RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1921:3

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. ii f. m.

Herr statsrådet Hansson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr io, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar;

nr ii, angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar
eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark;
nr 12, angående vissa pensioner från statens domäners fond;
nr 13, angående efterskänkande av kronans fordran på grund av
lån ur odlingslånefonden för torrläggning av vattensjuka ägor inom Nordanåker
m. fl. fastigheter i Västernorrlands län; samt

nr 14, angående pensioner eller understöd från allmänna indragningsstaten
till vissa personer.

Justerades protokollen för den 14 och den 15 innevarande månad.

Herr talmannen tillkännagav, att han och de ledamöter, som fått i
uppdrag att jämte talmannen tillsätta kammarens kansli och vaktbetjäning,
ansett nödigt, att nu anställdes i kansliet fyra förste notarier
och fjorton notarier med skyldighet att vara underkastade den förändring
i tjänstgöring, som kunde föranledas därav, att sekreteraren ägde
till sitt biträde vid förandet och uppsättandet av kammarens protokoll
använda en av notarierna eller förste notarierna, vidare en förste kanslist,
en registrator och sex kanslister samt såsom betjäning en förste
vaktmästare och elva vaktmästare, däribland en för utdelning av postförsändelser
m. m., med skyldighet för betjäningen att, i den mån så
erfordrades och ske kunde, tjänstgöra även på annat håll inom riksdagen,
och hemställde herr talmannen, huruvida kammaren godkände, att
nämnda personal tillsvidare anställdes hos kammaren.

1921.

kammaren. Nr 3.

Måndagen den 17 januari f. m.

Härtill svarades ja.

Första kammarens protokoll 1921. Nr 3.

1

Nr it.

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverksfirop
ositionen
m. m.
(Forts.)

Därefter tillkännagavs, att i enlighet härmed antagits såsom förste
notarier: revisorn i riksräkenskapsverket G. Åman-Nilsson, kamreraren
i statskontoret A. Vide, arkivarien i generalpoststyrelsen P. G. Widegren
och förste kanslisekreteraren G. H. Berggren; notarier: kanslisekreteraren
friherre O. T. Hermelin, sekreteraren hos arméförvaltningen A. Göransson,
revisorn i riksräkenskapsverket K. Norén, A. W. Fredén,
juris doktorn och fil. licentiaten C. G. Melander, förste assistenten
i telegrafverket E. O. Schalin, tjänstemannen hos Stockholms superfosfatfabriksaktiebolag
A. Lundman, e. o. tjänstemannen i kammarkollegium
H. Eriksson, e. o. hovrättsnotarien J. H. Wallin, tjänstemannen
hos svenska maskinindustriföreningen G. Torbiöm, juris studeranden
E. Elfner, banktjänstemannen T. B. Carlson, tidningsmannen
N. Holmberg och sekreteraren i Sveriges allmänna exportförening D.
Belin; förste kanslist: revisorn i domänstyrelsen H. J. Modigh; registrator:
f. d. fortifikationskassören H. F. W. Geete; kanslister: andre kanslisekreteraren
I. Myrberg, ombudsmannen i telegrafstyrelsen F. W. Funch,
vice häradshövdingen H. af Trolle, t. f. amanuensen i generaltullstyrelsen
E. Carlén, e. o. tjänstemannen i postsparbanken C. M. W. Stenwall
och juris studeranden G. A. von Krusenstjerna; förste vaktmästare:
Carl O. Eriksson; vaktmästare: W. Willberg, K. J. G. Carlsson, Chr.
Jensen, G. Tillman, J. E. Lundvall, G. Henrik Eriksson, N. T. Karlkvist,
M. Jonas Eriksson, A. E. Lager, E. A. Andersson och J. H. Nilsson.
Åt Jensen hade tillsvidare uppdragits att ombesörja utdelning av
postförsändelser till kammarens ledamöter m. m.

Föredrogos ånyo och företogos till behandling i ett sammanhang
Kungl. Maj ds propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och
behov under år 1922, samt nr 2, om tilläggsstat till riksstaten för år 1921.

Herr T r y g g e r: Herr greve och talman, mina herrar! I Ko nungens

trontal vid riksdagens öppnande möter oss följande uttalande:
”Ehuru nationernas förbund ännu är i sin begynnelse, finnas grundade
förhoppningar, att det inom en snar framtid skall nå en utveckling, som
tillåter det att med framgång fullfölja sin höga uppgift. Ett betydelsefullt
resultat av förbundets första möte har vunnits genom upprättandet
av en fast mellanfolklig domstol.” För min del har jag så mycket mindre
anledning att göra någon väsentligare invändning mot detta uttalande,
som mitt eget intryck av förbundsförsamlingens möte varit gynnsammare
än jag förut med hänsyn till förbundsaktens tillblivelsehistoria
och innehåll vågat hoppas.

Emellertid synes det mig ovedersägligt, att fastän det i denna allvarliga
tid är vår plikt att med glädje och tacksamhet emottaga varje
ljusstråle, som kan skönjas, är det å andra sidan en bjudande nödvändighet
att icke förgäta, att världssituationen och jämväl ställningen inom
nationernas förbund alltjämt ge anledning till allvarliga bekymmer. Ett

Måndagen den 17 januari f. in

-5 Nr :{.

överskattande av nationernas förbunds hittills skedda utveckling i den Statsverksrätta
riktningen och av dess förmåga att för vårt land utgöra ett skydd Pr°P°^tioi
dessa vargatider skulle kunna innebära den största fara för vårt na- ^ ^
tionella liv. Inom vissa kretsar gör man sig emellertid skyldig till ett
sådant överskattande, som lätt kan rycka folkmeningen med sig, enligt
regeln att vad man av hjärtat önskar är särskilt den mindre insiktsfulle
och kritiske benägen att betrakta såsom ett fullbordat faktum.

Ett exempel på en dylik felsyn på den verkliga situationen hava vi
nyligen sett i ett inflytelserikt liberalt tidningsorgan, som bryter staven
över dem, som vid avgörandet om Sveriges omedelbara inträde i nationernas
förbund ansågo Sveriges intressen bäst betjänade av att vårt
land inför hela världen förklarade, att förbundsaktens intima förbindelse
med fredstraktaten och åtskilliga därav föranledda bestämmelser
liksom oklarheten av dess stadganden över huvud taget voro ägnade att
äventyra de höga uppgifter, som ett verkligt nationernas förbund hade
att fylla. Dessa betänkligheter förklaras sakna varje berättigande och
utgöra bevis om bristande förmåga att bedöma den världssituation, som
förelåg. Detta omdöme understrykes, särskilt vad mig beträffar, på den
grund att jag icke tvekat erkänna, att förbundsförsamlingens första
möte gav ett löfte för framtiden, som det gladde mig att kunna taga
fasta på. Detta har man velat uppfatta som ett ”pater peccavi” med
anledning av den tidigare intagna ståndpunkten.

För min del skulle jag med största nöje uttala ett erkännande av
att jag misstagit mig, om detta misstag verkligen kunde anses konstaterat.
I Sveriges intresse har jag efter bästa förstånd gjort mitt förra
uttalande; i Sveriges intresse skulle det uppenbarligen vara, om den av
mig spårade faran ådagalagts icke föreligga. Men till min ledsnad
måste jag fastslå, att tiden ännu icke är inne att i denna fråga fälla
ett dylikt domslut. Frånsett-att man åtminstone ännu är ur stånd att
avgöra, vilken verkan till förbundsaktens renande från det slagg, som
vidlåder densamma, en Sveriges vägran att omedelbart inträda i förbundet
skulle utövat, måste varje opartisk erkänna, att man även vid
förbundsförsamlingens möte i Geneve i många fall fann vägen till förbundets
utveckling i den av dess egen idé anvisade riktningen spärrad
av föreställningar och intressen, som endast kunna förklaras av det
fredsslut, i vilket förbundsakten rent formellt ingick som den första avdelningen.
Häri ligger en fara för förbundets sprängning, som ingalunda
får förbises. Så länge denna fara icke upphört, måste varje förbundsmedlem
och särskilt vårt land med dess geografiska läge vara
noga på sin vakt, att det icke, medan det tror sig vara i ett fredens,
solidaritetens och rättens förbund, plötsligt finner sig indraget i en situation,
som stryker ett streck över den av Sveriges folk i över hundra
år med sådan enhällighet uttalade önskan att stå utom alla krigiska förvecklingar.

Men även oberoende av om förbundet kan bevara sin tillvaro, är
den nuvarande utrikespolitiska ställningen ägnad att bereda oss allvar -

Nr 3.

\

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks propositio nen

in. in.

(Forts.)

liga bekymmer. Förbundet såsom sådant har ännu varken den reella
eller moraliska styrka som kan utgöra eu garanti för vårt nationella
liv. En dylik styrka kommer förbundet icke heller att vinna, förrän
''jet blir universellt och särskilt det tyska riket medgives inträde samt
den mäktiga republiken på andra sidan världshavet finner sig böra intaga
sin plats i förbundets råd och församling. Som läget är och medan ryska
riket ännu sjuder som en häxkittel, har Sveriges rike icke något annat
.säkert värn än det som skyddat våra fäder, folkets fasta förtröstan på
Guds hjälp och egen kraft.

Det är därför med verklig tillfredsställelse, som jag citerar följande
ord i Konungens trontal: ”Huru stora förhoppningar man än må hysa
om framgång åt strävandena att åstadkomma och bevara samförstånd
och fred mellan jordens folk, är det dock alltjämt nödvändigt att tillse,
att det egna landets försvarskraft upprätthålles.” Fortsättningen av detta
uttalande är dock icke lika lycklig, då det heter, att Kungl. Maj :t ämnar
underställa riksdagen förslag som äro ”så avvägda, att den pågående
revisionen av rikets försvarsväsen icke genom deras antagande föregripes”.
Man hade haft skäl att vänta sig, att avvägningen skulle ske
efter vad som vore oundgängligen nödvändigt för att under den, som
vi hoppas, synnerligen korta tid, då särskilt Europas mindre stater känna
marken under sig vackla, kunna efter måttet av våra krafter försvara
våra hus och hem, ja hela vår kultur och vårt fäderneärvda oberoende
och självständighet.

Huru andra folk känna sin plikt i nämnda avseende, därom hava
vi bevis bland andra från vårt grannland Finland, som enligt uppgift
anser sig behöva en ettårig värnplikt, höjd för specialvapnen med ett
halvt år, samt icke minst från det av oerhörda personliga och materiella
offer under kriget betungade Frankrike, som i Geneve icke ansåg sig
ens kunna biträda en av förbundsförsamlingen uttalad, för ingen förbundsmedlem
förbindande önskan om att icke öka de militära utgifterna
för de närmaste åren, detta därför att den angivna förutsättningen för
denna önskan ;— att icke alldeles särskilda omständigheter talade för
ökningen — enligt fransk uppfattning uppenbarligen icke kunde för
närvarande anses föreligga.

Jag vet nu alltför väl, att man från vissa håll kommer att mot mig
göra gällande, att detta mitt uttalande icke har annan betydelse än att
ådagalägga, att jag i hjärtat är främmande för den fredsidé, som
har att uppbära nationernas förbund. Men, mina herrar, de som så
bedöma mitt handlingssätt må fritt uttala sin förkastelsedom över detsamma.
Jag skall icke''heller känna mig sårad, om man vill göra gällande,
att bristande skarpsinne, ofullständiga insikter, saknad av förmåga
att känna väd som rör sig i tiden, varit bestämmande för min uppfattning.
Liksom jag ej bländas av andras visdom, är jag ock alltför
villig att erkänna, huru föga jag å min sida kan prestera i mitt lands
intresse i jämförelse med vad jag är detsamma skyldig. Men i detta
fall skulle känsläm av '' plikt mot mitt fädernesland kväva mig, om jag

Måndagen den 17 januari !. in.

Nr

försökte hålla tillbaka min övertygelse, att rikets väl mäktigt kräver, att
vi ännu icke förtröttas i offren för dess värn och dess skydd.

Liksom våra vattendrag sinat, då vi bäst behövt deras kraft för att
ersätta det dyra bränslet, är vår ekonomi svagare än tillförene i denna
stund, då vi, mot vad vi haft anledning hoppas, ännu måste stå inför
betydande utgifter för vårt försvar. Så mycket större skål ha vi, därför att
göra allt för att uppehålla och stärka vår ekonomiska kraft. Denna
uppgift är avsevärt försvårad genom de ödeläggelser, som världskriget
förorsakat i Europas hushållning. Den solidaritet mellan folken, som
man i handling förnekar men som trots allt dagligen gör sig påmind,
för med- sig, att en stats ekonomiska välfärd röner inflytande icke
blott av dess egna handlingar utan även av de åtgärder, som vidtagas
i andra länder. Man må därför icke förtänka oss, om vi, hos vilka ingen
som helst avsikt föreligger att blanda oss in i andra folks och staters
vare sig politiska eller ekonomiska åtgärder och däröver uttala någon
dom, anse oss berättigade att öppet förklara, att alla ansträngningar
från de särskilda staternas sida att hålla uppe eller bringa på fötter
sin ekonomi komma att bliva fruktlösa, så länge det politiska fredsslutet
mellan de förra krigförande staterna icke åtföljes av en skälig
ekonomisk uppgörelse, som fixerar de rättigheter och förpliktelser,
som skola anses gälla dem emellan. Detta är enligt min mening ett
världsintresse ej mindre än freden själv. Varje stat måste anses äga
ett slags moralisk partsrättighet i fråga om att en dylik uppgörelse kommer
till stånd.

Men det är ock en annan uppgörelse, som utgör förutsättningen
för att det välstånd, som kriget väsentligen rubbat, skall
kunna återvända. Jäg syftar på människomas frihet att arbeta.
En följd av kriget har blivit, att i åtskilliga stater i större eller mindre
utsträckning införts en begränsning i rätten att arbeta, vilken begränsning
avsåg att utgöra realisationen av ett under årtionden framställt
arbetarkrav. Även om man icke kan tillerkänna nämnda krav något
berättigande utan fastmera måste finna det betänkligt att uppställa ett
imperativ beträffande arbetsdagens längd, kan man dock förstå, att,
särskilt under den stegring av arbetslönerna som undan för undan skett
under de senare krigsåren och efter krigets slut, arbetarna skulle finna
sina intressen väl tillgodosedda genom en laglig begränsning av arbetsdagens
längd. Den avlöning, man kunde vinna under den kortare arbetsdagen,
ansågs tillräcklig för att skapa en tillfredsställande levnadsstandard,
och den tid av dagen, som efter arbetstiden återstod, framstod därför
som en lämplig tid för förströelse och vila. Annorlunda har emellertid
förhållandet blivit, sedan det plötsliga prisfall och den stagnation
i produktion, handel och samfärdsel börjat, som äro på väg att alldeles
kasta över ända icke blott den av kriget skapade ekonomiska situationen
utan jämväl näringslivet över huvud. Prisläget är i många fall
sådant, att icke ens produktionskostnaderna täckas, och köpförmågan
inom och utom landet är som vore den bortblåst. Därav måste föranle:

Statsverkspropositionen
in. in.
(Forts.)

?fr g. 6

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

das arbetslöshet eller åtminstone en väsentlig nedsättning i arbetslönerna.
Denna nedsättning av dagslönen kommer tydligen att till sin storlek
bliva beroende på vad som kan produceras under dagens arbetstimmar,
tv möjligheten att konkurrera med utlandet, särskilt på den utländska
marknaden, har till förutsättning, att varans produktionskostnader, vari
arbetslönen till väsentlig del ingår, icke överskrida det belopp, vartill
köparen eljest kan anskaffa densamma. Under den depressionsperiod,
som nu inträtt och efter all sannolikhet kommer att länge fortfara, är det
alltför antagligt, att värdet av produkten av en timmes arbete icke blir
så stort, att avlöningen för den införda 8-timmarsarbetsdagen gör det
möjligt för arbetaren att i det stora hela bibehålla den levnadsstandard,
vartill han så småningom kommit upp, eller ens att förtjäna vad som
kan vara erforderligt för att han icke skall bli utsatt för verkliga umbäranden.
Att under sådana förhållanden genom en lagstadgad 8-timrnars
arbetsdag binda arbetaren vid en dylik prekär tillvaro måste framstå
såsom ett från samhällets sida gjort oberättigat ingrepp i den enskildes
förvärvsfrihet. Säkert är att, när arbetaren en gång får blicken
öppen för vad åttatimmarsdagen för honom kan innebära av försakelser
och obehag, blir han den som kraftigast fordrar denna olyckliga lagstiftnings
upphävande. Skall det svenska näringslivet icke taga allvarlig
skada, måste detta upphävande ske snart. Det är därför att beklaga,
att regeringen icke synes ansett sin plikt vara att gå längre än vad riksdagens
majoritet i våras påyrkade. Till riksdagens, men icke till regeringens
ursäkt kan nämligen åberopas, att det senare halvåret under
1920 hos även den mest sangviniske borde hava undanröjt sista återstoden
av den under kriget alstrade villfarelsen, att de ekonomiska naturlagarna
skulle hava förlorat sin giltighet. Att man kan skapa välstånd
med minskat arbete och ökad konsumtion är en under kriget uppkommen
lärosats, som varit möjlig därför, att staternas ekonomiska åtgärder
varit ägnade att för folken dölja, att man undan för undan levde upp
det förut samlade kapitalet. Nu har slöjan helt plötsligt dragits bort
och våra ögon möta endast rikedom på behov och fattigdom på medel
samt därav härflytande allmänt missnöje.

Mina herrår! Det kan icke väcka förvåning, att i den ekonomiska
kris, som för närvarande brutit in över vårt land och som för visso är
mera elakartad än någonsin tillförene, Kungl. Maj :ts proposition om
statsverkets tillstånd och behov tilldrager sig en alldeles särskild uppmärksamhet.
Tager man del av statsverkspropositionen, finner man
densamma inledd av en redogörelse "för det utlåtande, som avgivits av
1920 års finanssakkunniga, vilka med full rätt såsom ett mål för finanspolitiken
uppställt ett varsamt, successivt höjande av penningvärdet,
respektive sänkande av prisnivån samt återupptagande av inlösningen
av riksbankens sedlar med guld och upphävande av guldexportförbudet,
så snart ske kan. Ett bland de viktigaste
medlen särskilt för det senare målets vinnande, nämligen regie -

Måndagen den 17 januari f. m. 7 Nr *•

ringen av varuimporten, närmast beträffande lyxvaror, ansågo de sakkunniga
sig icke kunna taga ställning till i brist, på erforderlig utred- '' ^ m m
ning, och på grund härav har vårt land alltjämt fått översvämmas av en (Forts.)
import, som trots en avsevärd export under årets första hälft lär hava
lämnat ett importöverskott för år 1920 oss till last av cirka eu miljaid
kronor. Medan detta hos oss pågick sammanträdde finanskonferensen
i Bryssel och avgav ett utlåtande, som, om man rätt läser det, kanske
är det värderikaste som beträffande statsfinanserna uttalats allt sedan
krigets avslutande. Försiktighet i fråga om statsutgifter, allvarliga bemödanden
att bevara det kapital, som ännu kan återstå inom de särskilda
länderna, varsam beskattning, ökat arbete och minskad konsumtion
voro de viktigaste bland de råd, som konferensens erfarna medlemmar
gåvo stater och folk. Kungl. Maj :ts regering synes emellertid
icke hava vågat att på egen hand studera detta märkliga aktstycke eller
annat material, som kunnat föreligga, utan den tillsatte i november
1920 ett särskilt ekonomiskt råd, som skulle vara till hands för muntlig
rådplägning i ekonomiska frågor samt för att jämväl på anmodan avgiva
skriftliga utlåtanden. Ett dylikt utlåtande har ock lämnats i valutafrågan
den 20 december 1920, och även rådet har såsom mål för vår
valutapolitik uppställt ett successivt återgående till guldmyntfoten, vilken
bör bliva effektiv, när guldets ställning på världsmarknaden stabiliserats.
Finansministern accepterar denna ståndpunkt. Han har därjämte
påpekat de vanskligheter vid finansplanens uppgörande, som ligga
i ett fluktuerande penningvärde.

Under tiden hava varupriserna i allt raskare tempo fallit, och frågan
om industriens produktionskostnader blir alltmera akut, liksom ock
driftsinställelse och arbetslöshet fått en oroande omfattning. Situationen
är alltså följande. Man har uppställt klara mål. Man strävar efter
penningvärdets stabilisering i enlighet med guldmyntfoten. Man vill
stärka de svenska näringarnas konkurrenskraft. Man vill driva ned
levnadskostnaderna och därmed industriens och jordbrukets produktionskostnader.
Man vill fara varsamt fram med det allt knappare kapitalet.

Man vill begränsa statsutgifterna för att möjliggöra en lättnad i beskattningen.
Man inser, att vi leva i en exempellös lågkonjunktur och
ett internationellt ekonomiskt kaos, som är större än någonsin.

Viktigare än allt annat är emellertid, att förtroendet, den förnämsta
av alla politiska och ekonomiska faktorer är borta. Staterna misstro
varandra, icke minst på det ekonomiska området, något som vid nationernas
förbunds möte i Geneve tydligen framgick av behandlingen såväl
av mandatsfrågan som av frågan om världens råvaror. Folken hysa
misstroende till varandras ekonomi och varandras vilja att göra rätt för
sig. Inom länderna förlamas företagsamheten av misstro till staternas
skattepolitik och möjligheten att upprätthålla statsmaktens auktoritet.

Men i särskilt hög grad väckes håglöshet och stäckas initiativlust
och ekonomiskt handlingsmod av det i flera länder ideligen hörda talet
om socialisering och stats- eller samhällsdrift eller vad man nu vill kalla

Nr 3.

Statsverks propositio nen

m. fn.

(Forts.)

& Måndagen den 17 januari f. m.

• det enskilda initiativets, ledningens och intressets borteliminerande inom
'' näringslivet.

Kan man verkligen tro, att t. ex. hos oss näringslivets tillfrisknande
befordras av att statsmedel utgivas för att några herrar skola få sinsemellan
diskutera socialiseringsfrågan. Om man tidigare, då talet om
nyskapade miljonärer och kolossala affärsvinster förbryllade hjärnan på
allmänheten, icke förmådde inse, att verkligt kapital finnes i en ganska
begränsad mängd och i regel såväl för sitt förvärvande som bevarande
kräver kunskaper, som icke kunna ersättas av en telefonlur eller en elegant
kontorsuppsättnmg, sa borde man väl inse det nu, då även det
sunda, väl planlagda, mödosamt upparbetade företaget hotas av samma
jordskred, som sopar bort okunnighetens, lättsinnets och ytlighetens löst
hopfogade byggnader. Vi må hoppas, att så mycket som möjligt av näringshvets
sunda kärna ma kunna motstå den hårda påfrestningen, men
något annat blir säkerligen icke kvar. Det skulle följaktligen bliva denna
rest, vars socialisering från ägarna socialiseringskommittén skulle behandla.
Det övriga är redan socialiserat, d. v. s. förintat av klumpiga händer
och omständigheternas egen makt. Förstör man även denna återstod
av vårt självständiga näringsliv, vinner man visserligen den av många högt
skattade fördelen, att man icke vidare behöver tala om kapitalister i
Sveriges land, men man förlorar säkerligen samtidigt möjligheten att
tala om Sveriges skickliga självmedvetna arbetarkår. Det i mångas
öron så välklingande namnet proletärer blir i så fall den naturliga beteckningen
för Sveriges folk.

Då jag läste den allmänna inledningen till statsverkspropositionen,
väntade jag mig finna, att herr finansministern och hans kolleger skulle
hava påpekat nödvändigheten av förtroendets återställande för att kunna
råda hot mot den nuvarande ekonomiska misären, och jag hoppades, att
1 sammanhang därmed omnämnande skulle ske om socialiseringskommitténs
ledigförklarande för fyllande av mera nyttiga uppgifter. Denna
min förväntan och detta mitt hopp kommo emellertid på skam. Finansministern
hyser tydligen den meningen, att näringslivet icke behöver
frukta socialiseringskommittén. Detta hindrar emellertid icke, att den
i alla fall bort entledigas, om den på grund av den nuvarande ekonomiska
situationen i själva verket är meningslös. Skälet till att så ej
skett är nog det, att regeringen hyser lika stor kärlek för kommittéer
som sina företrädare. Eljest hade frågan om kommittéväsendet berörts
i samband med omnämnandet i finansplanen av de föreslagna löneregleringarna,
vilka angivas skola förenas med en viss utsträckning av ar
betstiden. Enligt min mening håller Sverige på att ämbetsmannäseras i
en grad som är oroväckande. Tack vare det myckna kommittéväsendet
löper man även risk att ämbetsmännens kvalitet försämras på grund av
att viktigare frågor undandragas deras utredning. En dylik kvalitetsförsämring
befordras ock av den stora ökningen i ämbetsmännens och
tjänstemännens antal.

Men det är en annan sida av saken, som i detta sammanhang sär -

Måndagen den 17 januari f. m.

Nr

<)

skilt intresserar oss, och det är dessa talrika ämbetsverks och ämbetsmäns
samt kommittéers inverkan på statsfinanserna. Vill man äga framstående
statstjänarc, måste de hava en tillräcklig avlöning, anpassad
efter de fordringar, som skäligen böra ställas på deras intelligens, kunskaper
och plikttrohet mot det allmänna. Då kan man också räkna på
ett värdefullt och omfattande arbetsresultat. Statsfinanserna bliva samtidigt
befriade från att betungas av stora belopp, icke blott till löner
och arvoden utan även för lokaler och övriga utgifter för en skara funktionärer,
som egentligen icke göra annan nytta än öva skriverier, som
göra landet påmint om deras tillvaro.

För att nu närmare ingå på statsregleringen i den föreslagna budgeten
för år 1922, så går den på en verklig utgiftssumma av 757,1 miljoner
kronor, vartill kommer tilläggsbudgeten för år 1921, som utöver utgifter,
för vilka medel redan avsatts genom 1920 års statsreglering, kräver
ett belopp av 72,3 miljoner kronor. Därtill komma utgifter för kapitalökning,
utgörande för 1922 års budget 144,8 miljoner kronor, därav
att täckas av lånemedel 97,3 miljoner kronor, och för 1921 års tilläggsbudget
146,4 miljoner kronor, därav att täckas av lånemedel 49,5 miljoner.
I dessa stater upptagna utgifter att täckas av andra än lånemedel
eller redan avsatta medel bliva följaktligen 804,7 miljoner plus 169,2
miljoner eller 973,9 miljoner kronor.

Jag vill ifråga om 1921 års tilläggsstat vid detta tillfälle endast göra
två erinringar. Den första är den, att då man anslår 22,7 miljoner kronor
till förstärkande av telegrafverkets rörelsekapital, hade man i samband
därmed bort undersöka, huruvida verkets stora materialförråd äger
det värde, vartill det bokförts. Är detta icke fallet, är tydligen telegrafverkets
vinstberäkning felaktig. För riksdagen är det av största intresse
att, när det ju ständigt är fråga om nya anslag till telegrafverket, veta,
vilken vinst detsamma i verkligheten och icke blott på papperet visar.

Den andra erinringen beträffande tilläggsstaten gäller posten på 70
miljoner kronor, av vilken 5,7 miljoner kronor skola användas till täckande
av industrikommissionens förluster samt 64,3 miljoner till avbetalning
å förluster på bränslekommissionen. Man frågar sig helt
naturligt: Varför gör man icke en större avbetalning på bränslekommissionens
förlust, vilken angives uppgå till c:a 104,5 miljoner kronor?
Finansministern svarar, att med täckande av resterande cirka 40 miljoner
kronor bör anstå, tills bränslekommissionens verksamhet blivit slutförd.
Enligt min mening är detta icke något bindande skäl. Så långt förlusten
kan konstateras, bör den avskrivas. Bränslekommissionens hittillsvarande
verksamhet ger icke anledning till antagande av några angenäma
överraskningar till det bättre. För att påskynda avvecklingen
vill jag ifrågasätta, om icke bränslekommissionens kvarvarande lager,
åtminstone den ojämförligt största delen därav, som är framme vid
kommunikationslederna, skulle kunna i klump överlåtas till statens järnvägar
samt jämväl det övriga sä fort som möjligt realiseras. Av alla
kristidsinstitutioner finns det ingen, som haft en så oklok ledning och

Statsverks propositio nen

nt. in.

(Forts.)

Nr 3.

10

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks propositio nen

fn. m.

(Forts.)

\

medfört så stora förluster för landet som bränslekommissionen. Vi se,
hurusom staten förlorat över 100 miljoner på densamma. Vad de enskilda
förlorat pa grund av orimliga vedpriser, undandrager sig uppskattning.
Detsamma är fallet med jordbrukets och industriens förlustei
genom de av bränslekommissionen oskäligt uppdrivna arbetslönerna,
som säkerligen konsumerades på mycken onyttighet och icke givit
anledning till några verkliga besparingar. Det kunde vara på tiden att
begrava detta missfoster från kristiden, vartill en s. k. moderat regering
stått fadder och vars utveckling omhänderhafts av den liberal-socialistiska
blockregeringen. Säkert är, att det från sund statsregleringssynpunkt
äi det riktigaste att, när en förlust kan konstateras till sitt minimibelopp,
taga hänsyn till densamma vid fixerandet av behållningens — i detta
fall kassafondens — belopp. Från min studenttid erinrar jag mig visserligen
en kamrat, som, när han levat upp mer än sin årsinkomst, då
leverantörerna komrno med sina räkningar vid slutet av året, blev ursinnig,
därför att de förstörde hans gynnsamma bokslut, men jag kan
icke tänka annat än att saväl Kungl. Maj :ts regering som riksdagen
fäster mera vikt vid ett riktigt bokslut än vid ett vackert bokslut.''

Nu några ord om finansplanen för år 1922. Min huvudanmärkning
mot densamma och den till stöd för denna finansplan gjorda argumenteringen
är den, att det är så långt ifrån att man märker, att finansministern
först på senhösten 1920 tillträdde sitt ämbete, att man snarare
får det intrycket, at,t denna finansplan gjorts upp under första hälften
av sistnämnda år. Den oerhört stora förändring i världens och särskilt
i vårt lands ekonomiska och finansiella förhållanden, som inträtt i stegrat
tempo under senare delen av år 1920, synes mig hava gjort ett alltför
svagt intryck på herr finansministern. Vad hava vi upplevat under
sistnämnda tidt Jo, intet mindre än att hela den ekonomiska och finansiella
såpbubbla, som under kriget och jämväl efter dess avslutande
vuxit i storlek och färgprakt, spruckit och icke lämnat efter sig stort
mer än några stänk i ansiktet på de skaror, som med beundran betraktat
densamma. Det har gått, som jag redan vid remissdebatten för fyra år
sedan förutsade. Men icke nog därmed. Situationen är än sämre än
vad även den mest skeptiska då kunde ana. Ingen undgår att i någon
mån påverkas av massuggestionen. Våra näringar ligga förlamade. Våra
naturliga tillgångar finna inga avnämare. Våra nyskapade företag
ligga i spillror. Våra krigsvinster äro uppätna av skatter och lättsinne,
samtidigt som våra anspråk på livet äro stegrade och arbetslusten hos
vårt folk väsentligt förminskad. Därtill kommer, att även världen i
övrigt är lika eländig eller eländigare än vi i ekonomiskt avseende.

Det är under ett sådant sakernas läge, som vi hava att fastställa
budgeten för år 1922. Jag kan för min del icke finna annat än att
herr finansministern icke tagit tillräcklig hänsyn till dessa nu påpekade
förhållanden. Hans uppskattning av statsinkomsterna, vilka han i åtskilliga
fall beräknat högre än statskontoret, tror jag icke kommer att
hålla streck. Så t. ex. beräknar statskontoret inkomst- och förmögen -

Måndagen den 17 januari f. in.

11 Nr «.

hetsskatten till 205 miljoner kronor, medan finansministern kominer upp Statsverks
till 237 miljoner kronor. Tullmedlen, med frånseende av finansministerns
väckta förslag om höjning av vissa finanstullar, be- (.Forts ^
räknade till 35 miljoner kronor, upptagas av finansministern till 5 miljoner
mera än statskontoret. • För min del måste jag hålla före, att även
den sistnämnda beräkningen är tvivelaktig. Även inkomsterna från
bräimvinsmedel etc., 50,9 miljoner, och från den extra omsättnings- och
utskänkningsskatten på spritdrycker, 41 miljoner, synas mig för högt
beräknade. Detsamma är ock fallet med inkomsten från stämpelmedel,

50,3 miljoner. Vad de beräknade inkomsterna från telegrafverket, 14,5
miljoner, och från statens järnvägar, 42 miljoner, beträffar, fruktar
jag, att den inträdda depressionen i näringslivet samt de på grund
därav än kännbarare högre avgifterna komma att göra denna höga
beräkning ganska otillförlitlig. Detsamma blir fallet med den beräknade
inkomsten från statens domäner, 21,2 miljoner, om svårigheterna
för trävaruindustrien skulle fortfara.

Å andra sidan håller jag före, att finansministerns beräkning av den
under 1922 gällande prisindex är för hög. Han räknar med en index
av 270 för 1921 och av 260 för 1922. Med det prisfall, som alltmer
gör sig gällande, torde indexsiffran kunna antagas bliva betydligt lägre,
såvida icke detta motverkas av en ökad inflation. Indextalen äro som
bekant avgörande för beloppet av dyrtidstilläggen. Minskas indextalen,
har detta dels ett omedelbart inflytande på vissa inkomsters belopp, vilka
i så fall bliva högre, och tydligen jämväl på budgetens utgiftsposter för
dyrtidstillägg.

Man torde därför kunna antaga, att om man fullföljer politiken om
valutans varsamma höjande i riktning mot guldmyntfoten, felberäkningen
i fråga om inkomster kan kompenseras av den för höga beräkningen
av dyrtidstilläggen.

Jag kan emellertid icke finna annat än att det varit riktigare, om
man från de antagna utgångspunkterna, penningvärdets stegring, levnadskostnadernas
minskning, industriens och handelns svårigheter samt
sjöfarten och världshandelns delvisa avstannande, gjort sina beräkningar
såväl av inkomster som av utgifter. Det hade åtminstone medfört
den fördelen, att andra löntagare än statens icke blivit narrade att vid
sina lönekrav hänvisa till att Kungl. Maj :ts uppskattning av den förändrade
situationen obetydligt inverkat på avlöningsbeloppen. Man står
inför ett antingen — eller. Antingen måste varuprisernas nedgång inverka
väsentligt på lönernas penningvärde eller också kommer denna
nedgång att hejdas av en fortgående inflation.

Beträffande därefter skatterna är det värt allt erkännande, att regeringen
biträtt den av mig med flera vid föregående riksdagar väckta,
men av riksdagen förkastade frågan om höjda finanstullar. I alla länder
torde man kommit till insikt om, att det finns en gräns för den direkta
beskattningen, som icke utan allvarligt men för näringslivet kan överskridas.
Då emellertid finansministern även för 1922 fasthåller vid det

>‘r 3. ■ 12

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks
propositionen
m. m
(Forts.)

«

för 1921 fastslagna procenttalet, 175 proc. på skatteskalan, måste, särskilt
i betraktande av den enormt ökade direkta kommunala beskattningen,
detta anses föga lovvärt under en depressionsperiod, som förminskar
det befintliga kapitalet och under vilken ny kapitalsamling
måste anses vara av den största betydelse. '' Den tröst, som finansministern
ger de skattedragande, att de för framtiden äro befriade från krigskonjunkturskatt,
blir uppenbarligen för dem föga värd vid det förhållandet,
att deras inkomster säkerligen bli så låga, att intet överskott,
som förut varit underkastat krigskonjunkturskatt, kommer att förefinnas.

I fråga om de summor, som i 1921 års tilläggsstat och staten för
1922 äro avsedda att täckas med lånemedel eller tillsammans 146,9 milj.
kr., synes finansministern icke anse dem avskräckande. Emellertid,
inan måste komma ihåg att även i tidigare stater utgifter anvisats på
lånestaten till ett belopp av mellan 2- och 3c» milj. kr., vilka lån ännu
icke äro upptagna. Det blir följaktligen en ganska allvarlig påkänning
på lånemarknaden. Anlitar man den utländska krediten, vilken för övrigt
nu är dyrare än någonsin, kommer detta att under någon tid artificiellt
fastlåsa vår valutakurs i förhållande till utlandet vid en siffra,
som gynnar importen och ytterligare försvårar vår export till länder
med sämre valuta. Upptagas åter lånen inom landet, blir detta så mycket
farligare för näringslivet som de medel, som nu äro disponibla, äro sådana
som blivit tillgängliga genom industriens och handelns avstannande
och som följaktligen alltjämt böra vara disponibla för att kunna användas,
när industrien och handeln åter kunna sättas igång. Statslån
i en tid som den närvarande verka i samma riktning som skatter. Frånsett
rätts- och billighetssynpunkten är skillnaden den, att skatterna, när
de nått en viss gräns, undandraga näringslivet jämväl den möjlighet till
kredit, som en av staten lämnad förbindelse kan erbjuda.

Det gäller därför att med skärpa och noggrannhet pröva de föreslagna
statsutgifterna; det gäller att icke låta en utgifts blotta nyttighet
komma den att anses berättigad, utan först dess verkliga nödvändighet.
Endast på den vägen kunna vi föra vårt land och vårt folk igenom
den våldsamma ekonomiska världskris, som i det långa kriget har sitt
upphov och som tävlar med kriget i ödeläggande verkningar. Det fordras
emellertid, mina herrar, för att lyckas, att vi lägga fram för Sveriges
folk den osminkade sanningen och ha mod att trotsa dess missnöje
över de ramlade luftslotten.

Herr Kvarnzelius: Herr greve och talman ! I likhet med den
föregående ärade talaren anser jag att den ekonomiska situationen är sådan,
att den ger anledning till noggrann eftertanke och begrundan. Det är
därför jag vill begagna detta tillfälle att säga några ord om den föreliggande
statsverkspropositionen, fastän jag såsom medlem av statsutskottet
har tillfälle att sedermera få vara med om den förberedande behandlingen
av en stor del av densamma.

Måndagen den 17 januari f. m.

13

Nr 3.

Vad som då i första rummet tilldrar sig uppmärksamheten är givetvis
herr finansministerns allmänna resonemang om den nuvarande
ekonomiska situationen och den finansplan han uppgjort på grundval av
detta resonemang. Jag får då säga, att jag för min del fått det allmänna
intrycket, att herr finansministern till fullo insett den nuvarande ekonomiska
situationens svårigheter och den uppfattning som kommit till synes
i hans resonemang kan jag i stort sett ge min anslutning till. Det
är emellertid ifråga om herr finansministerns utförande av sina grundsatser
som jag måste anmäla en avvikande mening, enär jag anser att
han inte fullföljt den plan som säkerligen från början varit hans, nämligen
att göra upp en försiktig och stark budget. Anledningen därtill är
väl förmodligen att hans kolleger inom regeringen ha trängt honom så
hårt, att han på punkt efter punkt nödgats övergiva de utgångspunkter
han från början tänkt räkna med och på det sättet fått utöka den ena inkomstposten
efter den andra och därmed ansträngt inkomstberäkningarna
enligt min uppfattning för mycket och i vissa fall över bristningsgränsen.
Det är tydligt, att innan herr finansministern nödgats tillgripa
en del av de åtgärder som han föreslagit för att täcka behovet å
utgiftsposterna, bär förhållandet varit det, att han fått övergiva de grundsatser
som han själv från början varit betänkt att bygga finansplanen på.
Jag föranledes till detta antagande icke minst på grund av det sätt
varpå herr finansministern handskats med statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Man skulle kunna säga att som en röd tråd genom inkomstberäkningen
går statsverkets fond av rusdrycksmedel. Herr finansministern
återkommer till denna fråga gång på gång i sitt yttrande och på punkt
efter punkt plockar han någon eller några miljoner ur denna fond så att,
när han kommer till slutet, skulle, om jag räknat rätt, egentligen icke
finnas synnerligen mycket kvar i den fonden, som normalt annars borde
vara rätt avsevärd vid 1922 års slut. Herr finansministern räknar med
att vid 1920 års slut skulle finnas en rest i statsverkets fond av rusdrycksmedel
på 16,1 milj. kr., att 1921 års tillskott skulle utgöra 39,7
milj. samt räntan 0,4 milj. Sålunda skulle vid 1921 års slut finnas i fonden
56,2 milj. kr. Vid 1922 års slut beräknar herr finansministern, att
fonden kommer att utgöra 88,7 milj. kr. Av dessa 88,7 milj. tager då
— såsom den föregående ärade talaren fäste uppmärksamheten på i annat
sammanhang — först herr finansministern 30 milj. för att betala en
del av kristidskommissionernas brister. Därefter kommer socialministern
och anmäler, att han vill ha i runt tal 17 milj. kr. ur samma fond;
ecklesiastikministern anmäler, att han vill ha en miljon, och så kommer
slutligen handelsministern och vill ha 10 milj. kr. för att kunna
ordna frågan angående viss kredit åt nödlidande länder. Men icke
nog därmed, utan sedermera meddelar herr finansministern, att socialministern
har för avsikt att under riksdagens lopp begära att få ta ytterligare
ett lån ur fonden för bostads- eller byggnadslånefonden. Jag
har icke kunnat av statsverkspropositionen finna, hur stort belopp som

Statsverks propositio nen

m. m.

(Forts.)

Nr 3. 14

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

socialministern därvidlag räknar med, men om jag utgår från att han
tänkt låna lika mycket som 1920 års riksdag beslöt skola lånas ur denna
fond eller 30 milj. kr., så skulle, om jag räknat rätt, vid 1922 års slut
återstå i fonden 700,000 kr. Ja, då man gått så hårt åt en fond av
denna beskaffenhet måste det vara ganska barskrapat i statskassan, och
av fonden har man icke lämnat kvar mera, än vad man populärt skulle
kunna beteckna som några kopparslantar som blivit kvar i portmonnäen.

Jag vill icke bestrida, att under en tid som denna den frågan på allvar
måste tränga sig fram, om man även skall få taga en del fondmedel
som finnas disponibla, när bestämmelserna för fonden äro av den natur
att de medgiva att man så förfar; och jag anser, att den nuvarande ekonomiska
situationen mycket väl motiverar att man tager någon del ur
statsverkets fond av rusdrycksmedel, men det bör icke ske för andra
ändamål än sådana som stå i full överensstämmelse med andan i den
författning som gäller angående fonden. Enligt mitt förmenande går
det icke att under dessa bestämmelser inprässa, att man tager 30
miljoner ur denna fond för att därmed täcka bränslekommissionens brist.
Detta är intet sådant socialt ändamål som man tänkte på vid det tillfälle''
då förordningen angående statsverkets fond av rusdrycksmedel bestämdes.
Jag måste därför uttala mitt beklagande över att regeringen har
ansett sig böra på detta sätt förfara med denna fond och sålunda i mycket
hög grad åsidosatt de grundsatser som redan 1913 års riksdag i båda
kamrarna — när den majoritet som då härskade i första kammaren valen
annan än den nuvarande — kunde ena sig om att fastställa. Man får
heller icke förbise syftet med skapandet av denna fond och förordningen
angående densamma. När riksdagen beslöt frigöra landsting, städer och
kommuner från det ekonomiska beroendet av rusdryckshanteringen, sade
riksdagen: Vi kunna icke göra det beträffande statsverket, men vi skola
successivt nedskriva även statsverkets beroende av dessa medel. Och
för det ändamålet gjordes upp vissa stadganden. Varför? Jo, därför
att man successivt skulle bereda möjlighet att reglera statsutgifterna utan
att behöva bygga på dessa inkomster. Nu har visserligen kriget kommit
emellan och påskyndat under en viss period detta nedskrivande, men på
grundval av denna utomordentliga situation ha också statsmakterna tvingats
att söka andra inkomster i st. f. dessa som varit tillgängliga, och det
har visat sig att det har lyckats. Det är därför icke riktigt att nu försöka
på detta sätt utnyttja denna utomordentliga situation så att man suspenderar
hela den tankegång som ligger under tillkomsten av förordningen
angående statsverkets fond av rusdrycksmedel. Jag hoppas, att den riksdag
som nu har börjat skall kunna i detta hänseende bringa rättelse i
Kung!. Maj :ts förslag, och det blir, såvitt jag kan förstå, icke möjligt
på annat sätt än att vi få försöka att genom indragningar och besparingar
nedbringa budgeten på sådant sätt att man åtminstone, när vi sluta
denna riksdag, har något mera kvar i denna fond än som nu är ifrågasatt.

Jag skall i sådant avseende be att få yttra några ord angående speciellt
försvarshuvudtiteln och gör det så mycket hellre som den föregå -

Måndagen den 17 januari f. m.

15 Nr »•

ende ärade talaren även var inne på den frågan, ehuru i annat samman- Statsverkshang
och med helt motsatt syfte mot det som skall ligga till grund för t’r°t’osUu''-mitt yttrande i denna sak. ”(Forts.)''"

Den föregående ärade talaren citerade en passus ur trontalet som
han gav sin fulla anslutning till. Men denna passus är åtföljd av en
fortsättning, som han däremot för sin del tog avstånd ifrån. Såvitt jag
kan förstå finns ingen grundad anledning att taga mindre avstånd eller
uttala mindre sympatier för den första än för den andra delen av vad
denna punkt i trontalet innehåller. Vad som där säges är ju endast det,
att de äskanden som göras på försvarshuvudtiteln icke äro av natur att
föregripa den revision som för närvarande pågår angående vårt försvarsväsen.
Det var detta, som — om jag fattade den föregående
ärade talaren rätt — ogillades av honom. Ja, enligt min uppfattning
skulle det vara att mycket beklaga, i händelse på någon punkt av försrarshuvudtiteln
åtgärder ifrågasattes, som skulle rubba eller inverka
på ett lugnt bedrivande av det revisionsarbete som pågår. Jag säger icke
detta därför att det är något egentligt nöje att deltaga i detta revisionsarbete.
Jag skulle gärna avstå det åt herr Trygger eller någon annan som
kunde befinnas mera skickad därför och kanske mera intresserad också,
men jag säger det därför att jag anser att det skulle vara till skada icke
allenast för försvaret men för landet i dess helhet, ifall icke denna revision
får fullföljas, och därför att jag tror, att det som resultat därav
skall framgå, att våra försvarskostnader rätt avsevärt skola kunna nedbringas,
dessa försvarskostnader, som, det tror jag vi alla äro ense om, äro
oproportionerligt höga med hänsyn till våra statsutgifter i övrigt och, med
hänsyn till de resurser vi för närvarande ha och som vi ha att räkna med
för den närmaste framtiden. Jag vill gärna medgiva,-att revisionsarbetet
är synnerligen vanskligt, icke minst därför att försvarsrevisionen,
ifråga om sammansättningen är mycket heterogen, men om en sak tror
jag vi alla inom revisionen äro ense och det är, att man skall se till att
nedbringa försvarskostnaderna så mycket som det är möjligt utan ett
eftersättande av landets vitala intressen och krav.

Nu har herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet gjort
en del äskanden som, såvitt jag kan förstå, äro av den beskaffenhet att
man kan ställa under diskussion huruvida det är lämpligt att i närvarande
stund gå in på desamma. ''Ett av dessa äskanden är föranlett även
framställning från försvarsrevisionen angående anskaffning av vissa
tekniska hjälpmedel som på grund av erfarenheterna under världskriget
kommit till användning i främmande länders försvarsanstalter, på det
att försvarsrevisionen sedermera, när den blir närmare färdig att slutformulera
sitt förslag, skulle kunna taga nödig hänsyn även till dessa
delar av försvarsanordningarna. Men jag får säga att när jag tagit del
av statsverkspropositionen finner jag, att försvarsrevisionen nog i dettf^
hänseende blivit bönhörd överhövan, tv utöver de 1,651,900 kr. som herrstatsrådet
äskat till dessa försök med tekniska hjälpmedel — ett belopp,
som jag för min del inom parentes sagt finner avsevärt högt och vilket

Nr 16

Måndagen der. 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. in.
(Forts.)

man kan ifrågasätta att få nedsatt — så äskas dessutom, dels på 1921
års tilläggsstat 3,600,000 kr. och på 1922 års stat 1,836,700 kr. för samma
ändamål eller tillhopa 7,088,600 kr. Det förefaller mig som om, vad
de två sistnämnda beloppen beträffar, det i varje fall måste sägas att
det är för tidigt som äskandena av dessa medel gjorts, för så vitt det
skall vara någon mening med att verkställa försök med dylik materiel.
Dessa försök höra ju vara verkställda innan man bestämmer sig för 1
vilken omfattning och i vilka avseenden man skall gå in för att tillföra
våra försvarsanordningar dessa nya tekniska hjälpmedel. Det kan därför
ifrågasättas huruvida icke detta belopp bör kunna nedbringas med
omkring 5 milj. kr.

Ett annat äskande, som herr statsrådet gör, måste jag också ställa
mig synnerligen tveksam till, och det är frågan om nybyggnadsanslaget
till flottan. Marinförvaltningen har ingått till Kungl. Maj :t och anmält
behovet av närmare 40 milj. kr. för detta ändamål. Herr statsrådet
säger, att det icke är möjligt att gå marinförvaltningens önskningar till
mötes, men något bör man dock göra, och statsrådet går med på ungefär
hälften eller 20 milj., vilket dock sedermera nedsättes till 15 milj. därigenom
att väntade prisfall på detta område diskonteras med 25 proc.
I detta sammanhang vill jag tillfullo instämma med den föregående
ärade talaren i hans uppfattning att regeringen räknat något för rundligt
när den räknat med endast, om jag fattat rätt, icke fullt 4 proc. prisfall,
när det gällt prisindexen vid beräkningen av dyrtidstilläggen, under
det här på detta område diskonteras ända till 25 proc. prisfall under
samma tid. Det förefaller mig emellertid som om man kunde säga att
det är en styrka, budgetmässigt sett, att Kungl. Maj :t haft möjlighet att
räkna med så litet fallande av prisindexen, att det har kunnat reserverat
så avsevärda belopp till dyrtidsändamål. Detta måste ju som sagt betraktas
som en styrka för budgeten, ty om prisindexen faller mera, blir
det större överskott, då det ju inte är meningen att dyrtidstilläggen skola
utgå till befattningshavarna efter högre grunder än nu gällande. Detta
dock endast inom parentes, men jag torde kanske, om tiden medger, återkomma
till denna fråga i annat sammanhang. Jag återgår nu till frågan
angående ny materiel till flottan.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på att vi ha en pansarbåt av
Sverige-typen färdig och komplett, en som i dagarna blir färdig och en
som är under byggnad, samt att vi icke ha all undervattensbåtsmateriel
färdig ännu. Vi ha ett ganska stort antal jagare och undervattensbåtar
och ett stort antal torpedbåtar och fartyg för minsvepningsändamål. Vi
ha materiel i så stor utsträckning att — därest man skall kunna nedbringa
våra försvarsanordningar inom marinen på samma sätt som vi i
närvarande stund äro i färd med att, i samförstånd med militära sakkunniga,
söka göra ifråga om lantförsvaret — ingen möjlighet finnes på
aånga vägar att kunna bemanna den materiel vi ha, utan vi måste lägga
upp en stor del av densamma i materialreserv. I en annan del av huvudtiteln
äskas också avsevärda belopp för att sätta den materiel vi ha i

Måndagen den 17 januari f. ni.

17 Nr 3.

fullgott stånd med hänsyn till den förslitning den varit utsatt för under Statsverkskrigsåren.
Det är således tydligt, att man mycket starkt kan ifråga- Prt>posittosätta
lämpligheten av att nu anslå medel till nyanskaffning av fartyg ’U(Forts”
för krigsändamål. Det äskas visserligen inte hela detta belopp, 15 milj.,
på 1922 års stat, endast 5 milj., men det är dock ett rätt avsevärt belopp,
och det synes mig som om en besparing här skulle kunna göras.

Jag kommer sedan till ett tredje område, som det enligt min uppfattning
är anledning att få något närmare belyst, och det är frågan om
hur Kungl. Maj :t ämnar ställa sig till frågan om utbildningen av 1921
års värnpliktige och följande årsklasser. Som herrarna ha sig nogsamt
bekant, har det under de två sista åren varit långa debatter och heta
strider angående den nedsättning av utbildningstiden, som skulle kunna
vara lämplig, och vid sista ''riksdagen enades kamrarna om en utbildningstid
för 1920 års klass, därvid man utgick ifrån att den utbildningstid,
som då fastställdes, sedermera skulle komma att tillämpas under den
provisorietid, som försvarsrevisionens arbete pågår. Nu finns det i statsverkspropositionen
ingenting, som direkt förmäler, att Kungl. Maj :t har
för avsikt att komma med ett förslag om någon annan tid, men om man
ser litet närmare på en del av siffrorna, får man anledning misstänka
att planer äro å bane att åvägabringa en längre utbildningstid än den
som vid sista riksdagen fastställdes. Om man ser på antalet tjänstgöringsdagar,
som legat till grund för anslagsberäkningen, finner man
nämligen, att det i 1921 års tilläggsstat är ett betydligt lägre antal
tjänstgöring sdagar än man räknat med i 1922 års stat. Därav måste
man draga den slutsatsen, att utbildningstiden måste komma att bliva
längre. I detta avseende vill jag för min del uttala den meningen, att
det skulle vara att i hög grad beklaga, i händelse Kungl. Maj :t i år återigen
skulle riva upp en strid om denna sak, som jag för min del anser
böra få vara slutförd med den förra riksdagens beslut. Vidare kan man
finna av tabellerna, så vitt jag kan förstå, att det är Kungl. Maj :ts avsikt
att under innevarande år anordna reservtruppövningar och att det
under år 1922 skulle ifrågakomma en landstormsövning.

Som bekant ha under de sista åren med hänsyn till de tryckta ekonomiska
förhållandena dessa reservtruppövningar uppskjutits och några
landstormsövningar icke heller hållits. Enligt min uppfattning kan man
icke säga, att landets försvarsintresse under de närmaste åren äventyras,
därest dessa reservtruppövningar fortfarande uppskjutas och några landstormsövningar
icke komma till .stånd. Det är därför som jag vill begagna
detta tillfälle att rikta en vördsam hemställan till Kungl. Maj :ts
regering att taga under övervägande, huruvida det icke ändå vore lämpligare
att låta både reservtruppövningarna och landstormsövningarna anstå
med hänsyn till de ekonomiska svårigheter, som vi i allt fall hava
att räkna med under denna tid. Jag utsträcker även denna min vördsamma
hemställan till att omfatta, att det bör tagas under allvarligt
övervägande, huruvida det är lämpligt att nu återigen riva upp en strid
angående utbildningstiden för de vapenföra värnpliktiga under proviso Första

kammarens protokoll 1921. Nr 3. 2

Nr 3. 18

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks- rietiden. Det är visserligen sant, att 1920 års fälttjänstövningar gåvo
propositio- Vid handen, att utbildningsresultatet var dåligt, över hövan dåligt. Det
* fForts skall jas villigt erkänna. Men därav framgår icke utan vidare, att en
or s'' utbildningstid av 165 dagar för fotfolket och 225 dagar för specialvapnen
är för kort, ty en stor del av dem, som varit med om dessa fälttjänstövningar,
hava på långt när icke kommit i åtnjutande av denna utbildning.
De influensaepidemier, som rasade under de närmast föregående
åren, och den kortare utbildningstiden för 1919 års klass gjorde,
att det icke kunde vara annorlunda än det var. Därtill kommer en mycket
anmärkningsvärd omständighet, som jag icke kan underlåta att i
detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, den nämligen, att Kungl.
Maj :ts regering icke lämnat vederbörande tillräcklig ledning för, huru
utbildningen skulle bedrivas med denna förkortade utbildningstid. Det
är klart, att ett utbildningsprogram, uppgjort för en utbildningstid av
365 dagar, icke lämpar sig för en utbildningstid av 165 dagar. Vad har
nu i detta hänseende åtgjorts från Kungl. Maj :ts sida? Jo, enligt vad
det har sagts mig skulle order ha utgått att gällande utbildningsprogram
skulle användas i tillämpliga delar. Detta är en erinran, som
icke drabbar den nuvarande regeringen, ty det har icke varit möjligt för
denna att vidtaga någon åtgärd härutinnan. Jag är också övertygad om,
att med den rutin och den skicklighet, som den nuvarande försvarsministern
besitter, så kommer det att bliva en av hans första uppgifter
att se till, att rättelse i detta avseende åvägabringas. Men faktum kvarstår,
om jag är rätt underrättad, att det hittills icke gjorts något annat
i denna sak, än att generalorder gått ut som, förutom vissa specialföreskrifter,
icke innehållit något annat än att man skulle använda det förutvarande
utbildningsprogrammet i tillämpliga delar. En sådan order
kom till arméfördelningscheterna, vilka, förmodar jag, i många fall låtit
ordern gå vidare till regementscheferna, ja, det har sagts mig att den i
vissa fall gått vidare till kompanicheferna, denna order, att de skulle
tillämpa programmet på det sätt, de funno bäst och lämpligast. Det är
icke underligt, om det blivit ett dåligt resultat, då till och med på samma
regemente olika utbildningsprogram kunnat ifrågakomma, då inga direktiv
och anvisningar lämnats från den högsta myndigheten, huru den
förkortade utbildningstiden skulle utnyttjas på det mest rationella sätt.
Det är tydligt, att mindre väsentliga saker därvidlag måst makas åt sidan
för att bereda utrymme för viktigare delar av utbildningen. Innan
denna sak är genomförd uppifrån och nedåt, är det icke värt att komma
och åberopa, att resultatet är dåligt, ty Het imponerar icke. Första förutsättningen
för att man i detta avseende verkligen vinner gehör för
kravet på en längre utbildningstid är att det visas, att verkligen försök
gjorts av vederbörande att utnyttja på bästa sätt den tid som man redan
har fått. Men det kan man icke säga, att vederbörande gjort, när en
planmässighet uppifrån och nedåt icke i detta avseende fått gorå sig
gällande, utan det överlämnats åt enskilda kompanichefer att efter bästa
förstånd och samvete var på sitt håll bedriva utbildningen. Jag är^ annars
icke den, som vill, att vederbörandes självinitiativ skall på något

Måndagen den 17 januari f. m.

15 Nr 8.

sätt förkvävas, men det är alldeles tydligt, att det på detta område är av
yttersta vikt, att de, som sitta inne med de största förutsättningarna att
uppgöra ett utbildningsprogram i första hand också lägga hand vid detsamma.
Såsom jag förut yttrat, är jag övertygad om, att den nuvarande
försvarsministern i detta avseende kommer att göra vad som förut
blivit underlätet; och det är angeläget, att detta sker, innan utbildningen
av 1920 års klass tager sin början.

Jag har nu, herr talman, anfört det huvudsakliga av det som gav mig
anledning att begära ordet, men innan jag slutar, kan jag icke underlåta
att även jag giva uttryck åt den oro, som jag känner över de ekonomiska
förhållanden, som vi i närvarande stund stå inför. Vi se, huru
den ena industrien efter den andra helt avstannar eller avskedar en hel
del av sin personal och huru personalen i de fall, där driften ännu kan
hållas uppe, nödgas underkasta sig avsevärda lönereduceringar. Jag vill
av lätt förklarliga skäl icke ingå på frågan om, huruvida dessa lönereduceringar
äro berättigade eller icke — i vissa fall torde de vara berättigade,
i andra torde de vara av omständigheterna oundgängligen erforderliga
med hänsyn till nödvändigheten att hålla driften i gång. Men
i vissa fall kanske de också vidtagas, därför att situationen är gynnsam
för att pressa ned lönerna. Det skadar emellertid icke att i detta sammanhang
starkt prägla i minnet, att även de grupper, som det här gäller,
hava fått sitta emellan under kristiden. Många av dessa grupper
fingo sin kompensation för dyrtiden långt efteråt, och många hava icke
fått en fullständig kompensation. Många av dem hava icke kunnat utnyttja
hela sin arbetskraft. Det är då tydligt, att det ligger den yttersta
vikt uppå, att samhällets medborgare i övrigt icke förbise, att det är dessa
grupper, som äro de svagaste, och att man icke kan förvänta, att dessa
talrika grupper av svenska medborgare skola stillatigande åse, huru alla
övriga samhällsmedborgare sitta i jämförelsevis orubbat bo, under det
att kristidens hela tryck går ut över dem allena. Därvidlag har riksdagen
en stor uppgift att fylla, och det finns en huvudtitel, som kanske
måste svälla ut mera än andra och det är den, som företrädes av socialministern.
I tider sådana som dessa måste det nämligen vara både regeringens
och riksdagens förnämsta uppgift att se till, att kristidens
verkningar lindras och att ifrån statsmakternas sida intet göres varigenom
de ytterligare försvåras. Må vi därför var och en i detta hänseende
se till, att vi göra vad vi kunna för att verkligen lindra dessa verkningar,
så att de icke bliva alltför ödesdigra för stora grupper av vårt
folk. Arbetslöshet över huvud taget är något förskräckligt för dem,
som vilja arbeta. Här hava vi ett område, som denna riksdag säkerligen
måste ägna den största uppmärksamhet åt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. 20

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Greve Lager bjelke: Herr greve och talman! Före början

av denna debatt yttrade en min vän på Värmlandsbänken, att om mina
föregående talrika varningar i statsfinansiellt hänseende varit att taga
efter orden, någon rimlig statsbudget väl numera knappast kunnat uppgöras.
Detta må vara överdrivet; men den svenska riksdagen har i
många år varit så optimistisk i ekonomiska frågor, att någon motvikt väl
torde hava varit och fortfarande är på sin plats. I varje fall vill jag
även i dag med anledning av den föreliggande statsverkspropositionen
göra några uttalanden i samma syfte.

Till en början får jag emellertid uttala min tillfredsställelse över den
starka beskäring, som i föreliggande statsverksproposition verkställts
på vissa av de anspråk, som äro avsedda att täckas med lånemedel. Äskanden
kvarstå dock å innevarande års tilläggsstat och nästa års riksstat
till sammanlagt belopp av 146,9 miljoner kronor. Läggas härtill å
detta års riksstat beviljade 167,4 miljoner kronor och de ytterligare miljoner,
som komma att krävas å 1922 års tilläggsstat, ställas så stora anspråk
på statens upplåning, att med hänsyn till lånemarknadens läge ytterligare
inskränkningar i nu gjorda äskanden synas mig nödvändiga.
Även måste tagas under övervägande, i vad mån de utgifter, som skola
täckas genom redan beviljade men ej anvisade anslag, kunna uppskjutas.
Jag får här fästa kammarens synnerliga uppmärksamhet därpå, att riksgäldskontoret
ännu icke kunnat föranstalta om någon upplåning av nämnda
belopp å årets riksstat; ännu mindre i fråga om de förväntade anslagen
på detta års tilläggsstat.

Även tillåter jag mig rikta en vördsam vädjan till riksdagens ledamöter
och utskott att ej, som så många gånger förr, missbruka sin grundlagsenliga
rätt att på enskilt initiativ besluta om ökning av de anslag,
som äskats av Kungl. Maj :t. I detta avseende har jag, bland annat, i
tankarna det ofta uppdykande projektet om inrättande av ångfärjeled
Göteborg—England; och jag skulle i detta avseende gärna motse ett
uttalande av kommunikationsministern, som jag ser vara här i kammaren
närvarande.

I detta sammanhang få ej förglömmas de av föregående riksdagar
beslutade utgifter, som under de närmare åren skola täckas av ännu ej
anvisade lånemedel och vilka, såsom den förste talaren i dag redan erinrat,
uppgå till 276,3 miljoner kronor, vari dock ingår en del nu äskade
anslag. Härtill komma anvisade, -ej använda anslag av lånemedel till
belopp av cirka 90 miljoner kronor. I dessa 90 miljoner kronor ingår,
bland annat, ett reservationsanslag å 23 miljoner kronor, som förra årets
riksdag anvisat för elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg
för i år. Detta anslag kommer ej att i år tagas i anspråk. Kommunikationsministern
slutar sitt yttrande i denna fråga i motiveringen till
statsverkspropositionen med följande ord: ”En synpunkt, som under nuvarande
tryckta förhållanden på lånemarknaden icke heller får släppas
ur sikte, är den om möjligheten att vid särskilda tillfällen på skäliga
villkor upplåna erforderliga belopp. Vederbörande departementschef

Måndagen den 17 januari f. m.

Nr it.

lärer icke böra underlåta att i förekommande fall i förväg förvissa sig
om riksgäldsfullmäktiges uppfattning rörande läget på lånemarknaden.”
— Jag tillåter mig till herr kommunikationsministern uttala mitt erkännande
för detta hans uttalande. Något dylikt är alldeles nytt i både statsverkspropositioner
och anföranden. När jag vid början av min bana i
riksgäldskontoret med mindre tilltagsenhet än nu under hand för kammarkamrater
uttalade mina betänkligheter ifråga om den stora upplåningen,
plägade jag mötas av en axelryckning och uttalanden av ungefär
denna innebörd: ”Vad går det åt dig, du är ju till för att låna”.

Nu är det så mycket betänkligare med upplåningen, som, att döma
av privatbankernas statistik, landets kapitalbildning är stadd i minskning,
beroende detta sannolikt både på minskning i sparförmåga och
avmattning i sparlusten. Någon statistik över sparbankernas rörelse
för år 1920 är, beklagligt nog, ännu ej att förvänta på åtskilliga månader,
men tyder den statistik, som man sett från enskilda sparbanker
från slutet av senaste året, på en avgjord försämring. Med minne
av den cirkulärskrivelse, som utgått till landets kommuner med uppmaning
till sparsamhet med lånemedel, och den kapitalransonering, som
i fråga om kommunerna tillämpas, är ett gott föredöme från statens
sida ytterligare påkallat.

Jag vill här till sist i fråga om lånefrågan framhålla, att en under
sista dagarna i pressen rrfed spärrad stil förekommande uppgift, att
statsskulden under 1920 minskats med över 70 miljoner kronor, icke
är riktig, om man tar i betraktande statsskulden i dess helhet. Visserligen
har den s. k. egentliga statsskulden — d. v. s. riksgäldskontorets
obligationsskuld och tillfälliga lån — minskats med nämnda belopp.
Riksgäldskontorets övriga skulder ha däremot avsevärt ökats,
framförallt genom det betydande överskott av skatter m. m., som statskontoret
överlämnat till förvaltning. Dessa medel uppgingo vid förra
årets slut till icke mindre än 425 miljoner kronor, som nu minskats
med tillsammans 30 miljoner kronor. Det är dock självfallet, att den
lättnad, som genom dessa till förvaltning överlämnade medel beretts
riksgäldskontoret vid dess upplåning, endast är tillfällig och att lättnaden
övergår till motsatsen, när medlen skola återställas. Med anledning
av förenämnda vilseledande pressuppgift bör anmärkas, att,
bortsett från kristidsfondema och vissa inom linjen förda tillgångar,
totalbeloppet av riksgäldskontorets skulder utöver tillgångar vid 1920
års början utgjorde 1.196,2 miljoner kronor och vid dess slut 1.265,5
miljoner kronor, således en ökning av just cirka 70 miljoner kronor.
Att ökningen ej blivit vida större har sin huvudsakliga grund i stora
återbetalningar från kommissionerna.

Vad härefter angår statförslagen utom lånebudgeten, har jag det
allmänna intrycket, att samma sparsamhet här knappast kan anses vara
iakttagen samt att inkomstberäkningarna uppgjorts med väl stor optimism.
I förra avseendet förekomma, bland annat, särskilt på femte
och åttonde huvudtitlarna en del nya anslag och utökning av gamla så -

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. 22

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

dana, som visserligen i och för sig må anses i socialt och kulturellt
hänseende vara gagneliga men enligt min uppfattning icke äro oundgängligen
nödvändiga. En del gamla anslag synas mig även utan alltför stor
olägenhet kunna förminskas. Jag förutser dock, att några avsevärda
besparingar icke komma att på detta sätt göras. Vi hava alltför länge
vant oss vid att leva på stor fot, och nedsättning av levnadsstandarden
är lika svår för statsmakterna som för den enskilde. I varje fall komma
dessa eventuella besparingar på budgeten för visso icke att motsvara
de sannolika bristerna vid inkomstberäkningarna. Vad dessa
senare angår, torde, med hänsyn till den även av föregående talare
framhållna alltmera tilltagande depressionen på näringslivets område, den
föreslagna ökningen med 31 miljoner kronor av statskontorets beräkning
av inkomst- och förmögenhetsskatten ej vara överensstämmande med
nödig försiktighet. Även överskottet från de af färsdrivande verken är
efter min uppfattning för högt beräknat.

Vad först telegrafverket angår, synes dettas taxepolitik genom sina
överdrifter rent av äventyra verkets framtida ekonomi och vidare utveckling,
frånsett dess hårda tryck på näringslivet och dess i hög
grad irriterande inverkan på allmänheten. Jag vill i detta avseende
nämna ett exempel. Det har kommit till min kännedom, att avgifterna
för patienter, vilka på Sofiahemmet här i $tockholm vilja på sina enskilda
rum få tilikopplad en telefonapparat till den ledning, som redan
förut finnes i varje rum, äro oerhört höga. Jag har med anledning
härav vänt mig till kamreraren vid Sofiahemmet för att få uppgifter
i detta hänseende. Dessa uppgifter syntes mig innehålla så påtagliga
överdrifter, att jag icke kunde tro mina egna öron. Jag lät därför en
tjänsteman i riksgäldskontoret kontrollera riktigheten av kamrerarens
uppgifter. Jag erfor då, att när, som sagt, en enskild patient ville hava
en telefonapparat tilikopplad till en* redan förut i rummet befintlig ledning,
detta kostade i inträdesavgift 180 kronor, i personlig avgift 10
kronor och i månatlig avgift 50 kronor, sålunda tillsammans 240 kronor;
och detta även om apparaten skulle av patienten användas endast
en eller par dagar. Kamreraren har försökt få dessa avgifter nedsatta
och för den skull vänt sig, efter egen uppgift, till ej mindre än
tre olika byråer vid rikstelefon, däribland till telefondirektören. På
alla hål! uttryckte man sitt beklagande, men förhållandet kunde icke
ändras. Nu har emellertid på min anmodan nämnde tjänsteman i riksgäldskontoret
vänt sig till telefondirektören för att få dessa uppgifter
kontrollerade. Denne förklarade då, att han icke kunde erkänna riktigheten
av uppgifterna. Förhölle det sig på detta sätt, berodde det
på feldebitering, och i varje fall skulle avgiften nu vara nedsatt. ■—
Emellertid har denna nedsättning i varje fall icke kommit till kamrerarens
vid Sofiahemmet kännedom, och detta gör, att enskilda patienter
på den senare tiden icke i något fall förskaffat sig den stora förmånen
av egen telefon. Det är påtagligt, att detta exempel och många
andra av liknande art, som här skulle kunna anföras, mycket väl kunna

Måndagen den 17 januari f. m.

23 Nr 3.

förklara vad telegrafverkets chef kallat för en massuggestion, som
gör, att allmänheten är missnöjd med telegrafverket och i stor omfattning
uppsäger sina kontrakt.

Beträffande vidare statens järnvägar har Kungl. Maj :t godtagit
järnvägsstyrelsens beräknade driftöverskott av 37 miljoner kronor
med tillägg av 5 miljoner kronor, motsvarande beräknad utgiftsminskning
i anledning av ifrågasatt jämkning av dyrtidstilläggen. Det är
emellertid att märka, att järnvägsstyrelsen avgivit sitt stat förslag före den
under december nästlidna år inträffade oerhörda nedgången i trafiken.
Under denna månad uppnåddes endast något över 24.000 godstågskilometer
mot något över 32.000 under motsvarande månad år 1919. Denna
nedgång kan tyvärr nog ej antagas vara endast tillfällig. Järnvägsstyrelsens
förutsättning i motiveringen till sitt statförslag, att trafikomfattningen
ej blott 1921 utan även 1922 skall vara någorlunda normal,
synes ej vara i överensstämmelse med näringslivets nuvarande förhållanden
och utsikter. Att öka inkomsterna genom ytterligare taxeökningar
lärer vara uteslutet, då detta utan tvivel skulle verka motsatsen.
En sänkning av taxorna synes tvärt om med hänsyn till deras i förhållande
till prisnivån i övrigt relativt höga läge bliva nödvändig. Den inträffade
trafikminskningen har utan tvivel sin grund ej blott i den allmänna
depressionen utan även i de höga taxorna. Det var ett stort fel
att under krigsåren alltför länge dröja med taxeökningarna och därigenom
utnyttja den goda konjunkturen. Man får nu ej alltför länge
bibehålla taxor, som näringsliv och allmänhet ej kunna bära. Såsom ett
exempel på taxeökningen vill jag nämna, ati avgiften för en vagnslast
spannmål om 10.000 kilogram från Värtan den lilla avvägen till min
station Älvsjö nu utgör 74 kr. i stället för 13 kr., som frakten kostade
före kriget. Då var avgiften 13 öre per 100 kilogram spannmål, nu
har den gått upp till 74 öre per 100 kilogram, sålunda cirka sex gånger
så mycket. Därtill kommer en ytterligare avgift för begagnandet av
hamnspåret vid Värtan. Sådana förhöjningar hava även verkat ■— om
jag håller mig till förortstrafiken — att såväl vid Älvsjö som andra
förorter i riket biltrafik alltmera börjat inkräkta på järnvägstrafiken.
Även lider trafiken i hög grad därav, att 8 timmarsdagen föranlett en
betydande inskränkning i tiden för öppethållande av godsexpeditionen.
Härav uppstår för allmänheten ej blott besvär utan även tidspillan.

I detta sammanhang vill jag även något beröra den hotande ifrågasatta
förhöjningen av priset på månadsbiljetter för förortstrafiken. Så
föreslås nu, enligt uppgift, av järnvägsstyrelsen en ökning med 337,5
procent i priset för månadsbiljetter per år Älvsjö—Stockholm mot de år
1913 gällande då i och för sig visserligen billiga pris. En sådan förhöjning
vore för de flesta trafikanter svåröverkomlig att bära och i hög
grad hinderlig för därvarande villasamhälles fortsatta utveckling. Jag
tillåter mig därför att ur den ömtåliga bostadsfrågans synpunkt uttala
mina stora betänkligheter mot den ifrågasatta taxehöjningen.

För att nu återgå till frågan om jämvikt i budgeten är det för detta

Statsverks
propositio
nen m. m
(Forts.)

Nr 3. 2d

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

ändamåls vinnande, enligt min uppfattning, bland annat nödvändigt att
med allvar slå in på den väg, som i statsverkspropositionen är anvisad,
nämligen att minska dyrtidstilläggen för vissa av statstjänarne, även
på annat sätt än genom den automatiska sänkningen vid fallande prisindex;
ehuru självfallet därvid all möjlig hänsyn måste tagas till billighet
och rättvisa. Finansministern förmenar visserligen, att det i första
hand endast bör tagas under övervägande att jämka grunderna för
dyrtidstilläggets beräkning för de statstjänstemän, som ej äro familjeförsörjare.
Det använda uttrycket tyder emellertid uppenbart på, att
den möjligheten förutsetts att jämka dessa grunder jämväl för övriga
statstjänare, d. v. s. familjeförsörjame; och synes mig detta, frånsett det
irrationella i uppdelningsgrunden, av statsfinansiella skäl böra tagas
under övervägande, även om den allmänna prisnivån och därmed prisindexen
komma att, som jag antager, under innevarande och nästa år
sjunka vida mer, än finansministern beräknar, såsom även förut uttalats
i kammaren under dagens debatt.

Det ligger givetvis utom ramen för detta mitt anförande att komma
med närmare förslag i förevarande fråga. Jag vill dock framhålla, att,
på grund av frågans invecklade, för den enskilde djupt ingripande beskaffenhet,
en sådan jämkning ingalunda kan ske schablonmässigt med
jämna procentuella avdrag; och skall jag tillika söka angiva några allmänna
synpunkter.

I själva verket intager personalkostnadsfrågan en dominerande
plats i statsbudgeten. Härvid inverkar ej mindre det oerhörda antalet
statstjänstemän — antalet ordinarie sådana har under kristiden ökats
med cirka 1/3 förutom alla kommissionsanställda och den i än högre
grad ökade extra personalen — än även på senare tider genomförda löneregleringar,
särskilt vid de affärsdrivande verken, samt de senaste dyrtidstilläggen.
Härigenom hava visserligen ej alla, men stora grupper
bekommit ej blott full kompensation för dyrtiden utan vida därutöver.
Även med den automatiska sänkning, som kan bliva en följd av prismdexens
sjunkande, synas mig dessa grupper intaga en i förhållande
till motsvarande löntagare i det enskilda näringslivet så förmånlig ställning,
att den ej kan anses berättigad på grund av statens ställning såsom
mönsterarbetsgivare eller statens ekonomi eller andra förhållanden.
Dessa höga löneförmåner hava i sin ordning hos vissa privatanställda
alstrat missnöje och lönekonflikter, vilka på grund av bristande betalningsförmåga
hos de enskilda företagarna ej kunna leda till det eftertraktade
målet, närmaste likställighet med statstjänarne. Det synes,
som om i en under slutet av förra året av sådan anledning uppkommen
lönekonflikt regeringen vid sitt ställningstagande knappast tillräckligt
beaktat företagames ekonomiska möjligheter och de konsekvenser som
ett bifall till förlikningsmannens förslag skulle medfört för riksgäldskontoret
och statsfinanserna i sin helhet.

Uppenbart lärer vara att, även med hänsyn tagen till den förskjutning
av produktionsavkastningen, som under de sista åren ägt rum till

Måndagen den 17 januari f. m.

-5 JVr K.

de breda lagrens förmån och för framtiden lärer bliva beståndande, det Statsverkssvenska
folkets levnadsstandard i stort sett icke blott icke kan bibe- Pr°P°s^°^
hållas, än mindre förbättras utan måste vara försämrad under nuva- (Forts)
rande produktions- och avsättnings förhållanden. Såväl det internationella
varuutbytet som den svenska produktionen hava av kända skäl avsevärt
förminskats. Av framstående experter beräknades under medlet
av 1920 minskningen i förra avseendet uppgå till 35 å 40 %, och i det
senare till 20 ä 25 %, varav cirka 15 % tillskrevos verkningarna av 8-timmarslagen. Sedermera har nog produktionen i ej ringa mån ökats,
men motverkas gagnet härav av stora avsättningssvårigheter, grundade
huvudsakligen på höga produktionskostnader och bristande köpförmåga.

Huru högt jag än uppskattar en god levnadsstandard för folkets
alla lager, kan jag sålunda ej annat än finna en nedsättning av vissa
dyrtidstillägg påkallad även av andra än statsfinansiella skäl.

Herr vice talman! Liksom hela den övriga världen lida vi här
i landet av stora ekonomiska svårigheter, vilka drabba såväl den enskilde
som statshushållningen. Må vi söka tillse, att trycket av dessa
svårigheter, så länge de vara, bliver i möjligaste mån jämnt och rättvist
fördelat; men må vi framför allt se den osminkade sanningen i ansiktet
och, även där det måste ske genom självförsakelser, söka undanröja
anledningarna till dessa svårigheter.

Herr Stendahl: Såsom kammaren har sig bekant, har herr

finansministern för avsikt att föreslå riksdagen införandet av nya finanstullar,
vilka beräknas skola giva ett belopp av cirka 35 miljoner kronor,
och av detta belopp avses den största posten skola tagas på höjd kaffetull.
Herr finansministern framhåller, att han icke är främmande för
tanken att genom efterbeskattning eller efterförtullning sörja för, att
för den händelse riksdagen skulle gå med på höjd kaffetull, de tullbelopp,
som man avsett skulle inflyta i statskassan, också verkligen komma
staten till godo och icke stanna i privata tullspekulanters fickor. Huru
man på lämpligaste sätt skulle nå det målet, kunde emellertid herr finansministern
icke angiva.

Kungl. Maj :t har nu den 11 dennes utfärdat en förordning om importförbud
för kaffe. Läser man emellertid den kungl. förordningen,
finner man, att det icke alls är fråga om importförbud, utan endast om
förtullningsförbud. Importen är fortfarande tillåten och fri. I landet
befintliga lager hava taxerats till cirka ett halvt års behov. Under förutsättning
att denna taxering är riktig, torde ungefär hälften av denna
kvantitet bestå i förtullade och hälften i oförtullade varor. Målet, som
man vill nå genom den kungl. propositionen, är givetvis det, att oförtullade
varor, för den händelse högre tull å kaffe skulle beslutas, också
skulle träffas av den högre tullen, och det är alldeles tydligt, att det
målet har man nått. Man har ifrågasatt eller till och med ställt i utsikt,
att det skulle kunna givas licens därhän, att om det ifrågasatta högre
tullbeloppet deponerades, skulle licens eller befrielse från förtullningsförbudet
kunna meddelas. För min del har jag den uppfattningen, att

Nr 3. 26

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks- det givna löftet icke har någon som helst praktisk betydelse, ty sättes
nen°m. försäljningspriset mycket högt, skulle varan bliva fullkomligt osäljbar
(Forts.) på grund av de stora kvantiteter kaffe, som redan finnas i landet och
för vilka endast erlagts ett lägre tullbelopp.

Genom den av Kungl. Maj :t vidtagna åtgärden har emellertid en
mycket stor osäkerhet och oro uppstått. Man vet icke alls, var man
är, och det förekommer tämligen allmänt den uppfattningen,’ att redan
förtullat kaffe icke skulle drabbas av efterforskning. Skulle den uppfattningen
visa sig riktig, skulle följden bliva den, att innehavare av stora
partier, nyligen i tydligt spekulationssyfte förtullat kaffe skulle göra
mijjonvinster till nackdel för staten. De firmor, som lojalt avhållit sig
från tullspekulation, skulle tydligen icke vara konkurrensmässiga, och
genom en dylik åtgärd skulle för framtiden framlockas, jag skulle nästan
vilja säga framtvingas, tullspekulationer i mycket stor skala vid alla
möjliga tillfällen, något som enligt min uppfattning skulle vara mycket
beklagligt. Frågan är nu, huru man skall kunna åstadkomma och återinföra
större säkerhet på detta område. Såvitt jag förstår, kan detta
ske, om ICungl. Maj :ts proposition verkligen kommer på riksdagens bord
inom de närmaste dagarna, om riksdagen behandlar ärendet med största
snabbhet, så snabbt som över huvud är möjligt, samt först och
främst genom en förklaring från statsrådsbänken, att Kungl. Maj :t verkligen
avser att komma med förslag, gående ut på att, om riksdagen går
med på förhöjning av tullen å kaffe, skall också redan förtullad vara,
d. v. s. den som träffats av den lägre tullen, träffas av efterförtullning.

Herr Rune: Herr vice talman! Den allmänna ekonomiska depression,
som legat som en mara över allt affärsliv under senare delen
av förra året, har föranlett, att man från ansvarigt håll fått höra mycket
stärka maningar till svenska folket, både till kommunerna och överhuvudtaget
till alla, som hava med landets penningväsende att göra, att i
största möjliga mån iakttaga sparsamhet och att försöka inskränka behoven.
Det är under sådana förhållanden helt naturligt, att intresset
varit mycket stort att få se den budget, som nu av regeringen framlagts
för riksdagen.

Jag vill till att börja med gorå den anmärkningen, att det är rätt
egendomligt att man, då förhållandena äro sådana, finner att uti budgeten
ifråga alla huvudtitlar, skulle jag tro, utorr) pensionshuvudtiteln och
jordbruksdepartementets huvudtitel, rört sig med större behov, större
siffror, större utgifter än i den statsverksproposition och det budgetförslag,
som för ungefär ett år sedan framlades till riksdagens prövning.
Att här närmare uttala, på vilka punkter besparingar kunna göras,
är ju synnerligen svårt, men jag vill i korthet uttala, att jag för min del
anser det oundgängligen nödvändigt, att riksdagen iakttager sparsamhet
och försöker göra inskränkningar, särskilt ifråga om försvarsutgiftema,
och jag vill även uttala en önskan, att det skall vara möjligt att något
nedbringa jämväl de nu utgående dyrtidstilläggen. Detta synes mig

Måndagen den 17 januari f. m.

27 Nr :{.

så mycket rimligare och naturligare, som det icke är möjligt annat än
att kroppsarbetarnes klass kommer att få vidkännas en betydande reduktion
i sina löneinkomster, och då är det ju rimligt, att litet var av
andra löntagare, de må avlönas av staten, kommuner eller enskilda,
också få vidkännas någon minskning. Det är mycket tråkigt att behöva
uttala något sådant, men det synes mig absolut nödvändigt och rättvist,
att man förfar på sådant sätt.

Efter dessa allmänna reflektioner ifråga om utgifterna vill jag ägna
en närmare uppmärkamhet åt några poster bland de beräknade inkomsterna.
Redan den förste ärade talaren nämnde, att en stor del av de
inkomsttitlar, å vilka finansministern beräknat att få erforderliga tillskott,
vore för högt beräknade. Talaren nämnde detta en passant, ty
han hade så mycket annat att tala om, att han naturligtvis här icke kunde
gå in på detaljer. Han angav dock en hel del huvudtitlar, med vilka
så vore fallet. Jag ber att litet mera detaljerat få på några punkter
visa, hur dessa inkomster äro beräknade, så att var och en skall kunna
bedöma, i vad mån det kan vara tänkbart, att dessa inkomster verkligen
komma att inflyta under budgetåret.

Jag gör början med tullinkomsterna. Dessa utgjorde under år 1920
bortåt 148 miljoner, säger statskontoret, och så anser statskontoret, att
man bör vid beräkningar för år 1922 vara rätt försiktig och föreslår
fördenskull, att beloppet måtte upptagas i staten till no miljoner kronor.
Nu veta vi alla,* att under förra året importerades tyvärr en otroligt
stor mängd varor, — jag säger tyvärr, därför att prisen då voro
ganska höga och därför att vår handelsbalans lidit betydligt av denna
stora import. När nu importen blivit så synnerligen stor, när stora varulager
ligga hopade och samtidigt konsumtions- och köpförmågan gått
ned i betydlig grad och det verkligen icke är blott på grund av uppmaningar
från kompetent håll, som folket förmås att iakttaga en synnerlig
sparsamhet, utan till följd av den verkliga knapphet, som finnes^ifråga
om penningtillgång och inkomster, så att alla under närmaste år helt
visst tvingas att iakttaga stor sparsamhet, så frågar jag, om man rimligen
kan upptaga tullmedlen till no miljoner. Finansministern är ändå
mer sangvinisk och anser dessa no miljoner icke vara nog, utan finner,
att de böra ökas med ytterligare 5 miljoner. För min del tror jag, att
«jc no miljoner, som beräknats av statskontoret, redan äro för mycket
och att det därföre icke varit någon annan anledning för finansministern
att här höja inkomstsumman än den hårda nödvändigheten för honom
att skaffa täckning för de stora utgifter budgeten innehåller.

Om jag sedan övergår till inkomst- och förmögenhetsskatten, synes
det mig, att finansministern på denna punkt visat en ännu märkligare
sangvinism. Statskontoret beräknar denna skatt för år 1922 till 212
miljoner kronor i runt tal. Statskontoret har kommit till denna summa
och grundat sin beräkning för aktiebolagens vidkommande på skattens
belopp för år 1917 och vad angår enskilda personer på dess belopp för
år 1918. Kontoret grundar således sin beräkning på den verkliga in -

Statsvcrks propositio

nen m. w
(Forts.)

Nr 3. 28

Måndagen den 17 januari f. m.

^proTosittö- *'':omst’ som aktiebolagen åtnjutit år 1916 och enskilda personer år 1917.
■ten ro. ro. ^ kan det verkligen ifrågasättas — på denna punkt giver jag finans(Forts.
) ministern rätt -— om man med nämnda utgångspunkt kunnat komma
tin ett resultat, som är sa tillförlitligt, som man under nu rådande osäkra
förhallanden annorledes kunnat komma till. Finansministern har ansett
'' k t rimligt, och det menar också jag för min del, att man genom att
den sista kända, taxerade inkomsten till grund för sin uppskattning
kan komma till ett bättre resultat. Han har således utgått från
taxeringen ar 1920, som är grundad på den verkliga inkomsten under
år 1919, och så har han räknat med samma procenttal på grundbeloppet,
nämligen 17a procent, som det är meningen att räkna med för år 1922.
Beräknade på 1919 års inkomst, som taxerades år 1920, skulle inkomstoch
förmögenhetsskatten av aktiebolag och enskilda samt B-skatten för
aktiebolag m. fl. år 1922 sålunda uppgå till i runt tal 351 miljoner kronor.
Sedan har finansministern ansett, att från den skattesumma, som på
nämnda sätt beräknats skola inflyta, från enskilda personer, skulle avdragas
15 procent. Jag vill da fråga, om det kan vara rimligt att antaga,
att under detta år, 1921, de enskilda personernas inkomst- och förmögenhetsskatt
kan inflyta med lika stort belopp som det, vilket inflöt år
1920, och som var grundat på 1919 års inkomster, bara med skillnad
av detta avdrag å 15 procent. Först och främst vill jag påpeka, och det
veta vi litet var, hurusom förmögenheterna genom det fallande värdet
sjunkit i så hög grad, att redan med hänsyn till den förmögenhetsandel.
varå beiäknas inkomst- och förmögenhetsskatt, skatteminskningen torde
bliva betydande. Vidare vill jag erinra, att av dessa inkomster belöper
nog största delen på affärsföretag, som icke hava aktiebolags form.
och det veta vi litet var, både affärsmän och industrimän, att "man får
vara beredd pa att genom det allmänna prisfall å inneliggande material
och lager, som redan ägt rum och antagligen kommer att fortsätta i år,
säkerligen många affärsföretag detta år skola lida förluster eller erhålla
ingen eller ringa vinst. Jag tror således, att om man för enskilda räknar
med en minskning i skattens belopp av endast 15 procent vid jämförelse
mellan 1919 och 1921, detta kommer att visa sig ytterst riskabelt för
budgeten. Ja£ vil1 såsom min mening uttala, att det lägsta avdrag, som
bör göras för att man skall vara någorlunda på den säkra sidan, är ett
avdrag av 30 procent på den beräknade inkomst- och förmögenhetsskatten
från enskilda, d. v. s. när den här upptages till 183 miljoner för
ar 1920, tror jag att man måste minska detta belopp med 54 miljoner
kronor för att fa en riktig beräkning för 1922. — Liknande är naturligtvis
förhållandet i stort sett med aktiebolagens inkomster. Det är
min tro, att om aktiebolagen år 1919 hade en beskattningsbar inkomst,
varför år 1920 inkomst- och förmögenhetsskatten uppgick till 155 miljoner,
innevarande år icke kommer att, såsom finansministern beräknat,
lämna dessa bolag så höga inkomster, att man vid beräkningen för år
1922 skulle hava att reducera de influtna skattebeloppen med endast 40
procent. Detta tror jag är mycket för sangvinisk^ Jag tror, att den

Måndagen den 17 januari f. in.

20 Nr H.

minsta reduktion, som måste göras, är med 50 procent, och då får man
avdraga en summa av något mer än 77 miljoner. — Liknande är också
förhållande med den B-skatt, som aktiebolag m. fl. skola betala. Denna
skatt utgår av de summor, som aktiebolagen fondera, och min tro är, att
aktiebolagen icke kunna under år 1921 göra så stora vinster, att de
kunna fondera avsevärda summor.

Om jag på nämnda sätt reducerar de beräknade beloppen — och
då är det min uppfattning att jag räknat rundligt och sträckt mig till
den yttersta gräns av sangvinism, som möjligen kan tillåtas — då kommer
jag till det resultatet, att vi kunna beräkna inkomst- och förmögenhetsskatten
för år 1922 till något över 212 miljoner kronor, ungefär den
summa, eller på några hundratusen kronor när precis den summa, som
statskontoret kommit till med ett annat beräkningsätt och med en annan
utgångspunkt. Min uppfattning är således att tyvärr finansministern
här räknat miste, och att på denna punkt det med hans budgetsiffra
skall uppstå ett deficit på minst 30 miljoner kronor.

Jag vill sedan övergå till beräkningen av inkomsterna från statens
järnvägar. Det har redan förut här varit på tal, att dessa beräkningar
icke skulle komma att hålla, och jag ber att även på denna punkt litet
närmare få belysa saken och säga, varför jag är av samma uppfattning
som den ärade talare, vilken nyss yttrade sig i detta ämne. Järnvägsstyrelsen
har beräknat, att statens järnvägar skulle under år 1922 lämna
statsverket 37 miljoner kronor och järnvägsstyrelsen säger, att detta belopp
motsvarar årsräntan å statens järnvägars andel av statsskulden vid
1921 års slut. Jag tycker för min del, att det är mycket glädjande att se,
att järnvägsstyrelsen nu verkligen börjat tänka på att det icke är annat
än rimligt, att järnvägarnas inkomster skola förränta det kapital, som
är nedlagt å desamma. Jag tycker bara det är beklagligt, att järnvägsstyrelsen
icke förr kommit att tänka på detta, och ännu mer att järnvägsstyrelsen
icke förr gjort det, än trafikinkomsterna visat en så
betydande nedgång, och vid en tidpunkt, då jag tror det skall visa sig
omöjligt för järnvägsstyrelsen att gå iland med det åtagande, som den
nu gjort. Jag ber således här att få nämna några siffror. Enligt officiella
uppgifter ha statens järnvägar, å vilka under de sista tio åren nedlagts
ett kapital, som i runt tal kan beräknas till 700 miljoner kronor,
under samma tid visat följande levererade behållningar av trafikinkomster:
år 1910 13 miljoner, år 1911 likaledes 13 miljoner, år 1912 20 miljoner,
år 1913 21 miljoner, år 1914 22 miljoner, år 1915 25 miljoner,
år 1916 15 miljoner och år 1917 10 miljoner. Åren 1918 och 1919 hava
statens järnvägar, såsom vi nog alla minnas, enär vi fått det på våra
debetsedlar, gått med direkt förlust. 1918 uppgick denna till mer än
60 miljoner kronor och 1919 var förlusten omkring 11 miljoner kronor.
Nu säges det, att statens järnvägar år 1922 kunna beräknas lämna en
nettoinkomst av 37 miljoner kronor. Det är visserligen sant, att under
de första nio månaderna av innevarande år nettobehållningen varit rätt
stor, men den har gått ned så, att resultatet för november månad visade

Statsverkspropositionen
m. m
(Forts.)

Nr 3. 30

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

till och med ett underskott av 3,800,000 kronor, och detta beror helt
naturligt på den nedgång framför allt i godstrafiken, som statens järnvägar
liksom andra järnvägar fått vidkännas och som under den närmaste
framtiden nog icke kommer att minskas, utan tyvärr, tror jag, allt mer
ökas. Hur det då är möjligt för statens järnvägar att under år 1922 beräkna
sina inkomster till 37 miljoner kronor, det är för mig en fullständig
gåta, ehuru jag gärna medgiver, att det vore önskligt, om denna förhoppning
kunde gå i fullbordan. Finansministern har emellertid funnit att det
nu kan bli fråga om en minskning i utgifter för dyrtidstillägg för statens
järnvägar av 5 miljoner kronor, och finner det med hänsyn därtill lämpligt
att öka det överskott, som järnvägsstyrelsen beräknar till 37 miljoner
kronor, med ytterligare 5 miljoner kronor och kommer då till en inkomstsumma
av 42 miljoner kronor. Men det synes mig rimligt, att finansministern,
med tanke på dessa inkomster, icke blott borde tänka på att
för år 1922 räkna på eu minskning i utgifter av 5 miljoner, utan också
ha sin uppmärksamhet riktad på den hotande minskningen i inkomster,
som nog blir mycket större än 5 miljoner.

Medan jag är inne på kapitlet om statens järnvägar, kan jag icke
underlåta att något beröra förhållandet med dessa järnvägars inkomster
och frakter, jämförda med inkomster och frakter vid de enskilda järnvägarna.
Då det anmärkts på att statens järnvägar åren 1918 och 1919
gått med ren förlust som de skattdragande fått ersätta med över 70
miljoner kronor, har man anmärkt, att statens järnvägsdrift icke lämpade
sig till jämförelse med de enskilda järnvägarnas. Det har under
sista tiden t. o. m. från ansvarigt håll betonats, att statens järnvägar icke
kunna betraktas såsom affärsföretag; statens järnvägar både en större
betydelse för landet och kunde därför icke mätas med samma mått som
andra affärsföretag. Jag har icke betvivlat och vill icke bestrida, att det
kan ligga mycken sanning i ett sådant resonemang, men jag ber att få
visa, att i alla fall någon synnerligt stor rättvisa gent emot de skattdragande
och gent emot de olika bygderna icke vinnes genom att använda
denna princip vid skötseln av statens järnvägar. Det vore, såvitt jag
kan förstå, sant detta påstående, om det vore så, att järnvägarna igenomlöpte
de flesta av Sveriges landsändar. Då hade var och en i sin mån
direkt nytta av statens järnvägar, och då kunde kanske utan att man
kunde tala om orättvisa lägre frakttaxor tillämpas vid statens järnvägar,
under det att de enskilda järnvägarna tillämpade högre taxor. Men mina
herrar, det finns stora delar av landet, där inga statens järnvägar löpa
fram, och det är såsom målsman för en sådan landsdel, som jag ber att
få fästa herrarnas uppmärksamhet på denna viktiga omständighet. Jag
är representant för Kalmar län, vilket län ju icke är bland de minsta
men icke heller de största länen, och i hela detta län finnes icke någon
stats järnväg. Vi ha fått bygga våra järnvägar själva. Liksom i åtskilliga
andra län inom Sveriges land hava kommuner, enskilda, bolag
och industrier fått satsa betydande kapital för att få järnvägarna till
stånd, och vi hava fått driva våra järnvägar själva och hava naturligtvis

Måndagen den 17 januari f. in.

Nr 8.

di

måst tillse, att driftkostnaderna blivit betäckta genom inkomsterna. För Statsverks
att åstadkomma detta och förränta kapitalet var det, när kolprisen stego Pr°P0Sltt0
och arbetslönerna ökades, för de enskilda järnvägarna nödvändigt att (Forts.)
betydligt höja taxorna. Vi veta dock, att taxeförhöjningar äro ett tveeggat
svärd och något, som inverkar synnerligen ofördelaktigt på handel,
industri och näringar. Herrarna kunna vara övertygade om att
överallt i Sveriges land, där handel och industri voro beroende av enskilda
järnvägar, det var med gråt och tandagnisslan som man mottog
besluten om taxeförhöjningar, så höga som de enskilda järnvägarna
måste vidtaga redan åren 1916 och 1917. Men stats järnvägarna behövde
icke göra på samma sätt. De tillämpade då icke högre frakter. Men
deras frakttaxor höjdes, såsom en talare påpekat, senare, sedan man på
två år gjort en förlust av över 70 miljoner kronor. Huru ställer sig
denna sak för sådana orter, om vilka jag nu talat, med järnvägar liknande
dem i den ort jag representerar? För dem har det gällt att först
skaffa järnvägarna och sedan trafikera dem och därvid använda så
höga taxor, att driften kunnat bära sig, och sålunda högre taxor än vid
statens järnvägar. Folket på sådana orter har fått lida av detta. Var
och en har fått lida av ökningen i pris på olika produkter genom de
höjda fraktsatserna för varor, som varit nödvändiga för befolkningens
behov. Vår handel och vår industri har lidit därav. Vad sedan? Jo,
mina herrär, sedan vi lidit därav och sedan mot vår handel och industri
en hård konkurrens bedrivits av industri, som varit i den lyckliga belägenheten
att vara förlagd å orter med stats järnvägar, sedan få vi betala
i form av skatt bidrag till statens järnvägar på det man i dessa andra
orter skall fortfarande få njuta förmånen av billiga frakter och därigenom
få bättre möjligheter att konkurrera med vår handel och vår
industri. Herrarna förstå, att när det blir fråga om höga eller låga
frakter vid statens järnvägar och vid avgörande från landets synpunkt
om man har rätt att betrakta statsjärnvägame såsom affärsföretag eller
icke, så är detta en sak, som på det intimaste berör frågan att göra rättvisa
olika orter emellan, och man frågar sig då, huruvida det är rättvist,
att somliga orter skola gynnas med ekonomiska fördelar, icke blott så,
att de ha fördelen av en stor järnväg invid sin port, utan även så, att
vid denna järnväg ha kunnat tillämpas billigare taxor. Nu är det naturligtvis
sant, att ifråga om järnvägstaxorna höjningar äro ett tveeggat
svärd, såsom också nyss anfördes här. Uppenbart är, att man icke bör
höja taxorna så, att driften går ned allt för mycket. Men jag vill betona,
att den fraktpolitik, som föres av statens järnvägar, den skall föras
i rättvisans intresse, och den bör icke alltför mycket skilja sig från den
politik, som måste föras vid de enskilda järnvägarna, för att icke orättvisan
mot de orter, där inga stats järnvägar gå fram, skall bliva alltför
skriande.

Av vad jag nu sagt torde framgå, att jag önskar all möjlig lycka åt
det bud, som finansministern låtit utgå till järnvägsstyrelsen, att han
förutsätter, att järnvägsstyrelsen skall tillse, att inkomsterna år 1922 må

Nr 3. 32

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
tn. m.
(Forts.)

uppgå till beräknade 42 miljoner kronor. Men när jag tänker på möjligheten
att ställa sig detta bud till efterrättelse, måste jag säga, att jag
tvivlar i ytterligt hög grad på, att inkomstsiffran på denna punkt kommer
att hålla.

När jag på detta sätt granskar budgeten — jag vill, för att icke
alltför mycket upptaga tiden, icke ga in på detaljer ifråga om flera inkomsttitlar
— men när jag granskat densamma i de punkter jag tillåtit
mig beröra, har jag fått den uppfattningen, att det är nästan otänkbart
att få de beräknade inkomsterna att i verkligheten inflyta. Jag förstår
väl, att man kan resonera så, att de sista budgetförslagen vi uppgjort här
i riksdagen varit uppgjorda så, att det varje år visat sig betydande överskott,
och att det därför icke är farligt att även nu använda litet sangvinisk
uti beräkningarna, ty dessa beräkningar komma nog ändå att till
slut visa sig hallbara. Det bör då emellertid uppmärksammas, att det är eu
väsentlig skillnad mellan att göra upp en inkomstberäkning under uppåtgående
konjunktur och under en nedgående. Det är ganska naturligt, att
verkligheten överträffar beräkningarna, då inkomsterna under en sådan
konjunktur inflyta allt rundligare. Men lika säkert är, att under en
konjunktur, som är i så starkt nedgående som den nuvarande, ett sådant
tillvägagångssätt straffar sig självt.

Jag tillåter mig såsom slutresultat av vad jag anfört rikta till statsutskottet
en allvarlig uppmaning att göra vad utskottet förmår för att
nedbringa utgifterna så mycket som möjligt, och då helt naturligt mest
försvarsutgifterna. På sistnämnda punkt tror jag vi böra spara så mycket
som möjligt, men även på andra huvudtitlar, som ingå i budgetförslaget.
^ Det är alldeles säkert, att det behöves, och att man icke bör räkna
som så, att uti inkomstberäkningarna anvisats nödiga medel och att vi
därför äro i tillfälle att antaga budgetförslaget sådant det är. För att
få budgeten att gå ihop är det av högsta nöden att göra besparingar.
Tåg kan säga, att detta är så mycket nödvändigare, som vi stå inför nedgående
konjunktur, mänskligt att döma icke blott under detta år, utan
även under det följande. Då kommer det helt visst att bli oss dubbelt
svårare att fylla de hål i budgeten som uppstått genom att man på sätt
som skett använder allt för höga inkomstberäkningar.

Herr W i n b e r g: Herr talman ! Man tyckes för närvarande vara
överens om en sak, och det är, att vi nu mera än någonsin befinna oss
inför särskilt exceptionella förhållanden, detta i synnerhet i vad rör
det ekonomiska livet. När det sedan är fråga om att ställa diagnosen
och föreskriva läkemedel för den sjukdom, vari det nuvarande privatkapitalistiska
samhället befinner sig, blir det svårare. Då finner man,
att nästan envar företer den bekanta bilden av doktor Hjälplös, d. v. s.
om man icke vill föreskriva en åtgärd, som visserligen skulle göra
den sjuka i morgon sjufalt värre, men icke ens i dag hjälpte patienten
på sina ben. iDet har också redan vid det första sammanträdet i
år i denna kammare talats om det produktiva arbetets betydelse. Det

Måndagen den 17 januari f. in.

33 Nr 8.

förefaller mig emellertid, som om man, när det gäller att gå från teori
till praktik, fortfarande ämnar låta det gå efter gammal schablon. I varje
fall torde det vara ofrånkomligt, att det enda sätt, på vilket mänskligheten
kan reparera de ofantliga skador och sår, som krigs- och kristiden
rivit, det är att i det längsta och i största möjliga utsträckning
vidmakthålla det produktiva arbetet inom landet.

Det är också ur den synpunkten man måste bedöma icke blott
förhållandet på det rent ekonomiska området, utan även vår utrikespolitik
under senare tider. Vi hava fått alldeles särskilda bevis för,
att den är av ingripande betydelse för vårt ekonomiska liv, och jag
har den bestämda uppfattningen, att den utrikespolitik, som förts under
de senare åren, särskilt i vissa avseenden varit synnerligen ödesdiger,
och att det därför är på tiden att undersöka, huruvida vi hava
råd att fortsätta densamma, med öppna ögon för vad detta betyder.
Därför vill jag här anknyta några erinringar'' till tredje huvudtiteln,
d. v. s. den, som rör utgifterna för utrikesdepartementet. Jag gör det
av två skäl. Dels emedan tredje huvudtiteln upptager förslag om en
rätt omfattande utvidgning av vår utrikesrepresentation. Tåg vill nu
icke i detalj ingå i granskning därav. Men såsom ett allmänt omdöme
vill jag hava sagt, att det kan ifrågasättas, om den nuvarande tiden
är lämplig att på detta område företaga en så pass omfattande utökning,
som här är ifrågasatt; detta så mycket mera som denna utökning
skall ske efter de gamla linjerna. Man trodde ju, att man skulle
få in en ny anda i utrikespolitiken, eller att man åtminstone skulle få
bort någon del av de diplomatiska hemligheterna och den diplomatiska
sekretessen. Men det har, för att använda ett uttryck av herr
Trygger, visat sig vara endast en bubbla, som brast utan att lämna något
efter sig.

Anledningen, varför jag här anknutit dessa reflexioner i fråga
om tredje huvudtiteln är som sagt, att man vid denna huvudtitel ansett
en utökning av vår utrikesrepresentation nödvändig. Sålunda anser
man, att ett särskilt sändebud i Geneve numera är ofrånkomligt
på grund av vår anslutning till nationernas förbund, oaktat vi på fem
å sex mils avstånd från Geneve hava ett sändebud hos den schweiziska
republiken. Jag skall icke vidare ingå härpå, ty över huvud fäster jag
icke synnerlig vikt vid vår offentliga diplomati, utan anser i stället
aft det vore bäst, om den i största möjliga utsträckning kunde avvecklas.
Jag betraktar saken blott ur utgifts- och jämförelsesynpunkt, med
avseende på vad jag här egentligen skulle vilja påpeka, och det är vår
politik gent emot Ryssland. Det kan icke hjälpas: det är kanske ett
obehagligt kapitel för många, men också ett kapitel som är så ingripande
på det ekonomiska livet, att vi icke hava råd att sluta ögonen
till för konsekvenserna av våra åtgärder på detta område. Man behöver
icke vara någon bolsjevik för att förstå detta. Även i ganska
långt åt höger avancerade tidningsorgan har man börjat fundera på
vad denna politik betyder. Under tredje huvudtiteln förekomma här

Första kammarens protokoll 1921. Nr 3. 3

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. 34

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks- bland annat vissa uttalanden rörande representationen i Ryssland och
propositio- c]e baltiska staterna. Det omtalas där, att vi haft representation i
"(Forts r Ryssland» att den nominellt kvarstår, men så vitt jag vet utövas densamma
numera från Stockholm. Jag skall icke inlåta mig på, huruvida
det är av avgörande betydelse, om vi hava någon diplomatisk representation
i Ryssland eller icke. Det är för mig av mera underordnad
betydelse, men det förefaller mig egendomligt, att man föreslår
representation i en mängd små nytillkomna stater, men icke på allvar
är betänkt på att återupprätta representationen i Ryssland och förlägga
denna representation där den bör vara förlagd: i Ryssland och
icke i Sverige.

Men det är en annan sak jag skulle vilja påpeka, som direkt rör
de ekonomiska förhållandena. Som bekant har man under senare tiden
försökt inleda ekonomiska förbindelser med Ryssland. Man har
då kommit överens om att skapa en handelsdelegation och å ömse sidor
enat sig om huvudgrunderna för densamma. Men ännu den dag
i dag är har detta icke lett till något praktiskt resultat. Och vad kan
anledningen härtill vara? Jag vet icke, om jag är riktigt underrättad,
men det har sagts mig, att det beror på en klausul om persona gråta
och persona ingrata, som är intagen i förslaget om denna handelsförbindelse.
Det vill förefalla, som om man från svensk sida medvetet
saboterat möjligheten att komma till praktiskt resultat i detta avseende,
ty om jag icke är oriktigt underrättad har det tillgått så, att det från
Ryssland föreslagits än den ena än den andra personen till ordförande
i denna handelsdelegation, men varje förslag har från Sveriges sida
mötts med den invändningen, att personen i fråga icke vore en persona
gråta här i landet. Fortsätter man denna taktik från svensk sida, kommer
det hela att alldeles rinna ut i sanden. Och antingen har man
då skött saken på ett så otillfredsställande sätt från Sveriges sida, att
det hela icke kunnat resultera i någonting, eller också var kanske meningen
från början, att det icke skulle bli något av det. Nu har den tid kommit,
då även stormakterna stå på språng att vinna ekonomisk förbindelse
med Ryssland, under det Sverige i detta avseendet är fullständigt
distanserat. Men om Sverige tidigare, då Ryssland satte värde
på ekonomiska förbindelser med oss, förskaffat sig marknad i Ryssland
för sina industrialster, hade vi fått kunna behålla denna marknad.
Under det andra länder, som legat i öppet krig med Ryssland,
redan innan förhållandena hunnit fullt ordnas, äro i gång med omfattande
varuutbyte, visar det sig vara fullkomligt omöjligt för Sverige
att i det avseendet åstadkomma något.

Man invänder kanske, att det icke betyder så mycket, om man
upptager handelsförbindelserna med Ryssland, därför att Ryssland icke
har några medel att köpa för. Det har emellertid visat sig, att även
om man håller på penningen såsom transformator för förmedling och
utbyte, så finnes åtskilligt att prestera från ryskt håll. Och för övrigt
är ju Ryssland de stora naturtillgångarnas, de stora råvarumäng -

Måndagen den 17 januari f. m.

35 Nr 8.

dernas land, och genom utbyte av råvaror mot industrialster är det som Statsverks
handelsutbytet skulle kunna komma i gång och Ryssland skulle för ProPosttu?
oss hava stor betydelse. Det må vara de personers ensak, som i första (Foi;ts)
hand företräda den kapitalistiska samhällsordningen i vårt land, om de
mena sig hava råd att avstå från att komma i ekonomisk förbindelse
med ett land, som representerar en annan samhällsordning, men man
har icke rätt att fordra, att Sveriges arbetare skola vara pliktiga att
bära de tunga bördor, som bliva en följd av en sådan politik. Och det
är min bestämda mening, att när det förr eller senare kommer att klart
uppgå för Sveriges arbetsklass vad vår utrikespolitik i detta avseende
kommit att betyda för oss och för vår framtida utveckling, den kommer
att ställa dem till ansvar, som hava inaugurera! och fullföljt denna
politik. Det ansvaret kommer, såvitt jag förstår, icke att bliva
litet.

Nu förstår jag emellertid, att man icke gärna kan helt isolera
vårt lands utrikespolitik såsom någonting fullt självständigt. Vi måste,
svarar man mig, taga hänsyn till att Sverige nu är medlem av nationernas
förbund, och att vi sålunda måste räkna med de intressen
och den politik, som förbundet såsom sådant representerar. Denna invändning
har givetvis icke kunnat gälla, förrän vi blevo medlemmar
av nationernas förbund, och det skulle därför vara av stor betydelse
att någon gång kunna få bestämt besked, huruvida den politik i fråga
om ekonomiska förbindelser med Ryssland, som förts här i landet, är
något, som den svenska utrikesledningen av egen drift har börjat och
fullföljt, eller om den tillkommit på grund av påtryckning utifrån. Man
har förnekat detta senare vid åtskilliga tillfällen, men följden blir då
endast, att ansvaret faller så mycket tyngre på dem, som äro de skyldiga.
Detta kan nu vara av intresse att komma ihåg, när man från
alla håll erkänner, att vi stå inför fullständig ekonomisk depression.

Det finnes ingen möjlighet för oss att finna avsättning för våra alster.

Den ena arbetsplatsen efter den andra stänges, och det ena tusentalet
arbetare efter det andra köres ut. Man står för övrigt maktlös och
kan ingenting göra. Då har Sveriges folk rätt att fråga: hade det
icke för oss i detta ögonblick funnits betydligt större möjlighet än nu
att hålla vårt ekonomiska liv uppe, om Sveriges utrikespolitik i detta
avseende hade skötts med mera klokhet? På den frågan anser jag det
vara ofrånkomligt, att den svenska utrikespolitiska ledningen — vem
det än är, som för ögonblicket representerar den — får giva ett klart
och tydligt svar. 1

Jag sade förut, att vi kanske numera i fråga om vår utrikespolitik
icke i allo äro så självständiga, som vi kunde önska, och jag nämnde
också, att vi numera äro medlemmar i nationernas förbund. Jag kan
därför icke underlåta att också med några ord beröra den frågan. Jag
skall naturligtvis icke alls upprepa vad jag vid föregående års riksdag
i detta avseende hade tillfälle att anföra som skål, varför Sverige
icke borde ansluta sig till ”nationernas förbund”. Men efter

Nr 3. 36

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

som den talare, som här i dag först hade ordet, också var inne på den
frågan, kan det även vara skäl för mig att helt kort beröra den, och
detta så mycket mer som det enligt mitt förmenande bedrivits en ofantlig
humbug, då det gällt frågan: vad nationernas förbund egentligen
företräder, vilken politik det representerar, och vilka krafter som därinom
äro dominerande. I detta avseende har mänskligheten, så vitt
jag kan förstå, allt fortfarande förts bakom ljuset. Vid förra årets
remissdebatt framhöll den dåvarande statsministern, att nationernas förbund
hade tillkommit för qtt bliva en hjälp och ett stöd för den förpinade
och nedtryckta mänskligheten. Det är mycket vackra ord det
där. Det är bara skada, att de i verkligheten kommit att innefatta så
liten realitet. Jag behöver icke här peka på vilken slags politik som
nationernas förbund under den gångna tiden visat sig representera,
ty det har i eminent grad gått i uppfyllelse vad jag sade redan förra
året, då vi behandlade denna sak. Det har visat sig vara en de segrande
makternas institution, till värn och trygghet för genomförandet
av den våldsfred, som dessa stater dikterat. När det någon gång har
varit fråga om att vidtaga positiva åtgärder för att förverkliga de vackra
ideal, som denna institution satte som sitt mål, har man i regel aldrig
kommit till något verkligt resultat. Om vi till att börja med titta på
de rena orimligheter, som ha åstadkommits, då det var fråga om att
statligt reglera förhållandena efter kriget, finna vi, huru fullkomligt
hjälplöst man där verkligen gått till väga, när det gällt att anlägga
några slags praktiska synpunkter på saker och ting. Man har åstadkommit
en stat vid namn Österrike, som för närvarande räknar ett invånarantal
mellan 6 å 7 miljoner. Utav dessa 6 å 7 miljoner bo icke
mindre än % i fyra av de större städerna, och den övriga tredjedelen
bor på landsbygden. Man förstår, hur omöjligt det nu och för framtiden
skall vara för en sådan stat att över huvud taget klara livsmedelsfrågan
och vad därmed sammanhänger. Därför hade det varit den
naturligaste sak i världen, att det nya Österrike fått ansluta sig till
sina nationsfränder i Tyskland för att bliva en stat av sådan omfattning,
att den över huvud taget kunde lösa de stora problemen. Något
sådant var icke möjligt, emedan det skulle hava varit en fara för nationernas
förbund, eller för den franska och engelska kapitalismen.
Tyskland och tyska folket skulle då hava blivit för starkt.
Man förstår, vilka omöjliga principer man anlägger på sådana saker,
och hur omöjligt det är för en institution, som handlar efter sådana
principer, att lösa de störa invecklade problem, vilka uppstå i och med
avvecklingen av krigstidsförhållandena. Man behöver icke vidare omtala,
till vilket ekonomiskt armod man dömt icke bara Tysklands och
Österrikes folk, utan alla de folk, som stodo på deras sida. Detta
kan jag säga därför, att jag aldrig varit någon beundrare av tysk militarism
eller tysk politik. Men det är en sak för sig. När man ser,
hur ett helt folk under generationer dömes till ekonomiskt slaveri, därför
att en part i kriget ansett sig kunna diktera vad som helst, måste

Måndagen den 17 januari f. m. 37

man fråga sig: kan den institution, som företräder sådana principer
och bygger på sådana grundvalar, egentligen bliva till någon nytta för
mänskligheten? Jag behöver icke påpeka sådana rena dumheter som
att man till en början på allvar diskuterade, huruvida inom Tyskland
över huvud taget skulle få finnas dieselmotorer, därför att dessa kunde
användas i undervattensbåtar. Man förstår, hur fullkomligt borta
från all verklighet man är, när det till allvarlig behandling kan upptaga
sådana spörsmål.

Jag skulle också vilja säga några ord angående det allmänna intryck,
som man på vissa håll fått rörande förhandlingarna vid folkförbundets
senaste möte i Geneve. Det är i vissa avseenden så belysande,
att det kanhända kan vara nödvändigt att påpeka det för att i
någon mån rehabilitera herr Trygger för den ”omvändelse”, som man
ansett, att han har undergått på senare tid. Jag tror icke, att herr
Trygger behövt göra någon omvändelse för att kunna med hela sin själ
fullt ut acceptera och ansluta sig till nationernas förbund.

När de svenska delegerade nere i Geneve kommo hem, passade man
som vanligt på att intervjua dem. Man frågade bland annat fru BuggeWicksell,
huru hon tyckte om förhandlingarna. Det mest betecknande
är fru Wicksells uttalande, emedan hon i detta, fullt omedvetet, gav
en så dräpande ironisk kritik över det hela, att det därför kan vara
tillräckligt att anföra hennes uttalande. Hon sade nämligen: ”Det

var förundransvärt, huru kort tid det dröjde, innan vi voro fullt inne
i de parlamentariska vanorna.” Jag behöver icke säga något mer, då
man vet, att nutidens parlamentarism innebär att prata så mycket som
möjligt för att behöva handla så litet som möjligt. Ehuru detta betecknande
uttalande från fru Bugge-Wicksell är omedvetet ironiskt, så är
det därför icke mindre dräpande.

Herr Branting var naturligtvis också förtjust, ty man hade kommit
till ”positiva resultat”, och han pekade särskilt på avrustningsfrågan.
Den är verkligen ganska belysande. Nu gå visserligen genom tidningspressen
två olika versioner om vad som åstadkommits i den saken,
den ena lyder, att man till sist kom överens om att uttala det önskemålet,
att rustningarna för den närmaste tiden icke skulle överskrida
den nuvarande gränsen. Den andra versionen, som vi hörde herr Trygger
använda i dag, går ut på det önskemålet, att de nuvarande rustningarna
i någon mån skulle sänkas. Nu vet jag icke säkert, vilken
av dessa uppgifter som är den riktiga, och det betyder så litet, ty i
verkligheten skilja de sig icke från varandra. Låt oss utgå ifrån nationernas
förbunds huvuduppgift att avskaffa krig, skapa fred och
förståelse mellan nationerna och åstadkomma obligatorisk skiljedom
vid avgörandet av internationella tvistefrågor och sedan övergå till det resultat,
som man kommer till, när man strax efter detta ohyggliga
världskrig med alla dess fasor i hemskt minne för första gången samlas
där nere i Geneve för att intaga en grundläggande ståndpunkt till
vissa problem och framför allt till den egentligen mest brännande

Nr it.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3.

Statsverkspropositionen
in. in.
(Forts.)

38 Måndagen den 17 januari f. m.

punkten i hela nationernas förbunds program, nämligen avrustningsfrågan!
Vad blir resultatet? Jo, först inskränker man sig till en önskan,
och sedan kan denna önskan icke ens sträckas längre, än att den
nuvarande rustningsbördan icke skall ökas. Man måste säga sig, att
det är en blygsamhet, som går över alla gränser, när man anser, att
förbundets anda och arbetssätt nu verkligen står i proportion till vad
en hel del av mänskligheten hade väntat sig av denna institution. Ehuru
man begränsade sina fordringar på detta sätt, visade det sig likväl,
att man icke kunde ena sig i frågan. Det är just betecknande, att den
som fredsvän ansedde och omtalade gamle franska politikern Bourgeois,
vilken, för att ironien skall vara fullständig, för kort tid sedan
erhöll Nobels fredspris, för sin del förklarade, att för Frankrikes vidkommande
befann man sig där i så alldeles särskilda omständigheter,
att man icke fick räkna med, att Frankrike skulle kunna tillmötesgå
den blygsamma önskan, som delegerade i Geneve uttalat angående avrustningsproblemet.
Där ser man också fullständigt, huru alla de förhoppningar,
som man möjligen ställt på denna institution, gå upp i rök,
och det är rätt intressant, att jag som vidare belägg för denna min
uppfattning kan hänvisa till ett om nationernas förbunds tillkomst och
utveckling så varmt kännande pressorgan som förra regeringsorganet
Socialdemokraten. Dess korrespondent i Geneve hade vid ett tillfälle
skickat hem referat. Han hade antagligen skrivit ned det i ett ögonblick
av betryckt sinnesstämning inför det fullständiga fiaskot av förhandlingarna,
och han kunde icke låta sin varma känsla för nationernas
förbund fullt undertrycka tanken på de förhoppningar, som man
från början hade ställt på denna institution. Han tog som utgångspunkt
en historia från sitt hem. Han hade nämligen lovat sin gosse
att ge honom en automobil. Vid ett tillfälle köpte han en leksaksbil
och gav den åt sin gosse. När denne fick se den, ropade han: ”är
detta en bil?” Det förorsakade gossen en djup missräkning och föranledde
korrespondenten att i fortsättningen säga: ”Om man skulle

kunna tänka sig möjligheten, att de hundratusentals i världskriget stupade
skulle återvända till livet och bevista förhandlingarna i Geneve,
så skulle de säkerligen i djupt missmod utropa: är detta nationernas
förbund?” Man behöver icke en mera dräpande kritik än denna, som
kommer från en av de mest varma anhängarne av denna institution.
Jag tror, att vi icke längre behöva uppehålla oss vid denna sak. Jag
anser, att det måste vara en av mänsklighetens första uppgifter att
göra klart för sig själv den desillusion, som man här har fått uppleva
och vilken insågs av de mera klarsynta. Man envisades även
från s. k. demokratiskt håll och sökte göra gällande, att nationernas
förbund var en institution, som skulle rädda mänskligheten icke bara
från krigets förbannelse i fortsättningen, utan även tror jag man gjorde
gällande, från kapitalismens vidare utveckling och herravälde.

Ja, det har talats något om herr Tryggers ”omvändelse”, och därför
måste jag även därom säga några ord som ett belägg på hurudana

Måndagen den 17 januari f. m.

39 Nr »•

förhållandena i verkligheten aro. Mm uppfattning ar, som jag sag propositio.
förut, att herr Trygger utan någon som helst omvändelse kunnat w(?M m m
intaga den ställning till nationernas förbund, som han nu intager, ilo- (Forts.)
gern var mera känslig rörande centralmakternas behandling från nationernas
förbunds och dess makters sida, och därför var det litet svart
för högern att i början intaga ståndpunkt till nationernas förbund.

Man förstår, att man icke ögonblickligen kunde kväva den där obehagliga
känslan, som måste uppstå hos varje beundrare av centralmakternas
politik, när man såg, huru de blivit behandlade. Men högern
är alltid realitetsmänniskor, och herr Trygger icke minst. Me
realitetsmänniskor menar jag sådana, som, när det kommer till kritan
icke låta känslorna tala, utan fråga sig: ”vad ar av betydelse for
den politik och de samhällsintressen, som jag företräder.'''' Kommer
nationernas förbund att bliva, som det i början gjordes gällande, en sa
att säga demokratisk institution, vilken har till uppgift att grusa vissa
gamla samhällspelare och grundfästen, eller blir det icke snarare sjalva
det gamla samhällets hörnpelare, som man maste lita till under nuvarande
oroliga tider? Herr Trygger har vid närmare studium av spörsmålet
kommit till den uppfattningen, att för den politik han foretrader
finnes icke något starkare fäste än nationernas förbund, och darfoi
kunde han utan att undergå någon politisk ”omvändelse fullt och helt
ansluta sig till dess politik. Det är nätt upp det basta beviset för vad
nationernas förbund innebär. Men om någon ytterligare ar tveksam,
tillåter jag mig anföra ännu ett bevis. Det fanns vid ett tillfälle infört
i den tidning, som jag förut citerat, nämligen form regeringsorganet
Socialdemokraten ett referat från Geneve, som hade till rubrik.

”Herr Trygger talar i Geneve och blir applåderad . Vad hade da
herr Trygger sagt, när han blev applåderad? Jag skall endast atergiva
korrespondentens sammanfattning i slutet. Han framhåller dar att
han såsom svensk kände sig synnerligen betryckt over att det just skulle
vara en svensk, som framförde så pass reaktionära synpunkter 1 Geneve
som herr Trygger. Han fortsätter, att till och med 1 det reaktionara
Frankrike skulle en fransk politiker, om han i Geneve yttrat vad herr
Trvgger nu sagt, för framtiden vara en politiskt död man. Trots dett‘a
—''eller kanske just därför att herr Trygger i så ohöljd form kunde
representera de konservativa, de reaktionära, fick han applader 1 fo
församlingen i Geneve. Detta bevisar bättre än något annat, att herr
Trygger träffade de rätta hjärtesträngarna hos publiken. Han var den
person, som bäst representerade de åsikter, som den företrädde, ty e -jest hade man icke rent spontant applåderat vad herr Trygger sade.

Jag tror, att vi kunna lämna nationernas förbund med detta.

Jag skulle vilja säga några ord angående ställningen på det rent
ekonomiska området, vilken redan från början framhölls vara av avgörande
betydelse för närvarande. Men innan jag på allvar gar in
härpå, skulle det kanske vara riktigare och lämpligare att redan nu
göra ett par erinringar med anledning av ett par föregående talares

Nr 3. 40

Måndagen den 17 januari f. m.

UUa,lamlen angående vissa detaljspörsmål. Jag skall då icke ge mig in
nen w. m. fragan .huruvida det ar en klok politik att lyssna till de toner, som

(Forts.) reda” ''ludlt om att staten skulle reducera befattningshavarnas kristidstillagg.
Jag vill icke yttra mig därom nu, ty det blir nog tid att
tala om den saken sedan. Jag vill dock erinra om att en sådan åtgärd
1 alldeles eminent grad är ett läkemedel, som icke hjälper i da?
och som gör förhållandena sjufalt värre i morgon. Om jag icke missförstod
greve Lagerbjelke, så ville han göra gällande i detta avseende
att det var särskilt nödvändigt att minska kristidstilläggen för de lägre
grupperna, vars levnadsstandard och arbetsförhållanden voro mera jämförliga
med arbetares inom den privata industriens område. Var det
verkligen greve Lagerbjelkes mening, så gratulerar jag honom med
hänsyn till konsekvenserna. Han menar, att de högre löntagarnas inkomster
a 15,000 å 25,000 kronor icke skulle kunna, sänkas; men de
lägre 3- a 5,000-kronors inkomsterna skulle man däremot kunna jämka
något. Fortsätter man med den politiken, då kanske utvecklingen går
följare än både ni och jag ana. Men jag vill erinra om att det förefaller
mig skäligen obefogat, att man i dag skulle avge en sådan fullständig
bankruttförklaring från statens sida, då vi hava lagt hela frågan
om kristidstillägget i direkt anslutning till livsmedelspriserna med
tillämpning av den glidande skalan. Härmed är fastslaget, att i den
man prisförhållandena sjunka, sjunka också tilläggen rent automatiskt.
Att under sådana förhållanden ytterligare rubba på själva grunderna
för dyrtidstillägget'' kan icke innebära annat än en direkt ekonomiskt
bankruttförklaring från statens sida.

Jag skulle också vilja säga några ord rörande statens järnvägar
eftersom man varit inne på den saken. Jag bör väl vara den sista som
har någon anledning att taga ledningen för Sveriges statsjärnvägar i
försvar, men jag hyllar den gamla satsen, att rätt dock skall vara rätt.
Utövar man kritik på ett alltför primitivt sätt, skadar man själva saken
som sådan, och det kommer icke att leda till något resultat, även
om kritiken i och för sig skulle vara berättigad. När det nu görés gällande,
°att °det är något exceptionellt, att de svenska statsbanorna gått
med sa dåligt ekonomiskt resultat under kristiden, förvånar det mig,
ifall herrarna icke märkt, att det är en fullständigt internationell företeelse.
Jag behöver icke gå till de länder, som varit med i kriget. Jag
kan gå till närmaste grannland i söder, Danmark. Under nästlidna
budgetar hade de danska statsbanorna gatt med en förlust av 20 miljoner
kronor, under det att man i vårt land räknar med en inkomst mellan
20 och 30 miljoner kronor för det sistförflutna året. Jag vill icke
yttra mig, om det är brist i skötseln som är anledningen till att statsbanorna
icke ha lämnat tillräcklig vinst. Jag vill icke gå in på taxepolitiken
i annan man, än att jag anser mig böra säga några ord i anledning
av vad som förut sagts. Å ena sidan kommer man i riksdagen
och i pressen och klagar över dessa förfärligt höga taxor, och å andra
sidan kommer man som herr Rune och beklagar sig över att taxorna

Måndagen den 17 januari f. in.

41 Nr 8.

icke höjdes redan åren 1915 och 1916. Jag instämmer i herr Runes Statsverksuttalande,
att det var en dumhet att icke göra det, när vi hade hög- Pr°P0Sttt°-trafik, men varför påyrkade inte herrarna det då? Rörande taxepoli- (Forts.)
tiken skulle man väl som allmänt omdöme kunna vara överens därom,
att den rättvisaste taxepolitik, som vi överhuvud taget skulle kunna tilllämpa,
är den, som går ut på att av trafikanten taga ut just precis vad
det kostar att utföra de transporter, som det är fråga om. Det är just
den synpunkten, som ligger till grund för statsbanornas taxepolitik, och
om man avviker från denna princip, är det oriktigt.

Vidare skulle jag också vilja säga några ord till herr Rune, som
var inne på frågan, huruvida exemplet från stats järnvägarna verkligen
kunde anses tala för en allmän socialisering av kommunikationsmedlen.

Jag tror icke, att vi nu skola taga upp den segslitna och svårlösta frågan
om socialisering, men nog bör ytterligare en gång fastslås — eftersom
man tycks vara fullständigt blind för det sakförhållandet — att
beträffande statens järnvägar man naturligtvis kan teoretiskt säga, att
de drivas som affärsföretag. Men i verkligheten ställer det sig litet
svårt att göra detta. Man behöver blott tänka på efter vilka synpunkter
man bygger dessa banor uppe i Norrland, såsom t. ex. inlandsbanan.
Det naturliga hade varit, att man i stället -hade tillfört förutvarande
huvudlinjen bilinjer, som skulle gå upp i landet och skänka inbyggarna
kommunikationsmöjligheter. Dessa banor skulle tillföra huvudlinjen
mera trafik. Nu går man i stället av militärstrategiska skäl
och anlägger en konkurrerande huvudlinje till den huvudlinje, som förut
icke bär sig. När riksdagen är så huvudlös, så har man icke rätt att
komma och säga, att statens järnvägar som trafikföretag skola kunna
bära sig. Ni förstå, att man icke får på det sättet handskas med realiteter.
Anser man sig hava råd att bygga sådana järnvägar, vilka aldrig
komma att förränta sig, då får man också taga de ekonomiska konsekvenserna
av en sådan politik.

Jag skall till sist säga några ord om förhållandena på det rent ekonomiska
området. I detta avseende vill jag föredraga- vissa siffror,
som kunna vara av rätt så stor betydelse, ehuru de visserligen icke särskilt
avse vårt land. De avse den ekonomiska ställningen i allmänhet ute
i världen, och de visa, mot vilken ohygglig ekonomisk katastrof våra dagars
samhällssystem gå, på grund av de huvudlösa affärer, som man
bedrivit med folken och deras intressen. De siffror, som jag nämner,
äro hämtade från finanskonferensen i Briissel, som redan förut varit
på tal här i dag. Av dessa siffror framgår bland annat, att Europas
krigförande stater ha ökat sina inhemska lån (statslån) så, att dessa
för närvarande uppgå till 155 miljarder dollars mot 17 miljarder 1913.

Man meddelar också, att statsutgifterna stigit med mellan 500—1,500
procent o. s. v. Och det är särskilt en passus i redogörelsen för denna
konferens, som är av betydelse. Det heter nämligen — sedan man
redogjort för det ekonomiska läget i de krigförande länderna, för valutaförhållandena
och vad därmed sammanhänger —- ifråga om de neu -

Nr 3. 42

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

träla staterna, att de visserligen gjort förtjänster på kriget, ock att deras
valuta naturligtvis i vissa fall är i ett tillfredsställande läge, men så
säges det, att ”till en viss grad giva de förmånliga omständigheterna i
de neutrala staternas läge faktiskt anledning till bekymmer”. Det är
verkligen synnerligen belysande, och det ställer i blixtbelysning, huru
upp- och nedvänt allt är i det privatkapitalistiska samhället. Där valutan
går ned och det blir fullständig misär, är det ohyggligt, men i de
länder, där förhållandet är bättre, inger åter denna ställning en känsla
av allvarligt bekymmer.

Det är något, som man icke kan underlåta att här framhålla, och
det är den fullkomliga inkonsekvensen i vårt sätt att se och behandla det
rent ekonomiska förhållandet och vad därmed sammanhänger. För något
över ett år sedan behandlades här i riksdagen lagen om arbetstidens
begränsning. Man framhöll från motståndarna till denna lag, att man
ansåge det nära nog vanvettigt att under förhandenvarande förhållanden
taga sig för att begränsa rätten att arbeta så länge man ville. Man
framhöll, hurusom just i det läge, vari hela mänskligheten befunne sig,
det icke vore något annat, som kunde rädda den, än det produktiva arbetet,
och man ansåg det vansinnigt att då begränsa arbetstiden. Men vad
får man icke bevittna några månader efter detta uttalande ? Vi se, huru
den ena arbetsplatsen stänges efter den andra, att arbetarna köras ut
från arbetsplatserna och få gå arbetslösa. Det är icke blott så, att
staten står fullständigt rådlös inför detta problem, utan staten själv
bidrager i synnerligen stor utsträckning till att öka arbetslöshetens omfattning.
Statens administrativa verk hava avskedat flera tusen arbetare.
Staten anser sig icke hava någon skyldighet att se till, att den producerande
arbetsklassen hålles i arbete, utan följer den enklaste lagen,
att när vi icke behöva arbetskrafterna, så avskeda vi dem. Man kan
icke i skarpare form fälla domen över hela det nuvarande samhällsförhållandet
med dess fullständiga brist på organisation, sunt förnuft
och planmässighet vid utnyttjandet av befintliga möjligheter än genom
att peka på detta sakförhållande. Hur tror man egentligen, att man
själv med en så fullständig brist på planmässighet skall kunna gå igenom
de nuvarande kristidsförhållandena? Det skulle vara intressant
att från förespråkarne för det nuvarande samhällssystemet få svar på
den frågan, huruvida man verkligen erkänner, att man står fullkomligt
maktlös inför förhållandena på det rent ekonomiska området Och läget
där sålunda är mera beroende av slumpen eller enskilda personers åtgöranden,
men att samhället såsom sådant icke har någon möjlighet
att reglera dithörande förhållanden. Gör man det erkännandet, så har
man på samma gång skrivit avskedsbetyget åt den nuvarande samhällsordningen,
ty det är det mest vidriga, att samhället, som man dock vill
tillmäta all auktoritet, står fullständigt rådlöst inför dylika kastningar
på detta område. Man behöver icke bättre bevis för att något annat
måste komma i stället. Vill man däremot icke göra nämnda erkännande,
så återstår icke annat än att säga, att det är en medveten politik från

Måndagen den 17 januari f. m.

43 Nr 3.

pnvatkapitalistiskt håll, som åstadkommer denna ekonomiska depression. Statsverks En

föregående talare har snuddat vid detta problem. lag skall icke gå propositio•
0Ö ..1 i-ii 1 ,, nen tn. yn.

in Harpa, men nog ar det eu händelse, som ser ut som en tanke, att man (Forts.)

icke från de rent privatkapitalistiska intressenas förespråkare har något
som helst emot, att man söker åstadkomma en så omfattande arbetslöshet
och ekonomisk depression, som det över huvud taget är möjligt
att åstadkomma, ty det är enda möjligheten att få bukt med arbetsklassen
och komma till den reducering i deras avlöningsförhållanden,
som man vill uppnå. Man vet, vilken oerhört nedbrytande betydelse det
har, när arbetslöshetens spöke börjar träda fram och staten såsom sådan
står fullkomligt maktlös och i bästa fall lämnar en liten allmosa i
form av arbetslöshetsunderstöd.

Jag vill också säga ett par ord med anledning av det ständigt
återkommande talet, att vad som nu behöves är att få arbetslönerna
nedsatta. Det är ett egendomligt tal detta. Man talade icke på samma
sätt, när kristiden började och prisen voro i uppåtgående. Då gick
det ganska lång tid, innan arbetarne fingo någon kompensation och ändå
stego priserna. I övrigt tycks man ha förbisett det sakförhållandet,
att det finns flera områden, där själva arbetslönen har en ganska liten
betydelse för försäljningspriset på varan.

Låt mig taga ett enda litet exempel! Jag har här i min hand en vanlig
liten fickkniv. Jag har sökt komma underfund med vad själva tillverkningsvärdet
för den skulle uppgå till och erhållit uppgifter, som
visa, att det rör sig om vid pass 5 kronor. Före kristiden köptes en
sådan här kniv för 2 kronor 50 öre. Jag har för denna kniv i en affär
i Stockholm fått betala 12 kronor 50 öre. Nu förstå ni, att om man
räknar med, att arbetspriset på denna vara skulle utgöra 3 kronor, och
arbetarna skulle vara tillräckligt tillmötesgående att gå med på att få sin
lön nedsatt med 33 procent, så skulle det göra en krona mindre. För
det första har man ju ingen garanti för att efter en sådan manipulation
försäljningspriset för denna vara skulle sänkas, men om man skulle genomdriva
denna lönesänkning och varupriset skulle sänkas i proportion
till arbetslönen, så skulle jag kunna få köpa en sådan kniv för 11 kronor
50 öre, men därmed är icke priset nämnvärt nedtryckt. Låt oss gå till
de områden, där det oskäliga mellanhandspriset existerar! Och då visar
det sig, att om det verkliga tillverkningsvärdet för denna vara är omkring
fem kronor, då bör priset för den med en normalt reglerad
mellanhandsvinst sättas till något över 6 kronor eller till 6 kronor 50 öre.

Då kunde varans utförsäljningspris sänkas med ungefär 50 procent till
6 kronor 50 öre, och man hade ändå icke behövt sätta ned arbetslönen.

Detta enda exempel visar, att det icke alltid är arbetslönen, som är bestämmande
för priset. Den är en försvinnade liten del därav, och vad
vi här måste göra det är, såsom jag hade anledning att säga under förra
årets riksdag, att vi i första hand inom ramen av den nuvarande samhällsordningen
söka få litet bukt på dessa oskäliga mellanhandsvinster och i
varje fall icke begära, att arbetslönerna skola sänkas, förrän den all -

Nr 8. 44

Måndagen den 17 januari f. m.

nen m. m.
(Forts.)

Statsverks- männa prisnivån sänkes, ty gå vi inte in på den politiken, så komma vi

nen m m fram tiU vad ja^ förut sade om sådana medikaménter, som icke verka
något.

Nu kan det möjligen mot mig göras den invändningen: det här kan
vara bra alltsammans, men det är endast negativ kritik, och för närvarande
äro vi icke hjälpta med något negativt — har ni något positivt att
komma med? Jag vill då först göra den erinran, att remissdebatten icke
brukar präglas av synnerligen mycket positiva uppslag, utan man brukar
i den hålla sig till den negativa kritiken, och för det andra har jag icke
någon som helst skyldighet att föreskriva det behandlingssätt, på vilket
den nuvarande patienten, vårt privatkapitalistiska samhällssystem, skall
behandlas. Det tillkommer de läkare att göra, som anse, att det livet
bör räddas. Jag anser icke själv, att det privatkapitalistiska samhällssystemet
bör räddas, ty det har åstadkommit tillräckligt mycket ont i
världen, för att dess dagar borde vara räknade. För att jag emellertid
icke skall visa mig fullkomligt renons på positiva uppslag, vill jag peka
på ett par saker, som enligt min uppfattning äro ganska avgörande för
oss särskilt i fråga om det ekonomiska livets vidmakthållande. Det gäller
bland annat, huru vi skola bära oss åt, låt vara rent tillfälligt, för att
avsätta penningen från den fullständigt dominerande plats den nu har, ty
kunna vi icke åstadkomma det, så är det omöjligt att hålla vårt produktiva
liv uppe. Jag förstår vilken fullkomligt förvirrande situation det
är, när det ena landets mynt gått ned så långt, att det snart icke är värt
någonting alls, under det att det andra landets mynt hålles uppe. Är
det överhuvud rätt att under sådana förhållanden använda penningen såsom
en transformator, varmed man skall mäta varje vara, som köpes från
det ena landet till det andra. Jag skall''taga ett rent praktiskt exempel.
Det är självklart, att Tyskland för närvarande icke kan köpa några varor
från oss, även om det uppenbart skulle behöva en hel del sådana, därför
att dessa varor skulle under nuvarande valutaförhållanden gå till så
enorma pris, att det icke finns möjlighet att betala dem. Det finns många
sådana exempel icke blott vad Tyskland beträffar, utan även från andra
håll. Vad skulle då vara naturligare, än att man på detta område
skulle suspendera penningen och låta de rent faktiska realiteterna träda
fram sådana de i verkligheten äro. Det är klart, att tyska varor kunna
bytas mot svenska varor på ett betydligt enklare och lättare sätt än om
de skola transformeras i pengar efter nuvarande förhållanden. Det är
en sådan åtgärd som jag anser att man ofrånkomligen måste åstadr
komma. Visar det sig emellertid, att man motsätter sig vidtagandet av
varje sådan åtgärd, som skulle vara oundgänglig för att hålla vårt produktiva
liv i gång, då komma vi ohjä!pligen att gå mot den rena ekonomiska
katastrofen.

Jag ifrågasätter också, huruvida det kan vara klokt att, när man
teoretiskt alltid framhåller det produktiva arbetet som det väsentliga,
dock hålla på och göra oupphörliga utvidgningar ifråga om rent administrativa
förhållanden inom samhället, såsom man gjort under de se -

Måndagen den 17 januari f. m.

45 Nr 8.

nare åren. Jag finner i den föreliggande statsverkspropositionen, att Statsverksän
för det ena verket än för det andra, än för den ena styrelsen, än
för den andra, kommer man med begäran om betydande belopp för för- (Forts.)''
stärkning av arbetskrafterna.

Jag kan icke heller underlåta att peka på vad herr Trygger var
inne på förut. I den berättelse, vi fått om vad i rikets styrelse sedan
sista lagtima riksdagen sig tilldragit, finnes det uppräknat 230 kommittéer,
som under det gångna året arbetat för att hålla det nuvarande samhällsmaskineriet
i gång. Det vore verkligen på tiden, att man ifråga om
själva skrivardömets utveckling och dess tillfälliga utökning genom kommittéer
såge till, att detta något inskränktes. Jag är på det klara med
att utredningar i viss mån måste företagas, men jag anser, att det sätt,
varpå man hittills gått till väga, icke blott är för tungrott, utan också i
andra avseenden olämpligt. När jag går igenom förteckningen över
dessa 230 kommittéer, så är det icke heller så ovanligt, att jag påträffar
samma person inom ett flertal av desamma. Nu kan det visserligen
vara sant, att det finns ett fåtal personer av så överväldigande kvalifikationer,
att man måste använda dem i ett flertal fall för att tillgodogöra
sig deras framstående egenskaper, men jag drager i tvivelsmål, huruvida
verkligen alla dessa, som jag återfinner i flera kommittéer, äro
av sådan förståndsbegåvning, att de representera dessa politiska övermänniskor.
Det är detta sätt att organisera arbetet som omöjliggör, att
det kan forceras på ett tillbörligt sätt, och som jag ovillkorligen måste
här påtala.

I övrigt vill jag i likhet med vad från annat håll betonats såsom
min mening uttala, att jag menar allvar, när jag säger, att vi för närvarande
stå i ett synnerligen prekärt läge, icke minst beträffande vårt
ekonomiska liv, och då synes det mig, att man måste under exceptionella
förhållanden vidtaga exceptionella åtgärder. Det finnes icke något
rim och reson uti att vi under sådana förhållanden skola gå med öppna
ögon och kasta bort på en ytterligare ökning av vårt militära försvar
70 miljoner kronor, samtidigt som vi sitta i Geneve och uttala en vädjan
och en uppmaning till samtliga stater att icke under nuvarande förhållanden
öka sina militära försvarsutgifter. Det är en fullkomlig bluff,
mina herrar! Antingen skola vi dela de åsikter, som våra representanter
i Geneve uttala och taga hänsyn till dem, eller Också skola vi icke
vara med om att göra dylika uttalanden. Alldeles oavsett huruvida
uttalanden i Geneve förplikta oss eller ej, så förplikta oss de nuvarande
ekonomiska förhållandena att hushålla på bättre sätt än att kasta ut
pengar för denna utökning av försvaret. Vi måste på allvar se till, att det
produktiva arbetet hålles i gång, och för det ändamålet hava vi icke
råd att praktisera en sådan utrikespolitik, som vi för närvarande föra,
närmast mot Ryssland. Vi ha icke heller råd, med de ekonomiska tillgångar
som vi ha till vårt förfogande, att bortkasta dessa på fullkomligt
improduktiva företag. Vi måste se till, att vi hålla det produktiva arbetet
i gång, och där detta är omöjligt, måste staten ovillkorligen träda

Nr 3. 46

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks
propositionen
m. m.
(Forts.)

- emellan med arbetslöshetsunderstöd. Det är visserligen en dålig politik
av ett samhälle att icke kunna hålla i arbete de arbetare, som vilja
arbeta, utan låta dem gå sysslolösa och till dem utbetala arbetslöshetsunderstöd,
men om detta samhälle icke är mäktigt att föra en klok politik,
utan måste utbetala arbetslöshetsunderstöd, så måste ju sådant
ske. Riktigast är väl emellertid att, med åsidosättande av de privatkapitalistiska
intressena i detta avseende, tillse, att det produktiva arbetet
hålles i gång, och kan detta icke ske på annat sätt än att staten rent tillfälligt
lägger, beslag på arbetsplatser och håller arbetet i gång, så må det
ske. Man får icke rygga tillbaka. Ty kommen ihåg, mina herrar, att
vidtager man icke tillräckligt kraftiga åtgärder för att avvärja följderna
av denna ekonomiska kris, så kan det hitta på att hända, att man en
vacker dag står inför värre situationer, just på grund av att man underlåtit
att i tid vidtaga vad omständigheterna krävde.

Herr C 1 a s o n : Herr greve och talman! Jag har icke begärt ordet
för att yttra mig över så många områden som den siste talaren. Jag har
gjort det för att peka på ett litet område i dessa ekonomiskt tryckta tider,
där något kan vinnas, och åtminstone vissa besparingar kunna göras, och
där man dessutom enligt min övertygelse med minskade kostnader skall
kunna utvinna betydligt bättre resultat än för närvarande. Det är på
kommittéväsendets område.

Redan det antal, i vilket dessa kommittéer numera förefinnas, manar
pa det bestämdaste till att söka vinna en begränsning. Går man femton
år tillbaka, till år 1905, så arbetade enligt statsrevisorernas berättelse
det året S3 kommittéer. Sista året 1920 redovisas åter i denna ”berättelse
om vad i rikets styrelse sig tilldragit” icke mindre än 226 sådana
kommittéer eller sakkunniga. Det är en tredubbling på 15 år, och
av dessa 226 kommittéer tillkommo under år 1920 icke mindre än 71,
d. v. s. man fick en ny kommitté var femte dag.

Av dessa 226 kommittéer är bara omkring 1/10 enmanssakkunniga,
men omkring 2/3, 140 stycken, ha fem medlemmar eller därutöver, och
omkring 1/3 har sju medlemmar eller därutöver. Icke minst under sista
tiden ha sådana större kommittéer ånyo kommit på modet. Det finnes
icke något tvivel, att i de allra flesta fall det skulle varit nog med mycket
mindre. Har jag räknat rätt, så är det för närvarande bortåt 1.200 personer,
som pa det sättet det sista aret varit inkallade såsom regeringens
sakkunniga. Jag har dock därvidlag icke tagit med i beräkning att det
finnes personer, som varit så sakkunniga på olika områden, att de samtidigt
användas i fyra, fem, sex eller kanske flera kommittéer. För en
närmare undersökning av den detaljen hade det varit önskvärt, om denna
berättelse icke blott redovisat kommittéernas namn, utan även upptagit
ett personregister. Jag tillåter mig uttrycka den önskan, att så ett kommande
år måtte bliva fallet.

Kammaren torde nogsamt förstå, huru mycket detta stora antal ledamöter
i kommittéerna och detta mångsyssleri måste verka tyngande

Måndagen den 17 januari f. m.

47 Nr !{.

och försenande på kommittéarbetet. Med omskrivning av ett gammalt Statsverksordspråk
skulle jag vilja säga: ju flera kockar, ju långsammare soppa,

Detta är fullt säkert i förevarande fall. Både antalet och mångsyssleriet (Forts.)
medföra svårighet att få ihop medlemmarna till sammanträden och att
få resultat vid sammanträdena. Detta både ökar omkostnaderna och
fördröjer arbetet. Läser man denna berättelse, som innehåller en del
mycket intressanta detaljer, och ser efter, vad kommittéerna uträttat, får
man det intrycket, att dessa enmans- och tvåmanskommittéer utföra sina
uppdrag lika bra som, och jag tror i många fall mycket snabbare än de
stora kommittéerna.

'' Här är också en annan sak att beakta. När man skall draga ihop
dessa 1.200 sakkunniga från alla håll och kanter, så drar man dem
från andra göromål. När man då tager en hel del från olika verk, så
drager man dem från deras egentliga verksamhetsområde och då rubbas
därigenom i ganska stor utsträckning förvaltningens normala gång. Ett
av statsråden i den i höstas avgångna regeringen klagade ock för mig,
att inom hans ämbetsområde förvaltningen på en mängd punkter på detta
sätt till stor olägenhet fullkomligt rubbats. Är det riksdagsmän, som
tagas i anspråk, så vet var och en, att det också väsentligt inverkar försenande
på riksdagsarbetet. Även ur den synpunkten är en inskränkning
av antalet kommittéer och kommittéledamöter i hög grad av behovet
påkallad.

Kostnaderna mana oss ock att gå i samma riktning. Vill kammaren
ha reda på siffrorna, så finnas sådana i statsrevisorernas berättelse år
efter år och dessutom i berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit,
där de färskaste siffror finnas, som gå fram ända till sista året. Statsrevisorernas
berättelse har två år äldre siffror. Jag vill emellertid i samband
härmed uttrycka den önskan, att under kommande år i den förstnämnda
berättelsen icke blott för vissa kommittéer, utan för alla måtte redovisas
totalbeloppen av kommittékostnaderna. För en del kommittéer meddelas
nämligen i den berättelsen endast kostnaderna för det löpande året,
och därigenom har det varit ogörligt att det sista året komma till ett
totalresultat.

Frågar man sig emellertid, vad som i detta hänseende är bekant, så
utbetalades år 1905 i kommittékostnader 290.000 kronor, år 1910 1.667.000
kronor, år 1915 1.455.000 kronor — jag tager endast jämna tusental med
i räkningen — och år 1918, det sista år, som hittills föreligger i statsrevisorernas
tryckta berättelser, 3.102.000 kronor. Jag vill därvid påpeka,
att under dessa senare år äro kristidskommissionerna alldeles fråndragna.
Skulle man taga med dem, skulle kostnaderna springa upp till
en 70 å 80 miljoner kronor. År 1919, det sista året, för vilka fullständiga
siffror äro kända, ehuru från annat håll, stego kostnaderna till 4.897.000
kronor, och år 1920 komma de helt säkert att stiga till ett ansenligt högre
belopp.

Bland annat sammanhänger detta med att de enskilda kommittéerna
var för sig bliva mycket dyrare. Av 1905 års kommittéer var det blott

Nr 3. 48

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks- fyra, som redovisade en kommittékostnad, som sammanlagt för kommen
ro" mitténs hela tillvaro uppgick till över 100.000 kronor. En av dessa var
(Forts.) gradmätningskommissionen till Spetsbergen, som var en internationell
kommitté med en internationell forskningsuppgift och som svårligen kan
ställas i paritet med de övriga kommittéerna. Det sista år, för vilket
man har jämförbara siffror i detta hänseende, år 1918, hade 29 kommittéer
nått över denna kostnad av 100.000 kronor, och av dessa 29 hade
17 nått över 200.000 kronor och 9 över 300.000 kronor. Berättelsen för
1920 kommer med all säkerhet att visa ytterligare ökning av sådana
ioo.ooo-kronors kommittéer.

Låt mig också anföra några detaljer. Statsbokföringskommittén har
kostat 710.000 kronor. Den har emellertid suttit rätt länge. Men 1919
års tull- och traktatkommitté har på enbart två år hunnit upp till samma
siffra, 710.000 kronor. 1915 års sjukförsäkringskommitté. har sedan den
tiden kostat 495.000 kronor, samma års kommitté för utredande av frågan
om samarbete mellan militärväsen och industri, 229,000 kronor, 1916
års kommitté för förändrad bokföring på statens domäner 517.000 kronor,
1917 års kommitté för utredning rörande landsbygdens elektrifiering
289,000 kronor, 1918 års skolkommission 216,000 kronor, samma
års kommitté för uppgörande av normalritningar för folkskolebyggnader
120.000 kronor ( !), samma års kommitté för undersökning rörande järnvägarnas
förstatligande 254,000 kronor o. s. v. Det förefaller väl envar,
som om åtminstone en del av dessa uppgifter skulle ha kunnat lösas på
annat sätt, både snabbare och till bra mycket billigare pris.

Men man förstår, hur kostnaderna måste stiga just genom mångsyssleriet
och det stora medlemsantalet, om man tar kännedom om en
uppgift, som statskontoret i denna fråga har meddelat i en skrivelse till
Kungl. Maj :t den 11 november i fjol. Där omnämnes, att för en kommittétid
av 20 dagar sistlidna år utbetalats till endast en kommittéledamot
899 kronor 50 öre, därav 180 kronor utgjorde arvode för 10 dagars sammanträde,
men resten, 719 kronor 50 öre, utgjorde rese- och traktamentsersättning
för under denna tid fem gånger företaga resor mellan Stockholm
och hemorten. Det var intet fel på räkningen; den var uppgjord
efter alla konstens regler. Men sammanträdena voro så anordnade, att
denne medlem fick resa som en skottspole mellan sin hemort och huvudstaden
under dessa 20 dagar, varför staten sålunda för en sakkunskap,
som värderades till 180 kronor, dessutom fick betala i resekostnader över
700 kronor. Det är naturligtvis fullständigt urbota att köpa sakkunskapen
på detta sätt.

Jag skall tillåta mig en jämförelse. Det talas, och med skäl, om våra
dyra förvaltningskostnader. I en skrivelse från finansdepartementet,
som jag strax skall återkomma till, anföres på tal om 1919 års kommittékostnader,
att man för samma summa — den gick, som vi hörde,
upp till nära 5 miljoner kronor — som det året utbetalades i kommittékostnader,
mycket väl kunde upprätta tio ämbetsverk i Sverige av statskontorets
typ. Jag har gjort en annan beräkning. Jag har beräknat, att

Måndagen den 17 januari f. ni.

49 Nr 8.

man för samma års kommittékostnader mycket väl skulle kunnat avlöna Statsverks270
byråchefer, cl. v. s. ämbetsmän i högsta lönegraden, med både lön, ProPosltl0~
lönetillägg och dyrtidstillägg, d. v. s. alltsammans. Och jag tvivlar inte (Forts.)
på, att man genom sådana anordningar skulle kunna skaffa mycket snabbare,
bättre och billigare utredningar.

Nu förbiser jag naturligtvis ingalunda behovet av att understundom
s. k. parlamentariska kommittéer tillsättas. Men jag delar den åsikt, som
uttalats i nämnda skrivelse, att det nog inte är i så synnerligen många fall.

Och jag tror, att sådana för närvarande användas i mycket större utsträckning
än som torde vara behövligt.

Dessutom torde kunna påpekas, att det nog också är eu fara därvidlag.
En parlamentarisk kommitté kommer till vissa delar alltid att bestå
av politik, som kan vara ganska starkt mättad av tillfällighetsstämningar,
och dessa avspegla sig naturligtvis också i det resultat, kommittén
kommer till i sitt betänkande. Sedan kommer kanske betänkandet inte
till användning ögonblickligen; och under tiden förändras eller förflyktigas
stämningarna, så att när frågan sedan återupptages, man inte har
vad man helst skulle vilja ha, endast en rent saklig utredning, utan en
kompott av blandat saklig utredning och politik, där man inte vet, hur
många procent som äro saklig utredning, och hur många som äro politik,
och på vilka man sålunda icke alls med samma erfarenhet kan bygga
vidare. Det vore vida bättre, om utredningen förelegat rent saklig från
början och politiken kommit sedan först i andra hand. Då kunde den
efter ögonblickets krav ha byggt vidare i vilken riktning som helst. Jag
tror, att man för framtiden skulle ha mycket större nytta av sådana utredningar.

Nu förestå för ögonblicket reformer på området och jag ber att få
betyga min erkänsla för den skrivelse från finansdepartementet den 15
oktober i fjol, på vilken jag nyss häntydde och genom vilken chefen
för finansdepartementet anbefallde en utredning genom statskontoret
angående lämpliga kontrollåtgärder för åstadkommande av besparingar
och högre effektivitet i utredningsarbetet genom kommittéer och sakkunniga.
Mitt erkännande skulle emellertid ha varit större, om denna ministär
själv icke varit så pass frikostig på kommittétillsättningar och tillsättandet
av stora kommittéer.

I skrivelsen uttalas nu åtskilliga mycket goda ord. Exempelvis framkastas
tanken, huruvida icke mycket mer skulle kunna göras genom departementen
själva, genom enmansuppdrag eller genom ämbetsverken, i
vissa fall biträdda genom dit tillkallade sakkunniga. Särskilt den sista
utvägen synes mig vara väl värd att tänka på. Det talas också om önskvärdheten
att förse utredande verk med väl kvalificerad personal. Jag
kan instämma däri, liksom också naturligtvis i påpekandet av önskvärdheten
utav att något effektivt göres för att verkligen kontrollera arbetet
och kostnaderna. Då i denna skrivelse emellertid ifrågasättes, att för
detta ändamål skulle tillsättas någon sorts överombudsman över kommittéerna
eller, som det heter, ”en med nödig auktoritet utrustad person

Första kammarens protokoll 1921. Nr 3.

4

Nr 8. 50

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

för att följa kommittéväsendet och till Kungl. Maj :t inberätta gjorda
erfarenheter” — jag vet inte, om det skall vara något motstycke till justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen eller till överrevisorema
eller vad det nu skall bli för en herre — måste jag ställa mig i någon
mån tveksam. Däremot beklagar jag, att Kungl. Maj :t icke 1918, då
kommittéarvodet sista gången höjdes, skänkte större gehör åt statskontorets
framställning, då statskontoret hemställde, att dagarvodena till
kommittéledamöter skulle beräknas endast för sammanträdesdagama,
och att för sådana ledamöter, som icke vore bosatta i Stockholm, för
mellandagarna blott ett reducerat dagarvode skulle utgå. Jag tror, att
åtgärder i den riktningen skulle vara ganska välbetänkta. Det har sagts
mig, ehuru jag icke varit i tillfälle att kontrollera uppgiften, att det under
senare tid skulle ha tillsatts kommittéer med sådana bestämmelser, att
arvodet skulle utgå under hela den tid uppdraget varar, d. v. s. icke i form
av dagarvoden. Jag hoppas, att denna uppgift är oriktig. Skulle den
vara riktig, är det naturligtvis en sak, som, såvitt jag förstår, absolut
måste ändras.

En reform på området ha vi emellertid, såvitt jag förstår, liksom i
en ask, så gott som omedelbart att vänta, och det är den, som innebäres
i det förslag, som för närvarande föreligger om förhöjning av kommittéarvodena.
Det lär föreligga förslag om fördubbling av arvodena i de
lägsta graderna och om ökning på 50 å 25 % högre upp. Det är klart,
att därigenom kostnaderna komma att väsentligen ökas och en för närvarande
måhända förefintlig sporre till snabbare produktion eventuellt
att försvinna. Jag har velat peka på hela denna sak, därför att den ju
är, sorn mig synes, av ganska stor vikt, och därför att, om man verkligen
skall gå denna väg med arvodeshöjning, det synes mig vara så mycket
mera nödvändigt, att man samtidigt vidtager åtgärder för kostnadernas
minskande på annat sätt.

Jag tillät mig i en remissdebatt för åtskilliga år sedan mera på skämt
framkasta det förslaget, att kommittéerna egentligen skulle åtnjuta arvoden
efter fallande skala, med andra ord ett mycket högt arvode under
första tiden, men så småningom allt mindre. Det är förmodligen icke
möjligt att effektuera en sådan åtgärd. Men man bör i alla fall göra vad
som göras kan. Minska kommittéernas antal, minska framför allt antalet
medlemmar i dem. Använd i största möjliga grad enmansutredningar
och vidtag alla möjliga åtgärder för att inom varje kommitté minska
tidsutdräkten och de onödiga kostnaderna!

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Det har under de remissdebatter
jag varit med om alltid skett en eller annan utvikning, som gått
något på sidan om det, som egentligen varit före. Jag kommer att göra
mig skyldig till en dylik utvikning, och jag kommer att göra det i anslutning
till den avdelning i herr Tryggers anförande, där han talade
om människans frihet att arbeta. Det föreföll mig rätt överraskande
att få höra detta just nu, när den ene efter den andre liksom föses ur

Måndagen den 17 januari f. in.

51 Nr 3.

arbetet. Det kanhända hade varit mera på sin plats att tala om människans
rått till arbete, och detta så mycket mera, som ju herr Trygger
sedermera, när han höll sig på denna avdelning i sitt tal, kort och koncist
påpekade, att det måste bli arbetslöshet. Jag tror förresten vad han
sade på den punkten. Jag delar alla bekymmer i det hänseendet. Men
jag vill säga, att ur denna arbetslöshet kommer det att växa fram tankar
och stämningar, som en gång förr eller senare komma att lösa ut
sig i politiska aktioner, vilka säkerligen komma att gå fram över den
samhällssyn, som är herr Tryggers. Och ur den situation, som vårt land
för närvarande befinner sig i och som har all utsikt att tillspetsas, öppnar
det sig politiska framtidsperspektiv av en beskaffenhet, som man kanhända
just nu inte anar.

Det sker alltid förändringar i samhällena, som det är en politikers
plikt att ge akt på. Vårt eget gamla Sverige är alltid nytt. Det är inte
i dag vad det var i går, och det kommer heller inte i morgon att bli
vad det är i dag. Det växer upp grupper av medborgare, som inte riktigt
passa in i det gamla samhället, men som ju i alla fall ha precis samma rätt
att komma till rätta och vanligtvis också ha nästan större lust att göra
det. De bli fler och fler, och till sist blir förhållandet sådant, att det
inte går av för mindre än att man måste ändra om det gamla. Det är
ofta så, att det dröjer med dessa ändringar. Man jämkar och jämkar
på missförhållandena, och man kan vanligtvis göra det, därför att det
kräves något ytterligare än missförhållanden för att få en ändring till
stånd. Det behövs också, att man är fullt på det klara med, att dessa
äro sämre än de behöva vara, och att man har en fast vilja att inte längre
dragas med eländet.

Det har gång på gång påpekats, hurusom det i vårt land har skett
vissa bestämda förskjutningar olika medborgargrupper emellan. De jordbrukande
klasserna, som för en femtio år sedan dominerade i vårt land,
ha krympt samman. Däremot har industriarbetarklassen vuxit ut i en
omfattning och i ett tempo, som säkerligen för många varit överraskande.
Det är inte troligt, att det blir någon omkastning i detta förhållande.
Även om vi hoppas aldrig så mycket för jordbrukets vidkommande, även
om vi hoppas, att det skall kunna utveckla sig så, att det tar i bruk ännu
flera armar än för närvarande, och även om vi tro, att hantverket exempelvis
ännu har en framtid för sig, så är det väl ändå säkert, att industriarbetarna
i framtiden komma att räkna det större procenttalet. Men
jag undrar, om man har gjort riktigt klart för sig vad denna förskjutning
medborgargruppema emellan betyder. Rent för ögonen betyder
det ju, att människorna vandra ifrån landsbygden och in till städerna.
Är man litet poetisk av sig, kan man ju säga, att de vandra ifrån plogar
och verktyg in i fabrikerna. Men det är också på det'' sättet, att dessa
stora människogrupper, på samma gång som de växa ur de gamla samhällsställningarna,
också växa ur de gamlä föreställningarna. Ja, de
där gamla föreställningarna om den enskildes rätt att på egen risk gå
fram i livet, som herr Trygger påminte om, och de gamla föreställnin -

Stalsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. 52

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
fn. m.
(Forts.)

garna om den enskilde äganderättens helighet o. s. v. — alla de där förblekna
mer och mer. I stället är det helt andra åskådningar, som tränga
sig på dessa människor under de strider för existensen, som de ha att
utkämpa, föreställningar om allas solidaritet, om att samhället bör så
läggas om, att det omfattar och alldeles särskilt omfattar dem, som tjäna
och hjälpa varandra, därför att de allesammans behöva varandra. Om
nu i detta sammanhang ”socialisering” synes vara någonting osympatiskt,
därför att det för tanken på socialism, så kasta gärna bort det där
ordet. Är ”nationalisering” mera sympatisk för det nationella partiet,
så tag det. Orden betyda i detta sammanhang ingenting.

Jag vet inte, hur det var i den gamla goda tiden. När man läser
böcker om den tiden, så får man ibland den föreställningen, att arbetarna
voro en alldeles särskild sorts människor, något slags lägre varelser,
som fullkomligt oberättigat revolterade emot sina naturliga herrar.
Detta är kanske ett misstag. Men vad som är säkert är, att för det nuvarande
produktionssystemet äro de stora arbetarmassorna ingenting annat
än en råvara, som man kalkylerar med, alldeles som man kalkylerar
med andra råvaror: arbetskraft, som levereras för så och så mycket per
rygg och armar. Man vinner ingenting därigenom att man säger, att
detta är en konstruktion. Ty detta förhållande är inte bara faktiskt, utan
det proklameras rent öppet ibland. För inte så länge sedan såg jag i
en tidning, hurusom man beskärmade sig över det orimliga i de krav,
som framställdes från arbetarhåll, att de skulle på ett eller annat sätt
få vara med och bestämma om avskedanden, lönereduceringar o. s. v.
Allt det där borde arbetsgivarna själva få ta hand om. De borde få
tillfälle att ”gallra” bland arbetarna, så att företaget hade nytta av det.
Gallra således. Precis som man gallrar bland träden i skogen. Det är
för mig klart, att man enbart bör vara glad och tacksam, att de stora arbetargrupper,
söm det här gäller, inte vilja finna sig i något sådant. Men
att de inte vilja finna sig i detta, det sammanhänger med någonting
annat, som man får en liten fingervisning om, när man tittar på den
åttonde huvudtiteln.

Jag skulle vilja rekommendera, att man gick en femtio år tillbaka
i tiden och studerade åttonde huvudtiteln och gjorde en jämförelse. Jag
tror nästan, att- det skulle bli en upplevelse, ty så litet likna de varandra
egentligen. Den åttonde huvudtiteln har allt mer ryckts in såsom medverkande
part i en folkbildningsrörelse, som minsann inte nöjer sig bara
med katekesens huvudstycken. Det yttrades en gång här i kammaren
för inte så många år sedan, att den allmänna rösträtten komme att överlämna
makten åt folk, som varken ägde de kunskaper eller den erfarenhet
eller över huvud taget den bildning, som vore nödvändig, för att inte
det hela skulle falla alldeles sönder. Det är så lätt egentligen att förlåta
sådana där yttranden, därför att de härstamma ur en synnerligen
omsorgsfull okunnighet. Det är nämligen så, att alla de föreningar,
fackföreningar, nykterhetsföreningar o. s. v., i vilka småfolket under
de sista fyrtio åren samlat-sig, inte bara i och för sig varit uppfostrande,

Måndagen den 17 januari f. in.

5.i Nr »•

utan de ha också varit centraler för spridande av kunskaper i en grad, Statsverks som

säkerligen söker sin like. Men om det nu är sant, som det säges,

att okunnigheten och enfalden äro det cement, som sammanhåller världen, (Forts.)

så är det ju klart, att all denna växande bildning inte varit alldeles

ofarlig, ja, i själva verket är det väl så, att den i hög grad bidrager till

att spränga de gamla samhällsformerna. Det har redan skett på det

politiska området. Jag tänker inte rekapitulera, men jag vill säga, att det

i alla fall ganska snart gick upp för den störa mängden, att allt det

där myckna talet om de politiskt styrandes överlägsenhet egentligen bara

var en legend. Det fanns bland de politiskt privilegierade förträffliga

människor, alldeles utmärkta naturligtvis därför att de kvalificerats i

en ovanligt hög grad, men det stora flertalet var där som folket är mest,

d. v. s. genomsnittsmänniskorna voro i flertal. Och även om man hänger

ordnar och band på medelmåttan för skenets skull, så förvillar det ju

ingen i längden. Därför gick det på den punkten som det gick.

Men efter den politiska friheten kommer turen till den ekonomiska.

Vi stå just nu i en situation, som jag tror, att man utan överdrift kan
säga att den är krävande. Det ena tiotusentalet arbetare efter det andra
kastas ut i arbetslöshet och alla de vådor, sorn arbetslösheten innebär.

Men vad som nu drabbar tiotusentalen, det är ert möjlighet för hundratusentalen.
Jag undrar om man vill se verkligheten rakt in i pupillerna.

Att inte veta någonting om sin ekonomi, att aldrig någonsin kunna känna
sig trygg, att alltid vara en konjunkturvara, det kan gå för sig, då det
gäller råa och obildade massor, för vilka livet i alla fall är en slump nästan,
men det går inte, då det gäller människor med den bildningsgrad,
som svenska medborgare i allmänhet ha, och det går absolut inte, när
det gäller våra svenska arbetare, som se med så kloka och förståndiga
ögon på tingen. Det hela måste ändras på ett eller annat sätt, ty så som
det är, är det alldeles för oresonligt. Att detta, som jag nu framhållit,
inte är bara teorier utan att det är livets eget krav, det framgår ur den
s. k. Eskilstunaparollen, som kammarens ledamöter nog allesammans i
mer eller mindre stor utsträckning ha tagit del av. De krav, som däri
framfördes på arbetarnas större medinflytande i den situation, som nu
finnes och förestår, dessa krav voro i sin grundtanke fullt riktiga, den
grundtanken nämligen, att full solidaritet bör råda mellan alla i ett företag
ifrån toppen och ner till botten. Och det hela var ett första försök
att komma till rätta med den fiendskap och den antagonism emellan kapital
och arbete, som hitintills varit rådande.

Jag har velat peka på detta i anslutning till vad herr Trygger yttrade.
Det är således en ny ekonomisk ordning, som nu står och väntar
vid dörren. Det är likgiltigt, om vi tycka om den eller inte tycka om
den. Den står där i alla fall. Den, som vill driva en politik, som har
värde mer än för stunden, måste taga hänsyn till de idéer och drömmar
om en bättre framtid, som leva hos människorna. Ja, en verkligt praktisk
politik är egentligen ingenting annat än ett försök att förverkliga dessa
idéer och dessa drömmar under hänsyn till de förhållanden, som för till -

Nr :5. 54

Måndagen den 17 januari f. ra.

Statsverkspropositionen
in. m.
(Forts.)

fallet existera. Nu söka sig stora grupper av vårt folk fram till ekonomisk
frihet, och jag misstänker, att de inte komma att ge sig till tåls,
förrän de vinna den friheten. Hur det kommer att ske, vilka vägar
man kommer att gå fram på, veta vi ingenting om. Men blir det nödvändigt,
att det skall ske genom denna kammare, så kommer det att ske
genom denna kammare. Vi veta ju inte mycket om framtiden, inte ens
om den allra närmaste, men så mycket är jag i alla fall säker om, att så,
som det var i herr Tryggers och min ungdom, blir det aldrig mera.

Hans excellens herr statsministern friherre D e G e e r: Herr talman!
Tåg har tyvärr icke haft tillfälle att följa förhandlingarna här i dag,
men det har meddelats mig, att den ärade talare, som först hade ordet
här, framställde anmärkningar mot regeringen i ett par avseenden, vilket
föranlett mig att yttra några ord.

Det ena var, att den ärade talaren uttryckte sin missräkning över att
regeringen icke hade, som orden ha fallit, ledigförklarat socialiseringskommittén.
Jag antar, att den ärade talaren menade den socialiseringskommitté,
som tillsattes den 22 juni 1920, och icke den, som tillsattes den
13 september 1918, vilken sistnämnda kommitté fick i uppdrag att verkställa
utredning angående ett mera allmänt förstatligande av Sveriges
järnvägar samt sättet för genomförande av ett sådant förstatligande.
Mot denna kommitté har man ju icke hört så starka betänkligheter uttalas
som emot den senare, och jag antar därför, att det var den, som
herr Trygger syftade på.

Denna kommitté har i uppdrag att verkställa utredning angående
lämpligheten av och betingelserna för överförandet i samhällets ägo
eller under samhällelig kontroll av naturtillgångar och produktionsmedel,
som äro för landets ekonomi och befolkningens välstånd av större
vikt eller eljest prövas böra omhändertagas av sarrfhälleliga organ. I de
direktiv, som gåvos kommittén i ett anförande, som dåvarande statsministern
hade till statsrådsprotokollet, yttrades av honom, att någon
schematisk socialisering av hela produktionen ej är avsedd, utan att en
fri prövning borde äga rum av frågan om de områden, på vilka socialiseringen
kunde vara påkallad, och vidare att det enskilda vinstintressets
betydelse måste beaktas ävensom att samverkan i olika former för samhällelig
och privat produktion vore önsklig. Statsministern erinrade i
sammanhang därmed om den socialisering, som redan i ganska stor utsträckning
ägt rum här i landet, och anförde de kända exemplen på
järnvägar, post, telegraf, skogsdrift, vattenkraft, tobakstillverkning, vinoch
sprithandel etc.

Även om man nu, i likhet med mig och mina kolleger i regeringen,
icke tror på nyttan av statsdriftens allmännare utsträckning, synes mig
dock det alldeles icke vara något samhällsvådligt i att låta denna utredning
fortgå utan någon inblandning från den nya regeringens sida.
Socialiseringsnämnden synes mig hava berättigade anspråk på att få
framlägga sina förslag. Den regering och riksdag, som en gång kom -

Måndagen den 17 januari f. m.

55

Nr :i

nen m. m
(Forts.)

mer att pröva dessa, ha ju sin fulla frihet därvidlag, och den gamla sat- Statsverks
sen, att ingen bör dömas ohörd, bör äga sin tillämpning även gentemot propositio
dem, som i ett sådant fall som detta vilja visa, huru de tankt sig de ekonomiska
problemens lösning. Dessutom, mina herrar, vad skulle det
leda till, om en tillträdande regering tog och rannsakade de åtgärder, som
en föregående hade vidtagit ifråga om att verkställa utredningar? Skulle
det bli vanligt, att en ny regering avsatte de kommittéer, som voro tillsatta
av en föregående, skulle det ju bli en förfärlig villervalla, så ofta
som regeringarna nu för tiden skifta. Jag kan inte tro, att det skulle
kunna vara lämpligt, och regeringen har därför icke heller ansett, att
något hinder borde läggas i vägen för fullföljandet av denna utav den
förra regeringen beslutade utredning.

Vidare har det meddelats mig, att herr Trygger ansåg, att regeringen
borde ha framlagt förslag om åttatimmarslagens upphävande. Jag
får nu för min enskilda del bekänna, att jag trots alla de svårigheter
och olägenheter, som ha yisat sig vid lagens genomförande, ändå icke
har förlorat tron på, att icke denna reform i förening med den reform
av den praktiska undervisningen, som ungefär samtidigt har genomförts,
till slut verkligen skall bära frukt och visa, att den kan bidraga till
uppnåendet av det avsedda målet: arbetarklassens höjning såväl i socialt
hänseende som ifråga om arbetsduglighet. Jag erkänner villigt, att början
icke har varit så synnerligen god. Arbetarna ha icke motsvarat de förhoppningar
man hade på, att de skulle visa sig villiga att intensivt utnyttja
den förkortade arbetstiden. Man får emellertid hoppas, att detta
skall bliva bättre i den mån upplysningen stiger och arbetarna komma
till insikt om, att det är även till deras eget bästa, om de lämna sådana
arbetsprestationer, att industrien kan gå framåt och bära sig.

Ett upphävande av arbetstidslagen just nu skulle väl för övrigt inte
ha någon betydelse alls under den brist på arbete som för närvarande
råder. Men om den upphävdes och sedan bättre konjunkturer inträda,
tror då verkligen någon, att arbetarna under sådana förhållanden godvilligt
skulle vara med om att utsträcka arbetstiden-? Jag tror inte, att
de skulle göra det. Åttatimmarsdagen är ju ett så gammalt önskemål
inom arbetarevärlden överallt, att jag tror, att det är det sista de skulle
släppa, och säkerligen skulle arbetsgivarna då få långvariga strider om
denna sak. Det finnes tillräckligt många stridsanledningar ändå. Jag
tror alltså, att det skulle vara bäst för industrien att hava denna fråga
ur världen, när det en gång blir fråga om att kunna arbeta med full
maskin.

Emellertid kan det ju inte bestridas, att denna lag, .som från början
avsåg att vara en försökslagstiftning, redan visat sig behäftad med betydliga
olägenheter i tillämpningen, vilka olägenheter böra kunna i väsentlig
män avhjälpas, utan att man därför förfelar syftet med lagen. Att här
nu ingå på vad som i sådant hänseende kan göras är ju för tidigt. Saken
är under utredning, och i denna utredning deltaga män ifrån ömse sidor,
vilka åtnjuta det största förtroende hos dem som de representera. Re -

>''r 3. 56

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks
propositionen
m. m.

(Forts.1

geringen maste naturligtvis avvakta det resultat de kunna komma till,
innan regeringen kan taga bestämd ståndpunkt i frågan. Men att det
inte gärna kan komma ifråga att nu upphäva åttatimmarslagen, förefaller
mig alldeles tydligt, om man till andra skäl lägger det, som har
tillkommit genom Sveriges inträde i nationernas förbund. Det heter
där i fredstraktaten, som uppställer grunderna för nationernas förbunds
blivande verksamhet: ”De höga fördragsslutande partema erkänna, att
lönearbetarnas fysiska, moraliska och andliga välbefinnande är av den
största betydelse från internationell synpunkt, och hava för befrämjandet
av detta upphöjda syfte grundat den i avdelning I omförmälda,
till nationernas förbund anslutna permanenta organisationen.” Där talas
då om vissa medel, som skulle komma ifråga att användas. Och så, heter
det vidare: ”Bland dessa medel och principer anse de höga fördragsslutande
partema följande vara av synnerligen aktuell vikt: uppställandet
av åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka som mål överallt,
där detta ännu ej blivit uppnått.” Detta påpekades också vid behandlingen
av frågan om arbetstidslagens upphävande under förra riksdagen
av herr von Sydow, som i sin reservation påpekade, att trots att han
ju var en motståndare till lagen, han likväl ansåg det vara otänkbart
att nu kunna avskaffa den. Det är också med hänsyn till detta och jämväl
med hänsyn till vad riksdagen har skrivit till regeringen, som regeringen
intagit sin ståndpunkt. Där heter det nämligen i skrivelse den
12 juni 1920, att riksdagen anhåller om förslag till ändringar i lagen,
som kunde finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning,
och vilka utan att rubba lagens grunder kunde vara ägnade att bättre
anpassa densamma efter praktiska livets krav. Regeringen ämnar ställa
sig denna, riksdagens önskan till efterrättelse och kommer således icke
att föreslå lagens upphävande.

Herr Er icsson, Aaby: Herr greve och talman! Innan jag ingår
på det ämne, för vilket jag här begärt ordet, känner jag mig manad
att rikta några repliker till den föregående ärade talaren på Malmöhusbänken,
herr Olsson. Han talade om arbetsfrihet. Jag undrar, var
egentligen gränsen går ifråga om arbetsfrihet. År hans eget parti,
äro de socialistiskt färgade fackföreningarna utan ansvar ifråga om inskränkningarna
av arbetsfriheten ? Kasta vi en blick tillbaka på den
byggnadsstrejk, som rådde under en längre tid föregående år, så tror
jag, att herr Olsson såsom medlem av dåvarande regering bäst skulle
kunna konstatera, att arbets friheten icke hindrades av arbetsgivarna. Sedan
ansåg den ärade talaren det vara lämpligt att säga, att arbetsgivarna
eller som han uttryckte sig ”produktionssystemet” betrakta arbetarna
som en råvara, med vilken de kalkylera. Jag protesterar mot ett
sådant uttalande inom denna kammare. Jag vågar bestämt påstå, att
skall man värdera känslorna hos arbetsgivare och arbetare — nota
bene goda sådana, och jag tror att på båda sidor flertalet är av denna
beskaffenhet — så kan man säkert fastslå, att känslorna hos arbets -

Måndagen den 17 januari f. in.

57 Nr !{.

givarna äro fullt så välvilliga mot arbetarna som dessa senares känslor
mot arbetsgivarna. Det vore ju, mina herrar, att eljest göra en förkastelsedom
över allt det orimligt stora arbete, som från arbetsgivarnas,
arbetsföretagamas och arbetsföretagens sida gjorts för de svenska arl>etama,
om vilket icke ett f. d. statsråd och en f. d. chef för ecklesiastikdepartementet
bör sitta i okunnighet, även om han låtsar göra det.
Mina herrar! Den ärade talaren sade också, att man påstått, att den
allmänna rösträtten korn, om jag fattade honom rätt, för tidigt, därför
att massorna icke vore tillräckligt bildade, icke nog kunniga. Han bestred
detta, han, en lärare och f. d. ecklesiastikminister, ville försvara
den åsikten, att dessa massor äro fullt beredda att mottaga den
allmänna rösträtten och ifråga om kunskap och insikter fullkomligt kunde
jämföras med dem, som förut suttit som de ledande. Jag kan icke
dela denna hans uppfattning. Därefter yttrade han, att tiotusentals arbetare
i närvarande stund utkastas på gatorna, och detta slagord har
i dag rungat emot oss från åtskilliga håll. Ja, det är sant, att avskedanden
förekomma. Men om herrarna ärligt och opartiskt vilja följa
med, så är det ju så, att arbetsgivarna söka såvitt möjligt hålla arbetet
i gång och endast kräva nedsättning av de under kristiden uppkomna,
oerhört höga avlöningarna, som kunnat uppgå till 15—20 kronor
om dagen. Ooh arbetarna böra icke förvåna sig, om arbetsgivarna
i en tid av depression i industrien måste göra dessa nedsättningar, så
mycket mer som levnadskostnaderna onekligen i mycket nedgått. Det
bevisas, vill jag säga, tillräckligt av den index, som annars tyckes hava
en oerhörd förmåga — av vad anledning skall jag icke ingå på här —
att hålla sig på toppen. Ty se vi efter, åtminstone vad varorna i landsorten
kosta, måste vi förvåna oss över de siffror, som möta oss i de
uppgifter, som socialstyrelsen insamlar, och övriga uppgifter, som tillsammans
utgöra grunden för beräkningen av denna index. Jag skall
icke inlåta mig härpå i detta sammanhang. Men hur går det, när det
allmänna söker lindra arbetsnöden? Se i Solna t. ex., mina herrar, Ni
kunna läsa om det i dagens tidning. Där voro arbetarna erbjudna, om
jag minns rätt, 5 kr. om dagen för nödhjälpsarbete, men de strejkade.
Och icke nog med det; på de gratisbiljetter, som voro avsedda för arbetarnas
resor till arbetsplatsen, reste agitatorer ut för att till strejk
uppvigla dem, som ville deltaga i nödhjälpsarbetet. Väcker sådant sympati
inom samhället för nödhjälpsarbetet? Jag tror det icke.

Jag skall nu övergå till det, som är anledningen till att jag begärde
ordet. Det förefaller mig, som om man såväl inom riksdagen som ute
i landet vid regeringsombyten alltför litet fäst avseende vid, huruvida
sakkunskap, insikter och erfarenhet bleve representerade inom den nya
regeringen. Jag minnes, huru man inom alla partier, även mitt eget,
säde, då den socialistiska regeringen kom till: ”Ja, låt dem försöka, låt
dem omsätta sina åsikter i praktiken, så få vi se hur det går”, icke besinnande,
vilken risk ett sådant experiment innebar. Vidare hörde man
så ofta, sedan den socialistiska regeringen avgått: ja, det där var ju

Statsverkspropositionen
m. fn.
(Forts.)

Sr 3. 58

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
m. fn.
(Forts.)

• icke så riksvådligt. Det gick ju ganska bra. De voro ju nästan —
jag vågar väl icke säga — ganska borgerliga.

Emellertid vill jag i det följande med några siffror visa, att detta valen
sanning med modifikation, att en klassregering alltid innebär en fara
och att denna fara och skada tagit sig uttryck inom den socialistiska regeringen.
Som herrarna veta, utfärdades på grund av krigs- och kristiderna
exportförbud särskilt pa jordbruksprodukter, och så länge kriget varade,
fördrog det svenska jordbruket med en viss grad av tålamod, mer eller
mindre, dessa inskränkningar i dess rörelsefrihet. När sedan kriget upphörde
och jordbruksprodukter från andra länder, särskilt från den stora
republiken i väster, åter tillfördes landet, hade man hoppats, att
dessa exportförbud skulle upphöra att gälla. Men den socialistiska regeringen
säde nej därtill. Det gjordes framställningar från jordbruksorganisationer,
från kvarnintressenter, från enskilda, men svaret rar
obevekligt nej. Den tid jag kommer att sysselsätta mig med är tiden
omkring september—november 1920, och den vara, vid vilken jag här
ensamt vill uppehålla mig, är rag; de övriga exportförbjudna varorna
skall jag lämna åsido. Det visade sig då, att amerikansk råg under
den tid jag nämnt kunde erbjudas i svensk hamn för lägst 41, högst
52 kronor per 100 kg. Samtidigt härmed gällde svensk råg 31 kronor,
högst 35 kronor per 100 kg. Hade nu exportförbudet icke funnits,
hade den svenska rågen, om den varit av samma kvalitet som den amerikanska,
vilket den också är, kunnat fullt ut tävla med denna på
världsmarknaden, och det pris, som tillförsäkrats de svenska rågodlarna,
hade varit världsmarknadspriset. Men nu sträckte exportförbudet
en hämmande kedja kring det svenska jordbruket och förhindrade
en sådan tävlan, och därför gick också handeln inom landet till dessa
ofantligt mycket lägre pris. Räknar man ut- medelskillnaden i pris mellan
amerikansk råg och svensk råg vid denna tid, så visar det sig, att
den svenska rågen måste säljas till ett pris, som var ungefär 13 öre
lägre per kg. än vad varan kommit att betinga, därest exportförbudet
varit upphävt. Na, varför gjorde då den socialistiska regeringen detta?
Ja, jag kan icke rannsaka dess hjärta och njurar, men heller ej underlåta
att uttala en misstanke, att det var av omsorg för konsumenterna
i landet. Då framställer sig genast den frågan: hur stor blev förlusten
härpå? Ja, mina herrar, då man tryggt kan beräkna, att det rörde sig
om 200,000 ton svensk råg, som, om exportförbudet icke funnits, under
denna tidsperiod kunnat säljas till ett pris av 13 öre mer än nu gällande
pris, utgjorde förlusten för det svenska jordbruket 26 miljoner
kronor, och det är ingen småsak. Jag frågar, kom då denna omsorg,
som regeringen hade, ensamt konsumenterna till del? Nej. Förhållandet
var, att när minimipriset fastställdes, uppgjorde regeringen med
kvarnarna, att dessa skulle inlösa den svenska rågen efter 39 öre per
kg., och därefter bestämdes priset på mjölet. Dessutom bestämdes i
detta avtal, att hälften av den förlust, som kunde uppstå vid konsumtionsårets
slut den 1 sept. 1920 på det rågparti, som kvarnarna då lågo

Måndagen den 17 januari f. m.

59 Nr it.

inne med, skulle betalas av kvarnarna odi den andra hälften av staten. StatsverksNu
måste jag göra kvarnarna den fulla rättvisan, att de begärde få exportera
sitt överskott och erbjödo sig fritaga staten från denna risk, (Forts.)
om exportlicenser medgåvos och exportförbudet upphävdes. Men Kungl.

Maj :t sade nej. Detta kostade inom parentes staten vid uppgörelsen
av denna risk ungefär jämnt 1 miljon kronor. Nåväl, jag sade nyss,
att regeringens omsorg icke ensamt kom konsumenterna till del, därför
att mjölpriset baserades på och i stort sett vidhölls efter detta grundpris
på rågen av 39 öre per kg. Man kan således säga, att endast
hälften av dessa 13 öre, således 7 eller 6^2 öre, kom kvarnarna till godo
och den andra hälften konsumenterna till godo. Men de svenska rågodlarna
fingo dock släppa till 26 miljoner kronor genom detta. Och
på detta sätt skötte i nådens år 1920 en socialistisk regering det svenska
jordbrukets intresse. Den offrade dessa 26 miljoner plus en miljon,
som staten fick betala, tack vare sin halsstarrighet.

Detta, som jag nu berört, är endast en sak, men jag är viss om,
att om vi ginge in på andra områden, till vete med den oerhörda import
av denna vara, som ägt rum, och till andra varor, skulle man komma
till summor så stora, att litet var kanske skulle häpna. Nu vill jag
göra den personliga rättvisan, att, efter vad som sagts mig, såväl dåvarande
jordbruksministern som dåvarande finansministern skulle velat
vara med om, att exportlicenser lämnades för spannmål, men att regeringens
övriga medlemmar satte sig däremot. Men även den nuvarande
regeringen måste jag göra den förebråelsen, att den sölade ovanligt
länge med upphävandet av exportförbuden. Och så den där remissen
till folkhushållningskommissionen! Jag skulle vilja vända mig till
herr statsrådet och chefen för k. jordbruksdepartementet och fråga:
varför kunde icke den olycksfågeln få do i fred utan att bliva störd
med sådana jordiska ting, som den aldrig visat sig hava haft förmåga
att handskas med?

Jag har i det föregående vänt mig med en viss grad av klander mot
föregående och nuvarande regeringar för deras uppträdande med avseende
på det svenska jordbruket. Det är därför, enär det alltid är roligare
att ge erkännande än klander, med stor tillfredsställelse jag ber att
få ge ett erkännande till den nu sittande regeringen och särskilt till dess
jordbruksminister för det sätt, på vilket man skött den ytterligt farliga
frågan om mul- och klövsjukans bekämpande i landet. Det var
raskt och kraftigt gjort, och även om det kostar en del pengar och anslaget
överskridits icke så litet, tror jag Sveriges jordbrukare och folk
skola vara tacksamma, då därigenom sparats oss, tycks det åtminstone,
miljarder, som denna sjukdom nu kostar ute i världen genom sina
härjningar.

Till sist, innan jag lämnar ordet, ber jag få rikta några ord till
den ärade talaren på Norrbottensbänken, herr Winberg, som yttrade en
hel del angående nationernas förbund. Jag skall be att få säga, att jag
i mångt och mycket — jag vet icke, om det kommer att glädja honom

Nr 3. 60

Måndagen den 17 januari f. in.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

— kan instämma i vad han sade. Men sedermera, när han kom till
sina små utgjutelser angående den oskäliga prisstegringen och de verkningar
denna hade, nedsatt arbetskraft, och tog fram den där dyrbara
pennkniven, då ber jag få säga, att om han icke ämnar använda den
som vapen mot det bestående kapitalistiska samhället, så synes det mig,
att pjäsen var bra dyr!

Herr Boman: Herr greve och talman! Det var ju att vänta, att
statsregleringen för år 1922 ej skulle kunna uppgöras utan anlitande avnya
skatter. Den mycket givande men ytterst irrationella krigskonjunkturskatten
var ju nu borta, och den procentsats, efter vilken inkomst-
och förmögenhetsskatten uttogs, var redan, enligt förra riksdagens
beslut, satt så hög, att den ej längre kunde höjas. Finansministern
har också bebådat höjda finanstullar, avsedda att inbringa 35 miljoner
kronor, ävensom bibehållande av den i fjol införda särskilda
omsättnings- och utskänkningsskatten å spritdrycker. Under dessa förhållanden
har det ej kunnat undgå att väcka min uppmärksamhet, att å
inkomstsidan i statsverkspropositionen helt och hållet saknas och ej ens
finnes omnämnd den inkomst, som statsverket har att vänta från aktiebolaget
Vin- och spritcentralens rörelse.

Redan under förra året överlät med dåvarande regerings tillstånd
aktiebolaget Stockholms-systemet, som tidigare innehaft aktiebolaget
Vin- och spritcentralens alla stamaktier, dessa aktier till vissa enskilda,
som förbundo sig att till statsverket inbetala hela avkastningen å aktierna
utöver en viss ränta å deras kapitalutlägg. Enligt min uppfattning skulle
det varit fullt berättigat att redan förra året i statsregleringen för 1921
ha uppfört ett beräknat belopp av avkastningen från bolagets rörelse
under 1920, vilken ju kommer att disponeras av bolagsstämman på våren
i år. Hemställan härom gjorde jag även utan framgång inom 1920
års bevillningsutskott. Att så ej skedde kan måhända försvaras med att
avtalet med de enskilda då ej var fullt färdigt, men att nu, såsom jag
läst i en tidning, försvara att inkomsten ej uppförts därmed, att beloppets
storlek ännu ej är känt, finner jag fullständigt ohållbart. Sannolikt kan
aktiebolaget Vin- och spritcentralens ledning ganska tillförlitligt angiva,
vilken vinst 1920 års rörelse inbringat, och att uppskatta vinsten
å 1921 års rörelse med ledning härav bör för en finansminister vara
ganska lätt. Säkerligen löper han vid en sådan uppskattning vida mindre
risk för misstag än då han i december 1920 har att uppskatta, vad
inkomst- och förmögenhetsskatten eller tullmedlen skola upptagas till i
1922 års riksstat.

Då vinsten för aktiebolaget Vin- och spritcentralen under år 1919,
vilket år bolaget ännu ej fullt utvecklat sin monopolställning, uppgick
till nära 7 miljoner kronor och årsvinsterna för såväl 1920 som 1921 års
rörelse nu böra vara beräkneliga för statsregleringen, är det ett mycket
betydande belopp, som här är fråga om, troligen snarare överstigande än
understigande 20 miljoner.

Måndagen den 17 januari f. in.

Nr it.

(ii

I detta sammanhang kan jag ej underlåta att beröra den egendomliga
ställning, som aktiebolaget Vin- och spritcentralen med sina många
dotterbolag och tendenser att vilja skaffa sig flera innehar, då det utan
riksdagsbeslut, endast under samförstånd med tidigare regeringar, praktiskt
taget innehar monopol å spirituosahandeln i landet. Med all aktning
för de framstående och ansedda män, som utgöra bolagets styrelse,
kan jag ej finna riktigt att de kunna utöva beskattningsrätt å svenska
folket i fråga om spritdrycker. En liknande beskattningbefogenhet bär
jämväl kontrollstyrelsen, då den äger bestämma systembolagens försälj -

Slatsvcrksl>ro[>osilionen
m. m.
( Forts.)

mngspns.

I själva verket är det obehövligt att riksdagen beslutar spritskatt.
Genom ett enkelt avtal med aktiebolaget Vin- och spritcentralen och kontrollstyrelsen
kan samma ekonomiska resultat emås, liksom åtminstone
teoretiskt Vin- och spritcentralen och kontrollstyrelsen genom eu minskning
i sina vinster skulle kunna neutralisera skatteresultatet av en av
riksdagen beslutad spritskatt. Bibehållandet av en sådan ordning kan
näppeligen vara försvarbart.

Slutligen vill jag beröra ett annat område i statsverkspropositionen.
Landets näringsliv tryckes för närvarande hårt genom försvårad avsättning
av industriens alster, vilkas tillverkningskostnader nu blivit så höga,
att de nödvändigt måste nedbringas, om de skola kunna finna köpare.
Bland de prisbildande faktorerna, vilka naturligtvis äro många och i de
olika industrierna av skiftande betydelse, finnes emellertid en, vars betydelse
ofta underskattas, nämligen järnvägsfrakterna. Dessa ingå ofta
i varuprisen flera gånger, alltid i livsmedelsprisen för de anställda, men
även i råvara-, bränsle- och halvfabrikatpriser och slutligen i den färdiga

varan.

Vid den väldiga stegring taxorna hos kommunikationsverken undergått
är det anmärkningsvärt, att statsregleringen utgår ifrån, att järnvägstaxor
och telegraf avgifter skola bli oförändrade under 1922; de senare
skola dock underställas denna riksdags prövning. Enligt min mening
kommer det emellertid att visa sig omöjligt att uppehålla nuvarande
höga järnvägsavgifter vid allmänt fallande varupris. Redan konkurrensen
med andra transportvägar och transportsätt torde i järnvägarnas
eget ekonomiska intresse vara ägnad att framtvinga en tariffnedsättning.
Vid det våldsamma prisfall, som äntligen inträtt å stenkol
och som man väl kan antaga nu kommer att bestå och utveckla sig, och
som väl för stats järnvägarna betyder en årlig driftbesparing av omkring
50 miljoner, lär ju ett bibehållande av taxorna ej heller vara erforderligt
av hänsyn till järnvägarnas ekonomi. Det är ju att beklaga,
att statens järnvägar liksom flertalet av landets järnvägar ligga
inne med dyrt inköpta lager av stenkol, men det är väl bättre att taga eu
er.gångsförlust än att varaktigt skada landets näringsliv.

Att genom de höga taxornas behållande söka vinna kompensation
för den minskade varumängd, som i alla händelser kommer att transporteras
under en depressionsperiod, är en utväg, vars ekonomiska resultat

Kr 8. 62

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverks- jag tror blir föga tillfredsställande. Såsom ett uppslag möjligen förtjänt
Pnei0m!''m aU undersökas skulle jaS vilja framkasta tanken på, att en fraktnedsätt(Forts.
) '' ning> när den genomföres, till en början begränsades till de bandelar, där
trafiken i regel lämnar överskott — jag skulle vilja kalla desså för statens
järnvägars affärsbanor — under det att de andra, statens kulturbanor,
tills vidare finge behålla högre frakter. De orter i landet, där vad jag
kallar kulturbanorna gå fram, voro även vid en dylik olikhet i frakttaxorna
ej sämre ställda än om de varit belägna vid någon av landets
mindre, enskilda järnvägar, för vilka Kungl. Maj :t alltid har fastställt
högre avgifter än å statens järnvägar. En fördel framför de orter, som
ha dylik enskild järnväg, ha de alltid däri, att de för järnvägens tillkomst
ej behövt göra ekonomisk uppoffring för aktieteckning i järnvägsbolag.
Vid väntad nöjaktig utveckling av statens järnvägars ekonomi
skulle en successiv sänkning av fraktsatserna även å dessa bandelar
varken möta svårighet eller motstånd. Ett dylikt förfaringssätt
torde vara vida lättare att försvara än den misshandel av trafikanterna
å de starkast trafikerade bansträckorna Stockholm—Göteborg och Stockholm—Malmö,
som äger rum, då där de snabbaste tågen indragits för
att än mera höja dessa linjers avkastning, eller t. ex. då statens järnvägar
för hamnbanetrafiken i landets viktigaste sjöfartsstad från 1 januari
i år i ett slag mer än fördubblar hamnbanetaxan av hänsyn till
statens järnvägars ekonomi.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varefter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av
herr vice talmannen.

Herr Hellberg: Herr talman, mina herrar! När jag unde1-

nära 5 kvart lyssnade till den store krafttalaren på Norrbottensbänken,
som själv i dag givit det lähgsta prov som förekommit på det slags
parlamentariska verksamhet, som han själv i sitt anförande karaktäriserade
som prat, måste jag erkänna, att jag kände mig något tveksam,
om jag själv skulle lämna något bidrag till denna samma verksamhet.
Detta är nu icke så att förstå som jag inte skulle med mycket intresse
lyssnat till herr Winberg: man hör i allmänhet gärna på en talare, som
själv är uppfylld av ett starkt patos, och det var för en var, som lyssnade
till honom, påfallande, att han var alldeles förtjust, ja nästan
röjde ett slags vällust att få skildra, huru eländigt det i alla avseenden
står till i det usla kapitalistsamhället. Jag skulle endast vilja göra den
lilla anmärkningen, att detta är oss alla mer eller mindre välbekant,
och jag tror, att vi alla skulle blivit honom mera tacksamma, om han
åtminstone vid sidan av denna skildring hade satt in en annan, som visat
på, huru härligt förhållandena i alla avseenden gestalta sig, där det
tusenåriga rike, varom han drömmer, förverkligats. Vi gå ju här alla
i sorglig okunnighet om, huru det står till 1 det stora ideallandet Ryssland,
och det berättades enskilt här i kammaren under hans anförande

Måndagen den 17 januari t. in.

63 Nr 3.

en del rövarhistorier, t. ex. huru på 600,000 kommunister inte mindre än Statsverks

;34,ooo äro skrivare. Var och eu skulle finna iranska intressant att ProPositl°

... 0 ... , flen m. fn

gent emot dessa framställningar få av en i ämnet så initierad person (Forts.)

som herr Winberg en kort och sammanträngd framställning om, huru
i verkligheten allt där borta gestaltar sig.

Nu är det givet, att för en person som herr Winberg, vilken jag
.skulle vilja karaktärisera som en politisk kiliast, d. v. s. en man, som
tror på ett politiskt tusenårigt rike, liksom en viss tids kristna trodde
på ett religiöst tusenårigt rike — det är givet, säger jag, att allt vanligt
för honom måste te sig förkastligt och ofullkomligt. Det är därför
naturligt, att nationernas förbund för honom är ren reaktion, ren humbug,
för att nu använda ett par ur hans lilla florilegium av pejorativa
uttryck. Vi andra däremot, som inte hysa en sådan uppfattning, som
han, vi som inte tro, att det kan ske under i världen, utan ha erfarenhet
om den nödvändighet, som kräver, att allting i den mänskliga tillvaron
framdeles liksom under den föregående utvecklingen endast långsamt
kan arbeta sig fram — vi andra ha ju litet skäl att se annorlunda
på denna företeelse än han. För min del betraktar jag Sveriges inträde
i nationernas förbund som den utan jämförelse viktigaste tilldragelsen
i vårt lands historia under långliga tider. Genom att ha ingått
som ledamot i en internationell, överstatlig organisation har vårt
land nämligen kommit i en alldeles ny ställning utåt, och jag tror, att vi
i allmänhet inte ännu klargjort för oss, vad denna ändring innebär.

Jag måste säga, att det förefaller mig, som om inte ens regeringen, som
sitter vid landets ledning, fullt klargjort det.

Till att börja med vill jag dröja ett ögonblick vid det sätt, varpå
regeringen behandlat frågan om vårt lands blivande representation hos
nationernas förbund där nere i fredshuvudstaden. Det har av regeringen
i denna fråga markerats, att det inte kunde vara lämpligt att,
såsom det föreslagits av de kommitterade, som haft utrikesdepartementets
omorganisation om hand, där inrätta en vanlig diplomatisk tjänstemannabefattning.
Det har sagts, att nationernas förbund självt skulle
önskat, att inte en vanlig diplomatisk befattning tillskapades, utan att
det skulle bli en charge av alldeles säregen art. Under sådana förhållanden
och innan en allmän internationell praxis vunnits, har regeringen
ansett det vara bäst att helt enkelt föra upp den blivande Genéverepresentationen
under rubriken ”rese- och flyttningsersättning, inspektioner,
tillfälliga uppdrag”. Det är möjligt, att denna fredsrepresentants
överföring till ett slags diplomatiskt pro diverse konto kan motiveras
med några skäl, men mig, det måste jag bestämt säga, tilltalar det inte
alls. Posten borde, synes det mig, såsom havande en enastående karaktär
och betydelse, uppförts skild från alla andra, och den borde ha
erhållit ett anslag, som angivit, att man på den vill ha en första rangens
kapacitet. Genom att så inte ängsligt avvakta praxis utan självständigt
framhäva den utomordentliga vikt och betydelse Sveriges fäster vid

Nr 3. 64

Måndagen den 17 januari f. m.

Statsverkspropositionen
fn. in.
(Forts.)

sin representant i nationernas förbund skulle vårt land handlat som det
höves ett fredens föregångsland.

Men det är dock förnämligast vid behandlingen av en annan huvudtitel
än den tredje som regeringen synes mig inte haft nog levande känsla
för och medvetande av den nya internationella ställning Sverige numera
intager. Det har av föregående talare, särskilt den andre i ordningen,
framhållits, hurusom under den fjärde huvudtiteln, som numera omfattar
såväl den förutvarande fjärde som den förutvarande femte huvudtiteln,
förekomma en del avsevärda utgiftsstegringar. Säkerligen hava emellertid
kammarens ledamöter inte glömt, hurusom, när vid världsdagen i
Geneve rustningsfrågan behandlades, det stora flertalet medlemmar av
nationernas förbund enade sig om ett uttalande, vari uttrycktes det önskemålet,
att samtliga de anslutna staterna under de båda närmaste åren
efter 1921 inte skulle höja sina budgeter över de belopp, som vore beslutade
för detta år. Bland denna majoritet av stater befann sig även
Sverige. Den nye krigsministern har emellertid, såsom redan antytts, av
detta uttalande känt sig oförhindrad att påyrka en hel del rätt avsevärda
anslagshöjningar, och slutsiffran för hans huvudtitel, om än inte
så lätt att beräkna, torde dock gå ganska avsevärt över den anslagssumma,
som fastställts för innevarande år. Jag kan ju inte förtänka det
ärade statsrådet, som haft bekymret för denna huvudtitel och som nu
övertagit den, efter det den under en längre tid skötts av civila innehavare,
att han försökt åstadkomma ett slags försvarets restauration,
eller vad man må kalla det, så långt det stått i hans förmåga. Men det
synes mig, att i det fallet regeringens övriga medlemmar borde ha gjort
sina påminnelser och erinrat, att efter de uttalanden Sverige varit med
om i Geneve det icke går an att öka denna huvudtitel, som om ingenting
hänt. Det ligger, mina herrar, i öppen dag, att en dylik dubbelställning i
rustningsfrågan måste inverka menligt på vårt lands prestige. Ett land,
som lagt sin röst för en viss hållning i denna fråga, måste också med
handling infria det löfte, som det givit. Endast på det sättet kan det
uppfylla den internationella hederns krav och endast på det sättet tillvaratager
det verkligen sitt eget sanna intresse.

Det har sagts mig, att där nere vid Genévedagen Sverige åtnjutit
mycken aktning och stor uppmärksamhet. Detta beror väl delvis därpå,
att det där hade förmånen att vara representerat av eminent dugande
personer. Jag tror dock, att det än mer berodde på det anseende, som
vårt land under tidernas lopp förvärvat sig som ett ärligt fredsälskande
och ett ärligt fredsivrande land. Men detta anseende, mina herrar, är en
dyrbar tillgång, som vi måste väl vårda, och det måste sörjas för, att
det icke på något sätt vedervågas.

Nu har jag under denna debatt från den talare, som först hade
ordet och som ju också var en av våra representanter där nere — jag
säger uppriktigt till min ganska stora förvåning — hört uttalas närmast
ett beklagande över, att regeringen inte hade gått ändå längre ifråga om
försvarskraven än den gjort — så fattade jag åtminstone hans uttalande.

Måndagen den 17 januari f. m.

65 Nr it.

Det är dock veterligt, att samme ärade talare nere i Geneve var fullkorn- Statsverks
ligt enig med sina kolleger om det uttalande i rustningsfrågan, som jag
förut nämnt. Jag kan inte hjälpa, att det förefaller mig, som om man (Forts.)
hade å ena sidan en, om jag så må säga, internationell herr Trygger och
å andra sidan en nationell herr Trygger. När han är i Geneve, uttalar
han önskvärdheten av, att rustningarna inte ökas. Men när han kommer
i första kammaren, där han är van att tala för ständigt högre försvarsutgifter,
yrkar han på sådana. För mitt förstånd är det åtminstone
omöjligt att se någon konsekvens i denna hållning. Jag tror, att
det för vårt land blir en tvingande nödvändighet, därest vi vilja bibehålla
den aktning vi för närvarande åtnjuta i världen, att hålla enhetlighet
härutinnan — icke säga ett i Geneve och göra ett annat här hemma.

Nu kanske någon av gammal vana invänder: Skola vi då inte kunna
få sköta våra försvarsangelägenheter hur vi behaga, skola vi behöva
taga hänsyn till utlandet i dem? Ja, mina herrar, därvidlag får man göra
sig klart, om man resonerar så, att vill man ha denna fullkomliga frihet,
måste man tillerkänna den åt andra, och då ha vi åter det gamla systemet
med kapprustningar, som ledde till världskriget. Här gäller det att
göra sitt val: antingen — eller. Men för vårt land är i själva verket
valet gjort i och med att vi trädde in i nationernas förbund. - Då förbundo
vi oss till vissa internationella förpliktelser, och dem få vi ej försöka
vrida oss ifrån.

För min del är jag övertygad, att det kommer att av riksdagens utskott
och riksdagen själv vederbörligen sörjas för, att rättelse vidtages
i detta mycket viktiga avseende. Därtill driva ju även andra motiv,
framför allt det i dessa dagar allliärskande sparsamhetskravet. Men
jag anser angeläget, att det vid detta tillfälle säges ifrån, att vårt land,
i och med att det inträtt i den internationella organisationen, också ''
måste utan prut och utan försök till några undanflykter fullgöra de förpliktelser,
som denna anslutning medför.

Då tiden nu var tämligen långt framskriden och ännu många talare
begärt ordet, beslöt kammaren på hemställan av herr vice talmannen
att till aftonsammanträdet uppskjuta den fortsatta överläggningen i förevarande
ärende.

Efter föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade
kungl. propositionerna hänvisades dessa, nr 10, 11 och 13 till jordbruksutskottet
samt nr 12 och 14 till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet riksdagens år 1920
församlade revisorers berättelse om granskningen av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning.

Första kammarens protokoll igel. Nr 3.

5

Nr 3. 66

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Herr Ingeström avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 5, angående förslag till lagstiftning och andra åtgärder i syfte att
skydda jordbruket mot den fara, som genom arbetsnedläggelser m. m.
hotar detsamma.

Denna motion hänvisades till behandling av lagutskott.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kan>-maren åtskildes kl. 4,30 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Måndagen den 17 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 12, till Konungen angående val av deputerade att, jämlikt
§ 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen, med Konungen överlägga.

Fortsattes överläggningen angående Kung!. Maj :ts propositioner
nr 1 och 2.

Herr Vennersten: Herr greve och talman, mina herrar! Icke
i mannaminne torde svenskt näringsliv hava genomgått en kris sådan
som den nu rådande, och man torde få gå tillbaka mycket långt i Sveriges
ekonomiska historia för att finna motsvarighet till vad vi nu genomgå
och hava att ytterligare genomgå. Det kan ju då synas försvarligt,
att man något utförligare dröjer vid själva grundvalen till den nu
föreliggande kungl. statsverkspropositionen och skärskådar något mera i
detalj, hurudant det ekonomiska läget för vissa av våra huvudnäringar
för närvarande är — något mera i detalj än vad som hittills har skett
under den gångna delen av diskussionen.

Jag anhåller därför att få till kammarens protokoll lämna några
uppgifter, som kunna tjäna till belysning av läget och möjligen också
såsom utgångspunkt för betraktelser, då vi framdeles gå att behandla

Måndagen den 17 januari c. m.

67 Nr !l.

åtgärder, som äga samband med det nuvarande läget och avse att därutinnan
bringa någon hjälp.

Sveriges industriförbund har naturligtvis med det allra livligaste
intresse följt företeelserna på arbetsmarknaden och har sökt genom förfrågningar
skaffa sig bästa möjliga insikt i utvecklingen sådan denna
nu har pågått under det sista halvåret. Ett resultat av dessa förfrågningar
föreligger nu, och jag skall anhålla att med några korta drag
få belysa, hurudant läget ter sig inom några av de huvudsakligaste industriella
näringsgrenarna. Att jag dröjer vid dessa grenar av svenskt
näringsliv torde icke förvåna någon, då jag ju icke är i tillfälle att bedöma
läget inom vare sig jordbruk, handel eller sjöfart på samma sätt
som det har varit mig möjligt att följa motsvarande förhållanden inom
industrien, och den omständigheten, att jag sålunda icke här berör andra
näringsgrenar, får icke tolkas, som om jag icke hade blicken öppen för
att det är lika viktigt att, där så kan ske och så erfordras, bringa den
hjälp, som från statsmakternas sida över huvud taget kan lämnas till stöd
även åt övriga näringar i deras bemödanden att genomkämpa den svåra
tid, som nu är inne.

Beträffande vår gamla järnindustri — en av våra allra viktigaste
— så är läget, enligt den rapport, som på sätt jag nyss antydde blivit
infordrad, ungefärligen följande. Av det 150-tal företag inom gruppen
mekaniska verkstäder samt på malm- och metallförädling baserade
industrier, som besvarat industriförbundets cirkulärskrivelse, uppgiver
ett 30-tal företag, att de från och med årsskiftet sett sig nödsakade helt
inställa driften. Alla övriga företag, förutom 7, som synas kunna upprätthålla
en oförändrad drift, ha gjort större eller mindre inskränkningar,
dock till högst hälften av det normala.

De här ifrågavarande företagens arbetareantal uppgår till cirka
22,600 arbetare och inskränkningen kan sägas omfatta ungefär 42 procent
av verkens hela normala kapacitet.

Orsakerna till det läge, som uppkommit, har man naturligtvis i
sina svar också berört, men då de för kammaren äro så väl kända, att
det skulle vara olämpligt att upptaga tiden med att relatera, vad rapporterna
i det stycket innehålla, avstår jag från att beröra den sidan av
saken.

Beträffande glas- och porslinsindustriema är läget sådant, att av
de 16 firmor, som besvarat enqueten, hava 40 procent helt nedlagt driften
och 54 procent nödgats inskränka densamma till blott ]/z av den
normala. Minskningen utgör 69 procent av verkens kapacitet och ytterligare
driftsinskränkningar kunna förväntas.

Här vill jag särskilt påpeka, att det är den våldsamma importen
av tyskt, österrikiskt och belgiskt glas, som är huvudorsaken till det
betänkliga läget.

Träförädlingsindustrien har berörts i 13 svar och visar det sig,
att.av de här berörda företagen 15 procent helt nedlagt driften, medan
62 procent hava nödgats inskränka den till i medeltal l/z av den nor -

Statsverkspr
o positionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. (.8

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
in. in.
(Forts.)

mala. Och utgör minskningen i antalet dagsverken per dag 61 procent
av verkens kapacitet. Även här väntas ytterligare inskränkningar.

Beträffande pappersindustrien synes det förhålla sig så, att av de
32 företag, som undersökningen omfattar, 34 procent helt nedlagt och
56 procent nödgats inskränka driften till ungefär blott hälften av den
normala, och utgör minskningen här 57 procent av verkens kapacitet.
Liksom i föregående fall förutser man här också ytterligare driftsinskränkningar.
V

Beträffande livsmedelsindustrien är förhållandet icke fullt så
ogynnsamt som i de förut berörda grupperna. Här ha 8 procent av de
ifrågavarande 12 företagen helt nedlagt driften, och 75 procent inskränkt
densamma till i medeltal hälften av den normala. Här utgör inskränkningen
i antalet dagsverken per dag 13 procent av företagens kapacitet.
I främsta rummet är det margarinindustrien, som kommit i betryck,
och det sammanhänger, efter vad som uppgivits, med den rådande tendensen
att föredraga natursmör framför konstprodukter.

Inom sömnads- och textilindustrien, som normalt sysselsätter en
väsentlig del av arbetareantalet inom industrien, ha 81 företag, representerande
ett arbetareantal av 16,000 arbetare, besvarat rundskrivelsen
och uppvisat, att 25 procent av företagen helt nedlagt driften vid
årsskiftet och 65 procent nödgats minska driften till i medeltal 3/5 av
den normala. Minskningen i antalet dagsverken per dag utgör här 48
procent av samtliga de 81 företagens kapacitet. Här säger man, att om
den här berörda industriens läge icke snart kan återställas till det bättre,
uppstå de mest omfattande arbetsnedläggelser utöver dem, som redan
ägt rum. Man har nämligen hittills i hög grad sökt så långt sig göra
låtit uppskjuta det kritiska ögonblicket, huvudsakligen för att bereda den.
gamla, vana arbetarestammen sysselsättning så länge detta över huvud
taget varit möjligt. Endast genom en mycket snar marknadsförbättring,
åstadkommen genom de åtgärder, som över huvud taget här kunna
tänkas ifrågakomma, synes denna industri kunna räddas från fullständig
nedläggelse.

Inom läder- och skoindustrien, dit man även räknar gummivaruindustrien,
har i fråga om 22 firmor lämnats det svaret, att inom gruppen
23 procent helt nedlagt driften och 59 procent nödgats inskränka
densamma till i medeltal 3/r, av den normala. Minskningen utgör 40 procent
av företagens kapacitet, och ytterligare driftsinskränkningar väntas.

Den kemisk-tekniska industrien har givit sig tillkänna genom rapporter
från 30 företag, av vilka 20 procent helt nedlagt driften och 73
procent nödgats minska densamma till i medeltal hälften av den normala,
och utgör detta ett resultat, som visar 40 procents nedsättning i arbetet
i jämförelse med företagens totala kapacitet. Och det stående tillägget
återkommer även här: ytterligare driftsinskränkningar väntas.

Jag skall icke trötta kammaren med att fortsätta dessa redogörelser.
Då jag har inskränkt mig till att taga med de huvudsakligaste, har
jag ju därvid också kunnat giva en bild av läget i stort sett. Om nå -

Måndagen den 17 januari e. m.

(x) Nr It.

gon nu föreställer sig, att de här icke berörda industrierna genom inom
dem rådande mera gynnsamma förhållanden skulle kunna lämna
kompensation för vad som inom de nu berörda grupperna fattas ifråga
om arbete, så vill jag nämna, att så tyvärr ingalunda är förhållandet.
Till och med vår mäktiga trävaruindustri har svårigheter att kämpa
med för närvarande ifråga om avsättningen av dess exportprodukter,
och det har nog för var och en, som intresserar sig för dessa spörsmål,
redan blivit uppenbart, att innevarande år företer, tills vidare åtminstone,
en mycket ogynnsam bild även inom denna vår allra störta exportindustri.
Det är sålunda icke förhållandet, att krisen huvudsakligen
berör de industrigrupper, som arbeta till största delen på den inhemska
marknaden, utan den sträcker sina verkningar vida därutöver.
Vad som gäller om trävaruindustrien, lärer, efter vad en av de mest
kompetenta bedömarne av dessa angelägenheter sagt mig, kunna tilllämpas
även ifråga om trämasse- och cellulosaindustrierna.

När man nu vet, att den för nästa år uppgjorda budgeten i väsentliga
avseenden ifråga om inkomsterna är byggd på att vår svenska
produktion skall ge en något så när tillfredsställande avkastning under
innevarande år, så måste man med bekymmer konstatera att de
siffror, jag här meddelat, ställa förhoppningarna om en sådan möjlighet
i en ganska mörk dager. Det är icke lätt att tänka sig, att man
skulle kunna nå en avkastning av inkomst- och förmögenhetsskatten å
244 miljoner kronor år 1922, när man hör, att större delen av den
svenska industrien arbetar under förhållanden, som äro så prekära, att
man har svårt att se, att över huvud taget någon större del av industrien
skall kunna lämna skälig vinst. Ty om man besinnar, att en
nedgång i verkens normala drift av 40 procent icke betyder, att den
eventuella vinsten minskas i samma proportion, utan betyder, i regel,
att hela vinsten försvinner och förlust i stället uppstår, så är det för
var och en uppenbart, att det skall behövas högst väsentliga åtgärder
så långt över huvud taget sådana äro möjliga och tänkbara för att bringa
läget på det industriella området därhän, att den beräknade avkastningen
av ifrågavarande skatt skall kunna uppkomma. När man vidare
vet, att förhållandena även inom andra näringsgrenar äro bekymmersamma,
så måste man ju ställa sig starkt frågande, om det över huvud
taget kan vara klokt att räkna med en sådan inkomst från denna
skattekalla, som nu har upptagits i Kungl. Maj :ts föreliggande proposition.

Statsverkspropositionen
m. in.
(Forts.)

Man frågar sig naturligtvis: kunna vi över huvud taget gorå någonting
för att bringa hjälp i det nuvarande nödläget? Är icke detta
förhållanden, som undandraga sig all påverkan från statsmakternas
sida, och måste man icke göra så, som på sina håll rådet lyder: ”Låt
det nu gå till botten, låt depressionen spela ut sin roll så fort som möjligt,
på det att bättringen sedan må bliva så mycket säkrare och hastigare?”
Jag håller nu före, att ett sådant resonemang icke är riktigt,
utan att det är vår ofrånkomliga plikt icke blott att tillse, vad som

Nr 8. 70

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. tn.
(Forts.)

kan göras, utan också att endräktigt söka genomföra de åtgärder som
vi kunna komma att finna lämpliga såsom hjälpmedel i den nuvarande
svåra situationen.

Icke heller Kungl. Maj :t har fattat situationen så, som om här
intet stode att hjälpa, ty redan i Konungens trontal antydes möjligheten
till hjälp, liksom man även påpekar behovet av sådan. ”Över
flertalet av näringslivets områden kastar” den ekonomiska kris, som
världskrigets förstörelse fört med sig, ”sin mörka skugga”, säges det
i trontalet. ”Möjligheten att genom statens ingripande bringa jämvikt
i de av världskrisen rubbade förhållandena är utan tvivel synnerligen
begränsad. Vissa åtgärder torde emellertid i särskilda fall kunna visa
sig erforderliga för uppehållandet av det nationella näringslivet; undersökningar
i sådant avseende pågå.”

Och gå vi sedan vidare i granskningen av den föreliggande statsverkspropositionen
och i övrigt tänka oss möjligheten för riksdagen
att ingripa hjälpande och bättrande, så ter sig situationen icke så tröstlös,
som den kanske från början synes göra, ty många av de åtgärder,
som från Kungl. Maj :ts sida föreslagits och bebådats, och många av
de åtgärder, som riksdagen utan tvivel är beredd att vidtaga genom de
beslut, som riksdagen i år kommer att fatta, skola kunna i väsentlig
mån bringa de betryckta näringarna lättnader, och därför att dessa lättnader
icke kunna tänkas bliva så stora, att krisläget snabbt och fullständigt
övervinnes, skall detta väl icke hindra Sveriges riksdag att
göra vad på den ankommer för att åtminstone bringa den lindring, som
över huvud taget är möjlig. Det är farligt, menar jag, att hylla den
satsen, att därför att icke allt kan hjälpas, får intet åtgöras. Sådana
tendenser finnas, åt sådana har man givit uttryck i den offentliga diskussionen,
men jag är alldeles viss om att riksdagen icke vill följa dylika
anvisningar.

När man sålunda gjort klart för sig, att mycket kan göras -— och
inför denna sakkunniga församling behöver jag icke uppehålla mig vid
vad allt från dess sida kan göras för att lätta det ekonomiska trycket;
det har för övrigt framhållits av många talare före mig — så gör man
sig också den frågan: är det nu statsmakternas skyldighet, och är det
i statsmakternas intresse att gripa in även med åtgärder, som kanske
från ett och annat håll kunna synas mindre tilltalande ur principiell
synpunkt? På den frågan torde jag knappast behöva giva svar, ty svaret
faller av sig självt. Men sådant är läget, att det kan vara påkallat
att erinra därom, att statens åtgärder av ekonomisk innebörd till lättande
av kristidens tryck icke äro en nådegåva åt berörda näringar, utan
äro en väl motiverad försäkringspremie mot förlust av arbetstillfällen
och skattekällor, en premie som det allmänna, staten, har all anledning
att betala. Hela samhället är beroende av produktionens gång,
och i den mån produktionen lider, måste sålunda också hela samhället
lida. Det är en självklar sats, synes det, men jag har icke tvekat
att här upprepa den, då man icke alltid besinnar, vilket utomor -

Måndagen den 17 januari c. m.

71 Nr ».

dentligt intimt samband, som existerar mellan det allmänna och det Statsverksekonomiska
enskilda livet.

Om vi se oss om i världen, där ju nästan överallt likartade svå- (Forts.)
righeter uppkommit, så finna vi också en maning att icke förtröttas i
våra strävanden att göra något till avhjälpande av det bekymmersamma
ekonomiska läget. På de allra flesta håll hava svårigheterna varit
mycket stora, på många håll vida större än i vårt land, men man har
också med all omsorg sökt efter utvägar till hjälp och bättring och har
på sina håll kommit ganska långt i sina bemödanden att upprätthålla
det nationella näringslivet och trygga åt inhemsk produktion avsättningen
på hemmamarknaden så långt detta över huvud taget ansetts
möjligt.

Slutligen skulle man vilja fråga sig: finnes det då möjlighet för
oss här i riksdagen med våra så skarpt divergerande åskådningar om åtgärdernas
lämplighet att enas om beslut, som kunna föra till något positivt
resultat? Ja, jag skulle i det fallet vilja hänvisa till vad som
skett i andra länder. Förmodligen ha där skiljaktigheterna i uppfattningen
icke varit mindre än de, som här komma till synes, men icke
desto mindre-har man lyckats i det helas, i hela samhällets intresse att
träffa överenskommelser, som lett till sådana resultat, som jag nyss
åsyftade. Jag vet väl, att många missförstånd behöva undanröjas,
och det har under dagens diskussion givits prov på att man nog på sina
håll är sinnad att förevita den motsatta parten handlingar, vilkas motiv
skulle vara allt annat än erkännansvärda, men jag vågar tro, att
uppfattningen i detta avseende icke sitter så djupt, att icke klyftan
kan överbyggas. Jag tänker närmast på det uttalande, som gjordes om
att inom industrikretsar, ledande industrikretsar, man rent av bemödade
sig att nedpressa arbetslönerna på ett, enligt den ärade talarens,
som jag nu åsyftar, uppfattning synbarligen otillbörligt sätt. Jag är
alldeles viss om, att där sådana nedsättningar ägt rum eller komma att
äga rum, dessa äro en följd av omständigheternas eget ofrånkomliga
tryck, och att det skall visa sig icke föreligga fall, där man försökt att
med icke erkännansvärda medel nedpressa lönerna. Jag har mig åter
bekant ett fall, då arbetame vid ett verk i detta land självmant kommit
till ledningen av företaget och sagt: ”Vi se, att svårigheterna hopa
sig, vi förstå, att driften icke längre kan upprätthållas vid nuvarande
arbetslöner, och vi erbjuda oss frivilligt att gå med på någon reduktion,
om blott driften hålles uppe.” I detta speciella fall blev svaret: ”Så
länge det över huvud taget är möjligt att bedriva produktionen med
oförändrad lön, skola vi göra det; när den dag kommer, då detta icke
längre är möjligt, skola vi med tacksamhet återkomma till hänvändelsen.
”

Missförstånd skola utan tvivel uppkomma, men det tillkommer
också oss att gå till botten med frågan och se, huruvida icke missförstånden
kunna uppklaras och sedan ett samförstånd uppbyggas, som

Nr 3. 72

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

skall leda till att det svenska näringslivet genomgår den kris, som nu
är inne, utan att taga obotlig skada.

Jag nämnde nyss det utomordentligt intima sambandet mellan det
allmänna och näringslivet. Det skulle kanske kunna tillåtas mig att
med ett par siffror söka kasta en blixtbelysning på vad näringslivet har
betytt för Sverige under krigstiden, under den allvarliga och svåra tid,
som vi under de senaste åren ha genomlevat, och visa, hur utomordentligt
betydelsefullt det är, att från det allmännas sida allt göres, som
göras kan, för att vidmakthålla produktionen, då denna är hotad. Jag
tänker på avkastningen av de förnämsta skatterna under de senaste
sex åren. Under åren 1915—1920 gav inkomst- och förmögenhetsskatten
jämte den från och med 1920 införda B-skatten för bolag ett
resultat av influtna, resp. i fråga om år 1920 uttaxerade, belopp av 802
miljoner kronor i runt tal, och under samma 6 år, under vilka krigskon
junkturskatten har utgått, har denna givit statskassan en inkomst av
999.677.000
räknade beloppet av 80 miljoner, ehuruväl det är uppenbart, att detta
belopp, som avser merinkomst under 1919, kommer att bliva betydligi
högre, särskilt om man betänker, att det influtna beloppet under 1919
utgjorde 273 miljoner kronor i runt tal. Man kan därför säga, att under
dessa 6 år, huvudsakligen krigsår, har Sveriges skattdragande befolkning,
eller vad som i detta sammanhang kan sägas vara detsamma,
den svenska produktionen, å dessa skattetitlar burit en börda, som
närmar sig två miljarder kronor.

Jag har upprepade gånger uttalat min säkra förvissning, att det
skall lyckas de olika partierna i Sveriges riksdag att enas om sådana
åtgärder, som kunna vara ägnade att hjälpa oss utur det nuvarande
svåra läget, hjälpa oss att åtminstone mildra de allra värsta olägenheterna
av detsamma, och det är väl ej utan grund, som man kan hysa
en sådan förhoppning. Jag har här framför mig ett uttalande från
det socialdemokratiska partiets huvudorgan i detta land, och jag tror
ej jag lämpligare kan avsluta detta mitt anförande än genom att citera
dessa få rader: ”Redan nu äro arbetstillfällena mycket begränsade.

Och till vintern och våren lär tyvärr en mycket svår arbetslöshetsperiod
komma att inträda. Det lärer härvid icke kunna undgås, att
samhället får träda till med extra åtgärder för att lindra foij derna
av arbetslösheten. Och dessa extra åtgärder kunna icke bestå i annat än
att antingen anslå medel till rent understöd eller också medel till nödhjälpsarbeten.
Det första alternativet är det olyckligaste av alla, demoraliserande
som det är på alla vis. Det andra, med nödhjälpsarbeten, är.
knappast bättre det, som erfarenheten visat. Vilket av de båda det än
gäller, blir det utgifter, vilka icke medföra någon glädje varken för understödstagama
eller för kommunen, som skall betala. Bättre är då
att i så stor utsträckning det är möjligt hålla produktivt arbete i gång.”
Jag skall be att helt och fullt få ansluta mig till detta uttalande, och
jag fogar till denna min anslutning den önskan, att det måtte lyckas

Måndagen den 17 januari c. nr.

7,i Nr -i -

Sveriges riksdag, den sista efter den gamla ordningen, att påfinna så- Statsverks
dana medel och utvägar ur det nuvarande krisläget, som kunna vara
ägnade att åt Sverige bevara det bästa av det näringsliv, på vilket landets (Forts.)
välfärd under gångna tider har vilat. Jag vågar tro, att om så kan ske,
så har denna riksdag skrivit ett hedrande och vackert blad i Sveriges
ekonomiska historia.

Herr statsrådet M urra y: Herr greve och talman! I det anförande,
som greve Lagerbjelke i förmiddags höll, uttryckte han sina stora
betänkligheter och varnade för att staten under nuvarande tryckta förhållanden
.skulle inlåta sig alltför djupt på förehavanden, som skulle
komma att kräva stora utgifter eller stora lån. Dessa varningar äro i
sig synnerligen välgrundade och tanken i dem bör säkert fasthållas.
Regeringen har ju också markerat, att den för sin del står på en dylik
försiktig ståndpunkt.

I sammanhang härmed erinrade greve Lagerbjelke om ångfärjeplanema
Sverige—England. Troligen hava de notiser, som härom varit
synliga i pressen, givit honom anledning att komma in härpå. Jag skall
i anledning därav be att få nämna några ord om denna sak.

1916 medgav riksdagen, att ett visst penningbelopp finge användas
till utredning av frågan om en daglig ångbåts- eller ångfärjeforbindelse
med England. Detta belopp ökades sedermera 1920 med ytterligare en
summa. År 1916 uppdrog Kungl. Maj :t åt järnvägsstyrelsen att i samråd
med sex av Kungl. Maj :t utsedda delegerade framlägga förslag i
frågan. Dessa delegerade kommo med sitt förslag i mars 1919. Förslaget
gick ut på en daglig ångfärjelinje med sex ångfärjor, som enligt 1914
års priser beräknades draga en kostnad av 6 miljoner kronor stycket.
Vidare förutsattes, att en ångfärjehamn skulle anläggas i Göteborg, och
att Göteborgs stad för densamma skulle tillsläppa vissa markområden
och göra vissa uppmuddringar. Man hade tänkt sig, att England och
Sverige skulle dela kostnaden. Vad inkomstberäkningen beträffar, så
hade man med utgående från 1913 års trafik kommit till en beräknad
inkomstsumma av 4,400,000 kronor och en utgiftssumma av 7,300,000
kronor. Alltså en årlig driftsförlust av omkring 3 miljoner kronor. Det
är tydligt, att dessa beräkningar under nuvarande förhållanden måste
högst avsevärt höjas och att sålunda företaget skulle komma att röra sig
om mycket stora belopp.

Kungl. Maj :t uppdrog år 1919 åt sin minister i London att förhandla
med England angående dessa förbindelser. Den engelska regeringen
visade emellertid ej något större intresse för saken, och då den
i juli 1920 tillspordes i frågan inom parlamentet, så yttrades från regeringsbänken,
att brittiska regeringen för det dåvarande icke funne sig
kunna ingå på de från svensk sida framställda önskemålen om verkställande
av ytterligare undersökningar i ärendet, enär det syntes vara .
uppenbart, att understöd vore nödvändigt för upprätthållande av ifrågavarande
färjeförbindclse. Brittiska regeringen försäkrade emellertid

Nr 8. 74

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverks- att den i princip ej vore motståndare till en ångfärjelinje. Detta var, som
nen°m.''m. sagt’ * juli I92°> men samma månad framkom från Brittiska industriför(Forts.
) bundets kommissionär för Skandinavien en förfrågan, om ej Sverige
vore villigt att genom utsedda delegerade samråda med en av industriförbundet
för ändamålet tillsatt kommitté. Kungl. Maj :t utsåg i augusti
1920 delegerade, och dessa hava nu i januari 1921 hållit en konferens
med Brittiska industriförbundets kommitté. På denna punkt befinner
sig frågan för närvarande.

Det måste ju villigt erkännas, att vårt land har oändligt mycket
större skäl att önska täta och goda förbindelser med England än tvärtom.
Ett närmande i ekonomiskt och kulturellt avseende kan ju för oss
icke vara annat än av oskattbart värde, men å andra sidan förefaller det
mig tydligt, att om kostnaderna för detta företag springa upp till sådana
belopp, att England med sina stora resurser ställer sig tvekande till detsamma,
sa kunna vi under nuvarande förhållanden icke intaga någon
annan ställning, ehuru vi önska dessa goda förbindelser och hoppas, att
de ekonomiska förhållandena, de ekonomiska resurserna och de ekonomiska
beräkningarna en gång skola kunna giva oss mod att giva oss in
på företaget. Man kan då fråga, vartill dessa förhandlingar skulle tjäna.
Jag föreställer mig, att de dock kunna ha en viss nytta. De hålla ju en
i princip god och vacker tanke levande, och genom de undersökningar,
som den brittiska kommittén skulle anordna, får man ju också material
för lösandet av fragan, när det en gång kan komma ifråga att taga ställning
till densamma och sålunda få löst ett spörsmål, som ligger vårt
hjärta nära, men till vilket vi under nuvarande förhållanden måste ställa
oss avvaktande.

Herr Sandler: Herr talman, mina herrar! Utanför ämnet har
jag först några ord att säga i anledning av en av herr Trygger framställd
fråga. Han frågade: befrämjas verkligen näringslivet av att några herrar
sitta och sinsemellan diskutera socialisering? Då jag är en av dessa
herrar, tillkommer det naturligtvis ej mig att besvara den frågan. Den
blir i sinom tid besvarad på en grundval, som är något säkrare än den,
som för ögonblicket kan befinnas, men jag föreställer mig, att jag bör
vara oförhindrad att knyta ett par korta reflektioner till den framställda
frågan.

Först: veterligen finns det näringsidkare, som anse det löna mödan
att sitta och diskutera denna fråga. Vidare: då det talas om näringslivet
och vad som berör dess intressen, så bör icke förglömmas, att näringslivet
icke är någon privatdomän för näringsidkare eller aktieägare.
Näringslivet angår oss alla — även herr Winberg, ehuru han för några
timmar sedan deklarerade, att han var ”fullständigt ointresserad beträffande
patientens tillstånd”, som hans ord folio. Jag tillåter mig att säga:
även om det gäller det privatkapitalistiska näringslivet, så äro dess förhållanden
någonting, som angå oss alla. Herr Winbergs och mina uppfattningar
om det privatkapitalistiska samhället gå nog tillhopa i det

Måndagen den 17 januari e. m.

75 Nr 8.

stycket, att vi anse, att det är kännetecknat av mycket stora bristfällig- Statsverksheter,
men jag skulle vilja ställa den frågan till herr Winberg: bör man
ej också emellanåt erinra sig, att tills vidare åtminstone det är det enda (Forts.)
samhälle, som vi ha. Och jag säger här precis detsamma, som jag har
sagt ute i landet under den senaste valrörelsen: man bör tänka sig för
en smula, innan man vräker det till förmån för — kaos. Slutligen: det
kan vara förmånligt att befinna sig i det läge, som vi lyckligtvis ha, att
kunna diskutera en så pass allvarlig och djupt ingripande fråga som denna
om socialiseringen utan att denna diskussion skall behöva försiggå i
ett samhälle, där revolutionära skakningar helt naturligt försvåra både
diskussionen och eventuella förslags genomförande.

Vad den nu framlagda statsverkspropositionen beträffar tror jag, att
vi göra klokt i att från början fullständigt förjaga den illusion, som
måhända har kunnat uppstå någonstädes, att vi nu äntligen kommit fram
till en budget, som utvisar en minskning. Den omständigheten, att det
bär jongleras med tilläggsstater och riksstater, gör det rätt så besvärligt
att få en föreställning om, hur utvecklingen går. För min del tror jag,
att det blir klarast, om man ställer ihop siffrorna så, att man ser vad det
är för kostnad, som varje särskilt år får bära, i stället för att man, som
det skett i budgetförslagen, sammanställer riksstaten för ett kommande
år med tilläggsstaten för det innevarande året. Ifall man förfar på
det sättet och fullföljer en uppställning, som fanns i föregående års statsverksproposition,
så finner man, att summan av utgifterna — alla dubbelberäkningar
borttagna — var för år 1919 ungefär 945 miljoner och för
år 1920 929 miljoner. Alltså någon liten nedgång. Men för 1921 är
motsvarande summa 1.131 miljoner. Det synes alltså förhålla sig på
det viset, att innevarande år, därest riksdagen icke skär ned den tillläggsstat,
som nu är presenterad, kommer att bli belastat med 200 miljoner
mera än 1920. Uti siffran för 1921 är ju den ena delen, som var
och en kan se, icke fixerad. Det är årets tilläggsstat. Det är nödvändigt
att i alla sådana här beräkningar skilja mellan förslagen och de
fastställda staterna. Den lilla sifferkonst, som finnes på ett ställe 1
finansplanens sammanfattande redogörelse, vilken har föranlett den föreställningen,
att man här skulle möta en minskning uti budgeten, den
vilar just på, att man ej ställer mot varandra förslagen, utan en fastställd
riksstat mot ett presenterat förslag.

Vilja vi verkligen ha klart för oss, var vi nu stå, så böra vi rimligen
anställa jämförelse med situationen sådan den var för ett år sedan, då
det närmast föregående budgetförslaget förelåg. Det visar sig då, att den
siffra i det år 1920 framlagda budgetförslaget, som är att jämföra med
det nu framlagda budgetförslagets siffra 829 miljoner, är 796 miljonen
En ökning alltså av i runt tal 33 miljoner. Varpå beror detta förhållande?

Jo, framför allt på den omständigheten, att sedan budgetförslaget framlagts,
det dels kommit nya propositioner med nya äskanden — det har nu
på senare åren skett i mycket liten utsträckning — dels och framför allt
emellertid därpå, att riksdagen lagt på budgetförslaget mycket betydande

» 8. /6

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsver-kspropositioncn
m. m.
(Forts.)

belopp. Jag vill erinra därom, att vid 1919 års riksdag den fastställda staten
slutade på 78 miljoner mera än budgetförslaget, och förra årets fastställda
stat slutade på 70 miljoner mera än det framlagda förslaget.

Den första erinran, som det förefaller mig vara rimligt, att man.
framställer i denna budgetdebatt, det är en erinran till riksdagen själv:
att åtminstone denna gång försöka förfara sparsammare med utgifterna.

Det förslag, som nu föreligger, är, som jag nyss har sagt, åtskilligt
högre än det näst förut presenterade. För 1921 är siffran, om man tar
hela budgetförslaget, tilläggsstat och riksstat tillsamman, och räknar bort
kommissionsförlusten, vilket ju kan vara rimligt, då den gäller en engångskostnad,
120 miljoner högre än budgetförslaget för 1920.

Undersöker man hur det förhåller sig särskilt med riksstaten och
särskilt med tilläggsstaten, så finner man, att förslaget till riksstat på
fyra år stigit från 561 till 902 miljoner, med 340 miljoner på 4 år. De
fastställda riksstatema hava på tre år stigit med 290 miljoner, alltså med
bortåt 100 miljoner om året.

Denna ökning på riksstatema skulle ju kunna bäras med jämnmod,
ifall den åtföljdes av en samtidig nedgång i tilläggsstaterna. Ansträngningarna
ha också de senare åren varit inriktade på att få ned summan
på tilläggsstaten. Ser man till, huru det därutinnan förhåller sig, så finner
man, att det förslag, som nu föreligger för 1921, uppvisar utom kommissionsförlustens
täckande en siffra av 149 miljoner, under det att samma
siffra 1920 var 162 miljoner och året därförut 305 miljoner. Här
finnes sålunda en nedgång, en fortsatt nedgång att med tillfredsställelse
annotera ifråga om tilläggsstaten. Men det bör nog också tillfogas, att
tempot ter sig ej vidare storartat. Denna tilläggsstat är i jämförelse
med den föregående väl stor ifrån början, och skulle riksdagen förfara
som under de två senaste åren, så är det fara värt, att det över huvud
taget ej blir någon nedgång. Det framhålles med all rätt i finansplanen,
att man bör söka sammanföra budgeten så mycket som möjligt till riksstaten
och följaktligen där bereda täckning för sådana behov, som man
vid dess uppgörande verkligen kan förutse skola komma. Ur denna synpunkt
har finansministern förfarit, då han har avsatt ett stort belopp
för dyrtidstillägg, ur samma synpunkt, då det företagits höjningar av
vissa tidigare överskridna förslagsanslag. Bägge dessa poster äro av betydelse
vid bedömande av det allmänna budgetläget.

Vad dyrtidstilläggen beträffar finner man en avsättning av 175 miljoner,
alltså 25 miljoner mindre än den avsättning, som står till förfogande
i år och som gjordes av fjolårets riksdag. För min del har jag
haft mycken möda att få denna siffra att riktigt stämma överens med
den uppgift, som meddelats, att dyrtidstilläggen för innevarande år skulle
komma att utgå med 213 miljoner. För innevarande år räknar finansministern
med en reduktion av dyrtidstillägget från och med den x juli.
För nästa år ha vi att räkna med samma reduktion för hela året. Därtill
kommer, att indexsiffran av finansministern förutsättes skola bliva
sänkt från 270, som är den antagna indexsiffran för innevarande år, till

Måndagen den 17 januari e. m.

77 Nr :5.

260. Jag har för min del mycket svårt att förstå, huru denna minskning
i indextalet kan motivera en så pass avsevärd skillnad i de avsatta
beloppen, därest man icke får förutsätta, att den reduktion av dyrtidstilläggen,
som skall föreslås och beträffande vilken några grunder icke
äro angivna i statsverkspropositionen — utom det att det är icke familjeförsörjare
som det gäller —- kommer att bliva mycket betydande. Det är
visserligen sant, att kostnaderna för dyrtidstilläggen komma att minskas
genom flera nya löneregleringar för departementen och de centrala verken,
fångvårdsstaten, tullstaten, utrikesrepresentationen och militärerna.
Finansministern säger i sin allmänna översikt, att ifrågavarande löneregleringar
icke komma att medföra någon avsevärdare ökning i totalkostnaderna.
Det är omöjligt, utan en mycket ingående granskning av
propositionen, att komma till en bestämd uppfattning om hur det kan
förhålla sig i detta stycke. För min del har jag skattat den inverkan
dessa löneregleringar kunna ha på dyrtiristillägget till någonting omkring
xo miljoner kronor. Det är anmärkningsvärt, att finansministern,
då han berör dessa löneregleringar, icke alls omnämner den, som är avsedd
att genomföras för den militära personalen. Går man till försvarsministerns
huvudtitel, finner man, att han, efter att hava framhållit,
att kostnadsökningen, som är mycket betydande, skulle komma att
kompenseras genom att man tager bort den tillfälliga löneförbättringen
och minskar dyrtidstillägget, yttrar: ”Den verkliga utgiftsökning, som
skulle bliva en följd av löneregleringens genomförande, torde kunna
approximativt uppskattas till omkring xo miljoner kronor.” Jag måste
säga, att jag tycker, att detta är ett aktningsvärt belopp, och att jag
icke riktigt kan förstå, huru finansministern med kännedom om detta
förhållande kan finna, att de löneregleringar, som föreslås till årets
riksdag, icke komma att medföra någon avsevärdare ökning i totalkostnaden.

Vad beträffar de höjda förslagsanslagen, har jag med största tillfredsställelse
av finansplanen funnit, att finansministern har ansett sig
böra fortgå på den vägen, att vissa överskridna förslagsanslag höjas. I
fjolårets finansplan skedde detta till ett sammanlagt belopp av 17 miljoner
kronor. Att det var välbehövligt, framgår bäst av den nu meddelade upplysningen,
att för innevarande år beräknas ett överskridande med icke
mindre än 79 miljoner. Skall man få en säker och väl konsoliderad budget,
är det ju självfallet, att man måste angripa detta onda. Att det har
skett i den föreliggande finansplanen, är sålunda att hälsa med tillfredsställelse.

Jag har icke haft tillfälle att gå igenom budgeten på det sättet, att
det är mig möjligt att bedöma, huru långt man har kommit i detta avseende.

Jag har antecknat, att man har höjt anslaget till restitutioner av
skatt med 2 miljoner — säkerligen mycket välbehövligt, då anslaget har
att möta bland annat återbetalningar av krigskonjunkturskattemedei.
Den synpunkten får ju icke förbises, då det i allmänhet gäller att be -

Statsvurkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 8. 78

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverks- döma kassafondens ställning, att det till sist blir denna som får svara
nenmm även för de utSifter> som kunna förestå i detta hänseende.

(Forts.) '' Under fjärde huvudtiteln finner man både höjningar och sänkningar
av förslagsanslagen. Under femte huvudtiteln finner man, att hospitalsanslaget
nar höjts med 2 miljoner och ett par andra anslag med betydande
belopp en förklaring delvis till den mycket anmärkningsvärda
höjning av utgifterna under sistnämnda huvudtitel, som man
genast fäster sig vid.

o£tt anslag, som jag, skulle vilja fästa statsutskottets uppmärksamhet
på — det har varit på tal tidigare i dag -— är kommittéauslaget. Det
är i årets budget höjt med 100,000 kronor till 2,520,000 kronor. Herr
Clason meddelade på förmiddagen kammaren, att detta anslag år 1919
överskridits med ungefär lika stort belopp; som hela anslaget utgör,
eller med 2,3 miljoner. Det torde vara nödvändigt antingen att här
vidtaga åtgärder, varigenom man säkrar sig för att icke utgifterna till
kommittéer skola stiga till sådana belopp, eller också att man sörjer för
en höjning av anslaget.

_ För min del skulle jag vilja förorda, att vederbörande utskott från
riksräkenskapsverket infordrade tablåerna över de överskridna anslagen
och ginge igenom dem, innan man beslöte sig för några större nya utgifter,
ty det är här fråga om utgifter, som komma, antingen riksdagen
höjer siffrorna i budgeten eller icke, och jag må då säga, att det bör
vara mera tilltalande att se dessa utgifter i budgeten än att träffa dem
först i rikshuvudboken vid bokslutet.

Den^omständigheten, att man på detta sätt räknar upp förslagsanslagen,
så att de mera motsvara de verkliga kostnaderna, ger naturligtvis
också rättighet att beräkna inkomsterna noggrannare än man vågar
göra, ifall man vet, att budgeten innehåller ett sådant osäkerhetsmoment
som med 80 miljoner överskridna förslagsanslag. Jag kommer härmed
Över till frågan om inkomstskattens beräkning.

Jag vill från början säga, att jag har icke en lika säker och deciderad
uppfattning i detta stycke som vissa av de föregående talarna. Statskontoret
har gjort beräkningen så, att verket lägger till grund bolagsskatten
för år 1917 och enskildas skatt för år 1918; på det sättet erhålles
ett totalbelopp. Departementschefen går en annan väg. Han säger:
Vi gå ut ifrån 1920 års skatt och reducera denna med 40 % för
bolagen och 15 % för de enskilda.

Herr Trygger anmälde visst missnöje över att reduktionen var för liten
för de enskilda, i överensstämmelse med det allmänna program som
han förut här framlagt, där han urgerat nödvändigheten av betydande
lönenedsättningar. Då man säger, att det är nödvändigt att sätta ned
arbetslönerna för att icke arbetarna skola få för stor köpkraft och därigenom
förhindra återgången till sunda förhållanden inom vårt penningväsen,
vill jag på denna punkt endast göra den lilla reflektionen i förbigående,
att om man vill vara konsekvent, bör man i detta sammanhang
icke tala endast om arbetslönerna. Jag förmodar, att herrar kapitalister

Måndagen den 17 januari e. m.

79 Nr 3.

också hava en köpkraft att komma med, som tidigare icke har varit att
förakta, och att om man vill föra det resonemanget, att här skall man
se till att icke köpkraften sväller ut och inflationen därigenom fortsätter
eller på nytt kommer i gång, bör man tillämpa detta resonemang för
alla inkomster och icke speciellt för arbetslönerna.

Den beräkning, som här föreligger från statskontorets sida, finner
jag för min del värdelös; finansministerns däremot är mera problematisk.
Redan i finansplanen har framlagts en kritik av statskontorets beräkningar.
För min del tror jag, att denna fråga är av den betydelse för
budgetens behandling i den svenska riksdagen, att jag vågar ett ögonblick
dröja vid denna grundläggande beräkning av den viktigaste inkomsttiteln
i budgeten. Kritiken i finansplanen är mycket modest; jag
tror, att den kunde gjorts åtskilligt skarpare. Statskontoret har icke tagit
någon hänsyn till den förändrade prisnivån — det är ju en avgörande
invändning — statskontoret har förbisett, att år 1919 har införts en ny
skatteskala, och statskontoret har icke utnyttjat nära till hands liggande
material för att göra en bättre beräkning än den, som här föreligger. Redan
i en proposition år 1919 beräknades, att den nya bolagsskalan, tilllämpad
på 1917 års taxering, skulle giva cirka 95 miljoner kronor i grundbelopp.
Nu har statskontoret, som sagt, opererat med den föreställningen,
att man skall räkna bolagsskatten för år 1917; i stället för att då
föra in sistnämnda siffra, som skulle vara konsekevensen av verkets resonemang,
för verket in siffran 52 miljoner, som ligger 43 miljoner därunder.
För enskilda skulle enligt nyssberörda propositions beräkningar den
nya skatteskalan ge samma intäkt som den gamla, och där uppges, att för
år 1918 skulle enskildas skatt ha utgjort 79 miljoner kronor. Men det
är icke med denna siffra statskontoret opererat utan med en siffra, som
vilar på ett av statskontoret gjort antagande och som är 7 miljoner lägre.
Mot bakgrunden av sådant är det närmast kuriöst att iakttaga den omständliga
noggrannhet, varmed statskontoret vid inkomstberäkningen behandlat
frågan om skillnaden mellan debiterad och behållen inkomst, där
man har procentsiffror med två decimaler. Då man rör sig på så osäker
mark beträffande tiotals miljoner kronor, är det verkligen litet egendomligt
att finna den oerhörda noggrannhet, varmed man räknar ut denna
skillnad.

Inkomstberäkningens vikt för hela det svenska statsregleringsarbetet
kräver — det tror jag bör sägas här i riksdagen — ett bättre underlag
än det statskontoret denna gång har bestått; vi leva icke på 1890-talet.
Och då nu ett nytt verk har trätt i verksamhet, riksräkenskapsverket,
som skall övertaga inkomstberäkningen, tillåter jag mig uttala den förhoppningen,
att denna beräkning framdeles kommer att göras på ett
för moderna förhållanden något mera avpassat sätt. I annat fall förefaller
det mig nödvändigt, att hela denna beräkning flyttas över till finansdepartementet.
Det är nämligen på det sättet, att då beräkningen
kommer till finansdepartementet, är tiden till dess statsverkspropositionen
skall avslutas jnycket kort, och följaktligen äro de möjligheter som
finnas att där göra några utredningar ganska begränsade.

Statsverks
propositio
nen m. m
(Forts.)

Jsr !J. So

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. in.
(Forts.)

Går jag nu till finansministerns egen beräkning, finner jag, att den
är gjord helt och hållet som ett omdöme på känn. Det föreligger ingen
egentlig undersökning. Där diskuteras vissa förutsättningar, prisnivån
och konjunkturerna, men där tages icke någon hänsyn exempelvis till en
så viktig förutsättning som frågan om hur fördelningen på olika inkomstgrupper
eller, för bolagens vidkommande, på olika räntabilitet kommer att
ställa sig. I vår progressiva skatteskala inverkar nämligen detta alldeles
avgörande på intäkten av skatten. Jag skall ge ett exempel för att visa
vanskligheten av dessa kalkyler. 1917 års taxerade bolagsinkomster skulle
med den nya skatteskalan hava givit ett belopp av 95 miljoner kronor.
Om man emellertid räknar om detta och förutsätter, att bolagens räntabilitet
fördelar sig på samma sätt som före kriget, år 1913, blir inkomstbeloppet
i skatt 65 miljoner kronor — en reduktion alltså med en tredjedel.
Denna beräkning har utförts i finansdepartementet och är publicerad
i en proposition år 1919. Då man alltså finner, att en förändring
i räntabiliteten till samma nivå som före kriget skulle medföra en reduktion
med en tredjedel, förstår man, att man redan är i hotande närhet
av de 40 %, varmed finansministern verkställt reduktionen.

Skulle jag uttala ett personligt omdöme om dessa siffror skulle jag
vilja säga, att jag anser statskontorets siffror under de förutsättningar,
som äro angivna i finansplanen, för låga — eller mera preciserat: om
man utgår från ett indextal för innevarande år av 270, förefaller det
mig icke vara rimligt, att inkomstskatten skall ge ett så lågt belopp som
statskontoret har beräknat. Sjunker sedan indextalet, sjunka därmed
också utgifterna. Det är ju rätt anmärkningsvärt, att om man räknar
upp den nuvarande inkomstskatten till 175 %, ger den ett belopp av ungefär
350 miljoner kronor. Om herrarna slå upp den del av årets statsverksproposition,
där dyrtidstilläggen behandlas, finna ni, att en summering
av dyrtidstilläggen ger 352 miljoner. Inkomstskatten och dyrtidstilläggen
balansera alltså för närvarande varandra, om man räknar inkomstskatten
till 175 %.

Det finns emellertid här en fara, och frågan är, hur man skall uppskatta
denna. Det är den faran, att partiprisnivån kommer att falla snabbare
än levnadskostnadsnivån. Det är en fara, som man absolut bör räkna
med. Erfarenheten från främmande länder har givit detta vid handen,
och det finns bestämda tendenser i den riktningen även i de sista
svenska siffrorna.

Jag menar alltså, att ett omdöme enbart på känn icke giver mycket
underlag för ett så pass viktigt avgörande som hur man skall uppskatta
inkomstskatten i budgeten. För min del anser jag det verkligen vara
nödvändigt, att riksdagens vederbörande utskott går i författning om att
få det material, som kan finnas, samlat, och utnyttjar detta, för att denna
fråga må få ett klarare bedömande. Det är uppenbart, att om tre månader
kan man på ett helt annat sätt bedöma prisutvecklingen än man
kan i närvarande stund. Det är möjligt, att finansministern då får rätt.

Måndagen den 17 januari e. m.

81 Nr 8.

Men det är klart, det kan man säga redan nu, att en uppräkning till så
pass betydande belopp innebär en spänning av budgeten, som under alla
förhållanden medför ett försvagande av densamma. För övrigt måste ju
omdömet här vara beroende av hur budgetposterna i övrigt hava behandlats.
Om det visar sig, att inkomsterna stramats upp på detta sätt över
lag, måste ju omdömet bliva ett annat, än om man finner, att man på en
enstaka punkt gjort en inkomstberäkning, om vilken det kan råda delade
meningar.

Beträffande tullinkomsterna har jag samma uppfattning, som redan
uttalats av flera talare, att den siffra, som här är föreslagen, är äventyrlig,
och jag skulle för min personliga del vilja säga, att jag anser denna
siffra mera äventyrlig än inkomstskattesiffran. Här har finansministern
byggt på statskontorets beräkning. Går man till denna, finner man, att
statskontoret icke har gjort någon beräkning. Statskontoret
har endast sagt, att i sista riksstaten tullmedlen fastställts
till no miljoner — ergo föreslår statskontoret, att de även i år upptagas
till no miljoner. Emellertid skall man vid en närmare undersökning
finna, att fjolårets riksdag i sista stund höjde det belopp, varmed
tullinkomsterna upptogos i riksstaten från 105 till no miljoner. Går
man ett stycke längre tillbaka, finner man, att i fjolårets budgetförslag
voro tullmedlen upptagna till endast 95 miljoner. De hava alltså höjts
i tre etapper: först räknades de upp vid ny inkomstberäkning i slutet på
riksdagen, då alla tillgångar skulle skrapas ihop för att täcka det hål, som
riksdagen åstadkommit med dyrtidstilläggens ökande, med 10 miljoner
till 105 miljoner; riksdagen höjde denna siffra med ytterligare 5 miljoner.
Nu tager statskontoret denna siffra för god, och finansministern
lägger på ytterligare fem miljoner. Mot bakgrunden härav bör man erinra
sig, att statskontoret tidigare beräknat, att vi under förutsättning av
normal utveckling borde 1922 hava en tullinkomst av högst 95 miljoner
kronor eller någonting omkring 92, 93 miljoner kronor. Man frågar
sig då: finns det verkligen för år 1922 någon reell grund för att tänka
sig, att tullinkomsterna skola bliva 20 miljoner mer än under förutsättning
av en normal utveckling?

Samma förhållande gäller beträffande vissa affärsverk. Bakom statens
järnvägars vinst ligger ingen beräkning. Den är proklamerad av järnvägsstyrelsen,
som bara säger: ”Vi skola hava ränta^på kapitalet. Det
blir 37 miljoner. Det föra vi upp i budgeten.” Sedan säger finansministern:
”Jag sänker dyrtidstilläggen. Ergo lägger jag till dessa 37
miljoner ytterligare 5 miljoner.” Jämför nu med varandra de båda sista
staterna, under förutsättning att detta blir fastställt! 1921 har för statens
järnvägar ett överskott av 12,5 miljoner. 1922 skulle uppvisa ett
överskott av 42 miljoner. Finns det någon rimlig anledning att vänta
sig 30 miljoners ökat överskott från 1921 till 1922, då man vet, att man
är inne i depressionen, men icke vet, hur länge den kommer att vara ?

Finansministern har helt naturligt måst söka efter nya skattemedel.
Trots sina uppräkningar av inkomster måste han meddela, att han kom Första

kammarens protokoll 1921. Nr 3. 6

Statsverkspropositionen
m. in.
(Forts.)

Nr 3. 82

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

mer att föreslå höjning av vissa finanstullar. Det blir tillfälle att tala
om den saken, då propositionen kommer. Jag skall i detta sammanhang
endast fästa kammarens uppmärksamhet på den marschtakt, i vilken man
för närvarande går fram beträffande den indirekta beskattningen. Det
har tidigare klagats mycket över de indirekta skatternas undanskjutande,
och det klagomålet har genljudit här också i dag. Jag ber att få erinra
om några fakta. De tre sista statsverkspropositionerna uppvisa följande
siffror. 1920 utgjorde de indirekta skatterna 27 % av egentliga statsinkomster.
För 1921 föreslogs, att de skulle utgöra 38 % av de egentliga
statsinkomsterna. Detta förslag innebär, att de skola utgöra 48 %
av de egentliga statsinkomsterna. Jag tycker för min del, att detta är
ganska raskt marscherat baklänges, till de gamla förhållanden, som många
åtminstone hava ansett, att man borde hava lämnat bakom sig.

Något som vidare har tilldragit sig uppmärksamhet i finansplanen
och som redan har varit på tal är den förbrukning av fonder och andra
sparade medel, som förekommer i budgeten. Utom de 121 miljoner, som
tagas ur kassafonden — frånsett 22 miljoner till telegrafverket, som jag
icke räknar här, därför att det närmast gäller en bokföringsfråga — tagas
20 miljoner från krigsförsäkringskommissionen och 48 miljoner från rusdrycksmedelsfonden.
Ser man detta mot bakgrunden av den starka stegringen
av militärbudgeten, så må man ju ställa den frågan, om det verkligen
är det rätta sparsamhetsprogrammet att på detta sätt förbruka sparmedlen,
icke blott för kapitalökningsändamål utan för löpande utgifter.

Syftet med att i så stor utsträckning använda vissa fondmedel finner
jag för min del vara synnerligen lovvärt, i det att det går ut på att kunna
betala kommissionsförlusten fortast möjligt. Jag anser för min del, att
finansministern är värd allt erkännande för att saken nu har gripits an.
Det föreslås, att man skall betala av 70 miljoner. Resten skulle komma
ett senare år. Vilket? Om finansministern menar 1922, står man genast
inför frågan: varför upptages icke problemet redan i 1922 års budget,
ifall saken redan nu är förutsedd? .Men måhända är det avsett, att det
skall skjutas på saken längre. Förlusten finnes där. Det tjänar ingenting
alls till att blunda för den. Har man beslutat sig för att denna
förlust icke skall ingå i den fonderade statsskulden, är det bäst, att man
sväljer den sura drycken fortast möjligt. För min del anser jag, att det
vore lika bra och icke skulle försämra statsverkets ställning, om man
skreve bort allt, som är säker förlust, vid denna riksdag. Svårigheterna
framträda naturligtvis rent budgetsmässigt i fråga om de kassafondsmedel,
som skola tagas i anspråk, men statsverkets ställning försämras
ingalunda genom en sådan åtgärd. I detta avseende instämmer jag till
fullo i vad herr Trygger här tidigare har sagt.

Då herr Trygger i detta sammanhang återupprepade gamla kända
klagomål rörande bränslekommissionen, så tillåter jag mig att fråga, huruvida
vi icke kunna vara mogna för att icke bara, som herr Trygger
sade, begrava detta missfoster, utan också begrava denna gamla klagolåt,
som vi hava hört så många gånger. Jag tillåter mig erinra om att

Måndagen den 17 januari e. m.

8.) Nr 3.

allmänhetens opinionsvindar i detta stycke verkligen icke äro något atträtta
sig allt för mycket efter. I våras, då man stod inför en period,
i vilken man återigen trodde, att bränslekrisen var över oss, hörde icke
jag, som vid det tillfället satt i finansdepartementet, några klagomål längre
över att B. K. fanns kvar. Tvärtom kom man stickande litet smått
med frågan: skall icke B. K. sköta om detta? Jag menar att man icke
bör glömma, att de där opinionsvindarna i mycket hög grad äro beroende
på tillfälliga konjunkturer, detta sagt utan att för övrigt på något
sätt ingå i ett bedömande av B. K :s verksamhet.

Jag har för min del ingen som helst anmärkning att göra emot att
krigsförsäkringskommissionens medel här tagas i anspråk och ej heller
emot att man disponerar kassafonden, så långt det behöves för detta
ändamål. Det innebär icke något verkligt försvagande av statsverkets
ställning. Men sedan ha vi frågan om rusdrycksfonden. Till vad som
förut sagts angående denna sak, närmast från herr Kvarnzelius’ sida, ber
jag att få lägga ett par spörsmål. Det uppgives här, att fonden vid 1920
års slut skulle hava 46 miljoner. Jag frågar nu: kunna dessa lösgöras?
Jag förmodar att statskontoret, sin plikt likmätigt, har placerat fondens
tillgångar på räntebärande sätt. 15 miljoner måste vara bundna av bostadslånefonden.
15 miljoner ytterligare skola bindas detta år i samma
fond. Då restera 16 miljoner. Veterligen hava en hel del utlåningar
skett från denna fond. Är det meningen, att lånen skola sägas upp?
Man får veta, att vi skola utlåna 10 miljoner till exportkredit. Då har
jag icke kvar mer än 6 miljoner, och med detta belopp kan man sannerligen
icke bestrida de utgifter av 39,7 miljoner, som äro upptagna i tilläggsstaten.
Dessa utgifter skola alltså icke bestridas av vad som finns i fonden,
utan av det som inflyter detta år, ty årets beräknade inkomster, säger
finansministern, utgöra 39,7 miljoner. Medlen skola alltså tagas från
fonden, innan de komma dit. Gör man det konstgreppet, och går till
1922, så finner man, att detx som är kvar, icke räcker att betala de 8
miljoner, som äro upptagna på riksstaten. Var skall man taga miljonerna
för bostadslånefonden under år 1922? Naturligtvis av under det året
inflytande spritmedel. Efter detta är rusdrycksmedelsfonden en saga, ty
en fond, där avsättningarna ske på det sättet, att man disponerar medel
och tar dem i anspråk, innan man ens hunnit göra bokslut och se, vad som
rätteligen tillhör fonden, det är icke längre någon fond. Avsättningen
blir därmed ett spegelfäkteri.

Herr finansministern har sagt i finansplanen, att med vad han här
gör fortgår han på den väg, som anvisades i fjol. Om jag nu ser efter,
vad som sades i fjolårets statsverksproposition angående rusdrycksmedelsfondens
användande, så finner jag, att den dåvarande finansministern
förklarade, att han ansåg, att man vid bostadsbyggande, närmast det statliga,
kunde förfara så, att man placerade rusdrycksmedelsfondens tillgångar
i dessa statsverkets blivande fastigheter, givetvis under sådana
former, som tillförsäkrade fonden ränteinkomst och möjliggjorde fondmedlens
lösgörande för det med fonden närmast avsedda ändamålet i

Statsverks
propesitio
nen m. in
(Forts.)

Nr 3. 84

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverks- händelse av behov. Jag ber få fästa kammarens synnerliga uppmärksam^et
Pa att det dock är en väsentlig skillnad emellan placering och
(Forts.) förbrukning. Jag stryker under, att förutsättningarna voro två i fjolårets
statsverksproposition. Den ena, att fonden skulle hava sin ränteinkomst.
Är det då finansministerns mening, att den arma bränslekommissionen i
fortsättningen skall betala ränta till rusdrycksmedelsfonden på de 30 miljoner,
som skola användas till täckande av dess förluster? Den andra
förutsättningen var i fjol, att man skulle möjliggöra fondmedlens lösgörande
för de med fonden närmast avsedda behov. Jag frågar bara:
hur vill någon över huvud taget lösa det problemet att lösgöra dessa 30
miljoner för rusdrycksmedelsfondens eventuella behov, som man har slungat
i ginungagapet efter kömmissionsförlusten? Jag tror, att detta är
tillräckligt för att visa, att det rör sig om något annat i år än det var
fråga om i fjol. Jag tar mig också friheten att påpeka, att därest riksdagen
skulle godkänna ett förfarande, sådant som det här föreslagna,
så har man därmed, så vitt jag förstår, överkorsat 1913 års beslut.

Vid sidan'' av rusdrycksmedelsfonden går en ren omsättningsskatt
på 41 miljoner kronor. Jag erinrar om att det belopp, som man från
början, år 1913, avsåg att kunna få använda för budgetändamål, var 41,9
miljoner. Vid sidan av fonden komma också, såvitt jag förstår, att gå
de medel, som i sinom tid kunna komma att redovisas från Vin- och spritcentralen.
I förbigående vill jag säga, att jag icke alls kan dela herr Bomans
grämelse över att icke se dessa pengar i budgeten. Någon anledning
att gräma sig över statsmedel, som icke äro förbrukade, tycker
jag icke föreligger. Man har nog anledning att gräma sig över dem som
gå åt. Ehuru det är något ovanligt att icke återfinna rubriken åtminstone
på inkomsttiteln, får jag säga, att finansministern närmast är att lyckönska
till en så ovanlig självövervinnelse som att i nuvarande svåra läge
icke hava tagit i anspråk dessa medel. Vilka skälen därtill äro, har jag
icke anledning att gå in på, då jag icke känner dem. Dessa medel komma
som sagt också att ligga utanför fonden. Att under nuvarande förhållanden
förfara med de medel, som skola gå till fonden, så att en kommande
finansminister kan disponera alltsamman, som har influtit till densamma,
anser jag vara att överkorsa 1913 års beslut.

Till de anmärkningar, som jag nu har framställt, vill jag lägga, att
det efter min uppfattning förvisso finnes sådana grundsatser i den nu
framlagda finansplanen, som jag skulle vilja giva min oförbehållsamma
anslutning. Finansministern har förklarat, att han vid budgetens uppgörande
vill taga all nödig hänsyn till angelägenheten och möjligheten att
genomföra budgetreformen snarast möjligt. Det är värdefullt, att finansministern
har stått fast vid denna uppfattning trots de svårigheter, som
hava förelegat. I fråga om hans beräkning, att man skulle kunna nöja
sig med 150 miljoner för att möjliggöra budgetens omläggning, ber jag
att få reservera mitt omdöme, tills den proposition har kommit, där
budgetårskommitténs förslag närmare behandlas. Jag tror, att det är

Måndagen den 17 januari e. m.

85 Nr 3.

nödvändigt, att riksdagen något närmare granskar den siffran, innan man
tager den alldeles för god.

Jag vill också giva min livliga anslutning till det draget i finansplanen,
att finansministern, liksom tidigare skett, icke har disponerat det
överskott, som med all säkerhet kommer att uppstå på 1921 års riksstat.
Det är uppenbart, att budgeten både kunnat få ett så atp säga mindre
hoplappat utseende, ifall finansministern hade lagt beslag på en del av
de överskottsmedel, som, efter vad man med säkerhet kan beräkna, komma
att uppstå — till vilket belopp, vill jag icke här göra något uttalande
om. Att så icke skett, är ett drag i finansplanen, som jag för min del
anser vara värt allt erkännande.

Den avknappning, som skett i lånebudgeten, tillåter jag mig giva min
principiella anslutning. Däremot har jag naturligtvis icke varit i tillfälle
att på något sätt bilda mig ett omdöme om de eftskilda anslagsposterna.
Men att en sådan avknappning måste ske, att den höga räntans hälsosamma
verkan på affärslivet just nu måste kompletteras av en målmedveten
återhållsamhet även i fråga om statliga utgifter till kapitalökning,
i den punkten är jag fullkomligt överens med finansministern.

Den stora huvudanmärkningen blir till sist, att det är på utgiftssidan,
som man icke har farit tillräckligt hårdhänt fram, och den enda
möjlighet jag kan se för riksdagen att komma närmare målet för budgeten
är, att noggrant se till, huruvida det icke kan göras avknappningar
på utgiftssidan. Att det finns möjligheter, tror jag framgår tydligt nog
av åtskilliga anföranden, som äro hållna här tidigare.

Vi ha icke med detta budgetsförslag en normal budget. I fjol var
det omöjligt att få det. Det var första året, då man skulle finansiera
budgeten utan krigskonjunikturskatt. Då fick man lov att taga över 100
miljoner från kassafonden. Det var åtminstone formellt kapitalförbrukning
— huruvida det också blir det reellt, återstår att se. Min tro är, att
en väsentlig del av dessa medel icke komma att förbrukas, alldenstund inkomstskatten
i fjol var beräknad så lågt, att den kommer att lämna avsevärt
överskott. I år är det fråga.om ungefär samma kapitaltillskott,
ty om jag gör antagandet, att finansministern icke höjt beräkningen utan
tagit vad som behövts ur kassafonden, så skulle han, om han icke heller
tagit något ur rusdrycksmedelsfonden, ha fått tillgripa ur kassafonden
36 miljoner, motsvarande höjningen av inkomstskatten och tullarna samt
de 8 miljoner, som i förslaget avses skola tagas från rusdrycksmedelsfonden,
utöver de 60 miljoner, som nu angivas i budgeten. Det skulle
göra precis samma siffra som i fjol eller 104 miljoner.

Vi ha sålunda icke med detta budgetsförslag nått fram till det eftersträvade
målet, att staten bär sig själv utan kapitaltillskott. Det blir
nu närmast vederbörande utskotts sak att försöka komma ett stycke längre
än finansministern har lyckats, med bibehållande, vill jag hoppas, av
de riktiga budgetsprinciper, som finnas nedlagda i finansplanen. Utgiftsbördan,
som har kommit till ifrån olika håll, har uppenbarligen varit för

Statsverkspropositionen
m. m.
(Foris.)

Nr 3.

■Statsverkspropositionen
m. in.
(Forts.)

86 Måndagen den 17 januari e. m.

stor för att tillåta ett konsekvent genomförande av de riktiga principer,
som hava förelegat från begynnelsen.

Herr Enhörning: Herr talman! Det har särskilt inom sjöfartskretsar
stött många för huvudet, att herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet föreslagit tillgripande av krigsförsäkringskommissionens
överskottsmedel för att därmed bidraga till betalande av de övriga
kristidskommissionernas förluster.

Krigsförsäkringskommissionen blev lyckligtvis en vinstgivande affär
och bär denna vinst uteslutande tillkommit på kasko- eller fartygs försäkringen.
Varuförsäkringen har däremot tyvärr gått med en förlust av
60 miljoner kronor. Om det nu kan vara rätt och billigt, att kaskoförsäkringsöverskottet
begagnats för att likvidera varuförsäkringens förlustsiffra,
anser jag det emellertid vara oriktigt att taga av samma tonnageförsäkringsoverskott
till täckning av budgeten.

För någon tid sedan sade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
i en av sina ledare, att man gjort sig underrättad om att finansministern
ansåg, att överskottet för kristidsförsäkringskommissionen borde i
s:n helhet komma sjöfarten till godo. Vid budgetens uppgörande synes
emellertid herr finansministern hava påverkats av andra synpunkter, och
enligt en annan tidning, Svenska Dagbladet, motiverar han dessa på följande
sätt : ’ Det är icke alldeles riktigt att påstå, att överskottsmedlen
uppkommit därigenom, att svenska sjöfartsnäringen fått bära väsentligt
högre assuranspremier än andra länders rederirörelse.”

Detta uttalande är emellertid enligt min åsikt ej med verkliga förhållandet
överensstämmande. De svenska krigsassuranspremierna hava
varit avsevärt högre än de norska och danska. Dessa rederier skötte
emellertid sin krigs försäkringsrörelse själva för egen räkning och lära nu
också hava avsevärda fonder till sitt förfogande.

Enligt nyssnämnda källa har herr finansministern vidare yttrat:
”Man kan också lägga den synpunkten på saken, att den stora allmänheten
bland annat genom av krigsförsäkringen förorsakade större frakter
fått vidkännas dryga merutgifter för sina förnödenheter och att det därför
kan framstå som rätt och billigt, att överskottet av försäkringsmedel,
som ådagalägger sjöfartens förmåga att bära assuranskostnaderna, användas
i skattereglerande syfte.”

Häremot vill jag invända, att svenska staten hade fått bära förlusten
å krigsvaruförsäkringen, om det endast gällt att täcka denna eller om rederierna
genast i början hade startat sina egna krigsförsäkringar, vilket
de sedermera på grund av de höga premierna i viss mån tvingades att
göra. Staten ställde en garanti av 25 miljoner kronor till förfogande i
och för krigsförsäkring, vilket belopp skulle ha förlorats cirka två och
en halv gånger endast å varuförsäkringen. Då nu rederierna täckt denna
förlust, måste det väl i all rimlighets namn vara tillräckligt för att avhålla
staten från att ytterligare taga 20 miljoner kronor.

Måndagen den 17 januari e. m. 87 Nr 3.

I detta ögonblick, då allas uppmärksamhet är riktad på de frågor,
som sammanhänga med världshushållningsproblemet, och alla länder med m m
all makt söka finna utvägar ur tidens ekonomiska labyrint, hora ej heller (Forts.)
vi kortsynt försumma de tillfällen, som erbjudas för reparerandet av val
finansiella ställning. Det ligger misshushållning i att låta ett kapital, som
tillkommit genom en värdefull näringsgrens uppoffringar, tjäna ett ändamål,
där det kommer att så gott som spårlöst uppslukas som engångsutgift.
Visserligen är det ett önskemål, att minnet av kristidens stora
kommissionsmisslyckande måtte försvinna åtminstone flan budgeten,
men man bör ej klippa sönder en ny kostym för att reparera en gammal.
Sjöfartsverksamheten är en slitstark vara i konkurrensen nationerna
emellan men den tarvar dock all uppmuntran från statsmakternas sida.

Staten har även beviljat billiga lån för byggande av nytt tonnage, men de
äro ej tillräckliga. Fondens storlek är 17 miljoner, och fjolårets laneansökningar
stego till ett belopp av omkring 40 miljoner kronor. Pa
våra varv håller man just nu på att utföra manga och stora beställningar,
men på grund av nuvarande särskilt tryckande ekonomiska situation har
man varit tvungen att delvis nedlägga dessa byggnadsarbeten, och b> gg
nadsverksamheten torde ytterligare komma att inskränkas, om ej statsmakterna
bevilja ökade lån åt sjöfartsnäringen. Det vore därför ytterst
lämpligt att anslå krigsförsäkringskommissionens överskottsmedel till
ökande av rederilånefonden. Sålunda skulle dessa medel komma att tjäna
ett positivt och samhällsviktigt ändamål, på samma, gång som de skulle
fortsätta att giva en direkt vinst åt statskassan, da ju staten i sin år lga
budget skulle kunna tillgodogöra sig ränta å de utlånade medlen Jag
vill således ännu en gång framhålla det oegentliga i att taga av kngsförsäkringskömmissionens
överskottsmedel för täckande av budgeten, och
hoppas, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet måtte
utfinna en annan modus vivendi att utfylla budgeten. Ur nationalekonomisk
synpunkt vore ett kraftigt handtag åt rederinäringen just nu ovärderligt.
Frukterna av krigstidsförsäkringskommissionens verksamhet
komma att göra största nyttan, om de tilldelas rederiverksamheten. Ett
sådant begagnande av medlen vore även det naturligaste.

Jag övergår nu till statens järnvägar, hinder den verkliga högkonjunkturen
1916—1918 bibehöllo statens järnvägar den gamla, alltför låga
taxan ”för att icke skada näringslivet”, men inskränkte samtidigt trafiken
på ett sätt, som omöjliggjorde för industrien att fullt utnyttja högkonjunkturen.
Att denna trafikpolitik måste bliva olycklig för såväl statens
järnvägar som för näringslivet var alldeles påtagligt. Hade järnvägsstyrelsen
i rätt tid såväl höjt taxan som övergått till vedeldning, hade statens
järnvägar under nämnda år antagligen kunnat lämna nettoöverskott
på hundratals miljoner kronor, utan att en sådan trafikpolitik på.något
sätt skadat industrien, då huvudsaken för industrien vid denna tid var
att få fraktmöjligheter, ej att få tillgodonjuta fraktsatser, som icke motsvarade
den allmänna prisnivån. Nettoöverskottet från högkonjunkturen
hade ju varit välkommet för att bryta udden av den allt mera tilltagande

Nr 3. 88

Måndagen den 17 januari e. in.

SproZ7iUo''- d>''rtiden> ,varav. bud&eten redan då i hög grad influerades, så att järnen
m. m. Yagsstyrelsen ej behövt, som överdirektör Virgin säger i sin förklaring
(Forts.) over tagindragningarna den 11 oktober 1920, ”ständigt vara beredd att
tillgripa eller ingiva förslag angående snabba åtgärder för ekonomiens
förbättrande.”

Envisheten att under högkonjunkturen under allt för lång tid fasthålla
vid en för låg taxa har nu utbytts i ett ständigt vacklande fram
och tillbaka beträffande icke endast taxan utan även med avseende på
tidtabellen och tågantalet m. m. Vintern 1917—1918 hade antalet tågkilometer
minskats med cirka 40 % av det år 19x6 utförda antalet. I oktober
1919 gjordes en utvidgning av tågantalet, men redan den 1 juni
1920 foretogos återigen tågindragningar. Just i dagarna har järnvägsstyrelsen,
enligt meddelande till Göteborgs handelskammare, ställt i utsikt
flera tåg undei instundande sommar, ehuru den ekonomiska depressionen
kanske da kommer att na sin höjdpunkt. Taxeförändringar företagas
numera så ofta, att den icke särskilt intresserade har svårt att hålla reda
på dem.

Det är ju^ klart, att allmänheten och näringslivet skola bliva i hög
grad lidande på denna osäkerhet i skötseln av landets största ekonomiska
v.eid<’ ,varav ada aro mer eUer mindre beroende. Som ett annat utslag av
järnvägsstyrelsens brist pa ekonomisk blick torde kunna betraktas det
forra året framkomna förslaget att elektrifiera banlinjen Stockholm—
Goteborg just vid den tidpunkt, då arbets- och materialprisen stå på sin
höjdpunkt. I kalkylerna har förutsatts icke endast en oerhörd traf ^stegring
under de närmaste åren, vilken påtagligen icke kan förväntas, utan
aven att kolprisenm skola hålla sig uppe på den s. k. kristidens höga nivå
under flera år framåt. Blir detta icke fallet, uppstå enligt kalkylerna förluster
på elektrifieringen, vartill kommer förlusten på anläggningens utförande
till dyrtidspris. Emellertid äro vi stor tack skyldiga herr statsraciet
och chefen för kungl. finansdepartementet för att han med öppen
blick för tidens krav tagit avstånd från utförandet av denna elektrifiering
för det närvarande.

Nu till en annan sak. Här i landet gå rykten om köp av stora kvantiteter
amerikanska stenkol till mycket höga pris. Man påstår sålunda,
att staten uppköpt flera hundra tusen ton amerikanska stenkol till ett pris
av 34Vi dollar per ton, vilket i det närmaste motsvarar 170 ä 175
kronor per ton. Meningen lär hava varit att inköpa 300,000 ton, men
av fruktan att ej få licens att utföra från Amerika mer än en tredjedel
av vad som beställdes, lär järnvägsstyrelsen hava köpt tre gånger så
mycket^eller, enligt vad ryktet förmäler, 900,000 ton, — således i tanke
att erhålla endast cirka 300,000 ton. Möjligen var det även de amerikanska
leverantörernas ursprungliga mening att ej lämna mer, men då
tiderna förändrades och frakterna folio, funno leverantörerna det med
sin fördel förenligt att leverera hela rekvisitionen, och lär nu staten ligga
inne med en mycket stor kvantitet, som täcker två till tre års förbrukning
och med nuvarande priser förorsakar staten en förlust av omkring

Måndagen den 17 januari e. in.

89 Nr ii.

miljoner kronor — om kvantitetssiffran är riktig. Då man nu kan
tänka sig, att priset på kol kommer att ytterligare falla, blir givetvis förlusten
så mycket större. I sjöfartskretsar talar man om att en del amerikanska
större fartyg hava hitkommit. Dessa, som egentligen voro avsedda
för Italien, vilket framgår därav, att deras certepartier voro utskrivna
till italienska hamnar, hava i sista stund dirigerats hit, och här
hava vi med öppna armar mottagit dessa laster. Således en ny bränslehistoria,
som vi hugsvalats med, redan innan förlusten av den föregående
blivit avskriven.

Klarhet i denna fråga är nu vad svenska folket måste fordra.

* Herr Ström: Herr talman! Jag har för min del med ett mycket
stort intresse åhört debatten i dag särskilt därför att det är första gången
som den svenska riksdagen på rätt så avsevärd tid står inför en stor ekonomisk
kris som det) gäller för de härskande klasserna och deras statsmän
att övervinna. Det intresserade mig i allra högsta grad att höra vad det
kapitalistiska samhällets och icke mindre den borgerliga demokratiens
anhängare och försvarare skulle hava att säga om det tillstånd, som nu
råder i världen, detta tillstånd som de själva genom världskrig och våldsfreder
framkallat, denna värld, vars fundament är imperialistisk rovlystnad,
kapitalistisk utsugning och ett allas krig emot alla. Jag har ju
egentligen icke heller blivit besviken, ty man blir icke besviken, när man
utan illusioner går på Operan. Vad har t. ex. herr Trygger lärt av
världskriget, denna kapitalismens bankrutt i nästan alla stater under kriser,
krascher och kaos? Ty jag skulle vilja till min vän Sandler säga, att
när han framhöll det nuvarande samhället såsom någonting i alla fall ganska
gott och utmärkt, jämfört med kaos, så undrar jag egentligen vad
det är för ett kaos han finner vara värre än det som råder i den värld,
där det kapitalistiska världskriget gått fram. Herr Trygger hade lärt,
att kapitalismen är i alla fall den bästa av samhällsformer, och följaktligen
måste han också — det sade han icke, men det måste han — inrymma,
att då är även dess skugga, de stora krigen, en om icke god, så
i alla fall en av detta samhälle såsom nödvändig fastslagen företeelse.
Därför böra vi också, och till denna logiska slutföljd kom han också, därför
måste vi också rusta.

Herr Trygger gjorde, som vi alla veta, för någon tid sedan en pilgrimsfärd
till den moderna imperialismens heliga Mecka — eller om det
var Canossa; därom tvista ju de lärde. Han gick till Geneve och vi ha i dag
fått höra vad han där erfarit. Men jag vill tillägga att från herr Tryggers
utgångspunkter och från det nuvarande, alldeles icke kaotiska samhällets
tillstånd, är verkligen hans logik betydligt mycket klarare och riktigare
än den logik som framfördes av de liberala och högersocialistiska
talarna. Är det så att vi skola bevara och att det är värt att eftersträva
det samhälle, som nu finns, så är otvivelaktigt den linje och den väg som
herr Trygger pekat på den riktiga. Visserligen leder den också till en

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. yo

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. tn.
(Forts.)

katastrof, men i alla händelser ur det närvarandes synpunkt är det otvivelaktigt
en säkrare och riktigare väg än de vägar som de övriga, de liberala
talarna särskilt, ha föreslagit. Vad som skiljer herr Trygger från
herr Kvarnzelius och jag måste säga också från herr Mauritz Hellberg,
som en gång var en mycket radikal man, men som gått mot höger med sådana
stormsteg att jag undrar, om han icke till slut kommer att stå till
höger om herr Trygger — vad som skiljer herr Trygger från liberalerna
är mera formuleringar, detaljer, ord, än realiteter. Och vad som skiljer
liberalerna från högersocialisterna är också huvudsakligen formuleringar,
formaliteter, detaljer och ord. Jag skall nu i några korta drag skissera,
hur jag ser läget, som en utfyllnad till vad min vän och meningsfrände
herr Winberg nyss anförde. Det blir ju en något annorlunda bild äft
de tre demokraterna Trygger, Hellberg och Olof Olsson målade. Ja,
herr Olof Olsson ser mycket strängt på mig, men jag vill verkligen säga
det, att herr Trygger har förklarat att han är demokrat.

Världskriget framsprang ur trenne kapitalistiska koalitioners konkurrens
om profit, råvaror och världsherravälde. Jag vill särskilt understryka
vilken roll råvarorna ha spelat, det hörde vi nyss hur herr Trygger
erfarit i Geneve ännu efter världskriget. Kapprustningen och militarismen
voro blott följder av kapitalismens konkurrens och profitbegär.
Även de nationalistiska känslorna voro ammade av kapitalismen. Efter
att ha ödelagt seklers kultur, bränt de bördigaste nejder i hela världen
och kostat 20 miljoner människor livet eller hälsan — företrädesvis arbetares
och bönders liv och välfärd — så slutade kapitalisternas krig med
seger för den ena parten. Denna part fick nu herraväldet över profitmöjligheterna,
råvarorna, kolonierna och även vapnen, ty den tvang motparten
att avrusta. Den part som segrade var den som alltid framför
andra hade sagt sig kämpa för demokrati, avrustning, rättfärdighet och
folkförsoning. Herr Hellberg bör framförallt erinra sig detta, ty vi ha
i många år hört ur hans mun, vilken utomordentlig demokrati, avrustning,
rättfärdighet och folkförsoning som ententen företrädde. Jag skulle då
vilja spörja alla dessa herrar: Vad har det blivit av dessa stora löften
och dessa utomordentligt vackra ting? Hur ha de förverkligats? Våldsfreden
i Versailles — är det rättvisa? Blockaden mot Ryssland — är
det folkförsoning? Den oerhörda kapprustningen till sjöss som nu pågår
mellan Amerika, England och Japan — är det avrustning? Dekretet om
den franska landsorganisationens upplösning — är det demokrati ? Den
engelska polisens lönnmord och mordbrandsfälttåg ---

Herr talmannen: Jag hemställer till den ärade talaren, om det
kan vara lämpligt att fälla omdömen om vad som företages av främmande
stater, som äro med oss vänskapligt förbundna?

Herr Ström: Ja, herr talmannen får ursäkta, om man kommer
in även på vad som försiggått i främmande länder, när man skall ge en
allmän skildring av vad som ligger som bakgrund till de företeelser, vi

Måndagen den 17 januari c. ni.

Nr it.

uppleva, och som återspeglas även i vårt land, vilka återspeglingar vi
möta i vår statsverksproposition. Men i varje fall kan ingen förneka, att
vad som försiggår i dessa länder är rakt ingen demokrati. Det är raka
motsatsen till demokrati. Nej, sanningen är den att vi leva under storkapitalismens
järnhårda diktatur nu som före I9t4- Skillnaden är bara
den att denna diktatur, dess generalstab, för tillfället har flyttat från
Berlin till Paris. Under världskriget ropade alla: Detta ^skall vara det
sista kriget! Jag vill understryka, hur man inte minst från liberalt och
socialdemokratiskt håll framhöll detta. Men nu, ej två år efter freden,
stiga nya väldiga krigsmoln upp vid horisonten. Amerika rustar undei
feber för krig emot Japan och Japan rustar för krig mot Amerika; England
pressar till det yttersta sina resurser för att icke bliva efter; kriget
om herraväldet över haven står inför oss. Men även för stora krig till
lands rustas det. Jag vill bara erinra om huru i Frankrike man har
bibehållit 18 månaders värnplikt och stora arméer under vapen och okär
sina rustningar alldeles oerhört, trots det att man har avrustat eller haller
på att avrusta Tyskland. Varför? Jo, naturligtvis därför att man
även i Frankrike väntar ett nytt krig. I Tyskland drömma stora och
mäktiga kretsar om revansch och nyligen läste vi i tidningspressen
detta styrkt med dokument — om huru detta land är undei minerat av
hemliga rustningar. Många av de stora staterna lura pa varandra, rustade
till tänderna. Alla tala de om avrustning, medan de rusta av alla
krafter. Nationernas förbund, som ingenting annat är än imperialisternas
international under kontroll av storfinansiärerna i Paris och Fondon,
fick i nåder framställa ett stilla önskemål om avrustning. Vad blev resultatet?
Jo, resultatet blev att militärbudgeterna svälla i de flesta länder,
även här hos oss, såsom vi ha sett av den statsverksproposition, som
nu föreligger. Sanningen är i själva verket den, att innan ännu blodet
torkat efter kapitalisternas fyraåriga världskrig, så förberedas nya blodbad.
Kapitalismen, den må vara klädd i tysk eller fransk, i engelsk eller
amerikansk, i polsk eller ungersk, i svensk eller finsk färg, är sig lik överallt.
Den kan icke leva utan rustningar, och rustningar föra alltid till
krig. Därför är ingen fred möjlig, förrän kapitalismen själv är borta,
har störtats.

Precis på samma sätt te sig förhållandena, om man betraktar det
ekonomiska läget överallt, icke bara hos oss utan även i andra länder.
Åt det icke så att det lovades arbetare och bönder i alla länder av dem
som då härskade och som till större delen äro de samma som nu styra
1 staterna, att bara de arbetande klasserna under kriget och kristiden
voro lojala, voro stilla, voro patriotiska och flitiga, så skulle de, så snart
freden korn, få sin belöning. De stupade i miljoner för sina herrar. De
svulto även i de neutrala länderna. De fröso och arbetade och så kom
freden. Men vad har det blivit av de löften som gåvos de arbetande
klasserna? Vad har blivit deras lott? Jo, i Tyskland, i Frankrike, i
Österrike, i England, i Amerika, i Ungern, i Belgien, i Sverige, överallt
ha tacken och lönen blivit miljoners arbetslöshet, våldzamma lönened -

Slatsverkspropositionen
in. m
(Forts.)

Nr 3. 92

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverks- pressningar, en bostadsnöd som vi icke haft motstycke till, och dessutom
PMen°m.''m PIanerade attentat mot vunna framsteg, sådana som åttatimmarsdagen.

(Forts.) '' Vad vi uppleva här är i själva verket en reaktionens allmänna stormlöpning
och ingenting annat. Sådan är kapitalismen även när den kläder
sig i den borgerliga demokratiens dräkt. Medan den med skorpioner
tackar arbetarklassen för dess arbete och kamp under kriget, visar den
sin sanna karaktär, den borgerliga demokratiens sanna karaktär. Lika
våldsamt som fordom någonsin feodalismen eller autokrati gick fram
emot arbetarklassen, går den nutida kapitalistiska demokratien fram
emot arbetarna, även’ här i Sverige. Vi behöva bara ha hört anföranden
sådana som åtskilliga av dem vi hört i dag för att vi skola förstå
vad klockan är slagen.

Jag skulle nu vilja fråga regeringen om några saker, denna regering
som jag för övrigt egendomligt nog nu finner angripen från alla håll där
den väl egentligen borde ha sitt säkraste stöd, exempelvis av högersocialisterna
som själva burit den fram till dopet, och av högern, fastän hela
dess program och hela dess budget är en högerns budget; att liberalerna
angripa den, beror väl på, att de ej fingo vara med vid barndopet, men
det är alldeles säkert att de böra känna sig alldeles särskilt tillfredsställda
över den regering som nu sitter, ty den är precis som om den vore en
liberal regering. Men vi vänstersocialister, vi ha verkligen ingen del i
denna ^regerings tillkomst, och vi ha därför så mycket större rätt att få
säga vårt hjärtas mening om den. Vi skulle då vilja fråga regeringen vad
den t. ex. tänker göra mot bostadsnöden som med varje halvår förvärras.
Har regeringens ledamöter sett, hur en del av befolkningen bor icke bara
här i huvudstaden utan även på många, många platser ute i landet, huru
eländigt de tvingas att bo, medan de som ha pengar ha tillgång till våningar
på 10-, 20- och 30-tal av rum? Jag ber att få interpellera regeringen
om vart den tillämnade lagen om bostadsransonering tagit vägen.
Den lagen är dock redan verklighet i Norge och många andra länder och
det vore på tiden att även Sverige fick en sådan lag. Eller vad ämnar
regeringen göra mot arbetslösheten som hotar så ofantligt många människor
i vårt land och som det har talats om så mycket under denna långa
debatt? I statsbudgeten finner man anslag på 3—4 miljoner mot arbetslösheten,
men jag får verkligen säga att det är en droppe i havet. Tror
verkligen regeringen, att det kan vara möjligt att råda bot på arbetslösheten
med ett sådant anslag? Eller vad gör regeringen emot den
offensiv som arbetsgivareförbundet riktat mot arbetslönerna för att nedpressa
dem? Herr Aaby Ericsson tycktes finna det synnerligen egendomligt,
att arbetarna ute i Råsunda eller Sundbyberg, var det var, icke
nöjde sig med en dags förtjänst på 5 kronor. Ja, det kan major Aaby
Ericsson mycket väl fråga? Men om han hade varit t. ex. timmerman
och bott i Hagalund och betalt 800—900 kronor för två rum och kök,
hade det kanske varit värre att leva på 5 kronor om dagen, när bara
hyran kräver hälften av detta. Nej, det är ganska lätt att säga att man
skall bara ta emot de sänkta lönerna, men det är litet svårare att låta

Måndagen den 17 januari c. m

<),! Nr 3.

sig nöja med det, nät det gäller en själv; och för Sveriges arbetare,
den allra största delen av Sveriges arbetare, gäller det verkligen ett existensminimum,
vad de nu ha lyckats kämpa sig fram till. Av statsverkspropositionen
se vi, att regeringen verkligen förstått att vi leva i en dyrtid
och att den också haft ett visst ömmande hjärta för dem som ha de allra,
allra högsta lönerna i riket. Men vad tänker regeringen göra för dem,
från vilka man vill taga det som är nödvändigt för eu ordentlig och ändå
visst icke på något slags överflödsnivå levande existens? Vad vill regeringen
göra mot dem som vilja taga änkans sista skärv och som driva
sina arbetare ut i hunger och köld för att på det sättet lättare kunna tvinga
dem att underskriva kontrakt som med ända till en tredjedel eller en
fjärdedel reducerar deras lön och inkomst. Vad vi nu se är ingenting
annat än det organiserade kapitalets försök att vältra över det av kapitalisterna
själva igångsatta världskrigets alla bördor på de arbetande klasserna.
I det avseendet hade verkligen herr Kvarnzelius i sitt tal i dag
ett visst erkännande, om än mycket försiktigt, att lämna, och då han är
förlikningsman sedan gammalt i många arbetstvister, så torde man få
fästa ett visst avseende vid att han icke ville förneka, att i denna kapitalisternas
och arbetsgivarnas allmänna offensiv mot arbetarna även kunde
ligga en tendens att organisera en allmän lönenedpressning. Men följderna
känner nog herr Kvarnzelius till och därför vafnade han åtminstone
något litet för att gå en sådan väg. Och det kunna herrarna i Sveriges
arbetsgivareförening och andra arbetsgivaresammanslutningar vara övertygade
om, att Sveriges arbetare icke utan det bittraste och segaste motstånd
komma att gå med på några sådana lönereduceringar. Herr Olof
Olsson framhöll under sitt anförande också detta och visade på hur man
icke skall tro att det kan gå så lätt som man föreställer sig på vissa håll
att pressa arbetarna tillbaka. Och däri hade han rätt. Han framhöll
också den s. k. eskilstunaresolutionen som den samlingslinje bakom vilken
arbetarna böra sluta upp. Jag vill visst icke förneka att i eskilstunaresolutionen
ligger ett motstånd mot arbetsgivarnas pressnings försök;
men å andra sidan finner jag att denna resolution i alla fall liksom river
upp en del av de murar och vallar som skulle försvara arbetarna i deras
förestående försvarskamp, och jag är övertygad om att i sinom tid
skola nog arbetsgivarna taga fasta på en del satser som återfinnas i denna
resolution. Men framför allt finner jag att eskilstunaresolutionen icke
går långt nog. Den stannar på halva vägen, och jag kan icke undgå att
tycka att det låg något symboliskt över herr Vennerstens slutanförande,
när han uttryckte den varma förhoppningen att högern och högersocialistema
skulle väl till slut finna varandra i denna sak. Gentemot detta och
dessa försök att pressa tillbaka arbetarna ha vi vänstersocialister sänt ut
till arbetarna en paroll som i vissa stycken sammanfaller med eskilstunaresolutionen,
men i andra går därutöver, och vars huvudpunkter jag här
skall be att få anföra.

Det är på följande linjer vi vilja samla arbetarna, och vi vädja till
högersocialisterna att även sluta upp bakom dem. Det är således dels

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 8. 94

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
fn. m.
■ (Forts.)

arbetsgivarnes man, herr Vennersten, som vädjar till er, dels är det Sveriges
vänstersocialistiska arbetare som vädja till er att sluta upp, fastän
på skilda linjer, kring vissa krav. Vår samlingslinje är denna:

1 :a. Ingen lönenedpressning och därmed följande utarmning av arbetareklassen.

2 :a. Ögonblickliga statliga och kommunala anslag till beredande av
fullt betalt arbete åt alla arbetslösa eller arbetslöshetsunderstöd som bereder
de arbetslösa en mot arbetarnas genomsnittslön å resp. orter svarande
existens.

3 ;e. Kostnaderna härför bestridas genom en extra beskattning av
kapital och högre inkomster.

4 :e. Ingen som helst försämring av åttatimmarsdagen.

5 :e. Omedelbara åtgärder mot bostadseländet. Bostadsransonering.
Kommunal och statlig bostadsproduktion.

6:e. Den med 70 milj. kr. mitt i mass fattigdomen ökade militärbudgeten
användes till produktiv verksamhet.

7:e. Omedelbart upptagande av förbindelserna med Ryssland, ett
stort avsättnings fält för vår industri.

8 :e. Front mot den spirande tullreaktionen, som blott leder till höga
levnadskostnader.

9 :e. Åtgärder till kooperationens stöd gentemot det varufördyrande
mellanliandssystemet.

Detta är ögonblickets bjudande och ofrånkomliga krav — som det
heter i manifestet — om proletariatet skall kunna leva och arbeta; men
arbetslöshetens och utarmningens onda avskaffas först med kapitalismen
själv. Därför resa sig genast följande ytterligare krav nämligen

10 :e. Produktionsråd, som ge handens och hjärnans arbetare full
och odelad kontroll över hela näringslivet, industri, handel, kredit- och
transportväsen samt livsmedelsproduktion; och

11 :e och sista. Överförande i det arbetande folkets händer av de
för samhällelig drift nödvändiga produktionsmedlen.

Det är vår linje och vi skulle vilja hemställa till andra representanter
för Sveriges arbetare, att de ville samla sig omkring dessa krav för att
på det sättet få en enhetlig arbetarefront gentemot den reaktion som nu
har börjat sitt anfall mot arbetarnas tillkämpade framsteg.

Sedan skulle jag vilja yttra ett par ord även till de ärade representanterna
för bondeförbundet och riksförbundet, som finnas i denna kammare.
Under denna debatt har man fått den uppfattningen, att det icke
torde existera vare sig något bondeförbund eller något riksförbund. Man
har icke hört av dem. De hava annars förut om åren vid både remissdebatter
och andra debatter varit ganska flitiga, men nu äro de plötsligen
som bortblåsta. Jag skulle eljest velat fråga de ärade representanterna
för dessa båda förbund, vilken linje de tänka välja, och var vi egentligen
ha dem, tv det är litet svårt att förstå. Förra året höll deras ledare i
denna kammare ett tal, som närmast antydde, att de skulle sluta upp bakom
herr Brantings breda rygg, men vid årets utskottsval upptäckte vi dem

Måndagen den 17 januari e. m.

95 Nr ‘1.

plötsligt i stället alldeles bakom herr Tryggers rygg. Det skulle egentligen
vara intressant att få reda på, om riksförbundet och bondeförbundet
höra hemma hos något av de partier, som företrädas av dessa båda
herrar, eller om de äro ett självständigt parti. Det har talats om, att
det skulle existera en sammanslagning av bondepartierna och att det är
svårigheterna med denna sammanslagning, som gjort, att det är så tyst
i dessa dagar på det hållet. Jag måste verkligen beklaga, om bondeförbundet,
som ju skulle företräda småbönderna och de fattigare bönderna,
på allvar har menat sig böra gå samman med riksförbundets folk, som,
så vitt jag förstår, representera de stora jordägarna. Om denna sammanslagning
kommer att äga rum, blir väl detta ingenting annat än vad
som skedde en gång, då det gamla och nya lantmannapartiet slöt sig
tillsamman. De som representerade de fattigare bönderna, funno sig
efter sammanslagningen plötsligt vara inrollerade i ett storagrariskt parti.
Det är så mycket viktigare, att man får klarhet om, var bondepartierna
ha sin ställning och sin plats, eftersom det är alldeles påtagligt, att det
kommer att bero på, vilken som segrar i denna sammanslagning, riksförbundet
eller bondeförbundet, var massor av svenska bönder komma att
under den närmaste framtiden sluta upp. Det är en sak, som kan synas
icke angå industriarbetarna, varest bönderna taga plats, men alldeles visst
är, att om bönderna avlägsna sig från och bryta banden med industriarbetarna,
så ha de också omöjliggjort för sig en verklig frigörelse. De
fattigare böndernas och industriarbetarnas frigörelse är beroende av varandra,
och de kunna i själva verket icke kämpa emot varandra utan att
■bägge parterna komma att lida därpå. Det måste göras klart för bönderna
överallt, att de icke må gå emot Sveriges arbetare och att de ovillkorligen
komma att göra det, om de styra en kurs, som leder deirt in på gamla
högerlinjen — sedan må ledarna vara professorer eller vad som helst.

Efter denna parentes skulle jag emellertid vilja återgå till något av
vad herrar Trygger, Aaby Ericsson och Vennersten och många andra
hava framhållit, märkligt nog kanske icke så mycket i dag — fastän även
nu ljudit vissa toner — som fastmer vid andra tillfällen, särskilt under
den valrörelse, som genomkämpades för någon tid sedan. Där var högerns
paroll: arbete och sparsamhet. Jag skulle vilja fråga: Hur kan
man samtidigt fordra arbete av de arbetande och kasta dem ut på gatan ?
Hur kan man begära sparsamhet och samtidigt sänka de löner, varav
de skulle spara, om detta överhuvudtaget vore möjligt? År det icke
att i verkligheten lägga hån till börda, att komma och begära någonting
sådant? Så hör jag någon säga: Handel och näringar kunna övervinna
sin kris blott genom folkets ökade köpkraft — jag minns icke, vem det
var, som ungefär så formulerade satsen — under det man samtidigt gör
allt för att utarma den stora massan av konsumenter. Jag hörde någon
säga, att levnadskostnaderna måste nedbringas, men samtidigt genomdriver
man högre tullar, högre taxor, indirekt beskattning, nya militärbördor
o. s. v. Jag tycker, att detta alltsammans är motsägelser, och jag
tvivlar på, att man skall kunna komma ut därifrån.

Statsverks
propositio
nen m. in
(Forts.)

Nr 3. 96

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverks- Det hålles i dessa dagar — och det har hållits under den gångna
propositto- tiden — otaliga finans-, ekonomiska och valutakonferenser i London, i
(Forts) Bryssel och annorstädes, men vilket har resultatet blivit? Jo, ingenting
annat än ganska digra pappersluntor. Nej, i själva verket är vad vi nu
upplevat en företeelse, som man har rätt att kalla en kapitalismens förvittring.

Delvis lämnade herr Trygger oss i sin skildring av det allmänna ekonomiska
tillståndet en mycket god lektion i, huru det kapitalistiska samhället
håller på att sönderfrätas. Det har snärjt sig i sina egna garn.
Kapitalismen vet i själva verket varken ut eller in. Den gör fruktansvärda
försök att komma på fötter och att bemästra sina egna följder, men
det vill icke lyckas. - Kapitalismens blomstringstid är i själva verket
förbi, även om dess dödskamp kan bliva lång och svår för både samhället
och arbetarna. Kapitalismen kommer in i det sista att med alla
medel söka rädda sig. Intet brott skall den rygga tillbaka för. Vi behöva
bara tänka på, vad som försiggår eller försiggått t. ex. i Finland
och i Ungern med dessa länders arbetare. Vi behöva bara tänka på,
hur Irlands rebeller, hur Frankrikes kommunister och Amerikas syndikalister
marterats och fängslats och fortfarande marteras. Men om någon
tror, att ett segrande proletariat skall kunna helt glömma och förgäta
sådana omätliga lidanden, så bedrar han sig.

Jag har också ännu ett par frågor till regeringen. Jag har i alla
dessa digra luntor, som vi fått, försökt finna något, som kunde antyda,
att man planerar några åtgärder gent emot åtminstone de allra värsta
avarterna av kapitalismen och dess företeelser. Jag frågar regeringen,
vad den tänker göra med anledning av den alldeles extra lektion i kapitalistisk
spekulationssvindel och ”Griinder”-moral, som lämnats vårt land
genom sådana företag som Svensk import, Kväve och Färgämnesindustri
o. s. v. vad de nu allt heta, dessa företag, dessa Panamaskandaler i smått,
där kapitalismen speglat sig själv, ty det har i själva verket icke varit
vanliga små gulascher, som stått i spetsen för dessa svindelföretag utan
ofta mycket högt uppsatta och förtjänta ämbetsmän, bankirer, politiker
och industriherrar, en stor del av gräddan i vår kapitalistiska och politiska
värld. Man må icke förtänka arbetarna, om de, när de drivas ut ur fabriker
och verkstäder samtidigt med att kapitalismens vanskötsel av industri-
och kreditföretag på detta rent av groteska sätt avslöjas mitt för
deras ögon, då bliva dubbelt förbittrade och fråga sig, om det icke är
deras plikt att göra processen kort med ett dylikt samhälle så snart som
möjligt.

Jag skulle också vilja fråga regeringen — och det är en sak, som icke
bara denna regering utan även föregående regering gjort sig skyldig till
— vad den tänker göra för att råda bot på de missförhållanden, som
äga rum i samband med de flyktingar, som komma hit till Sverige från
andra länder, där de varit utsatta för kapitalismens förföljelser i särskilt
hög och avskräckande grad. Jag har här ett par exempel som äro alldeles
färska. För någon tid sedan kommo till Sverige från Finland bröderna

Måndagen den 17 januari e. in.

Lindblom, som äro födda av en svensk fader och en finsk moder, alltså Statsvcrksär
familjen i sin helhet fortfarande svensk, då fadern hela tiden under ProposiUosin
Finlandsvistelse har haft ett svenskt pass. På grund av att de båda (Forts.)
bröderna deltagit i den finska revolutionen blevo de utvisade från Finland,
och då de anlände till Stockholm, blevo de av polisen insatta i fängsligt
förvar under 24 timmar. Därefter lösgåvos de, men beordrades att
visa sig för polisen två gånger i veckan, vilket för svenska medborgare
måste vara någonting, som icke överensstämmer med gällande grundlagar
eller förordningar. — Ett annat fall är också mycket intressant. Det gäller
en finsk flykting, som hette Hietanen. lian kom till Sverige och
blev fängslad uppe i Norrbotten, men genom ett regeringsdekret blev han
frigiven. Detta dekret sändes upp till vederbörande i Haparanda, till
stadsfiskalen där. Beslutet i konseljen fattades den 16 juli — möjligen
expedierades beslutet denna dag, jag kan icke säga vilketdera — och sedan
låg beslutet hos vederbörande i flera månader. Mannen satt fortfarande
häktad ända till dess han på nytt gjorde hemställan hos regeringen, som
då meddelade, att den för flera månader sedan beslutat frigiva den
fångne. Först därefter blev mannen den 23 november frigiven, alltså
efter att hava suttit olagligt häktad från den 16 juli. Det skulle säkerligen
kunna anföras många andra exempel. Det har i tidningarna förekommit
exempel av sådant slag, men jag kan låta dessa vara tillräckliga.

Det finns verkligen många flera, så att om herrarna vilja höra, är jag
mycket villig att stå till tjänst.

Från det län, som jag representerar, har jag också ett par specialfrågor,
som jag skulle vilja beröra. Detta är så mycket mera berättigat,
som Norrbottens län kanske är det av en karg natur och ett hårt klimat
mest hemsökta av alla våra län här i Sverige och varit lämnat åt sitt öde
under ganska långa tider. När jag av detta läns arbetare blivit vald
till en av deras representanter i denna kammare, gjorde jag en resa dit
upp för att i någon mån söka sätta mig in uti de rent lokala förhållandena
och lära känna och höra de behov och krav, som där kunde framställas.
Vad jag då hörde och vad jag nu vill hos regeringen vid detta
tillfälle understryka, det gällde framför allt den oerhörda bristen på läkare
samt sjuksystrar, sjukhus, sanatorier och dylika inrättningar, som
voro så mycket mera behövliga, som nyligen förhärjande epidemier hade
gått alldeles särskilt hårt fram i dessa trakter. Afan fick höra berättelser
om lidanden och tragedier utan gränser till följd av samhällets liknöjdhet
för dessa de stora viddernas och skogarnas människor. Man fattar
i själva verket icke, huru det var möjligt, att en sådan likgiltighet kunnat
under så långa tider få utbreda sig, utan att vederbörande myndigheter
ingripit på ett kraftigt och energiskt sätt. Nu skall ju staten försöka
att något litet råda bot på de allra värsta bristerna i detta avseende,
men vad som föreslås är verkligen en obetydlighet gent emot vad som
är nödvändigt där uppe. Man klagar också alldeles ofantligt över, huru
litet staten gör för att förse dessa väldiga landamären med järnvägar
och landsvägar, som ju äro nödvändiga förutsättningar för samfärdsel,

Första kammarens protokoll 1921. Nr 3. 7

Nr 3. 98

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. 711.
(Forts.)

blomstring och kultur. Jag har i detta avseende en alldeles särskilt och
spécied hemställan till riksdagen från befolkningen i de stora områdena
omkring Arvidsjaur och Arjeploug, som har fört en stark klagan över,
att deras järnvägsfråga icke någon gång blir löst utan ständigt undan
för undan uppskjuten och till slut kanske även bortglömd. Det finns
också en hel del andra områden i detta län, som behöva en lösning av sina
kommunikationsfrågor. Men man ser verkligen icke i regeringspropositionen
något intresse för dessa viktiga ting. I stället inskränker regeringen
på redan planerade dylika företag, medan den samtidigt med varm
hand s’ änker 70 nya miljoner till militarismen. Det anfördes också, att
staten alldeles icke, såsom ske borde, i tillräcklig grad utnyttjar detta
läns oerhörda resurser i fråga om naturliga rikedomar, utan ofta — bolag
och enskilda kapitalistiska företag till behag — låter de enskildas intressen
gå framför samhä lets och änets. Men till dessa länsfrågor får jag
kanske tillfälle att åt.T^oinma vid ett annat tillfälle, och jag skall därför
icke längre dröja vid desamma. Lösas de icke av det samhälle, som nu
består, vilket väl är sannolikt, så skela de i sin mån bidraga till att det
nya samhället kommer, det nya samhälle, som måste komma, om det
också skall kosta många värden, v;l1-a skulle kunnat räddas, om motståndet
från de härskande klassernas sida voro mindre än vad det är.

Herr statsrådet T a m m : LIerr talman ! Jag skall be att få ange
några synpunkter, som för mig varit bestämmande vid framläggande av
en del av de förslag, som här i dag utgjort föremål för anmärkningar.

Det har anmärkts, att en alltför stor optimism visats i inkomstberäkningarna.
Jag skall då påpeka, att, i motsats till vad som föregående
år varit behövligt, på 1922 års statsreglering icke torde behöva
beräknas något överskott för att läcka utgifter å en blivande tilläggsstat.
Enligt vad jag i finansbetänkandet angivit, bör det påräkneliga
överskottet å 1921 års riksstat reserveras för finansiering av 1922 års
tilläggsstat. År 1923 är sedermera avsett att budgetåret skall omläggas,
vadan för sistnämnda år någon tilläggsstat av betydenhet icke lärer behöva
förekomma. Under sådana omständigheter — och i betraktande av
de statsfinansiella svårigheterna — har iag ansett ej blott försvarligt
utan i och för sig riktigt att i möjligaste mån söka beräkna 1922 års
inkomster till deras verkliga belopp.

Vidare har det anmärk s, att beräkningen av inflytande tullar skulle
vara för hög. Herr Sandler har särskilt i detta fall uttalat tveksamhet.
Jag vill då nämna, att den beräknade allmänna höjning av tullarna,
som jag föreslagit till 5 miljoner kronor, beror på att vissa tu''lar,
som under kristiden varit suspenderade, numera trätt i funktion. Vid
verkställd beräkning har det visat: si", att om de fungerat, skulle de frva
givit ungefär 5 miljoner kronor i inkomst. Vidare är det beräknat 35
miljoner kronor på finanstullar, som av regeringen framdeles komma
att hos riksdagen föreslås. Jag vill i detta avseende endast nämna a''t
tullinkomsterna enligt nu gällande grunder för år 1920 uppgått till in -

Måndagen den 17 januari e. m.

99 Nr Si.

emot det belopp, som av mig på de nya grunderna beräknats för år
1922, alltså i det närmaste till 150 miljoner kronor.

Det har vidare anmärkts på att regeringen beräknat indexens ställning
för högt. I detta avseende vill jag anföra, alt därest socialstyrelsens
senaste indexberäkning blivit för regeringen bekant så tidigt,
att man kunnat sänka det till grund för beräkningarna lagda indextalet,
hade detta nog skett, men detta förutsatte så mycken omräkning av
de siffror, som finnas i tilläggsstaten, att det icke med hänsyn till förslagets
tryckning lät sig göra. Emellertid torde här föreligga ep tillfälle
för riksdagen, att, därest det under den tid, som åters år, innan
riksdagen har att slutligt handlägga stat sregleringen, skulle visa sig, att
indexen sjunker lika kraftigt, som under sista kvartalet, nedsätta den
för dyrtidstilläggen beräknade avsättningen. Jag vill emellertid begagna
tillfället att här bestämt betona, att den i finansbetänkandet preliminärt
angivna siffran för medelindexen under 1921 och 1922 endast får uppfattas
såsom kalkyleringsbas för att få fram en siffra för avsäitning.n
till dyrtidstilläggen. Regeringen har icke därmed avsett att giva uttryck
åt, huru regeringen tänker sig utvecklingen av den deflationsprocess,
som nu tycks på allvar visa sina verkningar. Regeringen vill
över huvud taget icke inlåta sig på någon bestämd förutsägelse, huru
indexen under en så avlägsen tid som år 1922 kan komma att ställa
sig. Kalkylen har endast av den anledningen hållits vid jämförelsevis
höga siffror, att man velat ställa sig på den säkra sidan. Jag har i
finansbetänkandet visat, att om den verkliga indexsiffran blir lägre än
den beräknade, detta i övervägande grad länder budgeten till nytta.

Vidare framställdes anmärkning mot förslaget att använda rusdrycksfondens
medel till avskrivning på bränslekommissionens förlust.
För min del har jag icke kunnat frigöra mig från uppfattningen, att
bränslekommissionens uppgift var av social innebörd. Det gällde att
se till, att svenska folket icke fick frysa, att arbetslöshet icke uppstod
genom att industrien blev utan bränsle. I detta fall får jag vidare framhålla
att rusdrycksfonden visar en betydande ökning, som är alldeles
oväntad och som icke kunnat från början beräknas. Jag har därför
utgått från, att under extra ordinära förhållanden det kunde vara berättigat
att föreslå extra ordinära åtgärder.

Det har vidare under debatten av herr Stendahl yrka''s, att jag
skulle avgiva en bestämd förklaring angående kaffetullen beträffande
regeringens avsikter; i detta fall är jag beredd förklara, att regeringen
anser såsom sin plikt att låta förslaget om tull åtföljas av förslag att i
möjligaste mån, efter tullens trädande i kraft, efterbeskatta förut införtullade
lager.

Slutligen har det anmärkts, att icke någon inkomst från Vin- och
spritcentralen upptagits i budgeten. I avseende härå har jag infordrat
en del uppgifter, som visa att dessa inkomster äro synnerligen svåra
att bestämma till siffran. Uppgifterna gå ut på, att en mycket tillfredsställande
inkomst i förhållande till aktiekapitalet är att påräkna

Statsverkspropositionen
tn. m.
(Forts.)

ETr 8. ioo

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

för detta år, men samtidigt att omsättningen stigit till så betydande
belopp, att åtminstone för en affärsman det måste synas önskligt, att
betydande ökning av bolagets fonder ytterligare bör ske. Då dessa
fonderingar lämpligen böra tagas från årets behållning och då de i
längden måste i alla fall lända statsverket till godo, torde den inkomst,
som kan för statsverket påräknas för innevarande år, bli tämligen obetydlig.
Vad nästa års inkomster beträffar, äro de synnerligen svåra
att beräkna. De böra med hänsyn till att fondering innevarande år
skulle kunna ske, bli avsevärt bättre, men å andra sidan är att taga
hänsyn till den rådande depressionen, som i hög grad påverkar dessa
inkomstberäkningar. Jag har under sådana förhållanden trott det vara
riktigare att ifrågavarande inkomster icke skulle upptagas i inkomstberäkningen
utan att, sedan de till beloppet blivit bestämda, anmälan
skulle ske för riksdagen. Statskontoret har icke heller upptagit dem
i sina beräkningar. Jag kan således icke säga, att jag glömt saken,
då jag i november åhörde ett föredrag av d:r Bratt om det ifrågavarande
bolagets ändamål och organisation.

Såvida i formellt hänseende detta varit ett missförstånd av mig,
är jag beredd att påtaga mig ansvaret därför och anhåller om överseende,
men jag vill samtidigt konstatera, att enligt mitt förmenande
ingen som helst skada av detta tillvägagångssätt uppkommit eller kan
uppkomma. Riksdagen blir, när ifrågavarande inkomster för riksdagen
anmälas såsom en bestämd summa, i tillfälle att disponera det
under 1921 eventuellt inflytande beloppet antingen för tilläggsstaten
eller för annat ändamål, liksom för år 1922 beräknad andel i bolagets
vinst för 1921 kan tagas i anspråk för riksstaten, om så anses lämpligt.

Herr Trygger: Jag skall icke vara lång, det är endast några

ord jag skulle vilja yttra.

Hans Exc. statsministern gjorde en erinran mot mitt uttalande
att, enligt min åsikt, man hade lx>rt entlediga socialiseringskommittén,
och sade att det icke vore något samhällsvådligt i att den fortfore.
Över huvud taget kunde man icke begära att en regering, som följer efter
en annan, skulle, även om den egentligen icke hade sympatier för
den fråga, som uppdragits åt en kommitté, entlediga samma kommitté.
Detta senare är ju fullt riktigt, såvida man icke ansåge sig böra göra
en generell razzia bland kommittéerna. I detta fall förhåller saken
sig dock annorlunda, och jag är övertygad att Hans Exc:ns yttrande
berodde på att Hans Exc. icke var här närvarande, när jag uttalade
mig, och att han följaktligen icke beaktat vad jag sade. Jag fäste nämligen
uppmärksamheten därvid, att vad vi för närvarande behöva, för
att kunna gå igenom denna svåra ekonomiska kris, är att förtroendet
återvänder, och enligt min åsikt kan man icke begära, att de personer,
som för närvarande ha hand om näringslivet, skola med entusiasm och
hela sin kraft kunna arbeta, om de veta, att det ligger över dem en sådan
tanke som en socialisering av deras företag. Det är från denna

Måndagen den 17 januari c. in.

101 Nr t).

synpunkt som jag anser, att det hade varit lämpligt, att socialiseringskommittén
hade upphört att funktionera.

Vad därefter angår 8-timmarsarbetsdagen, gjorde också statsministern
en erinran mot mitt yttrande. Jag vill nu icke ytterligare ingå
på frågan, huruvida 8-timmarsarbetsdagen är lämplig eller icke lämplig,
skadlig eller icke skadlig. Men det var en punkt, som statsministern
fäste uppmärksamheten vid, och det var den, att Sverige genom
sitt inträde i nationernas förbund i viss mån skulle vara bundet att
bibehålla 8-timmarsarbetsdagen. Detta är en fråga, som kanske icke
är så klar för de flesta av kammarens ledamöter. Saken är den, att
det icke finnes någon bestämmelse om 8-timmarsdagen i förbundsakten
för nationernas förbund.'' I fredstraktaten däremot finnes en bestämmelse
därom, att de som äro medlemmar av nationernas förbund också
äro medlemmar av den organisation i avseende å arbetet, varom
stadganden finnas i fredstraktaten, börjande med artikeln 387. Sålunda,
genom att Sverige gått in i nationernas förbund är det otvivelaktigt
medlem av den stora arbetsorganisation, som har sin verkställande
myndighet i den s. k. internationella arbetsbyrån i Geneve. I
den avdelning av Versailles-freden, som behandlar denna fråga, uttala
de fredsslutande makterna, att 8-timmarsarbetsdagen borde vara
målet för de särskilda staternas strävanden, när det gällde att reglera
arbetstiden. Det ges icke någon föreskrift, att de skola antaga 8-timmarsdagen,
men den skall vara målet för deras strävanden. Emellertid,
i kraft av nämnda föreskrift i fredstraktaten, har en konferens sammanträtt
i Washington, och vid denna konferens utgick man från att
man skulle hava en 8-timmarsarbetsdag och gav vissa bestämmelser.
Emellertid, detta Washington-konferensens beslut binder icke Sverige redan
genom att det blivit fattat och därför att Sverige var där representerat,
ty det föreskrives i fredstraktaten, att alla förslag, som sålunda
antagits, skola för att bliva gällande för de särskilda staterna ratificeras
av respektive stater. Först genom ratifikationen bli de bindande.
Och nu veta vi, att ett dylikt beslut från konferensens sida kan icke
för Sveriges del ratificeras utan att såväl konung som riksdag samtycka,
ty det innebär en inskränkning i svenska myndigheters lagstiftningsbefogenhet.
Sker ratifikation, skulle vi sedan bli bundna vid 8-timmarsdagen,
ända till dess ett nytt beslut av konferensen komme till stånd.
Denna ratifikation har emellertid ännu icke skett. Sålunda, vi äro fullkomligt
obundna till den dag då vi ratificera, och ännu har, såvitt jag
vet, icke någon annan makt ratificerat detta beslut. Den tid, som
fredstraktaten anbefaller för ratifikationsbesluts fattande, lär utgå den
1 juli i år, men något äventyr är icke föreskrivet, om man ratificerar
senare. Emellertid, då man ratificerat, är man skyldig följa bestämmelserna
i den överenskommelse, som sålunda blivit ratificerad, vid
äventyr att annars underkastas ekonomiska repressalier från de övriga
makternas sida. Det är sålunda en synnerligen viktig sak, om Sverige
skall ratificera detta beslut av Washington-konferensen. Herrarna

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. 102

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
TO. TO.
(Forts.)

böra ock komma ihåg, att frågan icke för vår del är avgjord genom det
besmt som förut fatiats här, ty det var en lag på tre år, som sålunda
fader bort, ifad den icke förnyas. Genom ratifikation skulle man åter
binda sig för framtiden till dess konferensen fattade ett annat beslut.

Nu kunde man säga, att saken är redan klar. Det skall ratificeras,
därifrån skola vi utgå, och då kunde det icke gärna bli tal om att ändra
bestämmelsen rörande 8-timmarsarbetsdagen. Emellertid, det är icke
så klart. Utgångspunkten för bestämmelserna i fredstraktaten angående
denna fråga är den, att en reglering av arbetstiden etc. i en stat
har inverkan på förhållandena i en annan. Det är av stor betydelse
för en stat, om den reglerar arbetstiden på visst sätt, under det att
andra stater icke göra det, ty följden bleve att den skulle ligga under
i konkurrenskampen. Nu är fallet det, att när fredstraktaten ingicks,
ansågs det alldeles uppenbart, att Amerika skulle bli medlem av nationernas
förbund. Det ansågs så sjä vklart, att Amerika skulle ratificera
fredstraktaten, att Amerikas president blev utsedd att sammankalla
nationernas förbunds församling till dess första möte.
Emellertid, Amerika har icke inträtt i nationernas förbund. Amerika
var icke heller officiellt närvarande vid konferensen i
Washington. Amerika har icke ingått på eller bundit sig vid 8-timmarsarbetsdagen,
och då är det ganska klart, att det skulle vara mycket
farligt för övriga stater att binda sig, då följden därav kanske bleve
den, att den amerikanska konkurrensen bleve alldeles övermäktig.
Således, det kan mycket väl hända — jag vet det emellertid icke — att
någon ratifikation icke kommer ifråga. ''Under alla omständigheter gäller
det för Sverige att noga se till, att vi icke ratificera, ifall någon
betydande stat skulle underlåta att biträda överenskommelsen. Med
ett ord sagt, frågan är öppen. Nationernas förbunds stadgar och fredstraktaten,
i den mån de binda oss, utgöra icke något hinder för oss att
fatta de beslut, vi anse riktiga.

Jag skulle sedan vilja säga några ord i anledning av den ärade talarens
på Värmlandsbänken yttrande. Han gjorde gällande, att efter
mitt uttalande i dag förefölle det, som om jag hade en mening i
Geneve i avseende å rustningsfrågan och en annan mening i Stockholm.
Jag tror, att detta uttalande beror på ett misstag från hans sida. Vi få
komma ihåg, att i förbundsakten finnes uttrycklig bestämmelse därom,
att medlemmarna av förbundet skola, så vitt det är förenligt med den
nationella säkerheten, arbeta på en reduktion av de militära bördorna,
och det finnes väl ingen, som icke livligt önskar, att en dylik reduktion
må komma till stånd. Men likaså uppenbart är, att det kan bli farligt
för en stat att reducera sitt försvar, om övriga stater icke vidtaga en
liknande åtgärd. De bestämmelser angående denna frågas ordnande,
som finnas i förbundsakten, har man emellertid icke ännu ansett sig
kunna omedelbart tillämpa, och därför väcktes förslag i Geneve, att
man skulle hemställa till de särskilda medlemmarna i förbundet, att de
visserligen nu i år skulle bestämma om sina rustningar, såsom de an -

Måndagen den 17 januari e. m.

103 Nr it.

såge vara erforderligt, men att de sedermera icke skulle öka rustnin- Statsverksgarna
under de närmaste två åren. Kommissionen föreslog, att församlingen
skulle besluta att giva rådet i uppdrag att göra hemställan (ports.)
till de särskilda staterna att förbinda sig att biträda ett dylikt arrangemang.
Men det visade sig, då frågan var före i församlingen, att man
icke kunde få enhällighet, och därav skulle följden hava blivit, att något
beslut icke kunnat komma till stånd. Frankrike och åtskilliga andra
makter ville icke vara med om ett sådant beslut. Men, mina herrar,
i Geneve spelar juridiken en ganska stor roll, åtminstone långt större
roll än i vår första kammare och även i vår andra kammare.
Det finnes en bestämmelse i förbundsakten, som säger,
att för besluts fattande i allmänhet fordras enhällighet, men
att beslut angående proceduren o. dyl. kunna fattas med majoritet.
För att då i alla fall få till stånd ett uttalande antog man
ett förslag, att man skulle, icke besluta att anmana rådet att handla pa
ifrågavarande sätt, utan att man skulle uttala en önskan, att rådet ville
handla på detta sätt. Uttalandet av en önskan ansåg man vara ett slags
procedurfråga, men att däremot fatta beslut, att rådet skulle handla
såsom församlingen önskade, föll under den bestämmelsen att man därom
måste vara enhällig. I parentes vill jag säga, att detta tillfälle icke
var det enda, då man undgick svårigheterna med bestämmelsen om enhällighet
genom att begränsa sig till uttalande av en önskan. Vi svenska
delegerade voro alla eniga om att gå den förra vägen, att beslut
skulle fattas, att rådet skulle anmodas göra ifrågavarande hemställan.
Kommissionen hade ju föreslagit detta. Men detta var icke möjligt
att genomföra, och då voro även vi med om att blott uttala en önskan.

Men med denna önskan, att de särskilda staterna måtte förbinda sig
att icke öka sina rustningar under de närmaste två åren, liksom också med
det ursprungligen ifrågasatta beslutet, är förenat ett villkor, nämligen
det, att icke alldeles särskilda omständigheter föreligga, som göra att
staten ifråga på grund av hänsyn till sin säkerhet eller eljest anser sig
icke kunna bifalla den hemställan man gör till densamma om ifrågavarande
sak. Frankrike och några andra stater ansågo, såsom jag sagt
tidigare i dag, uppenbart, att den nuvarande världssituationen var sådan,
att en stat icke kunde binda sig på detta sätt. De ansågo sig därför
icke ens kunna vara med om ett uttalande av en dylik önskan, men de
övriga ansågo att en stat, om den fick en sådan hemställan framställd
till sig, borde undersöka, huru frågan med hänsyn till dess särskilda
förhållanden kunde besvaras. Nu yttrade jag i dag, då jag framhöll
ett uttalande i trontalet, att detta senare var mindre lyckligt avfattat.

Min mening var att säga, att vi måste under nuvarande förhållanden
noga beakta vårt försvar, ty världssituationen är sådan, att det föreligger
en verklig fara för vår säkerhet. Men när vi undersöka vad
vi böra göra, skola vi icke se på något som kommer längre fram, utan
vi skola se just på behovet för ögonblicket. Vi ha att pröva vad vi

Nr 3. 104

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverks- höra göra för vårt försvar för att, om under den närmaste tiden någon
ire°n°m. m. förveckling uppstode^ vi skulle bli i tillfälle att värna och skydda vår
(Forts.) säkerhet. Jag kan således icke finna annat än att jag ställt mig helt
och hållet på samma ståndpunkt som jag intog i Geneve.

Nu till sist några ord i anledning av ett yttrande av herr Ström.
Herr Ström gjorde ett angrepp på den kapitalistiska samhällsordningen,
vilket han baserade bland annat på att vi velat ifrågasätta möjligheten
att avskaffa 8-timmarsdagen. Det fann han vara det mest eklatanta
bevis på, huru eländigt detta kapitalistiska samhälle är. Nu inträffar
emellertid, att jag här har en bok, vars titel är ”Bureau intemational
du travail, Les Conditions du travail dans la Russie des Soviets”,
och då man slår upp denna bok, är det ganska märkvärdigt att läsa bestämmelserna
om arbetstiden. Det säges där, att arbetstiden icke får överskrida
8 timmar om dagen eller 48 timmar i veckan. Detta var redan år
1917. Men vidare säges det i lag av 1919, att i vissa fall får man göra
övertidsarbete. Först i sådana fall då arbetet är nödvändigt för att
hindra varje fara eller olycka, som kan hota sovjetregeringens existens.
Vidare talas det om att dylikt övertidsarbete får äga rum för verkställande
av åtgärder, som fordras för att icke allmänheten skall berövas
vatten eller belysning, eller för att icke transportväsendet skall hindras
o. s. v. Men läser jag längre fram, finner jag, enligt uppgift,
att den 13 februari 1920 söndagen förklarats för arbetsdag. Arbetstiden
vid bruk och fabriker, liksom arbetstiden för sovjetinstitutioner
har även ökats med två timmar, alltså tio timmars arbetsdag är där införd.
Följaktligen tycks det icke vara bättre hos bolsjevikerna utan
snarare sämre än inom det dåliga kapitalistiska samhället.

Det var en talare här som yttrade, att det fanns ett kaos, som var
värre än det, som vore alstrat av det kapitalistiska världskriget, och
herr Ström frågade under sitt anförande den ärade talaren och oss alla,
vad det var för ett kaos han menade. När jag hörde herr Ströms långa
anförande, som handlade om alla möjliga saker mellan himmel och
jord, kom jag att tänka på, om icke detta kaos möjligen vore att finna
i herr Ströms egen hjärna.

Herr statsrådet Dahlberg: Jag skall be att få säga ett par ord i
anledning av herr Tryggers anförande.

Såvitt jag förstår, gäller den fråga beträffande de svenska statsmakternas
ställning till arbetstidslagstiftningen, om vilken herr Trygger
uttalat sig tidigare i dag och nu senast, icke huruvida Sverige skall
ratificera Washington-konventionen eller ej, utan frågan gäller, huruvida
Sverige vill vidhålla sin genom sin anlutning till nationernas förbund
åtagna förbindelse att sträva efter 8-timmarsarbetsdagens och 48-timmarsarbetsveckans realiserande på varje område, där det är möjligt,
eller om Sverige icke vill det. Det går mycket väl för sig att vidhålla
den genom anslutningen till nationernas förbund accepterade prin -

Måndagen den 17 januari e. m.

105 Nr It.

cipen, utan att Sverige ratificerar Washington-konventionen. Det blir
en särskild fråga, huruvida denna detaljrika- konvention skall ratificeras
eller icke. Men det bör, såvitt jag kan finna, vara ganska svårt för
Sverige att med de förbindelser Sverige iklätt sig, helt upphäva varje
som helst lagstiftning på arbetstidens område. En stat, som gör så,
kan svårligen anses fortfarande sträva efter att realisera de nyssnämnda
principer, som uttryckas i fredstraktaten och nationernas förbundsakt.

.....

Herr statsrådet M u r r a y: Det har sagts mig att medan jag uppehöll
mig i andra kammaren, skulle herr Enhörning begärt förklaring angående
ett rykte, som han hade hört och som skulle gå ut på, att statens järnvägar
gjort en del synnerligt oförmånliga kolköp. Jag vet icke om jag
exakt återgiver, vad herr Enhörning hört sägas. Det skulle emellertid ha
sagts, att kol blivit inköpta från Amerika till en myckenhet av 900,000 ton
på ofördelaktiga villkor och med en förlust av 90 miljoner kronor. Det
skulle vara en kolmängd motsvarande två å tre års förbrukning. Det har
icke varit möjligt för mig att utreda ursprunget till denna historia. Jag
antager således, att det finnes några amerikanska kolköp, som möjligen
ha varit delvis ofördelaktiga, men jag har dock sådan kännedom om
förhållandena, att jag tror mig kunna påstå, att berättelsen måste anses
rätt så överdriven. Det förhåller sig nämligen så, att statens järnvägars
samlade kol förråd vid årets slut uppgick till 540,000 ton, motsvarande
en kolförbrukning under något mer än ett år. Detta kol är
bokfört till ett pris av 38 kronor per ton.

Herr Lindhagen: Det är många erinringar mot budgeten
gjorda i dag, som det förefaller mig, att man kan göra. Men å andra
sidan, efter de uppräkningar, som herr Trygger i sitt första anförande
gjorde rörande alla kalamiteter, som skulle vila över oss och som han
koncentrerade i slutet av sitt anförande, får jag säga, att man bör icke
heller begära för mycket av en budget. Den som uppgör budgeten
har dessutom att ansvara för att den går ihop, vilket nog är svårare än
att kritisera den. I den tid vari vi leva ett slags banditliv — om det
överhuvud kan kallas för att leva — kan det icke hjälpas, att budgeten
även blir något av en schakal, som stryker omkring bland spillrorna
och söker nafsa åt sig vad den kan komma åt, utan så synnerligen
stora principiella betänkligheter.

Emellertid är den intressant denna remissdebatt, därför att kanske
för första gången på länge, åtminstone så länge jag kan minnas i riksdagens
historia, man från olika håll har en känsla av att man måste
tala om något slags botemedel mot tidens onda.

Herr Trygger talade om sina ideal. Vi hava var och en sina käpphästar,
och jag har också min och kommer i sinom tid även med den.
Han sade, att vi böra öka produktionen. Det är en bra sak. De botemedel,
som äro föreslagna, gå egentligen på två linjer. Den ena vill

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. 106

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

återkomma till tillståndet före världskriget, gärna förbättrat, och den
andra drömmer om en ny och bättre värld. Herr Trygger syf ar icke
på den senare drömmen, men det göra några andra. Han är för ökad
produktion. Men liksom andra botemedel är det lättare sagt än gjort,
och det är icke värt att förhäva sig över sina förhoppningar. Det ena
är lika svårt att utföra som det andra. Herr Trygger hade ock en känsla
av att vad han föreslog var icke lätt, och därför föll han tillbaka på det
kategoriska påståendet, att vi skola hålla oss till att ”förtrösta på gud
och vår egen kraft”. Ja, men kunna vi verkligen lita på gud i det här
fallet? Ty huru är förhållandet? Det är väl helt enkelt så, att i vårt
politiska liv regera en del partier, och alla sträva de efter politisk makt.
Alla säga, att det är en intressekamp och icke någon ideell kamp. Det
gäller för var och en att skaffa sig för sina intressen det bästa möjliga,
och då är det icke mycken tid och lust över att tänka även på andras
intressen. En rent självisk materialistisk kamppolitik således. Det
är icke några guds vägar, herr Trygger, och därför tror jag icke, att
hans välsignelse kommer över den politiken.

I detta sammanhang skall jag be att få besvara herr Ströms alltjämt
obesvarade fråga till de bägge bonde partierna. Jag tror att den
annars kommer att stå obesvarad. Förhållandet är alldeles uppenbart.

Sedan gamla lantmannapartiets konservatism fått sin grav i nya
lantmannapartiets konservatism, försvann snart varje lantmannaparti.
Godsägare och storbönder blevo ett lydland under den framstormande
industriella högern och drogo därvid med sig en mängd småbönder och
andra, som läste konservativa tidningar, hade konservativa präster eller
voro beroende. Detta tillstånd kunde icke vara länge. Jordbruk är dock
icke industri. Ett naturligt behov av utbryte gjorde sig helt naturligt
gällande. Och nu har utbrottets tid kommit. Varje nybildning har
dock vida vyer i bästa avsikt och man säger sig nu: ”varför skola vi
icke kunna i ett enda block förena allt jordbrukets folk”. För närvarande
pågå försök att i den tillämnade organisationen få med även
småfolket: småbönder, arrendatorer, torpare. Det är givet att i en
intressepolitik sammanhålla så heterogena element ända från de stora
godsägarna till de små torparne kräver ofantliga kompromisser. Dessa
är man sannerligen icke färdig med ännu. Det är därför bäst att tiga
i denna remissdebatt. Det är ju klokt och varför skulle icke bondepartiernas
ledare få vara kloka lika väl som andra partiers ledare.

Nu har emellertid en gammal bondeförare en gång sagt, att när
bönder inlåta sig på storpolitik bli de alltid lurade. De bli nämligen
lurade av herremännen, som även i detta fall tagit ledningen. De nya
bondepartiernas naturliga företeelser i intressepolitikens tidevarv komma
säkerligen liksom andra enahanda partier att till en början hava
framgång, kanske mycket stor framgång. Men så kommer en tid då de
ställas inför livets realiteter, såsom jordfrågans alla konsekvenser, fredsoch
militärfrågan, mäns! lighetens broderskap, problemet vilja och kunna
o. s. v. Då måste det talas och tagas position och då kommer nog för

Måndagen den 17 januari e. m. 107 Nr 3.

dem liksom för alla andra intressepartier också kraschen. Det går sön- Statsverks
der. Jag hoppas att herr Ström är nöjd med svaret. o nen m

Herr Trygger talade också vackert om den egna kraften. Därpå (Forts.)
hänger det i sjäiva verket. Men jag konstaterar, att vid varje remissdebatt
säger han, att den egna kraften närmast är att finna i våra
vapen, och där stannar han, och det har mer än en gång varit min roll
att då såsom slaven vid ett mäktigt partjs triumfvagn erinra, att vapen
icke är någon kraft, utan de hava på sin höjd förmåga att kunna förvandla
var och en som bär vapen till en bandit. De berövade oss just
kraften till det goda.

Nu vill jag säga, att jag tycker, att också herr Hellbergs anmärkningar
mot budgeten och oöverensstämmelsen mellan vad som förkunnats
i Geneve och här i statsverkspropositionen äro ganska befogade.

Så framhöll herr Trygger, att det finnes ”rikedom på behov och
fattigdom på medel”. Det är alldeles riktigt, det är att slå huvudet
på spiken. Men varför? Jo, det kommer från industrialismens och
den större rikedomens förmåga att öka sina behov, och det göra de ordentligt,
och därför ökas naturligtvis behoven också för den övriga
befolkningen redan genom exemplets och de vidgade möjligheternas
makt. Talaren tycktes rikta en anmärkning mot det lägre folkets rikedom
på behov. Men vi äro nog här som pa andra områden lika
goda kålsupare inför vår herre, herr Trvgger!

Han ordade i detta sammanhang om det ökade ämbetsmannaväldet.

Jag har också funderat på den saken och tänkt motionera därom, så
beträffande den saken är det tydligen en sympatisk överensstämmelse
oss emellan.

Vidare uppehöll sig herr Trygger liksom herr Clason vid kommittéväsendet.
Det kan man verkligen klandra, ty kronan får nog icke tillräcklig
valuta för sina pengar och således icke heller folket. Men vad
beror det på? Såvitt jag förstår, därpå, att de sociala kraven trängt
sig i förgrunden och att man stretar emot med obstruktiv politik mot
all lagstiftning i den vägen, och det parti, som ^herr Trygger står^i
spetsen för, har alltid gjort sådan obstruktion. På det sättet bliva frågorna
aldrig lösta. Man får sätta till den ena kommittén efter den
andra för att lappa litet på det gamla klädet, och först efter ett par generationer
kanske har man hunnit fram någorlunda till målet, som man
borde hava varit färdig med, då man började. Under sådant lappande
förefaller det nödvändigt att föra ihop representanter från olika partiriktningar,
så att det blir något samarbete och sedan auktoritativ inverkan
på partierna. Man kan då åtminstone vinna åtskilligt och därför
blir det kommitté på kommitté och arbetet blir slitsamt och ganska
ofruktbart.

Kan herr Trygger uppfinna något bättre sätt, vore det en stor
lycka. Jag tror icke han kan uppfinna något bättre än att övergiva
sin uppfattning, att man bör gå tillbaka till tiden före världskriget
och i stället börja drömma om en ny och bättre värld. Då be -

Nr 3. 108

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverks- hövs ock mindre kommittéer. Men man fortsätter sitt obstruktiva motPMPm''u°u
stånd .11101 de sociala nödvändigheterna, och så hopas då massor av
(Forts.) statistisk utredning, oerhörda berg av kommittébetänkanden för att övertyga
folket, att det eller det är en viktig och genomtänkt fråga, som det
är nödvändigt att vara med om. Eljest går ingenting igenom. Skulle
jag beteckna vår tid med ett uttryck, lämpat efter dessa företeelser,
så vore det makulaturismens tidevarv.

Herr Olof Olsson talade om socialiseringens nödvändighet. Om vi
hörde på honom, tycker jag, att vi skulle kunna giva honom rätt i hans
utgångspunkt, och att det ligger något i detta, att arbetarna icke vilja
vara huvudsakligen en vara, som de — icke på grund av arbetsgivarnas
avsiktliga åtgöranden, men på grund av förhållandenas makt — i stort
sett ännu äro, om än icke fullt så mycket som förut. Även det är en
flaga, som måste lösas. Jag tror också, att det kravet kan icke stås emot.
Det är riktigt sagt av herr Olsson. Men då kommer frågan: Vad sedan ?
Skola arbetarna börja fabriksvis konkurrera med varandra tillsammans
med de respektive ursprungliga arbetsgivarna. Och mynnade detta icke
till sist ut i en strid mellan den gula rasen med dess små behov och den
vita rasen med dess stora behov, mellan de gula och vita arbetarna kanske
ännu mer än mellan de gula och vita arbetsgivarna. Detta med
anledning icke° minst av den gula rasens anspråk på likställighet och rätt
att inflytta från sina trånga boningsområden in på de vitas jaktmarker.

Denna fråga berörde icke hr Olsson. Tvärtom. Han talade om att
efter den politiska friheten kom den ekonomiska friheten. Där stannade
han. Den andliga friheten är för honom ingen politisk realitet och nu
nalkas jag området för min egen käpphäst.

Det fiijnes något, som kallas den andliga friheten, självansvaret. Den
har varit inskriven på det socialdemokratiska programmet sedan 1911,
men ströks fullständigt därifrån vid sista partikongressen 1919. En
bland de ivrigaste motståndarne till att den andliga friheten skulle stå
på det politiska programmet var herr Olof Olsson, marxist ända ut i
de yttersta fingerspetsarna — sedermera chef för den andliga kulturen
här i landet.

Jag ber att få läsa upp ett litet stycke ur en dansk broschyr av en
organiserad dansk arbetare rörande socialiseringen. Han talar där om,
att den andliga friheten även på detta område kan hava sin betydelse,
och han synes ga så långt, att det skulle vara den enda möjliga utvägen.
Han talar om, att, om vi vilja vara ärliga, vi måste hava mod att erkänna
det som är riktigt, och kunna vi icke styra med våra egna saker,“skola
vi hålla oss borta från andras. Han tyckes vara kooperatör. Han
anser, att det icke är annat än genom den egna duktigheten och genom
det stora antalet i förening, som arbetarne kunna behärska produktionen,
och endast pa det sättet, säger han, skola de kunna socialisera samfundet.
Det är den enda form av socialisering, som kan lyckas, och den enda
som har berättigande. Den socialisering, som en del socialdemokratiska
präster krävde, vore en formernas socialisering, menade han. ”Det är

Månclagcn den 17 januari e. m.

109 Nr 8.

personlighetens och sinnelagets socialisering det gäller och först och Statsvcrksfrämst
arbetarklassens egen socialisering. Så länge arbetarna icke kun- Proposttiona
socialisera sig själva — det vill säga uppfostras till att visa allmän W<(pons)''
hänsyn i förhållandet mellan arbetarna inbördes och arbetarna lära sig
sina egna saker ordentligt -— hur i all världen kunna de då begära att
komma hän till att socialisera den övriga delen av samfundet och styra
detta?”

Detta vore ett exempel på den andliga frihetens uppgift i det politiska
livet. Det är således här två linjer. Jag har den uppfattningen, att
vägarna måste vara tusen. Herr Olssons väg kan man icke underlåta att
också söka göra något av. Men tyvärr tror jag, att alla partier äro överens,
att den andliga friheten icke har någon betydelse i den politiska kampen.
Därför ströks den också spårlöst från det socialdemokratiska programmet.
Det var bara en enstaka röst från Boden, som protesterade
däremot i det verkställande utskottet.

Nu har det också kommit andra talare, nämligen herr Winberg och
sedan herr Ström, som visat på att man måste gå längre. Det är sannerligen
icke heller lätt att säga, hur detta skall tillgå. Herr Winberg kunde
med synnerligt fog ej finna annat än att penningen var åtminstone nu ett
mycket dåligt redskap. Han var dock så moderat, att han för ögonblicket
såsom övergångsform pekade på att, då valutan var så olika, man
skulle försöka förmedla varuutbytet med vara mot vara. Och herr Ström
betonade, att man måste försöka att få en bättre värld genom att omsider
avskaffa den ekonomiska kapitalismen. Varför skratta åt det?

Varför vara så hög mot något som icke är någonting annat än herrarnas
eget söndagsprogram, varom det påstås, att det är det bästa som finns?

Man hade under debatten häremot skrämt oss med kaos. Ingen av
oss ville kaos. Var och en, som kom med sin utväg, ville därmed just
undvika kaos. Men det kan hända, att med den nuvarande politiken kaos
kom i alla fall trots alla våra gemensamma bemödanden. Ja, det skulle
måhända i hopplösa ögonblick rent av kunna sägas, att under det nuvarande
tillståndet kaos kanske vore den enda utvägen på grund av människornas
oförmåga av en god vilja. Legenden omtalar, att vi tidigare
haft en syndaflod, som kom över människosläktet för dess oförbätterlighets
skull. Genom kaos bli vi äntligen bröder. Då upphöra alla möjligheter
till löneförhöjningar, konkurrens och slagsmål om ägodelarna. Frysande,
svältande, döende få människorna i gemen söka börja om igen
från början och göra det bättre. Det är dock icke alldeles säkert, att de
ens därigenom skola lyckas. När de kommit på benen igen och det
börj åt arta sig för dem, begynte kanske samma dans som förut, om nämligen
olyckorna ej förmått också omdana deras vilja och göra den god.

Detta senare tyder på den andra av de två utvägarne, som stå till
buds. Jag tror icke, att vi kunna komma någon vart, förrän det blir en
politisk uppgift att förbättra vår karaktär. Vi ha i politiken endast tillvaratagit
våra egna intressen, icke hyst tillräckligt medkänsla för varandras
lidanden. Det borde vara det första. Då löstes gåtorna. Ingen

Nr 3.

no

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

vet, om detta är möjligt. Vi kanske stå för nära gorillan ännu. Mänskligheten
kan dock icke uppgiva förhoppningen, att de gamla sanningar,
som blivit inpräntade i våra samveten, någon gång kunna bliva vägledande
för oss allesamman även i våra vardagsgärningar.

Nu skall jag göra några erinringar rörande vår utrikespolitik, sådan
jag uppfattat den.

båsom vi veta, har det varit fråga om införandet av s. k. parlamentarisk
kontroll. Jag har för min del ansett, att parlamenten måste börja
med att kontrollera sig själva innan de ge sig till att söka kontrollera andra.
Emellertid står nu en ny ordning för dörren i syfte att vara välvillig
mot demokratien också i svensk politik. För min del tror jag
såsom av mig tidigare utvecklats att det nya endast betecknar brustna förväntningar.

Om vi se på den gamla budgeten, som upprepas i den förevarande,
finna vi, att den åtminstone icke är byggd på folkets deltagande i de
utrikespolitiska ärendena. Utrikespolitiken styres här väsentligen av de
skandinaviska ledamöterna i nordiska interparlamentariska förbundet,
d. v. s. deras ledare. Detta är en enskild förening, men den får i alla
fall för detta ändamål anslag, som ökas oavlåtligen. Det är i själva verket
de siälva sou besluta. Men det folkliga fredsarbetet, som försöker hos
oss alla inplanta rättsmedvetande och fredstankar, det får i detta land
icke något anslag utan största svårighet. Regeringen har vägrat framställningar
tidigare. Riksdagen går någon gång med på ett undantagsanslag.
Vi hava emellertid haft en liten billig påminnelse om folkens
fredsröre''se i ans’aget till fredsbyrån i Bern. Det var 750 kronor om
året. Men slår man upp tredje huvudtiteln, så finner man, att detta
anslag, som utgått under en längre tid, nu upphört och är spårlöst borta.
Denna sicta antydan om att folkens fredsrörelse hade någon uppgift att
fylla, är borttagen utan någon motivering. Man kan fråga sig: går någonsin
världen framåt? Jag har frågat under hand vad strykandet av
anslaget beror på. Jo, svarades det, på att nu får Sverige representation
i Geneve. Svenska regeringen skall nu utse en representant där,
och då behövs icke något anslag till fredsbyrån i Bern. Vilken omdömesförmåga,
vilken obekantskap hos den gamla diplomatien om livets
realiteter! Det är förundransvärt. Det är verkligen så gjort på en höft,
att det kan icke vara gjort annat än i den fullkomligaste obekantskap
med förhållandena. Det är således förlåtligt. Men folkens fredsrörelse
kan ic,_e vara betjänt med att vi hava ett regeringsombud i Geneve. Vad
menar regeringen, vad menar utrikesministern eker rättare sagt den
underordrad’ t:änsteman. som kanske satt detta i utrikesministerns huvud-
ty så bru1_ar det ofta gå till.

Men det finns en folkrörelse, som ledigt får anslag på en och en halv
miljon, och det är skyttercrelsen. Det står i regeringens proposition,
att ”lusten att skjuta har icke upphört”, men det finns för litet patroner.
Denra röre''se. som får ett anslag på en och en halv miljon, den avser
att lära folket träffa pricken och pricken symboliserar ett människo -

Måndagen den 17 januari e. m.

11 Nr 3.

hjärta. Det är en avskyvärd politik, vi hängiva oss åt, att på det sättet
mörda folkmedvetandet genom vår politik här i riksdagen och icke ha
något till övers för rättstankarna, så vitt jag förstår.

Så kommer jag till den nya utveckling av utrikespolitiken, som betingas
av anslutningen till folkens förbund. Jag vill icke bryta slaven över
förbundet. För min del har jag kommit så småningom av egen erfarenhet
till den förvissningen, att man kommer icke någon vart genom politik,
om man icke försöker se till det goda, som ligger under varje företeelse,
om man icke försöker räcka handen till just detta först och sist.
Man skall icke bara söka slå ned allt som icke passar mig och min
partiorganisation. Jag hade velat, att Sverige svarat på inbjudningen:
Gärna det, men ett annat program, den öppna famnen och solskenets
regim över det hela. Det ansåg riksdagen icke gick an. Den godtog
de föreslagna villkoren under förutsättning dock, tror jag, att de neutrala
länderna skulle bli surdegen, som skulle verka i detta syfte. Jag
tycker, att alla försök böra användas för att se till, om det kan bliva något
av en sådan föresats.

Vad har inträffat? Hur har man gått tillväga? Först beslöt en
regeringskommitté föreslå fyra ändringar i förbundsakten, fyra små
juridiska välvilligheter skulle man kunna kalla dem. Även en mindre
förbättring är en god sak och den bör man icke motsätta sig. Detta förslag
fick raturligtvis svenska folket icke alls veta. Här gällde det ju
utrikespolitik, och då var den största hemlighetsfullhet en bjudande
plikt. Men så kom ett telegram från London som meddelade, att.svenska
regeringen hade lagt fram detta förslag. Då rusade pressen till för att
få reda på, vad som verkligen hade passerat. Under hand — för guds
skull dock icke officiellt — lät detta ”intima privata kotteri” — eller
vad man nu kan kalla en sådan plomberad regeringskommitté — äntligen
välvilligt allmänheten få någon kännedom om ifrågavarande märkvärdigheter.
Det befanns, när det kom till stycket, att det icke alls
var någon märkvärdighet. Varje människa kunde gott tåla att höra talas
därom. Detta nu ett exempel på det beprisade införandet av parlamentarisk
kontroll och avskaffande av sekretessen —• alla dessa feta talesätt
— som man i åratal rört sig med under demokratiens mask.

Så kommo ju ock en hel del andra frågor på tal, enligt delegerademötets
officiella dagordning. En av dessa var frågan om avväpningen,
som här ock berörts. Där fördes icke fram något ledande program,
som skulle lända mänskligheten till befrielse, utan även här blott precis
samma snäva och opportunistiska famlande efter obestämda ”minskningar
1 rustningarna”, som vi rört oss med i Sveriges riksdag, och nu skola
omsätta i ökningar.

En annan inblick i förhållandena, som ock är aktuell just nu, är följande.
Den visar, huru den svenska utrikespolitikens ledning i nordiska
interparlamentariska förbundet också kan taga miste och sannerligen ej
är visare än den folkliga fredsrörelsen, som den nu definitivt kört ut ur
budgeten.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. 112

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Det väcktes 1912 en framställning hos nordiska interparlamentariska
förbundet, att det på sitt program skulla taga upp nationernas rätt. Dess
råd svarade genom att lägga den till handlingarna. Saken upprepades
åren 1913 och 1914, och bägge gångerna avvisades den av rådet med
alla topparna i spetsen med följande motivering: ”Då framställningen
avser ett ämne, som enligt rådets mening icke faller inom nordiska interparlamentariska
förbundets verksamhetsområde, har rådet icke funnit
ifrågavarande framställning vara av beskaffenhet att böra upptagas
å kommande delegerademötes föredragningslista.” Det står dock i förbundets
stadgar, att det skall verka för internationellt samförstånd, och
trots detta föll frågan icke inom deras verksamhetsområde. När jag
sedan vid delegerademöte i Kristiania upptog saken och begärde votering,
reste sig hela församlingen och röstade emot, med undantag av
en dansk högerman, som ville göra invändningar. Han sade till mig,
att enligt hans uppfattning saken hade den största betydelse. ”Jag begriper
icke, vad som går åt församlingen, då detta huvudsakligen är av
vikt för oss små skandinaviska länder.” Men så kom världskriget, och
då tillsatte samma förbundsråd ett par förtroendemän, Horst och Lange,
för att avge uttalande om världssituationen. De skrevo bland annat,
att Vdet kunde möjligen också pekas på ett par reformer, som visserligen
ännu icke hade övervägts inom förbundet, men som stodo i nära
överensstämmelse med dess principer”. En av dessa reformer var nationernas
självbestämningsrätt. ”Förbundet har bestämt byggt på
grundsatsen om respekt för nationaliteternas rätt”, hette det vidare.
När denna princip tidigare åren 1913 och''1914 övervägdes, voro högerns,
liberalernas och socialdemokraternas representanter ense om, att
de lågo utom förbundets verksamhetsområde, och det behövdes således
ett världskrig för att så självklara saker kunde bli aktuella för det
interparlamentariska förbundet.

År 1915, då framställningen förnyades, kunde rådet ej gå på samma
mening som 1912 och före krigsutbrottet 1914 utan avvisade då
sakens hänskjutande till delegerademötet därmed att ingen i rådet önskade
upptaga frågan såsom sin. Reflektionerna göra sig själva.

Men så nu omsider 1920 har det inträffat, att delegerademötet antagit
ett av samma förbundsstyrelse föreslaget uttalande, att rätten för
nationerna att leva sitt eget fria liv bör införas i förbundsakten för
nationernas förbund. Detta skulle ock meddelas de skandinaviska regeringarna.
Varför framlades icke en sådan sak då för delegerademötet
i Geneve? Förmodligen därför att det var en för stor fråga, en
samvetsfråga. Det var endast Argentitfa, som vågade sig på de verkliga
realiteterna.

I Geneve förekom dock i alla fall, trots de skandinaviska länderna,
nationalitetsfrågan i form av ansökningar att vinna inträde i förbundet.
En av dessa ansökningar måste jag fästa uppmärksamheten på.
Det gällde frågan om de baltiska ländernas rätt att ingå i förbundet.
Härom interpellerades förra året i riksdagen svenska regeringen

Måndagen den 17 januari e. ni

fi.i Nr It.

om den icke tänkte erkänna de baltiska staternas rätt som självständiga
stater. Ett mycket vagt uttalande gjordes till svar härå. I Geneve
kunde dessa tre av Sovjetryssland erkända stater, vilka förut lytt under
det gamla svenska väldet och önska komma i förbindelse med oss,
icke på något sätt räkna på den förmånen, att de svenska eller över
huvud taget de nordiska statsmakterna skulle ge dem en handräckning
i kampen för deras självständighet. I Geneve var det Italien, Persien
och Bolivia, som talade för saken, och i omröstningen röstade fem
stater för deras antagande. Å Sveriges vägnar avgavs en visserligen
mycket välvillig förklaring, att de skulle få ge sig till tåls någon tid.
”A Sveriges vägnar” ehuru varken riksdagen eller folket hörts angående
denna sak!

Min mening är, att riksdagen skall höras i en sådan sak. Skall icke
också instruktionen för våra ombud offentliggöras? Skall man icke
ens för svenska folket redogöra för det resultat, man kommit till? Eu
petition härom till regeringen har ”lämnats utan avseende”. Så nu
veta vi vad ”sekretessens avskaffande” betyder i praktisk demokratisk
politik.

Det finns eu gammal siare från yttersta östern, som profeterade
följande för nära tretusen år. ”Den som söker genom eget åtgörande
vinna riket, han skall fördärva det, och den som söker kvarhålla det
som rov, han skall förlora det.” Det är verkligen ett ord i sinom tid
för vår partibildning. Alla sträva att uppnå makten och behålla riket
''som ett rov. Jag föreställer mig, att det aldrig kommer att lyckas oss
med någonting, förrän vi åtminstone i någon mån kunna uppblanda vår
intressepolitik med samvetspolitik. Jag tror dock icke, att det finnes
några utsikter i denna riksdag att vinna gehör härför. Men det kan
hända, att jag dock i någon mån nödgas försöka att under denna riksdag
bereda åtminstone denna kammare tillfälle att något litet sysselsätta
sig med den frågan.

Herr Svensson, Carl: Herr talman, mina herrar. En talare
på Kronobergsbänken riktade i ett anförande på förmiddagen mot den
regering, som avgick i slutet av oktober förra året, den anklagelsen
att den skulle för Sveriges rågproducerande bönder hava
föranlett en förlust på 26 miljoner kronor. Regeringen hade
nämligen uraktlåtit att upphäva rågexportförbudet. Om man däremot
hade upphävt detta förbud, så skulle ifrågavarande producenter
kunnat exportera, sade talaren, 200,000 ton råg till ett pris, som med
13 öre per kg. översteg det, som man nu i brist på exportmöjligheter
kunde få ut för varan. Ehuru man är van vid, att denne talare alltid
skär till ordentligt i växten, vill jag säga, att man måste bliva förbluffad
över den grad av överdrift, som innehölls i detta påstående. En var,
som har en om än aldrig så flyktig kännedom om de faktiska förhållandena,
vet, att vid den tidpunkt, då denna regering kunde hava något
inflytande på saken, skulle det icke varit möjligt att varken för export

Första kammarens protokoll 1921. Nr 3. 8

Statsverkspropositionen
m. m.
(Forts.)

Nr 3. 114

Måndagen den 17 januari e. in.

Statsverks- uppbringa en kvantitet så stor som den talaren nämnde, icke heller möjpropositio-
ligt att avvara en sådan kvantitet och ännu mindre att uppbringa en utnen
m. m. ländsk köpare till denna kvantitet, och det var icke heller möjligt att ens
(Forts.) fpj. nägon del av denna kvantitet uppbringa ett sådant pris, som talaren
nämnde. Det förefaller mig troligt, att den ärade talaren i det här fallet
på något sätt har förväxlat ton med deciton. De, som vid denna tidpunkt
på allvar ifrågasatte någon export — jag frånser därvid petitioner
av spekulanter, som alltid för säkerhets skull anse sig böra ligga inne på
regeringens bord med framställningar — rörde sig med kvantiteter, vilka
voro ytterst, ytterst blygsamma i förhållande till de, som nämndes av herr
Aaby Ericsson.

Då regeringen hade att taga ståndpunkt till denna sak, var läget
mycket ovisst. Dels var man oviss, huru i själva verket årets skörd hade
utfallit, dels var man oviss, huru prisbildningen på världsmarknaden
skulle komma att utveckla sig. Då därtill kom, att det syntes, som ett
exportmedgivande vid denna tidpunkt av en mindre kvantitet icke skulle
i stort sett ha gagnat andra än några stycken storkvarnar och några
stycken stora godsägare, så ansågs det vara rådligast att i avvaktan på
säkrare utgångspunkter för sakens bedömande icke försämra vår brödsädestillgång
genom någon export, ty, herr Aaby Ericsson, regeringen måste
ju betrakta Sveriges skörd såsom tillkommen icke för att jobba med
utan för att vara en garanti för tryggande av folknäringen. Jag vill
vidare säga, att vad herr Aaby Ericsson i.detta sammanhang nämnde om
skiljaktiga meningar uti regeringen, så torde därom vid detta tillfälle icke
vara tidpunkten att diskutera. Den kommer väl först om och i så fall, när
konstitutionsutskottet har funnit anledning att taga befattning med ännu
icke offentliggjorda statsrådsprotokoll.

Herr Hellberg: Jag måste närmast beklaga, att jag nu funnit
mig föranlåten begära ordet för en replik mot herr Trygger. Jag skulle
helst hava önskat att helt tyst kunna instämma i den uppfattning han uttalade,
att jag misstagit mig. Men så vitt jag kan förstå, har jag inte
gjort det.

Han konstaterade ju själv, att ett sådant beslut, som jag sade, hade
fattats nere i Geneve — om i vanlig form eller hänförligt till ”proceduren”
är av ingen betydelse. — Han betonade emellertid, att vid detta
beslut fanns ett villkor, nämligen, att om alldeles särskilda omständigheter
förelåge, skulle man inte vara bunden av det uttalandet. — Ja, då
måste jag fråga hr Trygger: vilka alldeles särskilda omständigheter är
det, som nu föreligga och göra, att militärbudgeten för år 1922 måste
höjas över det belopp, som ansågs tillfredsställande för innevarande år,
och att den bör höjas över vad regeringen har för sin del föreslagit? —
Nej, jag kan inte finna, att det som beslöts nere i Geneve går ihop med
vad som nu här har från hr Tryggers sida påyrkats. Om vi tänka oss att
hr Trygger där nere i Geneve sagt, att om inte alla stater bli eniga om uttalandet,
så kommer jag att i min representation påyrka ett högre militär -

Måndagen den 17 januari e. m.

Nr it.

115

anslag för år v,22 -- vad intryck skulle det hava gjort? Nej, det går

inte ihop. • „ nen m. m.

Men ont litet mer än 7 månader härefter reser herr 1 rygger åter (Forts.)
till Geneve, och jag vill säga i allra bästa välmening, att jag tior, att
vistelsen därnere är ganska nyttig för honom liksom för alla andra. Vi
människor lära, så länge vi leva. Jag minnes, alt omedelbart eftei sin
återkomst från Geneve herr Trygger förklarade i en intervju, att vi måste
vara optimister ifråga om nationernas förbund, ty bristei det - så
ungefär uttryckte han sig — så ser framtiden verkligen tröstlös ut för
oss allesammans. — Ta, det är säkert, och det är det även föi vält eget
land; ty -— däri ger jag herr Lindhagen fullkomligt rätt att val
egen kraft i bemärkelse av egen vapenkraft kan aldrig giva oss något tillräckligt
skydd. Endast om den nu inledda världsorganisationen för rätt
och fred får utveckla sig och befästa sig, så_ vinnes enligt min livliga
övertygelse någon verklig trygghet för de små nationerna.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag har att ge ett par ord
åt herr Aaby Ericsson. Jag är ledsen, att de komma sa långt efter hans
yttrande, men det är nu arbetsordningens fel. Herr Aaby Ericsson förklarade
i den delen av sitt anförande, som rörde mig, att talet om arbetets
frihet skulle det hållas tyst med på det håll, som jag representerar.

Se på byggnadsstrejken, sade han, och se för övrigt på arbetsgivare,
som söka under alla omständigheter hålla sina företag i gång, trots de
oerhört stora arbetslönerna — dess*a löner på 15 och 20 kr. om dagen!

Allt det där är egentligen en serie av misstag. För det första talade
jag inte om arbetets frihet, för det andra var det inte någon byggnadsstrejk
utan en lockout, och för det tredje lära nog de oerhört stora lönerna
få sökas upp med förstoringsglas. Det som sedan talades om
bildning hoppar jag förbi för tids vinnande och gar över till den punkt,
där herr Aaby Ericsson var som verksammast. Det var nar han protesterade
mot mitt påstående att arbetsgivarne betraktade sina arbetare
som en råvara. Jag är ytterligare ledsen, att jag måste säga, att^detta
också var ett misstag. Det är synd därför, att indignationen var så vacker.
Men jag sade, att från det nuvarande produktionssystemets synpunkt
vore de stora arbetaremassorna en råvara. Och det är en saksom
jag vidhåller. Det har behövts en hundraårig energisk lagstiftmngsverksamhet
för att omsider göra klart, att de armar, som tagas i bruk,
ägas av människor. Om herr Aaby Ericsson framhärdar i att protestera
mot det som jag sade, skulle jag vilja ge honom det verkligt vänliga rådet
att avstå. Det kommer inte att gagna någonting. Han kommer bara att
förstöra rösten.

Herr Lindhagen framhöll mig sedermera och till sist som en motståndare
till den andliga friheten. Jag var en marxist ut i fingerspetsarna,
som han sade. Mot detta har jag inte någon replik. Jag gör bara en
liten reflexion. Jag är rädd för att herr Lindhagen inte känner mina
fingerspetsar.

» tf ij6

Måndagen den 17 januari e. m.

Statsverkspropositionen
in. m.
(Forts.)

Herr Ericsson, A aby: Herr greve och talman! Endast några
ord för att giva ett par repliker! Den siste talaren, herr Svensson, yttrade,
på sitt lika eleganta som älskvärda sätt, att jag skurit till i växten
och tagit munnen full med rätt så personliga saker. Det kan gärna stå
för hans vidkommande. Jag vill bara säga, att varenda uppgift, varenda
siffra, som jag haft i mitt anförande liksom det hela har jag låtit underställa
saklig granskning inom det svenska lantbrukssällskapet, och då det
väl icke var den jordbruksspecialiteten, som herr Svensson såsom minister
mest sysslade med, så får väl svenska lantbrukssällskapets siffror
gälla lika mycket som herr Svenssons ord i den saken.

Angående vad jag yttrade om, att det inom statsrådet varit olika
meningar i denna sak, så ber jag få säga, att jag sade, att efter vad jag
hört, hade så varit förhållandet. Och detta berodde på, att-jag så långt
som möjligt vid min kritik av regeringens uppträdande i denna sak ville,
såsom jag säde, gorå personlig rättvisa och vara litet personligt älskvärd,
och varför skulle jag icke kunna göra det litet personligt älskvärt mot
mina politiska motståndare, en känsla, som tycks vara herr Svensson totalt
främmande.

Herr Ström: Jag skall endast bedja att gentemot herr Trygger få
lämna det meddelandet, att när han kommer och citerar de ryska sov jetlagarna,
bör han skaffa sig närmare kännedom om dem. Han begick
ett och annat misstag, som kan vara obehagligt nog.

'' Vad angår arbetet på söndagarna i Ryssland, så är det ett fullkomligt
frivilligt arbete. Det utföres på s. k. kommunistiska söndagar. Vem
som helst har rätt att deltaga däri, men det arbetet är under fyra timmar
obligatoriskt endast för en grupp inom landet, nämligen för dem,
som tillhöra det kommunistiska partiet. Det är vad jag vill hava sagt om
den saken.

Vad sedan angår herr Tryggers ”kaos” så skola vi låta framtiden
avgöra, var det kommer att bliva mest kaos, antingen i kommunisternas
eller i kapitalisternas hjärnor!

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kung!,
propositioner, i vad de angingo pensions- och indragningsstaterna, till
bankoutskottet, såvitt propositionerna rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning
av propositionerna inom kammaren nu angivna yttrandena.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12,25 på natten.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 19 januari.

117

Nr

Onsdagen den 19 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Anmäldes och bordlädes:

bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Schotte för tiden
den 20 innevarande månad—den 9 nästinstundande februari.

Herr Petrén avlämnade en av honom och herr Frändén undertecknad
motion, nr 6, angående uppskov med skyldigheten för''landsting
att anordna skyddshem.

Denna motion hänvisades till behandling av lagutskott.

Avgåvos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda
motioner:

nr 7, av herr Johansson, Johan, i Kälkebo m. fl., om ändring av 16
§ i riksdagsordningen;

nr 8, av herr Wohlin, om ändring av 16 § i riksdagsordningen;
nr 9, av herr Nilsson, Petrus, angående ändring av § 33 i lagen om
val till riksdagen;

nr 10, av herr Johansson, Johan Bernhard, om ändring i vissa kommunallagar
av föreskrifter rörande val m. m.;

nr 11, av herr Nilsson, Johan, i Malmö, angående ändring av 14 §
1 mom. i förordningen om kommunalstyrelse i stad; samt

nr 12, av herr Ericsson, Aaby, om ändring i vissa kommunallagar av
bestämmelse om fullgjord skattskyldighet.

Nr 8. 118

Onsdagen den 19 januari.

Avgåvos och hänvisades til! jordbruksutskottet nedannämnda motioner
:

nr 13, av herr Ericsson, ,laby, om hänförande av byrådirektören ocli
ledamoten i stuteri överstyrelsen till 18 :e lönegraden; *

nr 14, av herr Bondeson in. fl., om viss ändring i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet; samt

nr 15, av herr Svensson, Isak, om ändring av 60 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.

. Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 16, av herr Svensson, Isak, om höjning av anslaget för bidrag till
vägunderhållet på landet;

nr 17, av herr Elisson, om anslag till anläggning och förbättring av
vägar;

nr 18, av herr Rosén in. fl., om anslag till fortsättning av statsbanan
Hällnäs-—Stensele;

nr 19, av herr Wavrinsky, om anslag till den internationella fredsbyrån
i Bern; samt

nr 20, av herrar Petrén och von Sneidern,'' om förändring av notariebefattningen
å medicinalstyrelsens veterinärbyrå till sekreterartjänst.

Herr Elisson väckte en motion, nr 21, om ändring av § 45 mom. 3
i förordningen angående försäljning av rusdrycker.

Denna motion hänvisades till bevillningsutskottet.

Avgåvos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 22, av herrar Wigforss och Hellberg, angående ett författaransiag
åt filosofie doktorn Allen Vannérus;

nr 23, av herr Norling, angående pension åt bvggnadsförmannen
L. M. Thorsson; samt

nr 24, av herr Rosén, angående årligt understöd åt förre banarbetaren
G. Malmberg.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö, väckte nedannämnda motioner:
nr 25, angående utredning rörande statens övertagande av utgifterna
till löner åt lärarna vid de till folkskoleväsendet hörande anstalterna
m. m.; samt

Onsdagen den 19 januari.

119 Nr U.

nr 26, angående förbud att vid västkusten under häckningstiden taga
sjöfåglars ägg.

Dessa motioner hänvisades, nr 25 till kammarens första tillfälliga
utskott och nr 26 till kammarens andra tillfälliga utskott.

justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,20 e. in.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.