RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1920:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1920. Andra kammaren. Nr 32.

Fredagen den 19 mars.

Kl. 2 e. in.

§ 1.

Justerades protokollen för den 12, den 13 och den 14 innevarande
mars.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

från bevillningsutskottet:

nr 86, angående ändring i rubrikerna 1105 och 1106 i tulltaxan
;

från första lagutskottet:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för
v skada å kläder; och

från andra lagutskottet:

nr 81, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 §
andra stycket i lagen om begränsning av tiden för idkande av handel
och viss annan rörelse.

§ 3.

Herr statsrådet Hansson överlämnade Kungl. Haj:ts propositioner
och skrivelse:

nr 235, angående vissa anslag till lantmäteriväsendet m. m.;

nr 271, angående lönereglering för domänverkets personal;

nr 272, med förslag i fråga om antalet av vissa befattningar
vid domänverket;

nr 273, angående ny stat för statens skogsförsöksanstalt;

nr 274, angående anslag till statens skogsskolor och skogshushållning
i allmänhet m. m.;

nr 275, angående höjning av anslagen för tillsyn å enskildas
skogar;

Andra hammarens protokoll 1920. Nr SS.

1

Är 32. 2

Fredagen den 19 mars.

nr 229, angående emeritilön åt extra ordinarie prästmannen M.
E. Fredelius;

nr 24-i, angående bidrag till restaurering av Värnhems klosterkyrka; nr

245, angående höjda stipendier för elever vid folkskoleseminarier; nr

248, angående förslag till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910;
nr 249, angående pension åt trädgårdsdrängen E. Lundblad;
nr 251, angående anslag till svenska akademiens Nobelbibliotek;
nr 205, angående förstärkande av det ordinarie anslaget till domkapitlens
expeditioner samt provisorisk lönereglering för tjänstemän
vid de ecklesiastika konsistorierna;

nr 230, i anledning av en vid sistförflutna lagtima riksdag beslutad
lag;

nr 258, angående tillfällig löneförbättring under år 1920 för
viss personal inom den civila statsförvaltningen ävensom angående
förstärkning av de till avlönande av vissa extra befattningshavare
inom samma förvaltning samt till vikariatsersättning m. m. anvisade
medel;

nr .265, med förslag till kungörelse med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer
m. in.;

nr 266, med förslag till kungörelse med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst m. fl.;

nr 267, angående dyrtidstillägg för år 1920 åt pensionerade
båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare; nr

268, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 13
mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande
varor;

nr 269, angående utsträckning i särskilda fall av den i § 13
mom. 5 i gällande förordning med tulltaxa för inkommande varor
föreskrivna tidsfristen av två år för utförsel eller uppläggning på
restitutionsupplag av tullrestitutionsgods;

nr 279, angående beredande av kostnadsfri ledighet åt vissa extra
ordinarie befattningshavare i tullverket;

nr 264, angående pensionsförbättring åt musiksergeanterna C.
A. Sundén, J. A. Bergman, S. P. E. Elmer, C. E. R. Widén och
P. T. Wallin;

nr 247, med förslag till särskilt avlöningsvillkor för revisionssekreterare
och visst tillägg till avlöningsvillkoren för hovrättsråd;

nr 250, med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser angående
rätten till inmutning inom vissa län;

nr 254, med förslag till ändrad lydelse av §§ 61 och 109 regeringsformen
samt § 72 riksdagsordningen; och

Fredagen den 19 man».

Sr tåi.

nr 255, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 7 gg
i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes på begäran.

§ 4.

Föredrogs för remiss till utskott Knngl Maj :ts å kammarens ™
bord vilande proposition, nr 191, med förslag till kommunalskattelag. m jgj

Därvid yttrade:

Herr Edén: Herr talman, mina herrar! Omständigheterna ha

föranlett, att jag fått anledning och tillfälle att redan iöre remissen
av den kung!, proposition, som nu föreligger, tämligen utförligt yttra
mig om den uppfattning jag har angående innebörden av denna proposition
och angående de möjligheter, som nu kunna finnas, att ingripa
i det kommunala skatteproblemet. Jag anser mig emellertid inte höra
underlåta att även till kammarens protokoll angiva denna uppfattning,
icke blott därför att, som allbekant är, frågan ju har haft en särskild
politisk betydelse utan också ur den synpunkten som ^naturligen
blir den andra jag här kommer att beröra — att det för frågans sakliga
behandling synes mig vara av synnerlig vikt, att man redan från
början, innan det utskott, som kommer att tillsättas, går till sitt arbete,
gör vissa grundläggande utgångspunkter klara för sig.

En sådan grundläggande utgångspunkt är självfallet den, att
det föreligger ett verkligt behov, och ett trängande behov, av genomgripande
reformer på det kommunala skatteväsendets område. Därom
skulle jag tro att meningarna icke äro delade mellan några meningsriktningar.
I varje fall kan jag förklara, att den meningsriktning,
jag tillhör, såväl nu som under de föregående förhandlingarna i den
numera avgånga regeringen har fullt och helt ställt sig pa denna
ståndpunkt.

Jag skall därför inte här göra någon framställning utav bristerna
i det nuvarande kommunala skattesystemet. De äro sa allmänt kända,
att de icke behöva här exemplifieras. Jag skall endast framhålla,
att det är nödvändigt, när man betonar och exemplifierar dessa brister,
att komma ihåg, att detta är en sak — erkännandet att kraftiga reformåtgärder
behövas — men en annan sak är den, huruvida de åtgärderna
böra och kunna läggas på de linjer, som numera av Kungl. Maj :t ha
blivit framlagda såsom proposition.

Frågan kan också uttryckas så: Är detta störa problem, det

kommunala skatteproblemet, i närvarande ögonblick i ett sådant skick,
att man med trygghet för ett säkert bedömande och med möjlighet
att överblicka innebörden kan gå till den definitiva och i vissa avseenden
omstörtande reform, som det kungl. förslaget innebär? Eller
är problemet icke fastmera, trots all förgående behandling, dock ännu
i ett sådant läge, att man ej förmår att överblicka innebörden av det
kungl. förslaget, så som man skulle vilja och behöva, och att det

Kr 32. 4

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av därför ^ redan ur denna synpunkt kan vara skäl att betänka sig, innan
propositionen man går till att fastslå en definitiv ny ordning?

_ Man kan visserligen säga, och det kommer säkerligen att sägas
'' ■'' ifrån statsrådsbänken, att denna fråga ju nu har beretts i mer än två

årtionden. Den bär varit underkastad särskild behandling både av eu
kommitté och av utsedda tekniska sakunniga. Över dessa tekniska
sakkunnigas utredningar hava yttranden blivit avgivna, och det är
så, långt tillbaka som år 1917, som detta skedde. Det kan vara på
tiden, skall det säkert heta, att man verkligen kommer till ett resultat.

Jag instämmer fullkomligt däruti. Det är på tiden, att man
kommer till ett resultat. Men jag nödgas anse, att den föregående
behandlingen och alldeles särskilt beredningen av den proposition,
vi här hava framför oss, dock icke är sådan, att den betryggar det goda
och det rätta resultatet, om man fodrar eu fullständig omläggning nu.
Ty i själva verket förhåller det sig så, att de föregående utredningar,
som jag nyss nämnde, liksom stanna av med året 1917. Då framlades
av de tillkallade tekniska sakkunniga två vidlyftiga betänkanden
— det hör nämligen till det egendomliga i historien om denna
fråga, att de tre sakkunniga icke kunde enas utan delade sig på två
grupper, den ena bestående av herrar Eiserman och von Woicker och
den andra av herr Landén. Alltså, clå avgåvos dessa dubbla betänkanden,
och remitterades ut till myndigheterna, men sedan har saken
egentligen fått ligga, till dess den togs upp under loppet av föregående
år.

Vad som gör, att de föregående utredningarna och remisserna
icke kunna betraktas såsom i någon väsentlig mån vägledande för behandlingen
av frågan just nu, är två betydelsefulla fakta. För det
första, att på grund av splittringen mellan de 1917 avgivna betänkandena
och på grund av dessa betänkandens egen art de inhämtade
utlåtandena blevo synnerligen allmänt avfattade. Det uppstod en viss
förvirring ibland de myndigheter, som hade att uttala sig om herrar
Eisermans och von Wolckers förslag å ena sidan och herr Landéns
förslag å den andra sidan. Det är ju klart, att frågan låg på ett i
hög grad besynnerligt sätt, när man sålunda hade två starkt avvikande
alternativ att yttra sig om och för övrigt i vartdera alternativet
måste se vissa praktiska om också icke tekniska luckor, som det ej
var så gott för de sig yttrande myndigheterna att utfylla. Men för
det andra är dessutom denna kungl. proposition också i själva verket
något väsentligen annat än 1917 års förslag, ett helt nytt system.
Jag har visserligen observerat uti denna proposition, i den lydelse
sorn nu ligger framför mig, ett uttalande, att så stora delar av myndigheternas
yttranden över 1917 års förslag kunnat tillgodogöras, att
förnyad remiss icke, frånsett vissa delar, behövt ifrågakomma. Men
jag kan icke undgå att finna, att med all försiktighet och behändighet
i avfattningen av detta uttalande departementshefen ingalunda kunnat
ge någon tillfredsställande förklaring, varför inte också det nya förslaget
nu har utställts till yttrande.

Det heter, att de av de sakkunniga framburna uppslagen liksom
de av dem åvägabragta utredningarna och utarbetade lagtexterna le -

Fredagen den 19 mars.

5 Nr »2.

gat till grund för ärendets vidare beredning inom departementet. Detta
är naturligtvis sant i vissa delar. Men vad hjälper detta, när departementsförslaget
i stort sett, sådant det till sist blivit, är någonting
helt och hållet annat än både herrar Eiserman - von Wolckers och herr
Landéns? Det är ett annat i väsentliga detaljer. Det är 1 ram lör allt
ett annat i systemet, i det hela. Jag behöver bara nämna, att nåringsskatten,
som är en så viktig princip i det framlagda skattesystemet,
den fanns icke såsom förslag uti något av yttrandena 1917. Herrar
Eiserman och von Wolcker hade upptagit tanken till diskussion men
avvisat den av praktiska och tekniska grunder. Jag kan likaledes påpeka,
att herrar Eiserman och von Wolcker hade en avkastningsskatt,
som skulle drabba även inkomsttagare, och vilken ju icke finnes i det
kungl. förslaget, där den är ersatt av en allmän inkomstskatt. Jag
kan ytterligare nämna, huru herr Landéns system innebär beskattning
dels av egendom, fast egendom särskilt och lös egendom särskilt,
dels av inkomst, dels av förmögenhet, men alldeles icke . den skattebyggnad,
som den kungl. propositionen nu bär upptagit.

Det kan inte undgå att under sådana förhållanden verka missvisande,
nar propositionen uti den av mig nyss nämnda formuleringen
likasom synes vilja ingiva den föreställningen, att 1917 års sakkunniga
ha spelat en sådan roll för denna propositions utarbetande,
att de tidigare remisserna av deras förslag skulle kunna ersätta en
nödvändig behandling nu av myndigheter och sakkunniga korporationer.
Nej, hela detta nu framlagda skattesystem är någonting nytt,
utarbetat inom finansdepartementet under det sista året, aldrig i sitt
sammanhang utställt till granskning vare sig av myndigheter eller av
praktiskt förfarna män eller av företrädare för det svenska näringslivet.
Frågan ligger under sådana förhållanden så, att riksdagen, om
den nu skulle bifalla ett sådant förslag, komme att handla utan att
ha fått tillfälle att höra och inhämta såväl myndigheters som de
praktiskt sakkunniga korporationernas meningar om detta i så eminent
mening ingripande problem. Jag får lov att saga, att när det
gäller ett ärende av denna beskaffenhet, där beslutet kommer att verka
på varje svensk medborgare från den högste till den lägste, från
den rike till den med mycket ringa inkomst utrustade, så är det väl
ändå riktigt och behövligt, att man försöker att i fullt mått få all den
prövning, all den sakliga erfarenhet tillgodogjord, som man kan behöva
för att fullt överblicka verkningarna.

Redan av detta skäl måste jag anse, att framläggandet, av denna
proposition nu icke kan vara lyckligt, att det icke är lyckligt för en
saklig och lugn behandling av kommunalskattefrågan, och att det, så
vitt jag kan förstå, icke bör kunna leda till omedelbart antagande av
en definitiv ny kommunal skatteordning på propositionens linjer.

Man kan vidare med skäl framhålla, att forceringen i behandlingen
ganska tydligt har avsatt sina verkningar i propositionens hela
text. Denna proposition har utan tvivel såsom arbetsprestation från
departementet sina stora förtjänster. Den har sammanfört ett omfattande
material, och den kan också redan genom sin volym naurligtvis
göra visst anspråk på att imponera. Ifråga om klarheten i upp

Vid remiss av
propositionen
nr 191.
(Forte.)

Nr 32.

Vid remiss a
proposilione
nr 191.

(Forte.)

6 Fredagen den 19 mars.

v ställningen och strävandet att taga upp olika principiella synpunk n

ter tror jag inte heller att mycket skall kunna anmärkas. Men man
finner, så vitt jag kunnat erfara, på punkt efter punkt, när man kommer
in på de verkligt brännande frågorna, när det gäller de praktiska
greppen på saken —_ man finner då, att propositionens författare ha
nödgats att stanna vid allmänna uttalanden, som tydligt röja, att de
inte ha fast botten, fast mark att stå på, så som skulle varit önskvärt.
Jag skall i det följande ge åtminstone ett, och ifall därtill blir
anledning, kanske flera exempel på detta drag i propositionen.

_ Övergår jag sedan till propositionens innehåll, så kan jag från
början förklara, att ifråga om dess allmänna syfte att lätta kommunalskattebördan
för dem, som nu äro orättvist och obilligt beskattade,
och i stället lägga en starkare sådan börda på dem, som nu slippa alldeles
för lätt undan eller som ha större skatteförmåga, rörande detta
allmänna syfte kan jag fullkomligt instämma med förslagets tankegång.
Jag är också överens om flera av de medel, genom vilka man
försöker vinna ett sådant ändamål.

Jag tror sålunda, att förslaget att införa en särskild kommunal
progressivskatt är ett riktigt grepp. Det skulle naturligen i och för
sig vara tilltalande att kunna lägga progressionen på den vanliga inkomstskatten.
Men jag tror, att propositionens författare sett rätt.
då de avskilt tillämpningen av progressionsprincipen i en särskild
skatt och låtit inkomstskatten stå för sig, och det av många skäl, som
jag icke behöver framhålla. Denna progressivskatt har dubbelt syfte.
Det ena är att skaffa liksom eu grundplåt — förutom inkomsterna
av kommunens affärsverk, om den har några — av tillgångar för kommunen,
innan den går till utdebitering för sina utgifter. Det andra
syftet är att också bereda särskilda medel, som äro avsedda att överlämnas
till staten för att av staten användas till utjämning av skattebördorna
mellan kommunerna. Båda dessa syften synas mig vara berättigade,
och jag tror att man kan åtminstone i princip ansluta sig
även till propositionens sätt att kombinera de båda syftena, om jag
också vill förbehålla mig möjlighet att vid frågans följande behandling
söka efter vissa praktiska förbättringar, som kanske icke äro alldeles
uteslutna.

Vidare när det sedan gäller utdebiteringen av det belopp, som
skall täckas, efter det att den progressiva inkomstskatten har tillgodogjorts,
så tror jag, att propositionen med all rätt har infört ett nytt
och betydligt mera genomgripande system för avdrag i de lägre inkomsttagarnas
beskattning. Det systemet är byggt på vad som redan
blivit infört för statsskatten, dock med jämkningar, som jag tror kunna
vara sunda och riktiga. Jag har ingenting att invända mot dessa
nya avdrag. Jag betonar särskilt, att jag också ansluter mig till den
nya grundsatsen i denna proposition, att vid den kommunala beskattningen
avdrag skall få ske för ränta å skuld icke blott, för rörelse
utan också för den, som blott skattar för sin inkomst.

Genom dessa avdrag uppstår en minskning i antalet skattekronor,
såsom propositionen kallar det — bervillningskronor. så som det
har hetat av gammalt — från de lägre inkomsttagarna. Denna minsk -

Kredagcn den lit mars.

Nr 32.

ning .av antalet bevillningskronor behöver ersattas, och propositionen
har i det avseendet först och främst bibehållit den kommunala beskattningen
av utdelning på aktier, som infördes vid fjolårets riksdag i förväntan
på en kommande definitiv kommunal skattereform. Jag ansluter
mig helt och hållet till att denna kommunala beskattning av
aktieutdelning kvarstår i det kommunala beskattningssystemet. ''km
jag tillåter mig framhålla, att alldeles särskilt för vissa samhällen
kommer denna nya kommunala skattekälla, som ligger i inkomst av
aktier, att .spela en betydande roll. Vi ha icke sett det vid utdebiteringen
ännu, därför att det icke kommer att verka förrän^ ar 1921.
Men det ligger i sakens natur, att i sådana samhällen som Stockholm,
Göteborg. Malmö och alla de större städerna samt för övrigt även i
mindre orter, där det finnes förmögenheter, som ligga i aktier, kommer
detta att betyda synnerligen mycket för en utökning av antalet
skattekronor. Slutligen är jag även, liksom mina förutvarande frisinnade
kamrater i statsrådet voro det och hela mitt parti är det, pa
det klara med, att man måste utöka även den nuvarande beskattningen
av fastigheter, såväl jordbruksfastigheter som andra fastigheter,
i den mån det kan påvisas, att fastigheterna verkligen äro för lågt

beskattade. e . ,

Men när det gäller att utföra den tanken, da är det som man icke
längre kommer överens. Här är man inne pa den egentliga stndsfragan
i hela skatteproblemet. Det kungl. förslaget är byggt på den
grundsatsen, att all inkomst, av vad slag det vara må, skall beskattas
efter lika grunder. Sålunda: inkomst från jordbruk, inkomst från
fastighet, inkomst från näring, löntagares inkomst eller inkomsttagares
enskilda förtjänst, allt beskattas efter samma grunder,, med
samma avdrag och, om man kommer upp till en högre inkomstsiffra,
med samma progression. Dessutom vill emellertid propositionen också
införa en särskild beskattning av dels jordbruksfastighet, deb annan
fastighet och dels näring. Det är detta, som de numera avgångna
ledamöterna av regeringen icke kunnat godkänna, i varje fall icke
efter de linjer, som uppdragits i departementets förslag. Så som detta
förslag är lagt, måste vi anse, att det innebär en dubbelbeskattning,
en beskattning av de ifrågavarande skatteskyldige för samma skattekälla
utöver vad som drabbar övriga beskattade efter de allmänna
reglerna. Jag finner i propositionen ett uttalande, som söker bemöta
denna uppfattning. Det heter, att det skulle vara ett missförstånd,
när man talar om en dubbelbeskattning. »Man franser», säger propositionen,
»att kommunalskatterna äro repartitionsskatter, d. v. s. att utgiftsbehovet
är lika, vare sig beskattningen lägges efter den ena eller
den andra principen, samt att en genom intressebeskattning åstadkommen
ökning av antalet skatteenheter (skattekronor) medför desto lägre
utdebitering på en var av dem. I stället för att innebära en verklig
dubbelbeskattning medför således intressebeskattningen endast någon
förskjutning av skattetrycket över på de intressebeskattades sida.»
Med förlov — missuppfattningen är helt och hållet på propositionens
sida. Icke hjälper det, att man påvisar, att den särskilda beskattning,
som drabbar jordbruksfastighet och näring, uppkommer därigenom.

Vid remias av
propositionen
nr 191.
(Korta.)

Nr 82. 8

Fredagen den 19 mars.

att de0Påföi''as skattekronor i större antal, medan i stället utdebiterinnr
191. Pa varje skattekrona minskas, diet. ligger ju i öppen dag, att det

(Forte.) ar själva antalet skattekronor, som ligger till grund för den skattebörda,
som vilar på var och en, som. har sådana skattekronor, och att i detta
fall fastighetsägare och näringsidkare få sitt ökade antal skattekronor
därigenom att sådana påföras dem två gånger för samma sak
under olika namn: dels för fastigheten (näringen), dels för inkomsten
av samma fastighet (näring). Det har visserligen gjorts försök
— och jag skall strax komma till det — att visa, att genom det ökade
antalet skattekronor och andra åtgärder slutresultatet icke skulle bli
en så stor reell skatteökning, på vissa håll kanske icke ens någon, enligt
do uppgjorda tabellerna, för dessa innehavare särskilt av jordbruk
och fastighet. Men för det första kan jag icke erkänna beviskraften
i de tabellerna, och för det andra är det väl ändå fullkomligt
obestridligt, att om en jordbrukare skattar både för sin inkomst av
fastigheten och därmed får ett antal skattekronor och sedan för en viss
procent av taxeringsvärdet på samma fastighet och därmed får ett
annat antal skattekronor, så blir det en dubbelbeskattning, därför att
även inkomsten härleder sig från fastigheten. Jag måste finna, att
hela detta stycke i propositionen, som försöker bemöta eu sådan kärnanm
ark ning mot förslaget, är av uteslutande dialektisk art och icke innehåller
något av reell beviskraft.

i nu propositionen vill lägga denna dubbla beskattning på
jordbruk, på fastighet och på näring, så är det i kraft av den princip,
som omnämndes i det nyss upplästa stycket, intresseprincipen. Jag
skall icke tillåta mig att här ingå i någon diskussion av denna prinmp
det skulle föra oss alldeles för långt. Jag vill icke utan vidare
förkasta den. ^ Den må ha sitt värde såsom utgångspunkt för strävandena
att fa en lämplig fördelning av skattebördan. Men jag tillåter
mig dock framhålla, att, såsom också framgår av den kungl. propositionens
egen redogörelse för skatteteoreticis uttalanden om intresseprincipen
och om »förmågeprincipen», är i själva verket numera
fln^Jle^en 0111 donna, intresseprincips riktighet alldeles icke imponerande.
Tvärtom. Utav redogörelsen framgår, att t. o. m. i Tyskland, där
intressepnncipen egentligen kom upp, såsom jag skulle tro i samband
mea Miquels bekanta finansreform för tyska riket och Preussen i början
av 1890-talet, börjar man nu på att betvivla, att detta är en riktig
grundsats. Jag skall för övrigt nöja mig med att även här anföra den
™en- som jag tror, sunda anmärkningen, som jag uttalade i ett
offentligt föredrag i går. I själva verket är det ju så, att alla kommunens
medlemmar ha intresse av kommunens inrättningar, kommunens
förkovran och kommunens anstalter för sin egen utveckling. Det intresset
kan ju vara lågt på olika sätt. Det är också, möjligt, att det
kan vara större eller mindre; det skall icke bestridas. Men det är
utomordentligt svårt, det kommer att leda till och har lett till verkliga
godtyckligheter, när man skall försöka gradera dessa intressen och
på, graderingen lägga upp en olika beskattning.

T själva,. verket är hela saken, såvitt jag begriper, en praktisk fråga.
Man må gärna lägga en beskattning på »objekt» för att använda

Fredagen den 19 mars.

9 Nr 82.

den teoretiska utgångspunkten. En sådan beskattning ha vi redan i 1’id remiss av
vårt land o<;h ha hatt sedan urminnes tider. Men då skall man betrak- i^opoaiionen
ta denna objektbeskattning icke ur teoretisk synpunkt, utan ur prak- ^ förta.)
tisk. Det talas om, att objektbeskattningen är nödvändig, för att man
skall .skilja mellan kommunernas skatteföremål och statens. Staten
skall beskatta personerna efter deras förmåga heter det, kommunerna
skola åtminstone delvis beskatta objekten, för att det icke skall drabba
på samma sätt. Mina herrar, vart komma vi ändock till sist, om vi
se efter, hur det i realiteten gestaltar sig? När det kommer till kritan,
så är det ju självklart icke fastigheten, som betalar skatt, icke
hemmanet, icke näringen, utan det är jordbrukets, hemmanets innehavare,
det är näringens idkare, det är fastighetens ägare. Det är till
sist människorna, som betala skatterna både till staten och. till kommunen,
och det kan ju icke vara några andra. Det hela blir sålunda
helt enkelt en fråga, om och i vilken utsträckning det kan vara rättvist,
praktiskt och ur andra synpunker lämpligt att hava eu objektbeskattning
i kommunerna, som man icke har för staten.

Vi ha, som jag anförde nyss, redan en viss sådan beskattning.

Vi ha beskattning av fastigheter både i stad och på landet efter en
fastslagen procent av taxeringsvärdet på dessa fastigheter. Jag tror
det är nödvändigt att behålla denna princip. Men icke behöver den,
och icke bör den heller i främsta rummet grundas på den uppfattningen,
att fastigheternas ägare ha ett särskilt intresse i kommunen.. Den kan
grundas helt enkelt på det skäl, som av gammalt varit anfört mot en
ändring i det avseendet, nämligen att kommunerna och framför allt
jordbrukskommunerna behöva några beskattningsobj.ekt, som äro
fasta, som giva dem själva grundvalen för deras bevillningskronor och
som icke äro beroende av konjunkturernas växlingar. I jordbrukskommuner
kunde det bliva ytterst betänkligt, om jordbrukarna skulle
skatta till kommunen endast efter inkomst. För den händelse skörden
slår fel eller inkomsten av jordbruket av andra grunder decimeras
skulle detta kunna bli alldeles ruinerande för kommunernas ekonomi.

Alltså, gärna eu objektbeskattning, om den är förnuftig och praktisk,
men betrakta den då egentligen som en garanti, en säkerhetsåtgärd vid
ordnandet av kommunalskattesystemet och icke efter dessa teoretiska
spekulationer, som jag verkligen tror man gör bäst i att icke fästa för
mycken vikt vid.

Jag kan icke låta bli att åter erinra om, , att denna diskussion om
intresseprincipen kom upp i Sverige vid den tid. då man nyligen hade
genomfört den nyssnämnda reformen i tyska riket och Preussen. Den
anknöt sig alldeles direkt till de teorier, som da hade utarbetats där
och som egentligen voro grundade på tyska rikets och preussiska statens
alldeles särskilda problem, problemet att grundlägga ett skattesystem,
som dels innebar särskilda riksskatter, dels särskilda skatter för landsstaterna
och dels slutligen också särskilda skatter för kommunerna.

Det var då som även vi fingo denna intressediskussion. Sedan har den
gått igen i alla de följande utredningarna, och nu avsätter den till sist
sin frukt i Kungl. Maj:ts proposition. Men det kan observeras att i
andra länder har man under tiden i den praktiska behandlingen av

»r 32. 10

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av skattefrågorna tagit detta problem mycket lugnt. Hela intressesynyroposihonen
pUrl]f(-Cn är där icke alls förd till eu sådan tillämpning, som det kungfforts)
lig.a förslaeet. den här. Man har ju gamla skattesystem på

objekt också i dessa andra länder, men de äro sannerligen icke framkallade
av teoretiska grunder utan stå kvar av historiska och praktiska
skäl både i det ena och det andra landet.

Alltså ställer jag, som sagt, frågan praktiskt: är det rättvist och
är det billigt att införa dessa dubbla skatteformer, för fastighetsägare
_ och näringsidkare — och tredubbla om vederbörande också nå
upp till sådan inkomst, att de falla under progressivskatten? Är det
rättvist och billigt att på sådant sätt och i sådan utsträckning mångfaldigt
beskatta jordbruk, fastigheter och näring? Jag tror, att det
är icke rättvist och icke billigt

Det är ett faktum, att de svenska jordbrukarna, i den mån de
icke äro alltför tyngda av skuld och i den mån de ha goda inkomster
av sina hemman, för närvarande äro för lågt beskattade. Men det
finns också jordbrukare, som icke äro för lågt beskattade, på grund
av att hemmanen äro intecknade för skuld och på grund av att inkomstenm
icke äro stora. Av skäl. som jag nyss nämnde, kan det
redan nu inträffa, att om skörden slår fel eller konjunkturerna bliva
mycket dåliga, även med nuvarande regler beskattningen av till och
med de goda jordbruken blir nog så allvarsam, i den mån taxeringsvärdena
på hemmanen gått upp. Det kan ändå aldrig, tror jag, läggas
fram tillfredsställande grunder för att det skulle vara riktigt, att
den svenska jordbrukaren först och främst skall få samma antal bevillningskronor,
som han nu har på grund av sitt innehav av sitt jordbruk
— ty så är det kungl. förslaget lagt — och sedan dessutom
skatta för hela den inkomst, som han tager av detta samma jordbruk,
med de allmänna avdrag, som äro stadgade för alla inkomster. Sådant
blir dubbelbeskattning, och sådant kan aldrig uppfattas som rättvist.

Vad övriga fastigheter angår, så skall jag icke stanna vid den
nya beskattningen av skogsvärdet. Jag endast påpekar i förbigående,
att i denna punkt, där kammarrätten haft tillfälle att yttra sig, har
kammarrätten bestämt avstyrkt det kungl. förslagets ståndpunkt. Men
jag skall däremot söka, visa, att icke heller i fråga om annan fastighet
det kan vara lyckligt eller rättvist att lägga beskattningen så,
som man nu gör. Visserligen har det kungl. förslaget sänkt den procent
av taxeringsvärdet på annan fastighet, på vilken skatterna skola
läggas, från 5 till 4 således med en halv procent. Men det är ju
tydligt, att denna minskning mycket mer än uppväges därav, att i
stället fastighetsägarna efter förslaget dessutom få skatta även för
hela inkomsten av sin fastighet på nyss nämnt sätt. Och jag tillåter
mig påpeka, att detta gäller icke blott innehavare av stora fastigheter
utan också av små. Alltså, den som bär köpt en mindre lägenhet,
som han delvis själv bebor och delvis uthyr, får för närvarande till
kommunen skatta endast efter 5 % på taxeringsvärdet. Men efter
den nya lagen skulle han få skatta för det första efter 4 1/2 % på
taxeringsvärdet och för det andra för hela den inkomst han har av

Fredogcn (loa 111 mars.

11

Nr *5.

lägenheten, inberäknat, mina herrar, även det som anses vara den till- Val remiss av
börliga hyran för den del av lägenheten han själv bebor. Det kan vroV^’<^nen
väl icke vara riktigt att införa en beskattning av sådan art just nu, (port9.)
mitt under hyresfrågans och fastighetsproduktionens nuvarande^ ytterst
ömtåliga läge. Jag skall tillåta mig att om ett ögonblick återkomma
till denna synpunkt.

Och .slutligen näringsskatten. Man Häger, att näringarna böra
särskilt beskattas, därför att de ha ett särskilt intresse av kommunen
och åsamka kommunen särskilda utgifter. Det sistnämnda kan ju
vara sant i fråga om industrier med en stor arbetarstam, som kräver
dels anstalter för bostäder, dels sanitära åtgärder, dels skolor och sådant.
Men man bör icke glömma, att en sådan stor arbetarstam också
skaffar en hel rad av skatteobjekt till samhället, och med de nuvarande
höjda arbetslönerna — även efter de avdrag vi alla äro ense
om att giva — bliva dessa skatteobjekt ingalunda obetydliga. Ingen
har väl heller sett annat än att kommuner under normala förhållanden
betrakta grundandet av ett industriföretag soin en fördel, även
ur ekonomisk synpunkt, mera än som en börda. Näringsskatten skulle
emellertid utgå ända ned till ett beräknat näringsskattekapital av
5,000 kronor, alltså så lågt ned. att den mycket väl kan drabba småhandlande
och hantverkare. Och jag frågar mig verkligen: finns det
något rimligt skäl att säga, att dessa småhandlande och hantverkare
åsamka kommunen några särskilda utgifter? Och är det riktigt
att påstå, att de ha större intresse av kommunens förkovran än vem
som helst annan, som bor i kommunen och som också får göra sig
till nytta, vad kommunen uträttar till allas trevnad?

I fråga om näringsskatten tillkommer dessutom den alldeles
särskilda anmärkningen, att den är tekniskt 3-tterligt invecklad, så
invecklad, att jag uppriktigt måste anse, att våra nuvarande skattemyndigheter
och även våra kommande under närmaste överskådliga
tid i många fall icke kunna vara vuxna att tillämpa den. Jag skall
i detta hänseende icke trötta kammaren med att ingående redogöra
för de olika faktorer, efter vilka näringsskattekapitalet beräknas^.

Jag tror, det kan vara nog att hänvisa till, att dessa faktorer utgå
dels ur en beräkning av förmögenheten, det insatta kapitalet, som
emellertid skall göras med vissa särskilda avdrag, dels ur en beräkning
av avkastningen, som skall göras efter ett alldeles särskilt
system och med avdrag för att få fram någonting, som kallats meravkastning,
dels slutligen efter ett uppkonstruerat s. k. arbetarkapital,
uppkommet så, att man multiplicerar antalet arbetare med
2,000. Sedan man fått alla de grundsiffrorna,^ skall det ske en ny
avräkning, där man skall göra avdrag både på förmögenheten och
på meravkastningen i förhållande till arbetarekapitalet. Så lägger
man allt detta tillsammans och får slutligen näringsskattekapitalet.

Jag tror, att var och en av de många kommunalt erfarna män, som
finnas i denna kammare, vilken sätter sig ned, och genomläser kapitlet
om näringsskatten med åtföljande särskilda anvisningar och försöker
sätta sig in i, huru detta skall tillämpas i våra landskommuner,
där ju dock icke sällan numera näringsföretag av ganska olika be -

Jfr 32. 12

Fredagen den 19 mars.

y£2r:ZZ skaffe^!et förekomma, skall känna, att det blir, jag höll på att saga,
T;9? f;.n verkllg cirkus i huvudet, att det blir utomordentligt svårt även

(Forts.) för oss att tänka oss riktigt in i, huru detta skall tillämpas, och att

man icke vågar tro, att detta skall kunna riktigt utföras*av våra
taxeringsmyndigheter.

Kammarrätten, som i princip — märk väl: i princip _ är för

en näringsskatt, har också om detta förslag anfört, att kammarrätten
måste anse, att med nuvarande organisation av taxeringsarbetet vågar
kammarrätten icke förorda förslagets antagande. Mot detta har finansministern
att ställa den förhoppningen, att de av kammarrätten
uttalade farhågorna synas honom vara »i viss mån överdrivna». Det
kro en försiktig förhoppning. Den garanterar verkligen icke heller
tran finansministerns sida, att dessa regler äro praktiskt utförbara.
Den äi, såvitt jag första!'', ett bestyrkande av att man också från
förslagets upphovsmän känner den stora svagheten i det avseendet.
För övrigt har kammarrätten rörande detta förslag i sak även uttalat
andra anmärkningar. Kammarrätten är för sin del av den meningen,
att skall det bliva en näringsbeskattning, så skall även jordbruket
och dess binäringar underkastas näringsbeskattning, sålunda en anmärkning
mot hela tillämpningen av principen. Kammarrätten har
vidare också, bestämt avstyrkt, som orden falla, det kungl. förslagets
ståndpunkt i fråga om skogsvärdenas fastighetstaxering och i stället
förordat accisbeskattning. Det visar sig alltså att där verkligen myndigheterna
ha fatt yttra sig, där har det kungl. förslaget icke fått
tillräckligt stöd.

„ • JaS skalig tillåta mig att efter dessa anmärkningar också saga,
nagra ord angående de verkningar av förslaget, som kunna överskådas
eller som icke kunna överskådas men måste befaras. Jag nämnde
nyss,, att man, särskilt när det gäller verkningarna för jordbrukarna,
hänvisar till de tabeller, som blivit uppgjorda över resultatet av 1918
års provtaxering.. Man förmenar, att dessa tabeller visa att de mindre
jordbrukarna i. själva verket fa antingen ingen eller också en helt
ringa och rimlig ökning i sin skatt. Jag kan av många skäl icke
alls känna mig övertygad av dessa tabeller. Av dessa skäl skall
jag här blott nämna tva. Det första är, att tabellerna äro uppgjorda
och naturligtvis måst uppgöras på grundval av 1917 års inkomstdeklarationer.
Alla känna ju, vilken enorm skillnad det blivit i penningvärdet
från 1917 till 1920, och kanske den blir ännu större till
1921, da förslaget skulle träda i kraft. Alla måste inse, att inkomstsiffrorna
även . för jordbrukarna blivit något helt annat, än vad de
voro 1917. I icke ringa grad — jag tror, att man kan säga i föga
mindre grad — kommer detta också att bliva förhållandet med
taxeringen av fastigheterna. Jag skulle tro, att provtaxeringen är
lagd på .1918 års fastighetstaxering, således efter något senare siffror
än inkomsttaxeringen. Men nu stadgar det kungl. förslaget,
att ny fastighetstaxering skall äga rum 1921. Alla känna ju, att
fastighetsvärdet ytterligare har gått upp sedan 1918, och — icke
minst viktigt — det kungl. förslaget stadgar nu, att den nya fastighetstaxeringen
1921 skall ske på grund av »saluvärdet», och salu -

Fredagen den 19 mars.

13 Nr 32.

värdet ensamt, inom varje kommun. Detta innebär ovillkorligen en
anledning till betydande skärpning av fastighetstaxeringen och således
ett ytterligare upphissande av antalet skattekronor för innehavare
av fastighet.

Härtill kommer, att det är först under dessa år som taxeringsnämnderna
så småningom börjat på att få en ny sammansättning
på grund av den införda allmänna och lika kommunala rösträtten.
Genom dessa verkningar kommer i .jordbrukskommuner möjlighet att
beredas att få in i nämnderna också företrädare för andra intressen
än jordbruksintressena, i den mån dessa förut ha dominerat, och
skulle det behövas särskilda åtgärder för att tillse, att så blir fallet,
böra naturligtvis sådana åtgärder vidtagas. Det är klart, att denna
förändring av grunderna för taxeringsnämndernas sammansättning
kommer att verka till, att där förut innehavare av jordbruk och fastigheter
sluppit för lätt undan i taxeringen, skall man nu, och detta
med all rätt, försöka skärpa taxeringen, ty strävandena måste gå ut
på att taxeringen skall taga upp inkomsterna ordentligt både för jordbrukare
och fastighetsägare och för andra inkomsttagare. Jag tror
således, att även ur denna synpunkt de uppgjorda tabellerna icke alls
kunna giva oss någon verklig ledning för, hur förslaget i framtiden,
om det skulle träda i kraft, verkligen kommer att verka. Och jag
tror desslikes, att det är oriktigt, när man hör framställas den meningen,
att jordbrukaren dock aldrig kan bliva så taxerad för sip
inkomst, att han icke behåller en hel del utanför, som han rätteligen
skulle skatta för. Detta vore en orimlig ståndpunkt från statsmakternas
sida. För oss måste uppgiften vara att vi skola söka få
taxeringen effektiv och rättvis för alla, och det är absolut orimligt
och oriktigt att införa en kommunal beskattning av jordbruket med
utgångspunkt från att detta jordbruk icke skulle kunna effektivt
inkomstbeskattas. En sådan grund kan aldrig hålla och kan aldrig
vara riktig.

Vad övriga fastighetsägare beträffar, har jag nyss påpekat,
huru verkningarna komma att sträcka sig ända till innehavare av
helt små lägenheter, innehavare som själv bebo sin lägenhet eller del
därav. Men jag skall till detta också lägga verkningarna på sådana
fastigheter, som huvudsakligen äro avsedda till uthyrning.
Alla känna, och regeringen bäst, att det är nödvändigt att nu åtminstone
börja avvecklingen av hyreslagen, om jag också tror, och
jag förmodar, att regeringen därom är med mig ense, att avvecklingen
får gå försiktigt och så småningom. Med en sådan avveckling,
som är nödvändig för att få normala grunder för bostadsproduktionen,
följer ovägerligen en ökning av hyrorna. I samma mån
som man nu lägger en ny och skärpt beskattning på fastighetsägarna,
kunna vi vara övertygade om, mina herrar, att denna beskattning
kommer att tagas ut av hyresgästerna. Det är självklart,
att vederbörande fastighetsägare icke sitter och helt lugnt
finner sig i att en betydande del av den avkastning, som han anser
sig hava berättigat anspråk på av sin fastighet, tages ifrån honom
genom eu sådan dubbel skatt. Han kommer att taga igen den av

Vid remiss av
propositionen
„ nr 191.
(Forte.)

Nr 32.

Vid remiss av
propositionen
nr 191.
''Fort*.)

14 Fredagen den 19 mars.

hyresgästerna, och vi få ytterligare en ny faktor till hyresstegringen
i städerna.

Alldeles samma synpunkter kunna åtminstone i det väsentliga
läggas på näringsskatten. Jag anförde i går i mitt offentliga föredrag,
och jag upprepar det här, ett yttrande i ett muntligt samtal
av en mycket förfaren man på detta område. Näringsskatten —
sade han — är eu typisk övervältningsskatt. Han menade, att det
är klart, att näringsidkaren, vare sig affärsidltaren eller hantverkaren
eller industrichefen, om han får en sådan skatt sig pålagd,
som belastar hans näring och som sålunda minskar hans nettoinkomst,
kommer att försöka taga ut ersättning i höjda priser på
sina varor eller på sitt arbete, ifall det gäller en hantverkare. Och
så överföres i själva verket denna tunga från dem, som den var avsedd
att drabba, till den stora allmänheten.

Detta har den särskilda betydelsen, att man därmed kan visa,
att det icke är riktigt, när det kungl. förslagets försvarare lägga
tyngdpunkten uteslutande på att skaffa ökat antal skattekronor
och såga, att därmed följer en lättnad i utdebiteringen för inkomsttagare
och löntagare. Denna lättnad kan lätt elimineras bort och
bliva ett sken, genom att de i stället få betala högre pris på sina våningar,
för de varor, som de ha att köpa, och för det arbete, som
de skola hava utfört.

Det blir alltid tillsist på det sättet, att en sådan ömtålig skattefråga
som denna får lov att betraktas ur synpunkten av vad som
är rättvist och billigt för var och en kategori av dem, som drabbas av
skatten. Och man återkommer sålunda till de starka tvivelsmål,
som jag förut'' uttalat, om att så skulle vara fallet med dessa skatter
— att de skulle kunna anses vara rättvisa för de särskilt drabbade,
jordbrukarna, fastighetsägarna och näringsidkarna.

Mina herrar! Jag tror mig med detta hava givit tillräcklig
motivering för att jag icke kan finna, att det kungl. förslag till
lösning av det kommunala skatteproblemet, som nu ligger före, är
moget till antagande. Jag måste anse, att det i sina springande
punkter bär märken av att e.i vara tillräckligt genomarbetat. Jag
måste anse, att det bär framkommit under förhållanden, som göra
det i hög grad svårt för riksdagen att bilda sig ett säkert omdöme,
då både myndigheter och övrig sakkunskap av praktisk, kommunal
eller politisk art icke haft tillräckligt tillfälle att yttra sig. Och
jag måste slutligen anse, att verkningarna äro så oöverskådliga, i
synnerhet för vissa kategorier av skattebetalare, att det vore synnerligen
obetänkt av riksdagen, om den skulle nu antaga ett sådant
förslag.

Jag har å andra sidan påpekat, att ett ingripande måste ske,
cell jag tror, att redan i det föregående sagts tillräckligt om de allmänna
linjer, efter vilka jag menar att detta ingripande också kan
och bör ske. Det synes mig vara riktigt att redan nu besluta såsom
provisorium en kommunal progressivskatt, med förbehåll för
vissa jämkningar, ifall man kan finna sådana, som äro riktiga. Det
synes mig vidare vara obetingat riktigt, att man i bevillningsför -

Fredagen den 19 mars.

15 Nr 32.

ordningen inför det av Kungl. Maj :t'' föreslagna systemet med avdrag
för de lägre inkomsttagarna vid inkomstbeskattningen, inberäknat
också avdrag för skuldränta. Jag godkänner ytterligare helt och
hållet aktiebeskattningen i kommunerna, d. v. s. att den i fjor provisoriskt
införda regeln således bibeliålles i bevillningsförordningen.
Och jag förordar, att man rättar det, som är den allvarligaste anmärkningen
ifråga om beskattningen av fastigheter både på landet
och i städerna, på det sättet, att man bibehåller nuvarande fastighetsbeskattning
men därjämte i bevillningsförordningen inför skyldighet
för såväl jordbrukarna som fastighetsägarna att också skatta
för den del av sin inkomst enligt deklaration till staten, som kan
överskjuta beloppet av den egentliga fastighetstaxeringen. På så
sätt kvarstår en garanti för att kommunerna hava en grundplåt i
fastighetstaxeringen, men man har därjämte sett till, att där inkomsten
verkligen överstiger denna taxering, kommer den att ordentligt
beskattas.

Nu har visserligen mot en sådan anordning gjorts gällande,
uti den kungl. propositionen och i pressen, att den skulle medföra
en orättvisa jordbrukarna emellan. Man är angelägen att visa, att
på det sättet skulle en jordbrukare, som exempelvis har en sådan
skuld på sin fastighet, att hans inkomst icke går upp till de stadgade
procenten av fastighetstaxeringen, ändå få betala efter fastighetens
taxering, medan samtidigt den jordbrukare, som har ett
överskott, men ett överskott, som är så litet, att det uppätes utav
avdragen, icke får betala mer än den förstnämnde. Naturligtvis lian
man säga detta. Men den olägenheten, den undviker i själva verket
icke heller det kungl. förslaget, i det att nämligen även det kungl.
förslaget har nödgats bibehålla den garanti, som ligger i att alla
jordbruksfastigheter skola taxeras efter en viss procent av taxeringsvärdet,
vare sig de äro skuldbelastade eller icke. Denna ojämnhet
är gemensam både för den nuvarande ordningen, för det kungl. förslaget
och för det av mig skisserade provisoriet. Vad som däremot
undvikes genom mitt förslag, det är, för att upptaga exemplet,
att om eu jordbrukare har en gård, på vilken han får viss inkomst,
så pass stor, att han får ett överskott av denna inkomst, sedan de
allmänna avdragen blivit gjorda, han enligt det kungl. förslaget
skulle få skatta både för detta överskott och för taxeringsvärdet avfastigheten,
även om det måste sägas, att en sådan beskattning är
honom för tung och icke rättvis. Jag tror icke, att i varje fall
på nuvarande stadium kan utfinnas någon bättre, mera rättvis och
acceptabel åtgärd iför att utjämna den egentliga anmärkningen
mot jordbruksbeskattningen än den av mig förordade åtgärden.

Till detta skisserade program, som det torde bli tillfälle att
sedermera framföra motionsvis, skall jag blott lägga några korta
slutord.

Det arbete, som blivit utfört i finansdepartementet och som blivit
nedlagt i den kungl. propositionen, är ingalunda förspillt, om
man går en sådan väg som jag nu nämnt. Redan de provisoriska
åtgärder, som jag har skisserat, hava i hög grad tillgodogjort sig re -

Vid ramsa av
propositionen
nr 191.
(Fort*.)

Nr 82. 16

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av
propositionen
nr 191.
(Forts.)

sultatet av detta arbete. Och detta kan jag icke finna ge skäl för
någon anmärkning mot läggningen av ett sådant provisorium; det
är väl tvärtom fullkomligt riktigt, då man vill söka komma varandra
till mötes och behandla frågan sakligt, att man tager upp de
delar av det stora förslaget, som man anser vara goda. Vad den övriga
delen av förslaget beträffar, den så att säga principiella nya
skattegrupperingen, införandet av intressegrunder för beskattningen,
så kan ju den komma under ny granskning, liksom över huvud taget
förslaget även i andra delar, som jag här icke upptagit, väl behöver
en sådan granskning.

Det bör icke bereda någon svårighet att mycket snart tillsätta
en kommission, som representerar den verkliga erfarenheten på olika
områden, och som kan taga denna sak under allvarlig prövning.
Jag vill hoppas, att ingen försöker göra den invändningen, att en
sådan kommission redan fungerat med de sakkunniga, som varit
i verksamhet under hösten 1919. Det är nämligen allbekant, att
dessa sakkunniga arbetat under synnerligen stark foreering. Det
är vidare känt, att deras arbete fick lov att läggas så, att det endast
bestod i muntliga föredragningar och muntliga uttalanden från de
olika sakkunniga. Det föreligger sålunda icke någon som helst
skriftlig sammanfattning av de sakkunnigas verksamhet, gjord under
fullt och helt ansvar, såsom ett bestämt och positivt råd till
Kungl. Maj:t och riksdagen. Detta skäligen formlösa förfaringssätt
har visserligen någon gång kunnat användas, men det synes
mig i en så vidlyftig och invecklad fråga icke vara att rekommendera.
Då därtill kommer, att av de sakkunniga två avgivit reservationer,
som vända sig mot själva kärnpunkterna i det framlagda förslaget,
den tredje avgått innan förslaget blev färdigt, och ytterligare
två reserverat sig åtminstone beträffande en del av progressivskatten,
så återstår, mina herrar, av de tillkallade sakkunniga strängt
taget summa en, som helt står för förslaget. Och det är väl ändock
icke alldeles tillräckligt beträffande ett förslag av denna beskaffenhet.

Genom en förnyad prövning finge man också tillfälle att höra
de myndigheter och de praktiska näringskorporationer, hushållningssällskap,
handelskammare och andra, som nu icke haft tillfälle eller
hunnit att yttra sig. Genom en sådan anordning kommer man
slutligen att vidhålla den grundsats, som jag tror att den svenska
riksdagen haft synnerligen stor fördel av, den nämligen, att i en
fråga av eminent praktisk art, en fråga där det verkligen kräves
att man synar i sömmarna det vid departementens skrivbord utförda
arbetet, där vill man icke förhasta sig, där vill man söka få in uttalanden
och omdömen av dem, som praktiskt förstå saken, där anser
man. att det är riktigt och icke på något sätt förkastligt att gå varligt;
fram, i all synnerhet när man ändå kan vidtaga ett så kraftigt provisoriskt
ingripande, som jag skisserat.

Jag har med dessa, som herrarna behagade finna, uteslutande
sakligt lagda och i ingen mån politiskt betonade anmärkningar velat
fösta uppmärksamheten på den synnerliga vikten av att man

Fredagen den 19 mars.

17 Nr 32.

icke i förhastande antager det kungl. förslaget. Jag hoppas, att Vid remiss av
det blivande utskottet skall taga tillbörlig hänsyn till dessa syn- propoaiionen
punkter. (Ports.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet T h o r s.s o nj
Herr talman, mina herrar! Det förslag, som föreligger till remiss pa
kamrarnas hord, innebär ju omfattande förändringar av den^ kommunala
beskattningen. Det är då naturligt, att detta förslag måste vara
föremål för ett livligt intresse av dem, som beröras av frågans lösning.
Kommunalskattefrågans ordnande har ju varit föremål för behandling
under många år, och det ligger mycket arbete bakom det
förslag, som nu ligger på kamrarnas bord.

Den förste ärade talaren karakteriserade förslaget såsom varande
av en omstörtande natur. Det synes mig, att det var ett något
väl starkt omdöme angående förslagets innebörd. . När man går att
lösa kommunalskattefrågan uti ett land som Sverige med så ytterst
olika sociala och ekonomiska företeelser inom olika kommuner,^ da är
det naturligt, att man står inför ett problem, som icke är sa lättlöst.
Det har riktats anmärkningar mot detta förslag, därför a it
det bygger på dels intresseprincipen och dels förmågeprincipen, enligt
deras uppfattning, som äro motståndare till förslaget, bör kommunalskattefrågan
lösas uteslutande genom tillämpning av förmågepnncipen.
Då jag sökt intränga i detta problem, har jag kommit till den
bestämda uppfattningen, att det är synnerligen svårt att lösa. den
kommunala skattefrågan genom att endast tillämpa förmågeprincipen,
om man nämligen på samma gång vill bibehålla kommunernas rätt till
självständig förvaltning av sina angelägenheter i samma utsträckning
som hittills. När jag därför hade att taga ställning till denna truga,
kände jag mig övertygad om, att man borde tillämpa bada de olika
principerna. Detta är anledningen till att det föreliggande förslaget
upptager såsom intresseskatter en särskild fastighetsbeskattning och
en särskild näringsbeskattning samt såsom förmågeskatter en proportionell
inkomstskatt och en progressiv inkomstskatt.. .

Herr Edén framförde den meningen., att intresseprincipen redan
börjat övergivas i de länder, där man hittills tillämpat den, vid en
tidpunkt, när vi stå i begrepp att närmare utföra densamma. Jag
tror icke, att man så lätt kommer bort ifrån detta spörsmål och påståendet
tarvar bevis. De herrar, som teoretiskt havdar formageprincipen
såsom den allena saliggörande, hava förresten icke kunnat komma
ifrån densamma. Uti det från liberalt hall skisserade forslage
har intresseprincipen åtminstone i någon män upprätthållits. ^ . e
myndigheter, som hittills ha yttrat sig i själva principfrågan ha, såvitt
lag kan fatta deras yttrande, med ett undantag samtliga stam sig pa
den ståndpunkten, att det i vårt kommunala skattesystem, maste ingå
en särskild fastighetsbeskattning och även en särskild naringsbeskattning
har hos dem funnit förståelse. Den omständigheten, att de sakkunniga,
som av Kungl. Maj:t — jag tror, att det var 1910 .eller

19H _ tillsattes för att utarbeta förslag i kommunalskattefragan,

icke blivit eniga vid utformandet av sina förslag kan icke anföras sa Andra

hammarens protoholl 1920. Nr 32. 2

Nr 82. 18

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av som ett stöd för derå som bekämpa fastighetsskatten. Deras skiljakpropositionen
yga meningiar rörde icke själva denna huvudfråga, om det skulle
ni, t*91) vara fastighetsbeskattning eller icke, utan deras olika syn på tingen
(Forte.) inskränkte sig till frågan, huru de praktiskt skulle lägga vissa av de
skatteförslag, de hade att utarbeta.

Den ärade talaren gjorde anmärkning mot det sätt, varpå detta
arbete utförts och inkommit på riksdagens bord. Bland annat menade
han, att den omständigheten, att de sakkunniga icke enat sig_ om
ett förslag, bringat förvirring bland myndigheterna, så att de icke
yttrat sig om förslaget i den utsträckning eller i det omfång, som
önskligt varit. Den mängd av yttranden, som inkommit i frågan såväl
från myndigheter, som andra för saken intresserade korporationer,
synes mig tala för att detta ärende, vad yttranden beträffar, nog
fått sin beskärda del. Vidare anser herr Edén,_ att den kungl. propositionen
saknar egentligt underlag eller berättigande att framkomma
på riksdagens bord, därför att något överarbetat förslag pa de
sakkunnigas och därav föranledda yttranden icke anyo varit utsänt
till vederbörandes hörande. Det finns vissa moment i vårt lagstiftningsarbete.
som bjuda oss att sörja för att eti ärende någon gång
kommer under riksdagens omprövning under en sådan tidrymd,. att
icke fara blir å färde. De delar av den kungl. propositionen, som icke
grundar sig på de sakkunnigas förslag, ha blivit vederbörligen remitterade.
.

Det har för mig vant angelaget att utan onodiga omgangar
söka få fram denna fråga till riksdagens prövning, den oerhörda
förskjutning uti skattetrycket påkallar, att riksdagen snarast möjligt
sättes i tillfälle att pröva denna utomordentligt viktiga fråga. Herr
Edén framhöll vidare, att det sätt, varpa denna proposition framförts
till riksdagens behandling, icke skulle kunna ge en lugn och sakkunnig
behandling av frågan. Jag kan icke förstå, varför icke
riksdagen skulle kunna pröva detta ärende med samma lugn och
ro i år, som den exempelvis skulle ha tillfälle att göra det nästa år,
för dem, som hårdast få bära det kommunala skattetrycket, är det
dock av utomordentlig vikt, om detta förslag upphöjes till lag ett år
tidigare.

Av den högt värderade talarens yttrande såväl här i kammaren
som genom förut hållna anföranden framgår, att han och hans
parti accepterat vissa av de framställningar, som äro gjorda i propositionen,
att de bland annat accepterat den progressiva inkomstskatten
och avdragen, och till dessa två saker vill man nu göra
ytterligare ett tillägg genom att acceptera ett från socialdemokratiskt
håll under föregående riksdag framfört förslag. Det är riktigt,
att de delar av propositionen, som accepterats av det liberala partiet,
utgöra en icke oväsentlig del av det föreliggande förslaget, och jag
vill ingalunda bestrida, att de delarna av förslaget kunna åstadkomma
en viss förskjutning. Då jag det oaktat icke ansett mig kunna
ge min anslutning till att enbart inför riksdagen framföra dessa
frågor, har denna min uppfattning grundats därpå, att jag icke är
säker på att de nytillkomna skatteobjekten skola vara tillräckliga

Fredagen den 19 mars.

19 Nr 82.

för att medge de skatteavdrag, som ifrågasätta*. Jag befarar nära- Vid remis, av
ligen, att om man icke framskapar nya beskattningsföremal, kan det pro^a^nen

leda till att de samhällsskikt, soni få bära de återstående skatte- (KortaJ''

beloppen, kunna få så stor del på varje skattekrona, som de bil valsignade
med, att det kan bli för mycket för dem. Och jag belarar
vidare, att en skatteutjämning av den omfattning, som i propositionen
ifrågasattes, icke rimligen kan tänkas vara en välkommen gast
— om jag får begagna ett så lindrigt uttryck — i de kommuner,
vilkas förnämsta uppgift blir att ge medel till .skatteutjämning, da
de veta, att man icke vill vidtaga några avgörande åtgärder för att
förändra skattegrunden just i de kommuner, som skola mottaga
skatteutjämningsbeloppen. Det säger sig nämligen självt, att man
icke kan vidtaga så genomgripande åtgärder i fråga om avdrag och
utjämning, om man icke samtidigt genomför förslag som i större
omfattning än det, som är skisserat av den högt värderade talaren,
åstadkommer dels en utjämning av skattebördan inom respektive
kommuner, dels kan visa att man verkligen har genomföl t en mera
rättviss beskattning av inom kommunen _ tillgängliga skatteobjekt.

Det gläder mig att nu ha fått offentligt konstaterat det har
jag personligen själv aldrig tvivlat på, och jag har nmnga gånger
enskilt fått försäkringar därom — att ärendet skulle sakligt ^ behandlas.
För min personliga del har jag icke strävat efter något
annat, än att detta ärende skulle sakligt behandlas. Jag kan nämligen
icke tro, att det skall lyckas att lösa den kommunala skattefrågan,
om man lägger den på det sättet, att den blir ett politiskt
bytesobjekt mellan olika politiska partier, och därför har jag under
hela den tid, detta ärende varit föremål för min omvårdnad, sökt
avväga de olika intressena, så långt jag haft förstånd att bedöma
denna sak. Det må hända, att det brustit i _ möjligheten att överblicka
detta förslags stora räckvidd, men viljan att lägga grunden
till ett skatteförslag, som skulle vara ägnat att skapa ett bättre
sakernas tillstånd i våra kommuner, har icke fattats_ mig.

Herr Edén gjorde gällande, att den omständigheten, att de
statiska beräkningar, som uppgjorts för att bedöma förslagets verkningar,
grunda sig på 1917 års siffror, vore en svaghet i förslaget,
ty det skulle icke komma att visa samma förhållande, när värdet
av inkomsterna går ned. Såsom propositionen är lagd, är det ju
meningen, att det är den verkliga inkomsten jämte fastigheten, som
skall beskattas. Den dag, jordbruket råkar i en sådan belägenhet,
som herr Eden befarar, får jordbruket över huvud taget ingen inkomstskatt,
ty har det ingen inkomst, kan det icke få inkomstskatt.

Skulle så olyckligt ske, att vår modernäring skulle råka i ett sådant
läge att sakna möjlighet att deklarera inkomst, bestrider jag, att
någon kan utleta ur den kungl. propositionen, att det skulle bli
påfört skatt för inkomst. Det får bära fastighetsskatt, men blir icke
påförd skatt för en obefintlig inkomst. Vid sådant förhållande
synes mig, att verkligheten icke blir sådan, som herr Edén sökt
framhålla.

Herr Edén framförde vidare, att näringsskatten på ett alldeles

Nr 82. 20

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av särskilt sätt skulle komma att återspegla sig i de varupris, som
propositionen sefteTmerai skulle komma att presenteras köparna av varor. Ja, herr
”r 191'' Eden, hur skulle allting uttagas, om det icke skulle återspeglas i
101 '' den färdiga varans värde? Det är ju uppenbart, att under vilka
former än skatten uttages, så måste verkningen av skatten återspeglas
i produktens slutvärde. Vare sig vi lägga det på det ena
sättet eller på det andra, måste det ingå i produktionskostnaden.
Om en fabriksidkare har ett mindre antal skattekronor men flera
kronor per skattekrona eller har ett större antal skattekronor och
ett mindre antal kronor per skattekrona, är det uppenbart, att detta
i och för sig icke är avgörande för den skattemängd till kommunen,
han har att bära.

Nu synes det mig emellertid, att på grund av de krav, som vårt
moderna näringsliv ställer på kommunerna, måste det betraktas
såsom en rimlighet, att dessa näringar genom en. särskild skatt
bidraga till vissa av kommunens anordningar. Jag vill icke. förneka
att icke ett antal befattningshavare i högre och lägre grad inom ett
etablissemang naturligtvis såsom skattedragare genom sin allmänna
beskattning bidraga till kommunens ekonomiska verksamhet, men
jag tror, att det finnes och skall kunna letas fram många bevis, som
tala för riktigheten och rimligheten av att en näring, som kommer
och pålägger en kommun en alldeles särskild utgiftsbörda, också i
viss mån genom vissa åtgärder måste vara med om att bidraga till
lättande av denna börda. Då man vill grunda en industri, söker man
finna en plats, där det finns någorlunda goda kommunikationer,
där det finns tomter till rimliga, pris och där det finns billigare
skatter, höll jag också på att säga. Det kan vara en hel del sådana
saker, som man räknar med. Sedan man gjort denna uträkning,
beslutar man att lägga sin fabriksanläggning, där dessa saker uppfyllas.
De människor, som bodde i denna kommun, voro fullständigt
tillfreds och hade ett väl ordnat skolsystem i anslutning till kommunens
behov och invånareantal. Så kommer då denna nya inrättning
med kanske 400 ä 500 arbetare. Omedelbart måste kommunen
börja vidtaga åtgärder för att bygga skolor och taga emot
hela denna större befolkning. Alla kommunens hyresgäster påverkas
direkt av denna nya inflyttning. Deras hyror springa ögonblickligen
i höjden och kanske fördubblas, därför att det blir tre, som
fråga efter samma lägenhet, som det förut aldrig varit mer än en,
som frågat efter. Det hela blir en uppskruvning av allt.

Det förefaller mig då, att denna industriella anläggning kan
ha en viss skyldighet att genom en särskild skatt bidraga till att
avlägsna en del av de olägenheter, som uppkomma, ty det är icke
säkert, att anläggningen på många år lämnar det beräknade vinstbeloppet,
och skatterna kunna bli minimala. Då tycker jag, att det
är synd att på den jämförelsevis lilla kommunens övriga medlemmar
för en lång tid framåt vältra över att bära de olägenheter, som
kunna, vara förenade med en felslagen spekulation av några herrar,
som sitta här i Stockholm eller någon annorstädes. Därför vill det
förefalla mig, att, då jag ställer mig på rent praktisk ståndpunkt, är

Fredagen den 19 mars.

21 Nr 82.

sådan avgift

jag på den säkra sidan, när jag ifrågasätter eu

att lett».»,ande, «

det föreligger till utskottets behandling, skall fa den ingående provning,
som ärendets vikt kräver, men jag kan ej dela bär klient- upp
fattning att kommunalskattefrågan bättre ordnas, om man nu enda
antager vissa delar av propositionen i form av ett provisorium Om
denna fråga ånyo slappes ut till utredningar, blir det sa man a nja
sprösmål, som .skola tagas upp till provning, att det nog ^rojer åtskilliga
år framåt, innan man pa riksdagens bord anyo bär ett förslag,
som avser att lösa denna fråga i sin helhet

Det är, såvitt jag kan första, icke lyckligt om man skjute
slutbehandlingen av detta ärende till någon oviss tidpunkt. Da kommunernas
axlar vila en hel råd av uppgifter, som maste losas såsom
konsekvenser av redan fattade riksdagsbeslut. Just ur dessa syn
punkter är det enligt min uppfattning nödigt, att ärendet far en sa
skyndsam behandling, som dess omfattning över huvud taget kan
tillåta

Herr Eden har både förut offentligt och nu i kammaren antytt,
att bland de anbud, som ingivits till., som det lieter, antagande
av kompromissförslaget, räknades även fragan om den kommunala
aktiebeskattningen. Jag nödgas säga nu, liksom jag
hörde detta framföras såsom ett anbud första gången, att den milstolpen
hava vi redan passerat. Fjolårets riksdag antog den kommunala
aktiebeskattningen tills vidare, intill dess annorlunda bestämdes.
Om icke herrarna ha för sig att upphäva eller förandra
detta beslut, står det följaktligen kvar och har lcke^ kunnat ingå.
såsom något anbud från det ena_ partiet till det andra, åstadkommet i
det allmänna tillmötesgåendets intresse.

Den del av herr Edens erbjudande, som bygger pa herr bkolds
motion från i fjol, anser jag icke ger den behållning för kommunerna,
som det ens var avsett, att den skulle ge under fjolåret, ila
denna motion framfördes, voro nämligen icke några skuldranteavdrag
ifrågasatta. När man nu framlägger förslag om beskattning
av det belopp, som ligger mellan 6 % och det belopp, som vederbörande
deklarerar till staten, och från detta belopp skall dragas
dels de allmänna avdrag, som föreslås, dels avdrag för skuldräntor,
lär det icke sedan bliva mycket kvar att beskatta av jordbruksdekfarationerna.
Jag skulle tro, att i Skåne och kanske i någon provins
till, där man på grund av en långt framskriden kooperativ verksamhet’
infört ett mera ordnat bokföringssystem och beräkningar av avkastningen,
skulle denna motion kunna ge ett visst belopp. Såvitt
jag dock har kunnat inblicka i tillgängliga förslag på hithörande
område, finns det dock stora områden i landet, där denna utökning
av skattskyldigheten icke pa langa vägar täcker vad man beräknat
att få ut av densamma. I vissa kommuner, där fastighetsägare gjort
stora skogsaffärer, kan det också här och där ge en slant, men över
huvud taget kommer det icke att ge vad man väntat att man skulle
få ut.

av Vid remins av
j.rropositionen
nr 191.
(Korta.)

Nr 32. 22

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av Det är från dessa synpunkter, som jag icke kunnt ansluta mig
Pr°P°s^°nRn till det förslag till lösning genom provisorier, som blivit framlagt.

(Forts.) il ed vad jag här haft äran framföra ber jag få sluta mitt

anförande med en önskan, att föreliggande förslag måtte komma
att få en så saklig prövning, som över huvud är möjlig att åstadkomma
på den tid, som återstår för riksdagen att pröva detsamma.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag är ju i den
ställningen, att jag icke såsom de båda talare, som först yttrat sig
i denna debatt, haft tillfälle att taga kännedom om det utredningsmaterial,
som förefinnes, i alla dess detaljer. Det finnes naturligtvis
ett stort sådant, som icke kommit fram i den kungliga propositionen
och som herr finansministern likasom den förste talaren såsom
ledamöter av den förra regeringen för utredningsarbetets bedrivande
haft tillgång till. Detta har jag, som sagt, icke haft. Det är därför
naturligt, att jag icke kan fördjupa mig i det föreliggande förslagets
detaljer. Detta torde heller icke vara behövligt. Men därtill kommer,
att jag naturligtvis icke heller haft tillfälle att så mycket
studera denna, vidlyftiga proposition -— den omfattar ju 650 sidor —
som vi fingo i onsdags. Vad mig beträffar så är det dessutom vissa
omständigheter, som gjort, att jag i dessa dagar varit särskilt upptagen.
Emellertid vill jag begagna detta tillfälle, när propositionen
remitteras till utskottet, att göra vissa uttalanden.

Om jag tittar på den föreslagna beskattningen av fastigheter,
kan jag icke underlåta, att liksom den förste talaren finna, att det
dock är ganska kraftigt tilltaget, när man kommer och säger, att
man här vill stadga en fastighetsskatt och låta en sådan utgå på
samma sätt som förut. Lat vara att det beträffande vissa fastigheter
blir ett lägre procenttal än förut, sådan skatt utgår dock beträffande
jordbruksfastigheter på samma sätt som förut. Men därtill
lägges även en inkomstskatt. . Det talas om. att detta är en
dubbelbeskattning. J a, naturligtvis är det en dubbelbeskattning,
det lär man väl icke kunna komma ifrån. Visserligen icke
så förståendes, att det blir dubbel skatt emot förut, ty
genom tillkomsten av dessa nya skatteformer ökas ju skattekronor-,
nas antal ofta nog kanske rätt väsentligt i en kommun, och därigenom
minskar man det utdebiterade beloppet per skattekrona. Men
likafullt kan det icke hjälpas, att det är en dubbelbeskattning. Det
är icke så länge sedan vi införde en dubbelbeskattning på andra
områden. För min del var jag emot det, och jag skulle vilja säga,
att det uppmuntrar icke på något sätt till att få efterföljare på det
område, som jag. nu talar om, nämligen på fastighetsbeskattningens
område. Man får icke glömma, att det är meningen, att fastigheterna
skola komma upp till betydligt högre taxeringsvärde än
förut. Det uttalas tydligt i propositionen, att detta är avsett att
bliva fallet vid första omtaxering, som kommer att äga rum. Så blir
val också fallet därför att t. ex. jordbruksfastigheter på landet icke
för närvarande på alla ställen äro upptagna till sitt saluvärde. Det
är för övrigt mycket olika i det fallet på olika ställen i vårt vid -

Fredagen den 19 mars.

23 Nr 32.

sträckta land, sa alt list ar n,t»rligtvi» ditt svin att

SSTÄ SS

S?SSÄ ''''ifdeSvisifsom

kall uttacas mera än därav uttagits förut och att de orättvisor, . om
onekligen förefinnas, behöva utjämnas, så får man ändock vara Jo -siktig med att slå över till eu annan ytterlighet, som kanske endast
skapår nya orättvisor, vilka kunna leda till störa °h*!?enhctei.

Beträffande fastighetsskatten kan jag icke undeilata att lasta
uppmärksamheten på -- och jag hoppas att det blivande utskottet
vill grundligt undersöka den saken — huru det kommer att bliva
med skogstaxeringen. Jag säger detta, mina herrar, derför att vai
skogst agering är en så utomordentligt ömtålig sak. Vi vilja ju skapa
möjlighet i detta land för att få den bästa skogsvård som over
huvud är möjlig. Men icke blir det en god skogsvård utan att vi
även komma därhän att vi få ett skydd för skogen och da ar det
ytterst maktpåliggande att mani beskattmngsiagstiftningen ordnar
det så att icke frestelsen uppstår for en skogsägare att avverka i
otid Vi veta, vad vi i det fallet haft förut, nar vi haft fastighets
skatt och skogsaccis. Men jag tror, att det bil ganska svart att
bedöma, huru detta kungliga förslag kommer att i sina verkningar
bliva beträffande skogsvården. Och man far, som jag sagt, c
skapa eu lag, som kan leda till överavverkning, till ett uttagande
av skogen i otid, ty det skulle vara synnerligen olyckligt. _

När man nu talar om denna skatt av fastigheter jämsides med
inkomstskatt, kan man icke underlåta att något fasta sig vid va
som förekom, när vi hade författmngsdebatten, och vilket intresse
man då. fäste vid att låta dem, som ägde fastighet, fa mera att saga,
när det var fråga om att bestämma kommunens utgifter. Bet kan
icke förnekas, att det förefaller, som om något olika synpunkter
skulle gorå sig gällande i detta fall och det, som da förelag..

Men på "tal om dubbelbeskattning kan jag naturligtvis icke
underlåta att samtidigt även nämna ett ord om nänngsskatten. Man
får icke glömma, att näringsskatten skall ga mycket djupt ned och
drabba även näringsidkare, som leva under mycket små iornallanden.
Det är för övrigt en mycket stor mängd inkomsttagare, som
komma att drabbas av den. Nu skulle enligt Kungl. Maj :ts förslag
en näringsidkare, om han har fastighet, få betala dels fastighe sskatt,
dels näringsskatt, dels inkomstskatt, och sa kan det hända,
att han får betala, även han, progressivskatt. Jag menar, att det i
vissa fall för honom kan bliva dubbel eller tredubbel beskattning,
och det är ytterst svårt naturligtvis att tala om rättvisa i sadant
fall. Jag tror, att alla vilja få rättvisa i detta fall, men huru over
huvud få fram det man eftersträvar, då skatten är lordelad pa sa
många olika sätt? Får man verkligen fram någon riktig rättvisa pa
detta sätt? Men icke nog därmed, utan vad jag egentligen ville an -

Nr 32. 24

Fredagen den 19 mars.

Vtd re™?*av märka emot denna näringsskatt, det är samma sak, som den förste
pr°nr Smmn ärade talaren anmärkte. Jag tror. att han sade, att den skulle i
(Forts.) huvudet på de beskattningsmyndigheter, som skulle taga hand om
den, te sig som en cirkus. Ja, mina herrar, det är alldeles riktigt.
Det blir en karusell i huvudet, när de skola syssla med detta, ty
det är något onaturligt vidlyftigt och omständligt. Man vill ju ändå
försöka få beskattningsformerna så enkla och naturliga som möjligt,
så att vi alla gemene man, även om vi icke äro särskilt tränade på
skattefrågor, kunna förstå dem. Jag får säga, att denna näringsskatt,
såsom den är lagd, synes mig högst invecklad. Och icke blott
invecklad; man gör sig den frågan: är den rättvis? Är det rättvist
t. ex. detta att lägga antalet arbetare till grund? Jag är ytterst
tveksam, huruvida det kan vara rättvisa i det. Men jag vågar icke
yttra, mig med säkerhet, därför att jag icke har studerat frågan tillräckligt
mycket för detta, och det behövs verkligen tid till granskning
av det invecklade förslaget i denna del. Men jag får säga, att
om man anser sig kunna med objektivitet säga, att detta är en rättvis
grund för en näringsskatt, så förstår jag icke riktigt, på vad
man stöder sig, när man fäller ett sadant omdöme. Dör övrigt har
förslaget heller icke vunnit godkännande på alla håll.

Jag vill ytterligare säga ett ord om den föreslagna skatteutjämningen,
och om den stora summa som enligt förslaget skulle avses för
denna skatteutjämning mellan kommunerna. Naturligtvis låter det
mycket bra, att man jämnar ut svårigheterna, att man hjälper de mycket
skattetyngda kommunerna och lindra deras bördor genom att taga
medel från sådana kommuner, som hava mindre bördor. Men, mina
herrar, det är en sak, som vi måste ägna den allra mest allvarliga
uppmärksamhet: vart tar det vägen för dessa kommuner, som hava
en hög skatt,, om de veta, att de få. sådant bidrag från annat håll?
Kommer det icke att verka så, att vissa kommuner komma att slösa,
kommer det icke att hava den effekten, att sådana kommuner, som
hava stor skatt, resonera, så här: vad tjänar det till att vi inskränka
oss i denna kommun, vi få ett tillägg av fördelningskronorna, som
hjälper oss, vi kunna gärna sia pa. Det är en betänklig sak med
hela denna skatteutjämning, som vi i viss grad hava redan nu,
fastän i mindre skala, och där man dock kan säga att Kungl. Maj :t
har i sin hand att göra en skatteutjämning och göra en undersökning
för de särskilda kommuner, som kommit upp till en mycket hög
kommunalskatt och se till, om en sådan kommun bör få någon
lindring. Så kan jag bättre förstå det, än om det skall bliva mera
schablonmässigt, så att alla kommuner i ett landsting, som hava råd
att hjälpa de fattigare kommunerna, få göra det. Jag undrar, om
detta icke blir orättvist och kommer att föda slöseri och för övrigt
skapa mycket stor ovilja över ett sådant utjämningssystem.

Ja, herr talman, det finnes onekligen, som sagt, orättvisor i den ''
^varande kommunalbeskattningen. Och det har varit erkänt länge.
Man har hållit pa att arbeta pa detta, som vi alla veta, i tjugu år.
Herr finansministern nämnde om de två förslag, som blivit u.ppgjorda,
såsom någonting egendomligt, att det var två förslag, det

Fredagen den 19 mars.

25 Nr 82.

Eiserman-von Wolckerska och Landéns. Men det vill förefalla
mig, som om man även under den förra regeringens utredningsarbete
hade arbetat på två förslag, och att riksdagen här har fått ett av
dessa förslag framlagt för sig. Det vore verkligen rätt intressant
att få veta, om regeringen med det förfogande över utredningsapparaten,
som står regeringen till buds, arbetat även på något annat
förslag. Om så vore fallet, vore det ganska önskvärt, att regeringen
ville låta detta andra förslag komma till offentlig kännedom så fort
som möjligt, så. att vi kunde få börja titta på även detta utarbetade
förslag. Jag säger, om det finnes ett sådant förslag, vilket jag icke
känner. Men det har förefallit mig, som om så skulle vara fallet.
Jag förstår mycket väl, att ett sådant förslag naturligtvis icke kan
komma in i den kungliga propositionen. Det har jag eller icke begärt.
Men om det finnes ett sådant förslag, skulle icke regeringen
vilja låta trycka det såsom en broschyr, så att man kunde få taga
del av det, ty det är på hög tid, att man får börja undersöka och
studera dessa olika förslag. Vi stå nu inför påskferierna, och jag
kommer för min del att begagna dem till att studera detta förslag,
om jag kommer att bliva ledamot av det särskilda utskott, som tillsättes
i morgon. Och det är naturligtvis utomordentligt viktigt, att
allt möjligt material då kan stå till buds.

Jag gör vidare den anmärkningen mot detta förslag, att det
icke har underkastats granskning av myndigheterna. Den anmärkningen
gjordes även av den förste talaren, vilken i det fallet kritiserade
propositionen mycket strängt. Jag gör det också. Jag förstår
över huvud icke, varför man skall vara så utomordentligt njugg,
som man varit under senare tiden, med att låta myndigheterna yttra
sig och med att giva myndigheterna tid att yttra sig.

Här ha vi, mina herrar, ''upprepade gånger stått inför samma
förhållande. Vi hade i fjol att behandla 8 timmarslagen. Hur var
den frågan utredd? Hur hade ''myndigheterna fått yttra sig över
densamma? Tiden var så knappt tilltagen, att de knappast hunno
bläddra igenom förslaget, inman de skulle avge sitt yttrande. På
samma sätt har det varit nu. Man har icke brytt isig om att remittera
hela förslaget till myndigheterna utan endast vissa detaljer.
Jag tror, att man nu för tiden slagit in på en felaktig princip och
en princip, som jag tycker, att vi böra försöka, få rättad. När vi
ha myndigheter, så skulle man ge dem tillfälle att fullständigt
yttra sig över de kungl. förslagen, innan de framläggas för riksdagen.
M''an har, mina herrar, i 20 år hållit på med att reda ut
frågan om en kommunal skattereform. Är det då alldeles absolut
nödvändigt att, när ett förslag lägges fram, det skall ske så fort,
att man icke ens vill ge myndigheterna tillfälle att grundligt taga
del av förslaget och sätta de olika alternativen till frågans lösning
emot varandra föT en jämförelse.

Jag finner av propositionen ibland annat, att man låtit förslaget
bli föremål för granskning av ett flertal sakkunniga personer.
Men detta har skett under hand, och jag kan icke finna, att de ytt -

Vid remiss av
''propositionen
nr 191.
(Forts.)

V

Nr Sl\ 26

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av randen, som de sakkunniga avgivit över förslaget, blivit intagna i
pro£>åjg°nen propositionen. Jag kanske misstar mig, ty jag bär verkligen icke
(Forts.)'' hunnit att gå igenom propositionen så noga. Det fälas emellertid
häri på två ställen om, att förslaget varit föremål för yttrande.
Var finnas då dessa yttranden, vad ha de sakkunniga sagt, ha de
sagt ja eller nej, ha ''de tillstyrkt eller avstyrkt förslaget? Det är
mycket gott, att Kungl. Maj:t talar om att sakkunniga tittat på
propositionen, men det hade nästan varit lika bra att icke tala om
det, ty det förargar en bara att se, att yttranden blivit avgivna,
när man icke får taga del av dem. Nej, herr talman, det är nödvändigt
i detta fall, att man får fram hela det material,
som finnes, och att man för fram det på ett sådant sätt, att vi
ha möjlighet att göra våra jämförelser. När det kungl. förslaget
kom ut i sin första form såsom ett slags broschyr, som vi fingo
taga del av, saknades rätt mycket material där. Det var icke möjligt
för dem, som stått utanför beredningen, att draga några riktiga
slutsatser, av de tabeller, som voro bifogade broschyren, om hur ett
annat förslag, exempelvis enligt Landéns system eller Eisermanvon
Wolckers, skulle verka, men det kan man icke heller göra med
tillhjälp av den kungl. propositionen. Det är emellertid tydligt,
att det är av allra största intresse att se, hur förslaget verkar i avseende
på de enskilda skattskyldiga. Det finns en tabell 11, som
talar om, hur förslaget verkar efter regeringens tre olika alternativ,
men det finns ingenting, som visar, hur det verkar efter de
sakkunnigas olika alternativ. Någon sådan jämförelse har man
icke gjort, men det är dock på det området, som det skulle efter
min mening vara utomordentligt viktigt att se, hur de olika systemen
verka för olika kategorier av skattdragare. Hur verkar det
för hemmansägare, arbetare, industriidkare och tjänstemän i den
och den kommunen, där provtaxering ägt rum? Det får man icke
veta, och det är ett mycket stort fel, ty det betager oss möjlighet
att uppdraga jämförelser och komma till slutsatser.

Det är visserligen sant, att det kung!, förslaget till viss grad
bygger på skattesakkunnigas betänkande, men man får erkänna,
att det i många delar är fullkomligt nytt, och trots detta har regeringen
icke brytt sig om att höra myndigheterna.

Nn har finansministern framhållit, att det vilar en mängd uppgifter
på kommunernas axlar, och att det därför är ytterst angeläget,
att vi snart få till stånd em bättre skattefördelning i kommunerna,
och naturligtvis måste var och en ge honom rätt däri. Har
man kommit så långt som man gjort med de olika förslagen, är det
givetvis ytterst angeläget, att man icke dröjer någon dag mer än
som är nödvändigt för att avhjälpa de orättvisor, som finnas. Men
framför detta sätter jag dock ovillkorligen, att när ett förelag blår
antaget såsom en definitiv skattelag, det verkligen är sådant, att
vi alla såvitt möjligt känna på oss, att vi fått en kommunalbeskattning,
som är byggd på rättvisa, som sålunda avväger skyldigheterna
mellan de olika slagen av skattdragare, så att det skipas full rätt -

27 Nr

Fredagen den JO mars.

visa. Därför är det utomordentligt farligt, om man nu skulle förhasta
sig och — eller 20 års arbete — på mycket kort- tia, endast nr 297.

några veckor, klämma till och taga ett förslag, som sedermera kom- (Forts.)

mer att ligga till grund för beskattningen under kanske årtionden
framåt. Vilket är då det klokaste, att avvakta ett definitivt förslag
till nästa år och söka avhjälpa orätt visorna genom ett provisorium
eller att riskera att förhasta sig? Är det icke bättre, att man försöker
draga .sig fram med förbättringar i det n. v. systemet under
ett år för att få utredningen fullständigt kompletterad med jämförelser
mellan olika sakkunnigas förslag och Kungl. Maj:ts förslag
o. s. v.? Jag ställer mig obetingat på den ståndpunkten, att man

måste hjälpa sig med ett provisorium, ty viktigast av allting är,

när ett ''definitivt, förslag antages, att man icke skapar en väldig
ovilja genom en beskattning, som är grundad på verkliga eller förmenta
orättvisor, utan att människorna ute i landet, av vilken samhällsklass,
av vilket yrke och i vilken ställning de vara må, känna
på sig, att vi nu ''äntligen ha fått eu kommunalbeskattning, som
är rättvis, och som vi alla ha skyldighet att underkasta oss.

Herr Kristen s sou: Herr talman! Det har under debatten
i ''dag framhållits av de talare från denna kammare, som haft ordet,
att frågan icke är utredd. Jag har tillåtit mig plocka samman det
tryck, som föreligger i kommunalskattefrågan. selan riksdagen för
•över 20 år sedan skrev till Kungl. Maj''.t i ämnet och den lunta som jag
här staplat upp talar för sig själv. Jag skall icke trötta kammaren
med att tala om, hur många sidor alla dessa utredningar och betänkanden
innehålla, men det förefaller mig, att vi någon gång
ändå få gorå ett slut på all denna utredningsmani och komma till
ett praktiskt resultat. Det förhåller sig på det sättet, att det icke
bara föreligger ett behov av en kommunal,skattereform i landet,
utan ett verkligt nödläge, vari en mycket stor del svenska medborgare
befinner sig, och det kommer att ökas fruktansvärt, under
de närmast följande aren på grund av den förändring, som inträtt
i penningvärdet.

Jag har här i min hand ett brev från eu prästman i södra
Sverige, och jag skall tillåta mig läsa upp några rader ur detta
brev, vari han skildrar sin nöd och de extra ordinära åtgärder, som
man i den landsändan fatt vidtaga för att åtminstone vinna en.liten
provisorisk rättelse. Han yttrar: »I varas sammankallade jag
ett möte av jordbrukare och inkomsttagare för att dryfta den föreliggande
frågan. Samman trädet var talrikt besökt, mast av jordbrukare.
Sedan frågan grundligt debatterats, beslöts enhälligt dels
att insrå till finansministern med eu skrivelse med påpekande av
rådande orättvisa, som lägger en orimligt hög skatteprooent på inkomsttagare,
och dels att utsända en cirkutärskrivlse till samtliga
kommunalstämmoordförande i orten med anhållan, att frågan om
skattelindring för inkomsttagare måtte upptagas till behandling, på
kommunalstämmorna. Några .stämmor fattade beslut i denna rikt -

Nr 32. 28

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av nin.g. Så beslöt en kommunalstämma strax efter sammanträdet att
prcV0Sjg°nen redan för innevarande år nedsätta kommunalskatten med 50 %
(Forts.) ^r inkomst av icke-jordbruk under 1,500 kronor, med 33 % för inkomst
under 3,000 kronor och med 25 % för inkomst däröver. I min
annexförsamling bär man beslutat nedsätta kommunalskatten för
folkskolläraren och organisten med 10 kr. pr bevillningskrona —
den utgår med 22 kr. •— De flesta kommunalstämmorna ha sagt nej,
oftast med åberopande av formella skäl. Emellertid är det glädjande
att man på något håll behjärtat inkomsttagarnas svåra ställning.
På mötet erkände även jordbrukarna, att gällande författning
var orättvis, och att något måste göras.»

Han säger vidare, att i hans hembygd kommunalskatten är fem
gånger så stor för inkomsttagare som för jordbrukare. För en inkomst
av 8,000 kr. får han betala 2,000 kr. i skatt, medan hans
granne, en hemmansägare, som deklarerat för 8,000 kr., betalar
400 kr. i skatt. En järnvägstjänsteman som har något över 2,000
kr. i inkomst, betalar en kommunalskatt av 185 kr., medan bönder,
som deklarerat för 4,000 kr., erlägga en skatt av 80 å 90 kr. I
fortsättningen yttrar han, att han av tidningsnotiser sett, när det
var fråga om huruvida regeringen skulle hålla ihop beträffande
kommunalskattereformen eller den skulle sprängas att en del liberaler
icke skulle gå med på en genomgripande skattereform, och
att det gjorde inkomsttagarna ''synnerligen oroliga. Det är en konservativ
prästman, som yttrar sig så. Längre fram säger han, att
om man kunde komma dithän, att inkomsttagarna skulle slippa att
betala mer än dubbelt så mycket som jordbrukarna, .så vore det för
honom ett ofantligt stort steg.

När läget är sådant, som bär skildrats, förefaller det mig,
att man icke kan slå sig till ro med att bara såga, att denna fråga
icke är utredd, trots att utredningar pågått i över 20 år. Den ena
kommittén efter den andra har blivit tillsatt, den ena remissen efter
den andra bär gått ut till myndigheterna. Senast ha i finansdepartementet
av den regering,som den förste ärade talaren var chef för,varit
inkallade sex stycken praktiska män från olika läger och olika
yrken och representerande olika grupper, och dessa ha biträtt vid
utarbetandet av det förslag, som nu föreligger, och det är icke riktigt,
som den förste ärade talaren ville gorå gällande, att bakom
detta förslag blott står en av dessa sakkunniga. Tvärtom är det
så att i huvudsak var det endast en som var emot .själva huvudprinciperna,
så att majoriteten där var den rakt motsatta. Om jag
ej är orätt underrättad, biträdde under utredningens lopp den ene
liberale ledamoten i kommittén samma uppfattning. Den reservation,
som han sedan avlämnade, kom icke till synes under kommitténs
arbete.

Nu bär jag vidare bär ett annat dokument i min band. Det är
avskrift av en deklaration, för i år. Den, som insänt denna deklaration.
har ett lantbruk på 350 tunnland jord uti en fet jordbruksbygd
i västra Sverige. Hans egendom är upptaxerad till 155,000

Fredagen den 19 mars.

29 Nr 82.

kronor. Den man, som står som min sagesman och som jag har

all anledning att betrakta som en synnerligen vederhäftig och till- nr 191

förlitlig man, uppger, att denna egendom tiar ett saluvärde av minst (Forte.)

250.000 kronor. Hur ser nu donna deklaration ut? Jo, förmånen av
hyresfri bostad om 6 rum och kök är upptagen till 400 kronor. Jag
tror, att det stora flertalet svenska medborgare skulle vara synnerligen
tacksamma, om de finge hyra 6 rum och kök för 400 kronor.

Vidare är förmånen av »hyresfria lägenheter eller utrymmen eller
utrymmen för mig och min familjs bekvämlighet och trevnad, t. ex.
sommarvilla, gästrum, trädgård, drivhus, stallrum och vagnbod» etc.,
allt det där, som står i b. i deklarationsformuläret upptaget till 100
kronor. Slutligen är »saluvärdet av sådana egendomens produkter
ävensom i natura åtnjutna arrenden eller annan avgäld. vilka använts
i hushållet eller eljest för min och min familjs räkning, t. ex. spannmål,
potatis, rotfrukter, produkter från trädgård och ladugård,
slaktdjur, fjäderfä, bränsle, foder till hästar» etc., inalles upptaget
till ett värde av 2,000 kronor. Det blir alltså sammanlagt i naturaförmåner
2,500 kronor. När vi så vända här på sidorna i deklarationen,
finna vi summa återstående inkomst av denna egendom, sedan avdragen
äro gjorda, vara 1,736:35 kronor. Denna siffra bör jämföras
med siffran 2,500, vartill han upptagit naturaförmånerna.

Ja, hur kan detta vara möjligt? Hans förmögenhet uppgår till

175.000 kronor. Han får i kommunalskatt av inkomsten från herrgården
mindre belopp än en fattig löntagare i samma kommun.

Då de nuvarande förhållandena äro sadana, mina herrar,
fordras det verkligen icke endast, att man, som den förste ärade
talaren, ger blott ett erkännande åt dels behovet och dels den ena
eller andra åtgärden, men säger, att vi kunna iör närvarande ingenting
gorå utan skola komma med ett provisorium. iNu hoppas jag,,
att när vi en gång få se detta provisorium ligga i tryck, vi också
få angivet ursprungsbeteckningen å de olika posterna. Jag kan ej
finna annat än att det i huvudsak blir vissa delar i det i finansdepartementet
uppgjorda förslaget plus herr Skölds motion från
föregående år.

Nu sade herr Eden, att man ej hade tillräckligt material för
att bedöma den föreliggande propositionen. . Men ännu mindre
föreligger här material att bedöma detta provisorium, sa att man
torde dock kunna förmoda med de stora olikheter, som finnas i
landets olika kommuner, att detta förslag, om det blir antaget, kan
befaras på sina håll verka dithän, att personer, som i likhet med
denna präst eller andra, banvakter eller dylika, nu äro så hart
tyngda, kunna komma på ett och annat håll att få sin skatt ökad
i stället för minskad. Det kan inträffa något sadant, såvitt jag
kan döma av denna skissering. Ett sådant förslag torde dessa betacka
sig för. Såvitt jag kan döma, har det förslag, som föreligger,
sådana repartitionstaxor, som äro synnerligen väl avvägda.

Vidare är det en stor fördel, att vi få likhet mellan statsbeskatt -

Nr 82. 30

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av ning och kommunalbeskattning. Och ser man på själva grundmr*
Principen, så långt man kan döma där, innefattar förslaget visst
(Forts.) att från jordbruket lyfta ökade bördor över till andra inkomst tagare,

utan det är ett tvärsnitt, som går igenom var och en grupp
av inkomsttagare, och där fördelas bördorna i huvudsak på det sättet,
att de mera bärkraftiga få större och de mindre, vare sig de äro
fattiga jordbrukare eller mindre löntagare, få lättnader. Herr talman!
Jag kan ej finna annat än att det förslag, som riksdagen
i dag fått på ''sätt bord, i stort sett är val avvägt och kan komma
att tjärna »om huvudgrund för dén prövning, riksdagen kan komma
att ägna detsamma.

Här har i dag, såvitt jag fattat rätt, mot den nuvarande finansministern
uttalats klander, för att han forcerat detta. Jag kan
ej finna annat, än att bär finnas hundratusende män i Sverige,
som ''äro finansministern synnerligen tacksamma. för att
han häfd mod att gripa sig an med frågan. Under 20 år ha våra
finansministrar ej velat giva några allmänna direktiv, och så har
då reformen förhalats år efter år, så att frågan har blivit så brännande,
som den nu är. Jag ville, herr talman, att även några ord
följde med remissen till utskottet från det håll, där man är tacksam
för, att man i år fått ett förslag till en första lösning av kommunalskattefrågan.
Det är så, att hela denna stora proposition icke omfattar
hela problemet, men det är nödvändigt, att riksdagen någon
gång tager ett första steg. Jag tror ej, att det går, som en aktad
tidning på västkusten skrev för någon tid sedan, att bär skola
vi vänta i år och icke antaga förslaget utan lämna det till förnyad
utredning, så att vi kunna få med taxeringsförfarandet, landstingsskatten
och vägskatten, allting på en gång. Jag tror, att det
varit klokt av finansministern, att han ej lågt mera på riksdagens
bord än han gjort, ty detta kan vara tilräckligt för våra skattemyndigheter
att smälta i första taget. Jag tror, att det är en god
grund att bygga på framdeles, och bar velat, att dessa ord följde
med vid remisisen till utskottet.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Den av den
siste talaren åberopade prästmannen hade nog ej rätt i sitt uttalande,
att det liberala partiet vore emot en lösning av kommunalskattefrågan.
Yi inse och ha insett länge, att de nuvarande förhållandena på
detta område äro ohållbara. De äro ohållbara på den grund, att lantmännen
icke betala skatt för sin fulla inkomst utan endast efter en
beräknad sådan. Men, mina herrar, vi skola icke under intrycket av
de orättvisor, som nu råda på den kommunala beskattningens område,
övergå till en annan orättvisa. Och jag fruktar för, att vi skulle
komma in på en annan orättvisa, om vi utan ändring godkände det
kung! förslag, som här blivit framlagt. Jag ansluter mig till det
kungl. förslaget, vad beträffar den kommunala inkomstskatten. Den
drabbar lika all inkomst, vare sig denna kommer från jordbruk och
kapital eller av arbete, och den är fullt rättvis. Jag är till

31 Nr 32.

(Forts.)

Fredagen den 19 mars.

och med eu varm anhängare av den kommunala progressiva
inkomst- och förmögenhetsskatten, ty don lugger skattebördan nr m

hårdast på de axlar, som bäst kunna bära den, de oga in
komsterna och de störa förmögenheterna. Och genom de medel,
som inflyta till kommunerna genom denna skatt, ''kommer
också skatten för andra, mindre bärkraftiga skatteobjekt afl lättna
och däri ligger naturligtvis en verkan av mycket stor betydelse. da„
delar icke herr Lindmans mening att icke en del av denna progressivbeskattning
skulle användas för utjämningsändaimal. • ag ror ic e,
att någon fara ligger däri att låta de fattiga kommunerna fa medel
att på ett ordentligt sätt sköta »kol- och lattigvardsvasendet. hor
sådana statsändamål, som här äro i fråga, bör en utlämning ske Jag
ansluter mig också till det kungl. förslaget beträffande det skadefria
avdraget, och bland de sakkunniga hade jag till och med velat ga
längre, än förslaget visar. Jag ha,de nämligen önska! att skattefri!!
avdrar skulle utgått efter samma norm som vid statsskatten. _ billigt
förslaget utgår avdraget allenast med 3/4 därav. Men om jag kan
följa finansministern då han är inne på de nyssnämnda skatterna
skatter efter förmåga, så kan jag däremot icke följa honom, nar han
kommer in på den andra avdelningen, skatt efter intresse, en s. k.
objekt- eller intressebeskattning. Denna beskattning kan vara lämplig
i de stora kommunerna. En stor del av de inflytande skatterna
uföår där till kommunens egen utveckling, och dar ha vissa skatieobiekt
intressen att bevaka, men i våra landskommuner dar skatten
huvudsakligen går ut för att täcka sådana statsandamal som skola,
fattigvård och kyrka, där lämpar sig ej intresseskatten. En kapitalist
t. ex. med ett stort antal barn har vida större intresse av att
skolväsendet skötes väl, än en gammal ungkarl, som idkar jordbruk.

Och lag tror, att en löntagare har lika stort intresse av att fattigvården
ordnas väl i en kommun, som t. ex. en förmögen jordbrukare.

Några särskilda intressen finnas icke beträffande skatter för statsändamål.
De intresseskatter, som Kungl. Maj :t föreslår:i den kungl
propositionen, är dels fastighetsskatt och dels näringsskott Jag skall
stanna ett ögonblick vid fastighetsskatten. Jag vagar pasta, att denna
skatt är en dubbelbeskattning. Jag vet att finansministern bär
eu annan uppfattning. Om en lantman t. ex. har i inkomst 6 A av sin
fastighet, måste han då icke betala eber en inkomst av fö A. Har
han allenast 3 % på grund av höga räntor a skulder, ja da^ skall han
betala skatt efter 9 %. I senare fallet erlägger han en skatt tre gånger
så stor som en kapitalist med samma inkomst och i det torra ialiet
två o-åno-er så mycket. Ofrånkomligt är således att jordbruksfastigheterna
belastas med en tilläggsskatt. Och vilka äro de, som drabbas
av denna tilläggsskatt? Naturligtvis blott de störa jordbrukarna
vågar man påstå. Men jag vidhåller, att alla Sveriges jordbrukare
drabbas av fastighetsskatten och Sveriges jordbrukare bestå av .huvudsakligen
småbrukare. Ett hundratusental sadana som ha hus och
en trädgårdstäppa på mindre an ett naivt tunnland,:130-000- som
ett jordbruk mellan V. tunnland och 4 tunnland 214,000, som bruka
åkerjord mellan 4 tunnland och 20 tunnland, och 95,000, som bruka

Nr 82. 32

FredageD den 19 mars.

Fid rerow* a» åkerjord mellan 20 tunnland och 100 tunnland. loke någon av dem
Pr°P°s^^nen kan kallas för en stor jordbrukare. Deras hela antal går upp till
(Forts). 540,000 stycken. De stora jordbrukarna bestå av 5,400, som bruka
en areal mellan 100 och 200 tunnland och 2,600, som bruka en areal
över 200 tunnland. Vill finansministern komma åt de stora jordbrukarna
skall jag gärna understödja honom. Detta kan ske genom en
höjning av progressivskattens skala, men bör icke ske genom orättvis
dubbelbeskattning som även drabbar småjordbrukarna.

Nu kommer naturligtvis herr statsrådet Nothin, som jag såg
begära ordet efter mig, att säga, att fastighetsskatten verkar icke
såsom dubbelbeskattning, och han kommer därvid sannolikt att hänvisa
till tabellerna i den kungl. propositionen. Han kommer att säga,
att det endast är de stora jordbrukarna, som få en ökad skatt, och
att det av tabellerna framgår, att småbrukarna få mindre skatt än de
hittills haft att betala. Möjligt att så blir fallet inom vissa kommuner,
beroende på de förhöjda skattefria avdragen och den inkomst
den progressiva skatten tillför kommunen, men sådan jämförelse bör
man icke göra, en jämförelse mellan en beskattning efter ett utdömt
system och ett nytt, nej man har att anställa jämförelser mellan olika
skatteobjekt inom ramen av det kungl. förslaget. Och gör man det,
kommer man ovillkorligen till det resultatet, att dessa småbrukare
få en tilläggsskatt. I vad män skattebeloppen utgå är beroende på
behoven inom kommunen, och de äro varierande. När man talar om
dubbelbeskattning, då betyder detta, att det ena skatteobjektet får sig
pålagt ett större antal bevillnings- eller skattekronor, än ett annat
skatteobjekt och därigenom får betala högre skatt för samma inkomst
än andra; detta är dubbelbeskattning.

Jag skall be att få angiva ett exempel rörande en stor jordbrukare.
Antåg, att en sådan har en egendom på 200,000 kronor och
en skuld på 100,000 kronor. Om vi nu förutsätta, att han har en
inkomst, motsvarande 6 procent av detta kapital, så utgör denna

6.000 kronor. Han skall då betala skatt för 6,000 plus 12,000 kronor,
motsvarande 6 % av fastighetens värde eller tillsamman för

18.000 kronor, d. v. s. efter 180 skattekronor. Han säljer denna egendom
och får då igen sitt kapital på 100,000 kronor. Han placerar
dessa penningar i värdepapper eller i en bank, och får härigenom fortfarande
en inkomst av 6,000 kronor. Han bor kvar i kommunen och
då beskattas han allenast för dessa 6,000 kronor och betalar skatt
efter 60 skattekronor. Sålunda skulle han såsom jordägare i kommunen
få betala skatt efter 3 gånger så många bevillningskronor som
han, sedan som kapitalist behöver göra.

Om en arbetare t. ex. — jag intresserar mig icke så mycket för
de störa jordbrukarna som för dem, som skapa sig egna hem — som
samlat ihop ett kapital av 4,000 kronor med tanke på att han på
gamla dar skall kunna skaffa sig en självständig ställning, placerar
dessa sina penningar i en bank, och tillika har en sammanlagd inkomst
av 2,000 kronor för år, varå medgives honom ett skatteavdrag
för 1,200 kronor, erlägger han sålunda skatt för 800 kronor. Om

Fredagen den 19 mars.

33 Nr 3''2.

han åter köper sig ett bostadshus för 10,000 kronor med hjälp av
statsbidrag, och vi antaga, att hans inkomst blir lika stor som förut
eller att hans beskattningsbara inkomst uppgår till 800 kronor, så
skall han dessutom erlägga skatt för en inkomst av 450 kronor, motsvarande
4 ’/2 % av husets värde, sålunda för 12 1/2 skattekronor. Om
han i stället köper sig ett jordbruk för t. ex. 15,000 kronor och fortfarande
har samma inkomst av sitt jordbruk och därå nedlagt arbete,
så får han en tilläggsskatt för 900 kronor utgörande 6 / av
fastighetens värde, eller efter 9 skattekronor, och crlägger sålunda
skatter för sammanlagt 17 skattekronor. Denne arbetare skulle alltså
med samma inkomst som kapitalist beskattas efter 8 skattekronor,
men om han köpte sig ett mindre hus skulle han beskattas efter 12 Vz
skattekronor och om han köpte ett eget hem skulle han beskattas efter
17 skattekronor. Säg mig sedan, mina herrar, att man icke genom
det kungl. förslaget dubbelbeskattar dessa Sveriges små fastighetsägare
och småbrukare? Det vore ett fullständigt misstag att påstå
något dylikt. Och vilka äro dessa småbrukare? Jo, de äro vanliga
kroppsarbetare och sådana kroppsarbetare, som utgöra kärnan
av Sveriges folk, sådana som försakat och arbetat under årtionden
just för att skaffa sig en oberoende ställning, sådana som äga en så
stark kärlek till personlig frihet, att de söka undgå att komma under
kommando av arbetsgivare eller arbetsförmän. Det är sådana personer
man vill öka beskattningen för genom denna fastighetsskatt, och
däri ligger, så vitt jag kan förstå, en orättvisa. Den kommunala beskattningen
måste ändras dithän, att den orättvisa, som nu finnes,
upphäves fortast möjligt, men man skall därför icke övergå till en
dubbelbeskattning, som lägges på kärnan av vårt folk, den delen
därav som arbetat och försakat mer än andra för att förskaffa sig
en oberoende ställning.

Jag är övertygad, mina herrar, att när detta förslag kommer till
utskottet, det kommer att underkastas en noggrann prövning, men
jag har velat yttra mig redan nu om förslaget, och påpeka, huru omöjligt
det är att anse detta förslag såsom rättvist. Med den kännedom,
jag har om finansministern och hans medhjälpare, är jag övertygad,
att dessa endast önska rättvisa, men jag vågar påstå, att de icke lyckats
därutinnan.

Herr statsrådet N o.t h i n: Herr talman, mina herrar! Mot det

föreliggande förslaget hava rikets anmärkningar av i huvudsak tre slag.
Dels har man förmenat, att Kungl. Maj:ts förslag icke blivit vederbörligen
berett, dels har det gjorts gällande, att_ med hänsyn till de
rådande förhållandena tidpunkten för en definitiv skattereform icke
vore lämplig, och dels har man gjort vissa sakliga erinringar.

Jag vill då först taga npp frågan, huruvida förslaget blivit i vederbörlig
ordning berett.

Förslaget upptager dels intressebeskattning genom fastighetsskatt
och näringssätt dels ock skatt efter förmåga genom kommunal
inkomstskatt och kommunal progressivskatt. Man har nu förmenat,

Andra hammarens protoholl 1920. Nr 32. 3

Vid remin av
lpropositionen
nr 101.
(Fort*.''

Nr 82, 31

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av att detta förslag är något nytt och annat än de tidigare förslagen
prof£,''fg°1nen samt att det därför bort utställas till förnyat yttrande. Låt oss då
(Forts) se till vad de tidigare förslagen innehålla.

Det förslag, som landskamreraren G. V. Eiserman och f. d.
kammarrättsrådet E. von Wolcker på sin tid framlade, ansluter sig
till principerna skatt efter intresse och skatt efter förmåga liksom
departementsförslaget. För skatt efter intresse upptages en fastighetsskatt,
och en avkastningsskatt. Landéns förslag avser att tillgodose
beskattningen efter intresse genom fastighetsskatt och en skatt
på produktiv lös egendom. Den sista skatteformen är ju närmast att
jämföra med en näringsskatt. Kammarrätten uttalar sig likaledes
för beskattning efter intresse genom en fastighetsskatt och en näringsskatt,
lagd på avkastningen av näring vare sig jordbruks- eller annan
näring.

I frågan om intressebeskattning av fast egendom ansluter sig
sålunda Kungl. Maj:ts förslag fullständigt till de tidigare avgivna
förslagen. Vad angår beskattning av näring, innehåller förslaget visserligen
en del nyheter; däremot är det ingen nyhet i själva systemet,
att en beskattning bör ske av näringar, och vad angår detaljbestämmelserna
i denna del har förslaget varit ute på vederbörlig remiss.

Beträffande beskattningen efter förmåga skiljer sig Kungl.
Maj :ts förslag i större grad från de tidigare förslagen. Eiserman
och von Wolcker föreslogo visserligen en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt,
men den spelade en jämförelsevis mindre roll. Landéns
förslag upptog en proportionell inkomstskatt men ingen progressiv
skatt, och kammarrätten föreslog också en proportionell inkomstskatt
i bostadskommunen.

Vad är alltså det nya i Kungl. Maj ds förslag? Jo, det är att
man på åstadkommande av en beskattning efter förmåga lagt två
skatteformer vid sidan av varandra. Orsaken är den, att man icke
velat tillmäta intresse- eller objektsbeskattningen så stor betydelse
som stått i tidigare förslag. För att kunna lägga större skatt efter
förmåga men på samma gång tillgodose de olika kommunernas skattebehov
har man måst göra denna uppdelning. Men den proportionella
inkomstskatt, som Kungl. Maj ds förslag upptager, ansluter
sig i allt väsentligt till det förslag, som Landén på sin tid framställde
och som varit uppställt till vederbörandes yttrande. Den progressiva
skatten har ju i viss mån en motsvarighet i Eisermans och von Wolckers
förslag. Den grundar sig,, för övrigt på taxeringen till den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten; det är egentligen själva skatteskalan.
som är ny. Just i fråga om beskattningen efter förmåga,
där förslaget mest avviker från de tidigare yttrandena, har emellertid
uttalats anslutning härtill, åtminstone vad den progressiva skatten
angår, i det förslag, som herr Eden nyss skisserade här i kammaren.

Herr Edén framhöll, att Kungl. Maj ds förslag, borde ånyo utremitteras
i sin helhet, så att man finge de sakkunniga myndigheternas
yttranden däröver. Samtidigt framhöll emellertid herr Edén, att
den egentliga stridsfrågan är fastighetsskatten. Men vill man ha de

Fredageu dcu 19 mara.

35 Nr Öl

statliga myndigheternas yttranden, så ur det vill meningen, att man
skall följa desamma, och vad angår frågan om det riktiga i en särskild
fastighetsskatt, har mig veterligen bland dessa myndigheter,
länsstyrelser och kammarrätten, icke förekommit någon olika mening.
Det har, såvitt jag nu kan erinra mig, endast varit en länsstyrelse,
som uttalat en viss tveksamhet i denna fråga.

Beträffande arbetet inom finansdepartementet och det sätt, varpå
det bedrivits, gjorde herr Eden också vissa uttalanden.

Det är visserligen sant, att arbetet utförts på jämförelsevis kort
tid, men jag bestrider, att man därför gjort sig skyldig till bristande
noggrannhet och omsorg. Det framhölls, att av de sex tillkallade
sakkunniga det egentligen var endast en, som stod bakom Kung}.
Maj:ts förslag, och att de andra i mer eller mindre man voro skiljaktiga.
Jag vill emellertid nämna, att då under augusti 1919 förslagets
principer diskuterades och det gällde att uppgöra konturerna för
det förslag, som skulle framläggas, så voro fem ledamöter ense om
att man borde anordna beskattningen dels efter intresse och dels ef talförmåga;
och dessa ledamöter voro också ense därom, att beskattning
efter intresse borde ske dels genom en fastighetsskatt och dels genom

Vid remiss av
propositionen
nr 101.

(Forts.)

en näringsskatt.

Det har vidare framhållits, att det ekonomiska läget vore sådant,
att man icke nu skulle binda sig vid ett definitivt förslag. Man förbiser
emellertid därvid, att vid en skattelagstiftning, möta två uppgifter;
den ena är att finna de skatteformer, genom. vilka man kan på
bästa möjliga sätt åstadkomma en rättvis beskattning, och den andra
är att avväga repartitionstalen; det är dessa tal, som i sista hand
bestämma, huru skattetrycket skall läggas. Att vid sidan av de i
Kungl. Maj:ts proposition upptagna skatteformerna, fastighetsskatt,
näringsskatt och skatt efter förmåga, skulle kunna behövas^ jämväl
andra skatteformer, tror jag ej. Däremot är det sant, att på grund
av rådande ovissa ekonomiska förhållanden frågan om repartitionstalen
kan behöva tagas under förnyat övervägande senare. Men därom
har finansministern också sagt i den kung!, propositionen, att, sedan
man vunnit erfarenhet om, huru de föreslagna repartitionstalen verkade
i praktiken, desamma torde höra av statsmakterna upptagas till
förnyad prövning.

Jag tror icke, att det förhåller sig så, som herr Eden antydde, att
man skulle lägga för hård skatt på jordbruket genom att stödja sig
på provtaxeringsreesultatet från 1917 och 1918. Statistiken visar,
att jordbruket har kommit att bära en allt mindre procentuell del av
landets kommunalskatter. Inkomsterna hava, sedan provtaxeringen
verkställdes, visserligen stigit, men måhända mera för löntagare; i
vad mån de kommit att stiga för jordbrukare, det kan jag ej nu yttra
mig om, men jag tror, att, om det skall visa sig någon förskjutning,
så blir det snarare i den riktning, att inkomsttagarna få i fortsättningen
bära en procentuellt större del av kommunalskatten genom detta system,
än vad som utvisats av provtaxeringens resultat.

Man har gjort åtskilliga erinringar i sak mot det föreliggande
förslaget. Herr vice talmannen bestred nyss, att intresseprincipen

Nr 32. 36

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av över huvud taget borde komma till tillämpning. Men han har själv
pro^>Sjyjnen ansett sig icke kunna undgå en intresse- eller objektbeskattning —
(Forts.) man V1U kalla den, det betyder mindre, men saken är den samma

— då han föreslagit, att inkomst av fast egendom icke får beräknas
understiga viss minimiprocent av fastighetens taxeringsvärde.

Beträffande beskattningen av fastigheter har man förmenat, att
jordbruket skulle drabbas för hårt genom det föreslagna systemet,
och att detta skulle medföra en dubbelbeskattning. En orättvisa i
systemet skall väl visa sig, antingen så, att man icke skipar rättvisa
emellan^ jordbrukarna inbördes, eller ock så, att man. lägger för tung
skatt på jordbruket över huvud taget. Om vi då först taga under
övervägande i vad mån man åstadkommer en rättvis beskattning mellan
jordbrukarna inbördes, så skall jag icke, som herr vice talmannen
ifrågasatte, gorå någon jämförelse mellan vad som nu gäller och vad
som skulle gälla enligt propositionen. Men jag skall göra en jämförelse
mellan det förslag, som regeringen framlagt, och det förslag, som
nyss antyddes av herr Edén. Genom regeringens förslag skulle visserligen
alla jordbrukare få betala intresseskatt. men därjämte skulle
man taga hänsyn till jordbrukarnas olika skatteförmåga; den, som
har mindre nettoinkomst av sin fastighet, skulle också få betala mindre
inkomsskatt. Enligt det system däremot, som herr Edén nyss
skisserade, skulle man i viss mån taga hänsyn till skatteförmågan,
nämligen om inkomsten av jordbruket är så stor, att, sedan jorbruka*
ren fått åtnjuta alla vederbörliga avdrag, inkomsten ändock överstiger
sex procent av fastighetens värde. Men i den män som inkomsten
icke överstiger dessa sex procent eller icke uppgår därtill, tages ingen
hänsyn alls till skatteförmågan. Den, som har sitt hemman intecknat
upp över skorstenarna, får betala skatt efter sex procent lika väl
som den, som är ekonomiskt bättre ställd. Nu gjorde herr Edén den
erinran, att en sådan skattskyldighet föreligger även enligt kungl.
förslaget, men därvid förbisågs, att genom detta förslag antalet skattekronor
kommer att bli betydligt större än enligt det av herr Edén
angivna. Utdebiteringen per skattekrona blir sålunda i regel väsentligt
mindre, och detta åstadkommer, att just den fattigaste jordbrukaren,
den som har minsta nettoinkomsten och därför såväl enligt regeringens
förslag som enligt herr Edéns förslag får skatta endast för
sex procent på taxeringsvärdet, han får enligt regeringens förslag
lägre skatt, därför att utdebiteringen per skattekrona blir mindre.

Jag skall nu övergå till frågan, huruvida Kungl. Maj:ts förslag
lägger för tung beskattning över huvud taget på jordbruket. Jag
skall då be att få nämna några siffror angående vad jordbruket har
att bära i procent av landets kommunalskatter. Om man då först ser
på landskommunerna, så hade jordbruket 1895 att bära 54,5 procent
av samtliga kommunalutskylder. 1900 hade siffran sjunkit till 44,1
och 1905 till 89.8 %\ 1911 var siffran nere i 36.1 % och sedan har den
gått längre och lånare ned. 1917 utgingo av jordbruksfastigheterna
23.8 % och 1920 skall av dem utgå 16,8 % av landsbygdens kommunalutskylder.
Härvid är det att ihågkomma, att mellan sistnämnda båda
tidpunkter det varit allmän fastighetstaxering, varigenom jord -

Fredagen den 19 murs.

37 Nr 32.

bruksfastigheternas taxeringsvärde väsentligt höjts. Men detta för- Vid remiss av
mådde ändock icke att flytta jordbruket upp, så att det fick samma
procentuella börda som förut. (Fort*.)

Genom Kungl. Maj:ts förslag skulle visserligen i åtskilliga kommuner
jordbruket få en tyngre börda än nu, men endast i en enda
kommun, nämligen Längbro socken, skulle den procentuella förskjutningen
bli så hög, så att den överstiger den sänkning i .jordbrukets
skattebörda för hela landet sett, som skett från 11)17 till 1920. Beträffande
nämnda kommun beror den ökade börda, som fastigheterna
få bära, icke på den s. k. dubbelbeskattningen, utan därpå, att det
tillkommit åtskilliga nya skatteobjekt, som förut varit undantagna
från beskattning, nämligen statens verkstäder utanför Örebro. Om
man ser på hela rikets kommunalskatter, så hade jordbruket år 1917
att bära nio procent och 1918, för vilket år 1917 års taxering till bevillning
ligger till grund, 6 1j2 procent. 1920 bär jordbruket, oaktat
den nya fastighetstaxeringen, icke att bära mera än 6,7 procent, alltså
ett ungefär oförändrat procenttal.

Hem Edén talade om dubbelbeskattning. Ja, det var nu först
och främst en något olika definition mot vad som brukar lämnas på
dubbelbeskattning. Med detta begrepp brukar man förstå, att det är
samma skattekälla, som beskattas två gånger, men icke att det är
samma person, som får betala skatt två gånger. Emellertid upptager,
såvitt jag förstår, det förslag, som hem Edén skisserade, just en
verklig dubbelbeskattning. Enligt detta förslag skulle nämligen .jordbrukarna
få betala inkomstskatt för hela sin inkomst, men det antyddes
ej, att skoigsaccisen skulle borttagas. Skogsaccisen är visserligen
icke en skatt på inkomst men på avkastning och det kan väl även
sägas, att det är avverkaren, icke ägaren, som betalar skatten. Men
det är väl känt, att köpeskillingen, då skog försäljes, bestämmes med
hänsyn till denna avverkarens skyldighet att betala skatt. J ag skall
nämna ett par siffror — jag har tyvärr ej tillgängliga uppgifter från
mer än tre socknar, ty man har ännu icke hunnit med fullständiga
beräkningar — som visa vad jordbruket skulle bära procentuellt av
den kommunala beskattningen efter departementets förslag och efter
herr Edéns förslag. Den ena socknen är Simonstorp, en mera skogsrå
kommun. Där bära nu jordbruksfastigiheterna 64,3 procent av
alla socknens kommunalutskylder. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle de bära 84,4 procent och enligt hem Edéns förslag skulle, så
vitt de preliminära beräkningarna giva vid handen, på jordbruksfastigheterna
komma 87,3 procent, alltså mer än enligt Kungl. Maj:ts
förslag. I Kråksmåla, en annan skogssocken, bär nujordbruket 49,8
procent. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle det få bära 45,9 och
enligt herr Edéns förslag 53,5 av alla skatter, alltså fortfarande en
skärpning för jordbruksfastigheterna genom den verkliga dubbelbeskattning,
som herr Edéns förslag innebär.

Även i fråga om näringsskatten bär det uttalats betänkligheter.

Teoretici torde emellertid i allmänhet vara för eu näringsskott. Kammarrätten,
som haft särskilt att yttra sig om de i Kungl. Maj:ts förslag
upptagna bestämmelserna i ämnet, börjar sitt utlåtande med att
förklara: »ur teoretisk synpunkt Hanne kammarrätten den sålunda an -

Nr 32. 38

Fredagen den 19 mars.

";oZ;r:^ivna^rulldvalen för en “äringsskatt icke lämna rum för anmärknin nr

191. Sar- Givetvis borde eu. kombination av nyssnämnda faktorer»_- det

(Forts.) a^ ^ tre faktorer, som inga i det kungl. förslaget — »lämna ett mera
fullständigt och tillförlitligt uttryck för näringsverksamhetens tntressegemenskap
med kommunen än vad avkastningen ensam förmådde.»

Yad angår frågan huruvida Kung!. Maj:ts förslag skulle bli för
svårt att tillämpa i praktiken, ber jag att få återgiva ett uttalande,
som gjorts av f. d. kammarrättsrådet von Wolcker. Det är med hans
tillstånd som jag återgiver uttalandet, och jag anser mig kunna göra
detta, eftersom jag icke själv skrivit den delen av kommunalskattelagen.
Herr von Wolcker yttrar sig så: »Beträffande den kommunala
näringsskatten finner jag förslaget synnerligen väl både avfattat
och motiverat och ber att få utrycka min livligaste beundran för
den lätthänthet, varmed där mötande vanskligheter övervunnits.»

Yad angår frågan, att kammarrätten skulle ha haft åtskilliga erinringar
att gorå, är att märka, att många av dessa erinringar just
blivit iakttagna i det kungl. förslaget. Omarbetningen har hela tiden
skett under samråd med den ledamot av kammarrätten, som där
föredrog det dit remitterade förslaget.

Herr Edén talade om, att fastighetsskatten och näringsskatten
skulle övervältas på löntagarna, och han hyste betänkligheter mot
förslaget ur den synpunkten. Men vore det så, förstår jag sannerligen
icke, varför fastighetsägare och näringsidkare äro så rädda för dessa
skatter, om de i allt fall icke få vidkännas dem till slutet.

Beträffande beskattningen efter förmåga genom kommunal inkomstskatt
och progressiv skatt kanske jag icke skall upptaga kammarens
tid med att tala därom. Principen är ju i stort sett erkänd av
flera av de föregående talarna.

Det har uttalats,_ att kommunalskattefrågan icke nu borde företagas
till slutlig prövning, utan att man borde söka en provisorisk lösning^
Innan man bestämmer sig för att förkasta det förslag, som nu
föreligger utarbetat, skall man väl tänka sig, att man har något annat
att välja på, men det har icke från något håll mig veterligen angivits,
hur kommunalskattefrågan borde slutligen lösas på annat
sätt. Det har framlagts ett provisorium, men man har icke velat
säga, att detta skulle bli den slutliga lösningen, och jag tror icke
heller, att det skulle lämpa sig att läggas till grund för en slutlig lösning.
Den ojämnhet, som det liberala förslaget åstadkommer mellan
fastighetsägarna inbördes, måste resultera antingen däri, att man lägger
på en objektskatt för alla fastighetsägare — man kan nämligen
icke ha en sådan för en del men ej för andra fastighetsägare — eller
också helt och hållet släpper efter objektskatten för alla fastighetsägare.
Gör man det senare, kommer utdebiteringen i de olika kommunerna
på varje skattekrona att stiga i avsevärd grad. På grundval
av provtaxeringsresultatet har man gjort beräkningar över, vad utdebiteringen
skulle uppgå till i de olika kommunerna, om man lade
beskattningen uteslutande efter förmåga, och det har då visat sig, att
utdebiteringen per skattekrona skulle stiga i Kuddby socken från 10
kr. till 16: 45, i en annan socken från 7: 60 till 16: 59 och i en tredje

39 Nr 32,

Fredagen den 19 mars.

från 4: S3 (ill 9: 06. Det är sant, att jas här uttagit de mest markanta ™™™-sonaeln
exemplen, men man måste komma ihåg, att prov taxeringen gjordes nr jrgj.
1918, då det var jämförelsevis goda konjunkturer för jordbrukarna. (Forts.)
Vad man skulle komma till för resultat med en beskattning enbart pa
inkomstbeskattningens grund vid nedåtgående konjunkturer, kan man
lätt tänka sig. ,

Det är klart, att det föreliggande förslagen lamnar rom. för anmärkningar.
och det erkännes villigt, att det kan vara detaljer som
behöva omarbetas, men det har aldrig från finansministerns sula varit
något motstånd mot saklig diskussion, och det kommer heller icke
att bli något motstånd mot en sådan diskussion om detaljer i iorsiaget
eller om hur man skall ordna frågan på lämpligaste sätt. Jag
tror, att det för hela frågan vore olyckligt, om det skulle uppstå partistrider
om densamma. -lag tror också, att,, nar förslaget Kommer
till utskottet, detsamma skall ägnas en verkligt ingående saklig behandling,
och att omdömet, därvid skall bil ett anaal; ån de,;, sota
kommit fram i pressen på sista tiden.

Horr vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Hrr Olsson i Ramsta: Herr vice talman! I den kungi.
propositionen lämnas en fullständig redogörelse för de yttranden,
som inkommit från länsstyrelser och hushållningssällskap i anledning
av Eisermans och von Wolckers förslag till. kommunaiskattelagstiftning.
Vid granskningen av de skatteprinciper, som
lagts till grund för denna lagstiftning, liar intressepnncipen framhävts
ganska starkt, och i de yttranden, som avgivits av lanss tyrelser
och hushållningssällskap, har också på clet skarpaste betonats,
att intresseprincipen måste få en avgörande betydelse vid utformningen
av den nya kommunalskattelagstiftningen. Konungens
befallningshafvande i Södermanlands län seger, att denna princip
icke blivit tillräckligt beaktad och följdriktigt genomföra i forslaget
o. s. v. Man kan utläsa av dessa yttranden, att enligt .ifrågavarande
myndigheters mening det endast skulle vara fastighetsägarna,
som ha ett särskilt intresse av en del av kommunens anordningar
för det allmänna bästa. Det visar, att länsstyrelserna_och hushållningssällskapen
verkligen icke tänkt igenom denna fråga hell och
hållet, ty deras uppfattning står uppenbart i strid med den mening1
som förfäktas av sakkunniga skriftställare på område c. exempelvis
i Tyskland. Där anser man, att när det gäller utgifter för
låt oss säga folkskolan, anknyter sig- intresseprincipen icke til
fastighetsägarna ulan till do personer, som ha barn, vilka åtnjuta
undervisning. Detta är för övrigt helt naturligt, och utformar man
intresseprincipen på detta fullt riktiga sätt, kan vem som he st vara
med om, att det finns vissa grupper inom samhället, som 1m speciellt
intresse av, att skolor, kyrkor och fattigvård upprattöalias.. .Da
statsrådet Nothin, som utarbetat detta förslag, höll. föredrag i ämnet
för liberala partiet, medgav han också, att intressepnncipen

Ni- 32. 40

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av icke kunde vidhållas beträffande fastighetsägare när det o-ällde
■nr 191. ntgiitei loi ayssnamnda ändamål. Jag- vill vidare erinra, att då
(Forts.) ?af1 klargöra innebörden av intresseprincipen, har det an iorts

saciana exempel som att en kommun anslår medel till en
enskild järnväg, som dragés fram genom densamma. Det blir då
ett pavisoart intresse för fastighetsägarna, alldenstund deras fastigheter
stiga i pris. Detsamma blir förhållandet i en stad, där man
g-or en hamnanläggning, drar fram nya gator o. s. v. Då finansministern
i den kungi. propositionen talar om intresseprincipen,
yttrar nan sig också på följande sätt å sid. 253: »Do förslag till
bestämmelser rörande den kommunala beskattningen, vilka jag
i enlignet med ovan framhållna synpunkter låtit utarbeta, innelarta
emellertid icxe ett slutligt utformande av det skisserade skattesystemet,
sa till vida som frågan om kommunernas rätt att uppbara
avgii oer _. iexe. berörts. Visserligen har inom finansdepartementet
vant under övervägande ett av kommunala, nybildningskomnutten
den 12 december 1917 avgivet betänkande innefattande, bland
annat, förslag till lag om särskild bidragsskyldighet för gatubållj1!1,
8'' *5: V" Vv;ssa samhällen. Kammarrätten, vars yttrande över
i ni?ia® infordrats, har emellertid, under erinran, bland annat,
Vn v i ,vK stadsplanekommitté upptagit förevarande spörsmål
till behandling och därvid ifragasatt att i stadspla-nelagen intaga
bestämmelser om gatas anläggning och underhåll samt renhållning
och belysning, icke ansett sig höra ingå på
närmare granskning av lagtexten. Då kommunernas rätt att upptaga
avgifter jag avser här icke de fall, där kommunen genom
något, sia aixärsdnvande verk uppbär betalning för leverans av
elektrisk energi, gas, vatten in. m., utan endast de fall, då avgifterna
avse att täcka utgifter för ändamål, som eljest skulle bekostas
med skattemedel — väl i huvudsak torde komma att begränsas
till ovan antydda fall och det vid sådant förhållande synts
mig^ lämpligast att icke föregripa stadsplanekcmmitténs blivande
iorsiag har jag funnit det vara lämpligast, att denna fråga får
tills vidare, anstå. Val ar. det sant, att för ett riktigt avvägande av
. h.^partikonsta!, efter vilka de allmänna skatterna skola deltaga
i väckandet av kommunens utgifter, i viss mån erfordras ett ståndpunktstaganae
till frågan, hur stor del av dessa utgifter, som skall
täckas genom avgifter. Ju större betydelse avgifterna erhålla i
systemet, desto, mindre belopp böra uttagas genom den egentliga
in tressebeskattnm gen.»

, .., ;;r meningen, att dar ett särskilt intresse lian påvisas,

D.or hetta intresse beskattas genom särskilda avgifter. Det är precis
detsamma, som herr vice talmannen sagt i sin reservation, "när
lian talar om intressebeskattningen i Tyskland, vilken når under
namnet »Debiiliren».

1fGrr finansministern yttrar vidare på sid. 237: »Ehuru jag
sålunda ansluter mig till den uppfattningen, att i den kommunala
besaaumngeu mtressepnncipen bär vinna beaktande, kan ja o- dock
icxe tillerkänna intressebeskattningen sådan avgörande betydelse

Fredagen den 19 mars.

41 Nr 82.

som man ofta å sakkunnigt håll velat göra. En väsentlig del, under
mer normala förhållanden huvuddelen, av de normala utgifterna,
bör enligt min mening alltid täckas genom skatter etter förmåga.
»

Det synes härav framgå, att finansministern framdeles tänker
framlägga förslag till lagstiftning, som tar ut skatt på särskilda
förmåner i enlighet med Gebuhrsystemet. Man försår då, att finansministern
icke vill fasthålla vid intresseprincipen, när det gäller
skola, fattigvård och kyrka. Eu är förhållandet det, att i landskommunerna
huvudparten av utgiftsbehoven hänför sig just till
dessa ändamål, beträffande vilka vi kunna vara ense om, att de
icke utgöra något särskilt intresse för fastighetsägarna inom kommunen.

Jag skall nu med några exempel visa, hirr tungt det här föreliggande
förslaget drabbar en del fastighetsägare. Jag antar sålunda,
att en arbetare köpt ett hus för 20,000 kr. för Jänta medel,
och att hans arbetsinkomst är 3,600 kr. Enligt förslaget skall han
betala en fastighetsskatt för 20,000 kr. efter -t ''A % eller för en
beräknad inkomst av 900 kr. Värdet av hyrestid bostad upptages
som särskild inkomst, men jag förutsätter i detta fall, att skuldräntan
och värdet av den fria bostaden taga ut varandra. Det -kan
också hända, att taxeringsnämnden kommer att uppskatta värdet
av hyresfri bostad högre än skuldräntan, och i så fall kommer denna
skillnad även att bli föremål för beskattning. Sålunda tillkommer
ett belopp av 900 kronor. Arbetsinkomsten utgör 3,600 kronor.
Jag förutsätter nu, att han får ett familje- och ortsavdrag på
1,200 kronor och alltså skattar för ett beskattningsbart belopp av
3,300 kronor. Med en utdebitering av 6 kronor per bevillningskrona
får han 198 kronor att erlägga i skatt.

Nu har denna person en kamrat, som tjänar precis lika mycket
och har lika stor familj, men icke äger egen fastighet. Denne behöver
endast skatta för ett belopp av 2,400 kronor och får sålunda
i skatt 144 kronor — han får nämligen samma avdrag som den andre,
då inkomsten, 3,600 kronor, är lika stor — och erlägger i skatt 54
kronor mindre än den förre.

I verkligheten kan relationen ställa sig ändå ofördelaktigare
än i det exempel jag nu uppgav, nämligen för den händelse taxeringsnämnden,
som jag nyss sade, uppskattar värdet av hyresfri bostad
till högre belopp än skuldräntan, och dessa fall kan man tänka sig
bliva ganska talrika. För oss jordbrukare kommer det enligt förslaget
att ställa sig ganska ogynnsamt, såsom jag med ett par exempel
ber att få visa.

Vi ha en person, som vi kunna kalla Andersson, han är invalid
och kan icke längre arbeta själv, ehuru han varit jordbrukare. Hela
hans förmögenhet består av 20,000 kronor och för denna har han
köpt sig en gård utan skog. Till uppsättningen, lösöret in. m. har
han använt lånta medel. Enligt nuvarande bevillningsförordning
skulle han få en skatt å 96 kronor, efter en utdebitering av 8 kronor
pr bevillningskrona. Oaktat han har skuldräntor att betala deklarerar

Vid remiss av
propositionen
nr 191.

(Forts.)

Nr 32. 42

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av han för en nettoinkomst i och för statsbeskattning, jämt 1,200
propositionen pr. me(] frånräknande av förmögenhetsdelen. Vilken skatt måste han
- i nu erlägga enligt herr finansminsterns förslag? Antag först, att
or '' utdebiteringen sjunkit från 8 kronor till 6 kronor pr bevillningskrona,
en sänkning alltså av 2 kronor, som efter vad de verkställda provtaxeringarna
ge vid handen kommer att inträffa. Nettoinkomsten
är 1,200 kronor och 6 % av taxeringsvärdet är också 1,200 kronor,
summa inkomst sålunda 2,400 kronor. Andersson är ogift och bor
på en ort, som faller under oitsgrupp 1, varför han får ett avdrag
å 450 kronor. Han skattar sålunda för ett belopp av 1,950 kronor,
19,5 bevillningskronor. Efter en utdebitering av 6 kronor pr bevillningskrona
blir skatten 117 kronor.

Han har en kamrat, som är föremål för samma olycksöde, att
vara invalid. Han äger likaledes en förmögenhet på 20,000 kronor.
I stället för att därför köpa en gård lånar han ut sina pengar mot
6 % ränta. Han får samma avdrag som den förste, 450 kronor och
skattar allenast för ett belopp av 750 kronor. Skatten blir följaktligen
här 45 kronor. Som synes: den som köpte en egendom
får 117 kronor och den som satte in sina pengar på bank får 45
kronor i skatt.

Jag tager ett annat exempel, det är hämtat från en av kammarledamöternas
deklarationer i och för statsbeskattning. Det gäller
här en småbrukare, som driver ett ganska intensivt småbruk, men
som inte fått hela sin inkomst under året av jorden. Han har genom
sitt arbete fått mycket animaliska produkter till försäljning och kom
så till en nettoinkomst per tunnland av 532 kronor. Hans gård om
30 tunnland är taxerad till 12,000 kronor. Efter en utdebitering av
22 kronor per bevillningskrona betalar han en kommunalskatt av
158:40. Han deklarerar i år till staten för en inkomst med frånräknande
av förmögenhetsdelen av 4,270 kronor. Nu skulle till
denna inkomst läggas 6 % av taxeringsvärdet, 12,000 kronor, sålunda
720 kronor. Han har inga barn och får i avdrag endast 600 kronor.
Det beskattningsbara beloppet blir därför 4,390 kronor, för viiken
inkomst han skall erlägga skatt. Jag utgår nu ifrån, att utdebiteringen
i kommunen är 22 kronor pr bevillningskrona och att den
kommer att sjunka till 15 kronor pr bevillningskrona. Detta kommer
den icke att göra i annat fall än att kommunen får ett avsevärt bidrag
av utjämningsfonden; vi antaga åtminstone att ett sådant bidrag
lämnas. Men oaktat jag tager i beräkning ett sådant hopp som Irån
22 till 15 kronor pr bevillningskrona får personen i fråga en skatt
av 658:50, vilket gör pr tunnland räknat 22 kronor. Nu kommer
skatten emellertid att i verkligheten bli mycket högre, ty enligt förslaget
skall omtaxering av egendomarna ske och det står tydligt utsagt
i lagtexten att man därvid skall följa saluvärde. Om i ett särskilt
fall saluvärdet på grund av speciella omständigheter är för högt och
därför icke kan följas, skall detta antecknas i protokollet — så noga
är man i detta avseende. Jag frågade mannen hur mycket egendomen
var värd. Jo, sade han, det finnes skog på egendomen för

10,000 kronor, så att jag icke vill sälja gården under ett belopp

Fndagcn den l‘J mars.

43 Nr 3*.

av 30,000 kronor. Vi skola nu icke .sätta en högre siffra iln 20,000 Vid remiss av
kronor för att vara på den säkra sidan. Inkomsten kommer sålunda propositionen
att ökas med 480 kronor, som skola läggas till det egentliga inkomst- (ports ^
beloppet, och skatten beräknas för en inkomst av 4,870 kronor, efter
en debitering av 15 kronor pr bevillningskrona. Det blir följaktligen
här en summa av 730:50 eller cirka 24 kronor pr tunnland i kommunalskatt,
och detta för en småbrukare, som visat sig äga förmåga
att komma till så vackert resultat ifråga om frambringande av animaliska
produkter, att han kommit upp till en sa hög siffra som

20,000 kronor. Det borde i stället vara skäl att premiera en sådan
person, som kunnat å en så liten jordareal få fram ett sadant resultat.

Det blir faktiskt för en dylik jordägare enligt förslagets åskådning
snarast ett arrende av egendomen.

.lag skulle vilja framställa en hel del anmärkningar mot förslaget,
Först skulle jag vilja taga upp till bemötande några av den
föregående ärade talarens, statsrådets Nothins påstående. _ Herr statsrådet
Nothin framhöll, att den hårt skuldbelastade fastighetsägaren
dock får billigare skatt enligt regeringens förslag än efter den av
förre statsministern, herr Eden, gjorda skisseringen, detta på grund
utav att utdebiteringen''pr bevillningskrona kommer att sjunka. Men,
herr statsrådet Nothin, finns det icke något annat, som kommer att
upphiiva just denna sänkning av antal bevillningskronor? Jo, denna
nytaxering av egendomar, som kommer att ske. I stället för att
räkna med jämförelsetal av 6 % å det nuvarande taxeringsvärdet få
vi i framtiden räkna med kanske 12 % beroende på.att^vi ju i detta
fall måste följa saluvärdet å egendomarna. _ Det blir sålunda enligt
regeringens förslag en verklig förskjutning till jordbrukarnas nackdel.

Herr statsrådet Nothin gjorde så en del jämförelser mellan regeringens
och det liberala partiets förslag. Han påstod, att det
Edénska förslaget i vissa fall skulle införa en dubbelbeskattning, och
detta just under den förutsättningen, att detta förslag, samtidigt som
det genomför inkomstbeskattning på skogsbeskattningen, också skulle
behålla den skogsaccis som vi för närvarande ha. Detta må i och
för sig vara riktigt men jag kan dock ^icke i förra statsminsterns
anförande få fram något som tydde på, att han önskade behålla
denna skogsaccis. Jag fömodar, att, när förslaget blir fullständigt
utformat, det icke kommer att ifragasättas sådan dubbelbeskattning,
och då bortfaller verkan av hela denna jämförelse mellan det Edénska
förslaget och regeringsförslaget på denna punkt.

Herr finansministern hade ett yttrande, som jag också antecknade.
Han sade, att icke behöva ni jordbrukare vara så rädda för
förslaget, icke behöva ni frukta för att det skall medföra rentav en
katastrof. Ty komma jordbrukets konjunkturer att gå ned, så att
det icke lämnar någon vinst, blir det ju ingen beskattning, då det
ju icke finnes någonting att taga i anspråk därför. Men är det så
alldeles säkert, att herr finansministerns påståenden härom halla
streck? Det tror jag icke. Ty för det första, som jag nyss sagt,
får man taga hänsyn till den fataliteten, att i stället för som nu
betala skatt efter 6 % får man framdeles betala efter 12 % av det

Nr 32. 44

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av nuvarande taxeringsvärdet. Och vad detta skulle betyda under nedproponMoncn
åtgående konjunkturer för jordbruket, kunna herrarna lätt räkna
(Forts) ut- Skatterna skulle då drabba oss jordbrukare dubbelt hårdare än under
nuvarande omständigheter, enär det icke finnes egendom, som kan
bidraga till skattebetalningen, det är alldeles tydligt. För det andra
vill jag påstå, att det kommer att bli ofantligt svårt för småbrukare,
som icke föra räkenskaper, att inför taxeringsmyndigheten konstatera,
att de icke haft någon vinst på sin egendom. Taxeringsnämnderna,
sammansatta som de äro på den allmänna rösträttens grund,
och varuti arbetarna äro tillräckligt representerade, komma att såga:
ni har i alla fall som jordbrukare levat på eder egendom, ni skall
betala skatt för den hyresfria bostaden, som är värd så och så mycket,
ni skall betala skatt för edert bränsle och ni skall beskattas jämväl
för egna produkter använda i hushållet. Och allt detta är kanske
icke värt hälften av vad man uppskattar det till. Ty det förhåller
sig så, mina herrar, att för de jordbrukare, som t. ex. lämna
sin sötmjölk till mejerierna och taga tillbaka skummjölken för sin
egen räkning, som över huvud mest leva av bröd och potatis och sill,
gå dessa förmåner, som de erhålla för hushållet från sina egna gårdar,
icke upp till störa summor. Jag har fört fullständiga räkenskaper
före kriget, och jag har suttit i en taxeringsnämnd i ett tiotal
år, men jag har i avseende å värdet av de egna produkterna till
hushållet icke kommit upp till högre summa än ungefär 25 öre pr
dag och person. Jag påstår alltså, att det kommer att bliva o tant -ligt ^svårt för småbrukarn a att påvisa att de haft förluster under
ett oår,^ ty taxeringsnämnderna komma) säkerligen att även under
nedåtgående konjunkturer antaga att de haft eu viss vinst och beskatta
dem för denna. Och så skulle det med regeringens förslag
dock bli en dubbelbeskattning, i många fall en tredubbel beskattning.

Jag^ får för min del säga, att när jag läste propositionen —
de verkliga repartitionstalen stå ju icke i den stora propositionen
utan i en särskild proposition — och jag därvid fann, att det var
alternativ 1, vilket herr statsrådet Nothin behandlade i sitt första
utkast, skulle komma till användning, blev jag verkligen häpen.
Ty jag hade tänkt mig, att man åtminstone borde ha tillämpat alternativ
3. När vi alltså hava att räkna med, att man kommer att
utgå från 6 % av det nuvarande taxeringsvärdet med utsikt till att
taxeringsnämnderna komma att självmant, av sin egen maktfullkomlighet
höja intressebeskattningen kanske dubbelt, då synes mig
en sådan situation föreligga, i vilken Sveriges jordbrukarerepresentanter
i riksdagen icke kunna gå med på den föreslagna beskattningen
av jordbruket — det vore absolut omöjligt.

Ja, mina herrar! Jag har icke så mycket att tillägga, .jag har
sagt det mesta jag ville vid detta tillfälle framhålla. .Tåg skall endast
yttra några, ord om möjligheten för taxeringsnämnderna att verkligen
fullfölja taxeringen enligt de direktiv, som regeringspropositionen
lämnar. Jag har som sagt varit taxeringsnämndsordförande
och suttit som medlem i taxeringsnämnd i många år, men när jag

Fredagen den It) mars.

45

Nr :{2.

försökte att sätta mig in i skatteförslaget och särskilt i bestäm- Vid remiss av
melserna om näringsskattekapitalets beräkning, dä fick jag icke, propositionen
det tår jag lov att säga, klart för mig vad som menades i första (Forts)''
kastet. Jag har så småningom försökt att med mödosamt arbete
få fram innebörden i förslaget, och jag skall roa mig med att läsa
upp för herrarna, hur man skall gå till väga vid en sådan beräkning
av näringsskattekapitalet.

Först skall man bestämma, vilken rörelse och näring, som skall
erlägga näringsskatt. Redan den frågan kan i många fall vara
mycket kvistig. Rå det gäller de s. k. fria yrkena, såsom advokatverksamhet,
läkarpraktik in. in., stadgas det nämligen endast i förslaget,
att, om yrkesutövaren själv utför det huvudsakliga arbetet,
är verksamheten icke att anse såsom näring. Men använder han
minst två biträden, anses han utöva skattepliktig näring. En läkare
t. ex., som har två biträden, skall betala näringsskatt, om han
utför operationer på egen klinik, varemot en läkare i Stockholm,
som utför sina operationer i Sofiahemmet, blir befriad. Samma
är förhållandet med en barnmorska, som hyr rum för sitt yrke, och
kanske har en sjuksköterska hos sig och tager emot sina patienter
där: hon måste betala näringsskatt; en annan barnmorska återigen
icke. Som sagt: redan frågan vem som skall betala näringsskatt
eller icke vållar vissa svårigheter att besvara.

Men vidare: spörsmålet, hur näringsskattebeloppet skall beräknas,
är formligen en kuggfråga.

Först skall man taga reda på den s. k. näringsskattepliktiga förmögenheten.
Härvid medräknas ej värdet av i näringen använd fastighet,
ty denna blir ju beskattad genom fastighetsskatten, men värdet
av alla maskiner och inventarier jämte råvaror och färdiga produkter,
kontant rörelsekapital och utelöpande fordringar skola ingå
i den skattepliktiga förmögenheten.

Har idkaren av rörelsen skuld för hela detta belopp eller någon
del därav, får sådan skuld ej avräknas till högre belopp än det i
förmögenheten inräknade värdet av kontanta medel, värdepapper
och utelöpande fordringar, ävenså i rörelsen innestående del av arets
vinst _ även detta medför åtskilliga subtraktioner och additioner
osv. — överskjutande skuld får ej avdragas.

Nu skall jag taga några exempel. Vi antaga, att vid en möbelfabrik
den skattepliktiga förmögenheten uppgår till 100.000 kr.

Nästa steg gäller att få reda på meravkastningens kapitalvärde. Jag
följer då deklarationen till statsbeskattningen. tager den deklarerade
inkomstsumman och höjer densamma med vad som vid beräkningen
avdragits i avlöning till arbetsledningen, samt i fall deklaranten hyr
i rörelsen använd lös egendom eller arrenderar lokalerna för rörelsen,
skall den del av hyran eller arrendet, som överstiger skälig avskrivning
å värdet av den lösa euendomen eller skälig hyra för fastigheten.
även tilläna-as den deklarerade inkomsten..

Don så förhöjda inkomstsumman, som vi i exemplet beräkna
till 30 000 kr., skall minskas med sex procent av skattepliktiga förmögenheten
eller med 6,000 kr., varefter återstår 24,000 kronor.

Nr 82.

46

Fredagen den 19 mari.

Vid remiss av Till detta belopp skulle författningsenligt läggas taxeringsvärProi™y™''ien
det å egen i rörelsen använd fastighet med avdrag för skuld, som ej
(Forte) avdragits redan vid den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräknande.
För att förenkla vårt exempel hava vi emellertid utgått
från, att den egna fastighetens taxeringsvärde, 100,000 kronor, mot.
svaras av skuld till samma belopp. Från dessa 24,000 kronor skall
ytterligare dragas näringsidkarens egen arbetsförtjänst, beräknad efter
en viss skala. Beloppet härav blir i förevarande fall 13,600 kronor,
varefter i meravkastning återstår 10,400 kronor. Genom att
multiplicera dessa 10,400 kronor med 10, erhålles slutligen, vad som
i förslaget benämnes »meravkastningens kapitalvärde», vilket i exemplet
alltså blir 104,000 kronor.

Visserligen kan man tänka sig, att maskineriet till slut kommer
att gå, jag tror icke, att detta är alldeles omöjligt. Men jag tror mig
kunna antaga, att en stor del av taxeringsnämndernas ledamöter aldrig
komma att lägga ned så mycket arbete på saken, att de någonsin förstå,
hur man skall nå fram till »meravkastningens kapitalvärde» och
den näringsskattepliktiga förmögenheten. Deklaranten kommer naturligtvis
i de _ flesta fall icke att kunna beräkna, om man blivit rätt
taxerad eller ej. En liten industriidkare t. ex. eller en smed, som har under
sig en _ fyra å fem arbetare, kan ju omöjligt avgöra, om han
fått ett riktigt skattebelopp sig ålagt. Han får naturligtvis för det
ändamålet vända sig till en skattetekniker och betala ett belopp för
att få upplysning härom. Och folk i allmänhet måste väl godtaga
taxeringarna, antingen de äro för höga eller för låga.

Sedan vi nu efter rätt så besvärliga räkneoperationer fått reda
på den näringsskattepliktiga förmögenheten samt meravkastningens
kapitalvärde, blir nästa steg att taga reda på det s. k. arbetarekapitalet.

Detta är mycket lätt, om fabriken eller näringen haft samma
antal arbetare anställda hela året; då finner man arbetarekapitalet
genom att multiplicera antalet arbetare med 2,000. Har det däremot
varit olika antal arbetare under året, får man beräkna ett medeltal
efter angivna grunder.

Vi antaga nu, att arbetareantalet vid fabriken varit 40 st. Arbetarekapitalet
blir alltså 80,000 kronor.

På grundval av dessa tre poster 1) den näringsskattepliktiga förmögenheten.
100,000 kr. 2) meravkastningens kapitalvärde, 104,000
kr. 3) arbetarekapitalet, 80,000 kr. bildas sedermera det s. k. näringssk
attek ap i talet.

Vi lägga då först ihop den skattepliktiga förmögenheten i detta
fall 100,000 kr. med meravkastningen kapitaliserad, 104,000 kr. och
få tillsammans 204,000 kr. Näringsskattekapitalet beräknas så, att
av nyssnämnda summa lägges till arbetarekapitalet, dels så mycket
som motsvarar det sistnämnda, dels ock hälften av överskjutande belopp.

_ I förevarande fall få vi alltså beräkna det skattepliktiga näringskapitalet
på detta sätt: arbetarekapitalet ingår helt med 80,000 kr.,
av förmögenheten och meravkastningen ingår först 80,000, därefter

Fredagen den 1{T murs.

47 Nr 32.

hälften av skillnaden mellan 204,000 och 80,000 eller 02,000 kr. Näringsskattekapitalet
blir alltså i detta ex. 222,000 kr. Men 5,000
kronor av detta äro alltid skattefria och iråndragas, varefter återstår

217,000 kr. Tre procent av detta belopp bildar grundtal eller s. k.
skattekronor för kommunal utdebitering, i förevarande exempel alltså
6,510 kronor.

Hur skall nu skatten inom kommunen komma att beräknas lör
denna fabrik i detta fall? Ilen skattepliktiga inkomsten framkommer
av följande poster: 1) 4,5 % av fastighetens taxeringsvärde 100,000
kronor utgör 4,500 kr.. 2) näringsskattekapitalet 217,000 kronor, vara
3 % beräknas såsom skattepliktig inkomst 6,510 kronor, 3) deklarerad
beskattningsbar inkomst 30,000 kronor. Summa. 41,010 kronor.
Om i kommunen under nuvarande förhållanden utdebiterats. 8 kronor
per bevillningskrona skulle enligt beräkningarna i det Nothinska. förslaget
efter provtaxeringarna, utdebiteringen sjunka från 8 kr. till 6
kr. per skattekrona eller bevillningskrona, och i förevarande exempel
skatten till kommunen utgå för 410:10 »bevillningskronor» och
skattebeloppet bliva 2,460:60. Efter de .nuvarande skattelagarna skulle
skatten ha utgått, dels för beräknad inkomst av fastigheten efter. 5
% å taxeringsvärdet, 100,000 kr. dels ock för den deklarerade nettoinkomsten,
26.000 kr. (30,000 kr. — 4.000 kr., som utgått till arbetsledningen)
med avdrag för hyresvärdet motsvarande belopj) av 5 % a taxeringsvärdet
av fastigheten, alltså för i ett för allt 26,000 kr., vilket
efter 8 kr. per bevillningskrona skulle gorå 2,080 kr.

Som synes, blir höjningen genom näringsskatten i detta fall pa
en inkomst av 30,000 kronor endast 380:60 kr. Nu kommer ju progressivskatten
till vid inkomster över 3,000. kronor, men denna skatt
drabbar även jordbruket, så när man skall jämföra, hur den föreslagna
skatteformen kommer att verka på jordbruk och på industri, kan
man alldeles lämna progressivskatten åsido.

Mot mitt exempel kan ju anmärkas, att om arbetareantalet vant
större, skulle näringsskatten blivit högre.

Jag beräknade arbetareantalet så, att en nettovinst av 750 kr.
skulle uppstå för varje arbetare.

Om vi i stället beräkna arbetareantalet till 100 st. med en vinst
av 300 kr. per arbetare, hur skulle då exemplet utfalla? Jo, då ha
vi först förmögenheten, 100.000 kr. samt meravkastningens kapitalvärde,
104.000 kr. summa 204,000 kr. och arbetarekapitalet 200.000
kr. Näringsskattekapitalet blir nu 404,000 kr. Härifrån avgår skattefritt
5,000 kr. och återstår 399,000 kr. 3 % därå. gör 11,970 kr., 4,5
% å taxeringsvärdet gör 4,500 kr., deklarerad inkomst 30,000 kr.
summa 46,470 kronor. Det gör 464:70 »bevillningskronor» och efter
6 kr. per bevillningskrona få vi en skatt av kr. 2,786:20. eller
325:60 kronor mera i skatt, när arbetareantalet var 100 stycken i stållet
för 40 med samma nettoinkomst.

Man torde alltså kunna fastslå, att ju flera arbetare och ju mindre
vinst per arbetare, ju högre blir näringsskatten. .

Ja, herrarna förstå, att skall man antaga en lagstiftning som
gör taxeringsarbetet så invecklat, i den man det rör näringsskatten,

Vid remins av
propositionen
nr 191.
(Forts.)

Nr 82. 48

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av komma folk Icke att förstå, liur de bli taxerade och ha själva ingen
ProP°™t™nen möjlighet att beräkna, om taxeringen är riktig eller icke. Taxeringsår^''
arbetet kommer dessutom enligt mitt förmenande att bli så fördyrat,
att staten kommer att få en avsevärd utgiftspost härigenom i framtiden.
Jag har verkligen intervjuat en av de parlamentariska sakkunniga
i frågan och sport honom, huruvida det verkligen är meningen
med detta förslag, att ha särskilda skattetekniska tjänstemän
för att leda och utföra taxeringsarbetet. Han svarade då, att det
enligt hans åsikt var absolut nödvändigt, att sådana tjänstemän
skulle ° finnas. Man må icke förundra sig över, att kammarrätten
just på grund därav, att näringsskatten är så tekniskt svår att tilllämpa,
helt och hållet avstyrkt förslaget. Under sådana omständigheter
förstår jag icke, varför herrarna på regeringsbänken skola nedlägga
ett så. intensivt arbetet på att genomdriva intresseskatter, sådana
de blivit utformade i propositionen. Jag förstår det desto mindre
som både herr statsrådet Nothin och herr finansminstern tyckas vara
av den meningen att intresseprincipen icke kan fasthållas för fastighetsägarens
del, då det gäller utgifter för skolundervisningen, kyrka
och fattigvård. Och jag förstår det icke heller av den anledningen
att finansministern i propositionen gjort gällande, att man skulle avse
på en särskild avgiftsväg taga ut skatt för sådana särskilda intressen,
som förekomma, då det gäller i städer anslag för gator och dylikt
och ute på landsbygden anslag till järnvägar, hamnanläggningar och
dylikt. Detta är egentligen det mesta som vi här i allmänhet kunna
godtaga, .men vi kunna icke godtaga intresseprincipen i den vida
utsträckning, som den kungl. propositionen velat inrymma åt densamma.

Mina herrar, vi kunna snart stå inför fallande konjunkturer på
världsmarknaden. Vart skall det då taga vägen om jordbruket står
inför en situation med höjda arbetspriser, med fallande priser å alla
sina produkter, för den händelse vi skulle då ha antagit detta förslag
och taxeringsnämnderna pålagt oss intressebeskattning icke efter 6 %
av nuvarande taxeringsvärde utan kanske efter 12 Det skulle bli
en fullständig katastrof för det svenska jordbruket detta. Jag tror
icke, att någon av kammarens lantmannarepresentanter skulle vilja
reflektera på ett kommunalskatteförslag som utvidgar intresseprincipens
område i beskattningen, så som denna regeringsproposition
gjort.

Herr talmannen, som under herr Olssons i framstå anförande
återtagit ledningen av förhandlingarna, gav härefter ordet till

Herr E d é n, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag är nödsakad
att besvära kammaren med ett par repliker. Jag skall emellertid
på grund av den sena timmen hoppa över det mesta av vad som
annars kunde påkalla ett svar å min sida.

Den första repliken gäller talaren på Göteborgsbänken herr
Kristensson. När han steg fram till talmansbordet, kunde man tydligt
se, att han bar på en tung börda av sakkunskap. Det var denna tunga

Fredagen den 19 mars.

49 Nr 32.

börda lian sedan demonstrerade för kammaren för att därmed bevisa Vid remiss av
att ärendet var tillräckligt utrett. Jag skulle emellertid vilja säga, att propontionen
det icke är nog med att böcker föreligga utan man måste följa den ^,or(g ^

gamla regeln att »förstå vad man läser» — om man läst dem —- och
man måste därjämte i detta särskilda fall visa, att ifrågavarande utredningar
resulterat i det förslag, som här framlagts, vilket icke är
händelsen.

Trots den tunga bördan av sakkunskap tog herr Kristensson för
övrigt alldeles för lätt på saken. Han följde nämligen den metod,
som jag sett förekomma på ett eller annat håll i pressen, att endast
framhålla, att här föreligga ofantligt svåra missförhållanden i beskattningsväg
och så — hokus pokus filiokus — är på ett ögonblick
slutsatsen klar: alltså måste vi taga det kungliga förslaget. Detta
är ett fullkomligt cirkussprång, för att använda flen bild jag nyss tog
upp. Det är sant, att det nu är illa beställt med kommunalbeskattningen,
men därmed är icke sagt, att man behöver eller bör utan vidare
taga det kungliga förslaget: vi måste ändock pröva dess sakliga
innehåll och jämföra detsamma med andra möjliga förslag.

Vad herr Kristensson drog fram rörande en viss deklaration föranleder
mig till frågan, om det verkligen är fullt lämpligt att återgiva
innehållet av en deklaration här i kammaren — icke därför att
det icke vore skäl att belysa i sak allt vad som här kan komma i fråga,
men därför att, såsom vi böra komma ihåg, deklarationer äro papper,
som icke få offentliggöras utan vederbörande deklarants eget medgivande.

Herr Kristensson slutade med att säga, att jag givit endast platoniska
erkännanden åt det dåliga läget på kommunalbeskattningens
område, men att jag sedan skulle ha stannat vid att ingenting borde
göras. Detta visar endast, att herr Kristensson inte följt med mitt
anförande, ty mitt yttrande innebar så uttryckliga förslag eller i varje
fall grundlinjer till förslag om så betydande förändringar, att herr finansministern,
som över huvud på ett helt annat sätt än herr Kristensson
upptog diskussionen, själv erkände, att de skulle medföra en avsevärd
förskjutning i skatteavseende.

Herr statsrådet Nothin har sökt leda i bevis, att ärendet var på
tillräckligt sätt berett. Jag skulle emellertid vilja hemställa om svar
på den frågan, huruvida herr statsrådet kan på allvar vilja göra gällande,
att de Eiserman—von Wolckerska och Landénska utredningarna
varit av den beskaffenhet, att de kunna sägas i någon rimlig
grad ligga till grund för det kungliga förslag, som nu här förefinnes,
ifall man betraktar detta i dess helhet. Jag behöver bara slå upp
den kungliga propositionen i de delar, där den sammanfattar innehållet
av de båda nämnda, tidigare förslagen för att kunna visa, hurusom
propositionen punkt för punkt genomgår dem men icke kan följa
dem. Till och med fastighetsskatten, som åtminstone till namnet är
gemensam med det Eiserman-—von Wolckerska förslaget, har Kungl.

Maj:ts förslag icke kunnat godkänna sådant som den var i sagda
förslag. Och i Eiserman—von Wolckers förslag följer så en avkast Andra

lcammarens protokoll 1920. Nr 32.

4

Nr 82. 50

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av ningsskatt, som i regenngsförslaget gjorts om till eu näringssätt,
propositionen e}luru (]eil hos herrar Eiserman—von Wolcker aldrig var en näringsnr19L
skatt, då den av dem lades också på andra inkomsttagare än närings (Forte.

) ykaré. Det återstår således att bevisa, att de skatter, som nu finnas
i regeringsförslaget, också återfinnes i det Eiserman-von Wolckerska
förslaget, vilket de faktiskt icke göra i den form de nu fått. Vad det
Landénska förslaget angår har jag förut framhållit, vilka olika skatter
som däri finnas upptagna. Först en inkomstskatt å fast egendom -—
den finnes i det kungliga förslaget, ehuru den är lagd annorlunda —
vidare en inkomstskatt å lös egendom: den finnes helt naturligt icke
i propositionen, så en kommunal inkomstskatt: den finnes, sa en kommunal
förmögenhetsskatt: den finnes icke, ty den är lagd som kommunal
progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt, efter statsbeskattningens
grunder. Därjämte upptager det Landénska förslaget en jordvärdestegringsskatt,
som tänkts ingå i systemet: den finnes icke i
propositionen.

Herr statsrådet kan aldrig komma ifrån — det vågar jag verkligen
säga — att det kungliga förslaget är ett nytt förslag. Man har
tagit ut ett eller annat användbart moment ur föregående utredningar,
men man har sammanfogat ett system som även, såsom jag sagt, i
enskilda punkter är väsentligt nytt och som i sin helhet verkar på ett
helt annat sätt än något av de föregående förslagen gör. Jag kan ju
också tillåta mig att säga, att det var fullkomligt erkänt ännu för
några veckor sedan, att så var förhållandet, ehuru den kungl. propositionen
nu i de delar jag uppläste uttalar en annan uppfattning.

Det har icke beretts tillfälle för myndigheterna att yttra sig
om hela planen för det kungl. skatteförslaget, och det kan icke resoneras
bort, att det hade behövts tillfälle till sådana yttranden. Därmed
har jag ingalunda sagt, att finansdepartementets arbete skulle på något
sätt ha »eftersatt tillbörlig omsorg och noggrannhet». Det försvar, som
herr statsrådet Nothin i den delen förde, var överflödigt. Jag har från
första början och även i annan ställning än den där jag nu befinner
mig, tillfullo givit mitt erkännande åt det omsorgsfulla, outtröttliga
och plikttrogna arbetet, som utförts i departementet. Men det är icke
nog med omsorg, outtröttlighet och plikttrohet i ett arbete av denna
grannlaga beskaffenhet, det fordras även den reella blicken på frågan,
och det är kanhända den, som kommit till korta, just genom att
man icke givit sig tid att söka beröring med praktiska män och erfarna
myndigheter.

T detta avseende framfördes först av herr Kristensson och sedan,
vilket förvånar mig, av herr statsrådet Nothin, att även en ledamot,
som sedermera reserverat sig, till en början varit med om principerna
för det uppgjorda skatteförslaget. Jag tillåter mig hemställa, huruvida
det kan vara riktigt att från statsrådsbänken lämna en upplysning
om vilken ställning en ledamot i en sakkunnig nämnd preliminärt
har intagit vid en första överläggning i ärendet, när denne ledamot
sedermera i skrift och med sitt namns undertecknande visat, att
han stannat vid en annan mening. Jag nödgas säga, att det är minst

Fredagen den 19 mars.

51 Nr H2.

sagt ovanligt att så förfara, och att det icke kan anses överensstämma Vid remiss av
med varje sakkunnig ledamots rättighet att först vid slutet av ett
ärendes behandling taga definitiv ståndpunkt till de föreliggande för- ^rt»)
slaget. Härtill kommer också, att hela det sätt, varpå denna upplysning
lämnats, ytterligare styrkt mig i att man gått för hastigt till
väga i departementet i själva utnyttjandet av dessa sakkunniga.

Det har vidare uttalats, att man skulle akta sig för att endast
tillämpa förmågoprincipen i beskattningen, emedan sådant kunde leda
till farliga konsekvenser. Uttalandet gjordes både av finansministern
och av herr statsrådet Nothin. Jag svarar härtill: Denna varning är,
såvitt jag vet, obehövlig. Åtminstone från min sida har något sådant
aldrig blivit ifrågasatt. Jag har sagt, att vi ha en objektbeskattning
redan nu i vår fastighetsbeskattning, men den ha vi icke på grund av
några tyska teorier utan av praktiska skäl, såsom en säkerhetsmarginal,
en garanti, som man behöver, just för att kommunerna icke skola
råka illa ut. Jag har aldrig tänkt på, att den skulle hävas, och såvitt
jag vet, ingen annan talare heller. Vad skall det då tjäna till att
resonera om vart en beskattning enbart efter den taxeringsbara inkomsten
skulle leda? Det är ju att slå in öppna dörrar. Och vi ha
nu tillräckligt att göra för att icke behöva sysselsätta oss med att slå in
andra dörrar än dem som äro låsta.

Den ärade talaren på statsrådsbänken har ytterligare sökt visa,
att jag skulle ha tagit ordet dubbelbeskattning i en annan mening än
man vanligen gör, ty, säger han, med dubbelbeskattning menar man,
att samma skattekälla beskattats två gånger. Nu menar tydligen herr
statsrådet Nothin, att när en jordbrukare får betala inkomstskatt för
sig och därbredvid betala en skatt efter fastighetens taxeringsvärde,
så är det icke samma skattekälla.

Ja, herr statsrådet kan ju gå till jordbrukaren och fråga om det
icke är samma skattekälla. Det är ju samma karl, som betalar, det lär
icke herr statsrådet Nothin komma ifrån. Hela detta resonemang med
den teoretiska tudelningen mellan objekt och innehavare har jag tillåtit
mig att i all anspråkslöshet i mitt första anförande karakterisera
som övervägande spekulation. Ty till sist blir det ändå människor,
herr statsrådet Nothin, som få betala. Och jag tror det är skäl att tänka
litet på människorna också och icke bara på objekten, även i finansdepartementet.

Herr statsrådet har vidare sagt, att han icke kan förstå, varför
man talar om att det blir en övervältning av skatten; om det blir en
övervältning, så borde ju icke fastighetsägarna ha någonting däremot.

Jag vill då först erinra om, att jag i detta avseende icke endast talat
om fastighetsägare utan även om näringsidkare och påpekat, att en
övervältning även kommer att ske från näringsidkarnas sida. Herr
statsrådet anmärker härtill, att det ju icke är någon fara; fastighetsägarna
och de andra få ju välta över. Ja, men vad är nu detta för
ett resonemang? Här är väl fråga om att vi skola försöka bedöma,
huruvida den lättnad, som statsrådet utlovar för andra skattedragare
genom att man lägger skatten på fastighetsägare och näringsidkare,

Nr 32. 52

Fredagen den 19 mars.

VmoZ’£tfonV verkli£en kommer till stånd. Jag har icke gjort denna anmärkning
Jr i9i. ” av ömhet för fastighetsägarna eller näringsidkarna, utan därför att
(Forts.) k i g först och främst anser, att skattens rättvisa och billighet är tvivelaktig
och därjämte ådagalägga, att de inkomsttagare och de löntagare,
som räkna med dessa utlovade nya skattekronor, kunna räkna
fel, ty det är på dem som övervältningen sedan sker.

Herr statsrådet har före sitt inträde i regeringens krets i ett föredrag
utlagt den kungl. propositionen, jag minns icke om det hette ur
»löntagare»- eller »statstjänare»-synpunkt. Jag kan förstå, att han
därvidlag har mycket starkt strukit under sina synpunkter om fördelarna
för statstjänare och löntagare av att man får nya skattekronor
från andra samhällsklasser. Jag beklagar, om icke herr statsrådet
därvidlag också fäst uppmärksamheten på den tydliga risken att statstjänarna
skola få betala igen vad de bli av med i fråga om skattebeloppet
genom höjda hyror och varupriser m. m. Och jag kan över huvud
icke se, att det är ett riktigt sätt att behandla detta problem att se
det ur klassynpunkter. Vi måste söka vara rättvisa mot alla klasser.

Jag skall, herr talman, eftersom tiden är långt framskriden endast
säga ett ord till i en annan punkt.

Herr finansministern framhöll, att för dem. som bära skattetrycket,
är det av^ största vikt att det framlagda förslaget blir lag i år,
och herr statsrådet Nothin formulerade samma tanke så, att innan man
förkastade detta förslag, borde man ha något annat och bättre. Jag
har försökt att ådagalägga, att vi, eller i varje fall mina politiska vänii*1
beredda att göra det mesta möjliga för att nu komma

till hjälp åt de verkligen orättvist beskattade. Men jag bestrider alldeles
bestämt, nu som förr, att man kan säga: Detta låter sig icke göra
annat än genom att taga detta förslag.

Vore det så, jag vill säga det till mm gode vän finansministern,
att det^ för oss syntes vara sakligt möjligt att taga ett definitivt förslag
i ar, sa hade vi icke bättre begärt. Men ur saklig synpunkt anse
yi icke detta vara möjligt. Vi anse, att man därmed skulle förhasta
sig och komma in på vägar, som kunna bli i hög grad riskabla. Och vi
anse det icke rimligt, att svenska riksdagen skulle behandla ett sådant
ämne på ett dylikt sätt. Herr statsrådet Nothin skall icke sedan
komma och säga, att man icke kan avvisa den kungl. propositionen
utan att taga ett bättre förslag. Man kan också säga: Detta förslag
kunna vi icke taga. men vi skola göra vad som är möjligt att nu göra,
och som i varje fall med visshet kommer att medföra avsevärda förbättringar.
Sedan taga vi upp frågan på nytt och hoppas att, när
den kommer igen, vare sig det blir snart eller efter någon tids dröjsmål,
vederbörande regering då måtte behandla densamma mera efter
praktiska än efter de teoretiska synpunkter, som herr statsrådet Nothin
bär framlagt.

Vidare anförde:

Herr statsrådet Nothin: Herr talman mina herrar! Jag vill
yttra ett par ord med anledning av de två senaste ärade talarnas
anföranden.

53 Nr 32.

[Fredagen (len 19 mars.

Herr Olsson i Ram sta uttalade sin betänksamhet mot att enligt
det föreliggande förslaget jordbruksfastighet skulle taxeras till salu- m j;)1
värdet. Samtidigt meddelade emellertid herr Olsson, att han vant (portji)
taxeringsman flera år; det förvånar mig då, att lian icke beaktat
bevillningsförordningens nu gällande föreskrifter. I nämnda förordning
säges, att värdet av fast egendom skall bestämmas med ledning
av, bland annat, »den för sådan, under loppet av näst föregångna tern
år försåld egendom senast betingade köpeskilling».

Där finnes således redan nu köpeskillingen anvisad som ett av
sätten att bestämma värdet. I bevillningsförordningen stadgas ytterligare,
att, om man icke följer köpeskillingen vid taxeringsvärdets bestämmande,
skall det i protokollet särskilt angivas, varför man icke
så gjort.

''Beträffande det sätt, varpå det föreliggande förslaget skulle verka,
har det dragits fram åtskilliga exempel. Jag vill hänvisa till
tabellerna och även nämna, huru de tillkommit och upprättats. Bör
att det icke skulle kunna sägas, att man vid det statistiska materialets
bearbetande velat anlägga några som helst partiska synpunkter,
har den byråchef i statistiska centralbyrån, som lett utredningsarbetet,
själv fått utvälja de speciella fall, som han ansett bäst belysa
förslagets verkningar. Om de här närvarande, då de hörde herr Olssons
redogörelse, fått den uppfattningen, att näringsskotten verkar
litet krånglig, så behöver det icke nödvändigt bero på själva förslaget,
utan kan även bero på framställningssättet. Det har framhållits,
att vi presterat ett intensivt arbete för försvaret av förslaget,
men jag tror, att vår intensitet vida överträffas av intensiteten i angreppen
mot förslaget. _

Yad herr Edéns yttrande angår, har jag förut framhållit de skäl,
varför jag anser, att någon ny remiss icke behövdes. Jag skall därför
icke ånyo trötta kammaren med att upprepa dem. Det är emellertid
klart, att när ett förslag varit utställt till yttrande, man därefter
skall ha rättighet att göra de jämkningar eller ändringar, som föranledas
av yttrandena, ty annars förstår jag icke vad en remiss skall
tjäna till.

Den egentliga nyheten i Kungl. Maj :ts förslag är det sätt, varpa
skatt efter förmåga är anordnad, och mot det sättet hava från herr
Edéns sida icke framställts några verkliga erinringar.

Det gjordes gällande, att jag begått en indiskretion, då jag talade
om den uppfattning, som i augusti 1919 gjordes gällande bland
de sakkunniga, men jag vill säga, att vid dessa sammanträden fördes
protokoll, som vederbörligen granskats, och vilka protokoll givetvis
skola tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott. I protokollet
för den 7 augusti står följande:

»Till diskussion förehades frågan om huvudprinciperna för ett
nytt kommunalt skattesystem. Ordföranden sammanfattade resultatet
av diskussionen så, att samtliga de sakkunniga, utom greve Hamilton,
vilken uttalat avvikande mening, vore eniga därom, att skattesystemet
borde byggas dels på principen skatt efter intresse, dels på
principen skatt efter förmåga, vilket av de närvarande bekräftades.

Nr 82. 54

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av
propositionen
nr 191.
(Forts.)

Sedan därefter till överläggning förehafts frågan om den närmare gestaltningen
av den kommunalskatt, som borde utgå efter intresse, förklarade
sig ordföranden hava fattat de sakkunnigas mening så att de
samtliga, med undantag av greve Hamilton, förordade upptagande i
systemet av en fastighetsskatt och en näringsskatt i huvudsaklig anslutning
till det utkast till skattesystem, som utarbetats i finansdepartementet.

Riktigheten härav bekräftades av de närvarande.»

Att här återgiva vad som förekommit i ett protokoll, vilket är
avsett att framläggas för vederbörande utskott, lär väl icke vara oriktigt.

Sa yttrade herr Edén, att man icke skall slå in öppna dörrar
och hänvisade därvid till att han icke motsatt sig en objektbeskattmn".
Men han har framhållit sitt förslag som ett provisorium, och
man bör väl tänka efter vilka konsekvenser ett dylikt provisorium
kan få, och vart man kan komma, då det en gång i tiden skall uppgöras
ett definitivt förslag.

Det har talats om att vi ha anlagt klassynpunkter. Jag vill icke
upptaga detta yttrande till bemötande, ty, som jag nyss sade, tror
.lag att frågan vinner mest på att det blir en uteslutande saklig behandling
av densamma; vad vi velat är, att få en verkligt saklig lösning
på frågan, utan några personliga tvister.

Men jag vill. innan jag slutat, uttala en protest mot framkomna
antydningar, att den genom den nya kommunala rösträttens genomförande
ändrade sammansättningen av taxeringsnämnderna skulle
medföra obillighet vid de kommande taxeringarna. Blir det en annan
taxering i det följande än hittills, beror det icke på att de personer,
som nu fatt medbestämmanderätt i det kommunala livet, komma att
taxera orätt. Blir det en skillnad, tror jag, att orsaken därtill är
att söka på annat håll.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Den senaste ärade talaren underströk starkt ännu en gång, att vi
böra diskutera denna fråga sakligt. Jag kan försäkra honom, att
de synpunkter, jag anlägger på ett skatteförslag eller för övrigt
vilket förslag som helst och de yttranden, denna synpunkt föranleder
mig till, innehålla precis vad jag menar, vare sig den sittande
statsministern heter herr Lindman, herr Edén eller, som för närvarande,
herr Branting. Jag ser absolut sakligt på frågorna och jag
förmodar, att den ärade talaren har så mycket tilltro till mig, att
han tror mig, då jag säger, att vad jag nu går att yttra är fullständigt
sakligt och utan minsta hänsyn till några förutfattade meningar
i politiskt hänseende. Något sådant är mig alldeles fjärran.

Då jag liksom mina kamrater i kammaren fick det föreliggande
kommunalskatteförslaget, föreläste dåvarande byråchefen, nuvarande
statsrådet Nothin för oss vid ett tillfälle, och jag fick samtidigt
ett tillfälle, för vilket jag är ytterst tacksam, att privat närmare
gå in på saken och använda siffror, och jag tror, herr statsrådet

Fredagen den 19 mars.

55 Nr 32.

måste ha fått det intrycket, att jag ville se fullt sakligt pa kela JJg*,

£rf®jL har klivit förvånad först och främst över esa sak i detta (Korta.)
förslag''0 Då jag tänker på från vilket håll. förslaget har utgått.^ar
ju det från ett håll, där kritiken förut vant sa b,Jtt ■

oss jordbrukare, därför att vi kommit undan med en b^katt g
■nå det där ihopspikade sättet, genom en beraknad uppskatt i g
?nkomsten avjordbruket. Man .bär 3U oupphörhgen sagt att vi pa
o-rund härav kommit för lindrigt undan, och att detta vore ga .

Men nm möter jag i det nya, moderna förslaget precis jamma sak
Det hade jag icke väntat. Den gamla iden masta val da ha var t
så god att man icke ville kasta bort den, annars kan jagncke förstå
de inre orsakerna till att metoden finns kvar oforandrad Det^ förändrar
icke saken, att den nu kallas fastighetsskatt och att art
förut skulle vara en beräknad inkomstskatt. I sak blir e

detsamma^öker ^ g& ivrigt bevisa, på det hela taget eller åtminstone
i vissa fall icke blir vare sig dubbelbeskattning elhr mver
huvud taget någon hårdare beskattning pa jordbruket J D
SM. » Wh»W- «* näringsskatten, det bgger mcm för
andra nersoner, och tiden medger det for övrigt icke — m.m v 1
man resonera objektivt, är det tydligt, att, om av ett antal personer
några betala en del, innan den slutliga repartitionen sker sa bor
detbli dyrare för de förra och billigare för de senare vid repartitionen.

Här få ju i en jordbrukarekommun jordbrukarna betala fastighetsskatt
i förväg oaktat repartitionen sker sedan genom inkomstskatt.

“ k.Ä alla förhållanden .betala fast gheWtt. Da ar
det omöjligt, om man tar saken som den är, och icke sa att
säga litet statistiskt förberedd, alldeles omöjligt att man jch p«-

cipiellt måste medge, att skatterna komma att betydligt skadas

för dom. Nu är det frågan, om detta ar ratt och HoH. Vi kunna
uteå ifrån att det fordras kapital för att driva jordbruk, liksom det
gör i alla andra näringar. Det betyder mindre i detta sammanhang
vem, siom släpper till detta kapital, om det, som åtminstone eu d
socialister vilja göra gällande, bör vara statens, eller om det, som
andra anse, bör 4a privat, så att drifteni åker underprivat äganderätt
Det skola vi icke nu diskutera. Men kapitalets avkastning
skall naturligtvis beskattas. Avkastningen kan man beskatta; kapitalet
kan man konfiskera, men det är da icke korrekt att saga, att

man beskattar det. . , , o , „ i

Ja°- har framlagt ett räkneexpenment för herr statsrådet, och

han måste medgiva, att, fastän detta icke var något konstlat tankeexperiment
utan ett fullt praktiskt fall, skulle i ett sadant fall en
person, som förut icke varit jordbrukare, om han flyttade over sitt
kapital från deposition i en bank och satte in det i ett jordb u ,
inom samma kommun och alltså med samma skattetryck, fa d bbelt
så stor kommunalskatt, som han haft förut.

Herr Kristensson talade om eu prästman, som hade uttalat,

Jir 32. 56

Fredagen den 19 niars.

propositionen h''an skulle skattat sig lycklig, om man sluppe med dubbelt
nr 191. ®a stor Skatt, som jordbrukare med motsvarande inkomst betalade.
(Forts.) -j-yd måtte vara en särskilt förnöjsam själ, den prästen. Jag vill verkligen,
att de icke skola betala alls mera än vi jordbrukare för sina
inkomster, men bär fruktar jag, att vi jordbrukare få betala dubbelt.
Det blev det nämligen, då vi gjorde det nämnda räkneexperimentet,
det kan man icke komma ifrån.

Men jag vill gå ett steg längre. Jag tror, att man vid den kommunala
beskattningen, liksom vid statens beskattning, kan lägga
en tyngre skatt på inkomst av kapital, än man kan lägga på inkomst
av arbete. Jag skall medgiva, att man t. o. m. kan gå nå°-o.t
längre, än man gått med statsskatten, men, skall man kunna tala
om eu verklig intresseskatt, skall man betala skatt i visst förhållande
till den nytta, man bär av saken, såsom då jordbrukarna
ta betala högre vägskatt än de andra medborgarna. Det beror på
den större nytta, vi ha av vägarna. Men i den kommunala beskattningen
blir det nog svårt, att beräkna skatten på det sättet.

I det kungl. förslaget bar man gått tvärtemot denna princip,
en, som nar barn, bar ju fått någon lättnad i skatten, men om
den ena av två personer med lika inkomster bar eu banirik familj
och den andre är barnlös, ''är det tydligt, att kommunen bar större
u tgl iber för den bamrika familjen för skolor o. dyl. Dylika intressen
kunna vi naturligtvis icke framdraga och säga, att kommunen
skall beskatta särskilt. Då är det märkvärdigt, att objektet
skall skattebeläggas i och för sig på särskilt sätt. Jag bar aldrig
kunnat förstå det bärande i eu dylik tanke. För så vitt det gäller
lyx, överflöd och nöjen, med ett ord sådant, som människorna kunna
undvara och likväl leva på ett tillfredsställande sätt, skall jaogärna
vara med om en särskild objektskatt. Den .skatten kommer
visserligen icke att giva synnerligen mycket på landsbygden, ty
sådan lyx förekommer myckt litet där, men i städerna kunde den
däremot ge betydliga summor. Så har emellertid icke den kungliga
propositionen lagt beskattningen, åtminstone icke i detta avseende.

Jag tror också, att det kunde vara skäl att tänka på att man
unde lägga en måttlig skatt även på arbetsgivaren i denna hans
egenskap, som han finge utgöra i förhållande till det arbetareantal
han bär. Det är icke omöjligt, att en sådan skatt skulle kunna inpassas
i systemet på ett lämpligt sätt, men att däremot lägga objektbeskattningen
så, -att om ett kapital flyttas ifrån en bank till
det ifrågavarande objektet, det ovillkorligen skall kommunalt myciiN
!iairre “Sffttas, det finner jag icke rättvist och ännu mindre
k- okt. Man skulle kunna tro, att vid framläggandet av denna proposition
den tanken varit ledande, att vi svenskar äro ett alltför
företagsamt folk att vi kasta oss för mycket in på företag, så
att vi hora särskilt beskattas då vi göra det. Jag tror, tyvärr
att det icke är sa. Jag tror tvärtom, det är alltför få i vårt land’
som vilja agna sig åt produktivt arbete, även om de ba eu smula
kapital, och jag kan icke se något rimligt skäl, varför vi kommu -

Fredagen den 19 mars.

57 Nr :*2.

nalt skulle gynna dem, som satte sitt kapital på en bank. Jag tyc- Vid renas» av
ker den, som skapar arbete och verksamhet med sitt kapital, gör Pro^>>^nen
oss lika stor och mycket större tjänst som den, som bär penningarna (j,.orts -1
till banken.

För övrigt får man val taga hänsyn till vart utvecklingen skulle
gå, som vi konsekvent på all företagsamhet skulle lägga så ytterst
höga skatter. Det skulle val ändå leda därhän, att man så att säga
■automatiskt sökte förmå folk att realisera och sätta in sina penningar
på bankerna. Därigenom komme de nämligen bäst ifrån
''beskattningen. Jag tror, det vore en olycklig utveckling, om det
ginge därhän, och det är det, jag vågar påstå, att man vid författa!.
det av denna proposition icke tillräckligt beaktat. Jag tror nämligen
icke, att vederbörandes mening varit, att man genom att synnerligen
tungt beskatta fastigheterna, i detta fall jordbruksfastigheterna,
så att säga på en omväg velat konfiskera en del av jordvärdet.
Det kän jag knappast tro, har varit meningen. Det vore
också synnerligen betänkligt ur en annan synpunkt, om vi nu skulle
antaga detta korumuna 1 skattef ör s lag. Det är det sista skatteförslag,
som framkommit, och då får man väl tro, att detta siska anses
vara det rättaste och att därför statsskatten senare skulle komma att
reformeras i samma riktning. Ty jag kan knappast tro, att man kan
ha två skatteprinciper i framtiden, som så konträrt strida mot
varandra, som den nuvarande statsskatten och kommunalskatten enligt
detta förslag skulle komma att göra. Men måhända är det som
sagt meningen att statsskatten sedan skall bomma att följa efter.

Eu sak, har jag synnerligen svårt att förstå, när jag hör den
störa meningsskiljaktighet, som gjort sig gällande mellan . förre
statsministern, å ena sidan, samt statsrådet och chefen för finansdepartementet
och statsrådet Nothin, å den andra. Jag har nämligen
•alltid levt i den tron, som man hade på 1870-talet, när statsministerinstitutionen
infördes i vårt land, att statsministern skulle sammanhålla
regeringen till arbete på vissa mål, på visst sätt och för
vissa uppgifter. Men nu finner jag till min förvåning, att här
synes icke vara framlagt eller vara ämnat att framläggas något
förslag, som uttrycker den förra statsministerns mening i kommunalskattefrågan.
Jag kan inte riktigt få det att gå ihop med den
uppfattning som vi ha haft i vårt land, att det egentligen är statsministern,
som är den avgörande för den riktning, som ministären
arbetar i. Här tycks man ha utarbetat ett förslag, som går alldeles
tvärt emot det, som statsministern kunde acceptera. Det skulle
verkligen vara intressant att få svar på den frågan: har något arbete
nedlagts och något förslag utarbetats, som uttrycker förutvarande
statsministerns tanke i kommunalskattefrågan?

Så gör jag mig till sist den frågan: hur långt kunna vi jordbrukare
gå? Det bär talats så mycket om att vi få vara beredda på
uppoffringar och att vi icke skola tänka på att komma för billigt
undan. Det bär jag heller aldrig gjort. Jag är beredd på att vi
jordbrukare skola betala så mycket, som andra medborgare betala.

Nr 32. 58

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av Om v| }ja något kapital, så skola vi betala för det på samma sätt
''(,roP°s*t™nen gom andra, det vill säga åtminstone i det allra när ms te, ty lägger
(Forts.) man skatten efter vissa linjer, kan det ju bli någon smula skillnad.

Och för inkomst av arbete skola vi skatta på samma sätt som andra
människor skatta. Det är en sund och stark grund. Det är inga
konstverk. Det tror jag kan hålla. Vi begära, de som följa mig,
även här inga företrädesrättigheter. Men då anser jag också, att vi
kunna taga med jämnmod talet: ja, ni som inte godkänna detta,
som nu framlägges, det är eder skyldighet att då framlägga ett
annat förslag. Hur kan man verkligen begära det? Jag hörde
samma tal, när jag under remissdebatten i år kritiserade statsverkspropositionen.
Det är väl ändå orimligt att till en vanlig riksdagsman,
som får ett dylikt förslag att genomläsa och som då kommer
till det resultatet, att han icke kan godkänna det, saga: lägg själv
fram ett helt förslag i stället. Det är omöjligt. Det är att pretendera,
att vi antingen inte skola våga kritisera eller också fordra
det rent omöjliga av den enskilde riksdagsmannen. Yi ha ju inte de
möjligheter, som regeringen bär. Men vi kunna väl inte därför vara
skyldiga att utan vidare taga ett förslag som framlägges., även om
vi erkänna — och det bar jag ofta sagt, att jag gör — att den
nuvarande kommunalskattelagsstiftningen är orimlig, ohållbar. Detta
innebär dock icke, att vi kunna taga vilket förslag som helst,
utan man får val ändå behålla sin kritikrätt. Dock vill jag säga,
att jag icke kritiserar för att få uppskov och behålla vad vi nu ha.
För min enskilda del tror jag, såsom min kommunalskatt ligger,
att jag finge bestämt inte enligt detta kommunalskatteförslag, som
Kungl. Maj:t bär framlagt, mera kommunalskatt än jag nu bär.
Det ligger inte så för mig. Jag vill gärna ha en förändring. Och jag
bär ofta hört jordbrukare, som jag resonerat med, säga, att vi gå
gärna med nå eu förändring.

Men bär är det också en omständighet, som förefaller litet
märkvärdig. Man har sagt förut, att vi förtjänat så rysligt mycket
på att vår kommunalskatt beräknas på jordens taxeringsvärde, men
nu tyckes herr statsrådet och chefen för finansdepartementet mena,
att det egentligen kanske inte skulle bli så mycket att komma med
att betala skatt efter det system, som herr Edén förfäktade, ty det
kanske inte ger mera det, tycktes nästan meningen vara. Ja, i Skåne,
beträffande de skånska gårdarna, trodde nog herr statsrådet,
att det skulle bliva en skillnad, men sedan skulle det kanske inte
bli mycket till övers, trodde han. Och dock vill jag säga, att enligt
en utredning, som vi i annat sammanhang finge till livs i bevillningsutskottet.
visade sig förhållandet vara, att ju längre man kom
åt norr, ju mera visade sig inkomsterna hava överstigit beräkningen
enligt taxeringsvärdena. Om man verkligen går till taxeringen på
det sätt, som man bör gorå. så att det blir de verkliga värdena,
så tror jag nog också, att man kunde komma fram till någonting
bättre. Men jag medgiver som sagt gärna, att det nuvarande systemet
är ohållbart. Det är blott en sak, som man framför allt,

Fredagen den 19 mars.

f>9 Nr 32.

•måste allva,iligt tänka sig in i, och det är, lmr man skall få någon
stabilitet i kommunernas inkomster, så att inte vid dänga jord- nr igi
bruksår det går alldeles under isen för jordbrukskommunarna, och (Förin.)
att skatterna stiga alldeles för högt. Det är det störa problemet,
som man måste lösa. Det var en finansminister för bortåt 3,000 år
sedan, som löste det problemet jämförelsevis bra. Han passade nämligen
på under de goda åren att taga ut vad som då stod till buds
och fondera det. Det vore nog någonting att tänka på att gorå på
samma sätt. Ty den där finansministern, han klarade sig alldeles
förträffligt, och det är som sagt bestämt inte alldeles omöjligt,
att även vi skulle kunna göra någonting i den vägen. Kanske
man även skulle finna andra säkerhetsreserver än att taga skatt
på G % av taxeringsvärdet. Ty att bara taga dessa gamla 6 % som
säkerhetsreserv, det rimmar sig inte riktigt. Jag tror inte, att
man visat någon riktigt god vilja att skaffa säkerhetsreserver även
på andra håll.

Ja, nu har jag upptagit tiden alltför länge under denna redan
fyra och en halv timmar långa remissdebatt och måste därför tyvärr
sluta. Men jag vill förklara, att så som grunden är lagd för
detta förslag, så att jäg skall betala kommunalskatt först blott
såsom jordbrukare och sedan även såsom medborgare, sa är jag,
om dessa grunder icke ändras, absolut tvungen att rösta för avslag
på detta kung!, förslag.

Herr Nilsson i Vibberbo: Herr talman! Jag har, sa långt

det varit mig möjligt, läst den kungl. propositionen angående detta
skatteförslag. Men det är alldeles klart, att det inte är möjligt för en
olärd bonde att på ett par dagars tid sätta sig in i ett så här vidlyftigt
förslag till skattelagstiftning, när herr Kristensson från Göteborg
upplyste, att sakkunniga, experter på området hållit på 20 år och
ändå kommit fram med ett förslag, som vi inte kunna antaga. Jag
har också med intresse hört förre statsministerns ^ mycket klarläggande
redogörelse för förslaget, och av denna framgar tydligt och klart,
att här föreligger, vad jordbruket angår, ^ en orättvis dubbelbeskattning.
Det finns ingen i denna kammare, såvitt jag förstår, det må nu
vara ministrar eller lagkunniga av vad slag som helst, som kan bevisa,
att här icke föreligger en dubbelbeskattning, kanske tredubbel.

Jag har alltid tänkt och, såsom herrarna hört. ofta yttrat i denna
kammare, att jag vill framgång för Sveriges jordbruk och önskar, att
det må utveckla sig så, att det blir betryggande för Sveriges folk.

Men skulle detta skatteförslag bli antaget, så blir det en hämsko
just för själva modernäringens utveckling, och jag antar, att
herrarna på statsrådsbänken inte vilja stå ansvaret härför. . Dessutom
tänker jag så här: Den nu sittande regeringen är ju demokratisk.
Jämlikhet och broderskap är dess lösen. Men om den
inte vill en reformering av det nu föreliggande förslaget, så anser jag
rättast, att denna regering säger farväl till den demokratiska principen.
Den existerar inte mera. Däremot far man väl antaga, att projektet
till detta förslag förskriver sig från 1400-talet, från den tid,

Nr 32. 60

Fredagen den 19 mars.

Vjrdo£Z%nZif Jös^rna. levde och regerade, här i landet. Med dessa ord är det
. nr m. fT;rt ocil tydligt, i vilken ställning jag står till det föreliggande skat (Forfa.

) telörslaget. Det kan aldrig komma i fråga, att det, sådant det nu

ar, blir från var sida antaget och godkänt.

Herr Hamrin: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet uttalade i slutet av sitt anförande en sats, som
jag för män del på det allra livligaste instämmer i, och jag är ''övertygad,
att samtliga ledamöter av riksdagen också vilja giva detta uttalande
sitt varma erkännande. Han uttalade nämligen, att det föreliggande
problemet att lösa kommunalskattefrågan icke bör bli ett
politiskt bytesobjekt mellan olika partier. Men de orden hade knappt
hunnit förklinga i kammaren, förrän på denna plats en av hans politiska
meningsfränder uppträdde och angav en del fall, som tydligen
gavo vid handen,, att man under kommande tider ämnar använda de
nuvarande orättvisorna pa det kommunalskattepolitiska området för
3/tt driva ut denna fråga i valagitationen inför mer eller mindre okrifisk
publik och därav göra ett nummer, som sannerligen inte kan bli
av den beskaffenheten, att det gagnar den sak, som man här vill
främja. Han hade emellertid därvid, det måste jag uttala med det
djupaste beklagande, ett föredöme att följa just i herr finansministerns
uttalande för någon kort tid sedan vid det''första tillfälle, så vitt jag
vet, da herr statsrådet hade anledning att inför en större folkmassa
skissera, linjerna till den kungl. proposition, som vi om en stund gå
att remittera till vederbörande utskott. Herr statsrådet anförde där
bland annat ett exempel, som jag. är övertygad om skulle komma,
därest denna kungl. .proposition blir av riksdagen avslagen, att användas
i valagitatoriskt syfte pa ett sätt, som alls inte, såsom jag
redan antytt, kan gagna denna sak. Och sådana exempel kunna utan
tvivel anföras och framdragas från många källor, utan att man därmed
egentligen bevisar, vad man vill bevisa. Ty man framställer
inte sanningen full och hel, såsom den verkligen är. Jag erinrar om,
att herr statsrådet tog sitt exempel från en socken i Västergötland, där
en. banvakt på sin lilla inkomst hade en kommunalskatt av, vill jag
minnas, 930. eller 935 kronor. Den där siffran slög tydligen an på
auditoriet vid nämnda tillfälle, och den har också sedan, så vitt jag
kunnat finna, gått genom hela den socialdemokratiska pressen i alla
olika landsdelar, och man har byggt åtskilliga spekulationer och uttalanden
just på detta exempel. Det har intresserat mig att undersöka
just det fallet, och jag har i finansdepartementet inhämtat en
•del upnlysningar, som klarlägga den saken, och jag är genom att ha
inhämtat upplysningar direkt från ort och ställe i tillfälle att belysa
hur det med den saken förhåller sig. Den mannen får i själva verket
en skatt, som icke är mer än hälften så stor som vad statsrådet
anförde. I den ifrågavarande socknen utdebiterades nämligen 26 kronor
10 öre förra året, men av detta belopp återbäres i det närmaste
1.2 kronor per bevillningskrona. Tager man ett sådant exempel i all
sin enkelhet och använder det på sätt som här blivit använt, så är
det uppenbart, att det förefaller synnerligen upprörande. Jag vill till -

Fredagen dcu 19 mars.

61 Sr 82.

lägga, att förhållandena på kommunalskatteområdet äro tillräckligt Vid remiss av
upprörande ändå utan att man skall behöva gå till sådana överdrif- vr°v°^wnen
ter, som i detta fall blivit gjorda. Jag skulle närmare kunna belysa ^ ^
saken genom att omtala hur det förhåller sig därmed. Orsaken till or *''
att en liten löntagare fått dragas med en sådan oskälig kommunalskatt
är att söka i oriktigt taxeringsförfarande, vilket i andra hand
har sin grund däri, att kommunen i fråga fått vidkännas utgifter till
undervisningsväsendet för fastigheter, som icke äro belägna inom kommunen;
den bär nämligen delvis bekostat undervisningen för annan
kommuns medborgare. Jag har, herr talman, velat uttala en liten
anspråkslös varning mot att andraga sådana exempel. Jag är alldeles
övertygad att, därest man skulle gå att dissekera det exempel
herr Kristensson lämnade, man skulle komma till kanske samma resultatet
som jag kom, beträffande det av herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet anförda.

Beträffande den föreliggande saken har åtskilligt blivit uttalat,
och jag skall icke förlänga debatten med något längre anförande. En
av de i det kungl. förslaget upptagna nya skatterna, den s. k. näringsskatten
förefaller mig emellertid ur åtskilliga synpunkter vara av en
mycket, mycket invecklad natur. Det förekommer, så vitt jag kan
finna, i detta förslag en hel del blottor, vilket gör att även för den,
som endast under den korta tid, vilken har stått oss till buds för att
taga del av detta förslag, problemen förefalla hart när olösliga. Man
har utgått från den hypotesen, att det blotta förhållandet att en industri
tillför en kommun ett större antal arbetare skulle innebära för
kommunen ett onus, vilket skulle gottgöras därigenom att företagarna
hade att betala särskilt härför. Det är med andra ord, såvitt jag kan
finna, att slå in på den principen, det betraktelsesättet att stora arbetaremassor
i våra kommuner är något slags ont, som å särskilt sätt
skall straffbeskattas. Det är något som kommunen från sin synpunkt
sett inte kan finna önskvärt. Jag har för min del i den kommunala
förvaltningen i mitt samhälle varit med om att vidtaga alla möjliga
åtgärder och ansträngningar för att konkurrera med andra samhällen
och andra kommuner för att just till min stad draga så många företag
och nya industrier som möjligt. Men här fastslår man den principen,
att därigenom att en industri tillföres ett samhälle har man
också sagt ifrån, att denna industri, därför att den för hit så många
arbetare, skall särskilt beskattas. I praktiken kommer man dock,
med det kungl. förslaget, sådant det nu är utformat, att möta stora
vanskligheter.

Jag skall tillåta mig belysa detta mitt påstående med ett exempel
från min hemstad. Jönköping gränsar intill en annan stad, Huskvarna.
Vid Huskvarna stora vapenfabriksaktiebolag finnas en hel
mängd arbetare, som äro bosatta inom Jönköpings stads område. Jönköpings
stad får upprätta och underhålla skolor och i icke ringa mån
bidraga till skolundervisningen på olika sätt för dessa arbetares barn.

Staden har fått vidtaga åtgärder för att skaffa belysning samt för
skötande av de sanitära förhållandena inom denna stadsdel. Men när
näringsskatten påföres Huskvarna bolag, blir det naturligt Huskvar -

Nr 32. 62

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av na kommun, som tager denna näringsskatt. Detta av mig anförda
propo^nen fall är av mindre betydelse med hänsyn till att antalet Huskvarna(Forts)''
arbetare, som bo inom Jönköpings städs område, icke är stort i förhållande
till den i Huskvarna bosatta arbetarstyrkan. Men jag har
mig bekant att söder ut i samma provins det inom en kommun finnes
ett stort bruk, vilket är beläget på ena sidan av en älv. Hela arbetarstammen
bor på andra sidan älven men i en annan kommun. Den
kommun, inom vilken bruket är beläget, får hela näringsskatten, men
den andra kommunen, som får dragas med denna förmenta tunga att
hysa inom sitt område hela arbetarstyrkan, får icke det ringaste för
att täcka de särskilda utgifter, som den kungl. propositionen ovillkorligen
skall finna på ställen där en industri med stort arbetarantal
är förlagd.

Jag har velat erinra om detta, då det icke förut under debatten
påvisats, och jag har förgäves i den kungl. propositionen sökt finna
förklaring över att en sådan fullkomligt påtaglig oegentlighet icke
på något sätt blivit belyst.

J a, herr talman, jag hyser, det måste jag säga, en annan uppfattning,
för att icke använda något överord, om förmånen av att inom
en kommun äga eu fast anställd arbetarstyrka, som genom sitt arbete,
som genom sina inkomster, som på olika sätt bidrager till att höja
inkomsterna, direkt och indirekt. Ty det är ju inte blott genom att
dessa arbetares inkomster bli beskattade som kommunens inkomster
stiga utan jämväl därigenom att de med sina penningar också bidraga
till att andra skattekällor uppstå. Om de äro anställda vid en järnindustri,
måste de givetvis anlita skräddaren, skomakaren, smeden, möbelfabrikanten,
köpmannen etc., och för var och en sådan affär, som avslutas
mellan dessa olika parter, uppstår ju också merendels en vinst, som
kommunen har att beskatta. Jag utgår sålunda ifrån, att det icke är
något onus, som särskilt, behöver beskattas, men jag skulle vilja tillägga,
att även om det blir nödvändigt för att finna nya skattekällor
att även uppsöka en sådan näringsskatt, så förefaller det mig alldeles
orimligt, att man skall i detta skattepliktiga näringskapital jämväl
inbegripa något, som man kallar arbetarkapital. Ty går man att
undersöka förhållandena, skall man snart finna, hurusom en industri,
som har ett visst belopp i nettoinkomst per år men är väl skött och
på sin tillverkning av en viss vara har stor förtjänst, kan åstadkomma
denna, nettovinst genom ett mycket begränsat antal arbetare. Men
jag kan å andra sidan mycket väl leta upp faktiska exempel, där
en annan industri kommer till precis samma resultat men får kämpa
med betydliga svårigheter, får ha många gånger större arbetarantal
o. s. v. Den får sålunda drabbas av större skatt. Den bärkraftiga
industrien kommer undan med en liten näringsskatt, men den svaga
industrien får vidkännas en större.

Jag tror, att om man går att närmare granska det föreliggande
förslaget från praktiska synpunkter och med utgående från faktiska
förhållanden, man skall komma till rena orimligheter, särskilt när det
gäller näringsskatten. Detta vare sagt än en gång utan att jag därmed
velat påstå, att man skall under alla förhållanden avvisa nä -

63 Nr 32.

Fredagen den 19 mars.

ringsskatten. Som den nu är utformad kan jag dock icke finna, att ilionm
den vare sig är rättvis ej heller sådan, att man för att vinna dessa nr 1(J1

jämförelsevis ringa inkomster, som de flesta kommuner komma att ta (j,>orta)
av denna skatt, behöver tillgripa en så inkrånglad skattelagstiftning

som den här föreliggande. „ .

Slutligen, herr talman, vill jag saga, att denna dag har påmint
mig ganska mycket om ett tillfälle, da jag också var närvarande i denna
kammare och som föreskriver sig till början av år 1914. Här framlades
då för riksdagen ett förslag alldeles som nu av en ny ministär.

Det gjordes invändningar mot detta förslag, mycket, skarpa, mycket
befogade sådana, ej minst från de herrar, som nu sitta pa ministerbänken.
Men då svarades från det hållet, att här gäller det inte att
resonera utan bara marschera. Och varje invändning, som gjordes bade
då i kammaren och sedermera i utskottet samt vid den slutliga behandlingen,
vann intet beaktande, ty det förslag, som var framlagt,
var det enda som kunde accepteras som lösning för den frågan, som da
skulle lösas. Det förefallar mig verkligen, som om de toner, man i
dag lyssnat till från statsrådsbänken, bra mycket och för mycket
påminna om de toner, varom jag nyss talade.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Thorsson:
Herr talman! Den siste talaren gav ett slut åt sitt tal, som jag
icke kunnat finna han haft någon grundad anledning att ge. Här
har ifrån denna plats försökts giva skäl för det föreliggande förslaget.
Att då sätta ett likhetstecken , mellan situationen 1914 och
situationen nu, det är att icke röra sig på verklighetens mark.

Jag begärde mellertid ordet med. anledning av vad herr Hamrin
anförde om mitt uppträdande vid ett möte inför Stockholms
arbetare. Jag anförde där några exempel. Ur dessa ville, talaren
få fram det att jag hade sökt partipolitiskt utnyttja den situation,
som verkligen råder. Han sökte stöd för detta deruti, att jag vid
det ifrågavarande tillfället hade anfört, hurusom skattetrycket kunde
vara olika för olika näringsutövare inom samma kommun. .Tåg
erinrar mig, att jag vid det tillfället anförde, hur skattetrycket
hade, på grund av de abnorma förhållanden, som vi nu ha genomlevat,
visat en stark förskjutning under de senaste åren. Jag bevisade
detta mitt påstående med anförande av en statistik, som jag
hämtat från den avdelning inom folkhushållningskommissionen,
som sysslat med dyrtidsanslaget. Då jag anförde de omtalade debetsedlarna
för två skattedragare inom samma kommun, var det
inte därför, att denna kommun var den hardast tryckta, det imns
ju flera kommuner i riket, som äro tryckta av ännu högre kommunalskatter.
— Jag har papper liär, som visa det; sa det behöia vi
icke kivas om.

Herr Hamrin sökte visa att den ifrågavarande skattdragare^
banvakten som jag i föredraget talade om, vilken på en inkomst
av 3,800 kronor hade en vanlig kommunalskatt pa 935 kronor, tick
50 procent, ungefär, tillbaka. — Ja, det.var precis vad jag nämnde
i föredraget. Men jag nämnde icke detta i samband med debetsedeln,

Nr 32. 64

Fredageu den 19 mars.

d(d då J''ag talade om liul''u skattetrycket verkade
nr 191. s^ra» miltal kommuner vars kommunala skattebörda ligger

(Forte)’ över 10 kr- pr bevillningskrona. Då sade jag, att om verkligen de
omnämnda kommunerna skulle bära kela det skattetryck, som anförts
skulle deras ställning vara outhärdlig. Men, tilläde jag, under
de senaste åren har tillämpats en av staten bekostad skatteutjämning.
Nu är det klart, att när banvakten får tillbaka 50 procent
av sina 935 kronor, så får jordbrukaren, som hade en skatt
på endast 124 kronor, även lian tillbaka och i samma proportion
som banvakten. Relationen mellan dessa båda blir ju således precis
densamma. Jag har icke för avsikt att begagna detta i agitatoriskt
syfte, utan jag ville helt enkelt visa, huru relationen ställde
sig mellan två inom samma socken varande skattedragare. Skulle
det vara en partipolitisk åtgärd att med stöd av det verkliga förhållandet
nämna, huru saken är, då skulle man ju helt enkelt vara
utesluten från att tala i denna fråga. Men det ligger icke på
det viset, att man får någon rättelse genom att tiga stilla med
huru det i verkligheten är.

• T.. ^edaa anförde herr Hamrin, att det fanns personer, som bodde
i Jönköping men arbetade i Huskvarna; Huskvarna skulle enligt
propositionen få näringsskatten av Huskvarnaföretaget, och Jönköpmg
fick ingenting. Ja, denna fråga har varit föremål för mycket
överläggning, huru man skulle dela upp skatteintäkterna mellan
respektive kommuner. Och vilket system man än tillämpar, kommer
man till sådana fall, där det icke finns någon möjlighet att
åstadkomma ett° förhållande, som lian reglera alla möjliga sådana
saker. Utan så vitt man vill behålla kommunerna som skattedistrikt,
så finnes ingen möjlighet att undvika sådana gränsfall.
Men man har ju sökt göra det bästa man kunnat genom att dela
upp det så,. att aktiebolag och sådana skola i detta stycke så långt
det är görligt erlägga sina tributer i den kommun, där de ha sin
verksamhet. Men svårigheten är naturligtvis, där fabriken ligger
i en kommun och en stor del av personalen bor i en annan kommun.

Jag. måste nedlägga en gensaga mot herr Hamrins försök att
tolka .min uppfattning angående det värde arbetarekåren såsom sådan
i egenskap av skattedragare innebär för en kommun,
därför att jag ifrågasätter, att ett företag skall betala näringsskatt
på grund av att det drager till kommunen en del personer
och åstadkommer utgifter för kommunen, så syntes herr Hamrin
vilja tolka mina ord så, att jag hade en lägre uppfattning om
arbetarnas insats i det kommunala livet. Jag skulle nödgas begagna
ett riktigt fult ord,, om jag rätt skulle karakterisera, vad som ligger
bakom detta jesuitiska försök att misstänkliggöra en politisk motståndare.
Här är naturligtvis rakt icke fråga om eu värdesättning
av arbetarna eller av. det belopp, som de betala till kommunen, utan det
är fråga om att den institution, som av en eller annan anledning åstadkommer
en extra utgift för en kommun, kan vara pliktig att efter
vissa grunder giva ett bidrag, tänkt som näringsskatt eller efter några
andra grunder.

Fredagen den 19 mara.

t!6 Nr :fei.

Medan jag har ordet, herr talman, skulle jag vilja säga eu sak Vid rcmw.i eu
med anledning av herr Edéns yttrande om ,den oenighet, som hade P''°P°ajlw»en
rramkoininit i de sakkunnigas yttrande. Det ligger ju på det sättet (porto.)
Inträffande frågan oim intresseskatt eller icke intresseskatt, att det
är två av de sakkunniga, som slutligen stannat för att avstyrka ©n
sådan ordning. Men i övrigt, ha de sakkunniga, som representerade
högeruppfattningen, givit sin anslutning fullt och helt till förslaget
endast med den avvikelsen, att i stället för att i förslaget hegäres, att
25 % av enskilda skattdragares progressivskatt och 90 % av bolagens
progressivskatt skall avsättas till utjämning, ha de ansett att utjämningsfrågan
hänger samman med själva stadsskatten, och de ha
därför, utan att uttala någon ståndpunkt i utjämningsfrågan i övrigt,
ansett, att progressivskatten skulle utgå med omkring hälften av det
föreslagna beloppet och stanna helt inom vederbörande kommun. För
min del har jag ansett, att, då progressivskatten uttages efter samma
grunder som statsskatten, och då den föreslagna skalan är ansluten
till och väl harmonierar med statsskatteskalan, så skulle det vara riktigare,
att man tog ut hela progressivskatten och använde den till
utjämning efter de i proposition föreslagna grunderna. Vidare ha
de en avvikande mening i fråga om sättet för de kooperativa föreningarnas
beskattning. Men då det gäller ett så omfattande förslag som
detta, så får man väl anse, att de två sakkunniga, vilkas omdömesgillhet
och sakkunskap jag icke hört någon vilja ifrågasätta, i stort
sett ansluta sig till förslaget, när deras avvikande mening begränsar
sig till dessa två saker. Under sådana omständigheter är det något
väl fritt tolkat att säga, att det endast står en kvar om förslaget. Jag
liar velat lämna den upplysningen, för att icke det påståendet skall
stå oemotsagt nämligen att de sakkunniga över huvud taget icke alls
stode bakom .det kungl. förslaget.

Sedan herr Olsson i K/ullenbergstorp först talat om, att det för
3,000 år sedan fanns en finansminister, som fonderade skatten, så
ställde han två direkta frågor till mig. Om jag skulle taga exempel
efter min företrädare för 3,000 år sedan, så skulle jag nog få herr
Olsson i Kullenbergstorp som en av mina ivrigaste motståndare, när
bara förslaget var utformat. Emellertid får det nu vara ett litet
kvickhetsutbyte mellan herr Olsson och mig. Han ställde som sagt
två frågor, som jag anser mig skyldig besvara, därför att annars
skulle både kammarens medlemmar och allmänheten få det intrycket,
att arbetet på hela denna fråga hade skötts i finansdepartementet utan
någon som helst korrespondens med övriga ''ledamöter av regeringen
och att jag där uppe bakom ryggen på min chef i den föregående regeringen
skulle ha satt i gång ett arbete och gjort ett förslag av sådana
dimensioner, utan att det hade varit överläggningar om det. Jag
vill då säga, att i begynnelsen av detta arbete har som i allting annat
departementschefen tagit initiativet. När förslaget låg framme, så
att de sakkunniga hade fattat sin ståndpunkt, lät jag föredraga det
i beredningen första veckan av oktober. Det genomdiskuterades då
ganska ingående, och det märktes redan då, att samma divergens, som

Andra hammarens protokoll 1920. Nr 32. 5

Nr 32. 66

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av nu går igenom, även då förefanns, d. v. s. i fråga om själva principen
pro^Sjlgjnen om fastighetsskatten. Men man enades då om, att jag skulle fort(Foris.
)'' sätta detta utarbetande av förslaget på de linjer, efter vilka det var
påbörjat. Och det arbetet har fortsatt. På grundval av det avtal,
som träffats mellan den gamla regeringen, sattes det också i gång en
undersökning om en eventuell framkomlighet för ett provisorium. Och
det tillkallades en person någon gång i november månad som erhöll i
uppdrag att undersöka framkomligheten på den väg, som låg skisserad
i herr Skölds motion vid fjolårets riksdag, d. v. s. beskattning
även till kommuner av det inkomstbelopp som låg mellan 6 % av
taxeringsvärdet och för statsskatten, deklarerad inkomst. Det föreligger
ett förslag, som denne person har utarbetat, och jag förmodar,
att detta förslag kommer att ställas till utskottets förfogande.
Detta förslag innehåller även andra saker, som äro direkt hämtade ur
den kungl. propositionen och som inpassats i det s. k. provisorieförslaget.
Jag vill försäkra, att mellan den avgående regeringschefen
och mig i egenskap av statsråd och chef för finansdepartementet
bär varit det allra bästa personliga samarbete för ordnande av denna
fråga och att arbetet med det s. k. provisoriet är verkställd under
ledning av statsministern och arbetet med propositionen under ledning
av mig. Arbetet med provisoriet ordnades på det sättet, därför att
vederbörande genom denna anordning skulle få sina synpunkter beaktade
i det förslag, som man ville föra fram.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag har ansett
mig vara skyldig att lämna detta svar, därför att icke den uppfattningen
skulle spridas, att vi hade gått och arbetat bakom ryggen på
varandra. Ända till den dag, när skillsmässan skedde, var det det
mest förtroliga samarbete mellan regeringens ledamöter.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Sedan jag
begärde ordet, har herr Edén varit i tillfälle att besvara statsrådet
Nothins anförande, och jag skall därför endast beröra ett par uttalanden
från hans sida.

Han framhöll bland annat vissa siffror, som visade, att jordbrukets
procentuella andel i kommunalskatterna i hela landet hade
sjunkit betydligt under de senaste åren, och han ville, så vitt jag
kan förstå, därmed bevisa, att jordbrukarna allt för litet deltaga i
den kommunala beskattningen. Och det kunna vi vara ense om; men
jag tror, att de siffror han framlade i detta avseende icke äro sådana
att de ha något värde för själva den utredning, som här föreligger.
Ty vad ange dessa siffror? Jo, att jordbruket under de senare årtiondena
icke kunnat hålla jämna steg med industrien och med kapitalbildningen
i landet. Detta visa de, men i övrigt äro de, som
sagt, alldeles värdelösa. Jag misstänker, att de många andra siffrorna
i den statistik, som åtföljer den kungl. propositionen, till stor del
äro av samma värde.

Herr statsrådet förebrådde mig att jag i min reservation hade
gått med på en allmän beräkning rörande beskattningen av jordbruket,
som i viss mån utgjorde en eftergift i riktning mot intresse -

Fredagen den 19 mara.

f>7 Nr 82.

beskattningen. Jag trodde icke, att en så ivrig anhängare av intres- Vid remis., av
sebeskattningen som herr statsrådet Nothin skulle utkasta någon Propo«^onej>
förebråelse mot mig i detta avseende. Jag känner visserligen en (port*.)
svaghet i mitt förslag och svagheten ligger däri, att den skuldsatte
jordbrukaren får, när det gäller minimiberäkningen, betala lika
mycket som den icke skuldsatte, men detta är tyvärr ett missförhållande,
som redan nu existerar, och jag hade ingen förhoppning att
få någon ändring därvidlag. Jag har heller icke velat fästa mig
härvid, ty praktiskt sett är detta, då det gäller vårt lands småbrukare
av mindre betydelse, därför att den småbrukare, som själv
arbetar på sin jord, likväl alltid får någon inkomst av sitt eget
arbete och därför även, om jorden är skuldsatt, uppbär en högre inkomst
än sex procent av taxeringsvärdet.

Jag vill icke uppehålla kammaren länge, men jag måste likväl,
innan jag slutar, uttala ett beklagande över det sätt, varpå en av
mina kamrater bland de sakkunniga behandlats från statsrådsbänken.
Han förebråddes att ha ändrat åsikter från den dag beslut i
i fråga fattades och intill dess han avlämnat sin reservation. Det
må dock vara tillåtet för sakkunniga att förändra sin uppfattning,
innan de hunnit att genomtränga en fråga. Det framställdes ju åtskilliga
spörsmål till oss sakkunniga i skattefrågan, som vi skulle
besvara, och den fråga, som framställdes till honom, var kanhända
så svår att avgöra, att han haft rätt att ändra sina åsikter om densamma,
när han närmare trängde in i förhållandena.

Herr statsrådet läste upp ett protokoll i dag i kammaren, och
så vitt jag kan förstå, det första protokoll jag fått del av från de
sakkunnigas sammanträden — protokollen justerades ju aldrig inför
de sakkunniga; hade justeringen så skett, skulle kanske min kamrat
haft tillfälle att anteckna sin avvikande mening. Det är något som
strider mot kutymen i vårt riksdagsarbete, att en sakkunnig, som
tillkallats för en viss fråga och gör så gott han kan, sedermera får
förebråelser ifall han möjligen ändrar åsikt i en eller annan sak.

Herr statsrådet Nothin: Herr talman, mina herrar! Herr
vice talmannen nämnde, att jag skulle ha förebrått honom därför,
att han gått med på intressebeskattningen. Det gjorde jag sannerligen
icke. Men jag åberopade som ett starkt skäl för införande av
intressebeskattning, att till och med herr vice talmannen icke ansåg
sig kunna komma ifrån en sådan beskattning: det var ju ett tecken
på att den är berättigad.

Vad angår frågan om de sakkunnigas arbete inom departementet,
har jag aldrig gjort några förebråelser i den riktning herr vice talmannen
gjorde gällande. Jag framhöll endast, att det icke var så
helt med den påstådda opinionen mot det föreliggande förslaget.

Beträffande slutligen frågan om protokollsföringen tror jag,
att det ingalunda varit för de sakkuniga okänt att protokoll fördes.

Herr Bökelund: Herr talman, mina herrar! Jag ber om
ursäkt att jag förlänger denna mycket långa remissdebatt. Jag hade

Nr Sä. 68

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av från början icke flinkt deltaga i densamma, men jag uppkallades av
ProP°fs<ti°n*‘n ett yttrande, som fälldes här i förmiddags.

(Forte) Det sades nämligen, att det skulle bli utomordentligt svårt att

'' tillämpa bestämmelserna om näringsskatten och att våra taxeringsmyndigheter
icke skulle vara vuxna den uppgift, som man ämnade
pålägga dem. — Jag vet icke om orden folio så, men innebörden av
yttrandet torde ha varit den jag nu angivit.

För min del anser jag de sålunda uttalade farhågorna vara överdrivna.
Visserligen kan det icke bestridas, att bestämmelserna om
näringsskatten blivit rätt invecklade, men jag är fullkomligt övertygad
om, att de icke äro svårare att tolka än många andra stadganden
i våra skattelagar. Föreskrifterna äro ju visserligen ganska
många, det måste medges, men detta beror på det förhållandet, att
man velat kombinera de tre faktorerna: det i näringen nedlagda kapitalet,
avkastningen av näringen och arbetareantalet med varandra.
Och detta har man gjort, icke för att få nöjet att skriva ihop ett
större antal lagparagrafer, utan för att åstadkomma största möjliga
rättvisa, vid fördelningen av den kommunala skattebördan mellan
olika skattskyldiga. Enligt min åsikt äro säkerligen våra taxeringsmyndigheter
vuxna uppgiften att verkställa taxeringen av näringsskatten
liksom att tillämpa förslagets övriga bestämmelser. Jag tror
som sagt för min del, att de nog skola komma till rätta med den
saken.

Givetvis kommer emellertid arbetsbördan för taxeringsnämnderna
och i synnerhet för deras ordförande att högst väsentligt ökas,
om detta förslag går igenom, och det är nog icke uteslutet, att det
kan komma att visa sig rätt svårt på ett eller annat håll att få personer,
som äro villiga att såsom ordförande i taxeringsnämnderna
påtaga sig dessa ökade bördor. Jag håller dock före, att om detta
ökade arbete blir fullt betalt, det icke skall möta några större svårigheter
för länsstyrelserna att erhålla personer, kvalificerade att
utföra arbetet ifråga. Men jag begagnar tillfället att betona, att
den ersättning, som nu bestås taxeringsnämndernas ordförande, i
allmänhet är allt för ringa i förhållande till det arbete de prestera
och att därför en ganska väsentlig ökning av ersättningen till dem
nog är nödvändig.

Vad så själva skattefrågan beträffar, vill jag icke efter denna
långa debatt ge mig in på att yttra sig om densamma. Jag skall
inskränka mig till att säga, att jag är fullkomligt övertygad om, att
en rättvis reform av vår kommunalskattlagstiftning icke står att
vinna genom något annat system än ett sådant, som upptager i sig
både objektsskatter och förmågaskatter.

Herr Sjöblom: Herr talman! Den fråga, som här föreligger
till remiss, är säkerligen en av de mest vidlyftiga, som riksdagen
kan få sig förelagd till behandling. Att det skulle bli en
principdebatt om denna stora kungl. proposition, i dag, väntades
väl av alla, men jag både icke trott att en så betydande del av kammarens
ledamöter, vilka icke varit inkallade som sakkunniga och

Fredagen den 19 mars.

69 Nr :W.

deltagit i arbetet inom departementet, kunde redan i dag vara mogna
att på dessa många detaljpunkter avgiva bestämda förklaringar och
därpå uppbygga sin uppfattning, att lagen vore oantaghg. Men
detta är möjligen ett mycket glädjande bevis på andra kammarens
intelligensnivå! Tvenne av kammarens ledamöter ha dock uttalat
sig mycket försiktigt, nämligen herr Lindman och, efter vad. jag
kunde finna, förre statsministern herr Edén. Denna försiktighet
grundade sig säkert därpå, att det enligt deras uppfattning kunde
finnas synpunkter i det föreliggande förslaget, som ännu lmre åro
så fullständigt uppklarade, att man redan nu kan säga ifrån,
att förslaget icke kan antagas. . „

Jag skall icke ingå i någon saklig debatt rörande förslaget sadant
det föreligger. V ad jag ursprungligen tänkte säga om taxeringsförfarandet
framlades dessutom på ett mycket bättre sätt än
vad jag kunnat göra av kamrer Bökelund. Jag tror icke, att detta
förfarande är så vidlyftigt, att man skulle behöva draga sig för
förslaget av den anledningen, ifall .man kunde genom dettas principer
åstadkomma den största möjliga rättvisa inom
skattningen. I den mån det sålunda är tal om införande av olika
objekts- och intresseskatter, tycker jag, att det förslag, som här föreligger,
är mycket väl utarbetat, efter vad jag hittills kunnat finna.
Det kan måhända finnas detaljer, som icke äro alldeles tilltalande,
men i princip kan jag icke se, att nämnvärda anmärkningar kunna
framställas. Det har nu här i kammaren under dagens lopp framdragits
ofantligt många exempel på hur förslaget skulle komma att
verka på jordbruket, och man har därvid tagit, hänsyn till jordbrukare
av olika klasser. Besynnerligt nog har ingen visat, hur förslaget
skulle komma att verka för dem, som hittills under årtionden
burit orättvist tunga kommunalskatter, nämligen dessa, som
äga bestämt fixerade inkomster. Jag skulle kunna framdraga
hårresande exempel på vad våra kroppsarbetare fatt betala i kommunalskatt
i jämförelse med mycket förmögna personer i fastighetsägareställning.
Jag skall icke tröttu kammaren härmed, men da
det här åsyftas en förskjutning så rättvis som möjligt från mindre
bärkraftiga till mera bärkraftiga skuldror, synes, det mig., som om
det hade varit befogat att komma med exempel i båda riktningarna.
Jag skall dock, som sagt, icke framdraga några sådana nu.

Herr vice talmannen nämnde tidigare i denna debatt, att de
mindre småbrukarna, om vilka han alltid talar sa varmt, borde bära
så små skattebördor som möjligt. Jag har den uppfattningen, att
vi icke ha rättighet att ordna det så här i landet, att vi sa att säga
locka tusental och åter tusental av personer att slå sig ned såsom
jordbrukare, om de sedan kanske komma i en ställning, som icke
ger dem möjlighet att betala den skatt, som åligger dem enligt principer,
vilka gälla för andra inkomsttagare. Om en stenhuggare
eller järnarbetare förtjänar 4,000 kronor årligen, skall han, som
herr finansministern sade en gång, betala skatt härför efter samma
grunder som andra inkomsttagare. Och det bör jordbrukaren också
gorå — det är min bestämda uppfattning. Det synes mig bliva

Vid rem isH a o
propositionen
nr 191.

(Forts.)

Nr 32. 70

Fredagen deu 19 mars.

Vid remiss av tröttsamt i längden att i vilken fråga, som än behandlas här i riks>ZTmnen
^agen, det ständigt skall föras fram de mindre .jordbrukarnas, egna(Voii&.
) hemsbildarnas intressen, och att det alltid skall vara de, som böra
hållas under armarna och befrias från kontributioner till stat och
kommun. Jag tror icke, att det föreligger någon fara för att dessa
småjordbrukare betungas för mycket, utan vad man till sist kan
komma fram till det blir snarare, att progressivskatten kanske kommer
att verka därhän, att det större jordbruket blir alltför hårt
belastat. Den faran förefaller mig vara större än att det mindre
kommer i sådant läge.. Här är icke blott fråga om att tänka på
personerna, utan här får man även tänka på vilka möjligheter näringen
såsom sådan har att bära sig för framtiden. I det avseendet
spelar det större jordbruket ofantligt mycket större roll än det
mindre. Jag vill icke säga, att det kommer att drabbas för hårt,
men för mig synes faran vara större för de stora än för de små jordbruken.
Jag tycker, att det icke är riktigt att spela ut de små
jordbrukarna såsom särskilt behjärtansvärda varelser, som alltid
skola hållas under armarna.

Herr Edén nämnde, att man i finansdepartementet skulle
tänka litet mera på människorna och litet mindre på objekten. Jag
anser, att finansministern med detta förslag visat, att han just
följt den principen, därför att han inriktat sig på att söka på ett
så rättvist sätt. som möjligt lätta bördorna för de fattigaste, som
hittills fatt gå i mörka fabriker och bo i usla kyffen i storstäderna
och även på landsbygden haft de sämsta förhållanden. För dem
skulle bördorna lättas genom detta förslag och läggas på de övriga.
Jag tror, att det var en ordlek mera av herr Edén än något annat.

Emellertid är det min uppfattning, att den debatt, som förts
här i dag, nog klarat upp många missförstånd, men jag föreställer
mig, att herr Olsson i Rams t a med sitt temperamentsfulla inlägg
har ådagalagt, att för hans del är detta förslag tillräckligt känt
för att han skulle kunna intaga ståndpunkt till det, och då är ju
denna debatt tämligen överflödig. Då herr Olsson i Ramsta säger,
att jordbruket skall omtaxeras och att det kan hända, att fastighetsskatten
på jordbruket kommer att gå ut med 12 procent av det
nuvarande taxeringsvärdet, vad har han därmed egentligen sagt?
Jo, han bär offentligen erkänt, att jordbruket är taxerat till 50 %
av sitt värde och därefter betalar man skatt för närvarande. Jag
tror knappast, att herr Olsson i Ramsta har rätt. ty så illa tror jag
icke att det är, även om det är illa nog.

Emellertid skall jag, herr talman, icke uppehålla tiden. Jag
hoppas, att debatten skall kunna föras om detaljerna, när förslaget
kommer från utskottet. Jag har velat efter denna långa debatt
till regeringen och särskilt finansministern framföra min tacksamhet
för det stora och omfångsrika förslag, på vilket man hår
kan bygga en kommunal beskattning, som lian åstadkomma en
större rättvisa än som hittills varit rådande.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Den siste ära -

Fredagen den 19 mara.

71 Nr !«.

nr 191.
(Förta. I

de talaren yttrade, att min önskan vore att sätta småbrukarna i bättre
.ställning än andra i fråga om kommunalsbeskattningen. ba ar icke
förhållandet, men jag vill icke, att de skola komma i sämre stallning
genom att bliva dubbelbeskattade. Jag har sysslat med egnahemsfrågor
och sett så många lyckliga arbetare, som kommit tran industrien
och slagit sig ned på egna hem, sett dem lyckliga vid hustruns
sida, omgivna av sin barnskara, som uppfostrats under iöraidrarnas
tillsyn, och jag unnar varje arbetare den lyckan att få ett eget hem
antingen i form av bostad eller ett litet jordbruk. Därest Kung].
Maj:ts förslag går igenom, kommer det enligt min mening att hämma
denna egnahemsrörelse, och detta alldeles tydligt, därför att om en arbetare
köper ett eget hem eller ett bostadshus, sa far han alltid till Det

förvånade mig mycket, när herr Sjöblom talade om att jordbruket
avkastar 12 % av taxeringsvärdet. Det skulle angiva, att
taxeringsvärdet vore alltför lågt. Ja, jag har hört detta yttrande tran
en oerfaren ämbetsman, och då jag hörde det av honom säde jag: Ni
begriper bra litet av sådant. En småbrukare köper ett ställe tor lat
oss säga 10,000 kronor. 12 % på detta gör 1,200 kronor. Kan han
leva på denna inkomst? Nej. Men varifrån, far han da inkomster
för sin familj? Jo genom det arbete, som han själv lägger ned i sitt
företag. Tror herrarna, att jorden ger något utan arbete? Skall småbrukaren
leja för arbetet, ja, då giver icke detta egnahem nagra b A
av taxeringsvärdet. Men då han arbetar från morgon till kväll, sa
bör han väl få en ordentlig avlöning, således en inkomst av sitt arbete
och han bör väl ha rättighet att beräkna inkomsten pa detta
sätt.’ Det är icke fastigheten utan det egna arbetet som ger den höga
inkomsten, och det förefaller mig, att en jordbrukare som herr Sjöbjörn
borde ha reda härpå. ,

Här har också sagts, att vi icke sysselsatt oss med hur den nya lagen
kommer att ställa sig för dem som leva pa lön. Men hela vart
strävande går ju ut på att upphäva de orättvisor som nu förefinna:;,
så att arbetare, som leva på lön icke skola fa sa höga skatter som de
nu ha på grund av att lantmännen skatta för den beralmade inkomsten
Det är icke behövligt att härvidlag draga fram nagra exempel
för att komma på det klara med huru härmed hänger ihop.

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Jag får verkligen
lov att säga, att jag tycker, att det är litet upp och nedvänt när vice
talmannen talar för de små och herr Sjöblom talar för de störa. Nar
herr Sjöblom också kritiserade kammarens ledamöter för mindre intelligens,
så tycker jag, att det går litet för långt. Det ma val vara
var och en tillåtet att yttra sig på sätt som han kan, och om icke alla
äro förmågor, så må det väl icke vara dem betaget att aven uppträda vid
sidan av de större förmågorna. De representera ju.också en del av
folket och var och en, som kommer hit, ma väl tillerkännas rättigheten
att säga några ord, även om det icke sker i en form som herr

Jjobk^är ^ talats mycket om både det ena och det andra. Men en
sak har ännu icke blivit vederlagd, och det är, att det kommer att

» 32. 72

Fredagen den 19 mars.

SÄ” sk,e ef JAJdbeBkattmng på vissa områden, därest det knuff], förslånr
191. get skulle bitallas, och det tycker jag är det mest bärande i hela re iPörte.

) sonemanget, men det har icke blivit förnekat. Herrarna har talat

sa mycket om att jordbruket bär sig bra och därför kan beskattas
mera, de herrar borde egentligen gå ut och studera förhållandena i
bygderna. Het är icke nog med provtaxeringar, herr statsrådet Notkil),
utan man maste också se till, hur det ställer sig med det hela. Visserligen
har det varit några år, då man kunnat säga om jordbruket, att
det halt det bättre ställt än vissa andra näringar, men den tiden är
slut och vi lar börja resonera om läget, sådant det nu kommer att bil
och för närvarande är. Jag har icke någon ensidig uppfattning i saken.
Het är nämligen sa, att jag sysslat med industri ungefär lika
med Jordbruk. Jag vet någorlunda, under vilka levnadsförhållanden
som jordbukarna leva och som industriarbetarna leva.
Jag tror verkligen, att genomsnittsjordbrukarna få nöja sig med ett
sämre bord, kanske med sämre kläder och med mindre nöjen, än vad
genomsnittsarbetarna få göra. Men, mina herrar, här har sagts ifrån
jordbrukarhåll, att de icke vilja draga sig undan en rättvis beskattmng,
och det^ skall jag också vara den förste att säga. Men vi- må
ända tänka pa, att det rätta är att beskatta den egentliga inkomsten
och därmed punkt. Vad gör det, om det finnes aldrig så mveket
fastighet r Het gör ingenting, utan det gäller dten inkomst som kan
forvarvas av en fastighet, det är på dem man måste bygga en beskattning.
Vore det icke skäl i att söka på andra sätt få fram skatter,
t ex. genom att förebygga utdelning av vinstbelopp i form av nya
aktier. Het är enligt min mening alldeles olämpligt, att så får förfaras.
Många industriföretag gå fram på det planet för att draga undan
skatteobjekt. Het är många gånger, som man lägger ned alldeles
överflödigt kapital pa företag, som kanske en vacker dag ramla
och på det sättet undandragit staten skatt. Mej, mina herrai” när vi
kommit så^ långt, att vi beskatta allt som är möjligt att beskatta och
•gorå det på det enklaste sätt som kan ske, då har man enligt min mening
gått så långt som man behöver.

Herr Sjöblom: Herr talman, mina herrar! Herr vice talmannen
var mycket temperamentsfull i dag, och det skadar väl icke. Men
då vice talmannen säger, att om jag köper en jordbit för 10.000 kronor,
så giver den ingen inkomst, om jag icke arbetar på den, och således
blir det en dubbelskattning att först betala fastighetsskatt och sedan
skatt på inkomst, så får jag säga, att jag har den uppfattningen, att
om jag har 10,000 kronor och sätter in dem på en bank eller lägger
ned dem i aktier, sa far jag skatta för inkomst av dem och dessutom
kan jag gå i en grusgrop eller hugga ved och förtjiina lika mycket,
som jag skulle göra genom att arbeta med frambringande av jordbruksprodukter,
och da far jag skatta även för det. Jag förstår icke.
vad det är för skillnad. Het blir ju också en dubbelbeskattning, tv
både mitt arbete och mitt kapital bliva beskattade i båda fallen fastan
beklagligt nog med 6 % i ena fallet, vilket icke alltid blir förhållandet
i det andra fallet. Jag skulle naturligtvis gärna vara med

Fredagen deu 19 mars.

78 Nr 8i.

på sådana åtgärder som Hitta,do bördorna för de mindre bemedlade, om

det kunde gå för sig utan att skada det hela. o nr 291.

Medan jag har ordet skulle jag vilja säga, att jag icke, såsom (Fort*.)
herr Osberg sade, klandrat eller uttalat mig om bristen på intelligens
i andra kammaren, utan jag säde raka motsatsen, nämligen att denna
debatt utgjorde ett glädjande bevis på mycket stor intelligens här i
kammaren. Det kan jag gärna erkänna, att den känslan har stegrats
betydligt efter herr Osbergs anförande.

Jag skulle också vilja säga ännu en sak. Det har i dag från
liera håll, från motståndare till fastighetsskatten och intresseskatten
framhållits, att detta kommer att återfalla på den stora allmänheten
genom högre pris på varor och genom dyrare hyror. Det är precis, som
om man skulle resonera så, att på arbetare eller konsumenter kan man
lägga på vad som helst, ty de kunna icke skaffa sig kompensation.

Men jag tycker, att vi för närvarande borde ha reda på, att om man
lägger på 100 kronor mera i hyra eller skatter på en arbetare, så
kommer han vid uppgörande av löneavtal att söka förskaffa sig så
mycket större inkomst, att han kan därmed betäcka de dyrare omkostnaderna.

Herr Eden talade i dag om en cirkus, men här är det verkligen
en cirkus, ty det man lättar på det ena stället återfaller på något annat.
Men det kommer att ske, man måste se det från vilken sida man
vill, och det är således icke av så stort värde i ett sådant resonemang.

Det synes mig alltså, som om dessa frågor skulle kunna få ventileras
litet mera i detalj, sedan förslaget kommit från utskottet.

Herr Carlson i Alfhöjd: Det har i dag talats något om cirkus
och något om karusell, och att något liknande skulle vi komma
att få bevittna den dag, då det föreliggande skatteförslaget skulle komma
att tolkas av vederbörande taxeringsmyndigheter. Jag tror för mitt
vidkommande, att vill man se på cirkus och karusell, behöver man icke
speciellt invänta denna tidpunkt eller gå till dessa myndigheter, utan
kanske vi kunna få en liten känning därutav på närmare håll.

Under de tre remissdebatter jag övervarit här i denna kammare
har med stor styrka såväl från vårt håll, det socialdemokratiska, som
även från annat håll framhållits nödvändigheten av ett påskyndande av
arbetet för att nå fram till en definitiv kommunalskattereform. Av de
yttranden, som fällts i dag av personer tillhörande såväl det liberala
partiet som också högerpartiet, förefaller det mig, som om deras reformvilja
i fråga om lättande av skattebördorna för de hårdast.betryckta
hade framkommit till föjld därav, att det är fullständigt oförsvarbart,
att icke något göres beträffande denna sak. Men jag
tror, att denna ståndpunkt hava vederbörande i dag kommit att
intaga, därför att de därtill äro absolut nödda och tvungna. Jag
vill framhålla det faktum här i kammaren vid remissdebatten,
att finansminister Thorsson har vid tvenne riksdagar i följd
exempelvis föreslagit, att de provisoriska skattelindringarna under
kristiden skulle göras obligatoriska i stället för fakultativa. Finansmi -

Nr 32. 74

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av nistern har gjort den erfarenheten, som han också givit uttryck för i
propasiUonen Jenna kammare, att den omständigheten, att dessa provisoriska skatte''Ports
i lindringar, berörande inkomsttagare under 3,000 kronor, icke vari*
or 8'' obligatoriska, har medfört en hel del orättvisor ute i landet för de små
inkomsttagarna. Den liberala viljan att gå dessa små inkomsttagare
till mötes har ej vare sig inom utskottet eller inom riksdagen tagit sig
uttryck i ett bifall till föreliggande förslag från finansministerns sida.

Vi hava vidare också gjort små ansatser till att vederbörande jordbrukare
skulle få erlägga en litet större skatt på fastigheterna än de
hittills gjort, därigenom att man skulle höja procentsatsen från 6 till
7 %. Detta har man icke från de andra partierna ens ett ögonblick
velat reflektera på. Vid remissdebatten i år gjorde herr Lindman sig
särskilt till tolk för medelklassens stora bekymmer, d. v. s. tjänstemännens,
som hade en inkomst av 5, 6 ä 7,000 kronor. Herr Lindman
poängterade synnerligen starkt, att det vore i högsta grad av behovet
påkallat, att vi nådde fram till en skattereform, men det är att märka,
såsom det uttryckligen står i protokollet, icke något provisorium, ty ett
provisorium skulle komma att verka mycket oroande, utan vad som
önskades av herr Lindman vid remissdebatten i år var ett definitivt förslag
till lösning av denna viktiga fråga. Sålunda hava vi från vårt
håll bjudit herrar liberaler och högermän ett provisorium i fråga om
skattelindringar, som vi fört fram under den betryckta tiden, under
kristiden, men vilket konsekvent avslagits från detta håll. Sedan man
beklagat sig över att det icke förelåg något definitivt förslag till lösning
av denna fråga, så, när man tack vare intensivt arbete inom finansdepartementet
äntligen bragt saken därhän, att ett definitivt förslag
föreligger, kastar man om. Då framkommer något, som enligt
mitt förmenande påminner om cirkus och karusell. Då vill man ha ett
provisorium. Summa summarum och hela kontentan, som jag skulle
vilja komma till, är, att har icke det föreliggande kommunalskatteförslaget
uträttat något annat, så har det åtminstone lett dithän, att
vederbörande från andra partier icke längre sparka så intensivt emot
förslag till reformer, som avse skattelindringar för de små inkomsttagarna,
och därmed är ju ändå något vunnet enligt mitt förmenande.

Jag skulle vilja instämma i vad herr Sjöblom yttrade beträffande
en stor del av de talare, som uppträtt här i dag. Här beklagar man
sig över att vissa delar av förslaget icke varit remitterat till vederbörande
myndigheter, men på samma håll uppträder man med sådan säkerhet
och en sådan sakkunskap, att enligt min uppfattning är det
icke alls någon fara häiutinnan, när vi ha dessa representanter inom
kammaren och inom utskottet, som äro så till den grad sakkunniga
och vederhäftiga beträffande denna fråga, då är det väl icke gärna tal
om att riksdagen skulle kunna begå någon dumhet vid ett kommande
beslut angående denna sak.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag begärde ordet,
när herr Sjöblom såsom exempel gentemot vice talmannens yttrande
angående dubbelbeskattning anförde, att om en arbetare har ett kapital
pa banken och drager ränta av kapitalet och så går och arbetar i en

Fredagen don mars.

7b Nr S&

<mingrop, så får lian skalla för inkomst av både arbete och kapital och imn,

då skulle det lika väl bli dubbelbeskattning som för eu person som har nr
jordbruk. Det är alldeles oriktigt att draga sadana slutsatser Det a: (Korto.,

u på det sättet, att när en jordbrukare lägger ned kapott jordbruk
och skall deklarera för inkomst harav, sa far han deklarera bad
för sin inkomst av arbete under aret och för inkomst av det i jo
bruket nedlagda kapitalet, således för sin totula inkomst Nar ma
resonerar om detta förslag, får man. val ga ut ifrån altbada^ deklara
tionerna i fråga om inkomstberäkning skola vara fullt koirekto oc
Utvisa och det vilja vi ju alla. Alltså deklarerar lian för hela inkomsten
och för den får han skatta lika val som alla andra skatte -betalare.'' Men utöver denna inkomst skall fastigheten euhgt kungl.

Mai ''ts förslag taxeras till sitt fulla saluvärde, och sa skall det berak

vts» prTcent därpå, nämligen 6 * på jordbro och 8 * pr> skog,
och för det skall han ytterligare beskattas. Bitr icke det dabbelbe*

-tkattninu förstår jag icke vad som är dubbelbeskattning.

När man anför detta förhållande, mötes man alltid med det svaret
att det blir så mycket billigare på varje skattekrona darior att
det blir större antal skattekronor. Men detta blir naturligtvis, förhållandet
beträffande alla skattebetalare, icke blott beträffande lordbrukaren
Men jordbrukaren får betala denna billigare skatt icke blott
på sin inkomst såsom alla andra utan även på det värde, som jordbruket
har. Det blir ovillkorligen en dubbelbeskattning, det kan j
icke bortresoneras, och från jordbrukarhåll måste man ovillkorligen

sätta sig emot ett sådant förslag.

Herr Carlson i Alfliöjd talade om provisoriska och definitiva förslag
och tycktes mena, att ifall man bjuder ett provisoriskt förslag,
vill man ha ett definitivt från motsatta sidan, och ifall man bjuder
ett definitivt, vill man ha ett provisoriskt, och därför tyckte han, att
det var orimligt att motsätta sig detta definitiva förslag. Det ar ju
självklart, att man icke kan sluka vilket definitivt förslag som helst,
utan förslaget måste väl hava en sådan innebörd, att det verkligen
fyller de krav, som man har rätt att ställa på ett skatteförslag. Det ar
väl rättare att taga förslaget i de delar, där man verkligen kan enas
om, att det innebär rättvisa och billighet mot alla, och utesluta sadana
delar, som man från vissa håll anser vara orättvisa, och sa
efter ytterligare prövning gorå de jämkningar och ändringar, som
möjligen kunna anses lämpliga. Det är val en bättre väg än att taga
ett förslag, som man icke kan godkänna utan som ovillkorligen i vissa
delar innebär ojämnheter, och sedan söka bortarbeta dessa. Det förefaller
mig vara en alldeles orimlig ståndpunkt.

Här har talats om fastighetstaxering och om hur litet jordbrukarna
få skatta för sin inkomst. Det är olika i olika trakter. Jag känner en
trakt, där vid 1918 års taxering genomsnittstaxeringsvärdet höjdes till
11 % och där till och med de personer, som köpt fastigheter året förut,
fingo dem taxerade väsentligt över den köpeskilling, som de betalt.

På andra orter kanske taxeringsvärdet icke är uppe i det verkliga värdet,
det är mycket möjligt, men detta är naturligtvis ojämnheter, som

Nr 32. 76

Fredagen den 19 mars.

Vid remiss av skola bortarbetas, och om man gör det och får fram en rättvis deklapro^,
s‘tg^nen rationsordning för jordbrukarna, skall man ovillkorligen komma till
(Forte)'' större rättvisa än genom det förslag, som nu föreligger.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Endast några få ord!
Den nästföregående ärade talaren sade, att liberalerna icke vilja gå de
små skattdragarna tillmötes i fråga om deras krav att få avdrag, när
det gäller taxering. Jag vill endast erinra om att vice talmannen vid
denna riksdag yrkat på att de ordinarie bevillningsfria avdragen skulle
avsevärt höjas, men motståndet mot detta yrkande kom från socialdemokratiska
partiet.

o Gentemot herr Sjöblom, när han ville desavouera vice talmannen
i fråga om påståendet, att det här verkligen blir en dubbelbeskattning,
skall jag, ehuru herr Nilsson i Landeryd redan sökt motbevisa detta,
be att få draga fram ett exempel. Ägaren av en gård till 100,000
taxeringsvärde får först skatta för 6,000 kronor såsom fastighetsägare,
men han deklarerar dessutom för 6 % av taxeringsvärdet i inkomst
av fastigheten plus sin arbetsinkomst av 2,400 kronor. Han får
således skatta för 14,400 kronor. Sätter man in 100,000 kronor i eu
bank, behöver man skatta endast för 6 % på detta belopp. Blir det icke
i förra fallet faktiskt en dubbelbeskattning? Man kan också taga det
fall, som jag nämnt förut i debatten, nämligen att en man köper en
gård för 20,000 kronor och är invalid, så att han icke kan arbeta på
gården, och en annan, som^ också är invalid, sätter in 20,000 kronor
på bank. Det blir ju också dubbelbeskattning. Hur man än vänder
på detta problem, herr Sjöblom, kommer man icke ifrån, att det blir
dubbelbeskattning för jordbruket.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt hänvisa ifrågavarande
proposition jämte de i anledning av densamma inom kammaren nu
avgivna yttrandena till andra särskilda utskottet.

§ 5.

Vidare föredrogos var för sig övriga på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till andra särskilda utskottet propositionerna:

nr 216, med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 15 och 35
i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862 m. m.;

nr 222, med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862
m. m.;

nr 223, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 52
och 55 §§ i stadgan den 22 juni 1911 om skjutsväsendet;

nr 224, med förslag till lag om ändrad lydelse av 19, 20 och
§§ 1 lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets
avlöning m. m.;

Fredagen den 19 mars.

77 Nr 38.

nr 225, med förslag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen
den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering;

nr 226, med förslag till förordning angående vissa ändringar
i förordningen den 23 oktober 1918 angående bevillningsavgifter för
.särskilda förmåner och rättigheter;

nr 227, med förslag till förordning angående upphörande av allmänna
taxeringar till bevillning av fast egendom samt av inkomst

nr 233, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om avdrag vid 1921 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt;

nr 234, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om avdrag vid 1921 års taxering till kommunal inkomstskatt;

till bankoutskottet propositionen, nr 242, med förslag till dels
lag om ändrad lydelse av 49 och 165 §§ lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse och dels lag om visst undantag från tillämpningen
av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. sistnämnda lag;

till behandling av lagutskott propositionerna:
nr 240. med förslag till lag om befrielse för vissa värnpliktiga
från skyldighet att fullgöra reservtruppövning; och

nr 241, med förslag till lag angående tillägg till § 27 mom. 4
värnpliktslagen den 17 september 1914;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 217, angående anslag
för lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg av kalk
m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 246, om beviljande av vissa anslag till fångvården och statens
tvångsarbetsanstalter;

nr 218, angående anslag till sjökar te verket och till utförande
av sjömätningar m. m.; och

nr 237, angående förbättring av den tekniska utrustningen vid
vissa marinens matinrättningar.

§ 6.

Herr Bergmans på kammarens bord liggande motion nr 351, som
nu föredrogs, överlämnades till statsutskottet.

§ 7. ,

Härefter löredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, statsutskottets utlåtanden nr 11, 12, 34 och 35,
bevillningsutskottets betänkanden nr 12—15, bankoutskottets utlåtande
nr 21, jordbruksutskottets utlåtanden nr 35 A, 35^ B, 36 och 37
samt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5
och 6.

Nr 32. 78

Fredagen den 19 mars.

§ 8.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 83, i anledning av väckt motion om ändring av 24 § i förordningen
om landsting; . .

nr 84, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i förordningen om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;
samt

nr 85, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§
25—27 i förordningen om landsting.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 13, i anledning av väckt motion om omläggning av den s. k.
nöjesskatten till en landstigsskatt;

nr 14, i anledning av väckt motion om ändring i § 13 av förordningen
om allmänt kyrkomöte;

nr 15, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut vid behandling
av utskottets utlåtande nr 6 angående skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande av den successiva förnyelsen av stadsfullmäktige
i stad, stadsfullmäktige i Stockholm samt kommunaloch
municipalfullmäktige;

nr 16, i anledning av väckt motion om ändring i § 8 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, § 9 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad och § 7 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm; och

nr 17, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §
16 riksdagsordningen;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordningar om ändrad lydelse av § 3 i förordningen om frihamn
den 15 november 1907 samt om ändrad lydelse av § 4 i förordningen
om frilager den 20 december 1912;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol
å socker; och

nr 18, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
punkt 1) b) i bevillningsutskottets betänkande nr 11 angående
vissa delar av tullbeviIlningen; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
garanti åt de svenska sockerfabriksaktiebolagen;

nr 40, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 59 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 och till lag med

Fredagen den 19 mars.

79 Nr «S.

vissa bestämmelser i fråga om granskning och .justering av under
år 1919 upprättad vägfyrktalslängd jämte två i ämnet väckta motioner;
och . . „

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse
till aktiebolaget Stockhomstelefon av nyttjanderätt till visst
område av förra komministerbostället Solberga nr 1 i Brännkyrka
församling.

§ 10.

Ordet lämnades härefter till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman, jag

hemställer att kammaren måtte besluta, att statsutskottets utlåtande,
nr 34, uppföres först bland två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Andersson i Linköping under 5 dagar
» Öberg » 5 »

» Alexandersson »a »

» Viklund i Oviken » 3 »

» Svensson i Långelanda » 3 »

fr. o. m. den 20
» »20

» »20

» »22

» »22

mars,

>

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8.10 e. m.

In fidem
Per Cronvall.