RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1920:43

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1920. Andra kammaren. Nr 43.

Onsdagen den 21 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrog-os var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid:

till statsutskottet motionerna nr 44-0 ock 441 av herr Röino *

samt

till behandling av lagutskott motionen nr 442 av herr Ljungberg.

§ 2.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtande
nr 61 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 10 och 11.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
civildepartementet tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde
tisdagen den 27 innevarande april ämnade besvara herr Bengtssons
i Norup interpellation angående åtgärder till förekommande av
pest- och kolems mitta.

§ 4.

. JiU avgörande förelåg först bankoutskottets utlåtande nr 28, angående
vissa framställningar rörande pensioner och understöd.

Punkten

Eriksson.

l:o), angående årligt understöd åt

änkan Karolina Ang. understöd
åt änkan

? e£,]lri°mi andra kammaren väckt motion, nr 29, hade herr JansfV
Edsbacken hemställt att riksdagen måtte bevilja Karolina
Enksson, anka efter lantbrevbäraren Nils Johan Eriksson i Gaperud,
ett ärligt understöd av 300 kronor att utgå från och med år 1918.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte av riksdagen
bifallas.

Andra kammarens protokoll 1920. Nr bS j

Karolina

Eriksson.

Nr 4.3. 2

Onsdagen den 21 april.

Ang. understöd
åt änkan
Karolina
Krikseon.
(Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Jag kan inte

annat än beklaga, att utskottet kommit till det resultat, som synes
av det föreliggande utlåtandet. Jag har hittills under min riksdagstid
aldrig i något enda fall väckt en motion av detta slag. Men i
detta fall kunde jag inte underlåta att tillmötesgå denna ankas anhållan
att åtaga mig att genom en motion låta hennes blygsamma begäran
komma under riksdagens prövning. Hon ar anka efter e
lantbrevbärare, som tjänstgjort under femton ars tid och därunder en
svår vinterdag blev förkyld, fick lunginflammation ock dog inom
tre dagar. Änkan vände sig på sin tid till generalpoststyrelsen med
en begäran om understöd i sin brydsamma belägenhet. Ärendet remitterades
till olika myndigheter, till postdirektionen och postmästaren,
och samtliga uttalade, att de ansågo, att hon behövde fa något
understöd. Het tog emellertid lång tid innan remissahten, återkom
till generalpoststyrelsen. Det dröjde icke mindre än tva ar, innan
hon fick del av generalpoststyrelsens beslut Och da hon i vintras
äntligen fick det, så svarade styrelsen, att den, trots det att postdirektören
anbefallt framställningen, på grund av gällande bestämmelser
inte kunde tillerkänna henne något understöd. Men samtidigt erhöll
hon genom postmästaren det meddelandet, att om hon vande sig
till någon riksdagsman i orten, och en motion i saken bleve vackt,
skulle sannolikt riksdagen bifalla hennes blygsamma begäran.

Jag har nu i min motion begärt ett sa blygsamt belopp som
300 kronor årligen i understöd åt henne. Utskottet säger emellertid,
att inga omständigheter anförts, »vilka synas höra föranleda till e
beviljande av understöd från statens sida». Jag tycker verkligen,
att jag har anfört sådana omständigheter. Mannen har tjänstgjort
oförvitligt under femton års tid, och änkan befinner sig i en brydsam
belägenhet. Jag tycker sålunda som sagt, att omstandighetei
äro anförda, som skulle hava kunnat godkännas av bankoutskottet.

Sedan säger uskottet, att »då vidare ett bifall till motionen skulle
innebära ett frångående av hittills tillämpade principer, har utskottet
med hänsyn till de konsekvenser, ett bifall skulle medföra ansett
sig böra avstyrka bifall till motionen». Jag skulle kunna meddela
bankoutskottet, att de principerna ha frångåtts for länge sedan.. I a
den tid statsutskottet behandlade dessa pensions- och understodsarenden
förekom det i många fall, att riksdagen, även om utskottet avstyrkte,
beviljade understöd åt personer, som voro mindre toitjanta
därav och kanske mindre i behov därav än denna mindre bemedlade
änka. Jag minns ett fall för några år sedan. En telegrafi]^arbetare,
som var bara tillfälligt anställd, hade fått order att fara till
Lidingön för att utföra ett reparationsarbete, till följd av att askan
fördärvat ledningen. På grund av att vägen var slipprig akte han
omkull på sin cykel och bröt av sig ena benet. ^ Han blev intagen
på lasarett, benet måste amputeras och han dog på själva operationsbordet.
Då väcktes av herr Eriksson i Grängesberg en motion om
understöd åt hans änka, som inte var pa något sätt berättigad därtill.

Onsdagen den $31 april.

3 Nr 43.

Motionen bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren.
Men i den gemensamma voteringen blev det majoritet för
detta understöd även i första kammaren. Jag tror, att man kan
säga, att det icke skulle innebära något frångående av principerna,
ifall riksdagen skulle tillerkänna denna änka, som det nu är fråga
om, dessa blygsamma 300 kronor årligen. Hon är nu 60 år gammal,
så jag förmodar, att det iir ingen som tror, att det skulle bli något
avsevärt belopp för statskassan.

Trots att utskottet varit enhälligt i sitt avstyrkande, så kan jag,
herr talman, icke annat än hemställa om bifall till min motion.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag skulle verkligen

önska, att många av dem, som nu väcka motioner i sådana ömmande
fall, som det föreliggande kanske är, sutte i bankoutskottet och tvingades
att år efter år behandla dessa motioner med hänsyn till de
allmänna regler och bestämmelser, som gälla för de olika verken.
Jag tror att de då verkligen skulle komma till insikt om, hur svårt
det är att tillstyrka en mängd sådana motioner, i fall man skall
kunna upprätthålla vissa normer. Nu antog riksdagen för bara några
år sedan en lag för kommunikationsverkens extra personal, vari
stipulerades vissa tjänstgöringsår och dylikt såsom villkor för att få
tjänstepension, alltså inte familjepension för efterlevande utan tjänstepension
till vederbörande själva. Den person, som det här är fråga
om, har icke varit så många år i tjänst, att han ens själv skulle
kunnat få tjänstepension. Nu begär motionären att änkan skall få
pension. Det är klart, att man kan väl ändå inte, då det är fråga
om familjepension, frångå de allmänna regler, som gälla för erhållande
av tjänstepension. Detta om detta.

Nu påstod den ärade talaren, att på den tid statsutskottet behandlade
dessa motioner, så hade man ofta, såsom hans ord folio, beviljat
pensioner åt personer, som voro mindre förtjänta och mindre i
behov därav än i detta fall. Jag vill erinra herr Jansson i Edsbäcken
om, att för tolv riksdagar sedan, då jag först kom in i bankoutskottet,
så levde kvar den gamla traditionen från statsutskottets dagar,
_ och den traditionen gick ut på, att egentligen alla sådana här
motioner borde avslås. Det var först efter flera års arbete, som vi
fingo in i bankoutskottet den uppfattningen, att det skulle vara möjligt
för riksdagen att bevilja pension, även då framställning därom
gjordes av en enskild motionär och inte blott sedan ärendet passerat
alla graderna genom ämbetsverkens utlåtande och till sist kommit
såsom en proposition från Kungl. Maj:t. Jag tror, att det är och
har varit lyckligt i många fall, att den gamla traditionen brutits.
Men jag tror å andra sidan också, att man icke får gå till en alltför
stor överdrift och bevilja varje motion, som här väckes. Ty om
så blir fallet, så blir ju förhållandet det, att den som händelsevis kan
få en riksdagsman att väcka en motion kommer i en betydligt bättre
ställning än den, för vilken riksdagen har stadfäst laga former i
fråga om pensions erhållande. Det är dessa regler, som vi ansett,
att vi måst följa inom utskottet, och den omständigheten, att här inte

Any. understöd
åt änlcan
Karolina
K riks sou.
(Ports.)

Nr 43.

Onsdagen den 21 april.

Ang. under- finns en enda reservant, talar väl ändå för att utskottet i detta fall
..... " iktlinjer, som riksdagen för sin del också har -

stöd åt änkan
Karolina
Eriksson.
(Forts.)

har följt de allmänna

vidlag godkänt. .... »

Jag vill sluta med att än en gång framhålla, att det icke ar något
nöje att här i kammaren stå och tala mot dessa småpensiouer.
Men såsom utskottsledamot kan jag inte göra annat än att halla på,
att det verkligen skall finnas en viss överensstämmelse i behandlingen
av dessa ärenden enligt de allmänna regler, som här gälla och
höra gälla för utskottets tillstyrkande eller avstyrkande av framställningar
av detta slag. I detta fall har generalpoststyrelsen icke kunnat
medgiva pension, och detta bevisar ju i varje fall något.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem ställan.

Herr Jönssoni Fridhill: Herr talman! Jag vill ingalunda ifrågasätta,
att icke bankoutskottet stått på säker grund, då det avstyrkt
ifrågavarande framställning, men då från utskottshall här talas om
konsekvenserna, vågar jag för min del förmena, att jag tager gladeligen
konsekvenserna av ett beslut, som innebär biiall till lien Janssons
i Edsbäcken motion.

Det gäller här änkan efter en lantbrevbärare, som har gatt i
15 år mot en ersättning av 96 öre per nymil. Han har, kan man
nästan säga, stupat på sin post. När det därför gäller att behandla
framställning om pension åt änkan på 300 kronor, tvekar jag icke ett
ögonblick att giva min röst för ett förslag därom. Liknande fall
hava ju inträffat tidigare. Det tror jag bankoutskottets ärade ordförande
icke är omedveten om, att andra kammaren vid mänga tillfällen
icke hållit så noga på formerna, utan där det har funnits mojligheter,
har man i allmänhet latit hjärtat tala. Senare un du c.agens
lopp föreligger till behandling en annan framställning från bankoutskottet.
I det fallet synas formerna icke beaktats fullt så niga.
Jag skall icke ingå på någon slags förliandskntik häröver, men jag
tror att i det här föreliggande fallet rör det sig om en sak, där man
utan vidare kan vara med på ett bifall till den avgivna motionen.

Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som ar
framställt av herr Jansson i Edsbäcken.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag får sä ga

detsamma som bankoutskottets ordförande, att det är intet nöje
att stå här i kammaren och tala mot sitt hjärta och för utskottet. Da
utskottet i detta fall icke kunnat betrakta denne lantbrevbärare som
en statens tjänsteman och ej heller generalpoststyrelsen kunnat gorå
det, ha vi yrkat avslag. Jag ber att få uttrycka mitt stora beklagande,
att utskottet ej kunnat ställa sina åsikter på sådan grund, som
hade tilltalat, som det vill synas, majoriteten i denna kammare Vad
riksdagen beslutar i detta fall, må vara dess ensak, men utskottet
kan icke som en väderflöjel den ena dagen fatta beslut i överensstämmelse
med principerna för utskottets, arbete, och nästa dag alldeles
stick i stäv mot desamma, utan utskottet måste naturligtvis tillämpa

Oiisdngeu den 21 april.

5 Nr 43.

fasta principer för sina handlingar. I förevarande fall har utskottet Ang. umleråtminstone
icke ansett sig hava tillräckliga skäl för att kunna bifalla sm„åt änkan
motionen. Karoh,M

Jag instämmer med vad herr Kristensson nyss sade, att det vore (Forts.)
nyttigt, om man kunde få taga in alla dem, som motionera i sådana
frågor, i utskottet, så att de kunde få se, hur pass lätt det vore att
lämna bifall till de framställningar, som av dem göras.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan, trots
de bevekande ordalag den siste ärade talaren anlagt.

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Eu ledamot av

utskottet sade, att generalpoststyrelsen avstyrkt en till densamma, inlämnad
framställning i ärendet. Ja, det är på sätt och vis riktigt.

Det heter dock i poststyrelsens resolution, att det är på grund av
gällande bestämmelser styrelsen icke kunnat utanordna det begärda
understödet. Samtidigt säges ock, såsom vi se, i det utskottets utlåtande
såsom avskrift bilagda meddelandet från postmästaren i Kil:

»På vederbörligt uppdrag får jag emellertid meddela, att det synes,
lämpligt, att ni söker förmå någon av ortens riksdagsmän att genom
motion i riksdagen utverka understöd år Eder.» Generalpoststyrelsen
kunde givetvis icke på grund av gällande bestämmelser göra något
åt saken; men riksdagen står ju över dessa bestämmelser, och
riksdagen kan mycket väl bifalla framställningen, trots det generalpoststyrelsen,
om än hjärtat varit aldrig så gott, icke kunnat på grund
av gällande bestämmelser tillerkänna henne understöd.

Det förefaller för övrigt, som om utskottets ledamöter icke skulle
ha så mycket emot, att kammaren bifaller framställningen, fast de
måst avstyrka densamma. Jag kan då icke annat än vädja till
kammaren att i detta fall ändå visa sitt goda hjärta, och jag tillåter
mig allt fortfarande, herr talman, att hemställa om bifall till motionen.

Herr Bäck lund: Herr talman, mina herrar! Det är ju klart,
att det varit omöjlig^ för bankoutskottet att tillstyrka motionen, när
det icke funnits möjlighet att av vederbörande myndigheter få åberopat
några bestämmelser till förmån för den gjorda framställningen.

Generalpoststyrelsen har ju bär sagt, att den på grund av gällande
bestämmelser ej kunnat bifalla den till styrelsen ingivna framställningen
i ärendet. Då kommer man till riksdagen och vill, att
bankoutskottet skall förorda en pension. Det är naturligtvis lika
omöjligt för utskottet, som det varit för generalpoststyrelsen, att kunna,
åtminstone med sakliga skäl, påvisa att pensionen är berättigad.

Jag tror visst,_ att änkan ifråga behöver pensionen och att framställningen
är behjärtansvärd. Här ligger emellertid saken så, att
dessa lantbrevbärare äro — jag tycker icke om den anställningsformen
och har själv försökt få en ändring i förhållandet — anställda
på entreprenad av generalpoststyrelsen. Det står ju också i betänkandet,
att ersättningen för tjänsten har utgått med kronor 2:50 per tur.

Det har varit kutym, att man icke gärna pensionerar vare sig entre -

Nr 43. 6

A ng. understöd!
åt ånlcan
Karolina
Eriksson.

(Forts.)

Onsdagen den 21 april.

drenörer eller deras efterlevande. Och det finns naturligtvis intet
annat för utskottet att gå efter, trots billighetsskäl och ett gott hjar ta

skulle säga något annat. . . „

Av den anledningen, herr talman, tror jag, att utskottet sUr pa
den starka sidan. Det står naturligtvis kammaren fritt att ga pa en
annan linje. Jag tror dock, att det kan ha farliga konsekvenser att
bevilja pension åt sådana anställdas efterlevande, da ersättningen u
gått enligt entreprenadsystem.

Jag ber därför, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets felslag.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Det torde

inte vara för mycket begärt, om jag blott för ett ögonblick ber om
uppmärksamhet från kammarens sida.

Med ledsnad har jag hört, hur debatten pagatt under sorl i kammaren.
Mången har måhända förmenat, att det här blott galler 300
kronor, ett allt för obetydligt ärende för att vi åt detsamma behova
skänka någon uppmärksamhet. / , , .... ,

Nej, mina herrar, det gäller icke 300 kronor, utan det galler, huruvida
en 60-årig änka, vars make på grund av i statens tjänst adragen
sjukdom dött, skall få någorlunda bärgning pa gamla dagar.

Herr Sommelius uttalade nyss, att utskottet maste följa vissa
principer. Det är sant. Men såväl generalpoststyrelsen som riksdagen
hava, då det gällt lantbrevbärarna, följt fullständigt oriktiga
principer. Ty det har i riksdagen medgivits, att härvidlag tillämpats
ett fullständigt utsvettningssystem. När det är fråga om statens
tjänstemän, postbrevbärarna som bo i våra städer t. ex., sörjer
man för dem. De hava haft det dåligt, men vi ha ökat deras löner.
Däremot när det gäller lantbrevbärarna, sa är det sa, att de fa ^lov
att gå en hel mil för ett belopp av 96 öre. Något sadant måste
väl ändå vara upprörande. Denna siffra är ju icke tagen från de förhållanden,
varmed vi nu, under dyrtiden ha att göra, men den ersättningen
gällde dock 1915. Denne man har således svultit under sitt
arbete. Han har sprungit över två mil om dagen med sin lantbrevbäring
och detta mot en avlöning av något mer än 2 kronor. År det
tillständig!, att staten avlönar pa sadant sätt? ib i ti har naturligtvis
icke kunnat lägga av ett öre, och hans hustru är, såvitt jag kan förstå
— och det har icke heller utskottet förnekat — fullständigt obemedlad.
Vore det då icke värdigt riksdagen, när mannen tjänat i
15 år och — vilket icke heller utskottet förnekat — dött på grund
av sjukdom, ådragen under arbetet i statens tjänst, att bevilja änkan
ett årligt belopp av 300 kronor?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herr Söderberg.

Herr Åkerlund: Herr talman! För flera år sedan förelåg

ett ärende ungefär likadant som detta. Det var en lantbrevbärare,
som slitit ut sig i statens tjänst. Han var icke berättigad till pension,

Onsdagen den 21 april.

7 Nr 4Jt

men andra kammaren och sedermera även första kammaren lämnade
honom en pension, som han så innerligen väl behövde. Jag tycker,
att här är förhållandet någorlunda likartat. Principerna får man icke
hålla så hårt på, utan man får även tänka på, vad billighet kräver.
Denne man har ju arbetat ut sig i statens tjänst och avlidit på grand
av därunder ådragen sjukdom. Är det då för mycket, att riksdagen
erkänner hans meriter i statens tjänst genom att bevilja hans änka
denna lilla pension.

Jag kan icke annat än på det varmaste tillstyrka bifall till motionen.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! För mig är

det icke begripligt att utskottet skulle se detta ärende på det sätt,
som herr vice talmannen framställt det. Det var utomordentligt välvilligt
av honom att påbjuda tystnad i kammaren, vari helt säkert
många med mig instämma. Men icke hade jag tänkt mig, att han därför
behöver slå på stora larmtrumman så förskräckligt, som han gjorde.
Att frågan gäller många fattiga människor i vårt land, det förstår
jag, men icke visste jag, att filantropien inom bankoutskottet
hädanefter skulle gå efter de principer, som herr vice talmannen så
häftigt kämpar för. Efter de grunderna måste vi inom bankoutskottet
alldeles lägga om vårt pensionsväsen och förklara oss vara en filantropisk
inrättning. Men bankoutskottet har dock icke att taga
hänsyn till filantropiska synpunkter, utan bankoutskottet har endast
att se efter, om det finnes giltiga skäl ur statssynpunkt för de
framställningar, som göras. Men om man i kammaren trots utskottet
vill bifalla detta anslag, så tror jag ingen inom bankoutskottet beklagar
det. Då blir emellertid resultatet, att kammaren förklarar,
att det är de filantropiska synpunkterna, som skola göra sig gällande.
Men bankoutskottet kan icke bedöma dessa frågor som om de
vore hjärtesaker, och lantbrevbäringen har i detta fall utlämnats på
entreprenad, och den ifrågavarande lantbrevbäraren har åtagit sig
detta arbete för ett visst pris. Och under denna tid har han blivit
sjuk. Det finns således anledning för kammaren att låta barmhärtighetskänslorna
tala, men det finnes icke anledning för bankoutskottet
att frångå de principer, som vi alltid följt och äro skyldiga att följa.
Jag vill icke, att riksdagen skall anse oss vara så hårdhjärtade, att
vi skulle sluta handen till varje gång, det sättes krav på oss i ärenden
av filantropisk natur. Men kammaren har i sina händer att justera
oss, och jag tror ingen inom utskottet blir ledsen, utan tvärtom.

Jag har velat säga detta, herr talman, och jag yrkar fortfarande
bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag förstår ju mycket
val, att bankoutskottet måste följa de principer och riktlinjer, som äro
för dem så att säga normerande. Men som den siste ärade talaren
i slutet av sitt anförande erinrade om, torde väl i alla fall riksdagen
icke vara hindrad att i ett fall, där särskilt ömmande omständigheter
föreligga, utöva barmhärtighet. Jag tycker verkligen, att här föreligga

Ang. umirr
stöd åt (inbi
Karolinn
Eriksson.
(Förbi.)

Nr 43. 8

Onsdagen den 21 april.

Ang. understöd
åt änlcan
Karolina
Eriksson.
(Forte.)

ganska starka motiv för riksdagen att låta hjärtat tala till förmån för
denna fattiga änka, då det ju framgår av handlingarna, att hennes
man under sin tjänst ådragit sig den sjukdom, som förorsakade hans
död. Och då han tjänstgjort i 15 års tid som lantbrevbärare, så tycker
jag det här föreligger ett sådant fall, där vi skulle kunna frångå dem
allmänna utskottsprincipen, som vi ju i alla fall hålla utskottet tacksam
räkning för att utskottet vill omgärda, och låta barmhärtighet
tala. Jag skall därför be att få yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herr Larsson i Kroken.

Herr Kristensson: När den föregående talaren yttrade,

att det framgick av handlingarna, att denna fattiga änka var i synnerligen
stort behov av dessa 300 kronor om året, så vill jag säga, att
därom kan jag icke yttra mig. Men vad jag kan yttra mig om det är,
att motionären icke lämnat i sin motion ett enda intyg om att denna
änka är medellös eller behövande. Det saknas fullständigt i motionen.
Jag har bara velat anföra det.

Sedan är det klart, att om kammaren går på bifall i detta fall,
så betyder det, så vitt jag kan se, att utskottet kan hädanefter icke
underlåta a.tt tillstyrka bifall till snart sagt vilken änkepension som
helst. Så långt utanför det plan, där hittills pensioner beviljats, ligger
verkligen denna motion. Det ber jag de herrar, som nu tala å
hjärtats vägnar, att behjärta. Det innebär konsekvenser av synnerligen
vittgående slag. Det innebär, att hela lantbrevbärarkåren får
av staten pension, utan att de bidragit med inbetalningar, som gäller
över allt eljest för statstjänst.

Herr Hage: Jag undrar, om det är riktigt, som herr Kristensson
säger. Det var ju dock så, att mannen till den änka, varom det här
är fråga, avled på grund av en sjukdom, som han ådrog sig, då han
var stadd på resa i och för tjänsten. Och om vi kunna påvisa, att
i detta fall föreligga särskilda omständigheter, så behöver det väl
icke betyda, att riksdagen skall vara skyldig att bifalla varje eventuellt
framkommande motion om änkepension efter en avliden lantbrevbärare.
Herr Kristenssons resonemang håller enligt min mening
alltså icke streck.

Sedan skulle jag vilja säga det, att denna motions framkommande
och den diskussion, som här förekommit, visar, huru nödvändigt
det är, att åtgärder vidtagas så fort som möjligt, för att även änkor
och barn efter icke ordinarie statstjänare få pensioner och att vi få
ett ordnat pensionsväsen för dem. Jag har för min del väckt motion
om utredning av den saken, och jag hoppas, att denna blir beslutad
av riksdagen samt att den i så fall blir bringad till sin fullbordan
så fort som möjligt. Men även om riksdagen skulle kommna att besluta
i den riktningen, så blir det dock troligen så, att den pensioneringen
icke kommer att bliva retroaktiv, alltså att dessa, som blivit
änkor, redan innan lagen trätt i kraft, icke falla under en sådan
möjligen tillkommande lag.

Onsdagen deri 21 april.

9 Nr 4».

Under sådana förhållanden, herr talman, ber jag att få yrka bi- Ang. muler -

Med herr Hage förenade sig herr Alvin. "(Kort*)

Herr K ristens son: I anledning av herr Hages yttrande

ber jag att få meddela, att det icke i handlingarna är styrkt, att ifrågavarande
änka befinner sig i fattiga omständigheter, och ej heller är
det förebragt något intyg om att hon är medellös.

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Då utskottets

ärade ordförande sagt, att jag icke visat, att här föreligger något behov,
. så vill jag påpeka följande, som står i bilaga 6 till motionen:

»Eriksson besörjer lantbrevbäringen under en tid av omkring
15 ar, senast — under tiden 1/1 1903—23/j 1915 — mot en turlega
av kr .2: 50, motsvarande 96 öre per mil.» Tror utskottets ordförande,
att denne man hade, mot en avgift av 96 öre per mil besörjt denna
turlega, om det vant så, att han varit i goda ekonomiska omständigheter?
Jag trodde icke jag skulle behöva framlämna några ytterligare
bevis för, att det föreligger ett behov i detta fall, ty detta intyg,
som finnes i bilaga 6, bör väl vara tillräckligt talande skäl för, att
behovet är stort, när han utförde ett sådant ansträngande arbete mot
så liten ersättning. . Hade han varit i goda ekonomiska omständigheter,
. så hade han givetvis icke åtagit sig denna syssla mot en sådan
avlöning.

Jag hemställer, herr talman, om att kammaren måtte bifalla motionen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.

Punkterna 2:o—5:o.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6:o, angående livränta åt förre smeden Johan August Ang. livränta
Gustafsson. åt färre sme .

den J. A.

1 en inom andra kammaren väckt motion, nr 43, hade herr Lind- Gutta}sson.
qvist i Kosta hemställt, att riksdagen ville bevilja förre smeden Johan
August Gustafsson från Tingsryd, Kronobergs län, en årlig livränta
att, jämte förut utgående sådan, från och med den 1 januari
1920 utgå med 300 kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte av riksdagen
bifallas.

fal till motionen.

stöd åt änkan
Karolina
Eriksson.

Sr 4:5. 10

Onsdagen den 21 april.

Ang. livränta
åt färre smeden
J. A.
Gustafsson.
(Forts.)

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman! Med den utgång,

behandlingen av herr Janssons i Edsbäcken motion nyss fick, sa kunde
lag ha anledning hoppas, att jag skulle ha samma lycka med min
motion. Det vågar jag dock icke tro. Men jag hade begärt ordet,
redan innan herr Jansson yrkade bifall till sin motion. Jag har i en
motion hemställt, att en f. d. smed vid statens järnvägsbyggnader i
Norrland, som under arbetet därstädes blivit skadad och för en ticl sedan
blivit tillerkänd en livränta på 60 kronor, skulle få denna livränta
höjd till 300 kronor. Nu har utskottet avstyrkt denna framställning.
Men jag har icke möjlighet att av utskottets motivering för avstyrkande
få fram, vad som är det verkliga skälet för utskottets avstyrkande
här. Utskottet säger: »Då, såsom i motionen upplyses, Gustafs son

från och med år 1918 tillerkänts en årlig livränta av statsmedel
och några särskilda omständigheter icke förebragts av beskaffenhet
att föranleda en höjning av densamma, har utskottet funnit sig hora
avstyrka bifall till motionen.» Jag ville nu ställa den fragan till utskottets
ärade ledamöter, vilka särskilda omständigheter som bär. borde
ha varit förebragta, för att utskottet skulle ha kunnat ga pa bifall
till motionen. Nu är det visserligen så, att denne person har en
fastighet, som är upptaxerad till 5,000 _ kronor. Det kan ju vara
möjligt, att det är en bidragande orsak till, att utskottet gatt pa avslag.
Men om så är eller det finns några andra skäl, som vant bestämmande
för utskottet, så skulle jag vara tacksam att få veta dessa.
Jag förstår ju så väl, att utskottet måste följa några principer.
Eljest blir det alldeles omöjligt för dem i längden. Men jag undrar.
om icke ändå under min riksdagstid man gått på bifall till motioner
av liknande slag som denna. Och då det nu gäller en person här, som
har en så liten livränta som 60 kronor, och vi veta, huru litet man far
för kronan i dessa dagar, så tycker jag det finns skål för bifall till
motionen, och jag skall taga mig friheten att yrka bifall till densamma.

Herr Kristensson: Denne man har en livränta på grund av
gällande lag. Hittills har man följt den principen, att man icke i enstaka
fall gått utöver de föreskrifter, som gälla enligt denna lag.
Herr Lindqvist i Kosta och kammaren i övrigt torde lika väl som jag
veta. att i de allra flesta fall sådana livräntetagare äro i behov av en
höjning av livräntan. Men om en sådan höjning skall företagas, höidet
väl ske genom en allmän revision av denna lag. Om någon hade
varit här närvarande på regeringsbänken^ skulle jag verkligen velat
lägga den nuvarande regeringen varmt på hjärtat, att den ville tillse,
att det till nästa år kunde komma en kungl. proposition, att alla
dessa personer, som det här gäller också bliva i någon man kompenserade
för dyrtiden. Dessa få i allmänhet icke något dyrtidstillägg.
Riksdagen har beslutat en höjning över lag med 50 — i år tror

jag det är 100 % — men det gäller endast dem, som varit olycksfallsförsäkrade
som statens befattningshavare. De, som äro försäkrade av

Onsdagen den 21 april.

11 Kr 4:{.

enskild arbetsgivare, få ingenting. Och det ser verkligen ut av en Ang. livränta
utredning, som är verkställd av riksförsäkringsanstalten, som om man S6rre mnf~
icke nu heller skulle kunna komma till en ökning här. Emellertid Guäiafssm,
vill jag för min personliga del uttala den förhoppningen, att till nästa (Forte.)
år det måtte komma en proposition om allmän revision av dessa bestämmelser.
Men nu har det icke varit möjligt att tillstyrka bifall
till en enskild motion, där det gäller att frångå de nu gällande föreskrifterna.
Dessutom har denne man en egnahemslägenhet, upptaxerad
till 5,000 kronor, och den är i det närmaste skuldfri. Under sådana
förhållanden har det synts utskottet, att han nog är jämförelsevis
bättre ställd än ofantligt många andra, som falla under samma
lagbestämmelser, så att man icke i detta speciella fall kunnat gå utöver
lagens ram.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

T detta yttrande instämde herr Lindvall.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner å de därunder förekommna yrkandena,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 7:o—9:o.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bankoutskottets
utlåtande, nr 29, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna l:o—10:o.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten ll:o.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12:o—16:o.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17 :o.

Den av utskottet i punkten gjorda anmälan lades till handlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

N r 43. 12

Onsdagen den 21 april.

A ng. tilläggspension
åt
överinspektören
J. H.
Linguist.

Punkterna 18:o—28:o.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Vidare förekom till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 30,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels årliga understöd
åt änkor och barn efter vissa befattningshavare vid tullverket,
dels ock tilläggspension åt överinpektoren J. H. Lindquist.

Punkterna l:o—3:o.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4:o, angående tilläggspension åt överinspektören J. H.
Lindquist.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj ds därom gjorda
framställning hemställde utskottet, att riksdagen måtte medgiva, åt
överinspektören vid packhusinspektionen i Göteborg Johan Henrik
Lindquist finge vid avgång från sin innehavande tjänst komma^ i
åtnjutande av en årlig tilläggspension a ettusen kronor, att utgå från
det i tullverkets utgiftsstater upptagna förslagsanslaget till pensionsstaten
för avskedade tjänstinnehavare.

Vid punkten fanns emellertid fogad reservation av herr Lindlcu,
som ansett sig böra yrka avslag å Kungl. Maj ds förslag.

Punkten föredrogs. Därpå yttrade:

Herr Bäcklund: Herr talman, mina herrar! Jag har icke

deltagit i detta ärendes slutbehandling inom utskottet och på den
grund icke kunnat reservera mig. I annat fall skulle jag stått på
samma linje som reservanten.

Det är här fråga om en förhöjning av en pension. Först och
främst är det begärt av ifrågavarande tullinspektor, att hans pension
skulle förhöjas med 3,000 kronor, då han avginge.^ Han skulle
vara berättigad till 4,000 kronor, men begär att få åtnjuta 7,000
kronors pension. Generaltullstyrelsen har ju yttrat sig och framdragit
en hel del synpunkter, men icke uttalat sig om något belopp.
Om herrarna observera statskontorets yttrande, så förefaller detta
uttalande ganska märkligt, och jag kan icke hjälpa, att jag tager
mig friheten att läsa upp det här. Statskontoret yttrar:

»Väl är statskontoret av den uppfattning, att den omständigheten,
att överinspektören Lindquist den 14 december 1910 uppnått
70 års ålder, icke bort utgöra hinder för honom att ingå° på den nya
stat för tullverket, som trädde i tillämpning med ingången av år
1911; men någon ekonomisk fördel skulle inträde på den nya staten
knappast kunna anses hava för honom medfört, enär han då blivit

Onsdagen den 21 april.

13 Nr 48.

underkastad bestämmelserna i den civila pensionslagen med därav
följande skyldighet att omedelbart efter ingången av år 1911 från
tjänsten avgå. Visserligen skulle pensionen för honom i sådant fall
hava blivit 5,000 kronor, men nu har han i stället fått kvarstå i
tjänst med avlöning å tillhopa 8,000 kronor årligen. På grund
härav vill det nog synas statskontoret i någon mån tvivelaktigt, huruvida
skäl kunna anses föreligga att bereda någon förhöjning av
den pension å 4,000 kronor årligen, som nu lärer honom tillkomma
vid avgång från tjänsten. Med hänsyn emellertid till föreliggande
omständigheter vill statskontoret icke motsätta sig, att en tilläggspension
beredes överinspektören Lindquist till belopp av 1,000 kronor,
varigenom sammanlagda pensionsbeloppet skulle komma att motsvara
vad han ägt i pension bekomma, om han inträtt å förenämnda stat.
Tilläggspensionen synes lämpligen böra med riksdagens medgivande
anvisas att utgå av det i tullverkets utgiftsstater upptagna förslagsanslaget
till pensionsstaten för avskedade tjänstinnehavare.» Detta
är enligt min mening ett ganska märkligt uttalande av statskontoret.
Det tycks sväva ganska mycket på målet och synes icke så övertygat
om det berättigade i denna pensionsförhöjning, fastän det till sist kommer
fram till, att vissa omständigheter kunnat tala för att pensionen
höjes med 1,000 kronor.

Det är ju så, att denne person hade redan 1911 varit tvungen att
avgå från tjänst, om han gått in på ny stat. Nu kommer han och
vill ha pension efter den nya staten, trots att han med åtnjutande av
full lön fått kvarstå efter 1911, vilket han icke fått göra annars. Saken
är den, att ifrågavarande tullinspektor hade redan den 14 december
1910 uppnått 70 års ålder. Det har således varit en fördel
för honom, att han fått stå kvar och åtnjuta sina förmåner samt sluppit
ifrån att gå in på den nya staten med därmed förenade nackdelar.
Konsekvenserna böra här bjuda, att den som icke vill ingå på ny
lönestat med därmed sammanhängande förmåner och nackdelar, den
bör naturligtvis icke, när ett antal år gått, komma och säga, att nu
vill han ha pension icke blott efter lönestaten, som han icke gått in
på, utan även hava ännu mera, såsom han själv begärt. Detta kan
för riksdagen medföra synnerligen farliga konsekvenser, ty naturligtvis
kommer varje befattningshavare, som finner med sin fördel
förenligt att stanna kvar på, gammal stat, att liksom överinspektör
Lindquist göra gällande, att när de skola avgå, vilja de hava pension
efter den nya staten och mera till, trots att de i andra avseenden icke
velat underkasta sig densamma.

Jag har på dessa grunder, herr talman, den uppfattningen, att
det är riskabelt för riksdagen att gå med på utskottets förslag, och
jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kristens son: Herr talman! Inom utskottet fanns

en viss tvekan, om man skulle bifalla den kungl. propositionen eller
ej. . Jag tror, att det lag sa till, att i början var det en högst avsevärd
majoritet för avslag, men ju närmare utskottets ledamöter togo del
av de verkliga förhållanden som här föreligga, desto mer gingo de

Ant]. tilhi<}</s
pension åt
överinspektören
,/. H.
Lindquist.

(Forts.)

Nr 43.

Ang. tilläggspension
åt
överinspektören
J. H.
Lindquist.
(Forts.)

14. Onsdagen den 21 april.

ifrån den förutvarande uppfattningen, och endast en man stod k valpa
den ursprungliga linjen. Hade den föregående talaren vant r
tillfälle att inom utskottet deltaga i den fortsatta behandlingen av
ärendet, är jag för min del övertygad om, att med det realsinne, som
han har, han då också skulle ställt sig på utskottets sida.

Förhållandet är nämligen, att överinspektör Lindquist har rätt
att kvarstå i tjänst, oaktat han betydligt överskridit den ålder som
är vanlig för pensions erhållande i tullverket. . Paragraf 23 i instruktionen
för generaltullstyrelsen stadgar nämligen beträffande Lindquist,
att han har rätt att kvarbliva i tjänst, så länge ham icke befinnes
till nöjaktig vidare tjänstgöring oförmögen. Mannen är i närvarande
stund 80 år gammal men är kroppsligen vid så pass vigör, att generaltullstyrelsen
icke kan förklara honom till nöjaktig vidare tjänstgöring
oförmögen. Emellertid ligger det i sakens natur, att en man,
som är 80 år gammal, även om han är aldrig så plikttrogen, och det
tror jag att jag kan vitsorda, att herr Lindquist är, kan tycka, att
när det gått bra som det gjort i tio, tjugu, trettio år, kan det ju ga
på ungefär samma sätt med tullbehandling och packhusinspektion
även i det följande. Men som herrarna veta. har ju utvecklingen nu
tagit en enorm fart i rikets största handelsstad. Vidare kommei
nästa år på riksdagens bord ett förslag till omändring av tull förhållandena
där nere — ett betänkande föreligger redan — och det behövs
innan dess vidtagas vissa förberedande åtgärder. Det är alldeles nödvändigt,
därest icke godset skall stoppas där nere, att det finnes en
chef, som kan personligen taga initiativ dagligen och icke blott råtta
sig efter order uppifrån Stockholm. Det är dessa praktiska förhallanden
som gorå, att utskottet för srn del gatt med pa beviljandet ai
denna tilläggspension. .

Överinspektör Lindquist har förklarat, att om han far denna pension,
lämnar han sin tjänst. Om andra kammaren nu skulle ställa
sig på reservantens ståndpunkt, bleve förhållandet det, att överinspektör
Lindquist kommer att kvarstå i tjänst ytterligare ett par^år, tills
han blir berättigad att ingå på den nya lönestat, som nästa års nksdag
sannolikt kommer att antaga och vilken da skulle medföra för
honom en pension på 6,360 kronor, alltså betydligt mer, än det här
är fråga om. Men jag tror, att det skulle vara för handel och. sjöfart
synnerligen olyckligt, om riksdagen nu icke ginge med pa att
gener al tull styrel sen skulle bli i tillfälle att
åtgärder och arrangemang som äro absolut nödvändiga med hänsyn
till den stora hamnutvidgning, som av Göteborgs stad är beslutad
och som icke blott kommer denna stad utan hela landet vid med avseende
på den export och import som där äger rum. De nya hamnanläggningarna
och de nya packhusen pa Hisingen skulle också nästa
år komma att läggas in under överinspektör Lindquists chefsskap.
och jag tror, att varenda affärsman i Göteborg kan vitsorda behovet
av vissa moderna anordningar.

Jag vill, för att borrarna icke skola få någon felaktig uppfattning,
tala om, att överinspektör Lindquist icke haft med tullbevakningen
att skaffa och alltså icke har någon som helst del eller skuld

Onsdagen den 21 april.

15 Nr 43.

i vissa förhållanden beträffande tullvaktmästarkåren som inträffat Än''J- tilUujgsoch
genom tidningarna blivit allmänt kända, utan det är packhusin- _Pen?wn “l
spektionen, själva tullbehandlingen, som han haft att göra med. Under
krisåren uppstodo där stora stockningar. Jag vill visst icke pa- Lindquist.
stå, att detta kan tillskrivas överinspektör Lindquist, men jag tror å (Fort».)
andra sidan, att om man i Göteborgs hamn såväl som på vissa andra
håll vidtagit moderna anordningar och icke låtit två tulltjänstemän
stå och titta på och skriva upp varenda packe utan använt mera praktiska
metoder, såsom på andra ställen, och tagit lägre kvalificerad arbetskraft
i anspråk, så skulle möjligen icke fullt så svåra förhållanden
behövt äga rum, som nu ibland kommit till synes.

Det är på grund av dessa förhållanden, nämligen att han som
sagt har rätt att kvarstå i tjänst, så länge han icke är till nöjaktig
tjänstgöring oförmögen, och att behov föreligger av vissa modernare
anordningar där nere, som jag för min del vill på det varmaste lägga
kammaren på hjärtat att bifalla denna proposition och utskottets förslag.

Nu talade den föregående talaren om de konsekvenser, detta kunde
medföra. Jag har låtit verkställa en undersökning beträffande
konsekvenserna för tullverkets del, och det har befunnits, att endast
två man kvarstå på gammal stat i likhet med överinspektör Lindquist,
och det är t. o. m. att förmoda, att ingendera av dessa torde komma
ifråga till erhållande av en sådan pension. Vad konsekvenserna inom
andra stater och verk vidkommer, äro de också synnerligen minimala,
ty tiden ar nu försutten och de allmänna bestämmelser, som här gjort,
att överinspektor Lindquist kunnat kvarstå utöver pensionsåldern,
äro borttagna i alla moderna och nya avlöningsreglementen som finnas,
så att detta gör, att konsekvenserna av ett bifall till propositionen
äro mycket små. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Med herr Kristensson förenade sig herr Lithander.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
å de yrkanden, som därunder förekommit; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckt motion om gratifikation åt vaktmästaren
hos riksdagens andra kammare Edvard Barder Anderssons
änka; och

nr 32, angående försäljning av och prenumeration å riksdagstrycket
från och med år 1921.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Ur 43. 16

Onsdagen den 21 april.

Ang. försäljning
av kronoegendomen
1
mantal Risinge
nr 1.

§ 8.

Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr
48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 11, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sadana
egendomar, punkt 6.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Uti punkten 6 av en till riksdagen den 13 januari 1920 avlämnåd,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 11, hade Kung!.
Majrt föreslagit riksdagen medgiva, att, sedan kronoegendomen 1
mantal Risinge nr 1, i Kristdala socken av Kalmar län blivit genom
ägostyckning delad i sju lotter i huvudsaklig överensstämmelse med
uppskattningsmännens förslag,

dels huvudgården finge å offentlig auktion försäljas till den
högstbjudande under de i brevet den 29 maj 1874 stadgade villkor,

dels ock övriga sex lotter finge försäljas var för sig enligt gällande
grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar,
. . , . , ,.

under förbehåll vid försäljningen av varje av de sju lotterna
om rätt för köpare av särskilt utstämplad skog att före den 1 april
1921 utan ersättning till lottens innehavare avverka och avforsla
samma skog.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr vice talmannen Hamilton mot vissa delar av utskottets
motivering; och

av herr Johansson i Uppmälby, som yrkat avslag å Kungl.
Maj:ts ifrågavarande framställning.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar!

Vid denna punkt har jag fogat en reservation, däri jag yrkat avslag
å Kungl. Maj:ts framställning. _ ..

Den fråga det här gäller avser försäljning av egendomen Risinge
i Kalmar län. Denna egendom är, kan man säga, en typisk skogsegendom
med en skogsareal av omkring 611 tunnland, därav sammanlagt
omkring 100 tunnland åker, äng och tomter. Pa denna
egendom fanns en mycket värdefull skog, som av uppskattningsmännen
värderades till 198,000 kronor. Emellertid ansåg man, att

Onsdagen don ~1 april.

17 Nr -H.

Ui''t va.1- i Öl- mycket skogsmark, och man befarade kanske, all ifall Ang. föniiljman
koimne till riksdagen med begäran att fä stycka denna stora nimj av kronoskogsareal
med dess värdefulla skog, riksdagen skulle komma att 7

ställa sig ungefär pa samma ståndpunkt, som den gjorde IDIG dä siilje nr'' i.
det var truga om försäljning av den egendom, om vilken här fördes (Forts.)
debatt förra lördagen. Vad företog man sig dåV Man företog sig
att hugga ned skog för omkring 150,000 kronor. Det är ju anmärkningsvart,
att denna skogsavverkning icke uteslutande tillkommit i
sk og svärd ss y f te, utan över jägmästaren säger tydligt och klart, att den
vidtagits för att i görligaste män bereda innehavarna av torpen och
lägenheterna under egendomen möjlighet att förvärva sina brukningsdelar;
och har över jägmästaren därför ifrågasatt utsyning och försäljning
för kronans räkning av betydande virkesbelopp.

Nu måste jag stiga, att jag kan instämma i det mesta av vad
utskottet i sill motivering här uttalat. Utskottet säger tydligt och
klart, och det tror jag var den allmänna meningen bland dess ledamöter,
att om denna skog funnits kvar, hade det aldrig kunnat, bli
tal om någon försäljning. Men utskottet säger vadare: »Även i det

läge, frågan om egendomens disposition nu befinner sig, kunna enligt
utskottets mening vissa betänkligheter resas mot en försäljning av
egendomen på ^ sätt föreslagits. Särskilt torde de torplägenheterna
tillagda, i förhållande till deras odlade jord alltför stora avverkade
skogsmarksområden — vilka givetvis icke obetydligt inverka på köpeskillingarnas
belopp men vilka under en längre följd av år icke kunna
påräknas lämna något direkt ekonomiskt utbyte —» o. s. v. Men
''Cdan framhåller utskottet, att då torparna gjort framställning om
att få köpa sina lägenheter, vill utskottet icke motsätta sig detta, och
sa. tillstyrkes den kungl. propositionen.

När jag läste denna proposition, fann jag det mycket märkvärdigt,
att i densamma icke finnes angivet hur stor den odlade arealen
på de olika lägenheterna är. Även där det är mycket små arealer,
brakar man alltid i Kungl. Maj:ts propositioner tillkännagiva, att
det finnes så och så mycket ocllacl mark. Så är förhållandet i samma
proposition under punkten 2 beträffande en lägenhet, vars hela
areal icke är mer än 0,285 hektar åker, där skogsmarken icke är mer
än 0,053 hektar och där värdet å skogen utgör 15 kronor. Det är således
ungefär en halv famn veck Där har man. ansett nödigt att meddela,
hur stor areal odlad jord det finnes, men här, där det rör sig
om att tillägga en lägenhet en skogsareal, som icke är mindre än 66
hektar, har man icke ansett nödigt att sätta nt, hur stor den odlade
arealen är. _ Jag har visserligen icke haft något annat att stödja mig
på än en tillgänglig karta, men efter vad jag av den kunnat finna,
aro de odlade arealerna på dessa lägenheter ofantligt små. Den största
lägenheten som skulle betinga ett pris av 13,900 kronor, torde
ha mellan 3 och 4 tunnland odlad jord — man kan icke bedöma det
så noga, därför att den odlade jorden ligger kringspridd på flera håll,
och man har icke annat än kartan att gå efter — och till detta ännu-
utskottet, att det skulle vara lämpligt att bigga en skogsareal av
{iver 60 hektar. Det är att märka, att kronan äger åbyggnaderna på

Ändra kammarens protokoll 1020. Nr 4.3. 2

_\r 48. IS

Onsdagen de a 21 april.

An/j. försäljning
av krono
egendomen 1
mantal Bisinge
nr 1.
(Korts.)

de fyra torpen. Dessa byggnader äro icke i något särskilt gott skick;

- det framgår av att uppskattmngsmännen saga att pa lagenheten
Stora Nytta vp skulle det behövas nybyggnader för 2,100 kronor.

Nu har jag icke kunnat gå med på denna försäljning och det
huvudsakligen av två skäl. Det ena skälet är, att jag anser, att staten.
som här äger en stor skogsareal och som. när denna egendom
blivit försåld, kommer att använda pengarna för att inköpa andra
skogsområden, icke kärn köpa skogsmark på annat hall till det pris, tor
vilket man här säljer sådan mark. Om vi t. ex skulle vai derå den
odlade jorden till 500 kronor per hektar eller 2o0 kronor per tunnland,
skulle det bli 20,000 kronor, och om man sedan beräkna! värdet
av ängsmark och tomter till 2,300 kronor, skulle man komma upp
till 22,300 kronor. Då har jag icke räknat åbyggnaderna vid saval
huvudgården som de fyra torplägenheterna. Sedan återstå 78,000
kronor såsom värde å den skog, som skulle finnas kvar. Jag antager,
att det finnes skog till betydligt större värde, ty jag kan ic e
tänka mig, att domänstyrelsen har kunnat föranstalta om en sådan
avverkning, att man kan sägas hava kalhuggit skogen. Mar den det
gjort, är det oförsvarligt, och då är det icke riksdagen värdigt att
försöka på dessa lägenhetsinnehavare överföra den kalhuggna marken
för att de skola plantera och sköta den, sedan staten tagit bort
skogen. Du må staten hava skogen kvar, och . domanstyrelsen tar
draga försorg om planteringen. Emellertid tror jag icke, att det förhåller
sig så, utan där finns nog mycket värdefull skog. Men jag
vill fråga herrarna, om det är någon, som kan upplysa om, ^ var vi
kunna få köpa skogbärande mark för 50 kronor per hektar pa annat
håll. Jag tror, att då staten har denna mark, bör den bibehålla

densamma. . ,

Nu vilja emellertid torparna köpa lägenheterna, och. da kali jag
icke finna annat än att det ligger någon slags spekulation inunder.
Ty jag kan icke tänka mig, att en lägenhetsinnehavare skulle vilja
köpa en lägenhet, som ligger 2 ^2 mil från närmaste järnvägsstation
och 3 mil från staden, innehåller 3 tunnland öppen jord jämte Kalhuggen
skogsmark till ett saluvärde av 13,900 kronor samt dänga
hus, som kräver en nybyggnad för 2,100 kronor, utan att han spekulerar
på att det finnes skog, som han kan försälja och som. skulle
släppas ut i jobbarhänder eller som han själv kan avverka, till dess
skogsvårdsstyrelsen i länet nödgas sätta stopp för avverkningen.
Jag har, såsom ledamot av en skogsvårdsstyrelse funnit, att det är nästan
omöjligt att, vad än skogsvårdsstyrelserna besluta, kunna fa till
stånd skogsplantering och få skogsväxte.n återställd, därför att lägenhetsinnehavarna
äro i så dåliga ekonomiska omständigheter. Detta ai
det andra skälet, som gjort, att jag icke kunnat gå med pa detta förslag.
Jag står antecknad såsom ensam reservant, men det har vant
många av utskottets ledamöter, som haft denna uppfattning, och en
ledamot var antecknad såsom reservant men har genom ett förbiseende
icke kommit med. Särskilt de två representanterna för bondetörbundet,
som vid ärendets första behandling, voro närvarande pa avdelningen’
ställde sig på alldeles samma linje sam jag i denna fråga.

O lind ngen dun LM april.

19 Nr 43.

.lajr .skall icke längre upphålla tiden. Jag vill vädja till kammaren A-ug. försäljatt
noga begrunda, huruvida det kali vara för staten ekonomiskt klokt nin9av lcron°-att göra denna försäljning. Herr vice talmannen har reserveiat sig r ''

emot motiveringen. Jag kan icke veta, på vilken punkt det kan vara. singe nr‘i,
Icke kali det vara mot vad utskottet liar sagt om att man vill, att tor- (Korta.''
parna skola få köpa lägenheterna, tv det är den starkaste punkten i
motiveringen, som har tillkommit på grund av vice talmannens intresse
för torparna. Det är kanske på den punkt, som rör skogsvårdsstyrelsen
och domänstyrelsen, som han reserverat sig. Jag hoppas,
att lian får hjälp denna gång liksom föregående gång av högerns ledamöter
i denna kammare och kanske även från statsrådsbänken.

Jag ber emellertid, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan och biiall till den av mig avgivna reservationen.

Ileir vice talmanen Hamilton: Den siste talaren yttrade,
att egendomen är en typisk skogsegenclom. Men fackmännen på området
hava en helt annan uppfattning. Såväl jägmästaren som överjägmästaren^
förklara, att enligt deras förmenande få egendomar passa
såväl till styckning som den. ifrågavarande. Ägoområdet är
översållat av inägojord, och det är icke lätt att på en så sönderdelad
egendom bedriva rationell skogsskötsel.

Vidare ha uppskattningsmännen på det livligaste tillstyrkt framställningar
från kronoegendomen underlydande torpare och lägenhetsinnehavare
att få friköpa av dem innehavda områden. Har man
den. uppfattningen, att staten i allmänhet är en dålig godsägare eller
dålig förvaltare av bortarrenderad inägojord, och att i allmänhet den
jord som utarrenderas till torpare och arrendatorer, skötes sämre än
den jord, som är i enskilt bruk, förefaller mig det riktigt, att staten
utbyter sina nuvarande jordegendomar — i viss omfattning — mot
rena skogsegendomar. Så har nu skett på senare tid, och jag har
•fatt uppgift på att staten under åren 1912—1918 sålt för 8,700,000
kr. och inköpt för 8,300,000 kr., och dessa inköp har skett av större
komplex, som varit lämpliga för skogsskötsel. Man går således i
rätt riktning. De små egendomarna, som ligga spridda litet här och
där, styckar man till egnahem, och staten blir slutligen en mycket
stor skogsägare, vilket jag tror vara riktigast. Staten kan nämligen
naturligtvis sköta sin skog på ett helt annat sätt än den enskilde.

De sakkunniga förklara således, att denna egendom är lämplig
att stycka. Nu kan man visserligen påstå, att det är rätt stora skogsarealer,
som smabrukarna på detta sätt få. Men efter vad jag inhämtat
av en ledamot i riksdagen från den trakten är samma trakt, såsom
han förklarade, ganska mager, och det är därför nödvändigt att bredvid
joiden ha någon tillgång till skog. Skogen består ju huvudsakligen
av ungskog, antar jag, eftersom man avverkat den större skoAvverkningen
har emellertid skett, enligt de upplysningar jag
lätt, pa ett fullt rationellt satt. Man har icke gått längre än som
vant tillbörligt. Det är lämpligt, att dessa småbrukare få fortsätta
med skogens skötande. De skulle kunna skövla skogen — det skulle
vara i strid mot nu gällande lagar — och då bör skogsvårdsstyrel -

20

Onsdagen den 21 april.

Nr 43.

Ang. försäljninglav
krono
egendomen 1
mantal Risinge
nr 1.
(Forts.)

sen ingripa. Det förefaller mig åtminstone, som om denna egendom
■voro mycket lämplig för styckning, och att man borde tillmötesgå
torparnas önskan att få lösa till sig torpen. Huvudgården har nämligen
dåliga byggnader och det vore, enligt vad jag inhämtat av den
kungl. propositionen, ganska dyrt för staten att ensam behålla den.
Dess värde uppgår till 28,900 kr. och utskottet anser, att den bör

säljas på auktion.

Den siste talaren frågade mig, varför jag reserverat mig. Jag
skall icke draga upp någon debatt rörande denna reservation utan
endast yrka bifall till utskottets hemställan. Men jag var rädd för
att det omdöme, som fälldes rörande skogsskövlingen, såsom det heter,
var något för sträng, och en gammal riksdagsman är ju naturligen
litet försiktig i sina uttalanden i riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem -

ställan.

Herr Sjöblom: Herr talman! Jag har inom utskottet för

fäktat samma synpunkter, Som ha framförts av herr Johansson i
Uppmälby, men av någon försummelse från min sida har jag icke
blivit antecknad som reservant.

Det förefaller mig emellertid, som om herr vice talmannens uppfattning
om försäljningen av denna gård icke skulle vara riktig.
Jag tror, att det nog är riktigt, att inägorna ligga ute i skogarna i
mindre skiften, men jag har för min del den uppfattningen, att ett
gott skogsbruk aldrig kan komma till stånd här i landet, om ^vi icke
få folk, bosatta inuti eller i närheten av de skogsskiften, på vilka
man skall driva skogsbruk. Jag kan icke inse, vilka fördelar ^staten
skulle hava av att sälja bort egendomar, som till sin ytvidd äro sa stola
som denna, och som på grund av själva sin geografi, synes det mig,
äro särslaldt lämpade för att åtminstone icke behöva lida brist pa
folk, då det gäller skogens skötsel, för att köpa andra sammanhängande
skiften, som äro mycket svårare och mera dyrbara att anskaffa
arbetskraft till.

Jag har endast velat säga detta, herr talman, och jag ber att ta
instämma i det yrkande, som är framställt av herr Johansson i Uppmälby.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren ha,va utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i punkten 2 av utskottets förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ousilageu ilen april.

•M Nr 4:5.

Vinner Nej, liar kammaren avslagit såväl utskottets berörda Ang. försäljhemställan
som Kung! Maj:ts framställning i ämnet. ning av krono egendomm

l

Omröstningen utföll med 84 ja, men Öl nej; och hade kamma- nmviai Itiren
alltså avslagit saväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts svn®le-Mr
framställning i ämnet. . (Korts.)

§ b.

Härpå föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat för vissa byggnadsarbeten vid statens skogsskolor;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående disponerande
av 1919 års avkastning av statens hästavelsfond;

•n ~nr * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ökade kostnader för dagtraktamenten under år 1920 för vissa under
jordbruksdepartementet hörande statsinstitutioner och tjänstemän;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående avtal
om inköp av bränntorv för statens räkning; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående löneicglermg
för länsveterinärer jämte två i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 10.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr Ang. ändrade
o4, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ändrade vill - vilkor för lön
kor för lån från täckdikningslånefonden m. m. jämte två i ämnet ^rån mJcdikväckla
motioner begärdes ordet av ^fomhiT''

iden Bergström i Bäckland, som yttrade: Herr talman!

Ha jag väckte min motion om två års räntefrihet vid lån ur täckdikningslånefonden,
gjorde jag detta med tanke därpå, att låntagare
ur denna fond äro i behov av denna förmån. Fördelarna av ett täckdikmngsarbete
följa ju icke omedelbart utan först efter någon tid.

Skall verkligen detta jordförbättringsarbete, täckdiknmgen, komma
© * utsträckning som önskligt är, bör man försöka få

villkor som möjligt vid lån ur täckdikningslånefonden.

Villkoren för lån ur denna fond bliva enligt utskottets förslag rätt
goda, mon jag tror, att man även borde hava tagit med detta villkor
om två års räntefrihet. I det läge, vari jordbruket nu kommit, måste
åtminstone mindre jordbrukare försöka att själva sköta sina jordbruk
med egen arbetskraft. Under sådana förhållanden är det en given
sak, att mindre jordbrukare icke vilja taga itu med ett sådant arbete
som täckdikning. Förmånerna vid lån ur täckdikningslånefonden
bara därför enligt min åsikt göras så lockande som möjligt, och jag
återkommer till att utskottet borde hava medgivit denna förmån med
tva ars räntefrihet vid lan ur täckdikningslånefonden.

Emelleitid skall jag icke nu, herr talman, göra något yrkande.

Sr 43. 32

Onsdag''.;!! den 21 april.

Ang, ändrade Del; tjänar ju ingenting till, da ju utskottet är enhälligt. Jng har
villkor för lån }^ott vejat ange dessa synpunkter och sålunda motivera framläggan!rningM^k''
det av min motion i denna fråga.

(Forts.) Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Jordbruksutskottets härpå föredragna utlåtande, nr 55, i anledning
av Kungl. Maj tis proposition angående anslag till anordnande
av en allmän jordbruksräkning blev av kammaren godkänt.

§ 12.

Ang. Därnäst i ordning var å föredragningslistan uppfört andra kam infärande

av marens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
Icon^s-siorusy-- väckt moti0n om skrivelse till Kungl. Maj ti angående införande av
lerlmrJiettm koncessionssystem å teaterverksamhetens område.

område. j anslutning till vad herr Vennerström föreslagit i en inom

andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 307, hemställde utskottet, att^ andra kammaren ville
för sin del besluta, att riksdagen, måtte anhålla, att Kungl. Maj ti
snarast möjligt ville låta utreda frågan om införande av koncessionssystem
å teaterverksamhetens område och för riksdagen framlägga
förslag därom.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Det utskottsut låtande,

som föreligger i denna fråga, är ju alldeles enhälligt, och
det kan kanske därför synas _ vanskligt att taga upp en strid med
utskottet. Men jag kan ända icke avsta ifrån att i denna säl?; utveckla
min mening, som står i rak strid mot den mening, som förfäktas
av utskottet.

Vad är det man här vill komma åt? Jo, man vill komma åt den
sämre teaterkulturen. Man vill försöka skapa garantier mot att underhaltig
teaterkultur florerar särskilt ute i landsorten. Man vill se till,
att det finns konstnärliga kvalifikationer på teaterledarne, som äro
tillgodosedda. Man pekar på att det för närvarande serveras en hel
mängd underhaltiga skådespel, som uppföras på ett synnerligen dåligt
sätt särskilt ute i landsbygden, och man vill söka räddning härutinnan
genom att införa ett koncessionssystem, d. v. s. att för att
en teaterledare skall ha rätt att ge sig ut med en trupp och uppföra
skådespel, skall han ha tillåtelse av någon slags nämnd. Den där
nämnden skall ha att pröva de förutsättningar, han kan äga för sin
uppgift. .

Jag för min del får saga, att jag betraktar ett inslående pa denna
väg som rent av olyckligt. Finns det ett område,^ där man över
huvud bör hylla en anarkistisk åskådning, så är det på konstens om -

Onsdagen den apii).

Nr 4.*{.

ridt!. Vart .skulle det taga vägen, om man skulle lägga i händerna på
eu liten nämnd här i Stockholm att avgöra vilka få uppföra skådespel
eller icke? Det komme att indirekt bli en slags censur. Det komme
att bli mer eller mindre ett gynnande av de personliga vännerna, där
hela den personliga skvallerapparaten, som florerar inom teaterkretsar,
komme i rörelse. Den ena skulle gynnas och den andra missgynnas,
och det bleve synnerligen svårt att få fram en objektiv måttstock
på vilka som äga verkligt konstnärliga kvalifikationer eller icke.

Jag är den förste att medge, att det naturligtvis finnas många
missförhållanden på detta område. Jag vill gärna ge motionären och
utskottet rätt därutinnan, att man naturligtvis står inför betänkligt
underhaltiga prestationer, som kunna medverka till smakförsämring.
Jag får dock säga, att icke är det rätta vägen att här gripa in med
en tungrodd och klumpig och hård statskontroll, med ett koncessionssystem,
där man — som utskottet tänkt sig — skulle ge koncessioner
på tre år framåt, och där vederbörande alltså får hålla sig synnerligen
väl med den högvördiga nämnden för att icke berövas denna
koncession och om tre år stå utan möjlighet att kunna fortsätta sin
verksamhet.

Jag tror, att den råtta vägen för att skapa bättre förhållanden
på detta område är, att man verkligen försöker få tidningspressen att
hålla efter den sämre teaterkulturen. När man har sett det hemliga
frimurarskap, som råder exempelvis här i Stockholm, då det gäller att
förgylla upp allehanda underhaltiga saker i revyform o. d., som serveras
på teatrarna, förstår man, vad man egentligen bör sätta in. Det
är att få till stånd en vaknare kritik och en konstnärligare och allvarligare
kritik från pressens sida gentemot de stycken, som uppföras.
Det är icke genom ett koncessionssystem, utan det är genom ett odlande
och kultiverande av allmänhetens smak genom en vaksam kritik
från pressens sida, som vi skola försöka att åstadkomma förbättrade
förhållanden.

Jag tror icke ett enda ögonblick, att den utväg, utskottet anvisat,
komme att leda till önskat resultat. Man komme fortfarande att uppföra
underhaltiga saker, kanske endast med litet skickligare framförande.
Men det komme däremot att lägga avgörande hinder i vägen
för de små landsortssällskap, som icke alls uppskattas och respekteras
av den där nämnden i Stockholm, att bedriva sin verksamhet.
Detta kan få till följd, att en eller annan enstaka teatralisk förmåga
på det sättet icke komme att upptäckas, aldrig komme till sin rätt
och icke finge någon möjlighet att inträda på den sceniska banan.

Jag tror, att vi skola akta oss för sådana här drakoniska åtgärder
på detta område. Det är ett område, där frihet bör vara måttstocken
och där, i den mån en reaktion kan vara av behovet påkallad,
denna reaktion bör komma i form av skärpt kritik eller skärpta krav
från pressens sida, större anspråk från publikens sida o. s. v. Del
vore sannerligen en mycket förnuftigare tanke, även om den vore svårutförbar,
att man från statens sida ekonomiskt gynnade sådana teatersällskap,
som visade sig vilja taga upp konstnärligt högstående
st,yeken och utföra dem på ett konstnärligt och bra sätt, än att man

.''l/w.

införande av
konce.8* ionssy -slem å teaterverksamhetens

område.
(Forts.)

Nr 4:$. 24

Onsdagen deri 21 april

Ang.

införande av
koncessionssyslem
å teaterverksamhetens

område.
(Forts.)

genom ett dylikt koncessionssystem, som det i utskottets utlåtande
heter, skulle utgallra vissa teaterledare och ge andra privilegium att
fortsätta.

När jag ser saken på det sättet, är det för mig omöjligt att kunna
ge min röst åt det yrkande, i vilket utskottsutlåtandet utmynnar. Jag
måste därför, herr talman, be att få yrka avslag å såväl motionen
som utskottets hemställan.

Herr E 11 d i n : Herr talman! Det är klart, att bakom motionen
och bakom utskottets utlåtande måste ligga ganska svåra missförhållanden,
eftersom motionären och utskottet kunnat komma med
en sådan utväg, som den här föreslagna. Jag behöver endast peka på
ett enda bevis" därför. Teaterledarna i landsorten säga i en skrivelse
vid polemik emot eu kommitté från annat teaterhåll, att landsorten
väl kan bära ett tjugutal sällskap. Nu befinnes det emellertid, att ett
sjuttiotal sällskap resa omkring och, som motionären uttrycker sig,
härja i landsorten. Då är det alldeles självklart, att det måste uppstå
vissa slitningar, och att, som kommitteradc i sitt yttrande säga • om
vilket herrarna kunna taga kännedom i bilagan till utskottets utlåtande
— dessa sällskap måste driva hänsynslös, ja någon gång illojal konkurrens.
Följden blir naturligtvis lägre konstnärliga prestationer.

Man behöver icke gå så särdeles långt för att se de lägre prestationerna.
Man behöver icke gå längre än till revyteatern på Söder, där
de mest tråkiga, ja ruskiga, ofta snuskiga saker behandlas. Man behöver
icke gå till landsbygden för att se sådana skådespel, som »Sången
om den eldröde Boman», om man ens kan kalla det för skådespel. .Det
är nog i själva verket så, att tack vare att det får finnas undermåliga
ledare och således undermåliga sällskap, får just den goda teatern en
spark. Den blir hindrad. Ty människor äro nu en gång sådana, att de
sannerligen icke taga och vräka ut den sämre teatern och ta den goda.
Det är nog i stället så, att de sämre teatrarna och teatersällskapen ockra
på folks sämre lidelser. Och då ställer sig det praktiska problemet så:
skola vi låta det fortgå på detta sätt eller skola vi göra något för att
hjälpa den goda teatern fram till sin rätt?

Nu har den nyvordne anarkisten — på konstens område ■— herr
Engberg, talat mycket varmt för att konsten skulle vara fullkomligt
fri. Och jag håller med honom i så gott som alla stycken. Konsten kan
icke leva under någon egentlig statskontroll. Konsten kan icke leva,
om det skall vara för mycket av skolmästarfingrar på den. Men nu
borde väl de, som äro sakkunniga på detta område, d. v. s. teaterfolket,
skådespelarne och de dramatiska författarne ha något att säga, deras
ord måste väl väga något. Och dessa, d. v. s. de verkligt sakkunniga
på konstens område, ha nu sagt, att det råder så stora missförhållanden,
att något måste göras. Det är sålunda konstens eget folk, det är
konstens egna utövare, som begärt, att något skulle göras.

Vi hava ju redan nu ett slags censur, vilket herr Engberg behagade
åtminstone göra en antydning om att utskottsutlåtandet gick ut på,
i biograf censuren. Men jag undrar, om någon vill förneka, att denna
censur har varit av godo för landet. Den bär i varje fall icke hindrat,

Onsdagen den 21 april.

2f> Nr 4.‘».

att goda filmer kommit fram. Jag bär sett de nya svenska filmerna.
Man måste tycka om derå. Do ha stått konstnärligt högt. Jag tror,
att de hade haft svårare att tränga sig fram, om allt detta dravel i
filmväg, som existerar, hade fått göra sig brett på våra filmteatrar,
d. v. s. om biografcensuren icke hade varit.

Saken ligger således så, att konstens utövare här själva ha begärt
ett slags censur. Nu erkänner jag villigt, att jag också tror det vara
rätt, att de gått för långt, då de, som synes på sidorna 5, (i och 7 i utskottets
utlåtande, begärt en hel del åtgärder, som utskottet för sin
del icke kunnat gå med på. Men jag tror, att något måste göras. Då
är endast frågan den: vilket sätt, vilken metod skall här användas för
att hjälpa den gods. konsten på bästa sätt? Herr Högberg tror, att
pressen kan göra något här, och jag skulle också tro, att pressen delvis
gör mycket gott på detta område genom att kritisera ihjäl en del mindrevärdigt
i teaterväg. Men jag tror också, i likhet med herr Engberg,
att pressens kritik icke är så vaksam många gånger. Han anförde
själv exempel därpå från Stockholm. Jag tror över huvud taget icke,
att det är så värst mycken hjälp man kan få av pressen i detta fall.
Jag tror heller icke, att vi skola lita på, att folk skall göra motstånd
mot denna lägre kultur, som prackas på dem av de resande teaterbanden.
Då har man egentligen en mycket låg uppfattning om konsten,
om man begär, att den skall rätta sig efter folkets smak. När nu icke
folket kan höja sig tillräckligt högt i detta avseende, skulle resultatet
bliva, att konsten icke heller kunde komma att stå så högt. Hela detta
problem är ju förövrigt ganska invecklat. Jag tror i varje fall icke, att
det kan komma till några positiva åtgärder på det sätt, som herr Engberg
har föreslagit.

Nu har utskottet vält eu väg, som jag för rnin del tycker är synnerligen
lämplig och synnerligen blygsam. Jag vill påpeka, att utskottet
icke vid hava någon censur på repertoaren. Jag vill påpeka, att utskottet
icke vill uppamma något slags trustbildning på detta område
genom att kräva ekonomiska garantier för koncessions beviljande.
Således förfaller herr Engbergs påstående, att nämnden skulle brista
i respekt genom att »icke respektera ett eller annat mindre sällskap,
som kan finnas ute i landsorten.» Och då förfaller också hans påstående
om att »en eller annan konstnärligt anlagd natur icke skulle komma
till sin rätt». Det har av utskottet icke avsetts att det senare skulle bli
föremål för behandling av nämnden. Utskottet har endast begärt,
att ledarne skola komma under närmare granskning med avseende på
deras konstnärliga egenskaper och ledareegenskaper. Man vill således
med detta förslag gallra ut »vissa», som herr Engberg säger eller »olämplig3^.
’. som utskottet säger, teaterledare. Under nu rådande förhållanden
kan ju av vem som helst uppstå en teaterledare, som rafsar ihop ett
band, ett teatersällskap, och far land och rike omkring och gör sig stora
pengar.. Det är detta, som utskottet vill försöka hindra genom att
koncession endast skulle beviljas åt sådana ledare, som verkligen äro
konstnärligt kvalificerade.

Jag medger nu, att det torde bli synnerligen svårt att bedöma de
konstnärliga kvalifikationerna. Det finnes helt naturligt inom teater -

Ant/.

införande ar
koncessi onssffslem
d teaterverksamhetens

område.
(Korts.)

Nr 43. 26

Onsdagen den 21 april.

Ang. världen liksom på alla områden andligt trustväsen m. m. Men om nu
införande av (jenna hämnd skulle få en sådan sammansättning, som utskottet antyd^tem^å
teater ningsvis föreslagit, d. v. s. att såväl teaterutövare som författare, skålerksamhetens
despelare och teaterledare bli representerade genom sina olika förbund
område. \ nämnden och samtidigt samhället blir representerat genom t. ex. av
(Forts.) Kung!. Maj:t utsedda kulturellt intresserade personer, representanter
för folkbildningen o. s. v., så har man häruti en garanti för att det där,
som herr Engberg tror skulle inverka synnerligen mycket på en koncessions
beviljande, nämligen »det rena teaterskvallret» och det där
andra, blir borteliminerat och i stället hänsyn endast tages till objektiva
bedömningsgrunder och konstnärliga kvalifikationer.

Således ber jag att varmt få rekommendera i herrarnas välvilja
vid voteringen om en liten stund just utskottets förslag. Det är ju
endast fråga om en utredning, och således kommer denna fråga, när den
blir närmare utformad, att bringas inför herrarnas närmare granskning
och prövning. Här gäller endast en utredning. Jag kan icke finna, att
en utredning, som har till syfte att hjälpa fram det bästa och hindra
det sämsta och som gör det på ett så blygsamt och moderat sätt, skulle
kunna åstadkomma något ont på det område, det här är fråga om.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sköld: Herr talman, mina herrar! Den föregående

ärade talaren lade kammaren särskilt på hjärtat, att det endast här
gällde en utredning, och att kammaren en gång, när utredningen blir
klar, på nytt får lov att taga ståndpunkt till frågan. Jag vill för min
del be att få fästa uppmärksamheten på att utredningskravet först
skall granskas av utskottet. Och det är endast, om utskottet finner
det lämpligt, som man släpper fram det. Men det skall sedan i sin tur
granskas av kammaren. Och om andra kammaren för sin del icke finner,
att förslaget är sådant, att det är lönt att offra en utredning på det,
så är det heller icke lämpligt att släppa fram det till Kungl. Maj:t och
sätta igång en utredning, om vilken man på förhand kan säga, att den
icke kan hava några göda verkningar.

Jag ber att ifråga om det föreliggande spörsmålet få bekänna mig
till samma anarkistiska åskådning som herr Engberg alldeles nyss.
Det yttrades av den föregående ärade talaren, att det egentligen endast
var teaterledarna, som man ville hava koncession på. Det är endast
teaterledarna, man vill kontrollera; däremot skall man icke intressera
sig för repertoaren. Men nu bör det förlåtas mig, om jag anser, att
man icke kommer att skapa en högtstående teater, därför att man kontrollerar
ledarna. Teaterns konstnärliga värde beror väl i minst lika
hög grad av repertoaren. Nu kan visserligen den föregåepde ärade talaren
hava rätt, såvitt det vore ett axiom, att s. k. goda teaterledare
hade göda repertoarer. Men jag tror att det skall bliva synnerligen
svårt att bevisa detta.

Herr Elldin hänvisade till den censur, vi redan hava beträffande
biografväsendet. Nu är det ju emellertid så, att ifråga om den censuren
är det framför allt repertoaren, som man kan kontrollera. Det är där

Onsdagen den ‘21 april.

Nr 4:

tekniskt genomförbart. Däremot är detta icke tekniskt genomförbart . A »V -.
beträffande teaterrepertoaren. införande ur

Nu vill jag säga, att jag under föregående år i första tillfälliga ut-f^T^r
skottet både anledning syssla med denna
då, att denna censur verkade så pass skärpt som man över huvud kunde område.
begära, och att det icke kunde tillåtas att gripa in med en hårdare cen- (Fort*.)
sur på detta område. Men trots detta kan man väl ändock säga, att
biografnivån icke är så särdeles hög här i landet. Vi hava både Chaplin
och Fatty i alla de där underbara farserna och komedierna, som enligt
mitt förmenande endast kunna verka förråande. Det är ingenting att
gorå åt den saken. Man är ur stånd att höja biografnivån på den vägen
vidare, och jag undrar då, om det finns någon möjlighet att genom en
byråkratisk inrättning höja nivån för teatrarna, då man endast skall
pröva ledarnas kvalifikationer. Det bör väl dock i rättvisans namn
sägas, att det bedömandet måste bliva mycket subjektivt, och det bör
bliva mycket svårt att kunna göra ett rättvist bedömande i det avseendet.

Enligt mitt förmenande kan man icke gå med på ett bifall till
utskottets förslag, med mindre än att man erkänner, att för den händelse
man tager bort de dåliga teatrarna kommer folket i stället att gå på
de göda. Nu är det ju på det sättet, att den föregående ärade talaren
enligt mitt sätt att se alltför hårt understrukit, att folk nu i allmänhet
är sådant, att man hellre går på de dåliga än på de goda teatrarna.

Då bör väl slutsatsen egentligen bliva den, att om man nu tager bort
de dåliga teatrarna, så går detta folk till ännu sämre nöjen. Vad finns
det egentligen för anledning att tro motsatsen? Jag vill emellertid
tillåta mig att säga, att jag icke tror så illa om det svenska folket som
herr Elaidin. Jag tror, att det svenska folket är i högsta grad bildbart
även på detta område, och jag ber endast att få fästa herrarnas uppmärksamhet
på den kampanj, som i Sverige för ett tiotal år sedan företogs
mot den s. k. Nick Carter-litteraturen. Vi erinra oss allesammans,
att man så småningom lyckades rensa ut denna litteratur, icke tack
vare någon kontroll och icke tack vare några drakoniska byråkratiska
bestämmelser utan genom propaganda. Och det är helt säkert endast
på detta sätt, man skall kunna vinna bättre teaterförhållanden. Jag
ber i detta avseende få hänvisa till den motion, som jag väckt i denna
kammare, och som jag förmodar i en snar framtid kommer att behandla^
eu motion, som går ut på just det att genom en kraftig propaganda
höja nöjeskulturen över huvud taget, och jag tror, att det på den vägen
också skall bliva möjligt att lägga grunden för en verklig teaterkultur
i landet.

Till slut skall jag endast be att få fästa uppmärksamheten på en
liten sak, som åtminstone för mig har en viss betydelse. Den rör våra
folkparker. Det finns ju här i landet några hundratal folkparker, där
man på sommaren brukar uppföra ett litet skådespel — kanske skådespel
icke är ett riktigt uttryck — man uppför små lustspel eller vad
man kan kalla det kravs, som framföres på dessa scener. Jag är alldeles
övertygad om att naturligtvis kunna ledarna för de där teatersällskapen
icke finna nåd inför denna nämnds ögon, det torde vara ganska själv -

Nr 43. 28

Onsdagen den 21 april.

Ang. klart. Men å andra sidan ber jag att få betona, att även om den repermjörande
av £oarj som där gives, icke är konstnärlig, så står den dock i alla fall icke
st7rT*åWteater-så lågt, att den kan vålla någon skada eller vara till någon nackdel
verksamhetens över huvud taget. Och när det är på det sättet, att folk sätter värde på
område, detta och man icke kan saga, att det är till någon skada, varför skall
(Forts.) man då strypa det? Varför taga bort denna möjlighet och kanske ersätta
den med jonglörer, trollerikonstnärer och kuplettsångare eller
något annat, som sannerligen icke kan betecknas såsom något bättre.
För min del har jag den absoluta uppfattningen, att vi icke skola gå
åstad och försöka binda det andliga livet i några bojor, utan det får
utveckla sig fritt, och vi få försöka genom propaganda höja folkets
nöjeskultur.

Jag tror, att det bästa resultat skall kunna nås på den vägen, och
jag skall därför, herr talman, be att få yrka avslag på såväl motionen
som utskottets hemställan.

Herr S o m m e 1 i u s : Herr talman! Jag skall be att få

yttra några ord i denna fråga.

Jag börjar med att uttala min undran över, att just herr Vennerström
framburit denna motion, därför att motionen innebär en begränsning
av den mänskliga friheten, och jag trodde att de Vennerströmska
traditionerna skulle hindra honom att vilja inlåta sig på dylika äventyr,
då just han hyllar friheten, så långt den till sin ytterlighet drivas kan.
Det torde ligga något bakom vad herr Vennerström vill åstadkomma,
och det är helt säkert att det är hans estetiska sinne samt konstintresse
som i främsta rummet frestat honom att erbjuda teaterkoncessioner.
Det är också möjligt att man härunder spårar vår tids strävan, särskilt
hos det parti, som herr Vennerström tillhör, förstatligandet så långt
som möjligt, och förslaget är och förblir ingenting annat än ett förstatligande
av konsten.

Framställningen innehåller åtskilligt klander emot teaterverksamheten
i vårt land, och med fullt fog. Herr Vennerström har i det
fallet alldeles rätt, när han finner sig hava anledning att kritisera teatrarnas
ledning. Jag bor också i ett samhälle, där vi ha den tvivelaktiga
glädjen att se Talias portar öppna sig för än det ena sällskapet och än
det andra. Sällan kan något sällskap hålla ut mer än ett par tre dagar,
så kommer ett nytt, och så går det med fart säsongen igenom. Sällan
blir behållningen stor efter ett teaterbesök. Ofta finnes i de besökande
sällskapen skickliga skådespelare och konstnärinnor, men sådana äro
i fåtal medan de övriga i sällskapet äro av undermålig beskaffenhet.
Musik saknas i de flesta fall; funnes musik, skulle den ju kunna bliva
ett surrogat för bristfälligheten i konstutövningen. När man ser detta,
har jag icke anledning att klandra herr Vennerström, därför att han
velat göra något för att åstadkomma en förändring, ty en förändring
vore i sanning av nöden påkallad. Men jag fruktar, att varje ingripande
häri är och förblir ett ingripande i onödan, och i varje fall är jag övertygad
om, att man bereder skådespelarekonsten andra svårigheter
och lägger hinder i vägen för dess utveckling. Följden av förstatligandet
skulle naturligtvis bliva i främsta rummet, att en nämnd som

Onsdagen den 21 april. kJi)

(lön lär skola kallas, skulle, förlagd i Stockholm, bestämma över lida
landets teaterverksamhet, en nämnd, som ansåges förfoga över objektivt
omdöme. Utskottet har eu formlig kolartro på statens förmåga
att arrangera en opartisk nämnd, som skulle kunna bestämma, huru
mycket eller rättare huru litet av konst som landsortens teaterpublik
skulle få till livs.

Jag tror, att det vore mycket olyckligt, att huvudstaden även
i detta fall liksom ifråga om vårt lands industri och praktiska verksamhet
tager all ledning i sina händer. Jag fruktar vidare, att huvudstadens
smak kanske icke är så utsökt som den stora allmänheten tror
även om den är långt överlägsen den landsortliga intelligensen. För
min del är jag mycket tveksam om medlet för höjandet av teaterverksamheten
är att söka i ett koncessionssystem, och jag tror icke heller,
att man kan åstadkomma en nämnd, som är fullt mäktig att ordna
teaterverksamheten i hela landsorten. Det torde bliva ett allmänt
missnöje, om man skulle lägga onödigt tvång på konst och konstnärer.
Det är mycket mycket bättre, att detta får vara fritt, ty frihet måste
varje konstart förfoga över, om den skall leva och blomstra. Man
skulle lika gärna kunna föra in koncession på målarkonstens äventyrligheter.
Det skulle helt säkert icke verka därhän, att man befriades
från de konstavarter, som serveras så rikligt åt allmänheten, och kanske
även beträffande överdriven nakenhet i konsten torde den komma
att kämpa förgäves.

Man bör särskilt då det gäller konsten i alla dess former bereda den
frihet i utvecklingen; densainmas urartande åstadkommer reaktion
och i striden mellan ytterligheter framgår helt säkert det sunda och
sanna. Men herrarna kunna vara övertygade om att om man binder
en konstart vid koncession, så har man skadat hela den utveckling,
som eljest helt säkert skall tränga sig fram.

På dessa skäl, herr talman, tillåter jag mig yrka avslag i överensstämmelse
med ett par föregående talare, på såväl motionen som utskottets
hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Herr Elldin tillät sig draga
en parallell, emot vilken jag tillåter mig rikta en bestämd invändning,
?n. Para^eH mellan biografcensur och den teaterkontroil, som här
ifrågasättes. Det är dock att märka, att det har aldrig satts ifråga
någon viss koncession för den som uppträder såsom biografdirektör
eller biografledare, ty där finnes en viss repertoar, som tillätes för
landet, och inom ramen av denna tillåtna repertoar hava herrar biografdirektörer
frihet att veva upp vad dem lyster. Men här är det en annan
sak. Det gäller här icke ett enda ögonblick, som herr Sköld med rätta
framhöll, att censurera repertoaren, utan det gäller, huruvida en person
skall hava rätt att fara med sitt sällskap omkring på landet och uppföra
sina stycken.

Hur komme detta praktiskt att verka? Antag att en skådespelare
ifrån en Stockholmsteater kommer i konflikt med ledningen, bryter sig
ut och försöker bilda ett eget sällskap och bege sig ut på landsorten.
Han skall då ha koncession av en sådan nämnd. Vad finnas för håll -

Nr t!.

A iuj.

införande ar
konc eu s i o n .w/ -(item d teaterverksamhetens

område.
(Forts.

Sr «.

30

Onsdagen den 21 april.

Ang.

införande av
lcancessionssyslem,
å teaterverksamhetens

område.
(Forts.)

punkter för nämndens bedömande? Ja, man får den upplysningen från
teatervärlden, att han är sådan och sådan. Man hämtar kanske upplysningar
från tidningarna o. s. v., men den möjligheten är naturligtvis
alltid för handen, att man från början stryper möjligheten för en sådan
skådespelare att få till stånd ett sällskap, varmed han kan besöka landsorten
och uppföra skådespel.

Jag får säga, att jag tror, att denna anordning icke skulle leda till
vad man här åsyftar. Man menar visserligen väl, men det kommer i
realiteten att ställa sig annorlunda. Yi, som uppträtt mot utskottet
i denna fråga, äro ense med utskottet och motionären, att vi vilja ha
bort den dåliga teaterkulturen och förbättra nöjeslivet inom nationen
både moraliskt och konstnärligt. Men det vill jag säga herrarna, att
det väl ändå är med konsten som med åtskilligt annat här i livet, att
när den i någon mån berör det moraliska området, speglar den mer
eller mindre den allmänna samhällsmoralen: det är dess höjd och standard,
som ytterst blir det avgörande. Och jag får saga, att om vi bara
skulle taga hänsyn till de konstnärliga kvalifikationerna hos teaterledarna,
så ha vi märkt här i Stockholm, huru teaterledare med säkerligen
de yppersta konstnärliga kvalifikationer servera en sådan smörja,
som »det osar bränt, bränt socker runt kring sta’n», eller som t. ex.
»Pärsson och vidundret», som skall vara en vits på »Perseus och vidundret»
och en del andra sådana saker. För den, som i likhet med undertecknad
intresserar sig för teaterkulturen, är det möjligt att konstatera,
huru den smakförskämning och sänkning av nivån, som vi vilja åt,
kan trivas i de allra utsöktaste och mest polerade konstnärliga former.
Herrarna skola därför icke inbilla sig, att därför att man ställer konstnärliga
krav på teaterledarna man vinner vad man vill vinna: en förbättring
av den allmänna nöjeskulturen. Det är icke alls avgjort.

Jag vill också säga, att har man en gång låst sig fast vid ett sådant
här koncessionssystem och kommer man till en period, då t. ex. från de
härskandes sida möjlighet förefinnes att tillsätta en nämnd efter rent
bigotta och rent inskränkta synpunkter, så kan man här i landet råka
ut för en teaterkontroll efter ett rent puritanskt mönster, som kommer
att strypa och förkväva konsten och den konstnärliga friheten. Konsten
bör vara fri — däri är jag ense med herr Sommelius. Vi få icke lägga en
sådan här kapson på den. Låt den blomstra, som den vill. Jag medger
gärna, att dessa landsortssällskap mången gång kunna vara av mycket
undermålig halt, när det gäller deras förmåga att utföra. Men sannerligen,
jag vill dock säga ifrån att jag mera respekterar de landsortssällskap,
som på ett bristfälligt sätt söka att giva föreställningar med
Ibsenspjäser eller Strindbergspjäser, än de högförnäma Stockholmssällskap,
som i de allra högsta konstnärliga former servera skådespel,
som sedan av en sammansvuren kritikerliga höjas till skyarna och som,
om man ser närmare efter, icke äro något annat än kejsarens nya kläder.

Nej, ni skola icke inbilla er, att man kan åstadkomma ett botemedel
på denna väg, utan den enda förnuftiga vägen är den, som antyddes
av herr Sköld, nämligen att alla goda krafter ena sig om att odla
den konstnärliga uppfattningen, så att här skapas en verklig reaktion
mot varje försök att komma med underhaltig smörja på teaterns om -

Onsdagen den 21 april.

31 Nr 4:1

rådo. Jag vet mycket väl, att eu del landsortssällskap kunna leva
under små ekonomiska förhållanden och att en lättsinnig teaterledare
kan få med sig en del skådespelare, som han icke kan betala, när det
kommer till kritan, och därigenom ställa en del sujetter i tråkiga omständigheter.
Men man får å andra sidan tänka på, att pressen och en
vaken teaterkritik i landsortsstäderna kunna i någon mån minska risken
för att dylikt skall komma att inträffa: man vet då att man löper risk
genom att göra fiasko, och då söker man undvika att uppföra underhaltiga
stycken.

Det är dessa synpunkter, som jag anser, att man bör fasthålla
vid bedömandet av denna fråga. Den väg, som utskottet anvisar, blir
en tvångsväg, en förkvävningsväg, som jag anser vara olycklig, när det
gäller teaterkulturens främjande. Herr Elldin har erinrat om den
hemställan, som föreligger från de s. k. sakkunniga. Man får dock icke
vara så blind, att man icke skönjer, att där bakom ligger något av den
s. k. yrkesavunden. Man tycker, att det är litet otrevligt, att det uppträder
konkurrenter, visserligen av efemära sällskap, som snart upplösas,
men som dock betraktas såsom görande intrång på ens eget näringsfång.
Man får komma ihåg, att bakom den skrivelse från teatervärlden,
som här åberopats av herr Elldin, döljer sig åtskilligt av dessa
konkurrenssynpunkter. Nej, vilja vi främja teaterkonsten, så böra vi
lämna den den allra största frihet. Under teaterns glanstid i olika länder
voro teaterförhållandena ofta de mest usla och eländiga. Shakespeares
pjäser uppfördes på bakgårdar och på bräder, lagda på tunnor. På
samma sätt var det på Calderons tid under det spanska dramats klassiska
period, och så var det också under antiken. Man får icke tro,
att det bara är de stora, förgyllda, praktfulla teatertemplen här i
Stockholm, som bringa det bästa. Det kan finnas möjligheter för att
dessa mindre, tillfälligt uppdykande sällskap få fram talanger, som
man kan taga vara på och få upp på den stora scenen. Jag tror, att
just beträffande möjligheten att låta begåvningarna fritt stiga inom
konsten, så att de komma till sin rätt, skulle ett dylikt koncessionssystem
verka särskilt hämmande och ödesdigert.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Ven n erström: Herr talman! Vi tyckas i denna kammare
vara ense allesammans om själva utgångpunkten, nämligen att
synnerligen svåra missförhållanden föreligga på detta område. Skiljaktigheten
ligger däri, att man å den ena sidan vill ha den absoluta
friheten, den fullständiga anarkien och å den andra ett visst ingripande,
en viss kontroll från samhällets sida för att åstadkomma eu
nödig uppryckning.

Herr Engberg och herr Sköld ha synnerligen starkt talat om att
en möjlig reaktion kan och bör komma från folket sjävt; genom positiva
åtgärder, genom ett starkare vaknande intresse från de djupa ledens
sida skulle en bättre och finare teaterkultur uppstå. Jag är ense
med dem därom, att det finnes inom Sveriges djupa lager till all glädje
synnerligen starka tendenser i den riktningen. De spegla sig i studiecirklar
och folkbildningsföretag, de spegla sig i folkparkerna och

Ang.

införande av
koncessionsst/ -8lcm å teaterverksamhetens

område.
(Forts.)

Nr 43.

Onsd-ogcu ueu >J1 april

Ang. visa, liur man genom självverksamhet vill åstadkomma den nödväninfärande
av ^jga reaktionen. Jag bär från min trakt, från Ådalen, närmare bekm*t*sion*sy-
stämt Härnösand, ett synnerligen lysande exempel därpå, att man
trLamhetem kan från folkparkernas sida göra den vackraste kulturgärning genom
område, en fin och givande konst. Man har där en folkpark, soin^ ar sallsyn
(Ports.) val skott, så att där möter man, när teaterföreställningar hållas, landshövdingen
uppifrån och arbetareelementet nedifrån. Det är en enstämmig
tanke, att där är en bildningshärd, och jag tror, att det finnes
flera sådan Sverige runt.

Men vi få icke lita därpå, att allmänheten själv alltid och pa
varje plats skall kunna utöva denna reaktion. Här har herr Engberg
givit mig ett ganska starkt belägg för denna min åskådning, da han
skildrat revyerna från Stockholms huvudstad och huru de mottagits
med jublande bifall, och när han skildrat, huru skådespel även pa
finare teatrar från överklassens sida bliva mottagna, aven da det galler
veritabel smörja, med samma jublande stämning. Här finnes belägg
för att den svenska allmänheten, såväl överklass som underyärld,
tyvärr äi sådan att den på många ställen har så dåliga konstnärliga
behov, att den lian stimuleras och tillfredsställas av nästan vad skräp

som helst. „ T i •• ± i»

Jag skulle för min del kunna räkna upp manga fall. i hostas, da
jag bevistade teatern i Sollefteå, var jag en vecka ett^par kvallar och
såg en gång Ibsens Bygmester Solness och en annan gång Björnstierne
Björnsons Daglannet. Härliga föreställningar, såväl i fråga om repeitoar,
som spel, men de gåvos för nästan tömma hus. En kväll i samma
vecka kom det en vanlig revy. veritabel smörja — fulla hus och stormande
jubel. Jag vet andra fall. Det var en framstående teaterledare,
som spelade ett av Gustav Essmans skadespel, Magdalena. -Get
befanns, att det var ett namn, om icke drog.. Han ändrade då namnet
till »Den undre världen» och satte på affischerna, att det var förbjudet
för barn. Det drog fulla hus och mottogs med stormande
jubel. När vi ha sådana fall — och det är endast ett fall ur den
störa, väldiga exempelsamlingen — da böra vi allesammans eikänna.
att vi verkligen måste hoppas pa en reaktion nedifrån, från. folkets
sunda instinkter, men att tyvärr dessa instinkter ännu äro sa svaga,
att det behöves en sund kontroll från samhällets egen sida.

Sedan har herr Engberg talat om tidningspressen. Vi äro tidningsmän
båda. herr Engberg och jag. Men handen på hjärtat, herr
Engberg! Tror verkligen någon, att vi kunna genom den svenska
pressen vänta den nödvändiga reaktionen? I stora städer som herr
Engbergs Malmö och herr Sommelius’ Hälsingborg, där ha ni tämligen
goda sällskap och där kunna ni hålla er med en synnerligen bra
och insiktsfull och kanske skarp teaterkritik, men jag vill ur mm
egen litet blygsammare erfarenhet nämna, huru det kan vara. Jag
har sedan 15 år å dragande kall och ämbetets vägnar, men ock av ett
levande intresse varit en smula kritiker. Det hände.mig en gång, att
vi i tidningen hade fått en rad av annonser från ett sjette- eller sjundeklassens
sällskap, som härjade i Ådalen och på en mängd andra platser.
Jag fick så en dag ett personligt brev från direktören för såll -

Onsdagen den 21 april.

33 Kr 4*.

skåpet. Det var en direktör av den sorgliga skepnaden, som for omkring
och visade »Den eldröda blomman». Han bad, att vi för all
del i vår kritik icke skulle taga in de dåliga recensionerna. Vårt sällskap
ar i det läget, sade han, att om det kommer en skarp kritik, så
tå vi icke några hus, och då faller sällskapet och vi stå på bar backe.
Vad var att gorå? Skall man vara årlig? Ja, det är lätt sagt, men
är man i ett sadant läge, att man har sina medmänniskors ekonomiska
välfärd i sin hand, tror jag, att de flesta och kanske även herr Sommehus,
som håller så på en skarp kritik under alla förhållanden, skulle
av mänskliga^ hänsyn överse med den konstnärliga uselheten och måhända
låta nåd gå för rätt.

För övrigt vill jag på tal om kritik från pressens sida dock erinra
om att det finnes en synnerligen sund instinkt även där, då nämligen
initiativet till att åstadkomma ett koncessionssystem som den enda
möjliga verkliga reaktionen bär kommit just från den ärliga och vederhäftiga
tidningskritikens sida. Det är just huvudstadens främsta
recensenter, ingen nämnd och ingen glömd, de, som varit de skarpaste
pennorna, som på grund av egen erfarenhet vittna, att de trott på konstens
frihet i det längsta, men det går icke. Det finnes inga andra vägar
än att samhället går in för att med sin kontroll åstadkomma den annars
omöjliga reaktionen.

Sedan har man från den konstnärliga treenighetens, herrar Engjergs,
Skölds och Sommelius sida enbart talat om de rent konstnärliga
hänsynen Man skulle skada konsten genom att gå in på koncessionsvägen.
Jag är för_ mm del icke konstnär, men jag har litet konstnär—
liga intressen, och jag tror mig i det fallet kunna mäta mig även med
herrar Sommelius, Engberg och Sköld, jag tror, jag vill konsten lika
val som någonsin mina ärade ^ motståndare. Som nämnt, finnes det
aven sakkunskap bakom den åsikt, jag representerar. Jag är själv
icke sakkunnig, men vi_ ha Sveriges samtliga dramatiska författare,
ovenges föriattareförening, vidare skådespelarnas sammanslutning
teaterförbundet, vidare Sveriges litterära, konstnärliga kritici och’
mark val, aven många av teaterledarna själva, då nämligen teaterförbundets
ombudsman, herr Högstedt, erkände, att även han för sin del
giilar införande av koncessionssystem, ehuru icke på de vägar, man
från vissa hall föreslagit.

.^u ^ar herr Engberg sökt från sin sida reducera dessa synpunkter
titt att vara i viss mån beroende av rent egoistiska och ekonomiska
konkurrenshänsyn. Jag skulle vilja fråga herr Engberg: vad har
b venges författareförening, vad ha de dramtiska kritikerna och vad
tia skadespelarna, som äro enhälliga på denna punkt, för konkurrenshansyni
att anlägga på denna fråga? Men sedan taga herrarna från
det hållet alldeles miste däri, att ni tyckas ha den uppfattningen, att
bara man har fullständig frihet, är det den konstnärliga lidelsen den
enbart som gör sig gällande vid daningen av de olika teatersällskapen.
Jag vill för ram del hävda, att det visserligen finnes fall, där en synnerligen
djup och årlig konstnärlig lidelse är drivfjädern, men i‘de
manga faUen, ar det ekonomiska vinsthänsyn, det rena profitbegäret
oen det rena ockret pa människornas sensationslust, som är orsaken

Andra hammarens protokoll 1920. Nr 43.

Ang.

införande av
konc cssionssy -slem å teater -verksamhetens
område.
(Forte.)

>''r 43. 34

Ang.

införande av
lconcessionssystem
å teaterverksamhetens

område.
(forte.)

Onsdagen den 21 april.

till daningen av det och det teatersällskapet. Jag vill nämna ett
exempel. Det fanns förra spelåret ett ganska framstående sällskap,
som o-iorde sig en synnerligen god inkomst pa åtskilliga tiotusenta
Sonor det årft. I år har detta sällskap kluvits i tre_ sällskap förX"
den tanken, att man skulle kunna £5,tjäna tredubbla
summan. Allesammans blevo sämre sällskap. De ha delvis fallit, det
har blivit en mängd trassel, och följden har blivit, att den konstnärliga
nivån sjukit, på samma gång som skådespelarnas stallning kommit att

1 ''^Sedan har här talats om nämnden, som skulle kunna komma att
utöva en formligen drakonisk censur. Herr Engberg talade litenonchalant
om att eu liten nämnd, en liten konstmstitution alltid val
behärskad av personliga intressen, intriger och sadant,. att det fanns
i ten nämnden icke några verkliga konstnärliga och ingå objektiva
hänsyn. Det är dock en nämnd, vald av Svenges framstå samfund
fdetta område, och därjämte av Kungl. Maj:t. Det kan synnerligen
val ordnas så, att hos de av Kungl. Maj :t valda talesmannen1 for det
allmänna folkbildningsintresset skall vara det.avgörande ochdet förefaller
i alla fall, som om herr Engberg skulle kunna lia den tilltron
åtminstone till sin egen regering, att den skulle kunna utnämna ver
ligt kvalificerade och för uppdraget synnerligen lampliga pereoner.

Men till sist har man från motstandarnas sida fullständigt for
bisett den starkaste sidan av detta problem. Man

er, rent konstnärlig fråga, och jag respekterar fullt val en sådan
åskådning. Men det är någonting mera. Det ar en social fråga ocl
jag skull! särskilt vilja hemställa till herr Engberg och herr Sköld,
som i vanliga fall äro talesmän för starka sociala intressen att särskilt
behjerta den sidani av det enligt min mening ratt sa viktiga problemet.
''Konstens fullständiga, anarkistiska frihet har ekonomiskt
sett för vissa medborgarelager skapat en fullständig proletarisenng,
då nämligen Sveriges skådespelarevärld, särskilt vad beträffar landsorten
i vissa fall sjunkit ned till en fullständig social och ekonomisk
Sriasklass Det har varit så. att ända tills efter kristidens inbrott
har den stående minimilönen för de vanliga sujetterna i resande sällskap
varit 125—150 kronor per månad. Man har genom skadespelar
nas1 fackförening nu nått fram till en minimilön av 250 kronor per
månad i huvudstaden och 300 kronor per manad i landsorten mark
väl i landsorten, där man får resa var dag från plats till plats, endast
10 kr per dac! Jag vill framställa den fragan: Nar man ser den
konstnärliga friheten för hundratal av Sveriges yrkesutövare pa detta
område leda till ett så dåligt socialt resultat, har man da icke ratt att
av sociala hänsyn här gripa till det enda möjliga medlet för att ta
kärran ur dyn? Finge man på koncessionsvagen ett mindre antal val
kvalificerade sällskap, då skulle de kunna fylla teatrarna foretagen
skulle kunna ekonomiskt gå synnerligen val och kunna betala skådespelarna
och därigenom skapa en socialt högre stående skadespelarklass
och på samma gång bereda rum for en fmare och djupare konst Jag^vill’

därför ur dessa synpunkter, med hänsyn till daningen

Onsdagen den S31 april.

3.'',

av en finare konstnärlig lidelse på samma gång som en social höjning
av Sveriges skådespelare, för min del yrka ett synnerligen bestämt
bifall till utskottets förslag.

Herr Berggren: Herr talman! I likhet med den föregåen de

talaren vill jag konstatera den enighet, som tyckes råda i kammaren
därom, att det är synnerligen bedrövligt ställt i landet på detta
område, fastän en av talarna, herr Sommelius, menade, att man borde
låta det fortgå ju längre dess bättre, ty därigenom skulle till sist
en reaktion komma. Ja, det kan ifrågasättas, som det icke redan
gått så, att vi nu nått så djupt ned, att denna reaktion nu är för handen,
och att den motion, som föreligger, och detta uttalande från utskottet
är ett uttryck för att vi nått till denna punkt. Vi äio eniga
också däri, att det bästa medlet mot urartningen är dels att pressen
genom sin kritik söker att få bort de sämre teaternöjena och dels vidare
att folket självt genom en stegrad nöjeskultur och sin sunda instinkt
bringas att reagera mot det onda, så att vi därigenom få bort det.

Ja, att dessa medel äro de bästa och säkraste, det erkänna vi
alla, och det ha vi också sagt i utskottsbetänkandet. Vi ha också
hittills litat på de medlen, men så vitt jag kan förstå — och det tyckes
också vara den allmänna meningen — ha, vad teatrarna beträffar
förhållandena endast blivit sämre och sämre. Den sceniska konsten
står säkerligen i många avseenden på betydligt lägre nivå nu
än för tjugo år sedan trots dessa krafter, som skulle verka reagerande
mot sämre teaterföreställningar. Har det icke lyckats hittills att genom
dessa hjälpmedel få ett bättre sakernas tillstånd, kunna vi då
vara säkra på att vi skola kunna omstöpa den allmänna uppfattningen,
så att det skall bli bättre hädanefter? Det är möjligt, men man
kan ställa sig ganska tvivlande, då man ser det resultat, som hittills
vunnits.

Vidare har från flera håll det förslag, som utskottet här kommit
till, framställts, som skulle det innebära ett sådant band på konsten,
att det rent av skulle kunna, så att säga strypa hela den konstnärliga
verksamheten. Det är ju tydligt, att detta är att måla
en viss potentat på väggen för att få tillfälle att riktigt hårt piska
honom. _ Utskottet har ju tvärt om starkt framhållit, att ett sådant
koncessionssystem, som här avses, icke får lägga några tryckande
band på den konstnärliga utvecklingen. Vi ha blott velat få bort de
sämsta sidorna, men ansett, att däremot i övrigt frihet skulle få råda
på samma sätt som förut.

Vidare har den nämnd, som utskottet tänkt sig skulle utöva
kontrollen i detta avseende, målats ut på ett sådant sätt, att, om man
med ljus och lykta avsiktligt sökte att sammansätta en nämnd, som
skulle fördärva saken så mycket som möjligt, man knappast kunde
leta upp en nämnd sådan, som herr Engberg målat ut. Vi få val
ändå tänka oss, att det finnes hederligt folk, som skulle kunna insättas
i en sådan nämnd, och att dessa skulle ha en annan syn på saken
än ett par av de föregående talarna velat lägga på den. Jag kan för
min del icke ens fatta, att man kunnat komma med sådana påståen -

Nr 4''i.

Ang.

införande av
koncessionasyslem
å teaterverksamhetens

område.
(Forts.)

Nr 43.

36

Onsdagen den 21 april.

(Forte.)

Ang. (]eri) som mau här gjort. Nämnden har framhållits som en byråkrainförande
av inrättning, som skulle handla endast i partikotteriernas intresteater,
sen och utöva att sådant inflytande, att det skulle bil snart sagt omöjverksamhetens
ligt, att någon konstart alls skulle kunna utövas i här berörda avområde.
seenden. Att detta är en sådan överdrift, att man knappast bebover
påpeka den, förefaller mig självfallet.

Det har till och med talats om att ett sådant koncessionssystem
skulle innebära ett förstatliggande.. Det är ju alldeles ofattbart, att
därför att en person skulle behöva tillstånd för att driva en viss verksamhet,
detta skulle vara ett förstatligande. Då skulle det ju också
vara ett förstatligande av handeln och vissa andra näringsgrenar,
då en person för att få idka sådan rörelse måste söka handelsrättigheter
etc. Men vem kallar detta ett förstatligande? Det är en begreppsförvirring,
detta, varöver man kan bli förvånad.

Vidare har det talats om att ett sådant koncessionssystem helt
säkert skulle göra slut på den verksamhet^ som för närvarande bedrives
i folkparkerna. Men utskottet har ju självt med mycket respekt
pekat på den verksamhet, som bedrives av folkparksföremngarna,
just därför att utskottet förvissat sig om att dår verkligen utövas
en kontroll. De släppa icke fram till sina teatrar de sämie
sällskapen eller de sämre konstnärerna, utan där står konsten högt.
Vem kan då betvivla, att icke dessa sällskap, som där uppträda, hålla
sig uppe? Tvärtom skulle de ha förutsättningar att stå sig, även
om det gällde en koncessionsansökan.

Ja, jag skall icke vidare taga kammarens tid i anspråk, utan
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Westman.

Herr Sköld: Herr talman! Jag skall bara för några korta
ögonblick be att få rikta ett par repliker till de närmaste föregående

talarna. o

Vad utskottets ärade ordförande angar, sa hade han egentligen
bara två starka argument att anföra, och det första av dessa var,
att det både gått så långt beträffande teaterverksamheten och teaterkulturen
här i landet, att man egentligen icke kunde låta det
fortgå längre. Jag vill för min del gärna gå med på att det gått
långt och att teaterkulturen sjunkit långt ned. Men det är egentligen
icke om den saken vi nu yttra oss, utan vi ha bara vagat
påstå, att de åtgärder, utskottet behagat föreslå, sannolikt icke på
något sätt skulle råda hot härpå. Och vad beträffar^de farhågor,
som vi uttalat angående nämnden, så kan jag gott gå med på att
det finnes många hyggliga personer, som kunna sättas in i den
nämnden. Men blir det månne icke på det sättet, att, hur god vilja
det än finnes i den nämnden, så får den ändå sådana uppgifter, att
draga i land, som den ej kärn rå på, och just däri se vi den stora

Vad herr Vennerströms anförande beträffar så påpekade han,
alt det var en stor fråga, som vi glömt att taga med i betraktande,

Onsdagen den 21 april.

37 !Sr 43.

och det var den sociala bakgrunden, det var teaterfolkets proletarise- . Anaring.
Jag undrar egentligen, om det finns någon människa, som ^22* "
tror, att det koncessionssystem, som av utskottet föreslås, över bil - slem “^teatervud
taget är ägnat att böja teaterfolkets nivå. Herr Vennerström verksamhetens
själv talade om att ett sällskap med god repertoar i Sollefteå icke område.
tick något hus, icke tick något folk. Jag föreställer mig, att. om man 0''orts.)
höjer teaterkulturen på det sättet, så blir det icke någonting att betala
teaterfolket högre lön med, och jag kan således icke på något
sätt inse, att detta skulle verka en uppryckning av teaterproletariatet.
Jag tror för min del, att för lösningen av detta spörsmål
är den enda utvägen den, som herr Vennerström pekade på, nämligen
teaterfolkets organisation i fackföreningsrörelsen, och efter herr
Vennerströms eget yttrande har man också i det avseendet hunnit
ett bra steg framåt.

För övrigt hade herr Vennerström tre stora argument för ett
godtagande av utskottets hemställan, och det var för det första de
dåliga repertoarer, som teatrarna ha bär i Stockholm, för det andra
att, om man bär göda program och icke några sensationella stycken,
så får man inga hus, och för det tredje att tidningskritiken icke
var och icke kunde vara så fullständig, som det behövdes. Ja, jag
vill fråga herr Vennerström, om han tror att, om man genomförde
detta koncessionssystem, det skulle bli några ledareombyten för
Stockholmsteatrarna. Jag tror alldeles säkert, att det skulle bli
precis detsamma som nu, och jag tror, vad t. ex. Vasateatern beträffar,
att det skulle bli samma smörja. Och vad beträffar de
tömma husen, så lära icke ledarna skaffa folk till teatern, om icke
folk själva vill gå dit. Och för det tredje, vad tidningarna beträffar,
lär ett koncessionssystem icke råda bot på den saken.

Nej, det är alldeles säkert på det sättet, att de störa missförhållanden,
som herr Vennerström påpekade, komma icke på något
sätt att minskas av det förslag som utskottet kommit till. Och det
är därför vår mening, vi som stå på andra sidan, att detta system
icke kan medföra någon nytta, och det är just därför, som vi icke
vilja ge oss åstad och sätta igång en utredningsapparat.

Jag ber därför, herr talman, att än en gång få yrka avslag å
utskottets hemställan.

Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! För den händelse
att förslaget skulle bifallas, så skall jag bara be att med
detsamma fa göra ett par erinringar, som jag i annat sammanhang
gjort bär i. kammaren förr i världen. Den första är då den, att
under det jag vill betona vikten av en god skådespelarkonst, så
talrikt företrädd, att en betydande idel av landets invånare kan få
nytta och lärdom av densamma, och att en sådan skådespelarkonst
är så ofantligt viktig både i materiellt och andligt hänseende, när
det gäller att höja nationen och framför allt att höja de ungdomar
på vilka exemplets makt verkar så ofantligt, så vill jag saga, att
en sådan god skådespelarkonst vinnes icke utan vissa åtgärder från

Onsdagen den 21 april.

Nr 43. 38

Ang. statens sida. Dessa åtgärder anser jag böra vara först och främst
införande av i skådespelarskola i Stockholm mer eller mindre statsunder hållen,

eu skådespelarskola, där man övar så sträng kritik
verksamhetens av eleverna, att under inga förhållanden mer an 20 procent kunde
område. ]ia utsikt till godkännande. Dessa 20 procent, som skulle gou (Forts.

) kännas, skulle man då lämpligen kunna dela upp. i tre grupper

med första, andra och tredje rangens betyg. De Övriga,_ som skulle
-rå igenom den skolan och falla igenom, hade säkert ingen skada
av den undervisning, som de erhållit under den tid skolan pågick.
Dör övrigt skulle man kunna, om man ville,. gallra ut ur de här
i Stockholm vid Stockholmsregementena befintliga bevärmgsmassorna
vissa personer, så att man nog skulle kunna gallra fram från
dem elever som kunde, på samma gång de fullgjorde sin värnplikt, ia
tillfälle till en första prövning i det här avseendet. Och befallande
de kvinnliga, eleverna kunde man <på annat sätt arrangera det, bara

det funnes god vilja. , , ...

Det andra villkoret för utvecklingen av en god teaterkonst ar
enligt min mening ett förståndigt han.ihavande av beskattmngsfrågan
på nöjesbeskattningens område. Härvid bör man, menar jag,
lämna i varje fall de billiga och med endast moderata priser betalda
platserna på de goda teatrarna fullständigt skattefria medan man
återigen till fullkomlig utplundring hade att förfölja revyteatrarna
och andra dylika teatrar med skatter. Den som har tid att ga
på Södra teatern och på en kväll offra 8—10 kronor i biljett avgift,
han bör ha råd att offra 10 kronor till staten i beskattning för
biljetten, under det däremot den, som går på operan, dramaten eller
svenska teaten, finge gå där skattefritt. Det är icke mer än rattvist,
att, när man arbetar på att förskämma smaken och v.raga ned
kulturen, man får en smula bidraga till att reparera de skador man
härigenom anställer. Så är det t. ex. på tobakens och spritens område.
Där fullföljer riksdagen den politiken och den taktiken, att
den, som använder sprit och tobak, han bär betala ersättning till
staten i förskott för de skador, som han kommer att åsamka densamma,
och därför ha vi beskattning på sprit och tobak, och därför
är jag anhängare av beskattning pa sprit och tobak, emedan jag
anser att den, som har råd att använda sprit och tobak, nar^rad
att betala de skador, han därmed anställer. Sammalunda också pa

detta område. , , „ 0

Det tredje villkoret är, att man ser till — och den fragan var
före för en tid sedan, varför jag icke vill riva upp den nu, utan ''bara
nämna det i förbigående — att man på landsbygden erhåller i varannan,
var tredje eller var fjärde socken åtminstone — jäg menar i
mera tättbefolkade trakter — sådana kommunala folkets hus^som
äro baserade på att bära sig själva och icke åstadkomma någon
kostnad för kommunen, men förvaltas och styras av kommunen,
sådana folkets hus och scener, att goda sällskap där kunna uppträda.
Men för att det må kunna ske, tror jag icke, man kan helt och hållet
lämna allting åt den fria konkurrensens skön och vård. Visser -

Onsdagen den 21 april.

39 Nr 43.

ligen beundrar jag ganska mycket och har mina sympatier för denna
fria konkurrens, när under dess hägn vingarna kunna växa ut och
energien tillväxa, så att medborgarna kunna frambringa merpå det
viset, än de kunna gorå under andra förhållanden. Men det får vara
måtta med konkurrensen, ooh man får se till, hur det hela skötes.
I detta fall tror jag icke, som herr Engtberg, att den fria konkurrensen
kommer att göra allt. Nog bör en allmänt stödjande och ordnande
hand följa med.

Man bär talat i betänkandet och även i kammaren om reaktionen
från de breda lagrens sida mot de dåliga pjäserna o. s. v.
Jo, jag tackar jag; jag känner allt de breda lagren en liten smula
jag också. Å nej, det är nog bäst att icke smeka dem om näsan
för mycket, utan man bör passa på och säga vad som är sant om
deras fel, annars åstadkommer man ny röta i samhället.^ Del år
nog så, att det visserligen kan sägas, att folkparkerna på många
.ställen, ja, överallt, där de tillhöra centralorganisationen val icke
gärna tagla emot sådana sjunde klassens sällskap. Nej, det göra de
icke. Men nog skulle kraven från deras sida kunna skruvas avsevärt
högre upjp, frånsett det förhållandet, att det är de förmögna folkparkerna,
som faktiskt äro de, som mera än teatrarna underhålla sin
väldiga publik, med cirkusartade tillställningar, som ger dem betydande
inkomster i kassorna lördagar och söndagar.

Jag skall be att få yrka bifall till förslaget.

Herr EU din: Herr talman! Jag skall icke uppehålla kammaren
länge, men jag vill bara söka fria mig från den halva beskyllning,
herr Sköld framställde mot mig, då han nämnde att jag sagt
mig icke tro, att folket skulle kunna reagera i detta avseende. Jag
tror visst, att folket kan reagera — det har det gjort -många
gånger — men jag tror icke, att den reaktionen är tillräcklig. Jag
har hela mitt liv aldrig sysslat med annat än folkbildning varför
jag tycker, att jag icke bör bli beskylld för sådana synpunkter,
som bär förebråtts mig.

Just därför har jag också suttit och hört med förvåning, med
gapande förvåning, hur man bär trollat bort hela saken för kammaren.
Man har sagt, att det bär gäller ett bindande av det andliga
livet. Vem i herrans namn vill binda det andliga livet? Här är det
bara fråga om att se till, att vi få kompetenta utövare, vederhäftiga
utövare på området. När vi släppa våra barn till skolan, sätta
vi nu för tiden icke gamla halta knektar som lärare, utan vi anskaffa
vederhäftigt folk för att undervisa dem, ooh så är det på en hel
del andra områden. Varför skulle vi då icke vilja vara, med om
eu så enkel gärning, som att kräva även vederhäftiga konstutövare?
Ja, vi gå ju icke så långt, utan påyrka bara, att teaterledarna skola
vara vederhäftiga, att det skall bedömas av en teaternämnd, sammansatt
på visst sätt. Allt prat om att binda det andliga livet, att
lägga tvångströja på konsten, att binda vissa konstarter, att hindra
talangerna att komma fram och utvecklas hos vissa konstnärliga

Ang.

införande ur
koncession** y -8tem ä teaterverksamhetens

område.
(Forts.)

Nr 43. 40

Onsdagen den 21 april.

Ang.

införande av
honcessionssytlem
å teaterverksamhetens

område.
(Forts.)

naturer, allt ''detta är ibara bluff. Utskottet bär icke talat om ''detta,
utan det säges endast, att man måste ha ett visst grepp på teaterledarna,
så att icke utövarna av teater verksambeten få vara av
den allra värsta vältan.

Jag gjorde en jämförelse med biografverksamheten, men jag
gjorde den icke så, som ett par av herrarna påstått. I varje fall
blev min jämförelse skickligare gjord än herr. Sommelius’, då han
jämförde teatern med målarkonsten. Inte behöver väl folkets stora
flertal gå och betala sådana som Grunewald och andra, sam anses
tillhöra de sämre eller så att säga vidunderliga konstnärerna, för
att man skall få se ''deras tavlor. Just därför att teatern har närmare
kontakt med folket än målarkonsten, äger man där särskilt
rätt att kräva, att det finnes en liten hake på den alltför fria utvecklingen
nedåt.

Jag skall vidare endast tillåta mig en replik till herr Engberg.
Jag anser visserligen denna sak i och för sig förlorad för
min del, ''då så mycket talarekonst har blivit mobiliserad för att
bemöta denna dock så enkla och blygsamma begäran. Herr Engberg
är rädd för, att vi skulle få en nämnd, som kornme att gripas av
puritanska idéer, som kornme att vilja låta teaterlivet ’gå efter
puritanska mönster. Men om herr Engberg riktigt grundligt läste
igenom utskottsutlåtandet, måste herr Engberg säga sig, att för sådan
händelse måste vi först och främst ha en puritanskt anlagd
konst, puritanskt anlagda skådespelare, puritanskt anlagda författare,
puritanskt anlagda teaterledare, och vad nämndens andra hälft
beträffar, jämväl en puritanskt anlagd regering, sålunda överhuvud
ett puritanskt anlagt land, en puritanskt anlagd kultur. Under sådana
förhållanden måste även jag erkänna, att en fri press skulle få
offentligt mycket att göra, men jag tror icke, att det kommer att gå
i den riktningen. Det kommer helt säkert i stället att i nämnden
finnas den mesta möjliga fördomsfrihet man kan begära på dessa
områden.

Jag ber sålunda herrarna, att icke taga alltför mycket hänsyn
till allt detta, som man vill uppblåsa denna lilla fråga till. Jag tror,
att man kan vinna åtskilligt, och att man kan vinna det på det mest
hänsynsfulla sätt som kan tänkas, om iförslaget går igenom. När
det gäller konsten, håller jag före, att man hellre bör göra för litet
än för mycket, men vi ha kanske gjort för litet bär, när vi komma
med denna enkla begäran.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr H allén: Herr talman! Under debatten här i kamma ren

har framhållit, att det icke går an att som hittills låta konsten
få utveckla sig i fullständig frihet, utan att det behöves på ett eller
annat sätt ett ingripande från det allmännas sida. I detta resonemang
vill jag liksom motionären helt och fullt instämma. Vad som
i alla fall gör, att jag för min ringa del icke ämnar biträda utskottsförslaget
utan yrkar avslag är, att det, som för mig härvidlag är

Onsdagen den 21 april.

41 Nr 43.

det väsentliga, icke alls kan ernås genom utskotts förslaget. Ty hela
flen knoddäna anda och den tarvliga nöjeskultur, som man här enhälligt
och med allt fog utdömt, lär man icke på en enda punkt komma
till livs genom ett bifall till detta förslag. Vad man möjligen
kan vinna och jag erkänner, att det är ett fullt berättigat och behövligt
önskemål, som därmed uppfylles •— är att man kan förbättra
den ekonomiska ställningen för en hel del av teaterkonstens utövare
genom att någotsånär reglera antalet av dem, som ägna sig åt densamma.
Det är sannolikt, att man på så sätt kan eliminera bort något
av det ekonomiska profitintresse, som under nuvarande ekonomiska
misär driver en och annan av teaterkonstens utövare att ockra
på de sämre instinkterna. Detta är nog som sagt riktigt, men
det finnes här ett oändligt mycket större och viktigare spörsmål,
och^det är enligt min mening att se till, att det å det allmännas sida
i någon lämplig form blir effektiv kontroll på själva de konstalster,
som utbjudas i teaterform.

. Här om året motionerade kapten Liljedahl i detta ämne; vi ville
då icke gå med på hans förslag, därför att det förelåg i sådan form,
att det ansågs skola medföra ett otillbörligt tvång på teaterkonsten.
Jag är icke heller kapabel att ange något sätt för frågans lösning,
men det väsentliga för mig är, att man icke genom ett bifall till utskottets
förslag uppnår önskemålet att förhindra en sådan teaterkonsts
utövning, som vi nu så rikligt äro välsignade med. Det är
ju alldeles uppenbart att så är förhållandet.

Genom förslaget skulle man ge monopol åt låt oss säga de tekniskt
mest tränade av våra nuvarande teaterledare. Och utan att
kränka någons goda namn och rykte kan jag säga, vad vi alla veta,
att man kan räkna upp åtskilliga av våra förnämsta och mest framstående
^ teaterdirektörer, som synbarligen med berått mod underhålla
vår allmänhet med fullkomlig smörja, med den mest ekivåka
och skabrösa smörja,, som gärna kan tänkas. Att komma det onda
till livs kan absolut icke och i varje fall endast i mycket otillräcklig
grad ske genom ett bifall till utskottets förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på detsamma.

Herr Sommelius: Herr talman! Jag skall endast uppe hålla

kammaren några ögonblick med en replik till herr Elldin.

Jag anser för min del, att om man nu finge fram ett koncessionssystem
ifråga om teaterverksamheten, man också borde gå in för
kontroll beträffande andra konstarter och särskilt beträffande målarkonsten.
Jag tänkte därvid närmast icke på Griinewald som herr
Elldin omnämnde, ty Griinewald har börjat bättra sig, och vi hoppas,
att han en vacker (lag är en konstnär i konservativ riktning, utan
jag tänkte på alla de variationer av målare, som i färgskalan ligga
under Griinewald, och som för sitt s. k. konstnärskap sätta allmänhetens
välvilja pa för härda prov. Jag tänker också på den målarkonst,
sorn i så stor utsträckning skattar åt nakenheten i konsten
på ett långt ifrån sedesamt sätt. Och jag ber särskilt att få erinra
om, att det finns i vart land en konstnär av Guds nåde, stor i be -

Ang.

införande au
lconccssionssystam
å teaterverksamheten*

område.
(Forte.)

Nr 43. 42 Onsdagen den 21 april.

Ang. gåvning och. talang, som icke försummar något tillfälle, att frossa i

införande av nurJiteter.

konce88Km8sy verksamhetens

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talområde.
mannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
(Forts.) ock på avslag å såväl berörda hemställan som den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev nu
uppsatt, justerad och anslagen en sa lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälh ga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 84 ja, men 91 nej, vadan kammaren avslagit
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

§ 13.

Ang. $ Härpå upptogs till behandling andra kammarens första tillfälliga

MkUrare och utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion om skrivelse till
mer begripligt Kungl. Maj :t angående införande av ett klarare och mer begripligt
lagspråk, lagspråk.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 213, hade herr Carlström föreslagit, att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
huruvida vårt lagspråk kunde reformeras i den riktningen,
att en klarare, mera begriplig lagtext åvägabraktes, som ej kunde gåva
upphov till misstolkning och ovisshet, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därpå yttrade:

Herr Carlström: Herr talman! Jag skall be att först

få framföra mitt tack till utskottet för den välvilliga motivering,
som beståtts den här föreliggande motionen. Denna min tacksamhet
skulle naturligtvis ha varit ännu större, om utskottets motivering,
som sig bort, hade lett till att motionen i fråga bifallits. Man har
nästan på känn, att utskottet i den här fragan statt och vägt mellan
bifall och avslag. Men utskottet har tydligen i likhet med mig också

Onsdagen den 21 april.

43 Nr 43.

haft klart för sig, att svårigheten att här få fram något verkligt ef- »effektivt
genom en utredning skulle vara mycket stor. Emellertid ^^rare och
vill jag säga, att om ingenting mera vunnits genom ett eventuellt mer begripligt
bifall i andra kammaren till motionen i flaga, än
sättningen skola författa vår lagtext, fått en admonition att se till (Forte.)
att lagtexten måtte få ett klarare och tydligare språk, så hade i alla
fall något varit vunnit.

Det är nu så, att utskottet här i motiveringen, då det citerar
vad jag uttalat i min motion, säger, att »såsom generella, omdömen
äro dessa yttranden utan tvivel betydligt överdrivna, och det torde
väl knappast hava varit motionärens mening att ge dem allmängiltig
betydelse», d. v. s. när jag sagt, att i oändligt många fall lagarna
givit upphov till misstolkning och lagbrott o. s. v. Utskottet skulle
knappast behövt säga, att jag icke menat att generellt tillmäta alla
våra lagar ett upphov till sådana här lagbrott och missförstånd; ty
det har jag naturligtvis icke heller sagt, utan av de exempel, som jag
i min motion anfört, framgår, att jag hållit mig till de lagar, som under
innevarande tid stiftas.

Det var just med tanke på vad verkan dessa lagar hade i det
praktiska livet, som jag kom att väcka denna motion. Om man då
fäster sig t. ex. vid den lag, som behandlar frågan om inskränkning
för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, är det ju så, att Kungl.

Maj:t nu kommit med en proposition, däri Kungl. Maj:t hemställer,
att den lagen måtte upphävas. Men i de utlåtanden, som infordrats
från länsstyrelser, landsfiskaler m. fl. med anledning av detta, har
från en hel del håll kommit fram just vad jag sagt, nämligen att
lagen givit upphov till fullständig anarki på området i fråga. I
det utlåtande, som kommit från landsfiskalen i Inlands Fräke distrikt,
heter det: ’I många fall har lagen åstadkommit en fullkomlig
förbistring’, och så relateras det vidare, hur det i olika fall ställt sig.

Men då är att märka, att dessa utlåtanden endast beröra, att olika
personer, som försålt sina gårdar, förbisetts att inom tre månader begära
tillstånd till överlåtelsen. Men man måste också bemärka, att
lagen drabbar även sådana personer, som redan före lagens ikraftträdande
haft gårdar i sin ägo, men då icke fastat dem; och det är
många under de här åren, som sålt sina gårdar i tanke att de haft
full rätt att göra det, men så, när det kommer omkring, ha de uraktlåtit
att fasta gårdarna, och då kan man komma och riva upp hela
affären. Och man kan tänka sig, hur det ställer sig i sådana fall,
då gården var betald och säljaren fått pengar, men affären skulle gå
tillbaka, och köparen icke hade någon som helst möjlighet att återfå
köpesumman, i fall den nu blivit förskingrad. Vad som nu sagts,
gäller egentligen dessa lagar, som man mera kan kalla kristidslagar.

Sedan finnas också en del andra lagar i vår svenska lagbok, som
man icke kan kalla kristidslagar, men som icke desto mindre ära ganska
otydligt skrivna. Jag vill bara påminna om ecklesiastik boställsordning
av 1910. I denna lag ges bestämmelser, som en del domare
tolka så, att då lönereglering i pastoraten skulle ske, åligger byggnadsskyldigheten
innehavaren av bostället, eller arrendatorn, men å

Nr 4S. 44

Onsdagen den 21 april.

Arv;.

införande av
afl klarare och
mer begripligt
lagspråk.
(Ports.)

andra sidan ha en del domare vid de laga synerna dömt så, att församlingen
skulle ha byggnadsskyldighet. Vi ha inom fjärde tillfälliga
utskottet ett par motioner, som syfta just på detta och vari
man vill, att det skall bli klart, om församlingen verkligen är skyldig
att bygga, eller om det är ar rendatorn eller innehavaren, som är byggnadsskyldig.
Att märka är också, att då dessa fall varit före i rättegång,
så har Svea hovrätt i ena fallet dömt, att arrendatorn är bygguadsskyldig,
och Göta hovrätt i andra fallet, att församlingen är
byggnadsskyldig, men regeringsrätten har slutligen biträtt Svea hovrätts
syn på saken.

När det alltså stiftas lagar så sent som 1910 med en sådan formulering
och sådana vaga uttryckssätt i fråga om vad man vill,
så att Göta hovrätt i det ena fallet dömer på ett sätt och Svea hovrätt
i det andra fallet på ett annat, då måste det vara svagt eller dunkelt
tänkt vad man dunkelt sagt. Jag tror därför, att det är allt
skäl i att man försöker, då det gäller formulering av lagparagrafer,
se till, att både deras andemening och deras uttryckssätt få en klarare
form.

Det heter i 42 domarregeln, som återfinnes i vår nuvarande lagbok
för övrigt: »Den vränger lagen, som icke bliver vid hans mening,
som lagen gjorde»; men om man nu ej förstår hans mening, som lagen
gjorde, då är det klart, att man icke har svårt att vränga lagen. Jag
vill därför saga, att jag tror, det skulle vara möjligt,när man går att
författa, såsom sker varje år, nya lagar och nya lagparagrafer, att
få en lagtext, som är sådan, att den åtminstone vore begriplig för hovrätterna.

Nu bär utskottet bär pekat på svårigheten, vilken naturligen
också förefinnes, att komma någonvart härvidlag, och det säges med
avseende å de gamla lagarna, att det icke är så farligt med dem. Detta
gäller säger utskottet, särskilt beträffande 1734 års lagbok, som gjort
sig känd för ett särskilt kärnfullt, klart och enkelt språk. Ja, det är nog
så, att denna lagbok har något gemensamt med uttryckssättet i Mose
lag: att den som syndar, han skall do. Det är tämligen enkelt och
går rakt på sak, och så är det också i många fall med 1734 års lag,
t. ex. då den säger: »deni som denna sedel efterapar eller förfalskar,
han skall varda hängd.» Det är tydligen enkelt; men då man i vår tid,
med dess moderniserade tänkesätt, i de moderna lagarna i allmänhet
i. viss mån bibehåller den gamla terminologien, har man så att säga
tillkrånglat innebörden i själva språket, i själva andemeningen; och
det är däremot, som jag tycker, varje människa får lov att reagera.

Jag skall nu icke trötta kammaren med att framdra flera exempel,
hur det är med avseenide på vår lagtext. Jag vill bara säga det,
att man kan skilja mellan tvenne olika slags kategorier i det här hänseendet:
ifråga om sådana lagar, som egentligen avser att gripa in, då det
skett något brott av viss karaktär, som man kan hänföra till strafflagen
eller annat därmed jämförligt område; då är det icke så farligt,
om icke lagtexten i det fallet är så särdeles klar, ty sådant drabbar,
kan man såga, synnerligen få av landets invånare. Men när det gäller
lagar, som ha karaktär av allmän författning, som litet var bör

Omulagcn den 21 april.

45 ISr 41S.

sutta sig in i, da är det dubbelt viktigt, att dessa lagar äro klart avfattade,
så att man kan förstå vart man vill komma.

Jag är alldeles övertygad om att var och en, som läser 6 kap.
4 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, skall få mycket
svart att i törsta läsningen knäcka vad där står, nämligen: »Den
i ^.axerac^e beloppet, som överstiger summan av de skatt skyldiga

enligt 2 och 3 §§ i denna förordning medgivna avdrag men
icke dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattningsbara
beloppet till sitt halva belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan
av de skattskyldig enligt denna förordning medgivna avdrag, ingår i
sin helhet i det beskattningsbara beloppet.» Jag har hört flera stycken,
som^i likhet med mig fått taga sig en lång funderare, innan de
kunnat få fram vad den här paragrafen vill; och jag tror icke, att
att det vore uteslutet att i det fallet uttrycka sig litet klarare, även om
det är svårt att med få ord få fram vad man vill.

Jag skulle kunna dra fram en hel del exempel i avseende på andra
lagtexter, men jag vill icke göra det, därför att litet var nog stått
inför en sådan situation, att man frågor sig: vad menas med det här
och med det där.

„ Jaf? tror därför, att det skulle vara lämpligt, om andra kammaren
såsom en oppositionsyttring mot det här sättet att skriva lagtext på
inkrånglat sätt, att man icke förstår vad som avses, ville gå
pa bifall till motionen; ty då hade man ändock visat, att man
icke vill i fortsättningen tolerera en sådan lagtext som den, vilken i
manga fall är rådande.

Jag vill nied dessa ord, herr talman, be att få yrka avslag å utskottets
hemställan och bifall till motionen i fråga.

Herr H e d e r s ti e r n a: Herr talman! Det är nog så, att herr
Carlström icke har en aning* om, hur svårt det i själva verket är att
skriva lagar. Och de exempel, som herr Carlström anfört rörande
vara lagars otydlighet, äro icke så särdeles lyckade, tycker jag, ehuru
jag icke vill bestrida, att mangen gång otydlighet förefinnes.

4ierr Carlström är missnöjd med, att lagen om inskränkning av
latten att överlåta fast egendom har bestämmelser därom, att man
maste söka tillstånd för överlåtelse även i de fall, att köpet är avslutat
långt före lagens ikraftträdande och man icke begärt och fått lag.
j u! r|^., „ '' '' ■ ^et ar alldeles riktigt, att så är förhållandet, men
i detta fall är lagen icke otydlig alls. Herr Carlström kan visserligen
la"?n innehåller de eller de stadgandena, men nog står
det tydligt utsatt i lagen, att man skall taga hänsyn till meddelande
a7 lagfart, varför exemplet icke är något bevis på att lagen lider av
otydlighet.

Vidare talar herr Carlström om tolkningen av den ecklesiastika
bostallningsordningen. Om det icke där ges klart besked, huruvida
byggnadsskyldigheten åligger församlingen eller arrendator^ beror
detta, helt enkelt därpå, att man, när lagen skrevs, icke tänkte på denna
sida av saken. Detta medförde ,att lagen icke klart sade ifrån,

A tvj.

införande av
tit klarare oeJi
mer begripligt
lagspråk.

(Forts.)

Jfr 43. 46

Onsdagen den 21 april.

Ang.

införande av
eU klarare och
mer begripligt
lagspråk.

(Ports.)

vem denna skyldighet ålåg varför domstolarna kommit att tolka lagen
olika. Jag har visst ingen anledning att bestrida, att, såsom herr
Carlström säde, den ena hovrätten härvidlag dömde på ett sätt och
den andra på ett annat, men det var icke regeringsrätten utan högsta
domstolen, som slutligen förklarade, att Svea hovrätts tolkning var den
riktiga, att sålunda lagen måste tydas på det eller det sättet med. hansyn
till grunderna för densamma. Emellertid förelåg sålunda ingen
otydlighet i uttryckssättet, — och det var ju däremot herr Carlström
egentligen riktade sig — utan förhållandet var, att förevarande fråga
icke var direkt berörd i lagen.

Slutligen talar herr Carlström om mkomstskatteiorordnimgen.
Den hör nu icke till våra egentliga lagar. Jag vill visst icke bestrida,
att den kan vara otydlig, men den har heller icke genomgått den laggranskning,
som kommer de verkliga lagarna till del.

Det förhåller sig faktiskt så, att lagparagraferna ofta äro tydliga
nog, men livet är så växlande, att det icke är möjligt att genom
lagparagrafer reglera allting, utan det maste överlatas åt domstolarna
att i det speciella fallet av paragrafernas ordalydelse draga konklusioner.
Och när man så drager dessa. konklusioner, kommer man naturligtvis
ofta till olika asikter och olika resultat. .noa °

Det må vara sant, som herr Carlström säger, att 1734 ars lag
utmärkte sig för stor reda -— den var ju en alldeles briljant lag, det
är icke tal om annat. Med sin fasta lapidarstil fastslog den vissa
bestämda stadganden vissa grundsatser, och sedan överläts det åt domarna
att draga konklusioner och avgöra, hur man i varje fall skulle

döma. ., .. o

Men från detta sätt att skriva lagar har man avvikit pa senare
år, jag kan säga under de sista decennierna. . Man har nämligen följt
det tillvägagångssätt, som jag tror började, tillämpas i Tyskland, det
sättet, att lagstiftningen söker att tänka sig alla möjliga fall och ge
föreskrifter om hur det i alla olika situationer skall tillgå, kur man
där skall bära sig åt och hur man skall bedöma de olika frågorna.
Allt mänskligt tänkande är ju ofullkomligt, och när man. slög in pa
denna metod att skriva lagar, kom man av hundra möjliga fall att
tänka nå kanske tjugu eller trettio, detta på grund av alla de växlande
förhållanden, till vilka man har att taga hänsyn. Och da man
skulle bedöma de övriga sjuttio fallen, måste de lagskipande myndigheterna
av de trettio fallen taga det. som låg. den förevarande situationen
närmast och såga, att denna situation liknar^ mest det eller, det
fallet och måste bedömas på samma sätt. Herr Carlström kan icke
med bästa vilja i världen fa tåg i en laprsknvnre, som kan redigera
lagar så. att de passa in på alla förhållanden. Det är just detta, som
är konsten, och, som sagt man kan aldrig skriva lag så, att det tydligt
anges, hur det kommer att gå under alla växlande förhållanden.

Jag kan berätta för herr Carlström, att vi för närvarande i första
lagutskottet behandla en lag rörande elektrisk kraft. Den har vant
föremål för kommittéuttalanden i all oändlighet och prövats .av sakkunniga
från skilda håll. men då den .slutligen kom till lagrådet och
detta fick hand om lagen, höll man på i hela tva manader för a,tt gran -

Onsdagen den 21 april.

47 Nr 43.

ska bara denna lilla lag, och man arbetade natt och dag för att få fram
en både sakligt och lormellt klar lydelse på lagen. Herr Carlström
kommer säkerligen att säga, att den innehåller otydliga bestämmelser
och att lagspråket icke är klart. Det är möjligt, att så är förhållandet.
Men dessa lagskrivare äro våra förnämsta och mest framstående
jurister, och jag måste ärligen säga, att de använda sitt skarpaste
ingenium för att söka få fram klara och tydliga lagstadganden.
Men, såsom saken ligger är det icke tänkbart, att lagarna bli så otvetydiga,
att icke olika meningar sedermera kunna komma att uppstå, huru
de skola tolkas. Herr Carlström kan få framställa så många önskemål
som helst och begära, att riksdagen skall uttala önskemål, men
detta behövs icke alls, ty lagskrivarna begära icke bättre än att skriva
sa tydliga lagar som möjligt. Men de kunna ju icke göra mer, än vad
i deras förmåga står. Jag är i alla fall livligt övertygad om att våra
lagskrivare icke stå de utländska efter.

Här gäller, herr Carlström, den gamla satsen, att »det är mycket
lätt att säga tulipanaros, men görna!» Det är mycket lätt att framställa
önskemål om och fordra tydligare lagar, men skriv dem själv,
herr Carlström!

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen, som under herr Hederstiernas anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav nu ordet till

Herr Hage, som yttrade: Herr talman! Jag tror, att en av orsakerna
till lagarnas otydlighet är att man söker göra dem så koncentrerade
som mpjligt. Man går efter en viss schablon, som man en
gång skaffat sig, och sedan söker man lägga in så mycket som möjligt
på minsta tänkbara utrymme. Och så åstadkommer man en massa
av satser, vilka ga in i varandra och det uppstår satsbyggnader,
som visserligen en människa, utrustad med en normal förmåga att
tänka, möjligen kan reda ut, men som den enkle medborgaren dock
kar ofantligt svårt för att begripa.

. _ hade tillfälle att konstatera detta förhållande, särskilt när

jag satt i det utskott, som behandlade vattenrättslagstiftningen. Jag
vill inom parentes säga, att vattenlagen är en av de mest invecklade
lagar, man gärna kan tänka sig. En mycket aktad medlem av första
.kammaren, som fatt i uppdrag att förbereda denna lagstiftning, nämnde
en gång privat till mig, att han, som sysslade med denna fråga
under en sommar, måste då han hållit på en stund med arbetet på
lagen, taga sig en promenad, därför att han fick ont i huvudet och
så att saga blev alldeles söndersprängd av detta sitt arbete. Och det
kan jag föista, ty i denna lag finns det perioder och satsbyggnader,
som äro sadana, att da man strävar att fa fram vad lagen sakligen
innehåller, det verkligen går runt i huvudet på vem som helst, och
icke bara pa den enkle medborgaren utan även på personer, som t. ex.
suttit en viss tid i lagutskottet eller annat utskott och vant sig att
söka reda ut invecklade saker.

Jag tror för min del, att det skulle vara mycket fördelaktigt för

Aruj.

införande av
ett klarare och
mer begripligt
lagspråk.
(Forts.)

Nr 43. 48

Onsdagen den 21 april.

Ang. saken och särskilt ur synpunkten av att den svenska medborgaren
införande av bor(je beredas möjlighet att förstå våra lagar, om man sökte dela
merZeZiZat upp satserna där på ett helt annat sätt än man gör, det vill säga
lagspråk, bilda ett större antal småsatser, även om man därigenom åstadkomma
(Forts. 1 att lagtexten bleve något vidlyftigare. Jag anser nämligen, att i så

fall lagarna bleve mera förståeliga för vem som helst.

Jag skall nu taga några exempel ur vattenlagen för att visa
herrarna hur tillkrånglade bestämmelserna kunna vara. Vi ha först
ett exempel i vattenlagens 2 kap. 23 §. Där står: »Avses med beslut,
som i 22 § sägs, byggnad för tillgodogörande av vatten,_ och
vilar beslutet på antagande, att vattnet tillhör fastighet, för vitten
sökanden såsom ägare för talan i malet, ma, utan hinder av vad i 22
§ stadgas, påstående, som grundas därå, att vattnet eller del därav
tillhör annan fastighet eller utgör oskift samfällighet för flera fastigheter
eller ock allmän egendom, väckas intill dess fem år gått till ända
från det beslutet vunnit laga kraft och tillika två ar förflutit antingen
efter utgången av den i beslutet eller sedermera i anledning
av ansökan om anstånd bestämda tid för bygg''nandens fullbordande
eller ock, där bj^ggnaden dessförinnan fullbordats och efter besiktning
anteckning därom gjorts i vattenboken, från dagen för sådan anteckning.
» Ja, ha herrarna nu följt med och fått klart för sig vad denna
lagparagraf innebär? Jäsa inte, — nej, jag tror att det är ganska
kinkigt detta. Man får verkligen sitta en god stund, om man skall
få någon klarhet. Men gör man detta och har man litet ^ träning
t. ex. genom medlemskap i lagutskottet, sa inser man sa småningom
vad meningen är. Mån detta första däremot icke Andersson, Pettersson
och Lundström, som dock beröras ganska mycket av lagen, om
de exempelvis äro strandägare eller ha andra dylika intressen att bevaka.
De ha, som sagt, inga möjligheter i världen att tolka en sådan
formulering som denna.

Ett annat exempel är 9 kap. 69 § vattenlagen. Dar heter det:
»Besväras fast egendom, som löses., av sökt eller beviljad inteckning
för fordran, eller kan egendomen jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i
ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, varde den för egendomen
bestämda ersättningen så ock, om endast en del av fastigheten
löses, ersättning till ägaren för skada och intrång å den återstående
delen av Konungens befallningshavande fördelad i den ordning, som
för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
är stadgat. Är egendomen förutom av fordran besvärad av sådan nyttjanderätt,
rätt till servitut eller.rätt till avkomst eller annan förmån,
varigenom egendomens värde minskas, och åtnjuter rättigheten sämre
rätt än fordringen, varde fordringsägare berättigad att, om och i den
mån ersättning för egendomen understiger det värde denna skulle äga,
därest den ej varit av rättigheten besvärad, för den del av fordringen,
som må överskjuta ersättningen för egendomen, erhålla betalning
ur det till rättighetens innehavare bestämda ersättningsbeloppet,
och varde gottgörelsen till dem i motsvarande män förminskad.» Detta
är också ganska tillkrånglade satser. Jag anser, att lagarna och även

Onsdagen den 21 april.

40 Nr 4i5.

eu del av de förordningar, som utkomma, verkligen behöva en liten
omformulering. Jag antager nämligen, att detta förslag om .ändring
av lagtexten även skulle beröra de utkommande förordningarna, vilka
ju ofta pa ett mycket kännbart sätt angå allmänheten.

Jag kan taga ännu ett exempel, ur 1919 års förordning om
•dyrtidstillägg till befattningshavare i statens tjänst. Detta är en
mycket tillkrånglad förordning, och jag beklagar dem, som måste taga
sig för att söka uttolka dess bestämmelser, och dessa skola ju dock
uttolkas på allehanda ställen här i landet, då man skall utanordna
dyrtidstilläggen. Författningen säger: »Vi Gustaf med Guds nåde,
Sveriges, Götes och Vendes Konung göra veterligt, att sedan riksdagen
i skrivelser den 24, 28 och 30 maj 1919 anmält, att riksdagen
i anledning av vår framställning i ämnet och vissa i ämnet väckta
motioner ej mindre dels å tilläggsstat för år 1919 anvisat medel för
beredande år 1919 av dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst samt medgivit, att ifråga om befattningshavare vid verk och
institutioner, för vilka särskilt anslag för ändamålet icke beräknats,
dyrtidstillägg finge utgå av de medel, av vilka verkets eller institutionens
omkostnader i övrigt bestredes, dels ock i avseende å dyrtidstillägg
för år 1920 till bestridande av kostnader för nämnda förmån
åt befattningshavare och pensionärer m. fl. vid sidan av huvudtitlarna
som avsättning å 1920 års riksstat anvisat särskilt anslag
samt förklarat, att under 1920 tillsvidare och intill dess definitivt beslut
fattats rörande de medel, av vilka för sagda år kostnaderna för
•dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst skola bestridas,
härför erforderliga belopp skola utgå beträffande befattningshavare
vid verk och institutioner, för vilka särskilt anslag för ändamålet icke
^avsatts av de medel, av vilka verkets eller institutionens omkostnader
i övrigt bestridas samt beträffande befattningshavare i övriga verk
och institutioner av sist förmälda anslag, (in även godkänt vissa allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst,
hava vi» — nu kommer slutligen predikatet till det subjekt, som står i
början av satsen — »funnit gott att i överensstämmelse med riksdagens
beslut förordna som följer.»

&om det nu är, får man först efter alla dessa förskräckliga krumelunser
slutligen reda på vad Kungl. Maj:t verkligen vill. Jag tycker
för min del, att det är synnerligen olämpligt att skriva lagar och förordningar
på det sättet, och jag tror, att det finnes möjlighet att dela
av satserna och pa det sättet åstadkomma en begriplig svenska, så
att menige man verkligen förstår saken.

Jag finner det därför vara all anledning att åtminstone som opinionsyttring
yrka bifall till motionen, och detta skall jag, herr talman,
också be att få göra.

Herr Carlström: Herr talman! Jag får säga, att, när man
nyss hörde herr Hederstiernas uttalande i frågan, blev man verkligen

Andra kammarens protokoll 1920. Nr 43. 4

Ang.

införande av
elt klarare och
mer begripligt
lagspråk.
(Forts.)

Sr 43.

50

Ang.

införande av
ett klarare och
mer ^begripligt
lagspråk.
(Vörts.)

Onsdagen den 21 april.

missmodig, tv det gick ju ut på, att det icke tjänar något till att
söka åstadkomma några förändringar. Den mänskliga formagan tager
slut, när det gäller att sknva lagar, och dart or maste vi ha la
Sårna sådana de äro. Jag är icke mannen att bedöma om det verkligen
är så. Jag har emellertid här i all enkelhet sekt omformulera
denna paragraf i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
som jag.nyss drog här i kammaren. Jag skall icke låta kammaren
höra, hur jag lyckats, men om någon av ledamöterna skulle önska,
kan han få taga del av mitt förslag här hos mig, sa att lag icke behöver
belasta kammarens protokoll med detta.

Herr Hederstierna talade om kristidslagarna,. om lagen angaende
inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom och
om lagen angående skydd åt ungskogen. Dessa lagar blevo dock sa avfattade,
att till och med en del jurister icke visste vart man ville
komma. Såsom exempel på de missförstånd, som en sa avfattad lag
kan framkalla, vill jag nämna att man några dagar efter fastighetslagens
prolongerande i fjol fick läsa i huvudstadstidningarna ett uttalande
av jurister vilka förmenade, att denna lagen komme att i viss
män ha en fullständigt upplösande verkan pa de nuvarande äganderättsförhållandena.
, i ,,

Strax läto de mindre tidningarna pa landsbygden avtrycka detta
uttalande. En tid efteråt kom eu gammal lantbrukare till mig och
frågade, om han nu kunde taga igen sm egendom. Jag tragade honom
på vad skäl han ville göra detta. Jo. blev svaret enligt den
nya lagen skall jag ha igen min egendom, ty jag salde den till min
måg för några år sedan, och då lovade han mig guld och gröna skogar
och förband sig att göra det och det, men det hav han icke hållit
Nu har han icke fasta, på egendomen, och darfor har jag ratt att
taga igen den. Detta var naturligtvis ett missförstånd, men pa grund
av dessa skriverier i tidningarna om hur lagarna kunde tydas, blev
det en sådan förbistring på landsbygden; man visste icke, hur man
hade det, när man gjorde en affär. Det kan därför sägas, att i det
avseendet bör man icke släppa tanken på att söka korrektare uttrycka
vad man vill. Det är alldeles tydligt, som herr Hederstierna sagt, att,
när det gäller att stifta en lag, där man måste tänka sig alla möjliga
fall, så blir det ganska svårt att i en kort lagtext få fram allt växt
man vill. Där måste domaren naturligtvis söka att pröva lagen pa
varje särskilt fall. Men när det gäller att för vissa konkreta fall utsäga
vad lagen åsyftar, då borde man väl kunna begära att det skall
vara klarhet och reda i fråga om vad lagen vill.

Beträffande den ecklesiastika boställsordnmgen av ar 1910 säde
herr Hederstierna att man icke tänkt sig in i frågan om det är församlingen
eller arrendator!!, som byggnadsskyldigheten i visst fall
åligger. Men nog är det väl märkvärdigt, att man, när man stiftaren
lag som denna, icke tänker på vem som skall ha skyldigheten att
bygga, församlingen eller arendatorn. Härigenom har ju också intiäffåt,
''att hovrätterna kunnat döma olika. I fråga om denna lag är det
väl ändå icke så. att lagstiftarna, såsom herr Hederstierna sade i

Onsdagen den S!1 april.

51

Nr 4.X

fråga om ett annat lagförslag, kunnat .sitta i både nätter och dagar Ang.

Jor att fundera ut det riktiga uttryckssättet. införande av

rilli ki-nna mig riktigt övertygad om att ingenting kan£*™g

• i , ^ om ciiL ingenting Rån

goias i denna sak, aven om jag måste tillstå, att det är mycket svårt
att i en kort lagtext saga, vad man vill och fä fram en formulering

i! “ bl“ t”11:» Wlie. Me„ man kan dock komma

ifra^. om tydlighet, ott man sätter punkt i bland och inte
drager i väg -0 rader i sträck. sa att man inte hinner draga andan

atrWW def g?tt l0ri Gn leknum att komma tillrätta med dessä
lagtexter och deras krumelurer fram och tillbaka. Jag ber herr talman,
att få vidhålla mitt yrkande.

Herr H ede r s 11 er na: Herr talman, mina herrar! Het vore

LhSm Ukl" ’ kcrr Carlström skulle tappa andan när han
laser lagtext, men i sa fall lar han val ta ett litet andrum mitt i me stiJWl

Heir CIrl3trom klf£ar alltjämt över den ecklesiastika bostallsordningen
och .sager, att den icke är tillräckligt tydlig cell att
lagstiftarna kanske icke tagit tillräcklig tid på sig vid dess avfattantå
g V1 1 •a c;nnra .!honam om- att den förordningen skrevs av
i 10 er”ln^p ommittén som. höll på, om jag icke minnes orätt.

1. L ar’ sajatt n<?" kade den tillräcklig tid att- fundera ut formuleringen.
Men kommittén hade väl icke särskilt observerat denna —

frLTfc ''"fåf-T my0ket.vikti«a sak- som därför icke kommit
Iram i lagen sa tydligt som vant önskvärt.

yi ci !-äHaSk läste upp en lång historia, som utgör ingressen till
dyrtidstillaggsforordmngen. Men den ingressen behöver varken lierr
Hage eller någon annan låsa utom möjligen en och annan ämbetsman
som kali bebo va se pa den saken. Den hör ju icke till lagen
och har ingenting med lagtolkningen att skaffa, utan det som bör intesera
herr Hage och andra tjänstemän är grunderna, som komma

im tL l?jalva lageni'' ~ -?err Hage talade också om vattenrättslagen,
mm skulle vara sa krånglig. Om jag icke misstager mig, satt dock
lerr Hage med i det utskott, som behandlade denna, lag. Det både
vid vant kmipligt da att omformulera lagen och gorå den lättfattli^are
i stallet for att kamma nu efteråt med klagomål. Men jag vill
saga herr Hage att om lian skulle gjort ett sådant försök, så skulle
han nog kommit underfund med, att det icke är så lätt. Man kan
icke bryta av en mening hur som helst utan måste se till. hur det blir
med sammanhanget.

Jag både i höstas tillfälle att se Htet på ett lagförslag, som var
mycket detaljerat och kanske icke hade de långa meningarna, som
herr Hage nu var sa bekymrad över. Till följd av detaljrikedomen
och de manga satserna blev det emellertid en förfärlig lunta av detta
förslag, och de civila medarbetarna, som icke voro lagkloka, sade: Låt
oss för all del slippa .sådana här långa lagar, ty vi hitta aldrig i
dem, utan vi vilja ha den vanliga koncisa formen. Saken är den. att
ydi .lag ha ett koncist stadgande om en bestämd sak, så går det icke
ihop om man icke säger precis så och så. Man kan icke skriva lao-ar
pa samma sätt som man skriver romaner.

lagspråk.

(Fort».;

Nr 43.

52

Onsdagen den 21 april.

Ang. Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få upplysa Jen

inlärande av föreeående talaren om, att när vi började arbetet inom det särskilda
eu klarare och * behandlade vattenrättsfrågorna, gjorde jag just det yr Jandet

som den föregående talaren ansåg, att jag borde ha gjort, näm(Forte.
) lia-en att man skulle se till, att lagtexten blev sa tydlig som möjligt.

så att man toge bort sådana vanskapligheter som »vad i ty fall saga»
och dylikt som står på vissa håll. Jag tycker man borde kunna
rensa bort detta och få nutidsvenska. Xu tick mg emellertid det beskedet,
att det var så svårt att göra detta, ty man kunde ju icke ge
si<r in på saken i utskottet. Dessutom antyddes det såvitt lag kan
erinra mig att. om man skulle göra det. borde det ske ungefär samtidigt
och enhetligt för hela lagstiftningen. Xu har man val den
uppfattningen här, att det bör göras i varje särskilt fall, dar ändringar
äro av nöden. c , . . , ,

Jao- skall gärna erkänna, att det icke är sa lätt att inom utskottet
verkställa en sådan formulering, som blir tydligare an den vanliga
lagtexten, om man icke har tid på sig. Men om det exempelvis
förhåller sig så att riksdagen i ett uttalande begär att vederbörande,
som skola från början utarbeta lagarna, böra skriva dessa pa annat

satt, så borde det kunna få någon verkan. , „ „ -. ,

Jag tycker, det vore en effektivare idig, om man kunde ia det
därhän, att de kommitterade och sakkunnige som i första hand skola
utforma lagarna, redan från början gjorde detta pa ett sadant satt.
att man åtminstone kunde få kortare satsbildningar. Jag kan icke
förstå, att det skulle vara omöjligt att uttrycka en sak pa ett koncist
sätt genom att använda kortare och enklare satsbildningar. Man hai
iu ofta sett, att denna vana att skriva långa meningar ar något som
hänger vid hos vissa personer, under det att andra med anvandand
av korta satsbildningar lyckas få fram samma sak. Jag tror vi alla
böra vara överens om att detta senare sätt att uttrycka sig egentligen
är mycket lättare att förstå. Det blir en begripligare svenska, och
sålunda blir det också lättare för dem, som skola tolka vad som stovits.
Jag håller alltså före, att man bär all anledning att fortfarande
tro, att vederbörande, som skriva dessa lagar, äga möjlighet att
från början skriva dem på ett annat sätt. .. . . ..

Till den siste ärade talaren, som gjorde den anmiarkmngen att
vederbörande tjänstemän ju icke behövde läsa hela ingressen till toiordningen
om dyrtidstilläggen, vill jag såga, att de, som-skola expidiera
denna författning, dock hava anledning att ga in Pa den saken
och jag vet, att tjänstemän i ganska framskjuten stallning tyckt att
det varit rysligt konstiga saker i hela denna inledning med de„s
märkvärdiga mellansatser. Detta kunde ha uttryckts pa helt annat
sätt, så att det blivit begripligare.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels och pa avslag
dära samt bifall i stället till den i ämnet vackla moi.ionen och forklaj
rade herr vice talmannen sig anse den form propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Carlström begärde emellertid votering.

Onsdagen den iil april.

53 Nr 48.

Sedan i anledning- härav lierr vice talmannen tillkännagivit, att votering
komme att äga rum, lämnades på begäran ordet ånyo till

Herr C a r 1 s t r ö ni, som yttrade: Herr talman! Då det kan
vara möjligt, att voteringen skulle kunna bli fullständigt missvisande
i detta fall, på grund av att även de, som önskat ett tydligare
lagspråk, i misströstan om att någon rättelse kan ske niu rösta för
avslag å motionen och detta skulle uppfattas så från lagförfattarnas
sida »att allt är bra som -det är», skall .lag be att få återtaga mitt
yrkande om votering.

Denna hemställan bildlig, varefter den av herr vice talmannen uttalade
ovan angivna uppfattningen angående svaret på de framställda
propositionerna blev med klubbslag såsom kammarens beslut befästad.

§ 14.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 15, i anledning av första kammarens beslut rörande en inom nämnda
kammare väckt motion angående åtgärder för åstadkommande av ett
verksamt utrotningskrig mot bostadsohyra; och blev utskottet däri
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 15.

Till avgörande förelåg nu andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 16, i anledning av dels i andra kammaren väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om äktenskapsbildningens
befrämjande genom statens medverkan, dels första kammarens
beslut rörande inom denna kammare väckt motion, ångande samma
ärende. : > f

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 283, hade herr Pettersson i Södertälje hemställt,
att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och
pa vad sätt genom statens medverkan äktenskap sbildningen i vårt land
skulle kunna verksamt befrämjas, samt därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Till utskottet hade jämväl hänvisats ett från första kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 424, innefattande delgivning av sistnämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 9, i anledning av en av herrar von Koch och Petrén väckt motion,
nr 191, i samma ämne.

Utskottet hemställde, att andra kammaren, med anledning av
förevarande motion samt med biträdande av första kammarens i
ärendet fattade beslut, för sin del måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, huruvida och på vad sätt genom statens medverkan
aktenskapsbildnmgen i vårt land skulle kunna verksamt befrämjas

Amf.

införande av
ett klarare och
mer begripligt
lagspråk.
(Fortö.)

Ang. befrämjande
av
äktenskaps -bildningen.

Nr 43. 54

Onsdagen den 21 april

Ang. befräm
gande av
äktenskapsbildningen.

(Forts.)

samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredning
kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Sköld: Herr talman, mina herrar! Jag ''blev ganska förvånad,
då jag fick läsa i förevarande betänkandet, att andra tillfälliga
utskottet i år varit iberett att enhälligt, utan reservationer tillstyrka
bifall till de motioner, det bär gäller.

Jag vill ändå erinra om, hurusom för så kort tid sedan som år
1918 motioner i liknande syfte då framlades och hurusom andra
kammaren då utan vidare avslog dessa, trots att de även den gången
tillstyrktes av ett enhälligt utskott.

Jag skall för min del nu icke ingå på själva grundvalen för de
föreliggande frågorna. Motionärerna uttala på ett ställe, att de icke
vilja behandla frågan om'' nativitetens höjande, därför att denna fråga
vore så omtvistad. Jag tror, att alla de utgångspunkter, som motionärerna
ha i sin motion, i själva verket äro omtvistade, och jag tror,
att man kan undvika en svår och långrandig debatt, om man underlåter
att gå in på de åskådningar, som ligga bakom motionerna.

Jag vill i alla fall uttala som min mening, att hela uppläggningen
av problemet vittnar onn en något ensidig och ytlig uppfattning
om de sociala företeelserna. Jag vill bara peka på en liten passus
i motionärernas framställning. ,den passus, som säger, att, om man
lämnar bosättningshjälp åt landsbygdsbefolkningen, åt den jordbrukande
befolkningen, man därigenom möjligen skulle i någon män
motverka landsbygdens avfolkning. Men det finns väl ändå icke någon
som inbillar sig, att folket flyr från landsbygden till städerna därför,
att då man vill gifta sig, det är lättare att sätta bo i staden än
på landet. Det är nog helt andra saker, som ligga bakom detta förhållande.

Jag vill i alla fall uttala som min mening, att hela uppläggmnfattning,
som kommit fram i samband med detta utskottsutlåtande.
Jag vill då först framställa den frågan: tror någon att man åstadkommer
det resultat, vartill man syftar genom förslag sådana som
dessa, tror någon att de åtgärder, som man mil vidtaga, skola leda
till förverkligande av önskemålet att medföra böjning av äktenskapsfrekvensen
och att åstadkomma flera äktenskap i Sverige? Om det
skulle förhålla sig på det sättet, att man rätteligen kunde besvara
denna fråga med ja, då bör man bevisa först och främst, att man
nu gifter sig för litet och därnäst, ätt det verkligen skulle bliva Derå
äktenskap genom bifall till dessa förslag d. v. s. att det. vore bristande
tillgångar i och för bosättning, som .medföra motvilja mot äktenskap.
Jag har nu icke alltför stor erfarenhet på detta område, men
nog skulle jag vilja tro, att det visserligen kan hända en och annan
gång, att människor undvika att ingå äktenskap, därför att de icke
äro i tillfälle att sätta bo. Men detta torde mestadels ha inträffat i
sådana fall, då man bär så stora pretentationer, att, enligt min uppfattning,
icke några lagstiftningsåtgärder, icke några åtgärder i värk

Onsdagen den 21 april.

55 Nr 4&

den skulle vara tillräckliga att åstadkomma ändring i ifrågavarande
tendenser. I stället torde det förhålla sig på det sättet, att om folk
gifter sig för litet, beror detta därpå, att mannen icke är i stånd att
försörja sin familj, d. v. s. försörjningsmöjligheterna äro för små för
honom. Men det .finna väl ingen som sätter i fråga, att man skaffar
ökade försörjningsmöjligheter genom ett bifall till vad utskottet här
tillstyrkt. Bara dessa synpunkter torde vara tillräckliga för att motivera
ett avslag å utskottets hemställan.

Jag vill emellertid anföra ännu en liten sak. Vi ha ju här i
Sverige en socialförsäkring eller rättare olika grenar av socialförsäkring.
Motionärerna ha nu komimit till det resultat, att deras syften
häst främjas genom en ny gren av socialförsäkringen. Hittills har
emellertid socialförsäkringen i detta land inskränkt sig till att sysselsätta
sig med människor, som av en eller annan anledning kommit i
en olycklig ställning, människor, som'' blivit gamla eller råkat ut för
olycksfall, och vi våga hoppas att vi snärt komma dithän, att det är
möjligt att genomföra en försäkring mot arbetslöshet. Den sociala
försäkringen har sålunda hittills alltid närmast syftat till att motarbeta
samhällets avigsidor, att hjälpa dem, som på det ena eller
andra sättet blivit ogynsamt ställda. Nu kommer man och vill ha en
utredning angående en ny gren av socialförsäkringen, en socialförsäkring,
som syftar till att ge människorna bosättningsmöjligheter.
Jag är för min del icke i stånd att överskåda, hur långt detta skulle
föra, mien jag tror att en politik i dylik riktning skulle vara synnerligen
omotiverad, och jag tror, att den är särskilt omotiverad nu.
därför att de sidor av socialförsäkringen, med vars genomförande vi
hittills sysslat, icke äro fullständigt ordnade. Såsom jag nyss påpekade,
ha vi ännu inte hunnit få arbetslöshetsförsäkring och .beträffande
vår ålderdomspensionering och olycksfallsförsäkring torde .det
''kunna sägas, att det är synnerligen tvivelaktig, om de kunna anses
fylla sin uppgift. Det torde alltså vara mycket att gorå ännu pa
detta område. Vi komma säkerligen att ‘få kasta ned många miljoner
på dessa försäkringsgrenar, innan de bliva tillfredsställande. Under
sådana förhållanden tycker jag det icke är något skål att gå
åstad och experimentera med några nya riktlinjer för socialförsäkringen,
så länge vi icke kommit i tillfälle att utföra de planer vi
hittills haft.

Ur dessa synpunkter, herr vice talman, ber jag att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr Moberger: Herr vice talman! Jag skall först be att
få rätta ett litet misstag som den föregående ärade talaren gjorde
sig skyldig till. Han sade, att denna kammare år 1918 »utan vidare»
avslog en liknande motion som denna, och att motionen även
då var tillstyrkt av ett enhälligt utskott. Nu förhöll det sig dock
så, att motionen då icke var tillstyrkt av ett enhälligt utskott utan
av ett utskott med tre reservanter. Och vidare var det efter en
ganska lång debatt och med ganska svag majoritet, som kammaren
då avslog motionen.

Ang. befrämjande
av
äktenskajmbildningen.

(Forts.)

Sr 43. 56

Onsdagen den 21 april.

Ang. befräm|g
jande av
t äktenskaps£
bildningen.

(Forts.)

I år har nu utskottet enhälligt tillstyrkt dessa motioner. Åtminstone
någon av de reservanter, som förut funnos och som i är
deltagit i ärendets behandling, har låtit sina betänkligheter falla.
Jag ber att få påpeka att inom första kammaren motionerna enhälligt
tillstyrkts av utskottet och bifallits av kammaren utan votering.
Det synes sålunda, som om man där oberoende av partiståndpunkter
i övrigt ansett, att det kunde vara skäl att gorå en
sådan utredning som föreslagits. Och som sagt andra tillfälliga
utskottet har även i år hållit före att utredning borde ske.

Jag anser för min del, att det spörsmål, som här ligger före,,
är av så stor betydelse, att en utredning i saken är väl motiverad
och av behovet påkallad. Utskottet, liksom motionärerna, förutsätter
ju för sin del, att utredningen skall vara förutsättningslös, då
nämligen utskottet anhåller, att Kungl. Maj:t skall låta verkställa
en utredning, »huruvida och på vad sätt genom statens medverkan
äktenskapsbildningen i vårt land må kunna verksamt främjas samt
därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda». Motionärerna ha såväl i första kammaren som i denna
kammare pekat på flera åtgärder, som äro möjliga för befrämjande
av detta syftemål, såsom bosättningshjälp, särskilt för statstjänare
och jordbruksbefolkning, införande av spartvång, anlitande av frivillig
försäkring o. d. Jag ber att få påpeka, att såväl socialstyrelsen
som pensionsstyrelsen tillstyrkt utredning i motionernas syfte.

Vad speciellt beträffar det uppslag, som pensionsstyrelsen kommit
med, att kombinera frivillig försäkring och pensionsstyrelsens
allmänna försäkring, förefaller detta mig verkligen vara ett uppslag,
som i varje fall är värt att undersökas. Allt skäl synes mig
föreligga för riksdagen att ingå med en skrivelse till Kungl. Maj:t
i denna sak. Och det vill också synas, som om motionärerna särskilt
tänkt på nyssnämnda omständighet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som
den förste ärade talaren erinrade, att denna kammare avvisade en
motion i enahanda riktning och gav underbetyg åt det utskott, som
hade om hand frågan, då den förelåg 1918.

Jag kan nu inte finna, att den omständighet, på vilken utskottet
i år pekar, nämligen att förra gången delvis andra synpunkter
spelade in vid motionens bedömande skulle få tagas till intäkt för
ett påstående om, att nu ligger saken på ett helt annat sätt, nu kan
riksdagen utan vidare gå med på utskottets förslag. Jag kan icke
se på frågan sä. Tv vad är det man vill åstadkomma? Jo, att äktenskapsbildningen
skall främjas. Ja, Herre Gud, det kan ju vara
gott och väl att vilja främja äktenskapsbildningen, men vad skulle
detta få för praktiska följder? Man skulle hjälpa vissa personer,
som ha ekonomiska svårigheter, att så att säga komma över föret i
portgången, men sedan skulle naturligtvis icke staten träda hjälpande
emellan på något sätt, t. ex. genom att se till att vederbörande barn

Onsdagen den til april.

Sr 48.

iinge underhåll och understöd. Det hela finge alltså till följd, att befrämdet
skulle lämnas bidrag från statens sida för själva bosättningen, jande av
Det som bär åsyftas bleve endast ett artificiellt stöd för bosättnin- ‘ludnhiqni.
gen, som kunde hämna sig då det gällde barnens underhåll och upp- (Forts.)
fostran. Det förefaller mig, som om hela detta sätt att taga på
problemet alltför mycket har smak av socialt kvacksalvcri.. Ty vill
man gorå något verksamt i syfte att få till stånd ekonomiskt bärkraftiga
äktenskap, då bör man icke slå in på den vägen, att man
utreder, bur bidrag skall lämnas i den ena eller andra formen till
dem. som vilja ingå äktenskap, utan vid behandlingen av frågan
bur man bör främja äktenskapsbildningen, rullar sig naturligen hela
den stora frågan upp om ett socialt förbättrande, ett ekonomiskt förbättrande
av hela samhället. För övrigt får jag säga, att jag kan
inte förstå,, varför man är så oerhört angelägen om att främja äktensakpsbildningen.
Är det månne så, att äktenskapsfrekvensen är
hotad? Har den gått ned på något sätt? Mig veterligen har äktenkapsfrekvensen
under de gångna 10 åren hållit sig konstant. Det
är visserligen sant, att giftermåls frekvensen har gått tillbaka, men
äktenskapsfrekvensen bär hållit sig på samma nivå, så någon anledning
att ur den synpunkten här tillgripa dylika åtgärder kan jag
icke anse föreligga.^ När vi förra gången diskuterade denna fråga,
hade vi från vårt håll anledning framhålla, att, om man över huvud
taget vill verksamt bidraga till att skapa bättre förhållande på
detta område, så skall man inte gå någon annan väg än den vanliga,
att man söker få bostadsfrågan bättre löst, att man söker få bättre
ekonomiska och sociala förhållanden för folket, att man ser till att
arbetslösheten avskaffas o; s. v., o. s. v. Men att på dessa vägar,
som här föreslås, försöka åstadkomma en förbättring, det förefaller
mig dock vara ett fuskverk av den beskaffenheten, att jag för min
del inte kan ge det min röst. Jag förstår mycket väl att det ligger
bakom en stor fond av välvilja och av filantropiska synpunkter
gent emot de unga tu, som blivit förälskade och tänka gifta sig
och ha litet svårighet att skaffa sig ett bo. Och jag förstår också
mycket val de synpunkter, som säkerligen från motionärernas sida
ligga bakom, att det bör dock ligga i samhällets intresse att se till,
att dylika människor kunna få litet trevnad och inte alldeles avstängas
från möjligheten kanske att ingå sitt äktenskap, bara för
att de inte ha råd att. sätta bo. Men jag får säga gentemot den
synpunkten, att för mig väger tyngre den risk, som följer av att
man åstadkommer ett artificiellt upphjälpande vid själva starten för
att sedan lämna vederbörande åt sitt öde, med möjlighet att barnen
som födas i familjen, sedan få lida för att det inte fanns tillräcklig
ekonomisk ryggrad för att upprätthålla det där äktenskapet. Jägta
oi, att det är ett missriktat nit alltså, som ligger bakom dessa motioner
och bakom utskottets hemställan, och jag tvekar inte ett
ögonblick för min de], herr vice talman, att yrka avslag å denna
hemställan.

Herr Larsson i Kroken: Herr vice talman! Då jag inom

Jfr 43. 5S

Onsdagen den 21 april.

Ang. befrämjande.
av
äktenskapsbildningen.

(Forte.)

utskottet har biträtt detta skrivelseförslag, skall jag be att få säga

några ord. ...

Den föregående ärade talaren, herr Engberg, tycktes vara likgiltig
för huruvida äktenskap.-frekvensen minskas eller ökas. Jag
skulle emellertid vilja säga några ord om denna fråga ur landsbygdssynpunkt.

Det är nämligen så, att förhållandena pa landsbygden manga
gånger tvinga unga människor, som vilja bilda äktenskap, att lämna
landsbygden och bege sig till städerna eller industrien. Det är
många ungdomar, som ämna bilda äktenskap och som ingenting
hellre önska än att stanna på landet och skaffa sig utkomst genom
jordbruk, men till följd av penningbrist är det dem icke möjligt.
Det går inte att skaffa sig jordbruk och stanna kvar på landet utan
ett visst kapital. Nu har ju staten gjort åtskilligt för att skaffa
egna hem och såmedelst bidraga till att bereda möjlighet att stanna
kvar på landet. Men jag menar, att därvidlag är ännu alldeles för
litet gjort, att där kan göras och bör göras ännu mycket mera från
statens sida för att bereda möjlighet för dem, som kunna och vilja
bruka jord, att stanna kvar vid jordbruket och inte ge sig iväg till
städerna och industrien. Detta har varit huvudskälet till att jag
biträtt detta skrivelseförslag. Ty det torde vara möjligt att komma
med några nya uppslag genom denna utredning. Vi ha sagt i motiveringen,
att utredningen skall inte bara taga sikte på bostadsförhållandena
och deras förbättrande utan även på egnahemsförhållandena
på landet. Det klagas och skrives så mycket och med rätta om
flykten från landet till städerna. Men den har sina vissa orsaker,
såsom jag redan nämnt. Det är t. ex. ett par sådana unga människor
på landet, som tänka bilda äktenskap. De gå och vänta ett ar, två
år och fundera, huru de skola bära sig åt. Följden blir till sist,
att de ingen annan möjlighet se än att flytta till staden eller ett
industrisamhälle. Där kunna de få hyra ett ruin, där kunna de fa
arbete båda två till att börja med och skaffa sig litet möbler m. in.
Där går det att bilda äktenskap utan kapital. Men vid jordbruket
går det inte. Även om de äro så anspråkslösa, att de vilja taga ett
torpställe, så måste de ha uppsättning, någon ko, redskap och dylikt,
och det kostar mycket pengar. Det blir skuldsättning, alltför stor
skuldsättning från första början, och det är inte trevligt att dragas
med. Sådana omständigheter tvinga många, som vilja ingå äktenskap,
till städerna. Men om man kunde bereda bättre möjligheter
att stanna kvar på landet och att få jord på billiga villkor för sädana.
som vilja ha jord, så tror jag, att det skulle underlätta äktenskap
sbildningen på landsbygden. Och jag kan för min del icke
se saken annorlunda, än så att det är önskvärt, att det bildas sa
många äktenskap som möjligt och helst tidiga äktenskap, ty det har
visat sig, att de tidiga äktenskapen äro i regel de lyckligaste äktenskapen.
, .

Jag- ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den -1 april.

59 Nr «.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr vice talman! Herr

Engberg motsatte sig utskotets skrivelseförslag på den grund att
utskottets sätt att taga på problemet skulle stöta på »socialt kvacksalveri».
Detta herr Engbergs yttrande, som ju är ett upprepande
av vad han säde, då vi behandlade denna fråga för ett par år sedan,
påminner om den store norske skaldens ord: »Siå Spillet over Ende,
daa har De mig sikker», medan han däremot icke ville vara med om
vad ihain föraktfullt kallade att »flytte Brikker». Att »flytte Brikker»
det skall väl vara detsamma som det nu lika föraktfullt
kallas »socialt kva eks a Iver i». Men, mina herrar, jiag hemställer till
er, om vårt arbete bär inte ändå till stor del just måste vara att
»flytta brickor», d. v. s. att vidtaga en eller anan enstaka åtgärd eller
komplex av åtgärder för att tillgodose det ena eller det andra samhällsbehovet.
Jag undrar, om vi i allmänhet hava tillfälle till att
verkställa sociala omdaningar i stort, vilket tycks vara herr Engbergs
lagstiftning,sideal. Jag fruktar, att vi ofta helt blygsamt
och anspråkslöst -måste nöja oss med vad han kallar för socialt
kvacks-alveri. Därmed skall ej förnekas, att det kan finnas någonting,
som verkligen och i -dålig bemärkelse gör skäl för denna beteckning
och som man bör akta sig för. Men .att- man i många fall
isnkränker sig till den ena- eller andra -för särskilda ändamål avpassade
åtgärden behöver visst inte innebära- något verkligt- -föraktligt
socialt kvacksa-lveri.

Vad som den bär gången föranleder berr Engbergs motstånd
mot saken tycks egentligen vara det, att han icke ser någon garanti
för att om man befrämjar äk ten skap skit .in ingen, också de barn.
som kunna bli en följd -av de nya äktenskapen skulle få någon
hjälp. Han tycktes, så vitt jag förstod, numera egentligen inte i
princip ha ®å mycket emot, att man .söker främja äktensikapsbildningen.
Men barnen, dem vill ni inte bry er om, menade nan. Jag
förstår inte, bur berr Engberg kan komma till en sådan missuppfattning
av förslaget. Jag kan inte finna att något vare -sig i motionen
eller i utskottets utlåtande går ut på, att barnen skulle lämnas
vind för våg. Då man för övrigt tänker på, huru riksdageu
under -de sista åren ställt sip; till denna- fråga, så tycker jag, att det
pekar i den riktningen, att riksdagen känner ganska varmt för barnen
och ungdomen. Jag erinrar om de verkligt storartade förändringar
i vårt skolväsen, som skett genom införandet av yrkesskolorna
och fortsiättningsskolan. Visar inte detta, att bos den svenska
riksdagen finns ett varmt hjärta för barnen och deras framtid och
utbildning? Vi ha- också under de sista- åren slagit in på den vägen
att bevilja studielån åt fattiga ungdomar — och jag hoppas, att den
metoden skall komma att bliva ännu mera använd —. Riksdagen bär
sålunda visat, att det icke är dess mening, att det är nog med att
bara hjälpa föräldrarna utan -att- även ungdomen i många fall behöver
hjälp från samhällets sida, och -man behöver nog icke misströsta
om, att riksdagen också i framtiden skall i det fallet förstå
sin plikt.

Ang. befräm
jande av
äktenskaps •
bildningen.
(Korta.)

Nr 43. 60

Onsdagen den 21 april.

\ Ang- befrämjande
av
äktenskapsbildningen.

(Torts.)

Herr Sköld ställde sig mycket skeptisk till saken. Han undrade,
om det skulle kunna åstadkommas något igenom de antydda åtgärderna.
Ja, först och främst skulle väl enligt mitt förmenande
den ifrågasatta utredningen visa, i vad män man genom dessa åtgärder
skulle lyckas åstadkomma någonting. Men i sista hand blir
det naturligtvis verkligheten själv, som får bli prövostenen för huruvida
förslaget har någon bärkraft eller icke. Det kan icke hjälpas,
att detta liksom mycket annat i viss man måste få karaktären av
ett experiment.

Herr Sköld undrade vidare, om någon tror, att folk inte gifter
sig, därför att de inte ha medel till bosättning. Ja, ofta är det nog
fallet när unga personer icke gifta sig, att det är just där skön
klämmer att de sakna nödiga medel.

Här man skall taga ställning till denna sak, så bör man gorå
klart för sig, hur staten bär anledning att se på äktenskapsbildningen.
Staten kan, för att tala logiskt, som herr Engberg älskar att
göra, betrakta äktenskap sbildningen inom samhället på tre olika
sätt. Den kan betrakta den såsom en skadlig eller åtminstone betänklig
sak. Den kan för det andra ställa sig alldeles likgiltig.
Och den kan slutligen för det tredje betrakta äktenskapsbildningen
såsom någonting för staten värdefullt. Jag vill inte ett ögonblick
tänka mig, att herr Engberg eller herr Sköld betrakta äktenskapsbildningen
såsom någonting i och för sig för staten betänkligt. Men
de synas mena, att staten kan och bör ställa sig tämligen likgiltig
till saken. Jag återigen menar, att staten aldrig får glömma, att
äktenskapsbildningen är någonting ur statens synpunkt synnerligen
värdefullt. Och om idet är riktigt, så anser jag det också väl på
sin plats, att staten med hänsyn till förhållandena, sådana de föreligga,
låter undersöka vad staten lämpligen kan gorå för att i någon
män främja densamma.

Jag medger gärna, att det kan tänkas många projekt i den
vägen, som icke äro lyckliga eller lämpliga, och jag medger också
gärna, att det icke vore så välbetänkt att inrikta sig .särskilt på
att genom mer eller mindre artificiella medel höja nativiteten. Men
i alla fall hava både i motionen och under den föregående diskussionen
framhållits en del åtgärder, som synas väl förtjänta att övervägas.
I sådant avseende må först och främst nämnas ytterligare
åtgärder i syfte att ''bereda familjeförsörjare lindring i beskattningen.
Man kan också tänka sig den utvägen, att staten underlättade
sparandet för ungdomar, som i framtiden komma att bilda egna
hem. Det har pekats på förslag framställda i utlandet att ungdomar
i åldern 18 till 30 år skulle åläggas tvång att avsätta viss
del av sin arbetsförtjänst till ett bosättningskapital, och man skulle
med ett sådant system kunna tänka sig, att staten lade en slant
till vad vederbörande själva kunna åstadkomma,

En föregående talare säde. att man icke kunde genom sådant
åstadkomma bättre sociala, förhållanden över huvud taget. Ja, det
må vara sant — sparsamheten är dock av en viss betydelse för det

Onsdagen den april.

<il Nr

ekonomiska tillståndet inom samhället över huvud taget, och kan
man genom åtgärder av antydd art i någon mån främja sparsamheten,
så har man på indirekt väg bildragit till skapande av bättre
■ekonomiska förhållanden.

Utan att sålunda för min del vilja överdriva sakens betydelse
tror jag dock, herr talman, .att den är förtjänt av en sådan undersökning,
som utskottet föreslagit, och jag her därför att lä yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Hedvall: Herr talman! Då jag i utskottet varit med
om att tillstyrka bifall till ifrågavarande motion ber jag att få säga
några ord.

Jag vill då först som sist meddela att jag icke väntar mig allt
för störa resultat av en blivande utredning i denna fråga. Men jag
har icke kunnat finna ett enda skäl, som talar mot lätt eu sådan utredning
kommer till stånd. Jag tror, att man i det sammanhanget
icke behöver frukta någon stor utredningskommitté eller något dåligt.
Jag för min del har då icke tänkt åt det hållet, då jag inom
utskottet varit med om att behandla frågan, utan jag har sett
frågan ungefär så, som första kammarens tillfälliga utskott 1918.
vars uttalande andra kammarens andra tillfälliga utskott i år
gör till sitt. Utskottet säger på sidan 5, att det synes utskottet,
»att socialstyrelsen äger större förutsättningar att verkställa utredningen
i fråga än en särskilt tillsatt kommitté, samt att denna
utredning och avgivande av förslag lämpligen böra kunna ske i
samarbete och samförstånd med pensionsstyrelsen». Om det sålunda
finnes någon skräck för en stor utredningskommitté, tycker
jag, att denna skräck åtminstone icke behöver medverka till att utskottets
utlåtande avslås.

En annan sak, som bidragit till, att jag för min del gått med
på att tillstyrka bifall till motionen, är, att jag väntar mig vissa,
andra problem belysta i det här sammanhanget liksom utskottet på
sidan 6 framhållit. Här har gent emot utskottsutlåtandet och gent
emot motionen framhållits, att det skulle innebära socialt kvaöksalveri
att bifalla utskottets hemställan och sålunda gå med på motionen.
Men jag vill hemställa till den ärade talare, som framhöll
den synpunkten, om detta verkligen kan få vara avgörande. Det synes
mig, att det kunde bliva val många tillfällen att yrka avslag på
motioner i denna kammare, om detta .skal skulle ha en avgörande
betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sköl d: Herr talman! .lag skall bara be att få säga
herr Pettersson i Södertälje, att det kan visseligen vara sant, att
utredningen får visa, om detta skulle bliva till nytta, men jag har
fattat andra kammarens ställning till dessa frågor på det sättet,
att det dock gällde för oss här i denna kammare att pröva, huru -

Ang. befrämjande
av
äkteiw kapott
Idni ngen.

(Forte.)

Sr 43. 63

Onsdagen den 31 april.

Ang. befrämjande
av
äktenskapsbildningen.

(Forts.)

vida vi anse, att .detta kan leda till någon nytta för att icke onödigt
belasta, statsverket med k ömma t ten t redo ing ar. och jag bär fortfarande
den uppfattningen, att det icke kan leda till något resultat.
.Tåg bär så mycket mer fått bestyrkt denna min uppfattning,
som under den pågående diskussionen, så vitt jag kunnat fatta, i utskottsutlåtandena
i båda kamrarna man tämligen enhälligt uttalat
sig för att åtgärderna borde vidtagas i samband med statens försäkringsväsen,
och jag bär då dragit den slutsatsen, som jag tror, att
man är i stånd att ''draga såväl av motionerna som av betänkandet,
att man framför allt avser att få hjälp till själva bosättningen. Det
är ju det, som jag anser icke kan leda till något resultat. Men då
förefaller det mig, som om försvararna av utskottets uppfattning
också hyste samma mening, därför att jag ber kammaren lägga märke
till, att jämt och ständigt dyka upp andra frågor. Det bästa
exemplet gavs val av herr Larsson i Kroken, som icke tänkte på husgeråd,
på själva bosättningen utan på åker och äng och boskap,
över huvud på hela utrustningen för att driva lantbruk. Man, mina
herrar, ha vi icke kommit in på andra frågor, ha vi inte kommit
in på egnahemsfrågan. på frågan, huru man skall skaffa möjligheter
för det svenska folket att försörja sig, och herr Hedvall påpekade
alldeles nyss, att han väntade sig största resultatet av en undersökning
av vissa speciella frågor såsom egnahemsfrågan och bostadsfrågan.
Och det är just däri jag anser, att faran ligger. Jag
anser detta vara den allra svagaste punkten. Bär ställer man upp eu
schablon, d. v. s. äktenskapsbildningen, och så vill man utifrån
denna synpunkt undersöka egnahemfrågan och andra stora samhällsfrågor,
som enligt min uppfattning ha sitt speciella intresse
för sig och »om icke kunna ha någon nytta av att bliva betraktade
i detta isolerade sammanhang.

Det är därför, herr talman, som jag ännu eu gång vill understryka,
att'' detta icke kan komma att leda till något resultat,
och att denna utredning därför icke är nödig. Därför her jag att
få yrka avslag.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Blott några
ord till svar! För att skrämma kammaren från att bifalla förslaget
anförde den siste ärade talaren att statsverket icke borde belastas
med några ny,a kommittéutredningar. Jag vill i anledning
därav framhålla, att vid den föregående behandlingen av donna
fråga det oemotsagt uttalats, att en utredning som denna icke lämpligen
hör ibliva en kommittéutredning, utan att den ibör kunna
överlämnas åt socialstyrelsen. Någon särskild kommittéutredning
behöves sålunda icke.

Så framhöll den .siste ärade talaren, att det är ju ,så mycket,
som sakens försvarare vilja ha med i utredningen; det är än det
ena och än det andra och ständigt ny.a förslag. Men detta visar ju
endast, att saken i sig själv är givande, och att det finnes ett mycket
rikt material för en utredning. Talaren framhöll också, att vad

Onsdagen den 21 april.

(13 Nr 4Z.

man framför allt åsyftade var hjälp till bosättningen, vilket han
anslag vara en svaghet. Detta påminner mig om att för några år
sedan framställdes offentligen just ett förslag att medelst skärpt
arvsbeskattning skaffa medel att utdelas till bo sätta i ngsh julp åt
unga personer, som ville gifta sig. Men det märkliga är, att den
som framställde detta iförslag var en man, som mer än någon annan
här i landet ivrat mot en alltför stark nativitet, nämligen professor
Knut Wicksell.

Nu har emellertid jag för min del icke framför allt tänkt på
denna utväg, utan de övriga åtgärder, som jag framhöll i mitt förra
anförande, illa för mig legat närmare till hands. iMen detta utesluter
icke, att även frågan om bosätt ningssh julp bör undersökas.

Herr talman jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Engberg: Herr talman! Herr Pettersson i Södertälje förklarade
i sitt första anförande, att det gällde dock att taga den ena
åtgärden efter den andra och att icke gå direkt till de stora ekonomiska
samhällsfrågorna. Ja, alldeles riktigt, herr Pettersson i Södertälje!
Men det är dock så med det här spörsmålet, att jag ber att
få fråga: vad tjänar det till att slå in på denna väg? Åstadkommer
man något, som kan betraktas som önskvärt? Bliva icke konsekvenserna
av den beskaffenheten, att de vända sig till nackdel, särskilt
med hänsyn till vad jag påpekade i mitt första anförande, nämligen
att de komma att verka ödesdigert i den riktningen att den ekonomiska
ryggraden i dylika äktenskap i fortsättningen icke skulle
kunna upprätthållas, och att det därför bleve svårt att giva barnen
det understöd och det underhåll, som är nödvändigt. Det är visst
icke på det sättet, som den föregående ärade talaren sade, att jag
har sagt, att jag icke har något principiellt mot att främja äktenskapsbildningen
just nu. På denna punkt har jag icke uttalat mig.
Jag har bara konstaterat det faktum, att det föreligger icke någon
tvingande anledning att göra det, alldenstund äktenskapsfrekvensen
håller sig konstant. Den har icke sjunkit. Och jag har ingen som
helst personlig övertygelse, att det är nödvändigt att höja denna äktenskapsfrekvens.
Jag lutar snarare åt den åsikten, att den är tillräcklig
för vårt lands vidkommande. Det är dock ett faktum, att
det skulle bliva de minst bemedlade, som skulle taga mot dessa bidrag.
Nu vet varje människa, att det är på det sättet här i handel,
att barnantalet står i omvänd proportion till förmögenheten. Vi ha
de största barnskarorna hos de fattiga under det att de, som befinna
sig i ekonomiskt bättre ställda skikt, hålla sig med tvåbarnssystemet,
som de eljest, när de ansluta sig till diverse sedlighetsföreningar
ute i landet, bekämpa. Men det är klart, att om här gives bidrag
särskilt för det här ändamålet, så kommer det att betyda, att giftermålsfrekvensen
kommer att tilltaga inom dessa ekonomiskt sämst
ställda skikt. Därav följer, att det blir en ytterligare disproportion i
nativitetsförhållandena. Det blir en ytterligare disproportion så till
vida, att vi alltjämt ha samma barnantal i de ekonomiskt starka
skikten men få ett allt större antal i de ekonomiskt svaga skikten.

Alu], befrämjande
av
äktenskaj/sbildnim]en.

(Forts.)

Nr 43. 64

Onsdagen den 21 april.

Ang*befräm- Och det är det förhållandet, som väl ändå icke på något sätt kan
jande av vara önskvärt. • , , . . „ £

äktenskaps- förklarades det från herr Hedvall, att det var icke sa far Mdmngen.

^ ^ ^ med på den här utredningen. Het var icke fråga om att

här skulle bliva en kommittéutredning bara om äktenskapsbildningen,
utan det huvudsakliga var, att man kunde få vissa andra betydelsefulla
frågor belysta i det här sammanhanget. Det är verkligen det
yttrandet i utskottsbetänkande!, som jag finner ganska underligt. Det
är väl icke meningen att genom en undersökning av vad som kan
göras för äktenskapsbildningens befrämjande få den belysningen och
den undersökningen av de uppräknade fragorna, bostadsfragan, egnahemsfrågan
o. s. v., som vi alla önska. De fragorna maste givetvis
undersökas i ett helt annat sammanhang och från andra utgångspunkter
och förutsättningar, och jag betonar ännu en gång, att det grundläggande
i denna fråga är att åstadkomma bättre sociala och ekonomiska
förhållanden. Men då jag är alldeles övertygad om att man
icke har att förvänta en förståelse för den omläggning av samhällssystemet,
som är nödvändigt för att få en ny grundval att bygga
dylika hem på, så är jag också alldeles övertygad om, att manga
av dem, som se detta som en socialpolitik, som är högst modern, komma
att rygga tillbaka, när de ställas inför andra krav, som nock
äro oundgängliga krav, när det gäller att skaffa förutsättningar föi
lyckligare hem och större möjligheter för det ekonomiska underlaget
för äktenskapen.

Jag kan icke neka till, att om det är så, som herr Pettersson i
Södertälje säger, att man skulle ha bara tre möjligheter att från statens
synpunkt se på denna fråga, nämligen så att den antingen är
skadlig, likgiltig eller gagnelig, så är val det ändå, en beskärning
av synkretsen, som är alldeles godtycklig. Man måste dock, trots
de reservationer herr Pettersson gjorde pa den punkten, ställa den i
samband med den andra frågan, som behandlades förra gången, nämligen
nativitetsfrågan. Ty det är val ändå i allmänhet även med
tanke på det kommande släktet, som dessa äktenskap^ ingås. Och
man får val icke blunda för det förhållandet, att det. gai en återverkan
på dem inom de folkskikt, som äro minst ekonomiskt bärkraftiga,
som ha minsta möjlighet att försörja ett större barnantal. Då har
nian kommit till ett tillstånd, som är sämre än det nHval ande, ocli
sålunda i själva verket motverkat vad man velat vinna.

Jag förstår, att min ärade vän från Södertälje kände sig kanske
illa berörd, när jag använde uttrycket socialt kvacksalveri. Det
var ingalunda menat som en anmärkning mot honom, utan det var
en anmärkning riktad mot hela det sätt att se på dylika frågor, som
kommit till synes i motionen, det sättet nämligen att isolera en sak
från det sociala och ekonomiska sammanhang, dit den hör och tro,
att man genom dylika isolerade åtgärder verkligen kan åstadkomma
den förbättring, som man i själ och hjärta avser.

Jag måste, herr vice talman, vidhålla mitt avslagsyrkande.

Herr M ober ger: Herr vice talman! Jag uppkallades av

Onsdagen den 21 april.

65 X r 4.''».

herr Engbergs lramhållande av all det skulle vara eu brist i utskottsbetänkande!,
att utskottet framhållit denna frågas sammanhang med
bostadsfrågan, egnahemsfrågan och frågan om äkta makars beskattning
o. s. Jag är av en alldeles motsatt åsikt mot herr Engberg.
Det äi icke en svagdiet i utskottsbetänkande^ utan det är tvärtom eu
styrka, att vi ha, som riktigt är, satt denna fråga i samband med
dessa betydelsefulla sociala och ekonomiska frågor, som naturligtvis
kunna iå en ganska betydelsefull belysning genom att ses även
ur denna synpunkt.

Jag ber också att fa framkalla, att socialstyrelsen, som väl får
anses vara kompetent på detta område, livligt tillstyrkt motionen
just med hänsyn till dessa synpunkter. Och alldeles speciellt skall
jag be att fa understryka betydelsen av denna fråga för landsbygden
och av att sätta den i sammanhang'' med egnahemsbildningen
o. s. v. Om man ser på statistiken, är det de samhällsgrupper, som
leva av jordbruk och fiske, vilka ha att uppvisa den minsta äktenskapsbildningen
i landet, och närmast komma statstjänarne. Vi ha
också här framhållit i utskottsbetänkandet frågan om äkta makars
beskattning, och socialstyrelsen har för sin del understrukit betydelsen
av att se lönefrågorna också i ljuset av detta problem.

Herr Engberg framhöll vidare, att det skulle leda till, att de
ekonomiskt sämst ställda bleve de, som gynnades genom detta. Och
således ^ ville han väl säga, att det skulle bliva sådana äktenskap,
som från statens synpunkt vore minst önskvärda. Ja, vem bär
sagt, att utredningen skall läggas pa det sättet? Jag förmodar och
hoppas, att om denna utredning beslutas av riksdagen, den skall läggas
sa,^att endast sådan äktenskapsbildning kommer att understödjas,
som från statens synpunkt kan vara önskvärd.

Herr Engberg satte vidare frågan i samband med nativitetsfrågan.
Utskottet har för sin del icke alls sett frågan ur den synpunkten.
. Ty även om dessa båda frågor stå i ett visst samband, kunna
de ju dock ses skilda från varandra. Jag ber att få erinra om att
r rankrike har att uppvisa betydligt större giftermålsbildning än
.Sverige — åtminstone för några år sedan — enligt den officiella
statistiken, men nativiteten där är ju den lägsta i Europa och icke
oväsentligt lägre än i Sverige. Och då herr Engberg framhåller att
icke något behov finnes att skriva om äktenskapsbildningen, ty den
skulle vara så god i Sverige, så vill jag dock framhålla, att Sverige är
ett av de länder i Europa, där äktenskapsbildningen är allra lägst.
Aven om man ser saken från den synpunkten, finnes sålunda anledning
till en skrivelse i ämnet.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

i Herr Hallen: Herr vice talman! Jag har en stund hört på
p®11 har diskussionen, men jag har tyvärr icke hört alla talarna, varior
dec ar möjligt, att man redan kanske varit inne på en synpunkt
som jag skulle vilja framhålla.

Här det är fråga om äktenskap, kan man i regel icke skilja
en iragan från vad som plägar vara en följd av äktenskap, näm -

Andra kammarens protokoll 1020. Nr 43.

An//, befrämjande
av
äktenskaps -bildningen.
(Forts.)

Nr 48. 66

Onsdagen den 21 april.

Ang. befrämjande
av
äktenskapsbildningen.

(Forts.)

ligen barn. Det är alldeles klart, att huru önskvärt det än är ur
särskilt den allmänna moralens synpunkt, att människor under icke
allt för lång tid av sitt liv leva ogifta, och huru önskvärt det är att
befrämja en tidig äktenskapsbildning — att detta har sedligt värde,
vill jag icke förneka — så måste man även se saken från den rashygieniska
synpunkten. Ty man kan ju icke enbart ivra för, att
folk skall gifta sig i så stor utsträckning som möjligt, utan man
måste även tänka på det syfte, man vill uppnå, och då menar jag,
att vad man vill uppnå är icke bara att människorna inträda i ett
nytt civilstånd, utan även, att nativiteten växer. Att vi kunna
behöva en större folkmängd är nog sant; det känna vi till på grund
av de stora slumrande möjligheter vi ha. Men även en annan synpunkt
är värd beaktande, och det är, att man icke börjar i fel ända,
när man lägger sådan vikt vid att starta så många äktenskap som
möjligt.

När vi 1915 fingo den omarbetade _ äktenskapslagen, van vi
just i dagarna gjort en annan stor förändring, så framfördes i lagen
en viss princip, som jag tror i framtiden kommer att spela en ganska
stor roll. När det gällde att taga ut lysning och över huvud taget
att gifta sig, så började samhällstanken att komma mer till tals
genom att man på vissa punkter så att säga skärpte. det allmännas
krav på dem, som skulle ingå äktenskap. Det var ju begynnelsen
till det alldeles riktiga hänsynstagandet till de rashygieniska synpunkterna.
Och jag tror icke det är det viktigaste att se till enbart,
att så mycket barn som möjligt födas, och för det ändamålet främja
äktenskapsbildningen, utan det som är minst lika viktigt, det är att
se till, hurudana barn det är som bliva födda. Jag menar med andra
ord, att lika mycket som man kan säga, att det vore lyckligt, att de
och de människorna gifta sig, lika mycket tror jag man i tusental
fall kan säga, att ur statens synpunkt det vant lyckligare, att både
det ena och det andra tusentalet äktenskap icke ingåtts. Jag tror
även, att det är av stor vikt, att det ses till, att de barn, som födas,
äro utrustade med de bästa fysiska och psykiska möjligheter för att
icke belasta samhället.

Nu kan man säga, att man skall det ena göra och det andra
icke låta. Det är riktigt. Men jag tycker, att det vi böra vara mest
angelägna om att se till är, att endast de bästa möjliga äktenskap
ingås, och att vi icke så att säga först och främst engagera oss för
den linjen, att nu skola vi se till, att det blir en så ivrig och flitig
äktenskapsbildning som möjligt. \ ill man, som jag dristat mig göra
i all anspråkslöshet, anlägga den rashygieniska synpunkten på frågan,
då menar jag, att det är ett annat behov, som måste tillgodoses.

Med dessa ord har jag velat tillkännagiva, att jag icke kan
biträda utskottets förslag.

Herr O s b e r g: Herr talman, mina herrar! På det spörsmål,

som nu föreligger, får man icke taga med alltför lätt hand. Jag
tror det ligger mycket i detta, i all synnerhet när det gäller landsbygdens
befolkning. Frågan om dessa unga människor, som sträva

Onsdagen den 21 april.

67 Nr 43.

efter att bilda eget gemensamt bo men äro förhindrade därtill på
grund av bristande medel, är väl ändå av den stora betydelse, att
man kunde^ gå med på ett skrivelseförslag i det syfte, motionärerna
här framhållit. Med den oerhörda avfolkning-, som försiggått på
landsbygden, är jag övertygad om, att vi måste förr eller senare
vidtaga rätt så kraftiga åtgärder för att hämma denna avfolkning.
Och då menar jag, att det är ett led i den riktningen, att man måste
försöka vidtaga de åtgärder, som man kan anse lämpliga. Jag tror
icke det skulle skada med en skrivelse, och jag skall clärför, herr
talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag dära; och fann herr vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid,
till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

sam vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets- berörda hemställan.

Voteringen utvisade 85 ja, men 87 nej, vid vilken utgång- kammaren
således avslagit utskottets hemställan.

§ 16.

Härefter föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8, i anledning av första kammarens beslut över dess andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 17 i anledning av väckt motion om
vidtagande av åtgärder för beredande av bättre bostäder åt befolkningen
i övre Norrland; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 17.

A föredragningslistan fanns vidare upptaget andra kammarens
fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion 1
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åläggande för arbetsgivare
att avfordra okända arbetare åldersbevis.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 208, hade herr Olsson i kora hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag i fråga om åläggande för arbetsgivare att avfordra okända
arbetare åldersbevis.

Ang. befrämjande
av
äktenskaps -bildningen.
(Forts ^

Ang.

iläggande för
arbetsgivare
att anfordra
okända arbetare\åldersbevis.

Nr 43. 63

Ang.

åläggande för
arbetsgivare
att avfordra
okända arbetare
åldersbevis.

(Forts.)

Oasdagen den 21 april.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olssoiii Rösta: Herr talman, mina herrar! Då motionären
blivit förhindrad att bevista dagens plenum, bär jag pa
hans önskan ansett mig böra till protokollet uttala hans fritagande
från medansvarighet i det föreliggande utskottsutlatandet. Vid ärendets
justering var motionären icke närvarande i utskottet, ehuru
hans namn icke kommit att förses med vederbörlig stjärna.

I den förevarande saken ber jag att fa fästa kammarens uppmärksamhet
på, att utskottet finner det av motionären påtalade
missförhållandet ha större räckvidd, än motionären påstått, och att
utskottet med hänsyn härtill, i likhet med motionären, anser aet
berörda missförhållandet vara av så allvarlig beskaffenhet, att ett
ingripande från statens sida med det snaraste måste ske^.

Man väntar efter dessa uttalanden, att utskottet skall komma
till ett tillstyrkande av motionen, därest icke särskilt starka avslagseller
uppskovsskäl föreligga. Såvitt jag kan finna, är sa icke föihållandet.
Utskottet anför två skäl. . r , ...

För det första skulle det i motionen påtalade missförhållandet
kunna komma att avhjälpas, »om den obligatoriska sjukförsäkringen
bleve genomförd». Den sak, som enligt utskottets nyss aniorda
uttalande påkallar ett statsingripande med snaraste, ställes alltså
på en oviss framtid. I varje fall lär inte riksdagen vara beredd att
i detta sammanhang ge någonting på hand ifråga om den obligatoriska
sjukförsäkringen. ...

För det andra har utskottet inhämtat, att den av motionären
väckta frågan redan blivit föremål för Ivungl. Maj:ts överv ägande,
i det att styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler i framställning
till Konungen hemställt om vidtagande av åtgärder i samma
syfte, som motionären yrkat. Utskottet har också inhämtat, att
denna framställning, som för övrigt, enligt uppgifter jag i dagerhållit
av byråchefen i socialstyrelsen d:r Nyström, inte sammanfaller
med motionärens yrkande utan endast innefattar begäran om
utfärdande av en förordning med åläggande för arbetsgivare att
föra förteckning över sina arbetare, remitterats till socialstyrelsen,
som inom den närmaste tiden kommer att avge utlåtande i fiagan.

Under dessa förhållanden avstyrkes motionen.

Att döma av utskottets utlåtande har utskottet ingenting inhämtat
om vad socialstyrelsen kommer att saga., än mindre kali
utskottet ha någon kännedom om det slut, vartill Kungl. Maj:ts
övervägande i frågan skall leda. Men redan den omständigheten
att en framställning i saken föreligger från enskilt håll är för
utskottet skäl nog att ställa sig avböjande, trots att frågan förklaras
vara av så allvarlig beskaffenhet, att ett ingripande från
statens sida med det snaraste maste ske. Det hade väl ända ^ ant
naturligare, att utskottet under dessa förhållanden tillstyrkt niotio -

Onsdagen den 21 april.

<>9 Nr 43.

nen. Det är något för snällt att proponera, att sedan föreningen
Sveriges landsfiskaler talat, skall riksdagen beskedligt förlita sig
på socialstyrelsen och Kungl. Ma,j:t.

Sedan motionen avlämnades, har en händelse inträffat, som på
ett slående sätt illustrerar behovet av att någonting med det snaraste
göres i motionens syfte. Herrarna ha väl läst om det upprörande
tumult i Idre, under vilket ett antal jordbrukare på det råaste sätt
trakasserats och misshandlats av ett 80-tal skogsarbetare. Då man
igångsatte utredning härom, så befanns det, att ett flertal av våldsverkare
uppträtt under antagna namn. En effektiv efterlysning
visade sig omöjlig.

På grund av vad jag anfört och då utskottets motivering synes
mig logiskt ha bort leda till ett tillstyrkande, anhåller jag, herr
talman, att få j-rka avslag å utskottets hemställan och bifall till den
i ämnet väckta motionen.

Herr Carletröm: Herr talman! Jag skall be att få säga,
att jag ej var närvarande vid beslutets fattande inom utskottet men
väl vid ntlåtandets justering. Med anledning av att herr Olsson i
Rösta, då han talar på motionärens vägnar, säger, att motionären
icke var närvarande vid justeringen, så ber jag att få meddela, att
det på grund av ett misstag från sekreterarens sida kommit att stå
i utlåtandet, att han var närvarande. Och det är ju riktigt- såtillvida,
att han icke salt i utskottet vid tillfället i fråga, men herr
Olsson i Mora var dook närvarande som suppleant i utskottet och
hade yttrandefrihet som vanligt.

Vidare ber jag att få .såga, att även om den avfattning, utskottets
utlåtande fått, kanske icke är till formen den bästa, så
kan jag icke finna, att ett bifall till motionen varit att tillstyrka.
Det är nämligen så, att utskottet villigt erkänner, att frågan är av
synnerligen stor vikt och att ett ingripande i detta fall bör komma
till stånd. Men på samma gång framgår det av utskottets utlåtande,
att pa grund av en skrivelse .till Kungl. Maj:t från föreningen Sveriges
landsfiskaler har Kung], Maj:t redan remitterat denna fråga
till socialstyrelsen, och socialstyrelsen kommer, efter vad vi inhämtat,
att avgiva utlåtande i frågan. Då frågan sålunda redan
är föremål för Kungl. Ma-j:ts uppmärksamhet och blivit remitterad
till socialstyrelsen, och då utskottet genom sin vice ordförande, som
är medlem i nämnda -styrelse, inhämtat, att frågan dä-r är under
övervägande och att utlåtande från ämbetsverkets sida snarast
möjligt kommer att avgivas, kan jag icke finna, att riksdagen skulle
behöva att nu ytterligare påminna Kungl. Maj:t om denna sak. Således
vill jag för min del hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Peh. räson i Bramstorp: Herr talman! Utskottet synes
icke hava till fullo beaktat, vilken betydelse denna motion har.
Det är ju ändå så, att vi till och med i skattehänseende höra för -

Ang.

åläggande för
arbetsgivare
att avfordra
okända arbetare
åldersbevis.

(Korta.)

Nr 48. 70

Onsdagen den 21 april.

Ang.

åläggande för
arbetsgivare
att anfordra
okända arbetare
ålder 8-bevis.

(Forts.)

söka komma dithän, att alla medborgares inkomster bliva kända
för taxeringsmyndigheterna. Det bär tidigare påpekats, att vi böra
så småningom söka få fram uppgift om de verkliga inkomster, som
varje individ bär. När det t. ex. gäller en arbetare, som är anställd
vid ett industriföretag, framkomma alltid samtliga inkomster, som
den arbetaren kunnat gorå ,sig under året, men beträffande dessa
arbetare, som flytta än hit och län dit, råder verkligen ett stort
missförhållande. Därför synes det mig redan ur denna synpunkt
vara ömkligt att åstadkomma något slags bevis, som de skola vara
skyldiga att medhava.

Utskottet har ju behjärtat de synpunkter, som äro berörda i
motionen, men det bär pekat på den framställning, ,som är gjord av
föreningen Sveriges landsfiskaler. Nu är det enligt meddelande från
socialstyrelsen så, att denna framställning avser, att arbetsgivarna
skola åläggas föra förteckning över sina arbetare. Men därmed
är icke mycket vunnet, ty det är omöjligt för en arbetsgivare att
föra eu riktig sådan förteckning, om han icke är på det klara med
att varje arbetare verkligen är den ban givit sig ut för att .vara.

Jag har själv fått ett bevis på hur det kan ställa sig i detta
avseende. Jag hade i fjol tre arbetare, som jag fick genom arbetsförmedlingen.
De vistades bos mig under vissa uppgivna namn, men
genom ett brev, som kom till en av dem, sedan han slutat hos mig,
fick jag reda på att denne varken både det namn eller den hemort,
som han för mig uppgivit. Var och en av dessa arbetare förtjänade
omkring 300 kronor hos mig, och det finns ingen möjlighet
för mig att kunna lämna uppgift till vederbörande taxeringsmyndigheter
rörande deras inkomster.

Med hänsyn dels till vad motionären påpekat rörande de fall,,
som inträffat uppe i Norrland, och dels till vad jag nu här relaterat,
synes det mig, att man borde försöka åstadkomma ordnade förhållanden
i detta avseende, och jag skall därför be att få yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till motionen.

Häruti instämde herr Olsson i Kullenbergstorp.

Härmed var överläggningen slutad. Herr vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl,
i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Onsdagen den april.

71

Den, det ej vill, röstar.

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 118 ja mot 44 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 18.

Vidare upptogs till behandling andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av en inom första kammaren väckt
motion om åvägabringande av utredning och förslag rörande en mer
rationell och givande skötsel av fisket i Sveriges insjöar och östra
skärgård.

Sedan! i en inom första kammaren väckt motion, nr 37, av herr
Boberg föreslagits, att riksdagen ville ingå till Kungl. Maj:t med
begäran, det täcktes Kungl. Maj:t att genom verkligt sakkunniga på
fiskerinäringens område låta utreda och framlägga förslag om en mer
rationell och givande skötsel av fisket i våra insjöar och vår östra
skärgård, hade nämnda kammares andra tillfälliga utskott, till vars
behandling ifrågavarande motion hänvisats, hemställt att motionen
icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Med avslag å sitt utskotts hemställan hade emellertid första kammaren
för sin del bifallit den i ämnet väckta motionen, varefter detta
beslut delgivits andra kammaren, som remitterat ärendet till sitt
femte tillfälliga utskott.

Uti förevarande utlåtande hemställde nu sistnämnde utskott, att
andra kammaren icke måtte biträda första kammarens i ärendet fattade
beslut.

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Dean der: Herr vice talman, mina herrar! Sedan vi nu
lång stund sysselsatt oss med konst, språk och äktenskapsbildning,
ha vi nu hunnit till en rent materiell fråga eller en ren matfråga.
Det är nog bra, att vi få god konst, ha ett tydligt lagspråk och få
många lyckliga äktenskap, men det har också sin betydelse att få
gott om fisk bär i landet, så att människorna få något att äta, Detta
erkännes också av såväl andra kammarens femte tillfälliga utskott
som första kammarens utskott. Vårt utskott säger nämligen, att
det finner det i ''hög grad önskvärt, att åtgärder vidtagas för att
skydda och främja fisket i våra insjöar och i vår östra skärgård.
Första kammarens utskott delar till fullo motionärens syfte och
hyser den meningen, att det är en angelägenhet av stor betydelse
för vårt land, att dess fiske vårdas och förkovras. Men snart sagt

Nr 4S.

Ang.

åläggande för
arbetsgivare
att affordra
okända arbetare
ålder8-bevis.
(Fort».)

Ang. skötsel
av fisket i
Sveriges insjöar
och östra
skärgård.

Sr 43.

Onsdagen deu 21 april.

Ang. skötsel allting ligger under utredning och så''även ''frågan om fisket. Vårt utSmrigeTin-
skott säger här i likhet med första kammarens utskott, att det förmosjöar
och östra dar, att de sakkunnigas förslag till åtgärder för fiskets befrämjande
skärgård, torde vara att förvänta med det snaraste.

(Forts.) Vad nu den utredning, som pågår, avser vet jag icke, men jag

finner ändå, att idet aldrig skulle kunna skada saken utan tvärtom
skulle .främja den, om riksdagen genom ett beslut gåve de sakkunniga
i särskilt uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag
även rörande de spörsmål, som i motionen avhandlas eller beröras.
Man behöver icke tillsätta någon ny kommitté för denna frågas
utredning, eftersom vi redan ha sakkunniga, och med den kännedom
man äger om de sakkunnigas stora insikter får man ju antaga,
att de fylla de anspråk, som motionären ställer på dem, som
skola utreda frågan, nämligen att de äro verkligt sakkunniga på
fiskerinäringens område. Det kan ju hända, att ett par praktiska
utövare av yrket behövde tillkallas, ty teori är mycket bra, men den
praktiska erfarenheten är också erforderlig vid sädana utredningar.

Denna fråga har emellertid nu blivit ett tvisteämne mellan
kamrarna, kan man såga. Första kammaren bär tre gånger bifallit
ett yrkande i överstämsmelse med motionens syfte, två gånger medan
den ännu hade sin gamla sammansättning och icke var förnyad,
och senast i år, alltså efter omdaningen och förnyelsen. Man
får väl ändå tillmäta första kammarens beslut tre gånger någon ibetydelse,
och jag tycker icke, .att andra kammaren skall spjärna emot
eller slå ned första kammarens beslut den ena gången efter den
andra, ty, jag framhåller det ''ännu en gång, ingen skada vore skodd,
därigenom att denna kammare nu fattade ett beslut i motionens syfte
eller biträdde första kammarens beslut. Jag vill också erinra om
att det är sexton ledamöter av första kammaren, från olika delar
av landet och tillhörande olika partier, som instämt i motionens
syfte, och man får val antaga, att dessa personer också ha någon
insikt i frågan. Det ligger således onekligen något bakom denna
motion.

Nu är det ju länsstyrelserna, som inom sina respektive lön
utfärda fiskeriförordningar, och första kammarens utskott upplyser
om att det lär finnas över 250 dylika förordningar. Jag undrar, om
icke detta är åtminstone 200 förordningar för mycket. Det vittnar
om att det icke finnes någon enhetlighet i detta avseende, utan
den ena länsstyrelsen beslutar på ett sätt och den andra på ett
annat. Därför behöver det säkerligen bli enhetliga bestämmelser rörande
denna fråga, och redan ur denna synpunkt finner jag ett
hänskjutande till de sakkunniga behövligt.

Jag anhåller därför, herr vice talman, att denna kammare
måtte med bifall till motionen biträda första kammarens i ärendet
fattade beslut och alltså avslå utskottets hemställan.

Med herr Inunder förenade sig herr Johanson i Huskvarna.

Onsdagen den :jl april. <;}

Herr Magnusson i Skövde: Herr vice 1 alman, mina herrar!
.Tåg har vid ett ii öregående tillfälle erinrat om att av vårt lands
totala areal utgör icke mindre än 8 % sjöar och vattendrag, vilken
stora yta icke kan lämna annan nämnvärd direkt avkastning, än
vad som kan vinnas genom fisket. Har man detta klart för sig,
bör man kunna förstå, att ett rationellt utnyttjande av vårt fiskevatten
liksom en rationell fiskevård är en fråga av mycket stor
ekonomisk betydelse för vårt land. Jag vågar också påstå, att insjöfisket
i vårt land är i mycket hög grad försummat, liksom också
motionären framhållit.

Nu diar denna motion varit föremål för riksdagens prövning
ett par gånger förut och blivit avslagen. Vi känna, hur frågan
ligger, att första kammaren mot sitt utskotts avstyrkande bifallit
motionen. Nu säger förstakammarutskottet ihär, att något särskilt
behov av restiktiva åtgärder icke föreligger och vidare, att »det
ma da erinras därom, att det enligt gällande fiskeristadga finns
möjligt för länsstyrelserna att inom respektive län utfärda förordningar,
exempelvis om fisketidens ''begränsning, fiskeredskapens ''beskaffenhet
etc.» Därjämte vänder sig utskottet mot det rovfiske,
som pa många håll otvivelaktigt äger rum.

Nu lär det i regel så, att de betydligare fiskevattnen ägas av
flera personer och att fiskevattensägarna utarrendera sina fiskevatten,
varav följer, att ägarna vilja ha så mycket betalt för arrendet
som möjligt och den som arrenderar vill under arrendetiden fånga
den mesta möjliga kvantitet fisk utan hänsyn vare sig till kommande
dagar eller till den som har del i fiskevattnet. När idet nu gäller
bestämmelser, som. äro avsedda att förhindra rovfiske, inträffar de!
mycket sällan, att en och samma person är ägare av fiskevattnet i
dess helhet. Det inträffar mycket ofta, att fiskevattnet är .beläget
inom olika län, sa att bestämmelserna kunna vara olika för särskilda
delar av samma fiskevatten, och därför nyttan av desamma tämligen
tvivelaktig. Bästa beviset härför är, vad utskottet själv anför,
nämligen att för närvarande finnas över 250 olika förordningar i
berörda hänseenden. Det visar bättre än något annat, vilken fullständig
villervalla som råder och hur ringa enhetlighet som förefinnes
i fråga om fiskevården och författningarna rörande denna
fråga.

Vill nu en fiskevattensägare vårda sitt fiskevatten, så hjälper
det ganska litet, om ihan i den vik eller vid den strand som han
disponerar vardar sig om fisken, kläokningsmöjligheterna, yngelvården
och dylikt, ty fisken går icke kvar på hans område utan
vandrar till andra delar av sjön och fångas där av andra. Det är
alldeles nödvändigt, om det skall bli något resultat, att man vinner
enhetliga bestämmelser, kanske mindre, men även det viktigt,
ifraga om förhindrande av rovfiske men ännu mer ifråga om att
sköta om aterväxten, sa att det verkligen blir fisk i våra fiskevatten.
Som det nu är, är.det ingen som bekymrar sig om fisketillväxt
i våra fiskevatten, icke ens om så enkla saker som att bereda lek -

Xr bl,;

A /uj. .skoltid
av fl»hd i
Sveriges insjöar
och östra
skärgård.
(Forts.)

Nr 43. 74

Onsdagen den 21 april.

Ang. skötsel
av fisket i
Sveriges insjöar
och östra
skärgård.
(Korts.)

möjligheter och skydd för rommen och skydd för ynglet, utan det
blir skyddslöst utsatt för alla de många fördärvliga inflytelser, som
förekomma icke .blott genom en del klimatiska förhållanden utan
ännu mera från de många fiender som ynglet och rommen hava.

Det ''är alldeles givet, att frågan om en rationell fiskevård kräver
en ingående utredning, men vad som är alldeles nödvändigt härvidlag
är, att våra fiskeri^’änstemän, kanske på allra högsta ort,
ögna litet mera uppmärksamhet och intresse åt vårt insjöfiske än
hittills varit fallet. Det förefaller ofta, som om man betraktade
insjöfisket som en obetydlig sak knappast värd att räkna med.
Vi hava ju fisket vid västkusten och i havet där utanför, men att
våra insjöar kunde betyda något avsevärt i ekonomiskt hänseende och
för fiskefångsten, tycks man icke ha klart för sig.

Jag ber att få betona, att detta är en fråga av mycket stor
nationalekonomisk räckvidd och att det icke går an att- låta det
gå vind för våg utan att något måste göras. Jag ber kammaren
att här bifalla motionärens yrkande. Jag tror, att om man går till
verket med tillräcklig grundlighet och vidtager nödiga åtgärder,
det skall i en framtid visa sig hava varit en åtgärd av mycket stor
praktisk, ekonomisk betydelse och räckvidd att vårda sig om sötvattensfisket.

Jag ber således, herr vice talman, att få förena mig med herr
Leander i hans yrkande.

Herr Sw arti ing: Herr vice talman, mina herrar! Ehuru,
icke annat än jag kan förstå, det torde tillräckligt tydligt framgå
av det utlåtande, som avgivits i detta ärende såväl i första kammaren
som i denna kammare, att det yrkande och förslag, som utskottet
kommit till icke är på något vis dikterat av någon sorts
avoghet eller någon bristande sympati för det syfte, som i motionen
framkommit, och icke heller förestavat av någon ringaktning eller
bristande förmåga att tillräckligt uppskatta vikten och betydelsen
av den fråga, som det här gäller, ehuru detta, säger jag, torde
framgå av utlåtandena, kan jag ändå icke underlåta att med avseende
å de uttalanden, som gjorts, än en gång kraftigt understryka,
att utskottet fullständigt ställt sig på motionärens ståndpunkt.

Utskottet har emellertid under behandlingen av frågan funnit,
att beträffande möjligheten att här gorå något har man att tillgå,
såsom i utskottsutlåtandet nämnts, en hel del åtgärder, som kallas
för restriktiva åtgärder, åtgärder å lagstiftningens område, åtgärder
för att kunna i vissa avseenden begränsa idkandet av fiske och användandet
av vissa fiskeredskap m. m., och i den vägen har utskottet
kommit till den bestämda uppfattningen, att de författningar, som
finnas i detta avseende, äro fullständigt tillfyllestgörande, om de
rätt tillämpas. Beträffande däremot de positiva åtgärderna för att
upphjälpa fisket har utskottet alldeles tydligt uttalat, att det i
likhet med motionären anser, att där finnes mycket att göra ännu,
men med hänsyn till det läge, vari frågan för närvarande befinner

Onsdagen den 21 april.

\! 48.

75

sig, har man funnit sig nödsakad att hemställa om avslag pa framställningarna.
Det är nämligen sä, att en utredning pågår just om
dessa saker, och utskottet har fått bestämd uppgift om att resultatet
av de sakkunnigas arbete inom allra närmaste tiden föreligger
klart och att förslag således är att vänta i det syfte som motionären
avser. Det har då ansetts vara bra olämpligt att nu i elfte timmen
skriva till Kungl. Maj:t och begära ytterligare utredning, innan
man sett, vad det redan inom närmaste tid föreliggande resultatet
innebär.

Jag skulle särskilt vilja framhålla en sak mot den förste .ärade
talaren. Jag vet icke, om han icke gjorde sig skyldig till en liten
inkonsekvens, då han talade om att allting ligger under utredning.
Jag fattade, att han ansåg, att detta icke var så bra, och i så fall
instämmer jag med honom därutinnan, men jag vill då icke göra
som lian, då han i nästa andedrag begär en ny utredning, som jag
för min del anser alldeles onödig eller åtminstone i det närmaste
alldeles onödig.

Det har här nämnts, att det skulle vara nödvändigt att, fatta
ett beslut i likhet med första kammaren, därför att första kammaren
redan tre gånger förut fattat samma beslut som i år. Detta förhållande
må väl kunna erkännas ha någon sorts förpliktande verkan
för första kammaren, men knappast för den andra, om man nu särskilt
i detta fall tager hänsyn till de förändrade förhållanden, under
vilka denna fråga nu föreligger, mot vad den gjorde, när första
kammaren förut fattade sina beslut.

Jag skulle också vilja med anledning av de anmärkningar, som
framställts mot det stora antal förordningar, som här lära ha kommit
ut under tidernas lopp — 250 stycken tror jag — påpeka, att
det måste erkännas, att det ligger något oegentligt i detta, och att
det voro önskvärt, om man finge bort det. Nu tror jag, att det förslag,
vartill de sakkunnigas utredning kan ge anledning, torde i allra
främsta rummet vara ägnat att skapa fram just ett organ, som
kan vara i tillfälle att uppfylla det önskemål, som i motionen uttalats
^rörande möjligheten att förbättra fiskets ställning. Jag tror
också, att det skall skapa fram ett organ, som kan vara ägnat att
avhjälpa bristerna ifråga om dessa många olika förordningar, att
med andra ord just skapa fram den enhetlighet, som nu brister, varöver
man så mycket beklagar sig.

Det är alltså icke på grund av någon som helst bristande sympati
för motionens syfte, som utskottet kommit fram med ett avslagsyrkande,
utan uteslutande på de grunder, som här anförts, och
vilka jag för min del velat något understryka. Därför att man under
den närmaste tiden väntar resultatet av en utredning, har utskottet
ansett icke blott lämpligt utan klokt att vänta med att begära en
ny utredning i samma ärende.

Jag ber alltså, herr vice talman, att på grund av vad jag anfört,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. nkötid
av f isket i
iSverigea insjöar
och östra
skärgård.

(Forts.)

Herr Molin i Aspa: Herr talman, mina herrar! Eftersom

76

Onsdagen den 21 april.

Sr 43.

Ang. skötsel
av f isket i
Sveriges inijöar
och östra
skärgård.
(Forts.)

jag sitter i det utskott, som behandlat denna fråga, och även varit
med att utforma det utskottsbetänkande, som här _ föreligger, skall
jag tillåta mig att säga några ord. Detta är en fråga, som liknar
det s. k. Arboga-ölet, för den går igen år efter år. Motionären syftar
ju till att få en utredning — det är gott och väl det _— men, såsom
vi hört, är en utredning igångsatt, och denna utredningskommission
kommer snart att lägga fram sitt förslag. Vi ärna icke på den
grund gå med. Motionen syftar emellertid helt säkert också till att
få en ändring i lagstiftningen rörande fiskerihanteringen. Då framställer
sig naturligtvis den frågan: Hur är nu den lagstiftning, som
vi ha på detta område? Olämplig eller icke? Vi ha inom utskottet
funnit, att den lagstiftning, vi ha med bestämmelser rörande fiskerinäringen,
är lämplig och anpassad efter våra förhållanden. Man
kan nämligen icke gärna tänka sig en lagstiftning på detta område,
som skulle skära alla sjöar och vattendrag över en kam, därför att
förhållandena äro avsevärt olika i olika trakter av vårt land. Vad
som passar i Vättern, passar kanske icke i Hjälmaren eller tvärtom.
.Tåg har levat vid Vättern i sjutton års tid och haft tillfälle att
något studera fisket där samt fört åtskilliga samtal med personer,
som utöva denna näringsgren. Av dessa samtal har jag funnit, att
det är väl sörjt för att respektive strandrättsinnehavare och fiskare
kunna göra sina anspråk gällande genom vederbörande länsstyrelse.
Kungl. Maj:ts befallningshavande bär nämligen i varje lön rätt att
utfärda särskilda fiskeristadganden för insjöar och vattendrag. När
det nu gäller norra Vättern, har det visat sig nödvändigt, att Örebro,
Östergötlands och Skaraborgs län samarbeta för att få lampliga
stadganden t. ex. för fiske av röding och laxfiske, »lag tror icke,
att om vi hade en lag, som sade: så och så skall det vara det voro
lämpligt. Jag tror, att det är absolut nödvändigt, att yrkesutövarna
själva, fiskeriinspektörerna och sådana personer, som äro sakkunniga
på området, få yttra sig i sådana ärenden, innan man kör iväg och
skapar bestämmelser, som kanske bli alltför snäva och olämpliga
både för fiskarena själva och för fiskets befrämjande. för övrigt Jag
tror icke, att man genom restriktiva åtgärder på detta område vinner
något. Jag tror icke, att vi skola vara alltför stränga, när det gäller
att få bestämmelser i fråga om fisketid och fiskredskap. Jag tror.
att fiskstammen behöver föryngras, och att man alltså icke bör alltför
mycket hindra fisket. Jag tror vidare, att positiva åtgärder
äro så mycket mera nödvändiga, och att man vidtager åtgärder,
som leda till att fisken förökas i våra sjöar och vattendrag. Det är
alldeles för litet gjort på detta område. Många myndigheter, som
syssla med detta, äro tämligen okunniga. De veta icke, huru de
skola bete sig för att befrämja fisket. Särskilt är undervisningen
dålig.

Jag skulle vilja gå så långt, att man beslöte sig för att i varje
län tillsätta flera fiskeriinspektörer, som kunde gå ut i bygderna och
där verkligen undervisa folket om huru man bör gå tillväga för att
fisket skall kunna befrämjas, t. ex. genom fiskodling och genom
att sörja för att lämpliga fiskarter bli inplanterade i sjöar och

Onsdagen dcu 21 april. 77

floder. Men det kan icke vem som helst göra, ty här måste sakkunskapen
komma till synes. Det är meningen, att den utredningskommitté,
som Kung!. Maj:t tillsatt, just skall framlägga förslag
i den riktningen, således i ungefär samma riktning, som motionen
syftar, fastän jag anser, att motionen syftar längre. Han syftar till
att förhindra fiske i allmänhet, men, såsom den förste ärade talaren
framhöll, är detta en nationalekonomisk fråga. Jag anser således
icke, att åtgärder böra vidtagas, som skulle hindra den fattigare
befolkningen från att taga sina livsmedel ur vattnet. Man bör vidtaga
åtgärder för att fiskbeståndet i allmänhet måtte utvecklas och
förökas på bästa sätt, så att det verkligen blir något att räkna med
för folkets självförsörjning.

Som sagt, såsom frågan ligger till och då vi ha att vänta en
ny utredning i denna fråga, kali jag för min del icke tillstyrka, att
en utredningskommitté tillsättes på den som nu finnes. Från verkligt
sakkunnigt håll ha vi inom utskottet gjort oss förvissade om
att frågan snart ligger klar inom denna kommitté. Det har dröjt
ganska länge, men eftersom det dröjt ett par år förut, kunde man
vänta så länge för att se vad denna utredning kommer till. Om det
sedan skulle visa sig, . att dessa sakkunniga icke kunnat komma
med något lämpligt, få vi föreslå en ny utredning och sedan taga
ståndpunkt i frågan.

På grund av vad jag anfört, ber jag, herr vice talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck i Jönköping: Herr vice talman! Med risk säkerligen
att min värderade vän från Hälsingborg skall beskylla mig
för illojal konkurrens skall jag låna från honom ett utomordentligt
djur, som emellanåt föres fram av honom här i kammaren för att belysa
vissa förhållanden. Jag syftar på den bekanta galten Särimner!
Denna motion och vad som här i dag anförts i kammaren har kommit
mig att osökt tänka på detta märkvärdiga djur. Under den icke
alltför långa tid. som jag haft äran att tillhöra denna kammare, har
denna motion avlivats åtminstone två gånger, men den har i alla fall
återuppstått från de döda. Den har återkommit utan att några nya
skäl tillförts och utan att utskottet haft något annat att säga än
ungefär vad som yttrades förra gången till stöd för avslagsyrkandet.
Första gången tror jag, att det förhöll, sig så, att utskottet var mera
välvijligt mot saken. Men då hade vi lyckan att här i kammaren
hava en man, som var väl förfaren i fiske, herr Olofsson i Åvik, vilken
lika skickligt som sakkunnig avlivade herr Bobergs tankar om
fiskets upphjälpande.

Denna fråga är icke sa enkel att lösa som den ärade motionären
tänkt sig. Det är icke nog med att klandra och säga, att fiskevården
icke är tillräckligt tillgodosedd utan mycket försummad eller såsom
herr Magnusson i Skövde gjorde gällande, att det erfordras mer uppmärksamhet
åt insjöfisket. Det är icke heller tillräckligt att så som
herr Leander, vilken i dag upptagit motionärens mantel, urgera, att
dc-t är för litet fisk, men för många förordningar. Det problem, som

\r

Awj. nlo!sfi

av /ishaf i
hivar iges insjöar
och östra
skärgård.

(Kort*.)

Sr 43.

Onsdagen den 21 april.

Ang. skötsel
av fisket i
Sveriges insjöar
och östra
skärgård.
(Forts.)

det gäller att genomtränga, har sysselsatt många hjärnor och försöken
att upphjälpa fisket ha varit ganska många. Men man måste nog
erkänna, att vad som hittills åtgjorts i Sverige på sötvattensfiskets
område, har haft karaktär av något allt annat än ett genomtänkt
system. Det har experimenterats med förordningar, som kanske kort
efter utfärdandet upphävts. Det har planterats ut fisk, innan man ens
undersökt, huruvida de naturliga förhållandena i olika vattendrag
varit lämpliga för de fiskarter man utsett, och detta famlande hit och
dit har helt naturligt kommit i misskredit. Man har i stället påkallat
nationella och effektiva åtgärder. Den som lett in förhållandena i
de rätta gängorna, är Jönköpings läns hushållningssällskap, som hos
Kungl. Maj:t för några år sedan gjorde en framställning, vilken sedermera
vann understöd av så gott som alla andra hushållningssällskap
i riket. Denna framställning innehöll vissa planer för förbättring
av sötvattens fisket. Med anledning härav och vissa av riksdagen
uttryckta önskemål har Kungl. Maj:t år 1917 tillsatt en sakkunnigeberedning.
Det är denna, som utskottet åsyftat, och jag kan tala om,
att denna beredning för närvarande är sysselsatt med att slutjustera
sitt betänkande, vilket i väsentliga delar är i tryck färdigt. De sakkunniga
framlägga en bestämd plan för upphjälpande av sötvattensfisket,
d. v. s. till vidtagande av de åtgärder, som i främsta rummet
äro påkallade, nämligen en undersökning av fiskeförhållandena. Man
kommer nämligen ingen vart, om man icke har sakkunskap om de betingelser,
som föreligga, om de naturföreteelser, som det gäller att
reglerande ingripa uti. Vad som här först och främst kräves har Jönköpings
läns hushållningssällskap med ett utpräglat sinne för det
sakliga pekat på, nämligen behovet av eu fast institution, en praktiskt
vetenskaplig anstalt av samma art, som vi t. ex. för skogsbruket ha
i skogsförsöksanstalten eller för lantbruket i centralanstalten för jordbruksförsök.
Det gäller att skapa en praktiskt-vetenskaplig anstalt, som
kan utföra erforderliga undersökningar och på grundvalen därav föreslå
de åtgärder, som skola vidtagas i landet för att upphjälpa fisket.
På den vägen skall man gå fram i stället för att fortsätta på de mera
tillfälliga åtgärdernas väg. Det kan i detta sammanhang med skäl
erinras om huru riksdagen för några år sedan genom votering biföll
ett yrkande, motiverat på samma lösliga sätt, som det, som nu föreligger
från motionärens sida, ett yrkande, som gick ut på att göra
några små försök i Östersjöns vikar i syfte att skaffa fram litet flera
gäddor. Riksdagen beviljade anslaget, men jag måste säga, att det är
mycket litet gjort för de penningarna.

Vad man oundgängligen behöver är en huvudförsöksanstalt med
flera olika stationer i landet, där forskningarna inriktas på praktiska
ting, det är det, som kräves, och det är på denna grundval, som de
sakkunnigas förslag vilar. Då dessa undersökningar blivit fullföljda
och de metoder, som sålunda kunnat utexperimenterass, blivit färdiga,
gäller det dessutom icke blott ett höjande av fiskproduktionen, det
gäller även att förbättra fiskavsättningen. Belysande härför är, att
förra året ställde vår fiskeri administration genom mycket betydelsefulla

Onsdagen den 5^1 upril.

Nr

undersökningar om, att fiskarena nere v i d Öland oeli Gottland fingo
nya fångsmöjligheter lör spättor. Det därav föranledda fisket lämnar
nu en mycket rik avkastning, men för några dagar sedan var landshövdingen
i Kalmar län uppe i Stockholm och beklagade sig över att
fiskarena icke kunde få avsättning för sina fångster. Man finner av
detta exempel att också avsättningsfrågorna kräva uppmärksamhet.
Även dem måste denna anstalt taga sig an, ty det är föga glädje med
att producera fisk, som icke kan avsättas och konsumeras. Dessa
frågor gripa sålunda in i varandra. Det är nödvändigt att få till
stånd en sammanhängande behandling, så att vi få mycket fisk och att
denna kommer så många som möjligt till godo.

Sådana äro grundtankarna i de sakkunnigas förslag i vad de beröra
den nu närmast föreliggande frågan. Jag vill nu fråga, om det
kan vara någon mening i att riksdagen i dag i överensstämmelse med
motionen gör en framställning till Kungl. Maj :t i en angelägenhet där
utredningen befinner sig i sitt sista stadium och där säkerligen de
sakkunnigas arbeten kommer att vara avslutade, innan ännu denna
skrivelse kommer dem tillhanda.

Med hänvisning till vad jag nu yttrat och till vad som anförts
av utskottets ärade ordförande ber jag därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Åkerlund: Alltsedan jag kom in i riksdagen ha vi alltjämt
fått mottaga löften om en förbättrad fiskvård. Vad beträffar
administrationen har den visserligen förbättrats, så att den numera
icke ger anledning till allvarligare anmärkningar, men fiskbeståndet i
våra insjöar och även i Östersjön krymper tillsammans, så vitt jag
vet, vartenda år. Jag fruktar, att det i dessa utredningar och även i
den sakkunnig-kommitté, som sitter, finns för mycket teori och för litet
praktik. Det är sant, vi behöva nog en utredning om fiskens livsförhållanden
och förhallandena i vara insjöar och i Östersjön, det är
icke tu tal om det. Men vi ha ju exempel från våra naboland Danmark
och Tyskland, som icke ha så förfärligt olika naturförhållanden
mot oss, och jag är övertygad om, att, om vi skulle taga litet mera
hänsyn till vad de gjort, skulle detta leda till ett lyckligt resultat.
Vi veta, att i Tyskland har pa 40—50 ar fiskmängden i sjöarna ökats
med över 100 procent, trots att Tyskland är tätare befolkat än vårt
land, och här i landet skulle ökningen kunna bli ännu större, där
folkmängden är så liten och sjöarna så talrika. Att det bär behöves någonting
praktiskt, är alldeles solklart, och jag tror icke, det vore
orätt, om åtminstone för en gångs skull denna kammare uttalade, att
vi vilja ha en genomgående praktisk utredning, som kan hjälpa upp
detta fiske, som är så ofantligt viktigt för oss.

Denna massa olika restriktiva åtgärder, som äro vidtagna i olika
län, det är ju ett oting, det kan ingen människa neka till. Jag tror,
att i Stockholms län finnas 10—12 förordningar, och ingen människa
s^a^o^unna följa dem. Jag tror för övrigt, att i många
fall de restriktiva åtgärderna lända till föga nytta, om de över huvud

Awj. skötsel
av fisket i
Sveriges insjöar
och östra
skärgård.
f Forts.

N r 43. 80

Onsdagen den 21 april.

Ang. skötsel
av fisket i
Sveriges insjöar
och östra
skärgård.
(Forts.)

taget lända till någon nytta alls. Då är det bra mycket viktigare att
se till, som en ärad talare nyss näinnde, att fisket ökas i våra sjöar, så
att vi ha någonting att taga av.

Jag kan för min del, även om det kan anses olämpligt att nu,
då denna kommitté kommer med sitt uttalande helt snart, yrka bifall
till första kammarens förslag, likväl icke undgå att göra detta. Jag
ber alltså, att kammaren måtte biträda första kammarens förslag.
Jag gör det därför, att jag så mycket som möjligt vill — och det är
jag övertygad om även denna kammare vill — se saken mera ur praktisk
och mindre ur teoretisk synpunkt, något, som man alltför mycket
försummat här i landet.

Herr Jonsson i Hökhult instämde häruti.

Herr Alexandersson: Herr vice talman! Då jag som

fiskare går att säga några ord i denna fråga, och efter noggrant övervägande
funnit mig höra förorda utskottets (förslag, vill jag förutskicka
den upplysning, att det inte är brist på intresse för vare sig
insjöfiskets eller östersjölfiskets utveckling, jag är mot motionen. Jag
anser att de väsentligaste av de synpunkter motionären framfört i sin
motion, vunnit ibeaktande ooh kommer till sin rätt i den välvilliga motivering,
utskottet här presterat.

I (motionen har framhållits som en olägenhet, att det skall finnas
så många fiskeriförordningar, men häri delar jag icke motionärens
uppfattning, jag tror tvärt om, att det är en fördel, att de olika
trakternas, de olika insjöarnas och skärgårdarnas behov av lagstiftning
på det sättet få göra sig gällande inom sina områden.
I motionen har vidare gjorts gällande att det fiskats
för mycket. Det är ju tänkbart, att överfiskning kan ha försiggått
under kristiden, särskilt vill .jag tro detta varit förhållandet i våra
insjöar. Men jag anser, ,att i och med att denna kristiden, da det
gällde anskaffandet av födoämnen har gått över, och vårt folk i det
störa hela mer och mer övergått från den då huvudsakliga fiskdieten
till annan diet, har ett förändrat läge inträtt, och dessa av motionären
påpekade missförhållanden (synas mig då höra kunna reglera sig själva.
I och med att det blir mindre efterfrågan på fisk, fiskas det
mindre och följden blir att fiskbeståndet får föröka sig.

Nu framhålles av herr Leander, att vad vi behöva är mycket
fisk i landet. Ja, jag är av samma mening, men då skall, det vara
en förutsättning, att också fisken kan säljas, annars är det icke mycken
nytta till, att vi ha mycket fisk. Det där yttrandet kunde behöva
ses i belysning av ett uttalande, som komimit ifrån västkusten i
dag i en tidning, där det fastslås, huru fiskarena nu alla redan .måste
afflytta ifrån sina hemorter, övergiva sitt yrke och söka sig in till
industrien, och därutav kan jag sluta, att landet icke för närvarande
lider brist på fisk, då fiskarena icke kunna- vidbliva sitt yrke just
i brist på avsättning av fisken.

Motionären har påpekat, att fisket gatt tillbaka., emedan det äi
flera ooh flera personer, som fiska vid alla möjliga tillfällen, och att

Onsdagen den 21 april.

81 » til

det fiskas med förfinade redskap och vidare att fisket bedrives under
lektiden. Att .det för närvarande i förhållande till den avsättning
som finnes, fiskas av för många personer vill jag ge motionären rätt i,
men häråt är knappast någonting att göra, ''dessa förhållanden får
nog reglera sig själva.

.Vad frågan om att det fiskas med förfinade redskap beträffar,
vill jag säga, att det blir en mycket svårlöst fråga, om man vill ha en
enhetlig lagstiftning, som skall gripa in på reglerandet av detta område.
Jag tror för män del, att den saken regleras bäst, om just
fiskets praktiska synpunkter få komma till sin fulla rätt. För'' att
belysa hur vanskligt det skulle kunna b*i att allt för strängt lagstifta
på detta område, ber jag att få visa på ett exempel hemma från Bohuslän.
^ För flera år sedan då jag började som fiskare med makrillgarn,
då hade garnfiskeflottan ungefär 14—15 omfar per aln, på
redskapen, vi kunde då nästan aldrig fiska tillräckligt med makrill
för landet. De norska makrillfiskarna bedrevo fisket med något
finbändare redskap, och medan vi voro ur stånd att fylla landets
behov av makrill, tillförde norrmännen landet stora kvantiteter av
denna vara, vi kunde icke fiska just därför att vi hade för storbända
redskap.^ Vi måste då skaffa oss finbändare redskap, och då vi
fingo våra redskap mera finbända, ungefär sådana, som de norska
fiskarena begagnade, visade det sig, att förhållandena blevo omvända,
i stället för att vi förut hade en stor konkurrens med norsk garnmakrill
är nu förhållandet det motsatta, och vi avsätta nu på Norge
garnmakrill för hundratusental kronor av den sort, vi förut importerade.
^ Det går icke, att utan verklig noggrannare kännedom om de
förhållanden inskrida på lagstiftningsvägen gent emot redskapen.
Och skall inskridandet i fråga om redskapen behöva göras, måste de
fiskeriidkande själva med sin praktiska syn på fisket få ha ett avgörande
inflytande på tillkomsten av sådana bestämmelser.

Beträffande sedan fiske under lektiden, må man medge, att det
ju icke är ett riktigt förhållande, om det är så att man kan påvisa,
att fiskbeståndet skadas väsentligt genom att fisken förföljes under
lektiden. Men jag vill påminna herrarna om att det finnes vissa fiskslag,
som man absolut måste fiska under lektiden, om man skall få
någon fisk av det slaget. Höstsillfisket t. ex. drives uteslutande under
lektiden, och det är då, man får den bästa sillen. Det stora norska
vårsillfisket drives också under lekiiden, och jag förmodar att
det finns flera slag av fisk både i våra insjöar och vid vår östersjökust
som måste tagas under lektiden om fisket skall löna sig för den
som idkar det. Man bör därför icke inskrida mot fiske under lektiden
utan att verkligt starkt vägande skäl påkalla ingripande.

Här har vidare talats om rovfiske, och om att fisken minskas
och att det behöves skärpta fångsträttsbestämmelser, men jag vill
säga, att jag tror, att det är lyckligt, att vi ha den smidiga fiskerilagstiftning,
vi ha, och jag tror, det skulle vara icke till båtnad utan
tvärtom till nackdel, om vi finge en ändrad lagstiftning, som omslöte
alltför stora områden utan att ta nödig hänsyn till de olika fiskeorternas
särskilda krav.

Andra leammarens protokoll 1920. Nr bS. 6

Ang. skoltid
av f tibet i
ti ver iges insjöar
och östra
skärgård.
(Korta.)

Nr 43. 82

Onsdagen den 21 april.

Ang. skötsel Hu göres det gällande att strandfisket bedrives på ett sådant
Sveriges in- sätt vid Östersjökusten, att fiskarena måste hyra strandrätten av jordsjöar
och östra ägarna, det ligger då naturligtvis i fiskarenas intresse, att om de beskärgård.
tält ett kanske ganska .dyrt arrende, att taga ut mesta möjliga valuta
(Fort*.) xir detta arrende, på så sätt ha vare sig fiskarena eller strandägarna

intresse eller ansvar för att skydda fiskbeståndet. I Bohuslän, som
ju kanske i detta avseende utgör ett visst undantag från andra län,
praktiseras icke i någon större utsträckning detta upplåtande eller utkrävande
av strandägarerätt, utan där fiskar fiskaren och strandägaren
tillsammans och de mötas i ett gemensamt intresse att skydda
fisket. Jag har för den skull den uppfattningen, att den nuvarande
strandrättslagen behöver ändras, så att verkligen de, som ha intresse
av fisket och vilja skydda detsamma, må kunna komma till bättre
rätt i detta avseende. Det kan icke vara med verkligt fiskeriintresse,
att strandägaren i den utsträckning, som hittills skett skall
kunna i fortsättning bibehållas vid en fiskerätt som möjligen
ett hänsynslöst och godtyckligt beskattande av fiskbeståndet,
men detta är ju en brist i den nuvarande lagstiftningen,
som, efter vad jag tror, snart kommer att bli avhjälpt, i det att det
ju pågår en utredning om strandrätten, och vilken jag förmodar kanske
är att förvänta till nästa års riksdag. Under sådana förhållanden
då två utredningar snart föreligga färdiga som i mer eller mindre grad
beröra de av motionären påpekade synpunkterna, synes det mig vara
opåkallat, att vi nu skola begära en ny utredning. Innan jag slutar
Skulle jag vilja understryka vad herr Björck framhöll nyss, att vad
som för närvarande fisket göres behov av, är att vi se till, att vi
kunna få ökad avsättning för fisken, så att yrkets utövare kunna
vidbli sitt yrke och icke behöva tvingas in i industriens grottekvarnar.

Herr Anders so n i Knäppinge: Herr talman! Jag skulle

kunna göra ett instämmande i den förste ärade talarens yttrande,
därför att det enligt mitt förmenande är fullt riktigt. Under debatten
ha emellertid motståndarna till den tankegång, som genomgår
motionen, framkommit med åtskilliga anmärkningar, som torde tarva
ett bemötande.

Såvitt jag kan förstå av tankegången hos motionären och dem
som följa honom, är det mycket, kan man säga, vilseledande av motståndarna
att säga, att man icke kan gorå något åt denna sak. Visserligen
framhåller utskottet, att det hyser, mycken sympati för motionen,
och att det vill, att åtgärder skola vidtagas för fisket, men då
man, såvitt jag kan förstå, icke är på det klara med, vad man^under
den utredning, som omnämnes vara så nära färdig, egentligen åtgjort
i detta ärende, och då det icke förut har lämnats, såvitt jag tror, några
direktiv i den riktning motionen åsyftar, nämligen att strandfiskare
och insjöfiskare, som egentligen närmast beröras av denna sak, verkligen
kunna få de praktiska instruktioner, upplysningar, råd och ledning,
som äro erforderliga i deras yrke, så att de kunna på ett rätt
sätt tillvarataga sin näring, kan jag icke förstå, att utskottet kunnat

Onsdagen den 21 april.

83 Nr 43.

komma till ett avslagsyrkande. Ja" måste dock säga, att frågan är
av sådan ''betydelse för insjö- oeli straadfisket, att den icke kan avfärdas
så lättvindigt; sa länge man icke vet, vad en utredning kan
innebära, som icke fatt något direktiv i den riktning, som, såvitt
jag kan förstå, föreligger i motionen och i första kammarens beslut.

Kunskap om fisket är lika nödvändig som det är nödvändigt för
en jordbrukare att hava kunskap om sin ladugårdsskötsel och sin
Växtodling, men i detta brister det enligt mitt förmenande ofantligt
mycket för närvarande. Den teoretiska undervisning, som fiskarena
få, är icke tillräcklig, det praktiska och det teoretiska i fiskeriundervisningen,
som verkligen erfordras, är icke tillräckligt tillgodosett.
Jag vill för min del säga, att det av herr Björck framkastade förslaget
tror jag, att Sveriges fiskare kunna betacka sig för. Jag föraktar
visserligen icke vetenskapen och vetenskapens rön, men att vetenskapen
skulle hållas inom så avskilda gränser för sig själv, såsom
fallet här skulle bliva, så att det bleve endast teori och vetenskap, so in
skulle frambringa resultat, det tror jag för min del icke på.

_ Jag bär också för min del åtskillig erfarenhet även i fiske, fastän
jag icke är fiskare. Jag har i min ungdom ganska mycket sysslat
därmed i praktiskt hänseende. Jag har även försökt att teoretiskt
sätta mig in i fiskefrågan. Om icke fiskarena hava klart för sig i
detta fall, att de måste sköta sin fiskavel på sådant sätt, att det blir
något för framtiden, kunna de heller icke för framtiden få nytta av
sin näring. Jag skall endast taga ett litet exempel från min hembygd.
För ett trettiotal år sedan — en ganska lång tid således —
fanns det en liten egendom, vid vilken fanns en insjö, som hade ett
utlopp i Östersjön. Vid detta utlopp både i all tid dittills varit ett
ganska givande fiske. Då fick ägaren för sig, — det kunde vara av
vinstbegär, men det torde också ha berott på okunnighet, ty annars
hade icke ägaren åtminstone icke en öländsk hemmansägare skött sig
på det sättet, att han fördärvat sin näring på sin egendom för all
framtid, — att detta fiske kunde bli så givande, att han kunde få
stora inkomster därav och slutligen bereda honom ett ofantligt kapital.
Det var så förhållandet, att det var en fisk som kallas ort.
Den gick upp i väldiga massor och fångades av honom vid uppgången
på ett sätt, som han uppfunnit. Där togs då varenda fisk och det i
sådana massor, att man knappast kunde få avsättning för fisken. Man
måste köra ut med den över hela Öland för att kunna avsätta den.
Men vad hände? Jo, det hände, att detta sätt bestraffade sig själv,
och jag tror icke någon vetskap kunnat göra något åt den saken,
när det förfares på det sättet: det har icke sedan kunnat fångas någon
sådan fisk där, ooh det har endast berott på detta, att fisken icke
fick tillfälle att leka på den plats, där den var van att leka. Det är
ett exempel; många sådana har man hört berättas, och jag vet, att
det hänt på andra håll. Jag vill därmed icke säga, att strängare
lagstiftningsåtgärder kunnat råda bot på förhållandet, en verklig kunskap,
bygd på erfarenhet och teori torde giva den rätta uppfattningen
i denna sak, om huru fisktillgången bo- främjas.

Ang. skötsel
av fisket i
Sveriges insjöar
och östra
skärgård.
(Forte.)

Nr 48. 84

Onsdagen den 21 april.

Ang. skötsel Bet är det jag för min del vill vända mig emot, att sakkunskapen
Sveriges in- &nnu icke — och .ia" tror motionen även nämner något i den riktninsjöar
och östra gen — kommit till rätt uppfattning i teorien. Således teorien, den
skärgård, sakkunniga vetenskapen och den praktiska erfarenheten hava icke
(Forts.) kommit till det samförstånd, som skett inom många andra av våra

näringsgrenar.

Herr Björck framdrog också en berättelse från vår landshövding,
att han här i Stockholm beklagat sig över att fiskaren ej kunde få
avsättning med all fångad fisk. Jag tror icke, att vår landshövding
rätt kände till det förhållandet, om han fällt ett sådant uttalande.
Herrarna kunna vara övertygade om, att det icke finnes något överflöd
på fisk i den orten. Det har heller icke funnits, fisken har
stått så dyr på de olika saluplatserna, Borgholm, Kalmar och en
del mindre platser, att alla konsumenter av fisk har allmänt klagat
över den ringa tillgången och det höga priset.

Förhållandet är, att fisket skall både ledas och vårdas på rätt
sätt, om det skall bliva lönande och varaktigt. Jag vill med detta
icke försöka ge mig in i några längre detaljer, men jag vill säga, att i
den fråga, som det här gäller tror jag icke, att den redan tillkomna utredningen
har gått till botten med den på det sätt, som den egentligen
borde göra. Der vittnar särskilt den senaste talarens anförande
om. Ty han började tala om strandrätten och vad därmed hörde
samman, vilket icke, såvitt jag kan förstå, någonsin varit föremål
för motionärens eller utskottets uttalande i detta avseende, utan det
har endast varit uttalanden om huruvida och på vad sätt man skulle
kunna på bästa sätt förbättra fisket, så att det bleve lönande för
framtiden och således icke upphörde.

Det är som. jag nämnde med fisket som med vår ladugårdsskötsel.
Sköter icke ägaren av ladugården om, att hans djur komma att
fortplanta sig, blir det nätt med inkomsten, och så blir det även med
ifisket. Om fiskaren icke har förstånd, kunskap och vilja att arbeta
i rätt riktning.

Jag skall icke vidare fortsätta med detta, ty jag tror, att såsom
denna fråga har behandlats i riksdagen under flera år med de olika
tänkesätt, som de båda kamrarna hava, torde det val dock vara förhållandet,
att själva motionen icke är så (betydelselös, som åtskilliga hava
velat påstå, utan att den måste beaktas, och jag för min del hoppas,
att det finnes tillräckligt många praktiska män, om icke fiskare, även
i denna kammare, som beakta den saken och således ge frågan ett
handtag, som icke kan skada, men väl göja nytta.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till motionen
och första kammarens beslut i ärendet.

Herr Corneliusson: Herr vice talman! Jag fann mig med
anledning av herr Leanders yttrande föranlåten att säga nagra ord,
då han förklarade, att av de 250 förordningar som Konungens
befallningshavande utfärdat, det vore. åtminstone^ 200 för
mycket, om jag fattade honom rätt. Nu är det ju så, att vi åtminstone
i det län, som jag representerar, hava långt större möjlighet att få fram

Ousdugcn den 21 april.

85 Nr 4,''i.

våra åsikter genom att gå till Konungens befallningshavande än genom Ang. skötsel
att gå till riksdagen. I riksdagen hava vi ju händelsevis i år två fiska- fv fabelt
re. Detta liar aldrig inträffat förut, och det iir val icke säkert, att detsj,"aroctöstra
skall förekomma mera heller. Och jag anser, att den lagstiftning, vi skärgård.
för närvarande hava på detta område, är lika tillförlitlig som någon (Forts.)
ny. Därför skulle jag på det bestämdaste vilja vidhålla, att de krav,
som vi möjligtvis i detta avseende ville hava fram, få gå genom Konungens
befallningshavande. Och Konungens befallningshavande har
ju befogenhet och möjlighet att få igenom den ändrade lagstiftning,
som kan vara av behovet påkallad.

Det är många andra saker, jag skulle velat draga fram och yttra
mig om. klen som kammaren är mycket uttröttad, skall jag icke vidare
inlåta mig därpå utan ber, herr talman, endast att härmed få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Jag hör visserligen ej till dem,
som fått vara med om att slakta galten »Särimner» och göda sig av
dess fläsk, endast med om att fånga en eller annan gädda. Detta
hindrar ej att jag har djupgående intresse för insjöfisket, ett intresse,
som dessvärre ej synes vara så stort på vederbörligt håll, där man såsom
fallet synes vara med herr Björck och en del talare, som yttrat
sig, endast synes anse västkustfisket ha något värde men nästan
ignorera ^ fisket i våra sötvatten och vår östra skärgård. Föreliggande
fråga berör icke alls västkustfisket utan huvudsakligen insjöfisket
och i någon man fisket i den östra skärgården. Herr Björck
har bland annat varnat för att vidtaga åtgärder, som giva så mycket
fisk, att vi icke kunna bliva av med densamma och anför som exempel.
rödspottfisket, som ej alls beröres av motionen. Vad beträffar
insjöfisket vågar jag emellertid bestämt påstå, att det icke är någon
fara för överproduktion, att det tvärtom råder en alldeles bestämd underproduktion
av fisk i våra insjöar, att denna kunde betydligt ökas
och att man följaktligen av dessa kan genom lämpliga åtgärder utvinna
en .mycket större inkomst än för närvarande är fallet.

Motionen är ett utslag av den mycket utbredda och, jag tror välgrundade
uppfattningen, att vederbörande icke tillräckligt hava
beaktat vikten och betydelsen av vårt insjöfiske. Och det vore väl,
om i den utredning, som herr Björck talade om och som lär föreligga
färdig, man verkligen tagit sikte på betydelsen av vårt insjöfiske.

Att man har misstro emot denna utredning må vara förlåtligt med
kännedom om föregående erfarenheter och vederbörandes ljumma
intresse för insjöfisket. Och jag tror icke, att det är skäl ett uttala
sig ringaktande om motionen, utan jag vågar tvärtom bestämt påstå,
a;tt bakom denna ligger ett viktigt och tillbakasatt näringsintresse.

Jag kan heller icke neka till, att det just med hänsyn till vårt insjöfiskes
betydelse och nuvarande vanvård är befogat att vidhålla det
yrkande, jag förut framställt.

Herr B j ö r c k i Jönköping: Herr talman! Blott ett par ord. Jag
vill endast gent emot herr Andersson i Knäppinge erinra, att jag i mitt

Onsdagen den 21 april.

Nr 43. 86

Ang. skötsel yttrande icke betonade den teoretiska sidan utan tvärtom angelägenav
fisket i }le|en av, att praktik och teori gå hand i hand, liksom vi förut ordnat
Sveriges in- (|pt e’xempelvis skogsförsöksverksamhetens område. Jag betonade
^kdraård vidare, att man måste skaffa sig fakta, innan man experimente(Forts)
rade. Det duger icke att bara såga; i den insjön hjälper man upp
fisket på det och det sättet, i den insjön bör man hjälpa upp det på
samma sätt! Ty allting beror på sjöarnas natur. Det gagnar icke
heller att, såsom herr Åkerlund förordade, okritiskt tillämpa tyska
metoder i vårt land. Det misstaget har fisket i vart land dyrt fatt
umgälla, att man icke beaktar, att olika rastyper kräva olika yttre
förhållanden. Det är bl. a. detta, som gjort, att t. ex. karplisket
icke slagit väl ut i Götaland. Den ras, man haft att tillgå passar
icke att införa och omplantera överallt.

Sedan vill jag säga, att det krav på undervisning, som herr Andersson
i Knäppinge framförde, kommer även det, till behandling i de
sakkunnigas utredning. Jag har emellertid icke i detta sammanhang
haft anledning att taga upp den saken.

Att herr Andersson i Knäppinge hyste misstro till de av hans
landshövding för någon tid sedan lämnade uppgifterna kan möjligen
bero på, att någon tid förflutit, sedan talaren besökte sin hemort,
ty landshövdingens rapport avgavs för blott några få dagar sedan.

Vad slutligen beträffar det förhandsomdöme, som herr Andersson
i Knäppinge var nog vänlig att avgiva angående de sakkunnigas
av mig helt antydningsvis berörda förslag, ett förhandsomdöme, som
han stödde bl. a. på herr Alexanderssons uttalande i ämnet — jag
har mig icke bekant, om herr Alexandersson över huvud anknöt till
dessa frågor — att de sakkunniga icke skulle gått till botten med
saken — tror jag, att det skulle vara angenämt icke blott för de
i saken intresserade utan även för honom sjalv, om han ville spara
detta omdöme, tills han varit i tillfälle att taga del av förslaget.

Så ett ord till herr Magnusson i Skövde! Jag måste hava uttryckt
mig synnerligen illa, om herr Magnusson av mitt anförande
kunnat få den uppfattningen, att jag velat varna för överproduktion
av fisk. Det var så långt ifrån att jag kunde göra detta att jag i
stället uttalade den uppfattningen, att man måste sträva att öka
produktionen. Men man finge icke inskränka sig härtill, utan man
måste samtidigt söka skapa avsättningsmöjligheter, _ sålunda icke enbart
taga hänsyn till fiskproduktion och fångst i sjöarna utan också
därtill att denna fisk får lämplig avsättning och bereder fiskarena inkomstmöjligheter.
Jag framhöll alltså, att dessa frågor äro väsentligt
mera komplicerade och för sin behandling kräva helt andra åtgärder
än vad herr Boberg gör gällande. Och den utredning, som planläggningen
kräver, är redan i det väsentliga verkställd.

Jag kan icke se, att det finnes någon anledning att, som här
från olika håll gjorts, vidhålla ett i och för sig orimligt och vilseledande
förslag. Jag vidhåller därför mitt yrkande om bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr

Onsdngcn den 21 april.

87 Nr 4:*.

vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ,ia besvarad. Då votering emellertid begärdes,
blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.

_ Voteringen utvisade 120 ja mot 24 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 19.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

_ herr Johanson i Stockholm in. fl., nr 443, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 416, med förslag till lag med vissa ändrade
bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.;

herrar Hammarskjöld, och Söderhielm:

nr 444, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 413, angående
tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid
armén; och

nr 445, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition, nr 414, angående
tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid
marinen;

herr Leander:

nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 413, angående
tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid
armén; och

nr 447, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 414, angående
tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid
marinen; samt

herr Hallén, nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 413, angående tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss
personal vid armén.

Dessa motioner bordlädes på begäran.

Ang. skötsel
av fisket i
Sveriges insjöar
och östra
skärgård.
(Forte.)

Nr 43. 88

Onsdagen den 21 april.

§ 20.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under
andra huvudtiteln av statsverkspropositionen rörande tilläggsstat
för år 1920 gjorda framställningar; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för överståthållarämbetets kansli m. m.

§ 21.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 571, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut
över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 15, i anledning av
väckta motioner angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m.; och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till
sitt första tillfälliga utskott.

§ 22.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av väckt motion om statsinlösen av Södra
Dalarnas järnväg och bandelen Rättvik—Mora av Gävle—Dala
järnväg;

nr 73, i anledning av väckt motion om verkställande av undersökning
angående järnvägsanläggning mellan Rättvik och Furudal
eller annan ort vid Dala—Hälsinglands järnväg; och

nr 74, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för byggande av en statsbana från Yansbro över Äppelbo och Yttermalung
till Malung m. m.;

sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande, nr
1, i anledning av väckta motioner om revision av gällande lagbestämmelser
emot fylleri och dryckenskap;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 37, angående vissa pensioner och understöd;

nr 38, i anledning av väckt motion om årligt understöd åt förre
bromsaren vid statens järnvägar A. Hansson; och

nr 39, i anledning av väckt motion angående fyllnadspensioner
åt pensionerade folkskollärare och småskollärare;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om den svenska Finnmarken; -

89 Kr 48.

Onsdagen den 21 april.

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 12. i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om jordbrukets bedrivande för statens egen räkning
å vissa kronoegendomar; och

nr 13, i anledning av väckta motioner dels om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder från statens sida
för åvägabringande eller understödjande av social hjälpverksamhet,
dels om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om beredande åt behövande
änkor av understöd utav allmänna medel utan fattigvårds verkan
för underhåll och uppfostran av deras barn, dels ock om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående beredande genom lån av hjälp åt
behövande jordbrukareänkor att behålla jordbruken; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,'' nr 9, i
anledning av herr Vennerströms m. fl. motion, nr 217, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående militärväsendets totala avskrivning.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

§ 24.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för justitiedepartementet den 21 april 1920.

Till justitedepartementet hade från länsstyrelsen i Värmlands
län insänts en den 20 april 1920 dagtecknad riksdagsmannafullmakt
av innehåll att, sedan lantbrukaren Lars Gustaf Larsson i Ängebäck
blivit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare för
Värmlands läns östra valkrets för en tid av tre år, räknade från
och med den 1 januari år 1918, men denna plats blivit ledig, vid
förrättning enligt 67 § i lagen om val till riksdagen apotekaren,
numera tillförordnade byråchefen i Kungl. Medicinalstyrelsen Stellan
Julius Gullström, Karlstad, blivit utsedd att inträda såsom ledamot
av nämnda kammare för tiden till den 1 januari år 1921.

Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, framställdes mot
fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade
fullmakten överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Hjalmar Nyman.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, godkände kammaren
den däri omnämnda fullmakten samt förklarade herr Gullström
behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Andra kammarens protokoll 1920. Nr åS.

7

Nr 48. 90

Fredagen den 23 april.

§ 25.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Månsson i Erlandsro
» Kahlström
» Jens en
» Werner

» Johanson i Stockholm
» Månsson i Hagaström

under 10 dagar fr. o. m. den 22 april,

» 8* » > 22 >

» 2 » » » 23 »

» 7 » » > 24 >

» 10 » » » 23 » och

» 4 » » > 23 > .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6,7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 23 april.

Kl. 1,30 e. in.

§ I Justerades

protokollen för den 16 och 17 innevarande april.

§ 2.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 443 av herr Johan
son i Stockholm m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 444 och 445 av herrar Hammarskjöld och Söderhielm;
nr 446 och 447 av herr Leander; och
nr 448 av herr Hallén.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 72—74, sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande
nr 1, bankoutskottets utlåtanden nr 37—39, andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, andra kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 12 och 13 samt andra kammarens
femte tillfälliga uttskotts utlåtande nr 9.

Fredagen den 23 april.

91 Nr 43.

§ 4.

Ordet lämnades härefter till herr vice talmannen, som
anförde: Herr talman! Jag ber att få hemställa, att andra karamarens
femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 må uppföras sist bland
två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan för morgondagens
plenum.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos två motioner, nämligen:

nr 449, av herr Hage. i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition,
nr 416, med förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser
mot oskälig hyresstegring m. in.; samt

nr 450, av herrar Bengtsson i Norup och Pettersson i Bjälbo,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 415, med förslag till
lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.

Dessa motioner bordlädes på begäran.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1, 4 och 5 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg m. m.

§ 5.

§ 6.

§ 7.

J usterades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Anderson i Råstock
» Svensson i Kompersmåla
» Ericson i Oberga
» Andersson i Prästbol
» Gullström

under 3 dagar fr. o. m. den 24 april,

» 8 » » » 26 »

» den 24 april och

» 8 » » » 24 »

» 8 » » > 26 >

» Jtäf

» 14 dagar fr. o. m. den 26 april.

Nr 43. 92

Fredagen den 23 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,46 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

/

Stockholm 1920. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 201021