RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1921:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1921. Första kammaren. tör 25.

Lördagen den 16 april f. in.

Kammaren sammanträdde kl. n f. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens första kammare, rådmannen Ernst
Lyberg på grund av sjukdom (njurstenskolik) är förhindrad att under
de närmaste dagarna deltaga i riksdagsarbetet, intygas härmed.
Stockholm den 15 april 1921.

Gösta Lokrantz.

Leg. läkare.

Efter föredragning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 350, angående
lönereglering för arméns och marinens personal m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåg pensionsförhållanden, till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vid föredragning av bankoutskottets memorial nr 26, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande mom. j) under punkt 10:0)
av bankoutskottets utlåtande nr 25 angående vissa framställningar rörande
elvte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första
lagutskottets utlåtande nr 29, andra lagutskottets utlåtanden nr 18—21,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 34—36 samt första kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 15—18.

Första kammarens protokoll 1921. Nr 25.

Nr 25. 2

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till
konkurslag
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ny konkurslag m. m.

Genom en den 17 december 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet hållna protokoll föreslagit riksdagen att antaga framlagda
förslag till

1) konkurslag;

2) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå
skall iakttagas;

3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 1 x §§ handelsbalken; 5)

lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken ;

7) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs;

9) lag om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av
järnväg under konkurs;

10) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898
om boskillnad;

11) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse; 12)

lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;

13) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om
köp och byte av lös egendom;

14) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, handelsagentur och handelsresande;

15) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning;

16) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917
om försäkringsrörelse;

17) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar;

18) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsular jurisdiktion;

19) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg;

20) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november

Lördagen den 16 april f. m.

3 Nr 25.

1845 1 avseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens Förslag till
vård kvarbliva; konkurslag

21) lag om ändrad lydelse av 5 och 22 §§ i lagen den 22 juni 1920 ,p''

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt ( °TtS''
om rätt till elektrisk kraft m. m.

I det föreliggande utlåtandet hade utskottet, med anmälan, att utskottet
framdeles skulle avgiva utlåtande över propositionen, så vitt
den avsåge de i propositionen under 7) och 21) upptagna lagförslagen,

1 övrigt hemställt, att riksdagen med förklarande, att Kungl. Maj :ts förslag
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas, måtte för sin
del antaga lagar uti ifrågavarande ämnen, så lydande som utlåtandet
under 1 :o)—19 :o) närmare visade.

o Vid utlåtandet funnos fogade åtskilliga reservationer, av vilka två
avsågo utskottets hemställan i dess helhet. Den ena av dessa hade avgivits
av herr Alexanderson, som med instämmande av herrar Roqberg
och /. T. Larsson anfört:

”På skäl, som jag vid fjolårets riksdag hade tillfälle att framföra,
hyser jag alltjämt de starkaste tvivel, att det framlagda konkurslagsförslaget
i själva kärnpunkten, förvaltningens anordning, är byggt på grunder.
som i tillämpningen medföra resultat, med vilka man skäligen kan
bliva tillfreds. Fortfarande är jag därför övertygad om att lyckligast
varit, om man, med undanskjutande av reformproblemet i denna del,
för närvarande åtnöjt sig med att, på sätt förra årets lagutskott anvisade,
i gällande lag vidtaga ett antal ändringar i andra viktigare punkter.

I det läge, vari frågan emellertid blivit bragt genom föregående
riksdags beslut och Kungl. Maj :ts vidare handläggning av ärendet, lärer
valet dock numera endast stå mellan ett godtagande av förslaget i huvudsak
och ett bibehållande på obestämd tid av gällande konkurslag i
dess mycket bristfälliga skick, och vid sådant förhållande har jag ej ansett
mig böra avstyrka, att förslaget i väsentligen oförändrat skick upphöjes
till lag.”

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerman: Herr talman! I avseende å föredragningen

av första lagutskottets utlåtande nr 22 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först vart
och ett av de i utlåtandet behandlade lagförslagen föredrages särskilt
för sig, de med 1 :o, 3 :o och 4 :o betecknade förslagen, där så erfordras,
paragrafvis, med promulgationsstadganden och ingress, där sådana
förekomma, samt rubrik sist;

att sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

Nr 25.

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
konkurslag kammarens ledamot begäres;

(F 7 ) att (len händelse något av lagförslagen kommer att i sin helhet

°r ’ eller i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att,
vid ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar, som blivit med
eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar; samt

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckningen
av paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Det av utskottet under i:o) tillstyrkta lagförslaget.

i Kap.

1 §•

Denna paragraf lydde sålunda:

Finner gäldenär sig vara på obestånd, äge han avträda sin egendom
till konkurs. Med att gäldenär är på obestånd förstås enligt denna lag
att han icke kan rätteligen betala sin gäld.

Herr Alexanderson: Vid förra årets riksdag bidrog jag i

lagutskottet till en hemställan, som gick ut på att ett förslag till konkurslag,
väsentligt liknande det som nu ligger på kammarens bord, icke
måtte vinna riksdagens bifall, utan att riksdagen i stället måtte skriva
till Kungl. Maj :t om införande av vissa väsentliga förbättringar i gällande
konkurslag och i övrigt uppskjuta reformen. Skälet för denna
utskottets hemställan var att man ansåg, att i själva huvudpunkten, nämligen
förvaltningens anordning, det framlagda regeringsförslaget icke
var ett lyckligt grepp, I kammaren hade jag tillfälle att försvara denna
lagutskottets ståndpunkt. Den blev emellertid icke riksdagens. Riksdagen
gick en annan väg, till vilken jag strax återkommer.

Då i år förslaget ånyo framlagts och jag nu i lagutskottet har varit
med om att tillstyrka riksdagen dess antagande, anser jag mig böra
korteligen angiva varför jag så gjort, närmast i syfte att för min ringa
del fritaga mig från ansvaret för att detta reformarbete nu slutligen
utmynnar i det resultat, som vi här se framför oss i utskottets betänkande.
Vid förra årets riksdag underkändes, såsom jag nämnde, lagutskottets
ståndpunkt, och den mening, som då vann kammarens bifall,
var i stället den, som framställdes här i kammaren av herr Boman.
Herr Boman framhöll att han, som varit ledamot av konkurslagstiftningskommittén,
visserligen föredroge dess förvaltningsanordning framför
den av Kungl. Maj :t föreslagna, på helt andra grunder byggda, men
att han emellertid ansåge, att en förnyad omprövning av ärendet skulle
bliva inskränkt inom allt för snäva gränser, om man antoge en skrivelse

Lördagen den 16 april f. in.

5 Nr 25.

i enlighet med lagutskottets hemställan. På den grund yrkade talaren. Förslag till
att riksdagen skulle, med förklarande att propositionen icke kunnat av konkurslag
riksdagen godkännas, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, ”att Kungl.

Maj :t ville, efter verkställd utredning, framlägga dels förslag till ny ''

konkurslag i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget,
dock att därvid frågan om konkursförvaltningen borde tagas under
förnyad omprövning, och dels förslag till lag om ackordsförhandling
utan konkurs”. Och detta yrkande bifölls, som sagt.

Detta var således situationen. Riksdagen avslog förslaget, med begäran
att förvaltningsfrågan skulle tagas under förnyad omprövning.

Den gjorde det på yrkande av en talare, som själv förklarade, att det
vore en annan förvaltningsanordning, än den Kungl. Maj :ts förslag innehöll,
som hade försteget i hans sympatier. Vad blev nu resultatet av
denna riksdagens skrivelse? Jo, Kungl. Maj :t tillsatte en kommitté av
sju personer, på föredragning av den justitieminister, som på försommaren
förra året innehade justitiedepartementet. Av dessa sju personer
voro två de som utarbetat och voro ansvariga för just det förslag, som
skulle tagas under förnyad omprövning. Tre andra voro personer, som,
en i lagutskottet och de andra offentligt, deklarerat sin bestämda och
livliga anslutning till just den förvaltningsanordning, som förelåg i fjolårets
förslag. De bägge övriga ledamöterna voro förslagsställaren till
den nya utredningen, herr Boman, samt konkurslagstiftningskommitténs
ordförande, professor Kallenberg. Det kunde ju icke väntas, att från
majoriteten i denna kommitté skulle nedläggas något synnerligt arbete
på utredning om en annan anordning av förvaltningen än den, till vilken
de redan deklarerat sig såsom svurna vänner, och det befinnes också,
att kommittén i själva verket kort och gott förklarat, att man icke bör
tänka på att använda ett annat system än det redan föreslagna. Men för
att ändå sammanträdena skulle i något resultera, har man gjort några
små justeringar, som borde kunnat verkställas på en enda dag av en
enda man i justitiedepartementet. Ordföranden, professor Kallenberg,
har avgivit det särskilda yttrande, att han finner så starka intressen rida
spärr emot en förbättring av konkurs förvaltningen i den rationella riktningen,
att han resignerar inför motståndet från dessa intressens sida
och finner lämpligt att i huvudsak acceptera det föregående år framlagda
förslaget. Jag förmodar, att ungefär samma ståndpunkt varit den
herr Boman intagit, ehuru han icke avgivit någon reservation.

Den ”utredning”, som sålunda skett sedan riksdagen sist hade ärendet
före — jag har ansett mig böra berätta om den till komplettering av
den historik, som jag framlade vid förra årets riksdag — har således
icke på något vis bidragit att giva frågan någon ytterligare belysning,
något'' som lagutskottet också uttryckligen konstaterat i sitt nu avgivna
utlåtande. Jag får säga, att jag hoppas, att de sju herrarna hade en angenäm
samvaro under de vackra sommardagar de voro tillsammans, ty något
annat resultat har verkligen detta arbete icke haft och icke kunnat
hava, såsom det nu en gång varit inriktat.

Nr 25. 6

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till Sedan dess hava emellertid två andra justitieministrar efter varankonkurslag
cjra jia£t hand om justitiedepartementet, och jag finner för min del syn(Forts.
) nerligen naturligt, att den, som nu senast har hemställt hos Kungl. Maj :t
om framläggande av den kungl. propositionen i det skick den fått, ansett
sig, vilken mening han än har om saken ifråga — något som jag
icke känner till — ej hava annan möjlighet än att lägga fram det förslag,
om vilket riksdagen dock i fjol ansåg att det borde i vissa viktigare
delar revideras. Och för mig och de med mig liktänkande har det icke
heller synts stå någon annan möjlighet till buds än att, såsom jag för
min del sagt i den reservation jag avgivit, i valet mellan att bibehålla den
gamla, mycket bristfälliga konkurslagen eller antaga det kungl. förslaget,
acceptera det senare i huvudsak. Jag har alltså naturligtvis intet
annat yrkande än om bifall, men jag har ansett mig berättigad och skyldig
att anknyta dessa reflexioner till det ståndpunktstagande, vartill jag
nu sett mig tvingad.

Herr Boman: Herr greve och talman! Den föregående ärade
talaren yttrade några ord angående 1920 års sakkunnigas arbete med
detta ärende. Och då vill jag säga, att när han uttalade, att dessa sakkunniga
icke torde hava nedlagt något egentligt arbete på att verkställa
utredning om möjligheten att lägga förvaltningen på annat sätt, så är det
nog sanning med modifikation. Det första vi gjorde, innan vi övergingo
till det egentliga arbetet, var just att försöka avgöra, huruvida
det vore möjligt att återgå till den första kommitténs förslag om anordnande
av konkursförvaltningen, men det förekom så bestämda uttalanden
från juristerna inom de sakkunnigas krets, att jag icke vågade vidhålla
den uppfattning jag hyste och fortfarande hyser, att det skulle
varit bäst om man kunnat återgå till första kommitténs anordning av
konkursförvaltningen. Men juristerna förklarade så bestämt, att med
den nuvarande domstolsorganisationen skulle ett sådant försök misslyckas.
Och då jag hyste den bestämda uppfattningen, att det var nödvändigt
att nu så snart som möjligt söka vinna ett resultat, så att den
gamla konkurslagen, som ju erkännes vara i många avseenden bristfällig,
blir ersatt med en ny, kommo vi till det resultatet, att man måste
bibehålla förvaltningen på sätt den var anordnad i fjolårets kungl. proposition
och försöka genom vissa jämkningar och ändringar i bestämmelserna
bota de olägenheter, som voro påvisade.

Jag är naturligtvis, då jag deltagit i arbetet med införandet av en
ny konkurslag alltsedan år 1907, glad åt att nu ett så gott som enhälligt
tillstyrkt betänkande föreligger. Och den tillfredsställelse jag känner
■delas — därom är jag alldeles övertygad — av landets affärsvärld, ty
bristerna och olägenheterna med den nuvarande lagen kännas ganska
livligt inom handelsvärlden. Och jag tror, att de nyheter, som denna
konkurslag innehåller, uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet. Lagförslaget
innefattar icke några nyheter som påtvingas allmänheten genom
förklaringen att detta blir lag från den 1 januari 1922, utan det

Lördagen den 16 april f. m.

7 Nr 25.

innehåller ett lagfästande av vad som länge ansetts rätt, eller jag kanske
uttrycker mig tydligare, om jag säger, att det förhindrar vad som rättsmedvetandet
länge ansett orätt, fastän det lagligen kunnat försiggå. Jag
tänker härvidlag närmast på obehörig kvittning, som kan etableras genom
inköp av fordringsbevis i ett gäldbundet bo. Jag tänker på möjligheten
av återvinning vid affärstransaktioner, gjorda med full vetskap om att
de avsett ett obehörigt gynnande av viss borgenär.

Förslag till
konkurslag
m. m.
(Forts.)

Vad man i övrigt önskar ernå genom den nya lagen, nämligen snabbare
förlopp i avvecklingen av gäldbundet bo och billigare förvaltningskostnader,
tror jag också bör kunna i avsevärd grad vinnas. Att
avvecklingen skall kunna ske snabbare är ju uppenbart, då tiden för en
mängd kungörelseåtgärder inom förvaltningen högst väsentligt förkortats,
då en mängd sammanträden, som enligt den nuvarande lagen måste
hållas för att förvaltarnas befogenhet skall fastslås, äro avskaffade, och
då förvaltaren i regeln är en och sålunda icke har någon anledning att
skjuta på ärendet, i förhoppning att hans medförvaltare skall taga en
del av ansvaret eller arbetsbördan, utan vet, att han måste göra arbetet
själv, varför han icke har samma skäl som nu att låta det gå långsamt.
Avvecklingen borde också bliva billigare, dels därför att, i regel åtminstone,
det icke blir mer än en förvaltare, och dels därför att förvaltaren
iblivit ålagd att ingiva förteckning eller specifikation på det arbete
han utför och det blir rätten, som skall bestämma arvodets storlek. Huruvida
man i den omfattning man önskat lyckats förbilliga förvaltningen,
är icke möjligt att med full visshet förutsäga, ty såsom påpekats
har man ju anledning antaga, att kostnaden för rättens ombudsman kommer
att i någon mån växa, då hans uppdrag på vissa områden utvidgats.
Men även här är det domstolen, som skall bestämma arvodet, och man
får väl antaga, att prövningen där kommer att ske efter skäliga och billiga
grunder och att icke såsom nu en fullmaktsinnehavare kan genom
ombud rösta till sig själv ett högt arvode.

Vidare vinnes genom detta lagförslag, om det upphöjes till lag, den
stora fördelen, att vårt land erhåller en lag om ackord utan konkurs, en
önskan som länge varit närd inom handelskårerna. Motsvarande lagar
finnas i våra grannländer och hava där visat sig vara till stort gagn. Att
ett sådant institut som denna lag skapar är erforderligt, särskilt i de
depressionstider, i vilka vi nu befinna oss och som tyvärr nog icke snart
komma att upphöra, är uppenbart. Jag kan nämna, att under de tre första
månaderna i år de stora köpmannaföreningarna i Stockholm och
Göteborg haft att taga hand om nära fem gånger så många bon mot
1920, där gäldenären förklarat sig icke kunna till fullo betala sin skuld.
Och om den nya lagen, trots att den är tillkommen på köpmännens önskan,
i praktiken ytterst sällan kommer till användning, vill jag redan
nu hava uttalat, att detta just är väntat. Lagen kommer nämligen till
för att vara den utväg, med vilken man kan inverka på en borgenär,
som avböjer en skälig uppgörelse endast på den grund att han tror, att
han skall kunna pressa ut en fördel framför övriga borgenärer, eller

Nr 25. 8

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till med andra ord för att en sådan ''borgenär skall veta, att om han icke bökonkurslag
jer sjg; blir resultatet, att denna lag kommer till användning. Och
(Forts) vet ^an ^et’ sa böjer han sig nog i de flesta fall, där det nu vore omöjligt
att ernå någon uppgörelse.

På grund av vad jag sålunda anfört ber jag att få uttala den förhoppningen,
att det föreliggande lagförslaget måtte bliva antaget, och
yrkar därför bifall till den föredragna paragrafen.

Herr förste vice talmannen: Då jag hör till dem, som

förra riksdagen bidrogo till de? då fattade beslutet, ber jag att få säga
några få ord.

Då jag är i tillfälle att representera en större sammanslutning av
Stockholms köpmän, var det med största tillfredsställelse jag hälsade
möjligheten att få en ny och väsentligt förbättrad konkurslag. Det
spörsmål, varom striden egentligen stod, har varit förvaltningen av konkursboet,
och där hava såsom bekant herrar lärde män och professorer
haft en ståndpunkt, som kanske i och för sig varit försvarbar, men
som varit olika med den, som representeras av det praktiska livets män.
Såväl domare och praktiserande jurister som i synnerhet köpmännen
hava ansett, att med den nuvarande domstolsorganisationen det icke var
möjligt att genomföra den förvaltning, som i utskottsutlåtandet förra
året föreslogs, och riksdagsskrivelsen gick ju egentligen ut på att få
denna sak omlagd och justerad. Därför är det med stor tillfredsställelse
jag sett, att de ärade ledamöter, som haft och fortfarande hava en annan
åsikt, med hänsyn till den önskan som blivit framställd böjt sig
för denna önskan, och man kan nu icke annat än hoppas, att det föreliggande
förslaget måtte vinna riksdagens bifall. Jag har ju icke varit i
tillfälle att personligen noggrannare genomläsa utskottets utlåtande, men
med den granskning det fått av andra sakkunniga, som stå köpmännen
mycket nära, kan jag icke säga annat, än att man funnit de förändringar
utskottet gjort i Kungl. Maj :ts förslag i det hela taget vara förbättringar,
och får jag därför uttala den önskan och förhoppning, att förslaget,
sådant det nu föreligger från utskottet, måtte helskinnat gå igenom
i riksdagen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Åk e r m a n: Liksom den förste ärade talaren i dag anser

jag det vara min skyldighet att deklarera min ståndpunkt till förslaget,
eftersom jag i fjol tillhörde dem, som icke kunde biträda detsamma.
Tyvärr har jag varit hindrad att deltaga i lagutskottets behandling av
ärendet under en stor del av den tid utskottet arbetat därpå, då nämligen
sträfflagstiftningskommittén, av vilken jag är medlem, varit samlad
här och jag bär måst vara där tillstädes. Jag har dock så gott jag kun-.
nät satt mig in i frågan och får säga, att såsom saken nu ligger, finner
jag det nödvändigt att bifalla betänkandet. Härmed vill jag icke påstå,
att jag gör det med någon slags resignation. Tvärtom, ju mer jag tänkt

Lördagen den 16 april f. m.

9 Nr 25.

på saken, har jag kommit till insikt om, att såsom förhållandena nu
ligga, det är lyckligast för landet, om lagförslaget antages. Jag får
under ärendets vidare behandling kanske tillfälle att yttra några ord om
vissa detaljer. Emellertid vill jag nu säga, att jag i det stora hela ansluter
mig till lagutskottets majoritet.

Herr W a 11 e s: I olikhet med de föregående ärade talarne anser

jag att principen för förvaltareval är riktig. Herr Alexanderson anförde,
att det andra förslaget rörande förvaltningen rönt ett kraftigt
motstånd från köpmannaklassen, och jag får säga, att det är mycket
förklarligt. Det vore väl ändå bra egendomligt, om man skulle tilllämpa
den principen, att borgenärernas i en konkurs majoritet icke
skulle kunna träffa bestämmelser angående tillsättande av förvaltningen.
Då en gäldenär överlåtit sin affär till borgenärerna, synes mig
en situation hava inträffat, som i viss mån kan jämföras med förhållandet
inom ett aktiebolag. Borgenärernas fordringar utgöra här insatsen,
och lika litet som det kan ifrågasättas, att på något annat sätt
än genom majoritetens beslut det inom ett bolag skall avgöras angående
förvaltningen, lika litet kan i detta fall något annat komma i fråga.
Principen synes mig alltså vara riktig, och olägenheter, som vidlåda dess
tillämpning, t. ex. i fråga om det skydd, som kräves för minoriteten, har
man sökt avhjälpa. Jag tror även, att med den skärpning som 1920 års
sakkunnige gjort även denna fråga fått en rätt så tillfredsställande
lösning. Fullmaktsofoget beskäres. Bestämmelsen om blott en förvaltare
i regel skärpes, och vidare lämnas garanti för att kvalificerade
förvaltare utses, samt slutligen garanti mot för högt arvode. Beträffande
detta senare skulle jag för min del gärna ha önskat, att förslaget
gått ut därpå, att förvaltarens arvode skulle utgå med vissa procent
å boets tillgångar, vilken procent skulle bestämmas vid konkursens början,
sedan omfattningen av konkursmassans tillgångar blivit känd. Därigenom
tror jag, att förvaltarens intresse skulle komma att sammanfalla
med borgenärernas, d. v. s. han skulle bli intresserad av att få ut så
mycket som möjligt ur konkursen. I Tyskland och även i Frankrike
har man praktiserat något dylikt, och i Tyskland har man en bestämmelse
angående ifrågavarande procent, att den skall utgå med ett belopp,
som någorlunda ansluter sig till konkursens storlek: uppgår boet till
mellan 1,000 och 5,000 mark utgår arvodet med 10 procent, vid belopp
mellan 5,000 och 20,000 mark med 8 procent och vid belopp mellan 20,000
och 50,000 mark med 6 procent o. s. v., alltså efter en sjunkande skala.
Även i Frankrike har man använt en fallande skala vid beräkning av
dessa arvoden, nämligen från 6 procent ned till 2^/2 procent av den aktiva
summan. Jag skulle, såsom sagt, helst önskat att något liknande
kunnat här införas i konkurslagen, men i varje fall har jag icke något
yrkande att framställa, utan ansluter mig till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den förevarande paragrafen.

förslag till
konkurslag
m. m.
(Forts.)

Jfr 25. io

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till
konkurslag
m. m.

*§•

Godkändes.

(Forts.)

3 §•

Denna paragraf var så lydande:

Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande av borgenär försättas i
konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina betalningar.

Har borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer
uppmanat köpman att betala klar och förfallen gäld men har gäldenären
det oaktat under en vecka uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet,
skall gäldenären försättas i konkurs, så framt borgenären
inom tre veckor från nämnda tids utgång det yrkar och gälden fortfarande
är ogulden.

Är godkännare av växel eller, vad angår växel, som är ställd att
inlösas av växelgivaren själv, den, som utgivit växeln, köpman och har
växeln blivit i hans närvaro protesterad för bristande betalning, vare det
så ansett, som om han blivit, på sätt i andra stycket är stadgat, uppmanad
att betala växelskulden.

I avgiven reservation hade herr Alexctnderson, med instämmande av
herr /. T. Larsson, på anförda skäl hemställt, att 3 § måtte ur ifrågavarande
förslag utgå.

Herr Larsson, Jacob: Då jag anslutit mig till den reservation
beträffande förslaget i dess helhet, som avgivits av herr Alexanderson,
har jag därmed angivit min allmänna ståndpunkt till förslaget. När jag
det oaktat i utskottet varit med om att i huvudsak acceptera Kungl.
Maj :ts förslag, har jag ansett mig icke böra i fråga om mindre viktiga
detaljer avvika från det kungl. förslaget. Beträffande 3 § föreligger
emellertid något, som icke kan sägas vara en detalj-, utan snarare en
principfråga. Det kungl. förslaget utgår från ett övergivande av det
nuvarande förhållandet med speciella konkursgrunder, och uti 2 § har
man slagit in på den enligt min mening förståndiga och fullt riktiga vägen
att angiva en i och för sig tillräckligt bärande konkursgrund, nämligen
konstaterande av obestånd hos gäldenären. Men vid sidan av denna
principiella ståndpunkt har man i 3 § fallit tillbaka på de speciella
konkursgrunderna, såvitt det gäller köpmän. Jag kan icke komma ifrån,
att detta är ett brytande av principen, som, även om det i åtskilliga synpunkter
möjligen kan medföra vissa praktiska fördelar, dock är långt
från att vara utan skadlig verkan. Redan konkurslagskommitterade hava
sysselsatt sig rätt ingående med det här spörsmålet och konstaterat, att
förhållandena nu äro väsentligt olika de förhållanden, som rådde vid
tiden för nu gällande konkurslags tillkomst. Affärslivet var helt annat
då än nu.

De speciella konkursgrunder, som upptagas uti 3 §, skulle endast
ha tillämpning i avseende å köpmän. Men vilka äro köpmän? Ja, det

Lördagen den 16 april f. in.

ii Nr 25.

är de, som lagligen äro skyldiga att föra handelsböcker. Men såsom vi Förslag till
veta åligger sådan skyldighet även mycket, mycket små affärsmän, me- konkurslag
dan däremot vidsträckta affärsrörelser kunna drivas utan skyldighet .

att föra handelsböcker, och således skulle med avseende på sistnämnda
slaget affärsidkande tillämpning av de speciella konkursgrunderna icke
utan vidare äga rum. Jag tror icke det kan vara nyttigt att bryta
den i 2 § uttalade principen genom att uppställa speciella konkursgrunder
beträffande köpmän, emedan dessa förhållanden, som i 3 § upptagas
såsom speciellt berörande köpmän, mycket lätt kunna förbises och icke
göras gällande med den effekt som sig bör gent emot andra verkliga
affärsmän, vilka driva affärer utan skyldighet att föra handelsböcker.

Det hade därför enligt min mening varit riktigast, att man inskränkt sig
till den för alla lika gällande konkursgrunden enligt 2 § och låtit prövningen
i varje särskilt fall av frågan, huruvida obestånd föreligger, ankomma
på domstolen. Enligt min mening är det alldeles uppenbart, att
ett sådant förhållande, som i 3 § upptages såsom speciell konkursgrund
beträffande köpmän, måste under alla omständigheter vid prövning av
konkursansökningar anses innefatta ett starkt indicium på att gäldenären
verkligen befinner sig på obestånd. Men den väsentliga betydelsen av
att man upptagit speciella konkursgrunder för köpmän, det är, såsom
vi veta, att man uppställer en viss laglig presumtion på obestånd, vilken
icke utan vidare får av gäldenären motbevisas. Detta kan enligt min
mening å ena sidan leda till en icke ''berättigad hårdhet gentemot en
ganska stor kategori av gäldenärer, som falla under det vanliga begreppet
av köpmän, d. v. s. sådana som äro skyldiga att föra handelsböcker,
och å andra sidan kan det, såsom jag nyss nämnde, hända, att det utesluter
behörigt ''beaktande av dessa presumtioner, när det gäller andra
affärsmän. Jag bär därför anslutit mig till den reservation, som avgivits
av herr Alexanderson och som utmynnar i yrkandet, att 3 § måtte
ur förslaget utgå. Vill man särskilt framhålla betalningsinställelse såsom
en bestämd presumtion för obestånd, hade man kunnat på ett principenligare
och enklare sätt vinna detta mål genom att, såsom i lagrådet
framkastades, vid exemplifieringen i 2 § inrymma även betalningsinställelse
såsom presumtion för obestånd.

Jag vill emellertid icke längre upptaga kammarens tid, utan ber endast,
herr talman, att beträffande 3 § få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den av herr Alexanderson och mig avgivna reservationen.

Herr statsrådet E k e ib e r g: Under den korta debatt, som före gick

antagandet av 1 §, väcktes icke något yrkande på avslag, och jag
ansåg mig vid sådant förhållande icke böra upptaga kammarens tid
med att deklarera min ståndpunkt i det hänseende, där herr Alexanderson
framställde vissa erinringar. Jag ansåg mig så mycket mindre
böra göra det, som erinringarna väsentligen angingo den snö, som föll i
fjol. Då jag nu emellertid funnit mig ha anledning att begära ordet, vill

Lördagen den 16 april f. m.

Sr 2a.

Förslag till
konkurslag
m. in.

(Forts.)

jag inledningsvis betona, att min tystnad nyss icke får fattas så som om
jag skulle anse hans betänkligheter beträffande konkursförvaltningens
anordnande välgrundade. För min del anser jag det föreliggande förslaget
icke blott innefatta en lösning av förvaltningsfrågan, med vilken
man kan åtnöjas i brist på bättre, utan jag har den uppfattningen, att
det föreliggande förslaget är gott. Icke heller vill jag underlåta att
vid detta tillfälle rikta ett tack till de personer, såväl jurister som icke
jurister, genom vilkas förtjänstfulla arbete detta förslag förts fram till
det avgörande skedet, och det må tillåtas mig att även rikta ett tack till
lagutskottet för den välvilliga behandling förslaget där undergått samt
uttala min glädje över att förslaget lyckats samla ett i det allra närmaste
enhälligt utskott.

De ändringar utskottet vidtagit äro enligt min mening i det hela
ändringar till det bättre, och jag kan acceptera dem alla, även om jag
på någon enstaka punkt hellre sett att förslaget fått förbliva oförändrat.
Även i den punkt, varom debatten nu närmast rör sig, står jag på utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Frågan gäller, såsom vi hörde av den
siste ärade talarens anförande, huruvida, vid sidan av insolvens såsom
allmän konkursgrund, böra upptagas särskilda speciella konkursgrunder
för köpmän. Det kungl. förslaget intager, såsom vi nyss hörde, den senare
ståndpunkten, men reservanterna vända sig däremot. Förslaget
säger, att om en köpman sedan mer än en vecka inställt sina betalningar,
eller om han genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer
uppmanats att betala klar och förfallen gäld, men det oaktat under
en vecka uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet, skall han på
borgenärens inom viss tid gjorda framställning försättas i konkurs, och
därmed basta! Köpmannen kan icke slingra sig undan med påstående,
att han trots allt är solvent. Vilka uppgifter han än kommer med i den
vägen, kan han icke vinna någon galgenfrist.

Den lagstiftningstekniken, att man vid sidan av en allmän regel
upptager särskilda regler, som för vissa speciella fall närmare utmejsla
huvudregelns grundtanke, giver konkreta och levande bestämmelser och
kategoriska stadganden, som avklippa vidare diskussion angående huvudregelns
tillämplighet i vissa ofta inträdande situationer — den lagstiftningstekniken
är enligt min mening ingalunda dålig, och den är
även på andra områden praktiserad. Nu har det framhållits av den
siste ärade talaren, att ett sådant tillvägagångssätt lätt skulle kunna
fördunkla lagens rätta mening. Det är emellertid påfallande, att i utskottet,
där juristerna på denna punkt stå delade i två läger, samtliga
icke-jurister anslutit sig till regeringens förslag. Samtliga dessa herrar,
vilka haft tillfälle att närmare sätta sig in i frågan, hava tydligen funnit
sig bättre till rätta med det stadgande, som nu i anslutning till propositionen
framlagts av utskottet. Detta lärer vittna om att man i det praktiska
livet, i köpmannavärlden sätter ett särskilt värde på detta stadgande,
som gör det klart en gång för alla, att då situationen är sådan,
som jag nämnde, konkursen är oundviklig. Förmodligen anser man det

Lördagen den 16 april f. m.

Nr 25.

även hava en viss indirekt betydelse att eu pang för alla en kategorisk
maning riktas till varje köpman, som är på väg att råka in i denna ställ- u '' ‘

ning, att icke skjuta upp det oundvikliga. (Forts.)

Den siste ärade talaren medgav, att åtskilliga praktiska skäl kunde
anses tala för utskottets mening, men han gjorde också erinringar däremot,
och sådana erinringar äro även gjorda i den reservation rörande
denna paragraf, som är fogad vid betänkandet. Iiär har först framställts
den anmärkningen, att så litet vore hjälpt med detta stadgande,
ifall köpmannen i fråga ville slingra sig undan, ty i sådant fall hade
han en annan mycket enkel utväg: han kunde helt enkelt bestrida borgenärens
fordran eller bestrida att den vore en klar fordran. Här vill
jag först erinra därom, att det naturligtvis är lättare för en borgenär
att slingra sig undan, om han har två vägar än om han bara har en, men
vidare vill jag framhålla, att möjligheten att slingra sig undan genom
att bestrida fordringen eller invända, att den icke är klar, är, så långt
det genom allmänna bestämmelser låter sig göra, förebyggd genom 15 §,
som utvidgar begreppet klar fordran till att gälla varje ''domfäst fordran,
även om domen icke är laga kraftvunnen. Jag syftar på 15 § i förslaget,
där det heter: ”Fordran, som borgenär åberopat till stöd för ''behörighet
att söka gäldenärs försättande i konkurs, skall, där fordringen
är fastställd av domstol eller, efter lagsökning, av överexekutor, i sagda
avseende godkännas, ändå att beslutet ej vunnit laga kraft, utan så är
att i vederbörlig ordning förordnats, att beslutet icke må verkställas.”

Vidare har den anmärkningen framställts, att förslaget skulle kunna
verka vilseledande. Man skulle kunna draga den slutsatsen, att då denna
konkursgrund stadgas endast beträffande köpmän, skulle en icke köpman,
som inställer sina betalningar, icke kunna på anförd grund försättas
i konkurs. För min del tror jag icke, att fara i detta hänseende
föreligger. Förhållandet mellan de båda stadgandena är, såvitt jag förstår,
ganska klart. Man tager ut ett visst typiskt fall och stadgar där en
ovillkorlig konkursgrund. Man kan också anföra vissa analoga bestämmelser
i svensk rätt, där man gått till väga på samma sätt. Bläddrar
man några sidor fram i lagutskottets betänkande, finner man ett förslag
till ändrad lydelse av 39 § i lagen angående köp och byte av lös egendom,
där förhållandet mellan begreppen obestånd och betalningsinställelse
är ordnat på ett i viss mån liknande sätt.

Nu anförde den siste ärade talaren ytterligare det skälet, att en
presumtion av förevarande art kunde innefatta en oberättigad hårdhet
gent emot vederbörande köpman. Presumtionen kunde i vissa fall vara
oriktig. Jag vill då erinra, att presumtionen i fråga icke innefattar
någon nyhet. Den gäller redan nu, och man har, såvitt jag vet, icke
från något håll förnummit, att någon hårdhet skulle blivit en följd av
dess tillämpning.

Det pekades av den ärade talaren på en annan utväg att lösa denna
fråga; man kunde i stället för att upptaga köpmans betalningsinställelse
såsom en speciell konkursgrund införa betalningsinställelse i 2 §

Nr 25. 14

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till
konkurslag
m. m.
(Forts.)

såsom ett exempel på insolvens. Jag vet icke närmare, hur den ärade
talaren tänkt sig den utvägen utförd, men jag fruktar, att man därvid
lätt skulle stanna i vida större svårigheter. Särskilt kunde, om man skulle
tala om betalningsinställelse i största allmänhet, ganska stora svårigheter
inträda, då det beträffande personer, som icke äro köpmän, är vida
svårare att veta vad man skall förstå med nämnda begrepp. Den omständigheten
t. ex. att en student icke betalar sin skräddarräkning, då
han blir krävd, utgör icke anledning till att tala om betalningsinställelse.

Slutligen vill jag betona, att lagrådets flesta ledamöter, nämligen
tre av fyra, hava lämnat denna bestämmelse utan anmärkning.

Jag fick för min del den uppfattningen, att principdebatten i viss
mån var en strid mellan teori och praktik. Förhållandet synes mig
vid denna punkt vara likartat, och för min del ställer jag mig här liksom
i principfrågan obetingat på den praktiska ståndpunkten.

Herr Alexanderson: Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag besvärar kammarens ledamöter i ett lagärende, ehuru jag är jurist
och sålunda, efter vad herr statsrådet nyss uttalat såsom sin uppfattning,
mindre ägnad att kunna bidraga till dess belysning än lekmännen,
vilkas omdöme han ensamt ansåg vara i en sådan fråga av något värde.
Men då han själv i den ställning han en gång blivit försatt har nödgats
att, ehuru jurist, deltaga i diskussionen, får jag väl antaga, att det må
vara mig tillåtet att söka försvara min reservation.

Jag har sagt i denna reservation, att jag tror, att 3 § å ena sidan är
fullkomligt överflödig. Jag är övertygad, att de, som anse en sådan
paragraf nödvändig, äro utsatta för en — för övrigt lätt förklarlig —
felsyn, i det att de utgå från och åberopa den nytta detta motsvarande
stadgande obestridligen har gjort under nuvarande rättstillstånd. Det
är riktigt, att hade icke motsvarande paragraf funnits i den nuvarande
lagen, hade konkurs i talrika fall icke kunnat i rätt tid framtvingas.
Men detta beror ju därpå att gällande lag innehåller blott ett fåtal och
mestadels föga användbara konkursgrunder att åberopa. Men, såsom
vi säga i reservationen, helt och hållet annorlunda blir situationen, när
domstolen är skyldig och berättigad att taga hänsyn till alla omständigheter
av olika slag, som över huvud taget åberopas till tecken på en gäldenär
obestånd. Och jag vågar vidhålla, att här i landet liksom i andra
länder domstolen icke skulle komma att se saken mindre naturligt, än
att den verkligen skulle finna, att en betalningsinställelse, som fortfarit
under mer än en vecka och som ännu fortfar vid den tidpunkt, då domstolen
skall fatta sitt beslut, verkligen innebär ett avgörande bevis, då
det gäller en köpman, att denne är ”oförmögen att rätteligen betala
sin gäld”. Och likaså, om en person blir krävd på klar och förfallen
gäld och låter en vecka gå, utan att han betalar, ehuru kravet gjorts i
så högtidlig form som genom notarius publicus eller genom två särskilda
vittnen, samt han dessutom får ytterligare press på sig genom en konkursansökning
och konkursärendet blir anhängigt vid domstolen, men

Lördagen den 16 april f. m.

iS Nr 25.

han fortfarande icke betalar, då måste, så framt personen i fråga icke Förslag till
är i behov att sättas under förmynderskap, förhållandet vara, att han konkurslag
icke kan rätteligen betala sin gäld; och domstolen måste finna detta (Fort”'')
ganska solklart.

Stadgandet är alltså onödigt, och jag tror icke det lyckats vare sig
statsrådet eller utskottet att visa ifrån sig heller den erinran, att bestämmelserna,
sådana de nu stå där, å andra sidan äro i hög grad förvillande.
I 2 § står, att gäldenär skall på yrkande av borgenär försättas
i konkurs, om gäldenären måste antagas vara på obestånd; här, i
3 § stadgas, att gäldenär, som är köpman, skall försättas i konkurs, om
betalningsinställelse varat så och så länge, eller om han varit krävd å
klar och förfallen skuld utan att betala under så och så lång tid; men
relationen mellan dessa bestämmelser angives icke. Att denna senare
bestämmelse i 3 § blott är en slags tillämpning av 2 §, gjord av lagen
själv, det framgår icke av dess egen lydelse. Följden är att den föreställningen
— särskilt för den som är mindre van att läsa lagtexter —
lätt skall inställa sig, att endast om betalningsinställelsen fortfarit så länge,
endast om underlåtenhet att betala en krävd skuld räckt sä länge, som
paragrafen säger, och endast om denna skuld är enligt lagens mening
”klar”, d. v. s. ostridig eller genom laga kraft ägande dom domfäst,
endast då kan konkurs utverkas. Meningen är emellertid en helt annan,
meningen är att så snart ej de i 3 § uppställda förutsättningarna uppfyllts,
blir gäldenären i tillfälle''att mot de indicier på obestånd, som mot
honom åberopats, förete andra indicier, som visa på, att obestånd i själva
verket icke föreligger. Likaså ledes uppmärksamheten bort från det
förhållandet, att även om gäldenären icke är köpman, så utgöra sådana
indicier som verklig betalningsinställelse eller underlåtenhet oaktat formligt
krav att betala klar gäld ytterst allvarliga indicier på att obestånd är
för handen.

Flera exempel på det villsamma i paragrafen har jag i reservationen
anfört, men det är särskilt en punkt jag fäst mig vid, därför att
den enligt min uppfattning är av verkligt praktisk betydelse och i många
fall kan leda till, att en borgenär på grund av missförstånd rörande lagens
innebörd går förlustig sin utsikt till betalning. Det heter nämligen
i 3 § andra stycket, att gäldenären skall försättas i konkurs, när han
är krävd för gäld, såframt borgenären inom tre veckor från nämnda tids
utgång det yrkar ”och gälden fortfarande är ogulden”. Alltså, är
gälden gulden — så drager man genast slutsatsen — kan han icke längre
fås i konkurs. Misstag! Borgenären kan icke längre åberopa dröjsmålet
med betalningen som en ovillkorlig anledning, utan gäldenären
kan komma med motbevisning, men borgenären kan fortfarande få honom
i konkurs, om obestånd anses styrkt. Men vad värre är, borgenären
bringas ju att tro, att han lugnt kan ta emot betalningen, eftersom
lagen i 3 § ger åt den erbjudna betalningen den verkan, att konkursanledningen
icke längre kan åberopas. Men detta bleve i många fall för
borgenärens intressen olycksbringande, om han sålunda läste lagen så -

Nr 25.

Förslag till
konkurslag
m. in.

(Forts.)

x6 Lördagen den 16 april f. m.

dan den tyckes vara att läsa. Om man tager den betalning, som gäldenären
erbjudit, kommer kanske om en vecka, om fjorton dagar eller om
en tre eller fyra veckor en annan borgenär och begär att få denne samme
gäldenär försatt i konkurs. Om den ansökningen bifalles, skall jämlikt
detta konkursförslags återvinningsregel den betalning återgå till konkursmassan,
som den förre borgenären i tilltro till 3 § konkurslagen tagit
emot. Man kan ju säga, att han sedan får betalning i konkursen.
Ja, naturligtvis med den dividend, som den då utbrutna konkursen kommer
att giva; men det är långt ifrån säkert, att den dividenden blir densamma,
som den blivit, om borgenären hade fullföljt sin konkursansökning
och icke tagit emot denna betalning — helt enkelt därför att hela
situationen under kort tid, om så är blott ett par dagar, kan totalt förändras,
genom att en återvinningstid löper ut och det blir omöjligt att
därefter få åter till konkursboet penningar och medel, som gått ut från
gäldenären till tredje man, enär den nya konkursansökningen ingivits
för långt efter utbetalning av de medel, som eljest skulle kunnat bliva
föremål för återvinning, medan tiden däremot icke varit försutten, om
den förste borgenären hade fullföljt sin ansökan. Denne borgenär skall
alltså läsa stadgandet i tredje paragrafen så, att om betalning erbjudes
av gäldenären själv, bör han avvisa den, fullfölja konkursansökningen
och lita på, att domstolen enligt 2 § skall vid sin prövning finna omständigheterna
tillräckligt talande för att obestånd verkligen föreligger —
det kan domstolen till och med om intet annat är anfört än det, som
3 § underkänt såsom konkursanledning för det fall att gäldenären erbjudit
betalning. Jag tror icke, att man kan neka, att stadganden, som
äro av denna invecklade art, måste komma att i tillämpningen medföra
ganska mycken förvillelse och oklarhet både hos domare och lekmän.
Och även om det synes så enkelt för köpmannakåren att kunna få en
gäldenär i konkurs, därest man bara kan åberopa en sådan anledning,
som i 3 § sägs, så menar jag, att när de göra en närmare bekantskap
med konsekvenserna av en lagstiftning, som sålunda kastar om från
den ena principen till den andra, från 2 § till 3 § i konkurslagen, skola
de finna, att de i själva verket icke varit betjänta med denna 3 §.

Jag påstår, att ingenting är att förlora genom att stryka denna 3 §,
men däremot åtskilligt vunnet, och jag tillåter mig, herr talman, i likhet
med herr Jacob Larsson att yrka bifall till reservationen på denna punkt.

Herr R o g b e r g: Herr statsrådets förhoppningar om de gynnsamma
verkningarna utav denna, nu föreslagna lag kan jag icke dela, men
det hindrar mig icke att vid denna § fullt ansluta mig till Kungl. Maj :t
och utskottet. Herr Alexanderson har nyss antytt, att denna paragraf,
3 §» byggd på en princip, som icke är fullt överensstämmande med
huvudregeln i 2 §, i och för sig är överflödig. Jag kan i viss mån giva
honom rätt, men jag vill dock erinra, att bestämmelserna äro värderade
inom köpmannakåren, och alldeles nyss av hans medreservant herr Larsson
erkänts kunna hava åtskilliga fördelar med sig i praktiken. Para -

Lördagen den 16 april f. m.

17 Nr 25.

graf*® '' ,less nuvarande lydelse liksom dess intagande i allmänhet i la- Förslag till
gen är lämnad utan anmärkning av lagrådet, vilket ju herr statsrådet konkurslag
också redan förut har omnämnt. Och den omständigheten, att 3 § endast m- mgäller
mot köpmän, skall naturligtvis medföra, att densamma vid fråga (Forts)
om konkurs blir det allra kraftigaste indicium även mot en icke-köpman,
särskilt om denne icke-köpman är en person, som idkar en verksamhet
liknande den, som en köpman utövar.

Reservanterna hava påstått, att paragrafen i sin nuvarande omfattning
lockar en konkurssökande borgenär att mottaga betalning, ehuru
han för sitt eget bästa borde i det enskilda fallet avvisa densamma, på
den grund att han inte kunde vara säker, att vad han fått icke blir
från honom återvunnet, efter det gäldenären någon tid senare gått i
konkurs. Herr Alexanderson har framhållit, huru en borgenär i en sådan
belägenhet mycket lätt kan komma ut för, att hans utdelning på en
fordran blir mindre, än om han vägrat att mottaga betalningen, under
förklaring att betalningen icke vore skyddad mot återvinning. Men
då vill jag erinra, hur det går till i verkliga livet. Blir en borgenär av
en gäldenär bjuden betalning, tar han emot densamma utan att tänka
på, att vad han fått möjligen skall återgå, när gäldenären sedermera
eventuellt blir försatt i konkurs. Skulle vid tillämpning av denna lag
det emellertid visa sig, att en borgenär genom att icke motsätta sig betalningen
i det fall, där han bort det, verkligen lidit förlust, torde sådant
närmast komma att drabba köpmännen, och man kan vara viss
om, att de mycket snart lära sig se upp vid betalning från gäldenärshåll,
under förutsättning att betalningen icke är säker för återvinningstalan.

Jag är således övertygad, att praxis mycket snart skall komma på full
klarhet med huru bestämmelsen i 3 § är att anse, och då paragrafen,
såsom sagt, är nyttig för köpmannakåren, tillåter jag mig, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman! I likhet med
herr Alexanderson kan jag inte finna, att denna paragraf har någon betydelse
för det föreliggande lagförslaget av sådant värde, att den verkligen
bör upphöjas till lag. Nog är det väl en oformlighet, att man i en
sådan här lag och i samma paragraf infört särskilda bestämmelser
för köpmän och icke köpmän. Den paragraf, som här föreligger, har sin
tillämpning bara på köpmän. Jag kan sålunda icke godkänna det av
den siste ärade talaren gjorda påståendet, att den också får sin tillämpning
på icke köpmän. När man alldeles särskilt börjat paragrafen med
ett sådant markerande av att en gäldenär, som är köpman, skall så och så
behandlas, kommer man naturligtvis till det resultat, att den, som icke
är köpman, skall behandlas på ett helt annat sätt. Nu ha förhållandena
under senare tid alldeles särskilt utvecklat sig så, att köpenskap
bedrives av en mängd andra personer än köpmän. Man kan t. ex. erinra
om egendomsaffärer, som göras av personer, som icke kunna kallas
för köpmän, och andra sådana exempel kunna anföras, t. ex. kreaturs Första

kammarens protokoll 1931. Nr 25. 2

Nr 25. 18

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till affärer m. m. Dessa personer skulle man inte kunna nå på den väg, som
konkurslag (jeima paragraf här framställer. Då 2 § i allt fall ger fullständigt di(Forts)
rektiv för vad som kan vara konkursanledning, synes det mig, som om
man mycket väl kunde nöja sig med vad som här bestämmes. Jag beklagar
emellertid, att man icke i denna kammare från utskottets sida
tagit upp den reservation, som herr Pettersson i Södertälje på denna
punkt framfört. Den är ett slags medelväg och synes mig möjligen
vara framkomlig, men då jag under alla förhållanden icke kan inlåta
mig på att på något sätt utveckla hans tankegång på detta område och
icke vill upptaga kammarens tid längre med en bevisföring, som genom
herr Alexandersons anförande kommit fram, skall jag helt enkelt, herr
talman, med instämmande i herr Alexandersons reservation yrka avslag
på 3 §.

Herr förste vice talmannen: I denna fråga har justitieministern
redan yttrat sig och likaledes en talare på Västerbottensbänken,
och de hava ju tydligt och klart sagt ifrån, att de mycket väl
förstå, att man teoretiskt sett kan stå på den ståndpunkten, som angivits
av reservanten. Då jag har mig bekant, att man inom köpmannakåren
är mycket ivrig att få denna paragraf antagen, såsom utskottet har
formulerat den, skall jag emellertid be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Det är ju på det sättet, har man sagt mig, att processförfarandet i
svensk rätt icke vilar på fullkomligt enhetliga teoretiska grunder, utan
att praktiken i det fallet har fått vara avgörande, och här har man en
enligt erfarenheten känd grund att stå på. Denna bestämmelse liknar de
bestämmelser, som finnas i den nuvarande konkurslagen, och man har
funnit gott att hava dessa bestämmelser. Under sådana förhållanden
kan jag för min del icke finna, att man av rent teoretiska skäl skall avhålla
sig från att bifalla utskottets hemställan.

Herr T r y g g e r: Herr greve och talman ! Jag skall icke upptaga
kammarens tid. Jag vill blott, eftersom jag under åtskilliga år sysslat
med konkurslagen och dess tolkning, säga, att jag anser det vara min
skyldighet att uttala min mening i denna viktiga fråga, och kan jag därvid
inskränka mig till att i allo instämma i det uttalande, som är gjort
av herr Alexanderson. Jag förstår, att det kan vara bekvämt för köpmän
att hava en sådan regel som den föreslagna, men jag tycker, att det
förstör lagen att hava kvar en sådan reminiscens från en anordning,
som står i strid med den huvudprincip, varpå lagen i denna del är byggd.

Jag ber för min del att få yrka bifall till herr Alexandersons reservation.

Herr Boman: Herr greve och talman, mina herrar! Då den
första kommittén efter mycken överläggning enades om att i 2 § angiva
obestånd såsom en allmän konkursgrund, väckte det min förvåning,

Lördagen den 16 april f. m.

i<) Nr 2f>.

att alla jurister, som voro ledamöter i kommittén, likväl voro eniga om, Förslog till
att man vid sidan härav skulle hava bestämmelser speciellt om kon- bank utslag
kursgrunder för köpmän, och jag ifrågasatte då, huruvida det icke vore (p01”o
riktigare att göra på ungefär det sätt, som är angivet i herr Petterssons
i Södertälje reservation, och förklara, att vissa förhållanden för en
köpman skulle anses vara bevis för, att sådant obestånd föreligger, som
omtalas i 2 §.

Även denna förändring, som ju närmar sig den uppfattning, som
den siste ärade talaren gjorde sig till tolk för, bestreds emellertid av
juristerna i kommittén. Ide förklarade, att både norsk och dansk rätt
hava en dylik bestämmelse, att den anses fördelaktig, och att det icke
är alldeles ovanligt även i svensk lagstiftning att bredvid en allmän
regel hava specialregler för vissa fall. Och då naturligtvis en lekman
icke kan redigera lagparagrafer, syntes det mig, att jag icke hade annat
att göra än att böja mig för juristernas uppfattning. Som redan här
har uttalats, står ett stort antal jurister, såsom t. ex. lagrådets ledamöter,
på den sidan, att de i stort sett lämna denna paragraf utan anmärkning.

Nu gjorde den förste talaren här ett uttalande, att betalningsinslällelse
nu för tiden förekommer för många andra än som enligt gällande
lag anses som köpmän. Ja, detta är sant, men visar endast, att svensk
lags bestämmelser dels om bokföringsskyldighet, dels om begreppet köpman
höra utvidgas. Den omständigheten synes mig, och det tyckas alla
vara eniga om, böra giva anledning till en sådan lagändring, att ett mycket
större antal näringsidkare åläggas att föra handelsböcker och förvandlas
till köpmän enligt lagens mening. Men sker sådan lagändring
medför det också, att denna paragraf framdeles kommer att få en
vidsträcktare tillämpning, och jag delar den uppfattningen, att det är till
fördel, om det finns dessa klara och koncisa bestämmelser.

Svårigheterna, som otvivelaktigt till en början komma att möta, att
en borgenär får vara betänksam i fråga om att taga emot betalning av
en gäldenär, som han stämt a konkurs, emedan den efter konkurs kan
återgå, i händelse han har kännedom om gäldenärens obestånd — och
en sådan köpman får väl antagas hava det, eftersom lian sökt gäldenären
i konkurs — dessa svårigheter komma nog ganska snart att reda sig.

En borgenär kommer att förstå, att det blir nödvändigt att sörja för,
att den betalning, han mottager, mottages från någon annan, som inträder
i hans ställe som fordringsägare och står den risk, som eljest
skulle bliva dens, som stämt på konkurs.

På grund av vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall till 3 §.

Herr W e s t m a n: Som kammaren behagade finna, rör sig diskussionen
väsentligen här om en skrivfråga. Plerr Alexanderson har
uttalat den förvissningen, att om man stryker 3 §, som ju bestämmer,
att köpman skall sättas i konkurs vid inställd betalning eller liknande
fall, skall domstol likväl handla på det sätt som paragrafen föreskriver.

Men, herr Alexanderson, man kan befara, om man utesluter paragra -

Bfr 25. 20

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till fen, att den grundsats paragrafen innehåller icke kommer att tillämpas
ko,£u™lag 1 verkligheten. Vi, som utgjort majoriteten inom utskottet, hava icke
(Forts.) vark övertygade om att domstol skulle ställa sig på en så sträng ståndpunkt,
därest det icke i lagen funnes en uttrycklig anvisning för den att
göra så. Vi hava befarat, att domstol skulle kunna medgiva en köpman
att komma med motbevis, och att konkursansökningens behandling
därigenom skulle komma att draga ut på tiden. Man skulle kunna tänka
sig, att en köpman visserligen inställt sina betalningar, men att han likväl
inför domstol kan visa en mycket vacker stat. Detta kan tänkas särskilt
under kristider, sådana som den nuvarande, med starka prisfall, och
det är då möjligt, att domstolen kommer till det resultat, att värdena
böra sättas högre än de för tillfället äro. Domstolen kan under sådana
omständigheter underlåta att genast klämma till med att bifalla konkursansökningen.
Då vi ansett, att man har anledning att ställa alldeles
särskilda anspråk på köpmäns likviditet, ha vi därför varit av den meningen,
att detta också bör framhållas i lagen.

Herr K. A. Nilson har uttalat en annan åsikt. Han har sagt, att
man icke skall utfärda några särskilda bestämmelser för köpmän. Jag
kan icke dela hans uppfattning, ty det är väl ändå självklart, att man har
all anledning att ställa större anspråk på en köpmans likviditet än på
t. ex. en tjänstemans. Herr fc. A. Nilson har till stöd för sin uppfattning
framhållit att det finns så många andra än köpmän i detta ords
tekniska bemärkelse, som driva omfattande rörelse, och att man icke
bör ställa dem, vilka äro köpmän ur teknisk synpunkt, som en kategori
för sig själva och lämna de andra å sido. Härpå vill jag svara, att
för mig ställer sig saken så, att jag ger herr Nilsson alldeles rätt i att
det är önskvärt, att alla dessa personer, som driva rörelse i viss omfattning
behandlas lika, men då man icke kan draga upp någon bestämd gränslinje,
som skiljer dem alla å ena sidan från andra medborgare å den
andra, få vi nöja oss med att stadga, att den, som är köpman i teknisk
mening skall behandlas enligt särskilt stränga regler. Vi lita dock på
att domstol vid tillämpning av de allmänna bestämmelserna i 2 § behandlar
sådan person, som icke är köpman ur teknisk synpunkt, men
likväl driver stor rörelse, på samma sätt och enligt samma stränga normer,
som skola tillämpas i fråga om köpman enligt de stadganden, som
förefinnas i 3 §.

Jag vill slutligen säga, att naturligtvis kan det, som herr Alexanderson
angav i sitt anförande, förekomma många trassliga fall, då det
kan vara svårt för en borgenär att avgöra, vilken verkan det kan medföra,
om han mottager betalning eller icke. Men dylika trassliga fall
komma att dyka upp i det levande livet, vare sig vi antaga lagtexten i
3 § eller icke, och jag kan icke se, att det skulle vara en fördel att lämna
sådana fall alldeles oreglerade. Jag tror icke, att köpmannakåren
kommer att vara oss tacksam, om vi överlämna åt domstol att alldeles
på fri hand och utan ledning i lagtext bedöma de förhållanden, som äro
omnämnda i 3 §.

Lördagen den 16 april f. m.

2i Nr 26.

Med stöd av vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets Förslag till
hemställan. konkurslag

m. m.

Ilerr Alexanderson: Också i utskottets motivering säger (Forts-)
man sig befara, att gäldenär blir i tillfälle att förhala ärendet, om det icke
stadgas, att betalningsinställelse ävensom vissa fruktlösa krav och växelprotester
äro ovillkorliga konkursanledningar. Häremot vill jag emellertid
anmärka, å ena sidan att gentemot en betalningsinställelse, som
har fortvarit mera än en vecka från ansökningen och vidare framåt,

’cke någon bevisning om likviditet — i bemärkelsen av gäldenärens
förmåga att omedelbart betala förfallande gäld -— kunna framläggas av
gäldenären, av beskaffenhet att ens föranleda domstol att medgiva
verkligt uppskov. Men å andra sidan, vill en gäldenär verkligen förhala
saken, så kan han, om den åberopade konkursanledningen är att ett
fruktlöst krav framställts mot honom, göra det ofantligt mycket enklare
än genom att komma med en tablå om sin solventa ställning, genom
det enkla medlet nämligen att förneka fordringens riktighet.

Herr justitieministern har mot detta inkast genmält att denna möjlighet
ej stål- gäldenären till buds, i det fall att fordringen är domfäst,
och detta även om domen ej ännu är lagakraftvunnen. Ja, härtill nödgas
jag endast anmärka, att det är ett nytt bevis på denna paragrafs
oantagliga egenskaper, då den till och med har lyckats missleda en person
i herr justitieministerns ställning. Förslagets innebörd är nämligen
icke denna, utan uttrycket ”klar” i 3 § avser, att fordran, om den
ej är ostridig, skall vara stadfäst genom laga kraft ägande dom. De
bestämmelser, vilka i 15 § upptagas om förutsättning i allmänhet för
en fordrans användbarhet att legitimera en konkurssökande borgenär,
äro här icke tillräckliga. Det framgår med all tydlighet av vad konkurslagstiftningskommittén
yttrat i denna fråga; detta lämnar intet tvivel.

Jag erkänner dock, att den, som läser lagen, där det talas om ”klar” fordran
i 3 §, och vidare 15 §, där det talas om, att fordran, varpå borgenär
söker gäldenärs försättande i konkurs, skall vara beskaffad så
och så, lätt förledes att tro, att innehållet i 15 § ger besked om vad som
menas med att fordran är ”klar”. Misstag! Det är ett av dessa fatala
misstag, som man ständigt råkar ut för, så länge man har en paragraf,
sådan som den tredje.

Herr statsrådet Ekeberg: Jag begärde ordet närmast i anledning
av herr Alexandersons sista yttrande, i vad det avsåg frågan,
när en fordran skall anses vara klar. Jag vill då till en början betona,
att första stycket i 3 § icke talar om, att fordran skall vara klar. Vad
herr Alexanderson i denna del yttrat har sålunda ingenting att göra
med tillämpningen av detta stycke, vid vilket jag företrädesvis uppehöll
mig i mitt första anförande. Och beträffande de andra momenten har
för mig upplysts av en bland dem, som utarbetat detta förslag, att de .
för sin del, när det gäller det föreliggande förslagets tillämpning, tolka
uttrycket ”klar fordran” på det sätt, som jag gjort.

Rf 25. 22

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till Då jag nu har ordet, vill jag även säga ett par ord med anledning av
konkurslag herr Alexandersons första yttrande. Herr Alexanderson tycktes för(Forus)
mena> att Jag ^ar i kammaren ville framställa mig som någon speciell
lekmannarepresentant. Jag ■väll då säga, att det icke förhåller sig på
det sättet, och debatten torde också hava övertygat herr Alexanderson
om, att här icke står lekman mot jurist, utan den ena juris professorn
mot den andra juris professorn. Den ene av dem har lyckats vinna förståelse
för sina synpunkter hos samtliga icke-jurister inom utskottet,
hos dem, som speciellt haft anledning att studera frågan och sätta sig
in i densamma. Detta var den omständigheten, som jag tog mig friheten
att betona i mitt första anförande.

Medan jag suttit och hört på denna debatt, har jag kommit att
tänka på en episod, som jag upplevde för flera år sedan, då jag sysslade
med ett helt annat lagstiftningsärende. Vi sutto då några jurister och
icke-jurister — bland dem en gammal klok och förståndig prästman —
och diskuterade frågan om vi skulle taga med en viss paragraf eller icke.
Den gamle prästmannen sade, att vi skulle taga paragrafen med, emedan
den vore så praktisk, att den bleve förstådd av folket, som komme att
draga nytta av densamma. Men juristerna sade, att det kunde vi icke
göra, ty paragrafen vore icke riktigt konsekvent. Då sade prästen med
en glimt i ögat: ”Ack, mina herrar, livet är så fullt av inkonsekvenser.”
Han menade, att man icke alltid kan och bör lagstifta alldeles efter linjal.
Han fick för övrigt sin vilja igenom, och paragrafen är nu upphöjd
till lag under medverkan av bland andra herr Alexanderson.

Jag vill icke härmed gorå gällande, att den nu debatterade paragrafen
skulle innefatta någon inkonsekvens. Förhållandet är, att man ansett
sig böra giva en särskilt klar gestaltning åt vissa särskilt ofta förekommande
fall. Då nu de representanter för köpmannavärlden, som
haft särskild anledning att studera dessa frågor, ställa sig på den ståndpunkten,
att paragrafen bör finnas, synes mig kammaren göra klokast
i att följa utskottets förslag.

Herr Alexanderson: Herr statsrådet erinrade om att jag

varit med om att bringa till stånd lagbestämmelser, där man icke dragit
efter linjal och icke väjt för en liten inkonsekvens. Ja, mina herrar,
det har jag gjort många gånger; det är icke alls något, som strider
mot mina principer, och jag har icke heller sökt — det vill jag betona
gentemot herr förste vice talmannen — åberopa teoretiska grunder utan
i stället, som jag tror, genomgående rent praktiskt försökt visa, huru
det i tillämpningen skulle komma att verka, om man beginge en inkonsekvens
av den typ, som i detta föreliggande fall är föreslagen.

Herr statsrådet säger, att han av dem, som senast överarbetade
lagen, fått sin egen uppfattning bekräftad, att uttrycket ”klar” här i
3 § betyder detsamma, som omtalas i 15 § första stycket. Ja, då denna
uppfattning på det sättet vidhålles, så visar det bara ytterligare, vilken
fullkomlig oklarhet om detta stadgandes egentliga innebörd fortfarande

Lördagen den 16 april f. m.

23 Nr 25.

mäste råda. Författarna till lagförslaget äro alldeles bestämt för att Förslag till
vilja inlägga en annan bemärkelse. Det utsäges tydligt på sid. 164 och konkurslag
165 i konkurslagstiftningskommitténs utlåtande. Det heter där, att
denna betingelse, att man bör göra borgenärs rätt att söka konkurs beroende
av att hans fordran är klar, icke i förslaget upptagits, frånsett
den konkursgrund, som består i underlåtenhet att efterkomma betalningsanmaning.
Vidare heter det, att uppgivandet av denna betingelse, ”till
den del den innebär att fordran skall vara grundad på laga kraft ägande
dom”, endast är en nödvändig följd av att det icke krävts, att fordran
skall vara förfallen. Sammanställas dessa båda yttranden, ser man
ju, att kommittén förklarat, att enligt gällande lag ”klar fordran” betyder
fordran grundad på laga kraft ägande dom och avsett att inlägga
samma innebörd i stadgandet i förslagets 3 §. Man kan alltså icke hysa
någon tvekan om vad kommittén har menat, och dess förslag är i de
delar, varom här är fråga, i väsentligen oförändrat skick upptaget i
det kungl. förslaget. Är det således visserligen lätt förklarligt, att herr
statsrådet kommit till den tolkning han gav, så är den ej dess mindre
en feltolkning, av intresse därför att den så tydligt belyser, vilka fallgropar
denne olycksaliga 3 § erbjuder för läsaren.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag skall endast be att i största
korthet få yrka bifall till utskottets förslag i denna fråga. Den diskussion,
som här förts, har varit synnerligen intressant att avlyssna, och
jag har icke andra skäl att komma med än dem, som redan anförts.

Jag ber emellertid få säga, att min enkla ställning till denna sak är den,
att jag anser, att övervägande praktiska skäl tala för antagande av paragrafen,
och jag vill tillägga, att inga olägenheter försports av liknande
bestämmelser i nu gällande rätt.

Herr Nilson, KarlAugust: Jag begärde ordet, herr talman,
endast för att bestrida, att det verkligen skulle vara en så allmän mening
inom köpmannavärlden, att denna paragraf måste antagas. Det
var herr statsrådets påstående i hans sista anförande. Jag tror mig
känna något om denna sak, och jag tror, att det finnes olika meningar
på olika köpmannahåll. Jag anser, att denna paragraf passar en del av
köpmännen, nämligen engrossisterna och de stora sammanslutningarna,
men icke den stora mängden av köpmän, de små minuthandlarna.

Det är egendomligt, att för att en annan person skall kunna bliva
försatt i konkurs, det skall finnas ibestämda grunder för hans obestånd.

Men om en liten köpman, som eventuellt har kommit i trångmål på grund
av utebliven likvid från ett eller annat håll, icke inom en vecka kan klara
upp sina skulder, skall han omedelbart kunna försättas i konkurs, så
fort veckan har gått. Jag hemställer, mina herrar, om det är en demokratiskt
riktig princip att så skilja mellan den ene och den andre av
detta lands invånare. Jag tror för min del, att de anledningar till konkurs,
som finnas upptagna i 2 §, äro nog och riktigt bestämda för alla,

Nr 25. 24

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till och att man icke behöver några andra bestämmelser för köpmän än
konkurslag för andra. Herrarna må besinna, att t. ex. en byggmästare eller en,
(Forts ) som köper och säljer hus, kan manipulera på sådant sätt, att han ovillkorligen
behöver ögonblickligen försättas i konkurs för att han icke
skall förstöra egendom för många människor. Så är icke förhållandet
med en köpman, som har skyldighet till bokföring, och vilken övervakas
dels av borgenärerna i allmänhet, dels även på många andra sätt. Han
kan ställas till ansvar mycket mera för sina skulder och sina göromål.
Det behöver icke vara en särskild lagstiftning för köpmän. Det
sägs nu, att denna bestämmelse finnes förut av gammalt. Må så vara!
Om vi dock gå att stifta en ny lag, så få vi väl se till, att denna nya
lag icke för med sig de olägenheter, som den gamla lagen hade.

Jag ber fortfarande att få yrka avslag. .

Herr Boman: Herr greve och talman! Med anledning av den
siste ärade talarens yttrande vill jag erinra om att denna bestämmelse
fanns intagen redan i det preliminära förslag till konkurslag, som uppgjordes
av den första kommittén. Detta första förslag, åtföljr av en
promemoria med åtskilliga förklaringar, utsändes för yttrande icke endast
till större föreningar eller sammanslutningar av köpmän i landet,
utan även till de korporationer, som äro förtecknade på sid. 9 i kommittébetänkandet.
Från Stockholm, Göteborg, Malmö, Gottland, Borås,
Norrköping, Gävle, Hudiksvall och även från åtskilliga andra håll inkommo
yttranden med erinringar på flera punkter. Beträffande denna
punkt fanns emellertid inom köpmannakorporationer ingen meningsskiljaktighet,
och ingen anmärkning gjordes emot densamma.

Jag tror därför, att man lugnt kan säga, att här står köpmannakåren
i stort sett enig.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att densamma
skulle utgå; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på paragrafens godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § i det av första lagutskottet i utlåtande nr 22
under 1 :o) tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej ;

Vinner Nej, beslutar kammaren, att ifrågavarande paragraf skall
utgå.

Lördagen den 16 april f. m.

25 Nr 25.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava Förslag till

utfallit sålunda:

Ja — 75i
Nej — 45.

konkurslag
m. m.

(Forts.)

4—26 §§.
Godkändes.

2 kap.
27—40 §§•
Godkändes.

3 kap.
41—45 §§•
Godkändes.

46 §•

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts f örslag:)

Sedan förvaltarevalet ägt rum, skola borgenärerna å första borgenärssammanträdet,
så framt någon av dem gör framställning därom, välja
granskningsmän att med den befogenhet i denna lag sägs å borgenärernas
vägnar övervaka förvaltningen. Granskningsmännens antal bestämmes
av konkursdomaren. Valet skall ske så, att en var av de närvarande
borgenärerna röstar å en granskningsman. Till granskningsmän
anses valde, i första rummet den, om vilken borgenärer, vilkas fordringar
sammanräknade utgöra största beloppet, förenat sig, och därefter
den eller de, som efter huvudtalet erhållit de flesta rösterna.

För varje granskningsman äge de oorgenärer, med vilkas röster
han valts, utse en suppleant. Rösterna beräknas vid val av suppleant
för den i första rummet utsedde granskningsmannen efter fordringsbeloppen
och vid val av suppleant för annan granskningsman efter huvudtalet.

Erhålla vid val, som i denna paragraf sägs, två eller flere lika röstetal,
skilje lotten dem emellan.

(i utskottets förslag:)

Sedan förvaltarevalet ägt rum, skola borgenärerna å första borgenärssammanträdet,
så framt någon av dem gör framställning därom,
''välja granskningsmän att med den befogenhet i denna lag sägs å borgenärernas
vägnar övervaka förvaltningen. Granskningsmännens antal
bestämmes av konkursdomaren. Valet skall ske så, att en var av de
närvarande borgenärerna röstar å en granskningsman. Till granskningsmän
anses valde, i första rummet den, om vilken borgenärer, vilkas for -

Nr 25. 26

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till
konkurslag
in. m.

(Forts.)

dringar sammanräknade utgöra största beloppet, förenat sig, och därefter
den eller de, som efter huvudtalet erhållit de flesta rösterna.

För varje granskningsman äge de borgenärer, med vilkas röster han
valts, utse en suppleant. Rösterna beräknas vid val av suppleant för
den i första rummet utsedde granskningsmannen efter fordringsbeloppen
och vid val av suppleant för annan granskningsman efter huvudtalet.

Erhålla vid val, som i denna paragraf sägs, två eller flere lika röstetal,
skilje lotten dem emellan.

Har val av granskningsman ej skett å första b or genär ssammanträdet
och utses därefter förvaltare jämlikt 48 eller 4g §, må å det
sammanträde, å vilket förvaltare tillsättes, val av granskning smän äga
rwm efter ty ovan är stadgat.

Herr Enhörning: Herr talman! Jag kan så väl förstå, att

det icke möter något hinder att invälja gäldenären i granskningsnämnden,
men jag kan å andra sidan så väl tänka mig, att det'' icke kommer
att bliva någon allmän praxis, ty gäldenären ses vanligtvis över axlarna
som en misslyckad individ. Han kan hava använt hela sitt liv för att
bygga upp sitt bo, sin affär eller sin industri. Nu skall han se allt, vad
han verkat för under flydda år, realiseras utan att hava något medel
att kunna inverka på det sätt, varpå realisationen skall försiggå, eller på
vederbörande, huru föga välbetänkt de än gå till väga i detta avseende.

Man får ihågkomma, att om icke boet täcker alla fordringar, gäldenären
vid konkursens avslutande dock fortfarande står i skuld för det
belopp, som boet icke är mäktigt att utbetala. Om det är en ordentlig
och skötsam gäldenär, menar jag, att han bör äga rätt att bliva medlem
i granskningsnämnden, och hoppas jag att detta mitt yttrande skall inflyta
i någon kommentar till lagen till ledning för lagens handhavande.

Herr talman! Jag kan tyvärr icke nu framställa något yrkande.

Herr Lindhagen: Jag ber att få instämma i det sista anfö randets

syfte.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna
paragrafen.

47—84 §§•

Godkändes.

55 §■

Denna paragraf lydde sålunda:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsäde
konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. .Avser
framställning allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egen -

Lördagen den 16 april f. in.

27 Nr -S.

dom, äge dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frå- Förslag till
gan därom innan arvode i övrigt bestämmes må anses föreligga. konkurslag

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt, läte (pörte)
konkursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före den utsatta
dagen införes en gång i allmänna tidningarna och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om
konkursen, kalla vederbörande rättsägare att vid rätten utföra sin talan
; och varde därjämte särskild underrättelse om ärendets företagande
meddelad den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären.
Kungörelsen skall innehålla meddelande om belopp, som i arvode
fordras. I fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, äge den, som har
panträtt i den egendom, varom fråga är, föra talan i ärendet, ändå att
han ej i konkursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i
god tid till envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars
adress är känd, översända underrättelse, som nyss sagts. Är sådant fall
för handen, att frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt,
skall kungörelse, varom ovan stadgats, ej utfärdas, men varde underrättelse
om ärendets handläggning vid rätten meddelad den, för vilken
arvode skall bestämmas, så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

(i utskottets förslag:)

Då framställning om ''bestämmande av arvode inkommit, utsätte
konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser
framställning allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom,
äge dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan
därom innan arvode i övrigt bestämmes må anses föreligga.

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt, skall
konkursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före den utsatta
dagen införes en gång i allmänna tidningarna och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om
•konkursen, utfärda kallelse å vederbörande rättsägare att vid rätten utföra
sin talan; och skall därjämte särskild kallelse meddelas den, för
vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären. Kallelse skall innehålla
underrättelse om belopp, som i arvode fordras. I fall, som omförmäles
i 84 § andra stycket, äge den, som har panträtt i den egendom,
varom fråga är, föra talan i ärendet, ändå att han ej i konkursen bevakat
sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till envar, som
har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd, översända
kallelse, som nyss sagts. Är sådant fall för handen, att frågan om arvode
ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse, varom ovan
stadgats, ej utfärdas, men varde särskild kallelse meddelad den, för vilken
arvode skall bestämmas, så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

Nr 25. 28

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till Vid den nu föredragna paragrafen hade reservation avgivits av
konkurslag }lerr Hederstierna, som, med instämmande av herrar Alexanderson, Rog(Forts)
berg och K. G. Westman samt greve Spens, på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att uti 85 § orden: ”Kungörelsen skall innehålla
meddelande om belopp, som i arvode fordras” skulle utgå.

Herr Westman: Herr talman! Som herrarna firma, har jag

tillsammans med några andra av lagutskottets medlemmar instämt i den
reservation, som vid denna paragraf avgivits av herr Hederstierna, och
jag skall be att i allra största korthet få motivera denna reservation.

Vi ha i denna § 85 nu kommit så långt fram i lagen, att det har
blivit fråga om att bestämma arvodet för rättens ombudsman och konkursförvaltaren.
Det heter i denna paragraf, att när framställning kommer,
att sådant arvode skall betalas, så skall det i ortstidningarna och i
de allmänna tidningarna sättas ut en annons, i vilken borgenärerna kallas
till sammanträde för att besluta i saken. Och så står det vidare i
denna paragraf — och det är mot dessa ord som reservationen riktar sig
— att kallelsen skall innehålla meddelande om det belopp, som fordras
i arvode.

Vi reservanter ha ansett, att det icke är lämpligt, att den bestämmelsen
införes i lagen, att det belopp, som rättens ombudsman eller konkursförvaltaren
begär i arvode, skall utsättas i annons och sålunda bringas
till allmänhetens kännedom. Skälet för denna ståndpunkt är först
och främst, principiellt sett, att det i vår rätt icke finnes någon motsvarande
föreskrift om, att annan person, som utför ett arbete, skall
behöva i tidningarna annonsera det belopp, som han begär som betalning
för detta sitt arbete, för att få ersättning. Jag hemställer till
kammaren, om kammaren verkligen anser, att den nya princip, som
här införes genom detta stadgande, mot vilket jag nu vänder mig, är av
den beskaffenhet, att den kan vinna en vidgad tillämpning. Tror kammaren
verkligen, att det skulle vara lämpligt att gå ett steg längre och
t. ex. föreskriva, att en tandläkare eller en läkare icke skulle få betalt
för det arbete han utfört, såvitt han icke genom annons i tidningarna
anger det belopp han fordrar för sitt arbete? Helt säkert vill kammaren
icke gå med på något sådant, och därför innebär det förslag vi
nu behandla helt enkelt det, att de personer, rättens ombudsman och
konkurs förvaltaren, om vilka det nu är fråga, ställas i en alldeles särskild
klass för sig med avseende på deras sätt att gå tillväga, när det
för dem gäller att få betalt för sitt arbete.

Jag har frågat mig: hur kommer en sådan bestämmelse som den
föreslagna att verka i praktiken? Jo, om vi tänka på förhållandena i
en mindre stad, där folk intresserar sig för varandra i högsta grad, blir
det där nog så, att när en annons sättes ut i tidningarna av det innehåll, att
borgenärerna i den och den konkursen skola samlas och att rättens ombudsman
begärt så och så många tusen i arvode och konkurs förvaltaren
så och så många tusen, då blir det nog så, att ortens vakna tidningar

Lördagen den 16 april f. m.

29 Nr 25.

tillfredsställa medborgarnas naturliga småstadsnyfikenhet och komplet- Förslag till
tera annonsen med en notis, i vilken omtalas, vem denne herre är, som konkurslag
gör anspråk på att få det och det beloppet i arvode. Vi veta ju, hur (por™)
starkt intresset för nästans inkomster är, särskilt i de mindre städerna i
vårt land, och vi kunna ju lätt tänka oss, att en tidningsman icke kan
undandraga sig sin journalistiska plikt att tillmötesgå ett dylikt forskningsintresse.

Nu är det emellertid enligt min mening alldeles olämpligt att inviga
allmänheten i denna ekonomiska fråga, då allmänheten är fullständigt inkompetent
att bedöma, huruvida det arvode, som begäres, är skäligt eller
ej. Allmänheten har ingen aning om det arbete, som blivit nedlagt av
rättens ombudsman eller konkursförvaltaren på deras uppdrag.

En ytterligare anledning till att ställa sig avvisande mot förslaget
i den detalj, varom nu är fråga, ligger däri, att den siffra, som meddelas
i annonsen, är en bruttosiffra, ty i denna siffra måste naturligtvis
också ingå det belopp, som vederbörande måste kräva för att täcka kostnaderna
för sin byrå, alltså de driftkostnader, som äro förenade med
det arbete, som han utför. Skall man nu ålägga publicering av siffror,
bör naturligtvis lagstiftaren sörja för, att man icke tvingas att publicera
siffror, som bliva direkt missvisande. Särskilt gäller. givetvis detta,
när man ålägger publicering rörande enskildas affärer.

Det torde av vad jag sagt vara ganska klart, att den föreslagna bestämmelsen
skulle komma att medföra åtskilligt obehag såväl för rättens
ombudsman som för konkursförvaltaren även för det fall, att dessa
personer framställt begäran om belopp, vilka måste anses vara i hög
grad skäliga. Och man måste naturligtvis befara, att detta kan ha till följd,
att lämpliga personer undandraga sig att mottaga sådana uppdrag som
de ifrågavarande. Det finnes ju en hel mängd personer, som äro rätt
ömtåliga i det avseendet, att de icke önska att få stå och skylta i tidningarna
med upplysningar om sina enskilda affärer. Man kan alltså
frukta, att den bestämmelse, om vilken jag talar, skall motverka den
höjning av nivån för rättens ombudsmans och konkursförvaltarens personliga
kvalifikationer, vilken höjning lagförslaget avser att medföra.

Vidare vill jag framhålla en annan olägenhet, som den föreslagna
bestämmelsen medför. Den kan nämligen utsätta konkursförvaltaren för
en frestelse att icke nedlägga det arbete på konkursboets förvaltning,
som ur ekonomisk synpunkt skulle vara lämpligt. Man kan mycket
väl tänka sig, att han resonerar på det viset: ”Det är bättre för mig att
så enkelt som möjligt skilja mig från detta uppdrag. Lägger jag ner
för mycket arbete, får jag komma med en rysligt hög räkning, och
den skall ju publiceras i tidningarna, och då får jag rykte om mig att
vara oskäligt dyr. Det är bäst att undvika något sådant.”

Den garanti mot att rättens ombudsman och konkurs förvaltaren
begära en alltför hög betalning, som denna bestämmelse avser att lämna,
är således enligt min uppfattning olämplig.

Den är även, såvitt jag kan förstå, onödig. Det är ur denna synpunkt

Nr 25. 30

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till först och främst att märka, att lagförslaget innehåller bestämmelser,
konkurslag vilka åsyfta att till rättens ombudsman och konkursförvaltare erhålla
(F T ) sådana personer, som kunna tänkas sköta sina uppdrag ur andra synpunkter
än de krasst ekonomiska, vilka ju hittilldags understundom kommit
till synes. Vidare vill jag framhålla, att förslaget dessutom i den
82 § innehåller bestämmelser, vilka ålägga rätten att pröva de anspråk
på arvode, som framställas, och att tillse, att arvodet blir skäligt. Denna
82 § anger också vissa normer, som rätten därvid skall följa och som
avse att förhindra, att oskäliga arvoden beviljas. Lägger man härtill,
att det naturligtvis åligger borgenärerna själva att bevaka sina intressen
och se till, att icke på deras bekostnad alltför dryga arvoden krävas och
utbetalas, så finner jag för min del, att de övriga garantier, som lagförslaget
sålunda lämnar, äro tillräckliga.

Jag kan alltså för min del icke finna den bestämmelse, om vilken
jag här talat, nämligen bestämmelsen att arvodesbeloppet skall annonseras
i tidningarna, lämplig eller behövlig. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation, som till denna paragraf avgivits
av herr Hederstierna.

Herr Larsson, Jacob: Herr vice talman! Det förefaller

mig, som om den föregående ärade talaren i sin iver att bevisa så mycket
som möjligt råkade ut för det missöde, som alltid träffar den, som
vill bevisa för mycket, nämligen att han bevisade ingenting. I sin bevisföring
svävade den föregående ärade talaren så omkring efter att
leta argument, att han nästan alldeles glömde bort all hänsyn till den
part, det här ju närmast gäller. Vi få icke glömma, att detta kungörelseförfarande
alldeles icke är till för allmänhetens skull. Kungörandet är
ett medel att träffa konkursborgenärerna. Om det sedan möjligen finnes
en eller annan bland allmänheten, som roar sig med att snoka i sådana
här kungörelser och göra nummer av dem, så är det väl icke så
förskräckligt farligt som den föregående ärade talaren ville göra gällande.
Jag undrar, om det verkligen kan anses vara orimligt, att då
man nu slår in på en ny princip, överger den gamla metoden, enligt vilken
arvodet bestämdes av borgenärerna själva, och i stället inför, att
arvodet bestämmes av rätten, och att borgenärerna vid behandlingen av
detta ärende äro berättigade att bevaka sina intressen inför rätten, kungörelse
om dag och ställe för behandlingen av detta ärende också upplyser
konkursborgenärerna om, vad det egentligen gäller, så att de kunna
bliva i tillfälle'' att själva bedöma, om deras inställelse vid rätten är av
behovet påkallad eller icke. Detta är den enkla innebörden i denna
fråga. Det är således en rent praktisk anordning, som är ifrågasatt, och
jag hemställer därför, herr talman, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu före -

Lördagen den 16 april f. m.

3J Nr 25.

dragna paragrafen samt vidare på paragrafens antagande i överens- Förslag till
stämmelse med det förslag, som innehölls i den av herr Hederstierna vid konkurslag
paragrafen avgivna reservationen; och förklarades den förra propo- (Forts.)
sitionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

86 §.

Godkändes.

<?7 §•

Denna paragraf hade följande lydelse:

Äro flere förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare ansvariga
för skada, svare en för alla och alla för en för skadans gäldande.

I avgiven reservation hade herr Hederstierna, med instämmande
av herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson och Rogberg samt greve
Spens, på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte besluta, att
87 § skulle erhålla följande lydelse:

Äro flera förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare ansvariga
för skada, som tillskyndats konkursboet, enskild borgenär eller
gäldenären, svare de därför en för alla och alla för en.

Greve Spens: Herr talman! Den förevarande 87 § i försla get

innehåller ett allmänt stadgande om, att då flera förvaltare eller rättens
ombudsman och förvaltare äro ansvariga för skada, så skola de
svara, en för alla och alla för en, för skadans gäldande. Denna bestämmelse
innefattar, att de i konkursförvaltningen deltagande skola hava
civil ansvarsskyldighet såväl mot konkursboet, enskilda borgenärer och
gäldenärer som mot tredje man, d. v. s. person, som står utanför konkursen.
Med avseende å den föreskrivna solidariska ansvarssskyldigheten
avviker förslaget från vad som nu gäller såsom allmän regel i
svensk rätt, vilken i dylikt fall i regel stadgar blott delat ansvar pro rata
''parte. Det synes då anmärkningsvärt, att man utsträcker denna undantagsbestämmelse
så långt, som man nu gjort, så att den kommer att
gälla även förhållandet till tredje man. Härom erinrade även lagrådet,
då detta i början av förra året förehade förslaget till granskning, och
lagrådet föreslog därvid enhälligt en sådan ändring av paragrafen, som
vi reservanter hemställt om. Den dåvarande regeringen, som framlade
förslaget vid förra årets riksdag, delade emellertid ej lagrådets mening,
utan lät paragrafen vara oförändrad. Den dåvarande justitieministern
anförde såsom skäl härför endast, att lagrådets förslag säkerligen skulle
skymma blicken för, att jämväl utanför konkursen stående borgenärer
gent emot massan, s. k. massaborgenärer, skulle kunna vara befogade att
mot ombudsmannen och förvaltaren personligen göra gällande civila
skadeståndsanspråk, grundade på, att dessa åsidosatt de förpliktelser,
som enligt lag åligga dem. Och utskottets majoritet påpekar exempelvis
ett sådant förhållande, att konkurs förvaltningen utdelat boets till -

Nr 25. 32

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till gångar, utan att förvaltningen enligt föreskrift i 125 § i den nu förekonkurslag
lagen först reserverat medel till täckande av boets gäld, och ut (Forts)

sl<ottet framhåller, att det i detta fall ej vore riktigt, om de, som hade
fordringar hos boet, skulle gå miste om full ersättning för den genom
sådant förfarande förorsakade skadan på den grund, att någon av de
skadeståndsskyldiga skulle vara insolvent. Med dessa åsikter hade det
emellertid enligt min mening varit tillräckligt att i konkurslagen intaga
en bestämmelse, motsvarande den som förefinnes i aktiebolagslagens
135 §, där det stadgas, att om styrelseledamöterna i ett aktiebolag överträda
aktiebolagslagen eller bolagsordningen och tredje man därav tillskyndades
skada, skulle de, som låtit ett sådant förfarande komma sig
till last, vara ansvariga för skadan, en för alla och alla för en. Liknande
bestämmelser finnas även i lagen om ekonomiska föreningar och
i sjukkasselagen, och en motsvarande bestämmelse i konkurslagen skulle
jag för min del kunnat vara med om. Men att nu i konkurslagen införa
ett fullkomligt generellt stadgande om solidariskt skadeståndsansvar för
förvaltaren och rättens ombudsman gent emot tredje man kan jag däreemot
ej gilla. Vi reservanter hava ansett det vara riktigast att ej i detta
fall genomföra en så radikal omstöpning av skadeståndsbestämmelsema,
och vi hava hållit före, att det vore lämpligast att nu stanna vid lagrådets
förslag och överlämna åt en kommande lagstiftning att på en gång
ordna skadeståndsproblemet i dess helhet.

På grund av vad jag nu anfört, ber jag, herr talman, få yrka bifall
till reservationen.

Herr Larsson, Jacob: Herr vice talman! Skillnaden mellan
utskottets och reservanternas ställning i denna fråga är, såvitt jag förstår,
ingen annan än den, att enligt paragrafen, sådan den föreligger i
Kungl. Maj :ts förslag och av utskottet förordats, vill man införa solidarisk
ansvarsskyldighet gent emot tredje man, medan reservanterna vilja
lämna denna sida av saken oberörd och låta frågan om konkursförval-^
tarnas ansvarsskyldighet gent emot tredje man bedömas efter vanliga
civila ansvarighetsregler.

Det är väl i alla fall en bestämd fördel, att man på detta område,
där vi, såvitt jag vet, icke kunna sägas ha någon i praxis bestämt fastslagen
ståndpunkt, i konkurslagen verkligen inför en sådan. Det är
icke så som reservanterna säga, att man här skulle göra ett bestämt avsteg
från vad som eljes torde gälla som regel i svensk rätt. Nej, 135 §
i aktiebolagslagen, 87 § i lagen om ekonomiska föreningar och 101 § i
sjukkasselagen stadga alldeles uttryckligt solidarisk ansvarsskyldighet
för styrelseledamöter även gent emot tredje man. Det är således icke
någon nyhet i svensk lagstiftning, såsom reservanterna uppgiva, utan
här äro ju förhållandena principiellt ungefär snarlika. Det gäller här
en förvaltning av i viss mån ganska offentlig art, och det bör väl därför
kunna vara fullt förklarligt och riktigt, att frågan om förvaltarnas
ansvarsskyldighet såväl gent emot massan, konkursboet eller enskild bor -

Lördagen den 16 april f. in.

33 Nr 25.

genär som mot tredje man bedömes efter samma grunder som den an- tvärslag till
svarsskyldighet, som redan, såsom jag nämnde, på andra områden är i konkurslag
lagboken införd. »>. m.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan. (Forts.)

Herr Alexanderson: Herr talman! Om man instämmer i

den reservation, som en annan utskottsmedlem avgivit, därför att man
i fråga om resultatet är med honom ense, följer ju icke därav att man
i fråga om motiveringen vill göra till sitt varje ord, som sagts. Den
lilla ”reservationen” skulle jag vilja göra beträffande mitt instämmande
i denna av herr Hederstierna författade reservation. Men jag är ense
med honom och övriga reservanter i klämmen, ense om att det icke är
lämpligt att här i konkurslagen upptaga ett speciellt stadgande om, att
just konkursförvaltare skola vara solidariskt ansvariga i fråga om den
skada de vållat tredje man, så mycket mindre, som något jämförligt
stadgande på något annat område mig veterligen icke finnes. Till dem
kan jag ju icke räkna de av herr Jacob Larsson något lätt refererade
stadgandena i aktiebolagslagen m. fl., ty där heter det ju, att solidarisk
ansvarighet i förhållande till tredje man ha styrelseledamöter m. fl. funktionärer
i aktiebolag endast i fall de överträda denna aktiebolagslag eller
bolagsordningen, men däremot icke för den skada de kunna vålla utan
att ha överträtt de bestämda, väsentligen formella föreskrifterna i aktiebolagslagen
och bolagsordningen. Jag säger som greve Spens, att hade
man begränsat sig till en likartad utvidgning här beträffande ansvaret
mot tredje man och sagt, att i den mån konkursförvaltaren har handlat
emot konkurslagens bestämda regler och därigenom ådragit tredje man
skada, skulle han därför vara ansvarig, då kunde jag möjligen förstå
det, men jag tror icke att en sådan bestämmelse här skulle ha någon
synnerlig betydelse. Då man för övrigt i utskottet icke velat höra på
det örat, tycker jag, att det är naturligast att ställa sig på den ståndpunkten,
att man säger, att frågan om konkursförvaltares ansvarsskyldighet
mot tredje man får lösas i överensstämmelse med de principer,
som i kraft av oskriven eller framdeles skriven lag äro eller bliva i vår
rätt gällande. Men det lämpar sig icke att lösa frågan från fall till fall
och att lösa den olika i fallet A mot i fallet B, utan att man egentligen
ser anledningen, varför olikhet skall föreligga.

Herr Westman: Jag ber få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att den siste ärade talaren ingalunda avvisade den ståndpunkt, som
utskottet har intagit i sitt utlåtande med avseende å ansvarsskyldigheten.
Den ärade talaren ville icke göra gällande, att det var materiellt oriktigt
att ålägga konkursförvaltarna, där de äro flera, eller konkursförvaltaren
och rättens ombudsman, där de handla gemensamt och ådraga sig ansvarsskyldighet,
en solidarisk ansvarsskyldighet, som skulle bliva gällande
även gent emot tredje man. För min del anser jag, att denna
ståndpunkt är materiellt riktig, och jag tror, att kammaren icke behöver

Första kammarens protokoll 1921. Nr 25.

Hr 25. 34

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till vara alltför betänksam att just nu och i detta sammanhang intaga denna
konkurslag riktiga ståndpunkt, ty det är dock tydligt, att vår rätt befinner sig i rö(Forts)
relse i den riktning, som utskottet angivit genom sitt ställningstagande.

Det kan ju visserligen vara sant, som herr Alexanderson anförde, att
de lagar, som herr Jacob Larsson åberopade, icke innehålla en ståndpunkt,
som är så långt framåtskriden, som den som utskottet här önskat
få fastslagen, men jag ber få erinra om, att dessa lagar liksom även lagen
om bankrörelse dock kommit ett steg längre framåt än rätten förut
nått.

Då vi i varje fall alla äro ense om — det är min huvudsynpunkt
på denna sak — att den ståndpunkt, som utskottet intagit, är materiellt
riktig, hemställer jag, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Rogberg: Efter de anföranden, som här hava hållits av

greve Spens och herr Alexanderson, har jag icke mycket att säga. Men
jag vill erinra därom, att när lagförslaget var före i lagrådet, detta
dock uttalade sig för, att frågan om ansvarsskyldigheten i förhållande
till tredje man icke borde upptagas i lagen utan få bedömas efter allmänna
rättsregler. Enligt min uppfattning både lagrådet så mycket
större skäl för denna sin ståndpunkt, som frågan om ansvarsskyldigheten
här närmast bör jämföras med den ansvarsskyldighet, som åligger förmyndare
för deras förvaltning, och denna ansvarsskyldighet är ju, under
förutsättning att förmyndarna äro flera, enligt gällande lag delad.

• De exempel, som av talare, vilka försvarat utskottet, framdragits

från andra lagar, röra sig ju uteslutande på speciella områden, och det
exempel, som utskottet i sin motivering åberopat som skäl för den solidariska
ansvarsskyldigheten, torde vara synnerligen opraktiskt, ty det
är knappast tänkbart, att en så svag konkursförvaltning kan bliva utsedd,
att man har anledning att tro, att den skall utdela boets tillgångar
till borgenärer utan att tillse, att massafordringsägarna först få ut sitt.
Min huvudsynpunkt är, att det är olämpligt att i en speciell lagstiftning
införa regler, som skola gälla i allmänhet, utan att den lagstiftning, som
angår det allmänna, förut blivit ändrad. Denna synpunkt torde vara
ganska giltig. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr statsrådet E k e b e r g: Herr förste vice talman ! Här ha

mina ärade motståndare till intäkt för sin ståndpunkt bland annat tagit
ett yttrande av lagrådet. Jag skall då be att få läsa upp vad lagrådet
sagt i denna del: ”Frågan om ansvarsskyldigheten mot tredje man torde
däremot icke behöva regleras i förevarande lag utan kunna bedömas efter
allmänna rättsgrundsatser.” Lagrådet har sålunda, såvitt jag kan förstå,
icke ställt sig på en ståndpunkt, principiellt motsatt den förslaget
innebär.

För min de! tror jag, att det skulle vara synnerligen olyckligt,
ifall reservanterna vunne framgång och därigenom den motivering understrykes,
som är given av reservanterna på sid. 155 i betänkandet.
Den punkt, som står där överst på sidan, lyder: ”1 den mån detta stad -

Lördagen den 16 april f. in.

35 Nr 25.

gande avser civilt skadestånd — och det är tydligen dylikt, som avses,
då det kriminella skadeståndet alltid är solidariskt, oavsett om stadgande
härom finnes eller icke — utgör stadgandet ett bestämt avsteg
ifrån vad som eljest torde gälla såsom regel i svensk rätt.” Då man läser
detta stadgande, kan man knappast få någon annan uppfattning än att
reservanterna menat, att för skadestånd, som icke vilar på kriminell
grund, skulle ansvarsskyldigheten aldrig vara solidarisk. Åtminstone fick
jag den uppfattningen, då jag läste detta. År detta reservanternas ståndpunkt,
ha de enligt min. uppfattning misstagit sig beträffande vad som
är gällande rätt, och jag förstår mycket väl den reservation, som min
ärade vän herr Alexanderson gjorde i fråga om reservanternas motivering.
Jag tror också, att det skulle vara i ganska hög grad ägnat att
vålla oklarhet i denna fråga, ifall reservationen, så som ärendet nu ligger,
vunne bifall.

Men det finnes enligt min mening också starka positiva skäl, som
tala för utskottets ståndpunkt. Utvecklingen går ju i vårt land mer och
mer i den riktningen, att den grundregel, som gäller i svensk rätt, nämligen
att flera gäldenärer ha ett delat ansvar, ändras därhän, att ansvaret
i stället blir solidariskt. Den utvecklingslinjen är särskilt klart
skönjbar på handelsrättens område, och dit kan man ju, om man så vill,
också räkna detta stadgande i konkurslagen. Jag tror därför, att det
är lyckligt, om utskottets förslag också på denna punkt vinner bifall.

Det har här gjorts gällande, att jämförelsen med stadgandet i aktiebolagslagen
i någon mån haltar. Jag får då framhålla, att utskottets
förslag så till vida bättre än reservanternas överensstämmer med stadgandet
i aktiebolagslagen, som utskottets förslag ålägger solidariskt ansvar
såväl i det inre förhållandet, gent emot konkursborgenärerna, som
i det yttre förhållandet, gent emot tredje man. Olikheten mellan utskottsförslaget
och aktiebolagslagens ståndpunkt är däremot, att i utskottets
förslag icke i någotdera fallet anges förutsättningarna för att
ansvar över huvud taget skall inträda. Skulle de ärade reservanterna
vilja vinna överensstämmelse med aktiebolagslagen, skulle de komma till
ett helt annat resultat än de gjort. Den ståndpunkt reservanterna intaga
avviker mera från aktiebolagslagen än utskottsförslaget gör, såvitt jag
kan förstå. Förslagets mening är naturligtvis den, att ansvaret i förhållande
till tredje man här skall bli solidariskt allenast under förutsättning,
att det enligt allmänna rättsgrundsatser uppstår något ansvar.
Alltså, utskottets förslag lämnar blott en fråga att lösas enligt allmänna
regler, reservanternas förslag däremot två, icke blott frågan, när ansvar
skall inträda, utan även spörsmålet, huruvida ansvaret gent emot tredje
man skall vara solidariskt eller delat. Det förefaller mig därför, som
om utskottets förslag skulle vara mera ägnat att bringa klarhet i förhållandena.

förslag till
konkurslag
m. m.
(Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den

Nr 26. 36

Lördagen den 16 april f. m.

Förlag till förevarande paragrafen samt vidare därpå att kammaren skulle antaga
konkurslag det förslag, som innefattades i den av herr Hederstierna vid paragrafen
(Forts) avgiyna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

88—194 §§ jämte därtill hörande kapitelöverskrifter.

Godkändes.

195 §•

Denna paragraf hade följande avfattning:

Vad i denna lag är stadgat beträffande borgenär, som har lös egendom
såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös egendom med
rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla; dock gälle vad nu
är sagt icke i avseende å hyresvärds eller jordägares rätt att kvarhålla
egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator.

Herr Alexanderson hade, med instämmande av herrar Pettersson
i Södertälje, Rogberg och Hederstierna, reservationsvis hemställt, att
195 § måtte ur förslaget utgå.

Herr Alexanderson: Vid denna paragraf ha flera av ut skottets

medlemmar fogat en reservation, vari yrkats, att 195 § måtte utgå
ur förslaget.

Det är visserligen inte någon praktiskt stor och betydelsefull fråga,
som bär föreligger, men vi ha ansett, att den är betydelsefull nog för
att vi velat inför kamrarna framföra vår mening, att förslaget här icke
intagit den naturliga och riktiga ståndpunkten. Förslaget har i konkursrättsligt
hänseende jämställt retentionsrätt, det vill säga rätt att
till säkerhet för en fordran kvarhålla gäldenärs egendom, som man har
i sin besittning, med panträtt, rätt att ur gäldenärs egendom, som man
fått sig överlämnad såsom pant eller som man eljest på grund av lagens
stadgande har med panträtt i handom, göra sig betald, ifall icke fordringen
i rättan tid infrias. I konkursrättsligt hänseende ha, som sagt, dessa
bägge arter av rättigheter här helt jämställts. Och det är förvånande,
synes det mig, att se, med vilken lätthet man i motiven har rört vid en
så pass invecklad fråga som den bär föreliggande ändock är, i vilken
det kan sägas så mycket för och emot och där det finnes så många
anledningar att skilja på det ena och det andra fallet. Det finnes också
i själva verket få punkter i den svenska civilrättslitteraturen, som av
gammalt tilldragit sig så många skriftställares intresse och föranlett så
mycken meningsskiljaktighet.

Om nu konkurslagstiftningskommittén, genom att den i ett slag jämställt
alla retentionsrätter med panträtter, kunde sägas hava gjort ett
Alexandershugg, varmed den löst en gammal gordisk knut, och inga olägenheter
därav försports, så skulle jag naturligtvis icke motsätta mig

Lördagen den 16 april f. m.

37 Nr 2Ä.

detta. Men min uppfattning är, att vad som här företagits icke är lydo Förslag till
ligt. Det innebär i främsta rummet, att icke blott panthavarna, såsom konkurslog
hittills varit förhållandet, utan också retentionsrättshavarna skola äga (por”)
rätt att själva föranstalta auktion och sälja det gods, varur de vilja göra
sig betalda, i stället för att detta skall vara konkursförvaltningens sak.

Det är den praktiskt viktigaste konsekvensen av 195 paragrafens stadgande.

Nu har man dock en ganska rik erfarenhet av de allvarliga olägenheterna
utav detta sätt att låta en enskild borgenär i konkursen själv
ombestyra realisationen av viss egendom. Panthavarens ställning var
i detta avseende mycket fri enligt 1862 års konkurslag. Han kunde
strax efter konkursens utbrott företaga denna realisation. Det dröjde
emellertid inte mer än sex år, förrän man fann sig nödsakad att vidtaga
energiska inskränkningar därutinnan, på den grund att panthavarna
begagnade sin realisationsrätt på så sätt, att de, utan att eftersträva någon
livlig konkurrens mellan spekulanter bland allmänheten, fastmera
strävade till att auktionen skulle försiggå i största möjliga undanskymdhet,
så att det skulle ges utbjudaren själv möjlighet att, antingen i egen
person eller också genom bulvan, för en ytterst ringa penning inropa
den utbjudna egendomen och sedermera likvisst stå kvar såsom för
större delen av sin fordran obetäckt borgenär, som konkurrerar i massan
med de övriga oprioriterade borgenärerna.

För att motverka olägenheterna därav har man visserligen i nu gällande
konkurslag uppställt vissa bestämmelser, avsedda att skapa garantier
mot ett sådant missbruk av den enskilda borgenärens realisationsrätt,
och i det nu föreliggande förslaget har utskottet för sin del funnit
anledning att företaga skärpningar i regeringsförslagets ståndpunkt i
denna sak, som synes ha varit något förbisedd vid utarbetandet av bestämmelserna
om sättet för realisationens utövning. Men även med
dessa garantier är det i många fall fortfarande icke så lyckligt, att den
där realisationsrätten består. Utskottet har sagt, att det bär vanligen
icke gäller stora belopp, och då kan konkursförvaltningen ju inlösa fordringen.
Ja, det kan konkursförvaltningen göra, om den litar på att
egendomen i fråga skall fullt förslå till fordringens täckande, men i
annat fall har ju konkursförvaltningen på de övriga borgenärernas bekostnad
gjort en dålig affär genom att med hela fordringsbeloppet inlösa
ifrågavarande egendom. Men även om den retinerade egendomen
icke skulle vara ens så mycket värd, att den vid en god realisation verkligen
täcker retentionsborgenärens hela fordran, är det ju alltid bra, om
realisationen ändå sker på bästa möjliga villkor, så att så liten del som
möjligt av fordringen kvarstår för att konkurrera med de övriga oprioriterade
fordringarna.

Jag och mina medreservanter ha därför varit av den uppfattningen,
att det saknas anledning att utsträcka denna självrealisationsrätt till de
retentionsberättigade. Att panthavarna ha den, beror ju på att panthavama
ha den redan oberoende av konkurs, men att ge den åt dessa,

Nr 25. 38

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till som utanför konkursen icke äga den, och ge den just i konkurs, där
konkurslag cjej- ju finnes en konkursförvaltning, som har i uppdrag att realisera
CF -t ) 8''äldenärens egendom, det ha vi icke ansett lämpligt.

° '' Inte heller föreligger i det här fallet någon oklarhet rörande gäl lande

rätts ställning eller någon oklarhet rörande den innebörd i förslaget,
som skulle bli en följd av att denna 195 § bortfölle. I detta fall
kan man inte åberopa vad man eljest i dag varit angelägen att åberopa:
att det är bäst, att vi få en bestämmelse — om den är bra eller inte, det
är inte så noga, bara det är en bestämmelse som skapar klarhet. Det
är ju en motivering, som vid ett par föregående tillfällen givits. Den
kan emellertid inte tillämpas i det här fallet. Det är alldeles klart, att
inga andra än hantverkarna, som ha det reparerade godset kvar i sin
besittning, komma att räknas med, utöver de egentliga panthavarna, ifall
man behåller lagförslaget i det skick det har utan 195 §.

Det enda skäl av egentlig betydelse konkurslagstiftningskommittén
kommit med för vidtagandet av ändringen är, att låntagare och den, som
fått gods hos sig deponerat, ifall de efter mottagandet nedlagt kostnad
på godset, böra komma i lika god ställning som dessa reparerande hantverkare
beträffande möjligheten att få realisera godset. Det tror jag
är alldeles rätt, men det bör ej föranleda, att man här med ett enda penndrag
likställer alla retentionsrätter, av vilka det i vår rätt finnes ett eller
annat dussintal, på olika grunder vilande, med panträtter, utan det bör
endast föranleda, att dessa låntagares och depositariers rättigheter i
sinom tid, då den delen av rättsordningen blir föremål för modernisering,
omvandlas till vad de verkligen böra vara: verkliga panträtter. På
grund härav yrkar jag, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Det vill förefalla mig,
som om den skiljaktighet, som här föreligger mellan utskottets majoritet
och reservanterna, huvudsakligen bär ett visst teoretiskt intresse, och
jag vill ju inte bestrida, att reservanternas ståndpunkt teoretiskt
kan försvaras. Men förslagets syftemål med denna 195 § är att med
hänsyn till ett rent praktiskt behov söka få fylld en lucka, som förefinnes
i vår nuvarande lagstiftning. För övrigt har saken säkerligen ganska
liten betydelse. Retentionsrätterna äro inte så många, och framförallt
tror jag, att man med trygghet kan säga, att det materiella värdet
av föremålen för retentionsrätt icke är av någon så synnerligen stor
betydelse. Men det är däremot för närvarande oklart, vilken verklig
rätt retentionsrättsinnehavaren har, då ägaren till föremålet kommer i
konkurs. Och ur konkurslagstiftningssynpunkt är det naturligtvis av en
viss betydelse, att denna oklarhet blir undanröjd.

Att bestämmelsen icke heller är av någon ur lagstiftningssynpunkt
betänklig art, torde väl bäst framgå därav, att lagrådet i sin helhet har
lämnat denna paragraf utan något slags anmärkning. Lagrådet har således
icke funnit någon anledning att befara några olägenheter, vare sig
ur lagstiftnings- eller lagskipningssynpunkt utav den här föreslagna

Lördagen den 16 april f. in.

39 Nr 25.

bestämmelsen, och då den onekligen fyller ett förefintligt praktiskt be- Förslag till
hov, tillåter jag mig, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rogberg: Jag skulle kunna instämma med den föregående
talaren därutinnan, att det förslag, som här föreligger, i viss mån fyller
ett praktiskt behov. Men detta praktiska behov är verkligen av ytterst
ringa räckvidd, då retentionsrätterna i det hela taget äro av mycket
ringa betydelse. Såsom den förste talaren anförde, är retentionsrätternas
ställning i systemet ytterst omstridd, och något praktiskt behov att
få införda särskilda bestämmelser om dem kan icke anses i någon mån
vara för handen. Att uppskjuta lösningen av frågan till den tidpunkt,
då vetenskapen blivit mera ense om hur de skola betraktas, förefaller
mig i hög grad lämpligt, och jag ber herrarna härjämte behålla i minnet
det exempel, som herr Alexanderson anförde beträffande retentionsrättens
praktiska betydelse vid konkurs, då, såsom han framhöll, den
retentionsberättigade genom att begagna den realisationsrätt, som nu
föreslås, kan genom ombud till en billig penning inköpa den ifrågavarande
egendomen och därefter bevakar fordran i konkursen. Sådant
kan bestämt icke lända konkursborgenärerna i övrigt till någon fördel.

Frågan är av mindre praktisk betydelse, och i den mån utskottet
föreslagit en lösning kan lämpligheten därav också sättas i fråga. Jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

(Forts.)

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Då herr Rogberg yt terligare

velat framhäva det exempel på vådorna av den här föreslagna
bestämmelsen, som herr Alexanderson anförde, skall jag be herrarna
observera, att det här i regel gäller föremål av mycket ringa värde, och
det bör väl kunna tagas för alldeles givet, att det skall vara i ytterst
sällsynta fall en retentionsrättsinnehavare skall känna sig frestad att,
som reservanterna säga, genom en bulvan till ett billigt pris inköpa föremålet
för retentionsrätten och sedan med återstoden av sin fordran konkurrera
med övriga borgenärer. Hela den proceduren från retentionsrättsinnehavarens
sida är alldeles för omständlig och alldeles för vidlyftig
för att den obetydliga ekonomiska fördel, som retentionsrättsinnehavaren
skulle skörda därav, skulle kunna förmå honom att vidta
sådana åtgärder. Jag tror, att vi ganska gott kunna avfärda det exempel,
som anfördes, såsom ett tämligen betydelselöst skrämskott.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande
av ifrågavarande paragraf samt vidare därpå att densamma skulle
utgå; och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Nr 26. 40

Lördagen den 16 april f. m.

Förslag till
konkurslag
tn. m.
(Forts.)

Den, som godkänner 195 § i det av första lagutskottet i utlåtande
nr 22 under 1 :o) tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, att ifrågavarande paragraf skall
utgå.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 37.

Övriga delar av det under behandling varande lagförslaget.
Godkändes.

De återstående av utskottet tillstyrkta lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Ang. förvärv Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 44, i anledning av
ninashus iKungL MaJ:ts framställningar angående förvärv av beskickningshus i
London m. mLondon m'' m’ Jämte en * ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 4 mars 1921 dagtecknad proposition
(nr 153), hade Kungl. Maj :t, under åberopande av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för samma dag^ föreslagit riksdagen att till förvärv av beskickningshus i
London m. m. å tilläggsstat för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av
■ kronor 1,260,000.

Vidare hade i en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt
motion (nr 189), vilken hänvisats till förberedande behandling av statsutskottet,
hemställts, att riksdagen, i anledning av propositionen nr 153
om förvärv av beskickningshus i London, ville, för den händelse propositionen
ansåges höra i princip bifallas, vid anslagets beviljande göra det
uttalande och förbehåll, att vid inredningsarbetena ej anbringades större
lyxanordningar än som kunde anses för ett framgångsrikt diplomatiskt
arbete oundgängliga samt i övrigt vid inredningen toges hänsyn till de

Lördagen den 16 april f. m.

4i Nr 26.

nya anordningar i framtiden, som kunde möjliggöras genom den b c-Ang. förvärv

glansning i de yttre anspråken på världsdiplomatien, som blivit i niotio- av beskick nen

nr 89 ifrågasatta. . nn''Oshus ‘

London m. m.

(Forts.)

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet av angivna skäl hemställt a)

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
måtte till förvärv av ett beskickningshus i London m. m. å tilläggsstat
för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 1,150,0c»;

b) att herr Lindhagens förenämnda motion måtte anses besvarad
genom vad utskottet förut i utlåtandet anfört och hemställt.

Reservation hade anmälts av herr H. L. Bäckström beträffande
vissa delar av motiveringen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Utskottet har här klandrat
en regeringens åtgärd, ehuruväl utskottet funnit, att denna regeringens
åtgärd varit för staten fördelaktig och att regeringen sålunda i sak
iakttagit statens intressen vid åtgärdens genomförande. Det skarpa
klander, som utskottet riktat mot regeringen, har utskottet kommit fram
till på rent formella grunder, och detta skarpa klander har med det
innehåll, som utskottet givit sin motivering, i stort sett blivit tämligen
oberättigat. Utskottet har i den utredning, som utskottet gjort, uteslutit
så pass väsentliga saker, att riksdagen tack vare dessa uteslutningar nödvändigtvis
måste få en ganska skev uppfattning av det läge, i vilket
saken kommit. Tyvärr hade jag icke tillfälle att närvara i statsutskottet
vid det tillfälle, då denna sak behandlades in pleno, men då jag deltagit
i frågans behandling inom avdelningen och där uttalat en avvikande mening,
skall jag be att få framlägga den komplettering av utskottets motivering,
som jag anser nödig, för att riksdagen skall kunna få en riktig
uppfattning av, huru frågan ligger.

Den redogörelse för hurudant frågans läge var år 1907, som utskottet
givit, är fullt korrekt, men det synes mig, som om utskottet just
på den punkten hade begått en underlåtenhetssynd, som gör, att riksdagen
måste få det intrycket, att Kungl. Maj :t nu avhänt staten en
rätt så stor förmån, under det att Kungl. Maj :t i själva verket genom
sin åtgärd befriat staten från rätt så betungande förpliktelser. Det är
nämligen så, att utskottet, efter att ha redogjort för de förutsättningar,
som år 1907 föranledde riksdagen att göra den affär, varigenom riksdagen
för en viss tid kom i besittning av det gamla beskickningshuset,
alldeles glömt att tala om för riksdagen, att alla dessa förutsättningar
nu från början till slut fallit bort. Utskottet fortsätter sin motivering
utan att tala om dessa förhållanden, om vilka dock utskottet fått underrättelse
från utrikesdepartementet, och det synes mig därför, att här
föreligger, så att säga, en rätt så allvarlig lucka, som icke är ägnad att
giva riksdagen en riktig uppfattning av ärendet.

Nr 25. 42

Lördagen den 16 april f. m.

Ang. förvärv Förutsättningarna år 1907 voro, att detta hus skulle kunna använav
bestick- ''C|as> efter de 15 år, för vilka hyreskontraktet gällde, i ytterligare 40 år.

tingshus t Denna förutsättning har alldeles ramlat sönder med den utveckling legaL°(Forts!)m
tionsarbetet i London tagit, en utveckling, som alldeles omöjliggör, att
ministerbostad och kansli kunna inrymmas i denna fastighet.

En andra förutsättning, under vilken riksdagen fattade detta beslut,
var de ytterligt billiga hyresförhållanden, som skulle uppstå, då riksdagen
från nästa år skulle träffa hyresavtal på ytterligare 40 år. Det förstår
riksdagen utan vidare, att den förutsättningen fallit bort med den höjning
av hyrorna och med de helt ändrade förhållanden, som uppstått under
den tid, som förflutit sedan år 1907. Således äro för närvarande alla
förutsättningar för riksdagens beslut år 1907 ogiltiga. Då detta var
klart för legationen i London, passade den på tillfället att göra ett för
staten mycket förmånligt förvärv under förutsättning av regeringens och
i sinom tid även riksdagens godkännande. Detta förvärv har allmänt,
även inom utskottet, ansetts såsom för staten mycket förmånligt, men
något översvallande uttryck för denna synpunkt har utskottet naturligtvis
icke givit. Det heter dock tydligt nog: ”Då det föreslagna förvärvet
icke lärer vara att anse såsom för staten oförmånligt” --•—.

Dessa regeringens åtgärder företogos först sedan en särskild expert
från byggnadsstyrelsen hade skickats till London och även han hade
intygat, att den fastighet, som staten hade tillgång till, var ytterst olämplig,
för att icke säga alldeles oanvändbar, för sitt ändamål. Först sedan
den saken var klar, träffades det preliminära avtalet, mot vilket
utskottet icke haft någon invändning att göra. Utskottets invändningar
gälla således icke alls den affär, som skulle kosta staten 1,200,000
kronor.

Utskottet erkänner, att detta förvärv ”icke lärer vara att anse såsom
för staten oförmånligt”. Vad är det då, som utskottets klander riktar
sig emot? Jo, det är en annan åtgärd, genom vilken, så vitt jag
kan förstå, vår legation i London och vår regering också gjort sig synnerligt
förtjänta om statens intressen. Den åtgärd, som utskottet riktar sig
emot är, att sedan detta preliminära avtal träffats, möjlighet yppat sig
för vår legation i London att i förväg kunna bli av med hyreskontraktet
mot ett ersättningsbelopp av 500 pund. Därmed har utskottet slutat
sina upplysningar, och jag skall nu fortsätta.

Om icke legationen hade lyckats att på detta sätt sälja kontraktet,
sedan den förvissat sig om, att legationen skulle få tak över huvudet,
till dess den nya byggnaden blivit iordningställd, så hade svenska staten
också varit skyldig att nästa år iordningställa det gamla beskickningshuset
för en summa, som enligt sakkunnigas beräkning skulle belöpa
sig till minst 3,000 pund, d. v. s. 6 gånger den summa, som utskottet
funnit lämpligt att här omtala. Således, även genom försäljandet av
den företrädesrätt till hyreskontraktet, som regeringen, enligt utskottets
förmenande, låtit komma sig till last, även därigenom synes det mig,
att regeringen väl tillvaratagit statens intressen. Den förmånsrätt staten

Lördagen den 16 april f. in.

43 Nr 25.

hade att f Öl* framtiden hyra huset låg däri, att staten både rätt att hyra ring. förvärv
huset på de villkor ägaren behagade fastställa. Det var således inga av bestickandra
förmånsrättigheter, som följde med, men däremot följde med kon-^ 0”''^w m ^
traktets utlöpande den skyldigheten att betala kostnaderna för iordning- (Forts.)
siällande av huset, som mycket lågt beräknat skulle belöpa sig till, som
sagt, minst 3,000 pund. I sak har man därför icke kunnat komma ifrån,
att Kungl. Maj :t väl tillvaratagit statens intressen.

Vad är det då för formella försyndelser, som Kungl. Maj :t gjort
sig skyldig till? Jo, Kungl. Maj :t har sålt denna så kallade företrädesrätt
till hyreskontraktet, låtit avyttra den å en tid, då riksdagen var samlad
och Kungl. Maj :t sålunda kunnat för riksdagen omtala detta ärende.

Med den saken förhåller det sig så, att det var under senare delen av
april månad, som Kungl. Maj :t beslöt om avyttrande av denna rätt,
således efter propositionstidens utgång. Om ingenting annat hade vid
det tillfället legat på utrikesdepartementets bord, skulle departementet
naturligtvis någon gång i maj månad kunnat inkomma med proposition i
ärendet. Jag kan icke förstå, att riksdagens rättigheter eller intressen
i någon mån kunna sägas ha blivit läderade genom det sätt, varpå Kungl.

Maj it gått till våga. Utskottet säger visserligen, att därigenom ett sådant
tvångsläge uppstått, att riksdagen måste gå in på ett av Kungl.

Maj :t för riksdagen föreslaget och av utskottet självt såsom förmånligt
betecknat förvärv. Eljes brukar man ju icke tala om ”ett tvångsläge”,
när det gäller att göra ett eller annat förmånligt förvärv. Man har
anmärkt, att det denna gång var förmånligt för staten, men att en annan
gång en annan Kungl. Maj :t skulle kunna göra något liknande, som för
staten vore oförmånligt och säga: ”vi trodde, att det var förmånligt”.

Det är ett resonemang, som skulle betyda följande: En Kungl. Maj :t
tillvaratager illa statens intressen i god tro och hänvisar till: ”Ja, då en
annan Kungl. Maj :t handlat på liknande sätt men verkligen tillvaratagit
statens intressen, böra vi gå fria från klander.” Jag har litet svårt att
förstå det resonemanget: Jag tycker, att det är bra formalistiskt. Här
bär Kungl. Maj :t tillvaratagit statens intressen, och även om jag kan
gå med på, att utskottet med fog kunnat skriva, att möjlighet funnits
för Kungl. Maj :t att tala om det föregående års riksdag, anser jag
dock, att utskottets motivering, med den form, vari klandret tagit sig
uttryck genom talet om ”tvångsläge” o. s. v. och framför allt genom de
ofullständiga upplysningar om frågans läge, som utskottet givit, icke är
rättfärdig. Då jag emellertid försuttit tiden att inom utskottet få ett
annat förslag till motivering prövat och kammaren naturligtvis icke kan
anses vara rätt forum att sitta och i detalj granska ett nytt motiveringsförslag,
skall jag, herr talman, icke framställa något yrkande i detta fall,
ehuru jag anser, att rättfärdigheten krävt, att alla de omständigheter
blivit fullständigt framlagda, som gjort, att statsutskottet, så vitt jag
förstår, om utskottet väl velat tillvarataga statens intressen, måst yrka
bifall till de av Kungl. Maj :t vidtagna åtgärderna.

Nr 25. 44

Lördagen den 16 april f. m.

Ang. förvärv Herr Kvarnzelius: Såsom kammaren behagade finna, har
av besktck- statsutskottet här tillåtit sig uttala sitt ogillande av det sätt, varpå den
London m.m}™ affaren skötts från Kungl. Maj :ts sida. Det torde vara överflödigt
(Forts.) tillägga, att detta ogillande icke riktar sig emot den nuvarande regeringen
utan mot den regering, som i april månad förlidet år handlade
detta ärende.

Vad som i särskilt hög grad är ägnat att förvåna, nästan i ännu
högre grad än den handling, som här är föremål för klander, är, att en
ledamot av riksdagen i sin iver att vilja försvara en vän låtit förleda
sig att på det sätt, som den föregående talaren här gjort, försöka försvara
denna handling. Det förefaller mig, som om det borde vara en angelägenhet
av yttersta vikt för varje ledamot av riksdagen att se till,
att riksdagens rättigheter icke trädas för nära och att på ett kraftigt sätt
reagera mot ministerstyrelse, från vilket håll den än utövas. Det är
vad utskottet tillåtit sig att här göra, och så länge jag tillhört riksdagen,
har jag sökt hävda den uppfattningen, och så länge jag tillhör riksdagen,
kommer jag alltid att hävda den uppfattningen, att vi icke vilja veta av
någon ministerstyrelse i detta land. Det är andra gången från samma
håll, som samma maktfullkomlighet utvecklas.

Vad är det då, som här förekommit? Jo, i april månad år 1920
bemyndigade ministern för utrikes ärendena vår representant i London
att avsluta det köp, varom här är fråga, och han motiverade detta med,
att tiden för propositioners avlämnande till riksdagen vore tilländalupen.
Man skulle nu kunnat vänta, att den minister, som varit så mån om att
icke träda grundlagens bud för nära i detta avseende, även skulle sett
till, att efter den tiden inga propositioner blivit avlämnade, men om
man ser efter, finner man, att mellan 20 och 30 propositioner sedermera
avlämnats. Vad är det då för utomordentligt viktiga saker, som föranlett
dessa propositioners avlämnande? Jo, det är en angående uppförande
av en byggnad för post och telegraf i Finspång, och den avlämnades
efter den 11 april. Vidare avlämnades en proposition angående
understöd åt fiskar Månssons efterlevande. Dessa saker kunna ju i och
för sig vara mycket behjärtansvärda, men icke äro de väl av sådan
utomordentlig vikt och betydelse, att de böra träda i förgrunden framför
det ärende vi nu behändig. Åtskilliga andra propositioner äro med dem
jämförliga. Sålunda, varje försök att komma ifrån detta därmed, att
propositionstiden var tilländalupen, förfaller vid det förhållandet, att
samme minister varit med om att sedermera tillstyrka Kungl. Maj :t att
avlåta propositioner till riksdagen i rätt obetydliga ämnen.

Jag vill säga, att själva saken härvidlag icke spelar någon som
helst roll i detta sammanhang. Det är principerna, formerna och grunderna
för statsmaktens utövning här i landet, som härvidlag träda i
förgrunden och som föranlett statsutskottet att säga ifrån på sätt det
här gjort. Det är glädjande att kunna konstatera, att av utskottets 24
ledamöter 23, som deltagit i detta ärendes behandling, varit om beslutet
ense —- jag säger, att det är glädjande att kunna konstatera detta. Det

Lördagen den 16 april f. in.

45 Nr 25.

vittnar om en tämligen överensstämmande uppfattning inom den svenska /t ng. förvärv
riksdagen, att konung och riksdag, som gemensamt utöva statsmakten, av beskickböra
var för sig hava sin rätt oförkränkt. Så har i detta fall icke varit, "gåshus *

rf..1.911 i / .nnnnn m. tti

förhållandet.

Eftersom herr Olsson lade så stor vikt på det förmånliga i denna
affär, skall jag nu be att med några ord få gå in på den saken.

År 1907 sade vår dåvarande utrikesminister Trolle, att om vi köpte
(‘ct hus, som vi ännu inneha, skulle det för lång tid framåt vara sörjt
för vår beskickning. Ministern år 1920, friherre Palmstierna — hans
pretentioner äro givetvis större — fann detta hus vara alldeles otillräckligt.
Nu är det möjligt, att detta med hänsyn till den allmänna utvecklingen
är riktigt, men det kan också i mycket hög grad bero på de abnorma
förhållanden, under vilka vi de senaste 5 å 6 åren levat, och den
forcerade verksamhet, som därigenom gjort sig gällande vid våra legationer
i nästan alla delar av världen, men härav följer icke, att när åter
ordnade förhållanden inträda, behov av ökat utrymme fortfarande förefinnes.
Den föregående ärade talaren fortsatte vidare och ansåg, att det
var den föregående regeringens stora förtjänst, att den räddat 500 pund
åt statsverket och befriat Kungl. Maj :t ifrån att sätta i stånd det nuvarande
beskickningshuset. Ja, det är förunderligt, vad det varit lätt för
denna minister att skaffa välvilliga personer, som övat välvilja mot statsverket!
Det förefaller mig dock mera sannolikt, att de personer, som
betalat 500 pund för att få övertaga den besittningsrätt, som vi avträtt
ifrån, ansett sig hava gjort en god affär och ingalunda betalat ut
dessa 500 pund för att därmed öva välgärning mot svenska statsverket
och befria detsamma från skyldigheten att iståndsätta detta hus.

Ehuru jag anser, att det uttalande, som här gjorts av statsutskottet,
är tillräckligt kraftigt, så tycker jag dock, att det kunnat vara ännu
kraftigare, utan att kunna giva anledning till några befogade erinringar
mot den behandling detta ärende fått inom utskottet.

Herr greve och talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till statsutskottets
förslag.

London m. m.
(Forts.)

Herr Svensson, Carl: Herr talman, mina herrar! När jag

läste detta utskottets betänkande, var det med ganska stor förvåning jag
fann denna kraftiga reprimand, som Kungl. Maj :t erhållit av utskottet,
men jag får säga, att jag blev ännu mera förvånad över -— vad
skall jag säga -— den värme, med vilken utskottets ärade ordförande här
tog upp sitt försvar för denna motivering. Av det sätt, varpå han upptog
denna fråga, föreföll det, som om han ansåg, att här verkligen föreligger
ett mycket svårt, ett mycket eklatant brott från Kungl. Maj :ts
sida, ett verkligt svårt utslag av ministerstyrelse. Jag fäste mig emellertid
vid, att när herr Kvarnzelius sedan skulle motivera detta, så utelämnade
han, liksom även utskottet gjort i sin redogörelse för vad i denna
sak förekommit, ett fullständigt avgörande moment, nämligen den omständigheten,
att, när Kungl. Maj :t givit legationen i London bemyndi -

Nr 25. 46

Lördagen den 16 april f. m.

Ang. förvärv gande att göra det omtalade köpet utan att dessförinnan ha framlagt
av beskick- sapen inför riksdagen, så var det därför, att man från London hade
Londotrmm meddelat, att, om denna fastighet över huvud taget skulle kunna förvär(Forts.
) vas, så måste det ske inom loppet av några få dagar. Den omständigheten
står omtalad i propositionen, och det förefaller mig egendomligt,
att man icke tagit någon hänsyn härtill. Det var givetvis den omständigheten,
att det icke ansågs vara tid att underställa saken riksdagens
prövning, som gjorde, att densamma icke blev underställd riksdagen.

Det andra av herr Kvarnzelius omtalade skälet att propositionstiden
då var tilländalupen hade naturligtvis, för den händelse tiden
medgivit att ändå framlägga detta ärende inför riksdagen, icke varit avgörande,
eftersom det här verkligen med skäl skulle kunnat göras gällande,
att det skulle länt riket till men, om denna affär icke kommit till
stånd. Men, som sagt, det var den omständigheten att i meddelandet
från London bestämt pointerades nödvändigheten av att göra köpet då,
om det över huvud taget skulle kunna komma till stånd, som gjorde,
att ärendet icke blev förelagt riksdagen. I själva saken är ju såväl herr
Kvarnzelius som över huvud taget alla, såsom det vill synas mig, av den
uppfattningen, att det här är en förmånlig affär för landet, och det finner
jag i denna sak vara det avgörande. Den rent formella anmärkningen
anser jag vara i mycket, mycket hög grad överdriven med hänsyn
till de förhållanden, under vilka detta ärende från Kungl. Maj :ts
sida handlagts.

Herr Olsson, Oscar: Jag skall först be att få konstatera, att

herr Kvarnzelius, trots alla de hårda och stränga ord, vilka han använde
sig av i stället för av sakskäl gent emot mig, icke på någon enda punkt
gitte bestrida de faktiska upplysningar, som jag givit till komplettering
av utskottets utlåtande.

Vad sedan hans förlöpning beträffar, då han insinuerade, att jag
för personlig vänskaps skull skulle hava åsidosatt min plikt såsom ledamot
av Sveriges riksdag, så kommer den förlöpningen i en något egendomlig
belysning genom de överord han sedan själv fortfarande begagnade,
då han talade om excellensen Trolles och excellensen Palmstiernas
”pretentioner”. Excellensen Palmstierna har, såvitt jag kan förstå, ganska
litet med de ”pretentioner” att göra, för vilka den nya fastigheten
är ett uttryck, ty de pretentionerna hade ställts upp före den socialdemokratiska
regeringens tid av den Edénska regeringen som hade skickat
ut den expert, varom jag förut talat; och de förslag, som sakligt stödde
köpet redan före den tiden, hade kommit från Sveriges dåvarande minister
i London, som icke hette baron Palmstierna. Det är sålunda ett
alldeles malplacerat utfall mot den föregående utrikesministern att tilllägga
honom pretentioner i detta avseende, som icke skulle ha framställts
av excellensen Trolle. På grund av upplysningar, som givits på
avdelningen, skulle jag emellertid tro, att det är ännu en regering före
den Edénska, som haft med handläggningen av denna sak att göra, ehuru

Lördagen den 16 april f. m.

47 Nr 25.

förhållandena först senare utvecklade sig därhän, att vi kunde göra ring. förvärv
detta för staten verkligen värdefulla förvärv, för vilket förtjänsten, så av beskickvitt
jag förstår, huvudsakligen ligger hos den dåvarande legationen iLondunmm
London. (Forts.)

Herr Kvarnzelius var så rysligt glad över, att det varit 23 av utskottets
ledamöter, som funnit det berättigat att tillvarataga riksdagens
i detta fall så starkt hotade intressen gent emot en farlig ministerstyrelse
och uttrycken för den. Ja, det är ju möjligt, att herr Kvarnzelius har
anledning till glädje på den punkten, men jag vågar, utan att träda
statsutskottets ledamöters ära för nära, dock säga, att, när ett avdelningsutlåtande
framkommit även med avvikande mening utan någon motivering
och den som haft den avvikande meningen icke passar på tillfället
att framföra skälen för denna avvikande mening, statsutskottets
ledamöter i sådana fall helt naturligt bruka känna sig benägna att taga
det utlåtande, som föreligger, utan att ingå i någon minutiös prövning.

Jag skulle emellertid tro, att, om de 23 ledamöter av statsutskottet, som
varit ense om detta utlåtande, hade varit i tillfälle att såsom ledamöter
utav avdelningen få pröva saken, så hade det nog ställt sig litet annorlunda.

Vad vidare beträffar den vassa anmärkningen, att den utrikesminister,
som handlagt detta ärende, tycks ha haft särskild tur att träffa
på välvilliga människor för svenska statens räkning, däribland den, som
köpte detta kontrakt för 500 pund, ber jag få säga, att jag icke tror,
att den dåvarande utrikesministern kan taga åt sig något av den goda
turen, eftersom det icke var han, som hittade den person, som behövde
huset och med vilken affären ingicks. Hela den personliga argumentationen
mot denne minister är således fullkomligt misslyckad på varenda
punkt.

Herr Svensson gjorde sig skyldig till en missuppfattning av utskottets
ärade ordförande, och det var ju förlåtligt. Herr Svensson
trodde, att utskottets ärade ordförande angripit den omständigheten att
svenska staten på sätt, som här är relaterat, köpt huset. Det är ett misstag.
Det var icke det, som ordföranden vände sig emot, fastän det kunde
låta så. Den ståndpunkten stod man till en början på inom avdelningen,
men sedan gick man ifrån den på nog så göda skäl. Herr Svensson
trodde, att anmärkningen gällde, att riksdagen ej hade hörts, då det var
fråga om detta köp för 1,200,000 kronor. Nej, det är ett fullkomligt
misstag; där kan anmärkningen ej ligga, eftersom riksdagen haft en alldeles
liknande fråga beträffande en fastighet i Hamburg, där avtal också
träffades, innan riksdagen hördes. Just på grund av att detta påvisats,
var det omöjligt att bibehålla den ursprungliga motivering, som var tänkt
i detta fall, utan man måste därför gå över på den hotande faran för
ministerstyrelse. Denna fara låg ej i, att man preliminärt avslutat ett
köp på 1,200,000 kronor, utan i att man utan riksdagens hörande hade
avstått från ett hyreskontrakt. Således är det icke det inträffade preliminära
avtalet om en affär på 1,200,000 kronor utan riksdagens hö -

Nr 25. 48

Lördagen den 16 april f. m.

Ang. förvärv rande, som det galler, utan ”felet” är att man avstått från rätten till ett
av beskick- hyreskontrakt, som endast var en börda för statsverket och ingenting
tingshus i annat, g. ligger denna stora sap [ verkligheten, och det är på grund
(Fort“därav jag får säga, att jag tycker, att den även i motiveringen blivit
åtskilligt uppblåst.

Herr Winberg: Vid behandling av den föreliggande frågan är
det väl ofrånkomligt att uppdela densamma i två olika moment, dels det
som berör rent praktiska och lämplighetssynpunkter, dels det som hänför
sig till den mera konstitutionella sidan av saken.

, Vad det första momentet vidkommer, kan jag icke alldeles instäm ma

i det resultat, vartill utskottet kommit. Jag tror t. o. m., att utskottet
slagit undan en del av de skäl det haft för sina anmärkningar,
därför att det kommit fram till det slutresultat, att numera ingenting
är att göra åt saken, och att utskottet därför funnit det klokt, att riksdagen,
när den nu ställes inför ett fullbordat faktum, i alla fall konfirmera!*
köpet såsom det bästa som nu kan ske. Jag är dock ej alldeles
övertygad, att det under nuvarande förhållanden är nödvändigt att vidtaga
så omfattande dispositioner för att lösa frågan om bostad åt vår
beskickning i London, som man här måste göra. Och när herr Oscar
Olsson, vilken för övrigt i hela sitt anförande gav uttryck av att, som
man brukar kalla det, försvara en förlorad sak, här gör gällande, att
han skall bibringa riksdagen en riktig uppfattning i denna fråga, och i
samband därmed framhåller, att, om man behållit den förut använda
bostaden i London, man hade varit nödsakad att underkasta den en reparation,
vartill kostnaderna, så vitt jag fattade honom rätt, skulle uppgått
till 3,000 pund, så förefaller det mig som en ganska överkomlig
summa i stället för att nu ikläda sig en utgift för iordningställandet
av den köpta fastigheten på 40,000 pund. Det är en ganska betydande
skillnad i dessa båda belopp. Det är sålunda min mening, att frågan
icke alls ligger så, efter vad jag kan förstå, att utskottet och möjligen
riksdagen nu går med på vad som föreslagits, därför att detta är den
bästa lösningen på frågan om bostad för vår beskickning i London,
utan om riksdagen går med på förslaget, är det därför, att den anser sig
ställd inför ett fullbordat faktum och icke vill krångla vidare i saken.

I och med detta kommer jag in på frågans rent konstitutionella
sida. Jag får då först gratulera den förste ärade talaren därtill, att han
hunnit så långt i fråga om att taga sitt förnuft till fånga under partitrons
lydno, att han just är den, som uppträtt för att så kraftigt försvara
vad nära på hela utskottet ansett sig böra reagera mot. Jag måste ju
förstås säga, att icke tyder det på några ljusare utsikter i fråga om
ärendenas sakliga behandling här och åsidosättandet av rent partipolitiska
synpunkter. Men jag förstår det så ofantligt väl, och jag skall ej
lägga någon vikt därvid. Enligt min mening lär det dock ej lyckas att
bagatellisera denna sak, särskilt för anhängarna av den nuvarande parlamentariska
regimen, sådan vi nu fått den fastställd här i landet. Ty

Lördagen den 16 april f. m.

49 Nr ‘Jo.

<!et är nu så att det snart sagt från alla partier säges, att man allt ifrån''!'',//, förvar
den nuvarande grundlagsperiodens tillkomst särskilt ansett sig böra värna wbcskickom
frågan om riksdagens ekonomiska beslutanderätt, som ej på nåtrotr mi‘!/shus ''
satt far sattas åsido eller sättas ur funktion genom några förhands- (StsV"''
åtgärder vidtagande från regeringsmedlemmarnas sida. Jag måste inom
parentes saga, att det skulle varit lyckligt, om vi blivit besparade den

oreteelsen, att man bär, därför att det möjligen gäller personer inom
regeringen, som tillhora det socialdemokratiska partiet, med åsidosättande
av rent sakliga synpunkter i övrigt och med frejdigt mod träder i
bräschen för någonting, som tidigare stått klart för alla såsom något
som riksdagen icke bör tillåta. Jag skulle velat gratulera den ärade
försvararen av denna sak, om vi i dag hade här i riksdagen haft den
gamle grundlagsvardaren S. A. Hedin närvarande, en person, som av så
manga aberopats såsom varande en politiker, vilken aldrig lät en godtycklighet
av denna art passera, utan att påtala den. Jag tror dock att
det ar lyckligt for Hedin, att han ej behövde uppleva denna företeelse.

.... Nu arJa£ emellertid av den meningen, att det icke är det riktiga
sattet att havda riksdagens rättigheter, som utskottet här föreslagit. Det
ma visserligen vara bra, att man i en motivering ger en dylik admonition,
som utskottet föreslagit, men det bevisar ingen verklig rakryggighet
att man pa satt som skett resignerar och säger att, eftersom det är så
och sa har man nu ingenting annat att göra än att konfirmera åtgärden.

an kunna lämna alldeles åsido de rent praktiska synpunkterna

iy vare sig kopet för svenska staten är fördelaktigt eller icke. så är
redan den omständigheten, att det tillkommit på sätt som skett, ett alldeles
tillräckligt skäl för riksdagen att säga nej vid detta tillfälle. Jag
har emellertid icke heller den uppfattningen, att det rent sakligt, materiellt
sett ar den bästa lösning man kan åstadkomma, som nödvändiggör
A*. Pass avsevärda utgifter i dessa tider för att ordna denna fråga. Men
därjämte anser jag, att det är riksdagens skyldighet, när den ställes infor
en situation som denna, då man försöker förringa en fråga av så
Pass betydelse och principiell beskaffenhet, att icke rygga tillbaka för
ett avslag på föreliggande förslag, även om ett avslag möjligen kan
medföra en del praktiska olägenheter. Jag anser värnandet om riksdagens
ekonomiska beslutanderätt för en så viktig sak, att jag med dessa
utgångspunkter kommer att yrka avslag såväl på utskottets hemställan
som propositionen. Men jag försäkrar, att jag icke gör det ur den synpunkten,
att det skulle vara mig ett nöje att bereda en eller annan person
obehag. Jag bortser ej heller från, att det kan vålla trassel och svårigheter
att ordna bostadsfrågan i London. Men jag ser frågan ur den synpunkten,
att detta är det enda sätt, på vilket riksdagen kan tillräckligt
kraftigt reagera mot vad som förekommit, och att det då också är riksdagens
skyldighet att använda det sättet utan hänsyn till de praktiska
svangheter, som kunna följa därav.

Jag hemställer, herr talman, om avslag å såväl utskottets förslag
söm den kungliga propositionen.

Första kammarens protokoll 1921. Nr 25. .

Nr 25. 50

Lördagen den 16 april f. m.

Ang. förvärv Herr Bäckström: Jag blev uppkallad av herr Kvarnzelius’

av beskick- s ätt att meddela den upplysningen, att det endast fanns én reservant till
ning shus t statsutspottets utlåtande. Herr Kvarnzelius borde dock ej ha gjort så
(Forts*)m stort nummer av detta, därför att därmed också bort följa ett meddelande
om, hur det gick till. Utskottet sammanträdde på en ovanlig tid
in pleno. Herr Oscar Olsson hade vid första avdelningens förslag till
utlåtande antecknat skiljaktig mening, men misstog sig på tiden och kom
ej till sammanträdet. När saken föredrogs inför utskottet, tittade man
allmänt efter herr Oscar Olsson. Under tiden föll klubban snabbt.
Den enda, som var så pass inne i saken, att han kunde reservera sig,
var jag. Jag står således som ensam reservant, men därav följer ingalunda,
att, om det blivit debatt, och herr Olsson fått lämna sina upplysningar,
det bara skalle blivit en reservant; det är ingalunda säkert.

För min del har jag haft tillfälle att gå igenom båda beskickningshusen,
både det gamla och det nya, under ett besök i London i början
av december. Jag måste på grund av vad jag sett och inhämtat protestera
mot en motivering, som är präglad av en sådan surhet som denna.
Vad har då hänt ? Vi måste skaffa en ny lokal åt beskickningen. Det
är bråttom. Det är dåvarande envoyén, excellensen greve Wrangels
förtjänst, att man lyckas ordna den saken på ett sakligt mycket tillfredsställande
sätt, ehuru sedan friherre Palmstierna såsom utrikesminister
fått bära det konstitutionella ansvaret härför. Men här framställes
saken t. ex. av herr Winberg så ungefär, som om friherre Palmstierna
hade telegraferat ut: ”Skaffa mig för all delben mycket vräkig
våning! Jag tänker bli minister i London.” — Så var ju icke alls
fallet.

Det förefaller mig ej vara riktigt att göra så mycket väsen för detta,
när man är överens om, att saken endast kunde lösas på det sätt som
skett. Jag har som sagt ej velat vara med om denna sura motivering,
då jag ansett, att den gärning, som gjordes av dåvarande ministern i
London, var värd tack, och därför har jag anmält min reservation.

Herr W i d e 11: Den ärade talaren på Sörmlandslänsbänken för klarade,

att orsaken till att proposition i ärendet ej avlåtits till förra
riksdagen, var den stora brådskan med inköpet, då man bara hade det på
hand några dagar. Det har dock redan av talaren på Örebrolänsbänken
visats, att utskottets klander ej närmast riktar sig mot inköpet, utan mot
avhändandet av den gamla fastigheten, och beträffande den saken förelåg
icke någon som helst brådska. Vad för övrigt köpet beträffar, är
förhållandet ej alldeles sådant, som den ärade talaren på Sörmlandsbänken
ville göra gällande. Frågan om detta inköp togs upp, om jag
minnes rätt, redan i februari. Det telegram, i vilket ministern i London
bemyndigades att träffa avtal, är daterat den ii april, och avtalet
avslöts, tror jag, någon gång i maj månad. Med den möjlighet, som
finnes för Kungl. Maj :t att hastigt få en proposition till riksdagen
och vinna hastig behandling i statsutskottet ,vilket alltid är ytterst till -

Lördagen den 16 april f. m.

Si Nr 26.

mötesgående, da det gäller brådskande ärenden, kan jag för min del ickjöruärv
anse, att något som helst hinder förelegat att komma med förslag till av ht''sk''uk-.
riksdagen. Det har för övrigt ej förut gjorts gällande, att sådant hinder, "Zotm m
skulle förelegat. I det telegram, varigenom ministern i London bemyn-'' (Forts.)
digades att köpa huset, förklarades uttryckligen, att proposition icke
kunde avlåtas till riksdagen, därför att tiden var tilländagången, men icke
därför att saken var så brådskande.

Vad nu själva sakförhållandet beträffar, som här förts fram av ett
par talare, vill jag säga, att jag endast med tvekan varit med om utskottets
uttalande, att köpet ”icke lärer vara att anse såsom för statdn
oförmånligt . Detta är i varje fall det mest välvilliga man kan säga
enligt mm mening. Jag är för min del oviss, huruvida jag, därest vi stått
fria och kunnat besluta som vi velat, hade kunnat tillstyrka detta inköp.

Nu äro vi i ett tvångsläge, genom att den förra fastigheten avhänts
staten, och under sådana förhållanden återstår ej annat än att köpa
fastigheten. Jag kan därför för ingen del vara med om det yrkande,
som framställdes av en ärad talare på Norrbottenslänsbänken. Men nu
är det egentligen ej tal om den reella sidan av saken. Det är ingen
anledning att spilla ord på den, utan det gäller den formella sidan, och
beträffande den kan jag till alla delar instämma i vad statsutskottets
ordförande framhållit.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Olofsson: Herr talman! Jag skall icke så mycket be röra

den konstitutionella sidan av saken; den har särskilt betonats av
statsutskottets ordförande och jag är fullständigt överens med honom.

Men när det framhållits, hur förmånligt köpet är, har jag mina betänkligheter.
Jag har ju sökt räkna litet efter i den kungl. propositionen,
och därvid kommit till en sådan siffra att, om man lägger till räntan
på den föreslagna summan 1,260,000 kronor, blir det 63,000 kronor per
år efter en ränta av 5 %. Om man sedan tänker på vad huset innehåller,
kan man av propositionen ej få ut annat än att det innehåller
ungefär 25 rum. Då räknar jag med, att varje rum i detta hus efter den
beräknade räntan på köpesumman inklusive den reparationskostnad, som
kalkylerats, kostar 2,520 kronor. Därtill kommer värme, lyse, städning,
tomtöre, husets ^underhåll och skatter. Jag har haft den uppfattningen
och hört det från flera håll, att hyrorna i London ej skulle vara högre
än i Stockholm, utan snarare lägre under normala förhållanden. Då säger
jag, att detta hus måste vara alldeles orimligt för dyrt, ty om vi bara
se på det utrymme huset har, är kvadratytan endast 265 kvadratmeter.

Det är icke ett stort, utan ett litet hus. För att jämföra med Stockholmsförhållandena
är huset dubbelt dyrare, än det skulle blivit här i
Stockholm. Det är min uppfattning, och jag tror, att det vore skäl,
om kammaren tänkte på att ställa sig på rent avslag och låta saken
undergå en ytterligare prövning för att se, om man ej kunde hushålla
något bättre i denna fråga. Som frågan nu föreligger, skulle det vara

Nr 25.

Lördagen den 16 april f. m.

Ang. förvärv en god sak för vederbörande, som i ogjort väder bundit riksdagen på
av beskick- c)etta sätt, och kanhända en god lärpenning för framtiden.

London rn m jag ber att få instämma i herr Winbergs yrkande om rent avslag
(Forts.) såväl på utskottets förslag som Kungl. Maj :ts proposition.

Herr Kvarnzelius: I fall ärendet förelegat på samma sätt

i fråga om det exempel herr Olsson åberopade från Hamburg, som med
nu föreliggande ärende, skulle jag verkligen för min del ha gjort yrkande
om samma uttalande då som nu. Men det är icke analoga fall.
Där förelåg ej det tvångsläge som i detta fall. Där var tillgodoseendet
av lokal oberoende av det husköp som ägde rum, och när ärendet förelåg
för riksdagen, hade riksdagen handlingsfrihet. Den kunde köpa eller
låta bli. Om riksdagen avslog, föranledde ärendet för statens vidkommande
ingen vidare förpliktelse. Där förelåg möjligheten att fortfarande
få disponera den gamla lokalen. Fallen äro således ej analoga. Då
var det endast ett erbjudande, som gjordes staten, och därest staten
ej ville reflektera på det, hade staten fullt fria händer att låta bli.
Men så är här icke förhållandet. Här stå vi inför den situationen, att
vi måste skaffa en lokal. Och det är något mera än bara en fråga om
en lokal åt dessa personer; det är även i någon mån en prestigefråga
för landet såsom sådant. Hade vi disponerat den gamla lokalen fritt,
kunde vi ha sagt: vi få nödtorftigt draga oss fram några år med denna
lokal med hänsyn till den ekonomiska situationen, men nu är ej läget
sådant. Herr Svensson bär således uppfattat mig riktigare än vad
herr Olsson ville påstå, denne gjort, då herr Olsson sade, att jag för
min del endast reagerade mot sättet för ärendets behanling, ty det var
även mot själva köpet av huset som jag gjorde anmärkning.

Varför blev icke riksdagen åtspord i ärendet, när regeringen redan
i februari började syssla med denna fråga? Då var det en annan utrikesminister.
Men den åtgärd han vidtog var ej av den beskaffenheten,
att staten blev på något sätt engagerad. Det var endast vissa undersöknings-
och utredningsarbeten, som skulle läggas till grund för den
vidare behandlingen av ärendet, och sålunda kunde det mycket väl resulterat
i en proposition inom jämförelsevis kort tid, och Kungl. Maj :t
hade kunnat erhålla bemyndigande att handla å statens vägnar, icke
endast å regeringens.

Herr Svensson förvånade sig i någon mån över, att jag tog i med
sådan hetta i detta ärende. Jag vill lämna en förklaring därtill, och
jag gör det så mycket hellre, som kanhända omständigheterna påkalla
det. Det är icke för att komma excellensen Palmstierna till livs, utan
för att hävda den grundsats jag alltid ansett, att riksdagen bor hävda,
nämligen att vardera statsmakten bör ha sin rätt okränkt och att ingendera
bör träda den andras rätt för nära. Under den tid, då det var
högerregeringar och den ena högerregeringen avlöstes av den andra, vem
var det, som ständigt slog vakt om riksdagens rättigheter, om icke representanterna
på vänstersidan, liberaler och socialdemokrater? Är det

Lördagen den 16 april f. m.

53 Nr 25.

då riktigt, att man, när det blivit regimskifte, skall se genom fingrarna^»#- förvärv
med vad man förut starkt reagerat mot ? Eller är det riktigt, att på av Oskicknågot
som helst sätt giva ökad näring åt den tendens, som ostridigt gjort^o>''d;!nm \n
sig gällande icke endast, när vi hade en enbart socialdemokratisk rege- (Forts.)
ring, utan även under den tid vi både en blandad liberal och socialdemokratisk
regering — den tendens till vissa maktfullkomligheter från
Kungl. Maj :ts sida, som man från liberalt och socialdemokratiskt håll
under gamla vanliga förhållanden alltid skulle ha reagerat mot? Det
är detta jag ej kan vara med om, även om jag kanske därvid också tagit
i med något för stor hetta.

Herr Lindhagen: Jag har egentligen begärt ordet för att yttra
några ord om den motion, som jag i ärendet har väckt och som på sätt
och vis blivit tillstyrkt. Jag har i denna motion icke inlåtit mig på den
konstitutionella frågan och skall icke heller göra det här, då den saken
ju har blivit så utförligt behandlad och även givits en viss partipolitisk
anstrykning.

Jag vill bara lämna en förklaring, varför jag icke i min motion
också har inlåtit mig på den saken; det beror därpå, att min erfarenhet
har lärt mig, att det icke är värt att vara så noga med de här
sakerna. Det är i alla fall på det sättet, att hela det konstitutionella
ansvaret i riksdagen, utövat av konstitutionsutskottet — varav denna debatt
utgör en liten avspegling — att detta konstitutionella ansvar icke
är något annat än en ganska stor —• förlåt uttrycket, herr talman —
humbug i författningen. Det är nämligen på det sättet med oss människor,
att det beror på om det är våra vänner, som sitta i regeringen
eller icke, om jag står i opposition eller icke. Var vi än befinna oss,
på yttersta högern eller på yttersta vänstern, blir det ändå ingenting annat
än att vi svälja våra egna kameler och sila de andras myggor.

Nu var det i alla fall något, som rörde mig, och det var herr Kvarnzelius’
gamla toner ifrån den gamla goda tiden, som jag brukar kalla
den. Han åberopade också Sven Adolf Hedin, och då lian gjorde det, så
spratt jag verkligen till i bänken, ty jag erinrade mig en diskussion i det
nybildade liberala samlingspartiet, då herr Kvarnzelius kom in som en
ung och rödblommig nybörjare i politiken. Hans första yttrande där
— jag kommer så väl i håg det, för jag delade så ofantligt hans uppfattning
— var ungefär detta: ”Det här är en märkvärdigt konservativ
församling. Jag trodde, att man kom hit för att visa röda och klara
färger!” Det var dessa ungdomsminnen, som runno upp hos herr
Kvarnzelius och gjorde honom med rätta så varm. Men jag undrar, om
han själv är med därpå i alla väder och vindar numera? Jag har varit
med många gånger, då jag fått strida även mot herr Kvarnzelius för
våra gamla ideal, och jag undrar om vi i allmänhet nu tycka att det är
så förfärligt noga med ministerstyrelsen i landet.

Efter detta avståndstagande för min del från den debatt, som här
ägt rum, ber jag att få yttra något om motionen, d. v. s. det enda jämte

Nr 25. 54

Lördagen den 16 april f. m.

Ang. förvärv propositionen, som blivit''av statsutskottet verkligen tillstyrkt, ehuru de
av beskick- konstitutionella betänkligheterna snarare bort föranleda ett bifall till herr
Lo»ÄJm.Winbergs yrkande så vitt jag förstår.

(Forts.) Denna motion har nödvändiggjorts av motionen nr 89, om det diplo matiska

tillvarelsesättet i världen, sedan vi nu fått en proposition om
ökning av diplomatien. Jag har icke kunnat för min del undgå att finna,
att det är möjligt att vi behöva en talrikare representation, men
då kommer personfrågan och kostnadsfrågan upp och då måste man
säga sig, att diplomatien är en återspegling av den gamla monarkiska
hovhållningen. Den måste framträda med en viss fantastisk prakt, ty
annars anser man, att man icke är tillräckligt värdigt representerad.
Nu menar jag, att dessa förhållanden för kommande tider måste ändras
både om man skall få de rätta personerna och om man skall få en
tillräckligt begränsad budget för dessa vidgade krav och därför bär jag
i en motion hemställt om avslag på regeringens proposition och även
hemställt till regeringen om initiativ till en gemensamt beslutad allmän
omorganisation av världens diplomati i syfte att göra den kompetent för
tidens uppgifter och bereda den möjligheter att framträda och verka i
sitt kall under enkla vanor utan ömsesidigt anspråk på furstlig lyx och
överflöd. Innan den motionen vunnit behandling, kom denna proposition,
som jag fann vara ett sannskyldigt uttryck för den gamla diplomatien
— man kan icke begära annat — men då måste jag också för
att fullfölja tankegången i den förra allmänna motionen även göra några
erinringar vid denna proposition, helst som det stått i tidningarna livliga
skildringar om den konstnärliga utsmyckningen av det nya huset; att det
skulle innehålla utställningslokaler för svensk konst och annat, som
kunde vara tilltalande för den svenska värdigheten och fåfängligheten.
Därför har jag i min motion lämnat åsido den konstitutionella frågan,
lämnat åsido frågan om nödvändigheten att köpa detta hus och för detta
pris, och endast hemställt, att riksdagen vid beviljandet av detta anslag
skulle ”gorå det uttalande och förbehåll, att vid inredningsarbetena ej
anbringas större lyxanordningar än som kunna anses för ett framgångsrikt
diplomatiskt arbete oundgängliga samt i övrigt vid inredningen tages
hänsyn till de nya anordningar i framtiden, som kunna möjliggöras genom
den begränsning i de yttre anspråken på världsdiplomatien, som
blivit i motionen nr 89 ifrågasatta.”

Inredningen avser ju, bl. a., att bereda plats för sju till åtta fast
anställda tjänare, som anses oundgängliga för att den svenska diplomatien
med framgång skall kunna bedriva sitt arbete i London. Denna
motion har ju i utskottet på sätt och vis, ehuru i väl dämpade ordalag,
biträtts genom att man å det begärda anslaget avprutat 110,000 kronor.
Utskottet har även aktat sig för att inlåta sig på den principfråga, som
jag ville röra vid även i denna motion, men när den allmänna motionen
kommer före, hoppas jag, att utskottet då i stället vill ägna även den
saken något större uppmärksamhet än vad som skett i detta betänkande.

Lördagen den 16 april f. in.

55 Nr 25.

Vid sådant förhållande, herr talman, har jag för närvarande ick^Ang. förvärv

något yrkande att göra. av ?esl{''ck''.

° J nmgshns i

London m. in.

Herr Svensson, Carl Emil: Ja, det framgår ju av de- (Forts.)

hatten och bland annat av de yttranden, som fällts här av herr Kvarnzelius
och herr Widell, att man icke är riktigt överens om på vilken
punkt det är, som man egentligen har den största anmärkningen att
göra.

Emellertid vill jag gent emot herr Widells bestridande att här verkligen
skulle hava förelegat någon brådska be att få hänvisa till vad som
står i den kungl. propositionen, där det meddelas, att ministern i London
i ett telegram, som han avlät såsom svar på det omnämnda telegrammet
härifrån den n april och vilket tydligen i London icke uppfattades
såsom definitiv order, förklarade att han ville tillstyrka avtal
på de av honom meddelade villkoren samt att han särskilt ville framhålla,
att endast genom några dagars uppskov tillfället att förvärva fastigheten
ganska säkert skulle försittas. Det är på detta och på det
minne, jag har, av den handläggning, som detta ärende hade i statsrådsberedningen,
som jag stöder mitt påstående, och jag tror, att det icke
kan förnekas.

I anledning av herr Kvarnzelius’ sista yttrande, däri han framhöll,
att det här ju i själva verket var mycket god tid, då detta ärende
redan tagits upp i februari månad av den då sittande regeringen, vill jag
framhålla, att vad som då gjordes var, att det beslöts uppdraga åt byggnadsstyrelsen
att på ort och ställe göra en undersökning i saken. Denna
undersökning var icke verkställd, förrän den 30 mars, då byggnadsstyrelsens
ombud återkom till Stockholm, alltså långt efter sedan propositionstiden
var utgången.

Jag tror således, att vad jag i mitt förra yttrande framhöll om anledningen
till att här icke var möjligt att bereda riksdagen tillfälle att
uttala sig på förhand är riktigt.

Till sist vill jag, herr talman, i anledning av herr Winbergs anförande
endast säga det, att han är att gratulera till att hava så många
strängar på sin båge. Han talar uppenbarligen lika varmt mot ministerstyrelse
som för diktatur.

Herr Olsson, Oscar: Jag vill bara tillfoga det, att så vitt

jag förstår, så är herr Winbergs yrkande mest konsekvent, om det är
på det sättet, att ett avhändande genom Kungl. Maj :ts beslut av rätten
till hyreskontrakt skall anses vara ett tecken på en för riksdagens rättigheter
farlig ministerstyrelse.

Det tvångsläge, som nu föreligger, är det att svenska beskickningen
i Londan endast har tak över huvudet till den 1 instundande juli, således
två månader, om riksdagen, enligt herr Winbergs förslag, avslår
detta utlåtande. Detta tvångsläge skulle, om statsutskottet hade behandlat
ärendet med den skyndsamhet, som herr Widell ansåg, att statsutskot -

Nr 25. 56

Lördagen den 16 april f. m.

"a”6 ''TT*? a^t''^ visade vdd behandling av dylika ärenden, detta tvångsläge skulle
^tingshus i ^a’ sade jafb eftersom propositionen avläts den 4 mars, varit i så måtto
London m. m annorlunda att man vid en snabbare behandling i utskottet hade haft
(Forts.) tre månader på sig att ordna förhållandena.

| Jag kan, herr talman, icke finna, att de sakskäl, som framförts under
debatten, äro av den art att något skäl för kammaren föreligger
att avslå utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det föreliggande utlåtandet hemställt; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Winberg begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 44,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 30.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 45> i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för anskaffande av valkuvert m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående särskild
ersättning av statsmedel åt röstlängdsupprättare;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående av Svenska
hjälpkommittén för krigsfångar i Sibirien begärd restitution av erlagd
tull för ett parti pälsar;

nr 48, i anledning av Kungl. Maji :ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv; samt

nr 49, i anledning av väckt motion om personliga ålderstillägg m. m.
åt vissa befattningshavare hos kommerskollegium.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 16 april f. m.

57 Nr 25.

böredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 21, i anledning Om avdrag
av väckta motioner om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag förkronout -

Till bevillningsutskottet både överlämnats tre motioner, avseende
rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för även kronoutskylder.

I två likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren, nr
120, av herrar Vennersten och Jeansson, den andra inom andra kammaren,
nr 186, av herr JJthander samt tolv andra ledamöter av kammaren,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj :t
anhålla om utfärdandet snarast möjligt av sådan ändrad lydelse av 10 §
i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,
att vid taxering av inkomst avdrag även finge åtnjutas för
den skattskyldiges kronoutskylder.

Härjämte hade i motionen nr 51 i första kammaren herrar Östberg
och Borell beträffande rätt till avdrag för krigskonjunkturskatt hemställt,
att riksdagen måtte för sin del besluta samt hos Kungl. Maj :t
hemställa om utfärdande av föreskrifter, motsvarande dem, som genom
kungl. förordningen den 29 juni 1917 lämnats i fråga om avdrag för
erlagd tonnageavgift.

I anslutning härtill hade sistnämnda motionärer anfört: ”Dessa föreskrifter
skulle således innebära, att den, som år 1920 eller 1921 erlagt
krigskonjunkturskatt, skulle vara berättigad att vid taxering enligt gällande
bevillningsförordning och förordning för taxering till inkomstskatt
åtnjuta avdrag för nästföregående år erlagd krigskonjunkturskatt.
Likaså skulle stadgas, att om någon, som icke vid taxeringen år 1921
erhållit dylikt avdrag, underlåtit att överklaga sin taxering, han ändock
skulle äga rätt att i fråga om dylikt avdrag anföra besvär hos kammarrätten.
”

Utskottet hade i det föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner, 1: 120, av herrar Vennersten och
Jeansson och II: 186, av herr Lithander m. fl., samt I: 51, av herrar
Östberg och Borell, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Vennersten: Herr greve och talman! Under den

hittills gångna delen av riksdagsarbetet har det icke ofta förekommit,
att man inom riksdagen funnit uttryck för de svåra bekymmer, som
för närvarande trycka Sveriges näringsliv. Tyvärr är det likväl så, att
framställningar, avseende åtgärder till lindrande av dessa svåra bekymmer,
både bort inom riksdagen förekomma i långt större utsträckning än
vad fallet varit. Jag säger tyvärr, ty åtskilligt av det, som bort kunna
göras för att hjälpa näringslivet över de svåra tiderna, hade kunnat föreligga
i form av framställningar till riksdagen. Ännu återstår det att
hoppas, att sådana framställningar skola komma, och då jag nu berör
denna omständighet, så beror det därpå, att det avstyrkande betänkande,

för även kronoutskylder.

skylder vid
taxering för
inkomst.

Nr 25. 58

Lördagen den 16 april f. ni.

Om avdrag
för kronoutskylder
vid
taxering för
inkomst.
(Forts.)

som nu föreligger från bevillningsutskottet, just rör en åtgärd till lindrande
av näringslivets betryck.

Som herrarne av betänkandet och de föreliggande motionerna finna,
är det ett gammalt önskemål, som här har bragts inför riksdagen till förnyad
omprövning. Det gäller att lätta skattebördan för dem, som under
dessa tider hava haft att bära denna börda i ett utomordentligt stort
omfång.

Under normala förhållanden har den omständigheten, att man icke
fått vid taxering till inkomst göra avdrag för även kronoutskylder, icke
kunnat betyda så mycket för den enskilde skattedragaren, men i samma
mån som skattesatserna hava vuxit och i samma mån som på samma
skattegrundval byggts upp allt flera och mera omfattande skatter, har
den omständigheten, att avdrag av ifrågavarande art icke få ske, kommit
att innebära en allt hårdare orättvisa.

Principiellt sett, ställer sig ju utskottet icke avvisande emot tanken
på att man nu inför rätt till avdrag även för kronoutskylderna. Utskottet
säger nämligen, att det ansett sig ”för närvarande icke böra
ingå på frågans principiella sida, vilken särskilt ifråga om den ojämnt
verkande krigskonjunkturskatten kunnat tarva beaktande.” Det är sålunda
uteslutande av statsfinansiella skäl, som man ansett sig icke kunna
gå med på det yrkande, som i motionerna framställts. Emellertid tror
jag, att de allvarliga statsfinansiella betänkligheter, som resa sig emot
ett direkt bifall till motionerna, icke bort förhindra, att man åtminstone
från utskottets sida föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t
i ärendet. Jag vågar hoppas, att, trots den avvisande hållning, som bevillningsutskottet
intagit till denna fråga, det dock skall finnas rum för
den förhoppningen, att Kungl. Maj :t skall taga upp frågan till närmare
beaktande och söka snarast möjligt för riksdagen framlägga ett förslag,
avseende sådan ändring, som i herr Jeanssons och min motion påyrkas.

Ju hårdare skattetrycket blir, desto hårdare trycka de ojämnheter
och orättvisor, som innefattas i vilket skattesystem det vara må, men
desto större måste omsorgen bliva att söka avlägsna dessa ojämnheter
och orättvisor, så långt det över huvud kan visa sig möjligt. Jag skall
med ett par siffror be att få belysa, huru hårt skatterna för närvarande
kunna komma att trycka närings företagen, delvis på grund av frånvaron
av bestämmelser om avdrag, sådana som här äro i fråga.

Under år 1918 hade ett företag i detta land en förlust på sin rörelse
av cirka 80,000 kronor. Följande år, 1919, visade samma företag en
vinst å 183,000 kronor. Resultatet av dessa båda års drift blev sålunda
en vinst å 103,000 kronor. Under det första av de båda här ifrågavarande
åren uppgingo skatterna för företaget till c :a 643,000 kronor och
under det följande till c:a 707,000 kronor. Mot en vinst under båda
åren på 103,000 kronor står sålunda en skatt å sammanlagt 1,350,000
kronor i runt tal. Men, säger man, dessa skatter avse ju vinster under
tidigare år; för var och en, som känner näringslivets förhållanden, är

Lördagen den 16 april f. m.

Nr 2.5.

det emellertid lätt begripligt, att dessa tal visa på någonting, som icke Om avdrag
kan vara hållbart, och hade rätten till avdrag, sådan som vi här niotio -för kronoutnerat
om, förefunnits, skulle skattebördan givetvis för ifrågavarande tav^rin^for
'' företag icke blivit så outhärdlig, som nu blev fallet och företagets be- “inkomst
stånd icke äventyrats. (Forts.)

Det kan ju synas rättvist, att man, när man har ett system, som
avser att lägga skatten efter förmåga, söker undanröja sådana anledningar
till allt för hård beskattning, som taga sig uttryck i sådana tal,
som jag här anfört. Och även om statskassan skulle genom ett bifall
till motionerna hava kommit att röna en betydande påverkan i fråga om
minskad avkastning av inkomstskatten, så vågar jag påstå, att man med
hänsyn till erfarenheten från tidigare beräkningars hållbarhet icke hade
bort alldeles väja för ett bifall till motionerna.

Under år 1920 hade vi en beräkning för krigskonjunkturskatten å

75.000. 000 kronor, men skatten visade sig likväl kunna uppdebiteras med
ett belopp av 123,000,000 kronor i runt tal. Överskottet blev den gången

48.000. 000 kronor. Året förut hade vi 80,800,000 kronor beräknad inkomst
av krigskonjunkturskatten, men den utföll enligt debiteringen
med 275,000,000 kronor i runt tal. Alltså blev det här ett överskott å

194.000. 000 kronor. Under samma båda år ställde sig förhållandena i
fråga om inkomstskatten på följande sätt. År 1920 hade man beräknat
att av denna skatt erhålla 222,000,000 kronor, men den gav 313,000,000
kronor, således ett överskott i runt tal å 90,000,000 kronor. År 1919
hade man en beräknad inkomst från de båda då föreliggande inkomstskatterna,
den ordinarie och den extra, å sammanlagt 196,000,000 kronor
och debiteringen visade för dessa båda skatter ett belopp av 281,000,000
kronor. Sammanlagt utgöra dessa överskott under ifrågavarande två
år det utomordentligt betydande beloppet av 417,000,000 kronor. Om
under sådana förhållanden man fått möta en minskad avkastning av
dessa skatter under ett senare år, uppgående till några 10-tal miljoner
kronor, så förefaller det mig icke hava varit någon oerhört betänklig
konsekvens med hänsyn just till dessa rika överskott från föregående
år.

Nu har jag icke vågat sträcka mina förhoppningar så långt som
till att kammaren skulle vilja gå med på ett bifall till motionerna. Jag
har icke ens vågat förutsätta, att kammaren nu skulle vilja uttala sig
i motionernas syfte. Det föreligger för övrigt icke längre någon möjlighet
härför, men med mitt anförande bär jag avsett att för kammaren
påpeka, huru utomordentligt viktigt det är, att vi på alla de områden,
där det över huvud taget är möjligt att bringa det betryckta näringslivet
någon hjälp, göra vad vi kunna, på det att man där ute bland näringsidkarna
måtte se, att Sveriges riksdag icke är främmande för det
bekymmer, som trycker näringslivet.

Och till slut vill jag giva uttryck åt den förhoppning, som jag inledningsvis
uttalade, att Kungl. Maj :t måtte finna anledning att i denna
fråga, som nu föreligger, söka åstadkomma en utredning och ett förslag,

Nr 25. 60

Lördagen den 16 april f. m.

Om avdrag som kan leda till ett uppfyllande av det rättvisa krav, som principiellt

för krcnout- sett även från utskottets sida ihär biträtts.
skylder vid
taxering för''

inkomst. Under herr Vennerstens anförande hade herr talmannen uppstått

(Forts.) och avlägsnat sig, varefter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits
av herr andre vice talmannen.

Herr Ö r n e: Herr vice talman, mina herrar! Då den föregående
ärade talaren avstått ifrån att framställa något yrkande, så skulle det
kanske vara överflödigt att upptaga kammarens tid med att gå in på
det föreliggande ärendet i sak. Jag anser emellertid, att det kan vara
befogat att yttra några få ord i, ämnet.

Såsom herrarne kunna se överst å sid. 4 i utskottets betänkande,
skulle ett bifall till motionerna hava medfört en minskning i 1921 års
inkomst- och förmögenhetsskatt å omkring 40 å 45 miljoner kronor,
varav genom avdrag för krigskonjunkturskatt 15 ä 20 miljoner kronor.
Det bör ju för var och en vara alldeles klart vid nuvarande statsfinansiella
läge, då det gäller att skaffa betydande summor ur källor, om vilka
det kan sägas, att vi icke ens hava riktigt klart för oss, hurudana de
äro och var de finnas, att man icke kan vara med om att vidtaga en
anordning, som skulle minska statens inkomster med 40 å 45 miljoner
kronor. Det önskemål, som är uttalat i motionerna, kan mycket väl,
enligt min uppfattning, tillmötesgås, dock under en ytterst viktig förutsättning,
den nämligen, att skatteskalorna fullständigt omarbetas, så att
ingen förskjutning äger rum från de högre inkomsttagarna till de lägre.
Ett bifall till motionerna nu skulle ha medfört, att hela denna stora skatt
å 40 å 45 miljoner kronor hade måst slås ut efter den nuvarande skatteskalan,
varigenom skatten för de mindre inkomsttagarna hade sprungit
upp antagligen till det flerdubbla beloppet av det nuvarande. Jag borde
kanske icke yttra mig så bestämt i saken, då jag icke gjort någon undersökning,
men säkert är, att stegringen bleve oroväckande stor. Om man
emellertid går ut ifrån, att man kan göra om skatteskalorna, så att fördelningen
på olika inkomstklasser — även med rätt till avdrag för kronoutskylder
na — blir densamma som nu, så är det naturligtvis intet hinder för
att genomföra det önskemål, som motionärerna ha gjort sig till tolkar för.
Dock finnes det ändå en liten hake, och det är den, att givetvis vissa
ojämnheter komma att uppstå i skatteintäkterna under sådana år, då
konjunkturerna häftigt svänga från det högsta läget och till det lägsta,
såsom förhållandena varit under de senaste åren.

För att man skulle kunna göra den här reformen med bibehållande
av den största möjliga jämnhet i statens inkomster, fordras det, att man
hittar på ett sätt att uppbära skatterna redan under det löpande året,
eller att i varje fall det genomföres ett lagligt åläggande för skattedragarne
att under det år, då inkomsten erhålles, reservera tillräckliga
medel för skattens betalande. Om en sådan anordning kan genomföras
och man kan giva vederbörande rättighet att vid taxeringen få avdrag

Lördagen den 16 april f. m.

61 Nr 25.

för sålunda reserverade medel, så förefaller det mig, att man skulle
kunna komma fram till det av motionärerna åsyftade målet, men huruvida
man kan lösa de tekniska svårigheter, som därigenom uppkomma,
vågar jag ej närmare yttra mig om. Beträffande det exempel, som
herr Vennersten anförde på en alldeles orimlig beskattning, upplyste
herr Vennersten själv, att den stora skatten hänförde sig till en högst
avsevärd inkomst under tidigare år. Med tillämpning av det enda riktiga
systemet, nämligen att ett företag reserverar medel för den beräknade
skatt, som kommer på årets inkomst, så hade ju de svårigheter,
som herr Vennersten här påpekat, icke behövt ifrågakomma. Att företagen
ej göra det i allmänhet beror väl på bristande upplysning, och jag
hoppas, att herr Vennersten inom den institution, där han har ett ord
med i laget, nämligen Sveriges industriförbund, vill särskilt för företagen
framhålla angelägenheten av, att sådana anordningar träffas. Blir
det allmänt, så är hela denna fråga lättare att ordna.

Herr Östberg: Herr vice talman! Bevillningsutskottet har tydligen
i förevarande betänkande mycket skattat åt den populära maxim,
som för närvarande råder, nämligen att iakttaga största sparsamhet.
Det har inskränkt sin motivering på det allra enklaste sättet, och det
har ej kostat på mer än fyra trycksidor inalles på hithörande nog så
viktiga spörsmål.

Utskottets huvudskäl för avslag å motionerna är: det här må vara
hur riktigt som helst, men det kostar för närvarande staten för mycket
pengar. Bevillningsutskottet anser således, att den gamla grundsatsen
om rättvisa och jämnlikhet, som hittills varit grunden för den direkta
beskattningen, får vika där staten behöver pengar. Då skall man hylla
den satsen, att man tar så''länge det går, och har man en gång börjat
taga, så skall man ej rätta på de principer, som må vara oriktiga. Denna
åskådning kan naturligtvis ej föranleda till att man får någon större aktning
för vårt lands skatteväsen.

Vill man emellertid verkligen bygga de direkta skatterna på principen
om rättvisa och jämlikhet, då måste man ock se till att man verkligen
följer den principen och låta det finansiella läget sedermera rätta
sig därefter. Nu har vid frågan om avdrag vid taxeringen för inkomst,
när man övergick till en rationell inkomstskatt, det förslaget
alltid varit uppe, att man borde få avdraga utskylder. De äro ju en
med nödvändighet påvilande utgift, som den enskilde ej kan draga sig
ifrån, och skatten utmätes hos honom, så länge han har utmätningsbara
tillgångar. Den är av samma natur som räntor, för vilka man ju får
avdrag. Man har nu också erkänt principen, när det gäller kommunalutskylder,
och då gjorde man ej någon vidare undersökning om de finansiella
följderna. Man hade också mycket väl kunnat helt och hållet
gå med på principen, när frågan först var uppe, därför, att det visade
sig, att inkomstskatten gav långt mera än vad man från början kunnat
beräkna, så att, om man från början fullt medgivit detta såsom rättvist

Om avdrag
för kronoutskylder
vid
taxering för
inkomst.
(Forts.)

>''r 25. 62

Lördagen den 16 april f. m.

Om avdrag erkända avdrag, hade detta ej vållat någon ändring i de då gjorda beför
kronout- räkningarna, ty inkomst- och förmögenhetsskatten hade ändå givit myctaxerinoför^et
mer an man ^ran början antog. Nu gjorde man ej detta, och så
inkomst, har man nu kommit in på en konjunktur, då staten behöver, som man
(Forts.) säger, skaffa sig alla inkomster, som den kan komma åt, och därför vill
man ej för närvarande göra något i den här saken.

Jag vill nu först och främst säga, att beräkningen av de summor,
varmed statens inkomster skulle minskas genom ett bifall till motionerna,
svävar naturligtvis fullkomligt i fria luften. Åtminstone är det mycket
svårt att få fram några exakta siffror, såsom man också kan se av
statistiska byråns utlåtande, om man går till själva originalskrivelsen,
som ligger till grund för utskottets framställning.

Nu är det ju vidare så, att man har förälskat sig i den direkta beskattningen
här i landet och särskilt i den direkta skatten på bolag, och
den har man hittills velat göra så stor som möjligt utan att tänka på,
att, som jag vid ett föregående tillfälle påpekat, den i många fall verkar
som en fullkomligt indirekt skatt.

I den motion, som jag jämte herr Borell väckt, har särskilt upptagits
yrkandet om avdrag för krigskonjunkturskatt, och jag anser, att det särskilt
varit skäl att bifalla yrkandet i den vägen. Dels kan detta avdrag
endast få tillämpning under innevarande år och nästföljande år, och dels
är det så, att krigskonjunkturskatten är en alldeles särskild extra skatt,
som efter vad alla erkänna och enligt sakens natur verkar ytterst ojämnt;
den dr mycket svår att tillämpa, och klagomålen, som vila hos de högre
beskattningsdomstolama, äro särdeles många. Det är då klart, att man
för denna särskatt borde vara särskilt berättigad att komma i åtnjutande
av avdrag vid följande års taxering.

Vi hade ett motsvarande fall i den s. k. tonnageavgiften, och därvid
gick också bevillningsutskottet på sin tid med på, att avdrag för densamma
skulle få göras, och jag har kopierat det förslag till författning,
som jag tillåtit mig framställa, just efter författningen angående avdrag
för tonnageavgiften.

Om man ser på skatteavdrags frågan i hela dess vidd förhåller det
sig ju så, att den löste sig av sig själv, om skatten kunde erläggas det år
inkomsten uppbäres. Om jag hade en inkomst under året av t. ex. 100,000
kronor och behövde betala 20,000 kronor i skatt, utgick den naturligtvis
av inkomsten och saken vore utagerad. När jag nu ej betalar skatten
det året, inkomsten är influten, så, om jag då avsätter 20,000 kronor av
inkomsten till att betala skatten det följande året, får jag först och
främst naturligtvis betala full skatt för min 100,000 kronors inkomst —
det skulle jag ju i varje fall fått göra — men nästa år, när jag betalar
min skatt, så får den utgift, jag då under det löpande året gör på
20,000 kronor, ej dragas av vid min inkomsttaxering ett följande år.
D. v. s. om jag då fortfarande har 100,000 kronors inkomst så får jag
skatta för 120,000 kronor. När jag ej får draga av den summa jag
avsatt för skattebetalningen, blir det sålunda en dubbeltaxering, som på

Lördagen den 16 april f. in.

63 Nr ‘2.">.

(Jet sättet kommer att äga rum, och denna dubbeltaxering är naturligt- Om avdrag
vis särskilt hård, om det inträffar, att inkomsten, såsom vid krigskon-förkronoutjunkturinkomsten
givetvis är förhållandet, har upphört. Då får jag i ''taxering fur
alla fall följande år skatta för den utgift, jag hade föregående år. Nu inkomst.
beskattar staten således en utgift, som staten lägger på mig och kallar (Forts.)
detta för inkomstskatt.

Icke heller håller det i verkligheten streck att man av ett års inkomst
kan lägga av vad man behöver för att betala skatterna ett följande
år. För det första låter det sig knappast beräkna vad jag skall avsätta.

Under den tid, som nu är inne, ha vi ej gjort annat än ändrat skattelagarna,
och man har knappast kunnat följa med i den snabba takt,
varmed dessa ändringar skett. Men vidare och framför allt så bestå
ofta nog vederbörandes inkomster, särskilt för de affärsdrivande bolagen
och enskilda, ej av kontanta pengar, utan de bestå till stor del dels av
fabrikat, som äro under arbete, och dels av inneliggande varulager, men
om dessa varulager sjunka i värde, sedan de vid årets slut upptagits till
de dåvarande priserna, då har inkomsten i själva verket försvuryiit. När
man så skall betala skatten och då icke kronan tager emot t. ex. inneliggande
skolager som betalning för skatt, så kan det gå så, som det «
gått, efter vad vi ofta läst i tidningarna, att utmätning måste ske på
fastigheter m. m. Även en sådan utmätning kan bli resultatlös. Så har
utmätning för flere hundra tusen kronor krigskönjunkturskatt lämnat
i behållning blott några ören.

Det är således i förevarande fall en obillig dubbelbeskattning,
som äger rum. Nu vet jag visserligen, att så snart det gäller bolag och
större affärsföretag och dubbelbeskattning av sådana, så är denna mycket
populär, och man säger, att med bolag gör det detsamma; de ha
förtjänat så mycket, att de kunna gärna skatta! Men man beräknar ej,
som den förste talaren även framhållit, att denna starka beskattning går
ut över näringslivet, beskär möjligheterna för ett företag att konsolidera
sig och hindrar sålunda uppkomsten av flere arbetstillfällen här i landet.

Då en beskattning för erlagda utskylder till sin princip, såsom väl alla
måste erkänna, äro orättvis, så är den naturligtvis dubbelt förhatlig att bibehålla
i tider, då konjunkturerna gå nedåt. Det är särskilt förhatligt att
bibehålla förbudet för avdrag för krigskonjunkturskatten, då staten själv
numera i sin skattelagstiftning erkänt, att själva skattekällan, d. v. s. inkomsten,
har upphört. Då skall i alla fall den skatteutgift, som denna inkomst
en gång har medfört, fortfarande läggas till den skatteskyldiges nu
vikande inkomster, och det kan på det sättet hända, att bolag eller enskilda,
som haft en mycket ringa inkomst under föregående år, på den
grund, att de under det året erlade krigskönjunkturskatt, få skatten högst
betydligt höjd. Man kan lätt tänka sig det fall, att någon under förra
året hade en inkomst på 50,000 kronor men fick under samma år erlägga
en krigskönjunkturskatt av 150,000 kronor. Då skulle han skattas
i allt fall för en inkomst av 200,000 kronor, oaktat den sålunda beräk -

Nr 25. 64

Lördagen den 16 april f. m.

Om avdrag nade inkomsten representerar en utgift av 150,000 kronor. [Det kan
^°h W°H0"vf iU e.j unt''ras I)a> att näringslivets män och andra, som drabbas av krigstaxeringför
^onJunkturskätt, finna detta vila på allt annat än rättvisa och jämlikhet,
inkomst, varpå ju det direkta skattesystemet dock skulle vila, och man frågar:
(Forts.) när sådant sker vid det direkta skattesystemet, som skall vila på rättvisa
och jämlikhet, vad är detta då värt?

Det är dessutom givet, att krigskonjunkturstaxeringen har varit
mycket svår att avväga, och därför ha klagomålen varit mycket talrika
och krigskonjunkturskattetaxeringarna ha i många fall blivit upphävda.
Vederbörande får i alla fall erlägga skatt till dess utslaget kommer,
att han får restitution, men den skatt, som erlades, har dock en gång
mgått i beräkningen av den allmänna inkomst- och förmögenhetsskatten,
och den får han ingen restitution för. Sålunda: även om han vinner
rättelse i en oriktig krigskonjunkturskattetaxering, så att han får tillbaka
någon del av sin skatt för krigskonjunkturinkomst, så, därför att denna
• skatt tages med i beräkningen vid inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen,
får han ingen rättelse i det avseendet. Då skulle man iakttaga
en alldeles särskilt stor vaksamhet i skatteväg, så att man skulle
reservationsvis anföra besvär över inkomst- och förmögenhetsskattetaxering,
vilket ju inte kommer i fråga.

Jag nämnde, att detta nu ifrågasatta krigskonjunkturskatteavdrag
skulle verka endast på innevarande års och nästa års taxering.
Det är icke möjligt att nu, då utskottet ställt sig avvisande, få rättelse
för innevarande år, men såsom den förste ärade talaren hoppas jag,
att regeringen skall låta sig angeläget vara att undersöka hithörande
förhållanden, så att det åtminstone för nästkommande år skall kunna
ordnas på det sättet, att vid den taxering, som då äger rum, avdrag
för erlagd krigskonjunkturskatt då må kunna ske.

Friherre Fleming: Herr talman! Jag skall i det stora hela

giva den föregående talaren alldeles rätt. Jag fäste mig särskilt vid ett
uttalande han hade. Han säde, att den direkta beskattningen bör vara
byggd på rättvisa och jämlikhet, men jag tror, att han även giver mig
rätt då jag säger, att det är den i inga avseenden för närvarande. Om
den verkligen varit det från början, så har det genom alla dessa eviga
förändringar och tumningar absolut kommit därhän, att den ej är byggd
på rättvisa och jämlikhet. Jag har så mycket och så ofta talat om
detta inom riksdagen, så att herrarna bli nog trötta att höra på mig.

Vad den här frågan beträffar, så ligger den ju formellt så, att
den minskning, som man beräknar skulle uppkomma i statens inkomster,
måste på något annat sätt täckas. Åtminstone budgetmässigt får
man ju se till, att debet och kredit gå ihop, och det blir bevillningsutskottets
sak att föreslå sättet för denna täckning. Men nu vill jag
säga — och det tror jag, att herrarna nog också tro -— att principiellt
anser jag det naturligtvis ej vara omöjligt att på ett mycket klokt sätt
kunna skaffa en ersättning, ty det finnes många andra vägar än den

Lördagen den 16 april f. m.

65 Nr 25.

direkta beskattningen, som pa ed långt mildare sätt kunna tjäna till Om avdrag
alt taga ut skattesummorna. Men med den sammansättning, som bevill- för kronoutningsutskottet
nu har, tror jag ändå väl ingen av herrame vill miss- taxett™för
tänka, att några sådana vägar skulle komma att av bevillningsutskottet inkomst
föreslås, utan man löper en mycket stor risk, att den direkta beskatt- (Forts.)
ningen ytterligare blir uppressad.

Jag vill i detta sammanhang komma in på vad herr Örne sade. Han
sade, att man skulle taga ut skatten under det år inkomsten intjänats,
ja, om just denna fråga fanns en artikel av professor Cassel för en
tid sedan i tidningarna, som innehöll ett alldeles utmärkt klokt förslag.

Och det går mycket väl just ifråga om konsumtionsskatterna, om jag
skall kalla dem sa eller kanske i. stället ”omsättningsskatter”. Då först
fär jag en rättvis grund. iDå få de betala, som ha råd att betala, som
rättvisan kräver. Men som det nu är skall skatten betalas några år
efteråt av den, som ej längre har något att betala med. Och det där
talet om att reservera medel det måste ju uppenbarligen bero på den
uppfattning, att man anser, att en affärs vinst finnes i pengar på en
bank. Det är ju alldeles omöjligt; det förbjuder en mängd andra förordningar.
Jag får inte göra ett bokslut på det sättet, att som vinst upptages
endast pengar. Och inte hjälper det, såsom också herr Östberg
sade, att man reserverar ett par skor eller en egendom. Något sådant
kan man ej reservera till skattebetalning. Det måste bero på en missuppfattning
hela det där talet om, att skatten kan reserveras. Nu har
icke utskottet principiellt ställt sig emot det av motionärerna framställda
kravet, utan de ha uteslutande fäst sig vid, att det skulle bli svårt
att finna täckning för uppkommande budgetsbrist. Det är ju emellertid
så, att alla våra skattelagar nog tarva en genomgripande omarbetning.

It nder de senare åren har det allt mer och mer framträtt en benägenhet
— jag skulle nästan vilja säga en sjuklig benägenhet — att efj blott
lyckliggöra landet med volymer av nya lagar utan även att tumma och
ändra på alla gamla lagar, och detta har särskilt varit fallet i avseende
a skattelagarna. Herrarne kanske påminna sig, att vi under året redan
haft två eller tre ändringar i inkomst- och förmögenhetsskatten, vidare
ligga ett par sådana frågor fortfarande under behandling i bevillningsutskottet,
och slutligen återstår ännu en fråga, som vi ha att besluta i
senare under riksdagen. Oavbrutet har det sålunda varit ändringar i
skattelagarne. Det gör, att hela skattesystemet har blivit så intrasslat,
att taxeringsmyndigheterna sannerligen ha mycket svårt att veta, hur
de skola förfara, och jag vill säga, att behovet av bot föreligger på så
många ställen i skattelagarne, att det borde företagas en fullständig omarbetning.
Alla dessa detalj föreskrifter, vi fått, äro inte bara till nytta,
utan de kunna också vara till ondo. För varje sådan där ny föreskrift,
som kommer, förledas de deklarerande att försöka hitta på nya sätt att
undandraga sig skatten. Jag tror, att det är en olycklig väg man kommit
in på. Ett skattesystem skall vara byggt på klara och rena linjer, och
det är det för närvarande ej, utan det är bara trassel. Det är ej heller

Första kammarens protokoll 1921. Nr 25.

Kr 25. 66

Lördagen den 16 april f. m.

Om avdrag byggt på rättvisa. Det gör, att jag anser, att en fullständig omarbetför
kronout- ning av skatteförordningarna är en absolut nödvändighet, om vi skola
skyldervid pomma ur detta och komma till den sökta rättvisan i den direkta betainkomst
skattningen. Jag vill därför få till protokollet antecknad en förhoppning
*(Forts.) såväl att en sådan omarbetning måtte komma till stånd som också, i likhet
med vad två föregående talare sagt, att regeringen därvid måtte finna
utvägar att komma tillrätta med denna fråga och upptaga saken till
allvarlig prövning.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman, mina herrar! Efter som

intet yrkande har framställts, är det kanske onödigt att längre
fortsätta debatten, men jag har i alla fall funnit anledning att begära
ordet, då tvenne talare här — såväl en av motionärerna som bevillningsutskottets
vice ordförande — hava slutat sina anföranden med att uttala
den förhoppningen, att regeringen skulle finna det angeläget, att på
grund av deras anföranden vidtaga utredning och till nästa riksdag
såsom herr Östberg yrkade — framlägga förslag till ändrade bestämmelser
i detta ämne. Jag vet nu icke, huruvida herr Östberg och friherre ''
Fleming verkligen tro, att regeringen skulle på grund av ett par, tre
yttranden till riksdagens protokoll företaga en dylik utredning. Det
måste väl ändock finnas några starkare motiv för att igångsätta en sådan.
Man synes icke hava mod att föreslå en riksdagsskrivelse och anföra
någon motivering för en sådan skrivelse, däri man angiver, i vilken
riktning man vill ha utredningen annat än i fråga om denna lilla detalj.
Herr Östberg inskränkte sig visserligen till denna punkt angående avdrag
för betalda skatter, men friherre Fleming ansåg ju hela skattesystemet
oriktigt: det var icke rättvist och därtill tilltrasslat — så att jag
av friherre Flemings motivering fick det intrycket, att han önskar en
fullständig revision av hela skattesystemet. När han slutade sitt anförande
med en hemställan till regeringen att taga detta yrkande under
övervägande, måste jag fråga mig, om det verkligen är på fullt allvar
man tror sig kunna på denna väg skapa fram en revision av våra nuvarande
skattelagar.

För övrigt förefaller det litet egendomligt att höra, hur man under
diskussionen här — och särskilt herr Östberg gjorde det — klagar över
de ständiga förändringar, som ägt rum i våra beskattningsbestämmelser.
Mot dessa vände sig även bevillningsutskottets vice ordförande. I år,
sade han, har det redan vidtagits ett par ändringar i inkomstskatteförordningen
och ytterligare ett par äro under behandling. Icke förty påyrka
herrarna själva i motioner och nu här i kammaren, att ytterligare
förändringar skola vidtagas. När det är sa beklagligt med alla dessa
ändringar, som gjorts redan nu, hur kan man då bidraga till att ändå
flera förändringar skola komma till stånd? Det blir väl ända mera
tilltrasslat, om man skall fortsätta ytterligare på samma väg......

Till bevillningsutskottets vice ordförande vill jag för övrigt säga,
att orsaken till de förändringar, som äro uppe i år, ligger ju däri, att

Lördagen den 16 april f. in.

67 Nr 25.

man i fjol genomdrev ett provisoriskt kommunalskatteförslag, som delvis
även berör inkomstskatteförordningen. Det är egentligen, om man
sa far säga, följdförhallanden av detta provisoriska förslag, som ha
framtvingat de propositioner, som för närvarande äro föremål för bevillningsutskottets
behandling. De herrar, som i fjol bidrogo till denna
provisoriska skattelagstiftnings genomförande, hava en mycket stor del
i skulden till att dessa förslag till ändringar i inkomstskatteförordningen
komma nu i år. Det är oriktigt att söka orsaken härtill i beskattningslagarna
som sådana.

Jag kan mycket väl gå med på att om denna grundsats, att avdrag
får göras för betalda utskylder till staten, både tillämpats, när inkomstskatteförordningen
tillkom, och man sålunda från början både byggt de
finansiella beräkningarna och den progressiva skalan på denna grundval
hade intet hinder funnits att också fortfarande tillämpa denna grundsats.
Men när man nu har en progressiv skala byggd på den bestämmelsen,
att icke avdrag får göras för betalda kronoutskylder och krigskon
junkturskatt, förstår ju var och en, som något satt sig in i skattelagstiftningen,
att tager man bort av statsverkets inkomster 40—45 miljoner
kronor om året —- och en sådan minskning skulle en ändring på
denna punkt innebära — och statsverket måste hava ett visst belopp av
inkomstskatten, måste man i stället öka den skala, som ligger till grund
för skatten och därigenom förskjutes progressionen till nackdel för de
inkomsttagare, vilkas inkomster ligga under 15,000—10,000 kronor per
år. Alla dessa inkomsttagare få då bära en större skattebörda därigenom
att rättigheten till avdrag för betalda kronoutskylder betyder mest
för de större inkomsttagarna. Vart skulle det leda hän, om man bifölle
en sådan motion som denna? Landstingsskatten vilar ju också på
samma grundval. Gör man den inkomst skattefri, som betalas i kronoskatt
och krigskon junkturskatt, återverkar detta avsevärt även på landstingens
utgifter och landstingsbeskattningen. Det återverkar även på
den kommunala progressivskatten, som i fjol infördes. Jag vill för den
skull säga — ehuru herrarna icke framställt något yrkande — att jag
tror, att det är alltför sangvinisk att, med anledning av dessa här väckta
motioner och därför att utskottet icke tagit principiellt avstånd från
tanken, ifrågasätta att man till nästa år skulle få ett förslag i sådan
riktning. Mig förefaller det, som om denna fråga icke kan lösas utan
samband med en blivande reform av inkomstskatteförordningen och
bevillningsförordningen. Ett förslag härom har man ju en tanke på
att kunna få fram till år 1924 eller år 1925. De progressiva skalorna
måste, som jag förut erinrat, ändras i samband med denna avdragsrätts
införande. Allt hänger så intimt ihop, att det icke går att rycka lös
denna detalj och i övrigt låta det gamla stå kvar.

På grund av vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Vennersten: Jag är förekommen av ett par föregående

Om avdrag
för kronoutskylder
vid
taxering för
inkomst.

(Forts.)

Nr 2». 68

Lördagen den 16 april f. m.

Om avdrag
f ör kronoutskylder
vid
taxering f ör
inkomst.
(Forts.)

talare, och jag skall därför inskränka mig till att tacksamt erkänna, att
särskilt herr Örne har ställt sig förstående till den mening, som i motionerna
gjorts gällande. Jag tror, att man kan ha förhoppning om att,
när bevillningsutskottet redan 1910 i princip godkänt denna mening att
avdrag för betalda skatter skall få ske, även då det gäller kronoutskylder,
denna reform skall kunna genomföras under den närmaste tiden.

Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Jag begärde

ordet egentligen för att få med några ord förklara, varför icke en riksdagsskrivelse
här har föreslagits från utskottets sida. Det var den förste
ärade talaren, herr Vennersten, som förde denna sak på tal.

Som herrarna kunna förstå av motiveringens knapphet, vilken även
påtalades av herr Östberg, är det ju en kompromiss, som här åstadkommits
inom utskottet. Det var naturligtvis rätt många, som skulle
velat vara med om ett uttalande i enlighet med motionärernas yrkande,
och till dessa hörde även jag, som har den principiella uppfattningen,
att det riktigaste vore, om alla skatter kunde få avdragas vid taxeringen.
Men när man sedan kom att syna saken närmare, föll det av sig självt,
att man för det första alldeles icke kunde i detta fall taga upp herr
Östbergs yrkande. Herr Östberg föreslår ju, som herrarna finna, att
den som 1920 eller 1921 erlagt krigskonjunkturskatt, skulle vara berättigad
att vid taxeringen erhålla avdrag för denna skatt. Det skulle naturligtvis
hava medfört en villervalla utan like att nu genast införa en sådan
bestämmelse, som att man finge avdraga kronoskatten för 1920.
Alltså kunde det naturligtvis aldrig bliva utskottets beslut att tillstyrka
herr Östbergs motion.

Vad däremot den andra motionen, av herr Vennersten m. fl.,
beträffar, så låg den ju på ett annat plan, och denna motion hade man
ju gärna velat understödja. Men såsom redan förut blivit upplyst här,
innebär ju en sådan omläggning av avdragsrätten en fullständig förskjutning
av den progressiva skalan. Om utskottet föreslagit en skrivelse
i denna riktning, hade utskottet naturligtvis måst framlägga några
riktlinjer för en omläggning av progressionen. Det var, som herrarna
väl förstå, en alltför vidlyftig apparat, särskilt med hänsyn därtill,
att de nu utgående skatter, som hava tryckt mest och varit mest kännbara,
ju äro för det första krigskonjunkturskatten, som faller bort av sig
själv, och för det andra B-skatten, som är provisorisk och icke med säkerhet
kommer att få så lång varaktighet. Att da under dessa förhållanden
begära utredning om en ny progression har synts oss omöjligt
eller åtminstone olämpligt. Ktt annat år är jag förvissad om att vi skola
vara i ett annat läge. Då har ju krigskonjunkturskatten av sig själv
försvunnit, och man får hoppas, att B-skatten kunnat avskrivas. Fjagan
om hur avdragsrätten kan verka ställer sig sedan på helt annat sätt,
och jag skall för min del under dylika förhallanden ifall jag far tillfälle
därtill, mycket gärna understödja ett eventuellt förslag om medgivande
av dylik avdragsrätt.

Lördagen den 16 april f. in.

69 Nr 2Ö.

Detta är den enkla förklaringsgrunden till utskottets ståndpunkt.
Såsom redan blivit framhållet, skulle införandet av avdragsrätten ju
hava medfört en så stor förskjutning av statens inkomster som 40 å 45
miljoner kronor. Något sådant vågade icke utskottet föreslå. Det är
alltså allenast av nödtvång, som utskottet har gått den väg det har gjort.
Vad särskilt kompromissen beträffar, skall jag på nytt be att få betona,
alt det inom utskottet fanns röster för att man skulle uttala sig emot
att gå denna väg och för ett behållande av de nuvarande bestämmelserna
om avdrag. För att då komma till en enhetlig linje har utskottet
såsom skett formulerat sitt förslag, till vilket jag nu ber att få yrka
bifall.

Friherre Fleming: Flen- talman! Med anledning av anförandet
från talaren på Kristianstadslänsbänken skall jag bara be att få säga,
att så förmäten är jag icke, att jag tror, att regeringen av hänsyn till
min ringa person skulle sätta i gång någon större utredning, men vad
jag hoppas, är, att kravet på en utredning skall tvinga sig fram i alla
fall och att regeringen därvid skall taga upp denna fråga.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att erinra om att vid
ett föregående tillfälle ansågo just samma talare och herr Örne, att på
grund av deras anföranden i sockerfrågan regeringen skulle vara fullt
befogad att handla på ett sätt, som var helt olika det, som angavs i skrivelsen.
Pretentionerna äro olika.

Herr Östberg: Herr vice talman, mina herrar! Plerr Nil son

i Kristinehamn stod principiellt på motionärernas ståndpunkt, sade
han, men han farm, att min motion skulle åstadkomma ett sådant kolossalt
virrvarr. Men den skulle väl icke åstadkomma värre virrvarr än
som skedde, när man införde motsvarande bestämmelse angående tonnageavgiften.

Jag tror i alla fall, att man kommer lättare till rätta med sina motståndare
än sina vänner, såsom ofta händer här i världen, och därför
skall jag be att få övergå till herr Nilsson i Kristianstad. Han sade,
att vi icke kunna tro, att Kungl. Maj :t skall göra någonting på grund
av våra enkla uttalanden. Nej, vi hava icke varit .så förmätna, att vi
trott, att våra uttalanden skulle tilläggas så stor betydelse, men det föreligger
framställningar från olika håll hos Kungl. Maj :t i hithörande frågor,
och jag är övertygad om att en mycket stark opinion i landet anser,
att här föreligger en orättvisa.

Nu sade herr Nilsson i Kristianstad, att om man medger detta avdrag,
förrycker man progressionen, och herr Örne var inne på samma
sak, nämligen att progressionen är bestämd med hänsyn till att skatterna
till staten skola inräknas i inkomsterna. Nå, men varför icke då även
kommunalutskyldema? De voro med från början, men dem har man
tagit bort. Man förryckte då också progressionen, men man ansåg, att
det var rättvist. Nu anser man, att detta skulle förrycka progressionen

Om avdrag
för kronoutskylder
vid
taxering för
inkomst.

(Forts.)

Nr 25. 7°

Lördagen den 16 april f. m.

Om avdrag och att det skulle nödvändiggöra en rättelse, nämligen införandet av en
för kroriout- ny skrala. Nå, ä la bonne heure, om så skulle erfordras, men jag vädjar
skylder vid tm herrarna: när det gäller en tillfällig inkomst, sådan som härflyter av
^inkomst°r krigskonjunkturen, så växlande och så svår att bestämma, som ena året
(Forts.) kan vara mycket och det andra året ingenting eller kanske bytas i förlust,
har motsvarande skatt, som ibland har varit stor och ibland noll,
verkligen ingått i planerna vid den progressiva skalans utformande? Jag
tror icke, att någon på förhand tagit i beräkning den skärpning av progressionen,
som faktiskt ägt rum genom att tillägga en ibland oerhört hög
krigskonjunkturskatt, och framför allt har icke någon beräkning skett,
enligt vilken progressionen skulle skärpas, sedan källan, som lämnar
skatten, krigskonjunkturvinsten, enligt statens egen uppfattning har upphört.
Just i den omständigheten ligger det alltså ytterligare ett skäl
till att man bort understödja mitt yrkande.

Nu kan det icke göras någonting för i år, och de skattskyldiga få
naturligtvis dragas med detta liksom med så mycket annat, men om det
kan ske någon rättelse nästa år, hoppas jag, att Kungl. Maj :t på grand
av de framställningar, som redan ligga hos Kungl. Maj :t, skall finna anledning
att taga upp frågan.

Här har vidare berörts frågan om ändring av hela vår skattelagstiftning,
och herr Nilsson i Kristianstad har sagt, att vi klaga över de
många ändringarna, men så komma vi själva med ändringsförslag. Ja,
naturligtvis kan man säga det: men detta är en rättelse, som det är mycket
enkelt att tillämpa både för beskattningsmyndighetema och de skattskyldiga,
under det en mängd andra nya bestämmelser äro ytterst inkrånglade
och alla våra deklarationer och allt vad därtill hör ha tilltagit
i omständlighet och oklarhet på ett sätt, som man från början icke hade
tänkt sig. Jag tror således, att man får skilja litet på den olika innebörden
av förslagen.

Jag har, som jag nämnde från början, för närvarande icke något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Behandlingen av de återstående ärendena på föredragningslistan
uppsköts till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Lördagen den 16 april f. m.

71 Nr 25.

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beräkningen
av arvoden åt skolläkare vid de allmänna läroverken;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition
av elevavgifterna vid tandläkarinstitutet;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag för
utläggning av ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna;
samt

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning rörande ordinarie
reservationsanslaget till remontering för år 1922.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 8 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;

nr 8 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år 1922
av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlåtande
till sjöförsvaret av centralfängelset i Karlskrona m. m. jämte en
i ämnet väckt motion;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beviljande
av medel till ersättning åt envoyén W. A. F. Ekengrens stärbhus för
ökade kontorskostnader vid beskickningen i Washington till följd av
kriget;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande
av medel för inredning av bostadslägenheter för underofficerare
vid Västerbottens regemente m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för täckande av under år 1920 uppkommen brist å ordinarie reservationsanslaget
till underhåll av kustartilleriets byggnader och materiel;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förändring
av en utrangerad pansarbåt till tankpråm för oljetransport;

nr 56, i anledning av väckt motion om befrielse för fem kompanichefer
från skyldighet att utgiva ersättning för till manskapet utlämnade,
sedermera förkomna persedlar;

nr 57, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj :ts framställningar om anslag till ombyggnad av rangerbangården
vid Sävenäs;

bevillningsutskottets memorial nr 24, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande nr 13, i anledning av väckt

Nr 25. 72

Lördagen den 16 april e. m.

motion om utredning rörande brännvins försäljningsbolagens befriande
från kommunal skattskyldighet för inkomst;

bankoutskottets utlåtande nr 24, angående dels verkställd granskning
av riksbankens styrelse och förvaltning, dels ock användande av
riksbankens vinst för år 1920;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ i lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 24 mars 1916 angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 19, i anledning
av väckt motion angående utredning rörande statens övertagande av
utgifterna till löner åt lärarna vid de till folkskoleväsendet hörande anstalterna
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 4,30 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 16 april e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
till en början av herr andre vice talmannen.

Ang. ändrade Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bevillningsutbestärnmelserskoitzts,
betänkande nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition anorna/irfaw
cfc gående ändring i gällande bestämmelser om glidande tullsatser för vissa
spannmål s''aS av spannmål in. m., ävensom i ämnet väckta motioner.
m. m.

I detta betänkande hade utskottet till en början anfört följande:

”1 en den 11 februari 1921 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 81, har Kungl. Maj :t, under åberopande åv propositionen
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, för riksdagen framlagt följande, av utskottet under
A) och B) återgivna förslag, nämligen att riksdagen måtte

Lördagen den 16 april c. m.

73 Nr ''2f>.

A) besluta sådan ändring av de för tiden i juni 1920—31 maj 1922^n<j. Undrade
antagna bestämmelser angående glidande tullsatser för vissa slag ay berömmelser

spannmål m. in., . tullsatser för

att perioderna for importprisets beräknande skulle bestå av en spannmål
kalendermånad, doak att, vad anginge den månad, varunder riksdagens m. m.
beslut om ändringen delgåves Kungl. Maj :t, importpriset måtte beräknas (Forts.)
för del av samma månad,

att vid tullsatsens fastställande avdrag från det inhemska normalpriset
icke skulle ske,

samt att maximibegränsning av tullsatsen icke skulle ifrågakomma,

B) fastställa ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan i enlighet
med vid nämnda protokoll såsom bilaga B fogat förslag att tillämpas
från och med den dag, ändringarna i bestämmelserna angående glidande
tullsatser trädde i kraft, till och med den 31 maj 1922.

Till utskottet har jämväl hänvisats en inom första kammaren av
herr Heyman i anledning av förevarande proposition väckt motion, nr
182, vari hemställts, ’att riksdagen, med ändring av vad i förevarande
proposition föreslagits, nämligen att tullsatsen å havregryn skall utgå
med 3 kronor 50 öre per 100 kilogram, i stället behagade provisoriskt
fastställa samma tullsats, som gällde under åren 1895—1912 eller 6
kronor 50 öre per 100 kilogram’.

Till behandling i samband med förevarande proposition har utskottet
funnit lämpligt att upptaga följande under motionstiden vid riksdagens
början väckta, till utskottet överlämnade motioner, nämligen

1 :o) två likalydande motioner, nr 55 i första kammaren av herr
Sederholm m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd
m. fl., i vilka hemställts, ’att riksdagen behagade besluta sådan
ändring av nu gällande glidande tullsatser å vissa slag av spannmål
m. m., intagna uti Kungl. Maj :ts förordning nr 567 den 21 augusti 1919,
dels att vid införsel till riket under tiden 1 juni 1921—31 maj 1922
av vete, råg eller kom skall, där det i enlighet med nedan givna bestämmelser
för den tid, då införseln sker, beräknade importpriset understiger
det på sätt nedan sägs bestämda inhemska normalpriset för vete,
utgå tull; och skall tullen motsvara skillnaden mellan nämnda importpris
och normalpris,

dels att vid införsel till riket under samma tid av mjöl eller gryn
av vete, råg eller korn samt vid införsel av malt eller av till tulltaxans
rubrik 149 hänförligt bröd skall erläggas en tullsats, som med 75 procent
överstiger den för omalet vete samtidigt gällande tullsats, skolande nu
ifrågavarande tullsats uttryckas i jämnt femtal öre och vid behov avrundas
till närmast högre femtal,

dels att förenämnda inhemska normalpris för vete skall för ett år
i sänder av den ifrågavarande tiden uträknas av lantbruksstyrelsen i
enlighet med de grunder, som finnas angivna i den vid stats råd snroto -

Lördagen den 16 april e. m.

till Kungl. Maj :ts proposition nr 2 den 2 augusti 1919 fogade binr
1,

ds ock att ovan omförmälda importpris skall för varje månad,
Spannmål räknat från den i juni 1921, beräknas av kommerskollegium och avse
,p- nl\ medelpriset å utländskt vete fritt banvagn i svensk importhamn under
t °r s.) första hälften av närmast föregående månad’ ;

2:0) två likalydande motioner, nr 117 i första kammaren av herr
Wohlin m. fl. och nr 183 i andra kammaren av herr Ericson i Oberga
m. fl., i vilka hemställts, ''att riksdagen för sin del måtte besluta att med
ändring av kungl. förordningen den 21 augusti 1919 efterföljande bestämmelser
skola gälla, nämligen:

att vid införsel till riket under tiden 1 juni 1921—31 maj 1922 av
vete skall, där det i enlighet med särskilt meddelade bestämmelser för
den tid, då införseln sker, beräknade importpriset för vete med 25 öre
eller mera för 100 kilogram understiger det på sätt särskilt är stadgat
bestämda inhemska normalpriset för vete, utgå tull; och skall tullen
motsvara hela skillnaden mellan nämnda normalpris och importpris;

att vid införsel till riket under samma tid av råg eller korn skall,
där det i enlighet med särskilt meddelade bestämmelser för den tid, då
införseln sker, beräknade importpriset för råg med 25 öre eller mera för
100 kilogram understiger det på sätt särskilt är stadgat bestämda inhemska
normalpriset för råg, utgå tull; och skall tullen motsvara hela
skillnaden mellan nämnda normalpris och importpris;

att vid införsel till riket under samma tid av mjöl eller gryn av
vete skall erläggas en tullsats, som med 75 procent överstiger den för
omalet vete samtidigt gällande tullsats, skolande nu ifrågavarande tullsats
uttryckas i jämnt femtal öre och vid behov avrundas till närmast
högre femtal;

att vid införsel till riket under samma tid av mjöl eller gryn av
råg eller korn samt vid införsel av malt skall erläggas en tullsats, som
med 75 procent överstiger den för omalen råg samtidigt gällande tullsats,
skolande nu ifrågakommande tullsats uttryckas i jämnt femtal öre
och vid behov avrundas till närmast högre femtal;

att vid införsel till riket under samma tid av till tulltaxans rubrik
149 hänförligt bröd skall erläggas en tullsats, som med 75 procent överstiger
den högsta av de båda tullsatser, som samtidigt gälla för vete eller
råg eller, därest tull endast utgår för ettdera av dessa sädesslag, med
75 procent överstiger tullsatsen för det av de båda sädesslagen, för vilket
tull utgår;

att förenämnda inhemska normalpris för vete skall för den ifrågavarande
tiden uträknas av lantbruksstyrelsen i enlighet med de grunder,
som äro angivna i nådiga brevet till styrelsen den 6 februari 1920, dock
med den ändring att i formeln 0.085 (31 a+24 b-f-c) -j-4 siffran 4 utbytes
mot siffran 6.64;

att förenämnda inhemska normalpris för råg skall för den ifrågavarande
tiden uträknas av lantbruksstyrelsen i enlighet med samma all -

Ang. äHrffWeCollet
bestämmelser^a„„n
om glidande °
tullsatser för d

Lördagen den 16 april c. m.

75 Nr 25.

manna grunder, som äro angivna i förenämnda nådiga brev till styrel-^»''/- ändrade
sen den 6 februari 1920, dock med den ändring att produktionskost- -''''“"''1“*’^''''
nadsformeln för råg skall vara 0.081 (30 a+21 b-(-c)-)-5.o6 ; ‘/ullsatser för

att ovan omförmälda importpris för vete skall för en period av en spannmål
månad, räknat från och med den 1 juni 1921, beräknas av kommers- (pörte'')
kollegium och avse medelpriset å utländskt vete fritt banvagn i svensk
importhamn, börande i övrigt vid importprisets beräknande i tillämpliga
delar gälla de föreskrifter, som äro angivna i nådiga breven till kollegium
den 19 mars och den 23 juni 1920; samt

att ovan omförmälda importpris för råg skall för en period av en
månad, räknad från och med den 1 juni 1921, beräknas av kommerskollegium
och avse medelpriset å nordamerikansk råg f. o. b. i New-Yorks
hamn, med omräkning av dollarpriset i svenskt mynt samt med tillägg
av fraktkostnaden till svensk importhamn jämte försäkringskostnaden
och lossningskostnaden i svensk importhamn’;

3:0) motionen nr 180 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.,
däri hemställts,

''dels att riksdagen behagade besluta sådan ändring av nu gällande
glidande tullsatser å vissa slag av spannmål m. m., intagna uti Kungl.

Maj :ts förordning nr 567 den 21 augusti 1919,

att vid införsel till riket under tiden 1 juni 1921—31 maj 1922
av vete, råg eller kom skall, där det i enlighet med nedan givna bestämmelser
för den tid, då införseln sker, beräknade importpriset understiger
det på sätt nedan sägs bestämda inhemska normalpriset för vete,
utgå tull; och skall tullen motsvara skillnaden mellan nämnda importpris
och normalpris,

att vid införsel till riket under samma tid av mjöl eller gryn av
vete, råg eller korn samt vid införsel av malt eller av till tulltaxans
rubrik 149 hänförligt bröd skall erläggas en tullsats, som med 75 procent
överstiger den för omalet vete samtidigt gällande tullsats, skolande
nu ifrågavarande tullsats uttryckas i jämnt femtal öre- och vid behov
avrundas till närmast högre femtal,

att förenämnda inhemska normalpris för vete skall för ett år i
sänder av den ifrågavarande tiden uträknas av lantbruksstyrelsen i enlighet
med de grunder, som finnas angivna i den vid stadsrådsprotokollet
till Kungl. Maj :ts proposition nr 2 den 2 augusti 1919 fogade bilagan nr I,
att ovan omförmälda importpris skall för varje månad, räknat från
den 1 juni 1921, beräknas av kommerskollegium och avse medelpriset
å utländskt vete fritt banvagn i svensk importhamn under första hälften
av närmast föregående månad,

dels ock att riksdagen ville beträffande jordbrukets övriga varuslag
besluta sådana provisoriska tilläggstullar, som med hänsyn till
föreliggande omständigheter kunna befinnas nödiga och nyttiga, ävensom
att riksdagen ville för sin del besluta, att ifrågavarande proviso -

Nr 25. 76

Lördagen den 16 april e. m.

ikola tillämpas redan under innevarande år från den
ij :t bestämmer’; samt

nr 193 i andra kammaren av herr Broander m. fl.,

spannmål däri hemställts,

m. m. ’att, så snart riksdagen och Kungl. Maj :t därom fattat beslut, de

(Forts.) före suspensionen av spannmålstullarna gällande tullsatsema för vete,
råg och korn samt mjöl och gryn därav skola gälla med en förhöjning av
100 procent’.”

I anslutning till vad i betänkandet vidare anförts hade utskottet
hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. IVIaj :ts i föreliggande
proposition nr 81 framställda, i betänkandet under A) återgivna förslag
samt med anledning av vissa i motionerna 1:55 av herr Sederholm m. fl.
och II1187 av herr Nilsson i Landeryd m. fl., I :ii7 av herr Wohlin m.
fl. och II: 183 av herr Ericson i Oberga m. fl. samt II :i8o av herr Lindman
m. fl. framställda yrkanden ävensom med avslag å motionen II: 193
av herr Broander’m. fl., besluta sådan ändring av de för tiden 1 juni
1920—31 maj 1922 antagna bestämmelser angående glidande tullsatser
för vissa slag av spannmål m. m.,

att perioderna för importprisets beräknande skulle bestå av en
kalendermånad, dock att, vad anginge den månad, varunder riksdagens
beslut om ändringen delgåves Kungl. Maj :t, importpriset finge beräknas
för del av samma månad,

att vid tullsatsens fastställande avdrag från det inhemska normalpriset
icke skulle ske,

samt att maximibegränsning av tullsatsen icke skulle ifrågakomma;

2) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts i föreliggande
proposition nr 81 framställda, i betänkandet under B) omförmälda förslag
icke kunnat oförändrat bifallas, samt med avslag å motionen 11182
av herr Heyman, måtte

dels för sin del besluta ytterligare sådan ändring av de för tiden
1 juni 1920—31 maj 1922 antagna bestämmelser angående glidande tullsatser
för vissa''slag av spannmål m. m.,

att vid införsel till riket under samma tid av mjöl eller gryn av vete,
råg eller korn samt vid införsel av malt eller av till tulltaxans rubrik
149 hänförligt bröd skulle erläggas en tullsats, som, utöver ett fast
grundbelopp av x krona 50 öre, utgjorde den för omalet vete samtidigt
gällande tullsatsen ökad med 35 procent, skolande nu ifrågavarande
tullsats uttryckas i iämnt femtal öre och vid behov avrundas till närmast
högre femtal;

dels ock för sin del fastställa, att tillämpas från och med den dag,
ändringarna i bestämmelserna angående glidande tullsatser träda i kraft,
till och med den 31 maj 1922, följande

Ang. ändrade riska tilläggstullar
bestämmelser^idpunkt Kungl. M

Ä 4») motionen

Lördagen den 16 april e. m.

77 Nr 25.

Förslag till ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan.

74 a

74 b

''77''

79 a
79 b

79 c

149

A. Spannmål m. in.

Spannmål:
omalen:

råg, vete och korn: tull utgår, där vederbörligen
fastställt importpris för vete med en krona eller
mera för 100 kilogram understiger fastställt
inhemskt normalpris för sådan vara, och tullsatsen
utgör ett av Konungen för kalendermånad
eller del därav angivet belopp, motsvarande
halva skillnaden mellan nämnda normalpris
och importpris;

ärter och bönor, tjänliga till människoföda----

havre; ävensom vicker, sojabönor samt andra ärter
och bönor, ej till nästföregående rubrik
hänförliga ..................................

malt, även krossat: tullsatsen är lika med den
för gryn av råg, vete eller korn gällande;

maj s .........................................

andra slag....................................

malen:

gryn av havre:

gryn av råg, vete eller korn samt mjöl av råg,
vete eller korn: tullsatsen angives i jämnt femtal
öre av Konungen för kalendermånad eller
del därav och utgör, utöver ett fast grundbelopp
av 1 krona 50 öre, den för omalet vete
samtidigt gällande tullsatsen, ökad med 35 procent
;

gryn, andra slag; mjöl, andra slag; ävensom
mjöl av arrowrot och andra vegetabilier, ej
till annan rubrik hänförligt ................

Ris--—-------------

Bröd, alla slag, ej särskilt nämnt: tullsatsen är lika
med den för mjöl av råg, vete eller korn gällande.

Kvantitet;
för tull
beräkningen -

100 kg

Tullsats

Kronor ö

fria

fri

Ang. ändrade
, bestämmelser
om glidande
tullsatser för
spannmål
m. m.
(Forts.)

3) att de i punkt 1) omnämnda motionerna — med undantag av
sista punkten av den i motionen nr 180 av herr Lindman m. fl. gjorda

Nr 25.

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. and rad c hemställan

bestämmelser un fer 1) eller

tullsatser för^S^
spannmål
m. m.

(Forts.)

i den mån desamma icke besvarats genom vad utskottet
2) hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

Slutligen hade utskottet anfört:

”1 anledning av vad i motionen II: 180 av herr Lindman m. fl.
i sista punkten hemställts, avgiver utskottet yttrande i annat sammanhang,
vilket utskottet härmed får för riksdagen 4) anmäla.”

Vid betänkandet funnos fogade flera reservationer. I en av dessa
både herrar Röing, Gustaf Nilsson och Örne på anförda skäl, med avseende
å vad utskottet under 1)—3) föreslagit, hemställt,

a) att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts föreliggande
proposition nr 81 ävensom å motionerna 1: 55 av herr Sederholm m. fl
och II: 187 av herr Nilsson i Landeryd m. fl., I: 117 av herr Wohlin
m. fl. och II: 183 av herr Ericson i Oberga m. fl. samt II: 180 av herr
Lindman m. fl. — med undantag av sista punkten av den i sistnämnda
motion gjorda hemställan — samt med anledning av motionen II: 193
av herr Broander m fl., för sin del besluta, att från dag under innevarande
år, som Kungl. Maj :t bestämde, förordningen den 21 augusti
1919 angående glidande tullsatser för vissa slag av spannmål (nr 567)
samt kungörelsen den 21 augusti 1919 angående vissa ändringar i förordningen
den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor (nr
568) skulle upphöra att gälla; samt

b) att herr Heymans motion 1: 182 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt en annan reservation hade herrar Sandler, Eriksson, i Grängesberg,
Bärg och Johansson i Kullersta ansett, att utskottet bort hemställa
om följande lydelse av punkterna 1) och 2) i utskottets förslag:

1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majt:s i föreliggande
proposition nr 81 framställda, ovan under A) återgivna förslag
samt med anledning av vissa i motionerna 1: 55 av herr Sederholm
m. fl. och II: 187 av herr Nilsson i Landeryd m. fl., I: 117 av herr
Wohlin m. fl. och II: 183 av herr Ericson i Oberga m fl. samt II: 180
av herr Lindman m. fl. framställda yrkanden ävensom med avslag å
motionen II: 193 av herr Broander m. fl., besluta sådan ändring av de
för tiden 1 juni 1920—31 maj 1922 antagna bestämmelser angående
glidande tullsatser för vissa slag av spannmål m. m.,

att perioderna för importprisets beräknande skola bestå av en kalendermånad,
dock att, vad angår den månad, varunder riksdagens beslut
om ändringen delgives Kung!. Maj :t, importpriset må beräknas för
del av samma månad;

2) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts i föreliggande
proposition nr 81 framställda, ovan under B) omförmälda
förslag icke kunnat oförändrat bifallas, måtte fastställa, att tillämpas
från och med den dag, ändringarna i bestämmelserna angående glidande
tullsatser träda i kraft, till och med den 31 maj 1922, följande

Lördagen den 16 april e. m.

79 Nr 25.

börslag till ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan.

		Kvantitet för tull-	Tullsats
		beräk-
		Kronor	ö.
ningen
	A. Spannmål m. in.
	Spannmål:
	omalen: .
74 a	råg, vete och korn: tull utgår, där vederbörligen fastställt importpris för vete med'' en krona el-ler mera för 100 kilogram understiger fastställt inhemskt grundpris för sådan vara, och tull-satsen utgör ett av Konungen för kalender-
	månad eller del därav angivet belopp, motsva-rande halva skillnaden mellan nämnda grund-pris och importpris; dock att tullen icke må
	överstiga 3 kronor och 70 öre för 100 kilo-gram ;
74 b	ärter och bönor, tjänliga till människoföda____	100 kg	3	70
75	havre; ävensom vicker, sojabönor samt andra är-
	ter och bönor, ej till nästföregående rubrik hänförliga ...............................		fria
76	malt, även krossat: tullsatsen är lika med den
	för gryn av råg, vete eller korn gällande;
77	maj s ...............................		fri
78	andra slag ..............................	100 kg
	malen:	O
79 a	gryn av havre:	100 kg	3	50
79 b	gryn av råg, vete eller korn samt mjöl av råg,
	vete eller korn: tullsatsen utgör ett av Ko-nungen för kalendermånad eller del därav an-givet, i jämnt femtal öre uttryckt belopp, som
*	med 75 procent överstiger den för omalet vete samtidigt gällande tullsats;
79 c	gryn, andra slag; mjöl, andra slag; ävensom
	mjöl av arrowrot och andra vegetabilier, ej till annan rubrik hänförligt ................	100 kg
80	Ris--—--------------
149	Bröd, alla slag, ej särskilt nämnt: tullsatsen är lika
	med den för mjöl av råg, vete eller korn gällande.

■ Ing. ändrade
bestämmelser
om glidande
tullsatser för
spannmål
m. m.

(Forts.)

Reservationer hade även avgivits

dels av herr Rosén, som instämt i de av herr Sandler m. fl. i deras
förenämnda reservation gjorde yrkanden;

dels ock av herr Månsson i Hagaström, som yrkat avslag å Kungl.

Kr 25. So

Lördagen den 16 april e. m.

Ang^ ändrade Maj :ts ifrågavarande proposition ocfh till stöd för detta yrkande ut beståmmelserJ^tit

sig på sätt reservationen visade.
om glidande
tullsatser för
spannmål

m. m. Punkten I.

Herr Örne: Herr andre vice talman, mina herrar! Den om ständigheten,

att andra kammaren redan fattat sitt beslut i den föreliggande
frågan, behöver lyckligtvis icke prejudicera utgången i denna
kammare. Tvärtom förefaller det ur sakens synpunkt vara högeligen
önskvärt, att första kammaren fattar ett annat beslut än medkammaren
för''att bereda ytterligare tillfälle till övervägande under den tid, som,
i händelse av olika beslut, kommer att förflyta, innan den gemensamma
voteringen kan äga rum. Det är sålunda alls icke med någon känsla
av att hålla begravningstal över en redan avlivad ståndpunkt — trots
den ringa lusten hos kammarens ledamöter att infinna sig i tid — som
jag tager till orda.

Det ärende, som föreligger, har den stora principiella och reella betydelse,
att det icke bör avgöras utan den omsorgsfullaste prövning,
och jag är övertygad om, att denna kammare skall vara villig att här
i afton ägna all den tid, som kräves för en sådan prövning, innan kammaren
går till votering.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet finner i sin proposition,
som för övrigt — jag vågar säga det -— lämnar mycket övrigt
att önska i fråga om allsidig belysning av föreliggande problem, att
maximigränsen, 3 kronor och 70 öre per 100 kilogram omalen spannmål,
är något ”främmande för glidtullsystemets grundtanke, som avser att
det av tidsförhållandena påkallade stödet för brödsädsproduktionen
smidigt anpassas efter dessa förhållanden.” — Orden äro departementschefens
egna i propositionen. — Jag bestrider nu för min del alldeles
bestämt, att det gällande glidtullsystemet, sådant det av 1919 års urtima
riksdag antogs, innehåller någon sådan ”grundtanke”, som herr statsrådet
och även lantbruksstyrelsen sökt lägga in däri. Yttrandet beror,
enligt vad jag kan se, på ren missuppfattning av situationen, en missuppfattning,
som tydligen uppkommit därigenom, att såväl herr statsrådet
som lantbruksstyrelsen varit så fångna i kristidshushållningens
tankebanor, att de icke kunnat frigöra sig därifrån. När statsmakterna
beslöto fastställa vissa minimipriser för spannmål, under det de animaliska
produkterna lämnades utan dylikt skydd, så skedde det uppenbarligen
för att leda den svenska jordbruksproduktionen i en alldeles speciell
riktning, som syntes önskvärd med hänsyn till de under kriget rådande
förhållandena. De offer, som denna produktionspolitik fordrade av det
svenska folkhushållet, skulle uppvägas, alls icke av någon högre levnadsstandard
för befolkningen i dess helhet, men väl av en ökad tillgång
på de kalorier, som voro oundgängligen nödvändiga, för att vi utan att
gå under skulle kunna draga oss fram genom den tid av avspärrning,
vari vi då levde. Herr statsrådet svnes liksom lantbruksstyrelsen omed -

Lördagen den 16 april e. m.

81 Nr 25.

vetet utgå från att spannmalsodlarna tack vare den ifrågavarande poli-Ang. ändrade
tiken förvärvade något slags privilegium på en särskilt gynnad ställ-bestämmelser
ning på det övriga folkhushållets bekostnad eller åtminstone fingo ett omSlidande.
berättigat anspråk på att slippa undan nödvändigheten att reducera sina spannmål r
produktionskostnader i samma mån som övriga näringsgrenar. Att riks- m. m.
dagen ingalunda menat något sådant, framgår alldeles oförtydbart av (Forts.)
den omständigheten, att glidtullen begränsades till högst 3 kronor 70 öre
eller den ordinarie tullsatsen för omalen spannmål. Såsom framhålles
i den av heriar Köing och Nilsson i Kristianstad jämte mig avgivna
reservationen till utskottets betänkande,^ var det nuvarande glidtullsystemet
endast en metod att steg för steg utan häftiga ryckningar komma
tillbaka till den ordinarie tullsatsen. Men, säger nu herr statsrådet, 1914
suspenderades spannmålstullarna, och därigenom åstadkoms en rubbning
till jordbrukets nackdel 1 hela systemet. ”Det bör därför vara en
gård av rättvisa”, — jag citerar propositionen — ”att, då svåra tider
för brödsädsproduktionen stunda, göra skyddet för densamma något
mera effektivt. Denna teori kan jag för mm del alldeles icke godkänna.
Jordbrukarna ha redan fått kompensation för tullens suspension
genom minimiprisgarantien, som de 1919 voro så ytterst angelägna att
upprätthålla och som även under något andra förhållanden hade kunnat
bliva en mycket betungande prestation för hela vår hushållning. Såsom
jag redan en gång förut erinrat i denna kammare, framställde jag
ar 1919 privat till åtskilliga ledamöter av riksdagen det förslaget, att
jordbrukarna skulle framställa krav på att nu få igen tullsatsen å 3
kronor 70 öre och samtidigt fordra upphävandet av såväl minimi- som
maximipris, mot det att jordbrukarna släppte minimiprisgarantien. Då
slogo vederbörande ifrån sig med båda händerna och förklarade, att en
så värdefull garanti kunde man absolut icke avstå ifrån, och det blev
sedermera aldrig något offentligen talat om detta. Det var icke lönt
att göra det, därför att stämningen var så överväldigande till förmån för
denna minimiprisgaranti, som jordbrukarna sålunda, mina herrar, betraktade
såsom något ytterst värdefullt för sig.

Om vi nu se på de kurvor, som herr statsrådet haft vänligheten att
sätta upp på väggen där borta, finna vi, att det svenska priset under en
lång period legat betydligt över det beräknade normalpriset, som sannerligen
icke är kalkylerat pa ett med hänsyn till de verkliga produktionskostnaderna
oförmånligt sätt. Innebär icke redan detta en viss kompensation
?

Herr statsrådet säger, att han i den förevarande situationen finner
sig kunna föreslå borttagandet av bestämmelsen om glidtullens maximenng
utan att åsidosätta övriga intressen inom samhället, under förutsättning
att glidtullen allt fortfarande utgår med endast halva skillnaden
mellan de beräknade normal- och importprisen. För rrtin del finner jag
i detta resonemang två fel. Det första har jag redan berört. Genom
att låta tullsatsen stiga utöver världsmarknadspriset med ett obegränsat
belopp kan man komma till en tull, som under vissa förhållanden kan

Första kammarens protokoll 1921. Nr 25.

Nr 25. 82

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade komma upp till både två och tre hundra procent av den ordinarie tullbestämmelsers3Ltsen>
medan exportindustrien har att konkurrera med motsvarande
om glidande jncjustrj j länder, där spannmålspriset icke fördyrats på ett sådant sätt.

Uspannmål Detta måste, om det inträffar, komma att medföra en för vårt lands
m. m. näringsliv ytterst farlig situation, som icke blott skadar vederbörande
(Forts.) industri utan även jordbrukets verkliga intresse, såsom jag senare skall
försöka visa genom ett mera allmänt resonemang. Men dessutom är
utgångspunkten för hela beräkningssättet alldeles felaktig. Den beryktade
normalprisformeln ger nämligen ingen hållbar utgångspunkt för beräkning
av det verkliga produktionspriset. Den kan på sin höjd utgöra
en grov approximation för att nå det resultat, vartill de nuvarande
glidtullarna sikta, d. v. s. till en successiv övergång till den fasta tullsatsen,
3 kronor 70 öre per hundra kilogram omalen spannmål. Men
denna formel duger alldeles icke ovanför denna gräns. För att tala en
smula matematiskt, äro nämligen de faktorer, som skola bestämma produktionspriset,
i viss mån själva funktioner av spannmålspriset, eller
på annat sätt uttryckt: när spannmålspriset stiger, stiga också levnadskostnaderna.
Med höjda levnadskostnader följa höjda arbetslöner och
högre pris på gödningsämnen och hästdagsverken. Men det är just
dessa tre, som i sin tur utöva ett bestämmande inflytande på normalpriset
på spannmål, sådant det framgår enligt formeln. När detta pris
ånyo stiger, måste åter arbetslönerna etc. ökas och sålunda normalpriset
ytterligare stiga, o. s. v. i all oändlighet. Till detta kommer
den psykologiska inverkan på producenterna av medvetandet, att en stegring
av produktionskostnaderna ej är så farlig, då den alltid kommer
att medföra möjlighet till högre pris och man sålunda får en god del
avstegringen täckt genom att man får räkna efter en sådan formel som
denna.

Något från allmän ekonomisk synpunkt mera betänkligt än ett system,
som verkar på detta sätt, kan icke gärna tänkas. Det måste leda
till ett fullständigt undergrävande av grundvalen för samhällets bestånd,
precis som en obegränsat stigande löneskala, byggd på i samma mån
som lönerna stigande produktpriser, skulle göra. Tänk er bara, mina
herrar, att en viss industri finge ett tullskydd, som ökades med produktionskostnaderna,
inklusive lönerna, men att lönerna bestämdes i
visst förhållande till de frambragta varornas pris! Det skulle vara
en förolämpning mot bolsjevikerna att kalla ett sådant system för
bolsj evikiskt! I princip pekar emellertid den av Kungl. Maj :ts nuvarande,
synnerligen försiktiga och moderata fackmannaregering föreslagna
anordningen just åt detta håll, d. v. s. för att med herr andre vice
talmannens tillstånd begagna ett något vårdslöst uttryck, rakt åt skogen.

För att efterföljande talare skola slippa beklaga sig över att jag
gjort mig skyldig till överdrifter, skall jag genast påpeka, att jag förbisett
varken att den föreslagna anordningen blott skall räcka ett år eller
att det finnes en hållhake i den omständigheten, att blott hälften av skid -

Lördagen den 16 april e. in.

83 Nr 25.

naden mellan priset enligt formeln och importpriset skall utgå i tull. Ja g Ang. ändrade
påstår blott, att principen är i grund felaktig, och jag tillägger, att <\css^est^,1.l^le^er
tillämpning givetvis kommer att föra oss allt längre bort från utsikten tullsats™för
att återgå till mera förnuftiga förhållanden. Däremot gäller vad jag här spannmål
sagt i fullaste mått och utan någon som helst reservation om de niotio- m- inner,
i vilka påyrkats, att hela skillnaden mellan formelns pris och im- (Forts.)
portpriset skall utgå. Då vederbörande motionärer avstått från att reservera
sig till förmån för sina framställningar, skall jag här icke spilla
vidare krut på dem. Genom alt frånfalla sina yrkanden, ehuru de hade
makt att få dem tillstyrkta av utskottet, ha de visat, att avsikten med
väckandet av motionerna varit en helt annan än att få dem bifallna av
riksdagen.

Av vad jag nu anfört, herr andre vice talman, torde framgå anledningen
till att jag icke kan godtaga någon glidtull, som icke är begränsad
uppåt. Jag finner nämligen en obegränsad glidtull stridande såväl
mot principerna i gällande tulltaxa som mot den hållning, riksdagen
städse intagit till förslag om rubbningar av dessa principer. Jag anser
också bevisat, att en obegränsad glidtull, konstruerad i enlighet med vad
Kungl. Maj :t föreslagit, maste leda till en ekonomisk orimlighet. Men
varför yrkar jag då icke i likhet med en del andra reservanter på, att den
kungl. propositionen skall avslås och sålunda det nuvarande glidtullsystemet
bibehållas? Skälen till min ståndpunkt äro framhållna i den
av herrar Röing, Nilsson och mig avgivna reservationen. Jag skall
därför ytterligare tillägga endast några få ord om den saken.

Enligt min uppfattning bör, sedan statsingripandet i näringslivet
avvecklats, ingen rubbning ske i bestående tullsystem, förrän en fullständig
plan till tulltaxerevision föreligger utarbetad. Sedan förhållandena
nu fört det därhän, att gällande glidtullsystem efter allt att döma skulle
komma att inom kort medföra en tull av 3 kronor 70 öre för omalen
spannmål, d. v. s. den ordinarie tullsatsen, finnes enligt min uppfattning
icke längre något som helst skäl att fortfarande bibehålla den kvarleva
från kristiden, som heter provisorisk glidtull. Övergången kan nu
ske fullständigt smärtfritt för alla parter. Därför bör den enligt min
uppfattning ske just nu. Det är just vad reservanterna säga. Däremot
ha vi icke alls sagt, att ett fast läge skulle hava inträtt på världsmarknaden,
såsom en aftontidning i går behagade påstå med ett synnerligen
starkt förakt för vanlig innanläsningskonst. Meningen med gällande
tullsystem är ju enligt dess egna målsmäns ständiga energiska påståenden
icke alls att garantera ett fast prisläge oberoende av tillgång och efter- .
frågan, utan att garantera den inhemska produktionen ett fast överpris
utöver världsmarknadspriset. Men det är ju precis vad den gamla tulltaxan,
vilken vi reservanter åter vilja sätta i kraft beträffande spannmålen,
faktiskt gör. Att riksdagen, såsom i samma tidning påstås, genom
191g års beslut skulle hava bundit sig vid glidtullsystemet in abstraeto
utan hänsyn till dess reella innehåll, är också ett argument av det
slag, som man tillgriper, liksom den drunknande griper efter halmstrået,

Nr 25. 84

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade när man saknar mera hållbara ting att fatta tag i. Riksdagen har en
bestämmelser gång beslutat sig för det glidtullsystem, som nu gäller. Vill man bibeomglidande
håUa detta> s| gärna för mig, men skall man ovillkorligen göra någon
Uspannmlrändring, så är det mindre genomgripande att gå åter till fasta tullar
m. m. än att följa utskottet. Det vågar jag vidhålla mot vem det vara må.

(Forts.) Mina medreservanters och mitt yrkande är ett hederligt anbud till

jordbrukarna, som de borde betänka sig mer än en gång innan de avslå.
Det är visserligen icke lämpligt såsom plattform för en valstrid,
anordnad efter auktionsmönster, där den högstbjudande avgår med segern.
Men dess antagande medför icke heller den bondånger, som
ofta drabbar auktionssegraren dagen efter, när han finner, att han i
konkurrensens hetta förvärvat en massa gods till alldeles för högt pris
och för sin obetänksamhet får uppbära smälek av släkten och sina mera
betänksamma vänner.

Jag skulle i detta sammanhang, herr andre vice talman, vilja säga
ett par ord till de ärade representanterna för bondépartiet under professorsledning
och för högern under amiralsledning samt för liberalerna
likaså under professorsledning! Jordbrukarna inom det liberala partiet
och högerpartiet och en del andra ledamöter av dessa partier, bland dem
högerns andrakammarledare — hur det är med förstakammarhögerns
ledare vet jag icke, men det kanske kommer att framgå under debatten
—- de tävla nu som sagt med de speciella bondepartierna i riksdagen
om högsta budet i tullsatser på jordbruksprodukter utan hänsyn till
verkligheten. Jag skulle vilja säga, att de spela ett högt spel med det
helas väl som insats. Förr eller senare går det upp även för de svenska
jordbrukarna, att tullsystemet i längden endast skadar den stora massan
bland dem själva, även om ett mindretal tillfälligtvis kan draga nytta
därav. Jag räknar med att detta medvetande efter hand skall komma
att så pass genomtränga den stora massan av de svenska jordbrukarna,
att när utredningarna bliva klara, det skall finnas utsikter för att göra
den revision av tulltaxan, som enligt min uppfattning kräves av hänsyn
till de ekonomiska omständigheterna. När jordbrukarna för närvarande
erhållit ett erbjudande att få den normala tullsatsen på sina produkter,
ha de enligt min mening fått det högsta som med deras intresse
för närvarande är förenligt.

Jag skall nu försöka att en smula från mera allmänna synpunkter
granska det närvarande läget i världen. Den politik, som den svenska riksdagen
fullföljer i fråga om våra ekonomiska relationer till utlandet, står
nämligen i det allra närmaste sammanhang med hela världsläget. Jag
tror, att vi alla kunna ena oss om att detta läge är i högsta grad bekymmersamt.
Flera av de före kriget mest välmående nationerna äro bragta
till ruinens brant, och en del av de övriga basera sin offentliga ekonomi
på hoppet att kunna utpressa svindlande höga skadestånd av de ruinerade
folken. Det kan under sådana förhållanden gå endast så länge som man
får allmänheten att diskontera de många och stora växlarna på framtiden.
Men vad skall sedan följa? Ingen kan bestämt veta detta, men,

Lördagen den 16 april e. in.

85 Nr 25.

mina herrar, det finns skäl att frukta det värsta. En mängd av de åt-dng. ändrade
gärder, som vidtagits eller som påfordrats eller genomdrivits av vissabestämmelser
grupper inom andra nationer, äro av den art, att de endast kunna för- °™Usatser för
dröja tillfrisknandet eller påskynda katastrofen'', allt efter omständighe- spannmål
terna. Dit höra alla åtgärder med syfte att försvåra det fria varuutbytet m. m.
och förfalska den naturliga prisbildningen, sålunda även de förslag till (Forts.)
jordbrukstullar, som i dag föreligga i den .svenska riksdagen. En höjning
av jordbrukstullarna, som enligt bondepartiernas recept skulle ställa
jordbrukarna alldeles utanför varje nödvändighet att söka reducera sina
omkostnader, måste komma att göra de högre förädlade jordbruksprodukterna
mera oåtkomliga för den stora massan av befolkningen, som
måste lägga dieten på bröd och potatis i högre grad än förut. Men detta
betyder ruin för de många småbrukare, som kunna existera endast tack
vare sin intensiva animaliska produktion. Högre pris på dessa animaliska
produkter genom tullar kunna blott påskynda denna utveckling, då de
måste bidraga till att ytterligare försvåra konsumtionen av smör, ost,
kött, fläsk och ägg. Det finnes, mina herrar, blott en begränsad konsumtionskraft
inom ett land, en konsumtionskraft, som för de viktigaste av
våra industrier, exportindustrierna, fullständigt bestämmes av det pris,
som dessa industrier kunna få ut av sina produkter vid export. Om nu
arbetarna göra försök att taga igen de högre varupriserna i form av
högre löner, så betyder detta, att exportindustrierna måste nedläggas
och att deras arbetare kastas över på de redan överfyllda industrier, som
arbeta för hemmamarknaden. Resultatet måste bliva ett ytterligare förvärrande
av situationen. Men när den störa industribefolkningen icke
har råd att köpa småbrukets produkter, går småbruket under och dess
idkare bli proletärer. Om vi hade någon förmåga att lära av vad som
har hänt i forna tider, kunde vi inhämta åtskilligt av förhållandena
i England efter de stora krigen i början av förra århundradet. Då
genomförde man i England höga spannmålstullar, så att spannmålspriserna
där stodo vid samma höga nivå som en tid varit fallet här i
Sverige. Men vad blev resultatet, mina herrar? Jo, att vad som återstod
av det lilla jordbruket efter alla övergrepp från de stora godsägarna
under tidigare perioder gick slutgiltigt till spillo. Det fanns icke
längre en marknad för det lilla jordbrukets produkter, därför att industriens
avkastning sänktes i oerhört hög grad och brödfödan fördyrades i
samma oerhörda grad, så att arbetarna tvungos att leva på en ytterligt
lag levnadsstandard och sålunda icke kunde förbruka det mindre jordbrukets
produkter. Är det åt samma håll, som bondeförbundarna sträva
här i Sverige? När man ser deras motion, kan man icke tro annat än att
de icke lärt någonting av de tider som gått. Tiderna äro dock icke alldeles
sådana, som de voro i början av förra århundradet. Långt innan
vi hunnit fram till ett sådant läge som det, i vilket industriarbetarna på
1830- och 1840-talet befunno sig i England, så kan man vänta oroligheter
och förvirring av det slag, som nu gör sig gällande över allt i
världen, där valutan är förstörd och arbetslösheten stor. Sådana orolig -

Nr 25. 86

Lördagen den 16 april e. fn.

Ang. ändraddieter kunna ju, såsom varje sunt tänkande människa inser, endast bibestämmelserdraga
till att försvåra läget och ytterligare försämra massans levnadsom
glidande förhållanden. Men när folket kommer i det läget, att det icke längre
spannmål1bär det nödvändiga för att stilla sin värsta hunger med, då det pressas
m. tn. ned på den nivå, på vilken industribefolkningen stod under den värsta
(Forts.) avspärrningen under kriget, då handlar det icke längre efter förnuftiga
grunder.

Vad jag nu senast anfört, herr greve och talman, gäller för den
händelse att de av vissa bland jordbrukarna föreslagna tullarna skulle
bliva effektiva. Jag väntar nu genast den invändningen: Det är icke så
farligt med den saken. Om man genomför en obegränsat stigande glidtull
å spannmål och om man ökar tullen på smör med 612 procent,-såsom
någon föreslagit, så medför detta icke en liknande förhöjning av priserna.
Det har t. o. m. sagts och kommer säkerligen att sägas otaliga
gånger, när dessa herrar komma ut i valstriden, att det icke alls är meningen
att höja priserna. Men varför i all rimlighets namn yrka herrarna
då på dessa tullar? Är det bara spegelfäkteri, att man kräver en
spannmålstull, som kan stiga obegränsat eller att man kräver 1 krona 25
öre i tull på smör ?

Jag har ansett, herr greve och talman, att detta bör sägas här vid
detta tillfälle, icke med hänsyn till de praktiska förslag som föreligga,
utan med hänsyn till att vissa av riksdagens ledamöter ha haft panna att
väcka sådana motioner som de av mig påtalade. Det är nödvändigt att
det säges nu, att sådanit icke bör förekomma ifrån ansvarskännande
personers sida. För min del är jag ärligt övertygad om, att vårt ekonomiska
liv skulle i högsta grad främjas genom en fullständig revision av
tulltaxan i frihandelsvänlig riktning, som jag nyss sagt. I varje fall
skulle det mindre jordbruket ha oerhörd fördel av industritullarnas
bortfallande.

Jag ser att en del av herrarna se mycket tvivlande ut, och jag skall
därför taga mig friheten att anföra ett praktiskt bevis för att detta är
den riktiga politiken. I början på 1890-talet, när det här i landet skreks
tull, tull, tull och ingenting annat än tull från en stor del av jordbrukarna
och industriidkarna, behandlades samma spörsmål under lika
svåra yttre förhållanden i vart södra grannland, Danmark. De danska
jordbrukarna togo då ställning till tullfrågan vid stora möten i olika delar
av landet. Därvid gjordes överallt frihandelsvänliga uttalanden. Den
resolution, som fattades exempelvis i Aarhus vid ett sadant möte med
alla röster mot tre, säger bl. a.:

”De Jylländska lantbrukarföreningarnas delegerademöte uttalar
som sin åsikt:

1) att tullen å lantbruksmaskiner och redskap samt på kol, järn och
andra råvaror bör avskaffas;

2) att tullen å industriprodukter, om den icke kan fullständigt upphävas,
bör nedsättas till fem procent eller högst tio procent av varornas
värde;

Lördagen den 16 april e. m.

87 Nr 25.

3) att det på nödvändiga konsumtionsartiklar och födoämnen, som Ang. ändrade
hittills varit tullfria, icke bör läggas nya avgifter.” bestämmelser

Vid de Samvirkende sjaellandske Landboforeningers delegerademöte
i november 1902 gjordes ett motiverat uttalande. I motiveringen säges Uspannmäl°r
det att lantbruket känner sig tillbakasatt i jämförelse med den tullskyd m. m.
dåde industrien. Därefter heter det: ”Lantbruket fordrar dock intet (Forts.)
skydd, varken för sin spannmål eller för sina animaliska produkter, såsom
smör, fläsk, kött m. m., utan måste under nutidens forcerade konkurrens
arbeta för att åstadkomma en billig produktion och söka finna
de vägar som leda dithän.” Vidare säges det: ”Lantarbetarna skulle
leva bättre och mera .sorgfritt, om tulltaxan icke i kännbar grad fördyrade
många av de nödvändighetsartiklar, som arbetarehemmen måste
köpa utanför lantbrukets produktionsområde. Då lantarbetarnas vederlag
till en del erhålles i form av naturaprestationer, åtgår det en större
procentdel av lantarbetarnas än av stadsarbetarnas kontanta förtjänster
till nämnda utgifter, och dessa kännas därför förhållandevis hårt på
landet.”

Som herrarna veta, var det allvar bakom dessa uttalanden den
gången, det blev inga tullar på födoämnen och på lantbruksprodukter
i Danmark, och när man tio år senare gjorde ett försök att starta en ny
tullagitation, skickades det ut en adress, som på mindre än fjorton dagar
blev underskriven av 30,000 danska bönder. Denna adress, som sändes
till konungen, kronprinsen och den danska riksdagen, har i en smula
förkortad form följande ordalydelse:

”Vi danska bönder önska ingen tull på spannmål och foderämnen.

Vi önska intet skydd på andras bekostnad eller att fördyra livsförnödenheterna
för vårt folk. Vi vilja med alla till vårt förfogande stående
medel motsätta oss varje hinder genom tullskrankor för vår fria omsättning
med utlandet. Men vi fordra likaberättigande med industrien
för oss och våra arbetare genom upphävande eller nedsättning av det
skydd, som på vår bekostnad gives industrien genom nu gällande tulltaxa.
”

När jag i denna vecka besökte Danmark såsom deltagare i internationella
kooperativa alliansens styrelsemöte och därvid hade anledning
att träffa spetsarna i de danska lantmännens ekonomiska organisationer,
och därtill ordföranden i de danska småbrukarnas rikssammanslutning,
begagnade jag tillfället att höra, om någon omsvängning i denna, de
danska jordbrukarnas för 30 resp. 20 år sedan uttalade uppfattning
hade skett under den sista tiden med dess svårigheter. Svaret blev ett
fullständigt obetingat nej, och det försäkrades mig från alla håll att
tullagitationen skulle vara lika förspilld på de danska jordbrukarna över
huvud taget, möjligen med undantag av en eller annan godsägare, som
gott utsäde skulle vara på det blanka hälleberget. Det finns icke den
ringaste bakgrund för en tullagitation bland de danska bönderna. Detta
visar, synes det mig, på det bästa sätt, som över huvud taget är möjligt,
att erfarenheterna av det system, som de danska jordbrukarna under

Nr 25. 88

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade denna tid tillämpat, ha varit synnerligen goda, då det inte lyckats att få

bestämmelsern^„on nämnvärd del av dem att ändra sin ståndpunkt, utom möjligen i
om glidande , .. , £ •, , , ., . . J °

tullsatser /örmera skarPto fnhandelsnktnmg.
spannmål Min ståndpunkt är, som jag redan förut tillräckligt betonat, den
m. m. att i de bestående tullförhållandena bör ingen ändring göras, förrän vi
(Forts.) efter en noggrann utredning äro beredda att göra det utan att
balansen mellan de olika näringarna rubbas. Vidare bör naturligtvis
en sådan revision ske i väl beräknade etapper. Tills vi ha utredningen
klar och äro färdiga att gå i den riktningen, finns det ingenting
annat att göra enligt min uppfattning än att kvarbliva vid den gällande
tulltaxan, efter vilken det bestående så småningom utvecklat sig fram
till en viss jämvikt. Denna jämvikt bör icke äventyras, allra minst genom
så oöverlagda steg som det utskottet föreslagit i mjöltullfrågan.

Jag ber därför, herr greve och talman, att få yrka bifall till den av
herrar Röing, Nilsson i Kristianstad och mig avgivna reservationen i
den del, som avser den föredragna punkten i utskottets hemställan.
Ett bifall till detta mitt yrkande innebär återgång till de fasta tullsatser
på spannmål, som gällde före kriget.

Herr W o h 1 i n: Herr talman! Att den nästföregående ärade talaren
här skulle hålla ett stort och omsorgsfullt utarbetat anförande var
för oss alla väntat, även om man icke hade bemärkt de fyra dagars ledighet
från riksdagsgöromålen, som av herr talmannen beviljats honom.
Talet var klätt i en modem parlamentarisk dräkt och präglat av den
ärade talarens kända skarpsinne, men det uppbars dock av en viss undertryckt
lidelse, som vid några tillfällen övergick till, om jag så får uttrycka
det, ett slags förstucket hot. Jag tror att kammarens ledamöter äro
fullständigt okänsliga för argument av det sistnämnda slaget, och, vad
lidelsen beträffar, vill jag för min del förklara, att jag aldrig kunnat
av tullfrågor bringas i någon blodets svallning. Detta redan av det
skälet, att jag sedan gammalt betraktat frågan om protektionism eller
frihandel icke som en stridsfråga mellan representanter för tvenne under
alla tider och alla förhållanden lika oförenliga ekonomiska teorier och
politiskt ekonomiska system. De båda systemen äro fastmera enligt min
uppfattning, för att tala på ett lärt språk, ”historiska kategorier”, så att
det ena kan vara lämpligt under ett visst tidsskede och det andra under
ett annat. Hade jag levat vid mitten av 1800-talet, skulle jag säkerligen,
med hänsyn till den dåtida allmänna utvecklingen i världen, hava anslutit
mig till frihandelns grundprinciper. I slutet av förra århundradet och
under det första årtiondet av detta århundrade har jag varit protektionist,
därför att världsutvecklingen fordrat en sådan politik av ett land
i vårt läge, sedan de stora länderna gått i spetsen. Nu, i dessa övergångstider,
bekänner jag mig till en moderat protektionism, men jag
hoppas livligt att världsförhållandena en gång i framtiden skola bliva
sådana, att vi här i landet åter skola kunna inrikta vår politik efter

Lördagen den 16 april e. m.

89 Nr 2«.

frihandelns grundsatser, om jag också icke kan driva mina förhoppnin-Ang. ändrade
gar så långt som att själv få uppleva det. bestämmelser

Med dessa utgångspunkter finner jag det tunga artilleri, med a,f"r%r
vilket herr Örne kört upp, tämligen överflödigt, och detta så mycket spannmål''
mera som det för dagen icke gäller, om Sverige i framtiden skall föra m. m.
en protektionistisk eller frihandelsvänlig politik. Den striden, herr Örne, (Forts.)
kommer väl i sinom tid, när tull- och traktatkommitténs stora och omsorgsfulla
utredningar bliva slutförda, och den kommer att bli vida långvarigare
och intensivare än de meningsbrytningar, som här äga rum under
några kvällstimmar. I dag gäller det endast vissa jämkningar i en anordning,
som är beslutad som ett provisorium under ett kort övergångsskede,
med frihet för alla att, när sedermera den allmänna tullfrågan
kommer upp till verklig debatt efter tull- och traktatkommitténs slutförda
arbete gå till prövningen av denna fråga med obundna händer.

Jag vill alltså icke använda så stora och kraftiga vapen, utan något
mera begränsa mitt anförande, detta så mycket mera som tiden är knapp
och många talare efter mig äro anmälda. Jag vill emellertid erinra
kammarens ledamöter därom, att dåvarande jordbruksministern, herr
Alfred Petersson i Påboda, vilkens minne lever ärat och aktat överallt
i Sveriges bygder, till statsrådsprotokollet den 11 febr. 1919 bl. a. yttrade,
att ”landets självförsörjning i största möjliga utsträckning framstår alltjämt
som ett viktigt önskemål och hänsyn måste tagas till jordbrukets
ställning och följderna för dettas vidkommande av en oförmedlad och
hastig övergång till ett tillstånd, där den fria konkurrensen och världsmarknadens
priser bliva ensamt bestämmande”. Den ”oförmedlade och
hastiga övergången” till ett tillstånd, där världsmarknadens priser bliva
bestämmande, har nu kommit vida hastigare än många för halvtannat
år sedan förmodade. I detta sammanhang kan jag icke underlåta att
erinra om, hur farligt det kan vara att framträda som spåman här i
världen i fråga om ekonomiska företeelser i nuvarande tid. I en inom
andra kammaren vid 1919 års urtima riksdag väckt motion åberopade
herrar Hage och Månsson i Hagaström den ödelagda jorden i vissa
delar av Europa, erinrade om att den nordamerikanska veteskörden icke
uppginge till en fjärdedel av världsskörden, hänvisade till det dåvarande
amerikanska spannmålspriset och till dollarskursen samt utslungade med
basunens kraft en profetia av det innehållet, att ”för världsmarknadens
vidkommande kommer säkert det höga vetepriset att hålla sig i många
år framåt.” På andra håll, såväl utom som inom riksdagen, uttalade
man sig med stor försiktighet, och jag erinrar mig särskilt, i vilka försiktiga
ordalag dåvarande jordbruksministern uttalade sig, då han berörde
frågan om den framtida prisutvecklingen på spannmålsmarknaden.

För egen del uttryckte jag mig så, att ”antingen komma dessa tvärsäkra
profeter att få orätt, och då äro garantier nu nödiga, eller också komma
de att få rätt, men då äro garantier nu ändock nödiga, enär brödsädesodlingen
* måste erhålla en tillfredsställande riksförsäkring.” Nåväl,
prismarknaden har utvecklat sig på sådant sätt, att medan noteringen å

Nr 25. 90

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrc&d^vetebörsen i New York i augusti 1919 var 237 cents per bushel, steg
bestämmelservisserligen under första halvåret 1920 ända upp till över 300 cents
‘tullsats™ förPev bushel, av vilken stegring de svenska producenterna emellertid av
spannmål känd orsak icke kunde draga någon som helst fördel, men har sederm.
m. mera, samtidigt med att spannmålsmarknaden här i landet varit fri,
(Forts.) varit stadd i så våldsamt sjunkande, att noteringen i december förra året
var 200,7 cents per bushel, och nu senast, den 12 april, är ända nere vid
181 cents per bushel. Dessa noteringar gälla faktiskt avslutade köp av
den vanligaste sorten, nr 2 Härd winter, och enligt mig i dagarna tillhandahållen
uppgift kan man f. n. på börsen i New York köpa nr 2
Red winter, som i pris brukar ligga något under den förra vetesorten,
för leverans nästkommande juli till 160 cents per bushel. Uttryckt
i svenska kronor och med omräkning enligt vid varje tidpunkt gällande
dollarskurs, betyder detta, att medan priset på nordamerikanskt vete
hösten 1919 på börsen i New York uppgick till omkring 34 kr., kan det
numera köpas för leverans i juli till ungefär 24 kr. per 100 kg.

Huru har nu detta prisfall på brödsäden inverkat på vårt jordbruks
ekonomiska ställning under senaste året? Redan för mera än ett år sedan
började ett betydande prisfall på animaliska jordbruksprodukter,
starkare och snabbare än det allmänna prisfallet på världsmarknaden,
vilket framgår av såväl de svenska som de internationella prisindexberäkningama.
De mycket blygsamma animaliska jordbrukstullama
voro då suspenderade och avsättningen hindrades genom bestående exportförbud,
vilket hade till följd att ekonomien bland ett stort antal av
våra jordbrukare redan då försvagades. Även det sädesproducerande
jordbruket, som ju i regel har sin ekonomi baserad på både sädesodling
och animalisk produktion, träffades redan då av denna depression. Ytterligare
tillkom att alla jordbruk, som sysselsätta anställd arbetskraft, hade
att tillmötesgå i och för sig rimliga och berättigade ökningar i jordbruksarbetarnas
löner. Slutligen stego räntesatserna, varjämte prisen
på jordbrukets produktionsmedel och jordbrukarnas förnödenhetsartiklar
ingalunda sjönko i proportion till prisfallet på jordbruksprodukterna.
Oaktat dessa förhållanden tror jag icke man kan säga, att jordbruket
här i landet sistförflutna höst i allmänhet befann sig i ett nödläge.
Det har varit under den därefter förflutna tiden, som ställningen
blivit verkligt bekymmersam. Såsom omförmäles i den föreliggande
kungl. propositionen, hade de till föreningen Sveriges kvarnintressenter
anslutna kvarnarna den 1 september 1920 ett inneliggande lager av brödspannmål,
åtminstone tre gånger större än under normala år vid motsvarande
tidpunkt och nära dubbelt så stort som den kvantitet, vilken
vid sagda tidpunkt borde finnas i reserv enligt det mellan staten och
kvarnintressentföreningen ingångna avtalet. Det kunde i förbigående
sagt vara av intresse att få klarlagt, var ansvaret ligger för den överflpdigt
stora veteimport, som ägde rum under tiden före sagda tidpunkt
och som förorsakade detta förhållande. Alla föreställningar, som under
förra riksdagen gjordes från vår sida med anledning av denna im -

Lördagen den 16 april e. m.

91 Nr 25.

port, hade ingen verkan. Följden blev emellertid att de sädesprodu-Ang. ändrade
cerande jordbrukarna, i den mån de icke blevo i tillfälle ^att avyttra bestämmelser
sin råg och sitt vete tidigt på hösten, fingo sälja spannmålen till Pri~°™Usatser för
ser, som, ju längre tiden fortskred, alltmera understego den kostnad, till spannmål
vilken säden producerats, allt detta samtidigt med att de animaliska jord- m. m.
bruksprodukternas priser fortsatte att falla. (Forts.)

En väsentligt bidragande orsak till de inträdda svårigheterna har
vidare varit den nyss antydda disproportionen mellan fallet i jordbrukets
produktpriser och prisfallet å jordbrukets nödvändighetsvaror. Enligt en
bevillningsutskottet tillställd, av sakkunniga personer upprättad tablå
hade prisen på jordbruksprodukter, vid jämförelse mellan tiden närmast
före kriget och senaste årsskiftet, i genomsnitt taget, omkring fördubblats.
Prisen på för jordbruket nödvändiga produktionsmedel — vilka
jag har här uppskrivna i en stor tablå, som jag icke skall trötta kammaren
med att närmare återge — hade emellertid, om man gör en sammanfattning
av prisstegringen från tiden före kriget till sistförflutna
årsskifte, omkring tredubblats. Endast för att taga några exempel ur
högen framgår, huru en säck cement om 60 kg., som före kriget kostade
2 kr. 50 öre, vid årsskiftet stod i 7 kr., huru murtegel, stort format, per
tusen styck före kriget kostade 45 kr. men vid årsskiftet 175 kr., huru
superfosfat, som före kriget kostade 7 kr. och 7 öre per 100 kg., vid
årsskiftet stod i 24 kr. Härtill kommer ytterligare, som socialstyrelsens
expert inför utskottet meddelat, att arbetslönernas stegring i det svenska
jordbruket under samma tid kan anslås till omkring en tredubbling. Det
har förekommit mycken diskussion inom utskottet angående frågan om
det riktiga och rättvisa i denna olika prisutveckling på å ena sidan
jordbrukets produkter, å den andra sidan jordbrukets nödvändighetsvaror,
och man har ingått i meningsutbyten, huruvida det jämförelsevis
långsammare prisfallet på industrivarorna har varit att tillskriva
ringbildningar inom industrien eller handeln. För egen del får jag vid
detta tillfälle säga, att jag icke äger tillräckligt material för att bedöma
denna fråga, vilken för övrigt sammanhänger med den större frågan om
prisutvecklingen på världsmarknaden. Jag har anfört de nämnda siffrorna
endast såsom fakta, visande att prisförskjutningarna under senare
tid uppenbarligen varit till jordbruksnäringens nackdel.

När man nu objektivt bedömer det inträdda läget, kan man först
utan vidare lämna alla de jordägare å sido, som under de gångna högkonjunkturåren
köpt egendomar på spekulation och som nu, i likhet med
så många spekulanter inom andra grenar av näringslivet, få se sina förhoppningar
grusade. Med dessa spekulanter torde ingen av oss hysa
något som helst förbarmande, utan det är tvärtom en önskvärd och välgörande
utgallring bland jordbruksnäringens utövare som sker, när
dessa spekulanters fastigheter gå under klubban. Jordkommissionen,
som sedan flera år brottas med den juridiskt svåra uppgiften att
utarbeta en koncessionslagstiftning med syfte att förebygga den svenska
jordens övergång i spekulanters händer, har med synnerlig tillfreds -

Nr 25. 92

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändradeställelse tagit del av underrättelserna om vissa sådana fallissemang
bestämmelser^;an(j grosshandlare med jordbruksegendomar. Vad härefter beträffar
°tullsatserför^e tusentals jordbrukare, som under de gångna åren under intryck av
spannmål den allmänna optimismen köpt fastigheter till rådande höga marknadsm.
m. värden och toppriser, men med allvarligt syfte att bruka och bebo egen(Forts.
) domarna, torde ett stort antal även av dem komma att gå ekonomiskt
till botten. Detta är ägnat att väcka verklig ledsnad, men jag har icke
dess mindre den uppfattningen, att de måste finna sig i sitt öde, och
att det icke är förenligt med en klok statshushållning att genom lagstiftning
hjälpa dem ur deras iråkade svårigheter. Att handelsvärdet på
den svenska jorden måste gå ned, liksom alla priser måste falla, synes
mig uppenbart. I den motion, som jag jämte åtskilliga andra vid riksdagens
början väckte, ställde vi oss även på den ståndpunkt, jag här angivit,
i det att vid den föreslagna höjningen av den s. k. ränteposten i
produktionskostnadsformeln någon hänsyn enligt motionen icke skulle
tagas till den inträdda stegringen i fastigheternas värde utan endast till
stegringen i värdet å jordbrukets inventarier och den inträdda ökningen
i räntesatserna. Den jordbrukskris, som hotar vårt land och som allaredan
är inne, inskränker sig emellertid ingalunda till de två nu angivna
kategorierna av jordägare. Enligt upplysningar, som jag förskaffat mig
från slättbygderna i mellersta och södra Sverige, har det inträffade
prisfallet varit så häftigt, att även jordbrukare, vilka under de gångna
åren måst vid arvskiften utlösa sina medarvingar till marknadspris,
ävensom jordägare, vilka innehaft sina egendomar sedan tiden före kriget
och därpå nedlagt sina besparingar i grundförbättringar och reparationer,
råkat i ekonomiskt nödläge och flerstädes måst avträde egendomarna
till konkurs. Åtskilliga konkreta fall av detta slag har jag
antecknat, men det torde icke vara lämpligt att i riksdagens protokoll
intaga redogörelser för enskilda medborgares olyckor. I stor omfattning,
t. o. m. i södra Sverige och i Götalandskapens bygder, hålla sig
skötsamma och dugliga lantbrukare, som aldrig fallit offer för spet
kulationens frestelser, för närvarande uppe endast genom borgensförbindelser,
underskrivna av vänner och släktingar, och om icke
förbättring till hösten inträder befarar jag att vi stå inför en agrarkris
av minst lika stora dimensioner som den, vilken inträdde på 1880-talet
eller, för att gå ännu längre tillbaka i tiden, efter de stora napoleonska
krigen, då tiotusentals svenska bönder fingo gå från sina gårdar, som
då sammandrogos i större egendomskomplexer.

Det är denna oro för en agrarkris av betydande dimensioner, som
gör att jag anser en förbättring av det hittills ineffektiva glidtullsystemet
för spannmål så ytterligt viktig. Mer än en ledamot i kammaren, icke
blott bland den löntagande befolkningsklassens representanter, utan även
bland representanterna för våra stadsmannanäringar, gör säkerligen här
reflexionen, att krisen går ju härjande fram över alla områden av näringslivet
och att det icke gives anledning att oroa sig mera för krisen
bland spannmålsodlama än för krisen bland andra näringsidkare. Under

Lördagen den 16 april e. m.

93 Nr 25.

rubriken ”nödläget inom affärsvärlden” meddelade en tidning härom Ang. ändrade
dagen åtskilliga uppseendeväckande siffror angående den rekordartade bestämmelser
ökningen på sista tiden i antalet av betalningsinställelser, växelprotester ^n^tser för
och konkurser. Naturligtvis är ingen bland oss blind för att nödläget är spannmål
mycket allmänt utbrett, och att även stora grenar av vår industri arbeta m. m.
under ytterligt tryckta förhållanden. Jag är också förvissad om, att (Forts.)
jordbruksklassens representanter i riksdagen, endast man icke tillbakavisar
jordbrukets rimliga skyddskrav, i allmänhet äro beredda att tillmötesgå
skäliga önskemål från industriens sida om skydd mot en övermäktig
utländsk konkurrens, och jag är i varje fall för min del beredd
att medverka till sådana skyddsåtgärder även för våra viktigare industrier,
som kunna bliva dessa industrier och deras arbetare till verkligt
gagn och kunna komma att av Kungl. Maj :t under loppet av denna riksdag
föreslås. Detta även av den anledningen, att ett förlamande av industrien
självfallet medför en allmän ökning av skattetrycket och en
försämring av den statsfinansiella situationen, vilket måste kännas tryckande
för alla medborgare. Men att jag betraktar frågan om spannmålsodlingens
vidmakthållande, vilken jämte frågan om sockerbetsodlingen
genom omständigheternas makt blivit den första frågan av detta
slag, som kommit före inom kamrarna, så särskilt betydelsefull, beror i
väsentlig mån, om även icke i första rummet, på den stora massa av jordbrukare
och jordbruksarbetare, som av denna sak äro beroende. Herr
Månsson i Hagaström har i sin reservation velat göra gällande att det
endast vore ett antal bortåt 20,000 jordbrukare med en areal över 60
tunnland åker, som hava brödsäd till avsalu. Denna av herr Månsson
i Hagaström meddelade uppgift är fullkomligt missvisande. Enligt den
källa, som han begagnat för ifrågavarande reservation och vilken grundar
sig på ett mycket värdefullt material, utgjorde antalet brukningsdelar
i hela Sverige, som hade spannmål till överskott, år 1918 ett antal av
105,806. Det är således mer än 100,000 brukningsdelar, som hava
spannmål till överskott. Det antal brukningsdelar, som icke hade spannmål
till överskott, uppgick, såsom herr Månsson i Hagaström riktigt
anför, till 275,365. Antalet personer, som hade sysselsättning på de
brukningsdelar, vilka hade spannmål till överskott, var emellertid icke
mindre än 1,038,405, under det att antalet personer på de brukningsdelar,
som hade brist på spannmål, eller där behovet täcktes av den egna produktionen,
uppgick till 1,353,803, således endast omkring 300,000 personer
mera än de förra. Härvid räknas de brukningsdelar, som hava
en areal odlad jord å en hektar och däröver. Man finner således, att
mellan 40 och 50 procent av det svenska jordbrukets utövare är såsom
arbetsgivare eller arbetare anställda på brukningsdelar, som hava spannmål
till avsalu, och härigenom är ett mycket viktigt påstående i herr
Månssons i Hagaström reservation fullständigt vederlagt.

Nu säges det, och det har ofta sagts från socialdemokratiskt håll i
bevillningsutskottet, att denna kris bland jordbrukarna icke har så stor
betydelse som krisen inom industrien, därför att det icke kan bli tal om

Nr 25. 94

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade några driftsinställelser inom jordbruket och icke någon därav följande
bestämmelser^rbetslöshet. Detta är sant så tillvida, att bonden lägger icke ned driften
‘tullsats™ för00^1 sätter sig icke i avvaktan på bättre konjunkturer sysslolös ned för att
spannmål leva av sina sparpengar. Men driftinställelse är det, när bonden av nödm.
m. tvång måste gå från gård och grund och gården kanske köpes av en skogs(Forts.
) spekulant, och driftsinställelse i verklig mening är det, när jordbrukarna
övergå från intensivare till extensivare brukningssätt, som kräva
mindre arbetskraft och ge mindre tillgång på arbete. Förnämsta anledningen
för mig emellertid till att anse den föreliggande frågan så utomordentligt
viktig är farhågan för en inskränkning av spannmålsodlingen
till nästkommande höst, om icke förbättringar i det nuvarande skyddet
vidtagas. Herr Sandler utvecklade under debatten i sockerbetsfrågan
den 12 nästlidne mars ungefär samma grundprinciper för den
ekonomiska politiken under övergångsåren, som nyss framställdes av
herr Örne, vilka grundprinciper enligt min uppfattning äro mycket
stridande mot vad en förståndig statsekonomi under dessa övergångsår
kräver. Det är ingalunda meningen att vi skola begagna ”statsmakternas
alla maktmedel”, såsom herr Sandler uttryckte sig, för att förhindra
återgången till en lägre prisnivå. En sådan politik har mig veterligen
icke någon förespråkare bland de ekonomiskt upplysta i detta land. Vad
striden i dag gäller, det är huruvida vi med korslagda armar skola åse,
huru det våldsamma prisfallet på världsmarknaden ohejdat och i hela
sin styrka far härjande fram över den ena grenen efter den andra av
svenskt näringsliv, eller om vi icke böra vidtaga några dämpande åtgärder
för att åtminstone åt våra viktigare näringar giva rådrum att anpassa
sig efter den snabbt sjunkande prisnivån. Av alldeles särskild
betydelse är, att sådana dämpande åtgärder vidtagas, i synnerhet när
det gäller vårt dagliga bröd, varan framför alla andra varor, varan som
man icke kan umbära, även om man blir utblottad på allt annat. Det
är en oförsvarlig politik att, ledd av benhårda frihandelsdogmer, sätta
vårt lands nödtorftiga självförsörjning på spel, och detta mitt i en tid,
då det drar sig tillsammans till ett nytt oväder över världen och då
även den svenska arbetarklassens främste representanter visa sig fullt
medvetna om den ofantliga vikten av att vi icke på någondera sidan
låta indraga oss i det nya stora ekonomiska världskriget. Den ekonomiska
politik, som herrar Sandler och Örne förorda, är också direkt
stridande mot den, som för två år sedan på ansvarigt håll ansågs vara
den riktiga i vårt land. Herr Örne har nyss hänvisat till Danmark och
i en historisk exposé över den danska tullpolitiken erinrat om att frihandelstendenserna
tidigt gjorde sig gällande i Danmark. Herr Örne
har glömt, att den danska regeringen i höstas utfärdade en ”kornlov for
hjfstaaret 1920—21”, vilken garanterar de danska bönderna, som enligt
herr Örnes utsago icke hava några som helst pretentioner på skydd för
spannmålsodlingen, ett pris på råg och vete, som varierar mellan 43
kronor och 44 kronor och 60 öre per hundra kilogram, danskt mynt.
Den danska staten har sålunda satt hela sin starka ställning bakom ett

Lördagen den 16 april e. m.

sådant prisläge för den danska spannmålen, samtidigt med att de sven-^M''7- ändrade
ska jordbrukarna fått sälja sin råg och sitt vete till ett pris, som under debestämmelser
senaste månaderna nedgått till endast några kronor över 30 och i vissa tullsats^ för
fall under 30. Detta omkastar helt och hållet den bild av de danska spannmål
böndernas uppfattning om vad som är klok statsekonomi under det nu- m. m.
varande övergångsåret, vilken herr Örne sökte uppdraga. (t1 orts.)

Betänksamheten mot att någorlunda säkerställa spannmålsodlingen
härrör naturligtvis i främsta rummet, om icke uteslutande, av omsorgen
om de konsumerande samhällslagrens intressen. Att dessa klassers intressen
i en tid av reducerade löner, minskade arbetsförtjänster och omfattande
arbetslöshet måste tillmätas den största betydelse, är något, .
som villigt erkännes av alla. Men glömmen icke, mina herrar, att enligt
socialstyrelsens stora levnadskostnadsundersökning uppgick inom ett
mindre bemedlat hushåll vid tiden före kriget utgifterna för bröd och
mjöl sammanlagt till endast tio procent av hushållets totala utgifter.

Man får vidare icke förbise, hur mycket större och mera betydande den
prisfördyring är, som spannmålen undergår från det att den säljes av
producenten, till dess att den kommer konsumenten till godo, vid jämförelse
med tullens fördyrande inverkan. Partipriset på svenskt vete
var den 1 sistlidne februari 33 kronor och 35 öre per hundra kilogram,
och partipriset på vetemjöl 56 kronor, medan minutpriset på vetemjöl,
enligt socialstyrelsens beräkningar under samma månad uppgick till 76
kronor, d. v. s. omkring 128 procent högre än producentens pris å råvaran.
Enligt den av herr Röing m. fl. avgivna reservationen skulle
vetetullen under nuvarande förhållanden uppgå till 3 kronor och 70 öre
per hundra kilogram, enligt utskottsmajoritetens förslag, under nuvarande
förhållanden, till något över 4 kronor. Skillnaden är endast
omkring 40 öre per hundra kilogram. Jag frågar: är det från konsumenternas
sida anledning att taga så hårt vid sig för dessa 40 öres ökning
vid nuvarande prisläge, då den har så liten inverkan på mjölpriset
och på levnadskostnaderna, som jag nyss antydde, medan skillnaden dock
har betydelse för producenterna? Och om världsmarknadspriset faller
och tullen i följd därav enligt utskottsmajoritetens förslag stiger, så
utgår ju denna ökade tull vid prislägen, som gör den för konsumenterna
lättare att bära.

Jag skall nu i korthet säga, varför den av herr Örne m. fl. förordade
vägen att mitt under tiden för glidtullsystemets giltighet sönderbryta
detta system och återgå till fasta tullsatser icke kan för min del
godkännas. Det har gjorts en del anmärkningar mot den uppgjorda produktionskostnadsformeln
och det har talats om dess bristfällighet. Ja,
det vet alla, att formeln är bristfällig, men för den skull är den icke oanvändbar.
Vidare har-det sagts, att man inom industrien måste räkna
med ögonblickliga produktionskostnader, medan man här för jordbruket
räknar med produktionskostnader, som hänföra sig till ett år tillbaka i
tiden. Men det veta väl alla, att det förflyter en avsevärd tid mellan
sådd och skörd, under det att industrien kan producera på betydligt

Nr 25. 96

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade kortare tid. Det har också anförts, att man bör söka nedbringa pro&«?äwwetrer(]up(:j0ns}i0s^nacjerna
f5r lantbruket. Jag instämmer i, att det är önsk°tulLsatser
förv^ri’ att dessa kostnader nedbringas, men ehuru icke agronom måste jag
spannmål såsom ekonom väl förstå, att produktionskostnaderna icke kunna nedm.
m. bringas till mer än en viss gräns, och när denna gräns är nådd måste
(Forts.) man för atf då gorå''jordbruket räntabelt övergå till annat produktionssystem,
d. v. s. till en extensivare odling, och detta blir ovillkorligen
följden av det prisfall på spannmål, som nu inträtt. Denna övergång
till fasta tullar från glidande tullsatser kan därtill så mycket mindre
förordas, som de sistnämnda äro avsedda att gälla endast till den 31 maj
ristkommande år, och varje ledamot av riksdagen, som röstar för detta
systems fortvaro, på sätt Kungl. Maj :t föreslår, har fullkomligt fria
händer att nästkommande riksdag pröva jordbrukets tullfråga i hela
dess vidd utan några som helst på förhand gjorda utfästelser.

I fråga om borttagande av glidtullens maximering vill jag erinra
om, att i den stora sakkunnigdelegationen, som arbetare på eftervinter!!
1919, i vilken även sutta medlemmarne av denna kammare herrar von
Sneidern och Gunnar Andersson, icke var tal om någon maximibegränsning
av glidtullarna, liksom det icke heller varit tal om någon begränsning
av glidtullar, när sådana tillämpats i främmande länder. Maximeringen
i regeringens förslag vid 1919 års urtima riksdag berodde icke
på statsekonomiska synpunkter utan på rent politiska hänsyn, vilket för
övrigt öppet erkändes av den dåvarande jordbruksministern i denna
kammare, då han bland annat uttalade, att skälet för införande av maximering
var, hänsyn till ”samhällsfriden”. Jag tror att det ekonomiska
förnuftet inför det prisfall, som ägt rum, måste säga sig, att ett störande
av samhällsfriden snarare skulle uppstå, om man icke ansluter sig till
det av sakkunnigdelegationen år 1919 avgivna förslaget till glidtullsystem.
Jag vill slutligen, såsom en särskild anledning för mig att framhålla,
att ingen genom ett beslut i dag om glidtullen binder sig för nästkommande
år, säga, att det förslag, som utskottsmajoriteten förordar,
såsom bekant är en kompromiss, och att åtskilliga av oss hysa en annan
uppfattning om vad jordbrukets berättigade intressen under detta produktionsår
kräva, men att vi hava ansett läget påfordra en uppslutning
kring det kungl. förslaget. Partimotionen, som herr Örne så starkt
klandrade och av honom felaktigt utlades såsom ett uttryck för valpolitik,
var tvärtom ett utryck för en ren övertygelse om det berättigade i
det framställda kravet på ”full täckning”. Emellertid begärdes även
en höjning och justering av ränteposten i produktionskostnadsformeln,
och slutligen föreslogs differentiering mellan glidtullen å vete och glidtullen
å råg. Att det sista önskemålet har frångåtts har varit beroende
på praktiskt-tekniska skäl, och det har även en mindre principiell betydelse.
Frånfallande! åter av kravet på räntepostens höjning och på
den s. k. fulla täckningen har inneburit ett övergivande av en ståndpunkt,
som enligt min övertygelse, och det kan icke nog kraftigt understrykas,
under övergångsåren, varit i och för sig berättigad såvitt man

Lördagen den 16 april e. in.

97 Nr 25.

över huvud taget anser spannmålsodlingens upprätthållande under dessadn<7. ändrade
år vara ett statsintresse av så stor betydelse, att det icke överväges i vikt bestämmelser
av den obetydliga ökning i utgiftsposterna, som för de konsumerandeom dödande
hushållen därav skulle förorsakas. Att såväl högerpartiets som bonde- “spannmål”''
gruppens utskottsreservanter efter ingående överläggning frångått detta m. m.
krav på full täckning har berott på, att om yrkande på full täckning (Forts.)
reservationsvis framförts i utskottet eller yrkande därom framställts i
kamrarna, det med all säkerhet skulle hava föranlett en sådan utgång,
att man icke ens vunnit den av Kungl. Maj :t föreslagna förbättringen
i glidtullsystemet, nämligen 5 %-avdragets och maximigränsens borttagande.
Det politiska läget ansågs av oss nödvändiggöra en uppslutning
kring Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill icke här förneka, att denna kompromiss
för mig har varit synnerligen påkostande, i synnerhet som jag
vid flera föregående tillfällen här i kammaren uttryckt missnöje med
kompromisser över huvud taget. Icke tre riksdagar förgingo, innan
jag har måst vara med om den största kompromiss, som förekommit
i bevillningsutskottet på senaste åren, men jag har ansett det ekonomiska
läget för lantbruket vara så allvarligt, att man i denna stund måst
offra sin principiella ståndpunkt för realitetspolitik. Då jag ser det
nationella partiets ärade ordförande här närvarande, med vilken jag
under föregående riksdagar haft några små sammanstötningar med anledning
av mina uttalanden om kompromisspolitiken, vill jag mera till
protokollet — ty det kan icke hava intresse för kammarens ledamöter
— erinra om att han vid ett tillfälle, då jag uttryckte mitt missnöje
med någon från den sidan gjord kompromiss, replikerade: ”ungt vin
och litet drucket!” Jag fattade det då ingalunda såsom en elakhet,
men jag får nu säga att sedan tisdagen i förra veckan är det där unga
vinet — om det över huvud taget funnits — totalt utsupet, det vill med
andra ord säga, att nu är man riksdagsman.

Slutligen, herr talman, en anmärkning. Det är verkligen icke något
lättsinnigt äventyrande med landets intressen, det är icke något fullständigt
undergrävande av samhällets bestånd, såsom herr Örne uttryckte
sig, då man ansluter sig till det moderata förslag om ändring av
glidtullsystemet, som regeringen framlagt. Det är dock icke någon agrarpolitisk
kampregering, som framlagt detta förslag; i densamma sitta
icke mindre än tre ledamöter i den av landets jordbrukare på sin tid
med icke särdeles blida ögon sedda folkhushållningskommissionen. Nej,
vad regeringen i sitt förslag bjuder i form av skyddsåtgärder är mycket
mindre, än jordbrukarnas berättigade intressen fordra, men när så stora
eftergifter gjorts från deras håll, borde man även från oppositionens
sida kunna hava gjort några eftergifter. Under förhoppning emellertid,
att utskottsmajoritetens förslag blir även i denna kammaren följt,
så att åtminstone ett nödtorftigt säkerställande av landets brödsädesodling
under de allvarliga och brydsamma övergångsåren blir genomfört,
får jag, herr talman, yrka bifall till detta utskottsmajoritetens
förslag.

Första kammarens protokoll 1921. Nr 25.

Nr 25. 98

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade Herr Sederholm: Om man ser tillbaka på glidtullarnas korta
bestämmelser^ls^or-x2i jnom vårt ekonomiska liv, kan man icke undgå att konstatera
°tuUsatser för^mu v^rt blick på deras uppgift i hög grad försämrats. Då såg man

spannmål i glidtullarna ett av medlen för att trygga landets självförsörjning. Då
m. m. var det intresse icke blott för lantmännen utan för hela folket att erfor(Forts.
) derlig tillgång på brödsäd inom landet förefanns, och det var också
omkring denna uppgift folket samlades, då vid 1919 års urtima riksdag
glidtullarnas införande beslöts. Denna var alltså den första och kanske
len viktigaste förutsättningen. Den andra var ju den, att man ville föröka
ernå, att tullarna icke trädde i funktion under andra förhållanden,
an att de verkligen voro nödvändiga för att trygga denna självförsörjning.
Man utgick då från den förutsättningen, att man icke kunde
upprätthålla brödsädesodlingen under andra förhållanden, än att jordbruket
finge sina produktionskostnader täckta. Jordbruksministern yttrade
också i propositionen till riksdagen 1919, att det var ett fullt berättigat
krav från jordbrukarna, att denna synpunkt iakttoges. Likaså
yttrade han, att man kunde icke fullt ernå vad man åsyftade i avseende
på denna självförsörjning med bibehållande av brödsädesodlingen,
utan att denna fulla täckning garanterades. Det är från denna synpunkt
jag ansett det vara fullt befogat och fullt berättigat att här kräva denna
fulla täckning, icke för att jordbrukarna här skola ställa sig i gynnsammare
ställning än andra näringsidkare, utan därför att man icke kan
nå denna fulla självförsörjning utan att bibehålla brödsädesodlingen i
dess fulla utsträckning, och detta åter icke kan nås, utan att full täckning
garanteras. Att jag nu frånträder denna ståndpunkt och biträder
utskottets hemställan innebär från min sida icke på något sätt ett frångående
av denna princip. Liksom en föregående talare vill jag för min
del uttala, att jag viker undan endast för att vi skola kunna samla oss
omkring vad som är möjligt att ernå och över huvud taget icke kasta
bort det bästa för det goda. Det är alldeles påtagligt, att en nedpressning
av brödsädespriset under produktionskostnaden — såsom det inträffade
under kristiden — icke kan undgå att medföra minskning i
brödsädesodlingen. Brödsädesodlingen uppgick före kristiden till ungefär
485,000 hektar om året. Den nedgick under kristidens fem år till
460,000 hektar och var till och med nere ett år till föga över 400,000
hektar. Det är alldeles påtagligt, att en sådan nedgång i brödsädesodlingen
kommer att medföra ep minskning i landets förmåga av självförsörjning.
Vi konsumera här årligen normalt ungefär 1 miljon ton brödsäd
och producera ungefär 70 % härav. De övriga 30 % måste importeras.
Om importen av någon anledning skulle avstanna, måste man
nedbringa konsumtionen till två tredjedelar. Missväxt eller skörd under
medelmåttan liksom minskad odling skulle givetvis ytterligare försvåra
läget och under en avspärrning göra det synnerligen prekärt. Med erfarenhet
av brödknappheten 1918, torde det vara ett allmänt folkintresse
att söka undgå ett återkommande av sådana näringsförhållanden. Det
är enligt min mening alldeles ofrånkomligt att, vinner man icke full

Lördagen den 16 april e. m.

90 Nr 26.

täckning, kommer det att yttra sig i minskad brödsädesodling och ökat-dn#. ändrade
beroende av importen. Odlingen av jorden kommer att i stället för -bestämmelser
skjutas till andra odlingar, odling av foderväxter, gräs och av fodersäd,
mindre krävande odlingar och som för lantmannen medföra mindre risk. “spannmål
Det är detta jag anser vara huvudsyftet med dessa glidtullar, det mål m. in.
som man från allmän rikssynpunkt borde söka ernå, och det är från (Forts.)
denna synpunkt jag menar, att riksdagen borde kunna samlas kring ett
sådant förslag. Då nu emellertid Kungl. Maj :ts förslag innebär en
betydlig förbättring i förhållande till nuvarande anordning, har jag velat
frångå vad i motionen blivit yrkat och biträda detta. Det innebär i
alla fall den betydliga förbättringen, att man får bort detta 5 % avdrag,
som var grundat på och motiverat med att vi skulle genom fallande
konjunkturer trots detta avdrag få full jämvikt mellan produktionskostnaderna
och normalpriset. I stället hava produktionskostnaderna
under dessa år från 1919 stegrats så, att dessa för den skörd som vi
nu skola bärga under instundande sommar komma att ställa sig väsentligt
högre än för någon föregående. Men en mera väsentlig förbättring
innebär dock borttagandet av maximigränsen av 3: 70. Jag kan
icke annat än vända mig mot uttalandet i herr Örnes m. fl :s reservation
att denna begränsning på tullen till 3: 70 skulle vara en planlagd åtgärd
för att få en övergång till den gamla fasta tullsatsen av 3: 70. Detta är
en konstruktion, en fiktion som åtminstone vid 1919 års urtima riksdag
icke på något sätt anfördes, och som säkerligen icke spelade någon roll
vid fattandet av detta beslut. Det var ju tvärtom så, som också föregående
talare framhöll, att detta uteslutande var en politisk manöver
för att sammanhålla det socialistiskt-liberala blocket. Det blev icke på
något sätt sakligt motiverat. En nödtorftigare motivering, än den statsministern
då presterade, kan knappast tänkas. Och denna motivering
mottogs då från jordbrukarhåll med en energisk protest- Det
är således oriktigt att säga, att denna begränsning till 3: 70 var en medveten
och avsiktlig plan för att därigenom komma tillbaka till den före
1914 varande tullsatsen. För övrigt, vad skulle det finnas för fog att
säga, att denna tullsats från 1919 på 3: 70 nu skulle vara så bindande?

Hela penningvärdet har ju kommit på en helt annan nivå. Inflationen
har gjort, att 3 : 70 då ingalunda motsvarar samma siffra nu, och då blir
siffran egentligen endast av ett historiskt intresse, som icke på något vis
kan sättas i sammanhang med jordbrukets nuvarande behov av skydd.

Men det är en orättvisa mot odlarna att införa denna begränsning av
3: 70. Man utgick då från att halva skillnaden mellan s. k. normalpriset
och importpriset, halva förlusten skulle bäras av jordbrukaren
för att han därigenom skulle bidraga till prisnedgången, och den andra
hälften, genom denna halvering av glidtullen, skulle bäras av staten. Kan
det då vara rimligt och billigt att, när denna skillnad kommit upp till
3: 70 och den blivit verkligt betydande, då skall fördelningen av bördan
så förändras, att jordbrukaren, den mindre bärkraftige, skall få
den större delen och den mera bärkraftiga, hela samhället, skjuta över

Nr 25. 100

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändradepå. producenterna denna börda i större mått än förut varit fallet? Jag
bestämmelser[,zn ;cpe finna annat än att detta innebär att under de svåraste förom
glidande hållanden lägga allt tyngre bördor på lantmännen, och det kan aldrig
1 spån mull**v a r a rättvist och befogat. Det är också från den synpunkten, menar
m. m. jag, som denna fixering är oriktig. Nu vilja reservanterna här, i

(Forts.) stället för glidtullar som så att säga skulle följa med förlusten och utjämna
den, i den mån den stiger eller faller, fastställa fasta tullar. Jag
kan icke finna, att detta på något vis är befogat. Det är väl ändå en
rättvisa i den anordning, som glidtullarna innebära, att man söker anpassa
tullbeloppet efter behovet av skydd. I den mån systemet visar sig
ofullkomligt må man söka rättelse. Men mot principen kan man knappast
göra någon anmärkning. Att i stället införa fasta tullar, som komma
att giva 3: 70 till skydd, även under förhållanden, då skydd icke är
behövligt, och å andra sidan endast giva 3: 70, då större skydd behövs,
kan icke anses innebära någon förbättring. Det är icke uteslutet utan
tvärtom troligt, att under ett kommande år medeltullen kommer att
.uppgå till kanske samma belopp eller 3: 70, vare sig den utgår såsom
glidtull eller fast tull. Men det är rimligt, att det finnes någon nyansering,
under olika skeden efter behov, sa att tullen icke sättes fast och fix.
Och jag är övertygad att, om vi verkligen komma upp till så pass högt
importpris att tullen 3: 70 helt skulle ligga över produktionskostnaderna,
reservanterna nog skulle vara de första att payrka tullens borttagande,
under anförande att tullen då icke skulle vara behövlig för att bereda
jordbruket erforderligt skydd. Det vore ett otympligt system i jämförelse
med glidtullen. Å andra sidan står det klart för mig, att man
icke kan och icke i längden bör upprätthålla glidtullsystemet. Man
bör söka så snart som möjligd få detta system utbytt mot fast tullsystem,
men detta först när marknadens läge och produktionsförhållandena kommit
i så pass stabilt läge, att man kan beräkna produktionskostnaden
och importpriset och med ledning av dessa något så när efter det verkliga
behovet fixera den tull, som kan vara erforderlig. Så länge så
icke är förhållandet och så länge fluktuationerna äro så pass våldsamma
som nu, måste man hålla sig till glidtullar och söka på bästa sätt
lämpa dem efter förhållandena.

Det har sagts här, att prisnivån måste ned. Jag delar denna uppfattning.
Jordbruket måste följa med i denna nedgång. Det måste hjälpa
till, i den mån dess krafter tåla det, och även eventuellt producera en
del med förlust under kortare tid. Men vi böra icke glömma, att produktion
med förlust kan icke fortgå annat än på bekostnad av kapitaltillgången
och krediten från jordbrukarnas sida. De förlora en del av
sitt kapital för varje år, för varje månad som går. Men det finnes en
gräns, och för många är den snart uppnådd. De måste börja realisera
sina inventarier och försumma att underhålla sina hus, och jorden kan
icke hållas uppe i avkastningsförmåga. Det hela resulterar i en tillbakagång,
som icke kan annat än menligt inverka på jordens produktionskraft.

Lördagen den 16 april e. m.

101 Nr 25.

Den föregående talaren berörde nyss huru inom vissa delar av lan-/l>n/. ändrade
det ruinen redan börjat. Den skall komma såväl inom industrien som bestämmelser
inom jordbruket. Det är ofrånkomligt. Men såsom allmän företeelse bisatser för
är den inom jordbruket i högsta grad farlig för hela vårt land. Den spannmål
medför jordbrukets förfall, jordens vanhävd, den tvingar lantmännen m. m.
att minska arbetskraften, kreatursbesättningen och dragkraften, den ned- (Forts.)
bringar avkastningen, bidrager till jordbrukets extensifiering, och kommer
nationalekonomiskt sett att medföra nedgång i hela jordbrukets produktionskraft.
Och det är icke nog därmed. De gamla erfarna jordbrukarna
gå från sina gårdar, andra mindre skickliga, mindre kunniga
komma dit i stället. Även detta är något som i hög grad kommer att
minska jordens avkastningsförmåga. Dessa förhållanden kunna icke
pågå länge, förrän jordbrukets avkastningsförmåga pressas ned till en
nivå, där upprättelse endast kan ske långsamt och i många fall kanske
draga flera decennier. Komma så bättre konjunkturer, då verkligen en
lönande produktion kan ske, ja, då står jordbruket utarmat och förlamat
med byggnaderna förfallna, jorden vanhävdad. Då kan Sverige,
trots gynnsamma konjunkturer, icke föda sig självt, då har vår modernäring
pressats ned till en nivå, där många år åtgå för att höja den igen.

Under sådana förhållanden hava vi, genom att vi icke under de tider då
det var möjligt genom relativt ringa åtgärder hållit uppe jordbruket,
åstadkommit skador för många decennier, som sannerligen icke stå i
rimligt förhållande till de uppoffringar som nu krävas för att förebygga
dem. Jag kan icke annat än på det allvarligaste varna för åtgärder som
kunna föra dit, och jag är övertygad att så kommer att ske, om icke jordbruket
får det skydd det nu behöver. Jag är övertygad, att envar måste
erkänna, att i det fallet intager vårt jordbruk en alldeles speciell särställning
till skillnad från andra näringar. Hålles icke vårt jordbruk,
och därmed vår självförsörjning och vårt självförsvar uppe, så bliva
de övriga näringarna och därmed folket i sin helhet hårdast lidande.

Jag ber på dessa grunder, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sandler: Herr Wohlin har i sitt underhållande anfö rande

bl. a. lämnat oss den upplysningen, att nu hade han blivit riksdagsman.
Han meddelade också, att det var ganska besvärligt att
genomgå den procedur, som krävdes för att bliva riksdagsman, men
han har, såsom vi alla se, kommit ganska väl bibehållen för sin personliga
del från denna procedur, ehuru han nödgats lämna i sticket
jordbrukets berättigade intressen, som jag förmodar finnas nedlagda
i den av honom väckta motionen. Nu tror jag emellertid, att vi alla
fingo det intrycket av hans anförande, att han var riksdagsman, i den
mening han använde ordet i sitt yrkande. I motiveringen kände vi däremot
mycket väl igen samme herr Wohlin, som vi förut haft nöjet diskutera
med. Det är minsann icke vilken vanlig dödlig riksdagsman som
helst, som exempelvis umgås med historiska kategorier!

För min del skall jag icke röra mig i de högre rymderna, utan jag

Nr 25. 102

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade skall tillåta mig att först framställa den enkla och naturliga frågan:
bestämmelservac[ jet egentligen som gör, att vi i kväll föra denna diskussion?

0fd\tsatseirför^^ Ju ändå så, att för ett och ett halvt år sedan förekom denna

spannmål fråga till behandling i riksdagen, och då uttalades och angavs såsom
ni. tn. en uttrycklig förutsättning för riksdagens ställningstagande, att man i
(Forts.) ett sammanhang skulle taga ställning till frågan hur det skulle ordnas
med spannmålstullarna under ett provisorium av två produktionsår.
Ett av de åren har nu gått, under vilket glidtullarna hava fungerat på
papperet. Ett år är kvar. Nu först skulle de börja tillämpas, och nu
stå vi här i en brinnande diskussion om att lägga om hela systemet eller
rent av frigöra oss från detsamma. Man måste inför detta fråga sig:
vad är det som har inträffat, vad är det för nytt läge som motiverar
ett sådant återupptagande av förhandlingarna om glidtullsystemet?

Det är på tre punkter, som från utskottsmajoriteten hemställts om
förändring.

Den första behöver man icke ägna många ord åt: det är den föreslagna
ändringen i beräkningsperioden. Redan i det stycket kunde man
ju säga, att ingenting oförutsett inträffat. Man visste mycket väl, då
de sakkunniga skrevo sitt förslag, att man hade att välja mellan kvartalsberäkning
och månadsberäkning. De sakkunniga hade vissa betänkligheter
mot månadssystemet, och det gjorde, att man gick in på kvartalsmetoden.
De betänkligheter de sakkunniga uttalade kvarstå. Jag
befarar, att de kunna komma att visa sig befogade. Men här gäller
det en punkt, där man icke har någon som helst anledning att vara
formell och säga: den saken har ju riksdagen en gång tagit ställning
till. Det är ingenting som rubbat själva grundvalen för det beslut riksdagen
då fattade. Och för min del har jag därför icke haft någon
anledning att direkt motsätta mig genomförandet av ett nytt beräkningssystem.

Annorlunda är det i fråga om de två andra förslagen till omläggning.
Det föreslås såsom bekant, att man skulle borttaga det avdrag på
5 % från normalpriset som ingick i glidtullsbeslutet år 1919. Jordbruksministern
har anfört för sitt förslag i denna del tre skäl. Jag
tror, att det är två skäl för mycket. Det har anförts, att räntekostnaden
upptagits oförändrad. Ja, men det var ju en förutsättning för hela
glidtullsbeslutet, att det icke skulle tillåtas över huvud taget, att det
stegrade jordvärdet skulle få inverka på glidtullarna, och att då åberopa
en sådan omständighet till förmån för borttagandet av 5 %-avdraget, är att på en omväg försöka omintetgöra den förutsättningen
för 1919 års glidtullsbeslut.

Det andra skälet är, att svensk vete står lägre i pris än det amerikanska
på grund av kvalitetsskillnad. Det är för mig ganska överraskande
att höra, att kvalitetsskillnaden skulle genom tullpolitiska åtgärder
kompenseras och utplånas eller vad det nu är man vill nå därmed.
Att en vara, som är olik en annan vara, också betingar olika pris, det
är väl något, som man aldrig kan komma ifrån.

Lördagen den 16 april c. in.

103 Nr 25.

De där två skälen förstår jag således icke vad de skulle hava åtting, ändrade
göra med 5 %-avdragets kvarblivande eller bortfallande. Återstår dåbestämmelser
det skälet, att utvecklingen skulle tagit en annan riktning, än man tänkte tunsatser för
sig, då detta 5 %-avdrag blev infört. Ja, vad var det för riktning spannmål
man då tänkte sig? Då man går igenom de sakkunnigas utlåtande, fin- m. m.
ner man där talet om utsikten till fallande konjunkturer. Jag kan med- (Forts.)
giva, att det är litet svårt att riktigt klart få fram vad det var för resonemang
som fördes bland de sakkunniga på den punkten. Det kommer
fram åtskilligt klarare i ett par andra uttalanden från den tiden.

Vid riksdagen 1919 avgavs i det särskilda utskottet en reservation från
högerrepresentanterna, där det heter följande: ''Det av de sakkunniga
påyrkade 5 %-avdraget motiveras med att vi befunne oss i en fallande
konjunktur med nedgående produktionspris. Denna förutsättning förefinnes
enligt vår mening icke, vadan också motivet till detta avdrag bortfaller.
” Och för att ytterligare vitsorda vilken uppfattning då gjorde
sig gällande inom högerpartiet, när beslut om detta avdrag fattades, skall
jag be att få citera ett uttalande av herr Nilsson i Skottlandshus under
debatten i första kammaren 1919. Han yttrade: ”1 den reservation jag
för min del jämte flera ledamöter avgivit finnes utöver vad de sakkunniga
föreslagit ett yrkande, att de 5 % som skulle avdragas från
normalpriset enligt prisställningen skulle bortfalla. Det kan synas egendomligt
att, då jag bland de sakkunniga kunde vara med om att avdraga
dessa 5 %, jag nu gått från min tidigare ståndpunkt. Men
jag vill erinra om att detta 5 %-avdrag tillkom därför att man hade den
uppfattningen, att man skulle gå fallande pris till mötes, men då så icke
blev förhållandet, har jag ansett det vara min fulla rätt att yrka, att
dessa 5 % icke skulle avdragas.”

Jag har anfört detta för att giva en bild av hur man uppfattade
5 %-avdraget vid den tidpunkten. Vad är det nu som hänt? Jo, just
den förutsättningen, de fallande prisernas tid, som man förutsåg och .
som anfördes som motiv för detta avdrag, det prisfallet befinna vi oss
mitt i, och just då man kommit till den förutsedda situationen, kommer
man och yrkar, att nu skall detta 5 %-avdrag falla bort. Detta
är karaktäristiskt för hela det sätt att betrakta 1919 års riksdagsbeslut,
som kommit till synes i utskottets motivering. Det här avdraget betyder
ju icke så litet. Om vi läsa propositionen, finna vi, att på normalpriset
angives 5 %-avdraget betyda nära 2 kr.

Den tredje och viktigaste punkten är givetvis frågan om maximering
av tullsatserna. För att förklara maximigränsens tillkomst går jag
tillbaka till frågans utgångsläge, till den ursprungliga situationen, vari
vi befunno oss 1919. Spannmålstullarna voro suspenderade. Man hade
att taga ställning till frågan, huruvida man skulle återgå till fasta tullar
eller hitta på något annat system, såsom glidtullar. Det blev då en
medellinje mellan det tullfria tillståndet under den långa suspensionstiden
och de gamla fasta tullarna, som då användes såsom den övergräns,
över vilken tullen icke skulle få gå. Varför införde man denna

Nr 25. 104

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade anordning? Jo, därför, såsom tydligt sades, att man befarade, att det
bestämmelserskulle komma våldsamma och hastiga prisfall. Den dåvarande jord/«//?a/jc”/dr^ru^sm*n‘stern
konstaterade 1 ett yttrande här i första kammaren den
spannmål förutsättning, som man byggde på, då han uttalade följande: ”Huru
m. m. prisläget skall komma att gestalta sig på världsmarknaden under de
(Forts.) närmaste två åren och ännu längre förresten, är ju synnerligen ovisst.

Man har befarat och fruktat, att ett prisfall, ett stort och hastigt prisfall,
skulle kunna inträffa, som kunde verka mer eller mindre katastrofartat,
rent av, på jordbruket.” Sålunda, vad man då hade i tankarna,
var möjligheten av ett prisfall, som skulle verka katastrofartat på Sveriges
jordbruk. Vad är det nu, som sker, då prisfallet kommer? Jo,
då prisfallet inträffar, höjes genast det yrkandet, att riksdagens tullbeslut
från år 1919 skall betraktas som luft. Jag vågar hemställa till
kammaren, huruvida det verkligen är till fromma för den svenska
riksdagens anseende över huvud taget, om man vill införa det sättet att
betrakta ett riksdagsbeslut, som dock ligger så nära tillbaka i tiden och
som varit avsett uttryckligen att gälla även för det år, som ytterligare
återstår. Jag skall tillåta mig att ytterligare som ett belägg på, huru som
från det mest auktoritativa håll denna fråga om maximipris betraktas,
anföra, vad herr statsrådet Petersson i Påboda yttrade i riksdagens
första kammare. Det är som direkt riktat till de nuvarande representanterna
för bondeförbundet, för högerpartiet och till alla dem här
i kammaren, som äro anhängare av utskottsmajoritetens uppfattning i
dag. Herr Petersson i Påboda förklarade följande: ”Att emellertid
nu i denna situation urgera och driva ett anspråk, som innebär, att
möjlighet öppnas för införande av en hög tullsats, man vet icke vilken,
men i varje fall icke en tullsats av högst 3 kronor 70 öre, utan möjligen
av 7 kronor 40 öre eller 10 kronor, ja, mina herrar, det tror jag
för min del, att även om det skulle vara politiskt möjligt, vilket det nu
icke är, skulle det dock icke i längden vara något för det svenska
jordbruket välgörande eller fördelaktigt. Jag tror, att det även ur jordbrukets
synpunkt vore rent av ett politiskt missgrepp, som skulle hava
allvarliga följder med sig för jordbruket och dess verkliga och legitima
intressen. Det är alldeles uppenbart, att ett sådant förfarande
skulle bland annat — och det är icke det minst viktiga — utmana och
uppkalla till strid på ett alldeles särskilt sätt de icke jordbrukande klasserna,
en strid, som visserligen icke nu är alldeles borta, men som dock
är såsom en mild västanvind” — och nu kommer det, som av herr Wohlin
tidigare anfördes — ”en mild västanvind, mot vad den skulle hava
blivit, därest det hade gällt att genomföra ett förslag, som skulle kunna
medföra tullsatser på — man vet icke vad — men på tämligen oberäkneliga
belopp.”

Jag har velat anföra detta för att något litet erinra om de förutsättningar,
som ligga bakom det år 1919 fattade beslutet. Det förslag,
som nu framställts från bevillningsutskottets majoritet, innebär i verkligheten
en hemställan till riksdagen att uppriva det år 1919 fattade

Lördagen den 16 april e. m.

105 Pir 2o.

beslutet, och man inbjuder riksdagen att göra detta utan att något harang, ändrade
inträffat eller rättare sagt, då just det har inträffat som var anlednin-bestämmelser
gen till, att 1919 års riksdagsbeslut över huvud taget fattades!

Jag skall uti denna situation icke vända mig så mycket emot herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Jag vet, att hans
uppfattning har alltid varit den, som nu ligger uttryckt i Kungl. Maj :ts
proposition. Man kan ju möjligen säga sig, att det är något förvånande,
att ett riksdagens beslut av år 1919 icke gjort starkare intryck på Kungl.
Maj :ts nuvarande regering. Men det är möjligt, att herr jordbruksministern
har haft den uppfattningen, att riksdagens beslut år 1919 icke
var så allvarligt menat, och jag får verkligen säga, att det beslut, som
andra kammaren har fattat förut i dag, giver herr statsrådet ett mycket
gott stöd för en sådan uppfattning. Vad som därmed är klargjort, det
är, att de, som år 1919 stodo ansvariga för det då fattade beslutet, ha
nu varit med om att genom andra kammarens beslut, för den kammarens
vidkommande, riva upp det fattade beslutet, och det kan icke
undgå att särskilt väcka uppmärksamhet, att -— såsom det har meddelats
från dagens debatt i andra kammaren ■— chefen för den regering,
vilken framlade glidtullsförslaget, har ställt sig på samma sida som utskottsmajoriteten.

om glidande
tullsatser för

spannmål
in. m.
(Forts.)

Huvudfrågan synes mig icke vara så mycket, huruvida det skall
vara glidtull eller fast tull, utan framför allt om spannmålstullen skall
få stiga obegränsat ovanför den gamla fasta tullsatsen. Så hava ju
olika reservantgrupper uppfattat saken, och jag vågar nästan tro, att
det är också den verkliga uppfattningen bland majoriteten. Den grupp
av reservanter, som jag för min del har anslutit mig till, har haft den
uppfattningen, att, sedan riksdagen 1919 uttryckligen har fastslagit vilkefi
politik, som skulle föras under de närmaste två åren, det varit det
naturligaste och mest lojala, att man läte detta riksdagsbeslut få fullföljas
med de smärre jämkningar, om vilka det icke kan vara något tal
om, att de kunna på något sätt komma i konflikt med de förutsättningar,
under vilka beslutet fattades. Under sådana förhållanden hava
vi i bevillningsutskottet gjort oss till målsmän för den meningen, att
man borde nu stanna vid att genomföra jämkning i tidsberäkningen, men
för övrigt låta 1919 års beslut stå fast. Inom utskottet har också framkommit
en annan reservationslinje, företrädd här förut i kväll av herr
Öme. Det gemensamma för dessa båda reservationer är den uppfattningen,
att tullsatsen icke får gå över den gamla tullen av 3 kronor
70 öre. För min del måste jag betrakta detta till den grad som huvudfråga
i den situation, som nu föreligger, att jag för min del icke drager
i betänkande att i det avgörande, som förestår här i kammaren, ansluta
mig till den av herr Örne här förut framförda meningen, och jag
kommer följaktligen uti den kommande voteringen att rösta för det av
herrar Röing, Örne och Gustaf Nilsson framställda yrkandet. Det
behöver ju knappast sägas, att man därmed icke uttalar sig för vilken
tullpolitik, som skall föras framdeles, eller vilken tullsats -— om någon

Nr 25. 106

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändradeöver huvud taget — som framdeles skall förekomma beträffande den
bestämmelsersv(,ns]ia spannmålen. I det läge, vari vi nu befinna oss, synes det mig
°ullsaUer/6>vara en P^kt att ^ar medverka till, att tullsatsen i varje fall icke komspannmål
mer att överstiga 3 kronor 70 öre.
m. m. , Då herr Wohlin säger, att herrarna på den andra sidan borde väl
(Forts.) i apa fan gorå några eftergifter, så vill jag hemställa till herr Wohlin,
huruvida det icke är en eftergift från den sida, som jag representerar,
för vilken spannmålstullar, över huvud taget, det kan jag gärna bekänna,
är en styggelse, att stå här i den situationen att få yrka bifall
till ett förslag om fast tullsats på 3 kronor 70 öre.

Men det vore ju att över huvud taget övergiva glidtullssystemet!
Javäl, men det är utskottsmajoriteten, som har övergivit glidtullssystemet
och inbjudit riksdagen att riva upp det en gång fattade beslutet.
Det antogs under förutsättning av en maximering, och om glidtullssystemets
anhängare nu vilja slå sönder denna förutsättning, känner
jag mig för min del fullständigt befriad från alla hänsyn till, att riksdagen
en gång har gått in för detta system. Jag tror, som jag nyss
sade, att huvudfrågan även för majoriteten i bevillningsutskottet icke
varit glidtullar eller fasta tullar utan att öppna möjligheten av att få en
väsentlig förhöjning av den gamla tullsatsen; och därmed skulle vi stå
inför en rubbning av allvarligaste art av hela det tullpolitiska läget inom
vårt land. Det är en synpunkt, som utvecklats förut av herr öme,
och som jag därför icke behöver så mycket uppehålla mig vid.

Herr Wohlin refererade till de principuttalanden, som gjordes år
1919, och vid vilka det fastslogs, att ställningstagandet i glidtullfrågan
icke skulle innebära något principiellt ställningstagande beträffande den
framtida tullpolitiken. Men jag vågar fråga: Vad innebär det i realiteten,
om man nu genomför ett system, som bryter ut jordbruket och
placerar det i den belägenheten, att jordbrukets tullsatser gå upp kanske
mycket avsevärt över de gamla fasta tullsatserna. Det anfördes under
debatten 1919 av herr Wohlin med ett åtminstone visst formellt sken
av berättigande den synpunkten, att så länge industrien har de fasta
tullsatserna och icke har någon glidande skala, det icke vore riktigt
konsekvent att låta jordbruket vara i den ställningen, att den fasta tullen
skulle vara en maximitull, och sedan det under den skulle vara
en glidande skala. Jag frågar då herr Wohlin — då det nu ligger ett
förslag, byggt på den fasta tullsatsen av 3 kronor 70 öre — med erinran
om de ord, som herr Wohlin fällde i 1919 års debatt, om icke
den klara konsekvensen utav vad som då anfördes är den slutsatsen, att
en fast tullsats för jordbruket innebär, att jordbrukets och industriens
intressen nu behandlas på ett fullständigt likartat sätt. Herr Wohlin har
deklarerat i sitt anförande, att han icke känner några lidelser i den här
frågan liksom över huvud taget icke i några tullfrågor, och att han kan
ansluta sig ibland till den ena, ibland till den andra principen. Om
jag förstod honom rätt, har han den uppfattning, som världsutvecklingen
kräver av honom, och ifall man befinner sig i den upphöjda

Lördagen den 16 april e. in.

107 Nr 25.

ställningen, att man är ett organ för världsutvecklingen, då kan jagAng. ändrade
förstå, att man icke behöver vara besatt av några mänskliga lidelser, bestämmelser
Emellertid kom det fram, att för närvarande och för hela den fram- ^lUatscr för
tid, som herr Wohlin kunde överblicka, krävde världsutvecklingen, att spannmål
herr Wohlins uppfattning var den protektionistiska. Ur praktisk syn- m. m.
punkt är det nog det viktigaste att taga fasta på. (Forts.)

Herr Wohlin anknöt några reflexioner till ett anförande, som jag
höll här vid behandlingen av sockerfrågan, och jag har alls ingenting
emot att återkomma till det spörsmål, som då var under diskussion, ty
det är verkligen en huvudangelägenhet i denna debatt, att man klargör
för sig, huruvida det verkligen är så, att ett prisfall sådant som det
nuvarande nödvändigtvis måste medföra, att företag, de må vara industriella
eller jordbruksföretag, skola gå sin undergång till mötes. Jag
har vid ett tidigare tillfälle tillåtit mig att peka på den omständigheten,
att ett svar på frågan icke kan givas, utan att man tager behörig hänsyn
till det förhållandet, att man icke har något stabilt penningvärde. Man
kan över huvud taget icke utan att införa denna synpunkt resonera om
produktionskostnadernas täckande, i synnerhet när det gäller varor, där
tidpunkterna för produktionskostnadernas utläggande och tidpunkten för
varornas försäljning skilja sig något längre ifrån varandra — man kan
icke föra något resonemang därom, avsett att leda till resultat, utan att
även taga hänsyn till vad pengarna kunna vara värda. Det må vara
mig tillåtet att giva följande lilla exempel för att klargöra tankegången.

För en vara, som det kostar 30 kronor att producera under en tid, då
penningvärdet är sådant, att kronan är värd 33 öre, motsvarar produktionskostnaden
10 gamla kronor i det gamla penningvärdet. Ifall man
nu säljer denna vara vid en tidpukt, då penningvärdet har förbättrats,
så att kronans värde är 50 öre i stället för 33 öre, betyder det, att man
säljer denna vara utan minsta förlust, om man säljer den för 20 kronor.
Dessa 20 kronor representera då i gamla svenska kronor 10 kronor.
Jag anför detta exempel bara för att ställa in tankegången på det
spörsmålet, att man över huvud taget icke kan resonera så som vanligen
sker om dessa fallande pris och deras inverkan på produktionen.

Herr Wohlin sade, att under dessa övergångsår var det icke någon
förståndig statsekonomi, ifall man följde de ekonomiska uppfattningar,
som hade förkunnats av undertecknad och nu senast av herr Örne. Ja,
det skulle vara bra intressant att veta mot vilken punkt i våra ekonomiska
uppfattningar, som herr Wohlin vänder sig. Han målar nu återigen, i
stället för att ingå på frågan, upp detta perspektiv, som man minns från
sockerdebatten: huru farligt det är i världen. Jag ber att få erinra därom,
att jag, då den debatten var före, ställde herr Wohlin den frågan:
varför skall det just i fråga om socker plötsligen bliva så svart i världen.
Jag fick då icke något svar på det spörsmålet. Jag kan nu
fortsätta samma tankegång som då: om det är på det sättet, som herr
Wohlin nu vill göra gällande med hänsyn till förhållandena ute i världen,
böra vi också av liknande skäl som under kristiden, då vi voro

Nr 25. 108

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. önrfradrunderkastade vilka uppoffringar som helst för att få det dagliga brödet,
bestäminclser^er upptaga frågan om spannmålsreglering. Vid förra tillfället ställde

°tullsalserför^S UPP fråSan om sockerreglering.
spannmål Man skulle naturligtvis kunna göra gällande, att ojämnhet i prism.
m. fallet, som nu pågår runt omkring oss, skulle påkalla att upptaga en
(Forts.) reglering av tullsatserna särskilt med hänsyn till jordbrukets intressen.

Förekommer då någon sådan ojämnhet i verkligheten? Herr Wohlin
anförde en del olika enstaka siffror för att göra troligt, att de varor, som
köpas för jordbruket, hava icke fallit så mycket i pris som de varor,
vilka jordbruket har att försälja. Jag förstår icke riktigt, varför icke
herr Wohlin har använt den för honom lätt tillgängliga prisstatistik, som
publiceras i Svensk handelstidning, ur vilken jag tillåter mig anföra
följande siffror. I augusti månad — jag tager månaden före det starka
prisfallet —• var allmänna prisindexen 365. Då var indextalet för vegetabiliska
livsmedel 271, för animaliska livsmedel 307 och för de förnödenheter,
som jordbruket köper, 310. Då kunde man sålunda säga,
att indextalen för jordbrukets förnödenheter och de animaliska förnödenheterna
stodo i jämnbredd med varandra, men de vegetabiliska livsmedlens
indextal avsevärt läge. Hur äro siffrorna för mars manad?
De äro resp. 237, 238, 229 och 240. Om man betraktar dessa siffror,
så finner man först och främst, att praktiskt taget går prisfallet nu mycket
jämnt fram över industriens och jordbrukets områden, och det har
visat sig en bestämd tendens till utjämning på de punkter, där det tidigare
varit ojämnt. Jag kan för övrigt meddela, att februari månads
siffra för vegetabiliska livsmedel var 231. För första gången hava vi
här en prisstegringsnotering i Svensk handelstidnings prisindex, alltsedan
det stora prisfallet inträffade. Det är ett tidens tecken. Fortsättning
kommer, sedan riksdagen ställt sig på den ståndpunkt, som herr
Wohlin och andra här förorda. För min del får jag av dessa siffror
nu det intrycket, att det icke finnes något skäl, varför man skall bereda
jordbruket ett extra skydd, som icke anses kunna tillkomma andra näringar.

Den sista frågan, som här givetvis bör ställas, är: vad skulle det
bliva för verkningar, ifall man vidtoge den väsentliga höjning av spannmålspriset,
som utskottets förslag faktiskt innebär? Jag skall i förbigående
erinra om att ett sådant beslut icke saknar statsfinansiella verkningar.
Det inverkar på statsfinanserna på det sättet, att man icke
bara får tullinkomster, som man närmast tänker på, utan också ökade
utgifter, som riksdagen snart skall gå att fatta beslut om, nämligen för
dyrtidstillägg. Levnadskostnadsindexen kommer att stiga. Bröd och
mjöl äro mycket viktiga poster i den budget, som räknas på vid bestämmandet
av dyrtidstilläggen. Lägg sedan till smör, fläsk och ost och
alla de andra saker, som man från bondeförbundshåll vill hava tullförhöjning
på, skall man där få en mycket betydande post i budgeten,
indexsiffrans höjning måste komma som en följd. Det vore väl en ganska
god förberedelse till riksdagens behandling av dyrtidstilläggsfrågan

Lördagen den 16 april e. in.

109 Nr 25.

att i dag fatta ett beslut, som nödvändiggör en kanske avsevärt större^»»#, ändrade
utgiftspost för statsverket, än man eljest behöver tänka sig! bestämmelser

Men givetvis är detta dock en underordnad synpunkt i förhållande tunsatser fgr
till frågans betydelse för näringslivet i allmänhet. Man vill ju göra spannmål
denna fråga till en jordbruksnäringens fråga. För min del har jag myc- m. m.
ket svårt att förstå det. Jag har själv vuxit upp i Norrland, och kanske (Forts.)
det kan vara förklaringen. De norrländska jordbrukarna kunna, som
naturligt är, icke se denna sak på precis samma sätt som de jordbrukare,
vilka hava stora kvantiteter spannmål att avyttra. Det bör konstateras,
att detta icke är någon fråga för hela den befolkning, som är
sysselsatt inom jordbruksnäringen. Herr Wohlin meddelade själv siffror,
som visade, att det antal personer, som äro sysselsatta inom jordbruk,
som icke har någon spannmål att sälja, och vilka således icke hava
några fördelar att vänta av det bär förslaget, äro flera än de, som äro sysselsatta
inom de jordbruk, som hava spannmål att avyttra; och då har
om jag förstått rätt herr Wohlin räknat på det sättet, att till dem, som
profitera av spannmålstullen, höra också alla lantarbetare. Ja, det är
möjligt, att det kommer att överraska lantarbetarna, när de få denna
upplysning, att de profitera av spannmålstullarna.

Den svenska bondeklassen är kluven i denna fråga, om den bara
själv vågar se det verkliga läget. Slutligen är det rätt tvivelaktigt, i
vilken utsträckning det till sist blir jordbrukarna som komma att tillgodogöra
sig den höjda tullsats, vilken här är fråga om att införa. Jag
befarar, att den omedelbara verkan, sedan en tullförhöjning inträtt,
blir, att kvarnar och mellanhänder inhösta en kanske ganska betydande
förtjänst, och jag måste säga, att jag tror, att det är ganska tvivelaktigt,
huru stor del — om ens någon — av den blivande tullsatsen, som
kommer jordbruket till godo.

Vad som däremot är säkert, det är, att hela näringslivet för övrigt
kommer att belastas genom antagandet av detta förslag. Man talar
om att sätta ned priserna, medan man nu faktiskt handlar i strid däremot
och åstadkommer en bromsning av prisreduceringen. Verkningar
kunna naturligtvis icke utebliva på andra områden av vårt näringsliv.

Herr Wohlin gav en ganska dunkel antydan om att han var beredd
att räcka industrien en hjälpande hand. Ja, jag erinrar bara därom,
att herr Wohlin förut i sitt anförande med mera patos, än man kan
vänta av en person, som är fullkomligt lidelsefri, enligt egen deklaration,
redogjort för huru mycket priserna stigit å jordbrukets förnödenheter.
Är det nu herr Wohlins mening, att man ytterligare skall
lägga på dessa priser? Om det icke är så, förstår jag verkligen icke,
vad det är för mening i att herr Wohlin vill räcka industrien en hjälpande
hand genom att göra den några gentjänster.

Det har redan uttalats av herr Örne, att det kan icke undgå att
medföra en ökad spänning på arbetsmarknaden, ifall man fördyrar levnadskostnaderna.
Det måste komma att medföra, att de arbetande massorna
med ännu större kraft än för närvarande sätta sig till motvärn

Nr 25. no

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade för att kunna bevara den reala levnadsstandard, till vilken de lyckats
bestämmelser]i0mma jag frågar nu verkligen: vilka utsikter finns det för en lugn

Tullsatser för00^1 unf''cr resonliga former genomförd justering av alla våra prisförspannmål
hållanden — så långt det över huvud taget är möjligt att komma under
m. m. den närmaste tiden — ifall man skulle börja slå in på den vägen att
(Forts.) genom tullpolitiska åtgärder försöka vända om prisutvecklingen i'' en
annan riktning?

Jag behöver icke för kammarens ledamöter utveckla, vilken betydelse
ett beslut i överensstämmelse med utskottets förslag kommer att
få, framför allt för den svenska arbetareklassen, som nu kämpar en
hård och i många fall synnerligen ojämn strid för att kunna försöka
hålla sig uppe i det väsentliga vid den levnadsstandard, varpå den befinner
sig. Och det är ett samhälleligt intresse, att arbetarklassen icke
låter sig pressas därifrån, såvitt det finnes möjlighet att bevara densamma.
Speciellt för de arbetaregrupper, som i dagens situation gå
arbetslösa, måste ju ett riksdagens beslut om att brödet skall fördyras
te sig som en egendomlig akt av statsvishet. Jag tror heller icke, att
jag behöver utveckla saken närmare, för att det skall vara klart, att
det dock är en väsentlig skillnad mellan de jordbrukarehem, som beröras
av prisfallet på spannmål, och de arbetarhem, vilka beröras av den
industriella depressionen och varest arbetarna jagas ut i arbetslöshet.

Jag skall tillåta mig att till sist återkomma till det yttrande, som
fälldes av den dåvarande jordbruksministern vid 1919 års glidtullsbesluts
fattande. Den mannen, för att citera herr Wohlin, vilkens minne lever
aktat och ärat över allt i Sveriges bygder —• i vilka ord jag av allt
hjärta ber att få instämma — sade då, som tidigare anförts, att i den
situation, som då rådde, var det icke politiskt möjligt att genomföra
något annat än det förslag, som förelåg. Huru situationen i detta avseende
ligger för närvarande, skall jag icke profetera om? Jag är
verkligen icke initierad i'' den ingående överläggning, som herr Wohlin
talade om i sitt anförande, och som synes hava sträckt sig längre än
till bondeförbundets och högerns representanter. Jag skall följaktligen
icke alls profetera om vad som är politiskt möjligt. Man får ändock
snart veta det. Jag vill blott tillåta mig att återupprepa de ord, som
herr Petersson i Påboda ställde till första kammaren år 1919, då han
för dem, som då yrkade på att den gamla fasta tullsatsen av 3 kronor
70 öre skulle få överskridas, yttrade: ”ett sådant yrkande skulle dock
icke i längden vara något för det svenska jordbruket välgörande eller
fördelaktigt.” Det kan vara skäl, att man erinrar sig det nu, innan kammaren
går till sitt avgörande av denna fråga. Jag vill som sagt icke
spå. Skulle utgången i denna kammare bliva densamma som i andra
kammaren, så vill jag bara säga till sist, att det finnes segrar, som man
efteråt ångrar, att man har vunnit.

Herr talman! Jag ber för min del att få hemställa om bifall till
den av herr Röing m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Lördagen den 16 april e. m.

in Nr 25.

Herr statsrådet Hansson: Herr talman! Vi hava här hört ytt-Ang. ändrade
randen av representanter dels för utskottets majoritet, dels för de olika bestämmelser
reservationslinjerna. Vi hava fått motivering för den ena ståndpunk- dillat serför
ten lika väl som för den andra, och vi kunna icke undgå att lägga märke spannmål
till, hurusom de många olika reservationslinjerna tyckas sammanfalla m. m.
i en, nämligen i yrkandet på att de fasta tullarna skulle återinträda. Då (Forts.)
kan man inte undgå att tycka, att det finnes ett icke så värst långt steg
mellan utskottsmajoriteten och dess minoritet, och för min del kan jag
icke annat än beklaga, att man icke lyckats taga ännu ett steg närmare
intill varandra. Ty jag förstår mer än väl, att det varit önskligt, att
denna fråga blivit avgjord i mera samförstånd än som tyckes bliva
fallet. Jag hade hoppats, som jag uttalade i medkammaren i förmiddags,
att det skulle lyckas mig då jag utarbetade propositionen finna
en medellinje, om vilken man kunde sämjas. Kanske att det djärva antagandet
bottnade i det arbete i spannmålsavvecklingskommittén, som jag
varit med om, och att jag icke tillräckligt kände, vad som förekommit
under sommarriksdagen 1919. Nu är emellertid läget sådant, att denna
enighet icke kan uppnås här. Här ligga två linjer klara, och frågan
är, vilken linje som skall väljas.

Jag skall be att inför detta läge få litet mera ingående referera de
synpunkter, som varit för mig bestämmande, såväl då jag tog min ståndpunkt
inom spannmålsavvecklingskommittén år 1919, som då jag vidhöll
samma ståndpunkt vid propositionens utarbetande. För att kunna
närmare belysa dessa synpunkter och kunna göra det i denna sena timme
så snabbt som möjligt, skall jag be att få hänvisa till kurvorna, som
finnas markerade å den här på väggen upphängda grafiska framställningen
över veteprisets växlingar 1920—1921- Läget preciseras
å denna dels av två horisontala kurvor, dels ock av två starkt
fallande kurvor. De horisontala kurvorna avse, den övre det
svenska normalpriset, sådant det beräknats i överensstämmelse
med beslutet 1919 — det ligger på höjden av 39 kronor 54 öre -— och
den därunder liggande brutna linjen — det svenska grundpris, efter
vilket tullen utgår, vilket ligger 5 procent lägre. Jag erinrar, att nämnda
siffra 39 kronor 54 öre, trots att produktionskostnaderna stigit för 1920
års skörd, ligger lägre än det inlösningspris som betaltes för 1919 års
veteskörd. — Jag anser mig i detta sammanhang böra nämna här vad
jag icke fick tillfälle att på framställd fråga upplysa i medkammaren,
nämligen att normalpriset för 1921 års skörd ännu icke kunnat
noggrant beräknas, då alla härför behövliga uppgifter ej ännu föreligga.

Särskilt saknas ännu noteringen på den chilesalpeter, som användes
på våren. Jag har dock anledning tro, att normalpriset för 1921 års
veteskörd kommer att ligga ett par, kanske tre kronor högre än i fjor.

Kammaren bör icke fatta beslut, utan att detta är deklarerat.

Se vi på de övriga kurvorna finna vi, att det svenska priset på vete
nått en synnerlig höjd, omkring 49 kronor pr 100 kg. under augusti,
september och början av oktober månader 1920 för att sedan starkt

Nr 25.

112

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade falla. Det passerade det svenska normalpriset i december, varefter
bestämmelseryet sjunkit med 6 å 7 kronor under detta pris, utan att glidtullar kun°MUatser%rna’t
inträda. När det nu frågas: vad är anledningen till att detta förUspannmål°rslag
om ändrade bestämmelser om glidtullarnas beräkning framkomm.
m. mit? kan alltså svaret bliva, att utvecklingen gått i den riktning, att
(Forts.) de bestämmelser, som fattades ‘1919, visat sig icke vara användbara under
det häftiga prisfall som inträtt. Jag erinrar endast, att det importpris,
som vi skola räkna med för månaderna mars, april och maj,
skall grunda sig på priserna för oktober, november och december.
Även om det enligt andemeningen i 1919 års beslut är fullkomligt
klart, att man tänkt sig, att det under de prisförhållanden, som
föreligga nu, skulle bliva tull, kan det icke bliva det, därför att det är
för långt avstånd mellan de olika perioderna.

Jag nämnde nyss, att det svenska normalpriset för 1920 års veteskörd
var 39 kronor 54 öre. Som jämförelse kan nämnas, att i våra
grannländer, där man icke givit handeln helt fri utan ännu begagnar
sig av leveransplikt för lantmännen, de fastställda inlösningsprisen ligga
högre. I Danmark var detta pris 43 kronor under höstmånaderna, under
det att i Norge inlösningspriset samtidigt var 55 kronor per 100
kilogram vete.

Angående de förslag till förändring av normalprisets beräkningssätt,
som förekommer i propositionen och som utskottet accepterat, skall jag
genast gå förbi beräkningsmetodernas omläggning till en månad i stället
för till tre månader, ty om denna förändrings riktighet torde vi alla
vara överens. Visserligen är också jag medveten om de svårigheter,
som äro förenade med så korta perioder som en månad, och jag kan
icke underlåta att nämna, att det var dessa svårigheter, som föranledde
spannmålsavvecklingskommittén att föreslå tremånaders perioder. Men
. förhållandena ha nu blivit så förändrade, att allmän enighet synes föreligga
på denna punkt.

Angående den andra förändringen, borttagandet av 5-procentsavdraget,
har herr Sandler riktigt anmärkt, att i statsverkspropositionen åberopas,
att ränteberäkningen vore oförändrad, men det är icke avsett,
även om ordalydelsen kan tolkas så, att detta förhållande skulle vara
ett skäl för upphävande av 5-procentsavdraget. Det är endast ett påpekande,
som gjorts i detta sammanhang.

Vad angår att detta 5-procentsavdrag skulle vara tänkt såsom en
justering vid starkt fallande pris, vill jag framhålla, att detta prisfall
icke kom så snabbt som man väntade 1919. Det bör också beaktas, att
värdet av det arbete, som gjorts och göres för 1921 års veteskörd, i
hög grad beror av trädesbehandlingen på de åkrar, på vilka vetet
växer och som äro besådda under föregående års prisförhållanden, och
att det återstående arbete, som göres för denna produktion, vid ett
större antal svenska lantbruk utföres av för år anställda tjänare, vilkas
löner icke minskas av de fallande prisen. Det finnes redan av denna

Lördagen den 16 april e. m.

113 Kr 25.

anledning skäl att tänka noga efter, om det är berättigat med s proc
avdraget.

Så undei kände herr Sandler den tankegång i propositionen, som
säger, att man vid beräkning av glidtullen får jämföra varor av olika
kvalitet. Vattenhalten 1 det amerikanska vetet är nämligen mindre än
1 det svenska, och sålunda jämför man en importvara av högre kvalitet
med en inhemsk vara av lägre kvalitet. Vill man tränga till bottnen
i denna punkt, måste man medgiva, att här finnes fulla skäl att reflektera
över om icke det avdrag, som tidigare bestämts, just av den
orsaken, bör avskrivas nu, när ändå justering skall ske.

Den tredje punkten jag skulle vilja taga upp i detta sammanhang
är frågan, huruvida man vid beräkning av glidtullen skall räkna med
en ersättning till lantmännen för hela skillnaden mellan importpriset och
svenska normalpriset eller halva denna skillnad. Jag intog år 1919 den
ställningen, att det i fallande tider, då vi behövde sänka oss ned för att
återgå till normala förhållanden, icke kunde bliva tal om, att hela skillnaden
skulle utbetalas till lantmännen. Jag finner denna mening ännu
mera berättigad nu, när vi leva i en tid, då arbetarna få finna sig i en
nedskrivning av sina löner, då statens tjänstemän få räkna med en
m.^ns]<n’n£> * dyrtidstillägget, och då industrien arbetar under svåra
forhållanden. Med hänsyn därtill kan jag icke, trots de yrkanden,
som aro framställda från lantmännen, gå med på annat än att bibehålla
en eventuell tull till halva skillnaden mellan normalpriset och importpriset.

Men då menar jag, att vi stå inför det spörsmålet: är det fullt berättigat,
att om vi hålla oss till denna halva skillnad, vi skola behålla
den maximering av tullen till 3 kronor 70 öre, som beslöts 1919? Inför
den frågan gläder det mig, att man uttalat en viss respekt för min
gamla ståndpunkt. När jag utarbetade denna proposition, stod
jag emellertid anyo inför spörsmålet: är detta den springande punkten
i beslutet av 1919 eller inte? Jag samarbetade 1919 ganska ingående
med min vördade vän, som då satt som jordbruksminister och om vilken
man på alla hall i dag fällt så vackra ord. Jag kan icke från de dagarna
deducera fram den uppfattningen, att det är riktigt det sätt, varpå
man nu velat tolka hans ord. Jag kan också säga, att jag i denna kammare
och medkammaren undersökt meningen hos dem, som varit med
om detta beslut, och jag fick av flertalet den upplysningen, att man
icke har sett dessa 3 kronor 70 öre såsom det rent konstituerande i beslutet.
Det var efter dessa upplysningar, som jag tog under allvarligt
övervägande, om man icke borde föreslå hävande av maximigränsen
3 kronor 70 öre och alltså gå tillbaka till den mening, varom vi voro
ganska enhälliga i spannmålsavvecklingskommittén.

När man väger mellan fasta tullar och glidtullar, kan man anlägga
den synpunkt, som här anlagts i kväll, men också en annan. För
mig var tyngdpunkten när jag tillstyrkte glidtullen vid första förberednmgen
av saken: icke för höga tullar i mycket låga prislägen och inga

Första kammarens protokoll 1921. Nr 25. g

Ang. ändrade
bestämmelser
om glidande
tullsatser för
spannmål
m. m.

(Forts.)

Nr 25.

314

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade tullar vid höga dylika. När man ser kurvorna över den svenska prisbestämmelserfaIdningen,
så tänker jag, att vi äro glada allesammans, att vi icke hava
om glidande fattat besj’ut om fast tull på 3 kronor 70 öre så tidigt, att vi behövt
spannmål lägga på detta belopp till priset hela vägen, således även då det svenska
m. m. priset låg betydligt över arets normalpris. Det var detta som, när jag
(Forts.) övervägde min- ställning till glidtullar eller fasta tullar, för mig var
mest utslagsgivande. Det är för mig såsom lantbrukets representant
motbjudande att, då priserna äro tillräckligt höga ändå, genom tullar
kräva ut mera av konsumenterna. Jag menar att jordbruket härvid får
ett obefogat skydd, och jag är i detta ögonblick ej viss på att icke konsumtionen
under året åter kan komma i ett dylikt läge. Man kan såsom
herr Örne se detta från en annan synpunkt, men för mig har denna
motivering varit den avgörande. Men om man för det närmaste aret med
sina befarade växlingar går ut från principen: inga tullar vid höga
prislägen, så menar jag, att man icke kan medgiva, att den tankegången
är riktig, att man är bunden av 3 kronor 70 öre såsom den yttersta
gränsen, därför att man haft den tullsatsen förut. Vill man ha jämvikt
mellan industritullar och jordbruksmark en tankegång, för vilken jag
också har stor respekt i nuvarande läge, så kan man icke stanna vid 3>7°
såsom maximigräns, om under en del av året ingen tull utgår och under
andra perioder tullen beräknas till 1 eller 2 kronor eller andra belopp, som
ligga under 3,70. Den uppfattningen har för mig i denna fråga varit
bestämmande, och det har föranlett mig till detta förslag att taga bort
maximigränsen.

Så vill jag i detta sammanhang gärna säga, att en fackmannaminister,
som skall vara opolitisk och därför ej kan påräkna stöd av
något bestämt parti, enligt min mening i första hand har förslagsställarens
roll. Det må vara dem, som sedan skola granska och besluta,
förbehållet att göra de jämkningar de vilja. Ur den synpunkten ber
jag att detta förslag må bedömas här.

Så var det en sak till, vari jag beträffande 19x9 års beslut vid propositionens
utarbetande icke gjorde någon ändring. Det var i fråga
om mjöltullen. Jag passar på att nu skjuta in några ord därom, då
jag kanske icke behöver taga till orda om den saken vidare i kväll.
Det gjordes inom utskottet den anmärkningen mot den norm för mjöltullens
beräkning, som fastställdes 1919, att denna vid tullsatser, som
ligga avsevärt över 3,70, ger väl hög mjöltull. Jag medgav denna anmärknings
riktighet, och så tillkommo de förändrade bestämmelser om
mjöltullens beräkning, som utskottet har framlagt. Dessa bestämmelser
medföra att mjöltullen något beskäres, då spannmålstullen ligger över
3,70, men däremot ökas, då spannmålstullen ligger under nämnda siffra.
Ja, enligt utskottets förslag inträder en mjöltull av 1,50 även då ingen
spannmålstull utgår. Angående mjöltullens beskäring i förstnämnda
fall har jag ingen anledning till anmärkning. Däremot är jag mycket tveksam
angående densammas stegring under 3,70. Jag står visserligen icke
främmande för tanken, att det kan komma förhallanden, da saken kan be -

Lördagen den 16 april e. nr. It^

h°va bättre utredas, ocli att det kan visa sig riktigt att hava en mjöltull
aven da ingen spannmålstull utgår. Det är nämligen önskvärt, att då vi importera
ett par hundra tusen ton vete årligen, vi taga in detta vete såsom
spannmål och icke såsom mjöl. Det gäller närmast de mellansvenska
veteodlarna Deras vete är ofta på grund av skördeförhållandena av
den beskaffenhet, att kvarnarna icke köpa och förmala detsamma enbart.
Man vill hava en viss procent av det amerikanska torrare vetet
för att blanda in det i det svenska, vilket ger oss ett bättre mjöl än
vad vi fa av enbart svenskt vete. Nu har under sista halvåret,’ då
importen avtalet vete icke varit mer än normal, vetemjölsimporten
vant 3—4 gånger den normala, och detta har nog medverkat till de svårigheter,
i vilka jordbruket kommit. Jag säger därför, att den tankegång,
som man presterat i detta yrkande, nog kan genom vidare bearbetmng
av den kommitté, som tager hand om detta, formuleras längre
fram. hor Ögonblicket måste jag dock säga, att detta yrkande går utanför
ramen av 1919 års beslut, och jag har trott, att vi skulle så långt som möjligt
halla oss mom den. Därför har jag också på fråga inom andra kammaren
nyss förklarat, att jag icke har något emot en beskäring av
utskottets förslag 1 så måtto, att detta nedanför 3 kronor 70 öre sammanfaller
med de äldre bestämmelserna i 1919 års beslut.

Härmed har jag deklarerat de skål, som för mig varit bestämmande
vid propositionens utarbetande. Jag beklagar, som sagt, att
enighet icke uppnåtts, men i det läge, som saken ligger, har jag den
uppfattningen, att det är i konsumenternas och producenternas gemensamma
intresse, om vi stanna vid ett beslut, som i huvudsak sammanfaller
med den framlagda propositionen.

Herr Heyman: Herr förste vice talman! Herr Sederholm

har helt nyss anfört skälen till sin av mig biträdda motion, som åstundåde
full täckning för spannmålsodlingens produktionskostnader. Jag
skall darfor icke upptaga kammarens tid med att anföra dem ytterligare.
Jag tillåter mig endast konstatera, att vid tidpunkten för motionens
avgivande förelågo synnerligen starka skäl för detta krav.
Ekonomiska rådet hade då helt nyss uttalat den maxim beträffande
industrien, att merproduktionskostnaderna för sådana industrier, som
kunna anses vara för landet av mycket stor betydelse, borde täckas av
motsvarande provisoriskt förhöjda skyddstullar. — Visserligen hade
ekonomiska rådet i detta sammanhang anmärkningsvärt nog icke gjort
något yttrande om vilket öde, som borde vederfaras landets jordbruk
men då väl ingen vill gorå gällande, att icke jordbruket för det allmänna
har den största betydelsen, så anser jag mig icke bryta mot
den av landets finansexperter uttalade principen, när jag mellan landets
modernanng och åsyftade industrier sätter ett synnerligen kraftigt likhetstecken.
— När jag nu detta till trots likväl biträtt utskottsmajoritetens
förslag, som innebär en täckning till hälften av kostnaderna, så
sker detta huvudsakligen på den grund, att det ekonomiska rådets an -

Nr .

Ang. ändrade
bestämmelser
om glidande
tullsatser för
spannmål
m. m.
(Forts.)

Nr 25. 116

Lördagen den 16 april e. m.

tullsatser

spannmål

m. tn.
(Forts.)

Ang. ändrad c visning beträffande industrien ännu icke vunnit riksdagens gdlande, och
bestämmelsergällde då att i kompromissens tecken söka inrätta sig efter en annan
om glidande maxim, som lyder: ”producenter och konsumenter böra lika bära dyr”
tidens olägenheter”. -— Någon avprutning på vad utskottsmajoriteten
föreslagit kan emellertid nu ej saklöst äga rum. Faller jordbruket tillsamman
— symtom härför föreligga redan — eller i bästa fall övergår
från intensiv till extensiv drift, så bliva de ekonomiska olyckorna
än större än vad som redan äro för handen. — För den icke jordbrukande
befolkningen förefaller det visserligen som om allt ute på gårdarna
ginge sin gilla gång. De producera ju, säges det, till alltjämt
sjunkande priser allt vad till livets nödtorft hör. Där råder ingen arbetslöshet,
så där måste väl ändock allt vara synnerligen väl beställt.
Jag torde knappast behöva upprepa, vad jag för kort tid sedan i annat
sammanhang yttrade i denna fråga från denna plats, nämligen att denna
uppfattning helt och hållet är en synvilla, som är beroende av jordbrukets
säregna natur, som gör, att det icke såsom industrien kan lägga
sig stilla under en förlustbringande konjunktur. Jordbrukaren måste
fortsätta driften så länge inteckning står att vinna i jorden, men
därefter kastar den även utan misskund av sin utövare.

Under kristiden var det första gången i det svenska jordbrukets
historia som dess utövare i gemen kunde avlyfta en större eller mindre
del av den i jorden intecknade skulden. Detta skedde emellertid icke
på grund av några ökade vinster från själva jordbruksrörelsen, utan på
grund av en nödtvungen realisation av levande inventarier, som till följd
av ransoneringsförhållandena måste företagas. Det är sant och visst,
att denna realisation vid rådande höga pris på animaliska. födoämnen
gav likvida medel, men lika visst och sant är även, att när nu dessa
levande inventarier blivit återersatta och efterblivna reparationer och
försummade inköp av döda inventarier blivit verkställda, så äro också
dessa likvida medel, och än mera därtill, kapitaliserade i omvänd ordning.
Faktum är även, att företeelserna inom jordbruksnäringen nu
äro sådana, att inteckningarna åter i raskt tempo sänkas ned i jorden
och att jordbruket vid alltjämt avtagande motståndskraft i detta
nu icke befinner sig i bättre läge än 1914, vid kristidens utgångspunkt.
Runt om i landet förspörjes även, att, den ena jordbrukaren efter den
andra ruinerad får lämna sin gård i nya händer.

Om denna utveckling har j ag under dessa agrartullstridens dagar särskilt
från socialdemokratiskt håll hört sägas, att detta är väl ändå icke någon
riksolycka. En serie jordbrukarkonkurser betyder endast, att jordvärdet
sjunker, och detta betyder återigen, att livsmedlen bli billigare. Detta
tal vill jag utan vidare beteckna som hädiskt, det visar även, hur litet man
på vissa konsumenthåll i verkligheten förstår jordbrukets kultuiella förutsättningar.
Jordbruket är ingen död maskin, som i varje fall i kvantitativt
eller kvalitativt hänseende avlevererar en konstant vara, antingen partivännen
A eller B stoppar i det råvara. Jordbruket med ladugårdsskötsel
fordrar framför allt individuell skötsel för att bliva vinstgivande. Ingen

Lördagen den 16 april e. m.

117 Nr 25.

jordbrukare kan med ens taga högsta möjliga värde ur jord och ladugård.
Det åtgår tiotals år, innan en ny ägare lär känna det eller det skiftets
olika behov av bruk och gödningsämnen, eller de djur inom besättningarna,
som framför andra lämpa sig för avel etc. — Jag vågar därför
verkligen påstå, att jordbruket i nya händer kommer att betyda minskade
skördar och tillbakagående ladugårdsskötsel och därmed även minskad
nationalekonomisk vinst. ■— Det måste därför läggas vikt vid att
jordbruket nu beredes sådan existensmöjligheter, att det stora flertalet
gårdar slippa att byta ägare.

Vid det halva tullskydd, som utskottsmajoritetens förslag nu innebär,
komma likafullt de kristids förvärvade gårdarna att gå i nya händer,
men de gamla gårdarna, som i generationer gått från far till son, och
där en för lantmannaförhållanden typisk liten förmögenhet på något tiotusental
kronor under liv av arbete och sparsamhet hopskrapats och där
jordbrukets kärntrupper äro till finnandes, de komma att härutinnan
finna sin provisoriska räddning.

Det fasta tullskydd av 3 kronor 70 öre, som utskottsreservanterna
bjudit och för vilket herrar Örne och Sandler nu gjort sig till målsmän,
är oacceptabelt. Jag medger, att det ur merkantil synpunkt är riktigast
med fasta tullar, och att marknaden själv får skapa produktionskostnaderna,
då detta givetvis medför ett bättre säkerhetstillstånd. Men
ur jordbrukarsynpunkt — och det rör sig här i dag om jordbrukets
skyddstullar — är en fast tull av 3 kr. 70 öre otillräcklig. När marknaden
en gång kommer att antaga fastare konturer, torde tidpunkten
vara inne för återinförande av fasta tullsatser, men så länge den utan
beräkningsbara grunder rent av på måfå glider hit och dit, torde glidtullar
i de fall, där de kunna genomföras, icke minst ur konsumentsynpunkt
vara det enda riktiga. Än mindre är emellertid en till 3 kronor
70 öre maximalbegränsad och med 5 % restrikterad glidtull antaglig.
Det av 1919 års riksdag beslutade avdraget av 5 % saknar nämligen
varje berättigande, då de prismodifierande faktorer, som förutsatte
detta, helt och hållet uteblivit, och maximibegränsning i ett glidtullsystem
enligt mitt förmenande principiellt är i strid med syftet i en
glidtull.

Vad nu mjöltullen vidkommer, står den givetvis i ett intimt samband
med glidtullen. Dessa båda tullar måste därför synnerligen noga
och i ett sammanhang avvägas mot varandra. Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet har nu ansett att mjöltullen blir för
kraftig sedan 3: 70-gränsen underskridits och utskottsreservanterna hava
uttalat den förmodan, att utskottet konstruerat denna tull med förbundna
ögon utan att klarlägga innebörden i denna. — Detta senare är givetvis
ett misstag, utskottet kände noga innebörden av sitt förslag och handlade
därför just på sätt som skett. Mjöltullen avser att täcka 1) tullen
å spannmål, 2) fraktskillnaden mellan spannmål och mjöl —- det åtgår
nämligen 135 kg. spannmål till IOO kg. mjöl — och 3) ett visst industriskydd.
-— Det ligger i sakens natur, att i ett glidtullsystem måste av

Ang. ändrade
bestämmelser
om glidande
tullsatser för
spannmål
m. m.

(Forts.)

Jfr 25. n8

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändradedessa. tre faktorer den första, nämligen tullen å spannmål, vara variabel,
bestämmdsermC(}''dn (Je Övriga två faktorerna, nämligen fraktskillnaden mellan spannorn
glidande m£j rllj Öl, och industriskyddet måste vara konstanta. Propositions spannmål

förslaget har emellertid icke tagit hänsyn till denna uppanalysering av
m. m. mjöltullens innebörd, utan kort och gott sagt det, att mjöltullen i varje

(Forts.) läge skall överstiga spannmålstullen med 75 %. Å ena sidan uppstod

till följd härav utan vidare, att mjöltullen, även beträffande den konstanta
delen av denna, som utgår för fraktskillnad och industriskydd,
växte proportionellt med glidtullen, å andra sidan att mjöltullen, även
vad den konstanta delen beträffar, automatiskt upphörde i samma ögonblick
som spannmålstullen blev lika med noll. För att nu åstadkomma
rättelse i detta, som enligt utskottets mening innebär ett missförhållande,
så räknade utskottet ut den konstanta delen i mjöltullen. Detta tillgick
på så sätt, att man utgick från att det vid en spannmålstull av 3 kronor
70 öre skall vara en mjöltull av 6 kronor 50 öre. Detta förhållandetal
är sedan gammalt erkänt som riktigt. Vidare utgick man från att till
100 kg. mjöl åtgick 135 kg. spannmål. Med dessa kända tal som utgångsläge,
räknade utskottet ut konstanten k ur ekvationen k = 6: 50
— 1: 35 X 3: 70, varvid konstanten k utföll med 1: 5a Det har nu
av herr statsrådet och reservanterna ansetts vara en oegentlighet, att
detta grundtal, 1: 50, kvarstår som mjöltull, även sedan spannmålstullen
blivit lika med noll. Men detta är åtminstone enligt mitt förmenande just
en av finesserna i de nya beräkningsgrunderna. Den konstanta delen
för fraktskillnaden och industriskyddet skall naturligtvis icke, därest
man vill vara konsekvent, försvinna, därför att den variabla delen, spannmålstullen,
blir lika med noll. — Skulle detta ske, vad inträffar då?
Jo, förutom inkonsekvens gentemot kvarnindustrien, att mjölimporten
rent av verkar som en negativ tull på den inhemska brödsädens prisbildning.

Vill man nu nödvändigtvis, som redan andra kammaren gjort, i
trots av detta låta mjöltullen upphöra i samma ögonblick som spannmålstullen
blir lika med noll, går detta mycket lätt för sig genom att följa
andra kammarens beslut, och tillägga: ”dock får mjöltullen ej överstiga
75 % av glidtullen”. Detta innebär återigen, att utskottsmaj oritetens
beräkningsgrund tillämpas intill en tull av lägst 3 kronor 70 öre men att
proportionsgrundema tillämpas i samma ögonblick som detta tal underskri
des. Men rättvist och konsekvent torde detta i varje fall inte vara.

Ja, reservanterna och nu senast herr Sandler hava menat, att arbetslösheten
och de sjunkande arbetslönerna göra, att man nu under inga förhållanden
kan gå längre än till 3 kronor 70 öre. Jag vågar påstå, att
detta är ett fullständigt felaktigt grepp på saken. Icke i trots av att arbetslösheten
nu är så stor och att arbetslönerna till följd härav naturenlig!
måste vika, utan just emedan det förhåller sig så, förefaller det
mig vara nödvändigt, att tullarna för våra olika näringar regleras till
sådan höjd, att näringslivet till väsentliga delar kan hållas uppe. Man
har inte rätt att betrakta tullar, som avpassas så, som en gåva eller pre -

Lördagen den 16 april e. m.

119 Nr 25.

sent till någon eller några enskilda näringsidkare, icke heller har mandniz. ändrade
rätt att i ondo betrakta att arbetslönerna nu pressas ned. Skyddstull och bestämmelser
sänkning av arbetslönerna äro helt enkelt nu det enda medel samhället °ulisatser för
äger just för att nu kunna bekämpa den överhandtagande arbetslös- spannmål
heten. Jag medger gärna, att detta är en hård nödvändighet, men de m. m.

ekonomiska lagarna äro till sin natur hårda, och den tid vi leva i är (Forts.)

också så pass hård, att vi sannerligen inte komma ut ur de ekonomiska
svårigheterna med några mjuka medel.

Jordbruket har nu, som jag förut sade, i alla tider erkänts vara
landets modernäring, och krigstiden jävade sannerligen icke heller
denna uppfattning. Jordbruket måste därför betraktas som det mest
centrala i vårt näringsliv och utgör den livgivande kärnan i detta. Jag
säger då verkligen: håll nu för Guds skull, då allt annat i näringslivet
blivit mer och mer ruttet, åtminstone denna kärna frisk, och låt den
bli utgångspunkten för näringslivets pånyttfödelse! Giv jordbruket,
som ännu är jämförelsevis friskt och där i stort sett varje man ännu är
arbetande på sin post, det stöd, som det oundgängligen i en kritisk stund
behöver! Lagra sedan kring jordbruket i lagom tjocka skikt, så att
det inte förkväves, i uppfriskat tillstånd övriga näringar, så vill jag
åtminstone för min del ännu en gång sätta tro och tillit till framtiden.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag!

•S"--

Herr Björnsson: Den föregående ärade talaren konstaterade,
att de ekonomiska lagarna äro hårda. Det diagram, som herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet haft vänligheten att sätta
upp där på väggen, visar, om vi se på de svarta kurvorna, den heldragna
och den prickade, en bild av de ekonomiska västanvindar, som
blåsa från Amerika och som regleras av de ekonomiska naturkrafterna.

Men vi ha också två horisontella streck, ett prickat och ett fulldraget.

De representera det konservativa kravet på lugn för vårt jordbruk. Det
kan ju vara av intresse att konstatera, att detta krav på lugn och skydd
mot de hårda ekonomiska naturlagarna representeras av reformvänlighetens
röda färg.

Det faktum, som bildar utgångspunkt för den nu pågående diskussionen
om vårt tullsystem ifråga om spannmålen, är detta, att de båda
kurvorna, t. ex. den prickade svarta kurvan, som betecknar importpriset
för svensk spannmål, och den rödprickade kurvan, söm utmärker
grundpriset för svensk spannmål, skuro varandra någon gång vid årsskiftet,
och den svarta kurvan sjönk under den röda. Det är just detta,
att den svarta kurvan gått under den röda, som gjort det så ledsamt
för våra lantbrukare och som nu skulle motivera en reform av det glidtullsystem,
som 1919 beslöts såsom ett provisorium för två år.

Innan jag övergår till diskussion av detta glidtullsystem, vill jag
emellertid be de närvarande fästa uppmärksamheten på den del av den
svarta kurvan, som ligger ovanför den röda. Ända till mitten av
oktober kunde svenska lantbrukare för vete få ett pris, som jag tror

Nr 25. 120

Lördagen den 16 april e. m.

m. m.
(Forts.)

Ang. ändrade\åg mellan 48 och 49 kronor, då det s. k. normalpriset — till vilket jag
bestämmelsersenare återkommer — var cirka 39 kronor 50 öre. På grund av egna
°tullsatser för^tT tillskyndares spekulationer i höjda vetepris längre fram försumspannmål
made nu en hel del lantbrukare att sälja sitt vete till detta oerhört gynnsamma
pris, och då nu dessa spekulationer ha misslyckats, så att man
kommit i det läge, att snart sagt ingen velat köpa svenskt vete, då begär
man att få ett skydd av staten för misslyckade spekulationer. Ja,
kanske inte med fullt samma rätt — det vore efter min uppfattning
oriktigt att säga -— men till en viss grad med samma rätt skulle naturligtvis
en misslyckad aktiejobbare kunna, begära ersättning av staten
för en misslyckad spekulation.

Nu skulle emellertid glidtullsystemet vara så avpassat, att det skulle
automatiskt träda i funktion, när importpriset på den svenska spannmålen
sjönk under det s. k. grundpriset. Detta har inte skett. Då är man
färdig att bota på systemet, som efter vad man nu kommit under fund
med är dåligt. Ser man lite närmare på detta system, finner man, att
det vilar på en viss teoretisk grundval och därtill har en fast överbyggnad,
som i grund och botten rakt icke har med den teoretiska grundvalen
att göra. Den enda fasta punkten i hela glidtullsystemet är nämligen
denna maximering till 3 kronor 70 öre.

Det är nu denna man vill slopa. Det blir då naturligtvis dubbelt
angeläget att se till, huruvida den teoretiska grund, på vilken hela glidtullsystemet
vilar, är hållbar, huruvida den kan bära en ytterligare överbyggnad.

Jag anser det nödvändigt att uppfriska herrarnas minne av den
grund, på vilken glidtullsystemet vilar. Det är ju nämligen så, att glidtullen
skulle stå i viss relation till skillnaden mellan å ena sidan ett beräknat
normalpris å svensk spannmål här i Sverige och å andra sidan
ett beräknat importpris på utländsk spannmål fritt på järnvägsvagn i
svensk hamn. Om nu denna grund skall vara tillräcklig, fordras naturligtvis,
att differensen mellan dessa låter beräkna sig på ett sätt,
som står i rimligt sammanhang med de förhållanden man vill träffa. Det
gäller då att se till, huruvida både importpriset och det svenska normalpriset
beräknas efter hållbara grunder. Ett fel i det ena är lika ödesdigert
som ett fel i det andra. Om vi då först vända oss till beräkningen
av importpriset på utländsk spannmål, så måste det till en början
konstateras, att den utländska spannmålen kan köpas på flera marknader,
t. ex. i Nordamerika, i Argentina och i Australien. Det är under
sådana förhållanden naturligtvis svårt att få en entydig definition på
vad man menar med importpris. Importpriset blir olika för vete från
det ena eller andra stället. Vidare skall man inte ta de verkligen tilllämpade
prisen, utan man skall ta ett medelpris. Hittills har det ju
varit ett medelpris för tre månader. För de tre månaderna november,
december i fjol och januari i år voro t. ex. importprisen sådana, att de
av kommerskollegium beräknades till 49 kronor, 43 kronor och 40 kronor
resp., vilket ger ett medeltal av 44 kronor. Detta var sålunda det

Lördagen den 16 april e. m.

I2i Nr 25.

beräknade medeltalet. Men därmed är naturligtvis inte alls sagt, åtting. ändrade
den spannmål, som hittills har importerats, är köpt till 44 kronor i m^-bestämmelser
deltal. Om importörerna ha varit tillräckligt skickliga som affärsmän, filial ser för
ha de naturligtvis köpt huvudparten av den spannmål, som importerats, spannmål
för 40 kronor och ingalunda för 44 kronor. Det går naturligtvis veder- m. m.
börande importör relativt illa, om de varit nog olyckliga eller oskick- (korts.)
liga att köpa spannmål, då den kostade 49 kronor, och sedan behöva
flagga med ett pris av 44 kronor i sina kostnadskalkyler. Nu vill man
visserligen förbättra beräkningen av importpriset i detta avseende. Man
vill nämligen ändra medeltalsberäkningen från att omfatta ett medeltal
för tre månader till att omfatta ett medeltal av en månad. Men rent
principiellt innebär detta ingen ändring, ty jag kan anta, att dessa pris,

49, 43 och 40 kronor, i stället för att gälla under tre olika månader,
gällde under de tre på varandra följande tio-dagarsperiodema under
en och samma månad, och man kommer till precis likadana principiella
anmärkningar mot denna beräkningsgrund.

Och om man nu går över till att beräkna importpriset såsom ett
månadsmedium, måste man naturligtvis på spannmålsmarknaden i vårt
land helt enkelt införa systematisk spekulation. Det tar t. ex. för att
få hit en last vete ifrån Argentina till Sverige i lyckligaste fall cirka
35 dagar. Den tull, som vederbörande importör har reda på, när han
köper spannmålen, den gäller inte, när han får spannmålen i hamn och
skall betala tull för den. Då kan tullen vara en helt annan. Han vet
sålunda inte, i vilket pris ett köpt spannmålsparti kommer att stå. Jag
tror, att detta är en så allvarlig olägenhet, att man borde betänka sig
en smula, innan man över huvud taget sätter det i system.

Men den osäkerhet, som häftar vid beräkningen av importpriset,
gäller om möjligt i ännu högre grad om beräkningen av det s. k. normalpriset
för svensk spannmål. Detta normalpris beräknas med hjälp
av någonting, som kallas för de Nannesonska produktionskostnadsformlerna.
Jag måste här göra det medgivandet, att i den kungl. propositionen
nr 81 användes inte den vilseledande beteckningen ”produktionskostnadsformel”.
Detta namn har smugit sig in — jag har ingen
anledning anta annat än att det skett fullkomligt ofrivilligt från författarens
sida — i herr Nannesons förslag till beräkning av detta svenska
normalpris. Det pris man här beräknar har i själva verket ytterligt
litet med en rationell produktionskostnadsberäkning att göra. Det har
nämligen gått till på följande sätt. Under tioårsperioden 1904—1913
fingo Sveriges lantbrukare ett pris på vete av i medeltal 16 kronor 50
öre. Jag vill här i förbigående anmärka, att de olika årsprisen fluktuerat
mellan 14 kronor 50 öre och 19 kronor 50 öre. Nu ansåg man,
att detta pris, 16 kronor 50 öre, som således naturligtvis måste innesluta
skälig vinst åt jordbrukarna och som, det vill jag också anmärka,
naturligtvis har utbildats under skyddet av den dåvarande fasta tullen,
skulle möjliggöra en lönande odling på en tillräckligt stor areal i vårt
land. Då gällde det: hur skulle man nu med begagnande av detta medel -

122

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. Undrade uil, som sålunda icke det allra minsta är beräknat som produktionskostbestammelserna(±t
få ett pris som är lämpligt nu? Jo, då har man beräknat värdet
°tZlsatser för** summan utav 31 mansdagsverken, 480 kg. havre, som skulle ge utspannmål
tryck för vad 24 hästdagsverken äro värda, och vidare gödselkostnaden.
m. m. Jag förbigår här räntekostnadskalkylen, som litet komplicerar frågan.

(Forts.) Sedan beräknar man enligt statistiskt givna metoder värdet på motsvarande
summa i nuvarande tid. Och så säger man: i samma proportion som
denna summa har vuxit skall man låta priset 16 kronor 50 öre växa, så
komma vi fram till det s. k. normalpriset.

Under de debatter, som föregingo glidtullprovisoriets införande, underkastades
denna metod rent tekniskt en ingående kritik, bland annat
i en motion av herr Sköld i andra kammaren, liksom vidare under debatterna
i kamrarna. Jag anser mig här kunna helt lämna å sido de anmärkningar,
som då fullt befogat äro framställda, och jag vill i rättvisans
och sanningens intresse medge, att några av dessa anmärkningar
utgå ifrån att lantbrukets intressen icke ha blivit tillräckligt tillgodosedda.
Dit höra t. ex. de anmärkningar, som grunda sig på att räntekostnaden
icke blivit på rationellt sätt införd i formlerna.

Det jag emellertid här vill erinra om är vissa andra svagheter, som
häfta vid detta beräkning ssätt och som äro av mera principiell art.
Det är ju klart, att detta normalpris kommer att bli mycket betydelselöst
för odlaren eller av relativt liten betydelse för odlarens ekonomi.
Det tar t. ex. inte hänsyn till en så viktig faktor som skördeutfallet
under året. Om en lantbrukare tillförsäkras ett pris av 40 kronor per
dt. och han ena gången får 20 dt. och andra gången 25, blir naturligtvis
det ekonomiska resultatet i de olika fallen högst olika. Det tar, helt
naturligt, ännu mindre hänsyn till det förbilligande av lantbrukets produktionskostnader,
som är en följd av t. ex. införandet av maskinella
hjälpmedel, inte heller till de förbättringar, som äro en följd av användandet
utav bättre utsäde och bättre metoder vid jordbruket över
huvud taget.

Men vidare: denna beräkningsgrunds största fel är, att man får
fram en oerhört lång efterverkan. De kostnader, med hjälp av vilka
man beräknar t. ex. de spannmålspriser, som vi skola garantera jordbruket
under nästa skördeår, d. v. s. från den 1 juni i år till den sista
maj nästa år, grunda sig på de kostnader lantbruket hade i slutet av
föregående år.

Nu är det ju bekant, att prisnivån i vårt land stod allra högst ungefär
vid den tid, då nuvarande skörd av vete förbereddes, genom jordens
brukning, sådden och dylikt. Jag har hört sägas, att medan det s. k.
normalpriset nu är 39 kronor 54 öre, skulle det för kommande skördeår
bli 42 kronor. Medan sålunda priset på amerikansk spannmål rutschar
ner så fruktansvärt som detta diagram visar, skall priset på den svenska
spannmålen stiga under ännu ett helt år. Vi skola räkna med 42 kronor
i stället för 39 kronor 50 öre, ända till bort emot midsommar nästa år.

Nu invänder man naturligtvis: detta beräkningssätt, som är behäf -

Lördagen den 16 april e. in.

1-3 Nr 26.

tat med så fruktansvärt många fel, har det då ingå förtjänster? Jo,Ang. ändrade
säger man, det anpassar sig smidigt efter växlande konjunkturer. Där -bestämmelser
vidlag duga inte fasta tullar. Ja, mina herrar, den bankrutt, som glid- ^Usatser^för
tullsystemet har gjort, och som visar sig däri, att lantbruket, trots en spannmål
prisskillnad mellan det s. k. grundpriset och importpriset av 9 kronor, m. m.
ännu inte fått några tullar, illustrerar detta. Detta visar naturligtvis, (Forts.)
att glidtullsystemet från början har varit oriktigt, och det förhållandet,
att man nu övergår till månadsberäkning, kommer ingalunda säkert att
medföra den önskade förbättringen. Sålunda, vi ha i praktiken ett eklatant
bevis för att glidtullsystemet är fullkomligt orimligt. Då måste
man fråga sig: är det skäl att bibehålla det ?

Till detta kommer ett annat mycket viktigt skäl. Ett kungl. ämbetsverk
beräknar, att lantbrukaren under nästa skördeår, om han skall
kunna få skälig lön för sitt arbete och uppmuntran för sin möda, bör
ha ett pris av 42 kronor för 100 kg. vete. Amerikanskt vete kan säljas
här till omkring 25 kronor, efter vad jag har hört — jag antar, att det
är litet överdrivet, men det skulle betyda en skillnad på 17 kronor.

Nu säger man: Staten ger mig inte skydd mot hela denna differens
på 17 kronor utan bara till hälften. Kan det vara rimligt, när vi
utföra en fosterländsk gärning och säkerställa vårt land mot hungersnöd
vid en blockad eller avspärrning ? Kan det vara rimligt att på detta
sätt skapa ett moment, som måste verka irriterande på hela vår jordbrukarklass?
Jag kan inte förstå, vad verkligt gagn samhället kan ha
av att hålla ett sådant irritationsmoment vid liv, och det är för mig det
viktigaste skälet att biträda det yrkande, som reservationsvis har framförts
av herr Örne m. fl. Jag kan visserligen förstå, att om någon eller
några här i riksdagen hade kunnat få framföra och flagga med kravet
på s. k. hel täckning, d. v. s. att staten skulle garantera odlaren hela
skillnaden mellan importpriset och normalpriset, skulle det ha kunnat
bringa vissa politiska fördelar. Men när jag sedan kom underfund med
att t. o. m. alla dessa, som ha begärt full täckning, ha frånfallit detta
krav under förhållanden, som tyckas ha varit dramatiska, eftersom de
icke kunnat betecknas som ett riksdagsmannadop, förstod jag rakt inte
vad det kunde vara för mening i att längre behålla det. Jag har nu hört
den förklaring, som gavs av herr Wohlin i hans anförande, att han
gått med på denna kompromiss med hänsyn till den omständigheten, att
han fruktade, att om inte de, som höllo på lantbrukets rättmätiga krav
gåvo efter, skulle de riskera att få fast tull, och det vilja de till varje
pris undvika. Jag tror, att han där har värdesatt denna kammares ledamöter
något för lågt. Jag kan inte förstå, att man, om man har den
ärliga övertygelsen, att ett krav är rättmätigt, då inte skall försöka
förfäkta det så långt som möjligt. Man har ju alltid det mindre långt
gående kravet att falla tillbaka på i slutloppet. Den dygd herr Wohlin
här förklarade sig ge prov på är efter min mening en oförsökt dygd,
och en sådan värderar man, som bekant, inte högt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till herr Örnes reservation.

Kr 25. 224

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade Herr Johansson, Johan, i Friggeråker: Herr greve och

bestämmelser{.AinTAn, mina herrar! De synpunkter den föregående ärade talaren
''tullsatser ^jr f ramhålli t får jag närmare precisera såsom vissa teoretiska spekulatiospannmål
ner, som jag för min del anser hava ganska litet att göra med det prakm.
m. tiska och verkliga livet. Jag tror, att det därför i stort sett icke finnes
(Forts.) någon anledning för mig att bemöta dem närmare. Emellertid, så som
denna och även många andra frågor ligga, så torde vi litet var böra
sätta oss in i varandras förhållanden, och det är nog en ganska stor
konst, icke minst i detta fall. Jag skulle då önska, att såväl herr Björnsson
som övriga herrar på det hållet satte sig in i jordbrukarnas ställning.
Jag tror man då skulle få en helt annan uppfattning. Såvitt
jag ej tagit fel, vågar jag ändå uttala den meningen, att vi lantmän så
långt som möjligt sökt att visa oss fullt lojala inför krav, som varit
rättmätiga. Då vi här befinna oss i en ganska svår ställning — denna
ställning har ju blivit alltmera hård och tryckande — och nu begärt ett
litet enkelt skydd, som fullt ut är baserat på rättvisa och billighet, så
smärtar det mig verkligen, att vi här skola nödgas konstatera, att vi
mötas av så ringa förståelse som fallet är. Jag vågar i detta sammanhang
låta tankarna flyga tillbaka några år i tiden och erinra om, huru
det då enstämmigt från konsumenthåll ropades på, att livsmedelsproduktionen
måste ökas. Särskilt ropade man på en utökning av den produktion,
som gällde brödsäden. Huru ställde vi lantbrukare oss då vid detta
synnerligen svåra tillfälle? Jo, vi visade även då, mina herrar, den allra
största lojalitet, det kan väl ändå ej förnekas. Vi gjorde vår plikt fullt
ut i detta stycke, och jag tycker, då svårigheterna nu ligga över oss jordbrukare,
att vi åtminstone i någon mån borde finna förståelse.

Jag vågar också i detta sammanhang erinra om en annan sak, nämligen
den, att hade vi icke haft tullskydd före 1914, så undrar jag, hur vi
skulle kunnat genomgå de kritiska år, som sedan följde. Jag är alldeles
säker på, att detta tullskydd, som vi fingo år 1888, ovillkorligen
hade en stor uppgift att fylla, nämligen på så sätt, att vi jordbrukare
under de svåra åren hade större möjlighet att tillgodose landets behov
av självförsörjning. Som läget nu är inom jordbruket, är det en livsbetingelse,
att jordbruksnäringen och dess kikare åtminstone något så
när få igen kostnaderna för framställningen av sina varor. Det är ett
krav, som vi icke kunna släppa efter på. Jordbruket kan lika litet göra
det, som jag anser det är möjligt för andra näringar, försåvitt de skola
kunna existera. Vi hava också sett, huru industrien och affärsmännen
tillämpa precis samma principer, och jag kan tillägga, att i detta fall
ha industrien och andra näringar fullt ut krävt självkostnadspriset och
-— jag vågar tillägga — även en ganska väl och rundligt tilltagen vinstmarginal.
Vill man nu, när det gäller landets modernäring, slå in på
en annan bog och genom att öppna stora famnen för betydande import
bringa oss jordbrukare att göra förlust på vår produktion, så har man
därmed, åtminstone såvitt jag förstår, sagt, att jordbruket icke längre
är existensberättigat. Vill man åter, att jordbruksnäringen i vårt land

Lördagen den 16 april e. m.

125 Nr 25.

skall utvecklas och gå framåt, ja, då måste man också vara nog logisk Ang. ändrade
att driva en.sådan jordbrukspolitik, som är ägnad att egga och UPPl^m^idande''
muntra och ge lust till denna produktion. Framför allt får man också ^i^tser för
se till, att icke göra denna produktion ekonomiskt omöjlig. spannmål

Var och en, som är något så när inne i jordbrukets förhållanden, m. m.
vet, att jordbrukarna icke äro i stånd att inrätta sitt arbete på kort sikt. (Kurts.)
Vi kunna icke omlägga driften hur som helst efter de växlande konjunkturerna.
Det är nödvändigt, att vi åtminstone i någon mån få det
så ordnat för oss, att vi kunna se framtiden någorlunda förhoppningsfullt
och att vi med någon säkerhet kunna veta, vad framtiden bär i sitt
sköte. Jag vågar även påstå, att någon dylik säkerhet och trygghet har
sannerligen icke det nu gällande glidtullsystemet skänkt oss lantmän.

Herr Örne påminde i sitt anförande om, att särskilt vi från jordbrukarehåll
voro intresserade för antagandet av det glidtullsystem, som genomfördes
vid den urtima riksdagen 1919. Jag tillåter mig då i detta sammanhang
erinra om, att vi från vårt håll framhöllo, att detta system icke
skulle komma att bliva effektivt. Denna vår uppfattning har också bekräftats
av erfarenheten under den tid, som gått sedan dess. De antagna
beräkningsgrunderna för prisskillnaden hava blivit fullständigt ineffektiva
på grund av de långa tidsintervallerna. Jordbrukarna hava i
stor utsträckning måst sälja sin spannmål till högst reducerade priser,
därför att det gällande systemet aldrig utövat någon praktisk inverkan
på vår svenska spannmålsmarknad. Importen har under tiden pågått
obegränsat, och i många fall har det inhemska jordbruket icke ens fått
avsättning för sin spannmål.

En annan fara, som också av oss förutsades, när detta glidtullsystem
antogs, har likaledes blivit en verklighet: det har visat sig, att den enda
part, som haft verklig nytta och fördel av arrangemanget, har varit
kvarnföreningen. Jag vill endast erinra om, att den utsedda prisnämnden
bl. a. satte hektolitervikten för råg ganska hög. Härav följde, att
för den råg, som understeg denna vikt, betalade kvarnföreningen det
pris, som den själv fann för gott att bestämma. Då ingen motsvarande
viktsenhet för mjöl förelåg, hade kvarnföreningen fullt fria händer
att bestämma priserna för den viktsenhet, som understeg den kvarngilla
varan. På så sätt tillämpades ett lägre pris än det fastställda minimipriset
på den inköpta spannmålen, medan därefter toppriserna tillämpades
gent emot konsumenterna. Den enda part, som haft verkligt gagn
av systemet, var alltså, efter vad jag kan se, i stort sett kvarnföreningen,
ty konsumenten av mjölet fick betala det pris, som kvarnföreningen bestämde,
d. v. s. det höga toppriset, medan producenten fick sina priser
ganska hårt nedpressade. Det nu tillämpade glidtullsystemet har alltså
ej blott förfelat sitt egentliga syfte, utan det har också verkat på helt
annat sätt än som från början avsågs. Man kan säga, att det nu gäl•
lande glidtullsystemet har varit ett slag i luften, en tom gest utan någon
som helst reell innebörd.

Tiderna hava likvisst varit och äro så pass allvarliga, att litet var,

Nr 25. 126

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändradeoavsett vilken samhällsställning man än intager, borde inse, att här är
omguTandY^* 0m ett verkliSt statsintresse, ett intresse, som berör konsumenten
tullsatserför^3- mycket som producenten. Vi behöva verkligen stå sida vid sida i
spannmål gemensamma strävanden för att förhindra, att de erfarenheter, som vi
m. m. i liysmedelshänseende haft att genomgå under gångna tider, icke skola

(Forts.) upprepas. Situationen i världen är ju också sådan, att det är farligt
att invagga sig i den tron, att alla risker för framtiden nu skulle vara
avlägsnade. Vi måste ovillkorligen ordna det så för oss, att vi stå beredda
att möta alla eventualiteter. Men detta kan endast ske därigenom, att
jordbruksnäringens utövare få verkliga garantier för sina produktionskostnader.
Tyvärr måste det om det här föreliggande utskottsbetänkandet
sägas, att det för oss jordbrukare innebär en ganska stor besvikelse.
Det innebär, att produktionen av vår förnämsta vara, som är
brödsäden, fortfarande skall ske med halv täckning, d. v. s. med en
viss förlust. Det är dock ett faktum, att just brödsädesproduktionen
är förenad med större risk och större kostnader än någon annan odling,
och inför denna situation ställas vi lantmän samtidigt som vi icke hava
någon möjlighet att nedbringa våra driftkostnader, såsom utgifter för
maskiner, redskap, gödningsmedel o. s. v. till jämnhöjd med det nuvarande
prisläget.

Till sist vill jag framhålla, att det nu för tiden talas så mycket
om demokrati. Jag vill då erinra om, att den fråga, som nu är före,
nämligen frågan om skydd för jordbruket, lika mycket berör oss alla,
som arbeta i jordbruket. Glömmer man jordbruket, sättes detta i en
mindervärdig ställning i förhållande till andra näringar, så drabbas här
1 så fall, anser jag, arbetsgivare och arbetare fullkomligt i lika mån, och
de dela ovillkorligen samma öde. Om icke det demokratiska slagordet
”rättvisa^ och likställighet” skall vara ett tomt ord, så måste det också
gälla ifråga om dem, som producera livsmedel åt oss alla. Jag anser
därför, att lantarbetarna hava rätt till samma levnadsstandard och samma
löneförmåner som deras kamrater inom industrien, och jag måste
beteckna det som en ekonomisk, dårskap att tro, att detta demokratiska
krav skall kunna uppfyllas, då en näring dömes att arbeta med förlust.
Vi hava under de senaste åren bevittnat, huru landsbygden avfolkats
och den tillgängliga arbetskraften dragits till industrien och städerna.
Det är påtagligt, att det är utkomstmöjligheterna, som helt och hållet
varit en utslagsgivande faktor i detta fall. Sedan industrien under högkonjunkturen
sugit till sig en hel del av jordbrukets arbetarstam, kastar
den under depressionstiden arbetarna åter till landsbygden. Man fordrar,
att jordbruket skall stå i ständig beredskap. Jordbruket skall giva
stöd och hjälp, huru förhållandena än gestalta sig. Det kan konstateras,
att man ställer alltför skärpta krav på oss jordbrukare, samtidigt
som man driver en politik, vilken gör det nära nog omöjligt för oss att
fylla detta krav.

Det är därför icke med någon större entusiasm som jag under sådana
förhållanden, herr greve och talman, finner mig föranlåten att

Lördagen den 16 april e. m.

127 Nr 25.

yrka bifall till utskottets hemställan. Detta gör jag likväl under den Ang. ändrade
förhoppningen, att det föreliggande utskottsförslaget skall vara ett st^crbestämmelser
framåt och ett steg 1 ratt riktning. tulisatser för

spannmål

Herr von Sydow: Herr greve och talman! De talare, som

hittills yttrat sig i denna fråga, hava, helt naturligt för resten, egentligen
behandlat frågan dels ur lantbrukets synpunkt och dels ur konsumenternas
synpunkt. Jag undrar emellertid, om det icke vore skäl att
söka litet skärskåda frågan även från en annan sida, nämligen ur industriens
synpunkt. Frågan har mycket stor betydelse för den svenska
industrien. Nu är det ju så, att det naturligtvis för industrien är i och
för sig önskligt, att levnadskostnaderna bliva så låga som möjligt, enär
de hava ett avgörande inflytande på arbetslönernas höjd, och arbetslönerna
i själva verket utgöra den mest dominerande posten på industriens
debetsida. Skulle man se saken endast så enkelt, skulle man
alltså komma till det resultatet, att man från industriens synpunkt borde
ställa sig avvisande till varje förhöjning av spannmålstullarna. Nu kan
däremot anmärkas, att enbart den här av utskottet föreslagna förhöjningen
av spannmålstullarna icke kan komma att utöva något egentligt inflytande
på arbetslönernas höjd, enär levnadskostnadernas ökning härigenom
icke blir så stor, att den i någon nämnvärd-män avspeglar sig i
arbetslönerna. Annat blir det ju visserligen, om man tager med de föreslagna
tullarna på animaliska ämnen. Men det är icke denna synpunkt,
som är för mig avgörande, utan det är synpunkten av det svenska näringslivets
samhörighet. Det svenska näringslivet är i själva verket en
organism, och om en större och viktigare del därav blir förödd och lidande,
inverkar det alltid på de andra, och särskilt gäller detta den så
utomordentligt viktiga del av vårt näringsliv, som jordbruket är. Ifall
jordbruket här i landet blir utarmat — och det förefaller för mitt lekmannaförstånd,
som om fara härför skulle förefinnas, om man ställer
så till, att brödsädsodlingen här i landet icke kan ske annat än på ruinerande
villkor -— ifall jordbruket blir utarmat, säger jag, kommer detta
att hava ett mycket ogynnsamt inflytande på industrien. Det är visserligen
sant, att en stor och viktig del av vår industri är exportindustri,
och sålunda i större eller mindre utsträckning oberoende av den svenska
marknaden. Men vi hava också en mycket stor och viktig del av vår industri,
som nästan uteslutande är hänvisad till avsättning på den svenska
marknaden, och för denna industri är utfallet av det svenska jordbruket
av avgörande betydelse. I dessa industrigrenars böcker kan man
tydligt avläsa, om lantbruket haft ett gott eller dåligt år. Jag tror sålunda,
att man ur denna synpunkt måste såga, att det även för industrien
i stort sett är fördelaktigt, om man förhindrar, att jordbruket kommer
i ett nödläge. Nu säges det ju: är det icke upprörande, om konsumenterna
skola betala en tull av kanske 7 eller 8 kr. per 100 kg.? Det är
givet, att detta i och för sig är beklagligt, men jag säger för min del,
att skall man välja mellan att konsumenterna skola hava denna utgift

(Forts.)

Nr 25. i28

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade— och jag står ju själv konsumenterna närmast — eller att spannmåls^om^idande0dl’ngen
icke skall kunna ske utan förlust för odlaren av den dubbla
‘tullsats™/ä^umman> I4 eller 16 kr. per 100 kg., så väljer jag det förra- Jag är
spannmål livligt övertygad om, att det för landet och därmed även för industrien
m. m. är det fördelaktigaste.

(Forts.)

Emellertid måste jag i detta sammanhang uttryckligen betona, att
jordbruket icke är den enda näringsgren här i landet, som nu är i en
betryckt och svår ställning. Det finnes andra viktiga näringsgrenar, som
hava det lika svårt, ja, sämre ställt än jordbruket. Det finnes industrigrenar
i vårt land, där svalget mellan produktionskostnaden och försäljningspriset
är vida större än inom jordbruket, är av den storlek, att en
produktion icke är möjlig. Skall man nu skipa rättvisa åt jordbruket
-— och det hoppas jag vi skola göra -—- så fordrar också konsekvensen,
att man skipar samma rättvisa åt dessa industrigrenar, under förutsättning,
att de hava naturliga betingelser att trivas här i landet. Nu föreligger
icke denna fråga för närvarande. Saken är icke utredd, den är
under utredning, men den torde snärt komma före, och då vill jag säga
er, mina herrar, att vi måste i lika hög grad tänka på dessa näringsgrenar
som vi nu tänka på jordbruket. Det är också därför med stor
tillfredsställelse som jag konstaterat, att bondeförbundets talesman här
i kammaren, professor Wohlin, uttryckligen tillkännagivit, att när denna
fråga en gång kommer före i utrett skick och med förslag från regeringen,
så skall han för sin del bidraga till vad skäligt och billigt är,
bidraga till att dessa näringsgrenar få det för dem behövliga skyddet,
likaväl som jordbruket nu enligt hans önskan skall få det. Jag ber att
få taga fasta på detta löfte, och jag skall icke glömma det.

För att icke bliva missförstådd, ber jag få säga, att jag ingalunda
begär, att man skall omgärda den svenska industriella marknaden med
sådana tullmurar, att den förbehölles den svenska industrien. Jag vill
icke utestänga den utländska konkurrensen därifrån, men jag vill, att
även den svenska industrien skall kunna konkurrera där, och på grund av
valutaförhållandena kan den svenska industrien för närvarande i många
fall icke konkurrera med den utländska på vår egen inhemska marknad.

En ärad talare har framkastat frågan, huru arbetarna här i landet
skola ställa sig, ifall man nu går med på denna höjning av spannmålstullarna,
huruvida icke detta kommer att väcka en bitterhet bland arbetarklassen,
som kan innebära en fara. Ja, enligt mitt sätt att se på
denna sak, måste jag ju säga, att det är påtagligt, att arbetarna, som äro
konsumenter, icke kunna annat än med ovilja hälsa en förhöjning av
tullarna, som ju kommer att i någon, om också icke i större grad, avspegla
sig i livsmedelskostnadema. Det komma arbetarna att göra, likaväl som
troligen andra konsumenter komma att göra det. Men denna höjning
av tullarna måste ju ske samtidigt med att priset sjunker, och därmed
bör ju en god del av oviljan falla bort.

Gå vi så till industritullarna, ber'' jag att få säga herrarna, att det
för närvarande är många tecken, som tyda på, att industriarbetarna hålla

Lördagen den 16 april e. in.

12<j Nr

på att komma till insikt om, att det är av vikt, icke bara för arbetsbi-//»?, ändrade
varna, utan också för arbetarna, att industrien kan arbeta under drög-bestämmelser
liga villkor. Industriarbetarna börja förstå, att det är bättre för dem om(Jlidande.
att de kostnader, som ovillkorligen måste vara förenade med fram- l,d^alst-r fdr
ställandet av en vara, gå till svenska arbetare än till tyska, engelska eller ''vi‘''‘)T‘
belgiska, böir har det förekommit petitioner och framställningar från (Forts.)
arbetare mom vissa industrier till statsmyndigheterna att ställa så till,
att industrierna kunde fortgå här i landet, och det skulle förvåna mig.
om vi icke finge se något liknande snart. Jag säger alltså, att om man
icke tager denna fråga enbart så, att man skaffar förhöjda tullar för
lantbruket, utan även hjälper industrien i den mån det är nödvändigt,
tror jag en stor del av oviljan bland arbetarna blir mildrad.

Herr greve och talman! Då jag är av den meningen, att varje näring
i detta land, som har naturliga förutsättningar att utövas och trivas
här, under nuvarande exceptionella förhållanden bör få så mycket skydd,
att den kan fortgå till dess de bättre tider randas, som en gång måste
komma, och då detta enligt min övertygelse alldeles särskilt gäller jordbruket,
den näring, som ännu ger utkomst åt större delen av vårt folk,
ber jag för min del att få yrka bifall till utskottets förslag.

Heir Rosén: I nästa ärende pa föredragningslistan förekommer
en reservation, som avgivits av herr Wohlin, vari uttalas ett allmänt
önskemål att nedbringa den allmänna prisnivån inom landet. Huru vilja
då herr Wohlin och hans vänner omsätta denna önskan i praktiken? Jo,
på det sätt, att man fördyrar brödet och andra livsmedel. Vi hörde nyligen
herr von Sydow uttala den förhoppningen, att jordbrukarnas representanter
skola visa en återtjänst genom att rösta för en höjning av
vissa industritullar, som begäras, och i andra kammaren bär en tjänsteman
förklarat, att han komme att rösta för de högre tullarna i förhoppning,
att jordbrukarna skulle visa en återtjänst genom att icke minska
dyrtidstillägget åt statens tjänstemän. Emellertid föreligga här från
regeringen propositioner dels om höjning av mjöltullen, d. v. s. brödprisets
fördyrande, och dels om nedsättning i någon mån av dyrtidstilllägget.
Arbetslöner och andra löner sjunka, men priset på livsmedel
stiger. Ja, det är ju också ett sätt att få den allmänna prisnivån i landet
att sjunka. Man säger, att jordbrukarna behöva detta skydd. Ja, ett
mindre antal jordbrukare, som ha nytta av skyddet, men" det övervägande
antalet ha icke något som helst gagn utan blott skada därav. Det
blir i stor utsträckning Norrlands jordbrukare, som få betala fattigunderstöd
till agrarerna i Skane. Det blir småbrukarna i det nordligaste Sverige,
som få hjälpa agrarerna i Skåne ur den kris, vari herr Wohlin
påstod att de hade råkat.

Herr Sandler undrade, vad som hade inträffat då jordbruksministern
framlagt detta ändringsförslag. Ja, man kan med skäl fråga, vad
som inträffat, eftersom herr Sandler frångått sin reservation. Kanske
har han velat deltaga i den tävlan om höjning av priset på jordbrukspro Första

kammarens protokoll 1921. Nr 25. 9

Kr 25. 130

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade dukter, varom herr Örne talat. Herr Sandler höll ett alldeles utmärkt
förande mot varje ändring av glidtullen, men han slutade med att
Tull sats er /^frångå denna tull och övergå till den fasta tullen. Vad innebär det?
spannmål Jo, om importpriset stiger — jordbruksministern talade för en stund
jk. m. sedan om, att det mycket väl kan hända, och troligen också kommer att
(Forts.) inträffa — exempelvis så, att priset uppgår till 40 kr. och produktionskostnaderna
till 38 kr., skall en jordbrukare i alla fall få 43,70 kr.
fastän han icke vill ha mer än 38 kr. Herr Sandler citerade upprepade
gånger den jordbruksminister, som framlagt det förslag, som riksdagen
antog 1919. Jag tror, att den jordbruksministern icke skulle funnit
den av herr Sandler i afton anvisade vägen vara lämplig. Jag kan
emellertid icke följa herr Sandler, då han nu övergivit sin reservation.
Jag anser mig vara bunden av det avtal, som år 1919 träffades i särskilda
utskottet, vilket jag tillhörde och vilket avtal godkändes av riksdagen.
Jag har emellertid ansett mig kunna vara med om en ändring
av beräkningsterminerna, men längre kan jag icke gå.

Herr talman ! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Röing m. fl.
avgivna reservationen i vad den avser den nu föredragna punkten.

Herr Vennersten: Herr greve och talman, mina herrar! Efter
dessa fyra timmars uttömmande debatt skall jag inskränka mig till
att blott peka på det förhållandet, att om riksdagen icke på ett fullt betryggande
sätt sörjer för att jordbruksproduktionen vidmakthålles, så
lärer det vara vanskligt att söka återupptaga och vidmakthålla den övriga
produktionen i landet. Jag anser, att kammaren kan med fog vänta,
att vi så mycket som möjligt inskränka den följande debatten och jag
ber därför endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Ja, jag hör att herrarna ha sångröst!

Jag begärde ordet för att efterlysa ett svar på ett par frågor, som
herrar Örne och Sandler ställt till anhängarna av tullen här i kammaren.
De frågade, vad man tänkte att göra med alla, som äro arbetslösa
här i landet och som nu skola få sina livsmedel ytterligare fördyrade.
Det har, så vitt jag vet, icke kommit något svar på dessa frågor, och
det skulle vara intressant att höra, åtminstone från regeringsbänken,
vad regeringen tänker att göra, om den tänker att fortsätta med att avspisa
de arbetslösa med ett understöd av 3 å 4 kronor om dagen eller
med ett nödhjälpsarbete, som betalas med högst 7 kr. om dagen. Det
är mellertid karakteristiskt för borgarsamhället detta sätt att behandla
arbetarklassen samtidigt som man framlägger förslag, som i verkligheten
betyda 100-tals miljoner skattehjälp åt de rika storbönderna och
godsägarna från arbetarnas och småböndernas sida. Jag har en hel
rad telegram — den sena timman gör att jag icke skall läsa upp dem —
som kommit mig tillhanda under blott de senare dagarna från det län,
jag representerar, och vari det meddelas, att det ena stora industriområdets
verksamhet efter det andra helt och hållet nedlagts eller har

Lördagen den 16 april e. m.

Nr >2.'',.

iji

med linda till 75 % arbetsdriften inskränkts. Vi ha i dag käft ett bt-Any. Undrade
sök av en deputation från Norrbotten, som skildrade läget i en av febestämmelser
stora socknarna där uppe såsom fullständigt förtvivlat. ndlsatser^ör

Det har under debatten erkänts, att det råder stor nöd bland ar- ^spånnmäT
betarklassen, men samtidigt som man erkänner detta, kommer man och m. m.
begär eu ökning av en rad livsmedelstullar, bröd, fläsk, smör, ost, ägg (Forts.)
o. s. v. eller just de varor, som dessa arbetslösa massor, dessa massor,
som fått sina löner nedsatta, oundgängligen behöva. Men man är ändå
icke nöjd! Herr Wohlin, som numera är själva reaktionens härold
i detta land, har nyss förklarat, att detta är bara en början — vänta till
dess tull- och traktatkommittén kommer, då skall det bli någonting annat.

Må massorna förstå, i vilken tid vi kommit in och vad som nu förberedes! Dessa

tullar äro så mycket mera orättfärdiga, som de faktiskt innebära,
att ju talrikare en familj är, ju flera barnen äro i en konsumentfamilj,
ju hårdare blir denna blodsskatt till de rika agrarerna i Skåne
samt Öster- och Västergötland. Det är i sanning intressant att hava
hört både i denna kammare och i andra kammaren, huru ett trofast förbund
beseglats mellan ledarna för de moderna bondeförbunden och industrifurstarna.
Det är nu i dagarna, som sammanslagningen mellan
bondeförbunden bekräftats, och visserligen byter det ärkereaktionära riksförbundet
namn och kallar sig bondeförbundet, men i verkligheten är
det riksförbundet, som segrat och som kommer att angiva storböndernas
framtida politik här i landet. Det löfte om hjälp åt industriens herrar,
som herr Wohlin avgivit, ha vi nyss hört tacksamt erkännas av arbetsgivarnas
talesman, herr von Sydow. Han har tackat och tagit fasta
på dessa löften och uttalat hoppet, att när industrikapitalet kommer
och begär sin extra tribut av det svenska folket, herr Wohlin skall
hålla sitt löfte om böndernas hjälp till denna tributs uttagande, liksom
han, hr v. Sydow, välvilligt skulle bidraga till den tribut, de rika bönderna
i dag begära för att kunna kasta den rådande kristidens bördor på
den utarmade arbetarklassen.

Men jag kan icke undgå att här understryka, liksom jag ofta gjort
vid liknande tillfällen, att det icke enbart är bondeförbundens och liberalernas
skuld att reaktionen härskar så som den gör och vågar sig
fram på sådana linjer, som den gjort under den senare tiden. Skulden
ligger också faktiskt hos det parti, som herrar Öme och Sandler här representera,
och det är så mycket mera markant, som, såsom en liberal
ledamot nyss underströk, vi hava bevittnat, huru socialdemokraterna lämnat
sin egen reservation och gatt över på en reservation, som i verkligheten
också betyder en väsentlig gåva, om den också icke är ytterligare
utökad mot vad den förut var, åt de stora bönderna. Det är alldeles
klart, att man med en sådan flathets- och eftergivenhetspolitik som socialdemokraterna
fört, icke kan vänta annat än att de, som förut fått mycket,
vilja ha ännu mera, att de rika bönderna och kapitalisterna över lag
i fortsättningen komma att försöka att ytterligare hugga för sig.

Nr 25. 132

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade Det var ett ord av herr Wohlin, som jag vill taga fasta på. Han
bestämmelsersäger, att vi icke skola glömma det nya och- stora ekonomiska världsomg/idandc
krig, ’som redan börjat eller är i antågande. Nej, det är alldeles rikspannmål
tigt. Men vad betyda dessa försök att resa ytterligare tullmurar i höjden
ra. ra. annat än ett fortgående på den väg, som ledde till 1914 års katastrof, då
(Forts.) tullkriget och den kapitalistiska konkurrensen övergick till ett blodigt
folkkrig. Nu äro vi inne på samma linje och nu komma storbönderna
här i Sverige att kräva, att de skola få vara med om att för
Sveriges del fullfölja och skärpa detta tullkrig. Herr Wohlin ansåg det
vara oförsvarligt att motsätta sig dessa tullar. Jag vill säga^att det
synes mig i stället vara oförsvarligt, att man åter igen slår in på denna
tullkrigets väg, som vi före världskriget haft så sorglig erfarenhet av,
varthän den leder.

Jag vill också säga ännu ett ord till herrar Ömes och Sandlers parti.
När nu regeringen framlägger dessa reaktionära förslag och driver dem
igenom, så bör det icke förglömmas, att denna regering sitter här, tack
vare att socialdemokraternas eget parti icke vågat eller velat taga regeringsuppdraget,
icke velat gå i bräschen för en annan politik och därigenom
försöka hindra dessa reaktionära anslag. Arbetarne må nu
själva se till, att det verkligen göres allvar av att mota reaktionen. Förrän
arbetarne åtminstone i någon mån fått visat, att arbetarklassen inte
tål, att sådana förslag framföras, förr kan icke heller den reaktion hejdas,
som nu är på marsch. Alla dessa reaktionära anslag kunna hindras
genom att all makt skall läggas uti arbetarnas händer.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hem''
ställan.

Herr T r y g g e r: Herr greve och talman, mina herrar! Jag ber om
ursäkt, att jag för några ögonblick tager kammarens tålamod i anspråk,
men jag har icke kunnat underlåta att i en så viktig fråga som denna
uttala min mening.

För mig är huvudsynpunkten ingalunda något dominerande intresse
för jordbruksnäringen, utan jag ser denna fråga från en större synpunkt,
nämligen landets, det helas väl och dess krav. Den tull, som nu är före,
ingår som ett led i en mycket större fråga, nämligen huru vi i denna tid,
då näringslivet i så väsentlig grad är nedsatt, skola kunna skydda detsamma,
så att det icke går under. Jag behöver icke för kammaren påpeka
de omständigheter, som göra, att den nuvarande tidpunkten är
särskilt riskabel och medför stora faror för vårt näringsliv. Det är
följderna av världskriget, det är den fattigdom, som detta krig medfört
överallt i världen, det är den olikhet i fattigdom, som uppstått, de olika
produktionskostnader, som göra sig gällande i de särskilda länderna,
det är den växling, som dagligen inträffar i de särskilda staternas valutor,
det är den okloka politik, som de ledande statsmännen i Europa nu
under snart 2 års tid fört, det är dessa och andra omständigheter som
gjort, att svårigheterna blivit så stora, som de för närvarande verkligen

Lördagen den 16 april e. ni.

äro. Dessa abnorma förhållanden ha, så vitt jag förstår, föranlett en situ -Ang. Undrade
ation för vårt land, som motsvarar den, som före kriget förekom i Euro .bestämmelser
pa, då vissa stater tillämpade det så kallade dumping-systemet, d. v. s. sy- °tuUsatscr för
stemet att genom artificiella anordningar ställa det så, att priset på spannmål
produktionen i det egna landet blir så högt, att det rikligen kan betala fn. m.
produktionskostnaden, samtidigt som man kastar överskottet över på (Forts.)
andra länder till låga pris för att undergräva dessa länders industri
och sedermera taga igen vad som förlorats, när man blivit härskare
även i det främmande landet. För närvarande ha de omständigheter,
som jag nyss fäst uppmärksamheten på, verkat precis i samma
riktning, som ett dylikt dumping-system. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på de olika produktionskostnaderna i olika länder, den
deprecierade valuta, som i vissa länder finnes, om man jämför densamma
med vår. Men vad värre är, det främmande landets valuta har mycket
ofta inom det egna landet en köpkraft, som är ojämförligt större än
den, som motsvarar denna valutas förhållande till vår. Allt detta kan
icke undgå att verka på samma sätt som en artificiell anordning, varigenom
prisen i det egna landet i realiteten bliva höga och överskottet
till för oss ruinerande pris kastas in i vårt land. Detta måste vi nu
skydda oss emot, och det är företrädesvis industrien, som härvidlag
löper den största faran.

Vad åter jordbruket beträffar, föreligger för närvarande en annan
för oss ogynnsam omständighet, och det är den, att åtskilliga jordbrukande
länder, som producera brödsäd, på grund av kriget föranletts
att öka denna produktion i så hög grad, att det icke finnes möjlighet att
inom det egna landet eller inom de vanliga omsättningsområdena disponera
varan till ett med vårt något så när jämförligt pris. Detta föranleder
ett avsevärt prisfall och därav uppstår för vårt jordbruk en
konkurrens, som man icke kan stå ut med. Denna konkurrens är så mycket
betänkligare, som man icke kan säkert beräkna den verkliga skillnaden
mellan det pris, vartill utlandet erbjuder oss att köpa spannmål,
och det pris, till vilket vi själva kunna producera, detta på grund av
valutans svängning, ena tiden hög och andra tiden låg, en ständig växling,
som åstadkommer osäkerhet och svårigheter, som måste bli till stor
skada för vår jordbruksnäring.

Nu ha vi ju redan före kriget allmänt ansett, att vi måste ha tullar
för att säkerställa vår självförsörjning. För närvarande duger det icke,
av de skäl jag anfört, att hava en fix tull, ty det låter sig icke beräkna
på förhand, vilken tull som är tillräcklig eller vilken tull som är nödvändig.
Följaktligen, fastän jag för min del är av den övertygelsen, att
under normala förhållanden den bästa politiken är att ha en fast spannmålstull,
kan jag icke underlåta att under nuvarande förhållanden förorda
en glidtull. Om man, såsom-Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit,
bestämmer denna glidtull till hälften av skillnaden mellan det utländska
priset och de svenska produktionskostnaderna, har man därmed tillgodosett
två syften. För det första har man givit de producerande jord -

Nr 25. 134

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade brukarna direkt anledning att söka använda hela sin kraft och hela sitt
bestämmelser-mför ,att bringa ned produktionskostnaderna, och för det andra
°tuUsatsTr%Mn man vara förvissad om, att tullen icke kan bli så hög, att den övferspannmål
stiger vad som är absolut erforderligt.
m. m. Nu är det visserligen sant, att en tull sådan som denna kommer att

(Forts.) verka därhän, att livsmedelskostnaderna här i landet bli något höjda.

Det kan tydligen icke förnekas, att, om alla andra omständigheter äro
lika, våra arbetare och vårt folk över huvud taget, som icke producerar
spannmål eller eljest har sin avlöning i dylik, får vidkännas en viss uppoffring.
Men vad är det, man har att välja emellan, om vi nu se tullfrågan
i sin helhet — således även frågan om spannmålstull, särskilt från
arbetarnas synpunkt? Jo, man har att välja emellan, att det icke finnes
arbete här i landet, som betalas, eller att arbetarna få vidkännas någon
liten ökning i sina levnadskostnader.

Herr Ström framställde en fråga, vad man skall göra med alla
arbetslösa, som få sina livsmedelskostnader höjda. På det vill jag svara,
att meningen är, att man genom att skydda jordbruket och industrien,
där dylikt skydd verkligen är nödvändigt, vill förekomma arbetslöshet.
Det är ju målet, som vi med detta skydd vilja uppnå, att jordbruket skall
kunna bära sig och industrien kunna bära sig och sålunda arbetstillfällen
beredas dem, som vilja arbeta.

Herr Ström fäste vidare uppmärksamheten på, att han fått några
telegram från Norrland, i vilka man talade om, hur arbetslösheten ökades
och hur man slog igen det ena verket efter det andra. Han ansåg
det under dessa förhållanden särskilt upprörande, att arbetarna kanske
skulle få betala ett högre pris för brödsäd. Med anledning härav vill jag
säga, att det är mycket sorgligt med vår exportindustri, att vi ej förmå
skydda den. Där stå vi fullkomligt maktlösa. Men ifall vi avvisa denna
begäran om skydd för vårt jordbruk och fordran på skydd för våra övriga
näringar, vilkas produkter företrädesvis konsumeras i Sverige, kommer
det att föranleda, att den arbetslöshet, som nu härskar inom vår
exportindustri, kommer att som en lavin sprida sig till vår- övriga industri
och till vårt jordbruk.

För övrigt opponerade sig herr Ström mot hela detta förslag, därför
att han i detsamma såg ett uttryck för den reaktion, som allt mer
gör sig gällande, och han förde på ett mycket kraftigt sätt folkets talan
mot denna fördärvbringande reaktion, jag förstår mycket väl, varför
herr Ström anser sig ha en så stark ställning, att han kan tala å folkets
vägnar mot oss stackars reaktionära. Det är emellertid ganska, in•
tressant att finna, att de reaktionära bestå av höger, liberalerna, bondeförbundet
och socialdemokraterna. Jag säger, att jag förstår, varför
herr Ström anser sig kunna föra talan för folkets stora massa. Man
tillhör ett parti, som är ganska kraftigt och som utmärkt sig särskilt i
ett avseende. Detta parti har, som vi alla veta, förvandlat sig ifrån att
vara ett parti till att bli fyra partier. Först ha vi ju herr Ströms livparti,
det kommunistiska, vidare herr Vennerströms — de refuserades

Lördagen den 16 april e. m.

135 Nr ar».

parti — så vildarnas parti och slutligen en grupp, bestående av dem, ^ng. ändrade
som ej veta, till vilken annan grupp de egentligen höra. Det ser utan bestämmelse
tvivel storartat ut att börja som ett parti och sluta som fyra partier. Då om9l,fancle
kan man frestas att anse sig ha särskild ratt att tala a folkets vagnar, spannmål
Emellertid att fortplanta sig genom delning brukar i allmänhet icke äga in, m.
rum, men det kanske är en specialitet för herr Ströms parti. Jag har (Forts.)
visserligen hört berättas, att det inom naturen finnes varelser, som på
det sättet föröka sig, men de spela icke någon betydande roll.

Till sist förefaller det mig ganska egendomligt, att herr Ström
som representant för det kommunistiska partiet, det ryska partiet, ifall
jag får använda det uttrycket, kan vara så ivrig, när det gäller folkets
förseende med brödsäd och andra livsmedel, ty, så vitt jag känner förhållandena
i det land, som för honom utgör idealet, har det parti, som
han där hyllar, hittills utmärkt sig egentligen såsom en svältens organisatör.

För min del är jag, på grund av vad jag nu sagt, övertygad om,
att det är vår plikt i detta fall att, på sätt här föreslås, tillgodose jordbrukets
behov i landets intresse, och det är på grund därav som jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilson:KarlAugust:Jag skall icke besvära kammaren
med något anförande i tullfrågan. Jag begärde ordet bara för att beriktiga
ett par uppgifter, som ej böra få stå nakna såsom de lämnats.

Det var herr Wohlin, som anförde bland annat det, att vetemjöl
hos kvarnarna kostade 56 kronor per 100 kilo, men i detaljhandeln betalades
med 76 kronor. Denna siffra är hämtad från en uppgift av
socialstyrelsen, men det måste naturligtvis, för att detta ej skall stå kvar
bland så mycket annat som anförts, när det på sista tiden gällt att skjuta
skulden på mellanhänderna, att de taga för sig, också omtalas att inom
denna marginal naturligtvis ligga alla frakter och övriga omkostnader.

Så t. ex. belöper ju frakterna på denna artikel upp till Norrlands fjällsocknar
till 50 öre per kg., vilket gjort att mjölet där betingar ett pris
av omkring en krona per kg. Jag vill betona, att mellanhänderna på
mjölet icke ha möjlighet att förtjäna mer än några få ören, högst 5 öre.

En annan siffra, som också torde behöva beriktigas, berör produktionskostnadsformeln.
Den är ju i detta sammanhang den ömma punkten,
kan man säga. När produktionspriset skall beräknas, skola ju användas
en hel del siffror, som på grund för detta, och i det fallet anförde
herr Wohlin priset på några av de varor, som ingå i denna formel.

Bland annat pekade han på, att tegel före kriget kostade 45 kronor och
nu vid årsskiftet 175 kronor. Men detta tegel kostar för närvarande
icke 100 kronor ens. Man måste naturligtvis taga hänsyn till detta.

Samma förhållande är det med andra artiklar, varom det nu talats. På
alla de artiklar, som behövas för jordbrukets byggnader o. dyl., har ju
prisfallet varit kolossalt. Järn har fallit med 55 % och spik t. ex. har
fallit med 50 % sedan förra hösten. Jordbruksredskap ha fallit med

Nr 25. 136

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändradeöver 35 % och byggnadssmiden med 35 %. Sådant måste man taga hänbestämmelserSyn
ö

tullsatser för ^err talman, jag har ej i utskottet kunnat få fram min mening i
denna fråga. Jag har nämligen i utskottet fört den talan, att vi borde
behålla glidtullsystemet med rättande av importprisberäkningen och
eftergivande av de 5 procent som avdragas, men med bibehållande av
maximipriset. Då jag i utskottet ej kunnat få igenom denna mening,
har jag avstått från att rösta och har icke något yrkande här.

spannmål
m. m.
(Forts.)

Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Från motstån darna

till föreliggande utskottsförslag har det med skärpa framhållits
under hela debatten, att föreliggande förslag om glidtullar skulle avsevärt
höja levnadskostnaderna. Men det har icke gjorts gällande, att det
skulle vara förhållandet med den fasta tullen i samma grad. Jag kan
för min del ej förstå annat än att förhållandet är raka motsatsen. Sedan
glidtullen en gång trätt i kraft, kan ej glidtullen stiga, utan att spannmålspriset
skall falla. Då det endast är halva skillnaden mellan produkti
onskostnadspriset och importpriset som skall täckas, måste det alltid
bil så, att spannmålspriset faller mer än tullen stiger. I så fall är det
oriktigt, såsom särskilt herrar Sandler och Örne här hävdat, att förslaget
skulle verka så oerhört prisfördyrande. Man kan i stället säga, att det
möjligen verkar hämmande, så att icke livsmedelskostnaderna gå ned så
snabbt som de annars skulle göra. Det var särskilt yttrandet av herr
Örne, jag fäste mig vid, då han påstod, att glidtullen framkallade högre
produktionskostnadspris och att tullen därigenom bleve en skruv som
aldrig toge slut. Ett sådant påstående är orimligt, när man måste konstatera,
att spannmålspriset alltid måste falla, när denna tull stiger.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Möller: Herrarna kunna lugna sig en stund, eftersom jag
är den siste talaren på listan — ehuru det icke är omöjligt, att jag kan
uppkalla någon till svar •— men det är i alla fall utsikt till, att debatten
snart tager slut.

Jag skall endast tillåta mig påpeka ett par saker. Själva utgångspunkten,
så vitt jag kunnat finna, för de herrar, som yrkat bifall på utskottets
förslag och Kungl. Maj :ts proposition, är den, att om ej denna
proposition bleve bifallen, skulle, som herr Wohlin uttryckte sig, vår
brödsädesodling komma att äventyras. För min clel är jag övertygad,
att något sådant över huvud ej behöver befaras. Jag tror, att själva
utgångspunkten är fullkomligt falsk i ett land, där vi ha haft jordbruksnäring
sedan urminnes tider, oavsett till vilka pris man kunnat importera
spannmål från andra länder. Om det nu vore fråga om att
beröva det svenska jordbruket allt tullskydd, skulle det kanske finnas
någon mening i ett sådant tal. Men då det här ändå bara är fråga om
att återföra oss till det gamla status quo, till det av gammalt uppbyggda
tullsystemet med lika industriskydd och jordbruksskydd, är det natur -

Lördagen den 16 april e. m.

137 Nr 25.

ligtvis fullkomligt orimligt över huvud att göra ett sådant påstående^»/;, ändrade
som att brödsädesodlingen skulle äventyras. Det är möjligt, att en del bestämmelser
bönder, sannolikt många, haft tillfälle att konsolidera sin ekonomiska
ställning under de gångna åren; men det är också sannolikt, att några “spannmål''
jordbrukare skola komma i svårigheter, men detta är ju icke alls det- m.m.
samma som att vår brödsädesodling skulle äventyras. (Forts.)

Jag skall ej i denna sena timme taga upp eu stor debatt om själva
det protektionistiska systemets riktighet eller oriktighet eller vad det kan
leda till. Men när här talats från alla håll om nödvändigheten av skydd
åt alla slags näringar, och när vi sett arbetsgivareföreningens chef och
herr Wohlin räcka handen åt varann och giva varann på hand, att man
från hr v. Sydows håll skall rösta för ökade livsmedelskostnader mot det
att bondeförbundets män sedan skola hjälpa arbetsgivarna i industriens
tullfrågor, och när hr v. Sydow därvid tager fasta på detta, efter vad han
själv påstod, såsom ett verkligt löfte — då skulle jag vilja fråga herrarna,
hur ni skulle ställa er till ett förslag, att vi hädanefter skulle införa
en statsgaranterad minimilön för hela den svenska arbetarklassen. Det
kan ju kanske ha någon betydelse också hur de människor, som äro
sysselsatta med grövre arbete i alla dessa näringar, som skola skyddas,
äro beskaffade och hur deras levnadsstandard är. Skola nu alla andra
i landet ha statsunderstöd eller rättare fattigunderstöd, varför skall
icke på samma sätt industriarbetarnas levnadsstandard av staten garanteras
? Det är alldeles uppenbart, att skall det vara full konsekvens
i hela denna skyddspolitik, skall skyddet utsträckas även dit. Jag tänker
mig, att samtliga här skulle hesitera inför ett sådant yrkande, men
det är precis lika berättigat som de yrkanden, mellan vilka vi här i dag
ha att votera, vilketdera det praktiskt taget än gäller.

Herr Ström tror, att han är förfärligt radikal, när han yrkar avslag
på den kungl. propositionen, men i själva verket innebär det ju bara
bifall till en tull på 3,70 kronor från 1 juli, ty med avslag behåller man
bara det nuvarande glidtullsystemet.

Jag fattar ej saken riktigt på det sättet, att det här så starkt är
fråga om att skydda näringarna. Jag ser uti det beslut, som fattas av
denna riksdag i dag, en enkel sammansvärjning, mellan de maktägande
grupperna i riksdagen, varvid det denna gång gäller bönderna och
nästa gång de andra näringsidkarna. Det är en sammansvärjning, som
går ut på det, att eftersom man har makten att göra det, så beslutar man
sig nu för att skattlägga hela den övriga delen av svenska folket till förmån
för dessa näringar. Sådan är efter min uppfattning den saks
verkliga innebörd, om vilken striden i dag står. Det kan ju kanske
för oss vara en nyttig lärdom, som vi komma att draga, om vi, som
jag för min del tror, småningom komma att taga makten i denna riksdag,
ty då veta vi nu efter detta, hur man skall begagna en så förmånlig
ställning i en viss klass’ intresse.

För övrigt vill jag säga till herr Ström, att det kanske ej är så
farligt med den reaktion, i vilken det s. k. högersocialistiska partiet ta -

Nr 25. 138

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade ger del. Alltid är man, som någon sagt, reaktionär i någons ögon. Jag
bestämmelse^jsstänker, att, om herr Ström går till dem, som redigera en tidning,
häl satser förs om heter ”Stormklockan”, han också skall befinnas reaktionär för
spannmål dem.

m. m. Beträffande den reservation, som jag helst skulle önska framgång,

(Forts.) nämligen hr Sandlers, vill jag endast säga, att det dock finnes den goda
motiveringen för den Örneska och Röingska reservationen, att den återställer
förhållandena till vad de voro före 1914. Glidtullsystemet är
ju i och för sig ej något särskilt ideal; det kan ju ej gärna tillämpas
inom någon annan näringsgren än jordbruket, och i det läge saken nu
har skulle jag tro, att varje yrkande på status quo skulle vara fullkomligt
utsiktslöst. Jag kommer därför också att i valet mellan två onda
ting rösta för det, som jag i detta fall betraktar som det mindre onda.

Jag ber, herr greve och talman, följaktligen att få yrka bifall till
herrar Röings och Örnes reservation.

Herr Ström: Jag vill endast till herr Trygger säga, att det tyckes
också finnas andra partier än det jag tillhört förut, som föröka sig
genom delning. Så är det med sammanställningen nationella partiet,
lantmanna- och borgerliga partiet, riksförbundet och bondeförbundet,
som blivit fyra högerpartier, om de också ha olika namn. De tyckas
kunna finna varann ganska väl, även om de marschera på fyra vägar.

Vad sedan herr Tryggers oration om förhållandena i Ryssland angår,
vågar jag verkligen ej fresta herr talmannens tålamod i det avseendet,
ty om jag går utanför ämnet kanske jag ej får samma frihet som
herr Trygger. Men jag ville bara säga det, att hur illa det än, tack vare
kapitalisternas krig och blockad, är ställt i Ryssland, är det visst ändå så,
att de enda industrier, som hållas i gång här i landet och hindra den rena
utsvältningen, äro de, som få beställningar från Ryssland.

Vad herr Möller angår, vill jag endast säga, att mitt avslagsyrkande
innebär i princip avslag på alla tullar. Jag kan ej som andra vara med
om att förklara, att det är nödvändigt att upprätthålla den eller den
tullen. Jag anser, att man bör avskaffa alla slags tullar. Det är också
det jag vill ha inlagt i mitt avslagsyrkande.

Herr Ö r ne: Herr talman! Jag skall ej förlänga debatten mer än
på sin höjd 10 sekunder. Jag vill endast fästa uppmärksamheten på det
meddelande herr statsrådet gjorde, nämligen att det kan förmodas, att
det blir ett 2 eller 3 kronor högre produktionspris i höst och att därav
följ er, med det system som Kungl. Maj :t föreslagit, en högre tull av
en krona eller 1: 50. Det är av viss vikt, att detta hålles i minnet, när
det gäller att rösta om de olika förslagen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten framkommit följande
yrkanden: 1:0) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:0) att

Lördagen den 16 april e. m.

139

Nr 2.}.

herr Röings in. fl. vid föreliggande betänkande fogade reservation skulle^”#; ändrade
godkännas i vad den avsåge ifrågavarande punkt; 3:0) att det förslag^mglldande
skulle antagas, som innefattades i punkten 1 uti den av herr Sandler tullsatser för
in. fl. vid betänkandet anförda reservationen; samt 4:0), av herr Ström, spannmål
att utskottets hemställan skulle avslås. m Därefter

gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkan- °ns''
den samt förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:0) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande
nr 22 punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages herr Röings m. fl. vid betänkandet fogade
reservation i vad den avser punkten 1.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 57.

Punkten 2.

Herr Ingeström: Herr talman! Som kammaren behagade

finna har utskottet i förevarande punkt icke kunnat följa den kungl.
propositionen utan hemställt om en annan beräkningsgrund för fixering
av mjöltullen. Andra kammaren har emellertid icke godkänt utskottets
hemställan på grund därav, att det av utskottet föreslagna sättet för
mjöltullens beräknande skulle, när prisskillnaden emellan importpriset
och normalpriset understege 3 kronor och 70 öre, verka så, att kvarnindustrien
skulle erhålla ett alldeles för högt skydd.

Andra kammaren har därför beslutat, att tullsatsen icke må i något
fall med mera än 75 procent överstiga samtidigt utgående glidtull på
omalen spannmål.

Jag tillåter mig därför yrka, att utskottets hemställan under punkt
2 måtte bifallas med den ändring att efter orden ”35 procent”, såväl i
själva hemställan som även i det däri intagna ”Förslag till ändrad
lydelse av vissa rubriker i tulltaxan” under rubrik 79 b, skall införas
följande sats: dock att tidlsats icke må med mera än 75 procent överstiga
samtidigt utgående glidtull å omalen spannmål.

>''r 2ö. 140

Lördagen den 16 april e. m.

Ang. ändrade Friherre Fleming: Herr greve och talman! I den reservation,
bestämmelser sota av herrar Röing m. fl. vid detta betänkande avgivits, förekommer
''tulisauer före^ uttTyck, att utskottet ’”har även beträffande tullen å malen spann‘spannmål
mal föreslagit en ändring av högst betänklig innebörd i Kungl. Maj :ts
m. m. proposition”, och så säges det vidare: ”Utskottet har emellertid alldeles

(Forts.) förbisett, att vid en lägre skillnad än 3 kronor 70 öre mellan nämnda
två pris den av utskottet föreslagna regeln för mjöltullens beräkning
kommer att giva nämnda industri ett alldeles för högt skydd.”

Jag har begärt ordet endast för att få förklara, att det icke är något
förbiseende av utskottet, utan förhållandet har stått alldeles klart för utskottet.
Det har nämligen alltid förut hos de teoretici, som behandlat
frågor om tullsatser, v ålit en ganska stående sats, att om en tull för en
vara uppgår till ett visst belopp och sedan varan kommer att av annan
industri förädlas, ytterligare ett visst kontant belopp såsom industriskydd
bort tilläggas den sålunda förädlade varan. Att utskottet nu
kommit till den här formuleringen beror på, att vid en tull av kronor
3: 70 på omalen spannmål och kronor 6: 50 i mjöltull så blir skyddet,
som är lämnat för den ytterligare förädlingen, kronor 1: 50, och det
är ganska naturligt, att detta skydd bör vara oberoende av det tullskydd,
som utgår på omalen spannmål.

Man kan tvista om, huruvida industriskyddet skall utgå procentuellt,
eller såsom fast tullsats, ty teorierna om tullar växla mycket som alla
teorier, men att det skulle vara något förbiseende av utskottet ber jag få
protestera emot; jag vidhåller, att det är rätt som utskottet föreslagit
och icke alls oriktigt, varför jag ber att få yrka.bifall till utskottets
hemställan.

Herr K v,a r n z e 1 i u s: Som herrarne behagat finna, så uttalade

herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, när han hade
ordet i afton, sin fulla anslutning till det beslut, som andra kammaren
fattat i denna fråga; och då tydligen, att döma av allt, som förekommit
här, meningen med denna proposition icke har varit att bereda kvarnarna
ett särskilt extra tullskydd under vissa givna förutsättningar,
som man kan räkna med, utan meningen endast har varit att bibehålla
en lika proportion i alla lägen, finner jag det ganska naturligt, att kammaren
här fattar samma beslut som andra kammaren redan fattat. Jag
anhåller därför att få instämma i herr Ingeströms yrkande.

Herr Ö r n e: I anledning av vad friherre Fleming yttrade vill jag
meddela kammaren, att utskottets beslut kom till i stor hast och efter —
enligt vad minoriteten kunde finna — mycket litet ingående övervägande
av konsekvenserna. Och den teori, som här har framlagts, är
åtminstone efter vad det vill synas skapad efteråt.

I det läge, som saken nu har kommit, och då jag icke rimligen
kan yrka bifall till den tull på 6: 50, som ingår i mitt förslag, avstår jag
alldeles från att deltaga i beslutet. Jag anser nämligen, att de, som

Lördagen den 16 april e. m.

141 Nr 25.

kommit fram med detta förslag i utskottet om att bereda kvarnarna ett Ang. ändrade
extra tullskydd, därest glidtullen kommer under 3: 70, också få taga an-bestämmelser

svaret för ett sådant beslut. om glidande

tullsatser för
spannmål

Herr Rune: Jag skall be att få hemställa, att kammaren fattar m.m.
i denna punkt samma beslut, som andra kammaren har fattat. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att rörande
den nu under behandling varande punkten yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, av herr Ingeström, att
samma hemställan skulle bifallas med den ändring, att efter orden ”35
procent” såväl i själva hemställan som i det däri intagna förslaget till
ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan under rubrik 79 b) skulle
införas följande sats: ”dock att tullsatsen icke må med mera än 75 procent
överstiga samtidigt utgående glidtull å omalen spannmål”.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till herr Ingeströms yrkande vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bevillningsut- Omtullsatskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta motioner om förhöjda serna å vissa
tullsatser för vissa animaliska jordbruksprodukter m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats en del motioner, vilka avsågo
förhöjda tullsatser för vissa animaliska jordbruksprodukter.

Sålunda hade i en inom andra kammaren väckt motion, nr 188, herr
Andersson i Storegården m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
”att höja den nu enligt tulltaxan nr 50 gällande tullsatsen å hästar ''andra
slag’ med IOO kronor pr st. till 150 kr. pr st.”

Vidare hade i likalydande motioner, nr 118 i första kammaren, av
herr Elisson m. fl., och nr 182 i andra kammaren, av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl., hemställts, att riksdagen måtte besluta, ”att tullsatserna
för följande produkter skola utgå med här angivna belopp,
nämligen:

animaliska

jordbruks produkter -

Nr 25. 142

Lördagen den 16 april e. m.

Om tulisat-	T ulltaxenummer.	Artikel.		Tullsats.
serna å vissa	51- -..................	. . Levande djur:
animaliska	nötkreatur	1	st.	30 kr.
jordbruks- produkter	53......................	.. levande djur:		kg-
m. m.		svin	1	30 öre
(Forts.)	55......................	. . fläsk: rökt	1	It	54 „
	56......................	. . fläsk: andra slag	I	tf	36 „
	57......................	. . ister	1	tf	45 ..
	59......................	. . kött: andra slag etc.	1	it	21 „
	137......................	.. ost, alla slag	X	it	60 „
	138:.....................	. . smör: naturligt	1	it	1 kr.

och 25 öre.’''

Slutligen hade i ävenledes likalydande motioner, nr 56 i första
kammaren, av herr Sederhokn m. fl., och nr 190 i andra kammaren, av
herr Jönsson i Fridhill m. fl., hemställts, att riksdagen måtte besluta, ”att
vid införsel till riket av fläsk, ister och smör skall utgå tull:

för fläsk: rökt ............................ 1 kg. 40 öre

andra slag ...................... 1 „ 30 „

„ ister ................................... 1 „ 35 „

„ smör, naturligt ......................... 1 „ 1 kr. 25 „ .”

Bevillningsutskottet hade i det nyss föredragna betänkandet, nr 22,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i gällande
bestämmelser om glidande tullsatser för vissa slag av spannmål m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner behandlat, bland andra, en av herr
Lindman m. fl. i andra kammaren väckt motion, nr 180, däri motionärerna,
efter att hava föreslagit vissa ändringar i gällande glidande tullsatser
för spannmål, hemställt, att riksdagen ville beträffande jordbrukets
övriga varuslag besluta sådana provisoriska tilläggstullar, som med
hänsyn till föreliggande omständigheter kunde befinnas nödiga och nyttiga,
ävensom att riksdagen ville för sin del besluta, att ifrågavarande
provisoriska tilläggstullar skulle tillämpas redan under innevarande år
från den tidpunkt Kungl. Maj :t bestämde.

I betänkandet nr 22 hade utskottet förklarat sig vilja i annat sammanhang
yttra sig i anledning av sistberörda hemställan.

Samtliga nu omförmälda motioner jämte herr Lindmans m. fl.
nämnda yrkande hade utskottet behandlat i det nu föreliggande betänkandet,
i vilket utskottet därjämte yttrat sig i anledning av en likaledes
till utskottet remitterad motion om förhöjning av tullen å färska
päron och äpplen.

I sistnämnda motion, nr 105 i andra kammaren, hade herr Larsson
i Jonsjö hemställt, ”att riksdagen behagade besluta, att tullsatsen å färska
päron, stat. nr 107 D och färska äpplen, stat. nr 107 E under tiden

Lördagen den 16 april e. m.

143 Nr 25.

i augusti—1 februari finge utgå med trettio (30) öre per kg.” I mo- Om tullsattionens
syfte hade åtskilliga av kammarens ledamöter instämt. serna å visso

animaliska
jordbruksutskottet
hade på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte produkter

1) beträffande rubriken nr 50 i gällande tulltaxa besluta, att det ”}■ m\
i motionen II: 188 av herr Andersson i Storegården m. fl. framställda (FrjrtS'')
yrkandet icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) beträffande rubriken nr 51 i tulltaxan besluta, att det i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. framställda yrkandet icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) beträffande rubriken nr 53 i tulltaxan besluta, att det i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. framställda yrkandet icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4) beträffande rubriken nr 55 i tulltaxan besluta, att de i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund

i Östersund m. fl. samt i motionerna 1: 56 av herr Sederholm m. fl.
och II: 190 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. framställda yrkandena icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd ;

5) beträffande rubriken nr 56 i tulltaxan besluta, att de i motionerna
1:118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund

i Östersund m. fl. samt i motionerna 1: 56 av herr Sederholm m. fl.
och II: 190 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. framställda yrkandena
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd;

6) beträffande rubriken nr 57 i tulltaxan besluta, att de i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund

i Östersund m. fl. samt i motionerna 1:56 av herr Sederholm m. fl.
och II: 190 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. framställda yrkandena
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd;

7) beträffande rubriken nr 59 i tulltaxan besluta, att det i motionerna
1:118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund

i Östersund m. fl. framställda yrkandet icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

8) beträffande rubriken nr 137 i tulltaxan besluta, att det i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. framställda yrkandet icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

9) beträffande rubriken nr 138 i tulltaxan besluta, att de i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. samt i motionerna 1:56 av herr Sederholm m. fl.
och II: 190 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. framställda yrkandena
icke skulle föi-anleda någon riksdagens åtgärd;

10) beträffande rubriken nr 107 i tulltaxan besluta, att det i motionen
II: 105^ av herr Larsson i Jonsjö framställda yrkandet icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

Nr 25. 144

Lördagen den 16 april e. m.

Om tullsatserna
å vissa
animaliska
jordbruksprodukter

m. m.

(Forts.)

ix) besluta, att det i betänkandet återgivna, i motionen II: 180
av herr Lindman m. fl. framställda yrkande, i den mån detsamma icke
vore besvarat genom vad utskottet förut hemställt, icke heller skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beträffande punkterna 4, 5, 6, 8 och 9 hade reservation avgivits
av herrar Wohlin, Jonsson i Hökhult, Jönsson i Boa och Olsson i Kullenbergstorp,
friherre Barnekow samt herrar Grevesmiihl, Jönsson i
Fridhill och Bengtsson i Kullen, vilka på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte för sin del besluta,
vid punkt 4):

att tullsatsen å till rubriken nr 55 i tulltaxan hänförligt fläsk, rökt,
skulle från tid, som av Kungl. Maj :t bestämdes, till och med den 31
maj 1922 utgå med ett belopp av j6 öre per kg.;
vid punkt 5):

att tullsatsen å till rubriken nr 56 i tulltaxan hänförligt fläsk, andra
slag, skulle från tid, som av Kungl. Maj :t bestämdes, till och med den
31 maj 1922 utgå med ett belopp av 24 öre per kg.;
vid punkt 6):

att tullsatsen å till rubriken nr 57 i tulltaxan hänförligt ister skulle
från tid, som av Kungl. Maj :t bestämdes, till och med den 31 maj 1922
utgå med ett belopp av jo öre per kg.;
vid punkt 8):

att tullsatsen å till rubriken nr 137 i tulltaxan hänförlig ost, alla
slag, skulle från tid, som av Kungl. Maj :t bestämdes, till och med den
31 maj 1922 utgå m^d ett belopp av do öre pr kg.;
vid punkt g):

att tullsatsen å till rubriken nr 138 i tulltaxan hänförligt smör, naturligt,
skulle från tid, som av Kungl. Maj :t bestämdes, till och med den
31 maj 1922 utgå med ett belopp av do öre per kg.

Med avseende på punkten 10 hade herrar Wohlin, Jonsson i Hökhult,
Jönsson i Boa och Olsson i Kullenbergstorp, friherre Barnekow
samt herrar Grevesmiihl, Jönsson i Fridhill och Bengtsson i Kullen i en
särskild reservation hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta, att
tullsatserna å till rubriken nr 107 i tulltaxan hänförliga färska päron och
färska äpplen skulle under tiden 1 augusti 1921—1 februari 1922 utgå
med ett belopp av jo öre per kg.

Punkten 1.

Friherre Barnekow: Herr greve och talman! Då i denna

punkt av utskottets betänkande icke förefinnes någon reservation, vill
jag med herr talmannens tillstånd yttra mig över den reservation i sin
helhet, som är fogad till punkterna 4), 5), 6), 8) och 9).

Det gäller här ett skydd för vår animala produktion, för vår husdjursskötsel.
Det var ju så, att före kristiden hade vi en ganska gläd -

Lördagen den 16 april e. m.

145 Nr 26.

jande export av såväl fläsk som smör, en export, glädjande såväl ur
nationalekonomisk synpunkt som för lantmännen själva. Denna export
har ju efter hand under kristiden upphört och övergått till en, kanske
just på grund av var höga valuta i förhållande till angränsande länders,
hotande import. Man ställer nu ovillkorligen för sig den frågan: vad
kan nu denna produktionsminskning eller denna minskning av exporten
bero på? Jo, givetvis beror den på att produktionen icke lönar sig numera.
Men den beror icke blott på att den är litet lönande utan också
på att, den är liten i sin helhet tagen. Dessa båda förhållanden synas
mig på det intimaste sammanhänga med varandra.

Om vi nu taga den viktigaste av de produktionsgrenar, som det
här är fråga om att skydda, så nämner jag nu mjölken, därför att den
är det viktigaste. Av mjölken framställa vi ju såväl smör som ost. Att
vår mjölkproduktion under den sista tiden eller, rättare sagt, sedan kristidens
början så kraftigt minskats beror givetvis för det första på att
produktionskostnaderna hava blivit så mycket fördyrade och för det andra
på att det ännu är efterräkningar från kristidsförhållandena, under
vdka vi lida och sannolikt ännu någon tid framåt komma att lida. Det
var nämligen under kristiden så, att vi då hade för litet näringsrikt
foder för att kunna uppföda våra djur, och många av våra mjölkkor
togo under denna knappa uppfödning så pass stor skada, att de måhända
aldrig repa sig igen. Vi hade svårt att uppföda djur i ersättning
för dem, som normalt ur besättningarna avga. Som var och en vet, så
bör man ha ett pålägg för varje år av en tredjedel av den mjölkande
besättningen. De djur, som vi lade på, de kvigor, som skulle sättas in
som mjölkande kor, de voro, då de nådde den ålder, att de kalvade, så
klena, att deras avkastning var dålig och aldrig kommer att bliva normal.
Det är klart, att med den minimala avkastning, som dessa djur
lämna, produktionen icke heller kan vara lönande.

Nu säger mahända mangen, att den tull, som vi här — även vi reservanter
hava begärt, är för hög. Den är en tredubbling av den
förutvarande tullen. Men jag undrar i alla fall, om man får betrakta
eu tullökning på det viset. Man bör väl ändå rimligtvis se till, vad
varan är värd, och man bör även taga i betraktande, vad varan kommer
att kosta, sedan tullen har trätt i kraft. Kommer varan fortfarande att
bliva billig eller blir varan dyr?

Vi skola se efter, hur det i detta avseende förhåller sig med mjölken,
vilket pris vi hava på den nu, och även jämföra detta pris med
mjölkpriset före kristiden. Vi hava nu ett sammandrag, som visar, att
mjolkpriset under tioårsföljden 1904—1913 i allmänhet var inemot 14
ore per liter. Vad mjölkpriset i detta ögonblick är, är svårt att säga,
men av egen erfarenhet kan jag säga, *att i februari fingo vi något över
x5„°re P61" ^er ^°r sådan mjölk, som i städerna räknas som normal
rnjölk.^ Jag har hört liknande uppgifter framföras från många andra
håll, så att jag tror, att man kan våga antaga, att mjölkpriset är 15 å 16
öre per liter. Till detta pris kommer då givetvis värdet av den skum Första

kammarens protokoll 1921. Nr 25. i0

Om tull satserna
å vissa
animaliska
jordbruksprodukter

m. m.

(Forts.)

Nr 25. 146

Lördagen den 16 april e. m.

Om tullsat- mjölk, som man till viss procent får återköpa eller återhämta från meernå
åvissa jerierna. Låt oss för den mjölkens värde lägga till några öre per liter
“prdbruks- och vi komma då upp i ett pris av 18—20 öre per liter. Jag undrar,
^produkter om icke alla i kammaren vilja giva mig rätt i att ett mjölkpris på låt
m. m. oss säga 20 öre per liter är alltför lågt. Nu kommer visserligen den
(Forts.) invändningen genast att göras, att 20 öre per liter låter fabelaktigt; vi
hava här i städerna en helt annan erfarenhet. Jag vill icke bestrida,
att mjölkpriset i städerna är högt, måhända många gånger oskäligt högt,
men det beror på helt andra omständigheter än priset på mjölk använt
till smörproduktion. Det beror på — om jag så får kalla det — utminuteringskostnader,
som leverantörerna i städerna hava, det beror på de
högre produktionskostnader, som givetvis jordbrukarna i närheten av
städerna ha och det beror på, kanske icke minst, att transportsvårigheterna
lägga hinder i vägen för mjölktransporter från orter, belägna
på längre avstånd från städerna. Det kan ju icke sättas i fråga, att,
även om vi, som nu leverera mjölk till smörmejerierna, finge något öre
mera för mjölken, det skulle det allra ringaste inverka på den mjölk, som
levereras till stadssamhällena.

Jag tror därför, att man måste, om man ser alla av mig nu påpekade
omständigheter i sammanhang, säga sig, att vi verkligen behöva ett stöd
för vår mjölkproduktion; den måste betala sig något bättre, så att vi
ekonomiskt kunna orka med vad som verkligen nu, och det snabbt, maste
göras för att ersätta de dåligt producerande besättningar, som vi hava,
med bättre.

Vad fläsket beträffar så är det, efter den utgång frågan fått i andra
kammaren, icke mycket värt att orda om det. Det har dock efter
mitt förmenande förelegat skäl för den begäran om tull, som även, här
av reservanterna framställts. Givetvis ligger ju denna fråga till på ett
annat sätt, så tillvida att vi redan kommit i gång med vår fläskproduktion
och att vi verkligen på sista tiden fått en liten smula export i gång,
men det är, så vanskliga som förhållandena i världen nu äro, ingalunda
omöjligt, att inom den närmaste tiden våra förnämsta avnämare eller
den förnämsta marknaden för det fläsk, som produceras i de skandinaviska
länderna, skola sluta att mottaga eller åtminstone icke mottaga
så mycket som de hittills mottagit. Då måste vi minska vår produktion,
och denna minskade produktion kommer på grund ^av vår valutas
ställning att utsättas för en förödande konkurrens ifrån våra grannländer.

Smör, mjölk och fläsk kunna vi säga äro den karga jordens, småbrukarnas,
torparnas, och vad fläsket beträffar även lantarbetarnas inkomstkällor.
Dessa småbrukare, det här gäller, arbeta under synnerligen
svåra förhållanden. Det är en vantro, som på många håll inrotat
sig, att småbrukarna skära guld med täljknivar. Det har aldrig varit
så, och på sista tiden hava de tvärtom råkat in i ett mycket betryckt
läge.

Då jag en gång under denna riksdag var hemma, träffade jag en

Lördagen den 16 april e. m.

147 Nr 26.

synnerligen framstående småbrukare, en bland deras ledande män, som
yttrade till mig ungefär så bär: ”Jag har aldrig varit tullvän utan i all
min tid varit frihandlare, men gör vad Ni kan där uppe för att skaffa
skydd för vår animala produktion, ty sådana tider, som vi småbrukare
nu hava, trodde jag aldrig, att jag skulle få vara med om.” Jag tror i
alla fall, att, vilken åsikt man än har, man måste fästa ett visst avseende
vid detta uttalande av en sådan man. Det förefaller mig också,
som om utskottets skäl för rent avslag på de väckta motionerna äro
något svaga.

Det första skälet är det, som ju alltid utskottet eller de som i detta
fall utgör utskottsmajoriteten, kör med, nämligen det ekonomiska rådet
och dess yttrande, men jag tror, att reservanterna i motiveringen till sin
reservation hava pekat på att man dock kan, om man låter bli att utesluta
delar av ekonomiska rådets yttrande utan läser allt, få ett indirekt
stöd för denna begäran om produktionsskydd, som vi framställt.

Det andra skälet är den farhåga, som utskottet säger sig hysa för
att, om dessa tullar bifölles, jordbrukets produktionskostnader icke
skulle kunna sänkas. Ja, vad det beträffar, så vill jag erkänna, att,
ehuruväl, som jag tror, alla jordbrukare äro fullkomligt ense om att
den viktigaste av dessa produktionskostnader, den levande arbetskraften,
maste sänkas, så ^skulle vi dock gärna se, att icke denna sänkning kommer
att gå för hårt ut över vår arbetskraft vid jordbruket, vare sig det
gäller den lejda arbetskraften eller småbrukarens arbetskraft, när han
arbetar åt sig själv. Vad jordbrukets övriga omkostnader beträffar, så
u.r?.<^rar om man har skäl till den fruktan, att icke jordbrukarna
själva skulle göra vad de kunna för att sänka produktionskostnaden
men jag vågar på samma gång säga, att någon trollformel härför känna
vi sannerligen icke.

Ja, herr talman, då det här gäller att skänka ett stöd åt våra småbrukare,
vara torpare och lantarbetare, som enligt mitt förmenande utgorå
kanske den bästa delen av Sveriges folk, ber jag, att, när vi komma
till punkt 4, få yrka bifall till den vid denna punkt fogade reservationen.

Greve Wachtmei ster: Herr talman, mina herrar! Jag kommer
visserligen att giva min röst för bifall till samtliga de av herr Wohhn
m. fl. avgivna reservationerna under punkterna 4, 5, 6, 8 och 9, men
då skälen för under dessa reservationer begärda tullsatser redan blivit
fullväl belysta, skall jag inskränka mig till att endast yttra några ord angående
den lilla atom i det stora tullproblemet, som rymmes uti den under
punkt 10 avgivna reservationen, vari det framställes en mycket blygsam
begäran om en provisorisk, med 20 öre pr kg. ökad, tull på äpplen och
päron under en tid av 6 månader. Jag skall göra detta, därför att jag
tror, att manga av herrarna i denna kammare icke ha fullt reda på att
denna till synes lilla fråga dock har rätt stor social innebörd; den sammanhänger
nämligen rätt nära med en fråga, som jag intresserar mig

Om tullsatserna
å vissa
animaliska
jordbruksprodukter

m. m.

(Forts.)

Nr 26. 148

Lördagen den 16 april e. m.

isnimatiska
jordbruksprodukter

m. m.
(Forts.)

Om tullsat- mycket för, den statsunderstödda egnahemsrörelsen. Fruktodlingen kan
serna å visso bör bliva en förträfflig och givande binäring åt smabrukarne. Uck

bn ,å ha vi i de län som särskilt lämpa sig för fruktodling och genom hushushållningssällskapen
bedrivit en kraftig propaganda for frukttradsplantering
vid småbruken. Våra trädgårdskonsulenter ha hittills lyckats
ganska bra, ha givit åt rörelsen en god start, ja en mycket god start, genom
bildande av fruktodlareföreningar och på varjehanda satt. Också
är det en stor glädje att se de många vackra fruktträdgårdar, som uppstått
bredvid småhemmen. Däremot var det ej alls glädjande vad jag
fick se under en resa i en avlägsen del av länet, då jag även besökte en
hel del mindre fruktträdgårdar, där marken befanns oversallad av vackra
övermogna äpplen. Jag frågade ägaren, hur han kunde låta sm frukt sa
förfaras, varpå han svarade, att det lönade sig ej att fora frukten till
salu då priserna voro så låga, och att svinens magar tålde ej vid mer an .
ett visst kvantum. Mannen förtjänade en upplåning, vilket han också
fick men han hade delvis rätt. Jag har hört efter i fruktaffärer 1 Stockholm
Där finnas massor av dessa mycket litet tilltalande, ratt sa ackhga
tyroler- och kaliforniaäpplen. Då frågade jag, om man ej hade vanlig
god svensk frukt att sälja. ”Vi föra ej svensk frukt” säde man.
”Allmänheten tycker ej om svensk frukt, den vill ej ha sådan . Och 1
själva verket är det nu så, att mellanhänderna skapa allmänhetens smak.
Den egentliga orsaken är nog den österrikiska och tyska valutan som
är abnormt låg. Därigenom bli både inköpspriset på frukt samt frakten
från produktionsorten abnormt billiga, att det lönar sig^battre for mellanhänderna
att spekulera i utländsk frukt än att sälja var göda svenska
vara. Också har importen under de senaste aren stigit alldeles oerhort.
År 1913, före,kriget, var importen 3,427,208 kg. Under ar 1920• var
den 10,961,965 kg. Under nu rådande förhållanden ar det självfallet, åt
den vaknande hågen, den har nämligen under de senaste åren i hog grad
vaknat att plantera fruktträd både hos småbrukarne och pa bondehemmanen’och
i större trädgårdar, blir förlamad, och under dessa nu radande
förhållanden kan man med gott samvete icke tillråda frukttradsplantering.
Jag väntar mig det vanliga svaret: ”Ja, lat da b 1 att uppmuntra
fruktodling. En rörelse som behover konstlade medel för att
kunna bära sig bör ej uppmuntras. Det bör här vara fri prisbildning. ^ Ja,
om också denna teori kan vara tillämplig på somliga områden, sa vagar
jag påstå, att den ej är tillämplig på detta område. Hur ar det har Jo,
de många hundratusentals fruktträd, som skulle planteras, bil icke planterade.
Om några år äro kanske förhållandena 1 världen åter något sa
när normala. Valutorna nalkas kanske åter det normaja värdet. Fraktema
från Kalifornien som nu äro abnormt låga ha då åter gatt upp och
,den utländska frukten blir dyr, ja kanske fruktansvärt dyr darfor, att det
ej finnes tillräckligt kvantum svensk frukt att lagga 1 vägskälen för att
få ned priset. Ja, fruktträd gå ej, som herrarna veta, att draga upp pa ett
eller ett par år. Det tar åtskilliga år.

Då jag är övertygad om, att ett bifall till reservationen skulle vara

Lördagen den 16 april c. m.

149 Nr 26.

gagneligt för såväl producenter som konsumenter, icke minst för konsumenterna,
möjligen icke för mellanhänderna, så ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen under punkten 10.

Friherre Fleming: FLerr talman! Då jag ej varit i tillfälle att
inom utskottet deltaga i behandlingen av detta utskottsbetänkande, så
ber jag att få yttra ett par ord, men kammaren behöver ej vara rädd
för, att det skall vara länge.

Jag har en gång här i kammaren yttrat, att med teoretiska frihandlare
är det omöjligt att resonera, och jag tror, att detta betänkande är
just ett bevis härpå. Vi återfinna här de välkända teoretiska resonemangerna,
som visa, hur verklighetsfrämmande utskottet är för det praktiska
livet och dess behov. Utskottet skriver, att det anser, att motionerna
böra bedömas ur helt olika synpunkter, beroende på vilken mening motionären
haft; om det skall vara bestående tullar eller provisoriska tullar.
Och så säger det, att i det förra fallet d. v. s. om det skall vara
bestående tullar, så bör saken avslås helt enkelt på grund av en hänvisning
till den pågående tullrevisionen. Det var den ena ståndpunkten.
Menar motionären däremot, att det skall vara ett provisoriskt tullskydd,
då bör förslaget avslås på den grund, att det ekonomiska rådet har sagt
något om tullskydd i allmänhet; det har haft ett allmänt resonemang,
men i intet avseende gått in på några detaljer. Detta är ju — jag vet
icke, om man ej brukar kalla det för svepskäl många gånger, och jag
tycker för min del, att utskottet i båda fallen, vare sig motionären menar
det ena eller andra, borde bedöma frågan ur den synpunkten, huruvida
förslaget ur allmän synpunkt kan vara till nytta eller ej.

När utskottet vidare i sitt resonemang talar om valutafrågan och
framhåller den såsom ett skäl för avstyrkande, så må jag säga det, att
skulle valutafrågan inverka något på detta, så måtte det ligga närmast
till hands i alla fall att på grund av vår valutas ställning i förhållande
till andra makters, som höjt sina tullar, följa med och också höja tullame,
men det åberopar utskottet som skäl för att nu ej göra det.

Det är emellertid särskilt ett uttryck som jag vill fästa mig vid, och
som jag så många gånger förut protesterat emot, så att jag ej vill underlåta
att göra det även denna gång. Det står i betänkandet: ”Obestridligt
torde vara, att tullförhöjningar å de i dessa motioner angivna varor
måste, för så vitt och i den mån desamma skulle kunna motivera det i
motionerna avsedda ändamålet, förorsaka prisstegring å vissa lantbrukets
produkter.” Jag kan aldrig gå in på detta resonemang, att en tull
ovillkorligen skall medföra prisstegring. Det kan mycket väl hända, att
en tull ej medför en prisstegring. Det kan hända, att en tull ej alls blir
utnyttjad, så att skriva och påstå, att det är otvivelaktigt, att den skall
medföra prisstegring, det beror på ett misstag. Ett sådant resonemang
kan jag aldrig gå in på.

Klockan är nu så mycket på natten, så att jag ej vidare skall upptaga
kammarens tid, men jag har velat angiva min ståndpunkt i dessa

Om tullsatserna
(1 vissa
animalisko
jordbruksprodukter

m. m.

(Forts.)

Nr 25. iso

Lördagen den 16 april e. m.

Omtullsat- frågor, nämligen att jag ej kunnat gilla utskottets betänkande och mosertia
åi vissa tivering; och ur den synpunkten, att tullar ej nödvändigtvis måste med‘jordbruks-
fora prisstegringar, tror jag, att man ej motarbetar det lovvärda arbetet
produkter att söka nedbringa den nuvarande prisnivån genom att gå med på den
m. m. måttliga höjning, som är föreslagen i herr Wohlins m. fl. reservation,
(Forts.) varför jag kommer att rösta för bifall till densamma.

Herr Gustafsson: Utskottet har i motiveringen till detta utlåtande
ingått på den stora valutafrågan, och vad som här säges är av
den beskaffenhet, att om kammaren vill göra detta uttalande till sitt, så
kan det innebära ett förhandsuttalande, som då denna fråga troligen
redan nästa lördag kommer på kammarens bord för avgörande, kan
vara hindrande vid själva frågans bedömande, varför jag, herr talman,
ber att få för min del yrka avslag å utskottets motivering.

Herr Johansson, Karl, i Sölvedal: Herr greve och talman!
Som jag är en av de få lantmannarepresentanter, som haft det tvivelaktiga
nöjet att sitta i bevillningsutskottets avdelning under behandlingen
av dessa motioner om animaliska födoämnen, anhåller jag att vid
detta tillfälle få peka på några faktiska synpunkter.

Reservanterna, som i hög grad beaktat det allmänna läget inom landet,
hava i sin reservation frånträtt i olika motioner begärd tull å hästar,
levande nötkreatur, levande svin och kött samt till ytterlighet reducerat
sina krav å tull på fläsk, ister samt smör och ost.

På grund härav skall jag tillåta mig att i huvudsak begränsa mitt
yttrande inom ramen av dessa varuslag.

Vad då först fläsket beträffar, så visa de i motionerna nr 190
gjorda beräkningarna, att produktionskostnaderna väsentligt överstiga de
priser, som kunna uppnås till och med i Stockholm. Skälen, som i utskottet
mot denna tull anförts, äro, bland andra, att skogsarbetaren i
Norrland ej blir tillfredsställd med det svenska fläsket på den grund
att det är för magert, innehåller för litet fettämne, men detta skäl torde
ej vara bärande, då vi med nuvarande gödningsmöjligheter äro i tillfälle
att numera inom landet kunna producera fläsk av allra yppersta beskaffenhet,
som i det avseendet kommer långt före det amerikanska, och
som vi tycka att även Norrlands befolkning skulle kunna använda. Ett
annat skäl är, att fläsket fördyras för arbetarklassen. Detta skäl kan
jag ej annat än beklaga, att det är ett faktum och detta är också en av
orsakerna till att reservanterna nedprutat så avsevärt på den från början
intagna ståndpunkten.

Det har påståtts, att denna tull endast skulle vara till nytta för
storbönder och godsherrar, men jag vågar påstå, att erfarenheten
visar, att så ej är fallet. Omkring 50 procent av vår fläskproduktion
torde för närvarande produceras av folk, tillhörande arbetarklassen,
utav statare, jordtorpare och egnahemsägare. En statare eller torpare,
som föder upp två grisar, säljer vanligtvis den ena. Om endast en upp -

Lördagen den 16 april e. m.

151 Nr 25.

födes, säljes ofta den ena halvan, och resten plus innanmätet stannar i Om tullsathushållet.
Detta anser jag vara ett tungt vägande skäl för att vår serna å visso
fläskproduktion bör tryggas från undergång, då icke minst våra jord- T^dbruksbruksarbetare
komma att lida därpå. Ty alla dessa köpa i allmänhet produkter
icke fläsk utan producera i mycket stor utsträckning sådant till avsalu, m. m.

varför en förhöjd fläsktull av provisorisk art skulle i någon mån trygga (Forts.)

det hejdlösa prisfallet å produkter, producerade av jordbrukets alster.

— Beträffande ister är det nödvändigt, att det behandlas i tullhänseende
i likhet med fläsket.

Vad vidare beträffar tull å smör och ost så torde det väl ej finnas
någon, som av praktisk erfarenhet kan påstå, att vi för närvarande tillnärmelsevis
kunna täcka produktionskostnaderna. 1920 visar en så stor
import av natursmör, som ej mindre än 7,684,347 kg., då exporten under
samma tid uppgick till endast 24,230 kg. Detta tryckta läge är naturligen
till stor del beroende på valutaskillnaden, som för närvarande mellan
Sverige och Danmark uppgår till 1 å 1 krona 50 öre per kg. smör. Reservanterna
begära här endast 50 öre pr kg.

På grund av den skeva uppfattning, som man så ofta får höra
förefinnas hos konsumenter angående det höga mjölkpriset, skall jag
tillåta mig nämna vad som för februari och mars månad 1921 betalats
för mjölken vid det mejeri jag tillhör, inom parentes sagt ett fullt
modernt mejeri. Mjölk med en medelfetthalt av 3,30 har för båda dessa
månader betalts med 5,4 öre pr fettprocent eller med 17,82 öre per kg.

För någon tid sedan läste jag en artikel i en stockholmstidning angående
mjölkpriset i Stockholm. Mjölkpriset i Stockholm var för januari månad
48 öre. Leverantören fick då 30 öre. För februari voro siffrorna resp.

46 och 27,5. Minuthandlaren hade i regel betalt 42 öre för februari och
haft en marginal av 4 öre och grossisten alltså 14,5 öre, en marginal,
som nära nog går upp mot det pris, som vi i södra Sverige kunna få
för vår mjölk. När man läser detta, kan man ej utan skäl göra sig den
frågan, om inte detta är en mellanhandsprofit, som ej är så litet för
kraftig.‘För dem, som äro konsumenter av dessa födoämnen, borde det
ligga nära till hands att försöka åvägabringa rättelse uti dessa missförhållanden,
som ofta med orätt läggas producenterna till last. För min
del tror jag, att, även om de nu återgivna siffrorna äro betydligt
överdrivna, ett stort missförhållande är rådande just beträffande den
förtjänst, som mellanhänderna tillgodogöra sig, icke minst vid försäljning
av livsmedel, men oftast blir det lantmannen, som får bära skulden
till, att varan är för dyr.

Ladugårdsskötsel är och förblir med undantag av de lantbruk, som
äro belägna invid större stad eller industricentrum, ett nödvändigt ont,
som man under alla tider måst bedriva för att hålla jordbruket uppe i
kultur. Därför är det också nödvändigt, att vi Sveriges jordbrukare få
någorlunda tryggad avsättning, d. v. s. ett tryggat pris för den framproducerade
varan; och jag tror, att man vågar säga, att det skall vara
till hela vårt lands och folks nytta, ifall ej jordbrukarklassen måste

Nr 25. 152

Lördagen den 16 april e. m.

Om tullsat- duka under för de ekonomiska svårigheter, som vi för närvarande slåss
sernå åvisso jag ]-,er> herr talman, att få yrka bifall till herr Wohlins m. fl.

animaliska res£rvation_

jordbruksprodukter

m. m.
(Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman, mina herrar! Utgången av
voteringen om spannmålstullen visar ju, att man i denna kammare är
mycket litet tillgänglig för goda skäl. I denna min uppfattning styrkes
jag av det ringa intresset för den nu pågående diskussionen om jordbrukets
animaliska produkter. Jag skall därför försöka att fatta mig
kort. Ingen har hittills yrkat bifall till utskottsmajoritetens yrkande.

Det är ju så, att lantbrukarne otvivelaktigt ej ha någon högkonjunktur
längre, och troligen kännes lågkonjunkturen rätt mycket skarpare
på grund av kontrasten mellan det nuvarande prisläget och de priser,
som rådde för ett par år sedan. Då frågar man sig: vad hjälper? Jo,
tullar, och tullar ha, såvitt jag kan förstå, bland stora kretsar av vårt
folk fått en trollformels underliga makt över sinnet. Man ropar på tull.
En bitter erfarenhet har lärt människorna, att det icke går att konstruera
en evighetsmaskin; man kan ej skapa arbete ur intet, och på samma
sätt tror jag man ej kan skapa värden av intet, och tullar äro i detta
fall intet.

Ibland får denna tro på tullar rent av karaktär av vidskepelse.
Man vill t. ex. ha en tull för att inverka på hästpriset. Detta har tagit
sig uttryck i en motion.

Vi exporterade under kriget cirka 15,000 hästar om året. De kunde
säljas till 2,500 eller rentav till 3,500 kronor; sedan har priset fallit ned
till i medeltal c :a 1,000 kronor vid årsskiftet. Under debatten i utskottet
meddelades det, utan att av någon bestridas, att man i Skåne
kan köpa en god häst för 800 kronor, i mellersta Sverige för 1,000, under
det att den i Dalarne kostar 1,600 kronor. Det är sålunda oerhörda
fluktuationer i priset på olika inrikes orter. Till förklaring kan man
draga fram t. ex. höga frakter, dåligt organiserad handel e. d. Men
när marginalen är så stor, kan icke frakten spela en avgörande roll. Det
är olika kvaliteter av hästar som bäst passa på det ena eller andra hållet,
och då är det uppenbart, att en tullförhöjning på 100 kronor per
häst ej kan utöva det minsta inflytande på prisbildningen. En höjd
hästtull skulle icke verka alls i den riktning, man väntar.

Litet annorlunda ställa sig kraven på tullar på andra animaliska
produkter, t. ex. fläsk och smör. Jag skall lämna fläsktullen åt representanterna
för de norrländska intressena. Jag skall endast uppehålla
mig ett par ögonblick vid smörtullen. Före kriget var det så, att de
svenska lantbrukarna inriktade sig på att producera smör av hög kvalitet
för export. Och då är det givet, att detsamma är det mål, vi måste
sträva efter. Vi ha ej råd att äta det där fina smöret här i Sverige.
Det är klart, att om man över huvud taget vill för smörproduktionen
reservera den inhemska konsumtionen, så måste man ingripa på annat
sätt, t. ex. genom tull på margarin. Eller om man är på det klara med,
att margarinindustrien ej behöver skyddas, borde man kanske snarare

Lördagen den 16 april c. m.

153 Nr 25.

uttaga tillverkningsskatt på denna för lantbruket så farliga vara, som
heter margarin. Det kunde vara en rationell åtgärd för att höja priset
på smör. Eljes tror jag ej, att priset på smör regleras av någon tull,
utan det regleras genom den export, som man kan få i gång till utlandet.
Under sådana förhållanden tror jag det är meningslöst att
höja tullen på smör. Motionärerna ha åberopat produktionskostnadskalkyler
och kommit till en tull av 1,25 efter vissa beräkningar. Sedan
har det nu prutats ned till 60 öre per kg. D. v. s. man har rent på måfå
begärt en permanent tull, som med 200 % överstiger den ordinarie
Att utan den minsta rationella grund giva sig till att besluta en enstaka
tullförhöjning av denna storlek kan jag ej anse rimligt.

Herr talman, jag skall be att i anslutning till, icke på grund av
vad jag anfört, få yrka bifall till vad utskottsmajoriteten här har föreslagit
beträffande tull på hästar och, om det tillätes mig, samtidigt beträffande
samtliga övriga tullar.

Herr Elis son: Herr talmand Då jag är en av dem, som äro
motionärer i denna fråga, vill jag med några ord framhålla de synpunkter,
som gjort, att vi kommit fram med denna motion.

Då man för närvarande tar hänsyn till de priser, som erhållas för
de produkter, som nämnas i dessa motioner, och de produktionskostnader,
som ligga till grund därför, så kan väl ingen av utskottsmajoritetens
medlemmar vilja påstå, att prisen för närvarande äro tillfredsställande,
men om man tar hänsyn till utskottsbetänkande^ så framgår
det alltför tydligt av detta, att ett av de bärande skälen är, att bara det
lyckas att nedpressa prisnivån, så är det ej så noga, om icke producenterna
få sina produktionskostnader täckta eller om produktionen går
tillbaka. Men om man tänker sig, att i längden vi skulle fortsätta på
det sättet, att produktionskostnaderna ej täckas, så är det givet, att produktionen
går tillbaka. Om vi särskilt se på de förhållanden, som gälla
smör, så hade vi, som den siste ärade talaren yttrade, för ej så länge
sedan eller före kriget en ganska avsevärd export, men nu ha vi en ganska
stor import på smör, ty under januari månad ha vi importerat
170,000 kg. smör och under februari ej mindre än 433,000 kg., och det
är väl långt ifrån tillfredsställande, att vi skola behöva importera så
mycket smör nu, sedan vi ha kommit in i något så när normala förhållanden.
Det är just på denna punkt, som det synes, att det är ganska
otillfredsställande. Och då yttrade sig ändå herr Björnsson så, att vad
kan det nu hjälpa att framkonstruera en tull, som ej kan anses berättigad,
utan som endast är tagen på måfå? Ja, under debatten ha vi ju
hört, att många av kammarens ledamöter ej tro på några produktionskostnader.
Det är icke märkvärdigare här än då det gäller spannmål,
att det har framdragits vissa produktionskostnader, ty här, då det gäller
smöret, ha vi ganska tillförlitliga uppgifter om vad som i det sammanhanget
är värt att taga reda på. Så att här finnes det ganska tillfredsställande
siffror, och de visa, att priset är långt under produktions -

Om tullsatserna
å vissa
animaliska
jordbruksprodukter

m. m.

(Forts.)

Nr 25. *54

Lördagen den 16 april e. m.

Om tullsatserna
å vissa
animaliska
jordbruksprodukter

m. m.

(Forts.)

kostnaderna. Men om man nu ser på den animaliska produktionen, så
är det särskilt, som förut framhållits här i afton, de mindre brukarne
och de medelstora jordbrukarne, som till största delen ha nytta av dessa
tullar; och när vi nu ha bifallit en som jag får säga från min ståndpunkt
ganska tillfredsställande spannmålstull, så är det lämpligt, att man går
till mötes även de mindre jordbrukarne och lämnar dem ett skydd.

Då tiden nu är så långt framskriden, skall jag ej ytterligare förlänga
debatten, utan ber att få yrka bifall, då vi komma till de punkter,
som gälla fläsk och smör, till den av herr Wohlin m. fl. avgivna reservationen.

Herr Gustafsson: Ja, herr talman, i mitt förra yttrande yrkade
jag avslag på utskottets hela motivering. Jag skall be att få närmare
angiva den del av motiveringen jag egentligen åsyftade. Den
börjar på sjunde sidan med orden ”ovan omförmälda” och slutar på
åttonde sidan med orden ”vara till enbart gagn”.

Herr Rosén: Herr talman! Den ärade talaren på Blekingelänsbänken
yttrade, att man numera pretenderade på att kunna framställa
fläsk, som passade för de norrländska skogsarbetarna. Jag ber då att
få meddela honom, att så ingalunda är fallet. Det är mycket väl bekant,
att man i Skåne gjort försök att producera sådant fläsk, men det
har ej vunnit gillande bland de arbetare, för vilka det varit avsett. Såsom
livsmedelsnämndsordförande för några år sedan hade jag mycket
besvär för att få tag i några vagnslaster amerikanskt fläsk för att
tillfredsställa skogsarbetarnes behov av den varan. Mina försök att få
dem att använda skånskt fläsk misslyckades. En höjd tull på fläsk
skulle sålunda ingalunda tillföra fläskproducenterna ökade inkomster
men väl utgöra en finanstull, som drabbade så gott som uteslutande de
norrländska skogsarbetame, och det är den väl ej ämnad att göra.

Jag kan, då samme talare och även friherre Barnekow berörde småbrukarnes
fläskproduktion, ej underlåta att nämna ett par ord även om
den saken. Jag tror det var 1912, som vi här i kammaren debatterade
samma fråga, men då gällde det nedsättning av fläsktullen från 18 till
12 öre, vilket blev riksdagens beslut med den förseglade sedelns hjälp.
Då hette det, att fläskproduktionen skulle fullständigt gå under, om tullen
nedsattes med dessa 6 öre per kg. Året därpå deltog jag i en riksdagsresa,
som företogs till bland annat Skåne, och vid det tillfället besökte
vi, som jag tror, en av Skånes största svingårdar, där det uppgavs
finnas omkring 3,000 svin. Jag begagnade tillfället att fråga ägaren,
huruvida fläsktullens nedsättning från 18 till 12 öre hade åstadkommit
mycket stor skada för honom. Han svarade då, att så var ingalunda
fallet. ”För mig gör det ingenting, men för småbrukame har det åstadkommit
stor skada.”

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Jag skall ej förlänga

Lördagen den 16 april e. m.

155 Nr 26.

debatten genom att ingå på någon närmare motivering för utskottets
hemställan. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i den
föredragna punkten; men jag måste säga ett par ord angående det yrkande,
som har framkommit från bankoutskottshåll rörande motiveringen.
Det yrkandet förvånar mig i ganska hög grad. Jag kan nämligen
i vad som här yttrats av utskottet ej finna något, som går in på
bankoutskottets domän, för så vitt ej bankoutskottet skulle besluta sig
för att motsätta sig alla vidare prissänkningar och i stället slå in på prisstegringsvägen.
Det är möjligt, att man tänker gå på den vägen, men det
anser jag att denna kammare utan att närmare pröva ärendet bör kunna
vara med om att avslå, d. v. s. bifalla den föreliggande motiveringen.
Jag skall sålunda be att få yrka, att motiveringen godkännes.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder framställts dels, av herr Gustafsson, ett yrkande om
ändring i motiveringen i föreliggande betänkande, till vilket yrkande
herr talmannen ville återkomma efter behandlingen av de särskilda punkterna
i betänkandet, dels ock yrkande om bifall till utskottets hemställan
i den nu föredragna punkten 1.

På därefter gjord proposition bifölls sistnämnda yrkande.

Punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Friherre Barnekow: Herr greve‘och talman! Jag skall i

denna punkt be att få yrka bifall till den av herr Wohlin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Herr Örne: Herr talman! Jag ber att lika kort få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nu ifrågavarande punkt hemställt samt
vidare på avslag å utskottets hemställan och antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande punkt'' av den utav herr Wohlin m. fl.
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen sig finna den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande
nr 23 punkten 9, röstar

Ja;

Om tullsatserna
å vissa
animaliska
jordbruksprodukter

m. m.

(Forts.)

Nr 25. 156

Lördagen den 16 april e. m.

Om tullsatserna
å vissa
animaliska
jordbruksprodukter

m. m.

(Forts.)

Deri, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i motsvarande punkt av den utav herr Wohlin m. fl. avgivna
reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77:

Nej — 39.

Punkten 10.

Greve Wachtmeister: På skäl, som jag förut anfört, ber
jag att få yrka bifall till herr Wohlins m. fl. reservation.

Herr Rosén: Jag skall be att få yrka avslag på denna reservation
och bifall till utskottets hemställan.

Herr Trygger: Jag skall be att få yrka bifall till reserva tionen.

Efter det överlägningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare på avslag å utskottets hemställan
ooh bifall till det förslag, som innefattades i den av herr Wohlin
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 23 punkt 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och bifalles det förslag,
som innefattas i den av herr Wohlin m. fl. vid samma punkt avgivna
reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;
Nej — 43.

Tisdagen den 19 april.

157 Nr 25.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Om tullsatserna
å vissa
animaliska

Herr Gustafsson yttrade: På grund av den utgång, voterin garna

fått, skall jag be att få återtaga mitt yrkande om avslag å viss del
av utskottets motivering.

jordbruksprodukter

m. m.
(Forts.)

Herr Asplund avlämnade en till kammaren ställd skrivelse av innehåll
att han icke längre hade anledning vidhålla det yrkande, som framställts
i den av honom väckta motionen nr 185, om vidtagande av åtgärder
i syfte att återställa den svenska valutans guldparitet, samt hemställde
om kammarens medgivande för honom att återtaga ifrågavarande
motion.

På gjord proposition beslöts att nämnda skrivelse skulle överlämnas
till bankoutskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter sammanträdet
avslutades kl. 2,25 på natten.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 19 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 13 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes

dels bevillningsutskottets förslag till'' riksdagens skrivelse nr 130,
till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring
i gällande bestämmelser om glidande tullsatser för vissa slag av
spannmål m. m., ävensom i ämnet väckta motioner;

dels ock första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

Nr 25. 158

Tisdagen den 19 april.

nr 131, i anledning av väckt motion angående ett mera effektivt
tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars rätt;
samt

nr 132, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om laga domstol i
brottmål.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 8 A, 8 B samt 50—56.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 57, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till ombyggnad av rangerbangården vid Sävenäs, godkändes
de i detta memorial föreslagna voteringspropositionema.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
memorial nr 24, bankoutskottets utlåtande nr 24,
första lagutskottets utlåtanden nr 30 och 31 samt första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 19.

Ordet lämnades till herr andre vice talmannen, som yttrade:
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta, att statsutskot tets

utlåtande nr 8 A, samma utskotts utlåtande nr 8 B, första lagutskottets
utlåtande nr 29, första lagutskottets utlåtande nr 30 och samma
utskotts utlåtande nr 31 måtte uppföras, i nu nämnd ordning, först bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,18 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.