RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1920:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1920. Första kammaren. Nr 4.

Lördagen den 17 januari, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Justerades protolkollsutdrag för det på förmiddagen hållna sammanträdet
ävensom protokollen för den 13, 14, 15 och 16 innevarande
månad.

Fortsattes överläggningen angående Kung!. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2.

Herr C la son: Herr greve och talman, mina herrar! Jag har
egentligen begärt ordet för att vid denna debatt om allmänna frågor
rörande rikets styrelse framställa ett önskemål och göra ett par
spörsmål. Innan jag går in därpå, tillåter jag mig dock att replikera
herr finansministern, då han i förmiddags ville göra gällande,
att han icke kunde tänka på att ifrågasätta tullförhöjningar eller
importregleringar, därför att dithörande frågor hänvisats till en tullkommitté.
Jag lämnar nu därhän, om verkligen den fråga, varom
vi nu tala, i den form varom är här fråga, blivit hänvisad till kommittén,
men även om så vore, kan jag icke finna den ståndpunkten
på något sätt tillfredsställande. Ve leva ju i en tid, då vi med hänsyn
till statens finanser närma oss gränsen av bristning, då vår handelsbalans
ingiver de allvarligaste farhågor, och då vi översvämmas
av importerade lyxartiklar, medan å andra sidan vår export är
hindrad i flera hänseenden. Såvitt jag förstår, skulle alla dessa omständigheter
eventuellt kunna hjälpas genom förhöjda tullar eller
genom en importreglering. Men då säger finansministern: den frågan
har jag icke tagit under övervägande, ty den är överlämnad till
tullkommittén. Det är ett svar, synes mig. som alltför mycket påminner
om innebörden av det gamla ordspråket »medan gräset växer,
dör kon», och jag tillåter mig allvarligt uttala den förhoppningen,
att saken måtte tagas under behandling, innan kommittén är färdig,
och innan kon, d. v. s. i detta fall vår finansiella ställning, har gått
under.

Det önskemål, jag vill framställa och som är cn av anledningarna
varför jag egentligen begärt ordet, gäller statstjänstemannens
svåra ställning. Jag måste på det bestämdaste understryka, att därvidlag
åtgärder nödvändigt måste vidtagas, och jag vill. eftersom

Första hammarens protoholl 1920. Nr 4. 1

Statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

» l.

Lur dagen den 17 januari, e. in.

Statsverkspropositionen

m. in.
(Forts.)

regeringen iiar berört frågan i statsverkspropositionen, uttrycka det
önskemålet, att regeringen, när den kommer fram med sitt förslag
i frågan, verkligen tager allvarligt och djupt på den i heta dess innebörd.
Ty, mina herrar, det är här ett nödläge både för den enskilde
ämbets- och tjänstemannen och för staten, hör tjänstemannen, därför
att realvärdet av det, som staten utläste åt honom, dä han trädde
in i statens tjänst, i så oerhörd grad sjunkit. Jag vet icke, om kammaren
har sig bekant det siffermateriei, som vitsordar detta. Det finnes
ett sådant i rik utsträckning, och det utmynnar exempelvis däri,
att en tjänsteman i första lönegraden -— det är icke någon synnerligen
hög lön, som han innehar — under de fem krigsåren 1915—
1919, om man ser på lönens realvärde, fått uppbära mer än 15,000
kronor mindre i värde, än han hade anledning att räkna på, då han
gick in i statens tjänst. En tjänsteman i andra lönegraden har fått
mera än 21,000 kronor mindre, än han haft att beräkna, och en tjänsteman
i tredje lönegraden mer än 30,000 kronor mindre, d. v. s.
dessa tjänsteman ha givit arbete åt staten för nämnda summor, oavlönade.
Man kan. sålunda icke säga, att icke tjänstemännen burit
sin andel av kristidens tunga; redan här liar man ett siffermässigt
uttryck för vad de burit, och dessa siffror visa, att om kristiden
fortsätter, om penningvärdets fall fortsätter, kan man rättvisligen
icke begära, att de skola bära ännu mera. Det skulle
för resten kunna anföras många andra liknande siffror. Statstjänarna
hava, det tror jag rättvisligen kan sägas, burit långt mera än de
flesta andra samhällsklasser, och det kan icke vara billigt, att de
skola fortsätta därmed. Det finnes såsom bekant ett ganska frivolt
uttryck från en högt uppsatt tjänsteman, som går ut på, att tjänstemännen
genom detta nödläge måste drivas in på osunda affärer. Inför
den allmänna indignation, som detta uttalande väckte, icke minst
inom tiänstemannakretsar, tror jag herr Wohlin hade kunnat bespara
sig det angrepp han riktade mot ämbets- och tjänstemannakårerna i
gemen för bristande integritet i dessa hänseenden. De traditioner
av plikttrohet, redbarhet och saklighet, som hittills uppburit vår
svenska statsförvaltning, äro ännu där förhärskande. Eör övrigt, de
tjänstemän i allmänhet, om vilka han talade, hava ju icke haft med
kristidsförhållanden, importreglering o. d. att göra — det diar varit
överlämnat till de speciella kommissionerna.

Jag sade, att det också är ett nödläge för staten. Jag tänker
då på den enorma avgången från statstjänsten och på svårigheterna
i avseende å nyrekryteringen. Även här finnas som bekant siffror.
De utvisa, att då inom undersökta grupper avgångssiifrån 1913 var
blott 650, steg. den 1916 och 1917 till 2,000 och 1918. till 2,800.
Dessa siffror visa tillika, att de avgångna i regel erhållit nära nog
dubbla inkomster i de enskilda anställningar, som de efter avgången
fått. i genomsnitt en ökning av omkring 85 %. Jag vill taga ett par
exempel från ett litet verk, som jag känner till, med en ordinarie
stat, utgörande blott 10 eller 11 personer. 1918 gingo två extra
amanuenser från verket, båda till ungefär likartade befattningar i
privat tjänst, där det emellertid bjöds dem en lön. som var högre än

l/ordugcu ditt! 17 j;iu lian, c. in

Nr 4.

chefens för (let verk de lämnat, ecb tillika pensionering. 1919 bär i
följd därav svårigheten varit stor att tillfredsställande besätta eu ledig
befattning, och nu år 11)20 erb,judes eu tjänsteman i första graden
för alldeles likartad sysselsättning, fortfarande i privat tjänst,
eu lön, som är mer än dubeblt så stor som lians lön i verket och större
än chefens. Huru skall man under sådana förhållanden kunna behålla
folket?

Nu kanske någon säger: ja men det kan komma andra i stället.
Ja, det sker nog i vissa verk, men i många andra visa sig de största
svårigheter för nyrekrytering och för eu cuglig rekrytering. Åven
härom finnes eif synnerligen belysande material. Det är dessutom
självklart, att staten själv i allra högsta grad lider, om man i stället
för övat och erfaret folk sätter in oövat och oerfaret . Sådant kostar
i själva verket staten själv och de personer, som måste vända sig till
statsförvaltningen, i minskad arbetsväg, minskad arbetsprestation
och ökad tidsutdrägt mycket mera än en tillräcklig löneförhöjning
skulle gorå. Och ju mera det området växer, kring vilket staten
spänner ut sig — eller om man betraktar detta såsom ett sorgligt
faktum och därför söker se bort därifrån — ju mera i alla fall arbetsuppgifterna
växa inom det gamla området, vilket obestridligt
är fallet på många håll, desto betydligare och desto större bli statens
förluster genom varje dess försummelse att skaffa sig och söka
behålla dugligt folk. .lag upprepar därför mitt önskemål, att man
måtte taga allvarligt och djupt på dessa frågor, vilket är nödvändigt,
om statsförvaltningen skall hållas uppe. Det har talats om önskvärdheten
av reformer. Yem vill icke gärna gå med på sådana? Men
å andra sidan betonar jag, att om reformer skola kunna åstadkommas,
måste man hava goda arbetskrafter och en god rekrytering. Det går
alldeles icke att åstadkomma någon verklig reform, om arbetskrafterna
äro klent rekryterade och nedtyngda av nödläge och av missmod.

Detta var mitt önskemål, och jag kommer nu till mina spörsmål,
som jag också kan kalla önskemål. De gälla den allmänna
kurs i vissa avseenden, i vilka den nuvarande regeringens parti -block ämnar styra statsskeppet. Såsom bekant hölls om denna sak
i höstas inom slutna partikonklaver vissa förhandlingar, som till slut
resulterade i en akt, som man ju skulle kunna kalla en navigationsakt,
efter vilken man ämnade styra statsskeppet. Det är över denna
navigationsakt. som jag skulle vilja begära eu smula större klarhet
i ett par punkter. Den ena rör kommunalbeskattningsfragan. T
programmet står endast, att man skulle upptaga den »i syfte att söka
framlägga förslag till 1920 års riksdag». Man skulle först söka
komma till eu definitiv reform, men om det icke ginge. finge man söka
komma till en provisorisk anordning. Uttalande av ungefär enahanda
innebörd förekommer ju även i trontalet. Men det som intresserar
framför allt. är icke detta, att man skall försöka få fram något, utan
det, som intresserar, är naturligtvis, efter vilka riktlinjer reformen
är avsedd att framläggas, men därom har man, såvitt jag kan finna,
icke fått vela något väsentligt. Det är väl emellertid icke möjligt

.SlutHVirkfi^ropositionen,

m. m.

{I orts.)

Nr 4. 4

Lördagen den 17 januari, e. in.

Statsverks- annat, än att dessa riktlinjer, denna kurs för kommunalskattereforpnjnsitwnen
mcn varlt tal inom regeringen och vid blockets förhandlingar.

(Forts'') Det. är icke möjiigt annat, än att såväl del; ena som det andra alter nativet

därvid varit å bane, men då borde man väl kunna få veta,
vilka dessa alternativ äro. Skall här »eu genomgripande reform»,
som det heter, en kursförändring ske, måste väl åtminstone männen
vid rodret veta, åt vilket håll man skall segla, österut eller västerut.
Nåväl, skulle icke då också folket kunna få veta det?

Den andra punkten, där jag skulle önska större klarhet, gäller
vad programmet menar, då det talar om och rekommenderar »åtgärder
för en sådan samverkan mellan företagare och arbetare inom industrien.
vilken på samma gång den är ägnad att befordra en rationell
utveckling av produktionen och ej inkräktar på arbetsgivarens
rätt att utöva den ekonomiska ledningen, avser att bereda arbetarna
en ställning, som betryggar deras medinflytande på arbetsförhållandena».
Det är, såsom kammaren behagade finna, vackra
och välmenande önskemål, som säkerligen intressera många. Men
det är ju också en ytterst svävande formulering, som erbjuder många
olika tolkningar och tydningar. Hans excellens herr statsministern
sade någon tid efteråt såsom en kommentar till sin navigationsakt i
denna punkt, att »här är icke fråga om något steg i riktning av socialisering».
Herr Branting återigen skrev i Socialdemokraten ett par
dagar efter aktens utfärdande: »att den s. k. industriella demokratiens
problemer sålunda tagas upp till en första prövning är att hälsa
med uppriktig tillfredsställelse; man endast undrar över en skygghet
för ett ord, som gör, att man gått med på själva saken, bara det misstänkta
namnet undvikits». Enligt herr Brantings kommentar har regeringen
alltså i detta uttalande gått med på något, som den icke vågar
säga rent ut vad det är. .Tåg måste naturligtvis även på denna
punkt säga, att det synes råda alldeles för mycken oklarhet över den
tillämnade kursen. Tad är det för ett ord, som man icke velat uttala?
Därom får man icke bestämt svar i programmet. Jag skulle
vilja tillägga, att även på den punkten måste det givetvis vara regeringen
möjiigt att lämna klart besked, ty bakom eu sådan svävande
formulering ligger naturligtvis från början andra mera distinkta
och tydliga —- det vet var och en, som sysslat med sådana förhandlingar,
det vet hans excellens herr statsministern lika väl som någon
annan — formuleringar, som verkligen angivit de olika riktlinjerna
mellan vilka valet skall ske och vilkens framläggande därför skulle
i hög grad bidraga till att uppklara situationen, och giva anvisning
om kursen. Skulle det vara för mycket begärt, att även på denna
punkt få veta alternativen?

Nu anar jag, att man möjligen här vill svara, att denna begäran
är obillig: sedan man slutligen funnit en kompromissformel,
bakom vilken de olika alternativen kunna skjutas in, skulle det
icke angå någon utomstående, vilka dessa alternativ varit eller ännu
kunna bliva. Programformuleringens innebörd skulle vara programmakarnas
ensak. Jag maste säga att, om man vill svara så, jag för min
del icke kan vara nöjd därmed, och det av två skäl. För det första

Lördugt-n <lcn 17 januari, »•. in.

Nr 4.

av det skälet, att eu .sådan ståndpunkt alldeles icke synes passa eu
regim, som i så Idig grad för demokratiska talesätt på lungan, t,y
enligt den åskådningen är det väl folket och folkviljan, som i främsta
rummet skall vara bestämmande, och allt hemlighetsmakeri skall väl
vara undanskjutet. Då passar det väl rakt icke, att avgöranden
skola träffas i hemliga partikonklaver av den natur, att folket ieke
lår veta den verkliga betydelsen av deras reella innebörd.

Men det är också en annan sak, som gör, att jag nu icke känner
mig tillfredsställd med ett sådant svar. Jag skulle kunna förstå
det från en person, vars anspråk blott vore att bilda och sammanhålla
en partiregering eller partistyrelse, så skulle man kunna till
nöds inskränka sig till partikonklaverna, även om det vore aldrig
så odemokratiskt; man skulle ju kunna sedan förklara, att programpunkternas
innebörd bara vore en sak för det egna partiet. Men
sträcker man sina anspråk högre, vill man vara eu riksregering-,
vill man söka anslutning- och stöd även utanför partigränserna, då
är naturligtvis det första villkoret, att man på ett klart och distinkt
och för varje man inom väljarkåren begripligt sätt lägger fram riktlinjerna
eller kursen och säg-er: dit vilja vi styra statsskeppet. Och
.jag upprepar därför de båda spörsmålen: vart vill regeringen styra
i kommunalskattefrågan, och vart vill den styra i frågan om den
s. k. industriella demokratien?

Jag kan till sist icke underlåta att med anledning av något,
som inträffat under den sista liden, i ännu en fråga göra ett liknande
spörsmål, och det gäller regeringens ställning till främjande
av den kristna livsåskådning, som -sedan ett årtusende varit av svenska
folket betraktad såsom den främsta bärande grundvalen för rikets
sedliga bestånd. Vi hava ju en hel rad bevis på detta betraktelsesätt
sedan gammalt. Vi hava grundlagens bud om statsreligion,
vi hava kristendomsundervisningen i skolorna, statens understöd
till kyrkan o. s. v. Och alla eller åtminstone de flesta äro ense,
tror jag, därom att svenska staten aldrig tagit ett så stort kultursteg
framåt, som när den övergick från att vara en hednisk till att söka
bliva en kristen stat. Såsom ett tecken till denna det svenska rikets
ställning till den kristna livsåskådningen, bär nu vårt folk sedan
flera århundraden vid varje årsskifte, då sinnena kanske äro särskilt
stämda för självrannsakande blickar tillbaka och framåt, fått höra
rikets högsta representant, Kungl. Maj:t själv, liksom träda fram
och genom böndagsplakat^ uttala, att rikets välfärd framför allt
ytterst vilar på Guds mäktiga beskydd, och att det därför tillkommer
envar, konung och folk, att tillsammans utbedja sig det beskyddet
och att på allvar ställa sig inför de krav, som den kristna livsåskådningens
ideal innebära. Denna vackra, högtidliga, enligt min mening
fullt berättigade inledning till det nya året, som så att säga
mött vårt folk sedan århundraden och som det lärt sig att älska, den
har man nu rivit sönder för oss. I stället för att Kungl. Maj:t tidigare
utfärdat ifrågavarande maning, har han nu fått utfärda en
vanlig kungörelse, i vilken Kungl. Maj:t ber ärkebiskopen vara
snäll och skriva ihop en sådan maning. Likasom det vore prelaten.

Statsverkspropositionen,

m. m.

(Forte.)

Nr 4. 6

Lördagen den 17 januari, e. in.

Statsverks- som det svenska folket vid detta tillfälle ville höra istället för Kungl.
propositionen Maj :t!

m- w- Skälen till förändringen äro för mig fullkomligt obegripliga

(Forts.) och själva saken synes mig betänklig. För det första därför, att jag
måste anse ganska olämpligt, att Kungl. Maj:t sätter en prelat, vilken
som helst, i sitt ställe. Det ligger i detta en tendens, såvitt jag
förstår, till tudelning av rikets statsmakt, till att statsmakten vid
sin sida sätter en annan makt med myndighet att utfärda påbud
i detta hänseende, ungefär såsom påvemakten under medeltiden stod
vid sidan av statsmakten ooh tämligen självständigt styrde själarna.

Men det är vidare betänkligt även ur eu annan synpunkt,
nämligen därför att förändringen, såvitt jag kan förstå, icke kan
ske utan att likasom förkunna och undanskjuta Kungl. Maj:ts i
grundlagen betonade skyldighet att värna om och främja den kristna
livsåskådningen. Yarför skulle Kungl. Maj:t icke 1920 liksom 1919
och alla föregående år under flera århundraden kunna själva tala
till sitt folk om de sedliga och moraliska förpliktelser, som årsskiftet
måste frammana? Skall Kungl. Maj:t vara mindre nitisk för
detta 1920, än han varit förut? Skall Kungl. Maj:t tilläventyrs
börja fundera på att omfatta någon annan livsåskådning, för vilken
det icke passar, att Kungl. Maj:t själv manar svenska folket att utbedja
sig Guds välsignelse? Nåväl, om någonting sådant skulle
ligga bakom förändringen, så giv oss då klart besked om detta och
låt oss också veta, vilken ny livsåskådning det är, som skall sättas
ä stället för den gamla, den kristna livsåskådningen! Mig förefaller
det, som om ganska mycket av val som inträffat under de senare
åren, både inom och utom landet, borde hava lärt oss, att vi icke
kulturellt höjt oss till någon sådan moralisk nivå, att vi kunna undvara
eller undanskjuta den kristna livsåskådningen. Vi hava ännu
icke ens tillräckligt vuxit in i tio -Guds bud med -deras krav på
borgerlig rättfärdighet, långt mindre hunnit fram. till en fulltonig
kristlig livsåskådning. Men tag då icke bort från vårt folk något,
som kan bidraga till att stärka och fördjupa dess moraliska ansvarskänsla.
Och framför allt tag icke bort från folket eller från vissa
delar av folket den föreställningen, att Kungl. Maj:ts regering själv
erkänner sin förpliktelse att i detta hänseende gå i spetsen, och att
Kungl. Maj:ts regering också vågar själv uttala, att den målmedvetet
ställer sig under den förpliktelsen. Vi ha icke under några förhållanden,
minst i denna tid, råd att vara av med något, som kan
stärka de sedliga krafterna hos folket. Endast på sådana grunder,
den borgerliga rättfärdighetens och de moraliska livsprincipernas,
kan den kraftkoncentration vinnas, som vi alla. som hela vårt rike
behöver i denna tid.

Herr Boman: Vid förra årets lagtima riksdag beslöts i an ledning

av Kungl. Maj :ts förslag en förlängning i giltigheten av förfoganderättslagen
till den 29 februari detta år. Beslutet föregicks
av livliga debatter i båda kamrarna, och bifallet i denna kammare

Lördugcu ilen IT januari, c. in.

Nr 4.

torde väl i första rummet ha berott på uttalanden från hans excellens
statsministern, att regeringen både hoppades och önskade, att lagen
icke skulle komma till användning på andra områden än i fråga
om brödsäd och socker. 1 fråga om dessa varuslag både statsmakterna
gjort sådana utfästelser, att lagens bibehållande av alla erkändes
som nödvändig.

I utskottets tillstyrkande hemställan både också uttalats: »den
förvissning att lagens tillämpning måtte ifrågakomma endast för
sådant fall, som betingades av ett synnerligt statsintresse, ävensom
att kommissionernas fortsatta verksamhet inskränkes till fall av
lika trängande art, och att densamma må så skyndsamt som möjligt
bringas till slutlig avveckling».

Efter detta uttalande måste jag beteckna som synnerligen anmärkningsvärt
ett avtal, som mot slutet av 1919 träffats mellan
handelskommissionens awecklingsdelegerade och delegerade för Sveriges
redareförening beträffande vissa frakter å stenkol och enligt
vilket fastslogos bestämda fraktsatser till olika svenska hamnar,
men vari tillika bestämdes, att 2 importörer i Sverige, ^ nämligen
statens järnvägar och Stockholms städs gasverk, skulle åtnjuta eu
fraktsats, som vore 5 kronor lägre per ton än som avtalats för andra
importörer.

Vill man nu göra gällande, att detta vore ett frivilligt avtal,
som icke har något att göra med förfoganderättslagen, så vill jag
svara, att så ingalunda var fallet. Avtalet var ett av kornmjssionen
framtvingat avtal under hot, att om det ej kommer till stånd, kommer
tonnage att med stöd av förfoganderättslagen tvångsrekvireras av
redarna. Och vill man söka göra gällande, att avtalet var dock
i alla fall fördelaktigt för landet, som härigenom billigare erhåller
kol, så är icke ens detta säkert; till vissa hamnar, där returfrakter
alltid äro att påräkna, torde avtalet tvärtom hava inneburit ett
fördyrande. I varje fall är uppenbart, att genom avtalets bestämmelse
om en lägre frakt för Stockholms stads gasverk och statens
järnvägar har frakten för alla de övriga importörerna måst ställas
högre, än vad eljest varit behövligt. Med andra ord Stockholms
gasverk, som icke är en statsinstitution, gynnas genom uppoffringar
av landets kolkonsumenter. Att statens järnvägar, som är
en statsinstitution, ävenledes på samma sätt gynnas _ är
ju icke fullt så stötande, men betänkligt synes mig i
alla fall vara, att statens järnvägars otillfredsställande affärer
skola på detta sätt upphjälpas. Och att bringa ett dylikt avtals tillkomst
till överensstämmelse med riksdagens beslut i april 1919, att
förfoganderättslagens tillämpning skall ifrågakomma endast för sådana
fall, som betingas av ett synnerligt statsintresse och att kommissionernas
försätta verksamhet skulle inskränkas till fall av lika
trängande art, torde vara omöjligt. Det vill också förefalla, som om
vederbörande kommission och Kungl. Maj:t haft en känsla av att
specialbestämmelserna beträffande statens järnvägar och Stockholms
gasverk svårligen kunde förenas med riksdagens uttalande, ty under
det att fraktavtalet i övrigt ''bekantgjordes, haT avtalet i denna del

ti tåls ver ka
proposition
in. m.
(Forts.)

Sr 4. 8

Lördagen den 17 januari, e. in.

Stat&verlcspropositionen

m. m.
(Forts.)

ej blivit omnämnt, och det är endast genom en tillfällighet, som
jag erhållit kännedom om dess tillvaro.

I samband med nyss omnämnda fraktavtal träffade samma
handelskommissionens avvecklingsdelegerade ett avtal med kolimportörernas
förening om en bestämd vinstsiffra vid försäljning av
kol, nämligen 8 kronor per ton vid försäljning av hela laster, 12
kronor vid delade laster och 18 kronor vid försäljning från lager.
Syftet med detta avtal skulle naturligtvis vara, att konsumenterna
skulle erhålla lägre kolprisemellertid torde resultatet i verkligheten
hava blivit motsatsen, åtminstone på sådana platser, där fri konkurrens
förut varit rådande. Visserligen skulle de angivna vinstsiffrorna
vara maximi vinst, men man skall bra litet känna människorna,
om man ej förstår, att ett dylikt avtal leder till att de av
kolaffärerna behandlas som vinster, vilka statsmakterna tillförsäkrat
dem i deras rörelse. Kommissionerna hava tydligen så länge sysslat
med kristidspriser och -vinster, att de glömt bort, vad som bör vara
skälig vinst a en sa lättsald artikel som stenkol. Eljest skulle för
visso icke så höga vinstsiffror kunnat fastställas. Säkert är att
vid fri handel ett avtal om sådana vinster ej i längden kunnat upprätthållas.

Jag har föranletts till detta uttalande, då jag sett att Kungl.
Maj :t infordrat yttranden från åtskilligt håll, huruvida förfoganderättslagen
bör förnyas att gälla efter den 29 februari i år, och jagvågar
uttala den förhoppning, att Kungl. Maj:t måtte finna, att
något sådant förnyande ej bör ske.

Så länge den utomordentliga varuknappheten rådde, var kommissionernas
på förfoganderättslagen stödda verksamhet behövlig för
de knappa förradens fördelning. Däremot är vid ökad varutillgång
säkerligen varje försök att genom statsingripande skaffa lägre priser
dömt att misslyckas och snarare ägnat att fördröja den av alla så
efterlängtade lättnaden i dyrtidstrycket.

Herr Ekman, Karl J ohan: I statsverkspropositionen begäres
under åttonde huvudtiteln ökat anslag till religiös och social verksamhet
bland svenskar i utländska hamnar. Ökningen förordas
varmt av ecklesiastikministern och kommer väl också, hoppas jag,
att av riksdagen beviljas.

Emellertid vill jag taga fasta på de uttalanden ecklesiastikministern
där gjort, ty de innebära en både välvillig och rättvis uppskattning
av det betydelsefulla arbete, som här av svenska kyrkan
uträttas. Ecklesiastikministern slutar med, att han anser det som
sen plikt för staten att kraftigare än hittills stödja missionsstyrelsen
i dess ifrågavarande strävanden».

Jag tvivlar icke på, att ju mer ecklesiastikministern blir förtrogen
med arbetet inom sitt departement, desto mer skall han finna,
att den svenska kyrkan, icke blott i denna detalj, utan jämväl i övrigt,
i hela sin verksamhet utför ett arbete, som är för samhället av
stor betydelse och som kraftigt bör av staten understödjas.

Vad är då den svenska kyrkan, och vad uträttar den?

Jxirdiigcn de» 17 junimri, c. in.

9 Nr 4.

Såsom bekant räknas i vårt land till svenska kyrkan alla, som Statsverk*
icke utträtt ur densamma eller eljest tillhöra främmande religions- proposiUone.u
samfund. Dessa som alldeles lämnat kyrkan och tillhöra andra ^,ortflj
främmande kristna samfund äro dock ett ringa fåtal. Deras antal
uppgick år 1904 till ej fullt 17,000 personer och torde sedan dess ej
hava nämnvärt ökats. Men därtill finnas en mängd främmande trosbekännare,
som kvarstå inom svenska kyrkan och där bilda s. k.
friförsamlingar. De flesta av dessa äro baptister, en del även metodister.
Samtliga baptister inom landet voro år 1915 omkring 55,000;
metodisterna voro samma år omkring 16,000. Utom dessa jämte
några andra smärre församlingar av främmande trosbekännare finnas
inom svenska kyrkan församlingar av personer tillhörande Svenska
missionsförbundet och andra dylika fria sammanslutningar pa
evangelisk-luthersk grund. De flesta tillhöra Svenska missionsförbundet,
som år 1912 räknade 94,000 medlemmar och väl fortfarande
kvarstår vid ungefärligen samma medlemsantal eller möjligen något
däröver. Hela antalet främmande trosbekännare och frireligiösa i
vårt land, inom och utom kyrkan, uppgår med all säkerhet icke till
200,000 personer, således icke ens till 4 % av landets befolkning.
Återstående 96 % tillhöra kyrkan.

Ehuru sålunda den yttre enigheten kring vår ^ kyrka och dess
bekännelse är mycket stor, veta vi dock alla, att många av kyrkans
medlemmar i sitt inre vänt henne ryggen.

Under århundraden hava stat och kyrka i vårt land vant ett.

Sveriges kyrka var det svenska folket självt. Men det är icke längre
så. Den materialistiska samhällsåskadningen har förtorkat det religiösa
livet. Många hava blivit likgiltiga, andra uppenbart fientliga
gent emot kyrkan. Men det gäller här att icke se alltför mycket
till ytan. Det är väl sant, att kyrkan har förlorat mycket av sitt
förtroende hos folket; men då fienderna börja resa huvudet, vänder
likgiltigheten åter, och i allt flera hjärtan vaknar pa nytt kärleken
till fädernas kyrka. Inom henne spirar redan ett nytt friskt liv, och
med varje dag som går växer hennes styrka. Man kan beröva henne
hennes ställning såsom statskyrka — andra kammaren har ju redan
en gång beslutat utredning angående eu skilsmässa mellan kyrka
och stat — men därmed lamslår man icke kyrkan; tvärtom en större
frihet gent emot staten skänker henne en ökad inre kraft. Man kan
beröva henne hennes egendom — och det nya socialdemokratiska programmet
lär ju komma att innehålla ett krav pa kyrkoegendomens
indragning till staten — men en sådan åtgärd skulle snart hämnas
sig själv. Man har försökt eu sådant politik mot den katolska kyrkan
i Frankrike; och vad har blivit följden.'''' Kyrkan står i Frankrike
i denna dag starkare än någonsin, om oek med större uppoffringar
från sina medlemmars sida.

Folken runt omkring oss ropa efter rättfärdighet. Man tyckte
sig finna, i det gamla samhället, så mycken orättfärdighet, och
man ville bygga upp ett nytt, där rättfärdighet skulle bo. Men hur
har det gått? Om vi blicka omkring oss, var finnes rättfärdighet?

Var finnes det land eller det folk, som ej blott i ord, utan i handling

Sr 4.

c. in.

Lördagen den 17 januari,

tatsvcrks- vill förverkliga rättfärdigheten på jorden? Eller äro den nya tidens
!nännirsl:or * ^etta hänseende bättre än den gångna tidens? Det har
(Forte.) °cLil (Jet, länder nu, att ett liarmens rop går genom tiden,

att folkträdet skakas från kronan ända ned i roten, så att de värst
maskstungna frukterna falla ned; men snart är allt återigen inne i
de gamla spåren. Dessa massor, som nyss harmades över sina ledares
vinningslystnad, de föra i dag strid för sina egna lika själviska
intressen. Nej, vår rättfärdighet är såsom ett fläckat kläde!

Men i kristendomen erbjudes en källa till rening och förnyelse
av folklivet. Rättfärdighet liar icke funnits och skall icke komma
att finnas i världen annorstädes, än där folklivet uppbygges på kristlig
grund. Där den gudomliga kärleken får sätta in sin livgivande
kraft, där blir folklivet friskt och sunt, där dör själviskheten, och
rättfärdigheten spirar upp. Man förebrår kristendomen, att den icke
kunnat förekomma den nuvarande_ världskatastrofen. Hur skulle
den kunnat det? Folken voro avkristnade. De gingo sina egna vägar
i själviskhet och vinningslystnad. Vi bär uppe i vårt land undgmgo
att indragas i världskrigets virvel. Vad var orsaken, att vi
förskonades därifrån? Var det vår fasta neutralitetsvilja? Kanske,
iien det kan också hända, att orsaken låg djupare.

Ty ännu star vårt folk i det stora hela fast på den fäderneärvda
grunaen; ännu vilja vi halla fast vid vår kyrkas gamla tro och bekännelse.
Den slags kyrkopolitik, som vill vinna motståndarna genom
att pruta av pa egen tro ocli övertygelse, den förstå vi oss icke
på. Skall kyrkan kunna fylla sin uppgift att ingjuta den gudomliga
-täi lekens och rättfärdighetens krafter i vårt folk, så måste hon vara
ett salt, som icke mister sin sälta.

Kyrkan bär i gångna tider varit bäraren av vårt folks hela andliga
liv. Hon har i svåra tider varit vårt folks styrka och tröst. Det
var också hon, som först räckte vårt folk bildningens skatter. Under
hennes hägn hava universitet och bildningsanstalter vuxit fram.

art med rätta så högt skattade folkskoleväsende har henne att tacka
lör sin tillkomst och storartade utveckling intill våra dagar, om ock
nu andra krafter bygga vidare på den av henne lagda grunden. Det
var hon, som först tog sig an de fattiga, sjuka och nödställda ibland
oss. Kyrkan har varit den drivande kraften vid utvecklingen av
vårt fattigvardsväsende, vara sjukhus, våra anstalter för vård av
sinnessjuka, döva, blinda, vanlottade och andra nödställda.

Kyrkan omspänner hela vårt folk. Icke en stad, icke en by,
icke ett hem, icke eu människa undgår att beröras av hennes arbete
och hennes inflytande. Och hon vill intet annat än vårt folks bästa.

Kyrkan star icke främmande för vår tid. Tvärtom; hon förstår
tiden ganska val. Ocli hon sätter medvetet in sin kraft, just där
tidsläget det kräver. Det kan synas annorlunda för den, som hämtar
sin kännedom om kyrkan och hennes insats blott ur tidningsspalterna.
Där råder en oerhörd villervalla; ty många, som där föra
ordet, känna av egen personlig erfarenhet mycket litet till kyrkan
och hennes arbete. Det är efter sina gärningar hon skall bedömas.

An ljuder från våra predikstolar livets ord rent och klart ibland

f.ördagea den IT juunari, c. in.

Nr 4.

vårt folk. Än talar kyrkan tröstens ord och räcker eu hjälpande niaimeri
hand var det begäres, vid sjuksängar och dödsbäddar, i nödens bo- '' w ^
ningar och överallt, där livet eljest bringar endast missräkningar (i-’ort.s.)
och missmod. Än vårdar sig kyrkan allestädes om det uppväxande
släktet oc,h söker rikta dess tankar och strävanden mot ett högie ma
än självisk njutning och vinningslysnad. Alltjämt later kyrkan
höra sitt varnande och bestraffande ord mot all synd och orättfär -

dighet. .,

Men hon nöjer sig icke härmed. Hon har beslutsamt tagit upp
till limning, i vad på henne ankommer, alla de brännande sociala frao-or,
med vilka vår tid brottas och vilka just utgöra vår tids särskilda
kännemärke. Hon står mitt uppe i tidens txiljesvall; och skall
någon en gång hava makt att betvinga de oroliga^vagorna och bjuc a
dom att lägga sig, så ar det hon. De sociala frågorna kunna icke

lösas utan kyrkans medverkan. »

Varför? Därför att med penningar, med författmngsreiormer,
med en social lagstiftning, vore den än den yppersta, kan man dock
icke skapa vad som framför allt behöves: de ■personliga Krafterna.

Den moderna sociala lagstiftningen kräver för sitt förverkligande
i samhället en oerhörd förbrukning av personliga kraiten Det
går icke i längden att anställa alla dessa såsom avlönade tjänstemän;
administrationskostnaderna bleve svindlande höga, och alltsammans
skulle snart stelna i en benhård byråkratisni. Vi ha nät
en försmak av bägge delarna i kristidens kommissionsvasende. frivilliga
krafter, mäktiga att i försakande kärlek offra sig sjalva ioi
andra, det är det första villkoret för eu varaktig och tillfredsställande
lögning av tidens sociala frågor. Dessa krafter är kyrkan ensam

mäktig att frambringa. . . ,. , ,

Hedan länge har kyrkan fostrat sådana kraiter i sina diakon- oen
diakonissanstalter. De därifrån utgångna diakonerna och diakomssorna
äro verksamma icke blott i församlingstjänsten, tunn otta^aven
i rent sociala uppgifter, i fattigvården, på sjukhusen, i barnavarden
o. s. v. Men kyrkan har icke slagit sig till ro därmed. Hon vill
fostra hela vårt folk till en ömsesidig kärlekens och rattfardighetens
gärning. Hennes centrala organ för dessa stravanaen är clen ar
Inrättade »Svenska Kyrkans Diakonistyrelse». Den är icke någon
styrelse för de nämnda diakon- och diakomssanstalteina, utan de
är ett den svenska kyrkans organ, eu offentlig institution, inraetad
av Kungl. Maj:t och kyrkomötet, med ärkebiskopen såsom ordiorande
och i övrigt bestående av präster och lekmän. Den ar inrattad till
tjänst för hela den kyrkliga församlingsvården oen kärleksverksamheten.
Och därmed faller även inom dess uppgift hela oen fyrkligt-sociala
verksamhet, som är och måste vara inriktad pa att söka
finna en lösning av tidens sociala spörsmål och att skapa och utbil.
dade härför behövliga personliga krafterna Detta sker, utom vid
de nämnda anstalterna, genom en mångfald av lnstnrktionskurser,
möten och kongresser av olika slag och genom en omfattande ungdomsverksamhet,
men framför allt genom det tysta, stilla, uthamra
arbetet i församlingarna.

Kr 4. It! Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverks- Jag vill härutinnan erinra om den nyligen hållna stora sociala
*Tl«0”C”kvinn0k0UgreSSen i Stockholm> vilken just var en sådan av diakoni(Forts'')
styrelsen anordnad kongress. Såsom föredragshållare uppträdde

kvinnor,^ representerande vitt skilda samhällsklasser och samhällsåskadningar.
Bland ämnen, som avhandlades, kunna
nämnas: »Kvinnans nya medborgerliga ställning», »Kvinno kall

utom hemmet», »Kvinnan i frivilligt socialt arbete», »Hemliv
och samhällsuppgifter» in. m. Kyrkan lyckades här samla många,
vilka det aldrig skulle fallit in att besöka hennes gudstjänster, men
som här med intresse togo del av hennes synpunkter på de sociala
problemen.

Kyrkan är sålunda långt ifrån död eller fallfärdig. Tvärtom!
I riska varvindar susa genom de gamla tempelvalven, om också icke
alla de små vita landskyrkorna ännu nåtts av den nya pingstutgjutelsen.
Men deras tid kommer!

Det vore väl en dårskap av vårt folk att vilja kasta bort en
sådan kraftkälla. De, som begära det, veta icke vad de göra.

Det är sant, kyrkan har i vissa hänseenden kommit att stå främmande
för folklivet, sådant det i våra dagar gestaltat sig. Men detta
förhållande kan och måste ändras. Vad som brister är, bland annat,
att präster och lekmän ofta stå främmande för varandra, afl lekmännen
inom kyrkan -— utom vad angår medels beviljande — hava
så litet att säga och så litet att på eget ansvar uträtta. Arbete föder
kärlek; men hållas lekmännen utanför kyrkans arbete, kan man icke
mycket begära, att de skola intressera sig för henne.

Det galler sålunda att i vidsträcktare mån än hittills öppna tillträde
för lekmännen till deltagande i kyrkans arbete.

I första rummet framställer sig då angelägenheten av en ombildning
av kyrkomötet, så att det må byggas på en mera bred, folklig
grund, varvid givetvis sådana valbarhetskvalifikationer böra uppställas,
att verklig insikt uti och intresse för kyrkans uppgifter må
kunna förutsättas hos de valda. Till ett sålunda reformerat kyrkomöte
bör då från riksdagen överflyttas beslutanderätten i inre kyrkliga
frågor och måhända även en begränsad beskattningsrätt, särskilt
för mera omfattande kyrkligt-sociala ändamål. Man har i
våra dagar gjort något liknande i det revolution,''tra Tyskland. Då
borde det ju kunna gå an även hos oss.

Även i andra, avseenden krävas nya former för vår kyrkas liv;
men därom torde jag få tillfälle att tala en annan gång.

Fyllas sedan alla dessa former med levande liv, med brinnande
tro och hänförelse, då skulle kyrkan kunna uträtta mycket, till
gagn för vårt folk!

Den splitets anda, som hittills behärskat allt och alla, kar
härutinnan vant ett hinder. Men jag är viss om, att om blott ökade
tillfällen givas till samarbete mellan präster och lekmän och mellan
lekmän inbördes, mycket skulle bliva annorlunda. Det är för mig en
gata, huru sa mango, av våra frikyrkliga hellre söka bistånd och stöd
hos kristendomens fiender än hos dem, som inom vår svenska kyrka
vilja arbeta för kristlig tro och kristligt liv. Kanske det kan gå

Lördagen den 17 januari, c. in.

Nr 4.

lättare att mötas, om vi ia råkas i praktiskt arbete för vad som dock
är vårt gemensamma mål: kärlekens och rättfårdighelens seger inom
vårt folk genom kristendomens allt överväldigande kraft!

Herr Möller: Herr talman, mina herrar! dag skall inte inlåta
mig på någon debatt om kyrkans betydelse för framtiden i vart
land. Jag vill endast påpeka,, att då den föregående ärade talaren
meddelade, att de franska reformerna, på detta område lia lett dithän,
att kyrkans ställning nn är starkare i Frankrike än den någonsin
har varit, så borde han ju med glädje hälsa det förslag till förändring
av det socialdemokratiska partiprogrammet, som föreligger, och som
förordar, att kyrkans egendomar skola indragas^till staten. Ty har
lian ett verkligt levande intresse för kyrkan, så borde lian ju vara
villig att medverka till varje åtgärd, som kan leda till ett stärkande
av kyrkans ställning i vårt land. Det förefaller att vara den naturliga
slutsatsen ur de premisser, från vilka talaren utgick.

Jag har emellertid begärt ordet närmast med anledning av vissa
yttranden i förmiddagens debatt. Herr Trygger målade, liksom, om
jag minnes rätt, i två föregående remissdebatter, för första kammaren
en mycket dyster bild av detta lands framtid. Och dysterheten
baserades väsentligen därpå, att enligt hans uppfattning kapitalet
skulle i vårt land komma i en ytterligt betryckt ställning, särskilt på
grund av en del reformer, som den nuvarande regeringen är ansvarig
för, men naturligtvis även väsentligen därför, att den svenska arbetareklasseu
aldrig blir nöjd med sin ställning. Herr Trygger förklarade,
att när författningsreformen genomfördes vid 1913 års urtima
riksdag, så både det ställts i utsikt, att man därigenom skulle
kunna bevara samuhällsf riden, och lian frågade: »var finnes ett spår
av samhällsfrid i vårt samhälle?» Han gick vidare in på attatimmanslagen
och förklarade, att denna lag nu i sin tillämpning för varje
dag skapar allt större villervalla så att icke heller den, såsom det
ställts i utsikt, har åstadkommit lugn och ro på arbetsmarknaden.
Jag skall för ögonblicket endast göra den reflexionen, att jag tror,
att herr Tryggers uppfattning av våra samhällsförhållanden är föga
realistisk. Det är ej på det sättet, att man kan skapa en s. k. samihällsf
rid därigenom, att man ger människorna rösträtt, därigenom att
man åstadkommer demokrati. Genom att åstadkomma demokrati
kan man förhindra sådana skakningar i samhället, som ett tu tre
urarta till våldsamheter och som föda det, som herr Trygger för närvarande
synes mest rädd för, nämligen bolsjevikiska tendenser inom
stora lager av befolkningen. Men icke kan man genom politisk
demokrati skapa samihällsf rid i den meningen, att människor, sam ga.
i ett hårt arbete och för detsamma knappast erhålla en betalning,
på vilken de kunna leva någorlunda människovärdigt — att de skulle
under alla förhållanden slå sig till ro mod det tillstånd, i vilket de
befinna sig. Och vad åttatimmarsdagen beträffar, så är det val ej på
det sättet, att åttatimmarsdagen bär skapat någon oro på arbetemarknaden.
Den har haft vissa följdföreteelser, men vi kunna ju vara
alldeles lugna för att, om åttatimmarsdagen icke hade genomförts,

Statsverk*
propositionen
in. in.
(Fort*.)

Nr 4.

Lördagen den 17 januari, e. in.

Statsverks- så hade vi något tidigare än nu varit ute i en mera rasande konflikt
uroposiUoTiai meuan arbetare och kapital, än den vi befinna oss i, äfven om vi nu
(Forts'') kunna säga, att det nuvarande tillståndet icke är tillfredsställande,
utan att det verkligen finnes skäl att undersöka, om man ej genom
vissa åtgärder skall kunna åstadkomma större lugn i samhället, än
vi ha.

Innan jag fördjupar mig i det problemet, så vill jag bara tilllåta
mig att konstatera en annan sak i herr Tryggers anförande, som
på mig gjort ett visst intryck. lian opponerade sig mot den principen,
att staten skall vid utmätandet av dyrtidstilläggen se till, att
befattninghavarnas levnadsstandard upprätthålles på sin gamla nivå,
och lian sade, att tillåter statens ekonomiska ställning det, ja då skall
det ske, men om den ej tillåter det, så kan man ej hjälpa, om levnadsstandarden
sjunker. Jag tror, att det vore en mycket, mycket farlig
principiell utgångspunkt för den svenska regeringen, om den skulle
anse, att det i själva verket ej vore så kinkigt, hur det går med levnadsstandarden,
och jag är övertygad om, att den svenska staten
kan bära de ekonomiska bördor, som följa därav, att man försöker
upprätthålla den gamla levnadsstandarden. — Det var ändå ej detta.
snau jag fäste så särskilt avseende vid, utan det var det herr Trygger
i det följande säde. Han förklarade nämligen, att för vissa tjänstemän,
som ha underkastat sig en särskild utbildning, vore det obilligt,
som .jag tror ordet föll, om man sänkte deras levnadsstandard. Och
jag får då Säga, att om herr Trygger verkligen menar, att man bör
åstadkomma så stor frid i samhället som möjligt, så finnes det ingen
sämre metod än att öka klyftan mellan människorna därigenom, att
man egentligen tycker, att det är rätt likgiltigt, hur det går med
levnadsstandarden för de stora, massorna, bara levnadsstandarden upprätthålles
för några av dem, som ba högre tjänster i samhället, en del
av topparna i den samhälleliga förvaltningsbyråkratien. På mig verkade
det som ytterst karakteristiskt för hela herr Tryggers samhällssyn,
om man blott sörjer för att det i samhällets topp finns eu
del element, som äro arbetsdugliga och skickliga, och som äro nöjda
med sin ställning, så är det åtminstone relativt likgiltigt, hur det går
med de andra. Kan man, så gud bevars, men icke skall man lia något
särskilt stort intresse för den saken.

För att nu emellertid undvika missförstånd, så vill jag säga.
att även jag anser, att såväl de lägre som de högre statstjänstemannens
levnadsstandard skall upprätthållas, om någon möjlighet
finns, på sin gamla nivå, ty det är klart, att med den nuvarande
konkurrensen mellan de enskilda företagen och statsämbetena
staten riskerar att förlora högt kvalificerade krafter, som hellre
gå till det enskilda förvärvslivet, där de kunna betalas bättre. Men
det är alltså från praktiska utgångspunkter, som jag säger det.
Jag kan ej gå med på, att man skulle gorå eu principiell skillnad
beträffande berättigandet till den levnadsstandard, som de båda
grupperna ba haft. Jag önskar nu för min del, att över huvud levnadsstandarden
skall upprätthållas.

Emellertid finnes det en punkt, där jag anser det nödvändigt

Lördagen den 17 januari, e. in. 1:>

att yttra mig litet utförligare och det är ifråga om arbetureklassens
nuvarande ställning. Man har visserligen här i riksdagen
yttrat sig ganska försiktigt. Det är bara ute i den offentliga agitationen,
som det börjat talas om »den nya överklassen». Ja, ej ens
om »den nya medelklassen». Detta på grund därav, att kanske
någon murbruksarbetare eller någon murare eller timmerman i
Stockholm ett tu tre har kommit upp till en osedvanlig inkomst,
och då har man försökt att särskilt från det partis sida, som i
herr Tryggers person representerar sambällsfriden göra det troligt
för det svenska folket, för den stora allmänheten, att nu efter krisåren
har förhållandet mellan samhällsklasserna i grund och botten
omkastats. Vi ka fått en alldeles ny överklass: typografer
med ministerlöner eller åtminstone med statssekreterarelöner. Vi
ha över huvud taget fått en social revolution av dimensioner,
som naturligtvis skola på dem, för vilka upplysningen egentligen
är avsedd, verka fasaväckande. Jag har aldrig trott på det talet.
Jag har varit övertygad om, att man generaliserat, på ett i grund
och botten både naivt och oförsynt sätt generaliserat enskilda fall.
Nu har socialstyrelsen gjort eu utredning, som tyvärr, visserligen
enligt sakens natur, ej kunnat medtaga år 1919, men i varje fall
omfattar 1918, och jag anser verkligen, att på grund av den agitation
mot arbetarklassen, som faktiskt pågår, och gentemot de
krav, som ställas på arbetarklassen, nämnda utredning bör komma
in även i riksdagens protokoll. Det är en utredning rörande industriarbetarnas
löneinkomster, som, såvitt jag kan fatta, totalt
omintetgör alla möjligheter till en sådan agitation, som man från
visst håll har igångsatt.

Utredningen omfattar arbetarnas löneinkomster under åren
1913, 1916, 1917 och 1918 — alltså tyvärr icke för 1919, men jagmå
säga, att jag är övertygad om, att när vi en gång få en allvarlig
och tillförlitlig statistik i den punkten, så skall den visa.
att man även för 1919 har i högst väsentlig grad överdrivit. Denna
statistik visar, om vi taga den största arbetargruppen under rubriken
»mekaniska verkstäder m. m.», att den genomsnittliga löneinkomsten
per år vid de mekaniska verkstäderna var 1913 1,329
kronor och 1918 2,524 kronor, d. v. s. den genomsnittliga löneinkomsten
både ökats med 90 %. Nu är det att observera, att socialstyrelsen
ju även har fört en indextabell över levnadskostnadernas
stegring under krisåren, och det kan visas, att under de krisår, som
gått, åtminstone fram till slutet av 1918, den genomsnittliga lönenivån
för den. svenska industriarbetarklassen legat mycket väsentligt
under den stegring av levnadskostnaderna, som vi kunna konstatera.
Åtminstone har den offentliga statistiken konstaterat, att
1918 den 1 juli hade levnadskostnaderna för eu familj, som år
1914 hade en inkomst av 2,000 kronor, stegrats med 119 och i
oktober 1918 med 142 % samt den 1 januari 1919 med 167 %.
Sätter man mot detta den stegring av löneinkomsten för den mekaniska
verkstadsindustrien, som genomsnittligt kan beräknas

Nr t.

Statsverk*-jyro positionen
m. m.

(Forts. J

Nr 4. 16

Lördagen den 17 januari, c. in.

Statsverks- till DO %, så bli herrarna kanske i fortsättningen ej så forpr0m^m°n(1‘
vi"uiade över det missnöje, som råder inom den svenska ar(Forts.
) betarklassen. Jag skall ej trötta med en mängd siffror. Jag
vill bara nämna, att t. ex. i fråga om pappersmasseindustrien,
där det också är en mycket stor arbetarstam, löneökningen
under dessa år gått till 94 %. — Även den håller sig alltså
väsentligt under levnadskostnadernas stegring. Detta rör manliga
arbetare över 18 års ålder. Jag bär ej medräknat samtliga
arbetare, ej kvinnor och minderåriga, ty det skulle särskilt vad
kvinnorna beträffar i någon mån sänka siffrorna, utan jag rör
mig endast med den tabell, som angår manliga arbetare över 18 år.
Undersökningen är mycket omfattande, och jag vill nämna, att
undersökningen grundar sig på arbetsgivarnas uppgifter och icke
på arbetarnas, att socialstyrelsen, som den upplyser om, har vänt
sig till svenska arbetsgivareföreningen, till Sveriges allmänna handelsförening
och till svenska järnvägsföreningen för att få adresserna
till alla dessa arbetsgivareföreningars medlemmar och på det
sättet skaffa sig uppgifterna.

Om man tar hela antalet arbetare, för vilken undersökningen
är gjord: för år 1913: 130,158, och för år 1918: 192,733. alltså endast
dem, som äro över 18 år, så finner man, att löneinkomsterna
genomsnittligt stigit från 1.241 kr 1913 till 2.502 kr. 1918 eller
med 102 ,°», d. v. s. hållit sig väsentligen under levnadskostnadernas.
Jag. måste ju. om jag vill vara en uppriktig och sannfärdig
människa, snarast uttrycka min förvåning över, hur överhuvud
taget- personer — och ej några få utan den stora massan,
en ofantlig mängd av landets invånare — under dessa år kunnat leva
på de inkomster, som de ha. haft.

Nu skall jag tillåta mig. för att^ få möjlighet att lämna en.
som jag tror, ändå säkrare bild av det svenska samhällets tillstånd,
att nämna några siffror även angående kapitalavkastningen.
Det finnes uti en kungl. proposition för 1919 i samband med ett
skatt-eförslag, som varit före. några siffror, som förefalla mig
mycket belysande. Jag skall taga siffrorna för järnindustrien.
De gå tyvärr ej ens så långt som till 1918, utan endast till 191?!
men vi veta alla, att även. 1918 var ett mycket gott år för iden
svenska industrien. Det visar sig här, att järnverksaktiebolagen.
som i statistiken äro upptagna till 34 stycken, hade under åren
1913—14 en medelvinst på 5,548,300 kronor. Vinsten, alltså den
beskattningsbara inkomsten, uppgick då till 5.548.300 kronor. Under
år 1917 var vinsten — den som uppgavs till taxering 19i8 —
40,Glo,100 kronor. Det vill med andra ord säga, att under 1917
hade järnverksa-ktiebolagens inkomster jämnförda med deras inkomster
under 1913—14. ökats med ungefär 700 % Jag måste
erkänna, och även ni, mina herrar, skola vara villiga att erkänna,
att i själva verket är det oerhört utmanande från högeragitationens
sida att med dessa fakta för ögonen försöka inbilla oss, att
det egentligen är den svenska arbetarklassen, som nu bär ryckt

Lördagen den 17 januari, e. in.

17 Nr 4.

upp och blivit den ekonomiskt bärande klassen. Som en socialist
ser saken, är det självklart, att det alltid kommer att förbli på
det sättet, så länge man bibehåller det kapitalistiska systemet över- (Fort».)
huvud, att kapitalet suger åt sig den alldeles avgörande huvudparten
av den merinkomst, som under en mycket, mycket gynnsam
konjunktur kan uppstå i den industriella produktionen. Jag tager
en annan rubrik, t. ex. »kombinerade järn- och träindustriaktiebolag»,
som 1913—14 hade en medelinkomst på 12,786,100 men
under 1917 ökade denna till 70,528,200 kr. eller med 5 ä 600 %.

Järn- och stålmanufakturaktiebolagen både under åren 1913—14
2,854,100 kronors inkomst och under år 1917 16,549,900 kronor,
d. v. s. en ungefär liknande ökning. Om man tar de mekaniska
verkstäderna, där vi nu ha konflikterna, ävensom järnbruken, så
hade de en medelinkomst 1913—14 på 7 miljoner och 1917 55 miljoner,
d. v. s. en vinstökning på mellan 7 och 800 %. Mina herrar,
detta är icke obekanta förhållanden! Är det nu att förvåna sig
över, att den mekaniska verkstadsindustriens arbetare, som veta.
att dessa bolag under de gångna krigsåren ha förtjänat så enorma
pengar, säga: »Vi vilja ha litet .med, vi vilja ej bara stanna på
vår gamla standard, icke ens på grund därav, att åttatimmarsdagen
är genomförd, utan vi vilja ha kompensation för den minskade
arbetstiden»? Jag tror, att det blir mycket, mycket svårt
att övertyga dem om, att en svensk industri, som ett par år under
kristiden har skurit guld med täljknivar, skulle förstöras eller
ruineras, därför att arbetarna begära kompensation på det sätt.
som de göra i den nuvarande konflikten.

Jag skall, innan jag lämnar detta kapitel, be att få anföra
några siffror även för 1916. Det är naturligtvis mycket beklagligt,
att det ej finnes nyare siffror. De ha framkommit vid en
utredning i finansdepartementet av notarien Odén och röra som
sagt bolagens inkomster för år 1916. Det visar sig, att den samlade
aktiebolagsinkomsten är 1,047 2/io miljoner kronor. Nå, den
inkomstsiffran tycker jag ej låter så förskräckligt farlig. Men
om man sedan går och ser efter, vilket aktiekapital som är investerat
eller måhända inbetalt plus reservfonden, som det här
baserar sig på, så skall man finna, att vinstsiffrorna för vissa aktiebolag,
som blott representera vinsten i de bolag, vilkas vinst överstiger
20 % på aktiekapitalet plus reservfonden, utgör ej mindre
än 817,8 miljoner, d. v. s. 78,1 % av alla bolagens samlade inkomster.

De bolag, som ha haft en vinst av över 20 %, utgöra alltså långt
mer än s/4 av alla svenska bolag, och de bolag, som ha haft en
vinst av över 50 %, de ha haft en sammanlagd vinst av 518 miljoner
kronor, d. v. s. det är nära hälften av de svenska bolagens
kapital, som avkastat över 50 % under år 1916. Detta var dock
alldeles säkert ej den svenska industriens bästa år under kristiden.
Jag förmddar, att både 1917 och 1918 lågo rätt väsentligt
över.

Herr Trygger säger uti sitt anförande — och jag hoppas, att

Första kammarens protokoll 1920. Nr 4. 2

Nr 4, 18

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverk$• den visdomen så småningom även skall bli högerledarens i andra
propositionen karnmaren — att produktionen gäller det i främsta rummet. »ArfForte'')
betet», som jag tror herr Trygger uttryckte sig, »är det primära,

sparsamheten det sekundära». Om man nu på verkligt allvar
menar detta, så instämmer jag för min del fullkomligt i sentensen.
Jag tror. att den är fullkomligt riktig — den enda, som jag utan
förbehåll kan acceptera i herr Tryggers förmiddagsanförande. Om
man alltså menar, att arbetet, att produktionen är det väsentliga
i samhället, det, på vilket välståndet i verkligheten skall byggas,
skulle herrarna då icke också kunna komma fram till den reflexionen,
att då skall man intressera de människor, som ha sin utkomst
av i främsta rummet den industriella produktionen, för
själva produktionsprocessen, då skall man söka dana samhällsförhållandena
på det sätt, att ej på grund av samhällsförhållandenas
egen natur dessa människor betrakta sig som fiender till företagen,
utan i stället som verkliga intressenter i företagen, intressenter uti
hela produktionen? Om man gör den reflexionen, om man vill
— det var ju den egentliga utgångspunkten — åstadkomma samhällsfrid,
så kan man icke tillåta ett sådant system att existera en
enda dag längre än som är obetingat nödvänd:gt, vilket delar
upp de människor, som skola leva på vår produktion, i två olika
stora grupper, mellan vilka det är en ständig oavbruten dragkamp
om ul bytet, en dragkamp, där erfarenheten visar, att arbetarna
i regel blir den lidande parten, där kapitalet alltid på det ena
eller andra sättet suger åt sig den väsentliga vinsten. Jag menar,
att verkligt allvar blir det aldrig med den satsen, att det är på
produktionen, som det allmänna välståndet skall byggas, förrän
varje människa är villig erkänna, att då skall man skapa
en verklig intressegemenskap mellan produktionen och de människor,
som producera. Detta kan icke ske, såvitt jag kan förstå,
så länge det kapitalistiska samhällssystemet upprätthålles. Man
kan måhända komma fram till en modifikation.

Innan jag fortsätter, skall jag emellertid påpeka, att dessa stora
arbetskonflikter, dessa hotande, allvarliga företeelser i vårt samhällsliv
utgöra ett klart bevis för varje omdömesgill människa, att det pågar
en dragkamp mellan bägge parterna för att ta ut av avkastningen
så mycket de kunna, och att arbetarna ständigt stöta på motstånd,
trots det att de kunna med nakna och orubbliga siffror visa, att kapitalet
drar de väsentliga vinsterna. Nu vill man ju icke giva arbetarna
den kompensation de begära. Hur skall man då å andra sidan

kunna säga till dem, att de skola intressera sig för produktionen,
att det är deras skyldighet mot samhället att bara öka arbetsintensiteten,
att bara se till att arbetsprestationen hålles uppe. När de då
saga: vad få vi av det? så svaras: ja. avkastningen och dess placering
ta vi hand om, som äga fabrikerna, vi som äga kapitalet. Jag

menar, att så länge detta fortsätter, så är det uteslutet, att man skall

kunna komma fram till samhällsfrid. Och erkänner man att det bör
vara en intressegemenskap mellan produktionen, och den, som produ -

Lördagen ilen 17 januari, c. m.

Ii) Kr 4.

rerar, måste man också acceptera den enda lösning, som enligt min
mening kan erbjudas, den lösning, som den socialistiska arbetarrörelsen
i världen sedan många år utpekat såsom lösningen, nämligen
att samhället självt inträder som den verkliga ägaren, där den enskilde
kapitalisten utmönstrats som part, där varje människa får leva på sin
arbetsförtjänst, men där det icke är så, att tusentals människor ha
till sin mycket väsentliga uppgift att arbeta, arbeta ooh arbeta, därför
att andra skola kunna leva på arbetsfria inkomster. Jag vill icke
ha sagt, att den svenska överklassen är någon drönarklass. Det
är den enligt min uppfattning icke, men det linnes undantag. Då
arbetarna skola lämna ifrån sig större delen av produktionens resultat,
så känna de, som om de aldrig finge arbeta för sitt eget bästa.
Psykologiskt kunna de aldrig känna sig arbeta för si<) själva, utan
blott såsom de där, livet ut träla för andras räkning. Det går icke
att skapa samhällsfrid och lyckliga samhällsförhållanden, så länge
ett sådant system skall bestå. Huru ofantligt långt herr Trygger
emellertid är ifrån någon möjlighet att acceptera sådana åskådningar,
det framgår ju därav, att han betraktar det dåliga resultatet av statens
affärsdrivande verk under de senaste åren som ett fullkomligt avgörande
bevis mot all socialisering. Då säger jag, att i ett kapitalistiskt
samhälle och såsom våra affärsdrivande verk nu äro inrättade,
kan icke heller deras personal känna någon verklig intressegemenskap
med de verk, vari den är anställd. Jag skall emellertid, för att icke
bliva alltför lång, ej gå in på den saken. Det skulle kräva en alltför
stor utredning, som man vid denna sena timme knappast är berättigad
att servera kammarens ledamöter.

Ja, jag skall nu tillåta mig säga några ord till herr Wohlin.
Herr Wohlin konstaterade — jag vet icke, om det var naturlig fadersstolthet
eller bara allmän glädje han därvid kände.— att även
bonderörelsen vore internationell, och han hänvisade till resultatet
av de franska valen. Jag skall icke tillåta mig göra någon annan reflexion
i den punkten än den, att om herr Wohlin kan åstadkomma,
att denna internationella bonderörelse, i den män den kan komma att
existera, också tager på sitt program internationell solidaritet och
internationellt broderskap, då är världsfredens tid kommen, ty mot
den internationella bonderörelsen och den internationella arbetarrörelsen
skall icke det mest infernaliska finanskapital kunna åstadkomma
ett nytt krig. Jag önskar emellertid se litet säkrare tecken
på denna rörelse, än jag hittills gjort.

Herr Wohlin undervisade sedan litet grand den svenska arbetarrörelsens
ledning om det ansvar, den har att känna under de tider,
vilka vi mu skola genomleva. Jag tror, att jag kan — ty det rör
egentligen icke mig, utan andra personer — utan förhävelse för den
svenska arbetarrörelsens del konstatera, att erfarenheten under de
trettio år, som det svenska socialdemokratiska partiet existerat, torde
ha tillräckligt visat, att denna ledning fullt ut känner sitt ansvar och
i varje situation också vet att handla på ett fullkomligt tillfredsställande
och ansvarsfullt sätt. Nåja, jag vill icke tro, att i herr Wohlins
lilla påpekning ligger någon insinuation, att så icke skulle vara för -

titulär er kapra
positionen
m. m.

(Fortat

Nr 4. 20

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverk*- hållandet, ty det skiulle ha stått i rätt dålig överensstämmelse med der
^positionen jnv^ förståelse, om jag får använda ett mjukt uttryck, mellan
(flörts) bonderörelsen och arbetarrörelsen, som ''herr Wohlin sedan gjorde.

Nu är det klart, att om man från sooialdemokratiskt håll skall
svara på en sådan invit, man är en smula skeptisk, och herr Wohlin
bidrog kanske oavsiktligt i icke ringa mån till att göra en socialdemokrat
skeptisk, då lian förklarade, att den 8-timmarslag, som vi
lyckligen fått genomförd, vore ett bevis på, att regeringen icke bedreve
rikspolitik, ty lagens genomförande hade till följd, att jordbrukets
bästa arbetare begåvo sig in till städerna; och därav drog
herr Wohlin bl. a. den konklusionen, att städerna själva borde bekosta
sina bostäder. Det är emellertid en bisak, som jag nu icke
skall komma in på. Jag vill bara konstatera, att en lagstadgad 8-timmarsarbetsdag
har stått för arbetarrörelsen och för den svenska arbetarklassen
som ett nödvändigt livsvillkor, om denna klass skulle kunna
höjas till en rimlig nivå i kulturellt avseende, t. ex. om denna klass
ö-ver huvud taget skulle få tillfälle att ägna sig åt familjelivet, som
ju står som en särskild punkt på bonderörelsens program. Jag skall
icke ytterligare gå in på det. Jag vill bara påpeka för herr Wohlin,
att den störa svårighet för förståelse, som föreligger mellan arbetarrörelsen
och bonderörelsen, är den, att bondeklassen icke med jämnmod
kan se, huru den industriella arbetarklassen rest krav, vilkas
genomförande skulle medföra, att deras levnadsnivå höjdes, ty det
är nu faktiskt på det sättet — det kan icke bestridas —■ att d den mån
industriarbetarklassens nivå höjes, går arbetskraften från landsbygden
in till industrien, och bondebefolkningen anser, att detta är ett
missförhållande och ett fruktansvärt missförhållande. Och enär den
inser sammanhanget, blir den icke någon vän av arbetarkraven; delbar
erfarenheten visat oss. Därför tror jag — och ingen skulle vara
gladare än jag, om herr Wohlin på den punkten kunde åstadkomma
en verklig omvändelse av den svenska bondeklassen — att en förutsättning
för samförstånd är, att bondeklassen icke med avoghet ser
på de strävanden uppåt, som utmärka den svenska arbetarklassen.
Skall man ha någon verklig förståelse för varandra, måste man
positivt hjälpa varandra, i den mån det är möjligt och i den mån
opinion betyder något. Då måste bondeklassen understödja den svenska
arbetarklassens naturliga strävan att komma nipp till en högre
nivå i ekonomiskt och kulturellt avseende. Detta står icke på bonderörelsens
program, som jag för -övrigt (icke skall inlåta mig på, men
även om det icke tas upp på programmet, måste den svenska arbetarklassen
ha en levande känsla av, att den har understöd från bondehåll,
om det skall bli en verklig förståelse mellan den svenska arbetarrörelsen
och den svenska bonderörelsen.

Nu måste jag, innan jag lämnar detta kapitel, gorå eu reflexion
till. Jag tror, att herr Wohlin i någon män missuppfattat böndernas
sociala läge. Bönderna kunna icke på grund av egendomsförhållandena
vara en socialt homogen klass, och jag är övertygad, att den
svenska småbonden, som lever i allt väsentligt på sitt eget arbete,
icke i nämnvärd utsträckning använder (främmande arbetskraft, att

Lördagen deu 17 januari, e. in.

21 Nr 4.

den icke bara bär, utan kommer alt få öflcad sin sympati för den »S''uitsverkasvenska
arbetarrörelsen. Där finnes möjlighet (till ett verkligt sam- pro^l^mn
gående, ty även om intressena icke äro identiska, kan man säga, att <Kort».)
de äro i hög grad parallella. Bondeklassen är antilkapitalistisk till
sin läggning, och sanilin 1 Isförika 1 landona själva göra den till det. Men
småbonden har icke den fruktan, som de andra bönderna ha, lör att
arbetarklassens höjande skall draga den bästa arbetskraften, som
herr Wohlin uttryckte sig, från jordbruket in till städerna.

.lag skall tillåta mig att till (slut endast anföra en enda salk.

Jag vill säga beträffande ett anförande av herr Romamis, att jag
förmodar, att kammaren själv utan vidare (upptäckte, att herr Korn
a hus nog bär missförstått sin uppgift som riksdagsman, och att
detta kan och bör från socialdemokratiskt håll ''konstateras.

Ja, jag skall till slut endast be att få anbefalla till våra motståndares
övervägande att (åtminstone ta en litet grundligare funderare,
än de tydligen hittills gjort, på den saken, huruvida det icke
skulle vara möjligt att finna några sådana nya (förmer för produktionen,
som skapade en verklig solidaritet samhällsmedlemmarna
emellan, som, om jag får använda ett uttrjmk, isom herr Lindhagen
skapat, avskaffade »slagsmålssamhället» för att i sället göra samhället
till en verklig solidarisk enhet.

Herr von K och: Herr talman, mina herrar! Jag är uppkallad
av några yttranden av den förste ärade talaren rörande 8-timmarslagen
och dess framtid. Men innan jag inlåter mig på den saken
med några få ord, vill jag såga, att jag med stor tillfredsställelse
åhörde herr Tryggers deklaration om att bostadsproblemet för närvarande
är vårt lands största sociala fråga. Det är visserligen icke
någon nyhet, som därmed uttalats, ty de, som hållit på med denna
fråga under de sista tjugu åren, ha ofta uttalat den uppfattningen,
men det är, så vitt jag vet. första gången som det från ledande högerhåll
givits detta fulla erkännande av bostadsfrågans betydelse.

Och då det nu förefaller, som om i denna kammare skulle råda enighet
i detta avseende, så tror jag, att det vore lyckligt, om vi sökte
koncentrera oss på att vid denna riksdag verkligen åstadkomma något
i denna utomordentligt viktiga fråga. Om så kunde ske, skulle
jag med ganska stort jämnmod se. att den stora sjukförsäkringsfråga,
som jag för övrigt livligt intresserar mig för, får ligan till sig ett
år, i avvaktan på att den blir ännu bättre genomdiskuterad och mogen
för sin lösning.

Beträffande 8-timmaredagen uttalade herr Trygger. att den utredning,
som föregick lagstiftningen, var ofullständig. Han klagade
över att det var en försöks1 aastiftning, och därpå vill jag nu inte
närmare ingå. Men han talade också om att beträffande 8 timmarsprincipen
man i utlandet blivit alltmera tveksam. Han säde, att i
Förenta staterna man icke vågat underkasta sig denna lagstiftning,
och anförde några skäl. som tycktes antyda, att man i Amerika icke
skulle intressera sig för den. Då iag erfarit, att denna uppfattning
är spridd i vida kretsar, har jag ansett lämpligt att meddela kamma -

Sr i. 22

.Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverks- ren några erfarenheter, som jag förvärvat i Amerika, där jag som
propositionen regeringens representant deltagit i den s. k. Washington-konferensen,
tv !!o som hven herr Trygger något talade om. Som herrarna kanske alla
or<!'' känna till. voro vid denna konferens samlade representanter från ett
40-tal länder. Varje där företrätt land representerades av 4 deltagare.
varav 2 för regeringen, en för arbetsgivarna och en för arbetarna.
Där voro församlade representanter för hela världens främsta
industriländer med undantag av Tyskland och Förenta staterna, som
av olika anledningar icke kunde ofiieiellt deltaga i konferensen. Vid
denna konferens diskuterades 8-timmarslagen synnerligen livligt, och
innan konferensen började, hade en särskild kommi.té utarbetat en
redogörelse för frågans läge i hela världen och dessutom skrivit ett
förslag till konvention, som sedan skulle antagas vid konferensen.
Nämnda redogörelse och konvention hade vederbörande regeringar
haft tillfälle att närmare studera före konferensen. Man har därför
anledning att tro. att de uppfattningar, som regeringsrepresentanterna
ultalade vid konferensen, voro de uppfattningar, som respektive regeringar
hyste.

Under sådana förhållanden kan man fråga: vilken ställning intogo
alla dessa länder till denna stora och viktiga fråga? Då vill
jag först nämna, att man icke ville uppskjuta denna frågas behandling
till en närmare eller fjärmare framtid. Man önskade bestämt,
att frågan skulle få sin lösning vid denna konferens — eljest hade
det legat nära till hands att på grund av att nationernas förbund icke
kommit till stånd uppskjuta konferensen. Och det vill jag särskilt
framhålla, att de representanter, som framförallt voro intresserade
för att denna fråga nu skulle diskuteras och få sin lösning genom en
konvention voro representanterna för England och Frankrike och
andra större industriländer. Det var de. som framför allt intresserade
sig för. att denna fråga nu skulle få sin ordentliga b handling.
Det var i själva verket endast på ett enda håll, som man gjorde någon
principiell invändning mot denna lagstiftning. Det var endast
från Kanadas arbetsgivarrenresentant man förnam något motstånd
mot 8-timmarsprineipen. För övrigt förekom icke någon egentlig
diskussion, om 8-timmarsdagen borde genomföras ellar icke. ty alla
voro överens, att denna reform var ofrånkomlig. De allierade ländernas
representanter framhöllo särskilt, att denna reform var ett
löfte, som var infört i fredstraktnten, o h som utan vidare borde honoreras
av respektive makter. Och vad mera var, man icke allenast
antog konventionen så gott som enhälligt utan man lade i dagen
sin vilja att obrottsligt söka hålla densamma. Jag sku''le i det avseendet
vilja hänvisa till ett av de senaste numren av arbetsgivarnas
tidning Industria. vari av en opartisk person, en amerikanare, framhölls
följande: »Man måste gripas av de delegerades allvar och av
deras tydliga känsla av stark moralisk förpliktelse inför de fattade
besluten. Detta är inte blott ett löfte om att stora ansträngningar
komma att göras för att efterkomma konferensens uppmaningar.
Det antyder även, att enligt ombudens åsikt konferensens konventioner
och uppmaningar, utom det att vara av stor legislativ betydelse,

Lördagen den 17 januari, e. in.

M Nr 4.

iiveu hava värde såsom allmänna principer, pa vilka de framtida so- ''
dala och industriella förhailandena maste grundas. Och ehuru m

känslan av de nationella intressena dominerade hos de olika länder- (Fort».)

nas ombud, ha konferensens förhandlingar avspeglat ett medvetande
pa de delegerades sida om att de hava ia^t ^rundel na lör eu världsopinion,
som eu dag kali bliva den starkaste garan ien för uppriktighet
i umgänget och internationell rättvisa.» — Det var inte flaga om
vid denna konferens, där s.\ nnerligen kompetenta män från 40 olika
nationer samlades, huruvida man skulle genomföra dinna reform i
de olika länderna, utan det gällde allenast tilläm ilning en av densamma.
Den fråga, som framförallt föranledde eu livlig debatt, var
den. om man skulle försöka genomföra en 45-timmars vecka eller en
48-tim mars vecka, och det kali kanske intressera kammarens ledamöter
att höra, att den lösning, som denna ganska störa strid fick, blev i enlighet
med den lag, som numera är antagen i Sverige, d. v. s. att under
en del av veckodagarna skulle arbetstiden kunna överskr.da 8
timmar, för att man på lördagen skulle kunna få den s. k. halva
ledigheten, den kortare arbetstiden.

En annan fråga, som föranledde debatt, var frågan angående
övertidsarbetet. Då särskilt herr Trygger framhållit, att den omständigheten,
att i konventionen bestämmelserna om övertiden äro borttagna,
och att man i stället beslutat sig försatt arbetsgivare och arbetare
skulle gemensamt överenskomma, i vilken mån övertidsarbete
skulle förekomma, visade, att tanken på en 8-timmarsdag i någon
mån är i tillbakamarsch, då tror jag, att saken inte alls ligger på det
sättet. Det var rent praktiska skål., därför att man ansåg sig icke
kunna lösa denna mycket svara och invecklade fråga om detaljerade
bestämmelser för övertidsarbete, som man beslöt sig för att utan vidare
och på prov genomföra den anordning, jag nyss omnämnde.

Herr Trygger anförde vidare, att Förenta^ staterna icke vågat
underkasta sig denna nya lagstiftning: det förhåller sig dock icke på
det sättet. Förenta staterna ha i-ke deltagit i denna konferens,
emedan de ännu icke anslutit sig till nationernas förbund. De hava
således icke haft tillfälle att egentligen uttala sig om. huruvida de
över huvud taget reflektera på donna 8-timmarsd_ag. Det är naturligtvis
ganska svårt att säga, i vilken mån man i Amerika kan uttala
sig om möiligheten att denna 8-timmarsdag skall b''iva genomförd,
men jag vill säga, att själva tanken om en 8-timmarsdag under
^ senare åren rått framåt med stormsteg. Mellan do tre aren inni
1915—juni 1918 har man beräknat, att ungefär 1.440.00(1 arbetare
ställts under 8-timmar=principr,n i Förenta staterna, och icke minst
unionsreveringen har genom åtskilliga bestämmel er och regler bidragit
till att denna reform fatt en allt större praktisk innebörd.

^Herr Trvgger tycktes emellertid antyda, att så län^e Amerika
icke kunde gå med nå en konvention röjande 8-timmar=dagen. skulle
det vara vanskligt för Sverige att ansluta sig till tacken. .Tåg vill
då nämna, att det finnas aud-a länder som äro strida i en ännu
svårare belägenhet än Sverige i detta avseende. Det finnes nämligen
andra länder, som hava en ännu starkare konkurrens att räk -

Nr 4. 24

Lördagen deu 17 januari, e. in.

.Statsverks- ua med i förhållande till Förenta staterna. Ett sådant land är Kaf.
ropototwnen Bauaj som naturligtvis i mycket hö" gran är beroende av den konkur(Forts.
) rens>, äom ^an uppstå från f örenta staternas sida. Hur ställer sig
da ikanacia till en sådan reform som 8-timmarsdagen? Kommer detta
land utan vidare att förklara, att så länge reiormen icke blivit genomförd
i FörenLa s.aterna, så kan den inte heller bliva genomförd
i Kanada? Kej, så kommer, såvitt jag förstår, den kanadensiska regeringen
icke att ställa sig. Eu mycket framstaenue representant
vid konferensen, en av den kanadensiska regeringens representanter,
förklarade rent ut, att Förenta staterna möjligen komma att tillämpa
en politik och Kanada en annan politik i detta avseende, och han yttrade
vidare, att Kanadas parlament redan godkänt traktaten beträffande
arbetarfrågan samt det fördrag, som innefattas i nationernas
förbund, därtill fogande: »Vi tro, att avtalet beträffande nationernas
förbund och arbetarfrågorna utgöra två av de viktigaste och väsentligaste
punkterna i hela fredstraktaten. Sedan nu Kanadas parlament
godkänt nationernas förbund och artiklarna i arbetarfrågan,
kommer Kanadas regering att uppfylla de förpliktelser, som ålagts
dem i fördraget, både till anda och bokstav.» — Det var det uttalande,
som från den kanadensiska regeringens representant lämnades
i avseende på denna mycket viktiga sak.

Jag vill vidare nämna, att herr Trygger uttalade sin ledsnad
över att den person, som först framlade denna reform här i landet,
den förutvarande civilministern, uttalat en förhoppning eller en förväntan,
att sådana löneförhöjningar skulle åstadkommas av arbetsgivare,
att arbetsförtjänsten skulle kunna vidmakthållas oförändrad.
Jag tror, att jag skall kunna säga. att under den lån^a och förtjänstfulla
verksamhet, som herr statsrådet Schotte haft här i landet,
det knappast är någon som varit utsatt för en så stark kritik som just
detta, att han i propositionen gjort ett sådant uttalande, som jag
nyss antydde. Det kan da måhända intressera kammarens ledamöter
att höra. att vid denna konferens, där det var ett JO-tal olika länders
representanter, inte bara arbetsgivarrepresentanter man även
arbetar- och regeringsrepresentanter, det fattades ett enhälligt uttalande.
som gick i ungefär samma riktning som det av herr civilministern
nyss antydda yttrandet. Där sades nämligen: »Konferensen
uttalar den förhoppningen, att icke i något fall arbetarnas löner
skola, förminskas allenast på grund av införandet av 8 timmarsdagen,
i syfte att de förhållanden, som existera i vissa industrier och
som genom den nu antagna konventionen tillåtas existera, ej skola

försämras genom fastställande av lägre arbetarlöner.» _ Det kan

ju onekligen ha sitt intresse att erfara, att detta uttalande blivit
utan någon protest från näsrot håll — tvärtom var det en hel del
livliga instämmanden från arbetsgivarhåll — antaget på nyssnämnda
konferens.

Jag skall nu, herr talman, icke vidare ingå på frågan om 8-timmarsdagen. Jag skall icke upprepa argumenten för densamma.
För min egen d°l har jag fortfarande den uppfattningen, att den har
framtiden för sig, och att när man hinner övervinna de svårigheter.

Lordugen dm 17 jammri, c. m.

Nr 4.

af>

30111 naturligtvis måste finnas vid genomförandet av denna störa
reform, och nar man hven hunnit tföra en del förändringar och för- m m
bättringar i lagen, man då också skall finna, att den kommer att (Kort».)

bliva till nytta för Sveriges folk, och jag bar den uppiatlningen, att
en liknande känsla gjorde sig gällande bland de många utländska
representanterna beträffande deras egna länder. Vad jag emellertid
här velat framhålla är, att enligt den uppfattning, jag kom till vid
denna konferens, där så många representanter från olika länder voro
tillsammans, vår regering hade fullkomligt rätt, när den uttalade
den uppfattningen förliden riksdag, att 8-timmarsprincipen är nära
nog ett internationellt faktum. År detta förhållandet och det sålunda
naturligtvis är omöjligt för vårt lilla land att intaga någon
fullständig undantagsställning och vara alldeles uteslutet från den
gemensamhet, som man i alla fall på detta område vill försöka fn
till stånd, så undrar jag i all enkelhet, om det icke vore på tiden, att
man nu upphörde att så strängt kritisera och fördöma regeringens
åtgärd att föra fram denna fråga till behandling och lösning, såsom
den gjorde vid den urtima riksdagen. När jag klandrat det sätt, på
vilket man framfört sin kritik, syftade jag icke på den förste ärade
talaren, vars kritik framfördes i en mycket moderat form, utan jag
syftade på en hel del tidningsuttalanden och en hel del mötesuttalanden.
Låt oss i stället — det tror jag är det riktiga — förena
våra krafter för att försöka föra igenom denna stora och betydelsefulla
sociala reform och icke utså misstro och bitterhet rörande dess
syften och verkningar! Jag tror, att det är den uppfattningen, som
är den förhärskande över hela välden, där man nu försöker att föra
denna stora reform igenom på ett lyckligt sätt.

Herr Björkman: Herr vice talman! Några dagar före riksdagens
öppnande hölls i ett stort industrisamhälle av en partiledare
ett s. k. stort tal, som torde kunna betraktas dels som ett slags
företal till remissdebatten, dels ock, liksom åtskilligt av vad här i
dag yttrats, som ett tal med lång sikt: de i höst förestående valen.
Därvid spelades i huvudsak på samma tema, som även här i kammaren
i dag helt naturligt b''rörts: temat »arbete och sparsamhet». Det
finns nog ingen ansvarskännande medborgare varken i vårt land
eller i andra länder, som inte är fullt på det klara med, att efter
det vansinniga nedrivningsanbete på hart när alla områden, som vi
de senaste åren fått bevittna, och den kristid, vi fått genomleva, det
för återuppbyggnads- och nybyggnadsarbetet icke finns något annat
medel än arbete och sparsamhet. Försöken att monopolisera, det temat
för något visst parti böra alltså tillbakavisas. Men variationerna
över temat bli givetvis — varierande. Och den.föreliggande statsverkspropositionen
ger anledning till många variationer.

Nedan maningen till ökat arbete kan ha väsentligt olika innebörd
och adresseras åt olika håll. Man har naturligtvis i den nya
lagen om arbetstidens begränsning funnit tacksamma uppslag. Man
bär sagt, att den kom för tidigt. Jag har för min del i ett kvartsekel
varit med om att efter måttet av mina krafter söka främja

Nr 4. 26

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverk*- införandet av den lagen. Och jag menar att den icke kom för tidigt.
prapositwnen J)et kan tvärtemot sägas, att den kom i sista ögonblicket. Här sitta
(Forts.) “ånga, som tidigare talade om »den ryska faran» i syfte att förmå
till ökade s. k. försvarsutg.fter. Jag tror, att de, från sin synpunkt
sett, nu ha större skäl än någonsin att, såsom den förste talaren här
i dag gjorde, tala om en rysk fara. Arbetsbegränsningslagen har
otvivelaktigt varit ett bättre medel till avvärjande av denna ryska
fara än miljonanslag till rustniugsändamål.

Det behöver ju icke framhållas, av vilken oerhörd vikt det är
att vårt lands ''produktivitet ökas. Men denna beror icke huvudsakligen
av om arbetet pågår 8 eller 9 timmar. Det beror i större grad
av huru arbetet ordnas, och huru den produktiva ledningen i sin
helhet är beskaffad. Vi äro nog alla överens om att inom hart när
alla yrkes- och industrigrenar denna ledning ej så sällan är underhaltig.
Man klagar över den sjunkande arbetsintensiteten, och jag
skall villigt erkänna, att jag bevittnat fall, där arlbetsintensiteten
kunnat vara större, utan att den arbetande tagit skada därav. Men
när jag haft tillfälle närmare undersöka, har jag i regel funnit, att
felet legat på arbetsledningens sida. Jag må få anföra ett enda
exempel. När man vid ackordsarbete, så snart arbetarna genom ökad
intensitet — kanske t. o. m. riskabel för hälsan — lyckats driv;
upp sin inkomst högre än vad arbetsledningen anser vara skäligt för
en underordnad arbetare, så söker man sätta ned ackordet. Att del
sättet icke ökar arbetsintensiteten begriper var man — utom vissa
arbetsledare.

Det talas också om arbetsglädje. Och att den inverkar i hög
grad pa arbetsintensiteten och därmed på arbetsprodukten är ju
klart. Men vad göres för att skapa arbetsglädje? Det blir föga arbetsglädje,
när blott en bråkdel av arbetets frukt kommer arbetaren
till del. Det blir föga arbetsglädje i en dålig arbetslokal, där hygienens
krav ej äro vidare tillgodosedda än att man nödtorftigt kan
undgå yrkesinpektionens anmärkningar.

Här kan vara lämpligt erinra om ett par synpunkter, som jag
under behandlingen av 8-timmarsdagsn ämnat framställa men avstod
ifrån för att ej i en sen middagstimme förlänga debatten.

Det sades då. och det har upprepats gång efter annan, att den
ökade ledighet från arbetet, som 8-tim narsdagen ger, kommer att illa
användas av arbetarna, särskilt de yngre, de ogifta. Tyvärr ligger
icke så litet av sanning häri. Men de, som rikta detta ''klander mot
arbetarna,, böra tänka efter var orsaken härtill ofta ligger.

Här i Stockholm t. ex. när arbetsdagen är slut. vad bjuda vi då
arbetarna? Snart ett hundratal biografer. Åhja, jag är ingen beundrare
av de biografprogram, som i regel bjudas. En del genomusla
s. k. dramer borde helst censuren stryka, och i stället mera ges av
naturscenerier från skilda länder med kort, upplysande text. Men
vi bjuda på betydligt sämre förströelseställen: några hundratal krogar,
av vilka flertalet icke är, som många kanske tro, matställen utan
supställeu.

Och på landsbygden? Där gör man i regel ingenting för att ta

Lördagen den 17 januari, e. ra.

27 Nr 4,

hand om ungdomen, sedan den lämnat skolan och blivit arbetsnyttig.

Den får fostra sig själv. Och den därvid mest använda boken m. n%.

den med de 52 lösa bladen. (Fort».)

Och de stora industribolagen? Vad göres från deras sida för att
av den uppväxande ungdomen må bii dugande samhällsmedlemmar?

Jag vet, att aktningsvärda undantag finnas. Men regeln är att man
icke ens sörjer för trevliga och ändamålsenliga samlingslokaler, utan
tvärtom hindrar arbetarna att själva få uppföra åt sig sådana. Och
sen klagar man att ungdomen söker förströelse på avsides liggande
dansbanor och i kortspel i skogsbackarna.

Arbetarna ha de senaste åren genom initiativ från nykterhetsföreningarna
satt ig''ång en storartad självuppfostringsverksamhet
genom studie- och bibliotekscirklar. Denna självverksamhet behöver
mera stöd från både staten, kommunerna och industrien än hittills
kommit den till del. Den vägen är, såvitt .jag kan se, den hittills
bästa att lära särskilt de yngre arbetarna på ett gagneligt sätt använda
sin lediga tid.

Jag nämnde den förströelse, samhället bjuder arbetarna pa
krogarnå. Här är anledning att med utgångspunkt från femte huvudtiteln
erinra om ett faktum, som ej allt för ofta berörts i denna
sal. Även de, som ha en annan uppfattning än jag i nykterhetsfrågan,
vågar jag tro äro eniga med mig om, att rusdrycksbruket i otaliga
fall nedsätter både arbetsduglighet och arbetsintensitet och därmed
den arbetsprodukt, vars såväl kvantitet som kvalitet nu mer
än någonsin är av så stor betydelse för vårt lands möjlighet aftysta
sig i den fredliga tävlingskampen folken emellan. Det finns inte
en°enda arbetsgivare, som inte av egen erfarenhet kan bekräfta detta.

I fredags den 10 dennes trädde i kraft det permanenta och
fullständiga rusdrycksförbud. världens starkaste stormakt, beslutat.

Jag skall inte besvära vid detta tillfälle med några officiella data
och fakta om hur det tillfälliga förbud, som tillämpats sedan 1 juli
i Förenta staterna, verkat. Därtill torde jag framdeles få anledning.

Men vad betyder månne detta rusdrycksförbud för amerikanska folkets
arbetsresultat? Och vad betyder det för de europeiska nationerna?
Vad betyder det för oss?

Jag talade för ett par dagar sedan med chefen för en stor maskinimportfirma,
som även har livliga förbindelser med svenska, maskinfabriker.
Han hade under hösten gästat Förenta staterna i affärssyfte.
De affärsmän, med vilka han där kommit i beröring, hade
med en mun uttalat sin tillfredsställelse över de goda frukter,. rusdrycks
förbi!det medfört för arbetsresultaten. Vi ha redan nu inom
många industrier svår känning av konkurrensen .med förenta staterna"5.
Den blir svårare. Och den dag kommer, då både små och stora
nationer här i Europa av självbevarelsedriften tvingas att på allvar ta
upp frågan om att helt befria sig från den black om foten för allt
kulturellt framåtskridande, rusdrycksbruket utgör. . .

Och härmed är jag inne på den andra sidan av de erinringar,
som den föreliggande statsverkspropositionen ger mig anledning till.

Flera av huvudtitlarna visa av helt naturliga skäl ökade siffror i

Nr 4, 28

Lördagen deri 17 januari, c. in.

wovosUionen ■ifnförel^e med budgeten för 1920. Men särskilt fjärde huvudtitelns
m. m. okmng siar en med förvåning. Jag läser visserligen, att krigsminis(Forts.
) ™3rn mhänsyn till det statsfmansiella lägel sökt begränsa utgifterna
till det, som han anser vara oundgängligen nödvändigt. Jag
har ju lagt märke till de å sidan 6—7 i propositionen angivna siffror
och den grafiska tabell,. varmed skall styrkas, huru redan för
fjolåret försvarsutgifterna visa en betydlig nedgång i proportionen
med övriga statsutgilter. Men jämförelsen haltar enligt min mening
avsevärt. För åren 1916—18 hade vi betydande utgifter för neutralitetens
upprätthållande. Dessa äro lyckligtvis borta i budgeten för
1919. Men på statsbudgetens övriga huvudtitlar inverka fortfarande
krigstidens, löljder i en grad, som rimligtvis ej hör finna någon motsvarighet
i försvarsbudgaten, sedan de betydande neutralitetskostnaderna
försvunnit ur budgeten.

Även om jag haft tid att i detalj genomgå försvarspropositionen,
besitter jag helt naturligt ej den sakkunskap, som tarvas för att möjligen
mer än på eu och annan punkt — t. ex. i fråga om anslagen till
det frivilliga skytteväsendet, där ook reservationer inom regeringen föreligga
■— peka på var jag menar att det kan och måste sparas. Men
jag tillåter^ mig uttrycka den förhoppningen, att, när budgeten återkommer
från statsutskottet, den skall vara även på andra punkter
än den nämnda betydligt reducerad.

Det är emellertid även på andra områden, och icke minst på det
enskilda livets, vi med de stora krav, det allmänna ställer på vår
skatteförmåga, måste lägga oss vinn om ökad sparsamhet.

Från högauktoritativt båll framhölls nyligen vikten av att begränsa
vår lyxkonsumtion. Jag har icke haft tillgång till några
sifferuppgifter. Men man behöver endast ytligt syna våra lyxvaruaffärer
för att vara pa det klara med, att otaliga miljoner gå till
utlandet, försämra vår handelsbalans, förminska den förut ej alltför
störa kapitaltillgången för ökande av vår produktivitet. Och här
har jag skäl peka på en alldeles särskild lyxkonsumtion, som kan
inskränkas, som måste inskränkas såväl av nationalekonomiska som
ock av sociala skäl.

Den man som här i landet för närvarande i stort 9ett bestämmer
— lyckligtvis iake vad vi skola äta, men vad en stor del av
vårt folk får att dricka — besökte nyligen Frankrike. Jag vet
inte, för hur många miljoner han kontrakterade om vinexport till
Sverige. Men att det rörde sig om hundratals, är icke omöjligt.
Om man förstår, att det måste vara avsevärda kvantiteter då han
ansett sig behöva, spekulera ut särskilda åtgärder för att lära svenska
folket att .dricka vin. Även de, som älska ett glas vin, böra
kunna vara eniga med mig. om att den är nationalekonomiskt sett
fördömlig denna^ kolossala import av . ett lyxnjutningsmedel, vars
förbrukning i många fall, och särskilt om planerna på att få vinet
till folkdryck lyckades, även skulle innebära stora sociala faror.
Man. har i Norge någon erfarenhet av vad det betyder, att man i
de djupa leden lär .sig dricka vin. Det under senaste tiden ökade
fylleriet i Kristiania och några andra städer bär, enligt vad polis -

Lördagen den 17 januari, t in.

''-''9 Nr 4.

myndigheten uppgivit, sin huvudsakliga grund i den oerhört stegrade Statsverk!-vinförbrukningen. _

Man har i Finland sökt komma till en uppgörelse med Frank- (Korts.)
rike därhän, att Frankrike i stället för vin och konjak skulle få
exportera sidenvaror till Finland i utbyte mot finska produkter.

Siden betraktas väl av många även som en lyxvara. Men när eu
ärlig yllebit är hart när oöverkomlig och i alla fall dyrare än siden,
så får väl inte ens den mest sparsamme se snett på om kvinnorna
skaffa sig en sidenkjol till helgdags. Frankrike har ock andra
varor, som vi ha användning för och som kunna kompensera rusdrycksexporten.

När jag sålunda ser mig på goda grunder kunna beteckna
rusdrycksimporten från utlandet som nationalekonomiskt förkastlig,
bör jag inte underlåta att peka på en annan åtgärd i rusdryckshanteringens
intresse, som jag och många med mig icke anser landsgagnelig.
Potatisen i vissa skånska landsändar har lagt sig till med
en gemen vana att ruttna på efterhösten. Och vi ha fått veta, att
den därför måste brännas till brännvin, om den inte skall förstöras.
Uppgiften har från jordbrukssakkunnigt håll bestritts. Och framställningar
om undersökning rörande vad som vore sant eller icke
sant i fråga om såväl möjligheten att vänja potatisen av med att
ruttna, som att med fördel förbruka den eller »förädla» den på annat
sätt än i brännvinspannorna, ha veterligen icke blivit gjorda. Icke
desto mindre har tillstånd givits att bränna 121/2 miljoner liter brännvin
av denna potatis. Här råder emellertid som bekant ingen spritbrist
i landet.

Jag har talat med jordbrukare från de delar av Skåne, där
brännvinsbränningen främst har sina idkare, jordbrukare, som icke
odla potatis för bränningssyfte. Och de ha sagt mig, att den av
bränneriidkarna anförda motiveringen för kravet att få bränna brännvin
av potatisskörden icke håller streck. Man bär ock uppgivit,
att bränneriägarna för den potatis, som användes till brännvinsbränning,
kunna beräkna ett pris av 11 kronor per hektoliter, medan de
betala 4 å 5 kronor för den de köpa av andra potatisodlare.

Denna uppgift belyses av vad den av mig åsyftade jordbrukssakkunnige,
professor Juhlin-Dannfelt uttalat i frågan. Han påpekar,
att potatisen vid försök, utförda av professor Nils Hansson,
visat sig vara ett gott fodermedel. Till utfodring av svin bär man
kunnat använda ända upp till 70 % potatis och till hästar 33 till 50 %
utan men för någotdera djurslaget. Därav sluter Juhlin-Dannfelt,
att det skulle finnas en möjlighet att på detta sätt tillvarataga potatisöverskottet,
som eljest går till brännerierna.

Några i jordmånens beskaffenhet grundade svårigheter att inskränka
potatisodlingen till förmån för andra växtslag finnas ej
med undantag för vissa områden i Gärds härad, där jorden till större
delen består av en lös sand, varest andra växtslag skulle komma att
lämna mindre avkastning än potatisen. En inskränkning av potatisodlingen
synes av utförda beräkningar ekonomiskt sett vara fördelaktig,
om ej potatisen användes till utfodring.

Sr 4. 30

Lördagen den 17 janntri, e. m.

Statsverk»- Slutligen fastslår professor Juhlin-Dannfelt, att en inskränk pro^s1^men

ning av pota! isodlingen i allmänhet synes kunna ske utan tekniska
(Fort») svårigheter och antagligen även i_ stor utsträckning utan ekonomisk
förlust, ja, t. o. m. oavsett bränvinsbränningens fortvara eller upphörande,
vara befogad på grund av rådande prisförhållande.

Här ges sålunda från det mest sakkunniga håll dödsstöten åt de
brännnvinsproducerande po‘atisodlarnas krav på att landet för deras
skull skal] tillåta, att födoämnen förbrukas till brännvin.

Jag vet, att de synpunkter, jag i denna fråga uttalat, delas
icke blott av alla organiserade nykterhet svänner i landet utan ock av
befolkningen i övrigt i vida kretsar, och jag yttrar mig sålunda icke
ensamt å egna vägnar utan å alla nykterhetsvänners. då jag beklagar
medgivandena att få av årets livsmedelsskörd tillverka brännvin
utan samband med pressjästtillverkning.

Ja, hnrr talman, jag nämnde om Förenta staternas i går ikraftträdda
beslut att för all framtid befria sitt folk från rusdryckernas
frestelser och om de frukter, detta beslut kommer att medföra. Jag
hoppas, att den dagen ej skall vara alltför avlägsen, då Sverige
följer exemplet till fromma för vårt folks hälsa, arbetskraft och
moraliska styrka.

Hans excellens, herr statsministern Edén: Herr vice talman,
mina herrar! Det har sina mycket störa vanskligheter att taga till
orda i denna kammare, efter att det för mig varit nödvändigt att
under hela förmiddagen följa debatten uti den andra kammaren
för att där kunna göra mitt inlägg — vanskligheter, som naturligtvis
följa därutav, att de tillgängliga referaten i tidningar och från
kammarledamöter kanske icke giva mig full insikt uti alla de
nyanser, som förekomit i här hållna anföranden.

Jag skall emellertid icke underlåta att även här säga något
om regeringens syn på den nuvarande politiska situationen och
dess uppfattning utav de riktningar, som kommit fram i debatten,
varvid jag dock helt naturligt icke kommer att i någon punkt beröra
det, som redan av mina kolleger i statsrådet under förmiddagen
blivit besvarat, i vad det angår direkta frågor eller framställningar
från de olika talarnas sida.

Jag skall sålunda, herr talman, icke inlåta mig på den del
utav det utrikespolitiska problemet, som herr utrikesministern redan
har berört i sitt svar till herr Winbprg. Men däremot torde
det vara anledning att säga ett ord. ett helt kort ord. angående de
yttranden, som ha blivit fällda rörande den viktiga frågan om
nationernas förbund. Den har kommit fram vid olika tillfällen i
debatten, såvitt jag kunnat finna särskilt i inledningsanförandet
av herr Trygger, där den dels har berörts genom en anmärkning
om det stympade skick, i vilket frågan om nationernas förbund nu
ligger till vårt besvarande, och dels också, kanske mera indirekt,
genom en antydan, att man skulle här i vårt land tänka på att
genom en anslutning till de för närvarande mäktigaste staterna
erhålla tillräckligt skydd för vårt nationella oberoende. Det är

hördagen den 17 januari, e. m.

;u Nr 4.

självklart, att för en fråga av så ofantligt grannlaga och invecklad Statsverks.
beskaffenhet som denna skulle det vara mer än olämpligt, om jag ProP^m^onen
bär i förväg angåve någon definitiv ståndpunkt ifrån regeringens
sida. Trontalets ordalag äro i det avseendet tydliga bevis för att
regeringen önskar att därom ännu överväga, och jag kan tillägga,
att det är vår förhoppning, att innan regeringen för sin del tager
den slutliga ställningen ifråga om den proposition, som kommer
att framläggas för riksdagen, regeringen måtte få tillfälle till ingående
och förtroligt samråd med de särskilda deputerade, som
riksdagen på Konungens äskande har utsett. Jag skulle dock vilja
inlägga en bestämd reservation, för att inte säga en gensaga, emot
den nämnda antydan, att frågan om Sveriges eventuella inträde
i nationernas förbund för oss skulle vara liktydigt med att söka
skydd under de för närvarande mäktigaste staterna. Sådan är icke
denna fråga varken för oss eller för andra länder. Den innesluter
det ofantliga, det världshistoriska problem, som har uppstått ur
det fruktansvärda världskrigets kaos. problemet om det skall vara
möjligt eller icke vara möjligt att lägga åtminstone grunden till
en sammanslutning av de pinade folken och de förhärjade staterna
för att söka avvärja en sådan universell olycka i framtiden och för
att bereda grunden till ett säkerligen bristfälligt men dock spirande
nytt liv till rättens makt emellan folk och stater. Det är
till detta problem vi ha att taga ståndpunkt, efter synpunkten av
vårt eget lands självständighet och av dess livsintressen ur olika
synpunkter, och vi komma att överväga det med hela känslan utav
den utomordentliga betydelsen i det avgörande, som skall träffas.

Herr Trygger har i viss anknytning till sitt yttrande i denna
del förebrått regeringen att genom sina förslag rörande försvarshuvudtitlarna
ha slagit in på en väg, som han karakteriserade som
frukten av ett klandervärt oförstånd, en väg, genom vilken man
försvagar vår försvarskraft på ett otillbörligt sätt och genom vilken
man undandrar sig att till landet ställa den frågan: Är svenska
folket villigt att hellre än att försvara sig offra sin självständighet?
Den frågan kan aldrig besvaras på mer än ett sätt:
det svenska folket vill förvisso värna sin självständighet. Man
sådana äro dock tidens erfarenheter, krigets erfarenheter, de finansiella
bekymren och rönen om en inom alla folk växande bitter,
för att inte säga förbittrad reaktion emot de militära systemen,
att denna regering såväl som andra regeringar icke kan underlåta
att göra vad den finner vara möjligt att göra för att nedbringa
försvarsväsendets kostnader och personliga bördor, så långt
man därför kan stå till svars. Och jag tillåter mig säga, att en argumentation,
sådan som den ärade inledningstalaren i dagens debatt
har fört, den skulle, såvitt jag kan finna, leda till, att man skulle
•nödgas bibehålla oförändrat hela det militära system, som uppbyggdes
år 1914, behålla det oförändrat, sedan det har visat sig, att
det, om det nu skalle tillämpas, skulle kosta mångdubbelt mera
än vad det då beräknades kosta, sedan det har visat sig. att det
i ytterst viktiga punker — jag nämner endast frågan om förlängning
utav infanteriets övningstid — faktiskt var ett olyckligt

Nr 4. 32

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverks■ system och sedan man inom alla länder har blivit överens om, att
ProP^a^men ],är måste göras besparingar på de militära anslagen, om överhuvud
(Forts.) taget vårt kulturella arbete och våra övriga samhällsbehov skola kunnat
tillgodoses.

Här har talats många ord om sparsamhet och om de stigande
statsutgifterna, i denna kammare liksom i andra kammaren. Jag
kan inte hjälpa, att det förefaller mig, som om den synpunkten
också borde ha fått komma fram, när man talade om de militära
anslagen. En sparsamhetspolitik är fulkomligt oförenlig med en
militärpolitik efter 1914 års linjer.

I den inre politiken möter jag först ett par frågor. Herr Clason
framställde nyss en del sådana, vilka ha.n karakteriserade så,
att han ville veta regeringens kurs på vissa områden; han angav
detta såsom en rättmätig fordran att få kännedom om regeringens
»navigationsakt». Bilden förefaller mig litet besynnerligt vald
utav en så eminent historiker som min ärade kollega i vetenskapen.
Det är honom lika väl som mig bekant, att vad man kallat

»navigationsakten» ingalunda hade någonting att göra med riktlinjerna
för, navigationen, men väl utgjorde ett försök ifrån den
då uppstigande stora handelsmakten England att förhindra sina
konkurrenter på handelns område från en fri rörelse på haven
Det förefaller mig, som om det var i denna mening verkligen den
ärade talaren använde begreppet navigationsakt. Det ser nästan
ut, som om han skulle, genom att begära förhandssvar på vissa
frågor, vilja förhindra regeringens fria navigation. Men detta lyckas
icke. Den ärade talaren begärde bland annat att få veta, efter

vilka linjer de olika alternativen för eventuella förslag i den kom munala

skattefrågan äro lagda. Frågan är för tidigt väckt, såsom
em så erfaren riksdagsman säkert känner, och absolut skulle ha
känt, om en annan regering hade suttit. Innan regeringen hunnit
pröva de olika alternativen, är det väl dock icke rimligt, att den
skall framlägga sin ståndpunkt. Men när väl regeringen har gjort
denna prövning, då skall herr Clason, kammaren och landet få
fullständigt den klarhet, som i dag blivit begärd. På samma sätt
förhåller det sig med de yrkanden angående riktlinjerna för utredning
av vad man kallat en industriell demokrati, som framställts
såväl av herr Clason som av herr Wohlin. Denna utredning
har ännu inte hunnit sättas igång. Herr Clason, herr Wohlin och
kammaren måste ursäkta oss. Denna regering har verkligen en
arbetsbörda av den beskaffenhet, att det är nödvändigt att först
taga de allra viktigaste och de mest påträngande ärendena, och att
man inte kan annat än skjuta sådana utredningsfrågor, även om
de äro så betydelsefulla, till en tidpunkt, då det är möjligt att
gripa sig an med dem. Och på samma sätt förhåller det sig med den
utredning angående kontroll över trusterna, som herr Wohlin här
efterlyst. Att den icke blivit igångsatt beror sannerligen icke på
att intresset för densamma har svalnat, men det beror på att efter
denna tids erfarenheter måste linjerna för en dylik utredning läggas
icke oväsentligt annorlunda och icke oväsentligt djupare än de

Lördagen deu 17 januari, c. m.

Nr t.

:>a

lades, när en dylik förra gången anordnades. Icke heller denna sak
har tiden medgivit oss att ännu upptaga.

Om jag sedan övergår från de direkt framställda, fragorna till
de änrenden, de problem, som i övrigt varit föremal löi debatt, snäll
jag tillåta mig att såsom ett allmänt intryck framhålla, att det
förefaller mig, som om man ifrån olika politiska läger i dag kanske
mindre har sysslat med de konkreta förslag, som föreligga i
statsverkspropositionen eller för övrigt äro bebådade, och i stället
varit intresserad utav att lägga upp vissa allmänna linjer, efter
vilka var och en ifrån sin .synpunkt anser, att det svenska statsarbetet
rätteligen och lämpligen bör bedrivas. Det är helt naturligt,
att så är förhållandet. Ty tiden är verkligen sådan -— och
vi känna det alla —■ att det ioke är lätt, nej, det är omöjligt att
i denna stund utav jäsande rörelser inom samhällena, utav med
varandra sig trängande problem i det europeiska statssystemet,
utav en oro, en jäsning uti sinnena, vartill vi icke hatt motstycke
under generationer — det är icke lätt, det är icke möjligt att i ett
au under denna krigstidens begynnande avvecklingsperiod komma
med ett stort och klart och i detaljer utformat program över^hur
det väldiga arbetet för den nya tiden skall bedrivas. Jag vågar
säga, att ingen av de talare, som bär ha framlagt sina synpunkter
och som därvidlag mer eller mindre trätt i motsats till regeringen,
har lyckats att på någon enda punkt giva sådana verkligt konkreta
drag, att det vare sig för oss eller för landet skall vara
möjligt att. säga: Där går vägen. Yi i regeringen kunna hänvisa till
att vi fullfölja de .allmänna grundsatser för vårt arbete, som vi
ha anlagt redan ifrån första stund, vid vårt tillträde. De äro val
kända. Vi behöva icke ytterligare framlägga dem. Hela det program,
med vilket vi möta riksdagen, är byggt på de grunderna och
låter sig med dem fullständigt förenas.

I detaljerna anmärker jag, att man har tagit upp till diskussion
vissa finansiella frågor och skattefrågor i samband med den
allvarliga finansiella ställningen. I den del dessa saker redan berörts
av finansministern, förbigår jag dem. Men då man ifrån ett
par håll har särskilt vänt sig mot den tanke om en obligatorisk
sjukförsäkring, som fått uttryck uti statsverkspropositionen och
som även är berörd i trontalet, så ber jag att få framhålla att, så
vitt jag förstår, dock ingen utav talarna har velat eller vågat
stiga fram och säga: Detta är ett syfte, som icke bör upptagas och
icke bör förverkligas. Så djupt betydelsefull är dock denna salt
för hela vårt folks hälsa och därmed dess framtid, så betydelsefullt
ingripande bland annat uti det rashygieniska problem, om vilket
herr Wohlin på förmiddagen fällde ett par ord, att den regering
sannerligen skulle illa känna sitt ansvar för just folkets verkliga
framtid, som icke med livligt intresse sökte att så snart det är
möjligt föra fram ett sådant torsdag. Nu har det emellertid visat
sig, att kommitténs plan har blivit föremål för anmärkningar, som
redan framkallat en överarbetning med tillkallande av ett stort
antal läkare. Efter det att dessa sakkunniga tillkommo, ha ytter Första

hammarens protokoll 1920. Nr k. 3

Statsverk#
proposition
in. in.
(Forts.)

Nr 4.

>54

Lördagen den 17 januari, e. in.

statsverks- likare yttranden inkommit ifrån olika ämbetsverk, som på vikfciuropositionen
ga organisatoriska punkter, och bland dem synnerligen djupt inm-
m- gripande, gjort allvarliga anmärkningar. Det falleT av sig självt,
.lorL.) att även dessa anmärkningar måste upptagas till grundlig behandling,
och det torde vara att frukta, att på denna grund förslaget
icke kan hinna bliva färdigt. Om så blir fallet, vill jag emellertid
hava sagt, att även om diet ur finansiell synpunkt betraktas som
en lättnad — och det förstår jag fullväl — så får man dock icke
glömma, att det ur andra synpunkter är eu riksvilctig angelägenhet,
att tanken tages upip och föres fram igen, när så ske kan, och
i den form, som efter förnyad behandling har befunnits vara den
bästa.

Vad besparingarna beträffar, är det av ett visst intresse att
lägga märke till att även den förste talaren i denna kammare, liksom
högerns ledare i andra kammaren, egentligen sammanfattade
en huvudsynpunkt på denna fråga genom att lancera formeln: färre
ämbetsmän men väl avlönade, och alltså reduktion utav ämbetsoch
statstjänstemannens antal. Ja, mina herrar, herr T^ygger och
ni andra, som föra detta program fram, ingenting kunde vara mera
välkommet för denna regering, och jag förmodar för alla i riksdagen,
än att kunna förverkliga en sådan tanke. Men må det
vara mig tillåtet att göra en liten hemställan, att när man framkastar
den, ha godheten att peka på åtminstone något ämbetsverk
eller åtminstone någon kategori av statstjänstemän, där de störa
ändringarna och indragningarna skulle ske! Vi ha sökt efter sådana,
och icke förgäves så tillvida, att inom affärsverken, speciellt
inom järnvägarna, en betydande reduktion redan är igångsatt och
pågår. Vi hoppas, att inom sådana verk, där ju behovet av arbetskraft
står i direkt relation till verkets arbete, reduktion också
skall kunna ske. Men den är redan i gång, och till yttermera visso
är den övervakad och pådriven av en särskild undersökningskommitté
under ledning av en förutvarande finansminister, börande till
högerpartiet. Jag tror sålunda, att man icke skall kunna bestrida,
att där är gjort vad som ifrån statsledningens sida kan göras.

I detta sammanhang har borr Wohlin kommit in på en annan
sak. Han har med hänsyn till statstjänarnas talrikhet och betydelse
inom det nutida samhället yttrat, att det är en angelägenhet
av största vikt att motarbeta osunda tendenser inom landets
ämbetsmannakår. Jag nödgas för min del säga, att i en sådan
avfattning, såsom en antydan om osunda tendenser inom landets
ämbetsmannakår i stort sett eller någon större utsträckning, är
denna, jag måste kalla det beskyllning, fullkomligt oberättigad.
Den svenska tjänstemannakåren av högre och lägre grad är verkligen
icke av den beskaffenhet, att man kan skylla den för »osunda
tendenser». Om ett eller annat beklagligt fall har inträffat, så är
det undantagsfall, som icke få ge anledning till en generalisering
av denna art.

Herr Wohlin har till sin önskan om motarbetande av de nämnda
tendenserna knutit ett särskilt krav på ytterligare åtgärder för
granskning utav kristidsfeommissionernas förvaltning. Han bär ut -

Lördagen den 17 januari,

c. in

35 > r 4.

vecklat sin taaike så, att den nuvarande överrevisionen skulle ogent- titaUverkaligen
gå ut på en siffergranäkning, att don skulle vara bristfälligtPr°P°*it^men
organiserad och nyligen utav regeringen ytterligare lia blivit för- f|,^ ’
svårad och att regeringen skulle i det sammanlinnget ha ådagalagt,
en övertro på riksdagens möjligheter att utöva sin kontrollerande
verksamhet. Jag bestrider på det bestämdaste till alla delar denne
leolcning av ställningen. Den överrevision, som är tillsatt, är pa
intet sätt hänvisad till en siffergranskning, ty dess fullmakt, både
från början och i den förnyade forma, som den fått genom eu förklaring
från regeringen under sistlidna höst. är utsträckt till kommissionernas
och deras underlydandes hela förvaltning, ingenting
undantaget. Dem avser sålunda även och innesluter rätt för överrevisionen
att ingripa emot eventuellt förekommande missbruk till
enskild vinning irtav en dylik statstjänareställning, såsom det har
uttryckts i den av herr Wohlin m. fl. väckta motionen. Hela denna
synpunkt är ''sålunda redan lagd under granskning. I detta avseende
behövs inte någon utökning. Det är vidare fullkomligt ofattligt,
hur man ikan säga, att regeringen försvårat granskningen under
senare tid, då regeringen tvärtom genom sin nya förklaring
har givit revisionen bland annat just den tillgång till hemliga handlingar,
som nu, underligt nog, hegäres uti den ifrågavarande motionen.
Denna tillgång till hemliga handlingar finnes redan och
behöver icke begäras. Ordet om övertro på riksdagens möjligheter
att utöva granskning synes vara att hänföra till att regeringen
har ansett sig böra förbehålla granskningen utäv K/ungl.

Maj:ts egna beslut och de utlåtanden, på vilka dessa beslut äro
grundade, åt riksdagen och de av riksdagen utsedda utskott och
vstatsrevisorer. Detta är icke någon övertro på riksdagens möjligheter.
Det är helt enkelt att följa Sveriges grundlagar, som i den
delen äro alldeles otvetydiga och som utan möjlighet till något
tvivel stadga, att granskning utav regeringens handlingar icke
kan utövas av någon annan än revisorerna. Jag förstår för min
del icke, hur man kan komma in på en sådan tankegång som att
åt överrevisionen eller undersökningskommissionen, såsom namnet
nu har präglats, uppdraga en granskning, vilken skulle innesluta
iiven regeringens handlingar. Det måste väl ändå anses som den
rena absurditeten, att regeringen skulle tillsätta en kommission
som skulle granska regeringen själv. Detta är riksdagens uppgift
och ingen annans.

I denna fråga bär jag för övrigt uttalat mig så pass vidlyftigt
i andra kammaren, att jag icke skall belasta denna kammares protokoll
med några längre ytterligare utläggningar. Jag skall endast
sammanfattningsvis tillägga, att den undersökningskommission,
som de ärade motionärerna ha begärt, den finnes redan i överrevisionen,
med den fullmakt, som man skulle kunna önska, utrustad
med de tekniska resurser, som den själv bar begärt. Skulle
de behöva ytterligare tekniska hjälpmedel, skulle den behöva utökning
av arbetskrafterna, skall därom icke vara någon tvekan i
regeringen. Men att kasta en redan fungerande granskning över
hord bara för att få tala om. att man tillsatt eu vy undersök -

Jfr 4.

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverks- pingskommission, det måste jag för min del finna olämpligt och
propositionen heuer av sakläget påkallat. Och jag vill till sist också säga
™v-m'' ihär, liksom jag gjort i andra kammaren, att när man i detta sam(forte.
) inanjlaI1rr gör antydningar om, att de utomordentliga anstalterna

.skulle vara särskilt påkallade av uppkomna farhågor, att tjänstemän
i dessa institutioner skulle ha missbrukat sin ställning till
egen vinning, då rör man sig på ett område, där den allmänna
generaliserande insinuationen får taga rum i stället för konkreta
fakta. Yarje verkligt, faktiskt påstående i den riktningen skall
■ovägerligen av överrevisionen undersökas, och regeringen kommer
ratt göra allt vad den förmår för att därvid bistå överrevisionen.
Men uttalanden, som utan skäl kasta en skugga över många hundratal
oförvitliga svenske män, vilka gjort ett svårt och tungt arbete,
äro otillbörliga, och de bliva det icke mindre, om de förekomma
inom riksdagen.

Herr Trygger framlade såsom en bakgrund till sitt anförande,
i vad det gällde den inrikespolitiska situationen, ett
konstaterande av att man icke hade genom den författningsrefonm.
som genomdrevs under föregående år, vunnit den samhällsfrid.
som hade ställts i utsikt av författningsreformens vänner, och han
tog åter upp ett ledmotiv, som förekommit någon gång förut, och
som synes tyda på en viss ånger, att han själv medverkat till denna
reform. Han hävdar nu, att han för sin del alltid velat gorå gällande,
att först då, när freden blivit avslutad och normala förhållanden
såväl i yttre avseenden som i människornas under krigsperioden
uppjagade sinnesstämning inträtt, först då skulle rätta
tiden till en god författningsreform varit inne. Mina herrar, det
är vemodigt att höra, visserligen en politisk motståndare, men en
så högt värderad motståndare, som dock i ett betydelsefullt ögonblick
även själv isatte sin hand till plogen, nu försöka att efteråt
göra sig själv förebråelser, för att han icke tog den tillbaka. Det
är icke så, att i tider, sådana som dem vi nu genomleva, man sitter
och väljer, utstakar och framskjuter efter behag det ögonblick,
då det måste handlas. Jag bär sagt förut många gånger i denna
•kammare, och kammaren — även herr Trygger — har till sist
■i handling givit mig rätt, att det kommer en tid, då man måste
gå till gärning. Den tiden var inne, när författningsreformen beslöts
i princip. Det är Sveriges lycka och svenska högerpartiets
heder, att det då förstod, vad tiden krävde och medverkade därtill.
Och det är vemodigt, jag upprepar ordet, att man nu skall behöva
höra ångrande uttalande därom. Nu gäller att göra det bästa av
det författningsverk, som måste genomföras. Därpå må vi inrikta
våra ansträngningar, icke på att klaga, att man år 1918 gick längre,
än man egentligen skulle ha velat. — Att en sådan reform skulle
betyda orubblig samhällsfrid och ett idealiskt samhällstillstånd,
det bär ingen från vår sida vågat hoppas, än mindre säga. Men
vad vi sagt, det var, att reformen måste genomföras för att förhindra
en hotande förbittrad samhällsstrid och för att lägga grunden
för en utveckling, som dock kan ske under fredlig kraiftmät -

Lördagen den 17 januari, c. in.

37 Nr 4.

ning, hur mycket än motsättningarna ma leva kvar och meningarna ^L»(ionM
bryta sig mellan olika intressen och olika klasser. Ingen av oss m. m.
bär ens drömt om, att demokratien, när den väl blev genomlord (l,.,lr1s.r

i Sveriges rike, utan vidare skulle utplåna dessa motsatser och gorå
slut på striderna. Men vad vi icke blott drömt om, utan även iorlitat
oss på och alltjämt äro förvissade om, det är, att på den
"■runden skall striden och intressebrytningarna kunna foras mellan
män och kvinnor av olika åskådningar med sådana förutsättningar,
att de efter herr Tryggers vackra ord i slutet av hans anförande,
kunna känna sig som svenskar allesammans, att -de olika meningarna
respektera varandra samt småningom börja törsta, att de
politiska motsättningarna icke äro oöverkomliga, nar man bara
håller varandra i aktning och ärligt strävar efter det gemensamma

Ur den synpunkten har också regeringen behandlat frågan om
8-timmarsdagen. Jag skall icke upptaga den frågan på nytt; den är
redan tillräckligt berörd av talare såväl från det liberala som det
socialdemokratiska partiet. Jag endast upprepar vad jag yttrade i
andra kammaren: Den arbetsstrid, som nu bär uppstått här i sverige,
är bekymmersam och allvarlig. Den är emellertid endast till en
del och kanske icke den väsentligaste delen en frukt av 8-timmarsdagen.
Den är på många områden uppkommen oberoende därav. Uch
i alla händelser, så mycket står fast, att hade icke det störa problemet
om arbetstidens begränsning blivit i. lag löst, då skulle, och det
icke först nu, utan långt tidigare här i landet uppkommit arbetsstrider
i en sådan omfattning och av en för samhället och dess ekonomi
så farlig beskaffenhet, att mot dessa de nu uppkomna äro endast
som bleka skuggor. Det få vi komma ihåg, när vi se de nuvarande svarigheterna,
att trots dessa svårigheter är dock nu en grund lagd, som
man kan hålla sig till och på vilken, det är vår livliga förhoppning,
arbetsfreden skall återställas. Den är lika behövlig för arbetare och
arbetsgivare som för samhället i dess helhet.

I bostadsfrågan fihner jag av referaten, att herr Trygger lor
sin del uppställt ett par önskemål. Det ena är, att man skulle ordna
finansieringen av ett ingripande till en bättre bostadsproduktion, genom
att staten upptager eller garanterade ett på längre tid. ställt
amorteringlån. Så vitt jag kan finna, är detta just vad som mgar i
regeringens plan. Den innebär, sa långt dessa hittills kunnat utformas,
att en lånefond skall uppläggas av upplånade medel för att
ur den lämna bidrag för bostadsproduktion till kommuner och enskilda
samhällsnyttiga sammanslutningar. Herr Trygger gjorde
emellertid också gällande ett annat önskemål, nämligen att alla skattdragande
måtte efter rättvisa grunder draga sitt strå till stacken
för att betala räntorna på dessa bostadslån, i den män staten för sådant
ändamål behöver träda emellan. I detta fall har jag och med mig
regeringen, en något annan mening, en mening som desto hellre kan
•understrykas, eftersom herr Wohlin i sitt anförande syntes fullständigt
ha missförstått regeringens ställning i denna del. Det är icke
så, att herr Wohlin gjorde gällande, att var mening är att för dessa

\r 4.

Lord ngen den 17 januari, c. in.

ÄWer i.1stäJer odl stadsliknande samhällen låna ut de bidrag
m. m. ® a n kan vilja ge, men att för räntorna åter taga i anspråk landsort*.
) bygdens »skatteförmåga», såsom jag skulle tro att uttrycket föll
tv.artom har man i regeringen tänkt sig att uttaga de härför behövliga
medlen, man efterskänker räntorna eller eventuellt gör
nedskrivningar på det utlånade kapitalet, genom en skatt, som
drabbar aen hyresstegring inom städer och stadsliknande samhällen,
vilken med eu avveckling av hyresstegringslagen är oundviklig. Det
har synts oss, att när genom en sådan avveckling de nuvarande
fastighetsägarna i städerna komma att göra en betydande vinst, som
man väl kan kalla en krigskonjunkturvinst, då är det lämpligt, att
man. om det är möjligt, försöker ålägga dem att lämna någon del
av denna oför t jänta värdestegring till bidrag för ett ingripande i bostadsfrågan,
som för den in på sunda banor.

Över huvaicl synes det mig, som om lierr Wohliu i detta sammanhang
även i en annan del hade missförstått och misskänt regei
ingens ståndpunkt. Han förmenade, att ingenting av motsvarande
art är gjort för landsbygden. Jo, det är det. I regeringens proposition
i år ingår eu höjning av det belopp, som är avsett att användas
till egnähemsbildningen just på landsbygden, och likaså en avsevärd
höjning av det särskilda lånebelopp, som för varje nytt egnahem kan
utlämnas av staten. Detta är gjort med full avsikt att i någon mån
söka hjälpa även landsbygdens befolkning i dess strävan efter icke
blott bostäder utan även odlingsangelägenheter och utgör sålunda i
viss man en pendang, lat vara icke så omfattande, till åtgärderna i bostadsfrågan
lör städerna. Att icke anslagskravet på denna punkt
blivit större, beror helt enkelt därpå, att man utgått ^ungefär från
det behov, som synts föreligga; och, säga vad man vill, bostadsfrågan
i städerna, där ingripandet nu efter vår tanke huvudsakligen
skall finansieras med bidrag från städerna själva, är för ögonblicket
ojämförligt mer trängande än den andra, låt vara på längden mycket
betydelsefulla frågan.

I allmänhet har herr Wohlin i sitt yttrande talat om bristande
intresse från regeringens sida för bondeklassen och för landsbygskulturen,
och jag tycker mig finna, att han även i andra avseenden
frågade, varför regeringen icke hade gjort någonting. Men i hela
hans anförande har jag icke kunna finna några bestämda konkreta
uppslag till åtgärder av den vikt och betydenhet, som skulle motsvara
en sådan förebråelse. Det finns hos denna regering icke den
minsta tanke på att tillbakasätta landsbygdens intressen. Det är hell
enkelt så, att vi försökt att tillgodose dessa intressen lika val som vi
tillgodose andra intressen. Vi göra oss icke till målsmän för någon
bondepolitik av den art, som herr Wohlin nu förordat. Men detta
därför, att hur än man försöker omkläda ett sådant begrepp med de
vackraste tankar och uppriktigaste önskningar, så kan man ändå
icke komma ifrån, att i själva begreppet ligger just den stämpel
av särskilt klassintresse, som herr Wohlin sökt undvika. Herr
V ohlin har yttrat, att vart lands framtid beror på möjligheten av
samförstånd mellan arbetare och bönder. Jag tror, att de äro mycket

LörUugen <1<-it 17 jummri, c. in.

Vi- 4

:iu

nktijru, dessa element. Men de äro -dock icke de enda .elementen i
(detta land. För oss finns det också andra människor i Sverige an
arbetare och bönder. Det finns stora samhällsklasser av hantverkare,
av industri- och affärsmän i olika grader och av statstjänare, för att
kara nämna några huvudkategorier. Varje intresse ma av regel mg
och riksdag tillgodoses allt efter dess betydenhet, all.t etter resui-'',
erna och de krav, som komma fram. Men det kan icke vara berätta
ga t att hävda, att ett intresse skall vara det dominerande, vare sig

det ena eller det andra. , . ,, .,,

Herr Wolilin lär ha anfört i sitt yttrande i formiddags nagla
urd, uttalade av mig vid ett samkväm i Göteborg efter ett dar nalle!
föredrag, i vilket jag försökte giva åtminstone eu antydan om mm
■''■rundsvn på liberal politik, den antydan nämligen, att det alltid maste
vara en huvuduppgift för vad jag kallar eu frisinnad demokratisk
svensk politik att söka göra det bästa möjliga för varje manmska
och varje människas rätt på sådant sätt, att därjämte det helas, samhällets
tillbörliga höghet och intresse iakttages. Herr Coniin lamt
detta vackert; han var vänlig nog också att finna det uppriktigt, men
lian kunde icke längre värmas av denna lösen, »den lamnade honom
kall» För honom var det då en mera värmande lösen att tala om
den svenska bondens nya tidsålder. Jag vet icke, vad den berodde pa,
denna oförmåga att värma. Naturligt vis. i främsta rummet pa mina
ords ofullkomlighet, kanske också på att herr V ohlm tåste dem
enligt sin egen förklaring på ett kallt hotellrum; där var kanske för
kallt för att han riktigt skulle kunna värmas av nagra vanna ord.
da" skall icke tvista om dessa ordens kraft; jag har själv betonat
deras ofullkomlighet. Men tanken, innehållet som sökte sig tram
(häri — de ha för mig och för alla dem, vilka känna och sträva
.som jag. en kraft, som kan värma och värmer och som, det ber
ja» var och en av eder, mina herrar, vara övertygad om, i själva
venket uppbär allt vårt politiska arbete och allt det som säges och
^öres i riksdagen och utanför från vår sida. \i vilja, och ha visa
det i handling, göra allt vad som tillbörligen kan och skall göras, för
att Sveriges bondeklass skall få sin fulla rätt och komma till sin
riktiga plats i det svenska samhället. Vi vilja gorå på samma säd
för den svenska arbetarklassen. Men vi vilja också, att denna rätt
att bliva tillgodosedd utav statsmakterna och att mötas med hänsyn
från lagstiftning och rådslut i representationen skal] tillkomma även
andra svenskar och svenskor, vilken klass de än må tillhöra. Vi ha
icke någon pretention på att införa en ny tidsålder för vare sig
det ena''eller andra ståndet, den ena eller andra klassen, hur betydande
den än må vara. Skall nu här skapas ett slagord om en nj
tidsålder, — må det då bli. att här skall grundläggas en tid för den
svenska medborgaren, var han än står, hög eller låg, i vnket yrke
han än är! Det är ur dessa synpunkter vi hava fullföljt vart arbete
och vårt värv under dessa gångna år. Vi våga hävda, att den riktlinjen,
den ledstjärnan icke är sviken från den första dagen och intill
den dag i dag är. Har det icke lyckats oss följa den så som vi
skulle önskat, må det då tillskrivas vår mänskliga brist, kanske även de

Stål åverka
jropoaitione.n
m. in.
(Kort*.)

Nr 4. 40

Lördagen den 17 januari, e. ro.

tiiaisverka- utomordentligt svåra omständigheter, under vilka vi arbetat. Men
m- TO innan man bryter staven over den politiken, mina herrar, vare sig
(Forts.) från det ena eller andra lägret, — låten se, att I själva förmån komma
fram med en bättre!

Herr W inb er g: Jag ber om ursäkt, att jag återkommer
med anledning av hans excellens utrikesministerns ord omedelbart
efter mitt förra anförande. Hans excellens gjorde nämligen gällande,
att regeringens politik vis ä vis sovjet-Ryssland var någonting
absolut ofrånkomligt och föranlett av händelser, vidtagna av
ryska regeringens representant här i landet. Han framhöll då i
detta avseende i första hand, att nämnda regerings representant
här hade missbrukat sin rätt att föra kurirbagage. Jag måste
säga, att det skälet för närvarande från svensk sida verkar allt
annat än övertygande, då vi just här ha en sådan fråga, rörande
missbruk av rätten att föra kurirbagage från den svenska legationens
medlemmar. I alla fall är detta skäl för mig ingalunda
övertygande. Lika litet övetrygande är skälet, att det skulle bedrivits
viss agitation från ryska regeringens representant här. Del
är ett skäl, som man tillgripit för att få en förklaring, varför
regeringen vidtagit den politik den i detta avseende fört. Herr
utrikesministern fann ock, att dessa skäl icke voro så synnerligen
vägande, varför han vidare anförde, att en hel del omständigheter
i sovjet-Ryssland förekommit, varvid svenska medborgare och
svensk egendom icke hade respekterats. Jag ber då att få säga.
att det är egendomligt, om man icke inom den svenska regeringen
förstår, att i ett land måste de som vistas i det landet böja sig
för de lagar och författningar, som där äro gällande. Det är brott
mot dessa lagar och författningar, som gjort, att den ryska regeringen
ansett sig böra gå hårdhänt tillväga mot dem, som satt
sig fullständigt över dessa lagar, och det förefaller mig något
egendomligt, när man vill lägga den ryska regeringen till last.
att den, sin författning likmätigt, icke tillåtit dessa enskilda personer
att i fortsättningen inom Rysslands eget område bedriva
privataffärer av mer eller mindre tvivelaktig art, som de tidigare
försökt sig på och velat fortsätta med. Det förefaller mig, som
om man skulle kunna förstå även inom den svenska regeringen, att
ett lands regering icke kan tillåta ett dylikt uppenbart åsidosättande
av de författningar, som i alla fall äro gällande inom landet.
Jag vill därför säga, att den förklaring från regeringens sida.
som i denna fråga framkommit, ingalunda är övertygande. Tvärtom
får man den uppfattningen, att man här väntat på, att det
skulle bli en annan regim i Ryssland, och därför icke velat försvåra
möjligheten att träda i förbindelse med den nya regimen och
att man av denna anledning vidtagit de åtgärder man gjort. Det
synes mig i detta avseende ganska betecknande vad en person, som
var engagerad i en mycket bekant affär, Svensk export, yttrade,
då det var fråga om detta företags underminerade ekonomiska

Lördagen den 17 januari, e.

Ni I.

in.

.ställning, lian medgav att så var fallet, men tilläde med en hjärtesuck:
Om Judenitjs offensiv mot retrograd hade lyckats, hade löretaget
visat ett mer lysande resultat, än nu blev fallet. Jag undrar,
om icke denna hjärtesuck delas av regeringen. Man hade väntat,
att det skulle lyckas, men nu misslyckades det.

Jag vill icke upptaga kammarens tid i denna sena timme med
erinringar utöver vad jag nu sagt; jag skall endast tillägga ett
par ord med anledning av herr statsministerns uttalande, då det
var fråga om nationernas förbund. Den frågan kommer ju före
längre fram, men jag kan icke underlåta att i detta sammanhang
säga, att, när hans excellens statsministern framhåller, att vi icke
skola gå in i detta förbund för att få skydd utan, som hans ord
folio, emedan detta i alla fall är ett försök till en sammanslutning
av de pinade folken, vill jag för min del framhålla, att
efter den start, som nu skett för detta nationernas förbund, kan
det sannerligen icke bli någon sammanslutning »av de pinade folken»,
på sin höjd en sammanslutning av vissa, länders regeringar.
Men det synes mig åtminstone icke vara något inbjudande för det
svenska folket att gå in i denna sammanslutning, och åtaga sig
viss exekutionsskyldighet för uppfyllande av den fred, som nu
dikterats av de segrande. De som inträda i nationernas förbund
åtaga sig sist i alla fall skyldigheten att tillse att de fastställda
fredsvillkoren till alla delar uppfyllas. Det synes därför vara svårt
att få detta att bli någon hjälp för de pinade folken.

Herr Wohl i n: Jag hade äran nämna i mitt första anförande,
att mitt hjärta icke kiunde värmas av statsministerns stolta deklaration
i höstas rörande den liberala politiken. Jag måste säga, att
mitt hjärta värmdes än mindre, då jag hörde statsministern tala i
denna kammare, som för mig i kväll blev kallare än det hotellrum,
där jag i november läste referatet av hans tal.

Statsministern anförde, att han av de tillgängliga referaten endast
fått en ofullständig kännedom, om, huru mina ord i dag på förmiddagen
folio, och detta kan ju mycket väl förklara den missuppfattning,
som å hans sida gjort sig gällande .på flera punkter ''beträffande
mitt anförande. Jag vill emellertid framhålla, att då jag tilllåtit
mig att i sammanhang med den kommande stora löneregleringen
för statens ämbete- och tjänstemän påpeka, att osunda tendenser inom
vår administration på många ställen framträtt i och med att ämbetsmän
pen i vårt land intressera sig i enskilda affärsföretag av olika,
slag och därigenom utsätta sig för misstanken att icke alltid d sin
ämbetsmannagärning frigöra såg från otillbörliga hänsyn, då är detta
ett uttalande, som allt för väl stödes av den senaste tidens händelser
för att kunna vederläggas.

Jag vill också på det bestämdaste säga, >att den teckning av den
nuvarande överrevisionens beskaffenhet och verksamhet, som hans
excellens statsministern gav, va.r oriktig. Han bär möjligen från sin
upphöjda plats i samhället och med den stora arbetsbörda, soim vilar

tfUitsvcrkrSjirofXisUiontn

m. in.
(1''orU.i

Nr 4. 4-''

Lordu^eii deu 17 januari, e.

in.

Statsverks- på honom, loke -hälft tid och tillfälle att sätta sig in i. huru saken
propositionen verkligen ligger beträffande överrevisionens arbete. Hade han haft
(Forts") tiid därtill, skulle han veta, att denna överrevision, som nu av honom
godkänts, ja fått det högsta betyget laudatur i alla avseenden, icke
kan i sin nuvarande sammansättning utföra det granskningsarbete.
som bör göras. Hen saknar i sin personliga sammansättning den sakkunskap,
som behöves för att komma till botten med de svåra frågor,
som föreligga, odh bär icke möjlighet att med de arbetskrafter, senn
stå till buds, genomtränga de tusentals ärenden rörande kristidskommission-ernas
förvaltning, som den bär att granska. Jag vill också
påpeka, att herr statsministern alldeles (förbigick, att det nådiga brevet
den 1 oktober 1919 uttryckligen från granskningsarbetet fritager
alla kommissionernas åtgärder och beslut, som angå förslag eller
utlåtanden till Kungl. Maj:t, av det skälet tydligen, att harr statsministern
menar, att dessa frågor sedermera bliva granskade sam
regeringsbeslut i grundlagsenlig ordning av riksdagens utskott. Del
är emellertid tydligt, att det icke är tillräckligt med denna granskning
av regeringens beslut i frågor av nu omberörda beskaffenhet.
Kommissionerna ha haft att handlägga en mångfald ärenden rörande1
exempelvis utförsellicenser för exportförbjndna varor, vid vilkas avgörande
en mängd mycket delikata synpunkter måst beaktas. Det
är icke möjligt, att ett riksdagens utskott under den korta tid, då
riksdagen är samlad, skall kunna i detalj studera de ofantligt vidlyftiga
listorna över kristidsärenden, som brukat gå från kommissionerna
till regeringen. Herr statsministerns ståndpunkt är att fatta
hela frågan om detta grauskningisarbete från den formella sidan och
att bortse från frågans reella sida. Hans excellens synes icke vilja
förstå vikten av att man måste gå till botten med dessa saker.

Herr statsministern har vidare såsom en anmärkning mot den av
mig med flera framlämnade motionen anfört, att granskning redan
nu är tillåten beträffande hemliga handlingar. Yår .''anmärkning går
emellertid ut på att -överrevisorerna numera icke fått rätt att taga
del av dessa handlingar <annat än efter Kungl. Maj :ts i varje säskilt
fall fattade beslut, och det är icke så lätt för överrevisorerna att av
diarielistorna se, om de ha anledning att hos Kungl. Maj:t begära
ett sådant tillstånd eller icke. I själva verket innebär mandatet av
den 1 oktober 1919, enligt vad jag från överrevisorerna själva inhämtat,
en begränsning av deras rörelsefrihet i förhållande till den, son;
de hade dessförinnan. Jag kan icke heller anse, att det skulle kask
någon skugga över hundratals oförvitliga män, om en allmän undersökningskommission
komme till stånd. Jag tror snarare, att genom
en sådan kommission den skugga skulle skingras, som n-u i allmänna
folkmedvetandet med rätt eller kanske rättare med orätt kastas över
dessa män. Det är ett lika stort intresse för dem, som hoppas, åt!
inga missförhållanden föreligga, att godkänna detta, krav på eu undersökningskommission,
som det är för dem, som hysa misstankar
om, att missbruk för egen vinnings skull förekommit.

Den anmärkning, som herr statsministern riktade mot mitt yttrande
i fråga om bostadsbyggandets finansiering grundar sig på ett

l.uniiijicii den 17 jnnunri, tv m

Nr 4.

bmsbfälligl Piller»! eller bristfälliga muntliga uppgifter om mitt .villande.
.lag har icke yttrat mig om -den amrawa, »om skulle uppbringas,
eller om förräntningeu av länet. Jag liar endast uttalat, åt!
detta lan, om det skall upptagas, kommer att inkräkta på de disponibla
sparmedlen inom landet, och, i den mån det inkräktar på den
allmänna lånomiafknadeu, verkar det uppenbarligen till förläng löi
andra behov, som behöva tillgodoses genom lån på samma marknad.

Om herr statsministern menar, att den nuvarande liberala regeringen
förmått att i lika man tillgodose alla samhällsklassers deråt
tigaide intressen i vart land, så bär jag icke samma uppfattning. Denna,
meningsskiljaktighet hårrör måhända därav, att herr statsministern
icke vistats så mycket på vår svenska landsbygd och bland var
svenska bondebefolkning, som både varit behov ligt lör att fatta dess
önskemål och behov. Mcin lian från eu hög plats i »siainihällct och. cui
man rör sig i kretsar, som stå mera främmande för dessa behov, lätt
!''å en felaktig föreställning om vad landsbygdens intressen kräva. Da
herr statsministern säde,''att inga konkreta .uppgifter av oss framlagts
för bondepolitiken, såsom jag tillåtit mig kalla den, sa vill jag
erinra om, att sås-om en sådan konkret uppgift anförts den kontroll
över trustiväsendet, som vi förgäves väntat på sedan år 1911.
från vilken tid en inslumrad kommitté legat på denna fråga. Eu
annan sådan uppgift är den stora frågan om bevarandet av landsbygdens
ungdom vid jordbruket, och den bar sannerligen icke bli -vit”tillbörligen beaktad vid regeringens ställning till frågan om åtta1
,im marsa rikets dagen. Detta beslut kastar redan, enligt underrättelser
från landsbygden, sill morian skugga framför, sig. Från många
orter omförmäles, att den jordibrukande ungdomen i ökad utsträckning
mot förut dragés till städerna, för att fylla de vakanser i arbetarebehovet,
som åttatimmansdagen artificiellt Skaipat. Denna lag är icke
ett utslag av rikspolitik, nej det är industriell klasspolitik, som måhända
är vard erkännande om man står på den industriella klasspolitikens
grund, men jag bestrider, att den är rikspolitik. En reform,
som icke smakar en del av landets befolkning, »om uppgår till närmane
hälften, är icke en nikepolitisk reform. Man måste taga någon
hänsyn till den andra hälften, om man vill föra rikspolitik.

Slutligen vill jag beträffande herr Möllers anförande säga, att
ingen kan livligare än jag vara intresserad av att landsbygdens befolkning
förstår den svenska industriarbetarklassens strävan till bättre
villkor. Jag tror, att så är fallet och att bland Sveriges jordbrukande
befolkning de synpunkt-er på -denna fråga icke äro förfiärskancle.
som k-ommit till uttryck i den förste ärade talarens anförande hav
i dag på morgonen. Bönderna förstå, att arbetarna behöva bättre
villkor, och det finnes möjlighet för samförstånd på den punkten.
Men skall ett dylikt samförstånd en gång i framtiden — det är en
framtidssak, soon icke nu är aktuell, men som en .gång måste bil det
— kunna skapas, då måste inidustriarbetard-emokratien, som nu härskar
i Sveriges lake, förstå bonden och hans livsbetingelser, nuen det
har den visat sig icke gorå. Såsom exempel bland många på det
berättigade i detta mitt påstående her jag ånyo att få hänvisa till det

•proposition?.

in. in.

( Forts, i

Nr 4.

Lördagen den 17 januari, e. ift.

Statsverks- framlagda förslaget till ny gifterimålslagstiftniing, viliket, såsom jag
■propositionen föru£ framhållit, bryter sönder den gamla bondeuppfattningen på
(Korfe ! detta område, och i vårt land inför en äktenskapslagstiftning, som
strider mot urgammal svensk åskådning.

.Tåg vill med dessa ord ha sagt, att jag icke av de väl framförda
och vackra ord, som fällts från regeringisbänken, blivit rubbad
i min övertygelse, att det kräves en nyorientering i vårt politiska
liv och att de gamla s. k. borgerliga partierna måste förstå, att deras
stora insats och hedrande gärning i Sveriges historia nalkas sitt slut
och att den tid, som ingår, måste lämna rum för bildningar, som förmå
tillgodose de samhällsintressen och synpunkter, som under de sista
årtiondena icke blivit vederbörligen beaktade. Ur den synpunkten
är bonderörelsen, oaktat den, kan synas till sitt yttre ha karaktären
av en klassrörelse, enligt min mening en rörelse, som en gång i framtiden
kan få stor rikspolitisk betydelse; och det är av det skälet som
jag, ehuru icke bonde, förstått denna rörelse allt ifrån dess begynnelse
och sökt med mina: ringa krafter verka för densamma.

Det skulle mycket glädja mig, om den tanke på ett nationernas
förbund, som spelat så stor roll i denna remissdebatt, utvidgades till
tanken på ett .samhällsklassernas förbund i Sverige, och om de bittra
partifejderna kunde mildras. Men jag tror, att om detta skall lyckas,
måste en bättre förståelse för vår rörelse visas av de partier,
som för närvarande haiva makten i vårt land.

Hans excellens herr statsministern Eden: Herr talman! Jag
kan icke underlåta att gent emot den senaste ärade talarens kritik
framhålla, att han fortfarande icke synes vilja erkänna det faktiska
läget i fråga om överrevisorernas befogenhet och resurser. När det
av regeringen uttalats, att överrevisorerna icke höra behandla utlåtanden
och förslag i ärenden, som avgjorts av Kungl. Maj:t, är det
av den självlara grund, som jag förut angivit, att Kungl. Maj :t genom
sina beslut i sådana ärenden måste bli den enda ansvarige för besluten.
Jag tillåter mig att på nytt fråga herr Wohlin, om han verkligen
skulle vilja hävda, att den av Kungl. Maj :t tillsatta granskningskommissionen,
eller överrevisorerna, skall utföra det konstitutionella
granskningsarbete, som är och måste vara förbehållet riksdagen?
För mig är detta grundlagsenligt omöjligt. Det är den
enda anledningen till att detta undantag måst göras, och ingalunda
någon bristande förståelse för önskvärdheten av, att revisionen skall
gå till bottnen. Tvärtom har regeringen på allt sätt understött revisionen
för att den skall kunna gå så grundligt till väga som möjligt.

Herr Wohlin har vidare förklarat, att han av överrevisorerna inhämtat,
att Kungl. Maj:ts förklaring angående hemliga handlingar
skulle innebära en minskning i revisorernas befogenhet. Det är helt
enkelt omöjligt, att något sådant kan påstås, ty denna Kungl. Maj:ts
förklaring var den första, som gav överrevisionerna rätt att över huvud
taget begära hemliga handlingar. När Kungl. Ma,j:t därvidlag
förbehållit sig att själv besluta, huruvida en sådan handling får utlämnas
eller icke, heror detta självklart på, att Kungl. Maj:t icke

Lördagen den 17 januari,, o. in.

Nr I.

4f>

kan stå till svars med att utan föregående prövning lämna eu revisionsmyndighet,
även om man har den högsta tilltro till. dess lojalitet
och duglighet, tillgång till samtliga hemliga handlingar, som
av den kunna begäras. Kungl. Maj:t måste över huvud taget gent
emot alla myndigheter, vare sig revisionsmyndigheter eller andra, förbehålla
sig rätt att bestämma om, huruvida hemliga handlingar fa
utlämnas eller icke. I intet fall, där sådana handlingar begärts, balett
utlämnande hittills vägrats, och det kommer, förmodar jag, icke
heller i framtiden att vägras. .

Herr Wohlin yttrade sedan något angående de punkter, i vilka
regeringen icke skulle tagit hänsyn till de konkreta önskemal, som
från hans sida framförts. Den ena av dessa punkter bär jag redan
besvarat, nämligen om tillsättning av en kommitté för utredning rörande
trusterna; det måste dock vara begripligt, om regeringen på
grund av det hopade arbetet icke hunnit sätta den i gång. - Intresset
för trusternas övervakande var framfört och av båda vänsterpartierna
satt i verket långt innan det kom fram och sedan accepterades
av den bonderörelse, för vilken herr Wohlin talat. Vad åttatimmarsdagen
beträffar torde herr Wohlin icke kunna förneka, att
när man nu funnit den stora reformen vara nödvändig, låt mig säga
oundviklig, så har i alla händelser den svenska lagen tagit den största
hänsyn till jordbrukareklassen och dess intressen, som veterligen
något lands lagstiftning på detta område tagit, dels genom bestämmelsen
att allt arbete vid jordbruket eller dess binäringar utan vidare
är undantaget från lagen, dels genom den viktiga bestämmelsen om
undantagande även av smärre arbeten, som icke anses böra till jordbruket,
för hela landsbygden och även för mindre städer eller stadsliknande
samhällen.

Herr Wohlin slutade med att säga, att han endast begärde »litet
förståelse» för den rörelse, lian talade om. Jag skall giva honom
mera, jag skall giva honom mycken förståelse för de berättigade intressen,
som ligga i denna såväl som i andra samhällsrörelser. Men
man kan icke begära, att andra än de, som hängiva sig åt denna rörelse,
skola kunna erkänna, att den representerar en sådan, allena
saliggörande framtidstanke, som herr Wohlin ville göra den till.

Herr Wohlin talade åter om sin önskan om ett samhällsklassernas
förbund. Jag frågar: är det att befrämja ett samhällsklassernas
förbund att först resa klass mot klass, att först framkalla en ny rent
begränsad klass- eller klassbetonad rörelse, sa som han nu gör?. Eller
är det icke lättare att förverkliga föreningstanken om man i stället
för att framkalla en sådan rörelse söker tillgodose de olika klassernas
intressen sida vid sida och betraktar alla klassers medlemmar
såsom medborgare? För honom var tanken på samförstånd en framtidssak,
som icke nu är aktuell. För min del är det däremot, mina
herrar, en sak, som i högsta grad är aktuell och som det är angeläget
att förverkliga nu så snart i så stor utsträckning som möjligt
samt icke skjuta undan till framtiden.

Herr Wohlin ville gorå gällande, att min förmenta bristande förståelse
för den svenska bondeklassens intressen skulle bero på, att

Stäfver lct>

pioposilionc.u

m. ra.

< For b.)

Nr 4. 46

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverks- jag icke vistats så mycket på Sveriges landsbygd. Från min »wppwoposUionen
jjöjda plats», om vilken lian talade, skulle jag ha förlorat blicken för
''p “• lantbruket och dess idkare. Å nej, den upphöjda platsen är icke sa
( 0 s'' gammal, och det är min förhoppning, att den icke heller skall bli
så gammal, att jag kommit att på något sätt förlora, den kontakt med
den svenska lan (^befolkning, vilken jag tror mig kunna säga mig hava
från barnsben och som jag under hela mitt politiska arbete hoppas
ha underhållit minst lika väl, som herr Wohlin. I själva verket är det ju
så, att vi båda tillhöra den kategori, från vilken han i förmiddags
bad Gild bevara sig: vi äro professorer båda tvål

Greve Lagerbjelke: Jag blev uppkallad av ett yttrande
av herr finansministern under förmiddagen. Då jag uttalade mina
bekymmer i befraktningsfrågan med avseende å möjligheten att
erhålla'' kol från England, tillrådde herr finansministern Stockholms
stads gasverksstyrelse att spara på gasbelysningen å stadens
gator och torg. Jag vill lämna den upplysningen att det
icke är gasverks styrel sen, som bestämmer detta, utan drätselnämndens
andra avdelning och att denna avdelning ökat den under kristiden
indragna belysningen på grund av framställning från ordningsmakten.
I varje fall betyder det icke så mycket med gasbelysningen
i Stockholm i förhållande till gasverkets årliga produktion.
En indragning av en fjärdedel i belysningsväg skulle ej in bes par a
stort mera än en halv skeppslast kol.

Medan jag nu har ordet, ber jag att få yttra några ord med
anledning av herr Möllers anförande nyss. Han uttalade den
beskyllningen mot högerpartiet, att detsamma skulle i gemen generaliserat
vissa arbetares och arbetaregruppers höga inkomster. Med
anledning härav vill jag erinra om, att jag på förmiddagen för min
del protesterade mot eu dylik generalisering av vissa arbetaregruppers
höga inkomster. Sedan nu emellertid herr Möller gjort detta
utfall, anförde han själv den höga inkomsten hos vissa företagare
och, såvitt jag förstod, generaliserade han i hög grad vissa företags
höga inkomster på företag i gemen. Herr Möller berörde
1916 års statistik angående bolagens vinster men berörde endast inkomsterna.
Han berörde icke de höga skatterna, vilka enligt statssekreterarens
i finansdepartementet utredning i somras kunna gå
upp ända till 63 % av vinsten. Han nämnde vidare ingenting
om avsättningar för framtiden och icke heller om avskrivning
eller utdelning till aktieägarna. Det är väl dock utdelningen till
aktieägarna, som ur denna synpunkt huvudsakligen är avgörande.
Jag vill då erinra om, att jag, då jag under förmiddagen uttalade
mig i detta ämne, framhöll, att aktieägarnas utdelning detta år
utgjort 10,8 procent av vinsten, vilket icke kan kallas överdrivet
under eu högkonjunktur. Man måste även i detta sammanhang
taga i betraktande, att detta — i en del fall åtminstone — utgjorde
utdelning jämväl å under många föregående årtionden samlade
fonder. Då man talar om en ökning av bolagens vinster, får

I ördugcn den IT januari, •*. m.

Nr l.

man likaledes taga i betraktande penningvärde;s fall under de senare
åren.

Herr Möller ingick vidare på statistiken över arbetarnas inkomster
och åberopade socialstyrelsens statistik för år 1918. Jag
erinrar om, att enligt socialstyrelsens statistik år 1917 utgjorde
ökningen detta år av vissa industriarbetares inkomster mot år 1913
18 % och 1918 114 %. Utan tvivel har proportionen fortgått i
ungefär samma mån och arbetarna år 1919 i stort sett kommit upp
till full kompensation för dyrtiden mot år 1913. Jag vill också
erinra om de stora rabatter, som utgått till de flesta arbetargrupper
under de gångna krisåren.

W.atHVr.rktiprofK/sitionc/i

in. m.

(I’ orts.)

Herr L i n d li a g e n: i)å vid remissdebatterna ledamöterna

bruka anföra, vad de ha på hjärtat, och då jag grundligt gjorde det
under lagtima riksdagen 1919, hade jag icke tänkt uppträda i denna
debatt. Det är emellertid några ur olika synpunkter uppfordrande
yttranden, som blivit fällda av herrar Wohlin och Trygger, som
föranlett mig att söka understryka några synpunkter.

Jag skulle då först i allmänhet vilja framhålla, såsom skedde
även förra året att vad vi skulle önska från regeringen sida trots
de många svårigheterna är ett allvarligt bemödande att söka gå till
grunden med tingen loch icke som vi allesammans hittills mer eller
mindre gjort, att uppehålla oss på ytan av tingen. Det ligger nog
någonting under den maning ''herr Wohlin antydde, att kanske
i alla fall, även om eu regering är överansträngd, det icke skulle skada,
att man verkligen inriktade sig på att komma till roten av det
onda mer än som skett. Och själv har jag för min personliga del,
utan att vilja pålägga regeringen några bördor, haft en känning av,
att åtskilligt kunnat göras från denna, regerings sida, som hittills försummats
och att åtskilligt vad den gjort kunnat och bort göras på
ett mera banbrytande och föryngrande sätt.

Emellertid begränsar sig parlamentarismen fortfarande till en
kraftmätning mellan partierna, som vart och ett kämpat för sina
intressen. Herr Trygger uttryckte detta så att »vi kämpa för våra
ideal» — och jag skulle då vilja säga: merendels för våra förskrävlade
ideal. Varje partis intressen äro heliga för partiet, och i den
mån dessa intressen äro berättigade, äro de också i viss mån ideal.
Det är ur denna synpunkt arbetarklassen kämpat för åttatimmarsdagen.
Visserligen är den nya lagen en schablon och i framtiden
kommer den kanske att betraktas såsom ett föråldrat medel, sedan
man fått en bättre grund för samhällsbyggnaden. Men i alla
fall är det ett försök i tiden att även för denna klass skapa en
sådan arbetsordning, som de privilegierade klasserna så länge åtnjutit.
Då man äntligen fått denna ordning måste jag säga att det är
en icke blott illojal utan även så att säga självmördande politik att
försöka nu på omvägar komma samma sak till livs genom att säga
till arbetarne: jaha, här ha ni åttatimmarsdagen, men då få ni naturligtvis
mindre avlöning! Det begriper nog herr Trygger, att
arbetarne icke kunna gå in på, ty alla människor behöva framför

Nr 4. 48

Lördagen den 17 januari, e.

in.

Statsverks- allt behålla sill avlöning i synnerhet i tider som dessa. Det var icke
jn-opositiotie.n £ör minska avlöningen man gav dem åttatimmarsdagen. Det är
(Forte) försåtligt krokben, som ingen samhällsklass kommer att finna

°rsig uti. Det händer aldrig, att ämbetsmannaklassen finner sig i
något sådant, även om den på grund av överansträngning i vissa
fall fått nedsatt arbetstid, och herr Trygger kan knappast visa ett
enda fall, där man påyrkat en sådant ordning när det gällt ämbetsmannaklassen.

Emellertid är det som sagt partierna, som slåss, och herr Trygger
menade, att det är en oundviklig sak och en bra sak, men tilläde
han, vi få naturligtvis icke driva partiväsendet därhän, att det blir
fårskockar av det hela. Ja, men herr Trygger, det är det ju nu!
Har herr Trygger, har någon enda tidning i hans parti tagit någon
andel i verket för att hindra att partiet skulle bliva en fårskock?
Jag frågar bara. Jag tror visserligen icke herr Trygger kan göra
något åt det, ty sådan är den mänskliga naturen och man talar
mycket om imperialism, som är dagens slagord för vad som evigt
varit. Men imperialism är .sannerligen icke en egenskap hos vissa
folk, vissa klasser eller vissa individer, utan en egenskap i den
mänskliga naturen, hos oss alla. Alla avsky och nedgöra vi andras
imperalism, men börja med vår egen, så snart tillfälle yppar
sig. Vad är det annat än invigningen av ett fårskocksarbete
i den viktiga frågan om nationernas förbund, som förebådades här
av statsministern, då han nyss sade, att den saken skall nog. skötas
bra, när vi få ett ingående och förtroligt arbete i det hemliga utskottet;
och — vi andra få stå utanför och bara säga »Dä»!

Den nya så kallade kontrollen på vår utrikespolitik, för vilken
ett förslag framlades och genomfördes år 1919, var icke annat
än ett stadfästande av denna sekretess med partiledarnas övervälde
och ett vidmakthållande av den musikaliska njutningen för dem att
fortfarande få åhöra vårt »bä».

Men, nu är det emellertid så, att människorna leva icke allenast
av bröd, — och det är dit, vartill jag ville komma. Det är kanske
däri, när det kommer till stycket, som vi ha. att söka våra verkliga
ideal och det är det sympatiska i en sådan diskussion som denna
att. därför att man också är människa, söker människan inom oss,
varje talare, huru partifanatisk han än är, ådagalägga åtminstone
i förbigående något litet behov att tala om något som sammanbinder
och kan förena oss.

Herr Trygger fann detta i riket, rikets bästa, som vi alla borde
arbeta för. Det var hans ideal. Två av hans meningsfränder herr
Clason och även Ekman vidgade däremot i själva verket problemet
ofantligt. Herr Clason påstod, att den kristliga åskådningen är den
främsta och bärande grundvalen i rikets bestånd, och herr Ekman
yttrade något liknande. Vad är då denna kristna åskådnings grundval?
Jo det är; fred på jorden och människorna en god vilja. Icke
fred i Palestina och judarna en god vilja. Hade Kristus sagt. det senare,
hade han blivit död och slagen till marken och en lika stor
obetydlighet som herr Trygger och jag bliva, då vi gå bort en gång.

Lördagen den 17 januari, e. m.

4 It

Nr 4.

Det <tr deu tiar chauvinismen, som lever kvar! Herr Trygger hör Statsverk*-vara övertygad om att, skall någon enighet skapas mellan människor, propoaitumen
sä kan det icke sko genom att ytterligare vidmakthålla den gamla ''

t,idons åskådning, som nu slutat bland annat i världskriget om icke
förr, åskådningen att staten är sig själv nog, ja i vidriga fall bär
lova på alla andra staters bekostnad i möjligaste män. Nej, om vi
tänka på det hela, då möjligen kunna vi förena oss. Vad är egentligen
den svenska flaggans symbolik. Huru missbrukad har den
icke blivit? Den består dock av blått och gult, och det gula betyder
solens guld, som lyser över alla människor, onda som goda, utan
landgränser, var de än befinna sig; och det blå är firmamentet, som
breder ut sig över alla folk. Vi kunna icke hedra Sveriges rike
utan att hedra den svenska flaggan, men den har sitt berättigande
endast i sin maning att det svenska riket måste vara en länk i det
stora mänskliga broderskapet.

Med andra ord, det av herrar Clason och Ekman samt även av
■herr Trygger vid tidigare politiska tillfällen tätt och ofta framhallna
söndagsprogrammet som läres i kyrkorna duger icke i denna, sin isolerade
företeelse. Utan problemet är att göra det till praktisk politik
om vardagarna i ämbetsverk, regering och parlament och överallt
i vårt dagliga liv och detta betyder tillika ett begynnande med
sig själv till skillnad fundamentalt från partiernas politik. Men då
blir det även här sannerligen icke vidare tal om fred i Sverige och
svenska ma en god vilja, utan om fred på jorden och människorna eu
god vilja.

Jag övergår till herr Wahlins inlägg. Uppkomsten av bondeförbundet
är en intressant företeelse. Det är givet, att högerbönderna,
som det närmast gäller, och småbönderna i synnerhet, icke i längden
skola kunna finna sig i att såsom de gjort under senaste tider, gå
i storindustriens ledband. Det var icke .fallet förr, icke ens så sent
som exempelvis 1900—1902. Men det var icke fallet åren 1900 och
1902, ty då gingo de icke alls i industriens ledband. Jag vax då på
prov insatt- i lagutskottet i dess andrakamimaravdelning. Det var
ganska härlig tid, en tid då andra kammaren var enig i så mycket.
t utskottet satt Jansson i Djursätra, Sjöberg i Bodaryd, prost Redelius.
Nilsson i Skärhus och andra, som sedan gingo till yttersta högern.
Bönderna kunde då slå näven i bordet åt herrarna i första
kammaren. Det kom likväl andra tider. Resten av lantmanna-oartiets
bönder blevo helt enkelt — jag vill helt låna herr Tryggers uttryck —
en fårskock i den storindustriella politiken. Men de -ha mu funnit,
att de icke trivas med det längre. Bonden tänker långsamt, därför
att han är isolerad, och det följer med arbetet i jorden. Men slutligen
komma bönderna underfund med, att de icke passa, där andra vilja
äätta dem. På så sätt kunna dessa bönder icke heller alltid så gott
trivas med den internationella arbetarrörelsen, ty dess dagspolitiska
linjer äro ofta icke bondens och ingen undervisar honom tillfyllestgörande
och objektivt om arbetarrörelsens idéer. Blott i tidningarna
hade de fått veta, vilken förskräcklig rörelse den var. Alltså är den

Första hammarens protokoll 1920. Nr i. 4

Nr 4. 50

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverk■«- hägerpolitiska bonderörelsen en naturlig utveckling för att bryta ett
''Proposition^”'' onaturligt förhållande, ooh i det avseendet kunna vi säga, att rörelsen
(Torts ) kommer att radikalisera dessa bönder något. Det betyder med tiden
mycket åtskilligt. Herr Wohlin själv har gjort oerhörda framsteg
bara på ett år! Han börjar också nu realpolitiskt och klokt med det
gamla bondekravet: tummen på ämbetsmännen! Ty bönderna hava
genom generationer betraktat ämbetsmännen såsom sina fiender, ämbetsmännen,
som skulle syna deras hus, deras skog och bestämma
■över allting, huru de skulle förhålla sig, de ha fört eu evig kamp
emot ämbetsmännens makt.

Herr Trygger har också i dag för ovanlighetens skull glatt mig
med att officiellt knäsätta ordet funktionarism såsom betecknande ett
problem i vår tid. Nu har herr statsministern sagt, att det icke finns
något att anmärka emot ämbetsmannakåren. Man menade, att om
en ämbetsman uppfört sig tvivelaktige under kristiden, var det blot!
undantag. Man kan vara i sin goda rätt att säga så. Ty vi äro icke
någon obesmittad av tiden, och våra karaktärer äro icke så ytterst
ömsinta. Herr Aa by Ericsson sade också: rör icke vid ämbetsmannakåren!
Jag däremot skulle vilja anhålla, att ämbetsmannakåren
finge vara den mänskliga företeelse den är. Den är en produkt av
landets tillstånd, och är landet dåligt, så är ämbetsmannakåren dålig.
År landet bra, kan ämbetsmannakåren vara ganska bra. 1
alla händelser skall jag be att få anhålla att vi icke längre bli
behandlade som en sådan där fårskook såsom den ekonomiska liberalismen
i sitt program gjort ämbetsmannakåren till, då den av begripliga
skäl till eu början överlämnade den ekonomiska utvecklingen
till ett privatbestyr för den enskilda företagsamheten. Den utbildade
ämbetsmännen blott till att expediera frågor men icke till att lösa
dem, den fordrade icke av dem hjärtelig förkunskap om innehållet
utan föredrager skarpsinnighet i formerna. Allt behärskas av
denna formernas ämbetsmannakår, högjuristerna, vilka ännu i dag
ofta av den nuvarande regeringen hållas under armarna på bekostnad
av saken och ideella intressen. Det måste jag säga i sanningens
namn, ty har jag upplevat det.

Nu utsträckte emellertid herr Wohlin en hand till industriarbetarna
och tyckte, att det vore önskligt, om man kunde finna
»en formel» för samarbete. Denna formel har icke bondeförbundet
upptäckt, och han kom icke heller med den. Han menade, att man
icke funnit den, men om man kunde finna den, vore det önskvärt.
Ja jag har verkligen varit med om att söka finna en sådan
formel. Jag har länge trott på nödvändigheten av att kunna förena
småbondeklassen och industriarbetarklassen, ty annars kunna
framtidens idéer icke erövra världen. För detta ändamål bär
åtminstone jag funnit, att arbetet är ofantligt svårt, ty linjerna
gå ofta så olika på grund av olika förutsättningar. Såvitt jag emellertid
förstått och trott skulle enda sättet att binda ihop de många
lösa trådarna vara att försöka förena dem på det andliga
området, på sou dagsprogrammets område, som är gemensamt för
alla människor, på det andliga området, den andliga frihetens och

Lördagen den 17 januari, e. in.

51 Nr 4.

i självansvarets mark, och detta liar verkligen vunnit erkännande ‘
i de bägge socialdemokratiska partiernas program. Men just i da- m m
garna, i februari, kommer det socialdemokratiska arbetarepartiet (Korts.)
att stryka denna punkt, som tillkommit bland annat som en formel
för samförstånd mellan bönderna och detta parti, från sitt
program, och det vänstersocialistiska programmet går också med
stormsteg på samma utvecklingslinje.

Då kan jag såsom herr Wohlin säga: var skola vi nu finna
den nya formeln? Kanske finna vi den helt enkelt uti en ny
undergång, ur vilken sedan i tidernas längd växer upp en enda
fågel Fenix. Frågan är, om världen kanske endast kan gå framåt
på det sättet, därför att människorna är o så ofullkomliga.

Ku skulle jag vilja säga, att då herr Wohlin talade till arbetarklassens
ledare, att de skulle tänka på det ansvar, de hade
inför dessa böljande massor, vilka lätt kunna upplösas i anarki

— jag skulle vilja säga till bondeförbundets ledare: var god och
se upp med dessa massor, som ni sätta i rörelse, så att de icke gå
till reaktion! Det berömda Björnsonska ordet var: då bonden vakr
nar, vaknar han till reaktion. Det är nog fallet med oss alla, då vi
vakna till våra enskilda intressen, så vakna vi till reaktion, men
Björnson menade kanske, att det går åt det hållet, särskilt då
bonden vaknar — och han var en bondevän så god som någon, som
levat bland bönderna.

Det finns vissa symptom i det nya bondeframträdandet, som
verkligen kunna tyda därpå. Då man till exempel säger till bönderna:
Ni skadas av arbetarnas 8-timmarsdag! — är icke det att
leda bönderna till reaktion? Hur skall det gå, om de få för sig,
att sådana krav som att fabrikernas trälar uti damm och sot få en
skälig arbetsdag, även om föret i portgången är aldrig så svårt, och
nå möjligheter till kulturella intressen o. s. v. böra motarbetas såsom
skadliga för bondens intressen? Det är åtminstone ingen formel
för ett samförstånd. Då är denna njm partibildning, om man
icke kan komma längre med den, blott av en ny klassegoistisk
betydelse, som kommer ytterligare att söndersplittra samhället.

Det var ett annat yttrande som herr Wohlin hade i sitt anförande
— i förbigående sagt har jag respekt för detta anförande,
som ovanligt nog från partisynpunkt försökte taga upp stora linjer

— ett yttrande, som också erinrade mig om Björnstjerne Björnsons
nyssnämnda tänkespråk. Det var när Wohlin red spärr mot förslaget
till ny. giftermålsbalk och dess organisation av familjen,
såsom egnad att upplösa den gamla bondekulten och allt som vilar
därpå. Det ligger i syftningen men enligt min mening ingalunda
i tillämpningen något konfucianskt i detta. Denna politik var
denna: »De gamla började med att rätt styra staten. För att kunna
rätt styra staten lagade de, att god ordning härskade i deras familjer».
Man kan förstå den drömmen om de gamla, gamla goda
tiderna, då allt spanns i hemmet, då varje familj var för sig och
det var härligt på alla möjliga sätt. Men att få dessa tider att

Nr i. 52

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverk- komma tillbaka är fast -omöjligt. Då får herr Wohlin riva upp
^wsitionen aj]a järnvägar, avskaffa telefon- och telegraf ledningar, upphäva
(""Ports) de 11 ya maskinella uppfinningarna och lägga igen åtminstone hälften
av sedan dess tillkomna landsvägar, så att man i varje hörn
får en folkvärld, som icke kommer i beröring och besmittas av världen
genom förmedling av de så kallade stationssamhällenas kultur —
som jag också tycker är ryslig! Men man kan i alla fall icke gå
baklänges, utan måste gå framåt.

Vad är det då som herr Wohlin har att anmärka mot den nya
giftermålsbalken? Jo, det är upphävandet av det gamla sättet,
varpå familjen ordnats under mannens överhöghet. Nu har man
i alla fall tagit det största steget genom att faktiskt införa kvinnans
politiska rösträtt. Det fanns inte i den gamla goda tiden, då hustrun
var underdånig mannen och barnen voro en fårskock och mannen
den allenastyrande. Då vi sagt a, få vi emellertid också säga
b. Mannens målsmanskap, som den konservativa bonden kanske
tycker om, men knappast hustrun, innebar att husfadern behärskade
hus, jord, pengar och kreatur samt hade husbonderätt över familjen.
Och detta skall man nu kittla honom med, så att han
blir alldeles oresonlig och icke tycker om den nya giftermålsbalken.
Hon måste fortfarande tigga sin man, som även betraktar kvinnan
som en varelse, om en 25-öring och förhålla sig lydig och tålig
trots allt. Det är att försöka gå tillbaka till de tiderna, så det förslår.
Det är med andra ord »reaktionärt», men ett sådant försök
göres förgäves, det försäkrar jag. Och om Ni lyckas därmed, komma
andra tider förr eller senare och skriva det på edert debetkonto.

Man får finna andra vägar för att skapa »god ordning inom
familjen» på likställigheten mellan könen. Och ligger icke i detta
också ett symptom eller en bebådelse av en ny tid i världen? Hittills
har muskelstyrkan ensam varit styrande, representerad av
mannen, och det är kanske därför, som allting slutat till sist i ett
blodbad för detta statsmannaskap. Är det icke förnuftigt att det
vekare sinnelaget, kvinnan, som får streta och lida med familjens
alla småbestyr upphöjes omsider till sin naturliga rangplats att
representera hälften av mänskligheten och därför också förunnas
sin del i dess styrelse utåt och inåt. »Rättsmedvetandets utveckling
går i bredd med erkännandet av kvinnans rättigheter» är ett tänkespråk
uttalat av Erik Gustav Geijer och även tänkare i andra
länder.

Då först kan man nå fram till den nya familjen, som måste
ligga till grund för fn stat, som icke liksom i den gamla världen
står ständigt på lur med blodbad och med världskrig, utan förverkligar
fred på jorden och människan eu god vilja.

Herr Sandler: Det anförande, vi nyss lyssnade till, höll
sig ganska, fjärran från det ämne, som här föreligger till behandling,
nämligen remissen av statsverkspropositionen, men vi hava
alla ändå eller kanske just därför gärna lyssnat till detsamma. Då
uti det anförandet också, visserligen blott en passant, nämndes något

Lördagen den 17 januari, c. in

Nr 4.

ö:.«

om vall doft socialdemokratiska (partiet niali.iiida kominor alt- företaga
med sill program om någon till, tillåter jag mig eu stilla erinran.
Jag tror, att man lian hysa mycket djup respekt lör vad herr Lindhagen
kallar andliga vården, hven om man icke ait.iseherar dem
på det partipolitiska programmet. Och jag tror verkligen för min
del, att om också detta är en blygsammare uppgift för ett politiskt
parti, är det fullt tillräckligt att partiet sätter som sitt mål att skapa
de efter dess uppfattning nödiga ekonomiska förutsättningarna för
att uppbära en bättre och rikaie andlig kultur än vi hava för närvarande.
Skulle vi för övrigt icke kunna vara överens, om att de
allmänt mänskliga värden, om vilka herr Lindhagen själv talade,
äro av den beskaffenhet, att de icke .rätteligen tillkomma vare sig
det ena eller det andra politiska partiet och vore det icke rent av
ganska klokt för samtliga politiska partier, åtminstone tills vi.ka
kristiden ordentligt bakom ryggen, att lyfta de där värdena något litet
ovanför den skådebana, där vi hålla på att utkämpa våra strider?

Efter denna lilla erinran skall jag be att i överensstämmelse
både med min läggning och mitt yrke få gå tillbaka till det ämne,
sosm här egentligen skulle vara föremål för debatt. Jag blev på
sätt och vis uppropad under förmiddagen — för övrigt på ett mycket
älskvärt sätt — av greve Lagerbjelke och fick en förnyad påstötning
i det sista anförandet som hölls. Det är också närmast i anledning
av vad som förekom i förmiddags, »om jag begärt ordet,
och om jag icke inställt mig till svaromål förr, beror det verkligen
därpå, att det icke funnits plats förr på den långa talarlistan. Det
är således icke enbart mitt fel.

Greve Lagerbjelke yttrade, att jag vid ett tidigare tillfälle,
då det var resonemang här angående skattebördan, som tryckte de
svenska aktiebolagen, kommit med åtskilliga exempel, som visade,
hnr man kunde överskatta bolagens inkomster, eftersom jag då . i
ett exempel talte om bolags inkomster 1916 och 1917, som hölle sig
vid omkring 100 %. Jag beklagar att jag måste saga, att greve
Lagerbjelke nog gjorde sig skyldig till ett missförstånd rörande det
som var meningen med mitt anförande. Vad resonemanget gällde
var, hur stor skattebördan kunde bli för aktiebolagen. Jag både
fog att justera några siffror, som meddelades av greve Lagerbjelke,
och för att framställa saken någorlunda klart ville jag göra ett
exempel lagt så, att det skulle påvisa de fall, där bolagens skattebörda
var särskilt betungande. Då var det naturligt att konstruera
exemplet så, att det gällde bolag med mycket stor vinstprocent
under högkonjunkturären. Ty då gjorde jag ju exemplet ur greve
Lagerbjelkes synpunkter så gynnsamt som möjligt. Naturligtvis
var det då, och det framgick också, om herrarna vilja vara vänliga
och taga del av protokollet, av vad som då sades, icke. fråga om
några typfall och ännu mindre fråga om någon genomsnittsuppgift
om aktiebolagens vinst.

Under diskussionen bär i dag beträffande finansplanen är det
framför allt en fråga som varit föremål för diskussion. Det är det
problem, som ställes som det centrala redan i finansplanen. Då
man konfronterar med varandra å ena sidan statskontorets inkomst -

Statsvcrh)
propositionen
in. in.

(Korta

Nr 4. 54

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverks- beräkning ecb å andra sidan listan över utgifterna på de olika hupropositionen
vuötitlarna och slutsumman av dem, uppstår frågan, hur man skall
(Torts'') kunna täcka över det gapande tomrummet av över 200 miljoner

0 '' kronor, som finnes mellan dessa bagge huvudsummor. I finanspla nen

har nu beträtts den vägen, att man, så att säga, slår bristen
mitt itu, tager ut ungefär hälften av skattdragarna i form av inkomst-
och förmögenhetsskatt och låter den andra hälften tagas
av höpsparda medel, som skattdragarna tidigare, framför allt genom
krigskonjunkturskatten, inlevererat till statsverket. Mot båda dessa
utvägar gjordes anmärkning från skilda håll. Man uttalade betänkligheter
mot att i så stor utsträckning tillgripa kassafondens tillgångar,
och man har med ännu större eftertryck vänt sig mot att
i -finansplanen räknas med en höjning av inkomstskattens procenttal.

Vad den första betänkligheten beträffar, kan jag nöja mig med
att bär allenast konstatera att, sedan så många på dessa områden
erfarna män understrukit vådan av att tillgripa kassafondens medel
'' utan nödtvång, är väl därmed skapad eu synnerligen god grund
för riksdagens kommande behandling av budgeten. De betänk! ighéter,
som i det avseendet bär kommit till synes, förefalla mig enbart
gagneliga. Det är endast att hoppas, att kammaren måtte ha
tagit så starkt intryck av de betänkligheterna, att aldrig den tanken
kan uppkomma, såsom tyvärr under t.digare år, att man mot slutet
av riksdagen tittar efter kassafonden, ser efter om man icke ur den
kan plocka fram några nya miljoner. Med utgång från de synpunkter.
som mitt yrke bibragt mig, må jag saga, att det är all
anledning att vara angenämt berörd och tacksam över att dessa
betänkligheter blivit på det sättet understrukna. Därmed förmodar
jag. ätt det icke kan bliva tal framdeles om att göra t. ex. några
sådana omräkningar av inkomstsiffrorna i budgeten, som i själva
verket i1 realiteten innebära, att man skriver ut växlar på kassafonden.
Jag erinrar i det avseendet om de exempel, som man bär
från tidigare tillfällen. Det färskaste är fjolårsekemplet, då riksdagen,
för att göra budgeten färdig, fann på den naturligtvis mycket
bekväma utvägen, att man helt enkelt skrev upp vissa inkomsttitlar
utan att på det sättet skaffa ett enda öre till statsverkets behov.
Med hänsyn till den risk. som alltid förebgger i att vid riksdagens
sista handläggning av hudgeten en sådan tanke kan uppstå
bör det verkligen nu med allt eftertryck konstateras, att så starka
varningar höjts mot att tillgripa kassafondens medel. Ty tycker
män det är betänkligt att gå så långt som finansministern gjort,
må det vara ännu betänkligare att nå ytterligare ett steg.

Jag kan få gorå beträffande sådana eventuella omräkningar ett
förbehåll i ett avseende. Det kan naturligtvis alltid tänkas, att sedan
de reviderade inkomstberäkningarna inkommit från affärsverken.
och om det då skulle framstå fullständigt klart, att affärsverken
icke kunna ge de överskott, som tidigare varit att räkna
méd'' och om samtidigt det också är fullständigt klart, att man icke
kan ytterligare öka taxorna, då kan man naturligtvis mveket väl.
utan att de synpunkterna lida något intrång söm bär förut varit

Lördagen dcti 17 juni! ar i, e. in.

55 Nr 4.

berörd a i frågan, tillika sig en sådan omjustering, alt man skriver
ned på ena hållet och skriver upp på det andra. Ty det är väl
att märka, att om affärsverken icke komma att ge det, som man
skriver in i .''budgeten, så bbr det kassafonden, som far betala skillnaden,
och det gör då sak samma, om man är på det klara med
att döt icke kommer att bli de intakter, som beräknades, ifall riksdagen
redan vid fastställande av riksstaten företar en sådan oru>justering.

Af en vad. jag velat stryka under med stöd av herrar i ryggers,
Swartz’, Lagerbjelkes — m. fl. anföranden, är vådan av att
man i andra avseenden gör omräkningar, som icke tillföra statsverket
någonting, men i stället mahända, såsom det skedde i fjol,
fråndrager statsverket inkomstkällor, som det kan hava behov av.
Vid sådant förhållande kan jag helt och hållet förbigå den synpunkt,
som redan är klarlagd i finansplanen, att kassa fou dstillgungarna
nog äro sådana, att en finansminister skulle kunna stå till
svara med vad som här har föreslagits.

Dfen andra anmärkningen, och på den bär här lagts mera ettertryck*
är att inkomstskattens procenttal blivit förhöjt, .lag skulle
i själva verket hålla för sannolikt, att det är just på denna punkt
som den verkliga kritiken inriktat sig. Är det icke så, att i själ
och hjärta känner man sig ganska lättad av att .finna,^ att kassafonden
fått släppa till så pass mycket, och att icke några andra
utvägar- blivit föreslagna från finansministerns sida?. För mm del
tror lag, att det är en uppfattning, som i sak är riktig, om man
qäger, att anmärkningarna i fråga om kassafonden äro formade som
en kritik, visserligen mot finansplanens uppställning, men som en
kritik, srm man knappast vill bli tagen sa pa orden uti, att ifall
det skulle bli fråga om att minska greppet ur kassafonden med, lät
<®s saga, 50 miljoner kronor, dessa opponenter skulle vara beredda
att, verkligen släppa till de nya inkomstkällor, som skulle behövas
för att täcka detta, och det är nog så, att det är inkomstskatte»kruvens
ytterligare tillskruvande ett par varv som är den ömma
purkten. Det är ju fullkomligt naturligt att så skall vara. Man
tyckte i fjol att det var mycket med 155 %. Det är naturligt att
så skall vara om det i år gäller 175 %. Det har dock t ullgarn betonats.
att det är fråga om för det svenska näringslivet att bliva
befriad från den tyngsta av skattebördorna samtidigt som denna
körning nu sker, ja samtidig t är icke alldeles korrekt, ty under ar
1921 skall tyvärr fortfarande krigskonjunkturskatten inbetalas, fastän
den taxeras i år. Men det torde kanske böra observeras, att denna
anordning att k d gsk on ju11 k t u rsk a tten s medel inflyta ett ar efteråt
och sålunda komma att belasta skattdragare långt efter a et den
sista taxeringen har försiggått, cl°n anordningen är träffad av en
föregående regering. Det har varit en av de allvarligaste olägenheter
som vart att övervmna. att komma, till rätta med dessa förhållanden,
som varit grundlagda på ett tidigare stadium.

I)et har sagd tidigare här från herr Swartz. beträffande den
rörliga inkomstskatten, som ju är själva den mekanism, som nu möj -

Stats v er kapra
positionen
m. m.
(Port*.)

Nr 4. 56

Lördagen den J7 januari, c. m.

Stabverks, liggör att skruva upp med 20 av inkomst skatter, att den industri■posiumen
eiia gkattedelegationen i fjol avstyrkt sådana anordningar, och man
(Ports.'') har åberopat. sig på president Wilson i Förenta staterna. Men.
mina herrar, i fjol beslöt riksdagen denna röi-liga skatteskala, och
om jag icke minns fel, var den förordad av ett enhälligt bevil!
ningsutskott. Jag tror, att man också fortfarande kan gorå gällande,
att man på göda grunder gick över till det systemet. Förut
hade man fått tillgripa de tillfälliga skatterna, extra skatter
av olika slag. Och jag frågar, vad för näringslivet är förmånligare:
att råka ut för risken att helt plötsligt såsom år 1918 under löpande
året få sig pålagd en ny extra skatt, varom man icke haft en aning,
eller att hava denna anordning med rörlig inkomstskatt, som kan
skruvas litet upp och litet ned det ena året i förhållande till det
andra. Om man från näringslivets speciella håll vill göra gällande,
att det är en allvarlig olägenhet att det ena året drabbas av en avsevärt
högre inkomstskatt än det andra, så vill jag erinra om den
omständigheten, att det är på riksdagens avgörande som det hänger,
att den eventualiteten nu synes komma att inträffa, ty hade riksdagen
under föregående år följt Kungl. Maj :ts förslag om en inkomstskatteprocent
av 165 i stället för 155, så hade icke någon höjning av
inkomstskattens procenttal för år 1921 behövt komma ifråga

Man skall också i detta sammanhang göra klart för sig vad den
förhöjningen i själva verket betyder. Det har framhållits här tidigare,
att det skulle särskilt ur medelklassens synpunkt vara någonting
särskilt oroväckande, och man har velat göra gällande, om
jag förstått rätt — fastän mig förefaller det besynnerligt —— afl
ur medelklassens synpunkt skulle vara förmånligare om bär föreslagits
en höjning beträffande vissa indirekta skatter. Vad betyder
denna höjning av inkomstskattens procenttal för dessa inkomsttagare?
Jag vet icke, var kammaren anser att man bör börja med
medelklassen. Alltid är ju flytande men om man börjar med
en inkomst av 6,000 kronor, så innebär höjningen av inkomstprocenten
för en person i Stockholm med hustru och tre barn samt
6,000 kronors inkomst en ökad skattetunga av 14 kronor, 40 öre.
Innevarande år är kronoskatten 111 kronor och 60 öre efter 155 %.
men kommunalskatten, om jag räknar 7 kronor per bevillnings
krona, är 420 kronor. Inom parentes sagt, var och en vet ju, att
det är den kommunala skatten, som väger tyngst i vågskålen för
medelklassen och ännu mera för klasserna därunder. Höjningen av
medelklassens procenttal till 14,40 representerar i förhållande till
hela skatten innevarande år 3 %. Går man till 12,000 kronors in
komst är höjningen 50 kronor och representerar 4 procent av det
nuvarande skattebeloppet. Jag får gå ända upp till 100.000 kronors
inkomst för att komma upp till 7 % höjning av skattebeloppet genom
det föreslagna nya procenttalet.

Jag tror, att man med fakta för ögonen ändå skall fundera
ett ögonblick över huruvida det verkligen skulle vara förmånligare
för den stora allmänheten här i landet att få nya indirekta
skatter i stället för denna höjning av inkomstskattens procenttal.

Lördagm dcu 17 januari, «. in.

57 Nr i.

Vad .som särskilt lmr väckt min förvåning bland de anmärkningar,
som gjorts, är emellertid, att man verkligen har vagat sam- m% m
tidigt framställa båda dessa anmärkningar, samtidigt sagt, att (Korta,
kassafonden icke bort tillgripas i så stor utsträckning och att inkomstskatteprocenttalet
borde varit lägre, ty det framkallar jo
omedelbart den frågan: var tänka borrarna taga penningar tran
för att fylla tomrummet mellan inkomster ooh utgifter: lfa man
kommer till denna positiva fråga, blir talet — jag har åtminstone
tyckt mig finna det — åtskilligt mera svävande, än da man haller
sig till kritiken av inkomstskattens förhöjning. Man bär talat i
allmänna ordalag om att tullarna ju hava sjunkit till en tredjedel
av sitt värde på grund av penningvärdets försämring. Men man
kar icke på allvar kört framställas något yrkande om att tredubbla
våra nuvarande tullsatser. Jag förmodar att detta tal om penningvärdets
försämring har karaktären av en dekorativ inledning
till det ganska blygsamma man till sist har att komma med. Det
antyddes av herr Trygger i dag, att »nog skulle en omläggning
av tulltaxan vara erforderlig», men icke heller herr Trygger kade
till sist något annat att säga än att, på vissa enstaka punkter, det
ändå kunda kava gjorts något, även om det icke är möjligt att gorå
något beträffande det hela. Då man ser efter vad det är, som till
sist blir kvar av dessa projekterade nya eller böjda indirekta skatter,
så finner man, att, skall det bliva något av, maste man gå till
de stora konsumtionsartiklarna. Man kan icke hålla sig till vad
som populärt kallas överklassens lyxartiklar utan till de stura
massartiklarna som begagnas av den störa allmänheten, och. da
nämner man kaffe, socker och sprit. Men bar man verkligen gjort
någon sammanräkning över vad dessa poster skulle komma att
inbringa? Om nu herrar opponenter kava den uppfattningen, att
man både skall minska avsevärt på tillgreppet i ^ kassafonden och
sänka inkomstskattens procenttal något avsevärt, sa är det ju fråga
om att anskaffa ett betydande belopp, och jag tror, att, innan man
är färdig med att riktigt på allvar taga befattning med denna kritik,
borde man höra något om vad det är, som man bär i tankarna
och huru långt man tänkt gå. ^

Beträffande kaffet kan för övrigt erinras om att den fragan
var före vid nästlidna riksdag, men da föll med mycket stor majoritet.
Ooh eftersom herr Wohlin talat om lyxbeskaktning, kan det
vara skäl att påminna sig, att det vid förra årets riksdag förelåg
en proposition om en lyxstämpel, som i och för sig var ganska
oskyldig. Men vad gjorde riksdagen? Jo, den prutade den genast
till hälften! Om man talar om vad som gjorts och icke gjorts, borde
man också taga med i beräkningen vilka intentioner, som hava
utgått även ifrån denna församling.

Men till sist är huvudfrågan bär icke. huru man mu skall kunna
täcka tomrummet. Den saken är klar, det går, ock då det kommer
till kritan förmodar jag, att greppet ur kassafonden kommer att
accepteras fullt nt och accepteras med en viss lättnad på många

Nr 4. 53

Lord >gea den 17 januari, e. m.

Statsverks- håll, där man eljest fått förbereda sig på ytterligare ökning av
■propositionen skattemedel. Huvudfrågan är, huru det skall bliva för framtiden,
pörte) då man nu kan konstatera en sådan skillnad mellan inkomster
och utgifter. Jag vet icke, om det är någon, som verkligen haft
det anspråket, att det skulle kunna vara möjligt att nu på en
gång taga ställning till hela denna fråga, icke bara huru man skall
ordna övergången ifrån krigs finansie ring till f redsfinansiering,
utan också därtill, huru den definitiva nya ordningen i statens finansväsen
skall bliva i en framtid.

För min del tror jag, att, om riksdagen skulle få ett sådant
förslag sig förelagt på en gång, det kan hända skulle bliva väl mycket
att smälta, Jag undrar, om det icke i själva verket kan vara
anledning, att man skaffar sig något litet rådrum, innan man
går över till denna mycket besvärliga fråga om huru man sedermera
skall tänka sig nyordningen av statens finansväsende? Men
självfallet är, att det måste vara högeligen önskvärt, att diskussionen
om de olika tänkbara vägarna kommer igång ju förr dess hellre,
ty problemet måste lösas och lösas snart. För min del skulle jag
till den diskussionen vilja först och främst lämna ett litet bidrag
ifråga om vissa formella förutsättningar för att komma till en
bättre ordning i fråga om statens finansväsen. Det kanske icke
uppskattas så mycket. För min del tror jag, att de komma att
få en avsevärd betydelse.

Fn huvudpunkt är då. förefaller det mig, att så skyndsamt
som möjligt genomföra budgetårets omläggning, så att man kan
begrava tilläggsstaterna, ty deras bruk kan komma att leda till
kaos beträffande statens finanser. Det har icke behövts göra det
under denna period, då särskilda förhållanden rått, men nog är det
angeläget, att man snabbast möjligt kan bereda tillägsstaterna en
grav. Den enda möjligheten är då en omläggning av budgetåret.
Det förefaller mig också vara av mycket stor betydelse för att
få någon reda i statens finansväsen, att man omedelbart träffar
anstalter för att bättre organisera statens räkenskapsväsen. Och
då det från herr Wohlins sida förut i dag här gjorts erinringar
emot förslaget om ett riksräkenskapsverk, vill jag fråga den ärade
talaren, om han ändå icke. då han närmare tänkt på frågan, skall
komma till den uppfattningen, att snålheten bedrar visheten, när
man sparar in — det är för övrigt icke fråga om något sådant,
ty någon kostnadsökning är det icke fråga om — ifall man försöker
spara in, säger jag, på eu sådan punkt, där det är fråga
om att skapa en naturlig grundval för att kunna hantera hela
finansförvaltningen. Till detta hör också att omorganisera andra
grenar^av finansförvaltningen, så att de bli fullt skickade för sitt
ändamål. Jag instämmer i de antydningar, som tidigare gjorts av
greve Lagerbjelke, nämligen att i det avseendet åtskilligt kan
vara nödigt och önskvärt. Nu får riksdagen tillfälle att pröva
denna fråga beträffande de konkreta fallen, eftersom här blir en

59 Nr k

Lördagen den 17 januari, c. in.

framställning frän Kungl. Maj-.ts sida om omorganisation bland

annat av finansdepartementet.

Med avseende särskilt å frågan om statens räkenshapsväsende
kan jag tillåta mig att göra följande rellexion. Greve Lagerbjelke
framhöll i sitt anförande bär under förmiddagen, att det
hade vant önskvärt om inom finansdepartementet funnits nödig
erfarenhet ifråga om affärslivet. I den mån detta måhända kunde
vara adresserat till enig, ber jag la säga, att anmärkningen ar i
detta avseende fullständigt befogad. Jag har mycket litet erfarenhet
om affärsförhållanden inom den privata verksamheten, men
jag vet åtminstone det, att ett privat affärsföretag aldrig skulle
kunna finna sig i att låta sitt räkenskapsväsen vara i ett sadant
skick som statens räkenskapsväsen tyvärr alltjämt är. Det skulle
aldrig gå för en enskild firma att hava så pass svagt underlag
för sådana viktiga beräkningar, som de, vilka, ligga till grund
för-finansplanen, och ur dessa synpunkter tror jag. att det skulle
■vara ''högeligen att beklaga, om det utskott, till vilket frågan om
riksräkenskapsverket kommer att remitteras, skulle välja herr
Wohlins linje och tro att här just vore ett lämpligt tillfälle att
spara på slantarna för statsverket. Detta var endast något om
viska formella förutsättningar för nyordningen av finansförvalt -

propositionen
m. m.
(Korta, i

ningen.f

För att komma till en bättre ordning i realfragan skår naturligtvis
kvar: var skall man finna medel att täcka tomrummet mellan
inkomster och utgifter?

Här har nu den indirekta beskattningens väg rekommenderats
ifrån .olika håll. Greve Lagerbjelke sade, att man .skulle^beslutsamt
§lå in på denna väg. Ja, naturligtvis! Finns det icke någon annan
väg, skall man också beslutsamt gå in på den, därför att statens
finansväsende måste ordnas på ett eller annat sätt. . För min del
tror jag icke, att det är den enda vägen, och jag tror icke heller, att
det är den lämpligaste vägen. Jag har den uppfattningen, att en
sådan andel i statens inkomster, som tidigare tagits ifrån de indirekta
skatterna, en sådan andel kommer i framtiden icke att sättas
ifråga. Det tillhör nog ett gravlagt skede, som aldrig kommer igen,
även om man ifrån många håll sörjer över att den t’den är förgången.
Det är nog så och förblir så i framtida, att det är de direkta skatterna.
som komma att bliva den ojämförligt största delen i s atens
inkomster, och för min del måste jag. säga, att jag finner denna
förändring vara fullständigt i sin ordning.

Då man nu har gjort gällande, att man skall försöka lucka tomrummet
omedelbart eller under närmaste framtiden genom höjda tullar eller
andra höjda indirekta skatter, så må det erinras, såsom redan gjorts att
frågan om tullarna är föremål för en allsidig utredning. \ idare
att."innan man ytterligare går fram på en sådan linje som att höja
de indirekta skat+erna på de störa massartiklarna, och gör man det
icke på dom, så betvder det icke finansiellt något, borde man undersöka;
huruvida man på den linjen verkligen vinner det så .att säga
mera ideella mål, som man på sina liåll vill sätta för de indirekta

Nr i. 60

Lövdagen den 17 januari, e. in.

Statsverks- skatterna, nämligen att samtidig!, vara en inkomstkälla för staten
°m.S\n?nCn oc''li den nationalekonomiska funktionen, om jag får lov att taga

(Forte.) så fult or<l i urin mun, att begränsa konsumtionen. Anser man

det erforderligt att nå ett sådant mål, bör man observera, att, om
man eftersträvar det genom böjda indirekta skatter på de stora mass
artiklarna, resultatet blir, att man inskränker konsumtionen endast
för de lägre klasserna i samhället, som hava de minsta inkomsterna,
och att man på den vägen självfallet icke uppnår någon begränsning
av den konsumtion, som i ordets egentliga bemärkelse kan kallas
för lyxkonsumtion. Nu förefaller det mig som om det var lyxkonsumtionen,
som ingick i argumenteringen, fastän den kanske icke
skulle kommit med i slutsatsen till sist. Jag menar, att om
man över huvud taget vill komma efter dessa linjer, skulle man
undersöka, om det finns något medel att genom en beskattningsåtgärd
genomföra eu begränsning av konsumtionen inom alla inkomstklasser
och helst så anordnad att den verkar starkast konsumtionsbegränsande
hos de lager i samhället, som hava mest att snara. En
sådan anordning lärer man aldrig kunna åstadkomma genom hittillsvarande
indirekta skatter. Jag vet icke, om det är möjligt att åstadkomma
något sådant, men saken förtjänar nog, efter min mening, väJ
att undersökas. Jag vill i det hänseendet erinra om att för närvarande
givits i uppdrag åt en inom finansdepartementet arbetande sakkunnig
nämnd, att undersöka frågan, om det låter sig göra att genomföra
en särskild konsumtionsinkomstskatt, som avmäter skattetrycket
med hänsyn till den användning vederbörande gör av sina inkomster.
Jag vågar icke säga något om vad resultatet av en sådan
utredning kan bliva, men jag tycker för min del, att, skall det övei
huvud taget kunna vinnas något i det syfte, som här bär varit före.
skulle det vara på en sådan väg.

Till sist skall jag be att få säga, att, om man nu skall resonera
om skillnaden mellan inkomster och utgifter, man verkligen icke bara
bör tänka på inkomstsidan.

.Herr Swartz sade i sitt anförande, att med utgifterna är del
val ingen råd: man har att räkna med samma belopp även för framtiden.
Ja, detsamma säges i finansplanen, ehuru med ett visst förbehåll
»därest det icke blir någon ändring i prisläget», och jag kom
mer till sist till frågan därom.

Jag ber få anknyta till vad greve Lagerbjelke yttrade i sista
delen av .sitt anförande. Det var en synpunkt, som jag kan fullt instämma
i, nämligen att man skall vara varsam med sådana anordningar,
vilka leda till ökad inflation samt ytterligare sänkning av
penningvärdet, även om åtgärderna måhända kunna förefalla än så
starkt motiverade. Herr Swartz sade om den saken, att han för sin
del vdle lämna frågan om penningvärdet å sido. Det är den fullständiga
resignationen, som talar så, och denna resignation kan ju
vara mycket val motiverad. Det är sagt av en mycket erfaren man.
men jag ..vågar ändå fråga, om det är klokt att lämna den frågan
alldeles ..åsido, ty det är dock själva huvudfrågan. Kan det göras
något på den punkten, då bär man ändock den rätta vägen funneri
för att lösa de statsfinansiella svårigheterna för framtiden. Jag

l.ördngen ilen 17 januari. c. in.

(il Nr i.

•;r övertygad om alt kammarens ledamöter icke för ögonblicket hysa
några som helst förhoppningar härom. Åtminstone tror jag det är
fallet med det ojämförligt största flertalet; att detta tal ej förefaller
som något annat än tomma fantasier och rena teorier, att man över
huvud taget skulle kunna göra något åt sådana mystiska makter,
som reglera prisstegringen. Men då vi kommit in i en ny prisstegringsperiod
— ty det är väl att märka, att från och med november
månad i fjol har prisrörelsen börjat pa nytt att gå i höjden, och man
vet icke, var den stannar — under sådana förhållanden förefaller det
mig, att man verkligen bär anledning att i allt fall ga tillbaka till
frågan Det är glädjande, att det i går publicerades ett internationellt
dokument, som icke ser fullt så resignerat på uenna fråga, som
man hittills har gjort inom svenska riksdagen. _ I detta dokument,
som ur min synpunkt sett är ett av de mest hoppingivande för framtiden,
som kommit fram på senare tid, skisseras ett program för den
ekonomiska nyorienteringen i Europa efter kriget,. och i detta program
angivos såsom det mest utsiktsrika, om oek icke det enda botemedlet,
att minska den överdrivna förbrukningen och öka produktion
och beskattning. Det är ett ganska intressant, dokument. Man
-kall öka produktionen, minska förbrukningen och öka — beskattningen,
för att kunna hejda ökningen av omloppsmedlen ooh statsskulden
och den stadiga prishöjningen. Detta dokument är ingivet
till vederbörande regeringar i ett stort antal länder, undertecknat
av framstående politici, finansmän och nationalekonomer. Från
.svensk sida är detta dokument undertecknat av våra nationalekonomer.
Det är verkligen icke bara ifråga om pensionsförsäkringen,
som de råka vara ense någon gång — just i denna. fråga om prisstegringens
orsaker ha de nog rätt länge varit tämligen ense. . Men
här finnes vid deras sida därjämte eu råd av våra mest framstående
bankmän, vidare finnas där representanter för riksgäldskontoret och
riksbanken och slutligen både ledamoten av andra kammaren herr
Lindman och ledamoten av första kammaren herr Trygger. Jag förklarade
för mitt vidkommande, att jag betraktade detta dokument som
ett varsel om att den tiden måhända dock snart är kommen, då man
verkligen vill på allvar ge sig i kast med frågan, om det verkligen
icke finns något medel att hejda själva prisuppskruvningen. Jag är
självfallet icke på något vis kompetent att yttra mig om de möjligheter,
som kunna föreligga att nå ett snabbt resultat och ett effektivt
resultat i den vägen. Men jag är övertygad om att, om man
icke kan slå in på den vägen och på så sätt få ned själva utgiftsbei
öppen, kommer det att bli mycket stora svårigheter i framtiden att
ordna statens finansväsende, man må sedan tillgripa vare sig indirekta
skatter eller direkta skatter eller bägge skatteslagen tillhopa.
Ty om prisstegringen skall gå före, kommer den att bli som en skenande
häst framför vagnen —- statsmakterna skynda efter med allehanda
slags åtgärder för att höja inkomstsidan, men man bär ständigt
att räkna med eu spänning mellan utgifterna, som stiga ytterligare
och ytterligare i höjden, och inkomsterna som efteråt skola
pressas upp. Min mening är alltså, att till problemet om en nyorien -

Stai^oerhtyropositionc.
n
m. m.
(Vört».)

Nr i. 62

Lördagen den 17 jannari, e. m.

Statsverks- tering av statens finansväsen hör också, och hör efter min mening
säst)m den främsta punkten, frågan om åtgärder mot dtn fortgående
(Forte.) prisstegringen och för alt hejda penningvärdets försämring. Endast
på denna väg äro några effektiva botemedel att finna mot de svårigheter,
som nu resa sig framför oss.

Herr Trygg er: Herr greve och talman! Jag skall söka vara
så kort som möjligt, först och främst därför att jag verkligen är
trött själv och följaktligen kanske icke kan tala så klart som jagborde.
och vidare därför, att jag har sett, att herrarna äro trötta ocli
kanske t. o. m. sömniga.

Jag vill börja med några ord i anledning av den siste ärade talarens
yttrande. Jag kan icke nu gå in på den stora fråga han framkastade,
vilken det skulle vara kart att ha fatt framlagd vid ett
tillfälle, då man hade större förmåga att vara uppmärksam. Jag
vill blott uttala mig med anledning av hans påstående, att den anmärkning,
som bland andra jag gjort mot statsregleringens inkomstberäkning,
att det vore betänkligt att använda ett så stort belopp
från kassafonden och olämpligt att så väsentligt höja inkomstskatten,
i själva verket icke kunde vara så allvarligt menad, ty man kunde
icke tänka sig. att båda dessa inkomstkällor skulle strykas och ersättas
av något annat. Jag vill erinra om, att jag för min del
uttryckligen påpekade, att jag icke skulle haft något väsentligt
att anmärka emot att från kassafonden nu taga det
föreslagna beloppet, såvida man icke hade så störa kommissionslbrluster
att täcka i en kommande budget, och klart är att man kunde
sig än mera betänksam att höja inkomstskatten, därför att den möjligtvis
nästa gång skulle komma att ytterligare förhöjas för att täcka
de utgifter, som jag nu angivit. Hade det varit så, att man icke
hade haft dessa utgifter — då hade man utan betänkande kunnat
använda kassafondens medel, och hade man haft kassafonden ograverad.
skulle man möjligen ha kunnat anlita någon förhöjning i inkomstskatten.

Vad som vi företrädsevis ville framhåJa emot hudge''för laget
var emellertid, att man herde i ökad grad anlita den indirekta beskattningen.
Jag skall icke gå närmare in på frågan, mm det är
alldeles otvivelaktigt, att det icke kan vara oartigt att nu taga in
ett lika stort reellt värdebelopp på indirekt skatteväg som det. vilket
uttogs på samma väg före kriget. Därav blir en given följd, att
man hör väsentligt höja skattens belopp på grund av penningvärdets
fall. Den ärade talaren yttrade med avseende på framtiden?att de!
komme nog att bli så, att de direkta skatterna bleve allt behärskande:
den indirekta beskattningen komme nog icke att få någon stor betvdelse.
Jag vå"-ar dock för min del tro. att det icke'' är så alldeles
säkert. att det kommer att gå på det sättet. Det har visat
fr''1’1’ 7 det har histori°n adagalegt — att det finns en viss gräns

för den direkta beskattningen. Överskrider man denna <Täns. får
man icke nt något vtterbgare. Man är tvungen att ar.hta dm indirekta
beskattningen, då den direkta kommit till eu viss höjd.

Lördagen dcu 17 januari, e. in.

63 Nr 4.

Vad jas närmast ville yttra mig om var herr Möllers framställnin/JC
av den höjning i arbetslönerna, vilken bär äj,t ruin under kii- m m

Eet. jämförd med den vinstökning, som tiar inträtt inom de företag, (Kort*.)

där arbetarna ha varit använda. Herr Möller ådagalade med siltioi

_av vilka jag ju icke har tagit närmare del — att de sammanlagda

vinsterna från vissa grupper av industrier skulle ha varit alldeles
ovanligt stora, medan däremo.t ökningen i arbetslönerna hade hållit
sig nedanför den stegring, stim har skett j levnadsko tnaderna. Jag
vill emellertid påpeka, att det var åtskilliga omständigheter, som
herr Möller icke tog i betraktande, då han jämförde industri!nsterna
- belopp år 1913 och år 1917. För det första ha under kriget åtskillig
företag just inom de grupper, som lian nämnde, utvidgats vasenlYik
på grund av lättheten att till högt pris försälja deras industrialster?
Kapital har sålunda förts till dessa industrier. Vidare ha
av samma anledning nya dylika företag i stor omfattning bildats
och sålunda i dessa företag nedlagts betydande belopp. Det är alldeles
klart, att när de gamla företagen utvidgas och nya företag
skapas, måste summan av vinsterna bliva väsentligt större än vad
de varit förut, och det är just det, som här har varit fallet. Men
vidare få vi också taga hänyn till en annan sak. som redan påpekats
av greve Dagerbjalke. nämligen att krigskoniunkturskatten och
skatterna i allmänhet tagit en väsentlig del av dessa stora vinster.

Vi behöva ju bara lägga ihop de krigskonjunkturskatler, som staten
fått in under dessa år. för att komma upp till många hundra miljoner,
sålunda ett ovanrigt stort belopp.

Men därjämte är det ytterligare en omständighet att taga i betraktande.
och den är att åtskilliga av dessa företag ha varit sådana,
som i själva verket ha haft s;n raison d’étre just i kriget.. Om dessa
företag skötts riktigt, hade de bort under krigsperioden ieke endast
ge ränta på det däri nedlagda kapitalet, utan också amorterat^själva
kapitalet, tv när kriget var slut. var kela företaget ofta icke någonting
värt. De vinster som dylika företag lämnat, ha sålunda i
verkligheten till stor del ieke varit vinsur av en kapitalplaeering i
van1 ig mening, utan de ha varit ett återbekommande av nedlagt kapital
— jag vill inom parentes erinra om att även för des^a vinster,
som i själva verket varit ett blott återbetalande av kapitalet, bar
man fått erlägga kririskoniupkturriratt oeb andra skatter. Jag tror
ieke. att jag misstager mig. då Hg säger, att icke endast s4aten vid
sin skattepolitik, utan även ledarna av åtskilliga av desse företag
ha ieke riktigt klart sett detta förhållande utan de ha inbillat, sig,
att avkastningen i riälva verket varit en vinst och rike ett återbekommet
kapital. Följderna bärav visp sig dagbgen. Vi ku"na knappt
öppna en tidning utan att vi låsa att dpt fö-eta^et har Ukvide-mts,
det företaget bär g°tt i konkurs och det företaget, bär reducerat sitt
kapital — allt företag, som under d t föregående året utdelat rätt
så avsevärda belopp.

Om man på detta sätt reducerar dn siffror, som herr Möller framlade.
tror jag. att det skall v;sa sig. ett nmhandlade vinster icke äro
så stora, som han bar velat göra gällande.

Nr 4. 04

Lördagen den 17 januari, e. in.

Stat sven--,- Men härtill kominer en annan sak, och det är detta: Ha de stora

jyropositkmrn vinsterna, där de verkligen förelegat, utdelats till aktieägarna? Jag
(“Forts > ^ror> man kan såga, att i stort sett så icke varit fallet. Dessa
vinster ha i stället använts för företagets konsolidering. Det har
förresten varit nödvändigt att bevara dem även av den a.nledningen.
att råmaterialier och dylikt krävt ojämförligt mycket större kapital
än som kom i fråga före kriget. Utan dessa råmaterial skulle företagen
ha måst inställa driften och avskeda sina arbetare. Denna konsolidering
av företagen, detta bevarande av vinsten för företagen är
en sak. som naturligtvis har en enorm betydelse för framtiden. För
övrigt gäller det om all sund affärsverksamhet, att man i den goda
konjunkturen måste vara synnerligen försiktig i sina utdelningar för
att kunna möta förlusterna, när den dåliga konjunkturen kommer.
Därför är det mycket vilseledande att draga fram siffrorna från en
högkonjunktur, som har rått under några år, och med dessa siffror
söka bevisa, att företagen i fråga över huvud taget varit i hög grad
vinstgivande.

Herr Möller, som emellertid höll på, att arbetet fått för litet
och kapitalet för mycket, ville göra gällande, att det enda sättet för
att i framtiden få ro på arbetsmarknaden vore, att arbetarna själva
bleve delaktiga i företagen. Med avseende Imma vill jag för min del
säga, att den som något känner till ekonomi åra företag vet, att det
viktigaste i ett företag är ledningen. Med samma arbetarstam, samma
kapital, samma anläggningar — allt lika, visar det sig, att med
eu duglig och skicklig ledning kan ett gott, många gånger t. o. in.
ett lysande resultat ernås, och med en dålig ledning kan samma företag
gå med förlust. Det vore sålunda icke nog med att arbetarna
bleve delaktiga i företagen. Det skulle ock fordras garantier för
att. om de bleve det, de hade vilja och förmåga att skaffa en sådan
ledning, att företaget verkligen kunde bli vinstgivande. Jag har
för min del fortfarande den uppfattningen, att detta icke skulle komma
att visa sig vara fallet. Den socialisering, som herr Möller anbefallde.
komme för övrigt sannolikt att giva anledning till att ledarna
för företagen komme att utse? av staten, och då tror jag, att
det icke skulle dröja länge, förr än man även i de företag, där vinsten
förut varit lysande, skulle komma till förluster, vilka arbetarna
troligtvis icke skulle vara så synnerligen tillfredsställda med.

För övrigt, är det nu så, att förhållandena skulle bli lyckosamma,
ifall arbetarna vore delägare i företagen, förstår jag sannerligen
icke. varför man icke försöker göra ett experiment. Yi ha ju redan
denna 8-timmarsarbetsdag, vilken är framkommen som ett experiment.
Innan man lämnar hela den nuvarande produktionsordningen
och övergår till socialisering och statsdrift eller också till företag,
där arbetarna privaträttsligt skulle vara företagets ägare — varför
gör man icke några försök? Ivan man icke på skilda områden skapa
företag, där arbetarna äro delägare i företagen och de själva eller staten
får bestämma företagens ledning, och se. hur det kommer att gå?
Då kunna vi jämföra resultaten med vad den gamla ordningens företag
förmå prestera. Företagen må konkurrera med varandra. Vi

Lördagen den 17 januari, e. in.

65 Nr 1

betrakta företag, sola uro skötta pa det gamla sättet, och företag, som
aro skötta på det nya sättet, och så avbida vi, vilket som lever längst. m m

Lfa borde vi ha tillfredsställt socialisternas önskningar, och jag tyc- (F0rt,.j
ker, att mera kunna de icke begära. De säga, att de ha rätt, och
ha de rätt, bör det väl också visa sig, när deras teorier komma att
praktiseras i levande livet.

Jag borde nu säga några ord till svar på vad herr statsministern
hade att anföra, men jag skall icke taga upp tiden därmed, då statsministern
ej är närvarande. Jag har i mitt anförande utvecklat min
åsikt. Statsministerns svar har icke på någon punkt rubbat min
argumentation.

Jag kan däremot icke underlåta att bemöta tvenne andra talare
— för det första herr Winberg. Han gjorde gällande, visserligen
icke mot mig utan emot den nuvarande regeringen, att den icke både
beaktat, att det för bostadsfrågans lösning vore av den största vikt,
att man finge billiga materialier för att kunna bygga och
bygga till rimligt pris. Jag väntade, när herr Winberg kom fram
med detta påstående, att han skulle framhålla ytterligare en sak.

Det är nämligen så, som väl icke torde vara obekant för någon av
herrarna, att vad bostadsbygget beträffar, en av de allra kinkigaste
sakerna är frågan om arbetskraften. Det är icke nog med att byggnadsarbetarna
ha krävt en enorm avlöning, eu. oskälig avlöning, utan
de ha bråkat och rent av icke velat arbeta. Jag tänkte mig, att herr
Winberg, som så väl insåg, att för en lycklig lösning av bostadsfrågan
fordrades anordningar för erhållande av ett billigt material, också
skulle säga ett kraftigt ord till förmån för att arbetskraft skulle
bli tillgänglig, och om möjligt att vi skulle få den till ett rimligt
pris.

Herr Wohlin, vilken anmärkte på så gott som allt som kom
från det parti, som jag har äran tillhöra, hoppades, att de bittra
partifejderna måtte mildras och att vi måtte få leva i fred och
försoning. Yi, från vår sida, önska intet högre, men han kan icke
öppna sin mun utan att göra en anmärkning mot det nationella
partiet i denna kammare. Han skulle naturligtvis också göra anmärkning
mot mitt förslag •—• regeringen synes för övrigt också
vara av samma mening- — om ett lån för bostadsfrågans lösning.

Han yttrade då, att ett sådant förfarande som att taga upp lån
för ett dylikt ändamål skulle strida mot vad vi brukat göra, ty
det kapital, som lägges ned vid byggandet av bostäder, vore ett
konsumtionskapital — så antecknade jag, att han sade — och icke
något produktionskapital. Man bör icke låna för att konsumera
utan för att producera och följaktligen skulle det vara felaktigt
att använda lånemetoden i detta fall. Jag måste säga, att jag har
en alldeles annan uppfattning. Jag fattar saken så, att när jag
bygger ett hus, producerar jag ett värde, som i sin ordning skapar
en nyttighet, vilken därefter konsumeras. Ty det är ju alldeles
klart, att om jag bygger ett hus åt mig själv och bor i detta hus,
så är avkastningen av byggnadskapitalet just det, att jag får bo i

Första hammarens protokoll 1920. Nr 4. 5

fix 4. 66

Lördagen den 17 januari, e. m.

Statsverks- huset. Det märka kanske de bättre, >som icke bo i eget hus. ty de
propositionen få betala byra för att de skola få bo i andras bus. Jag tror så(Toris)
ledas icke, att denna invändning är berättigad. Jag båller före,
att bär är ett tillfälle och ett lämpligt tillfälle för staten att lösa
en stor och viktig fråga på lånevägen.

Herr Wohlin anmärkte vidare mot mig, att jag tillåtit mig att
säga om bränslekommissionen »den sorgliga bränslekommissionen».
Han säde själv, att bränslekommissionen var eu riksskandal. Det
fick ban säga, men jag fick icke säga, att den var sorglig, vilket
ju är mycket mildare. Man frågar då, varför jag icke fick använda
detta uttryck. Jo, det var därför att bränslekommissionen kom
till under den Swartzska regeringen, vilken regering hade stöd i
det parti jag tillhör, och eftersom vi sålunda stödde den
Swartzska regeringen och denna både tillsatt bränslekommissionen,
vore jag ansvarig för den riksskandal, som bränslekommissionen
enligt herr Wohlins mening utgör. Nu vill jag endast
säga, att herr Wohlin bär icke riktigt tagit reda på förhållandet
med bränslekommissionen. Jag kan väl icke tänka mig, att
herr Wohlin anser, att redan bränslekommissionens tillsättande
var en riksskandal. Det var en åtgärd, som kunde anses mycket
klok, synnerligast i det sammanhang, vari den framkom; det var
nämligen i samband med förslaget om personlig arbetsskyldighet
eller civil värnplikt. Riksdagen strök bort den civila värnplikten,
och då blev försvagat vad som kvarstod, nämligen bränslekommissionen.
Men den Swartzska regeringen satt ju icke många månader,
sedan bränslekommissionen var upprättad, och bränslekommissionen
hann knappt komma igång under denna regering. Är det
således så, att någon regering bär ansvar för allt vad bränslekommissionen
har gjort, är det icke den Swartzska regeringen, utan det
är den nuvarande. För min del lägger jag emellertid ansvaret i
första rummet på bränslekommissionen. Under alla omständigheter
hoppas jag, att herr Wohlin numera tillåter mig att yttra mig
om den sorgliga bränslekommissionen.

Herr Wohlin använde i dag ett uttryck, som han tidigare begagnat.
Han talade om »industrihögern» — det är hans namn på
det nationella partiet. Med anledning därav har jag sett efter i katalogen,
vad det är för folk som tillhör vårt parti — jag har icke
sett efter i andra kammarens katalog, hur det är med lantmannaoch
borgarpartiet utan endast i denna kammares katalog. Denna
»industrihöger» består av 17 ämbetsmän eller före detta ämbetsmän,
av vilka åtskilliga driva jordbruk, exempelvis jag själv. Jag
bär haft överinseendet på en egendom på 1,000 tunnland och är
själv småbrukare på en gård om 26 tunnland åker. Jag var den
förste i kontrollföreningen på min ort etc. Jag talar icke om major
Äaby Ericsson, vilken som vi veta står i spetsen för hushållningssällskapet
på sin ort och för övrigt är så speciellt sakkunnig och
intresserad på detta område. Jag skulle kunna nämna än flera. Men
lag räknar dock dessa 17 såsom ämbetsmän eller före detta ämbets -

t. ni.

Nr 4

Lördagen den 17 januari,

»57

miin. Vidare ha vi 10 jordbrukare — de måtte väl godkännas. Det
blir 27. Sedan ha vi (i industriidkare samt 3 köpman och bankmän,
och slutligen ha vi en. redaktör, vilken, såvitt jag vet, har drivu
jordbruk och sannolikt även för närvarande driver det. Denna »indlistrihöger»
består således på 37 medlemmar av G industriidkare.
Ja, jag skulle således icke alls vara ledsen över att räknas bland
industriidkarna av herr Wohlin. Tvärtom, ty jag både deltar i
industrien och är intresserad av industrien, men jag vet icke, varför
man skall karakterisera hela vårt nationella parti som en »industrihöger»,
när den till eu oväsentlig del består av särskilda lepie^entanter
för industrien. Det är kanske till stor skada för vart land.
att det icke finnes flera representanter för industrien bär, som kunna
föra dess talan på ett bättre eller i alla händelser fullständigare
sätt än som kan ske för närvarande.

Men så sade herr Wohlin, att denna »industrihöger»^offrat
sina ideal liksom Ane den gamle sina söner för att länge få leva.
Det var det betyg, som vi fingo av honom! Jag funderade över, när
vi skulle hava offrat idealen, vilken händelse han närmast tänkte
på. Då for det i mig — och jag har bestämt hört något av honom
yttras i flen riktningen vid ett annat tillfälle — att det möjligtvis
var, när vi gingo med på författningsreformen vid 1918 års urtima
riksdag. Ja, min ståndpunkt i den frågan skall jag icke .gå in på.
Den känna troligtvis de flesta. Man vet också, att jag gått med
på författningsändringen, och vad jag gjort står jag för. Men var
det detta herr Wohlin åsyftade, får jag saga, ;att då var det ganska
misslyckat att använda uttrycket, att vi, liksom Ane den gamle
offrade sina söner för att få leva, skulle hava offrat . våra
ideal för att få leva. Snarare offrade vi dem, icke precis för
att do, men det blev i alla fall en följd av vart handlingssätt,
att vi blevo väsentligen reducerade i styrka och inflytande.
Sålunda var motivet icke så dåligt som herr Wohlin ville påstå.
Emellertid förstår jag mycket val, att eu ny partigrupp alltid
finner de största felen hos dem, som stå den närmast.

Efter att ha bort herr Wohlin idag och vid föregående tillfällen,
erinrar jag mig någonting, som inträffade för åtskilliga år
tillhaka, Det var en ung framstående man, en lovande vetenskapsman,
som presenterades för en äldre man. De talade mycket, och
den unge mannen utvecklade sina idéer och åsikter. Den äldre var
en klok och kunskapsrik man. Efteråt var det några vänner till
den unge mannen, som frågade den äldre: »Vad säger ni om ho nom?»

— »Jo», säde han, »det är en hygglig man, men det är
ungt vin och litet drucket!»

Herr Möller: Jag vill endast tillåta mig att säga några ord
med anledning av den replik herr Trygger riktat till mig.

Det är alldeles klart, att man icke rimligen kan gå in på någon
sakdebatt, i frågan om hur de företag jag nämnt använt sina. störa
vinster, då det på den punkten icke finnes något verkligt statistisk!
material, som man kan röra sig med. Men jag måste dock hänvisa till

Statsverkspropositionen

m. m.
fForts.}.

Jfr 4 US

Lördagen den 17 januari, e. m.

(Forte.)

Statsverks- r]e nakna siffror, som finnas i den officiella statistiken, och jag säger
propositumen fortfarande, att de icke bara göra sannolikt utan nog avgjort bevisa,
att kapitalinkomsterna under de år som gått hava ökats i en helt
annan proportion än arbetarklassens inkomster. Detta var för mig
under mitt anförande ett huvudintresse att konstatera.

Jag hoppas, att herr Trygger som ju i kväll har debuterat som
»småbrukare», icke blir sårad, om jag känner mig något litet chockerad,
tv då måste det i alla fall vara så —- jag betvivlar naturligtvis
icke herr Tryggers uppgift det ringaste — att herr Trygger, som
många andra, har ofantligt många järn i elden. Om herr Trygger
har ett småbruk och har varit ansvarig för ett större jordbruk, så
är herr Trygger åtminstone intresserad i [lera fall som styrelseledamot
och ordförande i en rad — jag har här en förteckning på nio
olika — industriella företag eller bankföretag-. Det är ju naturligtvis
på sitt sätt för landet lyckligt, att herr Trygger ägnar sin framstående
förmåga åt alla våra näringar, men jag kan ändå icke neka
till att jag måste, när jag ser på raden av skilda företag, giva företräde
åt herr Wohlins vitsord beträffande herr Tryggers egentliga
politiska ställning. Nog tror jag för övrigt, att hela landet har det
intrycket, att politiskt företräder herr Trygger i högre grad industrikapitalismens
intressen än småbrukarrörelsens.

Herr AV ohlin: Herr Trygger fällde ett yttrande, som vi hört
många gånger förr från högerns sida, nämligen om den nära frändeskapen
mellan honom och hans parti och den politiska bonderörelsen. Det
är rätt intressant med dessa deklarationer, ty i vanliga fall brukar
det ju vara så, att det är arvingarna, som söka styrka sin legitimitet
gentemot nekande och hårdhjärtade fäder, men här finna vi det motsatta
skådespelet, nämligen oroliga äldre herrar, som med all gevalt
söka pretendera politiskt faderskap till personer, som hava både födelsebevis
och dopattest på att saken ligger på helt annat sätt.

Herr Trygg er: Herr Wohlin har alldeles missförstått mitt

yttrande. Något »faderskap» har jag icke gjort anspråk på, men jag
trodde, att vi skulle kunna vara — goda bröder.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades föreliggande kungl.
propositioner, i vad de angingo pensions- och indragningsstaternia, till
bankoutskottet, såvitt propositionerna rörde jordibnulksärenden, till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning
av propositionerna inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Ahd förnyad föredragning av Kungl. Maj:ts proposition ur 3,
angående ändrad organisation av statsdepartementen, hänvisades densamma
i vad den avsåg jordbruksdepartementet till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Lördagen den 17 januari, c. m.

Nr 4

ti!)

Föredrogs den av herr Larsson, Edward, väckta motionen, nr 9.
om ändring i lagen angående folkskoleväsendet i vissa städer.

Herr Reuterskiöld; Fast tiden är långt framskriden, kan
jag icke underlåta att i denna fråga be att få säga ett ord.

Enligt uppgift är det praxis, att en motion som denna remitteras
till konstitutionsutskottet. Jag kan för min del icke finna, att det
är någon som helst rimlig grund till eu sådan remiss, utan motionen
skall enligt min uppfattning remitteras till lagutskott. Det är här
fråga om en lag, som stiftas av Konung och riksdag gemensamt, och
lagutskott, är rätt forum, för såvitt icke lagen är kommunallag. Det
enda stödet för att den skall kunna anses som kommunallag är sa
vitt jag kan se, att den berör en fråga och reglerar ett förhållande,
som med avseende på andra orter än dessa undantagna städer är reglerat
i kyrkostämmoförordni ngen, som är kommunallag. Men Skall
man följa den principen, att allt som brytes ut ur en kommunallag
förblir kommunallag, då tror jag, att man är inne på en mycket
oriktig och farlig väg. Ed konimnnallags karaktär beror icke pa
allt som stål- i den, lika litet som kyrkolagens karaktär av kyrkolag
beror på allt som står i den, utan vissa förhållanden kunna liava gjort,
att en institution jämte sina allmänna kommunala uppgifter fått
speciella sådana på grund av förvaltningsärenden, som ålagts kommunen.
. . c

När ikyrkostämmoförordningen kom till, låg skolväsendet sa
nära kyrkan och kyrkans angelägenheter, att det sattes in bestämmelser
om skolråd jämte kyrkoråd i kyrkostämmoförordningen. isär
sedermera folkskoleväsendet i vissa städer flyttades från kyrkostämm
o förordningen in i denna lag, är det helt naturligt, att den kommer
att hänföra sig till och vara ett moment i folkskolans organisation
och ledning. Skulle man anse det vara en kommunallag, bleve följden,
att t. ex. lagstiftning om barnmorskeväsendet på landet skulle
gå till konstitutionsutskottet. Följden skulle bli, att hela. fattigvårdslagstiftningen,
som innehåller bestämmelser om fattigvårdsstyrelse,
skulle gå till konstitutionsutskottet. Följden skulle bil,
att när en gång en ny lag kommer om folkskoleväsendet, kela folkskolestadgan
skulle gå till konstitutionsutskottet, därför att denna
stadga innehåller de egentliga bestämmelserna om skoldistrikt och
vad därtill hör. men bestämmelserna om skolstyrelse finnas i kyrkostämmoförordningen.

Jag kan icke under några förhållanden finna annat än att materiellt
sett är här fråga om en lag. som icke är kommunallag. Med
kommunallag förstås icke och kan icke förstas — om icke möjligen
på grund av en inrotad och missförstådd praxis — annat än en sådan
lag, som reglerar kommunen i dess allmänna ställning såsom person,
om jag så får säga, ooh de organ som den för sin allmänna verksamhet
har, liksom de uppgifter som överhuvud taget föreligga för dem
Men när på kommunen läggas särskilda. förvaltningsuppgifter, da
finnes enligt mitt förmenande ingen möjlighet att inom kommunal -

Motion ont
ändring v
lagen ang.
folkskoleväsendet
i
vissa städer.

Nr 4.

Lördagen den IT januari, e. m.

Motion om
ändring i
lagen ang.
folkskoleväsendet
i
vissa städer.

(Forts.)

lags ram införa bestämmelserna om de organ, som skola vara verksamma.
för dessa speciella uppgifter.

Herr greve och talman! Jag yrkar remiss till lagutskott.

Herr vice tal mannen: Herr talman, mina herrar! Beträffande
de kommunallagar, som enligt 38 § riksdagsordningen skola
remitteras till konstitutionsutskottet, hava j.u gjorts olika meningar
gällande med (hänsyn till omfattningen av själva begreppet, men man
bär dock alltid varit ense, när det gällt den komplex av lagar, som
kallas 1862 års kommunallagar, och vad som rört dem och de tilläggsom
sedermera i dem tillkommit, hava alltid sedan det bestämts att
frågor om ändring av kommunallagarna skola handläggas av konstitutionsutskottet,
utan meningsskiljaktighet remitterats till konstitutionsutskottet.

Nu är det ju så, att den motion, som föreligger, avser att för de
fall, där en stad och en landsförsamling hava gemensamt skoldistrikt,
la en ändring och tillägg till § 1 i lagen den 25 juni 1909 angående
folkskoleväsendet i vissa städer. Denna lag är så att säga ett appendix
till 1862 års förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
Ifall man studerar själva motionen, kommer man dessutom ovillkorligen
till det resultat, att man för att kunna tillmötesgå motionärerna
måste även i den av mig nyss nämnda förordningen om kyrkostämma
etc. av år 1862 gorå en förändring. I § 7 säges där: »Där stads och

landsförsamlingar äro i kyrkligt avseende förenade, äga de att
på kyrkostämma samlällt överläggga och besluta om gemensamma
angelägenheter.» Det är just detta man vill komma ifrån, och vill
man komma ifrån det, så måste det göras eu förändring även med
avseende på denna paragraf. I så fall måste ju utskottet begagna
sig av den motionsrätt det har. och under sådana omständigheter kärn
man väl icke tänka sig någonting annat, än att man nu måste skicka
motionen till konstitutionsutskottet, vilket är det utskott, som då
.skulle hava att begagna sin motionsrätt.

Härtill kommer, att praxis, som den föregående talaren erkände,
är, att ärenden^ av detta slag alltid remitteras till konstitutionsutskottet.
Så bär år 1917 Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen angående folkskoleväsendet
i Stockholm remitterats till konstitutionsutskottet, och likaså bär
under år 1918 Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av §§ 1, 3 och 4 i lagen den 25 juni 1919 angående
folkskoleväsendet i vissa städer remitterats till konstitutionsutskottet.

Nu har dessutom samtidigt i andra kammaren väckts en motion
likalydande med den här föreliggande, och utan meningsskiljaktighet
bär man i andra kammaren remitterat denna motion till konstitutionsutskottet.

På grund av dessa av mig anförda skäl får jag hemställa, att
kammaren måtte besluta, att nu föreliggande motion skall remitteras
till konstitutionsutskottet.

Herr R e u t e r s k i ö 1 d: I anledning av vad herr vice talman -

Lördagen den IT januari, e. in.

71 Nr 4.

nen nyss anfört ber jag endast att få erinra, att denna lag angående
folkskoleväsendet i vissa städer icke kan betraktas som ett bihang
till kyrkostämmoförordningen, utan är en lag, som avser ett nr
kyrkostämmoförordningen utbrutet och nu självständigt skolrättsförhållande.

Jag erkänner till fullo, att det finnes skäl för att konstitutionsutskottet
får del i sakens behandling, men frågan är, till vilket utskott
den principiellt skall hänföras. Det är utskottet sedermera
■obetaget att hänskjuta frågan till sammansatt utskott. Principiellt
hör motionen till lagutskott, och jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Cl ason: Efter vad som passerade under fjolårets riksdag,
lär väl ingen kunna misstänka mig att vilja till konstitutionsutskottet
hänföra motioner, som icke höra dit hänföras. Konstitutionsutskottet
gjorde som bekant då en rätt vidlyftig utredning i
frågan och kom till det resultatet, att det avvisade åtskilliga motioner,
som man dit velat hänföra.

Men från denna principiella ståndpunkt kan jag omöjligen
komma till annat resultat än att denna motion verkligen hör till
konstitutionsutskottet. Det kan icke bestridas, att den lag, i vilken
man föreslår ändring, lagen om folkskoleväsendet i vissa städer,
faktiskt har kommunallags natur. Den utgör ju, som den föregående
talaren sade, en viss utbrytning ur en av de egentliga kommunallagarna,
förordningen om kyrkostämma, och den är tillkommen
för att på annat sätt, än som i kyrkostämmoförordningen är
bestämt, organisera sättet för utövande av kommunens beslutanderätt
rörande eu viss grupp kommunala frågor. Såvitt jag vet ha,
såsom herr vice talmannen också anförde, vid alla tillfällen, då
det varit å bane fråga om en dylik organisation av den kommunala
beslutanderätten, dessa ärenden remitterats till och behandlats av
konstitutionsutskottet, naturligtvis efter den tid då konstitutionsutskottet
fått till sig överflyttade kommunalfrågorna.

Jag hemställer alltså liksom herr vice talmannen om remiss
till konstitutionsutskottet.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först därpå, att den under behandling varande motionen skulle remitteras
till konstitutionsutskottet samt vidare på motionens hänvisande
till lagutskott; odh förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepa! propositionen på motionens remitterande till konstitutionsutskottet,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Reutershiöld begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att den av herr Larsson, Edward, väckta motio -

Motion om
ändring i
lagen ang.
folkskoleväsendet
i
Hissa släder.

(Forts.)

Nr 4. 72

Lördagen den 17 januari, e. m.

Motion om
ändring i
lagen ang.
folkskoleväsendet
i
vissa städer.

(Forts.)

nen, nr 9, om ändring i lagen angående folkskoleväeedet i vissa
städer, skall hänvisas till konstitutionsutskottet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, hänvisas ifrågavarande motion till behandling av
lagutskott.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnios rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 18;

Nej - 9.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Andersson,
Karl Andreas, väckta motionen, nr 14, om anslag till understödjande
av mindre fiskehamnbyggmader.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Heymans motion,
nr 15, angående skrivelse till Konungen med begäran om utredning
och förslag beträffande sättet för tillsättande av huvudman i
sparbanker.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Wavrinskys
motioner:

nr 16, angående sättet för anställande av öppen omröstning i riksdagen;
samt

nr 17, om införande i riksdagen av öppen omröstning genom elektrisk
voteringsmasbin.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av
herr Svensson, Isak, väckta motionen, nr 18, om höjning av pensionstillägg
och understöd för personer, som hittills haft reducerade belopp
av invalids- och ålderdomspensioner från allmänna pensionsförsäkringen.

Föredrogos nedannämnda motioner:

nr 19, av herr von B. of st en, angående skrivelse till Konungen
med begäran om utredning i fråga om restaurering av Leokö slott;
och

nr 20, av herr Wohlin m. fl., angående skrivelse till Konungen

Lördagen den 17 januari, e. m.

73 Nr 4.

med begäran om utredning och förslag i ifråga om ecklesiastik jords
styckning och upplåtande för nybildning av mindre jordbruk.

Dessa motioner hänvisades var för sig till ''behandling av ett
tillfälligt utskott.

Föredrogs herr Winbergs motion, nr 21, angående skrivelse till
Konungen med begäran om utredning rörande av staten understödda
biblioteks anordnande ombord å svenska handelsfartyg m. m.

Herr W in berg: På förekommen anledning skall jag be att
få hemställa om rätt att dela upp denna motion, så att yrkandet
rörande utredning må utgöra en motion och yrkandet om anslag en
motion.

Denna anhållan bifölls. I enlighet härmed blev ifrågavarande
motion uppdelad i två särskilda motioner, den ena med samma nummer
som den ursprungliga motionen och med överskrift: angående
skrivelse till Konungen med begäran om utredning rörande av staten
understödda biblioteks anordnande ombord å svenska handelsfartyg,
samt den andra med nummer 22, och med överskrift: om anslag till
understödjande av svenska sjömans- och eldareunionens studieverksamhet.

Härefter hänvisades motionen nr 21 till behandling av ett tillfälligt
utskott och motionen nr 22 till statsutskottet.

Herr Rosén väokte en motion nr 27, angående anslag för anläggande
mellan Vännäs och Hörnsjö stationer av håll- och lastplats vid
London.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Avgåvos och hänvisades till banboutsbottet nedannämnda motioner: nr

28, av herr Rosén, m. fl., angående årliga understöd åt extra
jägmästaren B. L. E. Rossanders änka och minderåriga barn; samt
nr 29, av herr Rosén, angående årligt understöd åt poststationsföreståndaren
Carl Johan Sjöström.

Justerades ytterligare protokollsnitdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 1,58 på natten.

In fidem

A. v. Krus enst jer na.

Första hammarens protokoll 1920. Nr k.

Nr 4. 74

Lördagen den 17 januari, e. m.

Rättelse

till första hammarens protokoll den 17 januari 1920 f. m.

I herr W o h lins anförande å sid 35 rad 19 uppifrån står
»möjligt», skall i enlighet med manuskriptet vara nödigt.

Stockholm 1920. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 2ömsa