RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1920:59
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition
nr 437, med förslag angående inkomstberäkningar för 1920 års tillläggsstat
och 1921 års riksstat m. m.
Upplästes följande inkomna läkarintyg:
Att statsrådet Rickard Sandler, som insjuknat i influensa, tillsvidare
är oförmögen att deltaga i regeringens och riksdagens arbete
intygas härmed på heder och samvete.
Stockholm den 5 juni 1920.
Herr talmannen yttrade, att han och de ledamöter, som fått i
uppdrag att jämte honom tillsätta kammarens kansli, ansett nödigt,
att hos kammaren tills vidare anställdes ytterligare två notarier, och
hemställde herr talmannen, huruvida detta godkändes av kammaren.
Sedan härtill svarats ja, tillkännagavs att i enlighet härmed tills
vidare anställts såsom notarier kanslisterna hos kammaren E. Carlén
och E. A. Romare ävensom att till kanslister efter dem tills vidare
antagits juris studerandena T. Vide och C. G. Påhlman.
Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 769, med delgivning av nämnda kammares beslut över
dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 15, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående befrielse i vissa fall
för pastorat från ålagd skyldighet att utföra reparationer eller nyooh
ombyggnad å prästerligt löneboställe, beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.
Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 770, med delgivning av nämnda kammares beslut över
dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 16, i anledning av väckt
Första kammarens protokoll 1920. Nr 59. 1
1920.
kammaren. Nr 59.
Lördagen den 5 juni, f. in.
Edv. Laurent,
leg. läkare.
Nr 59. 2
Lördagen den 5 juni, f. ro.
Ang.
vissa ändrads
bestämmelser
om kommunala
val m. m.
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående kronans upplåtelser
till bergsbruket av skogar inom Hedemora socken, beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.
Sedan herr H. M. Bäckström, som av riksdagens första kammare
den 31 januari 1920 utsetts till revisor för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1919, vilken granskning skall taga sin början den 1 nästkommande
oktober, på begäran befriats från ifrågavarande uppdrag,
företog kammaren nu val i hans ställe av en revisor; och befanns
efter valförrättningens slut därtill hava blivit utsedd herr Olsson,
Oscar, ledamot av riksdagens första kammare, med 59 röster.
Sedan av de personer, som riksdagens första kammare den 31
januari 1920 utsett till revisorssuppleanter för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1919, kammaren denna dag valt sin ledamot herr Olsson,
Oscar, till revisor för ifrågavarande granskning, företog kammaren
nu val av en ytterligare revisorssuppleant; och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit utsedd kammarens ledamot herr
Nilsson, Johan, i Malmö med 42 röster.
Vid föredragning av första lagutskottets memorial nr 44,_ angående
beviljande för innevarande års riksdag av visst belopp till särskild
ersättning åt sekreteraren hos första lagutskottet, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.
Föredrogos, men bordlädes på flera ledamöters begäran ånyo första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 25 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 34 och 35.
Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr
38, i anledning av väckt motion om omedelbart upphävande av lagen
om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande tills vidare av dess
tillämpning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862 m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr
286, däri Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
Lördagen den 5 juni, f. in.
3 Nr 59.
1) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommnnalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.
2) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862,
3) lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862,
4) lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,
5) lag om ändrad lydelse av § 6 i förordningen om kyrkostämma,
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863,
6) lag om ändrad lydelse av §§ 5 och 12 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862,
7) lag om ändrad lydelse av 7§ 2 mom. i lagen om fattigvården
den 14 juni 1918,
8) lag om ändrad lydelse av §§ 19 och 20 i lagen om val till
riksdagen den 26 maj 1909,
9) lag om ändrad lydelse i vissa delar av den av 1919 års lagtima
riksdag villkorligt antagna nya lagen om val till riksdagen, och
10) lag om rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare
avgiva valsedel vid vissa kommunala val samt om behandling
av valsedelsförsändelse.
I nu föreliggande utlåtande hade behandlats alla dessa förslag
med undantag för det som avsåg lag om ändrad lydelse i vissa delar
av den av 1919 års lagtima riksdag villkorligt antagna nya lagen om
val till riksdagen.
Samtidigt härmed hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av nämnda proposition inom andra kammaren väckt motion,
nr 358, däri herrar Persson i Tofta och Lidström hemställt, att
riksdagen måtte för sin del, med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts
proposition nr 286, antaga vid motionen fogade författningsförslag.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl
1) hemställt, _ att riksdagen, med förklaring, att förevarande
kungl. proposition icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick bifallas,
ville för sin del antaga lagar i nu ifrågavarande ämnen, så
lydande som utlåtandet visade;
2) hemställt, att motionen II: 358 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; samt
3) anmält, att utskottet senare komme att avgiva utlåtande beträffande
det i förevarande proposition framförda förslaget till lag
om ändrad lydelse i vissa delar av den av 1919 års lagtima riksdag
[villkorligt antagna nya lagen om val till riksdagen.
Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade
Herr Clason: I avseende å föredragningen av konstitutions
utskottets
utlåtande nr 52 hemställes:
att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att till en
Ang.
vissa ändrade
bestämmelser
om kommunala
val m. m.
(Forte.)
Nr 59. 4
Lördagen den 5 juni, f. m.
Ang.
vissa ändrade
bestämmelser
om kommunala
val m. m.
(Forts.)
början föredragas vart för sig de av utskottet tillstyrkta lagförslagen,
där så erfordras paragrafvås, med promulgationsstadgande, ingress
och rubrik sist;
att sedan lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställanden
i punkterna 1 och 2 föredragas i ett sammanhang;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av
någon kammarens ledamot begäres.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkterna 1 och 2.
Förslaget till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.
Detta förslag avsåg bland annat’ § 29 i berörda förordning, beträffande
vilken paragraf ett särskilt förslag framlagts i herrar Perssons
i Tofta och Lidströms omförmälda motion.
Vid utlåtandet funnos fogade två reservationer, avgivna den ena
av herrar Clason och K. J. Ekman samt den andra av herr Persson
i Tofta.
Herrar Clason och K. •/. Ekman hade ansett, att det i större utsträckning,
än den kungl. propositionen medgåve, borde beredas dem,
som vore frånvarande på grund av laga förfall, särskilt sjukdom och
lyte, tillfälle att deltaga i kommunala val, och hade i övrigt biträtt
herr Perssons i Tofta reservation.
Herr Persson i Tofta hade, med instämmande av herrar Magnusson
i Tumhult och Henrikson, anfört bland annat:
»Under behandlingen i utskottet av propositionen nr 286 samt
motionen II: 358 har jag yrkat:
1) att § 12 i förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 samt
motsvarande paragrafer i förordningarna om kommunalstyrelse i stad
och kommunalstyrelse i Stockholm skulle erhålla den lydelse, som
föreslagits av de sakkunniga, vilka varit tillkallade för att biträda
med utredning och förslag rörande de ämnen i kommunalförvaltningen
som här äro i fråga;
2) avslag å förslag till lag om rätt för vissa väljare att utan inställelse
inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala val
samt om behandling av valsedelsförsändelse; och
3) bifall till ovan angivna motion.
Då emellertid det under 1) angivna yrkandet är av mera underordnad
betydelse, skall jag icke fullfölja detsamma utan endast vidhålla
yrkandena under 2) och 3), vilka sistnämnda yrkanden dock
stå i sådant inbördes sammanhang att ett bifall till det ena av dem
även betingar ett bifall till det andra.»
Lördagen den 5 juni, f. in.
i3 Xr 59.
Herr C las o n: Som kammaren torde rinna, gäller detta lag
förslag
.bland annat och väsentligen frågan om rätt för sådana, sent
icke hava möjlighet aitt personligen deltaga i val, att i allt fall på
ett eller annat sätt utöva sin rösträtt. Jag bar jämte några andra
medlemmar av utskottet reserverat mig. Vår reservation återfinnes
på sid. 38 i utskottets betänkande.
Det bär till en början synts oss, som om det. kung], förslaget går
något för .stänkt frami, då det inskränker rätten afl, utöva inflytande
i kommunala angelägenheter för sådana, ,som icke hava tillfälle att
personligen inställa sig. Det bär synts oss, att då man genom de reformer
på området, som redan genomförts, bär d hög grad begränsat
denna rätt, exempelvis genom borttagande av rätten för bolag och
andra juridiska personer att rösta, borttagande av rätten för en person
att rösta i annan kommun än där han är mantalsskriven o. s. v., så
har man bortskurit de allra väsentligaste av de fall, där man kunnat
tala om möjlighet till missbruk av fullmakts röstning. Det har då
förefallit oss, som om iman borde hava i större utsträckning än bär
skett medgivit för sådana, som hava laga förfall, rätt att utöva sitt
inflytande på de kommunala avgörandena. Va hava i det fallet särskilt
påpekat önskvärdheten av att medgiva en sådan rätt för dem,
som av sjukdom eller annat dylikt förfall äro absolut förhindrade att
deltaga i sådana avgöranden.
Beträffande frågans förhistoria erinrar jag därom, att då det vid
författningsreformerna vid 1919 års lagtima riksdag var ifrågasatt
att utsträcka den politiska rösträtten så, att den »k ulle kunna utövas
även av sådana, som icke kunde iakttaga personlig inställelse, så infördes
vissa bestämmelser i det hänseendet, avseende dels gift kvinna
dels vissa yrkesutövare. Man begränsade emellertid dessa yrkesutövare
ganska strängt. Men under behandlingen i utskottet framfördes
genom en då väckt motion ett yrkande, att även personer, som
av sjukdom eller lyte voro förhindrade att inställa sig vid valförrättning,
skulle få rätt att på ett eller annat sätt göra sin röst (gällande.
Utskottet yttrade då om denna sak: »Utskottet vill icke heller förneka,
att ifrågavarande personers utestängande från valen, om det
sammanställes med de särskilda åtgärder, som nu till vissa yrkes- och
tjänsteutövares förmån vidtagas, i vissa fall kan te sig såsom oberättigat.
» Utskottet medgav således, att det fanns avsevärda skäl för
att medgiva rätt till röstgivning även för sådana personer. Emellei--tid ville utskottet icke gå in därpå, enär frågan ansågs vara av rätt
ömtålig karaiktär.
I detta fall gällde det emellertid att giva dessa personer en rätt,
som de förut icke hade; det har ju nämligen aldrig förut funnits någon
sådan rätt med avseende på politiska val. I förevarande fall åter,
då man är inne på det kommunala området, innebär det föreliggande
förslaget, att man skall fråntaga sådana personer en rätt, som de för
närvarande hava. Det synas mig vara en väsentlig skillnad, och det
synes mig vara ganska olyckligt, att utskottet icke tagit tillbörlig
hänsyn till detta. På denna punkt finnes emellertid intet motförslag
utarbetat, och jag ka.n således bär icke göra något bestämt yr
-
Ang.
vissa ändrade
bestämmelser
om kommunala
val m. m.
(b''orts.)
Nr 59. 6
Lördagen den 5 juni, f. m.
Ang.
vissa ändrade
bestämmelser
om kommunala
val m. m.
(Forts.)
kande. Jag bär endast velat göra detta [påpekande, ty det förefaller
mig, som om frågan borde upptagas vid en kommande riksdag.
Däremot finnes ju ett bestämt ändringsförslag framlagt ifråga om
sättet för utövandet av denna rösträtt utan personlig inställelse. Därmed
förbåller sig så, att den kommitté, som arbetat på området, med
sin majoritet stannade för tanken, att i dylika fall fulknaktsförfarande
skulle få användas. Kungl. Maj:ts förslag anslöt sig emellertid
till den mening, »om uttalats av en minoritet i kommittén. Nu bär
en av kommitténs medlemmar, berr Persson i Dofta, i sin reservation
upptagit det förslag, varom kommitténs majoritet enat sig och som
innebär, att i dylika fall fullmakt skall få användas i stället för den
form av insändande av valsedel genom andra, vilken Kungl. Maj:t
och utskottsmajoriteten föreslå.
Jag tillåter mig även ,i detta fall att erinra om vad som timade
1919. Då hade ju Kungl. Majrt framlagt förslag om rätt invecklade
former för ett sådant insändande av valsedel. Detta förslag befanns
av utskottet omöjligt att acceptera. Högerrepresentanterna i utskottet
ansågo, att fulknaktsför farande t borde få användas. Emellerid
kom man genom en sorts kompromiss till en ny form av insändande
av valsedel utan personlig inställelse. Jag tror emellertid att jag kan
säga, att man var ganska tveksam, om dessa nya bestämmelser voro
så synnerligen lyckligt funna. Vad som är alldeles tydligt är, att
de äro synnerligen invecklade och besvärliga och ännu i detta ögonblick
alldeles oprövade.
Där var det emellertid som sagt fråga om en utvidgning av
rätten att rösta utan personlig inställelse, eftersom det gällde de politiska
valen. Nu ville man åter överföra denna nya metod till vissa
kommunala val, där man redan förut haft fullmaktssystemet och där
detta, såvitt jag vet. i nu ifrågavarande hänseende icke har lett till
några egentliga missbruk. Jag ber att i det hänseendet få hänvisa
till den utredning, som är lämnad i herr Perssons i Dofta m. fl. reservation.
Där framhålles ju, att i det stora flertalet fall. det här
gäller, blir det fråga om äkta makar, och att det under sådana förhållanden
väl icke kommer att spela, åtminstone om man tänker på
s. k. fullmaktsfiske, någon som helst roll, huruvida den ena maken
överlämnar fullmakt åt den andra, eller om han genom den andra insänder
en valsedel i ett tillslutet valkuvert. Under sådana förhållanden
synes mig alla skål tala för att man på detta område bibehåller
det gamla systemet, så begränsat som det för övrigt blir genom detta
förslag.
Jag tillåter mig dessutom påpeka, vilka egendomliga förhållanden
skulle komma att inträffa, därest nu detta förslag genomfördes.
Vid vanliga kommunala avgöranden får fullmakt användas. Och
vid flertalet kommunala val blir i följd därav också fullmakt tillåten.
Men vid dessa här utbrutna val, val av stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
och landstingsmän, alltså val av representanter i en viss
inskränkt bemärkelse, skulle fullmakt icke få användas utan där
skulle denna inkrånglade metod med insändande av valsedel i kuvert
etc. bliva nödvändig. Jag kan icke finna, att detta virrvarr i me
-
7 Nr 59.
LörJa^eu <1cd 5 juni, f. in.
toderna lör utövande av inflytande pa de kommunala avgörandena ändmde
utan personlig inställelse, denna brist på system därvidlag kan kava bestämmeUer
något berättigande, och skall alltså på denna punkt be att ia hem- om kommu.
ställa, att förevarande lagförslag antages i den form, som det har i nato val m. m.
den av herr Persson i Tofta in. fl. avgivna motionen, d. v. s. i enlighet (Forts.)
med yrkandet i hans reservation, i vilken jag i denna punkt har
förenat mig.
Herr Bondeson: Herr talman, mina herrar! 1 den kungl.
propositionen nr 286 föreslås sammanförandet av den kommunala och
den politiska röstlängden, och även utskottet har hemställt, att sa
må ske. För min del har jag ej heller någon invändning att gorå
däremot, utan anser, att detta är en praktisk, nyttig och god reioim,
på den grund att därigenom en hel del arbete och kostnader sparas.
Men följden härav har blivit, att enligt § 29 uti förordningen om kommunalstyrelse
på landet val av kommunalfullmäktige skall, förrättao
av valnämnden och likaså enligt § 5 uti landstingsförordmngen val
av landstingsman. Dessa val hava ju hitintills förrättats av kommunalstämmans
ordförande, men hädanefter skola de förrättas av valnämnden.
Som vi alla veta utses eller rättare sagt väljes kommunalstämmans
ordförande av de a kommunalstämman röstberättigade
kommunalmedlemmarna, då däremot valnämndens ordförande utses
av Kungl. Maj :ts befallningshavande. Icke för att jag vill eller med
något som helst fog kan påstå, att Kungl. Majrts befallningshavande
på minsta sätt missbrukat den i sådant avseende dem tillkommande
rätt, men då nu riksdagen beslutat, att såväl landstingen som riksdagen
själv skola utse sina ordförande och talmän, sa förefaller det mig
högst besynnerligt, att vi nu skola fråntaga kommunerna den självbestämmanderätt,
som de i detta avseende nu äga. Det kan förmodligen
ej av någon bestridas, att kommunalstämmans ordförande i regel
är den, som bäst känner till röstlängden och valmännen, och
följaktligen är han den bäst kvalificerade att förrätta dessa val.
Som frågan nu föreligger, kan ju ej något yrkande^ göras,, utan
har jag endast velat fästa kammarens uppmärksamhet pa att vi just
nu i detta demokratiska tidevarv äro i färd med att fatta beslut.om att
beröva kommunen dess förutvarande självbestämmanderätt i. detta
avseende. Enligt mitt förmenande hade det enda riktiga varit, att
kommunalstämmorna själva erhållit rätt att välja valnämndens ordförande.
Jag bär, som sagt, icke något yrkande att göra.
Herr Hellberg: Herr talman! Konstitutionsutskottets ära
de
vice ordförande har först klagat över att inte rätten till röstning
utan personlig inställelse blivit mera utsträckt, än som nu föreslagits,
och han bär påmint om hurusom förut enligt den gamla ordningen genom
fullmaktsröstmng en sådan rätt i allra största utsträckning stod
öppen. -.ill
Jag vill med anledning därav anmärka, att själva grundtanken
i det föreliggande förslaget är att skapa likställighet emellan politiska
Nr 59. 8
Lördagen den 5 juni, f. m.
Ang. och kommunala valförrättningar. Den gamla fullmaktsröstningen
sammanhängde på det närmaste med den gamla kommunala rösträtom
kommu- t011’ som var så ordnad, att därvidlag förmögenlieten var avgörande
nala val m. m. — fördenskull var ju rösträtt medgiven även för omyndiga och oper(Forts.
) sonliga röstägare. När nu rösträtten göres personlig både när det
gäller politiska och kommunala angelägenheter, så iär det naturligt,
att den princip, som förut gällt för den personliga rösträtten vid valen
till andra kammaren, så långt som möjligt genomföres också vid
de kommunala valen. Därför har rätten till röstning utan personlig
inställelse avsevärt inskränkts vid dessa val, på samma gång som
den i en viss utsträckning medgivits vid de politiska valen. Jag vill
för min del inte förneka, att det inte kunde vara i och för sig berättigat
att låta exempelvis sjuka rösta genom ombud; men det bär
ansetts nu, liksom det ansågs förlidet år, då samma fråga förelåg i
avseende å de politiska valen, att det skulle kunna medföra, en de!
missbruk, och att man därför tills vidare borde inskränka sig till att
medgiva röstning utan personlig inställelse endast i den omfattning,,
som här föreslagits.
Vad sedan frågan om fullmaktsröstning eller röstning genom insänd
valsedel beträffar, iså har det av utskottet framhållits — och
det är den principiella synpunkten på saken — att genom insändning
av valsedel får dock den röstande utöva en, såsom utskottet uttrycker
sig, »personlig och självständig viljeakt», under det att vid fullmaktsröstningen
den röstande i många fall kommer att ställa sig helt och
hållet utanför själva valakten och endast lämna åt en annan person att
efter sitt gottfinnande utöva rösträtten. Det synes mig ligga en viss
vikt vid att ingen röstande får utöva sin rösträtt utan att ändå på
något sätt hava själv utövat en sådan viljeakt. Genom inläggning
av röstsedeln i valkuvert kommer den röstande i själva verket att. ehuru
i hemmet, utföra .samma handling, som eljest ut.föres i vallokalen
och inför valförrättaren, under det att om röstning sker genom fullmakt,
den
torde, komma att taga någon som helst verklig befattning med själva
röstningen.
. Om man ser i den redogörelse för kommunala valen 1919, som
nyligen har utdelats till kammarens ledamöter, så finner man, att vid
landstingsvalen år 1919 inte mindre än i genomsnitt 81 % av samtliga
röstande kvinnor hava utövat sin rösträtt genom fullmakt, under
det att för männens del detta procenttal endast uppgår till något över
20. Det är sålunda. .som vi finna, en alldeles tydlig tendens hos kvinnorna
— och naturligt nog kan det vara — att utöva sin rösträtt genom
ombud. Men då synes mig det riktiga vara, att man inte genom
att fasthålla vid fullmaktsröstningen uppmuntrar dem till bara en
slö överflyttning av sm rösträtt till mannen utan att taga någon som
helst befattning med valet och kanske utan att ens veta, vilka kandidater
det är fråga om att utse. Nu hava vi som bekant beslutat oss
för systemet med röstsedelsinsändning vid val till riksdagens andra
kammare. Det vore då önskvärt att få samma system vid de kommunala
representantvalen. Utskottets vice ordförande har ansett, att
i) Nr 59.
Lördagen den f) juni, f. in.
det är en oegentlighet, att fullmaktsröstningen får användas vid . Ang.
andra kommunala avgöranden, under det att sedelinsändning skulle
vara stadgad vid de kommunala representantvalen. Men i själva ver- om icommu. *
ket råder en ofantligt mycket större likhet mellan de senare repre- mala vai m.-m.
sentantvalen och riksdagsmannavalen, än det råder mellan de korn- (Forte.)
munala valen och övriga kommunala avgöranden. De senare äro av
helt annan art, och vid den kan helt enkelt inte något annat system
än fullmaktsröstning användas, för så vitt därvid någon skall få utöva
sin rösträtt utan personlig inställelse.
Nu har som bekant andra kammaren redan beslutat godtaga det
förslag, som är framlagt av regeringen, och jag förmodar då, att första
kammaren inte genom att följa reservationen vill åstadkomma ett annat
beslut med den förvirring, som detta skulle medföra.
Vad den siste ärade talarens anförande beträffar -— vilket jag
endast ofullständigt hörde -— syntes det gå ut på en anmärkning mot
den förändringen, att man överlämnar ledningen av valförrättningen
till valnämndens av konungens befallningshavande utsedde ordförande
i stället för till kommunalstämmans ordförande. Det är även
i detta fall så, att man har velat uppnå likhet mellan de politiska och
de kommunala valen, och särskilt med hänsyn till den långt utsträckta
distriktsindelning, som man tänker sig skulle komma att genomföras
har man ansett den av utskottet föreslagna anordningen ändamålsenligare.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på
godkännande av nu föredragna lagförslag samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen, så vitt anginge motsvarande lagförslag;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på det av utskottet förordade förslagets godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner det av konstitutionsutskottet i utlåtande nr
52 förordade förslaget till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen, så vitt angår
motsvarande lagförslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 39.
Nr 59. 10
Lördagen den 5 juni, f. m.
Ang.
vista ändrade
bestämmelser
om kommunala
val m. m.
(Fort».)
De återstående av utskottet förordade lagförslagen.
Godkändes.
Utskottets hemställanden i punkterna 1 och 2.
Förklarades besvarade genom kammarens föregående beslut.
Punkt en 3.
Lades till handlingarna.
Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av väckta motioner om ändring i § 29 mom. 4
förordningen om kommunalstyrelse på landet och i § 24 mom. 1 förordningen
om kommunalstyrelse i stad; samt
nr 54, i anledning av väckta motioner om förlängning av lagen
med vissa föreskrifter i fråga om val under våren 1919 av kommunal-,
municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän av den 25
februari 1919 m. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om återställande i vissa fall av rätt till patent m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Om inskränk- Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning
”aJTftjn Tyten av väc^a motioner dels med förslag till lag angående förbud i vissa
fast egendom. för enskild person att besitta fast egendom, dels om utsträckt tilllämpning
av vissa delar av lagen angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärva fast egendom, dels ock om ändring i viss
del av lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom.
Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft
tre av herr Lindhagen inom första kammaren väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 135, 136 och 137.
I motionen nr 135 hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
ville för sin del antaga en i motionen införd lag angående förbud i
vissa fall för enskild person att besitta fast egendom.
Herr Wohlin hade i huvudsak instämt i yrkandet i förevarande
motion i enlighet med en av honom vid av jordkommissionen den 28
januari 1920 avgivet betänkande med förslag till lag angående inskränkning
under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast
egendom i södra och mellersta Sverige fogad reservation.
Lördagen den 5 juni, f. in.
11 Nr 5».
I motionen nr 136 hade yrkats att riksdagen för sin del ville an- Om inskränktaga
följande an förvärva
fast egendom.
Lag (Forts.)
angående förbud i vissa fall för bolag oeh förening att förvärva
fast egendom.
Vad i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom den 4 maj 1906 med därtill senare gjorda
tillägg är stadgat, skall med undantag för vad i lagens 3 § föreskrives,
äga tillämpning även på övriga delar av riket.
Denna lag äger tillämpning på förvärv, tillkommet efter den 23
januari 1919, samt gäller tillsvidare intill den 1 oktober 1921.
I motionen nr 137 hade yrkats att riksdagen ville för sin del
antaga följande
Lag
angående provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906 med
därtill senare gjorda tillägg rörande förbud för bolag och förening
att förvärva fast egendom.
Vad i 3 § av lagen angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom den 4 maj 1906 med därtill senare
gjorda tillägg är stadgat, skall tillsvidare upphöra att gälla.
Denna lag äger tillämpning på förvärv, tillkommet efter den 23
januari 1919, samt gäller tillsvidare intill den 1 oktober 1921.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Herr Lindhagen: Som utskottet erinrar, har det i början
av januari 1919 tillsatts en jordkommission, som bland annat skulle
hava till uppgift att tillse, att jorden icke går ur den jordbrukande
befolkningens händer till obehöriga. Samma uppdrag bär förut innehafts
av norrlanskommittén och efter denna kommitté av jordundersökningen,
som dock före sin upplösning icke bann med mer än Värmlands
län. Nu är det ju klart, att en sådan lagstiftning måste bland
annat omfatta ett förhindrande av obehörigas förvärv antingen genom
koncession eller genom något liknande förfarande, men för att en
sådan lagstiftning med effektivitet skall komma till stånd, behöver
man också en provisorisk lagstiftning, som förhindrar sådana förvärv,
tills den definitivt kommer till stånd. Så har man förfarit i Norge,
och iså försökte man förfara i Sverige både i norrlandskommittén och
i jordundersökningen. Emellertid vunno på den tiden dylika förslag
om provisoriska lagstiftningar intet gehör från regeringsmakten, ehuruväl
andra kammaren redan år 1901 på rak arm antog ett sådant
förslag till provisorisk lagstiftning för Norrland och Dalarne. Följden
härav var, att det blev en mängd obehöriga bolagsförvärv innan
Nr 59. 12
Lördagen den 5 juni, f. m.
°m inskränk- den definitiva lagen kom till stånd. Där hade således lagstiftningen
^att^örväna ^ s^or ^ f°rl°rat sin verkan därigenom, att statsmakterna icke i tid
jäst egendom, sago upp med saken.
(Forts.) . Nu föreligger här precis samma situation. När denna kommitté
tillsattes i ,början av januari 1919, skulle man väl hava hoppats, att
statsmakterna, visa av erfarenheten, redan vid 1919 års riksdag skulle
hava antagit åtminstone en provisorisk lagstiftning gentemot bolagsförvärv,
vilken lagstiftning ju var lätt att åstadkomma, då man förut
både saken genomdiskuterad och formulär samt endast behövde utvidga
detsamma genom att tillägga de nya områden, där man ville, att
bestämmelserna skulle tillämpas. Det gick emellertid icke då. Det
bär nu icke ens gått 1920, och man befinner sig i samma tågordning
som förut.
Man kan då fråga sig, när skola de svenska statsmakterna någonsin
bli mogna att med allvar taga upp en sådan här fråga? — Ja, jag
ser, att herrarna här i kammaren också äro fullkomligt likgiltiga för
saken. Ni prata gemytligt, under det att det ena bondehemmanet efter
det andra ett helt år framåt kommer att falla för bolagsväldet. Tycka
ni, att det är bra? Ha ni något hjärta för det? Ni äro naturligtvis
lugna, därför att edra egna hemman tänka ni inte sälja; dem behålla
ni! Hur det sedan går för land och folk i denna fråga, det intresserar
icke de svenska statsmakterna!
. Det var just i föraningar om ett sådant förhållande, som denna
motion väcktes av mig med instämmande i det väsentliga av herr
Wohlin, för att, om regeringen som vanligt icke vore intresserad av
att taga itu med handhandskarna och med snabbhet, riksdagen åtminstone
skulle bliva i tillfälle därtill. I detta avseende ha vi två föredömen.
. Vid 1901 års riksdag beslöt andra kammaren utan regeringsproposition,
och utan ämbetsmannautredningar en provisorisk förbudslag
för Norrland och Dalarna, och några år efteråt, jag tror det
var 1909, antog kammaren också på enskild motionärs förslag en förbudslag
för Värmlands län utan någon regeringsproposition och utan
någon. ämbetsmannautredning. Men vad se vi bär? Jo, här se vi ett
enhälligt utskott, som bara säger, att eftersom Kungl. Maj:t ännu icke
hunnit avsluta sin prövning — det är mycket beklagligt, att Kungl.
Maj .t liar sa litet intresse för saken, att Kungl. Mai."t icke ens sedan
kommissionen suttit nära tva ar, eller ett och ett halvt år, funnit anledning
att framlägga, ens ett provisoriskt lagförslag — och eftersom,
säger utskottet, proposition i ämnet »förty icke kommer att framläggas
för innevarande riksdag, anser utskottet det icke vara lämpligt» —
jag fäster uppmärksamheten pa ordet lämpligt — »att i anledning av
enskild reservants motionsvis framställda förslag vidtaga lagstiftningsåtgärder
pa ett område, som är av så genomgripande betydelse
som. det ifrågavarande, utan anser att riksdagen bör lämnas tillfälle
att intaga sin ställning till fragan på grund av det förslag, som från
Kungl. Maj :ts sida kan förväntas bliva framlagt vid kommande
riksdag».
Vad år det egentligen, som bör bestämma vad som är lämpligt
i en fråga. År det bekvämligheten och tågordningen hos myndighe
-
Lördagen deri 5 juni, f. m.
13 Pir 59.
terna, eller är det livets realiteter? För min del anser jag, att det är Om msicränlclivets
realiteter, som avgöra vad som är lämpligt. Och det är icke
lämpligt, att va vänta till nästa riksdag och låta det ena stora bonde- fast egendom.
området efter det andra tillfalla bolag och enskilda spekulanter. Det (Korts.)
anser jag icke vara lämpligt. Ni anse det vara lämpligt — åtminstone
anser utskottet enhälligt det. Hur utskottet kan försvara detta,
förstår jag icke. Och ändå kalla sig just de, som underteckna sådana
utskottsutlåtanden, för praktiska politici. Vad är det för praktik ni
utöva, när ni låta livets realiteter gå sin egen ogilla gång utan att
taga hand om dem?
Nu är det i alla fall uppenbart, att när man icke från regeringen
fått någon beredning av detta ärende i dess vidlyftighet, kan jag loke
begära, att kammarens ledamöter i gemen — några tror jag alltid i
alla fäll skulle vara beredda att gorå det —- skola antaga ett så vidlyftigt
lagförslag, som bär föreligger rörande förbud för enskilda
spekulanter att tills vidare utan särskild koncession besitta fast egendom.
Men vad man kunde hava begärt är att utskottet i lika hög
grad varit karl för sin hatt, som utskotten vid 1901 och 1909 års riksdagar,
och med den större lätthet, som utskottet nu haft på grund av
att formulär redan förefinnas, hade man kunnat begära, att utskottet
åtminstone iföreslagit en provisorisk förbudslag i fråga om bolagsförvärv
även för södra och mellersta Sverige. Ett sådant lagförslag föreligger
bär i motionen nr 136. Denna lag är lättfattlig och enkel
och kan tillämpas. Vad som där något strider mot vanlig kutym är
övergångsbestämmelsen, som är lagd på den bogen, att: »Denna lag
äger tillämpning på förvärv, tillkommet efter den 23 januari 1919,
samt gäller tillsvidare intill den 1 oktober 1921.» Detta är för att
träffa alla förvärv, som skett efter det ifrågavarande lagförslag
framlagts av jordkommissionen. Då detta nu visserligen är riktigt
men ovanligt och följaktligen också kommer att väcka betänkligheter,
ber jag för min del att få ändra denna övergångsbestämmelse i förslaget
till att lyda: Denna lag träder genast i tillämpning, och med
denna ändring får jag därför sluta med en hemställan, att kammaren
efter föredömet från 1901 och 1909 års riksdagar åtminstone ville antaga
en provisorisk lag angående förbud i vissa fall för bolag och
föreningar att förvärva fast egendom även i södra och mellersta ^Sverige.
Jag yrkar därför bifall till det i motionen nr 136 på sid. 8
återgivna lagförslaget med den ändring, att sista punkten. »Denna
lag äger» etc. utbytes mot orden: »Denna lag träder genast i tillämpning».
Herr Boberg: '' Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende å nu föredragna utlåtande yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle,
med godkännande i övrigt av utskottets hemställan, bifalla herr Lind
-
Nr 59. 14
\ Lördagen den 5 juni, f. m.
Om inskränk- hagens motion nr 136, dock med den ändring att promulgationsstadnicut<förvärm>
®an<^e^ * den föreslagna lagen avfattades sålunda:
fast egendom. »Denna lag träder genast i tillämpning.»
(Forte.) Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yr
kanden
samt förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 43, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens under överläggningen framställda
yrkande.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 77;
Nej — 29.
Föredrogs och lades till handlingarna andra lagutskottets memorial
nr 45, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om andra lagutskottets utlåtande nr 35 i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa
delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik, dels
ock i anledning därav väckta motioner.
Grundlags. . Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 57, i anled£j?3S£:
ning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ändrad lydelse av
kvinnors Ull- §§ 4> 28, 33 och 108 regeringsformen samt § 70 riksdagsordningen.
tjänster118 Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 262,
vari Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga framlagda förslag
till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt § 70
riksdagsordningen.
Samtidigt härmed hade utskottet till behandling förehaft en i
första kammaren väckt motion, nr 303, vari herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen med anledning av propositionen nr 262 rörande grund
lagsändringar i och för kvinnors tillträde till statstjänst måtte —
jämte antagande av propositionens förslag till förändringar i §§ 4,
33 och 108 regeringsformen samt § 70 riksdagsordningen •— dess
-
15 Nr 50.
Lördagen den 5 juni, f. in.
utom för sin del besluta nedannämnda grundlagsändringar nämli- Orundlags
andnngsjOr
SCn;
. ....... ... slag rörande
1 :o) följande förändrade lydelse av propositionens förslag till ny kannors tillavfattning
av § 28 regeringsformen: träde till stats
»Konungen
äger att i statsrådet utnämna och befordra svenska tjänster.
män och kvinnor, gifta såväl som ogifta, till alla de ämbeten och tjärn (lort*.)
ster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter
därå utfärdar, dock höra vederbörande förut med förslag hava
inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare ock obetaget
att efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till
lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska lärartjänsterna
likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid
andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till
läkarebefattningar, kalla och befordra även utländska undersåtar, av
utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes
må Konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utländska undersåtar
av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna.
Till konsul må ock utländsk undersåte nämnas, där lön
ej är med befattningen förenad.
Till prästerligt ämbete---svenska kyrkan.
Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet men icke på deras börd, kön eller annat
civilstånd. Ej må någon tilläggas ringare tjänsteförmåner för lika
arbete allenast på grund av olikhet i kön. Kvinna må kunna utnämnas
till prästerlig tjänst i den ordning och enligt grunder, som bestämmas
i den uti 87 § 2 mom. stadgade ordning.
Varje departementschef — ---under departementet höra.»
Eller om detta icke kunde bifallas, att § 28 i förslaget måtte om -
redigeras så, att dels även grunderna för mäns utnämning hänvisades
till enahanda särskilda avgöranden av Konung och riksdag, som enligt
förslaget skulle gälla allenast föT kvinnor, samt dels detta särskilda
avgörande, vare sig det komme att omfatta grunder för både mäns och
kvinnors anställning eller endast kvinnors anställning, skulle i båda
fallen ske genom lag;
2:o) sådan ändring i § 17 regeringsformen, att i dess föreskrifter
om utseende av justitieråd och regeringsråd ordet »män» utbyttes mot
»personer»;
3:o) sådan ändring av § 21 regeringsformen andra stycket rörande
utseende för visst ärende av särskild ledamot av lagrådet, att
ordet »man» utbyttes mot ordet »person»;
4:o) sådan ändring i § 27 regeringsformen beträffande dess föreskrifter
om nämnande av j-ustiti ekan slär, att ordet »man» utbyttes
mot ordet »person»;
5 ro) sådana ändringar i §§ 96 och 97 regeringsformen samt § 68
riksdagsordningen, att i dessa lagrums föreskrifter rörande justitieombudsman
och militieombudsman orden »man» och »män» utbyttes
mot orden »person» och »personer».
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt,
Nr 59.
Grundlagsändringsförslag
rörande
kvinnors tillträde
till statstjänster.
(Forts.)
16 Lördagen den 5 juni, f. m.
1) att riksdagen, med förklaring att förevarande kungl. proposition
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte såsom
vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
Förslag
till
ändrad lydelse av SS 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt
S 70 riksdagsordningen.
(.Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Regeringsformen.
§ 4.
Konungen äger att allena styra
riket på det sätt, denna regeringsform
föreskriver; inhämte dock, i
de fall, här nedanföre stadgas,
underrättelse och råd av ett statsråd,
vartill Konungen kallar och
utnämner kunnige, erfarne, redlige
och allmänt aktade, infödde
svenske män av den rena evangeliska
läran. Ej må fader och
son eller bröder på en gång vara
ledamöter av statsrådet.
§ 28.
Konungen äger att i statsrådet
utnämna och befordra infödde
svenske män till alla de ämbeten
och tjänster, högre och lägre, vilka
äro av den egenskap, att Konunen
fullmakter därå utfärdar, dock
öra vederbörande förut med för
slag hava inkommit, där sådana
hittills ägt rum. Till lärarebefattningar
vid statens läroanstalter.
, de teologiska läraretjänsterna
vid universiteterna likväl undantagna,
till andra beställningar
vid inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst samt till
läkarebefattningar må i den ordning,
som ovan sagts, och med
tillämpning av grunder, som
Regeringsformen.
§ 4.
Konungen äger att allena styra
riket på det sätt, denna regeringsform
föreskriver; inhämte dock, i
de fall, här nedanföre stadgas,
underrättelse och råd av ett statsråd,
vartill Konungen kallar och
utnämner kunnige, erfarne, redlige
och allmänt aktade, infödde
svenske medborgare av den rena
evangeliska läran. Ej må de, som
äro i rätt upp- och nedstigande
skyldskap, ej heller syskon eller
äkta makar på en gång vara ledamöter
av statsrådet.
§ 28.
Konungen äger att i statsrådet
utnämna och befordra infödde
svenske män till alla de ämbeten
och tjänster, högre och lägre,
vilka äro av den egenskap, att
Konungen fullmakter därå utfärdar,
dock böra vederbörande förut
med förslag hava inkommit, där
sådana hittills ägt rum. Konungen
vare ock obetaget, att, efter
vederbörandes hörande, eller uppå
deras framställning, till lärarebefattningar
vid universiteterna,
de teologiska läraretjänsterna likväl
undantagna, såsom ock till
lärare- och andra beställningar
vid andra inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst, även
-
Lördageu den 5 juni, f. m
17 Nr 51>.
(Nuvarande lydelse:)
av Konungen och riksdagen godkänts,
kunna utnämnas och befordras
även infödda svenska
kvinnor. Konungen vare ock obetaget,
att, efter vederbörandes börande,
eller uppå deras framställning,
till lärarebefattningar vid
universiteter na, de teologiska läraretjänsterna
likväl undantagna,
såsom ock till lärare- och andra
beställningar vid andra inrättninningar
för vetenskap, slöjd eller
skön konst, ävensom till läkarebefattningar,
kalla och befordra
även utländske män av utmärkt
förtjänst, de där den rena evangeliska
läran bekänna. Likaledes
må Konungen kunna uti militära
ämbeten nyttja utländske
män av sällsynt skicklighet, men
icke till kommendanter i fästningarna.
Till konsul må ock utländsk
man nämnas, där lön ej
är med befattningen förenad.
Konungen fäste, vid alla befordringar,
avseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet,
men icke på deras bord. Till
prästerligt ämbete eller till annan
tjänst, varmed är förenat
åliggande att meddela undervisning
i kristendom eller teologisk
vetenskap, kan endast den utnämnas,
som bekänner den rena
evangeliska läran. Till alla övriga
ämbeten eller tjänster, med
det undantag i avseende å statsrådets
ledamöter, som i 4 § stad
fas,
må bekännare av annan
risten troslära, ävensom av den
mosaiska, kunna nämnas; dock
må icke någon, som ej tillhör den
rena evangeliska läran, såsom
domare eller innehavare av annan
tjänst deltaga i handläggning
eller avgörande av fråga,
som angår religionsvård, reli
-
{Föreslagen lydelse:) Grundlag*-
ändringsför
som
till läkarebefattningar, kalla f» ZTni,
och befordra även utländske män ^ädetilUtatsav
utmärkt förtjänst, de där den tjänster.
rena evangeliska läran bekänna. (Korts.)
Likaledes må Konungen kunna
uti militära ämbeten nyttja utländske
män av sällsynt skicklighet,
men icke till kommendanter
i fästningarna. Till konsul må
ock utländsk man nämnas, där
lön ej är med befattningen förenad.
Till ämbeten och tjänster, varom
ovan sägs, må med tillämpning
av grunder, som av Konungen
och riksdagm godkänts, även
kvinnor kunna utnämnas och befordras,
dock att kvinna ej må
utnämnas till prästerlig tjänst,
där ej annorledes blivit bestämt
i den ordning, 87 § 2 mom. stadgar.
Till prästerligt ämbete eller till
annan tjänst, varmed är förenat
åliggande att meddela undervisning
i kristendom eller teologisk
vetenskap, kan endast den utnämnas,
som bekänner den rena
evangeliska läran. Till alla övriga
ämbeten eller tjänster, med
det undantag i avseende å statsrådets
ledamöter, som i 4 § stadgas,
må bekännare av annan kristen
troslära, ävensom av den mosaiska
kunna nämnas; dock må
icke någon, som ej tillhör den
rena evangeliska läran, såsom
domare eller innehavare av annan
tjänst deltaga i handläggning
eller avgörande av fråga, som angår
religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom
den svenska kyrkan.
Konungen fäste vid alla befordringar
avseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet,
men icke på deras börd. Varje
Första kammarens protokoll 1920. Nr 59.
Kr 59.
Grundlagsändringsförslag
rörande
kvinnors till
träde till stats
tjänster.
(Forte.)
18
Lördngen den 5 juni, f. nr..
{Nuvarande lydelse:)
gionsundervisning eller befordringar
inom den svenska kyrkan.
Varje departementschef skall föredraga
och expediera alla ärenden
rörande befordringar, förordnanden,
tjänstledighet och avsked,
till och ifrån ämbeten och tjänster
vid de verk och stater, som under
departementet höra.
§ 33.
Konungen äger att genom naturalisation
till svensk medborgare
upptaga utländsk man i den
ordning och under de villkor,
som bestämmas genom särskild
lag, stiftad i den ordning 87 § 1
mom. stadgar. Sålunda naturaliserad
utlänning njute samma
rättigheter och förmåner, som infödd
svensk man, dock utan att
kunna till ledamot av statsrådet
utnämnas.
§ 108.
Lagtima riksdag skall vart
fjärde år, på sätt i riksdagsordningen
sägs, förordna sex för
kunskaper och lärdom kände män
att jämte justitieombudsmannen,
som bland dem förer ordet, utöva
vård övertryckfriheten. Dessa
komitterade, av vilka två, utom
justitieombudsmannen, skola vara
lagfarne, äge sådan befattning,
att, i händelse någon författare
eller boktryckare, innan tryckningen,
själv överlämnar dem en
skrift och begär deras yttrande,
huruvida åtal därå. efter tryckfrihetslagen,
kan äga rum, saola
justitieombudsmannen och minst
trenne kommitterade, varav en
lagfaren, ett sådant yttrande skriftligen
avgiva. Förklara de där
-
{Föreslagen lydelse.)
departementschef skall föredraga
och expediera alla ärenden rörande
befordringar, förordnanden,
tjänstledighet och avsked, till och
ifrån ämbeten och tjänster vid de
verk och stater, som under departementet
höra.
§ 33.
Konungen äger att i den ordning
och under de villkor, som
bestämmas genom särskild lag,
stiftad i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar, genom naturalisation till
svensk medborgare upptaga utländsk
man eller kvinna. Sålunda
naturaliserad utlänning njute
samma rättigheter och förmåner,
som infödd svensk medborgare,
dock utan att kunna till ledamot
av statsrådet utnämnas.
§ 108.
Lagtima riksdag skall vart
fjärde år, på sätt i riksdagsordningen
sägs, förordna sex för
kunskaper och lärdom kända personer
att jämte justitieombudsmannen,
som bland dem förer ordet,
utöva vård över tryckfriheten.
Dessa kommitterade, av
vilka två, utom justitieombudsmannen,
skola vara lagfarne, äge
sådan befattning, att, i händelse
någon författare eller boktryckare,
innan tryckningen, själv överlämnar
dem en skrift och begär deras
yttrande, huruvida åtal därå, efter
tryckfrihetslagen, kan äga
rum, skola justitieombudsmannen
och minst trenne kommitterade,
varav en lagfaren, ett sådant yttrande
skriftligen avgiva, lör
-
Lördagen deD 6 juni, f. no.
19 Nr 5#.
(.Nuvarande lydelse:)
uti, att skriften må tryckas, vare
då både författare och boktryckare
från allt ansvar frie, och
ligge det å kommitterade.
(Föreslagen lydelse:)
klara de däruti, att skriften må
tryckas, vare då både författare
och boktryckare från allt ansvar
frie, och ligge det å kommitterade.
Riksdagsordningen.
§ 70.
Lagtima riksdag skall vart
fjärde år förordna sex för kunsxaper
och lärdom kände män att,
järn te justitieombudsmannen, som
bland dem förer ordet, utöva vård
över tryckfriheten. Dessa kommitterade,
av vilka två, utom
justitieombudsmannen, skola vara
lagfarna, väljas medelst omröstning
genom tjugufyra valmän,
därav vardera kammaren inom sig
utser tolv. Avgår mellan riksdagarna
någon bland kommitterade,
välja de övriga till det lediga
rummet en behörig man.
2) att herr Lindhagens motu
åtgärd föranleda.
Riksdagsordningen.
§ 70.
Lagtima riksdag skall vart
fjärde år förordna sex för kunskaper
och lärdom kända personer
att, jämte justitieombudsmannen,
som bland dem förer ordet,
utöva vård över tryckfriheten.
Dessa kommitterade, av vilka
två, utom justitieombudsmannen,
skola vara lagfarna, väljas medelst
omröstning genom tjugufyra
valmän, därav vardera kammaren
inom sig utser tolv. Avgår mellan
riksdagarna någon bland kommitterade,
välja de övriga till det
lediga rummet en behörig person.
i icke måtte till någon riksdagens
Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Hellberg
yrkat, att § 28 regeringsformen skulle erhålla följande förändrade
lydelse :
»Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenska
män och kvinnor till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre,
vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar,
dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit, där sådana
hittills ägt mm. Konungen vare ock obetaget att efter vederbörandes
hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid
universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom
ook till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för
vetenskap, slöjd eller skön konst ävensom till läkarebefattningar, kalla
och .befordra även utländska medborgare av utmärkt förtjänst, de där
den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna
uti militära ämbeten nyttja utländska medborgare av sällsynt skicklighet,
men icke till kommendanter i fästningarna, Till konsul må
ock utländsk medborgare nämnas, där lön ej är med befattningen
förenad.
Till prästerligt ämbete må kvinna kunna utnämnas i den ordning
och enligt grunder, som bestämmas i 87 § 2 mom. Till sådant ämbete
Crundlagtiindringejörsluj
rörande
kvinnors tillträde
till statatjänster.
(Lort*.)
Nr 59. 20
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlags- eller till annan tjänst----------------
ändnngsfor- unc[er departementet höra.»
slag rörande. _ . ,
kvinnors till- Vidare hade herr Hellberg yrkat bifall till herr Lindhagens
träde till stats- ändringsförslag i §§ 17, 21, 27, 96 och 97 regeringsformen samt § 68
tjänster. • i i i •
(Forts) riksdagsordningen.
I en annan reservation hade herr von Geijer med instämmande
av herrar K. J. Ekmun, von Hofsten, Gösta Andersson och Magnusson
i Tumhult, yttrat:
»Då jag principiellt anser, att kvinna icke bör bekläda statsrådsbefattning,
eller militär eller civilmilitär tjänst, domarebefattning
eller prästerlig tjänst, hemställer jag, som i övrigt är ense med utskottet
om de ifrågasatta grundlagsändringarna,
att den ifrågasatta ändringen i § 4 regeringsformen icke måtte av
riksdagen godkännas;
samt att, vad § 28 regeringsformen angår, måtte såsom vilande till
vidare grundlagsenlig behandling antagas följande lydelse av para
-
grafen :
§ -28.
Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde
svenske män---förenad (lika med utskottets förslag).
Till ämbeten och tjänster, varom ovan sägs, må med tillämpning
av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor
kunna utnämnas och befordras; dock att kvinna ej må utnämnas
till militär eller civilmilitär befattning, domarebefattning eller prästerlig
tjänst.
Till prästerligt ämbete---svenska kyrkan (lika med ut
skottets
förslag).
Konungen fäste — —- — departementet höra (lika med utskottets
förslag).»
Herr von Hofsten: I avgiven reservation hava vi reservanter
yrkat,
dels, att den föreslagna grundslagsändringen av 4:e § regeringsformen
angående kvinnors tillträde till statsrådsämbete måtte ogillas,
och dels, att beträffande 28 § kvinnor icke må kunna utnämnas
till militär eller civilmilitär befattning, domarebefattning eller prästerlig
tjänst.
Beträffande militära befattningar äro alla ense, att kvinnor icke
i verkligheten komma att få eller att söka sådana befattningar, varför
denna fråga helt kan avföras från aktualitet.
Min tvekan att lämna kvinnor tillträde till domareämbete grundar
sig mindre på den olika naturell, den olika subjektiva läggning,
som eventuellt må förefinnas mellan man och kvinna. Jag tror fastmer,
att det troligen relativa fåtal kvinnor, som komma att ägna sig
åt juridiska studier, i verkligheten skall komma att besitta fullt lika
stora om ej större förutsättningar än flertalet män; just därför, att
].ordngen den 5 juni, f. in.
21 Nr :M
här kommer alt föreligga ett så alt säga naturligt urval, i det att
troligen i allmänhet endast de kvinnor komma att ägna sig åt denna
bana, som känna med sig, att de äga särskilda förutsättningar däriiir.
Skälet till min tvekan att lämna kvinnor tillträde till domareämbeten
finnes angivet i ett uttalande av de sakkunniga i förevarande
fråga, citerat i den kungl. propositionen sid. 27 sålunda: »Det har
även anmärkts, att den allmänna meningen understundom skulle
komma att reagera mot att kvinnor bestndde domarebefattningar,
och att det särskilt på detta område ej vore lämpligt, att lagstiftningen
gånge längre, än att den ägde stöd av en utbredd allmän uppfattning.
» Detta gäller nu särskilt ordförandeskap i underrätterna.
.Tåg skulle vara mindre tveksam beträffande medlemskap i överrätterna,
— om nu ej den förra verksamheten vore en nödvändig förutsättning
för den senare — då jag fullväl tror, att mången kvinna skulle med
fördel kunna tävla med och jämväl överträffa mangen man i tankeklarhet,
logisk skärpa, samvetsgrannhet och rättfärdighetskänsla.
Däremot förmenar jag# att den allmänna folkmeningen, särskilt på
landsbygden, i vida kretsar av vårt land skulle reagera mot och i
varje fall ännu icke är mogen för att se en ung kvinna såsom ordförande
i häradsrätt, ägodelningsrätt eller en omfattande vattensynerätt.
Det synes mig olämpligt framdriva lagstiftningen i ett tempo,
som icke går jämsides med den allmänna uppfattningen. Däri ligger
som sagt ingen misstro till, att icke den kvinnliga unga t. f.
domhavanden skulle eventuellt lika bra som hennes manlige kamrat
sköta befattningen. Förmodligen förmenar mången i denna dammare,
att en sådan uppfattning, som jag här givit uttryck åt, är
grundad på en fördom, en föråldrad uppfattning; jag vågar dock
tro, att flertalet jämväl av den befolkning på landsbygden, som har
samma politiska uppfattning som majoriteten i kammaren, skulle
G rundlags -ändringsförslag
rörande
kvinnors tillträde
t ill statstjänster.
(Forts.)
reagera mot förhållandet.
Beträffande kvinnors tillträde till prästämbete må villigt medgivas,
att kvinnans naturliga läggning och naturell väl må lämpa
henne såväl till andlig talare som själasörjare, men jag tror dock, att
den allmänna folkmeningen icke heller härvidlag är mogen för en
sådan reform.
Enligt den föreslagna grundlagsändringen, även enligt reservanternas
förslag, förutsattes en av konung och riksdag stiftad lag angående
de närmare formerna för ordnande av kvinnors tillträde till
statstjänst. Konturerna till dessa grunder äro ännu icke alls uppdragna.
Nog förefaller det val litet underligt att besluta grundlagsändringen
innan några som helst bestämmelser därom äro angivna.
Det kan dock vara skäl att betona, att även genom reservanternas
förslag hela den svenska administrationen och förvaltningen lämnas
öppen för kvinnors tillträde. Det är även givet, att ett flertal
andra tjänster än fullmaktstjänster, där dessa förhållanden regleras
genom instruktioner och reglementen, skola öppnas för kvinnorna.
Folkmeningen bär förvisso accepterat den år 1909 genomförda
grundlagsändringen i avseende å kvinnors tillträde till lärare- och
läkaretjänster. Jag tror det vore klokt jämväl för kvinnorna själva.
Nr 59. 22
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlagsändringsförslag
rörande
kvinnors tillträde
till statstjänster.
(Förn.)
att taga även denna reform successivt och nu undantaga de av oss
reservanter angivna befattningarna.
På grund av vad jag sålunda anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka avslag å utskotttes hemställan och bifall till herr von Geijers
reservation.
Herr statsrådet N othin: Herr talman, mina herrar! För närvarande
äga kvinnor tillträde till statstjänst allenast i vissa undantagsfall.
Beträffande de högre statstjänsterna återfinnas bestämmelser
i ämnet i 28 § regeringsformen, däri det stadgas såsom regel, att
till innehavare av fullmaktstjänster skola utnämnas män, men att i
vissa särskilda fall även kvinnor kunna utses. Beträffande lägre
tjänster återfinnas föreskrifter i gällande avlöningsreglemente och instruktioner.
Den nu till behandling föreliggande propositionen avser att undanröja
det grundlagsenliga hindret för kvinnor att bekläda statsämbeten,
men den innebär däremot, på ett undantag när, icke något
definitivt avståndstagande till frågan, i vilken utsträckning kvinnorna
skola kunna erhålla tillträde till statstjänst. Denna fråga är nämligen
föremål för särskild utredning av tillkallade sakkunniga.
Innan jag ingår på ett närmare bemötande av den reservation,
som förordades av den föregående ärade talaren, vill jag något beröra
den ståndpunkt, som legat till grund för Kungl. Maj:ts proposition.
Man har ansett, att vissa statstjänster äro av den beskaffenhet,
att de icke obetingat eller under alla förhållanden kunna eller
böra beklädas av kvinnor, och att de därför också bolde uttryckligen
avskiljas från det område, som nu skulle öppnas för kvinnans verksamhet.
Enligt den kungl. propositionen, som därutinnan överensstämmer
med de sakkunnigas förslag, skulle dessa undantag från den
allmänna regeln icke angivas i grundlagen, utan man har i stället
tänkt sig, att det grundlagsstadgande, som nu reglerar förhållandet
i fråga om de högre tjänsterna, skulle ersättas med särskilda bestämmelser.
I dessa skulle angivas såväl den allmänna principiella
regeln om likställighet mellan man och kvinna som de nu antydda undantagsbestämmelserna.
De sakkunniga hava i princip angivit, vilka
undantag de tänkt sig, men Kungl. Maj:t, som i propositionen anslutit
sig till de sakkunnigas förslag i vad det avser ärendets formella
behandling, har utan att i någon mån definitivt binda sig beträffande
det ena eller andra slaget av tjänster, med undantag dock
för statsrådsämbete, framlagt detta förslag, varigenom grundlagshindret-
skulle undanröjas. De sakkunniga hade även föreslagit grundlagsändring
i syfte att bereda kvinna tillträde till vissa särskilt angivna
högre ämbeten, nämligen justitieråds- och regeringsrådsämbeten
ävensom justitiekansler-, samt justitie- och militieombudsmannaämbetena.
Även denna fråga har Kungl. Maj:t ställt på framtiden.
Föredragande departementschefen bär därvid ansett, att kvinnas behörighet
till justitieråds- och regeringsrådsämbetena. skulle avgöras
genom det ändrade innehållet i regeringsformens § 28, samt att, beträffande
de nämnda åklagartjänsterna, frågan utan olägenhet kunde
Iiördagea dea 5 juai, f. in.
23 Nr 5U.
uppskjutas, i Jet att varkei
tiden funnes någon kvinna
villkoren för dessa tjänster.
närvarande (dier inom den närmaste Orundlay
L kunde tänkas uppfylla kompetens
äiulriivj tf ordlag
rörande
kvinnors till
-
Beträffande nu herr von Geijers in. flis reservation synas dessa träde tMstatareservanter
också dela Kungl. Maj ris och utskottets uppfattning om */»•
det riktiga i en principiell likställighet mellan man och kvinna i fråga
om behörighet till statstjänst. Men skillnaden är den. att reservanterna
tillägga vissa undantag den stora betydelse, att de icke kunna atnöjas
med att få undantagen fastställda i allmän lag utan vilja ha
dem omgärdade med grundlags skydd. Dessa undantag, vilka alltså
nu dragas under debatt, it ro förutom statsrådsämbeten, militära och
civilmilitära tjänster, domarämbeten och prästerliga ämbeten.
Som jag nämnde, är det endast i fråga om statsrådsämbeten,
som den föreliggande propositionen tager ståndpunkt i sak. Jag va
i detta sammanhang erinra, att enligt nu vilande grundlagstorslag
kvinnorna skola erhålla valrätt och valbarhet till riksdagens bada
kamrar. Konsekvensen härav synes bjuda, att kvinnorna åven ma
kunna bekläda statsrådsämbeten — detta så mycket hellre som till
statsråd vanligen kallas personer, vilka deltagit i den aktiva politiken.
Jag vill också framhålla, att i såväl Norge som linland ej
finnes något hinder för kvinna att bli ledamot av statsrådet, och enligt
ett förslag, som ligger under prövning i Danmark, skulle kvinnorna
också där få samma befogenhet. Att ^ detta förslag ännu icke
antagits, beror av meningsskiljaktigheter på en annan punkt.
Vad åter angår övriga tjänster, i fråga, om vilka Kung!. Maj :ts
proposition ej intager en slutlig ståndpunkt, vill jag gentemot reservanterna.
erinra därom, att frågan icke är löst enbart genom lastställande
av normef i grundlagen för kvinnornas behörighet eller icke
behörighet att utnämnas till statstjänster. Ytterligare måste nämligen
utredas och fastställas principer för avlöning och pensionering
av kvinnliga befattningshavare. Vidare måste utredas frågan om
gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst ävensom frågan om
eventuellt reserverande av vissa tjänster för kvinnor m. m. Slutligen
återstår frågan om utredning av andra tjänster än fullmaktstjänster.
Denna fråga regleras ju icke alls i grundlagen. Alla dessa spörsmål
äro, som jag nyss nämnde, under utredning av sakkunniga, och det
föreliggande förslaget avser endast att undanröja hindren för att
man skall kunna i vanlig ordning meddela bestämmelser om kvinnornas
behörighet eller icke behörighet att bekläda statstjänst, Fropositionen
ställer sålunda icke under debatt fragan angående vilka,
statstjänster, som nu böra förbehållas männen ensamma eller icke.
Först sedan de sakkunniga avslutat sin utredning och framlagt sitt
lagförslag, i vilket detta ämne skall uttömmande behandlas, samt
alla vederbörande ämbetsmyndigheter fått yttra sin mening, kan denna
sak föreläggas riksdagen i sådant skick, att den kan allsidigt bedömas.
Ur de synpunkter, som varit vägledande för Kungl. Maj ds
förslag, måste därför en diskussion redan på detta stadium av frågan
anses vara för tidigt väckt. _
Jag vill framhålla, att det även finns ett annat skäl att icke nu
Nr 59. 24
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlags- binda sig för vissa tjänsters undantagande eller icke undantagande.
ändringsför- j)e sakkunniga, som syssla med frågan, hava förutom militära tjänkvinnors
till- s^er ifrågasatt att undantaga även åtskilliga andra, såsom diplomaträde
m stats- fiska och konsulära tjänster, vissa befattningar inom fångvården, betjänster.
fattningar, som avse upprätthållande av allmän ordning och säker(Fcrte.
) het, för att nu nämna några av de viktigaste. Det får antagas, att
herr von Geijer och hans medreservanter dela den uppfattningen, att
de nu näannda och även andra tjänster böra undantagas genom särskilda
föreskrifter. Man skulle då, om ifrågavarande reservation
godkännes, få det något egendomliga förhållandet, att vissa tjänster
undantagas i grundlagen och vissa andra tjänster genom särskilda bestämmelser.
I ärendet finnes emellertid även en annan reservation, som går i
motsatt riktning och avser att i grundlagen principiellt fastställa
kvinnas och mans likställighet till erhållande av statstjänster. Denna
reservation har föranletts av en av herr Lindhagen i denna kammare
väckt motion. Skulle den ståndpunkten nu godkännas, måste
man givetvis i detalj göra klart för ,sig, om det icke finnes en eller
flera slag av statstjänster, som böra ställas utanför, d. v. s. man
måste nu företaga en noggrann och ingående realbehandling av frågan.
De sakkunnigas första betänkande uppvisar nämligen vissa
grupper, som ansågos böra undantagas, och sannolikt är väl, att den
nu pågående utredningen skall komma att giva ett liknande resultat
även i fråga om andra tjänster. Man skulle, vare sig man nu går
på den ena eller den andra reservationen, komma att föregripa den
pågående utredningen och de utlåtanden, som av ämbetsmyndigheter
och andra komma att avgivas i frågan.
Jag vill nämna, att andra kammaren förut r dag förehaft denna
fråga och därvid med stor majoritet bifallit utskottets hemställan.
Frågan om kvinnornas tillträde till statstjänst har länge stått på
dagordningen på alla de håll, där denna sak betraktas såsom en angelägenhet
av största vikt ej blott för enskilda medlemmar, utan även
för hela samhället. Genom 1909 års grundlagsändring, varigenom
vissa ämbeten öppnades för kvinnorna, menade man, att man fått
någon lösning av frågan. Så blev emellertid icke fallet, på grund
därav, att de grunder för kvinnornas befordran till statstjänst, till
vilka grundlagsstadgandet hänvisar, aldrig blevo utformade. I stället
kom man att stanna på den gamla ståndpunkten, utan hänsyn
till den med Amrje år fortgående ökningen i antalet av de kvinnor,
som vunnit den för inträde i statstjänst erforderliga teoretiska utbildningen.
Att just denna utvecklingsgång med nödvändighet
måste framkalla en djup besvikelse hos kvinnorna, är väl bekant. Så
mycket starkare äro därför de förhoppningar, som nu hava fästs vid
det beslut, riksdagen i dag går att fatta.
Som frågan nu ligger, måste alla de, vilka behjänta det berättigade
i att bereda kvinnorna ökade möjligheter till inträde i statstjänst,
säga sig, att frågans lösning bäst befordras genom att denna kammare
biträder médkammarens beslut.
Lördagen den 5 juni, f. in.
25 Nr 59.
Herr Hellberg: Herr talman! När frågan om kvinnans Grundlags
tillträde
till statstjänster skulle lösas genom grundlagsändring, hav
jag för min del ansett, att det vore önskvärt, att denna lösning sked- tunnors tillde,
om jag så må säga, i något större stil, något mer principklart anträde till stats.
vad som skett genom det kungl. förslaget. Het sker nämligen där på tjänster.
det sättet, att i § 28 regeringsformen först stadgas, att män skola kun- (Forts.)
na utnämnas och sedan kommer längre fram som ett undantag stadgandet,
att med tillämpning av grunder, som av konung och riksdag
godkännas, även kvinnor kunna utnämnas och befordras, dock att i
avseende å prästerliga tjänster o. s. v.
Denna lösning tilltalar mig mycket litet. Den har genomgående
karaktär av en kompromiss. Man hav visserligen funnit sig nödsakad,
att som en konsekvens till den ställning kvinnan nu intager
i samhället, medge henne rätt under vissa betingelser till statstjänster,
men man gör det med bestämda inskränkningar, som skola
bestämmas genom särskild lag. Nu mena naturligtvis de, som stå
bakom detta förslag, att det är nödvändigt att medge likställighet
mellan män och kvinnor i detta avseende med modifikation, d. v. s.
så, att någon verklig likställighet inte uppstår. Jag för min del
har inte kunnat inse, varför detta skulle vara nödvändigt. Det har
av den förste ärade talaren i dag anförts, att kvinnor inte skulle lämpa
sig för vissa tjänster, men han använde därvidlag ett lyckligt uttryck,
som jag ber få upptaga, då han sade, att det naturliga urvalet
därvid komme att bli bestämmande. För min del kan jag inte finna,
att det på något vis är nödvändigt, att genom lagbestämmelser
sörja för något, som det naturliga urvalet sörjer för. Min bestämda
övertygelse är, att kvinnor inte komma att söka sådana tjänster, som
de anse sig inte kunna fylla, och till vilka tillträdet för dem givetvis
kommer att i hög grad försvåras på grund av den rådande allmänna
uppfattningen. Men skulle undantagsvis någon enstaka kvinna
vara så särskilt lyckligt utrustad för en sådan tjänst, som det stora
flertalet kvinnor inte kunna tänka på att vinna, då är det ju bara en
ren förlust för samhället att en sådan särskilt kvalificerad kvinna
inte kan få komma fram till denna plats.
Nu har herr von Hofsten också talat om den allmänna meningen,
och han ansåg, att den skulle komma att reagera mot att kvinnor befordras
till vissa befattningar. Ja, den allmänna meningen har nog
under gångna tider reagerat ofantligt starkt och bestämt mot sådana
sysselsättningar för kvinnorna, som vi nu finna så vanliga och alldagliga,
att vi inte fästa minsta uppmärksamhet vid dem. Det är ju
veterligt, att när det först kom på tal, att kvinnor skulle användas
som sjuksköterskor, så väckte detta en synnerligen stor sedlig indignation.
Hur underligt skulle man inte på sin tid ha tyckt det vara,
att kvinnor äro läkare, eller att de äro advokater och uppträda inför
rätta! — Och detta är nu för oss, som sagt, helt alldaglig^ Jag är för
min del inte säker på, att inte allmänna meningen i stor utsträckning
reagerar mot det förslag, Kungl. Maj:t själv framställt i § 4
regeringsformen och som medger kvinnor rätt att bli statsråd — jag
är alldeles övertygad om, att det finnes en mj-cket, stark fördom mot
Nr bil. 26
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlags- detta. Ty det är fördomen man egentligen har att räkna med, när
ändringsför- man i detta fall talar om den allmänna meningens reaktion mot såhjrnnars^tiU
^ana bär förändringar, och jag tycker, att när det gäller att princiträdetiUstats-
piellt säga ifrån, hur en sak bör ordnas i grundlagen, bör man inte
tjänster, mer än vad som är alldeles nödvändigt taga hänsyn till dylika för(Fort».
) domar.
Nu vet jag naturligtvis, att det kungl. förslaget har alla utsikter
att gå igenom. Det fyller fordringarna på en normal riksdagskoinpromiss
och kan sålunda med stor segervisshet framföras mot reservationerna,
i all synnerhet mot den reservation, som jag har framställt
i anslutning till herr Lindhagens motion. Jag skall emellertid, ehuru
utan alla förhoppningar, tillåta mig att yrka bifall till denna min
reservation, men måste dock dessförinnan på grund av vissa erinringar,
som herr tamannen varit vänlig framställa, be att få göra några
formella jämkningar.
Jag har formulerat min reservation så, att jag bara nämner, att
jag »tillåtit mig yrka» o. s. v. För att detta skall kunna upptagas
till proposition, bör det ändras något. Jag yrkar sålunda:
att såsom ett sammanhängande förslag måtte såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antagas -— och så skall jag taga
mina bägge yrkanden i två moment:
dels den ändrade lydelse av 28 § regeringsformen, som förordats
1 min reservation, dock med den ändring, att andra stycket skulle avfattas
sålunda: »Till ''prästerligt ämbete må kvinna kunna utnämnas»
med tillämpning av grunder, som bestämmas i den ordning 87 §
2 mom. stadgar. »Till sådant ämbete eller till annan tjänst» o. s. v.;
dels den ändrade lydelse av §§ 4 och 33 regeringsformen samt
§ 70 riksdagsordningen, som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag:
dels ock de ändringar i §§ 17, 21, 27, 96 och 97 regeringsformen
samt § 68 riksdagsordningen, som förordats i herr Lindhagens
motion.
Herr Reuterskiöld: I § 28 regeringsformen insattes för
rätt länge sedan den bestämmelse, som nu finnes där, angående viss
rätt för kvinna till erhållande av istatsämbete, men denna bestämmelse
innebar dock icke, såsom man vanligen brukar såga, att en rätt skapades
för henne att erhålla sådant ämbete, utan det skedde endast ett
undanröjande av grundlagsenlig a hinder för henne att bekläda vissa
befattningar. Man skulle då kunna tycka, att innan man går till utvidgande
av detta undantag i § 28 regeringsformen, någon erfarenhet
skulle vara önsklig angående tillämpningen av denna bestämmelse.
Man kunde tycka, att det i anledning av grundlagsändringen också
borde ha uppställts några sådana grunder, som denna ändring avsåg
att möjliggöra och efter vilka hon skulle fått möjlighet att erhålla och
utnämnas till dessa befattningar, men något sådant har icke ägt rum,
utan grundlagens undantagsbestämmelser äro fortfarande undantagsbestämmelser
på papperet. Jag vill därvid också rikta uppmärksamheten
på, att när det heter där: »med tillämpning av grunder, som av
Konungen och riksdagen godkänts», så får detta ingalunda tolkas så
27 ?ir 59,
Lördagen den 5 juni, f. m.
som det syntes tolkas från statsrådsbäuken med avseende på den kung!. Grundtåg»-propositionen, vilken upptagit samma uttryckssätt, nämligen att dessa
grunder skulle bestämmas »i civillag», utan när formuleringen gjor- kvinnors tiUdes,
betydde detta, att man skulle kunna fastställa grunderna ioke träde till statsblott
i civillag, utan även i form av bestämmelser vid löneregleringar tjänster.
eller bestämmelser i samband med statsregleringen. Det är sålunda (Fort“-)
visserligen Konungens och riksdagens samstämmiga beslut, som
fordras men det är ingalunda nödvändigt, att beslutet fattas i lags
eller civillags form. Nu vill emellertid utskottet ändra detta så, att
man i stället för att i grundlagen ha kvar undantagsbestämmelsen,
skulle gå i motsatt riktning och s-äga: till alla i § 28 avsedda befattningar
skola kvinnor kunna utnämnas, om icke något särskilt undantag
är stadgat. Den kungl. propositionen skall jag i detta fall icke
ingå på, utan jag håller mig till utskottsbetänkande t. Där hänvisas
egentligen beträffande undantag till prästerliga tjänster, men skapas
tillika möjlighet att komma ifrån även detta undantag. I reservationen
uppräknas däremot vissa som grundlagsbestämda avsedda undantag,
men i övrigt skall det även enligt den vara en allmän regel, att
kvinnan skall ha tillträde till statstjänster. Jag kan för min del
ej finna, att icke en annan väg varit långt mera framkomlig och fullt
befogad, nämligen den, som grundlagen nu innehåller. Vill man utvidga
antalet nu stadgade undantag från regeln, att kvinnan icke har
tillträde till statstjänster, så kan man göra det. i den mån, som erfarenheten
visat, att behov därav föreligger. Hittills har detta icke
visats, då icke i något fall den anvisade vägen ännu begagnats, och
att nu, innan ens detta skett, gå över till en allmän regel och säga.
att kvinna får tillträde till alla statstjänster, som ioke äro särskilt
undantagna men samtidigt tänka att erfarenheten snart skall visa,
att kvinnor ej användas eller ens lämpa sig för användning i statstjänst,
detta synes mig tyda på att man är inne på en bakvänd väg.
Det förefaller för övrigt, som om i våra dagar kravet på kvinnans
tillträde till statstjänst icke är fullt så starkt, som det förut varit under
andra förhållanden. Det har i våra dagar kommit till ett moment,
som betonas från kvinnohåll minst lika mycket som det andra, och
skillnaden är ibara iden, att det ena är ett krav från de ogifta, akademiskt
eller högre bildade kvinnor, som vilja ut i det allmänna livet,
medan det andra kravet är ett krav som framställes från hemmets
kvinnor valka nu ha börjat vakna och börjat känna, att här finnas
andra intressen än utekvinnornas att tillvarataga. Det är i själva verket
olika opinioner bland kvinnorna. Jag tror för min del icke, att
det under sådana förhållanden är lyckligt att genom en grundlagsändring
efter så rent teoretiska och doktrinära grunder, som här är
gjort, uppmuntra till att kvinnorna dragas från den verksamhet, som
dock är den väsentliga och smil vi från alla håll betonat vara så nödvändig
för vårt. land. Mig förefaller det också, som om det ingalunda
är den konsekvens av den kvinnliga rösträtten, att kvinnor skulle få
tillträde till statsämlbeten. Lika bestämt som jag är av den uppfattningen
att med den utveckling förhållandena tagit, kvinnans politiska
rösträtt, är en nödvändighet och ett behov i våra dagar, lika bestämt
Hr 59. 28
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlags- .är jag av den uppfattningen, att därav icke följer något som helst beändringsför-
}lov eller intresse att få kvinnor in i statstjänst. Från dem, som här
kvinnor^tiU f8^ för kvinnans tillträde till statstjänst, har också framhållits, att
träde till stats- hon i själva verket icke är lämpad därför, och att det blir rena undansätter.
tåg, att hon kommer in i den, men om så är fallet, om man erkänner
(Fort*.) denna princips riktighet, varför skall man upptaga den motsatta
principen i lagen och icke nöja sig med att hava undantag, som i fall
av behov kunna utvidgas?
Jag medger, att vad som yttrades från statsrådsbänken, nämligen
att tillträde till statsrådstjänst skulle kunna vara en konsekvens av
den politiska rösträtten för kvinnan — jag medger, säger jag, att det
finnes visst fog för detta påstående, men då betraktar man statsrådstjänsten
allenast från den parlamentariska synpunkten, allenast som
ett moment i det politiska livet. \7åra statsråd hava ju dock som bekant
allt fortfarande en ämbetsmannagärning att utföra och en mycket
betydande sådan. De äro icke bara politici, utan måste också
vara ämbetsmän, och jag undrar, om icke i själva verket utvecklingen
långt mera tenderar till, att den parlamentarism, varmed vi begåvats,
har överlevat sig själv, och att vi snart komma tillbaka till
en annan tingens ordning, där ämbetsmannamomentet allt starkare
kommer att göra sig gällande än i dessa parlamentariska regeringar
utan parlamentariskt underlag. Under sådana förhållanden kan jag
ej heller finna, att ens i fråga om statsrådstjänst tiden är mogen, som
det heter, för denna reform. Vi måste först avvakta och se, huru
den politiska rösträtten för kvinnan kommer att verka, och om det
kommer att bliva, behov för kvinnor att, därför att de fått rösträtt,
komma in i riksdagen och därifrån vidare till statsrådsbänken. Jag
tillåter mig ännu betvivla, att den konsekvensen kommer att följa, och
likaså betvivlar jag, att det skulle vara till någon välsignelse.
Jag vill tillägga med avseende på frågan om den allmänna uppfattningen,
som den förste ärade talaren berörde, att när man talar
om den allmänna opinionen i en sådan fråga som denna, så rör man
sig med den allmänna opinion, som kommer till uttryck i vissa särskilt
»intresserade» kretsar, som det heter, i vissa bildningskretsar,
men med den utvidgning av den politiska rösträtten och den kommunala
rösträtten, som ägt rum, har i det offentliga livet dragits in en
mängd kretsar, som förut icke haft någon som helst mening i dessa
frågor, därför att de icke intresserat dem. Jag tror exempelvis att
vad landsbygden beträffar det kommer att bli en ganska stark mening
mot denna reform, såsom den bär föreligger, när val uppmärksamheten
blir riktad på vad den betyder och innebär. Den allmänna
opinion, som hittills funnits, har varit så att säga eu opinion inom
städerna, bland de stadsbildade. Men det är ingalunda säkert, och
jag vågar tro motsatsen vara långt vissare, att denna opinion kommer
akt vinna vidare utbredning och understöd. I själva verket är det ej
heller fråga om likställigheten mellan man och kvinna. När man går
ut från denna synpunkt, har man tagit fullkomligt felaktig utgångspunkt.
Vad det gäller är statsintresset, statens behov av de ena eller
de andra, och då måste jag för min del säga, att statsintresset kräver
Lörilugen deu 5 juni, f. in.
29 Nr 5J>.
icke, att kvinnor inträda i statstjänst. Det kräver tvärtom, att de i Owndtag*-största utsträckning i fråga om de befattningar det här är tal om icke “ nndsfor
inträda i dem.
Vår svenska statsförvaltnings
styrka har legat
.slag rörande,
kvinnors till
två omständig- träde, till stats
heter. Den ena omständigheten har varit förvaltningens ekonomiska
oberoende och personliga självständighet mot överordnade, den andra
vår förvaltnings juridiska ryggrad. För att denna skall bevaras,
är det nödvändigt, att förvaltningen, på sätt hittills har skett, rekryteras
genom en juridiskt utbildad personal, och vad den juridiska utbildningen
beträffar, så vågar jag påstå, att en utbildning på detta
område är synnerligen främmande för kvinnorna. Jag har från min
universitetslärareverksamhet inom juridisk fakultet under nära 20
år haft med åtskilliga kvinnor att göra i fråga om examina
och tentamina och jag kan såga, att även om antalet lyckligtvis
icke varit alltför överväldigande och man alltså får göra eu
ganska stark reservation för att draga några alltför vida slutsatser,
så har den genomgående erfarenheten åtminstone för mig varit den,
att kvinnorna icke ägna sig för den offentliga rättens studium åtminstone
och icke i denna åstadkommit i regel annat än en utanlexa. Det
finnes undantag ooh ganska betydande undantag, men för dessa tror
jag det icke vara befogat att göra någon som helst lindring i grundlagen,
ty för dessa kvinnors intresse är fältet fritt inom den privata
verksamheten. De kunna verka som advokater, och det är mycket
möjligt att de kanske på den civila rättens område äro långt mera
skickade för en verksamhet, än de äro på den offentliga rättens område.
Jag vågar därför för min del säga, att jag ser en fara för vår
förvaltnings bibehållande vid sin självständighet, om* man på detta
vis, långt innan behov föreligger, iskall uppmuntra till att ändra de
förhållanden, som nu finnas. Över huvud består denna fara däri,
att kvinnorna alltid äro subjektiva: måhända kan jag få tillspetsa satsen
så, att presumtionen alltid är för männens objektivitet, ehuru denna
presumtion lätt kan kullkastas, varemot presumtionen mot kvinnans
objektivitet ljmkligtvis sällan eller aldrig kan det.
Under sådana förhållanden är det alldeles uppenbart, att jag
för min del, herr talman, måste jaka avslag både på Kungl Maj ds och
utskottets förslag och reservationerna, i vad de angå §§ 4 och 28 regeringsformen.
Vad de övriga paragraferna angå, så hyser jag den
meningen, att de ändringar, som där äro föreslagna, äro komplett
onödiga, men jag anser dem också vara alldeles ofarliga, och under
sådana förhållanden får jag väl böja mig för konstitutionsutskottets
uppfattning, att i fråga om dessa föreligger en nödig och nyttig
ändring och jag skall därför icke yrka något i fråga om dem.
tjänster.
(Forts.)
Herr von Gei jer: Från statsrådsbänken har gjorts en del
anmärkningar mot vår reservation, att den skulle lida av viss inkonsekvens.
Reservationen skulle liksom propositionen ju gälla att ur
grundlagen borttaga de hinder, som finnas för kvinnors allmänna
anställning i statens tjänst, sålunda att icke låta i grundlagen kvarstå
någon bestämmelse, varigenom sådant anställande hindrades.
Nr 59. 30
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlags- En inkonsekvens av reservanterna skulle därför vara att trots
ändriwjsj&r- detta kvarhålla absolut förbud beträffande de vissa tjänster, reserImnwrTm-
nationell skulle i denna del i någon man stå kvar på den gamla
trädemstats- ståndpunkten. Jag vill då gentemot detta erinra om, att är det någon
tjänster- inkonsekvens därvidlag i principiellt hänseende från reservanternas
(Forts.) sida, kan man saga, att Kungl. Maj:t även själv gjort sig skyldigtill
något liknande, då i propositionen i 28 § prästerliga tjänster blivit
helt undantagna. Därmed må förhålla sig hur som helst, jag
finner ingen direkt anledning till erinran häremot, tvärtom har man
den övertygelsen, att de prästerliga tjänsterna icke lämpligen^ kunna
beklädas av kvinnor, har man den övertygelsen, säger jag, så finns
ingen som helst anledning att av rädsla att bryta mot en rent principiell
ställning tveka och låta dessa hinder fortfarande kvarstå i grundlagen.
Jag delar för övrigt den mening som den förste ärade talaren
framförde till försvar för att ej domaretjänster, och då sådana särskilt
vid underdomstolarna, lämpligen kunna anförtros åt kvinnor.
Jag har däremot icke direkt anledning, att i allo underskriva vad den
ärade talaren sade. Jag finner för min del denna tjänst icke lämpa
sig för kvinnor. Jag skall dock ej fördjupa mig i denna sak.
Det har ju framhållits både från statsrådsbänken och jämväl,
kan man säga, av den talare, som så ivrigt försvarat sin reservation,
vilken gick längre än utskottet, nämligen herr Hellberg, att man
icke utan vidare kan på detta område gå hur långt som helst. Från
statsrådsbänken har antytts, att vi skulle fä särskilt förslag till civillag,
vari skulle bestämmas, vilka tjänster som skulle öppnas för
kvinnorna, och» herr Hellberg har redan i sin reservation sagt, att
man skulle generellt kunna öppna alla platser för kvinnor, enär härvidlag
någon synnerlig fara ej föreligger, då den naturbestämda
olikheten i könens anlag och uppgifter kan anses utgöra en fullt tillräcklig
garanti för att kvinnorna inte komma att intränga på verksamhetsområden.
där de sakna erforderliga förutsättningar att göra
sig gällande. Även han, som gått längre i sitt förslag än utskottet
och som, skulle jag vilja saga, härvidlag har helt och odelat slagit
sig till kvinnornas riddare, även han erkänner således, att det kan
vara anledning till betänksamhet här och där. Han anser emellertid,
att denna omständighet skall helt och hållet reglera sig, om jag
ej missförstod honom nyss, genom en naturlig utveckling — ett naturligt
urval. Jag vill då erinra honom om att näppeligen kan väl
här lika litet som på något annat område ett naturligt urväljande
försiggå utan att därmed är förknippat ett rätt så avsevärt
offerväsen, och endast på det sättet kan det naturliga urvalet funktionera.
Denna omständighet förefaller mig ej ha vidare betonats
varken i propositionen eller på någon annan plats, att om man på det
sättet öppnar tjänsterna för kvinnorna, så lockar man dem in på
en sådan bana. Den sigte ärade talaren var visserligen en liten smula
inne på frågan, när han sade, att man uppmuntrade dem^ därtill,
men jag vill kraftigt understryka, att man lockar in dem på denna
bana. De unga kvinnorna tre, att de verkligen skulle kunna göra
Lördageu den 5 jnni, 1‘. in.
> r 50.
sig galande på detta område, men jag förmodar, att en bitter erfaren- Qrmullagt)-het skall lära dela att så ej är förhållandet, att de ej passa där. Vad ändriysförskall
det tjäna till, att innan utvecklingen gått därhän, vidtaga en roranff,
åtgärd, som skulle medföra den effekten, att framtvinga ett natur - trädeUU statsligt
urval, vilket icke kan komma till stånd utan att betydliga offer tjänster.
krävas. (Forts.)
Jag vill erinra om, att möjligheten att kunna bedöma om att
man lämpar sig för domarekallet eller icke, kommer fram rätt så
sent. Det naturliga urvalets slutliga linål kommer vid rätt så högålder;
först vid trettio, fyrtio år och däröver kan avgöras, om en
person lämpar sig för domarevärvet eller icke. Men å andra sidan
kan ej detta komma till synes med mindre det blir prövat. Kvinnorna
kunna således ej veta, när de tänka giva sig in på banan och ej heller
när de vid unga år börja sin verksamhet, om de komma att lämpa sig
därför eller icke. Då jag har den bestämda övertygelsen, att det
blir högst få, som komma att lämpa sig därför men många kanske,
som försöka sig på saken, så förefaller det mig, att hur långt än utvecklingen
går på detta område, att jämställa man och kvinna, kan
det ändå vara lämpligt att just på denna punkt sakta takten något,
så mycket mer, som vi veta, att det inom kort skall i riksdagen sitta
kvinnor, vilka, bli i tillfälle att yttra sig i frågan. Varför skola
vi gå så långt bara för en principiell ståndpunkts skull?
Då jag således, herr greve och talman, är fullt övertygad om
att ingen som helst orätt sker kvinnorna, om vi hindra dem från att
kasta sig in på en bana, som jag anser ej lämpa sig för dem, så förefaller
det mig, som om ett bifall till vår reservation i denna del ej
på något sätt skulle kunna tolkas som en avoghet mot den principiella
ståndpunkt, som det talats så mycket om.
Herr greve och talman, jag ber att få yrka bifall till vår reservation.
Herr Th ulin: Herr greve och talman! Vid den behandling,
som ägt rum i konstitutionsutskottet av förevarande proposition,
skulle jag för min del helst hava velat biträda det yrkande, som här
inom kammaren framställts av herr Hellberg. Då jag icke desto
mindre ansåg mig höra biträda det förslag, som utskottet nu framlagt,
ett förslag, som innebär ett tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
proposition, har det skett därför, att jag ansåg, att den väg, som
den kungl. propositionen anvisade, var den under nuvarande förhållanden
mest framkomliga.
Jag har härvid tagit intryck av, att den kungl. propositionen
grundar sig på en utredning, som verkställts av särskilt tillkallade
sakkunniga, och att det bland dessa sakkunniga funnits representanter
även för kvinnorna, nämligen dels ordföranden bland de sakkunniga,
fru Emilia Bromé, och dels fröken Mathilda Stael von
Holstein. Vidare är att märka, att till konstitutionsutskottet inkommit
en särskild framställning från Akademiska kvinnoföreningen.
Denna förening har också varmt uttalat sin anslutning till den
kungl. propositionen. Vid dylikt förhållande ansåg jag, att man
Nr 59.
Grundlagsändringsförslag
rörande
kvinnors tillträde
till statstjänster.
(Forte.)
32 Lördagen den 5 juni, f. m.
inte gärna borde gå längre än vad propositionen nu bär föreslagit,
även om man personligen skulle anse, att det vore lyckligare, om
steget toges fullt ut i den riktning, som herr Hellberg angivit.
Det har under debatten framställts ett yrkande, som varken
framkommit i utskottet eller i utskottsutlatandet i form av någon
reservation, nämligen det yrkande, som framställts av herr Reuterskiöld
och som innebär avslag, såvitt jag kan finna., å väsentliga
delar av den kung], propositionen. Häri anförde, såvitt jag förstod
honom rätt, såsom ett väsentligt skäl för sin ståndpunkt, att kvinnorna
ej skulle vara lämpliga för en hel del av de befattningar, vartill
redan nu enligt gällande bestämmelser kvinnorna kunna komma
ifråga. Han framhöll jämväl, att de nuvarande bestämmelserna i
grundlagen ej skulle tillämpas och att behov icke heller förelåge att
giva dessa bestämmelser någon ytterligare utsträckning.^
Till bemötande av dessa synpunkter ber jag att fä återge något
av vad som anförts i den föreliggande utredningen. Av den statistik.
som är fogad till den gjorda utredningen, framgår, såvitt jag
kan finna, att åtskilliga kvinnor inneha sådana ställningar, till vilka
de nuvarande grundlagsbestämmelserna öppna möjlighet. Det finns
sålunda angivet i utredningen elva stycken kvinnliga klinikläkare,
biträdande läkare, underläkare, amanuenser o. d. i statstjänst, 7
kvinnliga biträden i centrala ämbetsverk m. m., två kvinnliga docenter,
åtta kvinnliga lärare vid statens real- och samskolor och nitton
kvinnliga lärare vid kommunala mellanskolor samt fem kvinnor, anställda
i biblioteksverksamhet i statstjänst. Av det ^sagda framgår,
att kvinnorna så småningom börjat tränga in på sådana områden,
till vilka de ej förut haft tillträde.
Vad beträffar frågan om själva kvinnans lämplighet för civila
befattningar, synes det mig, att vad de sakkunniga anfört i detta
avseende är mycket träffande. De sakkunniga anföra nämligen i
sin utredning i berörda avseende, att det blott här ar fråga om att
bereda den individ — man eller kvinna — som fyller mattet, tillfälle
att till fromma för staten bekläda ett ämbete, till vilket icke
finnes någon kompetentare sökande. Alla resonemang om »kvinnans»
i allmänhet lämplighet för vissa befattningar äro i följd härav
ohållbara eller ovidkommande. Det är sant, att de flesta kvinnor
icke äga förutsättningar för att bekläda högre befattningar i statens
tjänst, men detta gäller helt visst även flertalet män. _ Och det är
icke blott bristande förutsättningar i avseende på utbildning utan
också brister i avseende på intellektuell utrustning, fysisk styrka,
disciplinär förmåga eller personlig auktoritet, som kunna utgöra clet
avgörande skälet för att vissa män icke höra komma ifraga till
vissa tjänster. Det skulle utan tvivel förefalla absurt, om man på
grund av detta förhållande skulle anse sig behöva särskilda lagbestämmelser,
som utöver de för varje plats gällande kompetensfordringar
begränsade rätten till erhållande av statstjänster endast
till vissa grupper av män. Borttages den begränsning med hänsyn
till kön, som enligt stadgandet i § 28 regeringsformen nu giller
beträffande utnämningsrätten, kommer detta icke att i avseende på
Lördagen den 5 juni, f. m.
:J3 >r 59.
kvinnornas ställning till statsäinbetena medföra någon mera vittgående
påföljd än den, att, om eu viss kvinna i konkurrens med Yrande
manliga medsökande befinnes vara den för en viss befattning bäst kvinnors tillkvalificerade,
hon då också skall kunna erhålla densamma. träde till stats
Vad
de sakkunniga i detta avseende anfört anser jag yåsent- tjänster.
ligen vederlägga de synpunkter, som av herr Reuterskiöld i detta (torta.)
avseende framförts.
Jag skall därefter övergå till att något yttra mig om de synpunkter,
som framförts från reservanternas håll av herr von Hofsten
och herr von Geijer. Det har gjorts gällande i den reservation, som
är fogad till utskottsutlåtandet av herr von Geijer in. fl., att det
borde i grundlagen fastslås, att kvinnan ej må utnämnas till militär
eller civilmilitär befattning, domarebefattning eller prästerlig tjänst.
Ifrån statsrådsbänken har redan påvisats, att denna ifrågasatta anordning
att dels i grundlagen undantaga vissa tjänster, till vilka
kvinnorna icke skulle kunna erhålla tillträde, och dels i allmän lag
angiva ytterligare undantag, icke kan vara lämpligt.
Det har av herr von Hofsten framförts, att konturerna av den
blivande lagen ej äro tydligt angivna. Såvitt jag kan förstå är detta
ej riktigt. Konturerna för den blivande lagen torde tillräckligt omfattande
vara angivna i den sammanfattning, som återfinnes i de
sakkunnigas betänkande sid. 108. Det finns där angivet de tjänster,
som de sakkunniga anse böra vara undantagna för kvinnor, då denna
nya lag skall avfattas. De befattningar, som skola undantagas, äro
nämligen
a) militära och civilmilitära befattningar samt övriga befattningar,
som förutsätta fullgjord värnplikt eller skyldighet att vid
krigstillfälle tjänstgöra vid armén eller marinen,
b) befattningar, med vilka följer åliggande att ansvara för
upprätthållande av yttre ordning och allmän säkerhet,
c) befattningar vid sådana fångvårds- och korrektionsanstalter,
som äro avsedda huvudsakligen för män eller manlig ungdom,
d) diplomatiska och konsulära befattningar, dock ej socialattaché-
och kanslistbefattningar.
Jag kan ej se, varför det särskilt i grundlagen skulle angivas,
att militära och civilmilitära befattningar skola särskilt undantagas.
Jag kan inte heller riktigt förstå det resonemang, enligt vilket
kvinnor ej skulle kunna sitta som domhavande. Det har sagts, att
det skulle stöta folkmeningen för huvudet, men såvitt jag kan finna,
ha de sakkunniga i den förebragta utredningen framhållit ^ skäl, som
bestämt tala för, att man inte bör undantaga kvinnor från möjligheten
att bliva domhavande. Det står i de sakkunnigas betänkande,
att beträffande underrätterna, som väl härvid egentligen komma i
betraktande, har ju — frånsett vad som härutinnan gäller om nämndemän
__ i vårt land både vid borgmästar- och rådmansval orts
befolkningen
ett betydande inflytande på valets utgång. _ För övrigt
torde i samma mån som kvinnor finna sysselsättning i offentliga
värv allmänheten alltmer vänja sig vid att kvinnor innehava poster,
där sådant till en början kan synas ovanligt och främmande. Innan
Första hammarens protokoll 1920. Nr 59. 3
Nr 59. 34
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlös- en kvinna kan komma att intaga ordförandeplatsen i en häradsrätt,,
sl^rörlnde ^°rc^€ allmänheten redan hava vant sig vid att liänvända sig till
kvinnors till- henne såsom notarie å domarkansliet; och hittills vunnen erfarenhet
trädt till stats- visar, att kvinnor i sistnämnda syssla mötts med fullt förtroende.
tjänster. Det framgår också av den statistiska utledning, som är bifogad de
(Forts.) sakkunnigas utlåtande, att två kvinnor år 1914 hade plats som
notarie å domarkansli.
För min del kan jag med hänsyn till det anförda ej annat än
finna, att de skäl, som i detta hänseende förebragts av herr von Hofsten,
icke verka övertygande.
Det har också anmärkts, att det ej vore lämpligt att kvinnor
skulle bekläda prästerliga tjänster. Samma skäl, som man anfört
mot hennes anställning som domhavande, att det skulle stöta den
allmänna folkmeningen för huvudet anföres även här. A ven i detta
hänseende ha, såvitt jag kan finna, de sakkunniga förebragt fullt
plausibla skäl för att tillträde till prästerliga tjänster skola öppnas
för kvinnor. Redan nu finns det flera kvinnor som ägnat sig åt
teologiska studier och avlagt teologiska examina. Att märka är, att,
därest folkmeningen skulle vara mot, att kvinnor beklädde prästerliga
tjänster, denna folkmening har möjlighet att inom vederbörande
kommuner reagera däremot vid val av präst. Det har av de sakkunniga
framhållits, att en kvinna icke skulle kunna kallas av någon
patronus, därför att någon ändring i föreskrifterna om patronatsrätten,
så att kvinnor skulle kunna kallas, ej är avsedd.
Den djupa religiositet, som i allmänhet karaktäriserar kvinnan
i högre grad än mannen, synnes mig utgöra ett bestämt skäl för att
de prästerliga tjänsterna öppnas jämväl för kvinnor. Då vidare
kvinnorna för närvarande på grund av bestämmelserna i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd kunna bli vice
ordförande i kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, synes det
mig vara självfallet, att de som kyrkoherde också skola kunna bekläda
den ordinarie ordförandeposten, som i nämnda representationer
åligger prästerskapet. Ej heller det expeditionella arbete, som för
närvarande åligger kyrkoherde, torde lägga hinder i vägen för kvinnors
anställning i sådan statstjänst.
Såvitt jag kan finna, äro de anmärkningar, som framställts
mot utskottets förslag från reservanterna och från herr Reuterskiöld,
icke av beskaffenhet att böra föranleda någon ändring i utskottets
förslag.
På grund härav tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall
till konstitutionsutskottets förslag.
Herr Lindhagen: I detta ärende har jag visserligen väckt
en tämligen utförlig motion, men då jag förbisett att detta ärende
förekom just i dag -— jag fick reda på det först då jag kom upp hit
— har jag ej hunnit studera betänkandet tillräckligt. Jag skall i alla
fall be att få yttra några ord.
Herr Hellberg förklarade, att detta förslag var resultatet av en
riksdagskompromiss. Men såvitt jag kan finna, lir det ej alls någon
Ldrdtigcn den i) juni, 1. in.
• Nr 59.
riksdagskompromiss, utan riksdagen liar tagit obeskuret Kungi. OrundlagsMaj
:ts förslag — alltså ar det Kungl. Maj:t, som ensam står för
och ensam bär ansvaret för det nu framlagda förslaget. Jag anser Unwr| tia_
emellertid för min del, att förslagets grunder innebära ett utsuddande träde till statsav
alla bestämda konturer, och jag har också under hand förnummit, tjänster.
att den uppfattningen gjort sig gällande inom regeringen, att endast (Korta.)
genom ett dylikt utsuddande av principer det skulle finnas utsikt att
få förslaget antaget av riksdagen — en uppfattning, som verkligen
inte förråder någon synnerligen hög tanke om folkrepresentationen
och också är ett underskattande av regeringens uppgilt att taga ledningen
och lära riksdagen klara principer. På detta sätt kan ju iörslaget
kallas en riksdagskompromiss.
Herr Reuterskiöld hade däremot en principiell ståndpunkt, den
gamla konservativa ståndpunkten, och den kan man aniöra åtskilliga
skäl för, vilka jag ej behöver ge mig in på. Jag intar en annan ståndpunkt,
och vill blott begagna tillfället att göra en liten erinran mot
ett yttrande, som herr Reuterskiöld hade. Han förklarade, såvitt jag
ej missuppfattat honom, att erfarenheterna från universiteten ha visat,
att de kvinnliga juristerna där med få undantag gjort intrycket av
utanläxläsare. Ja, jag tror att det kanske är riktigt. Men det är väl
fallet med de manliga juristerna också! Varför de manliga undantagen
äro flera är därför att de manliga juristernas antal är så mycket
större och därför bli också undantagen så mycket flera. Herr Reuterskiöld
kan ej tänka sig, hur gröna vi voro, när vi kommo från
herrarnas omvårdande händer ut i det praktiska livet! \i tyckte,
att först då började för oss livets skola och att allt vad vi lärt oss vid
universitetet var utanläxor utanför livet självt, och vi kände oss tafatta
och bortkomna. Jag försäkrar herr Reuterskiöld, att detta utanläxläsningssystem
är unisont för både manliga och kvinnliga studerande
— enligt sakens natur förresten.
För min del har jag alltid haft den uppfattningen — för att nu
övergå till själva saken — att grundlagens uppgift är att fastslå
rättigheter för folket eller för vissa människor men inte att grundlagen
är till för att den ej alls skall befatta sig med den saken, utan lämna
alla möjligheter öppna, som enligt propositionen i förevarande fall
blir dess uppgift. Jag tror, att om man här skall fastslå en princip
och göra grundlagen till en värdig konstitutionell bärare av grundsatser,
bör det stå, att till en befattning kunna befordras både män
och kvinnor. Det är givet, att somliga då passa sämre och andra
bättre — och jag vill visst inte bestrida, att det finns befattningar
där än män än kvinnor passa bättre i allmänhet — ty det är här ej
fråga om likställighet i formell bemärkelse, utan det, att könen äro
i genomsnitt men med många undantag olika till arbetsanlag och bestämmelser,
och dessa äro nedskrivna i naturlagarna, och komma alltid
att göra sig suveränt gällande, såvitt jag förstår. Här är det
bara meningen att bereda kvinnan tillfälle att utnyttja de mänskliga
egenskaper, som hon har gemensamma med mannen, och de speciella,
som hon har som individ. Det är därför som grundlagen skall säga
ifrån, att rätt till befordran tillkommer både män och kvinnor och
Nr 59. 36
Lördagen den 0 juni, f. in.
Grundlags- detta även till fromma för det allmänna. Sedan skall på ett förnufändringsför-
tigt sätt gallras och detta sker främst genom naturlagarna. De göra
slag rörande g-g g^ianf]e suveränt, så att till ämbeten, som i allmänhet ej passa
träde till stats- för kvinnor, kommer det ej heller att bli någon stor tillströmning av
tjänster. kvinnor. För det andra sker det därigenom, att det finns olika be(Forts.
) nägenhet hos de manliga och de kvinnliga aspiranterna även av tradition
vilket också inverkan pa hur de komma att bestämma sig.
För det tredje finns den garantien, att fortfarande kommer att fastställas
en mängd kompetensfordringar till olika befattningar, som ombesörja
utgallringen. Och slutligen ha vi den allmänna grundsatsen
om förtjänst och skicklighet. Som vi veta, är detta en vacker grundsats,
men i tillämpningen, när det gäller att utnämna befattningshavare,
finns det hos alla vederbörande möjlighet att i dess ställe sätta
sitt godtycke såsom i motionen närmare utvecklas.
Så nog kunna kvinnorna vara beredda på att det finns möjlighet
att låta de olämpliga falla igenom under alla förhållanden.
Nu säger justitieministern i sitt utlåtande, att det nog finns
befattningar, som passa bättre för kvinnor än för män, men ändock
går grundlagen den vägen, att principiellt giva männen allt, och
kvinnorna, såvitt på grundlagen ankommer, intet. Om kvinnorna
säges nämligen, att till ämbeten och tjänster må med tillämpning av
grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor kunna
utnämnas och befordras. Det är den enda verkliga grundlagsprincipen
till förmån för kvinnorna, som detta grundlagsförslag innehåller.
Männen ha företrädesrätt till allt och sättas i spetsen och sedan
står det, att till ämbeten och tjänster må ock utnämnas och befordras
kvinnor. Redan därmed har grundlagen i formen fastslagit,
att när kvinnor skola befordras, det måste betraktas som undantag.
Vidare står det, att befordringar skall ske efter de grunder, som av
Konung och riksdag godkänts. Justitieministern yttrar i propositionen,
att meningen med förslaget är att bereda kvinnorna möjlighet
allenast att få tillträde till statstjänst, och anser, att denna möjlighet
kan fastställas såväl genom civillag — som de kommitterade föreslagit
— gom i samband med statsregleringar. Justitieministern håller
före, att man ej redan i grundlagen bör avskära möjligheterna att fastställa
vissa regler för kvinnors anställning i statstjänst i samband med
den allmänna statsregleringen. Genom en sådan vidare formulering
av § 28 regeringsformen skulle statsmakterna erhålla större rörelsefrihet.
Vad betyder då denna rörelsefrihet? Jo, den betyder icke minst
en rörelsefrihet i fråga om godtycke i skapandet av otillbörliga undantag
för kvinnor. Statsrådet sade nu, att man även tänkt sig att
reglerna skulle kunna ges i allmän civillag. Nej, icke i propositionen,
ty det är där uttryckligen sagt ifrån, att ett sådant fastslående av
kvinnans rätt är oförsiktigt, utan meningen vore, att det ock skall
kunna ske genom statsregleringen. Kanske nu mera regeringen ej
vågar sig på detta och det är kanske den känslan, som ligger bakom
statsrådets yttranden, men i propositionen står det i alla fall icke.
Man vill bereda kvinnan bara möjlighet till befordran, men ingen
rätt såvitt på grundlagen ankommer. Denna möjlighet består i en obe
-
.*57 Nr 59.
Lördatrcu dt-u 5 juni. 1’. in.
räknelig diskussion i kommittéer och ämbetsverk, där naturligtvis nymotliga
och gammalmodiga åsikter komma att kämpa, och dä cheferna ^ rörarule
på grand av ålder och tidigare utnämning vanligen komma att få sigta kvinnors tillordet.
Vidare är det på det viset, att ehuru uttryckligen säges, att träde till statsman
skall undanröja alla hinder i grundlagen för kvinnor att kunna få tjänster.
befordran, bibehåller regeringsförslaget i alla fall i grundlagen alt dura.)
kvinnorna ej kunna utses till justitieråd och regeringsråd, ej till särskild
ledamot i lagråd, ej till justitiekansler, icke till justitieombudsman
och militieombudsman. Alltså varken hackat eller malet'' Det
finns ej en enda genomförd princip i det kungl. förslaget, utan det är
ett konjunkturförslag, vilket man tror är det enda som kan gå i riksdagen
och det tycks ju vara en riktig gissning. Men jag menar, att
om riksdagen förelädes en proposition med ordentliga principer och
regeringen sade ifrån vad som var grundlagen värdigt, finge vi votera
om detta. Och jag tror, att man misskänner riksdagen, när man kommer
med sådana här framställningar, och riksdagen ej får veta varken
ut eller in.
Det har här sagts av herr Thulin, att propositionen är den mest
framkomliga vägen. Har herr Thulin redan hunnit sa långt i utförsbacken?
Vilka vägar äro framkomliga? Jo, det är sådana vägar,
som framgå genom votering, och vilka vägar gå fram genom votering?
Jo, det är de, som hävdas av dem, som hava makten. De,
vägar, som böra hävdas, böra således hävdas av regeringsmakten, och
om icke regeringen gör det, så. är det riksdagens medlemmars skyldighet
att göra det i stället. Alltid kommer något mera ut ur en
sådan politik. Men om en principiellt riktig väg blott omfattas av
minoriteter, så går herr Thulin från den. Varför sörja över om i
omröstningen skulle sannolikt inträffa, att en principiellt hållbar väg
ej skulle gå igenom? Är det en anledning till att ej själv rösta
riktigt?
Så har herr Thulin åberopat, att det har suttit två kvinnor i
kommittén. Men de skola ju ej bedömas efter kön utan efter förtjänst
och skicklighet även i detta fall. När dessa kvinnor mottogo
detta oförmodade uppdrag, kände de sig — jag vet inte om
det är fallet men det är en förklaring — förmodligen bundna av
Kungl. Maj:ts instruktioner och ansågo sig skyldiga att följa dem.
Enligt min uppfattning ha de förbisett åtskilligt. De instämde dock
icke i alla delar, utan de reagerade i ett och annat. Men denna reaktion
har Kungl. Maj:t i propositionen strukit, och åsidosatt alla
konturer av de principer, som de kvinnliga medlemmarna dock ville
hava kvar.
Vidare anfördes att en del kvinnor uttalat sin anslutning till
utskottets förslag. Ja, de kanske velat ha det bättre, men de äro
tacksamma att åtminstone kunna få något. Säkerligen ha de icke
heller haft förutsättningar att kunna syna förslaget i sömmarna. Men
vi som sitta här, och icke minst konstitutionsutskottets medlemmar,
hava plikt, såvitt jag förstår, se till att konstitutionen blir en värdig
författning och ej en avstjälpningsplats för negationer.
Nu har herr Hellberg modifierat mitt förslag, ehuru jag skulle
Nr 59. 38
Lördagen den 5 juni, f. m.
GruncUagsändringsförslag
rörande,
kvinnors tillträde
till statstjänster.
(Forts.)
gärna sett, att hela mitt förslag kunnat omfattas av honom. Emellertid
vill jag jrrka bifall till herr Hellbergs reservation. Den inrymmer
i alla fall den viktigaste frågan, nämligen, att det kommer
att stå i grundlagen, att Konungen äger att i statsrådet utnämna och
befordra svenska män och kvinnor till alla ämbeten och tjänster,
högre och lägre. Det andra få vi nog sedan.
Nu har visserligen av utskottet sagts, att inom utskottet funnits
sympatier för herr Lindhagens förslag. Men utskottet har inte
för närvarande kunnat tillstyrka den förändring, som av mig föreslagits
därför, att det icke föreligger proposition i saken och att
utskottet ej utan föregående utredning anser sig kunna tillstyrka en
mera genomgripande förändring. Den utredningen borde dock ha
föregått grundlagsändringen. Det nu föreslagna är ingen genombrottsförfattning
enligt min åsikt. Då utskottet dock möjligen menat,
att en ny utredning skulle kunna leda till att det nuvarande
kungl. förslaget slopas och att principer i den riktning, jag föreslagit,
skola tas upp igen, vill jag understryka detta som en förhoppning.
Med dessa ord, herr greve och talman, ber jag att med resignation
få yrka bifall till herr Hellbergs hemställan.
Herr Clason: Jag har icke haft tillfälle att i utskottet deltaga
i behandlingen av detta ärende, men så pricipiellt viktig som
frågan är, anser jag mig dock böra uttala mig i densamma.
Jag vill då först säga, att själva den formella läggningen av
ärendet synes mig i viss mån egendomlig. Utskottet har denna
riksdag beträffande ett par andra kungl. propositioner avböjt att
föreslå såsom vilande en grundlagsändring, som skulle möjliggöra
en annan lagstiftning, därför att konturerna för denna andra lagstifting
icke varit kända. I detta fall har utskottet gått en motsatt
väg. Utskottet har nämligen föreslagit en grundlagsändring, ehuru
konturerna av den följande lagstiftningen enligt min tanke icke
äro tillräckligt kända. Herr Thulin ville visserligen genmäla, att
dessa konturer skulle vara uppdragna av de sakkunniga på vissa
ställen i deras betänkande. Må så vara, att dessa fyra sakkunniga
hava ritat till några konturer, men här är ju dock förhållandet det,
att dessa konturer icke hava blivit framlagda för riksdagen av
Kungl. Maj:t: Kungl. Maj:t bär icke tagit ståndpunkt till dem,
och riksdagen har icke heller haft tillfälle att taga ståndpunkt till
dem.
Vad vidare förslagets formella avfattning beträffar, skulle jag
vilja anmärka, att nog synes mig den formulering, som skapats för
§ 4 i regeringsformen vara allt annat än en prydnad för denna
grundlag. Den lyder ju så: »Ej må de, som äro i rätt upp- och
nedstigande skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en
gång vara ledamöter av statsrådet.» Jag undrar, om man icke offrar
allt för mycket av grundlagens formella avfattning, när man
för att hindra, att t, ex. mor och dotter eller man och hustru skola
Lördagen den 5 juni, f. m.
Ö''J Mr 59.
på en trång bliva ledamöter av statsrådet, anser sig böra skriva Grundlag*-nagot sa pass vidunderligt smil detta. slag rårande
Vad frågans realitet angår betingas min ståndpunkt lruvudsak- \.v innors till
ligen därav, att jag tror, att kela denna utveckling kommer att locka träde, till stats
kvinnan kanske icke in i statstjänst, allen åtminstone att sträva etter tjänster.
sådan tjänst, och att enligt min uppfattning en sådan utveckling är (torts.,
olycklig. Jag aktar kvinnan för högt för att tro, att det ligger någon
lycka uti att draga in henne i denna tjänst. Det stod för ett par
■dagar sedan i en socialdemokratisk tidning, en artikel om vår nuvarande
skolutbildning, som med ganska stor kraft och enligt min tanke
med åtskilligt berättigande klandrade vissa sidor av densamma. Den
kom till sist in på blickskoleutbildningen och påpekade därvid, hurusom
även denna var felaktigt lagd, när den tryckte på att ge en utbildning
åt flickor i enlighet med de linjer, som man gått in på i statsskolorna
för imanliga lärjungar. I fråga härom sammanfattades det
hela beträffande resultatet på följande sätt: »Så spränges nervsystemet,
mattas den friska viljan, dödas initiativet och slätas personligheten
ut.» Jag tror, att det ligger ganska mycket afsållning
i denna karakteristik, och jag tror också, att ju mer man slår in på
den riktningen att locka kvinnorna in pa den akademiska banan för
blivande ämbetsverksamhet, desto mer slår man in på en oriktig väg.
Icke heller tror jag, att denna utbildningslinje numera omfattas av
den allmänna opinionen. Herr Hellberg var något inne på denna
opinion. Han ville då göra gällande, att den med tiden har förändrats,
och det är nog riktigt. Men när han sade, att det tidigare har förefunnits
en opinion emot att kvinnorna skulle bliva sjuksköterskor, då
tror jag att han var inne på fel gata. Jag undrar verkligen, om någon
sådan opinion någonsin funnits.’ Jag tror i stället, att man sedan
urminnes tider ansett detta vara, ett för kvinnan isärdeles^ lämpligt
verksamhetsfält. Men herr von Geijer hade alldeles rätt, da han betonade.
att man genom denna grundlagsändring lockar in kvinnorna
på ett fält, där de icke passa.
Såsom skäl för förslaget säger man då att det blott kommer att
finnas några få undantag, som skulle komma upp till de högre posterna.
Men vid sidan av dessa få undantag komma enligt men mening
att stå många, många andra, som vid slutet av sin bana komma att med
oändlig besvikelse se tillbaka på den väg, pa vilken man genom^ sadana
här grundlagsändringar lockat dem in. Det kommer att bil eu
ganska stark tillströmning icke till de högsta ämbetena, men till hela
banan, en tillströmning, som i stort sett endast kommer att leda till
besvikelse och icke till gagn varken för staten eller individen.
Jag skulle ock vilja saga, att jag för övrigt tror, att man ser
hela denna sak från en oriktig synpunkt, da man ställer individen i
första rummet. Det är icke så med statens ämbeten, att den gamla
tanken på rätten till ämbetena skall vara grundläggande för statsförvaltningen,
utan det är statens behov av dugliga tjänare, som skall
vara det grundläggande. Om det nu förhåller sig så, att ändringen
kommer att lända till skada för en stor grupp av individer till
nytta kanske för några få undantag, men till skada för den stora
Nr 59. 40
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlags- massan — är detta för mig ett ytterligare skäl att låta statens all“^''rörande
manna synpunkter i denna fråga träda i förgrunden. Det har sagts,
kvinnors”™- att statistiken visar, att så många kvinnor ägna sig åt studier, och
träde till stats- att det vore orätt, om dessa nu icke skulle få komma fram till ämtjänster.
beten. Men de hava ju ägnat sig åt sina studier med full vetskap, om
(Forts.) att denna spärr förefanns, och jag förmodar alltså, att de hava gjort
det av intresse för studierna och icke för statstjänstens skull.
Herr Thulin talade något om kvinnans lämplighet till prästerliga
befattningar. Jag skulle i det fallet vilja erinra om att det även inom
kvinnornas egna led numera yppat sig starka betänkligheter just i detta
avseende. Jag tror, att man har att räkna med en viss förändring
i opinionen på detta område, om den tidigare skulle varit för kvinnliga
präster. Om herr Thulin tar kännedom om de förhandlingar, som
fördes på kvinnokongressen i januari, skall han finna, att där framkomma
ganska bestämda yttranden i av mig angiven riktning.
Det är en annan sak, som jag i detta sammanhang ock vill betona,
och den rör i viss män den kommande utvecklingen. De sakkunniga
hava uttalat, att meningen med detta förslag är att skapa
full likställighet mellan man och kvinna och att det skall vara en
fri tävlan på statstjänstens område oberoende av kön. Jag skulle vilja
säga, att då skola också de, som i fortsättningen komma att syssla
med denna fråga, gorå allvar av detta. Det är icke så för närvarande,
att om .man tar bort den nuvarande grundlagsbestämmelsen emot kvinnans
.tillträde till statstjänst, det på detta område kommer att råda
full likställighet.. Ty först kommer staten i fortsättningen att i fråga
om manliga individer kräva ut den militära utbildningen, under det
att något motsvarande för kvinnor icke förefinnes. Under sådana
förhållanden komma de manliga adepterna till statens ämbeten att bliva
handikapade, då de ju av staten åläggas en längre utbildningstid.
Det finns sålunda redan genom detta system ingen likställighet mellan
man och kvinna och ingen fri tävlan dem emellan. Men vidare kan
det ifrågasättas, om det finns någon likställighet även på ett annat
område. Det bär under de senaste åren icke så sällan inträffat, att
man genom statsregleringsåtgärder inrättat vassa befattningar, som
kallas kvinnliga biträdesbefattningar. Skall det bli full likställighet
och fri tävlan, måste i avseende på dessa »kvinnliga biträdesbefattningar»
ordet »kvinnliga» framdeles strykas, ty håller man på
principen om likställighet och fri tävlan, går det uppenbarligen icke
an., att. staten kommer och förklarar, att vissa befattningar skola vara
kvinnliga. Jag.vet, att man här svarar: ja, men vi tycka, att kvinnorna
äro lämpligare för dessa befattningar. Men ställer man sig på
den standpunkten, kan man också såga, att männen äro lämpligare
exempelvis för de högre administrativa befattningarna. Nej, skall
det vara full likställighet, går det icke att premiera det ena könet. —
Men, säger, man vidare, lönerna äro så låga för dessa befattningar,
att en man icke kan taga emot en dylik befattning. Detta torde emellertid
ofta bero på att dessa kvinnor hava befattningarna såsom biförtjänster,
medan de samtidigt hava sitt uppehälle i de hem. där de
vuxit upp. Men det kan ock finnas män. som ville hava dylika be
-
Lördugcn den 5 juni, f. iu. 41
fattningar såsom biförtjänst. Och om det finns män, som skulle kunna
inträda i dylika befattningar och som, enligt min övertygelse, även
skulle sköta dem fullt ut lika bra, kräva både den fulla likställigheten
och den fria tävlan, att man även på detta område upphör att handikapa
männen.
Jag har velat uttrycka detta med hänsyn till den utveckling av
denna fråga, soon måhända är att vänta. 1 stort sett skulle jag vilja
framhålla att den utveckling, som man nu vill slå in på, är olycklig,
och jag tror också, att man, jämväl i vitt utgrenade kvinnokretsar,
börjar på att reagera emot detta. Det finns verkligen numera även
hos kvinnor en bestämd reaktion mot denna utveckling, som vill driva
in kvinnan på männens banor och göra kvinnan så lika mannen
som möjligt. Det börjar på att växa fram en annan känsla även i
kvinnokretsar, nämligen den att kvinnorna framför allt böra rikta in
sig på att förbliva kvinnor.
I frågans nuvarande läge skulle jag mest hava böjelse för att
yrka bifall till herr Reuterskiölds förslag. Jag skall emellertid, då
detta val saknar utsikt att bliva antaget, be att få förena mig i det
yrkande, som göres i den av herr von Geijer m. fl. avgivna reservationen.
Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är dels herr von
Geijers framställning, dels övriga reservanter och dels också andra talare,
som föranlett mig att begära ordet för att säga ett par saker.
Under herr von Hofstens inledningsanförande, som imponerade
på mig genom redighet och logik, trodde jag, att det slut, till vilket
han ville komma, skulle bliva ett annat, än det i verkligheten blev.
Herr von Hofsten visade tydligt och klart, att det här visserligen gällde
undantagsfall, men såvitt jag förstår, ansåg herr von Hofsten lika
väl som jag, att rättvisa borde ske alla svenska medborgare, antingen
de vore få eller många. Herr von Hofsten erkände detta men kom sedan
till det resultatet, att eftersom den allmänna folkmeningen i fråga
om kvinnans tillträde till domareämbeten icke är mogen, finge vi vänta
eu tid i alla fall. Såvitt jag förstår, menade herr von Hofsten med
den allmänna folkmeningen i detta fall en folkfördom, eftersom han
stod på den ståndpunkten, att denna allmänna folkmening icke vore
riktig. Jag har nu den uppfattningen, att folk har en oförytterlig
rätt att hava fördomar, men de ha icke rätt att ha dem i fred, och jag
har ännu mindre den uppfattningen, att andra människor böra hjälpa
till att skydda och bevara deras fördomar. Låt dem, som ha fördomarna,
klara dem själva och låt dem, som icke hava sådana fördomar,
försöka att i sitt medborgerliga värv komma till rätta med och utrota
fördomarna.
Det har också varit litet tal om en annan kategori av tjänster,
nämligen prästerliga tjänster. Man har då sagt, att det skulle vara
tråkigt att släppa fram kvinnor till prästämbeten. Jag har alltid
haft den för många kanske underliga uppfattningen att den, som är
intensivast i sin religiösa känsla, också bäst passar till präst. Jag
tror, att den allmänna uppfattningen är, att den religiösa känslan hos
Nr ö».
Grundlagsändring
äf ordlag
rörande
kvinnors tillträde
till statstjänster.
yhorU.)
Nr 59. 42
Lördagen den 5 juni, f. m.
Grundlags- kvinnorna i allmänhet är intensivare än hos män. Men kanske herr
ändringsfår- (Jlas0n och Övriga försvarare av de religiösa värdena anse, att den sna''tvinlwrTtitt-
rare är en farlighet för dem, som skola bekläda prästämbetena? Om
träde till städs- det över huvud taget är något ämbete i statens tjänst, varifrån kvintjänster.
nor nu äro utestängda och i vilket de just på grund av det naturliga
(Forts.) urval, som här talats om, skulle passa, borde det vara just på detta
område. Jag förstår, att en viss allmän folkmening, rättare folkfördom,
förefinnes även i detta avseende. Men skola till och med de
religiösa värdenas och religionens varmaste offentliga försvarare också
offra åt folkfördomar, då tycker jag, att det här blir en något mindre
värdesättning av de religiösa värdena, än som vanligen brakar komma
till synes.
Jag fick den uppfattningen av herr von Geijers yttrande, att lian
var lika imponerad som jag av herr von Hofstens logik så imponerad
t. o. m., att han blev litet rädd för den. Herr von Geijer kom in på
en sak, som sedan spelade en viss roll icke minst i herr Clasons anförande,
nämligen kulturens offerväsen då det gäller kvinnans emancipation.
Herr von Geijer hävdade den meningen, att en lagstiftning
sådan som den av utskottet här föreslagna skulle locka in de stackars
kvinnorna på denna bana och att det därför vore vår skyldighet att
skydda och bevara dem från de farligheter och frestelser, som skulle
läggas i deras väg. Jag vill fästa herr von Geijers uppmärksamhet
på att vi hava vid denna riksdag beslutat, att kvinnan skall vara en
myndig medborgare här i samhället. Det förmynderskap, som vi
skulle taga oss, om riksdagen ginge på den linje, som herr von Geijer
här föreslår för att skydda och bevara kvinnan från farlighet och
från allt ont, detta förmynderskap är nog litet otidsenligt. Jag får
säga, att när det gäller myndiga personer vare sig män eller kvinnor,
tycker jag bäst om att umgås med sådana, som icke hava behov av
förmyndare, och jag tror nog, att samhället också i längden har största
nyttan av att man icke från statens sida försöker komma med det
av herr von Geijer för kvinnornas vidkommande i detta avseende föreslagna
förmynderskapet.
Det är, såsom herr von Geijer säde och herr Cla-son vidare utvecklade,
för att bevara kvinnorna från att nödgas »göra bittra erfarenheter»,
som vi här skulle vägra dem de rättigheter, som herrarna ändå
rent principiellt anse att de borde ha. Jag vill nämligen fästa uppmärksamheten
på att herr von Geijer själv fällde idet uttrycket, att
vi icke kunna »bara för en principiell ståndpunkt» utsätta kvinnorna
för de farligheter, som det här skulle bliva tal om. Där fick herr
Lindhagen svar på sin ståndpunkt, då han så hårt tog en av konstitutionsutskottets
ledamöter i upptuktelse för att denne ville gå den framkomliga.
vägen. Herr Lindhagen höll starkt på att huvudsaken var
det principiella erkännandet. Det är. såsom herr Lindhagen finner,
olika uppfattning om den saken, och jag tror. att kvinnorna äro tacksammare,
om de få de rättigheter, varom här är fråga, även om de icke
få den i en så smaklig form. Nu håller jag fullkomligt med både
herr Lindhagen och herr Hellberg därutinnan. att det vore från alla
synpunkter smakligare, om stadgandet finge en principiellt klar och
Lördugen deri f> juni, f. in. 43
redig formulering. Men vår grundlag iir nu en gång ett historiskt
verk, där man kan läsa ut åtskilligt beträffande övervunna ståndpunkter,
och bär går det tydligen lättast att gå den vägen, d. v. s.
vägen så småningom fram till det principiella erkännandet.
Om det funnits några utsikter för att den kunde bliva antagen,
skulle jag hava yrkat bifall till herr Hellbergs reservation, men herr
Lindhagen får förlåta mig, att jag i likhet med herr Thulin anser
den av utskottet föreslagna vägen framkomligare, på grund varav jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman! Jag begärde
ordet, då det från statsrådsbänken sades, att det skulle vara en brist i
vår reservation, att vi skulle vilja göra vissa undantag i själva grundlagen
och därefter vissa andra undantag i den allmänna lag, som man
väntar. Jag för min del förstår icke detta resonemang, ty jag har icke
ansett, att några undantag böra göras beträffande den allmänna lag,
som här förutsättes. Det står nämligen på sid. 5 i utskottsutlåtandet,
att § 28 i regeringsformen skulle tillökas med ett stycke av följande
lydelse: »Till ämbeten och tjänster, varom ovan sägs, må med
tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts,
även kvinnor kunna utnämnas och befordras.» I den allmänna lagen
böra endast intagas kompetensvillkoren för utnämningar till statstjänst,
när kvinnor därtill skola utnämnas. Huruvida kvinnor skola
kunna utnämnas till tjänster, där grundlagen tillåter att en sådan utnämning
kan ske, måste bliva beroende av om de uppfylla dessa kompetensvillkor
eller i övrigt på den skicklighet, som erfordras för varje
särskild tjänst. Jag tror däremot icke, att det kan vara riktigt att
man i grandlagen inskriver, att det är tillåtet för kvinnor att söka
vissa statstjänster och sedan i den allmänna lagen säger: nej, dessa
tjänster få kvinnor icke söka.
Låtom oss tänka oss en sådan tjänst som den militära. Det är väl
knappt någon i kammaren, som tror, att det kan vara lämpligt att
utnämna en kvinna till officer i armén; men enligt utskottet skulle
kvinnor kunna utnämnas till sådana tjänster. Men så skulle man i
en särskild lag såga, att kvinnor icke få utnämnas till officerstjänster.
Hur vill man försvara ett sådant sätt att stifta grundlag? Jag
anser icke, att vår reservation är bristfällig, utan det är den föreslagna
grundlagsparagrafen, som lider av en alldeles oförlåtlig brist
i detta hänseende: när man tillåter en sak i grundlagen, kan man
icke taga tillbaka vad den tillåter genom någon annan lag än grundlagen.
Man invänder måhända, att ordet »må» skulle betyda, att kvinnor
skulle, efter antagande av utskottets förslag, endast undantagsvis
kunna utnämnas till nu åsyftade tjänster. Jag undrar, om man
verkligen får tolka det föreslagna stadgandet på detta sätt. Naturligtvis
kan man icke mena eller säga, att till dessa ämbeten och
tjänster »skola» utnämnas och befordras infödda svenska kvinnor,
ty därigenom uteslutas männen från alla dessa tjänster. Det måste
stå »må», och om man går längre ned i paragrafen står där, att »til!
Nr 59.
Grundlagsändringsförslag
rörande,
kvinnors tillträde
till statstjänster.
(Forts.)
Nr 59. 44
Lördagen den 5 juni, f. in.
Grundlags- prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande
att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap,
kvOnnors^iU- kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran.
träde till siats- Till alla övriga ämbeten eller tjänster med det undantag i avseende
tjänster, å statsrådets ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare av annan
(Forts.) kristen troslära ävensom av den mosaiska, kunna nämnas.» Där
står också »må». Uppfylla vederbörande endast kompetensvillkoren
för en sökt tjänst, kunna de utnämnas. På samma sätt måste det
vara här. Såvitt jag förstår, lider förslaget härvidlag av så betänkliga
brister, att redan däri ligger ett hinder att antaga detta
grundlagsstadgande.
Statsrådet Nothin yttrade, att reservanterna säkerligen ville gorå
samma undantag, som de sakkunniga gjort, och som angivas på sidan
30 i Kungl. Maj:ts proposition. De sakkunniga hava t. ex. tänkt
sig. att kvinnor icke skulle kunna utnämnas till befattningar, med
vilka följde åliggande att ansvara för yttre ordning och allmän säkerhet.
Men varför icke det? Det är klart, att i vissa av dessa befattningar
det icke passar att anställa kvinnor, därför att där fordras
en särskild kompetens, som kvinnorna icke besitta. Men däremot
skulle ju kvinnorna mycket väl kunna utnämnas t. ex. till sedlighetspoliser.
Kvinnlig sedlighetspolis hava vi redan, och varför då
nu göra ett sådant undantag? Vidare anse de sakkunniga, att kvinnor
icke skulle kunna utnämnas till befattningar vid fångvården
eller vid korrektionsanstalter avsedda för män eller manlig ungdom.
Om detta är riktigt, så kan ju föreskrivas sådana kompetensvillkor,
att kvinnor i allmänhet bliva uteslutna från att söka. Men jag kan
icke förstå, varför icke vid en sådan anstalt en kvinna skulle kunna utnämnas
t. ex. till skrivbiträde vid kansliet. Det är således, menar
jag, alldeles oriktigt, att i grundlagen tillåta kvinnorna tillträde till
vissa tjänster men sedan i en särskild lag säga, att hon får icke
söka och innehava dessa samma tjänster, och jag menar, att frågan
bör lösas på det sättet, att den särskilda lagen blott innehåller de
kompetensvillkor, som böra fordras i varje särskilt fall.
Nu hava vi reservanter ansett, att när man skall tillåta kvinnorna
att i större utsträckning än hittills anställas i statstjänst, bör
man dock gå fram med en viss försiktighet. Jag tror, att det kanske
här mer än på många andra områden är nödvändigt att man verkligen
har en allmän folkmening bakom sig. Jag undrar, om den
allmänna folkmeningen i detta fall är så pass stadgad, att man kan
taga ett så oerhört vittgående steg, som det, vilket här föreslås av
utskottet; och jag vill då peka på en sådan liten omständighet som
den, att när vi förut här i kammaren debatterat frågor om kvinnans
rättigheter, ha läktarna alltid varit överfulla av intresserade
kvinnliga åhörare. I dag äro de mycket få, det manliga elementet
är övervägande, vilket visar att intresset icke är starkt för saken.
Vidare vill jag säga, att är icke den allmänna meningen på det klara
med, att kvinnan kan bli anställd i domarebefattningar och prästerliga
tjänster m. fl. sådana, riskerar man, att auktoriteten och prestigen
i förvaltningen äventyras, och det vore för staten en synnerligen
Lörtlagen <icu 5 juni, f. m.
45 N r 59.
allvarsam sak. Jag undrar, huru det skulle mottagas, om man Unge
i en häradsrätt på landet se såsom domare en ung flicka på några
och tjugu år. Vad auktoritet skulle detta medföra för domarä.mbetet
i en rättegång? Jag tror den saken är så pass allvarsam, att man
bör tänka sig för mer än en gång. Reservanterna anse, att vissa
grupper av tjänster böra i grundlagen undantagas: statsrådsbefattningar,
militära, domare- och prästerliga tjänster, men i övrigt skulle
andra befattningar stå öppna för kvinnan, naturligtvis med den underförstådda
tanken, dels att för vissa befattningar det måste uppställas
sådana kompetensvillkor, att det icke kan bli fråga om att där anställa
kvinnor och dels att Kungl. Maj:t vid utnämningarna tillvägagår
med något förstånd. Det är icke säkert, att Kungl. Maj:t till
förtroendesysslor och till chefsplatser i verken o. s. v. utan vidare
skall utnämna kvinnor, bara på grund av tjänsteår eller sådant, utan
man får väl förutsätta något omdöme hos Kungl. Maj:t också!
Således, herr talman, på dessa grunder ber jag att få instämma
i det av herr von Geijer gjorda yrkandet om bifall till reservationen.
Herr statsrådet N o t h i n: J ag begärde ordet i anledning av
den siste ärade talarens anförande. Han gjorde gällande, att det skulle
vara formellt oriktigt att i regeringsformen stadga, att kvinna ägde
tillträde till istatstjänst i den ordning och enligt de grunder, varom
Kungl. Maj:t och riksdagen komme överens, samt att därefter i en
särskild lag göra vissa inskränkningar ifråga om kvinnas rätt att tillträda
statstjänst. Jag erkänner, att jag icke förstår det berättigade i
den anmärkningen; det föreliggande grundlagsförslaget, sådant det är
formulerat av utskottet, hänvisar till de bestämmelser, som kunna komma
att meddelas av Kungl. Maj:t och riksdagen. Just den omständighet,
att dylik hänvisning göres, utmärker ju att vissa begränsningar
kunna komma att ske. Emellertid torde man få draga den slutsatsen
av herr Ekmans yttrande, att reservanternas grundlagsförslag
bör tolkas på det sättet, att till alla de befattningar, som icke äro särskilt
undantagna, kvinnor skola kunna utnämnas. Herr Ekman går sålunda
vida längre än t. o. m. de av mig tidigare omnämnda sakkunniga,
enär dessa tänkt sig, att diplomatiska anställningar, polismästaretjänster
m. fl. skulle vara undantagna från kvinnas behörighet, under
det att med herr Ekmans resonemang även dessa tjänster skulle kunna
innehavas av kvinnor.
Det har gjorts gällande, att man redan nu skulle taga ståndpunkt
till frågan. Jag kan icke anse det vara berättigat att föregripa den
pågående utredningen, och att föregripa de yttranden, som vederbörande
ämbetsmyndigheter komma att avgiva.
Jag vill till slut göra en anmärkning i anledning av vad ett par
föregående talare yttrat därom, att man genom förslagets antagande
skulle locka kvinnor till statstjänsterna och in på banor, som beredde
dem svårigheter. Det är icke fråga därom: men man vill bereda de
kvinnor, som både genom studier och på annat sätt gjort sig berättigade
att få en bättre användning i statens tjänst, ökad möjlighet att
göra sin arbetskraft och sin förmåga gällande.
Grundlagsändringaföralag
röraruU
kvinnors till
träde till stats
tjänster.
(Korn
Nr 59. 46
Lördagen den 5 juni, f. in.
QnmcUags- Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttraide herr tal
ändringsför-
mailnen, att rörande föreliggande utlåtande framkommit följande yrhdnn^s^U-bunden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
träde till stats- av utskottet förordade grundlagsändringsförslaget skulle avslås i vad
tjänster, det anginge vissa paragrafer i regeringsformen; 3 :o) av herr van Geijer,
(Forts.) att såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling skulle antagas
det förslag till ändrad lydelse av §§ 28, 33 och 108 regeringsformen
samt § 70 riksdagsordningen, som förordats i herr von Geijers vid utlåtandet
avgivna reservation; samt 4:o), av herr Hellberg, att såsom
ett sammanhängande förslag skulle till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antagas
dels den ändrade lydelse av § 28 regeringsformen, som förordats
i herr Hellbergs vid utlåtandet anförda reservation, dock med den
ändring, att paragrafens andra stycke avfattades sålunda:
»Till prästerligt ämbete må kvinna kunna utnämnas med tillämpning
av grunder, som bestämmas i den ordning 87 § 2 mom. stadgar.
Till sådant ämbete eller till annan tjänst----under departemen
tet
höra»;
dels den ändrade lydelse av §§ 4 och 33 regeringsformen samt §
70 riksdagsordningen, som Kungl. Maj:t föreslagit;
dels och de ändringar i §§ 17, 21, 27, 96 och 97 regeringsformen
samt § 68 riksdagsordningen, som förordats i herr Lindhagens
motion i ämnet.
Vidare yttrade herr talmannen, att propositioner komme att göras,
först särskilt beträffande utskottets hemställan i punkten 1, därefter
särskilt i fråga om vartdera av herr von Geijers och herr Hellbergs
yrkanden samt slutligen särskilt angående utskottets hemställan i
punkten 2.
Sedan herr talmannen därefter till en början gjort propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag å utskottets hemställan i
punkten 1 ävensom upprepat propositionen på bifall till sagda hemställan,
förklarade herr talmannen sig finna sistnämnda proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 57 punkten 1, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 56;
Nej — 47.
Lördagen den 5 juni, f. m.
47 Nr 59.
Sedermera gjorde herr talmannen proposition på bifall till herr
von Geijers ovanberörda yrkande samt, då svaren utgjordes såväl av
ja som av nej, vidare proposition därpå att ifrågavarande förslag skulle
förkastas; och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som förkastar det förslag till ändrad lydelse av vissa grundlagsparagrafer,
som under överläggningen om konstitutionsutskottets
utlåtande nr 57 framställts av herr von Geijer, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 52;
Nej — 56.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till
herr Hellbergs omförmälda yrkande samt, då svaren utföllo med blandade
ja och nej, ytterligare på förkastande av förslaget i fråga; och
förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition, så lydande:
Den, som förkastar det av herr Hellberg under överläggningen om
konstitutionsutskottets utlåtande nr 57 framställda förslaget till ändrad
lydelse av vissa grundlagsparagrafer, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 63;
Nej — 42.
Qrundlagsändringtfårslag
rörande
kvinnors tillträde
till statstjänster.
(Forts.)
Nr 5a 48
Lördagen den 5 juni, f. in.
Grundlags- Slutligen bifölls på särskild proposition utskottets hemställan i
ändringsför- pUnkten 2 av utlåtandet.
slag rörande
kvinnors till
''^tjänster*18
Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande
(Forte.) nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Om Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 165, i anledning av
klassificering Kungl. Maj :ts proposition angående klassificering av postkontoren och
toren“m ro telegrafverkets stationer jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen den 12 mars 1920 avlåten proposition nr 243,
hade Kungl Maj:t. under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag föreslagit
riksdagen
dels godkänna de i statsrådsprotokollet angivna grunder för klassificering
av telegrafverkets stationer ävensom vid bifall härtill besluta,
att antalet av följande befattningar vid telegrafverket skulle
från och med den 1 juli 1920 utgöra:
telegrafkommissarie av klass 1 B ------------ IT
> >, * 2_________________ 21
dels besluta, att från och med den 1 januari 1921 antalet avdelningsingenjörer
vid telegrafverket skulle ökas till fyra och antalet
förste kontrollörer till tjugo;
dels medgiva, att ur telegrafverkets tjänst avgången person, vilken
innehaft med pensionsrätt icke förenad befattning och som befunnes
vara i behov av understöd, finge av telegrafstyrelsen tilldelas
årligt understöd med lämpligt belopp, icke överstigande vad som motsvarade
två tredjedelar av den årsinkomst, han senast åtnjutit från
telegrafverket, att utgå av nämnda verks medel, dock att dylikt understöd,
där ej särskilda omständigheter föranledde undantag, finge
tilldelas allenast den, vars tjänstetid uppginge till minst 25 år, däri
inberäknad den tid vederbörande före antagandet i telegrafverkets
tjänst kunde hava innehaft anställning vid enskilt telefonnät, som
övertagits av telegrafverket, eller såsom föreståndare för eller biträde
vid sådan växelstation inom rikstelefonnätet, vars betjäning antoges
av vederbörande abonnenter;
dels ock medgiva, att av telegrafverkets medel finge till Norra
Sveriges rikstelefonisters vilohemsförening utan personlig ansvarighet
under år 1920 utbetalas ett belopp av högst 25,000 kronor såsom
bidrag till gäldande av föreningens kostnader för inrättande av ett
vilohem.
Förevarande proposition hade hänvisats, i vad den avsåg medgivande
för telegrafstyrelsen att tilldela ur telegrafverkets tjänst avgången
person årligt understöd, till bankoutskottet och i övrigt till
statsutskottet.
49 Är 5».
Lördagen den 5 juni, f. m.
I anledning av förevarande proposition hade uti två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren ur 270, av herrar C.
(i. Ekman och N. A. Nilsson i Ivabbarp samt den andra nr 373, inom
andra kammaren av herr B. Nilsson i Landeryd in. fl., hemställts, att
riksdagen måtte, med godkännande av de grunder, som beträffande
postanstalternas klassificering utvecklats i komniunikationsvenkens
lönenämnds utlåtande den 28 januari 1920. besluta, att antalet av följande
befattningar vid postverket skulle från och med den 1 juli 1920
utgöra:
postmästare av klass 1 -------------------------- 18
» » » 2 ___________________________ 30
Vidare hade herr T. Julin uti eu inom första kammaren väckt
motion nr 294, hemställt, att riksdagen ville som sin mening uttala,
att den i statsrådsprotokollet av den 12 mars 1920 omnämnda utredning
för klassificering av postkontoren icke borde överlämnas till kommunikationsverkens
lönenämnd utan borde handläggas i samband med
den i samma protokoll omförmälda undersökningen om förekomsten
av överkvalificerad arbetskraft i postverket, och att riksdagen måtte
besluta, att tjänsteman i postverket, som i anledning därav, att under
fortgången av förenämnda utredningar postmästartjänst icke definitivt
tillsattes, allenast förordnades att tills vidare bestrida högre tjänst
än sin egen, skulle, för den tid förordnandet av honom bestredes, äga.
uppbära avlöning och äga rätt till tjänstårsberäkning, som om han
vore konstituerad å den högre tjänsten.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade skäl hemställt,
I) att riksdagen måtte, med bifall till Kung!. Majrts förevarande
proposition, i vad densamma gällde telegrafverket,
a) godkänna de i statsrådsprotokollet över civilärenden den 12
mars 1920 angivna grunder för klassificering av telegrafverkets stationer
ävensom vid bifall härtill besluta, att antalet av följande befattningar
vid telegrafverket skulle från och med den 1 juli 1920 utgöra:
telegrafkommissarie av klass 1 B ____________ 17
» » » 2__________________ 21
b) besluta, att från och med den 1 januari 1921 antalet avdelningsingenjörer
vid telegrafverket skulle ökas till fyra och antalet
förste kontrollörer till tjugo:
c) medgiva, att av telegrafverkets medel finge till Norra Sveriges
rikstelefonisters vilohemsförening utan personlig ansvarighet under
år 1920 utbetalas ett belopp av högst 25.000 kronor såsom bidrag
till gäldande av föreningens kostnader för inrättande av ett vilohem:
II) att riksdagen, med bifall till de av herrar C. G. Ekman samt
N. A. Nilsson i Kabbarp samt herr B. N. Nilsson i Landeryd m. fl.
I ämnet väckta motionerna, måtte, med godkännande av förut angivna
grunder för klassificering av postkontoren besluta, att, på sätt
kommunikationsverkens lönenämnds betänkande den 28 januari 1920
Första kammarens protokoll 1920. Nr 59.
Om
klassificering
av postkontoren
m. m.
(Port».)
4
Nr 59. 50
Lördagen den 5 juni, f. m.
Om angåve, antalet av följande befattningar vid postverket skulle från
klassificering metj 1 juli 1920 utgöra:
av postkontoren
m. m, postmästare av klass 1 --------------------------- 18
(Forte.) » » :> 2 -......................... 30;
III) att herr T. Julins i ämnet väckta motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar- H. F. Lamm,.
J. Jeansson, C. J. Asplund, J. Nilsson i Malmö, P. M. Olsson, A. Anderson
i Ekstock, /''. Nilsson i Bonarp, C. R. Jansson i Falun, A. J.
Andersson i Gävle och O. Nilsson i Örebro, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava i reservationen angiven lydelse och att utskottet
bort hemställa,
I) att riksdagen,, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
i vad densamma hänvisats till statsutskottet, och med avslag
å de av herrar C. G. Ekman samt N. A. Nilsson i Kahbarp och herr
B. N. Nilsson i Landeryd m. fl. i ämnet väckta motionerna, måtte
a) godkänna------21;
b) besluta-----tjugo;
c) medgiva-----vilohem;
II) att herr T. Julins i ämnet väckta motion måtte anses besvarad
genom vad i utlåtandet anförts.
Herr statsrådet Svensson: Herr talman, mina herrar! I det
föredragna utskottsbetänkande! komma skilda meningar till synes..
En majoritet inom statsutskottet har gått en annan väg än som föreslagits
i den kungl. propositionen, medan några reservanter ha yrkat bifall
till denna. Den tvist det bär gäller är huruvida ett av kommunikationsverkens
lönenämnd framlagt förslag till omklassificering av
postkontoren bör bringas i tillämpning i samband med ikraftträdandet
av det nya avlöningsreglementet för dessa verk, som träder i kraft den
1 juni i år. Det torde för dem, som ha läst utredningen i ämnet, stå
klart, att den tvistefråga, som här föreligger, är av mycket ingripande
betydelse för postverket, i det att genom ett bifall till lönenämndens
förslag ett mycket betydande antal postmästare skulle nedflyttas
från sin nuvarande klass. Icke mindre än 109 postmästare skulle
sålunda nedflyttas, och det påpekas nu i propositionen, att av dessa
skulle icke mindre än 72 efter förslagets genomförande komma att
uppbära avlöning i samma löneklass, som de skulle ha uppnått, såframt
de icke sökt och vunnit befordran till den grad, de för närvarande
inneha. För 6 postmästare skulle förhållandet bli ännu sämre,
i det att de skulle erhålla avlöning i lägre löneklass än de uppnått,
ifall de icke vunnit befordran.
För att kunna taga ståndpunkt till denna fråga har man enligt
mitt förmenande att i första hand söka bedöma och göra klart för sig,
huruvida det av lönenämnden framlagda omklassificeringsförslaget —
icke minst med hänsyn till de konsekvenser, som därmed
äro förbundna —- vilar på riktiga grunder. Då, såsom
Lördagen den 5 juni, f. in.
Öl St ott.
statsutskottet betonat, ändamålet med om klass) ficeri ngen bör vara att
åstadkomma största, möjliga likställighet i fråga om föreståndarebefattningarnas
ställning i de olika verken, naturligtvis dock med vederbörligt
beaktande av de olika verkens säregna förhållanden, torde man ha
att till en början undersöka, om detta resultat komme att vinnas genom
lönenämndens förslag. Av vad jag anfört till statsrådsprotokollet torde
framgå, att jag för min del hyser en bestämd tvekan härutinnan.
1 sitt förslag i ämnet har lönemimnden utgått från en skala, som erhållits
genom att de olika, postkontoren enligt ett visst system åsatt»
vissa poäng i förhållande till arbetets ansvar och omfattning. Den
härvid använda poängberäkningen har nämnden själv ansett icke vara
tillfredsställande. Sedan emellertid en sådan poängskala erhållits,
varå samtliga postkontoren utlagts, har nämnden vid uppdragandet
av gränserna mellan de olika klasserna postkontor i stort sett följt uet
tillvägagångssätt, att den uppgjorda poängskalan uppdelats i så många
lika stora delar, som det finnes klasser. Det är ju emellertid ett känt
faktum, att beträffande de mindre postkontoren störa grupper förekomma,
vilka kunna inpassas inom trånga gränser, under det att å andra sidan
de större postkontoren kunna förete betydande olikheter ifråga om
poängtal. En klassificering, grundad i huvudsak på eu matematisk;
uppdelning av poängskalan, synes därför icke innebära garantier för
vinnande av ett rättvist resultat. I själva verket kunna därmed tillfälliga
förhållanden få den största inverkan ifråga om vilken klass ett
postkontor kommer att tillföras. Om till exempel ett större postkontor
har ett poängtal, som betydligt överstiger de närmast i storlek följande
postkontoren, kan det tänkas, att poängskalan uppdrivits till en
sådan höjd, att med tillämpning av den metod nämnden förordat, de
övriga postkontoren nedpressas i lägre klass än rätteligen vederbort.
Huruvida nu så är förhållandet i detta fall är jag givetvis icke i tillfälle
att säkert bedöma. Jag ber emellertid att få framhålla, att eu
verkställd jämförelse mellan fördelningen av postkontoren under de
olika klasserna enligt lönenämndens förslag å ena sidan och fördelningen
av motsvarande stationer vid statens järnvägar och telegrafverket
å den andra utvisar, att såväl vid statens järnvägar som telegrafverket
fördelningen är mera jämn än som enligt nämndens förslag
skulle bli fallet vid postverket, där det övervägande eller åtminstone
mycket betydande antalet komme att placeras i lägsta klass.
Oavsett emellertid hur därmed förhåller sig synes det mig åtminstone
''uppenbart att säkerhet för en rättvis klassificering av postkontoren
icke kan vinnas allenast genom en matematisk uppdelning av en i och
för sig icke tillfredsställande poängskala. För ett sådant ändamål måste
en materiel jämförelse ske såväl mellan postkontorens arbetsförhållanden
inbördes som ock mellan å ena sidan postkontoren och å andra
sidan motsvarande anstalter i de båda övriga verken. Såsom lönenämnden
själv vitsordat har den icke varit i tillfälle att för uppgörandet
av sitt förslag verkställa någon mera ingående utredning i detta
avseende. T det avseendet torde lönenämndens utredning ha varit synnerligen
ytlig, i det att endast något enstaka postkontor har kunnat
flyktigt, studeras. Jag har därför ansett för min del och jag anser
Om
klassificering
av postkontoren
m. m.
(förta.)
St hd. 52
Lördagen den 5 juni, f. m.
Om alltjämt nödvändigt, att en sådan ingående utredning i ämnet kommer
klassificering till stånd innan en omklassificering av postkontoren äger rum.
toren*>a°m Det kan nu invändas mot vad jag har framhållit, att förslaget
(F tsV" ifråga är av provisorisk beskaffenhet. Härmed är jag också inne på
or '' den andra synpunkten för bedömandet av den föreliggande frågan,
som är en huvudsynpunkt, nämligen hänsynen till de nuvarande befattningshavarna,
Även om innehavare av nuvarande postkontor skulle
vara skyldiga att underkasta sig eu omklassificering, som ställer
dem lika i det avseendet med vad i de övriga verken gäller, kan jag ej
finna det annat än i högsta grad betänkligt, om de nedflyttas i klass
under förhållanden, där man ej har full säkerhet för att de ej i själva
verket bli sämre ställda än föreståndarebefattningarna i de övriga verken.
Jag kan ej heller dela den av majoriteten inom statsutskottet uttalade
meningen, att ett godkännande av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet
skulle stå i strid med de förutsättningar, under vilka såväl lönekommittén
framlade soin riksdagen godkände 1909 års lönereglering.
Visserligen har såväl lönekommittén som föredragande departementschefen
uttalat, att löneregleringen nödvändiggjorde en omklassificering
av postkontoren, men omklassificeringens genomförande före det
nya avlöningsreglementets ikraftträdande har icke uppställts som villkor
eller bestämt ställts i utsikt. Utskottets citat från lönekommitténs
betänkande förlora enlig min mening i övrigt all betydelse vid
det i propositionen anmärkta förhållandet, att kommittén tänkt sig.
att de nya avlöningsbestämmelserna skulle träda i kraft redan den 1
januari i år, och något förslag, som möjliggjorde klassificeringsfrågans
behandling vid förra riksdagen, förelåg som bekant icke. Snarare
torde 1919 års riksdag, som reservanterna framhålla, genom fastställandet
av antalet av vissa högre befattningar vid postverket från och
med den 1 juli 1920. hava avsett att provisoriskt ordna föreliggande
fråga i avvaktan på framläggandet av en definitiv klassificeringsplan.
I varje fall tror jag knappast, att någon vill gorå gällande, att
man tänkt sig ett sådant resultat av en omklassificering, som det. vartill
nämnden kommit i sitt förslag; och det har därför tillkommit enligt
mitt förmenande en alldeles ny oberäknad faktor, vartill man vid
ordnandet av övergångsförhållandena ej kan undgå att taga hänsyn.
Flera exempel föreligga för övrigt på att statsmakterna vid nj a
löneregleringar sökt undvika att nedflytta befattningshavare i lägre
lönegrader. 1909 års riksdag beslöt en lönereglering för postverket med
tillämpning från och med 1910 års början. Den därvid företagna
ändrade klassindelningen av postkontoren innebar, att sju stycken postkontor
skulle nedflyttas i lägre klass. Enär det syntes med billighet
överensstämmande, att samma regel, som förordats beträffande framtida
omklassificeringar av postkontor, eller att ned flyttning^ i lägre
klass icke bör ske förr än vid vederbörande postmästares avgång från
tjänsten, föreslog då Kungl. Maj:t och beslöt riksdagen, att postmästare
vid dessa postkontor skulle å övergångsstat uppbära de avlöningar,
som skulle utgå inom den nya klass, som direkt motsvarade den klass
postkontoren förut tillhörde. Härav följde även, att de å övergångs
-
Lördagen den 5 juni, f. m.
53 Nf 5».
.stat sålunda uppförda post,mästarna skulle liga att vid tillträdande av
annan befattning tillgodoräkna sig 1 jänstgöring vid ifrågavarande
postkontor, tillgodoräkna sig den såsom fullgjord inom den klass, där
dessa postmästare å övergångsstat uppburit sin avlöning. På liknande
sätt förfors vid den av 1914 års riksdag beslutade omklassificeringen
av postkontoren. Postmästare vid de postkontor, som då nedflyttades,
bibehöllos i innevarande tjänsteställning och avlöningsförmåner.
Utskottsmajoriteten säger nu visserligen, att postmästarna ej
skola personligen förlora på löneregleringen. Ja, jag vill saga, att
detta är en sanning med modifikation. Genom tillägg hållas de skadeslösa
för minskningen i sina nuvarande avlöningsförmåner, men de
få ingen som helst ersättning för de ytterligare förmåner, som 1909
års riksdagsbeslut gav dem anledning att räkna med. För de nedflyttade
109 postmästarna .skulle också följa dels lägre pensioner
än som ställts i utsikt, och detta betyder ju under nuvarande
förhållanden myeket, dels sämre tjänsteårsberäkning. I
det senare avseendet tillåter jag mig framhålla, att exempelvis en postmästare
av klass 3, som utskottsmajoriteten vill nedflytta i klass 4,
och som genom ett långvarigt arbete skaffat sig den kompetens och
de meriter, som gjort honom skickad att sköta postkontor av denna
klass, och som därigenom fått försteg vid tjänstens tillsättande framför
andra tjänstemän, som kanske senare: nått liknande befordran, men
av en lycklig slump placerats i postkontor, som utskottsmajoriteten
ej vill nedflytta — han skulle nu icke blott sättas i avlöningshänseende
under honom underlägsna kamrater, utan han skulle också bringas
i en sådan ställning, att, om han i tävlan med dessa kamrater
skulle söka befordran till högre tjänst, han kunde gå miste om hela
tre års avlöningsförbättring. Jag undrar, om utskottsmajoriteten verkligen
gjort fullt klara för sig dessa konsekvenser.
Lönenämnden har för övrigt godtagit principen, att ingen skall
vid övergången förlora något, vare sig i penningar eller tjänsteställning,
ja nämnden har själv fört principen så långt, att den ansett,
att de omkring 400 första postiljoner, som äro värdebrevbärare och
brevbärareförmän, höra överföras till fjärde lönegraden, ehuru dessas
arbete värderas efter tredje lönegraden samt blivande värdebrevbärare
och brevbärareförmän skola utnämnas i tredje lönegraden.
Varför, frågar jag, skall postmästaren i samma belägenhet nedflyttas
i lönegrad in. in.?
Därest man nu väljer den av Kungl Maj:t föreslagna utvägen
att vid de nuvarande postmästarbefattningarnas ledigblivande tillsätta
desamma allenast på förordnande, i den mån de kunna beröras
av omklassificeringgen, torde man ej heller behöva draga sig för att
nu uppskjuta föreliggande fråga till dess densamma blivit utredd på
ett tillfredsställande sätt. Olägenheterna av detta förhållande symes
mig i varje fall vara avgjort mindre än risken att dessa befattningshavare
måhända komma att ställas lägre i tjänsteställning än de
vederbort och att de med visst skäl kunna anse sig orättvist och obilligt
behandlade från statsmakternas sida.
I varje fall är det ju klart, att om. såsom bär är fallet, den upp -
Om
klassificering
av postfwnloren
?n. m.
(Fort*.)
Nr 89. 54
Lördagea deri 5 juni, f. in.
Om fattningen gör sig enhälligt gällande inom detta verk, att ett bifall
Maäsifwermg nämnda förslag kunde innebära en orättvisa, kan detta, såsom
torev°Sm. m. generalpoststyrelsen anmärkt, icke undgå att menligt inverka på verCForts.
) kets förmåga att utföra sina i många avseenden mycket ömtåliga
uppgifter; och det är givet, att en sådan inverkan går ut över allmänheten
och affärslivet, i den mån den bidrager till, att verket icke
kan fungera på det sätt, som man har anledning att fordra. Om en
förnyad utredning i ämnet kommer till stånd, kan jag ej heller finna
den farhågan på minsta sätt befogad, att befattningshavarna i de
övriga kommunikationsverken skulle på ett sådant avgörande kunna
grunda krav på uppryckning i tjänsteställningen. Meningen är ju,
att klassificeringen i samtliga verk skulle företagas till definitivt beslut
efter grundlig utredning. Jag måste sålunda, under åberopande
av vad som anförts i kungl. propositionen, och av vad jag nu
ytterligare tillagt, hemställa, att kammaren måtte i denna fråga bifalla
reservanternas hemställan, som är detsamma som Kungl. Maj:ts
förslag. Jag ber till denna hemställan endast få foga den upplysningen,
att andra kammaren för någon timme sedan med mycket betydande
majoritet har fattat ett beslut i denna riktning.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag före kl. 2 e. in. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 8 på aftonen.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Då koinmunikationsverkens
lönekommitté erhöll i uppdrag att försöka åstadkomma en för de s. k.
affärsdrivande verken gemensam lönereglering, rådde ganska stark
tvekan därom, huruvida bland de s. k. affärsdrivande verken borde
inrymmas också postverket. På grund av framställning av funktionärsgrupper
inom verket och på grund av det starka intresse, som
från hela verkets sida ådagalades, att verket skulle bliva inbegripet
bland de övriga, slutade övervägandet i detta avseende med att bland
dessa verk inrymma jämväl postverket. I den uppgift, som den
kommittén erhöll, låg då att för första gången söka åstadkomma
en för olika verk, förut efter olika typer och vid olika tillfällen
reglerade, gemensam löneplan. I den uppgiften låg att med varandra.
söka jämföra de inom de olika verken förekommande olika befattningarna
och försöka åstadkomma en rationell löneplan för hela
detta stora betydelsefulla område ar- statsförvaltningen, ett område,
som inom sig rymmer flera befattningshavare än alla andra därmed
jämförliga verksamhetsområden.
Då det sålunda gällde att realisera denna uppgift, kom man
också till frågan om de olika stationsföreståndarnas löneställning.
Man ville i detta avseende åstadkomma enhetlighet i överensstämmelse
med uppgiften, en enhetlighet, som resulterade i, att man
minskade det förutvarande antalet löneklasser för stationsföreståndare
om jag håller mig till postverket, så att de förutvarande sex
klasserna inrymdes i fyra klasser. Genom att sammanslå klasserna
1 A och 1 B till en klass och klasserna 2 A och 2 B till en, kom man
fram till. att man skulle för stationsföreståndarna i högre tjänste
-
Lördagen den 5 juni, f. in
55 Nr &t.
mannas tällning ia eu omklassiiieering i lyra olika lönegrader. \ nl
■de undersökningar, som gjordes ifråga om befattningshavare vid järnvågen,
telegrafverket, postverket och vattenfallsstyrelsen, kom man
till den slutsatsen, att ett liknande hänförande under samma lönegrader
skulle vara möjligt, och att man därmed skulle åstadkomma
ett i allt väsentligt rättvist resultat. Men i sammanhang med att
man sålunda likställde dessa befattningshavare, uttalades uttryckligen
från kommitténs sida, att ett sammanförande direkt av respektive
verks 1—4:de grupper ingalunda vore en rättvis uppdelning,
utan att därtill måste anknytas eu klassifikation av befattningshavarna,
en klassifikation, som skilde sig från de förutvarande grupperna
och grundade sig på en ingående värdesättning av de olika befattningshavarnas
arbete och ansvar. När sålunda i fråga om postverket
i första hand skedde ett sammanförande under första gruppen
befattningshavare av både klass 1 A och 1 B och man under andra
gruppen sammanförde klasserna 2 A och 2 B, så uttalades i sammanhang
därmed alldeles uttryckligt, att därmed icke vore anvisad den
definitiva ställning, som var och en skulle komma att intaga, utan
att denna sammanslagning endast utgjorde en första behandling av
spörsmålet. Man utlämnade den närmare klassificeringen och framförde
löneplanen med sina olika graderingar. Det var sålunda från
början uppenbart, att ett enkelt införande av de hittills under de och
de klasserna stående befattningshavarna i nr 1, 2, 3 och 4. icke skulle
uppenbarligen komma att föra till enhetlighet och likställighet, utan
till tydliga och uppenbara orättvisor.
Nu har emellertid herr statsrådet för sin del föreslagit, att ett
sådant sammanförande skulle ske. Herr statsrådet har kritiserat den
klassifikation, som lönenämnden åstadkommit, men glömt, att genom
underlåtenhet att klassificera efter nya grunder så komma befattningshavarna
att automatiskt glida in från sina förutvarande ställningar i
dessa nya lönegrader och därmed intaga en för varje befattningshavare
definitiv löneställning. Den klassifikation, som på det sättet
faktiskt sker, genom att befattningshavarna automatiskt övergå^ till
den nya löne,ställningen grundar sig vad postverket beträffar, på en
tidigare uppgjord poängräkning av just samma art, som ligger till
grund för den nuvarande klassificeringen. Jag skulle hava förstått
kritiken gent emot den klassifikation, som lönenämnden förordat, om
statsrådet undgått att genom sitt förslag, på sätt herr statsrådet här gör.
acceptera en på ett tidigare stadium efter samma metoder uppgjord
klassifikation. Men då det icke kan undgås, att ett sadant förlänande
prolongera!'' den nuvarande klassifikationen och man därmed får
eu klassifikation efter på ett tidigare stadium uppgjorda klassifikationsgrunder
om vilka alla äro eniga, att de äro synnerligen ohållbara
och orimliga, då blir nämnda kritik ganska obegriplig. Jag vill
också i detta sammanhang anföra, att de klassifikationsgrunder, som
lönenämnden för sin del föreslagit, voro uppgjorda av generalpoststyrelsen
efter långvariga och ingående utredningar och utgjorde enligt
generalpoststyrelsens mening det brista möjliga förslag, .som. från den
sidan kunde åstadkommas. Mot denna uppgjorda klassifikationsgrund
Om
klassificering
av postkontoren
nx. m.
(Korta.)
Kr 56
Lördagen den 5 juni, f. 11
lönenämnden eu del erinringar, — erinringar vilkas befogenwpotiLT
h.et’ åtminstone på vissa punkter, ingen kunnat bestrida. Men därioren
m. m. Jämte pavisade lönenämnden, att den klassifikation, som nu komme att
(forte.) genomföras, icke kunde tänkas få någon längre varaktighet. Detta då
så mycket mindre som man väntade en för samtliga verk gemensam
klassifikation, som alldeles särskilt skulle taga hänsyn till förhållandena
vid järnvägarna. Genom att klassifikation likväl faktiskt komme
att, jag ber få betona det •— för dem, på vilka den tillämpades,
äga en peisonlig, definitiv karaktär, komme det att inträffa exempelvis,
att inom den högsta lönegraden, som är fastställd för stationsförestånclarna
järnvägen då fortfarande bibehålies vid sin nuvarande klassifikation
— komme det att finnas 13 järnvägsstationsföreståndare vid
de största stationerna, i landet, — frånsett Stockholm, Göteborg och
Malmö — medan samtidigt skulle enligt statsrådets förslag 31 postmästare
ingå i denna, högsta löneklass. 1 klass nr 2, den näst högsta
klassen, skulle från järnvägarna ingå 33 stationsföreståndare, och för
postverket enligt lönenämndens förslag 30 postmästare, men enligt
statsrådets förslag skulle det komma att i denna andra grupp stå 43
postmästare. År det någon, som förmenar, att om man inordnar, å
ena siden, postmästarna i landet i en grupp och järnvägsstationsinspektorerna
i en annan grupp, det blir eu rimlig och rättvis klassifikation,
soni verkställes, när man på det sättet i högsta lönegraden får in 13
stationsföreståndare från järnvägen och 31 från postverket. Skulle
man tänka sig någon olikhet i antalet, är jag övertygad, att vilken som
helst, som sakligt prövar detta, skulle komma till det resultat, att omvända
siffror vore det naturliga och riktiga. Nu har man icke från
lönenämndens sida kunnat komma så långt, men man har f örsökt komma
därhän, att icke en dylik orimlig och oriktig ställning'' mellan dessa
verk skulle komma till stånd. Från järnvägen uttalade man tidigare
den meningen, att man skulle uppskjuta klassificeringen för järnvägen,
till dess normal trafik skulle komma att inträda, Först därmed
hade. man, ansåg järnvägsehefen fått sådana grunder att bilda en
klassifikation på, att densamma verkligen skulle kunna betecknas såsom
allmänt normal. Men sedan det blev känt, att man skulle underlåta
att klassificera om postmästarna, har man från järnvägen i en
inlaga, som jag fömodar också kommit herr statsrådet tillhanda, meddelat,
att från järnvägens sida därmed naturligtvis omedelbart framträder
ett krav på en sådan klassifikation, som faktiskt anknyter sig
till. den, som uppstår därmed, att postmästarna få automatiskt glida,.
in i en högre löneställning, än en jämförande och opartisk utredning
kommit att giva dem. Men vad betyder detta? Det är uppenbart, att
man icke kan undgå ett sådant krav från järnvägens sida, enbart genom
att påvisa, att poststationerna komma att kvarstå i sin förutvarande
klass i den nya löneställningen, endast så länge den nuvarande postmästaren
där kvarstår. Det är klart, att det kan finnas sådana befattningshavare,
som kunna komma att kvarstå 20 å 25 år. Vid sådant
förhållande kan man icke gent emot järnvägarnas stationsförestandare
vidhålla en sådan orättvisa, när hela löneregleringen avsågatt
åstadkomma enhetlighet och rättvisa de olika verken emellan. Ett
Lördagen den 0 juni, f. in.
bl Nr W).
bil all till Kung]. Maj:ts proposition medför för allt vad stationsiöreståndare
i dessa verk heter en klassifikation, som icke utgör ett
opartiskt avvägande av dessa tjänstemäns arbete och ansvar i förhållande
till andra tjänstemäns ansvar och arbete inom respektive verk.
ben dikteras i stället av den ställning, en viss grupp inom ett visst
verk på grund av förhållandena tidigare kommit att intaga.
bet år uppenbart, att den nuvarande klassifikationen för järnvägarna
il råga om den ställning, stationsföreståndarna intaga, är
ekonomiskt mindre god än samma föreståndares inom postverket. Varpå
beror detta? Ställningen är alldeles tydlig och klar, så vitt jag
förstår, bet beror därpå, att postverket har monopol på sin drift, under
det att järnvägarna hava att utföra sin drift i tävlan med och under
press från den privata drift, som de enskilda järnvägarna utöva,
bet har icke varit så lätt att på det sättet inom järnvägarna höja de
olika befattningshavarnas ställning, ty de hava stått under kontroll
av vad den enskilda järnvägsdriften i detta avseende funnit erforderligt.
När en enskild järnväg har övertagits av statsverket, har man
omedelbart kunnat konstatera, huru väsentligt utgifterna för järnvägsdriften
hava ökats, och det är en allmän anmärkning, som ständigt
riktats mot statsbanornas ledning, att man icke kan förstå, varför statens
järnvägar icke kunna bära sig, när de enskilda järnvägarna giva
ett relativt gott resultat. Det beror — förklarar man då — på åtskilliga
förhållanden, men framfor allt därpå, att man vid statens järnvägar
delvis tvingas att behandla lönefrågorna på samma sätt, som sker
inom verk med monopolställning. Så är också verkligen fallet i det nu
föreliggande. Genom att bifalla propositionen uppstår det förhållandet
på nytt, att en stor lönefråga med långt gående konsekvenser icke
blir behandlad på det sätt, att man för befattningshavaren kommer att
åsätta en lön, som framgår såsom resultat av en saklig prövning, utan
man anknyter sig till löneställningen inom ett monopoliserat verk och
skapar löneställningen utan jämförelse med lönerna inom den privata
driften.
Härtill kommer, att befattningshavarna vid järnvägarna, stationsföreståndarna
såväl isom alla andra, äro inordnade i en stor gemensam
löneplan, där man försökt i de olika löneklasserna inrangera befattningshavarna
med hänsyn till deras arbete och ansvar. Om nu en
befattningshavare inom denna löneplan med hänsyn till förhållandena
inom ett annat verk kommer att ryckas ur sin löneställning, såsom
lallet blir genom en klassificering, som grundar sig på förhållandena
sådana dessa förut varit inom postverket, kommer det uppenbarligen att
förrycka den uppgjorda löneplanen. De stationsföreståndarna närmast
stående kunna påpeka, att förhållandena mellan stationsföreståndarna
och oss ha varit så och så, men genom klassifikationen blir det ett större
avstånd; och hela den gruppen kommer att kräva, att det förutvarande
löneförhållandet dem emellan skall återställas i det nya löneförslaget.
Och det åter kommer att hava till följd, att vi kanske snart stå
inför en för kommunikationsverkens befattningshavare hela vägen igenom
ny löneregler! ngsf rå ga. .Tåg säger ännu en gång; Utgångspunkten
och grunden blir icke ett verkligt opartiskt bedömande av be
-
tt;»
klassificering
av post konloren,
m. in.
(FotIk.)
Nr 50. 58
Lördagen den 5 juni, f. m.
< Om fattningshavarens uppgift och ställning, utan en för det verket ovid1
klassificering kommande anledning, nämligen huru man för något tiotal år sedan
•WenTm*™ placerat vissa befattningshavare inom ett annat verk. När staten
'' slår in på detta nya sätt, som här skett, att enhetligt reglera löneför
°r
s'' hållandena för stora vida områden, så går det val ändå icke att reglera
så att befattningshavarna över hela linjen få sin lön bestämd av
andra hänsyn än arbetet och ansvaret. Då kommer man fram till
ett resultat, som, då det gäller de aflarsdrivande verken, icke borde
vara för statsrådet behagligt, nämligen att statsdrift blir ekonomiskt
omöjlig. Det blir då ännu omöjligare än det nu är att driva- sådan
med ekonomiskt gott resultat, jämfört med den enskilda driften.
Man anför nu att ett bifall till lönenämndens förslag skulle innebära
en orättvisa mot postmästarna. Däremot må emellertid erinras, att
vid löneregleringen inom de särskilda verken tidigare det visst icke varit
något ovanligt, att en viss befattningshavare kommit i en sådan ställning,
att löneregleringen för denna tjänsteman icke inneburit någon
förbättring, utan medfört en enligt befattningshavarens mening -sämre
ställning. Även med regleringen begränsad till ett visst verk har
det. när det gällt att granska förhållandena, visat sig, att arbetet förskjutit
sig. Ansvaret har kanske till följd av utvecklingen förlagts
på annat håll än tidigare, och då bär det varit nödvändigt för att få
rättvisa i löneregleringen att- för vissa befattningshavare söka åstadkomma
— icke förbättring — utan en annan ställning. Då hava de i sin
ställning såsom statstjänare garanterats att icke behöva få någon
minskning i lönehänseende. De hava haft att välja mellan att å ena
sidan stå kvar i den ställning, som de tidigare halt, d. v. is. på övergångsstat
bibehålla sina gamla löneförmåner, eller att ingå på nystat.
Nu har jag den bestämda uppfattningen, och det tror jag ingen kan
jäva, att ingen av de befattningshavare, det nu gäller, postmästarna,
skulle för det nya nummer, som blir åsatt den klass, i vilken de skulle
inrangeras, ett ögonblick frestas att kvarstå i sin gamla ställning
med de gamla löneförmånerna. De befinna sig sålunda i ett bättre
predikament än många befattningshavare — frånsett eu och annan —
stått inför, när det gällt lönereglering inom ett verk. Inom andra, kammaren
hörde jag en hel kör av röster, exempelvis herr statsministerns,
herr civilministerns, herr Edens, herr Nilsons i Örebro och herr Nilssons
i Bonarp, samtliga uttrycka den meningen, att man härvidlag förfore
så oerhört obilligt; men samtliga dessa herrar hava varit med om löneregleringars
genomförande, vilka givit vissa befattningshavare en sådan
ställning, att de föredragit att kvarstå på övergångsstat och bibehålla
sin gamla befattning. Men då har det bara gällt en och annan
och icke en hel grupp, som bär kunnat öppna eu sådan kampanj, att
en var av herrarna kanske går med 4—5 telegram i fickan. Det har
varit en och annan enstaka befattningshavare, det då gällt; men då
har man alls icke generats av den känsla, som nu har tagit sig så ^starka
uttryck. Då har det gällt någon ensam man: nu gäller det många,
som förmå politiskt göra sig gällande, och då gå vi in på ett nytt betraktelsesätt.
Det är dessutom en annan konsekvens, som jag tror är förbunden
Lördagen den 5 juni, f. rn
50 Sr 69i
med ett bifall till propositionen. Vi stå för närvarande inför eu utredning
rörande lönereglering beträffande dem, som verkligen under
långa tider varit synnerligen lågt betalda i postverkets tjänst, nämligen
de s. k. poststationsföreståndarna. När man söker att jämföra,
å ena sidan det arbete, som de utföra, exempelvis vid de största
poststationerna, och den betalning, som därför utgått med å andra
sidan den betalning, som utgått till de anställda postfunktionärerna
å de mindre postkontoren, då står man inför eu verklig orättvisa,
en faktiskt orättvis behandling av arbetet av en grupp funktionärer
på jämförbara områden så att man därom verkligen kan säga, att
det är förvånande, att det har så länge kunnat gå sonr det gått. Skall
man nu emellertid börja på allvar reglera även för den stora till
h—4,000 personer uppgående gruppen poststationsföreståndare med
hänsyn till den ställning, som vissa postkontor genom ett bifall
till propositionen erhålla, så möter man nya konsekvenser, som
det förefaller mig vara anledning för herr stastrådet att taga under
■övervägande.
Av vad jag anfört framgår, att jag tror, att kommunikationsverkens
lönenämnd har haft verkligt goda skäl för det klassifikationsförslag,
som lönenämnden framställt. Nu frågade herr statsrådet:
»Blir den av lönenämnden uppgjorda klassifikationen rättvis?» Jag
svarar, att den blir så rättvis, som det med hänssm till befattningshavarnas
ställning är möjligt att kunna åstadkomma på det material,
som föreligger, och betydligt mera rättvis, än den blir, om man bifaller
Kungl. Maj:ts förslag och låter befattningshavarna glida in
automatiskt i eu viss formell löneställning. alldeles oberoende av den
förskjutning i arbete och ansvar, som kan hava ägt rum på stationen,
sedan den nuvarande klassifikationen uppgjordes och började tillämpas.
Den nya klassifikationen har ju av generalpoststyrelsen själv
tillämpats på de nuvarande förhållandena. Den stöder sig på faktorer,
som man inom generalpoststyrelsen anser bör ligga till grund för
klassifikationen. Och ehuru jag varit med om att framställa eu del
anmärkningar mot densamma och därmed sagt, att klassifikationen
icke är den bästa, så skapar den dock i alla fall i förhållandet mellan
de olika befattningshavarna inbördes en väsentligt mera rättvis
ställning, än vad herr statsrådet för sin del förordat. När så är
fallet, att klassifikationen befattningshavarna emellan blir betydligt
mera ojämn och betydligt orättvisare genom antagande av Kungl.
Maj ris förslag, då tycker jag knappast, att man har så stark ställning
när man klandrar ett annat förslag, som visst icke är det bästa
tänkbara, men dock betydligt bättre än det andra alternativ som
står till buds.
Herr statsrådet talade något om, att man icke skulle använda
för klassifikationen blott poängberäkning, utan att man skulle söka
åstadkomma »icke bara en matematisk, utan också en materiell» uppdelning.
Jag skulle vilja höra den ståndpunkten närmare utvecklad.
De poäng, man här räknat med, avse ju att var för sig giva uttryck åt
en viss del av det ansvar och det arbete, som är förbundet med varje
befattning. De äro sålunda i och med detsamma ett materiellt ut
-
Om
klassificering
av postkon
turen tn. m,.
(Korta.)
Nr 50. 60
Lördagen den 5 juni, f. m.
Om tryck för befattningshavarens ställning, och poängberäkningens slutklatsificennu
siffra angiver värdet av det arbete och det ansvar, som respektive
iortn ii. In. befattningshavaren har. Det är poängberäkningens uppgift. Men
(Forte) riär man då, såsom herr statsrådet säger att man skall, icke använda
bara poängberäkning, som man hittills använt, utan också anlägga
ett materiellt bedömande, vore det rätt intressant att få veta, vad
man menar därmed. Menar man därmed, att man först efter uppgjorda
grunder taxerar varje befattningshavares arbete och ansvar, men
att man sedan efter subjektivt omdöme skall verkställa en ny omgruppering
i strid mot poängberäkningen? Jag kan omöjligen tro,
att det är en mera hållbar och riktig metod än den, man kommer
till på det sätt som hitttills blivit följt, när man inom verken genom
en poängklassificering sökt komma till ett riktigt bedömande av befattningshavarens
ställning.
Herr statsrådet yttrade vidare, att ingen hade tänkt sig, att klassificeringen
skulle l''å det utseende, som blivit fallet. Jag vet icke, vem
herr statsrådet i detta avseende syftade på. För oss, som sysslat med
saken och just därför icke ville hava den nya löneplanen tillämpad
för befattningshavarna, förrän eu omklassificering skett för postmästarna,
på grund av deras nuvarande oriktiga gruppering och för telegrafkommissarierna
på grand av uppbördsprovisionens borttagande,
var det uppnådda resultatet icke alls oväntat. Vi hade tvärtom motsett,
att resultatet av en genomförd klassificering verken emellan skulle
komma att väsentligt, höja ställningen för befattningshavarna i vissa
verk och sänka den för befattningshavarna i andra verk.
Frågan är nu den, huruvida man här begår någon verklig orättvisa
mot postmästarna. Jag har här tidigare påvisat, att jämväl enligt
lönenämndens förslag skola de bibehålla, vad lönen beträffar, fullt
ut samma löneställning, som de tidigare intagit. Vid övergången på
den nya lönestaten få. de tillgodogöra sig samtliga de övriga förmåner,
som den nya löneregleringen skapar för samtliga befattningshavare i
dessa verk, förmåner av den art, att, när man framkom med detta
förslag, möttes man från alla håll av uttalanden, att ett för tjänstemännen
så förmånligt förslag icke skulle vara möjligt att få genomfört
i riksdagen. De komma på samma sätt som andra befattningshavare
i åtnjutande av dessa andra förmåner, och de komma även genom
det. beslut om förbättrad pensionsställning, som riksdagen redan
antagit, i en ställning i förhållande till förutvarande pensionsförhållanden,
som innebär en betydlig förbättring. Jämför, herr
statsråd, de många fall av statstjänare, som haft att välja mellan
att antingen kvarstå i pensions- och löneavseende i den gamla ställningen
på övergångsstat eller övergå till den nya staten och därigenom
kanske få försämrad ställning, med dessa befattningshavares
möjligheter. Jag tror icke, att man bär kan säga, att det begåtts
någon orättvisa och obillighet i förhållande till tidigare skeden.
Tvärtom har man här förfarit på ett varsamt och i alla avseenden
väl övervägt sätt,
Med hänsyn till de konsekvenser, som följer för statsdriften och
allt vad därmed sammanhänger genom att. man nu slagit in på me
-
Lördiigen d(*u 5 juni. f. in
tiL Nr r>3.
todcn att lönereglera på eu gång för ett flertal verk, år det nödvändigt
— det vill jag betona ännu en gång — att löneställningen bestämmes
efter prövning av befattningshavarnas arbete och ansvar
och icke på grund av tidigare i något av de likställda verken uppgjord
placering av en eller annan grupp befattningar.
Det skulle vara mycket mer att säga i detta sammanhang, men
jag tror, att jag har återgivit det väsentliga i den motivering, som
ligger till grund föi; statsutskottets hemställan, och jag ber, herr
greve och talman, få yrka bifall till densamma.
Herr statsrådet Svensson: Herr talman! Det anförande, som
nyss hållits, vilket i det stora hela var en närmare (utveckling av de
synpunkter, som ha framhållits dels av lönenämnden, dels av statsutskottet,
ger mig icke anledning till mer än ett par repliker.
Jag finner för min del anledning att på det bestämdaste förklara,
att mitt ställningstagande i denna fråga icke på något sätt har
föranletts av, huruvida den kår, det här gäller, är en politisk maktfaktor
att räkna med eller icke. Den ärade talaren syntes vilja gorå
gällande, att detta skulle hava spelat en roll för mig eller för dem.
som hava samma åsikt som jag. Jag vet över huvud taget icke, vad
de människor, det här är fråga om. hava för politisk åskådning, eller
vad de kunna utöya för inverkan på grund av beslut i den ena eller
andra riktningen i den föreliggande frågan.
Jag vill för det andra framhålla, att jag tror icke. att det finnes
någon möjlighet över huvud taget att åstadkomma fullständig uniformitet
i avseende på avlöningsbestämmelserna i de olika kommunikationsverken.
Det är klart, att man kan komma ett långt stycke
på väg för erhållande av likställighet i de huvudsakliga delarna, men.
jag tror icke, att man kan komma till en fullständig uniformitet, som
synes vara den ärade talarens och lönenämndens program. I varje fall
kan man icke komma till den i ett slag, och under alla förhållanden
icke genom ett fullständigt ignorerande av de människor, som en sådan
pa en gång genomförd uniformitet skulle gå ut över. Man måste
även taga hänsyn till de människor, det här gäller.
Jag kan för min del, trots allt, omöjligt fatta, att här verkligen
skulle vara fråga om de oerhörda konsekvenser, som det hotats med
i den händelse de postmästare, det här gäller skulle få, som det yttrats,
glida in i nya löneställningar, utan att någon klassificering av
deras tjänsteställning har skett. Man har ju möjlighet att göra och
avsikten år ju att verkställa en omklassificering, som omklassificerar
själva tjänsterna, men som lämnar deras nuvarande personliga innehavare
oberörda härav. Den konsekvensen kan naturligtvis detta beslut
ha vid den definitiva omklassificeringen, att man genomgående
maste tillämpa det villkoret vid samtliga verk, att det blir tjänsten
men icke den personliga, den nuvarande innehavaren, som blir nedflyttad,
och den konsekvensen är jag för min del icke rädd för. Jag
tror, att man i billighetens och rättvisans intresse måste taga den. °
Jag skall ytterligare endast påpeka en sak i anledning av den
siste arade talarens säkerligen oavsiktliga yttrande, som kunde för
Om
lfa infteer ing
av postkon
(oren m. m.
("Korta.)
Nr 59. 62
Lördagen den 5 järn, f. in.
Om anleda de personer, vilka icke äro närmare inne i saken, till den upp.
klassificering fattningen, att lönenämndens klassificering grundar sig på ett förslag
av poethm- ay g€neralpoststyrelsen. Det var riktigt, att det i avseende å poängtoren
m. m. beräkningeil icbe är stor skillnad mellan generalpoststyrelsens och.
(fort*.) lönenämndens förslag. Men vid själva användandet av poängskalan
skilja sig förslagen i avsevärd grad. Det är visst icke så, att lönenämnden
och generalpoststyrelsen äro ense. De äro det blott i vissa
delar av grunderna för poängberäkningen. Det resultat, till vilket
man kommer i båda fallen, är i allra högsta grad skiljaktigt.
Jag anser för min del, att det, som har anförts från herr Ekmans
sida, icke ger i minsta, mån anledning till att frångå den uppfattning,
som tidigare hävdats från min sida.
Herr vice talmannen: Herr greve och talman, mina herrar!
Efter de föregående meningsutbyten, som varit mellan herr
statsrådet och den ärade ledamoten på Gävleborgsbänken, är det för
mig icke behövligt att yttra mig något vidlyftigare.
Kammaren kan förstå, efter vad som här blivit sagt, att om man
skulle gå in på ett bedömande av klassificeringen och utgå från de
beräkningar, som läggas till grund för detta -— i synnerhet om man
skulle utsträcka denna klassificering till de fyra olika affärsdrivande
verken — är det naturligt, att det är en mycket kinkig och ingående
procedur, för vilket statsutskottet och ännu mindre riksdagen är
lämpad att vara den högsta domaren. Jag är övertygad om, att ingen
av de ledamöter, som suttit i statsutskottet, bär tagit någon större
notis om de papper, på vilka lönenämnden har grundat sina beräkningar
om klassificeringen. Ställningen är ju den, att de, som inom
statsutskottet gått på majoritetens sida, hava gått ut från en klassificering,
för vilken herr Ekmans auktoritet legat till grund, ty att
bilda sig en personlig uppfattning i dessa invecklade spörsmål, är
ganska svårt. Vi — nio reservanter jämte undertecknad — som företräda
minoriteten inom utskottet, ha funnit det klokare och lämpligare
att ställa oss på Kungl. Maj :ts sida, som med avseende på klassificeringen
tills vidare intager en avvaktande ställning och icke låter
den utav lönenämnden föreslagna klassificeringen gå ut över de nuvarande
innehavarna av de olika kontoren. Det var ju så, att klasserna
reducerades genom sammanslående av klass 1 A och 1 B och
klass 2 A och 2 B till respektive klass 1 och 2. Klasserna 3 och 4
bibehöllos. Det blir en förenkling av klasserna, så att det alltså i
stället för 6 klasser blir 4. Vad var då naturligare än att för dem,
som tillhört en klass, ingen omklassificering vidtogs utan att dekvarstodo
i den klass, som de hittills stått i.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att förra året fastslogs
ju av riksdagen, att i klass 1 skulle finnas 31 kontor och i klass
2 43. Vid den omklassificering, som lönenämnden gjort, har man
nedsatt kontorens antal till 18 och 30. Redan här är det en betydlig
reduktion, och i avseende på klasserna 3 och 4 har man gjort förminskning
eller nedsättning. Då ställer det sig på det sättet, att
en postmästare, som förut tillhört t. ex. klass 3, måste, enligt majo
-
Lördagen den 5 juni, f. in.
*>8 Nr 60.
ritetens förslag, för alt få övergå å den nya lönestaten finna sig i afl
tillhöra den klass, som efter lönenämndens klassificering hans postkontor
kommer att tillhöra. Detta måste kännas obilligt för tjänstemannen
ifråga. Det är enligt min uppfattning tämligen obehövligt,
att de nuvarande innehavarna skola behöva följa med den omklassificering,
som göres, för att få någon fördel av den nya löneregleringen.
Det är detta, som synts oss obilligt, och jag tycker, att
i en situation som denna är billigheten också ett gott sakskäl. Det
är därför, som jag för min del gått med på reservationen, vilken sammanfaller
med Kungl. Maj:ts förslag, och till vilken jag nu her att
få yrka bifall.
Herr Heyman: Orsaken, varför jag begärt ordet i denna fråga,
i vilken jag icke äger någon ingående sakkännedom, är den, att
jag från en postmästare mottagit en skrivelse, varur jag skall be att
få uppläsa en del.
Han skriver: »Följden av ett antagande av utskottsmajoritetens
förslag bliver, att mitt postkontor skulle komma att nedflyttas från
tredje till fjärde klass, och att min pension på den grund skulle komma
att minskas med ungerfärligen 300 kronor, ett belopp, som för en
pensionär bliver ganska kännbart att mista och förefaller mig vara
en stor orättvisa efter 38 års tjänstgöring i postverket. Vi hade
hoppats, att i och med antagandet av den nya lönestaten under förra
riksdagen våra villkor skulle förbättras, men synes detta endast varit
en fager dröm.»
Herr greve och talman! På grand av denna skrivelse och de
sakliga anföranden,, som bär ha framförts av civilministern och vice
talmannen, tillåter jag mig att hemställa om bifall till reservationen.
Herr Bergqvist: Herr greve och talman, mina herrar! Då
jag icke inom utskottet deltagit i behandlingen av denna fråga, anser
jag mig höra här i kammaren angiva min ställning till densamma.
Vid ett övervägande av skälen för och emot de grunder, som vederbörande
motionärer föreslå i avseende å postkontorens klassificermg
bär jag fått den bestämda uppfattningen, att frågan ännu icke
är tillräckligt utredd, för att man skulle kunna acceptera deras förslag,
särskilt då de nuvarande befattningshavarna härigenom skulle
fa sin ställning försämrad och bli degraderade efter en lång, trogen
tjänst. Det är i synnerhet detta, som synes mig vara mycket betänkligt.
Det också visat sig, att det inom postverket finnes en enhällig
mening mot motionärernas förslag, och jag kan därför för min
del icke ansluta mig till utskottets hemställan. Hade jag deltagit i
ärendets behandling, hade jag följt reservanterna, och jag ber därför
ia ansluta mig till dem, som yrkat bifall till reservationen.
Herr E k m an, Carl Gustaf: Gentemot herr vice talmannen
skall jag icke göra mera än en enda erinran. Han slutade med
att säga, att då postmästarna icke genom lönereglering komma att er
-
Om
klassificering
av postkontoren
(Forte.
)
Sr 59.
Om
klassificera
av ■postkontoren
m. ra.
(Forts.)
(j4 Lördagen den 5 juni, f. m.
hålla de fördelar, som de rå k nät med, villo han yrka bifall till reservationen.
Han ställer sig'' på den ståndpunkten, att en lönereglering
måste resultera i, att den för varje befattningshavare medför ökad
löneinkomst. Sålunda, när en lönereglering sker, skall den icke innebära
en verklig värdering och prövning av de olika befattningshavarnas
arbete och medföljande ansvar och därtill anknyta lönerna, utan
den skall giva en förbättrad löneställning över hela linjen. Jag tror
icke, att det är möjligt, att man kan gå fram efter de linjerna och
med dylika motiv genomföra en lönereglering.
Jag bad att få låna det brev, som bär anfördes av den ärade talaren
på Älvsborgsbänken, därför att det är skrivet på ett sådant sätt,
att man får den uppfattningen av det skrivna, att en omreglering i
överensstämmelse med lönenämndens förslag skulle giva en försämrad
pensionsställning åt befattningshavarna i fråga. Det stål'' nämligen
i brevet: »Följden av ett antagande av utskottsmajoritetens förslag
bliver, att mitt postkontor skulle komma att nedflyttas från tredje
till fjärde klass, och att min pension på den grund skulle komma att
minskas med ungefärligen 300 kronor, ett belopp, som för en pensionär
bliver ganska kännbart att mista och förefaller mig vara en stor orättvisa
efter 38 års tjänstgöring i postverket.» Faktum är, att i pensionsavseende
giver löneregleringen jämväl för denna befattningshavare,
jag kali icke säga precis huru mycket, då det är beroende av, huru de
olika stationerna slutligen bli inrangerade i löneställningen, men jag
är övertygad om, att det jämväl för honom blir en väsentlig förbättrad
pensionsställning i förhållande till den pensionsställning, som han
hittills intagit. Då han talar om 300 kronor, menar han, att häri
skulle lfa 300 kronor mindre pension än den, han skulle hava erhållit
i den ännu högre stående ställning, isam han kommit till, om Kung!.
Maj:ts förslag hade genomförts. Men ,så fattar och läser man icke
denna skrivelse, utan man läser den på det sättet, att det här skulle
vara fråga om att försämra pensionsställningen för befattningshavaren.
Till herr statsrådet vill jag först säga, när han för sin del så
energiskt avvisar mitt tal om politisk maktfaktor, att det var icke alls
någon insinuation, när jag talade om tjänstemännens politiska sammanslutning,
utan ett konstaterande av ett för alla känt faktum, som
icke torde vara okänt för herr statsrådet, att statstjänarna själva genom
skapande av sina organisationer och genom sitt framträdande uttryckligen
såga, att de komma att framträda som en politisk maktfaktor
och vilja göra sig gällande. Det är en sak. som tjänstemännen
uttryckligen ha meddelat, och det torde icke vara okänt för någon. Jag
förstår därför icke, vad herr statsrådet för sin del menade, när han så
energiskt avvisade, vad jag förut omtalade, att dessa befattningshavare
nu äro så många, att de hava organiserat isig för att uppträda som eu
politisk maktfaktor. T fråga om hänsynstagande till detta fördelade
jag namnen ganska rättvist, då jag i sammanhang med herr statsrådet
och .statsministern nämnde politiska meningsfränder till mig och jämväl
medlemmar av högern. Jag konstaterade, som sagt, endast, att
det nu förefanns inom olika lager ett oerhört intresse för dessa befattningshavares
löneställning, ett intresse, som totalt saknas i det fal
-
Lord ngen den 5 juni, f. in.
ti«r> Nr 5».
let, när det gäller att behandla en enskild befattningshavare, som genom
lönereglering kommit i en väsentligt sämre ställning än den, som
det nu är fråga om för dessa befattningshavare.
Herr statsrådet sade också vidare, att det kan icke bli fråga om
några konsekvenser, och han talade i det avseendet om fullständig
uniformitet. Jag ber få erinra om möjligheten att indela stati onsföreståndarna
vid de fyra olika af farsdrivande verken i fyra olika
lönegrupper. Därom ha dessa verks speciella representanter i lönenämnden
varit fullt eniga, och de hava samtliga förordat fyrgruppsindelningen
och sagt, att det vid en opartisk jämförelse går för sig
att indela dem på det sättet. Sålunda, i fråga om den fullständiga
uniformiteten föreligger full enighet mellan verkens representanter,
mellan förutvarande och nuvarande Kungl. Maj:t och inom riksdagen
också, som utan ett ords erinran antagit förslaget i detta avseende.
Men sedan, när det gäller att indela befattningshavarna i de fyra
olika lönegrupperna, måste ju i all rimlighets namn en verklig prövning
i detta avseende ske, därför att man kan väl icke genomföra en
fullständig uniformitet på det sättet, att kanske de, som stå högst,
komma i lägsta gruppen. Då måste en verklig indelning ske med hänsyn
till de olika befattningshavarnas arbete och ansvar, och så långt
som de, vilka skola bedöma frågan, kunna komma. Skall man gå in
på andra vägar, när det gäller lönereglering för tjänstemännen, förstår
jag icke till vilket resultat, man kan komma.
Jag har icke för min del i avseende på tillämpningen av poängberäkningen
gjort gällande, att lönenämnden och generalpoststyrelsen
voro överens. Då herr statsrådet kritiserade poängberäkningen
som grund för denna uppdelning, erinrade jag däremot, att denna
poängberäkning var den av generalpoststyrelsen föreslagna, och som vi
i detta avseende accepterade. Jag förstår därför i den punkten icke,
vad herr statsrådet kunde mena med sin erinran mot vad jag anförde.
Jag förstår väl, att utgången i denna fråga är given här som i
andra kammaren. Jag vill bara säga, att jag icke har något som helst
personligt intresse av att behandla den här befattningsgruppen annat
än på samma sätt, som varje annan grupp av befattningshavare, nämligen
att efter en objektiv prövning ge den dess fulla rätt. Det har
stått klart för mig, att när man utsträcker på det sätt som sker löneregleringen
över vida områden, så är man tvungen att handla rationellt,
för att icke andra befattningshavare skola komma och säga, att
man medvetet har åstadkommit resultat, som måste verka orättvist.
Man har i stället att sträva efter en för alla, så långt möjligt är, gällande
rättvisa, och i det avseendet är det fråga om konsekvenser. Jag
förmodar, att herr statsrådet icke är obekant med, att tjänstemannekongressen
sistlidna höst ingick till Kungl. Maj:t med vissa resolutioner.
i vilka bland en av de förmåner, som man på det hållet satte största
värde på och uttryckligen betonade, var nödvändigheten av en lönereglering
efter enhetliga och likartade principer och icke på det sätt.
som nu sker, att man behandlar en grupp på ett annat och bättre sätt
än de övriga, utan så att man verkligen lägger en rationell grund och
försöker att behandla samtliga befattningshavares rätt därefter. Det
Första hammarens protokoll 1920. Nr 59. ■r>
Om
klassificering
av postkontorenin.
m.
(Forts.)
Nr 59. 66
Lördagen den 5 juni, f. m.
av postkon
loren m. m
(Forts.)
Om är vad faktiskt har -skett, och då förstår jag icke heller^ att det icke
klassificering kan fråga om några konsekvenser, om man avviker från ett sådant
/iiif /*/! n _ ^ n • 1,11
förfaringssätt. .
Jag förstår väl, hur det kommer att gå i kammaren; men jag vill
säga, att jag och de av denna kammares ledamöter liksom de. inom
och utom verken stående medlemmarna av olika politiska partier ha
försökt bedöma denna fråga efter bästa förstånd, samvete och rättskänsla,
och känt det som en plikt att få framhålla vår mening nu och
tidigare och oberoende av de meningar, som från andra håll inom och
utom verken kunna göras gällande.
Herr Julin, Teodor: Herr talman, mina herrar! För att
få denna sak så enkel och klar som det är möjligt, tror. jag, att man
skall komma i håg, att statsutskottets majoritets förslag innehåller beträffande
postverket två visserligen sammanförda men till sin natur
skilda yrkanden. . „
För det första yrkas, att riksdagen måtte besluta, att ett antal
postkontor skola nedflyttas i klass; för det andra yrkas, att de nuvarande
föreståndarna för dessa nedflyttade postkontor samtidigt skola
nedflyttas i tjänstegrad. Det säger sig självt, att om rörelsen vid ett
postkontor minskas, bör postkontoret nedflyttas, så att dess budget
minskas, och detta kan ju, som det hittills, alltid har skett, göras genom
att man där placerar en postmästare i lägre tjänstegrad än den,
som satt där förut., eller, som man också uttrycker sig, om postkontorets
rörelse går tillbaka, klassificerar man ned postkontoret, liksom
man, då postkontorets rörelse ökar, klassificerar upp det. Sa har sedan
gammalt skett, och om man ej klassificerar om allt för ofta utan först
sedan man blir övertygad om, att förändringen i rörelsen är av mera
stabil natur är ju ingenting annat än gott att säga om detta tillvägagångssätt.
Har man alltså konstaterat, att ett postkontors rörelse gått
ned, skall detsamma givetvis deklasseras. Häremot lär ingen kunna
resa någon invändning. Att däremot samtidigt som postkontoret deklasseras
även deklassera den tjänsteman, den postmästare, som. vid
tillfället innehar postkontoret, kan lika naturligt icke alls komma ifråga.
Vederbörande tjänsteman meriterar sig icke för att erhålla ett
visst bestämt postkontor, utan han meriterar sig för att erhålla en viss
tjänstegrad. Och när tiden är inne, söker han och får placering å
en tjänst t. ex. ett postkontor i denna grad. Om alltså en postmästare
i tävlan med andra visat sig inneha meriter för att erhålla en postmästaretjänst
i, låt oss säga, tredje lönegraden, och han därefter blivit
placerad på ett tredje klass postkontor, som om någon tid befinnes böra
nedflyttas i fjärde lönegraden, kan ju aldrig bli tal om. att postmästaren
själv skall följa med ned i fjärde lönegraden. Det är ju icke hans
fel, att rörelsen på orten minskas, så att postkontoret bör deklasseras.
Han är ju alltjämt lika meriterad som han var, när han sökte tjänsten,
och kanske ännu mer, då han tjänstgjort några år, och i sin
tredje lönegrad bör han också givetvis få stanna, även om postkontoret
åkt ner. Så har också förfarits hittills vid alla omklassificeringar
av postkontor, liksom i hela statsförvaltningen i övrigt, och så
Lördagen den 5 juni, i. m.
H7
Nr 5!).
bör man ju förfara även i fortsättningen. Jag anser, att man inte
alls bör, som flera talare här gjort, åberopa billighetsskäl för en sådan
anordning, ty det kan vill icke förebringas något som helst skäl
för att förfara på ett motsatt sätt. Men, säger man, då får man ju
för ett fjärde klass postkontors skötsel betala en tredje klass postmästarlön.
Ja, möjligen till någon tid, men då ett tredje klass postkontor
blir ledigt, tinnes ju intet hinder för att flytta postmästaren
till detta och placera en för fjärde klass postkontor meriterad tjänsteman
i hans ställe på det nedflyttade postkontoret. Denna rätt att omplacera
har statsverket som arbetsgivare förbehållit sig. Gäller det
nu en viss tjänsteman, exempelvis en gammal postmästare, då kunna
ju verkligen billighetsskäl åberopas — och det gör man och tar hänsyn
därtill -— för att han skall få sitta kvar på den ort, där han måhända
har rotfäst sig. Men då gör hans ålder ju å andra sidan, att
han antingen snart avgår ur tjänsten eller snart vinner ny befordran,
varvid han lämnar sin deklasserade postmästarstol och låter postverket
sedan fritt förfoga över densamma.
För före man på ett annat sätt, t. ex. så som statsutskottets majoritet
föreslår, och låter postmästaren av tredje graden följa
med i fjärde graden, då hans postkontor nedflyttas i fjärde
graden, då skulle, om man anser sig kunna bortse från den orätt, som
sker genom, att beröva en viss tjänsteman hans grad — jag återkommer
möjligen till det senare — resultatet icke kunna tänkas åstadkomma
rättvisa mellan stjänstemän av samma grad mer än i ett enda
fall, och det vore, om slumpen skulle foga det så underbart lyckligt,
att det postkontor, som nedflyttades i fjärde klassen, både till innehavare
den sist utnämnde postmästaren i tredje graden, ty det är ju
klart, att av tredje gradens postmästare skall naturligtvis ingen i
tjänsten äldre behöva träda tillbaka, så att han kommer ned i fjärde
graden, medan en i tjänsten yngre finge kvarstå i tredje graden
Medger man detta, och det måste man troligen medgiva, kan inte utskottsmajoritetens
förslag att flytta ned postmästarna antagas, utan
att man samtidigt bestämmer, att samtliga postkontor kungöras till
ansökan lediga, inte bara de 109, som här äro avsedda att flyttas
ned — det gäller nämligen så många, nära hälften av alla Sveriges
postkontor —- utan vart enda ett av postkontoren så när som på de
93, som stå i lägsta graden och som inte kunna flyttas längre ned.
Alla dessa måste kungöras lediga, så att vederbörande kunna tävla
om dem^och de äldre . tjänstinnehavarna stanna kvar i sina tjänster,
i den. mån^det. är möjligt. Detta ledig-förklarande, är, säger jag, nödvändigt,
så att en postmästare, som av tjänsteålder är mera berättigad
att tvärstanna i sin tjänstegrad, också får sådant postkontor,
som blir kvar i den graden, under , det att den, som är mindre berättigad
på grund av mindre antal tjänsteår, blir den, som drabbas av
nedflyttningen genom att tilldelas sådant postkontor, som icke längre
får stanna i vederbörande klass. Det är en ganska genomgripande
åtgärd, som .sålunda måste vidtagas, men som inte kommer till synes
i här föreliggande riksdagshandlingar, men jag kan inte anvisa
någon annan form för skipande av rättvisa tjänstemännen inom de
Om
klassificering
av postkontor
en m. m.
(Forte.)
Nr 69. 68
Lördagen den 5 juni, t'', in.
Om olika graderna emellan än ett dylikt kungörande av alla postkontor
klassificering ansökan lediga. Men jag måste samtidigt säga, att detta blir i
kn-mm°m. själva verket ett sådant där »hela havet stormar», som är praktiskt
(Forts) taget ogenomförbart av många skäl, icke minst av statsekonomiska,
ty det bleve statsverket, som finge bekosta alla dessa flyttande postmästares
flyttningar, och jag tror, att man därigenom skulle förlora
åtskilligt mer än man torde vinna på hela deklasseringen. Härtill
komma naturligtvis även organisatoriska skäl, som kanske äro än
starkare, ty de måste förbjuda, att så många förvaltande tjänstemän
samtidigt ryckas från sina poster, där de arbetat sig in, för att
kastas in i nya förhållanden, där det dröjer en rätt lång tid, _ innan
de bli varma i kläderna. Jag undviker att här tala om billighetsskäl.
Jag behöver endast säga ett enda ord: bostadsbristen, för att
herrarna skola inse, det vågar jag påstå, att det är oövervinnerliga
svårigheter som bli den praktiska följden, om vi antaga statsutskottets
majoritets förslag på denna. punkt.
Även om vi nu genom ett tilläggsbeslut, sådant som det nu är
skisserat, skulle kunna uppnå någon slags rättvisa, en aning rättvisa,
genom den åtgärd, som utskottsmajoriteten vill, att vi skola vidtaga,
så är det oss alldeles omöjligt att därigenom avplana den orätt, som
begås mot alla de postmästare, som vi flytta. ned i klass, ty vi komme
verkligen att begå en orätt mot dem, da ju statsverket i den mest
förbindande form har sagt dessa tjänstemän, att de antagits till postmästare
i en viss klass. Varje postmästare äger nämligen ett av
statsverket utfärdat bevis, ett s. k. konstitutorial, som enligt sin
lydelse tillförsäkrar honom, att han har konstituerats. och förordnats
att från och med viss dag vara postmästare i en viss klass, låt
oss säga i klass 3 med rätt för honom att, som det heter i konstitutorialet,
»åtnjuta avlöningsförmåner enligt gällande avlöningsreglemente
för tjänstemän vid postverket». Detta avlöningsreglemente antogs
av 1919 års riksdag, och där kan en postmästare av tredje klass
alltså slå upp § 9 och avläsa, att han i grundlön äger uppbära 4,860
kronor för år.
Nu kommer 1920 års riksdag — om vi skulle följa statsutskottets
majoritet — och säger: »Det där beviset, det där konstitutoria
let
skall inte läsas på det siittet. Det skall läsas icke. som om där
stode tredje klass såsom det står, utan som om där stode fjärde klass.»
Skulle det visa sig, att den nya fjärde graden ger mindre än den
gamla tredje graden, ja, då är utskottet till och med villigt att ge
postmästaren en ersättning. Men det är ju inte det, som postmästaren
gör sig räkning på genom att slå upp sitt avlöningsreglemente,
utan han gör sig med full rätt räkning pa att fa åtnjuta avlöning i den
grad. som hans konstitutorial utvisar, nämligen i tredje graden.
Det är detta, som utskottsmajoriteten vill förvägra honom.
Men med vilken rätt skulle nu riksdagen göra detta? Ja, jag
kan inte svara på den frågan, men statsutskottets majoritet har gjort
det och varit vänlig nog att sammanfatta det i fyra korta satser, vari
man återfinner alla utskottets skäl, pa sidan 11 i betänkandet. Där
heter det nämligen, att man icke kan antaga Kungl. Maj:ts förslag
Nr 59.
Lördagen den b juni, i. in.
till klassindelning av postkontoren, ty detta deklasserar icke någon
enda postmästare i annan män än vad 1919 års riksdag gjorde -—
detta får jag kanske anledning att återkomma till längre fram, det
är förresten berört av herr vice talmannen — utan Kungl. Maj:ts
förslag åvägabringar endast en provisorisk klassindelning, om vilken
majoriteten varnande säger, att den föregriper en definitiv klassindelning.
Utskottet säger med andra ord alltså, att om man inte
nu deklasserar postmästarna så långt som det står i mänsklig makt,
så kan man aldrig åvägabringa en definitiv klassificering av postkontoren.
Ja, det är ett skrämskott, men jag hoppas, att det inte är
något vidare. Jag kan inte finna annat än att statsverket är oförhindrat
att klassificera så mycket det behagar, när som helst och hur
som helst och hur definitivt som helst, men när helst klassificeringen
företages och hur den än företages, sa finns det ingen möjlighet
att komma förbi, att man har att utbetala den för en viss tjänstegrad
bestämda avlöningen till den tjänsteman, som meriterat sig för
och på den grund erhållit en viss tjänst. Men sedan må man deklassera
tjänsten, hur mycket man behagar. Riksdagen kan i detta fall
icke använda maktspråk, ty riksdagen kan aldrig använda maktspråd,
utan att detta sammanfaller med vad som är rätt, och att
riva sönder statsverkets förbindelse, tjänstemännens konstitutorial,
i det ögonblick, då den blir obekväm för statsverket, det är ej rätt.
Detta var emellertid det första skälet. Men utskottsmajoriteten
har ännu en sträng på sin båge. Den säger på följande sätt. Deklasseringen
av postmästarna på samma gång som postkontoren
»inför omedelbart större rättvisa, de jämställda befattningshavarna
inom kommunikationsverken emellan». Jag tror mig i det föregående
hava visat, att det behöver vidtagas alldeles särskilda åtgärder,
för att deklasseringsförslaget skall kunna åstadkomma en mycket
blygsam rättvisa tjänstinnehavarna emellan, och jag skall inte på
nytt uppehålla mig vid den saken. Jag vill bara konstatera, att
med den strängen på sin båge torde utskottsmajoriteten icke ha skjutit
någon dödande pil.
Men den har en tredje. Deklasseringsförslaget ansluter sig, heter
det vidare ■—- nu citerar jag igen: »sakligt och formellt till det beslut
rörande konrmunikationsverkens lönereglering, som föregående
års riksdag fattade». Ja, jag får verkligen säga att, när jag läste detta,
gnuggade jag mig i ögonen och tog mig litet för pannan. Formellt
vet jag då inte, om man kan säga, att det ansluter sig till riksdagsbeslutet,
ty deklasseringsförslagets innebörd är ju att upphäva 1919
års riksdagsbeslut. Nå, men sakligt då? Ja, saken var ju den, och
det utvecklade nyss herr statsrådet, att planläggningen av den lönereglering,
som riksdagen 1919 fastställde för kommunikationsverken,
gjordes av kommunikationsverkens lönekommitté, och denna arbetade
med det målet för ögonen, att löneregleringen skulle träda
i kraft ett halvår efter det att den lagtima riksdagens beslut i saken
var fattat och innan nästa lagtima riksdag sammanträdde. Det betyder
givetvis, att då finnes icke någon möjlighet för riksdagen att,
innan löneregleringen trätt i kraft, göra några rubbningar i den, och
Om
klassificering
av postkontoren
m. m.
(Forte.)
Xr 59. 70
Lördagen den 5 juni, f. m.
Om det var med utgångspunkt från denna komniunikationsverkens löneklassificermg
kommittés utredning som riksdagen fattade sitt beslut. Det skulle
''torenm. m. * det här fallet givetvis betyda, att om ingen riksdag hade kunnat
(Forts.) fatta något beslut emellan löneregleringens fastställande och löneregleringens
ikraftträdande, hade tjänstemännen glidit in under det
nya avlöningsreglementets bestämmelser, och avlöningsreglementet
tillförsäkrar dem, att de aldrig personligen behöva frångå sin tjänstegrad,
därför att deras tjänst eventuellt kommer att nedflyttas. Om
nu, som meningen var, avlöningsreglementet skulle ha tillämpats från
och med en dag, som legat emellan två lagtima riksdagar, så hade
ju hela denna fråga aldrig kunnat komma på riksdagens bord, och
det var inte avsett, att den skulle komma upp mera på riksdagens
bord. Ingen ansvarig myndighet har begärt det, icke riksdagen, icke
Kungl. Maj:t och icke generalpoststyrelsen. Jag kan inte finna
annat än att frågan bör avföras. Det finnes inga skäl, som tala för
att riksdagen river upp sitt fjolårsbeslut. Att utskottsmajoritetens
förslag sakligt och formellt ansluter sig till föregående riksdags beslut,
som det heter på sid. 11 i utskottsbetänkandet, är alltså såsom
jag nyss visat, en fras, men det är klart, att sådana där fraser utan
sanningskärna kunna komma med, när det är så brått, som det är
mot riksdagens slut. Det är emellertid beklagligt, om den skulle
ha någon inverkan härvidlag.
Som ett fjärde och sista argument yttrar utskottet, fortfarande
på sid. 11, att deklasseringen av postmästarna »underlättar de påbegynta
utredningarna av lönereformer för statstjänare i allmänhet,
som under innevarande år blivit igångsatta». Jag ber att få betona
denna sats till begrundande av statstjänarna, ty den innehåller ju,
om den skulle godkännas, ingenting annat än att riksdagen skulle
säga till sina tjänstemän: »Statens kaka, som hittills varit liten
men säker, kommer från och med i dag att göras mindre och osäker.
Om ni det ena året få löfte om att från en viss dag det andra året
tillträda en viss reglerad avlöning, så måste ni hålla er beredda på
att, innan eå sker, förbinda er att — stå kvar vid er nuvarande avlöning.
» Vad blir då kvar åt tjänstemännen av löneregleringen?
Ja, jag kan inte säga det. Jag kan inte finna -annat än att det
möjligen blir kvar den gamla lönestandard, som förklarades för
otillräcklig och som på -den grund föranledde -den lönereglering,
s-om antogs av riksdagen. Man kan ju gå till andra fall.
Man kan tänka sig en lantman, som äger en gård, vilken han
sköter med tillhjälp av en rättare, en fördräng och ett antal drängar.
Han hetalar rättaren, låt oss s-äga, 3,000 krono-r om året,
fördrängen 2,000 kronor och drängarna 1,000 kronor var, för att ta
det enkelt. Hu anses detta vara för litet, och så underrättar husbonden
en -lag om att från och med nyåret skall rättaren uppbära
4,000, fördrängen 3,000 och -drängarna 2,000 kronor var. Så -kommeT
nyåret, och folket vill -ha sin avlöning i enlighet med -löftet. Då
säger husbonden: »Ja, det skola ni ifå, men först skola vi göra en
klassificering, så att du rättarefar från och med i dag är för
-
Lördagen di*n «r) juni, f. in.
71 Nr 51>.
dräng, och du, som är fördräng, blir dräng, och ni pojkar fa bil
lantbrukselever.» Pa det sättet kommer kali ifrån löneregleringen,
på alldeles samma sätt som utskottsmajoriteten vill, att riksdagen
skall komma ifrån fjolårets lönereglering. Lantmannens uppträdande
i det bär fallet är naturligtvis otänkbart av två skäl. Det
är att handla orätt, och det går naturligtvis inte för en lantman,
lika litet .som för riksdagen, och dessutom är det en annan sak,
som man inte kan låta bli afl påpeka. Man kan inte göra en rättare
till fördräng eller en fördräng till dräng. Det säger oss vårt språköra.
Men att däremot gorå eu postmästare av klass 1 till postmästare
av klass 2 stöter inte språkörat, och därför går derför sig. Statsutskottets
majoritet är ett offer, vill jag säga, för språkets makt över
tanken. Det visar sig tydligen av att man inte dragit konsekvenserna
av sitt förslag, ty då skulle naturligtvis kontrollörerna, som
stå i samma tjänstegrad som postmästare av klass 3, också blivit
föreslagna till nedflyttning till postmästare av fjärde graden. _ Men
man kan inte gorå en kontrollör till postmästare. Språkliga hinder
resa sig häremot. Det strider mot svenskt språkbruk. Men jag
tror också, att det strider mot svenskt statsskick, mot praxis i svensk
statsförvaltning, och det ''strider mot rätt och rättvisa.
Nu kommer jag till det andra yrkandet, som utskottsmajoriteten
har gjort, eller rättare sagt, jag återkommer till
dess första yrkande, att ett antal postkontor skulle nedflyttas
i klass. Jag bär redan anslutit mig till den självklara
satsen, att ett postkontor, vars rörelse går tillbaka, skall nedflyttas
i klass, så att dess budget icke behöver bli högre än som svarar mot
rörelsen. Rån man alltså visa, att här ifrågavarande postkontors
rörelse gått ned, och kan man visa, att det inte beror på någon tillfällighet,
utan att nedgången kan anses vara fastslagen, då skall
naturligtvis postkontoret nedflyttas. För att kunna visa detta
måste man göra en utredning. Nästa fråga blir då: Finnes då icke
en sådan utredning? Jo, det finnes en utredning gjord av generalpoststyrelsen
på grundval av statistik för år 1918. Vad visar då
denna utredning? Jo, den visar, att rörelsen stegrats över hela
linjen vid så gott som alla postkontor sedan den senaste klassificeringen.
Resultatet av generalpoststyrelsens undersökning blir, att
53 postkontor borde uppflyttas och endast 4 nedflyttas. Generalpoststyrelsen
bär vid denna utredning, som också herr Ekman vitsordade,
tillämpat precis samma principer, som följts vid tidigare
klassificeringar. Dessa principer, äro aliså prövade under en lång
följd av år och ''torde alltså kunna anses som riktiga. Emellertid
stöder sig, som jag nyss nämnde, generalpoststyrelsen på statistik
för år 1918, och då detta år knappast varit normalår, kan man mycket
väl förstå, att Kungl. Maj:t tvekat om lämpligheten att antaga
generalpoststyrelsens förslag. Nå, men utskottsmajoriteten kommer
ju också med ett förslag till klassificering. Det bör val också fotas
på en utredning. Ja visst bör den fotas .på en utredning, men den
fotas icke på någon sådan. Det finnes ingen utredning, som visar,
Om
klassifinering
av postkontoren
m. in.
(Förta.)
Nr 59. 72
Lördagen den 5 juni, f. m.
Om att ''dess deklasseringsförslag är riktigt. Ja, jag väntar nu som inklassifirning
vändning mot detta, att någon kommer att peka på att kommutoren°m.
m. uikationsverkens lönenämnd undersökt den saken. Ja, kommuni(Forts.
) kationsverkens lönenämnd har mycket riktigt yttrat sig över generalpoststyrelsens
iförslag till omklassificering, och liksom Kungl.
Haj:t har den icke kunnat godkänna det, men den har själv icke
gjort någon utredning — det har den icke haft tillfälle till —
på vilken den kunde bygga ett klassifioeringsförslag, utan den har
på fri hand gjort upp ett förslag till klassificering efter de siffror,
som generalpoststyrelsen sammanställt, och det är detta förslag, som
statsutskottets majoritet nu har gjort till sitt och vill, att riksdagen
skall antaga. Yi ha alltså här endast två klassifioeringsförslag, det,
som statsutskottet nu framlägger, och det, som riksdagen antog
1919. Det, som riksdagen 1919 antog, är fotat på de årslånga utredningarna
inom kommunikationsverkens lönekommitté och på
myndigheternas yttranden över detta och på Kungl. Maj:ts granskning
av detsamma och slutligen riksdagens granskning av detsamma.
Till förmån för det andra förslaget återigen föreligger icke
något annat tillstyrkande än det, som föreligger från en oenig lönenämnd.
Vill riksdagen i dag antaga utskottsmajoritetens förslag,
så måste riksdagen såvitt jag förstår, på stående fot skaffa fram
den felande utredningen eller, med andra ord, taga upp till diskussion
här själva sakfrågan, d. v. s. postmästarnas olika arbetsuppgifter,
jämförda med andra tjänstemäns i samma grader, och fastslå det
värde dessa uppgifter ha i de olika fallen och på den grund fastställa
de olika avlöningsbeloppen, som skola utgå till varje postmästare.
Jag tror inte, att någon inom kammaren är beredd att
göra en sådan utredning; och då den i alla händelser icke är nödvändig,
då ett riksdagsbeslut redan föreligger i klassificeringsfrågan,
får jag hemställa, att kammaren ville lämna detta ärende
sådant det av 1919 års riksdag lämnat detsamma, eller, med andra
ord, herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av herr Lamm
m. fl. avgivna reservationen.
Herr Nilsson, Nils August: Jag tror inte att kammaren
vid denna sena timme är trakterad av, att man håller så
onödigt långa tal som det sista anförandet. Jag får också säga, att
utskottsmajoritetens främste målsman och kommunikationsverkens
lönenämnds ordförande herr Ekman uttalat sig så utförligt och så
grundligt i sin argumentation, så att även för en kammarledamot
som i likhet med mig haft tillfälle deltaga i handläggningen av detta
ärende från dess början, det inte återstår någonting av reell betydelse
att tillägga, vadan jag ingenting annat har att göra än deklarera
min åsikt, och det vågar jag gorå eftersom jag, som sagt, deltagit i
ärendets förbehandling.
Jag har anslutit mig till utskottsmajoritetens förslag naturligtvis
därför, att den klassificering, som nämnden föreslagit och
utskottet accepterat, är riktig och rättvis, så riktig och så rättvis,
Lördagen den 5 juni, f. in.
73 Nr 59.
som det stål t i mänsklig 1 orm äg a att göra deri. Vidare har jag gjort
det därför, alt det eljest alltid har varit regel att vid löneregleringar
förfalla just på det sättet, som man har före.-lagit i fråga
om poststationerna och postmästarna. Under alla de åtta år, jag
bär haft anledning att direkt deltaga i löneregleringsarbetet, ha vi
följt den metoden och det förfaringssättet.
När så är förhållandet, kan man visserligen ha skäl att fråga
sig, varför vi här skulle göra en så grundlig avvikelse från eljest
följd praxis. Jo, därför, att det på sina håll uppstår och måste uppstå
ett starkt missnöje över ett förfarande i överensstämmelse med
utskottets förslag.
Det var en ärad ledamot av denna kammare, som också varit
ledamot av en av de senaste regeringarna vi haft, som nyss viskades
till mig i förbifarten: här står statsnyttan emot billigheten! Statsnyttan
kräver, att vi skola taga utskottets förslag, men billigheten
— Herre Gud, det är synd om dessa människor; det är så
obehagligt att gå deras önskningar emot. Man kan därför bortse
från statsnyttan och i stället följa vad billigheten manar oss till
att göra. Men man bör då komma ihåg, att om ett beslut i överensstämmelse
med statsutskottets förslag skulle väcka ett starkt missnöje
på sina håll, så kommer ett beslut i överensstämmelse med reservationens
förslag att framkalla ett vida större och mera omfattande
missnöje, det kunna herrarna vara övertygade om. Och det
blir ett missnöje, som inte bara håller sig inom postverket utan
även sprider sig till de övriga verken, som jämställas med postverket.
Kostnaderna bli också väsentligt större enligt reservationen.
Det blir en merkostnad inte bara för postmästarnas vidkommande
utan även för många andra befattningshavares vidkommande. Jag
tycker också, att billigheten i detta fall inte har anledning att
flagga så starkt, när man vet att alla dessa postmästare, som det här
gäller, inte komma att lida någon som helst .minskning i sina förmåner,
om vi följa utskottets förslag, utan de allra flesta av dem
komma att även därmed vinna bättre förmåner än för närvarande.
Jag vet väl, att riksdagens ledamöter i allmänhet ha en tyvärr
ganska liten respekt för det omfattande löneregleringsarbete, som
bedrives i olika kommittéer, och det kan inte vara annat än smärtsamt
för de personer, som ha direkt att handlägga dessa saker, att
så är förhållandet. Men det går ändå väl långt, när en ledamot
av kammaren kan komma och läsa- upp ett tvivelaktigt brev och
förklara att på grund av vad som står i det brevet röstar han på
det och det sättet. Är det många ledamöter av kammaren, som rösta
lika lättvindigt och lika lättvindigt fatta sin ståndpunkt, då måste
jag beklaga administrationen i vårt land. Men framför allt är det
beklagligt, om kammaren skulle bifalla reservationen, därför att
jag ser i ett sådant beslut det första steget till att spoliera den
i fjol beslutade och om några få dagar ikraftträdande stora och
dyrbara löneregleringen för kommunikationsverken.
Om
klassificering
av postkontoren
m. m.
(Ports.)
Jir 59. 74
Lördagen den 5 juni, f. in.
Om Av dessa anledningar, som jag här i all korthet summerat
av postkon? ^10P> ^er J^g att få yrka bifall till utskottets hemställan.
larm m. m.
(Forts.) Herr Alexanderson: Jag måste anses alltför obetydlig,
ty jag har i alla fall inte blivit föremål för något telegrambombardemang
av det slag, som -den ärade ledamoten på Gävleborgslänsbänken
talade om, att de flesta av kammarens ledamöter i 3-, 4-och 5-faldigt måtto blivit objekt för. Men jag bär läst handlingarna
i denna sak alltifrån lönenämndens betänkande och den kungl. propositionen
till statsutskottets utlåtande och reservationerna. Jag
tycker, att man måste verkligen ge vederbörande utredare en komplimang
för att detta 1 öneregleringsärende ligger i så ovanligt klart
skick. Det är gunås inte alltid vi, som i löneregleringsfrågor äro
lekmän, kunna överblicka allt, som kan sägas för och emot, så väl
som man verkligen kan göra det här, tack vare det sätt varpå utredningen
här skett. Den omständigheten att lönenämnden står
på ena sidan och Kungl. Maj:t på dten andra, och att så mycket klokt
och erfaret folk i statsutskottet har delat sig så pass jämnt, som
fallet varit, på ömse sidor, ger anledning antaga, att det finnes en
hel del goda skäl både för den ena och den andra ståndpunkten;
och jag kan förstå, att man ifrån lönenämndens ordförandes och lönenämndens
ledamöters sida yttrar sig med en viss bitterhet, då
man finner, att det är mindre goda utsikter till att deras mening
skall gå igenom, och tycker att det omsorgsfulla arbete, man nedlagt
på att försöka att få statsverkets ekonomi på kommunikationsverkens
område fotad bättre än den har varit, röner en otillräcklig
uppmuntran* då icke de stränga synpunkter, som man ansett sig
skyldig anlägga, väcka gehör. Det är synnerligen naturligt. Och jag
tycker att riksdagen bör vara lönenämnden tacksam för att den själv
i sådana här fall tar den strängare ståndpunkten, och jag finner
också helt naturligt, att dess ledamöter, då de icke lyckats få Kungl.
Maj :ts öra, motions vis lägga fram sina synpunkter till riksdagens
prövning. Men jag kan inte neka till, att jag tycker det också
är mycket naturligt, om riksdagen anser sig kunna med gott samvete
taga en någon annan ståndpunkt. Den siste ärade talaren ställde
här så bestämt statsnyttans princip och billighetens emot varandra.
År det verkligen så säkert, att det inte ligger någon
statsnytta uti att förfara med billighet mot statstjänarna. De ha
nog inte haft det så bra under ''dessa, senaste år, att det går att utan
vidare avvisa dem med orden, att de få det ju inte sämre än de haft
förut. Om man förut varit delaktig i eu lönereglering, som dock nu
anses böra förbättras, om man möjligen gjort sig förhoppningar att
bli delaktig i en förbättring i enlighet med den plats man har, må
det ju finnas förklarligt ifrån vederbörande tjänstemannagruppers
sida, om det tyckes dem bittert, att man blir kuggad på någon
andel uti den förbättringen efter alla de hårda och svåra år, som
ha varit. Vid sådant förhållande kan jag inte undgå att tycka,
att man far litet hårt fram, om man ställer till eu omklassificering.
75 Nr 59.
Lördagen den 5 juni, f. in.
om vilken lönenämnden själv måste erkänna, att den dock icke
för närvarande kan fotas på sådana grunder, att den göres definitiv,
därför att utredningen icke är tillräcklig utan är ett provisorium,
och trots ''det och tack vare detta provisorium, som kanske sedermera
be finnes alldeles oriktigt, åtminstone beträffande en och annan
av dessa befattningshavare, trots det, låter omklassificeringen verka
oförmånligt i ekonomiskt hänseende och i tjänsteställning även på
tjänstens innehavare i det närvarande ögonblicket. Och jag kan inte
tro, att det skall vara omöjligt för dem som arbeta i dessa otacksamma
löneregleringsärenden att på ett tillfredsställande sätt tillvarataga
statens intresse utav sparsamhet och förstånd i organisation
och förvaltning, även om man gör ett avsteg ifrån vad den
strängaste rätt här möjligen skulle berättiga staten till. Med hänsyn
härtill, herr talman, ber jag få instämma i yrkandet om bifall
till reservationen.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman, mina herrar!
Jag vill börja precis som den siste ärade talaren, nämligen med att
jag inte heller .fått något telegram i denna sak. Har det kommit
till min ärade namne i Skottlandshus, så har det i varje fall inte
haft någon inverkan på mig.
Jag begärde ordet för att i allra största korthet säga, att jag
inte kan vara med om denna nedsättning i tjänsteställningen, som
majoriteten i statsutskottet ifrågasätter. Jag anser den ur många
synpunkter orättvis. Jag skall inte utveckla detta närmare, men
jag vill säga det, att under krisen har det krävts stora offer av många
medborgare i vårt land och de som offat äro i allmänhet tjänstemännen
och löntagareklassen. Skall nu denna degradering göras,
så inte tror jag, att dessa tjänstemän känna sig uppmuntrade; inte
tror jag att det okär arbetslusten hos dem. Denna åtgärd strider
också enligt min mening mot gällande praxis. Man brukar annars,
när man gör dylika förändringar, visserligen nedflytta tjänsterna i
eu annan klass, men tjänstinnehavaren tager man alltid hänsyn till;
honom låter man alltid inneha den ställning han har, för att eu
gång, då platsen blir ledig, tillförordna den provisoriskt och vara
fri, att senare kunna göra de nödiga ändringarna. Jag vill för
övrigt såga, att jag tror, att denna löneregleringskommitté kanske
har gjort vad som är konsekvent och radikalt, men det förefaller
mig, som om den hade bortsett från det rent mänskliga momentet,
och det är ur den och andra synpunkter, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Rosén: Eftersom det bär deklarerats huruvida man fått
några telegram eller brev från postmästarna, så vill jag tala om, att
jag fått båda delarna, men att de icke gjort något intryck på mig.
Däremot har jag rönt mycket starkt intryck'' av ©n handling, som utdelats
på herrarnas pulpeter i dag, nämligen Kung]. Maj:ts proposition
nr 437, angående inomstberäkningen för detta år och nästa år.
Om
klassificerin/f
av postkarlturen
m. in.
(Fort»*.)
Sr ä9. 76
Lördagen den 5 juni, f. m.
Om Vid denna proposition finnes fogad en .skrivelse från chefen för postklassificenng
v,erket av innehåll, som kan ha ett visst intresse.
loren m. ni. Det är inte många dagar sedan kammaren beslöt att avsevärt
(Forte.) höja postavgifterna — i ett fall äro postavgifterna höjda med 300 %
över det normala. Man beräknade då att överskottet av postverkets
drift skulle uppgå till 18 miljoner kronor nästa år. Nu beräknar
chefen för postverket att överskottet skall bli 4,200,000 kronor efter
det höjningen genomförts. Men det torde böra observeras, att man
då inte räknar med någon ökning av järnvägspostbefordringsavgifterna.
Inte heller har man tagit till någon större marginal
för höjning av ersättningen till poststationsföreståndare och låntbrevbärare,
dessa två verkligt svältavlönade grupper. För dem bär
man inte räknat med någon löneökning. Slutligen har man naturligtvis
icke kunnat medräkna de av utskottet föreslagna förhöjningarna
i dyrtidstilläggen. Slutligen har denna inkomstpost 4,200,000 kronor
beräknats under den uttryckliga förutsättningen, att de höjda
postavgifterna icke medföra en minskning av trafiken. Det är väl
dock ingen som tror, att posttrafiken skall bibehålla samma omfattning
efter de höjda avgifternas ikraftträdande som förut. Jag
tror inte, att man under nästa år kan påräkna ett enda öres
överskott av postverkets drift, snarare kan man räkna med ett underskott;
och jag kan under sådana förhållanden inte vara med om
att skänka bort ytterligare medel, för att göra förlusten ännu
större. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Holmquist: Jag skall icke någon lång stund upptaga
kammarens tid. Jag har varit med om denna propositions förarbeten
och jag har av den anledningen kunnat fatta en alldeles bestämd
ståndpunkt. Den överensstämmer fullständigt med den utveckling
av saken, som av nuvarande statsrådet och chefen för civildepartementet
har gjorts. Men jag är egentligen uppkallad av den
anledningen, att man här talar om brev och telegram, och jag är då
skyldig deklarera, att även jag har fått icke blott en utan ett par
sådana handlingar. Den handling, jag för min del särskilt fäst mig
vid, är ett telegram från de olika befattningshavarna i Dalarna. De
säga ungefär i sammanfattning, jag har icke handlingen med mig,
att detta av utskottet understödda förslag lider av två brister. Den
ena är, att det ställer de nuvarande postmästarna uti en icke rättvis
och rätfärdig ställning till framtiden; och vidare, att det ställer befattningshavare
inom denna klass i förhållande till varandra i en fullständigt
oriktig ställning. Jag kan icke finna annat, än att dessa
båda synpunkter äro fullt riktiga; och det är ur dessa synpunkter,
jag, herr talman, ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Olsson, Oscar: Jag anser ändå, att kammaren inte bör
låta påverka sig av den stat för nästa år, som herr Hosén hänvisat
till, och på grund av att den kommit in på kammarens bord just nu
vända sig från den uppfattning av rätt och billighet, som annars
Lördag''!! don 5 juni, f. in.
77 >r 58.
skulle varit gällande, lika litet som jag kan tro att detta försök att
få den ena tjänstemannagruppen i motsatsställning emot den andra
skall kunna utöva någon starkare inverkan.
Jag är egentligen upprörd över talet — hur varmt och starkt och
övertygelsetroget det än framförts -— talet om att utskottets förslag
här icke på någon punkt skulle gå emot billigheten för de postmästare,
det här är fråga om. Jag vill ge ett exempel från dessa 70 postkontor,
ett exempel -—- som visserligen icke är enastående —^ beträffande
en av dessa 70 postmästare, vilken skulle degraderas från tredje
klassen till fjärde klassen. Jag säger uttryckligen, att det visst
icke är enastående det exemplet. Det är en postmästare, som har varit
förste postexpeditör i en liten stad, därifrån blivit befordrad till postmästare
av fjärde klassen och sedan blivit befordra^ till postmästare
av tredje klassen. Den förste postexpeditör, som fick hans befattning
som förste postexpeditör, har under tiden blivit befordrad vid
samma kontor till övenkontrollör och har nu därigenom att han sitter
kvar på den platsen — om statsutskottets förslag går igenom —
kommit i en högre löneklass än denne degraderade postmästare, som
skulle gå ifrån tredje klassen till fjärde klassen. Nu kan herr Ekman
möjligen säga: Ja, men denne postmästare som skulle haft
det bättre, om han inte låtit befordra sig, har två gånger i sitt liv
kunnat känna glädjen över att blivit befordrad, och därför har han
inte något verkligt skäl att känna sig ledsen över missräkningen mot
slutet av en lång oförvitlig tjänstetid över att ha kommit i sämre ställning
än han rättvisligen bort komma! Jag tror, att det är så mycken
obillighet, som medföljer denna deklassificering,^ att det bör vara tillräckligt
för att riksdagen icke skall gå med på något, som jag tror
ändå för vanligt folk förefaller som en verklig orättvisa. Jag ber att
få yrka bifall till reservationen.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den av
herr Lamm m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som antager det förslag, som innefattas i den av herr Lamm
m. fl. vid statsutskottets utlåtande nr 165 avgivna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Om
klassificering
av postkontoren
jn. jn.
(Korts.)
Vinner Nej, bifalles vad utskottet hemställt.
Nr 59. 78
lördagen den 5 juni, (. m.
klassificering utfallit sålunda:
Om
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
av postkontoren
m. m.
Ja — 66;
Nej — 42.
(Forte.)
Herr talmannen hemställde nu, att då tiden vore långt framskriden
och många ärenden återstode på föredragningslistan, behandlingen
av dessa ärenden måtte få uppskjutas till aftonsammanträdet.
Denna hemställan bifölls.
Efter föredragning av den vid sammanträdets början avlämnade
kungl. propositionen, nr 437, hänvisades densamma, såvitt angick
punkten D, till bevillningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.
Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 297, angående statens medverkan till meddelande i större omfattning
än nu sker av insikter i ekonomiska och näringsorganisatoriska
ämnen; och
nr 298, angående begäran om övervägande och eventuellt förslag
beträffande reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna
m. m.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälliga
lönetillägg för viss personal vid tullverket för tiden 1 juli 1920
-—31 december 1921;
nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av kostnadsfri ledighet åt vissa extra ordinarie befattningshavare
i tullverket jämte en i ämnet väckt motion; samt
nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet
inom kraft- och bränsleområdet.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen om val till riksdagen m. m.
jämte en inom riksdagen väckt motion;
79 Nr 59.
Lördagen den 5 juni, f. m.
nr 336, i anledning av Kung], Maj:ts proposition med förslag til!
ändrad lydelse av § 20 regeringsformen jämte en inom riksdagen i
ämnet väckt motion; samt
nr 337, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87
och 88 regeringsformen.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen;
och
nr 60, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag til!
ändrad lydelse av § 2 4ro tryckfrihetsförordningen;
statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 187, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om beviljande
av medel för bestridande av Sveriges andel i kostnader för nationernas
förbund;
nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående förstärkande
av reservationsanslaget till tekniska läroverk;
nr 190, i anledning av kamrarnas beslut angående uppförande under
riksstatens åttonde huvudtitel av ett ordinarie reservationsanslag
till tekniska läroverk; och
nr 191, i anledning av väckt motion om visst medgivande i avseende
å lönetursberäkning för vissa folk- och småskollärare;
bankoutskottets memorial och utlåtande:
nr 75, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna förriksdagstrycket;
och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående klassificering
av postkontoren och telegrafverkets stationer m. m.;
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 26, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om
utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares skrifter;
nr 27, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av statsbidrag till uppförande av byggnader
för folkskoleväsendet i riket; och
o nr 28, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande av anslag utav statsmedel till svensk biblioteksverksamhet
i utlandet; samt
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 37, i anledning
av väckt motion om åvägabringande av ytterligare utredning
Nr 59. 80
Lördagen den 5 juni, f. m.
i syfte att till kronan återföra vissa förverkade kronodonationer till
industrien m. m.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskiljdes kl. 4,58 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 202*64