
andra mindre orter också lämnat bidrag. Men det är avsevärda
omkostnader förenade med att hålla denna verksamhet uppe.
Nordvästra Skånes orkesterförenings avlöningar röra sig omkring

72,000 kronor, och det är sålunda icke att undra på att staten
behöver träda emellan på ett kraftigare sätt än hittills.

Nu är. naturligtvis, mina herrar, herr Bengtsson i Norup alldeles
omöjlig att komma till rätta med. Villo han omvända sitt
hjärta, och sinne, sa är jag övertygad om att denna kammares lantmän
icke skulle visa brist på den offervillighet, som i detta fall
kräves, och jag är övertygad tillika om, att kammarens ledamöter
skulle finna behag i en dylik omvändelse. Utan tvivel fordras
det en uppmuntran av denna verksamhet, vilken, såsom redan tidigare
sagts, står högre i etiskt avseende än någon annan konstgren
i vårt^ land. Men herr Bengtsson i Norup klagar över att
nordvästra Skånes orkesterförening icke spelat för honom. Jag ber
herr Bengtsson i Norup vara övertygad om att, om föreningen haft
reda på att herr Bengtsson i Norup så gärna ville höra på dess
prestationer, så skulle den, särskilt om den dessutom avvetat, att
herr Bengtsson tillhör statsutskottet, med glädje företagit den 12-mila resan för att giva honom en serenad och förljuva hans nattliga
drömmar.

Ja, det är nu i alla fall en ganska allvarlig historia för orkestermusiken
i landet; det vore att beklaga om man kommer att sakna
statens stöd för att hålla musiken uppe. Den har en så ofantlig
betydelse icke blott för de orter, som ligga närmast omkring de

Fredagen den 22 april.

25 N''r 32.

städer, där dessa orkesterföreningar växt upp och utvecklat sig, -Am/. musikutan
betydelse för landet i dess helhet. Jag skulle för min del f6reatällingar
ined glädje hälsa den dag, då man från flera håll gjorde anspråk allmänheten.
pa anslag åt orkesterföreningar, och jag är övertygad om att hela (Forts)
vart land då skulle förfoga över ett värdefullt kulturarbete. Skulle
det nu ga sa, att det anslag, som kräves, icke blir bifallet, så ser
jag intet ljus i denna mörka framtid för landets orkesterföreningar.
Jag påminner mig — för att nu slå in på det lyriska maneret
— från min studenttid, och det är nog många, som göra detta,
en visa av Lindblad, som ofta sjöngs. Den hette »Sångfåglarna»:
»Sangfåglarna tänkte bygga sitt näste, och det tänka de fleste
men sa kom en korp. Byggmäster blev, de små fördrev; Den korpen
var svart som en natt.» Herrarna minnas kanske melodien,
tyvärr kan jag inte sjunga sången nu — ja, jag tackar min ärade
vän Kant, men vi få allt vänta med sången tills vi komma i en
annan stämning.

Jag har velat av hjärtat uttala ett tack till alla dem, som vilja
lämna sin medverkan till att dessa orkesterföreningar erhålla det
behövliga anslaget. Jag hoppas och väntar, att herr Bengtsson
i Norup skall vara den första att omvända sitt hjärta och sin
själ.

Jag ber att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Ehuru denna
fråga icke berör det samhälle, jag här har äran företräda, så ber
jag dock att få säga några ord.

Jag har haft tillfälle att på nära håll se den glädje och lycka,
som följer med dessa orkesterföreningars arbete och vill också säga,
att detta arbete bidragit till höjandet av den musikaliska bildningen.

De utgöra var på sin ort musikaliska bildningshärdar, som jag för
min del icke vill vara med om att släcka. Jag kan därför icke
vara med om att indraga detta anslag, även om staten måste i
dessa tider hålla hårt på pungen.

Jag ber på grund härav, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Kilsson i Landeryd: Herr talman! Utav vad herr

Yennerström och herr Björkman i Norrköping anförde, fick jag det
intrycket, att deras uppfattning var, att allt vad trevnad och glädje
i detta land heter hängde på beviljandet av detta anslag.

Det var då ganska överraskande att höra, att deras yrkande inskränker
sig till bifall till reservationen. Ty om vårt folk skall få
den glädje av dessa orkesterföreningar, som de egentligen enligt dessa
talares mening äro avsedda att bereda, måste detta anslag mångdubblas.

Jag vill redan nu såga, att min ståndpunkt är icke alls dikterad
av det förhållandet, att jag är landsortsrepresentant och att det är
städernas befolkning, som har den mesta glädjen och nyttan av dessa
orkestrar. Jag yrkade bifall till det lägre anslaget, då det var fråga
om föreläsningsverksamheten, och det var ju ett anslag, som spe -

Nr 32. 26

Fredagen den 22 april.

Ang. musikföreställningar

för

allmänheten.

(Forts.)

ciellt gällde landsbygden, och jag tror det är så pass motiverat att
hävda sparsamhetssynpunkten på alla områden, att även den synpunkten
bör tillämpas, då det gäller beviljandet av ett anslag som
detta. Yi ha t. ex. i statsutskottet i dag under två timmar diskuterat
frågan om anslag för arbetslöshetens bekämpande och lindring av
nöden. Yi ha också en kungl. proposition angående dyrtidstilläggen,
som rör sig på hundratals miljoner kronor, och vi veta icke. hur det
skall vara möjligt att täcka dessa anslag. Att då stå upp här i kammaren
och yrka på en fördubbling av anslaget för ett ändamål, som
är absolut improduktivt, och som kan inskränkas, utan att folk lider
skada därav, anser jag för min del absolut icke vara med ansvarskänsla
överensstämmande. Under sådana förhållanden kan jag icke
gå med på utökning av föreliggande anslag.

Dessutom vill jag påpeka, att Uddevalla orkesterförening existerar
utan statsanslag. Den var ju startad härom året med tanke på
statsanslag, ehuru det icke lyckades att genomdriva detta, men den
existerar i alla fall. Det är ju visserligen möjligt, ehuru jag icke
vet det, att det är en mindre orkesterförening, men den sprider säkerligen
i alla fall lika mycken glädje i de trakter, där den verkar. Att
då icke sådana stora tätt bebyggda samhällen som Hälsingborg, Norrköping
och Gävle kunna med ett anslag på 18,000 kr. om året för
vartdera uppehålla sin orkesterverksamhet förvånar mig synnerligen.

Jag kan, herr talman, icke annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Edberg, Norman och Jonsson i Hökhult.

Herr Starbäck: Herr talman! Det är nog inte många, som
med glädje se denna debatt uttänjd, och jag medger själv, att då så
många varmhjärtade anföranden hållits, det borde vara onödigt att
även jag tager till orda. Men det är en synpunkt, som jag inte kan
låta bli att framlägga, då den bottnat just i denna frågas verkliga
djup.

Ingen kan förneka, att vårt folk kanske är det, som har det
starkast musikaliska behov man kan tänka sig. Yi ha outtömliga
fonder av musikaliska alster hos vårt folks djupaste och bredaste lager.
Jag behöver inte länge orda om detta. Jag kan endast påminna
om våra folkmelodier, vidare om alla de märkliga låtar, som
spontant uppstått i de svenska bygderna. Vi minnas måhända många
av oss den högt förtjänte nyss avlidne revisionssekreteraren Nils Andersson,
som erhöll bidrag av statsmedel till utförandet av sin stora
livsgärning, samlandet av dessa folklåtar. Jag bevistade en gång
tillsammans med honom en spelafton på Skansen, då två spelmän
uppe ifrån Hälsingland trakterade sina felor, och han fäste då min
uppmärksamhet på, hur märkligt det var att de melodier, de ledande
motiv, som där förekommo. voro jämförbara med de allra största
europeiska mästarnas ledande motiv i deras förnämsta kompositioner.
Det bör sålunda inte vara svårt att förstå, vilken stark och sund musikalisk
känsla, som ligger på bottnen av vårt folk. Hur tro ni detta
kan komma sig, mina herrar? Jo, liksom det naiva ofta är det för -

Fredagen den 22 april.

27 Nr n±

nämsta, stamma dessa melodier direkt från den svenska naturen. Att Amj. nmiikspelaren
satt och hörde på 1''orskarlen och langade näckens melodi är forRaUiUningar
visserligen en legend, en sägen, men den har en sanningskärna, att det allmänheten.
är den svenska naturen, som givit upphov till det friska källsprång, (Forts.)
som ständigt går igen i dessa vårt folks musikaliska alster. Nu kan
man säga, att det där är gott och väl, men att detta källsprång porlar
väl ännu. Det finns väl ingenting, säger man, som hindrar, att man
fortfarande lyssnar till den svenska naturen och därifrån hämtar sina
inspirationer. Jo, det finns nog förhållanden, som ändrat reciprociteten
mellan den lyssnande människan och naturen. Den svenska
naturen är ganska förstörd och vår jäktade tid har inte många sekunder
övriga åt ett sådant försjunkande i andligt umgänge med de starka,
elementära krafterna. Vi behöva sålunda ett surrogat, och vi
kunna få det genom dessa förnäma musikalster, som endast en orkester
kan ge.

Det gäller här i inte ringa grad städernas invånare. Dessa härstamma
ju också från landsbygden, och de ha i blodet kärleken till
allt vad den ursprungliga naturen kunnat skänka, men de behöva
,mer än andra detta surrogat, som en god musik lämnar. Jag har den
äran att vara ordförande här i Stockholm för en rörelse som heter
»Skådebanan», vilken genom god teater och god musik vill bära sitt
strå till folkbildningens stack. Vi fingo för en tid sedan tillfälle att
ordna folkkonserter på Auditorium i Stockholm till mycket billigt
pris. Då det emellertid var en mycket olämplig tid, nämligen klockan
5 på lördagseftermiddagen, som konsertföreningens orkester var
ledig, var det med den allra största skepsis vi motsågo. resultatet. Auditorium
var emellertid fullsatt till så gott som sista plats vid alla dessa
konserter. Detta är ett exempel på, hur den stora allmänheten även
i städerna, där det dock finns tillfälle till mera lättsmälta nöjen,
anammar ordet, där det verkligen hålles tillgängligt. Och det är alldeles
säkert riktigt, såsom herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
yttrade, att vi få inte resonera så, att denna orkesterverksamhet
inte når så stora lager av befolkningen. Det gäller dock
verkliga centra, och från dessa strålar inflytandet ut i mycket större
omgivningar än vi kunna ana. Yi få lov att handskas varligt med
de värden, som inte kunna vägas upp i klingande mynt. Vi kunna
inte väga betydelsen av dessa orkesterföreningars verksamhet; ingen
vet hur långt de sträcka sitt inflytande.

Det blir utan tvivel så, att om vi nu bifalla utskottets hemställan,
dessa orkesterföreningars existens är hotad, ty med penningvärdets
fall under den depression varunder vi leva är ett icke ökat anslag
i verkligheten liktydigt med ett mycket minskat sådant. Jag vågar
verkligen vädja till denna kammare, som alltid visat ett så levande
och frikostigt intresse för folkbildningsrorelsernas olika former i
vårt land, att man må betänka sig mer än en gång, innan man lägger
en avslagssedel i urnan vid omröstningen om detta anslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Starbäck förenade sig herrar Liibech, Branting och Löfgren
i Stockholm.

Sr 32. 28

Fredagen den 22 april.

Ang. musikföreställningar

för

allmänheten.

(Forts.)

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Nu ha ju alla kammarens
poeter och lyriker haft ordet, och det är därför med en viss
tvekan som jag en enkel bonde går upp en gång till. Jag skulle gärna
önska att svara herr Vennerström på hans angrepp mot mig, men då
jag hörde, att det gällde min materiella hydda, må det vara, jag kan
icke göra den mindre än den är.

Nu kan det inom parentes sagt icke förvåna mig, att Norrköpingsoeh
Hälsingborgsrepresentanterna tala med all den värme och kraft
de kunna för detta anslag, och särskilt herr Björkman i Norrköping
anförde en stund i Yreta klosterkyrka såsom bevis, vilken stor uppgift
detta, anslag har att fylla. Han skildrade den känslostämning,
som där rådde så medryckande, att det slög an mycket livligt på
många av kammarens ledamöter; men det bevisar väl icke någonting,
mina herrar, allra minst att hela Sveriges folk kan få någon nytta
av detta anslag, som inte kan komma att beröra mera än ett par procent
av landets befolkning; och att man då på grund av dylika känslostämningar
skall gå med på ett anslag av 112,500 kr. om året, anser
jag icke, att man under tider som dessa kan stå till svars med.

Nu skulle jag till det exempel, som herr Nilsson i Landeryd här
framdrog om nödhjälpsanslag till arbetslöshetens bekämpande, också
kunna nämna, att i onsdags avslog kammaren en begäran om 5,000
kr. för en norrlandsprovins, där det gällde att bereda fattiga barn
från djupt in i skogarna liggande bygder tillfälle att komma fram till
ordentlig skolgång och till skolhem. Då sade kammaren nej. Men
nu är den färdig, när det gäller, att tre orkesterföreningar skola få
anordna musik en och annan gång, att bevilja 112,500 kronor.

Man vågar icke höja avgifterna vid dessa konserter från 50 öre
till 1 kr., ty då säges det, skrämmer man bort hela befolkningen och
får spela för tomma väggar; och detta sker samma halvår, då inträdesbiljetterna
till en boxningskamp kostat 50 kr. för att få åse hur den
ene boxaren slår in tänderna på den andre.

Jag undrar, var herrarna ha sina kulturella framtidsutsikter, om
man icke vågar taga ett så måttligt pris för det, som verkligen är värdefullt.
När biljettprisen till mången gång tvivelaktiga biografförevisningar
t. ex. sättas till 1 å 2 kr. bliva lokalerna fulla, men här är
man orolig för att sätta inträdesavgiften till 1 kr. för verkligt god
orkestermusik.

Men jag vill också anföra ett annat skäl, som är avgörande i denna
fråga. Det talas nämligen om att få anslaget ökat för att dessa
orkesterföreningar skulle utbreda sig över hela landet. Men förstå
icke herrarna, att just om man går med på detta högre anslag till orkesterföreningarna
blir det omöjligt att åstadkomma flera sådana, ty
ju högre anslag dessa orkester föreningar få, ju mer omöjligt blir det
att få nya orkesterföreningar till stånd och få anslag till dem.

Vidare när första kammaren med så stor majoritet gått på utskottets
förslag, skulle det förvåna mig — för afl del med den vädjan,
som här gjorts, kan det dock hända att det lyckas — om reservanternas
yrkande vid gemensam votering kan stå sig. När man nu
i dessa tider, som i alla fall äro i nedåtgående, vill få detta anslag

Fredagen den 22 april.

29 Nr 32.

fördubblat för att kunna ro medlemmarna i orkesterföreninparna högre
avlöningar, får jag fråga, hur detta står i samklang med anslaget’
till dyrtidstilläggen, där vi skola gå till minskning och likaså på andra
områden, när vi skola försöka att spara.

Jag vill till sist i detta sammanhang påpeka, att Kungl. Maj:t
har först prutat ned bortåt 20 miljoner kronor på denna huvudtitel,
om jag minns rätt, innan den kommit in till riksdagens prövning, och
sedan har statsutskottet prutat ned ytterligare icke mindre än 4 miljoner
kronor på samma huvudtitel.

Herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre. Jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr Björkman i Norrköping: Herr talman! Herr Bengtsson
i Norup gjorde sig skyldig till ett missförstånd, som jag nu hör
att kammarens ledamöter också uppfattat. Herr Bengtsson trodde
nämligen, att det å min sida såsom ett argument för att orkesterföreningarna
gagnade både stad och land sagts, att man skulle ha musikföreställningar
i Vreta klosterkyrka. Jag erinrade emellertid, att
stad och land kunde ha olika behov av bidrag från staten i kulturellt
avseende. Lika väl som Vreta kloster restaurerats med bidrag av staten,
lika väl, sade jag ungefärligen, borde musikkulturen få hjälp i
städerna, i all synnerhet när denna hjälp kom även landet i dess helhet
till godo.

Het var för att rätta denna missuppfattning jag begärde ordet.
Men jag skall också nämna ännu ett par saker. Herr Nilsson i Landeryd
gjorde en jämförelse med den sparsamhet, som måste tillämpas,
när den stora arbetslöshetspropositionen ligger före till behandling,
och herr Bengtsson i Norup talade om de ökade löneanslag, som för
musici krävas. Med full avsikt ville jag i mitt första anförande ej
vidröra frågan om de föreslagna anslagens betydelse för arbetslösheten.
Jag ville i huvudsak se frågan såsom en kulturfråga. Men nu
anser jag mig också kunna påpeka, att, om det högre anslaget till
dessa tre orkesterföreningar skulle falla, ett 80- eller 90-tal musici
komma att bli utan anställning. Vidare vill jag säga, att det inte
bara är fråga om att -—- visserligen endast i ringa mån — öka de låga
avlöningar, som förut kunnat tilldelas dessa musici, utan det är också
fråga om att täcka de ökade utgifter, som orkesterföreningarna även
eljest haft sedan flera år, men som de kunnat bestrida tack vare framgångsrika
försök att tigga ihop pengar av mecenater och andra, något
som emellertid nu blott i ringa mån är möjligt.

Jag skulle kunna tillägga en del annat, men jag antager att herrarna
hava fått nog av »kammarmusiken» för i dag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Ang. musikföreställningar

för

allmänheten.

(Korta.)

Sr 32.

Ang. musik föreställningar för all

mänheten.

(Forts.)

Ang. understödjande
av
idrotten.

30 Fredagen den 22 april.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 228 av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Voteringen utvisade 81 ja, men 94 nej, vadan kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 229—232.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 233, angående anslag för understödjande av idrotten.

Under punkten 234 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att till understödjande av idrotten anvisa på extra
stat för år 1922 ett förslagsanslag, högst, 200,000 kronor, att utgå på
de villkor, Kungl. Maj :t kunde finna skäl bestämma.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till understödjande av
idrotten anvisa på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag, högst,
140,00(3 kronor, därav till svenska gymnastikförbundet 40,000 kronor,
att utgå på de villkor, Kungl. Maj :t kunde finna skäl bestämma.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Anderson i Råstock,
Jansson i Falun, W. Bäckström och Andersson i Prästbol, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte till understödjande
av idrotten anvisa på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag,
högst, 90,000 kronor, därav till svenska gymnastikförbundet 40,000
kronor, att utgå på de villkor, Kungl. Maj:t kunde finna skäl bestämma.

Punkten föredrogs, varefter

Herr E. A. N i 1 s o n i Örebro yttrade: Herr talman, mina
herrar! Min principiella ståndpunkt i fråga om statsanslaget till
idrotten, den lär väl för flertalet av kammarens ledamöter vara
känd sedan de år jag såsom _ ledamot av statsutskottet hade äran
och skyldigheten att deltaga i den förberedande prövningen av de
begärda äskandena därutinnan. Särskilt må det tillåtas mig erinra
om den debatt, som förekom i kamrarna år 1913, det år, som kan
betraktas såsom idrottsanslagets genombrottsår. Vid det tillfället
avstyrkte statsutskottet den föreliggande framställningen, men mot
detta utskottets avstyrkande utlåtande funnos avgivna reservationer
av 11 ledamöter, 7 från första kammaren och 4 från denna kammare.
Av de 4 från denna kammare var jag en, och de övriga
tre voro, om jag nu minns rätt, herrar Axel Ekman, E. F. Hell -

1''redagen den 22 april. 31 Nr 32.

berg och Karl Starbäck. Under den debatt, som vid detta tillfälle Ang. underfördes,
kom även idrottsrörelsens utväxter och oarter på tal. I an- aluf^t^nav
ledning därav tillät jag mig då påpeka, att det vore nödvändigt, att
denna rörelse komme under statens kontrollerande inflytande, och '' °r
för att vinna det målet borde man lämna anslag till rörelsen. Genom
ett statsanslag skulle regeringen sättas i tillfälle att genom sina
underlydande organ vaka över att idrottsrörelsen finge en sund och
god ledning. Det skälet ensamt är för mig avgörande den dag, som
är, för att anslag bör beviljas, men jag erkänner fritt och öppet, ehuru
med djupt beklagande och sorg i mitt inre, att om det ''skälet icke
funnes, skulle jag nu yrka rent avslag på det äskande, som behandlas
under denna punkt. Det är med hänsyn till vad som förekommit
inom idrottsrörelsen, särskilt under den senaste tiden, som
jag anser, att riksdagen icke kan hj^sa det förtroende till idrottsledningen,
att därpå kan grundas beviljande av anslag.

Nåväl, säger man, men riksdagen har ju då regeringen att
lita till. Ja väl, men jag frågar då: hur ställer sig regeringen
i fråga om idrottens ledning och utövning i sund och god riktning?
Man har enligt min uppfattning rätt att framställa den
frågan, då man erinrar sig, hurusom, då polismästaren här i Stockholm
nekade att giva tillstånd till en uppvisning i boxning av en
fransk professionell boxare och besvär däröver anfördes hos regeringen,
regeringen undanröjde polismästarens beslut, så att uppvisningen
fick äga rum. Den kulturbild, som den boxarens besök
och uppträdande här lämnade kvar som ett bestående minne, vill
jag icke draga fram. Jag vill hellre draga en slöja över hela denna
företeelse och undvika att på något sätt gå in i någon skildring
av de detaljer, jag från den uppvisningen hört beskrivas. Men jag
vill fråga de närvarande: kunna ni säga mig namnet på någon
konstens, vetenskapens eller uppfinningarnas främste man, som har
hyllats tillnärmelsevis så av Stockholms stads befolkning och även
av befolkningen annorstädes ute i vårt land, som denne boxningskonstens
utövare? Svaret blir utom varje tvivel nekande. Och
jag frågar vidare: vittnar inte detta om en viss råhet i stället för
kultur?

Nu kan man säga, att det icke var den s. k. idrottsledningen,
som anordnat denna uppvisning. Det är sant, men lika sant är
det, att idrottsledningens spetsar voro bland dem, som arrangerade
detta bedrövliga skådespel och på allt sätt ådagalade sitt varma
intresse för detsamma. Och vidare — och detta är det ledsamma
— har man icke hört, att idrottsmännen hava hållit något räfstoch
rättareting med dessa sina ledare. Reaktionen har uteblivit,
den sunda reaktionen emot de överdrifter emot de enligt min mening
mycket beklagliga avarter i fråga om idrott, som den uppvisningen
ådagalade och jag säger öppet, att innan vissa i den av mig
berörda saken komprometterade personer avlägsnats från sina ledareställningar
inom idrottsrörelsen, kan förtroendet från riksdagens sida
för idrottsrörelsens ledning icke återvända.

Idrottsrörelsen har seglat i medvind en tid. Det fanns förut

Nr 32. 32

Fredagen den 22 april.

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

eu ung kraft, en seg kraft inom denna rörelse, en ung man, vilken
jag kände ifrån hans pojkår. Hans namn var Emanuel Gran, och
han var uppväxt i min hemstad. Jag känner den mannens uppfattning
av idrottens betydelse, och jag vet också, att den uppfattning,
han hade om idrotten var att den borde vara och föFbli en
amatöridrott. Man är berättigad att fråga: hur är det med den
saken nu? Ja, idrottsrörelsen har seglat i medvind en tid, men
motvind bär uppenbarligen idrottsrörelsen behov av, om den ånyo
skall kunna komma in i sunda banor. Det är de hårda vindarna,
som understundom ha till uppgift att draga rensande fram bland
murkna grenar, som behöva lossas ifrån träden i skogarna och
parkerna, och den motvinden måste enligt min uppfattning uppenbarligen
bli av hårdare slag, än den, som kan åstadkommas genom
ett bifall till statsutskottets hemställan. Att jag har den uppfattningen,
det beror därpå, att jag sett uttalanden i pressen ifrån vissa
av idrottsrörelsens ledande personer, som vittna därom, att de
icke förstått, att de icke ha uppfattat, vilken stor skada, de av
mig här antydda oarterna och utsvävningarna göra den sunda
idrottsrörelsen. . Den, som vill verksamt gagna idrottsrörelsen, han
bör därför enligt min uppfattning giva sin anslutning till den
kraftigaste reaktion mot alla idrottsrörelsens oarter, som nu kan
ges, och som behöver ges. Detta kan ske därigenom, att man stöder
den vid denna punkt avgivna reservationen, vilken innebär en
ytterligare, nedprutning av idrottsanslaget med 50,000 kronor i förhållande
till statsutskottets hemställan.

I fråga om anslaget till gymnastiken äro uppfattningarna däremot
alldeles lika.. Jag kan tillägga, ehuru detta icke behöver utöva
något avgörande inflytande på någons uppfattning, att jag haft
samtal med idrottsmän, varma vänner av en sund amatöridrott, och
att de vid ingående samtal nödgats medgiva, att en ytterligare
nedprutning av anslaget nog skulle verka rensande inom idrottsrörelsen.
Och en rensning behöves.

Om icke tiden nu varit så kort, skulle det ha varit intressant
att vidröra en del förhållanden vid de olympiska spelen sistlidet
år. Det torde nu vara bäst att icke gorå det. Men den, som vill,
kan ju gorå en liten undersökning, hur den svenska idrottens poängställning
vid spelen skulle tett sig, om den icke hade upphjälpts
genom exempelvis de ryttaresegrar, som de svenska officerarna där
tillvunno Sverige.

Jag skall icke vidare ingå på detta spörsmål nu utan med åberopande
av vad jag anfört och med understrykande av vad statsutskottet
i andra delar av sitt utlåtande uttalat be att få yrka
avslag å såväl den kungl. propositionen som utskottets hemställan
och bifall till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Vidare anförde:

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman, -mina herrar! Det
är ganska otacksamt efter den straffpredikan, som nyligen hållits

Fredagen den 22 april.

33 Nr 32.

nit, (affix i,''11 orda för ,]e synpunkt it, jag i denna sak företräder. Statsutskottets
utlutande har ganska mycket överraskat mig, inte därför
att det innehåller anklagelser mot idrotten, utan därför att jag balett
bestämt intryck av, att dessa anklagelser grunda sig mindre på
verklig kännedom om den svenska idrottsrörelsen än på tillfälliga
stämningar, förorsakade av en omständighet, som enligt mitt förmenande
idrottsrörelsen icke kan göras ansvarig för.

Det star här i statsutskottets utlåtande, att flera tecken tyda på
att idrottsrörelsen letts in på vägar, som ingalunda kunna anses fora
till det mål, en sund idrott vill vinna, nämligen kroppslig och andlig
hälsa, att den svenska idrottsrörelsen genom sina framträdande
avari er och överdrifter ävent yrar det goda namn, den sedan länge
ägt, och att detta är ett förhållande, som måste beklagas och som ej
kan f örbises, då det nu gäller att med statsmedel understödja idrottens
fortsatta utveckling. Om man känner till det ordval, varmed statsutskottet
brukar röra sig, skall man konstatera, att det är myoket allvarliga
anklagelser, som i detta fall riktas mot den svenska idrottsrörelsen.
Det förefaller _ mig under sådana förhållanden, som
om statsutskottet bort inför riksdagen förebringa någon bevisning
för sina anklagelser, och att utskottet, därest dessa anklagelser
verkligen kunnat styrkas, icke bort stanna vid att yrka en
större eller mindre nedsättning av anslaget. Vore dessa anklagelser
berättigade, då borde också statsutskottet kommit till den slutsatsen,
att man först sedan dessa avarter äro avskaffade från statens sida kan
fortsätta att över huvud understödja idrottsrörelsen.

Men vad är det nu, man fått veta under den fortsatta behandlingen
i riksdagen och nu senast av herr E. A. Nilson i Örebro? Vad
är det för anklagelser, man har att rikta mot idrottsrörelsen? Jo,
den franske^ mästerboxarens besök i Stockholm föranledde ett uppträde,
där något tusental större eller mindre pojkar sprungo som galna
efter boxarens bil och där polisen t. o. m. hade vissa svårigheter
att upprätthålla ordningen. Nu frågar med all rätt herr E. A. Nilson:
Hur skulle det varit, om det kommit en vetenskapens storman
till Stockholm? Skulle han blivit hyllad på det sättet? Nej, naturligtvis
inte. Men jag skulle vilja fråga: Hur skulle det ha blivit, om
Douglas Eairbanks eller Mary Pickford kommit till Sverige? Tror
ni inte, att galenskapen da skulle bli ännu värre? Men jag tror icke,
att den omständigheten, att det skulle springa en del ungdom efter
ett par av bions hjältar och hjältinnor skulle i och för sig vara någon
anledning att gorå något allmänt uttalande av fördömande över biografrörelsen.
Till förekommande av en onödig replik vill jag tillägga,
att naturligtvis betraktar jag inte alls Douglas Fairbanks och
Mary Pickford som representanter för någon verklig kultur. Men
jag vill komma fram till detta: Kan man verkligen taga den omständigheten,
att under den franske mästerboxarens besök förekommit
vissa uppträden till anledning att vidtaga åtgärder mot idrottsrörelsen
i^ avseende å statsanslag? Jag får för min del säga, att jag kan
förstå, om människor i privata resonemang draga sådana slutsatser,
men jag kan icke förstå, att riksdagens statsutskott och därefter riks Andra

kammarens protokoll 1921. Nr 32. 3

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

Nr 32.

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forte.)

34 Fredagen den 22 april.

dagen kunna låta sig bestämmas av sådana grunder, då det gäller att
avgöra vilket belopp man vill anslå till idrottsrörelsen.

Sedan är det en annan fråga: Kan det mot idrottsrörelsen riktas
andra anklagelser? Jag tror, det kan göras, och jag tror, det
kan riktas mycket allvarliga anklagelser mot idrottsrörelsens ledning.
Det har här gjorts en anmärkning bland annat mot de dryga administrationskostnaderna.
Jag tror, det hade varit angeläget, om utskottet
velat gå in på en undersökning, hur idrottens egna inkomster
disponerats, och om icke ett fortsatt statsanslag borde följas av en
vidgad rätt för staten att kontrollera idrottsrörelsens hela ekonomi,
icke blott statsanslagets användning utan också idrottsrörelsens egna
inkomster. Ty det är alldeles uppenbart, att det här icke kan vara
fråga endast om hur statsanslaget användes, utan att man också måste
fråga sig: har rörelsen så stora egna inkomster, att statsanslaget är
obehövligt, eller användas dessa stora egna inkomster på ett sådant
sätt, att man har skäl att göra anmärkningar däremot?

Det är att märka, att den idrott, som är mest populär i vårt land,
är fotbollen. Jag delar icke den här populära motviljan mot fotfolk
Jag tror, att det är en mycket god och nyttig idrott, en av dem, som
bäst utveckla kroppen, och själv är jag en ganska intresserad åskådare
av fotbollsmatcher, ehuru, tyvärr, mitt intresse väcktes så sent,
att jag icke själv kommit att deltaga i idrottens utövning. Det är
tydligt, att denna idrott på grund av sin popularitet har mycket stora
inkomster; det påstås, att fotbollsförbundet under senaste året hade
en affärsomslutning på s/4 miljoner kronor. Då frågar man sig:
Kommer från denna inkomstbringande idrottsgren några anslag den
övriga idrotten till godo? Den allmänna idrotten, som arbetar under
svåra förhållanden, mest därför att den icke kan tilldraga sig samma
publikintresse som fotbollen, får den något med av de stora inkomster,
som fotbollsförbundet har? Jag tror för min del, att fotbollsrörelsens
inkomster kunde i mycket hög grad användas för att upphjälpa den
allmänna idrotten. Men pengarna användas ioke på det sättet. Det
har här i riksdagen lämnats en uppgift, att fotbollsförbundet dock
skulle hava anslagit 90,000 kronor till anläggande av idrottsplatser,
men det skulle vara rätt intressant att få den uppgiften verifierad;
enligt vad man sagt mig lämnar icke fotbollsförbundets revisionsberättelse
någon upplysning i det avseendet. Däremot är det riktigt,
att man inom fotbollsrörelsen använder sina inkomster på ett sådant
sätt, att, om det funnes en stark och oberoende kontroll, allvarliga
erinringar skulle kunna göras. Jag kommer alltså till den slutsatsen,
att fotbollsrörelsen bör kunna stödja den allmänna idrotten, som. behöver
stöd, men underlåter att göra detta. Därav drager jag återigen
den slutsatsen, att det kan finnas anledning säga, att intill dess ett
annat förhållande i detta avseende inträder, finnes det ingen anledning
att lämna statsanslag.

Men då måste jag fråga mig: Huru skulle det verka, om .man icke
lämnade statsanslag eller om man minskade anslaget till idrottsrörelsen?
Jo, följden skulle otvivelaktigt bli, att man i stället för att
stäcka den osunda utvecklingen i stället uppmuntrade densamma. Den

Fredagen den 22 april.

35 Nr 32.

allmänna idrotten, som liar det största behovet av statsanslag, skulle
bli lidande och få svårt att arbeta, på många håll kanske gå under,
men fotbollen skulle alltjämt stå sig och utvecklas och i mycket högre
grad än hittills fånga det allmänna intresset.

Jag tror därför, att det är en oriktig politik, som man här vill
bedriva, när man vill pruta ned anslaget så mycket som möjligt. Jag
tror, att den riktiga politiken är, att vi fortfarande lämna det statsbidrag,
som vi förut lämnat idrottsrörelsen, men att vi därvid knyta
helt andra villkor än hittills om rätt från statens sida att öva kontroll
över idrottsrörelsen och dess ledning. Därigenom blir man
istånd att garantera, dels att även sådana grenar av idrotten, som nu
arbeta under svåra förhållanden, må kunna fortsätta att arbeta, och
dels att staten genom sina myndigheter får en kontroll över hela
idrottsrörelsen, som kan möjliggöra ett avlägsnande i större utsträckning
av vissa personer inom den nuvarande idrottsledningen och därmed
också inleda rörelsen på sundare banor.

Det har här rekommenderats en särskild utväg, nämligen att
uppmuntra gymnastiken så mycket mera och inskränka anslaget till
idrotten. Jag tror det vore ganska olyckligt att skapa detta motsatsförhållande
mellan idrott och gymnastik. Jag tror icke man vinner
sitt syftemål att stävja de osunda tendenserna inom idrotten genom att
mera gynna gymnastiken. Om jag förstår saken rätt, gäller det här
två länkar i samma kedja. Jag tror icke det är möjligt att intressera
någon större del av den svenska ungdomen för gymnastik. . Ungdomen
vill icke blott ha idrott i och för sig utan även tävlingsmomentet
i idrotten, och därför tror jag, att de unga alltid komma att dragas
till fotbollen och den allmänna idrotten, men icke till gymnastiken.
Dit komma de under senare år, då de icke ha så starkt behov av tävlingsintressets
tillfredsställande, då de se med andra ögon på dessa
ting och då kanske också gymnastiken ur andra synpunkter blir ett
behov för individen. Jag tror därför icke, att man skall slå in på en
sådan väg, som här anvisas, nämligen att skapa en motsättning mellan
gymnastik och idrott. Man får nog utgå ifrån, att idrotten omfattas
av vissa yngre grupper av folket, gymnastiken representerar
behovet hos andra.

Jag tror icke det kan vara riktigt att riksdagen på grund av
ett tillfälligt uppträde i Stockholm tager sig anledning att gorå en
del anklagelser. Skola anklagelser göras, då böra de också verifieras,
och skall det ingripas på detta område, så böra vi ingripa på det sättet,
att man gör ett hastigt slut på de påklagade missförhållandena.
Att vi minska några tiotusen kronor på detta anslag, kommer icke
att inverka på den nuvarande sammansättningen av idrottsledningen.
Vill staten göra något för en sund idrott, så får den ingripa på annat
sätt och icke med sådana här småfuttigheter.

Herr Broån der: Herr talman! Jag vill icke ingå på nå gon

polemik om den moderna idrotten och dess avarter, jag skall
försöka att lägga en annan synpunkt på frågan.

Att det föreliggande anslaget på grund av vårt nuvarande fi -

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forte.)

Nr 82. 36

Fredagen den 22 april.

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

nansiella läge bör utgå med ett lägre .belopp än av Kungl. Maj:t
föreslagits, därom är jag fullkomligt ense med utskottet. Jag tror
därjämte att, om man vill, att idrotten skall få den utbredning, som
är önskvärd, och bli så att säga en hela folkets egendom, då får
man nog ställa så till, att uppnåendet av detta mål icke göres beroende
av att mer eller mindre dyrbara idrottsplatser och idrottsmateriel
eller en dyrbar förvaltning bliva nödvändiga. Ty, om
idrottsrörelsen skall få en sådan utbredning, som man önskar, så
kommer det i så fall att bli omöjligt att bevilja anslag i erforderlig
utsträckning.

Att idrott kan övas och detta i mycket stor utsträckning utan
sådana dyrbara anordningar, därpå är den gottländska idrotten ett
talande och jag vågar säga ett lysande exempel. Tyvärr har även
på Gottland idrotten numera gått något tillbaka mot förr i tiden,
men icke längre tillbaka än att det i min barndom och ungdom icke
fanns en gottländsk pojke, som uppnått åtta eller tio års ålder som
icke kunde spela boll och kasta varpa, och den idrotten övades med
liv och lust av alla åldrar, barn, ynglingar, män, ja icke ens sextio
—sjuttioåringarna voro undantagna.

Varje söndag samlades befolkningen i socknen till idrottslekar,
och däri deltogo icke bara alla åldrar utan också alla samhällsklasser.
Där möttes bonden och hans dräng, köpmannen och hans
biträden, dagakarlen, tjänstemannen, alla. Det är min övertygelse,
att den omständigheten, att motsättningen mellan de olika samhällsklasserna
är mindre på Gottland än i andra delar av vårt land, i
hög grad beror på den där övade idrottens välgörande inflytande.

Mot slutet av 1800-talet gick idrotten tillbaka på Gottland,
vilket till mycket stor del berodde på det då florerande läseriet och
delvis också på att ungdomens håg drogs åt andra håll.

Glädjande att säga har under de senaste åren idrotten åter gått
framåt, och detta har i icke ringa grad berott på att det för något
tiotal år sedan bildades en förening med namnet »Föreningen för
gottländsk idrott». Denna förening stiftades av några för den gottländska
idrotten intresserade män och hade till uppgift dels att
stimulera det avsvalnande intresset för de gottländska idrottslekarna,
dels också att motverka, att de rena gottländska idrotterna bleve
undanskjutna av den moderna idrotten och dess avarter.

Den moderna idrotten är nämligen också representerad på Gottland
av Gottlands Idrottsförbund, som är en avdelning under riksförbundet.
Gottlands Idrottsförbund åtnjuter såsom varande en
avdelning av riksförbundet årligen en viss del av statsanslaget
till idrottens främjande, men Föreningen för gottländsk idrott bar
aldrig kommit i åtnjutande av iclrottsanslag. Föreningen har visserligen
någon gång sökt statsanslag, men ansökningen härom har
blivit avslagen.

Jag har velat påpeka önskvärdheten av att även idrottsföreningar
som stå utanför riksförbundet böra få komma i åtnjutande av
anslag till idrottens främjande, och jag har vidare med detta mitt
uttalande velat framhålla vikten av att även sådana former av idrott,

Fredagen den 22 april.

37 Nr 82.

som kunna utövas utan dyrbara anordningar, dyrbar materiel och
dyrbar förvaltning, borde främjas och understödjas. Man skulle då
kunna komma betydligt längre med jämförelsevis små medel. Jag
ber ännu en gång att få uttala önskvärdheten av att även sådana
idrottsföreningar, som icke stå under riksförbundet, höra kunna bli
i tillfälle att åtnjuta statsanslag, och jag skulle vilja vädja till
kammaren att även för att möjliggöra detta icke gå längre i nedprutning
av det här ifrågavarande anslaget än utskottet velat gå. Jag
ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag står här på
utskottets ståndpunkt ifråga om såväl motivering som hemställan.
Jag skall visserligen erkänna, att jag inom avdelningen stod närmare
den ställning, som här företrätts av herr E. A. Nilson i Örebro.
Men då inom avdelningen också yrkades på en höjning av anslaget
över 150,000 kronor, måste vi försöka mötas, för att få en
enhällig avdelning. Och då vi fingo en så kraftig motivering, som
här synes i utskottets utlåtande, så lät jag mig nöja och gick med
på en anslagssumma av 140,000 kronor men med bestämda villkor
på uppdelningen av anslaget. Herr Hansson i Stockholm uttalade
sig för, att man borde låta idrottsrörelsen och gymnastikförbundet
själva göra denna uppdelning. Men då det visat sig, att gymnastikverksamheten,
som vi vilja befordra, endast fått 14,000 kronor,
medan idrottsrörelsen behållit allt det övriga, så ha vi ansett oss
böra göra den reservationen, att gymnastiken skall ha 40,000 av
de 140,000 kronorna och således idrotten endast 100,000 kronor i
stället för såsom i år 136,000 kronor.

Om nu reservanternas förslag skulle gå igenom, så skulle man
pruta inte mindre än 86,000 kronor på idrottsrörelsens anslag. Ty
även reservanterna ha gjort en sådan uppdelning, att 40,000 kronor
skola gå till gymnastiken, varigenom endast 50,000 kronor
skulle återstå till idrotten. Om man nu här skulle på grund av en
kanske tillfällig misstämning mot idrottsrörelsen taga ett sådant
steg, som reservanterna föreslå, så tror jag, att man kanske därigenom
kunde göra idrottsrörelsen sådan skada, att det blir svårt att
reparera den igen. Den kraftiga motivering, som utskottet enhälligt
tillstyrkt, innebär emellertid, herr Hansson i Stockholm, ingen
anmärkning mot idrottsrörelsen såsom sådan utan mot ledningen.
Den är riktad mot dem, som lett in denna rörelse på banor, som
omöjligen kunna godkännas eller försvaras.

Nu har herr Hansson i Stockholm begärt, att man skulle bevilja
det nu utgående anslaget men samtidigt begära revision av
alla idrottsrörelsens räkenskaper. Men det vet väl herr Hansson,
att, då staten beviljar anslag, så har också statsrevisorerna rätt att
kontrollera räkenskaperna. Och det skulle förvåna mig mycket, om
inte vid den blivande statsrevisionen revisorerna få något ärende till
ledningen av idrottsrörelsen för att titta litet närmare på papperen.

Skulle det nu gå därhän, som här befarats, och vilket även
herr Hansson i Stockholm var inne på, att det gör detsamma vad

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

Nr 32. 38

Fredagen den 22 april.

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts. 1

riksdagen beslutar, idrottsrörelsen kommer i alla fall att gå sin väg,
så vill jag bara säga, att, om det inte hjälper med denna motivering,
då är det skäl att en kommande riksdag taga ännu hårdare
tåg. Men jag tror inte, att kammaren bör på grund av en
sådan stämning, som nu till följd av vissa förhållanden, som jag
inte skall vidröra, nedsätta anslaget allt för kraftigt för att kanske
sedan nästa år höja det igen. Sådana stora omkastningar äro inte
förenliga med, jag tänkte nästan säga, riksdagens värdighet. Man
skall naturligtvis beivra alla de oarter; som idrottsrörelsen fått med
sig, men samtidigt också med anslag visa, att man vill stödja den
sunda idrotten. Och jag tror, att, om kammaren tar denna utskottets
hemställan, så har kammaren därmed fattat det bästa beslutet
som enligt min mening är att dels beivra alla oarter, dels giva
gymnastiken litet större rum i anslaget, och dels slutligen försöka
främja det goda i idrottsrörelsen.

Herr talman, jag har med dessa ord velat yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Gustafson i Stockholm: Herr talman, mina herrar!

Jag har till stor del blivit förekommen av herr Hansson i Stockholm
och skall därför inte förlänga debatten med många ord. Men
jag skall i alla fall be att få tacka utskottet för den välvilliga
behandling, som utskottet givit min motion angående anslag till
gymnastikförbundet. Det är jag givetvis glad åt, ty därigenom
får detta förbund ett kommande år 9,000 kronor mera, än jag motionerat
om. Men jag är å andra sidan ledsen över, att höjningen
på den kanten kommer att tagas från den andra delen av idrottsrörelsen.
Det tror jag inte är lyckligt. Man bör inte för en tillfällig
stämning, för ett misstag, som några män inom ledande kretsar
av idrottsvärlden gjort, gå så långt, att man reagerar i den formen,
att man beskär anslaget på det sätt reservanterna föreslagit.
Jag tror, att detta är oriktigt. Jag säger det såsom ganska opartisk,
då jag nämligen icke har varit och näppeligen kan komma
att bli aktiv idrottsman. Men jag anser, att idrotten är någonting
i vår industrialiserade tid, som vi icke komma ifrån och som därför
måste stödjas och uppmuntras, även om den i mångt och mycket
också kan hava gjort sig förtjänt av klander. Man kan emellertid
på annat sätt reagera mot dess oarter och utväxter. Jag vill därför
yrka bifall till det högre anslaget för hela idrottsrörelsen. Jag
vill emellertid samtidigt säga det, att dessa boxningsmatcher och
andra dylika tillställningar alltid på mig verkat som mindre sympatiska
utslag av en lägre kultur. Ty sådan uppvisning i slagsmålstelmik
kan jag icke anse ha särskilt stort värde eller ha något
gott med sig. Dessutom vill jag i detta sammanhang, när man anmärker
mot idrottsrörelsen, föra fram en synpunkt, som jag ber
idrottsbladen och idrottsledningen tänka på. Det är någonting som
man många gånger gjort mig uppmärksam på och som jag också
själv haft anledning tänka på, det nämligen att det skulle vara
önskvärt att våra idrottsmän, när de fara hem från sina segrar,

Fredagen den 22 april.

39 Nr 32,

på tågen uppträdde litet mindre skränigt än vad som ofta före- Ang. underkommer.
stödjande av

Vi, som kritiserat i detta fall, hava gjort det i bästa mening
och av omtanke för idrottens verkliga och sunda framtid. Jag hop- orto''
pas också, att kammaren inte skall ge vika för en tillfällig missstämning
nu, utan att kammaren följer utskottets förslag och beviljar
detta mycket behövliga anslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bergqvist:
Herr talman! Den förste ärade talaren, herr E. A. Nilson
i Örebro, har under sitt anförande bland annat uttalat ett beklagande
av att det genom regeringens medverkan blivit möjligt, att
här i Stockholm en boxningsmatch kommit till stånd. Jag anser
mig böra nämna några ord till förklaring. Ärendet har visserligen
icke föredragits av mig utan av min kollega, chefen för socialdepartementet,
men jag äger kännedom om, huru det förhåller sig
med saken. Polismyndigheterna i Göteborg hade redan medgivit, att
en boxningsmatch fick äga rum därstädes. När sedermera polismyndigheterna
i Stockholm sågo sig förhindrade medgiva sådan match
här, anfördes besvär däröver. Vid prövningen av besvären var det
särskilt en omständighet, som blev avgörande för regeringens beslut
att gilla besvären, oaktat man säkerligen gärna hade sett, att besvären
kunnat lämnas utan avseende. Det befanns nämligen, att
vissa överenskommelser redan under hand träffats med franska
idrottsmän, och dessa överenskommelser hade fått i viss mån officiell
karaktär, vilket skulle ha gjort, att, ifall man här avslagit framställningen
och alltså stängt möjligheterna för den planerade matchen,
detta hade kunnat fattas som en internationell ohövlighet, för
vederbörande så mycket mindre förklarlig, som den idrottsman, det
här gällde, i sitt hemland räknades som en av landets förnämsta idrottsmän.
Det var denna omständighet, som gjorde, att regeringen i
detta fall lämnade tillstånd till matchens hållande. Jag ber emellertid
att få betona, att detta skedde under bestämt uttalande, att
medgivandet gällde endast detta enskilda fall. Det är den förklaring,
jag i detta avseende har att lämna.

Nu några ord i själva saken.

Den kritik, som såväl i utskottets betänkande som nu under
diskussionen riktats mot idrottsrörelsen, framför allt mot den organiserade
idrottsrörelsen, bär berört tre olika punkter. Den har först
och främst avsett den tendens till urartning, som förmenats — av
åtskilliga symptom att döma — vara att befara. För det andra
ha anmärkningarna inneburit, att gymnastiken hittills ej syntes
hava kommit i åtnjutande av tillräckligt stor andel av statens understöd
samt att man på idrottshåll ej trätt i önskvärt samarbete
med gymnastiken. För det tredje ha anmärkningarna avsett förvaltningskostnaderna,
vilka ansetts hava krävt för stor del av anslaget.

Jag iskall först yttra mig om de två sista anmärkningspunkterna.
Jag vill då uttrycka min tillfredsställelse över att utskottet

Jfr 32. 40

Fredagen den 22 april.

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

tagit upp frågan om gymnastiken. Särskilt vill jag tacka herr
Hansson i Stockholm för vad han här sagt om gymnastiken. Jag
tror, att vi här ha en svag punkt, och jag tror det vore synnerligen
lyckligt, ifall det motsatsförhållande mellan gymnastik och idrott
som onekligen förefinnes ej finge fortfara/ utan att i stället
idrottens och gymnastikens målsmän räckte varandra handen och
ordnade samarbetet på ett klokt och rationellt sätt.

Beträffande förvaltningskostnaderna tror jag också, att här har
sagts åtskilligt gott och klokt. Om de förvaltningskostnader, som
hänföra sig till sista arets verksamhet, har jag sökt bilda mig eu
föreställning. Jag har funnit det svårt att avgöra, i vad män berättigad
anledning till anmärkning här föreligger eller icke. Jag
tror emellertid, att det vore i hög grad önskligt, om det kunde iakttagas
någon större återhållsamhet i dessa utgifter. Särskilt tror
jag, i likhet med vad herr Hansson i Stockholm yttrade, att det
vore synnerligen rationellt, i fall hela idrottsrörelsens ekonomi kunde
ordnas så, att de olika grenarna inbördes även ekonomiskt stödde
va,randra, och att hela rörelsen komme under skärpt kontroll. För
min del håller jag före, att man skulle vinna icke så litet, om den
dualism i förvaltningen, som föranleddes därav, att det för närvarande
finns två stora sammanslutningar, nämligen Sveriges centralförening
för idrottens befrämjande och Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund, kunde undanröjas, så att förvaltningsarbetet
bleve mera enhetligt. På dem vägen tror jag, att ej så litet
skulle stå att vinna. Jag hoppas, att den diskussion, som här förts,
skall i det avseendet kunna bli vägledande för framtiden.

. Vad slutligen beträffar den första anmärkningspunkten eller
kritiken mot idrottsrörelsens förmenta tendens till urartning, så är
det icke min avsikt att här uppträda som försvarare för vad som
klandrats. Jag tror väl, att det förekommit brister och misstag,
och att åtskilligt, som gjorts, helst borde vara ogjort. Men jag vill
med hänsyn till vad som från flera håll anförts såga, att jag också
tror, att man bör akta sig för att här döma utan tillräcklig urskillnad.
Framför allt synes man böra skilja mellan vad som faller
på, den statsunderstödda idrottens konto och vad som faller på den
fria idrottens. Emellertid är jag övertygad om, att vad som nu
förekommit skall innebära en erinran till den svenska idrottsrörelsen
av den art, att en sådan kraftåtgärd som anslagets ytterligare
beskärande ej skall visa sig erforderlig. Denna förhoppning bygger
jag framför allt på det faktum, att, såsom riksdagen också så
sent som 1919 erkänt, ledarna för den svenska idrottsrörelsen, trots
de svårigheter rörelsen onekligen haft att kämpa med — jag tänker
härvid icke minst på konkurrensen med professionalismen och på
det frestande trycket av oarter ifrån rörelsen i utlandets idrottsliv
— dock i det stora hela lyckats hålla idrotten på sunda banor.
Jag är övertygad om, att alla, som nitälska för en sund utveckling
av var svenska idrott, skola av vad som nu förekommit taga anledning
att med skärpt uppmärksamhet följa och övervaka idrottsrörelsen.

Fredagen den 22 april.

41 ; Nr 32.

Med det nu sagda till bakgrund ber jag att få säga, att jag
tror att det skulle leda till verklig skada, ifall man nu ginge den
väg reservanterna här anvisat, nämligen att nedsätta det av utskottet
förordade anslaget ända till 50,000 kronor. Ty vad skulle då
hända? Den svenska idrottsrörelsen är en så kraftig rörelse och
har så djupa rötter i vårt nationella liv, att den icke hem do. Men
skall den leva, behöver den ekonomiskt underlag. Får den icke
detta, på sätt som hittills skett, kan man befara, att den kommer
att söka sitt publikan! med så lockande medel som möjligt, och det
kan. om något, komma att leda idrotten in på osunda banor. Ett
alltför kraftigt nedsättande av anslaget kan ha en verkan alldeles
motsatt den man nu synes vilja åstadkomma genom vad som här
föreslås.

Slutligen får man ej glömma, att denna sak även har en sida,
som vetter utåt, åt utlandet. Allt sedan, de olympiska spelens dagar
här i Stockholm 1912 har den svenska idrottsrörelsen stått i
hög kurs i utlandet, något som i sin mån bidragit till att skänka
aktning och beundran för vårt land. Skulle nu plötsligt efter endast
ett eller ett par års förlopp ett så starkt misstroendevotum
lämnas av Sveriges riksdag som det, vilket ligger i den nedskärning,
som reservanterna här vilja åstadkomma, så måste detta komma att
väsentligen försvaga den svenska idrottens anseende i utlandet och
därmed ock i sin mån vara till men för vårt lands allmänna ställning
i utlandet.

Jag vågar, därför mina herrar, uttala den förhoppningen, att
kammaren icke må låta stundens misstämning få fälla utslaget. Jag
är viss om, att sedan riksdagen nu låtit den svenska idrottsrörelsen
få del av sitt missnöje, denna rörelse i framtiden skall göra
allt för att upprätthålla sina gamla traditioner. Jag ber eder
därför, mina herrar, att I icke måtte reflektera på den av reservanterna
ifrågasatta nedskärningen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det var icke med
någon känsla av glädje jag begärde ordet efter det synnerligen varmhjärtade
anförande, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nyss hållit, men det må förlåtas mig, om jag i egenskap
av reservant dock önskar få säga några ord.

Då vill jag för det första förklara, att jag och mina medreservanter
ingalunda vilja komma den sunda idrotten till livs, ingalunda
vilja komma den verkliga idrotten, amatöridrotten, till livs, utan
vi vilja tvärtom genom vårt förfaringssätt åstadkomma en så pass
allvarlig skrapa, att vi verkligen kunna ernå rättelse i de missförhållanden,
som här ifrån alla håll, även från herr Per Albin Hanssons,
erkänts föreligga. Det är ju i alla fall på det sättet, att man
lugnt kan säga — om icke andra vilja det, säger jag det — att det
är ingen tillfällig misstämning, som vållat den hållning reservanterna
här intaga, utan den misstämningen har ganska djupa rötter.
Den härleder sig från allmänt kända orsaker, och jag vill säga, att
känd sak är så god som vittnad. Man torde inte här behöva, som

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

Nr 32.

Ana- under stödjande

av

idrotten.

(Forts.)

42 Fredagen den 22 april.

herr Hansson tycktes förutsätta, lämna verifikationer på alla de
oarter, som man vill komma åt. Jag skulle till herr Hansson vilja
säga, att han som tidningsredaktör bör kunna ha stor behållning av
att läsa de olika idrottstidningarna och erhålla tillfredsställande belysning
av åtminstone en del av de oarter, som faktiskt förefinnas.

Jag kan således icke alls erkänna för min del, att med bifall
till reservationen idrottsrörelsen skulle vållas någon obotlig skada.
Jag skall försöka giva ett litet skäl varför jag även ur ekonomisk
synpunkt har den uppfattningen. Jag vill erinra herrarna om, att
anslaget höjdes 1919 till just 100,000 kronor samt av 1920 års riksdag
till 150,000 kronor. Om man nu ser efter, vad här är fråga om,
finner man, att det icke gäller något annat än att man vill i dessa
tider av ekonomisk depression spara 50,000 kronor. Dessutom vill
jag för min del säga, att det är icke allenast pengar idrottsföreningarna
behöva, de behöva opkså ett intresserat eget arbete, och det är
jag övertygad om finns ute i alla bygder här i landet. Det beror
icke, mina herrar, på om statsanslaget är så och så stort utan mest
därpå, och det bör också bero mest därpå, hur intresseväckande arbetet
är bland föreningarnas egna medlemmar. Det är här vi hava att
söka sättet för utvecklingen av idrotten hos vårt folk och icke på den
omständigheten, om det anslås 50,000 kronor mer eller 50,000 kronor
mindre.

Jag kan således icke se annat än att vi hava alla förutsättningar
för att verkligen genom den lilla extra erinran reservanterna
tillåtit sig gorå och den inbesparing de tillåtit sig föreslå, det skall
bliva en så pass allvarlig erinran, att vi skola kunna nå vårt mål.
Och det vill jag säga till sist, då herr Hansson för sin del pekade på,
att man borde välja andra vägar, att jag var icke i stånd att upptäcka
någon verkligt effektiv väg uti vad han för sin del anvisade.
Kom igen för resten nästa gång, då det är fråga om anslag för detta
ändamål, med utförligt program, och jag skall icke neka mig nöjet
att vara med att hjälpa, i den mån jag kan, men då det nu är så,
att idrottsrörelsen i vissa avseenden rätt allmänt urartat, att flera
av dess medlemmar hemfallit åt professionalismen, så utgör detta
även ett skäl för oss att spara.

Herr talman, på grund av de av mig nu anförda skälen ber jag
att få yrka bifall till reservationen och avslag å utskottets hemställan.

Herr W a 1 d é n: Herr talman, mina herrar! Det har ju å ena
sidan här fällts ganska skarpa ord mot idrotten, isynnerhet från den
förste ärade talaren, herr E. A. Nilson i Örebro, å andra sidan har det
också riktats rätt kraftiga anklagelser mot utskottet för den motivering
det förebragt för det lägre anslag, det ansett sig böra förorda.

Det är val ändå så att vi alla äro intresserade av, att vårt folk
får en god fysisk fostran och det inte bara i skolan utan även under
ungdomsåren efter skoltiden. För denna fysiska fostran hava vi två
medel: gymnastik och idrott. Det kan väl ändå inte förnekas, att
idrotten nu verkligen vuxit in hos vårt folk såsom ett viktigt led i

Fredagen den 22 april.

43 Nr 82.

och ett medel för fysisk fostran. Yi höra därför enligt mitt förmenande
icke gå så långt, att vi genom att undandraga det ekonomiska
stödet göra det svårt för den fria idrottsrörelsen här i landet att äga
bestånd och ävenledes utveckla sig. Därför har jag för min del icke
kunnat vara med om att gå med på det lägre anslag, som här förordas
av reservanterna.

Å andra sidan har jag varit med om att taga avstånd från de
avarter och de ensidigheter, som onekligen förekomma och sticka
fram här och där inom idrottsrörelsen. Det är icke så, som herr Hansson
i Stockholm ville göra troligt, att det var endast denna mycket,
omtalade boxningskamp, som utgjort anledningen till att utskottet
kommit med en så kraftig avbasning, som här skett, utan det är nog
också åtskilligt annat, som är orsaken till detta, och ej minst den
ledning, som finns inom våra idrottssammanslutningar. I detta sammanhang
vill jag särskilt peka på en omständighet, som jag finner
vara av beskaffenhet att nu böra påtalas, den omständigheten nämligen,
att vi ha två olika idrottsföreningar här i landet, dels centralföreningen
för idrottens befrämjande och dels riksförbundet, som i
sig innesluta nästan alla våra idrottsföreningar. Jag anser det vara
onödigt och olämpligt, att vi ha två sådana föreningar, som var för
sig draga dryga administrationskostnader, och jag skulle vilja hemställa
till herr statsrådet att taga under omprövning, huruvida det
inte är möjligt, att man skulle kunna få detta ändrat, så att det icke
blir mer än en förening, varigenom man skulle kunna högst väsentligt
inbespara administrationskostnader. Det är särskilt dessa kostnader
utskottet vänt sig mot och funnit orimligt stora.

Herr Hansson i Stockholm ville låta påskina, att hos utskottet
saknades kännedom om idrottsrörelsen. Jag tror mig kunna tillbakavisa
det påståendet. Jag vet för övrigt inte, om herr Hansson själv
har så särskilt stor kännedom om idrottsrörelsen. Han erkände ju,
att han är mycket intresserad av fotbollsmatcher och gärna åser sådana,
men beklagade att han själv ej deltagit i dylika. Jag tror för
min del att herr Hansson bör vara glad över att han ej varit i tillfälle
deltaga i den ensidiga fotbollskultur, om jag så får uttrycka mig, som
florerar i vårt land. Den är, såsom den drives, icke uteslutande nyttig.
För att den så skulle vara fordras att utövarna av densamma
även bedriva annan idrott samt framför allt gymnastik. Jag är säker
på, att herr Hansson, om han aktivt deltagit i denna rörelse, visserligen
skulle haft bättre ben än han har, men hans lungor skulle
säkerligen icke varit så kraftiga, som de nu äro.

Det har också sagts från herr Hanssons sida, att den enda riktiga
väg man bör gå fram är, att staten övar kontroll över denna rörelse.
Ja, det gör ju staten genom de revisorer, som tillsättas av
Kungl. Maj:t. Å andra sidan vill jag icke vara med om, att man
skall utöva en alltför klavbindande kontroll över idrotten. Den skall
dock vara en fri rörelse, som skall ha vissa möjligheter att fritt utveckla
sig.

Det är icke heller utskottets mening, att det skall åstadkommas
någon motsättning mellan idrott och gymnastik, därför att vi föreslå

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Korta.)

Nr 32.

Ang. under stödjande

av

idrotten.

(Forte.}

Fredagen den 22 april.

ett höjt anslag till gymnastiken, medan anslaget* till idrotten minskats.
Tyärtom, den motsättningen förekommes just härigenom. Jag
vill tala om, att, då jag förra året hade tillfälle åhöra riksförbundets
årsmöte, som avhölls i första kammarens plenisal, det gjorde på mig
ett beklämmande intryck att märka den fräna ton, som från de mest
extrema idrottskretsarna ^och idrottsrepresentanterna riktade sig mot
gymnastiken och dess målsmän. Här uppträdde en framstående ledare
inom idrottsrörelsen och sade bl. a.: Gymnastiken, vad är det
med den, den begagnar man endast på äldre dagar, när man blivit
styv i lederna av för mycken idrott! — Där är motsättningen, och
den skall brytas. Gymnastik och idrott skola gå hand i hand. Och
vad jag vill är, att vi skola göra den Lingska gymnastiken till en
verklig folkets egendom. Så har den icke blivit än, men jag hoppas,
att om vi understödja densamma, vi skola komma därhän. Det är
därför jag med glädje varit med om att tillstyrka större anslag till
den frivilliga gymnastikens stödjande här i landet. Yi ha icke kunnat
gå med på herr Gustafsons motion att bevilja medel för detta
ändamål på tilläggsstat, men vi ha i stället höjt anslaget för följande
år.

Jag vill till sist uttala en vädjan till kammaren att icke nu låta
denna tillfälliga misstämning mot idrotten, som kanske blivit rent
av uppagiterad, av orsaker som redan framhållits, få övertaget, utan
att kammaren ville se en liten smula sunt och nyktert på denna sak.
Jag tror, att med det utlåtande utskottet här framlagt man har
gjort rättvisa åt alla håll. Det bör väl heller ej vara så, att när man
har ett kärt barn — och det har väl ändå idrotten varit — man ger
det en alltför kraftig aga eller till och med agar det så starkt att det
tager skada därav, utan man ger det en lämplig tillrättavisning,
ifall det befinnes vara behäftat med vissa oarter. Man skall dock
gorå även detta med förstånd, måtta och urskillning. Det tror jag
vi göra, om vi gå med på utskottets förslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag tillhör reservan terna,

skall jag med några ord angiva de skäl, på vilka jag ställt mig
som reservant.

Här är av en hel rad talare sagt, att det är tillfälliga stämningar,
för vilka idrottsrörelsen icke är ansvarig, som den ståndpunkt, som
reservanterna intagit, grundar sig på. Jag vill bestämt bestrida detta.
Och även vill jag säga, att jag är ingen motståndare eller fiende
till idrotten. Tvärtom. Men det är endast en sund och fostrande
idrott, för vilken jag skulle kunna uppträda som talesman. Så mycket
har framkommit under de sista åren beträffande idrottsrörelsen
i vårt land, att den, som verkligen följt med, måste ställa sig betänksam,
när det gäller höjande av anslaget till densamma. Herr Hansson
i Stockholm ansåg, att utskottet icke verifierat anklagelserna. Jag
tyckte herr Hansson gjorde det så bra i en hel del punkter, så att
vi behöva knappast angiva några ytterligare skäl för att motivera
den ståndpunkt, som reservanterna intagit. Tillika måste jag säga,

Fredagen den 22 april.

45 Nr tf 2.

att utskottets motivering synes mig mycket mera vara i samklang
med det slutyrkande, till vilket reservanterna kommit, än det, som
utskottet självt slutar med.

I en tid som denna, när det gäller att spara på alla möjliga områden
och endast bevilja anslag till sådant, som är oundgängligen
nödvändigt, måste man fråga sig, om det verkligen är lämpligt och
tillbörligt att med så höga anslag som utskottet föreslagit främja en
rörelse, som man i vissa hänseenden måste på det skarpaste ogilla.
Då man fått vara med om att nedsätta och avslå framställningar om
anslag till sådant, som man måste säga är för hela landet och vissa
dess delar av största värde och betydelse, då kan man icke vara med
om bifall till vilka yrkanden som helst, när det gäller en rörelse, om
vilken som sagt man kan ha mycket delade tankar efter de yttringar
från densamma, som framträtt de sista åren. Jag vill bara erinra
om, att en framstående idrottsman och professor i Uppsala, som själv
är mycket intresserad särskilt för fotbollsidrotten, har på det skarpaste
klandrat de utväxter, som den sista tiden visat sig inom idrottsrörelsen.
Han framhåller bland annat, huru en match inbringade

40,000 kronor, men nettot sedan visade sig bli endast 4,500 kronor.
Och han frågar med skäl: vart ha pengarna tagit vägen? De, som
äro närmare initierade i förhållandena, veta nog, vart pengarna tagit
vägen. Och att det icke är till de allra bästa ändamål de utlagts
är någonting, som får anses vara fullt visst.

Summan av vad jag sagt är den, att jag anser det fullt motiverat
att nu gå på den begränsning av anslaget, som reservanterna föreslagit.
Herr Bengtsson i Norup säde, att sådana stora avsteg i anslagsbeviljande
icke äro riksdagen värdiga. Ja, därom kan det vara olika
meningar. Ha vi varit med om sådana prutningar, som hittills skett
och också i fortsättningen måste ske denna riksdag, då tror jag en
nedprutning, som här är föreslagen, måste anses vara rimlig och val
försvarlig.

Att idrottsrörelsen, som herr statsrådet förmenade, skulle urarta
än mer med den nedsättning av anslaget, som reservanterna föreslagit,
är ju en synpunkt. Men jag dristar tro, att, om anslag fortfarande
beviljas och man på ledande idrottshall vet, att det också kommer
att utövas kontroll något mera vaket än hittills, så behöver icke
den faran föreligga.

Beträffande en annan synpunkt, som också herr statsrådet framdrog,
nämligen att det skulle väcka uppseende i utlandet, vill jag säga,
att jag knappast tror man där fäster sig vid denna sak. Större
frågor gå nog utomlands ouppmärksammade förbi än denna, och
så uppmärksammad är nog icke den rörelse, som här är ifråga, att
vi behöva befara, att vi råka ut för några internationella obehagligheter.
Det är min mening.

Herr talman! Jag anhåller att få hemställa om bifall till reservanternas
yrkande.

Herr Edén: Herr talman! Jag skall med anledning av den

sena timmen uttala mig endast i största korthet.

Ane), understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

Nr 32. 46

Fredagen den 22 april.

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

Jag vill giva det erkännandet, att den reaktion mot vissa avarter
i idrotten, som trätt fram i dessa debatter, kan ha allt skäl för sig.
Men denna avstraffning eller låt oss säga denna skrapa, som varit
behövlig, är ju också utdelad i utskottets utlåtande med så pass mycken
styrka, att någonting därutöver, såvitt jag kan finna, icke skulle
behövas. Den är också utdelad därigenom, att utskottets förslag,
även det, innebär en nedsättning i föregående års anslag från 150,000
kronor till 140,000 kronor och i realiteten en ytterligare nedsättning,
eftersom av dessa 140,000 kronor icke mindre än 40,000 kronor nu
skulle reserveras för gymnastiken. Under sådana förhållanden har
riksdagen, om den nu följer utskottets förslag, icke blott strukit under
sin bestämda önskan och fordran att de avarter, mot vilka man
vänt sig, skola bortarbetas, utan riksdagen har också verkligen gjort
en betydande besparing i förhållande till det egentliga idrottsanslaget.
Att gå längre och gå ända så långt, som reservanterna nu
föreslagit, kan jag icke finna skulle vara annat än i högsta grad
ödesdigert för bibehållandet av den sunda idrott, som vi ju dock alla
anse vara önskvärd. Har man kommit in, som man gjort, på en
stor utveckling av den svenska idrotten, som ät i mer eller mindre
väsentlig grad beroende av statens stöd, så går det ju icke an att
alldeles strypa till på en gång. Det utsätter oss ju för risken, att
denna^ rörelse ingalunda skall bli sundare utan, som jag tror herr
statsrådet anförde, kan föras av rent penningbehov ut på sådana
vägar, som vi icke böra leda den in på.

Jag kan icke tro, att andra kammaren skulle vilja taga ett så
förhastat steg, som skulle ligga i ett följande av reservationen, och
jag skall med uppfyllande av det löfte, som jag gav i början, icke
ytterligare, utveckla skälen därför utan endast tillkännagiva, att jag
på det livligaste hoppas, att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan.

Med herr Edén förenade sig herrar Starbäck, Lindström i Mörby,
Lubeck, Pehrsson i Bramstorp, Wahren, Danielsson och Björkman i
Norrköping.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Det har sagts,
att den ståndpunkt, som de intagit, som här givit uttryck för den
mening, som jag omfattar och som återfinnes i reservationen, utgjorde
ett . stämningsintryck framkallat av stundens missnöje på
grund av vissa osunda företeelser inom idrottsrörelsen. Nej, så är
det icke. Det är tyvärr icke bara stundens missnöje eller en tillfällig
stämning, som är framkallad av en enstaka företeelse, som jag
* mitt förra anförande, utan det är ett småningom
pågående sänkande av hela idrottsrörelsens ideella bärkraft, som
uppenbarat sig och som till slut har resulterat i detta beklagliga
utbrott, som jag i mitt förra anförande vidrörde.

Det har talats om, att det är olämpligt att framkalla något motsatsförhållande
mellan idrotten och gymnastiken. Det är sant. Till
fullo understryker jag den meningen. Och jag vill säga, att den

Fredngen den 22 april. lV7

som liksom jag kände en person, som jag skulle vilja kalla den
svenska idrottsrörelsens fader, nämligen nuvarande general Balck,
när han började detta arbete på den gamla mötesplatsen Sanna hed,
han behöver icke undervisas om sambandet mellan idrott och gymnastik.
Ty han såg det då med egna ögon. Bevittnade också vilket
mottagande dåvarande löjtnant Balcks idrottsövningar möttes med,
då han började med dem på lägerplatsen. Man förstod icke innebörden
av dem. Men så småningom har ljuset uppgått.

Man skall stödja den sunda idrotten, har det sagts. Ja, det
vilja alla. Men den kritik, som ägnats idrottsrörelsen på annat sätt
genom kraftiga uttalanden, har ju icke hos idrottsledningen verkat
till synes ett spår till sinnesändring. Och då ledningen totalt visat
sig immun mot kritiken i dess mildare form, då måste starkare medel
tillgripas. Det är min ståndpunkt.

Då har det sagts, att man skall icke tillgripa så starka medel,
att man ödelägger densamma helt och hållet. Jag tror icke den
kommer att ödeläggas, men min bestämda mening är den, att när
läget är det, att, när även det här anslagets förespråkare till det
belopp, som utskottet här tillstyrkt, .erkänna, att misstag ha begåtts
av idrottsrörelsens ledande män, men ledningen försvarar sina åtgärder
och den sunda reaktionen uteblir från idrottsrörelsens egna,
då är det, som riksdagen måste gripa in. Herr statsrådet sade, att
man skall skilja den fria idrotten från den av staten understödda.
Må vara, och det kan vara riktigt, Men om personerna äro desamma,
som leda det hela, såväl den statsunderstödda idrotten som den fria
med den senares oarter, så skulle jag vilja fråga herr statsrådet:
är det dock icke så,'' att själva sinnelaget och andan kommer till
synes bäst, då vederbörande ha fria tyglar och få göra vad de innerst
inne känna och vilja och icke behöva känna statens kontrollerande
hand över sig?

Jag skulle i det sammanhanget vilja en liten smula vidröra det
svar, som lämnades från regeringens sida rörande dess åtgärd att medgiva
uppvisning i boxning. Det hänförde sig därtill, att Göteborgs
polismyndigheter redan hade bifallit en liknande framställning och
att avtal, som herr statsrådet meddelade, redan hade träffats med en
viss förbindande verkan. Jag skulle vilja säga: vittnar det icke om en
viss brist på common sense hos denna ledning, att de tillåtit sig
träffa sådana avtal utan att därvidlag på förhand konferera med
regeringen angående regeringens ställning?

Slutligen har det sagts det, att det är önskvärt — något som
man ju kan instämma i — att idrottsmännen borde uppträda litet
mindre skränigt. Men jag skulle vilja tillägga, att det också är nödvändigt
att åvägabringa ett bättre samarbete mellan hem, skola och
idrottsledning. Det är icke utan att det finns exempel på, att den så
mycket överklagade överansträngningen i skolorna delvis bottnar
däri, att så fort barnen komma hem, dragas deras intresse till idrottsplatserna.
Och det är icke utan att det är så — jag känner exempel
därpå — att när barnens föräldrar ha besökt idrottsledningen och
sagt det: pojken måste vara hemma något mera för att kunna läsa

Nr 32.

Ang. under stödjande

av

idrottev.

(Korta.)

Nr 32. 48

Fredagen den 22 april.

Ang. understödjande
av
idrotten.
(Forts.)

över sina läxor, så ha de fått till svar från idrottsledningen: nej, han
har en större uppgift att vara här; en så härlig och sund kropp har
han, att vi icke kunna avvara honom. Många gånger gives det också
exempel på, att pojken bättre behöver vara hemma och såga och hugga
ved. Det är en god gymnastik; jag utövar den själv, så mycket min
tid medgiver. Men i stället för att göra det arbetet, har det varit
den hägrande idrottsplatsen, som dragit honom från detta arbete
och den hjälp, han därigenom lämnat hemmet. Även på den punkten
behövs en reaktion, och jag har icke kunnat underlåta att med anledning
härav göra ett uttalande i den riktningen, på samma gång som
jag, herr talman, vidhåller mitt yrkande.

Herr Lovén instämde häruti.

Herr Ky dén: Herr talman! Då idrottsanslaget första gången
behandlades här i kammaren, väckte det mycket stor ovilja från deras
sida, som voro intresserade av detta anslag, på grund av det rävst- och
rättartal om idrottsrörelsen, som jag den gången höll. Jag tror, att
även idrottsrörelsens ledande män skola giva mig rätt däri, att mina
då uttalade farhågor icke voro ogrundade. Jag vill emellertid gärna
säga — och jag står för den uppfattningen även under den nuvarande
stämningen — att idrottsrörelsen icke utvecklat sig så galet, som jag
då trodde den skulle göra, närmast med tanke på vad jag sett från
utlandet. Och det erkändes från min sida i ett yttrande till statsrådsprotokollet
under 1918 eller 1919 års riksdag. Men jag måste
också säga det, att det finns vissa sidor i idrottsrörelsen och kanske
ännu mer i dess ledning, som på allra senaste tiden framträtt trots
bestämda varningar och som äro ägnade att ingiva rätt stora betänkligheter.
Jag skall icke draga fram vare sig namn eller detaljer.
Men jag vill uttala som min bestämda uppfattning och som ett råd till
dem, som äro intresserade av att idrottsrörelsen skall få en sund utveckling,
att de. ombesörja, att en rensning göres på vissa punkter
inom idrottsledningen och att man försöker genomföra en större varsamhet
i användande av medel, ett mindre övermod i det yttre framträdandet,
än vad somliga av idrottsrörelsens spetsar låtit komma sig
till last. Det är nödvändigt — det tror jag mig våga försäkra — ifall
överhuvudtaget ett statsanslag till idrottsrörelsen skall komma att utgå,
att man är på det klara med inom idrottskretsar, att en sådan rensning
och ändring är nödvändig. Därför tror jag denna debatt varit
nyttig. Och det bör antecknas, att idrottsrörelsens både gamla vänner
och gamla motståndare, som ändå önska, att man skall få en sund
idrott, varit ganska eniga om att påyrka, att man på det sättet förändrar
ledningen och. organisationen av idrottsrörelsen.

När det sedan blir fråga om anslagsbeloppets storlek, hyser jag
den uppfattningen, att riksdagen skall förfara med en viss varsamhet.
Faktiskt är, att under nu löpande år har den allmänna idrotten
ett anslag på sammanlagt 150,000 kronor, av vilka 14,000 kronor gå
till gjunnastiken och 136,000 kronor till den allmänna idrotten. Nu
föreslår statsutskottet en prutning för den allmänna idrotten till

Fredagen den 22 april.

49 Nr 32.

100,000 kronor. Och detta måste ju för den del av idrottsverksamheten, Ang. undermot
vilken anmärkningarna riktats, anses vara en ganska stark bo- botten ^

gränsning. Och då jag hyser den uppfattningen, att riksdagen här t/yorta j

bör förfara hyggligt, om jag får använda det ordet, så länge man ser, °
att det icke är obotligt här, så tycker jag den anslagssänkningen skall
räcka. Och man skall icke använda större våld än nöden kräver. Om
det icke ändrar sig på denna punkt, så kommer det att bli — det förklarar
jag bestämt för min del, om jag återkommer till riksdagen -—•
rent avslag på varje anslag till den allmänna idrotten.

I dag kommer jag att rösta för bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt samt vidare på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen
hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes,
uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition av
följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 233 av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 40 ja, men 106 nej; och hade kammaren
alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 234 och 235.

Vad utskottet hemställt bifölls.

stöna.

Punkten 236, angående understöd åt samfundet för utgivande Ang.
av handskrifter rörande Skandinaviens historia, föredrogs härefter; undfrst°d åt
och yttrade därvid utgivande av

handskrifter

Herr Månssoni Hagaström: Herr talman! Jag har vid den- rörande Skönna
punkt intet yrkande, men jag vill göra ett par erinringar. En dinaviens h‘-gång förut, för några år sedan, när detta ärende var före, uttryckte
jag till den dåvarande ecklesiastikministern dels privat, dels offentligt
den önskan, att det här ifrågavarande arbetet måtte bedrivas i
något raskare tempo. Jag uttryckte förhoppningen, att vi i riksdagen
skulle få se ett förslag till ett något rikligare anslag, än vi
hade då och som vi fortfarande ha. Jag har ju icke kunnat tillräckligt
noga följa med — det måste jag erkänna — men när man ser,
huru sakta detta arbete fortskrider, så tror jag, att det skulle vara
lyckligare, om man kunde sätta in flera arbetslag på det arbete, det
Andra kammarens protokoll 1921. Nr 32. 4

Nr 32. 50

Fredagen den 22 april.

Ang.

understöd åt
samfundet för
utgivande av
handskrifter
rörande Skandinaviens
historia.

(Forte.)

Ang.

understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare.

här är fråga om. För närvarande eller åtminstone för ett par år sedan
arbetade endast ett arbetslag härpå, och det sades då, när man
frågade, varför så skedde, att det berodde på, att det var så ont om
folk här i landet, som kunde läsa medeltidslatin. Det får man sannerligen
veta, när man vill ha några brev översatta. Jag haT i 5 å 6
år forskat mycket i kyrkohistoria och medeltidshistoria samt använt
större delen av min lediga tid på det. När man emellertid träffar på
brev på medeltidslatin och vill ha dem översatta, då får man gå från
man till man bland dem, som man tror vara specialister på det, men
som omöjligen kunna verkställa en översättning åt en.

Framför allt måste det härma en, att Sturearkivet fortfarande
ligger i Köpenhamn otryckt. Visserligen är det sant, att en del brev
till Sten Sture dén yngre och en del från honom finnas tryckta, men
i fråga om dessa brev liksom en hel del andra, som utgivits på latin,
är det det felet, att de icke åtföljas av en översättning till svenska.
Men med dessa brev borde naturligtvis följa en med mindre stil tryckt
översättning till svenska, ty när det är så, att om man vänder sig
till människor, som äro filosofie doktorer och styva språkmän, man
får gå från man till man utan att finna någon som kan översätta
latin från den tiden, då måste man erkänna, att det är av stor vikt,
om det skall vara något bevänt med att breven överhuvudtaget tryckas,
att en svensk översättning bifogas, ty annars blir det icke mer
än tre eller fyra människor här i landet, som kunna läsa dem. Det
blir blott några speciella medeltidshistoriker, som äro särskilt utbildade
för detta.

Detta arbete bör enligt min mening icke understödjas med 2,000
utan med 50,000 kronor om året. Det behöver bedrivas icke av ett
utan av två eller tre arbetslag och bedrivas i vida raskare tempo, än
vad som sker.

Jag skall be att få till vederbörande göra denna erinran och
hemställan, samtidigt som jag vill betona, att de latinska breven böra
vara åtföljda av en svensk översättning, så att den svenska ungdom,
som läser historia, verkligen har nytta av de brev, som tryckas.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 237—249.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 250, angående understöd åt inhemska skönlitterära författare.

Kungl. Maj:t hade under punkten 251 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen att dels av det år 1919 till understöd under
åren 1920—1922 åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt
förtjänst beviljade anslaget av 60,000 kronor, att användas
enligt av riksdagen angivna grunder och villkor, anvisa på extra
stat för år 1922 såsom förslagsanslag, högst, återstående beloppet

20,000 kronor;

Fredngen don 22 april.

51 Sr 32.

dels ock till ökning av nämnda till undenstöd för år 1922 avsedda
belopp av 20,000 kronor anvisa på extra stat för år 1922
såsom förslagsanslag, högst, ett lika stort belopp, 20,000 kronor,
att användas enligt ovannämnda grunder och villkor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) av det år 1919 till understöd under åren 1920—1922 åt inhemska
skönlitterära författare av utmärkt förtjänst beviljade anslaget
av 60,000 kronor, att användas enligt av riksdagen angivna
grunder och villkor, anvisa på extra stat för år 1922 såsom förslagsanslag,
högst, återstående beloppet 20,000 kronor; och

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag i vad detsamma avsåge ökning
av nämnda till understöd för år 1922 avsedda belopp.

Vid punkten var likväl fogad reservation av herrar Kvarnzelius,
Swartz, II. M. Bäckström, O. U. B. Olsson, Bergqvist, Ters,
Anderson i Råstock, Wallen och andre vice talmannen Nilsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) ---------—---------

b) till ökning av nämnda till understöd för år 1922 avsedda belopp
av 20,000 kronor anvisa på extra stat för år 1922 såsom förslagsanslag,
högst, ett belopp av 10,000 kronor, att'' användas enligt
ovannämnda grunder och villkor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Waldén: Herr talman! Vid denna punkt är fogad en
reservation av herr Kvarnzelius, i vilken ytterligare 8 av utskottets
ledamöter instämt. Kungl. Maj:t har gjort framställning om att
till det nu utgående anslaget till inhemska skönlitterära författare,
vilket utgör 20,000 kronor om året för vart och ett av de tre år,
för vilka anslaget är beviljat, skulle ytterligare beviljas ett förstärk -ningsanslag på 20,000 kronor å tilläggsstaten för i år och 20,000
för nästa år. Utskottet har avstyrkt denna Kungl. Maj:ts framställning.
Reservanterna hava ansett, att något av det begärda förstärkningsanslaget
borde beviljas, och hava för sin del hemställt
om ett anslag å 10,000 kronor på 1922 års stat och 10,000 på tillläggsstaten.
Vi hava nämligen ansett, att med hänsyn till penningvärdets
fall det dock är berättigat, att dessa författare erhålla något
bättre understöd, än vad som för närvarande kan lämnas dem från det
nuvarande anslaget. Vidare ha vi ansett, att det säkerligen finnes
en och annan yngre författare, som skulle vara väl förtjänt av att
erhålla något understöd men som nu icke kan få det, på grund av att
anslaget icke räcker till.

Det är väsentligen dessa skäl, som föranlett oss att delvis tillmötesgå
Kungl. Maj:ts framställning, och — för att icke längre
upptaga den långt framskridna tiden •— ber jag att med denna korta
motivering få yrka bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna
reservationen.

Ang.

understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare.
(Fort*.)

Nr 32.
Ang.

understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare.
(Forts.)

Ang. de kgngl.
teatrarna.

52 Fredagen den 22 april.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag skall kort

och gott be att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och famn herr
talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, till följd varav nu uppsattes,
justerades och anslogs denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid punkten 250 av
statsutskottets förevarande utlåtande nr 8 A fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
punkt.

Voteringen utvisade 61 ja, men 74 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan i berörda punkt.

Punkterna 251—259.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 260.

Lades till handlingarna.

Punkterna 261 och 262.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 263 och 264.

Lades till handlingarna.

Punkterna 265 och 266.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs punkten 267, angående övriga ordinarie anslag
under åttonde huvudtiteln. Ordet begärdes därvid av

Herr Pehrsson i Göteborg, som yttrade: Herr talman,

mina herrar! I den punkt, som nu är föredragen ha samlats åtskilliga
av de ordinarie anslagen, och ett av dessa anslag lyder: till de
kungl. teatrarna 150,000 kronor.

Efter de beslut, som här i dag äro fattade, har jag en stark
känsla av att nu hava vi silat myggen och nu skola vi svälja kamelerna.
Under de båda dagar, som debatten rört sig om kulturbud -

Fredagen den 22 april.

55 Nr 32.

geten, har det enstämmigt givits uttryck åt de farhågor och
de bekymmer, som över hela riket och från alla partier fram- teatrarna.
kommit med avseende på det sjunkande sedliga tillståndet och or
den urartning, som gör sig gällande. Det har ju varit så, att
under sista åren har all möjlig smuts, som rör sig i botten av samhällslivet,
virvlat upp, och det har vräkt in över oss från de stora
länderna en bölja av råhet och dekadans. Jag vill att det i detta
sammanhang även i denna kammare skall pekas på den urartning,
som vi haft tillfälle att bevittna i de offentliga teatrarnas program
under den sista tiden. Det har funnits och finns ännu åtskilligt, om
vilket vi nödgas säga, att det är blottat — ja, jag vågar gå så långt —
på all sedlig känsla och anständighet. Nu är det en enskild teaterledning,
på vilket det största ansvaret i detta fall kommer att falla.

Jag vill också säga, att djupast torde man väl ha kommit ned, när
det gäller den intellektuellt och moraliskt så lågt stående »konstart»,
som heter revyer. Det har under denna tid varit så mycket
av detta, som väckt uppmärksamhet, att man också börjat att reagera
däremot. En av de starkaste av dessa reagenser har jag funnit i ett
uttalande av scoutchefen i riket. Det må stå för hans räkning. År
det icke ett överord, så är det sannerligen ytterligt allvarligt. Han
säger: »Jag är för min del övertygad om, att det till stor del är

den nuvarande försumpade teaterrepertoarens fel, att ungdomen från
de s. k. bättre hemmen på många håll är så genomrutten som den är.

Det är starka ord, men jag kan stå för dem.» Jag törs icke stå för
dem. Jag vet, att det finns oändligt mycket sund och frisk ungdom
bland oss, men naturligtvis måste man tillmäta sådana ord den största
betydelse, och man står där med synnerligen stora farhågor för, att
en sådan urartning hos vår ungdom kan komma att fortsätta. Nu
vill jag icke kasta skulden på teaterledningarna ensamma. Som
herrarna väl förstå, är det lika mycket åskådarnas eller åhörarnas
fel. Åskådarna och teaterledarna fördärva varandra ömsesidigt.

Men när man på våra teatrar ser föräldrar och barn, manlig och
kvinnlig ungdom gemensamt åskåda och finna sig väl av åhörandet
eller åseendet av ganska skabrösa saker, får man ej känsla av den
gamla senantikens förfallstid, som gör att man känner sig ganska
orolig.

Här ha vi nyss såsom en allvarlig varning voterat ett lägre
anslag till den idrott, om vilken man med skäl ansett, att den har
satt råheten i högsätet, när det gäller sporten''. Det var en allvarlig
admonition, men det är icke bättre, mina herrar, när liderligheten
sättes i högsätet ifråga om den offentliga scenen.

Nu har ju, såsom jag redan förut sagt, helt naturligt en enskild
teaterledning den störfeta skulden, och vi hava också fått erfara, huru .
man med en hårdhudad cynism utan like försvarat detta, och hur
man gjort allt för att såsom hyckleri, perversitet, kulturfientlighet
och jag vet icke allt stämpla den storm av kritik, som rests i denna
fråga. Pressen har dock på sista tiden reagerat synnerligen skarpt
och det för övrigt från de mest olika håll. Det må vara ett bevis för
att saken verkligen är värd att allvarligt tagas i beaktande.

Nr 82. 54

Fredagen den 22 april.

Ang. de kungl.
teatrarna.
(Forts.)

Emellertid vill jag säga, att naturligtvis har pressen också sin
skuld i detta, därigenom att dess recensioner icke varit sådana, att
man därur kunnat utläsa den kritik över dessa tillställningar, som
man hade rätt att vänta. Nu återigen ha vi funnit, och det är en
glädje att kunna betyga det, ätt särskilt på sista tiden har kritiken
vaknat. Dock förekommer det ännu, att man på den ena sidan har
en allvarlig förmaning ifråga om sådana skabrösa ting, och på den
andra sidan finner man i en kanske annars synnerligen hygglig
tidning en recension eller ett brev från en recensent •— jag tänker
i detta fall på landsortstidningarna — där man tager i försvar
kanske det mest skabrösa, som förekommit här. Jag vill dock
erinra herrarna om, att här gives enligt uppgift för 250 :e gången
på en enskild teater ett skådespel, om vilket man läste i en av våra
dam tidningar. för en tid sedan en kritik, så fruktansvärt allvarlig
och avfattad i sådana ordalag, fastän den förekom i damernas egen
tidning,, att jag icke vågar taga dessa ord på mina läppar i denna
församling i dag.

Nu hade man väntat, och det av alla skäl, att nationalscenerna
skulle hålla sig i allo fria från sådant. Jag vill giva det erkännandet,
att vi kunna i stort sett också vara tacksamma och glada, för att
de verkligen stått emot den bölja, som har slagit ut över världen, och
att denna smutsflod icke fått så fritt som på andra håll i världen
tränga in just där. Men man kan dock icke värja sig för att man
också här givit vika, givit efter för en förskämd smakriktning.
Naturligtvis har det också här varit en känsla av, vad publiken vill
hava. Publiken vill ha det slippriga, det lönar sig, det är geschäft,
och därför har det smugit sig in sådant, inför vilket man står med
den allra största betänklighet. Man har rent av sagt -—- jag vill
icke göra orden till mina — att man där tagit del i den »kokottdramatik»,
som för närvarande är rådande hos oss. Jag kan icke annat
än peka på ett par sådana pjäser på Dramatiska teatern, som varit
till synnerlig anstöt för många och det med rätta. Jag syftar till
exempel på pjäsen »Vi mördare», där »rätten att mörda» — detta
uttryck är farligt nog i och för sig i sin sensationella utformning -—
har gjorts till föremål för debatt genom en sympatisk framställning
av en hustrumördare. Hustrun var visserligen en mycket dålig
människa, men mordet utfördes på scenen under så brutala former,
att något sådant aldrig skulle hava släppts fram på filmen, och denne
mördare har •— hur mänskligt förklarligt hans brott än må vara •—•
framställts så sympatiskt, att, såsom jag nyss sade, debatten verkligen
stått om »rätten att mörda». Det är att hava sjunkit ett stycke
på väg.

Jag erinrar också om en pjäs, som under sista tiden väckt ett
icke så ringa uppseende, nämligen den mycket beryktade »Resan till
Le Havre». Det är ju icke roligt att belasta kammarens protokoll
med sådant, men jag måste göra det, för att herrarna skola veta,
vad det verkligen gäller. Det är en man, som gift sig med en
yngre kvinna. Äktenskapet blir dåligt. Hon giver sig i väg med
en manlig vän till Le Havre, som det heter, men i själva verket till

Fredagen den 22 april.

55 Nr 82.

Paris. Hennes unge styvson, som är ungefär jämnårig med henne, An0- de kungl.
följer efter under förevändning att bevaka familjens intresse teatrarnaoch
överraskar de båda i Paris. Det kommer till en scen, fl,°rte''1

och det upptäckes, att det är svartsjuka, som drivit ho nom

iväg. och icke omsorg om familjens heder. Det slutar med
att dessa båda finna varandra, och slutet på det hela blir, att den
äkta mannen giver sin välsignelse till en förbindelse mellan sonen
och hustrun, mellan sonen och den han kallar »min fröken mor».

Sådant mina herrar, giver man bär i alla fall på vår främsta dra matiska

scen. Man har till och med skickat ut detta till landsorten.
Man skickade det till Gävle, och jag skulle känna mig stolt,
om jag vore representant för Gävle, när jag tänker på att Gävle
skickade det hem igen. »Besan till Gävle» blev en enda föreställning.
Gävleborna hade fått nog av detta.

Men nu är det värsta i saken, att teaterchefen, på vilken ansvaret
faller att hava dragit sådant fram på den främsta svenska talscenen,
har vid en intervju — som jag hoppas delar den egenskapen
med andra intervjuer, att emellanåt vederbörande icke känns vid
vad som är sagt, men tills vidare står det oemotsagt — uttalat, att
han »icke på något sätt finner denna pjäs vara omoralisk eller anstötlig».
Jag nödgas saga, att är det som står i denna intervju
verkligen sant — jag hoppas, att det icke är det — då måste det
brista något i det förtroende, som man har rätt att hysa till ledningen
av en statsunderstödd scen, och jag måste också såga, i anslutning
till vad här förut talats om ledningen av vår idrott, att Dramatiska
teatern kan, förutsatt att detta är sant, icke vara betjänt med
att hava en ledning, som har så ringa och .begränsad känsla för
värdigheten hos rikets främsta talscen.

Emellertid är det icke blott där utan också (beträffande Kungl.
operan, som anmärkningar framkommit. Jag bär själv haft tillfälle
att se operan Salome. På mig gjorde den det vidrigaste in-,
tryck. För att emellertid icke mitt intryck skall vara på något
sätt avgörande för någon annan, skall jag taga mig friheten nämna
vad en recensent, som har högt anseende, såvitt jag förstår, i denna
stad, O. R—s, skriver om denna opera: »Till omväxling med Sim son

och Delila har Kungl. teatern ansett lämpligt att upptaga
Salome för att riktigt fylla måttet av raffinemang och sensation.
Operaledningen anser, att vad som hör retas och kittlas i dessa depressions-
och dekadenstider är nerverna. Att konsten har sitt etos
och sin idealitet, är tydligen en tanke, som. är alldeles främmande
för herr Riben och hans regim. En sexuell perversitet, en psjmopatia
sexualis, utstyrd med alla förföriska lockmedel i bild, ord
och ton, är förvisso den värdigaste offertjänsten i Baalstemplet vid
Gustaf Adolfs torg. Tidens ruttenhet och maklighet kan icke få ett
mera eklatant uttryck än i den konstprodukt, varmed Operan ånyo
vädjar till den kränka lystnaden. Låt harpor och cymbaler stämmas
till ett förhärligande av blodskam och lustmord! I den smäktande
kyss, som Salome ger Johannes Döp arens avhuggna huvud,
triumferar tidens moraliska nihilism. Under det bibliska ämnes -

Nr 82. 56

Fredagen den 22 april.

Ang.dekungl. valets täckmantel och i den musikaliska försköningens skrud är
Salome lustans och lastens apoteos, perversionens extas, den mor(
0 ■> bida och makabra parodien på Tristan och Isoldes kärleksrus och
kärleksdöd.» Jag^ vill icke taga med alla de mycket starka
orden annat än såsom paradoxalt, men det har varit tillräckligt
för att visa, huru en man med ansvarskänsla såsom en
recensent dömer. _ För att icke vara bara två — han och jag

— som yttrat sig, har jag också funnit ett annat namn, ett
namn, vars^ auktoritet på konstens område i detta hänseende
knappast någon av oss jävar, vilken om denna samma opera säger:
»I rent sedligt hänseende är den ett ytterst betänkligt drama
och anses mer [höra väcka psyko-sexuellt än konstnärligt uppseende»,
och han säger också, att han hoppas att »den måtte bli begraven i
operans bibliotek, ty verket ifråga hör icke till den bildande konstens
område och är både från etisk och estetisk synpunkt frånstötande».
Namnet, som står under dessa ord, är Andreas Hallén, ett
för oss allesammans säkert välkänt namn. Också här har teaterledningen
dessvärre även intervjuvis — med den reservation, som är
gjord ifråga om de två andra intervjuerna, har jag mycket svårt
att tro på att det är överensstämmande med sanningen — gjort
några urskuldande — urskuldande är icke ens rätta uttrycket — gjort
rent förnekande uttalanden, att sådant skulle kunna vara på något
sätt anstötligt. Ja, mina herrar, det är icke utan att man måste
med allvarliga farhågor se den tendensen — jag går icke längre

— hos vara nationalteatrar, som i alla fall skola gå i spetsen för
den sceniska konsten i vårt land, att på detta sätt låta sig ryckas
med av denna, låt vara allmänna och icke blott hos oss utan för
hela vår kultur utmärkande dekadenta riktning. Vad skall — jag
vädjar till Er, mina herrar — vad skall vårt folk säga, för vilket
den saken i regel är obekant, att svenska riksdagen beviljar för
understödjande av sådant, som jag bär givit en aning om, 150,000
kr., under det man måste vara njugg på alla håll? Och jag är alldeles
övertygad om att det skulle, om man haft kännedom om detta,
väckt en mycket stor undran över huru vi i vår sparsamhetsiver
alldeles glömt bort detta.

Ja, jag. började med att tala om att sila mygg och svälja kamelen
och jag tror, att det uttrycket verkligen efter vad jag här
relaterat har sitt berättigande. Nu bär man och man emellan talats
om att man borde även här uttala en admonition i lika kraftig form,
som det gjordes med avseende å den urartande idrotten, om vilken
det talades allvarliga ord. Jag vill icke göra detta och det av flera
skäl, dels därför att, såsom jag säger, jag för min del ser i detta
en tendens som måste motarbetas, och den står visst icke i paritet
mot urartningen inom idrotten, dels ock därför att jag är övertygad
om att genom en rubbning i detta anslag skulle man kasta våra
nationalteatrar för geschäftets skull rakt i armarna på den dekadenskonst,
som nu strömmar över oss. Det är därför, jag icke vill
göra det nu, men jag är övertygad om att bland dem, som sitta i
denna kammare, då detta anslag en annan gång skall beviljas, det
skall finnas män, som med allvar komma att avge ett sådant yr -

Fredagen den 22 april.

57 Nr 82.

kände, för såvitt icke förbättring inträtt. Jag tillåter mig endast Ang.dekungl.
en vördsam hemställan -—• såsom det synes mig, kan jag göra det teatrarnautan
att träda grannlagenheten för nära — till herr statsrådet och (*ort8-)
chefen för ecklesiastikdepartementet, under vilket ju denna budget
sorterar, att denna teaterledning vid våra främsta nationalscener
erinras om att det är deras uppgift att hålla konstens fana högt
icke minst i denna urartningens tid, och att, om det skall vara någon
mening d att vi skola ha en nationalteater, som är understödd
med i viss män frikostigt anslag, skall den också vara en bildningsinstitution,
där höga idealer framställas, och får icke urarta — och
därmed bidraga att draga ned de andra — till att på något sätt bli
en propagandaanstalt för scenisk pornografi, såsom någon så allvarligt
och beskt har kallat dem.

I detta anförande instämde herrar Johanson i Huskvarna,

Larsson i Kroken, Magnusson i Skövde, Jonsson i Hökhult, Lindmark
och Johansson i Krogstorp.

Härpå yttrade:

Herr E n g b e r g: Herr talman! Jag kände mig uppkallad av
den siste ärade talarens enligt min mening alldeles orättfärdiga, för
att icke säga osannfärdiga, framställning av den teaterkultur, som
anslaget till kungl. teatrarna kan ge anledning att något beröra. Jag
måste för min del säga, att vilka anmärkningar man än kan rikta
mot den teaterledning, som den föregående ärade talaren angripit,
icke kan man åtminstone säga, att den svikit de konstnärliga idealen,
och att den försökt smita undan, när det gällt att hålla konstens fana
högt. Jag har för min del sett teatrar i åtskilliga av Europas städer,
men jag vågar säga, att vi här hemma i Sverige med en viss
stolthet kunna betona, att den teaterkultur, som vi ha på våra Stockholmsscener,
står i regel vida över den teaterkultur, som man har
utomlands. Vi behöva ingalunda skämmas för den. Nu har herr
Pehrsson i Göteborg i alla händelser här velat anlägga synpunkter på
denna teaterkultur, som jag tror det vore ganska farligt, om de skulle
knäsättas. Jag hör ingalunda till dem, som särskilt finna det tacknämligt
eller försvarligt att draga någon lans för en sådan teaterkultur,
som verkligen vore en pornografisk och osedlig sådan. Men
jag vill erinra herr Pehrsson i Göteborg om att idealen pa detta område
kanske gå något isär. Det fanns en svensk författare i detta
land, som icke är alldeles obekant vare sig hemma eller i utlandet —
han hette August Strindberg — och några av hans största snilleverk
hava alltid från ett visst svartrocksläger här i landet nedrackats och
nedskällts både ur sedlig och konstnärlig synpunkt. Och jag är för
min del hädisk nog att säga: Gud bevare oss för en teatercensur av
den anda och kulör, som herr Pehrsson i Göteborg representerar,
här i landet. Konsten skall vara fri, det är sant, men konsten skall
å andra sidan känna ett moraliskt ansvar. Jag har på sista tiden

58

Fredagen den 22 april.

kung1, upprörts över de angrepp, som också riktats mot en teaterledning,
rna‘ som egentligen icke angår riksdagen, mot de privata teatrarna här i
Stockholm under ledning av direktör Albert Ranft. Jag vill till
riksdagens protokoll för min del ha antecknad en bestämd gensaga
mot denna orättfärdiga trafik mot hans teaterledning. Han har skapat
en operettscen i Stockholm, som står högre än operettscener i regel
bruka stå i Europa. Det vågar jag påstå. Han har vidare på
Svenska teatern givit konstnärligt högt stående dramer och har i
övrigt — t. ex. på Yasateatern •— sökt hålla dessa roande och intelligenta
franska farser, där det naturligtvis ibland kan bli en och annan
vågad vändning. Men därför har man naturligtvis icke rätt att komma
med dessa prästerliga och sedliga synpunkter, när man vill bedöma detta,
utan i första rummet skall man se på det konstnärliga utan att
därför naturligen skjuta undan det moraliska. Jag tar då en sådan
pjäs, som herr Pehrsson här berörde, och som han fann vara en sådan
stor skandal. Han sade icke namnet, men han menade naturligtvis
»Borgmästarinnan». Jag har själv sett den, och nog måste jag
säga, att det är möjligt att jag är djupt omoralisk —- det skall jag
gärna erkänna — men jag skulle dock vilja se den i vitögat, som på
allvar kan säga, att det är någon skandalpjäs. Det är en ovanligt
intelligent byggd fransk fars och är här och där rätt vågad — det skall
jag också medge — men totalintrycket har icke ett spår sammanhang
med något unket och instängt och omoraliskt, såsom herr Pehrsson
vill göra gällande. Det är nu en gång så, att det icke blott beror
på konsten själv, vilka sensationer man har, utan det beror också på
de figurer, som sitta och se på vad som uppföres på scenen. Jag
måste säga, att när man har att göra med den sortens sedlighetsivrare,
som gå och stirra i cigarrbodsfönsterna i denna stad för att upptäcka
nakna vykort och samla sig en provkollektion eller gå på utställningar
av naken konst icke i syfte att få en konstnärlig njutning, utan
för att få en sedlig reagens — om jag så får uttrycka mig — då, säger
jag, faller skulden vida mera på dessa herrar bland publiken än
på teaterledningen. Och det måste även sägas, att när herr Pehrsson
i Göteborg hade panna att såsom ett exempel taga fram stycket
»Yi mördare» som gavs på Dramatiska teatern, och framställde det
såsom ett förhärligande av mordet, kommer detta dock den osannfärdiga
framställningens yttersta gränser ytterligt nära.

loke kan väl i rimlighetens namn Tor Hedberg rå för att så
ointelligenta bedömare infinna sig vid en sådan pjäs, att de förväxla
en gripande framställning av en tragisk konflikt, där mannen icke
är riktigt säker på hur han skall uppfatta kvinnans ställning till
sanningen, om hon ljuger eller icke ljuger — det är det gamla strindbergska
motivet, som går igen — att de förväxla, säger jag, detta med
ett förhärligande av mordet. Jag tror, att vi från riksdagens sida
kunna vara den teaterledning, som har hand om Dramatiska teatern,
tacksamma åtminstone i vad det gäller att hålla konstens fana högt.

Jag ber om ursäkt, herr talman, för att jag exploderat, men jag
har velat ge uttryck åt en protest emot detta svartrocksmässiga och

Fredagen den 22 april.

59 Nr 82.

reaktionära försök att införa censursynpunkter i en angelägenhet, där
dessa måste hållas fjärran. teatrarna.

(Forts.)

Med herr Engberg förenade sig herrar Kloo och Waidén.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Det torde väl
anses förmätet av mig att uppträda som någon slags censor på den
sceniska konstens område, men när specialister av den stora intelligensen
Engbergs typ nu uppträda på ett dylikt sätt, må det även
tillåtas mig, en folkets man. att i detta stycke yttra några ord. Då
det nu i alla händelser gäller ett anslag, vartill hela svenska folket
skall lämna sin tribut, lär det icke kunna hjälpas, om några röster
även låta höra sig från de stora djupen.

Vad som främst från detta håll tränger sig fram är, att det hos
stora befolkningslager med ansvarskänsla och öppen blick för tidslägets
allvar uppväckes starka betänkligheter gentemot de tendenser,
som på detta område alltmer börja träda fram i föga stil med de dystra
tavlor, som det allmänna världsläget i stort rullar upp för oss.

Utan att ingå på någon mera omständlig kritik av hithörande
förhållanden, tillåter jag mig dock för tillfället säga, att det passar
föga att bevilja anslag till en scenisk konst, där lyxen och ståten, där
det fladdrande skämtet och fåfängan, många gånger rent av på ett
utmanande sätt, göra sig gällande, detta med riksdagens sanktion
och höga gillande, samtidigt som nöden står grinande på tröskeln
till tusentals hem i detta land. — Ja, jag ser, att de stora intelligenserna
sitta här och skratta, när jag kommer med sådana ord, men
jag skäms icke för att de orden i närvarande stund komma att stå i
riksdagens protokoll. —

Det hjälper föga, att man väljer bibliska motiv för scenisk framställning,
när utformningen sker på ett sätt, som lämnar intryck av
att vi leva i en tid, då guldet flyter i strömmar, på samma gång det
är alltför tydligt och uppenbart, att den andliga behållningen blir,
om man kunde säga av noll och intet värde vore det väl, men i stället
sker en försumpning och ett fläckande av folksjälen, som verka rent
av beklämmande.

Om anslag till dylika ändamål skall räknas till den kulturella
krigsberedskap, som herr Engberg så varmt talade om härom dagen,
då vill jag säga, att åtminstone icke jag blir med därom. _ Kanske
den krigsberedskapen i så fall för nationens del kommer att innebära,
att man vänder vapnen emot sig själv.

Ja, som förhållandet i detta stycke ligger, har jag för närvarande
intet yrkande att göra, men jag har känt det såsom en bjudande
plikt att inför dylika företeelser avgiva denna deklaration, och detta
just i den sunt folkliga kulturella krigsberedskapens namn. Jag
ville just för den skull ropa ett »giv akt», som jag vet innebär en
återkla-ng av tankarna hos tusenden inom de breda folklagren.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Det är sällan,

jag har hört och sett en man med ett sådant mod som herr Engberg,

Nr 32. 60

Fredagen den 22 april.

Ang. de kung!,, ty det vill, mina herrar, mod till att taga denna dekadens i försvar,
teatrarna. som han gjort. Mellan hans och min uppfattning ifråga om kul(
orts.) tur ligger en klyfta, som, även om vi i fråga om den yttre utdaningen
stå varandra rätt nära, som jag förut i annat sammanhang betonat,
blir svår att fylla.

Uppenbarligen har han i sitt yttrande varken tillbakavisat något
av den kände recensentens eller Andreas Halléns ord eller den
skildring som jag gav av de påtalade pjäserna och av detta som för
mig icke är moral. Och mina herrar, är det så, att man i denna
kammare i stället för en saklig behandling av frågorna skall införa
en glåpordens parlamentarism genom uttryck sådana som »svartrocksmoral»,
»att det är med orena ögon, som man ser», och allt,
som han här talade om, då beklagar jag, att nivån i denna kammare
av en man med kulturella anspråk dragés ned på detta sätt.

Här bakom oss båda, som ha talat, det försäkrar jag herr Engberg,
stå icke storstädernas litterata eller illitterata bohéme, utan
där bakom stå tusenden och åter tusenden av Sveriges sunda befolkning.

Jag vill också säga ytterligare en sak, som bör sägas i detta
sammanhang och jag skall sedan icke upptaga striden, ty man strider
med föga framgång på någondera sidan, då man befinner sig på
så fullkomligt olika plattformer och det är, att om folkets kraft
och märg genom en degeneration på det sedliga området kommer att
förstöras och fördärvas, är det folkets olycka. Ett folks framtid
beror på dess moraliska kraft. Bevis? Jo, världshistorien! Den
svävar icke på målet, då den skall tala om vad som varit orsaken till
ett folks undergång. Det är ett ord, som gäller, herr Engberg, vår
tid såväl som alla andra, att »där åtelen är, dit församlar sig ock
örnarna». Det är åtel och ruttenhet i de sceniska prestationer, om
vilka jag här har talat. Jag tar med lätt hjärta och som en hedersbetygelse,
att han anser nödigt att tillgripa ord av den art, som här
har skett, för att därmed beteckna vår ståndpunkt, den ståndpunkt,
på vilken, såsom jag sade, de sunda djupa breda lagren av vårt folk
ha stått och fortfarande stå.

Häruti instämde herrar Nilsson i Yibberbo, Nilsson i Landeryd,
Olsson i Labbemåla och Johansson i Krogstorp.

Herr Engberg: Herr talman! Jag vill säga den senaste

ärade talaren, att jag kanske har lika stor respekt som han för de
sunda breda lagrens moraliska uppfattning, men jag vill också tilllägga,
att det icke är underligt, att man bland dessa sunda breda
lager kan få en föreställning om att det är Babylon och Sodom, som
regera på scenerna i Stockholm, när man har vissa tidningsorgan och
en del propagandister, som i likhet med herr Pehrsson i Göteborg
göra allt vad göras kan för att vanställa och vantolka vad som tilldrager
sig på de stockholmska scenerna. Jag får säga, att om mitt
hus-, och livorgan ute i landsorten vore Svenska Morgonbladet, och
om jag skulle grunda mitt omdöme om Stockholms teaterscener på

Prydligen den 22 april.

61 Nr 32.

basis av vad Svenska Morgonbladet skriver därom, är det alldeles Ångbåt kungl.

självklart, att jag i likhet med herr Pehrsson i Göteborg skulle få

den uppfattningen, att det där är idel usel ruttenhet. Man får väl or£''

även i rimlighetens namn begära av en akademiskt bildad person

som herr Pehrsson i Göteborg, att, när han går på en Stockholms scen,

han också använder sitt sunda förnuft, och icke anlägger dessa

orimliga synpunkter, som han här gjort.

Jag beklagar, herr talman, om mina ord fallit vasst och skarpt
i mitt första anförande, men jag vill icke taga tillbaka ett enda av
dem.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jeg begärde or det

för att säga några ord med anledning av herr Engbergs yttrande.
Herr Engberg har visserligen själv erkänt, att han fällt överord i
sitt första anförande. Men herr Engberg bör icke uppträda såsom
moralpredikant, ty vi, som ha motsatta åsikter mot honom, ha också
rätt att ha och förfäkta dem.

Den kritik, som här utövats, skall icke vara förgäves. En
hälsosam kritik är alltid nyttig och på sin plats. Jag tror, att den
varit ett ord i sinom tid, och att den skall ha nytta med sig både
för teatrarna och vårt folk.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Röing, nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 330, angående godkännande av tullverkets utgiftsstater för år
1922 m. m.;

herr Eriksson i Stockholm, nr 332, i anledning av samma proposition;
samt

herr Söderhielm, nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 350, angående lönereglering för arméns och marinens
personal m. m.

Dessa motioner hlevo på begäran bordlagda.

§ 10.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 421, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut
över dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 15 i anledning av
väckt motion angående inskränkning i rätten för ämbetsverk m. fl.
att med frågor hänvända sig till folkvalda myndigheter i orterna
och andra; och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt
femte tillfälliga utskott.

Nr 82. 62

Fredagen den 22 april.

§ n.

Till bordläggning anmäldes:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälligt
anslag till hushållningssällskapen;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt
arvode åt föreståndaren för statens reproduktionsanstalt;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist i meteorologiska centralanstaltens räkenskaper för
år 1918;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till domänfonden för utgifter för återuppbyggande av den
nedbrunna föreståndarbostaden vid Ombergs skogsskola;

<nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
för sillfiskeförsök vid Island;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig
förhöjning under år 1921 av statsunderstödet till vissa centralkassor
för jordbrukskredit;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och Störa Kopparbergs bergslags aktiebolag; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar; och

nr 45, i anledning av väckt motion om användande av visst
belopp utav krigsförsäkringskommissionens överskottsmedel till avsättning
av en fond för främjande av försäkring utav fiskares
båtar och redskap;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i
anledning av dels motion i fråga om vissa ändringar i kungörelsen
angående boställsordning för lärarepersonalen vid folk- och småskolor,
dels motion angående suspendering tillsvidare i viss mån av
gällande föreskrifter om kommuners byggnadsskyldighet för folkskoleväsendets
behov;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, om
skrivelse till Kungl. Maj:t med viss framställning angående ett tillämnat
s. k. centrallaboratorium;, samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner dels om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ett effektivare utkrävande från försumliga
skattskyldiga av påförda utskylder,'' dels om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd; och

nr 7, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående uppdelning av kronouppbörden på flera terminer.

Fredngen den 22 april.

63 Nr 82.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Röing under 2 dagar fr. o. m. den 25 april,

» Schill * 4 » » » 23 »

» Jansson i Talby » 4 » » » 25 » och

» Hellberg » 4 » * •» 23 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7,4 e. m.

In fidem
Per Cronvall.