RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1920:5)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1920. Andra kammaren. Nr 5.

Lördagen den 17 januari, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Holmquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 12, med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56

1 förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862;

nr 13, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 1 mom.

2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning;

nr 14, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen; nr

16, angående bestridande av kostnader för utredning rörande
frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England;

nr 17, angående bemyndigande för byggnadskommissionen för
dubbelspåret Rönninge—Ström att utbetala ersättning för viss skada;

nr 18, angående överlåtelse av den gamla järnvägsbron över Ångermanälven
vid Forsmo;

nr 19, angående upplåtelse av viss statens järnvägar tillhörig
mark vid Tullinge hållplats m. m.;

nr 20, angående medgivande för landskanslist^ K. H. Schöning
att komma i åtnjutande av de från och med år 1918 fastställda avlöningsförmåner
för landsstaten;

nr 21, angående årligt understöd åt förra städerskan Hilma Regina
Andersson;

nr 26, med förslag till förordning om ändring i förordningen den
30 mars 1900 angående förbud mot försäljning inom riket av tändstickor,
i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår; och

nr 28, angående anstånd med erläggande av ränta och annuitet å
statslån för järnvägsanläggning mellan Gånghester och Ulricehamn.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

Andra hammarens protokoll 1920. Nr 5.

Nr 5. 2

Lördagen, den 17 januari, f- m.

Vid remiss av
^statsverkspropositionen

in. m.

§ 3.

Föredrogos för remiss till utskott, i ett sammanhang, Kung],
Maj:ts propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov,
samt nr 2, om tilläggsstat till riksstaten för ar 1920.

Därvid anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Det torde icke anses underligt.
om man börjar ett anförande vid remissdebatten i dessa tider med att
tala något om den finansiella situationen. De förhallanden, som sammanhänga
med statsfinanserna, göra sig gällande över allt i världen,
i alla länder och så även i vårt land.

I den bilaga till den kungl. propositionen, som bär rubriken Inkomsterna,
uttalar statsrådet och chefen för finansdepartementet, att
framtiden ur statsfinansiell synpunkt icke ter sig vidare ljus, och förvisso
tror jag, att man måste giva honom rätt i detta betraktelsesätt.
Utgifterna hava under den gångna kristiden stigit pa ett oroväckande
sätt, så att man rent av kan tala om en svindlande fart. Dess bättre
hava dock kristidens inkomster lyckats möjliggöra täckandet av utgifterna,
även om det har skett på ett ofta för näringslivet betungande
sätt. Nu är emellertid en av dessa skattekällor, som uppkommit på
grund av kristiden, nämligen krigskonjunkturskatten, borta, och finansministern
har måst söka ersättning för den sålunda förlorade
skatten genom anlitande av andra utvägar. Bland dessa framträder
särskilt höjningen av inkomst- och förmögenhetsskatten eller rättare
sagt höjningen av grundtalet för densamma upp till 175 procent.
Gränsen för vad som genom denna skatt är möjligt att åstadkomma
•torde väl minst sagt kunna anses vara uppnådd, om icke rent av det
vore riktigare att säga, att gränsen därmed har blivit överskriden.
Men vad som är otvivelaktigt, det är att med sadana betydande höjningar
av skatteprocenten för inkomst- och förmögenhetsskatten från
det "ena året till det andra blir näringslivet oroat. Det kan icke känna
det lugn ooh den stabilitet, som näringslivet egentligen borde hava
rätt att fordra från statsmakternas sida. Det är därför en ganska
märklig åtgärd, när höjning sker på detta sätt. Jag erkänner, att
den är mycket lätt att åstadkomma, ty som det nu är inrättat, är det
ju endast att höja grundtalet med så och så många tiotals procent.
Men följden blir den, som jag nyss antydde, nämligen näringslivets
oroande. Näringslivet har under den gångna kristiden varit betungat
av skatter på ett ganska oroväckande sätt. Dessa förhållanden framkalla
eftertanke, huruvida man icke skulle kunna råda någon bot härför
på det sättet, att ett grundligare och mer förutseende beredande av
skattefrågorna kunde komma till stånd, jag menar på det sättet, att
vid behandlingen av skatteproblemen man kunde se saken så att säga
på något längre sikt, så att icke näringslivet bleve utsatt för dessa
plötsliga höjningar av skatterna, som det omedelbart ser sig ställt inför;
med andra ord, om icke en utredning i detta fall kunde göras, som
kunde så att säga jämna ut skattebördan under ett antal år framåt.

Lördagen den 17 januari, f. in.

3 Nr 5.

Den höjning, som nu äger rum av inkomst- och förmögenhetsskatteprocenten,
drabbar emellertid icke blott näringslivet; den gör
sig gällande ganska djupt ned och drabbar även ganska små skattebetalare.
Jag har roat mig med att göra en liten undersökning i detta
avseende beträffande vissa inkomstskattebetalare, nämligen sådana,
vilkas inkomst icke uppgick till mer än 1,600 kronor före kriget och
vilka nu äro uppe i en inkomst av 4,160 kronor. Jag har även gjort
en undersökning beträffande en annan inkomsttagare, som före kriget
hade 6,200 kronor och nu är uppe i 12,560 kronor. Jag skall icke
upptaga tiden, jag har icke rätt att belasta protokollet med för mycket
siffror, men jag vill dock framhålla, att denna undersökning visar,
att inkomst- och förmögenhetsskatten icke är oväsentlig ens för sådana
små inkomsttagare. Den är tvärtom ganska väsentlig; och om man
räknar med den höjning, som här kommer att äga rum, i synnerhet
om man gör jämförelse mellan grundtalet och de 175 procenten och
särskilt tager i betraktande, att dessa skattebetalare förut icke i allmänhet
varit drabbade av krigskonjunkturskatt, så finner man, att
denna beskattning icke är något oväsentligt. Och lägges till detta
de kommunala skattebördorna, blir skärten även för sådana inkomsttagare
synnerligen betungande. Den undersökning jag gjort gäller
Stockholms stad, men om man utsträcker den till andra delar av landet,
skall man finna, att på sådana ställen, där kommunalskattebördan
kanske går upp till 30 kronor per bevillningskrona, kunna små
inkomsttagare, såsom präster, skollärare o. s. v., bliva utsatta för
ganska betydande skatteökningar. Jag tror för min del, att det skulle
vara synnerligen önskvärt, om någon ändring kunde åstadkommas
i detta förhållande.

Men just detta giver mig anledning att påpeka ett annat förhållande
och att erinra om den kommunala skatterevisionens påskyndande.
Yi veta, att en sådan revision pågår sedan lång tid tillbaka;
den bär pågått icke mindre än tio år. I trontalet talades med en viss
försiktighet om, huruvida möjlighet skulle förefinnas att framlägga
proposition i ämnet till årets riksdag. För min del tror jag, att det
vore önskvärt, om man kunde komma till någon definitiv lösning av
denna fråga, ty ett provisorium i detta fall skulle endast verka mera
oroande, än om man kunde erhålla ett definitivt förslag. Hans excellens
herr statsministern talade i ett föredrag i Göteborg under förliden
höst. om att det vid den då ifrågavarande tidpunkten icke både
varit möjligt för regeringens ledamöter att bilda sig en bestämd ståndpunkt
till de principer, som framkommit, och i synnerhet icke till frågan
om särskilda intresseskatter, fastighetsskatt och näringsskatt, vid
sidan av den moderniserade kommunala inkomstskatten. Det skulle
ju onekligen vara av intresse att erfara, huruvida det lyckats regeringen
att numera komma till någon större klarhet med sig själv i en
sådan viktig fråga som denna. Av meddelanden, som lämnats av eu
tjänsteman i finansdepartementet, framgår, att man i det förslag,
som förberedes inom departementet, synes förutsätta såväl en särskild
fastighetsskatt som en särskild näringsskatt vid sidan av dels en
proportionell inkomstskatt och dels en progressiv skatt. Det blir ju

Vid remiss av
statsverkspropositionen

in. m.
(Forts.)

Nr a. 4

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av ganska myoket av det göda, och den stora frågan om hur dessa många
statsverks- 0^jja skatter skola avvägas i förhållande till varandra är onekli,
W0,*>l™n,in gen synnerligen viktig, ty lika angeläget som det är att bortskaffa
(Forts.) orättvisa, lika angeläget är det att vid uppgörandet av ett förslag till
en kommunal beskattning hindra uppenbara överdrifter i motsatt riktning.

Herr talman, jag återkommer till frågan om de 175 procenten
å inkomst- och förmögenhetsskatten. Finansministern uttalade den
riktiga grundsatsen, att statens finansväsende givetvis under normala
förhållanden !bör vara så anordnat, att årets utgifter kunna med
säkerhet bestridas — utan tillgripande av kapitaltillgång — av samma
års inkomster. I trots av denna myoket riktiga- grundsats gör dock
finansministern ett ganska betydande grepp i kassafonden, dels därigenom
att han tager i anspråk av desamma 91) miljoner kronor i
runt tal för täckande av utgifterna å tilläggsstaten för 1920 — en
åtgärd varom icke något är att säga — dels därigenom att han därjämte
tager ytterligare ur samma kassafond ett belopp av 104 miljoner
kronor för att kunna täcka utg.fterna under riksstaten för år
1921. Detta är med andra ord ett uttagande för 1921 års stat
av kapitaltillgångar. Det är icke underligt, om finansministern vid
ett dylikt förfarande anser, att det nu icke är så mycket fråga om
att kunna få den föreliggande budgeten att gå i hop utan att det i
synnerhet är framtiden, det som kommer efter denna budget, som
ter sig dyster och bekymmersam. Detta har han onekligen rätt i,
och det är så mycket riktigare, som man väl icke får förbise de stora
förluster som förr eller senare komma att framvisas såsom resultat
av kommissionernas verksamhet. Jag känner icke de siffror dessa
förluster kunna komma att belöpa sig till, jag endast ser i berättelsen
om vad i rikets styrelse sig tilldragit, att bränslekommissionens
skulder utöver tillgångarna den 30 november förlidet år uppgång©
till 60 miljoner kronor. Man gör sig den frågan, om det är hela den
förlust som bränslekommissionen kommer att åsamka staten eller
om den blir större, och man gör sig vidare den frågan, om sådana
förluster även skola uppkomma på andra kommissioners verksamhet.
Men då otvivelaktigt förluster äro att emotse, förluster
som orsakats av kristidens förhållanden, synes det mig,
att det hade varit riktigare, att man för att möta dessa
förluster reserverat de inkomster, som uppkommit under kristiden
på grund av de höga skatterna, alltså att kassafonden i
första hand borde hava varit avsedd för att täcka sådana uppkommande
brister. Finansministern vill emellertid icke begagna den utväg
som han själv betecknar som den närmast till hands liggande,
nämligen att omedelbart söka bereda tillgång till en eller flera nya
skattekällor. Därmed bör efter hans mening anstå. Vi få således,
mina herrar, det nöjet att framdeles täcka de av kristidskommissionerna
åsamkade förluste na med nya skatter. Fortgår det på samma
sätt som nu, så blir icke något annat övrigt än att tillgripa indirekta
skatter. Men det är ju naturligtvis angenämt för en finansminister
att kunna undvika detta och slippa komma därhän. Vad som förvånar
är, att han icke vidtager några åtgärder ifråga om särskilt

Lördagen de» 17 januari, f. in.

Nr 5.

sådan a tullar som äro att hänföra till lyxvaror eller därmed järn- Vid remiss av
förligt Jag är den första att erkänna, att tullar å lyxvaror icke otatmerk*-spela så stor roll, för så vilt man icke utsträcker begreppet lyxvaror ''Prol™t,tl™nen
till sådana artiklar, som användas av befolkningen i dess helhet. (Kort*)

Om nu emellertid utgifterna uppgå till visst belopp, så ar det
klart, att det behövs inkomster för att täcka, dem med. Man kommer
da ovillkorligen pa den tanken, om det icke finnes någon möjlighet
att kunna minska på utgifterna. Det är en nödvändig sak att få
inkomster och utgifter i en stat att gå ihop, men på sådant sätt att
skatterna icke bli av den beskaffenheten, att de verka fullkomligt
ruinerande för den enskilde och för näringslivet Kan man icke utan
att riskera detta skaffa erforderliga inkomster, då återstår icke annat
än att söka nedbringa utgifterna. Det är, herr talman,

naturligtvis mycket lätt att såga detta, och var och en vet
själv, hur svårt detta är att tillämpa vid uppgörandet av
en budget, där naturligen kraven komma från alla håll. Men inför
den tvingande nödvändigheten måste man dock gripa verket an och
undersöka, var möjlighet kan finnas att gorå besparingar. En sak
framstår därvid att tänka på, Det är icke utan viss oro. förmodar
jag, .som vi litet var ha sett den svindlande utvecklingen på ett visst
område, nämligen beträffande statsförvaltningen. När vi tala om
sparsamhet med statens medel överhuvud taget, få vi icke förbise,
hurusom under de senare åren en rent oroande utveckling ägt rum
i fråga om nya ämbetsverk, utvidgning av gamla ämbetsverk och
ökning av antalet ämbetsmän. I en bilaga till den kungl. proposition
vid förlidet års lagtima riksdag, som handlade om dyrtidstillägg,
finnes en sammanställning av antalet ämbetsmän inom statsförvaltningen
som är av ganska stort intresse. Där påvisas ökningen under
femårsperioden 1913—1918 och av densamma framgår, att hela antalet
befattningshavare inom olika grenar av statsförvaltningen under
dessa fem år ökats från 84,302 till 98,843 eller med 14,541, alltså
med 17,2 % på fem år. I de affärsdrivande verken har ökningen
varit 44 %, men uti de centrala ämbetsverken har den icke vant
mindre, ty där har ökningen varit 45 X på 5 år.

Det skulle även vara av intresse att framtaga ytterligare siffror,
som belysa detta oroväckande förhållande. Men jag väll inskränka
mig till att endast anföra ännu eu sak, nämligen hurusom
pa dessa 5 år antalet kvinnliga befattningshavare, ordinarie och
extra, uti de centrala ämbetsverken ökats med icke mindre än 134 /.

Och om man nu till antalet av år 1918 befintliga statstjänstemän
lägger den icke medräknade tillfälliga personalen vid statens järnvägar.
^tillägger omkring 23,600 folkskollärare och folkskollärarinnor
och 2,700 präster, kommer man upp till ett antal av 130,000 siatsämilietsmän.
. Var och en kan ju lätt finna, att detta är en högst
‘betydande siffra i förhållande till landets befolkning. .Tåg undrar,
om. man icke skulle kunna företaga en ordentlig undersökning av
möjligheterna för en minskning av antalet ämbets- och tjänstemän.

Jag undrar, om det icke till sist blir en tvingande nödvändighet.

Ty det är ju en bjudande plikt för staten att avlöna sina tjänstemän

Nr 5.

Lördagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av pa, sådant sätt, att de kunna uppehålla sm ställning såsom fullt
statsverks- troende gentemot allmänheten. Nu är det så, att ämbetsmannapropositiovcn
klasgen kofas av i(je största bekymmer och svårigheter i ekonomiskt
fForte.) hänseende. Den hotas att därigenom varda förflyttad ned på ett lägr§
plan än det, på viiket denna klass förut statt. Detta maste förebygigas
icke blott för tjänstemännens egen skull utan i statens eget
välförstådda intresse. Kungl, May.t har nu också meddelat, att ett
förslag till förbättrande av tjänstemännens löner är att emotse, och
denna åtgärd måste betraktas såsom fullt riktig. Därför^ är det heller
icke något att invända emot den mening, Kungl. Haj:t uttalat
beträffande denna revision av gällande löner, nämligen att då icke
taga någon hänsyn till organisationsförändringar utan lämna dem
åsido. Det skulle nämligen annars taga alldeles för lång tid, och
lönefrågor är det angeläget att klara upp, sa att icke ämbetsmannakåren
skall taga skada. Men den organisationsförändring,_ om vilken
jag talar, måste dock komma. Den måste komma samtidigt och ^ske
jämsides med den lönerevision, som skall äga rum. Regeln måste
bliva: mindre antal ämbetsmän, men fullgoda betalningsvillkor! Jag
tillåter mig dessutom ifrågasätta, om icke det dyrtidstillägg, om ^vilket
förslag nu kommer att framläggas, bör kunna träda i kraft något
tidigare än vid den tidpunkt, då det nu gällande dyrtidstillägget upp>hör
att gälla.

Ett område, där utan tvivel en besparing vidare skulle kunna
äga rum, är det, som berör kommittékostnaderna. Av berättelsen
om vad i rikets styrelse sig tilldragit finner man,. att- förteckningen
på kommittéer och sakkunniga upptager betydligt mer än halva
berättelsen. För utredning genom sakkunniga och kommittéer
finnas under de olika huvudtitlarna anslag pa tillhopa

2,420.000 kr. Det nu ifrågasatta anslaget innebär en höjning från
det i 1920 års stat upptagna med icke mindre än 860,000 kr. T
verkligheten äro emellertid dessa kommittékostnader vida större än
som framgår av respektive stater. För år 1918 uppgingo de sålunda
till 3,100,000 kr. i runt tal, under det att de i samma stat
voro beräknade till 1,560.000 kr. — ett överstigande alltså med
inemot hela anslaget. Av fjolårets kommittékostnader belöpa sig
enligt uppgift från statskontoret ensamt de under nionde huvudtiteln
till i det närmaste 800,000 kr., under det att de i riksstaten
upptagits till 150,000 kr. — ett överstigande alltså med mer än
fyra gånger själva anslaget. Man gör sig den frågan, om det är
nödvändigt, att dessa kostnader skola uppgå till så betydande belopp,
och om över huvud taget man erhåller tillräcklig valuta för
dessa statsutgifter. Kan man icke i sparsamhetens intresse söka
minska på dessa utgifter?

I den kungl. proposition, som här föreligger, förekommer jämväl
frågan om inrättande av ett nytt ämbetsverk, riksrevisionsverket,
som kommer att draga betydande kostnader. Huruvida det
ämbetsverk, som skall handhava sjukförsäkringsärendena, kommer,
vet man däremot icke. Det uttalades i trontalet, att närmare utredningar
pågå rörande hela denna fråga, men man vet icke, huru -

Lördagen den 17 januari, f.

>r ö

in.

vida det finns någon möjlighet att komma fram med det. Att döma
av de siffror, det hur är fråga om, gäller det betydande belopp lör
svenska statens budget i kommande tider. Enligt sjukförsäkringskommitténs
förslag är statens bidrag beräknat till 37 miljoner kr.
Enligt en nyss i tidningarna synlig uppgift anser socialstyrelsen
att delta ej räcker utan att statsbidraget kommer att uppgå till
55,000,000 kr. samt påpekar samtidigt, att det kommer att draga
eu stab av tjänstemän på icke mindre än 3,000. Utan varje tvivel
finns det icke någon, som icke anser, att införandet av sjukförsäkring
ur alla synpunkter skulle för vår befolkning vara av stort
värde och till stor nytta, men man bävar inför dessa stora siffror och
gör sig den frågan, om det kan vara riktigt, att Sverige skall införa
en sådan sjukförsäkring i mer omfattande grad än vad något
annat land, som infört sjukförsäkring, gjort.

Ett område, där staten måste söka se till att ökade inkomster
ernås, är de affärsdrivande verken. Deras avkastning betecknas
av finansministern såsom den svaga punkten i statens finansväsende.
Finansministern uppger, att de affärsdrivande verkens bidrag
år 1913 i förhållande till de egentliga statsinkomsterna var såsom
1 :4 men att de nu sjunkit till förhållandet 1:8. Jag skall icke
uttala mig om anledningen till de dåliga resultat, som framkommit
av statens affärsdrivande verksamhet, därför att det därvidlag kan
finnas omständigheter, som man icke tillräckligt känner, och man
kunde lätt begå en orättvisa, om man utan intimare kännedom om
förhållandena gåve sig in på detta kapitel. Det kan finnas sådana
förhållanden som t. ex. vid statens järnvägar, att statsbanor äro
anlagda i Norrland, vilka väl egentligen aldrig varit avsedda att
kunna giva ens full ränta på kapitalet. Det finns också sådana
förhållanden, där direktiv kunna lämnas till dessa ämbetsverk av
en högre myndighet, alltså av Kungl. Maj:t, om t. ex. inköp av
stenkol till vissa bestämda högre pris, vilket kan verka förryckande
på deras verksamhet. Men man må nu se den saken hur
som helst — ett är väl i alla fall visst, att det blir nödvändigt att
tillse, att dessa ämbetsverk icke blott bära sina utgifter för driftkostnader
utan att de även komma därhän att de kunna förränta
det i dem nedlagda kapitalet — ja, jag skulle vilja säga
än mer — att de även därutöver skulle kunna betala sådana
utgifter, som åligga en enskild näringsutövare, nämligen
sådana, som motsvara skatt till stat och kommun. Härutöver
måste naturligtvis sådana verk som post och telegraf, som intaga
en monopolställning, lämna betydande inkomster. Man kan emellertid
icke blunda för att det icke går att hjälpa upp detta allenast
genom att höja taxorna, ty sådant kan särskilt beträffande
järnvägstaxorna verka hämmande på näringslivet och utvecklingen,
utan man får väl även tänka på om icke sparsamhetens dygd
skulle kunna komma till något större utövning. Ser man på siffrorna
rörande den personal, som är anställd i de affärsdrivande
varken, finner man, att från år 1913 till år 1918 har personal -

Vid remia* ai
staisvurkh -jtropositurnru
m. ni.
(Forts.)

Nr 5. 8

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av antalet i postverket stigit från 4,879 till 5,141, i telegrafverket från
statsverks- g Q99 till 12,948 och vid statens järnvägar från 22,726 till 32.406
pr°m>.Ära0nen —- däri icke inberäknad den tillfälliga personalen vid vattenfalls(Forte.
) verken från 399 till 753. Såsom jag nyss nämnde utgöra dessa siffror
för det hela en ökning av 44 %.

På tal om det finansiella läget framställer sig såsom ytterst
nödvändigt åstadkommandet av ett förbättrat förhållande mellan
export och import. Det vill se ut, som om vi i detta land efter
kristidens svårigheter skulle söka att riktigt ordentligt taga skadan
igen. Här kommer man osökt in på frågan om spannmålsimporten,
med andra ord importen av vete. Staten har ju förbundit
sig att inköpa 1919 års skörd av vete och råg. Det är då angeläget,
att den skörd, som kommit till inom landet, Dlir i första
rummet använd för den egna brödförsörjningen, och att importen
begränsas till den minsta möjliga. Medelkonsumtionen av brödsäd
utgjorde under 10-årsperioden 1904—1914 1,082,000 ton. och
under det enda året 1914 utgjorde den 1.010,000 ton. Under det
svåra ransoneringsåret från september 1918 till september 1919 nedgick
konsumtionen till följd av ransoneringen till 3/4 av sistnämnda
belopp eller rättare sagt till 752,000 ton. Nu beräknas 1919 års
skörd till 806,000 ton, vartill kommer ett lager vid konsumtionsårets
början av 126.000 ton. eller således tillsammans 932.000 ton.
Det är icke så långt ifrån konsumtionen under 1914. Men ändock
är nu igångsatt en import av vete av icke mindre än 140.000 ton.
och genom statens försorg har tonnage anskaffats för att hitföra
idenna vetekvantitet. Man vill ju då gärna se litet närmare på
siffrorna beträffande vetekonsumtionen, och man finner av dessa,
att veteåtgången under den nyss nämnda tioårsperioden var cirka

400,000 ton och under det nyss nämnda ransoneringsåret 357,000
ton, men att den nu beräknas till icke mindre än 450,000 ton. Om
konsumtionen av vete skulle pågå på samma sätt, som den gjort
under månaderna september, oktober och november förliden höst.
skulle konsumtionen komma att uppgå till 536.000 ton per år eller
väsentligt mer än medeltalet för åren 1904—1914. Detta blir alltså
resultatet, om man fortsätter att äta vetebröd i samma omfattning,
som man gjort dessa månader. Enligt min uppfattning
måste regeringen göra vad den kan för att inskränka veteimporten.
och i varje fall för att hindra den att ytterligare ökas utöver den,
som genom regeringens medverkan beträffande befraktningen redan
har kommit till stånd, ty det går icke att öka importen med
det ena. tiotalet miljoner kronor efter det andra och därmed försämra
vår handelsbalans. Man får icke importera så mycket vete.
att det till sist kan sluta med att vi få exportera vår råg. Vid den
fördelning av vetet, som sålunda påkallas, bör man icke underlåta
att tillse, att rågmjöl utan hinder får lämnas från de kvarnar, som
ligga närmast konsumtionsorterna.

Tillkännagivandet i trontalet, att avvecklingen av statens reglerande
åtgärder i näringslivet till huvudsaklig del kunnat genom -

Lördagen den 17 januari, f. in.

9 Nr T>.

propositionen
m. m.
(Fort.-*.;

föras, väcker allmän tillfredsställelse. Även om organen för dessa remiss av
reglerande åtgärder försvinna, efterlämna de emellertid en kvar- atataverkelåtenskap
i följd av outredda och ouppklarade affärstransaktioner,
som med nödvändighet påkalla en grundlig undersökning. En sådan
har påyrkats från medlemmarnas i det parti sida, som jag
tillhör, under förflutet års riksdag, och det föreligger nu samma
yrkande i motioner från olika håll. Jag vill för min del kraftigt
understryka dessa yrkanden. Regeringen har, synes det mig, icke
fäst tillbörligt avseende vid dessa välgrundade krav utom att den,
för att nu endast taga ett exempel, i fallet Svensk import anbefallt
folkhushållningskommissionen att verkställa en undersökning,
som man icke gärna kunde låta bli att föranstalta. Ett sådant
tillvägagångssätt tillfredsställer emellertid icke allmänhetens
anspråk på full klarhet över de dunkla punkterna. Det är enligt
min mening orimligt att begära, att man skall kunna känna sig
tillfreds med en sådan undersökning, då man i detta fall beträffande
aktiebolaget Svensk import känner till. att det existerar eu
överenskommelse mellan å ena sidan livsmedelsstyrelsen i Stockholms
län. som dock på sätt och vis lyder under folkhushållningskommissionen,
och å andra sidan grundaren av detta bolag, en
överenskommelse, som går ut på att livsmedelsstyrelsen förband
sig, att, när den så fann lämpligt, i möjligaste mån vara den andra
kontraherande parten behjälplig med anskaffande av livsmedel och
att hos respektive myndigheter utverka bästa villkor för erhållande
av importrätt för utländska varor. I denna sak fordrar det
allmänna rättsmedvetandet en undersökning genom en fullkomligt
opartisk undersökningskommission, ty med mindre blir det icke
lugn i den saken.

Jag har talat om den viktiga grundsatsen, att minska importen
och öka exporten. Med denna sammanhänger på det allra närmaste
fragan om ökningen av vår produktion över huvud taget, med andra
ord ökningen av arbetsprodukten. Jag har vid föregående tillfällen
här i kammaren såväl under lagtima som urtima riksdagen i fjol
talat om att det måste göras allvar av den saken. Jag har påpekat
de ödesdigra följder, som skulle komma med den lagstadgade
begränsningen av arbetstiden. Dessa följder hava icke ufftblivit.

De hava tvärtom framträtt ganska starkt och av den arbetstid,
varom den kungl. propositionen talade, och vilken skulle bliva en
följd av lagens genomförande, har det inte blivit något. Tvärtom
har det uppkommit arbetsstrider. I propositionen till lagtima riksdagen
uttalade dåvarande civilministern, att det i och för sig icke
var något-att invända mot den meningen, att i stort sett en ökning
av arbef*produkt°n borde vara att motse med åtta timmar-1 agen.

Nu bestrides detta! Vi framhöllo, att en sådan ökning i reg''d icke
var att emotse, och att lagen därför icke borde antagas, och att
i varje fall en lag icke borde genomföras, som nedbringade arbetseffekten
just vid en sådan nrekär tidnunkt, som den. vilken då
förelåg och nu föreligger. Regeringen bär ansvaret för vad som
då skedde, därför att regeringen framlade denna proposition utan

Nr ö.

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av att den var tillräckligt grundligt förberedd, och därför att den framstatsverks-
ja,^es vid en sådan tidpunkt, som jag nyss nämnde. Yar stå vi nuV
ProP^s%^>nen yl giä inför minskad produktion och ett ökat pris på arbetsproduk(Forts'')
terna, och detta under det att man i hela världen talar om nödvändig heten

att öka arbetsprodukten. Under det att hela Europas blickar
vända sig till Förenta staterna för att där söka erhålla hjälp i
penningar och varor, nedsätta vi i Europa arbetsprodukten. Vi
höra också vid upprepade tillfällen från Förenta staterna, hurusom
ledande statsmän, bland dem upprepade gånger förre livsmedeisdiktatorn
mr. Hoover, tydligt och klart uttala, att huru kan
man i Europa begära hjälp från Amerika då Europa icke vill gorå
något för att hjälpa sig själv och i varje fall icke vill öka sin
arbetsprodukt i samma omfattning som sker i Förenta staterna, varifrån
hjälp begäres?

Jag vill, då jag talar om ökad arbetsintensitet, tillägga, att
jag därmed icke menar en viss klass, utan jag menar, att tiden vore
inne för att alla klasser och alla människor verkligen började arbeta
mera för att kunna föra oss genom de svårigheter, som nu
förefinnas.

Hur är det för övrigt med det internationella faktum, om
vilket det talades så mycket i fjol? Vi hava sett, att den störa
arbetskonferensen ägt rum i Washington, men vi hava också erfarit,
att det land, i vars huvudstad konferensen hölls icke ens deltog
med ombud i själva konferensen. Vi veta icke om Förenta staterna
över huvud taget komma att ansluta .sig till det lagförslag, som
föreligger, och om de icke göra det. Komma i sa fall Kanada och
England att göra det? För övrigt går det lagförslag, som nu framkommit,
icke så långt som det lagförslag som genomförts i fjol
hos oss. Ifrån lagen äro undantagna Japan och en del andra exotiska.
länder, vilka erhållit väsentliga lättnader i det framlagda
förslaget. Jag ber vidare att få erinra om att i Frankrike den
franske finansministern M. Klotz, uttalat, att arbetstidens begränsning
i Frankrike icke får genomföras på ett sådant sätt, att
produktionen minskas. Vart skall det då bära hän för oss, om vi
nu genomföra en lag, som kanske är strängare än på andra håll
eller icke ens där existerar? Vart skall det taga vägen, om .undantag
icke kunna göras, utan lagen skall tillämpas med den rigorösa
stränghet, som tydligen ä.r fallet med arbetsrådets utslag, utslag,
som naturligen bero på själva lagens avfattning?

Som naturligt är, talas det i trontalet om att det första, fredsslutet
efter världskriget nu är fullbordat efter 4V* års krig och
mer än 1 V4 års fredsförhandlingar. Tyvärr är icke detta fredsslut
sådant, som fredsvännerna hava tänkt sig. Resultatet ger tvärtom
anledning till farhågor för framtiden, icke blott beträffande
de nytillkomna länderna, till vilka tillagts folk av nationalitet, som
icke'' är likartad med deras, utan även beträffande de oroligheter,
som kunna uppkomma i de besegrade länderna, oroligheter, som icke
minst frammanats genom de betydligt uttänjda fredsförhandlingarna.
Icke heller de segrande makterna äro fria från påkänningar

Lördti^eu <lcu 17 juuuuri, f. in.

Nr o.

av detta slag. Det galler för oss i vårt land att vara på vår vakt
i detta hänseende.

Vi hava enligt trontalet vidare att emotse ett förslag till anslutning
till folkens förbund. Den franske konseljpresidenten M.
Clemenceau samtidigt ordförande i höga rådet av de allierade makterna,
har telegrafiskt underrättat statsministern om att freden är
sluten och att ett dylikt förslag är att emotse, och statsministern
har svarat honom med att lyckönska M. Clemenceau — till vad
framgår icke direkt av svaret. Men ännu veta vi icke, vad detta
förslag kommer att omfatta. Vi veta icke, vilka länder, som skola
bliva medlemmar av detta folkens förbund. Vi stå inför den störa
frågan, huruvida den mäktigaste nationen utanför Europa, Förenta
staterna, kommer att bliva medlem av detsamma, eller om den
kommer att utebliva. I det sistnämnda fallet kommer förbundet
att erhålla en väsentligt annan karaktär, ty därigenom blir det inskränkt
till att omfatta huvudsakligen de allierade makterna i Europa
och vissa utom Europa befintliga allierade länder och de neutrala
staterna, men de övriga länderna'' i Europa äga icke tillträde.
Ryssland får det naturligt nog icke, men icke heller Tyskland
har erhållit tillstånd att inträda i förbundet. Det blir nu för Sverige
att taga ståndpunkt till frågan om de förmåner, ett sådant
förbund erbjuder, svara emot de förpliktelser det pålägger, och om
det i den inskränkta formen kan förenas med den vänskapliga ställning,
som Sverige alltid intagit till alla makter, eller om det till
äventyrs kan medföra ett betungande beroende. För oss blir den viktigaste
synpunkten att i vårt bedömande av denna fråga handla med
tanke uteslutande på Sveriges självständighet och Sveriges oberoende,
med tanke på Sveriges välfärd.

Herr Vennerström: Herr talman, mina herrar! Den regering,
som vid detta tillfälle möter fram till remissdebatt, synes vid
ett hastigt påseende icke hava samma prägel av segerglädje och kampglädje
som i forna tider. Det vilar något av begravningsstämning
och skilsmässostämning över densamma. Och man kan icke förvånas
över en sådan stämningsbild.

Man skönjer i denna samling icke längre två förut väl bekanta
och välkända anleten. Det ena anletet var övervägande jovialiskt, det
andra övervägande myndigt. Deras frånvaro i denna krets beror på
fakta, som vi alla känna. Det må vara de enskilda partiernas ensak
att göra upp denna sak med sina medlemmar. Men det är även eu
riksdagens sak och en statsangelägenhet att se till, i vad mån dessa
fakta kunna vara sådana, att man i samhällsmoralens intresse hör
rikta en avgörande stöt, en kamp utan hänsyn till person, emot sammanblandningen
av privata intressen och offentlig ämbetsmannagärning.
Jas- har i en motion om en officiell och utomordentlig undersökning
av kommissionernas verksamhet gått in på denna fråga. Men
jag återkommer även här till densamma. Kartago måste nämligen
förstöras. Det har, som vi alla veta, hänt, att medlemmar från regeringens
läger varit ekonomiskt intresserade i ett affärsföretag, vars

Vid remika av
statsverkspropositionen

m. m.
(Forte, i

Nr 5.

Lördsgen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av nästan hela verksamhet varit beroende pa licenser från samma rege
statsverks- Det har som bekant vidare hänt, att vi sett en landshövding

propositionen gQm'' förf?yll(j sallionsbild på en sillskuta, som havererat och gått i
kvav Det har hänt, att en Konungens troman varit titulärchef för
1 ; ett sådant gulaschföretag, mot vilket riktats offentliga anklagelser

att hava lurat staten på vissa skattemedel.

Men vi se denna röta — denna sammanblandning mellan privat
förvärv, kapitalistisk vinst, å ena sidan och offentlig ämbetsmannagärning
å andra sidan — vi se den även på andra samhällsområden.
Det har från vederbörande myndigheter riktats offentliga anklagelser
mot synnerligen högt stående män vid flottans varv om liknande
sammanblandning. Även inom domarekåren sprider sig samma räta.
Spekulationen griper omkring sig.. Jag nämner endast namnet Malmö.
När man ser denna röta ovanifrån och nedåt, så. är jag viss om.
att i fall man gör en undersökning om statens samtliga ämbetsmäns
ställning i detta avseende, så skulle en sådan undersökning rörande
spekulationens insteg visa sådana resultat, som vi allesammans måste
på det livligaste beklaga. Det kräves i detta fall för att behålla var
gamla ämbetsmannakårs stora anseende, för att behålla rågången klar
mellan privata förvärv och offentlig ställning, en stark regeringshand,
en regering med prestige, en sådan, som rensar ut och gör rågången
klar, den skarpast möjliga, mellan privat förvärv och offentlig
ämbetsmannagärning. o o

Det sades av herr Rydén i en remissdebatt för något år tillbaka,
att vi hade anarki inom Sveriges förvaltning. Det sades en gång av
en framstående liberal, herr Staaff, att det fanns en viss ruttenhet
inom förvaltningen. Jag går icke in på den frågan, om satsen var
sann då; den är i varje fall sann nu. Det stinker. Det har talats
om Alberti. Yi äro icke framme vid Alberti, men vi äro en bit på
väg. Jag kan icke hjälpa, att jag hyser misstroende mot den alltjämt
kvarvarande regeringen, att den i detta fall är den, som är mäktig
att hämma en vandring på en sådan väg. Ty det finnes hven från
högsta regeringschefen vissa uttalanden, som gå i en sådan riktning,
att man skulle kunna ursäkta, om regeringskamraterna folio för en
sådan gärning, som den, för vilken Rydén och Schotte folio. Jag
erinrar om en debatt i våras, då jag framställde anmärkning mot herr
Hellner, emedan han satte som villkor för att taga utrikesministerportföljen
att han skulle få vara ordförande i Tobaksmonopolet med

10,000 kronors årlig inkomst. Jag anmärkte, att ett sådant exempel
från höjderna vore dåligt, det vore en maning nedåt för en underordnad
att göra sammaledes. Då yttrade herr Edén ordagrant: »Särskilt
för en man i utrikesministerns ställning är verkligen den avlöning,
som staten består, icke sådan, att han med de krav, som staten
ställer på honom, kan göra sig oberoende av varje tillskott.» .En proklamation
från själva regeringschefen alltså, att ett ekonomiskt tillskott
vid sidan vore tillbörligt, och att detta ingenting vore att klandra
vederbörande för. Där leder en rak och bred väg från detta statsministerns
uttalande till herr Schottes skämtsamma infall telefonledes
till en av stadens tidningar om att ett statsråd vore så dåligt

Lördageu den 17 januari, f. m.

13 Nr 5.

avlönat, att man nödvändigt måste ha något »bredvid». Det leder Vl<l remiatt av
en rak och farbar väg från delta uttalande till liknande fall inom
den svenska ämbetsmannavärlden då man använt den av statsminis- m.
tern medgivna rätten att hjälpa till med tillskott »bredvid». (Forts.)

Jag vill därför, som jag nämnde, för min del säga det, att om
icke andra proklamationer, andra direktiv, komma ifrån regeringens
högsta ledande man och sedan från regeringsbänken i dess helhet, så
kunna vi aldrig rensa ut ruttenheten inom förvaltningen, och vi kunna
aldrig trampa upp den rågång, som sannerligen kräves, som jag förut
erinrat om, mellan förvärvsbegär å ena sidan och den offentliga förtroéndemannaställningen
å andra sidan.

Ehuru herr civilministern icke är närvarande i denna kammare,
tillåter jag mig till honom framställa en liten interpellation. Jag
förmodar, att i det bolag, som har bildats för liberal-socialistisk regeringssamverkan,
råder en solidarisk ansvarighet en för alla och alla
för en, och att alltså någon annan vill svara på den till civilministern
framställda interpellationen. Det gäller nämligen regeringens enligt
min tanke synnerligen underbara principer i fråga om behandlingen
av utlänningar, särskilt i fråga om utvisning. Det kom som bekant
på sin tid till Sverige, till Skåne, en viss »godsägare Lindström». Han
befanns vid närmare påseende vara identisk med general Ludendorff.

Det kom sedan nyligen hit till Sverige en man från Tyskland — han
kallade sig Hansen. Han befanns vid närmare påseende vara identisk
med Munzenberg. Det råder den likheten mellan dessa personer,
att båda äro tyska undersåtar, båda kommo in på falska pass, båda
hava veterligen icke gjort något ogagn inom Sverige. Men det är
den skillnaden mellan dem, att den ene var tysk kejsargéneral, den
andre tysk radikal socialist. Ludendorff blev icke häktad, Mtinzenberg
häktades. Ludendorff blev icke utvisad, Munzenberg utvisades.
Ludendorff fick stanna länge, röra sig i frihet, tala med nästan
vem som helst. Enligt vad jag nyligen erfarit har Munzenberg, utan
att få tala med sina vänner här i huvudstaden, utan att de veta det
ringaste om saken, blivit skickad i väg. Jag vill då ställa den frågan:
var finnes i de här fallen den princip, som regeringen följer i
sin utvisningspolitik? Gör man skillnad enligt gällande svensk lag
i detta fall på tyska generaler och tyska socialister? Jag vill från
regeringens sida hava ett svar på den frågan, vilka principer, som
följts eller eventuellt icke följts i denna deras så kallade politik.

Jag vill vidare, i likhet med herr Lindman nyss, något vidröra
även utrikesfrågorna. Jag vill då i olikhet med herr Lindman från
mina utgångspunkter synnerligen bestämt beklaga, att regeringen genom
svaromålet på ententens vädjan om att deltaga i blockaden mot
Ryssland fullföljt sin olyckligt inslagna politik från decemberdagarna
1918. Man har fullföljt sitt fallande ur den neutrala kursen,
som man redan då påbörjade. Man har därjämte ställt den svenska
statens resurser på den ena sidan i klasskampen. Ty där råder en
klasskamp mellan ententens kapital å ena sidan och Rysslands folk
å den andra. Vår neutralitet har krävt öppna dörrar åt varje håll,
vänskapligt samförstånd åt varje sida, ingens fiende, ingen allians

.Nr h. 14

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av ingen frontställning. Det är i ett sådant tecken som vart Sverige
statsverks- tämligen oskatt genom världskrigets elände. Man har kunnat

pf0^”“ hindra den modiga uppslutning på centralmakternas sida, som vissa
(Forte.) aktivister begärde, men man har tyvärr sett, att genom. denna demokratiska
regering har man fått den modiga uppslutningen pa ententens
sida, ty något annat innebär icke den politik, som i denna
stund följes från regeringens sida. Man har frånfallit den neutrala
hållningen, gjort front åt ena sidan. Man kan visserligen icke helt
tala om allians åt ena hållet, men om vi ingå i nationernas förbund,
så hava vi ändock i realiteten allians tämligen nära till hands.

Jag kan för min del icke förstå, huru människor med humant
sinne — och sådana äro ju herrarna på regeringsbänken, även om de
icke tillhöra herr Lindhagens humanistiska förbund ■— kunna döva
sitt samvete så mycket att de verkligen vilja medverka till en sådan
blockad, som begärts från ententens sida. Det finns här i Sverige
ett visst slags människor, som idka välgörenhet med varna hjärtan,
och som smälta i tårar vid tanken på nöden där nere i Österrike, men
samma hjärtan äro stenhårda vid tanken på nöden i sovjet-Ryssland.
Till dem hör regeringen. Med ena handen öppnar man vägarna till
hjälp åt Österrike på grund av det elände, som följt av blockaden.
Med andra handen fäller man ner spärren, understödjer blockad åt
andra sidan och medverkar till samma nöd, för vilken Österrike i denna
stund är ett rov. Jag skulle vilja ställa den frågan till regeringsbänken:
Verkar nöden annorlunda i Ryssland under sovjetstyret

än i det nuvarande Österrike? Är det en Herranom täckelig gärning
att lindra nöden för Österrikes barn, och är det en Herranom täckelig
gärning att medverka till samma nöd efter måttet av våra krafter
för ett annat folk?

Jag förstår icke, huru män av frisinnad läggning kunna medverka
till en sådan blockad. Jag kan möjligen förstå, att icke herrarna
på regeringsbänken, som äro upptagna av alla möjliga Marthasbekymmer
här hemma, kunna hålla öronen öppna för ljudet från den
radikala intelligens, som hörts i England och Frankrike. Jag nämner
namn sådana som Anatole Franco, Romain Rolland och Barbusse
— de hava kämpat mot denna blockad. Jag kan förstå, om de icke
heller höra tonerna från den radikala intelligensen i våra närmaste
grannländer. Jag nämner Georg Brändes, som talat om »denna djävulska
blockad» och »den fara för civilisationen», som den utgör, ett
ord, som är välbekommet, herrar regeringsledamöter! Jag nämner
vidare en man som Heiberg i Norge, som vid ett av Studentersamfundet
anordnat möte fällde de bekanta orden, att det var »det dummaste,
det enfaldigaste tilltag, som en mänsklig hjärna någonsin kläckt
fram», — även de orden äro välbekomna. Jag kan förstå, om icke
heller herrar regeringsledamöter höra tonerna från Sveriges radikala
intelligens, ty där råder tystnadens vältalighet. Man talade 1909
från socialistiskt håll om de tigande diktarna. Nu tiger Sveriges
radikala intelligens, och den tystnaden talar. Med den har densamma
dömt sig själv och dess bärare. De hava tigit gentemot denna blockad,
då man bekämpat densamma med ömma hjärtan och klara tan -

Lördagen den 17 januari, f. rn.

lf>

N r 5.

^ar gentemot andra folk. Men jag hade hoppats, att regeringen
skulle vara trogen den svenska liberalismens gamla och stolta och
vackra tradition: öppna dörrar åt alla håll, förbindelser från statens
sida med kejsardömen, monarkier och republiker, med revolutionära
stater och gamla urkonservativa samhällen. Låt staterna sköta sig
själva, men låt vårt land hålla dörrarna öppna åt varje håll utan
undantag!

Ja® kan heller icke förstå, huru män med socialistiskt tänkesätt
man av proletär härstamning kunnat medverka till en sådan
blockad. Det är män, som burits in i regeringsbänken på vågen
av den rörelse, för vilken icke minst Karl Marx kämpat med sina
flammande appelord: »All världens proletärer, förenen eder!» Jag
1 förstår icke, huru de männen kunnat så glömma sitt ursprung och
just denna socialistiska tanke om allt fattigt folks samhörighet å
alla sidor om gränserna, att de kunnat medverka till en sådan
blockad. Som socialist bör man anse, att varje lands arbetande
tolk självt väljer vägarna och metoderna fram till socialismens samhälle.
Sveriges arbetare välja sina vägar och de metoder, som
passa dem. Ryslands folk väljer sina vägar och sina metoder. Vi
må klandra eller icke klandra dem, men som socialister hava de
vält sin väg till socialismens samhälle, och vår enda hållning som.
socialister bör vara den att hålla dem ryggarna fria, att avvärja
dolkstötar och att aldrig inlåta oss på att deltaga i den tarvliga
gärningen, att vi själva med egna händer skulle ge dem det dödande
dolkstynget. Nu ha regeringens socialister medverkat därtill,
och jag kan för min del, som jag nämnde, icke förstå, huru
en man med° någon gnista av socialistisk tanke och känsla kan medverka
till något sådant.

Det har talats rätt ofta om herr Branting som regeringens
osynlige ledamot. Jag beklagar, att i detta fall herr Branting
vant synnerligen osynlig, ty regeringen har som vi alla veta i
denna fråga icke följt herr Branting, åtminstone av årgången 1920.
Den har i stället följt herr Trygger. Herr Branting har i uppmärksammade,
artiklar i Socialdemokraten sagt ifrån, att han anser
ententens interventions- och blockadpolitik vara en enda serie
av missgrepp, och han har så innerligt rätt. Han har varnat mot,
att vi skulle vara handgånga män till denna missgreppens politik.
Han har sent omsider följt parollen från den andra internationalens
konferens i Luzern och den fackliga internationella .konferensen i
Amsterdam. Jag är tacksam för varje syndare, som sig omvänder
och bättrar. Men jag vill på samma gång öppet och ärligt säga
att, då regeringen ändock vidhållit denna förut inslagna politik,
då har den osynlige regeringsledamoten en synnerligen stor skuld.
Ty när vi började att falla undan i december 1918, då kommo icke
de starka protesterna, utan då ställde sig den svenska socialdemokratien
under herr Brantings ledning som applådör till den politik,
på vilken regeringen den gången slog in, och som den sedan har
tvingats att fullfölja.

Vid remiss av
stat sverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

Ur 5. 16

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av Det var en misslyckad spekulation, när herrar Rydén & konstatsverks-
gQpter med böjda knän och med knäppta händer bönföllo till härvro^nen
skarornas Herre, att han skulle låta Judenitsch intaga Retrograd,
(Forte.) för att de därigenom skulle kunna avyttra sina osäljbara varor
och göra miljonvinster och rädda sillskutan. Det var en misslyckad
spekulation, när regeringen vid sitt svaromål pa ententens
hemställan om att avbryta förbindelserna med Ryssland spekulerade
i, att sovjet-Ryssland skulle vara en synnerligen kortvang
liten episod, som vi skulle passera förbi i en liten handvändning.
Det var en misslyckad spekulation, på vilken regeringen .byggde
sin hållning. Nu står dock sovjet-Ryssland starkare än någonsin.
Man kan icke nu tala om, att man icke vet, med vilken regering
man skall förhandla. Nu finnes i denna stund endast en enda
regering. I ett sådant läge bör regeringen kunna erkänna att
spekulationen är misslyckad, och saga: låt om oss gorå som herr
Branting, bekänna vår synd och slå in på nya vägar, som kunna
leda oss ut ur denna otrevliga återvändsgränd. Det ar för Sveriges
industri och för Sveriges arbetare ett livsintresse, att vi ha de
ekonomiska vägarna klara till Österlandet. Och det ar för den
svenska staten även ett livsvillkor, att vi icke genom eu halsstarrig
blockadpolitik riskera, att vi få till dödsfiender en .sådan
stat, som dock har visat en styrka, att vi allesammans ma bast
av att ha densamma till vän och icke till fiende.

Herr Lindman talade något -om nationernas förbund. Jag
tycks i denna fråga, icke helt och hållet men i någon man komma
på samma linje, som herr Lindman. Det må vara beklagligt för
herr Lindman eller ej, men det kan i alla fall icke hjälpas. Vi
ha i denna ententens interventions- och blockadpolitik redan fatt
ett synnerligen illustrerande åskådningsexempel, hur det nationernas
förbund, till vilket väl regeringen vill snarligen ansluta vartland,
kommer att verka enligt de nu uppdragna konturerna. Innan
förbundet ännu är tillkommet, se vi andan i det nya förbundet.
Samma makter, som ha givit _ direktiven för avbrott i det diplomatiska
sambandet och direktiven för den ekonomiska blockaden,
samma makter äro de ensamt bestämmande inom detta nationernas
förbund. Det skulle, säger man, ha till uppgift att vara ett
fredsinstrument, verka för fredens sak. garantera freden mot eu
eller annan bråkstake. Dess mot Ryssland inslagna politik klargör.
att detta förbund kan komma att verka, om icke sinnesförändring
sker på de ledande posterna inom ententestaterna, icke i
fredens men i det förlängda krigets tjänst. . Ententen vill förmodligen
fred, om det gagnar ententens kapital. Den vill förlänga
kriget, om det gagnar ententens kapital. Jag vill uppställa
den frågan, om icke sovjet-Ryssland velat fred. _ Har icke
ententen kunnat erhålla fred utan sin intervention och sin blockadpolitik’
Ända från Brest-Litowsk och fram till det ögonblick,
då Litvinovs i Köpenhamn överlämnade fredsanbud oöppnat __återställdes,
är ententens handlingssätt en enda rad av avvisade ireds -

Lördagtia deri 17 januari, f. in.

Nr i>.

anbud, under det man från so v jet-Rysslands sida till. ock med gått Vid reml.t av
sä långt, att man erbjudit de villkoren, att man från sovjet-Ryss- "tatmmrhtlands
sida skulle förklara sig vilja betala den skuld, i vilken det ''''

gamla zar-Ryssland häftade till de olika ententestaterna. Om man (ji!0r^
sedan följer randstatspolitiken, när samma entenlestater, som äro
kärnan i nationernas förbund, sökte intrigera sönder fredsunderhandlingarna
mellan randstaterna och sovjet-Ryssland i Dorpat,
och om man sedan går till den konferens i förmodligen liknande
syfte, som hålles i dagarna i Hälsingfors, kan man utan tvekan
säga, att detta nationernas förbund, som det nu är funtat och med
den anda, som besjälar de ledande staterna, kan komma att verka
i det förlängda krigets och icke i fredens intresse.

Hur ställer sig vidare vår hållning som neutral stat vid ett
inträde i nationernas förbund? När vi gå in, så lämna vi neutraliteten
utanför dörren. Vi ha redan börjat. Vi togo det första
steget, när vi på ententens hemställan bröto det diplomatiska sambandet
med Rysland. Vi togo det andra steget irån neutraliteten,
när vi deltogo i den ekonomiska blockaden. Vi kunna, om vi gå
in, tvingas att taga det tredje steget genom att öppna Sveriges
gränser för transitering av krigsmateriel och ammunition. Vi kunna
tvingas till ett fjärde steg från neutralitetens fasta mark genom
att enligt förbundets stadgar tvingas att lämna svensk mark som
bas för en militärexpedition till sovjet-Ryssland. Och vi kunna
tvingas till det slutliga steget att låta den del av Sveriges, armé,
som enligt stadgarna skall utgöra Sveriges del i den internationella
ordningsarinén, deltaga i ett krig, som man från den sidan eventuellt
skulle vilja påbörja gentemot sovjet-Ryssland. Jag såg just
i går ett uttalande i eu högertidning i Norrköping, där man påvisade,
att, om vi gå in, så bör Sveriges folk vara på det klara
med, att, om samma anda får styra, som nu styr i ententestaterna,
då kunna vi tvingas in i krigiska företag gentemot sovjet-Ryssland.

Det uttalandet är alldeles riktigt.

Jag vill slutligen som herr Lindman något vidröra Sveriges
rent sociala inre förhållanden. Jag liar kanske utdelat ett och
annat litet hugg och givit ett och annat litet sar åt ^regeringen.

Jag nödgas därefter på sistone lägga litet balsam, på desamma
genom att åtminstone delvis ställa mig sida vid sida med regeringen
i frontställning mot herr Lindman. Herr Lindman har sa
väl i detta remissdebattsanförande nummer 2 som remissdebattsanförandet
nummer 1 i Borås talat om, att åttatimmmarsdag.en och
dess införande på lagstiftningens väg skulle vara orsaken till den
sociala oron och de hårda konflikter, som i denna stund uppröra
hela Sveriges arbetande folk. Jag.tror. att herr Lindman är föremål
för en synnerligen betänklig sinnesvilla. Tror verkligen herr
Lindman, att, om man icke fått åttatimmarsdagen genomförd, så
skröplig den än blev, den sociala oron blivit mindre och konflikterna
mindre? Herr Lindman kan vara viss om, att de hade kommit
och kommit skarpare än de gjort i denna stund.

Andra kammarens protokoll 1920. Nr 0. 2

Nr 5. 18

lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av Herr Lindman måtte ha synnerligen kort minne, men det borde
SMosit''CS'' n * a^a åtminstone vara en tioårsperiod. För jämnt tio år tillm.
m. baka mötte herr Lindman som regeringschef denna kammare till
CF«rts.) remissdebatt och icke minst sin granne till höger, nämligen herr
Branting. Det var efter den sociala striden 1909. Yar det några
sociala reformer, som framkallade den? Yar det någon lag om åttatimmarsdag
som framkallade denna vår största kamp mellan kar
pital och arbete? Nej, det var de höga konjunkturerna förut, som
efterträddes av fallande konjunkturer. Sveriges kapitalvärld sökte
vältra bördan av de fallande konjunkturerna på deras axlar, som
minst förmådde bära densamma. För mig har denna strid, i vilken
vi nu gå in, stått såsom fullkomligt oundviklig. Läget är ungefär
detsamma som då och hårdare, därför att vi därjämte ha krisen
utifrån. Det var höga konjunkturer under kriget, väldiga vinster
å kapitalet, nu är det låga konjunkturer. Nu börjar det stanna.
Nu vill Sveriges kapital, som fått de väldiga vinsterna under de
goda åren, som så länge lett guldströmmarna in i sina kassaskåp,
nu vill det, icke minst med hjälp av herr Lindman, vältra bördan
från sig och på deras axlar, som minst kunna bära densamma. Krisen
hade kommit, striden både kommit med eller utan åttatimmarsdagen.
Saken är denna: Herrar arbetsgivare vilja hejda lönesteg
ringen och pressa ner de nuvarande lönerna och skyla denna sin
vilja bakom talet om denna lagstiftning rörande åttatimmarsdagen.

Herr Lindman har i sina tvenne remissdebattstal slagit sig till
officiell talesman för arbetet. Vi skola arbeta och arbeta och arbeta.
Ja, det är så innerligen sant och gott och väl. Vill herr
Lindman ha en tiotimmars tvångsarbetsdag för den massa av dagdrivande
parasiter, som icke minst finnas inom den klass, med
vilken herr Lindman räknar frändskap, så skola vi hjälpas åt.
Vill herr Lindman ha ökad produktion, mera arbete, verkligt produktivt
arbete genom att göra en omläggning så, att vi minska
lyxproduktionen, tillverkningen av de lyxvaror, som mest förbrukas
inom herr Lindmans läger, skola vi hjälpas åt även på den
punkten. Det kan måhända finnas en och annan lätting även inom
Sveriges arbetarvärld. Men tåg Sveriges arbetare i deras helhet?
Om man då talar om — och man gör det i den press, som står herr
Lindman nära — att det är lättingar, som vilja leva i sus och dus
och ingenting göra, då kommer kritiken skarp. Herr Lindman kan
läsa uttalanden i dagens tidningar från herr Dalén i Gasaccumulator
— han står ju herr Lindman nära — om att Sveriges arbetares
arbetsintensitet är högre än i de jämförliga facken i Amerika. När
herr Lindman därjämte betänker, att det var dock denna arbetarestam,
som under svält och umbäranden och under hårda påfrestningar
höll handel och industri under krigets värsta och hårdaste
tid uppe. då tror jag, att herr Lindman bör, åtminstone om han vill
vara årlig, rikta en maning till honom närstående att icke klandra
Sveriges arbetare för att vara dagdrivare och lättingar.

Herr Lindman bär talat om sparsamhet. Ja, det kan man gorå

Lördagen den 17 januari, f. ju. 19

generellt mycket gott ock väl, ock det kan också behöva »paras bär
och där. Men det är ganska lätt att tala om sparsamhet för den,
som i en tidningsnotis — jag tror det var arbetet eller Skånska Socialdemokraten
— uppgavs ha skattat för en årlig inkomst av 182,000
kronor. Det kan för honom vala lätt att säga »tulipanaros», men det
är svårt att gåra den för den stora massan av Sveriges arbetare, som
befinna sig i ett sådant ekonomiskt läge, att man redan har sparat så
långt sparas kan. Jag vill i detta fall hänvisa på talet om de där
förfärliga statsrådslönerna, som Sveriges kroppsarbetare i herr Lindmans
press sägas ha. Jag vill på tal om dem hänvisa till socialstyrelsens
utredningar, publicerade, förargligt nog, dagen före denna
remissdebatt. Det är kanske de siffrorna, som på denna punkt något
stävjat herr Lindmans stridshumör, så att det här i kammaren är
någon grad ljummare än det var i industristaden Borås. Av dessa,
siffror framgår, att även inom de industrier, som dock sysselsätta
de högt stående yrkesarbetare, som nu huvudsakligen äro invecklade
i den stora konflikten, lågo vid 1918 års slut lönerna mellan 8 å 9
kronor per dag. Jag vill till 200,000-kronors-proletären herr Lindman
rikta (ten hemställan, om han skulle vilja byta ställning med
den om händerna sotige »ministern» Andersson med de där lönerna.
Och jag skulle också vilja framställa den frågan, om herr Lindman
i så fall skulle vilja godkänna den argumentationen, att man för
all del icke skall vara med om att bevilja anspråken på att erhålla
kompensation i fråga om ackords- eller timlöner.

Nu riktas i dessa i inre, socialt avseende brydsamina tider blickarna.
ja, jag tror hela Sveriges blickar mer än någonsin förr till
herrarna på regeringsbänken. Man väntar, att demokratiens halvt
socialistiska regering skall gorå allt vad göras kan för att giva verklig
respekt åt arbetarnas krav på att lagen om en åtta tim marsdag
icke skall genom eu benhård kapitalistisk maktkoncentration göras
illusorisk i fråga om arbetstidens indelning och även i fråga om
■lönestandard. Huru regeringen icke skall handla, det vet regeringen
genom att se på herr Lindman och hans exempel från 1909. Herr
Branting yttrade, med fog, att den Lindmanska kapitalistregeringen
var en bolagsherrarnas ministär. Den ställde Sveriges militärmakt
och Sveriges polis till kapitalets förfogande. Den gav genom numera
talmannen i första kammaren — han som en gång yttrade, att han
aldrig ville försöka att leda arbetarna tillbaka, men som ändå på
gamla dagar gjorde det — den maningen till myndigheterna, att
man för all de! skulle se till att Åkarpslagen komme till användning
så mycket sorn möjl gt. Det var den Lindmanska regeringen, som lät
en hemställan f ån medlingsmannen vila i papperskorgen flera veckor,
då han hemställde om icke det psykologiska ögonblicket för
medlingen var inne och det var samma regering, som säde nej flera
gånger, då man deputationsvis krävde medling, med den motiveringen,
att man skulle icke inbilla arbetarna, att de hade vunnit i sitt
tillämnade stora slag gentemot Sveriges normala och hederliga samhällsliv.

Jag vill hoppas, att regeringen är så fjärran som möjligt från

Nr u.

Vid remiss av
statsverks- 4
propositionen
in. in.
<Torto.

Nr 5. 20

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av herr Lindmans metoder från 1909, och jag tror och jag vet, att den är
statsverks- Man han ju icke rimligen av en regering, som huvudsakligen är

Pr°«°S”0Ke,t liberal, fordra, att den helt skall ställa sig på arbetarnas sida —
(Forts.'''' det vore ju över hövan begärt — men man har rätt att kräva av
denna demokratiens regering, att den lägger ned hela sin pondus,
hela sin prestige på att, då den genomfört åttatimmarsdagen, tyvärr
med rätt så starka inskränkningar, även föra densamma ut i levande livet
och se till att Sveriges arbetsgivare icke kunna göra densamma
•på en eller annan väg om intet.

Det har talats om hot från arbetarnas sida, då de i eu deputation
till regeringen omnämnt den bitterhet, som kunde födas nere i de
svenska arbetaredjupen. Man må tyda detta som ett hot, men det
•är i alla fall endast relaterandet av ett enkelt och naket faktum. Där
sjuder ett missnöje på vissa håll mot lagens utformning, och skulle
det sedan visa sig, att en parlamentarisk reform på detta ekonomiska
område skulle kunna omintetgöras av makter utanför parlamentet,
av starka kapitalistiska sammanslutningar, så vire.u förvissade om,
lätt denna förbittring, som skulle komma att gå ut över hela demokratien
och hela parlamentarismen, med rätta kommer att växa sig
oerhört stark inom de svenska arbetare! eden.

Men jag vill ställa ännu en, men som jag vet tyvärr fåfäng maning
till regeringen, den nämligen att den bör minnas, att det är
icke nog med en parlamentarisk och en politisk demokrati. Den
är av noll och intet värde eller av nära noll och intet värde, om den icke
baseras på en verklig ekonomisk demokrati. Jag menar icke den,
som den liberala regeringshalvan vill i lagstiftningen föreslå, utan
jag menar just den ekonomiska demokrati, att handens och hjärnans
arbetare — jag hoppas, att herr Lindman följer tankegången som
en arbetets riddare — få sin vederbörliga plats i samhället och.även
vid det för herrar kapitalister dukade rika ekonomiska bordet. Jag
menar den sociala och ekonomiska demokrati, vars kärna enligt
socialismens åskådning är: arbetets frukter enbart åt dem, som
arbeta, och sedan landets väldiga naturrikedomar lagda under äganderätt
eller kontroll av samhället själft, till gagn för alla
och för samhället själft! Jag tror icke, att denna tanke
vinner genklang hos den liberala halvan på regeringsbänken, men
jag hoppas, att den vinner någon genklang bos den socialistiska
halvan. Och därför kan jag icke underlåta att sluta med den lilla
förhoppningen, att den regering, som nu sitter på rederingebitokarna.
snarligen må upplösas, så att den socialistiska delen kan bliva fri
att på det ekonomiska området komma in på klara socialistiska linjer,
så att man en gång skall kunna från hela Sveriges arbetarevärld få
den samlade aktion, som i denna stund kräves för en ekonomisk och
verkligt demokratisk socialisering.

Herr Torgén: Herr talman, mina herrar! Det synes nästan
vara eu tyst överenskommelse mellan de många att tala så litet som
möjligt om kommissionerna. Det är nästan som en mardröm och
som om man gladdes åt, att det endast var eu dröm, en dröm, som

Lördagen den 17 januari, f. m. “i

man helst ville glömma,. Det säges, att de vant eu kristidsförcteelse,
som med kristidens slut skulle komma bort, och det säges även,
att de uträttat mycket gott. Ja, jag undrar, om icke detta sistnämnda
försvar är ett sådant, som man tillgriper, då man icke kan
försvara, därför att det här varken går att försvara eller motbevisa.
Jag tror för min del, att de ha mest rätt, som våga beteckna dessa,
företeelser som ett nödvändigt ont, ja, kanske till och med som den
statliga socialiseringens bankrutt, åtminstone i vad det gäller reglering
av produktion och konsumtion av livsmedel.

En av dessa kommissioner fortfar dock att leva, om un endast
som ett varnande exempel. Denna företeelse är mera en dyrtids- än
en kristidsinstitution, ty den har mera än något annat hjälpt till att
skapa och upprätthålla dyrtiden. Det är väl häri det ligger, att ej
Hans excellens herr statsministerns löfte om kommissionernas snara
avskaffande kunnat förverkligas beträffande denna kommission, till
trots av herr finansministerns uppfinningsförmåga. Men om än vår
regering stått maktlös, kan man nästan våga påstå, att bränslekommissionen
själv haft insikt om att dess livslängd skulle bli långvarig,
ty den hyrde som bekant Auditorium på 15 år.

Jag bär ansett, att det i denna remissdebatt skulle vara nästan
orätt att förbigå att nämna några ord om det, den eller dem, som
medverkat till att bränslekommissionen kommit att bliva Sveriges
största riksskandal. Om bränslekommissionen själv trott, att den
räddat Sverige, är det hög tid på, att detta kära Sverige räddar sig
från . den kanske mindre kära bränslekommissionen. Det tillsattes
på sin tid en praktisk affärsman, som det sades, för att medverka
till avveckling av bränslekommissionen. Jag skulle vilja framställa
den frågan, var, hur eller varför denna hjälpreda befanns
vara obehövlig och varför han ersattes med en jägmästare. Jaghar
sett, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet förklarat
sig äga tilltro till den nuvarande ledningens säl,''kunskap. Det
ma emellertid vara förlåtet, om jag och många med mig våga ha eu
något avvikande mening.

Som bekant företogs en inspektionsresa av bränslekommissionens
chefer. Jag tillät mig reagera mot det uttalande, som gjordes
i anledning av resultatet av denna inspektionsresa. Jag ansåg det
rent av bluffartat, att, sedan man tillryggalagt en vägsträcka på
motordressin eller automobil, man kunnat förklara, att all den norrländska
veden var prima, och att allt annat tal var lögn eller åtminstone
kolossal överdrift. Jag protesterade vidare mot idén om
ny kolning. Då denna idé förra gången diskuterades, gällde det att
icola upp 400,000 kbm. sekunda ved. Det befanns, att det vid den
tidpunkten, när kolpriset var 45 eller 50 kr. pr stig. av ekonomiska
skal. icke skulle vara vidare lyckligt att söka kola upp detta stora
parti, ty det ^ansågs,. att priset för bränslekommissionens ved skulle
komma att ga upp till 90 kr. pr stig. Det blev heller icke någon
kolning av, men nu anses tidpunkten vara inne härför, sedan kolpriset
fallit och tillgängen pa varan blivit större. Nu skulle man
kasta in en massa kol i marknaden, vilket skulle medföra stora

Nr :».

Vid remiss av
statsverkspropositionen

in. m.

■Kolf.:

Nr 5.

Lördagen den 17 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
forts.''

ekonomiska förluster för en mängd personer. Fortfarande äro väl
kolningskostnaderna för bränslekommissionen desamma, som förut
beräknats, och då frågar jag, vad det kan bli för vinst härav.
Därest man icke avyttrar kommissionens ved för rimligt pris till
folk, som har användning för den, är det långt bättre att den får
fullständigt ruttna bort, än att på sätt som föreslagits, nu kola upp
veden.

Jag protesterade dessutom mot, att den norrländska lövveden
skulle sändas till Stockholm, icke därför att ej stockholmarna kunde
behöva den, eller som bränslekommissionschefen sagt, därför att
det är känt. att de tycka mera om björkved än annan ved, synnerligast
om de kunna få den till skapligt pris. Hur skulle det vara
möjligt att få något ekonomiskt resultat för staten av försäljningen
med hänsyn till den dyrbara framforslingen till närmaste järnvägsstation
och de höga järnvägsfrakterna?

Jag protesterade framför allt emot, att så snart någon vågade
uttala sig emot kommissionen, skulle han nedgöras enskilt och
offentligt — när bränslekommissionen talat, skulle ingen mera ha
rättighet att tala. För min del tycker jag, att när folket talat,
skulle till och med bränslekommissionen få lov att tiga.

Jag anser, att en realisation och en snar realisation av bränslekommissionens
ved är att förorda. Den behövde icke bli ekonomiskt
ruinerande, därför att den skedde hastigt. Tvärtom, komma stora
värden att gå förlorade genom ett dröjsmål. Men saken bör ordnas
på affärsmässigt sätt och icke så, som det nu tycks vara meningen
att det skall ske.

Det kom sedan, efter vad det sades, på herr statsrådets och che
fens för finansdepartementet tillskyndan en ny inspektion till stånd,
lika bluffartad som den förra. Det sades, att några experter
ifråga om ved skulle medfölja, men det uppdrogs åt bränslekommissionen
att själv ordna med resan, och ibland de experter, som
reste inom vårt län, befunno sig två yngre tidningsmän. _ Jag kan
nämna, att en opartisk sakkunnig, som deltog i inspektionen, förklarade,
att man beträffande val lagrad ved måste nedsätta bränslevärdet
å den sekunda veden med 20 %. Det är synnerligen ledsamt,
när nyss chefen förklarat, att all ved var fullt prima ved, »visserligen
var något bemängd med mögelsvamp, men endast omärkligt»,
ett uttalande, som jag har mycket svårt att förstå. Det talades
fortfarande icke om den ved, som låg kvar i skogarna oframkörd,
Man hade sett några vedupplag efter landsvägarna eller järnvägarna,
som man med stor hastighet passerade med bil och motordressin.
Man hade troligen haft nog förstånd att stanna vid partier,
som man på förhand visste voro bra. Är man rädd för sanningen?
Det tillkommer icke oss här att vala rädda för sanningen. Det
tillkommer oss att efterse, huruvida man ej snarast möjligt skall
kunna realisera de stora vedlagren, ty förlusten blir större ju längre
man dröjer. Det kan hända, att om man besiktigat andra vedpartier
iin dem, som man kunde nå med motordressin och automobil,
skulle man funnit annat än »den nästan omärkliga mögelsvampen».

Lördngen den 17 januari, f. m.

Nr f».

Man skulle finna, att ofantligt mänga partier kommit bort. De ha Vid remim «*>
kanske blivit stulna, eller ha sjunkit, tack vare bränslekommissio- »^snarkanens
nya metod att flotta lövved. Man skulle finna, att det intim- pT°m.S
mats en massa mindervärdig ved och gammalt avskräde såsom va- (Port».)
rande prima ved. Vid framkörningen har veden möjligen omsorterats.
^Man har plockat ut en massa sekunda ved och sedan inspekterat
återstoden. Detta är också någonting, som man kanske borde
tänka på. Jag kan i detta samband nämna, att jag har bevis för
att man så går till väga. Av ett parti om 300 kubikmeter utgjorde
vid intumningen 175 prima och 47 sekunda ved, men vid framköraingen
befanns det, att partiet sjunkit till 80 kubikmeter prima
och SO sekunda ved. En stor del av detta parti hade lämnats kvar
i. ^skogen, enär veden var så rutten, att den icke hållit att taga i,
då man skulle lägga den på stöttingarna. Vad vi fordra är ojävaktiga
bevis för, hur det verkligen förhåller sig. Men sådana får
man icke genom inspektionsresor, som ordnas av bränslekommissionen
själv, ty genom dem döljas i stället förlusterna och undanhålla
sanningen.

_Är det kanske förmätet att tro, att det vapen, som nu av kommissionen
lämnats i finansministerns hand, skulle och kommer att
användes för att tilltäppa munnen på kritiken och ge denna sken
av att endast vara klander och tadelsjuka?

Det har klandrats, att veden blivit dyr, men bränslekommissionen
bär förklarat, att detta är en sak, som den icke rår för. Kommissionen
skyller från sig på riksvärderingsnämnden, som åsatt ett
alltför högt rotvärde. Men är det verkligen nödvändigt att följa
lagens bokstav i så hög grad, att dess anda icke skall kunna göra
sig gällande? Det är den renaste byråkrati att gå tillväga på
sådant sätt. Om en person kommer till kommissionen och begär
25 kr. famnen för ett vedparti, så frågas det, var veden ligger och
hur stort partiet är, och sedan lägger man beslag på veden, priset
bestämmer kommissionen. Om någon tid kommer ett meddelande,
att enligt riksvärderingsnämndens taxa har vederbörande att lyfta
låt oss säga 35 ä 40 kr. pr famn. Det kan vidare hända, att en
person köpt ett ställe och erbjuder sig att sälja skogen till kommissionen
för 2,000 kr. Ja, man lägger beslag på skogen, och om
någon tid befinnes det, att ägaren får kanske 10 eller 20,000
kr. Det torde icke vara alldeles befogat att i sådana fall skylla på
riksvärderingsnämnden, även om man måste erkänna, att dess värdesättning
varit för hög, utan man får granska, hur bränslekommissionen
i praktieken tillämpat denna värdesättning. Är det riksvärderingsnämndens
fel, att bränslekommissionen bortsätter framkörningen
för 3:25 kr., när den person, som åtar sig arbetet, omedelbart
kan få det utfört för 2 kr.? Är det riksvärderingsnämndens
fel, om exempelvis utlastning sker av lager, som finnas i skogarna,
där markvärdet icke behöver vara något att räkna med, under det
man däremot lämnar kvar på åkrarna stora partier, för vilka jordhyran
kan gå till höga priser, ända till 1 kr. om året per kubik -

Nr 5.

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av meter. Man fortsätter huggningen hellre än att göra upp om en
statsverks- jjten ersättning för blädning-. Man köper skiften på viss tid, men
r''rop^t™en avverkar ingenting, utan låter dem gå tillbaka till jordägaren igen
/■gårig’'') i samma skick som förut. Man köper maskiner utan att veta, att
de köpts —- förrän de rostat ned. Man köper och lagrar hundratals
ristuggare — jag behöver icke fortsätta med detta ämne, ty det
är alltför omtuggat. Man köper pråmar, som sjunka. .För att avverka
ett område behöver man 20 ä 30 förmän, där ett vanligt bolag
kan reda upp arbetet med 2 eller 3 man, och så talar man om att
omkostnaderna icke behöva vara någon orsak till att veden blivit
så dyr och förlusterna så stora. Det har meddelats mig i_ ett fall,
att tumningen gått till så, att tummaren, när han kommit hem i
kojan, uppgivit hur mycket som blivit hugget, och så har detta antecknats.
För körning, som annars kostat 1:25 kr. per kubikmeter,
har betalas 4:30 ä 4:40. Den lilla ökning våglängd motväges av
årets billigare avverkningskostnader.

Det är också en annan sak, som man bör tänka på, när det är
fråga om på vilket sätt man skall avveckla bränslekommissionen
och huru förvaltningen skötts. Jag har meddelande härom från
flera trakter omkring Storsjön. Jag har ett sådant meddelande
från Alanäset, där det talats om att bränslekommissionens chef
under hot om beslag på 5 års tid, då ägaren icke skulle fa taga
någonting ur skogen, sökt framtvinga försäljning av ved. En person
sade nej. Det blev beslag. Hans skog lag mest centralt,. det
var ett fullkomligt idealiskt skogsawerkningsskifte. På det skiftet
är i denna stund ingenting avverkat, men på en betydligt svårare
terräng, där det varit sämre awerkning-smöjligheter, har avverkats
så mycket man kunnat taga. Man har lagt veden på stränderna
och rullat ut den i sjön, där den sedan flutit omkring och en stor
del sjunkit eller tagits om hand av personer, som behövt den för
sitt eget bruk. Sådant exempel finnes även från trakten av Storsjön.
Är det ett sätt att sköta en affär och söka avveckla den?

Jag har ansett mig tvingad att draga fram dessa saker i dag,
ty det finns ingen möjlighet att vinna gehör för dem på annat sätt
eller på andra ställen. Nu hoppas jag emellertid, att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet skall förlåta mig, om jag
anser, att detta är en ekonomisk affär. Det är en affär, som gäller
svenska staten och svenska folket och hela vår industri, och därför
begär jag intet som helst försök till försvar för bränslekommissionen.
Jag för min del betvivlar icke alls, att vi litet var känna
denna kommission och dess affärsprinciper, men det är kanske
svårt att få reda på, hur allt har gått till.

Jag skulle be att få nämna en annan sak, som förefaller mycket
märkvärdig. Justitieombudsmannen bär förklarat, att bränslekommissionens
tjänstemän vore likställda med befattningshavare i statens
tjänst och att de följaktligen icke vore berättigade att gorå
affärer. Bränslekommissionens tjänstemän få göra affärer med sig
själva, åtminstone indirekt. Jag undrar, om icke detta är ägnat att

Lördngcn flen 17 januari, f. m.

V fi.

ar»

skapa korruption. Visserligen är det sant, att det i något eller
några fall, där sådant förekommit, bevisats, att icke någon skada
skett. Men jag vet, att det inflytande, som detta utövat både på
dem, som skolat sälja, och på dem, som avverkat och som övat tillsyn
eller lett avverkningen är så pass betydligt, att även om en person,
som så gjort, icke kan nås vare sig av straff eller annan på följd

för sitt handlingssätt, har detta verkat i hög grad korrumperande,
och det har varit ofantligt tråkigt för bränslekommissionen
och för alla, som haft med densamma att göra.

Det är ingen straffkommission jag påkallar, men jag har ansett
mig äga rätt och även skyldighet att meddela, att vi ha ett

verkligt behov av, att man får till stånd en någorlunda kraftfull
och förståelsefull utredning av män, som ha praktisk erfarenhet och
kunna taga sig an avvecklingsarbetet utan att behöva söka genom
bluffartade inspektioner fördölja sanningen och därigenom i själva
verket förhindra en ordnad avveckling av denna mycket dåliga
affär. Det är icke endast en vädjan jag för min del framställer till
regeringen om en sådan avveckling, jag tror mig kunna formulera
denna tanke fastmer som eu bestämd fordran, som ett oeftergivligt
krav, ty det är enda möjligheten med hänsyn till allt vad jag sett
och vet och vad som meddelats mig om bränslekommissionen och
dess farmfart. Jag slutar därför med att framställa denna bestämda
fordran: bort med bränslekommissionen!

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Thorsson:
Herr talman, mina heirar! Den siste talaren var mycket sträng i
sin kritik över det sätt, varpå jag i egenskap av chef för finansdepartementet
fyllt min uppgift att hålla räfst- och rättareting med
de kommissioner, som sortera under mig, och förnämligast bränslekommissionen.
Nu vet jag ju icke, vilket tidsmoment hela denna
kritik ansluter sig till, ty talaren lät försiktigtvis bli att närmare
precisera, när det eller det skulle ha inträffat.

Bland annat antydde han, att den praktiske mannen icke hade
kunnat beredas plats i ledningen för bränslekommissionen, men
däremot hade jägmästaren satts dit. Jag har vid ett föregående
tillfälle haft anledning att inför kammaren syssla med dessa saker.
Jag vill nu erinra, att redan första gången, då jag skulle skaffa en
chef för bränslekommissionen, var det fullständigt uteslutet för mig
att förmå någon av det praktiska livets målsmän att åtaga sig uppdraget.
Jag utvecklade synnerligen stor energi för att få en av
näringens egna män att åtaga sig detsamma, men det vägrades från
det hållet. Således antar jag, att det icke kan ha berott på mig,
att ledningen undanhållits det praktiska livets män.

Sedan anförde den värderade talaren, att det mitt under avveekligen
gjorts avtal om köp av väl belägna skogar, vilka icke
hade kommit att användas, medan däremot synnerligen avlägsna
trakter hade använts för uthuggning av ved. Något avtal om mera
omfattande vedavverkning i Norrland, vilket jag förmodar, att den
ärade talaren syftar på, har mig veterligen icke slutits sedan före -

V id remiss av
'' ''alsverks''propoaitionen

m. nr.

'' Port*

Jir o. 2ö

Lördagen den IT januari, f. m.

Vid remiss av gående års vår. Då veta herrarna litet var, att bränslekommissionen
statsverks- plötsligt avskedade omkring 800 vedhuggare i Jamtland. Jag erpropositionen
i gii j» £r^n landshövdingen ett telegram, van han mycket energiskt
m-m\ krävde att jag''såsom chef för finansdepartementet skulle ingripa

Forta''i och återinsätta dessa personer i arbetet igen. Denna maning under ströks

av en Jämtlandsrepresentant vid samma .tid, och herrarna
kunna i första kammarens protokoll läsa den motivering, varpa han
stödde sina synnerligen energiska anspråk Jag tillmötesgick de
båda framställningarna och tillsade bränslekommissionens chef, att
det med hänsyn till den uppfattning som landshövdingen i Inne.
oi vit uttryck åt, och som var rådande i riksdagen, det icke var
någonting annat att göra än att hålla arbetet i gång, och det skedde.
Jag vill icke alls säga, att detta ensamt för sig var anledningen
till att det blev sä stor anhopning av ved i Norrland, utan det ar
förut erkänt här, att man hade felaktigt kalkylerat över var man
skulle förlägga huggningen, och att man speciellt i Västernorrland
och Jämtland hade företagit en vedavverkning, som naturligtvis

kunde varit mycket mindre. . . ,

Sedan jag tillträdde statsrådsämbetet, har jag huvudsakligen
haft i uppdrag att försöka realisera den ved, som var huggen reuan
förra våren. Det är naturligt, att det i de synnerligen skogrika
trakterna i Norrland icke kunde användas mycket av den ved, som
var huggen där, på orten, utan att den måste transporteras till
andra områden. Så inträffade det allbekanta förhållandet, som man
ju, även om man kan taga sig anledning att skylla bränslekommissionen
för åtskilligt, ändå icke kan lägga kommissionen
till last, nämligen att fraktkostnaderna i hela riket ställde
sig på sådant sätt, att det icke rimligen av ekonomiska skäl kunde
låta sig göra att på en kort tid transportera ned hela detta ofantliga
vedparti till trakter, där det kunde användas. Redan innan 1919
års riksdag sammanträdde, har jag haft konferenser med bränsle
kommissionen om lämpligaste sättet för realisation av B. K :s vedlager.
Den 8 januari 1919 utskickades det från bränslekommissionen
offerter till icke mindre än 89 större och mindre allmänna och enskilda
företag. Till dessa offererade man ved, och man erbjöd dem,
att de skulle få köpa veden räntefritt, d. v. s. köpeskillingen skulle
stå ränteri till den 1 januari 1920. Samma offert utgick till icke
mindre än 67 livsmedelsnämnder vid samma tid, och de erhöllo
också det erbjudandet, att de skulle få köpeskillingen räntefri intill
samma tid. De skulle blott ställa garanti för fullgörande av betalningen,
det var det enda, som i och för sig bestämt fordrades. Den
anmanigen ledde naturligtvis icke till önskat resultat, jämfört. med
de vedtillgångar, som voro upplagrade där uppe i dessa. provinser.
Emellertid har jag i dag den uppfattningen, att situationen icke
är fullt så mörk i fråga om möjligheten att realisera bränslekommissionens
ved. Visserligen är det inte möjligt att realisera veden
i dessa trakter i den omfattning och på den tid, som skulle vara.
önskvärd. Men under detta sista år har omsättningen varit sådan,
att man inte har berättigad anledning att klaga.

Lördagen deu 17 januari, f. in.

27 INr T>.

Jag skall icke trötta med att ta fram alla de mallra rapporter,
som lämnats till mig, men jag vill nämna ett par. Vedlagret var
den 31 juli 1919: i Växjö distrikt 606,000 kbm. — jag tar endast
jämna tusental — i Hultsfreds distrikt 1,258,000 kbm., i Uddevalla
distrikt 778,000, i Örebro distrikt 140,000, i Stockholms läns distrikt
644,000, i Västerås distrikt 1,004,000, i Falu distrikt 527,000, i
Gävle distrikt 855,000, i Östersunds distrikt 2,532,000 och i Visby
distrikt 12,000 kbm. eller tillhopa 8,420,000 kbm. Den 31 oktober
1919 utgjorde vedlagren i samma distrikt följande belopp: i Växjö
distrikt 497,000 kbm., i Hultsfreds distrikt 1,131,000, i Uddevalla
distrikt 349,000, i Örebro distrikt 111,000, i Stockholms läns distrikt
497,000, i Västerås distrikt 822,000, i Falu distrikt 368,000,
i Gävle distrikt 732,000 och i Östersunds distrikt 2,335,000 kbm.
eller tillsammans 6,845,000 kbm. Det har således under ett kvartal
sålts närapå 2 miljoner kbm.: vedlagret är minskat från 8,400,000
till 6,800,000 kbm.

Då herr Torgén väl förnämligast riktade sig mot behandlingen
av veden i Norrland, skall jag be att få säga några ord just med
anledning av detta hans yttrande. Han presenterade de personer,
som ha varit ute för att kontrollera veden såsom folk av sekunda
beskaffenhet. Därför är det ingen glädje för mig att ta fram dessa
intyg, men jag hoppas, att personerna i fråga inte ha samma dåliga
anseende ute i de orter där de äro personligen kända, som de ha
hos herr Torgén, och därför anser jag mig pliktig att föredra intygen,
och säga, vilka, som utfärdat dem. De äro följande. »På uppdrag
av bränslekommissionens distriktschef i Västerbottens län
hava undertecknade den 15, 16 och 17 i denna månad företagit en
resa i och för kvalitéuppskattning av kommissionens vedlager, belägna
efter järnvägslinjen sträckan Nyåker—Jörn och Bastuträsk—
Skellefteåhamn, och få vi med anledning härav meddela följande
iakttagelser:

l:a kastved av barr- och lövskog i gott skick,

i gott skick,

något ytskadad utan att dock i
avsevärd grad minskat i bränslevärde,

i gott skick,

bränslevärdeminskning med cirka
10 procent,

i tämligen gott skick,
i sämre skick och bör med det
snaraste — även med mindre
eller större förlust — i den mån
det låter sig göra realiseras.
(Av befintlig 2:a långved torde
cirka 20% utgöras av björk.)

Bland det femtiotal vedpartier, som av oss undersökts, synes
(»sb ett större sådant, beläget cirka 6 km. söder om Vindelns jäm -

ka barrlångved
l:a björklångved

2''a barrkastved
2:a björkkastved

2:a barrlångved
2:a björklångved

Vid remins av
statsverksyr
opositionen
m. m.
(Förta.)

Nr 5.

Lördagen den 17 januari, f. m.

"ii. m
i*OTte.)

Vid remiss av vägsstation, påkalla särskild uppmärksamhet på grund av sin dålig.

statsverks- beskaffenhet. Ovanstående parti var redan vid tiden för leverans
vropoeitionen gä mycbet rötskadat, att en stor del av detsamma enligt var asikt,
m'' m‘ icke bort av bränslekommissionen hava mottagits.

En åtgärd i rätt riktning synes oss vara, att bränslekommissionen
nu låter till kastved upplöpa den 2:a veden, speciellt den

av iwk-]äTom gärskilt gjord framställning hava vi noggrant granskat
vid Skellefteåhamn liggande stora vedlager, kastved, och vilja
vi då framhålla som vår åsikt, att där varande saval l:a som 2:a
ved är i fullgott skick.

Vindeln den 17 december 1919.

Thorsten Hellström
Skogsförvaltare.

Einar Holm

Skogsförvaltare.»

»Till bränslekommissionens distriktsbyrå, Älvsbyn. Undertecknad,
som tillkallats för att deltaga uti inspektion av bränslekommissionens
vedlager på sträckan Haparanda -Långträsk och Arvsbyn—Piteå,
får härmed avlämna följande utlåtande.

Den sträcka som inspekterats är.sträckan Haparanda—Alvsbyn
och Älvsbyn—Piteå. Sträckan Älvsbyn—Långträsk har pa
grund av naturhinder icke kunnat besiktigas.

Under resan har jag kommit till det resultatet, åtu ^

1) den prima barrveden, såväl kapad och kluven som långved,
är väl upplagd och i gott skick;

2) den prima björkveden är ävenledes i gott skinn;

8) bland sekundaveden finnes en del björk obarkad och i regel
understigande 3* i diameter som år något rötskadad, dock icke mer.
än att den väl kan jämföras med asp i bränslevärde, och anser jag.
att den högsta sänkning, som i anledning därav bör beräknas, sättes
till 10 %.

4) På grund av vad ovan sagts anser jag, att nagra verkliga
skäl till anmärkning mot bränslekommissionens ved icke föreligga,
i all synnerhet som den rötskadade veden utgör en så ytterst ringa
del av det sammanlagda vedförrådet. Dock bär, enligt min mening,
sekundaveden, i den mån den består av obarkad och okluven björk,
snarast möjligt komma till användning, .enär den icke utan skada
kan lagras ytterligare någon längre tid. Älvsby st. den 20 december
1919.

O. W. Lövgren
Riksdagsman, Nyborg.»

»På uppdrag av chefen för bränslekommissionens förvaltning
för norra Sverige, jägmästare G. Sandberg, Östersund, har undersökning
av bränslekommissionens vedlager efter inlandsbanan^ av
undertecknad verkställts å sträckan Östersund—Ulriksfors, över
vilken förrättning härmed följande besked avgives.

Barrveden, såväl den till meterved huggna som långveden, är

Lördagen den 17 jannari, f. in. 29 Nl’ t*.

icke angripen av röta eller på annat sätt nedsatt till sitt bränslevär- Vid rami*» av
de; härifrån undantagen sådan ved, som redan vid avverkningen
var rötskadad, såsom huggen av gamla vindfällen o. d. Till detta m
sortiment hänföres av samma orsak även en del aspved. (Port*

Björkveden, i kast, kluven eller barkad, ävenså långved av
grövre dimensioner, är utan undantag av god kvalité. På vissa ställen,
där flera travar legat tätt intill varandra, bär på vedens ändytor
mögelsvamp bildats, vilket kan ge ett i ögonfallande mindre
gott intryck, men vid närmare undersökning visar sig detta icke
hava inträngt i veden eller på minsta sätt decimerat dess värde som
bränsle. Att björkveden i vissa fall genom barkens kvarsittande antagit
en brun färgton i stället för den vanliga gulvita, är heller
icke någon faktor att räkna med såsom försämrande.

Vad däremot angår de smäckrare dimensionerna i långved av
björk (sekundaveden) och speciellt de delar därav, som i trave eller
res legat närmast marken, hava dessa icke kunnat trotsa naturens
lag, _ utan _ äro till en del angripna av röta. Bränslevärdet å dessa
partier, vilka utgöra 1,33 % av de undersökta vedlagren, bör anses
vara nedsatt med cirka 20 %.

Lagringen av vedpartierna har, så vitt kunnat utrönas, med
hänsyn till de vid de olika upplagsplatserna bestämmande omständigheter,
alltid med omsorg och förutseende verkställts. Någon anmärkning
häremot kan icke anföras. Östersund den 20 december

1919.

C. E. Horneij

Stadsskogvaktare. >

»På begäran av forstmästaren M. Luning, Härnösand, har undertecknad
jämte riksdagsman L Vennerström, Sollefteå, företagit
syn å en del av bränslekommissionens vedupplag. Efter ingående
undersökning av c:a 100,000 kbm. befanns, att veden icke för närvarande
är på det minsta angripen av röta eller nedsatt i sitt
bränslevärde, veden är mycket omsorgsfullt upptravad på ordentliga
undei lag med lämpligt avstand mellan travarna, varför någon fara
för att veden skall ruttna under den närmaste framtiden ej torde
förefmnas. Bredbyn den 19 december 1919.

Haqvin Olsson
Skogsinspektör.»

t. >>^. begäran av statens bränslekommission får jag härmed
lämna följande uttalande angående de vedpartier, som ligga lagrade
utmed järnvägslinjen Bräcke—Helgum, vilka jag under gångna
veckan varit i tillfälle besiktiga.

Veden i jstort sett, såväl prima som sekunda, var väl avverkad
och lagrad pa bästa sätt, varför samma enligt min åsikt icke förlorat
någonting i brännvärde trots den långa lagringstiden.

Jag anser vida! e, att vederbörande vinnlagt sig noga om vedens

Hr 5* 30

Lördagen den 17 januari, f. m.

ra remiss a, skötsel och vård, varför anmärkning härom är obefogad. Stockholm
statsverks- r]en 8 november 1919.

Thure Holmberg

(Forts.) Föreståndare för Lavéns K (dimp. A.-B. vedavdelning.»

»Undertecknad, ombud för firman Erik Ohlsson & Co., som vid
resa genom Norrland besökt och besiktigat en stor del av bränslekommissionens
vedlager, huvudsakligen liggande utmed linjer)
Bräcke_Helgum, får härmed som mitt omdöme om vedens beskai fenhet

avgiva följande utlåtande. ur-*

Veden, både prima och sekunda, är, som den nu beiinnes, i
ett utmärkt gott skick, och har den enligt mitt förmenande icke
förlorat något i bränslevärde, beroende på den göda tillsyn ock
skötsel, som den synes varit underkastad. Detta tyckes för ovngt
vara ett utmärkande drag för all bränslekommissionen tillhörig ved
i Norrland, vilket jag under resan vant i tillfälle konstatera, btock
bolin den 8 november 1919.

C. O. DahlbäcTc.»

Under hela den tid jag sysslat med bränslekommissionens ved
partier, har det varit två synpunkter, som måst anläggas. Den ena
har varit att söka på kortast möjliga tid avveckla denna omfattande
affär, den andra att så ordna avvecklingen att man icke plötsligen
skulle anse sig ha för litet av den oumbärliga varan.

Jag har genom B. T£. införskaffat uppgifter från respektive
skogsvårdsstyrelser i landet angående vedavverkningen i riket Just i
detta nu. Av den redogörelse dessa styrelser lämnat framgår det
oförtydbart, att det överflöd på ved, som vi nu beklagat oss över —
och detta överflöd, jag vill icke fördölja det, har kostat statsverket
hundratals miljoner kronor — inom en nära framtid kan komma att
utbytas i brist på ved uti stora delar av landet.

När jag haft att taga stallning till dessa frågor, har jag icke
ägt lika frejdigt mod som en hel del andra personer, vilka utan hänsyn
till konsekvenserna fordra, att denna ved omedelbart, till varje pris
och hur som helst måste omintetgöras. Yi hade den 30/10 1919
ett vedlager på 6 miljoner kbm. Detta är precis vad som erfordras
för att tillfredsställa den enskilda hushållningen i landet under ett
års tid. Men, mina herrar, vi sakna tillräckligt tonnage för att
hemtransportera en tillräcklig kolmängd, intill dess få vi fara varliga
fram med våra ved tillgångar. Låt vara att dessa tillgångar
ligga där obegagnade tillsvidare, och låt vara att de draga ränta,
det är dock en högst behövlig reserv som där finnes.

På grund av de uppgifter, som jag har framför mig, har jag
kommit till den bestämda uppfattningen, att den klokaste hushållningen
icke är att i dag utan vidare göra sig av med den ved, som
finnes i statens förråd; den klokaste hushållningen lär väl vara att
se till, att man inte står alldeles renskrapad den dag då så att säga
det störa tjutet kommer: nu måste ni skaffa ved. Jag är nämligen,

Lördagen den 17 januari, f. in.

31 Nr 5.

mina herrar, livligt övertygad om att när det blir slut på bränsle- Vid remiss åt
kommissionens vedtravar, då kommer samma kör, som nu organise- ^opIsmoKe»,
rats att stämma upp, att man utan vidare skulle göra slut på den '' m_ m_
ved som finnes, samma kör, säger jag, kommer då att säga, det är (forts.''

samhällets plikt att sörja för att människorna icke sitta och frysa,
det är samhällets plikt att sörja för att skogarna i vederbörlig tid
förvandlas till ved. Det var till följd av det oerhörda ropet av
denna art, som man 1917 planlade och satte i gång en avverkning,
makalös för vår tid. Den framtvingades icke av en begärelse att
skövla skogen utan den framtvingades av omständigheter, över
vilka vi icke kunde härska. Det vill förefalla mig, att när en sak
på detta sätt konstrueras fram utav omständigheter, som ingen av
oss kunnat ha en hand över, det är något hårt att herrarna jämt och
ständigt skola fortsätta med sitt gnat på denna anordning. Det är
de abnorma förhållandena, som har framkallat densamma, folk har
efter förut aldrig kända mått satt i gång med skogsavverkning. Jag
vill fastslå, att innan bränslekommissionen började med sin avverkning,
voro både vetenskapsmän och andra sakkunniga syselsatta
med att räkna ut, huru mycket ved som måste avverkas, för att det
skulle vara möjligt att skaffa ersättning för den uteblivna stenkolen.
Man var redan inne på denna plan, innan det hade huggits
en enda pinne för statens räkning. Det var detta oerhörda krav på
ved, som medförde, att inom krigsberedskapskommissionen ett förslag
till vedavverkning i stor skala utarbetades. Jag kan nämligen
tala om, mina herrar, att det icke är bränslekommissionen såsom
sådan, som utarbetat avverkningsplanen; på sätt och vis kan den
visserligen sägas ha gjort detta, men densamma lag dock i själva
verket klar i en annan plan och efter denna är modellen hämtad.

Jag tror mig nu kunna försäkra, att om avsättningen under de
närmaste två eller tre månaderna fortgår i ungefär samma tempo
om under den sista tiden, det skall vara möjligt att, med undantag
för den ved som= ligger i Norrland, realisera bränslekommissionens
vedupplag och på såda.nt sätt_ placera den, att bränslekommissionen
någon gång fram i maj eller juni månader bör kunna upphöra med
sin verksamhet i allmänhet. _ Jag hoppas livligt att vi vid denna
adpunkt kunna överlämna till statens övriga organ uppdraget att
torvalta de återstående partierna. Men å andra sidan försäkrar jag,
att, lör sa vitt det icke kommer ett absolut påbud ifrån riksdagens
sida, att veden skall realiseras hur som helst och till vilket pris som
helst, det aldrig kommer att falla mig in att utan vidare ge befallning
att: veden skall realiseras nu, detta med hänsyn till den vetskap
jag äger om den nu pågående vedavverkningen i riket.
in nerTÖS- stä™ning gör sig fortfarande gällande gent emot
allt vad reglering heter. Man har jämt och ständigt sagt: Släpp
bara los »de fria krafterna», så blir allt bra igen. Den nu sittande
regeringen bär så långt det varit möjligt tillgodosett dessa synpunkter.
Den bär avvecklat den ena institutionen efter den andra och
de »illa krafterna» ha sannerligen vid Gud varit lössläppta Men
hur ser balansen ut i dag, efter det de fria krafterna farit fram?

Nr É>.

id remiss av
aiatsverlcs iroposiiionen

m. tn.
t Forte. :

yy Lördagen den ]7 januari, t. m.

Ja jas ber er, mina herrrar, titta er runt omkring Man ropar å
enå sidan, att allting skall släppas löst; å andra sidan seger man:
nog skall väl regeringen ändå hålla någon styrande hand over aet
hela! Speciellt har man varit intresserad av att regeringen skulle
ålägga rederinäringen att sörja för att vi fa in i landet tilliackligt
med varor av olika slag. Den ena dagen är det stenkol, den andra
dagen är det vete, den tredje dagen är det något annat, som det
råder ett överhängande behov efter, var och en vill ha tonnage och
när icke tonnaget räcker till, säger man: vad är det for en regering
vi ha, som inte kan ingripa ordentligt och kraftigt, som icke kan
styra så till att vi få, hem vad som verkligen behoves. Endera av
detta synes framgå att vi ännu äro långt borta lian den tidpunkt
då samhället kan avkoppla alla de organ, som ha till uppgift att
utöva kontroll och söka avväga mellan de olika enskilda intressena.
Detta är min uppfattning, men trots denna har jag tillsammans med
övriga ledamöter lojalt följt de intentioner, som utgått från den
lagstiftande församlingen, de intentioner nämligen, som inneburit,
att vi fortast möjligt skulle försöka återvända till det läge, dar
varuutbytet och människornas förhållanden till varandra över huvud
skola försiggå utan statligt ingripande eller kontroll från det allmannas
sida. . o „ ,

Jag skulle kunna gå in pa att svara något närmare pa hen
Torgens direkta anmärkningar mot bränslekommissionen, men som
jag icke vet, om de hänföra sig till den tid, under vilken jag haft
ansvaret för ledningen inom finansdepartementet, eller till tiden
dessförinnan, avstår jag för tillfället från att längre uppta herrarnas
tid.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!

Sedan de två sista talarna grundligt eldat på med bränslekommissionen
och dess vedtravar, hoppas jag, att. de tämligen glest närvarande
ledamöterna i kammaren ett ögonblick följa mig litet ut ur
skogen och vedtravarna, ut på det fria och öppna fältet.

Det har ju varit under snart fyra eller fem år den allmänna
tanken, som även mången gång uttalats: Gud give, att freden
komme åter i vår världsdel, då kunde vi komma att leva under
normala och hyggliga förhållanden igen. .Nu är det ju den första
remissdebatt, som iniräffar sedan en verklig fred slutits mellan ententemakterna
och åtminstone den ena av de andra stormakterna.
“Nu bär ju det ögonblicket kommit, som folket längtat efter, som
många hundra tusen suckat efter, och nu gäller det ju uppbyggandet,
det gäller för oss som folk att åter kunna glida in i mer och mer
normala förhållanden.

Jag tillät mig redan 1917 en gång på ett möte uttala, att
visserligen var krisen svår och manga förhallanden synnerligen
betänkliga, men helt säkert komme det ekonomiskt sett att bil ytterst
mycket svårare den gång, då man skulle söka vrida om utvecklingen
till normala förhållanden. Nu ha vi ju kommit dit, och
nog må vi saga, att det är synnerligen svårt. Åtskilliga talare

Lördagcu den 17 januari, f. in.

aa Kr ii.

tramhöllo ju för ett par ur sedan, att vi ekonomiskt liade så synnerligen
mycket samlat i ladorna som nation. Andra påstodo, att detta
blott var en illusion, att vi i verkligheten ingenting hade och att,
nar importen kom i gång, skulle överskottet sopas bort fortare, än
det kommit in. ben senare meningen tycks tyvärr ha fått rätt.

Ser man nu på kursförhällandena mellan världsstandardmyntet,
den amerikanska dollarn, och den svenska kronan, är det väl
en synnerligen allvarsam sak, när de skilts åt så, att dollarn ligger,
om icke fullt så dock bra nära 30 procent i kursvärde över guldpunkten
i förhållande till kronan, bet tyder helt säkert på, att
våra ekonomiska förhållanden äro synnerligen kritiska, och vad
göres och har gjorts för att motverka detta? bet synes icke ha varit
så synnerligen mycket, och varför? Jo, jag tror därför, att folk
icke reflekterat över hur. svår ställningen i grund och botten är.

Nar det gäller den enskilde och han befinner sig i prekära
ekonomiska omständigheter, vad är det då, som skall kunna rädda
honom och bringa honom på rätt köl? Jo, det är arbetssamhet,
sparsamhet, hederlighet och pliktkänsla. Jag har under min rätt
långa levnad sett åtskilliga personer, som kommit i en kritisk ställning
ekonomiskt, men som gått den väg, som jag nu angav, och
de ha kommit till en fast ekonomisk ställning. Nu kan jag icke
hjälpa att jag som enkel lantman har den övertygelsen, att det gäller
detsamma för hela folk som för den enskilde. Samma ekonomiska
lagar råda på båda hållen.

Se vi då till, hur det förhåller sig med arbetssamheten hos
vårt folk, har man tvistat mycket därom. Under den starka meningsstrid,
som gjorde sig gällande, då vi behandlade frågan om
den lagtvungna åttatimmars arbetsdagen, deltog jag icke i diskussionen.
Jag får säga, att jag fann mig besviken på en sak, och
det var, att man både bland förkämparna och motståndarna till
lagen tycktes ge så lite akt på alla ekonomiska tvångslagars biverkningar.
Det följer oundvikligen sådana med alla tvångslagar,
och de, som vi hittills haft under kristiden, ha ofta visat sig leda
till synnerligen svåra biverkningar, som man inte riktigt tänkt sig
in i.

Nu är det ju så, att denna lag om åttatimmarsdag gäller blott
för viss tid. Det vore alla skäl att önska, att vi då under denna
tid objektivt gåve akt på densammas verkningar och att vi sedan
träffades, de. som vid den tiden ha den äran att tillhöra riksdagen,
och full. sakligt diskuterade sakan .utan att gå ut från förutfattade
teorier a någondera sidan. Men helt säker1 kommer man i framtiden
att på denna och andra linjer, då det gäller att befordra svenskt
arbete, gå fram umd rena teoretiska resonemang. Därigenom befordras
emelbrtid icke sparsamheten hos vårt folk.

Så ha vi sparsamheten. Det gamla ordspråket säger, att sparsamhet
skall taga vara på vad fliten samlat, och det gäller nog
ännu. Hur mycket har sparsamhetens dygd utövats i vårt land den
senare tiden? Kan man överhuvud taget säga, att staten gått fram
med någon synnerlig sparsamhet, eller visas det några tecken därtill?

Andra hammarens protokoll 1920. Nr B. 3

Vid remins av
ftiatuverks*
jyrojxjsitironcn
ra. ra.
(Forta.)

}Nr 34 Lördagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av Ja kanske i en ock annan detalj — det är ju möjligt — men i stort
statsverks- sett? Det första, man naturligtvis har att göra, om man verkligen

propositionsparsamt fram, det är att överväga, att man icke lastar
Z''Z\ på sig allt för många utgifter, som icke äro absolut nödvändiga.

Även om dessa äro nyttiga, är det alldeles oundgängligt, om man
skall gå sparsamt och målmedvetet sparsamt fram, att man otta
tar i övervägande, huruvida man har ekonomisk rygg att kunna
bära de ifrågasatta utgifterna, som eljest måste få vänta. Jag vagar
påstå, att en kel del, som är satt i gång ock annat som vi sagas
ha att vänta, tyder på, ottoman icke riktigt reflekterat over den

ekonomiska bärkraften hos vårt folk. „ , ,

Det är också ett symptom, så gott som något, att den, som undervärderar
sparsamheten, är ytterst benägen att vilja lana. Det reflekteras
mycket litet över, hur snart och huruvida man skall betala
någonting igen på de många lånen. Det är verkligen med beklämning,
man ser, att denna statens inlåning, låt vara till produktiva sylten,
håller på att gå fram med en svindlande fart. Hur länge tror man,
att man över huvud taget kan hålla på att upptaga statslån med någonting
uppåt två hundra miljoner per år och återbetala lem eller
sex? Jag tycker, det borde vara tämligen lätt att räkna ^ut, nar det
systemet gör sig självt omöjligt. Man säger, att det lånas endast
till produktiva saker. Ja, men vid åtskilliga av dessa har det visa
sig, att företagen icke förränta sig, och även om de skulle förränta sig,
så blir den ekonomiska tyngden så utomordentligt stor, att det anda
är fara, att det störtar samman, så att vår kredit helt enkelt tar
slut och vi nedsjunka till en stat, som blir satt under finanskontroll.
Det har också synts mig påfallande, att man omedelbart, sa snart en
möjlighet öppnade sig, upptog ett lån i Förenta staterna, som kallades
valutalån. Så vitt jag kan förstå, blev detta lån bokstavligen uppätet,
ty det användas väl att betala konsumtionsartiklar med, men i
våra dagar vill man ju gärna ge vackra namn åt allting. Detta lan
är dyrk och om dollarkursen håller sig uppe, blir det ännu dyrare
att betala igen. Och gagnet, som det skulle göra genom att halla
dollarkursen nere, hur blev det därmed? Hade det icke vant lika
så gott att bita i det sura äpplet först som sist? Jag tror det.

Ett annat sätt, varpå man sökt låna upp penningar, har, som bekant
varit, genom statens premieobligationer, d. v. s. obligationer,
förenade med lotteri. Jag vill genast förutskicka, att Jag icke är
någon asket. Jag medger gärna, att den ene må spela på lotteri och
den andre kan låta bli, och de kunna vara lika moraliska människor
för det. Men vad jag däremot tycker och tror, det är, att spel och
statsobligationer höra bra litet ihop. Svenska staten upptog ju, ett
premieobligationslån på mycket litet belopp år 1860 tror jag det var.
Jag hörde i mina yngre år så många beklaganden i pressen över detta
förhållande och det sammanhang, det hade med lotterikollektörer,
promesser och dylikt, och man sade sig då, att det vore val, om det
vore slut och amorterat, ty det ansågs vara eu samhällskräftm Men
allt upprepar sig, och nu griper man till ett lotteri igen. Pa sommaren
i fjol, kort innan den första dragningen skulle ske i och för

lördagen den 17 januari, i'', m.

ar> Nr«.

detta lån, hade eu lokaltidning nere hos oss som bihang ett svenska
statens lotteriprospekt just till (let här lånet. När jag tick syn på
det, tänkte jag: »Det här ser verkligen ut, som om Cohn i Hamburg
icke kunde driva rörelsen hemma, ty visserligen var det icke tillit så
in t''k^ddat, men ett synnerligen gott syskontycke fanns det. Jag
skall blott nämna, att man i detta prospekt utan vidare slungade fram,
att den, som köpte en lott, hade utsikt att, om löpetiden blev fem år
vinna en och en halv miljon och, om den blev tio är, tre miljoner. Det
ar solklar^ att det matematisk!^sett fanns en viss utsikt härför, men
om .lag nämner denna sannolikhet med ett bråk och tager 1 till
täljare, skall jag. behöva draga ett mycket långt andetag föräta hinna
rakna upp alla siffrorna i nämnaren. Varje praktisk människa måstesaga
sig, att en dylik utsikt ar = 0. Det var emellertid första gången
som jag såg ett dylikt reklamprospekt från svenska staten, och
jag ber verkligen regeringen, att det också må bli det sista, tv sannerligen
om dylika meddelanden från regeringen eller åtminstone
tran staten aro ägnade att befordra sparsamhet bland svenska folket
Hu bär ju statens lotteri fått efterföljare. Andra lotterier ha
passat pa att som vinster taga en eller annan statsobligation. Dessa
lotterier krypa i sm ordning bakom staten och säga, att nu finnes det
möjlighet att vinna hundratusentals kronor, om man först vinner en
dylik obligation Det är emellertid icke på den vägen vi skola
grundlägga det_ säkra och fasta i staten. Gärna, om herrarna så vilja,
ett lotteri bär i Sverige, men skilj statens upplåning från detsamma
och gor denna sund och solid. Jag har själv intresserat mig för denna
sak, och har för tio år sedan väckt en motion angående vad man
kunde gorå för att fa svenska statens obligationer placerade hos den
svenska allmänheten.. Då levde man i den tron, att vi bara skulle
lana i utlandet och inte göra något för våra statslån inom landet.
.j8, emellertid en motion slagits ihjäl här med

sådan komplett likgiltighet och sådant oförstående som denna. Det.
ar således icke mot, att svenska staten lånar i inlandet, som jag opponerar
mig utan mot sättet. År det icke alla skäl att något reflektera
over huruvida man icke borde minska hastigheten i upplåningen?
Jag försvar mycket väl, att upplåningen kan gå till nyttiga saker.
meå ur “imnsiell synpunkt ar jag övertygad om, att vi icke stå ut
med detta. Det ar också så, att skall man verkligen kunna gorå
något intryck^hos folket och få det att inse, att man vill ha en sdid
sparsamhet, sa gar det icke an, att höjningen av statsbudgeten sker
sa oerhort fort, som. man har låtit ske. Och dock finnas bär krav
som icke kunna avvisas, utan måste uppfyllas.

Den första ärade talaren var inne på ett sådant krav, nämligen
det, som gällde ämbetsmännens löner. Nog får man väl ändå tänka
pa att de icke är riktigt klokt att blott och bart öka ämbetsmännens
antal, bkapar man nya institutioner, så måste man ju göra det
wL1C»!f 1 ^am^a institutionerna. Där äro emellertid förhållandena
sadana, att man helt enkelt icke kan undvika väsentligt hö°re

£frP\d? h°*re P°sterafdär måste man betala så, att man får dugliga
ämbetsmän och icke blott nollor. Vi levde alla i den tron, att

Vid remika av
ntatsverl>;-pr opoaitionen
m. m.
(Fort».)

Si* &• 36

Lördagen den 17 januari, f. in.

Vid rcmm av kristidens (lagar voro över. Det visade sig snart vara en villfarelse.
statsverks- f^r nog gorå allvar av att inrikta sig efter kravet blåna

propositionen tjänstemännen på annat sätt, än man hittills gjort

'' Vidare en annan sak. Skall man — och det_ galler enskilda

(Fort».)

likaväl som staten — vinna framgång, maste man ha klart för sig
vikten av hederlighet. Under dessa kristider har ju — och detta
berodde mången gång på, att åtskilliga av dessa manga kristidsforordningar
voro litet svagt genomtänkta och kanske litet opraktiskt
formulerade — denna förändring av våra synpunkter pa de ekonomiska
företeelserna, vilken kommit att verka ibland oss som en pest,
kommit över oss med en svindlande fart. Pa manga hall Hot gu dströmmen
rikligt. Alla sågo den. och många foro efter den ohejdat,
det o-ällde ju endast att samla upp så mycket som möjligt av densamma.
Åtskilliga av dem, som icke hade tillräckligt stark moraralisk
motståndskraft, glömde att se efter, hur djupt i smutsen denna
o-uldström verkligen flöt på många håll. Nu vet man att guldet
är falskt; den ena gången kunde det flyta till oen den andra gången
ifrån. Men smutsen flöt icke bort; var den korn, höll den sig envist
kvar. Jag vågar påstå, att den demoralisation, som denna kristid
fört med sig, har berört alla samhällsklasser, och skola vi tänka
på att komma moraliskt på rätt köl. måste ett allvarligt arbete göras
för att ändra åtskilligt. Denna samhällskräfta maste grundligt
opereras bort, och det duger icke att till operationskmv använda
hartass. Vi få också komma ihåg. att exemplen från de högre
samhällsklasserna äro synnerligen smittsamma. Vi förvänta darfor,
och vi äro många i vårt land. som allvarligt göra det. Iran Kung!.
Maj:ts regering, att regeringen gör allt vad som görap kan. för att
vi skola komma litet bättre fram på den moraliska linjen. Man kan
gorå detta på åtskilliga sätt, men jag vet, att aet kan aldrig ske
titan att folket och regeringen härvidlag gå hand i hand med varandra.
Jag skall icke nämna några namn och icke heller några företag.
'' Känd sak är så god som vittnad. Det är emellertid av största
intresse för hela vart folk, att samhällskräftan opereras boit snart,

snabbt och grundligt. _ _

Såsom en sammanfattning vill jag säga, att det är phktkanslan.
som skall höja vårt folk och hålla deruppe i striden. Vad betyder
det, om jag står och talar aldrig sa vackert om att man skall
gorå sin plikt? Hur många gånger under denna kristid har det icke
sagts från denna talarstol, att vi skola vara solidariska och allt det
där! Det är mvcket vackra ord. och de ha ytterst gått ut på den
maningen: Gör din plikt som medborgare! Jag lar då säga. att skall
jag vinna gehör eller blott sannolikhet för, att mina åhörare^skola
tro. att det är allvar, som jag »säger, så måste jag. själv föregå med
exempel på pliktuppfyllelse, tv eljest kan jag aldrig b''i trodd. Det
finnes många områden, där det sviktat med denna pliktuppfyllelse.
Till och med, mina ärade kamrater, vi bär i kammaren ha nog åtskilligt
att förebrå oss. jag själv icke undantagen. Det är verkligen
många gånger synnerligen otrevligt och trist att se. huru glest besatt
denna sal är. Nu skola herrarna icke taga detta som en föro -

Lördagen den 17 januari, f. in.

.‘>7 Nr a.

Inropning i detta ögonblick; det såg nästan ut, som om bränslekommissionen
icke intresserade mer än mitt anförande. Men det kall gälla lir0p0Kin0n,,„
allvarligare saker, än att jag står ock talar några ord. Vid slutet »t. m.

av förra riksdagen hade vi t. ex. att avgöra en fråga, som icke var (För!».)

någon strunt fråga, utan en allvarlig fråga, nämligen hur tungt, ty
jag vågar icke säga hur lätt, svenska folket skulle beskattas i direkt
skatt. När det kom till votering i den frågan, var det i kammaren,
om jag icke minnes orätt, 27 ledamöter närvarande inklusive talmannen.
Två röstsedlar voro rullade utåt, och de, som effektivt röstade,
voro alltså 24.

Jag skall i förbigående nämna några ord om den så kallade
kvittningen vid voteringarna. Jag skulle vilja likna denna kvittning
vid de surrogat, som vi fingo under kristiden, ty kvittningen
är verkligen ett surrogat för att göra sin plikt. Jag tvivlar på, att
väljarefolket riktigt godkänner detta surrogat. Å andra sidan har
jag den erfarenheten, att kravet på att man skall gå in på donna
kvittning, är så stort, att man nära nog betraktas som en dålig kamrat,
om man icke går med därpå; man rent av tvingas att mot sin
vilja göra det åtskilliga gånger.

Ben votering, som jag nyss talade om, väckte ett stort uppseende
ute i landet. Kritiken var hård, men det kan icke sägas annat,
än att den var välförtjänt. Nu var detta visserligen det mest bekanta
fallet vid fjolårets riksdag, men det var många gånger, då
det icke fanns mer än hälften eller något mer än hälften av ledamöterna
närvarande, såsom herrarna nog alltför väl känna till. Jag
undrar, om valmännen, när de läsa dessa röstsiffror, kunna ge oss
betyg på, att vi gjort vår plikt.

Jag tillät mig i en diskussion här i kammaren rörande d°n kommunala
rösträtten att rikta en uppmaning till ledarna bär: Hur tro
herrarna, att ni skola kunna styra och leda det svenska fölket, om
ni icke våga säga till dem att göra sin plikt? En parallell till detta
tror jag mig kunna draga fram i dag. Tror ni. det går lyckligt, om
medborgarna i vilken ställning de än befinna sig, icke göra sin plikt
helt och hållet, och tror ni icke ändå, att vi själva få gå före med gott
exempel? Jag vet själv såsom lantman, att det är synnerligen svårt
att vara borta från sitt hem och i stället sitta här. Det är en synnerligen
stor uppoffring, men lag har tagit detta kallet på mig —
ja, vi ha. kanske strävat åtskilligt litet var för att få mandaten —
och då vill jag allvarligt såga till mina kamrater: Låt oss göra vår
plikt! Vårt tal till folket blir aldrig trott, utan att vi själva gå
före.

Ja, ett stöd och en styrka för vårt folk har man ju talat om att
folkens förbund skulle, bliva. Bet är möjligt, att man kan fundera
ut också andra artificiella saker, som skulle kunna verka i samma
riktning. Jag skall icke utlåta mig därom i detta sammanhang.

Bet blir nog senare tillfälle att uttala sig om åtskilliga saker, som
män gärna skulle vilja yttra sig om. Men det vill jag säga, att den
verkliga grunden för ett folks säkerhet ligger ändå enligt min åsikt

Nr 5. 38

Lördagen den 17 jauuuri, f. in.

(Vi remiss av däri, att medborgarna göra sin plikt. Ty då. ja, endast då kan

statsverks- ^^ gamla Sverige känna sig fullt säkert.

propositionen

Herr Engberg: Herr talman, mina lierrar! Den siste ärade
talaren gav en anvisning på. huru han ansåg, att den sociala frågan
bäst och lättast borde lösas. Anvisningen utmynnade i en rekommendation
åt svenska folket att vara fyllt av pliktkänsla och att arbeta.
Rån adresserade sig alldeles särskilt till riksdagen och anställde
en självbetraktelse, som resulterade i en syndabekännelse, att det kanske
är bäst att börja reformera oss själva här inom riksdagen och
att vi böra vara mera plikttrogna, än vi förut vant. Han angrep till
och med i detta sammanhang riksdagen utan att själv veta det —
i det han riktade sig formellt mot regeringen — när han tog upp
frågan om premieobligationslånet och förvandlade den saken till en
anmärkning mot regeringen för den där reklamen, som hade ägt
rum. Jag förmodar, att herr Olsson i Kullenbergstorp dock icke borde
var omedveten om att bakom den åtgärden står riksgäldskontoret
och därmed riksdagen. Det var alltså ett plus till hans anklagelselista
mot riksdagen, när han angrep den där reklamen.

Men i själva verket kan man väl se hela denna syn på det nuvarande
läget, som herr Olsson i Kullenbergstorp utvecklade, såsom
ett naturligt komplement till den allmänna syn, som utvecklades av
den förste ärade talaren i dagens debatt, herr Lindman. Han började
också i likhet med herr Olsson i Kullenbergstorp med en klagovisa
över de hårda och betryckta förhållandena, och han utvecklade i
några nunkter det handlingsprogram, som nu enligt hans mening böi
tillgripas för att hjälpa oss fram. Det var för det första att vi fa
knappa in på ämbetsmännen här i landet, vilkas antal har tillväxt
i allt för stor omfattning. För det andra: vi få nedbringa våra kommittékostnader.
För det tredje, vi få se till, att de affärsdrivande
verken löna sig litet bättre. Och så ordades det i största allmänhet
om att vi måste arbeta bättre och flitigare, än vi ha gjort förut.
Ja. detta är. mina herrar, det program, som från en ledare av högerpartiet
år i920, efter världskrigets erfarenheter, utvecklas i denna
kammare. Dra in litet på ämbetsmännen, knappa in litet på utredningar
och kommittéer, se till, att folk arbetar litet bättre, och
se också till, att statens affärsdrivande verk skötas litet bättre, så
blir allt bra.

Men i dessa anföranden fanns inte den minsta antydan om, huruvida
själva det system, i vilket vi för närvarande befinna oss, är av
den beskaffenheten, att vi kunna dras med detsamma längre, att vi
kunna stå till svars med att bara för en politik, som innebär efter herrar
Lindmans och Olssons i Kullenbergstorp recept, ett uppbringande
av större pliktkänsla, intensivare arbete o. s. v., men fortfarande behålla
den ordning, som rader inom det ekonomiska livet-och därmed
också inom samhällslivet i övrigt. Herr Lindman aktade sig
visligen för att något snudda vid den synpunkten. Han talade om
nödvändigheten av att bringa upp produktionen. Och om jag får i
likhet med herr Yennerström sammanställa detta anförande med

Lördiigcu den 17 januari, f. in.

Mr &-

det tal, lian höll i Borås för några dagar sedan, så är det ju uppen- v
bart, att vad herr Lindman bär syftat till, det är, att ge litet större propositionen
rörelsefrihet åt produktionen och att vakta den så mycket som möj- m. m.

ligt för statens ingripande, ty annars går det illa. Det var temat (Forte.)

i Boråstalet. Här låg det något mera beslöjat, men man kunde i alla
händelser skönja det.

Ja, det är något egendomligt med det .svenska högerpartiets
ställning till staten. Jag vill inte med herr Lindman taga upp en
teoretisk diskussion om staten. Men jag skulle vilja säga det, att det
sätt. varpå högern behandlar staten, är något egendomligt. Vi veta
ju, att herr Lindman står i spetsen för ett parti, som predikat »statsnyttan»
framför allt annat, den »starka statsmakten» o. s. v. Under
krisåren var man från det hållet alltid redo att skjuta staten framför
sig såsom en slags betäckning, när det gällt att taga risker, men
svika statsmakten, så fort det gällt att inhösta vinster. Det erinrades
i föregående års remissdebatt av jordbruksministern, hurusom ett
karaktärsdrag i kristidens hushållning just har varit detta, att man
från de kaoitalistiska kretsarnas sida, så fort det gällt att få staten
till ryggstöd för sina åtgärder, har hållit, sig framme, men så fort
staten hindrat profitbegäret, då har man betackat sig för densamma.

Men däremot har det inte från den kanten funnits någon förståelse
för att, när staten själv skulle bära riskerna, man skulle stödja staten.
Jag erinrar därom, hur hela denna politik från högerns sida nu
fortgått under dessa år i form av å ena sidan ett skrämmande för
staten och å andra sidan ett upphöjande av statsnyttan. Det erinrar
allt detta om allmosetiggeri, som först komma och tigga om en allmosa
men sedan, när de fått den, kasta glåpord och skymford efter
givaren. Det är högerns sätt att behandla staten. Man begagnar den
för att suga till sig kapital exempelvis i sin tullpolitik, där man utnyttjar
den för de privatkapitalistiska kretsarnas syften. Men om
staten under rådande kristid vill ha ett ord med i laget angående
produktionens ordnande ur samhällsintressets synpunkt, ja, då är
man från herr Lindmans sida genast framme och varnar: här går
»det fria initiativet» under, här kommer produktionen att strypas
av statens hårda hand.

Vad är det då egentligen, herr Lindman, som är den svenska produktionens
fara? Är det månne, att arbetarna fått åtta timmars
arbetsdag och arbetstiden alltså inskränkts? Är det månne, att man
brister i den pliktkänsla, som herr Olsson i Kullenbergstorp talade
om? Eller är det månne, såsom herr Lindman menade och antydde,
att det är för stor närgångenhet från statens sida? Ja. så vitt jag
kan se, så är det ingenting av allt detta, utan det är det enkla faktum.
att den svenska produktionen i närvarande stund behärskas inte
av det fria initiativet. Den behärskas inte av denna möjlighet till fri
och smidig företagsamhet, utan den behärskas av en sju, åtta storfinansiärer
i detta land, som med en slags bankväldets cäsarism där
uppe från höjderna regera det hela trots riksdagen, trots regeringen
och trots vad som annars beslutas. Det är dessa herrar, som behärska

Nr 5. 40

Lördagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av de störa kapitalmassorna i landet, det är dessa herrar, som sätta
statsverks- jn dessa kapitalmassor i de produktionsföretag, där profiten på kapipro^st}fl°nen
talet kan bli största möjliga. Och vi ha sett, hur detta bankvälde
(Ports) detta storfinansvälde har växt år från år. Dessa fusioner på hankpolitikens
område, som å andra sidan ha beledsagats av en stegrad
koncentration på storindustriens område, ja, vad äro de annat än ett
vittnesbörd om en och samma sak, om storkapitalets koncentrering
och förstärkning inom det produktiva livet, men på samma gång
också självklart antydande, var faran ligger. Det är så. att allt vad
som sker i samhället, skall ske i kapitalets intresse. Det blir inte
frågan om vad samhäll sbehovet kräver, utan frågan blir: var finner
kapitalet den största profient? Tror någon människa, att de stora
finansinstituten, som behärska den svenska produktionen för närvarande.
tror någon, att man där frågar: behöver samhället i detta
ögonblick den eller den produktionen? Nej, de herrar kupongklippare,
som sitta på olika ställen i landet och många gånger inte ens ha
sett de produktionsföretag, som ge dem deras profit, för dem är huvudfrågan
alltid att få den största möjliga utdelningen, men aldrig
frågan att få tillgodose samhällets behov. Ja. sedan är det rasande
enkelt att komma och klaga över att produktionen oroas, som herr
Lindman sade. Han tyckte, att vad den nu behöver är lugn och stabritet.
Ja, hur kan en produktion få lugn och stabilitet, som ligger
i händerna på den spekulerande storfinansen? Den ena dagen intresserar
det storfinansen att sätta in kapital i den eller den produktionen,
den andra dagen alt dra det därifrån och placera det i eu
annan. Det är i dessa bank direktioner, som produktionen regeras och
regleras. Undra då på att den kommer att oroas! Undra på att det
måste vara så. när den inte står i samhällsbehovets tjänst utan i profitens
och kapitalets! Det är denna omständighet, som gör, att det
av herr Lindman rekommenderade receptet hjälper oss rakt inte ur
de nuvarande förhållandena. Och jag må säga. att när herr Lindman
inte hade något annat botemedel att föreslå i sitt Boråsanförade,
än att här få vi lov att knappa in. här få vi lov att bli sparsamma
över hela linjen, så frågar jag mig, vad är det för en sorts nationalekonomisk
åskådning bakom detta. Ty jag trodde annars, att
möjligheten att få aveättirng för produktionens alster skulle vara
stor och vid konsumtion. Men knappar man nn in överallt på konsumtionen
så förefaller det mig, som om produktionens avsättningsmöjligheter
följaktligen måste bli mindre. Skulle man övtr hela
världen tibämpa det receptet, så innebure det bara, att man matade
bankkapitalet undan för undan med större krafter, som å andra sidan
hade en naturlig drift till att komma in i produktionen och ytterligare
erövra densamma.

Hnr är det ställt här hemma hos oss, om vi kasta en blick
på bankväldet? Jag skall med några siffror söka visa vad bankerna
rå om. För att taga en av de mera typiska storbankerna
vill jag nämna, att enligt bankinspektionens meddelande den 29
november 1919 Skandinaviska kreditaktiebolaget hade

Lörilageu den 17 januari, f. m.

■11

Nr 5.

räntebärande obligationer..........

inneliggande aktier.............

Krediter både man givit

mot inteckning i tast egendom.......

mot aktier.................

mot obligationer, varor o. s. v., ej särskilt specificerat
............

29,80(1.904 kronor, Vid remiss av
3,750,203 » . stalsverhs propositiötieti -

238,723,434 kronor,
304,848,757 »

m. m.

(Forte.,''

148,952,653 »

Det är bara ett litet stickprov, och går man från bank till
bank, skall det visa sig, att aen allmänna tendensen hos alla större
al färsbanker är, att de ej längre skola stå bara som kreditförmedlare
till industrien,_ till produktionen, utan nästla sig in såsom
produktionens verkliga ägare och ledare, och därmed är det storfinans-
och bankväldet, som regerar det ekonomiska livet i landet,
och det är icke längre fråga om vad människor behöva.

Så ha vi också sett under årens lopp, hur under perioder, då
genom överproduktion det inträtt en kris, människor icke ha kunnat
få produkter, därför att det funnits för mycket produkter!

Mellan producenternas produkter och konsumenterna har stått storkapitalet
som en barriär.

Jag frågar herr Lindman, om han tror, att ett sådant samhällssystem
i längden kan upprätthållas. Jag frågar honom, om han
är förvånad över att produktionen oroas, när den ligger i händerna *

på sådana spekulativa herrar som våra finansfurstar, som endast
tillgodose profitens fordringar.

. Och hur förfares från storbankernas sida, när man en gång
börjat äta sig in i produktionen?

Ja, man söker där skaffa sig inflytande på bolagsstämmor,
köper upp aktiemajoriteten, när det passar, och släpper den ifrån
sig, när det passar, men avgör dock ytterst vad som beslutas angående
de störa industriella företagens finansiella skötsel och ordnande.
. Jag erinrar om huru exempelvis i Tyskland det hände för
åtskilliga år sedan, att en stor bank, det var Dresdener Bank —
fallet finnes anfört i Jeidels arbete om de stora bankerna — skrev
till styrelsen för ett stort cementsyndikat följande: »Efter det
i Reichsanzeiger av den 18 dennes publicerade tillkännagivandet
från edert bolag måste vi räkna med möjligheter, att på bolagsstämman,
som sammanträder den 30 i denna månad, beslut fattas,
som kunna vara ägnade att medföra för oss icke behagliga ändringar
i eder affärsdrift, På grund härav måste vi till vårt livliga
beklagande härmed uppsäga den eder beviljade krediten och
bedja er alltså att underlåta dispositioner på oss och uppmana er
samtidigt hövligast att senast före slutet av denna månad åter
betala oss vårt tillgodohavande. Om emellertid på den nämnda
bolagsstämman ingenting beslutas, som icke är oss angenämt och
vi i detta hänseende även för framtiden skyddas genom oss passande
garantier, så förklara vi oss gärna beredda att förhandla
med eder om beviljande av ny kredit.»

>''r «.

Lördagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av
slalsverksproposilionen

m. m.
(Forts.i

Så där går det till icke bara i Tyskland utan överallt i det
kapitalistiska Europa. Det är storbankerna, som stå där dirigerande
bakom, ock därest icke deras krav och intressen tillgodoses,
vidtages det motsvarande dispositioner med påpressningar, som
kunna resultera i antingen kapitulation eller också att vederbörande
industri ruineras. Jag får verkligen säga, att med den utveckling
vi haft även här hemma på detta område, så är det ej möjligt att
längre upprätthålla talet om det privata och fria initiativet ens
inom den kapitalistiska produktionen. Ty, herr Lindman, var
finns detta privata initiativ? Är det kupongklipparen Andersson
eller Pettersson, som sitter i Stockholm och inhåvar sin profit och
som är meddelägare i företaget, är det på dennes initiativ det kommer
an, eller är det på dens initiativ, som står mitt inne uti produktionen?
Ja, när man tittar närmare efter, så äro produktionens
öden icke dirigerade av dessa i de yttre cirklarna signerande, figurer,
d. v. s. de verkliga idkarna, utan man far ga upp till do
stora finansinstitutens direktioner och till dessa inre cirklar för
att få tag på medelpunkterna, därifrån initiativen utgå. Så står
det till med det fria initiativet i den kapitalistiska produktionen.
Sedan är det bekvämt naturligtvis att, som herr Lindman gjort
åtskilliga gånger, ropa på att varje reglering ifrån statens sida,
värjo försök ifrån samhällets sida att fa ett ord med i laget betyder,
att det fria initiativet kränkes — det skall man säga från
den industris sida, som redan är exploaterad av storbankerna, som
ej längre står fri, och där skall man anföra såsom ett skäl gentemot
oss socialdemokrater, som hävda, att. med mindre samhället lägger
beslag på kapitalet och ställer kapitalet i samhällets tjänst och
icke som nu samhället i kapitalets tjänst, med mindre går det ej
att komma ifrån den nuvarande tingens ordning. Jag tror också,
att det har blivit eu alltmer och mer bestämd känsla hos människor,
som inse vad klockan är slagen, att det är ej i de omständigheter,
på vilka herr Lindman pekar, som vi ha att söka grunden
till vad som råder, utan det är i dessa omständigheter jag här
antytt, det orimliga att kapitalet behärskas, av några. få banker,
som, tack vare sm monopolställning, kunna ifrån sina inre cirklar
dirigera hela samhällets ekonomiska liv.

Jag erinrar om en bekant borgerlig skriftställare,. Walter Rathenau.
som skrivit bl. a. följande med avseende å denna fråga:
»På det mest opersonliga, mest demokratiska område, där en aktieägareförsamlings
suveräna publik stadgeenligt beslutar om utnämning
och avsked, har under loppet av en människoålder bildats eu
oligarki, så sluten som i det gamla Venedig. . Trehundra män., av
vilka var och en känner den andre, leda kontinentens ekonomiska
öden och söka sina efterträdare ur sin omgivning.»

Detta vittnesbörd är avgivet av en man, som stått i central,
ledande ställning under många år inom den tyska storindustrien och
som därför är vittnesgill. När man står inför dylika erkännanden
även från bornerlifft håll, da kunde man ha rätt att fordra, att man

Lördagen den 17 januari, f. m.

43 Nr

även här hemma ifrån upplyst borgerligt håll började medge, att Vid remiss av
den plåstringspolitik, som består i att rekommendera ökad pliktkänsla
och avsätta några hundratals ämbetsmän eller att draga m.
in litet på kommittéer och kommittéarvoden, dock ter sig som en (Forte),

små!''listighet utan like, när man skall råda bot för ett system,
som så länge det består kommer att vara den naturliga jordmånen
lör alla dessa missförhållanden, som oroa produktionen och därmed
också oroa herr Lindman!

Nu måste vi socialdemokrater säga oss, att en sådan omläggning
av produktionen till att tjäna samhällets faktiska behov och
ej längre tjäna bara kapitalets profitintressen, är en akt, som sannerligen
inte går med ens. Den tarvar en lång förberedelse, ett
målmedvetet arbete. Men det är också å andra sidan lika klart, att
den politik, som vill ge akt på vad klockan är slagen, bör inte
tveka att gripa sig an med att försöka få samhällets hand alltmer
och mer över den produktiva verksamheten.

Jag måste för min del göra den personliga bekännelsen, att
det program till samverkan mellan det socialdemokratiska och det
liberala partiet, som. framlades i höstas, var icke ett program, som
stod a.u niveau med vad tidssituationen kräver. Det var icke ett
program, som gjorde full rättvisa åt vad som här ovillkorligen
måste betraktas som ett minimum, om man skall komma ut ur det
nuvarande oefterrättlighetsförhållandet. Ty. mina herrar, ni få
tro mig eller ej, men säkert är, att vi obönhörligen gå mot en tillspetsad
kris med ödesdigra konsekvenser, därest vi icke kunna
besluta oss för att inleda en nyorientering av den produktiva verksamheten,
en nyorientering i den riktning jag antytt, att samhällets
kontrollrätt och överhöghetsrätt och överäganderätt alltmer
och mer erkännes. Jag vet mycket väl, att där stöter man på
bestämd patrull från de olika borgerliga partierna. Där står det
liberala partiet med herr Ilning lika oförstående som högerpartiet
med herr Lindman. Man har bitit sig fast vid dessa föreställningar,
att produktionen i all evighet skall ligga på privatkapitalismens
plan. Man kan ej göra sig förtrogen med tanken att kapitalet
skulle kunna ställas i samhällets tjänst i stället för, som
nu är fallet, tvärtom. Men den dagen måste en gång komma, då
denna omsadling får lov att äga rum, ty såsom det nu är, drivas
vi med eller mot vår vilja fram till en punkt, där även den starrblmdaste
skall nödgas inse och erkänna, att hela det system, man
hållit om ryggen, var ett fallfärdigt system. Det tjänar ingenting
till att söka dölja detta.

Nu förklarades vidare av herr Lindman, att man skulle också
kunna tänka på några arrangemang i tullpolitiken för att få tillbaka
litet av de förluster, man lidit under krisen. Ja, de locktonerna
kunde man begripa på förhand, att de skulle komma. Naturligtvis
har man att förvänta, att det parti herr Lindman företräder
skall mer och mer treva sig fram till ett försök att driva
upp tullsatserna igen. Åtskilliga högertidningar hava redan varit

Nr 5, 44

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av ute i elden och predikat nödvändigheten av, att vi höja tii!lsatserna
statsverks- grund av penningvärdets fall, och jag misstänker att bakom herr
Lindmans lilla trevare här lag också en antydan om, att det är
(Forts.) på den vägen man skall slå in. Alltså, bara ett nytt bevis på,
hur man på det hållet vill upphjälpa det ekonomiska läget i samhället,
där man vill stärka utsugningen av de breda lagren från eu
liten klick privatkapitalisters sida, en stärkning, som ovillkorligen
kommer till stånd genom denna fortsatta tullpolitik, i stället för
att gå den enda förnuftiga och rimliga vägen, att nu avveckla
undan för undan hela tullsystemet och skaffa oss frihandel.

Jag vill för övrigt i vad gäller herr Lindmans anmärkning om
kommittékostnaderna och vad därmed sammanhänger ge honom
rätt så till vida, att jag i likhet med honom tror, att detta kommittéväsende,
i vilket vi äro inne, tagit alltför anskrämliga proportioner.
Man står ibland inför en sakkunnig, inför vilken lärdomshistoriens
polyhistorer förblekna. Hos samma människa skall finnas
sakkunskap ifrån rationell svinavel hela skalan upp till högsta,
undervisningen. Jag får verkligen bekänna, att vi i det fallet
kommit alltför långt. Jag vet inte, hur man skall lösa frågan.
Men säkert är, att det parlamentariska kommittésystem, som för
övrigt ställes också i den parlamentariska korruptionens tjänst
därigenom, att det ger premier och belöningar åt premiehungriga
riksdagsmän. Det systemet tycker jag vi först som sist böra i
någon mån ändra. Därmed har jag naturligtvis icke velat giva det
minsta på hand åt de angrepp, som från högerhåll ofta göras gentemot
det parlamentariska kommittéväsendet som sådant, angrepp
som äro förestavade av illvilja, men jag tror, att vi inom olika partier
kunna vara ense om att detta kommittéväsen nått en omfattning,
som icke är hälsosam, vare sig det gäller saken eller gäller
den politiska moralen.

Herr Lindman gick mot slutet av sitt anförande även över på
andra frågor. Han varnade i likhet med den följande talaren, herr
Vennerström, för folkens förbund, d. v. s. hans varning gick icke
så långt som herr Vennerströms, men det var ju ändå ett tonfall
i det hela, som lät en förstå, att han såg på denna skapelse med de
mest skeptiska blickar och att han ville säga, att det kanske vore
val för oss att icke allt för mycket binda oss vid den där tanken.

Jag vill då gentemot särskilt herr Vennerström saga, att jag
är övertygad om, att han icke skulle vara redo att draga de praktiska
konsekvenserna av den lära, han här förkunnar, när han ställer sig
resolut på ståndpunkten, att vi skola underlåta att giva oss in på
detta. Vi skulle iu å andra sidan också, som han rekommenderade,
öppet taga upp diplomatiska förbindelser åt öster på ep et bevåfl
bryta blockaden o. s. v. Har herr Vennerström verkligen tänkt
genom konsekvenserna av d°n läran? Tror han, att sådana saker
för närvarande äro av beskaffenhet att vi själva fritt avgöra, huru
vi vilja gorå, om vi villa taga de! ena eller andra steget? Och med
avseende på folkens förbund trör jag, att hven från herr Venner -

Lördagen den 1,7 januari, f. in.

45 Nr ö.

btröinsi håll man borde erkänna, att det med alla sina brister och Vid remis* av
alla sina skavanker likvisst är en fumla stomme till alt skapa en tMsverksr,
tternanoneIt ordningsmakt. Och varför skulle man dä icke med
glädje halsa detta lörsök:'' Att det liar deri karakter det bär, tveker , n
lag är ganska naturligt. Det var ju en fred, som var de angripnes
fred mot angriparen och därmed tick sin första prägel. Men vi
skulle vara stockbhnda, om vi icke förstode, ait det steg, som här
tagits, kan icke tagas tillbaka. Ty liksom det inom det enskilda
samhället var nödvändigt alt få fram en statsmakt som organ för
ordning och reda, lika nödvändigt var det också att inom det internationella
samhället åtminstone en brodd till statsmakt skapades
för ordning och reda. Ser man saken ur den synpunkten, måste jag
Vennerström, att jag försiar honom icke, när han vill
ställa sig fullständigt avvisande till tanken. Ty säkert är, att
man i stället för att skjuta den ifrån sig bör göra allt för att vårda
och . ansa den nya organismen och se till, att den växer upp,
befriad från fel och skavanker, och att på sådant sätt det blir en
verklig mlernationalstat, sådan som vi socialister alltid tänkt oss
densamma.

Ja, det är sant, som herr Vennerström antydde: den gamla
neutralitetspolitikens tid är förbi. Men det är ju också klart, att vill
man vara med att bygga upp ett sådant stort och betydelsefullt
verk som ett nationernas samfund, far man också taga vissa konsekvenser.
Man får finna sig i att bringa vissa offer. Men jag
tror, att hela den. internationella rättsuppfattningen vore minst betjänt
av den misstänksamhet och avoghet, som man från herr
Lindmans och herr Vennerströms sida här ådagalagt.

För övrigt^ skulle jag vilja begagna tillfället att saga, att
de företeelser på det ekonomiska området, som jag har berört, framstå
för mig såsom sa aktuella för en politik under den kommande
tiden, att jag är övertygad om, såsom jag också redan antytt, att
det samverkansprogram, som framlades i höstas, det räcker icke
på långa vägar för upptagande av en politik, som nödigt gör dem
rättvisa.

Vad vi behöva är för det första en expropriationslagstiftning,
som giver möjlighet att föra över i samhällets ägo äganderätten
till störa och betydelsefulla produktionsmedel.

Vi behöva en arvskatt, som drager in till samhället de stora
jäfteförmögenheterna och ställer på det sättet dessa i samhällsproduktionens
och samhällsbehovens egen tjänst och intresse.

Vi behöva en banklagstiftning, som anknyter till vad som här
redan i samband med utredningen om en statens affärsbank kommit
fram, bygger vidare på den grunden och utvecklar en konkurrens
åtminstone till de privata bankerna, en banklagstiftning, som så
småningom kan sträcka sina verkningar därhän, att dessa privata
finansinstitut, som nu äro de stora blodsugande polynerna här i
samhället, avlägsnas och ersättas med en samhällets affärsbank.

Vi behöva vidare en ekonomisk beredskap även för att vidtaga
denna expropriation. Jag tror, att tiden måste vara inne, för att

Nr 6. 46

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av man allvarligt överväger att genom en grundlig beskattning av
statsverks- storkapitalet låta detta kapital betala sin egen expropriation, att
propositionen åstadkomma en samhällelig kapitalbildning, som kan ställas i sam“örT)
hällets egen tjänst, när det gäller att i samhällets egen tjänst insätta
de stora produktionsmedlen. .

Och vi behöva också gripa oss an omedelbart med tullsystemets
avskaffande

Ja, allt detta är naturligtvis ett fåvitskt tal för alla. dem, som
hänga fast vid den nuvarande samhällsordningen. Men, mina. herrar,
tiden har dock ridit fort under de sista åren, och det går icke att
i likhet med herr Lindman i hans Boråstal förklara, att socaliseringstanken
och tankarna pa den industriella demokratien äro, som
han uttryckte sig, endast fantasifoster, som han hoppades skola
försvinna, när revolutionsruset är över. Nej, det är. ingå fantasifoster.
Yi stå mitt uppe i strömmen och komma icke ifrån det,, även
om man kan tvista om vägarna med avseende på äganderättens
överförande och med avseende på den industriella demokratien. Men
om en sak tror jag icke man kan tvista, och. det är, att denna sak
oundgängligen tränger sig fram och maste vinna beaktande.

Jag har, herr talman, ansett skäligt att anföra några dylika
synpunkter under denna remissdebatt. Jag har gjort det så. mycket
hellre som de botemedel, som från herr Lindmans sida föreslagits,
när det gäller att komma ut ur det nuvarande systemet, ha
framstått för mig som ingenting annat än eländiga plåstringsförslag,
med vilka man icke kan hjälpa sig framåt. Vad vi nu behöva
är en politik, som förstår att gripa nationen i dess innersta genom
att gå aggressivt fram mot storfinansens herravälde i detta lana.
Innan den demokratiska politiken förstått, att detta är dess huvuduppgift,
så kommer den enligt min bestämda övertygelse icke. någonstans.
Vi ha fått demokratien — det är sant —- visserligen
icke ännu fullt utträdd i livet, men den kommer. Jag erinrade
förra remissdebatten därom, att man därmed endast rivit den ena
muren: muren mellan folket och staten. Men det återstår att riva
denna andra mur, som var den farligare,^ den mellan folken och
egendomen. Bet är den uppgiften, som maste lösas. Och. min bestämda
övertvgelse är, att, om icke svensk demokratisk politik tager
upp dylika uppgifter på allvar, så bär icke heller demokratien
någon mening, och det blir hos oss som på andra ställen, att man
trodde man fått demokrati, medan man i stället fatt en finansiell
oligarki, som bestämmer det hela trots den allmänna rösträtten.
Det är ur sådana förhållanden, som en så förfelad, och falsk åskådning
som bolsjevismen uppstiger och har sin näring. Och därför
är det också enligt min mening alldeles uppenbart att lika väl som
det är ett intresse för demokratien att gå kraftigt fram gentemot
den allhärskande storfinansen, så har den också intresse av att söka
förhindra att dylika åskådningar som rikta sin spets mot demokratiens
själ uppstå. Men för att. kunna gorå detta maste. en helt.
annan politik upptagas än den hittills bedrivna.. Det går.icke med
herr Lindmans recept. Det går icke med berr Olssons i Kullen -

Lördagen den 17 januari, f. in.

47 Är &.

bergstopp recept. Det kan icke gå med mindre ån att man inser
och förstår, att, vi måste börja röra vid privatkapitalets herravälde
här i landet, att vi måste taga ett krafttag med storfinansens övermakt.
Gorå vi icke detta, så ha vi icke heller några utsikter att
nå den frihet och det lugn, om vilka herr Lindman uttalade så
varma önskningar.

Hans excellens herr statsministern Eden: Herr talman, mina

herrar! Den andre talaren i dagens debatt, herr Vennerström,
hade anledning att med en blandning av tillfredsställelse och en
smula ironi konstatera, huru han och herr Lindman, den förste talaren
i dag, befunno sig, jag vill icke säga på samma linje — ty det
vore mycket orättvist mot herr Lindman — men åtminstone uti en
jämförlig angreppsställning. Det är ju i och för sig ingenting
onaturligt, att sa är förhållandet, då de båda ärade representanterna
äro företrädare för partier, som båda, om också från vitt skilda
utgångspunkter, icke vilja godkänna den politik, som regeringen
fört. Men det bör i sanningens namn genast framhållas, att när
man följde anförandena i deras enskilda punkter, så var det knappast
mer än på en enda punkt, såvitt jag kunde finna, som de båda
ledarna för oppositionella grupper ens snuddade vid varandra —
jag syftar på frågan om nationernas förbund — medan på alla
andra punkter motsättningen mellan de båda inbördes var i sak
minst lika stor som den var från var och en av dem gentemot regeringen.
Det kan kanske icke vara utan sitt värde att från början
konstatera detta grunddrag i den parlamentariska och politiska
situationen. Var och en bör sedan därav kunna draga den slutsats,
som torde böra dragas, nämligen att det är skäl att icke endast fästa
sig vid det faktum, att opposition kommer från olika håll, utan
också att något se till, huruvida denna opposition från olika håll är
av _ beskaffenhet att kunna gemensamt förenas till några positiva
linjer. Jag skall ha åtskilligt tillfälle att i det följande återkomma
till denna synpunkt. Jag har emellertid velat hålla fram den redan
från början; den förtjänar verkligen att hållas i minnet vid
den'' fortsatta remissdebatten.

Ifråga om utrikespolitiken var det uteslutande herr Vennerström,
. som upptog till utförlig behandling Sveriges förhållande
till sovjet-Ryssland. Som bekant är det ingalunda för första gången
som han i dag behandlat detta kapitel. Nu liksom vid föregående
tillfällen skall jag uttryckligen säga ifrån, att i alla väsentliga drag
är den framställning, som herr Vennerström givit av denna regerings
hållning^ till den ryska frågan oriktig, vrängd och fullständigt
missvisande både ifraga om fakta och ifråga om innebörd.

Det är icke sant, vare sig att Sverige genom att upphöra med
de icke officiella förbindelserna med sovjet-Ryssland i slutet av
1918 tog ett första steg ut ur sin neutralitetspolitik eller att det
sedermera har tagit ett andra och ett tredje steg ur samma neutralitetspolitik.

Vid remias av
statsverks- t,
propositionen
m. m.
(Forts.)

Sr ö. 48

Vid remias av
Statsverkspropositionen

m. m.
(Forte.)

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vad som skedde i slutet av 1918 var. såsom gång på gång
har i denna sal och annorstädes framhållits, helt enkelt, att Sverige
icke kunde uppehålla de faktiska förbindelserna med den rådande
makten i Ryssland på grund av det sätt, varpå denna rådande makt
allt från året 1918 dels behandlade svensk egendom och svenska undersåtar
i Ryssland, dels utsatte svenska undersåtar i Ryssland,
bland dem även Sveriges legation, för en sådan brist och nöd, som
gjorde det omöjligt lör dem att där kvarstanna, och dels slutligen
genom sin representant här missbrukade det medgivande om vissa
diplomatiska privilegier, som var honom givet. Detta var anledningen
till att de faktiska förbindelserna då upphörde. Och det
var ingenting annat, än vad man både kunde och borde gorå med
hänsyn till förhandenvarande förhållanden, utan att vi för övrigt
för vår del hade för avsikt att i någon mån lägga oss i Rysslands
inre förhållanden eller dess yttre strider på olika fronter. .

Herr Vennerström ville göra gällande, att den förklaring, som
den svenska regeringen i höstas avgav till svar på den s. k. blockadnoten
från högsta rådet i Paris, skulle inneburit ett ytterligare steg
till brytning och ett ytterligare steg ur neutraliteten. Detta är
oriktigt. Svenska regeringen har, såsom också blivit meddelat genom
den offentliggjorda redogörelsen för kontentan i vår svarsnot,
helt enkelt konstaterat, att Sverige icke har några förbindelser med
sovjet-Ryssland, samt att det tillståndet har uppkommit dels pa
grund av sovjetregeringens eget handlingssätt mot oss och dels i hög
grad på grund av de makters politik, som beharska vägarna till
Ryssland. För övrigt nöjde vi oss med att uttala, att Sverige after
de upprörande handlingar, som ha begåtts emot de fåtaliga svenska
undersåtarna i Ryssland och mot själva svenska legationshuset
under denna höst, naturligen icke hade någon anledning ^ att förändra
denna hållning. Något annat är icke sagt.. Och något som
helst band för framtiden vid nya förhållanden i den europeiska
östern har den svenska regeringen icke påtagit sig. .

Den ärade talaren från Västernorrland återkom i ett par punkter
av sitt anförande till ett åberopande, av liberalismens gamla,
stolta tradition att behålla för svensk politik och lör svenska handelsförbindelser
»öppen dörr åt alla håll». Ingenting skulle vara
kärare för den nuvarande svenska regeringen, än om detta vore
möjligt. Men talaren behagade observera två fakta. Det forsta,
att det tjänat icke mycket till att önska »öppen dörr» för handelsförbindelser
med ett land, där det överhuvud taget under den senaste
tiden visat sig omöjligt att göra handelsutbyte ^ på grund av det
sätt, varpå svensk egendom och svenska undersåtar blivit behandlade.
Och det andra, att denna öppna dörr beror icke av Sverige;
dörren är stängd, icke av oss utan av. Rysslands grannar och av de
makter, som ännu hålla krigsskepp i Österspön och avspärra den
lilla strandremsa, som sovjet-Ryssland har i Finska viken eller rättare
hade, medan havet lag öppet. Det är helt enkelt meningslöst
att skylla på svenska regeringen, att dörren är stängd. Det är icke

Lördagen den 17 januari, f. ui.

4‘J Ni 7».

på oss det beror, utan på Ryssland självt och den europeiska poli- birf remiss av
tiska situationen, att Ryssland nu är fullständigt avspärrat från xtatsverksSverige.
Och det skall under sådana förhållanden ändå icke l.yc- l''roP°*l™mn
kas — huru mycket man också synes göra sig besvär mod att för- (Förtal
söka det — att intala de skaror av svenska arbetare, vilka äro sysselsatta
i företag, som äro beroende av export bl. a. österut, att
denna export hindrats genom den svenska regeringens politik och
åtgöranden. Det är icke så. Den har hindrats genom Rysslands
eget kaotiska tillstånd, genom det tillstånd, som gjort, att detta land
icke självt kunnat uppehålla handelsförbindelser, och genom en avspärrning,
som genomförts av andra länder och icke av oss.

Det riktades alldeels nyss till den ärade representanten en
fråga av en talare på Upplandsbänken: Vad är meningen med
detta ständiga tal om att Sverige skall öppna dörren? Vill herr
Vennerström mobilisera och öppna den med våld? Såvitt jag kan
förstå, finns icke någon annan utväg, om han skall tänka sin tanke
ut. Och det skulle jag dock vilja säga, att en politik, som direkt
eller indirekt för Sverige in i en sådan situation, den politiken tror
jag icke det svenska folket skall låta locka sig till av vare sig den
ena eller den andra agitatoriska advokatyren för bolsjevikerna.

Herr Vennerström inpassade i en av de små blommor till regeringen,
som han så klädsamt anbragte här och var i sitt anförande,
ett ord om begravningsstämning. Jag tror för min del, att om herr
Vennerström vill uppdriva någon slags stämning i denna sal eller
i detta land för en politik, som engagerar oss i äventyr för att bistå
Sovjetryssland, då kan han så gott först som sist bereda sig på
att han får vara med om en begravning av den förhoppningen.

Den ärade talaren behagade slutligen också fråga, om man icke
i Sverige har sinne för Rysslands nöd, likaväl som man har sinne
för Österrikes. Jo, herr Vennerström, det tror jag man har i hög
grad, och jag har för min del bevis för att detta sinne finnes. Men
det är icke möjligt, att det kan framträda i verksamhet på samma
sätt som medlidandet med andra av kriget förhärjade länder och
efter fredsslutet blödande länder. Det är icke möjligt, att det kan
framträda på samma sätt ifråga om Sovjetryssland helt enkelt därför,
att Sovjetryssland lider under en regim, som, såvitt man kan
döma på detta avstånd, själv i det väsentliga har skuld till nöden
i Ryssland. Så länge det är fallet och så länge dessutom den redan
berörda avspärrningen fortgår, så länge är det klart, att det icke. är
möjligt för den svenska bannhärtighetskänslan att verka, så som
den ville verka, även till hjälp för de lidande människorna i detta
stora land.

Det må, herr talman, vara nog angående detta kapitel, som
egentligen redan borde vara tillräckligt debatterat både här och
annorstädes.

Jag vänder mig till en annan punkt på det utrikespolitiska området,
frågan om nationernas förbund. Innan jag det gör, nödgas
jag dock uttala någon överraskning över att herr Lindman icke förandra
kammarens protokoll 1920. Nr 5.

Jir 5. 50 Lördagen den 17 januari, f. in.

Vid remiss av står, vad det var för en innebörd i det telegram, som jag avsänt
statsverks- Jen franske konseljpresidenten och ordiöranden i fredskonteren propositionen

sen herr ciemenceau, till svar på hans telegram. Herr Lindman
är ''såvitt jag vet, tämligen ensam om denna bristande förmåga att
l'' J förstå. Jag tycker mig ha funnit, att den svenska pressen av skilda
färger däremot förstått det väl. Telegrammet innebar naturligtvis
helt enkelt en akt av vanlig hövlighet och artighet på grund
av den uppmärksamhet, som visats Sverige genom det till mig
adresserade meddelandet om att freden var sluten. Att dan da
också inflöt en lyckönskan till Ciemenceau, såsom det uttryckligen
sades, i hans egenskap av fredskonferensens president, det är icke
mera än vad man har rätt att vänta efter ett meddelande om att freden
äntligen hade blivit definitivt sluten. Om fredens beskaffenhet
behöver jag icke säga, att det telegrammet icke på något sätt uttalade
ett omdöme. ... ...

Vad nationernas förbund angar, var herr Vennerström färdig
med att utan vidare bryta staven över denna organisation ^och att
för Sveriges del dekretera, att Sverige icke kunde ingå i detsamma.
Jag antecknade de ord, med vilka herr Lindman avslutade denna
del av sitt anförande. De vore anmärkningsvärt mera försiktiga.
De innehöllo endast, att han i den viktiga frågan förutsatte, att
Sverige skulle intaga en sådan hållning, som dikteras av tanken pa
Sveriges självständighet, oberoende och välfärd. Jag tror, att detta
är ett program, som vem som helst kan underskriva, i all synnerhet
om i begreppet Sveriges välfärd också, som tillbörligt är, inrymmes
vederbörlig plats åt Sveriges plikt såsom en medlem, och
en medlem med traditioner, i det gamla europeiska statssystemet,
åt Sveriges plikt att veta hävda sin plats i Europas gemensamma
rådslag, när tidens nya uppgifter komma, och hävda den på det
rätta sättet. Jag har icke anledning och kan icke heller finna, att
det vore lyckligt att nu närmare gå in i detta spörsmål, allvarsamt,
invecklat och ömtåligt som det är. Jag skall endast säga, att det
är regeringens avsikt att, innan dess ståndpunkt bestämmes och den
förebådade propositionen framlägges, i detta ärende hålla så nära
samråd som möjligt med riksdagens egna, av kamrarna utsedda förtroendemän.

1 visst samband med de utrikespolitiska spörsmålen förekom eu
detaljanmärkning från herr Vennerström, att regeringen utvisat en
tysk vid namn Miinzenberg. Han frågade om anledningen. Anledningen
är, såsom jag förvissat mig om, att denne man är en
känd internationell revolutionär, som pa grund av sin verksamhet
redan har blivit utvisad exempelvis från Schweiz, som dock har sådana
asyltraditioner.

På det inrikespolitiska området har det talats åtskilligt om bekymren
över vad herr \ ennerström kallade sammanblandning av
enskilt intresse och offentlig verksamhet. Det torde icke väntas,
att jag skall gå djupare in i detta kapitel. Det ma vara nog, att
jag för mig själv och mina kolleger hävdar ett bestämt anspråk pa

Lördagen den 17 januari, f. in.

fil Sr k

att få anses företräda den principen, att här skall vara ovillkorlig Vid remiss åt
boskillnad mellan de tvä, enskilt intresse och offentlig verksamhet, älal9V^-Jag tror mig verkligen för min personliga del hava rätt att avvisa
sådana ord, som folio från herr Vcnnerström, att från mig skulle (Ports.)
hava kommit någon uppmuntran till vad han karaktäriserade med
ett gammalt, på sin tid i helt annan mening använda, stridsord
såsom »ruttenhet i förvaltningen». Jag protesterar mot varje sådan
antydan. Min offentliga bana torde vara tillräckligt bevis i det
avseendet. Herr Vennerström sökte motivera sitt påstående med
ett citat från en debatt i varas, då jag mot ett angrepp från samme
talare avgav förklaring, varför min kollega utrikesministern behållit
en viss post, nämligen i tobaksmonopolets styrelse. Den skall
vara antingen mycket omdömeslös eller också mycket förblindad
av partihat, som icke förstår, att med ett sådant medgivande, i laga
ordning givet av Kungl. Maj:t, att behålla en plats i en sådan
institution har på intet sätt trätts för nära principen om att skilja
mellan enskilt intresse och offentlig verksamhet.

I detta sammanhang berördes såväl av herr Lindman som även
av herr Vennerström det bedrövliga företaget Svensk import. Flen''
Vennerström gav emellertid eu alldeles oriktig framställning av
detta företags ställning i förhållande till regeringens avgöranden.

Han ville antyda, att detta företag varit för sin verksamhet beroende
av regeringens licenser. Det kan vara skäl att äntligen försöka
få slut på en sådan oriktig föreställning. De licensfrågor, som
regeringen behandlat, ha under dessa år, och det förstår var och en,
som tänker sig in i saken, egentligen rört exportlicenser, men då
ifrågavarande bolag, såsom också namnet antyder, egentligen sysslat
med import, så har det redan på denna grund haft högst obetydligt
i detta avseende att göra med regeringen. Vad dess förhållande till
underordnade kristidsmyndiglieter angår, har man med rätta i den
offentliga debatten fäst uppmärksamheten på tecken till en sammanblandning
mellan företaget och Stockholms läns livsmedelsstyrelse.
Denna fråga är bragt under undersökning. Herr Lindman
ansåg, att undersökningsmyndigheten icke skulle vara tillfredsställande,
då uppdraget lämnats åt folkhushållningskommissionen. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att det icke är folkhushåliningskommissionep.
såsom sådan, som utför undersökningsuppdraget, utan
dess juridiska avdelning, vars chef är en av riksdagens egna, såvitt
jag vet, av samtliga partier korade förtroendemän, militieombudsmannen.
Att en sådan nämnd skall vara kapabel både att fullfölja
undersökningen och att föra den till botten, såsom det är regeringens
allvarliga och bestämda önskan, att det skall ske, borde ändå icke
här underställas något tvivelsmål. Vilka åtgärder som sedan skola
vidtagas, när undersökningsresultatet från det hållet kommit, det
blir naturligtvis beroende på detta resultat, men icke komma vi för
vår del att lägga fingrarna emellan, därom kan kammaren vara viss.

Herr Lindman rörde helt kort i detta sammanhang vid problemet
om en allmän undersökningskommission. Jag torde hava skäl

3ir 5. -52

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av att vid sådant förhållande och på grund därav, att spörsmålet även
statsverks- kommit fram i motioner, dröja ett ögonblick vid detta mycket om—T™
debatterade projekt. Därvidlag ber jag herrarna att först hava god(Fortsi)
heten iakttaga en hel mängd missuppfattningar, som göra sig gällande,
icke minst i de väckta motionerna, de missuppfattningar
''nämligen, soin framträda rörande beskaffenheten av den nu existerande
revisionen. Det anföres i motionerna, att det visserligen finnes
en överrevision, men att man skulle behöva en ny undersökningskommission,
på den grund att dels överrevisionen icke vore tillräckligt
kvalificerad dels dess uppdrag icke tillräckligt vidsträckt.
I detta avseende skall jag framhålla, att överrevisionen har i _ uppdrag
att verkställa en fullständig granskning av alla kommissionernas
och dem underlydande organs förvaltning, och att således. intet
som helst, som rör denna förvaltning, är undantaget. Naturligtvis
inbegripes i uppdraget även att se till, om någon över- eller underordnad
tjänsteman i den utomordentliga kristidsförvaltningen har
begagnat sin ställning till egen vinning. Detta uppdrag finnes redan
givet, och det behöver icke givas på nytt, såsom i motionerna
yrkas. Över huvud taget kan man, såvitt jag förstår, icke åt en
undersökningskommission ge en större myndighet, än den nuvarande
överrevisionen har. Allra minst behövs det, såsom det antydes i
motionerna, något nytt för att bereda tillit fälle att granska de hemliga
handlingarna. Genom ett formligt beslut i höstas har regeringen
uttryckligen förklarat, att även de hemliga handlingarna
skola ställas till förfogande för överrevisorerna, sedan de väl begärt
dem, och därtill hava de tillfälle genom en särskild förteckning
över dessa hemliga handlingar. Att sedan offentliggörandet^ av de
hemliga handlingarna, därest detta skulle komma i fråga, får bero
på regeringens prövning, det har regeringen vant absolut tvungen
att bestämma av internationell hänsyn och gällande grundlagar.

Alltså, uppdraget är så fullständigt, som det lian vara. Behövs
det då någon annan organisation av arbetet? Ja, på den frågan
må var och en tänka efter svaret. Överrevisionen består av män,
som delvis tagits inom riksdagens tre stora partier,^ och varje person
är vald med hänsyn till hans förtrogenhet på olika sätt med det
uppdrag, som kommer i fråga. Jag påpekar, att bland dem sålunda
redan finnes en högt ansedd affärsman och en högt kvalificerad
jurist, -—- kategorier som man begär i motionen — och i spetsen
för dem står en av rikets mest använda och mest betrodda
•finanstjänstemän. Sedan hava dessa revisorer till sitt förfogande
en personal, vars omfattning torde kunna förstås, om jag omnämner,
att budgeten för denna underordnade personal, om jag icke minns
fel, årligen går upp till 300,000 kronor. Det är en teknisk och
administrativ personal så omfattande, att vi icke ha kunnat förstå,
att revisorerna behöva bättre utrustning. Men jag tillägger, att
skulle något som helst önskemål i det fallet från dem framställas,
skola vi givetvis vara beredda att efterkomma det.

Jag ber herrarna att, innan man faller till föga för ett visst po -

Lördagen den 17 januari, f. in.

53’ »r ■''»

pulärt slagord, tänka sig in i denna situation och sedan gorå sig den Vid remiss «»
frågan: är det rimligt att kasta överbord denna faktiskt redan existe- staUim:r!Mrande
undersökningskommission? Ty en undersökningskommission är
just, vad överrevisorerna äro. År det rimligt att kasta denna överbord fKorg,.j
för att skapa en ny, som skall börja — var? — och på vad sätt? —-om icke med att fullfölja vad den föregående redan gjort? Ingenting
skall från regeringens sida underlåtas för att understödja den
pågående granskningen, där det behövs. Men regeringen kan icke
giva något slags bifall till ett yrkande, som är sfi oklart i fråga
om sina syften och sina medel som det nu föreliggande. Alldeles
särskilt anser jag mig skyldig att framhålla, att det går dock icke
an att generalisera, vad som nu åtminstone anrnälningsvis bär koihmit
fram mot en enda livs medel sstyrelse i ett enda län eller mot
vissa ledamöter av densamma, ocii på detta bygga en förkastelsedom
över hela den kristidsförvaltning, som nu dess bättre i allt väsentligt.
kunnat avvecklas. Regeringen har den allvarliga önskan, att
varje _ verkligt berättigat klagomål, varje klagomål, som ger grund
för sig, skall upptagas till sträng och noggrann granskning. Men
regeringen är också skyldig att varna för sådana allmänna tillvitelser,
som sätta en fläck på de många hundrade oförvitliga mani
som arbetat i kristidsförvaltningarnas otacksamma värv. Det borde
var och en ihågkomma, innan han kommer fram med dessa misstänkliggörande
antydningar utan att stödja sig på fakta.

Jag skall övergå till de spörsmål, som utgjorde huvuddelen i
herr Lindmans anförande och i viss grad återkommo i herr Olssons
i Ku 1 lenbergstorp yttrande: de ekonomiska förhållandena, som ur
olika synpunkter och på olika områden uppväckte talarnas bekymmer.
Inledningsvis må då erinras om att regeringen själv har,
såsom jag tror, med tillräcklig klarhet och styrka påpekat dessa
bekymmersamma förhållanden. \i hava ingalunda dolt dem; vi
hava också, i den mån det varit möjligt, sökt komma till rätta med
dem. Under sådana förhållanden, mina herrar, kunde vi väl vara
överens om att i denna debatt och i de följande, som komma att föras
under denna riksdag, ha vi ur sakens synpunkt skäl att lämna
åsido alla allmänna deklamationer, alla allmänna fraser och uttryck
om sparsamhet, arbete, hederlighet, noggrannhet. Om de principerna
äro vi på förhand ense. Konsten är att i denna mycket invecklade
ekonomiska situation göra någonting av sparsamheten, göra
någonting av teorien om att omlägga skattebördan, göra någonting
av teorien om att minska utgifterna.

Jag behöver icke uppehålla mig vid ett sådant hugskott som
herr Lindmans, att det kunde vara skäl, att man redan nu började
att på förhand täcka blivande förluster på sfcatskommissionerna, och
att man borde för detta ändamål hava reserverat kassa fonden i stället
för att anlita den till statsregleringarna 1920 och 1921. Jag anmärker
mot denna tanke först och främst, att statskommissionernas
hela resultat ännu icke är klart. Jag tror mig kunna hoppas, att
flertalet av dem komma att gå ihop eller gå med något litet över -

Lördagen den 17 januari, f. m.

Nr 6. 54

t-id remiss av skott, just den marginal som lian vara behövlig, medan däremot en
statsverks- av kommissionerna uppenbarligen blir ett sorgebarn, nämligen bränspropositume*
^kommissionen. Inom parentes, om vi nu ha att dragas med detta
**■ sorgebarn, mina herrar, så är det tack vare den organisatoriska för-,
{forte.) må^ra och den syn på behandlingen av det stora bränsleproblemet,
som anlades av den regering, i vilken herr Lindman senast satt. Det
var denna regering, som skapade bränslekommissionen, lade upp hela
dess organisation och lät den slå in på sådana vägar, som fört oss
dit, där vi stå. Men i varje fall. när resultatet av bränslekommissionen
föreligger, är det skäl att tala om täckning av förlusterna.
Att nu i förväg reservera kassafonden för detta ändamål — jag frågar:
skulle icke detta hava gjort nödtvånget av ökade skatter redan
1920 eller 1921 eller under båda åren ännu starkare, än det är nur
Å ena sidan säger man: det framlagda förslaget till inkomstskatt är
betungande. Å andra sidan säger man: låt oss reservera kassafonden
för eu blivande förlust och taga ut nya skatter. Äad är detta
för finanspolitik, mina herrar? — Jag lade naturligtvis märke till,
att herr Lindman omnämnde eventualiteten av tullar pa lyxvaror.
Men jag tror, att han själv bifogade den alldeles riktiga anmärkningen,
att i grunden giva sådana tullar på verkliga lyxvaror så
ofantligt litet. Skola de giva någon summa, som kan vara det
minsta avsevärd, får man gå in på konsumtionsartiklar för den störa
massan av det svenska folket, och jag tillåter mig draga i tvifvelsmål.
att man är synnerligen benägen att så gorå med den naturliga följden,
att dyrtiden ytterligare stegras.

Vad som för övrigt i herr Lindmans anförande anfördes om
möjligheter för nedbringande av utgifterna har i allt väsentligt mitt
livliga intresse och instämmande. Även jag skulle önska, att man
skulle kunna nedbringa kommittékostnaderna, att man skulle kunna
begränsa antalet ämbets- och tjänstemän, i varje fall deras tillväxt
i antal. Men peka på någon serie av kommittéer, som kunnat
undvaras, peka på något särskilt område, där man verkligen vet och
icke blott med allmänna ord tror sig kunna hoppas på att en minskning
av tjänstemännens antal kan äga rum. Där sitter knuten. Det
är icke under dessa sista år, som tjänstemännens antal vuxit så våldsamt.
särskilt icke i affärsverken. Detta har, såsom också framgick
av herr Lindmans siffror, skett under tiden 1913—1918. Under
den sista tiden har pågått och pågå alltjämt särskilt inom järnvägarna
ett mveket allvarligt arbete för att nedbringa personalens antal.
Jag bär icke för ögonblicket siffror till bands, men lag tror mig kunna
saga, att det resulterat i ingalunda oväsentliga indragningar.
Och det är vår allvarliga önskan inom regeringen att stödja och pådriva
ämbetsverket, som alltjämt fortsätter på denna väg.

Herr Lindman talade till sist om att man »på något sätt», såsom
orden folio, skulle skapa förbättrade förhållanden mellan export
och import. Ja, det är så sant, som det är sagt, att man önsliar detta
»på något sätt» — men på vilket? Ingen har ännu visat någon framkomlig
väg. Skulle en sådan hänvisning ligga i påpekandet av veteimportens
dyrbarhet, då skall jag blott be att få ställa ett par frå -

Lördagen den 17 januari, f. m.

55 Nr 5.

gor. Den första: tiar man larf märke till, att när spannmålsregleringen
avlyftades i höstas, det i kontraktet med kvarnarna, som av ^opoaaioneu
riksdagen godkändes, uttryckligen ålades dessa kvarnar att tillhan- m. m.
dahålla såväl vete som råg i män av behov, även genom import? (Forte.)
Riksdagen har således själv fastslagit, att den förutsätter en import
efter behov. För det andra: har man larf märke till, att det,
som hittills blivit importerat eller kontrakterat till import eller för
vilket skeppsrum är berett genom de i tidningarna omnämnda avtalen
med de svenska redarna, — att denna mängd av vete tillsammans
med det importöverskott, som fanns vid det nya konsumtionsårets
ingång i höstas, såvitt man kan bedöma, nätt och jämt motsvarar
den normala importen av vete under tiden före kriget? Så länge detta
är förhållandet, får man dock se sig före. innan man mot denna
veteimport väcker en opinion, som man icke torde kunna tillfredsställa.
Och i varje fall, mina herrar — där kommer sakens kärna
— glömmen icke, att i samma stund som det blir tal om att på konstgjord
väg reglera eller nedsätta den fria importen, i samma stund
anmäler sig, såvitt jag kan förstå, ovägerligen kravet på ny ransonering
av mjöl. Jaq kan åtminstone — och i likhet med mig de, som
sysslat med denna sak — icke se, att det skulle vara möjligt att genomföra
en begränsning av vetekonsumtionen tvångsvis och i verklig
omfattning utan en sådan ransonering. Jag frågar, om de, som ropa
på begränsning, också vilja taga ransonering? Jag tror icke, att detta
är förhållandet.

Härmed torde jag hava gått igenom det väsentligaste av det
ekonomiska program, som låg i herr Lindmans anförande. Jag kan
icke finna, att där är givet ett enda positivt uppslag av den art. att
man kan ta på det. Jag är tacksam och hela regeringen är tacksam
för varje hjälp till att arbeta på eu ekonomiskt sund begränsning i
dessa hårda tider. I det fallet finnes icke och skall för oss icke finnas
någon skillnad i vår ställning till olika partier. Men jag anhåller
livligt, att man då icke inskränker sig till allmänna talesätt
utan kommer med praktiska förslag, vilka det är möjligt att sakligt
pröva; förr ha vi icke mycket glädje av önskemålen.

Det tredje huvudområdet, som har förekommit i debatten särskilt
från herr Lindmans sida, rörde de nuvarande arhetskriserna
eller kanske, om jag folier hans egen tankegång, vad lian ansåg vara
följden av åttatimmarslagens införande. Det vare långt ifrån mig,
mina herrar, att återupptaga den stora principdebatten på detta område;
den är förd till slut. Men jag kan icke underlåta att göra ett
par anmärkningar rörande en detalj i herr Lindmans principställning
i denna sak. Herr Lindman vände sig även nu emot det omdöme,
som regeringen tillät sig fälla i höstas, nämligen att åttatimmarslagens
grundsats var så nära som möjligt — så lydde orden _ ett

internationellt faktum. Han anförde däremot, att på kongressen i
Washington hade Förenta staterna icke varit med, och man visste
icke, hur kongressens resolutioner skulle utföras ens i andra länder,
bland dem Kanada. Med anledning härav skall jag tillåta mig framhålla,
för det första att kongressens resolutioner i denna sak fattades

Sr 5.

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av med en enighet, som synes hava varit utomordentlig — såvitt jag kunstaUverks-
nat inhämta, har av samtliga dåvarande representanter för regerinproposthonen
^ran arbetsgivare och arbetare endast en enda av arbetsgivarna gjort
(Forts.) ett principiellt motstånd mot resolutionerna. Vidare: bland de länder,
vilkas representanter intensivast arbetade för att få resolutionerna
igenom, voro England och Frankrike, som ju också genom sina
representanter bildade kärnan till kongressen, och i båda delegationerna,
både den engelska och den franska, sutto av regeringarna högt
betrodda män, i den engelska skulle jag tro till och med. en ledamot
av själva krigskabinettet. Ett sådant förhållande visar bäst.
att man i båda dessa länder synes vara fullt på det klara med att
denna princip nu måste genomföras, såsom för övrigt också framgick
av vad vi kunde anföra redan i höstas. Vad Kanada angår,
har herr Lindman uttalat vissa tvivelsmål, om det skulle komma att
gå med på grund av Förenta staternas ställning. I anledning härav
skall jag efter benäget meddelande från en delegerad vid kongressen
tillåta mig framhålla, att Kanadas officiella representant, som företrädde
den kanadensiska regeringen, uttryckligen förklarat, att
Kanada icke komme att i sin hållning låta leda sig av Förenta staternas
blivande hållning, utan att Kanada för sin del beträffande arbetarefrågan
redan godkänt de principer, som det var tal om genom
sitt godkännande av fredsfördraget. Återstår sålunda Förenta staternas
hållning. Därom kan jag icke säga något. Därom känner jag intet.
Men det bör vara klart, att om alla andra europeiska länder funnit
sig kunna och böra handla i denna sak utan att invänta Förenta staterna,
om principerna likaså accepterats av Förenta staternas närmaste
granne, då torde det vara för mycket begärt, att Sverige skall
kunna undandraga sig att taga hänsyn till ett — jag säger det än
en gång — så gott som färdigt internationellt faktum.

För övrigt, mina herrar, kärnan i läget just nu är denna: Har
den nuvarande oron på arbetsmarknaden sin förklaring i 8-timmarslagen?
Skulle ställningen ha varit bättre nu och under närmast
föregående månader, om denna lag icke kommit till? Jag skall icke
gorå några svartmålningar. Det förbjuder mig min känsla av ansvar
uti denna situation. Men det vill jag hava sagt. att mycket illa
bedömer man förhållandena inom den svenska arbetarevärlden, om
man tror, att ett underlåtande att reglera 8-timmarMagen under
föregående år hade skapat någon slags ro på arbetsmarknaden. Jagtror.
att vi kunna lugnt saga, att då först hade arbetsstriderna blivit
så omfattande och så djupgående, att man nödgats hysa allvarliga
bekymmer för deras rimliga lösning. Såsom det nu är. har åtminstone
den stora tvistefrågan om arbetstiden blivit avförd. Den är
reglerad genom lag. Striden gäller nu dels andra frågor, oberoende
av lagen — ty det är att märka, att konflikterna med järnbruksarbetarna.
med träarbetarna och vid Trollhättan uppkommit oberoende
av denna lag —• och dels — det är sant — vissa svårigheter, när
lagen skall börja att tillämpas. Detta gäller särskilt den stora och
svårartade verkstadskonflikten. Vi äro fullt medvetna om att dessa
svårigheter blivit större, än vi väntat. Men vi ha aldrig lovat, att

Lördagen den 17 jnnnari, f. in.

57 Nr 5.

8-timmarsdagen skulle medföra ett idealtillstånd av arbetsfrid och Vld renu*Ä av
arbetsro. Vi ha endast sagt, att sådant som lägot var, den lagen var ^opoatTtonoi
nödvändig för att skapa förn/ sä IJ, flin fjär för att över huvud taget m. m.
kunna åstadkomma arbetsfrid och arbetsro. Och den förhoppningen, (Portsa
att så skall kunna ske, ha vi icke släppt trots konflikterna.

Det har ifrån herr Venner,ströms sida gjorts någon antydan om
regeringens hållning till konflikterna. Jag skall till detta säga följande.
Regeringen känner sig i dessa konflikter liksom i de föregående
pliktig att uteslutande uppträda såsom den högste företrädaren
av det allmännas och samhällets intressen, och regeringen kommer
icke att göra sig till part i saken vare sig på ena eller andra sidan.

Regeringen kan dock icke underlåta att med anledning av vissa företeelser
framhålla, att det är oberättigat, när man i dessa strider på
sina håll försöker att tolka 8-timmarslagen så, att de 48 timmarnas
normalarbetstid i veckan skulle i sig innesluta raster av olika slag.

Detta har aldrig varit lagens mening. Meningen har varit, att de
48 timmar, som lagstadgats, skola vara effektiv arbetstid. Den principen
har också regeringen själv genomfört vid de regleringar av arbetet,
som skett exempelvis vid flottans varv, arméns verkstäder,
järnvägarnas verkstäder o. s. v.

Jag vill också be att få betona, att regeringen med bekymmer
och beklagande ser de tecken till en viss stridsstämning, som kär och
var göra sig gällande å ömse sidor. Det förefaller, som om återigen
skulle dyka upp någonting av den gamla bedrövliga tanken, att det
är nödvändigt att företaga en stor strid då och då till blodavtappning,
till ekonomisk utmattning å ömse sidor för att sedan komma
överens. Jag kan icke hjälpa, mina herrar, att en sådan tankegång
påminner mig — såsom jag visst för övrigt antytt en gång offentligen
— om den över all måtta olyckshringande tankegång, som på sin
tid förde till världskriget. Då sade man också: »Världskriget är
oundvikligt. Det är så gott att taga det först som sist.» Nu resonerar
man i dessa mindre förhållanden: »Det får lov att bli en kalabalik,
en sammandrabbning. Vi taga den så gott först som sist.» -—

Nej, mina herrar, tiden borde verkligen vara inne för både arbetsgivare
och arbetare liksom för oss alla i denna folkrepresentation att
lägga bort denna ekonomiska katastrofteori, som alltjämt dyker npp.

Vi borde ha lärt oss inse, att nu är tiden så pass allvarsam, nu behöva
vi så nödvändigt taga vara på våra krafter och våra resurser,
att varken arbetsgivare, arbetare eller samhället hava råd att ge sig
i strid, så länge den över huvud taget på något rimligt sätt kan
undvikas. Det är den ståndpunkten, regeringen hittills intagit, då
den mera på avstånd följt konflikterna. Det är den ståndpunkten,
som .ligger bakom regeringens beslut att tillsätta en medlingskommission.
Vi våga hoppas, att det är den ståndpunkten, som skall
göra sig gällande från olika håll och giva förstärkt auktoritet åt medlingskommissionens
blivande arbete. Regeringen kommer att göra
allt vad den förmår för att stödja medlingen och förekomma de ekonomiska
och sociala olyckor, som skulle vållas av en förödande arhetsstrid.

Nr 5. 58

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av Herr Lindman nämnde i förbigående i detta sammanhang ett par
statsverks- or(j om åttatimmarslagens tillämpning. Jag har redan vid debatten
‘i/fo''P^til^oncK härom i höstas uttalat, att jag för min del och med mig regeringen
(Forts ) förutsatt och önskat en så smidig tillämpning av denna lag som möjligt,
så att man skulle begagna alla de utvägar till mildringar och
jämkningar vid övergången, som lagen verkligen ger. Nu har mot
arbetsrådet gjorts den anmärkningen, att det icke visat en sådan smidighet,
Det kan icke vara tal om att jag skulle fälla något omdöme
om arbetsrådets verksamhet. Denna institution handlar säkert under
djup känsla av sina plikter och efter bästa omdöme. Det skall därför
icke missförstås, om jag Öppet erkänner, att det i ett par fall
även förefallit mig, som om man visat sig alltför sträng, ^och jag har
icke underlåtit att låta denna mening komma till arbetsrådets kännedom,
naturligtvis utan att göra anspråk på att arbetsrådet skulle
följa annat än sin egen uppfattning. Jag skall emellertid än en gång
understryka, och jag antar, att därvid en stor anslutning kan ske
från olika håll, att det måste vara även i deras intresse, som hålla
på denna lag, att tillämpningen blir förståndig och måttfull och att
i synnerhet nu i övergångstiden man verkligen använder sig av de
möjligheter att lindra och jämka, som lagen medger. Jag tror också,
att när man kan överblicka arbetsrådets verksamhet i dess helhet, skall
man finna, att avslagen dock ingalunda äro så många, som det
ser ut. De många bifallen bli ofta icke offentliggjorda. Det är
avslagen, som draga uppmärksamheten till sig såsom prejudikatbildande
och på grund av deras betydelse för dem, som drabbas därav.

Mina herrar! Jag tror mig hava berört huvudpunkterna i de
anföranden, som hållits från olika grupper av oppositionen i denna
kammare mot regeringens politik. Jag tillåter mig än en gång framhålla,
att det som är kännetecknande för dessa anmärkningar är deras
övervägande negativa hållning och deras brist på verkligt positiva
anvisningar om vad man önskar skall ske. Regeringen, som ju arbetar
i en tid. vars besvärligheter höra ligga i öppen dag för var och
eu, har ingalunda någon önskan än mindre något anspråk på att
undgå kritik. Men regeringen bär både önskan och känner sig berättigad
till anspråk att, när kritiken antar så pass aggressiva former,
som den har fått i synnerhet i tidningspressen — jag säger det uppriktigt:
mindre i den ärade högerledarens anförande i dag — få veta.
vad det är för en politik, man vill ha i stället för den, som man på
detta sätt utdömer. Det är verkligen, mina herrar, icke något lekverk
att under denna tid vare sig utåt eller inåt företräda det svenska
samhällets fred, ordning, intressen och ekonomiska liv. De, som anse
sig kunna döma över oss, må de säga ifrån, huru de själva vilja ha
det! Först clå är verkligen åt diskussionen givet ett innehåll, som
kan ge några frukter.

Yi, som nu uppbära ansvaret och bördan, göra på intet sätt anspråk
på någon ofelbarhet. Yi skola icke tillåta oss att på något
sätt här framlägga någon meritlista från de gångna åren. Men det
anse vi oss hava rätt att saga, att vad som har gjorts för Sveriges
folk och vad som har hänt i Sveriges land från oktober 1917 och till

Lördagen (len 17 januari, f. in.

Nr ti.

nu, berättigar oss till (len frågan: På vilket sätt vilja herrarna i oppositionen
gorå det bättref propositionen

m. m.

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Jag (Forts.)

tror, att vi kunna vara ense om att det icke är något vidare angenämt
att uppträda i andra kammarens talarstol, och det blir icke
bättre, då man såsom jag har oturen att bliva uppropad närmast
efter hans excellens herr statsministern. Emellertid vågar jag anhålla
om ett par minuters uppmärksamhet för vad jag har att säga,

Jag har begärt ordet för att till kammarens protokoll få antecknat
några önskemål, som jag och många av mina yrkesbröder anse vara
värda att komma under övervägande.

Tidens lösen är ökad produktion. Lantmännens uppgift härvidlag
är att sträva efter ökad livsmedelsproduktion. Alla de medel,
som kunna anlitas för främjandet av detta syfte, böra också
komma till användning. Därom kunna vi ju vara eniga, men det
är icke nog med detta, utan man bör också söka undanrödja alla
hinder, som till äventyrs kunna förefinnas för ett framgångsrikt
arbete för vinnandet av det stora målet. Ett av de hinder, som enligt
min mening verka hämmande på livsmedelsproduktionen, ligger i
de nu gällande exportförbuden å lantmannaprodukter. Vi hava haft
att glädja oss åt en rik skörd av foder, av spannmål och av rotfrukter,
och det är klart, att detta lett till en ökning av livsförnödenheterna.
Men produktionen har ändå icke på långt när kommit upp
till den omfattning, som den hade före kriget, utan mycket återstår
ännu att göra för att komma så långt. Det kan bero på skilda anledningar.
En av dessa kanske ligger däri, att det råder betydande
brist på äggvitehaltiga foderämnen, vilka äro dyra och svåra att få.
till följd av de höga frakterna. Det är framför allt oljekakor, som
det här gäller. Att produktionen icke ökats till samma nivå som
före kristiden, kan också bero på att besättningarna mångenstädes
ännu icke kunnat taga upp sig till full produktivitet efter de avknappningar,
de varit satta på under kristiden.

Emellertid beror det helt säkert även på den omständighet, som
jag nyss nämnde, nämligen på exportförbuden, ty det är klart, att,
om icke den säkerhetsventil finnes, som ligger i en fri export, kan
det vara svårt för lantmannen att planlägga sin produktion. Det
råder en viss osäkerhet i fråga om deslsa förhållanden. Man vet icke,
av vilken anledning dessa förbud tillkommit. Sannolikt är, att de
tillkommit för att hindra en utströmning av livsmedel, som man
annars förmodat skulle komma att ske, men det kan också sättas
i fråga, huruvida man icke har tänkt, att exportförbuden skulle
bibehållas, tills det blir ett så starkt prisfall inom landet, att de
kunna upphävas och när har man i så fall nått den lämpliga prisnivån.
Det nuvarande tillståndet skapar emellertid en stor osäkerhet,
och det vore önskvärt, att denna kunde undanrödjas.

Jag hade därför tänkt, att till vederbörande departementschef
gorå en hemställan, om det icke kunde hava fog för sig att taga

Sr 5. 60

Lurdagen den 17 januari, f. m.

Vid remiss av under övervägande, huruvida icke dessa exportförbud redan nu
staisverhs- ]jUr)de upphävas. Jag kan ju förstå, att efter det stora tal, som nyss
propositionen j^Hits, har regeringen icke aktat nödigt att avvakta vad jag har
Z'' att säga, och därför är det ingen regeringsledamot närvarande. Jag

'' " förmodar emellertid, att vederbörande tager någon notis om vad jag

uttalat, och då protokollet kommer vederbörande till banda, hoppas
jag, att det också skall bliva beaktat.

En annan omständighet, som enligt min mening också verkar
ogynnsamt på produktionen, äro de höga frakttaxorna på sådana
jordbrukets hjälpmedel som gödningsämnen och kalk ävensom på
förädlade lantmannaprodukter. Nu är det visserligen sant, att det
gives restitution på frakten för kalk för jordbruksändamål, och det
skulle enligt min mening kunna sättas i fråga, huruvida icke detta
restitutionsförfarande skulle kunna utsträckas till att åven gälla frakten
för vissa lantmannaprodukter. Jag vill nämligen icke sätta i fråga,
att taxorna skulle ändras, då det med den ringa räntabilitet, som
statens järnvägar för närvarande lämna, icke skulle vara tänkbart
att komma fram denna väg. Om man däremot för endast vissa
varuslag kunde åstadkomma restitution för frakt, tror jag för min
del, att det betydligt skulle underlätta varuförmedlingen, ty de^ nuvarande
frakttaxorna verka i vårt vidsträckta land med dess långa
avstånd fullständigt prohibitivt. Det kan finnas god tillgång på
vissa livsförnödenheter i eu del av landet, under det att brist eller
knapphet råder i en annan del, men just de långa avstånden och
de dyra frakterna göra, att en lämplig varuförmedling är alldeles
omöjlig att genomföra. Det vore därför skäl i att taga under övervägande,
huruvida man icke skulle kunna utsträcka restitutionen av
frakt även till vissa förädlade lantmannaprodukter, vilket skulle
kunna vara till gagn icke blott för produktionen utan även för
konsumtionen. Jag anser, att däri, liksom i mitt föregående förslag,
ligger något verkligt positivt.

Det finns ute i bygderna ett allmänt missnöje med de truster
och karteller, som framträda på olika områden. För min personliga
del håller jag före, att icke alla truster och karteller äro
av ondo, utan mången gång kunna dylika sammanslutningar hava
en uppgift att fylla, då t. ex. genom förenklad administration,
ett förbilligande av en vara kan ske. Som regel tror jag likväl,
att de leda till ett fördyrande, och att det därför vore önskvärt,
att en undersökning gjordes angående förekomsten inom landet av
truster och deras inverkan på landets ekonomiska liv och framför
allt på prisbildningen samt i sammanhang härmed undersöka, huruvida
åtgärder till hämmande av dylika sammanslutningar kunna
från statens sida vidtagas. Då jag bläddrade igenom »Berättelse
om vad i rikets styrelse sig tilldragit», fann jag bestyrkt,
vad jag förut visste, att chefen för finansdepartementet den 22
december 1911 tillkallat trustsakkunniga. Dessa arbetade till krigets
början, men sedan lär, enligt vad berättelsen ger vid handen,
deras arbete hava inställts. Arad frukten av deras arbete blivit

Lördagen den 17 januari, f. ni.

Öl Nr 5.

känner jag icke. Hava de kommit till något resultat? Skola do 1av
fortfarande syssla med sin uppgift, vore det skäl i att de sökte MopoaUionen
utröna, dels vilka truster och karteller, som finnas, och dels vilka, »».. »«,.
som till äventyrs kunna vara till nytta, och vilka, som kanske (Forts.)
hava en mindre god mission att fylla. De trustsakkunnigas tillvaro
under så passiva former som nu är mera till skada än till
nytta. Jag tänker mig, att det kan vara åtskilliga riksdagsmän,
som i avseende å detta spörsmål hava uppslag att gorå. Tror någon
att det skulle leda till åsyftat resultat. Ingalunda. Antagligen
skulle det utskott, vartill en sådan framställning remitterades,
komma att säga ungefär så här: med hänsyn till det förhållandet,
att förevarande fråga är föremål för utredning, hemställer utskottet,
att motionärens framställning icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda, och jag är fullkomligt övertygad om att
kamrarna skulle följa utskottet häri. Följaktligen leder dessa
trustsakkunnigas tillvaro mycket mer till skada än till nytta. Det
vore skäl i att herr finansministern sökte blåsa liv i de döda
benen.

Jag skall nu övergå till att säga några få ord i en annan
fråga, som visserligen är mycket lokalt begränsad. Som herrarna
särskilt ifrån södra Sverige känna, finns det i Kristianstads län
och i Blekinge stora områden med mycket svag och mager sandjord.
Denna jord har sedan långa tider använts för rågodling
och för potatisodling. Enda möjligheten att hålla denna jord under
plogen är att råg- och pottisodling kunna bedrivas med någon förtjänst.
I år har det, som jag förut antytt, varit en riklig skörd
på potatis, och det har så varit över hela landet. Den skånska
och blekingska potatisen har därför icke rönt någon efterfrågan,
och det är icke heller sannolikt, att den kommer att bliva något
efterfrågad. Följden har blivit, att där nere hava hopat sig
väldiga massor av potatis, som hota att förstöras. I synnerhet
är faran stor därigenom att det vid upptagningstiden eller strax
dessförinnan inträffade nattfroster, som delvis gjorde, att en del
potatis blev skadad. När denna nu sammanförts med frisk potatis,
kommer hela lagret, som på detta sätt hopats, snart nog till
förruttnelse. Kunna icke lagren tillgodogöras för industriellt behov
på ett eller annat sätt, så är risken för jordbrukarna där nere
högst betydande. Det vore därför önskvärt, att det kunde vidtagas
skyndsamma åtgärder, som möjliggjorde, att potatisskörden komme
till användning. Det har rekommenderats, att den skulle användas
till utfodring, och det sker också i mycket stor omfattning,
men det är ju klart, att den massa, som finns, omöjligt kan tillgodogöras
för utfodring på detta lokalt begränsade område. Det
skulle naturligtvis lätt kunnat ske. om det varit fördelat över större
delar av landet. Då skulle givetvis potatisen kunna användas till
svinuppfödning, men som det är, låter detta sig icke praktiskt
genomföras.

Nr 5. 62

Lördagen den 17 januari, f. m.

Vidremiösav Jordbrukskonsulenten Ekerot, som är en pa detta område synstatsverks-
xierli^en omdömesgill man, bär bland annat framhållit, att både i
propositionen om hägtar och nötkreatur, äro andra rotfrukter både lämpligare

“‘“i och"bekvämare än potatis, något som alla jordbrukare nog äro i till fälle

att bestyrka. Han har också framhållit, att därest potatisen
skulle användas till utfodring av svin måste svinstammen på en
egendom i Kristianstads län ökas från 100 till 2,500 stycken, pa eu
annan egendom från 300 till 5,000 stycken och hos mindre odlare
skulle ökningen bliva relativt större. Pa grund av allmänt kända
förhållanden har också svinbesättningen högst väsentligt decimerats,
och detta gör även sitt till att de nuvarande lagren icke kunna tillgodogöras.
. ,

Vid dessa förhållanden hava emellertid jordbrukarna att motse
högst betydande förluster. Potatisflingefabrikationen är, så vitt jag
känner till, i det närmaste nedlagd. Den har för övrigt ådragit både
statsverket och enskilda ganska betydande förluster. Potatismjölet
tillverkas ju i ganska stor omfattning, och det skulle kunna ske i
ännu större omfattning, därest icke såsom jag förut framhållit, gällande
exportförbud utgjorde hinder däremot. Då återstår ingenting
annat än att möjlighet kunde beredas att använda överskottet till
brännvinsbränning. Rätt störa partier förtäringssprit hava importerats
från Amerika. Man kan med all rätt, synes det mig sätta i
fråga, huruvida en dylik import är nationalekonomiskt berättigad.
Hade det icke varit klokare att använda det råmaterial, som finnes,
och sålunda undvika att exportera sitt kapital.

Jag anser därför, att det varit min plikt att framlägga denna
fråga, och anhåller, att vederbörande statsråd måtte skyndsamt taga
i övervägande, huruvida icke något skulle kunna med det allra snaraste
åtgöras för att bereda avsättning för denna potatis. ^

Det är åtskilligt annat, som jag här skulle velat. påpeka, men
under nuvarande förhållanden skall jag inskränka mig till de erinringar,
jag nu har gjort.

Herr Persson i Fri torp instämde häruti.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält
sig för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande
propositioner till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Nilsson i Antnäs och Bergström i Högsön, nr 53, om anslag
till fortsättning av inlandsbanan mellan Yolgsjön och Gällivare
m. m.; samt

Lördagen den 17 januari, f. m.

63 Nr 6.

herr Welin, nr 54, om skrivelse till Kung!. Maj:t angående utfärdande
av viss föreskrift i fråga om tillsättande av folkskolinspektörer.

Nämnda motioner (bordlädes på begäran.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,38 e. in.

In fidem
Per Cronvall.