RIKSDAGENS PROTOKOLL Riksdagens protokoll 1919:35Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1919:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1919. Andra kammaren. Nr 35.

Lördagen den 12 april, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskpttet Kung!. Maj :ts å kammarens
hord vilande proposition, nr 390, angående anslag, nnder vissa
förändrade förutsättningar, till bestridande av kostnaderna för en förberedande
utredning angående en rättegångsreform.

§ 2.

Vidare föredrogos va.r för sig och remitterades till statsutskottet
de på kammarens hord liggande motionerna nr 421 av herr Waidén
m. fl. och nr 422 av herr Kjellberg.

Härpå föredrogs motionen nr 423 av herr Leo; och överlämnades
nämnda motion, i vad den anginge pensions- och indragningsstaterna,
till bankoutskottet, så vitt den rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos och hänvisades
till första särskilda utskottet motionerna:
nr 424 av herr Norman m. fl.; och
nr 425 av herr Kalilslröm m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 426 av herr Andersson i Stockholm; till

jordbruksutskottet motionen nr 427 av herr Carlström;
till andra särskilda utskottet motionen nr 428 av herr Lövgren i
Nyborg; och

till statsutskottet motionen nr 429 av herr Karlsson i Surte.

§ 3.

Bevillningsutskottets nu föredragna betänkanden nr 29 och 30
bordlädes åter.

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 35.

1

Nr Bo.

2

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang.

införande av
representativt
system, i den
kyrkliga kommunen
m. m.

§ 4.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets
memorial, nr 39, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut, i fråga
om bankoutskottets utlåtande nr 36, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungd. Maj :t angående utredning och förslag i fråga
om ändrade bestämmelser rörande vården om sparbankernas angelägenheter
och förvaltning.

§ 5.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, som
härpå föredrogs, blev ånyo bordlagt.

§ 6.

Till avgörande förelåg nu konstitutionsutskottets utlåtande, nr
17, i anledning av väckta motionär dels om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående eu anbefalld utredning om införande av representativt system
i den kyrkliga kommunen, dels ock angående överförande till den
borgerliga kommunen av ärenden rörande folkskoleväsendet m. m.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 38, hade herrar
Leander och Jeppsson hemställt, att riksdagen ville besluta att hos
Kungl. Maj:t göra hemställan om, att i samband med utredningen,
huruvida och i vad mån representativt system skulle kunna införas
jämväl i den kyrkliga kommunen, måtte tagas i övervägande, huruvida
icke alla kostnader för kyrkliga ändamål ävensom för folkskoleväsendet
borde beslutas och handhavas av den myndighet, som hade
sig anförtrott att besluta om kommunens ekonomiska angelägenheter
i övrigt, samt huruvida icke för dylikt fall kyrkoradsinstitutionen
borde i sina huvuddrag bibehållas.

Vidare hade herr Berglund i en likaledes inom andra kammaren
väckt motion, nr 222, föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning, på vilka grunder ärendena rörande
folkskoleväsendet, skolbiblioteken och vården av vanartande och
i sedligt avseende försummade barn skulle kunna överföras till den
borgerliga kommunen och om förslag i nämnda syfte.

Konstitutionsutskottet, till vars behandling ifrågavarande motioner
hänvisats, hemställde,

1) att herr Berglunds motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda; samt

2) att riksdagen i anledning av herrar Leanders och Jeppssons
motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning
ekonomiska angelägenheter jämväl i vad de avsåge kyrkliga ändamål
skulle kunna handläggas av den .myndighet, som ägde besluta om den
borgerliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

Lördagen den 12 april, f. m.

3 Nr 85.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

''beträffande utskottets hemställan

av herr K. J. Ekman, vilken med instämmande av herrar Bellinder,
von Mentser, Hulling, Schyller, friherre Fleetwood, Henrikson,
Norman och Nilsson i Antnäs ansett, att herrar Leanders och Jeppssons
ovanberörda motion bort av utskottet avstyrkas; och

av herrar Hellberg, Olof Olsson, Gullberg, Jansson i Edsbädken,
Engberg och Persson i Tofta, vilka, ehuru de i sista hand röstat för utskottets
förslag, önskat, att utskottet måtte hemställa om utredning
(eventuellt i samband med redan pågående utredningar), huru det viktiga
önskemålet om enhetlighet i den kommunala förvaltningen i stället
för den nu rådande dualismen skulle uppnås; samt

beträffande motiveringen

av herr von Mentser; och

av herr K. J. Ekman, med instämmande av herrar Bellinder och
Hulling.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Norman: Herr talman! Då jag deltagit i detta ärendes

behandling i utskottet och ävenledes reserverat mig emot utlåtandet
under punkt 2, men genom något förbiseende icke kommit att bliva
antecknad som reservant i vad det gäller motiveringen under punkt
1, skall jag be att få yttra några ord.

Det är här fråga om tvenne motioner, varav i den ena, den av
herr Berglund, hemställes om utredning, »på vilka grunder ärendena
rörande folkskoleväsendet, skolbiblioteken o. s. v. skola överföras till
den borgerliga kommunen och om förslag i nämnda syfte». Utskottet
har avstyrkt denna hemställan under hänvisning till pågående
utredning.. Men detta avstyrkande utlåtande är synnerligen välvilligt
motiverat och innehåller påståenden, som jag för min del icke
kan vara med om. Så t. ex. kan jag icke vara med, då det här heter:
»Att den borgerliga kommunen lika väl eller bättre än den
kyrkliga kommunen kan vårda folkskoleväsendet jämte därmed sammanhörande
ärenden är tydligt» o. s. v. Om detta också i några
fall, vad städerna beträffar, kan vara riktigt, så vill jag påstå, att
det icke är riktigt, vad landsbygden beträffar. Ty där är väl i
regel så, att prästen, kyrkostämmans ordförande, är den mest kvalificerade
att vara ordförande i sin kommuns högsta myndighet över
skolväsendet. Jag skall icke ingå på någon vidare kritik av denna
motivering. Jag skall endast tillkänagiva, att jag ifråga härom
fullt ansluter mig till den av herr Ekman m. fl. avgivna reservationen,
och att jag således beträffande punkt 1 yrkar bifall till utskottets
avstyrkande utlåtande men med ogillande av utskottets
motivering.

I den andra, av herrar Leander och Jeppsson avgivna, motionen
önska motionärerna, att riksdagen ville besluta göra en »hem -

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
m. m.
(Forts.)

Nr 85. 4

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. ställan om att det i samband med utredningen, huruvida och i vad
mtlD representativt system må kunna införas jämväl i den kyrkliga
system^ den kommunen, måtte tagas i övervägande, huruvida icke alla kostnader
kyrkliga kom- för kyrkliga ändamål ävensom för folkskoleväsendet böra beslutas
munen m. m. handhavas av den myndighet, som har sig anförtrott att besluta
(Forts.) om kommunens ekonomiska angelägenheter i övrigt, samt huruvida
icke för dylikt fall kyrkorådsinstitutionen bör i sina huvuddrag bibehållas».
I denna fråga har utskottet ställt sig på motionärernas
ståndpunkt och förordat en utredning i ärendet. Jag kan icke heller
vara med om detta och har därför här låtit anteckna mig bland de
reservanter, som yrkat avslag på utskottets hemställan. Men jag
vill litet närmare belysa utskottets motivering, vilken i. vissa punkter
synes mig vara inkonsekvent. Här står sålunda till att börja
med, att »det i herrar Leanders och Jeppssons motion framställda
önskemålet, att alla kostnader för kyrkliga ändamål böra beslutas
och handhavas av den myndighet, som har sig anförtrott att besluta
om kommunens ekonomiska angelägenheter i övrigt, synes utskottet
vara förtjänt av tillmötesgående». Sedan heter det litet längre
fram i utskottets motivering, att det skall dragas upp en gräns mellan
»de kyrkliga utgifter, scm böra överföras till den borgerliga
kommunen, och de kyrkliga utgifter, som uteslutande böra^ vara en
den kyrkliga kommunens angelägenheter». Alltså är det på det ena
stället fråga om samtliga kostnader för kyrkliga ändamål, men sedan
kommer en reservation häremot.

Här förekommer också ett stycke i utskottets motivering, där
det talas om, att frågor om utgifter för anläggning och underhåll av
kyrkogårdar, vilka beröra icke blott statskyrkans medlemmar utan
samtliga en kommuns medlemmar, äro av den natur, att bestämmanderätten
över dessa frågar bör tillkomma samtliga kommunens
medlemmar. Längre fram i samma stycke förekommer emellertid
en passus, som är något svårbegriplig. Det heter nämligen, att om
rätt till utträde ur statskyrkan utan att anmäla övergång till annat
kyrkosamfund kommer att medgivas och den kyrkliga kommunen
under sådana förhållanden kommer att bestå av färre antal medlemmar
än den borgerliga kommunen, skulle det inträda en orättvisa,
om de av den borgerliga kommunens medlemmar, som icke
tillhöra statskyrkan, skulle vara befriade från att deltaga i anläggandet
och underhåll av kyrkogård. Jag förstår nu icke riktigt
meningen häri. Jag fick icke klarhet härutinnan inom utskottet
och hade ingen anledning att som reservant närmare nagelfara utskottets
motivering. Men det är väl ända så, att även personer, som
icke tillhöra något kyrkosamfund, då de gå bort skola jordas pa
kyrkogården och sålunda icke böra vara° befriade från att deltaga i
kostnaderna för anläggning och underhåll av kyrkogård. _

När det emellertid talas om, att utgifterna för anläggning och
underhåll av kyrkogård böra fråntagas den kyrkliga beslutanderätten
och helt och hållet överlämnas till den borgerliga kommunen,
framställer sig den frågan: då det i regel är så på landet, att pa
kyrkogården finnes en kyrka, huru skilja mellan kyrkan och kyrko -

Lördagen den 12 april, f. m.

5 Sr 35.

gården, huru draga upp gränsen mellan de områden, som tillkomma . Ang''
vardera av dessa? Detta blir givetvis en ganska tvistig sak. ''representaUvt

Kontentan av hela denna motion, varom här är fråga, och av system » den
den åtgärd, som däri förordas, är ett fråntagande från statskyrkan kyrkliga kornav
dess nuvarande inflytande och dess nuvarande stöd från kommu- munen m. m.
nens sida. Ett bifall till denna motion innebär, såsom också fram- (rörts.)
hölls inom utskottet, faktiskt första steget till statskyrkans avskaffande.
Detta uttalades såväl från högerhåll som vänsterhåll.

Med hänsyn till att detta kan anses vara grunden till det hela
som ligger i denna motion, och då lag för min del icke vill vara med
om ett sådant steg, som skulle innebära vår gamla svenska kyrkas
avskaffande, ber jag, herr talman, få yrka avslag på utskottets hemställan
i punkt 2 och bifall till den vid utlåtandet fogade reserva- q
tionen.

Herr Larsson i Västerås: Herr talman! Som den förste ärade
talaren redan nämnt, så behandlar detta utskottsutlåtande tvenne
motioner. Den ena rör sig om frågan, huruvida ärenden rörande
folkskoleväsendet m. m. böra överföras ifrån den kyrkliga till den
borgerliga kommunen, och till denna herr Berglunds framställning
har konstitutionsutskottet för sin del anslutit sig. Utskottets majoritet
har ansett, att det numera knappast bör råda delade meningar
om, att ärenden rörande folkskoleväsendet rätteligen höra hemma
under den borgerliga kommunen.

Herr Korman vände sig mot den del av utskottets motivering, där
det framhålles: »Att den borgerliga kommunen lika väl eller bättre
än den kyrkliga kommunen kan vårda folkskoleväsendet jämte därmed
sammanhörande ärenden är tydligt redan därav, att det överförande
av folkskoleväsendet till stadsfullmäktige, som flerstädes
ägt rum på grund av lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet
i vissa städer, ur flera synpunkter visat sig fördelaktigt.»
Jag tror det skall bliva svårt för herr Korman att med övertygande
Skål göra gällande, att det icke är riktigt, vad som utskottet här
uttalat. Den som har någon erfarenhet av, huru folkskoleväsendet
tidigare bär handhafts uteslutande av de kyrkliga kommunerna, och
vidare haft tillfälle att jämföra huru det nu tar sig ut i de städer, där
stadsfullmäktige hava övertagit skolväsendet, tror jag skall vara fullt
överens med utskottet och instämma i att de borgerliga kommunerna
icke endast lika väl som de kyrkliga utan även i de flesta fall bättre
än dessa kunna handhava skolväsendet.

Emellertid vänder sig herr Korman icke så mycket emot detta
som fastmera emot den motivering, som utskottet anför för ett bifall
i viss män till herrar Leanders och Jeppssons motion. Det är betecknande,
och det ber jag att få fästa uppmärksamheten vid. att reservanterna
här hava varit så ivriga att söka bemöta den enligt deras
mening störa fara, som ligger i den Leanderska motionen, att de i
sin reservation alldeles hava förbigått vad utskottets utlåtande egentligen
innebär. Utskottet har nämligen icke helt kunnat ansluta sig
till motionen, därför att utskottet ånger det däri framförda önkemålet

Nr Bo. 6

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. icke vara fullt rättvist i skattehänseende, för den händelse det ''blir
nmewnLtivt lerigare eller liberalare villkor för utträde ur statskyrkan — d.
system i den v. s- 0im man skulle medgivas rätt till utträde ur statskyrkan utan
kyrkliga kom- att ange övergång till kyrkliga samfund —- och i samband därmed
munen m. m. kyrkans medlemmar skulle åläggas att själva ''bestrida alla utgifter,
(Forts.) som nu beslutas av kyrkostämma. Om ,så blår fallet, kan man ju
mycket väl tänka sig att, som utskottet bär också anfört, den kyrkliga
kommunen skulle komma att bestå av ett mindre antal medlemmar
än den borgerliga. Och ja.g förstår icke herr Norman, då han
för sin del icke kan -godtaga denna motivering, då utskottet säger,
att det skulle innebära en orättvisa mot de medlemmar, som stå kvar
i statskyrkan, att dess-a ensamma skola bära sådana utgifter som t. ex.
anläggning och underhåll av kyrkogård. Jag förstår mycket
väl att herr Norman icke uppfattat innebörden i utskottets motivering,
då han förklarar -siig icke förstå detta utskottets uttalande och i det sammanhanget
anför, att även de som tillhöra den borgerliga kommunen
skola väl också begravas. Javisst, det är just vad utskottet säger
här, och därför anser utskottet också, att även de medlemmar, -som
tillhöra den borgerliga kommunen, böra deltaga i dessa utgifter. Men
när det nu ä-r så, att de ''pers-oner, som tillhöra statskyrkan, och även
de personer, som hava utträtt ur densamma, äro medlemmar av den
borgerliga kommun-en, -då kommer utskottet till det resultatet, att en
fräjda av denna art som till exempel anläggning och underhåll av
kyrkogård är en sådan angelägenhet, som uppenbarligen bör handläggas
av den borgerliga ko-mmunen. Varför har man nu gått in på
detta? Ja, det är såvitt jag förstår därför, att det är en praktisk
fråga. Det tor-de icke kunna bestridas, att betydande -olägenheter ofta
uppstå därigenom att den kyrkliga kommunen för sin del beslutar åtskilliga
utgifter, understundom rätt störa sådana, och den borgerliga
kommunen för sina behov måste besluta rörande övriga utgifter, vilka,
vare sig de äro beslutade av den kyrkliga eller borgerliga kommunen,
drabba -kommunens medlemmar i skattehänseende. Var och en förstår
att det under sådana förhållanden mången gång kan bliva ganska
svårt att få en budget avvägd så, att vederbörlig hänsyn tagits till
kommunens medlemmar och deras sk-atteförmåga. Det är med andra
ord fråga härom, att man så långt som modigt skall kunna komma fram
till en enhetlig budgetsbehandling, och att den borgerliga kommunen
skall i största möjliiga utsträckning hava beslutanderätt även öv-er
sådana ekonomiska angelägenheter, -som för närvarande ligga under
kyrkostämman, och utskottet har s-o-m sagt anfört exempel på sådana.

Reservanterna rikta -sig emellertid emot det förslag, som herr
Lea-nder har framfört, nämligen att alla kyrkliga utgifter böra hänföras
till den borgerliga kommunen. Detta bar utskottet nu icke
gått med på. Utskottet bär ställlt sig på en mellan ståndpunkt, nå det
sättet nämligen, att utskottet ansett, att de rent kyrkliga utgifterna
kunna tänkas fortfarande höra behandlas och beslnta-s av kyrkostämman.
Under sådana förhållanden kan jag för min del icke förstå,
huru man kan komma till det resultatet, att det här föreliggande

Lördagen den 12 april, f. m.

7 Nr 35.

förslaget, om utskottets hemställan blir bifallen, skulle vara ett af steg

på vägen till statskyrkans avskaffande. Herr Norman ut veck- ^eprZenuåivt
lade icke denna tanke något närmare, vilket nog varit erforderligt. system i den
Emellertid kan jag för min del icke bli på det klara med, huru herr kyrkliga kornNorman
med anledning av utskottets hemställan kan komma fram ™-unen m. m.
till ett sådant resultat. J ag ber att få erinra ännu eu gång, att denna (r°rts-''
fråga är av praktisk natur.

Men jag vill tillägga, att för egen del har jag icke varit så helt
och fullt med om den motivering, sam utskottet till sist har stannat
för. Jag hade nämligen även velat uttrycka i motiveringen, att om
det i framtiden skulle komma att bliva så, som det för närvarande är,
att de statskyrkliga och borgerliga kommunerna i stort sett skulle
komma att bestå av samma personer — då nämligen för närvarande
det måste anses vara ett relativt litet antal, som icke tillhör statskyrkan.
Så borde det under sådana förhållanden tagas i övervägande
huruvida icke alla kyrkliga utgifter skulle kunna överföras till
och handläggas av den borgerliga kommunen. Jag har emellertid icke
ansett, att denna fråga varit av så stor betydelse, då det här är fråga
om en skrivelse, att jag velat avgiva reservation till utlåtandet, i
denna del. Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till
utlåtandet dels i vad det avser herr Berglunds motion och dels även
i vad det gäller utskottets förslag rörande herrar Leanders och
Jeppssons motion.

Herr Molin i Aspa: Herr talman, mina herrar! Erågan om
den kyrkliga kommunens ställning till den borgerliga med avseende
på nödiga utgifter till såväl kyrka som skola, torde nu efter kommunalfullmäiktigeinstitutionens
införande icke längre kunna uppskjutas,
utan förhållandena kräva ju en utredning, som leder till en
rättvis och fullständigt praktisk lagstiftning rörande kommunens
ekonomiska angelägenheter.

Den av herrar Leander och Jeppsson avgivna motionen anser jag
vara väckt i lagom tid för att underställas riksdagens prövning,^ eftersom
nyligen kommunalfullmäktigeinstitutionen kommit till stånd,
och det vore gott, om riksdagen nu ville besluta i den riktning utskottet
beträffande den motionen hemställt, nämligen om en snar utredning
i denna sak angående handläggandet av utgifter inom kommun
icke blott för kyrkliga ändamål utan också för folkskolan.

Som det framhålles i motionen ha nu de flesta svenska städer
överfört alla frågor rörande kostnaderna för folkskoleväsendet till
stadsfullmäktige, och detta har visat sig vara till folkskolans nytta
och gagn. Det är icke många svenska städer som ej överfört dessa
saker till stadsfullmäktiges avgörande. Denna förändring har under
årens gång visat sig vara till skolväsendets gagn och framgång.

Enligt samma grunder böra nu kommunalfullmäktige på landsbygden
få samma rättighet, så att kommunens medlemmar genom sina representanter
få en möjlighet att bevaka sina intressen rörande folkundervisningen.

Det är ju i alla fall så, att det är kommunen, som har att be -

Jfr 35. 8

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
m. m.
(Forts.)

strida dessa utgifter, och då borde det väl också vara kommunens
representanter, som skola besluta om utanordnandet av medel för
folkskoleändamål. Det är i allmänhet så, att kyrkostämmorna äro
så fåtaligt besökta, att man icke kan säga, att deras beslut bli fullödiga
uttryck för vad kommunen anser lämpligt. Det kan ibland
fattas beslut av ganska stor räckvidd, beslut som tarva mycket pengar,
och viktiga beslut av stor räckvidd kunna då fattas av en minoritet.

Enligt min åsikt bör kyrkostämmans befogenhet i detta hänseende
helt upphöra och överföras till den borgerliga kommunen, till
kommunalfullmäktige, såväl ifråga om kyrkliga som andra ändamål.
Skola vi hava två myndigheter i kommunen, som var på sitt håll
skola styra och ställa, kommer detta att leda till kaos och oreda i
förvaltningen, detta i all synnerhet som kyrkostämmorna åtminstone
vad landsbygden beträffar äro, som sagt, ytterst fåtaligt besökta.

Risken, att folkskolans intressen inte skulle bli tillräckligt tillgodosedda,
tror .lag icke blir så stor. Yi få räkna med att i kommunalfullmäktige
inväljas såväl präster som lärare och även skolrådsledamöter.
Dessa hava under de gångna åren haft tillfälle att
sätta sig in i folkskolans angelägenheter, och de skulle helt säkert,
utöva ett visst inflytande på de beslut, som skulle komma att fattas
i kommunalfullmäktige i fråga om folkskolan. Det skulle inte vara
många kommuner, där icke med visshet t. ex. skol rådsledamöter skulle
komma in i kommunalfullmäktige och där kunna säga sin mening
om folkskoleangelägenheterna. För övrigt komma skolstyrelserna att
bibehållas, och över dessa ha vi de av staten tillsatta kontrollerande
myndigheterna, folkskoleinspektörerna och folkskoleöverstyrelsen,
vilka helt säkert skola övervaka allt vad som rör folkskoleväsendet i
allmänhet, även när det gäller kostnadsfrågor.

Men skall beslutanderätten ifråga om falskoleväsendet överföras
till den borgerliga kommunen, synas samma skäl tala för att även
utgifter för kyrkliga ändamål i huvudsak dit överföras.

Var gränsen skall sättas mellan de kyrkliga utgifter, som böra
överföras till den borgerliga ikommunen, och de kyrkliga utgifter,
som uteslutande böra vara en den kyrkliga kommunens angelägenhet,
förmenar jag torde böra framgå av den utredning, som skulle verkställas.
Då det gäller uppförande eller reparation av kyrkor, anläggning
av kyrkogård, i allmänhet då det gäller större belopp, anser
jag att bestämmandet skall tillkomma den borgerliga kommunen.

Herr talman! Enligt mitt förmenande ligger kyrkans uppgift
uti att verka fostrande och förädlande på församlingslivet, skapa
sanna och goda medlemmar inom kyrkan och icke sysselsätta sig
med finansiella spörsmål. Yi veta hur det nu är, hur de kyrkliga
myndigheterna hava att styra och ordna med yttre angelägenheter
beträffande såväl kyrka som skola.

I många kommuner på landsbygden, åtminstone de större, har
prästerskapet, anser jag, alldeles för mycket arbete. Det skulle
kunna vara befriat från mycket, särskilt i vad det avser skolan och
med denna sammanhängande utgifter. Prästen har skyldighet att

Lördagen den 12 april, f. in.

9 Nr 35.

vara ordförande i såväl skolråd som kyrkostämma. Han liar vidare
att i skolrådet hjälpa till med uppsättandet av kostnads- och utgiftsförslag
för skolan för det kommande året. Han skall ha reda på
de skolpliktiga barnen; han skall vara ansvarig för akolstatistiken
m. m. sådant, ävensom övervaka undervisningen i dess helhet. Vad
det rent kyrkliga beträffar är han ordförande i kyrkorådet och skall
styra och ställa med allt som hör dit. På grund av detta myckna
arbete har prästerskapet i större landsförsamlingar icke tillfälle att
fullt och helt ägna sig åt den andliga verksamheten, som är dess
egentliga uppgift. För fullgörande av denna måste prästerna vara
befriade från sådana saker, som jag nämnt, vilka de nu äro påtvingade.
Jag vet bestämt, att det är många kyrkoherdar, som skulle känna
sig tacksamma, ifall staten befriade dem från en hel del av dessa
skyldigheter, som de nu ha. Däremot tror jag icke, att arbetsbördan
blir så stor för prästerskapet i städerna, därför att de i allmänhet
äro omgivna av personer, som äro dem behjälpliga på pastorsexpeditionen.
I en del landsortsstäder tror lag att det finns 3—4 biträden
åt pastorn. Då kan ju denne sköta sitt arbete, men i eu landsförsamling,
en större församling på 10,000 invånare är pastorn nästan
ensam. Då kunna vi litet var förstå, att det arbete, som fordras
av honom, blir synnerligen krävande, särskilt om han har att taga
befattning med rent finansiella ärenden. Jag tycker därför, att
det skulle vara en lättnad för större delen av prästerna, om de delvis
bleve befriade från dessa saker, som här är fråga om.

Reservanterna hålla före, att genom en lagändring på detta område
kyrkan principiellt skulle berövas självständig ekonomisk tillvaro
och i ifrågavarande avseende inordnas under det rent borgerliga
samhället. Denna fara kan jag icke se, ty bli kyrkans män befriade
från en hel del sådana världsliga saker, få de mera tid att ägna sig
åt andlig verksamhet. Det är väl meningen att så skall vara. Det
är val pastorns uppgift att verka för själavården i församlingen och
icke sysselsätta sig med byggandet av skolhus och mycket annat sådant.
Han kan, om han blir invald i kommunalfullmäktige, få vara
med om att behandla dessa saker, men som det nu är, tror jag, att
han har för mycket att göra.

Herr von Mentzer framhåller i sin reservation följande:

»Redan nu hava åtminstone åtskilliga av rikets fängelsepredikanter
i sina senast avgivna ämbejsberättelser påvisat ett drag av
mycket allvarsam art i vår tid. Och det draget i tiden är den ungdomens
förvildning, som tagit sig ett sorgligt uttryck däri, att våra
fängelser numera i högre grad än förr befolkats av unga brottslingar.
Detta åter bär säkerligen till väsentlig del sin grund i de försummelser
och brister, som förekommit vid såväl statens som de enskildes
fullgörande av sin ifrågavarande skyldighet.»

Av detta uttalande kan jag för min del icke utläsa annat än en
skarp kritik mot kyrkan själv, som ju ytterst ända in i vår tid burit
och bär ansvaret för kristendomsundervisningen såväl i den egentliga
folkskolan som slutligen helt i konfirmationsskolan, där ju
kristendomsundervisningen bestrides av prästerskapet och detta

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kornmunen
m. in.
(Forts.)

Nr 35. 10

Lördagen den 12 april, f. m.

I

?

akt, då ungdomen bör vara i sårig
för de lärdomar, som meddelas.

kö- ~-J icke så mycket bit, tror
att såväl kyrkan som hemmet lämna ungkritisk,
och icke har

ucui av ___l komma på villovägar.

ia^Tpastorn kunna lägga aer ett större arbete än

• 1 . „ it i ■ in 1.1* - • • 1 bön

Ang. dessutom vid den tidpunkt, aa u.
införande av grad mottaglig för <h

representativt \ ^ ungdomen förvildas, hör^ nog

l , utan torde nog bero på i~~~ -----—

i len vid den tidpunkt, som för densamma är

(Forts.) möjlighet att följa dem av ungdomen, som 1:

för närvarande. Någon fara för att det skulle bil sämre i detta hänseende,
om en överflyttning av folkskolearenden till den borgerliga
kommunen komme till stånd, bör man icke kunna befara, cla val
kristendomsundervisningen även efter en sådan har liragasatt torändring
kommer att intaga en ledande plats pa skolans schema. Har
är icke alls fråga om något slags attentat mot kristendomsundervisningen,
som reservanterna vilja låta påskina. Tvärtom, bvensika
folket håller nog fortfarande strängt på, att kristendomsundervisningen
kommer först i skolan. Det tror .lag vi lärare aro overens
om att man skall hålla på att kristendomsundervisningen fortfarande

(Forts.) mö.

om, åt! man »nan mula n» “x" — —...—-------- - ,

kommer till sin rätt. Därför tror .lag icke, att man bor blanda in den
saken vid behandlingen av denna fråga. .

Herr talman! Då jag inte kan se annat, än en given fordel för
såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen, om en skrivelse
till Kungl. Maj it om utredning i anledning av herrar Leanders och
Jeppssons motion kommer till stånd, får jag på det livligaste yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Räf: Herr talman, mina herrar! Det föreliggande utskottsbetänkande!,
liksom motionärernas framställning, går onekligen
i riktning att vilja avlägsna det kyrkliga inflytandet så mycket
som möjligt från den borgerliga kommunen..

I den av herrar Leander och Jeppsson väckta motinen framgår
det tydligt, hur man vill tagla bort det ekonomiska stöd, kyrkan förnärvarande
har och som den behöver för att förverkliga de uppgifter,
den bär sig förelagd. Ifall den nu skulle verkligen utföra någonting,
så finge den vara så god och falla på knä för det borgerliga
samhället och bedja detta samhälle om de penningar, kyrkan för sin
verksamhet behöver.

Den andra motionen, liksom utskottets utlåtande beträffande densamma,
igår däremot ut på att isolera kyrkans inflytande i avseende
å dess andliga verksamhet, i avseende å dess andliga inflytande på
den borgerliga kommunen.

Då jag håller före, att kyrkan utövar ett välgörande inflytande
på den borgerliga kommunen så val genom de penningar, den många
gånger har att förfoga över som också genom de andliga krafter,
som stå till densammas förfogande, är det helt naturligt, att jag ej
kunnat gå med på utskottets förslag såväl i avseende å motiveringen
i det ena fallet som beslutet i det andra, i fall jag nämligen suttit
i utskottet, då denna fråga avgjordes, vilket jag dock icke gjort.

Vid genomläsandet av utskottets motivering skola vi finna, att
utskottet uttryckligen säger ifrån, att den Berglundska motionen

Lördagen den 12 april, f. m.

11 Nr 3a.

hävdar iden uppfattningen, att samtliga ärenden rörande folkskoleväsendet,
skolbiblioteken och vården arv vanartade och i sedligt avseende
försummade barn böra överföras från den kyrkliga till den
borgerliga kommunen. Utskottet åberopar sig sedermera på, att det
i sådant avseende gått bra beträffande städerna. Detsamma säger
också motionären och anser, att det följaktligen bör gå lika bra beträffande
landsbygden. Vid en jämförelse mellan stad och landsbygd
få vi dock lägga märke till, att landsbygden är funtad på ett helt
annat sätt än staden, både i avseende å bildnings- och andra resurser.
Om jag betraktar motionärens motivering på sid 7, där den passus
förekommer, som skulle vara den rent av .starkaste i hela motiveringen,
så måste jag säga, att den motiveringen är till den grad svag,
att det förvånar mig, hur man kunnat komma med en sådan inför ett
så kritiskt utskott som konstitutionsutskottet för att icke tala om
kamrarna, som kanske äro ändå mera kritiska än själva konstitutionsutskottet.

Motionären säger nämligen här en del säker: »Kunna icke precis
samma skäl» — det vill säga de som förut anförts till förmån för
städerna — »anföras till förmån för en liknande lag, gällande för
landskommunerna? Äro inte olägenheterna lika stora i många landskommuner
som i städerna? Även i de förra är kyrkostämman ofta
synnerligen heterogent sammansatt.» — Ja, är icke kommunalstämman
det också; vad är det för skillnad över huvud taget på sammansättning
av kyrkostämman ''och av kommunalstämman på landet?
Jag bevistar dem själv inte så särdeles mycket någondera, men jag
har sett, att ungefär samma personer finnas på kommunalstämman
som på kyrkostämman. Förekommer det någon kritisk sak på kommunalstämman,
så blir det större deltagande i kommunalstämman
än i kyrkostämman, oh på samma sätt kan kyrkostämman många
gånger, om någon viktig sak är före, vara besölkt av flera personer
än kommunalstämman.

Han säger vidare: »Till stor del kan den (kyrkostämman) utgöras
av personer utan intresse för pedagogiska frågor.» Skulle då
dessa personer ha större intresse för pedagogiska frågor, om de uppträdde
på en kommunalstämma i stället för en kyrkostämma? Vare
sig jag uppträder på en kommunalstämma eller en kyrkostämma, så
har jag väl samma intresse för dylika frågor. Och likadant är förhållandet
med alla personer, som uppträda i allmänna angelägenheter.
Det måtte väl icke hos dem finnas någon skillnad i detta
intresse den ena dagen och den andra dagen. Det synes mig, att
denna motivering är så svag. att det är ganska förvånande, att man
kunnat taga någon hänsyn till den i utskottsutlåtandet.

Vidare säges det om dessa personer, som deltaga i kyrkostämma,
att de ofta ha ringa kärlek till skolan och liten förståelse för dess
uppgifter. Jo, jag tackar! Detta intresse måtte väl vara lika starkt
hos dem, om de uppträda på kyrkostämma, som hos dem. om de
uppträda på kommunalstämma, och dessutom veta vi, att på kyrkostämman
finnas åtskilliga personer, som ha större styrka i pedagogiskt
avseende än de, som uppträda på kommunalstämma i allmän -

Ang.

införande av
representatiii
system i den
kyrkliga kommunen
m. m.
(Forts.)

Sr 35. 12

Lördagea den 12 april, f. m.

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
m. m.
(Forts.)

liet ha. Jag tror, att om man endast tänker på ordföranden i kyrkostämman,
så måste man nog i allmänhet tillerkänna prästen större
pedagogisk insikt, än man i lika allmänhet kan tillerkänna en kommunalordförande.

Vidare anföres i motionen om dessa i kyrkostämman deltagande:
»De bestämmas ofta endast av undervisningsväsendets kostnadssiffror,
och den sakliga behandlingen kommer ej till sm rätt vid
besluten» —• nota bene på kyrkostämman! Men detta skulle icke
göra sig gällande på kommunalstämman! Och det där tar utskottet
som underlag för det beslut, som det kommer till. Ja, ja, när man
är så lättvindlig med avseende på motionens motivering, så är det
icke underligt, att det går som det går i många fall.

Beträffande särskilt herrar Leanders och Jeppssons motion vill
jag säga, att jag förvånar mig på det högsta över att en person i
herr Leanders ställning verkligen kan önska ett sådant sakernas
tillstånd, att man försöker taga ifrån de kyrkliga intressena den möjlighet,
som de ha i avseende på utanordnandet av utgifter för kristliga
och kyrkliga ändamål. Jag har haft den känslan ända sedan
jag började sysselsätta mig med dessa angelägenheter t. ex. i missionsföreningar
och andra sådana föreningar, att det varit av den allra
största vikt, att ha medel tillgängliga vid dessa besluts fattande,
och vi hade måst avstå från de allra flesta beslut i^missionsangelägenheter,
om vi icke haft en kassa att stödja oss på, genom vilken
vi kunde förverkliga de fattade besluten. Samma sak, som gör sig
gällande i missionsföreningarna, måste också, anser jag, få göra sig
gällande på det kyrkliga området. Nu har det i motionen föreslagits
att för att kunna förverkliga de på kyrkostämma fattade besluten,
måste man ligga på knä för kommunalstämman för att erhålla härför
erforderliga medel. Jag har aldrig varit av den asikten, att vi böra
krypa mera än vad vi i detta fall för närvarande göra. Vi göra det
sannerligen så mycket, att det kan räcka till.

Herr talman, jag skall icke ytterligare utveckla denna sak, utan
ansluter mig till herr Ekmans reservationer i såväl den ena som den
andra punkten, och vill då till kammarens besinnande erinra om, vad
han säger i den ena reservationen. Han säger så bär i avseende på
herr Berglunds motion:

»Lika med herr von Mentzer anser jag det vara en såväl statens
som de enskilda samhällsmedlemmarnas plikt att tillse, att den uppväxande
ungdomen erhåller en kristlig fostran och att således första
stycket i utskottets yttrande över motionerna bort, utan ett så bestämt
ståndpunktstagande till den Berglundska motionen, som där
nu förekommer, innehålla, att utskottet vill med anledning av herr
Berglunds motion uttala, att därest en överflyttning av folkskoleärendena
till den borgerliga kommunen med hänsyn till det förändrade
förhållande mellan stat och kyrka, som allt mer gör sig
gällande, skulle befinnas erforderlig, likväl såsom ett nödvändigt
villkor härför bör uppställas, att kristendomsundervisningens ställning
i skolan betryggas och att ett bestämt inflytande på denna undervisning
inrymmes åt de kyrkliga myndigheterna.»

Lördagen den 12 april, f. m.

13 Sr 35.

Som sagt, herr talman, ber jag att få ansluta mig till herr Ekmans
reservation i båda fallen.

Ang

införande av
representativt
system i den

Herr Leander: Herr talman! I egenskap av motionär torde kyrkliga ixmdet
tillåtas mig att yttra några ord, helst som jag icke hade tillfälle ™''

att närvara vid utskottets justering av detta ärende och då uttala 0
min mening. Hade jag varit närvarande, hade jag givetvis sökt att
få motiveringen i vissa punkter ändrad, men därom är nu ingenting
att säga, utan jag skall i stället be att få bemöta de omdömen rörande
syftet med min och herr Jeppssons motion, som kommit till
uttryck.

Från högkyrkligt håll -— och jag vet icke om jag dit får
räkna herrar Räf och Norman — har man velat påstå, att motionen
åsyftar ett avskaffande av statskyrkan, från frikyrkligt håll däremot
har man velat göra gällande, att sambandet mellan stat och
kyrka skulle bli ännu mera befäst genom ett bifall till motionen.

Nu ha vi motionärer icke tänkt vare sig det ena eller det andra,
utan vad vi åsyftat med motionen är, att större ordning och reda
och en mera enhetlig plan i fråga om kommunens finanser skulle
vinnas, och det är väl något som behöves. Ty huru herrarna än
resonera, kan man icke komma från, att det är olägenheter förenade
med den dualism, som råder, då den kyrkliga kommunen och
borgerliga kommunen besluta oberoende av varandra rörande den
gemensamma kommunens utgifter. Herr Eäf och reservanterna befara,
att kyrkan icke skulle erhålla nödiga medel för sin verksamhet,
ifall motionens yrkande bleve en verklighet. Men här kan man
hänvisa till, huru det förhåller sig med folkskoleväsendet i de städer,
där detta har lagts under stadsfullmäktige. Icke har man hört,
att skolan därigenom blivit berövad erforderliga medel utan tvärtom.

Det torde vara bra mycket angenämare, att ha en myndighet att
göra med, som kan pröva anslagsbehoven, än en nyckfull kyrkostämma,
som den ena gången beslutar si och den andra gången så.

För prästen kan det också vara tacknämligt, att slippa att ägna sig
åt ekonomiska bestyr och därigenom undgå att komma på kant med
församlingen, ty ofta är det just de ekonomiska frågorna, som vålla
sådana misshälligheter. Som en talare framhöll, torde också många
präster bliva synnerligen glada, om de slippa ifrån dessa ekonomiska
bestyr, och få helt ägna sig åt sina religiösa uppgifter.

Det har nämligen aldrig varit någon fördel för kyrkan, att
söka tillvälla sig någon världslig makt, utan jag tror, att kyrkan
står sig bäst, om den ägnar sig åt sina rent religiösa uppgifter och
den kärleksverksamhet, som hon i främsta rummet bör tänka på.

Jag tror, att herr Räf kan vara ganska lugn för att statskyrkan
skall kunna äga bestånd, även om motionen går igenom. Men förhåller
det sig så, att kyrkan är en verklig statskyrka, så får hon
finna sig uti att taga mot medel av staten. Och om hon också
skall behöva tigga därom, så får hon, när hon en gång står i den
ställningen till staten, finna sig däri. Det kan icke hjälpas, hon är
beroende av staten, och så länge hon icke sökt frigöra sig från detta

JSr 35. 14

Lördagen den 12 april, f. m.

Ar>4- beroende får hon, som herr Räf sade, ligga på knä för staten för

införande av medel. Men jag tror nu icke, att om den borgerliga kommu systemi

den nen skulle komma att besluta även rörande de kyrkliga utgifterna,
kyrkliga kom- kyrkan behöver mera än vad nu är fallet tigga därom, utan veder•munen
m. m. hörande komma säkerligen att ställa de penningar till hennes för(Forts.
) fogande, som hon anser sig vara i behov av för att kunna utföra sin
uppgift.

Man har sedan talat om kristendomsundervisningens bibehållande
i skolorna. Ja, ingen kan ivrigare än jag önska detta, men
förhållandena i de städer, där skolväsendet lagts under stadsfullmäktige,
visa ju också, att man bibehållit kristendomsundervisnin gen,

och jag kan icke tänka mig, att denna undervisning skulle be drivas

på ett sämre sätt än fallet varit förut, då det var kyrkostämman,
som anslog medel för skolväsendet. Jag förstår icke, huru
herrarna resonera härvidlag eller huru man kan tänka sig detta,
när man vill låta påskina, att kristendomsundervisningen skulle lida
något förfång därigenom att den borgerliga kommunen får besluta
över skolans utgifter. Nej, varken kristendomsundervisningen i skolan
eller kyrkans religiösa uppgifter komma att lida i minsta mån,
om en och samma myndighet skulle komma att besluta över kommunens
samtliga utgifter.

Jag ber, herr talman, att ifå yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Berglund: Herr talman! Inledningen till det anförande,
herr Räf hade, besannar vad jag i går fick höra av en av
hans partikamrater, vilken yttrade, att när det gällde motioner bär
i riksdagen, brukade man i första rummet fästa sig vid, vem motionären
var, och till vilket parti han hörde. Här gjorde herr Räf
precis samma sak. Han gick ut från, att motionen kommit från ett
sådant håll, att man borde hysa vissa misstankar rörande densamma.
Jag tycker i alla fall, att det borde vara onödigt, att här i kammaren
hänvisa på, varifrån en motion härstammar. Man bör väl
endast taga hänsyn till de skäl, som framföras i motionen och icke
till de namn, som stå under densamma. Och jag gör lika stort
anspråk på att. de skäl, som jag anför i en motion, skola tagas under
allvarligt övervägande, som herr Räf gör beträffande de skal, som
han anför i någon av sina motioner.

Vad herr Räf i sak egentligen anförde var en kritik av den motivering,
som jag hade bestått motionen, och han vände sig särskilt
mot vad som i utskottsbetänkandet på sid. 7 anförts ur denna motivering,
vari jag t. ex. framhållit att kyrkostämman kan ofta vara
synnerligen heterogent sammansatt och att där kunna finnas personer,
som komma att avgöra skolfrågor, ehuru de icke haft intresse
eller förutsättningar för att kunna bedöma undervisnings- och uppfostringsfrågor.
Ja, jag står fortfarande fast vid. att så är förhålbin
det. Men det är icke rätt. att som herr Räf därav draga den slutsatsen,
att jag påstått, att detsamma icke kan förekomma på kommunalstämma.
Det har jag aldrig sagt. I detta fall äro kommunal -

Lördagen den 12 april, f. m.

15 Nr 35.

stämma och kyrkostämma lika. De ha båda sina nackdelar och olägenheter,
och när man då med hänsyn till att kommunalstämman
skulle bliva en alltför tungrodd apparat med sina mangla röstberättigade,
när man med hänsyn till denna och andra omständigheter infört
kommunalfullmäktigeinstitutionen, så står man i konsekvens därmed
också inför ett införande av en liknande institution för den

kyrkliga kommunen. „ , , o, ,,

Det är klart, att man kan icke komma ifrån den saken, skall
man införa en kommunalfullmäktigeinstitution, sa maste man ha lika
stora skäl att införa en kyrkofullmäktigeinstitution. Men när .lag
anser det onödigt och oriktigt att ha tvenne varandra liknande institutioner
i kommunen och i stället anser, att det är bättre att på ett
enhetligt sätt behandla kommunens ärenden i en enda institution, i
kommunalfullmäktige, så förstår jag icke, varför herr Käf kunnat
komma fram med det yttrande, som han haft.

Uppslaget till min motion, var den urtima riksdagens beslut att
införa kommunalfullmäktige, och jag anser, att man icke kan komma
undan, att på samma gång låta de kyrkliga ärendena i kommunen
överföras till samma representation.

Beträffande konstitutionsutskottets utlåtande vill jag^ såga, att
jag är tämligen belåten med detsamma, ty jag har däri fått principen
i min motion erkänd. Jag har endast yrkat pa, att riksdagen
skulle fatta ett principuttalande i den riktning motionen föreslagit,
och jag anser att utskottet sagt tillräckligt, när det godtagit den princip
jag där framfört.

Jag har vidare yrkat på en utredning, men nu är ju saken den,
att frågan redan ligger under utredning, och jag förmodar, att denna
utredning inom en snar framtid kommer att leda till positivt resultat
i den riktning motionen avser. Jag skall därför endast be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman, mina herrar! Denna fråga om
skolärendenas överflyttning till den borgerliga kommunen, en överflyttning,
som påyrkas i motionen, i vars syfte även utskottet instämt,
fastän det av formella skäl måst yrka avslag på motionen,
denna fråga måste, såsom var och en insen nödvändigt
bliva löst såsom en följd av riksdagens beslut i fjol om införande
av kommunalfullmäktige. Det är iu klart, att om man ser.
att det finnes tvingande skäl, att införa denna institution beträffande
de kommunala ärendena, så måste exempelvis skolärendenas vikt och
betydelse kräva, att man får samma renresentationssystem beträffande
dessa ärenden. Men det är också klart, att skulle man i en kommun
ha å ena sidan kommunalfullmäktige och å andra sidan kyrkooch
skolfullmäktige så skulle den dualism i kommunens ekonomiska
liv, som redan nu finnes, ytterligare skärpas. Detta ligger i öonen
dag, ty så länge man saknar representationssystem för den kyrkliga
kommunen, kunna ju deltagare från kommunalstämman gå över till
kyrkostämman, men det finnes ingen garanti för att. samma personer,
som väljas till kommunalfullmäktige, också väljas till kyrkooch
skolfullmäktige.

Ana.

införande av
representativt
system i den
kyrk i ga kommunen
m. m.
(Forte.)

Nr 85. 16

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunenjn.
m.
(Forts.)

Det torde vara bekant, att den kommitté, som har under utredning;
frågan om eventuellt införande av representationssystem i stållet
för kyrkostämma, också enhälligt och utan någon reservation —
sålunda hven kommitténs högerledamöter —- är beredd att föreslå
skolärendenas överflyttande till den borgerliga kommunen, det vill
säga till kommunalfullmäktige i landsorten. Det är därför man
följt den erkända praxis inom riksdagen, att när ärendet är förberett
och utrett, så är det icke skäl att riksdagen i sista stund gör ett
nytt uttalande, som för övrigt skulle komma att gå i samma riktning.

Yad däremot den andra frågan beträffar, nämligen den som ror
herrar Leanders och Jeppssons motion, sa vill jag erinra om eu orsak
till att utskottet icke helt och fullt biträtt motionen. I denna^ motion
yrkas ju som bekant, att alla kostnader för kyrkliga ändamål skola
beslutas och handhavas av den borgerliga kommunen. När denna
motion kom fram, stod det i eu kyrklig tidning, några reflexioner
häröver, i vilka man om jag minnes rätt, framhöll, att en sådan
uppfattning som att den kyrkliga kommunens nuvarande skyldigheter
i ekonomiskt avseende skulle utan vidare flyttas över på den borgerliga,
visserligen vid första påseendet kunde se mycket radikal ut,
men i själva verket representerade detta förslag en synnerligen extrem
högkyrklig ståndpunkt. Det betyder också, att kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige icke blott skulle fa rätt att besluta i
kyrkliga ärenden, utan det skulle bli deras skyldighet att svara för
sådana saker som t. ex. prästernas löner och arvoden, alltså för utgifter
till specifikt kyrkliga ändamål. Jag tycker för min del, att
såväl herr Räf och herr Norman, ifall de vore konsekventa, skulle
reflektera över, om de icke rent av borde gått på en sådan linie.
Anledningen till att utskottet icke gjort det är den, att det bär faktiskt
är fråga om en ny princip, för vilken riksdagen, åtminstone
andra kammaren, hittills varit fullständigt främmande.

Som herrarna torde ha sig bekant, har det tillsatts en kommitté,
den s. k. religionsfrihetskommittén, där jag är medlem. Denna kommitté,
bär att behandla riksdagens skrivelse, år 1909, angående rätt
till utträde ur svenska statskyrkan utan skyldighet att anmäla inträde
i annat av staten erkänt religionssamfund. Denna* utredning
förutsätter — åtminstone är detta samtliga kommitterades asikt —
att i och med det att rätten till utträde ur statskyrkan beviljas svenska
medborgare, så skall naturligtvis deras skattskyldighet till den
kyrka de förut tillhört, upphöra. Då är det också klart, att om man
skulle gå på den Leanderska motionen i dess obeskurna form, så
skulle riksdagen egentligen bära fram en fullkomligt ny1 princip;
det skulle med andra ord skära sig. Ty då skulle man å ena sidan
ha denna utredning om under vilka förhållanden och med vilka lättnader
personer skulle få lämna statskyrkan och därmed slippa ifrån
skatt för kyrkliga ändamål, å andra sidan skulle man gå på den linjen,
att den borgerliga kommunen skulle få övertaga icke blott rätten
utan även rent av skyldigheten att sorla för de utgifter, som tillhöra
det kyrkliga livet. Detta är två fullständigt motsatta principer, och

Lördagan den 12 april, f. m.

17 Nr 85.

det kan icke förnekas, att utskottets uppfattning- vilar på riksdagens
gamla kända ståndpunkt, när utskottet i stället begär en utredning
om och i vilken omfattning utgifter för kyrkliga ändamål skola kunna
bestridas av den borgerliga kommunen. Det var som utskottets ärade
ordförande mycket riktigt erinrade, då lian sade, att sådana säker
som anläggning och underhåll av en kyrkogård liksom t. ex. ersättning
åt prästerna för deras arbete med den civila registraturen och
dylikt borde bli en gemensam angelägenhet, som icke blott den kyrkliga
utan även den borgerliga kommunen borde ha intresse av att få
handlagda genom ett gemensamt organ. Men det är klart och tydligt,
att skulle man i obeskuren form antaga motionen, så skulle det
innebära att exempelvis frågor om kyrkobyggen, om löner och arvoden
för kyrkliga befattningshavare, såsom präster, klockare eller andra
dylika personer, skulle läggas på den borgerliga kommunen. Men
detta är naturligtvis omöjligt, då vi förutse snart nog en lagstiftning,
som skall befria de medborgare, vilka så önska från skatt för dylika
ändamål. Jag menar därför, att den linie på vilken utskottet ställt
sig, är den som andra kammaren hittills alltid varit van att följa.

Jag förmenar också, att man icke får tillmäta alltför stor betydelse
åt den lilla reservation, som är -avgiven vid punkt 2 av redaktör
Hellberg in. fl. Enligt den reservationen hade utskottet bort hemställa
om en utredning, huru det viktiga önskemålet, nämligen enhetlighet
i den kommunala förvaltningen skulle kunna uppnås. Även
vi vilja, att dualismen skall knäckas. Den måste det bli slut på.
och där man kan tala om, att både den borgerliga och den kyrkliga
kommunens medlemmar ha gemensamma angelägenheter, som beröra
alla, där får det icke finnas två myndigheter, utan där skall det vara
en. Men å andra sidan anse vi, att detta krav på enhetlighet icke
iar drivas in absurdum, så att icke utgifter, om vilka man kan förutse,
att de i framtiden skola bliva av rent kyrklig natur och därför böra
betalas endast av vissa personer, skola få påläggas hela den borgerliga
kommunen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Jag har vid ett par föregående
tillfällen uttalat min förvåning över herr Leanders ställning till
kyrkliga oh religiösa spörsmål, och hans sätt att motivera sin här
föreliggande motion, är av det slag, att jag nu föranletts begära
ordet.

Då herr Leander säger, att han i denna fråga »icke tänkt på
vare sig det ena eller det andra av vad frågan i övrigt kan gälla»,
utan endast på kommunernas finanser, så förefaller det mig, att herr
Tf and er talar ovanligt sant. Ty jag tror, att om han verkligen
sökt sätta sig in i de konsekvenser, som detta förslag kommer att
medföra för kyrkan och därmed för kristendomens ställning i vårt
land, och om han över huvud taget tänkt sig litet mera för,~så hade
kan åtminstone inskränkt sig att liksom utskottet föreslå, att endast

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 35. 2

-i »g införande

ar
representativI
system i den
kyrkliga kommunen
m. in.
(Fort».)

Nr Bo. 18

Lördagen den 12 april. f. m.

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
m. m.
(Forts.)

i en del fall ''beslutanderätten skulle överföras till den borgerliga
kommunen. Då hade man också förstått honom bättre, men då han
nu säger, att alla kostnader för kyrkliga ändamål skola överföras
från kyrkan till annan myndighet, sfi är det svårt att förstå och
än mindre att följa honom.

Nu säger iherr Hallén, att dualismen, motsatserna mellan den
kyrkliga och borgerliga kommunen, kommer att skärpas, om man
inför representationssystem även inom den kyrkliga kommunen. Jag
undrar dock, om denna tanke är så alldeles riktig. För min del har
jag erfarenheter om den nuvarande anordningen från ett par stadskommuner,
och vad då den s. k. dualismen beträffar, så vill jag säga,
att man i allmänhet stått i så pass nära kontakt med varandra, att
det icke mött några svårigheter att åstadkomma ett gott samarbete
även ekonomiskt mellan den borgerliga och kyrkliga kommunen. Man
har tagit så väl reda på förhållandena å ömse sidor, att några svårigheter
icke behövt uppstå, och skulle sådana i enstaka fall förekomma,
tror jag dock, att de i allmänhet äro sa pass sällsynta, att
de icke berättiga till den ändring, som här föreslagits. De erfarenheter,
man gjort på andra håll, torde ha varit av samma slag.

Nu säger emellertid herr Leander vidare, att det icke varit till
fördel för kyrkan, att den sökt tillvälla sig värdslig makt.^ Jag kan
ge honom rätt i det, men jag kan icke ge honom rätt, då han däri
lägger den innebörden, att det skulle vara till skada för kyrkan att
äga det värdsliga inflytande, som den nu har, så. att den i någon
mån kan själv bestämma över de för den kyrkliga verksamheten
nödiga utgifterna. Vi lära väl ändå icke komma ifrån, huru vi än
vända oss, att man för de fostrande, rent kyrkliga uppgifter, varom
bl. a. herr Molin i Aspa talade, nödgas förena dessa. uppgifter med
ekonomiska krav och utgifter. Då återstår det verkligen att se, om
dessa uppgifter skulle bli lättare att. lösa för kyrkan, om man toge
ifrån henne rätten att öva ett visst inflytande på bestämmandet av
dessa utgifter. För min del har jag den bestämda meningen, att om
man tager ifrån kyrkan möjligheten härtill, så kommer detta att
inverka på kyrkans möjligheter att fullgöra sina övriga plikter.

Man säger, att det skulle innebära något förnedrande för kyrkan
att taga emot medel av värdslig makt. Ja, men för såvitt man
skall ha en statskyrka kvar, så måste väl ändå detta samband med
den värdsliga makten förefinnas, och jag tror, att om man går närmare
inpå verkningarna av det föreliggande förslaget och på den
utveckling, som skulle följa på ett bifall till detsamma, så skall
man finna, att det komrne att bottna i frågan, huruvida den kyrkliga
kommunen helt och hållet skall skiljas från den värdsliga eller
icke. Därest herr Leander verkligen gjort klart för sig, att detta
innebär en fördel för kyrkans ställning och kristendomens utveckling
i vårt land, är det ju hans fullkomliga rätt att sträva efter
detta, men jag tror, att innan man kommer med förslag, sådana
som detta, bör man verkligen söka på allvar göra klart för sig, huruvida
vår kyrka och vår kristna tro skulle komma att vinna på-ett
sådant särskiljande, och är man av den sistberörda åsikten, är det

Lördagen den 12 april, f. m.

19 Sr 35.

lika Rott att säga detta rent ut och på allvar taga upp frågan om . ,Amj,
kyrkans skiljande från staten som att gå sådana bär omvägar. ‘rlpresenlatUi

Jag hyser för min del den uppfattningen i den ställning vi system i de»
nu stå i, att det är till fördel för vårt folks fostran icke minst i kyrkliga komdessa
tider, då man med rätta klagar över den nedgående folk-munen >"■
moralen, att den förnämsta kyrkliga institution, vi ha, bibehålies (Forts.)
som statsinstitution. Under sådana förhållanden kan jag icke ta
på mitt ansvar, att gå med på åtgärder, ägnade att försvaga statskyrkans
inflytande och ställning. Av dessa skäl har jag funnit
mig föranlåten att ansluta mig till det yrkande, som framställts av
herr Norman.

Herr Räf: Ja, herr talman, jag hörde med största intresse på
herr Halléns anförande i denna sak, ty jag har allt mera fått den
uppfattningen, att när allt kommer omkring, så är hans grunduppfattning
ändå statskyrklig.

Om jag fick en rätt uppfattning av hans anförande nyss, så
drog han upp en skillnad snart sagt mellan kyrkogården och kyrkan.

Är det så, att iordningställandet av kyrkogården tillhör den borgerliga
kommunen, men kyrkan-som sådan den kyrkliga, då förefaller
det mig, figurligt talat, som om kyrkan hängde fullkomligt i luften.

Jag skulle nog föredraga, att kyrkan ägde sin kyrkogård, sin präst
och sin prästgård själv och makten över alla de funktioner, som höra
till det kristliga inflytandet i landet. Emellertid är det alltid av
mycket stort intresse att höra herr Hallén, ty vi ha dock i alla
fall icke så litet gemensamma intressen i den djupaste grunden.

Det har jag iakttagit ofta, och jag skall alltid konstatera det med
största belåtenhet.

Herr Leander tycktes däremot vara av den åsikten, att, när
jag talade i denna fråga, talade jag som en rent kyrklig man, jag
förmodar han menade statskyrklig, och har jag fått det betyget från
diakonistyrelsen, så är det väl icke för mycket, att jag får det också
från herr Leander. Emellertid tror jag, att jag de senaste 40 åren
handlat lika konsekvent frikyrkligt som någon av de frikyrkliga
i landet. Det hindrar mig icke från att ha intresse för, att vi ha en
statskyrka, som vi frikyrkliga kunna använda oss till nytta. Dessutom
kunde han icke förstå, att det gällde huruvida kyrkan skulle
avskaffas. Men jag säger, som jag förut sagt, att här avser man
att isolera kristedomsundervisningen från det kyrkliga inflytandet,
och man avser även att isolera kyrkans inflytande genom att taga
ifrån den de ekonomiska maktresurser, den behöver för att förverkliga
sina syften. Det lär icke kunna bestridas, att herr Leanders motion
går i Ren riktningen liksom även utskottsutlåtandet, även om nu utskottet
modifierat sin uppfattning, som jag hörde av herr Leanders
yttrande mer än av ordförandens i utskottet. Jag har icke varit
närvarande vid behandlingen av frågan och kan därför taga för
kontant, att det verkligen förhåller sig så.

Nu säger herr Leander, att icke några nödiga medel komma att
fattas för kyrkan, men å andra sidan säger han, att det redan är

Nr 35. 20

Lördivgen (len 12 april, f. m.

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
m. m.
(Forts.)

så, att kyrkan behöver tigga om sina medel, och om detta skulle
ökas genom detta beslut, så vad mer? Ja, jag för min del beklagar,
att kyrkan behöver tigga så mycket, som den gör, och skulle
fastmer önska, att kyrkan hade sa stor självständighet, att den
icke behövde falla på knä för den borgerliga makten. _ .

Beträffande kristendomsundervismngen, huruvida den skall bibehållas
eller ej, så var det icke neller så starkt tal om den saken,
utan jag talade därom, att kristendomsundervismngen får inte så
stort inflytande från kyrkligt håll, som den förut haft, och det lär
icke kunna bestridas, att både motionerna och utskottets utlåtande gå
i den riktningen.

Motionären, herr Berglund där uppe, som ju är huvudmotionär,
och vilken, som en av de socialdemokratiska ledamöterna säde, har
det bästa inlägget i den bär frågan, säger, att jag har gjort stor
affär av varifrån motionen härstammar, i Det jär inte sant; jag
har bara sagt, att den härstammar från herr Berglund, och det
tycker jag är ett så vackert och ståtligt namn, så att det inte borde
vara farligt att tala om. Han säger sig vidare aldrig ha sagt, att
kyrkostämman varit ofördelaktigare sammansatt än kommunalstämman.
Ja, då har utskottets motivering i den här punkten alldeles
förfallit, då kan man saklöst stryka hela denna punkt, som jag
hängt upp mig så mycket på. ...

För övrigt, herr talman, eftersom mitt föregående yrkande blivit
uppfattat på ett sätt, som jag icke avsett, skall jag avstå ifrån detta
yrkande och förena mig med herr Norman.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
De olika talare från utskottet, som talat för och emot, ha i allmänhet
icke rört sig på samma plan. En del ha tagit de ekonomiska
synpunkterna, de övriga, som yttrat sig, ha lågt andra synpunkter
till grund för sitt anförande, och då är det naturligtvis svårt att
komma till en fruktbärande diskussion. Det är icke tu tal om, att
det vore en synnerligen utmärkt och önskvärd sak, om de ekonomiska
förhållandena inom en kommun beträffande alla kommunens
utgifter kunde centraliseras på en punkt, och om nu det inte går
för sig, så är det det naturligtvis en fördel, om man kan centralisera
så mycket som möjligt, eller indirekt verka för att det skall fungera
någorlunda som en centralisering.

Nu har jag själv i mina dagar arbetat som kommunalman och
vice ordförande i kyrko- och skolråd på landsbygden, och jag bör
då också ha en smula erfarenhet på dessa områden. Då finner jag.
att herrar motionärer, liksom en del talare ha tagit litet för lätt på
denna fråga, ty är det så, att man skulle lägga hela den kyrkliga
ekonomien på den borgerliga kommunen, bleve det ju kommunalfullmäktige
för de större församlingarna, och även kommunalstämman,
som finge bestämmanderätten. Då måste man ju tänka tanken
en smula längre, nämligen att de, som skola fungera för dessa olika
ändamål, som kommunen tillgodoser, också finnas på den punkt, där
det ekonomiska ansvaret vilar. Här blir det givetvis i regel hos

Lördagen den 12 april, f. m.

21 Sr Bo.

kommunalfullmäktige, och då kan man ju icke gärna undgå att
såsom en logisk följd av detta göra sig förtrogen med den tanken,
att det är kommunalfullmäktige, som borde utse skolråd. Jag talar
nu först om skolan.

Ja, nu tror jag inte, det vore någon så stor fara med den här
saken. Men å andra sidan kan man icke heller fördölja, att det vore
en verklig fördel, om man kunde inom kommunen dela upp det på
tre fullmäktigeinstitutioner. ''Därför att skolan dock är en så viktig
angelägenhet för hela folket, är det inte riktigt bra, att man
skall rulla den fram och tillbaka från kyrkostämma till kommunalstämma
eller från kyrkans område till det rent kommunala. Jag tror.
det varit bäst, om man ville taga steget fullt ut och organisera skolfullmäktige.
Då är det klart, att gjorde man så, kunde man för
att få den nödiga ekonomiska sammanhållningen bestämma, att ett
visst antal av dylika skolfullmäktige skulle utses av kommunalfullmäktige,
och på denna indirekta väg skulle man kunna sammanhålla
den ekonomiska ledningen inom kommunen. Det vore helt
säkert det mest lämpliga eller, om jag så får säga, det mest ideala,
ty skulle man ha ett skolråd, valt fristående på samma sätt som
nu, och hela det ekonomiska ansvaret skulle läggas på en annan
punkt, då förstår jag sannerligen icke, hur ett dylikt skolråd skall
kunna arbeta med något slags ansvar, målmedvetenhet och plan.
Det förefaller mig alldeles otänkbart, ty skall man göra det, måste
man ha planen så klar för sig och arbeta så grundligt och under
sådant ansvar, som endast den känner, som får stå för de ekonomiska
följderna av vad han föreslår.

Jag skulle därför obetingat vilja ställa mig på den ståndpunkten,
att vill man inte ha skolfullmäktige, borde man lägga skolan
under den borgerliga kommunen, så att den borgerliga kommunens
representanter, vare sig kommunalstämma eller kommunalfullmäktige,
hade att utse en delegation inom eller utom sig, som hade att sköta
skolärenden. Då blir det något helt av.

Komma vi sedan över till de kyrkliga ärendena, så föreställer
jag mig, att det knappast är möjligt, att herrar motionärers idé
med någon fördel kan tillämpas. Det tror jag är möjligt redan på
den grund, att det är medgivet att utträda ur statskyrkan. Man kan
ju tänka sig, att hur många kommunalmedlemmar som helst utträda.
Då är naturligtvis den lösningen alldeles utesluten. Man kan inte
gå den vägen, som herrar motionärer föreslagit, och då få vi, om vi
vilja komma till något bättre resultat, än det, vi nu stå på, införa
kyrkofullmäktige. Jag tror, det är nödvändigt även av många andra
orsaker, men att man skulle taga bort det ekonomiska ansvaret från
dem, så att vad de uttalade blott vore en önskelista, som sedan skulle
gå till den borgerliga kommunens avgörande, en sådan lösning tror
jag är alldeles utesluten.

Då jag nu vet, att en kommitté arbetar i ärendet, tycker jag,
det är nästan överflödigt att göra något yrkande. Jag skall icke
heller göra det, utan jag har endast velat uttala, hur jag ser frågan
som en gammal kommunalman, som arbetat i både skolråd och kyrko -

A ng.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
m. tn.
(Forts.)

Nr 35.

22

Lördagen den 12 april, f. in.

.4«sr.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
m. m.
i Forts.)

råd, och jag vill som en sammanfattning säga, att jag anser införande
av skolfullmäktige skulle lända till stor fördel för vårt skolväsende,
synnerligast för folkskolan, som är viktigare, än mången
tänker sig. Därpå vilar ändå folkbildningen, eftersom 90 % av
folket icke får någon annan undervisning. Saken är så viktig, att
det besvär och den möda, som man skulle nödgas underkasta sig i
kommunerna i och för förrättandet av dessa val, säkerligen skulle
lända nationen till fördel. För att tillgodose det ekonomiska sammanhanget
vore det också då naturligtvis av nöden, att en delegation
av kommunalfullmäktige finge tillträde till detta skolråd. Detta
vore, vill jag säga, den idealiska lösningen på alla punkter av den
här föreliggande frågan i vad den berör skolärenden.

Herr Berglund: -lag vill för det första säga det, att jag fattade
herr Käfs första anförande så, att han ville särskilt hänvisa till
att motionen »komma från den riktning», o. s. v., varmed han väl ville
rikta uppmärksamheten på, att motionen kommer från det parti, som
jag tillhör. Jag har anteoknat detta uttryck här och satt det inom citationstecken.

Sedan kunde herr Käf icke förstå, varför jag tagit med i motiveringen
till min motion kritiken av kyrkostämmorna. När man införde
folkskolestyrelserna i städerna och lade skolväsendet under stadsfullmäktige,
så anfördes som ett tungt vägande skäl för denna åtgärd, att
kyrkostämmorna vore för otympliga och olämpliga: det var för många
röstberättigade o. s. v. Och precis samma skäl som för städernas
vidkommande anförts ifråga om kyrkostämmornas sammansättning,
när det gäller behandling av skolfrågorna, bär jag bär andragit, och
.jag finner den frågan helt naturlig: kunna icke samma olägenheter
härvidlag komma att uppstå i landskommunerna, då man ökat ut antalet
röstberättigade? Jag kan då ej inse, varför det icke skulle vara
på sin plats att ha denna motivering bär. Då jag vidare tagit steget
fullt ut och föreslagit, att dessa ärenden skulle läggas under den borgerliga
kommunen, så blir det ej svårt att förklara, varför ''jag så
gjort. Det är därför att det bleve olämpligt att ha två inrättningar,
kyrkofullmäktige och kommunalfullmäktige.

Herr Olsson i Kullenbergstorp var inne på den frågan, att det
skulle vara skolfullmäktige, som skulle få dessa ärenden om hand.
1907 års sakkunnige, som både att utreda frågan om överförande i
städerna av folkskoleväsendet på stadsfullmäktige, yttrade sig på följande
sätt just ifråga om detta föreslagna nya organ, nämligen skolfullmäktige:
»Obenägenheten för och olämpligheten av att för folkskolans
angelägenheter tillskapa en särskild representation genom skolfullmäktige
torde vara så stor, att ett återupptagande av 1895 års
kommittéförslag härom icke borde ifrågasättas». Och det var 1907
års sakkunnige, som utarbetade det förslag, som låg till grund för
Koragl. Maj:ts proposition 1909. Denna ledde till riksdagens beslut
samma år angående överförande i städerna av skolärenden på den borgerliga
kommunen. Jag tänker att förhållandena äro likartade, när
det gäller skolärendena i landskommunerna. Herr Olsson anförde

Lördagen den 12 april, f. m.

23 Nr Bo.

nu mera i förbigående, att det skulle bli orimligt att ba skolärendena
kvar bos kyrkostämman, om denna icke hade någon ekonomisk makt
kvar. Ja, jag undrar, hur det är i städerna, där folkskolestyrelserna
sköta de pedagogiska och andra sidorna av saken. Men det huvudsakliga
ekonomiska avgörandet vilar i stadsfullmäktiges hand. Det
är rimligt, att ett parallellt förfaringssätt genomföres i landskommunerna.

Nu var det egentligen icke detta, som föranledde mig att begära
ordet. Det är en annan sak, som jag skulle vilja säga några ord om
i all korthet. Här har av herrar Norman, Magnusson i Skövde och
Rät denna fråga förts fram på sådant sätt, att jag anser att man bör
frambära en liten gensaga gentemot dessa nämnda ledamöter av kammaren.
Det tyckes, som om de skulle anse det vara givet, att frågor
rörande folkets moraliska uppfostran och kristendomsundervisningen
i skolorna endast skulle omhuldas av det parti, de tillhöra och att, om
andra partier röra vid dessa frågor, de endast göra det av likgiltighet
för folkets moraliska fostran och av fiendskap till kristendomsundervisningen.
Jag vill uttala en protest mot ett sådant åskådningssätt,
som a priori gör oss på vänstersidan och framför allt socialdemokraterna
till fiender till allt vad kristendomsundervisning och moralisk
uppfostran av vårt- folk heter. Det är icke tillbörligt, att det i kammaren
vid upprepade tillfällen får stå oemotsagt, att endast det parti,
som herrarna tillhöra, är den sanna väktaren för dessa intressen. Jag
tror, att även va på vänsterkanten få ha en liten rätt att bestämma i
det fallet. Vi vilja också ha vår mening och göra vårt inflytande
gällande, och detta icke av fiendskap till de frågor, som här äro före,
utan av lika stor kärlek till dem, som de andra herrarna tyckas vilja
ensamma göra anspråk på att besitta.

Herr Moberg er: Jag begärde ordet med anledning därav,
att herr Räf i likhet med herr Ekman an. fl. reservanter velat- göra
gällande, att denna fråga har så stor betydelse för kristendomsundervisningen
särskilt i folkskolan. Enligt min mening saknar det varje
l>etydelse för kristendomsundervisningen i folkskolan, om man bifaller
utskottets förslag eller icke. Det här förslaget rör ju i allmänhet,
hur folkskoleärenden skola behandlas, vare sig av den kyrkliga eller
den borgerliga kommunen, och därom kan man naturligtvis ha olika
mening, men att försöka hävda, att förslaget har någon särskild betydelse
med hänsyn till kristendomsundervisningen, tror jag är alldeles
förfelat. Kristendomsundervisningen i folkskolan är precis densamma,
vare sig folkskoleärendena ligga under kyrkostämman eller
under kommunalstämman eller den borgerliga kommunen. Jag ber
blott att få hänvisa till, att sedan rätt lång tid tillbaka ha i städerna
folkskoleärendena legat under stadsfullmäktige och sålunda under den
borgerliga kommunen, och det bär icke alls visat sig medföra några
olägenheter i avseende på kristendomsundervisningen. Vidare är det
uppenbart, att kristendomsundervisningen i folkskolan i huvudsak
bestämmes av den undervisningsplan, som är fastställd för detta ämne
odh efter vilken läraren har att rätta sig. Undervisningens resultat

Ang.

införande ar
representati rf
system i den
kyrkliga kommunen
m. tn.
(Forts.''

Nr 35. 24

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
m. m.
(Forts.)

beror närmast på, lnir läraren ställer sig denna undervisningsplan till
efterrättelse, och vilken förmåga han tiar att bedriva undervisning i
detta ämne. Dessutom har staten anordnat inspektion av undervisningsväsendet.
Det finnes inspektörer, som övervaka, att gällande
författningar i det hänseendet efterlevas. Den lokala inspektionen
kommer att handhavas av skolrådet, även om kommunalstämman och
den borgerliga kommunen äga att besluta i fråga om foikskoleärendena.
Det synes mig sålunda icke vara möjligt att påvisa, att kristendomsundervisningen
skulle röna något som helst inflytande av den
ifrågasatta anordningen. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
till en början propositioner beträffande punkten 1), nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan,’ dels ock på bifall till det av herr
Norman under överläggningen gjorda yrkandet i avseende å denna
punkt; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Norman, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan
i punkten 1) av utskottets förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit det av herr Norman under
överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 119 ja mot 51 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen med avseende å punkten 2) propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
därå; och tf ann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes av herr
Norman, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan
i punkten 2) av utskottets förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 12 april, f. m.

25 >’r 8ö

Vinner Nej, irar kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 111 ja mot 48 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 7.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets
utlåtande, nr 19, i anledning av Kung!. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående tillägg till § 27 mom. 4 vä.rnp 1 iktslagen den
17 september 1914 ävensom en i ämnet väckt motion.

Genom en den 7 mars 1919 dagtecknad proposition, nr 157, vilken
blivit hänvisad till första lagutskottet, hade Kung!. Maj:t under
åberopande av propositsionen bilagt, i statsrådet fört protokoll föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående tillägg till § 27 mom. 4 värnplihlslagen den 17 .september

1914.

Härigenom förordnas, att till § 27 mom. 4 värnpliktslagen den
17 september 1914 skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Där sådant med hänsyn till utbruten farsot eller andra utomordentliga
förhållanden prövas vara av nöden, äger Konungen förordna,
att tjänstgöring skall taga sin början eller återstående del därav fullgöras
å senare tid än i mom. 1, 2 eller 3 föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1919.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft en med anledning av densamma av herr Mossberg inom andra
kammaren väckt motion, nr 368, däri motionären hemställt, att
riksdagen ville besluta sådant tillägg till det framlagda lagförslaget,
att det gåves rätt och skyldighet för vederbörande militärbefäl att under
den tid, den föreslagna lagen komme att tillämpas, bereda militär
av officers och underofficers grad permission i största möjliga utsträckning.

Utskottet hemställde,

1) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas; och

2) att ovanberörda motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Gezelius, Högberg.
greve Spens, Fagerlin, Köhlin, Hederstierna och Svensson i Betingetorp,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka, att lagen måtte bliva
gällande allenast till och med den 30 april 1920.

Ang.

införande av
representativt
system i den
kyrkliga kommunen
rn. in.
(Forts.'';

Ang. tillägg
till § 27 inom.
4 värnpliktslagen.

Lördagen den 12 april, f. in.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

iwjKm Herr Mossberg: Herr talman! Då jag avgivit en motton i

iForn.) detta ämne, ber jag att få säga några ord.

Föreliggande förslag avser, som var man vet, att där sadant
med hänsyn till utbruten farsot eller andra utomordentliga förhållanden
prövas vara av nöden, Konungen skall äga rätt att uppskjuta
inkallelse av värnpliktiga. Detta förslag innefattar i sig samma
lagrum, som 1918 års senare riksdag fastställde. Ifrågavarande lag
har ägt tillämpning sedan 23 december 1918. Följden därav har varit,
att inga värnpliktsinkallelser sedan den tiden ägt rum.

Frivilligt manskap har funnits endast i sa stor utsträckning
man ansett behövligt för vården av arméns tillhörigheter, sålunda
persedelvården o. d. jämte vad som erfordrats för vakthållning m.
m. Frivilligt manskap har alltså i mycket liten utsträckning legat
inne på varje regemente.

Men samtidigt har vid varje regemente, så vitt. jag. har mig
bekant, officerare och underofficerare varit fulltaligt inkallade.
Detta har medfört, att dessa yrkesgrupper vant så att säga arbetslösa.
Då ej de värnpliktiga massorna legat inne, hava dessa tjänstemän
haft litet eller intet arbete. När det högsta befälet tillgripit
något att sysselsätta dem med, har man valt att repetera instruktionerna,
vilka ju dock dessa män förut bort känna till. Man har
vidare försökt sig på bajonett- och sabelfäktning m. m. allt i den
goda avsikten att bereda dessa yrkesgrupper någon sorts sysselsättning.
Det är klart, att när dessa män, som, många av dem åtminstone,
grånat i tjänsten, dag efter dag måst upprepa och återupprepa
vad de under sin utbildningstid lärt sig, det maste förefalla dem
tämligen meningslöst. Vid ett fortsatt återupprepande av ett dylikt
arbete måste det förr eller senare uppstå ett missnöje, som ej kan
vara nyttigt. Det var med hänsyn till dessa förhållanden och sedan
min uppmärksamhet blivit fästad vid detta, som enligt min
uppfattning måste kallas ett missförhållande, som jag sökte genom
den avgivna motionen råda bot härför, och detta genom att
föreslå sådana åtgärder, att dessa yrkesgrupper skulle kunna beredas
en sammanhängande permission under den tid denna lag äger
gällande kraft.

Jag tillät mig i motionen påvisa tvenne vägar, som borde vara
framkomliga i detta avseende. Jag vill i detta sammanhang .påpeka,
att då på varje regemente ligga inne omkring 100 man, blir det
vid en fördelning av manskapet på varje kompani, även om man
endast gissningsvis söker få fram ett resultat, omkring 10—30 av
manskaps grad, vilka män skola sysselsättas av den fulltaligt inkallade
officers- och underofficerskåren. Som jag säde: det var tvenne
vägar, som för mig syntes vara framkomliga. Den ena skulle vara
att man sloge tillssammans två eller tre kompanier och anförtrodde
handvandet av dem till en kompaniadjutant; på detta sätt kunde en
eller två frigöras att på vederbörlig permissionsan sökan erhålla permission.
Den andra, vägen jag tänkte mig var, att man skulle för -

X r 35. 26

Ang. tillägg
tilV§ 27\rmm.

4 värnplikts -

Lördagen den 12 april, f. ni.

27 Sr So.

fara på samma sätt som under den tid, man hade nittio dagars värnpliktsövning.
Då överläto nämligen kompaniadjutanterna expeditio- „ärnpg™.
nen och andra dylika göromål på förrådsförvaltarna. lagen.

Jag både som nämnt trott, att man på dessa vägar skulle kom- (Fort*.!

ma till ett gott resultat. Det finns för övrigt ännu ett skäl att företaga
åtgärder i denna riktning, utom det som ligger i det rådande
missnöjet med ett sådant arbetssätt som nu förekommer. Det är
nämligen inte att förglömma, att under den långa neutralitetsvakten,
under den långa krigstjänstgöringen, officerare och underofficerare
så gott som undantagslöst ha fått tjänstgöra hela tiden,
under det att manskapet dock som regel fått avlösas efter tvenne
månaders tjänstgöringstid. Vi kunna sålunda ej förbise den ansträngande
och maktpåliggande tjänstgöring, som de åsyftade yrkesgrupperna
fått utöva. Ocli man måste ju därvid erkänna, att de
skött sina åligganden på ett förtjänstfullt sätt.

Under sådana förhållanden tycker jag — åtminstone är det
min uppfattning — att det hade bort vara möjligt att tilldela dessa
yrkesgrupper en längre sammanhängande permission. Riksdagen
borde på så sätt uppmärksammat deras ådagalagda tjänstenit och
samvetsgranna uppfyllande av deras tjänsteplikt.

Till män störa förvåning har första lagutskottet nu avstyrkt
mitt yrkande. När jag säger detta, menar jag icke, att jag förvånas
över att statsutskottet har gått på avslag, utan det är framför
allt motiveringen för avslaget, ,som förvånar mig. Utskottet, har
dessvärre icke läst motionens motivering rätt, ty i densamma framhålles
meningen tydligt på tvenne ställen. På ett ställe säges det:

»På så sätt skulle en stor del av dessa olika graders tjänstemän kunna
provisoriskt befrias från sin tjänstgöring och i största möjliga
utsträckning få möjlighet att söka sig permission». På ett annat
.ställe säges det i motionen: »till grund för en dylik permission bör
vederbörlig permissionsansökan föreligga». Då man vid sitt beslut
inom utskottet hade bort fästa avseende vid motiveringen till den
ifrågavarande motionen, förefaller det mycket förvånansvärt, att utskottet
kan avfatta sitt avslagsyrkande på följande sätt: »att åter
på sätt, som motionären synes ifrågasätta tvångspermittera militärer
av officerares och underofficerares grad lärer icke kunna ifrågakomma.
». Man går sålunda ut ifrån, att motionären skulle ha hemställt om
tvångspermission av dessa yrkesgrupper. Det är just mot denna
synpunkt, som jag med mina ord vill inlägga en gensaga.

För övrigt påvisar utskottet, att redan med den nu gällande
lagstiftningen föreligger möjlighet för vederbörande yrkesgrupper
erhålla tjänstledighet och permission. Det säges, att för skötande
av, egna angelägenheter är det möjligt för dem att få sex veckors
tjänstledighet, genom ansökan hos regementschefen ytterligare sex
veckor samt dessutom genom ännu en ansökan bos arméfördelningschejen
ytterligare sex veckors ''permission. Det hela blir sålunda
18 veckor. Ja, det är mycket bra, att den vägen står öppen, men
både det ändå ej varit bättre, när det nu föreligger rätt att få permission!
i så stor utsträckning, om utskottet i någon mån sökt bereda väg

Sr 35. 28

Lördagen den 12 april, f. in.

Aixg. tillägg för en sammanhängande permission utan dessa mellan kommande antill
§ 27 mom- gödningar? Jag menar i så fall en sammanhängande permission i den
4 *utsträckning och fotad på sådana synpunkter, att icke tjänstens
(Ports.) upprätthållande därigenom skulle äventyrats.

Jag skall emellertid nöja mig med vad utskottet härvidlag
har yttrat.

Till sist skall jag be att få fästa uppmärksamheten på den
förhoppning, som utskottet uttalat, en förhoppning, som jag ytterligare
och .så .starkt som möjligt vill understryka. Utskottet har
nämligen, ''sedan det framhållits, att motionären örtskar tvångspermittera
ifrågavarande yrkesgrupper yttrat: »däremot förutsätter utskottet,
att vid uppskov av de värnpliktigas tjänstgöring, ledigheter
böra på därom gjorda ansökningar beviljas officerare och underofficerare
i den utsträckning, som tjänstens behöriga upprätthållande
tillåter». Det är denna förhoppning, som jag, såsom jag nämnde,
vill på det kraftigaste understryka, ty därmed har utskottet, så
vitt jag förstår, lagt saken rätt, ändå och, trots åsikten om att jag
skulle ha begärt tvångspermission, givit på hand sin ståndpunkt,
att på vederbörlig ansökan utsträckt och sammanhängande permission
bör komma dessa yrkesgrupper till del.

Jag har intet sinkande att göra.

Herr Hederstierna: Herr talman! Då den ärade motio nären

inte har något yrkande har jag ingen anledning att uttala
mig vidare om hans motion. Jag vill dock tillägga, att, såsom han
själv mycket riktigt sade, utskottet har haft den meningen, att därest
det är möjligt för tjänstens behöriga upprätthållande att de officerare
och underofficerare som begära tjänstledighet få sådan, skalf
enligt dess övertygelse, Kungl. Maj:t också bevilja densamma. Del
är klart, att om dessa yrkesgrupper vilja ha längre tjänstledighet
än som motsvarar deras lagliga rätt till semester, de få underkasta,
sig de inskränkningar i löne- cell andra tjänsteförmåner, vilka vederbörande
författningar stadga, men annars är det självfallet, att
det icke ligger i Kungl. Maj ds intresse att hålla, kvar folk i tjänstgöring,
som icke behövas där, och under sådana omständigheter komma
naturligtvis ansökningar i största möjliga mån att bifallas, .riksdagens
framställning förutan.

Motionären tar avstånd ifrån tanken på tvångspermittering. Utskottet
ansåg emellertid, att motionen var så skriven, att den möjligen
gav anledning till det antagande att dylik var avsedd, och utskottet
utgick ifrån att med något sådant de tjänstgörande icke
.skulle vara belåtna.

Varför jag emellertid begärde ordet var därför att jag vill yrka
bifall till den av mig avgivna vid betänkandet fogade reservationen,
såvitt den avser punkt 1, i utskottets betänkande.

Kungl. Maj:t har i likhet med föregående år hemställt att lagförslaget
skulle få permanent natur och ingå i värnpiiktslagen. När
detta förslag framlades för förra årets riksdag, enades man inom

Lördagen den 12 april, f. m.

29 Nr &å.

kamrarna att göra lagen iprovisorisk och låta den gälla endast till,
såsom jag- vill minnas, utgången av innevarande månad.

Jag och mina medreservanter ha ansett, att lagen även nu endast
hör få provisorisk karaktär. Anledningen till att åtminstone
jag slutit mig till detta yrkande har varit, att jag ansett det vara
lyckligt, om lagförslaget finge en mera precis och mindre vag avfattning
än vad f. n. är fallet. Man bör tänka på, att här gäller det
att ge Kungl. Maj :t dispensrätt från en av Kungl. Maj :t gemensamt
stiftad lag. Vid sådant, förhållande höra de tillfällen då denna rätt
tillkommer Kungl. Maj:t vara väl preciserade, så att delade meningar
om när denna rätt finnes icke böra föreligga. Vad som menas
med »utbruten farsot», torde vara alldeles klart, därom behöver ingen
meningsskiljaktighet vara. Men uttrycket »andra utomordentliga
förhållanden» måste ge anledning till en massa olika åsikter
huruvida sådana förhållanden föreligga som man avsett med det bär
lagförslaget. Det kan vara tvivelaktigt för Kungl. Maj:t själv att
avgöra, huruvida sådana här »utomordentliga förhållanden» föreligga,
men vad nästan värre är, Kungl. Majtts beslut i det avseendet
kommer att föregås och efterföljas av en diskussion i all oändlighet,
huiuvida sådant fall verkligen varit för handen, att Kungl. Maj :t
haft rättighet att meddela ett sådant här uppskov eller icke. Det
kommer att bli till missbelåtenhet, vare sig'' Kungl. Maj:t gör del
ena eller det andra; och det vore lyckligt, om något sådant kunde
undvikas. Det är därför jag tror, att det vore väl, om man kunde
få mera preciserade uttryck, än vad orden »utomordentliga förhållanden»
utgöra. Det har gjort, att jag förenat mig i yrkandet på
att lagen skall vara av provisorisk natur, i förhoppning, att man till
en kommande riksdag skall kunna taga saken i förnyat övervägande
och då försöka få fram ett bättre uttryck än här står, eller ock
söka få fram vissa restriktioner, som gorå frestelsen att komma med
olika meningar i det här avseendet mindre stor, än vad den för närvarande
säkerligen kan bli. Jag anser mig så mycket mer ha anledning
att framställa det yrkandet, som ju hela vår arméorganisation
står under omprövning, och det kan ju då vara lämpligt, att även
denna sak tas i betraktande.

Med hänsyn härtill, herr talman, ber jag att få yrka avslag å
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, vilken innefattas i punkt 1, och
bifall till reservationen. Beträffande punkt 2 anhåller jag om bifall
till utskottets hemställan.

Med herr Hederstierna förenade sig herrar Thore och Svensson i
Betingetorp.

Herr Berglund: Herr talman, mina herrar! Det är inte

egentligen någonting i själva saken, jag här skall be att få anföra.
Jag skall endast, på grund av att jag blivit uppmanad från värnpliktiga
vid Yästernorrlands regemente, be att få föra fram en del
frågor till herr statsrådet och chefen för ^^försvarsdepartementet.

I statsverkspropositionen i år utlovades det eller ställdes i ut -

Ang. tillägg
till § 27 mom
4 värnpliktslagen.

(1 ort»

Nr 85. 30

Lördagen den 12 april, f. in.

Ang. tillägg gikt, att regeringen senare under riksdagen skulle framkomma ined
till § 27 mom. en proposition angående tjänstgöringsskyldigheten för de värnplik4
PCZen tiga tillhörande 1919 och 1918 ars årsklasser. Och vidare ha under
(Fort».) riksdagen avgivits en de! motioner angående inställande av värnpliktsövningarna
under detta och nästkommande ar, och avgörandet
av dessa motioner vilar, har jag hört, i avvaktan på att den kungl.
propositionen skall framläggas för riksdagen. Nu är det.av stor.betydelse
för de värnpliktiga att få klarhet rörande sin tjänstgöring,
dels för dem, som ännu icke inkallats, när den allmänna inkallelsen
utav 1918 års rekryter skulle komma att äga rum, dels för dem av
1918 års årsklass, som äro inkallade, huruvida de ha något hopp om
att få sin tjänstgöring nedsatt, d. v. s. få utrycka före den ordinarie
tiden. -Tåg har, som sagt, av rekryter från Västernorrland^ regemente
fått en uppmaning att i riksdagen försöka få svar pa dessa
frågor ''

För mig står det klart, att den förevarande lagen icke skulle
kunna användas för en åtgärd att hemförlova de. rekryter, som in
kallats den 2 november 1918 och sedan dess varit i tjänstgöring, och
inte har jag heller så stort hopp till de motioner, som blivit väckta
i syfte att få värnpliktsövningarna inställda för i år och .det kommande
året. Mitt hopp skulle i det fallet stå till den regeringsproposition,
som bebådas i statsverkspropositionen vid riksdagens början,
och det skulle vara av stort intresse, om jag kunde la hora, huruvida
en sådan proposition kommer att framläggas och huruvida
det sedan i den propositionen kan ges nagra möjligheter, till, att de
rekryter av 1918 års årsklass, som nu varit inkallade till tjänstgöring
ända sedan den 2 sistlidne november, ha någon utsikt att ia sin
tjänstgöring inskränkt. Jag skulle vara tacksam, om jag kunde lä
svar på den frågan från herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdeparte.
mentet.

Chefen för lantförsvarsdepartementet herr statsrådet N i Iso n:
Herr talman! Jag inser till fullo de skäl, som motivera den fråga,
som här framställts till mig rörande 1918 års värnpliktiga. Jag vill
också fästa den ärade talarens och hela kammarens uppmärksamhet
på att jag i den proposition, som är grundläggande för det ärende,
som nu föreligger till avgörande, har tagit upp detta spörsmål. Jagsäger
nämligen i mitt anförande till statsrådsprotokollet, att, vad
inkallandet av 1918 års årsklass angår, står detta i så nära samband
med den allt jämt pågående influensaepidemien, att något slutlig!.-ståndpunkttagande från min sida redan av detta skäl för närvarande
icke kan äga rum. Jag har sålunda ytterligare givit pa hand, att
en framställning till riksdagen rörande 1918 års värnpliktiga kommer
att ske, men den tidpunkt, när den propositionen kan avlamnas
till riksdagen, går för närvarande icke att bestämma. Jag hade senast
i går ett samtal med de medicinska vederbörande, och de ville
icke ännu ta ståndpunkt till detta spörsmål. Jag inser mycket val.
att det för de värnpliktiga av 1918 års årsklass, som ännu aro inne
i tjänstgöring, ter det sig ganska hårt att vara inne i tjänstgöring

Lördagcu den 12 april, f. m.

31

i jämförelse med dem, som ännu icke varit inkallade. Men så länge
de medicinska vederbörande anse, att det erbjuder risk att kalla in
nya värnpliktiga för att byta ut, om jag får begagna det uttrycket,
dem, som nu äro inne i tjänstgöring, så vågar jag icke påtaga mig
ansvaret att föreslå en sådan åtgärd.

Det är ju nämligen så, att under det influensan härskar rätt
allvarligt över allt i landet, så är för närvarande tillståndet inom
armén jämförelsevis tillfredsställande. Den sista rapporten jag har,
som sträcker sig från den 26 mars till den 1 april, visar, att under
exempelvis 1 april var det 13 nya insjuknade i influensa, den 30
mars var det 5 insjuknade, den 28 mars 10, den 27 mars 6, o. s. v.
De siffrorna ge ju vid handen, att sjukligheten inom armén för närvarande
är i jämförelse med vad annars är förhållandet rätt lindrig.
Så snart emellertid de medicinska myndigheterna bli i tillfälle att
anse sig kunna avge ett definitivt yttrande, så kommer förslag i berörda
avseende att underställas riksdagens prövning.

Regeringen har sålunda ännu icke varit i tillfälle att intaga någon
slutlig ståndpunkt till detta spörsmål, därför att förutsättningen
för att ingå på ett bedömande av detta spörsmål ännu icke föreligger.
Jag anser mig emellertid böra meddela, att. det är min personliga
uppfattning, att den blivande framställningen till riksdagen
bör gå ut på bl. a., att den kortare värnpliktstjänstgöring, som 1918
års årsklass på detta sätt kommer att erhålla, skall dock räknas dem
såsom fullgjord, vad första tjänstgöringen angår.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag skall till eu
början be att få framställa yrkande om en ändring i första lagutskottets
motivering beträffande herr Mossbergs motion.

Det förefaller mig vara alldeles uppenbart, att utskottet läst motionärens
framställning oriktigt, när det kan komma här och tala om att
det synes, som om motionären bar ifrågasatt en tvångspermission
av officerare och underofficerare. Det finns, såsom motionären redan
i sitt anförande påpekat, intet som helst stöd i motionen iför ett dylikt
antagande. Tvärt om har ju uttryckligen betonats, att motionären
endast räknar med en sådan permission, till vilken ligger ingivna frivilliga
ansökningar såsom grund. Det är möjligt, att man i utskottet
endast fäst sig vid, vad som står i motionens kläm, där det talas
om att man skall bereda militärer av officers och underofficers grad
permission i största möjliga utsträckning. Men man kan naturligtvis
icke heller i ordet bereda inlägga en sådan mening som att det här
vore fråga om tvångspermitterinig. Man kan det så mycket mindre,
som motionären omedelbart dessförinnan sagt, att »i överensstämmelse
med ovan anförda motivering» bör det ordnas på det sättet.
Man kan således icke undkomma att bär ta hänsyn till motiveringen,
och det förefaller mig därför som om motionen i denna punkt vore
fullständigt klar. Under sådana förhållanden är det naturligtvis
oriktigt, att man bär skulle i utskotts låtandet och sedan i en riksdagsskrivelse
upptaga ett uttalande, byggt på eu fullkomligt felaktig
förutsättning.

Nr 35.

Ang. tillägg
till § 27 mom.
4 värnplikt*-iagen.
Fora.

>r 35.

.4/13. tillägg
till § 27 mom.
4 värnpliktslagen.

(Torta.)

32 Lördagen den 12 april, f. m.

Jag tillåter mig därför föreslå en sådan ändring i motiveringen,
att after orden: »Härom .erfordras således icke några bestämmelser»
de båda följande satserna .strykas. Dessa, som lyda: »Att åter, pa
sätt motionären synes ifrågasätta, tvångspermittera militär av eif.oers
och underofficers -grad, lärer icke kunna ifrågakomma. Utskottet kan
således icke förorda bifall till motionen», skulle således utgå, och mista
sats alltså börja med: »utskottet förutsätter emellertid, att vid uppskov
med de värnpliktigas tjänstgöring ledighet kommer att (på darom
»jorda ansökningar» etc. Jag tror, att eu sådan omformulering skulle
något förstärka diet uttryck -från riksdagens sida som kan tolkas såsom
ett instämmande i motionärens syfte; och jag tror icke, att i donna
kammare råder någon -delad mening därom att det är orimligt, att därest
de värnpliktiga icke äro inkallade i sådan utsträckning, &tt de
egentliga övningarna kunna förekomma, man skall möjligen mot omeerares
och under officerares egen önskan hålla dem kvar i tjänst
röring. Det kunde ju hända, att med hänsyn till Ibefälet de värnpliktiga
måste sysselsättas även med sådant, som enligt inkallelsen
egentligen icke skulle åligga dem. _ o 0

Jag kan i detta sammanhang icke understa att peka pa, något
som jag också tidigare gjort vid olika tillfällen, att man har ett intryck
av att de inkallelser, som ske äro onödigt omfattande. Jag tror
mig kunna säga, att de värnpliktiga sysselsättas icke endast med vard
av hästar och material, -utan de, som nu ligga inne vid regementena
användas i viss utsträckning till rena exercisövningar. Jag fick bekräftelse
på detta senast vid ett besök i Växjö. Jag talade där med
tre värnpliktiga, -som lågo inne vid Kronobergs regemente, och vilka
bestämd; försäkrade, att en grupp av värnpliktiga användes nästan
uteslutande för exercisövningiar. Jag tror således, att man kan finna
anledning .fråga sig, om det icke bör -gör-as en undersökning, huruvida
icke antalet inkallade kunde inskränkas för att på det sättet, därest
man på grund av sjukvårdsmyndigheternas ståndpunkt, icke ans-er
sig kunna vidtaga .ett utbyte av de inkallade eller de frivilliga, möjliggöra
för åtminstone en viss del av de nu inkallade att få komma

ifrån tjänstgöringen. . .

Det var av intresse .att mottaga krigsministerns förklaring, att
man nu äntligen kan h-a att motse en framställning rörande hur det
skall ordn-as med övning,stiden för 1918 års värnpliktiga. Den formulering,
som krigsministern gav sitt meddelande, fäste emellertid
omedelbart uppmärksamheten -på, att han underlät att tala om 1919
års klass. Det föranleder mig att fråga, huruvida man ej vid innevarande
-års riksdag har att förvänta något förslag rörande övnmgstiden
för 1919 års klass. Det förefaller nämligen, som om ett sadant
förslag har större betydelse än förslaget beträffande 1918 års klass.
Övnrngstiden för denna senare k-ommer naturligtvis att inskränkas
redan på grund av det uppskov, spanska sjukan nödvändiggjort. Däremot
är det av betydelse att, när man gar att i utskottet och i riksdagen
bedöma de anslag, som begäras för militära ändamål, veta
huru med 1919 års klass skall förfaras. En förutsättning för -avsevärda
besparingar på de militära utgifterna -är en avsevärd inskränk -

Lördagen den 12 april, f. m.

33 Nr 35.

ning i övningstiden, och. därför bonde ''man kunna, innan definitiv Ang. tillägg1
ståndpunkt tages i riksdagen, också begära, att man får den säkra \UJ I 27 ™?mutgångspunkten
för ett avgörande, som ligger i reglering av övnings- ^
tiden för 1919 års klass. (Fort» )

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan med ovan angivna ändring
i motiveringen.

Chefen för lantförsvarsdapartementet, herr statsrådet Nilson:

Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten därpå, att jag
i den proposition, rörande vilken första lagutskottet nu avgivit utlåtande,
även uttalat mig rörande 1919 års klass. Och jag skulle
gärna till kammarens protokoll återgiva, vad jag där har sagt. Efter
det att jag framhållit, att den ifrågasatta lagändringen är fullt oberoende
av det i lagen nu fastställda antal dagar för första tjänstgöringen,
och att densamma ej står i något som helst samband med vad
som kan komma att beslutas rörande tjänstgöringsförhållandena i övrigt
för de värnpliktiga av 1918 års klass, uttalar jag vad jag redan
uppgivit om 1918 års klass. Därefter fortsätter jag: »Spörsmålet rörande
1919 års klass åter kan uppenbarligen påverkas av den anordning,
som må Ibliva vidtagen rörande årsklassen 1918, ävensom av de
internationella avgöranden rörande de militära rustningarnas nedbringande,
varom överläggningar tpågå vid fredskonferensen. Jag
finner mig i följd härav icke nu kunna framlägga förslag i dessa avseenden.
»

Men i början på samma stycke har jag sagt: »Såsom jag i mitt
uttalande till det vid innevarande års statsverksproposition fogade
statsrådsprotokollet anfört, är det min avsikt att göra hemställan om
särskilda .propositioner till riksdagen rörande dessa båda årsklassers
t j änstgöringssky 1 dighet.»

Jag tror sålunda, att jag i den delen, ifråga om vilken den siste
ärade talaren framställde en förfrågan, har uttalat mig på så tydligt
sätt, att riksdagen bär ha klart för sig, att den har att vänta en framställning
i ämnet från Ivungl. Maj:t.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Först ber jag
att få säga ett par ord i anledning av herr Hederstiernas yrkande, att
lagen .måtte få endast provisorisk giltighet. Herr Hederstierna anser
önskvärt, att lagen, när den skall bli definitiv, får en mera preciserad
och mindre vag avfattning. Det är särskilt uttrycket »andra utomordentliga
tillfällen», som han anser giva anledning till olika tolkningar
och i framtiden kunna föranleda »diskussion i all oändlighet»,
huruvida Kungl. Maj :t ''kan anses ha rätt att begagna sig av denna
befogenhet, när Kungl. Maj :t vid ett eller annat tillfälle finner lämpligt
att uppskjuta värnpliktsövningar. Nu äT det sant, att detta uttryck
har en ganska vag karaktär, men det är också ett uttryck, som
vi den sista tiden blivit vana vid på flera andra håll i lagstiftningen.

Och det kan ej nekas till, att det kan vara ganska praktiskt att ha
en så väg bestämmelse, när man från början ej kan förutse alla de
tillfällen, då en ifrågasatt befogenhet kan behöva tillämpas. Och så

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 35. 3

Nr Bo.

Ang. tillägg
till § 27 mom.
4 värnplikstlagen.

(Forts.)

34 Lördagen den 12 april, f. in.

är det även bär. Het är klart adagalagt, att Kungl. Maj .t kan behöva
en sådan befogenhet i händelse av farsot, men det kan tänkas
även andra omständigheter, andra förhållanden, som böra föranleda,
att Kungl. Maj :t får en sådan befogenhet. Exempelvis bär det framhållits,
att Kungl. Maj :t kan på grund av utbruten farsot hava uppsikjutit
värnpli-ktsövningarna en tid, och att, när det sedan blir fråga
om att övningarna skola fullgöras, det kan hända, ^att farsoten ej kvarstår
som anledning till uppskov, men att de förhållanden, som föranletts
av farsoten, möjligen fortfarande görandet ömkligt att ytterligare
uppskjuta övningarna. Och även andra förhållanden kunna tänkas, som
motivera ett dylikt uppskov. Jag tror därför, att det vore praktiskt
att tillerkänna Kungl. Maj:t en sådan befogenhet. Att Kungl. Maj:t
skulle missbruka densamma, lär man ej behöva vara rädd för. Het
är sant, som herr Hederstierna säger, att det kan uppstå, diskussion,
om Kungl. Maj:t bör i ett visst fall begagna rätten eller ej. Men tror
herr Hederstierna, att det blir mindre diskussion, om saken skall
hänskjutas till riksdagen? Riksdagsmännen är o nog i allmänhet ej så
tystlåtna, och skulle säkerligen ej underlåta att^i stor utsträckning begara
ordet, därest frågon om uppskov skall få äga rum måste hänskjutas
till riksdagen. Jag tror sålunda, att utskottets hemställan i
denna punkt är tillräckligt val motiverad.

Vidare ber jag att få yttra mig om det yrkande, som framställts
av herr Hansson, och i sammanhang därmed om herr Mossbergs anförande.
Herrar Mossberg och Hansson ansågo, att utskottet läst motionen
oriktigt, då utskottet ansett, att motionärerna ifragasatt tvangspermittering
av officerare och underofficerare. Jag vill i anledning
av denna förebråelse erkänna, att utskottets utlåtande naturligtvis
kunde varit lyckligare avfattat. Att det ej blivit bättre, kan förklaras
med den rådande brådskan. Men jag vill på samma gång mot
herrar anmärkare säga, att herrarna å sin sida försummat att läsa
motionens kläm fullständigt, ty där säges: »att riksdagen ville besluta
sådant tillägg till åberopade lagförslag, att det gives rätt och
skyldighet för vederbörande militärbefäl att under den tid lagen kommer
att tillämpas det i överensstämmelse med ovan anförda motivering
eller på annat sätt beredes». Het är dessa ord i motionens kläm,
som synas ha undgått även herr Hanssons för övrigt mycket energiska

uppmärksamhet. „ ..

Jag kan ej se annat, än att denna hemställan asyitar tva saker.
Först och främst vill motionären, att riksdagen skall besluta ett sådant
tillägg till lagförslaget, att vederbörande militärbefäl skall i
överensstämmelse med motionens motivering bereda militärer av officers
och underofficers grad permission i största möjliga utsträckning.
Motiveringen är byggd på, att permission skulle beviljas efter ansökan.
Alltså hemställa motionärerna först och främst, att vederbörande
får rätt att permittera officerare och underofficerare efter ansökan.
Men i motionens kläm hemställes för det andra, att det må givas
rätt och skyldighet för vederbörande befäl att även på annat sätt,
än i motiveringen angivits, bereda officerare och underofficerare permission
i största möjliga utsträckning. Såvitt jag förstår, kan med

Lördagen den 12 april, f. m.

35 Xr 35.

(Forts.)

detta uttryck »på annat sätt» ej avses annat, än att vederbörande befäl Ang. tillägg
STT.? Huggas skyldighet att även utan ansökning i största möiliga§ 27 mom.
utsträckning permittera officerare och underofficerare. Förmodan 4 T***“**-ar motionären hela liden, då han skrivit motiveringen, tänkt på "att agen''
ansökan skulle erfordras Sedan han kommit till slutet och till klämmen,
bär han emellertid kommit att tänka på, att även andra fall
kunna förekomma da Permitterande borde ske och så har han, för
fullständighet^8 skull lagt till orden »eller på annat sätt». Och utskrivet
har naturhg:tvis vant tvun^et att hålla sig till vad som står

I första avsendet är motionen överflödig, ty möjlighet att nermif
tern efier «nScfan finne, redan. Mf, om den eirä bohOve Tn” n
bef Unasa om det senare, nämligen ifräga om skyldig ■het

för befälet att permittera utan ansökan, har utskottet ansett att
den ifrågasätta lagbestämmelsen ej bör komma till stånd, enär den svål*
Pau£kÄ V bfemra d+essa tjänstemäns ekonomiska förhållan fla

v SlT darf°[ SaSt’ att ^^permittering ej kan komma
trarta Vi kunna ju också vara ense om, att, vare sio- motionären
menat detta eller ep bör tvångspermittering ej ifrågakomma.

i man nu, som herr Hansson hemställt, utesluter den klandrade
punkten ur motiveringen, skulle ett stycke av utskottets hemställan
svava i luften och sakna motivering, och det anser jag ej vara riki£
, utan ja# tror, att utskottets motivering har så mycket skäl för
sig, att .lag yrkar bifall till utskottets förslag.

Jansson i Stockholm: Herr talman! Jag förstår ei
varför ett stycke av utskottets kläm med de uteslutningar i motiverin KmrcftT

- f°rea a''nli sku!Ie sväva 1 luften- I den motivering som
J,™4". ay^™d ,mitt ändringsförslag, uttalas ju att det ej fordras

mltterin^^St+h^h^-T STrfÖ1’ möJ.hSgörande av eu utsträckt per™
S;- P-f. itao+ar. jlllrackligt motiv för, att nu ej motionen för a

l eder säl skdcl åtgärd, men a andra sidan använder man tillfället
att i det sammanhanget understryka de synpunkter, som motionären
om önskvärdheten av permittering i största utsträckning
Beträffande motionarens uttryck: »på annat sätt», så kan ja o- ej låsa
It S?mma satt,s°mlagutskottet och dess ärade ordförande. Och
ren f? .!ko.mllgt ®tod f°r denna uppfattning däruti, att motionä mitferill

mr ‘fraS betyffat’ at} hfln aldrl-? avsett någon tvångspermittenng
av officerare och underofficerare. Het förefaller sålunda,

Jf e-l varit anledning för utskottet att vidhålla, att i dess utlåtande
skall sta detta om tvångspermittering. Och det är in°-en
reson i att låta det gå med i riksdagskrivelsen till Kungl Makt

klarimr kH?f™nisterns svar är jag tacksam för den för klaring.

som för mig klargjorde, att det är hans avsikt att till årets
riksdag framlägga förslag även beträffande 1919 års klass Jal
hade emellertid mast säga mig, då jag läst motiveringen till propositionen.
att det kunde uppstå tvekan, om detta varit avrikten då
man pa sadant satt. som i propositionen skett, sammankopplat frågan
om ovmngstiden med spanska sjukan och med ordnandet av de inter -

Nr 35.

Ang. tillägg
Ull § 27 mom.
4 värnpliktslagen.

(Forts.)

36

Lördagen den 12 april, f. m.

nationella förhållandena. Det lider på slutet av riksdagen, och ändå ha
vi änna ei i statsutskottet behandlat fjärde huvudtiteln. Den har
behandlats preliminärt inom första avdelningen, men vilar i avvaktan
på förslag beträffande övningstiden. Därför är det önskvärt,
att det ej dröjer länge, innan förslaget kommer från Kung!, maj:t.

Chefen för lantförsvarsdepartementet, herr statsrådet Nilson.
Den siste ärade talarens anförande föranleder mig endast till den
lilla repliken, att jag icke på något sätt bär sammankopplat denna
sak med föreliggande lagförslag, utan jag har tvärtom frigjort dem
från varandra och påvisat, att de äro fullständigt fristående.

Medan jag har ordet, vill jag, då det här talats sa mycket om
den arbetslöshet som skulle finnas inom armén, nämna nagra ord.
Utom de befäls- och officersövpingar, som förut under krigstjänst
göringstiden i väsentlig mån voro undanskjutna, men som nu kunnat
upptagas vill jag bringa till kammarens kännedom en sak, som av
mm vidtagits på framställning av bl. a. chefen för andra arméfördelningen,
nämligen att vid samtliga truppförband har anordnats
särskilda utbildningskurser för fast anställt underbefäl. Dessa utbildningskurser
ha till ändamål att höja underbefälets allmanbiidnino-
och bereda detsamma ökad möjlighet till god civoianstälinmg
efter slutad fast anställning vid krigsmakten. Kurserna äro anordnade
truppförbandsvis och skola pågå under en tid av ungefär tva
månader. Kör att giva kammaren -en uppfattning om sjalva läggningen
av kurserna vill jag meddela, att undervisningen skall omfatta
bokhålleri, matematik, maskinskrivning och stenograii, modersmålet
och kommunalkunskap. En del av ämnena äro sadana,, att
det militära befälet icke lämpar sig som lärare i dem. I det taltet
är det medgivet, att man får använda civila lärare. Detta galler
speciellt ämnet kommunalkunskap. Och jag vill lämna den upplysningen,
att undervisningen i sistnämnda ämne avser att bibringa
kunskap om de allmänna grunddragen av Sveriges stats- och kommunalförfattning:
kunskap om politisk och kommunal rösträtt; samt
kunskap om de allmänna grunddragen av Sveriges allmänna rättsväsende.
Men i flertalet ämnen användas militära lärare.

Jag vill således med detta ha meddelat kammaren, att åtgärder
äro vidtagna för att under denna tid kunna höja det fast anställda
underbefälets allmänbildning, i den mån det vant möjligt och att
härför befälet tagits i anspråk i stor omfattning.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Jag skall först be

att få framföra min tacksamhet till motionären för det intresse och
den välvilja han ådagalagt för vissa kategorier av arméns och marinens
personal. Det är nog sant, som motionären säger, att under
krigsåren tjänstgöringen för en stor del av militärbefälet varit synnerligen
ansträngande. Detta har också medfört, att vissa delar av befälets
egen fortsatta utbildning har måst eftersättas. Ur denna synpunkt
var det ett gynnsamt tillfälle, som bereddes denna vinter att
anordna särskilda befälskurser, genom vilka man kunde komplettera,

Lördagen den 12 april, f m.

37 Nr So.

vad som blivit eftersatt under krigsåren. Härigenom blir befälet även
bättre skickat att, när de värnpliktiga nästa gång i avsevärt antal inkallas,
fullgöra sitt utbildningskall. Det är för resten icke första
gången ett dylikt läge uppkommit. Särskilda befälskurser anordnades
nämligen även 1908, då såsom bekant till följd av övergångsbestämmelserna
till 1901 års värnpliktslag åtminstone för infanteriet icke någon
rekrytskola ägde rum. 1908 års befälskurser voro i god tid förberedda
och lämnade också ett tillfredsställande resultat. Yad som
vållat svårigheten med planläggningen av kurserna innevarande år
bär varit, att man från början icke både klart för sig, huru länge det
skulle dröja, innan årsklassen i sin helhet skulle kunna rycka in.

Såsom en talare på Västernorrlandsbänken framhållit, bär formen
för detta provisorium även medfört vissa olägenheter för de värnpliktiga.
I detta fall bär det icke låtit sig göra att från början bestämma
tidpunkten för den nya inkallelsen, emedan influensaepidemien
trotsat alla beräkningar av de medicinska myndigheterna. Men
jag delar fullkomligt herr Hederstiernas uppfattning att det skulle
vara önskvärt, att få en annan form för de definitiva bestämmelserna
i den föreslagna lagen, så att det stadgades, att när Kung], Maj:t
begagnar den föreslagna rätten, skall om möjligt, på samma gång som
några övningar uppskjutas, även angives den senare tid, då övningen
skall taga sin början.

En talare på Stockholmsbänken har kritiserat, att militära övningar
i viss utsträckning äga rum med de nu inkallade vapenföra
värnpliktiga. I min egenskap som regementschef nödgas jag hava en
annan synpunkt på denna fråga. Det är sant, att i generalordern angives,
att huvudändamålet med dessa värnpliktigas tjänstgöring ä.r
vård av ''hästar och materiel och andra handräckningsgöromål. Men
det finnes emellertid även synpunkter, som tala för att man även
bör bereda dem verklig militär utbildning om än i mindre utsträckning
än eljest. Herr statsrådet och chefen för lanfförsvarsdepartementet
bär nyss, om jag uppfattade honom rätt, givit vid handen, att
de nu inkallade sannolikt komma att få räkna den tjänstgöring, de i
vinter fullgjort, såsom fullgjord hela första tjänstgöring eller rekrytskola.
Dessa värnpliktiga komma sålunda nästa gång att inkallas till
regementsövning. Om de i vinter icke alls erhållit någon militär utbildning,
skulle det förhållande inträffa, att vi under de närmaste
årens regementsövningar skulle få en alldeles ny personalkategori,
nämligen vapenföra värnpliktiga utan militär utbildning. Liknande
förhållande inträffar naturligen även vid mobilisering.

Det haT även talats om det förhållande, som bär råda mellan utbildningen
för 1918 års klass och för 1919 års klass samt framhållits
att när tjänstgöringen för 1918 års klass blivit så långt uppskjuten
som nu är faliet, skulle detta med nödvändighet medföra en större avkortning
i tjänstgöringstiden för 1918 års klass än för 1919 års klass.
Jag anser icke att man är berättigad fälla ett så kategoriskt omdöme,
ty det är väl icke omöjligt att, om de sanitära förläggnings förhållandena
_ så tillstyrka, låta åtminstone en del av 1918 års klass fullgöra
sin tjänstgöring samtidigt med 1919 års klass. De värnpliktiga, till -

Ang. tillägg
till § 27 mom
4 värnplikt&-lagen.
(Forts.)

Nr 35.

Ang. tillägg
till § 27 mom.
4 värnpliktslagen.

(Forts.)

38 Lördagen den 12 april, f. m.

hörande 1918 års klass, ibliva i alla händelser icke mer än 21 eller
högst 22 år, när de börja sin tjänstgöring, under det att enligt 1901
års värnpliktslag flertalet värnpliktiga icke började sin tjänstgöring
förrän under 22 :a året. Och en sammanblandning av årsklasserna
även under första tjänstgöringen ägde rum enligt övergångsbestämmelserna
till 1914 års värnpliktslag, då vid infanteriet två årsklasser och
vid specialtruppslagen en och en halv årsklass samtidigt inkallades till
första tjänstgöringen (rekrytskolan).

Herr Mossberg: Innan klubban faller skall jag ytterligare
tillägga några ord. Jag har den uppfattningen att då ett utskott
behandlar en motion eller proposition så skall avseende fästas såväl
vid motiveringen som till klämmen och helhetsintrycket därav ligga
till grund för utskottets förslag, och då jag har den åsikten att motionen,
behandlad på detta sätt, ej upptar i sig avsikten att tvångspermittera,
så avgav jag en gensaga emot utskottets tolkning. Och
jag påstår, att motionens syfte icke avsåg tvångspermittering. Det
förefaller som man med god vilja skulle kunna intolka i en avfattad
skrift snart sagt vad som helst.

Nu har en av utskottets ärade ledamöter, herr Hederstierna,
upplyst om, att tanken inom utskottet var, att motionären möjligtvis
hade avsett även tvångspermittering. Enligt vad jag förut har mig
bekant är, att inom utskottet behandlades frågan ganska hastigt
och att man därfcr troligtvis hade kommit att förbise motiveringens
huvudinnehåll. ,

När jag sammanställer dessa kunskaper om huru åsikterna divergerade
inom utskottet med utskottets ärade ordförandes tolkning,
så kan jag icke med mitt bondförstånd fatta, att ordförandens
tolkning är den rätta. Det tyckes snarare, som om utskottet skulle
i något slags misshumör över att motionen kommit fram ha avfattat
sitt utlåtande på sätt som skett.

Herr Pettersson i Södertälje: Jag skall till en början bo

att få förklara för den ärade motionären, att utskottet icke alls letts
av något som helst misshumör över hans motion, när det behandlat
densamma. Däremot har utskottet, såsom jag redan förut erkänt,
haft mycket bråttom, när det behandlat motionen, och detta av det
skälet, att det var önskvärt att få denna fråga snart behandlad.

Nu säger den ärade motionären, att med god vilja kan man intolka
i en skrift snart sagt vad man vill. Och herr Hansson förklarar,
att han icke förstår, att utskottets hemställan skulle sväva
i luften, om de rader strykas, som han riktat sig mot. Jag skall i
anledning härav bedja herrarna en mycket kort stund höra på vad
jag nu säger om igen.

Motionärens hemställan går ut på, att riksdagen skall besluta
vidgad rätt för militärbefälet att bevilja officerare och underofficerare
tjänstledighet efter permissionsansökan. Men motionärens kläm
går också ut på, att militärbefälet skall få rätt och skyldighet att
bevilja officerare och underofficerare tjänstledighet på annat sätt än

Lördagen den 12 april, f. m.

39 Nr So.

efter permissionsansökan. Nu hemställer jag till herrarna, om icke Ang.*aäg9
detta uttryck: »på annat sätt än efter permissionsansökan» måste ^ ^ärnplikubetyda:
»utan permissionsansökan». Jag frågar: är det juridiskt lagen.
hårklyfveri att tolka uttrycket på sådant sätt? Eller är det icke den (Forts.)
tolkning, om vanligt sunt förstånd inger? Fordras det verkligen
särskild illvilja för att tolka uttrycket: »på annat sätt än efter permissionsansökan»
såsom helt lika med: »utan permissionsansökan»?

För övrigt vill jag giva herr Hansson rätt däri, att om man
stryker de där orden, så kommer naturligtvis icke utskottets hela
hemställan att sväva i luften, men den kommer att sväva i luften
till den del, som den riktar sig mot motionärens förslag i det avseendet,
att här möjlighet skulle beredas militärbefälet att bevilja ledighet
på annat sätt än efter permissionsansökan. Det trotsar jag
herr Hansson att bestrida riktigheten av. Jag vågar alltså vidhålla
mitt yrkande.

Herr Hansson i Stockholm: Jag skall icke fortsätta tvisten
om motiveringen. Jag känner mig emellertid icke övertygad av vad
som från det andra hållet anförts, och jag vidhåller mitt yrkande,
liksom utskottets ärade ordförande vidhåller sitt.

Jag begärde ordet närmast för en replik till herr krigsministern.
Jag önskar nämligen icke, att i riksdagens protokoll skall
stå oemotsagt ett yttrande, som skulle giva vid handen, att jag antingen
yttrat mig om vad jag icke läst eller icke förstått vad jag
läst. Jag har uppmärksammat i den kungl. propositionen, att krigsministern
säger, att den här föreslagna lagen icke har något sammanhang
med huru man skall ordna tjänstgöringen för 1918 och
1919 års klasser. Men mitt påstående var, att statsrådet satt frågan
om framläggandet av propositioner i det senare avseendet i
samband med spanska sjukan. Och jag vill till stöd för denna uppfattning
endast läsa upp, vad som yttras i statsverkspropositionen.

Statsrådet yttrar där: »Vad årsklassen 1918 angår, står emellertid
denna fråga i så nära samband med den alltjämt pågående influensaepidemien,
att något slutligt ståndpunktstagande från min sida
redan av detta skäl för närvarande ej kan äga rum.» Och beträffande
1919 års klass heter det: »Spörsmålet rörande 1919 års klass
åter kan uppenbarligen påverkas av den anordning, som må bliva
vidtagen rörande årsklassen 1918.»

Det förefaller mig, som om det är alldeles uppenbart, att frågan
om framläggandet av propositioner rörande övningstiden här
satts i samband med den pågående influensaepidemien. Om icke
det menas, då måste jag bekänna, antingen att jag icke kan läsa
skrivet, eller också att det kan skrivas på ett så underligt sätt, att
man måste få en motsatt uppfattning än den som avses.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan,

2:o) bifall till samma hemställan med den ändring, som innefattades

Nr 35. 40

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. tillägg { den vid utlåtandet fogade reservationen och 3:o) bifall till det av
ull § 21 mom. kerr gansson j Stockholm under överläggningen gjorda yrkandet;
1 Tagen. *" och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

(Forte.)

§ 8.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny
stat för universitetskanslersexpeditionen;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ny- och ombyggnad vid akademiska sjukhuset i Uppsala
m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till dagavgifter vid pediatrisk klinik å allmänna barnhuset i
Stockholm;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av kammarkollegium m. m. jämte en i ämnet väckt motion;
och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av länsstyrelsens i Gävleborgs läns ämbetslokaler m. m.;

första lagutskottets memorial, nr 20, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 15 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet samt till lag om
ändring i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse ävensom en i ämnet
väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och Klosters aktiebolag;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa områden av kronoegendomen Näs kungsgård nr 1
jämte Ytternora nr 1 och Bergsgärdet nr 1 i Kopparbergs län;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den kronan tillhöriga holmen Malepert invid Marstrand.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial
hemställt.

§ 9.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande,
nr 59 A, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för år
1920 i vad angår jordbruksärendena.

Lördagen den 12 april, f. m.

41 Sr 85.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—4.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5, angående dräneringsfonden.

I den till innevarande riksdag avlåtna statsverkspropositionen,
avdelning: utgifter för kapitalökning, i vad anginge jordbruksdepartementet,
punkten 5, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
till kapitalökning för dräneringsfonden för år 1920 anvisa ett reservationsanslag
av 5,000,000 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr
250, av herr Rehn, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
från dräneringsfonden jämväl måtte kunna utgå bidrag utan återbetalningsskyldighet
med 30 procent av beräknad kostnad för täckdikningar,
som utfördes enligt de bestämmelser i övrigt, som gällde
för lån från samma fond.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen ''måtte, med
avslag å den av herr Rehn i ämnet väckta motionen, bifalla Kungl.
Maj:ts ovanberörda framställning.

I fråga om denna punkt hade reservation avgivits av herrar
vice talmannen Hamilton, Oberg och Lundström.

Punkten föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Rehn: Herr talman! Då produktionskommittén i fjol

framkom med sitt förslag om ett kraftigare understödjande av täckdikningsverksamheten
under kristiden, så innehöll detta förslag
tvenne olika grunder för sådant understöd. Det ifrågasattes, att de
mindre företagen, som omfattade högst 6 hektar, skulle erhålla
statsbidrag till 1/3 av kostnaden utan återbetalningsskyldighet, varemot
de större företagen skulle erhålla räntefria lån till hela den
beräknade kostnaden.

I den kungl. proposition, som med anledning därav förelädes
riksdagen, biträddes kommitténs förslag, i vad det avsåg de räntefria
lånen, men däremot icke beträffande statsbidrag utan återbetalningsgkyldigbet.
Jordbruksutskottet tillstyrkte och riksdagen biföll
Kungl. Maj:ts förslag. Sålunda blev det endast låneformen, som
blev gällande för bidragen beträffande alla täckdikningsföretag,
oavsett företagens storlek och likaledes oavsett storleken av den
egendom, varå arbetet utfördes.

Under det gångna året har jag mer och mer stärkts i den upp -

Ang. dräneringsfonden.

Nr So. 42

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. dräneringsfonden.

(Forte.)

fattningen, att intresset för täckdikningsarbetet skulle ha visat sig
betydligt större, om det hade beretts möjlighet för de mindre jordbrukarna
att erhålla något understöd i annan form än såsom lån.
Jag kom nämligen att tillhöra odlingsrådet, som har hand om de här
angelägenheterna, inom det län, där jag är hemma, och jag har därför
varit i tillfälle att samtala med många jordbrukare om den här
saken. Och därvid har jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att intresset för täckdikningsarbetet skulle ha varit ett helt annat,
därest det hade beretts möjlighet att erhålla kontant bidrag,
även om detta bidrag hade något understigit värdet av det räntefria
lånet. .Det skulle ha varit mera begärligt för dessa små jordbrukare,
i synnerhet sådana som förfoga över egna arbetskrafter och
icke behöva göra kontanta utlägg för täckdikningen i annan mån
än som fordras för inköp av själva täckdikningsrören. Och det
skulle ha kunnat locka dessa att börja med täckdikning av sin jord;
då de däremot icke alls vilja bry sig om att söka lån för det ändamålet.

Jag har därför nu i en motion föreslagit, att vid sidan av låneformen
skulle bidrag utan återbetalningsskyldighet med 30 % av den
beräknade kostnaden för täckdikningen kunna utgå ur dräneringsfonden.
Det skulle således lämnas frihet att välja mellan räntefritt
lån för hela kostnaden eller ett bidrag av 30 % av kostnaden utan
återbetalningsskyldighet.

Jordbruksutskottets majoritet har nu lika litet som i fjol velat
vara med om någonting sådant, utan yrkat avslag på min motion.
Något skäl, som vederlägger vad jag i min motion påpekat, har utskottet
icke alls angivit. Utskottet säger härom endast, att »inträdda
förändrade förhållanden giva så mycket mindre utskottet anledning
att nu förorda någon förändring på sätt motionären föreslagit
i gällande villkor för lån från ifrågavarande fond, särskilt som detta
förslag går så tillvida över vad produktionskommittén, såsom ovan
nämnts, ifrågasatt, som det innebär, att statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
skulle kunna utgå utan avseende å täckdikningsföretagets
omfattning.»

Ja, det är alldeles riktigt, att jag icke föreslagit någon gräns
mellan större och mindre företag. Men jag kunde väl knappast föreställa
mig, att utskottet i år skulle ha varit mera benäget att gå
på en sådan linje, då utskottet i fjol anslöt sig till Kungl. Maj:ts
förslag, som tog alldeles bestämt avstånd från en sådan tanke. I
statsrådsprotokollet till fjolårets proposition i det här ärendet anförde
föredragande departementschefen, efter att hava redogjort för
produktionskommitténs förslag, följande: »Mot detta förslag synes
först kunna invändas, att själva täckdikningsföretagets storlek icke
torde vara lämplig grund för användandet av olika understöds former».
Och vidare säger han: »Jag anser därför, att, ifall någon
gräns skall sättas, denna icke bör rätta sig efter själva företagets
storlek utan efter storleken av det jordbruk den person innehar, som
låter utföra arbetet.» Med en sådan motivering, som utskottet i fjol
icke hade någonting att anmärka emot, kunde jag väl knappast dröm -

Lördagen den 12 april, f. m.

43 Nr 35.

ma, att jag skulle käft bättre framgång, om jag nu i år framkommit
med ett liknande förslag.

Varför jag icke heller föreslagit någon gräns mellan större ock
mindre egendomar, beror därpå, att jag föreställer mig, att på de
större egendomarna, där täckdikningsföretagen i regel bliva mera
omfattande, skulle man fortfarande vara benägen att använda det
räntefria lånet, som efter mitt förmenande måste med nuvarande
höga penningeränta innebära en större fördel för den enskilde än de
kontanta 30 %, som jag föreslagit.

Mitt förslag avser sålunda icke att bereda jordbrukarna någon
extra förmån utöver vad som redan finnes, och följaktligen innebär
det åtminstone relativt icke heller någon ökad uppoffring från
statens sida. Som jag i min motion har påvisat, måste det tvärtom
bli billigare för staten med de här kontanta 30 % än med det räntefria
lånet enligt nu gällande bestämmelser. Jag erinrar om att vad
jag föreslagit är något mindre, än vad produktionskommittén här
hade tänkt sig. Det avser endast att göra statens understödjande
åtgärd mera smaklig — om jag får använda det uttrycket — mera
tilltalande för särskilt en del mindre jordbrukare, som därmed skulle
kunna förmås att själva täckdika några tunnland eller några hektar
under dessa år, ifall de finge ett kontant bidrag, som kunde motsvara,
som jag nämnde, ungefärligen utgifterna för inköp av täckdikningsrör.
Därmed vore intresset för saken väckt, och i den mån
som nyttan av täckdikning på ett sådant mindre område komme att
inses, så skulle nog sedan följa liksom av sig självt, att även den
övriga åkerjorden komme att behandlas på samma sätt utan något
som helst understöd från statens sida.

Jag får för min personliga del bekänna ,att jag har hela tiden
såväl i arbetet inom produktionskommittén i fjol som även här i
riksdagen sett denna frågas stora praktiska betydelse ligga något
längre fram i tiden än såsom blott och bart en tillfällig kristidsåtgärd,
varav man kunde snabbt vänta någon avsevärd ökning i livsmedelsproduktionen.

Jag anser också, att en väl utförd täckdikning är både ur den
enskilde jordbrukarens synpunkt och ur nationalekonomisk synpunkt
av synnerligen stort värde, och därför är det för mig mycket angeläget
att under den tid, som dräneringsfonden är avsedd att finnas
till — det är ju egentligen bara två år, som återstå — man försöker
olika sätt för att förmå så många som möjligt av våra jordbrukare
att inrikta sitt intresse på detta mycket viktiga grundförbättringsarbete.

Det finns nog många trakter i vårt land, där täckdikningen ännu
är mycket försummad, även om intresset för jordbruket i övrigt
kan vara nog så stort på samma trakt. Som ett exempel därpå kan
jag nämna, att inom Västerbottens län inkom under 1918 till odlingsrådet
icke mindre än närmare 9,000 ansökningar om bidrag till
nyodlingar och betesanläggningar, under det att för samma tid de
inkomna ansökningarna om dräneringslån inskränkte sig till det
mycket blygsamma antalet av 20 stycken. Det blir således icke

Ang. dråne
r ing sfonden

(Forte.)

Nr 35. 44

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. dramringsfonden.

(Forts.l

mer än drygt två ansökningar om dräneringslån på varje tusental
ansökningar om odlingsbidrag. Och det är nog icke bara inom Västerbotten,
som intresset är ringa. Det visade den statistik, som
produktionskommittén framlade härom.

Inom sådana orter anser jag, att det verkligen behövs en kraftig
väckelse i det här avseendet. Och då det är min livliga tro, att
en ändring i dessa villkor, på sätt jag tillåtit mig föreslå,^ skulle
ganska verksamt bidraga härtill, så kan jag icke annat än hålla på
min mening i det här fallet.

Jag ber också att få göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på, att jordbruksutskottet icke varit enhälligt i det här avseendet.
Det finns ju tre reservanter antecknade under denna punkt. De ha
visserligen avgivit endast en blank reservation, men efter vad jag
förvissat mig om går denna reservation ut på bifall till min motion.
Nu beklagar jag livligt, att utskottets ärade ordförande, som är en
av reservanterna, av sjukdom är förhindrad att närvara här. Annars
kanske jag hade kunnat vänta mig någon hjälp från hans sida.
Men jag skall! alla fall tillåta mig, herr talman, att yrka bifall
till min motion.

Herr Johansson i Uippmälby: Herr talman, mina herrar!
Denna fråga, som den föregående ärade talaren berört, och i vilken
han har motionerat, är ju ingalunda ny. Den var uppe till debatt
i fjol inom jordbruksutskottet, och den var då framförd _ på grund
av ett utlåtande från den s. k. produktionskommittén, vilken gick
på den linjen, att för täckdikning skulle utdelas kontant bidrag, då
det gällde mindre jordbruk, men att i övrigt för de större jordbruken
bidraget skulle utgå ! form av lån. Emellertid upptog icke jordbruksministern
på vissa angivna skäl den förra delen av produktionskommitténs
förslag, och utskottet följde Kungl. Maj:t i det
avseendet. Den ifrågavarande fonden blev en lånefond, från vilken
utgår lån efter vissa grunder för täckdikning.

Nu har emellertid herr Helm i sin motion yrkat, att man skulle
göra en ändring i de grunder, som för närvarande gälla, och att det
skulle bli bidrag utan återbetalningsskyldighet till 30 % av de beräknade
kostnaderna för täckdikningen. Och han utsträcker detta
sitt förslag icke allenast till att omfatta de mindre jordbruken, utan
han har velat ställa alla jordbruk lika. Följaktligen skulle även
till de större jordbruken utgå kontant bidrag till 30 % av kostnaden.

Det är sant, som herr Hehn säger, att för statsverket betyder
det ingalunda någon större utgift, och det kan ju också vara sant,
vad herr Rehn framhållit, att det finns många mindre jordbrukare,
som hellre skulle taga ett kontant bidrag än ett lån. Men å andra
sidan tror jag, att det psykologiskt bär en viss betydelse, huruvida
bidraget utgår i form av kontant bidrag eller i form av lån. Under
de senaste åren ha vi jordbrukare, på grund av det läge. vari vår
folkförsörjning varit, och då jordbruket fått, vissa understöd, från
många samhällsklasser fått höra den förebråelsen, att man skänker
rent av åt jordbrukarna eller bönderna, som man säger. Jag tror.

Lördagen den 12 april, f. m.

45 Är 35.

att man skulle få ännu större fog att så säga, om detta anslag skulle
utgå i form av kontant bidrag och man alldeles slopade den form, i
vilken det nu utgår nämligen låneformen.

Det kan ju också tänkas, att det kan vara fördelaktigare för en
mindre jordbrukare och även för en större, som har stark ekonomisk
bärkraft, att han får bidraget i form av kontant bidrag. Men
för en annan jordbrukare med mindre ekonomisk bärkraft, som får
30 % kontant och lyckas upplåna de övriga pengarna på annat håll
•—• han kanske t. o. m. för ändamålet gör växlar i privatbankerna —
för honom tror jag det ställer sig bättre, om han får gå lånevägen
med de förmånliga villkor, som gälla för här ifrågavarande lån.

Nu har ju jordbruksutskottet avstyrkt motionen, och orsakerna
därtill ha varit dessa, som jag har pekat på. För det första har
jag ställt mig på den ståndpunkten inom utskottet, att jag visserligen
förra året velat vara med om att det skulle bli kontanta bidrag
för mindre jordbrukare, men däremot under ingå villkor att
det skulle utsträckas över hela linjen. Vidare har jag haft den uppfattningen,
att då riksdagen har fattat beslut om inrättandet av en
fond och denna har varit i tillämpning endast ett år, så är det ingen
anledning att så snart därefter ändra det beslutet. Ty denna fond
är ju en kristidsåtgärd, och det det kan icke vara lämpligt, synes
det mig, att nu redan i år ändra de grunder, enligt vilka dessa understöd
till täckdikningar utgå.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Öberg: Herr talman! Då jag står såsom reservant vid
förevarande betänkande, torde det vara på sin plats, att jag säger
några ord. I fråga om valet mellan de former, som här ifrågasättas
i och för att hjälpa upp jordbruket genom vissa dräneringsåtgärders
vidtagande, nämligen valet mellan räntefria lån och vissa
mindre bidrag håller jag för min del före, att den form, som i produktionskommitténs
förslag i fjol ifrågasattes, och som nu återupptagits
i herr Rehns motion, är den rätta och bästa formen, varigenom
man helt säkert skall bättre kunna gagna den sak, som här åsyftas.
Jag är alldeles övertygad om att om det nu skulle bli som
motionären här ifrågasätter, nämligen valfrihet för jordbrukarna att
antingen få ett räntefritt lån under sju år, såsom här bestämts, med
viss amorteringsskyldighet, eller att i stället få ett visst kontant
bidrag, som bär föreslås till 30 procent, skulle utfallet givetvis efter
min uppfattning bli det, att åtminstone de mindre jordbrukarna i
synnerhet i Norrland skulle föredraga ett anslag eller ett bidrag, och
det giver ju då vid handen, att de för sin del ha den uppfattningen, att
de äro mera hjälpta av ett mindre bidrag än av att erhålla ett lån.
Ty som bekant har man stor obenägenhet att upptaga lån och besvära
sig med att vara underkastad skyldighet att inom viss bestämd
tid återbetala detsamma. Om man däremot finge ett kontant bidrag,
skulle man efter min uppfattning, och den tycks också vara motionärens,
kunna åstadkomma större stimulering och förmå jordbru -

Ang. dränt
ringsfonden

(F.rts.)

Nr 35. 46

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. dräne[ringsfondev.

(Forts.)

kärna att giva sig in på vidsträcktare dräneringsarbeten. Då syftet
med dessa räntefria lån, som bestämdes i fjol, är att i största möjliga
utsträckning åstadkomma jordens dränering, en åtgärd, som av joss
alla erkännes vara av utomordentligt stor betydelse, är det av stor
vikt, att det förfaringssätt, som väljes, den form man bestämmer
sig för, när det gäller att utlämna statshjälpen, blir den allra bästa.
Jag har den känslan och även erfarenhet av att om man vill hjälpa
saken genom utdelande av ett visst bidrag, såsom här föreslås, gagnas
det ändamål man här vill tjäna på ett mera kraftfullt och verksamt
sätt. Då jag har denna uppfattning, tillåter jag mig, herr talman, att
hemställa om bifall till herr Rehns motion.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då den föreliggande
frågan i fjol behandlades av jordbruksutskottet, hade jag
den äran att sitta i utskottet och deltaga i behandlingen av detta
ärende. Meningarna voro inom utskottet synnerligen delade angående
vilken form, som vore bäst att tillämpa, antingen anslagsformen
eller det räntefria lånets form. Här det i fjol gällde att sätta
igång så mycket odling som möjligt — och det var ju också den
synpunkt, som anlades av produktionskommittén ■—• ansågs det fördelaktigast
för uppnående av målet att taga de räntefria lånen. Eljest
tror jag, att den ena formen ekonomiskt sett är lika fördelaktig
som den andra. Den, som erhåller det räntefria lånet, gör
visst icke den sämsta ekonomiska affären, i synnerhet som räntan
sedan dess har stigit.

Jag intog ingen bestämd ståndpunkt till någondera av dessa
riktningar, men när jag hörde, att majoriteten i utskottet ville gå
den andra vägen, ansåg jag, att själva formen för, hur man gjorde
detta medgivande åt jordbruket icke var så synnerligen viktig. Det
förhåller sig ju så, att detta var en kristidstågärd och en åtgärd, som
man väl icke kunde tro skulle bli riktigt permanent. När nu detta
genomfördes i fjol, så tycker jag, att det är bra sent att nu kasta
om och gå på annan bog. Jag förmodar nämligen, att vad staten
kommer att under normala förhållanden göra i och för underlättande
av jordens utdiknipg får huvudsakligen koncentrera sig på de större
uppgifterna, nämligen att få de större avloppen. Jag förmodar, att
understödet från statens sida i mindre grad kommer att avse täckdikning.
Jag anser, att det för staten är av största betydelse att underlätta
möjligheten att i stort finna avlopp för jorden. Där tror jag
tyngdpunkten bör framför allt läggas. Att man sedan, när det gäller
täckdikning, verkligen skall kunna göra något, anser jag kanske
ligga inom möjligheternas ram, men helt säkert tror jag, att man
knappast kan gå fram med detta system i fråga om all jord. Eftersom
vi ha den förmånen att se herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
närvarande här, skulle jag vilja såsom jordbrukare
rikta den uppmaningen till honom, att när frågan på allvar
tages upp under normala förhållanden, vi då måtte få all modig
hjälp till de stora uppgifterna, när det gäller möjligheten att skapa
de stora avloppen. Det är där skon klämmer eller åtminstone kläm -

Lördagen den 12 april, f. m.

47 Nr 35.

mer mest. Sedan få vi se till, vad som möjligen kan bli över för
täckdikning, men det få vi under alla omständigheter sätta i andra
rummet; det är de stora uppgifterna, som måste komma i första
rummet.

Herr Helin: Herr talman! Herr Johansson i Uppmälb5\

som försvarade utskottsmajoriteten, tycktes, såvitt jag förstod, egentligen
ha endast ett skäl att anföra, och det var av mera psykologisk
art. Han trodde, att det skulle vara psykologiskt mera ofördelaktigt,
om jordbrukaren finge en viss förmån av staten i form av kontant
bidrag, än om han finge ett räntefritt lån, som dock i sig självt
innebär en större uppoffring från statens sida. Jag är icke psykolog
nog att kunna avgöra dbn saken. Vet man, att jordbrukarna få den
eller den förmånen, tror jag icke, att det betyder så mycket, i vilken
form den gives. Herr Johansson i Uppmälby sade, att man får
höra den förebråelsen, att staten skänker penningar till jordbrukarna.
Ja, vare sig dessa penningar skänkas i form av räntor eller i form
av kapital, lär det väl komma alldeles på ett ut efter min uppfattning.

Herr Johansson sade vidare, att det icke vore klokt att slopa
låneformen. Jag vill fästa uppmärksamheten på att jag icke ett
ögonblick har ifrågasatt, att denna form skulle slopas, utan endast
velat bereda valfrihet för jordbrukarna att antingen begagna sig av
den ena formen, nämligen lån, eller också av den andra formen, ett
kontant bidrag utan återbetalningsskyldighet. Såsom jag förut
nämnt, har jag den bestämda uppfattningen, att de större företagen
fortfarande komma att gå den nu möjliga vägen, nämligen att söka
erhålla lån, men däremot tror jag, att många mindre jordbrukare
hellre vilja ha en gång för ‘alla ett kontant bidrag för att undslippa
lånevägen.

Nu talade herr Johansson också om, att ifall man finge 30
procent i statsbidrag, vore det kanske många, som bleve
tvungna att upplåna återstående delen av kostnadsbelopnet.
Ja, det kan hända, och det anfördes också i fjol av s atsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, som jag tror såsom ett
huvudskäl, varför icke produktionskommitténs förslag om bidrag
utan återbetalningsskyldighet kunnat få understöd av statsrådet. Jag
har åtminstone uppfattat det såsom ett mycket viktigt skäl från statsrådets
sida, just detta, som herr Johansson nämnde, att jordbrukarna
kunna bli tvungna att upplåna återstoden av kostnadsbel Öppet, och
att denna upplåning då kan nödvändiggöra, att de måste skaffa säkerhet
för detta lån. Men jag vill fästa uppmärksamheten på. att även
för statslånet är plan tvungen att ställa »sådan säkerhet, som av
hushållningssällskapet godkännes», och detta innebär i de flesta fall,
att man måste skaffa sig ett par godkända borgensmän. Inte kan
det väl vara svårare att skaffa borgensmän, om det gäller 70 procent
av beloppet, än om det gäller hela beloppet.

Herr Johansson framhöll också liksom herr Olsson i Kullen -

Ang. dräneringsfonden.

(Forts.)

Nr 35. 48

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. ämne- bergstorp, att här är fråga om en kristidsåtgärd, som är avsedd att
ringsfonden. räoka tre år, och att nu har ett år redan gått. Det är just därför,
(Forts.) tiden är så kort, som det är nödvändigt att använda denna tid

val och försöka att på olika vägar under denna tid få fram så mycket
intresse som möjligt för täckdikning. Herr Olsson^ i Kullenbergstorp
talade om, att man i framtiden borde tänka på de stora uppgifterna,
nämligen själva de störa avloppen. Ja, det må ju vara,
men det finns också på många ställen jord, där det icke alls behövs
några särskilda extra ordinära åtgärder för själva avloppet; det kan
finnas naturligt avlopp, så att det endast är fråga om tegdikning.
Åtminstone i min hemtrakt har man ännu icke kommit sig för med
annan täckdikning än tegdikning, i den mån ens sådant börjat praktiseras.
Det gäller just att få fram intresset för täckdikning på
så många orter som möjligt hos våra små jordbrukare, och jag har
trott, att man genom dessa kontanta bidrag skulle sporra dem att
gripa sig an med sådant. Det är så mycket mera nödvändigt, som
vi ha kort tid på oss. Därför är det nog nu det rätta psykologiska
ögonblicket — om jag får använda mig av detta uttryck — att
bifalla mitt förslag.

Nu har jag blivit uppmärksamgjord på att mitt yrkande borde
ha formulerats något annorlunda, och jag skall därför be att få
ändra detta därhän, att jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts proposition,
jämte bifall till den av mig i ämnet -väckta motionen.

Herr Sjöblom: Herr talman! Här beigäres nu icke något
som skulle åsamka statsverket eu större kostnad, utan det är blott
fråga om en ändring av de bestämmelser, efter vilka det belopp av
5 miljoner kronor, Som det bär gäller, skall utgå till dikningslån.

Nu var j-u produktionskommittén av den uppfattningen, att det
varit lyckligt, om man kunnat gå på båda vägarna, men jag har
dock aldrig haft den åsikten, att det skulle vara lyckligt att även
giva de större jordägarna dessa medel i form av direkta bidrag.
Inom nämnda kommitté var ju den uppfattningen gällande, att de
stora egendomsägarna skulle få räntefria lån, men de små jordägarna
få understöd i form av direkt bidrag, om de önskade det.
Nu har herr Behn mötionerat om att alla skulle få välja, huruvida
de ville ha understöd i form av bidrag eller i form av lån, men
det är en uppfattning, som jag för min del icke på något sätt kan
vara med om.

För övrigt förefaller det mig som om, då vi ändå äro överens
om, att fördelarna för dem som få dessa lån eller bidrag i vilket
fall som helst i -ekonomiskt avseende äro ungefär lika stora, det
icke kan ligga så stor betydelse i en ändring av formen för understödet.
Då man nu talar om att ändra bestämmelserna i det avseendet,
så tycker jag, att detta är mera att tvista om påvens skägg,
än om den verkliga nyttan därav, ty jag vill minnas, att produkt
tionskommittén beräknade, att, om man fick medlen i form av lån,
skulle det innebära eu direkt fördel, som skalle motsvara 25 procent
av kostnaderna, under det att om man fick medlen i form

Lördagen den 12 april, f. in.

49 Nr

av bidrag, detta beräknades motsvara 30 procent av kostnaderna.
Således är skillnaden i ekonomiskt avseende så liten, vilkendera
väg man väljer, att jag tycker, att det icke är nödvändigt, att lvu
ändra på dessa bestämmelser.

För min del ber jag alltså, herr talman, att med dessa få ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hals son i Danderyd: Herr talman! Herr Sjöblom
kunde icke förstå, vad det vore för fördel ur jordbrukarnas synpunkt,
att få anslag i stället för lån, då utgifterna i bägge fallen
bleve ungefär lika för statsverket. För min del har jag den övertygelsen,
att jordbrukarna hellre vilja ha anslag, motsvarande 30
procent av kostnaderna, än räntefria lån. Det är nämligen så, att
jordbrukarna hava synnerligen stor antipati mot skuldsättning, det
må vara i vilken form Som helst. Men däremot, när dét gäller anslag
utan återbetalningsskyldighet, vilja de gärna utnyttja den möjlighet
»om finnes. Det inträffar säkerligen i många fall, särskilt beträffande
smärre jordbruk, att om jordbrukaren får ett sådant anslag,
så använder han detta och lejer arbetsfolk för beloppet, men utför
övriga arbeten med eget arbetsfolk på lämplig tid. Därigenom
har han utan skuldsättning fått detta dräneringsarbete utfört. Om
han i stället får lån och om han än icke använder pengarna för
just detta arbete, utan i stället utför det med egen arbetskraft, så,
när tiden är ute och lånet skall betalas, har han en skuld att betala,
som han måste skaffa pengar till. Det är alltså en mycket större
fördel för jordbrukarna och särskilt de små, att få anslag i stället
för lån. Här då herr Rehn i sin motion gått på den linjen, att
man skulle kunna få välja mellan anslag och lån, så är det ju
så mycket bättre från deras synpunkt, som skola utnyttja denna
möjlighet.

Jag anser, att motionen är så pass praktisk och välbetänkt till sin
läggning, att andra kammaren bör gå med på densamma, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till herr Rehns yrkande.

Herr Rehn: Endast ett ord till herr Sjöblom.

Han missminde sig, då han påstod, att produktionskcmmittén
gått på den linjen, att de små jordbrukarna skulle få bidrag utan
återbetalningsskyldighet men de större jordbrukarna dessa räntefria
lån. Det är fullständigt misstag. Produktionskommittén satte
ingen gräns därvidlag, utan gränsen drogs mellan företag av olika
storlek Då erinrade herr statsrådet i propositionen i fjol om att
även på större egendomar kunde ett företag omfatta endast sex hektar
och det var alldeles riktigt — så att även en egendomsägare,
som har en aldrig så stor egendom kunde få detta kontanta bidrag.
om man blott icke gjorde företaget större, än att det omfattade högst
6 hektar. Herr statsrådet ställde sig däremot mera välvilligt till
den tanken, att man skulle draga gränsen just med avseende å storAndra
hammarens protokoll 1919. Nr 35. 4

Ang. dräneringsfonden.

(Forts.)

Sr 35. 50

Lördagen den 12 april, f. in.

.4113. dram- [eken av den egendom, som en person brukar. Jag för min del
ringsfonden. säRer_ pricipiellt står jag på precis samma ståndpunkt, men var(Forts.
) £ör icke upptagit den tanken i motionen beror, som jag redan
förut sagt, av den anledningen, att jag håller för troligt, att de stora
företagen och de stora egendomsägarna icke vilja taga dess 30 procent
utan hellre det räntefria lånet, som i själva verket innebär eu
större fördel för dem själva.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet P et er s s o n:
Ja, det är ju givet, att meningarna kunna vara olika om det sätt på
viliket staten bör uppmuntra denna grund förbättring, nämligen täckdikningen.
Det kom också till synes förra året,. då man fattade det
grundläggande beslutet i dessa frågor. Emellertid, när Kungl. Maj :t
och riksdagen en gång varit eniga om att dessa bidrag, skola utgå i
form av räntefria lån och detta nu har tillämpats hittintills och måste
tillämpas hven under år 1919 — ty vad som nu skall beslutas kommer
först att gälla för år 1920 — då undrar jag, om det är skäl i att företaga
en ändring i vad som förut beslutats. Det skulle enligt mitt förmenande
endast vara ägnat att i fortsättningen i viss man förrycka
den plan som uppgjordes i fjol. Jag tror, att man från jordbrukarhåll
bör anse det angeläget att denna plan fullföljes. Så har jag sett
saken. Att på något sätt söka utvidga eller förändra denna plan under
de förhållanden som sedan dess inträtt, mod de ljusare förhoppningar
vi nu hava med hänsyn till vår försörjningsfråga, skulle jagknappast
anse skäligt, varför jag helst skulle so, att andra kammaren
bifölle utskottets förslag, och fortsatte på den väg som inslogs i fjol
samt fullföljde det beslut som då fattades.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Jag är i huvudsak förekommen
av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. För
detta kristidsförslag uppgjordes ju en plan som avsåg tiden 1918—
1920. Nu är det ju så, att vår diskussion och vårt beslut avse år
1920. Tiden för denna plan är alltså så att säga utlupen, när nästa
år har gått. Oaktat jag personligen mest är böjd för anslagsvägen
och mindre för den andra vägen, så, sedan vi nu ha^ kommit in på
det andra året med det räntefria lånesystemet för ifrågavarande ändamål,
kan jag icke förstå, varför man skall för det tredje året kasta
om och taga en annan princip. Det finner jag meningslöst, det får
jag rent ut säga, och det är väl alldeles klart, att skall man från statens
sida fortsätta med att hjälpa till i avseende a dikningen av jorden,
så får man arbeta efter en annan och mydket vidare synpunkt och på
längre sikt, än man gjort enligt detta förslag, som avser dessa tre
år. Det inser väl var och en, och det var just med tanke härpå, som
jag vågade i mitt förra anförande uttala, att jag trodde det vara
ytterst viktigt, att när staten skulle lämna bidrag till täckdikning,
man koncentrerade sig på avloppen från de större områdena. Jag
vågar påstå, att så är fallet. Men om staten skulle lämna bidrag till
den mindre täckdikningen, då kan man ju slå in på den väg, som motionären
och de som instämt med honom föreslagit. Men att nu kasta

Lördagen den 12 april, f. m.

Öl Är 35.

om planen under kristidsperioden eller för nästa år anser jag vara
synnerligen oklokt. Därför, herr talman, skall jag ibe att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Öberg: Herr talman! Det har sagts här. att det vore
mera en strid om påvens skägg, som nu fördes, och att det vore
betydelselöst, vilket beslut som uu fattades i fråga om formel! för
understödet. Den senaste ärade talaren sade bland annat, att det
var meningslöst att ifrågasätta en övergång från låneformen till bidragsformen,
_ såsom det ifrågasätta i herr Rehns motion. För min
del kan jag icke se saken så, och jag kan icke så underskatta [betydelsen
av det förslag, som framförts av herr Rehn, att jag anser det
berättigat att därom säga, att förslaget saknar betydelse och att det
är meningslöst.

Vad ifrågasätter herr Rehn i sin motion? Jo, han ifrågasätter
bland annat, att man skulle beträda experimentets väg, för att på ett
praktiskt sätt fa utrönt, vilken form av understöd, som är för jordbrukets
vidkommande mest begärligt. Han ifrågasätter även sådan ändring
av fjolarets beslut, att när det gäller understöd i och för dränering
av vår åkerjord, sa skall det medgivas jordbrukarna rätt att själya
fa bestämma., huruvida statshjälpen skall utgå i form av räntefritt
lån eller i form av kontant bidrag. Det är så att säga huvudsyftet
med herr Rehns motion, och det är ett syfte, som enligt min uppfattning
icke far underskattas eller sägas vara betydelselöst, utan om
•detta villfares, skulle efter min uppfattning denna åtgärds vidtagande
för framtiden fa den allra största betydelse. Ty därigenom skulle
man bli i tillfälle att på en praktisk väg få utrönt, vilken form som
av jordbrukarna själva anses vara den bästa och rätta.

Och det är väl ingenting otillbörligt och opraktiskt, Bär man
sålunda vill vädja till jordbrukarna själva för att av dem få ett svar
på frågan, vilken väg som är den bästa för jordens dränering, näntefria
lån eller 30 % i bidrag. Jag tycker, att man utan stora betänkligheter
skulle kunna vidga en så billig begäran, och bleve utgången
den, som förutsattes i herr Rehns motion, som jag för min del håller
före vara det riktiga, nämligen att jordbrukarna föredraga bidrag,
framför räntefria lan,, har man genom detta experimentförfarande
fått sa att säga en lösning pa gatan, och den lösningen är icke så betydelselös,
som en och annan vill göra gällande.

Jag, hemställer, herr talman, om bifall till herr Rehns motion
och är såsom mindre jordbrukare livligt övertygad om att ett sådant
beslut skulle i långt större utsträckning gagna jordbruket — och i
synnerhet det mindre jordbruket — än den av fjolårets riksdag fastslagna
lånefonden.

. ® härmed _ slutad överläggning gav herr talmannen propoj
rs^ ^ bifall till utskottets hemställan samt vidare på bitali
till det av herr Rehn under överläggningen senast framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen
hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes

Ang. dram
ringsfonden

(Fort».)

Sr 35. 52

Ang. dräneringsfonden.

(Forts.)

Ang. kraftledningslånefonden.

Lördagen den 12 april, f. ni.

av herr Rehn, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i''punkten 5) av utskottets förevarande utlåtande nr 59 A,
röstar

Jia;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Rehn under överläggningen
senast framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 109 ja mot 42 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 6 och 7.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter föreslagit.

Punkten 8, angående kraftledningslånefonden.

I punkten 8 av förberörda avdelning av statsverkspropositionen
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels medgiva, att från
och med år 1920 tillsvidare lån ur kraftledningslånefonden finge
beviljas intill ett belopp av 1,500,000 kronor årligen, dels ock såsom
kapitalökning för denna fond anvisa för år 1920 ett reservationsanslag
av 1,500,000 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
fyra inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen: a)

nr 22, i andra kammaren, av herr Anderson i Knapasjö m. fl.,
vari hemställts att såsom förslagsanslag måtte ställas till Kungl.
Maj :ts förfogande för år 1920 ett belopp av 500,000 kronor att användas
som bidrag utan återbetalningsskyldighet för anläggning av
elektriska kraftstationer vid mindre vattenfall samt distribution av
elektrisk energi, att lämnas med minst halva anläggnings- och distributionskostnaden
efter sakkunnig beräkning och i enlighet med
de särskilda villkor och föreskrifter, som Kungl. Maj:t bestämde,

b) nr 122, i andra kammaren, av herr Johansson i Bösslås, van
föreslagit, att riksdagen måtte dels medgiva, att under vartdera, av
åren 1919 och 1920 län ur kraftledningslånefonden finge beviljas
intill ett belopp av 3,000,000 kronor, dels till kapitalökning för denna
fond å tilläggsstat för år 1919 anvisa ett reservationsanslag av
2,000,000 kronor, dels ock såsom kapitalökning för denna fond anvisa
för år 1920 ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

c) nr 93, i andra kammaren, av herr Bergström i Bäckland, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, om icke

Lördagen den 12 april, f. m.

53 Nr 35.

åtgärder borde vidtagas, att bolag och andelsföreningar, som under
denna kristid anlagt kraftstationer för belysningsändamål och driftkraft
för .iordbruket i huvudsakligt syfte att tillgodose sina tecknare
och medlemmar av elektrisk ström, och vilka anläggningar bliva
färdigbyggda under detta år, kunde erhålla statsbidrag, för att den
elektriska kraften skulle kunna i någon män förbilligas för dess
brukare; och

d) nr 76, i första kammaren, av herr Rosén, vari hemställts, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning dels huruvida
förmedling av lån från kraftledningslånefonden skulle kunna i viss
omfattning överlåtas åt elektriska länsföreningar under respektive
länsstyrelsers kontroll, dels i vad mån villkoren för låns erhållande
borde förändras, ävensom vidtaga de åtgärder, som därav kunde föranledas.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med avslag å de av herr Anderson i
Knapasjö m. fl. och herr Johansson i Hässlås i ämnet väckta motionerna
i enlighet med Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

dels medgiva, att från och med år 1920 tillsvidare lån ur kraftledningslånefonden
finge beviljas intill ett belopp av 1,500,000 kronor
årligen,

dels ock såsom kapitalökning för denna fond anvisa för år 1920
ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor; samt

2) att de av herr Rosén och herr Bergström i Bäckland väckta
motionerna, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Häremot hade herr Anderson i Knapasjö reserverat sig.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Anderson i Knapasjö: Herr talman! Det var för något
år sedan en talare från denna plats, började sitt anförande sålunda:
»Jag vet mig aldrig ha talat i en så rättfärdig sak som denna».
Detta yttrande vill jag göra till mitt i denna stund. Landsbygdens
elektrifiering är den för lantbruket mest viktiga av alla viktiga la.ntbruksfrågor.
Här är ett område där staten måste kraftigt ingripa för
att till lantbrukets fromma få utnyttjade de stora resurser, som finnas
i våra många vattenfall. De senast genomlevda mörka åren ha
väckt vår lantbruksbafolkning till eftertanke. Kraftkällor ha vi i
överflöd inom egna landamären, och den enskilda företagsamheten har
redan vetat utnyttja en stor del av dem. Men på andra håll fattas
medel. Man ser dagligdags kraften gå förlorad, men binda den i lantbrukets
tjänst förmår man icke. Man söker då statsmakternas hjälp,
men ack, huru ringa motsvarar icke denna hjälp det förefintliga behovet!
Jag förbiser icke, att förhållandena äro sådana, att den största
möjliga sparsamhet med statens medel måste iakttagas. Men är
det icke ändå en i viss mån missriktad sparsamhet att vara alltför

Ang. kraftledning
tlånefonden.

(Forte.)

Nr 35.

54

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. kraf tledningslå
neforden.
(Forte.)

återhållsam, då det gäller en aå viktig sak som att bidraga till naturkraftens
användning för landets så viktiga näring? Härför nedlagt
kapital kominer åter med god ränta. De av 1918 års riksdag ''härför
fonderade medel räckte icke mer än till en ringa bråkdel av de medel,
som erfordrades för igångssättandet av elektrifierinigsföretag för år
1918. Och lika litet skola de av regeringen föreslagna och av jordbruksutskottet
nu tillstyrkta lånemedel räcka för detta och nästa års
behov. Då motionsvis förslag framkommit om utökning i någon män
av den föreslagna lånefonden, har jag icke kunnat annat än i utskottet
tillstyrka bifall till min motion, oaktat jag fann mig alldeles ensam.

Även om riksdagen ifattade beslut i överens stämelse med motionärernas
önskan, skulle i alla fall icke medlen räcka för vederbörandes
behov. Landsbygdens elektrifieringsfråga är en fråga för
dagen. Sedan hela vår landsbygd en gång blir elektrifierad, kommer
detta spörsmål aldrig åter, och de för dessa företag nedlagda statsmedlen
komma att inamorteras och användas till andra ändamål. Men
för varje år, »om går under väntan <på möjlighet för att få en bygd
elektrifierad, går kraft förlorad och kapital tillspillo för de surrogat
för kraft och ljus, som under väntetiden måste användas.

I min motion, vilket i detta sammanhang jämväl behandlats av
jordbruksutskottet, har jag föreslagit, att även formen av bidrag
utan återbetalningsskyldighet skulle komma till ''användning vid den
handräckning, statsmakterna ''giva för landsbygdens elektrifiering.
Det är med särskild tanke på landsbygdens allra mest undangömda
vrår, som jag upptagit detta spörsmål. Svårligen torde de stora stråkvägarna
av elektriska anläggningar komma sådan bygd till del. Det
blir för dyrt och därtill obehövligt, där det finns tillräckligt med
kraft i den mängd vattenfall, som bildas i floderna och vid stupen
rrt mot havet i vår kuperade bygd. Kraften behöver här icke ledas
långa vägar. Den finns ju nästan vid varje stuguknut, men den fattige
småbrukaren och hans fåtaliga grannar förmå icke själva binda
forsen i sin tjänst. Det saknas medel. Och dock är denne jordbrukare
i sin utpost mot obygden i. lika stort behov av naturkraften för
sin tillvaro .som trots någon annan.

För åstadkommande av dessa små kraftföretag är helt visst anslagsformen
den ''mest lämpliga. Hu avstyrker elektrifieringskommittén,
med vilken utskottet rådfrågat sig, min motion med den motiveringen
att. även den saken iskall utredas. Ja, jag böjer mig för sakkunskapen,
då det gäller de stora företagen, men kan icke inse, i vad
mån kommitténs förslag och statens hjälpande hand vid utbyggandet
av de små kraftstationer, som jag motionerat om, skulle ha samband
•med varandra. Detta behov är så tydligt och klart, som någonsin
möjligt är, utan att behöva vidare ådagaläggas. Men jag skulle vilja
ställa eu uppmaning till elektrifieringskommittén att påskynda sitt
arbete så, att icke denna kommitté år efter år står hindrande i vägen
för den stora sak, som den säger sig vilja befrämja.

Jag kan, herr talman, icke underlåta att yrka bifall till min
motion. Folket där ute i bygderna i landets mest avlägsna delar vänta
på att riksdagen skall göra ett krafttag för denna viktiga sak. De

Lördagen den 12 april, f. m.

55 Nr 35.

otaligt många brev och förfrågningar, som oupphörligen strömma in 4"?''/Ta^
rörande min motion och elektrif ieriags frågan i allmänhet, vittna om
den oro, som är tillsynes på landsbygden. Döt är förklarligt, om (Forts)
icke detta folk, som går i väntans dagar och ständigt bör försäkringen
om riksdagens förståelse för kravet på landsbygdens elektrifiering,
å sin sida icke skall förstå, att hindret för den väntade hjälpen
döljer sig just i den kommitté, som är tillsatt för främjande av saken.

Ja, herr talman, jag vill med dessa ord yrka bifall till min
motion.

Herr Bergström å Bäckland. Då jag väckte min motion om
skrivelse till Kung]. Maj:t om bidrag till sådana föreningar och bolag,
som under kristiden för eget bruk anlagt kraftstationer, för att
i någon mån få billigare kraft från dessa, var jag medveten om att
min motion förvisso icke skulle bliva antagen av riksdagen. Det är ju
eu given sak, att så nu ej heller kommer att ske. Jag skall icke heller
yrka bifall till min egen motion, men jag tror, att riksdagen förr eller
senare kommer att få taga denna fråga under omprövning, ty den
kraft, som erhålles från dessa kraftstationer, blir synnerligen dyr.

De höga avgifterna för denna kraft komma att bliva betungande särskilt
för småfolket ute på landsbygden, allra helst som man väl får
tro, att inkomsterna bliva betydligt mindre längre fram, än vad de
nu äro.

Emellertid borde väl någon av de andra motionerna Lava kunnat
tillstyrkas av jordbruksutskottet. Man bar ute på landsbygden väntat
på något åtgörande från riksdagens sida med anledning av de nu
väckta motionerna i den fråga, som nu föreligger till behandling. För
den, stom känner till dessa förhoppningar, är det föga angenämt att
vara med cm denna Ibegravningsoeremoni av dessa motioner. Något
annat blir det val icke heller. Att jordbruksutskottet i det närmaste
varit enigt om att det bär skall bliva begravning, hjälper föga n^n
saken.

Man. befarar, att vid en normal import av kol och oljor intresset
för utbyggandet av de mindre vattenfallen i någon mån skall slappas.
Man kan emellertid säga, att det intresset finns nu. och det ■
finns även stort behov av hjälp från statsmakternas sida, och blir det
behovet fyllt, skall förvisso också intresset för vattenfallens utbyggande
bliva vidmakthållet. Men då kan man icke gå den vägen, som
utskottet nu bär gått. För min del är jag för sparsamhet med statens
medel, men sparsamhet i en del viktiga frågor får icke bliva en överdriven
sparsamhet Det är ju så, att snålheten kan bedraga visheten
och kanske till och med i detta fall —■ om jag får våga ett djärvt, uttryck
— jordbruksutskottet.

Jag skall nu icke. herr talman, yrka bifall till min egen motion,
utan blott till sist uttala den förhoppningen, att kammaren
måtte bifalla herr Andersons i Knapasjö yrkande, så att åtminstone
någonting .måtte bliva gjort i denna sak.

Herr S j Öb 1 o m: Herr talman, mina herrar! De föregående ära -

Sr 35. 56

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. kraftledningslånefonden.

(Forts.)

de talarna liava på ett rörande vackert sätt framhållit det behov
efter kraft och ljus som finnes ute i landets avlägsna bygder. Detta
behov har säkert jordbruksutskottet och även elektrifieringskommittén
känt till, då de hava gått att intaga sin ståndpunkt till de
motioner, som det här är tal om.

Om man arbetar sig in i dessa problem, skall man finna, att
det skulle kunna uppstå en sådan situation, att ett beviljande av
medel utan att hava reda på, hur denna fråga ligger för landet i
stort, skulle kunna bliva ett ödslande med medel, som högst få kanhända
nu kunna göra sig ett begrepp om. Det är på det sättet, att
sedan krigsåren kommo och landet blivit avstängt från import av
lysoljor och även oljor för kraft hava behoven stegrats alldeles oerhört.
Det är val i känslan av dessa genom kristiden uppkomna behov,
som nu så oerhörda krav ställas på statskassan, som fallet är
ifrån motionärernas sida. Ingen, som något litet har kommit in i
frågorna, kan ändå, utan att det föreligger eu plan, efter vilken landet
skall elektrifieras, vara med på att gå dessa utredningar i. förväg
och anslå stora summor, ty det kan icke vara riktigt.

Det har på sista tiden till elektrifieringskommittén meddelats,
att rätt stora och mycket betydande orter i landet äro i färd med
att elektrifiera efter metoder, som på intet sätt kunna förenas med
dem, som staten tillämpar vid sina stora ledningsnät. Nu kommer
det att förr eller senare inträffa, att dessa mycket betydande orter
kunna komma att lida brist på kraft och vilja få sådan från det nät,
som staten drar ut över landet. Men då kommer det att visa sig, att
de ledningar, som där äro byggda, icke äro byggda så, att de kunna
föra kraft från statens nät. Det kommer säkert att inträffa på otaliga
håll i landet, där sådana anläggningar hava gjorts, att dessa
anläggningar komma att visa sig mindervärdiga, för att icke säga,
rent odugliga, då man vill använda en större kraftmängd, än vad
man kanhända själv har tillgång till. För min del tror jag, att det
skulle bliva en nationalekonomisk förlust av oberäknelig räckvidd, om
vi utan vidare skulle låta den ena lilla orten efter den andra bygga
ut sina vattenfall efter sina egna metoder, och det sedan en gång i
framtiden kanhända skulle komma att uppstå behov att få denna
kraft utökad genom att erhålla mer kraft från statens ledningar,
men att man icke skulle kunna få det på grund av att de ledningar,
som man själv byggt, icke äro lämpliga härför. Jag tror till och
med, att man skulle kunna säga, att det är icke bara små utan även
stora företag, som på det sättet utbyggas med olämpliga periodtal i
sina ledningar och andra olämpljga förhållanden, som göra, att de
icke kunna anpassas efter statens stora nät.

Jag tror för min del, att Kungl. Maj:t här har begärt tillräckligt
mycket, då Kungl. Ma,j:t bär begärt 1,500,000 kronor. Det bör
fylla några av de behov, som förefinnas, och jag försäkrar, att den
uppmaning eller vädjan .som herr Anderson i Knapasjö riktade till
elektrifieringskommittén, kan måhända från hans synpunkt sett vara
berättigad, men kommittén gör i alla händelser allt vad som göras
kan för att så fort som möjligt få dessa frågor utredda, så att vi

Lördagen den 12 april, f. m.

57 Nr 35.

kunna få landet elektrifierat efter ett planmässigt system som kan
vålla de minsta möjliga förlusterna i framtiden.

Jag tror, på grund av dessa omständigheter, herr talman, att
klokheten bjuder, att riksdagen ger sig till tåls, åtminstone för någon
tid, tills kommittén blir färdig med sitt arbete, innan den anslår
så stora belopp, som här är fråga om till anläggning av spridda
fall här och där i landet.

Jag skall av dessa skäl, herr talman, be att få yrka bifall till
jordbruksutskottets, hemställan.

Herr Anderson i Knapasjö: Herr talman! Uppmäik samgjord

på, att det yrkande, jag i mitt förra anförande hade, icke
var fullständigt, ber jag få ändra det till vad jag därmed naturligtvis
avsåg, nämligen bifall till den kungliga propositionen samt den
av mig i ärendet väckta motionen.

Herr Bogren: Herr talman! Den ärade ledamoten av elektrifieringskommittén
beklagade, att det har byggts så många ledningar
under den gångna tiden, som varit mindre välberäknade och
mindre väl anlagda, och han beklagade, att folk ute i orterna och
distrihutionsföreningar icke suttit stilla i avbidan på den s. k. elektrijferingskommitténs
stora förslag. Ja, det torde vara lätt förklarligt,
att de icke suttit stilla, då de eljest skulle varit dömda, att sitta
i mörker dessa år. Jag tycker, att elektrifieringskommittén borde
besinna, att bär är en fråga, som är så aktuell och som fordrar
så hastigt ingripande, att kommittén kanske möjligtvis bort bedriva
sitt arbete en liten smula fortare, än som skett. Ännu synes kommittén
icke hava ingripit så ledande och så vägvisande i denna så
ytterst viktiga angelägenhet för vårt folk, som landsbygdens elektrifiering
är. Då man besinnar det vackra uppdrag, denna kommitté
har, nämligen att »verkställa utredning och avgiva förslag
angående de åtgärder, som kunna inom den närmaste framtiden
ifrågasättas för att genom statens försorg få till stånd en så allmän
elektrifiering av landsbygden, som omständigheterna kunde medgiva
— att undersöka, vilka bygder, som vore så ogynnsamt ställda,
att en hjälp från statens sida kunde anses vara av behovet påkallad,
samt, där så kunde befinnas lämpligt, avgiva förslag om de åtgärder,
som kunde anses erforderliga», kunde man vänta något annat,
än att de skilda orterna varit hänvisade till egna initiativ och egen
ekonomisk kraft, då de fått reda sig själva. Jag vet icke, om detta
statsorgan vidtagit några särskilda åtminstone synliga åtgärder för
att fylla detta uppdrag. Dessutom synes det mig vara ofrånkomligt,
att elektrifieringskommittén iakttager den allra största sparsamhet
och återhållsamhet, då det är fråga om att hjälpa till en
liten smula från statens sida, så att landsbygden får sina belysnings-
och kraftbehov någorlunda tillfredsställda. Jag tycker, det
är rent av upprörande, att statsrådet självt måste taga initiativ till
höjning av kraftledningslånefonden. Statsrådet har dock behjärtat

Ang. kraftledning8-lå
nefonde n.
(Forts.)

Nr 36. 58

Lördagen den 12 april, f. in.

Ang. kraftledningslånefonden.

(Fort».)

denna viktiga angelägenhet, i det att han föreslagit, som vi^ se, en
höjning av väd myndigheterna ifrågasatt för innevarande år med
500,000 kronor.

Jag tror, det hade vant väl, om kommittén till ooh med hade
tillstyrkt herr Andersons i Knapasjö motion, men det är ju sant,
att kommittén ser endast i stort, ser på de stora ledningarna, Trollhätteledningarna,
Älvkarlebynätet etc. Jag ber att få underrätta
kommittén om, vad den mycket väl bör ha reda på, att vi hava en
hel massa snöfall i landsbygden, små strömfall, _ som orterna måste
tillgodogöra sig. De montera dessa fall efter bästa förmåga och
göra sina ledningar och installationer. När man då kommer och
begär ett sä blygsamt anslag av staten, som det herr Anderson har
gjort framställning om, tycker jag, det är något hårt, att få detta
tillbakavisat. Denna kommitté har fått det stora uppdraget, att
se till, vad som kan göras från statens sida för landsbygdens elektrifierande
ooh dock säger den: nej det får ni gorå själva, men
bäst vore om ni icke gör det, ty ni gör det så rasande, det passar
icke i det stora systemet, när det blir färdigt, och då får ni se eder
om; ooh vidare säger kommittén, nu ha vi fått in så mycket olja
etc., så att nu får landsbygdens elektrifiering anstå möjligtvis. Det
stål- just bär i kommitténs yttrande, att det icke torde vara så överhängande,
då vi hava bättre tillgång på stenkol och oljor etc. Men
landsbygdens elektrifiering är en angelägenhet icke allenast .för
orterna, utan en nationell angelägenhet av högsta rang. Och jag
beklagar, att elektrifieringenskommittén icke har en annan syn på
frågan och framför allt att kommittén skall arbeta i det långsamma
tempo, att orterna måste med egna resurser utan varken statshjälp
eller statsledningar elektrifiera landsbygden. Det heter ute i orterna,
ni ha visserligen ledningar, men de äro mindre väl lagda,
ni ha icke anpassat ledningarna efter krafttillgången etc. etc. Ja,
det är också en hjälp, men det är en hjälp, som man icke taokar
mycket för.

Det är nog icke utan fog, som det landet runt framställes klagomål
över kristidskommissioner och -kommittéer och kommittéer
av alla möjliga slag, men skola dessa kommittéer, herr talman,
upphöjas till statsorgan av första rang, som skola bestämma vad
vi skola göra och icke göra, och skola dessa kommittéer taga ledningen,
tror jag, att vi hava skäl att vädja till regringen, att snarast
möjligt frälsa oss från alla dessa kommittéer.

Herr Liibeck: Herr talman! Det är väl ingen i kammaren,
som icke har samma uppfattning som herr Bogren i det avseendet,
att det är en angelägenhet av allra största vikt, att elektrifiera
landsbygden i största möjliga utsträckning. Men det är icke den
saken, som det egentligen är fråga om bär, ty nog får det erkännas,
att Kungl.^ Maj :t och utskottet hava visat intresse för denna
sak genom det förslag, som framlagts av Knngl. Maj:t och blivit
tillstyrkt av utskottet. När det gäller att slå in på vägen, att
giva statbidrag för utförande av dylika anläggningar, så är det

Lördagen den 12 april, f. m.

59 Nr So.

emellertid ganska naturligt, att utskottet ställer sig betänksamt
och vill avvakta den utredning, som på Kungl. Maj :ts uppdrag
pågår inom elektriferingskommittén. Jag tvivlar icke på, att det
därvid kan komma att visa sig önskvärt, med hänsyn till den kulturella
betydelsen av, att sprida upplysning i ordets dubbla bemärkelse
i avlägsna bygder, att i ett eller annat fall underlätta elektrifieringen
genom direkta bidrag under någon lämplig form. Men
man kan ändock säga, tror jag, i det läge frågan nu ligger, med
de ofantligt högt uppdrivna priserna på material och med den ringa
verkan, relativt sett, som ett bidrag av 500,000 kronor för detta
ändamål kan hava, att man måste giva utskottet rätt i, att man
bör ge sig till tåls och avvakta den utredning, som från elektrifieringskommitténs
sida kan bomma fram i saken.

Det är rätt också, som herr Sjöblom yttrade, att det under sista
åren byggts en del anläggningar, som varit av ganska dålig kvalitet.
Man får emellertid kanske icke klandra detta allt för mycket.
Ivern att få fram ledningar har varit mycket stor och mycket
naturlig. Under en sådan forcering och med den ganska stora brist
på sakkunskap, som stått till buds, och med de dåliga materiel, som
man ofta måst arbeta med, ligger det i sakens natur, att det kommit
till stånd en del anläggningar som man under normala förhållanden
skulle fått i bättre skick. Däremot är jag icke ense med
herr Sjöblom därom, att man skulle begått fel genom att över huvud
planera en del småanläggningar, som kanske teoretiskt icke så val
lämpa sig för anknytning till statens eller andra stora distributionsnät.
Ty det är icke rimligt att begära, att mall i bygderna skall
sätta sig och vänta på, att staten eller andra skola komma fram
med kraftledningar ut i de yttersta förgreningarna, utan givetvis
måste det komma till stånd smärre anläggningar här och var i avlägsna
bygder, där de få planeras uteslutande med hänsyn till det
speciella ortsbelrovet, och där det icke i överskådlig tid kan ifrågakomma
anknytning till andra kraftnät. Säkerligen är det också
på sådana anläggningar, som herr Anderson i Kapasjö syftar,
när han tänker sig bidrag från statens sida.

Vad så elektrifieriiigskommitténs arbete angår, kan jag till dels
instämma med herr Bogren, så till vida, att jag anser, att elektrifieringskommittén
under den första delen av sitt arbete inriktade detta
kanske något felaktigt. Man gav sig för mycket in på en del
stora elektrifieringsplaner och tog mindre sikte på den nytta, som
man kanske med större fördel för det allmänna kunde hava gjort
genom att taga fasta på de uppgifter, som kunnat förefinnas för de
närmaste åren, utan att man därför behövt förlora ur sikte de störa
linjerna för framtiden. I det avseendet har emellertid, om jag
icke är oriktigt underrättad en ändring nu skett, och jag tror, att
elektrifieringskommitténs arbete för närvarande och med de arbetskrafter,
som stå till kommitténs förfogande, bedrives på sådant
sätt, att man icke har anledning, att däremot rikta någon
anmärkning. Men väl instämmer jag i det av herr Bogren

Ang. Jer af t -ledning*-lånefonden.
(Forte.

Nr 35. 60

Lördagen den 12 april, f. in.

Ang. brajtledningslånefonden.

(Forte.)

uttalade önskemålet, att elektrifieringskommitténs arbete måtte påskyndas
så mycket som möjligt.

I avvaktan därpå, herr talman, kan jag för min del icke komma
till annat slut, än att kammaren bör bifalla utskottets hemställan.

Herr Sjöblom: Herr talman! Jag skall icke länge upptaga
kammarens tid. Men då de, som deltagit i diskussionen, tämligen allmänt
tyckas vilja göra gällande, att eléktrifieringskommittén på något
sätt skulle åsidosatt sin skyldighet att arbeta ifört och mycket fort, är
detta en sak, som jag för min del såsom ledamot av kommittén, icke
för min egen skull, men för de övriga kommittéledamöternas skull,
kan på myoket starka grunder tillbakavisa.

Saken ligger nämligen icke så, att där saknas vilja att göra något,
utan det är problemets oerhörda räckvidd och svårighet, som gör,
att sådana bär saker icke kunna lösas på en vecka eller månad. Jag
försäkrar, att kommittén gjort allt vad göras kan för att tillräckligt
mycken fackkunskap, icke bara inom landet utan även utifrån, från
utlandet, skulle ställas i landsbygdens elektrifierings tjänst. Men det
är icke så lätt att få tåg i lämpliga personer. Det .behövs även någonting
annat än pengar, och det är sakkunnig ledning. Då jag personligen
rest ute i bygder, som nyligen elektrifierats, så har jag funnit,
då jag kommit in i gårdarna bär och var, huru lamporna suttit och
blinkat. Och då jag tagit reda på felet, så har det ''befunnits, att det
slog eld gång på gång i kopplingsdosorna. Det är ju fullkomligt
orimligt, att det skall gå till på det sättet utan någon som helst kontroll.
Skall man fortsätta på detta sätt utan användande av några
tekniskt fullkomligare medel vid elektrifieringen, så kunna stora faror
uppstå i fråga om säkerheten vid dylika anläggningar.

Jag försäkrar herrarna, att problemet, om man tränger in i det,
är vidlyftigt nog för att taga rätt så lång tid att reda ut.

För min del iber jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav till en början propositioner beträffande punkten 1), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan, dels och på bifall till det
av herr Anderson i Knapasjö under överläggningen senast framställda
yrkandet; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Vid härefter av herr talmannen given proposition beträffande
punkten 2) biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10.

Lädes till handlingarna.

61 Sr 3*.

Lördagen den 12 april, f. m.

§ 10.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 59 B, angående
reglering av utgifterna för kapitalökning å tiUäggsstat till
riksstaten för år 1919 i vad rör jordbruksärenden.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående byggnadslån
och odlingsbidrag till innehavare av vissa kronobyggen i
Norrbottens län; och

nr 61, i anledning av utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag till åtgärder för linodlingens befrämjande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, Ang. statsbinr
62, i anledning av väckt motion om statsbidrag till riksförenin- jra9 hU r*Jf''
gen för landsbygdens elektrifiering u. p. a. för anställande av sak-^^^^LkT
kunnig personal yttrade: elektrifiering

u. p. a.

Herr Bogren: Herr talman! Då utskottet på sitt sätt gått

med på, vad jag i min motion begärt, kan jag icke hava något annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan. Det är blott den skillnaden
mellan utskottets förslag och mitt, att om utskottet funnit för
gott att bevilja motionen, hade vi fått ytterligare 10,000 kronor till
befordrande av landsbygdens elektrifiering.

Utskottet föreslår nu, att om Kungl. Maj :t finner skäl att lämna
riksföreningen för landsbygdens elektrifiering det sökta understödet,
så skola de 10,000 kronorna tagas av de 100,000 kronor, som riksdagen
ställt till Kungl. Maj:ts förfogande för landsbygdens elektrifiering.
Dessa 100,000 kronor utdelas nu till vederbörande länsstyrelser
i riket för att av dem på bästa sätt användas.

Men det är ett uttalande, som utskottet i detta sammanhang gjort,
som föranlett mig ''att här begära ordet. Utskottet anför som skäl,
varför det icke kunnat gå med på motionen, ett uttalande av elektrifieringskommittén,
som för övrigt är myoket välvilligt, och för vilket
jag stannar i tacksamhetsskuld till kommittén. Men dessutom säger

Nr 35. 62

Lördagen den 12 april, f. m.

Ang. statsbi- utskottet: »Härtill kommer, att utskottet av principiella skäl ställer
drag till riks- gjg betänksamt i fråga om anvisande av anslag till enskilda förenin
landsbygdens då någon utredning från Kungl. Maj:t icke föreligger.» _ Det

elektrifiering är något hårt, tycker jag, att utskottet helt och hållet ställer sig på
u. p. a. den ståndpunkten, att en enskild motionär således icke skulle ha den
(Forte.) minsta utsikt till framgång, om han vågar att för ett ändamål, som
en förening gjort till sitt, ett ändamål, det må vara huru gagneligt och
välgörande som helst, motionsvägen gå direkt till riksdagen därmed.
Han skall alltså vara tvungen att först gå petitionsvägen till Kungl.
Maj :t, och sedan skall Kungl. Maj:t föranstalta en utredning och i
form av proposition framlägga ärendet för riksdagen. Ja, detta är
ju en omgång, som kan. vara nog så betryggande; men jag hemställer
till utskottet, om man icke, på samma gång man håller på denna
omgång som det väsentligaste, kanske kunde som hittills skänka det
beaktande åt en enskild motionärs förslag, som detta förslag . förtjänar.
Det torde vara lätt nog för ett utskott att med de utredningsmöjligheter,
det har till sitt förfogande, komma till insikt om, huruvida
en motionärs framställning förtjänar beaktande eller icke. Att
då ställa sig på den ståndpunkt, jordbruksutskottet bär gjort, tycker
jag, är något väl starkt byråkratiskt. Man har ofta i denna kammare
reagerat mot allt vad byråkrati heter, men det ser ut, som om riksdagens
egna organ skulle råka falla i de mest byråkratiska former, något
verk kan göra.

Just detta uttalande är ett sådant utslag av byråkrati, att jag,
herr talman, icke velat låta det stå oemotsagt och därför velat yttra
detta till protokollet.

Herr Sommelius: Herr talman! Jag skall också be att få
säga, att jag anser, att herr Bogrens uttalande i sista delen av hans
anförande icke bör vara en röst enbart från Yästgötabänken.

Jag tror, det är alldeles nödvändigt, att vi bär i kammaren förklara,
att kammaren ioke ställer sig solidarisk med den tanke, som
utskottet här gjort sig till målsman för, visserligen endast i en viss
fråga. Men i varje fall anser jag, att kammaren bär hävda den uppfattningen,
att den kräver helgd för en enskild motionärs förslag.
Förslagen böra bedömas uteslutande från saklig synpunkt och ioke
på något sätt ringaktas, därför att de komma från en enskild motionär.
Jag anser det vara varje riksdagsmans plikt att kräva en sådan
uppfattning i allmänhet av sitt arbete.

Herr Sjöblom: Herr talman! Jag kan för min personliga

del säga det, att det icke alls är någon ringaktning mot motionen eller
motionären, som ligger bakom berörda, av utskottet inskjutna sats
i motiveringen. Men jag tänker, att herr Sommelius själv skulle ställa
sig rätt så skeptisk mot sitt eget förslag. Åtminstone föreföll det så,
då ihan talade om herr Molins i Dombäcksmark motioner i anledning
av en viss proposition. Respekten för motionären tycktes då i åtskilligt
vara borta.

Men jag vill visst icke jämnställa denna motion med herr Molins

Lördagen den 12 april, f. m.

63 Sr 3å.

motioner. Ty denna motion är välbetänkt och avser icke så orimligt
stora belopp som de av borr Molin i Dombäcksmark väckta och av herr jönni^mför
Sommelius påtalade motionerna. Den är så välbetänkt, att utskot- landsbygdens
tet för sin del ansett det lämpligast att göra det möjligt för motionä- elektrifiering
ren att få sina 10,000 kronor till föreningen. Jag tycker således, att “• P- adenna
admonition mot jordbruksutskottet är fullkomligt omotiverad. (Forts'')
Att satsen kommit in i utlåtandet -beror på, att utskottet vid åtskilliga
tillfällen funnit anledning påvisa, att sparsamhet med statens medel
är nödvändig. Och den kan komma till synes på det här sättet utan
att behöva stöta någon, ty det har icke varit jordbruksutskottets me -

ning.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Somm eliuå: Herr talman! Den siste talaren har rätt
i det avseendet, att jag kritiserat herr Molins många motioner. Det
gjorde jag därför, att det belopp, som i dessa motioner begärdes, gick
till 94,000,000 kronor mera än utskottet ansåg sig kunna föreslå.
Jag ansåg detta .vara att på ett orättmätigt sätt begagna sin motionsrätt,
och det föranledde mig just vid detta tillfälle till det uttalandet,
att om man fordrar aktning för sina motioner, skall man icke gå till
överdrift med avseende på motionsrätten, utan hålla sig inom lämpliga
gränser.

Då den siste talaren nämnde något om jordbruksutskottets sparsamhet
med avsende å ett ifrågasatt anslag å kr. 10,000:—, får jag
säga, att det kallar jag att sila mygg och svälja kameler.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Härefter föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 11, i fråga om skrivelse till Kungl. Majti angående utfärdande
av en förordning, innefattande vissa bestämmelser rörande
saluförande av tvättmedel; och biföll kammaren därvid utskottets
hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 14.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hammarskjöld, nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 359, med förslag till lag om stats departement en;

herr Tengdahl m. fl., nr 431., i anledning av Kungl. Maj tis proposition,
nr 326, angående tillfällig lönereglering under år 1919 för
vissa befattningshavare å ordinarie stat inom den civila statsförvalt -

Nr 35. 64

Lördagen den 12 april, f. m.

ningen ävensom angående förstärkning av de till avlönande av vissa
extra befattningshavare inom samma förvaltning samt till vikariatsersättningar
m. m. anvisade medel;

herr Vennerström:

nr 432, i anledning av Kungl. Ma.jits proposition, nr 346, med
förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen,
§§ 38, 50, 55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen:
och

nr 433, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition, nr 379, med
förslag till ändrad lydelse av § 15 regeringsformen;

herr Venner ström m. fl., nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 358, med förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7; 9, 16,
19 och 21 riksdagsordningen och till övergångsstadgande däri; samt

herr Bäcklund, nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 378, angående anslag till nordiska museet för beredande av
dyrtidstillägg och dyrtidshjälp för år 1919 åt museets personal.

Nämnda motioner blevo på begäran bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,59 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

In fidem
Ver Cronvall.

Stockholm 1919,

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 192208

Tillbaka till dokumentetTill toppen