RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1920:23

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1920. Första kammaren. Nr 23.

Lördagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs herr Linds anhållan att få till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet framställa spörsmål rörande statsrådets uppfattning
i fråga om tillsättande av landsfiskalstjänster.

Denna anhållan bifölls.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra
lagutskottets utlåtande nr 23.

Om rätt för
landsting att
självt utse
ordförande.

§ 25.

Lid varje lagtima landtings första sammanträde företogs upprop
av samtliga valkretsarna i länet, därvid de utsedda ombuden skola
sina fullmakter förete. Framställes anmärkning mot ombuds obehörighet
att i landstinget taga inträde, äga de landstingsmän vilkas fullmakter
godkända blivit, att, efter fulländat upprop, däröver besluta;
och må över sådant beslut klagan ej föras.

§ 26.

Sedan granskning av fullmakterna på sätt § 25 föreskriver ägt
rum, utser landstinget bland tingets ordinarie ledamöter en ordförande
och en vice ordförande för tiden intill nästa lagtima sammankomst.

Första hammarens protoholl 1920. Nr 23.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning
av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 25—27 i förordningen
om landsting.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen med bifall
till en inom andra kammaren av herr Hage väckt motion, nr 9,
måtte för sin del antaga följande:

Lag om ändrad lydelse av §§ 25—27 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 25—27 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862 skola erhålla följande lydelse:

1

flr 23.

2

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för
landsting att
fränt, utse
ordförande.
(Forts.)

Upphör under nämnda tid ordförande eller vice ordförande att
vara landstingsman, upphör jämväl befattningen som ordförande eller
vice ordförande.

§ 27.

Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingen, eller, där
två eller flera landstingsmän deltagit i lika många landsting, den av
dem, som är till levnadsåren äldst, förer ordet till dess ordförande blivit
vald. Inträffar under mötet samtidigt förfall för både ordförande
och vice ordförande, utses under enahanda ordförandeskap en av landstingets
ordinarie ledamöter att tjänstgöra som ordförande till dess förfallet
upphört.

Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande under
den tid, då landstinget ej är samlat till möte, skall ovannämnda
äldste ledamot tjänstgöra som ordförande, till dess förfallet upphört.

Därest under tiden mellan landstingets lagtima sammanträden ordföranden
avgår eller hans befattning eljest upphör, skall vice ordföranden
tjänstgöra som ordförande intill nästa lagtima sammankomst.
Skulle under samma tid jämväl vice ordföranden avgå eller hans befattning
upphöra, skall bemälde äldste ledamot tjänstgöra som ordförande.

Konungens befallningshavande kallar äldste ledamot till tjänstgöring,
varom ovan stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

Reservation hade avgivits av herrar von Geijer, Johansson, J. B.,
Henriksson och Nilsson i Antnäs, vilka av anförda skäl hemställt, att
ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr von G ed j e r: Herr greve och talman! Det är en gam mal

bekant fråga, som här återkommer. Den har förelegat till
riksdagens avgörande många gånger — om jag inte missminner
mig, är det 9 gånger, sedan landstingsförordningen tillkom. Av
dessa 9 gånger falla icke mindre än 5 på de sista 9 åren. Sålunda
är det nästan omöjligt, när man här tar till orda i frågan, att undvika
att göra sig skyldig till upprepningar. Å andra sidan har denna
omständighet ju det goda med sig, att man givetvs hör kunna
fatta sig isynnerligen kort.

Yrkandet går, som herrarna givit akt på, ut på att fråntaga
Kungl. Maj:t den rätt, som hittills varit Kungl. Maj:t tillerkänd,
att utse ordförande i landstingen. Dessa ordförande skulle nu för
framtiden väljas av landstingen själva. Jag har, jämte tre andra
ledamöter av konstitutionsutskottet, avgivit en reservation emot
denna hemställan, under yrkande, att motionen icke måtte bifallas,
och jag skall nu be att få ge några skäl till stöd för denna min
hållning.

Om man granskar de skål, som åberopas för och emot reformförslaget,
så kan man gorå den uppdelningen, att skälen till förman

Lördagen den 1!J mura.

3 Nr 2S.

för reformen åro. rent teoretiska, abstrakta, under det skälen emot
ga pa den praktiska, tillämpande linjen, detta uttryck »praktisk»
da taget — det få mina motståndare förlåta mig — icke allenast
i den vanliga bemärkelsen .såsom en motsats till teoretisk, utan även
i den betydelse, som man i vardagslag ger åt ordet »praktisk»
såsom lämplig, passande till förhandenvarande förhållanden och
överensstämmande med sunt förnuft.

Ser man på de skal, .som åberopas till förmån för förslaget —
det är för resten icke alldeles riktigt att säga de skäl, ty det är
faktiskt inte mer än ett, som åberopas såväl i motionen som i konstitutionsutskottets
tillstyrkande utlåtande; vad utskotts uti ätandet
lör övrigt innehåller är endast en polemik mot den utgångspunkt,
jag hävdar — ser man på detta enda skäl, finner man, att det verkligen
är, om något, icke annat än en ren abstraktion. Skälet är
nämligen det, att den princip skall genomföras även på detta område,
s0*111 allmer trängt sig fram ifråga om offentliga beslutande
församlingar, nämligen att de tillerkännas rätt att själva utse de
personer, som skola leda förhandlingarna. Det enda skälet är alltså
detta principiellt abstrakta, att det icke lämpligt, att de församlingar,
. som ha en del kommunala eller dylika uppdrag, icke få
själva välja sina ordförande. Det heter .också i motionen: »Ur

principiella utgångspunkter kan det därför vara lämpligt, att
Kung! Maj :ts prerogativ även på detta område försvinner, även om
naturligtvis en sådan reform ej kan anses ha alltför stor betydelse.»
Ja,, det är just detta, att den s. k. demokratiens genombrott skall
betinga, att den förhandlande församlingen skall själv få utse sin
ordförande. På vissa områden, det skall jag visst icke förneka,
kan detta vara synnerligen lämpligt, men att på detta vis åstadkomma
en likformighet över det hela och skapa uniformitet, när
verkligt praktiska skäl tala däremot, förefaller mig icke kunna
vara att förorda. Och för visso tala många praktiska skäl för
att den gamla ordningen bibehålies, nämligen att Kungl. Maj:*
utser landstingsordförandena.

Jag vill erinra om att arbetssättet för landstingen ju är helt
annorlunda än för andra delibererande församlingar, stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige, för att inte tala om riksdagen själv.
Landstinget sammanträder en gång om året. Dess verksamhet är
synnerligen koncentrerad, den är sammanträngd till några få dagar,
och *det är en.mycket stor larbetsbörda, som påvilar ett landsting
och som alltså skall fullgöras på jämförelsevis kort tid. Jag
har här tagit med mig handlingar från Malmöhus läns landsting,
det landsting, som jag bäst känner till, då jag tillhört det i 20
år. Detta landstings sammanträden vara 3, högst 4 dagar. På denna
tid skall en föredragningslista genomgås och ärenden handläggas
av så pass omfångsrikt innehåll, som de handlingar jag bär har med
mig utvisa. Denna publikation är 360 sidor stark, och ärendenas
antal uppgår till åtskilligt över 100 stycken. Det ligger väl i alldeles
öppen dag, att om detta arbete med framgång skall kunna

Om. rall för
landsting åt/
självt utse
ord .....de.

(Korta.)

!*r 23. 4

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för bedrivas, måste det finnas någon person, som kan sammanfatta
la~jäh-ftyt^ hela. Men de frågor, som äro föremål för landstingets avgöordförande.
rande, gå in på områdena för en hel del lagar och författningar
(Forts.) och förutsätta sålunda en ingående kännedom om dessa, och det
måste därför finnas någon, som på förhand kan sätta sig in i frågorna
för att se, i vad mån ett eventuellt beslut kan beröra det
ena eller andra lagstiftningsområdet. Det måste med ett ord finnas
någon, som ur juridisk eller parlamentarisk synpunkt sammanfattar
detta material, och den, som gör detta, är ordföranden,
och jag medgiver det, även sekreteraren. Det är ''dessa två, och
särskilt ordföranden som måste samla ihop materialet, så att det
åtminstone finnes någon, som satt sig noga in i det. Det var detta,
som var syftet med bestämmelsen, att Kung!. Maj:t skulle tillsätta
ordförande i landstinget. Detta sker, som bekant, på försommaren,
så att ordföranden skall ha några månader på sig för att
sätta -sig in i handlingarna. Vad jag nu sagt avser egentligen
de ärenden, som handläggas under själva tinget. Men det finnes
även rätt avsevärda göromål, som det åligger ordföranden att skota,
innan tinget sammanträder. Han skall t. ex. ombesörja handlingars
befordrande till trycket och mycket annat. Dock skall jag
icke uppehålla mig vid denna sidan av siken, då jag förmodar,
att dessa omständigheter under ''diskussionens lopp skola- få en ytterligare
och närmare belysning.

Allt detta förarbete skulle, förmenar jag, till väsentlig grad
äventyras, om denna reform skall genomföras. Visserligen haP
konstitutionsutskottet, -som jag nämnde redan i början av mitt anförande,
polemiserat mot den uppfattning jag hyser och som redan
förut är framförd, men enligt mitt förmenande hava icke övertygande
skäl framförts om att icke de olägenheter, som jag och med
mig liktänkande påstå skulle komma att inträffa, därest detta
kungl. prerogativ skulle bottagas, verkligen Också i vidsträckt
män skola komma att föreligga. ''Jag skall med herr talmannens
tillåtelse litet grand granska de motskäl, som utskottet anfört.

Först och främst säger man, att det väl ligger rätt nära till
hands att antaga, att en ordförande, en gång vald, kommer att
omväljas. Ja, visserligen, det vill jag visst icke förneka, är detta
mycket antagligt, men någon vidare säkerhet därför kan jag inte
se förefinnas. Till en början vill jag erinra om, att enligt de nu
ändrade föreskrifterna angående val av landstingsman, dessa val
skola ske efter tingets sammanträde i september månad. Det är
alltså en rätt lång tid, »om förflyter, innan det nya tinget sammanträder.
och förfall av en eller annan art kan under tiden synnerligen
lätt inträffa för ordföranden, oavsett, att någon garanti icke finnes
för att denne person, som förut tillhörde landstinget och var dess
ordförande, verkligen icke faller igenom i själva valet. Med de
politiska kombinationer, som nu för tiden inträffa, kan en dylik
eventualitet mycket val förutsättas. Det är — det glömde jag
kanske säga — meningen, att den av ''landstinget valde ordföranden

Lördagen den 13 mara.

5 Nr 23»

skall tjänstgöra till nästa landstingssarmnanträde. Men omedelbart
etter landstingssaimmanträdet skulle alltså eu dylik ordförande
kanske kunna falla igenom. Nå, då har man tänkt sig andra
möjligheter. Då skulle vice ordföranden inträda i dessa funktioner
och vara den, som skulle taga upp ordförandens mantel så att säga,
da det kan visserligen sägas, att beträffande de förberedande arbeten,
jag vidrörde i början av mitt anförande, vice ordföranden
.kanske skulle kunna i någon mån ersätta ordföranden. Att han
fullt ut skulle kunna göra det, vill jag dock påstå, att han icke
slvulle kunna, bl. a. beroende på hans känsla av osäkerhet, dä utsikterna
för honom att senare bli vald till ordförande visst inte äro alldeles
säkra, utan snarare ganska små, om jag lår utgå ifrån den erfarenhet
jag själv kan åberopa från Malmöhus läns landsting, där
mig veterligen icke någon enda gång inträffat, att den person,
som haft förtroendeuppdraget att vara vice ordförande, blivit utsedd
till ordförande. Jag har visserligen hört''uppgivas, att i andra
landsting så skulle ha skett eller att kutym skulle ha varit, att den
person, som varit vice ordförande, varit kandidat till ordförandeposten,
men detta är icke förhållandet överallt. Den vice ordförande,
som alltså enligt förslaget skulle vara den, som automatiskt
inträder som ersättare för ordföranden, har enligt min mening
inga garantier alls för att. han verkligen blir vald till ordförande,
och om jag får döma efter de förhållanden, jag känner till, skulle
det snarare finnas utsikter för att han icke blir vald. Jag kan
ju för övrigt gärna peka pa situationen inom det landsting, jag
tillhört, vilken är den, vice ordföranden vid sista landstinget, om
man räknar vänsterpartierna som en enhet, tillhörde minoriteten.

Na, vidare kan det hända, att både ordföranden och vice ordföranden
få förhinder. Det är visst inte oantagligt, att endera
mycket lätt kan falla igenom vid valet, under det den andre flyttar
till annan ort^ eller får annat förfall. Då skulle dessa funktioner
fullgöras av ålderspresidenten. Man något sådant torde val, som
var och en ma*ste erkänna, som har någon kännedom om förhållandena,
icke vara att tillråda. I den omständigheten att en person
innehar rangplatsen som ålderspresident ligger förvisso icke någon
garanti att han innehar de förutsättningar, som behövas för att
pa lämpligt sätt förbereda och leda förhandlingarna.

Det är en liten omständighet till, som jag kanske kunde röra
vid. Man säger i konstitutionsutskottets utlåtande — detta är ett
åberopande av vad som stått i en kung!, proposition till 1913 års
riksdag — att det är ej endast ordföranden, utan även övriga ledamöter
av landstinget (särskilt blivande utskottsordförande) som
torde vara nödsakade att före tingets sammanträde sätta sig in i
de ärenden, som skola förekomma, Javäl, men det ligger icke
inom möjligheternas område, att alla ledamöter skola kunna i detalj
sätta sig in i alla handlingarna, Av nödtvång måste man
specialisera sig på vissa ärenden. Detta gäller särskilt de personer,
som en gång blivit valda till ordförande i utskott och ha anledning

Om rätt för
landsting att
självt uts>’
ordförande.

Forts.)

Nr 23. 6

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för antaga, att de skola bil återvalda och till vilka hänvisas såsom
^glla(.]e atf- kunna sätta sig in i ''det hela och sammanhålla detta
ordförande, och i denna del ersätta vad som eventuellt brister hos den valde
(Fett*.) ordföranden; detta kunde de icke, även om de få handlingarna i
förtid sig tillsända. Orimligt är det under alla förhållanden, att
säga, att det skulle gälla samtliga ledamöter, att de på förhand
sätta sig in i de ärenden, som skola förekomma, så att den kandidatnöd,
som jag gått ut ifrån i mitt anförande, icke skulle föreligga.

Enligt mitt förmenande, herr greve och talman, finnas inga
som helst praktiska skäl som tala för reformen, och jag vill påstå,
att ingen kunnat göra gällande — åtminstone bär jag inte hört det,
och det framgår icke av de tryckta handlingarna — att några
olägenheter skulle föreligga av att den gamla ordningen bibehålies.
Därför, herr greve och talman, vill jag för min del yrka bifall till
den av mig och åtskilliga andra ledamöter i konstitutionsutskottet
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Ljunggren: Herr talman! Såsom framgår av handlingarna,
är ju denna fråga mycket gammal. Förslag om en reform i
denna riktning framlades redan 1869 uti riksdagen och bifölls då
utav andra kammaren. Sedan har frågan återkommit vid många olika
tillfällen, senast 1912 och de närmast följande åren.

Det, som ligger bakom detta yrkande, är naturligtvis kravet på
det fulla genomförandet utav självbestämmanderätten även på detta
område. Denna princip har ju nu fått sin tillämpning på alla andra
områden i det kommunala livet, och såvitt jag känner, är det endast
i detta fall, när ordförande skall utses för landstinget, som avgörandet
ligger i Kungl. Maj:ts hand.

Nu säger man och har sagt förut från det håll, där man icke velat
gå. med på denna ändring att det kan ju inte anses föreligga tillräckliga
skäl för en sådan här reform, när de, som yrka på den, i allt
fall icke ha kunnat påvisa några som helst praktiska olägenheter utav
den ordning, som hittills har varit rådande. Det är ju mycket möjligt,
att i stort sett den nuvarande ordningen ur praktiska synpunkter
icke kunnat ge anledning till några större anmärkningar. Jag
vill emellertid i detta sammanhang erinra om att under den diskussion,
som fördes om denna sak 1912 inom andra kammaren, dock utav konstitutionsutskottets
nuvarande ordförande anfördes ett exempel på olägenheter,
som kunna uppstå med den nuvarande ordningen. Det är ju
alldeles uppenbart, att då det gäller att draga fram praktiska olägenheter
i detta fall, så kommer man in på ett synnerligen ömtåligt ämne.
Det gäller ju här personfrågor, och man vill ju i allmänhet undvika
att indraga sådana i diskussionen. Men det fall. som .jag bär vill
peka på och som anfördes i andra kammarenhänförde sig till att en
landstingsordförande utnämnts, som tidigare visat sig vara synnerligen
lämplig för detta uppdrag, men som under årens lopp kommit i en sådan
ställning till landstinget., att samarbetet inte blivit det allra bästa.
Jag tror, att om man ville gå närmare in i en sådan diskussion, kanske
även andra exempel skulle kunna framdragas.

Lördagen den 13 mars.

7 Nr 23,

Om man dessutom betraktar frågan ur synpunkten av landstingens
självständighet gentemot de statliga myndigheterna, så förhåller
det sig ju på det sättet* att landstingets ordförande väl i allmänhet
också är ordförande uti förvaltningsutskottet och i andra nämnder,
som utses, och som sådana naturligtvis har tillfälle att utöva ett betydligt
inflytande.

Emellertid koncentrera sig motståndarna till reformen på att påvisa,
att den skulle vara förenad med vissa praktiska olägenheter. Jag
kan förstå, att man 1912 kunde anföra dessa synpunkter, ty då hade
ännu icke de ändringar vidtagits i landstingsförordningen — de genomfördes
1913 -— varigenom det blev möjligt för landstingets samtliga
ledamöter att sätta sig in i frågorna. Det skälet kan ju dock icke för
närvarande, synes det mig, åberopas för det motstånd, som reses mot
reformen.

Herr von Geijer har påpekat, att både ordföranden och vice ordföranden
kunna få förhinder att tjänstgöra till dess nästa landsting
sammanträder, genom att de kanske icke ha blivit omvalda eller utav
andra skäl. Men för ett sådant fall stadgas det enligt det förslag, som
föreligger, att ålderspresidenten, den äldste ledamoten, skall av Konungens
befallningshavande kallas att inträda såsom ordförande. Och man
får väl ändå antaga, att den ledamot av landstinget, som har bevistat
de flesta landstingssammanträdena, skall kunna vara så pass insatt uti
landstingets arbete, att han mycket väl kan fullgöra detta uppdrag,
intill dess att landstinget får besluta i ärendet.

Men så anmärker herr von Geijer vidare, att det ju kan tänkas, att
en ordförande inte blir omvald vid landstingets sammanträde, och då
skulle stora olägenheter kunna uppstå. Och han specificerade här,
vilken massa av ärenden som en ordförande hade att handlägga före
landstingets sammanträde. Jag har försökt att också i min mån taga
reda på, vad det är för uppgifter som en landstingsordförande har att
utföra före sammanträdet, och jag har icke kunnat finna, att de äro
.av den art, som herr von Geijer här velat göra gällande. Utan det är
väl mera formella förberedelser, som i det fallet äga rum, och jag tycker,
att det skulle vara bra besynnerligt, om inte även en annan än
landstingets ordförande skulle kunna handlägga sådana ärenden. För
övrigt har herr von Geijer själv påpekat, att det finnes sekreterare och
tjänstemän, som äro väl insatta i frågorna och som kunna biträda ordföranden
i detta arbete.

Samma anmärkning, som nu riktas mot reformen, skulle också
kunna riktas mot utskottens val av ordförande, då man ju inte på förhand
vet, vem som skall bli utskottsordförande. Den egentliga realbehandlingen
av ärendena är väl i alla fall förlagd till de dagar, då
landstinget sammanträder, och då blir det väl egentligen inte ordföranden,
utan närmast utskotten och deras ordförande, som får bära ansvaret.
Man skulle ju därför också kunna göra gällande, att även dessa
borde på förhand utses av någon utom landstinget stående myndighet.

Ja, det är ju klart, att invändningar kunna göras mot alla förslag,
som komma fram. Denna principfråga har diskuterats i annat

Om rätt för
laudstinj att
självt utse
ordförande.

(Fort».}

Nr 28. 8

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för
landsting att
självt utse
ordförande.
(Forte.)

sammanhang, exempelvis när man från Stockholms stadsfullmäktiges
sida krävde, att själva få utse sin ordförande. Då restes samma motstånd
mot den reformen, och det uttalades, att det skulle gå synnerligen
olyckligt, om de själva skulle få taga saken om hand. Men reformen
genomfördes, och så vitt jag känner, har den icke varit förenad
med några som helst olägenheter.

Om man ville gå till utlandet, exempelvis till England, skulle
man också kunna anföra, att Englands county councils, som närmast
motsvara våra landsting, ända sedan 1889 själva fått utse sina ordförande,
och ingen har kunnat uppvisa några olägenheter av detta
förhållande.

Jag tror sålunda, herr talman, att den här föreslagna reformen
icke behöver medföra någon som helst risk för det praktiska arbetet,
men då den är i full överensstämmelse med de principer, som redan äro
fastslagna i avseende på den kommunala förvaltningen, finner jag för
min del ingen anledning, varför Kungl. Majrts beslutanderätt skulle
bibehållas på detta område. Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr von Hofsten: Den föregående ärade talaren medgav, att
det vore möjligt, att den nuvarande ordningen icke medförde några avsevärdare
olägenheter. Han sade, att huvudmotivet till reformen vore
att söka i att det vore ett demokratiskt krav, som länge varit påyrkat
och därför borde genomföras. Jag förstår denna synpunkt. Denna fråga
har legat före, såsom talaren anförde, en mångfald gånger, och nu
är det så, att den kan genomföras, och därför skulle vi då genomföra
den. Men jag vågar bestämt bestrida den föregående talarens påstående,
att några praktiska olägenheter icke skulle vara förenade med reformen.
Det är nog så på detta område mer än på något annat område
i allmänna värv, att om man icke har erfarenhet av landstingsarbetet,
så är det mycket vanskligt att bedöma den här föreliggande situationen.
Det innebär icke alls någon anmärkning mot den föregående
ärade talaren, men jag tillåter mig ändå poängtera, att om man
icke har deltagit i landstingsarbetet, vet man icke, vad det förberedande
arbetet i landstinget vill säga.

Låt mig angiva några huvudsynpunkter, där det förberedande arbetet,
som en landstingsordförande kan utföra, är av ovanligt stor betydelse.
Ordföranden bör så ingående behärska de vid landstinget förekommande
ärendenas alla detaljer så väl med hänsyn till möjligheten
att behärska propositionsordningen som med hänsyn till att på
grund av det vid landstinget förekommande synnerligen brådskande arbetet
han även må kunna i någon mån kontrollera, att vederbörande
utskott fullt uttömmande behandla de föreliggande ärendena. En ytterligare
synpunkt är den, att det är av synnerlig vikt, att landstingets
ordförande i förening med sekreteraren har tillfälle att förut överlägga
om remiss till vederbörande utskott av de ärenden, som skola dit hänföras.

Jag vill även framhålla ännu en synpunkt, som har sammanhang

Lördagen (len lo mani.

9 Nr 3K.

med det som den föregående ärade talaren berörde, då han sade, att det
huvudsakliga arbetet påvilar utskottens ordförande, och att det vore
en sak för sig, som icke hade så stor betydelse, huruvida landstingets
ordförande behärskade frågorna. Det är sant, att det påvilar utskottens
ordförande ett stort och omfattande arbete. Men det kan gå till
på det sättet — och jag vet, att det ofta praktiseras så — att ordföranden,
som ju varit utnämnd en lång tid före landstingets samanträde,
meddelar de personer, som pläga vara ordförande i respektive utskott,
att de och de ärendena komma att remitteras till utskottet. Då har denne
utsliottsordförande möjlighet att lära sig behärska just de frågor,
som han vet komma att remitteras till hans utskott.

Den föregående talaren sade, att han förstod, att det före år 1912
kunde resas motstånd mot denna reform. Han syftade, förmodar jag,
på det förhållandet, att den tid då icke var i författningen angiven,
inom vilken handlingarna skulle vara utsända till medlemmarnas läsning
för inhämtande av deras innehåll. Ja, men, herr Ljunggren, om
herr Ljunggren någon gång får tillfälle att läsa de handlingar, som
ligga före vid ett landsting, där det finnes ett hundratal ärenden
av synnerligen omfattande vikt, skall herr Ljunggren nog förstå,
afl det icke är möjligt, att var och en av landstingets ledamöter kan
behärska ärendena så, som en ordförande bör göra, om han skall kunna
sköta sin befattning. Herr Ljunggren sade också, att det huvudsakligen
är formella saker, som föreligga för landstingsordförandens bedömande.
Jag har redan påvisat, att det är ofantligt omfattande områden,
som han måste behärska för att tillfredsställande kunna utföra sitt
arbete.

Det har också sagts, att ordförandens ställning skulle vara behagligare,
om han vore en vald ordförande. Ja, det kan ju ses från olika
synpunkter. Men det synes mig nästan, som om det vore en styrka
för ordföranden, att han har den ställning något ovan partierna, som
ligger i att han är förut utsedd. Det kan väl icke gärna vara lyckligt,
att landstingets arbete börjar med partistrider, ty det bleve ju ofta fallet.
Man kan ju visserligen hava olika åsikter om detta, men det synes
mig, som om hans ställning borde vara starkare, om han är förut
utsedd, än om han blir vald vid landstinget med halva antalet röster
plus en.

Det säges nu, att det är ett undantag från självstyrelseprincipen,
att icke dessa stora korporationer själva få välja sina ordförande. Jag
har. förut antytt, att jag förstår den synpunkten. Men då nu Kungl.
Maj :t alltid hittills utsett den vice ordförande, som landstinget förut
har valt, kan man ju våga påstå, att det påtalade förhållandet icke i
verkligheten innebär någon kränkning av självstyrelseprincipen.

Det har vidare sagts — och det antydde även den siste talaren -—
att dessa olägenheter möjligen kunna föreligga första gången, men den
därefter valde ordföranden kan till följande landsting vidtaga de
förberedande åtgärder, som äro lämpliga. Jag undrar ändå, om det är
så särdeles behagligt för en person, som förut varit ordförande, att i
sina åtgöranden liksom utgå ifrån att han skall bliva omvald. — Det

Om rätt för
landsting att
självt Ut sr
ordförande.

Korta.)

Nr 28. 10

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för
landsting att
självt utse
ordförande.

(Forte.)

har vidare sagts, att denna fråga skulle kunna ordnas på det sätt, att
ordförandena i de olika partigrupperna förut sammanträdde och överenskomme
om, vem som skulle kunna tänkas bliva ordförande. Detta
är nu emellertid ganska svårt att praktiskt genomföra, och i varje
fall blir naturligtvis en sådan överenskommelse icke i någon mån bindande
för landstingets ledamöter. Det är alldeles säkert, och jag tror,
att om många av de personer, som tillhöra de partier, vilkas representanter
i konstitutionsutskottet här hava gått med på majoritetens hemställan,
hade erfarenhet av landstingsarbetet, skulle de vitsorda mittpåstående,
att det möter praktiska olägenheter.

Det är sannolikt, att första kammaren nu kommer att biträda andra
kammarens beslut, och att landstingsordförandena således hädanefter
komma att väljas av landstingen, men det synes mig ändå underligt,
att man för vinnande endast av ett teoretiskt, principiellt, demokratiskt
krav skall lämna synpunkter och nuvarande förhållanden, som
faktiskt — det medgav den föregående ärade talaren — icke medfört
några olägenheter. Säkert, är, att den nu tilltänkta ordningen kommer
att medföra många praktiska olägenheter.

På grund av vad jag sålunda anfört ber jag, herr greve och talman,
att få yrka avslag på utskottets hemställan och på den föreliggande
motionen.

Herr Thulin: Herr talman! Av den föregående ärade talaren
gjordes gällande, att det nuvarande systemet med kungavalda ordförande
icke skulle föranleda några olägenheter, men att däremot det system
med landstingsvalda ordförande, som av utskottet föreslagits,
skulle vara förenat med väsentliga olägenheter.

Jag vill till en början framhålla, att även om man möjligen
kan säga, att det nuvarande systemet förut icke varit förenat med
några olägenheter, dylika olägenheter dock numera kunna i viss mån
anses föreligga. En sådan olägenhet, som först på sista tiden framträtt
till aktualitet, är den, som tillskyndas regeringen därigenom, att
den är tvungen att handhava en med hänsyn till det utvecklade partiväsendet
så ömtålig angelägenhet som utseende av landstingsordförandena.
Så länge nämligen som landstingen i avseende på meningsriktningar
voro så homogena som de voro intill 1909 års reform, var ju
detta ordförandeval för Kungl. Maj:t givetvis icke någon svårare sak.
Men landstingen äro numera organiserade i partier i lika hög grad som
riksdagen, och att skipa rätt mellan partiernas främste, då det gäller att
utse de personer, som skola bliva ordförande i landstingen, är en nog
så delikat fråga. Kungl. Maj:t har ju redan en gång framlagt förslag
om att, genom proposition till 1913 års riksdag, bliva befriad
från detta uppdrag, och den uppmärksamme kan nog i den omständigheten,
att Kungl. Maj:t då framlade en proposition om att landstingen
själva skulle utse sina ordförande, se en önskan från den dåvarande
regeringens sida att bliva befriad från detta uppdrag. Jag
håller före, att en verklig lättnad skulle beredas Kungl. Maj:t, därest
landstingen själva finge välja sina ordförande. Valet komme då att

Lördagen den 13 mar*.

11 Nr 23.

framgå såsom en frukt av partiställningen inom landstinget. Den Om rätt för
olägenhet av det nuvarande systemet, som jag nu velat framhålla,
är således en olägenhet icke för landstingen, utan för Kungl. Maj:t. ordförande.

Jag skall därefter övergå till att något beröra de invändningar, (Forte.)
som hava framställts från oppositionssidan rörande de olägenheter av
praktisk natur, som skulle vara förenade med det system, som utskottet
har föreslagit. De olägenheter, som skulle framstå, hava hittills
åtminstone gjorts gällande vara väsentligen sådana, som sammanhänga
med det förberedande arbetet och organiserandet av landstingets
sammanträde ävensom med ledningen av arbetet under landstinget.
Såsom redan flera föregående talare framhållit, är det av vikt,
att de ärenden, som skola behandlas i landstinget, i tid beredas. Fördelen
med kungavalda ordförande har ju av motsidan gjorts gällande
öestå däri, att den kungavalde ordföranden tillsammans med sekreteraren
svarar för den formella behandlingen av ärendena, intill dess landstinget
sammanträder. Den kungavalde ordföranden skall fördela ärendena
på utskott, uppsätta föredragningslistor och dylikt, och såsom
herr von Geijer påpekade, är ju detta nödvändigt därför, att en så kort
tid är anvisad till landstingets sammanträde.

Huruledes ställer det sig då vid övergången till det nya systemet
med landstingsvald ordförande? Jo, det skall förhålla sig så, att
den kungavalde orföranden skall fungera, till dess ordförande utsetts
av landstinget. Den kungavalde ordföranden svarar således
för den förberedande behandlingen av ärendena, ända till dess att
landstinget utsett ordförande. Är det så, att den kungavalde ordföranden
blir landstingsvald ordförande, kan jag icke se, att det föreligger
några som helst olägenheter vid själva övergången. Är det
återigen så, att den kungavalde ordföranden icke av landstinget väljes
till orförande, skulle det uppstå svårigheter för den nye ordföranden
på grund av hans bristande kännedom om ärendena. Så har
det åtminstone gjorts gällande. Denna invändning saknar emellertid,
såvitt jag förstår, fog. Det är nämligen genom landstingsförordningens
§ 32 sörjt för att varje landstingsman i god tid före landstingets
sammanträde får sätta sig in i ärendena genom att trycket i
god tid skall sändas ut till varje landstingsman. Härtill kommer,
att till vice ordförande givetvis komma att utses personer med längre
landstingserfarenhet och praktisk skolning. Det är också givet, att
ordföranden blir en framskjuten man inom något av partierna, samt
att han genom föregående ledamotskap i landsting och nämnder behärskar
de inom landstinget förekommande ärendena. Jag kan sålunda
icke förstå, att det under en dylik förutsättning kan vara någon
olägenhet vid själva övergången, i de fall då den landstingsvalde
ordföranden icke blir den, som förut varit kungavald.

Sammanfattar jag sålunda vad jag sagt, torde framgå, att övergangen
till det nya systemet icke skulle bereda några svårigheter.

För den förberedande formella behandlingen, fördelning av ärendena
och dylikt, är det sörjt av den kungavalde ordföranden, och den nye
ordföranden måste på grund av sin framskjutna ställning hava god

Nr 23, 12

Lördagen den 13 mars.

öm rätt för kännedom om ärendena. Jag vill tillägga, att för den person, som
Inndstmg^M jjjjj. vaic[ till ordförande, valet sannolikt icke kommer som någon övercOrdförande.
laskning, då ordförandevalet givetvis redan på ett tidigt stadium
(Forts.) vant föremål för överläggning inom de olika meningsriktningarna
i landstinget och överenskommelse träffats om vem som skall utses
till ordförande.

Då sedan det nya systemet med landstingsvalda ordförande väl
trätt i kraft det blir fråga om att utse ny ordförande i stället för en
förut landstingsvald ordförande, gäller det givetvis i fråga om en sådan
övergång vad ,iag redan anfört i fråga om övergången från kungavald
till landstingsvald ordförande. Jag vill tillägga, att det, såsom
också framhölls i 1913 års proposition, saknas anledning att antaga, att
icke landstinget genom att omvälja den ordförande, som visat sig för
uppdraget skickad, i regel kommer att söka undvika de möjliga olägenheter,
som täta ombyten av ordförande till äventyrs skulle medföra.

Det har nu från opponenterna mot utskottsutlåtandet framhållits
såsom en särskild brist i det föreslagna systemet, att betydande olägenheter
skulle uppkomma, därest både ordföranden och vice ordföranden
skulle få förfall. Jag vill framhålla, att ett dylikt extremt
fäll näppeligen kan tagas såsom exempel på olägenheter av systemet i
allmänhet. Genom det föreliggande förslaget är det sörjt för att en dylik
olägenhet så vitt möjligt förekommes. Detta sker därigenom, att
landstingets äldste ledamot skall tjänstgöra som ordförande. Det är
sålunda denne äldste ledamot, som tillika med sekreteraren skall sörja
för förberedelserna till landstingets möte, och då sekreteraren vanligen
är den, som besitter den formella erfarenheten, och förberedelserna till
landstinget i mycket äro av formell natur, torde även denna endast i
extrema fall inträffande olägenhet vara reducerad till sina rätta proportioner.
Den nye ordföranden och vice ordföranden, som i dylikt fall
skulle väljas, äro givetvis väl förtrogna med landstingets ärenden och
utan tvivel genom uppgörelse mellan de olika meningsgrupperna på förhand
beredda att rycka in.

På grund av vad jag sålunda anfört kan jag icke finna de olägenheter,
som av ett par föregående ärade talare påståtts vidlåda det nu
framlagda förslaget, vara av någon så betydande natur. Denna fråga
har, såsom den föregående talaren framhållit, upprepade gånger förekommit
inom riksdagen, och denna kammare har hittills alltid sagt nej
till förslaget om landstingsvalda ordförande. Den senaste gången, som
kammaren sade nej, var år 1916. Jag vågar hoppas, att då kammaren
nu går att fatta beslut, den icke skall genom ett nytt nej öka den redan
långa raden av nej.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergq vist: Herr greve och talman! Såsom gammal
landstingsman skall jag be att få säga ett par ord i denna fråga.

Jag har tillhört Norrbottens läns landsting i 27 år. Under denna
tid har det i landstinget funnits fyra olika ordförande. Ett par av
dem ha tjänstgjort över ett tiotal år. Allesamman ha skött sitt upp -

Lördagen deu 13 mars.

13 Nr 28.

drag på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Alla hade också haft Om rätt för
landstingets odelade förtroende. 1 det landsting, jag haft och fort- 1ar[att
farande har äran tillhöra, finnas sålunda inga som helst praktiska ordförande.
anledningar till att önska en reform i detta avseende. Jag förmodar (Forte)
också, att erfarenheterna från övriga landsting äro ungefär enahanda
med dessa.

Om man skall ändra en lag, bör väl detta ske för att vinna förbättringar
och för att avlägsna praktiska svårigheter, som kunna hava
gjort sig gällande. .Tåg tror icke, att detta ändringsförslag åstadkommer
någon verklig förbättring, och vad praktiska svårigheter
och olägenheter angår, tror jag snarare, att lagen kommer att befrämja
än avlägsna sådana.

Det är onekligt, att eu ordförande i ett landsting har ett icke
ringa arbete för beredande av landstingets sammanträden. Och om
nu den nya ordningen med val av ordförande skulle inträda, kommer
en stor osäkerhet i detta avseende att i många fall göra sig gällande.

Detta har redan framhållits av reservanterna. Men jag vill även
peka på en annan synpunkt, som icke förut varit berörd, men som
dock för det fall att ordförande icke finnes och ingen vice ordförande
kan träda i stället, kan medföra stora olägenheter. Det kan nämligen
hända, att den äldste ledamoten, som skulle inträda i deras
ställe, bor avlägset från residensstaden. Jag tänker mig, att detta
i de störa norrländska länen skulle medföra rätt svåra olägenheter.

Då han skulle inträda och fungera bleve det ytterst svårt att komma
p kommunikation med honom, då han tilläventyrs bodde på mycket
långt avstånd från sammanträdesorten och endast ofullständiga eller
svåra kommunikationer funnes. Nu kan man invända, att det också
i vissa fall inträffar, att en ordförande bor avlägset från residensstaden.
Men detta är dock någonting helt annat. Förutom att han
givetvis vanligen har telefon, är har inne i ärendena, så att det är
lätt för sekreteraren och kamreraren att kommunicera med honom och
fa klart besked. Helt annorlunda blir det, när den äldste ledamoten
skall inträda.

Jag ber om ursäkt, att jag även gör en liten formell anmärkning
mot det här föreliggande lagförslaget. Jag är ju icke jurist men,
så vitt jag kan se, finns det formellt taget en lucka däri. Det skiljes
mellan förfall för ordföranden och vice orföranden å ena sidan och
deras avgång från befattningen å den andra, och då heter det, att om
det samtidigt är förfall för dem bägge, skall den äldste ledamoten
inträda, och om de samtidig^ avgått från sin befattning, då skall
också den äldste ledamoten inträda. Men antag att ett tredje fall
inträffar, nämligen att den ene avgått och den andre har förfall.

För ett sådant fall finnas inga föreskrifter givna. Jag tar för givet,
att detta praktiskt taget icke kan medföra några olägenheter, men
en formell lucka är det i lagförslaget, det kan icke hjälpas.

Jag ber, herr talman, att med instämmande i reservanternas yttrande
få yrka avslag på förslaget.

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! De talare, som

Nr 23. 14

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för
landsting att
självt utse
ordförande.

(Forte.)

företrätt utskottsmajoriteten, hava på ett ganska utförligt sätt understrukit
de skäl, som utskottet haft för sitt tillstyrkande av denna
framställning, och jag skall icke närmare ingå härpå, utan endast
framhålla, att det synes mig, som om man litet för starkt klandrade
vår ställning, då man säger, att vi offra för mycket åt .detta principiella
demokratiska krav. För oss står det ju så, att när vi önska en
anordning, som överensstämmer med vår nuvarande författning, måste
det finnas starka skäl emot för att vi skulle frångå detta krav. Det
förefaller mig, som om man från reservanternas sida vore synnerligt
angelägen om att rädda de sista resterna av en antidemokratisk författning.
Man talar om, att de praktiska olägenheterna bliva så^stora.
Detta förefaller mig vara överdrivet, ty man kan väl utgå ifrån att
även med denna anordning, att landstingen själva få tillsätta sina
ordförande, kommer i allt väsentligt det gamla förhållandet att bibehållas.
De nuvarande ordförandena äro ju i regel uttryck för landstingets
majoritet, och det kommer således icke att inträffa några
nämnvärda förändringar. Jag tror, att de svårigheter, som man här
pekat på, äro avhjälpta genom de bestämmelser, som finnas i här
föreliggande lagtext, då man sörjt för att landstinget har sin ordförande
även under mellantiden och till och med går så långt, att vid
förfall för både ordinarie och vice ordföranden man låter den äldste
ledamoten träda in i stället. Dessutom kan man säga, att landstinget
ju icke heller är alldeles urståndsatt att tillvarataga sina intressen
under mellantiderna. Vi hava ju inom landstinget ett förvaltningsutskott,
och de flesta av oss känna nog, att vid det landstings ombudsmöte,
som i dagarna varit samlat, man gått fram på en enig linje,
att starkare organisera detta förvaltningsutskott, så att det får större
befogenhet och kan på ett mera effektivt sätt än vad nu är fallet
tillvarataga landstingets intressen.

Det synes mig således icke föreligga de praktiska olägenheter,
som reservanterna andragit emot utskottets ståndpunkt, och jag ber
på grund härav att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, J oh anBernhard: Herr greve och talman!
Jag har icke kunnat följa utskottets majoritets uppfattning
om den kommunala självstyrelseprincipen i detta fall därför att arten
och omfattningen av landstingens verksamhet gör att dessa på ett
intimare sätt än övriga kommuner sammanhänga med administrationen
i övrigt, och det förhållande, i vilket landstingen sta till statens
myndigheter, berättiga icke att i sådan utsträckning som utskottets
majoritet gjort hävda denna princip om kommunal självstyrelse. Under
diskussionen bär i kammaren har för bifall till denna reform framförts
huvudsakligen samma skäl och synpunkter som många gånger
tidigare i denna fråga. Det har dock i dag framkommit ett alldeles
nytt skäl, nämligen från byråchefen Thulin, som anfört, att det
skulle vara svårt för Kungl. Maj:t att vid val av ordförande träffa
ett lämpligt avgörande, därför att det är svart för Kungl. Maj :t att
tillfredsställa de olika partiriktningarna och de olika kraven från olika
partiers sida. Men jag vågar fråga eder, mina herrar: skall nu parti -

Lördagen den 13 mar .

15 Nr

politik officiellt även drivas in i landstingen, vars verksamhet dock
hittills varit ev helt annan art? Landstingens egentliga verksamhet
är icke partipolitisk. Ordförandens ställning i landstingen bör ses
från den praktiska verksamhetens sida och han bör intaga, såvitt möjligt,
en självständig ställning, en ställning som onekligen den hittillsvarande
ordningen givit honom. Och för övrigt skall det
verkligen vara så synnerligen svårt för Kungl. Maj :t att i dessa avseenden
träffa sitt val? Kung!. Maj:t kan ju följa föregående landstings
beslut i fråga om val av vice ordförande, Kungl. Maj:t har
fått även förslag från landshövdingarna på lämpliga personer, vilka,
med det intima, samarbete som råder mellan landshövdingarna och
landstingen, dessa säkerligen stå i nära kontakt med de olika meningsriktningarna
inom landstinget. Jag kan därför icke finna, att det av
herr Thulin framförda skälet är hållbart. Man skulle kunna förstå,
det, om det vore så, att vissa politiska partier kraftigt ville framhäva,
att deras män ovillkorligen skulle placeras och detta krav står
i strid mot regeringens egen uppfattning om den föreslagnes lämplighet.
Men jag håller före, att det i detta avseende bör vara mycket
lätt för regeringen att fatta sitt val, om den nämligen allt fortfarande,
såsom hittills, följer principen om duglighet och förtjänst.

Herr greve och talman, jag har inom utskottet sökt väga de principiella
skälen mot de praktiska och jag har därvid funnit, att de
praktiska skälen i detta fall väga ojämförligt tyngre än de principiella.
Jag ber därför att få hemställa om avslag på såväl motionen
som utskottets hemställan och bifall till den av herr von Geijer
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ljunggren: Bara några ord med anledning av herrar
von Hofstens och Bergqvists yttranden.

Den argumentation, som herr von Hofsten förde, synes mig icke
alls träffa själva kärnpunkten i denna fråga. Han argumenterade, såvitt
jag kunde förstå, som om det icke funnes någon ordförande mellan
landstingens sammanträden. Men var och en som läst handlingarna
vet mycket väl, att detta är förhållandet. Det är endast i det,
såvitt jag förstår, mycket sällsynta undantagsfall, att en ordförande
icke blivit omvald, som vissa olägenheter skulle kunna uppstå, och det
är därom striden faktiskt rört sig.

Yad sedan parti striderna beträffar, vill jag erinra om, att redan
nu existera val av vice ordförande, och erfarenheten har icke givit
vid handen, att dessa val föranlett så värst svåra partistrider och slitningar
inom landstingen, utan allt tyckes ha gått lugnt och icke i någon
mån inverkat störande på förhandlingarna. Jag tror också, att
det skulle komma att utveckla sig lika lugnt, om landstingen även
finge välja ordförande.

Det är alldeles riktigt som herr von Hofsten sade, att jag icke
haft tillfälle att deltaga i något landstings förhandlingar, och jag hade
därför kanhända icke bort yttra mig, men då jag deltagit i utskottets
arbete och haft tillfälle att taga reda på saken och dess behandling
både nu och förut och även de argument, som anförts från mycket

Om rätt för
landsting att
självt utse
ordförande ■
(Ports.)

Nr 28. lö

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för
landsting att
självt utse
ordförande.

(Fort?.''

Herr Rosén: Med anledning av herr Bergqvists antydan, att
det inom Norrbottens läns landsting icke skulle finnas någon önskan
om ändring i det avseende, varom här är fråga, vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på, att den nu förevarande motionen är väckt
av vice ordföranden i nämnda landsting. ^ .

Herr Bergqvist uttalade vidare en farhåga, att om landstingsjälvt
väljer ordförande och förfall för ordinarie och vice ordföranclena
uppstår, den ordföranden skulle kunna komma att bo allt för
långt bort från residensstaden. Med anledning härav vill jag upplysa
om att ordföranden i Norrbottens läns landsting året runt är bosatt
i Stockholm, och mycket längre bortifrån sitt landsting kan han
icke gärna komma att bo, även om landstinget självt skulle välja ordförande.

sakkunnigt håll, bär jag varit nog förmäten att våga uttala mig i
diskussionen.

Yad herr Bergqvists invändningar beträffar, så säde han, att alla
ordförandena skött sig synnerligen väl. Ja, det betvivlar ju ingen,
men det bevisar ingenting i detta fall, såvitt jag förstår. Det exempel,
som han drog fram, att den äldste ledamoten kan bo.synnerligen
avlägset, är icke av någon synnerlig betydelse. Det är givet,. att nog
kan man alltid hitta på något skäl mot reformen, ifall man vill argumentera
in absurdum.

Vidare sade herr Bergqvist: huru skall man ställa sig, ifall ordföranden
icke blir omvald och vice ordföranden får förfall? Jo, då
träder § 27 i kraft och den lyder på följande sätt: »Vid samtidigt förfall
för både ordförande och vice ordförande under den tid, da landstinget
är samlat till möte, skall ovannämnda äldste ledamot tjänstgöra
som ordförande, till dess förfallet upphört.» Den saken är sålunda
mycket enkel.

Jag har, herr talman, ingen anledning att frångå mitt yrkande.

Herr Bergqvist: Gent emot herr Ljunggren vill jag säga, att
vad han yttrade icke träffade min anmärkning om lagtexten, utan berodde
på en missuppfattning. Emellertid vill jag icke ingå i diskussion
om denna lagtext, ty jag tror icke, att spörsmålet har någon stor
betydelse.

Vad vidare herr Roséns yttrande beträffar, vill .lag beklaga, att
han, fastän han sitter så nära mig, ändå icke tycks ha hört vad jag
sagt. Han sade, att jag skulle ha yttrat, att det inom Norrbottens
läns landsting icke funnes någon önskan om ändring i förevarande
avseende. Därom har jag icke yttrat mig. Jag har endast sagt, att
de fyra ordförande, som tjänstgjort under den tid jag tillhört landstinget,
varit skickliga på sin post och tillvunnit sig landstingets fulla
förtroende. Om sedan någon önskan inom landstinget finnes om
ändring med avseende på tillsättande av ordförande, det har jag icke
yttrat mig om.

Vidare påpekade herr Rosén, att jag sagt, att om den föreslagna
ordningen infördes, det kunde komma att uppstå svårigheter, när äldste

IiördaKen den 13 mara

17 Nr 8!!.

ledamoten skulle inträda i det fall att denne bodde alltför avlägset. 0m rätt /<5r
Men det bonde, fortsatte hem Rosén, bemärkas, att även under nuva- la7Yi*tin<l M
rande förhållanden ordföranden kunde bo avlägset. Härtill vill jag mdf&randt.
svara med, en erinran, att jag i mitt förra yttrande tagit hänsyn till (Korta.)
detta förhållande och att jag tillika framhållit, att det är en väsentlig
skillnad mellan om en ordförande, som är inne i förhållandena, bor
avlägset, eller om en annan gör det, som hux flux kommit in i ordförandens
ställe och kanske tillika är gammal och endast litet van vid
att behandla parlamentariska ting.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på
bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 4, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 45.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande, nr
5, i anledning av väckt motion om införande av propotionellt valsätt
vid val till och inom kyrkofullmäktige i Göteborg, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anfed- 0m upp.
ning av väckt motion om skrivelse till kungl. maj :t angående upphö- hävande av
rande av den succesiva förnyelsen av stadsfullmäktige i stad, stads-<ien »nccessiva
fullmäktige i Stockholm samt kommunal- och municipalfullmäktige. visea^mmu I

en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hän- ruda lcorpovisad
motion, nr 42, hade herr Stendahl hemställt, att riksdagen ville ratu,neri
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t till
nästa riksdag framlägga förslag om upphörande av den successiva förFörsta
kammarens protokoll 1920. Nr 2$.

2

Sr 23. 18

Lördagen den 13 mars.

Om upphävande
av
den successiva
förnyelsen av
vissa kommunala
korporationer.

(Fcrta.)

nyeisen av stadsfullmäktige i stad, stadsfullmäktige i Stockholm, samt
kommunal- och niunicipalfullmäktige.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl liem,
täljt. att riksdagen ville, i anledning av förevarande motion, i skrivelse
till kungl. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd
utredning till nästa års riksdag framlägga förslag dels om upphörande
av den successiva förnyelsen av stadsfullmäktige, kommunal- och municipalfullmäktige
samt stadsfullmäktige i Stockholm, dels ock om
sammanförande av valen av berörda kommunala korporationer till samma
år som valen av landsting.

Herr Reuters k iöl d: I klämmen till detta utskottsutlåtande
göras två hemställaniden. Het ena går ut på, att riksdagen
skulle begära en utredning angående sättet för genomförande av två
i klämmen angivna principer, och det andra utgår ifrån, att riksdagen
nu skulle godkänna dessa principer.

Av dessa två principer avser den ena den successiva förnyelsens
upphörande och den andra ett sammanförande av ifrågavarande
val till ( it och samma år. Yad den senare principen beträffar är
den redan fastslagen av riksdagen och Kungl. Maj:t genom att landstingsmannavalen
förrättas vartannat år och valen till andra kammaren
vartannat år. Vartannat år blir sålunda valår och vartannat
år fritt från val. Nu är meningen att sammanföra även de
kommunala valen och landstingsmannavalen till ett och samma år
och mot denna princip är ingenting att invända, då den kompletteras
med ''kommunala val också; under riksdagsvalåret, därest successiv
förnyelse bibehålles.

Beträffande den successiva förnyelsens upphävande åter har
riksdagen senast underkänt denna princip. Härmed förhåller (det
sig så, att riksdagen hos Kungl. Maj:t visserligen en gång begärt
förslag till sådan ändring i lagen, att den successiva förnyelsen
avskaffades, men att då Kung]. Maj:t framlade förslag i sådan
riktning till 1918 års riksdag, både konstitutionsutskottet och riksdagen
funno, att denna successiva förnyelse borde bibehållas åtminstone
tills vidare med avseende å .stads- odh kommunalfullmäktig
val.

Utskottet söker'' nu i sätt betänkande giva skäl emot denna
ståndpunkt och Säger, att sedan dess väsentligt förändrade förhallanden
inträtt. Ja, det må vara hänt, att så är fallet, men just
därför tror jao att denna fråga behöver komma under utredning.
Het är icke alls säkert, att principen numera är så grundad, som
utskottet förmenar. Het synes mig därför vara det riktigaste, att
utredningen kommer att omfatta icke allenast sättet för principens
genomförande utan även frågan, huruvida principen hör genomföras.
Het skäl utskottet har för att binda sig vid principen, som
eventuellt ännu en gång skulle kunna av riksdagen underkännas,
synes mig vara det. att för Stockholm och de Övriga- städer, som icke
deltaga i landsting, skulle i vissa avseenden fördelar uppstå genom

Lördagen ilen 13 initrs.

19 Nr *23

ätit deras kommunala val kolmule att förrättas samma år som andras
lan ds tingsmän na val De ståder, såra icke deltaga i landsting skulle
få sina val begränsade till val vartannat år, det ena året riksdagsmannaval
och det andra aret st ad stil 11 illak tig v a I. Men för övriga
större kommuner ställer sig icke saken på samma sätt, Ty det
år de ha landstingsm ann aval skulle de i alla fal] få ett val till.
och om de hven det år de ha riksdagsmannaval tillika .skulle få ett
val till, synes det icke inverka så synnerligen mycket. Vad därmed
skulle vinnas vore högst, att de vartannat år skull le få ett och vartannat
ar två val. Men är denna vinst så stor, att den upphäver
olägenheterna?

Olägenheterna av den successiva förnyelsens upphävande skulle
enligt utskottet väsentligen ligga på två håll. En olägenhet skulle
vara, att det blir så^ .inånga mandat att tillsätta, men utskottet
anser, att man kan råda bot på detta genom att öka valkretsarna
— men antyder samtidigt, att många mandat skulle mildra olägenheterna
av den successiva förnyelsens avskaffande 1'' En annan
olägenhet är, att kontinuiteten skulle komma i fara, unen detta,
säger utskottet, kan hjälpas genom det proportionella valsättet.
Ja, det är sant, att detta valsystem hjälper upp kontinuiteten så till
vida att personerna kunna bibehållas, men däremot kan det icke
hjälpa mot brytande av kontinuiteten i övrigt. Ty det proportionella
valsystemet medför, att den successiva förnyelsen upphäves,
att partikastningarna skärpas: ett parti får ena året majoritet och
sitter så i fyra år; då kan genom dess enväldiga handhavande av
förvaltningen missnöjet bli så starkt, att representantmajoriteten
för nästa fyraårsperiod går över till ett motsatt parti. Under sådana
förhållanden kastas lätteligen hela utvecklingen .mellan dessa ytterligheter,
under det att, om man har den successiva förnyelsen hvar,
partierna genom dessa vartannat år återkommande val tvingas att
taga mera hänsyn till varandra och en jämn och lugn utveckling
skyddas. Detjsynes mig vara mycket lättare och naturligare, att
övergången från en partimajoritet till en annan sker genom dessa
successiva val, än att man tvärt vart fjärde år kastar sig över från
de! ena partiet till det andra. Detta har ingen betydelse i kommuner,
där inga starkare partimotsättningar förekomma, men i städer
och större samhällen, där sådana partdmotsättningar finnas, är
risken stor.

Det förefaller mig därför vara allt skäl att, innan man bestämmer
sig för denna princip, underkasta densamma utredning och
detta kan vinnas pa ett mycket enkelt sätt, nämligen om orden i
utskottets kläm: »Kungl. Maj:t efter verkställd utredning till

nästa års riksdag framlägga förslag» förändras till: Kung}. Maj:t
låta verkställa utredning och till nästa års riksdag framlägga därav
föranledda förslag. Det är en obetydlig ändring, men den betyder
dock helt enkelt, att kammaren icke nu tager ståndpunkt till principen,
utan överlämnar detta ståndpunkttagande till den tidpunkt,
då Kung!. Majrts förslag i anledning av utredningen kommer.

Om upphävande
av
den successiva
förnyelsen av
vissa kommumila
korporationer.

(lort».)

Kr 23. 20

Lördagen den 13 mars.

Om upphävande
av
ien successiva
förnyelsen av
vissa kommunala
korpa
rationer.

(Ports.)

Herr vice talman, .jag ber .att ‘få yrka bifall till utskottets hemställan
med den av mig nu föreslagna ändringen.

Herr Lin dhagen: Detta ögonblick är i själva verket så
pass viktigt i den svenska konstitutionalismens historia, att det icke
bör förbigås med samma tystnad som i andra kammaren — en
tystnad, som även bär synes vara tillämnad detsamma.

Här föreligger ingenting mindre än, en gravsättning av åtskilliga
andliga värden, »om hava betydelse även för politiken. Det
blir en gravsättning verkställd av tidens materialism, koncentrerad
i partiorganisatoriskt hänseende. Jag skall därför be att få begagna
detta tillfälle att kasta en blomma ned i den öppna graven,
innan den igenskottas genom kammarens bifall till det föreliggande
förslaget. Men samtidigt skall jag också tillåta mig att
utbringa ett välkommen åter, ty för dessa andliga värden finnes
en återuppståndelse lika visst som jag står bär.

Denna fråga har egentligen sitt upphov i enträgna motioner
av herr Clason, vilken dock inriktat sitt intresse på. att valperioderna
till andra kammaren skulle utvidgas från tre till fyra år.
Han tilläde i motiveringen, att man gärna också kunde överväga,
om man icke borde gå längre, Han fick emellertid endast Iram de
fyra åren, och därmed bär han vunnit ganska mycket av sitt syfte.
Detta förslag är nu i själva verket pricken över herr Clasons »i», och
det är ur denna synpunkt av prick över det hela det bör bedömas.

Vilka äro de andliga värden, som bär gravsättas? Jo, för det
första är det tidsströmningarnas rätt att med sitt vågsvall även
kunna nå in i rådplägande konstitutionella församlingar. Det är
därför valperioderna böra sättas så korta som möjligt, helst, om
det läte sig göra. årliga. De höra sättas så korta som möjligt,
därför att en ny tid, som blivit en realitet utanför riksförsamlingen
och partiväsendet, skall få sin suveräna rätt att främst föra talan
även inom denna församling.

Det andra åsidosatta andliga värdet är de meniges rätt. Detär
icke någon mening uti, att den så kallade folkstyrelisen skulle
bestå allenast i en valrätt vid vissa tider utan rättighet att besluta
i själva saken, en valrätt, som dessutom är dikterad, ,sa att säga,
i det störa hela av valinpiskarna. Man vill nu till och med gorå
denna ytterligt lilla flik av verklig folkstyrelse ännu mera sällsynt
förekommande genom utvidgade valperioder. Det är klart, att detta
är konservatismens garanti, och därför denna suck i herr Clasons
motion efter ännu längre valperioder till andra kammaren än fyra
år. Ju längre valperioderna äro, ju långsammare går det för eu ny
tid att tränga, igenom. Riksdagen och kommunalrepresentationerna,
bli efter sin tid, i samma mån som valperioderna förlängas. Den
genomförda reformen verkar i sin mån. att, såsom herr Fabian
Månsson yttrade i andra kammaren år 1917, man stjäl av svenska
folket en bråkdel av dess självbestämmanderätt.

Man måste emellertid fråga sig varför även liberalerna och

Lördagen ilen 13 murs.

21 >r 23.

socialdemokraterna så plötslig anammat denna högergaranti.
Jag1 irågade år 1917 socialdemokraterna, som stodo saken nära, efter
orsaken, och de sade, att det berodde på, a/tt första kammarens
majoritet icke ville vara med om en på grund av penningvärdets
lull nödvändiggjord höjning av riksdagsmannaarvodena. Med andra
ord: man ville på det hållet begagna tidsströmningarna för att vinna
eu ökad garanti för de konservativa intressena. Man gav slutligen
med sig i fråga om arvodena, och i stället fick man den garanti,
som ligger i valperiodernas utsträckning. En av de tillfrågade,
som var (ledamot i konstitutionsutskottet, svarade på fråga om
detta vore sant: »ja, tyvärr, käre Lindhagen». Det står återgivet
i protokollet i mitt anförande år 1917 i andra kammaren. Sedan
dementerade visserligen statsminister Edén detta. Det var visst
icke, säde han, så som det framställts för mig, men han dementerade
icke, att frågan varit på tal i samband med andra mellanhavanden.
Tacka för det, icke skriver man sådant i betänkandet. I alla fall
betyda de verkliga, skälen, som man talar om i korridorerna, mer än
de som inflyta i utskottens betänkanden

Nu bar man dragit ut ytterligare konsekvenser av denna »reform»,
dessa »reformsträvanden», såsom det säges i betänkandet.
Ja, visserligen är det eu reform, men eu reform bakåt enligt mitt
förmenande.

När den fyraåriga valperioden infördes hos stadsfullmäktige,
uttalade vi starka betänkligheter mot densamma. Man sade oss
då, att de olika tidsströmningarna, folkmeningarna, i alla fall skulle
komma att gorå sig gällande. Det är klart, säde förslagets tillskyndare,
att. de successiva valen fortfarande skola äga bestånd.
Med det ilöftet täta vi oss nöja. Men nu dragés konsekvenserna ut.
Man tager den ena biten etter den andra, och nu stå vi genom herr
StendaMis motion kapitalt lurade.

Det föreliggande förslaget är bara en konsekvens av det steg,
som togs år 1917 och sedan lagfästes av urtima riksdagen, såsom
jag tror. Man söker emellertid uppleta särskilda skäl för detsamma
och säger, att förutsättningarna väsentligen förändrats. Dessa
förutsättningar äro, att nu införts vidare allmän rösträtt och .särskilt
rösträtt även för kvinnor. Jag vill säga tvärtom, att -detta är
en ytterligare anledning att sta kvar vid de gamla perioderna med
tätare ombyten av representanter, ty just genom denna röstriittsreform
får folkmeningen för första gången verkligen göra sig gällande,
och det är nu än större anledning att låta den göra sig gällande
så ofta som möjligt. Att valmännen äro många, är icke heller
någon anledning, att ytterligare beskära den lilla tillstymmelse av
inflytande, som de förut haft.

Man framhåller även här det gamla skälet, nämligen att det
är bra med långa perioder och ombyten på en gång, därför att riksdagens
medlemmar därigenom beredas en ökad erfarenhet, vilken
icke hinner förvärvas under korta perioder. Detta är, såsom vi
höra första, ett svepskäl. Huru inträffar det vid korta perioder?

Om upphävande
av
den successiva
förnyelsen av
vissa kommunala
korporationer.

(Fort*.)

Nr 23. 22

Lördagen den 13 mars.

Om upphävande
av
den successiva
förnyelsen av
trissa kommunala
korporationer.

: Forts.)

Jo, en stor del av riksdagens medlemmar bli omvalda och få således
tillfälle att förkovra sin erfarenhet. Men en del bli icke omvalda,
därför att valmännen icke vilja omvälja dem. och dessa få således
icke tillfälle att förkovra sin erfarenhet. Det hela resulterar i att
partiledarna stifta en lag, som gör, att riksdagsmän, som valmännen
ej vilja skänka sitt förtroende, ändå skola få sitta kvar för att
förkovra sin erfarenhet. Det är hela innebörden i detta visa resonemang.

Ett annat skål, upprepat även nu är detta: »Ökad arbetsro!»
Jag har i många år varit ledamot av riksdagen och icke därför
funnit någon ökad arbetsro. Men vari består den ökade arbetsron
inom riksdagen? Jo, enligt min erfarenhet i att man blir mer och
mer inpiskad i maskineriet, och slutligen individuellt i utskotten
förl orar sin personlighet och hemf aller åt lakej aktiga bugningar
för den sittande regeringen Det är fruktan för det s k. parlamentariska
systemet och den parlamentariska kontrollen. Det är vår
arbetsuppgift att frånkänna oss självständigt tänkande och arbetsron
består i den rådande tankelättjan, som resonerar så: det där sköter
nog regeringen, den härliga och göda regeringen!

Yad därefter angår arbetsron i parti- och valarbetet vill jag
först och främst säga, att icke skola vi för de många nya valmännens
skull begära längre perioder. Att en medborgare i landet åtminstone
bär så mycket inflytande, att han t. ex. vart annat är eller för
val till andra kammaren vart tredje år får gå till valurnan och
lägga ned sin valsedel, det är väl något, som han gärna gör. och
den mödan bör man ej bespara honom. Han går ju under samma
period kanske hundratals gånger på teatrar och restauranger; då
har han väl tid att någon enstaka gång utöva sin medborgerliga
rättighet.

Vidare menar man nu, att det är dyrt, att det kostar det allmänna
så mycket att anordna valförrättningarna. Men då får jag
verkligen erinra, att beträffande vår byråkrati, våra ämbetsverk
och vårt kommissions väsende visas icke någon sådan ömsinthet, utan
för detta rinna penningarna. Skall man då icke anse sig ha råd
att låta det meniga folket, när del gäller dess inflytande på det
offentliga, då framträda någon gång även om det åstadkommer en
del kostnader, som dock äro en försvinnande droppe mot dem. som
den störa byråkratien drager.

Nu kommer jag till vad som egentligen ligger under motionen.
Det är det att det blir så dyrt och besvärligt för partiorganisationerna,
isynnerhet ledningen, och för de medlemmar av partierna, som
stå den närmast och som bil beskattade för v Biändamål. Detta är
en begriplig synpunkt, därj ligger det.

Då vill jag såga. att om denna olägenhet jämföres med de förut
omnämnda förlusterna i andliga värden och annat, då framstår åtminstone
för mig skälen för bifall till motionen såsom svepskäl.
Skulle så även vara. att dessa besvär och kostnader äro avsevärda,

IiSrdugen flen l.''i mars

2JI Nr 48.

kan del likväl icke falla mig in att offra del andliga innehållet
för hänsynen till dessa besvär och kostnader.

Istället bör man inrikta sig på att söka uppleta utvägar att
på annat sätt avhjälpa dessa olägenheter. Författningen är nu
byggd på en onödig dualism i en första och en andra kammare.
Varför icke taga bort första kammaren, såsom bara en dublett till
den andra kammaren? Partiorganisationerna förlora visserligen en
av sina reträttanstalter, där man kan emot avlöning och ett visst
inflytande placera ett överskott av förtjänta pengar eller uttjänta
kamrater, och jag vet, att denna kammare därför är mycket kär
för alla partiledningar och därför kommer att bestå evinnerligen.
Men enligt min uppfattning bör kammaren komma bort under nuvarande
förhållanden. Då spara vi ej Mott besvär och utgifter
för vals t rider utan även utgifter för det allmänna, nämligen de
icke föraktliga belopp staten får utgiva för första kammaren.

Vidare kan ifrågasättas, om ej tiden är mogen för att söka förbättra
valstridernas metoder. Man säger, att vi behöva vila oss från
valstriderna, men följden blir väl att man rustar så mycket mera
under ‘de fyra åren för att sedan till samhällets skada så mycket
‘Starkare klämma till med de gamla förfärliga metoderna. Jag bär
hört från valinpiskare. att det förnämsta medlet som finns i en
valstrid är de s. k. husbesöken, och att skaffa pengar och personer
därtill blir allt mer och mer valrörelsens förnämsta taktik. Vad
äro då dessa husbesök. Vi känna till åtskilligt därom. Jag bär
också haft ganska dråpliga erfarenheter. Det är de mest partibitna
människorna, de mest hänsynslösa, som sändas omkring och
säga precis vad de vilja utan minsta skrupler. Jag skall icke
draga fram exempel på deras fruktansvärda ovederhäftigheter
och predikningar av osanningar. Det är ett egyptiskt barnamord
på det meniga folkets oerfarna själar, som begås. Det
kan verkligen frågas, om icke sådana metoder för att förgifta ett
helt folks liv och göra de! oförmöget till pånyttfödelse borde förbjudas
genom lag lika val som andra försök att förgöra oss. Den är
oerhört farlig ‘denna koncentration av partiväsendet, inför vilken
vi nu std. och i detta betänkande finnes icke ett ord om förslaget
såsom en förberedelse till allt våldsammare partiinpiskning. Det
är nämligen fara. att just detta främjas, när man på detta sätt
under siken av valarbetets lättande offrar självklara andliga värden,
som varit inskrivna i vår författning under långliga tider.

Någon invänder kanske att ett val på en gång är till fördel
för de små grupperna. Denna lalla fördel bör dock kunna uppväga
det partiinferno, över vilket detta utlåtande särskilt håller sin
skyddande hand. De små grupperna få verkligen söka sig andra
utvägar.

Alltså herr talman, då detta betänkande är sista ordet i fråga
om en s. k. reform bakåt, som jag icke kan annat än på det allra
högsta, ogilla, då det offrar de två andliga värden jag talat om,
nämligen tidsströmningarnas rätt att ha första och sista ordet, och

Om upphävande
av
den successiva
förnyelsen av
vissa kommunala
kor porationer.

(Fort*!-)

Kr SB. 24

Lördagen den 13 mars.

Om upp- menige mans rätt att så mycket som möjligt kommer till tals, vil<*cn»uxces^va
^en möjlighet minskas i stället för att vidgas, samt då vidare detta
förnyelsen Tv betänkande i sin undersökning ieke inlåter sig på de onödiga val,
masa kommu- som äga rum till första kammaren, och de besparingar, som där
nala korpo- kunna göras, och än mindre på eu undersökning av botemedel mot
partistriderna och förvildningen under hägn av partiernas valsystem,
där osanningen för den högsta talan och icke sanningen —
då kunna vi väl förstå, att det vi nu inbjudits att besluta ej är något
steg mot det som skall gorå oss fria, får jag därför, herr talman,
yrka avslag på det föreliggande betänkandet.

rationer.

(Forte.)

Herr Stendahl: Herr vice talman! Genom val åsyftar

man ju bland annat att fastställa valmanskårens uppfattning av den
politik, som under tiden närmast före valförrättningen har följts, samt
dessutom att på ett tydligare sätt, än man annars brukar få erfara,
vilka önskemål som kunna röra sig inom valmanskåren. Det är således
alldeles tydligt, att valen i och för sig endast äro ett medel
och åtminstone enligt min upfattning under inga förhållanden få
upphöjas till att bli sitt eget mål. Man kan ju tvista om, huru ofta
val böra företagas, men ingen tvist torde kunna råda därom, att val
icke böra företagas så ofta, att de icke »svara räkning», d. v. s. att
kostnaderna och arbetet för valen icke stå i rimlig proportion till de
mål man genom valförrättningarna vill nå. Det skulle förvåna mig,
om det här skulle finnas någon, den siste ärade talaren medräknad,
som på allvar skulle vilja driva den satsen, att det vore en fördel
att hålla större eller mindre delar av väljarkåren gående i ett ständigt
valrus med ty åtföljande uppjagade lidelser. Det torde vara någonting,
som icke kan vara nyttigt. Tvärtom tror jag, att det verkligt
effektiva arbete, som skall åstadkommas, måste ske på basis av valresultaten
under den tid, som ligger mellan valtillfällena, och att, om
valtillfällena komma för ofta och arbetstiden .således blir för kort,
arbetsresultatet kommer att på ett helt annat än önskvärt sätt bli
lidande på ett sådant förfaringssätt. Det är detta, som riksdagen
upprepade gånger tagit hänsyn till, då man bland annat förlängt valperioden
till andra kammaren från tre till fyra år. och då man
minskat valtillfällena till landstingen med 50 %. Man har hittills
stannat där, men konsekvensen av utvecklingen leder givetvis till, att
valperioderna ej böra få återkomma alltför ofta, ity att det är skadligt
för det effektiva arbete, som bör presteras. Detta är det huvudsakliga
skälet, varför utskottet här kommit till den hemställan, som nu
ligger på kammarens bord.

Det är rätt egendomligt, om man jämför de tvenne opponerande
talarnas argumentation. Den förste talaren är rädd för, att man
genom förnyelsen på en gång skulle komma till starka omkastningar
ifrån den ena partiregimen till den andra. Den förste talaren är
således rädd för, att utväljarnas åsikter verkligen de facto i representationen
skola få göra sig gällande, något som jag för min del
anser vara väljarkårens ofrånkomliga rätt. Den senaste talaren har

Lordi^en drn lii

n.Hri».

25 Nr Ä

kommit till alldeles motsatt resultat och säger, att man på det
sättet berövar väljaren allt självständigt tänkande.

Jag tror, att ingendera talaren har mot utskottets uppfattning
kunnat prestera bindande bevisning för sin åsikt, och därför tillåter
jag mig herr greve och talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Gei jer: Herr greve och talman! Jag har del tagit

i utskottets behandling i förevarande fråga och därvid icke
låtit anteckna någon avvikande mening. Emellertid, vad beträffar
principinvändningarna mot förslaget att borttaga den successiva förnyelsen
av stadsfullmäktige, har jag i utskottet framfört betänkligheter
ungefär av enahanda art som de nu av herr Reuterskiöld framförda.
Vid sådant förhållande anser jag mig, oavsett att jag beträffande
den formella behandlingen inom utskottet står antecknad såsom
deltagare däri, oförhindrad att instämma i det yrkande, som
herr Reuterskiöld framställt, att undersökningen måtte omfatta jämväl
huruvida etc. Jag biträder sålunda det förslag, som framställts
av herr Reuterskiöld.

Herr Östberg: Herr greve och talman, mina herrar! Det

utskottsbetänkande, som föreligger, har ju formellt sett den ganska
ovanliga uppställningen, att utskottet hos Kungl. Maj:t begär utredning
i frågan, men på samma gång säger, att för riksdagen till nästa
år skall framläggas förslag i viss riktning. Således har utskottet
framlagt ett skrivelseförslag, vari begäres utredning hos Kungl.
Maj:t, men säger dessutom, att Ivungl. Maj:ts blivande förslag skall
vara av bestämd beskaffenhet, oberoende av utredningen. Det är
en ganska ovanlig form. Man har ej velat taga hänsyn till utredningens
resultat, utan detta är på förhand givet. Det är en brysk form,
som ännu icke brukat förekomma. Jag tror icke heller, att den formen
i själva verket är behövlig, och jag tror därför, att den av herr
Reuterskiöld föreslagna mera vanliga utskottsformulerningen är att
föredraga, enligt vilken man, på samma gång man begär utredning,
hemställer, att därav föranlett förslag skall för riksdagen framläggas.

Vad själva saken beträffar, skulle man här uttala sig för, att
stadsfullmäktiginstitutionen skulle förnyas på en gång. Det kan
ju vara en mycket tvivelaktig åtgärd, och för min del må jag säga,
att jag icke är fullkomligt övertygad om behövligheten därav. Det
är dock så, att stadsfullmäktige här i Stocholm och även i städer
i övrigt, så vitt jag minns rätt, väljas för fyra år. De ha således uppdraget
att deltaga i kommunalförvaltningen under den period, för
vilken de äro utsedda. Denna kommunala förvaltning omfattar ju
egentligen ej politiska, frågor, utan förvaltningsangelägenheter, och
den. som kommit in i dessa förvaltningsangelägenheter, har naturligtvis
fått en viss erfarenhet om dem. Att nu ombyta alla dessa
personer på en gång. då det icke är fråga om politiska ting, tror jag
knappast är fullt lämpligt ur synpunkten av kommunalförvaltningens
jämna och behöriga gång. Jag tror, att den kommunala förvalt -

Om upphävande
av
den successiva
förnyelsen av
vissa kommunala*
korporationer.

(Förta.)

Nr 23.

Om upphävande
av
den successiva
förnyelsen av
-vissa kommunala
korporationer.

, (Forts.)

23 Lördagen de» 13 mars.

ningen bättre blir i tillfälle att tillgodogöra sig de enskilda medlemmarnas
vunna erfarenhet, om successiv förnyelse äger rum.

Man må emellertid ha den ena eller andra uppfattningen, så
anser jag dock försiktigheten bjuda att biträda den av herr Reuterskiöld
föreslagna formuleringen, till vilken jag, herr greve och talman,
ber att få yrka bifall.

Herr Ljunggren: Jag skall icke mycket förlänga debatten.

I avseende på herr Reuterskiölds motivering har det synts mig,
att om han hade fruktan för allvarliga konsekvenser, han borde gått
på rent avslag, ty han ville ju icke heller efter utredningen vara med
om saken. Men då den formulering, han framställde, i sak synes
mig vara av huvudsakligen samma innehåll som utskottets förslag,
har jag för min del ej något mot, om den ordalydelsen i stället skulle
antagas.

Vad beträffar herr Lindhagens anförande, kan jag ju från mina
utgångspunkter säga, att jag måste instämma i mångt och mycket
av vad han sagt och särskilt i den befogade kritik, som riktats mot
valen, såsom de för närvarande och särskilt under senare år bedrivits.
Vi, som äro i Stockholm och haft tillfälle att deltaga i valen kunna ju
konstatera alla de olägenheter, som herr Lindhagen så skarpt belyst.
Men då han nu vill framhålla, hur det i verkligheten går till, då
det, som han beskrev det. gäller att skaffa penningar och personer
för att bedriva en agitation av den art han karakteriserade, skulle jag
vilja fråga herr Lindhagen, om han verkligen tror, att ett ideligt
upprepande av dessa valtillställningar äro ägnade att höja allmänheten,
och om de icke i stället verka i rakt motsatt riktning. Det är
ju klart, att man kan diskutera om huru långa valperioderna böra
vara och hur ofta valen böra upprepas, och i det fallet är det klart,
att de synpunkter, som herr Lindhagen här gjort gällande, äro av den
största betydelse. Jag vill för min del ej på ringaste sätt underkänna
vikten av att valmanskåren verkligen efter en viss tid får tillfälle
att göra sin mening gällande, och att denna får sitt uttryck i valen,
vare sig det gäller kommunal eller annan politik, så att de stå i
överensstämmelse med den folkvilja, som är rådande. Men frågan
är nu, hur långt man skall driva det. Huru många år anser herr
Lindhagen kunna få gå. innan tidsströmningen beredes tillfälle att
ånyo slå sitt »vågsvall i de beslutande församlingarna?» För min del
tror jag, att denna period av fyra år ur praktisk synpunkt och ur
de synpunkter, herr Lindhagen framhållit, kan vara ganska lämplig.

Sedan vill jag i avseende på det praktiska arbetet anföra, att det
dock medför vissa olägenheter, att en valkorporation alltför ofta förnyas.
Vi hade i Stockholm för några år sedan en oerhört viktig
fråga, som då var före, och det beslöts det ena året på ett sätt och
det andra året på ett annat sätt. så att det föregående beslutet icke
hade fått tillfälle att verka. Jag tror. att man får taga hänsyn även
till sådana praktiska svårigheter.

Jag vill sluta med att säga. att när herr Lindhagen yttrade,
att det här förslaget, om det genomfördes, skulle vara ägnat att »för -

Lördagen den 13 mar*

27 Nr 2S.

gifta hela folkets liv», av det väl ändå en bra stor överdrift att till
inäta denna ändring eu sådan betydelse. Trodde jag, att det skulle
verka i den riktningen, skulle jag vara den allra siste att gå med
på ett sådant förslag, men då jag tvärtom tror, att det kan vara
ganska nyttigt, att valmanskåren får en smula andrum på detta område,
och att det kan vara nyttigt, att de beslutande församlingarna
få en viss tid på sig för ett lugnt arbete, har jag icke funnit några
betänkligheter mot att gå med på förslaget trots dess ursp rangsbeteckning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Ekman, Gal l Gustaf: Ehuru jag givetvis har andra
utgångspunkter än dem som anförts av den förste talaren, kommer
jag vid prövningen av frågan till samma slut som han. Jag kan
icke finna, att tillräckliga skäl anförts, varför man på detta sätt
skulle binda och begränsa den utredning, som ett bifall till utskottets
kläm skulle medföra. Det förefaller mig tvärtom vara skäligt, att
utredningen får omfatta även frågan, huruvida denna omläggning
bör ske. Det förefaller mig också, att konstitutionsutskottet ej skulle
behöva ha så mycket emot ett sådant beslut. Om det är övertygat,
att bättre skäl tala för omläggningen, kommer ju detta då endast att
bekräftas av utredningen.

Jag har ej varit i tillfälle att undersöka huruvida, därest formuleringssättet
på sätt herr Reuterskiöld yrkar förändras, det blir tillfreds
ställande och framför allt. huruvida icke viss del av motiveringen
då möjligen står i strid med klämmen. Men jag föreställer mig att
om kammaren bifaller nämnda yrkande, sådan ändring i sammanjämkningsväg
kommer att ske, att klämmen kommer i överensstämmelse
med motiveringen.

Jag tillåter mig därför, herr greve och talman att yrka bifall
till det av herr Reuterskiöld framställda förslaget.

Herr Strömberg: Herr greve och talman! Då utskottet

gått på denna linjen så är det ju huvudsakligast för att så att säga
taga konsekvenserna av det beslut, som fattats rörande valperioderna,
dels till riksdagens andra kammare och dels till landstingen, och
jag kan ej se annat än att herr Lindhagen åtskilligt överdrivit, då
han karakteriserat detta steg som en reform i orätt riktning. Att
undertecknad ej kan gå med på det yrkande, som den förste talaren
framställde, beror huvudsakligast därpå, att utskottet är på det klara
med, vilken väg man bör gå, och det hade till och med under övervägande,
huruvida man ej genast kunde formulera lagtext, så att man
i stället för skrivelse kunde ha fått ett lagförslag i ämnet. Nu var
detta dock mera tvivelaktigt, och utskottet har därför stannat för. att
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att Kungl. Maj:t måtte efter
verkställd utredning till nästa års riksdag framlägga förslag. Då
nu andra kammaren fattat beslut i detta ärende i överensstämmelse
med konstitutionsutskottets utlåtande, så förefaller det mig ej finnas
tillräckligt bärande skäl föi; första kammaren att fatta ett an -

Om upphämnd*,
av
dm successiva
förnyelsen av
pissa kommunala
korporationer.

(Korte.)

Sr 28. 86

Lördagen den 13 inurs.

Om upp- nät beslut. Jag tillåter mig därför att yrka bifall till utskottets hemta»»*
a« ställan.

deri successiva
förnyelsen av

vissa kommu- Herr C 1 a s o n: Som kammaren behagade finna, har jag ej

nala kor po- haft tillfälle att deltaga i detta ärendes behandling inom utskottet*
flinta? Jag var förhindrad av arbete i annat utskott, Emellertid står det

* or ■> framlagda förslaget ju i visst samband med förslag, som tidigare in tresserat

^ mig, som jag framburit, och som delvis blivit genomförda.
Under sådana förhållanden har jag naturligtvis ganska starkt intresse
för saken, men jag vill ändå säga, att, om jag hade närvarit
i utskottet, så hade jag velat biträda ett mjukare yrkande än det,
till vilket utskottet kommit. Det förefaller mig ej alldeles avgjort,
att konsekvensen av vad som sker beträffande andra kammaren och
landstingen med full nödvändighet måste leda till ett liknande beslut
rörande stadsfullmäktigevalen, även om det är mycket möjligt,
att så bör ske. Under sådana förhållanden skall jag för min del be
att få förena mig i det av herr Reuterskiöld gjorda yrkandet. Det
synes mig, att man ej bör binda Kungl. Maj:t så hårt som enligt
utskottsförslaget.

Herr Lindhagen: Jag vill säga, som också framgår av

mitt förra anförande, att det ej är detta steg ensamt, som jag har
vänt mig mot, utan det stora steg, som man började taga 1917, och
som man nu avslutar med detta mindre fjät. Det är hela denna utveckling,
som jag tillåtit mig att göra några erinringar mot. Jag
inser, att, när det stora steget är taget, kan ingen stå emot det sista
lilla. men jag skall åtminstone i sista hand nedlägga en gensaga emot
vad det lederr till. Herr Stendahl sade det, att herr Lindhagen har
ju rent av påstått, att genom att taga detta steg skulle vi beröva valmännen
allt självständigt tänkande. Nej, herr Stendahl, det har jag
aldrig sagt. Jag har endast betonat, att i det förslag, som nu föreligger,
offrats gamla ideal och icke tillsatts, finnes icke något som
helst annat att falla tillbaka på. Utsikten är den att efter dessa
fyra perioder komma valstriderna att koncentreras och tillspetsas
allt chyggligare och jag tror. att i de striderna, hen- Stendahl, kommer
man att göra allt för att beröva valmännen möjlighet att tänka
själva. Jag tror, att herr Stendahl själv, visserligen ej i ond vsikt,.
men som en trogen tjänare i ett partis tjänst, gjort vad han kunnat
i det avseendet. Men en enda liten lycka finnes dock kvar, herr
talman, och ett är att det ändå ej går i tidernas längd att beröva
människorna allt självständigt tänkande, ty när förtrycket från organisationerna
blir för stort, reser sig inom varje människa något
emot det, och det, som då reser sig, är odödligt, och det ensamt segrar,
under det att alla dessa organisationer gå i kvav förr eller senare.

Efter det överläggningen förklarad härmed slutad Afträde herr
talmannen, att i avseende på förevarande utlåtande framkommit följande
yrkanden: l:o) at.t utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Reuterskiuid, att utskottets hemställan skulle bifallas med den

Lörd&gmi d<»n !.*> mai*».

29 Hr 2».

ändring, att orden »efter verkställd utredning till näst;) års riksdag
framlägga förslag» utbyttes mot: »låta verkställa utredning och till
nästa års riksdag framlägga därav föranledda förslag»: samt 3:o) att
utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till herr Reuterskiölds yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr statsrådet, Olsson avlämnade Xungl. Maj:ts propositioner:

nr 195 angående befrielse för kronofogden C. O. Helmer att gälda
visst honom ådömt belopp;

nr 2-00, angående ändrade bestämmelser för tilläggsbidrag till innehavare
av odlingslägenheter å kronomark i de sex nordligaste länen
ävensom av nybyggeslägenheter å Alträsks nybyggesområde; samt
nr 204. angående anslag till lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om ändring av 24 § i förordningen om landsting.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 6, hade herr Hage hemställt, att riksdagen måtte besluta
ändra paragraf 24 i landstingsförordningen på sådant sätt, att
den komme att få följande lydelse:

§ 24.

Landstingsman eller suppleant, som ej bor på deu ort, där landstinget
hålles, åtnjuter av landstingsmedel i dagtraktamente för varje
dag som helt eller delvis oundgängligen användes för resa från eller
till landstinget samt för mötesdag tolv kronor---— nio kronor.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, i anledning av förevarande motion ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för nästa års riksdag framlägga förslag om rätt för landstingsman
att erhålla dagtraktamente även under resedaga.r.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herr von Geijer, vilken
likväl ej antytt sin mening.

Herr von Geijer: Herr greve och talman! Jag har, som

herrarna finna, vid ifrågavarande utskottsutlåtande låtit anteckna
en blank reservation mot utskottets hemställan. Skälen äro ju ungefär
sammanfallande med vad som föranlett en opposition mot utskottets
utlåtande nr 6. Det förefaller mig, att jämväl här har utskottet
föregripit utredningen och intagit positionen på förhand. Det
gäller här, som herrarna hava varit i tillfälle att iakttaga, att info -

Om upp
hävande av
den successiva
förnyelsen av
vissa kommunala
korporationer.

(Fort*.)

Om rätt för
landstingsman
till dagtraktamente,

under resa.

Kr 23. 30

Lördagen den lo mars.

Om rätt för ra bestämmelse om, att landstingsman skulle ia dagtraktamente jäiiilandstingäman
val under resedagar. Det tiar sagts om oss människor, att vi ofta äro
till dag- tvungna att generalisera ett fåtal fall. Det förefaller mig, som om
den satsen skulle vara tillämplig här. Det finnes givetvis förhållanden
i vissa delar av vårt land, särskilt de övre delarna av Norrland,
som med skäl kunna åberopas till stöd för förslaget. Det är
sagt, och jag har ingen anledning att betvivla uppgiftens riktighet,
att det finnes enstaka orter i övre Norrland, där det tar fyra, fem
dygn att komma fram till de platser, där landstinget hålles. Att
under sådana förhållanden, det skulle vara berättigat för en landsstingsman
att få dagtraktamente under denna långa resa, kan ju
näppeligen bestridas, och jag gör det ej heller för min del. Men å
andra sidan vill jag saga, att förhållandena äro så skiftande, att
det finnes orter, där dessa skäl icke föreligga. Det är givet, att jag
då tänker på den ort, som jag själv har mesta erfarenheten av,
Malmöhus län. Är det så, att det finnes orter i Norrland, där det
kan behövas 4 å 5 dagar för att komma fram till landstingsstället,
så finnes det u andra sidan ej någon ort i Malmöhus län, där man
icke på lika många timmar kan nå Malmö, som är landstingets samlingsplats.
Att då utan vidare säga, att man bör giva reseersättning
över hela linjen förefaller mig ej vara riktigt. Jag kan näppeligen
gå med på, att man skulle ställa så till, att landstingsmännen^ i
Malmöhus län i allmänhet skulle få ersättning. Det tager från
Landskrona eller Hälsingborg 1 å 2 timmar till Malmö, från Ystad
omkring 2 timmar, från Trälleborg omkring 50 minuter och från
Lund 20 minuter. Det går åtskilliga tåg i varje riktning på dessa
banor. Att under sådana förhållanden skriva, att landstingsmännen
skola få ersättning, dagtraktamente för resedagar, förefaller mig
vara för allmänt. Därvidlag skulle jag också vilja ha in ett ord
om en utredning av, huruvida och på vilka villkor ersättning skall
givas. Ett mitt yrkande i den riktningen vann emellertid icke något
bifall inom utskottet. Jag har dock även andra anmärkningar. Under
alla förhållanden, även om jag ej kan få någon ändring i detta utskottsutlåtande,
så vill jag dock, att med denna skrivelse skall följa
vissa erinringar, som jag ber att på detta sätt få anteckna till protokollet.

Huvudanmärkningen var. som jag redan nämnt. den. att jag
icke anser det nödvändigt att över hela linjen samma bestämmelser
skola gälla. Men här är det även andra saker, som jag skulle vilja
göra erinringar mot. Det är själva tendensen, som jag tycker framgår
av konstitutionsutskottets utlåtande. Vi erinra oss frågan om ersättning.
dagtraktamente över huvud, dess historia. Först medgav man
landstingsman ersättning fort resekostnaden, själva transportkostnaden.
Sedan blev det dagtraktamente; dock voro de uteslutna, som
bodde på den plats, där landstinget samlades. Nästa steg var, att
även dessa fingo ersättning. Nu utsträcker man det även till resedagar.
Det framhölls under behandlingen i konstitutionsutskottet,
att den praxis har utvecklat sig mer och mer — det är riktigt, de!,
kan också jag för min del konfirmera — att landstingsmännen

Löniajren Oeu ]«> mans

.‘K Nr

smalts (lagen innan landstinget öppnas för att vidtaga vissa förberedande
åtgärder. Man ansåg inom utskottet, att utvecklingen kade
gått därhän, att även dessa dagar borde betraktas såsom dagar för
handstingssamm;inträdena, sä att ersättning bolde utgå även för dem.
Häremot anser jag, att man bör inlägga en bestämd gensaga. Det
är partiväsendet, som närmast bär åstadkommit dessa storsammanträden.
Jag anser, att även om dessa sammanträden anses nödvändiga
så bör åtminstone ej staten därvidlag vara den, som skall betala.

Se vi vidare på den principiella sidan av saken, som jag också
anser mig böra säga några ord om, så står det på sid. 3 i utskottets
utlåtande: »Vad principfrågan beträffar, måste den av motionären
åberopade jämförelsen med bestämmelserna om dagtraktamente för
statstjänare anses vara fullt riktig.» Här ser man alltså konsekvensen.
Man anser nästan att det skall betraktas som lön,
ty inte kan det i princip härvidlag finnas någon riktig analogi med
en statstjänare, som har en lön för sitt arbete, vilken, om detta arbete
skulle tvinga honom att företaga en tjänsteresa, skulle minskas.
Här är väl ändå meningen, att man skall vidhålla den satsen, att
dessa förtroendeuppdrag icke skola vara likställda med en tjänstebefattning.
Men det är någonting annat också. Om vi nu betrakta
nästa punkt, så står där: »Det synes ej heller kunna förebringas
några skäl för att. sedan man väl antagit huvudprincipen om dagtraktamente
åt landstingsman såsom ersättning för dennes av uppdraget
förorsakade kostnader, begränsa giltigheten av denna princip till

de egentliga mö tesdagarna-----.» Ja, hur många gånger har det

icke hänt, då han har haft framme ett förslag, att invändningen gjorts:
»Ja, men det drar vissa konsekvenser med sig.» Då har det alltid
svarats: »Nej, det är ej nödvändigt, ty vi behandla var sak fristående.
» Här är ett exempel på risken av en eftergift i en principiell
sak, ty sedermera åberopas just det beslut, man fattat och som
egentligen skulle vara ett undantag, som en ledande princip, och det
andra blir ofrånkomliga konsekvenser. På denna grand och då jag
anser att beslut i den av utskottet föreslagna riktningen har vissa
konsekvenser, som jag anser betänkliga, vill jag peka på dessa.
Det är ju bekant, att ett landsting har en massa funktionärer, att
det är en massa personer, som väljas av, få sitt uppdrag av landstinget.
Jag har bär, för att illustrera riktigheten härav, tagit med
mig Malmöhus läns landstingsprotokoll för 1919 för att framhålla,
hur ofantligt många val det är, som ett landsting har att företaga
i och för funktioner, mer eller mindre sammanhängande med landstingets
egen verksamhet. Det är så många i Malmöhus län, så att
nästan allt sedan landstingets tillkomst det blivit tvunget att överlåta
dessa valförrättningar åt en särskild valnämnd: det skulle alltför
mycket inkräkta på landstingets tid att verkställa dessa val omedelbart.
Och det är ju ej underligt, att så är förhållandet, då vallistan
upptar i detta protokoll ej mindre än 30 sidor. Det är åtskilliga hundratal.
som på detta sätt väljas. Jag vill visserligen erkänna, att många
av dessa funktioner äro sådana som landstingen äro ålagda att

Om rätt för
landsting sman
till dagtraktamente

under resa.
(Forts.)

Nr 23. 32

Lördagen deu lo mars.

Om rätt för företaga enligt andra författningar, och att dessa författningar innelandstingsman
hålla bestämmelser angående ersättning för uppdraget, iaea även
.traktamente med frånräknande av dessa, finnes det så många rena landstingsunder
resa. mannauppdrag, så att man ovillkorligen måste fästa uppmärksam(Forts.
) Iieten därvid. Då frågar jag: Blir ej konsekvensen av ett bifall till
utskottets förslag att samma skäl för tilldelande av resedagtraktamente,
som åberopats till förmån för själva landstingsmannen, komma att
åberopas till förmån för dessa funktionärer? Dessa komma också att
få ersättning för sina resedagar. Det är min bestämda mening, att om
man utan vidare, låter omständigheterna utveckla sig själva utan att
söka vidtaga något för att söka hejda denna utveckling, så kommer
det automatiskt att ske så, att jämväl dessa dagtraktamenten för
resedagar även i fall, då sådant alldeles icke vore erforderligt tillerkännas.
Och detta kan ej vara lämpligt. Följden skulle kunna bli
— fortfarande talar jag om Malmöhus län — att personer med
sammanträden på 2, 3 timmar kanske skulle få ända till två dagars
ersättning fastän både resan till förrättningsorten och hem igen och
själva förrättningen mycket väl kunde gå för sig på en dag. Dessa
konsekvenser förefalla mig vara så pass allvarliga, att innan riksdagen
verkligen skriver, så bör detta vara sagt till kammarens protokoll.
Detta, herr talman, är anledningen till, att jag begärt ordet.

Som ärendet ligger, har jag intet annat yrkande att framställa
än om rent avslag på utskottets hemställan, även med utsikt att
icke vinna kammarens bifall; att framlägga förslag om en modifikation
i utskottets hemställan förefaller mig vara lönlöst. Under alla förhållanden
har jag uppnått det målet att få dessa mina betänkligheter
antecknade till protokollet, som ju också skall följa med den
skrivelse, som skall gå till Kungl. Maj:t.

Herr Ljunggren: Då den siste ärade talaren ej hade något
yrkande, så skulle jag ha kunnat inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan, men då han i alla fall här kommit med en
hel del ganska allvarliga anmärkningar mot det föreliggnde förslaget,
kan det vara skäl att påvisa, att dessa, anmärkningar ha varit före
i utskottet och där blivit prövade.

Herr von Geijer betonade ett par gånger, att han talade endast
om Malmöhus län. Och det kan jag så väl förstå, att när han kom
med denna motivering, han måste uteslutande tänka på Malmöhus
län. Ty om han hade tänkt även på de andra länen, de andra landstingen,
då skulle han omöjligen, såvitt jag förstår, ha kunnat komma
till den slutsatsen, att det föreliggande förslaget är oriktigt. Men
nog måste väl ändå en riksdagsman, när frågorna behandlas, se dem
mera i stort och ej bara koncentrera sig på den lilla plats, där han
verkar.

Jag betvivlar ej alls, att landstingsmannen i Malmöhus län allesamman
äro i den ekonomiska ställning, att de säkerligen utan den
ringaste olägenhet kunna utgöra de kostnader, som här skulle komma
ifråga, om ej någon ersättning skall lämnas; men om herr von
Geijer skulle vilja se på förhållandena på andra orter, så måste han

Lördugen deu 13 mura.

33 Nr 23.

val ändå medgiva, att här är ett missförhållande, som måste avhjälpas.
Se vi exempelvis på det län, varifrån motionären är, vilka avstånd
som det där gäller, och de kolossala kostnader, som vissa
landstingsmän där kanske få påtaga sig, då tror jag, att man måste
komma till ett helt annat resultat än den förste ärade talaren kommit
till.

Det är ju alldeles uppenbart, att då man lever kvar i den gamla
uppfattningen, att förtroendeuppdragen, vare sig i landstingen eller
på andra håll, i första kammaren eller i andra korporationer, med
nödvändighet uteslutande skola innehavas av personer, vars ekonomiska
ställning är sådan, att de ej behöva påkalla någon ersättning
för direkta utgifter, ja då måste man ställa sig på den ståndpunkten,
som herr von Geijer här gjort. Men har man accepterat en annan
tankegång — och det har ju även herr von Geijer varit med om att
göra -— nämligen att förtroendeuppdragen skola vara beroende på
valmännens vilja, då bör man väl ej ställa så till, att man berövar
valmännen möjlighet att välja just de personer, som de ha förtroende
till, oavsett om deras ekonomiska ställning är sådan, att den tillåter
dem dessa utgifter eller ej. Jag är övertygad, att om man ser saken
på det sättet, så kan man ej rimligtvis göra gällande, att den nuvarande
ordningen är den riktiga. Och då måste man också, såvitt
jag förstår, komma till den slutsatsen, att rättelse måste ske snarast
möjligt.

Nu säger herr von Geijer, att han skulle vilja ha en skrivelse,
huruvida ett ersättande bör ske. Ja naturligtvis, utgår man från
dessa synpunkter, så kan man ju vara tveksam, men med den synpunkt
jag har tillåtit mig anföra, bör ingen tvekan råda.

Sedan säger herr von Geijer på tal om Malmöhus län: Det

kan ju dock komma att inträffa, att en landstingsman, som har 20
minuters resa, skulle få dagtraktamente för den resan plus vad som
utgår för själva landstingssammanträdet. Jag ber herrarna observera
sid. 4 i betänkandet; där säges ju ifrån, att man ej vill vara
med om detta, när det heter: »Det skulle kunna tänkas, att landstingsman
erhölle dubbelt dagtraktamente för dag, som på samma
gång vore att betrakta som rese- och mötesdag. Därjämte synas
bestämmelser nödiga för att ange vad »dag, som helt eller delvis
oundgängligen användes för resa’ innebär». Det argumentet förfaller
sålunda fullständigt.

Ja, herr talman, jag har bara velat göra dessa anmärkningar
till herr von Geijers anförande och ber i övrigt att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr von Geijer: Ja, herr talman, endast några ord! Det

var ett par uttalanden av den föregående talaren, som jag inte vill
låta stå oemotsagda. Jag har väl uttryckt mig illa, om man i mitt
anförande skulle kunna inlägga den meningen, att jag skulle vilja
vidhålla, att det vore lämpligt, att så utpräglade förtroendeuppdrag
som landstingsmannauppdragen skulle medföra ekonomiska uppoffringar.
Det har jag ej sagt, och det var ej min mening; men jag har

Första hammarens protokoll 1920. Nr 23. 3

Om rätt för
landsting aman
till dagtraktamente

under resa.
(Forte.)

» 23. 34

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för velat framhålla att i vissa fall är det ej så, att dessa resedagar äro
landstingsman förenade med ekonomiska uppoffringar. Det är detta, som ej kommit
traktamente till synes, ty lika litet som jag erkänner den principen, att de böra
under resa. medföra ekonomiska uppoffringar, lika litet bör det medgivas, att
i Forts.) man skulle kunna gagnera därpå. Det är det jag tycker, att en lag
av detta slag lätt medgiver. Det är den omständigheten jag pekat
på och alla dessa många förtroendemän, som fungera mellan landstingen
— de många val jag talade om — ty för dessa har man i
Malmöhus län givit samma ersättning som för landstingen. Få
landstingsmännen dagtraktamente för resdag, så få de andra också.
Det är detta jag velat påpeka.

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! Man kan

gärna medgiva, att denna fråga ej är så synnerligen stor, men å
andra sidan bör det dock, som herr Ljunggren har betonat, _ ytterligare
understrykas, att det här ju är fråga om att lämna en tillbörlig
ersättning för de utgifter, som en landstingsman för sin resa gör.
Det är nog fel, då herr von Gei jer påpekat, att man här skulle giva
landstingsmännen tillfälle att göra förtjänster. Vi vilja just gardera
oss mot detta, då vi gå den väg, som utskottet föreslagit, genom
att begära en utredning i syfte att ersättning skulle lämnas endast
för oundgängliga kostnader under den tid, som med nödvändighet åtgår;
och man kan väl säga, att det är en gärd av rättvisa att lämna
sådan ersättning åt personer, som leva under den ogynnsamma omständigheten
att ha sin bostad långt avlägsen från den plats, där
landstinget hålles, och vilka sålunda få vidkännas ganska avsevärda
kostnader. Motionären har ju betonat, att det kan givas fall, då
flera dagar, 4—6 dagar erfordras för att komma till den plats, där
landstinget hålles. Det är väl då ej tillbörligt och rimligt, att denne
representant skall behöva vidkännas så stora personliga uppoffringar.
Det synes mig, som om denna fråga vore av beskaffenhet,
att man mycket väl kunde enas om utlåtandet, och ber jag att få
yrka bifall till detta.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt;
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 på aftonen.

Ang. upp- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande, nr 9, i anledning

hävande av av vackt motion om upphävande av gällande bestämmelse angående

bestämmelser i a r *i i. r- -n i -11

om skattefrihet skatteinhet ior medlemmar av konungaätten.

för med- J en }nom andra kammaren väckt motion, nr 170, vilken hänvi konungaätten.

sats till bevillningsutskottet, hade herr Hansson i Rättvik hemställt,

Lördagen don 13 mara.

35 Nr 23.

att riksdagen med upphävande av den skattefrihet, som medlemmarna
av kungaätten för närvarande åtnjöto, måtte besluta, att ur förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt av den 28 oktober 1910 punkt
a) i o § 1 mom. skulle utgå, samt likaledes att ur förordningen av
samma datum angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
punkt c) i 12 § 1 mom. skulle utgå.

Utskottet hade i nu föredragna betänkande av angivna orsaker
hemställt, att förevarande motion, II: 170, av herr Hansson i Ilätt v i It
om upphävande av gällande bestämmelser angående skattefrihet för
medlemmar av konungaätten icke måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid betänkandet fogad reservation hade herrar Gustaf
Nilsson, Örne, Månsson i Hagaström, Holmström, Johansson i Xullerstad,
P. Albert Bergström och Sköld ansett, att utskottets utlåtande
bort hava viss ändrad lydelse ovh sluta med en hemställan, att riksdagen
i anledning av herr Hanssons i Rättvik motion, 11:170, måtte
besluta, att ur förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt av den
28 oktober 1910 orden i § 5 mom. 1 a) »samt för inkomst av kapital»
ochn1. § c) ’Med''em av konungaätten är frikallad från utgörande

föimög-enhetsbkatt suint ur föro2’dnin££6n om bevillning uv fcist
egendom samt av inkomst av den 28 oktober 1910 orden i § 12 mom.
2 c) ''samt för inkomst av kapital’ skulle utgå.

Därjämte hade reservanterna anfört:

»Då emellertid grundlagsenlig! ett sådant yrkande icke torde kunna
framställas reservationsvis, emedan det går utöver motionens yrkände,
och då en framställning om bifall till motionen icke kan vara
lämpligt, eftersom den icke innehåller krav på upphävande av konungaättens
frihet från att utgöra förmögenhetsskatt, ha vi, som anse denna
fråga vara av helt och hållet principiell innebörd och sålunda böra
lösas i ett sammanhang, icke ansett oss kunna framställa något yrkande.
»

. Vidare hade reservation anmälts av herr Rosén mot viss del av
motiveringen.

Herr Rosén: Herr talman! Vid den förberedande behand lingen

av denna motion om de kungliga personernas beskattning har
JaS gjort gällande, att utskottet borde behandla frågan ur principiell
synpunkt, men utskottet har sorgfällig! undvikit att inlåta sig på den
sidan av saken. För egen del har jag ungefär samma uppfattning
som uttalats av nuvarande statsministern, excellensen Rranting, i en
reservation till bevillningsutskottets utlåtande 1908, vari han yrkade
pa borttagande av all skattefrihet för dessa personer. I likhet
med utskottet anser jag emellertid, att tidpunkten för en sådan reform
icke är den lämpligaste, med hänsyn därtill, att apanagen icke blivit
höjda under dyrtiden.

De socialdemokratiska ^ ledamöterna av utskottet ha i sin reser\
ation uttalat sig för en sådan ändring av nu gällande bestämmel -

Ant], upphävande
av
bestämmelser
om skattefrihet
för medlemmar
av
konungaätten.

(Forts.)

Nr *23. 36

Lördagen den 13 mars.

Ang. upphävande
av
bestämmelser
om skattefrihet
för medlemmar
av
konungaätten.

(Forts.)

ser, att de kungliga personerna böra beskattas för inkomst av kapital.
I det kommunalskatteförslag, som utarbetats av särskilda sakkunniga,
heter det i 33 §, att de kungliga personerna höra vara frikallade
från kommunal inkomstskatt för inkomst av kapital. Herr
Gustaf Nilsson i Kristianstad har undertecknat såväl reservationen
om de kungliga personernas beskattning för inkomst av kapital som
sakkunnigeförslaget, att de höra vara frikallade från ^ sådan beskattning.
Då det kan vara något svårt att förfäkta två så mot varandra
stridande meningar, förefaller det, som om kommunalskatteförslaget
åtminstone i den punkten icke vore fullt så val genomtänkt, som
man från det hållet har påstått. Och man gör sig den frågan: hur
skall det gå med det blivande lagförslaget, då^ herrar socialdemokrater
redan innan det framlagts taga avstand från det i vissa punkter.
Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Det förefaller mig höra verka princi piellt

vägledande och även ge ett litet tillskott till statskassan, om
också ej så mycket ifall de kungliga personerna bleve likställda med
andra. Och det särskilt i dessa tider. I det avseende har jag en
olika mening mot utskottet, och i likhet med herr Rosén har jag trött,
att man borde ingått på sakens principiella sida. Vad jag emellertid,
vill fästa uppmärksamheten vid, det är, att jämväl reservanterna förklarat,
att någon beskattning av apanagen ej kan ifrågakomma därför,
att de äro fastställda en gång för alla och med sjunkande penningvärde
ha minskats. Man har nu inte givit någon ersättning för
det sjunkande penningvärdet, och reservanterna mena, att om apanagen
skulle beskattas, så måste förlusten ersättas på annat sätt. Detta
åskådningssätt har uppkallat mig såsom stridande mot en tidigare
av mig vidhållen ståndpunkt; jag har en, kanske två gånger i andra
kammaren väckt motion i anledning av civillistan, gående ut på,
en hemställan hos regeringen att samråda med konungen om ett
sätt, varigenom apanaget kunde minskas mot det att konungen befriades
från skyldigheten att hålla hov eller åtminstone större delen
därav. I vår tid är ju hovhållningen mera främmande än någonsin
för samhällslivet. Den är säkerligen ej till någon som helst nytta.
Men den är genom sin tillvaro även ganska skadlig. Därför är det
vid detta tillfälle ännu svårare för mig än före världskriget att avstå
från att erinra härom. Jag yrkar således, att sista punkterna i reservationen,
ifall denna reservation skulle komma under proposition,
måtte få följande lydelse: »Likaledes torde de apanager, som i enlighet
med civillistan tilldelas medlemmar av konungaätten, höra beskattas.
Dessa anslag bestämmas visserligen vanligen en gång för
alla, och de. som för närvarande utgå, ha ju fastställts under förutsättning
av skattefrihet. En nu beslutad beskattning skulle därför,
kan man säga, innebära en reell förminskning. Denna äventyrlighet
kan lätt undkommas genom en avveckling eller begränsning av den
för vår tid främmande och onödiga, för att ej säga skadliga hovhållningen.
» Då skulle det också komma ett tillägg till reservanternas
yrkande; och då jag först nyss fått se betänkandet och ej kunnat

Lördagen den 13 murs.

37 Nr 23.

hitta på något bättre, har jag formulerat saken på följande sätt: Ang. upp»Att
riksdagen skulle i anledning av herr Hanssons i Rättvik mo- hävande av
tion dels — och så kommer reservanternas kläm — dels hos regeringen
begära utredning om skatt pa apanage med konungens hem- /*• metande
från hovhållningen eller viss del därav». Nu mena reservan- lemmar av
terna, att proposition ej kan framställas. Det är väl vissa lärda gran- konungaätten.
der härför, som man ej i hast kunnat sätta sig in i. Jag beklagar det (Forte.)
och undrar, om det verkligen är så omöjligt.

Herr Nilsson, Gustaf: Herr talman! Jan anser vis serligen,

att den fråga vi nu kommit in på, egentligen borde behandlas
i annat sammanhang, men då herr Rosén, sin vana trogen -— han
är ju specialist på att liksom sitta på lur och söka få fram några
motsägelser, nu använder sin blanka reservation till utläggningar,
som äro fullständigt vilseledande och felaktiga, anser jag mig böra
säga några ord.

Jag vill till en början nämna, att utskottets utlåtande, d. v. s.
dess beslut, är dikterat av herr Rosén. Det var han i synnerhet,
som med kraft reste sig mot vidtagandet av någon åtgärd i den riktning
motionären föreslagit. Den motivering, på vilken beslutet bygger,
är alltså visserligen icke direkt skriven av herr Rosén, men det
är hans mening, som går igen i denna motivering. Han har emellertid
sedan kommit till det resultatet, att han borde reservera sig
blankt beträffande motiveringen, och nu använder han detta tillfälle
till att resonera om någonting helt annat än motiveringen i utlåtandet.

I dag har han nämligen inte alls talat om denna motivering, utan han
har talat om vad kommunalskatteförslaget innehåller, som ju ännu
inte ens blivit framlagt i någon proposition. Han har talat om, att
i den kommitté, som utarbetade detta förslag, satt bland andra också
undertecknad, och i så måtto är hans uppgift riktig, att jag var
medlem av kommittén. Men jag vill tillägga, att jag på den punkt,
han här vidrört, försökte bland de sakkunniga få fram samma yrkande,
som jag som reservant undertecknat i reservationen. Att ingen
reservation från min sida däremot förekommer i utlåtandet från de
sakkunnige, beror därpå, att jag inom kommittén tillkännagav, att
jag vid frågans behandling i riksdagen komme att motionsledes framföra
förslag i samma riktning.

Jag vill för övrigt gratulera herr Rosén till, att utvecklingen
inom hans eget parti gått lika baklänges i här berörda avseende som
på många andra områden. Det, som inom detta parti för några år
sedan ansågs riktigt att rösta för, det anses inom det partiet inte
längre riktigt. Och även herr Roséns partikamrater bland de sakkunnige
voro emot ett sådant yrkande, nämligen att kungahusets
medlemmar skulle skatta för privat förmögenhet.

I övrigt vill jag påpeka beträffande reservationen, att vi ha icke
ansett oss nu kunna framställa något yrkande, och det framgår
av reservationen också, varför så skett. Motionären har nämligen i
hastigheten inte tagit upp mer än ett par delar av problemet. Han
har nämligen icke tagit upp frågan om beskattning av förmögenhet,

Nr 23. 38

Lördagen den 13 mars.

Aruj. upp- och då vi anse, att denna sak har oskiljaktigt sammanhang med fråMvande
av gan om beskattning av inkomst av kapital, därför att inkomstskatteom
skattefrihet förordningen tar upp dessa olika delar av beskattaingsproblemet och
för med- lägger dem tillhopa, ha vi icke ansett oss kunna yrka bifall till molemmar
av tionen enbart, då den utelämnat denna del. Detta ha vi också måst
konungaätten. saga ifrån i reservationen. Men då majoritet inom utskottet icke
(Forts.) kunnat vinnas för vår åsikt, ha vi med angivande därav varit nödsakade,
men den ståndpunkt vi intaga till beskattningsfrågan, att avstå
från att gorå något yrkande.

Jag vill för övrigt i det avseendet säga till herr Lindhagen, att
när kommunalskattefrågan kommer upp, blir det tillfälle att ställa
yrkande även i denna del, och då kan samtidigt också med hänsyn
till de beslut, som då komma att fattas, ändringar vidtagas till ett
kommande år i inkomst- och förmögenhetsskattebestämmelserna. Det
gäller emellertid då att avfatta en eventuell motion så, att man icke
utelämnar en del av frågan.

Orsaken till att vi hyst denna uppfattning är, att vi anse det
oriktigt, som också i motionen angives, att om en medlem av kungahuset
ärver eller på annat sätt kommer i besittning av en större förmögenhet
och denna förmögenhet placeras i fastighet, vederbörande,
såsom nuvarande bevillningsförordning stadgar, skall vara skyldig
att erlägga skatt för inkomst av denna förmögenhet, medan däremot
enligt nu gällande bestämmelser konungahusets olika medlemmar
äro skattefria för inkomst av aktier i företag, som lämna kanske
15, 20, 30 procents utdelning. Vi anse, att detta icke kan vara rimligt.
Enligt vår åsikt kan visserligen vad riksdagen anslår till
apanage på grundade skäl undantagas från sådan beskattning, men
vad den privata förmögenheten beträffar, vare sig denna är placerad
i givande industriella eller andra företag eller i fastighet, bör
skatt utgå lika väl på dess avkastning, som när det gäller privata
personer, som ha pengar placerade på nämnda sätt. Det är denna
grundsats, som vi icke kunna anse vara annat än riktig och som
andra kammaren godkänt för åtskilliga år sedan, medan första kammaren
förkastat den. Och det är denna grundsats, som jag hoppas,
skall komma under proposition, om också icke i dag, så i samband
med kommunalskattefrågan, liksom jag också hoppas att den nästa
år skall komma att framläggas i ett förslag i fullfärdigt skick, så
att man kan fatta ett beslut efter de linjer, som här i reservationen
angivits.

Av här anförda orsaker har jag som frågan nu ligger till icke
något yrkande.

Herr Rosén: Då herr Gustaf Nilsson häromdagen predikade,

att man icke skulle bära falskt vittnesbörd om sin nästa, måste hans
anförande i dag bero därpå, att herr Nilsson varit frånvarande från
utskottets skatteavdelning, då förslaget till betänkande förelåg, ty
vid det tillfället framställde jag yrkande, att man vid den omredigering
av förslaget, som skulle företagas, skulle ingå på frågans
principiella betydelse.

Lördagen den 13 mars.

39 Nr 2tt.

Jag liar aldrig förr erfarit, att socialdemokraterna lia varit ängsliga
för att i reservationer framställa sina särmeningar, men nu
hör jag, att man kan göra detta även på det sätt, att man låter sakkunnige,
bland vilka man bär säte, veta, att man icke gillar deras
uppfattning utan har en rakt motsatt, men att man först sedermera,
när en gång förslaget kommer fram i riksdagen, skall framföra denna
mening. Det är ju ett ganska egendomligt förfarande. Herr
Nilsson framför här en reservation, som han själv förklarar sakna
betydelse, enär den grundlagsenligt icke kan komma under proposition;
då reserverar han sig. Men i ett sakkunnigbetänkande, där
det icke möter något sådant hinder, reserverar han sig icke.

Emellertid skall det bli av mycket stort intresse att se, då regeringsförslaget
om ett par dagar kommer, huruvida herr Nilssons
uppfattning beaktats.

Nilsson, Gustaf: Jag hade inte tänkt ytterligare besvära
kammaren, men den evishet, som karakteriserar den föregående talaren
tvingar mig att säga ännu några ord.

Jag vill betona ännu en gång, att herr Rosén inom avdelningen
icke antytt någon som helst tanke på att gå reservationsvis fram, och
kammarens ledamöter finna själva i dag, att hans blanka reservation
mindre bottnar i skiljaktiga åsikter om motiveringen än den har
till syfte att söka komma till livs bland annat det blivande förslaget i
kommunalskattefrågan och att försöka få fram någon motsättning
mellan min ställning som sakkunnig och min ställning som reservant
här. Detta kan visserligen verka bestickande i första svepet,
men i längden ha nog sådana där bondfångarknep mycket liten utsikt
att lyckas.

Jag för min del vidhåller fortfarande min uppgift och vill inte,
trots vad herr Rosén anser i denna fråga, överlåta åt herr Rosén att
avgöra, vilken väg man lämpligast som sakkunnig skall gå.

Jag har fortfarande, herr talman, intet yrkande.

Herr Lindhagen: Herr talmannen tillkallade mig och frågade,
vad jag menade, och då nu reservanterna äro eniga om att ej
vilja framställa något yrkande då de anse, att det yttrande, de
formulerat går utöver motionens ram, skall jag inte heller göra
någon hemställan herr talman. Mitt yttrande får uppfattas på det
sättet, att i anledning av att utskottet här d eu punkt tyckes ha varit
enigt, nämligen i fråga om att man icke under några förhållanden
skulle beskatta apanage, och om jag för min del har andra åsikter i
den frågan, bär. jag utan att på något sätt rikta något klander
mot någon människa för deras åsikter, velat stå fast vid min gamla
ståndpunkt och giva den uttryck och i tanke att det kunde framställas
yrkande på bifall till reservationen, där just den saken
beröres, både jag formulerat min mening så som jag gjorde i mitt
muntliga anförande liksom i den formulering jag skriftligen framlämnade
till talmannen.

Ang. upphävande
av
bestämmelser
o in skatte frihet,
för medlemmar
av
konungaätten.

(Forts.)

Nr 23. 40

Lördagen den 13 mars.

Ang. upphävande
av
bestämmelser
om skattefrihet
för medlemmar
av
konungaätten.

(Forte.)

Om rätt för
barnavårdsman
att på
visst sätt efterlysa
underhållsskyldig.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 158, angående anläggning av väg till Tärna socken m. m.;
nr 168, angående utvidgning av tjänstemannasamhället vid Mörby;
nr 178, angående statsbidrag till uppförande av vissa byggnader
vid kustsanatoriet Apelviken; . .

nr 179, med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar
av förordningen den 30 juni om automobiltrafik; samt

nr 180, angående anslag för anställande inom väg- och vattenbyggnadstyrelsen
av en automobilinspektör.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr
13, i anledning av väckt motion om upphävande av mönstrings- och
adressanmälningsskyldigheten för landstormsmän, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning
av väckt motion om införande i lagen om barn utom äktenskap av bestämmelse
om rätt för barnavårdsman att i länskungörelser och polisunderrättelser
efterlysa underhållsskyldig.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 248, som behandlats av första lagutskottet, hade herr Zander hemställt,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring av eller tillägg till
lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, att barnavårdsman
finge i länskungörelse och polisunderrättelser efterlysa personer, för
vars efterforskande barnavårdsman enligt 13 § i nämnda lag ägde att
anlita polismyndighet.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande av anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

dels av herr ReutersJciöld mot vissa delar av utskottets motivering:

dels ock av herr Pettersson i Södertälje, som på åberopade grander
hemställt, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning, huruvida och under vilka villkor barnavårdsnämnd kunde
erhålla befogenhet att i polisunderrättelser efterlysa personer, som försummade
fullgöra sin underhållsplikt, samt, i den mån så erfordrades;
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr von Koch: Herr talman, mina herrar! Den fråga
som nu föreligger, är inte av någon större principiell innebörd,

Lördagen den 13 mars.

41 Nr ‘23.

men det är en fråga, som bär en viss praktisk ''betydelse, och enär Om rätt för

jag har haft någon beröring med densamma, skall jag be att få barnavårdsi,
ii i man att pa

yttra ett par ord. visst tätt efter -

Jag ber att fä erinra om, att här föreligger en motion av herr
Zander i andra kammaren, vilken motion går ut på att lagen om
barn utom äktenskap skulle ändras i så måtto, att barnavårdsman
må, i länskungörelser och polisunderrättelser, få efterlysa personer,
för vars efterforskande barnavårdsman enligt 13 § i nämnda lag
äger att anlita polismyndighet.

Denna hemställan har utskottets majoritet avstyrkt, men lagutskottets
ordförande, borgmästare Pettersson, bär yrkat bifall till
en modifikation av detta yrkande. Han har nämligen hemställt
om bifall till en skrivelse, som skulle gå ut på en undersökning,
huruvida och under vilka villkor barnavårdsnämnd må erhålla befogenhet
att i polisunderrättelser efterlysa personer, som försumma
fullgöra sin underhållsplikt. Det är således i åtskilliga avseenden
en modifikation av motionärens hemställan. För det första skall
det vara barnavårdsnämnden och icke barnavårismannen, som föranstaltar
om efterlysning i dessa polisunderrättelser. För det andra
skulle efterlysning icke kunna sire uti länskungörelser, och för det
tredje är efterlysning inskränkt allenast till sådana personer, vilka
icke fullgöra sin underhållsplikt.

Utskottets majoritet, som har avstyrkt det hela, ställer sig
emellertid ganska sympatisk till själva tanken. Utskottsmajoriteten
säger, att. motionens syfte är »i hög grad behjärtansvärt».
Den finner emellertid, att det är olämpligt att begagna sig av länskungörelserna
för detta ändamål, och den anser också olämpligt,
att man .skall i en sådan publikation kunna efterlysa personer för
att utröna barnets börd o. s. v. Men jag tycker, att dess motivering
för avslag på yrkandet, att även polisunderrättelserna skulle kunna
komma till användning för detta ändamål, onekligen är ganska
svag. Utskottet tyckes anse, att denna metod icke skulle vara effektiv.
Det är ju ganska svårt att på förhand säga, i vilken män en
sådan åtgärd kommer att visa sig vara verkningsfull eller icke;
men då utskottet mycket starkt framhåller, att man i alla fall
har det s. k. införselinstitutet, d. v. s. att arbetsgivaren kan åläggas
att från arbetarens lön avskilja ett visst belopp såsom underhållsbidrag,
innan den utbetalas till den, som är underhållspliktig, vill jag
visserligen gärna medgiva, att detta .införselinstitut visat sig mycket
nyttigt och behövligt. Men det förhåller sig på det sättet, att en del
av de mindre samvetsgranna underhållspliktiga, när de märka, att
detta införselinstitut skull tillämpas, upphöra med sitt arbete kas
arbetsgivaren och fara till en annan ort, där de kanske under
långa tider inte bliva utsatta för något krav på underhållsplikt.
Man vet nämligen inte, vart de tagit vägen, och barnavårdsnämnden
■i den ort, där personen förut vistades, har inte någon kännedom
om, var han befinner sig. Det förefaller, som om det .skulle vara
ett ganska gott medel till barnavårdsnämndens hjälp i det här av -

lysa underliålUskyldig.

(Forts.)

Nr 28. 42

Lördagen den 13 mars.

Oni rät{I^r -seendet, om vederbörande ku-nde efterlysas i polisunderrättelser, ty
med det samarbete mellan barnavårdsnämnderna, soan nu äger rum
»isst sätt efter- och som sannolikt kommer att ytterligare utvecklas torde, en sådan
lysa under- -anordning som -den föreslagna visa sig ganska praktisk och lämplig.
hållsskyldig. Även om man sålunda inte på förhand bestämt kan uttala sig
(Forts.) om, huruvida, -denna åtgärd kommer att bli synnerligen effektiv
eller icke, finnes det -dock anledning att tro, att så kommer att
bli förhållandet; och då utskottet över huvud taget anser, att
någonting i denna riktning bör göras och ställer -sig tillmötesgående
till själva tanken, bär jag mycket svårt -att förstå, varför utskottt
ställt sig på den avvisande ståndpunkt utskottet slutligen intagit.

Vidare vill jag framhålla, att utskottet har tyckt, att en sådan
här anordning med efterlysning i polisunderrättelser skulle vålla
mycket obehag för dem, som ej vilja fullgöra sina skyldigheter.
Ja, mina herrar, jag tror, att det är just i viss mån avsikten med
hela denna anordning, att det skall uppstå vissa- obehag. Det är inte
så trevligt att komma i -dessa polisun-derrättelser och det kan kanske
avskräcka vederbörande från att försumma sina skyldigheter. Men,
mina herrar, skäll man verkligen tänka på dessa vederbörande personers
behag eller obehag? Skall man inte mera tänka på att här
gäller -det i alla fall att ordna det så, att vederbörande barn får
det underhåll, det behöver, och att således också en tillfredsställande
hjälp lämnas åt mödrarna till dessa barn. Jag undrar, om utskottet
ändå icke förbisett, att -det här -gäller en ganska viktig sak i syfte
att tvinga vederbörande att fullgöra försörjningsplikten gentemot
de barn de satt i världen.

Jag vill dessutom nämna, att enligt reservationen är det inte
meningen, at-t b ar nav år åsmannen skall ha denna befogenhet att
åstadkomma efterlysning — det kan i dennes hand missbrukas,
det erkänner jag gärna — utan meningen är, att åt barnavårdsnämnden
uppdraga denna sak. Kan man hysa någon grundad farhåga
för att barnavårdsnämnden skall missbruka en sådan befogenhet?
Jag tror det knappast. Jag tror, att barnavårdsnämnden
kommer att med mycken försiktighet begagna sig av denna nya befogenhet,
om -den lägges uti dess händer. Jag har därför den uppfattningen,
tätt det mycket väl är försvarligt och lämpligt, att riksdagen
skriver till Kungl. Maj: t och framkastar möjligheten utav en sådan
bär anordning, och jag anser det så mycket mer lämpligt, som jag
har mig bekant, att när ifrågavarande lagstiftning utarbetades,
denna tanke icke var uppe till diskussion inom lagberedningen. Det
är således i viss mån en ny tanke, -och det är sådana tankar av
praktisk innebörd, som man icke bör avvisa utan föra vidare framåt.
Det är visserligen sant, som utskottet säger, att denna lagstiftning
i viss mån är en försökslagstiftning, -och att man skall avvakta och
se, vilka ytterligare åtgärder man lämpligen kan vidtaga. Men när
man nu vet —att det kräv-es ytterligare medel i barnavårdsnämndernas
händer för att hålla efter dessa försumliga, försörjningspliktiga,
har jag -svårt att förstå, att man bör alldeles avvisa denna tanke.

Lördagen den 13 mars.

43 Nr SS.

utan det vore skäl att åtminstone låta den komma under gransk- Om rätt för
ning genom Kungl. Maj:ts försorg. barnavård!*-

På grund av vad jag sålunda yttrat, herr talman, ber jag attvuTsöttefterfå
yrka bifall till den vid detta utskottsutlåtande fogade reserva- lysa undertionen.
hållsskyldig.

(Forte.)

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman! När
de nya äktenskapslagarna antogos, var för riksdagen en av de angelägnaste
omsorgerna just att man skulle bereda ett bättre skydd åt
dessa barn. Det har ju förut på detta område rått ett fullkomligt
oefterrättlighetstillstånd, och man hoppades nu genom de nya bestämmelserna
få ett mera effektivt medel att tillvarataga moders och barns
rätt. Utskottet har också betygat, att det finner motionens syfte
vara i hög grad behjärtansvärt och framhållit, att det är samhällets
plikt att bereda barnen skydd och hjälp, och vad som från samhällets
sida kan göras för utkrävande av de förpliktelser, som åvila föräldrarna
till ett barn utom äktenskapet, bör därför enligt utskottets
mening göras. Likväl vill utskottet icke vidtaga den åtgärd, som
här föreslås. Det stadgas redan uti 13 § i lagen om barn utom äktenskap
av år 1917, att barnavårdsman äger anlita polismyndighet för
underhållsskyldigs efterforskande. Men det har visat sig, såsom
den föregående ärade talaren framhöll, att detta icke är tillräckligt.
Man behöver det mycket effektiva medlet att också kunna göra efterforskning
genom lysnings intagande i polisunderrättelserna. Då en
underhållsskyldig flyttar utomlands, medger lagen, att man får efterlysa
honom i polisunderrättelser, men när han försvinner från en
plats genom att flytta till annan ort inom riket, får man icke göra
det. Jag tycker liksom den föregående ärade talaren, att det är ganska
nödvändigt, att lagstiftningen härutinnan kompletteras och fullständigas.

Reservanten, herr Pettersson i Södertälje, har också liksom den
föregående ärade talaren — och de äro ju bägge synnerligen hemmastadda
på detta område — betygat, att de år 1917 vidtagna anordningarna
icke till fullo motsvarat förhoppningarna och särskilt har
det visat sig, att vederbörande underhållspliktiga, trots den nya lagstiftningen,
genom att avflytta till en annan ort inom riket i stor utsträckning
undandragit sig att fullgöra sina skyldigheter. Då den
utredningsåtgärd, som här föreslås, endast riktar sig mot dessa samvetslösa,
som undandraga sig sin plikt, kan jag icke tycka, att man
bör lägga fingrarna för mycket emellan, utan jag skall i likhet med
den föregående talaren be att få yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman, mina herrar! Då min er farenhet

som mångårig fattigvårdsman står i fullkomlig överensstämmelse
med de synpunkter, herr von Koch här utvecklat, skall jag inskränka
mig till att till alla delar be att få instämma i hans yttrande
och yrkande.

Nr 23. 44

Lördagen flen 13 mars.

Om rätt för
barnavårdsman
att på
visst sätt efterlysa
underliåUsskyldig.

(Forts.)

Herr Åkerman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag vill visst inte förneka, att utskottets majoritet mycket väl
beaktat de skäl, som äro anförda i reservationen, men att vi i alla
fall stannat vid det utlåtande, som nu föreligger, har, åtminstone
vad mig personligen beträffar, huvudsakligen varit föranlett av den
omständigheten, att denna lagstiftning är så pass ny, att jag dock
tycker, att man kan vänta något litet, innan man ger sig in på att
göra ändringar däri. Det är huvudsakligen av detta skäl, som jag
stannat vid majoritetens förslag och nu ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Olsson, Oscar: På grund av utskottets motivering

skall jag be att få yrka bifall till herr Petterssons i Södertälje reservation.
Utskottet samlar sin motivering i följande punkt: »Ver kan

av det föreslagna efterlysandet skulle således bliva skäligen
ringa och i allt fall ej stå i rimligt förhållande till det obehag, som
genom offentliggörandet skulle drabba den underhållsskyldige». Utskottet
erkänner, att en verkan, om ock mycket ringa verkan, skulle
kunna åstadkommas. Mot detta erkännande av utskottet står, att
det med en sådan bestämmelse, som här ifrågasatts skulle bli obehagligt
för den, som vill undandraga sig sin skyldighet.

Jag får säga, att detta resonemang från social synpunkt begriper
jag inte. Jag tror, att det är endast i mycket få fall som den
underhållsskyldige, som vill undandraga sig sin skyldighet, kan åtkommas
på detta sätt, men jag tror liksom utskottet, att det i vissa
fall lian ske, och då skall han också efterhållas.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr
Petterssons-i Södertälje reservation.

Herr Reuterskiöld: Plerr greve soch talman! Jag har

visserligen deltagit i utskottsbehandlingen av denna fråga, men hade
icke ämnat yttra mig nu, då jag endast haft vissa invändningar
att göra mot delar av motiveringen, men i anledning av yttranden,
som här äro fällda, ber jag att få påpeka ett par synpunkter, som
inom utskottet varit framförda och i sin mån också medverkat till
att utskottet stannat vid det resultat, som här föreligger.

Jag förutskickar den anmärkningen, att jag för min del icke
delar de åsikter, som i motiveringen komma till synes i de mycket
starka uttrycken om att åtgärder naturligtvis böra vidtagas och vad
där står om att motionens syfte är synnerligen behjärtansvärt o. s. v.
När det här ifrågasattes efterlysning i polisunderrättelser utav den
underhållsskyldige, bör märkas, att det dock icke är fråga om den
underhållsskyldighet, som föreligger enligt fattigvårdsförordningen,
i vilket fall fog kunde finnas därför, eftersom det då gäller samhällets
ersättningsanspråk av offentligrättslig natur, utan tvärtom fråga
om en underhållsskyldighet av rent civilrättslig natur, och då betyder
detta efterlysande av gäldenären, om jag så får säga, precis detsamma
som om i ett vanligt skuldförhållande borgenären skulle ha

Lördagen den 13 mara.

45 Nr 23.

rätt att efterlysa en försumlig gäldenär. Enda skillnaden är, att i Om rätt fur
dessa fall barnet är borgenär genom barnavärdsmannen eller enligt barnavårds-^
reservationen barnavårdsnämnden som ombud. Det är ändock ett efter rent

privaträttsligt anspråk, som föreligger, och förrän man kan med lysa undermycket
starka skäl visa, att här finnes anledning att förvänta ett hålUskyldig.
verkligt resultat, som är svarande mot avsikterna, bör man allvarligt ''Korts.)
draga sig för att använda ett sådant medel med avseende på en sådan
fordringsägare.

Helt annorlunda ställer det sig i fråga om understöd enligt fattigvårdslagen,
men när det gäller detta rent civilrättsliga anspråk,
synes det mig icke riktigt att använda sådana metoder; det har dessutom
särskilt från socialdemokratiskt håll inom utskottet vitsordats,
att en sådan åtgärd, ett efterlysande i polisunderrättelser, i de flesta
fall skulle bliva utan verkan och betydelse.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Greve Spens: Herr talman! Enligt gällande lag tillkommer
det barnavårdsmännen i första hand att vidtaga åtgärder för fastställande
av barnets börd, och om nu reservanternas förslag bifölles,
skulle det nog kunna leda till, att efterlysning i polisunderrättelser i
många fall kunde komma att företagas, innan faderskapet vore fastställt.
Redan då misstanke uppstått, att en person vore fader till ett
barn, skulle alltså efterlysning kunna äga rum, och detta har utskottet
naturligtvis icke ansett vara lämpligt. Av de skäl utskottet anfört
skulle helt säkert efterlysning i polisunderrättelser icke heller bli
effektiv. I polisunderrättelser hava hittills intagits endast efterlysningar
för brott, varförutom, enligt nyligen tillkommet stadgande,
efterlysning i undantagsfall kan intagas i polisunderrättelser av personer,
som av domstol genom utslag förbjudits att lämna landet på
grund av underlätet fullgörande av underhållsskyldighet; men att nu
där intaga en ny avdelning för hithörande fall har utskottet, då åtgärden
helt säkert icke skulle bliva effektiv, icke kunnat tillstyrka.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson, Oscar: För att icke den siste ärade talarens
anförande skall ge anledning till missförstånd, ber jag att få fästa
kammarens uppmärksamhet på, att reservanten icke alls har talat om
sådana fall, då vederbörandes faderskap icke är fastställt. Det är endast
otvetydiga fall, som den ifrågasatta lagstiftningen skulle gälla,
vilket också alldeles tydligt påpekats i reservationen. Och när reservanten
vidare endast begär en utredning i frågan, torde val denna sak
vara så försiktigt lagd, att riksdagen verkligen icke löper någon risk
genom att giva sitt bifall till reservationen.

För övrigt vill jag beträffande de här anförda juridiska distinktionerna
mellan brott och civilmål säga, att jag anser, att dylika distinktioner
icke i någon mån böra påverka ett riksdagens beslut i ett
sådant fall som att eu person undandrager sig en obestridligen påvisad
skyldighet gentemot sitt barn. Jag måste säga, att jag tycker, att

Nr 23 46

Lördagen den 13 mars.

Om rätt för
barnavårdsman
att på
visst sätt efterlysa
underhållsshyldig.

(Forts.)

det är ett brott att försöka undandraga sig de skyldigheter det här är
fråga om.

Vad en föregående ärad talare sade om att saken skulle legat på
annat sätt, om det varit fråga om fattigunderstöd, förstår jag icke alls.
Det är val ändå icke meningen, att en persons förmögenhetsförhållanden
skola kunna göra någon skillnad beträffande den honom ålagda
skyldigheten i detta fall eller beträffande de åtgärder, som samhället
skall vidtaga för att få honom att fullgöra denna skyldighet.

Det har, herr talman, såvitt jag kan förstå, här icke alls kommit
fram några andra skäl för ett bifall till utskottets hemställan än de,
som utskottet anfört i sin motivering, och dessa äro verkligen av den
art, att man på grund av dem tvingas att yrka bifall till reservationen.

Herr Åkerman: Endast ett par ord med anledning av herr
Reuterskiölds yttrande! Den uppfattning han uttalade, att han likställde
nu ifrågavarande förpliktelse med en vanlig civil förpliktelse,
tror jag, att han var tämligen ensam om inom utskottet. Vi anlade
naturligtvis en social åskådning på dessa ting, men att vi stannade
vid det beslut, utlåtandet innehåller, berodde i främsta rummet på
vad som här redan anförts, att vi tyckte denna lagstiftning vara så
ny, att det icke vore skäl att redan nu börja att göra ändringar i densamma.

Medan jag har ordet, vill jag upplysa om att enligt mig tillhandakommet
meddelande andra kammaren genom nyss fattat beslut godkänt
lagutskottets utlåtande.

Herr S andegård: Herr talman! Jag ber att med några ord
få motivera min anslutning till den av herr Pettersson i Södertälje
avgivna reservationen. Det är ju klart, att om det gällde rätt att,
som motionären tänkt sig. på föreslaget sätt efterlysa personer, vilkas
underhållsplikt icke föreligger klar och konstaterad, måste man ställa
sig avvisande till ett sådant förslag. Så långt är jag för min del villig
att följa utskottet i omsorgen om trygghet för den enskilde att slippa
se sina. personliga och intima förhållanden mot sin vilja framlagda för
offentligheten.

Reservationens yrkande går, som ju redan påpekats, emellertid
endast ut på att ge barnavårdsnämnderna möjlighet att på samma
väg, som man söker uppspåra och infånga en del andra medborgare,
som undandraga sig att fylla elementära medborgerliga plikter, uppspåra
och infånga även sådana, som i detta fall undandraga sig att fullgöra
en medborgerlig plikt. Med den erfarenhet jag har om barnavårdsnämnds
svårigheter i detta hänseende måste jag beklaga, om
kamma,ren icke skulle tillmötesgå en så billig begäran som att få
till stånd en utredning sådan reservanten föreslagit. Att man icke
heller genom en lagändring i av reservanten föreslagen riktning
skulle vinna allt, förefaller icke vara skäl för att icke söka vinna
något, och jag tror, att man skulle vinna något. Även om det i vissa.
fall blir svårt eller omöjligt att få tag i en sådan försumlig försörjare,
är det visst icke omöjligt i alla fall. Det finns, som bekant, här i

Lördagen den 13 mars.

47 Nr 23.

landet icke bara stora kommuner utan också små, där det icke är like Om rätt för
lätt att försvinna; och jag undrar, om icke i många fall redan med- liarnavdrdsvetandet
om tillvaron av eu sådan här risk skulle i någon mån mjuka efter

upp vederbörandes motspänstighet att fullgöra sin enkla skyldighet, lysa underla
dessa skäl och med anslutning i allt väsentligt till vad som hdUsshjldig.
anförts av herr von Koch, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till (Forts.)
den av herr Pettersson i Södertälje avgivna reservationen.

Överläggningen ansags härmed slutad, varefter enligt föreliggande
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den av herr Pettersson i Södertälje vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr
13, i anledning av vackt motion om införande i 1 kap. 1 § rättegångsbalken
av bestämmelse att i kommun, där kommunalfullmäktige finnas,
dessa må förrätta nämndeman sval bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr
19, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om
skyddskoppympning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis till avgörande bankoutskottets
utlåtanden:

nr 11 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för
år 1921 elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indraga
ingsstaterna.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Sr 23. 48

Lördagen den 13 mars.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

nr 11 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1920 tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Lades till handlingarna.

Lördageu den 13 mars.

49 Nr 23.

Föredrogos ånyo bankoutskoitets utlåtanden:

n* ; i anledning av justitieombudsmannens framställning angående
tillfälligt anslag till bestridande av expenser vid justitieombudsmansexpeditionen
samt kostnader för justitieombudsmannens ämbetsresor;
och

r» 1 ?.’■ *■ anlednir‘g ,av justitieombudsmannens framställning angåeude
förhöjning av de till befordrande av göromålens gång inom justitieombudsmannaexpeditionen
m. m. anvisade anslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsiadet Thorsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

ur 212, angående beredande av ytterligare medel till restaurering
av Ulriksdals slott;

nr 213, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter
änkan Kristina Fredrika Andersson, född Norman, från Hedemora
m. fl.;

nr 215, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § 1
mom. i förordningen den C november 1908 angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

. nr 220, angående merkostnad för vissa ombyggnads- och inredningsarbeten
inom Västerås slott; samt

nr 221, angående befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten
att inlösa av bankon utgivna sedlar med guld.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr ffk’. ^ anledning av justitieombudsmannens framställning angående
avlöningsvillkoren för en sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen;
och

n„r 19, i anledning av militieombudsmannens framställning angående
förhöjning av de till befordrande av göromålens gång, till expenser
och till resekostnader anvisade anslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om andrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäknngsfond;
och

... V-22, * anledmng av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 14 juni 1917
angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlik t lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Första hammarens protokoll 1920. Nr SS.

4

Nr Si

50

Lördagen den 13 mars.

Om utskänk■ning
av Öl och
vin i riksdagsrestauranten.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtande:

nr 25, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av ett mellan järnvägsstyrelsen och Mjölby municipalsamhälle
ingånget bytesavtal ifråga om vissa områden vid Mjölby järnvägsstation;
. .

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående antagande
av ett utav kakelugnsmakaren J. G. Öhlund i Luleå erbjudet
ackord; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stenavverkning
å kronoholmen Trinnässlan i Kville socken inom Göteborgs
och Bohus län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 11, i anledning av väckt motion om utverkande av rättighet
till utskänkning av Öl och vin i riksdagsrestauranten.

Med föranledande av en inom första kammaren av herr Bäckström
väckt motion, nr 199, hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att första kammaren måtte för sin del besluta, att hinder från
riksdagens sida icke skulle möta mot att rättighet utverkades till utskänkning
inom riksdagshuset av Öl och vin.

Reservationer hade anmälts av herrar Johansson i Löfholmen,
Malmberg och Almkvist.

Herr Malmberg: Herr vice talman! Det synes mig, som

om den föreliggande motionen borde kunna hänföras till den mängd
av sådana, som kunna avfärdas utan alltför stora ceremonier, men
då olika meningar gjort sig gällande i utskottet och jag star som reservant,
ber jag ändå att med några ord få motivera min ståndpunkt.

Motionären vill ha riksdagens tillåtelse till att rättighet må sökas
till utskänkning av vin och Öl i riksdagsrestauranten. Vad då först
vinserveringen beträffar bör det utan vidare sta klart, att, ^med den
sammansättning riksdagen numera har, begagnandet av en sådan tilllåtelse
skulle bli ytterst minimal. För det första är ju ett betydande
antal av riksdagens ledamöter absolutister -—- jag skulle tro, att det är
halva antalet eller så omkring — och bland de övriga är det med all
sannolikhet endast ett försvinnande fatal, som lagt sig till med den
vanan att i vardagslag använda vin till måltiderna. Till belysning
av detta påstående ber jag att få citera ett anförande, som vid 1913
års riksdag hölls i denna kammare av herr Aaby Ericsson i den debatt,
som föregick beslutet om avhysningen av m s dr y ck ss er v c n ngen
från riksdagshuset. Han yttrade därvid bland annat: »Det har roat
mig att taga reda på den konsumtion av spri t va ror._ som förekommit
i riksdagens matsal och kafé sedan den 15 januari innevarande ar
till den 21 februari. Det visar sig därvidlag, att om kvantiteten av
därstädes konsumerade spritvaror fördelas per dag och riksdagsman

Lördagen den 13 mara.

51 Nr 28,

samt kansliet, (let blir Vio eentiliter, d. v. s. omsagt i ett begripligare
språk, sammanlagt l/a tesked punsch, visky, konjak, likör o. s. v. per
man och dag.» Nu kan det me/d skäl frågas, om den där femtedels
teskeden vin, som det nu endast är fråga om, verkligen kan bidraga
till att höja riksdagsmännens trevnad.

Vad servering av ö! beträffar så vill jag endast erinra därom, att
denna vara för närvarande ej finnes i handeln, och det är icke så alldeles
säkert, att den någonsin mera kommer att bli tillgänglig. Denna
fråga är således för tidigt väckt, och det förefaller mig, som om
man i detta avseende i varje fall borde vänta, till dess varan åter blir
tillgänglig i handeln. Vid denna frågas avgörande ha vi således endast
att räkna med maltdryck av andra klassen, och det är synbarligen
också denna, som motionären lagt huvudvikten vid. Denna
maltdryck skiljer sig ju från klass I därigenom, att den innehåller
något mera än en procent högre alkoholhalt. Kan denna kvalitetsskillnad
ur alkoholförbrukarnas synpunkt verkligen vara av den betydelse,
att den rättfärdigar en sådan åtgärd, som motionären föreslagit?
Själv är jag icke i tillfälle att avgiva något omdöme därom,
men bland personer, som använda båda sorterna, som jag tillfrågat
därom, finnas de som förklarat, att de ej kunna känna någon nämnvärd
skillnad, och som därför lika gärna använda den ena sorten som
den andra. Nå, i smaksaker skall man ju aldrig tvista, men bur
det än må förhålla sig härmed, så synes mig en sak tämligen klar,
och det är, att om det än kan sägas, att ett bifall till motionen ej har
någon praktisk betydelse ur nykterhetssynpunkt, så kan det på fullt
ut lika goda grunder sägas, att ett avslag på motionen icke heller
har någon betydelse ur deras synpunkt, som kräva större frihet med
avseende på åtkomsten av alkoholhaltiga drycker. Utskottet har heller
ej kunnat ge skäl för en motsatt uppfattning. Endast den omständigheten,
att eu föreslagen åtgärd är oskadlig, utgör ju dock intet
skäl för att den bör bifallas; den bör ju även ha någon positiv egenskap
måste vara nyttig till något, men då jag, på grund av vad jag
nu anfört, ej kan finna annat än att en åtgärd i motionens syfte är ur
nu påpekade synpunkter alldeles betydelselös, anser jag redan på den
grunden, att motionen icke bör bifallas.

Utskottet anser emellertid, att saken även har en ekonomisk sida.
Åven om det skulle förhålla sig så, att en besparing bär kunde göras,
så var det väl ändå inte detta, motionären avsåg med sitt förslag.
Tvärtom säger han uttryckligen ifrån att den ekonomiska sidan av
saken ej bör skjutas i förgrunden vid frågans avgörande. Märkvärdigt
nog instämmer utskottsmajoriteten i detta uttalande, oaktat utskottet
icke har något annat skäl att anföra till stöd för sitt bifallsyrkande
än just det ekonomiska. Även om det finnes någon utsikt
till att göra de stora besparingar, som utskottet synes hoppas på,
så kan jag ej finna annat än att utskottet här intagit en synnerligen
inkonsekvent ståndpunkt.

Huru förhåller det sig nu i verkligheten med de stora besparingar,
som utskottet ställt i utsikt?

Enligt det nu gällande kontraktet med restaurantbolaget skall

Om ulskdnkning
av Öl och
vin i riksdags -nstauranten(Forts.
J

Lördagen deo 13 mara.

Nr 28.

Om utskärning
av Öl och
vin ^riksdag*-rexiauranten.
(Korte.;

52

rikso-älclskontoret bland annat dels ersätta den förlust, som uppstår
på rörelsen, och dels utbetala 1.000 kronor per månad i arvode, vilket
arvode dock bortfaller helt eller delvis, om rörelsen skulle lämna
motsvarande vinst. Frågan är således, vilka utsikter, _som kunna
förefinnas för rörelsens bärighet. Jag ber då att fa hänvisa kammarens
ledamöter till den restaurantbolagets skrivelse, som i utskottets
betänkande finnes intagen som. Bilaga A 2. I början av denna skrivelse
lämnas några uppgifter om affären under fjolårets urtima riksdag.
Däri säges bland annat, att bolaget räknat med en medelomsättning
av 600 kronor per dag och att medelomsättningen under första
månaden, då ledamöterna ju voro något så när mangrant samlade,
uppgick till 723 kronor 22 öre. Att omsättningen sedan sjönk sa
våldsamt, beror ju på orsaker, som vi alla känna och som ju ej kunna
förekomma under eu lagtima riksdag. Enligt en uppgift, som jag
erhöll från restaurantbolaget för några dagar sedan, hade medelomsättningen
under innevarande riksdag utgjort cirka 1,000 kronor per
dag. Då som sagt bolaget under urtiman räknade med en medelomsättning
av endast 600 kronor per dag för att rörelsen skulle kunna
•drivas utan förlust, så undrar jag, om det finnes någon enda i denna
kammare, som med dessa siffror för ögonen kan hysa några ^tvivel
om att icke affären under denna riksdag icke allenast skall gå ihop
utan även lämna vinst, i värjo fall så stor, att det stipulerade arvodet
av 1,000 kronor per månad kommer att bortfalla, och detta t. o. m.
om man räknar med något högre omkostnader på grund av 8-timmarsdagen.
Det är också påtagligt, att även bolaget resonerat pa detta
sätt, ty om man även i år räknat med exempelvis samma förlust stunder
urtiman eller cirka 15,000 kronor, så förefaller det ganska oförklarligt,
om bolaget hoppats få denna förlust utjämnad endast genom
tillåtelsen till servering av vin och pilsnerdricka och den därigenom
till äventyrs något ökade frekvensen. Jag erinrar i detta sammanhang
därom, att även enligt det- sista anbudet skulle bolaget ''ha ersättning
för den förlust som kunde uppstå efter den 1 juni.

Det torde sålunda med en sannolikhet, som gränsar till visshet
kunna sägas, att- den enda besparing, som skulle kunna ernås genom
att bifalla den föreliggande motionen, det är de 1,400 kronorna räntegottgörelse
å förlagskapitalet minus den ökade hyresersättningen för
viss”personal. Om denna sistnämnda beräknas till 700 kronör, så
skulle den stora besparing utskottet ställer i utsikt utgöra cirka 700
kronor. Det är hela affären.

Jag tänker, att vi sålunda kunna vara överens därom. att.en åtgärd
i motionens syfte ej ur några synpunkter har någon praktisk betydelse.
Utskottsmajoriteten vill emellertid göra gällande, att frågan
ej heller har någon principiell betydelse ur nykterbetssynpunkt. Sådana
principiella betänkligheter finnas dock, och de ha även framförts
under utskottsbehandlingen. . .

I en i denna kammare väckt motion vid 1913 års riksdag angående
spritserveringen i riksdagshuset, yttrar Ernst Beckman rörande
denna sak bland annat följande: »Ehuru frågan ur praktiska syn punkter

icke i och för sig äger någon större betydelse, har densamma

Lördagen deu 13 mar».

53 Nr Ä

likväl, på grund av deri principiella innebörd, som man i vida kretsar
tillmätt riksdagens ställning härutinnan, tilldragit sig uppmärksamhet.
Nykterhets vänner i olika delar av landet ha med kraft betonat
det önskvärda i att riksdagen, som efter hand i allt högre grad
tillkännagivit sitt intresse för åtgärder, syftande att verksamt höja
nykterhetssträvandena. i detta avseende föreginge med gott exempel
och uttalade sig för att i riksdagens lokaler rusdrycksutskänkning
icke måtte i fortsättningen förekomma» — och i eu i andra kammaren
väckt motion framhålles, att en dylik åtgärd skulle hälsas med
synnerlig tillfredsställelse inom stora lager av det svenska folket.

Dessa uttalanden torde i stort sett avspegla den stämning, som
ännu är rådande ute i landet. Sedan detta skrevs, har ju dock rusdryckshanteringen
ytterligare i väsentlig grad kringskurits och trängts
tillbaka, kraven på dess fullständiga undertryckande allt starkare givit
sig tillkänna, och det lär väl ej dröja alltför länge, förrän riksdagen
måste taga ställning till frågan om fullständigt rusdrycksförbud.
Att under sådana förhållanden åter införa alkoholhaltiga drycker
i riksdagshuset, därifrån de nu varit förvisade i 6 å 7 år, det
måste med nödvändighet uppfattas som en utmaning i de kretsar, där
man nu i stället går och väntar på åtgärder i motsatt riktning i allmänhet.
Att ett bifall till det föreliggande förslaget ur principiell
nykterhetssynpunkt innebär ett steg tillbaka, lär väl ingen förneka;
men, mina herrar, det är dock inte åt det hållet utvecklingen pekar
hän.

Till sist ber jag att få anföra ett yttrande av herr Swartz vid
förut nämnda debatt vid 1913 års riksdag. Han yttrade följande:
»Vi hava i riksdagshuset en restaurant, som besökes av åtskilliga riksdagsmän,
vilka icke egentligen äro att söka i första kammaren. Det
vill då synas mig, att man bör överlämna åt dem, som i främsta rummet
äro underkastade följderna av ett beslut i denna riktning, att också
avgöra saken. Det är icke vi, det är andra kammaren. Vi sitta
bär i förhand. Säga vi nej, hava vi därigenom gjort det omöjligt för
andra kammaren att fatta beslut om vad den anser riktigt och rätt.
Säga vi ja, överlämna vi därigenom åt dem, som beröras av frågan,
att besluta. Det är enligt min uppfattning tillräcklig anledning att
icke lägga hinder i vägen för andra kammaren att besluta så, som den
finner för gott.»

Jag vill adressera detta uttalande till de av kammarens ledamöter,
som endast kunna se denna fråga från enbart praktisk synvinkel.
Vill således medkammaren, som saken närmast rör, ha någon
förändring, låt då denna kammare själv taga initiativ och fatta beslut
först.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag på motionen och utskottets
förslag.

Herr Ny länder: Herr greve och talman, mina herrar! Jag
kan visserligen förstå, att den nu föreliggande frågan är synnerligen
ömtålig, i synnerhet för dem, som med förutfattade meningar
ivra för absolut förbud för användande i detta land av alko -

Om utakänkning
av Öl och
vin i rikadagsrestavranten.

(Fort*.)

Nr 23. 54

Lördagen den 13 mara.

Om utskånkning
av Öl och
vin i riksdagsreslawrantcn.

fPorte.''

iiolhaltiga drycker, huru svaga de än äro. För min personliga del
har jag alltid sökt att arbeta- för antagandet av sådana bestämmelser,
som synts mig kunna bidraga till att gorå Sveriges folk till ett
nyktert folk. Men att gå till ytterligheter i detta avseende bär
uppenbarligen visat isig icke kunna gagna denna. sak.

Om man ser den nu föreliggande frågan fullt opartiskt, måste
man val medgiva, att det ur uykterhetssynpunkt ieke kan ha någon
som helst betydelse, om riksdagsmänuen få rättighet att bär i restauranten
förtära icke allenast såsom nu svagdricka, utan även
s. k. pilsuerdicka -och vin. All sprit i övrigt skulle ju fortfarande
vara förbjuden. Att någon riksdagsman skulle känna sig frestad
att missbruka den nu ifrågasatta rättigheten, isynes mig icke gärna
kunna ifrågakomma. Ute på landsbygden, där man fått kännedom
om de strängt restriktiva bestämmelser, soni för närvarande
gälla beträffande serveringen av Öl i riksdagsrestauranten, där
haT man mycket förundrat sig över, att dylika bestämmelser skola
vara behövliga. Man håller före, att landets representanter skola
hålla sig nyktra, även om servering av pilsnerdricka och vin vore
tillåten. Där anser man det t. o. m. nedsättande för riksdagsmännen
att verkligen behöva stifta dylika lagar för sig själva.

Härtill kommer ock den omständigheten, att, såsom herrarna
av utlåtandet finna, de ledsamma och besvärliga ersättningsvillkoren
i uppgörelsen med (nuvarande innehavaren av ''riksdagens
restauran t skulle kunna alldeles bortfalla. Jag tror mig även veta,
att våra riksgäldsfullmäktige, som ha att ordna rörelsen på reistauranten
gärna skulle se, att en sådan ändring bleve genomförd,
som motionären påyrkar.

Då .sålunda ingen som helst skada eller obehag kan ske avett
bifall till motionen utan endast ekonomiska fördelar därav vinnas,
har utskottets majoritet ansett sig kunna tillstyrka, att första
kammaren måtte för sin del besluta, att hinder från riksdagens
sida icke möter mot att rättighet utverkas till utskärning inom
riksdagshuset av Öl och vin, till vilken hemställan jag nu, herr talman,
ber att få 3^rka bifall.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber först att inled ningsvis

få påpeka en anmärkningsvärd omständighet. Den ligger däri,
att när man tidigare här behandlat frågor av denna art, har det i regel
berott därpå, att man från förbuds- och uykterhetsvännernas sida
krävt skärpning i gällande bestämmelser och vidtagande av åtgärder,
som enligt deras mening skulle innebära ett skj-dd för strävandena för
folknykterhet. Vid de tillfällen hittills då nykterhetsfrågor i år behandlats
i denna kammare, har det däremot berott därpå, att man från
diametralt motsatta ståndpunkter påj-rkat utvidgning av försäljningsrättigheter
eller rätt till nya sådana på områden, där den hittillsvarande
lagstiftningen icke tillåtit dylika. Och jag måste, ehuru jag
icke alls har någon anledning att söka sak. finna det egendomligt, att i
båda de fall som förekommit motionerna väckts av representanter till -

Lorda/en deri 13 mars»

55 Nr 23.

hörande ett parti, som har totalförbudet pa sitt program. Jag måste Om utskänksäga,
att i denna omständighet ligger mellan parti deklaration och riks -™niriludågsdagsgärning
en skiljaktighet, som måsto betecknas såsom anmärk- re3iauranten.
ningsvärd. . . . (Korta.)

Huvudskälet för det motstånd, jag för min dol vill resa mot det
förslag, som andra tillfälliga utskottet nu framlagt, ligger givetvis
icke däri, att ett bifall skulle förorsaka ett i ögonen fallande missbruk
— ehuru jag ville erinra om att, när rättigheten att i riksdagshuset servera
rusdrycker borttogs, åtminstone åtskilliga av ledamöterna i denna
kammare påverkades i sitt votum av den omständigheten, att missbruk
varit förbundet med de tidigare i riksdagshuset förekommande rättigheterna.
Sådana missbruk konstaterades i sammanhang med frågans
behandling då. Huvudskälet ligger emellertid på det rent principiella
området. Hå böjde sig riksdagen för den uppfattning, som uttalades
från nykterhetshåll, att en av folkflertalet då ogillad •—- och jag vågar
säga fortfarande ogillad — och till sina verkningar tvetydig rörelse
icke bör bedrivas i riksdagens bus. För detta skäl böjde sig till
ecb med den gamla första kammaren och ansåg att, när man påyrkade
det från nykterhetsintresserades sida, kammaren icke ville säga nej till
kravet att taga bort rättigheterna i fråga.

Ytterligare, vill jag framhålla, att ett beslut nu av riksdagen i
överensstämmelse med andra tillfälliga utskottets utlåtande visst icke
kommer att vara så betydelselöst ur praktiska synpunkter, som man
har velat göra gällande. Jag fick för några veckor sedan från en ledamot
i stadsfullmäktige i en av våra städer en förfrågan, huruvida ett
beslut fattats, som innebure att i riksdagen rättigheter att åter servera
rusdrycker blivit beviljade. Vid behandlingen av liknande ansökan i
stadsfullmäktiges beredningsutskott både man uppgivit, att ett sådant
beviljande redan skett, och stödde man i detta samhälle sin argumentation
för bifall till framställningen just på den omständigheten, att
riksdagen själv, den nykterhetsvänliga riksdagen, funnit, att den borde
återgå från ett hittills upprätthållet förbud till medgivande av dylika
rättigheter. Jaig föranledes tro, att, om riksdagen nu skulle komma
att följa andra tillfälliga utskottet, skulle i många fall detta riksdagens
beslut komma att åberopas såsom ett efterföljansvärt exempel,
när det gällde att tillstyrka dylika ansökningar på olika håll i landet.
Både sökandena och vederbörande kommunalförsamlingar komma
säkerligen att åberopa detta precedensfall som utgångspunkt för beviljandet
av dylika ansökningar. Och därför är det fullständigt oriktigt,
när man här gör gällande, att ett beslut, som innebure bifall, icke
skulle komma att ka några praktiska verkningar ur nykterhetssynpunkt.

Härtill vill jag lägga, att den ekonomiska betydelse, som enligt
vad man ifrån utskottets sida gör gällande skulle vara förbunden med
ett bifall till utskottets förslag, existerar egentligen blott på papperet.

Ty hur förhåller det sig med restanrantbolaget? Jo, restaurantbolagets
stamaktier ägas av Stockhoknssystemet, som sålunda i det väsentliga
uppbär den vinst eller träffas av den förlust, som uppstår för restaurantbolaget;
Stockfiol insy,stemets vinst- eller förlustresultat återigen

Nr 23. 56

Lördagen den 13 mars.

Om viskänk- inverkar ju på dess leveranser av vinster till staten. Förhållandet är
riksdags- sålunda i själva verket det, att man icke alls kan resonera på det sättet,
restauranten. att vad riksgäldskontoret nu utbetalar för staten innebär en utgift,
(Forte.) och att det alltså är en faktisk sådan man här kalkylerar med. Det synes
så, men de facto ställer sig förhållandet helt anorlunda, och därför
blir hela detta ekonomiska resonemang alls icke så avgörande, som man
här gjort gällande.

Däremot vill jag säga, att om man genom ett beslut från riksdagens
sida komme att påverka frågan om andra upplåtelser i landet
—■ och det tror jag skulle bliva fallet i stor omfattning, när det blev
fråga om liknande utskänkninigsrättigheter — så skulle man därmed
komma att påverka jämväl den vinimport, som för närvarande pågår.
För min del vill jag säga, att man icke kan tänka sig en mera
obehövlig och skadlig import för närvarande än denna, som nu sker i
en omfattning som knappast någon gång tidigare. I andra länder ålägger
man sig importbegränsningar även beträffande rena nyttighetsvaror
för att förbättra sin ekonomiska ställning i förhållande till övriga
stater. Här fäster man icke ens det ringaste avseende vid en mer
och mer tilltagande lyximport sådan som vinimporten, utan man finner
skäligt att låta den ohejdat pågå utan att fästa något som helst avsende
därvid.

Om riksgäldsfullmäktige velat bedöma frågan även ur denna vidare
synpunkt, så hade kanske icke perspektivet tett sig så, att ett
bifall till det förslag, som här föreligger, skulle för landet, för staten,
innebära någon verklig ekonomisk fördel, utan då hade, tror jag,
synpunkterna tett sig helt motsatta. Då blir ett avslag den ståndpunkt,
som här bäst förenar sig med statens ekonomiska intressen.

Det skulle för övrigt, tycker jag, vara rätt egenhändigt, om denna
kammare, sedan på det sätt som skett ett stort antal medlemmar
ryckt in från de partier, som deklarerat sin anslutning till förbudsoch
nykterhetsträvandena, nu skulle medverka till införandet av en
rättighet, som den gamla första ''kammaren för sin del var med om att
borttaga. Jag vågar i det längsta tro, att det icke skall bliva fallet,
och därför, herr greve och talman, yrkar jag avslag såväl på motionen
som utskottets hemställan.

Herr Larsson, Jacob: Hen- talman! Jag tror, att vi kunna
väl, åtminstone rätt många av oss, vara ense om, att den siste
ärade talaren liksom reservanterna inom utskottet blåst upp donna fråga
till dimensioner, som den icke på något sätt har. Det allra bästa
beviset därpå är den siste ärade talarens anförande, då han här blandar
in spörsmålet om importförbud för vin och vilken verkan ett beslut
i enlighet med utskottets hemställan skulle ha på vinimporten.
Jag tror, att den siste ärade talaren ger mig rätt i, att den vinkonsumtion
på riksdagsrestauranten, som kan bliva en följd av ett bifall till
utskottets hemställan, är synnerligen minimal. Jag tror icke, att den
kommer att inverka det allra ringaste på vår handelsbalans.

Jag kan icke finna annat än att de herrar, som ställa sig avvisande
emot utskottets hemställan, lägga alldeles för mycket känslosyn -

Lördagen deri 13 mars.

57 Nr t*.

punkter på denna fråga. Den siste ärade talaren antyder, att man
nu skulle vilja ga tillbaka, till de förhållanden, som voro rådande före
år 191d. Det är nu ieke riktigt; det må väl den ärade talaren erkänna,
bore 1913 var det tullständig spritservering på riksdagsrestauranten.
Det är icke fråga om det nu, utan om att medgiva rättighet att servera
vin och Öl. Jag lår verkligen i likhet med utskottets ärade ordförande
saga, att man väl icke får vänta, att några riksdagsmän skulle taga
skada vare sig till kropp eller själ av att det här på riksdagsrestauranten
skulle serveras vin och Öl.

Jag tror mig vara, och jag tror också, att jag förut i handling
bevisat, att jag är lika varm vän av svensk folknykterhet som någonsin
den siste ärade talaren. Men, mina herrar, det bör vara litet nykterhet
även i bedömandet av nykterhetsspörsmål, och jag kan icke komma
ifrån, -att den siste ärade talaren bedömer frågan något onyktert.
Saken är ju helt enkelt den, att riksgäldsfn 11 mäktige hava framhållit
''ätt.efter det beslut som fattades 1913 det icke visat sig finnas några
möjligheter att få restauranten att bära sig. Det har varit ständiga
ombyten av restauratörer, och slutligen har knappast någon velat behålla
restauranten. Även i det nu .av restaurantbolaget avlämnade förslaget
förklarar bolaget sig helst vilja vara av med den och vill, att
staten skall övertaga den helt och hållet, men det förklarar sig villigt
att behålla företaget på egen risk, om bolaget får det tillstånd
som utskottet nu tillstyrker. Detta anser jag vara kärnpunkten i
hela frågan. Det bör icke kunna med något fog- påstås, att riksdagsmännen
ens delvis leva på statens bekostnad. Men det är just vad som
nu påstå®, därför att riksgäldsfullmäktige få bära risken för denna restaurant.
All den förlust, som uppstår, skola nämligen riksgäldsfullmäktige
ersätta; men nu erbjuder sig bolaget att driva rörelsen på egen
risk. Jag far i likhet med utskottets ordförande säga, att jag icke kan
se, att denna fråga involverar det allra minsta nykterhetspolitiska
spörsmål, utan det är en ren känslosak hos de herrar, som sätta sig emot
förslaget.

Jag ber attfå yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman,'' Carl Gustaf: Det är uppenbart, att den
siste ärade talaren håller på att närma sig »den förbudsståndpunkt»,
om vilken jag i mitt förra anförande talade. Det är den nykterhetsoeh
förbudsståndpunkt, som från fall till fall, när det gäller upplåtande
av nya försäljningsrättigbeter, ständigt svarar ja men samtidigt
ständigt deklarerar, att man är lika nykterhetsintresserad som den som
motsätter sig dem. Det är samma argumentation, herr Jacob Larsson,
som varenda en som yrkar bifall till dylika framställningar brukar använda,
utan undantag, ifrån den som tolererar för sin egen personliga
del det mest iögonenfallande missbruk ned till dem som stå på den
personliga absolutismens ståndpunkt, men likväl tillstyrka beviljandet
av dylika rättigheter.

.Tåg ber också att få erinra herr Jacob Larsson därom, att det icke
var i och för sig den import, som var förbunden med denna försälj -

Om utskänkning
av Öl och
vin i riksdagsrestauranten.

(Forts.)

Nr 23. 5»

Lördagen den lo mars.

Om viska åkning
av Öl och
vin i riksdagsrestauranten.

(Forte.)

ning, som jag talade om i samband med ökaid vininförsel, utan det
var det faktiska förhållandet, att ett steg tillbaka här i en hel mängd
fall skulle påverka upplåtelsen av liknande rättigheter landet ram.
och därmed enligt mitt förmenande jämväl påverka imnorten av vin.
Denna omständighet, som verkligen betyder någonting, underlät herr
Jacob Larsson visligen att beröra.

För övrigt ber jag att få säga. att det icke förefaller mig att finnas
så synnerligen mycket sammanhang mellan å ena sidan talet om
att här kommer egentligen ingenting att förtäras och å andra sidan
den förhoppning, som är knuten vid, att förtäringen dock skall ske i
så stor omfattning, att det därigenom skulle bliva möjligt undvika en
betydande förlust. Det föreligger såvitt jag förstår oförenlighet mellan
å ena sidan talet om att det är en mycket betydande statsförlust,
som det här gäller att undgå, och å andra sidan den meningen, att det
egentligen icke skall förekomma någon användning av vin m. m. att
tala om. Det går icke att argumentera på det sättet, att båda dessa
utgångspunkter för bifallsyrkandet på en gång samtidigt bliva täckta.

Jag vidhåller, herr greve och talman, mitt yrkande.

Herr Bäckström: Jag är visst icke okänslig för det huvudskäl,
som anföres från nykterhetshåll härvidlag, nämligen att man
icke skall taga ett steg tillbaka, när man en gång uppnått eu viss
position. Men det synes mig hava hänt åtskilligt, sedan riksdagen
år 1913 beslutade att taga bort serveringen av spritdrycker bär i
riksdagshuset. Jag erinrar om, att vi fatt en ny lagstiftning, som
givit pilsnerdricka eu särställning. Den gången gick ju gränsen vid
2 V4 %; allt som låg ovanför 2 Va % var rusdrycker, och endast svagdrickat
låg på andra sidan. Nu har pilsnerdrickat eu mellanställning,
och jag får bekänna, att jag mest tänkte pa pilsnerdrickat, när
jag väckte denna motion, på grund av att jag anser, att det svagdricka,
som man bjuder oss här i landet och icke minst här i huset
är så dåligt, att det icke kan anbefallas som måltidsdryck. Jag använder
det nästan aldrig själv.

Vidare vill jag erinra om att den nya rusdryckslagstiftningen
också givit oss skarpare preciserade utskänkningsbestämmelser för
vin och öl å ena sidan och spritdrycker å andra sidan. Detta kan
också motivera, att man tager under förnyad prövning, om man
skall lämna tillstånd till utskänkning av vin och Öl bär i riksdagshuset.
Däremot har jag, som jag hoppas att herr Ekman med tacksamhet
noterat, motsatt mig all utskänkning av spritdrycker här.
Då alltså nya faktorer hava tillkommit har det synts mig vara
berättigat att bereda riksdagen ett tillfälle att taga frågan om utskänkningen
i riksdagshuset under förnyad omprövning.

Jag vill ytterligare påpeka för herr Ekman, att denna motion är
väckt av mig privat och utan att jag konfererat med någon människa
om saken. Om jag ansträngt mig, hade det lätt nog kunnat bliva
en massmotion. Men jag har undertecknat den ensam just för att
poängtera, att detta icke är en partimotion, utan att det är som privatman
och visst icke som socialdemokrat som jag väckt den.

Lördagen den iö mars.

59 Nr 28.

Jag skulle vilja säga ett par ord till i anslutning till vad herr
Svvartz anförde år 1916. Den som avgjorde saken den gången var
herr Swartz. Hans anförande då har nyss citerats av herr Malmberg.
Herr Svärta sade då, att om vi nu här avsloge detta förslag, så
komme andra kammaren icke i tillfälle att taga ståndpunkt till frågan;
nu angår saken andra kammaren mer än oss — detta är kanske icke
så rätt i dag som då — därför skola vi bereda andra kammaren
tillfälle att fritt besluta. Jag vill säga, att det synes, som om man
kan tillämpa detta herr Swartz’ resonemang’ på den föreliggande
situationen också. Om vi nu bifalla motionen, går saken till andra
kammaren, och då få dess medlemmar tillfälle att besluta. Avslås
förslaget nu, få de icke något tillfälle därtill.

Jag tror, herr talman, att det icke innebär något principiellt
avsteg från den nykterhetspolitik, som man från riksdagens sida
velat föra här i landet, om detta lilla förslag skulle bifallas. Jag
tror, att det skulle göra riksdagsrestauranten mera besökt, mera populär,
och bidraga till att vi få bättre mat där. Det finns därför
göda skäl att bifalla motionen, och jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Greve Lagerbjelke: Herr greve och talman, mina herrar!

Riksgäldsfullmäktige hava i sitt utlåtande över den föreliggande motionen
uteslutande gått in på den ekonomiska sidan av saken. Jag
har nu här i dag begärt ordet huvudsakligen för att lämna några
ekonomiska beriktiganden rörande den förste talarens i dag optimistiska
beräkningar. Han kom till det resultatet att om restaurantbolaget
finge hålla på under en mera jämn frekvens, skulle det
icke bliva någon nämnvärd förlust. Detta är utan tvivel alldeles
orätt. Han började sina beräkningar med den uppgiften, att han
från restaurantbolaget skulle hava inhämtat, att den dagliga omsättningen
varit omkring 1,000 kronor. Hur han kunnat få denna uppgift,
är mig alldeles oförklarligt. Jag har haft tillfälle att allt
emellanåt följa dagskassan i min egenskap av riksgäldsfullmäktig.
Jag vill gärna medgiva, att till en början det verkligen emellanåt
förekommit en kassa på cirka 1,000 kronor. Sedermera har den i regel
varit avsevärt mindre. Jag har senast i dag efterhört, huru stor
dagskassan varit på sista tiden, och fick då den uppgiften, att den i
genomsnitt kan sägas uppgå till 600 och 700 kronor. Tillika har
jag inhämtat, att enligt restaurantbolagets beräkning, en dagskassa
av närmare 1,200 kronor skulle erfordras för att restaurantrörelsen
skulle bära sig under närvarande förhållanden. Den nuvarande omsättningen
är sålunda icke stort mer än hälften av det erforderliga,
och vad detta kommer att medföra för resultat, kan vem som helst
inse.

Under förra hösten gick rörelsen med en förlust för riksgäldskontoret,
såsom framgår av handlingarna, av 15,000 kronor. Jag medger,
att detta i avsevärd grad var att tillskriva den ojämna frekvensen.
I år tillkommer emellertid en annan omständighet, som för
rörelsen är mycket betungande, nämligen åttatimmar sdagen. Jag

Om utskänkninrj
av Öl och
vin i riksdags,
rcstauranten.
(Forts.)

Nr 28. 60

Lördagen den 13 mars.

Om utskänk- har tillfrågat restaurantbolagets direktör, vilka kostnader åttatimning
av öl och marsdagens genomförande kan anses medföra för restaurantrörelsen.

r Han beräknade då den ökningen i direkt personalkostnad till något
r (Vört*) över 1,800 kronor per månad. Därtill kommer självfallet ökade
kostnader i övrigt i ena och andra avseendet till följd av åttatimmarsdagens
tillämpning. Jag kan således icke komma till något annat
resultat än att, därest icke restaurantbolagets erbjudande kan komma
att antagas, det bliver en avsevärd förlust att driva rörelsen på hittillsvarande
sätt. Den ekonomiska sidan av saken bör dock icke bliva
ensam avgörande. Kan det anföras verkliga principiella skäl mot
anordningen, få dessa bliva bestämmande. Men jag kan icke finna,
att den principiella sidan av saken är så betydelsefull. Jag ber
att få framhålla att, när första kammaren förra gången gick med
på ett förbud för utskänkning, var det icke av principiella skäl.
Det har redan förut tillräckligt berörts av en föregående talare, och
jag kan i det avseendet inskränka mig till att instämma med honom.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr L arsson, Jacob: Jag anser mig tvungen att gent emot
herr Ekman på Gävleborgsbänken erinra — vad jag också antydde i
mitt anförande — att jag icke blott med munnen bekant, att jag anslutit
mig till strävandet för svenska folkets nykterhet, utan även i
handling visat det. Herr Ekman har säkerligen icke förgätit, att jag
dock i viss mån kan räkna mig till förtjänst, att för tre år sedan den
restriktiva lagstiftning vi nu hava, blev av riksdagen beslutad, emedan
jag i väsentlig mån bidrog till den sammanjämkning, som blev
riksdagens beslut. Således tror jag mig kunna peka på att jag verkligen
visat intresse för folknykterheten.

Då herr Ekman mot mig också ville göra gällande, att jag gjort
mig skyldig till motsägelser, då jag sagt å ena sidan att det här icke
komme att hava någon vidare effekt till nackdel för nykterheten, och
å andra sidan att det naturligtvis måste leda till ganska stor konsumtion,
om man skall kunna undgå ekonomisk förlust på restaurantrörelsen,
så får jag därpå svara, att jag icke kalkylerat på något sätt om
den blivande konsumtionen i restauranten och icke uttalat vare sig
några farhågor eller några önskningar i det stycket. Jag har blott
konstaterat det enkla klara faktum, att restaurantbolaget erbjuder sig
att om det finge denna rättighet, övertaga restauranten på egen risk.
Detta har för mig varit tillräckligt.

Herr Olsson, Oscar: Sedan herr Bäckström avgivit förklaring
rörande sin ställning såsom motionär här i kammaren, har jag icke
vidare någon anledning att själv gå in på de insinuationer gent emot
det parti, jag och herr Bäckström tillhöra, som herr Ekman under debatten
slungat fram.

Vad själva frågan beträffar, skall jag icke blåsa upp den till stora
dimensioner. Jag liksom herr Lagerbjelke är av den åsikten, att de
ekonomiska skälen icke äro av betydelse för denna frågas avgörande.

Körfågel! (lön 13 murs.

61 Nr 23.

Vad beträffar den av utskottets ärade ordförande framkastade insinuationen,
att bakom motståndet mot förslaget om utsköljning i riksdagshuset
skulle ligga någon farhåga från motståndarnas sida för omåttlig
konsumtion av Öl och vin på restauranten, så är detta ett av de skål,
som jag tycker äro bland de billigaste man kan anföra för sin ståndpunkt.
Ty denna ståndpunkt har, så vitt jag har mig bekant, icke alls
kommit fram, och det finnes därför alls ingen anledning att bemöta
densamma. När jag här uppträder till förmån för reservationen, är
det icke alls på grund av att jag tror, att riksdagsmännen skulle taga
någon skada till kropp eller själ av att Öl och vin utskänkes i matsalen.
Den frågan intresserar mig inte. Men saken står på sådant sätt
-— vilket även herr Jacob Larsson såsom gammal politiker borde kunna
inse utan att precis överanstränga sig — att vårt folk befinner sig,
såsom en hel del andra folk, vid utvecklingen av nykterhetsfrågan till
den punkten, att det för vårt land gäller rusdrycksförbud eller icke
rusdrycksförbud. Vi äro ännu icke mitt inne i kampen, men vi stå vid
begynnelsen och i förberedelserna till den avgörande kampen. Herr
Larsson sade. att han hört flera personer uttala sin förvåning över att
riksdagen ansåg det nödvändigt med en sådan inskränkning beträffande
alkoholutskänkningen, som här är gällande. Ja, jag tror, att jag
icke alls gör mig skyldig till överord, då jag säger, att det skulle väcka
indignation hos breda lager av vårt folk, om riksdagen upphävde den
begränsning, som i detta fall finnes. Som sagt, icke på grund av att
det skulle vara någon risk för missbruk från riksdagsmännens sida utan
på grund av den politiska situationen i nykterhetsfrågan just nu är det
som jag intagit min ståndpunkt. Här är helt enkelt fråga om riskdagen
skall taga parti mot förbudsfolket eller icke, och jag är högst förbluffad
över att herr Larsson förbigår denna synpunkt. Herr Jacob
Larsson sade, att han icke ställde sig på den ena eller andra sidan,
men herr Larsson torde knappt vara omedveten om, att i Sveriges bygder
ett riksdagsbeslut i den riktning, herr Larsson förordar, skulle uppfattas
på det Sättet, att nu har riksdagen tagit parti mot nykterhetsfolket,
mot ett, rusdrycksförbud här i landet. Det är det enda skälet
för mig, när jag avgiver mitt votum i frågan; och jag får säga, att
jag anser det i sin ordning, att det politiska parti, som fortfarande har
förbundet såsom en punkt på sitt program, tager hänsyn till den åsikten
i landet, en uppfattning, vilken, såsom jag tycker, har skäl för sig.

På grund av vad jag anfört får jag, herr talman, yrka avslag såväl
å motionen som utskottets hemställan.

Herr Möller: Då herr Ekman hade ordet, liksom när herr Rosén
talade i förmiddags, konstaterade jag, att valrörelsen redan börjat,
men jag får erkänna, att jag hade väntat en elegantare start av detta
ars valrörelse ån i frågan, huruvida man skall få förtära pilsnerdricka
här nere i källaren eller icke. Om man emellertid tror, att det kan
göras valpolitik även på denna lilla sak — och jag förstår att den siste
ärade talaren var rädd för det — ty endast så kan hans påstående förklaras
att, om man beslutar enligt utskottets förslag, det skulle be -

Om utskänkning
av Öl och
vin i riksdagsrestauranten.

(Forte.)

Nr 2a 62

Lördagen den 13 mara.

Om utskänkning
av Öl och
vin i riksdagsrcstauranten.

(Forts.)

tyda, att »riksdagen toge parti mot nykterhetsfolket» här i landet.
Eller vill han verkligen säga, att denna bagatell, som det nu är fråga
om, tillhör de oavvisliga krav, som nykterhetsfolket reser, och att det*
därest förslaget bifölles, nämnda rörelse skulle betrakta beslutet såsom
ett slag i ansiktet eller som en fruktansvärd utmaning mot sig? Jag
kan icke förstå, vad frågan om införande av totalförbud här i Sverige
över huvud taget bär att göra med detta, ty det som skulle ske, därest
motionen och utskottets förslag bifalles, är ingenting annat än att vi
undanröja en undantagslagstiftning för riksdagsmännen; och herr talman,
jag hoppas verkligen, att första kammaren skall visa sig hava
mod att göra det och att andra kammaren skall följa dess exempel.

Herr Malmberg: Det är de sifferuppgifter som lämnats av
riksgäldsfullmäktiges förste deputerade som föranlett mig att ännu begära
ordet. Det yttrades nämligen av greve Lagerbjelke, att omsättningen
i restauranten under pågående riksdag icke uppginge till den
siffra jag uppgav, eller till 1,000 kronor i genomsnitt. Jag ber att få
understryka, att jag erhållit uppgiften från restaurantbolaget. Det
förefaller mig egendomligt, om icke bolaget självt skulle hava reda på
dessa saker. En annan sifferuppgift, som lämnades av greve Lagerbjelke,
var att, för att affären skulle gå ihop, det fordrades ungefär
1.200 kronors medelinkomst per dag. Restaurantbolaget självt har i
sin skrivelse till riksgäldsfullmäktige uppgivit att det kan driva rörelsen
med endast G00 kronors medelinkomst. Vilken av dessa båda
uppgifter är den riktiga? Det är ju påtagligt, att om restaurantbolaget
icke har bättre reda på detta förhållande, är det omöjligt att göra några
beräkningar med avseende å den ekonomiska sidan av saken. Jag har
endast velat fästa uppmärksamheten härpå.

Herr von Ho f sten: Såsom ledamot av utskottet ber jag att få
vända mig mot två antydningar, som den ärade talaren på Gävleborgsbänken
lät undfalla sig. I sammanhang med att han förklarade, att
missbruk skulle hava förekommit här förr i världen å riksdagsrestauranten,
följde en antydan om att missbruk fortfarande skulle vara möjligt
efter en utsträckning av utskänkningsrätten. Det är ju fullkomligt
meningslöst. Vidare antydde han, att folkets flertal i landet fordrade
denna restriktions kvarstående. Jag tillåter mig säga, att jag
tror, att folkets flertal inom landet har den uppfattningen eller skulle
ytterligare få den uppfattningen, att ett avslag å motionen och utskottets
framställning faktiskt, om vill uttala ordet, skulle kasta ett skimmer
av löje över riksdagen, och detta vill jag för min del icke bidraga
till.

Man kärr icke heller frångå, att den ekonomiska konsekvensen å
ett avslag innebär, att riksdagen och därmed det skattdragande svenska
folket utsättes för sannolikheten att i varje fall få betala mellan 4,000
och 5,000 kronor om året för att här icke skulle få serveras Öl och vin:
och därjämte riskera att få ersätta den ekonomiska risk, som kan uppstå
därigenom att rörelsen går med förlust. Dessa tvenne praktiska

Lördagen deri 13 mars.

63 Xr Sft.

synpunkter torde vara så avgörande, att man icke kan annat än biträda
utskottets hemställan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: En ärad talare på Örebrobänken
påstod, att jag gjort mig skyldig till åtskilliga insinuationer. Jag
gjorde, såvitt jag förstår, ingen insinuation alls. Jag konstaterade blott
ett från min synpunkt beklagligt faktum, som ingen kan bestrida.

Herr Möller ansåg det icke möjligt att kunna konstatera bristande
överensstämmelse mellan ett partis allmänna deklaration och enskilda
ledamöters framträdande i riksdagen, utan att man samtidigt skulle
sikta på valpolitik. Menar herr Möller att en sådan erinran låter sig
icke göras annat än i sådant sammanhang, att man själv »syftar utåt»?
Är icke själva det sakförhållandet förkastligt att man i riksdagen uppträder
och gör yrkanden i strid mot sin öppet proklamerade ståndpunkt?
Vill hen- Möller göra gällande, att man av politiska hänsyn
bör underlåta att däremot göra anmärkning?

Herr Möller framhöll vidare, att om riksdagen nu bifaller utskottets
förslag, sker här icke något annat, än att man upphäver en för
riksdagsmännen gällande undantagslagstiftning. Således menar väl
herr Möller, som ju står på den allmänna medborgerliga likställighetens
ståndpunkt, att samma skäl, samma resonemang med fog skulle kunna
användas om vilken som helst matservering i landet, vilken har en viss
kundkrets, men icke äger rättighet att tillhandahålla denna vin eller
Öl? Från herr Möllers synpunkt bör således ingen sådan inskränkning
komma ifråga; där det skedde berodde på en undantagslagstiftning,
som jag förmodar han menar ingen borde underkasta sig. Konsekvensen
av det resonemang som här nu föres av herr Möller, är att
varje matservering icke skulle behöva tåla någon undantagslagstiftning,
utan ägde kräva rätt att servera t. ex. vin och maltdrycker i den
utsträckning, som här föreslås. Och samtidigt gör man gällande, att
fragan i nykterhetshänseende icke har någon betydelse, ja icke någon
som helst praktisk betydelse. Resonemanget pekar dock vida utöver
vad man därmed vill erkänna.

Herr von Hofsten sade, att man bör taga hänsyn til de ekonomiska
synpunkterna. Ett tidigare riksdagsbeslut gick ju i denna fråga ut på,
att riksdagen skulle frigöra sig från de ekonomiska synpunkterna;
man genomförde på nykterhetsfolkets tillskyndan en särskild lagstiftning
utan hänsyn till de direkta ekonomiska förluster för staten, som
därmed voro förbundna. Men sedan riksdagen fattat sådana beslut,
börjar man nu inom riksdagen förklara, att de ekonomiska synpunkterna
skola vara avgörande för ett motsatt ståndpunkttagande i nykterhetsfrågan.
Finnes det någon konsekvens i detta tidigare ställningstagande
och det resonemang, som föres i dag? Såvitt jag förstår finnes
intet sammanhang i detta.

Herr von Hofsten förklarade vidare, att den omständigheten, att tidigare
möjligen missbruk förekommit, icke utgjorde något bevis för. att
missbruk skulle förekomma hädanefter. Jag har icke yttrat mig om den
saken; men jag förmodar, att herr von Hofsten icke lärer kunna garan -

Om ut skä nkning
av Öl och
vin i riksdagxrestauranten.

.''Forte.)

Sr 23. 64

Lördagen den 13 mars.

Om utskärning
av Öl och
vin i riksdag srestauranten.

(Ports.)

Ang.

omläggning av
sättet för vissa
sakkunnigberedningar.

tera, att icke så kommer att ske. Den saken tror jag det är bäst erkänna
att ingen har i sin hand. Det är emellertid icke främst med
hänsyn till befarat missbruk, som jag yrkar avslag utan det sker ur
den synpunkten, att ett sådant beslut tydligt och klart skulle stå i rak
strid mot hela den ståndpunkt, som nykterhetssträvarna i Sverige och
jämväl svenska riksdagens ledamöter tidigare företrätt. Jag vidhåller
alltså mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i nu ifrågavarande utlåtande hemställt;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition,
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande vill, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, avslogs utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 57;
Nej — 39.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas andra kammaren.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj ds propositioner:

nr 201, angående pension till förra båtsmännen Carl Anton Julius
Pettersson Ekeby och Frans Johan Fröblom Wiberg; samt

nr 202, angående ersättning till 2:a klass sjömännen K. A. R.
Bengtzén i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 12, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Konungen rörande omläggning av sättet för vissa sakkunnigeutredningar.

I.ördugen den 13 milis.

65 Nr 23.

I en inom första kammaren vackt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 128, hade herr Antonsson hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t taga under
övervägande, huruvida departementen och ämbetsverken med biträde i
vissa fall av en, högst två verkligt sakkunniga personer kunde i flertalet
fall anlitas till nödvändigt utredningsarbete och därigenom åvägabringa,
att särskilda sakkunniga och kommittéer mera sparsamt än
för närvarande behövde tillsättas.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Antonsson: Herr greve och talman, mina herrar!
Anledningen till den av mig väckta, nu till behandling föreliggande
motionen är den, att kommitté och sak k u n ni ge v äsemde t i vårt
land tagit ett sådant omf ång samt kräver så betydande alltjämt ökade
kostnader, att från dessa synpunkter -skäl torde förefinnas att undersöka,
-o-m icke -en omläggning och begränsning kunde åstadkommas.
•Tåg kan naturligtvis påvisa en hel del fall, där utredningar pågått
under.en lång följd arv år och dragit betydande kostnader. Jag
skall -icke trötta mod att anföra något större antal, men vill -dock
nämna några. Jag skall då börja med att erinra om, att Kungl.
Maj:t den 17 november 1911 tillsatte en nykterhetskommitté.
Denna kommitté har sålunda fortsatt sin verksamhet -i -över nio
år. 1917 antyddes i ett meddelande från kommittén, att den snart
vore färdig med sitt utlåtande. 1918 gjorde -den ett bestämt uttalande,
att under 1919 skulle kommittén-s arbete vara fullbordat. I
det nu -sist, av kommittén avgivna yttrandet omnämnas, att den i
början av år 1920 skall hava sitt arbete fullbordat. Måtte nu kommittén
hålla -ord! Kostnaderna för nykterhet-skommibtén hava uppgått
till icke mindre än omkring 250,000 kronor.

Den 19 januari 1912 tillsattes sakkunniga för utredning av
bos-tadsfrågan; dess-a sakkunniga hava företagit resor i åtskilliga
länder och även inom vårt eget land. De konstatera, att bostadsförhållandena
här i landet äro ungefär likartade med dessa i
utlandet. Resultatet av deras verksamhet hittills föreligger
i ett par mycket störa -volymer, so-m förvaras i riksgäldskontoret.
Emellertid tillsattes år 1918 en ny hosta-dskommitté med
uppgift att avgiva förslag till ekonomiska byggnadsföretag.
Denna kommitté bär redan fuRgjo-rt sitt uppdrag. Den 2 mars 1920
tillsattes, ytterligare en hosta-dskommitté med uppdrag at-t utarbeta
förslag till -sooialhygieniska bostäder. I des-sa bostadsbristens tider
tycker man, att på -detta område redan befintliga utredningar
borde vara fullkomligt tillräckliga. Ritningar till en mängd olika
slag av byggnader och typer hava av förutvarande kommittéer
uppgjorts. Nu gäller -det icke utredningvar utan det är fråga om
att uträtta något, nämligen att arbeta och bygga hus i stället för

Första kammarens protokoll 1920. Nr 23. 5

Ang.

omläggning av
sättet för vissa
sakkunnigberedningar.

(Forts.)

Nr 23. 66

Lördagen den 13 mars.

Ang.

omläggning av
sättet för vissa
sakkunnigberedningar.

(Forte.)

att utreda och gorå upp förslag. Hustyper och ritningar hava vi
tillräckligt för närvarande. Kostnaden för sakkunniga i ''bostadsfrågan
har uppgått till omkring 375,000 kr.

Den 30 januari 1912 tillsattes en kommitté med uppgift att
utreda arsenikens skadliga verkningar och möjliga följder. Närmaste
anledningen till denna kommittés tillsättande var den »politiska
arseniken» i gamla riksdagshuset. Dess arbete har fortgått
allt sedan och är ännu icke färdigt. Kostnaden för denna
kommitté har vid 1919 års slut uppgått till 124,000 kronor. Slutligen
tillsattes den 31 december 1918 en skolkommission, bestående
av icke mindre än 15 ledamöter. Kostnaderna för denna kommission
hava under år 1919 uppgått till icke mindre än 126,000 kronor.
Jag har talat med skolman som jag ansett sakkunniga på detta
område, vilka för mig förklarat, att utredningen skulle mycket
väl kunnat företagas av folkskoleöverstyrelsen. Jag vågar naturligtvis
icke själv uttala mig ''därom, men det förefaller icke otänkbart,
att så lämpligen kunnat ske. Man blir förvånad över den höga
kostnaden, 126,000 kronor för ett år är ett häpnadsväckande belopp.

Till utskottet får jag emellertid framföra min tacksamhet för
att det ägnat min motion så stor uppmärksamhet och välvilja. Den
utredning, som föreligger i utskottets betänkande, bar utan tvivel
kostat mycket arbete. Slutresultatet är visserligen hemställan om
avslag, men hela motiveringen går ut på att motionen egentligen
borde bifallas. Av vissa formella skäl har utskottet ansett sig icke
kunna göra en sådan hemställan. Utskottet säger pa sid. 1: »Den
fråga, vilken motionären velat bringa under riksdagens uppmärksamhet,
berör ett förhållande, som länge varit föremål för ett rätt
allmänt intresse, vilket vid olika tillfällen kommit till uttryck
såväl inom som utom riksdagen.» Och vidare yttrar utskottet pa
sid. 5: »Av förestående redogörelse torde framgå, att motionären
berört en fråga, som onekligen är förtjänt av beaktande, _ särskilt
med hänsyn till dess ekonomiska vikt. Den starka utveckling, som
det ifrågavarande utredning,sförfarandet företett under senare tid,
och den därav följande snabba och betydande kostnadsprogressionen
äro helt naturligt ägnade att väcka en viss betänksamhet, och
det vore otvivelaktigt önskvärt, om utvägar kunde finnas att härutinnan
åstadkomma någon begränsning.» Till sist slutar utskottet
sitt utlåtande så här: »Då emellertid, såsom utskottet redan anmärkt,
den väckta motionen onekligen berör en fråga av beaktansvärd
ekonomisk innebörd, vågar utskottet förutsätta, att denna
fråga i allt fall kommer att bliva föremål för vederbörlig uppmärksamhet.
» Trots dessa vackra ord går utskottets kläm ut på, att
motionen icke bör till någon kammarens åtgärd föranleda. Jag förstår
mycket väl, att det föreliggande ämnet är av en ömtålig beskaffenhet,
som i hög grad berör personliga förhållanden, icke minst
ledamöter i riksdagens båda kamrar. Det är också därför jag i
så hovsamma ordalag som möjligt formulerat mitt vördsamma yr -

Lördagen den 13 mars.

H7

kaiide, nämligen, att riksdagen ville i skrivelse anhålla, det täcktes
Jvungl. Maj:t taga under övervägande, huruvida departementen och
ämbetsverken med biträde i vissa fall av eu, högst två verkligt sakkunniga
personer kunde i flertalet fall anlitas till nödvändigt utredningsarbete
_ och därigenom åvägabringa, att särskilda sakkunniga
och kommittéer mera sparsamt än för närvarande behövde tillsättas.

, .. J^der hänvisning till detta anser jag för min del. att ett biial!
till motionen icke på något som helst sätt skall verka stötande
pa någon. Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr Larsson, Jacob: Jag hade knappt trott, då jag
ahörde motionärens anförande, att han skulle sluta med att yrka
„ all till sin motion. Jag hade trött, att han icke skulle gorå
något yrkande. Jag anser mig dock böra yrka bifall till utskottets
hemställan, och jag tror, att utskottet har tydligt visat,
att ett bifall till motionärens hemställan både är olämpligt och icke
tillrådligt. Motionären har alldeles icke gjort en så blygsam hemstälian
som han själv låtit förmoda, utan framställt ett direkt positivt
förslag, vars godkännande av riksdagen skulle kunna medföra
konsekvenser, som nu icke kunna överskadas. Han vill nämligen, att
riksdagen skall meddela vissa föreskrifter om, huru dessa utredningar
skola verkställas; och det är alldeles uppenbart att, om riksdagen
skulle låta locka sig därtill, riksdagen finge vara betänkt på
att anvisa de medel, som skulle erfordras för att utrusta departementen
och de centrala ämbetsverken med de ''arbetskrafter, som
skulle erfordras för utredningarnas verkställande.

Jag ber därför att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr C la son: Efter det livliga intresse kammaren ägnade åt den
föregående frågan är det ganska naturligt, att kammaren icke har lust
att synnerligen debattera denna. Emellertid ber jag att få uttala
mm uppfattning, att denna fråga är ofantligt mycket viktigare än
den näst föregående. De förhållanden, motionären påpekat, äro sådana,
att det måste ifrågasättas, om från riksdagens sida icke något
borde göras i saken. Jag skall dock gärna erkänna, att det synes
rnig, som om det slutyrkande, till vilket motionären kommit icke i
alla avseenden är lyckligt. Det förefaller mig likväl, som om utskottet
med utgångspunkt^från motionärens yrkande kunnat giva sig något
närmare in på frågan och eventuellt föreslagit andra medel att
hava de olägenheter, som i varje fall måste sägas råda på detta område.
J ag tukt mig för några år sedan i en remissdebatt beröra denna
Daga. Jag framkastade mera på skämt det förslaget att, när
en kommitté tillsattes, borde man giva kommittéens ledamöter arvode
i en lallande skala, d. v. s. tämligen höga arvoden i början, vilka
småningom skulle efter hand sjunka. Jag sade, att jag framkastade
det iorslaget pa skämt, men jag tror, att det ligger något i den tanke

Nr 23.

Ang.

omläggning av
sättet för vissa
sakkunnig -beredningar.
(Forts.)

Nr 23.

68

Lördagen den 13 mars.

Ang. ur vilket det framgick. Jag tror nämligen, att sådana sakkunniga
omläggning av ^redare som de i kommittéerna sittande ofta arbeta mycket intensivt
^sakkunnig™ i början men sedan överlämnas det ej sällan en tid åt sekrete''
beredningar, raren och kansliet att fortsätta. ^ Under tiden slappnar intresse^ och
(Fort«.) arbetslusten, och så efter några år, då arbetet skall tagas upp igen,
äro kommitténs medlemmar mer eller mindre upptagna av andra intressen
och hava kanske också glömt en hel del av vad de från början
inhämtat rörande spörsmålet, och då blir det i viss mån att börja
om igen. Och ser man på budgeten tror jag också, att man måste erkänna,
att här äro ganska betydande kostnader som det gäller att
uppmärksamma. Det har också varit så, att i fråga om tillsättande
av dessa sakkunniga vid ett och annat tillfälle anmärkningar med
skäl gjorts.

Jag har velat yttra detta, därför att frågan synes mig så pass
viktig, att den nu icke borde alldeles tigas ihjäl, och det förefaller
mig önskvärt att, när den återkommer ett annat år, utskottet ägnar
den en något mera ingående behandling. Jag har icke något yrkande.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr vice talmannen.

Herr Larsson, Jacob: Jag ber att gent emot den sista
ärade talaren få erinra, att tillfälliga utskott sakna initiativrätt. Tillfälligt
utskott kan således icke på basis av en motion komma med
annat förslag än att helt eller delvis tillstyrka eller ock avstyrka motionärens
hemställan. Utskottet säger tydligt, att den väg motionären
föreslagit kan utskottet icke tillstyrka. Motionären har icke i allmänhet
yrkat vidtagande av åtgärder i visst syfte. Han har föreslagit
en alldeles bestämd åtgärd för att vinna sitt syfte, och då utskottet
funnit denna åtgärd icke kunna tillstyrkas, följer val därav,
att utskottet icke kunnat närmare, än vad som redan skett, inlåta sig
på motionen. Utskottet har ju erkänt, att det vore högst önskvärt,
att något kunde göras; men utskottet saknar all anledning och rätt
att med anledning av motionen närmare inlåta sig på vilka andra metoder,
som till äventyrs skulle kunna föra till målet.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder
framkomna yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Om de Icungl. Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåelottens
an- tände, nr 13, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
statsändamål Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om de kungl.

’ slottens anordnande för statens sjukvårdsväsen eller andra statsändamål.

Lördagen den 13 mars.

69 Nr 23.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 131, hade herr "[Vinberg hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte låta utreda, i vilken utsträckning de kungliga slotten kunde och
borde omändras och användas för statens sjukvårdsväsen, skolväsen eller
andra statsändamål, samt till riksdagen inkomma med förslag till
de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande med hänsyn till anförda
omständigheter hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Winberg: Herr talman! Jag har tillåtit mig hemställa
om utredning, huruvida och i vilken utsträckning de kungliga
slotten kunna och böra användas för särskilt viktiga andra ändamål
än vad nu är fallet; detta med hänsyn till den nuvarande bristen på
bostadslägenheter. Utskottet har helt naturligt — höll jag på att
säga — yrkat avslag på ifrågavarande motion och det med en synnerligen
knapphändig motivering. Jag förmodar, att utskottet ansåg
motionen i fråga vara av en särdeles obehaglig karaktär och för
övrigt av sådan art, att vidare utredning i frågan icke här kunde anses
påkallad. Jag skall emellertid, innan begravningen sker, be att
få framhålla ett par skäl för motionen.

Jag avser icke, att med tillmötesgående av de i motionen framförda
synpunkterna skulle vinnas så mycket rent praktiskt sett, därför
att den invändningen kan göras, att frågan är så obetydlig att,
även om en del av de kungliga slotten skulle kunna användas för andra
ändamål, dessa^ byggnader dock äro av en så ringa omfattning, att
de icke i någon mån kunna lösa den brännande bostadsfrågan. Jag
vill härtill erinra, att en sådan åtgärd dock kunde verka såsom ett
föregångsexempel,. som kanske icke skulle hava så ringa betydelse.
Det är naturligtvis icke bara en del kungliga slott, som stå obegagnade,
utan, med den vana för efterapning, som vårt lands överklass
besitter, har en del av denna överklass lagt sig till med

dubbla bostäder för att inte säga tredubbla. Man har sina
hus i staden och sina mer eller mindre stiliga villor på landet,
vilka bostäder, endera av dem, naturligtvis stå obegagnade största

delen av året. Den saken vågade jag icke röra vid i motionen, ty
då hade jag rört vid den heliga äganderätten, som är det farligaste
över huvud taget att röra vid här i landet. Men jag tror nog, att ett
beaktande av vad jag anfört — att detta är sådana byggnader som
svenska staten från början icke blott bekostat utan även för deras underhåll
årligen fått vidkännas rätt avsevärda kostnader — skulle under
så exceptionella förhållanden som nu råda kunna hava rätt så
god verkan, och jag skulle vilja till herrar monarkisters övervägande
särskilt framföra, huruvida denna institution egentligen har sådant
överflöd på popularitet, att man har rätt att misshushålla därmed,
och om icke en sådan åtgärd, som den här ifrågasatta skulle kunna
vara ägnad att öka populariteten. Det är en synpunkt, som icke

Om de kungl.
slottens användande
för
statsändamål.
(Forts.)

Nr 28. 70

Lördagen den 13 mars.

Om <k kungl. Varit bestämmande för mig, men som borde beaktas av dem, som i
vändcmd*nf6r den frågan har en motsatt uppfattning mot mig. Nu är jag övertystatsändamål.
gad, att riksdagen givetvis icke vill vara med om vad jag yrkat, dels
(Fort».) därför att man anser att frågan är obetydlig och å andra sidan rör
man sig på ett område där man är ömtålig och känslig. Jag anser
emellertid, att riksdagen inför de exceptionella förhållanden som nu
råda måste se till, att de bostadsutrymmen av olika art, som finnas,
i största möjliga utsträckning användas till nyttiga ändamål och att
omfattningen av de utrymmen, som stå obegagnade, nedbringas till det
minsta möjliga. Det är min uppfattning, att man för närvarande icke
kan åstadkomma en lösning av bostadsspörsmålet, med mindre man i
första band ser till, att man på ett klokare sätt använder de utrymmen,
som nu finnas. Då jag icke har någon utsikt, att »den nya demokratien»
beaktar en fråga sådan som denna, får jag naturligtvis
inför den situationen resignera, men hemställer i alla fall. herr talman,
om bifall till den av mig väckta motionen och avslag på utskottets
hemställan.

Herr Nyländer: Herr talman! Då andra kammaren för
ett par dagar sedan avslagit en med denna lika lydande motion,
kan ett bifall från denna kammares sida icke föranleda någon som
helst riksdagens åtgärd. I övrigt har ju riksdagen så nyligen som
förra året — 1919—, på statsutskottets hemställan, avslagit en
då väckt motion i samma ämne, och statsutskottet framhöll, att
de kungliga slotten genom en rikets ständers skrivelse upplåtits till
Kungl. Maj:t under vissa villkor att disponeras under Hans Maj:t
Konungens livstid. Under sådana förhållanden finner jag icke
någon som helst utsikt till framgång för motionen, och ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

(för utrotni* Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåavYostadsf
tande, nr 14, i anledning av väckt motion angående åtgärder för åstadohyra.
kommande av ett verksamt utrotningskrig mot bostadsohyra.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 197, hade herr Lindqvist hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning, i vad
mån åtgärder från statens, kommunens eller bådaderas sida kunde
vidtagas för åstadkommande av ett verksamt utrotningskrig mot bostadsohyra.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på grund av vad däri an -

Lördagen den 13 mars. 71

förts hemställt, att ifrågavarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Herr Lindqvist: Herr vice talman, mina herrar! Såsom
herrarna behagade finna, bär jag grundat min motion såväl på yttranden
från provinsialläkare som på en undersökning -av socialstyrelsen
och slutligen på ett uttalande från bostadsinspektionen i
Stockholm.

Utskottet börjar sin motivering med att säga att i likhet med
motionären anser utskottet det vara en ''angelägenhet arv stor vikt.
att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de olägenheter av skilda
slag, som orsakas av bostadsohyran. Jag hade väntat efter denna
inledning, att utskottet skulle kommit till något annat resultat,
än vad det gjort. Det har sagts mig att, när ett utskott icke nedgjort
en motionär allt för våldsamt, han plägar till utskottet framföra
sitt tack för välvillig behandling. Herr vice talman, mina
herrar, även jag skall iakttaga denna vackra sed och till utskottet
framföra mitt tack för välvillig behandling, ehuru jag måste säga,
att denna välvilliga behandling mera går ut över hostadsohyran än
över mdg som motionär.

I fortsättningen säger utskottet, att det torde vara möjligt att
med användande av 1919 års hälsovårdsstadga råda bot för ''de ''missförhållanden
som bär finnas, om hälsovårdsmyndigheterna iakttaga
detta. Den nya hälsovårdsstadgan föreskriver bland annat, att
hälsovårdsnämnderna i stad och på landet, -där sådana finnas, hava
att vaka över att sunda bostäder beredas invånarna. Den erfarenhet
j>ag har såsom rätt mångårig ledamot av hälsovårdsnämnd,
och som säkerligen delas av dem, som haft att syssla med liknande
angelägenheter, i en tid då bostadsmarknaden är så knapp som den
för närvarande är, icke allenast i vår stad utan över hela landet,
tyder på att idet näppeligen torde vara någon möjlighet för hälsovårdsmyndigheterna
att vidtaga de åtgärder, som i det syftet skulle
behövas. Hälsovårdsmyndigheterna få redan nu godkänna och
kunna i vilket fall som helst icke förbjuda användandet av bostadslägenheter,
vilka kunna vara rätt så underhaltiga och dåliga,
av det skälet, att en dålig bostad måste sägas vara bättre än ingen
bostad, och inför faran att låta personer stå utan hostad bär mera
än en gång Stockholms hälsovårdsnämnd fått lov att kompromissa
med hälsovårdsstadgans tydliga föreskrift.

Hälsovårdsstadgan föreskriver vidare, att bostaden skall vara
så anordnad, att sanitära olägenheter icke uppstå och att fara för
hälsan icke förefinnes Jag bär hos hälsovårdsmyndigheter gjort
en förfrågan, huruvida hälsovårdsnämnd skulle kunna med stöd av
hälsovårdsstadgan ingripa, och det svarades mig, att det torde näppeligen
finnas rum för en sådan tolkning av hälsovårdsstadgan,
som berättigar hälsovårdsnämnd att vidtaga åtgärder i detta avseende
Det är ju för övrigt eu synnerligen vansklig fråga för
nämnden att giva sig in på att avgöra detta, ty samtidigt måste

Nr 28

Om åtgärder
för utrotning
av bostadeohyra.

(Forts.)

Nr 23. 72

Lördagen den 13 mars.

Om åtgärder don giva svar på den frågan: Vilken skall avhjälpa olägenheten, är
^av Xoftads- det värden eller hyresgästen? Vilken är det som har åstadkommit
ohyra. denna otrevnad? Är det husägaren eller är det den som bor i lä(Forts.
) genheten? Det kommer alltid att uppstå tvist därom; värden säger,
att det är hyresgästen, ''och denne svär sig fri och säger, att
i mina möbler och mitt bohag fanns det icke, det fanns förut i
bostaden.

Jag skall icke tillåta mig att länge uppehålla mig vid denna
fråga, i synnerhet som man säger, att gröna politiker aldrig böra
hålla långa tal. Men jag skall vädja till herrarna, om ni icke
medgiva, att det är en skam och en förnedring för vårt folk, att
cirka 50 % av dess innebyggare äro besvärade av bostadsohyra?
Kan det då icke vara rimligt, att även staten vidtager någon åtgärd
för att avhjälpa det eller i varje fall låter verkställa någon
undersökning, huruvida från statens, kommunens eller bådaderas
sida kunde vidtagas någon åtgärd för dess utrotande? I detta sammanhang
ber jag få såga, att staten redan nu lägger ut medel
för vissa ändamål, som äro rätt närbesläktade. Så bär jag sett,
att såväl staten som kommuner anslå medel för råttors utrotande.
Och bär har dock icke begärts några medel utan endast helt blygsamt,
att man skall företaga en undersökning.

Man kan nu göra den invändningen, att redan nu finnas i
marknaden preparat, som kunna i mer eller mindre grad utrota
denna ohyra. Ja, det finnes sådana, som jag tillåter mig kalla
patent-medicin, under namn av insektspulver o. d. Och jag bär ookså
hört berättas, att dylikt insektspulver kan vara rätt verksamt, om
det användes kort tid efter sedan det framställts, men om det får
ligga i handelsboden några månader, kan det snarare vara ett gödningsmedel
än ett utrotningsmedel. Det låter mycket sannolikt, ty
den kraft som här skulle verka kommer naturligtvis att avdunsta.
Det är dessutom en stor kostnadsfråga för den enskilde att få vidkännas
utgiften därför. Det finnes på senaste tiden ett medel, som
såvitt jag försport är rätt så kraftigt, och det är cya-nväte. Men
detta cyanväte ar så fruktansvärt giftigt och farligt, att myndigheterna
måst i rätt så avsevärd grad kringskära rätten att använda
det. Så fordras för att kunna utöva denna verksamhet med cyanväte,
att man har av överståthållarämbetet eller Konungens befallningshavande
utfärdad resolution, samt att hälsovårdsmyndighet
giver sitt medgivande åt personen i fråga att syssla med det.
Har icke detta skett får -det icke användas. Detta har haft till
följd att i Stockholm åtminstone uppstått ett slags industri som
tagit hand om detta. Och därav bär åter följden blivit ett monopol,
som drivit upp priset i höjden. Det har meddelats från hälsovårdsmyndigheterna,
att man tager 20 kronor per rum. Det är alldeles
naturligt, att det är en synnerligt kostsam fråga för enskilda, låt
vara att man endast har ett eller två rum.

Jag skall, herr vice talman, stanna vid detta. Jag skulle helst
vilja framställa yrkande på återremiss av ärendet, föi såvitt jag

Lördagen den 13 mars.

73 Nr 28»

kan få något understöd för ett sådant yrkande, ock dét är så mycket
större anledning att fundera på det, som jag tror mig veta, att utskottets
ledamöter icke äro alldeles ense i denna fråga, även om
de som varit med om slutjusteringen varit ense. För den händelse
jag icke skulle få något understöd för denna min framställning om
återremiss eller det av någon annan anledning skulle anses opraktiskt
eller olämpligt, skall jag, herr vice talman, tillsvidare hemställa om
bifall till min motion.

Herr Nyländer: Herr talman, mina herrar! Som herrarna

finna, bär utskottet på det hela taget ställt sig synnerligen välvilligt
mot motionärens förslag, och utskottet har ansett, att kraftiga.
åtgärder böra vidtagas för avhjälpande av de olägenheter, som
orsakas av bostadsohyran. Men när* vi så nyligen soin förra- året
fått en -alldeles ny hälsovårdsstadga,''som ännu ej torde hava kommit
till full tillämpning, och då denna stadga obestridligen innehåller
en hel del bestämmelser rörande boningsrummen och deras
beskaffenhet i avseende å renlighet och dylikt, så att sanitära olägenheter
ej uppstå för dem, som därstädes bo, varjämte det blivit
bestämt, att särskilt bostadsinspektörerna häröver skola hava uppsikt,
så bär det synts utskottet, att man bör i någon män avvakta
den erfarenhet, som genom dessa bestämmelsers tillämpning kan
vinnas, innan någon särskild skrivelse i ärendet av riksdagen avlåtes.

Nu anförde visserligen den föregående ärade talaren, motionären,
att -den nya hälsovårdsstadgan ej -skulle i ifrågavarande
hänseende vara fullt tillämplig. Men utskottet har eu annan uppfattning
och anser, -att åtskilligt skall kunna vinnas, om stadgan
noggrant efterleves. Förnämsta villkoret för att ohyra ej skall trivas
i ett bostadsrum är uppenbarligen den, att största ordning och
renlighet samt även luftväxling -iakttage-s av ide i rummet inneboende
-såväl beträffande rummets möbler och husgeråd s-om ock
-rörande deras egna personligheter. Inspektörerna hava också till
uppgift att noga -tillse detta och giva erforderliga föreskrifter.

Att, såsom motionären nu föreslagit, till utskottet återremittera
ärendet t-orde nog ej kunna tjäna någonting till. Jag tror
näppeligen utskottet kan komma till annat resultat än det redan
gjort.

Innan sålunda, herr talman, mera erfarenhet vunnits rörande
tillämpningen av den nya hälsovårdsstadgans bestämmelser, bär
utskottet ej funnit -sig böra tillstyrka skrivelse i ämnet och jag
anhåller därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Kock: Jag ber bara att få såga, -att enligt den
erfarenhet, som jag vunnit, förekomma olägenheter av bostadsohyran
i väsentligt -mycket större utsträckning än -de flesta ana,
och -detta gäller icke bara -de enskilda hemmen utan även anstalter
av olika slag. Jag hör därför till dem, -som tro, att något bör

Om åtgärder
för uiroinii^f
av bostadsohyra.

(Forte.)

Nr 23. 74

Lördagen den 13 mars.

Om åtgärder
för utrotning
av bostadsohyra.

(Forts.)

åtgöras i ''detta ''hänseende, och jag tror icke det ärade utskottet haft
rätt, när det anser, att man hör avvakta någon tids erfarenhet av
hälsovårdsstadgans tillämpning, ty jag betvivlar, att denna stadga
kommer att hava någon vidare betydelse i detta avseende. Det förefaller
mig verkligen, att man icke bör försumma att gorå vad man
kan i denna sak.

Då emellertid den ärade motionären icke själv yrkat bifall till
motionen, så vill jag ej heller gara det, och idet kanske ej leder till
något resultat att återremittera frågan. Jag bär därför icke något
yrkande att framställa, utan vill bara uttala en förhoppning, att
genom någon åtgärd från myndigheternas sida eller kanske genom
motionären denna fråga till följande riksdag måtte komma tillbaka.
Att något måste göras och göras på^ ett effektivt sätt, är
ganska säkert. •

Herr Westman: Jag har begärt ordet för saga, att jag icke
varit i tillfälle att deltaga i utskottets beslut i ärendet, men om jag
deltagit däri, skulle jag utan minsta tvekan hava tillstyrkt bifall
till motionen. De skäl, »om utskottet anfört för sitt avstyrkande,
äro efter mitt förmenande, på intet vis övertygande. Å andra sidan
är det, som motionären och den närmast föregående talaren framhållit,
ur flera synpunkter av den allra största vikt, att staten ingriper.
I många fall .står den enskilde alldeles maktlös mot det
vitt spridda dåliga tillstånd, som motionären vill bekämpa.

För min del finner jag ingen anledning att tänka på återremiss.
Enligt min uppfattning är nämligen denna sak så klar, att det icke
bör möta några betänkligheter från kammarens sida att nu besluta
och att därvid bifalla motionärens yrkande. Jag ber därför att få
yrka bifall till motionen.

Herr Larsson, Jacob: Herr vice talman! Motionären har
ju lagt hela motionen så, att det är de sanitära olägenheter som vållas
av bostadsohyran, vilka framkallat hans förslag. Då är det ju helt
naturligt, att utskottet i första hand tagit under övervägande, om de
sanitära olägenheter, de rent sanitära faror, som kunna uppstå på
grund av bostadsohyran, möjligen kunde förebyggas med de medel,
som redan förefinnas? Och då kom utskottet till det resultatet, att
den nya hälsovårsstadgan otvivelaktigt lämnade möjlighet för hälsovårdsnämnden
att inskrida. Man kan icke åberopa sig på den erfarenhet,
som man hittills vunnit på grund av förhållanden, som ligga
bakom den nya hälsovårdsstadgans trädande i kraft. Det ^återstår
ännu att se, om hälsovårdsmyndigheterna i städerna och på. landet
finna sig kunna begagna den nya hälsovårdsstadgan för att i någon
mån råda bot på denna bostadsohyra, Visar det sig, att den nya
hälsovårdsstadgan icke därtill lämnar tillräckliga medel, är det
alldeles tydligt, att andra åtgärder måste vidtagas, men jag tror icke,
att man i allt fall står så hjälplös gent emot denna plåga, som man
antagit. Jag tror, att den närmaste åtgärden vore, att kommunerna,

Lördagen den 13 murs.

75 Nr 23.

varje kommun för sig, fager upp detta spörsmål, oeh att kommunerna Om åtgärder
anvisa tillräckliga medel för att bekämpa bostadsohyran. Därvid /''5r utrotning
behöver man icke inlåta sig på några spekulationer om vem som bär av b°8tads~
skulden, vem som har infört ohyran. Det är ett allmänt intresse det ,°p
gäller, och da bör olägenheten av ohyran på kommunens bekostnad
såvitt möjligt undanröjas. Klart är, att det här gäller en fråga, som
är synnerligen behjärtansvärd, men av hela det sätt, varpå motionären
lågt sin hemställan, ^ var det klart, att den pekade alldeles
direkt pa Jiälsovardsförhallandena och hälsovårdsmyndigheterna.

Därför tror jag, att utskottet haft ganska gott fog att intaga den
ståndpunkt, det intagit.

Jag ber att lå yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Cl ason: Det är möjligt, att utskottet haft gott fog
för den ställning det intagit, men det förefaller mig ändå, som om
kammaren i denna fråga, skulle kunna ha goda skäl gå ett steg längre
och bifalla motionen. Bostadsfrågan är ju en synnerligen viktig
och allvarlig fråga för närvarande, och vad som kan göras för att i
ifrågavarande avseende befrämja, att bostäderna också bliva sunda,
det bör göras. Jag önskar för min del hjälpa till att understryka detta
och jag ber därför att få yrka bifall till motionen.

Herr Björnsson: Herr vice talman! Under behandlingen
av denna fråga har det av ingen förnekats, att den är utomordentligt
viktig i och för sig och den är naturligtvis dubbelt viktig med hänsyn
till de farsoter, som kunna väntas, efter det kommunikationerna mellan
olika delar av världen tagits upp igen. Men det är icke endast
denna sak man bör betänka, utan också den rent tekniska sidan av
problemet. Det har i själva verket förut varit en mycket svår sak
att utrota . bostadsohyran i trähus. Blott ett effektivt medel tycks
hava funnits, att låta huset brinna. Men det har på sista tiden utarbetats
andra metoder, som äro fullkomligt effektiva. På grund av
de sanitära faror som kunna vara förenade med vårdslöshet vid deras
begagnande, kunna de emellertid icke utan vidare rekommenderas
till allmänt begagnande. Det har för mig således närmast varit
fråga om att acklamatisera dessa under krigstiden eller tidigare utarbetade
tekniska metoder i vårt land, och därför tror jag icke, att
hälsovårdsstadgan såsom sådan kan göra någonting. Med stadgar utrotar
man icke ohyran. Kraftigare medel än så erfordras.

Jag ber att få yrka bifall till motionärens hemställan.

Herr Lindqvist: Herr vice talman! Jag har besvärat med
att ånyo begära ordet, därför att jag tror mig hava funnit, att man
menar, att jag icke skulle hava yrkat bifall till min motion, men
det vill jag säga, att jag gjort. Jag har i förbigående sagt, att om
det finnes några sympatier för att ordna saken genom återremiss,
har jag inte något emot det, men jag har icke funnit några sympatier
för återremiss av ärendet och jag har yrkat bifall till den av
.mig gjorda hemställan i motionen.

Sr 23.

Om åtgärder
för utrotning
av bostadsohyra.

(Forts.)

76 l.ördagen den 13 mats.

Jag vill ytterligare säga endast ett par ord till följd av herr
Jacob Larssons resonemang. Han säger, att man skall vänta, tills
man sett verkningarna av den nya hälsovårdsstadgan. Det låter så
naturligt och riktigt, men när hälsovårdsmyndigheterna, som syssla
därmed, ha den uppfattningen, att hälsovårdsstadgan icke ger rum
åt dylika åtgärder, lärer det bliva en mycket lång väntan, innan
man kan vidtaga någon åtgärd i detta avseende. Jag ber särskilt
att få fästa uppmärksamheten på, att när man utdömer en lägenhet
eller över huvud taget inkallar personer till hälsovårdsnämnden i
dylika ärenden, kräves det av hälsovårdsnämnden, att den skall anvisa
något medel för olägenhetens avhjälpande, och i allmänhet plägar
man säga, vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas. Nu har man
ju icke annat att hänvisa till än till tidningsspalterna, till alla de
hundratals prenumeranterna, då något effektivt, av statsmakten erkänt
medel icke finnes.

Jag ber, herr vice talman, att få hemställa om bifall till min
motion.

Herr von K och: Herr vice talman! Då numera från flera
håll på goda skäl yrkats bifall till motionen, skall jag be att få
ansluta mig till dem, som yrkat bifall till densamma.

Denna kammare har ju ofta visat intresse för sådant, som praktiskt
kan gagna stora folklager, och jag tror, att detta är ett fall, då
man verkligen kan göra något till åstadkommande av trevnad för dem.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 33;
Nej — 52.

Lördugcn flen 18 mars.

77 Nr *Ä

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag Om åtgärder
av protokollet delgivas andra kammaren. Iår utrotning

av bostadsohyra.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga i1''orts )
utskotts utlåtande, nr 15, i anledning av andra kammarens beslut rörande
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om åstadkommande
genom statens ingripande av bättre anordningar för transport å
landsbygden av sjuka till och från sjukhus, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Herr Antonsson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till epidemisjukvården.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Vid föredragning av följande från andra kammaren ankomna protokollsutdrag nr

322, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, angående skrivelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag rörande inrättande av ett
statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll ställt
penninglotteri, samt

nr 323, med delgivning av andra kammarens beslut över dess andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder för ökad användning av fisk inom landet,

beslöt första kammaren hänvisa dessa ärenden till sitt andra tillfälliga
utskott.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
organisation av statsdepartementen i vad densamma rör jordbruksdepartementet
;

o nr 66, i anledning av utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående kolonisation å vissa kronoparker;

nr 67, i anledning av utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjord framställning angående åtgärder för höjande av det mindre jordbruket; nr

68, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till anordnande av utbildningskurser för
kontrollassistenter;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa med anledning av färdigställandet av dubbelspåret Könninge—-Ström
för statens järnvägar obehövliga markområden; samt

Nr 23. 78

Lördagen deD 13 mars.

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa Växjö hospital tillhöriga markområden.

Efter föredragning av de denna dag avlämnade kungl. propositionerna
hänvisades av dessa, nr 158, 168, 178, 180, 195, 212, 213 och
220 till statsutskottet, nr 179 till behandling av lagutskott, nr 200 och
204 till jordbruksutskottet, nr 201 och 202 till bankoutskottet samt nr
215 till bevillningsutskottet. Propositionen nr 221 blev på begäran
bordlagd.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att konsul Uno Steinholtz sedan den 11. 3. 1920 är sängliggande
på grund av lungkatarr med feber, intygas härmed.

Stockholm den 13. 3. 1920.

Olof H:son Forssel

med. doktor.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av förordningen
om landsting; och

nr 9, i anledning av väckt motion om viss utsträckning av den
proportionella valmetoden vid val inom landsting samt stads- och kommunalfullmäktige
;

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år
1921 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;

nr 13, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens för
år 1920 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande nödlidande
personer;

bevillningsutskottets betänkande nr 11, angående vissa delar av
tullbevillningen;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, angående dels verkställd granskning av riksbankens styrelse
och förvaltning dels ock användande av riksbankens vinst för år
1919; och

nr 20, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen om fri rättegång den 19 juni 1919;

Lördagen den 13 murs.

79 Nr

nr 17, i anledning av väckt motion med förslag till lag angående
rättshjälp åt häktad; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om åstadkommande
av praktisk och erfaren ledning och kontroll över statens järnvägars
# husbyggnadsarbeten; och

nr 17, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för
beredande av bättre bostäder åt befolkningen i övre Norrlands fjällbygder.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

På framställning av herr vice talmannen beslöts att de anslag, som
utfärdats till sammanträdets fortsättande kl. 8 på aftonen, skulle nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4,39 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Nr 23. 80

Söndagen den 14 mars.

Kungl. proposition
ang.
riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.

Söndagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr vice talmannen.

Föredrogs Knngl. Maj:ts proposition, nr 221, angående befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld.

Herr Örne: Herr vice talman, mina herrar! Man har med all
makt sökt få den proposition, som nu skall remitteras till bankoutskottet,
behandlad med en sådan blixthastighet, att riksdagen och dess enskilda
ledamöter icke skulle få någon tid att tänka på innebörden av
den begäran, bankofullmäktige genom regeringen framställt. För den
skull hade man planerat, att båda kamrarna skulle remittera den kungl.
propositionen utan bordläggning, att bankoutskottet utan att höra de i
denna sak kunnige skulle tillstyrka den och riksdagen sedermera i första
läsningen godkänna utskottets förslag. Lyckligtvis gick denna
plan om intet därigenom, att några ledamöter av denna kammare med
begagnande av sin grundlagsenliga rätt begärde propositionen på bordet
och sålunda beredde tillfälle till en smula övervägande.

Då jag nu går att yttra några ord i det föreliggande ämnet, måste
jag först på det skarpaste betona, att ingenting inträffat, som motiverar
en brådstörtad behandling av ett ärende, vilket i allra högsta grad
angår varje medborgare i detta land. Den omständigheten, att ett antal
personer de sista dagarna med begagnande av sin lagliga rätt utbytt
sina sedlar mot guld till ett belopp av sammanlagt några hundratusen
eller någon miljon kronor, är verkligen icke mera oroväckande,
än att den i grundlagen förutsatta ordningen för riksdagens behandling
av förekommande frågor kan iakttagas.

Yad man åsyftat med den ovanliga aktionen är följaktligen alls
icke att undgå en överhängande risk, som hotar riksbankens eller statens
bestånd eller som ens är ägnad att omedelbart åstadkomma några
mer avsevärda olägenheter. Nej, vad man velat är tydligen att genomtrumfa
en åtgärd, som, därest riksdagen får tillfälle till det grundlagsenliga
övervägande, enligt min åsikt icke kan komma att godkännas,
emedan den till sina konsekvenser måste bli fördärvbringande. För
min del beklagar jag djupt, att den första socialdemokratiska regeringen
i Sverige ansett sig skyldig att expediera till riksdagen denna
bankofullmäktiges plan. Att regeringen behandlat frågan som uteslu -

.Söndagen deri 14 mara. 81

tando en expedition^ tgärd, kan jag förstå därav, att flera av regeringens
ledamöter i sin tidigare verksamhet ådagalagt full förtrogenhet
med det föreliggande problemet och följaktligen aldrig skulle kunnat
biträda ett positivt initiativ från regeringens sida till upphävande av
riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar, d. v. s. hålla penningvärdet
uppe åtminstone i dess guldparitet. Det är emellertid icke min mening
att här behandla sakens politiska sida. Hela frågan är av den art,
som ställer den alldeles utanför det politiska området. Den är uteslutande
rent saklig, och det är från den synpunkten jag tänker se den.

Upphävandet av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar haren
rättslig och en ekonomisk sida.

Man må ha vilken åsikt man vill om nödvändigheten för riksbanken
att över huvudtaget hålla en guldreserv —- ett står fast: Genom
texten på varje sedel har riksbanken högtidligen förbundit sig till att
vid anfordran inlösa den med guldmynt. Någon rättslig grand att undandraga
sig detta åtagande finnes icke. Kan det icke fullgöras, så
är det en sak alldeles för sig. Då inträder det tillstånd, som i det enskilda
ekonomiska livet kallas betalningsinställelse och som, om det
icke kan hävas genom fullgörande av betalningsskyldigheten eller genom
överenskommelse med fordringsägarna, övergår i konkurs. En
sedel är reellt sett detsamma som eu av riksbanken utställd växel att
vid uppvisandet lösas av utställaren. För varje enskild föreligger en
ofrånkomlig plikt att infria en dylik förbindelse. En av den nu avgångna
regeringens allra sista åtgärder bestod i att för riksdagen framlägga
förslag till ny konkurslag. Tredje stycket i 3 § av denna lag lyder:
2 År godkännare av växel eller, vad angår växel, som är ställd att
inlösas av växelgivaren själv, den, som utgivit växeln, köpman och har
växeln blivit i hans närvaro protesterad för bristande betalning, vare
det sa ansett, som om han blivit pa sätt i andra stycket är stadgat, uppmanad
att betala växelskulden».

Och i det andra stycket heter det: »Har borgenär genom notarius
publieus eller genom två ojäviga personer uppmanat köpman att betala
klar och förfallen gäld, men har gäldenären det oaktat under en vecka
uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet, skall gäldenären försättas
i konkurs, sa framt borgenären inom tre veckor från denna tids
utgång det yrkar och gälden fortfarande är ogulden.»

. En. vecka sedan växeln blivit protesterad är sålunda den, som har
att infria växeln, skyldig att tråda i konkurs. Detta kan ju vid första
påseendet synas hårt, men det innebär närmare besett endast skyldighet
för gäldenäien att sköta sina affärer sa, att han kan fullgöra sina
betalningar i rätt tid. Den som vansköter sig, så att han icke kan
det, anses av konkui slagförslagets upphovsmän icke värdig att fortsätta
sitt företag. Tänk nu efter, mina herrar, vad detta har för konsekvenser
för den föreliggande frågan! Riksdagen är riksbankens ende
principal och bär inför landet hela ansvaret för dess förvaltning. Ett
godkännande av bankofullmäktiges begiiran måste inför allt folket
komma att framstå såsom ett erkännande, att riksdagen skött sin bank
sa, att den, om den vore enskild köpman, vore skyldig att träda i kon Första

kammarens protokoll 1920. Nr 23. 6

Nr ast,

Kungl. jrropo
sition amg
riksbankens
skyldighet al!
inlösa sedlar
med guld
(Forts.)

Söndagen den 14 mars.

.Nr SB.

Kungl. pro po
sition ang.
riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Forts.)

82

kurs efter 7 dagar, sålunda ett erkännande att riksdagen icke duger till
riksbankens principal. Eller skall man kanske ställa mindre anspråk
på Sveriges riksdag än på en liten lanthandlare, vilken som helst?
Riksdagen har garanterat, att de av riksbanken utställda sedlarna skola
ha sitt tulla guldvärde. Ha de genom den av riksdagen hittills gillade
diskontopolitiken under sista tiden nedgått under detta värde, kan jag
icke se annat, än att riksdagen, långt ifrån att själv lösa sig ifrån
garantien, måste ställa nödiga medel till förfogande för att fullgöra sin
borgen.

Nu invändes det kanske, att grundlagen förutser^ att riksbanken
under vissa utomordentliga förhållanden kan lösas från skyldigheten
att utväxla sina sedlar mot guldmynt. Jag har icke förbisett detta. Men
för att detta stadgande skall få tillämpas förutsattes, att så stora olyckor,
en sådan rubbning av det ekonomiska livet inträffat, att förpliktelserna
ej på något sätt kunna uppfyllas, exempelvis därigenom att
vårt land överfalles av en främmande makt och måste koncentrera alla
sina krafter på att avvärja anfallet, oberoende av om därvid den enskildes
rätt till liv och egendom måste åsidosättas. Ingen torde vilja påstå,
att ett sådant fall föreligger nu. Det är nämligen, mina herrar,
icke sant, att riksbanken är insolvent. Den har i sin hand alla de medel,
som krävas för att åter bringa upp sedlarnas värde i paritet med
guldet. Den behöver endast höja priset på sina tjänster, d. v. s. diskontot,
på ett lämpligt sätt. Att denna väg har sina olägenheter vill jag
icke söka bestrida. För många enskilda intressen blir en ränteförhöjning
i vissa fall kännbar. Men detsamma kunde med lika rätt sägas
till exempelvis av en mängd industriföretag, då staten såg sig nödsakad
att höja tarifferna på järnvägarna. För den störa massan av befolkningen
innebar den sistnämnda höjningen en betydlig fördyring av
levnadskostnaderna. Haka motsatsen blir följden av en ränteförhöjning.
Dess största inverkan kommer att bli en minskning i möjligheterna
att göra stora vinster på de mindre bemedlades bekostnad. Men
har Sverikes riksdag något intresse av att hålla denna möjlighet
öppen?

Jag kommer härmed, herr vice talman, över på frågans andra sida,
den ekonomiska. Riksbankens uppgift är att sköta landets betalningsmedelsförsörjning.
Den har att tillse, att de förefintliga betalningsmedlens
mängd noga svarar mot det verkliga behovet, vilket är detsamma
som att prisnivån skall hållas i det stora hela konstant. Huru
viktigt detta är, visste vi, mina herrar, icke före augusti 1914 — åtminstone
icke av egen erfarenhet. Men nu veta vi det. Vi kunna varje
dag läsa i tidningarna om de fruktansvärda följderna av valutans ruin
i Österrike och Tyskland. Och ha vi ögon att se med, kunna vi icke
undgå att märka, huru samma företeelse, ehuru i mindre skala, gör sig
gällande här hemma och tar sig utryck i den mest upprörande osäkerhet
i alla förhållanden. Särskilt har den svenska kronans minskade
köpkraft under de senaste åren gått ut över de minst bärkraftiga. Regeln
att den mycket har, åt honom skall mer givas, och den intet har,
från honom skall tagas även det han har, var visserligen före kriget i

Söndagen den 14 mars.

83 Nr 23.

flitig tillämpning, men under kriget liar den blivit grundvalen lör Kunyl. prop

nästan allt ekonomiskt umgänge mellan de besittande och de obesuttna,
mellan gäldenärer och fordringsägare. När kriget slutade, drogo vi
alla, som med stigande förtvivlan sago denna utveckling, en lättna.
n® s ^ yi väntade, att prisnivån skulle, om också icke precis falla,
sa dock stabiliseras, sa att avtal ocli förutseende beräkningar kunde i
det störa hela bliva beståndande. Vi hava misstagit oss häri. Efter
nagla månaders stillestånd i prisnivån och en del svaga tendenser till
nedgång, har prisuppskruvningen åter kommit igång med en häpnadsväckande
hastighet. När den om några veckor når allmänheten, komma
alla de fenomen, vi tidigare bevittnat, att göra sig gällande. Arbetare
och tjänstemän komma att med rätta fordra kompensation, och
denna kompensation måste uppvägas genom högre frakter, högre porto,
högre tillverknings- och distributionskostnader o. s. v. Vad spelar då
ett bifall till den föreliggande propositionen för roll härvidlag? Ja,
det förefaller mig ganska lätt att se. Visserligen är det otvivelakhgt
så, att guldinlösligheten icke är nödvändig för att hålla
riksbankens sedlar uppe i värde. Men denna guldinlöslighet är en
säker garanti mot att bankofullmäktige föra en sådan diskontopolitik,
som sänker sedlarna under guldvärdet. Inlösligheten är
sålunda från ekonomisk synpunkt endast ett regulativ, men visserligen
ett oerhört viktigt sadant. Bank o ful lm äk 11 ge ha enstämmigt vägrat
att anlita diskontoförhöjningens medel för att hålla valutan uppe. Detta
hamnar sig nu. I stället för att erkänna sitt misstag och höja diskontot,
till dess guldets utströmningstendens upphör, begär man nu, att
riksdagen skall avskaffa den besvärande regulatorn och låta skutan
driva med strömmen. Visserligen begäres här begränsning av tiden för
guldinlösningens suspension till den 30 september 1920. Men hur i all
världen skola förhållandena kunna förbättras före den 1 oktober i år i
sa hög grad, att vi då kunna återgå till inlösliga sedlar. Skall icke riksbanken
i oktober vara ännu mera oförmögen än nu att fullgöra sitt
åtagande att inlösa sedlarna, särskilt om det ligger någon mening i den
försiktiga antydningen, att en del av guldkassan skall användas för utländska
likvider under mellantiden? Det troliga är val, att vi måste
rakna med en urtima riksdag i början av oktober för att förnya den
n“ begarda insolvens förklaringen, och att då verkligt tvingande skäl
att bi lalla den föreligga.

... ?err Vlc® talman! Jag skall icke längre uppehålla kammarens
tid, ehuru val ärendets oerhörda vikt kan ursäkta även den längsta
debatt. Jag ber blott att få återkomma ett ögonblick till frågan om
ärendets handläggning. Till min förvåning hör jag nu, att bankoutskottet
redan skulle ha fattat ståndpunkt till den kungl. propositionen
utan att avvakta remissen från denna kammare. Om detta är sant, vad
ar detta för ett sätt? Med stöd av vilka grundlagsbestämmelser eller
eljest antagna grundsatser har utskottet förfarit på detta sätt? Har
fienden landstigit i Stockholms grannskap, eller vad har hänt? Såvitt
jag kan se, finnes intet skäl till detta beteende utom det jag redan anfört:
att fragan för att gå igenom måste genomtrumfas, utan att riksdagen
hinner sätta sig in i konsekvenserna. Om verkligt hållbara skäl

sition tiruj.
riksbanken ->•
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.

(Forts.)

Sr 23» 84 Söndagen den 14 mavs.

Kung!, propo- förefinnes för den ifrågasatta åtgärden, hade det naturliga varit, att
«ition ang. regeringen i förväg kallat riksdagens ledamöter till ett sådant hemligt
IhymghOait sammanträde, som flera gånger förekommit i utrikespolitiska angelär
Mosa sedlar genheter, och där berett såväl representanter för bankofullmäktige som
med guld. våra mest framstånde nationalekonomer tillfälle att framlägga de olika
(Forts.) synpunkterna på frågan, såvida en sådan hemlighetsfullhet skulle ansetts
behövlig vilket jag betvivlar. Nu har detta ej skett. Riksdagsmännen
ha icke haft tillfälle att läsa ens den torftiga och alls icke
övertygande motivering, som beståtts bankofullmäktiges förslag.

Därest remiss nu skulle beslutas, så kommer jag omedelbart att
väcka en motion i anledning av den kungl. propositionen. För denna
yrkar jag naturligtvis grundlagsenlig behandling. Är det sant, att
bankoutskottet förfarit med så ringa grad av jugement, att det redan
är färdigt med sitt betänkande, kommer jag för min del att yrka återremiss
till utskottet av betänkandet. Utskottet får då möjlighet att
tillkalla någon nationalekonom, exempelvis professor Davidson, om vars
obundenhet av alla partihänsyn och framstående skicklighet det ej kan
råda mer än en mening, samt att eventuellt även bereda riksdagens ledamöter
tillfälle att höra olika synpunkter i frågan. _ Vid en fullt fördomsfri
behandling av ärendet kan enligt min mening resultatet icke
bli mer än ett. Men därmed må bli hur som helst. Vad som har avgörande
vikt är, att riksdagen hävdar sin rätt att pröva alla förekommande
ärenden i grundlagsenlig ordning..

Herr Östberg: Herr vice talman! Mina herrar! Den senaste
talaren började med en kritik över detta ärendes formella behandling.
Jag vill erinra därom, att alla frågor, där åtgärden anses
böra tråda omedelbart i kraft, behandlas på ett liknande sätt. Jag
vill endast erinra därom, att, när fråga om tullförhöjning förekommer,
bevillningsutskottet utvecklar och riksdagen accepterar det allra
snabbaste förfarande, utan att det därför enligt sakens natur
blir föremål för kritik. Det är klart, att om denna åtgärd, som bankofullmäktige
nu begärt, är av vikt, så är det likaså av vikt, att åtgärden
kan vidtagas så fort som möjligt. Det är därför som ärendet
nu omedelbart har kommit på riksdagens bord. Ur den synpunkten
har man ock anledning att begära en så skyndsam behandling som
möjligt.

Från deras sida, vilka äro på det klara med, att denna framställning
bör avslås, är det naturligtvis klart, att de ha ingenting
emot att förhala saken så mycket som möjligt och att under tiden
väcka så stor opposition och så stort uppseende mot åtgärden som
möjligt.

Saken förhåller sig dock i själva verket så, att här rcke är fråga
om något ovillkorligt påbud. Här är fråga om ett vapen,_ som
bankofullmäktige ansett sig böra under den nuvarande situationen
begära, och det är fråga om, att riksdagen såsom riksbankens principal
skall sätta detta vapen i fullmäktiges händer. Huruvida det
sedan kommer att begagnas eller icke, måste bero på den prövning,
som bankofullmäktige sin plikt likmätigt hava att göra. I varje

Söndagen den 14 mars.

«T> Nr

fall är enligt föreliggande förslag åtgärden tills vidare begränsad
till tiden den 30 september i år. Om åtgärden sedan skall fortgå behöver
icke, såsom den förste ärade talaren anförde, riksdagen sammanträda
för att besluta därom, utan det vilar då i Kung!. Maj:ts
händer att därom bestämma.

Han menade i allt fall, att om man nu toge det här förslaget,
skulle man icke kunna stanna vid, att åtgärden skulle vara så övergående,
att den skulle upphävas, om den nu trädde i kraft, till den
30 september. Ja, det är naturligtvis alldeles omöjligt att spå om
framtiden. Vi veta icke, vilka händelser, som kunna förestå på det
ekonomiska och politiska området i denna upprörda tid, vari vi leva;
men om förhållandena på det ekonomiska livet få, som vi tro,
utveckla sig något så när normalt, så är det väl alldeles givet, att
Sveriges ekonomiska ställning bör vara betydligt bättre vid höstens
inträde än nu. Då hava våra stora exportartiklar, särskilt trävaror
och trämassa kunnat utföras, och valutan, betalningen för dessa artiklar
hunnit inflyta. Vår järnexport har naturligtvis också kunnat
tillföra landet åtskilliga medel. Det är klart, att vid den tidpunkten
bör landets ställning vara betydligt starkare än nu, då enligt salrens
natur den mest kritiska tiden med den största påkänningen inom bankvärlden
är inne.

Den föregående talaren anmärkte bland annat, att nu, då freden
inträtt, kunde man icke anse, att sådana extra ordinära åtgärder, som
vi vidtagit under krigets skede — ty vi hade ju dem då — skulle
vara behövliga. Ja, mina herrar, freden har visserligen inträtt nominellt,
men kriget pågår ju i stora delar av Europa, och dyningarna
av världskrigets storm äro kanske värre än själva stormen, ekonomiskt
sett. Ännu har icke det ekonomiska livet på något sätt kunnat
återgå i de banor, som det hade före kriget. Tvärtom råder
det i nästan alla länder ett stort kaos och stora svårigheter på det
ekonomiska området, och priserna ha naturligtvis till följd därav stigit
överallt.

Praktiskt taget råder dessutom i alla Europas länder det förhållandet,
att sedlarna icke inlösas med guld. I våra grannländer
Norge och Danmark är detta såsom också i den kungl. propositionen
framhållits genom lag befäst.

Så kom den ärade talaren in på riksbankens diskontopolitik och
vad riksdagen i detta sammanhang borde göra eller icke. Jag tror
icke, att det är lämpligt att i detta sammanhang upptaga den frågan.
Den diskontopolitik, som han förfäktar, är i övrigt, som han
själv framhållit tveeggad.

Han anförde vidare, att prisen ännu voro i stigande och att verkningarna
av de stegrade prisen skulle nog, om det också till en början
endast rörde den stora grosshandeln, i sinom tid komma ned till detaljhandeln.
Ja, det är svårt, att granska den index i alla detaljer,
varpå beräkningarna och förutsägelserna om prisförhöjningarna basera
sig; men jag vill fästa uppmärksamheten på att, om man ser
på siffrorna, såsom de från England anföras, är det egentligen tre
stora artiklar, som just nu bidragit till en prisstegring, nämligen

Kungl. ''j/ropo
sition ang.
riksbankens
skyldighet ali
inlösa sedlar
med guld.

(Forte.)

Nr 28. 88

Söndagen den 14 mars.

Kungl. propo- stenkol, bomull, trävaror och trämassa. På stenkols- och bomullsriksbankens
Poserna lära vi här i landet kunna utöva ytterst litet inflytande,
skyldighet att och fråga är om våra nuvarande penningförhållanden i förhållande
inlösa sedlar till pundkursen icke intaga en ställning, som kan betraktas såsom
med guld. skäligen normal. Vad däremot prisen på trävaror och trämassa an(Forw.
i går, så är det ju så, att ungefär 95 % av de varorna gå till utlandet.

Prisförhöjningarna på dessa varor måste sålunda anses i stort sett
vara till vår fördel, och således ha vi där att inhösta under nuvarande
förhållanden en högst betydlig vinst.

Vad som har skett, sade den siste talaren, har icke varit sådant,
att det borde från bankofullmäktiges sida föranleda den framställning,
som nu har gjorts. Jag vill icke döma härom, då jag icke sitter
inne med den kunskap, som därför vore erforderlig; men jag tager
för givet, att fullmäktige icke så mycket fäst sig vid vad som
för närvarande faktiskt skett, utan lagt vikt vid den tendens till
stegrad uttagning av guld, som enskildas åtgärder anses innebära,
och därför ansett det vara av vikt att hellre stämma i bäcken än i ån.
Huruvida denna åtgärd från deras sida varit fullt påkallad, därom
skall jag icke tillåta mig att uttala något omdöme. De ha emellertid
ansett det vara med sin plikt oavvisligt att göra denna framställning,
och då denna tillstyrkts av riksgäldsfullmäktige och framlagts
av regeringen, så har jag trott, att den enskilde riksdagsmannen
icke skulle kunna ta på sig det ansvar, som ligger däri, att man
vägrar Sveriges riksbank det vapen, som den ansett sig behöva,

Huruvida det vapnet kommer att användas, beror på fullmäktiges
särskilda prövning. Jag tror, att man har så mycket mindre
skäl att icke bifalla propositionen, som jag är alldeles övertygad där
om, att den föreslagna åtgärden i och för sig icke kommer att försämra
ställningen inom vårt land. Jag tror därför, att de hårda ord. som
den föregående talaren från sin ståndpunkt fällde om den här åtgärden,
äro betydligt överdrivna, och att, om man ser saken lugnt,
man icke har att i anledning av den här ifrågasatta skyddsåtgärden
väcka en storm.

Herr Wigforss : Det är naturligtvis tilltalande för en medlem
av det socialdemokratiska partiet att höra, med vilket förtroende
herr Östberg omfattar den nuvarande regeringen och att han anser
det vara riksdagens plikt att omedelbart och med denna blixsnabbhet
antaga en proposition helt enkelt därför att finansministern lagt
fram den. Men det får erkännas att vi, som stå denna regering betydligt
närmare och utan tvivel omfatta den med mycket stort förtroende,
trots allt icke ha så fullständigt och blint förtroende för den,
så att vi anse, att det icke kan vara skäl, att riksdagen får någon betänketid
på sig i denna fråga.

Det har väl icke undgått kammaren att bland dem, som begärde
bordläggning av detta ärende i går, var också jag. Och jag anser mig
skyldig att här förklara, varför jag på det viset bidragit till, att vi
här i kammaren fått ett extra plenum, som kanske många ansett vara
onödigt. Det är klart, att denna fråga måste åtminstone från en viss

Söndagen den 14 mura.

87 yr £5.

sida sett vara eu viktig fråga, eftersom regeringen begärt, att den Kung!,, proppskall
pressas igenom med denna oerhörda fart, men om man då frå- ^.f^ankens
gar sig, under vilka förutsättningar denna fart kunde vara förklar- skyldighet attlig,
tycks det, så vitt jag förstår, endast finnas två dylika förut- intim sedlar
sättningar. Den ena är, att det verkligen föreligger stor fara i dröjs- »*ed
mål. Den andra förutsättningen skulle vara, att meningarna äro (forts.)
så eniga i denna punkt, att det icke kan vara tal om, att riksdagen
bryr sig om att debattera saken. Jag tror, att båda dessa förutsättningar
saknas, ty vi få komma ihåg: Vad är det som hänt C Jo,

det har hänt, att bankofullmäktige sedan någon tid fäst sig vid att en
idel gulduttagningar ägt rum, som äro något större, än man hade
anledning förvänta. Att detta skulle motivera en sådan proposition
som den föreliggande, påstår väl ingen. Då måste väl nu under
den sista tiden, under de sista dagarna ha hänt någonting. Det har
hänt två ting. Dels har det förekommit i en daglig tidning en artikel
av eu nationalekonom, som uppmana r folk att taga ut guld,
men det är naturligtvis icke uppmaningen såsom sådan, som föranlett
propositionen, ty eu sådan uppmaning kan ju icke i och för sig anses
vara den farliga situation, som skulle motivera propositionen,
utan att denna uppmaning haft effekt. Jag vet icke, om jag yppar
något, som icke bör yppas, men jag vet inte något, som kan
hindra mig att omtala, att vi inom bankoutskottet fått den upplysningen,
att i fredags uttogs ur riksbanken 163,000 kronor i guld° och
i lördags 170,000 kronor i guld. Det är väl ingen, som kan påstå,
att detta är några belopp, som verkligen kunde motivera den oerhörda
snabbhet, varmed denna fråga skall behandlas. Om takten icke
blir hastigare i det följande, behöva vi en god del av detta år försatt
ta ut så mycket guld, så att det verkligen kan bli tal om någon risk.

I alla händelser finnes det icke någon som helst anledning att av
vad som redan skett vägra riksdagen den rätt till litet noggrannare
prövning, som man ändå måste anse tillhöra densamma. Jag
kan ej heller underlåta, att liksom den förste talaren påpeka, att
grundlagarna, i regeringsformens 72 §, bestämmes, när en dylik
inställelse av inlösning av sedlarna kan ske. Där står: »Dessa
sedlar skola vid anfordran inlösas av banken med guld efter deras
lydelse, dock att undantag därifrån, där sådant med hänsyn till
krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen nödigt,
må för viss tid medgivas av Konungen och riksdagen samfällt». Det
är väl ändå ingen, som kan påstå, att vi leva under någon svår penningkris.
Det har ej heller, så vitt jag förstår, fallit regeringen in
att motivera propositionen på detta sätt. Där står ingenting om en
.svår penningkris. Och det finnes då tydligen anledning att ifrågasätta
eu remissvägran. Av vissa skäl, som denna kammare torde
kunna uppskatta, vill jag icke själv föreslå en dylik vägran. Men
det förefaller mig, som om de medlemmar av kammaren, som särskilt
nitälska om grundlagens hälgd, kunde ifrågasätta, om det är
grundlagsenligt att remittera denna proposition. Man kan tycka,
att det är bra mycket att fästa sig vid formella ting, men fastän vårt
svenska folk liksom andra folk under kriget glömt så mycket, så
var det något före kriget faststående, att ett stadgat penningväsende

Jfr 28. 88

Söndogen den 14 mars.

Kungl. propo- Var för landets ekonomiska liv av den allra högsta vikt, och man
riksbankens ^ade lärt sig, att detta stadgade penningväsende kunde man icke
skyldighet att utan vidare och utan kontroll lämna i händerna ens på staten. Man
inlösa sedlar lämnade det, kan man säga, i händerna på centralbankerna, och det
■med guld. vågade man göra, därför att man visste att det icke berodde på cen(Ports.
) tralbankernas skön, huru mycket sedlar de skulle släppa ut och hur
de skulle sköta penningväsendet. Man visste ju, att det fanns någonting,
som hette sedelinlösning, och denna tvingade centralbankerna att
hålla en viss måtta. Om centralbankerna försökte sig på en politik,
som skulle verka försämrande på sedlarnas värde, strömmade guldet
ut och tvingade bankerna att vidtaga åtgärder för att draga in det
igen.

Att denna inlösning fattats såsom någonting i högsta grad betydelsefullt
för samhällena och deras ekonomiska liv, framgår av de bestämmelser
om sedlars inlösning, vilka återfinnas i lagen den 12 maj
1897. Det heter där: »Vägrar riksbanken, under vad sken det vara
må, att fullgöra vad i fråga om sedels inlösen banken enligt § 72 regeringsformen
åligger, må den, som innehar sedeln, därom göra skriftlig
anmälan hos Svea hovrätt, vilken, efter att däröver hava hört fullmäktige
i riksbanken, äger att med frågan enligt lag och författningar
förfara, över hovrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen
fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 kap. rättegångsbalken
sägs. Finner hovrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört
av bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, görc
hovrätten hos Konungen därom anmälan. Konungen prövar, vilka
utvägar, i överensstämmelse med grundlagarna, lämpligast må vidtagas
för att upprätthålla allmänna förtroendet och åter sätta riksbanken
i stånd att sina sedlar vid anfordran inlösa.» —- Det är klart,
att sådana ord hava till bakgrund en erfarenhet om vad sedlarnas inlösligket
faktiskt betyder för vårt ekonomiska liv. När den anledningen
i detta ögonblick icke föreligger, att riskerna genom gulduttagen
skulle vara synnerligen stora, kan man verkligen fråga sig: Kan
regeringen ha förutsatt, att meningarna äro så eniga, att riksdagen
bör utan grundligt övervägande kunna antaga förslaget? Med den
kännedom, jag bär om förhållandena, förefaller det mig, som om herr
finansministern icke behövde ha gått så långt för att finna personer,
som kunde med styrka påpeka för honom, att i denna fråga äro
meningarna mycket delade. Vi veta ju, att i vårt land liksom i världen
i övrigt det för närvarande utkämpas eu häftig fejd mellan målsmän
för olika meningsriktningar, om vilken som är den riktiga sedelpolitiken,
och att då utan vidare kasta fram denna proposition för
riksdagen och begära, att vi skola fatta position på ett ögonblick och
liksom prejudicera avgörandet av hela denna strid, tycker jag är bra
mycket begärt. Ty ingen skall dölja för sig att i detta ögonblick, då
frågan gäller om vi skola slå in på en mera restriktiv kreditpolitik, att
då tillgripa detta medel att klippa av de sista banden, som binda våra
sedlar vid guldet, det ser närmast ut som en offentlig förklaring, att
vi icke tro på möjligheten att vända tillbaka till guldmyntfoten.

Ja, det är ju ur dessa synpunkter, jag-har velat göra vad jag

»Souda^cn den 14 mara.

M Nr

kunnat för att få saken behandlad och någorlunda grundligt debatterad.
Jag skulle vilja sluta med att säga, såsom även den första
talaren yttrade, att det icke är glädjande, att såsom socialdemokrat
behöva se, att en av de första regeringshandlingarna av denna nya
socialdemokratiska regering är att räcka handen, såsom det tycks, åt eu
politik, som absolut måste anses gå emot de intressen, som det socialdemokratiska
partiet i första hand företräder, nämligen de breda löntagargruppernas
intressen. Ty man må visserligen tala om, att det
bär gäller hela rikets ekonomiska liv och icke bara en enskild samhällsklass,
och att det därför gäller att hålla näringslivet i gång.
Men när man synes förutsätta, att näringslivet endast kan hållas i
gång genom en ständigt fortgående prisstegring, så är detta i hög
grad betänkligt. Kapital skall bildas, men skall det bildas av dem,
som bliva mest lidande under denna ständiga prisstegring, d. v. s.
av löntagarna? Det är alltid varorna som först stiga i pris, och lönerna
komma först så småningom efter. Detta gäller både statens löntagare
och enskilda löntagare. Men det är deras sparade medel, som
är det nya kaipi talet, med vilket dessa uppsvingsperioder hållas vid
makt. Jag tycker för min del, att arbetarrörelsens representanter icke
borde räcka ens ett finger åt en politik, som vill, att landets ekonomiska
utveckling, nya kapitalanläggningar o. s. v. skola finansieras
på detta sätt med arbetarnas surt förvärvade slantar.

Herr statsrådet Thorsson: Herr vice talman! Mina partivänner,
som uppträtt och talat i denna fråga, ha varit synnerligen
förgrymmade över, att regeringen, såsom den förste talaren uttryckte
sig, velat trumfa igenom frågan, utan att ge riksdagen tillfälle att
pröva densamma. Det har naturligtvis icke varit någon som helst
begärlighet från regeringens sida att sätta riksdagen i trångmål vid
bedömandet'' av en fråga som denna. Men vid föregående tillfällen
då ärenden av samma beskaffenhet som detta behandlats har en liknande
anordning av förutvarande regeringar synts vara lämplig.

Då bankofullmäktige begärde, att regeringen skulle föra fram
denna framställning till bankofullmäktiges principal, riksdagen, betraktade
jag och mina kolleger i regeringen det som en plikt att tillmötesgå
deras önskan. Skulle det vara så, att riksdagens ledamöter
hava en annan uppfattning om ärendets behandling, då är det väl
ingen, som kan hindra riksdagens ledamöter att gå den vägen. Speciellt
ha ju de två ärade talarna lagt sig i selen på ett sådant sätt,
att ingen har rätt att göra någon anmärkning, att de på något sätt
försummat de intressen, som de företräda. Det bevisar mer än väl,
att denna fråga icke är en partipolitisk fråga, ty om man gjort det
till en sådan, hade ,iag väl tänkt mig, att vi icke skulle stå emot
varandra. Men om det i någon fråga är skiljaktiga meningar om,
hur man lämpligen bör gå fram, så är det just i denna. För min del
vill lag ärligt erkänna, att även om jag gör anspråk på att företräda
de breda arbetarmassornas intressen fullt ut lika mycket som någon
av mina värderade partivänner, som nu haft ordet, har jag det oaktat

Kungl. proposition
ang.
riksbanken*
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.
(Korta.)

Nr 28. 00

Söndagen den 14 mars.

Kungl. proposition
ang.
riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.

(Forts.)

icke kunnat dela deras uppfattning om, huru detta spörsmål bör
lösas.

Den förste ärade talaren anförde, att om riksdagen skulle bifalla
det föreliggande förslaget, skulle detta ställa riksbanken i samma
predikament som en person, vilken har blivit insolvent och därför behöver
inställa sina betalningar. Emellertid anförde han ju litet
längre fram i sitt anförande, att riksbanken i och för sig icke är insolvent,
utan att den mycket väl har möjlighet att inlösa de förpliktelser,
som den iklätt sig gent emot sedelinnehavarna.

Den mening, som de båda ärade talarna företrädde, syntes mig
framhäva, att om man endast kunde återhålla utsläppandet av sedlar,
så skulle därigenom många av de ekonomiska svårigheter, som vi
redan genomkämpat ha uteblivit och de ekonomiska svårigheterna
skulle även i fortsättningen utebliva, om vi blott liölle sedelstocken
nere. Otvivelaktigt får man icke förbise detta mycket viktiga moment
uti vår folkhushållning, att man håller sedelmassan inom vissa
gränser. Men jag ifrågasätter, om detta kan gå så enkelt, som man
från vissa håll så. starkt betonat. Jag erinrar mig livligt, att något
år efter krigsutbrottet förfäktade en av våra nationalekonomer med
mycken styrka att riksbanken redan då förde en felaktig politik,
därigenom att den släppte ut så många sedlar. Jag vill då erinra
om, att omedelbart efter krigsutbrottet skedde det vissa företeelser
här i landet, som riksbanksledningen icke hade något egentligt inflytande
över. Den första åtgärden riksdagen vidtog, när kriget
utbröt, var att ställa 50 miljoner kronor till Kungl. Maj :ts disposition
för att vidtaga vissa anordningar. För dessa 50 miljoner, och jämväl
för ytterligare miljoner, som redan voro disponibla hos vissa verk
och myndigheter, igångsattes omfattande varuinköp. Innan vi hunno
att riktigt fatta situationen, hade dels genom våra egna medelsdispositioner,
dels genom andra länders åtgöranden, våra varuhus tömts
på varor, och man åstadkom genom denna anordning en konstlad
prisstegring på varorna.

En annan nationalekonom framhöll någon tid därefter, att det
riktiga vore, om vi kunde sätta en spärr vid gränsen och där taga
hand om alla varor, som skulle gå ut ur riket och värdesätta dem
samt låta statsmakterna få den obehöriga stegring i varuvärdena,
som uppkom på grund av världsläget. Med de medel, som staten då.
skulle få till sitt förfogande, skulle staten taga emot de varor, som
importerades, utbetala de merkostnader, som varorna betingade och
sålunda utjämna den fördyring, som blev en följd utav det abnorma
förhållandet. Genom denna anordning skulle vi komma att mera
oberoende leva vårt eget liv. Naturligtvis skulle en sådan åtgärd i
väsentlig grad hava förhindrat vissa företeelser, som uppträtt under
kriget, och skapat en inre styrka, nationellt sett, som vi nu icke äga.
Men vi saknade organ härför, och de organ, som vi försökte begagna
oss av för att avvända olyckorna, hava blivit mycket klandrade och
man har påstått att deras förnämsta uppgift varit att försämra valutan.
En sak som enligt min uppfattning ägt ett avgörande inflytande
på prisbildningen inom landet är, att vi under särskilt de första.

Söndagen don 14 mars.

Öl Nr &

krigsåren skickat ut mängder av varor och därför fått mer eller Kungl. propomindre
säkra fordringar i utlandet. Därigenom har uppstått ett tom- sjtion amJruin,
vilket måste fyllas under ogynnsamma förhållanden varigenom
i och för sig frammanats nya prisstegringar. Samtidigt hava vi inlöst inläsa sedlar
förut i utlandet belånade värdepapper till omfattande belopp. med guld,.

Det ii r ju uppenbart, att en sådan sakernas ordning icke kan (Forts.)
annat un ha en ogynnsam inverkan på vår ekonomiska hushållning.

Om man har gjort missgrepp, vilket jag icke har möjlighet att bedöma
i den utsträckning, jag skulle önska att göra det, vill det
förefalla mig, att en sådan åtgärd, som att minska de utelöpande selarnas
antal, icke ensamt kan bringa jämvikt i förhållandena. Vi böra
dock erinra oss, att- sedlarna utgöra ju icke mer än högst 33 % av de
betalningsmedel, vilka användas i det allmänna varuutbytet; om
man indrager sedlarna, är det klart, att det i viss mån har en
inverkan. Men man måste då med samma intensitet vända sig mot
checker och andra betalningsmedel för att få den jämvikt, som man
strävar efter. Ett faktum är, att vi ha råkat i en ekonomisk situation,
som kräver, att vi äro aktsamma om de tillhörigheter, vi äga.

Herr Örne anförde ju, att det är riksbankens uppgift att svara
för landets betalningsvalutor, så att de hava behörigt värde. Såvitt
jag förstår, är det riksbankens uppgift att svara för detta även i
fråga om våra utländska valutaaffärer, och det vill ur den synpunkten
förefalla mig, som om det har en viss betydelse, att vi under just de
närmaste månaderna, som speciellt i fråga om den utländska valutan
kunna komma att sätta oss på synnerligen starka prov, hava att
tillgå medel, varigenom vi kunna tillbyta oss utländsk valuta. De förhållanden,
som existera i Mellaneuropa och Östeuropa, äro ju sådana, att
vi icke kunna avsätta de produkter, som vi ha lagrade. Omständigheterna
göra också, att vi till jämförelsevis höga priser måste inköpa
avsevärt kvantum varor västerifrån. Detta är ett förhållande, som
bringar vår handelsbalans och vår likviditet till utlandet i ett sådant
läge, att det, enligt min uppfattning, är riktigt, att man bibehåller
det största möjliga belopp av guld under riksbankens vård för att
med detta kunna tillbyta sig utländsk valuta. Det kan hända, att
jag tager fel i detta stycke, men jag har följt min övertygelse, och
jag har trott, att en diskontoförhöjning innebär icke endast fördelar.

Den innebär även vissa nackdelar, och enligt min uppfattning kan
den trycka mycket mäktiga grenar av företagareverksamhet, där
många tusen av landets befolkning, icke endast företagare utan även
arbetare, som ha anställning i dessa företag, äro djupt intresserade
av att de hållas i gång. Man kan riskera stagnation i produktionen,
som kan verka på sådant sätt, att landets ekonomiska resurser icke
kunna bära densamma. Det är min personliga uppfattning; och jag
har därför vid omprövning av detta ärende biträtt den uppfattning,
som kommit till uttryck i propositionen. Jag vill icke förneka,
att det inom regeringen finnes delade meningar om denna sak, men
regeringen bär ansett att detta är ett ärende, som refrerimren ändock
har att förmedla till riksdagen, såsom riksbankens arbetsgivare.

Nr 2&. 92

Söndagen den 1-1 mars.

Kumjl. jtropo•
sition ang.
riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med guld.

(Ferts.)

Herr Win berg: Herr talman! Av princip delar jag helt
naturligt den uppfattning, som bär uttalats av ett par föregående
talare, att ett ärende av så pass stor betydelse som detta icke bör
komma under allt för brådstörtad behandling från riksdagens sida,
och i den mån man kan saga, att så är tillämna! bär, gillar jag
den kritik, som i detta avseende riktats mot ett dylikt förfaringssätt.
I övrigt är jag av något annorlunda mening i vissa saker
än berrar Örne oob Wigforss, och detta beror kanske på att jag icke
i lika hög grad som dessa herrar behärskar det ämne, varom bär är
fråga.

.Tåg har den personliga uppfattningen, att man särskilt när
det är fråga om det ganska betydelsefulla faktum att söka hålla
prisnivån nere ur löntagarnas och arbetarnas synpunkt, överdrivit
betydelsen av de åtgärder, som i detta avseende kunna göras i fråga
om vår sedelpolitik. Efter som man emellertid kritiserat, att icke
nationalekonomerna av facket fått tillräcklig möjlighet att också
säga sitt ord, kan jag icke neka mig att framhålla den personliga
uppfattningen, att det knappast finnes någon vetenskap, som under
senare tider uppträtt så förvirrat som just nationalekonomin och
dess förespråkare. Jag erkänner villigt, att detta är ett område,
som det är ofantligt svårt att i dessa tider fullt nöjaktigt behärska.
Men när man ser, huru oeniga våra nationalekonomer av facket äro
och huru den ene kommer fram med ett förslag och den andre
med ett annat, som nästan alla, efter vad det åtminstone förefaller
lekmannen, mer eller mindre fullständigt hänga i luften, då
tror jag icke, att det är klokt att lägga avgörandet av en fråga så.
dan som denna enbart i deras händer; och jag vill säga, att det utslag,
som från det hållet under de senaste dagarna kommit fram,
då man rent av uppmanat allmänheten att rusa till riksbanken och
tillbyta sig guld i stället för sedlar, sannerligen icke är ägnat att
motarbeta den panik-lust, som ändå ganska lätt gör sig gällande
hos vårt folk. Efter sådana yttringar får man sannerligen ursäkta,
om åtminstone lekmännen icke kunna utan vidare anamma allt vad
nationalekonomerna komma med.

En annan sak, so-m föranledde mig att begära ordet, är just
det moment, som framförts och som jag förut berört, nämligen betydelsen
av att hålla prisnivån nere särskilt ur löntagarnas och ar
betarnas synpunkt. För min del skulle jag eftersom denna fråga
något vidrörts av herr Wigforss och då jag naturligtvis helt och
hållet instämmer i att detta är ett betydelsefullt problem, vilja säga
till regeringen: Vi ha under senare tid tillsatt en massa kommissioner
och kommittéer och använt mycket sakkunskap, åtminstone
rent kvantitativt sett. Det synes mig därför, att det spörsmålet,
att man bär göra allt vad som göras kan för att, om icke nedbringa
prisnivån, så dock söka stabilisera den och hålla den inom
samma gränser som för närvarande, under den allra närmaste tiden,
bör göras till föremål för en verkligt ingående utredning.
Det förefaller mig, att man icke kan lösa denna sak med att blott

.Sfiudngen ilen 14 mars. 9«*

peka på vår sedelpolitik, ty det hjälper icke enligt min uppfattning.
Det synes nödvändigt, att man vidtager även andra och
kraftigare åtgärder; och jag skulle vilja säga till regeringen, att det
i detta avseende verkligen är hög tid att låta såväl sakkunskapen
som lek munn aförstånd et undersöka, vad som är att göra.

Herr Cl ason: Jag -skall icke tiar ingå i något bedömande
av, huruvida de åtgärder, som föreslås i den nu framlagda propositionen,
lända till reellt gagn eller skada, då, såvitt jag förstår,
realdebatten återstår, och d-å propositionen så kort tid legat på
kammarens bord. Men med anledning av ett par yttranden, som
fällts under den föregående diskussionen, anser jag mig skyldig att
något beröra frågan om det i den kungl. propositionen ingående förslagets
ställning till grundlagen.

Jag ber då att få erinra kammaren -därom, att intill år 1914
förelåg en ovillkorlig skyldighet, för riksbanken att inlösa sina
sedlar. Vid krigets början 1914 befanns detta vara omöjligt, och
-man vidtog då åtgärder för att häva denna inlösnin-gsskyldighet.
Regeringen framlade då för riksdagen det förslag till grundlagsändring,
som nu är inskrivet i vår regeringsform. Denna grundlagsändring
antogs såsom vilande år 1914 och blev definitivt antagen
år 1915. Den innebär eu undantagsbestämmelse från den allmänna
regeln om riksbankens -ovillkorliga skyldighet att in-lösa -sina sedlar,
och d-et förefaller mig däTför, so-m om det skulle finnas goda skäl
för, att denna undantagsbestämmelse såsom andra sådana bör tolkas
restriktivt. Denna bestämmelse lyder att sedlar skola in-lösas
»dock att undantag härifrån, där sådant med hänsyn till krig, krigsfara
eller svår penningkris kräves oundgängligen nödigt, må för
viss tid medgivas av Konungen -och riksdagen samfällt» o. s. v.

Det är således tre bestämt utpekade fall, -i vilka ett sådant
förslag som det föreliggande kan antagas. Det ena fallet är med
hänsyn till krig, det andra med hänsyn till krigsfara och det tredje
med hänsyn till svår penningkris. Jag måste säga, att jag måste
ställa -mig mycket tveksam, huruvida något av -dessa fall för närvarande
rätteligen kan sägas föreligga. Fallet »krig» kunna vi
genast avfärda. Skulle det vara fallet »med hänsyn till krigsfara»,
förmodar jag, att vi, såsom skedde år 1914, skulle från regeringen
fått mottaga andra propositioner och förslag än enbart detta.
Skulle det åter vara det tredje fallet »med hänsyn till svår penningkris»,
-måste jag givetv-is ställa mig ytterst spörjande. Så vitt
j-ag förstår, kan man knappast saga, att det för närvarande här
i landet råder någon svår penningkris. Är det icke så, att bankräntan
vid utlåning är 6 Iranske jag misstager mig, men om
så är förhållandet, måste man verkligen ifrågasätta, huruvida det
tredje fallet föreligger. Jag har i den knngl. propositionen eftersökt,
om -där finnes något klarläggande av, vilket av dessa fall
regeringen åsyftat, men jag har där icke fått något svar — ett
förhållande soan för övrigt en föregående talare något närmare be -

st r *5.

Kunrjl. proposition
ang.
riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
med gvld.
(Korta.''1

Sr 23.

Kung}, proposition
ang.
riksbankens
skyldighet att
inlösa sedlar
■med guld.
(Pörte.)

94

Söndagen den 14 mars.

rört. Jag förutsätter emellertid, att regeringen, då den nu i adla
fall framlagt propositionen, är för sin del på det klara med, att
något av dessa fall föreligger. Jag skulle då vilja uttrycka den
önskan, att vi, när vi komma till realdebatten, få ett klart besked
på denna punkt, vilket vi icke synas ha fått i den föreliggande
propositionen. Detta därför, att, när man har en allmän, i grundlagen
inskriven regel och tillika vissa undantagsfall äro stipulerade,
meningen naturligtvis är, att man, om man vill gå på undantagslinjen,
icke får göra det därför, att man den ena dagen anser ett
undantag vara nyttigt eller gagneligt och den andra ett annat,
utan man måste hålla sig inom den av grundlagen föreskrivna
ramen. Det förefaller mig också, att man icke gärna kan tolka
dessa bestämmelser så pass vidsträckt, att man i tid och otid skulle
kunna företaga sig att använda de av grundlagen för vissa förhållanden
föreskrivna undantagsfallen. Ty under sådana förhållanden
utsätter man sig ju för den faran, att en riksbanksledning,
som kanske skött sig mer eller mindre klokt, eller någon annan, som
blivit uppskakad av ett eller annat förhållande, som han anser
inverka på vår penningmarknad, vill att detta undantagsstadgande
i grundlagen skall komma till användning, och detta skulle, såvitt
jag kan förstå, förslöa vapnets användbarhet för de verkligt föreliggande
fallen och gorå åtskillig skada.

Jag tillåter mig därför uttrycka den förhoppningen, att vi, när
vi komma till realdebatten. få bestämt besked om, vilketdera av de
tre föreliggande fallen föranlett regeringen att framlägga denna proposition.

Herr Wigforss: Bara ett par korta anmärkningar. Det
var ej min mening att i kväll taga upp någon realdebatt, jag gick
bara in på frågan i största allmänhet. Efter herr finansministerns
yttrande vill jag dock understryka, att jag är lika övertygad som
någon annan, att herr finansministern icke bara vill arbetarklassens
bästa utan hela landets bästa. Men det skulle vara önskvärt, om
den debatt, som kan följa, möjligen kunde förmå herr finansministern
att fästa något mer uppmärksamhet vid andra sidor av problemet
än dem han hittills mest haft att syssla med.

Det är tydligt, att ingen förnekar, att en diskontohöjning och
därmed följande prisfall är något i och för sig icke önskvärt för
vissa grupper av samhällets medborgare. Yad man med diskontohöjningen
vill ha fram är ju en depression, men om den kommer
för hastigt och medför krasch, kan detta leda till mycket farliga
följder.

Herr finansministern nämnde, att industriella företag kunna
få stoppa och att arbetarna bli arbetslösa, men å andra sidan se
vi vad som sker, om det är ständig uppgångsperiod. Under en ständig
prisstegring finansieras dessa kapitalanläggningar med att arbetarna
släppa till en del av sin lön. När man står inför dessa
båda eventualiteter, är det klart, att man måste söka finna en me -

Söudu^cn den 14 mars. 95

delväg, och då ha vi — det var detta mitt anförande gick ut på att
visa — en sekelgammal erfarenhet, om jag så får såga, som vi
vunnit under långa tider, och det är den, att ett stabilt penningvärde
är önskvärt, och att det icke är önskvärt, att ha ett penningvärde,
som, frigjort från guldet, kan stiga eller falla hur långt
som helst. Det är klart, att de åtgärder, som vidtagas, böra vara så
avpassade, att de icke leda till dessa svårartade kriser. Ett av
de skäl, som göra, att den som står på den ståndpunkt, där jag
står, icke är så fruktansvärt rädd, är att på samma håll, där man
talar om krisartade verkningar, säger man samtidigt, att en diskontohöjning
ej har något att betyda. Den måste regleras så, att
den icke kan ha några verkligt vådliga konsekvenser. Herr finansministern
nämnde, att vi få tänka på att icke bara minska sedelutgivningen,
ty det finns checker också. Det kan ju också finnas
många andra lektorer, som gorå, att en indragning av sedlar icke
bär en så våldsam effekt. Så mycket mer nödvändigt är det då,
att riksbanken använder de medel den har, för att icke kreditgivningen
lämnas för lösa tyglar

Herr finansministern yttrade två saker, som jag ej kan låta
bli att understryka för kammaren, därför att de ha betydelse för
ärendets vidare behandling. Den första var, att regeringen ej hade
någon önskan att pressa igenom detta ärende med en så svindlande
fart, om kammaren skulle vara betänksam. Den andra var, att
regeringen som helhet i grund och botten icke hade sakligt fattat
position till frågan, utan betraktade sig såsom den där hade att
expediera bankofullmäktiges förslag. Det är klart, att under sådana
förhållanden bortfaller en god del av den auktoritet, med vilken
denna proposition betraktats i kammaren. Det förefaller mig
då, att kammaren ej behöver vara allt för rädd att bifalla det av
herr örne väckta förslaget att, när hans motion remitteras, remittera
hela ärendet tillbaka till bankoutskottet.

Till sist vill jag säga ett par ord till herr Winberg. Det är
verkligen så, att nationalekonomerna bruka vara synnerligen oeniga
i många punkter, men långt ifrån att jag skulle vilja anföra detta
som ett skäl att nu icke lyssna till dem, tror jag, att det stärker
deras position i detta ögonblick; ty när människor, som så ofta
ligga i håret på varandra i vetenskapligt avseende till vardags, verkligen
någon gång fullständigt ena sig, ha vi utanför stående anledning
att två gånger betänka oss, innan vi gå rakt emot dem. Att icke
herr Winberg för övrigt tror så mycket på denna sida av saken,
att man kan med diskontopolitikens resurser inverka på priserna,
är kanske naturligt. Men jag vill framhålla, att vi kanske ha
skäl att inte ta herr Winberg så alldeles efter orden i den punkten,
ty herr Winberg är kanske listigare än en orm i detta fall. Visserligen
talade han, som om han ej trodde, att penningvärdet på detta
sätt försämrades; men det berättas ju, att en man, som icke står
honom så fjärran, den store lärofadern för alla bolsjeviker, Lenin,
skulle ha skickat ut parollen till sina anhängare i olika länder:

Xr -''a.

Kungl. projwaition
ang.
riksbankens
skyldighet åtf
inlösa sedlar
med guld.
(Förtid

Xr SJ 96

Söndagen den 14 mars.

Kungi. proposition,
ang.
riksbankens
smidighet att
inlösa sedlar
med guld.

(Forte.)

»Låt dem bara försämra penningvärdet; då kommer revolutionen!»
Det är kanske därpå herr Winberg tänker.

Herr W in ber g: Bara en replik till den siste talaren. Han
behagade i denna fråga draga in något, som jag icke trodde skulle
behöva förekomma bär, men det är tydligen ofrånkomligt. Jag vill
då säga, att det ju måste glädja mig ifall vi bolsjeviker ha så vederhäftigt
stöd för framarbetande av våra idéer som hela den sittande
regeringen, riksbanksledningen, herr Östberg m. fl. Då måste vi ha
alla utsikter att segra.

Herr Ö r n e: Herr vice talman! Jag skall fatta mig så kort som
möjligt, jag skall endast beröra en enda punkt.

Herr finansministern framhöll här de anledningar till priststegringen,
som vid krigets början lågo dels i att våra magasin länsades
på varor, dels i att regeringen fick anslag av riksdagen till att göra
stora inköp. Jag är fullt på det klara med den inverkan båda dessa
orsaker haft. Men det hör dock icke riktigt till det problem, vi för
närvarande diskutera. Beträffande verkan av ett höjt diskonto, är
den ju tvåfaldig, d. v. s. det har tvåfaldig inverkan på en faktor,
som här är ganska avgörande, nämligen sparsamheten. Dels kommer
användandet av sedlar att inskränkas till det nödvändigaste, och
•dels kommer man i ökad omfattning att insätta sina penningar i våra
banker och sparbanker för att få ökad ränta på dem; man inskränker
sin konsumtion så mycket som möjligt för att få åtnjuta denna ränteförmån.
Dessa två saker tillsammans är det, som i så hög grad ingripa
i mekanismen av denna apparat. Att man verkligen kan våga
tro på diskontoförhöjningens verkan, förutsätter naturligtvis, att staten
icke helt enkelt kommenderar riksbanken att för statsändamål utgiva
sedlar utan någon som helst genprestation, och använder dem till
statens uppköp.

Jag vill till slut säga till alla dem, som för ögonblicket finna det
med sina intressen förenligt, att priserna ideligen stiga och stiga, eller
i varje fall till bankerna, som icke ha något att invända däremot, alldenstund
de alltid få ut sin förtjänst även vid sjunkande penningvärde
— jag vill säga, att dessa böra erinras om, att man till slut kommer
till en punkt, då allt brister, och då inträda sådana förhållanden,
som för närvarande råda i Österrike och Ryssland. Jag har här,
herr vice talman, en prislista, som jag har anledning tro vara rätt
tillförlitlig. Den visar priserna i Moskwa den 4 november 1919. Enligt
den listan kostade denna dag 10 st. ägg 300 rubel, ett pud, d. v. s.
16 1/3 kg. rågmjöl 700 rubel, 10 st. cigaretter 60 rubel och en toaletttvål
200 rubel. Ett skålpund (d. v. s. 409 gram) hirs kostade 180
rubel, två glas mjölk 60 rubel, en ask tändstickor 30 rubel och 409
gram salt 350 rubel. Ett skålpund potatis betingade 50 å 60 rubel,
socker 350 rubel. En herrkostym kostade 20,000 rubel. d. v. s. efter
guldkurs 38,000 kronor. Ett par herrskor 7,000 rubel och ett par
stövlar 12,000 rubel. Ett medelstort äpple kostade 40 rubel. En
arschin eller 71 cm. av det enklaste kattun kostade 120 rubel.

Söndagen den 14 mar».

1)7 Nr 28.

Man kan naturligtvis fortsätta att driva ett samhälle med alltjämt
ökad försämring av penningvärdet. Men när man kommit upp
till eu sådan nivå, att penningvärdet börjar närma sig den vanliga
makulatnrens och man gör bättre i att använda det otryckta papperet
som bytesmedel, då störtar det hela samman; och då komma alla
samhällsklasser även de, som tro sig hava fördel av de ständigt stigande
priserna, att finna att det länder dem till den största skada.

Efter härmed .slutad överläggning hänvisades ifrågavarande
kungl. proposition till bankoutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Eöredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 8 och 9, statsutskottets utlåtanden nr
5, 13 och 33, bevillningsutskottets betänkande nr 11, bankoutskottets
utlåtanden nr 12 och 29, första lag-utskottets utlåtanden nr 16 och 17
samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 16
och 17.

Herr Lind väckte en motion, nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till ny konkurslag.

Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Herr Örne avgav en motion, nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten
att inlösa av banken sedlar med guld.

Denna motion hänvisades till bankoutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

På framställning av herr vice talmannen beslöt kammaren kl. 9,30
e. in. att för handläggning av ett viktigt ärende ajournera sina förhandlingar
till kl. 10 e. m.

Då förhandlingarna kl. 10 e. m. återupptogos, anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 10,02 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Kandi. 2^’oposition
aiu/.
riksbankens
skyldighet aft
inlösa sedlar
med guld.

(Forts.)

Första hammarens protokoll 1920. Nr 23.

Nr 23. 98

bandagen den 15 mar*.

Måndagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr vice talmannen.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankontskottets
utlåtande nr 23.

Herr Widell avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 239, angående dyrtidstillägg å förhöjning i dagavlöning för visst
manskap vid armén och marinen.

Motionen blev på begäran bordlagd.

På hemställan av herr vice talmannen beslöts att bankoutskottets
utlåtande nr 23 skulle på föredragningslistan till morgondagens plenum
uppföras först bland två gånger bordlagda ärenden.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 10,13 f. m.

In fidem

A. v. Krusenstjermt.

Stockholm 1920. Kung!. Boktryckeriet, P. Ä. Norstedt & Söner.

Z0J3S&