RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1921:16

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1921. Andra kammaren. Nr 16

Onsdagen den 23 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare herr R. Eliasson
på grund av sjukdom (njurblödning) för närvarande är förhindrad
att infinna sig i riksdagen, intygar,

Stockholm den 21 Febr. 1921.

■John Sjöqvist,

med. dr., professor.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtande nr
10 och andra lagutskottets utlåtande nr 7.

§ 3.

Vidare föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utsträckning
av gällande förbud mot att under häckningstiden taga
vissa fågelägg till att beträffande Västkusten avse alla sjöfåglars
ägg; och yttrade därvid:

Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Het må tillåtas
mig att med några ord beledsaga denna motions begravning. Det är

Andra hammarens protokoll 1921. Nr 16. 1

Ant/, förbud
att under
häcknxngstid
taga sjöfågel -ägg å Västkusten.

Nr 1<>.

Ang. förbud
att under
häckningstid
taga sjöfågelägg
å Västkusten.

(Forts.)

2 Onsdagen den 23 februari.

först en liten märkvärdighet med den. Som kanske herrarna ha funnit,
är eu likalydande motion väckt i första kammaren av herr Johan
Nilsson i Malmö, och den motionen är hänvisad till första kammarens
andra tillfälliga utskott, under det att den bär motionen,
som är väckt i denna kammare, är.— vilket också synes mig fullkomligt
riktigt — hänvisad till .jordbruksutskottet. En sådan där
dualism, om jag får använda det uttrycket, är ju icke riktigt lämplig,
och kanske den hade kunnat undvikas.

Vidare tillåter jag mig säga det, att jag tycker kanhända ändå,
att jordbruksutskottet kunde ha varit vänligt och med ett enda litet
sympatiskt ord beledsagat _ sin snäva motivering för motionens tillbakavisande.
Det är ju i alla fall, som väl utskottet funnit, sa,
att det krav, som bär framställts, kommer direkt från befolkningen
på Västkusten. Och det krav, som bär framställes, låt mig
säga från stugornas folk, borde kanske av jordbruksutskottet och
dess högt ärade ordförande ha beaktats något mer än vad som blivit
fallet. Jag kan icke finna annat än att när befolkningen har intresse
av a/tt bibehålla sin hembygds natur, visar ett utslag av
stark känsla av kärlek till sin hembygd, da borde det kunna bemötas
med någon liten resonans och förståelse. Det bär icke skett.

Nu är ju förhållandet, som utskottet säger mycket riktigt det,
att det sitter en kungl. kommitté, som har med denna sak att gorå.
Och det bär heller aldrig varit min mening annat än den förhoppningen,
att motionen skulle på sätt som skett, dock på något
mera sympatiskt sätt, hänvisas till dessa jaktsakkunniga. Nu har
jag gjort mig underrättad om genom de sakkunnigas ordförande
landshövding Falk, att de ha sin uppmärksamhet riktad på detta
spörsmål och att det kommer att beaktas av dem i deras ^betänkande.
Men herr talman, jag tillåter mis; ännu eu gång framhålla, att det
hade icke skadat, om jordbruksutskottet velat med några ord
stryka under betydelsen av att de jaktskunniga verkligen beakta
motionen.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr förste vice talmannen Ha mil ton: Herr talman! Det
torde vara tvivelaktigt, huruvida den motion, som väckts av herr
Starbäck, är av den innebörd, att den, därest den blir bifallen,
kommer att gagna fågellivet på västkusten. Åtminstone vågade icke
utskottet taga ställning till den frågan. För att skydda fåglarnas
bon från plundring av ägg torde det vara av nöden att halla etter
rovfåglarna, som äro till värre skada för sjöfåglarna. och deras
bon än människohanden. Det är klart, att utskottet icke vagat
taga ställning till ett dylikt spörsmål genom att säga, att motionen
innebär ett behjärtansvärt eller beaktanisyärt förslag. Utan utskottet
har funnit lämpligt att hänvisa till, att frågan är under
utredning och att det är beroende på denna utredning, vilka åtgärder
sem kunna vidtagas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen flen 23 februari.

3 Nr IG.

Herr F al k: Herr talman! Med anledning av vad herr Star- Am-förbud

bäck anfört tillåter jag mig yttra ett par ord. hätL-ningsiid

I jordbruksutskottets betänkande har erinrats, att frågan om taga sjöfågslförbud
att beträffande Västkusten under häckningstiden taga sjö- ägg å Växtfåglars
ägg är föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Jag kusten.

ber att få vitsorda den uppgiften och därtill lägga den upplys- (Forte.)

ningen, att dessa sakunuiga — jakt- och fiskesakkunniga, —
vilkas ordförande jag har den äran vara, behandlat denna fråga
icke blott med hänsyn till förhållandena på Västkusten utan också
tagit hänsyn till förhållandena .vid övriga delar av Sveriges kuster.

De sakkunnigas betänkande är inom kort att förvänta. Att det
dröjt beror på att vårt uppdrag, som till en början var begränsat
till att endast avse jakten och förhållandena inom Lappmarken,
sedermera allt mer och mer utvidgats till att omfatta en hel del
svårlösta fridlysninggfrågor och över huvud taget en del frågor
om fågelskydd i allmänhet. I det betänkande, som kommer att
avgivas, hava de sakunniga upptagit till bedömande även den fråga,
som nu utgör föremål för denna motion. Och vi ha i förslaget
gått ännu ett steg längre än vad motionen gjort. Då sålunda vårt
betänkande, som jag nyss nämnt, inom kort kommer att föreligga
i tryck och det dessutom innefattar ett fullständigt förslag rörande
frågan om förbud mot tagande av sjöfåglars ägg, så förefaller det
mig, som om en skrivelse till Kung]. Ma,j:t i ärendet vore obehövlig
och jordbruksutskottet förfarit riktigt, då det slutat med att hemställa
om avslag av motionen.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 19 A,
angående regleringen av utgifterna för kapitalökning för år 1922 i
avseende å post- och telegrafverken.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 2, angående anslag Ang. statens
till ombyggnad av centralposthuset i Stockholm, begärdes ordet av lapfialöknint Herr

Kri stensson, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Jag har erhållit talmannens medgivande att vid denna punkt beröra
de principer i allmänhet, som föreligga för statens lönepolitik, och
vidare något angående det sätt, på vilket statsmakterna under de
senare åren gått in för anslag att utgå av lånemedel.

Under en lång följd av år har man plägat här i riksdagen under

Nr 16.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Korts.)

4 Onsdagen den 23 februari.

remissdebatten vidröra denna sak. Det har varit tradition, att på sin
tid riksgäldsfullmäktiges ordförande Cavalli då höll ett stort tal i
första kammaren, späckat med siffror, däri han varnade för att alltför
frikostigt ingå på beviljande av anslag att utgå av lånemedel och
vari han varnade för konsekvenserna. Sedan har förste deputeranden
i riksgäldsfullmäktige Lagerbjelke fortsatt de traditionerna. Resultatet
har vanligen blivit, att man varken vid dessa tillfällen eller
sedermera tagit någon nämnvärd hänsyn till de yttranden, som ifrån
riksgäldsfullmäktige framkommit i riksdagen. Jag tror, att man
utan överdrift kan säga, att såväl den ene som den andre av de personer,
som jag här nämnt, nog vid vissa tillfällen sett saken alltför
mörkt, men resultatet har å andra sidan blivit det, att riksdagen
kastat ut barnet med badvattnet, och allt sedan låtit anslagen svälla
och svälla. Man har icke velat se dessa ting i stort. Då det varit
fråga om byggnader för post, telegraf eller järnvägar vid en viss
bestämd ort, har man granskat miljonerna bara med hänsyn till
det ifrågavarande fallet, men man har i regel icke sammanräknat och
sett efter, huru stor påfrestning statsverket i sin helhet tålde. Jag
har verkligen anledning antaga, att det varit på det sättet, och orsaken
härtill skall jag be att få med några ord beröra.

Då vi i höstas under statsrevisionen kommo att granska än en
detalj och än en annan, funno vi t. ex. att riksdagen hade beslutat,
för att i ett litet samhälle skaffa några expeditionslokaler åt de affärsdrivande
verken, att anslå exempelvis en halv miljon kronor
här och en halv där. Då vi vidare reste ut och funno, att för närvarande
hyrde exempelvis posten för 800 kronor, telegrafverket för
1,200 kronor och att efter beslutade nybyggnader det skulle bli en
merutgift i hyra för expeditionslokaler för statsverket på 18,000 å
20,000 kronor, så gjorde delta, att vi önskade taga reda på, huru
mycket statsmakterna egentligen här gått in för att anslå. Vi ha ju
tabeller, som visa statsskuldens ökning. Men de visa icke allt
vad riksdagen under senare år beslutat. Ty för det första utanordnas
pengar i vissa fall i efterskott, ett eller två år efter
beslutet i riksdagen. I andra fall — och det är det, som kanske
är det mest markanta — i alla stora frågor beslutar ju riksdagen
blott att för det första året anslå en eller annan miljon på endera
ordinarie stat eller tilläggsstat. Men om det hela skall kosta 40
miljoner eller 100 miljoner, så tagas icke dessa sistnämnda siffror
in i någon kläm. Det står i motiveringen, och det bortfaller. Men
riksdagen har i, och med det första beslutet gått in för saken i kela
dess vidd. Och det kommer som en konsekvens de följande åren att
bevilja fortsättningen. Så är det ju med alla stora företag. Jag behöver
icke exemplifiera dem. Det känna herrarna till. Då önskade
vi taga reda på, huru mycket statsmakterna ha bundit sig för på
det sättet, eller hur mycket som beviljats för det första året och
huru mycket som sedan återstår att bevilja. Vad funno vi då? Jo,
vi funno, att man varken i vederbörande departement eller i statsutskottet
eller i riksgäldskontoret hade gjort en överslagsberäkning
av dessa ting. Vi läte då sätta i gång en ganska vidlyftig utredning

Onsdageii den 23 februari.

5 Nr 16.

härom. Vi läto göra upp eu hel del tabeller. Jag medgiver, att det
kostade rätt mycket besvär för de tjänstemän, som statsrevisionen i
det fallet anlitade. Jag vet icke om herrarna nu tagit del av detta,
och jag ber om tillgift, om jag några minuter tager herrarnas tid
i anspråk, då vi stå att än en gång gå in för en massa miljoner,
som sedan skola utgå av lånemedel. Av dessa tabeller framgår,
t. ex. av översikten över det, som är anvisat på lånemedel åren 1855
—1920, att man under riksdagarna 1912 fram till 1917 anvisade i
genomsnitt ett belopp mellan 40 och 50 miljoner kronor i summa
utgifter på kapitalökning. Men från och med 1918 visar detta
konto ett språng uppåt i ett slag till 220 miljoner kronor, 1919 187
miljoner kronor och 1920 180 miljoner kronor. Det vill med andra
ord säga, att riksdagen har på de fem sista åren anvisat mer att
utgå av lånemedel än sammanlagt hela tiden från 1855 förut. Statsskulden
har ju sedan 1914 ökats med 135 procent mer än föregående
år. Det är vad som redan är upplånat. Det andra jag nämnde
förut är sådant, som i viss mån återstår att upplåna, ty endast en
del därav är redan upplånat.

I en följande tabell gingo vi igenom alla de olika riksstaterna
och togo reda på: huru mycket återstår nu att bevilja för sådana
företag, som riksdagen redan principiellt gått in för, därest de nu
skola fullbordas i sin ursprungliga omfattning? Vi kommo där till
det resultatet, att det återstår att anvisa 276 miljoner kronor. Vi
räknade vidare ut, vad som i genomsnitt erfordras för ständigt återkommande
utgifter till de affärsdrivande verken, d. v. s. inga nya
saker utan sådant, som är regelbundet återkommande för den så att
säga normala driften. Vi ha ju för att säga ett par exempel ett
nästan stående anslag, som utgår av lånemedel till telegrafverket på
ett visst belopp, och det återkommer ju med samma belopp även i
dag. _ Det har utgått de senare åren med 15 miljoner kronor. Vi
ha vissa saker för statens järnvägar: nya spåranordningar, växel -och signalanordningar, rullande material o. s. v., som äro något så
när konstanta. Då vi räknade, att för de tre närmaste åren man
skulle bevilja dessa anslag på tilläggsstat — och vi togo icke en enda
ny sak utan endast vad som i genomsnitt hade beviljats — vad kommo
vi då till för en sammanlagd siffra, som staten har att upplåna
under de tre närmaste åren? Jo, vi kommo till 700 miljoner kronor.
Då hade vi ändå icke räknat med kommissionsskulden. Tages den
med, blir siffran 800 miljoner kronor. Men då är icke räknat med en
enda ny sak utan endast med sådant, som man icke kan underlåta.
Nytt finns i oändlighet i år. Om dessa nya saker tagas med också,
sa blir siffran betydligt över 1 miljard kronor. Då måste man
fråga sig: är det möjligt för svenska staten att utan olägenhet låna
upp dessa ^pengar? Man kan i viss män, såvitt jag förstår, se optimistiskt^
på tingen. Man kan ju resonera som så, att hela det föregående
året slapp riksgäldskontoret låna upp någonting. Och varför?
Jo, det är herr Thorssons förtjänst egentligen, att han ändrat
om förhållaildena så till vida, att från 1914 till 1918 hade statsverket
svårigheter att dragas med, och riksgäldskontoret fick oupp -

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.)

Nr 16. 6

Oasdagen den 23 februari.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.)

liörligt försträcka dem medel. Tack vare herr Thorssons starka
budgeter vändes förhållandet om, sa att nu vid årsskiftet disponerade
riksgäldskontoret icke mindre än 425 miljoner kronor, som statsverket
hade inlevererat där och som de för ögonblicket icke behöva.
Men detta får man icke låta sig förvillas av, ty dessa pengar, som
statsverket nu har innestående i riksgäldskontoret, komma ganska
snart att tagas i anspråk. Redan under årsskiftet har
denna summa gått ned högst väsentligt, med 100 miljoner
kronor eller däromkring. Vidare kommer för innevarande ars
riksstat att disponeras 104 miljoner kronor, den nya tilläggsstaten
kräver 144 miljoner kronor, och för budgetårets omläggning kräves
ett belopp av 150 miljoner kronor. Tager man dessa summor, som
äro beslutade eller oundvikligen komma att beslutas av denna riksdag,
så förstår man, att riksgäldskontoret icke längre kan röra sig
med några skattemedel, utan då måste riksgäldskontoret gå till upplåning,
och det allra minsta, som riksgäldskontoret innevarande år
måste upplåna, är 200 miljoner kronor; till ett lägre belopp kan
man icke komma, och kanske vi maste lana upxi ännu mera. Lägger
man ihop alla siffrorna, kommer man upp till närmare 300 miljoner
för endast detta år att upplåna. . .. .

Nu förstår var och en, att i dessa tider av kapitalknapphet i
Sverige kan icke statsverket låna upp dessa medel till något så när
billig ränta, och det torde möta mycket störa svårigheter att över
huvud taget låna upp dessa medel. Skola vi taga upp ett obligationslån,
såsom vi gjorde sist, och taga av det mindre sparkapitalet i dessa
tider av arbetslöshet, tror jag, att de människor, som vid det sista
obligationslånet kunde teckna en eller ett par obligationer pa 50
kronor, icke nu på grund av arbetslösheten kunna gorå det, och
kanske riksgäldskontoret därför icke kan gå den vägen^utan måste
gå andra vägar. Då kan man tänka sig att låna utifrån, men till
vilken procent? Jo, 8, 9 procent; det fick Danmark betala för sitt
sista lån, som det tog upp i Amerika, ooh skola vi låna i Amerika,
blir följden, att vår import ytterligare ökas, vilket i sm tur kommer
att försvåra industriens läge bär i landet och bidraga till ökad arbetslöshet.
Vi kunna därför icke se denna sak isolerad för sig utan
måste se den i ett visst sammanhang med det stora hela. Om vi
exempelvis genom att besluta anläggningar här och där bereda en
viss arbetstillgång, komma alltför stora kapital här i landet att dragas
från den privata industrien, och följden blir, att arbetslösheten ökas
i ännu större omfattning på andra håll. Man maste därför ga fram
med en viss försiktighet. .

Jag vill för undvikande av missförstånd säga, att jag icke driver
den satsen, att vi skola utan vidare lägga ned hela statens nybyggnadsverksamhet.
Det är klart, att det icke kan komma ifråga. Jag
ställer mig i det fallet på utskottets ståndpunkt, men vad jag vill
hava framhållit är, att det vore önskvärt, om man för framtiden
ville se sakerna i sitt sammanhang och pröva dem mera noggrant.
Jag kan icke komma ifrån, att den civilminister, som suttit under
åren 1918 och 1919, har handskats något lätt med dessa ting och

Onsdagen den 23 februari.

7 >r 1(5.

låtit de olika affärsdrivande verken få sina anslagskrav alltför lätt
framlagda inför riksdagen, och jag vill tillägga, att den avdelning i kapitalökning.
statsutskottet, som behandlat dessa ting, tycks icke heller ha med {Forts )
de traditioner, som av gammalt varit brukliga, i statsutskottet, sett
på de anslagsposter, som här kommit ifråga. Man behöver^ blott
visa på det faktum, att riksdagen utan vidare gick med på 100
miljoner kronor till elektrifiering av järnvägen till G-öteborg. Det
visar sig nu, att man icke i detta ärende haft utredningen tillräckligt
klar ock bergfast. Riksdagen gick med på att utbygga Harsprånget
för 40 miljoner kronor, och i detta nu finnes icke kontrakt
rörande ett enda kilowatt ström därifrån. Dessa exempel visa, att
det icke alltid funnits tillräckligt sunt och bärande underlag för
'' dylika framställningar. . . „

Nu är det med glädje jag kan konstatera, att vi i ar tyckas befinna
oss ett litet steg på eu väg, som enligt mitt förmenande icke
kan vara annat än lycklig. Den nuvarande kommunikationsministern
har i statsverkspropositionen verkligen gatt in för ett allmänt
principresonemang. Han har i ar prutat pa tilläggsstaten 51 miljoner
kronor av vad verken fordrat och pa den ordinarie staten för ai
1922 93 miljoner kronor. Det är en vacker siffra, men lägger man
tillsammans vad tilläggsstaten och den ordinarie staten i allt fall
skulle uppgå till enligt hans förslag, kommer man även efter dessa
prutningar upp till en siffra, som är tredubbelt större än den var i
genomsnitt under åren 1914—1917. Det tycks således, som om va
få försöka g,å ännu längre ned.

Jag skall be att få yttra ännu några ord. Jag tror, att det
skulle vara önskvärt, om man i riksdagen för framtiden på ett eller
annat sätt skulle kunna få en enhetlig behandling av dessa ärenden,
som stå i ett visst samband med varandra. För närvarande äro frågorna
rörande statens affärsdrivande verk förlagda till tre riksdagens
utskott, nämligen rörande en del verk till statsutskottet, rörande
ett till jordbruksutskottet och rörande två till bankoutskottet.
Bankoutskottet har att handlägga spörsmål rörande riksgäldsverket.
Det är där man har de svårigheter, som jag nyss berörde, att
kunna upplåna medel. I de andra utskotten har man blott att bevilja
anslag och bevilja anslag. Vore det icke ändamålsenligare, att da
staten numera har kommit att intaga en sådan dominerande ställning
på den direkta affärsverksamhetens område, vi skapade ett nytt
stort utskott här i riksdagen och dit förläde ärenden rörande alla
statens affärsdrivande verk, post, telegraf, järnvägar, vattenfallverk,
domänverket, riksbanken och riksgäldskontoret, sa att de bleve
ett stort utskott för de affärsdrivande verken. Till statsutskottet
borde då återföras alla de egentliga huvudtitlarna, sa att (dia löneregleringar,
pensionsfrågor m. m. kunde där principiellt behandlas
och sedan föreläggas riksdagen. De nuvarande banko- och jordbruksutskotten
kunde upphöra och uppgå i det nya utskottet. Men, herr
talman, jag undrar, om vi icke äro tvungna att ga ännu ett steg
längre. För närvarande är järnvägsstyrelsen icke blott ett affärsdrivande
verk, utan den har även under sin förvaltning järnvägs -

Är 1(5. 8

Ousdageu den 23 februari.

AZfrr *öret?£> 90m aldrig kunna betraktas såsom af färsdrivan de ur affärskapitalölcniiwj.
mässis synpunkt. Bördesman icke kunna ordna det på ett eller
(Forts.) ar;nat sätt beträffande sådana järnvägar, som man anlägger för
militära eller kulturella ändamål men beträffande vilka man har
klart för sig, att det aldrig kan bli fråga om att förränta det i dem
nedlagda kapitalet? Borde man icke redan från början taga .''tallning
till frågan, om en järnväg skall betraktas som affärsföretag,
där det nedlagda kapitalet ovillkorligen skall förräntas, eller som
ett kulturföretag? _ I senare fallet torde givetvis, om det skall vara
en sund finanspolitik, omkostnaderna för framtiden böra förräntas
med skattemedel. Som det nu är, kan jag näppeligen tänka mig, att
det blir möjligt för våra af färsdrivande verk att kunna förränta
dessa oerhörda belopp, som riksdagen redan gått in för och som
riksdagen kommer att gå in för.

Jag är icke beredd att gå i detalj ifråga om det betänkande, som
här föreligger, och framställa yrkande i den ena och andra punkten.
Vi riksdagsmän, som sitta i andra utskott, ha ingen möjlighet att
kunna i detalj undan för undan gå igenom dessa saker, utan vi måste
överlåta detta åt det utskott, som i första hand har prövningen sig
anförtrodd. Dock skall jag, herr talman, be att längre fram få
göra ett yrkande. Det gäller tilläggsstaten för telegrafverket. Där
begäres 5 miljoner kronor. Telegrafverket har från föregående år
disponibelt ett anslag på 10 miljoner kronor, som ännu icke blivit
lyft. Enligt beräkningar, som gjorts å finansdepartementets budgetbyrå,
kommer av verket under de fem första månaderna av
året icke mer än 5 miljoner att tagas i anspråk. Då alltså under detta
år till verkets disposition för nyanläggningar m. m. skulle stå icke
mindre än 25 miljoner kronor, synes det, som om man utan risk kan
avslå detta anslag på ytterligare 5 miljoner kronor.

Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta att här med några
ord beröra dessa saker och varnar riksdagen för att alltför starkt
gå in för en ökning av de lånemedel, som skola uppbringas. Jag
tror icke, att man kan göra det utan högst allvarliga faror för landets
framtida finansväsen och affärsliv.

Härpå anförde:

Herr Sommelius: Jag har begärt ordet för att uttala min
tillfredsställelse med de sparsam hetsåtgärder, som vidtagits i anledning
av kraven på kapitalökning för de affärsdrivande verken. Det
borde egentligen heta kapitalminskning, det vore det rätta namnet,
tycker jag.

Jag bär delvis blivit förekommen av den siste ärade talaren, som
bär talade synnerligen förnuftiga ord. Det är icke första gången
jag hört honom predika för andra kammaren i detta ämne, även har
han gjort det i bankoutskottet ofta, och det vore önskvärt, om hans
ord lades pa hjärtat av var och en, som tillhör denna kammare. Det
talas visserligen ofta om sparsamhet, men det sätt, varpå herr Kris -

Onsdagen den 23 februari.

9 Nr IG.

tensson nyss framställde denna sparsamhetssträvan, tror jag gjorde
i varje fall ett djupare intryck.

-lag har icke mycket att tillägga. Jag vill dock säga, att en
enskild person kan icke år efter år upplåna pengar, en enskild individ
kan göra det ett år och två, men han får räkna med andra faktorer
också. Våra kommuner hela landet runt med få undantag —
och ävenså staten — upptager varje år stora lånebelopp och en viss
del därav går till driften och skall uttaxeras, men det övriga skall
upplånas. Innevarande år kräves för upplåning över 200 miljoner
kronor, och jag förstår i sanning lika litet som herr Kristensson,
varifrån staten på ett någorlunda billigt sätt skall kunna upplåna
dessa penningar. Jag är övertygad om att det kommer helt säkert
att bli rätt påfrestande, om det ens är möjligt, att upplåna dessa miljoner,
och i varje fall blir det mot högsta möjliga ränta.

Efter detta skall jag ånyo giva uttryck åt min tillfredsställelse
över de åtgärder, som av statsutskottet blivit vidtagna för att i någon
mån minska vår upplåning. Jag anhåller att få tillägga, att
när man vill ha reda på ett och annat rörande de af färsdrivande verken,
försöker man att ur statsverkspropositionen i de kungl. propositionerna
erhålla närmare upplysningar, men man finner ingenting.
Om det gäller till exempel att taga del av postverkets ställning, dess
tillgångar, driftkostnader och dylikt, finner man därom icke ett enda
ord. Och frågar man, hurudan ett affärsdrivande verks ställning
är, och om det kan förete en koncentrerad räkenskap, erhåller man
siffror, som äro så väl invävda, att det är nästan omöjligt att kunna
få något ut av dem. Jag kan icke underlåta att beklaga, att så är
förhållandet. Jag har haft tillfälle att taga del av ett av de förkättrade
halvstatliga verkens räkenskaper, nämligen Vin- och spritcentralens,
och jag tillåter mig säga, att de voro fullständigt korrekta
och i högsta grad överskådliga, vilket synnerligen gladde mig.
De ägde i allmänhet en klarhet och reda, som man icke finner inom
statens verk.

Efter detta skall jag tillåta mig övergå till några andra kanske
mindre betydande saker. Men de äro åtminstone lika betydande
som fågeläggen, som vi nyss med varsam hand fingrade på, och då
vi nu äro inne på poststaten, vill jag ett ögonblick tala om de
utomordentligt fula frimärken, som svenska staten bekostar. Jag
har sällan sett något så föga tilltalande. Om man reser världen
runt, kan man väl knappast finna något smaklösare än våra 20-öresfrimärken
med bilden av hjältekonungen Gustaf II Adolf. Har man
sett något tarvligare i porträttväg? Och hur karrikerar man icke
konung Gustaf? Om man går till de stater, som vi icke räkna bland
de civiliserade staterna — jag har sett deras frimärken i frimärkssamlingar
— så skall man finna utmärkta exemplar av vackra frimärken.
Men här i vårt kultiverade land kan man icke åstadkomma
ett vackert frimärke. Detta kan synas vara en bagatell, men det
är dock en liten kulturfråga, som man bör akta på.

Och ytterligare något annat, som jag vill säga ifråga om postverket.
När jag kommit till det utmärkta postkontoret med den ut -

Ang. statens
utgifter Jör
kapitalökning.
(Forts.)

Nr lö. 10

Onsdagen den 23 februari.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.)

märkta betjäning, som finnes på Arsenalsgatan, och råkat komma dit
''på tid, när postkontoret varit stängt, och därför nödgats stoppa brevet
i en brevlåda, så har den där befintliga brevlådan råkat vara fylld,
och jag har måst söka mig till annan brevlåda på ett annat ställe.
Det är icke på sin plats att låta ett postkontor vara så illa underhållet
som detta. Några slantar av de anslag som lämnas kunde
väl användas för att bereda litet bättre utrymme åt de verkligen
utmärkta tjänstemän och -kvinnor, som finnas där.

Och rörande brevlådorna har jag lagt märke till, att de i huvudstad
.och landsort äro av helt olika storlek och gjorda av för
klent material, som ingalunda trotsar tiden. Den ena är röd, den
andra svart, den tredje gul och den fjärde blå. Jag vet icke, om det
icke finns både gröna och gredelina också, men jag tar för givet,
att sådana förekomma i landsorten. Vore det icke skäl i att postverket
tänkte på att överallt skaffa oss lika stora brevlådor av samma
färg och i t. ex. trenne storlekar. Jag tycker, att den allra
enklaste ordningskänsla bjuder detta.

Ja, herr talman, detta kan tyckas vara bagateller att vidröra,
men det är en ordningsfråga, och när den icke blivit beaktad från
vederbörande förvaltnings sida, så tillåter jag mig att göra en anmärkning
därom.

För övrigt anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Liibeck: Herr talman! Herr Kristensson ställde

fram för oss ett par av sina kolleger på sparsamhetens och statsfinansernas
område, nämligen herrar Gavalli och Lagerbjelke och
sökte själv få fram synpunkter i liknande riktning, som dessa herrar
brukat lämna riksdagen.

Jag fick för min del icke något riktigt grepp på vad herr
Kristensson ville komma till för resultat. Han varnade själv i
början av sitt anförande för att kasta ut barnet med badvattnet,
och jag väntade därför, att han skulle komma till det resultat, att
statsutskottet gått för långt i sparsamhet i år. Men slutsatsen
var närmast den, att herr Kristensson ville framföra en del principiella
synpunkter på frågan och då i det stora hela hade samma
synpunkter på saken som statsutskottet haft. Jag vill också i
detta fall påpeka, att vad herr Kristensson åberopade ifråga om
den lånepolitik, som vi följt under föregående år, eller rättare sagt
den situation i lånehänseende, i vilken vi kommit, och de därpå
grundade verkningarna i fortsättningen, återfinnes ordagrant i statsutskottets
eget betänkande. Jag vill säga detta, för att man icke
skall uppfatta detta herr Kristenssons inlägg, som det väl heller icke
var meningen, såsom en från bankoutskottets sida framförd kritik
mot statsutskottet, något som är alldeles obehövligt.

När jag säger, att jag icke fick riktigt grepp på vad herr
Kristensson i själva verket önskar i denna sak, är det också därför,
att jag tycker, att hela denna varning har kommit något post
festum. Det hade gjort ofantligt mycket mera verkan, om den

Onsdagen den 23 februari.

11

Sr 16.

kommit vid ett tidigare tillfälle. De 700 miljoner kronor, som herr utgifter- för
Kristensson talade om, hava vi samlat på oss, jag förmodar med herr ^apUaiolcning.
Kristenssons eget begivande, genom de beslut sonr fattats under
föregående riksdagar. Jag tror, att man går fram litet för oregelbundet
i denna sak, när man är med på att, då man lever i en högkonjunktur,
besluta än det ena och an det andra,^ — jag vet icke,
om herr Kristensson därvidlag har ålagt sig någon större sparsamhet
— men då sedan lågkonjunktur inträffar, genast är färdig
att, som herr Kristensson varnade för, kasta ut barnet med badvattnet.

Nu har statsutskottet i sitt betänkande anfört dessa,_ som .lag
tror kammaren också anser, kloka ord, att »inför dessa i och för
sig störa krav och som ställda i förhållande till den nuvarande
ekonomiska depressionen och därav följande svårigheter för statsregleringens
genomförande måste te sig oerhört höga, uppställer
sig givetvis för utskottet frågan, huruvida det över huvud taget
äi möjligt att för närvarande fortsätta med den utveckling av de
affärsdrivande förvaltningarnas verksamhet, som under den sist
förflutna perioden av högkonjunktur inletts.» Jag tror att man
nu bör taga fasta på herr Kristenssoms uttalande på det sättet,
att man går varligare fram, när det gäller att utveckla statens
affärsverksamhet i fortsättningen. Jag skulle för min del vara
myciket glad, om jag då funne herr Kristensson på varnarnas sida.
när det gäller denna utveckling. Det går icke heller an att låta
staten glida in på större affärsverksamhet under goda konjunkturer,
när allt flyter ganska lätt, och sedan behandla saken _ på^ det sätt.
som herr Kristensson nu gjort, när man kommer in i härda bonjunkturer.
A-lla veta väl, vad staten såsom sådan ikläder sig för
förpliktelser, när den ingår på affärsverksamhet i den omfattning,
som skett. Man ka.n då icke under lågkonjunktur behandla saken
så lättvindigt och säga, att nu skola vi icke gå vidare utan stoppa
saken, för att kanske sedan under nästa högkonjunktur taga eu
nytt steg i en sådan riktning, att det sedan blir ännu svårare att
stoppa. Det låter nästan en liten smula groteskt, när till och med
herr Kristensson anser sig behöva avgiva den förklaringen, att
hans mening naturligtvis icke är den, att staten skall helt och
hållet inställa sin affärsverksamhet. Man måste då verkligen *ra£a’
vad meningen är med hela denna uppläggning av ämnet pa det
sätt, som herr Kristensson gjort.

För att nu flytta tillbaka denna fråga till .1 orden, vill jag
för min del kraftigt understryka de sparsamhetstendenser, som
statsutskottet velat giva uttryck åt och som det val också vant
herr Kristenssons mening att understryka. Därom äro vi alla ense,
att nu måste det sparas och sparas kraftigt. Men ännu en gång.
man får akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet, btaten
har ändå en stor personal, som är mer eller mindre last knuten
till den, och därvidlag måste arbetslöshetsfrågan framstå som en
faktor, till vilken man nu ovillkorligen måste taga hänsyn. iSar
man bär ser, hur de affärsdrivande verkens ledningar lätt sina

Nr 1(J. 12

Onsdagen den 23 februari.

t^ifterlför knu'' n^pruta)de av departementschefen, så måste man vara en
kapitalökning. smu^a lönnktig, innan man går ännn längre än statsutskottet i
(Pörte.) sparsamhet utöver vad den ansvariga ledningen ansett vara riktigt.
Ingen torde kunna betvivla, att icke jag delar herr Kristenssons
uppfattning att, om man lånar upp för myaket pengar för statens
rakning, detta skall ^ medföra*, att den enskilda industrien får
svarare. att få sina lånebehov tillgodosedda, så att arbetslöshetsiiagan
även där framträder pa ett än mera skrämmande sätt. Det
äi givet, att man i detta fall måste söka sig fram på den lämpligast
in öj Liga vägen med liänisynstagande till dessa olika slag av arbetetagare,
och jag kan icke annat än beklaga, att man, på grund av
att riksdagens arbete måste ha sin gång, nödgas behandla frågor
som dessa, innan man fatt fram den stora arbetslöshetspropositionen,
som man har att vänta från regeringens sida. Nu är det faktiskt
så, att man beslutar en smula i luften.

Här har talats om ett anslag på 5 miljoner kronor på tilläggsstaten
åt telegrafstyrelsen för fortsättande av linjebyggnader och
herr Kristensson har bebådat, att han skall yrka avslag på detta
anslag. Vet herr Kristensson, hur det kommer att verka? Om herr
Kristensson frågar telegrafstyrelsen, så får han det beskedet, att
det kommer att betyda avsked för ytterligare ungefär 500 arbetare.
Det kan hända att herr Kristensson kan ställa telegrafstyrelsen mera
mot väggen i detta fall, än vad utskottsavdelningen kunnat göra.
Men om icke herr Kristensson kan göra det, så tror jag, att han
får akta sig för _att_ driva sparsamhetsnitet för långt utan att
nämnvärt ha satt sig in i frågan. Enligt de upplysningar, vi fått,
äi det för övrigt icke 10 miljoner, soim telegrafverket har i besparade
medel, utan mellan 7 och 8 miljoner kronor, och dessa pengar
äro reserverade för likvid av kabelleveranser ifrån Amerika enligt
beslut som riksdagen fattat.

Herr Kristensson rörde sig slutligen också på ett vidare fält
ifråga om de af färsd rivande verkens organisation och det sätt, på
vilket de affärsdrivande verkens angelägenheter böra behandlas i
riksdagen. I det fallet delar jag till en viss grad herr Kristenssons
uppfattning, att ett mera praktiskt sätt att behandla de affärsdrivande
verkens angelägenheter har ganska stora skäl för sig. Men
i^g,^.yse.r aven ^en pppfattningen — och jag ber att i det hänseendet
fa hänvisa herr Kristensson till den motion som jag väckt här i år,
motionen nr 252 — att det viktigaste av allt är, att de affärsdrivande
verken ha en fullt affärsmässig ledning. Det är paragraf 1, och
paragraf 2 är, att de affärsdrivande verken få större frihet och bliva
mindre beroende av riksdagens detaljbehandling, än vad för närvarande
är fallet. Här lämnas sa mycket direktiv och synpunkter och
välvis a råd till de affärsdrivande verken, att jag tror, att de få litet
lör mycket av riksdagens befattning med deras frågor. Har man
en god och verkligt affärsmässig ledning för de affärsdrivande
verken,^ bör också därav kunna följa, att riksdagen lämnar dessa
verk något friare händer till gagn utan tvivel för deras affärsmässighet.

Onsdagen den 23 februari.

13 Nr 16.

Så var herr Kristensson inne på frågan om formerna för järn- Ang. statens
vägsbyggnaders tillkomst, och han förde fram den tanke, som många
gånger varit på tal i riksdagen, att man skulle bevilja anslag av ^
skattemedel för sådana banor, som av militära eller kulturella skäl
böra byggas. Jag vill erinra herr Kristensson om att riksdagen redan
varit inne på denna väg, i det att järnvägen mellan Sveg och
Mede i Norrland som bekant bygges med skattemedel. När det gäller
järnvägar som Inlandsbanan och dess tvärbanor, kan man ju säga, att
själva längdbanan, som ursprungligen haft namnet Inlandsbanan,
tillkommit väsentligen på grund av militära hänsyn. Men jag tror
i alla fall, att med de möjligheter, som finnas i Norrland, det skall
bli ganska svårt att draga upp en riktig gräns för anslagsbeviljandet
på den ena eller andra titeln. Man kan säga, att åtminstone
till viss del och viss tid ett järnvägsföretag bör bestridas med skattemedel
och sedan inom statens järnvägar successivt övergå i deras
rent affärsdrivande verksamhet, men när och i vilken grad detta
skall ske tror jag blir ganska svårt att klara upp, även om man
sålunda av princip kan ansluta sig till det riktiga i denna tanke.

En sak för sig är ju, att om man följer en sådan väg, som herr
Kristensson så pass frankt anbefallt, det för Norrland kan bli ganska
svårt att få fram sina järnvägsbyggnader.

Ja, herr talman, jag har på detta stadium av frågan velat med
detta angiva, hur jag ser den föreliggande frågan, och har med
anbefallande även för min del av den allra största sparsamhet, när
det gäller upplåning för statens affärsdrivande verk, samtidigt, velat
markera, att man icke får taga denna fråga så pass lättvindigt
som jag anser att herr Kristensson gjort, utan även tänka på vilka
konsekvenser det kan medföra -— icke minst med hänsyn till befarad
arbetslöshet.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är ju icke

alls ovanligt att här i kammaren kunna konstatera, att det särskilt
från bankoutskottets ledamöter råder en viss antagonism om
jag så får uttrycka mig — gentemot statsutskottet. Jag kan förstå,
att man kan kritisera statsutskottets metod att sköta statsfinanserna,
men däremot kan jag icke förstå, hur man som herr Sommelius
därvid kan ge sig in på estetiska spörsmål, ty beträffande
dessa vågar jag påstå, att vi allesammans äro ungefär lika goda
kålsupare. Detta var nu endast en parentes gentemot herr Sommelius.

Jag vill i övrigt säga, att jag tycker det skulle vara den största
olycka, som kunde hända Sverige, om man nu skulje gripas av
nattsvart pessimism inför den våg av tryckta konjunkturer, som
vi nu äro nere uti, och om staten som sådan icke skulle våga företaga
något för att verkligen hålla sin verksamhet i gång och utveckla
den på ett sådant sätt, som gör det möjligt att åter möta
vågen, då den kommer igen i form av bättre konjunkturer. Jag tror,
att vi kunna vara fullkomligt överens om att man bör iakttaga all
möjlig försiktighet, men jag vill bestämt betona, att den försik -

Nr MS. 14

Oasdagen den 23 februari.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(forts.)

tigheten icke får gå alltför hårt ut över de af färsdrivande verbens
så att säga expansionsförmåga och förmåga till utveckling, ty då
komma vi att skära oss själva i fingrarna och komma icke att ha
någon vidare nytta av en sådan politik.

Herr Kristensson hänvisade, såvitt jag kunde finna, till den
tabell i statsrevisorernas berättelse, som återfinnes på sidan (1,06, och
jag skall därför be att därur få läsa upp några saker för att friska
upp minnet på vederbörande, så att man får klart för sig, att de
nu kritiserade förhållandena icke endast bero på de af färsdrivande
verken själva utan i lika stor grad, skulle jag tro, på riksdagens
egna åtgöranden och beslut.

Jag vill exempelvis beträffande posthuset i Göteborg be att få
fråga, om det icke var så, att det särskilt från Göteborgshåll på sin
tid var mycket angeläget att driva igenom detta anslag på 9,297,600
kronor, därför att man ansåg, att detta vore oundgängligen nödvändigt?
Jag lian i detta sammanhang icke neka mig nöjet påpeka, att
herr Sommelius, i samma andedrag som han var färdig att instämma
med herr Kristensson, deklarerade, att så uselt som vid ett visst
postkontor kan och får det icke vara. Vartill skulle detta leda?
Jo, såvitt jag kan finna, måste det ovillkorligen leda till att ökade
utgifter krävas just för kapitalökning. Jag har velat passa på
tillfället att påpeka denna lilla tvetalan från herr Sommelius’ sida.

Vad innebär det egentligen att man lånar pengar till utgifter
för kapitalökning? Ja, jag har icke fått någon nationalekonomisk
undervisning, men så mycket begriper jag, att om man lånar upp
pengar för sådana anläggningar som dessa, är det därför, att det
är meningen, att anläggningarna ifråga skola räcka en lång tid
framåt och alltså icke böra belasta den nu levande generationen med
hela totalutgiften. Man fördelar med andra ord sådana jätteutgifter
på en lång följd av år, och jag kan icke inse annat än att detta är
eu fullt riktig ekonomisk politik.

Då man nu klandrar riksdagens sätt att anvisa medel, ber
jag att få säga, att man dock fått värden i statens hand genom de
pengar, som man anvisat. Jag vill endast erinra om inköpet av det
enskilda telefonnätet i Stockholm, utan att säga något om denna
sak som sådan, för ett belopp av 46,664,111 kronor, varav nu
återstå att anvisa 36,664,111 kronor. Detta var sålunda en jätteaffär,
som ligger oss en liten smula i fatet och kanske ganska mycket
även nu.

Vi ha vidare beslutat om en kabel för riksledningar Stockholm
—Göteborg, och det är endast en tidsfråga, när detta arbete skall
utföras. Kostnaden härför beräknas till 16,000,000 kronor. Dessutom
ha vi beslutat anlägga dubbelspår Örebro—Hallsberg—Laxå
för en kostnad av 12,300,000 kronor. Vad var det nu, som drev
fram frågan om dubbelspår, om icke en viss mycket beklaglig olycka
vid .Malmslätt, som föranledde tillsättandet av en kommission, som
för att trygga trafiksäkerheten förordade, att man skulle bygga
dubbelspår i så stor utsträckning som möjligt. Naturligtvis gjorde
man sedan i stor utsträckning här i riksdagen gemensamt program

Onsdagen den 23 februari.

15 Nr 16

med denna kommission. Vi äro litet var skyldiga och i synnerhet
de, som varit här några år, och som följaktligen varit i tillfälle
att deltaga i besluten. o (Korn.)

Jag skall vidare endast nämna några få poster. För elektrifiering
av linjen Kiruna—Svartön har beräknats en kostnad av
38,000,000 kronor. Vad var det, som framdrev detta beslut? Jo,
man ansåg, att man borde försöka göra sig oberoende av det utländska
bränslet i så stor utsträckning som möjligt, och för att
sköta den tunga intensiva trafiken på denna järnväg voro vi allesammans
med om detta beslut. Om jag icke alltför mycket missminner
mig, har från Göteborgshåll en gång i årets remissdebatt
klandrats, att man icke kommit fortare i färd med hela S. J. elektrifiering
än man gjort, samtidigt som man ^ naturligtvis är ytterst
förbittrad över att man verkligen fått ett sådant beslut till stånd,
då man för tillfället har ont om pengar.

Elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg, som vi också
vant överens om, beräknades komma att kosta 105,000,000 kronor.

Vi veta, att det förhåller sig på samma sätt härmed, beroende på i
vilken utsträckning man kan få pengar för att verkligen få det i
gång, och också, som herr Kristensson påpekade, i någon mån beroende
på utredningar i tekniskt avseende.

Statsbanan Sveg—Brunflo beräknas kosta 23,683,000 kronor,
och vidare är det en hel rad norrländska banor. Ja, hur är det med
den saken? Är det icke så, att vi varit överens om, att Norrland
icke får betraktas som en avlägsen koloni, som ligger på andra sidan
ett världshav, utan som en intimt integrerande del av Sveriges
land. Ha vi kanske icke alla varit överens om att bygga även dessa
järnvägar, fastän vi varit medvetna om att många, många av dessa
linjer icke kunna bära sig eller ge ett överskott, som kan betraktas
som tillfredsställande, på många, många år..

Man bär i detta sammanhang gjort vissa påpekanden om att
man borde driva dessa banidelar särskilt och eventuellt täcka de
förluster, som uppstå på dessa norrländska järnvägar, genom direkta
anslag av riksdagen. Ja, det är en sak, som jag icke vet, hur aet
kommer att gå med. Samma fråga är även uppe i och för utredning
i annat sammanhang. Jag vill dock säga, att jag icke tror,
att det skulle mottagas med någon synnerligen stor förtjusning, om
man skulle nödgas konstatera, särskilt för Norrlands del, att den
och den järnvägen ginge så ytterst dåligt, att man för. den skull
måste ha anslag av skattemedel för att hålla trafiken i gång pa
ett nöjaktigt sätt. Jag tycker, att den nuvarande anordningen är
mjuk och smidig, då statens järnvägar betraktas som en enhet och
de delar av statsbanenätet, som ha en livlig och stark trafik, och där
man följaktligen gör göda affärer, få bidraga till att även andra
landsändar, där det är sämre ställt i kommunikationsavseende, kunna
få vara med på ett hörn och betrakta sig som en del av det stora
hela av Sveriges land.

Jag tror, att ett sådant förfarande skulle komma att resa
mycket starka hinder i vägen för varje utveckling av kommumka -

Nr 16. 16

Onsdagen den 23 februari.

iZftTför tiPn,.e™a för Norrlands del. Det är detta, som jag har velat trycka
kapitalökning. detta ^sammanhang, ty jag anser icke ett sådant förhållande
(Forts.) lyckligt. Vi maste även uppe i obygderna se till att det gives
möjlighet för befolkningen att komma i förbindelse med den övriga
delen av °vårt land.. Om jag således icke nu kan intaga någon bestämd
ståndpunkt till fragan, huru det bör förfaras, vill jag åtminstone
säga,, att min ståndpunkt avgjort lutar åt att det i ”detta
avseende är bättre som det är, då de starkt trafikerade bandelarna
fa hjälpa till att hålla de övriga i gång. .Tåg gör detta icke minst
därför, att., jag icke ^kan se, hur man skall kunna få någon utveckling
till stånd av vara kommunikationer, om vi gå den andra vägen
och på den direkta skattevägen taga ut vad som icke kan indrivas
trafikvägen vid de svagt trafikerade norrländska banorna.

Jag vill ytterligare peka på en sak, för att nu icke gå ifrån
denna, tabell alltför lättvindigt. Vi ha beslutat om en kraftstation
vid Lilla Edet för en kostnad av 16,150,000 kronor. Även härutinnan
voro vi fullkomligt överens den dag, då beslutet fattades, och vi
ha fattat manga liknande beslut. Vi ha som sagt räknat ut, att
detta är ägnat att stärka vår ställning för framtiden. Det är med
hänsyn till framtiden, som vi ha gått in för dessa stora utgifter.
Nu ha vi''enligt mitt sätt att se intet annat att göra än att lägga
det så,, att vi icke strypa alltsammans i en utsträckning, som komnve
att bli alldeles odräglig, och, som jag ser saken, från statens sida
fullkomligt omöjlig att principiellt hävda.

Liksom jag tidigare gjort vill jag också nu stryka under att.
om man riktar uppmaningar till enskilda'' och affärsmän att i
största möjliga^ utsträckning försöka hålla sina respektive verk
och affärer i gång, bör den skyldigheten åligga staten i minst lika
hög grad. Jag kan icke inse, att vi genom att alltför hårt strypa
till anslagen för statens affärsdrivande verk och genom att vi alltför
mycket hänge oss åt svart pessimism åstadkomma annat än en
ännu mera omfattande arbetslöshet än den vi för närvarande ha.
Arbetslösheten måste givetvis förvärras genom statens alltför långt
drivna försiktighet i fråga om utvecklingen vid de affärsdrivande
verken.

Jag kan icke,, herr talman, i detta läge säga annat än att
statsutskottet för sin del med den allra största noggrannhet gått
igenom och sett efter var man kan pruta, men vi ha också ansett,
att ett tillfälle, då man bör anlägga en i någon män mildare syn
på tingen, är just då det gäller utgifter för produktiva ändamål —
det vill jag särskilt stryka under — och det är därför möjligt att
utskottet kan komma att gå något mera hårdhänt till väga på andra
områden än det har gjort i detta fall. ''

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr Thorsson: Herr talman! När vi nu diskutera lånemarknaden,
skall jag be att få säga ett par ord; såsom förhållandena
nu ligga är det synnerligen små utsikter för oss att med någon

Onsdagen den 23 februari.

17 Nr 16.

fördel vända oss till den utländska lånemarknaden, vi måste nog
hålla oss inom landet för att uppbringa de medel, som äro erforderliga
för vår ekonomiska verksamhet. Från dessa utgångspunkter
är det klart, att jag i det stora hela ansluter mig till dem, som tala
för att vi skola gå fram med en viss försiktighet. Av bankoutskottets
memorial angående riksgäldskontorets förvaltning under
år 1920, framgår, att vi år 1918 i Amerika upplånade 25 miljoner
dollars; av detta lån ha vi i närvarande stund uppburit omkring
75 %. Det återstående beloppet synes vara disponerat för affärer som
redan äro träffade. Av allt att döma behöva vi således snart gå ut
på lånemarknaden och söka oss nya medel. För år 1920 beräknades
den effektiva räntan på det amerikanska lånet till något över 6 °/°,
och vid den tidpunkt, då bankoutskottets memorial avgavs, beräknar
bankoutskottet ränta till 6,336 %. Såsom det härav framgår, är
ju för de låneoperationer, staten gjorde redan 1918, en så hög låneränta
beräknad, att åtminstone för upplåning till fonder, från vilka
sedan staten utlämnar lån till enskilda företagare eller för filantropiska
ändamål, statsverket får vidkännas en avsevärd kostnad, utgörande
skillnaden mellan vad staten får och ger ut i ränta.

Hela den ekonomiska situationen bjuder oss således att framgå
med en viss försiktighet. Då jag således ger mitt fulla erkännande
åt de vällovliga strävanden, som den förste ärade talaren här gjorde
sig till tolk för, kan jag icke utan vidare skriva under på den taktik,
som han tycktes vilja tillämpa för att nå det åsyftade målet, nämligen
sparsamhet med statens medel. Det vill förefalla mig, som
om statsutskottet i sin prövning av ärendet gått fram på ett sådant
sätt, att man rimligen varken direkt eller indirekt har anledning att
vara missbelåten med dess sätt att pröva föreliggande ärenden.

När herr Sommelius såsom bevis för att staten i sin lånepolitik
egentligen icke riktigt hushållar, använder det argumentet: Var ser
man någonstädes en enskild man år efter år låna upp medel för att
utvidga och förbättra sin affär? vill jag härtill erinra att dessa
båda företagare måste uti sin låneverksamhet följa något olika
metoder därför att deras uppgifter äro högst olika. En enskild
man känner sin tid. Om han icke har förstånd att sluta i tid,
blir det på det viset, att ålderdomen hindrar honom att
fullfölja vad han i ungdomen planlagt. Det är visserligen
sant, att den enskilde mannen, om han handlar klokt och
förtänksamt, får lov att tänka på sina efterkommande, och ofta
sker det att han efterlämnar såväl tillgångar som skulder, vilka
de få övertaga. I ännu högre grad är detta fallet inom statshushållningen;
där får man på ett ännu kraftigare sätt tänka på de
efterkommande. Man måste vidtaga vissa åtgärder och utföra omfattande
arbeten, vilkas ekonomiska verkningar kunna sträcka sig
utöver den generation, under vilkens tid de anläggas. Då vi veta.
att de skola tjäna icke enbart den generation, under vilkens tid
de anläggas, utan i vissa fall anläggas mera för den kommande släkten
än för oss själva, synes det mig vara riktigt att genom en förnuftig
lånepolitik låta dem bära åtminstone en del av kostnaderna,

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 16 2

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.

(Fort*.

Nr 16. 18

Onsdagen den 23 februari.

Ang. »tätens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.)

då vi i alla fall på den nu levande generationen lasta avsevärda
driftskostnader. Det är den synpunkten, som bör läggas på statens
ekonomiska verksamhet. Utan tvivel ha vi i vår statsförvaltning
liksom i den enskilda förvaltningen under dessa osäkerhetstider begått
en rad av missgrepp, men dessa missgrepp skola vi rätta så
gott vårt förstånd tillåter oss, men icke på det sättet, att vi slå
till bromsarna så hårt att maskineriet avstannar.

Yad är det då, som framkallat denna forcerade ökning av materielen,
och utbyggande av våra järnvägar med därav föranledda
hittills nästan okända penninganspråk på statskassan? Det är den
högst forcerade driften under åren 1915 och 1916. Om herrarna minnas,
var det en orimlig veklagan över huru usel järnvägsstyrelsen
var — som ju alltid är usel, när den icke tillfredsställer oss _—
som icke kunde skaffa tillräcklig med vagnar och icke insätta tillräckligt
många och direkta tåg, så att vi kunde få våra varor, när
vi ville ha dem. Ofta utformades dessa klagomål till mycket skarpa
angrepp, och resultatet blev naturligtvis en forcerad anskaffning av
erforderlig materiel och utbyggande av dubbelspårsystemet i ännu
hastigare takt för att tillfredsställa de stegrade anspråken. I det
fallet har riksdagen själv medverkat och får taga sin del av ansvaret.
Det är visserligen sant, att när en styrelse framlagt ett förslag
och grundat detta på uppgjorda beräkningar, har jag ansett
mig ha rätt att kunna lita på de ekonomiska kalkyler, som äro
gjorda, och från den utgångspunkten prövar riksdagen och fattar
sitt beslut.

Förstod jag herr Kristensson rätt, var han inne på den tanken,
att statsutskottet var för omodernt organiserat för att sköta hela
den ekonomiska statsförvaltningen, särskilt med hänsyn till kommunikationsverkens
alltmer och mer ökade omfattning. Jag är den
förste att erkänna, att det arbete, som vilar på statsutskottet, är av
så omfattande dimensioner, att man kanske kan bli tvungen att taga
upp till omprövning frågan om en ny uppdelning av utskottsarbetet,
men det skall verkligen framläggas starka skäl och bärande bevis
för att det skall bli något bättre, innan jag går med på en ändring
härutinnan; ty, mina herrar, ur statsekonomisk och förvaltningssynpunkt
har man icke vunnit något på att utbryta jordbruksavdelningen
ur statsutskottet och göra den till ett särskilt utskott. Detta
har icke minskat statens utgifter. Det är nämligen på det viset,
att när man sönderbryter prövningen av den ekonomiska förvaltningen
på det sättet, är.det svårare att sammanhålla det hela. Skall
man gå fram på den linje, som här skisserats, tror jag, att man får
lov att sörja för att det dock finns ett utskott, som skall handhava
hela det ekonomiska sammanknytandet. Detta skall icke fördelas
på två eller flera utskott, ty då hoppa vi ur askan i elden.

Nu vill jag säga ett par ord med anledning därav att var gång
kommunikationsverkens förvaltning är föremål för bedömande, så
vilja vi gärna upphöja oss till sakförståndiga och hålla strängt på
att de skola skötas såsom mönster för hela vårt ekonomiska liv.
Det är klart, att vi på de förvaltande myndigheter, som omhänderhava
dessa verk, böra ställa kravet, att de med bästa förstånd länka

Onsdagen den 23 februari.

19 Nr 16.

de ekonomiska spörsmålen; men, mina herrar, uti vår kritik skola
vi icke förglömma att riksdagen många gånger tagit en synnerlig
kraftig del uti riktlinjerna för företagens verksamhet. Riksdagen
har t. ex. i fråga om våra järnvägsbyggnader redan under den tid,
när den nuvarande talmannen i första kammaren var civilminister,
gjort upp eller rättare sagt godkänt ett byggnadsprogram för vår
järnvägspolitik, och detta program förpliktigar både styrelsen för
statens järnvägar och riksdagen, intill dess att man underkänner detsamma.
Man gjorde då upp ett program, som gick ut på att bygga
så och så många kilometer järnvägar i sådana delar av landet, där
varje någorlunda kunnig riksdagsman var medveten om att inkomsterna
från dessa järnvägar icke ens täckte driftkostnaderna, långt
mindre förräntade anläggningskostnaderna. När riksdagen varit
med om och engagerat statsverket i en sådan byggnadspolitik, är
det icke enbart ansvarslöst utan i viss mån inskränkt att nu efteråt
komma och tala om att den styrelse, som t. ex. sköter järnvägarnas
förvaltning, är så och så dålig, därför att den icke kan skaffa de
önskade dividenderna.. Yi få taga var sin del av ansvaret för de
beslut vi medverka till och icke enbart angripa styrelsen för dess
ekonomiska förvaltning.

Herr Kristensson angav uti sitt anförande att han vid en punkt
längre fram uti betänkandet ämnade yrka nedsättning av ett av
utskottet tillstyrkt anslag, därför att telegrafstyrelsen har 10 miljoner
reserverade medel från år 1920. Jag kan icke biträda detta
resonemang. Den omständigheten, att styrelsen icke lyft dessa medel
den dag, då vi diskutera den frågan, kan icke vara ett tillräckligt
argument för mig, jag. måste ha klara bevis på vad som inträffat
och vad som förestår, innan jag kan vara med om att biträda den
ifrågasatta minskningen. Det kan icke vara riktigt, att man i
penningbesparande syfte inskränker sådana arbeten, som redan äro
beslutade, och sedan man fattat beslut om att inskränka dessa arbeten,
kommer till riksdagen och säger: den ökade arbetslösheten
tvingar till att anslå så och så många miljoner kronor för understöd
till de arbetslösa. Ty det är att märka, att även om vi fordra, att
de arbetslösa skola i första hand utföra arbete för det understöd de
få, sa blir det tusentals arbetslösa, som icke kunna utföra det arbete,
som förelägges dem, och då komma de och begära att få bidrag till
sitt livsuppehälle utan att kunna lämna motsvarande ekonomisk
prestation. Yi få lov att se dessa frågor uti ett visst sammanhang
och jag kan icke utan vidare vara med om att göra någon inskränkpa
de anslag som utskottet enligt min mening med synnerlig omsorg
och återhållsamhet prövat och tillstyrkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den föreliggande punkten
uti utskottets hemställan.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag var beredd på att

från de ärade representanterna i statsutskottet, vilka nyss hade ordet,
få höra ungefär vad jag fick höra. Jag vill dock upplysa både herr
Lubeck och herr Anderson i Råstock om, att det icke är i egenskap
av bankoutskottsledamot som jag dristat mig att vidröra ett be -

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.;

Nr 16. 20

Onsdageu den 23 februari.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.)

tänkande av statsutskottet, utan i anledning av att jag föregående år
av denna kammare blev vald till statsrevisor och kommit in i den
avdelning av statsrevisionen, som hade att granska alla de affärsdrivande
verken. När vi då kommo till dessa saker, funno vi fall på fall,
där riksdagen under senare år hade beviljat en halv miljon där och
en halv miljon där o. s. v. Visserligen bär man gjort detta under än
den ena och än den andra motiveringen, men verkningarna hava
blivit, att när staten t. ex. förut hade en utgift för expeditionslokaler
och dylikt som uppgick till 2,000 kronor, så stego dessa utgifter
till 20,000 eller något därunder. Vi frågade oss då, huru
skall det gå för framtiden för de affärsdrivande verken att kunna
förränta dessa medel, och då gav detta anledning till, att man
ville se, huru mycket man över huvud taget nu på de senare åren
hade gått in för utgifter liknande dessa.

Nu yttrade herr Ltibeck, att han icke hade förstått mig. Det
kan ju bero på att jag i viss mån talat otydligt, men vad herr Liibeck
icke borde hava missförstått var statsrevisorernas enhälliga uttalande,
såvida herr Liibeck läst det, innan han gick till behandlingen av den
huvudtitel som ligger före. Jag vet nog, att det funnits ledamöter
på vederbörande avdelning i statsutskottet, som icke tagit reda på
vad statsrevisorerna uttalat vare sig om posten eller om telegrafen
i år på just de punkter, som förekomma i detta betänkande.

Men vad är det nu vi fästa uppmärksamheten på? Jo, det
är det faktum att vi i riksdagen under de senaste fem åren hava beviljat
större belopp i anslagsmedel än sammanlagt under 61 år dessförinnan,
och vad är det statsrevisorerna härom yttra? Jo, de säga:
»Revisorerna hava ej kunnat undgå att finna de anförda siffrorna
rörande såväl den oerhörda ökningen av anslag till statens affärsdrivande
verk under de senare åren som de belopp, vilka krävas av
lånemedel för fullföljande av beslutade företag och anläggningar,
ägnade att ingiva de allvarligaste betänkligheter.» Det är från den
sidan ett starkt ord, och det kan därför, mina herrar, kanske icke
vara ur vägen att detta åtminstone påpekas i en principdebatt här i
kammaren. Jag sade mycket uttryckligt ifrån, att det icke alls var
min mening att förfäkta, att man nu utan vidare skulle avklippa all
fortsatt utvidgning och alla anslag åt de affärsdrivande verken.
Långt därifrån, utan vad jag velat framhålla är, att vi verkligen
böra gå fram med en försiktighet, som förhållandena oundgängligen
kräva. Kanske det för framtiden kan bli möjligt även för statsutskottets
ledamöter att hålla reda på huru mycket man från det ena
året till det andra har beslutat i nya anslag. Det har icke hittills
förelegat något om den saken.

Jag skall berätta en liten historia, och jag har rätt att berätta
den. Jag gick i höstas till vederbörande departementschef och frågade:
huru mycket har svenska riksdagen beslutat att gå in för åt
de affärsdrivande verken, huru mycket återstår att anvisa i de belopp,
som blivit beslutade, och huru mycket måste vi upplåna under de
närmaste åren, om vi taga i betraktande vad som beviljas å tilläggsstat
för regelbundet återkommande utgifter? Vederbörande minister

Onsdagen den 23 februari.

21 Nr lä.

svarade: 200 miljoner skola vi hava att upplåna. Han blev mer än
förbryllad, då jag nämnde att revisionen kommit till det fyrdubbla
beloppet. Sådan är verkligen den situation, som här föreligger. Jag
menar, att när man hittills icke bar velat se sakerna i deras sammanhang,
kan jag icke för min del förmena annat än att det verkligen
icke är försvarligt, att det här icke göres ett påpekande i detta
stycke. Yi hava här i riksdagen inom olika partier än den ena
gången och än den andra drivit fram än det ena och än det andra
anslaget. _ Yi hava då sett varje sak för sig, men vi måste förr eller
senare tvingas att se dem i deras inbördes sammanhang, ty att låna
upp pengar till 8, 9 procent i dessa tider, vilka pengar måste förräntas
av de affärsdrivande verken, måste medföra oerhörda taxor
för dessa, verk. Eller är det meningen att vi skola kasta dessa bördor
på våra efterkommande?

Det är den meningen, som jag velat framföra, och jag har
icke egentligen klandrat innevarande års statsutskott; men kanske
dock uttalat ett lat mig säga litet klander för den lättvindighet, varmed
man under de sista åren låtit detta pågå.

Herr Hansson i Trollhättan: Herr talman! Då det under

debatten i dag uttalats önskvärdheten av att även andra än de som
tillhörde respektive utskott, som haft frågorna om hand, också
borde deltaga i diskussionen bär, tillåter jag mig att fästa kammarens
uppmärksamhet på ett förhållande, som rör den stad jag tillhör,
min hemstad Trollhättan. På sid. 6 i statsutskottets utlåtande
omnämnes ett jämförelsevis obetydligt belopp å 80.000 kronor
för inköp i kvarteret Trollet i Trollhättan av en fastighet för postverkets
behov. _ Den saken har sin förhistoria, Som jag tror helt
säkert är lämpligt att här beröra.

De lokala förhållandena för telegrafverket och posten i Trollhättan
voro för några år sedan alldeles urbota. Det var för små
lokaler, det var omöjligt för tjänstemännen att arbeta i dem, och
det var mycket stora svårigheter för allmänheten. Så sökte man
ordna den saken — enligt min uppfattning hade det varit lämpligare
för post och telegraf att gå tillsammans med vattenfallsstyrelsen,
som där har stora arbeten och vidare en stor personal som är stationerad
där, och bygga ett gemensamt hus för samtliga dessa förvaltande
verk. Så blev nu icke förhållandet, utan telegrafstyrelsen
och postverket komrno överens med en byggmästare i staden, att
han skulle uppföra ett för båda dessa verk tjänligt hus, med postkontoret
i första och telegrafverket i andra våningen. När detta
var färdigt inflyttade alltså både telegrafverket och postkontoret
och hyrde för lång tid framåt, jag tror det var till 1932. Lokalerna
voro utom all kritik. Inredningen var gjord i samråd med poststyrelsens
och telegrafstyrelsens tjänstemän.'' Nu inträffade kristiden
med dess omfattande konsekvenser, och det visade sig då. att
vederbörande husägare hade räknat fel på den hyra som de skulle
erlägga. Det ansågs från husägarens sida som en dålig affär, och
så uppstod underhandlingar, om han icke kunde få mera i hyra.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.)

Nr 16. 22

Onsdagen den 23 febrnari.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.)

Naturligtvis stodo statens tjänstemän på den rätt staten hade,
men då inträffade det fatala, att vederbörande tjänsteman uraktlät
att inom föreskriven tid fullgöra kontraktets bestämmelser för postverkets
lokaler. I den rättegång som igångsattes fick hyresvärden
rätt, varigenom postverket blev tvunget att flytta tillbaka till det
gamla huset och köpa denna byggnad för att där inreda ett postkontor.
Från ekonomisk synpunkt sett vill jag icke säga att saken
är ofördelaktig. Priset 80,000 kronor kan anses jämförelsevis
rimligt för dessa lokaler, med dess fördelaktiga läge. Beloppet är
alltså icke oskäligt, men postverket sitter i otjänliga lokaler, och
har endast kommit över de nödtorftigaste lokaler för verkets behov.
Postmästaren har sin familj i Haparanda, den har icke kunnat
komma in av helt naturliga skäl, då, lägenheterna äro uthyrda i
vanlig ordning, och med den bostadsbrist som råder synes ingen
förändring snart möjlig.

Jag har, herr talman, velat inför kammaren redogöra för detta
och säga, att genom detta har i alla fall staten kommit i en prekär
ställning, genom att man icke i tid sett upp, och jag vill fästa
uppmärksamheten på, att man alltså bär den kontroll över de
tjänstemän som statsverket har, att något sådant icke kan inträffa.
För övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Då debatten i denna punkt
kommit att gestalta sig som en mera allmän principdebatt om det
statsfinansiella läget, kan det kanske vara tillåtet att framlägga
några funderingar, vilka samlat sig under loppet av en riksdagsmannabana,
som haft rätt mycket med dessa spörsmål att göra.

Jag tror man måste ge herr Kristensson rätt i det, och det
har ingen förnekat, att det funnits en alltför stor optimism, som
präglat statsmakternas och icke minst riksdagens handläggning av
statsfinansiella ärenden under de senaste åren. Vi hava kanske
förlyft oss på ett och annat, och vi se följderna i vissa avseenden
rent av skrämmande, såsom vi se av statsrevisorernas berättelse.
Men å andra sidan skulle jag som min personliga mening vilja
framhålla, att vi icke därav att vi haft en för ljus syn på vårt
finansiella läge få låta förleda oss till att gå in till en annan
ytterlighet och se alldeles för mörkt på det. Jag tror, att vi hava
rättighet att säga oss ändock, att det statsfinansiella läget i vårt
land är, jämfört med förhållandena i andra länder, ganska gott.
Vi hava svårigheter att kämpa med, vi som andra, men vi hava
ingen anledning att säga, att vi hava sämre än det stora flertalet
av andra folk, som lida av ett förstört och i oreda bringat penningväsen.
Alldeles särskilt skulle jag vilja framhålla som min uppfattning,
att vi icke böra låta den p ess i sm i sm, som gärna vill
gripa sinnet inför en svår tid, förleda oss till att nu för starkt
inskränka på vad som ändock är nödvändigt att göra inom den
närmaste tiden. Vi komma, ifall vi låta en sådan pessimism behärska
våra beslut, att göra skada med hänsyn till den utveckling
som ligger efter denna kristid och denna ekonomiska lågkonjunktur.

Onsdagen den 23 februari.

23 Nr 16.

Vi få icke inskränka statens arbeten för de af färsdrivande verkens Ang. statms
rationella utveckling så att, när de goda tiderna komma igen, vi stå kapiufläkning.
strandsatta som vi faktiskt voro under högkonjunkturen under ; >ortg.
kriget. Herrarna minnas, vilka svårigheter det då var, huru det
nästan var omöjligt att skaffa vagnar för den nödvändiga järnvägstrafiken,
huru järnvägarna visade sig vara otillräckliga för att
framsläppa tågen, som måste föras fram för att tillfredsställa
näringslivets behov, vi veta huru telefon- och telegraflinjerna
voro bokstavligen blockerade, så att man icke ens med
ilsamtal kunde komma fram på kortare tid än flera timmar under
den brådaste tiden på dagen. När högkonjunkturen efter detta
kommer igen, kunna vi, om vi nu försumma en nödig utveckling,
stå inför risken, att näringslivet råkar i mycket stora svårigheter,
sådana som vi av nyssnämnda orsaker ej varit främmande för under
tidigare högkonjunkturer. Jag menar därför, att vi naturligtvis
böra vara sparsamma, men vi böra vara sparsamma med förstånd,
så att vi icke göra skada för de tider, som komma efter den stora
lågkonjunktur, vi nu genomgå. Genom att avbryta, nödvändiga
byggnadsföretag och sådant åstadkommer man för övrigt en ytterligare
skärpning av arbetslösheten, vilket i sin ordning medför krav
på stora understöd, för vilka staten icke egentligen kommer att få
någon verklig valuta. Jag vill därför giva uttryck åt min uppfattning,
att det är nödvändigt, att man handlar lugnt och kallsinnigt,
att man icke .hänger sig åt en förlamande pessimism utan nyktert
överväger, vad som är nödvändigt att göra. Man bör spara, där
man kan, men för övrigt bör man icke vara så ängslig, att man
eftersätter det nödvändiga.

I den lilla kontrovers, som i någon mån uppkommit mellan
bankoutskottet och statsutskottet, skulle jag också vilja säga ett
par ord. Om man nu från ena sidan vill skjuta skulden för
svårigheterna på statsutskottet och närmast på den avdelning inom
statsutskottet, som haft med de affärsdrivande verken att gorå.
så tror jag mig också med en viss rätt kunna säga, att man i varje
fall kan ifrågasätta, huruvida de organ, som haft att handlägga
statsupplåningen, böra gå alldeles fria från kritik i fråga om
bristande förutseende. Jag tror, att man har rätt att säga, att även
för deras vidkommande finnas försummade tillfällen, när det gällt
att skaffa in de pengar, som varit nödvändiga för att hålla verksamheten
under lågkonjunkturen i gång. Jag tror, att det var ett
gott grepp av våra naboländer att upptaga de betydande amerikanska
lån, som vi på sin tid försummade att i motsvarande grad
begagna oss av bär i Sverige. På grund av dollarkursens fall
komma de att få sina lån till en ganska låg effektiv ränta, och
det hade kanske varit klokt, om de myndigheter, som lyda under
bankoutskottet, därvid hade haft förutseende att handla. Det skulle
kanske därför icke skada, om man från bankoutskottets sida ville
hålla ögonen på mera närliggande institutioner, i stället för att
övervaka statsutskottet.

Jag tror, att det är en klok princip, som för några år sedan
framställdes i en socialdemokratisk riksdagsmotion, och som jag

Kr 16. 24

Onsdagen den 23 februari.

Arta''ftstatt™ även Vor, att nationalekonomerna numera rätt allmänt anse vara
kapitalökning, riktig. Vi framhöllo, att staten beträffande sina arbeten borde ställa
(Forts.) det så, att under högkonjunkturer, när det är ont om arbetskraft inom
enskild verksamhet, då skall staten göra så litet som möjligt.
Därmed vinner man, att arbetsmarknaden i övrigt icke onödigt förryckes
genom den starka konkurrensen om arbetskraften. Under
sådana tider borde staten i stället lägga på hög, fondera medel. Under
lågkonjunkturer, när arbetslösheten kommer, när förhållandena
inom näringslivets område bliva svåra och tunga, då skulle staten
sätta igång med sina arbeten och hava medel samlade därtill under
de goda åren för att därmed åstadkomma en utjämning inom hela
vårt ekonomiska liv. Vi hava handlat på rakt motsatt sätt många
gånger. Under högkonjunkturer har staten också satt igång med
stora arbeten och dragit en massa arbetare från jordbruket till industrien
och städerna, och därmed har den allmänna prisnivån
starkt stigit. Sedan, när lågkonjunkturer komma och enskilda avskeda
sina arbetare, skall då staten också avskeda i massa, så är
det klart, att detta måste åstadkomma ytterligt svårartade kriser
liknande den, vi nu uppleva. Jag tror, att man har rättighet att i
en bekymmersam tid inför dessa svårigheter yrka på, att denna tankegång
uppmärksammas och tages upp till förverkligande för kommande
tider. Därmed skulle man helt säkert gagna det allmänna.

Jag skulle också beträffande dessa norrlandsbanor, som nu hotas
av ändlöst uppskov, vilja be för norrlandsbanorna,. för Norrlands
järnvägar. Vi,få icke glömma, att det där uppe finnes stora resurser,
som, ifall de komma till utnyttjande, icke blott lyfta denna
landsända upp ur svårigheter, som den på grund av vidriga yttre
förhållanden har att kämpa med, utan som lyfta hela landet. Vi
skola komma ihåg, att de naturliga resurser, som finnas i Norrland,
och som på grund av svaga kommunikationsmedel icke på långt när
hava kunnat tillgodogöras så, som bort kunna ske, dessa norrländska
resurser hava under många och svåra skeden av vår tillvaro utgjort
en väsentlig faktor, när det gällt att hålla vår handelsbalans i någorlunda
anständigt skick. Det är visserligen tråkigt, att man måste
bygga järnvägar, som icke äro fullt räntabla. Men fastän resultatet
icke är lysande, om man ser till det bokföringsmässiga resultatet av
statens verksamhet på detta område, skulle jag vilja uttala den uppfattningen,
att vi ändå måste bygga dem. Jag skulle hellre vilja
förorda den utvägen, att man bygger för skattemedel där uppe. än
att man låter sig av dessa rent bokföringsmässiga synpunkter förledas
till att lämna denna landsända utan kommunikationer. Var
och en, som genomrest Norrland, tror jag måste hava en stark känsla
av, att människorna där äro förfärligt vanlottade i avseende på kommunikationer,
och att det rent humanitärt sett bör göras något för
dem, ävensom att där finnas stora framtidsmöjligheter. Man behöver
icke överdriva skönmålningarna för att se de ofantligt stora möjligheter,
som där skulle kunna tillvaratagas. Jag ber för min enskilda
ringa del, att man icke går för hårdhänt fram med de norr -

Onsdagen den 23 februari.

25 Nr 16.

ländska järnvägsfrågorna, ty utvecklingen av Norrlands kommunikationer
är icke endast en kulturell och humanitär utan även en k^döJJtine_
ekorn misk livsoi.’gelägenhet för vårt land. (Forte.)

Slutligen må jag, herr talman, säga ytterligare ett par ord i
anledning av formerna för riksdagens behandling av de statsfinansiella
frågorna. Jag tror icke, att det numera är så många kvar
i denna kammare, som voro med, när statsutskottet behandlade jordbruksärendena.
Jag har den bestämda uppfattningen, om jag skall
vara kättersk — och jag ber herr förste vice talmannen icke taga
illa upp — att jordbruksärendena behandlades lika bra i statsutskottet
på den tiden som sedermera i jordbruksutskottet. Jag tror
också, att det kostat staten åtskilligt, att man fick till stånd ett
jordbruksutskott. Detta är min enskilda, kätterska mening, men
därom är ju ingenting att säga. Men jag skulle vilja framhålla det,
att man genom splittringen av budgetregleringen på stats-, jordbruksoch
bankoutskotten förlorade den nödvändiga översikten över hela
budgetregleringsarbetet, som vi hade förr, när allt detta var Jagt
på statsutskottet. Nu är det naturligtvis otänkbart att kunna återföra
allting till statsutskottet. Detta utskott skulle icke rå med,
även om man i någon mån organiserade om det, att ensamt hava hela
budgetregleringsarbetet. Men det ligger då enligt min uppfattning
en ganska god och riktig tanke i det, som herr Kristensson här framförde,
nämligen att liksom lägga budgetregleringsarbetet på två
utskott, och att det ena av dessa skulle hava hand om de af färsdrivande
verken plus riksbanken och riksgäldskontoret. Jag tror. det
skulle vara nyttigt med detta sammanförande, därför att då finge
herrar kritici från bankoutskottet även lära litet av statsutskottets
arbete, så att de kanske icke i fortsättningen komme med så ensidiga
synpunkter längre, som de nu ofta komma med. Man fick då en
uppdelning av budgetregleringsarbetet, så att ett utskott hade hand
om allt, som ginge av skattemedel jämte huvudtitlarna, och ett annat
utskott fick hand om det, som berörde statens affärsverksamhet och
låneutgifter. Man skulle också vinna det, att det bleve en allsidig
belysning över det hela, om man finge själva budgetregleringsarbetet
lagt på två utskott. Med den utveckling, som statsbudgeten numera
tagit, måste det därjämte enligt min övertygelse komma till stånd
en särskild överarbetning, gemensam för statsutskottet och bevillningsutskottet,
eller vilket utskott det nu bleve, som skulle hava dessa
frågor .om hand. Det behövs i varje fall en gemensam överbehandling
av hela budgetregleringsarbetet, ifall man skall få enhetliga och
bärande synpunkter vid behandlingen av detsamma.

Herr talman, jag ber om tillgift, om jag nu kanske yttrat mig
vid sidan om den föreliggande punkten. Men när det blivit en allmän
debatt under en tid, då vi litet var kanske äro mera benägna
än annars att höra på tankar i dessa ämnen, har jag dristat mig att
framföra några synpunkter som bidrag till spörsmålet om våra statsfinanser
och budgetreglering.

Hem, Liibeck: Herr talman! Jag skall icke förlänga denna

Nr 16. 26

Onsdagen den 23 februari.

Ang. statens debatt. Jag skall endast lämna en upplysning och ge ett par
repliker.

(Forts) blår herr Kristensson som grundval för sin argumentering talade

om ett på redan fattade beslut grundat lånebehov av 700 miljoner
kronor, så får man taga hänsyn till att mycket betydande delar
härav icke komma att behöva upplånas under de närmaste åren. Det
är åtskilliga beslut, som riksdagen fattat, vilka på grund av inträffade
förhållanden icke komma att effektueras i den ordning, som
riksdagen kanske vid beslutets fattande tänkt sig, och lånemarknaden
behöver därför under den närmaste tiden icke bliva så ansträngd,
som herr Kristensson trodde.

Vad jag egentligen ville säga var ett par ord i anledning av herr
Kristenssons sista yttrande. Det föreföll mig, som om herr Kristensson
icke hade riktigt klart för sig, vad den ena eller andra institutionen
och funktionären har att uträtta i stats- och riksdagsarbetet
samt det inbördes förhållandet mellan dessa. Statsrevisorn herr
Kristensson säger nämligen, att det var i egenskap av statsrevisor
och icke som bankoutskottets ordförande, som han nyss uppträdde.
Men herr Kristensson kritiserade närmast av riksdagen redan fattade
beslut, och det är väl icke precis statsrevisorernas uppgift att ingå
på vad riksdagen redan beslutat, utan deras uppgift är väl att se
till, huru riksdagens beslut blivit omsatta i handling och vad därvidlag
kan vara att anmärka.

Och när herr Kristensson till statsutskottet adresserade den lilla
reprimand, som han ändå icke till slut kunde tillbakahålla, och sade,
att även statsutskottet borde hålla reda på, vad det beslutat under
föregående år, så vill jag säga, att i den omfattning, statsutskottet
behöver hålla reda på vad det beslutat, d. v. s. se till, om och huru
beviljade medel tagits i anspråk, så har nog statsutskottet gjort det,
så långt min erfarenhet sträcker sig. Men när det gäller själva
principfrågorna i avseende på anslagspolitiken, är det icke statsutskottets
sak att reglera dessa frågor, utan detta tillkommer som
bekant Kung!. Maj:t.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få göra några

korta erinringar bland annat i anledning av herr Rydéns yttrande.

Jag vill då först påminna om att 1920 års riksdag biföll en
motion, i vilken det förekom ett yrkande av den art, som herr Rydén
här anförde. I denna motion uttalades just den uppfattningen, att
för att i största möjliga mån förhindra, att arbetslösheten under vissa
tider toge en oerhörd omfattning, borde man lägga sin politik på detta
område just efter de linjer, som herr Rydén var inne på. Riksdagen
har alltså så sent som 1920 uttalat sig just för dessa linjer, vilkas
följande herr Kristensson på sätt och vis motsätter sig i sitt yrkande.

Sedan skulle, jag vilja säga några ord i anledning av talet om att
man så vitt möjligt bör söka beräkna resultaten av de oräntabla
banorna särskilt för sig. I detta avseende ber jag att få lämna den
uppgiften att enligt den officiella statistiken för statens
järnvägar, särskilt statistiken för 1919, som jag här har i min hand,

Onsdagen den 23 februari.

27 Nr 16.

skiljer man vissa bandelar från varandra så, att man får fram resultaten
vid de räntabla och de oräntabla järnvägarna. kapitalökning.

Det förhåller sig alltså på det sättet, att det finnes möjlighet (Korta,
att konstatera sådana saker, som man här vant inne på.

Men från denna utgångspunkt kan jag icke vara med, om att
denna uppdelning och denna bokföring skall läggas till grund för
åtgärder av den art, som herr Kristensson här låtit skymta fram,
t. ex. då han talade om att man skulle övergå till att i mycket större
utsträckning bygga oräntabla banor, alltså framför allt banor i
Norrland, med skattemedel. Skulle detta yrkande bland annat innebära,
att dessa skattemedel mycket hastigt skulle uttaxeras, då blir
ju följden därav den, att kostnaderna för anläggningen av dessa
statsbanor — som även måste ha till uppgift att möjliggöra transporten
av nyttigheter för kommande släkten — uttagas inom en
mycket kort tidrymd och läggas på den nuvarande generationen, och
så vitt jag kan förstå, finnes ingen anledning, icke ens för oräntabla
bandelar vid statsjärnvägarna, att lägga saken på detta sätt.

I övrigt vill jag stryka under, vad herr Rydén sade, att från
dessa trakter av Norrland, varom det här rör sig, härflyta stora
inkomster för staten, och skall man nu verkligen försöka att här
genomföra en uppdelning och undersöka, om den eller den banan är
räntabel och om den eller den banan är oräntabel, då bör man också
taga hänsyn till alla dessa inkomster, som staten har där uppe, och
som där finnas att tillgå. Det bör finnas möjlighet att få fram dessa
naturrikedomar, och detta sker genom anläggandet av sådana speciella
Norrlandsbanor.

Jag har velat mot herr Kristenssons överdrivna sparsamhetstendenser
göra dessa erinringar, och jag tror, att här vid bedömandet
av frågan om, huruvida man bör anslå betydliga medel till statens
affärsdrivande verk även måste föras fram en tredje part, som är
på det livligaste intresserad i denna sak, nämligen den stora arbetslösa
arbetarstammen. Det har icke blivit tillräckligt starkt poängterat
i denna debatt, att denna sak även gäller dessa människor,
som i dessa dagar i tusentals kastas ut i arbetslöshet. För min del
kan jag mycket väl förstå, att dessa människor nu gå och undra
över, varför staten icke gör något för att bereda dem arbete. Här
pågå utredningar, men för min del vill jag saga, att jag har den
känslan, att dessa utredningar ske på det gamla byråkratiska sättet.

Man utreder och utreder och yttrar sig, och dessa utredningar taga
veckor och månader i anspråk, och ingenting blir egentligen gjort.

En massa av de arbetare, som jag talade om, förstå icke, varför man
icke sätter i gång arbeten från statens sida, och man blir givetvis
ännu mera förvånad, när man hör herr Kristensson —- flera av dessa
arbetslösa tillhöra säkerligen herr Kristenssons parti — föra sparsamhetens
talan på det sätt, som han gjort, och som måste motverka
dessa människors intressen.

Jag skall icke tillåta mig att yttra mera än jag gjort. Jag ber.
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 16. 28

Onsdagen den 23 februari.

Ato:fttatf™ Herr förste vice talmannen, H a m i 11 o n: Herr talman! Jag
kapitalökning. s^.u^e icke ha begärt ordet, om icke herr Rydén direkt vänt sig till
(Forts.) 111 is''- Han tycktes ha den uppfattningen, att de statsfinansiella

angelägenheterna borde behandlas av ett utskott, och han ville naturligtvis
såsom gammal statsutskottsledamot förlägga dem till detta
utskott. Jag ber då att få försäkra, att den erfarenhet, som är
vunnen under mångårigt arbete i jordbruksutskottet, ger vid handen,
att jordbruksärenden numera behandlas med vida större sakkunskap
rörande dessa ärenden, än då de voro förlagda till statsutskottet.
Det är klart, att frågor rörande de affärsdrivande verken, som
lyda under jordbruksdepartementet, och framför allt rörande våra
störa domäner, kunna behandlas på ett helt annat sätt nu än förut
på grund av att i jordbruksutskottet äro insatta män, som ha kännedom
om dessa förhållanden och som på grund av sin sakkunskap
kunna bidraga till att dessa verk utvecklas på rätt sätt. Jag tror icke,
att man kan sammansätta statsutskottet på sådant sätt, att det skulle
erhålla någon särskilt stor sakkännedom även på detta område.
För övrigt är ju jordbruksdepartementets budget i allmänhet så
anspråkslös i förhållande till de övriga departementen, att detta
icke inverkar på statens finanser.

Eftersom jag fått ordet, herr talman, ber också jag att få understryka,
att det är av allra största vikt, att varsamhet iakttages
med avseende på upplåningen. Man står bävande inför den raska
takt, varmed vår statsskuld ökas år efter år. Och det är tydligt,
att om staten skulle släppa ut några hundra miljoner i nya obligationer,
detta skulle avlägsna den tidpunkt, som vi alla hoppas
komma, d. v. s. den tid då en verklig räntenedsättning kan äga rum.
Å andra sidan åter är det tydligt och klart, att vi få icke stoppa
arbetena inom de olika områdena av de affärsdrivande verken, så
att svårigheterna i vårt land bliva ännu större än de för närvarande
äro. Vi få icke under denna arbetslöshetsperiod avbryta allt
arbete, utan försöka att låta det fortgå och använda de upplånade
medlen så, att de i framtiden giva staten någon inkomst.

Herr Liibeck yttrade nyss, att vi icke böra giva direktiv åt
cheferna i de affärsdrivande verken. Jo, herr Liibeck, jag skulle
vilja giva dem ett direktiv: att åstadkomma så mycket som möjligt
av det minsta möjliga. Vi måste erkänna, att när staten uppför
byggnader, så göras de ofta allt för stora och för dyrbara. Jag
fäste mig särskilt vid ett betänkande i fjol, vari omnämndes ett
ämbetsverk med ett 80-tal rum, och säkerligen var en stor del av
dessa överflödiga. Jag tror, att cheferna för de affärsdrivande
verken böra se till, att de få arkitekter, som uppföra byggnader
visserligen med smak men icke så, att dessa bliva allt för dyrbara
för staten.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande att framställa än
bifall till utskottets hemställan.

Herr öhman: Herr talman! Då jag begärt ordet i denna

fråga, så har jag gjort det med hänsyn till att diskussionen rört

Onsdagen den 23 februari.

29 Nr 16.

sig om det allmänna bregreppet sparsamhet. Jag har under de 20
år, som jag arbetat i ett av dessa affärsdrivande verk, funnit, att
det kunde åstadkommas åtskilligt, om det funnes bättre samarbete
de olika verken emellan. Jag har hoppats och jag tror, att sedan
man fått ett särskilt kommunikationsdepartement och en chef för
detta, som har att förestå dessa verk, denne chef skall kunna se
efter att ett verkligt samarbete äger rum, så att man på vissa håll
icke behöver att gå till väga på ett sätt, som jag skulle vilja beteckna
som en verklig skandal. Man ser t. ex., huru dyrbara inköpta
materialier endast få användas för det ena verkets räkning.
De äro naturligtvis köpta för ett visst verk, men i samma hus
kan finnas ett annat verk, som icke får använda dem. I Örebro
finnes t. ex. en bil, tillhörig telegrafverket, men Örebro postkontor
kan icke få använda denna bil en timme, icke en halv timme utan
måste leja extra skjuts och betala extra för detta, ehuru man under
vintertiden är i mycket stort behov av extra skjutsar, och dessa
extra utgifter gå till ansenliga belopp.

Jag tror, att det finnes sådana möjligheter till sparsamhet, där
man kanske minst anar det, och jag tror också, att det i tider som
dessa är nödvändigt att utnyttja dem. Jag skulle också för min
del önska, att statsrevisorerna, när de äro ute på sina resor, förfrågade
sig på de olika platserna, huru det är ställt med samarbetet
mellan de affärsdrivande verken.

Jag kan tänka mig ett annat fall, som var och en åtminstone
i denna församling kanske torde känna till. Man har sänkt pakettaxorna
eller håller dem på en sådan nivå, att det blir fördelaktigast
att skicka en del gods på posten. Man skickar på detta sätt likkistor,
korgvagnar, velocipeder, och snart saknar posten utrymme
särskilt på järnvägarna. Utrymmet är begränsat, och ibland får
man icke sådant utrymme utan måste lämna en del gods kvar.
Dessa förhållanden vålla ofta mycket trassel och obehag för vederbörande
tjänstemän. I stället borde det naturligtvis vara så, att
det verk, som härför har de bästa tekniska resurserna, skulle taga
mot dessa mera skrymmande kollyn.

Man har talat om nödvändigheten att spara med hänsyn till
uppförande av byggnader. Men utom det att det rent socialt är av
vikt, att staten icke föregår med att stoppa en byggnadsverksamhet,
som kan giva arbete åt en mängd arbetslösa — och det arbete, som
det här är fråga om, är icke något nödh.jälpsarbete, utan sådant som
behöves för verkens naturliga utveckling — så hör man på sina
ställen i de stora städerna, i de stora affärscentra, att det klagas
över dåligt utrymme, när man kommer och skall avlämna post eller
gods. Och så säger man: där ser man, huru staten sköter sig, huru
det går, när det allmänna tar hand om något — nej, tacka vill
jag den enskilda företagsamheten! Ja, det beror på, huru man ser
saken. Man kan ju tänka på några industrier i. vår stad, som under
kristiden tjänat mycket penningar och som alltså skulle kunnat utveckla
sig på ett mycket kraftigt sätt. Jag tror, att även den enskilda
företagsamheten i detta fall kan giva anledning till kritik.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.

(Korts.)

Nr IG. 30

Onsdagen den 23 februari.

Ang. statens
utgifter för
kapitalökning.
(Forts.)

Men huru skall det gå, om man stoppar byggnadsverksamheten,
så att de olika verken icke få de lokaler, som de äro i behov av;
Då blir naturligtvis kritiken ännu värre. Och jag tror för resten,
att det nog ligger icke så litet politik i detta, att man på enskilda
håll söker att så mycket som möjligt klandra statsdriften. Man vill
därigenom uppenbarligen visa, att när det allmänna träder till, så
blir resultatet undermåligt. Åtminstone i min hemstad kan man
få höra sådant.

Eftersom jag nu är mitt uppe i denna fråga, bör jag kanske
såsom fackman meddela herr Sommelius ett par saker. Han kritiserade
en del förhållanden vid vissa postkontor i landet och jag
får naturligtvis såsom posttjänsteman beklaga, att det förhöll sig
så, att han t. ex. icke kunde lägga ned brev i de brevlådor han
talade om. Emellertid är det nog ytterst sällan, som det är ordnat
på detta sätt. Och även i så fall beror detta kanske till en del därpå,
att man dragit in folk vid postverket i sådan utsträckning, att man
numera icke har personal i tillräcklig omfattning kvar. Man har
nämligen inom postverket dragit in mycket personal och drager in
varje dag som går. Givevtis måste då följden av detta kraftiga indragande
bli, att allmänheten icke kan betjänas såsom sig borde.

Vad särskilt frågan om färgen på brevlådorna angår, vill jag,
eftersom jag nu talar, påpeka, att detta ju endast är en teknisk detalj
i det hela. Lika naturligt som det är, att man, när man t. ex. går
på Stockholms gator, finner, att alla spårvagnarna icke se likadana
ut, utan äro försedda med olika slags skyltar, lyktor o. s. v. — en
del ha röda, en del gröna lyktor etc., vilket allt givetvis hänger
samman med, att man vill åstadkomma en viss markering: man
vill utmärka vissa nummer och vissa riktningar, i vilka vagnarna
skola gå — alldeles lika naturligt är det att man förfar på samma
sätt i fråga om brevlådor. På vissa platser uppsättas sålunda röda
brevlådor, som tömmas betydligt oftare än t. ex. de svarta lådor,
som också förekomma; vidare har man blå korsbandslådor och naturligtvis
olika typer även eljest.

Jag anser nu visst icke, att postverket har anledning att sätta
sig på sina höga hästar och göra gällande, att det bör stå fullkomligt
fritt från klander. Jag tror tvärtom, att vederbörande äro tacksamma
för kritik. Men jag skulle å andra sidan såsom statstjänsteman
vilja hemställa, att när man nu går att granska ifrågavarande
förslag, man dock i alla fall ser till, att man icke ordnar det hela
på ett sätt, som hindrar resp. verks utveckling.

Jag her, herr talman, att i detta fall få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Kristensson: Herr talman, blott ett par korta repliker.
Jag vill icke förlänga debatten, men jag begärde ordet med
anledning av det anförande, som hölls av herr Hage. Herr Hage
ville göra ett litet politiskt »trick» av denna sak genom att påstå,
att jag skulle trätt i bräschen för den ståndpunkten, att statsmakterna
finge genom sina åtgärder förorsaka ökad arbetslöshet i lan -

Onsdagen den 23 februari.

31 Nr 16.

det. Om herr Hage ville uppmärksamt läsa det stenografiska referatet
av anförandena i dag, skall han finna, att jag ingalunda ^gjort jca^uiiökning.
mig till målsman för en dylik politik. Vad jag ville framhålla i (p0rts.)
fråga om sparsamheten var ingenting annat, än att jag icke trodde
det vara nyttigt — och detta även ur synpunkten av faran för
arbetslöshet — om varje statens postdirektör och varje statens telegrafdirektör
i detta land skulle sitta i stora präktiga expeditionslokaler
och sålunda driva upp kostnaderna för verken och hissa upp
deras taxor, vilket i sin tur naturligtvis måste medföra svårigheter
för näringslivet och särskilt svårigheter att hålla driften i gång.

Med anledning av att herr Rydén i en passus av sitt anförande
nämnde någonting om att riksbanks- och riksgäldsverken måhända
också behövde viss kritik, vill jag erinra om, att dessa delar av
revisionsberättelsen icke nu föreligga till behandling, utan vi få
diskutera dessa saker, när den dagen kommer. Jag vill också framhålla,
vilket herr Rydén också förmodligen vet, att genom riksgäldskontorets
försorg Sverige blev den första europeiska stat, som tog
upp lån i Amerikas Förenta stater och därvid erhöll billigare ränta
än något annat land i Europa. För närvarande tror jag mig visserligen
veta, att det offereras lån från Amerikas sida, men till
vilken räntefot? Jo, 8—9 %. Och det kan, såsom jag nämnde i
mitt första anförande, i varje fall dragas i starka tvivelsmål, om
det är fördelaktigt för staten att under sådana förhållanden nu taga
upp ett dylikt lån, särskilt som vi icke kunna få hit pengarna kontant,
utan måste taga hit dem i form av varor, vilket ju kommer
att öka importen. Det är mycket diskutabelt, om den vägen är att
rekommendera — detta vill jag dock icke för ögonblicket gå in på.

Yad jag med mitt anförande i dag åsyftade var, att uppmärksamheten
för en gångs skull i den svenska riksdagen skulle riktas
på dessa ting i stort. Jag tror, att de frön, som i dag blivit nedlagda,
komma att gro, och att detta för framtiden kommer att medföra
frukter, som skola bli välsignelsebnggande för statsverket.

Det är därför, herr talman, som jag i dag tillåtit mig att föra
dessa saker litet på tal. Jag tror, att den uppfattningen gått som
eu underström genom hela debatten, att vi i det föregående alltför
litet sysslat med dessa ting.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 3, angående anslag för tillbyggnad av postverkets av

fastighet i Västervik. posiivrkets

I den till innevarande riksdag avlåtna statsverkspropositionen,
avdelning: utgifter för kapitalökning, i vad anginge kommunikationsdepartementet,
punkten 3, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att för tillbyggnad av postverkets fastighet i Västervik för år
1922 anvisa ett reservationsanslag av 111,500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte för omförmälda ändamål
för år 1922 anvisa ett reservationsanslag av 95,000 kronor att
utgå av lånemedel.

Nr 16. 32

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

tillbyggnad a
postverkets
fastighet i
Västervik.

(Forts.)

Reservation hade likväl avgivits av herr Nilsson i Landeryd.

i

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! På denna punkt
föreslås det av Kungl. Maj:t, att riksdagen skulle bevilja ett anslag
på 115,000 kronor för påbyggnad av en flygel av posthuset i Västervik
för bostadsändamål. Utskottet har tillstyrkt framställningen,
men sänkt beloppet från 115,000 kronor till 95,000 kronor. Genom
denna påbyggnad skulle erhållas två lägenheter om 3 rum och kök
vardera, dels två lägenheter om 2 rum och kök.

Principiellt är jag av den uppfattningen, att staten icke i andra
fall än när tjänstemän icke på annat sätt kunna beredas bostäder,
bör bygga för sina befattningshavare. Jag tror nämligen, att om
tjänstemännen litet varstädes skola betala hyra till staten för sina
bostäder, det kommer att visa sig, att ifall hyresersättningen skall
motsvara skälig ränta på det för bostäderna nedlagda kapitalet och
dessutom en lämplig amortering av kostnaderna, denna ersättning
blir alldeles för hög, under det att staten åter kommer att få vidkännas
förluster, om hyran icke motsvarar dessa kostnader. Detta
är min allmänna principiella uppfattning.

Frånsett detta, förefaller det mig självklart — och det ser man
också av de siffror, som förebragts — att den byggnad det här gäller
skulle bli synnerligen dyrbar för staten, jämfört med de inkomster,
som kunna komma att inflyta i form av hyror. Här skulle nämligen
kostnaden per eldstad uppgå i det närmaste till 7,000 kronor fastän
det endast avses påbyggnad av ett redan befintligt hus. Och ifall
man räknar med ränta jämte lämplig amortering på beloppet — jag
räknar då med 9 % ■—- skulle hyran bli 2,440 kronor för trerumsoch
1,830 kronor för tvårumslägenheterna. Så höga hyror kunna
naturligtvis icke ifrågasättas i Västervik för dylika lägenheter.

Dessutom vill jag påpeka, att det i framställningen här till
riksdagen icke framhålles, att något verkligt trängande behov av
denna ombyggnad föreligger. Visserligen talas det om, att det råder
bostadsbrist i Västervik, men beträffande det sätt, varpå bostäderna
skulle disponeras, säges det, att de skulle uppföras för postverkets
personal eller för annan statens personal. Det är vidare icke meningen,
att man skall bygga redan innevarande år, utan anslaget
avser, som vi finna, år 1922. Under sådana förhållanden kan jag
icke finna annat än att detta förslag icke är av den trängande beskaffenhet,
att riksdagen nu behöver bevilja detsamma.

Jag vill vidare erinra om den mycket ingående debatt, som föregått
denna punkt i det föreliggande utskottsbetänkandet, nämligen
rörande den allmänna sparsamhet, som staten bör tillämpa under
denna svåra tid. Det gäller visserligen här en upplåning av endast
95,000 kronor, men i alla fall skola dessa 95,000 kronor uppdrivas
för ändamålet, och jag tror, som sagt, att när icke mera trängande
behov föreligga än vad här är förhållandet, det vore synnerligen välbetänkt,
om riksdagen avsloge framställningen.

Oasda^en den 23 feb man

33 Ä r ]6.

Jag skall, lierr talman, be att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Ramsta instämde häruti.

Herr L ube c k: Herr talman! Den principfråga, på vilken
herr Nilsson i Landeryd gick in, och som rörde statens bostadsbyggande
och därmed förenade följder i fråga om hyrorna för tjänstemännen
vid statens affärsdrivande verk, är av mycket invecklad
beskaffenhet och av ofantligt stor räckvidd. Jag tror knappast, att
det är lämpligt att här taga upp saken till närmare behandling,
då detta bl. a. skulle betyda, att man gåve sig in på en stor bostadsdebatt,
liknande den, som fördes bär förra året, då man ansåg förhållandena
vara sådana, att staten måste vidtaga extraordinära åtgärder
för att minska den trångboddhet och den bostadsbrist, som
faktiskt förelåg.

Det är också detta skäl, som i föreliggande fråga åberopats av
departementschefen liksom av vederbörande styrelse: bostadsbristen
är synnerligen stor i Västervik. Det är givetvis icke möjligt för
statsutskottets ledamöter eller för någon här i riksdagen att på ort
och ställe verifiera riktigheten av detta påstående, men man är väl
tvungen att i en detalj som denna, rätta sig efter vad de ansvariga
myndigheterna ha sagt, ifall man nämligen icke kan på grund av
alldeles särskilt påtagliga skäl bevisa, att motsatsen är förhållandet.

Nu är det ju så — det får man väl ändå erkänna — att såväl
vederbörande styrelser som departementscheferna ålagt sig och riksdagen
all möjlig sparsamhet i fråga om de anslag som begärts. Här
skulle det faktiskt, såvitt jag kan se, egentligen vara den enda
punkt, där det över huvud taget kunde sättas i fråga, att man
borde underlåta bevilja ett relativt litet anslag. Jag tror dock, att
det kan vara ganska onödigt att gå så hårdhänt fram, att man
stryker även detta anslag. Det förhåller sig visserligen så, att
beviljat medel för bostadsbygge åt tjänstemännen i de
affärsdrivande verken i en eller annan form, och det kan ju vara möj1-igt,
att detta anslag i stället skulle kunna tagas i anspråk för ifrågavarande
ändamål — det vill jag inte yttra mig om.

Min ståndpunkt i saken, herr talman, är helt enkelt den, att jag
tycker sparsamheten drivits tillräckligt långt på detta område, och
att det inte är nödvändigt att giva myndigheterna en liten bakläxa
i en fråga av så underordnad vikt som denna, när man inte kan
påvisa, att de skäl, som anförts för anslaget, äro oriktiga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först pa bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå, och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Nilsson i Landeryd, i anledning varav nu
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Andra hammarens protokoll 1921. Nr 16. 3

Ang.

dibyggnad av
postverkets
fastighet i
Västervik.
(Forts.''

Nr 16. 34

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

tillbyggnad av
postverkets
fastighet i
Västervik.
(Forts.)

Ang. inköp av
byggnadstomt
i Boden.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 3) av utskottets förevarande utlåtande nr 19 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 115 ja mot 63 nej; och både kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 4—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Herr statsrådet Murray avlämnade Kung!. Maj:ts propositioner:

nr 86, om ändring i vissa delar av lagen den 2 december 1892
angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären; och

nr 88, angående ersättning åt värnpliktige O. L. Forsbergs änka
och minderåriga barn.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 7-

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande,
nr 19 B, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning
å tilläggsstat till riksstaten för år 1921 i avseende å post- och
telegrafverken.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5, angående anslag för inköp för telegrafverkets räkning
av en byggnadstomt i Boden.

I den till innevarande riksdag avlåtna propositionen med för- k
slag till tilläggsstat till riksstaten för år 1921, avdelning: utgifter för
kapitalökning, i vad anginge kommunikationsdepartementet, punkten
5, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att för inköp för telegraf
verkets räkning av ett område om 2,617 kvadratmeter av hem -

Onsdagen den 23 februari.

35 Nr 16.

mansdelen iSiSlumoo mantal Boden nr 2 litt. A1 ba i Boden på tillläggsstat
för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 40,000 kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande framställning icke måtte
vinna riksdagens bifall.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Swartz,
Lindblad, Lamm, Nilsson i Skottlandshus, Tengdahl, Anderson i Råstock,
Liibeck, O. Nilsson i Örebro och Osberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte för inköp--. __ lika

med Kungl. Maj:t--- 40,000 kronor, att utgå av lånemedel.,

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet M u rray:
Herr talman, mina herrar! Kammaren har vid den föregå ende

behandlingen av nu föreliggande frågor funnit, hurusom utskottet
i åtskilliga hänseenden beskurit de förslag som Kungl. Maj:t
framlagt. Jag bär med så mycket större jämnmod kunnat bära detta,
som det ,] u innebär ett fortskridande pa den väg, på vilken jag
själv tidigare inslagit. Då jag själv skrivit bort många miljoner,
får jag ej säga något, om utskottet tar några hundra tusen därtill.
*

Pa här ifrågavarande punkt liar jag emellertid den uppfattningen,
att utskottet varit onödigt strängt. Det gäller ju inköp av en
tomt i Boden för telegrafverkets räkning till ett pris av 40.000 kronor,
. och utskottet säger därom helt kort och gott, att det synes som
om inköp av denna tomt utan större olägenhet skulle kunna anstå.
Det kan ju synas vara en relativt obetydlig fråga detta, och jag
vill ej heller pasta att världen vänder sig om den, men för telegrafverket
är det av icke ringa betydelse, att detta i och för sig mindre
betydande anslag nu beviljas.

Eör att till en början lämna en antydan om, vilken utveckling
Bodens station natt, vill jag meddela några siffror ur statsverkspropositionen
angående inkomsterna å densamma. Dessa utgjorde år
1911 52 000 kronor, 1919 237,000 kronor och år 1920 323,000 kronor
vilket ju utvisar en mycket rask utveckling. Att den nu använda
lokalen, som är förhyrd och för vilken hyrestiden utgår den
1 oktober 1925, i och för sig är absolut för trång, och att det sålunda
är klart och tydligt, att denna lokal icke i fortsättningen kan
användas, torde vara uppenbart,- det har heller icke ifrågasatts något
annat.

Det är således nödvändigt att utgå ifrån att telegrafstyrelsen
den lo oktober 1925 är hänvisad till att byta lokal i Boden, och då
uppstår fragan, var man skall hålla till, om man skall fortgå på den
väg man inslagit, d. v. s. hyra en ny lokal, eller om man bör skaffa
sig egen fastighet. Telegrafverket har velat gå den senare vägen
som jag tror, på synnerligen goda skäl. Det förhåller sig nämligen
sa, att, nar en telegrafstation nått en viss storlek, då man alltså

Ang. inköp av
byggnadstomt
i Boden.
(Forts.)

Nr 16. 36

Onsdagen den 23 februari.

Ang. inköp av nedlagt åtskilligt kapital i fastigheten och på de ledningar, som
yi9Bodenmt leda dit> man måste räkna med en tämligen lång livstid för statio(Forts.
) nen ^Ör det kapital, som där är placerat, skall anses vara väl förräntat
och amorterat. En station som Boden, som har cirka 1.000
abonnenter, måste, då den nu snart ombygges och var den än förlägges,
beräknas för en tid av 25—30 år och således beräknas kunna
taga emot ett antal av omkring 2,500 abonnenter för att kunna med
trygghet möta framtiden. Och den bör, då den nått denna storlek,
också utrustas med centralbatteri, som kräver större utrymme, om det
skall bli billigare drift än som kan tänkas möjlig att ernå på den
.nuvarande platsen.

När telegrafverket har att planera för sina stationer, är det i
huvudsak tre allmänna synpunkter, som bli att taga i betraktande.
Den första är den, om den plats, på vilken man slår sig ned, erbjuder
trygghet för ett kvarblivande under någon längre tid, något som
alltid möter svårigheter då det gäller förhyrda lägenheter; den andra
är, om det finnes möjlighet till utveckling under denna tid, och den
tredje slutligen är, huruvida det föreligger trygghet för eldfara. Vad
det betyder att flytta en station, som nått en viss storlek, torde herrarna
förstå, om jag nämner, att enbart flyttningen av telegrafstationen
i Boden, flyttningen av apparater och ledningar, betingar en
kostnad av omkring 225,000 kronor. Således blir detta ett ytterst
kraftigt vapen i händerna på en hyresvärd, som skulle vilja illojalt
utnyttja ställningen för att pressa telegrafverket på oskäliga hyror.
På grund av tvånget att ha plats för utvidgningar under den
tid man slagit sig ned i lokalen, kan även härvidlag hyresvärden
illojalt utnyttja situationen. Vad slutligen tryggheten för eldfara
beträffar, så är denna av största betydelse dels därför att det direkt
gäller stora ekonomiska förluster, om det brinner, men dels och förnämligast
därför, att man riskerar den olägenheten, att hela telegraf -och telefontrafiken på orten stoppas för månader, innan man kan få
den i gång igen.

Dessa äro de allmänna synpunkter som få anläggas, när man
har att välja plats för en telegraf- och telefonstation. I detta särskilda
fall tillkomma ytterligare åtskilliga synpunkter som måste
beaktas. Det förhåller sig så, att rangeringen av samtalen på övre
Norrland för närvarande sker i Luleå, vilket ju innebär att alla samtal,
som icke äro avsedda för Lulea utan för Gällivare, Haparanda,
Kiruna etc., först måste gå till Luleå och sedan tillbaka. Således
måste sträckan Boden—Luleå, som uppgår till 4 mil, passeras två
gånger. Härigenom inskränker man räckvidden av möjligheten att
samtala, som ju i icke ringa grad beror av avståndet, i motsvarande
omfattning. Detta har kunnat gå för sig hittills, därför att ända
till senaste tiden den faktiska tyngdpunkten legat i Luleå, dit de
flesta samtalen gått. medan de andra varit relativt få. Men under
årens lopp har en förskjutning ägt rum därhän, att tyngdpunkten
allt mer flyttats över från Luleå till Boden i och med den ökade
betydelse, samhällena på andra ställen däromkring fått. Då emellertid
denna dubbeltrafik är fullkomligt onödig och fullkomligt onö -

Onsdagen den 23 februari.

37 Nr 10.

digt. belastande för telegrafverket, måste man söka komma ifrån
den.

Vidare har man att taga hänsyn till att om ett å ett och ett
halvt år järnvägslinjen Gällivare—Luleå kommer att vara elektrifierad.
Som bekant medför elektrifiering av järnvägar, åtminstone
i den form vari den sker där uppe, mycket betydande störningar på
telegraf- och telefontrafiken, störningar, som äro av den beskaffenhet,
att man måste vidtaga mycket ingripande åtgärder för att förminska
olägenheterna av desamma. Detta innebär, att man måste
flytta ut ledningarna på denna sträcka från järnvägslinjen ut efter
landsvägarna eller där man eljest kan få fram dem. Men det är
givet att under detta arbete bör man inrikta sig på att låta ledningarna
föras fram så nära som möjligt till centralpunkten för telefontrafiken
till övre Norrland, som nu faktiskt, om än ej recjt. är Boden.
Man måste därför på förhand kunna veta, att här, just på
denna plats, är det möjligt att rangera sig och att man här kan inrätta
sig för en längre tid, och man måste också draga försorg om att
trafiken blir så tryggad för störningar som möjligt. Slutligen kommer
därtill, att telegrafstyrelsen ämnar träffa anordningar för införande
av s. k. multiplextelefonering, d. v. s. anordningar, som tilllåta
att flera samtal på en gång föras på samma tråd, vilket innebär
en avsevärd besparing av tråd. Men detta kräver i sin tur uppmontering
av vissa maskiner, som givetvis förutsätta permanenta anordningar.
Man kan alltså icke nöja sig med en förhyrd lokal vilken
som helst.

År det fråga om att i Boden välja en lämplig tomt för telegrafverket,
så är man i icke ringa mån inskränkt i sin valfrihet. Det
är nämligen så, att man där snart nog har en elektrifierad järnvägsstation,
som gör det nödvändigt att förlägga telegrafstationen på
visst avstånd därifrån för att den skall vara något så när oberörd
av störningar från den elektriska driften. Och vidare är det angeläget
att den tomt det gäller verkligen ligger i telefontrafikens
hjärta.

För att tydliggöra, vad jag härmed menar, vill jag omnämna
förhållandena i en mindre stad, som jag nyligen besökt och där fråga
var om att flytta telefonstationen från en plats vid huvudgatan till
en annan plats vid samma gata. Bägge platserna lågo ur vanlig
synpunkt centralt. Avståndet mellan dem var endast 350 meter. Av
en karta över staden, på vilken telefonnätet var inlagt, faun man,
att dessa 350 meter voro tillräckliga för att placera den ena platsen
i hjärtat av telefontrafiken och den andra borta i utkanten. En
förflyttning av stationen dessa 350 meter skulle för denna stad betyda
en minskad årlig utgift av 12,000 kronor på grund av inbesparing
av ledningar och kabelanläggningar. Herrarna finna sålunda,
att man långt ifrån är fullkomligt fri vid förläggandet av telegrafstationen,
utan att denna sak tvärtom är synnerligen känslig. Det
gäller att finna just den punkt, som motsvarar vad jag skulle vilja
kalla telefontrafikens hjärtpunkt inom vederbörande samhälle.

När man undersöker de tomter, varom här är fråga och vilka

*4 ng. inköp av
byggnadstom t
i Boden.
(Forte.)

Nr 16. 38

Onsdagen den 23 februari.

iZjnad''Z»,t yarlt erbjudna till inköp, säger telegrafverket, som jag ju därvidi
Boden, big maste tro på, att ingen av dessa tomter mera än den nu före(Forts.
) slagna motsvarar de krav, som man ur antydda synpunkter måste
uppställa.

Nu kan man ju säga, som man också sagt, att detta är gott och
väl, men att tomtaffären är oskäligt dyr. Av de siffror, som jag
nyss antydde, då jag sade, att det kostar 225,000 kr. att flytta telegrafstationen
och att man i en liten stad kan förtjäna 12,000 kr. om
året genom att lägga telegrafstationen några hundra meter från den
plats, där den ligger, av detta förstå herrarna, att 40,000 kr. i tomtkostnad
spela en mycket underordnad roll i förhållande till de andra
värden, som ingå i stationskostnaden. Det gäller i själva verket ett
första led i en plan av betydande ekonomisk räckvidd för ett tillfredsställande
framtida ordnande av telegraf- och telefontrafiken på
övre Norfland. Telegrafverket har tänkt sig, att om verket nu finge
denna tomt — och få vi den ej nu, så blir affären icke av, ty köpet
går oss ur händerna den 1 juli — skulle det göras upp ritningar,
och med stöd av dessa ritningar skulle det begäras anslag av 1922
års riksdag samt arbetet bedrivas så, att inflyttningen i anläggningen
kunde påbörjas i början av 1925 och vara färdig till oktober
samma år.

Jag befarar, att jag alltför länge uppehållit kammarens tid,
men jag hoppas, att jag lyckats bibringa herrarna den uppfattningen,
att det finns goda skäl, som tala för den mening, för vilken ett
stort antal reservanter gjort sig till målsmän, då de i detta fall yrkat
bifall till det kungl. förslaget.

Herr L ii b e c k: Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har så utförligt angivit de skäl, som för reservanterna
varit bestämmande, när de gått med på Kungl. Maj:ts förslag,
att jag endast vill tillägga den synpunkten, att även om det med hänsyn
till byggnadsförhållandena skulle visa sig lämpligt att skjuta
något på, utförandet av själva bygget, är det i alla fall mycket angeläget
för telegrafverket att veta, på vilken grundval det har att planera
detta bygge. Om det på grund av byggnadsförhållandena visar
sig önskvärt att söka något förlänga hyresavtalet, som utgår
1925, blir det för verket säkerligen lättare att i god tid få till stånd
en sådan förlängning, om det har en egen tomt att tillgå och en plan
färdig för hur man eventuellt skall gå till väga. Däremot kan det
bliva svårt nog att tillfredsställande ordna saken, om man icke har
denna möjlighet att lösa frågan.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock instämde häruti.

Herr J önssoni Revinge: Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har utförligt motiverat det föreslagna inköpet
av en tomt för telegrafstationen i Boden för ett pris av 40,000
kr., men det synes mig som om denna utmärkta motivering snarast

Onsdagen den 23 februari.

39 Nr IG.

avsåg behovet av en ny stationsbyggnad för telegrafverkets räkning av

i Boden men alls icke frågan, huruvida det skulle vara absolut nödvändigt
att just nu inköpa denna tomt, som skulle kosta 20 kr. kvad- .

ratmetern. Jag har varit i Boden vid åtskilliga tillfällen och har
icke kunnat finna annat än att det där uppe icke är någon så utomordentlig
brist på tomter, att man har någon direkt anledning, även
om tomten vore ganska välbelägen, att betala ett dylikt pris. vilket
för ett sådant samhälle som Boden måste betraktas som oerhört högt.
Reservanterna uppge i sin reservation, att tomten skulle innehålla
2,617 kvadratmeter, men det är att märka, att 626 kvadratmeter skola
avgå för gata, som gratis upplåtes åt Bodens stad, och då återstå icke
mer än ungefär 2,000 kvadratmeter.

I fråga om de förträffligheter tomten bjuder på, anföres i propositionen,
att »läget är synnerligen centralt och en å tomten uppförd
stationsbyggnad skulle komma att få fasaderna riktade mot
sydost och sydväst, vadan samtliga de åt gatorna liggande lokalerna
skulle komma att erhålla största möjliga mängd ljus och erbjuda fri
utsikt över torget och Bodträsket».

Jag tycker, att förhållandena i Boden äro sådana, att vilken
tomt som helst skulle, därest man placerar byggnaden på förnuftigt
sätt, ifall man en gång behöver bygga i Boden för telegrafverkets
räkning, erbjuda precis samma möjligheter åtminstone ifråga om solljuset.
Huruvida det blir samma utsikt över torget och träsket vet
jag icke, men jag föreställer mig, att den synpunkten icke behöver
’ vara avgörande vid placerande av stationsbyggnaden. Statsrevisorerna
ha avlagt besök i Boden, och av deras berättelse framgår, att
postverket förhyr en lägenhet, som består av fyra rum och kassavalv
och andra utrymmen, och att hyran härför utgör 2,200 kr. om året.
Telegrafverket hyr för 1,550 kr. per år och dess kontrakt utgår 1925
den 30 september. Sålunda, den sammanlagda hyra, som både post•och
telegrafverken betala i Boden, är icke stort mer än ensamt räntan
å köpeskillingen för den tomt, som man här skulle förvärva. Jag
kan icke finna, att affären är fördelaktig för någon annan än den.
som säljer tomten där uppe. Jag tror ej på risken att någon annan
köpare anmäler sig, vilken är villig betala 40.000 kr. kontant.

Någon risk torde sålunda ej riksdagen utsätta statens intresse
för, även om den avslår framställningen, hur det än går med stationsbygget
för telegrafverkets räkning, som kanske blir nödvändigt senare,
därom skall jag visst icke tvista med herr statsrådet och herr
Liibeck.

Även om det någon gång i framtiden behöver byggas en telegrafstation,
så är jag dock absolut övertygad om att det icke torde
erbjuda någon svårighet att få en tomt, både präktig och välbelägen,
därest man vill betala 40,000 kr. för densamma, detta sagt med den
kännedom jag har om Bodens samhälle. Därför tycker jag, att staten
under de här åren, som återstå, innan byggnadsförslaget blir
färdigt — det föreligger ju för övrigt icke heller något som helst
förslag i den vägen — åtminstone kunde spara räntorna. Jag är
dessutom absolut övertygad om, att ett avslag på det här tomtköpet

Nr 16. 40

Onsdagen den 23 februari.

1Stahka11 utgör? «tt memento för tomtjobbare litet varstans, så att de
i Boden. ^°mma underfund med, att om de verkligen skola få sina affärer

(Forts.) godkända här i riksdagen, skall det ske till något så när rimliga

pris, ty att betala 20 kr. kvm. för en tomt i Boden anser jag, för
mm del åtminstone, orimligt.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

. Herr Nilsson i. Landeryd: Herr talman! Utöver vad den
siste talaren nämnde vill jag för min del endast påpeka, att statsutskottets
majoritet icke ställt sig avvisande till själva saken, men
har ansett sig för närvarande icke böra fatta ståndpunkt till den
bär fragan.

Det starkaste skälet som herr statsrådet anförde för sin uppfattning
att riksdagen nu skulle fatta beslut, föreföll mig nämligen

vara den stora ökning i trafik och abonnenter, som skett beträffande

telegrafväsendet i Boden ifrån år 1911. För min del tycker jag,
att detta skäl mycket kraftigt talar för att en tid avvakta den
fortsatta utvecklingen. Den utveckling, som skett 1911 och därefter,
är företrädesvis en kristidsföreteelse; och man kan möjligen
vänta, att sedan nu denna kristid kan förutsättas snart vara överstånden,
en nedgångsperiod kanske i både abonnenter och trafik i
ganska väsentlig grad kommer att ske. Under sådana förhållanden
tror jag det kan anses välbetänkt, att riksdagen ställer sig något
avvaktande, innan den fattar beslut i detta fall.

Vad vidare beträffar faran, att hyresvärden skulle använda sig
av telegrafverkets nödläge att nödgas flytta stationen för att söka
få hyran höjd, så kan det ju hända han använder sig härav, men
jag tror dock, att staten är en så pass stor hyresgäst och en hyresgäst,
som är sa pass eftersträvansvärd, att å andra sidan hyresvärden
icke sträcker sina anspråk så högt, att han riskerar! att
staten på den grund bygger eller flyttar därifrån.

Vad själva tomtpriset beträjffar, vill jag endast utöver vad
herr Jönsson i Revinge nämnde tillägga, att man kan väl hoppas,
att statsverket för detta pris, ungefär motsvarande 100,000 kr.
per tunnland ■— även om denne tomtägare skulle dra sig, när den
tiden kommer för att sälja sin tomt — och möjligen även för relativt
billigare pris kan skaffa sig nådigt tomtutrymme för ändamålet
i Boden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kristensson: Herr talman! Också jag tror, att

man mycket väl utan risk kan följa statsutskottets hemställan i
denna punkt.

. Under föregående höst var jag uppe i Boden i sällskap med
övriga statsrevisorer och besåg såväl nuvarande telegraflokalen, som
ifrån olika håll utdömts, liksom också postverkets lokal. Vi fingo
därvid den uppfattningen, att visserligen var utrymmet i telegrafverkets
lokaler något trångt och visst var det behov om framtida
utökning, men det kan nog dröja åtskilliga år, innan man nöd -

Onsdagen uen 23 februari.

41 Nr 16.

vändigt behöver ge sig in på någon byggnad för telegrafverkets
vidkommande.

. -i X,a;(^ P!0,sfyer,ket vidkommer, så ställde vi till postmästaren
V1. var^ ^esök, då han klagade över otillräckliga utrymmen, den
fragan: kan ni icke hyra här i detta huset — det var nämligen
en flygelbyggnad, som innehöll en massa ram — finnes det ingen
böjlighet att hyra här? Jo. för all del, svarade han, det finns det
visst, men när det nu varit fråga om nybyggnad och inköp av
tomt, så har jag icke brytt mig om att vidtaga några åtgärder
i det stycket. Genom detta lilla exempel kan man påvisa ganska
belysande, hur ställningen är i mindre samhällen, där man bara
vill kräva, att staten skall bygga stort, dyrt och''präktigt. Jag har
tillåtit mig att i detta sammanhang omnämna denna sak, med anledning
av herr Lubecks yttrande i ett föregående anförande, där
han ville göra gällande, ■ att statsrevisorerna i höstas överskridit sin
befogenhet, då de även lämnat vissa meddelanden, huru sakerna
skulle kunna ordnas möjligen på ett billigare och mera praktiskt
sätt, än statsmakterna hade beslutat.

Bet finnes också ett annat litet samhälle där uppe.- som heter
Gällivare. Rörande detta beslöto 1917 och 1918 års riksdagar att
för 275,000 kr. därstädes uppföra en kombinerad post- och telegrafbyggnad.
Sedermera befanns det emellertid, att detta belopp icke
räckte, och vid förnyad uträkning kom man till, att man icke kunde
bygga under 595,000 kr. eller nära 600,000 kr. Då kom man in
till riksdagen på nytt med detta, men 1919 års riksdag tyckte beloppet
var litet för högt tilltaget, vanför den icke gick med på bifall
härtill, utan begärde en förnyad uträkning och utredning, särskilt
huruvida man ej skulle kunna skilja expeditionslokalerna ifrån bostadslokälerna.
Så kom frågan åter inför 1920 års riksdag, och då
beviljade man utöver de förut nämnda 275,000 kr. ytterligare 168.000
kr. för detta ändamål.

När vi då var där uppe och såg på detta, funno vi för vår del,
att man möjligen skulle kunna lösa denna fråga något billigare
för statsverket, och vi tilläto o®s också skriva detta i revisionsberättelsen;
och vad är resultatet av vad vi skrevo då? Jo, vi påpekade,
att det fanns en annan staten tillhörig byggnad där uppe.
fast myndigheterna vid föregående utredningar icke kommit att
tänka på denna byggnad. Det finnes nämligen mitt emot järnvägsstationen
en rätt så stor statens byggnad, som nu disponeras av
järnvägsstyrelsen och som i höstas var upplåten åt Inlandsbanans
norra distriktsavdelning eller vad man skall kalla det. Där var
chefen för norra Inlandsbanebygget installerad med en massa biträden,
som både en förfärligt god plats i de stort tilltagna rammen.
På andra våningen både en kamrer en lägenhet på 7 å 8
rum, där visserligen 2 voro avskilda från lägenheten och som man
tänkte så småningom använda för någon ingenjör, som skulle sysselsättas
med elektrifieringen av banan Gällivare—Luleå. Då påpekade
vi i vår berättelse, att då nu Inlandsbanan kommit i ett något
annat läge, det möjligen kunde tagas under övervägande, om

Ang. inköp av
byggnadstomt
i Boden.
(Forts.)

Jfr 16. 42

Onsdagen den 23 februari.

lT?''Är<icke clenina lakal skuUe kunna användas för postverkets eventuellt
T Boden. aven f°r telegrafverkets räkning, då den hade synnerligen centralt
(Forts.) läge. Vad blev följden av detta? Jo, järnvägsstyrelsen meddelade,
att man mycket väl kunde få hyra däir, och posten å sin sida försäkrade,
att i så fall behövde det icke byggas nytt. Och för telegrafverkets
räkning kan frågan ordnas så, att man för 85,000 kronor,
om man vill, kan man få köpa den fastighet, som man nu
förhyr; genom detta köp skulle då även beredas en del nya bostadslägenheter
för personalen.

Som herrarna finna, komma de påpekanden, som i höstas gjordes
av statsrevisorerna, att leda till högst avsevärda besparingar
för statsverket, därest man nämligen verkligen följer de riktlinjer,
som sålunda lämnades av revisorerna och som myndigheterna givit
sin anslutning till.

Jag är för min del övertygad om, att det kommer att gå på
samma sätt här, om bara icke riksdagen nu inköper denna visserligen
mycket välbelägna och rent av storslagna tomt. Det finnes,
såsom herr Jönsson i Eevinge påpekade, så oerhört gott om tomter
i Boden, och det är alldeles icke nödvändigt, att telegrafverkets
byggnad skall ligga just på den plats, som man för närvarande tagit
sikte på. Jag tror, att ingen skada är skedd, om riksdagen i år,
på de grunder som förut anförts, följer statsutskottets förslag.

Jag vågar tro detta så mycket mera, som den nuvarande kommunikationsministern
genomgående visat sig villig att så långt det
varit möjligt förstå de synpunkter, som bland andra jag gjort mig
till tolk för. Jag kan inte tänka mig att ban skulle taga det synnerligen
hårt, om man här följer statsutskottets hemställan, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Herr.Lubeck: Herr talman! Det föreföll mig, att, då herr

Nilsson i Landeryd icke kunde komma med annan kritik av regeringens
ståndpunkt i denna fråga än lian gjorde, han mycket val
kunde i likhet med departementschefen slutat med att yrka bifall
till den nu ifrågavarande punkten.

Jag begärde ordet för att påpeka, att det enligt vad jag tror
i huvudsak varit postverkets lokalfrågor, som lekt herrar statsrevisorer
i hågen, då de ställt sig kritiska till denna fråga. Detta framgick
ganska tydligt av debatten i statsutskottet. Jag vill då erinra
om, att det, vad postverket angår, inte här gäller ett definitivt
ställningstagande. Vad det i stället här kommer an på, det är
telegrafverkets behov av ändrade lokaler, och den frågan löser man
icke så enkelt och lättvindigt, som herr Kristensson gjorde genom att
säga: köp den fastighet, som nu förhyres — det kostar 85,000
kronor. Om herr Kristensson uppmärksammade de skäl, som statsrådet
anförde, skulle han finna, att det här gäller för telegrafverket
att slå in på nya tekniska anordningar av den art, att man
icke gärna kan bygga sig fast i olämpliga lokaler för att senare
vid förflyttning åsamka staten stora kostnader — det nämndes
ett belopp av 225,000 kronor enbart för själva flyttningen. Det är

Onsdagen den 23 februari.

43 Nr 16.

alltså nödvändigt att överväga lokalfrågan ur dessa tekniska syn- -4*0- inköpot''
punkter, och det gäller då att se till, att man vid överdragningen y,g9%od^Jm>
av telefonsamtalen från Stockholm till övre Norrland går till väga fForts,
på ett planmässigt sätt. Tomtköpet är ett led i denna utveckling
•—- den saken tror jag, att statsutskottets majoritet borde ha uppmärksammat
mer än som här skett.

Nu säger herr Nilsson i Landeryd, att detta tomtinköp ställer
sig så dyrt: det kostar 50,000 kronor per tunnland. Ja, skola vi
anlägga beräkningen efter tunnland, när det gäller prisen på tomter
i bebyggda samhällen, är jag rädd vi kunna fara ganska vilse. Jag
håller före att det är en ganska liten ledning, som herr Nilsson i
Landeryd genom en sådan uppgift lämnade riksdagens ledamöter,
då det gäller att söka bedöma huruvida tomten är dyr eller icke.

Det är tydligt, att man över huvud icke kan vara så förfärligt
tvärsäker i denna fråga. Skäl ha anförts för såväl den ena som
den andra uppfattningen. När det emellertid här endast rör sig
om själva tomtköpet utan att riksdagen i övrigt behöver binda sig
för någon fortsättning, och när denna tomt är erforderlig för att
telegrafverket skall kunna planlägga en lämplig utveckling av överdragningen
av telegraftrafiken, icke minst med hänsyn till riksgränsbanans
elektrifiering, tror jag, att det är klokt att man går med på
detta inköp.

Här talas det om risker i ena och andra fallet och kanhända
kunna de få rätt, som säga, att man eventuellt kan spara in låt oss
säga 5,000 kronor, eller så omkring, på detta tomtinköp, om man
nu avslår förslaget. Men det skulle också kunna hända, att den
kalla verkligheten kommer att leda till ett helt annat resultat.

Jag ber än en gång, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Osberg: Herr talman! Jag anser mig också böra säga
ett par ord i denna fråga. Jag vill till en början förklara, att vi,
som här stå såsom reservanter, icke ha tagit denna sak helt apropos
utan så mycket som möjligt sökt att göra oss ett begrepp om hur
densamma ligger till. Detta har visserligen icke varit så lätt, då det
ej varit möjligt att på ort och ställe företaga en granskning.'' Men
å andra sidan skulle det verkligen vara beklagligt, om de myndigheter,
som ha till uppgift att uppgöra dylika förslag, skulle
taga så lättvindigt på saken, som mången här har velat låta påskina.
Jag tror icke, att så är fallet. Det är som sagt rätt svårt
att i ett fall sådant som detta skaffa sig en exakt uppfattning
om vad det hela rör sig om, och även för dem, som sitta i vederbörande
utskott, är det som sagt ogörligt.

Vad som emellertid framhölls vid prövningen av detta ärende
inom vederbörande avdelning av utskottet, var dels att tomten hade
ett särskilt centralt läge, dels att det med hänsyn till tanken på
elektrifieringen av ifrågavarande bana skulle få en störande inverkan,
om telegrafstationen komme att ligga för nära järnvägsspåren.

Nr 16. 44

Onsdagen den 23 februari.

A ng. inköp av
byggnadstomt
i Boden.
(Forts.)

Det ar naturligtvis ingen riksolycka, om riksdagen skulle avslå
framställningen om inköp av denna tomt, men om man ser praktiskt
pa spörsmålet, tror jag man kan säga, att det icke är av så
stor betydelse som man velat gorå gällande, om priset ställer sig
5- eller 10,000 kronor för mycket för tomten, därest man nämligen
tanker pa, risken av att gå miste om tomtförvärvet. Jag vill
visserligen ge dem rätt, som påpeka, att man kan förvärva en tomt
„ 7~ aötta är nog möjligt — men om man riskerar

. o ° oua/xxd, wm. ai uidnupiigT ior Dy gg naden

i fråga, spelar det enligt mitt förmenande ingen roll att
bär ge nagra tusen kronor mer än annars.

Det är detta som för mig varit det avgörande vid ärendets behandling,
och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,- dels
ock pa avslag dära samt bifall i stället till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningspropo -

_ Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 5) av utskottets förevarande utlåtande nr 19 B, röstar

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Voteringen utvisade 136 ja mot 59 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 6 och 7.

Väd utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkten 9.

Utskottet? hemställan bifölls.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 23 februari.

45 Sr 16.

Härefter föredrogs punkten 10, angående anslag till fortsatt ut- Ang. fortsatt
veekling av statens telefon- och telegrafväsende. Därvid yttrade: utveckling av

statens telefon Herr

Kristensson: Herr talman! Som jag förut nämnde, ° väsende/
har telegrafverket kvar från föregående år ett på ordinarie stat
anvisat anslag å 15 miljoner kronor. Sedan gammalt har det plägat
utgå ett ordinarie anslag på något mindre belopp för utvidgning
av statens telegraf- och telefonväsende, och detta anslag har på de
senare åren höjts till 15 miljoner kronor. Dessutom beslöts att för
1920 skulle utgå ännu ett anslag på 15 miljoner kronor, vilket anvisades
på samma års tilläggsstat. Telegrafverket fick alltså för
utvidgning av statens telegraf- och telefonväsende ett sammanlagt
belopp av 30 miljoner kronor. Enligt vad jag i riksgäldskontoret
inhämtat, har man lyft den del av anslaget, som anvisades på
ordinarie stat, men av det anslag som anvisats på tilläggsstat, har
man endast lyft 5 ^njiljoner. Ännu i dag, ett par månader in på
1921, äro de återstående 10 miljonerna, som anvisades att utgå på
tilläggsstat för 1920, icke lyftade i riksgäldskontoret. — Det var
någon talare på förmiddagen, som sade, att det icke stod mer än
7 å 8 miljoner kvar, men i varje fall har telegrafverket icke tagit
1 anspråk ett belopp av 10 miljoner av det anslag, som anvisades på
föregående års tilläggsstat.

Nu har riksdagen anslagit 15 miljoner kronor att utgå på
ordinarie stat för innevarande år. Telegrafverket har alltså det
beloppet utöver den reservation på 10 miljoner kronor, som jag n5*ss
påpekade, att använda under innevarande år.

Det blir sammanlagt 25 miljoner kronor, och nu begäres på
tilläggsstat ytterligare 5 miljoner kronor. Då jag tänker på de
taxor, som nu tillämpas, och vidare tager i beaktande dels att telegrafverket
icke är sa hart belastat av nyanläggningar och nyanskaffningar,
som det varit föregående åren, och dels att telegrafverket
icke tagit i anspråk under föregående år hela det belopp, som då
anvisades, kan jag icke finna, att det för närvarande skall behöva
vara alldeles ofrånkomligt för riksdagen att även i år bevilja dessa
5 miljoner kronor.

^ar nämnts att det mahända skulle 1 någon mån bidraga
till minskande av arbetslösheten, om detta anslag beviljades. Men
då telegrafverket i och för nyanläggningar och utvidgningar de
facto har ett^ belopp av 25 miljoner kronor till sin disposition för
innevarande år, och då verket under de år, som gått före de sista
åren, i genomsnitt blott använt 15 miljoner, förstår var och en, att.
när telegrafverket utöver det belopp som för närvarande i genomsnitt
använts har hvar ett ytterligare belopp av 10 miljoner kronor,
sa kan det icke bli fråga om att utöva någon nämnvärd inverkan på
arbetslöshetsproblemet i detta fall.

o iaS tror, att statsverket mycket väl skulle kunna slippa
ifrån att taga även dessa 5 miljoner av lånemedel, ber jag, herr
talman, att få yrka avslag på den föreliggande punkten.

Jag vill vidare erinra om att telegrafverket, som herrarna väl

Jfr 10. 46

Onsdagen den 23 februari.

Ang. fortsatt veta, utan statsmakternas medgivande behagat innehålla överskottss''talenstelefon
111 en för åtskilliga år tillbaka, närmare bestämt för åren 1916,

och telegraf- 1917, 1918, till belopp av sammanlagt 26 miljoner kronor. Nu har
väsende, ju Kungl. Maj :t, såsom framgår av nästa punkt av utlåtandet, i år

(Fort®.) inkommit till riksdagen med begäran att dessa överskottsmedel, som

man använt för att lägga ned i inköp av en massa koppar, måtte
anvisas till förstärkning av telegrafverkets rörelsekapital. Jag vill
icke yttra mig om dessa affärer eller ingå i någon kritik av dem;
det torde emellertid bli en ganska dyrbar historia för statsverket. Det
förelåg måhända, då affärerna gjordes, sådana omständigheter att
det för telegrafstyrelsen var eller kunnat vara, under vissa förhållanden
åtminstone, klokt att verkställa dessa oerhört stora inköp.
Men då telegrafverket, om riksdagen blir tvungen —■ och det lär
den väl bli — att bevilja den kungl. propositionen, får ett rörelsekapital
på 22 miljoner kronor utöver det rörelsekapital som telegrafverket
sedan gammalt har till sitt förfogande, synes det mig att
telegrafverket icke skulle behöva använda även de 5 miljoner kronor,
som det gäller i denna punkt, för rörelsekapital till driftens uppehållande,
d. v. s. sådana ändamål, som icke egentligen avses under
denna punkt.

Nu yttrade en talare, dels att de 10 miljoner, som jag förut
talat om, kunde ju betraktas som en reservation, som stode inne
i riksgäldskontoret med rätt för telegrafverket att lyfta den vilket
ögonblick som helst, och dels att dessa miljoner hade telegrafstyrelsen
disponerat för inköp av en kabel. Jag vet icke hur det
förhåller sig med den saken, men jag vill erinra om, att riksdagen
icke beviljat dessa medel för inköp av kabeln, så att i det fallet
har telegrafstyrelsen tydligen följt vissa principer som stundom förekomma
i de af färsdrivande verken, där man icke alltid är så noga
med att följa riksdagens direktiv och ibland föregriper riksdagen
med att vidtaga vissa åtgärder.

Jag kan därför icke, åtminstone ej för närvarande, och förrän
mycket starka skäl förebragts, vara med om att bifalla denna punkt,
varför jag, herr talman, ber att få upprepa mitt yrkande om
avslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet
Murray: Herr talman, mina herrar! Den ärade talaren på Göteborgsbänken
har nyss icke velat vara med om att bevilja telegrafverket
ett anslag om 40,000 kronor. Nu kommer han och vill taga
ifrån mig ytterligare 5 miljoner. Jag känner mig sannerligen tacksam
för att vi befinna oss i slutet av telegrafverkets stat, ty skulle
det fortgå i denna progression, bleve ställningen ganska besvärlig.

De uppgifter herr Kristensson lagt till grund för sitt yrkande
äro i och för sig riktiga. Det är så, att telegrafverket har för 1921
redan beviljade 15 miljoner och därtill en formell orörd reservation
från 1920 på 10 miljoner. Med det nu begärda anslaget på 5 miljoner
skulle alltså för år 1921 finnas tillgängliga inalles 30 miljoner.
Nu är det emellertid så, att detta belopp i själva verket icke

Onsdagen den 23 februari.

47 Nr 16.

är så ståtligt som det förefaller, och detta sammanhänger med frågan
om den nya telegrafkabeln Stockholm—Göteborg. För detta senare
ändamål har riksdagen särskilt beviljat 10 miljoner, men den
kostar 20 miljoner. De återstående miljonerna har telegrafstyrelsen
tänkt sig att få igen genom vissa besparingar; den förnämsta
av dessa, 6 miljoner, skulle uppkomma,-när man kan taga ned de
nuvarande blanka trådarna å linjen Stockholm—Göteborg och ersätta
dem med kabeln. Men först måste naturligtvis kabeln ligga där.
Alltså måste telegrafverket först lägga ut dessa 6 miljoner kronor
i avbidan på att få in dem i en materialtillgång, som kan realiseras.

Jag sade vidare, att 10 miljoner av reservationen från 1920 äro
orörda. Ja det är sant, men endast formellt. Telegrafverket har
nämligen av tillgängliga medel gjort av med 3 miljoner, som skola
täckas av dessa återstående medel. Det uppgavs i första kammaren
■— jag vet icke, om herr Kristensson nämnde den saken •— att när
telegrafverket gick in till finansdepartementets budgetsbyrå och
angav sitt penningbehov till den 1 maj i år, uppgav sig verket för
denna tid behöva bara 5 miljoner kronor. Ja, detta är också riktigt.
Det förhåller sig nämligen så, att telegrafverkets behov av helt naturliga
skäl är koncentrerat till den mera tempererade delen av året,
till våren, sommaren och hösten. Det är då, som de stora utgifterna
behöva göras, och penningbehovet framträder därför med större
styrka då än under första delen av året. För att hålla arbetena
något så när i gång och för att hålla arbetarstammen så vitt möjligt
oförminskad har telegrafstyrelsen behov av det belopp som
återstår.

Nu har jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet, då dessa
frågor voro före, framhållit, att det icke går an, att staten sköter
sin affärsdrivande verksamhet på det sättet, att den icke tager
ringaste hänsyn till sin arbetarstam utan genom en järnhård ekonomisk
politik sätter stora delar av sina arbetare på bar backe och
därigenom bidrager att öka den alltjämt stigande arbetslösheten.
Denna synpunkt tror jag kan försvaras icke blott av rent humanitära
skäl. Det är ju så inom alla industrier, att det finnes en stam av
arbetare, den fasta kärnan, som man av rent egoistiska motiv endast
i allra yttersta nödfall släpper ifrån sig. Industrien vill ha tillgång
till dessa skickliga, drivna män, då det gäller att åter påbörja
arbetena i större skala. Samma egoistiska motiv föreligga för
staten och manar denna att även i bekymmersamma tider hålla på
den skickliga kärnan av arbetare. Dessutom menar jag, att staten,
åtminstone i lika utsträckning som varje mera betydande och human
arbetsgivare det gör, bör lägga en humanitär synpunkt på
denna fråga. Staten synes mig till och med böra gå åtskilligt
längre.

Det har upplysts, att om dessa 5 miljoner skulle strykas, så
blir följden den, att av telegrafverkets linjearbetare 400 man måste
avskedas. Jag vill tillägga att 400 man av den mindre fasta stammen
redan stå på avskedandets kant och komma väl även att avskedas,
men att särskilda åtgärder planeras från statens arbetslös -

Ang. fortsatt
utveckling av
statens telefonoch
telegrafväsende.

(Forts.)

Nr l(i. 48

Onsdagen den 23 februari.

Ang. fortsatt
utveckling av
statens telefonoch
telegrafväsende.

(Forts.)

hetskommission, för att räcka dessa en hjälpande hand. Alltnog, falla
dessa o miljoner, så måste också 400 man av den fasta linjearbetarstammen
strykas. Man bör komma ihåg, att de pengar som användas
lor Jmjearbetena gå sa gott som obeskurna till arbetarna, ty dessa
ha att taga materialen ur det redan betalta förrådet. Det blir således
i eminent grad arbetspenningar som beviljas. Blir det emellertid
nödvändigt att gorå inskränkningar, så måste man också inskränka.
pa stationernas inredning, och detta kommer att medföra
indragningar på ett för telegrafverket synnerligen känsligt område,
nämligen dess verkstäder med deras stora och sedan många
ar upptränade skickliga arbetarstam. Även här blir således ett''
avslag på denna punkt av den betydelse, att det kan komma att leda
till omfattande indragningar.

hoppas,n herr talman, att de herrar som reflektera på att
löfja det spår, på vilket herr Kristensson varit inne, och helst även
lian själv, ville av de skäl ja g nu anfört låta övertyga sig att icke
vidtaga en rubbning uti vad Kungl. Maj :t på denna punkt äskat
och statsutskottet enhälligt förordat.

Herr Kristensson: Herr talman! Om jag förstod herr

statsrådet rätt, behövas dessa fem miljoner icke så mycket för de
ändamål, som denna punkt avser, och efter de direktiv, som där
givas, utan de behövas därför att telegrafverket vidtagit andra dispositioner:
på grund av att kabeln mellan Göteborg''och Stockholm
kostat 20 miljoner, d. v. s. 10 miljoner mer, än man beräknat, och
att alltså telegrafverket behövde rörelsekapital. Ty det kan väl ändå
inte vara på det sättet, att telegrafverket, när det under denna
rubrik även. utan dessa fem miljoner de facto har 25 miljoner till
sm disposition innevarande år, skulle i sådant fall stå inför ett
avskedande av arbetare, i den omfattning, herr statsrådet här nämnde.
Men om denna mm utgångspunkt är riktig och om jag fattat
herr statsrådet rätt, skulle här föreligga ännu ett exempel på telegrafverkets
och telegrafstyrelsens sätt att handskas med siffror och
medel något vid sidan om och utom de direktiv, som riksdagen ger
för varje särskilt anslag. Det skulle vara i viss mån ett upprepande
av vad telegraf direktören en gång förut tagit sig för att göra bakom
regeringens och riksdagens rygg, nämligen att innehålla överskottsmedlen
för att föregripa riksdagens prövning.

Om jag i detta stycke fattat herr statsrådet rätt, ber jag att få
uttala den förmodan, att herr statsrådet för framtiden måtte ägna
sin synnerliga uppmärksamhet åt telegrafverkets sätt att disponera
de medel, som riksdagen anvisar.

Inför de uppgifter, som nu lämnats av herr statsrådet och cheten
lör kommunikationsdepartementet angående de följder, som ett
avslag pa denna punkt skulle medföra, vilka jag ju måste anse
synnerligen starka — även om jag får upprepa, att jag för närvarande
har svårt att första, hur sadana följder kunna uppkomma -—■
far jag emellertid återtaga det yrkande, jag gjorde under förutsättning
att icke synnerligen starka skäl anfördes för ett bifall till

Oasdagen den 23 februari. 49

denna punkt. Jag har nämligen ingen anledning att betvivla riktigheten
av herr statsrådets uppgifter, och ehuru jag icke förstår de
orsaker, som skulle åstadkomma de anförda verkningarna, ber jag,
som sagt, herr talman, att få återtaga mitt yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Vidare förekom till behandling andra lagutskottets utlåtande,
nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i
fråga om ändring av i lagen om fattigvården meddelade stadganden
rörande förvärv av hemortsrätt.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 13, vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar
Jonsson i Risinge och Westman hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för åstadkommande av ändring i nu gällande stadganden i
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården rörande förvärv av hemortsrätt
i syfte att bringa dessa stadganden i närmare överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i riksdagens skrivelse den 12
maj 1905.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Jonsson i Risinge yttrade: Herr talman! Innan
jag går in på ett bemötande av utskottets hemställan, ber jag att
få redogöra för de synpunkter, som föranlett oss att väcka denna
motion, och att samtidigt få beröra en del spörsmål beträffande vad
en fattigvårdsstyrelse har att utföra. De synpunkter, jag nämnde,
äro för min del grundade på erfarenheter som ordförande inom
fattigvårdsstyrelsen i en stor kommun med rörlig befolkning.

Då 1918 års riksdag antog den nu gällande fattigvårdslagen,
vunnos ju därigenom många betydelsefulla fördelar, ehuru man hoppats,
att lagen skulle medföra ännu större. Särskilt hade man trott,
att man i största möjliga utsträckning skulle komma ifrån de ofta
olidliga processerna fattigvårdssamhällena emellan. Detta processande
är en av huvudorsakerna till fattigvårdsstyrelsernas besvärliga
arbete.

Detta är dock icke den svåraste uppgift, en fattigvårdsstyrelse
har, och jag skall nu, herr talman, be att i förbigående få omnämna
den största svårigheten, emedan den står i så nära beröring med

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 16. 4

Sr 16.

Ang. fortsatt
utveckling av
statens telefonoch
telegrafväsende.

(Forte.;

Ang. förvärv
av hemortsrätt
i fattigvårdshänseende.

Nr 16, 50

Onsdagen den 23 februari.

Ang. förvärv
av hemortsrätt
i fattigvårdshänseende.

(Forts.)

det övriga arbetet. En fattigvårdsstyrelse skall nämligen lämna
ansökan och ansvarsförbindelse för varje sinnessjuk eller sinnesslö
person, men för närvarande finnes det ingen möjlighet att få dem
intagna på anstalt. Man blir verkligen beklämd, då man står alldeles
vanmäktig inför detta förhållande, som har orsakat så ofantligt
mycket lidande och uppoffring. Läget kommer dessutom säkerligen
att ytterligare förvärras, därest man icke nu beaktar detsamma
och statsmakterna vidtaga åtgärder för åstadkommande
av en lindring, ty man kan nog icke förneka, att sinnessjuka och
sinnesslöa personer påverka de personer, som skola vårda dem.

Jag vill i detta sammanhang även ge uttryck åt en tanke, som
kanske kunde innebära ett botemedel mot svårigheten att få in de
sinnessjuka på de nu förefintliga anstalterna. Jag hade nämligen
tänkt att inlämna en motion om användande för detta ändamål av
de övergivna lägerplatsernas sjukhus, vilka för en jämförelsevis
ringa kostnad kunde apteras till sinnessjukanstalter, som kunde åtminstone
för närvarande avhjälpa den svåraste bristen på detta
område. Jag har endast velat omnämna denna tanke, vilken möjligen
kunde vara värd beaktande, då denna fråga på något sätt
måste lösas och då ju en del truppförband undan för undan tillträda
sina nya förläggningar i städerna.

Vi återgå emellertid till processerna fattigvårdssamhällena
emellan. I detta avseende äro landskommunerna betydligt sämre
ställda än städerna. Dels ha städerna utan svårighet tillgång till
läkare, som kunna lämna de intyg, som numera erfordras, dels ha
städerna tillsyningsmän, som noga övervaka var sin del av staden,
så att icke någon misstänkt person — d. v. s. en, som misstänkes
för att i en snar framtid kunna komma i behov av fattigvård ■—-hinner förvärva hemortsrätt i staden utan se till, att han dessförinnan
förhjälpes till understöd, dels, slutligen, ha städerna god tillgång
på advokater, som söka på alla möjliga sätt utnyttja lagens
möjligheter för ett samhälle att bli fritt från en viss fattigvårdsbörda.

Jag vill först som sist säga, att det förefaller mig högst motbjudande,
att Sveriges lag skall bereda möjligheter att på detta sätt
processa om saker, som det icke alls borde processas om, nämligen
om vården av de fattiga och nödställda. Man kan fråga sig, bur
det varit möjligt, att den nuvarande lagen kunnat bliva antagen.
Jag kan icke underlåta att anföra ett par exempel på hur lagen
bestraffar i stället för att belöna. Det händer ofta — åtminstone
har det gjort det i min hemtrakt — att det kommer olyckliga kvinnor,
som ha blivit utstötta på grund av att de skola föda barn. Ingen
vill taga dem i tjänst, och de ha vanligtvis månadstjänst, så att
de inte kunna göra anspråk på att få stanna kvar hos sin förre
husbonde. Inte heller finns det några barnbördshus på landsbygden,
ehuru det råder ett mycket stort behov av sådana. Dessa kvinnor
ha därför ingen annan utväg än att vända sig till kommunens fattigvård.

Nu är det min åsikt, och lagen fordrar det också, att man skall

Onsdagen den 23 februari.

51 Nr 16.

på ett humanare sätt hjälpa de fattiga och nödställda. Då är naturligtvis
den första tanken, att man måste på något sätt taga hand
om dem. Men då uppstår först den svårigheten: Var skall man göra
av dem? Lagen säger, att man icke får intaga barn på ålderdomshem,
utan att dessa skola förbehållas för de gamla. Det är en svårighet.

Emellertid ha vi — och jag förstår, att det är likadant i andra
kommuner på landsbygden — måst taga hand om flera dylika kvinnor
och deras barn. Hur blir då kommunen belönad för att den
gör det? Jo, för det första kan icke denna kvinna vinna hemortsrätt
i någon annan kommun i landet på grund av att den första kommunen
varit nog barmhärtig att taga hand om det barn, hon fött. När
lagen således först säger, att man skall vara human, men samtidigt
på detta sätt faktiskt indirekt bestraffar en sådan humanitet hos
kommunerna, är det ju alldeles klart, att dessa i det allra längsta
avhålla sig från att giva en sådan kvinna någon hjälp. Den blir ju,
som jag nyss antydde, i så fall bestraffad för sitt förfarande.

Eör att gå vidare, kunna vi nu tänka oss, att denna kvinna flyttar
till andra kommuner, får flera barn och slutligen kanske hamnar
i en storstad eller en mindre stad under tvetydiga omständigheter,
som man kan benämna med många namn, men som jag för min del
endast har ett namn för: En förfallen kvinna. Det känns så mycket
svårare att bevisa barmhärtighet då. Jag har i ett sådant
fall en berättigad harm först emot personen ifråga, men den går
längre. Dess trådar leda mig hit till denna kammare, i vilken
jag själv hamnat, och är medansvarig för de beslut som här fattas,
dock i mycket ringa grad (jag har aldrig känt mig så obetydlig
som sedan jag kom hit). Riksdagen har dock antagit den lag, som
medför dessa möjligheter.

Den orsak till dessa missförhållanden, som man först tänker
på, är hemortsrätten. Jag har redan berört, att i detta fall hemortsrätten
för kvinnan är bunden. I motionen avse vi nu ett annat
fall, där hemortsrätten enligt 1918 års lag är bestämd till platsen
för den faktiska mantalsskrivningsorten. Vi avse icke med denna
motion, att mantalsskrivningsorten skall upphöra att vara det
grundläggande, men vi avse ett tillägg till reglerna därom, som
gör dessa mera överensstämmande med den, moraliska rättvisan.
Ty det kan väl icke bestridas, att den nya lagen ger möjlighet för
en person att vinna hemortsrätt på en plats genom endast en månads
vistelse där.

Jag skulle kunna relatera många exempel på detta, men jag
skall endast anföra ett, som är mycket typiskt. Det var nämligen
så, att en kvinna kom till min hemsocken i december månad och
sålunda blev mantalsskriven där, då ju mantalsskrivningen sker
vid årets slut för hela nästpåföljande år. I januari påföljande år
flyttade hon hit till huvudstaden. Eör att lättare kunna klargöra
saken kan jag nämna årtalet också: det var under 1918. År 1919
var hon således mantalsskriven i min hemkommun. 1920 i januari
månad kom denna kvinna i behov av vård och blev intagen på barn -

Ang. förvärv
av hemortsrät
i fattigvår ds -hänseende.
(Forts.)

Nr 16. 52

Onsdagen den 23 februari.

Ang. förvärv
av hemortsrätt
i fattigvårdshänseende.

(Forts.)

bördshus. I förbigående vill jag''nämna ett, som jag tycker egendomligt
förhållande i detta fall. Det lämnades nämligen av läkaren intyg,
att hon blivit behandlad för missfall i januari månad, och i februari
månad fingo vi en ny inlaga, i vilken samme läkare på heder och
samvete intygade, att hon vårdats på barnbördshuset för barnsbörd.
Hur vilja herrarna tyda den saken? Med stor skärpa inlade
jag till Konungens befallningshavande en gensaga mot ett
sådant intyg, och Konungens befallningshavande lät då infordra
nytt läkarintyg. Ja, nu sedan jag kom hit, har jag visserligen fått
ett, men avfattat i mycket svävande ordalag. Det går emellertid
ut på något helt annat, och det skulle ha ställt hela saken i ett annat
läge, om läkaren velat avge det intyget första gången. I detta
sista intyg säger han, att barnet dog efter femton minuter. Under
sådana förhållanden förstår man, att processen icke skulle behövt
taga den omfattning, som den nu gjort. Jag har''velat påpeka, att
man kan ställas inför mycket märkvärdiga situationer även gent
emot läkarna. Jag har haft ett orubbligt förtroende för dessa, men
sedan jag fått hand om fattigvårdsprocesser, har min tro mången
gång börjat vackla, ty jag har erhållit många egendomliga läkarintyg.

Det är också några andra svaga punkter i den nya lagen. Man
har t. ex. förbjudit att med våld taga någon in på ett ålderdomshem.
Ja, det låter vackert och bra. Men jag vill säga, att jag har överträtt
lagen i rätt många fall i det avseendet. Ty det har varit
situationerdär det icke funnits någon möjlighet att bistå de gamla
och svaga i de byggnader, där de bott, och ingen in än piska har stått
att uppbringa, som kunnat sköta dem, varför jag helt enkelt överträtt
lagen. Och dagen efter sedan de kommit till ålderdomshemmet,
ha de nedkallat Guds välsignelse över mig, för att jag verkligen
tog dem från deras bostad. Så att i detta avseende menar
jag, att det inte borde vara så strängt, som nu är fallet.

En annan punkt, som jag anser svag, är att minderårighetsåldern
höjts i den nya lagen till sexton år. Jag vet, att man trodde
sig ha gjort något synnerligen betydelsefullt. Jag anser dock, att
den, som inte gör skäl för mat och kläder, då han är femton år,
gör det inte heller, då han är sexton år. Jag menar, att det kan
kännas märkvärdigt många gånger, att man, såsom i många fall
hänt i vår församling, får lämna understöd till fullgoda drängar,
ty vid sexton års ålder äro de många gånger storväxta och kraftiga
ynglingar. Men de ha från början fått detta understöd, och de
bo t. ex. hos sin mor, och hon behöver i så fall ofta understöd bättre
än dessa ynglingar. Denna ändring av lagen har jag alltså icke
kunnat finna lämplig.

Även den tioåriga preskriptionstiden anser jag vara en nackdel
i den nya lagen gent emot den gamla, ty åtminstone jag blir
översvämmad med nya ansökningar om bidrag för personer, som
legat på sjukhus för 7 å 8 år sedan, synnerligast härifrån Stockholm.

Jag kommer så till den historik, som utskottet meddelat. Det

Onsdagen den 23 februari.

53 Nr 16.

allra mesta därav återfinnes ju för övrigt i vår motion. Men det
märkvärdiga är, att i utskpttets historik har man varit mycket,
mycket försiktig att nämna, vad kammarrätten har sagt i förevarande
fråga och likaså vad utskottet sade 1918. Kammarrätten,
som ju är högsta instans i dessa mål, sitter inne med den största
auktoriteten på området, och jag kan icke förstå, varför icke fattigvårdslagstiftningskommittén
tog någon hänsyn till vad kammarrätten
sade. Visserligen sade utskottet 1918, att det var endast en
person, som hade en annan åsikt än den fattigvårdslagstiftningskommittén
hade. Men den personen tillmäter jag så stor auktoritet
på detta område, då han nämligen haft att handlägga just dessa
tråkiga mål, att han i det fallet uppvägde många, antar jag, av
utskottets ledamöter.

I utskottets motivering är det först hemortsrättsfrågan som behandlas.
Utskottet säger, att 1918 års riksdag frångått den ståndpunkt,
^ som 1905 års riksdag intog. Jag är icke övertygad, att
1918 års riksdag var överbevisad om att 1905 års riksdag hade intagit
en oriktig ståndpunkt. Utan fallet var nog det, att 1918 års
riksdag ansåg, att man nu hade väntat i åtta år på att få något av
denna nya fattigvårdslagstiftning och att alltid fanns det väl något
förmånligt i förslaget samt att man därför utan vidare gick med
på att antaga detsamma för att få någonting alls. Ty icke kan jag
tänka mig, att riksdagens ledamöter med vett och vilja gått med på
detta,_ om de vetat, till vilka konsekvenser denna lag kunde leda
därutinnan, att barnet, på sätt nu sker, binder moderns hemortsrätt,
samt att en person kan vinna hemortsrätt efter endast en månads
vistelse i kommunen, utan att man vare sig förr eller senare hört av
eller sett till honom där, så att det enda kommunen får med honom
att göra är att betala understöd till hans barn. Vanligtvis är det
ju kvinnor och deras barn det är fråga om i dessa fall, samt vid
sjukdomsfall änkor, som man får hjälpa. Jag kan inte tro, att
1918 års riksdag var medveten härom.

Utskottet säger vidare, att systemet skulle försvåra förvärvandet
av hemortsrätt, och att det skulle uppkomma många olägenheter,
om man t. ex., såsom vi åsyftat, fastsloge, att hemortsrätten
skulle grundas som hittills på den faktiska mantalsskrivningen men
dock med den förutsättningen, att personen i fråga skulle ha varit
bosatt i mantalsskrivningsfcommunen ett år för att kunna vinna
hemortsrätt där. Ty det är särskilt det önskemålet vi haft beträffande
hemortsrätten. Samtidigt ha vi dock icke förbisett, att det
då skulle bli litet svårare eller taga litet längre tid att vinna hemortsrätt.
Ty det är just dessa ytterlighetsfall inom den mycket rörliga
befolkningen, som man huvudsakligen har att göra med. Men
då ha vi undrat, om det icke vore lämpligt, att staten trädde emellan
och lämnade ersättning till en kommun, som nödgats utlämna
understöd.- Om staten betalade ersättning till en kommun, som har
lämnat understöd till en person, som icke på de två närmaste åren
har förvärvat eller kunnat förvärva hemortsrätt, och staten sålunda
bleve en regulator för hela vårt lands fattigvårdskostnader, särskilt

Ang. för vänav
hemortsrätt
i fattigvårdshänseende.

(Forte, i

Nr 16. 54

Onsdagen den 23 februari.

Ang. förvärv
av hemortsrätt
i fattigvärdshänseende.

(Forts.)

i den öppna fattigvården, så tänker jag, att ett ofantligt stort antal
processer skulle bli obehövliga. För avlägsnande av den andra olägenheten,
som jag nyss nämnde, nämligen att barnet binder moderns
hemortsrätt, ha vi velat få införd en bestämmelse, att barnet icke
binder modern vid den kommun, där hon fött barnet, utan att senare
födda barn kunna få hemortsrätt i de andra kommuner, där de
blivit födda.

Utskottet säger också, att det ena fattigvårdssambället har lika
stor möjlighet som det andra att bli av med personer, som möjligen
behöva fattigvårdsunderstöd. Ja, men det är väl ändå att spela på
lotteri, och det är val inte denna kammare villig att gå med på, det
hörde vi ju härom dagen. Den ena kommunen kan bli mera belastad
och den andra mindre, det beror alldeles på hurudan tur man
har.

Utskottet framhåller även, att de nuvarande enkla, på den faktiska
mantalsskrivningen grundade bestämmelserna böra bibehållas.
Ja, icke vill jag ha några invecklade bestämmelser, ty sådana ha vi
tillräckligt många i våra lagar ändå. Det är sålunda ett mycket
klokt ord detta. Men vi böra enligt min mening ha denna fattigvårdslag
just iså avfattad, att i största möjliga utsträckning den juridiska
och den moraliska rätten sammanfalla. Utskottet erkänner, att denna
fråga är invecklad och svår. Ja, den är i högsta grad invecklad
och svår för alla landets fattigvårdsstyrelser. Skulle man då icke
kunna tänka sig, att dessa invecklade och svåra förhållanden med
litet god vilja skulle kunna avlägsnas och lagen .så avfattas ■— vilket
val icke borde vara någon omöjlighet — att den juridiska och
den moraliska rätten sammanfölle, samtidigt som det noga tillsåges,
att icke någon punkt i lagen skulle få förekomma, som kunde giva
anledning till processer, utan att allting vore så val avvägt och gränslinjerna
så tydligt uppdragna, att det icke kunde bli någon svårighet
att tyda vad meningen vore. Då äntligen skulle man komma
ifrån de rådande missförhållandena.

Jag vill icke upptaga kammarens tid i onödan och ber därför
endast att ytterligare få poängtera, att vi icke kunnat begära mindre
i denna motion, än vi gjort. Det är endast fråga om en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om åtgärders vidtagande. Jag har varit
mycket angelägen att hinna föra frågan på tal just på grund av
att fattigvårdslagstiftningsbommittén fortfarande sitter kvar och att
man-därför mycket lätt skulle kunna hänvisa ärendet till den, såvida
man bara vill verkligen göra något åt saken. Det är just de
rådande svårigheterna på området som vi i vår motion påpekat. Såsom
av utskottets utlåtande framgår, vill emellertid utskottet icke
vara med om att göra något. Man säger: vi ha så nyss haft denna
fråga på tal, och vi kunna icke nu göra lagen annorlunda. Men det
är endast de obotfärdigas förhinder. Ty man kan, om man vill.

Om man nu verkligen kunde vinna beaktande för dessa synpunkter
och minska dessa processer fattigvårdssamhällena emellan,
är det då någon, som skulle förlora därpå? Den enda part som förlorar
därpå är advokaterna, men det finns ju så många andra områden.

Onsdagen den 23 februari.

55 Nr 16.

som de kunna slå sig på. De kunna t. ex. upprätta deklarationsbyråer.
Av dessa skulle de säkert få god inkomst, vad jag kan förstå.''
Vad man däremot vinner på detta är först en betydlig lättnad för
fattigvårdsstyrelserna i handhavandet av sin uppgift. Vidare får
man i ämbetsverken en icke obetydlig vinst. Man har, hörde jag i
remissdebatten, varit bekymrad för att dessa i betänklig grad utökats.
Men att så skett är nog inte så underligt, om man tänker på
det arbete, sam där hopas. Endast för min kommuns vidkommande
har, sedan jag kommit hit, måst besvaras 12 handlingar i fattigvårdsärenden,
vilka skola gå vidare till Konungens befallningshavande
och slutligen, ifall de överklagas, till kammarrätten. Å ena sidan
klagar man över detta utökande, men å andra sidan stiftar man lagar,
varigenom åstadkommes en ytterligare utökning, emedan de beslut
man fattar äro oklara och många gånger icke sta i överensstämmelse
med den moraliska rätten.

Jag glömde nämna ett sätt, varpå man möjligen skulle kunna
hämma dessa processer, att man nämligen ordnade det så, att dessa
icke bleve avgiftsfria, såsom de nu äro. Hela processen kan någon
gång röra sig om några kronor. Om icke denna aygiftsfrihet vore,
kanske de många okynnesprocesserna kunde undslippa». Jag tycker
alltså, att det vore synnerligen lämpligt, att det bleve en viss
kostnad förenad med sådana processer.

Jag förstår, att jag kommer att få mycket mothugg på vad jag
nu yttrat. Jag torde emellertid redan nu kunna bemöta en av mig
väntad invändning. Någon kommer, förmodar jag, att säga, att det
beträffande kvinnorna och barnen är val beställt genom de nya barnavårdslagarna.
Grant emot detta vill jag svara, att det i vara häradsrätter,
till vilka dessa mål hänvisas, synnerligen ofta händer, att
en barnafader icke kan bli dömd. Ibland kunna barnavårdsmännen
icke ens få en person stämd, ty det händer, att den kvinna det gäller
ej har reda på namnet på den som är barnets fader. Då finns det
ingen annan institution än fattigvårdsstyrelsen som tager hand om
barnet. Jag erkänner gärna och villigt, att genom barnavårdslagarna
fattigvårdsstyrelsernas uppgift bar blivit betydligt lättare att
fylla, men ett mycket stort antal fall hamnar dock slutligen hos
fattigvårdsstyrelserna.

Ehuru jag skulle kunna hålla på med det ena exemplet etter
det andra, skall jag icke längre trötta herrarna, som väl icke längre
vilja höra på mig. Jag skall emellertid, herr talman, be att fa yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.

Härpå anförde:

Herr Paul sen: Herr talman! Jag skall icke med många

ord förlänga denna debatt. Jag skall endast göra ett par påpekanden
för att rädda min själ, som herr Magnusson i Skövde sade för
ett par dagar sedan.

Jag vill då först påpeka och understryka, att bestämmelserna
om hemortsrätt äro mycket svävande och ovissa, varför det vore

Ang. förvärv
i» hemortsrätt
i fattigvårdshänseende.

(Forte.)

Nr 16. 56

Onsdagen den 23 februari.

myefeet lyckligt, om man kunde finna ett lämpligt sätt att få dem
i fattigvårds- tydligare. När 1918 års fattigvårdslag skrevs, sades det ifrån i
hänseende, motiveringen bland annat, att lagen tillkom för att fattigvårdspro(Forts.
)'' cesserna skulle minskas. Ha herrarna någonsin hört talas om, att
fattigvårdsproeesserna minskats, sedan den nya lagen tillkom? Jag
har under en hel del år sysslat med dessa ting, både under den
gamla lagen och under den nya. Jag försäkrar, att det finns icke
ringaste skäl att säga, att dessa processer minskats efter tillkomsten
av 1918 års lag.

_ Ett sätt, varigenom man, enligt vad jag kan se, kunde minska
fattigvårdsproeesserna vore, att för alla sådana människor med oklar
hemortsrätt, vilka man har givit understöd, man genom en enkel hänvändelse
till landstinget kunde få medlen återbetalda. Därigenom
försvunne alla dessa processer av sig själva, och man vore ifrån
saken och ifrån hela denna tillkrånglade historia om hemortsrätten.
Så enkel är den saken.

Jag skall icke säga något ont om utskottet. Det är klart, att
det är mycket kloka och förståndiga män i utskottet, jag ville buga
mig för dem, om jag nu hade dem alla inför mig. Men jag tycker
ändå, att man från utskottets sida gör ganska många och svåra
invändningar, så snart någon vill ha fram en fråga. Det är klart,
att när en lag skrives, man inte kan ha så precis på känn alla saker,
som beröras av lagen, utan det kan vara många ting, som man kan
ha satt in i lagen, vilka, när de utföras i det praktiska livet, icke
gå utan haka upp sig på den ena eller den andra punkten. Det vore
då riktigt, tycker jag, att när människor, som syssla med sådana
ting i det praktiska livet, komma upp och be om ändring, ett utskott
verkligen går i författning om att tillse, om det icke är klokt med
en ändring. Det kan hända, att ändringar väl behövas.

Jag har, herr talman, endast velat säga dessa ord i denna sak.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som
nu föreligger till kammarens behandling med anledning av motion
av herr Jonsson i Risinge och herr Westman i Brobygård, rör ett
problem, som är. ett av fattigvårdslagstiftningens allra svåraste.
Jag har vid studiet av frågan om hemortsrätten kommit till den
uppfattningen, att om man beträffande detta spörsmål vill söka en
lösning efter idealiska mått, på det sättet att alla parter skola bli
tillfredsställda, så måste man beteckna frågan såsom fullkomligt
olöslig. Jag styrkes vidare i denna uppfattning därigenom att under
de snart 150 ar som gått, sedan år 1778 det först utfärdades bestämmelser
om hemortsrätt, strid har pågått i vårt land om hur dessa
bestämmelser skola läggas. Många olika synpunkter hava framförts,
baserade på de olika intressen, som i detta ämne göra sig gällande.
Även i främmande länder bär alldeles samma problem stått
under debatt. Allt detta visar, att man verkligen icke kan genom
att bara väcka en motion, som kräver vissa ändringar, få till stånd
den fördelaktiga lösning, som man önskar.

Jag bär gått tillbaka till fattigvårdslagstiftningskommitténs

Onsdagen den 23 februari. 5<

betänkande för att se efter, vad där säges om denna sak. Där har
jn frågan om hemortsrätten varit föremål för ingående behandling.''
Däri framhålles, att sedan fattigvården blivit en kommunal angelägenhet
och sedan det föreskrivits, att det är de kommunala enheterna,
som skola taga hand om fattiga och hjälplösa, strid uppstått
om hur hemortsrättsbestämmelserna skulle formuleras. Det är ju
nämligen så och har varit det all tid, att man från kommunernas
sida strävar efter att bli fri från alla element, som kunna i någon
mån anses innebära risker i form av understödsbehov samtidigt som
man söker förhindra att kommunen tillföres nya sådana element. I
det brev som utsändes av Kung!. Maj:t till landshövdingarna den
15 juni 1773, fastslogs, att varje kommun skulle taga hand om de
fattiga, som den hade, vilket ju ledde till att nya motioner väcktes
i riksdagen. Genom en ny kungl. kungörelse, av den 15 december
1778^ tillerkändes kommunerna rätt att på sockenstämma besluta
om, vilka som fingo inflytta i kommunen eller icke. Man införde
således ett faktiskt passtvång mellan kommunerna i vårt land, och
detta ledde därhän, att kommunerna beslöto, att den och den familjen
ej fick inflytta, den och den fick inflytta etc. I praktiken kom
det att utveckla sig på det sättet, att en hel del familjer inflyttade
på vad man kallade olagligt sätt, d. v. s. utan tillstånd från vederbörande
kommunala myndighet, och det finns fall och exempel som
visa, att man kunde inflytta på detta olagliga sätt, stanna kvar i
kommunen under hela sin krafts dagar och där utföra arbete, men
att, när man en gång blev sjuk och orkeslös och det allmänna i eu
eller annan form måste träda till, man skickades till den kommun,
varifrån man ursprungligen kommit, på grund av att man på ett
olagligt sätt inflyttat till den kommun, där man nedlagt sin bästa
arbetskraft.

Om man ser på ibehandlingen av frågan om hemortsrätten ur
fattigvårdssynpunkt här i riksdagen, finner man att den varit uppe
med korta tidsintervaller under det sista århundradet. Det har tillsatts
kommittéer 1810, 1835 och 1870. Tillsättandet av dessa kommittéer
har motiverats uteslutande av bestämmelserna om hemortsrätten.
Dessa ansågos böra ändras på ett ur kommunernas synpunkt
och intressen mera tillfredsställande sätt. Genom förordningen av
den 25 maj 1847 upphävdes kommunernas rätt att på sockenstämma
besluta om att vägra inflyttning. Detta upphävande föranledde att
här i riksdagen gång på gång efter år 1847 väcktes motioner, vari
påyrkades, att rätten för sockenstämma att besluta om, vilka som
skulle ha rätt att inflytta eller icke, skulle återinföras.

Under tiden 1871—1918 gällde den bestämmelsen, att vederbörande
hade hemortsrätt i den kommun där han antingen var eller
bort vara mantalsskriven. Från denna generella bestämmelse gavs
det emellertid undantag, nämligen att om fattigvården behövde anlitas,
innan ett år förflutit efter mantalsskrivningen, hemortsrätten
skulle anses vara kvar i den kommun, varifrån vederbörande kommit.
I denna bestämmelse gjordes sedermera en ändring 1894, då
tiden ett år efter mantalsskrivningen ändrades till ett kalenderår.

Xr 16.

Ang. förvärv
iv hemortsrätt
i fattigvårdshänseende.

(Forte.)

Nr 16. 58

Ousdageu den 28 februari.

avUmmUråti ^essa bestämmelser gällde sedan ända till 1918, då vi fånge den nya
Tfattigvårdi- oc^’ som V1 vä^ alla trodde, moderna lagstiftning på området, som
hänseende, fortfarande gäller.

(Forts.) När man tager i betraktande vilka principer, man under alla

dessa år av strider på detta område har följt vid försöken att åstadkomma
en riktig hemortsrättsbestämmelse, finner man, att det är i
huvudsak tvenne linjer, på vilka intressena röra sig. Somliga vilja
göra gällande, att den faktiska mantalsskrivningsorten skall vara
det, som konstituerar hemortsrätten, under det att riksdagen 1905
i sin skrivelse till Kungl. _Maj:t framhöll, ehuruväl i vaga former,
att man i stället borde tillämpa den s. k. samhörighetsprincipen.
Det är nu denna samhörighetsprincip, som ej kom till något uttryck
i den fattigvårdslagstiftning vi nu ha, i varje fall icke i den omfattning
som motionärerna här önska, och vilken motionärerna här yrka
på ett bättre tillgodoseende av.

Kommittén säger emellertid i sina motiv, att den varit inne på
demm linje att utforma bestämmelser, där hemortsrätten skulle grundas
på samhörighetsprincipen. Man har genomdiskuterat detta spörsmål
så pass ingående, att man gjort upp ett utkast till en lagstiftning,
som byggde just på samhörighetsprincipen beträffande hemortsrättsspörsmålet.
Men det visade sig bli så invecklat, att kommittén
övergav denna linje och övergick till det förslag, som riksdagen sedermera
godkände och som i sig innebär, som här förut har betonats,
att det är den faktiska mantalsskrivningsorten, som giver hemortsrätten.
Man maste nämligen, om man skall fastslå samhörighetsprincipen
som det grundläggande, räkna upp en hel massa formella omständigheter,
som kunna konstituera sambandet med kommunen, och
det visade sig vara så svårt, att kommittén förutsätter,- att det mindre
antal processer och tvister, som var ett av de i riksdagens skrivelse
1905 uttalade önskemålen, skulle i varje fall icke uppnås, om man
gick på denna linje om samhörighet.

De bestämmelser, som förefinnas i nu gällande fattigvårdslagstiftning
om hemortsrätt, ha den fördelen, att de äro enkla och klara.
Det är alldeles uppenbart, att de medföra tvistigheter, framför allt ur
olika intressesynpunkter. Problemet är oerhört svårt och kan enligt
min uppfattning icke lösas på tillfredsställande sätt, så länge kommunerna,
antingen en kommun eller flere kommuner i form av ett
fattigvårdssamhälle, äro bärare av fattigvårdsskyldigheten. Men
skall en mera tillfredsställande ordning komma till stånd på detta
område, så får man nog gå de vägar, som även utskottet i sitt utlåtande
angiver, nämligen att pensionsförsäkringen kommer att utvecklas
dithän, att speciellt de äldre få sitt uppehälle och försörjning
genom sin statspension, oberoende av var de ha sin faktiska hemortsrätt.
Det skulle då närmast återstå de, som motionären särskilt i
dag talat om, nämligen kvinnor med barn etc., som skulle kunna
föranleda dessa tvistigheter och svårigheter vid fastslåendet av var
den faktiska hemortsrätten är belägen. Men då får man nog, om man
helt och hållet skall kunna upphäva svårigheterna, tänka på att staten
får i större utsträckning än nu är fallet träda in för att hjälpa

Onsdagen den 23 februari.

59 Nr 16.

kommunerna på detta område. Och jag tror, man kan val säga —
utan att ha någon så stor praktisk erfarenhet om dessa torhailanden, i fattigvårds.
vilket ju motionären här i dag upplyste, att han hade — att man har hänseende.
åtminstone kommit fram till mera klara och enkla bestämmelser än (Forts.)
tidigare. Att spörsmålet är oerhört svårt visar sig av att man har
i snart ett par århundraden slagits just om, huru dessa bestämmelser
skulle vara utformade. Det har ju varit rent av skandalösa förhållanden
på detta område tidigare, när kommunerna försökte att med
alla till buds stående medel skjuta ifrån sig de fattiga och hjälplösa,
som sökte skydd och hjälp. Det hade naturligtvis varR bättre, om
denna strävan och ävlan från kommunernas sida gatt ut på att hjälpa
i stället för att komma ifrån denna hjälpskyldighet. Det är just
denna strävan att komma ifrån skyldigheten att hjälpa, som medfört
alla dessa invecklade och mångåriga processer.

På grund av vad jag nu i korthet anfört, särskilt med hänsyn
till problemets behandling under tidigare år, då det icke varit möjligt
att finna tillfredsställande former, tror jag, att man kan säga,
att det nu ej heller är möjligt att finna nya dylika, och, i varje fall
torde lösningen ej bli bättre med de linjer och önskemal, motionären
här i dag uttalat.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att med dessa ord hemställa
om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta. motionen;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen hava
flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes av herr
Jonsson i Risinge, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 151 ja mot 33 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckta motioner
angående uppskov med skyldigheten för landsting att anordna
skyddshem föredrogs nu; och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Nr 16. 60

Onsdagen den 23 februari.

§ 10.

beredande åt Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande,
vissa arrenda- nr 11. i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
torer m. fl. av angående beredande åt arrendatorer m. fl. i Norrland och Dalarna

utsträckt rätt av utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov.
till jakt och

fiske för I anslutning till vad herr Vennerström föreslagit i en inom

husbehov, andra kammaren väckt och till jordbruksutskottets behandling hänvisad
motion, nr 213, hemställde utskottet, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda,
huruvida och i vad mån utsträckt rätt till jakt och fiske för
husbehov skulle, utan skada för en rationell jakt- och fiskevård,
kunna beredas arrendatorer, torpare och deras vederlikar i Norrland
och Dalarna samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna
utredning kunde föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Elisson, Barthelson,
Sederholm, Gunnar Andersson, Olsson i Broberg, Andersson i Grirnbo
och Poppius, som ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Då jag i denna fråga
befinner mig bland reservanterna, skall jag be att få yttra några
få ord.

Motionen, som ligger bakom detta utlåtande, är så att säga en
gammal bekant här i kammaren. Det är icke mindre än fjärde gången
denna motion föreligger. Den har vid de tre föregående riksdagar,
då den förelegat, blivit avslagen av första kammaren och bifallen
av denna kammare. Efter reservanternas antal att döma ser det
dock ut, som om man i år inom utskottet hade fått mera insikt om
denna motions onödighet och oberättigande, än man tidigare haft. I
fjol t. ex. var reservanternas antal endast två, och i år är det sju.

Emellertid avser motionen, som herrarna finna, att genom en
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville utreda, huruvida
och i vad mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov
må, utan skada för en rationell jakt- och fiskevård, kunna beredas
arrendatorer, torpare och deras vederlikar i Norrland och Dalarna
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kan föranleda. När man hör detta yrkande, så skulle man ju vara
frestad att tro, att det nästan icke förekommer någon legal rätt för
dessa arrendatorer och torpare och deras vederlikar i de nordligare
länen att kunna få utöva jakt och fiske. Det är nu i alla fall så, att
denna rätt följer i allmänhet med arrendeavtalet, såvida icke inskränkningar
i arrendekontraktet mellan jordägaren och vederbörande
arrendator göras. Man kan därför säga, att denna motion går
längre, än vad man egentligen bör gå, såvida man icke vill negligera
avtalsfriheten mellan jordägare och arrendator vid utarrendering av

Onsdagen den 23 februari.

61 Nr 16.

större eller mindre delar av en egendom och såvida man också icke Ang.
vill så gott som rasera all jakt- och fiskevård. Ty som sagt finnes
det ingen annan inskränkning här än den, som göres genom avtal, torer m. fl. av
Är det så, att man utarrenderar en lägenhet eller ett hemman till en utsträckt rått
arrendator, så följer därmed rätt till jakt och fiske, såvida icke i av- ^ jakt och
talet annorlunda bestämmes, d. v. s. genom överenskommelse mellan husbehov.
jordägaren och arrendatorn. Man skulle således här göra ett ingrepp (Forti !
också i en ägares till en egendom rätt att förfoga över de förmåner,
som kunna tillhöra denna egendom, därigenom att han icke skulle få,
om herr Vennerströms önskan går i fullbordan, genom inskränkning
i avtalet hindra, att en arrendator utövar jakt och fiske, även om han
skulle anse det vara från jakt- och fiskevårdssynpunkt skadligt. Beträffande
fisket är det ju i alla fall enligt gällande bestämmelser —
vilka äro desamma som för jakt — så, att det följer arrendeavtalet,
såvida icke jordägaren genom särskilda åtgärder träffar anstalter
om att förbättra fisket och fiskevården. Det skulle väl också vara
ganska egendomligt, om man skulle vilja vara med om en sådan utveckling,
att om en ägare av ett fiskevatten vidtager särskilda åtgärder
för att förbättra fisket i detta, så skulle i alla fall, om denne
ägare utarrenderar sitt hemman eller någon del därav, dessa åtgärder
icke längre vara skyddade.

Motionen passerar emellertid som sagt riksdagen för fjärde gången.
Första året motionen var framme, 1918, föreslog motionären
direkt lagändring i detta syfte. Han föreslog då, att det skulle bestämmas,
att arrendator icke skulle kunna förbjudas att utöva jakt
och fiske. Men han gick ännu längre, och det är väl det mål, herr
Vennerström till slut önskar komma till. Det heter där, att om en
arrendator eller torpare arrenderar ett visst område, skulle han ha
rätt att på hela den egendom, till vilken detta område hör, utöva jakt
och fiske. 1918 behandlade lagutskottet denna motion. Utskottet
avstyrkte motionen i huvudsak på det skälet, att jakt- och fiksvården
borde skyddas. Det var emellertid reservanter i lagutskottet då,
som såtillvida yrkade bifall till motionen, att de med anledning därav
föreslogo en skrivelse till Kungl. Maj:t, och detta skrivelseförslag
var formulerat alldeles lika den kläm, vi nu återfinna här i utskottsutlåtandet.
Motionären har också begagnat sig av denna formulering
1919, 1920 och i år, då han väl ansett det skulle vara det sätt,
på vilket han skulle kunna komma emot det mål han önskade ernå.

Det har som sagt varit jakt- och fiskevårdssynpunkten, som har varit
i huvudsak bestämmande för avstyrkande av motionen såväl från
1918 års lagutskotts sida som också från de reservanters sida. som
funnits i jordbruksutskottet, vilket varje år tillstyrkt motionen.

Men i år har tillkommit ett skäl, som icke tidigare åtminstone
så starkt har trätt fram i de avstyrkande reservationerna. Och det
är det, att det är icke så alldeles säkert, att man åstadkommer någon
förbättring i arrendatorers, torpares och deras vederlikars ekonomiska
ställning genom att släppa jakten lös för dem där uppe i dessa
nordliga län. Ty, som vi veta, är det så, att jakt och fiske ha en viss
stimulerande verkan. Det är någonting ideellt med det, så att säga.

Nr 1C. 62

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

beredande åt
masa arrendatorer
m. fl. av
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
husbehov.
(Forts.)

Och den som springer i skogen med bössan på axeln är oftast en dålig
jordbukare. Alltså kommer oftast den jord, som sådana personer
inneha, och dess skötsel att bli lidande på det intresse och det nit för
jakt och fiske, som en mindre jordbrukare har eller stimuleras att få.
Reservanterna vilja således icke på något sätt motarbeta dessa arrendatorers
och torpares väl och bästa, utan man tror snarare, att det
bäst främjas därigenom att deras rätt till jakt och fiske är något
begränsad.

För övrigt har det från representanter från Norrland bestämt
betonats, att skulle jakten och fisket släppas lös, som följden skulle
bli, om denna skrivelse till Kungl. Maj:t med ty eventuellt följande
lagstiftning i åsyftad riktning kommer till stånd, så skulle villebrådet
komma att utrotas där uppe i Norrland. Det är redan på mycket
betänklig tillbakagång. Och man anser ju också fullt riktigt, att då
staten vidtager vissa åtgärder för att skydda jakt och fiske, så skulle
det vara ganska märkvärdigt, om man skulle släppa löst på sådant
sätt, som herr Vennerström här tänkt sig. Och det är så mycket
mindre skäl att göra det, som dessa arrendatorer och torpare på enskild
och kronans mark ha denna rätt genom det upprättade arrendeavtalet,
såvida icke inskränkningar vid avtalets upprättande göras.
Det må väl vara fullt tillbörligt och riktigt, att om en jordägare
utarrenderar en större eller mindre del av sin egendom, han
också får bestämma över, i vilken mån egendomens fördelar i ett eller
annat avseende skola få utnyttjas utöver brukandet av själva den
jord, som utarrenderas. Det är naturligtvis ett ganska betänkligt
ingrepp i den allmänna äganderättsprincipen, om man skulle få en
sådan lagstiftning som att med endast upprättande av arrendeavtal
skulle följa oinskränkt rätt till jakt och fiske på egendomen och att
jordägaren själv icke där skulle ha något som helst att säga till om.

Ja, som sagt, dessa äro egentligen de skäl, som reservanterna
framhållit och som för mig varit bestämmande inom utskottet, och
jag skall därför, herr talman, icke uppehålla kammaren längre utan
be att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Såsom den föregående
talaren mycket riktigt anmärkte, är detta ärende en gammal bekant,
åtminstone för dem som suttit i kammaren några''år. De tre
sista åren har detta ärende förelegat här till behandling, och frågan
är, såvitt jag kan finna, uttömd. Det kan näppeligen anföras några
nya synpunkter eller moment som kommit till, vare sig det gäller
att bevisa det ena eller det andra. Vid föregående tillfällen har
denna kammare ställt sig på den ståndpunkten, att en utredning
borde verkställas, om och huruvida en god jaktvård låter förena sig
med utsträckt rätt för torpare och arrendatorer till jakt och fiske.
Jag för min del tror, att denna kammare skall vidbliva den förut
intagna ståndpunkten. I alla händelser hoppas jag det.

Jag hade näppeligen tänkt att begära, ordet i denna fråga, då
som sagt ärendet är uttömt, om icke reservanterna gjort vissa utta -

Onsdagen den 23 februari.

63 Nr 16.

landeri, som jag icke kan låta gå förbi alldeles oanmärkta. För min
del vill jag säga, att om jag över kuvud taget varit tveksam om,
på vilken sida jag skulle ställa mig, på utskottsmajoritetens eller
reservanternas, så bar denna tveksamhet blivit hävd, när jag läst
reservanternas motivering för deras avslagsyrkande. Jag fäste mig
mindre vid den, som jag tycker, något anspråksfulla självkarakteristiken
hos reservanterna. De säga, att de i denna fråga företräda
de större eller vidare synpunkterna. Om denna sak blir ju kammaren
i tillfälle att döma. Jag har fäst mig mera vid vissa andra uttalanden,
vilka som sagt icke kunna få passera oanmärkta.

På sid. 7 i fjärde stycket, där reservanterna polemiserat mot
vad man här ställer i utsikt, hava de framhållit, att bland andra
olyckor som komma att inträffa blir det den, att dessa torpare komma
att försumma det jordbruk de ha att sköta och sålunda mera förlora
än vinna härpå, vadan från samhällelig synpunkt intet skäl
numera synes förefinnas att medelst särskild lagstiftning söka uppmuntra
ett försummande av modernäringen från vissa i detta sysselsatta
medborgarekategoriers sida. Detta underströks, som herrarna
hörde, av den föregående talaren. Jag skulle då vilja göra reservanterna
en fråga: varför adressera reservanterna sina moraliska predikningar
just till dessa grupper, torpare, arrendatorer och deras
vederlikar? Yarför adressera de icke lika gärna sina moraliska föreläsningar
till dem som nu ha jakträtten däruppe, bolagsdisponenter
och -tjänstemän, jordägare, stockholmare, eller vilka de över huvud
taget äro, som nu ha jakträtt däruppe. Reservanterna kunna
väl icke ha velat insinuerat, att dessa som nu inneha jakträtten
egentligen ingenting ha att försumma. Men jag förmodar, att de
också ha någon sysselsättning och att det kunde vara lika berättigat
att rikta sin moraliska indignation emot dem.

Vidare säga reservanterna, att om jakträtten kommer att utsträckas
till dessa torpare och arrendatorer, så kommer detta att föga
harmoniera med de humanare strävanden till naturens och ej minst
djurlivets skyddande, som statsmakterna givit sitt stöd genom en
råd åtgärder till s. k. naturskydd. Jag vill göra reservanterna en
fråga igen: varför skola just dessa kategorier av människor, som
i alla fall ha det dåligt ställt, såsom man säger, betala fiolerna för
en god jaktvård. Den enklare och rationellare vägen är, att man
utsträcker fridlysningstiden eller rent av utfärdar ett jaktförbud,
om man anser, att man går för illa åt villebrådet däruppe. Jag
kan. för min del icke finna, att det framkommit några nya skäl, som
på något sätt för mig kunna vara avgörande att intaga en annan
ståndpunkt, än jag tidigare intagit i denna fråga.

Till sist komma reservanterna fram med ett skäl, som jag tycker
är mer än lovligt konstruerat. Reservanterna säga nämligen, att
den utredning som man vill igångsätta kommer att draga avsevärda
belopp, och så håller man en liten litania över kommitté- och utredningsväsendet.
Jag får ändå lov att säga, att nog är det att blåsa
upp denna fråga till proportioner, som den icke har. Här är det
helt enkelt fråga om att bereda dessa människor, som föra ett sträv -

Ang.

beredande åt
vissa arrendatorer
m. fl. av
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
husbehov.
(Forts.)

Nr IG. 64

Onsdagen den 23 februari.

Anq.

beredande åt
vissa arrendatorer
m. fl. av
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
husbehov.
(Fort*.)

samt liv uppe i obygderna, möjligheter för en smula omväxling i
ena och andra avseendet. Om jag jämför dessa torpare, arrendatorer
och deras vederlikar, som mycket väl skulle behöva en liten
smula omväxling däruppe ett litet tillskott av livsmedel vid jakt
och fiske, om jag jämför dessa grupper, säger jag, med dem som
för sitt nöjes skull, såsom sport bedriva jakten däruppe, då tvekar
jag icke ett ögonblick om vilka jag anser böra ha företräde.

Jag skall icke trötta kammaren längre. Det kan näppeligen
anföras nya skäl utöver dem som tidigare anförts, och jag hoppas,
att denna kammare vidhåller sin förut intagna ståndpunkt i denna
fråga, och därför ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Brännström: Herr talman! Endast ett par ord!

Denna fråga har ju varit uppe här i kammaren förut, och då den
nu återkommit, kunde man få den föreställningen, att det är en mycket
stor fråga för Norrland och Dalarna, eller de områden, där motionärerna
med sin motion avse, att det skall bli ändring ifråga om
jakträtt för arrendatorer och torpare. Jag har därför, herr talman,
begärt ordet för att tillkännagiva min uppfattning, som jag stöder
på min kännedom om rätt så stora delar av Norrland. Min uppfattning
är den, att denna fråga är av mycket liten betydelse för Norrland.

Beträffande först och främst fisket, så kan man ju säga, som
det också förut har sagts, att praktiskt taget finnes det redan nu
helt obetydliga inskränkningar i rätten till fiske. Det är ju endast,
där några särskilda åtgärder för fisket äro vidtagna, som inskränkningar
gälla. Annars kan i Norrland, där fiskevattnet i stort sett
är oskiftat, några inskränkningar i ortsbefolkningens rätt till fiske
knappast kunna sägas föreligga. Rätten till husbehovsfiske är således
redan nu praktiskt taget så gott som fri. Jag anser alltså, att
det, för att begagna ett uttryck som förut fällts, är bra som det är
i detta avseende.

Vad åter rätten till jakt för husbehov beträffar, så tror jag, att
den har synnerligen liten betydelse, för att icke säga ingen betydelse
för Norrland. Jag bär de.n bestämda uppfattningen, efter den kännedom
jag har om förhållandena, att villebrådsstammen i Norrland
är i starkt avtagande. Fastän jag icke lägger tyngdpunkten enbart
på jaktvården, vill jag ändå tillmäta den någon betydelse inför det
faktum, att redan under m varande förhållanden villebrådsstammen
är i avtagande, och det skv lie, ifall man nu släpper jakträtten fri
för arrendatorer och torpare, bliva ännu sämre beställt med villebrådsstammen.
Det är kanske djärvt att säga, att meningen är att
släppa jakten lös, ty motionärerna och utskottet hava endast yrkat
på utredning, och det kan ju förefalla rätt så oskyldigt. Men då
det många gånger förut hänt, att en utredning kommit i rätt så
oskyldig form, så är det av vikt, icke minst för dem som anse, att
tillsättandet av kommittéer och anordnande av utredningar har tagit
en alltför stor omfattning här i landet, att se till, att man, när det
gäller en fråga av relativt liten betydelse, avvisar sådana utred -

Onsdagen den 23 februari.

65

>r 16.

ningskrav. När denna fråga årligen återkommit från det håll, därifrån
den kommit, så kan jag icke frigöra mig från den misstanken,
att det är ett sätt att försöka räcka ett litet finger åt ett beskärande
av äganderätten till jorden. I varje fall måste det innebära ett
kringskärande av den fria avtalsrätten. Man har åtminstone i vissa
kretsar velat göra gällande, att man i ett mycket viktigt lagförslag,
nämligen det om arbetstidens begränsning, beskurit avtalsrätten alltför
starkt. Och varför skulle man då i en annan fråga gå in för
beskärande av avtalsrätten. För min del kan jag icke se, att det
finnes någon annan framkomlig väg att lösa denna fråga på än genom
att antingen beskära den fria avtalsrätten mellan jordägare och
arrendatorer, eller beskära äganderätten.

Då denna fråga som sagt är av mycket liten betydelse för Norrland,
vill jag icke vara med om en utredning angående denna sak.
Jag anser den vara tämligen onödig och överflödig. Jag har också
den bestämda uppfattningen, att jakten är någonting, som icke är
forellUgt med ett gott jordbruks skötsel. Jag har på mina premieringsresor
i Västerbottens lön funnit, att en jordbrukare, som vill
lägga manken till och framgångsrikt driva sitt jordbruk, icke är
någon styv jägare, eller plägar sysselsätta sig med jakt. Däremot
bär jag vid åtskilliga besiktningar, där det gällt vanhävd av jord,
varit i tillfälle att konstatera, att det ofta hänt, att innehavaren av
sådana jordbruk haft ett gevär hängande på väggen och att han sysselsatt
sig mycket med jakt.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Jag har endast
velat tillkännagiva, att jag anser frågan vara av mycket liten vikt
från norrländska synpunkter, och då jag icke i onödan vill vara med
om att ^åstadkomma utredningar och tillsättandet av kommittéer
o. s. v., sa ber jag, herr talman, att fa förena mig med dem som yrka
avslag på utskottets hemställan.

Herr Vennerströ m: Herr talman! Från den föregående

talarens sida anfördes, att denna fråga var av synnerligen litet intresse
och värde ur Norrlands synpunkt. Jag är viss om att herr
Brännström tillhör en sådan kategori av Sveriges medborgare, att
för honom är denna fråga synnerligen liten. Men det finnes ett
stort antal svenska medborgare även i de trakter, som ligga herr
Brännström synnerligen nära, för vilka denna fråga i varjöTfall är
av stort värde. Jag har i min hand ett brev från en torpare i övre
Norrland, jag tror till och med från herr Brännströms egen valkrets,
och han säger om sig själv, att han mer än en gång varit
så pass utan mat, att en hare eller en fågel skulle hava varit ett
välkommet bidrag till matförrådet. Sedan säger han i slutet på
brevet, att han är förvissad om att många tusen arrendatorer och
torpare i hans hemtrakt uttalat sitt hopp -om att denna motion måtte
vinna bifall. Jag tror således, att om man hör rösterna ute från
djupen, kan det hända, att intresset där finnes vara något större än
från herr Brännströms sida i detta fall.

Man har såsom skäl för avslag anfört huvudsakligen jaktvårds Andra

kammarens protokoll 1921. Nr 16 5

Ang.

beredande åt
vissa arrendatorer
m. fl. av
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
husbeh ov.
(Forts.)

Hr 16. 66

Onsdagen den 23 februari.

fiske för
husbehov.
(Forts.)

Ang. synpunkter, och jag vill för min del visst icke underskatta utan
beredande åt snarare helt instämma i dessa synpunkter. Men det förefaller mig,
lärer t"fl. av som om många av herrarna, och detta gäller särskilt reservanterna,
utsträckt rätt skulle rent av ha för isig, att människan är till för djurens skull.
till jakt och ])e(; förefaller mig dock, som om kanske djuren däruppe, om man
ser saken ur matnyttig synpunkt, äro till för människornas skull.
Med all respekt för de biologiska synpunkterna, tror jag ändå,, att
människovärden äro något mera betydelsefullt. Det är onekligen
illa ställt med jaktvården däruppe. Reservanterna säga, att villebrådet
av matnyttigt slag försvinner mer och mer,- och att man gar
fram mot en sådan situation, att det där finnes nästan, ingenting att
jaga. Det är tyvärr icke så litet sant; så är det verkligen. Men är
det på det sättet, så vill jag ställa den frågan till eder, som anse,
att bolagen ha rätt att i arrendekontrakten stadga, att arrendatorerna
icke få jaga: kunna ni verkligen säga, att denna bestämmelse är
av något välde, då det gäller att värna den norrländska jaktvårdenr
Det är uppenbart, att just under sådana tider, då en tredjedel av
Norrlands område gått till bolagen och all sådan jakt tillförsäkrats
bolagsmännen och deras göda vänner, kan man uppvisa, att jaktvården
sjunkit oerhört, och då är det ju nonsens att tala om att
dessa bestämmelser äro av det ringaste värde, då det gäller verklig jaktvård

i Norrland. „ T , ,,

Var ligger orsaken till detta underbara förhållande: Jo, helt
enkelt däri, att befolkningen .i bygderna icke har ett spår av respekt
för gällande jaktvårdsbestämmelser och gällande jaktlag. De äro i
det fallet fullkomligt som vildar, som lova utan någon som helst
rätt Saken är den, att de ha ingen respekt för jaktlagen, och man
kan saga, att hela Norrland är fullt av tjuvjägare. Narest i Norrland
två eller tre äro församlade, kan man säga, att där finnas lika
många tjuvjägare. Jag tror till och med, att om herr Olsson i Broberg
i stället för att vara hemmansägare nere i södra Sverige hade
varit en liten bolagstorpare många mai uppe i skogen pa ett sadant
hemman, som icke bar honom själv ifråga om jordbruket, sa .skulle
även herr Olsson i Broberg liksom Övriga reservanter vara tjuvjagare.

Skall man verkligen få respekt för jaktlagen, fa en verkfig
jaktvård och få villebråds,dammen verkligt skyddad, maste man
bygga detta enbart på en enda omständighet, och det ar eu omundring
av folkets rättsmedvetande. .Tåg vill för min del bestämt havda
att man får aldrig i levande livet detta allmänna folkmedvetande
om villebrådets skyddande och om respekt lor lagen, om man seger,
att jakten skall förbehållas besittare, bolagsmännen men förbjudas
för den stora massan av Norrlands fattiga folk Man tar i
detta fall ett verkligt allmänt rättsmedvetande förri da nar man
o-ör det villebråd, som finnes, till allas egendom, sa. att alla ta ratt
och plikt att vårda detsamma. Först da men aldrig förr nar man
fram till verklig respekt för jaktlagen och till det allmänna rättsmedvetande,
på vilket en bättre jaktvård kan byggas an den, smil nu
finnes fredsamt nog är denna synnerligen dålig. Det ar ur des»a
synpunkter, som jag för min del alltjämt vidhåller denna motions

Onsdagen den 23 februari.

67 Nr 16.

berättigande, och jag ansei\ att vill man vårda jakten, förbjud då
jakt under fem eller tio år för alla jägare, men släpper man lös jakten
för en del och förbjuder andra att jaga, får man samma dåliga
tillstånd soon nu.

Sedan har man talat om den fria avtalsrätten. Men jag tror.
att herr Brännström, ehuru han icke är bosatt i en speciell bolags -bygd, ändå mycket väl bär reda på att man, när det gäller bolag,
redan förut icke så litet beskurit den fria avtalsrätten. När vi
gått in på att skapa en särskild arrendelag för Norrland, ligger däri
en rätt och en plikt att göra lagen sådan, att den tillförsäkrar, så
långt det är möjligt, den fattiga befolkningen en bättre tillvaro.

Så har man varit inne på den frågan, att ett bifall till motionen
skulle innebära, att man lockar en massa människor från modernäringen
till jakten. Jag tror icke alls, att det är någon fara,
men det finnes en hel mängd torpare och smärre arrendatorer, som
befinna sig i obygderna och ha ett sådant jordbruk, som icke kan
bära dem med bästa vilja i världen. Skall man icke medgiva dem
— och det är ju sådana det här gäller — rätt att förvärva en fyllnad
i matförrådet genom tillfälle till jakt? Sedan vill jag säga herrarna,
att det är något annat, som bär är till skada för den verkliga
modernäringen i Norrland och som bidrager till att denna står synnerligen
lågt på många ställen. Det är icke den omständigheten,
att befolkningen jagar, utan att den för sin utkomst är hänvisad
till skogsarbete, timmeravverkning och flottning, så att Norrlands
jordbruk endast till hälften vilar på själva jordbruket och till den
andra hälften vilar på inkomster från såväl timmerskogar som flottleder.
Där ligger faran för jordbruket, men jag tror icke, att om
man släpper lös jakten litet mera, det innebär någon fara för den
verkliga modemäringen.

Jag yrkar ur dessa synpunkter bifall till motionen ifråga.

Herr Lindman: Den siste talaren framhöll, att det verkli gen

är mycket illa ställt i Norrland med tillgången på vad ban
kallade matnyttigt vilt; detta försvinner mer och mer, och befolkningen
har icke någon respekt för jaktlagen. Har man icke rätt
att jaga, jagar man i alla fall. De som jaga och fiska på detta
sätt kallas tjuvjägare och tjuvfiskare. Därför kom han till den
mycket enkla konklusionen, att då skall naturligtvis lagen ändras,
så att torpare och arrendatorer få rätt att jaga och fiska. Då skulle
de få så stor respekt för lagen, att de låta bli att utöda villebrådet.

Jag har en alldeles bestämd motsatt uppfattning, nämligen
att man bör försöka hos befolkningen inpränta respekt för lagen
och förmå densamma att själv inse, att när lagen icke tillåter en
sak, bör den icke heller utövas på det sätt som nu sker. När man
talar om tillgången på vilt och om villebrådets utödande, är det
fullkomligt oriktigt att göra gällande, att villebrådet utödas i trots
av att jakträtten icke utsträckts så mycket man önskar. Om herr
Vennerström tänker sig, att man släpper lös dessa skogsarrendatorer,
och jag vill tillägga skogsarbetare, som också äro arrendatorer och

Ang.

beredande åt
vissa arrendatorer
m. fl. av
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
husbehov.
{Forte.)

Nr 16. 68

Ang.

beredande åt
visea arrendatorer
m. fl. av
utsträckt rått
till jakt och
fiske för
husbehov.
(Forte.)

Onsdagen den 23 februari.

som finnas där i stor utsträckning, vart tager det då vägen? Tror
verkligen herr Vennerström, att om det på ett område linnés exempelvis
20 eller 30 personer, som ha rätt att jaga, eller om det linnés
20 k 30 personer, som ha tillstånd att fiska i en sjö, dessa komma
att söka skydda villebrådet eller fisket? Det är fullkomligt misstag
tv det går till på det sättet, att var och en försöker hugga tor
sig’ så mycket som möjligt. Det blir rovfiske och rovjakt i
allra största utsträckning. Den enklaste erfarenheten sager, att
det går till på det sättet, och därför har man också försökt
att få lagar om fiske och jakt, men där det är gemensamt,
går det till så, att var och en försöker taga för sig det mesta möjliga.
Vill man över huvud taget åstadkomma jaktvård och fiskvara,
som man dess bättre på en del håll sökt arbeta fram, da kan man
naturligtvis icke gå den väg, som herr Vennerström angiver, ty den

leder åt alldeles oriktigt håll. , „ ...

Så sade herr Nilsson i Tånga: varför skall man nu kasta sig
över dessa fattiga arrendatorer och torpare och vara någon slags
förmyndare för dem och säga, att de icke skola springa med bossan
i skogen utan arbeta på jordbruket? Jo, av det enkla skalet, att
frågan gäller dem; motionären har väckt en motion om, att dessa
arrendatorer och torpare skola få utsträckt jakträtt, och darfor
talar man om det, som motionen innehåller och utskottsbetänkande!
handlar om. Hur mycket än herr Vennerström och även herr Nilsson
i Tånga framställer det såsom någonting sa utomordentligt
önskvärt och behjärtansvärt, att en torpare till exempel skall la
skjuta en hare eller få tillstånd att fiska, vågar jag pasta detsamma,
som jag påstått vid tvenne tillfällen förut under debatterna rörande
denna sak, att det är dock faktiskt så, att man motverkar deras
eget intresse, ty den som är jaktbiten och har bossa med sig o<^
springer i skogen, kan hålla på hela dagen för ^ att kanske pa
kvällen komma hem tomhänt eller i allt fall med något, som ar av
obetvdligt värde, under det att om han arbetat den dagen pa sitt
jordbruk, hade han, såsom professor Gunnar Andersson sade l forsta
kammaren i fjol, skapat mycket mera matnyttigt för sig sjaiv. _

Herr Vennerström sade vidare nyss, att detta galler ju ic e
jordbrukare utan skogsarbetare och sådana._ Tror icke herr V ennerström,
att exempelvis en skogsarbetare förtjänar mycket mera under
utförandet av sitt arbete med den avlöning han darfor erhaller an
om han går med bössan i skogen för att söka skjuta en hare. i
fall av 100 har han mer ekonomisk nytta av att låta bil att jaga.
Det är därför, som man med verklig övertygelse kan tala om att
detta verkligen icke är något behjärtansvärt i den meningen, att
dessa människor verkligen ha någon sa ofantlig stor nytta harav.

För övrigt, skall jag, herr talman, icke syssla. sa myckel- härmed.
Synpunkterna hava framhållits såväl vid tidigare tillfallen
som även nu, men jag vill erinra kammarens ledamöter om ett yttrande,
som i fjol fälldes i första kammaren av professor Gunnar
Vndersson. som som vi alla veta är en man med ett ofantligt stort
intresse för dessa saker och särskilt för bevarande av var fauna.

Onsdagen den 23 februari.

69 Nr

Han yttrade, att över hela världen, där man försökt giva jakt- bere^^ a
rätten fri för ett stort antal av befolkningen, har det visat sig, attarrewAj.
så snart detta skett, går faunan sin undergång till mötes. Det h&i torer m. fl. av
han fullkomligt rätt uti, och faunan kommer på detta sätt ovillkor- utsträckt, rätt
ligen att gå sin undergång till mötes. Den har redan delvis gjort
det, men förhållandena komma efter detta att bliva ännu mycket husbehov.
Sämre. o . (Forts.)

Jag vill vidare lägga kammarens ledamöter på hjärtat att,
även om man nu säger, att det är så oskyldigt, och man skriver
endast till Kungl. Maj :t, få vi ändå känna med oss att, om vi skriva
till Kungl. Maj:t om något, medför detta i varje fall alltid någon
förpliktelse att även vara med om vad Kungl. Maj :t sedan kommer
med. Vi hade ju ett exempel därpå härom dagen, då man visserligen
icke förfor på det sättet, men det är ju i alla fall icke så
lämpligt att göra, som man då gjorde.

Till sist kan jag icke underlåta att gent emot herr Nilsson i
Tånga säga, att jag icke kan förstå hans yttrande på annat sätt
än att han menade, att jakten skulle släppas fri även på områden,
som icke äro utarrenderade. Vare sig det gäller utarrenderad mark
eller, som motionären för två år sedan ville, det gäller sådan mark,
som ligger samfälld med den utarrenderade marken, lära vi väl icke
komma ifrån att det innebär en lagbestämmelse, som griper in på
den rätt, som markägaren har, att själv ha något att säga till om
ifråga om disponerandet och förfogandet av sin mark.

Jag ler, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Jag har icke känt mig

övertygad av den motivering, som anförts för utskottets hemställan,
och jag har icke heller i detalj kunnat ansluta mig till den argumentering,
som förebragts för reservationen. Allra minst förstår
jag mig på det resonemang, som här förts av herr Vennerström, nämligen
att, därför att torpare och deras vederlikar icke alls bry sig
om jaktstadgan, skall man ge dem utsträckt jakt- och fiskerätt. Jag
har emellertid icke begärt ordet för att förlänga debatten med någon
detaljpolemik.

Motionären och utskottet hava sträckt sin omtanke för en utvidgad
jakt- och fiskerätt även till den landsända, som jag har äran
representera. Då denna välvilja, såvitt jag vet, visats oss vår bön
förutan, har jag känt mig föranlåten att säga några ord. Jag skall
då Öppet bekänna, att jag icke har några särskilda sympatier för
de stora jaktexpeditioner, som av bolags- och stadsherrar anställas
i våra skogar med bilar, hundhopar och sprit. Jag kan också försäkra
herr Vennerström, att jag icke ett ögonblick skulle tveka i
valet, om det för mig endast gällde att avgöra, huruvida jakt och
fiske skulle få utövas av den fattige, som kunde behöva villebrådet
och fisken som tillskott till sitt livsuppehälle, eller av den rike, som
jagar för sitt eget nöjes skull. Naturligtvis skulle jag i sådant fall
ställa mig på den fattiges sida. Men jag kan icke se saken så enkelt.

Det är framför allt två synpunkter, som jag ansett mig böra

Nr 1«. 70

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

beredande åt
vissa arrendatorer
ro. fl. av
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
usbehov.
(Forts.)

begagna tillfället att med all kraft stryka under. Det är jakt- och
fiskevårds- och naturskyddssynpunkterna. I övre Dalarna är förhållandet
det, att vårt villebråd börjar bli till den grad sällsynt, att
en torpare knappast kan ta sig något mera oekonomiskt för än att
gå ut på jakt. Efter det omfattande tjuvskytte, som de senaste
åren bedrivits, håller vårt ståtligaste högdjur, älgen, på att alldeles
försvinna. Den natt, då andjakten blir lovlig, bär blivit en sannskyldig
Bartolomeinatt. Under det vettlösa massmord, som då förövas,
blev i somras enbart i Dalarna även flera jägare skadskjuten,
och en fick släppa till livet. Och fisket? Ja, det lilla, som flottningen
lämnat kvar i våra sjöar och floder, håller på att fullständigt
förstöras genom det rovfiske med ryssjor, som bedrives under lektiden,
och som blockerar väldiga lekplatser.

Vad som under dessa förhållanden framför allt behöves är efter
min mening en förbättrad jakt- och fiskevård och en utredning,
som i första hand loge sikte på hur en sådan skall kunna åstadkommas,
icke en utredning om utvidgad jakt- och fiskerätt, låt vara,
som det heter i utskottets utlåtande, utan skada för en rationell jaktoch
fiskevård.

Att den nu ifrågavarande motionen första gången frambära under
livsmedelsknappheten 1918, finner jag så pass naturligt, att jag
icke har något att erinra däremot. Jag kan också mycket väl förstå,
att, då jordbruksutskottet två gånger förut tillstyrkt motionen och
andra kammaren bifallit iden, det fallit sig enklast att även nu gå
samma väg. Troligen har det skett utan varje ansträngning, ty
jag kan icke tänka mig, att utskottet annars skulle ha upprepat ett;
sådant uttalande som att betingelserna för en rationell jakt- och fiskevård
i Norrland och Dalarna med dessa landsdelars stora öde vidder
ofta icke torde vara synnerligen stora, varför det vill synas, att
där en utsträckning av arrendatorernas och deras vederlikars jaktoch
fiskerätt skulle kunna medgivas.

Nu skulle jag emellertid vilja säga, att den praktiska betydelsen
av den ifrågavarande motionen uppenbarligen överdrivits, såsom också
tidigare här i debatten framhållits, och jag skulle vilja hemställa
om det icke kunde vara skäl i att nu taga frågan under verklig omprövning
för att komma till det slut, som första kammaren för sin
del vid dagens votering vidblivit.

Det har från sakkunnigt och trovärdigt håll sagts mig, liksom
det också under dagens debatt framhållits, att det i Norrland förhåller
sig med jakt och fiske ungefär som i Dalarna, men jag skall
icke yttra mig om förhållandena utanför den landsända, som jag
gör anspråk på att ganska väl känna till. Då denna provins, Dalarna,
utan skäl innefattats i motionärens och utskottets visserligen
försiktiga men efter min mening mera välvilliga än visa förslag,
kommer jag i en blivande votering att rösta för avslag på utskottets
hemställan. Skulle emellertid denna bifallas, skall jag med
jämnmod finna mig häruti, sedan jag med den styrka, som varit mig
möjlig, fått understryka, att vid en blivande utredning synnerlig

Onsdagen den 23 februari.

71 Nr 1(1.

uppmärksamhet bör ägnas åt jakt- och fiskevårds- och naturskyddssynpunkterna.

Jag anhåller, herr talman, om avslag på utskottets hemställan.

Ang.

beredande åt
vissa arrendator
er m. fl. av
utsträckt rätt

Herr Hansson i Bäck instämde häruti. till jakt och

fiske for
husbehov.

Herr Edberg: Herr talman, mina herrar! Jag har haft no- (Forts.;

jet att sitta i jordbruksutskottets andra avdelning, som behandlat
denna fråga, och jag har med mycket intresse följt debatten i kam -

maren.

En ärad talare på Skånebänken yttrade, att han icke kunnat
finna, att några nya synpunkter på frågan anförts sedan föregående
år. Jag ser i alla fall frågan från en annan synpunkt. Vi veta, att det
åtskilliga år varit förbud att fånga räv med trampsax, och detta har
medfört, att räven som tilltagit i oroväckande grad plockar

en hel mängd av vårt småvilt i Norrland. Jag är själv

norrlänning och känner mycket väl till dessa förhållanden.
•Vi veta också, att det nu några år gått harpest, vilket med fört,

att man på en del ställen nästan får gå miltal utan att se ett
enda harspår. Då man därtill betänker, vilket hänsynslöst utrotningskrig
en del personer under kristiden fört emot vårt vilt,

är det alldeles givet, att såväl småvilt som högvilt håller på att förintas
i Norrlands skogar.

Jag vet mycket väl och förstår mycket väl, varför ett sådant
utrotningskrig blivit fört under kristiden. Det var helt naturligt
därför, att många av dessa småbrukare i Norrland sannerligen icke
kunna sägas hava dansat på rosor. Det har då varit ett tillskott till
kakan för dagen att ha fångat en hare eller en fågel.

Jag vill understryka vad herr Vennerström nyss sade om, -att
det icke längre finns någon respekt för jaktstadgan. Det är tyvärr
så, och orsakerna härtill äro ju många. Jag för min del tror, att om
vi skola kunna få något effektivt jaktvårdsskydd i vårt land, måste
vi gå ut ifrån synpunkten att omarbeta vår jaktstadga. Jag skall
be att få nämna exempel på, hur den i vissa fall verkar. Jag vill
då även inom parentes säga, att jag tror, att det suttit alltför många
sydsvenskar med i den kommitté, som utarbetat den nuvarande jaktstadgan.
Med de långsträckta skogsskiften, som för det mesta finnas
i Norrland, är det ju givet, att om en bonde är ute på jakt och
får upp en hare, springer denna långa sträckor. Följaktligen kommer
den in på annans mark, och enligt den nuvarande jaktstadgan
äger skytten då icke rätt att skjuta honom på grannens skifte utan
bär han ingenting annat att göra än att inställa jakten, eller överträda
jaktstadgan.

Jag vågar också påstå, och jag vet, att många bolagsmän instämma
med mig, att den nuvarande jaktstadgan vad Norrland beträffar
är genomgående opraktisk. Jag skulle knappast tro, att det
finns så värst många bolagsskogar, åtminstone då det gäller älgskytte,
då jägarna på grund av jaktstadgan skulle stanna på sitt
eget skogsskifte, då det gäller att fälla en älg.

Nr 16. 72

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

beredande åt
vissa arrendatorer
m. fl. av
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
husbehov.
Kort».)

.Tåg skall icke vidare uppehålla debatten, utan jag skall endast
saga, att jag för min del tror, att det skulle vara en olycka, om vi
, för tillfället skulle gå med på herr Vennerströms motion och utsträcka
jakträtten till våra arrendatorer och toroare, men jag vill
särskilt understryka, att den dag, då vi få en sådan jaktstadga, att
den efterleves, skall jag vara den förste att gå med på denna motion
och ge de små i samhället litet mer jakträtt, ty det kan icke bestridas,
att, som jag förut sagt, jakten kan ge ett väsentligt tillskott
till kakan för dagen. Vi veta ju, att det är ganska många av bolagens
arrendatorer och torpare, som ha en stor del av sin sysselsättning
i skogarna, och som följaktligen ha sin väg till och från
arbetsplatsen genom skogen, och som därför, då tillfälle gives, också
kunna skaffa sig litet uppehälle genom jakt.

iSom sagt, för närvarande anser jag, att det skulle vara en olycka
att gå med på motionen. Först och främst ett effektivt jaktskydd,
sedan skall jag gärna vara med om att ge jakträtt .åt arrendatorer
och torpare i Norrland.

Herr talman- lag yrkar bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen H amilton: Åsikterna uti den na

fråga tyckas i kammaren ha förändrat sig mycket sedan förra
året. Jag vill påminna kammaren om att redan 1918 frågan var
föremål för kammarens prövning, varefter den årligen återkommit,
och motionen ständigt bifallits även 1918 mot ett avstyrkande lagutskott.
Jag har också den uppfattningen, att debatten här i dag
gatt alldeles utanför själva frågan, och jag vill fullt ut instämma
i deras åsikt som anse att man bör göra något i vårt land för jaktvården.
och att det såsom det för närvarande är ter sig synnerligen
beklagligt. Men en effektiv jaktvård kan nog icke bedrivas i de
delar av Norrland, som jag tänker mig, och vilka delar, såsom jag
tror, man också har ansett, att utredningen borde omfatta. Jag
tar för alldeles givet, att jaktvården kan intensivt bedrivas i hela
södra Sverige, och jag skulle vilja inbjuda herrarne till vissa delar
av Skåne för att visa, hur jakten skall skötas, och huru fågel-,
har- och rådjursstammarne äro högt uppdrivna. Jag tror också,
att en sådan vård skall kunna överföras till mellersta Sverige och
även till stora delar av Norrland och Dalarne. Det finns emellertid
vissa delar i Norrland, de så kallade ödsliga bygderna, där
man icke kan hålla efter rovdjuren, vilket dock är det första villkoret
för jaktvården, och där tror jag, att man aldrig kan införa
en effektiv jakt- och fiskevård. Men i dessa delar av vårt land bor
en befolkning, — jag talar om de ödsliga delarna i Norrland och
uppåt lappmarkerna till — som har svårt att taga sig fram, som
har svårt att få föda för sitt uppehälle, och för vilken det måste
kännas hårt att icke kunna få utöva jakt och fiske för att få någon
omväxling i den magra kosten.

Till de talare, som anse att ett bifall till utskottets förslag,
enligt deras åsikt innebär att man här direkt skulle släppa jakten
lös, såsom man säger, för torpare och arrendatorer i Norrland, vill

. Onsdagen den 23 februari.

73 >r 16.

jag säga: Nej, så är ingalunda förhållandet! Vi begära en utredning
för att undersöka, huruvida man icke kan utsträcka rätten
till jakt och fiske bland Norrlands torpare och arrendatorer utan
att skada en intensiv jakt- och fiskevård. Detta senare ber jag att
få understryka.

Utskottets reservanter framhålla, att den utsträckta jakträtten
ifråga skulle skada modernäringen. Jag kan icke förstå en dylik
uppfattning. Jag tycker tvärtom, att det skulle befordra modernäringen,
om man kunde underlätta för folk att leva i de ödsliga
trakterna i Norrland, där ingen befolkning nu finnes, genom att
låta dem även få rätt att där driva jakt och fiske.

Slutligen har man också sagt, att vi ha för många kommittéer,
och att vi icke böra tillsätta några nya. Det är alldeles rätt, men
jag vill då fästa uppmärksamheten på att det finns en jaktkommitté
tillsatt, vars ordförande haft ordet här i dag på förmiddagen. Denna
kommitté har visserligen icke fått i uppdrag att taga denna fråga
under behandling, men det vore mycket lätt för kommittén, om
den finge direktiv från regeringen, att undersöka frågan rörande
en utsträckning av jakträtten i vissa delar av Norrland, utan att
det behöver fördröja dess arbete alltför mycket.

Ja, det är icke utan, att jag förvånar mig över denna omkastning
i åsikterna som ägt ruin, då vi nu här blott begära en utredning
för att göra det lättare för befolkningen i vissa delar av Norrland
att kunna uppehålla sig. Herrarne äro icke ens med om en
utredning i frågan. -— Debatten rör sig om helt andra saker, om
genomförandet av en ordentlig jaktvård.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i G rimbo: Herr talman! Bland de skäl,

som anförts för bifall till motionen om utsträckt rätt till jakt och
fiske för arrendatorer och torpare m. fl., har även nämnts, att dem
därigenom skulle beredas bättre tillgång till födoämnen i hushållet.
Detta låter mycket bra, och det är nog ingen, som har någonting
emot att folk skall få tillräckligt att äta, men nu är det sättet, hur
man härvidlag skall gå tillväga, varom det råder olika meningar.
Vad fisket beträffar bär det erinrats om, att detta alltid följer jorden
åt. Om en jordägare vidtagit särskilda anordningar för fiskets
förbättrande, bör ju han draga nytta härav, och om denna motion
skulle bifallas, och man skulle företaga en utredning, bör den icke
få. leda till att den, som vidtagit anordningar för att hjälpa upp
fisket, icke själv skall få njuta frukten därav och icke själv skall få
ha ordning över fiskevattnet på eget område. Det blir blott ett sätt
att förstöra fisket, och huru detta kan stå i samband med en god
fiskvård, kan jag icke förstå. Då reservanterna i detta fall sagt,
att en utredning är onödig och icke värd att kasta ut pengar på,
tycker jag, att herr Nilsson i Tånga skulle kunna räkna ut detta.

Vald beträffar herr Vennerströms anförande, sade han. att en
hare och en fågel äro ett gott tillskott i bushållet i många fattiga

Ang.

beredande åt
vissa arrendatorer
m. fl. av
utströ/: kt rött
till jakt och
fiske för
husbehov.
(Fort».)

Nr 10. 74

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

beredande åt
vissa arrendatorer
m. fl. av
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
husbehov.
(Forts.)

familjer. Det är alldeles riktigt, och jag ber att få instämma med
herr Vennerström häri. Men frågan är: Blir det billigare föda

1 Sjlpv skjuta villebrådet? Är det någon fördel för dessa fattiga
familjer att få detta tillskott under sådana omständigheter? När
denna motion icke har någon betydelse för fisket, har den endast betydelse
för jakten, och då får jag säga, att den har liten betydelse
och är av ringa värde. Herr Yennerström läste ju upp ett brev som
han säde från en fattig torpare, och denne uppmanade honom att
söka gorå vad han kunde för att driva igenom motionen, och skulle
vi härav också bevekas och gå med på motionen. Men i nästa andedrag
säger herr Vennerström, att de äro tjuvjägare allihop uppe i
Norrland. Således säger herr Yennerström att man skall bifalla
motionen och låta utreda frågan angående, de åtgärder som kunna
vidtagas utan skåda för en rationell jakt- och fiskevård, och att vi
skola göra detta bland annat därför att en tjuvjägare har sagt till
herr Vennerström, att riksdagen skall så och så besluta. Hur herr
Vennerström skall fa detta att gå ihop med en god jaktvård, det
kan jag icke fatta.

Man har vidare bär talat om moraliska synpunkter. Herr Nilsson
i Tånga sade, att reservanterna gjort sig till ett slags domare
över vissa folkklasser i Norrland. Reservanterna ha icke gjort det
utan de hava endast gjort uttalanden gent emot de motiv, som i motionen
angivits, nämligen att torpare och arrendatorer genom en
utsträckt jakträtt skulle stödja sin ekonomi. Men reservanterna
säga då, att det blir alldeles tvärtom. Det blir förluistbringande,
om dessa skola ägna sig åt jakt för sin existens. Herr vice talmannen
gjorde sig också till en moralisk förespråkare i sitt tal, då han
vädjade till förmån för de små och för dem, som sitta däruppe i den
nordliga landsändan av Sverige. Efter vad jag kan se, är det precis
samma personer, herr vice talmannen gjorde sig till förespråkare
för, som Vennerström, som är hemma i de där trakterna, talat om
och som han betecknar för tjuvjägare. Således vill herr vice talmannen
med sin moralpredikan gorå gällande, att vi skola följa och gå
tjuvjägama till mötes.

Herr vice talmannen säde, att vi skola tränga in i frågan, och
herr Nilsson i Tånga har förut sagt, att den är uttömd. Huru skall
man få det att gå ihop? Om vi tänka efter, huru det skulle bli,
ifall alla arrendatorer skulle få rätt att jaga, skulle de få denna rätt .
allenast på sina områden, men det skulle bli lätt anledning att gå
utöver gränsen. Det bleve många jägare och, såsom här förut bär
sagts, ett formligt utrotningskrig mot villebrådet. Detta utrotningskrig
kornme att i vanliga fall endast rikta sig mot det s. k. matnyttiga
villebrådet, kunna vi förstå. Herr vice talmannau talar om
god jaktvård. Ja, vad menar han med det? Då var och en nog har
sina begrepp därom, skäll jag förklara väd jag menar med god jaktvård.
Den kan endast förekomma på större områden, större komplex,
som ligga under enhetlig disposition. Ty skola dessa områden
indelas i smålotter, så blir det en förföljelse mot allt matnyttigt
villebråd, så att om vi skola få en god jaktvård, måste vi ha större

Onsdagen den 23 februari.

75 Jir 16.

områden. De som disponera dessa större områden ha i första hand Ang.
att hålla efter rovdjuren. Sedan att hjälpa en del villebråd över kritiska
tidsperioder. Utplantera vilt där så anses nödigt m. m. Rov- ^rer m jj av
djuren kunna bli mera efterhållna, då det är större jordkomplex, ty utsträckt rätt
där kunna de, som ha intresse, hålla efter rovdjuren, men blir jorden till jakt och
sönderplottrad, få rovdjuren grassera ohejdat och ingen bryr sig om /usbe/m
att göra sig besvär med att utrota dem. p . ''

Herr Nilsson i Tånga yttrade bland annat även, att reservan- '' °r*''
terna sagt sig vara vidsynta. Jag vet icke, huru han kan läsa ut
detta i reservationen. Om både utskottsmajoriteten och reservanterna
verkligen veta, vad de säga, när de vilja ha en god jaktvård,
får jag såsom min mening säga rent ut att reservanterna äro betydligt
mera vidsynta än utskottsmajoriteten. Ty den är inskränkt
i detta fall, när den talar om god jaktvård. Jag skall med exempel
påvisa detta. Såväl motionären som hela utskottsmajoriteten ha,
när de talat om god jaktvård visat, att de äro främmande för saken.

De äro främmande för vad som menas med god jaktvård. När det
står, att det skall vara för husbehov, som de ha rätt att jaga, är
det väl icke meningen, att man skall skjuta annat än matnyttigt
villebråd, icke rovdjur och icke rävar eller vargar m. in. Enligt
jaktstadgan har man rätt att skjuta rovdjur i gård, inom tomtområdet,
men icke rätt att skjuta dem på andra områden, där man icke
har jakträtt. Skola vi bifalla denna motion, skall det bli en utredning
och sedan skrivas en lag, som säger, att en stor del av befolkningen
ytterligare skall få skjuta allt matnyttigt vilt, men icke
rovdjur. Varför har utskottsmajoriteten icke tagit med rävar och
rovdjur i första hand? Det kan val icke tolkas därhän till exempel
att en räv kunde användas till husbehov. Visserligen finns det de
som använda rävpälsar, men från det håll utskottsmajoriteten gjort
sig till förespråkare för anser man nog, att det är den s. k. överklassen
som använder rävpälsar.

Herr Vennerström säger, att det är illa ställt med jaktvården
i Norrland, och därför vill han hava denna motion igenom. Ja,
men hur skall det bli sedan, då tusentals jägare skola komma till.
som skola skjuta det matnyttiga viltet men icke få lov att skjuta
rävar och andra rovdjur. Skall det bliva bättre ställt med jaktvården
då? Ja, det vet jag nog, att hökar och ugglor och rävar m. m.
hava sitt intresse av jaktvården, men att akta och vårda dessa djurslag,
men utsträcka jakten på nyttigt villebråd, kan åtminstone
icke jag vara med om. Det förefaller emellertid, som om herr Vennerström
vill utrota vårt matnyttiga vilda eller som man säger
rara djurarter, som finnas. Vill man däremot bibehålla detta vilda,
bör man gå med reservationen, men vill man utrota det lilla grand
som finnes har man att följa utskottsmajoriteten.

Då'' jag är en av reservanterna, är det tydligt, att jag förenar
mig med dem, som yrka bifall till reservationen.

Herr Edberg: Herr talman! Jag skall icke bliva lång randig.

Herr förste vice talmannen hänvisade till Skåne för att

Nr 16. 76

Onsdagen den 23 februari.

Ang.

beredande åt
vissa arrendatorer
m. fl. åt
utsträckt rätt
till jakt och
fiske för
husbehov.
(Forte.)

visa, huru jaktvården skall skötas. Jag skulle kunna säga alldeles
detsamma. Jag skulle kunna hänvisa herr vice talmannen
.till Norrland för att visa, huru den icke skall skötas. Det är en
himmelsvid skillnad mellan Skåne och Norrland i det avseendet.

Han sade också, att här gällde det bara en utredning. Ja det
är alldeles sant. Men jag vill anföra, att jag motionerade en gångrörande
utredning i en fråga, som varit före här i kammaren, men
denna motion blev avslagen på grund av att kammaren ansåg, att
frågan icke behövde utredas. Och så kan ju även vara förhållandet
i detta fall. Om andra kammaren icke anser, att frågan behöver
utredas, så är det väl alldeles givet, att motionen bör avslås. Det
gäller väl dock icke bara en utredning. Vi se från våra kommittéer,
att de utredningar, vi hava, bliva ganska dyrbara för svenska
staten. Om vi icke anse, att vi böra utreda denna sak för tillfället,
då anser jag det riktiga vara, att kammaren avslår motionen.

Jag skall för övrigt saga, som jag förut sagt, att om vi först
ställa om så, att jaktstadgan skärpes, så att verkligen skåningarna
liksom norrlänningarna .följa jaktstadgans föreskrifter, då skall jag
vara den förste att gå med på herr Vennerströms motion om att
utreda frågan om jakträtten för dessa torpare och arrendatorer, men
icke för tillfället.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Endast ett par ord.

Det skall icke falla mig in att vilja polemisera mot herr Anderssons
i Grimbo mer eller mindre tvivelaktiga kvickheter. Jag begärde
ordet endast för att rätta en missuppfattning från herr Lindmans
sida. Herr Lindman tycktes uppfatta mitt anförande felaktigt,
då herr Lindman frågade, om det vore meningen, att jakträtten även
skulle utsträckas till sådana områden, som icke voro utarrenderade.
Detta måste bero på någon missuppfattning från herr Lindmans
sida, ty, såvitt jag kan erinra mig. berörde jag icke alls och har
över huvud icke alls ingått i detaljer, därför att detta ju är en
fråga, som man vill hava utredd. Och när frågan skall bliva föremål
för utredning, tränger man icke in i några detaljer.

Genom hela denna debatt har gått som en röd tråd: villebrådet
decimeras däruppe i Norrland. Jag tvivlar icke på, att detta kan
vara fallet. Men då frågar jag åter igen: varför kan man då icke
tillgripa den rationella och nära till hands liggande utvägen att
utsträcka tiden för förbud mot jakt? Varför skall man just förbjuda
torpare och arrendatorer att jaga? — »För all del», säger
man, »låt icke dem få jakträtt ty då blir det sju resor värre».

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid till följd

77 Sr 16.

Onsdagen den 23 februari.

varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningspro- 6efJ^k u
position: vissa arrenda Den,

som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 11, röstar till jakt och

fiske för

Ja; husbehov.

_ (Forts.)

Den, det ej vill, rostar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 67 ja, men 99 nej, vid vilken utgång kärnin
aren således, med avslag a. utskottets hemställan, bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 11.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 62, till Konungen, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 S
i stadgan den 13 juni 1913 om proportionellt valsätt vid vissa val
inom landsting och stadsfullmäktige m. m.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion med förslag till viss bestämmelse
angående kallelse till sammanträde av kyrkoråd och skolråd,

nr 17, i anledning av väckt motion om meddelande av föreskrift,
att val av kommunalfullmäktige må under viss förutsättning kunna
ske å kommunalstämma; och

nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående fakultativ eller villkorlig tillämpning av det proportionella
valsättet vid vissa kommunala val;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1922 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;
och

nr 2 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1921 andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; bankoutskottets

utlåtande, nr 14, angående vissa framställningar
rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna;

iNr 16. 78

Onsdagen den 23 februari.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 1,6 § strafflagen m. m.; och

nr 12, i anledning av väckt motion om åvägabringande av en
författning rörande val av ombud för svenska folket vid nationernas
förbunds delegerademöten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris; och

nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse av fartyg eller andel
däri, så ock mot förvärv av aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller
andel däri, dels ock i anledning därav vackt motion;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalande
av visst statslån från egnahemslånefonden till Tingsryds
egnahemsförening u. p. a.; och

nr 13, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kuno-] Maj-t
angående fondering av de från skyddsskogarna i Jämtlands län inflytande
skogsvårdsavgifterna;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående samhällets befriande från
zigenare och andra tattare; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
i fråga om beredande av skydd mot värdeminskning av donationer
genom penningvärdets fall; och

nr 3, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
i fråga om viss ändring i kungörelsen den 19 maj 1916 med vissa
bestämmelser rörande elektriska starkströmsledmngars anordnande i
förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr

err Höglund
» Lindgren

» Gustafson i Kasenberg

under 7 dagar fr. o. m. den 26 febr.,

» Wahren
s Flognfält

» 7 » » » 24 »

» 5 » » » 24 »

» Magnusson i Kalmar
» andre vice talmannen

» 25

6 » » » 24 >

3 » » » 24 »

Onsdagen den 23 februari.

79 Nr It

under 2
» 3

» 5

» 3

» 5

» 5

» 2

dagar fr. o. m. den 24 febr.,

» » » 24 »

25

24

25

26
25

herr Larsson i Västerås
» Poppius

» Carlström i Helgagård
1 Danielsson
» Ericson i Oberga
» Hedvall
» Schill

» Eriksson i Stockholm
» Lövgren i Nyborg

» Olsson i Mora

» Thore

» Johanson i Hallagården
» IS1. H. Nilson i Örebro

den 26 febr.,

10 dagar fr. o. m. den 26 febr.,

3 » * » 24 »

2 » » » 24 »

3 » » » 24 »

den 24 febr.

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.22 e. m.

In fidem
Per Cronvall.