RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1920:42

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1920. Forsta kammaren. Nr 42.

Tisdagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr talmannen yttrade: Mina herrar! Sedan vi sist råkades
här, har en stor sorg- drabbat vårt fosterland. Kronprinsessan
Margareta, denna intagande, varmt älskade unga furstinna, har
plötsligt ryckts bort från sin make och sina små barn. Döden har
skövlat ett gott och lyckligt hem, ett hem, vilket vi med glädje betraktat
såsom den ljusa sinnebilden av den grundval, på vilken vårt
folks framtid måste byggas. Förlusten av henne, som varit medelpunkten
i detta hem, är en förlust för hela Sveriges folk. Men i dessa
dagar gå dock med den djupaste medkänsla våra tankar främst till
honom, vars levnads ljus hon var och som nu ensam måste fortsätta
den tunga vandringen på livets stig.

Jag tillåter mig här att giva ett om ock ofullkomligt uttryck åt
vår smärta och vårt varma och innerliga deltagande i den djupa sorg,
som genom Kronprinsessans död drabbat Sveriges tronföljare, hans
barn och hans höga föräldrar.

Herr Ericsson, Ollas: Herr greve och talman, mina herrar!
Ja, Sverige har mistat sin älskade Kronprinsessa. Vårt land har
med henne förlorat, förutom mycket annat, en moder, som varit ett
högt föredöme för alla mödrar. Här kan ej med ord beskrivas vad
bon varit för de sina och för sin omgivning. Ej heller vad hon gjort
för nödställda och lidande. Allt har burit vittne om det ädlaste uppsåt.
Eå äro också de, som tillvunnit sig allas beundran och vördnadsfulla
aktning såsom kronprinsessan Margareta.

Nu har hon gått ifrån oss och lämnat oss alla i den djupaste sorg.
Givetvis drabbas hennes närmaste tyngst därav; men vad som hänt
kan ej ändras. Det hårda slaget kan endast djupt beklagas, och i detta
fall är deltagandet stort och enhälligt.

I full förvissning härom tillåter jag mig hemställa, att kammaren
lämnar åt sin talman i uppdrag att till deras majestäter konungen
och drottningen, hans kungliga höghet kronprinsen-regenten
och de moderlösa barnen framföra första kammarens djupa deltagande
i och beklagande av den stora sorgen.

Vad herr Ollas Ericsson sålunda hemställt bifölls enhälligt.

Första kammarens protokoll 1920. Nr lf2.

1

Jir 42. 2

Tisdagen den 4 maj.

Aiuj.

arbetskonflikt
vid Södertälje
kanalbyggnad.

Anmäldes och godkändes

riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 176, angående ''beredande av möjlighet för folkskollärare att
genom självstudier förvärva kompetens dör viss undervisning i fortsättningsskolor; nr

178, angående lapplagstiftningskommitténs förstärkande med
en effektiv representation av lappar; samt

nr 179, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning av mindre jordbruk;

statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse nr 189, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till omorganisation
av vattenfallsstyrelsen m. m. jämte en i ämnet väckt
motion;

konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 190, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 72
och 73 riksdagsordningen;

nr 191, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande
bestämmelser angående val av lekmannaombud vid kyrkomöte;
och

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen jämte två
inom riksdagen väckta motioner; samt

bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 199, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa ändringar
i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Anmäldes och bordlädes

bankoutskottets utlåtande nr 49, i anledning av väckta motioner
•om löneförbättring för vaktmästarna i riksbanken och riksgäldskontoret
samt tjänsteinnehavarna vid riksdagens hus; ävensom

första lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen
angående tillsättning av prästerliga tjänster den 9 december 1910
ävensom i ämnet väckt motion.

Herr statsrådet Svensson som tillkännagivit, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr Winbergs interpellation angående
en vid Södertälje kanalbyggnadsarbete inträffad arbetskonflikt,
erhöll nu ordet och anförde: Herr talman, mina herrar! Med
första kammarens tillstånd har ledamoten av kammaren herr C. Winberg
till chefen för civildepartementet framställt följande spörsmål:

1) Anser herr statsrådet, att de åtgärder, som vidtagits av vattenfallsstyrelsen
i samband med den vid Södertälje kanals ombygg -

Tydligen den 4 maj.

Nr 42,

nattarbete sedan sistlidna augusti pågående konflikten, åro fullt förenliga
med statens ställning som arbetsgivare och med dess tjänstemäns
skyldighet att tillvarataga statens intressen i allmänhet och dess
ekonomi i synnerhet?

Vilka åtgärder kan man förvänta från regeringens sida, i syfte
att fortast möjligt åstadkomma en uppgörelse i förenämnda kon -

Ang.

arbetskonflikt
vid Södertälje
kanalbyggnad.
(Forts.l

iliktV

Med anledning av föreliggande spörsmål har vattenfallsstyrelsen
på anmodan lämnat en redogörelse för den ifrågavarande konflikten.
Däri har styrelsen anfört i huvudsak följande.

För de byggnadsarbeten, som bedrivas av vattenfallsstyrelsen
och järnvägsstyrelsen, gälla gemensamma bestämmelser rörande antagande
och avskedande av arbetare, ordningsregler, arbetstid samt
sjuk- och olycksfallsersättningar m. m. Även timavlöningarna hava
utgått enligt gemensamma grunder, vilka fastställts för de olika arbetsplatserna
i enlighet med socialstyrelsens dyrortsindextal. Avlöningarna
hava, i mån som levnadsomkostnaderna under de senaste
åren stegrats, tid efter annan ökats, och hava dessa höjningar i avlöningarna
uträknats med ledning av socialstyrelsens vid respektive
tidpunkter kungjorda indextal för levnadskostnadernas stegring. Därmed
har man sökt att i möjligaste mån bereda arbetarna kompensation
för dyrtiden.

De allmänna anställningsvillkoren hava fastställts efter överläggning
under sommaren 1917 mellan styrelsernas arbetsledning och
representanter för arbetarna och under ordförandeskap av dåvarande
förlikningsmannen, rådmannen A. Cederborg. Även avlöningsnormerna
blevo vid samma överläggningar föremål för behandling, och
fastställdes därvid timlönerna till belopp, som motsvarade den dåvarande
stegringen i levnadskostnaderna. De därefter skedda regleringarna
i timlönerna, som avsett att kompensera ej blott de ökade levnadskostnaderna
utan även minskningen i arbetstiden, hava ägt rum
efter samråd med förtroendemannen för svenska väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet,
som torde representera det större antalet
fackligt organiserade arbetare vid vattenfallsstyrelsens arbeten. Vid
vissa tillfällen har överenskommelse om timlönens storlek kunnat träffas,
vid andra åter har förtroendemannen påyrkat högre lönesatser,
än vattenfallsstyrelsen ansett sig kunna godtaga.

Det av interpellanten avsedda byggnadsföretaget, ombyggnaden
av Södertälje kanal, påbörjades under år 1917 och har utförts av
vattenfallsstyrelsen huvudsakligen i egen regie. Samtliga, arbetare
anställdes där enligt samma bestämmelser och på samma villkor för
övrigt, som gällde vid styrelsens övriga arbeten å andra orter i landet,
och någon svårighet att erhålla arbetare på dessa villkor förefanns
icke under de första åren. I juli 1919 inlämnade emellertid svenska
träarbetarförbundet en framställning, vari på fordrades, att för de vid
kanalombyggnaden anställda träarbetarna, till antalet fem eller sex,
i stället för nyssnämnda bestämmelser skulle tillämpas det avtal jämte
ackordsprislista- som gällde i Södertälje inom husbvggnadsfacket.
Detta innebar bland annat en ökning av timlönen från 1 krona, 35 öre

Nr 42. 4

Tisdagen den 4 maj.

Ang. till 1 krona 50 öre. Vattenfallsstyrelsen ansåg sig emellertid icke kunarbetskonflikt
na tillämpa särskilda undantagsförmåner för vissa av sina arbetare,
Vid Södertälje utajl svara(je på ifrågavarande framställning, att de gällande bestämanV
yM™ad- meiserna och avlöningsnormerna skulle gälla för samtliga styrelsens
'' arbetare, ävensom att, då kanalarbetena och husbyggnadsarbetena vore
till sin natur väsentligt olika, de för sistnämnda slag av arbete gällande
ackordsprislistorna i regel icke kunde tillämpas vid kanalarbetena.
På grund av de växlande förhållandena borde därför, enligt
vattenfallsstyrelsens mening, liksom dittills ackordsuppgörelser i varje
särskilt fall ske med respektive arbetslag. Träarbetarna godtogo
emellertid ej styrelsens ståndpunkt utan nedlade arbetet samt blockerade
allt träarbete vid arbetsplatsen från och med den 9 augusti 1919.
I denna blockad inbegrepos sålunda ej blott de arbeten, varmed ifrågavarande
arbetare vid denna anläggning varit sysselsatta, utan jämväl
vissa andra träarbeten, nämligen nedslagning av spåntplankor och
reparation av transportspår. Då jämväl dessa arbeten genom blockaden
omöjliggjordes, blevo de därmed sysselsatta arbetarna av styrelsen
uppsagda, dock med iakttagande av avtalad uppsägningstid.
Denna åtgärd föranledde strejk av hela arbetsstyrkan vid kanalombyggnaden,
varvid samtidigt framställdes krav på en med 30 otc
förhöjd timpenning, en garanterad ackordsförtjänst på 2 kronor 70
öre i timmen samt ökning av sjuk- och olycksfallsersättningar m. m.
Då enligt vattenfallsstyrelsens mening, arbetarna redan i stort sett erhållit
full kompensation för dyrtiden, -ansåg sig styrelsen, med hänsyn
jämväl till nödvändigheten att bibehålla förut nämnda enhetliga anställningsvillkor,
icke kuna godkänna de sålunda framställda kraven.

Statens förlikningsman i första distriktet inbjöd därefter i skrivelse
den 9 september 1919 till förhandlingar angående Södertäljekonflikten,
och ägde första sammanträdet mellan parterna i träarbetarkonflikten
rum den 15 i samma månad. Den 1 oktober avlämnades
av förlikningsmannen ett förlikningsförslag av innehåll, att
sådant arbete vid kanalbygget, som kunde betraktas som husbyggnadsarbete,
skulle betalas enligt lönesatserna i gällande kollektivavtal
mellan Södertälje byggnadsarbetsgivarförbund och träarbetarförbundets
avdelning därstädes med tillhörande ackordsprislista, samt att
träarbetet i övrigt vid byggnadsföretaget skulle betalas i första hand
efter de lönesatser, som allmänneligen kunde anse? gällande i orten
för samma eller motsvarande slag av arbete, eller i andra hand och
därest parterna icke kunde enas om en dylik norm, efter samma grunder,
som föreslagits beträffande husbyggnadsarbetena.

Detta förlikningsförslag blev dock ej av någondera parten godtaget.
Yi de fortsatta underhandlingar, därvid som representant för
en del av övriga av konflikten berörda arbetare även deltog förtroendemannen
för svenska väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet.
uppdrogs åt särskild tjänsteman i socialstyrelsen att skyndsamt verkställa
en utredning angående löneförhållandena vid sadana arbeten
inom landet, vilka äro av liknande natur som Södertälje kanals ombyggnad.

Denna utredning, som avlämnades i början av december 1919,

5 Nr 42.

Tisdagen (loa 4 maj.

Amj.

föranledde emellertid icke något nytt förlikningsförslag från förlikningsmannens
sida, utan anmodade lian i skrivelse av den io uecembei M Södertälje
1919 vattenfallsstyrelsen att taga det tidigare av bada parterna för- kanalbyggnad.
kastade förlikningsförslaget under förnyat _ övervägande. V åt- (Forte.)

till förlikningsmannen den

tenfallsstyrelsen avgav sitt svar
22 december och framhöll däri, att
enligt styrelsens förmenande
Södertälje kanals ombyggnad
med de hiller, som i medeltal

förlikningsmannen
nyssnämnda utredning
ådagalagt, att lönesatserna vid
i stort sett stode i jämnhöjd
|ucu ^ _________ betalades vid enskilda byggnads företag.

Då därtill komme, att ifrågavarande arbete ej vore av säsongnatur
och dessutom av längre varaktighet än de flesta enskilda
byggnadsföretag, samt med hänsyn jämväl till de förmåner, staten
lämnade sina arbetare i form av sjukersättning och bättre olycksiallsersättning,
ansåg sig styrelsen icke kunna frångå de för detta arbete

fastställda lönesatserna. . ,

Sedan vattenfallsstyrelsens svar avgivits, hava vidare under -

handlingar icke pågått. ,

Såsom av den nu lämnade redogörelsen torde ha framgatt, tiar
vattenfallsstyrelsen främst av. principiella slutt ansett sig förhindrad
att tillmötesgå de kraf, som i föreliggande konflikt framställts från
arbetarnas sida. Styrelsen gör gällande, att enhetliga lönevillkor höra
tillämpas för styrelsens byggnadsföretag på olika orter inom landet,
varvid lönesatserna skola avvägas med vederbörlig hänsyn tagen till
levnadskostnaderna å de olika orterna, en princip, som för övrigt lärer
hava godkänts även av de vid överläggningarna i konflikten närvarande
arbetarrepresentanterna. Lönerna böra emellertid, enligt styrelsens
mening, avvägas så, att de svara mot vad som i genomsnitt betalas
vid enskilda arbeten av samma karaktär inom landet. Med denna
princip som utgångspunkt har kunnat inträffa, att lönerna vid styrelsens
arbeten på olika håll i landet ibland varit högre och ibland
något lägre än vid de enskilda byggnadsföretagen å samma platser.
Detta senare förhållande hade inträffat i Södertälje, där husbyggnadsindustien
betalat sina arbetare förhållandevis högre löner
än på andra orter. Styrelsen har ansett, att ett godtagande av det
av förlikningsmannen framlagda förlikningsförslaget skulle leda till,
att styrelsen för undvikande av konflikter bleve nödsakad höja sina
lönesatser till sådan höjd, att det icke pa någon ort, där vattenfallsstyrelsen
bedreve arbeten, skulle kunna förekomma, att den enskilde
byggnadsindustrien betalade högre löner, eller, med andra ord, att den
inom byggnadsindustrien i lönehänseende högst liggande orten skulle
vara normgivande för vattenfallsstyrelsen och följaktligen även för
andra statens arbeten. Därigenom skulle staten sålunda verka direkt
höjande på den allmänna lönenivån för byggandsfacket inom landet,
en höjning, som vattenfallstyrelsen finner ägnad att bland annat motverka
en sund utveckling av statens fortsatta byggadsverksamhet.

Enligt styrelsens nu återgivna uppfattning skulle ett godtagande
av arbetarnas krav i föreliggande konflikt medföra ökade utgifter
ej endast i fråga om arbetena i Södertälje utan jämväl nödvändiggöra
en motsvarande höjning av arbetslönerna å vattenfallsstyrelsens

Nr 42. 6

Tisdagen den 4 maj.

Ang.

arbetskonflikt
vid Södertälje
kanalbyggnad.
(Torts.)

och järnvägsstyrelsens övriga arbetsplatser. Dessa båda styrelser
sysselsätta för närvarande cirka 4,000 byggnadsarbetare. En höjning
av arbetslönen med 15 respektive 30 öre per timme motsvarar
för denna arbetsstyrka omkring 5,000 respektive 10,000 kronor per
dag eller under ett halvår 750,000 respektive 1,500,000 kronor.

I anledning av interpellantens uppgifter i övrigt angående de
ekonomiska konsekvenserna av arbetets nedläggande vid Södertälje
kanal har vattenfallsstyrelsen meddelat, att de tjänstemän därstädes,
som icke berörts av konflikten, under den tid, densamma pågått, utfört
nyttigt arbete dels med kompletterande borrningar vid det nya slussläget
för utrönande av de fortsatta arbetenas lämpligaste utförande,
dels med andra undersöknings- och mätningsarbeten, som erfordras
för arbetenas igångsättande samt därtill hörande konstruktions-
och ritningsarbete. Utgifterna för tjänstemännens
avlöningar torde alltså icke vara bortkastade utan motsvaras av
nyttigt och effektivt arbete. I den mån tjänstemännen på grund av
kanalarbetenas inställande bliva överflödiga därstädes, överflyttas de
till andra styrelsens arbeten.

Sedan jag nu återgivit de huvudsakliga synpunkter, som från
vattenfallsstyrelsens sida i frågan framhållits, tillåter jag mig framhålla,
att enligt min mening en i stort sett enhetlig reglering av arbetslönerna
för den stora arbetsstyrka, som sysselsattes av de .affärsdrivande
verken, måste vara till gagn för statens byggnadsverksamhet
och ägnad att i viss mån stabilisera de nuvarande osäkra förhållandena
inom byggnadsfacket. Det torde härvidlag även böra påpekas,
att arbetarna vid statens byggnadsföretag i regel kunna påräkna en
mera stadigvarande anställning än i den privata byggnadsverksamheten.
Ett rätt stort antal arbetare vid vattenfallsstyrelsens arbetsföretag
har jämväl kunnat uppfylla de villkor, som av riksdagen uppställts
för erhållande av ålderdomsunderstöd. Givetvis måste de enhetligt
reglerade lönerna vid ifrågavarande allmänna arbeten i det stora
hela väl korrespondera med arbetsmarknaden i övrigt i landet.

Någon defensiv lösning av det spörsmål, som av interpellanten
berörts, synes emellertid nu icke vara att finna, förrän uppgörelse
kommer till stånd i föreliggande konflikter inom byggnadsfacket. Regeringen
har sin uppmärksamhet riktad på saken och skall söka befrämja,
att en rimlig lösning, så snart ske kan, kommer till stånd.

Herr ^Vinberg: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få
framföra mitt tack till herr statsrådet för att han lämnat svar på
min framställda interpellation. Det är ju vanligt, att när interpellam
ter få svar, förklara de, att de icke äro så synnerligen tillfredsställda
med det svar som lämnats. Det är ju kanske också naturligt, och jag
måste säga, att icke är detta svar av den karaktär, att det kan göra
någon glad, möjligen med undantag av vattenfallsstyrelsen och dess
tjänstemän; ty såvitt jag kunde fatta av den resumé, herr statsrådet
gjorde på slutet, sedan han lämnat det meddelande, som vattenfallsstyrelsen
avgivit, kunde jag finna, att han i allt godkänt de anordningar,
som vattenfallsstyrelsen och dess tjänstemän hava vidtagit.

Tisdagen <leu 4 maj.

7 Nr 4-.

Jag skall naturligtvis icke ingå i någon tvist om- huruvida ett sådant Avy.

försvar från herr statsrådets sida år på sill plats eller icke. Men y"j/

jag tillåter mig i alla tall att rekapitulera hela sakförhållandet. ka nalbyggnatl.

Det går an att göra som vattenfallsstyrelsen gjort i denna flaga, (Forts.)
nämligen att göra den till en stor principiell fråga, där det är omöjligt
att göra ens det minsta medgivande, utan att det skulle medföra synnerligen
vittgående konsekvenser. J a, i det här fallet skulle det, som
man vill göra gällande, längre fram gå löst på en ä två miljoner.

Men jag undrar, om det är alldeles nödvändigt att göra så i det här
föreliggande fallet? Jag är den förste att erkänna, att enhetliga
lönebestämmelser för statens verk äro fullt på sin plats, och, i den
män det är möjligt, även för mer eller mindre tillfälliga arbetare.

Men jag förnekar, att det är en klok politik från statens sida att till
den grad hänga upp sig på det rent principiella, så att det icke är
möjligt att göra den minsta avvikelse från dessa allmänt tillämpade
principer även i ett fall, där det skulle vara fullt befogat, och man genom
en dylik mindre avvikelse skulle avvärja mycket vittgående konsekvenser.
Ty det är ju ett faktum, att hela denna strids upprinnelse
hänger på att fem träarbetare begärt att få sin timlön bestämd till lika
belopp, som för motsvarande arbetare inom den privata industrien redan
förut var fastställd på platsen. Det synes mig vara något egendomligt,
att man till den grad blivit principryttare inom ledningen
av statens verk att, ehuru den begäran, som nu framställts, ansetts
fullt befogad, man dock ansett sig absolut förhindrad att i någon mån
tillmötesgå framställningen. Egendomligt förefaller mig också den
ganska avvisande hållning, som från vattenfallsstyrelsens siaa intagits
jämväl sedan förlikningsmannen fatt med saken att gorå, i det
att denne vid tillfället framlade ett medlingsförslag, som visserligen
icke godkändes av någondera parten, och för andra gången uppmanade
vattenfallsstyrelsen att ånyo taga detta förslag under omprövning.

Den »stora» vattenfallsstyrelsen ansåg sig emellertid icke _ alls _ behöva
lyssna till något sådant, utan den satte sig på sina »principiella
hästar» och förklarade, att här kunde ingenting göras, ty det skulle
kunna medföra ohyggliga konsekvenser. Jag vet mycket väl, att inom
statens affärsdrivande verk råder en tjänstemannabyråkrati av den art,
att dess uttryck mången gång slår en med häpnad. Men det förvånar
mig särskilt, att det yngsta av statens verk i detta fall nästan
slagit rekord i fråga om sådant principrytteri, som man här fått bevittna.

När sedan vattenfallsstyrelsen tillbakavisar talet om de ekonomiska
konsekvenser, som dess uppträdande i detta fall haft, och säger,
att det är ingen fara med detta, då tjänstemännen, som ha fast anställning,
hava utfört nyttigt arbete, så att inga förluster därigenom
ha uppkommit, så skulle jag vilja rekommendera litet var av kammarens
ledamöter att fara ned till platsen och taga reda på huru det i
verkligheten förhåller sig. Jag vågar påstå, att det_är bara en bluff,
och det förstår nog var och en som är inne i praktiska förhållanden.

Men det är icke bara, att en del tjänstemän över huvud taget icke
kunna utföra det arbete, vartill de äro antagna, utan en hel del an -

Nr 42. 8

Tisdagen den 4 maj.

AT läggning™, maskinerier och dylikt ha under denna långa tid i bevtd
eSödertälje ^^lig grad blivit förstörda, och det kommer nog att visa sig, när
kanalbyggnad. arbetet en gång aterupptages. Nu vill jag inte säga, att staten
(forte.) alltid skall gå så tillväga, att den över huvud taget och under alla
förhållanden skall undvika konflikter. Jag vet väl, att förhållandena
kunna bliva sådana även vad statens verk beträffar, att det
tyvärr även för dem kan leda til konflikter. Men vad jag håller på
är, att. det skall vara någon proportion mellan vad som gav anledning
till konfliktens uppkomst och dess långvarighet och därmed
förenade konsekvenser både i fråga om ekonomien och i övrigt.

Det nu inträffade är naturligtvis icke heller någon trevlig sak
för det samhälle, där detta arbete pågår, och som är beroende av huru
saken utvecklar sig. Samhället kan svårligen trösta sig med att vattenfallsstyrelsen
mycket hårt håller på sina principer, och att under
dessa tider ledningen av ett statens verk går tillväga på detta sätt,
synes mig vittna om alltför litet begrepp om den smidighet som fordras
icke minst av ledningen för ett statens verk.

Det är också en annan sak, som jag i detta sammanhang skall
passa på att framhålla och som synes mig vara ännu mera oförklarlig.
Vattenfallsstyrelsen meddelar nämligen i sitt svar, att den
uppsade arbetarna, dock med iakttagande av vederbörlig uppsägningstid.
Det är ju också alldeles riktigt, att det stadgas en viss
uppsägningstid för de arbetare, som antagits där. Men även här
kommer konsekvenser, som göra en underlig till mods, när man sätter
sig in i förhållandena. Saken är, att dessa arbetare, som gått
arbetslösa i snart nio månader, för det första icke ha någon möjlighet
att få arbete hos enskilda arbetsgivare på grund av ren solidaritetskänsla.
från de enskilda arbetsgivarnas sida, och för det andra möter
dem den svårigheten, att de icke kunna få ut sina arbetsbetyg. Detta
har icke ^varit möjligt att ordna, och det veta vi ju, att det är
ofantligt svårt för en arbetare att komma och söka arbete, om han
icke kan förete arbetsbetyg från de platser, där han förut varit.

Nu säger den principfasta vattenfallsstyrelsen: ni ha slutat ert
arbete här; det stadgas åtta dagars uppsägningstid. Och när sedan
arbetarna komma och begära betyg, svarar man dem: ja, mycket
gåra, om ni vilja komma tillbaka och arbeta åtta dagar, så att den
lagstadgade uppsägningstiden är fullgjord; då skola ni få edra arbetsbetyg
!

Det skulle intressera mig att höra om herr statsrådet och chefen
för civildepartementet anser också, ett dylikt tillvägagångssätt vara
av den art, att det bör försvaras. Man behöver sannerligen inte bara
arbetarerepresentant för att förstå, att det lutar åt det rent abnorma
om man tillämpar sådana principer. Ställningen hos det nittiotal
arbetare, som gått här i nio månaders tid och väntat på, lösningen
av denna, konflikt, är nämligen sådan, att de — bland annat av
den anledningen att de icke kunna få ut sina arbetsbetyg — ä.ro absolut
förhindrade att skaffa sig anställning på, annat håll. När det
så visar sia. att man icke heller kan ställa i utsikt en lösning av
denna konflikt, se de sig icke ha någon annan utväg än att emi -

Tisdagen den 4 maj.

9 Nr 4 *.

gjera; ty man förstår ju, att de icke kunna gå här år efter år och , fn,?''fr,..

vänta på eu lösning, som i alla fall aldrig synes komma till stånd,

Nu har jag principiellt icke något särskilt emot att arbetare under vissa kanalbyggnad.
förhållanden emigrera ur ett land, men det synes mig vara egendomliga (Forts.)
förhållanden, att, emedan man har att göra med en halsstarrig styrelse
i ett statens verk, man ger sig in på sådana principer, att det
icke är möjligt att göra de jämkningar i dessa principer, som skulle
vara nödvändiga och möjliga att genomföra, för så vitt man verkligen
vill ha en uppgörelse för att åstadkomma en lösning av denna konflikt.
Det är något genomgående i hela vattenfallsstyrelsens svar
detta, att den synes tycka, att alla byggnadsarbeten kunna ligga
nere hur länge som helst, och några ansatser under hela denna tid
att försöka komma till tals med arbetarna eller de organisationer,
som representera dem, för att undersöka om möjlighet till en uppgörelse
föreligger, har man icke gjort. Man anser sig enligt vanlig
tjänstemannakutym icke ha anledning att göra några sådana. Skulle
statens verk nedlåta sig att skicka bud till arbetare eller deras
representanter för att höra om eu uppgörelse skulle kunna komma till
stånd? Nej, vare detta långt ifrån den svenska ämbetsmannabyråkratien! Nu

är det ju så, att man numera icke förvånar sig så synnerligen
mycket över något i detta land. Men jag får verkligen lov att saga,
att nog hade man rätt att av den nuvarande regeringen vänta sig
ett svar av annan innebörd i denna fråga, än det som nu avgivits
från statsrådsbänken. Jag förstår väl, att vilken regering som helst
— och icke minst den nuvarande — ogärna stöter sig med den svenska
ämbetsmannaklassen, ty den är ju en faktor, som man måste
räkna med. Men nog hade jag väntat mig eller hoppats, att det,
om än mera i förbigående, skulle skymta fram något verkligt intresse
för att söka se till, om det icke vore möjligt att få. det svenska
tjänstemannaintresset i den mån det är representerat inom statens
verk att något litet ha kännedom om de praktiska förhållandena i nutiden
och inte bara peka på sina principer. Jag beklagar, om man
här nödgas konstatera, att regeringen i eu fråga som denna icke kan
göra något, utan låta den svenska tjänstemannabyråkratien leva såsom
hittills efter sina gamla regler.

För min del synes denna fråga vara av den betydelse, att det vore
av stort intresse, om man kunde så snart som möjligt.få konflikten
ur vägen, därför att den från början har varit onödig, om man
från de ledandes sida inom det verk, som haft hand om saken, uppträtt.
på ett mera praktiskt sätt, dels därför att det är av betydelse
att få arbetena avslutade så fort som möjligt, och dels därför att
det väl ändå skulle vara något generande, om man till slut skulle
nödgas konstatera, att alla dessa arbetare måste giva sig ut ur landet,
emedan det icke är möjligt att komma till en uppgörelse med ledningen
för ett statens verk.

Det talas om att demokratien här i landet dock gjort sa pass
framsteg, att den gamla byråkratiska slentrianen i någon mån. skulle
vara kringskuren. Jag beklagar, att jag fått den uppfattningen,

(

J

Mr 42. 10

Tisdagen den 4 maj.

Ang.

arbetskonjlikt
vid Södertälje
kanalbyggnad.

(Forts.)

att man i detta avseende icke kommit ett enda steg framåt, men om
det är så, att genom någon åtgärd ställningen kan förändras, så skulle
ingen vara mera glad över detta än jag.

Föredrogos, men ''bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets utlåtanden nr 86—106, första sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets betänkanden
nr 27—29, bankoutskottets utlåtande nr 46 samt första
lagutskottets memorial nr 30 och utlåtanden nr 32 och 33.

Justerades protokollsutdrag för denna dag ävensom protokollen
för den 27, 28 och 29 nästlidne april.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,44 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 5 maj, f. in.

11 Nr 42.

Onsdagen den 5 maj, t*, in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre
Palmstierna avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 419, om beviljande
av medel för bestridande av Sveriges andel i kostnader för
nationernas förbund.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 588, med delgivning av nämnda kammares beslut
över dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Haj:t angående statens medverkan
till meddelande i större omfattning än nu sker av insikter i
ekonomiska och näringsorganisatoriska ämnen, beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den vid sammanträdets
början avlämnade kungl. propositionen, nr 419.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, friherre
Palmstierna, som tillkännagivit, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Lindhagens interpellation angående Sveriges
ifrågasatta deltagande i* en baltisk konferens, erhöll nu ordet och. anförde:
Med anledning av herr Lindhagens till mig den 28 nästlidne
april framställda interpellation anhåller jag att fa anföra följande:

Alltsedan Estland, Lettland och Lithäuen konstituerade sig såsom
självständiga statsbildningar har svenska regeringen till de nya
staterna intagit den välvilligaste hållning. Redan under hösten 1918
trädde regeringen i faktisk förbindelse med de tre staternas representanter
här i Stockholm. Svenske konsuln i Riga bemyndigades likaledes
träda i förbindelse med därvarande regering, och under det gångna
året utsändes till Reval, där Sverige dittills icke haft avlönad konsul,
en konsulär representant för att förmedla förbindelserna med estniska
regeringen. Regeringen har likaledes under övervägande utsändande
av en konsulär representant till Kovno, och torde denna fråga
under en nära framtid vinna sin lösning. Vid upprepade tillfällen

Om Sveriges
ifrågasatta
deltagande i
en baltisk
konferens.

Nr 42.

12

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Om Sveriges ]iar såväl för de tre ländernas ombud som i instruktioner till Sveriddtagahde
i "es representanter i utlandet framhållits, att svenska regeringen hyser
en baltisk de livligaste sympatier för de haitiska folkens strävanden att skapa sig
konferens, möjligheter för en fri utveckling på nationell och demokratisk grund
(Forts.) och att regeringen uppriktigt önskar att med dem underhålla de bästa
förbindelser och inträda i det varuutbyte och överhuvud i den kommersiella
samverkan, som må av förhållandena möjliggöras. De förslag,
som. från de tre ländernas sida i sådant syfte gjorts till svenska
regeringen —• jag vill särskilt erinra om projektet om en direkt
och reguljär sjöfartsförbindelse mellan Sverige och Estland — skola
göras till föremål för den omsorgsfulla prövning den viktiga frågan
förtjänar. Att sämfärdseln mellan Sverige och Balticum ännu icke
antagit den omfattning, som själva de naturliga förhållandena synas
anvisa, har haft sin grund icke i bristande intresse eller tillmötesgående
från svensk sida utan i de hittills oroliga förhållandena på
ändra sidan Östersjön och den därav förorsakade nedsättningen av de
baltiska ländernas produktionsförmåga och deprecieringen av deras
valuta. Det är emellertid min livliga förhoppning, ätt dessa svårigheter,
varunder för närvarande de flesta länder i Europa ha att lida,
med tiden skolä minskas, och den omfattande fredliga samfärdsel
komma till stånd, som både i naturförhållanden och historiska traditioner
har de bästa förutsättningar. Den svenska regeringen skall
icke underlåta att för sin del gorå, vad på densamma ankommer i sådan-riktning.

Vad vidare angår den av interpellanten i andra punkten av hans
interpellation framställda fråga om de skäl, som föranlett svenska
regeringen, liksom den danska och norska, att avböja ett deltagande
i den ursprungligen till den 15 maj beramade, men numera till början
av juli uppskjutna baltiska konferensen i Riga. skulle jag för ett
tillfredsställande besvarande därav behöva offentliggöra från främmande
makter ingångna skrivelser, något som icke kan ifrågakomma.
Då interpellanten emellertid genom de upplysningar, jag därom lämnat
vid riksdagssammanträde! den 23 april, torde ha blivit satt i tillfälle
att erhålla kännedom om anledningen till skälen för såväl den föregående
som den nuvarande regeringens ståndpunkt, är något ytterligare
svar i denna del ej heller behövligt. Då emellertid interpellanten
i motiveringen till sin interpellation även ''berört frågan om inbjudningen
till konferensen i Riga och detta på ett sätt, som kan föranleda
missförstånd, anser jag mig böra lämna en framställning av
det verkliga sammanhanget.

I anledning av ett på konferensen i Helsingfors fattat beslut företogos
från olika håll sonderingar, huru svenska regeringen skulle
ställa sig till en eventuell inbjudan att deltaga i en ny baltisk konferens.
Liknande hänvändningar under hand gjordes till danska och
norska regeringarna. Saken upptogs till behandling å ministermötet
i Kristiania och med hänsyn därtill att på konferensen, enligt vad som
meddelats, skulle upptagas frågor av allmäneuropeisk karaktär, vilka
lämpligen ej kunde behandlas å en konferens av här ifrågavarande
slag, gjorde ministermötet det uttalande, att det icke kunde anses

i:i Nr 42.

OnHilii^cn den 5 maj, f. in.

tillrådligt att deltaga i denna konferens. Sedan detta ministermötets
uttalande av Ivungl. Maj:t den G februari gillats och godkänts, instruerades
våra representanter i Helsingfors och Warschau att under en baltisk
hand låta vederbörande regeringar förstå, att en eventuell inbjudan konferens.
icke av Sverige skulle hörsammäs. (forts.)

Med anledning av en av lettiska informationsbyrån till pressen
lämnad uppgift, att inbjudning till deltagande utfärdats av lettiska
regeringen, lät jag våra representanter i Kristiania och Köpenhamn
efterhöra, huruvida sådan inbjudning kommit danska ooli norska regeringarna
tillhanda. Härå erhölls det svar, att så icke skett. Jag
lät vidare vår konsulärä representant i Riga å vederbörligt håll förfråga
sig, huruvida informationsbyråns uppgift vore riktig. Därvid
förklarades i lettiska utrikesministeriet, att uppgiften berodde på
missförstånd, då direkt inbjudan till konferensen icke utfärdats till
någon regering, utan både finska, lettiska, estniska, litha-uiska och
polska regeringarna på konferensen i Helsingfors beslutat sammanträda
till en ny konferens i Riga vid en tidpunkt, som av lettiska regeringen
skulle angivas.

Yad som i saken mellan regeringarna passerat, är således blott
att på ett tidigare stadium vissa sonderingar företagits för att utröna,
huru svenska regeringen skulle ställa sig till en inbjudning, men
att vi, i samförstånd med norska och danska regeringarna, låtit förstå,
att vi ej önskade deltaga. Emellertid har svenska regeringen
låtit sin representant i Riga framföra dess tack för de meddelanden,
som lämnats rörande konferensen, och de frågor, som där skulle behandlas,
ävensom framhålla det värde, den satte på att fortfarande
hållas au courant i avseende på förarbetena till konferensen, dess förhandlingar
och resultat.

Yad slutligen beträffar den av interpellanten i tredje punkten
berörda frågan om de nya baltiska statsbildningarnas erkännande,
ligger saken på följande sätt. Ett erkännande de jure har hittills
varken givits av de allierade regeringarna eller av våra båda skandinaviska
grannstater. Man hår ansett förhållandena i Östeuropa ännu
vara alltför litet stadgade — särskilt gäller detta förhållandet mellan
de nya randstaterna och Rådsryssland, som ännu befinner sig uti
krigstillstånd med flertalet ''av dem —- för att ännu vilja, definitivt
taga ställning till frågan. Man har därför inskränkt sig till att liksom
vi utsända och mottaga de-faeto representanter för de vänskapliga
förbindelsernas anknytande och upprätthållande. Från Paris och
London just i dessia dagar ingångna underrättelser giva ock vid handen,
att härutinnan från de allierades sida ingen förändring skett. I
sitt handlingssätt har svenska regeringen givetvis lika litet som andra
stater kunnat underlåta att taga hänsyn till de faktiska förhållandena
och att därefter inrätta sig, men jag.kan försäkra, att svenska regeringen
med glädje skall se det läge inträda, att den kan taga steget
fullt ut och skänka de nya staterna på andra sidan Östersjön även
det formella erkännande, som utgör inseglet på deras, nyvunna ställning
såsom självständiga medlemmar av det europeiska statssystemet.

Sr 42. 14

Onsdagen den 5 maj, f. in.

Om Sveriges
ifrågasatta
deltagande i
en baltisk
konferens.

(Forts.)

Herr L i n cl! h a ge n: Jag får vara utrikesministern tacksam,
eller rättare sagt, Lettland, Estland och Litauen få vara regeringen
tacksamma, därför att den nu har ansett, att man kan officiellt uttala
en direkt sympati för dessa nya statsbildningar och deras folks strävanden.
Åtskilliga utfästelser och löften, till och med i superlativa
ordalag, hava nu här presterats inför offentligheten. Då är det också
mycket lättare för dessa tre stater att kunna taga regeringen på orden,
vilka ord också säkerligen äro framsprungna ur regeringens eget hjärta.
Huvudsyftet med interpellationen är således på det sättet vunnet.

Emellertid har utrikesministern ingått på ett detaljbesvarande,
och jag skall tillåta mig att dräja något vid detta besvarande.

Den första punkten är, kan man säga, även ur interpelläntens
synpunkt numera tillfredsställande besvarad med utrikesministerns
allmänna uttalanden, då densamma innefattar en sådan allmän förfrågan.

Men så kommer frågän om den baltiska konferensen i Riga den
15 maj 1920, och i motiveringen har i sammanhang med denna fråga
också -berörts en för utrikespolitiken ofantligt viktig fråga, om den
diplomatiska sekretessen, hur länge den skall behöva bibehållas, vad
som verkligen skall vara farligt att omtala eller icke och vad man
möjligen kan vinna för framtiden i detta hänseende. Utrikesministern
säde: »Jag skall tala om för kammaren hur det förhåller sig.»
Jag skall också bedja att få gåra det. I själva verket är det icke
stora differenser mellan dessa framställningar, utan kanske mera en
strid om ord, om vad som menas med det ena eller det andra.

Det är ju givet, att när den nordiska ministerkonferensen den
1—4 februari i år beslöt att icke mottaga inbjudan till konferensen
i Riga, som vid denna tidpunkt var utsatt till den 15 maj, men som
numera enligt vad utrikesministern upplyst och även jag har mig bekant,
framskjutits till en senare tidpunkt, det är ju givet, att denna
skandinaviska ministerkonferens, som bestod av de skandinaviska ländernas
stats- och utrikesministrar, icke fattade ett sådant beslut utan
att på något sätt ha föranletts därtill från respektive länder. Det tycktes
också framgå, såvitt jag förstod utrikesministern, att det var
något sådänt, som låg bakom, en förfrågan underhand, eller kanske
en förfrågan om man ville mottaga en sådan inbjudning. Det är ett
indirekt sätt att avböja en inbjudan, om man på förhand gör det.
I realiteten är det samma sak. Det vore enligt min uppfattning också
stridande mot svensk grundlag, i fall avgöranden skulle tillgå på
detta sätt. I detta fall har, såsom också av interpellationens motivering
framgår, detta beslut av ministerkonferensen anmälts och godkänts
i svenska konseljen och är således rätteligen behandlat, mejy
därmed också ytterligare fastslaget såsom ett faktiskt ''avböjande av
en inbjudan.

Av ganska stort intresse, tycker jag åtminstone, är ock det sätt,
på vilket man finner att detta ministerkonferensens resultat blivit
publicerat i den utgivna kommunikén Det står i kommunikén: »Vidare
behandlades frågan om erkännandet ''av vissa nya statsbild -

Onsdagen den f) inoj, f. m. 15

n in gar. Det visade sig råda enighet om do tre regeringarnas hållning
i denna fråga.»

Förmodligen ingår däri också frågan om inbjudan till denna
konferens, annars ansågs den som en sak, som icke behövde beröras.
Man får dock ta för givet, att den är innesluten i detta ''allmänna uttalande.
Av detta finner man sålunda, att vad den svenska allmänheten
och den parlamentariska konti ollen kunde tillåtas (få veta var
först och främst att fråga förevarit om erkännande av vissa nya statsbildningar,
men inte vilka, och vidare att det rådde enighet mellan
de tre regeringarnas hållning, men inte vilken hållningen var. Detta
anser jag vara en meningslös försiktighet, som helt och hållet strider
mot de försäkringar och föresatser, som den s. k. demokratin,
både den liberala och socialdemokratiska, så länge de befunno sig i
opposition, i riksdagsanföranden och andra uttalanden tillåtit sig
framföra.

Orsäken varför denna fråga slutligen blev känd av den svenska
allmänheten var den, att Svenska Dagbladets Kovnokorrespondent
den 14 april 1920 telegraferade från Kovno, att enligt vad han erfarit
av den lettiska utrikesministern hade inbjudan utgått till de
tre skandinaviska länderna att deltaga i konferensen. Detta meddelande,
som stod infört i Svenska Dagbladet den 15 april och samtidigt
i norska tidningar, föranledde naturligtvis förfrågningar till
utrikesdepartementen om hur det rätteligen förhöll sig. Och då meddelade
t. ex. Aftenposten i Norge: »Med henvendelse til Udenrigsdepartementet
erfarer vi, åt Norge i lighet med Danmärk og Sverige
har faaet inbydelse til åt deltage i den oven naevnte konferens: men
åt ingen av de tre skandinaviske land kommer til åt deltage.»

I den norska Socialdemokräten säges om detta meddelande från
Kovno till Svenska Dagbladet: »Yed henvendelse till chefen for utenrigsdepartementets
pressekontor, red. Yidnes, oplyses åt det ganske
rigtig er kommet en saadan indbydelse ogsaa til Norge om, åt la
sig repraesentere. Det skandinaviske ministermote i vinter besluttet
imidlertid åt man icke skulde la sig representera, fordi konferansen
vaesentlig skulde ibehandle militaere og politiske sporsmaal, bl. a. en
noitralisering av Ostersjoen. Det .er imidlertid ogsaa sandsynlig åt
konferansen vil beskjaeftige sig med ekonomiske sporsmaal. Og de
skandinaviske lande har i den anledning anmodet sine konsulaere repraesentanter
om åt avgi indberetninger over konferansens resultater.
»

Den 16 april stod däremot i svenska utrikesministeriets kommuniké
till Svenska Dagbladet på dess förfrågan, och den löd så här:
»Med anledning av Lettiska informationsbyråns i Stockholm meddelande
om att lettiska regeringen skulle inbjudit även de skandinaviska
ländernas regeringar till den baltiska konferens, som skall hållas
i Riga den 15 maj, har Svenska Dagbladet erfarit att någon sådan
inbjudan icke kommit svenska regeringen tillhanda. F. ö. torde det
f. n. knappast finnas anledning antaga, att Sverige, lika litet som
Norge eller Danmark, skulle se sig i stånd att sända några ombud
till konferensen. Detta utesluter naturligtvis icke ätt regeringarna

Nr 42.

Om Sverige
ifrågasatta
deltagande
eu baltisk
konferens.

(Forts.'')

Nr 42. 16 Onsdagen den 5 maj, f. m.

Om Sveriges komma att ägna konferensen den allra största uppmärksamhet.» Och
deltagande i tillägger Svenska Dagbladet för sin del: »Enligt vad vår Kovnoen
baltisk korrespondent telegraferar, komma nämligen bl. a. vid konferensen
konferens, att diskuteras förslag till en Valutaordning, som möjliggör intim han(Forts.
) delsförbindelse med Skandinavien, transitofrågan samt frågan om
Östers j ötr af iken .i»

Enligt vad jag erfarit från lettiska legationen här, utom annat,
har ,den lettiska utrikesministern någon dag efter den förfrågan, som
föregick ministerkonferensen den 1—4 februari, sänt ett memorandum
till de tre skandinaviska ländernas regeringar med överlämnande
av dagordningen för konferensen och inbjudan att deltaga i en diskussion
om denna dagordning, allt i syfte att möjligen kunna föranleda
de skandinaviska länderna att deltaga. Ministern meddelade,
att enligt vad han hört skulle icke något sådant memorandum ha
framkommit, såvitt jag förstod, utan kommit bort på posten. Detsamma
antjHdes för mig i svenska utrikesministeriet. Emellertid har
det förmodligen kommit fram till Norge och Danmark, ty det är
just med anledning av detta memorandum, som dessa förfrågningar
den 15 april ägde ram hos norska utrikesdepartementet.

Nu har jag försökt i utrikesdepartementets diarium se om något
sådant memorandum — vilket man, om man också icke heller vill
kalla det för någon direkt inbjudning, ehuru det mera blir en strid
om ord för mig, som mera tänker på realiteterna, dock kän betraktas
som en inbjudning, vilket man tydligen också gjorde i norska utrikesdepartementet
— jag ville se, säger jag, om det också kommit till
svenska regeringen. Då har det svarats mig, att enär en hel del av
de ärenden, som stå antecknade i utrikesdepartementets diarium, äro
av hemlig nätur, kan diariet icke vara tillgängligt för allmänheten.
Härav följer, att alla ärenden, som stå i diariet och som icke äro
av hemlig natur, ej heller äro tillgängliga för allmänheten, utan att
diariet i sin helhet är hemligt, vilket tjänstemännen i utrikesdepartementet
vid samtal i dag på morgonen beklagade. Där se vi hur
sekretessen brett ut sig över de mest oförargliga och självklara saker.
Sekretessen i detta ärende ansågs, som tydligt framgår av kommunikén
från ministermötet, så stor, att man icke ens fick veta att vad
det gällde var Estland, Lettland och Litauen, och icke ens regeringens
hållning. Denna, sekretess har omsider övergivits av den nuvarande
regeringen, i det att herr Palmstierna nu meddelat ett och annat
i denna sak.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att norska Socialdemokraten
fick meddelande från norska utrikesministern om anledningen till att
ministerkonferensen sade nej, och därför redogjordes i tidningen. Vår
utrikesminister har däremot i dag i denna punkt förklarat, att då
dessa saker skulle röja förhandlingar med främmande makter, så
kunde ingenting meddelas. Han hänvisäde visserligen till vad som
sagts vid det hemliga sammanträdet om den saken, men då måtte
jag ha sovit, ty det gör man lätt vid sådana tillfällen; jag kan i alla
händelser inte erinra mig, att det blev någon särskild utveckling av
det ämnet vid detta sammanträde. Emellertid intresserar det mig

Onsdagen den f> maj, f. in.

17 Nr 42.

inte ett ellips vad jag da. fick höra om konferensen, utan nun me- !"‘''
ning-är, att saken skall intressera den svenska allmänheten och vara Jagande, i
föremål för den mycket berömda parlamentariska kontrollen, och där- en, baltisk
för drar jag ett brett streck över denna lilla förtroliga samvaro ^ all konferens.
gemytlighet mellan fyra väggar. Så mycket må dock vara tillåtlig! (»orts.
säga om vad som då anfördes, att enligt min mening, att intet av det
sagda behöft göras till föremål för något hemligt meddelande.

I fråga om den tredje punkten har jag slutligen framhållit, att''
det endast gällde att få ett uttalande om huruvida regeringen är sinnad
»att, liksom skedde i fråga om erkännandet av Finlands självständighet,
nitälska för att Sverige så snärt sig göra låter och framställning
tillika inkommit blir bland de första att erkänna även förenämnda
tre gamla svenska syskonfolk såsom självständiga medlemmar
i samtliga nationers brödrakrets?»

Jag kan inte finna annat än att också denna fråga nu blivit
officiellt, med uppgivande av ,den hemliga diplomatin, på ett ganska,
tillfredsställande sätt Ibesvarad av utrikesministern. Det är ju bra,
att det sagda blivit sagt. Det kan inte återtagäs och det antager jag
inte heller regeringen skulle vilja göra, ty jag tror. att den också
måste vara intresserad av saken.

Då vi emellertid förut och för övrigt knappast ännu icke lyckats
få klarhet om den baltiska konferensen i Riga på grund av den sekretess,
som vid olika tillfällen bretts över densamma, skall jag be
att få uttala den livliga förhoppningen, att den nuvarande regeringen,
som ju tillträdde sin post efter ministerkonferensen, skall med hänförelse
eller åtminstone god vilja tillämpa det program, som nyligen
antogs av den socialdemokratiska partikongressen under punkt 17:

»Folklig kontroll över utrikespolitiken. Den hemliga diplomatin avskaffas.
» I själva motiveringen till detta ''beslut står det uttryckligt
uttalat, att »Världskrigets erfarenheter ha kraftigt understrukit
socialdemokratins gamla krav på öppenhet i och folklig kontroll över
utrikespolitiken. Den hemliga diplomatin med dess fruktansvärda
möjligheter för tillfälligt härskande klickars spel bakom folkens och
folkrepresentationens rygg, står obarmhärtigt avslöjad, som en av de
största, farorna för mellänfolkligt samförstånd och fredlig ordning.

Överallt höjes nu också kravet på dess avskaffande och på eu fullt»

— jag understryker ordet fullt med utrikesministerns tillåtelse — »demokratisk
ordning även vid behandlingen av utrikespolitiska angelägenheter.
Det är en av bristerna i vårt nuvarande program, att
detta krav icke där fått ett klart uttryck.»

Jag tycker ändå, att detta krav knappt fatt ett klart uttryck i
utrikesministerns anförande i denna punkt, utan detta har atminsone
i mångt och mycket givit en viss farhåga för att man fortfarande
kommer att i ganska stor utsträckning vidhålla den gamla
sekretessen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre

Första kammarens protokoll 1920. Nr It 2. 2

>''r 42. 18

Om Sveriges
ifrågasatta
deltagande i
en baltisk
konferens.

(Forts.)

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Palm sti er na: Herr talman! Jag'' ber att med några få ord

få besvara ett par anmärkningar av den ärade interpellanten.

Det första jag da kanske bör påpeka är, att handlingar av det
slag, som herr Lindhagen här åsyftat, komma från främmande makter,
och med anledning därav måste beläggas med sekretess. Det är
de främmande makternas rättighet att ställa sådana anspråk på den
svenska utrikesförvaltningen.

Herr Lindhagen anmärker på, att mininstermötet i Kristiania
icke gjort någon fylligare kommuniké på denna punkt. Det skulleförefalla
mig rätt egendomligt om man, när förtroliga underhandssonderingar
ske, skulle svara därpå med en officiell, offentlig kommuniké.
1 och för sig är det rätt naturligt, att alla sådana förberedande
överläggningar ske i förtrolig form. Det fattade beslutet har
jag ju i dag meddelat herr Lindhagen, och det torde väl för övrigt
tidigare näppeligen varit obekant.

Herr Lindhagen säger med anledning av den baltiska konferens^
som möjligen kommer till stånd i juli i Riga, att den skulle upptaga
till behandling eu serie av frågor, och han anför ur en norsk tidning,,
vad som eventuellt kunde förekomma. Därest det skulle uppkomma
frågor av ingripande militär art, som herr Lindhagen lät framskymta
genom att anföra citat ur denna tidning, avseende aktuella
läget på andra sidan Östersjön, skulle herr Lindhagen då själv finna
det angenämt, om Sverige i något avseende blandade sig däri?

Jag vill med anledning av herr Lindhagens uttalande att något
memorandum icke skulle kommit Sverige, men väl Danmark och
Norge till del, förklara, att däri nog ligger ett missförstånd. Samma
memorandum har kommit även till Sverige, men det innehåller ickenågon
som helst inbjudan, och, herr Lindhagen, detta bekräftas ju
av det telegram, som jag meddelat i mitt interpellationssvar, enligt''
vilket lettiska utrikesministern själv säger, att ingen inbjudan kommit
Sverige till del.

Herr Lindhagen: Som jag sagt är det här en strid om ord,

om vad som skall betraktas som »inbjudning» eller icke. Det
norska utrikesdepartementet har ansett en förhandsförfråga, om man
vill deltaga, som en inbjudan; den svenska regeringen har icke ansett
den som en inbjudan. För min del är jag benägen betrakta den som
en inbjudan. Förmenandet att detta andra memorandum, som kommit
från den lettiska utrikesministern, skulle kommit bort, tycks inte
vara riktigt, vilket gläder mig, ty då behöver man inte för att taga
reda på den saken anlita de diarier, som annars äro stängda för
den svenska allmänheten. Men vad är det då enligt de gjorda antydningarna,
som skulle kommit bort?

I detta sammanhang skall jag dock be den nuvarande regeringen
benäget taga under övervägande, huruvida icke även nämnda diarium
skulle kunna demokratiseras, så att man finge titta efter litet
i detsamma för att kunna se vad som sker i den svenska utrikesstyrelsen.

Vidare meddelade herr Palmstierna, att man omöjligen kunde

Onsdagen den T) maj, 1''. in.

W Nr 42.

.yppa, i rammande makters iörtroliga. meddelanden. Men man kali (ha Sveriges
val också fråga dem vad som är förtroligt som de ej önska publice- ifrågasatta
rat. Få vi överhuvud taget tala om att saken rör Estland, Lettland
och Litauen, och få vi tala om, huruvida ministerkonferensen sagt ja
eller nej? Det sista är val icke beroende på något förtroligt medde- (Forts.)
lande från utrikes makt, utan om denna skandinaviska ministerkonferens
med konseljens godkännande svarat nej för egen del, så är detta
väl något som man oavsett den diplomatiska sekretessen kan våga
sig på att publicera. Och det hör även vara fallet med frågan om
vilka länder det gäller. Såvitt jag förnummit ser de tre ländernas
diplomati helst att det talas så mycket och så offentligt som möjligt
om ifrågavarande fredliga förberedelser och förhandlingarna om desamma.

Nu har jag emellertid också från två håll fått meddelande,
att samma dag som jag besökte kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet,
hade på anmodan därifrån lettiska ministern fått en uppmaning
att komma in med något slags inbjudan. Han har själv
sagt till mig, att han samma dag i anledning därav avsänt en sådan
hemställan. Men då kommer detta i strid med vartannat. Förut har
ministerkonferensen med konseljens medgivande sagt, att det icke får
här bli något deltagande, men man liar kanske nu något närmare
tänkt på saken.

Då gäller det ytterligare överläggningsämnena, och den norska
tidningen har oförbehållsamt publicerat några av dem. Herr Palmstierna
frågade om det verkligen på programmet skulle förekommit
något sådant som han skisserade, tycker då herr land hagen att det
vore lämpligt att överlägga om detta? Här ha vi sålunda ett indi
rekt erkännande att det kanske stod bland annat något sådant i programmet.

Nej, herr Palmstierna, allt som rör vapenorganisation och vapenförbund
vet herr Palmstierna mycket val att jag skyr som pesten,
och därför har jag också i interpellationens slutkläm frågat, varför
legeringen till alla delar varit med om att de skandinaviska länder
na sagt nej till ett sådant spörsmål, som här ifrågakommit. Man
kan väl saga, att vi vilja vara med endast på villkor att de och de
frågorna förekomma eller också, att vi endast vilja deltaga i de och
de rent ekonomiska frågorna som röra fredligt samarbete mellan
folken. Det tycker jag kunnat gå bättre för sig i förevarande fall
än detta blanka avvisande.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre
Palmstierna: Jag beklagar, att herr Lindhagen berört den lettiska
representantens i Stockholm ställning. Jag bör med anledning
härav lämna en förklaring, som rättställer verkliga förhållandet.

Här har icke från svenska utrikesdepartementet gjorts någon som
helst anmodan till honom att inkomma med en inbjudan. Det faller
av sig självt att någon sådan anmodan omöjligt kan från den svenska
utrikesministerns sida ställas. Däremot har den lettiska representanten
förfrågat sig, huruvida en skrivelse innebärande en faktisk in -

Nr 42. 20

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Om Sveriges bjudan, kommit Sverige till del. Jag har då förklarat, att någon
(telkumnde1 i sac^an icke kommit oss tillhanda. Då har det av honom antagits,
en baltisk att papperen kommit bort på grund av att postgången varit av sådan
konferens, beskaffenhet, att detta lätt kunnat inträffa, varpå han, som det an(Forts.
) tecknats å akten, utan något uppdrag själv sänt en skrivelse till ut rikesdepartementet

med en inbjudan till Rikskonferensen.

När sedermera meddelande kommer, på förfrågan av det svenska
utrikesdepartementet om lettiska regeringen bar utfärdat en sådan
inbjudan, att så inte är förhållandet måste den ärade representanten
för Lettland ha blivit vilseledd av den lettiska informationsbyrån
och då det officiella svaret från lettiska regeringen blev honom bekant,
har han även några dagar senare själv anhållit att detta utan
uppdrag lämnade aktstycke måtte till honom återlämnas, vilken begäran
jag nattirligtvis ansåg mig böra villfara.

Jag hade helst sett, att herr Lindhagen icke hade berört denna
sak, men jag tror att det för den lettiska representantens egen skull
är av vikt, att man klarlägger, att han handlat i fullständigt god
tro och med anledning av den lettiska informationsbyråns meddelande
blivit vilseledd.

Herr Lindhagen: Den diplomatiska sekretessens irrgångar äro
outrannsakliga, och ve den, som kommer in i desamma. Det ena är
inte likt det andra, och man får aldrig någon riktig klarhet om hur
det förhåller sig. Jag skall bara för min del be få vidhålla min
ofantliga önskan, att allt sådant här måtte gå för sig i dagens ljus.
så behövas inte sådana här diskussioner.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
bankoutskottets utlåtande nr 49 och första lagutskottets utlåtande

nr 31.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 4: I och II, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens för år 1921 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet, avd. I, Departementet och avd. II,
Lantförsvaret.

I förslaget till riksstat för år 1921 hade Kungl. Maj:t upptagit
anslagen å fjärde huvudtiteln, försvarsdepartementet, under följande
huvudavdelningar:

I. Departementet.

II. Lantförsvaret.

III. Sjöförsvaret.

I föreliggånde utlåtande hade utskottet behandlat de under avd.
I och II ingående anslagen.

Onsdagen den O maj, f. m.

Nr 42.

Punkten 1. tidpunkten för

I denna punkt liade utskottet hemställt, att riksdagen måtte upp- /,umdtitelns
taga ordinarie anslaget till departementschefen med oförändrat be- behandling.
lopp, 17,000 kronor.

I eu vid utlåtandet fogad reservation hade herrar C. G. Ekman
och W. Bäckström ''anfört följande:

»Vi hava inom utskottet framställt yrkande, att denna huvudtitel
icke skulle behandlas förr, än riksdagen hunnit bliva förelagd
och behandla förslag rörande utbildningstiden för. värnpliktiga av
1920 års klass. Endast från den utgångspunkten blir det möjligt ätt
bedöma, vilka beräkningar som böra läggas till grund för ett flertal
anslag och huruvida vissa andra anslag bliva erforderliga eller icke.

Detta yrkände vann likväl icke utskottets bifall. Då undertecknade
sedermera icke reserverat sig på ett antal enskilda punkter, varom
ovisshet måste råda, beror detta därpå att det icke synts oss möjligt
att i detta sammanhang framställa förslag till beslut rörande väd som
under år 1921 skall ske på försvarsväsendets område.»

Herr E k in a n, C a r 1 G u s t a f: Jag ber endast, herr talman,
att i korhet få hänvisa till den reservation, som jag avgivit rörande
denna huvudtitels behandling. Jag har nämligen ansett, att man i år
borde inrikta denna behandling på att den skulle kunna ansluta sig
till det beslut rörande utbildningen för 1920 års klass av värnpliktige,
som, såsom för alla är känt, senare kommer att fattas. Det
sammanhänger med min allmänna uppfattning, att förslagsberäkningen
på de olika huvudtitlarna bör vid det tillfälle, då beslut därom
fattas, så nära som möjligt ansluta sig till de verkliga förhållanden,
som man har anledning antaga komma att råda under det år, för vilket
den förslagsvis uppgjorda budgeten skall gälla. Då emellertid
denna uppfattning icke tagit sig uttryck i avdelningen i form av dess
förberedande åtgärder och ej heller vunnit tillräcklig anslutning i utskottet,
kan nu intet annat göras åt saken, än att jag vill på detta
sätt till protokollet anteckna denna min uppfattning.

På den nu föredragna punkten har jag, herr talman, intet yrkande
att göra.

Efter härmed slutad, överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 2.

Ilades till handlingarna.

Punkterna 3—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Kr 42. 22

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—21..

Vad utskottet, hemställt bifölls.

Anslå// UU det
frivilliga
skytteväsendel
m. m.

Punkten 22.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet hade utskottet
i nu föredragna punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) till det. frivilliga skytteväsendets befrämjande å extra stat
för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 1,472,000 kronor;

b) medgiva, att av detta anslag ett belopp av 880,000 kronor,
motsvarande ammunitionsbidraget till äldre anslagsberättigade skyttar,
ställdes till förfogande av arméförvaltningens artilleridepartement
för anskaffning av möbiliseringsammunition, mot det att departementet
till skytteförbundens överstyrelse utlämnade 8,800,000
skarpladdade patroner m/94, med skyldighet för överstyrelsen att
återställa tomhylsor och laddramar, svarande mot 75 procent av det
utlämnade antalet patroner, dock med rätt för Kungl. Maj:t att, därest
förhållandena skulle sådant påkalla, till överstyrelsen kontant utbetala
sistnämnda (belopp;

_ c) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition
anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren,
finge från förefintliga reservationer under extra anslaget till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande under år 1920 utbetalas dyrtidstillägg
enligt de grunder, som för samma år vore eller kunde
vara bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst.

Vid denna punkt hade reservation anförts av herrar N. A. Nilsson
i Kabbarp, O. V. B. Olsson, K. A. T engel allt, J. Nilsson i Malmö,
A. Anderson i Råstock, O. It. Waidén, C. B. Jansson i Falun, A. J.
Andersson i G-ä.vle och O. Nilsson i Örebro, som ansett, att utskottets
yttrande bort havå viss angiven lydelse och att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts framställning rörande anslag å 1921 års
stat till det frivilliga skytteväsendets befrämjande;

b) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition
anställda personälen, med undantag av kassaförvaltaren,
finge från förefintliga reservationer under extra anslaget till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande under år 1920 utbetalas dyrtidstillägg
enligt de grunder, som för samma år vore eller kunde varda
bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman, mina herrar!
Det förefaller mig, som om ett bifall till denna framställning är eu

Onsdagen den f) muj, i. in.

vanesak lör riksdagen. Statens finanser äro emellertid^ syn- Anslag tMdet
nerligen .strängt anlitade. Skall
.-område, så är det i fall som detta. Riksdagen har sin uppmärksamhet last ‘
på försvarsfrågan i så motto, att man dels vill nedbringa kostnaderna och (Forte.)
dels lätta på de värnpliktiges förpliktelser mot försvaret. Första gången
skytteanslaget beviljades, rådde helt andra förhållanden än nu.

Numera betyda dessa skyttetävlingar och skjutövningar icke detsamma
som förr. Numera avgöras i de flesta fall drabbningarna på längre
distanser. Där inta kanonerna den dominerande ställningen. På
närmare håll spela kulsprutor och maskingevär den mest betydande
rollen. Skjutskickligheten kommer till isin rätt först vid rekognoscering.
Den del av manskapet, som behövs härför, bör ju ha rent militärisk
utbildning. Och till denna uppgift räcker inte den utbildning
man får i skytteföreningarna.

Ja,g anser därför, att riksdagen bör använda dessa medel till helt
andra och mera nyttiga ändamål. Personligen hyser jag den fasta
förhoppningen och uppfattningen om framtiden, att vi höra, ledda av
de lärdomar och rön vi ha vunnit under dessa fem krigsår, försöka
nedbringa kostnaderna till det minsta möjliga.

Givet är emellertid, att man ännu icke helt och hållet kan avrusta,
åtminstone icke på en överskådlig tid framåt. Ett litet försvar
måste vi alltså äga, ett försvar, som motsvarar de förpliktelser Sverige
bär såsom medlem i nationernas förbund. Detta lilla försvar hör enligt
min uppfattning'', vara starkt och effektivt liksom också de böra
Funna sin uppgift, som skola tjäna detsamma.

Men även en annan sak höra vi i detta sammanhang iakttaga,
nämligen att den personal, som .står till försvarets förfogande, skall
ha så pass lön och sådana anställningsvillkor, att den, i likhet med
andra medborgare, kan leva utan att stå alltför nära svältgränsen, sa
som nu faktiskt i många fall är förhållandet. Dessa en och en halv
miljon kronor, som nu skulle anslås till skytterörelsen, anser jag man
bör inbespara och använda, när det gäller den tillfälliga löneregleringen
för arméns och marinens folk. Jag tror, att de där komma till
bättre användning och göra avsevärt större nytta. Med dessa och
andra inbesparade medel bör man kunna gå utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit för armén och marinen.

Man säger, att denna skytterörelse är en folkrörelse, som hör ha
•allas stöd. Jag bestrider detta. I stället skulle man kunna saga. att
den är ett folknöje, som ibland utvecklar sig till att bli synnerligen
tarvligt och därtill illa tålt bland människor ute i bygderna.

Jag ber av dessa skäl. herr talman, att fa yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr W ohlin: Herr talman! Det är med ledsnad och bitterhet
man bemärker, att ett sa stort antal av riksdagens, ledamöter alltjämt
ställer sig oförstående och avogt mot det frivilliga skytteväsendet.
Jag kan gott förstå, att man kan ha olika åsikter om vår
härordning. Själv tillhör jag dem, som anse. att en omgestaltning

Nr 42. 24

Onsdagen den 5 rnaj, f. m.

A7iflrZmLdet aY ,denna; hF0rdlling är ett oeftergivligt villkor för bibehållande av
skytieväamdetett leyande försvarsintresse bland vårt folks breda lager.

m. m. o Men iii6d den frivilliga skytterörelsen är det något annat. Den är en

(Forts.) Pa bredaste giund vilande folkrörelse, uppburen av entusiasm för idrot ten

som sådan samt av en vacker, från all chauvinism fri fosterlandskänsla.
Verklighetsfrämmande idealister, som mena, att vi helt och
hållet kunna undvara ett militärförsvar, vilja förmodligen i denna
idrott se en krigisk idrott och ha därmed sill ståndpunkt given Men
på den ståndpunkten står veterligen icke flertalet av de ärade socialdemokratiska
reservanterna, ty, som herr Nilsson i Malmö själv yttrade,
de vilja dock ha ett försvar, ja herr Nilsson i Malmö yttrade t. o in
»ett starkt och effektivt» försvar. Och då har det alltid förefallit mig
sa besynnerligt ologiskt, att man från det hållet brukar vända sig
just mot den frivilliga skytterörelsen, som i alldeles särskild grad uppbäres
av en sådan anda, som vi skulle vilja ingjuta i vår värnpliktsarmé.
Betydelsen för landets försvar av denna skytterörelse är därtill
uppenbar, och det statsunderstöd, som här begäres, har långt större
betydelse för försvarets effektivitet än åtskilliga andra anslag, som
utgå under denna huvudtitel.

Da^ lesei van terna, utfula, att ifrågavarande anslag tillhör dem,
»som då det gäller att begränsa militärutgifterna till det oundgängligen
nödvändiga, i första hand bör besparas». Synes mig därför detta
uttalande påfallande oriktigt.

Dessutom vill jag såga, att när man söker med ljus och lykta efter
några enstaka förlöpningar från skyttemännens sida för att därmed
generalisera fram domar över skytterörelsen, så är detta en metod,
som varken är tilltalande eller i längden verkningsfull. • Och då herr
Nilsson i Malmö, nyss sade, att skytterörelsen är icke en folkrörelse
utan ett folknöje, ett »tarvligt» folknöje, som han uttryckte sig, vill
.lag se detta uttalande i belysning av herr Nilssons i Malmö mest
flarn!rådande politiska intressen under den innevarande riksdagen,
vilka huvudsakligast rört sig om spritutskänkning i teaterfoajéer och
om statslotten; folknöjen, som jag anser stå långt under skytterörelsen
i moraliskt hänseende.

.Tåg liar ofta frågat mig själv, hur man skall kunna förklara denna
socialdemokraternas ställning till detta spörsmål. Förklaringen
hggei väl däri, att denna politiska riktning är mera sk elastisk! dogmbunden
än någon annan riktning i vart land. Någon gång har väl
på ett socialdemokratiskt läromöte intagits denna punkt mot den frivilliga,
_ skytterörelsen i den socialdemokratiska katekesen, och denna
politiska katekes har man benhårt velat bibehålla, ehuru man med
stol iver gatt till storms mot den gamla, enligt min uppfattning myo
ket bättre katekesen. Nu är det så. att varje politisk rörelse måste
ha sina idéer och uppbäras av sunda och unga idéer: ja det kanhända
inte är sa farligt, om det någon gång t. o. m. är oriktiga idéer, ty man
kan ,]u i sadant fall alltid bättra sig. Men vad som är farligt, det
är, när en politisk rörelse behärskas av fixa idéer, ty detta tyder alltid
på ålderdom och sjukdom, och bär hava vi faktiskt att göra med
en fix idé hos socialdemokraterna, som kan tydas som ett ålderdoms -

Onsdagen den 5 maj, f. in.

Jo Nr 42.

och förvittring,ssymptom. Jag finner, att eu framstående socialdemo- ■1
kratisk 1 filare vid det universitet, vid vilket jag själv har äran vara ^’ytUväseiulel
fästad, helt nyligen uttalat sig sålunda, att han ville särskilt betona, m, m.
att socialdemokratien i sin realitetspolitik har att göra front icke blott (Forts.)
emot fraspolitiken, utan även mot en lörbenacl dogmpolitik
vartill vissa ansatser inom vårt parti kunnat förspörja^, och
vilken såsom lik i lasten kan komma att motverka arbetarnas
intressen, om den icke i tid stävjas. Herrar socialdemokraters ståndpunkt.
till den frivilliga skytterörelsen är just ett uttryck för denna
förbenade dogmpolitik, om vilken professor Lundstedt talar, och det
blir ett lik i lasten hos den svenska arbetarrörelsen att fortfarande gå
fram på denna gamla väg. _

Jag talade i går i förbifarten med en socialdemokratisk ledamot
av kammaren och frågade: vilka äro egentligen edra skäl mot detta
frivilliga skytteväsende? Samtalet blev hastigt avbrutet; jag harm
bara uppfånga av svaret: »det är en gammal lidandets historia». Ja,
jag kan mycket val förstå, att det är en gammal lidandets historia för
många socialdemokrater, tjr de kunna inte alla vara så. oförståndiga,
att de i själ oeh hjärta hylla denna uppfattning. Men jag vill tillfoga,
att är det en lidandets historia nu, då måste det förbli en lidandets
historia, ända till dess att dessa herrar inse, att de ha kommit direkt
i strid med en allmän och utbredd folkmening vilken i det frivilliga
skytteväsendet ser eu mäktig nationell folkrörelse av stor betj^delse
för vårt land.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr San de gård: Jag skall naturligtvis för min del yrka

bifall till reservationen och kommer att rösta för denna. Men jagvill
tillkännage en från reservanternas motivering, om man nu verkligen
här kan tala om någon sådan, avvikande mening. Jag kan
nämligen inte finna, att detta anslag är mindre »oundgängligen nödvändigt»,
som det heter, än något a,v de andra anslag, vi här med rörande
enighet votera. A Dilam al et med alltsammans är väl ända att
åstadkomma ett folk i vapen, ett folk, som kan sköta sina vapen, och
dit hör val även att befordra skjutskickligheten. Jag är verkligen
övertygad om. att de 130,000 gamla och unga skyttar, som frivilligt
öva sig i gevärets bruk och som tycka, att det är roligt att skjuta,
och skulle bli ledsna, om vi avsloge detta förslag, verkligen bli duktigare
i sin konst ä,n den obligatoriska värnpliktstjänsten kan göra sina
utövare. Jag är naturligtvis lika övertygad^ om, att flertalet av
dem inte alls betraktar dessa, skjutövningar ur någon högre synpunkt
än sportnöjets, och iså till vida är det kanske bara nedrigt och snålt
att säga nej till detta anslag, som år efter år utgått.

När jag emellertid för min del med gott samvete röstar nej, sker
det därför att jag är absolut likgiltig för militärförsvarets vidmakthållande
och icke hyser någon åstundan att medverka till skjutskicklighetens
höjande här i landet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Nr 42. 26 Onsdagen den 5 maj, f. in.

Anslag till det Herr Kvarnzelius: Herr talman! Frågan om beviljandet

frivilliga av anslag till det frivilliga skytteväsendet är ju en gammal stridsfrå*
vt^vä^n,i"t ga, men det är ju inte någon partiskiljande fråga på samma sätt som
(Forts1 en ^el del andra på hithörande område. Förut har det ju varit så,
att några enstaka av de socialdemokratiska kamraterna här i riksdagen
ha varit vänner utav detta anslag, under det att flertalet av socialdemokraterna
har ställt sig avvisande.

Man kan för övrigt medgiva, att det måhända kan vara delade
meningar om huruvida detta anslag vid alla tillfällen kommit till de a
allra bästa användning. Men det tror jag att man kan vara överens
om att av alla anslag till försvarsändamål, är det icke något anslag,
som är så billigt för statsverket som detta i förhållande till värdet av
vad som utvinnes därav, därför att det vilar på frivillighetens grund
i övrigt. Och i jämförelse med de uppoffringar, som de enskilda medlemmarna
i skytteförbunden underkasta sig, är statsbidraget icke heller
synnerligen stort. Vilken ståndpunkt man för övrigt må intaga,
vore det synnerligen olämpligt att nu indraga anslaget. För närvarande
pågår revision av vår härorganisation, och det är sannolikt, att
i samband med detta arbete, vari den förste ärade talaren för övrigt
har tillfälle deltaga, man även kommer att egna uppmärksamhet åt
detta anslag. Det är möjligt, att det kan komma att ifrågasättas någon
ändring. Det kan tänkas, att den nya härorganisationen till någon
del kommer att bygga på det frivilliga skytteväsendet. Ur den
synpunkten förefaller det mig högeligen oklokt att nu följa reservanterna.

Jag kan emellertid icke underlåta att giva Uttryck åt min överraskning,
då jag höide den första ärade talaren deklarera, att han var
vän av ett starkt och effektivt försvar. Jag har nämligen förut under
vårt samarbete börjat få den uppfattningen, att det icke var så
helt med den saken. När han likväl eu i detta sammanhang ansåg
sig böra deklarera, detta och när han i det hänseendet bestämt och
principiellt skiljer isig från den siste ärade talaren, konstaterar jag det
med nöje och hoppas, att vi i fortsättningen av vårt samarbete inom
försvarsrevisionen må komma i tillfälle att göra det bästa båda två,
för att åstadkomma ett gott försvar för landet till skäliga kostnader.
Det är möjligt, att bland dessa kostnader även kommer att inrymmas
en post för det frivilliga skytteväsendet, men det är också möjligt, att
anslaget därtill kommer att strykas. Den saken bör emellertid bliva
föremål för särskild prövning. Men att så här på rak arm utan vidare
stryka ett anslag, som utgått under många år. synes mig icke
vara lämpligt.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Ni 1 s son. J oh an i Malmö: Den talare som näst efter
mitt anförande hade ordet gjorde en del uttalanden, som gör. att jag
ännu en gång måste besvära kammaren med ett par ord. Han yttrade
bland annat, att det enda han hört mig vara intresserad för var
teatermotioner eller lotterier. Han förmodade, att jag då icke hade
någon anledning att sätta mig till domare över den frivilliga skytte -

Onsdagen den 5 maj, t’, in.

27 Nr 42.

rörelsen. Det har ju varit alldeles i förbigående jag bär behandlat
de av den ärade tataren omnämnda frågan men även om talaren
ifråga icke kan sympatisera med min uppfattning i det avseendet,
skall jag icke vara det ringaste ledsen därför, tvärtom. .Tåg
skulle vara mera ledsen, om han stått på samma ståndpunkt som
jag. Emellertid säde jag i mitt första anförande, att skytterörelsen
icke var någon folkrörelse, såsom man så ofta hört sägas, utan
ett folknöje, och ibland ett tarvligt sådant. Jag bär naturligtvis eu
hel mängd bevis därpå, men jag skall icke besvära kammaren meci
dem. Skulle det vara någon, som tvivlar därpå, såsom herr Wohlin,
så ''ber jag honom taga del av ihela denna drög av .skrivelser från olika
orter som jag har här. Här finnes bevis på, att man använder den
ammunition man får från staten till helt andra ändamål än att skjuta
till måls med. Man använder deri för sitt privata nöje såsom till
jakt och skyttepaviljongerna användes i många fall till fullständiga
spelhålor, där det ena supkalaset avlöser det andra. Detta böra
framför allt nykterhetsmänniskorna hava. något att säga om. Jag’
menar, att här bortskänker staten penningmedel, som staten icke
har någon kontroll över. Har staten råd att offra något för militärväsendet.
bör detta ske till det egna försvaret och på de områden,
där istaten verkligen kan utöva kontroll.

Herr Wohlin säde också, att det socialistiska partiet började
vittra. Jag skulle vilja säga. att hans eget parti just börjat vittra,
innan det ens kommit i gång som politiskt parti, vittrat till den
grad, att herr Wohlin i vissa fall har svårt att sitta i sadeln;
han ställes till och med utanför ibland. Det Wohlinska partiets
verksamhet vittnar också om ensidighet och fanatism, och då bör man
bär ej tillåta sig komma så som herr Wohlin gjorde förebrå andra
för vad man själv lider av.

Om nu någon tvivlar på vad jag sagt ifråga om att man super,
dansar och lever i skjutpaviljongerna på ett sätt som är mindre
angenämt, för ortsbefolkningen, så skulle jag kunna, framdraga
bevis därför, genom här befintliga skrivelser, men jag skall icke
besvära kammaren därmed, då jag icke liksom herr Wohlin vill
föreläsa från papperet. Jag skall därför tills vidare avsta därifrån.

Herr W i d e 11: I anledning av de allvarliga beskyllningar,
•som den näst föregående ärade talaren riktade mot de frivilliga skyttarnas
uppträdanden på vissa håll, vill jag på det bestämdaste uppmana
honom att till överstyrelsen för det frivilliga skytteväsendet
anmäla dessa missförhållanden, och kan han vara fullt förvissad om
att rättelse sker.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr M i 1 s s o n, G list a f; Erfarenheten visar, att, när det
galler besparingar av ekonomisk art ocli utgifter för militära ändamål.
bär det en tid varit venstern i sin helhet som rest motstånd.
Här jag ser, att vid detta anslag till det frivilliga skytteväsendet

Anslag till det
frivilliga
skytteväse/ndet
in. m.

(Kort».

Nr 42. 28

Oasdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till det reservanterna uteslutande ur o att söka på socialdemokratiskt håll,
skytTeväséLkt ^"lr JaS för min del. livligt beklaga detta, därför att jag har i den
m. m. saken den uppfattningen, att vad man kan efter fem års krig be (Forts.

) spara i utgifter för sådana ändamål, det skall man gorå, och när

man kan göra besparingar, utan att särskilda omkastningar uppstå,
bör indragning ske. På det ordinarie militärväsendets område möter
officers- och underofficerskårer, som under lång tid varit i tjänst,
och då man skall gorå ibesiparingar, kan man naturligtvis icke undgå
att taga hänsyn till dessa personliga förhållanden vid inskränkningar
i anslag av olika beskaffenhet. Jag vill härmed erinra, att
anslagen till det rent militära äro till stor del löner som utgå med
dyrtidstillägg, och de utgöra kanske den väsentligaste delen av de
militära utgifterna. När man på dessa punkter i vissa fall tvingas
att icke gå med på sådana indragningar, som varit önskvärda, har
det för mig ansetts vara en bjudande plikt att i detta fall säga ifrån
att, efter mitt sätt att se, kan man bär bespara statsverket en utgift
på 1,500,000 kronor, som statsutskottets majoritet har föreslagit.
Vad skall nu inträffa, om icke dessa 1,500,000 beviljas i dag? Jo,
ingenting annat än att detta söndagsskjutande skulle inskränkas
på ett eller annat ställe. Ingen person som i skytterörelsen varit
anställd, mister sin existens. Det är ingen människa, som missunnar
herr Wohlin, om han är intresserad av att resa ut och med fosterländsk
patos Lära folk att skjuta om söndagsförmiddagarna, men kom
icke och säg, att svenska folket skall vara skyldigt att för denna
form av idrott underkasta sig avsevärda uppoffringar för att ett
mindre antal personer i vårt land äro intresserade av denna sport.
Jag ser på frågan ur den synpunkten, att anslaget kan med hänsyn
till konsekvenserna, utan några som helst omkastningar för personer
som äro i rörelsen intresserade, omedelbart indragas. Då jag för min
del, efter det värdskriget nyss avslutats, är av den uppfattningen,
att varje nation bör söka inbespara utgifter särskilt för militära ändamål,
kan jag icke finna annat, än att man här har möjlighet att
gorå en besparing. Man behöver icke därmed döda det intresse,
som finnes hos folk att öva sig i skjutskicklighet. De må gärna
fortsätta, sin verksamhet i idrott med de avsevärda anslag som beviljas
av stat och kommun, städer och samhällen, men man bör
icke bevilja anslag till idrott, som består i att skjuta prick å människor,
utan till idrott som har till uppgift att fysikt stärka den
ungdom som växer upp. Det är med hänsyn till denna form av
idrott, som jag anser, att detta anslag icke mer är på sin plats.

Jag vill till sist också inlägga en kraftig protest mot denna
jordbruksrepresentants sätt att karakterisera eden uppfattning, som
representanterna för det parti lag tillhör hava i dessa ting. Det är
icke några fixa idéer, icke heller något gammalt program, som äro
orsaken till att bär reses detta krav på indragning av detta anslag.
Om man skall tala om fixa. idéer, tror jag, att det är talaren själv,
som behärskas av sådana. Jag tror, att det är fixa idéer, som äro
ledstjärnan i hela bonderörelsen, vilken går ut på att. därför att

Onsdagen den T) maj, f. ui. -9

bönderna bruka jorden, skall bondeklassen höra ihop och lör den
skulle organisera sig såsom en enhetlig klass. Det är eu fix idé,
att det är jorden som konstituerar olika partibildningar. Det är
mera fix idé, däri än att vårt parti håller på den saken, att man bör
göra besparingar och indragningar på sådana utgifter, som höra det
•militära till.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmquist: Då jag under tjugo år varit ordförande
i ett av Sveriges frivilliga skytteförbund, må det ju öppet sägas,
att den dom som bär avkunnats över en del av denna verksamhet
kännes mer än hård. Jag har under hela denna Långa tid sökt följa
denna verksamhet, och några sådana utväxter, som bär påpekats,
har åtminstone jag icke kunnat finna i donna rörelse. Men å andra
sidan är det alldeles naturligt, att en sådan folkrörelse som den frivilliga
skytterörelsen med den högst betydliga omfattning som den
har och lokaliserad i olika delar i landet, ingalunda kan vara fullständigt
fri i berörda hänseende, och jag bär också vid föregående
tillfällen tagit mig fribeten påpeka en och annan mindre oegentlighet,
som vidlåder densamma. Men, herr talman, här har uttryckligen
förklarats, att vid den allmänna revision, »om vårt försvarsväsen
kommer att underkastas, kommer ju även det frivilliga skytteväsendet
att vara med, och då finnes det val fullt skål för det
antagandet, att denna tidpunkt för anslagets indragning eller eventuella
nedsättning är synnerligen olämplig. Yi hava allt skäl att
vänta till dess vi få se huru försvarsrevisionem kommer att ställa
sig även i fråga om det frivilliga skytteväsendet. Jag vill med
dessa ord gendriva i viss mån den uppfattning, som här gjorts gällande
till det frivilliga skytteväsendets nackdel och å andra sidan
påpeka, att man bör nog vänta, innan man fäller domen över detta
skytteväsende och uttalar sig för ändring av detsamma.

Herr Lindhagen: Herr Wohlin framhöll, eller rättare

sagt han konstaterade, att de som röstade mot detta anslag hade
börjat föi-vittra och vore bekajade av gamla tiders formler och bortdöende
åskådningssätt. Men med sådana uttryck bevisar man egentligen
ingenting. Med lika beviskraft skulle från vår sida kunna
betonas, att herr Wohlin genom sin uppfattning visar sig lida av
åderförkalkning.

Jag begärde ordet, då herr Wohlin fällde dessa ord — kanske
menade han snarare reservanterna som i alla fall ville hava ett
starkt och effektivt försvar — men han fällde även uttrycket »verklighetsfrämmande
idealister». Jag förmodar, att han menade, att
jag skulle ingå under den rubriken.

Mitt avslagsyrkande kan jag icke grunda därpå, att det på åtskilliga
ställen — sannolikt icke i regeln — varit uppträden med
supgillen och andra oegentligheter, ty sådant kan inträffa litet vår -

is r 42.

nslag till dtl
fri villiga
kijtteväsendet
m. m.
(Forte.

Xr 42. 30

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag, till det stans, och även riksdagsman kunna bliva litet sneda oeli bråkigafrivilliga
utan vad jag fäster mig vid var, att bär föreligger ett ofantligt un*
* derkännande av de s. k. verklighetsfrämmande idéerna, som dock

(Fort*.) kanske äro minst lika mycket verklighetsverkliga som herr Wohlins
idéer.

Vad är det nu egentligen för anledning i dessa tider efter
världskriget, då vapnen spelat ut sin roll, att försöka, omgärda vapenövningarna
med något slags berättigande? Man kunde åtminstone
inskränka bemödandena till att staten tillsvidare finge ensam
syssla med saken och avveckla, såsom man säger, hela kakan. Men
att man fortfarande skall intressera sig för att enskilda skola få sådana
anslag, den ståndpunkten trodde jag verkligen, att tidens upplevelser
förmått oss att gå ifrån. Man ser också med intresse, hur
Tyskland får avrusta, får förstöra sina kanoner och sin ammunition,
och vi böra då betänka, att svenska riksdagen nyligen gått in i folkens
förbund och ställt sig under hägnet av dess beskydd. Skall
det då icke synas underligt, att 8,800,000 skarpa patroner skoladelas
ut för att svenska folket skall gå och smälla i backarna? Vad
är det egentligen för politik? Vad lära dessa människor genom
detta? Icke vill jag säga, att de lära sig superi, men icke är det.
heller endast sportintresse. De lära sig träffa pricken, det är just
det fina i hela saken. Och pricken, vad är den? Den symboliserar
ett människohjärta. Och då kan man förstå, att detta är eu fullständigt
kulturfientlig rörelse i vår tid. Vad skola dessa människor
få för uppfattning om samhället, då man giver anslag till något
sådant just i dessa tider?

Det har framlagts för regeringen en begäran från svenska fredsoch
skiljedomsföreningen att såsom sin systerförening i Danmark
£å anslag för sitt ändamål. Det har regeringen avslagit nu som vid
föregående tillfälle. Vad finns det för anledning att hos svenska
folket inplanta fredens tanke? Det finnes icke något utrymme för
sådant. Men att anslå belopp för att öva folk i att träffa människohjärtat,
därför finnes verkligen entusiasm även hos herrar liberaler.
Det är märkvärdigt. Jag kan för resten icke förstå talet om att
man fortfarande vill hava ett effektivt och starkt försvar och att
man har tillsatt en försvarskommission, som skall »avveckla försvaret».
Den nuvarande härordningen av 1914 kom till för att vi
skulle få detta starka och effektiva försvar, men det blev förfuskat
och ineffektivt, mena somliga. Har man nu upptäckt att det är för
starkt och för effektivt? Denna avveckling blir de svenska statsmakternas
återtåg från den Hammarskjöldska härordningens Mosk\ya.
Det är på. tiden att nu tänka på att slippa ifrån det hela, och
det är obegripligt att tillsätta en kommission som skall taga bort
så mycket som möjligt, men samtidigt skapa ett »starkt och effektivt»
försvar. Kommissionens uppgift, om den har någon annan
uppgift än spegelfäkteri, är att göra försvaret ineffektivt. Vi kunna
icke göra det effektivt på samma gång. Det är omöjligt, det är
självbedrägeri, och därför blir det kanske endast en liten avskrapning
av vassa upphöjningar på ytan av försvarsbudgeten som man

Onsdagen den f) liuij, f. in.

1)1 Nr 42.

kommer åt! framhålla som ett präktigt resultat. Norrlandslibera- Analag Ml <kt
loma åtminstone borde väl vara med oss och avstyrka detta anslag.

Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan. '' ''J„u m_

^ „ . . Forte.)

Herr Ekman, Carl Gustaf: En talare på Kristian stadslänsbänken

uttalade nyss sin förvåning över att det förekom
endast socialdemokratiska namn under reservationen på denna punkt.

Jag ber med anledning av detta yttrande få säga, att åtskilliga av
dem som stå bakom majoritetens hemställan ingalunda därmed vilja
anse sig principiellt bundna i fråga om fortsättningen eller därigenom
hava avgivit ett omdöme rörande det frivilliga skytteväsendets
verkliga ställning och framtida uppgift inom försvarets ram. Men
vi hava alla, på sätt herr Kvarnzelius antydde, ansett, att det nuvarande
ögonblicket skulle vara det sämsta möjliga för att fullständigt
avskriva detta anslag. Det är uppenbart, att bland försvarsrevisionens
uppgifter ingår att försöka komma till bestämd uppfattning
i frågan huruvida det anslag som lämnas till det frivilliga
skytteväsendet lämnar så tillräcklig valuta i ökad försvarskraft,
att det i fortsättningen bör bibehållas. Att innan sådan undersökning
verkställts utan vidare avskriva hela anslaget och därmed förstöra
den organisation, som finnes på området, kan omöjligen vara
ett lämpligt och riktigt förfarande. Därför har man ansett, att
det icke vore lämpligt att nu avstyrka allt anslag.

Jag vågar icke liksom talaren på Malmöbänken avgiva något
Bragelöfte om vad vi i fortsättningen komma att göra, eller att
vi skola skapa ett starkt försvar. Endast det vill jag säga, att jag
tror det är nödvändigt för oss att söka tillse, att våra försvarsutgifter
komma att stå i lämplig proportion till våra allmänna ekonomiska
och personliga offermöjligheter, och att vi ur det försvar vi
så anordna få ut den bästa möjliga effektivitet. Längre kan jag
icke gå i löften på detta område. Av ett sådant betraktelsesätt
framgår med all konsekvens, förefaller det mig, att man icke på sätt
reservanterna föreslagit kan i detta ögonblick utan vidare avföra
en del av det hittills varande försvarsväsendet, vars betydelse och
effektivitet icke blivit närmare undersökt.

Det är, herr talman, av den anledningen jag för min del tillstyrkt
statsutskottets hemställan, och jag tror, att majoritetens mening
i detta fall är den bäst motiverade. Jag ber dessutom att få
hänvisa till att förslaget i år innebär en minskning av 154,000 kronor
i förhållande till den utgift som utgår för innevarande år enligt
föregående riksdags beslut.

Herr W o hl in: Ja, jag eliminerade verkligen herr Lindha gen

ur diskussionen, när jag i mitt förra anförande begagnade uttrycket
verklighetsfrämmande idealister. Herr Lindhagen har europeiskt
rykte som idealist, och vi unna honom gärna den äran. Men
jag har gjort den iakttagelsen, att det är ofta de verklighetsfrämmande
idealisterna som gorå folken mest skada. Man behöver bara
tänka på den lille mannen i röd halsduk, som går omkring i Kreml.

Sr 42. 32

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till det Häri uppgives vara eu stor idealist och angiver sig själv som sådan.

frivilliga men }lall }iar kastat det störa Ryssland i ett outsägligt elände, och
sk;/U^va^n< el jag tror, att vi själva skulle komma i elände, om vi följde honom
(Forts) eller andra stora verklighetsfrämmande idealister.

Jag konstaterar med tillfredsställelse, att herr Johan Nilsson
i Malmö här är den ende som har velat karakterisera skytterörelsen
såsom varande en omoralisk folkrörelse. Man »super, dansar och
lever om i skjutpaviljongerna», såsom han uttryckte sig, och använder
i strid med jaktstadgan mausergevären till jakt. Ingen annan
av de socialdemokratiska, talarna har utslungat sådana beskyllningar.
Jag finner herr Widells påpekande, att herr Nilsson i Malmö
borde anmäla de påstådda missförhållandena till rätta vederbörande,
vara på sin plats.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Nils sen, Johan, i Malmö: Endast ett par ord.
Man har förstått min försäkran, att jag var vän av ett starkt och
effektivt försvar, på två sätt. Herr Kvarnzelius tror icke på min
försvarsvänlighet, men i alla fall konstaterar han den med nöje,
och herr Lindhagen tvivlar icke, men han tycker, att jag _ går för
långt i försvarsvänlighet. Båda dessa herrar ha emellertid misstolkat
vad jag jdtrade. Jag har sagt ifrån, att jag är med om avrustning
ned till det minsta möjliga, men det som blir kvar skall
vara effektivt. Det som blir kvar skall motsvara våra förpliktelser
i nationernas förbund. Därtill sade jag, att det folk som kommer
att användas i detta mycket lilla försvar skall hava sådana villkor,
att det kan existera liksom andra kategorier av medborgare, ty i det
avseendet brister det nog åtskilligt för närvarande. De medel som
det här gäller har jag ansett att man borde anslå till sistnämnda
ändamål; där skulle de fylla en lucka och över huvud taget hava
en betydligt större uppgift att fylla än såsom anslag till skytterörelsen.

Så anvisade herr Widell mig, att jag skulle gå in med mina
klagomål till skytteförbundens överstyrelse. Herr W ohlin instämde
däri. Jag har här i min hand även en skrivelse från den valkrets,
som herr Widell representerar. Där klagas över hur det spelas kort
och dansas och att man benisar sig i skyttepaviljongerna till stor
oro för bygdens folk. Slutligen ingick man till skytteförbundet
med klagomål. Där gjordes många invändningar. Så inhämtade
man vissa upplysningar, såsom det alltid heter, men därvid blev
det. Slutligen tröttnade de klagande. Den vägen är tydligen icke
framkomlig. Då undrar jag, om icke riksdagen har både rätt och
skyldighet att taga bort det anslag, som missbrukas, och i stället
använda det till sitt eget. till statens försvar.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag ber endast få konstatera,

att herr Carl Gustaf Ekman både i egenskap av ledamot i statsutskottet
och ledamot i försvarskommissionen förklarat, att han principiellt
icke kunnat frångå en sådan uppfattning i denna fråga,

Onsdagen den f) maj, t’, in.

33 Nr 42.

som i närvarande tider kunde anses rimlig, men att han icke yrkade
avslag berodde på det samband han ansåg förefinnas mellan skytteväsendet
och den blivande omorganisationen av vårt försvarsväsende.
För min del har jag svårt att inse något samband mellan skytteväsendet
och den blivande organisationen, som det nu är fråga om
och som kommissionen har att utreda.

Om jag icke missuppfattat herr Wohlin, utgick han ifrån att
olika meningar kunna råda om det effektiva i allmän värnplikt
och en värvad armé såsom grund för förslagen, men däremot gjorde
han en väsentlig skillnad mellan formen för försvaret och den skjutskicklighet,
som skytteväsendet representerar. Jag menar att detta
bör ha betydelse för statsmakternas uppfattning om att det frivilliga
skytteväsendet icke har något större sammanhang, om ens något,
med den form för försvaret, som vi möjligen i en kommande tid
skola hålla oss med. För min del vill jag betona, med hänsyn till
effektiviteten av försvaret, att detta är eu sak, som tillhör kommande
diskussioner. Jag vill i dag icke uttala någon mening eller
utfästa mig till någon villighet härvidlag. Jag är viss om att
flera med mig skola ha en annan uppfattning än den statsutskottets
herr ordförande representerar, då det gäller övningstid och militära
rustningar i allmänhet. Vad jag emellertid vill hava sagt, är, att
detta är orsaken till att vi helst sett att frågan om detta anslag avfördes
från den budget, som nu är föreslagen till antagande.

Det klagas över, att det icke är möjligt att få budgeten att gå
ihop, och jag erinrar mig, hurusom under den urtima riksdagen, som
tidvis förlöpte utan några nämnvärda sammanträden, från visst
håll gjordes angrepp på att riksdagsmännen utbekommo arvode utan
att något egentligt arbete presterades, och det förmenades att man
där kastade bort pengar utan någon motsvarande nytta. Jag tror,
att de, som då hade en så stark sparsamhetskänsla, vid detta tillfälle
ha större anledning att, då det gäller spara utgifter, som avse
att sätta vissa personer i stånd att skjuta till måls om söndagarna,
lägga sin sparsamhet i dagen. Över huvud taget, efter den erfarenhet
jag vunnit om skytteföreningarnas verksamhet, och den sträcker
sig över mer än 15 år — jag vill här icke uttala mig om huru
man inom dessa föreningar uppför sig — men med hänsyn till ändamålet
och den skjutverksamhet de utöva anser jag det orimligt att
statsverket, d. v. s. samtliga medborgare, skola fortsätta att betala
understöd till en sådan verksamhet. Låt dem, som så vilja, på frivillighetens
väg uppehålla denna verksamhet.

Till herr Wohlin, som denna gång visserligen icke vände sig
mot mig, men emot herr Lindhagen, varvid han strök under, att herr
Lindhagen vore känd över hela världen såsom en idealist — och det
avundades han honom icke —- ber jag få rikta mig och säga, att jag
för min del konstaterar, att herr Wohlin håller på att förvärva sig,
om icke ett världsrykte så åtminstone ett landsrykte, icke såsom
idealist utan såsom en särskild representant för en ny ensidigare
klasskamp än vi någonsin företrätt. Jag hade icke trott, att han
skulle göra sig till tolk för en så föråldrad uppfattning, som ändå

Första kammarens protokoll 1920. Nr 3

Anslag till det
frivilliga
skytleväsend* t
m. fn.
(Korta.)

Nr 42. 34 Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till det måste sägas ligga till grund för ett fortsatt anslagsbeviljande till
frivilliga skjutskicklighetens befrämjande, i synnerhet som genom statsverks»kytteväsendet
propositjonen i andra förmer sörjts för de grenar av försvaret som
tv :\ vårt land kan vid något tillfälle vara i behov av.

{ > Till sist vill jag säga ännu eu sak i fråga om skytteväsendet.

Innan världskriget kom, var det många, även bland militära auktoriteter,
som ansågo, att skjutskickligheten skulle komma att spela
en stor roll i händelse av krig, men alla efter kriget utkomna böcker,
av militära författare utgivna, visa, att skjutskickligheten, såväl da
det gällde västfronten som även å andra fronter, med undantag
möjligen för vissa kavalleri- och infanteripatruller, spelat en mycket
underordnad roll. Man kom helt enkelt icke i tillfälle att använda
denna skjutskicklighet. Det var det grova artilleriet, som avgjorde
utgången. Den under kriget vunna erfarenheten visar alrsa, att
den vunna skjutskickligheten icke har sa stor betydelse, som man
förut tillmätt densamma. Detta är emellertid en sak, som jag icke
sätter så mycket värde på i och för min argumentation, men föi
dem, som ur försvarets synpunkt anse skytterörelsen ha stor betydelse,
har jag velat påpeka världskrigets erfarenheter på detta om Jag

anhåller alltså fortfarande att få yrka bifall till reservationen.

Herr W inb er g: Jag har länge haft det intrycket, att den

här framträdande nya bondedemokratien är en märkvärdig företeelse,
och i dag har jag fått en mycket stark och bestämd föreställning
därom, att denna nya demokrati icke är annat än den gamla
reaktionen klädd i en ny kappa. Jag skall emellertid icke ingå i
meningsutbyte med herr Wolilin, huruvida det är någon fix idé hos
det parti, vars representanter reserverat sig i den punkt, som nu
föreligger till behandling. Det synes mig framgå, att fisa idéer
mer gorå sig gällande från andra sidan, där man utan nag''ot som
helst beaktande av de händelser, som förekommit på senare tid, ovillkorligen
håller fast vid denna, vid sidan av det egentliga försvaret
gjorda anordning, som kallas den frivilliga skytterörelsen. Huru
den verkar, huru pengarna användas för ändamålet, det lämnar man
därhän. Att det skall för kortare eller längre tid ändå fortsättas
med anslagsbeviljandet, synes mig bevisa tillvaron av fixa idéer hos
dem, som hålla därpå.

Jag skulle också vilja säga ett par ord till herr Wohlin, vilken
vid detta tillfälle som så ofta annars gjorde ett hopp över till Ryssland.
Han framhöll i det sammanhanget, att idealisterna kunna bli
nog så farliga för mänskligheten, och anförde som exempel härpå,
att en idealist som f. n. går omkring i Kreml i röd halsduk, störtat
det ryska folket i namnlöst elände. Kör det första skulle jag vilja
rätta den ärade talaren så till vida, som ifrågavarande person icke
använder röd halsduk. Men dessutom skulle jag också, vilja fråga
representanten för den nya bondedemokratien, vilken, idealist som
då störtat t. ex. det österrikiska folket i det elände vari det f. n. be -

3f> Nr 42.

Onsdngen den 5 maj, f. in.

finner sig, eftersom man enligt hans mening måste skylla allt på
idealisterna.

Till dessa mera personliga erinringar ber jag att sedan få foga
ett par ord i den föreliggande sakfrågan, och därvid vill jag framhålla
en synpunkt, som hittills blivit alltför litet beaktad. Varthän
kommer det att leda, om detta anslag allt fortfarande skall utgå?
Säkerligen kommer det, om man fortsätter att envisas med att uppehålla
ett sådant här frivilligt försvarssystem vid sidan av det officiella,
att gå därhän, att här kommer att utveckla sig, mer eller
mindre utpräglade, skyddskårer, av vit eller röd färg, inom folket.
Och vart det leder, därpå ha vi påtagliga bevis inpå knutarna. Är
det dit herrarna vilja komma, skola vi hålla fast vid denna skytteröreise
vid sidan av det egentliga försvaret! För min del vill jagframför
allt icke främja en sådan utveckling, och då dessutom mina
åsikter i denna fråga i allt väsentligt sammanfalla med dem, som
deklarerats av herr Sandegård, behöver jag icke närmare ingå på
detta ämne, utan anhåller, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr W i d e 11: Herr Nilsson i Malmö har nu utsträckt sina

beskyllningar till att gälla även skytteförbundens överstyrelse, som
skulle sett genom fingrarna med de av herr Nilsson anmärkta missförhållandena.
Jag får då fråga herr Nilsson: Har herr Nilsson

verkligen förvissat sig om, att den framställning, han nu lämnat,
är överensstämmande med verkligheten? Har icke herr Nilsson
gjort sig personligen förvissad om att den är sann, vill jag här protestera
mot användandet av sådana argument. Såsom representant
för Bohuslän, eftersom herr Nilsson talade om förhållandena där,
ber jag få såga, att jag väl känner till förhållandena därstädes, åtminstone
i vissa trakter, och att jag aldrig hört talas om sådana
missförhållanden inom skytteföreningarna, som herr Nilsson påstod
hava förekommit.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Alexanderson: Då här såsom tillräckligt skäl för

att med ett slag krossa hela denna skytteorganisation genom att indraga
hela dess anslag anförts, särskilt av herr Johan Nilsson, de missbruk,
som skulle ha förekommit på ett eller annat ställe ifråga om
användningen av skyttepaviljongerna och ammunitionen o. s. v., så
får jag säga, att det förefaller mig vara en egendomlig disproportion
mellan det påtalade missförhållandet även i den mån det kan finnas
vara med riktiga förhållandet överensstämande, och de därav dragna
slutsatserna. Det erinrar mig livligt om de dagar, då vi här i kammaren,
vid den tid, då herr Johan Nilsson ännu icke var med, slogos
om huruvida en lagstiftning skulle få komma till stånd som medgåve
möjlighet att upprätta »folkets hus» på exproprierad mark:
då anfördes offentligen och ännu mera enskilt, att inom
dessa »folkets hus» fördes icke alltid det bästa liv, utan där

Analog till dil
frivilliga
fikyttevåsendrt
m. m.

(Ports.)

\r 4''2. 36

Ousdagen deu 5 maj, f. m.

Andag till det vore nattliv med dans och superi och andra olämpliga historier litet
frivilliga emellanåt. Ja, icke bör något sådant som att missbruk i ett eller
skyttevasendet annat fajj ;tgt rum, utgöra ett avgörande skäl för att indraga anslag
(Forts ) e^er avslå vackt förslag om en lagstiftning, som möjliggör ett nyttigt
och gott bruk av en sak.

Och jag tror, att man måste sätta på sig alldeles särskilda glasögon
för att icke erkänna att skytterörelsen, rent såsom idrottsrörelse
betraktad, i stort sett fostrat hyggliga och hurtiga unge män och
mer än många andra faktorer bidragit till att här i landet skapa en
mer demokratisk uppfattning, skapa en större kamratlighet mellan
personer i olika samhällsställning och därigenom bereda marken för
en annan ton i samhället än som tidigare i det avseendet har förekommit.
För övrigt, då man rätt ofta får höra talas om missbruk
i sammanhang med skyttesaken, har jag för min del funnit, att man
icke så mycket syftar på sådant, som det av herr Johan Nilsson
omtalade, utan fastmer på de s. k. skyttebasarerna och det mer eller
mindre otrevliga liv, som de kunna draga med sig efter de officiella
festligheternas avslutande. Men jag vill då framhålla, att skyttebasarerna,
vilkas uppgift ju är att skaffa medel för upprätthållande
av skytteföreningarnas verksamhet, naturligtvis måste ökas och
göras om möjligt mer tilldragande och lönande, i den mån staten
snålar in på anslagen till skytteföreningarna, då dessa bli uteslutande
hänvisade till inkomster genom basarväsendet och dylikt. I den mån
man tycker illa om detta, kan man alltså i de anmärkta missförhållandena
icke finna skäl emot utan snarare för anslag.

Jag hade ändå knappast begärt ordet, om jag icke känt behov
av att giva uttryck åt olustkänslan inför den skugga av den framtida
socialiststaten i dess mer avskräckande gestalt, som vi här sett kastas
framför oss, då så skarpt betonats, först från herr Johan Nilsson
i Malmö, och sedan även av en annan talare, att det icke går an att
giva anslag åt en sak, som icke vore så statligt organiserad, att man
kunde i detalj noga kontrollera, vilket bruk som sker av beviljade
anslag. Denna synpunkt tycktes för dessa talare mer än något annat
vara avgörande, detta att skytteväsendet vilar på frivillig grund, eller
på så att säga den lokala självstyrelsens grund. Den är icke organiserad
uppifrån med inspektörer, överinspektörer och kontrollörer med
statsarvoden, som tillse att icke i något enskilt fall förekommer annat
bruk av beviljat anslag, än som därmed avsetts. Men skall det verkligen
bli princip för anslags beviljande hädanefter, att den döda handen
skall läggas på varje rörelse, som söker på mer fritt och självständigt
sett här i landet utöva nyttig verksamhet, då äro vi inne
på den socialistiska staten i dess så att säga mest skrämmande, mest
obehagliga och fula gestalt. Jag har velat giva uttryck åt den känsla
av verkligt obehag jag känt inför ett sätt att se på frågor av främmande
art, som kommit till synes i flera av de socialdemokratiska
talarnas anföranden. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 på aftonen.

37 Nr 42.

Onsdagen den C) inaj, f. m.

Herr Ericsson, Aaby: Jag skall icke uppehålla mig vid .inslag till, det

den lilla jämförelse, som den ärade representanten på Kristianstadslänsbänken
gjorde, då lian talade om, att riksdagsmännen lätt upp- ,,, m
bära arvode under urtima riksdagen och om det sätt, varpå jag bo- (Kork.)
traktade denna sak. Då var det fråga om att utbetala arvoden utan
att göra nytta därför, och vi, som förorda anslag till skytterörelsen,
vi anse, att detta anslag medför nytta. Det är skillnaden.

För övrigt får jag bekänna, att om herr Wohlins svar på vad som
anförts i denna fråga skorrar litet underligt i våra öron, så var detta
än mer förhållandet, när den ärade talaren på Kristianstadslänsbänken
med sådan överlägsenhet och förakt talade om klasskamp. Sedermera
ber jag få suga, och det var egentligen därför jag begärde
ordet, att det icke är underligt, att vi se saken så olika, då de värderade
motståndarna till detta anslag år från år upprepa, att nu när
kriget är slut, när vi skola bereda oss på awäpning o. s. v., då behöva
vi icke sådana anslag. Mina herrar! Är ni blinda, eller talar ni
icke sanning? Endera, måste jag säga är väl fallet. Krigen äro
icke slut. Ser ni icke, hur det är ställt i Ryssland? Ser ni icke,
huru de segrande makterna darra inför dei besegrades revanchetankar?
Ser ni icke, huru den stora republiken i väster anslår oerhörda
summor till sin flotta och sitt försvar i allmänhet? Tro herrarna,
att vi stå det av alla eftersträvade tusenåriga riket så nära,
att vi genast kunna vara beredda på att nedlägga våra vapen, eller
tror man att någon fara icke hotar oss? Jag vill såga, säga detta redan
vid denna punkt i huvudtiteln. Ty dess behandling i utskottet och
ännu mer reservanternas uppträdande vittnar enligt min mening om
en grundfalsk föreställning, att någon fara icke alls hotar Sverige.

Herr Olsson, Oscar: Den olustkänsla, som herr Alexanderson
gav uttryck åt på grund av den skugga, som socialiststaten kastade
framför sig, var det som förmådde mig att begära ordet. Min stora
personliga sympati för den ärade talaren gör, att jag gärna vill,
såvitt det låter sig göra, avlägsna denna känsla så fort som möjligt.

Jag skall därför be att få påminna honom om en liten debatt med
följande votering här i kammaren för några dagar sedan, då just socialisterna
stodo ensamma om att begära ett anslag för en frivillig
kulturell rörelse här i Sverige, vilket kammaren icke ansåg sig hava
anledning att gå in på. Jag får fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på, att socialisterna ifråga om anslag till frivilliga rörelser
av kulturvärde, snarare stå framför de borgerliga partierna än efter
dem. Men att socialdemokraterna hava i det ena fallet liksom i det
andra begärt, att statens kontroll skall vara så stark, att inga missbruk
i vanliga fall skola kunna förekomma, det tycker jag icke de
samhällsbevarande ledmöterna skulle opponera sig så starkt emot.

Vad den bär föreliggande frågan beträffar sade den nyss nämnde
ärade talaren, att det var en god demokratisk anda de olika klasserna
emellan, som skapades genom det frivilliga skytteväsendet. Jag
fäster uppmärksamheten på, att arbetarklassen icke tager del i nämnvärd
utsträckning i denna rörelse. Det förekommer endast i ett eller

Nr 42. 38

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till det annat undantagsfall. Ställningen blir således den, att i stort sett,
sbmJtmde.! såsom herr Winberg anmärkte, vi ha att pröva en rörelse av den
'' m. m. art> att arbetarklassen står denna rörelse emot, och att de samhälls (Forts.

) klasser, som deltaga i desamma, följaktligen bli beväpnade gent

emot arbetarklassen, som ställer sig emot denna rörelse. Jag ber få
saga, att för en blivande försvarsorganisation och för en ordning i
vårt försvar, som skall föra det till effektivitet och popularitet, vilket
det här gäller att komma till för dem som vilja hava ett starkt försvarsväsen,
är sannerligen den frivilliga skytterörelsen icke någon
hjälp utan i stället en sten i vägen.

Ett skäl för den socialistiska reservationen är ju, att enligt reservanternas
åsikt det frivilliga skytteväsendet icke har någon betydelse
för försvarsväsendets stärkande, och det är på denna grundval,
som vi opponera oss däremot. Sedan tillkomma andra synpunkter
beträffande vissa svårigheter och oegentligheter samt kontrollen däröver,
men dessa synpunkter hava redan framförts av herr Johan Nilsson
på sådant sätt, att jag icke vidare behöver ingå därpå. Det är
således synnerligen starka motiv för dem, som anse detta anslag vara
betydelselöst för landets försvarskraft, och då det dessutom medför
stora svårigheter och tråkigheter på olika sätt, framför allt på
det sättet, att det icke röjer undan de stenar, som ligga i vägen för
ett folkligt försvarsväsende — man vinner icke folkets hjärtan för
försvaret genom att hålla fast vid denna punkt — på grund härav
får jag yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Gustaf: Jag skall gent emot vad den ärade
talaren på Kronobergslänsbänken anförde endast säga att, då jag gjorde
en jämförelse med förhållandena vid den urtima riksdagen, då
klagomål riktades mot de av riksdagsmännen uppburna arvodena, berodde
det därpå, att jag för min del ur samhällsnyttans synpunkt
icke kan finna detta anslag på l1/? miljon kronor ens tillnärmelsevis
jämförligt med det, varigenom möjliggjordes, att en och annan riksdagsman.
som icke hade säte i utskotten och på grund av den nuvarande
dåliga avlöningen icke ansåg sig kunna stanna i huvudstaden,
fick några dagars mer arvode än han på grund av sin frånvaro skulle
ha fått.

Utom av statsfinansiella skäl motsätter jag mig detta anslag, då
det är alldeles betydelselöst ur militär synpunkt, och det förvånar
mig, att herr Aaby Ericsson, såsom gammal militär, ändå strök under
denna betydelse.

Jag tror även. att herr Alexandersons fruktan för den socialistiska
framtidsstaten, i vad den gäller kontroll över beviljade medels
användning, är tämligen obefogad. Jag tror icke den socialistiska
framtidsstaten blir så obehaglig.

Till sist kan jag icke annat än inlägga en gensaga mot den enligt
min tanke alltför starka indignation, som en talare lade i dagen
över att anmärkningen mot skytteföreningarnas verksamhet kommit
fram. Det finns ju en del missförhållanden inom dessa. Vad jag
emellertid anser såsom ett tillräckligt och bärande skäl är, att vad

Onsdagen den ö maj, t'', in.

89 Nr 42.

man kan spara in pa militära utgifter, del bör man gorå och kanman^<W''

göra det utan svåra förvecklingar, bor man sa mycket hellre gorå u . siytteviis&n,i,,

Det är min förhoppning, att åtminstone eu stor del av donna kärn matos

ledamöter, även från andra partier än mitt eget, skola inse (Kort».:

vikten av att göra de begränsningar som aro inojliga och icke draga

sig för att följa reservationen, till vilken jag her att ännu en gång

få yrka bifall.

Herr Möller: Jag har under en lång följd av år inom socialdemokratiska
partiet tillhört en utan tvivel mycket liten grupp,
sira med sympati åskådat den frivilliga skytterorelsen, men da jag
på denna punkt förändrat min uppfattning, beror det pa en mängd
företeelser ute i världen under de senare aren av vilka herr Vinberg
snuddade vid en och av vilka en annan och huvudsakligen avgörande
är, att, såvitt jag kan so, den frivilliga skytterorelsen ic e
i något modernt försvarssystem fyller någon nämnvärd plats. U
der sådana förhållanden tillhör, enligt mm uppfattning, detta anslag
numera dem, där man mest låter sig bestämmas av sina sympatier
eller antipatier; och jag vågar påstå, att under hela debatten något
verkligt argument för detta anslags beviljande icke har antorts.

Det enda skulle vara det mera känslobetonade, som herr Alexanderson
nämnde, att skytterorelsen dock i stort sett skapar en hurtig,
frisk ungdom och alltså fysiskt stärker vårt folk. Nu ar det ram
uppfattning, att utan tvivel vi behöva taga upp hela fragan om vart
folks fysiska fostran till en ingående prövning. Det ar ett livsintresse,
och för vilket folk som helst av vikt, att tillse, att man
på denna punkt får en rationell ordning och att staten understödjer
en god fysisk fostran. Men jag är mycket tveksam huruvida det ar
möjligt att inom något system härför bereda plats för den nuvarande
s. k. frivilliga skytterorelsen. Jag tror icke mycket pa den saken.

Jag kan icke heller se, att denna rörelse är av så stort värde lor
landets försvar, att det av denna anledning är något att halla pa.

Det var emellertid icke för att avgiva denna deklaration, som
jag begärde ordet. Utan det var med anledning av herr Alexandersons
uttalande, att han såg den socialdemokratiska statens skugga
dansa på riksdagshusets väggar, då han hörde herr Johan Nilssons
yttrande. Själv nämnde han något om disproportionen mellan av
denne påtalade missförhållanden och därav dragna slutsatser. Och
om jag kunde vara villig att giva honom rätt på denna punkt,
måste jag dock tillägga, att någon större disproportion mellan utgångspunkt
och slutsats, än den herr Alexanderson tillät sig, har
jag i alla fall mycket svårt att tänka mig. Ty huru man än ser
saker och ting, är det dock ett rimligt och naturligt krav, att beviljade
anslag bli riktigt använda, och det betyder icke att man vill
stänga in människorna eller sätta dem i tvångströja eller skapa om
staten till ett mer eller mindre maskerat tukthus, då man ställer
krav på att anslag, som lämnas från samhällets sida, skola användas
för de ändamål, till vilka de anslas. Det behöver däri icke alls
inläggas någon fordran på att en bär kontrollörer, inspektörer och

Nr 455. 40

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till det överinspektörer skola vara i verksamhet. Det är i det fall, som vi
frivilliga diskutera, uppenbart, att skytteförbundets överstyrelse närmast har
^yttevåseiukt göra rättelse, och när det konstateras att allvarliga miss (¥orts

) bruk förekommit, böra de enligt min uppfattning påtalas på vederbörligt
håll, bland annat här i riksdagen. Jag vågar för min del
draga den slutsatsen av professor Alexandersons uttalanden i denna
sak och rörande socialiststaten, att professor Alexanderson, som jag
har all aktning för ändock torde bli nödsakad att på ett mera ingående
sätt studera de socialistiska åskådningarna och de syften, socialismen
har, innan han kan anses berättigad att alltför bestämt yttra
sig om saken. Jag tror icke att någon människa numera låter sig
skrämmas av att Eugen-Richterska skräckbilder målas på vägen.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Enhörning: Herr greve och talman! Jag beklagar
mycket, att den föregående ärade talaren icke fortfarande hyser
sympati för denna rörelse som tillförene. Han skulle utan tvivel
då stå i mera kontakt med folket, än vad han nu visat sig göra, att
dömma av hans anförande. Jag kan verkligen konstatera, att det
finnes många skytteföreningar med stort antal arbetaremedlemmar
här i landet, och vid mina verk äro en hel del av arbetarna medlemmar,
trogna medlemmar i skytterörelsen — och infinna sig rätt livligt för
att deltaga i densamma. Samme talare yttrade även någonting om.
att skytterörelsen icke skulle fylla sin plats, men jag vill fråga
honom: om den nuvarande härordningen skulle i någon mån avskrivas,
huru gott vore det icke då att ha en spänstig ungdom, som har
en sann fosterlandskänsla i sitt bröst och som vill värna och skydda
sitt fosterland? Jag tror, att det under sådana förhållanden är nödvändigt
att offra större summor på skytterörelsen, än vi nu göra.
Denna rörelse har gamla rötter i folket, och huru mycket man än
försöker att sätta den åt sidan, kommer det enligt min tro aldrig
att lyckas.

Jag har, herr greve och talman, icke något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Nils August: Herr Wohlins första raljantaanförande
har framkallat så många förklaringar, att det kanske
kan tillåtas även mig att göra en personlig deklaration, så mycket
hellre som mitt anspråkslösa namn står i spetsen för reservationen,
ett förhållande som ''beror på den gamla mindre trevliga sedvanan
hos statsutskottet att sätta äldsta reservanten i spetsen för reservationen,
även om denna tagit minsta befattningen med den sak
det gäller. Herr Wohlin karakteriserade det här år efter år återkommande
motståndet mot anslag till den frivilliga skytterörelsen
såsom ett symptom på det socialdemokratiska partiets svaghet och
ålderdomsskröplighet, dess tendens att vittra sönder. När jag hörde
honom yttra sig på det sättet, kunde jag för min del icke alls känna
mig träffad av hans ord. Jag räknar mig bland de äldsta leda -

Onsdageu den ö maj, f. in.

41 Nr 42.

möterna av partiet, och ett fult rykte säger om mig, att jag har Anf^il\fadel
fasligt lätt för att hoppa över den politiska rågången. Men alltid Jy^mamdet
har jag reserverat mig på denna punkten och alltid röstat mot detta m. m.
anslag. Åh nej, för min del är jag alls icke någon motståndare (Korta.)
till den frivilliga skytterörelsen. Tvärtom! Jag tycker bra om
den. Jag tror, att den är både trevlig och bra och nyttig. Jag tycker
bra om idrott i allmänhet och även om detta slag av idrott. Jag värderar
den karl, som känner sitt gevär och kan träffa pricken, betydligt
högre än en eljest jämngod karl, som icke har denna talang.

Men däremot anser jag, att hela detta frivilliga skytteväsen
har mycket liten, om ens någon ibetydelse för vårt militära försvar,
en uppfattning som jag hört delas på militärt hall. Det är pa grund
därav, som jag ogillar, att riksdagen beviljar betydande anslag för
stödjande av denna verksamhet. Och med kännedom om den entusiasm,
varmed skyttesaken omfattas av de direkt intresserade, måste
det förvåna, att icke rörelsen kan bära sig, utan stöd av staten.

Jag bär härmed angivit min personliga ställning till denna
så ofta och så mycket debatterade sak. Jag har aldrig tillkännagivit
den förut, men jag tyckte, att jag kunde begagna detta tillfälle
för att gorå det. I korthet sagt: Jag tycker om rörelsen, men
jag tycker icke, att staten skall bevilja anslag till den, allra minst pa
fjärde huvudtiteln, där den alls icke hör hemma.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nu ifrågavarande punkt hemställt samt vidare på ^ antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
4:1 och II punkten 22, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten
anförda reservationen.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;
Nej — 54.

Nr 42. 42

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till det
frivilliga
skytteväsendet
m. m.
(Forte.)

Punkterna 23—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj:ts propositio -

nr 420, angående anslag för uppförande av posthus och telegraistationsbyggnad
i Finspång; samt

,n nf me<^ förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt
till patent m. m.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 4:1 och

inoia??åeindie regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1921 tjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet,
avd. I, Departementet, och avd. II, Lantförsvaret.

Minskning av
anslaget till
remontering.

Punkten 33.

Med tillstyrkande av Kungl. Majrts förslag i ämnet hade utskottet
i nu föredragna punkt hemställt, att riksdagen måtte minska ordireservationsanslaget
till remontering, nu 884,880 kronor, med
81,186 kronor till 803,694 kronor.

Reservation hade anförts av herrar N. A. Nilsson i Kabbarp, O.

Dtsscm, K. A. Tengdahl, J. Nilsson i Malmö, A. Anderson i
Jtiastock, O. H. Waldén, A. J. Andersson i Gävle, O. Nilsson i Örebro
och A. E. Åkesson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
viss i reservationen angiven lydelse, och att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte minska ordinarie reservationsanslaget till remontering,
nu 884,880 kronor, med 418,130 kronor till 466,750 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! På detta anslag är

riksdagen i tillfälle att gorå en ganska stor besparing, utan att det
kommer att betyda det allra ringaste för effektiviteten av vårt försvar.
Då vi diskuterade åttonde huvudtiteln för ett par dagar sedan,
frågades det från ett par håll bär i kammaren, som representera
sparsamhetsintresset, när riksdagen egentligen skulle börja
spara, då kammaren här gick med på att bevilja några hundra
kronor för ett biblioteksbiträde på ett ställe och några hundra kronor
på ett annat. Nu skulle jag vilja svara, att här ha dessa sparsamhetsvänner
tillfälle att rädda åt statsverket mellan 300,000 och
400,000 kronor. Om vi se på den beräkning, som Kungl. Maj:t
gjort i fråga om anskaffning av antalet remonter, så finna vi, att
Kungl. Maj:t har begärt anslag till anskaffande av 982 ersättningsremonter
-j- fyllnad för 25 vid depåerna störtade och för
detta remontinköp beräknat ett anslag efter 850 kronor stycket.
Detta pris är alldeles orimligt såsom också Kungl. Maj :t anfört, men

Onsdagen den 5 maj, f. in.

43 Nr 42.

Kungl. Maj:t har i alla fall följt den gamla uppställningen. Emellertid
är det tydligen ändå icke Kungl. Maj:ts mening, iitt man
skulle få dessa 1)82 ersättningsremonter, ty Kungl. Maj:t har på
till,äggsstat begärt endast 155,000 kronor. Het här begärda anslaget
tillika med anslaget på tilläggsstat för 1,007 remonter utgör ungefär
1,080,000 kronor, sålunda något över 1,000 kronor beräknat
för varje remont, om det vore Kungl. Maj:ts mening att inköpa
så många remonter. Därtill bör man kanske också lägga inkomsterna
av försäljningen av remonter och utrangerade hästar, som
uppgå till 163,000 kronor. Det skulle bli 150—160 kronor mera por
remont. Det är emellertid fullkomligt orimligt att tänka på att kunna
få remonter för det priset. Det har därför synts reservanterna lämpligt
att till grundval för beräkningen lägga riksdagens beslut för
ett par veckor sedan, då riksdagen beslöt att bevilja anslag till remonteringen
på tilläggsstat. Riksdagen beräknade _då^ inköpspriset
per remont till 2,000 kronor. Reservanterna hava också gjort detta,
åtminstone i det allra närmaste. De hava i dessa 2,000 kronor inberäknat
diverse inköpskostnader och omkostnader vid depåerna till
sammanlagt belopp av 95 kronor, så att enligt reservanterna inköpspriset
skulle bli 1,900 kronor per remont eller något litet därutöver.
Nu bär också Kungl. Maj :t i sitt förslag till riksdagen påmint
om att allt tyder på, att vi efter den nya försvarsrevisionen
få vårt kavalleri väsentligt decimerat. Alltså, antalet stamhästar
vid kavalleriet blir betydligt mindre, än vad det för närvarande
är. Försvarsrevisionen bär också föreslagit, att kassationsprocenten
i år skall höjas till det dubbla, så att vi nu på våren skulle kassera
650—660 fullt användbara stamhästar. Under sådana förhållanden
synes det mig rätt egendomligt, att riksdagen skall gå med
på en remontering i den utsträckning, vartill de av Kungl. Maj:t
begärda medlen skulle räcka. Egentligen synes man under sådana
förhållanden böra för ett år inställa remonteringen i avvaktan
på det resultat, vartill försvarsrevisionen kommer. Man kan
emellertid mot det resonemanget anmärka, att det icke från något
håll framkommit anspråk på nedsättning av antalet stamhästar
vid artilleriet och trängen, och reservanterna ha böjt sig för sakskäl
och gått med på en remontering för dessa vapenslag i samma
omfattning som hittills. Den ersättning, som reservanterna begära,
skalle således komma att gå ut endast över kavalleriet, för vilket
ingen remontering i år skulle ske. Reservanterna föreslå, en remontering
av 335 ersättningsremonter. Reservanterna ha, såsom jag
förut antytt, gjort sina beräkningar i enlighet med det beslut riksdagen
fattade, då det var tal om till äggs staten för ett par veckor
sedan. Dessutom ha reservanterna något höjt beräkningarna för
det utrangerade stamhästantalet pa grundval av de upngifter, som
föreligga för de senaste åren i fråga om den ersättning, som erhållits
för dessa hästar. Statsrevisorerna ha fäst upnmärksamheten
på att den ersättningen är för låg enligt deras mening. Emellertid
ha reservanterna, då de gjort denna beräkning, varit mycket för -

Mina lent ji/j nr
anslaget till
remontering.
(Förta.)

Mr 42.

Minskning a
mmlaget till
remontering
(Forts.)

44 Onsdagen den 5 maj, f. m.

siktiga och icke beräknat priset för utrangerade remonter högre än
till 225 kronor stycket, ehuru priset i fjol för utrangerade remonter
i allmänhet var mer än dubbelt så högt. Reservanterna hava i all
mänhet i sina beräkningar ställt sig mycket försiktiga.

Man kan naturligtvis från motsatta sidan gorå gällande, att
även om 650—660 fullt tjänstdugliga hästar kasseras, och av dessa
några kunna hållas kvar för att underlätta remonteringen, så blir
ändå icke remonteringen fullt ersatt. Nej, det förstår man, men
när det gällde remonteringsanslaget på t ill äggsstat en, så hade riksdagen
ingenting att anmärka mot att 210 stamhästar för eu kavallerikår
i Norrland, som icke blivit uppsatt, överfördes till andra
kavalleriregementen och att i ersättning för dessa 210 stamhästar
remonteringen minskades med 210 hästar. Yad här skulle bli fråga
om enligt reservanternas åsikt är, att ungefär 150—160 hästar
mindre än Kungl. Maj:t föreslagit skulle inköpas vid remonteringen;
följaktligen icke ens det antal, som riksdagen för ett par
veckor sedan fann lämpligt ätt i ersättning för remonter överföra
till kavalleriet.

Då det således är alldeles ofrånkomligt, att antalet stamhästar
vid kavalleriet är alldeles för stort, och så pass för stort, att 655
fullt dugliga hästar i år föreslås till försäljning, så anse reservanterna
det synnerligen rimligt, att remonteringen i år sänkes till
det av oss föreslagna antalet 335 ersättningsremonter, varigenom
det ordinarie reservationsanslaget, som nu begäres, skulle sänkas
från 884,880 kronor med 418,130 kronor till 466,750 kronor och
till det förslaget, herr talman, ber jag att få yrka bifall.

Herr Kvannzelius: Herr talman! Jag skall icke länge

uppehålla kammaren. Det förefaller mig, att, därest kammarens ledamöter
i den brådska, som nu börjat utvecklas inom riksdagen,
hunnit att någorlunda sätta sig in i frågan, skall utskottets förslag
här avgå med seger. Ser man efter, så skall man finna, afl
Kungl Maj:t själv har äskat ett betydligt mindre belopp, än vad
som är erforderligt för att hålla remonteringen uppe i den omfattning,
som förutsättes enligt 1914 års härorganisation, och att pruta
något därutöver förefaller mig icke vara rimligt. I varje fall vågar
jag påstå, att reservanterna icke förebragt något bärande skäl för
sin prutning. Såsom herrarna kunna finna, är priset, som lagts
till grund för beräkningen, betydligt lägre än det i verkligheten
uppgår till, när hästarna inköpas och följaktligen blir remonteringen
betydligt mindre än som beräknats.

I varje fall vore det enligt min uppfattning synnerligen oklokt.
om man med hänsyn till gällande höga hästpris skulle lägga om beräkningsgrunderna
och lägga såsom å-pris till grund för beräkningen.
Följden därav skulle bliva, att remontuppfödarna toge dessa
höga å-pris till förevändning för att hålla priset uppe på sina
remonter, och därigenom skulle priset automatiskt skruvas upp
högre, än som under andra förhållanden skulle bliva fallet. Därför

Onsdagen den 5 inaj, f. m.

45 Nr 42.

måste jag på det bestämdaste avråda från att taga den nya beräkningsgrund,
som reservanterna på denna enstaka punkt vilja an- remontering.
vånda sig av. Genomgående för kela huvudtiteln för övrigt år, (Korta.)
att man i regel räknat med de gamla å-prisen. Vad som därutöver
erfordras får enligt departementschefens mening tagas på tilläggsstat
för det år, som staten avser, enär man då har lättare att bedöma,
i vilken .omfattning man behöver anlita förstärknmgsanslag.

För detta ändamål är beräknat det avsevärda beloppet av 18 miljoner
kronor på 1921 års stat däruti inberäknad även den blygsamma
summan av 155,000 kronor för remontering. Det bär ifrågasatta
anslaget är naturligtvis alldeles otillräckligt, därest det verkligen
vore meningen att remontera i den omfattning, som enligt 1914 ars
härordning skulle vara erforderlig. Det blir i alla fall endast ungefär
hälften av det bestämda antalet hästar, som man kan köpa
med de medel, som nu skulle anvisas. Det förefaller mig da, som
om det funnits andra punkter, där herrar reservanter med större
skäl kunnat gorå sina sparsamhetstendenser gällande än just pa
denna.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att för ett ögonblick
stanna vid det resonemang, som fördes av den ärade representanten
på Kristianstadslänsbänken, vid punkten om anslaget till
det frivilliga skytteväsendet, där han djupt beklagade sig över att
socialdemokraterna ensamma finge företräda sparsamhetssynpunkterna.
Om man vill se den frågan något djupare, skall man finna,
att herrar socialdemokrater i förhållande till hela huvudtitelns
slutsumma icke kunnat ådagalägga så förvånande stor sparsamhetstendens.
Det är dock en huvudtitel av 85,000,000 kronors omfattning
det gäller, och på hela denna huvudtitel ha de ärade herrarna
valt ut tre punkter, på vilka de skulle demonstrera sin sparsamhet.
Man kan icke påstå att dessa tre punkter representera sadana
belopp att de stå i rimlig proportion till det ostentativa framhållande
av herrar socialdemokraters sparsamhets vilja, som herr
Nilson gjorde sig till tolk för. Det verkliga förhållandet^är, att det
måste finnas några punkter, på vilka det skall offras åt gudarna

_i det här fallet åt väljarmassorna för vilka man söker framhålla

sin sparsamhet och motvilja mot försvarsväsendet.

Allmänheten, skall, förmenar man, sluka detta och tycka, att
det är ståtligt att vilja spara dessa störa belopp, men förbiser, att det
häT rör sig om en huvudtitel på 85,000,000 kronor eller än mera.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Jag vill fästa den ärade statsutskottsordförandens
uppmärksamhet på att, då han beskyller oss socialdemokrater
för att på dessa punkter offra åt populasen, så aro vi i gott
sällskap med hans egna meningsfränder från^i fjol, av vilka tva, en i
denna kammare och en i andra kammaren, da motionerade om remonteringens
fullständiga avskaffande. Åtminstone den ene av dessa mo -

Nr 42. 4rt

Onsdagen deu 5 muj, f. in.

Mtiiskntitg av tionärer förklarade sig, då det gällde remonteringsanslaget på till''rfMxmtering.
läggsstat i år, ‘hysa samma uppfattning som i fjol. Jag skulle icke
(Ports.) tro, att .den ärade liberale partichefen i denna kammare, om han kommit
ihåg dessa partikamraters motion, skulle framslungat det påståendet,
att om vi ville spara på den här punkten, så offrade vi åt populasen.

Vidare sade den ärade utskottsordföranden, att om socialdemokraterna
velat spara, så skulle de hava sparat mera än dessa fattiga
två å tre miljoner, som de sammanlagt velat avpruta på denna huvudtitel.
— Om socialdemokraterna hade velat demonstrera utan saklig:
underlag, så hade det väl legat närmare till hands att helt enkelt
framkomma med en mängd demonstrationer på skilda punkter. Den ärade
utskottsordföranden har därför ingen anledning att påstå något sådant
om socialdemokraterna. I statsutskottet ha vi prövat varje fråga
samvetsgrant, så långt vi ha förstått, och handlat efter bästa förstånd.
Jag finner det, herr talman, icke tillständigt av statsutskottets
ordförande att skylla ett helt partis representanter i statsutskottet
för att gå fram, icke efter sakskäl, utan endast för att offra åt
populasen. Sådana parlamentariska fasoner både jag icke väntat mig
från det hållet.

Vad speciellt den här föreliggande frågan om remonteringen beträffar,
så döljer jag icke någon hemlighet, då jag säger, att liberalerna
i allmänhet lika väl som socialdemokraterna äro i ganska stor utsträckning
tveksamma i fråga om behovet av en remontering. Under
sådana förhållanden som de här föreliggande, vilka jag förut varit
inne på, är det helt naturligt, att det måste finnas starka sakskäl för
ätt icke vilja gå med på en remontering i det ögonblick, då försvarsrevisionen
föreslår en fördubbling av kassationsprooenten, d. v. s. en
utrangering av många hundra hästar, som äro tjänstdugliga.

Vi hava, det vill jag bär pointera, prövat denna sak och hava.
såvitt jag vet, synnerligen starka skäl för att denna besparing på 8- å
400,000 kronor, som vi vid denna punkt föreslå, kan göras utan
ringaste men för landets försvarsväsende. Och vi socialdemokrater
äro nu en gång så lagda, att när vi kunna spara in 3- å 400,000 kronor,
så anse vi, att vi böra göda det och detta även om det skulle vara
på en huvudtitel, som uppgår till 85,000,000 kronor. Det har förut
också ansetts som god statsutskottskutym att spara, där man kan
göra det utan att träda några berättigade intressen för nära.

Herr Ek män, Carl Gustaf: Den siste ärade talaren har
rätt däri, att han hos vissa statsutskottsledamöter funnit tveksamhet,
huruvida verkligen remonteringen borde ske i den omfattning, som
motiveringen till propositionen angivit. I denna motivering göres
nämligen gällande att 982 ersättningsremonter är det antal, som man
räknar med skulle inköpas. Man har föreslagit ett belopp — visserligen
ett beräknat belopp — för varje häst, som dock är allt för lågt
i förhållande till verkliga kostnaden nu i marknaden. Men man har i
alla fall rört sig med det begreppet, att med berörda belopp skulle
kunna fyllas hela antalet, 982, ersättningsremonter. Som den föregå -

Onsdagen den 5 maj, f. in.

47 Nr 42.

ärade talaren vet, lär detta belopp jämte de reserverade 155,000
kionorna ingalunda förslå att inköpa ett antal ''av 982 remonter, utan
att man i verkligheten därför kan erhålla endast omkring 500. Vid sådant
förhållande kommer då faktiskt en sådan minskning i remonteringen
att ske, som ungefär motsvarar det läge, vilket jag tror man
kan säga, att hela kavalleriet, om man tager hänsyn till tillgången på
stammanskap, för närvarande befinner sig i. Men att då gå än längre,
som reservanterna här ha gjort och beröva nämnda vapenslag alframontering
under ett visst år, bär jag för min del icke kunnat finna
rimligt och riktigt.

Det beslut, som utskottet här förordar, räknar i motiveringen uttryckligen
med en så väsentligt minskad remontering, motsvarande
den nuvarande situationens krav. Och därför tillåter jag mig, herr
greve och talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, J o h a n, i Malmö: Herr talman! Det här är
också ett område, på vilket man utan risk kan göra vissa besparingar.
Da vi nyligen behandlade ett dylikt ärende, uttalade jag härom min
mening, och jäg får säga, att de 336,000 kronor, som utskottet här vill
giva ut mer än reservanterna, äro en alldeles onödig utgift.

Alla veta vi, att hästuppsättningen är mycket för stor och behöver
minskas. Här förliden uttalade vi vår glädje över, att vi nu
kanske skulle kunna minska den med 18 %. Vi uttalade detta i försvärsrevisionen,
men samtidigt voro vi mycket ledsna över att vi från
hästdepåerna skulle få tillbaka 9 % till hösten. Alltså den kassation,
som nu sker, skulle icke få, stor betydelse, då vi strax efteråt få
igen andra hästar. Jag understödjer således på det livligaste reservationen.
Jag betonade vid behandlingen av ett annät ärende nödvändigheten
av att spara, där man över huvud taget finner någon möjlighet
att spara å de anslag, som Kungl. Mäj:t begär av riksdagen,
och i synnerhet i ett sådant fall som detta är det lämpligt att gorå besparing
för att få medel till att gå utöver vad Eungl. Maj:t föreslagit
i fråga om avlöning till arméns och marinens folk. Här är ett
tillfälle att slå fast detta.

Jag ber alltså, herr talman, få yrka bifall till reservationen.

Herr Jesper son: Herr greve och talman! Då man från reservanternas
håll velat göra en (besparing på detta anslag, vill jag
säga, ätt man är inne på en alldels felaktig väg, såvida vi vilja ha
kvar uppfödning av remonter inom landet. Jag är alldeles förvissad
om att ett biträdande av reservanternas förslag skulle vara att rikta ett
dråpslag mot remontuppfödningen inom vårt land. Man kan visserligen
säga, att redan det anslag, som förordats av utskottet, innebär
en så avsevärd minskning av det antal remonter, som årligen kunna
inköpäs, att remontuppfödningen även med detta hotas rätt allvarligt,
och att den säkerligen kommer att minskas högst väsentligt.
Med en minskning i den proportionen blir det nog ändå på det sättet,
att det sämre materialet kommer att utrangeras i första rummet och
det bästa kommer att bibehållas. Om man däremot följer reservan -

Minskning av
anslaget till
remontering.
(Forts.)

Nr 42. 48

Onsdagen den 5 ninj,. f. in.

Minskning a\
anslaget till
remontering.
(Forts.)

temas förslag, är jag viss om att många hästuppfödare måste anse sig
nödsakade att sia ut även .det bästa materialet (bland remonterna, varigenom
remontaveln komme att lida högst betydligt.

Skulle man sedan för att förstärka hästantalet nödgas köpa från
utlandet, är jag alldeles viss om att man måste säga, att det icke varit
någon besparing, som man härvidlag gjort, utan tvärtom bär det
blivit för landet (betydligt dyrare, än om man följt utskottets förslag.

Jag vill därför, herr greve och talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr O lsson, Oscar: Herr Jesperson hade naturligtvis skäl
för sin ståndpunkt, och jag vill visst icke följa den ärade utskottsordföranden
i spåren genom att beskylla utskottsmajoriteten för att
det är ett bondeintresse och icke ett försvårsintresse, som här gör sig
gällande. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att det bondeintresse,
som herr Jesperson framfört icke är så allvarligt hotat, som
han trodde, ty det är skillnaden 150 å 160 remonter, som det här är
fråga om, och jag tror icke, att remontuppfödningen hänger på den.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på en omständighet, som
icke var för handen och således icke kunde anföras, när det var fråga
om remonteringsanslaget på tilläggsstat, den omständigheten nämligen
att nu hästexporten är fri, så att de remonter, för vilka det icke
finnes marknad inom Sverige nu kunna exporteras till Danmark. På
detta.sätt kan icke den lilla skillnaden i fråga om remonteringens omfattning
spela den ödesdigra roll, som herr Jesperson framhållit.

Jag vill säga, att herr Jespersons hästuppfödningssynpunkter
naturligtvis äro mera (bärande än synpunkterna från försvarsintresset,
vilka senare, såvitt jag förstår, i detta sammanhang icke ha det
ringaste med årets remontering att göra.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvara*!.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
4:1 och II punkten 33, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

49 Nr 42.

Onsdagen flen 5 maj, f. in.

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punk- Minskning om
ten an torda reservationen. remontering.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava (Ports.)
utfallit sålunda:

Ja — G7;

Nej — 44.

Hem statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr
424, angående understöd till efterlevande till fiskaren Karl Månsson.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren nu, kl. 1,40
e. m., att för en stund ajournera sina förhandlingar.

Kammarens förhandlingar återupptogos kl. 2,io e. in.

Portsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 4:1 och
II, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år 1921
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet,
avd. I, Departementet, och avd. II, Lantförsvaret.

Punkterna 34—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40. r Anslag titt

fältövningar

I anslutning till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade „ n». m.
utskottet i förevarande .punkt tillstyrkt, att riksdagen måtte i riksstaten
för år 1921 upptaga ordinarie reservationsanslaget till fält- och
fälttjänstövningar med oförändrat belopp, 640,000 kronor.

Enligt vid denna punkt avgiven reservation hade herrar N. A.

Nilsson i Kabbarp, O. U. B. Olsson, K. A. Tengdahl, J. Nilsson i
Malmö, A. Anderson i Bistock, O. H. Waldén, A. J. Andersson i
Gävle, O. Nilsson i Örebro, A. E. Åkesson och G. N. Torgen ansett,
att utskottets yttrande bort hava viss ändrad lydelse och att utskottet
bort hemställa, att ordinarie reservationsanslaget till fält- och fälttjänstövningar
måtte ur riksstaten för år 1921 uteslutas.

Herr Olsson, Oscar: Hem talmän! Jag vill såga, att jag
mycket val beaktar och har beaktat vikten och betydelsen av de övningar
det här är fråga om, så att det icke är dem jag på något sätt
vill åt, när jag yrkar avslag på denna anslagssumma, utan anledningen
är, att penningar finnas, och att det finnes mera penningar än som
behöves. Det är på grund därav — på grund av att här finnes mera

Första kammarens protokoll 1920. Nr 42. 4

Nr 42. 50

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till penningar än som behövas för ett ändamål, som är mycket behjärfättövningar
^ansvärt och som jag håller på — som jag yrkar ''avslag på detta obe(Forte.
) hövliga anslag.

Herr Kvarnzelius: Ja, herr talman, det är alldeles riktigt,
att det finnes besparingar på detta anslag, som är ett reservationsanslag.
Men det är å andra sidan icke obekant, att anslaget icke
höjts något avsevärt sedan den tid, då normala prisförhållanden voro
rådande. De kostnader, som skola bestridas från detta anslag hava
emellertid ökats i oerhörd grad sedan dess. Dit höra t. ex. utgifter för
transporter av trupper från övningsorterna. Som bekant är fråga uppe
om att järnvägarna skola höja priserna för dessa transporter, som då
sannolikt i ett slag skulle komma att uppgå till det tredubbla mot
de nuvarande. Det är vidare utgifter för förhyrning av fordon, fejning
av hästar m. m. sådant. Alla dessa utgifter hava, såsom alla
veta, stigit alldeles utomordentligt. Anslaget har, om jag minns rätt,
icke höjte med mer än 100,000 kronor utöver vad det uppgick till
före krigsutbrottet.

Om det nu skall bliva fält- och fälttjänstövningar, är det alldeles
tydligt, att detta anslag knappast kommer att räcka till, även
med beräknande av vad som är reserverat.

Under sådana förhållanden finnes ingen anledning att vidtaga
en så ovanlig åtgärd som att stryka ett ordinarie anslag. Med dylika
kastningar fram och tillbaka, kommer det vid uppgörandet av följande
års statsbudget givetvis att inverka i hög grad förryckande.

Jag hemställer därför att kammaren ville bifalla utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt
föreliggande yrkanden propositioner, först pa bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
4:1 och IT punkten 40, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten
anförda reservationen.

Onsdagen den 5 maj, f. m.

51 Nr 42.

Vid slutet av den häröver anställa omröstningen befunnos
na hava utfallit sålunda:

Ja —
Nej —

59;

röster- Analog till
fältövningar
m. m.
(Forts.)

Punkterna 41—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 55.

Lades till handlingarna.
Punkterna 56—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Punkten 74.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 79, i anledning av Anslag till
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till uppehållande av verk- skolan för desamheten
vid den vid konsthögskolan anordnade skolan för dekorativl:oratw tonkonst.

I en till riksdagen avlåten, den 6 februari 1920 dagtecknad proposition,
nr 68, som för förberedande behandling hänvisats till statsutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för sistnämnda dag, föreslagit
riksdagen att såsom bidrag till uppehållande av verksamheten
vid den vid konsthögskolan anordnade skolan för dekorativ konst anvisa
på extra stat för år 1921 ett förslagsanslag, högst, å 15,000 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande tillstyrkt, att riksdagen
måtte såsom bidrag till uppehållande av verksamheten vid den
vid konsthögskolan anordnade skolan för dekorativ konst anvisa på
extra stat för år 1921 ett förslagsanslag, högst, å 15,000 kronor.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar J. Nilsson
i Skottländshus, O Hus A. Ericsson, A. Wiklund, S. Bengtsson i Norup,
TV. Bäckström och J. Jönsson i Slätåker, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava viss angiven lydelse och att utskottet bort hem -

Är 42. 52

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till ställa, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning ej måtte vinna

skolan för de,- riksdagens bifall.
koratw konst.

Herr Ericsson, Ollas: Herr greve och talman, mina herrar!
Konstakademien har på denna punkt begärt ett anslag på 28,700
kronor för uppehållande av sin verksamhet i dekorativ konst vid
konsthögskolan. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har nedprutat denna summa och nedsatt anspråket till 15,000
kronor på extra stat. Detta har utskottets majoritet godtagit, och
ifall riksdagen godkänner statsutskottets förslag, skulle konstakademien
för denna verkasmhet således erhålla dessa 15,000 kronor förutom
vad den erhållit och fortfarande erhåller i understöd å ordinarie
stat.

Vi reservanter hava däremot av utredningen i ärendet icke kunnat
finna, att det i förevarande avseende föreligger ett behov, som
det tillkommer staten att tillgodose i större omfattning än som nu
är fallet. Då konstakademien tvivelsutan äger möjlighet att liksom
hittills skett sörja för denna undervisnings anordnande på sätt akademien
finner lämpligast, och då ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
torde komma att medföra krav på än ytterligare medel för ifrågavarande
ändamål, hava vi i betraktande sålunda av de finansiella konsekvenserna
och med hänsyn till frånvaron av fastare beräkningsgrunder
för det kungliga förslaget icke kunnat vara med om de föreslagna
15,000 kronorna. Jag vill särskilt fästa kammarens uppmärksamhet
därvid, att det fullständigt; saknas plan för användningen av de tillstyrkta
15,000 kronorna.

För min egen del vill jag därjämte framhålla, i betraktande av
de ofantliga kostnader, som redan nu krävas för uppförandet av särskilt
alla statens byggnader och dess inredningar, att det vore långt
angelägnare för riksdagen att föranstalta om en undervisning, som
lärde oss att leva litet mera anspråkslöst och sparsamt.

På grund av vad jag sålunda i största korthet anfört ber jag, herr
greve och talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till den av herr Nilsson i Skottlandshus m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Bergqvist: Herr greve och talman! När man läser den
kungl. propositionen i denna fråga, får man det intrycket, att den
framställning, som har gjorts, är i hög grad befogad.

I konstakademien har undervisningen i den dekorativa konsten
länge varit tillbakasatt, men det är från alla håll erkänt, att denna
konstart, som man skulle kunna kalla tillämpad konst, har en synnerligen
stor betydelse särskilt för målarkonstens och skulpturkonstens
applicerande på arkitekturen. Det är givet, att om de unga konstadepterna
vid sin undervisning icke få en sådan vägledning, att de kunna
tillämpa sin konst i anslutning till viss plats och viss omgivning, så
komma de ofta att stå tämligen rådvilla, när de skola börja utöva
sin konstverksamhet.

Onsdagen den 5 mnj, f. in.

Nr 42.

Det är därför som man inom konstakademien, har börjat sträva
efter en utveckling av undervisningen i denna konstgren, flödan år
1908 gav staten ett mindre anslag till undervisningen i dekorativ
konst. Det anslogs 2,000 kronor, och en lärare anställdes för denna
undervisning. Man fann emellertid snart, att denna lärare icke hann
med att meddela den undervisning, som var önskvärd, och därför tillsattes
år 1916 en särskild kommitté för att närmare planlägga undervisningen
i dekorativ konst vid konsthögskolan. Den plan, som ifrågavarande
kommitté framlagt, finnes återgiven i den kung!, propositionen.
Men för genomförandet av denna plan kräves ovillkorligen ett
större bidrag från statens sida iin hittills utgått. 1’ ör att kunna åtminstone
provisoriskt anordna eu någorlunda tillfredsställande undervisning
på området, har konstakademien ansett, att det nu skulle erfordras
28,700 kronor.

Med hänsyn särskilt därtill, att undervisningen i färgkemi
och materiallära icke för närvarande kan utföras på grund av bristande
lokalutrymme, har emellertid statsrådet prutat ned denna summa
till 15,000 kronor. För min del kan jag icke finna annat än, att alla
skäl tala för att riksdagen beviljar detta belopp. Det måste anses vara
ett ostridigt statsändamål, att denna undervisning meddelas vid konstakademien.

De ärade reservanterna hava emellertid icke velat vara med om
att tillstyrka bifall till framställningen. Men om man ser på de skäl
de anfört för sitt avslagsyrkande, så förefalla de synnerligen svaga.
De säga bl. a. att »konstakademien tvivelsutan torde äga möjlighet, att
såsom hittills skett, sörja för denna undervisnings anordnande på sätt
akademien finner lämpligast». Det ser nästan ut, som om de ärade
reservanterna icke med uppmärksamhet läst, vad den kungl. propositionen
innehåller, ty hade de det gjort, kunde de omöjligen hava
kommit till den uppfattningen, att konstakademien vore i stånd att
med de medel, som stode till buds, på det sätt akademien finner lämpligast
anordna undervisningen.

Vidare säga reservanterna, att »ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
torde komma att medföra krav på än ytterligare medel för ifrågavarande
ändamål». Ja, jag vill medgiva, att detta kan vara sant,
och ja.g tror, att det också är rätt, att ett högre anslag i sinom tid
gives. Men för närvarande torde ingen fara finnas, att dessa 15,000
kronor under den närmaste framtiden komma att överskridas. Utskottet
har också i sitt utlåtande sagt ifrån, att ett högre belopp än
15,000 kronor ej torde under de närmaste åren vara att från statens
sida påräkna. Jag tror, att riksdagen genom ett sådant uttalande, då
den beviljar de 15,000 kronorna, har garderat sig emot att anslaget
skall höjas, innan det är av behovet nödvändigtvis påkallat.

Herr Ollas Ericsson sade också, att han hade funnit, att särskild
plan saknas för användningen av de äskade medlen. Nej, det saknas
visst icke plan, utan den är fullständigt klarlagd i propositionen. Förhållandet
är endast det, att det föreslagna beloppet icke räcker till att
genomföra denna plan, men i den mån statsmedlen härvidlag icke

Anslag Ulf
skolan för dekorativ
konst.

(Förta.)

Nr 42. 54

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till
skolan för dekorativ
konst.
(Forts.)

räcka till, för konstakademien söka att tills vidare dels taga av tillgängliga
medel, dels också anlita den frivilliga offervilligheten.

Jag för min del har, då jag studerat detta ärende, icke kunnat
komma till någon annan slutsats, än att det vore riksdagen ovärdigt
att icke bevilja detta anslag. Den utväg, som herr Ollas Ericsson förordade,
att man skulle lämna en anspråkslösare undervisning på området,
tror jag knappast är att rekommendera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmquist: Ja, herr greve och talman, det är ganska
egendomligt, att just herr Ollas Ericsson i Ovanmyra, då det gäller
den dekorativa konsten, skulle uppträda — jag höll på att säga som
dess svurne fiende. Ty det får man väl erkänna, att bland oss övriga
här i kammaren är han ett vandrande exempel på vad dekorativ konst
betyder, då det gäller ens yttre habitus.

Den dekorativa konsten består ju, då jag bortser från den fysiska
varelsen, egentligen i att giva en yttre prydlighet åt arkitekturen,
och med de krav, som ställas i det fallet för att tillgodose de nya
synpunkter, som nu göra sig gällande, är väl detta ett anslag, som
är av den allra största praktiska betydelse.

För var och en som på senare åren något har tagit del av akademiens
och dess gynnares och vänners arbete, är det uppenbart, att
den egentligen, som här också har sagts, i viss mån lever på tiggeri.
Akademiens medel liksom andra hava ju minskat alldeles oerhört till
följd av myntvärdets allmänna fall. Att staten skulle alldeles särskilt
hava ställt sina medel till förfogande, vill jag på det livligaste
bestrida. Det är icke första gången denna fråga förts fram från akademihå.
U, utan den har varit uppe flera gånger.

Vad säga egentligen reservanterna emot detta förslag? Går man
till utskottets utlåtande, så göres där ett uttalande, som reservanterna
efter min uppfattning icke ens hava gittat bemöta, nämligen, att
»de medel, över vilka konsthögskolan förfogar, äro alldeles otillräckliga
för tillgodoseende av den gren av högskolans verksamhet, varom
nu är fråga». Läser man den kungl. propositionen och går man till
de faktiska förhållandena, så är detta väl en sak, som borde vara
känd — jag höll på att säga för var och en av kammarens ledamöter.
Vidare heter det: »Behovet av én utvidgad och fördjupad undervisning
i dekorativ konst torde ävenledes få anses behörigen styrkt». Ja,
det är väl också en sak, om vilken det knappast finnes någon olika
uppfattning mellan de ledamöter, som dela utskottets mening, och
reservanterna, att i dessa tider med det byggande vi hava framför
oss, med den utveckling, som förestår på detta område, en undervisning
i dekorativ konst är alldeles naturlig.

Akademien har bett att få 28.700 kronor. Hade det varit ett anslag
till industri eller jordbruk eller något annat, som direkt varit
att riktigt praktiskt taga på, hade det icke varit tal om annat
än att bevilja anslaget, enligt min övertygelse. Men nu är det för
denna arma konst, som man begärt beloppet. Den som har konstintres -

f)5 Nr it.

Onsdagen den 5 maj, f. in.

sena särskilt om hand, har redan prutat nod det till 15,000
från 28 700. Det har redan omtalats har i dag, att en viss institution korativ hjluä
icke natt den utveckling, att undervisning kunde bedrivas i en viss (Forts.,
oren, och då ansåg man lämpligt att sänka anslaget med motsvarande
belopp. Därigenom sparades genast en betydlig summa. Ivungl. Maj.
prutade alltså ned anslaget till 15,000 kronor. Jag fragar verkligen,
mina herrar, när nu konstakademien efter mycken stravan och mycken
bävan och många försök att få undervisningen i dekorativ konst pa
lämpligt sätt anordnad ber om 15,000 kronor, om det ar for myck t
från statens sida att anslå denna summa. År det någon annan an reservanterna,
som verkligen i det avseendet kan säga, att man har s vju tit

över målet? Jag tvivlar på det. . , , ,.. .

Vad säga egentligen reservanterna? Jo, de saga i or det törsta,

;,att de icke kunnat finna, att i förevarande avseende föreligger ett behov,
som det tillkommer staten att tillgodose i större omfattning an
nu är fallet». Staten har händelsevis lämnat ett visst understöd, och
nu betraktar man det som en fix punkt och säger, att så långt ga vi
med på att lämna understöd till undervisning i den dekorativa konsten
men icke ett fjät längre! År det något annat behov, för vars tillgodoseende
staten lämnar anslag, som på det sättet får sig eu s. k. utvecklingslinje
fixerad inom en viss ram? Jag bestrider det. -tiar lai
akademien år ut och år in fått släppa till sina egna medel, och när
nu dess kapital sinat ut och till följd av den allmänna prisnivån anslagen
gått ned i värde, säger man, att icke ett öre vidare skall lamnas
av staten. Jag kan icke finna någon logik i ett sadant förtärande Så

säga reservanterna, att »konstakademien tvivelsutan torde
äga möjlighet att sörja för denna undervisnings ordnande på sätt akademien
finner lämpligast». Ja, jag undrade verkligen, när jag läste
detta, om reservanterna av någon sorts courtoise kunde hava överlämnat
till akademien någon donation, varigenom. akademien skulle hava
erforderliga medel till sitt förfogande. Men jag har åtminstone icke
officiellt hört talas om det, och därför få reservanterna ursäkta, om
jag tror akademien, som säger, att den icke han anordna undervisningen
tillfredsställande, emedan den icke har några medel.

Vidare yttra reservanterna något som redan blivit bemött, nämligen
att »ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag torde komma att medföra
krav på än ytterligare medel för ifrågavarande ändamål». Ja,
det är alldeles klart, att det kommer att görandet! Det finns icke ett
enda anslag i de här staterna annat än för sådana ändamål, som äro
på retur och avskrivning, där icke utvecklingen medför krav på ökade
medel. Det är alldeles klart — jag vill åtminstone på det^allra livligaste
hoppas det •— att skönhetssinnet skall utvecklas så hos det
svenska folket, att den dekorativm konsten skall få ännu större krav
tillgodosedda av riksdagen. Det är min varma förhoppning. Sker icke
det, då hava vi kommit på en dekadans, som jag icke tror det svenska
folket om.

Så är det slutligen något, som alltid återkommer, när man egent -

Hr 42. 56

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till ligen saknar andra skäl. Det är de finansiella konsekvenserna! Vill
IvmUv^konst man verkligen på allvar säga, att om akademien får detta länge närda
(Forts) '' önskemål uppfyllt, så uppstå så farliga finansiella konsekvenser, att

man måste beröva akademien varje möjlighet att hysa någon liten förhoppning
om vidare understöd? Jag förmodar, att utskottsreservanterna
hava tänkt, att akademien snart kommer och är nog »hänsynslös»
att vilja ha 28,700 kronor, därför att undervisningen icke kan på fullständigt
sätt anordnas, utan att man får ett så stort anslag, och de
finansiella konsekvenserna därav skulle vara så farliga, att vår budget
komme att spricka! Det tror väl ingen människa ändå på!

Sedan tala reservanterna om »frånvaron av fastare beräkningsgrunder».
Ja, det skulle man kunna säga om vilket anslag som helst.
Det beror ju på t. ex. huru många som vilja begagna sig av undervisningen,
i vilken ekonomisk ställning de lärare kunna sägas komma,
som en gång få i uppdrag att utöva det rent skolmässiga arbetet, och
annat dylikt. Det beror på hur man vill anordna lokalerna för undervisningen
och allt sådant. Men, mina herrar, att taga detta till anledning
att nu avslå detta synnerligen blygsamma anslag tycker jag
skulle vara synnerligen betänkligt.

Jag var med vid ett föregående tillfälle, då detta anslag var
före, och jag gjorde då vad jag kunde, för att åtminstone få det fram
till riksdagen. Det lyckades icke den gången. Men, mina herrar,
jag får säga, att jag instämmer med den siste ärade talaren, att om
anslaget nu icke beviljas, riksdagen begår en handling, som icke är
riksdagen värdig.

Herr Tengdahl: Herr talman, mina herrar! Jag är i vissa
väsentliga delar förekommen av vederbörande statsutskottsavdelnings
ordförande, herr Bergqvist. Jag ville endast påpeka, att vi
här i landet med rätta hava haft anledning att vara stolta över eu
— frånsett vissa mörka perioder — rätt hög byggnadskultur, vars
traditioner det väl vore skäl att hålla uppe. Denna byggnadskultur
har hänfört sig icke blott till slottsliknande byggningar, utan även
till medelklassens'' hem i städerna och icke minst, herr Ollas Ericsson,
till bondens bo ute på rena landsbygden. Det förefaller mig,
som om det vore alla skäl i världen, att man sökte hålla denna kulturs
traditioner så högt som möjligt. Om man läser akademiens
framställning, finner man, att den uteslutande går ut på att man
vill ha anslag till ett visst sätt att undervisa, genom vilket undervisningssätt
man hoppas på en byggnadskonstens renässans här i
landet — icke så mycket måhända med avseende på den lilla arkitekturen,
det skall jag gärna erkänna, som fastmer med avseende
på den officiella arkitekturen. Men jag hemställer, om icke även
denna har behov av att bli så konstnärligt utformad som möjligt.
Denna dekorativa riktning inom arkitekturen har ju för övrigt möjlighet
att göra gagn även i fråga om den mindre arkitekturen, om
också detta icke närmast föresvävat akademien, då den gjort denna
framställning.

Jag skall be att få med ett litet citat, som jag förut anfört i

57 Nr 42.

Onsdagen den ;> maj, f. in.

utskottet, söka klargöra, att här icke är fråga om några modd niteter,
utan om att realisera en mycket gammal tanke — en tanke som
i renässansens dagar praktiserats av de stora världsberömda
mästarne, vilka ofta nog voro arkitekt, målare och skulptör i en
person. Den store Tessin korresponderade med Karl XII om arkitekturfrågor
och skrev en gång till honom, att han »erkände villigt,
att arkitekturen är rik i sig själv, och att den därför icke behöver
något lån, men skulptur och måleri äro så förbundna med arkitekturen,
att de ej kunna tåla någon skilsmässa. Men de skola användas
på rätta ställen» o. s. v.

När det nu anses vara viktigt och ändamålsenligt, att staten
uppehåller undervisning i byggnadsväsendets olika grenar, vore
det väl rätt underbart, om icke statsmakterna med sympati skulle
mottaga en framställning från de fria konsternas akademi om
anslag till ett nytt sätt att bedriva dessa studier, av vilket sätt de
som sagt hoppas en viss renässans inom. byggnadskonsten. Här
säges nu, att det fullständigt saknas plan till dessa fattiga .slantars
användning. Tvärtom finnes en mycket god plan, som i första
rummet pekar på, att man just skall hava lärare i de tre konstgrenar,
som man vill skola samverka inom arkitekturen, nämligen
den rena egentliga arkitekturen, skulpturen och. måleriet. Därutöver
har man uppgjort en plan, som innefattar tillgodogörandet av
vissa lokaler, vilken plan dock för närvarande icke kan förverkligas,
och detta är orsaken till att herr statsrådet kunnat knappa in de
28,700 kronorna — eu summa som vilken som helst byggnadssakkunnig
måste hava funnit mycket väl motiverad till de lo,000
kronor, som här begäras.

Jag vill icke gå djupare in i skrifterna. Jag lian dock i detta
sammanhang icke underlåta en, lat vara elak, reflexion. Jag skulle
nämligen vilja säga, att jag beundrar det dödsförakt, med vilket en
del av riksdagskamraterna kasta sig i elden i fråga om saker, som
deras egentliga sysselsättning och deras förstudier giva dem mycket
små förutsättningar att förstå.

Anslå rf'' till
skolan för dekorativ
konst.
(lorta.)

Herr Ericsson, Ollas: Herr greve och .talmanDen

siste ärade talarens anförande gav väl kammaren anvisning på vart
de ekonomiska konsekvenserna av ett beslut i enlighet med utskottets
hemställan kunna leda. Se på det område, där den ärade talaren
är mest hemmastadd och dit hans nuvarande verksamhet är förlagd
— se på Stadshuset därute; nog är det präktigt och nog blir det
något enastående, icke blott för Stockholm utan kanske för hela
landet, men vad kostar det? "Vederbörande ha ju fått tigga sig till
det ena anslaget efter det andra av såväl enskilda som Stockholms
stad, och Stockholms stadsfullmäktige har börjat tröttna. pa att
lämna vidare anslag till detsamma, och nu gå de omkring i Stockholm
med tiggarstaven igen för att anskaffa kopparplåtar till
byggets tak. Så går det med den dekorativa konsten när den får
göra sig gällande. Jag skulle icke göra någon invändning, om det
blott stannade vid ett eller annat enstaka fall, men fa professorerna

Nr 42. 58

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till vid konstakademien fortsätta och utveckla sin verksamhet på sätt
skolan för de- skisserats, så nog kommer det i fortsättningen att framställas
korativ konst. fä gorå sin konst gällande litet varstans, och det

Forte.) ]i0mmer att kosta pengar, mer än vi kanske kunna komma ut med.

Detta är den synpunkt jag lagt på frågan, och därför slutade
jag mitt förra anförande med framhållande, att jag ansåge det vore
viktigare för oss att ha en professur, som lärde oss att leva anspråkslösare
och sparsammare. Vi ha sannerligen mera behov av en
sådan skola än av de här ifrågavarande professurerna.

Jag har emellertid icke begärt ordet för att säga detta, utan
med anledning av herr Bergqvists beskyllning, att min uppgift om
att det saknades plan för användningen av de begärda 15,000 kronorna,
vore alldeles oriktig. Jag har åtminstone icke kunnat låsa
herr statsrådets motivering på annat sätt, än att Kung!. Maj:t
föreslår att dessa 15,000 kronor lämnas till konstakademien, som
får använda beloppet efter som Rungl. Maj:t och konstakademien
sedan finna för gott. Den plan, som finnes, är uppgjord för ett
anslag på 28,700 kronor, men den är icke en plan för 15,000 kronorsanslaget.
Jag står således för vad jag sagt.

Jag vet icke, om jag skall svara landshövding Holmquist på
hans särskilda anmärkning på mitt uppträdande här i kammaren,
men då jag förut underlåtit svara landshövding Holmquist på erinringar
han framställt mot mig torde det ursäktas mig om jag nu
svarar. Det föreföll honom att det var i hög grad olämpligt, att jag, som
går så dekorativt klädd här i kammaren, skulle ha något att säga
emot detta anslag. Ja, jag trodde verkligen, att landshövdingen
skulle finna att min dräkt och detta anslag ha ingen som hälst
beröring med varandra, och att han hade reda på, att den dräkt
jag bär är mina förfäders dräkt ända sedan hedenhös. Men jag
undrar, hur det förhåller sig med landshövding Holmquist i det
avseendet. Han är nog inte född landshövding, men nu är han det,
och nu få vi ofta se honom guldsmidd kring både hals och hjässa.
Ja ända ned till fotabjället. På det området har nog den dekorativa
konsten fått anstränga sig likasom staten fått lägga ned åtskilliga
kostnader, innan man fått fram dessa dekorativa anordningar. Och
landshövdingen har då sannerligen huggit i sten, då han försökte
polemisera mot mig på det sättet. När man sitter i glashus, skall
man inte kasta sten!

Herr Berg q v ist: I anledning av herr Ollas Ericssons replik
till mig, att det icke finnes någon plan för den ifrågavarande undervisningen,
vill jag nämna, att planen är den, att det skulle finnas
tre lärare i dekorativ konst, en i målning, en i arkitektur och en i
modellering. Vidare skulle av anslaget utgå: ersättning till en föreståndare
1,000 kronor, ersättning åt speciallärare för undervisning
i perspektivlära 1,200 kronor, undervisning i andra specialämnen
3,000 kronor, undervisningsmateriel 3,000 kronor, levande modeller
2,500 kronor, handbibliotek 5,000 kronor samt studieresor 2,500
kronor — summa 28,700 kronor. Nu skulle visserligen icke beviljas

59 Kr 42.

Onsdagen den 5 maj, f. m.

mer än 15,000 kronor, men det är klart, att dessa 15,000 kronor
skola användas inom ramen av denna plan, och vad som iattas lar
akademien tigga ihop.

Anslag till
skolan för de
koraliv konst

(Forte.)

Herr Holmquist: Herr greve och talman! .lag vill endast
säga ett par ord. Jag trodde verkligen, att jag med min enkla
vändning hade givit en eloge åt fädernas vackra (frakt, och det ar
i''u meningen med detta anslag att få fram det sköna även i den
gångna kulturen. Jag har aldrig jämfört mm synnerligen fula
landshövdinguniform och ännu mindre en del hand och ordnar med
den dräkt, som rättvikarna sedan gamla tider hava bunt aldrig
någonsin, och skulle det här vara fråga om att detta anslag skulle
syfta i den riktningen, skulle jag vara ense med herr Ollas Ericsson
i Ovanmyra om att avsla framställningen.

Herr Tengdahl: Herr talman! Jag skall endast be att fa
giva herr Ollas Ericsson en liten upplysning, som lian givetvis icke
kan sitta inne med, nämligen den, att Stockholms stadshus i förhållande
till sin oerhörda volym och med hänsyn till prisstegringen pa senare
tiden är en av de billigaste byggnader av det slaget, som kan uppletas
i detta land. För övrigt har herr Ollas Ericsson sjalv vant
med mig därborta och varit i tillfälle att beundra denna byggnad.
Då, när vi gingo där på tu man hand, hade han intet annat än god

att säga om byggnaden. . . ,, , .

Till sist vill jag säga, att med mm kila elakhet i slutet av
mitt förra anförande avsåg jag icke herr Ollas Ericsson, utan en
annan lantman, vars anförande i statsutskottet både ungefär io
jande lydelse: »Det där anslaget behövs inte.» Punkt och slut —
och så satte han sig.

Herr Ericsson, Ollas: Endast ett par ord! Jag vill säga
landshövding Holmquist, att för den nationaldräkt rättvikarna bala
behöva vi intet statsanslag.

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Jag begärde or det

med anledning av herr Tengdalils senaste yttrande. Han sade
där. att det var en lantman, som yttrade sig för avslag i statsutskottet
och därvid icke anförde någon motivering alls. Da det icke
finns någon annan lantman i denna kammare utom herr Ollas
Ericsson och jag, som reserverat sig i denna fråga, kan kammaren
lätt få det intrycket, att det varit jag, som fällt detta yttrande, oa
är icke förhållandet. Jag yttrade mig icke alls mom statsutskottet
i denna fråga. ... ... „ . . ,,

Då jag nu har ordet och herr Tengdahl ville låta påskina, att
vi reservanter här gett oss in på en fråga, som vi icke begrepe, vill
jag emellertid säga, att det visserligen är klart, att vi icke våga
ställa oss på samma höga nivå som herr Tengdahl — vi veta ju,
att han är en smula professor i sådana här saker —- men vi kunna
ju dock alltid se dessa frågor litet grand från den ekonomiska sidan.

Nr 42. 60

Onsdagen den 5 maj, f. in.

3M?laf-tid ''Det kan ocIi:så llän(]a> att vi kunna få tillfälle att något närmare utkoratw
konst. kinkar, när vi komma till andra, verkliga byggnadsfrågor. Vi
(Forts.) se’ ynrtkän städerna kommit med sina byggnadsfrågor. De kunna
nu icke ^själva sköta byggnadsverksamheten, utan måste bedja om
hjälp från det allmänna. Dit har det numera gått, och vart resultatet
skall leda, fa vi se sedermera. Jag tror, att representanterna
från stadssamhällena böra stämma ned tonen en smula, då de tala
i dessa frågor.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Ollas, begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
anförda reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 35.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
inredningsarbeten i nationalmuseibyggnaden;

nr 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för inköp av danska konstverk; och

, nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till restaurering av Värnhems klosterkyrka.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anslag till Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande nr 83, i anledning
svenska av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till svenska akadeakademims
rmens Nobelbibliotek.

Nobel bibliotek.

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Öl

Nr 42.

I anslutning till Kungl. Ma,j:ts i ämnet gjorda framställning
liade utskottet i nu föredragna utlåtande tillstyrkt, att riksdagen
måtte såsom bidrag till uppehållande av verksamheten vid svenska
akademiens Nobelbibliotek anvisa på extra stat för år 1921 ett reservationsanslag
av 20,000 kronor, att utgå på de villkor, Kungl.
Maj:t kunde finna gott föreskriva.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar J. Nilsson
i Skottlandshus, N. A. Nilsson i Kabbarp, Ollas A. Ericsson, A.
Wiklund, S. Bengtsson i Norup, P. B. Nilsson i Landeryd, W.
Bäckström, J. Jönsson i Slätåker och K. A. W. Björck, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava viss i reservationen angiven lydelse
och att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj :ts förevarande framställning
ej måtte vinna riksdagens bifall.

Herr Ericsson, Ollas: Herr greve och talman! Jag
ber om ursäkt, att jag måste säga några ord även i denna fråga.

Det är nu andra gången jag får vara med om behandlingen ^av
en framställning från Nobelinstitutet, som jag anser mindre tillrådligt
att tillmötesgå. Första gången var det för omkring 20 år sedan,
då Nobelinstitutet begärde att bliva, befriat från skyldighet att
betala skatt för sin inkomst. Det framhölls då, att det var en så
stor ära för Sverige att få utdela höga pris till utlänningarna, att
man därför ej finge sänka dessa pris med vad som åtginge till betalande
av institutet åbelöpande skatter. Den . gången sade riksdagen
nej, och jag tror att vårt land ej lidit minsta men av detta
beslut.

I förevarande punkt gäller det en framställning om ett anslag
av 20,000 kronor till Nobelstiftelsens biblioteksverksamhet. Nobelstiftelsen
har nämligen ansett erfordeligt att för ett rätt bedömande
av utdelningen av de stipulerade prisen skaffa sig en viss litteratur
från utlandet. Dessa anskaffningar hava utökats så, att de utgöra
ett ganska avsevärt bibliotek för närvarande. Vidare har man ansett
lämpligt, att detta bibliotek ställdes även till allmänhetens förfogande,
vilket även skett en längre följd av år.

Nu säger emellertid Nobelinstitutets styrelse, att biblioteket behöver
utvidgas; det kostar att ha det tillgängligt för allmänheten,
och därför behöves det nu statsanslag. Jag har intet att anföra .varken
emot att biblioteket utökas eller att det står till förfogande för
allmänheten, men nog måste jag säga, att när biblioteket hittills kunnat
anskaffas och stå till allmänhetens förfogande på stiftelsens bekostnad,
det kunde fortfara för framtiden på det sättet utan statsanslag.
Jag vill särskilt poängtera, att jag ser frågan ur denna
synpunkt. Jag har med min reservation ej avsett eller önskat, att
bibliotekets förkovran eller de anordningar därstädes, som gå ut på
att det skall stå till allmänhetens betjäning, på något sätt skulle
inskränkas, men jag har däremot ansett, att detta kan ske med de
medel, som Nobelstiftelsen har till sitt förfogande och utan att staten
behöver träda emellan. Dessutom ha vi reservanter ansett, att
det är principiella vådor förbundna med ett bifall till det kungliga

Anslag till
svenska
akademiens
Nobel -bibliotek.
(Forte.)

Nr 42. 62

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Anslag till
svenska
akademiens
Nobelbibliotek.

(Forts.)

förslaget. Har staten på detta sätt inlåtit sig i affärer med Nobelinstitutet
angående dess bibliotek vet man icke vart det leder till sist.
Jag yrkar därför, herr talman, avslag å det föreliggande förslaget
och bifall till den reservation, som bifogats av Nilsson i Skottlandshus
m. fl.

Herr Bergqvist: Herr greve och talman! Det synes mig,

som om den föregående ärade talaren liksom med honom de övriga
reservanterna hade utgått från en fullkomligt felaktig förutsättning.
De söka nämligen göra gällande, att det är fråga om ett statsanslag
till Nobelstiftelsen för dess genom stadgarna reglerade verksamhet.
Men det är icke alls fallet, utan här är fråga om statsanslag till
en biblioteksverksamhet för allmänhetens betjänande, och detta ställer
ju saken i en helt annan dager. Med Nobelinstitutet är förenat
ett storartat bibliotek i modern skönlitteratur, litteraturhistoria m. m.
Biblioteket har nu över 40,000 band. Detta bibliotek är närmast avsett
för dem, som skola förbereda prisutdelningarna, och i och med
att det tjänar detta ändamål, tjänar det den verksamhet, som Nobelinstitutet
skall utöva. Men svenska akademien, som utdelar det
litterära priset, har ansett, att ett så värdefullt bibliotek borde hållas
tillgängligt för allmänheten. Detta har skett under många år,
och akademien vill givetvis även för framtiden hålla detta bibliotek
tillgängligt för dem, som vilja studera där. Emellertid saknar
Nobelinstitutet medel för att fortsättningsvis kunna bedriva denna
verksamhet till allmänhetens tjänst. Det fordras nämligen mera
arbetskrafter i biblioteket, än om det skulle tjäna endast Nobelinstitutets
egna ändamål. Jag vill ock fästa uppmärksamheten på,
att riksbibliotekarien har på det allra livligaste tillstyrkt denna
framställning. Han säger, att genom detta bibliotek ett värdefullt
tillskott har uppstått och att en förut kännbar lucka icke blott i
huvudstadens utan hela landets biblioteksväsen blivit fylld. Och
efter att hava gjort en mängd uttalanden till förmån för statsanslag
åt detta bibliotek säger han till slut, att han anser sig böra på det
allra livligaste förorda den gjorda framställningen. Av detta uttalande
framgår, att det som sagt ej är fråga om understödjande av
Nobelinstitutets verksamhet förmedelst statsmedel, utan att ändamålet
är att understödja en biblioteksverksamhet, som ej har sin motsvarighet
vare sig hos kungliga biblioteket eller något specialbibliotek.

Reservanterna säga häremot, att »Nobelstiftelsen tvivel sutan
torde äga möjligheter att förmedelst egna medel tillgodose förevarande
behov». Det framgår dock tydligt av den^ kungliga propositionen,
att så icke är fallet. De medel, som sta till förfogande,
komma ur tre olika fonder. Det är dels ur grundfonden, dels ur
reservfonden och dels ur en särskild fond. Men dessa medel belöpa
sig endast till 21,500 kronor, under det utgifterna uppgå till
38,919 kronor förutom tillfälliga utgifter, som akademien kommer
att få genom bibliotekets förflyttning till börsen 1921 m. m. Enligt
stadgarna äro Nobelstiftelsens händer bundna med avseende på

63 Nr 42.

Onsdageu den 5 muj, f. in.

medlens användande, varför, när reservanterna^ saga, att den äger
medel till förfogande för ifrågavarande ändamål, detta är ett fullkomligt
obevisat påstående.

Yad slutligen beträffar reservanternas yttrande, att den i ärendet
lämnade utredningen i detta avseende måste anses bristfällig,
så hava ej reservanterna på något sätt angivit, vari denna bristfällighet
skulle bestå.

Jag anhåller, herr greve och talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först pa bifall
till vad utskottet i nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid. utlåtandet
fogade reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsiftskottets utlåtande, nr 84, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ny- och ombyggnad
vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

Med förordande av Kungl. Maj :ts förslag. i ämnet både utskottet
i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen matte till
ny- och ombyggnad vid akademiska sjukhuset i Uppsala såsom reservationsanslag
anvisa

a) på tilläggsstat för år 1920 ett belopp av 2,525,000 kronor,
därav 689,666 kronor såsom återstod av de för ifrågavarande ändamål
av riksdagen redan beviljade statsanslag å tillhopa 1,764,666
kronor,

b) på extra stat för år 1921 ett belopp av 2,000,000 kronor.

Reservation mot utskottets motivering hade anmälts av, utom
annan, herr J. L. Widell.

Herr W idelig Herr greve och talman! Jag har intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan, men däremot har
jag ej kunnat ansluta mig till den motivering utskottet framlagt^ för
sin hemställan. Därest -riksdagen nu varit obunden i denna fråga,
hade jag för min del icke ett ögonblick tvekat att yrka avslag pa
den kungliga propositionen, men enligt min mening är riksdagen
bunden genom föregående lagtima riksdagens beslut -— kanske juridiskt,
men i varje fall moraliskt. Inför den situationen har jag
måst ansluta mig till den kunliga propositionen, men jag har icke
kunnat underlåta att säga, att enligt min mening har hela detta
ärende allt från början skötts på ett synnerligen beklagligt sätt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i nu
föredragna utlåtande hemställt.

Anslag till
svenska ^
akademiens
Nobel- „ *
bibliotek.
(Forts.)

Anslag till
akademiska
sjukhusets i
Uppsala nyoch
ombyggnad.

Nr 42.

Om ändrad
benämning å
vissa lärårbefattningar.

64 Onsdagen den 5 maj, f. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till driftkostnader för akademiska sjukhuset i Uppsala:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa brister i anslag till karolinska institutet m. m.; samt
nr 87, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående täckande
av brist i skolöverstyrelsens expensanslag för åren 1918 och
1919 m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 88, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad benämning å vissa befattningshavare
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.

Uti en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1920 dagtecknad proposition
(nr 405), vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att förklara, att från riksdagens sida hinder icke
mötte, att av Kungl. Maj:t utfärdades föreskrift därom,

dels att vad i gällande författningar rörande de allmänna läroverken,
folkskoleseminarierna, de tekniska elementarskolorna, de
tekniska fackskolorna och de tekniska gymnasierna funnes stadgat
i fråga om lektor skulle gälla förste lektor; och

dels att vad i gällande författningar rörande de allmänna läroverken
och folkskoleseminarierna vore föreskrivet i fråga om adjunkt
och adjunkt å övergångsstat skulle avse lektor.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande av angivna orsaker
hemställt, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning ej måtte
vinna riksdagens bifall.

Reservation hade anmälts av herrar O. U. B. Olsson och K. A.
Tengdahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Denna fråga är ju ej

någon så stor fråga, men den är ändå av något allvarligare innebörd,
än en del ledamöter av kammaren gärna föreställa sig. Det är en titelfråga,
och man är ju icke så värst benägen att taga titelfrågor djupt
allvarligt, något som jag även tror, att man i vanliga fall gör rätt i.
Här är emellertid i detta fall ett undantag. Det är så att man i de
allmänna läroverken här i Sverige har lektorer och adjunkter med i
stor utsträckning alldeles samma tjänstgöringsskyldighet. Lektorerna
skulle ju vara lärare på gymnasierna och adjunkterna lärare i de lägre
klasserna, men det är i själva verket på det sättet, att ungefär hälften
av undervisningstiden på gymnasierna bestrides av adjunkterna.
Således: dessa adjunkter hava lägre lön och inga befordringsmöjligheter,
men alldeles samma tjänstgöring isom lektorerna. Då är det

Onsdagen don 5 maj, f. in.

Nr 4*2.

6.''»

naturligtvis redan därför rim och reson i, att ingen åtskillnad göres
på dessa lärarebefattningar i fråga om deras benämning.

Nu kommer härtill även ett annat skid. I sin hemställan till
Kungl. Maj :t om förändring av benämningen adjunkt påvisa adjunkterna,
att det en gång funnits skäl för denna uppdelning i lektorer
och ad juli ter, men att dessa skid nu icke längre äro gällande. Vidare
är det viktigaste skälet av rent praktisk natur. Det är nämligen på
det sättet, att adjunktstiteln är en titel, som cj användes i det personliga
umgänget. Scen bekant kallas och tilltalas alla adjunkter för
doktorer, ocli det får jag säga av egen erfarenhet, att icke är det precis
roligt att gå omkring och tituleras med en förnämare titel, än
man har rätt till. Det är nog på det sättet på de flesta håll, att de
unga adjunkterna mer än eu gång opponerat sig mot detta missbruk
av doktorstiteln för deras vidkommande, men de ha vanligen fått till
svar, att^det är ingen människa som säger adjunkt, och över huvud
blir en sådan anmodan mest betraktad som en sorts tillrättavisning åt
den person, som fått anvisningen. Det är icke heller roligt. Det är
ju helt naturligt, att när man vid läroanstalterna har lärare, alla med
samma tjänstgöringsskyldighet, det är tämligen obefogat att uppehålla
en ståndsskilnad emellan dem, som gives redan i benämningen.

Man har anmärkt mot denna adjunkternas petition, att de gjort
alldeles för mycket väsen av en liten sak, och man har t. o. m. insinuerat,
att adjunkterna på det sättet dragit ett visst skimmer av löje över
sig. Jag tror verkligen, att adjunktkåren kan bära den anmärkningen
med jämnmod. Jag tror, att adjunktkåren i Sverige, den långt övervägande
delen av våra läroverks lärarekår, tämligen lugnt kan låta
de antydningar till försmädligheter ifrån motståndarna till förändringen,
som kommit till synes, gå bort över sig. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på det faktum, att det är en kår, som enhälligt
har framkommit med denna anhållan till Kungl. Maj:t och överstyrelsen.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten, på att överstyrelsen
och Kungl. Maj.-t hava funnit denna anhållan berättigad. Då det
för några få dagar sedan här i kammaren var fråga om tillsättandet
av ett större antal extra-lärare, och motståndarna härtill skulle anföra
skal, sade utskottets förnämste förespråkare, att sakskäl hade han
inga — egentligen var han överens med reservanten — men han tilläde,
att eftersom varken överstyrelsen eller Kungl. Maj:t har framfört
detta krav, _ utan detta krav framförts av enskilda motionärer, är det
ändå icke tillrådligt, att kammaren går med på det. Nu har statsutskottet
här i en fråga, som ej skulle komma att kosta statsverket ett
enda öre, gått alldeles rakt motsatt väg. Här äro auktoriteterna, både
överstyrelsen och Kungl. Maj:t, fullt överens med den enhälliga adjunktkåren
om, att detta klav bör bifallas. Då bryr sig ej statsutskottet
om myndigheterna. Det ser nästan ut, som om statsutskottet brydde
sig om överstyrelsen och Kungl. Maj:t när det gäller ett utlåtande
från dem, som går mot lärarkåren, men däremot ej brydde sig om dessa
myndigheter, när det gäller en fråga, vars främjande ligger i lärarkårens
intresse. Jag kan ej förstå, att adjunktkåren genom sin tjänstgöring,
genom -sitt förhållande i vårt uppfostringsarbete på något sätt

Första kammarens protokoll 1920. Nr 42. 5

Om ändradbenämning
d
vissa lärårbefattningar.

(Forts.)

Nr 42, 66

Onsdagen den 5 maj, f. in.

Om ändrad
benämning å
vissa lärarbefattningar.

(Forte.)

gjort sig förtjänt av, att riksdagen skulle gå emot de myndigheter,
som ha uttalat sig, mot överstyrelsen och Kungl. Maj:t, i en fråga
som denna. Det finnes, så vitt jag kan se, ej något sakskäl föreburet
för utskottets hemställan.

Nu har man anmärkt, att om adjunktkårens krav i detta fall tillmötesgås,
skulle därav lätt kunna följa, att adjunktkåren sedan krävde
icke bara jämställdhet i fråga om benämningarna utan även ifråga
om lönerna, i följd varav resultatet skulle bli, att skillnaden mellan
lektorer och adjunkter eller, isom det heter i Kungl. Maj:ts förslag,
mellan förste lektorer och lektorer skulle i alla avseenden utplånas,
varigenom det skulle kunna komma därhän, att kompetenskravet
ifråga om lektorerna eller, som de skulle kallas, förste lektorerna skulle
sänkas. Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på, att detta icke
alls hör ihop med denna fråga, ty det är helt naturligt, att adjunkternas
krav på befordran kommer fram alldeles oberoende av, hur det
går med benämningsfrågan. Benämningsfrågan kan i saken varken
göra från eller till. Jag vet nu icke, om det är något europeiskt land,
som uppehåller en skillnad i benämningen mellan läroverkslärare
med samma tjänstgöringsskyldighet, mer än Sverige, och jag vill säga,
att Sverige icke i det fallet är att gratulera till upprätthållandet
av en sådan skillnad.

Således, herr talman, då det här tydligen är ett billigt rättfärdighetskrav,
som adjunkterna framställt, ett rättfärdighetskrav, vars
fyllande icke skulle kosta statskassan ett enda öre, och ett krav, framfört
enhälligt av en — jag vågar förmoda — allmänt aktad kår i
landet, och som fått myndigheternas enhälliga tillstyrkande, vågar jag
yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Bergqvist: Herr greve och talman! Jag kan ej tillmäta
denna fråga samma stora vikt och betydelse som den senaste
ärade talaren tycks ha gjort. I varje fall tror jag icke, att förslaget
kan rubriceras såsom demokratiskt. Men därmed må nu vara hur som
helst, jag vill dock fästa uppmärksamheten på, att frågan tämligen
nyss varit prövad av statsmakterna. Det var av lärarlönenämnden
föreslaget, att lärarna i de allmänna läroverken skulle kallas lektorer
och andre lektorer. Överstyrelsen gick med på förslaget, men ändrade
det därhän, att benämningarna skulle bli förste lektorer och lektorer.
När denna fråga i samband med frågan om lönereglering för läroverkslärarna
kom till löneregleringskommittén, avstyrkte kommittén titelförändringen,
och riksdagen 1918 fann icke heller anledning att göra
någon ändring i den kungliga propositionen, «som_hade gått på löneregleringskommitténs
förslag. Således: frågan är ju nyss prövad, och
därför synes det mig underligt, att den tagits upp redan nu. Det må
ju hända, att denna reform kan komma att äga rum framdeles, men
då synes det mig lämpligast, att det sker i samband med den omorganisation
av läroverken, som är ställd i utsikt, och jag förmodar, att
ingen skada sker, om denna skillnad i benämningen av läroverkslärarna
får stå kvar, tills nämnda omorganisation kan genomföras.

Jag vill också säga, att de skäl, som den allmänna adjunktförenin -

Onsdagen den f> maj, f. in.

G7 Nr 42,

gen framlagt, icke äro lyckligt formulerade. Om man läser dessa sex
punkter, blir man icke vidare stämd för bifall till den ifrågasatta reformen.
Även skulle jag vilja framhålla en sak, som måhända beror
på ett förbiseende, och det är att lektorerna vid högre lärarinneseminariet,
soin. ändå äro. de högst kvalificerade lektorerna vid någon läroanstalt
i vårt land, icke skulle få kallas förste lektorer utan få nöja
sig med benämningen lektorer. Jag förmodar, att detta är ett förbiseende
i hastigheten. Men även det visar, att frågan ej varit underkastad
tillräckligt övervägande.

Jag undrar, om icke denna titelförändring skulle medföra rubbning
i de kompetenskrav, som nu skilja lektorer från adjunkter. Jag
skulle verkligen vilja interpellera herr statsrådet, huruvida statsrådet
tänkt sig, att möjligen också en nivelering av kompetensen skulle bli
en följd av denna namnändring. Skulle det verkligen vara så, att den
på något sätt hade till följd en förskjutning i kompetensfordringarna,
så ånger jag, att. den föreslagna reformen vore mycket olycklig. Såsom
frågan nu ligger, kan jag icke finna annat än, att utskottet har
fog för sin .hemställan.. Man har jämfört adjunkterna med lektorer
vid seminarier och tekniska skolor o. s. v., men denna jämförelse är
icke beviskraftig, alldenstund dessa lektorer allesamman skulle bli
uppflyttade i den första lektorsgraden, under det att adjunkterna skulle
komma i den andra lektorsgraden. Må den blivande utredningen
om läroverksreformen komma med något förslag. Det kan då tagas
i det. störa, sammanhanget, men att nu taga denna fråga isolerad kan
jag icke finna befogat.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Olsson: Herr talman! Det är med en viss tvekan
jag uppträder här, ty jag har en stark förnimmelse av. att det
hela på ett eller annat sätt kommit på sned och att det väl är omöjligt,
att alldeles råtta till det.

Det utskottsutlåtande, som jag käft äran läsa igenom, och den
debatt, som jag haft nöjet åhöra i andra kammaren, ha. givit mig det
intrycket, att man tagit på denna sak på ett sätt, som jag alldeles
inte kunde drömma om, när jag lade fram frågan. När jag bestämde
mig för att lägga fram den, så var det, såsom jag sade i andra kammaren,
med en viss glimt i ögonvrån. Jag ville liksom säga, att det
för all del i denna fråga kunde sägas en hel del kvickheter, därest man
hade någon fallenhet för det, men att man inte borde göra det, ty jag
både själv gått igenom hela den listan och skulle kunna lägga fram
åtskilliga prov på sorten.

Nu har. emellertid utskottet svarat på ett sätt, som gjort, att jag
personligen inte på länge känt mig så allvarlig, och det är detta som
gör, att jag ber att få försvara min åtgärd i lika allvarsamma ordalag.
Ty visserligen bär man särskilt inom andra kammaren ideligen
sagt, att det här är en mycket skämtsam historia, men den som åhörde
debatten måste få det intrycket, att skämtet rörde sig synnerligen
tungtotät.

Utskottet säger först — och detta upprepades av den siste ärade

Om ändrad
banämniruj fi
vissa lärårbefattninfjar.

(Forts.)

Nr 42. 68

Onsdagen deu 5 maj, f. in.

ändrad, talaren — att frågan så sent som år 1918 varit före i riksdagen samt
vissalåra* därstädes blivit prövad och befunnen icke förtjäna något beaktande.
befattningar. Det är verkligen en sak, som jag visste förut. Mitt minne är nämli(Forts.
) gen sådant. Och det är en sak, som borde ha berett utskottet någon
liten eftertanke och kommit det att draga vissa slutsatser. För det
första den skitsatsen, att jag uppenbarligen inte gillar vad som skedde
år 1918, och för det andra den slutsatsen, att det — eftersom jag redan
nu år 1920 lagt fram saken — uppenbarligen måste ligga någonting
i den. Jag vill nämna, att den kommitté som hade att taga
under omprövning, huru man skulle förfara med de olika lärarekårernas
löner — i den kommittén satt jag — den var fullkomligt enhällig
i sitt beslut att söka avskaffa adjunkttiteln. Läroverksöverstyrelsen,
som hördes, instämde. De olika lärarekollegierna vid de olika
läroverken i landet instämde likaledes. Jag tror inte, att lärarelönenämnden
skulle givit sig in på denna sak, och heller inte att läroverksöverstyrelsen
och lärarekollegierna skulle biträtt saken, för den
händelse de funnit densamma absolut betsdelselös och inte värd något
som helst beaktande. Men löneregleringskommittén instämde inte,
såsom det påpekades i andra kammaren. Den sade nämligen så här:
»Kommittén, som i det föregående begagnat sig av benämningarna
lektor och adjunkt, finner dessa benämningar böra bibehållas för vederbörande
läraregrupper och saknar anledning förorda vad nämnden
beträffande såväl adjunkter som övriga lärare i nyss berörda avseende
föreslagit». Löneregleringskommittén både i det föregående begagnat
de andra titlarna och ville därför inte göra någon ändring!
Som man märker, finnes det mycken humor i detta land.

Utskottet säger vidare, att det anser »—- jämväl under beaktande
av den nu pågående utredningen om skolväsendets omorganisation
— skall icke förefinnas att tillstyrka Kungl. Maj ds förslag», och
den siste ärade talaren sade, att det först kunde komma i fråga, därest
man tog upp det hela i ett större sammanhang. Det är många saker,
som jag inte begriper, och denna hör till dem. Generaldirektör Bergfast,
således chefen för vår skolöverstyrelse, har samtalat med mig
i denna sak, och han var fullkomligt med på den och tyckte, att den
var riktig. Generaldirektör Bergqvist är vidare ordförande i den skolkommission,
som har frågan om skolväsendets omorganisation under
utredning. Han är den som dirigerar och leder detta arbete. Det
skulle vara högst kuriöst att tänka sig, att generaldirektör Bergqvist
som skolchef inte alls vet, vad han som kommittéordförande vet och
och att han inte heller skulle vilja, vad denne kommittéordförande
vill. Jag måste såga, att inte låter det synnerligen trovärdigt.

Vid sidan av dessa skäl, som utskottet anfört och som jag uppriktigt
sagt inte tycker äro några vidare skål, finnes det emellertid
ett annat, som spelar en mycket stor roll och som, efter vad jag kunde
förstå av debatten i andra kammaren, egentligen är det, som förvillat
en hel del människor. Om nämligen, säger man, läroverksadjunkterna
bara få titeln lektor, så kan man vara. tämligen säker på, att det
inte kommer att dröja länge, förrän de också vilja ha lektorslönen.
Och när man sedan visar upp för riksdagens ledamöter detta farliga

Onåd akten ilen f> maj, f. in.

69 Nr 42

perspektiv, så liar man dem säkert fångade. Det förefaller mig ändå,
som om detta inte skulle vara någonting så särskilt riskabelt. Vi ha
ju inom den svenska förvaltningen en hel del motsvarigheter. Vi ha
sekreterare och förste sekreterare, ingenjörer och förste ingenjörer,
kontrollörer och förste kontrollörer, aktuarie!- och förste aktuarier,
utan att man någonstans i de olika verken funnit den omständigheten,
att dessa olika titlar, föra med sig några ekonomiska kon
sekvenser av .den art, som man nu här vill göra troligt. Risken blir
säkerligen inte större, om man får lektorer och förste lektorer, än om
man har aktuarier och förste aktuarier.

Nu ställde biskop Bergqvist en direkt förfrågan till mig, huruvida
denna titelhistoria kunde innebära eu nivellering av kompetensfordringarna.
Naturligtvis inte. Men jag har ingen orsak att inte vara fullt
årlig gent emot biskop Bergqvist. Det är på det viset, att en viss
nivellering försiggår, men den beror på något helt annat än på en titelfråga.

Jag kan emellertid inte neka till, att det ligger något i grund och
botten löjligt över, att man sysselsätter sig med en titelfråga. Titlar,
det veta Vi allesamman, ha en viss betydelse, men man skall inte tala
om dem och framför allt internera ingående sysselsätta sig med dem.
Om man håller på en titel, så är detta alldeles tillräckligt skäl för att
i viss mån utmana löjet, och är det på det viset, att man begär en titel
— ja. då, mina herrar, är .det otvivelaktigt så, att man bör draga en liten
stund på munnen. Det är mycket sant, som biskop Bergqvist
säde, att den skrivelse, som lämnats in från adjunktföreningen har
en hel mängd hakar, som man kan hänga en hel mängd goda skämt
på. Det har berättats för mig, ätt andra avdelningens ordförande
egentligen slagit ihjäl Kungl. Maj ds förslag genom att läsa upp denna
skrivelse, naturligtvis med en viss klok och förståndig betoning,
inför utskottet i plenum. Jag vill säga, att jag inte har något som
helst att anmärka mot den proceduren. Men jag hade verkligen eu liten
förtröstan, att statsutskottet skulle vara kapabelt att skilja kärnan
från skalet och att det mycket väl skulle förstå departementschefen.
Ty kärnan ligger klär.

Det är så, som ,den förste talaren erinrade om, att läroverksadjunkterna-
äro utan en verklig titel. Den titel de ha rätt till användes
aldrig, och de titlar som användas ha de inte rätt till. Jag kan härvidlag
alldeles som i andra kammaren hänvisa till mig själv. Jag känner
endast en i denna kammare, som under den tid jag varit här i riksdagen
titulerat mig för läroverksadjunkt. Alla andra ha sagt lektor,
och när de inte sagt lektor, så ha de dragit till med rektor. Jag
medgiver, att det är litet otacksamt av mig att nu låta dem förstå, att
jag inte varit vidare charmerad av denna titulering.

Det är också på det viset, att ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag
inte på något som helst sätt kommer skada åstad. Det är verkligen
så, att det inte kan draga med sig några ekonomiska konsekvenser.
Vad som bestämmer lönerna är inte titlarna, och lektorstiteln bäres av
människor med mjmket olika löner. Den har mer och mer övergått till
ett slags gemensam titel för lärarna i vissa skolor, där vår svenska

Om ändrad
benämning ä
vissa lärår -befattningar.

(Fort*.)

Nr 42. 70 Onsdagen den 5 maj, f. in.

Om_ ändrad ungdom får sin utbildning och växer upp. Jag kan verkligen inte förvissa
lärår- s^’ bifall till Kungl. Maj :ts förslag skulle kunna bliva något

befattningar, slags skadligt prejudikat eller medföra några vådliga konsekvenser,
(Forte.) även om man försöker måla upp dem för sig. Härtill kommer också,
något som .den förste talaren pekade på, att denna, jag höll på att
säga huvudtitel, inte kommer att kosta staten ett enda öre. och jag
trodde uppriktigt sagt, att denna synpunkt fullständigt skulle bedåra
statsutskottet och vinna det för Kungl. Maj:ts förslag.

Ja, så ligger saken, när män ser den riktigt grymt allvarligt och
sakligt, Om jag däremot vill anlägga en mera personlig synpunkt,
ter den sig något annorlunda. Det var nämligen närmast två ting
som jag genom detta förslag ville -vånna. Här jag dåde fram det, gick
jag uppriktigt sagt inte så ingående diskuterande och preciserande igenom
saken. Det var, som sagt, två ting jag ville vinna, och jag har
en viss erfarenhet av, att det skulle vara bra, om de kunde vinnas.
Det ena var att jag ville ha bort allt det obehag och afl den vantrevnad,
som stora grupper läroverkslärare dragas med i denna fråga,
och i det fallet kan jag hänvisa till mig själv. Här jag började som
extra lärare vid nju elementarskolan, titulerades jag för lektor. Här
jag förklarade, att jag inte var lektor, titulerades jag för doktor och
när jag förklarade, att jag inte var doktor, titulerades jag för lektor.
Det var en ständig kretsgång, och detta dagliga kurragömma fann jag
obehagligt och i varje fall gjorde det mig inte glad. Jag kan såga,
att- jag först egentligen iblev försonad med denna historia, när lag fick
höra, att vår teckningslärare, som inte ens var student, också kallades
för doktor och att han till på köpet själv tyckte, att av alla saker
här i världen doktorstiteln onekligen hörde till det, som man kunde
räkna till livets njutningar. Det andra jag ville vinna var, att jag
ville söka få bort den söndring inom våra läroverkskollegier, som denna
titelfråga trots allt åstadkommer. Jag ser saken inte, såsom herrarna
i allmänhet, utifrån utan mera inifrån. Om man kallar det löjligt
eller inte, om man kallar det enfaldigt eller inte, om man tager
vilken benämning som helst på denna sak, så är det ändå på det viset,
att samvaron inom våra läroverkskollegier i många fall störes på ett
betänkligt sätt genom denna titelhistoria.

Här det nu var så — andra kammaren har ju redan fällt förslaget
— att ingen stor apparat behövdes, utan att man genom en enkel
åtgärd, bara så att säga genom en liten handrörelse hade kunnat
rätta till det på detta område, tänkte jag mig verkligen, att jag skulle
kunna vinna riksdagens bifall, när jag i all enkelhet rättframt, och
jag kan ju tillägga vördsamt, i denna sak hemställde, att riksdagen
ville bifalla Kungl. Maj ds förslag.

Herr Bäckström: Jag skall följa herr statsrådets uppma ning

att vara allvarlig i denna fråga, vilket också bättre ligger
för min röst. Dessutom föreligger här en bestämd anledning att
vara allvarsam, ty uppenbart är. att i detta fall en verklig längtan
förefinnes hos en stor kår att komma bort från adjunkttiteln.
Varför det då? Är det därför, att adjunkttiteln i och för sig är nå -

Onsdagen den "> maj, f. in.

71 Nr 42.

gentil] g dåligt? Nej, visst icke. Det år såsom vi hörde herr statsrådet
såga, därför, att ingen använder den titeln. Det berättades
nyss i andra kammaren en historia, som jag skall draga här, ehuru
det är att göra reservanterna eu tjänst. Det var en adjunkt, som
hade sagt, att de enda, som kallade honom adjunkt, voro undervisningsrådet
vid visitationer och lektorsfruarna. Det ligger något i
detta, och det visar, att det nog är riktigt att folk i allmänhet icke
använda titeln adjunkt. Klart är, att detta är ett moment att taga
hänsyn till, men något fel på adjunkttiteln i och för sig finnes icke.
Det är ett vanligt sätt i Sverige att använda titlar, som äro för
höga. Om vi till exempel tänka på en nybakad student, så finnes
ingen människa, som kallar honom student. Den titeln finnes emellertid
i Norge; jag har själv varit där som student och blivit titulerad
»herr student Bäckström», vilket jag tyckte lät mycket bra.
Såsnart en ung man hos oss tagit studentexamen, kallas han genast
»kandidat». Han är kanske litet generad i början, men vänjer sig
snart vid det. Har han sedan kommit ett stycke på väg till
medicine kandidatexamen, kallas han »doktor» och finner sig i det.
Det ligger i vårt lynne att använda för höga titlar. Folk vilja icke
använda adjunkttiteln, men något fel på denna titel i och för sig
finnes icke.

Emellertid: vad som är huvudsaken för mig, då jag måste
bestämt ställa mig mot Kungl. Maj:ts förslag, det är frågan om
konsekvenserna. Herr statsrådet sökte göra troligt, att denna titeländring
ej kan medföra några ekonomiska konsekvenser. Men är det möjligt,
att upprätthålla skillnaden mellan lektors- och adjunkttjänster,
om det ej är någon annan differens än den, att den ene kallas för
förste lektor och den andra för lektor och att den ena har 1,500 kronor
mer i lön? Är det icke så, att man har anledning tro, att där skiljande
1,500 kronorna så småningom komma att försvinna,? Vi hade
för en vecka sedan en debatt här om professorerna vid farmaceutiska
institutet, det var fråga om deras uppflyttande till samma lönegrad
som universitetsprofessorerna. Det är fråga, om det ej kan gå. på
samma sätt här. Om man nu gör det, så ha vi fått den nivellering,
som biskop Bergqvist nyss talade om. Och här kommer jag till
mitt huvudargument. Skillnaden mellan adjunkts- och lektorskompetens
är ju licentiatexamen och ''disputation, d. v. s. fulla tre års
studier. Om man nu nivellerar här, så att man bara får en skillnad
på 1,500 kronor eller mindre, men icke någon skillnad i social ställning,
hur vill man då tänka sig, att det skall bli möjligt att skaffa
ett tillräckligt antal unga män, som vilja offra dessa tre års studier
med ty åtföljande studieskulder för att skaffa sig lektorskompetens?
Kan herr statsrådet — som jag vet är personligen varmt
intresserad för vetenskaplig forskning — saga mig på vad sätt
herr statsrådet kan garantera, att det skulle bli någon person alls,
som loge licentiaten hädanefter, annat än den speciella begåvning,
som tror sig ha utsikt att nå fram på professors-karriären? Detta är
mitt huvudargument: jag är rädd för, att den högre bildningen skulle

Om ändrad
benämning ä
vissa lärarbefattningar.

(Forte.)

Nr 42.

Om ändrad
benämning å
trissa lärårbefattningar.

(Forte.)

72 Onsdagen den 5 maj, f. m.

lida, om man loge det steg, som bär är föreslaget. Jag måste därför,
hur gärna jag än skulle vilja tillgodose den önskan, som är
uttryckt från adjunktshåll, dock bestämt förorda, utskottets hemställan.

Herr statsrådet Olsson: Jo, herr talman, jag skall ögonblickligen
svara på den sista frågan Det är en sak, som jag ju inte förstår,
detta tal om att införandet av titlarna lektor och förste lektor
skulle åstadkomma en slags nivelering. Lektorstiteln är ju bunden
vid en viss lön, och förste lektorstiteln är bunden vid en annan
lön. Om det vore på det viset, att lönerna liksom glede samman, då
vore Jet alldeles uppenbart, att inte många skulle bry sig om att
skaffa den högre kompetens, som kräves för den högre titeln, men
detta, att lönerna skulle glida tillsammans, det är ju en konstruktion.
Det är något, som vi konstruera upp för att få fram faran.
Denna slags nivelering finnes inte någon annan stans än i resonemanget
här. Den nivelering däremot, som verkligen äger rum, den
har helt andra orsaker. Det är en nivelering, som jag, i den mån
jag kan, försöker hålla tillbaka. Jag kan ju saga, hur den ser ut.
Det finnes inte så många nu, som ha råd att skaffa sig den utbildning,
som leder till gradering, men det finnes en del, som äro licentiater,
och dessa licentiater söker man på ett eller annat sätt få
att spela de graduerades roll. Man medgiver, att det förorsakar
svårigheter, men det finnes ingen möjlighet eljest att besätta platserna.
Finnes det verkliga skal, d. v. s. om det är en man, som vetenskapligt
sett står en graduerad så nära, att man liksom kan
tycka, att ingen större skillnad finnes, så ger man dispens i den
vägen; finnes inte denna närhet, så ger man naturligtvis inte denna
dispens. Men det är utvecklingslinjen. Den nivelleringen, den ha
vi redan i gång, och den tror jag en gång tenderar till en gemensam
examen med allt vad därav följer. Men det är en framtidsmusik,
som vi inte ha att. gorå med i dag. Nu gäller det en helt annan sak,
såvitt jag förstår.

Herr W i de 11: Herr greve och talman! Jag anser mig höra
giva tillkänna, att ja,g inom utskottet först yrkat bifall till Kungl.
Maj:ts proposition. Jag kunde visserligen ej för min del finna, att,
det fanns några bärande sakskäl för densamma, men å andra sidan
var det en enhällig önskan från en stor tjänstemannaklass, och då ett
bifall till denna önskan, såvitt jag kunde so och som också nu blivit
sagt i debatten, ej komme att- kosta staten ett öre och icke kunde,
som jag trodde, medföra några konsekvenser, ansåg jag, ett statsutskottet
saknade skäl att motsätta sig ''denna allmänna önskan.
Emellertid kunde jag ej vidhålla denna ståndpunkt, då det under
debatten framkom från den kungl. propositionens försvarare, att
bakom denna faktiskt låg åtminstone från hans sida eu strävan
att åstadkomma en nivellering mellan adjunkter och lektorer, med
andra ord en strävan att sänka kompetensfordringarna för lekto -

OnsiiagCD den 5 maj, f. in.

rerna. .lag kunde i varje fall oj tolka orden pa annat sått, noll under
eådana omständigheter frånträdde jag mitt första yrkande och Inträdde
det framställda avslagsyrkande!.

Herr Pers: Herr talman! Jag liar begärt ordet endast för

att giva till känna, att jag bär en vis skuld i att den bär frågan kommit
upp. Jag satt nämligen i löneregleringskommittén, när den avstyrkte
adjunktstitelns avskaffande, och bidrog till det beslut, som
fattades där, ett beslut som, efter vad man nu får böra, varit ödesdigert
för adjunkternas ställning i åtskilliga avseenden. Emellertid
var skälet för mig då en motvilja mot det titelväsende, som florerat
i så hög grad bär i landet, särskilt inom tjänstemannakretsar,
ett titel- och ett rangväsende, som jag saknar möjlighet att uppfatta
och uppskatta. Nu kan man ju förstå, att det uppskattas pa andra
båll, och det kunde ju tänkas, att jag skulle ångra vad jag bar gjort i
löneregleringskommittén, men när jag läste dessa sex punkter, som
bär äro berörda, då kände jag mitt samvete verkligen fredat. Tjur
dessa sex punkter slår det en till mötes en anda så underlig, sa
verkligt underlig, så att jag tänkte, att jag gjorde rätt, som avslog
det, som satte mig emot det. Och ännu i denna dag så reagerar
jag emot det. Det går ej an att bara bagatellisera de här sex punkterna,
de äro en verklighet, de äro uttryck för en kårs längtan och
trängtan och dess uppfattning om titelns betydelse, och jag för min
del vill ej medverka till att en sådan uppfattning bibehålies i vårt
samhälle. Vi ha alldeles för mycket av rangväsende, av uppdelning
i klasser efter kompetens, efter löneställning, efter titelställning,
och jag skulle vilja hemställa, att man åtminstone från lärarhåll försökte
reformera, försökte gå i den riktning, att människorna värderades
icke efter ett examenspapper, utan mera som sagt var efter
sitt värde som människor, och sin personliga duglighet. Jag har
låtit mig berättas, att det hänt, att Kungl. Maj:t utsett en adjunkt
till rektor. Ja, det är rätta vägen, att en, som är på ett lägre plan,
kan bli ledare för en läroanstalt. Det visar en utveckling i rätt riktning:
man tar en man därför, att lian är duglig att leda. även om
han ej har denna jdtre ställning. Det är något av den^ nya andan.
Men att jag skulle finna den skeptiska adjunkten från Göteborg
på den bär linjen och likaså min vän herr Oscar Olsson — ja, det
var verkligen förvånande. Men jag kan ej, trots detta möte, ansluta
mig till Kungl. Maj:ts förslag bär, utan stannar vid utskottets förslag.

Och jag vill till detta säga, att ''det dock ligger en realitet bakom
detta. Adjunktstiteln tillkom ju vid en tid, då adjunkterna både att
handleda pojkar i 9—10-årsåldern upp till 15-årsaldern, och sa är
det ju formaliter ännu, fastän det bär ordnats så, att de nu fa
gå högre. Men så länge som denna organisation finnes, så är det
en reell grund att hålla på en sådan titel. Nu ha vi ju en kommission,
som sitter för att ordna den här saken, sa att de lägre klasserna
skola tagas bort och folkskolorna fa övertaga eu del av ad -

Nr 4..

Om ändrad
benämning ä
vissa lärarbefattningar.

(Forts.)

Nr 42. 74

Onsdagen den 5 maj, f. in.

Om ändrad
benämning å
vissa lårarbefaltningar.

(Forts.;

junkternas arbete, så att adjunkterna sålunda skulle få taga i med
handledningen av pojkarna efter en högre åldersgräns. Jag föreställer
mig, att när detta förslag blir genomfört, så har nämnda reella
skäl fallit bort, och då är det större skäl att få en gemensam
titel. Men om vi nu skulle antaga Kungl. Ma j ris förslag och införa
titlarna förste lektor och lektor, hur skulle vi då ställa efter den
nämnda skolreformens genomförande? Jo, följden skulle bil den,
att man då ej kunde gå till den gemensamma titeln lektor, ty förste
lektorerna skulle ju därigenom känna sig degraderade, och det är
ju något litet förskräckligt »om en lönereglering, som skulle justera
en lön nedåt. Det vore alldeles hårresande naturligtvis. Ja, då har
man ingen annan utväg än att införa en gemensam lärartitel och
kalla alla för professorer. A la bonheur, det kostar ju ej heller något,
och det kommer kanske att ske någon gång i tiden.

Herr Bergq vist: Herr talman! Jag måste rikta ett par
små repliker till herr statsrådet, och jag hoppas, att han ej tar
dem illa upp. Herr statsrådet sade, att, då han. trots det att frågan
var prövad 1918, likvisst hade framlagt förslag vid innevarande
års riksdag, statsutskottet hade bort inse, att han ej gillade riksdagens
beslut då. Därtill vill jag svara, att herr statsrådet kanske
skall inse, att statsutskottet nu velat understryka, att det tvärtom
gillade beslutet. — Det andra, jag fäste mig vid, var, att herr statsrådet
sade, att då lärarlönenämnden och överstyrelsen gåvo sin
anslutning till adjunktstitelns avskaffande, detta icke skedde utan
anledning. Jag vill hoppas, att han därmed ej ville säga, att när
statsutskottet avstyrkt den här framställningen, detta skett utan
anledning. — Och så för det tredje sade herr statsrådet, att herr
statsrådet hade trott sig kunna bedåra statsutskottet med denna
framställning. Ja, när man ser statsutskottet utifrån, kan man möjligen
tro, att det är lätt att bedåra, men känner man detsamma inifrån,
så vet man, att det är ganska svårt att bedåra. Jag förundrar
mig till och med icke över, att herr statsrådet icke ens med dekorativ
konst kunnat fullständigt bedåra det.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! De skäl, som ha anförts
mot denna reform, äro högst olikartade, och det är icke mycket
att undra på. Herr Pers säger, att han går mot den därför, att vi
ha för mycket uppdelningar i rangställning. Det skälet är lika bra
som månget annat, att när man begär, att en uppdelning skall tagas
bort, så säger herr Pers: av det skälet skola vi behålla den! Det är
alldeles utmärkt bra resonnerat i jämförelse med alla de andra resonnemangen,
som kommit fram här!

Så kom herr Pers med ett annat skäl, nämligen att förste lektorerna
skulle anse sig degraderade, ifall adjunkterna finge heta
lektorer. Jag undrar, vem som sagt det, vem som talat om det för
herr Pers. Jag är bekant med många lektorer, och ingen har sagt
till mig, att han skulle känna sig degraderad, om adjunkterna finge
heta lektorer. Jag har talat med de övriga lektorer, som finnas i

Nr 42.

Onsda^cu den 5 maj, f. m. <;>

denna kammare, vi äro summa tre stycken endast, men alla tre äro
vi ense om, att detta är ett synnerligen berättigat krav, adjunkternas
krav på att lä eu sådan titel, som kan användas, i stället för en,
som icke kan användas.

Herr Bäckström tyckte det var ledsamt, att adjunktstiteln ej
användes, och sade, att han för sin del tyckte den kunde vara bra.
Ja, det är ju rysligt roligt, men nu är det dock så, att det smäller
litet högre, vad adjunkterna tycka i detta fall än vad herr Bäckström
tycker, och då adjunkterna icke tycka det, så anser jag, alt
riksdagen bör taga mera hänsyn till deras känslor än de utomståendes,
såvida dessa ej ha andra skäl. —- Herr Bäckström hade ju ett
annat skäl, som också herr Widell var inne på. Herr Widell apostroferade
mig och mitt yttrande i statsutskottet utan att nämna
mitt namn. Han sade, att han åminstone hade fattat mig på det
sättet, att jag menat, att detta skulle vara en inkörsport för vidare
krav, som skulle avskaffa skillnaden mellan adjunkt och lektor.
Ja, jag kan ej hjälpa, att herr Widell fick den uppfattningen. Han
säde också i statsutskottet, att han fick den, men man kan ju ej
ändra alla missuppfattningar här i världen! Jag deklarerade på
begäran min personliga ställning i den andra frågan, som ej rör
denna. Min personliga ställning i denna andra fråga var, att det
borde finnas möjlighet för duktiga adjunkter att befordras till lektorer,
även om de ej hade avlagt disputationsprov, men jag har
aldrig uttalat mig för ett utslätande av7 skillnaden mellan två olika
läraregrupper vid elementarläroverken: en högre avlönad och en
lägre avlönad. Jag tror, att det ej går, och att det ej skulle vara
nyttigt att upphäva skillnaden på den punkten, men såsom jag
förut en gång betonat, så är det ej den frågan, som här föreligger.
— Herr Bäckström talade om, att det skulle vara alldeles otänkbart,
att en del människor skulle ligga och taga licentiaten, kosta
på sig 2, 3 års dyra studier utöver den för lärarkompetens nödvändiga
ämbetsexamen, om de ej hade utsikt att få heta lektorer
ensamma, utan även magistrarna skulle få heta det. Ja, vi äro nu
inne på samma historia, som herr Pers anförde. Jag har aldrig hört
någon lektor tala från den synpunkten om den saken. Jag trodde
också annars, att det vore viktigare för de lektorskompetenta att
få högre avlöning än att få högre titel. Nu vill jag också fästa uppmärksamheten
på, att vi seminarielektorer, åtminstone de flesta av
oss, icke ha annan kompetens än adjunktskompetens, och riksdagen
har ej ansett några betänkligheter ligga i att låta oss >.bli lektorer
och till och med få lektorslön efter viss prövning av vår kompetens.
Och detta har skett efter 1918.

Utom seminarierna ha också de tekniska gymnasierna fått lektorstiteln
på samma kompetens, som fordras för adjunkterna vid de
allmänna läroverken. Då var det icke heller någon stor apparat
med farhågor, som sköts fram i förgrunden för att hindra den utvecklingen.

Vad nu det beträffar att man även om adjunktstiteln avskaffas,
på något sätt måste sörja för att folk fortfarande tager licen -

Om ändrad
benämning ä
ritsa, lärårbefattningar.

(Forts.)

Nr 42. 76

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Om ändrad
benämning ä
vissa lärarbefaltningar.

(Forts.)

tiatexamen och disputerar, så kan det ske på många sätt. Först och
främst kvarstår ju lönefrågan och den är väl den viktigaste, lönerna
vid läroverken. Men för det andra finnes det ju också andra utvägar,
som kunna i detta fall vidtagas. Jag förstår emellertid icke,
att den saken i detta sammanhang behöver diskuteras. I denna
fråga, frågan om adjunktstitelns ersättande med lektorstiteln, kan
jag fortfarande icke finna, att något sakskäl har anförts gentemot
adjunktskarens petition, överstyrelsens utlåtande och Kungl. Maj:ts
framställning. Det skälet, att en utredning nu pågår inom skolkommissionen,
har redan tillbakavisats genom påpekandet att läroverksöverstyrelsens
högste chef sitter som ordförande i skolkommissionen,
och följaktligen möter det från skolkommissionens arbetes
och dess planers sida icke det ringaste hinder mot att redan nu vidtaga
denna reform.

Herr Lindhagen: Riksdagsmännen på Västernorrlands länsbänken

hava fått ett telegram från adjunktföreningen däruppe
att hjälpa dem, och detta har gjort, att jag tyckt, att jag också borde
säga några ord.

Det förefaller mig, att en sådan här fråga bör bedömas från
deras synpunkt, som verkligen önska reformen, om man nu skall
kalla den en reform. Det är en liten fråga eller icke någon fråga
alls för oss utomstående, men för dem det gäller är det en allvarsam
fråga, och det är ur den synpunkten, som den skall betraktas.
Varför är det för dem en avsevärd fråga? Jo, därför, för det första,
att själva titeln i och för sig, adjunkt, är ju nästan något av ett
okvädinsord. Adjunkt betyder ju ett bihang till något annat, något
som icke^ är självständigt, utan som kommer på sladden. Det är
således så, att själva benämningen är nedpressande i sig själv. Häremot
invändes, att andra kammaren i demokratiens namn redan har
avslagit denna begäran. Jag tycker åter, tendensen att avskaffa de
olika klasskillnader, som uppstå genom titlar i våra ämbetsverk,
val också är en slags reform, som gör, att människorna skola känna
sig mera någorlunda lika.

Det var en tid, då man i hovrätten skillde på hovrättsråd och
assessorer, men denna skillnad avskaffades, och de kallas nu hovrättsråd
allesamman.

Jag skall be, herr talman, att på det livligaste få tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr T e n g d ali 1: Herr talman, mina herrar! Jag har med

avseende å titelväsendet ungefär samma grundsyn som herr Pers,
och jag behöver ju ej misstänkas för att vilja underblåsa någon falsk
titelsjuka. Men då jag gått med herr Oscar Olsson om hans reservation,
sa är det därför, att jag ser saken ur språklig-historisk synpunkt.
Jag erinrar mig, att när jag för 45 år sedan inskrevs såsom
lärjunge i ett läroverk, så var adjunktstiteln i realiteten redan
borta, och på dessa 45 år har jag aldrig hört någon människa använda
denna titel varken till eller om någon av de ifrågavarande lä -

Ousdagen den .> in ti, f. m

77

Nr ii.

rama. Detta är orsaken, vavlör jag liar gatt ined pa denna reservation.
.

Sedan ber jag att ia säga eu annan sak, där jag nödgas delvis
rikta mig mot min partivän lierr Bäckström, .lag kan icke alls
följa med hans tankegång, då lian talar om, att denna lilla sak kan
hava något inflytande med avseende på den högre bildningen. Huru
skulle man kunna förmå unga människor att taga licentiatexamen,
säger han, om de icke får användning för den på lektorsplatseri Det
är icke alls frågeställningen, herr Bäckström. Frågeställningen är
den: Behöver staten licentiater vid de allmänna läroverken? Och
det är för övrigt en fråga, som icke föreligger i dag. Jag’ är för
min del mycket tveksam i den frågan; men det liar sagts mig från
håll, som är mycket kompetent, att de par tre arens ökade studier,
som lektorerna hava framför adjunkterna, och framför allt den kria,
som de skriva mer än dessa, lära under årens lopp hava blivit svenska
staten mer än nödigt dyrbara.

Jag skall be att få avgiva en personlig deklaration med avseende
på den högre bildningen, detta för att icke på något sätt bliva
missförstådd.

Jag är icke fiende till den högre bildningen. Såsom en av
initiativtagarna till den fond, som för närvarande finnes för understödjande
av fattiga människors högre studier, behöver jag icke misstänkas
för något sådant. Men vad jag absolut är fiende till är den
högre bildningens placerande på orätta ställen. Denna felplacering
f. n. är enligt min och många andras djupt grundade övertygelse
en av landets största olyckor —■ en olycka, som ^måhända endast
kan jämföras med en annan av våra stora olyckor, låt oss säga t. ex.
1902 års löneregleringskommitté.

Om ändrad
benämning d
vissa lårarbefattningar.

(Korta.)

Herr Andersson, Gunnar: Oaktat tiden är så långt

framskriden och oaktat andra kammaren redan fällt förslaget, kan
jag icke underlåta att efter att hava hört den siste ärade talaren
yttra några få ord.

Det är för mig alldeles uppenbart, att titelfrågan i och för sig
är skäligen likgiltig. Det vore kanske det bästa att gå den väg,
vartill man tenderar i Tyskland, och utnämna alla lärare vid läroverken
till gymnasialprofessorer. Då hade man denna titelsjuka
snart utdöd. Men vad som för mig är huvudsaken är, att om förslaget
skulle bifallas, så hava vi, såsom upprepade gånger här under
debatten blivit framhållet, gjort en reform baklänges i den riktningen,
att de akademiska studiernas nivå kommer att sjunka, ej
som sig bör att syfta, ingalunda, såsom herr Tengdahl sade, till
att det skall skrivas en kria — detta kan gälla vid vissa enklare
tyska universitet — utan leda till att lära folk vetenskapligt och
självständigt arbete. Denna för den svenska kulturen, för den högre
svenska bildningen så utomordentligt viktiga sak, den hava vi lågt
en dynamitpatron under om vi antaga förslaget, så att en mycket
stor del av dem, som nu offra mödor och det lilla kapital de hava
och ofta t. o. m. ådraga sig stora skulder, icke komma att göra det

Nr 42.

Om ändrad
benämning å
vissa lärårbefattningar.

(Forts.)

78 Onsdagen den 5 maj, f. m.

i samma omfattning som hittills, ty, mina herrar, det finns väl oaktat
alla vittnesmål, som hava framförts, icke det ringaste tvivel om
att vi inom några få år få höra kravet framställas på att få en
reglering av lönerna till alla, som heta lektorer, till ungefär samma
eller alldeles samma lönegrad. Då hava vi i skolorna en enda lönegrad
och då finns det sannerligen icke något skäl att hålla uppe
den olika kompetensen heller, ty den skillnad, som nu finnes i lön,
är i allra, allra minsta laget, dag tror, att det här i Stockholm
kanske gör mindre, men för var och en, som har sett hur och var
det vetenskapliga arbetet bedrives här i landet och som vet, vilket
ofantligt arbete av verkligt solid och god art som ej minst våra
graduerade lektorer hava utövat inom vetenskapens olika grenar,
är det klart, att de hava varit den stora hjälptruppen, som de små
kårerna av akademiska vetenskapliga forskare här i landet hava haft
vid sin sida i ofantligt högre grad än som har varit fallet med adjunktskåren,
såsom naturligt och klart är. Ty dessa härdar, som
lektorskårerna vid våra läroverk bilda för att hålla uppe den vetenskapliga
forskning, som de bredvid det tyngande, allvarliga skolarbetet
bedriva, de försvinna, och jag försäkrar eder, mina herrar,
att huru ni än nivelera, även om ni lyckas gå den väg, som herr
statsrådet antydde, att göra en likformig lärarexamen, komma den
svenska skolan och den svenska kulturen att förlora på detta, och
på den grund ber jag, åtminstone för närvarande, att ni icke gå med
på detta förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Alexanderson: Jag är alldeles ense med den siste

talaren i hans syn på vad som fordras av lärarekåren vid våra allmänna
läroverk, och jag begärde närmast ordet för att rikta en gensaga
emot de uttalanden, som strax före honom herr Tengdahl hade,
då han lät det ordet falla, att han trodde, att det icke hade någon
betydelse, att man inom läroverken hade lärare, som hade läst »ett
par år till» och skrivit »en kria», som orden folio.

Jag kan icke hjälpa, att då jag hörde detta yttrande och erinrade
mig vad den ärade talaren här något tidigare på förmiddagen
yttrade om dem, vilka tala om saker, som de icke själva förstode,
det föreföll mig, som om det ordet borde mot honom denna gång gå
igen. Det kan icke mätas, vilken betydelse det har för den högre
bildningen i landet att på gymnasialstadiet det finnes en stamtrupp,
en kärna av lärare, som stått och fortfarande i möjligaste mån stå
i levande beröring med vetenskaplig forskning. De giva åt de mera
teoretiskt begåvade av lärjungarna på detta stadium impulser, som
icke vore möjligt att giva för mera än ett och annat undantagsfall
av dem, som icke varit i tillfälle att ägna sig åt denna egentligen
vetenskapliga forskning.

Men sedan jag sagt detta, vill jag tillägga, att jag för min del
icke kan beträffande den här föreliggande frågan så deciderat draga
samma slutsatser, som den närmast föregående ärade talaren gjorde.
Jag kan icke se, varför icke den sak, vars talan han fört och jag

Onsdagen den 5 maj, f. in.

79 Kr 42.

också försökt föra, skulle vara sfi god, att den kommer att kunna
försvaras och den högre kulturen kommer att värnas alldeles oberoende
av huruvida man ger en tämligen likartad titel åt den ena
eller andra gruppen inom lärarekollegiet vid läroverken. Men framför
allt vill jag beträffande den kungl. propositionen och utskottets
hållning därtill säga, att jag tycker, att det är synnerligen rimligt
och riktigt, att adjunktskåren får en sådan benämning, att den verkligen
kommer att användas vid tilltal och omtal av dem.

Här har t. ex. herr Pers gjort gällande, att det skulle i viss
mån vara ett utslag av den svenska titelsjukan, som här förelage,
och den borde man på alla sätt bekämpa. Ja, man bör eller maste
det. Men vad är titelsjuka? Är det icke framför allt, att folk vill
tituleras med andra titlar än som motsvara det yrke, den verksamhet,
den tjänst, som de hava? Om de däremot begära att få en sådan
benämning på sin tjänst, att de verkligen bliva titulerade med
sin rätta titel, så förefaller mig detta icke vara titelsjuka. För
all del, vi skulle ju likaväl kunna använda den franska metoden
att kalla alla för »herr», liksom vi göra här i riksdagen. Men det
göra vi nu en gång icke i allmänhet, och det sker följaktligen icke
heller med avseende på denna speciella tjänstemannagrupp utan ett
faktum är, att de tituleras med en titel, vanligen högre än de hava
rätt till. Och det begäres nu, att deras tjänst skall givas en sådan
benämning, att de få ett tilltal, som precis motsvarar den tjänst de
hava. Det synes mig vara en fullkomligt korrekt och rimlig begäran
av dem, en begäran, som borde understödjas och ingalunda
kallas ett utslag av titelsjuka. Fn annan fråga kan ju vara, om
det riktiga vore att använda just benämningarna förste lektor och
lektor eller man också kunde tänka sig möjligheten av en annan benämning
på adjunktsgruppen, som mera skiljer adjunkterna från
lektorerna, ehuru jag icke för min del fäster någon större vikt vid
den saken.

Herr Berg q v ist: Det vill framgå av den siste talarens

anförande, att han lägger stor vikt därvid, att adjunkterna nu fa
bära en högre titel än de hava rättighet att bära. Ifall detta förslag
kommer att gå igenom, skulle det motsatta fallet komma att
äga rum med förste lektorerna. De komme da att fa bära en lägre
titel, än de hade rättighet att bära, ty ingen skulle titulera dem
förste lektor utan blott lektor.

Herr statsrådet Olsson: Herr talman! J ag skall endast

säga ett par ord. Det har framhållits nu alldeles pa slutet eu del
synpunkter, som jag tycker i någon mån kasta en onödig skugga
över den ställning, som departementschefen i denna fråga har intagit.

Då professor Gunnar Andersson talar så varmt om det vetenskapliga
pioniärarbete, som våra gymnasiallärare utfört, har han
mitt fullkomliga gillande. Jag har visserligen den uppfattning som
han, att här ge våra läroverk den svenska vetenskapen gratis en hel

Om undrad
benämning ö
vissa lärarbefattningar.

(Forts.)

Nr 42. 80

Onsdagen den 5 maj, f. m.

Om"ändrad
''benämning å
vissa lärårbefattningar.

(Forts.)

mängd saker, men det är ju i alla fall en helt annan fråga. Det är
mycket troligt att riksdagen — kanhända inom en inte alltför lång
tid —. blir tvingad att taga ståndpunkt till denna sak, huruvida
man vill på det viset understödja den svenska vetenskapen genom
att giva löner åt gymnasiallärarna, som i grund och botten äro utöver
dem, som eventuellt skulle kunna behövas för dem såsom lärare.
Det blir en sak, som svenska riksdagen då får pröva, men
jag tycker inte att denna sak skall få lov att kasta skugga över
det, som för närvarande är föremål för debatt, och som är någonting
helt annat. Det är verkligen inte titeln, som bestämmer något
i dessa ting. Det är ekonomien, och så länge vi ha löner, som en
graduerad man kan nöja sig med, så länge komma vi också att få
vetenskapsidkare vid våra allmänna läroverk.

Det har dessutom sagts en del saker, som berört mig något
mera personligt. Man har undrat, hur det kunnat komma sig, att
jag gått in på dessa linjer och en hel del annat sådant, som kunde
vara nog så intressant att taga upp till debatt. Men jag sitter och
gör den reflexionen, att en fråga som denna uppenbarligen inte lämpar
sig för en längre debatt, ty man råkar lätt in på den vägen att
säga saker, som man säger bara därför att förståndet inte lägger
något hinder i vägen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 88, röstar

Den, del ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
anförda reservationen.

''Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —, 58;
Nej — 54.

(himlaren ilm 5 maj, e. in

Kl Nr \2.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående arvoden
åt skolläkare;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökat
bidrag till de enskilda läroanstalternas vikariatskassa:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till vissa läroanstalter för utbildande av lärarinnor i handarbete; nr

92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmänna barnbördshuset i Stockholm; samt

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av ett tomtområde för folkskoleseminariet i Strängnäs.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då tiden nu var tämligen långt framskriden, beslöts på hemställan
av herr talmannen att handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr statsrådet Sandler avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

422, med förslag till lag angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid domänverket; och

nr 423, med förslag till kungörelse med särskilda grunder för
dyrtidstillägg åt befattningshavare vid domänverket.

Anmäldes och godkändes

statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp
av en fastighet för generalkonsulatet i Hamburg samt iordningställande
av densamma; och

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
inköp av fastighet för beredande av kanslilokaler vid beskickningen
i Paris samt beviljande av medel för nödiga reparationer av nuvarande
beskickningshuset; ävensom

sammansatta bevillnings- och första lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelse nr 204, till Konungen i anledning av väckta
motioner om revision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och
dryckenskap.

Efter föredragning av de denna dag avlämnade kungl. propositionerna
nr 420—424 hänvisades dessa, nr 420 till statsutskottet,
nr 421 till behandling av lagutskott, nr 422 och 424 till bankoutskottet
samt nr 423 till jordbruksutskottet.

Första kammarens protokoll 1920. Nr •''/?.

Sr 42. 82

Onsdagen deu 5 maj, f. in.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; nr

10, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;
och

nr 14, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1920 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet
och — för tiden från och med den 1 juli 1920 — handelsdepartementet
;

bevillningsutskottets betänkande nr 30. i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning angående provisorisk
reglering av tillverkningen av brännvin vid andra brännerier än
sådana, där tillverkningen äger rum i sammanhang med pressjästberedning,
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna: samt

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
för år 1920 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och
lantbrevbärare utgående understöd;

första lagutskottets memorial nr 34, med föranledande av° kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande, första lagutskottets utlåtande
nr 24 i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena
angående krigsdomstolar m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr •)(>. i anledning av väckt motion
angående uppläggande av en statens fria jordbruksegnahemsfond
och en statens fria fiskerifond.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter
kammaren åtskildes kl. 4,53 e. in.

In fidem

A. v. KrusewMjerna.

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 202070