RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1920:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1920. Andra kammaren. Nr 24.

Onsdagen den 3 mars, e. in.

KL 7 o. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning särskilda ut- Ainj. Sverige*
skottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition an- aktning un
Sående Sveriges anslutning till nationernas förbund; och lämnades därvid,
enligt förut skedd anteckning, ordet till Korta;

Herr Engberg, som yttrade: Herr talman, mina herrar! När
man lyssnat till den föregående debatten, så har man icke kunnat
undgit att göra den reflexionen, att det finns punkter och områden,
•där den yttersta reaktionen till höger möter — jag använder ordet med
flit -— den yttersta reaktionen till vänster. Det är kanske oriktigt att
hänföra herr Vennerström till den yttersta reaktionen till vänster,
men det må förlåtas mig, om jag, när jag hörde hans anförande, icke
kunde undgå att bakom detsamma se konturerna av den politiska
åskådning, som han visserligen å ena sidan då och då tager avstånd
från, men vilken han å andra sidan i alla händelser gång på gång
försvär sig åt eller åtminstone indirekt försvarar. Det finns kanske
■en beröringspunkt i åskådningen, som gör det förklarligt, att nu
partiet kring Folkets Dagblad Politiken och partiet kring herr Tryg.
ger kunna möta varandra. Det är punkten angående demokratien.
Ty lika väl som för herr Trygger hägrar — trots att han numera
älskar använda ordet demokrati — en statsordning i överhetsstatens
former, likaväl hägrar för den åskådning, som står bakom herr Vennerström,
en statsordning, som sannerligen ingenting har med demokrati
och demokratisk åskådning att skaffa. Det är också karakteristiskt,
att man från denna gemensamma utgångspunkt i fråga om
demokratien uppträder som verklig patentdemokrat med de oerhördaste
fordringar på nationernas förbund och med beskyllningar för att
icke förbundet tillgodoser de längst gående demokratiska anspråk.
Det är litet egendomligt detta, att man just från de båda läger, där
man annars icke sätter demokratien alltför högt, nu skjuter fram
demokratien i förgrunden och gör gällande som en huvudonmärk Andra

kammarens protokoll 1920. Nr 2-i.

1

Nr 24.

2

Onsdagen den o mars, c. in.

Ang. Sverige* ning mot denna skapelse, att den icke är funtad på tillräckligt demoanahitmng
bil kratisk grund.

nationerms J,£en man möter även i ett annat viktigt avseende samma gemen

(FortsV samma ledtråd i den av herr Trygger och i den av herr Vennerström

avgivna reservationen liksom i det anförande, som hölls här i kammaren
i dag av herr Lindman. Man förklarar, att det här är fråga
om ett uppgivande av neutralitetspolitiken och ett ingånde av en
allianspolitik. Jag måste på den punkten gentemot den ärade högertalaren
först och främst säga, att det är ingenting annat än skimrande
bluff och humbug, när man från den kanten slår sig till riddare för
en absolut neutralitetspolitik gentemot allianspolitik. Vad var det,
mina herrar, för två synpunkter, som behärskade högerns utrikespolitiska
förkunnelse före världskriget? Jo, den föräta var den att se
till, att vi graviterade mot det håll i Europa, som hade de största
chanserna att gå segrande ut ur den eventuellt blivande sammandrabbningen.
Det var med andra ord att se till, att man satsade på
rätt kort och ingick allianspolitik under vissa former med den rätta
gruppen. Ty den tanken, att man skulle stå neutral i ett kommande
världskrig, ja, det var en tanke, som på den tiden för högern var så
världsfrämmande, att man på högerhåll, inte hade annat än hån till
övers för densamma. Och den andra synpunkten, som drevs från högerhåll,
var den, att man skulle öka rustningarna för att gorå oss aptitligare
för den starkare parten, för att göra oss, som det hette, alliansfärdiga.
Nu ser man, hurusom samma parti och samma grupper
som drevo en dylik utrikespolitisk uppfattning, nu uppträda såsom
den absoluta neutralitetens riddare och hävda en ståndpunkt i ssi
rakt motsatt riktning, att man icke drager sig för att göra gällande
att vi icke skola under några omständigheter intaga en annnan håll
ning än ett slags passiv sådan mellan de olika läger, sim stå emot
varandra.

Visserligen är det sant, att den gamla neutralitetspolitiken är
uppgiven, ty den hade sina speciella internationella förutsättningar,
nämligen stormaktsbalansen, jämviktssystemet, där småstaterna, som
icke anslutit sig till någondera parten, hoppades att så gott sig göra
lät stå utanför vid en eventuell sammandrabbning. Men det är dock.
såsom det så riktigt anfördes av herr Branting, på det sättet, att
det är ett alldeles nytt läge, som skapats med världskrigets utgång.
Det går icke att bortse från det faktum, som heter skapandet av
folkens förbund, ett faktum, som icke gör det möjligt för oss att stå
passiva, utan som — om jag får använda ordet — verkligen ställer
det kravet, att »den som icke är med oss han är emot oss». Man må
beklaga detta från högerhåll. men det är dock ett faktum, att läget är
sådant, och det är då egendomligt, att man just från den kanten,
där man. säger sig se realpolitiskt i både utrikes- och inrikespolitiska
ting, nu kör fram med denna orimliga ståndpunkt, att det skulle vara
möjligt att intaga en fullständigt passiv neutralitetspolitik, som om
ingenting i världen hade ändrat sig, som om ingenting vore nytt. trots
att allt detta oerhörda har inträffat.

OusdtiKcn il.ui Ö murn.

t\ in.

: i >r -M.

Herr Vennerström gicl< så långt i .sill oskuldsfulla kolartro, att .■
lian ansåg det skulle vara fullt ut lika stora möjligheter öppna för"
oss att upptaga fria ekonomiska förbindelser åt vad håll som helst
även om vi ställa oss utanför förbundet. Jag vill fråga herr Vennerström,
som i svensk politik företräder den uppfattningen, att vi omedelbari
och utan hänsyn till andra nationers åtgöranden .skulle kunna
avskaffa alla våra militära resurser, om han verkligen tror, att vi
i ett dylikt läge mellan det starka folkens förbund å ena sidan och
de maktgrupper, som stå utanför förbundet, å andra sidan, skulle
med fullföljande av hans politik i denna punkt ha någon som helst
utsikt att intaga den neutralitet, om vilken han talat. Man behöver bara
ställa frågan, för att svaret ögonblickligen skall vara givet.

Herr Vennerström hånade talet om Sveriges ödestimma, .la, naturligtvis
har det ''bedrivits en mängd ofog med detta tal. Men vi få å
andra sidan icke vara blinda för det faktum, att om vår nation ställde
sig utanför denna sammanslutning, så hade den sannerligen i ordets
egentliga bemärkelse att ideligen frukta sin ödestimma. Ty huru
skulle det vara möjligt, att enligt herr Vennerströpis åskådning hålla
sina förbindelser fritt öppna åt alla håll, om man ej både solidariskt
stöd av de andra?

Nu är vidare att .märka, att den gamla allianspolitikens syfte var
icke på något sätt besläktad med den politik, som skall vara folkens
förbunds. Ty vad avsåg den gamla allianspolitiken? Jo, den avsåg
att antingen i offensivt eller defensivt syfte tillgodose egna intressen.
Men det var där aldrig fråga om det syfte, som framträder i denna
nya allianspolitik — om man nu får använda det säkerligen icke lyckade
uttrycket — det syftet nämligen att skaffa en gemensam rättsordning,
en slags statsmakt, en processordning, om jag så får uttrycka
mig, genom vilken det blir möjligt för staterna att få en rättstrygghet,
i vars försvarande varje nation också mer eller mindre direkt kommer
att försvara sig själv.

Det har sagts, att vi haft det så utomordentligt bra under det
gamla jämviktssystemets dagar. Det var ett system, som man därför
ville fasthålla. Men nog tror jag, att om man tittar tillhaka på
dessa statskongresser, alltifrån Westfaliska freden och till kongressen
1815 och följande kongresser till 1850-talet o. s. v., man skall nödgas
erkänna, att det är dock en helt annan vy på utvecklingen, som öppnar
sig genom den statskongress, som var utgångspunkten för pakten
i Versailles. Ty de statskongresser, som stodo bakom detta gamla
järn viktssystem, fastlåste efter krigets slut status quo. De hävdade
med energi legitimitetsprincipen i syfte att slå vakt om furstarnas
t rritorium. Men det var aldrig fråga om att öppna, den minsta utväg
för ett fredligt reglerande av detta, utan det skulle fastlåsas, tills
en ny sammandrabbning möjligen kunde kasta om förhållandena och
jämvikt skapas på annat sätt,. Man fastställde där visserligen, vad
som skulle vara rätt, och man kan även säga att. vad som skapades
i Haag blev ett slags avkunnande av rättvisa och att det så till vida
var ett steg, som pekade framåt. Men var och en. som har någon

'' rt''j. Sverige*
n slutning till
»''''(tonerna*.

förbund.

(Fort*.)

Nr 24. 4

Onsdagen den 3 mars, e. in.

Ang. Sverige* blick för don historia, sam vi passerat, och för vad som nu sker,
måste medgiva, att det nu gäller en radikal nyorientering. Visserliförbumi.
gen är det sant, att det även nu är en storstatskongress, som utgör ut(Vorts.
) gångspunkten, men det är att märka, att det icke galler något fastlåsande
för afl tid av legitimitetsprincipen, det är icke en vakthållning
kring fustamas territoriella områden, såsom man här gjort gällande,
utan det är lagt en grund till en form av processordning, genom
vilken det kan bli möjligt för staterna på fredlig och rättslig väg
åstadkomma de förändringar, som av utvecklingen påfordras, och dymedelst
förminska riskerna av uppdykande konflikter och slitningar.

Det är sannerligen icke riktigt, när man från högerhåll gör gällande,
att detta bara är ett upprepande av de gamla maktallianserna,
den heliga alliansen o. s. v. Jag är säker på att min vän Fabian Månsson,
när han om en stund får ordet, skall försöka övertyga kammaren
om att så är. Man får komma ihåg, att vad som var ledstjärnan
för den alliansen, när man ordnat upp Europas förhållanden 1815,
var ingalunda att skapa en rättsordning, genom vilken konflikterna
skulle kunna lösas, eller att se till att man fick vissa begränsningar i
de militära anordningarna, utan det gällde att slå vakt omkring de
maktbalansförhållanden, som då skapades med särskild hänsyn till
legitimitetsprincipen och därmed sammanhängande intressen.

För mitt sätt att se — om jag vill anlägga en rent socialistisk
synpunkt — så skulle jag vilja säga, att jag ser detta, förbund som
en historisk nödvändighet. Öar detta världskrig över huvud taget
upprullat några stora problem, så är det framför allt problemet om
världshushållningen, frågan om att ordna folkens ekonomiska liv,
både i vad gäller produktions- och distributionsförhållanden. Hela
denna avstängningsprooedur, som var oskiljaktigt förbunden med
världskriget, har på det allra kännbaraste sätt visat, att det råder ett
sådant intimt ekonomiskt samband mellan nationerna, att därest det
störes så störes också hela världshushållet. Och då står för mitt sätt
att se skapandet av en statlig ordning över de enskilda nationerna, såsom
en i utvecklingen själv liggande nödvändighet, som vi sannerligen
icke kunna komma ifrån.

Historien borde väl ändå giva oss vissa lärdomar och paralleller.
Den politiska överbyggnaden bär alltid haft sin djupaste betingelse i
det ekonomiska underlaget. Sålunda var det slutna godshushållet ett
naturligt underlag för feodal h erradä me t. På samma sätt var terrin
torialhushatlet ett naturligt underlag för länshögheten. Och sammalunda
var det slutna nationalhushållet ett naturligt underlag för nationalstaten,
så blir också, allteftersom världshushållet framträder i förgrunden,
kravet på världsstaten eu nödvändighet, som icke, kan förbigås.
Om vi titta på den historiska utvecklingen, så måste vi medgiva,
att om det är sant, att ekonomiska intressen spela rollen som drivfjädrar
i människornas historia, och om vi medgiva, att det mellan
stat och stat och mellan folk och folk består ett sammanhang av ekonomiska
beroende- och maktförhållanden, som måste utkämpas, och
om vi medgiva, att: det ännu saknas en processnell ordning, ett slags

Onsdagen den .’> mara, e. in.

o N r !f l.

rättegångsordning lör utkämpandet av dessa konflikter då- iörstär^
man, att intressekonflikternas utkämpande oupphörligt kommer att
Återfalla i det primitiva och barbariska sättet att hösa det heta med
vapen. Det är otvivelaktigt sant. att krigen upplösa förut -bestående
rättsförhållanden. Men det är också sant, att de skapa, nya i stället.
Sålunda upprättades statssuveräniteten i Frankrike genom de franska
kungarnas segerrika krig mot, feodalherrarnas fromt. Världskriget
har upplöst gammal bestående rätt, men det har även skapat en ny.
Det förnämsta nya rättsfaktum ha vi i nationernas förbund.

Ingen inbillar sig, cell ingen tror, att vi i ett enda slag konimo
från nävrätten fram till civilprocessen eller från blodshämnden
fram till straff processen i samhället. Utan det måste gå steg försteg
under en allt mer och mer intensiv men så småningom
åt ena hållet övertaget givande brottning mellan dessa olika ståndpunkter;
det var endast så småningom man utbytte nävrätten mot, den
civila processordningen liksom blodshämnden mot straffrätten. Varför
skall icke samma utvecklingskurva komma att visa sig på det internationella
området? Vi få sannerligen icke tro, att detta folkens förbund
med ens skall avlägsna nävrätten mellan nationerna. Til! sådana
dåraktiga utopier tror jag ingen inom den majoritet, som står
bakom utskottets betänkande, gör sig skyldig. Men vi betrakta det
som ett stort och avgörande steg och ett jättesteg framåt att sätta,
detta rättsliga förfarande i nävrättens ställe och därmed på allvar
söka ge rättsliga former åt brottningskampen mellan folken. Det är
den synpunkten, som är så totalt främmande för hela den åskådning,
som utvecklats bär av herr Vennerström, och jag må sannerligen uttala
min förvåning över, huru man i samma andetag, som man ställer
-sig på klasskampens socialistiska grundval och berömmer sig över att
ha den synen på den historiska utvecklingen, man icke vill inse och
erkänna, att vad vi här stå inför är ingenting annat än den första
ansatsen att mellan nationerna skapa denna intemationalstat, varigenom
det gives eu möjlighet för rättsgrundsatserna att gorå sig gällande,
eu möjlighet att få dem utförda i verkligheten. Ty vad skulle
rättsgrundsatserna t. ex. i det enskilda samhället spela för roll, om
de icke kunde så att säga förankras i en ordningsmakt, i eu maktfaktor,
som kan framtvinga deras efterlevnad? På samma sätt kunna
vi inom det internationella samhället ha vackra rättsgrundsatser. Men
vad betyda de, om vi icke ha en makt som framtvingar deras efterlevnad?
Vi kunna liksom herr Lindman gorå oss skyldiga till den
fromma vidskepelse att vi skapa en folkrätt, om vi ställa oss utanför
och bara predika om rätten, i det blå. Men det skapas väl icke någon
folkrätt på det sättet, utan det är väl en tvingande nödvändighet att
se till, att va få ett maktorgan för densamma. Det kan tänkas två
vägar. Man kan ju tänka sig, att en maktgrupp helt och hållet underskuvar
den andra och blir den suveräna och allt »bestämmande. Men
det ges också en annan väg. Den vägen är beträdd genom Skapandet
av nationernas förbund. Den bygger på den federativa tanken;
men skall icke gå under kuva ndets väg, utan det skall vara sidoord
nade nationer, som dock givetvis i viss grad var och en måste

Ang. Sverige»
* .utlutning tiU
tuiUtnurnae
fårhund.

<Kort,.)

Nr 24. 6 Onsdagen den 3 mars, e. m.

sin suveränitet. Det ligger i sakens natur, att så måste
nationernas vara- Icke vill väl herr Lindman eller herr Vennerström uppställa
förbund, det krav, att varje enskild individ i ett samhälle skulle i allt få göra
(Forte.) och handla så, som han själv ville och å andra sidan resa anspråk på,
att den rätts- och statsordning’, varunder han lever, skall under alla
förhållanden och utan betingelser ge honom sitt skydd. På samma
sått måste det vara här: vilja vi över huvud taget ernå en rättssäkerhet
måste vi också genom ett i viss omfattning skeende insnörande av
vår suveränitet underkasta oss rättsregler för sammanlevnaden. Ingenting
fås ju för ingenting, heter det, och det gäller i allra högsta grad
på detta område.

Ett exempel, ett historiskt exempel, dit tanken gärna går, när
bildandet av nationernas förbund kommer på tal, är uppkomsten av
exemplet från Nordamerikas Förenta stater, när de forna engelska
kolonierna, som utgjorde särskilda statsbildningar, fogade sig samman
på frivillighetens väg under en gemensam stats- och överhetsordning.

Man klandrar detta förbund och man säger, såsom det också
bär erinrats om, att det är ett segrarnas förbund i syfte att trygga
den genom segern skapade ordningen. Jag vill häremot framställa
några erinringar.

Hela denna pakt har dock, för mitt sätt att se, ingen annan karaktär
än att utgöra ett slags processuellt instrument för att möjliggöra,
att uppkommande krav på förändringar i status quo, territoriella
eller andra, skola kunna tillgodoses, utan att man behöver
gripa till vapen. Det är alldeles klart, att också dessa stormakter,
som herr Lindman nu indirekt skildrar såsom glupande ulvar, som
vilja förgöra oss, om vi ge oss i deras sällskap, otvivelaktigt gjort
betydande offer genom att gå med i nationernas förbund. Jag
tror ända, att det för stormakter sådana som dessa ledande i nationernas
förbund icke är en så liten uppoffring att underkasta sig
dess bestämmelser med avseende å rustniugsbegränsning, med avseende
å publiceringen och offentliggörandet av slutna fördrag och med
avseende å skyldigheten att finna sig i viss fastställd frist, innan
man utnyttjar sin maktställning och griper till vapen. Och tror
man icke, att det för det land. som i den europeiska historien hemfört
de största vinsterna av den gamla jämviktspolitiken och som
under skiftande öden vårdat densamma som sin ögonsten, England,
dock är ett betydande offer att lämna denna jämviktspolitik till
förmån för ett biträdande av föreliggande pakt. vilken även enligt,
herrar högermäns erkännande innebär ett brytande med jämviktspolitikens
principer och ett inslående på andra vägar?

För övrigt måste jag säga mig. att det är en sak i herr Lindmans
anförande, som föreföll mig ganska lustig. Då herr Lindman ställde
upp för sig det alternativ, att vi stå utanför förbundet, åberopar
han genast, att stormakterna ävo så hyggliga, att de icke komma att
utöva några repressalier mot oss för den skull; varför skulle vi tro
det? Men när hall å andra sidan granskar alternativet, att vi skulle
gå med i förbundet, då förklarar han med detsamma, att de äro
glupande ulvar, som totalt komma att förgöra oss. Varje medlem

Onrtdugcn <i«-n o mars,

Nr *24.

uv denna kammare inser naturligtvis, att en sådan argumentation

siar fullkomligt ihjäl sig själv, ty det är uppenbart och klart att wl,ion*)aH

om stormakterna, såsom lierr Lindman anser, ha en dylik kaiaktar,

därest vår nation går med i förbundet, icke skola de med ens uppgiva (Korts.)

denna karaktär, i händelse vi ställa oss utanför.

Man har vidare, såsom jag erinrade om, sagt. att förbundet ar
sb litet demokratiskt. Ja, att det kravet reses tran hogerhall ar
ju ägnat att uppväcka åtskilliga reflexioner, på vilka jag emellertid
icke skall tillåta mig ingå. Men det är en sak, som jag icke
kan förbigå i detta sammanhang, och det är den anmärkning man
både från högerhåll och vänstersocialistiskt håll riktat mot nationernas
förbund nämligen att det börjar som en öyerhetsstat. Jag
får saga, att när man hör något sådant framföras tran herrar lryggers
och Lindmans sida, blir man en smula perplex, ty finns det
någon statsordning, som tett sig som idealet för dessa herrar, ai
det överhetsstaten. Jag vill tillägga att. efter mitt sätt att se, det
är naturligt, jag skulle nästan kunna säga nödvändigt, att även
donna skapelse börjar i form av en överhetsstat, liksom vi inom de
särskilda samhällena sett, hurusom statsbildningen gått från öyerhetsstat
till demokratisk stat. Icke kunna vi. därför att en stat ej
uppfyller alla de villkor, vi fordra på en demokratisk stat, helt
ställa oss utanför densamma? Jag vädjar till herr Vennerströms
meningsfränder, om det skulle vara rim och reson att bara av (ten
•anledning, att vi icke inom den särskilda staten lyckats erövra demokrati.
vi skulle kasta yxan i sjön och förklara, att det tjänar ingenting
till att söka biträda detta statsliv pa något som helst satt,

Innan vi fått demokrati genomförd. Eller jag vill peka pa en annan
sak, som han kanske bättre förstår: skulle han vilja, när det galler
ett tillgodoseende av arbetarklassens politik, ställa sig på den ståndpunkten,
att han säger: eftersom det kapitalistiska systemet ännu
icke är helt och hållet fallet, skola vi icke heller biträda de partiella
steg och åtgärder, som peka i riktning mot detta systems overymnande
och grusande? Jag förstår helt enkelt icke, lvu i man kan.
resonera på ett sådant sätt. Det dr icke så, att valet star mellan
detta förbund och ett, som är bättre. När man hör talarna från högerkanten
och den vänstersocialistiska kanten, får man den uppfattningen,
att vi skulle ha möjlighet till val mellan antingen detta
datera förbund eller något som är vida bättre. Men nej: valet star
mellan detta förbund å ena sidan och ingenting alls å den andra.

Det är icke värt att man försöker komma undan detta val med någre,
fraser om, att vi gärna skulle gå med, om det bara vore ett fullkomligt
och rättfärdigt förbund. ...

På tal om förbundets ofullkomlighet ma det sagas, att hur skulle
-det vara möjligt att begära, att detsamma skulle kunna bliva fullkomligt,
fredsälskande och rättfärdigt, om nationerna skulle iolja
det recept herrarna rekommendera, nämligen att draga sig undan
bara därför, att det ännu icke bär fullkomlighetens prägel? När
jag lyssnade till herr Lindmans anförande och tankte pa folkförbundet.
rann det mig i sinnet de orden: »mitt rike är icke av denna

Nr 24. 8

Onsdagen den 3 mars, e. in.

analitiSi.n im var^en »■ Het nationernas förbund, som herr Lindman tecknar och.
nationerna» f??1 ®''T det enda b an Y1^ biträda, syftar sannerligen så långt i framföröviid.
“den, att dess realiserande säkerligen icke kommer att ske med bi(Itorts.
) behållande av nuvarande politiska konstellationer i Europa.

.Hell Lindman säger, att om grunden icke är riktig, kan eu
bestående byggnad ej uppföras på densamma. Ja, vad menar herr
Lindman med grunden i detta fall? Det skymtade fram, att det
var de allmänna principerna som saknades, demokratiens princip,
umyersalitetsprincipen, rättfärdighetsprincipeu o. s. v. Men vill
då icke herr Lindman erkänna, att för att få dessa principer att utgöra
ett allt starkare och starkare inslag i den grundval, varpå denna
byggnad skall vila, det gäller, att just de nationel-, som mer äu
andra företräda demokratien och pacificismens och rättens synpunkter
i det internationella sammanhanget, gå med för att ge sitt Kila bidrag
och pa detta sått också utöka i stort möjligheten för detta förhund
att bära den prägel man åtrår.

Jag vill också framhålla, att då man reser kravet på att detta,
iöi hund omedelbart skall omfatta alla nationer, förbiser man, att
det da också förutsättes tillvaron av eu färdig överstatlig ordning
med vissa lagstiftande och jurisdiktionella organ och framför allt
en effektiv patryckningsmakt, vars organiserande givetvis icke kan
ske med ens.

Man säger nu, att förbundet hav så våga bestämmelser och
att det dr sa farligt just därför. Ja, det är egentligen egendomligt.,
att man vill gorå paktens utformning till det allena avgörande.
Om det vore så, som herr Lindman och hans kamrater tyckas förmena,
att man rulle locka oss in i en snara, då hade för de ledande
makterna det enklaste sättet vant, att presentera oss en pakt så
elegant och tilltalande utformad, att ingen kommit sig för att resa
några invändningar mot densamma. Det finns realitet bakom bestämmelserna.
och då vi betrakta denna realitet, säger den oss, så vitt
jag kan se. att här är ett allvarligt och uppriktigt menat försök
gjorts av dessa nationer, som gått igenom krigets smältugn, att få till
stånd en ordning, varigenom för framtiden konflikter kunde lösas
pa ett fredligt sätt.

Hu säger herr Lindman och med honom herr Vennerström, att
detta förbund avskaffar icke omedelbart de militära rustningarna.
Ja, att uppställa den fordran är val ändå orimligt. Jag vill fråga
herr Lindman, hur han verkligen tänkt sig den internationella
avrustningen, om han någonsin i sina vildaste fantasier fått den
tanken för sig, att en internationell avrustning skulle kunna åstadkommas
genom en på en gång skeende överenskommelse, genom er.
organisation, som sprang fram såsom skjuten ur en pistol. För
oss andra har det statt tämligen klart, att denna avrustning icke''
kunde komma till stånd pa annat sätt, än att det undan för undan
skapades rättsliga garantier i det väpnade försvarets ställe, och att
i samma mån som det bleve stadga i det internationella sammanhanget.
i samma man kunde också rastid ngsbördorna avlyftas. Men
råd vi saknade var just den plattform, från vilken avrastninger.»

Ousilik^i. ii dm «> ii Hirs, e. m.

‘J Nr 24,

skulle kunna liga juni, och det är den plattformen, den stödjepunkten
sfi att siiga som vi fått i och med skapandet av nationernas förbund,
hur ofullkomligt det än illa te sig.

Nu suger man visserligen, att det berövar oss vår självbestämningsrätt.
Hur är det, om vi sta utanför? .lag- tror ändå, att
både hell'' Velin cist rom och herr Lindman borde vara de första att
medgiva, att i samma ögonblick, som vi ställa, oss utanför, kunna
vi visserligen formellt hava själbestämningsrätt, men hur länge
tro herrarna, att vi reellt få bevara den? Hur binge tror herr Vennerström,
som menar, att den riktiga militärpolitiken, såsom jag
nyss erinrade om, skulle vara att utan vidare kasta bort det väpnade
försvaret, att man .skulle kunna bevara denna självständighet?

Jag får också säga, att det hör till det egendomliga, att den
gruppering, som framför allt representerar de svenska bönderna i
riksdagen, nu tycks vara benägen att gå med på det avslagsyrkande,
som är framställt från högerns sida. Från det hållet, där man
dock alltid har haft utpräglat sinne för den tunga och den börda,
som de militära rustningarna ha utgjort för nationen, från den sidan
förordar man nu en utrikespolitik, som obönhörligen kommer
att leda till, att man gång på gång får falla undan för deras krav,
som göra gällande, att med hänsyn till det vanskliga läge, vari vi
stå mellan stormaktsgrupperna, vi måste rusta och rusta än ytterligare.
Vill man kasta sig eu dylik rustningspolitik i armarna, skall
man följa denna politik, men icke annars.

Med avseende på hungerbloekaden kan jag icke underlåta att
göra. en anmärkning gentemot herr Lindman, och det är, att han
förbisei'', att det nya, som vunnits, är dock, att den ena sidan av
krigsmetoderna kan avlägsnas. Det behöver icke bli både militärexpedition
och hungerblockad, .såsom förut varit förhållandet. Ty
förut var det så, att företog man den militära expeditionen, var också
dess oskiljaktige beledsagare avstängningsblockaden. Nu vinner
man dock, att man håller sig till det ena påtryckningsmedlet, under
det att man kan taga bort det andra.

Jag medgiver, att det finns åtskilliga anmärkningar, som skulle
kunna framställas gentemot denna, pakt, och det har av utskottsmajoriteten
icke heller stuckits under stol med svagheterna. Men
sammanställer man därmed alla förtjänster och ljuspunkter, måste
man saga, att bär bär dock givits ett fredens och rättens organ, som
nu kan tagas i anspråk för utbyggandet av den internationella staten.
Vi ha fått eu plattform, utifrån vilken vi kunna börja ett nedskrivande
av rustningarna, och vi ha fått — vad jag tycker är en
bland de största, vinsterna — en möjlighet att övervinna den hemliga
diplomatien, som så skapat elände i världen. Men när det nu gäller
att taga ett dylikt steg, står man på det håll, som representeras av
herr Lindman, såsom öppen och klar motståndare och gör det under
formel'', som för framtiden säkerligen skola tvinga detta parti, därest
det räknar på att komma till ledareställning, att ännu eu gång nödgas
sadla om i sin politik. Såsom Lots hustru ser den tillbaka för
att naturligtvis också förvandlas till en reaktionens saltstod.

Ang. Sven g t*
a »slutning Hit
nationernajt
förbund.

(Kort4».)

Nr 24. 10

Onsdagen den 3 mars, c. m.

Ang. Sveriges Herr talman! Jag tror, att kammaren icke bör hysa någon
anslutning till tvekan att giva sitt bifall till utskottets hemställan, den enda linje,
,MförbuMlUÖ varpå vi från vårt håll kunna bidraga till att komma ut ur det garn(Ports)''
bt oefterrättlighetsförhållandet, den enda linje, som är vår nation

värdig, om vi vilja företräda rättens och fredens talan; och därför
ber jag att få yrka bifall till denna hemställan.

Vidare anförde:

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman mina herrar! Het gick
som en röd tråd genom hela den föregående ärade talarens anförande,
att det gamla är förgånget, och att en ny tid har kommit. Ja, jag
förstår ju, att vad som ruttet är skall ramla, men jag har icke kunnat
bliva övertygad om, att de medel vi hittills använt till fredens bevarande
numera skulle vara obrukbara. Jag tror, att det är skäl i
att innan man övergiver de instrument, vår självbestämningsrätt,
vår neutralitetspolitik, som fört oss fram på fredens väg under hundra
år, en fred längre än något annat jordens land med verklig historia,
om jag undantar Norge, bär haft, innan man övergiver de medel, som
fört till ett så gynnsamt resultat bör man betänka sig mer än en
gång.

När tanken på upprättande av ett nationernas förbund först
framfördes av presidenten Wilson vann den även i vårt land en varm
anslutning. Visserligen skulle ett förverkligande kräva betydande
offer, intrång skulle ske i folkets självbestämningsrätt, och det hävdvunna
neutralitetsbegrepuet skulle ej kunna upprätthållas i dess forna
utsträckning och i gammal mening. Detta stod klart för var och en.
som försökte tänka sig in i spörsmålet. Ty det är ju uppenbart, att
om en sammanslutning i ett förbund skulle bereda de sammanslutna
parterna fördelar, så kunde dessa fördelar icke vinnas, utan att motsvarande
uppoffringar måste göras. Men med tanke på världskrigets
förödelse och med hopp om lättnader i försvarsbördornas tryck var
man otvivelaktigt på många håll benägen att göra betydande uppoffringar,
ty kunde fredens välsignelser tryggas åt folken, var det
en utomordentligt viktig och god sak, därom voro vi ju alla eniga
oavsett politiska skiljaktigheter i övrigt.

Som bekant framfördes folkförbundstanken första gången av presidenten
Wilson under det pågående världskriget vars utgång då icke
var känd. Han fastslog, enligt vad som meddelats i pressen, att ett
sådant folkens förbund endast kunde komma till stånd under den
uttryckliga förutsättningen, att ingen av de stridande makterna i
världskriget ginge till en avgörande seger och ingen av dem ginge
till ett fullständigt nederlag. Ty? sade han, om så skår, finns ingen
möjlighet att under närvarande tid åstadkomma ett sådant förbund.

Vad som sedan inträffat, känna vi alla. Kriget slutade med
en fullständig seger för den ena parten och ett förkrossande nederlag
för den andra. Under sådana förhållanden var ju förutsättningen

Uuthiu^CU lid! ii mufti, t. in.

11 >r 24.

för det av presidenten Wilson tänkta förbundet icke mera förhanden. ■
Människorna hade under kriget kommit ur jämviktsläget; detta måste''
först återställas innan tanken pa upprättandet av nationernas förbund
kunde taga form. Emellertid utan att avvakta detta jämviktsläge,
upptogo de seglande stormakterna Wilsons idé och upprättade ett nationernas
förbund, bortseende således från den av honom uttalade
förutsättningen. De uppsatte ett första utkast till eu förbundsakt.
Denna förbundsakt, som skulle så djupt ingripa i de neutrala staternas
livsvillkor, tillkom, utan att dessa stater åtspordes. Visserligen
inbjöd konferensen den 11 mars 1919 vissa neutrala makter till eu
privat — icke officiell — konferens angående nationernas förbund.
Det säges härom i den kungl. propositionen, att det sätt, att behandla
internationella frågor av allmän betydelse, vilket härmed föreslogs,
visserligen syntes föga tillfredsställande och utgjorde ett avsteg från
de metoder, som under senare tid i regel tillämpats för dylika frågors
handläggning och vilka varit byggda å principen om staternas rättsliga
likställighet. I likhet med regeringarna i övriga neutrala stater,
vilka blevo inbjudna till ifrågavarande förhandlingar, ansåg emellertid
den svenska regeringen sig icke böra avstå från att genom utsedda
delegerade framföra förslag till sådana ändringar i förbundsakten,
som syntes behövliga. Flertalet av delegerades välgrundade anmärkningar
lämnades emellertid utan avseende, och de lyckades endast
åstadkomma smärre ändringar. Redan det sätt, varpå förbundsakten
sålunda skapats, är givetvis ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.
Dessa ha också i dag av amiral Lindman bär framförts och
jag skall därför nu icke ingå närmare på de brister, som vidlåda
denna förbundsakt.

Emellertid har nu Sverige ställts inför kravet att inom en kort frist
bestämma, om vi utan förbehåll vilja godkänna denna förbundsakt,
trots att en bland de förnämsta signatärmakterna, nämligen Amerikas
förenta stater, ännu icke avgjort, om eller på vilka villkor denna makt
vill ingå i förbundet. Ovisst är för övrigt, ännu huruvida Amerikas
förenta stater komma att ansluta sig. Visserligen bär hans excellens
herr statsministern i sitt anförande under förmiddagen antytt, att
det finnes förhoppning om, att Amerika skall ansluta sig åtminstone
efter ett års förlopp eller så omkring. Men utom detta är det ju så,
som här är nämnt och som också framgår av den kungl. propositionen,
att hälften av Europas folkmängd ännu icke medgivits rätt att ansluta
sig till förbundet. Detta bidrager naturligtvis till att minska möjligheten
för oss att bedöma, huruvida vi under sådana förhållanden
höra ansluta oss till förbundet.

Om. såsom jag förut sagt. redan dessa omständigheter äro ägnade
att väcka betänkligheter, måste dock de i förbundsakten intagna
hestämmelserna huvudsakligen vara de avgörande. Vad förbinda yi oss
till? Vart gå vi? frågar man sig. Hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena har rörande förbundsaktens avfattning yttrat,
bland annat, att den omständigheten, att förbundsakten kommit till
stånd medan de genom kriget uppkomna maktförhållandena voro som
mest utpräglade och de nationella motsättningarna som skarpast, i

1 ■////. Sverige a
f lutning till
nationernas
förbund.
Korts.)

\r ii.

Onsdsaen den 3 mars, e. m.

Ii

Ang. Sverige» många avseenden icke kan undgå att trycka sin prägel på dessa be*
a7naTon''r af s^mmelser. Deri flerstädes obestämda oeh svävande formuleringen
förbund™ kan emellertid icke uteslutande tillskrivas svårigheten att uppnå en närCPort*.
) mare precisering; man synes i viss mån hava önskat en mera allmän
avfattning. Förbundsakten har också blivit ett mycket oklart dokument.
Herr utrikesminsterns kommentar till förslaget är därvid
mycket betecknande. På nästan varje sida finner man uttryck av
ovisshet om, vad vederbörande stadgande innehåller eller avser. Nu
säges det, att vi äro icke bundna längre än vår egen tolkning tillstädjer.
.Tåg har givetvis inga förutsättningar för att kunna fälla något omdöme
härom men det både varit önskligt att auktoritativa tolkningar
förelegat, ty i brist därpå är ett godtagande av denna akt att kasta
sig ut i mörka natten.

Man säger nu, att till och med en dålig lag kan vid en god tilllämpning
vara till nytta. Man kan ju tänka sig att om det blir en
verkligt human och förnuftig tillämpning av förbundsakten, kan
man möjligen därav få det gagn, som med densamma är avsett. Men
man kan dock icke annat än känna det högst betänkligt, att själva
förbundsakten sammankopplats med oeh utgör en integrerande del
av de fredsvillkor, som de i kriget segrande makterna fastställt. Då
nu betsämmelserna i förbundsakten äro så allmänt hållna, ha farhågor
uppstått från olika håll för att fönbundsdeltagarne kunde bliva
skyldiga att bidraga till fredsfördragets realiserande. Herr statsministern
har emellertid i sitt anförande på förmiddagen energiskt
protesterat mot en sådan tolkning. Och jag har förut uppmärksammat,
att hans excellens herr utrikesministern på. denna punkt har
samma uppfattning, i det han säger att vad förbundsakten inbegriper
av segrarnes villkor står utanför förbundet och dess konstituerande.
Vid sådant förhållande återstår sålunda, endast att konstatera att ri
ha regeringens bestämda ord på, att till våra förpliktelser, ifall vi
ansluta oss till förbundet icke hör att exekvera freden i Versailles.
Tolkningen för Sveriges vidkommande i övrigt ville herr statsminstern
förbehålla åt Sveriges regering och riksdag. Dessa båda statsmakter
må bestämma sade han, hur långt Sveriges skyldigheter och rättigheter
skola sträcka sig.

Den andra huvudanmärkningen mot förbundsakten är, att rådet
blivit så gott som allsmäktig!, medan förhundsförsamlingen tratt tillbaka.
Bestämmelsen därom har herr Lindman nnden förmiddagen utförligt
granskat, och jag skall icke göra mig skyldig till den fauten
att upprepa vad som redan förut är sagt i det avseendet. Däremot
måste jag påpeka de stora svårigheter, som måste uppstå, när det
gäller att få genomförda de förbättringar, som kunna vara önskvärda.
Sverige får icke någon plats i rådet, utan äger endast att i vissa
angivna fall ha ett ombud i förhundsförsamlingen. Det torde därför
bli svårt att vinna gehör för de önskningar, som här äro uttalade
från skilda håll om förbättringar i förbundsaktens bestämmelser om
rådets organisation.

Vad beträffar de praktiskt-politiska följderna av ett eventuellt

OnMlitpen do» I» mars, o. in

13 \r ii.

nationerna*

förbund.

'' Kort**.)

avståndstagande från förbundet framhålles oeksä, att dessa av allt
att döma skulle bli synnerligen allvarliga. Värt lands utsikter attvln,no *''
verksamt främja sina intressen i -den internationella sammanlevnaden
skulle väsentligen förminskas, förmenas det. Och don omständigheten
ett folkrepresentationen i våra grannländer hemställt om en anslutning
anses medföra följder, vilka utskottet döek icke aktar nödigt;
att folkrepresentationerna i våra grannländer hemställt om eu anslutdande
överdrifter och förråder eu misstro till andan inom förbundet,
som överskrider en långt gående pessimism. Den goda anda, man
förväntat skulle bli rådande inom förbundet och till vilken man i
avseende å tolkningsfrågor av förbundsakten skänkt sin varmaste tillit,
skulle icke komma i tillämpning här. Det vore dock underligt.
om man icke skulle vinna förståelse för den ståndpunkt, Sverige
intager, då. det ställer sig utanför.

Beträffande de kommersiella förhållandena blir det sannolikt i
fortsättningen såsom hittills. Är det så, att våra trävaror och våra
kol befinnas behövliga, träda nog makterna i förbindelse med vårt
land. Vad slutligen beträffar jämförelsen med våra grannländer
Danmark och Norge, behöver jag blott erinra om, att förhållandena
där dock icke äro lika som hos oss. Det bör kunna erinras därom,
ett vad Danmark beträffar har detta fått tillbaka sitt Sönder-Jylland,
och det är ju uppenbart, att detta förhållande kan influera på ett
beslut från Danmarks sida. Och vad Norge beträffar, bär detta land,
såsom förut i dag erinrats, erhållit Spetsbergen. För vår de! ha vi
icke något att honorera. Vi ha ingenting begärt, ingenting instundat
och ingenting fått. Vid avgörandet böra vi pröva förhållandena efter
våra. egna synpunkter, oavsett huru det ställer sig för andra. Det är
givet, att det vore önskvärt, om enighet i Norden kunde uppnås
även i dessa avseenden. Men även om så icke låter sig göra, kan jag
för min del ändock icke finna, att samarbetet i övrigt mellan de
nordiska länderna skulle kunna bli i någon avsevärd mån lidande
därav, att vi i detta avseende gå skilda vägar. Det innebär otvivelaktigt.
även olägenheter för vårt land att stanna utanför förbundet.

Det kan icke förnekas, ty även med upprätthållandet av den strängaste
neutralitet kunna vi drivas med i krigiska förvecklingar, men då ha
vi dock den möjligheten att kunna förhandla, att kunna bjuda skäl,
och om dessa äro övertygande kan jag icke inse, att vi icke i fortsättningen
skulle i görligaste mån hålla oss utanför striden säkrare
än om vi tillhörde förbundet. Det är min livliga övertygelse. Vår
neutralitetspolitik undergår visserligen för den händelse detta förbund
kommer till stånd en ändring i sin valör. Det må ju erkännas,
men jag tror likväl, att vi skola vinna gehör för våra strävanden, om
vi icke begärar annat än afl få sitta i lugn och fred utan att på något

sätt störa freden i världen.

Sådant som detta förbund nu gestaltar sig. .då det. mest bär karaktären
av en allians, måste man hysa betydande betänkligheter mot
att ansluta sig till detsamma. Men det kan mycket väl tänkas, att
om förbundet, sådant det i sin första ideala gestaltning utformades
av presidenten Wilson. kommer till stånd, någon tvekan från Sveriges

Sr 24. H

Onsdagen den 3 mars, e. m.

Ang. Sveriyt * sida icke skall yppas för att gorå en anslutning till ett sådant för“nrrttmrrniT-1
^UD^~ Och uppenbart är, att man vid sådant förhållande skulle kunna
förbund. "e efter både på vår neutralitetspolitik och vår självbestänilångs rät t»
''Forts.) -lag har, herr talman, velat med dessa ord angiva min ställning

och anhåller att få yrka bifall till den av herr Trygger m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Henrikson instämde häruti.

Herr F orssell: Herr talman, mina herrar! Innan jag går in
på det utomordentligt betydelsefulla ämne, som är föremål för denna
debatt, har jag velat betona, att det finns ingenting i min allmänna
politiska åskådning, som för mig skulle utgöra ett hinder för att
intaga en annan ståndpunkt i den föreliggande frågan än den, som
jag här vill söka att i korthet motivera. Mitt åskådningssätt är verkligen
tillräckligt nationellt betonat för att jag skulle kunna skänka
min röst åt allt, som efter mitt sätt att se på tingen kan gagna
Sveriges sak bland folken. Jag har velat säga, att varken antipati
eller sympati dikterade min hållning. Det är ett moget övervägande
av det förhandenvarande lägets natur, sådant jag uppfattat .detsamma»

Jag vill också hava sagt, att jag djupt beklagar den vändning, som
herr Hjalmar Branting gav åt debatten, då han tillät sig antyda»
att någon kunde få den uppfattningen, att högeroppositionen mot utskottsmajoritetens
förslag vore förestavad av ett utrikespolitiskt partitagande.
Man måste väl fråga sig, huru det kan komma, sig, att herr
Hjalmar Branting i denna stund frångått den vackra och värdiga
paroll, som han uttalade vid remissdebatten: att vi vid behandlingen
av denna fråga borde se bort från de tidigare meningsbrytningar,
som förevarit under gångna år, och i stället försöka se situationen
sådan den nu, i denna stund föreligger. Är det icke egendomligt, att
man tillåter sig en insinuation om möjligheten till sådan tolkning,
då repliken ligger så nära till hands? Man kan ju helt enkelt fråga:
Ja, vad skall man tänka sig om opartiskheten i argumenteringen för
vår anslutning till ett nationernas förbund, då protagonisten i propagandan
för denna anslutning är herr Hjalmar Branting? Det förhåller
sig ju så — det kan icke bestridas •— att herr Hjalmar Branting
under de gångna åren så identifierat sin ståndpunkt med den
nu segrande partens, att han till och med, -— enligt tidningsreferat,
vilka åtminstone till dags dato icke blivit dementerade — vid ett
tillfälle, då han i augusti 1918 offentligt — vid ett möte här i huvudstaden
— diskuterade, vilka lockelser och möjligheter som kunde
förespegla sig för ententemakterna, för de då vid början av sin
definitiva seger stående ententemakterna, utbrast i de över hela landet
observerade orden: »Inled oss icke i frestelse!»

Herr talman, mina herrar, jag ber också att få erinra därom,
att en annan av förkämparna för en anslutning till nationernas förbund,
herr Adelswärd, på ett stadium under kriget, då ännu allt
stod och vägde och ingen kunde se utgången, i ett tal i Västervik

Ontidn^cn den .‘i inarw, e. in.

1T> \r 24.

tillät sig förorda eu diskussion om eu ententeorientering av dun .sven- A"''/. Sverige*
ska politiken. Det är ju ett ganska egendomligt sammanträffande, ''

att det var just dessa båda pdlitici, som av den svenska regeringen sändes
ut att vara våra ombud vid förhandlingarna i Paris förliden v är i
och för framförandet av våra svenska synpunkter på ett nationernas
förbund.

Och med den anmärkningen, att det onekligen varit lyckligare,
om herr 1 fänting mäktat fasthålla, vid sina föresatser från remissdebatten
lämnar jag honom och ber att få vända mig till herr Hederstierna.
Herr Hederstierna införde onekligen i debatten ett friskt moment.
Han uppehöll sig icke vid tolkningen av paragrafer. Han sökte ta
saken realpolitiskt. Han försökte gripa ned i maktförhållandena,
och, såvitt jag kunde följa, hans argumentering, stannade han därvid.
att nationernas förbund kunde betraktas som ett stöd åt Sverige
vid eu hotande fara från öster. Jag tror för min del, att herr Hederstierna
på ett farligt sätt överskattar den betydelse, som nationernas
förbund kan komma att ha för att. skydda Sverige gentemot
en imperialistisk öster. Det förhåller sig ju så, att detta nationernas
förbund kommer att verka på många fronter och kommer att absorberas
av många intressen, och det. skulle vara ganska djärvt att
garantera, att, när den stunden kommer, då vi eventuellt behöva
det. det skulle där finnas krafter till övers för att lämna oss den
hjälp, som vi då kunde behöva.

I detta sammanhang skall jag be att fä beröra ett förhållande,
som icke synts mig ha varit tillräckligt observerat under debatten.
Man har diskuterat, huruvida akten om nationernas förbund innebar
en garanti för de slutna frederna, och synpunkter för och emot
hava anförts. Den kungl. propositionen innehåller en katalog över
de fall. då det i de hittills slutna frederna tvivelsutan sägs ifrån,
att nationernas förbund skall användas som administratör på vissa
områden eller såsom exekutor av de nu slutna frederna. Men man
bör då komma ihåg, att dessa freder ju icke äro alla, som det gällt
att sluta. Det förestår ännu två mycket viktiga freder, som förblivit
oavslutade, den ungerska freden och den turkiska freden.
.lag misstänker, att, om den kungl. propositionen avfattats efter
det dessa båda freder en gång blivit slutna, så skulle listan på de
fall, där nationernas förbund får en direkt funktion såsom fredernas
verkställare, blivit betydligt utvidgad och kompletterad. Dessa
freder rulla nämligen upp hela främre Orientens problem, där det
i många hänseenden är svårt för de rivaliserande stormakterna att
nu komma till en utjämning och där sannolikt saken för ögonblicket
formellt ordnas så, att de kanske ömtåligaste tvistefröna överlämnas
till nationernas förbunds vård. Just på dessa punkter kan
man emellertid för framtiden vänta sig de allra skarpaste friktioner,
och så. vitt jag kan se, har man att befara, att, om vi gå in i
förbundet, vi från de tävlande parterna vid dessa friktioner mellan
stormakterna komma att bliva anmodade att taga ståndpunkt och
att giva vår röst — i delegeradeförsamlingen eller 1 de internationella
förvaltningskommissioner, där vi kunna bliva placerade —

förbund.

Kort».

Nr 24.

Onsdagen don 3 mars, o. m.

Ang. Sverige
anslutning ti)
nationernas
förbund.
(Forts.

Itf

f på, olika sätt alltefter de motsatta stormaktsintressen, som ligga

1 bakom de anmodanden, vilka ställas till oss. Då den stund kommer,
då vi själva eventuellt skulle behöva stöd från förbundet, hava vi
därför att alltefter de positioner vi tidigare valt inom förbundet,
räkna med antipatier och sympatier emot oss. Det är ett förhållande,
som självfallet i allra högsta grad kan försvåra nationernas
förbunds samlade ingripande till vårt skydd.

Herr Hederstierna framhöll, att det för honom närmast var en
tilltalande utsikt, att vi i namn av nationernas förbund kunde bereda
ett motat Finland ett aktivt stöd mot öster. Jag vill för min del
anmärka, att det för mig personligen icke läge något motbjudande
i att få se Sverige t. ex. under en ministär Branting ingripa i Finland
till dess skydd mot bolsjevismen. Det vore faktiskt, efter allt,
som tidigare förekommit, en mild historiens satir, ur vissa synpunkter
ganska tilltalande.

Sådana möjligheter .skulle alltså kunna fresta till att acceptera
förbundstanken, men de synpunkter, jag redan tidigare berört, och
som peka i motsatt riktning, väga för mig tyngre. Jag kan icke se
saken så som herr Hederstierna, att detta förbund skulle lämna den
garanti, han önskar.

Herr Hederstierna syntes mig också med alltför lätt hand
beröra frågan om en genommarsch. Han skattade åt, om jag så
må säga, ett slags tennsoldatsstrategi. Han måtte tro, att det är
en enkel sak att flytta tågande trapper genom landet och låta dem
försvinna åt öster, om de nu skulle komma från väster. Jag vill
då erinra om de djupt i det svenska folkets liv ingripande förhållanden,
som skulle följa därav att vårt land genomtågades av trupper,
vilka här skulle proviantera, och om det här skulle komma in
främmande soldathopar med främmande språk och med främmande
synpunkter och vanor. Det är för övrigt att befara, att dessa utländska
trapper icke skulle inskränka sig till rätt och slätt ett
genomtåg, utan invasionen skulle förvisso betyda ett Öppnande av
operationsbaser, där det så kunde behövas. Det har synts mig av
vikt att betona, att denna genommarsehfråga är en synnerligen
komplicerad affär och ingalunda en så lättvindig historia, som herr
Hederstierna tycktes ha benägenhet att göra den till.

Beträffande de tolkningstvister, som förevarit rörande innebörden
i förbundsakten, vill jag ett ögonblick uppehålla mig vid hans excellens
statsministerns yttrande, att Sveriges riksdag och Sveriges regering
för sig förbehöllo tolkningsrätt av innebörden av förbundsklausulerna.
Det föreföll mig verkligen, som om hans excellens vid detta
tillfälle något mycket skattade åt den tankegång, som behärskade en
Johan Sverdrap, då han på sin tid som ett privilegium för det norska
stortinget formulerade kravet, att all makt skulle vara samlad i dess
sal. Jag för min del tillåter mig att förmena, att makten att tolka
förbundsklausulerna icke kommer att ligga annorstädes än fjärran
ifrån oss i ett mycket mindre ram än denna säl. Ja, mina herrar, i
detta riksdagens hus finnes icke en utskottslokal så liten, att den icke

Onsdagen den 3 mars, e. in.

17 Nr 24.

skulle vara för stol för det »råd», som bestämmer i dessa tolknings-^ "tf- Sverige*
frågor. unslutning till

Man bär beträffande det moment i artikel IG, som handlade om “fårbtméL*
vårt deltagande i militära expeditioner, liksom även beträffande artik- (Forts.)
lama 10 och 11 sagt, att de prestationer, vilka rådet i kraft av de åberopade
rummen i förbundsakten skulle kunna tänkas komma att föreslå
oss, av oss skulle kunna avvisas. Vi skulle enligt denna tankegång
jämlikt artikel 4 adjungeras med rådet och sålunda ha vår vetorätt
ograverad. Jag tillåter mig då att fråga er, mina herrar: Tro
ni verkligen, att i situationer sådana som de, som då skulle vara för
handen, situationer, där den största skyndsamhet vore av nöden, där ,
militäriskt ingripande enligt rådets uppfattning vore av högsta vikt, och
där ett avvisande från vår sida alldeles avgjort skulle uppfattas som
ett partitagande för den, som rådet ville attackera, tro ni verkligen, att
ett veto från vår sida då skulle vara möjligt? Jag ber er komma
ihåg, i denna stund, att nu, då ju icke alls någon överhängande fara
föreligger och då både förbundets nuvarande medlemmar och vi själva
borde hava god tid på oss, nu upplysas vi om, att man måste utgå
ifrån, att rådet vägrar oss en förlängning av tidsfristen. Nu måste
vi förutsätta och utgå ifrån, att rådet vägrar oss den rätt till förbehåll,
som skulle ligga i kravet på att t. ex. få vänta på Förenta staternas
inträde. Tro ni verkligen, mina herrar, att när man faktiskt förvägrar
oss ett fritt och otvunget val, då förhållandena gestalta sig så
fredligt som de göra nu, man kommer att uppträda annorlunda mot
oss i en så maktpåliggande situation, som den, vilken skulle inträda
i de vanskliga fall, som åsyftas i de sagda paragraferna? Jag tror
det icke.

Det har än vidare uttalats, att Sverige, för den händelse vi gingo
in i förbundet, skulle ha förmånen att tillsammans med neutrala stater
medverka till förbundets reformering och traktaternas revidering.

Jag ber er, mina herrar, komma ihåg, att om något sådant skulle ske,
måste vi ju taga ståndpunkt emot någon stormakt i förbundet, som
hade intresse av att bevara det genom frederna skapade status quo.

Ja, det skulle rent av lämna hända, att udden i eu sådan aktion
inom förbundet komme att riktas gentemot den makt, vilken, såvitt jag
fattat herr Hjalmar Brantings allmänna åskådning rätt, i politiskt avseende
står hans hjärta närmast. Jag tror alltså, att den aktionen från
början skulle splittra förbundet i två grupper, men då enhällighet fordras
för förbundets reformering, skulle ju i själva verket den aktionen
automatiskt, därför att den upphävde enhälligheten, låsa fast förbundet
i det läge, vari det nu befinner sig. Jag kan därför icke i den omtalade
möjligen till en »reformaktion» från vår sida se någon förmildrande
omständighet, som skulle stämma oss mera gynnsamma för ett
inträde.

Herr statsministern yttrade i sitt anförande, att, såvitt han kunde
se, var nationernas förbimd i närvarande stund det enda hoppet för
fredens bevarande i världen. Han yttrade ju också — det skall jag

Andra hammarens protokoll 1920. Nr 24.

o

Nr 24. 18

Onsdagen den 3 mara, e. in.

Atig. Sveriges })e att få betona — att om nationernas förbund ginge sönder, om tan^l;n
förfelades, skulle man i alla fall icke misströsta utan tro, att det
förbund, också kunde finnas en glänta där bakom, men i närvarande stund fun(Forts.
) nes icke någon annan väg än vägen genom förbundet. Detta är den
svenske statsministerns ord. Jag tillåter mig dock erinra därom, att
en av samtidens största folkrättsliga experter, en författare av den europeiska
diplomatiens historia, en kännare av folkrätten som få, Jayne
Hill, uttryckligen tillrått de neutrala staterna att ställa sig utanför
detta nationernas förbund. Det kan icke misstyckas, att jag i detta
sammanhang tillåter mig att gentemot herr statsministerns pessimism
beträffande de möjliga vägarna peka därpå, att en så framstående kännare
av det allmänna världsläget är viss om, att det finns vägar utanför
förbundet att gå och att de vägarna för de neutrala staterna äro de
riktiga och rätta.

Det har gjorts gällande, att det på en viktig punkt skulle förefinnas
en motsägelse i högerns ståndpunkt. Herr Engberg ville påstå,
att, när högern säger, att om vi ställa oss utanför, behöva vi icke befara
något från rådsmakterna, som då förvisso skola visa sin respekt
för vår efter moget övervägande intagna ståndpunkt, samtidigt med
att högern också säger, att om vi gå in riskera vi att komma under
rådsstormakternas övervälde eller makttävlan, så skulle detta vara en
motsägelse. Nej, det är naturligtvis icke någon motsägelse, herr Engberg,
därför att skillnaden är den, att vi i senare fallet skrivit under
förbundsakten och därmed bundit vår handlingsfrihet: vi hava då påtagit
oss förpliktelser, som vi i det förstnämnda fallet icke hava och
som därför icke kunna emot oss åberopas.

Jag tror för min del, att man bland anslutningsaktens anhängare
gör sig skyldig till en ödesdiger förväxling i denna diskussion om nationernas
förbund. Man tyckes bland dem tro, att statssystemet krymper
samman så att säga till att omfatta endast detta nationernas förbund
sådant det nu gestaltar sig, men det förhåller sig ej så. Statssystem
finnes även utanför detta förbund och i detta det verkliga
statssystemet har Sverige sin starka ställning given: ty Europa behöver
Sverige i denna tid för återuppbyggande av den förhärjade världen,
lika väl som Sverige behöver Europa.

Vår ställning i världen är fast och aktningsbjudande. Vi behöva
icke binda oss vid klausuler, som uppenbarligen strida emot vårt rättsmedvetande.
De faktiska omständigheter, som anförts till stöd för vår
anslutning må väga tungt, men med hänsyn till de förbindelser, som
ett inträde skulle medföra, har jag icke kunnat finna annat, än att det
är min plikt som svensk riksdagsman att rösta nej till detta förslag,
och därför har jag velat yrka bifall till herr Tryggers reservation.

Herr Andersson i Eliantorp: Herr talman, mina herrar! Vi
hava förut här i dag av framstående personer med stor utrikespolitisk
kännedom, hört- avgivas ingående och sakliga utläggningar om.
såväl fördelar som svårigheter med avseende å vårt lands anslutning

Onsdagen den ii mars, e. in.

19 Nr 24.

till nationernas förbund. Det kan .ju kanske därför anses obehövligt,
att jag, soja ju ej är så insatt i utrikespolitiska förhållanden, försöker "wtiDnériJu
yttra mig i denna sak. Då jag emellertid käft förmånen att i sär- förbund.
skilda utskottet åhöra .debatterna i denna fråga och därigenom sökt (Fort».)
närmare sätta mig in uti frågans utomordentligt stora betydelse för
vårt lands vidkommande, kan jag ej underlåta att i all korthet framföra
några synpunkter på det föreliggande förslaget.

Med sann glädje och tillfredsställelse emottogs nog från nästan
hela vårt svenska folk (budskapet om bildandet av ett nationernas förbund,
varigenom man trodde sig se inträdandet av eu ny tidsålder, då
krigets fasor skulle för framtiden vara bannlysta och då jordens skilda
nationer skulle, sammanfogade i ett stort förbund, få ägna sig helt
åt fredliga värv. När man nu emellertid fått emottaga den utfärdade
inbjudningen till ett sådant förbund, kan man nog utan överdrift våga
påstå, att de stora och glada förväntningar, som man genom detsammas
bildande trodde sig få se förverkligade, ej gått i uppfyllelse. Många
av Europas nationer äro åtminstone för närvarande utestängda från
förbundet, och Eörenta staterna, som genom sin president var bland
de ursprungliga inbjudarna till förbundet, tyckas nu komma att ställa
sig utanför detsamma. Båda dessa av mig nu angivna faktorer
ange ju tydligen, att det ej är att nationernas förbund i dess egentligaste
mening, utan blott vissa makters förbund, som vi skola ansluta
oss till. Detta är för mig av stor och avgörande betydelse, då jag här
i dag skall avge min röst för eller emot det föreliggande förslaget.

Utskottets majoritet bär ju också i sitt tillstyrkande utlåtande sagt, att
ett sådant förhållande är beklagligt, men tror dock att ändring i detta
missförhållande snart skall äga rum. Det vore ju val, om detta antagande
ginge i uppfyllelse, men därom veta vi ingenting.

En annan för mig mycket viktig synpunkt beträffande detta
förslag är, att vårt lands neutralitet och självbestämmanderätt genom
förslagets antagande blir i avsevärd mån beskuren. Det är ju icke
uteslutet, att vårt land genom att ansluta sig till förbundet finge ikläda
sig svåra och vittgående förpliktelser. Av dessa anser jag de i förbundsakt-ens
artikel 16 angivna vara av utomordentlig betydelse. Sålunda
skulle vi förbinda oss, att mot ett fördragsbrytande grannfolk
avbryta alla förbindelser av kommersiell och finansiell art samt i så
fall bliva deltagare och medansvariga i en eventuell hungerblockad
mot en gent emot oss välsinnad nation. Detta förfarande strider mot
såväl min egen och, som jag tror även många andra svenskars rättskänsla.
Vidare skulle vi ju även genom vad samma artikel 16 angiver
vara beredda att låta främmande krigshärar genomtåga vårt land
och där taga proviant av spannmål samt kreatur m. m. Vad sådan
genomfart av främmande härar betyder för ett lands befolkning och i
så fall icke minst den jordbrukande delen av densamma, därom bär
historien ojävaktiga vittnesbörd. Jag tror för visso, att inför risken
av sådana eventualiteter, många med bekymmer se framtiden an, om
vi nu besluta oss för inträde i förbundet.

Herr Engberg fann det anmärkningsvärt, att bönderna i riksda -

Nr 24. 20

Onsdagen den 3 mars, e. m.

f"?• Sveriges gen ansigte sig till avslagsyrkandet, då desamma ju i allmänhet äro
nationernas för stor sparsamhet, när det gäller anslag till försvaret. Jag

förbund, vill blott fråga herr Engberg, om han verkligen är viss om, att därest

(Ports.) vi ingå i detta förbund, försvarsbördorna skola kunna minskas i vårt

land. Det vore val, om så kunde ske, men det kan ju kanske i stället
vara möjligt, att Sverige efter inträdet i nationernas förbund får hålla
lika stor och kanske större försvarskraft än den, det för närvarande
har. Därom veta vi ju icke något bestämt, och ur den synpunkten kan
det ej sägas vara någon vinst för oss att ingå i förbundet.

Av dessa och flera andra skäl kan jag ej giva min röst åt det föreliggande
förslaget, utan nödgas, herr talman, yrka avslag därå och
hemställa om bifall till den av herr Wohlin avgivna, vid utskottsbetänkandet
fogade reservation.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag har

redan en gång förut, nämligen ! remissdebatten, vidrört denna fråga,
och vad jag nu har att säga, är ett upprepande delvis av vad jag
då sade och delvis av vad som sagts av andra talare i helt säkert
långt fullkomligare form än vad jag kan bjuda på. Jag ber emellertid
att, innan jag går till mitt lilla anförande, få påpeka, att det
två timmars långa talet av hans excellens statsministern här i dag
utformade sig till en förkastelsedom över högern och särskilt över
herr Lindman och andra högerns tillskyndare, därför att de icke
velat låta sig inrangeras i herr statsministerns åsikter. Det var *en
intolerans, som man lyckligtvis blott sällan får bevittna, att jag skulle
vant glad slippa höra förebråelser från herr statsminstern läppar.
Det anstår i varje fall ingen att klandra andra, för att denne tillåter
sig uttala åsikter, det får vara den ena eller den andra, när det blott
sker i hovsam form. Flera talare ha redan i dag höjt sin röst för
reservationen och med så ytterlig skärpa framhållit skälen för högerpartiets
obenägenhet att ansluta sig till nationernas förbund. Jag ber
att få säga, att det skulle glädja mig och skulle bliva i allra högsta
grad tacksam, om jag efter några år finge se, att vänsterledarnas
och herr statsministerns åsikter hava vunnit framgång, och att den
senare har talat rätt och med den siareblick, som i allmänhet icke är
allom beskärd. Det skulle glädja mig, och jag skall då om jag finnes
till uppriktigt beklaga egen kortsynthet.

Det beslut, som vi i dag skola fatta, mina herrar, är av den
ofantliga vikt och betydelse att det naturligtvis är först efter stor
självprövning som man vågar gå till avgivande av sin röst. För min
del skall det bliva en nej-röst. Vi stå inför ett beslut vars följdfer
vi icke känna men om vilket vi veta, att det kan slå i band hela vår
nation, att det kan möjliggöra utifrån förtryck och tyranni och upphäva
vår självbestämningsrätt i viktiga livsfrågor. Det är sålunda
icke att undra över, om man ställer sig tveksam, när det gäller
en så farlig fråga, och särskilt mera tveksam, när det säges, att de
åsikter, man förfäktar, äro absoluta oriktiga. Ja, om det vore så, att
inom detta förbund alla finge lika rättigheter och skyldigheter, ja,

Onsdagen den ii murs, c. in.

,\r ''iA.

dä skulle jag'' icke tveka att gå in i detsamma; om alla stater i Europa /Jmj. Hoeriges
inrangerades och ingen uteslötes, ja, då skulle jag heller icke tveka anduining till
att ansluta mig till förbundet; om vi kunna räkna med, att utav ""j^and**
utomeuropeiska stater åtminstone Amerika hade gått in i förbundet, (Fortt j
då skulle jag heller icke tveka. Om jag därtill sett, att man önskade
upprätta vår sjunkande världsdel, lyfta vår europeiska kultur till vad
den var före kriget, ja, då skulle jag heller icke tveka, men jag har
icke sett, att det ligger något djupare allvar och bekymmer för allas
väl i förslaget. Vissa stater uro uteslutna och bland dem en av de
allra största kulturstater, som funnits sedan världens skapelse, nämligen
det stora Tyskland, och även Österrike..

Här har idag t. o. m. uttalats klander gent emot herr Lindman,
att han underlät att beröra eller, som det sades, försiktigtvis kringgick
frågan om Danmark och Norge. Ja, mina herrar jag vet icke,
om ni känner till Danmarks och Norges politiska förhållanden såsom
vi sydsvenskar, men så mycket vågar jag säga, att med avseende
på Danmark det står för oss klart, att dess anslutning icke blott beror
på Schleswig-Holstein eller det fång landet i fredstraktaten tillerkänts,
utan det har sedan äldsta tider haft intima förbindelser med England
och Ryssland, furstehusen hava varit mycket nära befryndade, och hela
Danmarks läggning och hållning har varit en orientering åt väster.

Vad Norge beträffar, har det ju hela sin främre sida, sin västkust
och fasad åt England. Det är alldeles tydligt, att vad vi än gjort
här för att försöka åstadkomma en skandinavism med gemensamt
samarbete i denna fråga, skulle vi aldrig någonsin fått varken Danmark
eller Norge med på en vägran om anslutning.

Det har också här idag fällts ganska hårda ord om Tyskland. Jag
ber att få ^erinra herrarna om, att detta land, vilket vi alla torde
ganska väl känna, och om vilket ni veta huru tungt det fått erfara
segrarnas makt, och huru stor nöden både där och i Österrike är, där
det- svältes intill döden. Detta land skulle nu uteslutas från nationernas
förbund. Det skulle icke längre räknas med bland dem, som
hava utsikt att kunna famnas av dessa människoälskande armar,
utan det skulle lämnas utanför. Det torde vara skäl !en gång att erinra
om vårt uråldriga samarbete med Tyskland. Läs historien, och
vi skola se, att ända från Gustav Vasas tid och till den dag under
år 1914, då kriget bröt ut, har väl intet land haft livligare kulturella
förbindelser med Tyskland än Sverige. Läs Gustav II Adolfs liv och
historia: allt vad som skrevs på den tiden är hälften tyska och hälften
svenska, ur vilket slutligen utkristalliserats vårt svenska modersmål,
rent och klart, som det är, men grunden har legat i det tyska språket
och ordrensning och ordbildning så småningom arbetat sig fram därur.

Därifrån har till oss kommit allt kulturellt av värde, som Tyskland
ägt ända till vår statskyrka. Därifrån hava våra ämbetsverk, var
gång något här skulle göras, hämtat rön och erfarenheter; alltid har
man då hänvänt sig till Tyskland för att undersöka deras erfarenheter
och lära oss att från dem hämta nya impulser. Varifrån hava
vi fått och få våra maskiner till våra industriella företag det må ha
gällt vilken industri som helst? Intet land i världen har haft så

Nr 24. 22

Onsdagen den 3 mars, e. m.

Ang. Sveriges skickliga iiiaskinkonstruktörer som Tyskland. Från intet annat
^nationernas ^an<^ kunde vi erhålla så skickligt konstruerade maskiner, vare
förbund, sig det gällde textilindustri, sockerindustri eller mekaniska verk(Forts.
) städer. Det må vara vad som helst, blott från Tyskland kunde vi
hämta vår utveckling, mycket annat att förtiga. Jag skulle kunna
prestera en lång skildring'' om allt vad vi dragit till oss från detta
land.

Och hava vi till exempel icke sett, med vilken fart det går för en
tysk arbetare att montera maskiner, som sändas till fabriker här i
landet? Det har aldrig funnits något folk, som kunnat arbeta som
tyskarna. Och det är just detta, som blivit deras olycka. Det är
ingenting att skratta åt, mina herrar, utan mera att värdera och
akta. Det är dock med tysk arbetsduglighet, som den kolossala konkurrens
framkallats, vilken kanske ytterst blev orsaken till kriget,
som 1914 uppblossade och som kostat så mycket blod och sorg.

Men det är även en annan sak, varom jag i detta sammanhang
vill erinra. Alltid då Sverige behövt söka lån på utländska marknader,
stodo visst icke alla utländska stater öppna. Nej, men Tyskland
var alltid redo och visade oss förtroende, då vi behövde dess hjälp.
Jag begär icke annat, än att man även skall erkänna detta land
och detta folk. Det är dock av samma ras som vi, och det är vår
germanska folkstam, som bragts nära sin undergång. Då man ser på
frukterna av alliansen med nationernas förbund, huru helig den än må
bliva, kan man i varje fall icke se bort från det hat, som utesluter
upptagandet i förbundet, den stora folkmängd, som är till finnandes
i Tyskland och Österrike — jag vet icke. om det är 70, 80 eller 90
miljoner människor.

Det är väl att vänta i varje fall att det internationella rättssystem,
som kommer att införas, icke måtte utlösa sig i ett fortsatt
försök att taga ut hämnden på både män och kvinnor, skyldiga och
oskyldiga, födda barn och ofödda. Den önskan har man i våra tideT
anledning att uttala. Det säges. att förbundet är en allians av de
segrande stormakterna. Jag ber att få upprepa några anledningar till
förbundets stiftande och några erinringar med anledning därav. Jag
hoppas att dessa uttalanden må visa det något överdrivna i den avgivna
reservationen, och jag hoppas tillika, att akterna i tillämpningen
må hovsamt bliva tolkade. Man säger vidare att förbundets uppgift
skulle bestå i genomförandet av fredsfördragets bestämmelser, att den
militära styrka, som för vårt land kan fastställas som lämplig, skall
landet efter högsta rådets order ställa till förfogande och sålunda äga
skyldighet att med militära maktmedel stå till ententens förfogande.
Denna fråga har också i dag varit föremål för debatter liksom också.
att vi skulle kunna disponeras för att deltaga i hungerblockad, och att
främmande länders krigare kan komma att trampa svensk jord i förekommande
fall o. s. v. Om dessa av förbundsakten föranledda uttalanden
vågar jag endast uttala förhoppning om, att vi aldrig må komma
i ett läge som påtvingar oss dylika förödmjukelser. Men då det
säges. att vi skola få full handlingsfrihet, att vi icke skola förtryckas,

O n sd ngen deu 3 mura, c. in.

23 Nr 24.

ber jag ia erinra om, att högst tre delegerade tran vårt land kan inväljas
i nationernas förbund, under det att vi icke skulle få någon represent
ant i rådet. Och det liar sagts vid upprepade tillfällen, att det förbund.
är just rådet, som har makten i sina händer. (Forts.)

Ja, herr talman, jag har nu icke mycket mer att tillägga, men
vill endast meddela en annan synpunkt, som jag anser icke blivit framhållen.
Herrarna veta själva, huru viktigt det ar för varje nation
att vara i besittning av den känslan, att folket självt leder sin stats
oden, att man mer eller mindre inverkar på sin framtid. Ett av de
vanskligaste momenten i traktaten om nationernas förbund år, att
andra människor skola tänka, handla och bestämnia för oss. för vårt
duktiga svenska folk, ett kraftigare släkte än något annat, som nu
skall inrangeras under andra. Hetta torde hos vart folk befordra
en känsla av osjälvständighet, demoraliserande osjälvständighet, som
leder till bristande tillförsikt och förtappad ansvarskänsla, bristande
intresse för eget försvar och måhända håglöshet i allt, som rör vårt

land. . .....

Jag har icke, herr talman, något vidare att tillägga, utan jag
anhåller att få ansluta mig till herr Tryggers m. fl. reservation.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Allt sedan tanken på
att skapa ett nationernas förbund i januari månad 1918 väcktes,
har denna tanke på ett mycket kraftigt sätt spelat in på våi försvarsfråga.
Jag tror icke jag överdriver, om jag säger, att de inskränkningar,
som redan äro vidtagna i vårt försvar, icke uteslutande
eller ens huvudsakligast äro byggda pa vart förändrade militärpolitiska
läge utan fast mer på de förhoppningar, vi gjort oss på nationernas
förbund. Och om nationernas förbund redan spelat in i var
liärordningsfråga, kommer det helt visst i fortsättningen att göia det

i ännu högre grad. , , ... „ ,

Då den s. k. försvarsrevisionen den 12 november torra aret tillsattes,
framhöll hans excellens herr statsministern, att nationernas
förbund å ena sidan komme att lämna oss ett stöd i internationella
förhållanden men å andra sidan även komme att för oss medföra vissa
förpliktelser. Och han tilläde: »Det måste bliva en huvuduppgift
för revisionen av vårt försvarsväsende att söka komma till klarhet
om dessa internationella förutsättningars innebörd, innan den går till
utformande av sina slutliga förslag.» Det torde också, innan vi nu
gå till beslut i denna viktiga fråga, vara väl på sin plats att försöka
undersöka, huru ett inträde i nationernas förbund, kan komma att
verka på vårt försvarsbehov, så vitt som det är möjligt i denna stund,
då ännu icke den så kallade militärkommissionen är tillsatt och än
mindre förbundsrådet efter militärkommissionens anvisningar träffat
sina avgöranden.

Om man ser på förbundsaktens artikel 8 finner man, att inskränkningar
uti de nationella rustningarna skola bestämmas med
hänsyn till den nationella säkerheten och till genomförandet av internationella
förpliktelser förmedelst en samfälld aktion. Vi komma sa -

Sr 24.

Ang. Sverige
anslutning til
nationernas
förbund.
(Fort».)

Onsdagen den o mars, e. in.

\ 1"n,!a1’ vx ifrgå, uti nationernas förbund, att behöva militära

stridskrafter för tvenne ändamål, dels för att trygga vårt eget land
och dels för att deltaga i en samfälld militär aktion. Man torde
sålunda lämpligen kunna dela upp vårt försvarsbehov i den defensiva
och i den offensiva styrkan, vilket dock icke utesluter att samma
stridskrafter kunna användes för båda ändamålen.

Möjligheten att begränsa den defensiva styrkan blir naturligen
i väsentlig grad beroende av det stöd, vi kunna vänta av förbundets
Övriga makter. Härom stadgar förbundsakten, att sedan anmälan till
generalseki etanatet ingått, att en stat, antag i detta fall Sverige, blivit
orättvist anfallen med krig, skall generalsekreteraren omedelbart
sammankalla rådet, därest det icke redan är samlat. Rådet skall vidaie
inbjuda ^Sverige att sanda ett ombud att inträda som adjungerad
medlem av rådet. Rådet skall därefter fatta beslut och föreslå vissa
regel mgar att sända väpnade styrkor till vårt understöd, varefter dessa
styrkor skulle organiseras och utrustas samt hit överföras. Det är
naturligt, att allt detta kommer att kräva ganska avsevärd tid. Härpå
inverkar framför allt .behandlingen i rådet. Rådet skall nämligen
bestämma, ej endast huru stora lånt-, sjö- och luftstridskrafter, som
skola deltaga i den samfällda aktionen, utan över huru dessa skola,
fördelas på de förbundsmedlemmar saken angår. Denna i och för
sig omständliga procedur kommer givetvis att bliva ännu besvärligare
därigenom, att enhällighet fordras inom rådet. Det fordras icke
blott enhällighet om att över huvud hjälp skall lämnas, om, huru
stora stridskrafter, som skola sändas, utan det fordras även enhälligt
om, huru dessa krafter skola fördelas på vissa av förbundsmedlemmarna.
Det är sålunda icke helt och hållet uteslutet, att förbundsrådet
icke kan komma till enighet. Det framhålles dessutom
i den kungliga propositionen, att det icke finnes någon laglig förpliktelse
för de särskilda makter, till vilka förslag utgår, att fullgöra
sina prestanda. Men även om man utgår från — vilket jag gör —
att \i under alla omständigheter kunna vänta hjälp från förbundet,
måste det ovillkorligen uppstå en avsevärd tidsutdräkt, innan denna
hjälp kan komma, och detta förutsätter naturligtvis i sin ordning,
vilket också framhålles uti den engelska kommentaren, att vi måste
äga sådana försvarskrafter, att vi i händelse av överfall själva kunna
sta emot det första anloppet, till dess förbundets hjälp hinner
komma.

Men allt detta beror naturligtvis i hög grad på huru förbundsf^ten
kommer att tillämpas. Här har i dag upprepade gånger framhållits,
att sa pass obestämda som bestämmelserna äro i förbundsakten,
måste resultatet bliva beroende av tillämpningen. Då både
förut och i dag från ena sidan påtalats, att ententen uppställt synnerligen
hårda fredsvillkor, att den avfattat förbundsakten i alltför allmänna
och svävande ordalag samt att den även går hårdhänt tillväga,
da det gäller att utkräva vad som åligger de besegrade i fredstraktaten.
så har det från andra sidan och med ett visst berättigande
framhållits, att man måste sätta sig in i ententemakternas läge. Mar;

Onsdagen den i> mars, e. in.

2F> Nr 24.

måste — för att taga exempel från Frankrike — taga i betraktande
alla de offer, detta land gjort i blod och penningar under de många
krigsåren.

Men om man bör taga hänsyn till sinnesstämningen uti de seglande
länderna då det gäller att fredstraktatens och förbundsaktens
aviättning ävensom då det gäller att bedöma tillämpningen av fredstraktaten,
så måste man även taga samma hänsyn, då det gäller att
bedöma den sannolika tillämpningen av förbundsakten. Jag vill tänka
mig ett sammanträde i förbundsrådet. Sverige har blivit anfallet
med krig. Vår regering har viint sig till generalsekreteraren, rådet
har sammankallats och efter inbjudan från rådet har ett ombud för
Sverige inträtt som adjungerad ledamot i rådet. Den svenska medlemmen
redogör för läget här i Sverige och påkallar hjälp av förbundet.
Frankrikes representant begär då ordet för att fråga: vad ha ni själva
att komma med? Huru skulle det då ställa sig, om vi nu skulle
ordna vårt försvar, så att vårt ombud skulle nödgas svara: vi ha endast
svaga krafter, våra trupper äro ännu icke fullt stridsberedda.
Antag vidare, att den franske representanten frågar: huru kan detta
komma sig. Ni hade ju under världskriget ett präktigt och bra försvar.
Ja, säger svensken, men vi ha gjort inskränkningar, och vi
ha föranletts därtill av hänsyn till det produktiva arbetet, till kulturens
behov, till statsfinanserna och till de värnpliktigas intressen.
Skulle icke herrarna anse det rimligt, att fransmännen då svarade:
skall icke Frankrike vara skyldigt att taga hänsyn till det
produktiva arbetet, vi som sett stora delar av vårt land förödas?
Skola icke vi taga hänsyn till det kulturella arbetet, som sett det
ligga nere under mer än fyra hårda år, skola icke vi vara skyldiga att
taga hänsyn till statsfinanserna, vi som i årtionden före kriget kallats
hela världens bankir, men som nu häfta i tryckande gäld till utlandet?
Och äro icke vi slutligen skyldiga att taga hänsyn till våra värnpliktigas
intressen, när dessa redan hava tre års värnplikt, Jag vill
icke längre fullfölja detta fingerade samtal, jag har endast velat
framhålla, att ur en synpunkt, som med förkärlek blivit framhållen
av förespråkarna för, att vi nu skola ingå i nationernas förbund,
skulle det vara ganska mänskligt, om Frankrike och med det andra
stormakter inom förbundet icke skulle visa någon större beredvillighet
att hjälpa oss om vi icke anstränga oss något själva, och om de
skulle visa ringa benägenhet att hjälpa i samma mån, som vi, efter
deras måttstock, försummat vårt försvar.

Jag kommer nu till den offensiva styrkan, dvs. den kontingent,
med vilken rådet kan komma att föreslå oss att -deltaga i en samfälld
aktion. Utskottet gör gällande att vi genom att ingå i förbundet icke
åtaga oss någon laglig förpliktelse att deltaga uti en dylik aktion.
Utskottet framhåller vidare att vi äga rätt att bestämma den defensiva
styrka till det minimum, som vi anse tillräckligt för vårt behov, och
att det står oss fritt betrakta denna styrka såsom tillfyllest även för
eventuella bidrag till en samfälld aktion. Utskottet anser slutligen
som en naturlig sak, att vi skola utgå från, att den tyngsta bördan
av verkställighetsåtgärderna alltid kommer att läggas på stormakter -

1 ng. Sveriges
i njutning till
itationernas
förbund.

(Korta.)

Nr 24. 28

Onsdagen den 3 mars, e. m.

MdutniZ^till na 0011 att deäsa därför böra tillförsäkras en särskilt stark ställning
nationerna, mom förbundsrådet. o

förbund. vill da angående försvarsbördorna framhålla, att man måste

(Torts.) se allt relativt. Om man sätter nipp 100.000 man för den samfällda
aktionen inom en nation, som räknar 60 miljoner invånare, så är detta
icke mera betungande än för Sverige med dess 6 miljoner invånare att
sätta upp 10,000 man. Oeli vad de ekonomiska-sanktionerna beträffar,
så komma de säkerligen att ställa sig vida vanskligare för
en liten och svag nation än för de segrande stormakter, som nu ingått
i förbundet.

Men jag vill gå längre. Om den ena makten efter den andra
skulle ställa sig avvisande mot förbundsrådets förslag, att deltaga i
den samfällda aktionen, tror jag, att folkförbundstanken härigenom
i viss mån skulle råka i fara. Det har under debatten framhållits,
att förbundet icke framträder fullkomligt i närvarande stund, utan
behöver reformeras och utvecklas för att bättre motsvara det ideal,
om vilket vi drömt, och man vill däri se en viktig anledning för oss
att ingå i förbundet. Man utgår nämligen från, att- vi endast inom
förbundet kunna använda vårt inflytande till att reformera detsamma.
.Tåg är säker på att Sverige kan vinna ett sådant inflytande, men jag
är icke lika övertygad om, att Sverige kan vinna något inflytande
endast med fraser och ord. För ett sådant syfte fordras gärning, det
fordras framför allt, att vi hörsamma kallelsen, när det göres en
bestämd vädjan till oss att deltaga uti en samfälld aktion.

Det har även i dag påtalats, att nationernas förbund får en ensidig
prägel då det icke omfattar mera än halva Europa, och man har
sagt, att så länge halva Europa står utanför förbundet i viss män
erhåller karaktären av en allians. Men det blir i så fall en allians,
vilken för oss skulle medföra alla en allians olägenheter, d. v. s. binda
vår handlingsfrihet, utan att giva oss alliansens fördelar, nämligen
den likställighet, vilken man alltid fordrat inom en allians. Huru
kommer det i detta hänseende att ställa sig, om Sverige inom förbundet
förfäktar, att vi gått in i detta förbund, för att komma i åtnj-uttande
av den tryggade rättsordning förbundet avser att skapa, men
att vi icke äro beredda att påtaga oss de bördor, som äro nödvändiga
för att upprätthålla samma rättsordning. På sådant sätt tror jag, att
Sverige icke kan vinna likställighet. Vilja vi, som jag tror, att hela
det svenska folket och icke minst denna kammare vill, att Sverige
inom förbundet skall erhålla och bibehålla likställighet med övriga
nationer, då måste vi också, så långt förmågan räcker göra oss likställda
icke endast beträffande rättigheter utan också i fråga om
skyldigheter.

Huru jag än ser på denna fråga, kommer jag till den slutsatsen,
att även om vi gå in i nationernas förbund, måste vi för vår nationella
säkerhet hålla en avsevärd styrka, .Tåg anser hven, att det blir
nödvändigt för oss både med hänsyn till förbundets utveckling och
vår egen självständighet och värdighet, att hålla i -beredskap den
anfallsstyrka, rådet kan föreslå oss att uppsätta.

I detta sammanhang vill iag icke gorå någon jämförelse med för -

Onsdagen ilen 3 mara, e. in.

SJ7 Nr 24.

hållandena före kriget. Jas vill icke uttala mig om den 1 råkall, huru- J
vida de militära krafter, som erfordras för oss inom förbundet, äro
större eller mindre än de, som ansågos nödvändiga före kriget. För
att besvara denna fråga torde erfordras en ingående undersökning, ty
därom äro vi alla ense, att vårt militärpolitiska läge genom världskriget
undergått en radikal förändring. Och jag är icke beredd på
att säga, i vilket fall vi t. ex. fem år härefter, d. v. s. år 1925, skulle
behöva skaffa oss ett starkare försvar, om vi tillhöra eller om vi stå
utanför förbundet. .Ty som jag förut sökt framhålla äro förbundsaktens
bestämmelser så allmänt hållna, att denna fråga i väsentlig
män måste bliva beroende av tillämpningen. I den kungl. propositionen
framhålla emellertid att en samlad mening hos stormakterna
kommer att äga en högst betydande auktoritet gent emot förbundsmedlemma-r
i svagare ställning.

Så länge de stater, som ligga söder och öster om Östersjön icke
tillhöra förbundet och så länge inom östra Europa och även i viss män
inom Centraleuropa ordnade förhållanden icke råda, måste man utgå
från, att förbundsrådet kan komma till den uppfattningen, att detär
fördelaktigt för förbundet i dess helhet, om vi på den utpost, vilken
vi nu intaga hålla en jämförelsevis stor och etter förbundets åsikt
erforderlig militär styrka. Jag tror därför, att när de. vilka från
början, då tanken på nationernas förbund kom upp, fingo den föreställningen,
att ett inträde däri skulle kunna berättiga oss till avrustning
eller åtminstone till högst väsentliga inskränkningar i vårt
försvar, nu gå att rösta för eller emot anslutning till nationernas
förbund, höra de göra klart för sig, att deras ursprungliga tanke icke
genast kan genomföras. Därtill fordras först och främst, att nationernas
förbund erhåller en fullt ordnad militär organisation, samt
att en genomgripande internationell minskning av försvarsbördorna
genomföres.

I händelse dokumentet om Sveriges anslutning till nationernas
förbund avgår med kurirväska torsdagen den 5 .dennes, får detta dokument
icke heller betraktas som en frisedel för svenska nationen.

I artikel 16, där den militära aktionen avhandlas, talas även om
den ekonomiska bojkotten. Den bär varit mycket på tal i dag och
blivit högst olika bedömd, och jag kan därför härom inskränka mig
till endast ett par ord. När nationernas förbund bildades, både många
den förhoppningen, att förbundet skulle framgå på den väg, som blivit
beträdd vid de båda fredskongresserna i Haag, och att sålunda
förbundet icke blott skulle sträva efter att avskaffa kriget, utan även
och i främsta rummet försöka humanisera kriget. Vi veta alla, att
det under kriget förekommit vissa tillämpningar av u-båtsvapnet och
luftstridskrafterna, av mycket osympatiskt sätt, och i fråga om vilka de
flesta äro eniga, om, att de borde förbjudas. Men såsom ännu mera
osympatisk måste för alla framstå den bungerblockad, till vilken den
ekonomiska bojkotten under vissa förhållanden kan leda, ty den riktar
sig icke mot ett visst samhälle eller en viss grupp av medborgare,
utan den riktar sig emot hela nationen och dess svagaste medlemmar
och sträcker sina verkningar flera år framåt efter kriget. Den all -

•I ny. Sverige#
i utlutning till
nationerna*
förbund.

(Forts.

Nr 24. 28

Onsdagen den 8 mars, e. m.

Ang. Sveriges manna sympati, som nu gör sig gällande för invånarna i de länder,.
^uiuTneZo fvilka blivit utsatta för ekonomisk bojkott, visar till fullo att denna
förbund, form för krigföring icke tilltalat någon. Jag kan förstå, att, när man
(Forts.) vid avfattningen av förhundsakten uppställt som mål att avskaffa alla
krig, man sökt efter andra verksamma påtryckningsmedel, och i detta
syfte valt de ekonomiska och finansiella frågorna. Men jag måste
dock beklaga att man i förhundsakten saknar ett bestämt uttalande
såväl emot vissa barbariska yttringar av den militära krigföringen
som även och framför allt mot den form av ekonomisk bojkott, som
kan leda till hungerblockad. På tal om denna ekonomiska bojkott
nödgas jag göra ett par erinringar emot utskottet. Utskottet säger,,
att vi med hänsyn till ekonomisk bojkott kunna komma i precissamma
ställning, om vi icke tillhöra förbundet som inom detsamma.
Jag skall taga ett exempel utan att falla för frestelsen att nämna
namn på länder. Jag utgår från att .det söder om Östersjön finnes
en makt och öster om Östersjön en annan, som icke ingått i nationernas
förbund, och kallar -den förra för sydstaten och den andra för
öststaten. Jag antar, att samfälld aktion beslutats mot sydstaten.
Det åligger då varje medlem av förbundet att förhindra all samfärdsel
mellan stater utom förbundet och denna blockerade stat. Även om
icke Sverige tillhör förbundet, komma dess medlemmar enligt utskottets
förmenande i alla händelser att avbryta förbindelserna mellan
oss och sydstaten. Därmed är dock icke allt uppfyllt, som skulle åligga
oss, om vi tillhörde förbundet, ty då skulle det även åligga oss att,
vad på oss ankommer, se till, att alla förbindelser avbrytas mellan
sydstaten och oststaten, vilket däremot icke av någon sagts komma
att åläggas oss, om vi ej ingå i förbundet.

Utskottet har bragt på tal de segrande stormakternas förfarande,
därest de genom förbundet skulle önska förstärka sin maktställning.
.Tåg vill i likhet med utskottet icke yttra mig om huruvida en
dylik avsikt legat till grund för förhundsakten. Jag vill snarare
hoppas, att denna huvudsakligen är förestavad av omsorg
om freden och om kulturen. Men om detta icke är fallet,
synas mig bestämmelserna uti artikel 16 ingalunda vara betydelselösa.
I fall förbundets medlemmar besluta använda den ekonomiska
bojkotten, måste det vara av en viss betydelse, att det utan vidare
kan tvinga alla medlemmar i detsamma icke blott att för egen del
delta i bojkotten utan även att söka avbryta förbindelsen mellan
den felande staten och alla andra makter? Om man Väljer den militära
aktionen, så måste det, även om man icke räknar med de militära
stridskrafterna över vilka småstaterna inom förbundet förfoga, anses
som en fördel för förbundets medlemmar att från början och utan
förhandlingar vara tillförsäkrade fri passage genom samtliga förbundsländer.

Jag skall icke uppehålla kammarens dyrbara tid med att gå in på
frågan om anslutning till förbundet utan ber nu att i likhet med herr
Lindman och på de skäl han anfört få yrka bifall till den av herr
Trygger m. fl. avgivna reservationen.

I detta yttrande instämde herr Söderhielm.

Onsdagen den i» inurs, e. in.

29 Nr 24.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Det
äir eu sak, som under diskussionerna om Sveriges ställning till na-''
tionernas förbund, sådana de pågått såväl inom utskottet »om här i
kammaren, särskilt förvånat mig. Den omständigheten är att motståndarna
till anslutningen icke synas ha fattat den för förbundet
grundläggande fredstanken. När man hör motståndarna till anslutningen
resonera, utgå de alltid från deri synpunkten, att det kan bli
krig och att, om så sker, Sverige försättes i det eller det oangenäma
läget. Ur denna synpunkt anser man sig icke kunna medverka till
anslutning till nationernas förbund. Det riktigaste är väl dock att
vid bedömande av förbundet utgå från dess eget syfte. Detta syfte
är icke kriget utan dess motsats. Förbundets syfte är att förekomma,
att förhindra kriget. För att fastslå detta kan det vara motiverat att
uppläsa de inledningsord, som finnas till förbundsakten om nationernas
förbund. Det finns en översättning härav på sid. 134 i den
kungl. propositionen, där det heter:

»De höga fördragsslutande parterna,

vilka anse, att det, för främjande av samarbetet mellan nationerna
samt tryggande åt dem av fred och säkerhet, är av vikt

att antaga vissa, förpliktelser att icke gripa till krig,

att underhålla öppna samt på rätt och heder grundade interna-_
iionella förbindelser,

att noggrant iakttaga den internationella rättens föreskrifter,
vilka hädanefter komma att erkännas såsom rättesnöre för regeringarnas
handlande,

att vid de inbördes förbindelserna mellan ordnade samhällen upprätthålla
rättvisa och samvetsgrant hålla i helgd fördragsenliga förpliktelser,

antaga denna akt om upprättande av nationernas förbund.»

I dessa satser har det sålunda fastslagits, att förbundets uppgift
är att vara fredsbefrämjande. Men det invändes, att förbundsstatuterna
räkna med krig som en möjlighet. Det förefaller mig, som om
den invändningen är av ringa betydelse. Det är under alla förhållanden
givetvis riktigast, när man vidtager en åtgärd av denna kolossala
betydelse, att man räknar med verkligheten. Förbundet vill
förhindra krig, men måste ännu så länge räkna med kriget som en
möjlighet, och i förbundsstatuterna har det upptagits särskilda stadganden
om hur man vid tvister mellan nationerna skall förfara för
att hindra krig eller hur man skall förfara, då någon part inom eller
utom förbundet vill störa världens fred. Även om man hade skrivit
i statuterna, att krig äro otillåtna, hade man måst räkna med att det
lian uppstå krig, att det inom eller utom förbundet kan komma att
finnas någon agressiv stat, som vill framkalla ett krig, och då måste
detta förbund, vars uppgift är att främja freden, ha till hands medel för
att hindra fredsbrytaren att sätta sina avsikter i verket. Man läser förbundsstatuterna
mycket illa, när man som herr Yennerström icke kan
utläsa annat än att de legalisera kriget. Det räknas med kriget som
en möjlighet, man hela uppgiften är att avskaffa kriget, att befrämja
freden.

Ang. Sveriges
utslutning till
nationernas
förbund.
(Korts.)

Hr 24. 30

Onsdagen den 3 marg, e. m.

Ang. Sveriges Under de debatter jag åhört synes det mig, som om motståndarna
anslutning ull anslutning alldeles för litet beaktat denna karaktär kos förbundet,
och under sådana omständigheter är deras motstånd ganska förklar(Forts.
) ligt- Utgångspunkten för oss, som förorda anslutning, är ju den, att
eftersom förbundet bär till syfte att främja freden, eftersom det finnes
i statuterna vissa bestämmelser om hur i det avseendet skall förfaras,
har man där en möjlighet att göra förbundet till ett stort fredsbetryggande
världsförbund.

Anledningen till att jag begärt ordet är närmast, att jag sitter
r>om ledamot av försvarsrevisionen, vilken har i uppdrag att vid sitt
arbete särskilt taga hänsyn till, i vilken mån en anslutning till nationernas
förbund kan inverka på ordnandet av våra försvarsanstalter.
Det är för oss av särskilt intresse att vinna klarhet om, huruvida vårt
land genom en anslutning till nationernas förbund försättes i sådan
ställning, att de allmänna önskningarna, som förefinnas inom vårt
folk om reducering av rustningsbördan, icke skulle kunna tillmötesgås,
eller om landet försättes i sådan ställning genom inträde i folkens
förbund, att varje tanke på avrustning vore fullständigt utesluten.
Jag har, när jag läst förbundets stadgar, icke kunnat finna,
att det står i förbundsakten någonting, som ens utesluter tanken på.
en fullständig avrustning. Jag har också, när jag läser den reservation,
som av norska socialdemakrater avgivits mot förslaget om anslutning
till förbundet, uppmärksammat, att dessa ha den uppfattningen,
att genom en sådan anslutning avrustning icke skulle vara
under alla förhållanden förhindrad. Man torde dock icke kunna utan
vidare driva den satsen, att, om vårt land blir anslutet till förbundet,
det är oförhindrat att omedelbart avrusta. Även om förbundsakten
icke lägger hinder i vägen för ett sådant handlingssätt, vore det givetvis
av en stat, som ansluter sig till förbundet och därmed åtar sig
vissa förpliktelser, icke moraliskt försvarligt att handla på det sättet,
att man icke kan infria de åtagna förpliktelserna. Det är otvivelaktigt
riktigt såsom det framhålles i den kungl. propositionen, att
man måste räkna med, att de olika staterna skola äga ett visst mått
av försvarsberedskap för sin nationella självständighet och för att
kunna biträda vid exekution i förbundet. Med inträde i förbundet
följer sålunda, att man i viss utsträckning bör upprätthålla rustningar
inom vårt land.

Det har varit en önskan för mig att fastslå detta, därför att, när
man går till att bestämma sig för en sådan anslutning, det givetvis
är av vikt, att man gör det med fullt öppna ögon för vad anslutningen
innebär, att man icke invaggar vårt folk i den föreställningen, att
i och med anslutningen till nationernas förbund vår avrustningsfråga
är löst, så att vi kunna i morgon dag avrusta.

Då blir nästa fråga huruvida vi genom en anslutning till nationernas
förbund försättas i avseende på vår nationella rustning i ett
sämre läge än därest vi stanna utanför förbundet. Jag har för min
del kommit till den uppfattningen, att vi kunna inom ramen för våra
förpliktelser till nationernas förbund väsentligt nedbringa rustningsbördorna
i vårt land. Förbundsakten innehåller inga andra bestäm -

Onsdugen den .‘i murs, v. in.

.‘il Nr 24.

melser i det avseendet än om rustningarnas begränsniny. I akten talas
det vidare om att en kommission inom rådet skall utarbeta förslag
(ill rustningsprogram för de särskilda staterna. Men det över lates
åt de olika staterna själva att avgöra, huruvida de önska acceptera
dessa program. Om de accepteras, finnes ingen annan bestämmelse
än att de sålunda fastställda programmen icke få överskridas, men det
finnes ingen bestämmelse, som förhindrar en stat att, sedan vid en tidpunkt
ett visst rustningsprogram blivit accepterat, vid en annan tid -punkt ytterligare minska sina rustningsbördor. Genom ett inträde i
förbundet har alltså icke vårt land försatts i den ställningen, att vi
vid bestämmande av omfattningen av våra rustningar äro bundna.
Vi ha fortfarande vår handlingsfrihet liksom vi haft den tidigare
under hänsynstagande till förhållandena i världen.

Då 1 rån man säga, såsom general Hammarskjöld nyss gjorde,
att det på vårt land kan ställas en uppfordran att bidraga till den
internationella ordningsmakten genom militärt manskap och rustningar
i viss utsträckning. Detta är sant, men å andra sidan är
det val icke troligt, att man skall inom nationernas förbund pålägga
en liten stat sådana förpliktelser, att, om detta land tidigare varit
ett av de mest rustningstygnda, det skulle få ytterligare ökning av
rustningarna. Jag anser, att folkens förbund icke kan hindra vårt
land att skrida till en mycket stark begränsning av rustningarna,
men vad jag framför allt icke kan inse är att inträde i förbundet
lägger några hinder för vårt land att med hänsyn till våra särskilda
förhållanden ordna utbildningstiden så, som vi önska i fråga
om vårt försvarsväsen. Jag anser sålunda, att man även efter en
anslutning till nationernas förbund har mycket stor frihet att inom
den nationella ramen arbeta för rustningarnas begränsning, och att
man genom inträde i nationernas förbund har en ännu större möjlighet
än tidigare att samman med andra till förbundet anslutna,
för avrustningstanken intresserade makter, verka för internationell
avrustning.

Sålunda finnas större möjligheter att arbeta i den riktning,
som socialdemokraterna hittills varit inne på, genom att inträda i
nationernas förbund än genom att ställa sig utanför. I senare fallet
skulle man förvisso ge de krafter i vårt land, som önska ökade
rustningsbördor, anledning att bedriva en skrämselagitation emot
dem, som söka komma till mindre tyngande rustningsbördor. Det
är förresten belysande för hur man argumenterar, då det i den vänstersocialistiska
reservationen heter, att man genom anslutning till
nationernas förbund blir tvingad att öka sina rustningar. Till stöd för
denna uppfattning anföres ett yttrande av generalstabschefen, vilket
lyder sålunda:

»För försvarsväsendet i en stat, sådan som Sverige, som sedan
lång tid tillbaka inriktat sin försvarsorganisation allenast på den
nationella säkerhetens tryggande, tillkommer alltså genom medlemskapet
i nationernas förbund en ytterligare uppgift, vilken, för att
det försvarspolitiska läget icke skall försämras genom inträde i
nationernas förbund, kan kräva en ökning av hittills varande för -

Ang. Sverige»
n utlutning till
null o uarnas
förbund.
(Forts.)

Nr 24. 32

Onsdagen den 3 mars, e. m.

nationerna*

förbund.

(Forts.)

Ang. Sveriges svarsanordningar, därest dessa i och för det nationella försvaret
•anslutning till fgr framtiden äro behövliga i samma omfattning som förut.»

Detta sätt att citera är det gamla kända: man tar ur en längre
framställning ett visst uttalande, och sä säger man, att det måste
vara så eller så. Jag skall icke fästa något avseende vid den ganska
märkvärdiga omständigheten, att generalstabschefen numera har
äran att vara vänstersocialistisk auktoritet, men jag fäster större
avseende vid att den tolkning, som ges av generalstabschefens yttrande,
är fullkomligt oriktig. Ty om man läser hans yttrande i
dess helhet, får man den uppfattningen, att han varnar för anslutning
till förbundet, därför att vi efter en sådan anslutning skulle
vara förhindrade att öka våra rustningsbördor. Han vänder sig
sålunda i sitt yttrande mot en begränsning av de nationella rustningarna
och mot antagandet, att en sådan begränsning i och för
sig skulle vara en fredsgaranti. Han vänder sig vidare mot bestämmelsen
om att, innan krig får tillgripas, man har att räkna med
en tre månaders frist, därför att detta skulle ge en större makt
vissa möjligheter gent emot en mindre. Han vänder sig dessutom
mot bestämmelsen, att förbundsmedlemmarna skola lämna fullständiga
upplysningar angående sina rustningar. Den genomgående
tråden i detta resonemang är, att vi icke kunna efter en anslutning
till förbundet på samma sätt som hittills själva rusta och hemlighålla
våra rustningar, utan att vi måste uppträda öppet utåt och
därigenom bli beroende av andra, samt att vi icke kunna som hittills
ordna vår försvarsfråga så som våra militärer helst önska,
d. v. s. genom en ständig ökning av bördorna. Under sådana förhållanden
är det ganska anmärkningsvärt, att när generalstabschefen
citeras i den vänstersocialistiska reservationen, söker man
ge framställningen den karaktären, att Sverige genom ett inträde i
förbundet skulle tvingas att öka rustningarna. Det är ju alldeles
tvärtom, och just därför att förhållandet är sådant, som generalstabschefen
urgerar, att vårt land skulle tvingas till begränsning
av rustningarna genom anslutning till förbundet, blir en sådan
anslutning för dem, som önska en begränsning av rustningarna,
ytterligare motiverad.

Det vore åtskilligt mera att säga om den vänstersocialistiska
reservationen, men jag skall icke närmare ingå på den. Dock måste
jag säga, att det är ett oerhört skrymteri, när man i denna reservation
framställer det vänstersocialistiska partiet såsom det, vilket
med större energi än något annat parti gått i elden för en fullständig
avskrivning av militärväsendet. Det måste gent emot detta
sägas, att den man, som skrivit reservationen, icke representerar
det vänstersocialistiska partiet. Han tillhör, som bekant, jämte
sina kamrater i kammaren en minoritet inom detta parti, vars
majoritet icke företräder någon avrustningssträvan utan i stället en
ny militarism, som skulle ersätta den gamla, en speciell s. k. arbetarmilitarism.
Det förefaller under sådana förhållanden, som om
man borde uppträda med något mindre skrymteri, än man gör i
denna reservation.

Onsdagen den 3 mars, e. in.

33 Nr -N,

Herr Hammarskjöld varnade för den stallning, som vart land Ang. Sverige*
skulle försättas i genom inträde i nationernas förbund. .Tåg bär ^uicnaTial ■
tidigare inom utskottet hört ungefär samma tal, och det slog mig, förbund.
att general Hammarskjöld i dag gjorde sig skyldig till samma brist (Kort.:.)
på logik som inom utskottet. Samtidigt är detta tal karakteristiskt
för anslutningsmotståndarna i så måtto, att man icke kommer till
sin ståndpunkt efter att ha noga undersökt skälen för och emot,
utan man handlar i stället på det sättet, att man bestämmer sig
för avslaget och sedan söker man motiven för detta avsiag. Därtor
kan det hända, att man av två olika motiv, som var för sig kunna
tala mot anslutning, slår i hjäl det ena med det andra. Detta gjorde
herr Hammarskjöld. Han talade först om Sverige såsom en angripen
nation och anmärkte, att de bestämmelser, som finnas för sådant
fall, äro mycket otillfredsställande. Särskilt anfördes den långa
tid, som skulle kunna ligga mellan den dag, då angreppet kunde
ske, och då hjälpen kunde komma. Han tyckte, att det var oerhört,
att man hade att vänta så länge, och angav detta som bevis för att
anslutning till förbundet icke kunde vara betryggande. Nästa gång
han gick att bevisa, i viket ofördelaktigt läge vårt land kunde
komma att försättas, var, när det gällde frågan om blockadåtgärder.

Men, som herrarna märkte, fullföljde general Hammarskjöld icke
sin bild på det sättet, att han fortfarande satte Sverige i den angripna
statens läge, utan för att få exemplet avskräckande gjorde
han Sverige till den stat, som skulle vidtaga åtgärder mot angriparna,
och då fann han det olämpligt, att man omedelbart fick tillgripa
blockadåtgärder.

Huru hade det tett sig, om general Hammarskjöld i båda fallen
försatt Sverige i samma läge? Jo, då måste man säga, att om Sverige
vore det angripna landet, så är angeläget, att blockadåtgärderna tillgripas
omedelbart för att hjälpa vårt land. Då hade sålunda bestämmelserna
blivit till fördel. Befunne sig Sverige åter i den
ställningen, att det skulle deltaga i åtgärder mot fredstörare och
det gällde militära åtgärder, så måste det ju anses vara fördelaktigt
för vårt land att icke omedelbart vara hänvisat till att kasta in sin
militära styrka, utan att i stället få någon tids anstånd. Men just
genom denna'' omkastning och sammanställning: Sverige i ena fallet
den angripna och i det andra fallet en av dem, som skulle utföra
exekutionen, fick herr Hammarskjöld fram två skäl mot anslutning.
Men, som herrarna märka, genom att icke i bägge fallen försätta
Sverige i _ samma läge lider resonemanget av allvarlig brist,
och man kan lika gärna genom att kasta om exemplen, tillämpa
dessa på sådant sätt, att man måste säga. att förbundsakten är väl
avvägd med hänsyn till svenska intressen.

Jag har endast velat upptaga detta såsom ett litet belysande exempel
på, huru förbundets motståndare på alla sätt försöka att tolka
aktens bestämmelser till nackdel för vårt land. Jag är övertygad
om att, därest man använt den kanske mera vetenskapliga metoden
att först göra upp premisserna och sedan draga slutsatsen, så skulle
många av dem, som bestämt sig för att gå emot anslutning, måhända

Andra hammarens protokoll 1920. Nr 2-''t. 3

Nr 24» 34

Onsdagen den 3 mars, <*. m.

Ang. Sveriges kommit till ett annat resultat, och man hade då kanske befunnit
»inslutning till s[g [ det läge, att det icke för svenska riksdagens del rått en så stor
splittring, när beslutet fattades, som nu kominer att bli fallet.

'' Beträffande herr Forssells anförande är det endast en enda de criä''

talj, som jag önskar beröra. Han försökte turnera det enligt mitt
förmenande mycket berättigade påpekandet, som framställts angående
vad de, som nu äro de ivrigaste försvararna av neutraliteten,
gjorde år 1914 och senare, genom att fråga: vilka äro de varmaste
förespråkarna för anslutning till nationernas förbund? Jo, herrar
Branting och Adelsvärd. Och han fann det anmärkningsvärt, att
just dessa herrar skickades till Paris för att framföra Sve.iges önskningar
i avseende å förbundsakten. Han kunde ha fullföljt sina på*
pekanden bara ett steg längre och då uppnått en helt annan verkan.
Han borde i sanningens intresse ha påpekat, att dessa herrar
reste till Paris för att i förbundsakten få just de ändiingar, som
högern önskar genomförda, innan den vill medverka till nationernas
förbund. Dessa herrar ha sålunda i sitt förhållande till förbundet
sökt tillgodose svenska intressen. Det förefaller mig, som om herr
Forssells turnering i det avseendet var mycket misslyckad och endast
kan giva anledning till ett förnyat konstaterande rörande arten
av de argument, med vilka dessa anslutningens motståndare röra
sig.

Herr Vennerström talade mot slutet av sitt anförande om herr
Brantings anhängare och gjorde gällande, att han genom samtal med
socialdemokratiska representanter här i riksdagen skulle ha inhämtat,
att ställningen i själva verket vore den, att medlemmar av vårt
parti under suckan och klagan gå att lägga sm valsedel i urnan,
när omröstningen kommer. Jag tror mig kunna säga, — jag kan
gorå det bestämt å egna vägnar och jag tror mig kunna göra det
ä de flesta, om icke alla, mina partikamraters vägnar — att denna
bävan och fruktan finns icke. Jag tror, att man har ganska klart,
tagit sin ståndpunkt, och framför allt bär man tagit denna ståndpunkt
utan någon som helst påtryckning —- jag har sett en antydan
om den saken också — utan att vara bunden av partibeslut.
Vi socialdemokrater ha tagit vår ståndpunkt för anslutning till nationernas
förbund därför, att vi genom den ståndpunkten endast fullfölja
de strävanden, som vi förut försökt främja genom arbetarnas
internationella organisationer. Därför har det icke heller stått fö:
oss som något avskräckande, att man skall behöva för fredens tryggande
tillgripa vissa kraftåtgärder. Det har inom den socialdemokratiska
internationalen diskuterats, att arbetarna i och för _ förhindrande
av krig skulle proklamera generalstrejk. Det har diskuterats,
att detta, skulle ske inom de olika staterna, och det kan hända
att genom fullföljande av en sådan aktion arbetarna i ett visst
land kunde försätta detsamma i ett oangenämt läge. Men i fredens
intresse kunde risken tagas.

Är det under sådana förhållanden så märkvärdigt, om man säger,
att man vill gå in i folkförbundet, som vill förhindra kriget,
vill tvinga icke blott den egna nationen utan också andra nationer

Ons<Injj;«’n flen H mur*, e. m.

Hr. Nr

att icke genom krigiska åtgärder kasta världen ut i stort, elände.
Mig förefaller det, som om en sådan ståndpunkt är ett uttryck för
precis samma tanke, som behärskat arbetarnas international. Och
jag kan gent emot dem, som tro, att de socialdemokratiska representanterna
och det socialdemokratiska partiet först genom intensiv
inpiskning i sista stund bestämt sig för att gå med i folkfö. bundet,
anföra, att vårt parti är kanske det enda, som under längre tid käft
frågan om anslutning till förbundet sig förelagd, .lag bär å min
hand ett häfte med motioner och förslag till senaste socialdemokratiska
partikongress, innehållande bl. a. betänkande från program
kommissionen, som för mer än ett halvt år sedan utsändes till partiets
avdelningar och medlemmar och som varit föremål för ingående
diskussioner och slutligen på kongressen icke mött någon opposition,
utan ansetts uttrycka den allmänna uppfattningen inom partiet.
Det må tillåtas mig att anföra ur detta häfte några rader, till belysning
av, hur man från sticialdemokratisk sida ser på en. anslutning
till nationernas förbund. Det står här:

»Världskriget har givit växt och form åt tanken på ett folkens
förbund. Det folkens förbund, som träder fram ur fredsslutet, motsvarar
dock icke våra demokratiska ideal. Upprättandet av ett demokratiskt
organiserat folkens förbund är därför alltjämt något,
som måste eftersträvas av socialdemokratin. Kravet har sålunda
självklart sin plats i vårt program. Dess inskrivande där innbär
dock icke, att socialdemokratin ställer sig avvisande till det folkförbund,
som nu håller på att få sin första organisation, eller att t. ex.
den svenska socialdemokratin skulle motverka Sveriges anslutning
till detta. Socialdemokratin vill i stället tillvarataga det framsteg,
som bildandet av detta folkförbund trots alla brister och ofullständigheter
innebär, samt vill sträva efter att vidga och ombilda detta
Ull ett i sanning demokratiskt organiserat folkens förbund.»

Här har sålunda genom den tankegång, som utvecklats, för vårt
partis del intagits alldeles samma ståndpunkt, som utvecklats i det
särskilda utskottets'' utlåtande och som här vårt partis ordförande
ytterligare gjort sig till talesman för. .Tåg tror, att herr Vennerström
alltså har anledning att göra om sin undersökning. .Tåg tror
icke att man skall på ett hastigt resonemang i klubben bygga upp
några allmänna slutsatser angående vårt partis ställning till denna
fråga. Jag tror, att vårt parti varit det, som med största intresse
bär velat medverka till Sveriges anslutning till nationernas förbund,
därför att det däri ser möjligheten att medverka till det större målet,
nämligen skapandet av en verkligen fredsbetryggande organisation
i världen. Den skapa vi icke genom att stå utanför,_ den skapa vi
icke genom att sitta med armarna i kors. Om vi vilja freden, så
måste vi vara aktiva för freden och icke bara sitta och vänta, att
den en gång skall komma. Det är socialdemokraternas skyldighet
och det är förenligt med Sveriges intressen att medverka i denna
aktivitet för freden.

Herr No r m a n: Herr talman, jag har ju redan genom att

A nu. Sverige*
an*lutning till
nationer ruin
förbund.
(Kort*.)

Nr 24. 3H

Onsdagen den 3 mars, c. in.

Ang. Sveriges instämma med herr Lindman givit min ståndpunkt tillkänna, och
anslutning till efter Vad som blivit sagt i reservationen och ytterligare utvecklats
"förbund™ i åtskilliga anföranden kunde det måhända anses överflödigt att jag
(Porto tagit till ordet. Men då jag i går på middagen antecknade mig som
talare, gjorde jag det därför att jag ansåg, att i en fråga av sådan
räckvidd som denna borde också flera röster höjas från bondehåll.
Det har framhållits i utskottets utlåtande och betonats och understrukits
i dag såväl av den förste talaren, hans excellens herr statsministern,
som av följande talare, att föreliggande fråga är den mest
betydelsefulla, som någonsin förelagts Sveriges riksdag till avgö
rande. Och i en sådan betydelsefull fråga synes det vara på sin plats
såväl att den svenska riksdagens ledamöter åt densamma ägna allvarlig
uppmärksamhet — i det avseendet synes att åtskilligt brustit,
under dagens förhandlingar — som att man noga klargör sin ställning
till frågan.

Det har riktats anmärkningar från visst håll mot den ståndpunkt,
som vi, som stå på avslagslinjen, företräda. Men jag vill erinra om,
hurusom herr statsministern i sitt anförande framhöll irågans räck
vidd och hurusom givetvis i denna fråga måste förefinnas många
ovissa moment, och att ett allvarligt övervägande måste ske såväl rörande
frågans innebörd som rörande dess slutliga konsekvenser. Jag
erinrar om, hurusom denna frågas överlämnande till riksdagens prövning
väntades redan under förra året under den då samlade urtima
riksdagen, och hurusom, trots att regeringen under så pass lång tid
varit underkunnig om att frågan skulle komma före och väl även varit
underkunnig om de grundlinjer, som skulle komma att föreligga för
detta nationernas förbund, det dock icke i årets trontal kunde sägas
mera om frågan, än att den skulle komma, att föreläggas riksdagen
för dess »ställningstagande» till densamma, och vidare hurusom
regeringens eget ställningstagande i denna fråga tagit sä
lång tid i anspråk. Trots den korta tid, som stått riksdagens ledamöter
till buds för en grundlig prövning, då frågan icke kommit på
riksdagens bord förrän i senare delen av februari månad, tycks man
nu vilja pressa fram avgörandet i enlighet med regeringens önskningar.
Man kommer med ett bestämt åläggande, att vi inom en mycket
begränsad tidsfrist skola vara färdiga med vårt beslut, och man
tycks också vilja lägga en hämsko på den betänksamhet, som från
åtskilliga håll kommit fram. Jag vill dock i detta sammanhang påpeka,
att herr statsministern själv framhöll som en obestridlig rätt
för varje representant i riksdagen att granska och döma. Det är
denna obestridliga rätt, som vi å vår sida använt oss utav, när vi
uttalat våra betänkligheter mot att här kasta bort den självständighet.
som sedan urminnes tider tillkommit vårt folk. och ställa oss
under främmande förmynderskap. Det är väl ändå, det erkänner
litet var, att ge bort sin fria siälvbestämmelserätt detta, det är att i
många hänseenden lägga, vårt lands öde uti främmande händer; vårt
eget inflytande på våra angelägenheter bleve i synnerligen hög grad
borteliminerat. Trots dessa allvarliga omständigheter anser hans ex -

Onsdag''.!! dt*ti o milis, l*. ju -

Nr 24.

cellens herr statsministern sig dock kunna pasta, att läget är sådant Ang. Sverige*
att vi måste all taga detta- Lörslag. Man vill sålunda dekretera ett
tvång för oss ult ga in i nationernas förbund:, trots den uppfattning, förbund.
om nackdelarna därav, som i propositionen kommit till visst uttryck (Forts.)
därmed att det säges, att man måste rikta allvarliga gensagor mulatt
vi jämte andra neutrala blivit utestängda från de avgörande förhandlingarna
om förbundets konstituerande och mot att även själva
förbundsakten lider av allvarliga svagheter. Detta är något, som upprepade
gånger framhålles i propositionen. I kritiken av vissa delar
av förbundsakten erinras det i propositionen gång på gång, fyrfaldiga
gånger på vissa sidor, om sådant som att ifråga om den eller
den artikeln det måste bli föremål för »olika meningar» hur saken
skall ses, och att ifråga om en annan artikel dess tolkning måste bil
föremål för »olika meningar» (t. ex. vad rör förbundsmedlemmars
frihet att deltaga i krig); på en sida i propositionen heter det exempelvis,
att angående förbundsmedlems skyldighet att deltaga i vissa
aktioner råder det »meningsskiljaktighet». Och så undan för undan.

Regeringen erkänner sålunda själv uti propositionen den utomordentligt
stora oklarhet som vidlåder förbundsakten. Trots allt detta
kommer man dock och säger, att vi måste antaga förslaget, saken får
lov att drivas igenom, hurudan den än är; man kommer alltså med ett
direkt åläggande för oss att utan vidare oaktat alla betänkligheter
svälja vad som här bjudes. Det är mot ett sådant dekreterande, som
jag såsom svensk bonde måste inlägga en gensaga. Jag anser mig
i egenskap av riksdagsmän icke behöva taga emot order från något
håll, utan anser jag mig ha full frihet att efter att ha prövat saken
såga ifrån att jag icke vill vara med om ett sådant förslag som
detta.

Om man nu framställer den frågan: vad är då orsaken till att
man trots alla dessa anmärkningar, dessa oklarheter, dessa ofullkomligheter,
dessa ovissa moment, trots allt detta, som man undan för
undan nödgas erkänna vara förknippat med förbundet, ändå anser
sig böra antaga förslaget. Ja, skälet återfinnes i det i utskottsutlåtandet
förefintliga utdraget ur Kung!. Maj:ts proposition å sida
13: »riskerna av att stanna utanför förbundet måste anses större än
riskerna som följa med en anslutning». Alltså, det skall vara en risk
detta att stanna utanför förbundet. Jag har hört det upprepas under
debatten i dag och det var med ett visst intresse jag avvaktade ett
svar på den av herr Vennerström framställda frågan, vilka dessa
risker voro. Det har talats om risker, det har talats om vådan
av att icke ansluta sig till förbundet, men vad det gäller för slags
risker, får man icke veta det tyckes tillhöra den hemliga diplomatien,
som tyckes vara tillfinnandes även bland Jern som fört den öppna
diplomatiens, de öppna dörrarnas politik på tungan, innan de själva
kommo in i den hemliga diplomatiens innersta och allraheligaste.

Jag väntade, att då herr Engberg, som direkt blev uppfordrad i detta
avseende, begärde ordet han skulle lämna ett svar om vilka riskerna
med vägran om anslutning voro. Och när svaret uteblev väntade jag

Kr -4.

Ousdagen deu ö mars, c. in.

Avg. Sveriges med än större intresse, att den ärade talare, som nyss hade ordet och
anslutning till som efter vad det utpekas kommer att vara medlem av den blivande
^förbund1* regeringen och som därför borde ha ett särskilt intresse att lämna
fi-orts-t'' ea tämligen vägledande orientering ifråga om de risker, som skulle,
möta, att han skulle lämna besked härom, men svaret har uteblivit.
Jag skall för en gång skull unna mig det nöjet att instämma med
herr Vennerström i hans efterlysande av dessa risker, som herr Engberg
med en viss försiktighet, såvitt jag kunnat tolka det rätt, gick
förbi. Jag efterlyser vad det är, som är så fruktansvärt farligt,
att vi trots alla de anmärkningar som vi hava att framställa mot
förbundet trots det att regeringspropositionen själv måste tala om de
brister och svagheter, som vidlåda detta förbund och vilka kunna få
»menliga följder för dess förmåga att fylla dess störa uppgifter»,
att vi trots allt detta måste antaga förslaget utan vidare.

Jag finner för min del landets urgamla självständighet och självbestämmanderätt
vara av det värde, att jag, om jag icke får närmare
besked om dessa saker, icke anser mig ha rätt att gå med på en anslutning.

Utöver det sagda skulle jag vilja komma med ett par anmärkningar
till yttranden som fällts under debatten av vissa talare.

Herr Branting yttrade i sitt anförande att han hade väntat en bättre
känsla för ansvaret i denna fråga hos de partigrupper, som nu rösta
emot förslaget. Jag vill invända, att ansvaret i den föreliggande frågan
torde finnas minst lika starkt utpräglat hos oss som gå emot som
någonsin hos dem, som förorda den föreslagtia lösningen.

Vidare ville herr Branting kasta fram någonting som mycket ofta
kommer till användning: att beskylla högern för ett slags aktivism.
Han säger: det är någonting av det gamla gardet, som kommer fram
här, det är tonerna från 1914, det är högerns aktivism. Ja, det har
trummats om och om igen, detta. Jag tänkte annars, att den ärliga
neutralitets- och fredspolitik, som förts av de högerregeringar, som
suttit under världskrigets lopp, borde varit en tillräcklig dementi av
dessa påståenden.

Skall man tala om riksdagsmän, som visat sig aktivistiskt och
krigiskt sinnade, kan jag visserligen andraga ett par exempel. Jag
kan erinra om att herr Branting, när Rysslands krigsvilja tycktes avdomnad
för några år sedan, reste över till retrograd och enligt den redogörelse
som lämnades angående innebörden och resultatet av denna
resa gjorde detta i syfte att egga de krigströtta ryska socialisterna till
fortsatta krigiska ansträngningar. Jag erinrar om att det i franska
tidningar upprepade gånger kommo meddelanden om att herr Branting?
mission i Retrograd var för det krigförande Frankrike synnerligen nyttig,
och att den svenska pressen också i samma veva, under tiden för
herr Brantings Rysslandsbesök och kort efter detsamma, hade att meddela
åtskilligt om det fruktbärande resultatet därav. En annan riksdagsman,
en före detta ledamot av denna kammare, yttrade sig i liknande
anda. Detta har redan berörts av herr Forssell; det var herr Adelswärd
som i sitt Västervikstal den 9 april 1917 nämnde, att skulle man

Oumiimeu tleij 3 (mire, c. m.

3!>

Nr it.

sk pa iörhållandena ur rent svensk intressesynpunkt, borde man, ydan »fc,
Förenta staterna gatt med i kriget, stalla sig till efterrättelse president „al{oncrnaii
Wilsons maning att följa ententemakterna i kriget mot tyskland. Mot förbund
denna tankegång, som för övrigt synes mig löga nobel att ge sig (Fort»)
med sedan det fanns så inånga angripare att det icke var förenat med
alltför stor fara att deltaga i striden mot Tyskland — mot denna tankegång
avhördes hos talarens partipress eller lians medallierades press
ingen som helst protest. Detta är ett par fall av aktivistiskt sinnelag
hos svenska riksdagmän, som jag känner till, men båda dessa angivna
personer tillhöra sola bekant icke högerpartierna inom riksdagen.

Jag fäste mig vidare vid en liten uppgift i herr Brantings anförande,
vilken föreföll mig något märkvärdig. Herr Branting kom in
på hungerblockaden och nämnde, att en tidigare hångel blockad, som
lian ville jämställa med den under världskriget, det var den hungerblockad,
som tyskarna använde vid Paris belägring under fransk-tyska
kriget 1870—71. Men det är val ändå en viss skillnad, om man också
i båda fallen kallar det hungerblockad, mellan ett kringrännande
av en befäst stad i ett krigförande land och en hungerblockad av den
art, som använts under världskriget, en blockad, som stred mot allmänna
folkrättsliga regler, men som man nu inom nationernas förbund
vill legalisera. Blockaden vid Paris belägring år 1870 överensstämmer
fullkomligt med den praxis som utvecklat sig vid krigföringen
genom tiderna. Ja, herr Engberg skrattar, men jag tänkte verkligen
att herr Engberg hade tillräckliga historiska kunskaper för att veta,
att ett inneslutande av en befäst stad i ett krigförande land icke ansetts
strida mot folkrättsliga regler. I detta fall bär sålunda herr Branting
kommit med något som icke är så fullkomligt riktigt.

Jag antecknade vidare ett yttrande av en annan talare, som också
förordade anslutning till nationernas förbund, herr Hederstierna. Han
nämnde, att detta »nationernas förbund» kanske icke blir så värst gammalt.
Åtminstone kunde enligt pessimisternas mening, som han uttryckte
sig, det icke komma att bestå mer än ett tjugutal år på sin
höjd. Om sålunda denna storartade byggnad, som är av den beskaffenhet,
att vi nödvändigt skola mot vår egen vilja pressas in i densamma,
ändå är byggd på en så vacklande grund och företer så många
sannolikheter för snar upplösning att den icke lovar att hålla mer än en
så kort tid, då är det en mycket stor risk att ansluta sig till en sådan
organisation, vars upplösning givetvis kommer att orsakas av meningsskiljaktigheter,
vilka kunna bliva allvarliga nog för de i organisationen,
engagerade. År man av den uppfattningen, att nationernas förbund
icke kommer att fortvara länge, att det blir en dagslända blott,
ett förbund av kort varaktighet, då måste man också vara på det klara
med att sådana inre motsättningar skola uppkomma, som spränga sönder
detsamma. Att vara engagerad i något som lider av sådana fel i
själva grundvalarna är väl ändå ganska farligt.

Nu vill herr Engberg slutligen karakterisera högerns motstånd
mot nationernas förbund som, såsom han uttryckte sig, »en skimrande
Muff och humbug». Ja, man är icke van vid annat än att få ganska

Nr 24.

10 •

Onsdagen den 3 mars, e. in.

Awj. Sveriges ampra ord från herr Engbergs sida, hen- Engberg är icke van att
“miiionemas1 uttrycken och icke alltid fonnar han väl svarvade akademiska

Jörbu-nd. fraser. När han vill ha belägg för detta sitt påstående att alltså hö(Fort«.
) gerns ståndpunkt är bluff och humbug, kommer han med att högern
under världskriget sökt närma sig den stat, som den trodde skulle avgå.
med segern och att följaktligen högern ingalunda visat verklig neutra
litetsvilja; den neutralitetsvilja, som nu förefinnes, skulle vara alltför
hasteligen påkommen för att vara annat än ren bluff. Jag har förut,
då jag upptog till bemötande ett par uttalanden av herr Branting tillbakavisat
beskyllningen mot högern för bristande och ärlig neutralitets
vilja och i stället visat, att det kanske fanns sprickor i neutralitetsviljan
på annat håll. Jag tror, att herr Engberg i ett anfall av ärlig
het, som möjligen skulle kunna komma någon gång, borde vara villig
att erkänna, att högern verkligen ådagalagt ärlig neutralitetsvilja och
att under den tid högern haft någonting att säga till om i svensk regeringspolitik,
dess neutralitetsvilja tagit sig sådana former, att svensk
neutralitet varit respekterad och landet aktat.

Om ett gammalt kulturfolk som det svenska med alla dess föregåenden
bakom sig, med en mer än hundraårig fred bakom sig, trots att
denna fred gång efter annan varit utsatt för hårda påfrestningar, vilka
dock motståtts, om ett gammalt kulturfolk som det svenska — Europas
äldsta bestående rike med en historia, en självbestämningsrätt och själv
styre, som intet annat land i vår värdsdel kan uppvisa motstycke till
— om det folket säger ifrån, att det vill fortsätta med sin neutralitetspolitik
som hittills, att det vill fullfölja sina traditioner på detta områ
de, då tror jag, att det skulle för sin sålunda uttalade mening ha att
förvänta respekt utåt lika väl som det kån förvänta motsatsen, om det,
trots påvisade svagheter, ovissa moment och ofullkomligheter samt
omöjligheten att tolka viktiga delar av förbundsakten, dock står upp
och bngar och betygar: vi måste dock ansluta oss till förbundet, vi
måste vara med därom, fastän allt detta icke är bra utan lider av
brister, vi måste därför att det är större risk att vara utanför än inom
förbundet. Det vore ett proklamerande av rädsla och svaghet, av oförmåga
att tro på sig själv, som ingalunda skaffar landet den respekt, som
det är vår skyldighet att bevara åt riket till gagn för våra efterkommande,
den respekt, som vi böra försöka vårda oss om att uppehålla,
så långt görligt är.

På dessa grunder, herr talman, ber jag för min del att få förena
mig med yrkandet om bifall till den av herr Trygger och T .in dm an
m. fl. avgivna reservationer.

Herr L ö v g reni Nyborg: Herr talman, mina herrar! Det fannett
folk. som genom årtionden utav sina härskare förts fram i arbete
på fullkomnandet av en fruktansvärd krigsmaskin en krigsmaskin,
som mycket riktigt blivit betecknad som ett vilddjur med ingenjörsh.
iärna. För några år sedan fanns det en grupp i detta land som
energiskt arbetade på uppsittning vid detta .stora och miiktiga lands
sida. Den gången sade Sveriges vänster, Sveriges demokrati nej. Och
med full rätt ha vi i dag anledning att vara glada över att vi den

41 Xr 1\.

OnNdagcn <l« n .5 murs, «. in.

gången sade nej. Det landet liade lyckats, dels genom eu systematiskt Ang. x»>«
så lagd undervisning, dels genom resande av ekonomiska skrankor mot anslvimng uu
den övriga världen dels genom sina rustningar, förvärva sig namnet ‘

att vara den mest reaktionära staten i Europa, reaktionens starka (Vnttg,
värn och fäste. Över all världen hade detta folk förskaffat sig ett
stort hat och förakt från andra folks sida. Jag har anledning att
tala om detta, därför att jag känner så väl till, hur föraktat detta
folk var överallt vart man kom i världen, med undantag av kanske
Brasilien.

Den starka krigsmaskinen, vilddjuret med ingenjörshjärna, är nu
krossad. Den har blivit krossad av vad som vid den tiden kallades
västmaktsdemokratien. Men denna västmaktsdemokrati, som stred för
folkens rätt, för självbestämningsprincipen och för allt detta sköna
och härliga, vad har blivit av den under tiden? Jo, den har förvärvat
alla de egenskaper, de reaktionära egenskaper, som Tyskland den gången
ägde. Det har skapats tre eller fyra vilddjur med ingenjörshjärnor
som icke funnos förut eller som åtminstone icke funnos i den utsträckning
som är fallet.

När vårt land skall taga ståndpunkt till frågan om anslutningtill
nationernas förbund är det ganska nödvändigt att se efter, vilket
sällskap vi få. Blir det demokratiska folk? Det är ett villkor, som
man bör ställa på de nationer, som sjungit sådana toner till självbestämningsrättens
och frihetens lov under det sista kriget. Låt oss
se hur det är ställt inom de länder som bilda kärnan i det förbund
det här är fråga om.

Georg Brändes har skrivit en alldeles utmärkt bok, som han
kallat »Tragediens andra del», en lämplig titel! Han erinrar
om vilken likhet detta folkets förbund har med den heliga allians,
som skapades i början av förra århundradet. Han erinrar
om att alltid när en stat stått segrande efter ett stort krig den velat för
evigt säkra freden och säkra de gjorda erövringarna. Han erinrar
om, hurusom i det gamla Rom, när det stod på höjden av makt, de
romerska medborgarna väl kunde ha olika åsikter om vissa förhållanden,
men att de på en punkt alltid voro eniga, nämligen därom att
något krig skulle det icke bli mera, ty pax romana! Kejsar Probus
säde: Ännu några år, och vi skola kunna avskaffa soldaterna, och varje
man skall kunna användas till nyttigt arbete. Knektarna tyckte inte
om den sortens politik, utan de slogo ihjäl kejsar Probus, och det
är icke obekant, att freden varit störd åtskilliga gånger under de
därefter förflutna 1630 åren.

När den heliga alliansen skapades skedde det i ungefär samma
tonart som folkens förbund nu. Den gången talte man bara litet mera
religiöst; man är litet fritänkare i dag, men så värst stor skillnad
är det annars inte. Rätten och rättfärdigheten var den gången också
målet, och rätten och rättfärdigheten är målet även nu. Likheten är
ganska slående; jag hoppas, att min vän Fabian Månsson skall draga
ut parallellen mellan den heliga alliansen och den allians, det här bifråga
om, långt bättre, än vad lag kan göra.

Är det demokrati i England? Ja, kanhända. Men vad är det för

Nr 24. 42

Onsdagen den 3 mars, e. m.

.1h3. Sveiiyes demokrati, som har 200,000 man trupper i Irland för att upprätt''"■^nifontrnrf
k.^a öfning som bär förvandlat det irländska folket, som i sig
förbund^ självt är lika fredligt som de ryska bönderna, till de tjurskallar det nu
(Forts.1* är? Är detta demokrati? Araberna och andra färgade folk kunna nog

få offra liv och blod för Englands ära, men inte kunna de få rösträtt
eller självstyrelse. Jag förmodar att det finns några av herrarna
bär, som läst det förslag till självstyrelse för Indien som föreligger.
Det är så reaktionärt, att Tyskland inte ens i sina svartaste ögonblick
skulle ha tänkt på något sådant.

Är Frankrike demokratiskt? Ja, kanhända. Men det är en underlig
demokrati. Hava araberna, som befolka Tunis och Algeriet,
någon representant i deputeradekammaren? Tunis och Algeriet kunna
■val representeras av en italienare eller spanjor, men av någon färgad,
av en arab, nej! Och ändå är det så, att araberna voro ett kulturfolk,
när fransmännen voro barbarer, och att de ha högre sedliga och moraliska
ideal än vad vi ha.

I det engelska parlamentet väcktes en interpellation för en vecka
sedan. En medlem frågade, om det förhölle sig så att man använde
giftiga gaser mot infödda upproriska i Indien. Nej endast i yttersta
nödfall svarade den regeringsledamot, som interpellerades, ''endast i
yttersta nödfall!’ I yttersta nödfall tillåter man sig alltså använda
vad man under kriget kallade hunnernas metod. Är det demokrati?
99 % av Indiens kvinnor kunna icke läsa, och det finns icke mer än
en skola i var femte by. 90 % av männen sakna läskunnighet. Är
det demokrati?

När man sett, hur Japan på femtio år svingat sig upp från ett
nästan okänt folk till en världsmakt, under det närbesläktade folk såsom
Indiens m. fl. stå på en så låg ståndpunkt får man en god illu
stration på det regemente, som under mer än hundraårig organisation
och ledning å Englands sida icke förmått göra landet bättre ställt,
än vad det nu är.

Men det visar också hur ett folk som är fullständigt, vapenlöst, när
förtrycket är olidligt, söker sig andra vapen. Så brände man nyligen
i Amritsar järnvägsstationen och banken samt andra byggnader. Män
niskan är uppfinningsrik, hon söker sig alltid vapen mot förtrycket.

Uti förbundsakten talas det om att varje stat, som går in i Inbundet,
åtager sig att skydda staternas integritet och oberoende. Men
det talas icke om folkens integritet och oberoende. Nu ha de i världskriget
_ segrande makterna dragit upp gränserna, och det skall bildas
en allians för att försvara dessa gränser. England skall ha Macedonien
och Persien, och Frankrike skall ha Syrien. Sedan skiftas de
tyska kolonierna. Man förvärvar en stor massa egendomar, men därmed
skapas icke ett förhållande, som gör krigen omöilicra och onödiga.
Nej, nog ställer man om, att det skall finnas anledning att slåss i
den bär världen.

Presidenten Wilson yttrade i det budskap, som han lämnade till
parlamentet den 20 mars 1918. bland annat följande:

»Ingen man kan ännu bestämma, huru det politiska ooh ekonomiska
återuppbyggande, som förestår, skall arta sig i de enskilda detaljer -

Onsdagen den o murs, e. in.

de) hr M.

na. Man vi veta så mycket, att varje program masta vara helt genom- Ang.
trångt av oegennytta, att ingen av par^rna tar 1 orsaka att tjäna endast ,mlion,rwu
sig själv, att alla måste sträva etter att tjäna mänskligheten, och att jorUrA
varje program (och varje förhållningsregel i vart program) hör un- (|.v*-n
derkastas den prövning, som ligger i detta enda spörsmål: är det rättfärdigt,
är det till gagn för menige man, som är utan inflytande och
rättigheter; levandegör det i verklighetens form det högsta begrepp
om social rättfärdighet och hederligt handlingssätt utan anseende till
personen, utan hänsynstagande till något klassintresse eller privatintresse?» Gör

nationernas förbund det? Gör fredstraktaten det? De fjorton
punkter, som Wilson författat, äro utan tvivel utmärkta, men de
ha förvandlats i en skicklig diplomatis hand till sin absoluta motsats.

Första punkten innebar, att det icke skulle vara någon hemlig diplomati
och att fredsfördraget skulle skapas Öppet inför hela världen,

-och någonting så smutsigt som hemlig diplomati skulle icke världen
behöva veta av vidare. Hur många av folkets representanter voro
med och sago, när fredsfördraget formades? Lika lögnaktig, soni man
var tidigare när man lockade in folken i kriget, lika lögnaktig är
man nu. Om det skulle bli krig — ett av de otillåtna krigen — tror
någon av herrarna, att tidningspressen i Frankrike, som är fullkomnad
i lögnaktighet, liksom den är i de övriga länderna icke skall
lyckas göra det till ett försvarskrig, så att varenda medlem av förbundet
blir tvungen att gå med och slåss?

Herrarna kunna bestämma, att vi skola vara med i det här förbundet.
Men ponera, att den bild, som herr Hederstierna drog upp.
blir verklighet och att förbundet fordrar, att vi skola gå och hjälpa
Finland i trångmål, tro ni, att Sveriges arbetare då skola taga hänsyn
till vad ni bestämt bär och att de skola låta slakta sig för ett
borgerligt Finlands skull? Jag skulle bli den förste rebellen den
gången, den förste agitatorn för obstruktion. Vi kunde bli ålagda att
försvara ett borgerligt Finland, någonting så gränslöst reaktionärt,
där man farit fram så, att det icke i ett land med en sådan liten
befolkning finns motstycke därtill i hela världen. Där finnas 85,000
eller 90,000 faderlösa barn enligt de borgerligas egen statistik, 35.000
arbetare ha blivit mördade i fängelserna eller ihjälsvultna — en härlig
västerländsk demokrati, ett härligt regemente, på vars^ sida vi
borde sluta upp och göra allt för att försvara. Ånej, den gång man
kräver en sådan sak av Sveriges arbetare, komma de nog att veta
hur de skola handla. Fullt så stora idioter, som man tror, äro de
icke ändå.

Låt oss dra en parallell mellan rättsväsendet i den nu krossade
staten och en av de stora stater, som kanske skall bli medlem av
folkförbundet och kanske också icke, det är ju ännu ej bestämt. I
Tyskland fanns en man, som hotte Liebknecht, som förde en hänsynslös
propaganda, emot det bestående i Tyskland. Påkalla hall och
kanter var Tyskland omgivet av fiender. Man slogs för livet. Och _vad
gjorde man? Jo, när hans agitation icke kunde stävjas, när man icke
på något sätt kunde få honom att hålla inne med den sanning, han

Nr 24.44

Ousdagen deu 3 mars, e. m.

4-ng- Sverige..* kände, inspärrade man honom på vanligt sätt. Han fick fyra års
anslutning till fängelse. Det var mitt under brinnande krig. Vad göra andra stater.

JuT* S01T1 fred> som icke äro hotade så, som Tyskland var då? Del.

(Korta.) var en man> som kette Eugene Debs; han fick tio års straffarbete;

är det kanske bekant? William Haywood och Tom Money äro dömda
till döden. Frank Little mördades av bolagsdetektiver i Omaha. Nittio
eller hundra ledare av The Industrial Workers of the World ha.
dömts till tio—tjugu års straffarbete, och tusentals ha blivit deporterade.
Är det demokrati? Jag förmodar, att Thomas Payne, Franklin,
Jefferson och alla dessa stora män, som skrevo den friaste författning,
jorden till den dagen känt, the Declaration of Independence,
ha vänt sig flera gånger i sina gravar, när de sett, huru det »demokratiska»
Amerika tolkar sin konstitution.

Våra egna landsmän där ute ha också fått en smula känning av
vilken härlig demokrati, som härskar där, och så ha de författat ett
upprop, en uppfordran, som frågar: »Kan en svensk få pass, så
att han kan få lämna detta land, om han vill? Kan en svensk få
pass, så att han kan komma över till Canada, utan att de svarta
listorna, som äro brukliga i dessa delar av landet, följa med honom?
Kunna de, som hållas kvar av invandringsmyndigheterna eller sakna
kaution, kräva att omedelbart komma inför rätten. Kunna de vara
förvissade om, att förhandlingarna icke komma att dragas ut i det
oändliga? Är det nu för tiden en förbrytelse, att tillhöra The Luta
stial Workers of the World?

Vad vill The Industrial Workers of the World? Jo, Jen säger
»Amerika är icke vårt fosterland; hela världen är vårt fosterland.»
Den lystrar till samma paroll, som vi: »Arbetare i alla länder, före:
nen eder!» Det är en konsekvent utbyggnad av den frihetsförklaring,
på vilken Amerikas förenta staters konstitution vilar fram emot frihet
och människovärde, och då säger man, att var medlem av den och var
och en, som agiterat för den, har brutit mot konstitutionen och straffas
med tio eller tjugu års straffarbete. Det är en härlig demokrati,
det är ett fint sällskap, vi få i nationernas förbund!

Ekonomisk blockad skall vara ett av de vapen, som skola an
vändas. Vad betyder ekonomisk blockad? Jo, det ha vi haft till
fälle att se under de senaste åren. Det betyder, att kvinnor och barn
skola svälta, det betyder hunger. Här sjöngs en härlig sång, där de
första tonerna kommo från Wilson och Lloyd George, om folkens
självbestämmanderätt, frihet och många andra sköna saker, och till
de tonerna svältes nu Österrikes och Tysklands folk ihjäl. En eko
nomisk . blockad emot folk som sända fredsanbud efter fredsanbud,
som Sovjetryssland gör, är det rättfärdighet? Man säger, att man vill
befria mänskligheten, och, som Brändes mycket riktigt anmärker, I
sin strävan att göra det befriar man tusen och åter tusen kvinnor
och barn ifrån livet.

Henri Regien sade en gång, att då rätten och rättfärdigheten
ingingo äktenskap, så voro de för nära besläktade, och därför var det.
icke underligt, att deras son blev förbrytelsen. Den produkt, vi här
se, som heter folkens förbund, må sannerligen vara av en liknande

Onsdagen dna o mera, e. in.

Nr 24.

•K.

typ, framgången ur ett liknande äktenskap. Ty märk väl, att denna Awj. tooerig&t
traktat, som detta folkens förbund skall vara ga: ant för, det är ett (insilning au
aktstycke, som under de generationer, som komma, skall åstadkomma
mera krig och mera blodsutgjutelse än vi sett under de sista åren, .K

och det är fullkomligt oförståeligt för mig, huru folk, som kalla sig
socialister, kunna yrka bifall till ett inträde i nationernas förbund,
ja, fullkomligt oförklarligt! Jag vet ju så väl, att de tama socialisterna
misslyckats i att skapa en international, men att de skulle
svika sina ideal så gränslöst, att de skulle söka inträde i kapitalisternas
International, det hade jag ändå icke trott, att jag skulle behöva
uppleva. Ty vad är detta folkens förbund i själ och hjärta annat
än en bödel och en exekutor för våldsfreden, för Wallstreet-, Parisoch
London finansintressen?

Herr talman, jag yrkar avslag på utskottets hemställan.

Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Egentligen borde
man gå till votering efter det lysande anförande, som nu hållits,
men jag skall dock be att få säga några ord.

Det är så, att tal och argument hjälpa nu icke längre; tärningen
är kastad, och svenska folket går mott sitt öde —T obl idkelig!. Det
är alldeles säkert, att om det i kväll kunde i alla Sveriges kommuner
bli en folkomröstning av alla män och kvinnor över tjugu år om
denna sak, skulle svaret bli ett väldigt nej för Kungl. Maj:ts proposition.
Men nu har ju folkfriheten kommit, och så ha vi ingen frihet
mer. Det är, som jag alltid sagt: när sanningen segrat, upptäcker man,
vilken villfarelse, man slagits för. Hur är det, ett gammalt ordspråk
säger: Anständigheten kom; sederna försvunno.

Den politik, som bedrivits av de segrande makterna, som vars
drabant Sverige i natt skall anmäla sig, den är en helt annan än
Sveriges folk trodde, att det skulle få medverka till, när de gingo
till val under kriget, när man predikade för det, att detta krig värdet
sista; nu skulle militarismen avskaffas. I kväll förklara herrar
Engberg och Albin Hansson — och de böra vara sakkunniga på
det området — att det är en galenskap att tro. att militarismen nu
skall kunna avskaffas.

Den politik, som bedrives, sade jag, av de segrande makterna är
väl sådan, att den _ förtjänar en varning. De djupa leden älska av
gammalt icke översittarefasoner. Vi älska icke segrare, vi tycka förr
om de besegrade, som fått en läxa, vi hoppas nämligen att de skola
hämta varaktig lärdom av läxan. Så var det för femtio år sedan,
när Tyskland den gången segrade. Då upprördes det svenska folket
djupt av Frankrikes öde, och Snoilsky, vår store diktare, utslungade
den gången det varningsord som för Tyskland blivit till en fasansfull
spådom, då han säger:

»Far fort, du starke, att så draketänder!

I nattens mörker skall du känna händer
kring dolken treva vid din huvudgärd.»

Nr 24. 46

Onsdagen den 3 inurs, c. ro.

Ang. Sveriges
avslutning till
nationernas
förbund.
(Vorts. i

»På lagrar sömnlös intill morgonväkten
du hör dem kvida, de ofödda släkten,
som du antvardat under hämndens svärd.»

Hämndens svärd har drabbat de då ofödda tyska släktena, och
nu kan den varningen vändas från de den gången segrande till seg
rama i dag. Ty det är så väl ordnat, se ni, att inga träd få växa in
i himmelen, och man har i längden ingen framgång längre, än man
tjänar till det helas nytta. Det är en underlig makt bakom ridån, som
styr allting så.

Det starkaste argument, som här framförts i favör av en omedelbar
anslutning till nationernas förbund, det är det, att nu stå vi
inför något nytt. Något sådant har aldrig funnits förut. Nu gäller
det att betrygga freden i världen och rättfärdigheten.

Jojomen, vad det har funnits! Som motstycke till den ingress
till förbundstraktaten, som herr Per Albin Hansson läste upp från
talarestolen, skall jag be att få läsa upp en annan, som är minst lika
grann och som föranledde till minst lika mycket, som den här kommer
att föranleda till. Det var efter krigen emot Napoleon.

Det är ju så, att Europas folk alltid reagerat, då de varit med i
ett krig. Vi minnas ju t. ex. det raseri, som grep svenska folket,
då Gustav II Adolf kastade vårt folk i krig, hur bönderna tände sina
gårdar, drogo in i skogen och bröto ny bygd. 28,000 bönder i Finland
brände upp sina byar och togo med sig sitt lösöre in i Rysslands
ödemarker, för att få leva i fred för rövare och barbarer
på tronerna. Och om ni vilja gå ned i biblioteket och se på den
regeringsform, som skrevs av officerarna efter Karl XII:s död, skola
ni få se, hur varenda paragraf, varenda rad är genomandad av man
lig vrede, samlad under tågen till Polen, Ryssland, Turkiet
och Norge, en vrede, så stor att man här i landet under åratal icke
kunde nämna Karl XII:s namn med sympati, utan att spårlöst försvinna.
Men gång efter annan reste sig förbrytareligor, förhärligade
kriget, talade om bragder, även om det varit de mest skymfliga nederlag
det drevs upp en bölja av nationalism, av frasmakare, poesiskribenter
och lymlar av alla slag, som bidrogo att åter hetsa folket in
i kriget och ned i avgrunden. Återigen greps folket av raseri emot
kriget. Man lovade vidtaga åtgärder, för att det skulle bli bättre, men
gick som fyllehunden tillbaka till den nationalistiska fyllan igen.

I ett sådant bakrus levde Europa även 1814-—1815 efter de
långa krigen mot franska revolutionen och Napoleon. Då slogo sig
den preussiske konungen, ryske kejsaren och österrikiske kejsaren
tillsammans, för att göra ett sådant nationernas förbund, som detta,
och jag skall, som sagt, be, att få läsa upp ingressen till deras
förbundsakt. Den är icke mindre grann än det här förbundets. Tsar
Alexander hade fått för sig, att han var ett försynens redskap, som
den utvalt för att utföra sina planer att genomföra absolut
rättvisa och allmänt broderskap i världen och trygga den eviga freden.
Till följd därav kommo de överens om att bilda en sådan här allians,
den heliga alliansen, och ingressen börjar på följande sätt:

Onsdagen den o mars, e. in.

17 Nr ''il.

»I Jen heliga och odelbara Treenighetens namn! Deras majer- Anj. .iwrigy
stäter kejsaren av Österrike, konungen av Preussen och kejsaren, av ^tUmcrna* ‘
Ryssland ha, till följd av de stora tilldragelser, som timat de tre sista ftrlmui.
åren, kommit till den fasta övertygelsen, att det är nödvändigt att ''(Portsö
grunda makternas åtgöranden på de höga sanningar, som Guds, vår
Frälsares, eviga religion lär oss, och förklara högtidligt, att detta aktstycke
ej har annat ändamål än att för hela världen framhålla deras
oryggliga beslut, att ej ha annat rättesnöre för sina handlingar, såväl
med hänsyn till egna rikens styrelse som i avseende på deras förhållande
till främmande makter, än denna heliga religions föreskrifter.
— —

I enlighet härmed ha deras majestäter kommit överens om följande
artiklar:

Art. I. I överensstämmelse med den heliga skrift, som bjuder
alla människor att betrakta sig som bröder, skola de tre monarkerna
förbliva förenade genom en sann och oupplöslig borderlighets
band och betraktande sig som landsmän skola de vid varje tillfälle
och å varje ort lämna varandra hjälp och stöd; anseende sig som sina
folks och härars fäder, skola do styra dem i samma broderlighets
anda, för att skydda religionen, freden och rättvisan.

Art. 2. De tre allierade furstarna, som betrakta sig som blott
av försynen tillsatta för att styra tre grenar av en och samma familj,
erkänna, att det kristna folket i själva verket ej har annan
härskare än den, som ensam har all makt — Gud, vår gudomlige
frälsare Jesus Kristus, livets ord, och anbefalla därför med den ömmaste
omsorg sina folk att---- — befästa sig i de grundsatser

och i utövningen av de plikter, som den gudomlige Frälsaren lärt
människorna,. Slutligen förklaras, att alla makter, som högtidligen
erkänna dessa den Heliga alliansens grundsatser, skola beredvilligt
upptagas i denna.

Det här aktstycket undertecknades sedan av den preussiske konungen,
österrikiske kejsaren, ryske tsaren och vidare, efter restaurationen,
av den franske konungen samt alla mindre furstar. Dock
uteslötos sultanen och påven.

Det är intet tvivel om att tsar Alexander menade väl. Han
var liksom president Wilson, en man av brinnande idealitet, som
säkerligen önskade göra, vad han kunde, för att bringa rättvisa och
fred i världen. Historien känner ju många sådana typer. Men det
fanns en man nere i Österrike, Metternich, som blev en av de ledande
männen i förbundet och som började med att genast förklara
ingressen vara »ett enda svall av vackra fraser». I eni ghet med
denna sin uppfattning om förbundets statuter behandlade han ju, som
ni veta, hela uppslaget, precis som de fyra, fem diktatorerna nu behandlat
Wilsons fjorton punkter.

Hurudan var då den politik, som bedrevs på grundval av sådana
vackra ingresser, vad kunna vi lära därav och i vad liknar
denna tillställning den, som vi nu ha framför oss? Den heliga alliansen,
som ju sträckte sina verkningar långt fram, ända till 1848
års revolution och längre, den hade sin kongress i Aachen 1818 och

Nr 24. 48

Onsdagcu den 3 mars, e. m.

Ang. Sveriges året därpå i Karlsbad under Metternichs ledning. Dess uppgift
''”nationcnJis1 me<^ kraft, bekämpa liberalismen. Med vapenmakt och

förbund. aoj'' om vapenmakt tvingade man staterna och furstarna att avstå
{Fort.''.'' från att ge sina folk författningar och skapa representativa församlingar.
Vid universiteten tillsatte man kommissarier, som genast
skickade bort professorer och studenter, som bara voro misstänkta
för liberalism. Man genomförde censur på en hel mängd
ställen i Europa, man häktade massor av personer, som misstänktes
för liberalism, man proklamerade slutligen, att fursten hade all
makt i sitt land och att ständerna, där det fanns medeltida ständerförsamlingar,
som det nästan överallt gjorde, icke hade någon makt
att vägra honom de anslag, han behövde för statens styrelse, hovets
slöseri och mera sådant. Vidare skulle förbundsmakterna bistå varandra
vid uppror, och slutligen lät ju, som vi veta, vid 1848 års revolution
tsaren sina trupper rycka in i Ungern för att tvinga ung
rama in under kejsar Frans Josefs välde.

Precis som den heliga alliansen var ett redskap för furstarna
gentemot liberalismen, vilket syfte doldes med de vackra fraserna,
så är denna allians —- vad tro ni? Den är dt kampmedel mot socialismen.
Liberalismen var nödvändig. Upplysningstidevarvets verkningar
och predikan hade trängt allt djupare ned. och folket krävde
medbestämmanderätt i länderna. Den heliga alliansen bildades för
att hindra, detta. Den ekonomiska liberalismen eller kapitalismen
har naturligtvis vant nyttig för utvecklingen, men den har samtidigt
gått till överdrifter och åstadkommit störa samhällsskaror, som
det är nödvändigt för samhället att bota. Botemedlet heter ju, som
vi veta, socialismen. Mot denna socialism, lika nödvändig nu på
det ekonomiska området som liberalismen var det en gång på det
politiska, är det som denna av spekulanter i London och räntetagare
'' PaJ''is och deras ombud eller huvudmän diktatoriskt bildade allians
går i kamp.

Tillkomsten av de båda allianserna är ju fotografiskt lika. På
båda. sidor en idealistiskt anlagd person, som sedan s. k. praktiska
politici gjorde kål på; på båda sidor nya världsomfattande rörelser
i tiden, som man talade mycket om, som ingrepo i de gamla vanorna,
och som skulle bekämpas.

En skillnad finns dock. Den heliga alliansen drevs fram till afl
bli en maktfaktor i Europa och tryckte sin prägel för långa tider på
Europa. Den nuvarande alliansen har icke lyckats med sina uppgifter
komma längre än till att kl,v va Europa i två dödligt fientliga
jämnstarka halvor. Fredens bevarande är utesluten med eu sådan
politik. Den kunde möjligen ha lyckats med den heliga alliansens
Europa omspännande politik. Med nationernas förbunds hets- och söndringspolitik
är den fullkomligt utesluten. Orsaken till det så totala
misslyckandet ligger huvudsakligen i den fientliga stämningen
mot Tyskland och Ryssland.

Amerika anser, att det hela blir ett rent apespel och drager sig
■ undan från det och söker inte det minsta dölja sitt förakt. Det är
ej bara, som jag trodde först, några senatorer i Amerika, som slå

ODKdftgen dei» 3 mara, c. in

49 Nr 24.

krokben iör det och håna det. Att det är krokben under hån, det Awj. Hvarur*
•skall jag icke besvära herrarna med att visa, men om ni gå till 67 si- »naliUntng till
dan, lå ni se att de av senaten i Amerika antagna reservationerna
river sönder hela lörbundsakten. Vad är det man gör i senaten? ^orto

Man tager akten och sparkar den i rännstenen framför sig till dess
man icke ser den för bara smutsen. Det är icke något kvar av
den, inte ett skal. Amerika erkänner jämt ingenting. Jag trodde
som sagt att det var några imperialistiska och presidentfientliga senatorer,
som bedrevo sådan politik, beroende på att det ju särskilt i
Amerika som för övrigt överallt, pågår en strid mellan folkmakt

och exekutivmakt, —--att det i kongressen var senatorer som

krävde, att kongressen skulle bestämma och inte presidenten. Men
när jag nu ser, att senatorer komma igen från Kalifornien och andra
stater ganska illa åtgångna i sina valkretsar för sina sympatier
gentemot folkförbundet, så märker jag, att stämningen ligger något
annorlunda till. Gång efter gång har det i senaten gjorts »sista» som
det heter, och »allra sista», som det också heter, försök att få ihop så
många av senatens medlemmar, att man kan få ett förbundsvänligt
beslut, men det visar sig fullkomligt omöjligt.

Men om man ej kunnat skapa en organisation med den heliga
alliansens styrka, om än icke fraserna och löftena vid dess födelse
klingade så högtidliga som vid den heliga alliansens, så har man
ändå fått till världen en syster till det avlidna vidundret, som ärvt
den hädangångnas onda andedräkt. Ty redan från första början ser
man, vad det är för en politik. Som den gamla alliansen drev hop
allt vad som älskade kultur i Europa till revolter, till smygmord, till
uppror, tills de maktägande .slutligen ej visste sig någon råd
ut eller in för den villervalla man skapade, när man sagt sig vilja
skapa fred, så ser det ut nu, som om vi skulle gå emot tider fullt
ut lika mörka som dem vi nyss lämnat, allt beroende på denna fruktansvärt
kortsynta maktpolitik.

Kampen klasserna emellan kommer genom tillkomsten av detta
förbund och genom det sätt, varpå det arrangerats, att bli skarpare än
den någonsin behövde bli. Ja, klasserna emellan, sade jag: kanske det
är bättre säga: mellan dem som vilja fram till frihet och dem som vilja
gå reaktionens ärenden.

I natt är det efter mitt förmenande ett historiskt ögonblick, inte
bara i det avseendet, att Sverige utlämnar sin gamla neutralitet och
självständighet, utan även i det avseendet, att Sveriges arbetarklass
från och med i natt är kluven i två mot varandra fientliga hälfter, en,
som avstått Sveriges ära och oberoende, och en, som håller på desamma,
på dess frihet, en del av Sveriges arbetare, som vill gå med Parisbankirerna
och Lön don-spekulanterna i krig mot Ryssland för att krossa
socialismen, gå emot Tyskland för att vara exekutor där åt de ohejdade
vinstbegären från segrarens sida — och en annan grupp arbetare,
som säger nej till en sådan utsikt. Den klyvning, som ägde rum en
gång mellan Sveriges bönder, när de hade kommit i full besittning av
alla medborgerliga rättigheter, den klyvningen äger i natt ram mellan

Andra kammarens protokoll 1920. Nr 2h. 4

\r 24. 50

Onsdagen den 3 mars, e. m.

Ang. Sveriges Sveriges arbetare, mellan dem, som jag säger, som gå ärenden åt föranslutning
till trycket, och dem, som vilja stå för frihetens sak.

''Mförbund.*’ Detta nationernas förbund har nämligen spetsen riktad mot öster,

(Förta.) helt mot öster, mot Indien, som skall hållas nere i förtyck och stängas
ute, mot Tyskland, som skall tvingas att förrätta tvångsarbete i femtio
år åt segrare och erövrare, och mot Rädsryssland, på vilket man lurar
för att få en förevändning och ett tillfälle att ingripa. Man ämnar nämligen
icke tåla ett land och ett folk, som visar sig i stånd att klara sig
självt, som vill arbete och reda och icke vill tolerera de otroliga ohyresskaror,
som de lägsta och de högsta dagdrivarna i det gamla tsarriket
utgjorde. Och tillfälle att ingripa kommer säkerligen icke att saknas.

Även Nordeuropa har ju balkaniserats sedan Finlands frigörelse
från Ryssland. Genom denna ha vi ju till granne erhållit en stat, vars
härskande överklass den förre talaren nyss skildrat. Och jag tror
inte man säger för mycket om den, när man säger, att den står på
samma kulturnivå som den ryska överklassen stod på en gång på tsar
Peters tid. Vare nog därom sagt. Vi hava läst i tidning:!] na dag efter
dag utmaningarna, skrytet, skrävlet om att taga fjärr-Karelen från
Ryssland, och vi veta så väl, hur det går till, när det gäller att hos
vårt folk i en sådan där konflikt piska upp en stämning för deltagande.
Då vet man nog, vilka strängar som kunna anslås och som fås att
ljuda. Ställningen är för oss precis densamma som 1914. Då skulle
vår armé bli central maktei nas vänstra flygel mot Ryssland. Nu skall
vår armé bli ententens vänstra flygel gentemot Ryssland. Hur var
det turkarna sade efter revolutionen? — »Förändringen är storartad;
förr dränkte sultanen oss, och nu hänger Enver bej oss.»

Samma spel —• jag har anledning till mina misstankar — samma
spel bedrives tydligen nere i Tyskland. Om man följer tidningarna
därnere, kan man se två parter, som tvista om huruvida Tyskland och
Ryssland äro i krig med varandra eller icke. En part, den stora massan
med industriidkare och handelsmän i spetsen, säger: Vi ha inte
mera otalt med Ryssland, vi hava fred med Ryssland sedan freden i
Brest-Litowsk. När någon gång regeringens vapendragare tvingas ut
att svara, så säga de: Det är ingen sanning, ty freden i Brest-Litowsk
upphävdes genom underskrivande av fördraget i Versailles.

Det är en politik, som arbetar lömskt i det tysta och det mörka
och som i det avseendet i sanning överglänser den heliga alliansen.
Vårt land har också haft känning av det. och om man ser bara på en
sådan detalj, som att nyligen, efter vad det säges — och ryktena äro
säkerligen sanna •— Litvinov, ordförande för de ryska kooperativa föreningarna,
är vägrad att i egenskap av dessa föreningars ordförande i
handelsärenden få pass till Sverige, då begriper man, vars ärende man
går, då begriper man, om denna politik är svensk eller något annat.

Man häpnar för följderna. Vår industri kan komma att få allvarliga
knäckar på grund av denna partihätska, kortsynta, osvenska
politik, kanske ruin. Våra arbetare och deras hustrur och barn kunna
komma att få svälta. Men det ingår ju i den nya politiken att svälta
hustrur och barn. .Tåg läste häromdagen om dessa trevande fingrar en

Onmlfu/i-it den l\ mars e. in.

Öl Ni 24.

orolig artikel i Frankfurter Zeitung. Tidningen vill där liava besked,,
hur det ur, om det är fred med Ryssland eller icke efter alla de ma-1
skinationer, som med den nuvarande tyska regeringens tysta gillande
ägt rum i randstaterna det sista året, och den säger, om den tyska regeringen
skulle våga vända vapen mot Ryssland, så skall en sådan av
Gud förbannad regering vara bortsopad inom 24 timmar, och fred .skall
vara skapad.

Jag tror, att vi kunna göra tidningens ord till våra. .Deri svenska
regeringen, vare sig av den ena eller den andra färgen, som försöker
att i kraft av ett beslut i kväll här, som Sveriges folk icke kan erkänna
som sitt eget, försöker, säger jag, att i kraft av det beslutet draga
Sveriges folk in i en mobilisering, den skall få se, att Sveriges folk
skall lyda den mobiliseringen mer än det är den regeringen kärt. Nu
liksom 1914 ordar man om historisk uppgift, historisk uppgift, historisk
uppgift. Mera geniala äro icke våra ledare och politiker än de gå
bort till Sven Hedins varningsord, lära sig hans fraser och servera dem
här i kammaren. För sex år sedan spottade man på dem, bär ut dem
i soptunnan, lät pigan göra det, då man inte ville ta i dem själv. Nu
idisslar man dem och kräks ut dem i var vrå. Så är det med talet
om Sveriges historiska uppgift.

Det talet fördes fram mera välformat och kraftigt i en bok, som
hette »Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning», och vars författare
blevo utsparkade ur arbetarrörelsen, för de hade varit med om
att skriva den. Det finns ett tyskt ordspråk, som säger: »Och djävulen
ler däråt.» Hur tror ni, att de herrarna i kväll känna sig, när de
se, att deras egna ord använts ett helt dygn från denna talarstol och i
bänkarna? Så är det, när »sanningen» segrar. Så är det när »folkfriheten»
kommer. Så ser »demokratien» ut. Hur är det möjligt? Har
det folk, som en gång krävde: Ut med dem ur partiet, vi vilja inte ha
med dem att göra — har det förändrat sig? Nej, Sveriges folk har
inte ändrat mening, men det har skänkt bort sin rätt att tala till några,
ledare. Vad är »ledare» för någonting? Eu folkledare, vad är
det för någonting? Jo, ser du, det är personifikationen av
Guds förbannelse. När massorna tro att nu ha de hittat på
något absolut nytt och blivit så kloka så att nu behöva de inte Gud
längre, att de stora organisationerna äro så duktiga, att de kunna reda
sig själva utan hans hjälp; då spottar den Allsmäktige dem i ögonen,
så att de inte se vad som är rätt eller icke och spottet tar gestalt av
en »ledare». Dessa ledare få en slags trollmakt så att folk tror, att
allt vad de säga är sanning. Ja och amen — och folket bräker bifall,

----tills det märker, att man fört det in en slags fålla, in i

olyckan. Då vånda sig massorna om och stånga ihjäl ledarna. Och
så går det en tid och så bli de återigen högmodiga och säga: »Det var
en dålig rörelse vi hade den gången, men nu är det bättre, och så få de
sig nya ledare igen, och så är det samma historia. Dessa ledare är
det, som genom de maskinationer, som jag icke här kan skildra, hava
förmåga att taga det folk, som tror sig vara fritt och hava självbestämmanderätt,
i nacken och kasta det vart de vilja.

•I i tf/. iSverit/vfi
i slutning till
nationerna*
förbund.

; Kort».)

‘Nr ti.

Ousilatren ilen 3 mara, e. ni.

Ång. Sveriges
anslutning till
nationernas
förbund.
Forts, i

52

Här talades för en stund sedan om att det hade iaea världskriget
och utgången av detsamma kommit »ett nytt betraktelsesätt». Ja, det
är riktigt! På den tiden, när det ännu var bara reaktionära bönder,
som hade majoritet här, när de breda lagren voro utestängda från rösträtt,
formulerade Adolf Hedin här i kammaren ledtråden för Sveriges
utrikespolitik i de bevingade orden: »Den enda utrikespolitik Sverige
skall ha är att icke hava någon utrikespolitik». — Men, ser du, då bestod
andra kammaren av konservativa bönder och liberaler av den där
gamla skolan. De voro icke socialdemokrater och icke vänstersocialister
och icke bondeförbundare och icke liberaler av nyare, rödare färg; »nu
är det ett nytt betraktelsesätt», det är så rätt så! Och bär skrämmes, hotas
och pockas med farorna för att stå utanför.

Vilka faror? Vad är det för en vilddjursliga vi skola få att göra
med? Kan den vara värre än kejsar Wilhelm, kan den vara värre än
det gamla Tyskland? Jag betydde ju ingenting och betyder fortfarande
ingenting, men jag bekämpade av alla krafter det gamla tyska systemet,
så långt min penna nådde i de tidningar, där jag verkade. Det
var det värsta vi kunde tänka oss, men det var ändå inte värre, än att
när vi sade till dem: Nej, vi vilja inte gå med er i kriget, vi vilja vara
i ired — så läto de oss vara i fred. "Vad är det här för nya avgrundsandar,
som komma, som äro ändå värre? Vad tänka de göra vid oss?
Skola inte våra fartyg kunna segla på haven, skola de trampa ned grödan
på våra åkrar, skola de tända eld på våra hus? Vad är det för
skrämskott? _ Är icke Sveriges folk sedan urtidens gryning ett oberoende
och fritt folk? Vad är det för oförskämdheter, om jag får be?

Så kommer en liten sak till sist. Riksdagen skall nu åter avhända
sig rättigheter. Värnpliktslagen skall ändras. Utan riksdagens medgivande
skall en regering, fågel eler fisk och förresten de politiska
fåglarna och fiskarna äro varandra lika, här kunna kasta ut hundra
tusendel! av Sveriges värnpliktiga ungdom i Polen eller i Finland eller
i Tyskland eller var det befalles för att försvara London-bankirernas
välde i Indien och de franska räntetagarnas i Marocko och på andra
håll. Så detaljerat är och så långt sträcker sig numera Sveriges intresse
under den demokratiska politiken. Förr voro vi hemma och
skötte våra åkrar och våra ladugårdar och våra kontor. Nu klara vi
Marocko och Indien. Grundlagen skall ändras, regeringsformens 74
paragraf, så att rekvisitionslagstiftningens användande, som gjorts beroende
av riksdagens samtycke och över vilken rätt riksdagen vakat
som över en skatt, nu skall lämnas åt regeringen, och på order av
någon i Pans eller Uondon skall man börja härja i rekvisitionsväg i
byarna litet varstädes, hur man vill. Ty det är en ny folkfrihet.

Men ett hava vi i alla fall kvar. Utrikesministern tröstar riksdagen
med de orden, att han anser sig böra framhålla — vilket ju
kan behövas — att om Sverige inträder i Nationernas förbund, detta
icke medför någon ändring i riksdagens konstitutionella rätt att enligt
grundlagarna medverka vid alla beslut eller åtgärder, som därav kunna
/ Uran! edas i de fall, da grundlagen eller lagen kräver sådan med verkan.
Vi skola verkligen be att få tacka för upplysningen. Det trodde

Onada;reu den 3 nia ra, t. in.

53 \r

vi knappast. Riksdagen lår alltså fortfarande andas, när den kan andas.
När den hugger av sig armar och ben, skär av sig näsan och
sticker ut ögonen, får den fortfarande röra på de stumpar, som tilläventyrs
finnas kvar, om den kan. Man må väl fråga, om utrikesministern
eller hans skrivbiträden äro trötta ända till slöhet, eller om de
äro spefulla, om de äro satiriker, när de säga sådant och gyckla med en
riksdag, som står i begrepp att avhända sig sin rätt til! medbestämmande
i landet och sin rätt till aktning.

I Central-Europa lida nu folkens djupa led hårt, oskyldigt på
grand av felsteg av de ledare, som de tolererat. Jag säger som herr
Sommelius: måtte jag ha orätt; men jag ser saken så, att vårt. folk
kommer att få lida hårt för det felsteg, som begås i dag. Någon räddning
finns inte, spelet är förlorat. De politiska partimaskinerna arbeta,
något förstånd finns inte. Den gamle indiern har rätt, som säger,
att det är endast på grund av hundarnas förstånd som jorden får
bestå., ty människorna hava intet.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag å utskottsförslaget.

Häruti instämde herr Berglund.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Palmst
i erna: Ja, iherr talman, när jag i dag har suttit och lyssnat

till anföranden ifrån representanter för det vänstersocialdemokratiska
partiet, då jag bär hört dessa våldsamma överdrifter och jag
hört dessa överord, då jag bär märkt denna vilja till kärrlatyr, som
har gått igenom det hela, jag spörjer mig då: känna icke dessa herrar
själva, att det är någonting, som brister inom Jern? Det är
någonting utav den positiva viljan att uppbygga fredsarbetet, att
uppbygga en organisation, som kan trygga världens fred och begagna
de möjligheter, som därtill erbjudas —- det är detta, som
jag saknar hos dem. Och jag vill säga, att jag får ett intryck
av att det är, som om de själva taga ett -steg i viss män bort från
sitt eget förgångna. När jag hör den debatt, som föres här i dag
får jag i mitt minne en juninatt 1917. Det var i något lugnare
former, som debatten då fördes i riksdagens andra kammare. Men
där ute stod kriget omkring oss med alla dess fasor så levande
för vårt sinne, och hos mer än en av oss kändes en längtan och håg
att gorå vad man kunde, om än aldrig så litet för att skapa ett
medel att förhindra, att det förfärliga återupprepades. Och vi
kände*och visste, att där ute i andra länder — stundom förtryckta
av myndigheterna — fanns de, som arbetade på samma vägar som
vi. Då väcktes även ett förslag i riksdagen av min ärade vän på
Gävleborgsbänken herr Fabian Månsson. Klart såg han då, såvitt
man ikan förstå, behovet av att skall man skapa- institutioner i
världen, som skola kunna lösa tvisterna på fredlig väg, så måste
man också ha en makt bakom sig, en makt, som gör rätten respekterad.
Och så yttrade även herr Fabian Månsson i sin motion
1917: »Såsom det vid skiljedomsförfarandet mellan individerna

I iuj. Svtriyw
in*lutning till
nationerna*
förbund.

(Kort*.

Nr 24.

Onsdagen den 3 marg, e. m.

r>4

ansliiIni^m ännu.länge oc^ kanske alltid måste finnas en exekutiv makt, som
nationerna? s®r til] att utslaget respekteras ''och verkställes, så måste ock en
förbund. sådan makt finnas till den internationella skiljedomstolens förfo(Korts.
'' gande.» Och lian sökte exemplifiera detta på det sättet, att han

talade om sammanslutningar av arbetare, post-, telegraf- och järnvägsmän
m. m. Men han förutsåg även, att en internationell flotta
skulle behövas till avspärrande av de länder, som ej underkastat
sig skiljedomstolens utslag. Rån antog, att denna flotta
dock icke behövde bliva så stor. Och han yttrade även, att det
skulle kunna bliva nödvändigt att från gemenskap med den övriga
mänskligheten avstänga det folk, som ej ville böja sig för skiljedomens
utslag. Och han lät till och med förstå, att skulle också
den. avstängningen gälla i tio år, så borde den dock pågå för att
därigenom förmå vederbörande stat att taga förnuft.

I den debatt, som då fördes och som stått i mitt minne länge,
yttrade sig även herr Vennerström, som i dag gått så skarpt till
storms mot den plan till fredsorganisation, som nu föreligger. Han
polemiserade då mot mig, när jag hävdade, att makt måste — liksom
herr Fabian Månsson även framhöll — stia bakom fredsorganisation.
eventuellt väpnad styrka. I herr Fabian Månssons ögon
var det en flotta; i mina förslag var det andra uttryck. Då böjer
herr Yennerström undan för detta och säger: »För min del för modar

jag, att den ekonomiska blockaden är fullt ut lika verksam
som de militära maktmedlen.» Den s. k. »hungerblockaden» alltså!
Ja, mina herrar, då diskuterade vi under andra förhållanden, under
eu annan situation, men vi plöjde dock igenom frågan rent principiellt,
och vi förstodo litet var, att skall det bliva någon ordning
i det samhälle, där staterna äro medlemmar, så behövs det en makt,
som håller reda på de oroliga och fredsstörarna och skyddar mot
dem, som verkligen vilja begå förbrytelser mot det samhällets
lagar och gå till angrepp. Yi voro då tämligen ense om i varje
fall behovet av en sådan organisation, utrustad med maktmedel
av skilda slag, diskussionen gällde blott deras beskaffenhet.

Den diskussion, som då fördes, gällde närmast framtidsprojekt.
Men nu mina herrar, stå vi inför något, som framträder i
verkligheten. Det är icke teoretiska diskussioner längre. Frågan
gäller att fruktbargöra våra tankar. Frågan är att fatta ettbeslut,
som, även om vi se alla bristfälligheter, defekter och svårigheter,
dock giver oss en väg att skapa möjligheter för fraiptiden.
Skulle ni då med utgångspunkt från edert eget föregående verkligen
vilja släppa detta och alldeles gå förbi det? Skola ni bidraga
till att vårt land står utanför och med förakt kastar ut detta,
därför att det är mindre val hopkommet, med förakt möter de bemödanden,
som gjorts, ja, som även leva i det förslag, som här är
framme? Vore det måhända icke lämpligare, om ni hade följt
den väg. som de mest extrema pacifisterna bär i landet slagit in
på? Jag vill erinra om att på den nordiska fredskongress, som
sammanträdde den 4 och 5 september 1919 i Stockholm, är det eu

O nåd ogen den 3 marn, e. m.

55 Nr 24.

helt annan ton. Det är en ton av djupt allvar, eu ton,. sonl söker andutniZj Tui
ffiva uttryck för huru man med sanning och rättvisa måste betrak- n(ltionernaA
ta den skapelse, som kommit till. Där heter det om nationernas förbund
förbund: »Nordiska Fredskongressen i Stockholm uttalar sitt er- Kort...''

kännande av det arbete, som fredskongressen i Paris nedlagt pa
att skapa ett nationernas förbund.

Kongressen anser, att de nordiska staterna höra ansluta sig till
nationernas förbund med uppgift att få den föreliggande förbundstraktaten
så förbättrad och utvecklad att .

1) förbundet må omfatta alla kulturfolk i alla världsdelar;

2) förbundets representativa organ ma utvecklas i demokratisk
riktning, särskilt så att delegeradeförsamlingen omdanas till
ett verkligt världsparlament;

3) obligatorisk skiljedom fastslas för alla framtida konflikter
mellan staterna och att »rätt till krig» avskaffas,

4) den allmänna värnplikten avskaffas;

5) enskilda stater må äga rätt att, så länge krig som medel

för avgörande av internationella, tvister icke är uteslutet, förklara
sig permanent neutrala.» ‘ , .

Alltnog, man förmodar, att Sverige, Danmark och Norge skola
inträda men såsom medlemmar av detta förbund och där arbeta
sedermera i en viss bestämd riktning. Det är flera av eder
vänstersocialdemokrater, »om äro verksamma deltagare i dessa fredsföreningar.
och särskilt är ju en av edra män förkämpe därvid ag,
jag åsyftar herr Lindhagen. Såvitt jag kan finna, bär herr lundhagen
till denna, resolution endast gjort den reservationen, att lian
icke endast ville vara med på, att man bland sina önskemal skulle
uttala, att värnplikten skulle avskaffas, utan även att det Övriga
krigsväsendet skulle avskaffas. Jag frågar eder mina herrar: ar
icke den tankelinje, som ligger i dessa fredsorganisationernas uttalande.
värd att följas? De män, de kvinnor, som under manga
år hängivit sig — från min utgångspunkt .sett kanske en och annan
gång felaktig eller överdrivet hängivet sig — åt fredsarbetet och
som äro eder mycket närstående, jag säger hade det icke vant
klokare, sannare och riktigare, om ni fullt deras väg i stallet 1
att gå in på den linje, där ni kasta allt av onda ord m kunna
över den skapelse, som kommit till. Jag har en känsla av att ni

vid detta tillfälle spårat ur. i -n vi:

Det har här fällts det slagordet — mitt anförande skall bil
helt kort — att Ni sparat, allianspolitik i denna .sak Sa har det
sao-ts av såväl herr Vennerström som herr Fabian Månsson, a
bär skall Sverige bringas ut ur neutraliteten för en allianspolitik
och hela fredstrakt-aten garanteras. Från den utgångspunkten
det som hela den skräckbild kommer, mm malats ut har da .

Jag ber, att kammarens ledamöter må läsa och med nogg a
eftertanke studera, vad som står här på sidan 83 i propositionen,
där det luder- »Däremot körnare de neutrala staterna geuom intrade
i förbundet i Dllfälle att söka medverka därtill, att detsamma i

\''r J4. 56

Onsdagen den 3 mars, e. m.

oyanmämnda speciella — liksom i övriga mera allmänna — funknationernas
skall utveckla sig tran den karaktär, som i följd av dess

förbud, tillkomst genom de segrande makternas beslut kommit att i viss
{Förta l man prägla detsamma, till ett över alla makter stående mellaniolkligt
organ.»

Ja, det är enligt min mening en ''bristande blick för sammanhanget,
för ''verkligheten, när man icke förstår, att ett första försök
att skapa denna gigantiska fredsorganisation i världen _ fram sprungen

direkt ur kriget — också måste bära en prägel av sitt
ursprung. Och alla se vi tydligt och klart i vad mån brister därav
uppkommit i organisationen.

Men jag säger, att vi även skulle sakna verklighetsbliok, om
vi icke förstodo, att i den man som fredens många krafter göra sig
gällande, omspinnande, för fredens vardagliga behov ändrande förbundsorganisationen,
så skall det ena med detta andra framtvinga,
att den organisation, som ännu i mångt och mycket kan anses bära
drag av detta, som framsprungit ur kriget, möjligen skall utveckla
sig till och få karaktär av ett verkligt organ för det mellanfolkliga
samfundet.

Och, mina herrar, jag skulle vilja säga eder: när vi med verklighetstrogen
blick betrakta, huru utvecklingen sannolikt skall och
bör gå, skola vi då icke vara med och gorå allt vad vi kunna för
att befordra denna utveckling?

Huru kan man över huvud taget ''Sammanblanda talet om allianspolitik
med detta? Frågan gäller att se till, att varje stat för
lösningen, av uppstående tvister går fram till en undersökningskommission
och skiljedom, och först när efter viss tids förlopp det
visat sig, att man icke kunnat lösa tvisterna på de vägarna, då
kan det bli fråga om något, som vi eventuellt kunna anse vara
krig av rättmätig beskaffenhet. Men, mina herrar, är detta något
som har samband med allianspolitik? Det är ju tillkommet
för att förhindra uppkomsten av fredsstörande förhållanden. Är
sådant allianspolitik, då skulle jag vilja säga, att det slagets allianspolitik
höra alla fredsvänliga krafter stödja. Är man däremot,
då drabbar i hjärtat själva tanken på att genom en sammanslutning
av staterna åstadkomma fredstillstånd i världen. Hur kan
man jämföra den heliga alliansens tid med nuvarande tider, bär
icke, herr Fabian Månsson, ett århundrades utveckling fört oss in
på andra banor, då okända? Äro staternas inre .detsamma nu som
då? Hava icke staterna förändrats till hela sin struktur? Yad
ha herr Fabian Månsson och hans vänner för tilltro till demokratiens
framtid? Vad har man för tro på folkens vilja att skapa ett
bättre tillstånd i världen, om man bär den meningen, att folken
icke skulle kunna i de år, som komma, förändra detta folkens förbund
på det sättet, att det blir den kraft till betryggande av fred
och kultur, som vi alla hoppas och längta efter? Skulle ni vilja,
att Sverige ensamt bland småstaterna ställdes utanför och såge på,
huru andra ivrigt arbetade för denna mänsklighetens huvudupp -

Onsdagen den 3 mars, e. m.

57 Nr 24.

Kitt? Nej, mina herrar, nar ni så yrka, då skilja ni er från deri AmJ:
ideella riktning, ni en gång vant inne pa. Da hav in sparat ur. nation,,niHS
Och jag imåste livligt beklaga detta. förbund.

(Korts.)

Herr vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Om störa ord och
•starka lungor skulle vara det avgörande vid voteringen i afton,
så skulle utan tvivel herrar Lindman och Trygger vinna en stor
viktoria. Men gudskelov är så ej fallet och jag är övertygad om
att kammaren vid detta tillfälle, som alltid annars kommer att låta
sakskälen tala. Herr Fabian Månsson uppehöll sig en lång stund
under första delen av sitt anförande med att söka gorå en jämförelse
mellan den heliga alliansen och nationernas förbund och sätta ett
likhetstecken mellan dessa. Hade han varit inne i kammaren på
förmiddagen och åhört diskussionen då, skulle han ha funnit, att
en talare rätt ingående behandlat detta ämne och därunder framhöll
och visade, huru olik denna heliga allians var detta nationernas
förbund, och vore icke klockan om några minuter tolv, skulle jag
verkligen velat framhålla dessa skäl, men när de redan en gång
framförts under dagens debatt, så må det vara nog med det sagda,.

Vi känna ju alla Fabian Månsson. Vi känna, huru livlig fantasi
han har. Men jag tror, att han i dag nästan slagit ^ rekordet.
Var det på oss han trodde sig kunna inverka, när han påstod, att
syftet med nationernas förbund var att upptaga en kraftig strid
mot socialismen. Tror verkligen herr Fabian Månsson, att det är
därför, som herr Lindman och 45 andra högermän ha uttalat till
protokollet, att de komma att rösta mot Kungl. Maj:ts förslag om
anslutning till nationernas förbund? Och tror herr Fabian Månsson
verkligen, att någon här i kammaren skall tro, att inträdet i nationernas
förbund betyder ett upptagande av kampen mot socialismen,
när han hör, huru socialisternas ledare här i kammaren i dag, med
instämmande av såvitt jag kunde finna, hela det socialdemokratiska
partiet, förklarat sig berett att rösta ja för inträde i nationernas
förbund? Detta borde tillräckligt visa, vart herr Fabian Månssons
fantasi fört honom i dag.

Fn sak äro vi ju alla ense om, nämligen att nationernas förbund
icke från början blir sådant, som så många och kanske vi
alla hade hoppats. Men tänker man närmare över den saken, så
är det dock rätt naturligt, att pakten ungefär ser sådan ut som den
gör. Det var fem stormakter och fyra andra makter, som till sist
lyckades nå det resultat som vunnits. Ni, mina herrar, förstå, huru
uppenbarligen meningarna stått mot varandra, huru intressena stått
mot varandra, innan man över huvud taget kunde komma så långt,
som man kommit till. Och läser man t. ex. igenom protokollen från
Haag-konferenserna, finner man, vilka svårigheter som även ^ då
förelågo att över huvud taget komma någonstans på detta område.

Nr 24.

Onsdagen den 3 mars, e. m.

58

Ang. Sverige.- Man får vara glad, att nu åtinistone en grund är lagd, på vilken

nnslutnmg till man senare kan bygga vidare.

‘''‘''förbund. '' Jag åliörde med uppmärksamhet herr Lindmans anförande i
(Forts.) förmiddags, och jag beklagar, att jag icke kunde riktigt förstå, huru
han kunde utveckla och fasthålla vid den mening, han då anslöt sig
till. Och jag skulle vara glad, när jag ser, att han har ordet om
eu liten stund, om han kunde klargöra, huru det nationernas förbund
skall se ut, som möjliggör för Sverige, om Sverige vill ansluta sig
till detsamma, att få föra även i fortsättningen den neutralitetspolitik,
som Sverige fört under det sistförfluten århundrandet. Vill
man ingå i ett nationernas förbund och har man fört en sådan neutralitetspolitik,
så är jag övertygad om, att, huru än det nationernas
förbund kommer att se ut som herr Lindman önskar, så kominer
förbundet absolut att fordra, att Sverige övergiver en djdik neutralitetspolitik
och slår in på alliailspolitik.

Står man i valet och kvalet, huru man bör rösta i denna .ytterst
viktiga fråga, och anser man de direkta skälen för inträde i nationernas
förbund ungefär lika tungt vägande som skälen mot ett
inträde, så finnes det, herr talman, enligt min uppfattning två skäl
av stor betydelse, som borde föranleda, att vågskålen slår över och
att mången bör giva sin röst till förmån för inträde i nationernas
förbund. Nationernas förbund kommer utan tvivel, mina herrar,
att vara ett skydd mot bolsjevismen. Det är därför, som förslaget
bekämpas sa ivrigt och kraftigt från vänstersocialistiskt håll. Och
om. Sverige icke skulle inträda i nationernas förbund nu, så är det
enligt min bestämda uppfattning. fara, att det goda samförstånd,
■som nu är rådande i Norden icke i fortsättningen skall kunna upprätthållas.
Jag är övertygad om, att det icke finnes en enda ledamot
av denna kammare, som icke med ledsnad och sorg och verkligt
bekymmer skulle se, om icke detta goda samförstånd i fortsättningen
skulle kunna upprätthållas, som nu existerar de tre skandinaviska
länderna emellan, och. det gladde mig att höra herr Lindman
framhålla att det finns ingenting, som han skattar högre än
arbetet för ett gott samförstånd i Norden, och att det även är hela
högerns åsikt. Ja, det är verkligen icke en dag för tidigt, att den
asikten uttalas från ledande högerhåll här i svenska, riksdagen.

General Hammarskjöld återkom liksom en eller annan talare
på förmiddagen till den punkten i pakten, att genom att Sverige
ingår i nationernas förbund, skulle Sverige också kunna komma att
medverka till en eventuell hungerblockad, och herr Hammarskjöld
framhöll, att det svenska folket icke kan gilla en sådan form av
krigföring. Nej, däri giver jag generalen fullständigt rätt. Men
det är icke blott eu sådan form av krigföring, som det svenska
folket icke kan gilla. Det kan icke gilla användandet av giftigagaser,
, och det kan över huvud taget icke gilla någon som helst form
av krigföring. . Men den som tror, att Sverige, om Sverige ställer
sig utanför nationernas förbund, icke i en viss situation kan komma
att medverka till hungerblockad i lika hög grad som om Sverige
går in i nationernas förbund, han känner icke mycket till, huru

Onsdagen den 3 man», e. m.

59 Nr 24.

• let i verkligheten gatt till under de svåra år, vi uu genomlevat.

Sverige, Norge och Danmark voro neutrala under hela världskriget. nafAOntrlw,*
Men tror ni icke mina herrar att vi trots detta måste deltaga i (ten förbund,
hungerblockad, som ententen till följd av den obegränsade u-båts- rKorta.)
blockaden riktade mot centralmakterna? Jo lör visso. Jag skall
endast peka på ett enda förhållande. Norge kunde fiska ur havet
praktiskt taget vilka kvantiteter fisk som helst. Men en dag stod
Norge inför den situationen att nödgas nedlägga fisket helt och
hållet på grund av att man i Norge icke hade några fiskeredskap
och var hänvisat till ententen, för att fylla sitt behov därav. Norge
fick dessa redskap från ententen men mot villkor att icke exportera
en enda tunna sill eller ett enda kilogram fisk till centralmakterna.

Detta endast såsom ett exmepel på huru en neutral stat, som icke
kan producera allt varav landet är^ i behov, kan nödgas att i högre
eller mindre grad medverka i en blockad.

Huru mycket vi än ogilla dylika blockader, böra vi val dock
kunna vara överens om en sak, nämligen att om Sverige står utanför
nationernas förbund, då kan icke Sverige utöva något som
hälst inflytande att få in en annan anda än den, som event. icke
finnes nu, när granden lagts. Men går däremot Sverige in i nationernas
förbund, då finnes också eu möjlighet att kunna verka i den
riktning, vi alla önska förbundet utvecklat i. Förbundspakten, herr
talman, öppnar enligt min bestämda mening nästan obegränsade
perspektiv för arbetet till fredens bevarande och krigets bekämpande.
Under sådana förhållanden har jag icke tvekat att i särskilda
utskottet giva min röst till förmån för Kungl. Maj :ts proposition.

Och på dessa skäl, herr talman, anhåller jag även att fa yrka biiall
till utskottets hemställan.

Sedan herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna, anförde: Herr

Andersson i Knäppinge: Herr talman! I denna
viktiga fråga kanske det icke skulle behöva ordas något vidare,
och jag skall för min del icke upptaga tiden med något längre
yttrande. Vad jag för min del tänker är sagt förut i huvudsak
av dem, som icke kunna följa regeringen här. Men den föregående
talaren sade, att om vi alla vore_så fantasirika, som han menade att
herr Fabian Månsson var, så, skulle det vara sorgligt ställt, hor
min del tror jag att bakom herr Månssons »störa», och mindre val
valda ordalag som han ofta väljer, dock finnes en, från hans synpunkt.
ärlig tanke, vartill även en motståndare kan hava skäl agna

sin uppmärsamhet. . . .

I denna enligt min uppfattning stora fråga för bvenges land
och folk där dess frihet och självständighets vara eller .icke vara
för framtiden avgöres, hade jag tänkt, att av det jag från ivrarna
av anslutning till nationernas förbund skulle få höra därom i debatten,
jag skulle få en starkare övertygelse om de fördelar för
vårt land och folk som nationernas förbundsakt innebure. Men jag

1r 24. 60

Onsdagen den 3 mars, e. m.

h*r blivit hesviken i det stycket. Pliktkänslan har dock sagt mig,
nationernas a.. man kör sa laP8t som ^löjligt i förvåg söka utforska, vad som är
förbund. och vod som icke är rätt i detta avseende. »Tåg har också förut

(Kort* kommit till den uppfattningen, att man icke kunde gå med på det
nu föreliggande, förslaget dels pa grund av det omdöme jag själv
kunnat bilda mig om saken och dels även på grund av min övertygelse
om att bland mina valmän och, jag vågar säga, även bland
dem i den ort där jag. bor, som icke kunna räknas till mina valmän,
man icke skall finna många, som verkligen sätta sin tro till
nationernas förbund och förbundsakten, sådan den nu framkommit.
.Det är litet underligt, och jag har verkligen aldrig tänkt att detta
skulle kunna inträffa, att man här kommit att i sak stå så enig
med väntersocialisterna, som man verkligen gör i frågan om anslutning
till nationernas förbund. Jag beklagar om förhållandet är,
som den siste ärade talaren tycktes vilja påstå, att vänstersocialisterna
egentligen driva sitt motstånd mot detta förbund, endast
därför att de däri frukta ett försvar ifrån borgerligt håll eller ifrån
ententemakterna mot bolsjevismen. Är detta skälet varför de så
ivrigt motarbeta det? Jag är för min del övertygad om att de i
detta fall taga fel. Av det jag i debatten fått höra såväl från statsrådsbänken
som av ivrare för det föreliggande förslaget på andra
håll har jag, trots de många orden och de rika löftena som givits,
icke kunnat erhålla. den övertygelsen, att vi skola få ett bättre
skydd pa olika områden för de nationer, som gå in i förbundet.
Jag tror, att det är den nationella självbevarelseinstinkten och de
samhällsbevarande och ordningsälskande folken i alla kulturländer,
som i detta fall komma att utgöra ett värn, vare sig vi stå utanför
nationernas förbund eller ingå i detsamma. Min övertygelse är,
att ingen större fara förestar oss på detta område, om vi av de skäl,
som här så fullständigt utvecklats, avböja att gå in i nationernas
förbund.

För mig hava dessa skäl varit avgörande, och särskilt har jag
fäst mig vid innehållet i de artiklar i förbundsakten, som handla
om våra skyldigheter i förhållande till andra makter, såsom att vi
skola vara skyldiga att gå ut i krig med vårt folk på grund av en
annan makts brott eller för en annan makts välfärd, och framför
allt den bestämmelse i förbundsakten, som återfinnes i artikel 16,
första punkten, där från. min synpunkt sett det hemskaste av allt
i hela denna akt finnes intaget. J ag förvånade mig verkligen över
att Sveriges statsminister kunde i detta hänseende så ivrigt försvara
förbundsakten och framhålla dess goda artiklar, då däri finnes upptaget
såsom tillåtet ett sådant krigssätt som att driva hela nationer
och folk till hungersnöd. Värre kan ett krig icke föras, än när icke
endast individen far lata sitt liv under krigets hemska dagar utan
även de oskyldiga kvinnorna och barnen få uthärda en lång och
tärande ^hungersnöd. Det är ett krig, som säkerligen kommer att
sätta spar efter sig under flera mansåldrar. Detta visar sig också i
de nu underkuvade länderna. Det är en svår sak att, om denna
artikel skulle komma i tillämpning, tvingas till att jämte övriga

Onsdagen den .*5 mars, r. in.

61 Nr ?4«

allierade gå i författning om att på sådant sätt bojkotta folk. Det Ang. även g**
skulle icke vara förenligt med svenskarnas alltid varma hjärtan onahaning uu
för nödlidande på andra håll. .lag undrar, hur det då skulle gå
med den mycket omtalade och människovänliga rörelse, som har (port*,)
sin huvudsakliga stamort i Sverige, nämligen Rödakorsverksamheten.
Jag undrar, om denna verksamhet genom en sådan artikel
också skulle förhindras att utöva sina internationella välgärningar
mot ett folk, som skall underkuvas genom att utsättas för hunger,
sjukdomar, pest och elände av alla slag. För mig står denna bestämmelse
i förbundsakten som ett oöverstigligt hinder för oss att vara
med i detta förbund jämte den omständigheten, att det endast klen
del av världens stater, som där komma in.

Såvitt jag kan förstå, kan det icke anses vara något bevänt
med nationernas förbund, förrän vi, såsom det också framhålles i
en reservation, även hava Amerika med. Jag för min del har den
uppfattningen av fredsarbetet, att skall det bli något av det, så
skall det gå i den riktningen, att alla stater skola bli eniga därom,
utan att man skall hava sådana här, man kan saga, barocka tvångsåtgärder
på sitt program eller stadgarna för det blivande förbundet
hava upptagit det enligt mitt förmenande värsta krigssätt, som kan
tänkas, ty knappast kan man i historien uppleta något krig, som
gjort så mycket ont, som uthungrandet av hela folk kan göra. Det
förvånar mig, att herr vice talmannen kunue säga, att detta var
ett humanare krig, än krig i allmänhet äro.

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla mig längre vid detta.

Jag har blott med dessa få ord velat tillkännagiva, varför det för
närvarande icke finns någon möjlighet för mig att rösta, för en
anslutning till nationernas förbund.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Trygger m. fl.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag får upp riktigt

bekänna, att jag helst skulle velat avstå från att- i denna debatt
komma med några repliker så här dags på natten, men det är å
andra sidan svårt att låta bli att replikera, då så många uttalanden
blivit fällda, mot vilka man icke gärna kan underlåta att reagera.

Det har gjorts rätt så skarpa uttalanden, genom vilka man försökt
misstänkliggöra den ställning som högern intagit i denna fråga,
misstänkliggöra de bevekelsegrunder som ligga bakom den reservation,
som från högerns sida framförts. Jag vill blott säga, att när
man kommer in på detta att vilja misstänkliggöra bevekelsegrunderna,
då bär jag alltid den uppfattningen, att då är det klent med de
andra argumenten. Har man verkligen starka sakliga argument, så
framför man dem och låter dem verka genom sin egen tyngd men
försöker då icke och behöver icke heller försöka misstänkliggöra motståndaren
för att ha några andra bevekelsegrunder än dem han verkligen
uttalat och framhållit. Man har vid ett visst tillfälle i dag fört
in debatten i en viss anda, som jag för min del, för att tala
efter högt. föredöme, verkligen icke kan finna vara så. sär- •

Hr n. 62

Onsdagen den o mars, e. in.

A ny. Sveriges deles lycklig. Kär har man verkligen talat så mycket om
anslutning till ^en g0da anda, som skulle besjäla nationernas förbund, och man har
^förbund-3 uttalat, att den finns och kommer att finnas. Jag kan icke säga
(Fort» • annat, än att det varit mera lyckligt, om de som äro anhängare av
anslutning till detta nationernas förbund låtit den anda, de vilja skola
leva och verka där, även vara rådande här i debatten. Min ärade
granne på bänken framkastade t. ex. den frågan, hur högern verkligen
skulle ställt sig, om det varit ett motsatt förhållande, så att ententemakterna
icke varit de segrande i kriget. Han ville därigenom insinuera,
att högern då skulle intagit en annan ställning och kanske
varit värma anhängare av ett nationernas förbund, som föreslagits
från de då segrande makterna. Jag vill säga den ärade talaren på
Stockholmsbänken, att jag endast skall besvara detta argument med
följande fråga till honom. Hur skulle herr Branting ha ställt sig
till ett nationernas förbund, vars förbundsakt innehållit precis detsamma
som den nu föreliggande förbundsakten men som varit framlagd
av kejsar Wilhelm, kejsaren av Österrike samt av Bulgariens
och Turkiets monarker? Jag behöver icke ett svar. Jag är livligt
övertygad om att herr Branting bara genom denna fråga känner det
ytterst kränkande i det påstående, som han gjort gentemot högern.
Jag tycker över huvud taget, att vid en sådan allvarlig debatt, den
mest allvarliga vi efter många talares utsago haft i Sveriges riksdag
på långa tider, bolde man kunna åtminstone utgå ifrån, att det icke
finns en i denna kammare, som icke talar och röstar efter sin innersta
övertygelse. Jag för min del tror icke, att det finnes någon av mina
motståndare, som skulle handla på annat sätt.

Lika oriktigt är det, att ''framställa våra argument såsom något
landsskadligt. Hans excellens herr statsministern upprepade med
emfas några gånger, att högerns uppträdande här var lands&kadligt.
Liksom vi skulle ha något skäl att i denna debatt i den ställning, vi
intaga, komma med någonting, som skulle vara skadligt för landet!
Varför skulle det vara skadligt? Kan det över huvud taget vara skadligt
för landet, att en ledamot av denna svenska riksdagen säger
ifrån, vad han har på hjärtat, vad han känner, vad han tycker och
vill i en så viktig fråga, som denna. Om det varit så, som herrarna
nu synes vilja förmena, — jag riktar mig nu till dem av herrarna, som
anse, att en anslutning utan vidare är någonting absolut nödvändigt
— och det hade funnits en stark mening, som låtit undertrycka sig,
som resonerat som så: »Här går saken sin gilla gång fram, och därför
tiga vi», hade det varit bättre? Nej, mina herrar, icke i någon
mån! Vilja ni efter den anslutning, till nationernas förbund, ni arbeta
för, verka för att det förbundet skall få en bättre utformning,
få en bättre struktur av sina förbundsartiklar, då försäkrar _,iag eder.
att ni ha ingen skada av att det funnits män i den svenska riksdagen,
som varit så pass starka i sitt motstånd, att de till och med sagt:
»Hellre låta vi bli att gå in, om icke förbundet kan göras bättre redan
ifrån början.» Kunna ni över huvud taget få något starkare stöd för
att arbeta för en sådan förbättring?

Vad tjänar det till att säga, att högern uppträder utmanande:

Oiifldageu den ii mur», c. in.

«3 Nr 24.

högern driver upp en nationaliststämning; högern för bränsle åt en
propaganda, som ser i anslutningen något annat än vad den är. Vad
är det för en propaganda? Har högern drivit någon propaganda?
Jag känner icke till det, jag vet icke, att något sådant förekommit,
men jag skulle vilja säga, att allt det där, som herr Branting sade
—- ty det var honom, jag nyss citerade med dessa tre satser — det
gör sig bättre, när man talar på ett folkmöte än då man talar i Sveriges
riksdag, ty här vet ju i alla fall var och en, som sitter i denna
kammare, att det icke har bedrivits någon propaganda. Det är helt
enkelt den omständigheten, att här föreligger en viktig fråga till
behandling; högern intar en ståndpunkt och vänstern en annan, och
därmed föra vi våra argument till torgs ifrån båda sidor. Är det
verkligen rätt, att säga på det sättet? Är det rätt att över huvud
taget använda sådana uttalanden? Varför skulle vi icke bär i denna
kammare få uttala oss, lika väl som man ifrån andra sidan gör det,
och jag frågar, mina herrar, varför sitta vi då egentligen här, vad ha
vi här att göra, om det bara är meningen, som hans excellens säde på
förmiddagen: »Saken är klar; kammaren kommer att antaga förslaget,
det är jag övertygad om.» Och sedermera säger han: »Vad tjänar
det då till att opponera?»

»Ser inte högern», utbrister herr Branting på förmiddagen, att
världen rör sig? Ser inte högern, att nu är det någonting annat, som
inträffat; nu är det ett annat läge; nu måste vi uppgiva vår neutralitet,
sådan som vi hittills betraktat den?» Jag vill svara det: Visst
rör den sig, det se vi alla, och den rör sig efter min uppfattning med en
utomordentlig hastighet. Den rör sig så, att jag tror, att många avherrarna,
som nu rösta för detta, en dag komma att säga: »Tänk, om
vi kunde röra oss litet tillbaka! Tänk om vi kunde flytta oss tillbaka
så långt att vi finge beslutet om inträde i nationernas förbund
ogjort!»

Jag vill icke spå, och det tjänar ju icke heller någonting till,
men det var en gång, som det pågick en konferens i Paris — det var
1856 — och där träffades det en överenskommelse om vissa folkrättsliga
bestämmelser. Det var den märkliga överenskommelse, i
vilken bland annat Sverige, för att icke nämna en mängd andra
stater, deltog. Det var den, som avskaffade kaperiet. Det var den,
som förklarade, att när neutral vara föres under fientlig flagg, får
den icke beslagtagas om den ej är krigskontraband, och det var den,
som sade, att om en fientlig vara föres under svensk flagg, får den
icke beslagtagas likaledes med undantag för krigskontraband. Och
det var den konferensen -— som även Sverige, som jag nyss nämnde,
biträdde — som uttalade hur en blockad av fientlig kust fick vara
inrättad för att vara tillåten nämligen att den skulle vara effektiv.
Det var 1856. Det var långt tillbaka i tiden, och mycket har hänt sedan
dess. Nu mina herrar, stå här stora, framstående statsmän upp
i andra kammaren, hans excellens herr statsministern, herr Branting
och andra, och prisa i höga tonarter hungerblocka.den. Det är den,
som nu skall vara den ekonomiska åtgärd, vilken skall betvinga sådana
stater, vilka vilja bryta emot sina förpliktelser efter denna

A ng. Sverige*
anslutning till
nationerna*
förbund.
(Forte.)

Nr 24.

64

Onsdageu tieu o mars, e. m.

.\u(j. Sveriges förbundstraktat. Det är på det sättet, de skola betvingas. Ja, mina
"ZZioZZZ''llelTar’ noff ser iaS» att världen rört sig framåt, när man på det sättet
“''frrZlid. '' kaa kasta överbord det, som vunnits efter länga strider, det, som man
(Porto vann 1856, för att nu stå på den ståndpunkten, att allt detta kunde
vi lägga i skräpvrån, det kunna vi lägga pa hyllan, det är gammalt
nu. ISlu är det nya värden, nu är det andra papper, som skola göra
sig gällande. Men jag frågar: är det verkligen meningen, att sedan
nationernas förbund blivit tillskapat, det icke heller efter den tiden
skall finnas någon folkrätt? Är det meningen, att havens frihet
skall vara någonting, som man fullkomligt överger, skall det icke
efter den tiden få finnas någonting, som heter folkrätt lika väl, som
det fanns för sextio år sedan? Hur skall det gå med det land, som
icke är med i folkens förbund? Skall det vara en rättslös paria, en
utkastad, som icke har några rättigheter alls? Skall det finnas en
sådan, som icke kan äga några rättigheter att åberopa sig på, någon
folkrätt?

Man talar här om att det skall vara likgiltigt, om vi stå inne
i folkens förbund eller utanför, därför att, om vi icke äro med i
detsamma, tvingas vi av folkens förbund på grund av artikel 16
att lika fullt vara med om att företaga åtgärder. Är detta folkrätt?
Det vill jag fråga. Varför skall man icke för framtiden kunna
tänka sig, att världen kan komma tillbaka till den goda ståndpunkt,
på vilken den stod 1856, och att någonting skall kunna finnas även
efter detta, som heter verklig neutralitet, d. v. s. ett land, som förklarar:
»Jag vill vara en fredlig medborgare bland staterna;

jag vill icke gorå något orätt: ^jag vill hålla allt, vad jag förpliktat
mig till; jag vill vara med såsom en samvetsgrann medlem bland
nationerna. Men jag vill behålla min neutralitet; jag vill icke blanda
mig in i striderna och tvisterna mellan vare sig störa eller små länder.
Jag tycker,° att man gör de styrande folken orätt, om man icke tror,
att något sådant verkligen skulle kunna äga rum efter detta.

Nu kommer man med folkens förbund och säger, att det är någonting
nytt; det har kommit till på grund av kriget och det är
kriget, som gjort, att det blivit nödvändigt. Minns icke herrarna, att
frågan om ett folkens förbund är en gammal sak, som fanns långt
före detta krigs tillkomst? Minns herrarna vilket intresse, det då
fanns för detta folkens förbund hos dem, som nu föra fram förslaget?
Fanns det verkligen en sådan stor resonans för att det skulle skapas
ett förbund av alla civiliserade fria stater för att hålla tillsammans
och därigenom avvända krigets förbannelser? Nej, det intresset var
svagt på den tiden, men nu har det kommit något nytt. Nu har
kriget tillkommit och nu har intresset för ett sådant folkens förbund
vaknat med stor styrka.

Man har i debatten sökt att fånga auditoriet genom en del yttranden,
som efter min uppfattning knappast borde ha behövt förekomma.
Jag skulle nästan vilja kalla dem gottköps fraser. Jag skall
icke upprepa många av dem; jag skall endast anföra ett yttrande,
som herr Branting fällde, då han bemötte ett yttrande, jag hade,

Ousdugen den 3 mara, e. m.

65 Nr 24.

att det vore ett svek emot mitt land, Hall jag ginge med i denna fråga
på något, som jag själv icke ansage vara rätt. Dä förbisåg den ärade
talaren den lilla passus, som följde närmast framför detta mitt yttrande,
nämligen att det liar påståtts, att det är ett svek emot mänskligheten,
om man nu icke ingår i nationernas förbund. Jag känner
mig övertygad om att den ärade talaren förbisåg detta, ehuruväl det
är en ganska vigtig omständighet, när man skall följa min argumentation.
Yttrandet fälldes nämligen i förrgår afton på läkaresällskapet
av en ganska framstående vänsterman i första kammaren, låt vara
att det icke var en socialdemokrat utan en liberal.

Till denna sort av argument hör även, när man säger som herr
Branting: »Här är hela den civiliserade världen med», så kommer
en liten tankepaus, och så kommer: »i stor utsträckning». Är verkligen
hela den civiliserade världen med? Den kungl. propositionen
säger, att mer än halva Europa står utanför, och dessutom ha
ju Förenta staterna ännu icke anslutit sig. Kan man då säga, att
hela den civiliserade världen är med? Nog får man väl ändå säga, att
ett sådant yttrande innebär en ganska stor överdrift, men jag förstår,
att herr Branting i sitt anförande var ytterst livlig och intressei
ad av att, som han också uttalade i ett yttrande, »nu, mina herrar,
blir, det att övergå till aktiva former». Ja, det gläder mig att
för en gångs skull få kalla herr Branting för aktivist, sedan han haft
sa mycket elaka saker på förmiddagen att säga om aktivisterna, så
att han till och med velat draga in oss högerriksdagsmän, i trots av
att herr Branting mycket väl vetat, och i varje fall av riksdagens protokoll
skulle kunnat inhämta, _ att vid varje tillfälle, då denna fråga
vant på tal, i riksdagen, har ifrån den plats, där jag står alltid uttalats,
och ifrån andra högermän alltid uttalats, att Sverige skulle
hålla sig neutralt i kriget.

Sedan kom man in på frågan om skandinavismen. Herr Branting
beskyller mig för att jag med mycket lätt hand berör den frågan
hur det skulle ställa sig, om Sverige nu skulle fatta ett annat
beslut än de andra nordiska länderna. Nå, med så lätt hand vidrörde
jag icke den saken, därför att jag betygade vad som är min innersta
övertygelse, nämligen att skandinavismen har en stor betydelse,
och att, om den sköttes rätt av de skandinaviska länderna, den
kan för dem bliva av stor och verklig vikt. Jag har den uppfattningen,
att, om de skandinaviska länderna kunde stå tillsammans,
skulle det vara värdefullt och nyttigt, men j''ag kan icke d:iva skandinavismen
så„ långt, att jag säger, att man i de andra länderna skall
bestämma vårt votum i andra kammaren. Om vi, därest Danmark
och Norge förklarade sig för anslutning till folkens förbund, icke
bär i riksdagen skulle kunna uttala oss i en motsatt riktning, vad
innebar det?, Jo, endast att ett votum, vore oss påtvunget, därför att
det måste så vara för skandinavismens skull. Man har intet val,
därför att Norge och Danmark hava bestämt sig, och Sverige måste
följaktligen göra på samma sätt.

Herr Iiöing säger, att det goda samförståndet mellan de nordiska
länderna icke skall kunna fortsätta, om vi ej ansluta oss till

Andra kammarens protokoll 1920. Nr 24. 5

Ang. Sveriges
inflätning till
nationernas
förbund.
(Forts.)

Nr 24. 66

Onsdagen den 3 mars, e. in.

Ang. Sverige* förbundet. Varför skall det icke kunna fortsätta? Varför skulle
°Nationernas ®veT^e kunna leva i lika gott samförstånd med dem efter en

förbund, sådan eventualitet? Jag bara fragar, och det finns icke någon, som
(Forts.) kan ge mig ett skäl, varför icke så skulle vara fallet. Är det därför,
att det ena landet skall dras in i den ena intressefären och det
andra i den andra? Nej, var fredskärlek, vår vilja att leva som neutrala
länder i verkligt gammal betydelse, finns hos oss tre länder.
Det behöver ingen hysa det minsta tvivel om.

Nu, mina herrar, hava vi sedan kl. 11 på förmiddagen tolkat
och åter tolkat nationernas förbundsakt. Den ene tolkar på sitt sätt,
och den andre tolkar på ett annat. Men vad betyda alla dessa tolkningar?
Vad ha de för värde? Man säger, att tolka icke, som högern
vill, därför att det kan bliva oss till någon skada. Regeringens
tolkningar, säges det skola vi ha som dyrbart guld, som vi
skola ^taga fram någon gång, då det riktigt kniper, och kunna säga,
att så säde vi den gången. Jag försäkrar, att de tolkningar, vi
gorå, väga fjäderlätt. Nationernas förbundsakt är skriven så, att
den icke kan tolkas. Den är otydlig, och det finns icke någon, som
har bestritt, att den så är. Tvärtom har man sagt, att det är meningen,
att den skall vara otydlig. Vad lönar det att här stå och
tala om tolkningar, då det icke kan finnas den ringaste utsikt för
att kunna förvärva något auktoritativt uttalande för att den ena
eller, den andra tolkningen är riktig? Sveriges regering hade ju
möjligen — men jag tror. näppeligen den skulle lyckats däri — kunnat
på ett. tidigare stadium inhämta vissa förklaringar och vinna
vissa tolkningar. Jag tror som sagt icke, att det skulle lyckats. Det
har i varje fall icke blivit försökt.

Alla tolkningar till trots, står dock en sak fast, som jag nämnde
i mitt anförande här på förmiddagen. En sak som icke kan tolkas
bort, och det är den, som är innesluten i den 16 artikeln i förbundsakten,
nämligen den, som säger, att man skall utöva ekonomisk
bojkott. Visserligen förklarar herr Branting-, att man skjuter
över målet, om man säger, att Sveriges deltagande i en sådan blockad
skulle leda till något sadant som det, vi nyligen hava bevittnat,
men av vilka skäl och på vilka grunder ett sådant uttalande kunnat
göras, därom sväva vi i den fullkomligaste ovisshet. Kvar står endast,
att denna ekonomiska blockad ingar som ett av de förnämsta
för att icke säga det förnämsta momentet i de åtgärder, som skola
användas för att betvinga en brytande — jag ber om ursäkt, att jag
icke nu säger felande, men jag skall säga eu förbundsmediem, som
bryter emot sina förpliktelser.

. Herr. Engberg gick sa långt i sitt uttalande om denna ekonomiska
bojkott, att han förklarade, att någon annan åtgärd väl icke
behöver ifrågakomma. De militära åtgärderna behövas icke. Man
finner, säger han, att man håller sig till det ena påtryckningsmedlet
men släpper det andra, d. v. s. jag förmodar, att detta kanske något
dunkla uttalande dock får tolkas så, att det betyder, att, om
man kan göra eu verkligt effektiv blockad, behöver man icke gripa
till något annat vapen. Jag har redan sagt, att jag anser denna

Onsdagen den i3 mars, e. in

67 Nr 24.

ekonomiska påtryckning, denna liungerblockad för att använda det
lätta ordet, vara något, som jag för min del vill vända mig mot
med avsky. Vi hava på sätt och vis varit uppmanade att företaga
en sådan emot ett land under sistlidna höst, men, såvitt jag vet,
vägrade vi att deltaga i densamma, och det hälsade jag med tillfredsställelse.

Herr Rökig hade här på aftonen ett anförande, i vilket han
bemötte de anföranden, som hållits av herr Trygger i första kammaren
och av mig här i andra kammaren, på följande sätt: Om
störa ord vore avgörande, skulle herr Trygger och herr Lindman
vinna seger i afton. Detta var, såvitt jag förstår, allt vad han hade
att säga om våra anföranden. Jag får nu säga, att jag tyvärr,
oaktat herr Röing i sitt anförande förklarade, att han hade åhört
mig med största uppmärksamhet, måste använda mina lungors fulla
kraft av den anledningen, att herr Röing pratade så starkt under
det jag höll mitt anförande, att jag måste släppa till litet kraft i
det. Det är ju kanske så, att stora statsmän icke behöva gå in så
djupt på argumenteringen. De lägga sitt tungt vägande ord i debatten
och. säga, att sa skall det vara, och då behövs det kanske
sedermera icke något mera. Kanske hade det dock varit bättre, om
herr Röing verkligen med uppmärksamhet hade velat åhöra vad
jag sade, ty det var åtskilliga argument, som jag anförde och som
efter min uppfattning kunde hava haft ett visst inflytande.

Vad som emellertid i denna stora viktiga fråga står kvar för
oss att bedöma såsom, det allra sista, är, om det är ett verkligt folkförbund,
vi inträda i. Ser man icke, att Europa är delat i två
delar: den ena delen är de segrande makterna, vilka nu skapat ett
folkens förbund, men den andra delen, enligt upngift i regeringspropositionen
mer än hälften, måste stå utanför. Vill man, att man
skall taga parti, må man förlåta den, som har den uppfattningen,
att det icke är ett inträde i ett verkligt folkens förbund, utan att
det snarare har en karaktär av anslutning till den ena parten, den
ena hälften av Europa. Vi gä med den ena hälften av Europa, och
varför göra vi det? Vi göra det, därför att vi tro, att vi gå in i
ett verkligt folkförbund.

Det finns många, som äro ganska tveksamma i denna fråga.
Det har uttalats tvivel, anmärkningar, betänkligheter emot det
gjorda förslaget. Ja, det är ju på det sättet, att hans excellens statsministern
nästan varit litet förargad på förmiddagen över att högern
tar upp dessa betänkligheter, och han utbrast: Ja, men alla dessa
betänkligheter har ju jag framhållit. De stå ju att läsa på sida
efter sida i den kungl. propositionen. Ja, men då han har så
många betänkligheter, må jag icke förtänkas, att jag icke ovillkorligen
behöver komma till samma resultat som hans excellens statsministern.

Jag känner icke och vet icke vad svenska folket tänker i denna
fråga. Hade man haft den uppfattning, som behärskar verkligt
demokratiska regeringar, hade man sökt ställa det så, att det svenska
folket fått säga sin mening, men det svenska folket har icke

Ang. Sverige»
anslutning till
nationerna»
förbund.

(Forte.)

Nr 24. 68

Onsdagen den 3 mars, e. m.

Ang. Sveriges fatt tillfälle att gorå det. Min tro är den, att ute i landet röra sig
anslutning till många känslor, många starka farhågor för det viktiga steg om an^ffrbumL*
slutning, som riksdagen ny synes vara i begrepp att taga. Det är
■(Forts)'' många, som med den djupaste tvekan och den djupaste oro tänka
på vad riksdagen i denna dag kommer att göra, därför att de känna
på sig, att det här gäller att lämna den gamla grund, på vilken
vi stått, för att flytta oss över till något nytt, något okänt, något,
som vi icke veta, vart det bär oss, vart det leder hän. Vi veta
endast, att det är något nytt, och att det är något ytterst tvivelaktigt,
därför att ingen människa kan säga oss, vad vi taga på oss, vad vi
ikläda oss för förpliktelser, vad vi ålägga oss och vad vi bliva
skyldiga att göra, sedan vi inträtt i detta förbund. Men det finns
här många, som handla under någon sorts stämning av oviss fruktan
för att det skulle kunna hända någon olycka, om man icke
trädde in. Det skymtar fram i utskottsmajoritetens betänkande en
sådan farhåga för vad som skulle kunna komma. Men när man
frågar: vad är det, som skulle kunna hända, vad är det, som skulle
kunna hända ett land, som förklarar sig icke vilja inträda i detta
förbund, förrän det blir ett verkligt nationernas förbund, vad är
det, som kan hända oss om vi vilja vara ett land som iakttager allt
som kan åläggas ett civiliserat land och alla förpliktelser, kan
ingen svara på det. Vi vilja icke ställa till med ofred och bråk i
världen, utan vi vilja vara lojala medborgare ibland nationerna.
Ånej, det är på det sättet här, att man rinner med strömmen. Man
säger, att den ene går med och den andre går med och den ena
neutrala nationen efter den andra träder in i detta förbund. Huru
skola då vi kunna stå emot? Vi måste göra såsom alla de andra.
Jag får för min del säga, att en sådan politik är ytterst svår att
förstå. Den är enligt min uppfattning obegriplig därför^ att varje
land måste föra sin politik och varje land måste handla så, som det
finner för sitt land rättast och nyttigast, och det är en dålig politik
att ramla med bara därför att alla andra göra det. Man tror naturligen,
att det kommer att bli till en stor fördel för. Sverige. Vi
komma att slippa svårigheter och bråk från den sidan, som är
starkt representerad i nationernas förbund., och därför är det en viss
akt av bekvämlighet, att man nu säger sitt ja, följer .med och låter
saken gå och tänker som så, att det kanske reder ut sig.

Jag har den djupaste respekt i denna fråga för varje annan
övertygelse än den som jag själv hyser. Jag är livligt övertygad om
att man går med, därför att man nu tror, att det är för Sverige det
bästa och lyckligaste. Jag skulle vilja uttala den allra varmaste
förhoppning att de, som leda oss in i detta, aldrig skola få den
mening, de nu hysa, i framtiden bragt på skam. Jag har den meningen
och jag vill uttrycka den förhoppningen, att det måtte^ gåSverige
väl efter dess inträde i förbundet, och att vi aldrig måtte
behöva komma att ångra att vi gjort detta inträde.. Men jag kan
icke frigöra mig från den tanken att bakom ligger till mycket stor
del denna ursvenska känsla för det utländska — denna känsla, som
säger, att det är ifrån utlandet det kommer — och Sverige är, såsom

Onsdagen den 3 mars, e. in.

6!) Nr ‘24.

vi alla veta, då berett att böja sin nacke för de utländska påbuden -och tycker, att det är något så främmande och så storartat att få"
vara med om något sådant som detta. Detta har naturligt kommit
fram genom att man oupphörligt i denna debatt har upprepat till
leda att de måste tiga, som tänka annorlunda. Man får icke tala.
Det kan vara farligt att tala. Tro herrarna verkligen, att det är
så farligt att tala? Tro icke herrarna, att man talar även i andra
parlament? Tro icke herrarna, att man i parlamenten i de stora
länderna säger varandra sanningen, säger ut sin mening och talar
fritt, såsom man i varje fall tycker att frågan ligger ^för en? Man
för debatter både om inländska och utländska förhållanden utan
att behöva tänka, att det har en så ofantligt stor fara med sig. Men
det beror därpå, att man har den uppfattningen, att en ledamot i
ett parlament är satt dit för att säga sin mening och att det därför
ej kan innebära någon fara att ärligt uttala sin innersta, mening
och giva ett bestämt kraftigt uttryck åt densamma. Den begripes,
och den kan aldrig någonsin leda landet till några olyckor. Det
vågar jag säga.

För min del skulle jag — och det vill jag sluta med, herr talman
— förakta mig själv djupt, om jag icke i dag sagt det som
jag sagt, om jag icke uttalat mig mot denna anslutning, när jag
känner på mig, när jag känner inom mig, att jag sällan varit så
överens med mig själv om den uppfattning, jag här uttalat, nämligen
att det är bäst för Sverige att stanna utanför.

Herr Nyländer: Jag skulle icke ytterligare utöka kammarens
naturligt nog i denna så viktiga fråga redan så utförliga protokoll,
om icke så gott som alla — endast några få undantag finnas — av
denna kammares ledamöter givit sin ståndpunkt i frågan tillkänna dels
genom anföranden och dels genom instämmanden. Då jag emellertid
icke haft tillfälle att yttra mig, ej heller ansett mig kunna instämma
i något av de i dag hållna anförandena, vill jag begagna tillfället att,
även jag, precisera min ståndpunkt.

Jag hade och har fortfarande starka sympatier för den av herr
Swartz framlagda reservationen, men då denna synbarligen icke är
en framkomlig väg, utan vi vid den slutliga voteringen få säga: ja
eller nej, anslutning eller icke anslutning, då måste jag liksom alla
andra genast taga ståndpunkt till dessa två alternativ. Och da har
jag i denna fråga kommit till en från det stora flertalet _ av mina
partikamrater avvikande mening. Jag hade kanske kunnat inskränka
mig till att instämma med herr Hederstierna i hans i dag på förmiddagen
hållna anförande, men det blev omöjligt på grund av den motivering,
han framförde, som för mig är främmande.

Jag har försökt att bedöma frågan från svensk och uteslutande
från svensk synpunkt och har såsom just herr Lindman påpekade ■—
för visso som alla av denna kammares ledamöter — efter bästa förmåga
och efter mitt eget samvete övervägt fördelarna och nackdelarna,
vilka bägge förvisso äro stora. Jag har emellertid vid den jämförelsen
kommit dithän, att jag anser fördelarna trots allt dock vara större

ing. Sveriges
:njutning till
nationerna*

]''ör hund.
(Korts.)

Nr 24. 70

Onsdagen den 3 mars, e. m.

Ang. Sveriges
anslutning till
nationernas
förbund.
(Forts.)

än nackdelarna. Både dessa fördelar och nackdelar ha ju här i dag
sa i detalj ventilerats, att det är onödigt att komma med några ytterligare
synpunkter, men det är dock en, som så vitt jag kan finna
här icke alls berörts, och som jag därför ber att få med ett par ord
i all korthet framlägga.

En anmärkning, som i och för sig själv är synnerligen berättigad
mot en anslutning, är den, att det icke är något verkligt folkens förbund
som vi stå inför, därigenom att de besegrade komma att stå
utanför. Men jag framställer då den frågan: Blir det just icke inför
detta faktum, att de besegrade stå utanför, ännu en stor mission
för oss, det neutrala Sverige, att söka så småningom fylla den klyfta,
som sålunda finnes mellan segrarna och de besegrade? Från alla partier
har här under kriget framhållits det absolut önskvärda och för
alla neutrala länder nödvändiga, att dessa länder skola försöka sätta
sig i spetsen för det återknytningsarbete, som efter kriget måste komma
till stånd inom den internationella vetenskapen, kulturen och det internationella
ekonomiska livet. Detta önskemål har icke blivit från något
håll motsagt, och jag framställer då den frågan: Skola vi kunna
fylla den missionen, om vi stå utanför ett nationernas förbund? Jag
tror det icke. Jag_ tror,. att möjligheten för oss att fylla denna viktiga
mission, som vi stå inför, bäst sker därigenom att vi gå in i nationernas
förbund.^ Det är, som sagt, för oss en stor uppgift att söka
lägga balsam på de sår, som kriget orsakat, och jag tror, att med
tidens hjälp det ock skall lyckas.

I argumenteringen för och emot en anslutning har både i Kungl.
Maj:ts proposition, i reservationerna och i anförandena i dag för och
emot framgått de ovissa och osäkra moment, inför vilka vi stå. Det
är ju också givet, ty det gäller här framtiden, och om den kan ingen
människa definitvt döma. Men vi måste dock efter bästa omdöme inför
framtiden taga vårt ansvar, och jag har, herr talman, efter många
betänkligheter gjort det på det sättet att jag som sagt för min del
yrkar bifall till utskottets betänkande och uttalar samtidigt den förhoppningen
— det kan ju anses vara en from önskan, men det är
lika rätt att uttala en önskan som att göra mörka spådomar för framtiden
rörande detta nationernas förbund — att det dock så småningom
skajl bli ett verkligt nationernas förbund, ägnat att skapa fred och
lycka åt vår under dessa år så utpinade värld.

Med herr Nyländer förenade sig herr Larsson i Kroken.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Då klockan är 1 på natten, bjuder tiden mig att inskränka mig till
att endast yttra några ord i ett par punkter, som jag här vill något
beröra. Jag tillät mig vid remissen, av den kungl. propositionen rörande
nationernas förbund att ställa två frågor. Jag får erkänna,
att jag visserligen fått en liten smula svar. men just icke synnerligen
mycket och framför allt icke ingående. Den ena frågan var
densamma, som just nyss framställdes av herr Lindman. Vad blir
det egentligen för olägenheter i stort sett för vårt folk, om vi ställa

Onsdagen den 3 mur», c. m.

71 Nr 24.

oss utanför nationernas förbund. Ja, det tycks, som om man icke An9- Sveri9?>
kan ge svar på den frågan. Eljest förmodar jag, att man lämnat
ett sådant. Det var här visserligen en ärad talare på Hallandsbän- fähund.
ken, som framhöll åtskilligt, som kunde vara allvarligt nog att (Fort*.)
taga vara på, och hade jag ''verkligen sett den politiska ställningen
gent emot östern för vårt folk så .mörkt som lian, hade jag också
följt honom i hans yrkande. För övrigt har jag själv försökt att besvara
denna fråga så gott jag kunnat, Och då tycker jag, att det verkligen
finnes motsägelser i åtskilligt, som yttrats. Å ena sidan är det ju alldeles
klart, att om Sverige ansluter sig till nationernas förbund, så
bliva vi som yttersta kantstat mera exponerade, så vitt jag kan förstå,
än någon annan stat i förbundet. Ty det är naturligtvis så, att friktionen
blir störst vid gränserna. Och om det förefinnes svårigheter
för de mera centralt belägna länderna, så måste dessa enligt
mitt förmenande bliva störst för de vid gränserna liggande länderna.
Och dessa svårigheter skulle icke föreligga, om vi stode
utanför. Så enkelt ser jag det. Kanske ser jag fel, det är möjligt,
men jag tycker ändå, att -det är märkvärdigt, att man icke på något
sätt mera ingående kan få svar på frågan, varuti man anser, att
den stora svårigheten för oss svenskar faktiskt skulle bestå, om
vi icke gå in i nationernas förbund.

Den andra frågan, som jag här framställde, var den, vad det
rätteligen kunde betyda för Sverige, både organisatoriskt och sakligt,
om Amerikas förenta stater icke ingå i nationernas förbund.

Nu skall jag förbigå det organisatoriska momentet, det är av underordnad
betydelse och bör väl vara lättare överkomligt. Men
vad betyder det i praktiken för oss som folk, om denna nation icke
skulle gå in. Om man läser de reservationer, som amerikanska senaten
godkänt, tycker jag, att det verkligen ser ut att bliva mycket
svårt att kunna förena dessa yrkanden med förbundsakten i övrigt.
Ja, jag ser ingen möjlighet till det. Nu kan man icke komma
ifrån, att Förenta staterna för närvarande både politiskt och finansiellt
utgöra världens starkaste makt. Och det är naturligtvis
av mycket stor betydelse, om denna makt går med i förbundet
eller icke. Folk säger: ja, det är beklagligt, om de icke gå med.

Men därvid stannar man. Men det universala, det avsedda samlandet
av alla folk i ett dylikt förbund må väl vara ohjälpligt borta,
om icke Förenta staterna gå med. Jag skall nu icke alls yttra mig
om Tyskland och Ryssland.

På förmiddagen uttalade sig hans excellens herr statsministern
mot den uppfattningen, att nationernas förbund, som det nu organiserats,
vore en sammanslutning av de segrande ententemakterna och
att det såge ut att så förbliva. Såvitt jag fattade honom rätt, var
det huvudsakliga skälet det, att historien alltid visat, att en politisk
konstellation, en sammanslutning av stormakter, aldrig har
bestått så synnerligen länge. Och däri ger jag honom alldeles rätt.

Det har nästan aldrig visat sig, att segrande makter blivit ense
synnerligen länge, framför allt icke när de skolat dela något rov,

Nr 24. 72

Onsdagen den 3 mars, e. m.

anslutning till °f ^ k*1* flen+d<m- Men .lag har ytterst svårt att finna nånationernas
ffot rimligt skal tor att det skulle vara gynnsammare för de små
förbund, nationerna att ansluta sig till nationernas förbund just av den an(Forts.
) ledningen, att det icke finnes stor utsikt till, att ententemakterna
i fortsättningen skola förbliva riktigt så kordial som nu. Vi hava
ju ett litet exempel förut i världshistorien på ett dylikt förbund
nämligen det tyska förbundet, vilket bildades 1815 och ägde bestånd
till 1866. När det bildades, voro Österrike och Preussen göda
vänner, men som bekant blev det icke så synnerligen bra i fortsättningen,
och . huru gick det åtskilliga småstater, som tillhörde
förbundet, nämligen Hannover, Nassau m. fl. Jag finner den största
taran ligga däri, att om stormakterna inom nationernas förbund
riktigt på skarpen gå emot varandra i någon fråga, så torde det
bliva synnerligen trångt för de små folk, som äro inom förbundet.

.Nu beror naturligtvis mycket på, huru högt man värderar vår
hittillsdags fria självbestämmanderätt. Det beror också på, huru mycket
man värderar den hundraåriga neutralitet, som vårt folk har haft
och trots allt upprätthållit. Hur skiftande meningarna än äro, är
man .dock. överens om, att den icke kan orubbat fortfara, om vi
inga i nationernas förbund. Man måste följaktligen värdesätta denna
neutralitet lägre än fördelen av att ingå i nationernas förbund.
Och man kan heller icke komma ifrån, att även andra saker komma
att tynga svart på vart folk. Jag kan icke hjälpa, att jag icke vågar
se detta förslag ur någon annan synvinkel, än att det på det hela
taget är ett språng ut i det okända. Det kan hända, att det lyckas,
och det kan hända, att det misslyckas. Huruvida det ena eller det
andra inträffar kan ingen svensk man för närvarande säga. Men
det har dock pekats oss att i hundra år hålla fred. Ingen annan
nation i Europa med undantag av Norge har gjort något motsvarande.
Det måste val vara för en stor sak, som man med glatt med
kastar bort detta.

Jag får verkligen säga, att det ser icke ut, som om Sveriges
folk. har haft så stor lycka av de stora unionerna och förbunden.
Ja, i de allra sista dagarna har icke ens förbundet mellan de två
partier, som för närvarande bilda regering, kunnat hålla. Jag tycker
icke, att detta är något synnerligen gott omen för att det skulle
gå så bra för oss. om vi sluta oss ihop i stora förbund. Svenskarna äro
icke lagda för det. De äro ett folk, som vill taga ansvaret i sina
egna händer, som vilja kunna uppträda mot andra folk så, att
dessa få den uppfattningen, att det är möjligt för oss att bära detta
ansvar. Och jag kan verkligen icke som enkel bondeman se på saken
stort annorledes än som bondemännen i vårt land förut hava sett
på dessa unioner. De hava gått emot dem. Och jag ser dem med
samma ögon. Jag tror, att det skulle vara olyckligt för oss, om vi
uppgåve vår neutralitet och förlorade vår självbestämmanderätt.
Jag anser verkligen, att jag för att kunna gå med på den kungliga
propositionen ur mitt innersta, ur mitt sinne, skulle behöva rycka
bort så mycken svenskhet, att jag icke har råd till det. Jag kan

Oundagcii <leu 3 mura, t. in.

73 Nr 24.

icke göra det. Det är min ärliga övertygelse. Och jag hoppas, attanduini^till
den må respekteras lika mycket som jag respekterar dem, som säga "tonerna!
sig kunna göra det och även tro sig kunna gorå det. förbund.

dag skall härmed sluta och ber att fä yrka avslag på utskottets (Forts.)
hemställan och bifall till herr Wohlins reservation vid andra punkten.

Herr Sköld: Herr talman! Jag har ansett mig begära ordet

med anledning av det anförande, som herr Vennerström höll här i
förmiddags. Jag gör detta med risk att av herr Vennerström bli
hållen för någon slags tungomålstalare. A''i hörde ju nämligen i
förmiddags, hurusom herr Vennerström karakteriserade sina motståndare
som tungomålstalare. Jag tror i alla fall, att åtminstone
denna kammares ledamöter, som något Känna herr Vennerström,
drogo litet på munnen, då herr A7ennerström upphävde sig till belackare
av tungomålstalare.

Jag har, som sagt, begärt ordet med anledning av herr Vennerströrns
lilla historia om hans korridorpolitik. Herr Vennerström bedriver
tydligen icke bara politik här inne i det offentliga utan också
i korridorerna. Han talade om, att av det socialdemokratiska partiet
var det endast tio procent, som i själ och hjärta komme att rösta
för det här föreliggande förslaget. Det resultatet hade han kommit
till genom att gå omkring litet varstans och bikta partiledamöter
tillhörande det socialdemokratiska partiet angående deras ställning
till denna sak. Nu veta vi ju, att åtminstone tio procent av
det socialdemokratiska partiets representanter varit medlemmar av
utskottet. Och man får väl förusätta, att de åtminstone något så
när i själ och hjärta stå bakom sitt votum. Mig har herr Vennerström
icke tillfrågat. Jag tror mig därför kunna säga, att siffran
nittio procent nog icke är så riktigt med sanningen överensstämmande.
Jag undrar i alla fall, om det icke är en skäligen liten klick,
som varit utsatt för biktfadern Vennerström. Visserligen tror jag.
att herr A7ennerström har en ganska betydande vitalitet och verksamhetslust,
men att han hunnit med hela detta arbete tror jag icke.
Jag tror, att historien får reduceras högst betydligt. Förmodligen
har det väl varit så, att det möjligtvis varit någon, som tyckt, att
hall, efter som herr Vennerström naturligtvis skulle bil synnerligen
glad över ett erkännande för sin uppfattning, ville giva honom
denna lilla uppmuntran, detta lilla stöd. Så förhåller det sig nog
med den saken. Jag tycker, att det egentligen är otillständigt, när
herr Vennerström stiger upp och kastar en anklagelse i ansiktet pa
ett helt parti, att dess medlemmar icke skulle veta, vad de göra, att
de skulle vara så svaga, att de inför påtryckningar ge vika och låta
sig narras till vad som helst. Det är litet för mycket. Det är att
tro för mycket om sig själv, när herr Vennerström framställer sig
och de sina som de enda som äro i stånd att fatta en ståndpunkt pa
grund av ärlig övertygelse. Jag tror, att även vi kunna gorå detta,
och jag tror icke, att herr Vennerströms historia imponerar på någon
människa. Visserligen har det vänstersocialistiska partiets medlem -

Nr 24. 74

Onsdagen de» 3 mars, e. m.

nationernas

förbund.

(Forts.)

f^ifVerigrii ??r uPPträtt här 1 da£ som något slags profeter och siat om framMen
herrarna hava icke ramlat ned från himlen i dag åtminstone.
Vi känna ju er en smula redan förut.

Jag har ansett mig höra säga detta därför att det enligt herr
v ennerström vant endast partiledarne och andra adjutanter, som tagit
ståndpunkt för regeringens förslag. Nu är jag varken partiledare
eller någon partiledares adjutant. Jag har icke ens fått så hög
befordran, att jag kan sägas vara »riktrotens andre man», och därför
skulle jag ju kunna anses vara en röst från de djupa leden, som
sagt herr Vennerström, att han i alla fall tagit en smula fel i ''detta
stycke.

• r ^el har jag tagit ståndpunkt till lvung 1. Maj:ts förslag

utifrån samma synpunkt, som framfördes av herr statsministern i
hans. anförande i förmiddags och som herr Engberg vidare en smula
var inne på, nämligen den rent historiska synpunkten, synpunkten
angående uppkomsten av utvecklingen av .de tankar, som födas fram
till aktualitet. Herr Fabian Månsson hör tydligen till de slags histonci
som anse, att historien återupprepar sig. Det var väl därför
han hade den uppfattningen, att den heliga alliansen är ingenting annat
än originalet till nationernas förbund eller nationernas förbund
är en kopia av den heliga alliansen.

Men det föreligger ju dock den skillnaden, att världen numera.
har kommit, så långt, att det tillätes för en Fabian Månsson
att stiga upp här i det svenska parlamentet — och för hans andliga
släktingar i alla.andra parlament -— och ösa ut sina varningsord.
Jag tyckte för min del att det var lite tråkigt med Fabian Månssons
varningsord. Det tycktes mig i vissa punkter icke vara så stor skillnad
mellan Sven Hedins varningsord och Fabian Månssons. Det fanns
1 själva verket på ^ åtskilliga ställen en underbar överensstämmelse.
Det fanns även manga andra märkliga ting i Fabian Månssons varningsord.
Det fanns t. ex. denna lilla sak: å ena sidan nationernas
förbund som ett slags försvars- och anfallsförbund gent emot socialismen
och andra sidan detta, att den amerikanska senaten
har ratat nationernas förbund därför att det är ett apespel, som
Fabian Månsson uttryckte sig. Men det vet var människa, att den
amerikanska senaten icke är så särdeles förtjust i socialismen, och
om nationernas förbund vore ett utmärkt medel emot denna, så
skulle den icke rata detta förbund. Det fanns med ett ord sagt
en förfärlig brist pa logik och sammanhang i de varningsord, som
så rikligt strömmade ut över oss.

Men jag tar mig friheten att rikta Fabian Månssons uppmärksamhet
på en annan historisk parallell, en parallell som går
ännu längre tillbaka i tiden, till den av honom så synnerligen beundrade
forntiden, då det fanns en »verklig demokrati» här i urgamla
Sverige. Jag går tillbaka till den tid, då Sverige började
striden emot blodshämnden, då det gällde för de svenska myndigheterna
att. få slut på blodshämnden, att få slut på denna lättsinninga
uppfattning om ett människolivs värdelöshet. Jag vill endast på -

Onsdagen den 3 mars, e. in.

75 Nr 24.

peka att vi hava i våra landskapslagar en utmärkt exempel sand i n g
på hur det går, niir eu tanke eller eu idé verkligen iöres ut till ak- ,nationerna*
tualitet. Vi se huru i dessa landskapslagar brottas de nya tan- förbund.
kärna, som kräva skydd för människoliv, med den gamla heliga (ForU.)
seden i fråga om blodshämnden. Vad blev resultatet av denna
brottning? Det blev en kompromiss. 1 vissa fall var blodshämnd
tillåten, med andra ord det fanns tillåtna mord, liksom det nu i
fördraget om nationernas förbund finnas tillåtna krig, men i andra
fall var den förbjuden. Det fanns människor på den tiden, som
voro konservativa, de tyckte, att det gamla var bra^ som det var,
och andra människor, särskilt de kristna, som ansågo, att dessa
lagbestämmelser voro allt för svaga. Man kan ju säga,^ att i viss
mån upprepar sig historien här, fastän jag för min del skulle vilja
saga, att den upprepar sig med nyanser, därför att i forntiden var
det nog så, att de konservativa voro konservativa och de radd-caia
voro radikala, då man i kväll måste konstatera, att herr Lindman
står med ena foten i det gamla och med den andra i framtiden och
drömmer om och önskar sig ett alldeles utmärkt präktigt nationernas
förbund, och samma ställning intar för övrigt herr Vennerström
både i sin reservation och i sitt tal här i dag

Nu hava vi kommit dithän framfor allt genom varldsknget, att
tanken på världsfreden har aktualiserat sig så, att den tagit form i ett
nationernas förbund. Detta nationernas förbund är ingenting vackert,
ingenting utmärkt, det är icke det bästa vi drömt om, men kanske icke
det sämsta heller. Det är över huvud taget så bra, som det var möjligt
att åstadkomma i en värld, där olika intressen och tankar brytas
mot varandra, och vi hava som sagt, sett att människorna sta litet olika
även till denna tanke. Man tycker att det är för litet och man tycker att
det är för mycket, men om vi i dag se tillbaka till den tidpunkt, nar
våra landskapslagar upptogo kampen gent emot blodshämnden, vad
tänka vi då på? Tänka vi på det, att de första lagbestämmelserna aro
ofullständiga, tänka vi på, att det fanns människor som ville hava det
''bättre och sådana, som ville hava det sämre? Nej, vi tänka Dlott att det
väsentliga med den kampen ligger däri, att denna tanke om människolivets
otänkbarhet kom in i utvecklingen, och genom utvecklingens
gång har den utvecklats därhän, att vi uppnått nästan fullkomlighet
på detta område. Detsamma gäller om nationernas förbund. Värdet
består icke vare sig i det fullständiga eller det ofullständiga eker i
att den ene kämpar för en uppfattning och den andre för en annan, utan
just i detta, att denna tanke tagit form i verkligheten, att den bär sugits
in i utvecklingens hjul, har fått fart framåt, och det är min livliga
övertygelse, att av detta lilla frö. att av denna kanske fula planta
skall ändock till slut bliva något fullkomligt, skall framgå den i det

närmaste fullständiga världsfreden.

Det gäller emellertid icke här i kväll, och jag.säger gudskelov tor
det, om det skall bli ett nationernas förbund eller ej. Det är icke fråga.
om att skapa nationernas förbund eller att låta bli detta, — det är
redan gjort. Det är något mycket mindre det gäller här. Det gäller

Nr 24. 76

Onsdagen den 3 mars, e. m.

Ang. Sveriges om Sverige skall vara med däri eller icke. Visserligen skulle man
al^tionernasl ^iUnna saSa> att även detta är en stor historisk tilldragelse, man kan
förbund. såga, att det är en stor historisk dag, men den är icke stor på det
(Forts.) sättet, som t. ex. Fabian Månsson har för sig, icke så stor att vi skola
låta skrämma oss av den där »underliga makten bakom kulisserna»,
det göra vi icke, utan vi fatta storheten i denna stund på det sättet, att
vi gå till beslut med kallt förnuft och låta icke de skrämmande känsloskälen,
som Fabian Månsson och Lövgren i Nyborg målade upp för oss
skrämma oss.

Vad vi skola göra här i kväll är som sagt en mindre sak. Egentligen
föreligger det mellan mig och herr Vennerström blott en hårfin
skillnad i uppfattningen. Herr Vennerström vill hava en internationell
rättsordning, det vill jag också. Herr Vennerström anser detta nationernas
förbund ofullständigt, det tycker jag också. Herr Vennerström
vill liksom jag vara med om att förbättra detta nationernas förbund,
men så kommer skillnaden, och skillnaden består helt enkelt i
taktiken. Herr Vennerström har nu enligt mitt förmenande en mycket
underlig taktik. Hans taktik går helt enkelt ut på detta, att han
skall ställa till en skräll, det sade han uttryckligen i sitt anförande i
remissdebatten, han vill att Sverige skall säga nej, och det skall bliva
en sådan skräll, att all världens makter skola bäva och förvånas över
den klämmighet det svenska folket ådagalägger, och bara därför skulle
nationernas förbund bättra sig. Herr Engberg hade i dag en liknelse,
som jag just i detta sammanhang skall bo att få tillspetsa. Han hade
den uppfattningen, att herr Vennerström icke alls i praktiken höll på
idén, om den kolossala skrällen. Och det är nog riktigt. Herr Vennerström
är internationell socialist. Visste vi icke detta förut, så fingo
vi veta det i hans anförande i förmiddags, där han talade om det åtminstone
femton gånger. Är herr Vennerström en internationell socialist,
så inser han lika tydligt som jag. att det samhälle som vi leva i,
är ett ganska uselt samhälle och är långt ifrån så bra, som vi skulle
vilja hava det. ^ Om herr Vennerström i detta fall skulle följa samma
taktik som i fråga om nationernas förbund, vad skulle han då göra?
Jo, da skulle han beträffande detta samhälle liksom i fråga om nationernas
förbund göra eu skräll, han skulle säga: detta samhälle mil jag
icke vara kvar i, jag går helt enkelt och ställer mig utanför samhället.
Och så blev samhället genast bättre. Men det gör icke herr Vennerströin:
han gör det icke, därför att han vet, att samhället icke skulle
bry sig om, ifall herr Vennerström försvann i ödemarken. Herr Vennerström
begagnar i stället den mycket kloka taktiken att stanna kvar
i detta usla samhälle och försöka förbättra det. Det är precis detsamma
med oss och nationernas förbund. Det finnes oss förutan, men vi
skola gå in i det för att göra det bättre, och jag tycker att detta verkligen
är en synpunkt, som passar för en internationell socialist. Västerns
arbetarmassor, arbetarmassorna i England och Frankrike komma
med i detta nationernas förbund, de komma att göra allt vad de kunna
för att förbättra detsamma dithän att det kan passa även för oss. Jag
tycker, att det bör vara var plikt att gå med våra kamrater i västerns

Onsdagen den 3 mars, c. in.

77 Nr 24.

länder och hjälpa dem så, att det kan bliva någon ordning och skick i jZJZyZ
flotta nationernas förbund, och det är därför, herr talman, jag yiKar 7h(ltionernas

detta nationernas förbund, och det är därför, herr talman, jag yikar nationernas

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar1.

Inför det utomordentligt viktiga avgörande, som kammaren inom kort
kommer att fatta, skall jag tillåta mig att endast yttra ett par ord.
Det må icke föitänkas, om man ställer sig synnerligen tveksam inför
detta avgörande, och för mig har frågan måst ställa sig sa. hur
kommer det att ställa sig för vårt folk i framtiden, om vi ansluta
oss till förbundet eller om vi stå utanför? b tänka betänklighetei
hava rests i bägge fallen, och stora svårigheter komma utan tvivel
att möta. Om det vore så, att jag vore fullt övertygad darom, att
vårt folk fullt inseende vanskligheten i att sta utanför också vore
berett att åtaga sig alla de offer, som äro därmed lorenade da
skulle jag för min del säkerligen hava röstat för att stanna utanför,
men då jag icke kan neka till, att jag har den uppfattningen,
att vi näppeligen åtminstone för den närmaste tiden äro beredda
att taga dessa offer, så är det för mig ett skäl att rösta för anslutning.
Jag kan ge de talare rätt som säga, att det innebär för dem
som svenskar en stor uppoffring att ansluta sig, ochjag kan första
deras skal, då de säga, att de icke kunna gå med pa något sadant,
men man får väl ändock hoppas, att svenskheten skall kunna finna
rum även om man är ansluten, och jag vill därvid endast till sist
göra det uttalandet, att det för mig står fullkomligt tydligt och
klart, att arbetet för svenskhetens bevarande och utveckling icke
blir mindre, därför att vi inträda i förbundet. Jag tror fastmera,
att därinom komma att finnas stora uppgifter för dem, som halla pa
svenskheten, dess bevarande och utveckling. För var och en kommer
det att bli ett rikt arbetsfält, även då vi ingått i förbundet, och
jag vill, innan vi gå att votera, giva uttryck åt den uppfattningen,
att skola vi hävda vår ställning såsom svenskar i förbundet både
ekonomiskt och kulturellt och som fri nation, då kommer säkerligen
av oss krävas ett arbete minst lika stort som förut.

Jag vill uttala den förhoppningen, att vi skola visa oss vuxna
detta arbete. Jag kommer alltså, fastän med stor tvekan, att lämna
min röst för anslutning till förbundet.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Tiden

är visserligen långt framskriden, och en del anmälda talare hav a
strukit sig, jag skall likväl tillåta mig att rikta ett par ord till heir
Lindman. Han har nämligen kastat mot sin motståndare en beskyllning
som icke får stå obesvarad, nämligen att vi från vår sida prisat
hungerblockaden. Det är icke sant. Vi kunna vara med om att
avbryta ekonomiska och handelsförbindelser med en mot skiljedoms
eller förbundets beslut tredskande part, som har för avsikt att bryta
freden och detta för att hindra något värre än hungerblockad, kriget.
— Blockaden upphör i samma ögonblick den tredskande böjer

bifall till utskottets hemställan.

förbund.

(Forts.)

Nr 24 78

Onsdagen den 3 mars, e. m.

anslutning till ler ogg för
:nationernas

Ang. Sveriges sig. —

Detta är herr Lindman något helt annat än vad ni beskyl -

förbund.

(Forte.) . Herr

Herr Lith ander: Herr talman! Jag skall endast be att få

angiva några synpunkter, varför jag kom att ställa mig på avslagyrkandet.

Det finnes här i förbundsakten en artikel, vari det heter: »Ingen
stat skall beviljas inträde i förbundet med mindre den kan lämna
betryggande garantier för sin allvarliga föresats att iakttaga sina
internationella förpliktelser och med mindre den ställer sig till efterrättelse
de grundsatser, som må komma att av förbundet uppställas
beträffande dess militära styrkor och rustningar till lands och
sjöss.» Den sak, som vår svenska ungdom kan komma att få strida
för, kan sålunda bliva ett främmande ändamål måhända på
främmande mark, och detta kanske icke i överensstämmelse med vad
som för oss är önskvärt utan tvärtom, och detta därför att avgörandet
av dessa frågor skulle komma att ligga icke längre inom den svenska
riksdagen utan hos ett råd. Detta råd må vara sammansatt av
huru framstående män som helst, representerande huru framstående
och stora nationer som helst — det är dock ingen svensk ibland
dem. De kunna icke känna svenskt och icke tänka svenskt. Detta
är en av anledningarna till att jag jukar avslag.

Den andra är, att det i annan artikel säges: »De skola vidare
bevilja genomtåg genom sitt territorium åt väpnade styrkor, tillhörande
de förbundsstater, som samverka till tryggande av förbundets
grundstadga.» Det är möjligt, mina herrar, att med den nu
gällande ordningen vi kunna bevara vår neutralitet, men med denna
föreskrift ha vi icke denna sak längre i vår hand. Och jag vill
till varje lantman här i kammaren rikta den frågan, vad det har att
betyda, att främmande trupper skola tåga igenom våra landamären.
Vi ha erfarit från utlandet, vart detta leder, och vi böra väl därför
icke fatta ett beslut med så ödesdigra konsekvenser.

Hans excellens nämnde, att detta är endast en framställan icke
ett påbud. Men det står här på sid. 175, att rådet är förbundets
centralorgan och ett politiskt organ, utrustat med större makt än
något annat, som världen hittills skådat. »Till formen utgöras dess
beslut blott av hemställanden, men när de, som rikta hemställan,
inbegripa de politiska ledarna för alla stormakterna och för fyra
andra makter, som utsetts av världens stater, samlade till rådslag,
är det sannolikt, att den, om enhällig, skall visa sig oemotståndlig.»

Hans excellens nämnde i sitt första anförande, att rätten till utträde
står öppen, om ett kvarstående icke ställer sig lämpligt. Men
jag vill säga, att det är en väsentlig skillnad mellan att icke alls inträda
och att sedan man en gång inträtt, gå ut. Det senare är mera
demonstrativt än om vi säga, att vi efter moget övervägande icke
kunna vara med. Vidare ha vi, om vi gå ut, två års skyldigheter att
uppfylla.

Hans excellens sade vidare, att om vi försumma detta tillfälle,
så ställa vi Sveriges folk inför faror, som man icke kan ana. Jag

Onsdugeu deu ii mars, e. in.

79 Kr 24.

undrar, om man icke med samma skäl kan säga, att vi genom en an- Ang. Sverige»
slutning ställa det inför faror, som vi icke kunna ana. ^tonerna*

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den Tryggerska re- förbund.
servationen. (Fora.)

Herr Åkerlund: Herr talman! I en så viktig fråga som denna
har jag gärna velat precisera min ställning. Jag har emellertid varit
synnerligen tveksam, då det gällt att taga ståndpunkt i denna fråga,
men jag har funnit, att det skulle vara högst egendomligt för vårt land,
om vi skulle ställa oss utanför detta förbund, då vi bliva omgivna av
förbundets stater nästan över allt. Vi komma ju i alla händelser helt
och hållet under inflytande av detta förbund, och då är det enligt min
uppfattning bättre, om vi tillhöra detsamma och därinom ha något inflytande,
än om vi stå utanför och icke ha något att säga alls.

Här har talats om att de kuvade staterna, Tyskland och Österrike,
ha ställts utanför och möjligen komma att ställas utanför en längre tid.

För min del anser jag för givet, att ju flera neutrala stater som komma
in i förbundet, desto större inflytande komma dessa neutrala stater
att få.

Jag har icke kunnat dölja för mig, att det är en hel del saker i
förbundsakten, som äro synnerligen otydliga och synnerligen oklara.

Men ställa sig de neutrala staterna utanför förbundet, så komma de
naturligtvis att få ännu mindre inflytande för att få dessa bestämmelser
ändrade.

Då jag sålunda, herr talman, hyser den bestämda åsikten, att Sverige
har vida större fördel av och mera kan främja mänsklighetens
utveckling genom att inträda i förbundet än genom att ställa sig utanför,
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderssoni Grimbo: Herr talman! Jag skall be att få
anföra några skäl, varför jag kommer att yrka avslag på det föreliggande
betänkandet.

När detta förslag först kom upp, tror jag, att nästan alla här i
Sverige kände det som en lättnad och trodde, att nu skulle det verkligen
bliva fred på jorden. Sedan dess har emellertid åtskilligt inträffat,
och frågan ligger nu på helt annat sätt.

Vad som egentligen är att beakta är att Amerika och en del andra
stater icke äro med. Och varför skall icke en så stor stat som Tyskland
få vara med i nationernas förbund? Sammansättningen av rådet
har blivit sådan, att vi icke skulle få något egentligt inflytande. Stormakterna
skulle själva få utse medlemmar i rådet, men de andra, de
neutrala staterna skulle icke få det. Detta är en oegentlighet, som jag
icke kan gilla.

Då det talats så mycket i dag för och mot i saken, skall jag icke
gå in på frågan så mycket. Men det är åtskilligt, som väcker betänkligheter,
om man tänker på huru förhållandena skulle kunna utveckla
sig. Det huvudsakliga skälet, som anförts för att vi skulle

Nr 24. 80

Onsdagen den o mars, e. iil

Ang. Sveriges ingå i förbundet, är, att vi icke skulle kunna reda oss i händelse av
^tion^mT img- ^rån samma sida, från vilken detta fraraliålles, sades före kriförbund.
. HD-d: »här blir aldrig krig». Man sade också, att vårt försvar

(Forts.) var tillräckligt och att vi icke behövde någon förstärkning. Så hette
det då. Nu när en av de stormakter, som vi särskilt hade att räkna
med, nu är försvagad eller lamslagen, tycker jag, att vi borde kunna
bättre reda oss själva. När vi kunnat bibehålla neutraliteten under
kristiden, tror jag, att vi skulle kunna vara neutrala även hädanefter.
Så ser jag denna sak. Vidare säges det att om vi icke mottaga inbjudan
att ingå i förbundet, så komma förbundsmakterna att förfölja och
trakassera oss. Att vi skulle löpa sådan risk tror jag ej alls på. De
makter som gå i spetsen för rättvisa och fred i världen, kunna väl
icke hämnas eller trakassera andra.

De som haft andra meningar än utskottet och Kungl. Maj:t ha
blivit klandrade mycket för detta. Till och med hans excellens statsministern
har behagat kalla det för landsskadligt, att en person gör
sådana uttalanden. Det skulle alltså vara landsskadligt att ha sin
mening och uttala den. Vi äro väl dock medborgare allesammans.

Herr Hederstiorna erinrade om något, som jag anser vara riktigt,
att när det gäller förvecklingar staterna emellan, så är det folkopinionen,
som gör sig gällande och icke som förr statsmännen. Huru är
det då beträffande folkopinionen här i landet i denna stora och viktiga
fråga? Och huru har den mest demokratiska regering, som vi hittills
haft, avlyssnat folkmeningen i detta fall? Svenska folket har icke
fått giva sin mening tillkänna, och den enskilde riksdagsmannen har
knappast haft tid tillräckligt att sätta sig in i frågorna.

Statsministern har en gång på tal om Sverige yttrat, att det vore
ett litet^ obetydligt land i en avkrok av världen, varför vi icke betydde
så mycket som andra. Jag kan icke förstå, varför vi skulle
sätta oss tillbaka. Kan det icke anses landsskadligt att högste förtroendemannen
i landet har sådan pessimistisk syn beträffande vårt
land. Jag ser saken sa, att om vi skola lyckas hålla oss uppe i konkurrensen
med andra länder, så_ bör i första hand våra ledande män
verka uppmuntrande och icke misströstande om vare sig vårt lands betydelse
eller dess framtid.

Jag ser saken så, att om vi ingå i förbundet, binda vi vår handlingsfrihet.
Vi lämna ut vårt folk åt främmande staters personer och
styre. _ Det har sagts, att det skulle vara ett svek mot Sverige, om vi
icke ginge in i förbundet. Kan man icke med mera berättigande säga,
att det är ett svek mot dem, som levat före oss, ett svek mot nutidens
befolkning och dem, som komma efter oss, om vi på detta sätt utlämna
vår självbestämmanderätt? Jag tycker också, att då vi hittills rett
oss sjalva^ sa är det bäst för oss, om vi också hädanefter få lita till oss
själva. Nationernas förbund är utsträckt till delar av snart sagt hela
världen, fastän ännu icke mera än halva Europa är med, men om det
blir förvecklingar utom Europa mellan svarta och gulingar och andra
sådana folk. så tycker jag. att dessa böra få sköta sina mellanhavanden,
utan att vi lägga oss däri. Om vi vilja vara ett fredligt folk och som

Onsdagen den 3 murs, e. in.

Hl Nr 24.

alltid förut litat till vår egen kraft, tror jag, att detta är det lyckligaste
och nyttigaste för oss.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka avslag å utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen
först framställd proposition beträffande punkten 1) blev utskottets i
denna punkt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Vidare gav herr talmannen i avseende å punkten 2) propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av
herr Trygger m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen, 3 ro) bifall
till den reservation, som vid förevarande punkt avgivits av herr
Wohlin samt 4:o) bifall till den av herr Vennerström vid punkten
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) avgivna propositionen, nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller särskilda utskottets hemställan
i punkten 2) av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Trygger m. fl.
avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Voteringen utvisade 152 ja mot 67 nej; och hade kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde
lördagen den 6 i denna månad ämnade besvara herr Hages interpellation
angående ändring i den proportionella valmetoden vid val till
andra kammaren.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 48, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående uppskattning
av rustnings- och roteringsbesvärens värde vid vissa truppförband
under år 1920; och

Andra kammarens protokoll 1920. Nr 2h. 6

Ang. Sveriges
anslutning till
nationernas
förbund.
(Forts.)

Nr 24. 82

Onsdagen den 3 mars, e. m.

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för tygförvaltaren C. A. E. Almquist att för rätt att åtnjuta
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 52, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

jordbruksutskottets utlåtanden :

nr 24 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet;

och

nr 24 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1920 nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet; bänkoutskottets

utlåtande, nr 15, angående förhöjning av anslaget
till riksdagsbibliotekets komplettering och utvidgning in. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående lagstiftning till skydd i visst avseende för rättigheter till
husbehovsvirke å mark, som äges eller disponeras av annan; och

nr 14, i anledning av väckt motion om visst tillägg till kungörelsen
den 13 mars 1863 angående tid, då auktion på landet senast
skall slutas.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

	Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr	Olsson i Labbemåla	under 5 dagar fr. o. m. den	4 mars,
»	Jansson i Edsbäcken	> 8 » »	8 »''
»	Ryberg	» 6 * > »	5 »
	Olsson i Kollungeröd	» 4 » » »	4 »
«	Sjölander	» den 4 mars,
»	Svensson i Kompersmåla	» 5 dagar fr. o. m. den	4 mars,
>/	Johanson i Bimforsa	» 7 » » »	5 »
	Werner	» 4 % » »	4 » och
	Carlsson i Erosterud	» 0 » » »	4 »

Onsdagen den 3 mars, e. in.

83 Nr 24.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.6 på natten.

In fidem
Per Cronvall.