RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1919:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1919. Andra kammaren. Nr 32.

Fredagen den 4 april.

Kl. 3 e. m.

''Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 28 och 29 nästlidna mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetj^g:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Andersson,
Eliantorp, på grund av sjukdom (»förkylning», feber, hosta)
oj kan tills vidare närvara vid förhandlingarna, intygas.
Stockholm den 3 april 1919.

Birger Åkerblom,

leg. liik.

§ 3.

Herr vice* talmannen meddelade att hans excellens herr statsministern
samt herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
tillkännagivit, att de vid morgondagens sammanträde ämnade besvara
herrar Vennerströms och Kormans interpellationer med anledning
av Finlands riksföreståndares besök i Stockholm.

§ 4.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna nr 390 och 391 av herrar Olsson
i Ramsta och Runefors;

till bankoutskottet motionen nr 392 av herr Bengtsson i Korup
m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 393 av herrar Bengtsson
i Norup och Jönsson i Revinge;

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 82.

,\r 34. 2

Fredagen den 4 april.

till bevillningsutskottet motionen nr 394 av herr Källman m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 395 av herrar Welin och Bengtsson
i Norup;

till jordbruksutskottet motionen nr 396 av herrar Welin och
Bengtsson i Norup; samt

till bankoutskottet motionen nr 397 av herr Welin m. fl.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtanden
nr 15—17, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4 och andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 5—8.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Öberg och Lidström, nr 398, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 247, med förslag till lag om arbetstidens begränsning; herr

Hagman i Stockholm m. fl., nr 399, i anledning av samma
proposition; och

herr Moberger, nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 372, angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisningsanstalter.

Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande iförslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 79, i anledning av väckta motioner om ersättning åt ingenjören
G. Ericsson för liden förlust vid uppförande av kasernetablissemang
för Västgöta regemente;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i villkoren för statsunderstöd åt föreläsningsanstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga föreläsningar;

nr 81, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående rätt
för två läroverk^ ärare att ingå på 1918 års avlönings stat;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för järnvägsstyrelsen att utgiva ersättning i anledning
av järnvägsolyckan vid Geteå; och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under titel utgifter för kapitalökning giorda framstafning om anslag
för införande av genomgående tryckluftbroms vid statens järnvägar;
samt »

Fredagen den 4 april.

Nr 32.

från bankoutskottet:

nr 84, i anledning av Kung!. Maj :ts proposition angående minskning
av den för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och sakkunnigebetänkanden.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående semester
åt rektorerna vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter,
ävensom en i ämnet väckt motion;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till läroverksadjunkten P. E. F. Ågren; och

nr 45, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslag under riksstatens för år 1920 femte huvudtitel;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny
stat för statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.;

nr 44, i anledning av vissa i nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition
gjorda framställningar angående statens skogsförsöksanstalt
m. in.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 83 i nionde
huvudtiteln av årets statsverksproposition framställda förslag angående
anslag till specialundersökningar rörande de norrländska skogarnas
föryngring m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användning
av besparingar, som uppkommit å vissa, till styrelsens för
skogshögskolan och statens skogförsöksanstalt disposition ställda
anslag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående disponerande
av 1918 års avkastning av statens hästavelsfond;

nr 48, i anledning av väckt motion angående höjning av statsbidraget
till jordbrukskassor;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den Yäxjö domkyrka tillhöriga lägenheten Lekamensgärdet
eller Kampen nr 2 i Yäxjö socken;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och aktiebolaget Skogaholms bruk;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
i arvodena till avvittringslantmätare;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående driftkostnader
under år 1920 för eg n a hem sl å nef o n de n; och

Xr ■ti. 4

Fredagen den 4 april.

nr 54, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronans andel i Elinghems myr i Gottlands län; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, med
anledning av första kammarens beslut rörande inom nämnda kammare
väckt motion om ändring i gällande bestämmelser angående
utlämnande från apotek av viss homöopatisk medicin.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Böing under den 5 april och
» Kant » 3 dagar fr. o. m. den 5 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kil. 3,19 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 5 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes ett till kammaren inkommet så lydande protokoll:

År 1919 den 4 april sammanträdde kamrarnas valmän för utseende
av en kommitterad för tryckfrihetens vård efter avlidne
professorn Karl AV ärbar"; och befunnos efter valets slut rösterna
hava utfallit sålunda:

ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören

O. von Zweigbergk...............13 röster

professorn I. O. Bendixson.............. 5 »

» H. E. Schäck............... 4

ledamoten av riksdagens första kammare, professorn

N. E. Alexanderson............... 2 :

i följd varav ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören

O. von Zweigbergk blivit utsedd till kommitterad för tryckfrihetens
vård.

Philip Klingspor.
Erik Böing.

Mauritz Hellberg.
Ivar Vennerström.

Jämte det detta protokoll lädes till handlingarna, beslöt kammaren,
att riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens
protokoll underrättas om valet samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag dels till förordnande för den valde,
dels ock till paragraf rörande valet i riksdagsbeslutet.

§2.

I enlighet med därom den 2 i denna månad fattat beslut företogs.
nu val av en ledamot att handhava vården om kammarens ekonomiska
angelägenheter; och blev därtill utsedd herr Lindvall med
126 röster.

§ 3.

Justerades protökollsutdrag angående det i nästföregående
paragraf omförmälla valet.

Nr :>''2. 6

Hvar å interpellationer.

Lördagen den 5 april.

§ 4.

Herr talmannen lämnade härpå ordet till

Hans excellens herr statsministern Edén, som yttrade: Herr
talman, mina herrar! Med andra kammarens tillstånd har herr Vennerström
till mig framställt följande fråga.

Vad är anledningen till att den svenska regeringen till Sverge
inbjudit den finske riksföreståndaren?

Med anledning härav ber jag att först få erinra därom, att frågor
om inbjudning av statsöverhuvud i främmande länder icke behandlas
såsom regeringsärenden i egentlig mening. Sådan inbjudning utgår
från Konungen, vilken mottager vederbörande statsöverhuvud såsom
sin gäst, utan föredragning i konselj, om det också faller av sig
självt, att den sker i samförstånd med den ansvariga utrikesledningen.
Så har även i deta fall varit förhållandet. Ehuru sålunda bär icke är
fråga om en regeringshandling i egentlig mening, är regeringen naturligtvis
fullt beredd att taga ansvaret för inbjudningen.

På interpellantens fråga om anledningen till inbjudningen kan
jag svara med att hänvisa till Konungens tal till riksföreståndaren vid
festen på slottet den 12 februari, vari syftet med detta svenska initiativ
fått ett klart och otvetydigt uttryck. Den finske riksföreståndaren
inbjöds hit och mottogs här såsom representant för det fria Finland,
vars självständighet Sverige först bland alla stater skyndat att
erkänna, och besöket utgör alltså ett led i den svenska regeringens
strävanden att med detta grannland befästa och utveckla de nära vänskapliga
förbindelser, som efter regeringens mening påkallas av båda
ländernas långa gemensamma historia och ömsesidiga intressen. Besöket
gav särskilt tillfälle att manifestera Sveriges önskan att även
Finland måtte, i den mån förhållandena det medgiva, beredas tillträde
till det skandinaviska samarbete, som kommit till stånd mellan Sverige,
Norge och Danmark under dessa senaste år, och som länt dessa länder
till så stor båtnad. Att dessa strävanden och önskningar mötte
genklang från den finska statsledningens sida, därom gav den finske
riksföreståndarens svar på Konungens tal ett oförtydbart vittnesbörd.

Yad interpellanten i sin motivering anfört om stämningen i vissa
kretsar i Sverige med anledning av detta besök måste föranleda den
anmärkning, att det icke står i god överensstämmelse med den hänsyn,
som man är skyldig statsöverhuvudet i ett grannland, med vilket vi
alla önska upprätthålla och utveckla ett vänskapligt förhållande. Den
upprörda tid, i vilken vi leva, och de betydelsefulla frågor, som föreligga
mellan Sverige och Finland, borde alldeles särskilt mana till
att icke försvåra regeringarnas arbete på samförstånd och samverkan
genom att från svensk sida riva upp de inre finska motsättningar, som
vi alla hoppas att vårt grannland nu börjat att övervinna.

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Löfgren:
Herr talman, mina herrar! Andra kammaren har på anhållan av

Lördagen den 5 april.

7 Kr :ii

herr J. 1). hforman i Läckeby den 15 februari 1919 bifallit fram- Star ä »«>
.ställandet av följande till mig riktade spörsmål: peUatioveT.

1. Anser statsrådet att de uttalanden som de sista dagarna före- ort6''
kommit i tidningen »Folkets Dagblad Politiken» och en del andra
tidningsorgan i samband med besöket i Stockholm av Finlands riksföreståndare
varit av den art, att de icke ä.ro åtalbara enligt bestämmelserna
i gällande tryckfrihetsförordning?

2. Om så icke är fallet, har statsrådet för avsikt att i förevarande
fall tillämpa grundlagens bestämmelser?

3. Har statsrådet för avsikt att verkställa utredning och föreslå
åtgärder om sätt på vilka förhållanden, sådana som de nu påtalade
må kunna förebyggas?

1. 2. Ehuru beträffande de två förstnämnda frågorna, vil ka

beröra mina ä m b e te åt g är d e r i tryckfrihetsmål, man kan ifrågasätta
befogenheten och lämpligheten att därom framställa interpellation,
vill jag, då kammaren medgivit densamma, icke undandraga
mig att därå lämna svar.

Jag kan härvid inskränka mig till att hänvisa till det förhållande,
som säkerligen numera är interpellanten bekant, att vid den
tidpunkt, då hans interpellation framställdes, åtgärd redan vidtagits
för att åvägabringa åtal mot den här i Stockholm utkommande
tidningen »Folkets Dagblad Politiken» på grund av smädelser mot
Finlands riksföreståndare Mannerheim under hans besök härstädes
sistlidna februari månad.

Då emellertid interpellanten i motiveringen till sin interpellation
vidrört tidigare av mig vidtagna ämbetsåtgärder i anledning
av tidningsuttalanden mot främmande makt och dess representanter,
begagnar jag tillfället att för kammaren i korthet angiva de
synpunkter, som varit bestämmande för mitt ingripande mot i dylika
fall begångna missbruk av tryckfriheten.

Härvid vill jag till en början erinra, att den befattning, som
chefen för justitiedepartementet grundlagsenligt har i tryckfrihetsmål,
i allmänhet inskränker sig till övervakning, med hjälp av särskilda
ombud, av tryckfrihetens utövning, men att däremot rätt till
åtals anställande och därmed sammanhängande sakprövning tillkommer
justitiekamslern såsom högsta åklagarmyndighet. När chefen
för justitiedepartementet vid granskning av inlämnade skrifter
för sin del finner sådant påkallat-, remitteras tryckt skrift till justitiekanslern
för den åtgärd, denne finner lagligen böra vidtagas;
och har justitiekanslern därefter att på eget ansvar besluta om åtal.

De bestämmelser, som avse att bereda särskilt rättsskydd åt
främmande makt och dess representanter, återfinnas i § 3 mom. 9
tryckfrihetsförordningen, jämförd med 8 kap. 28 § strafflagen.
Stadgandet i tryckfrihetsförordningen drabbar smädliga, förgripliga
eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och
yttranden om samtida nationer eller stater, med vilka riket är i fredligt
förhållande, om deras varande överhet, regering och regeringssätt,
höga ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden,
företag eller underhandlingar. För bestämmande av straffet hän -

Nr 32. 8

lördagen den 5 april.

var å interpellationer.

fForts.)

■ visar paragrafen till 8 kap. 28 § strafflagen, som lyder: »Talar eller
1 skriver man smädligen emot person, som i 27 § nämnd är, eller förgriper
man sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig
garning, straffes högst med straffarbete i två år». Den nämnda 27
§ i 8 kap. strafflagen, vartill 28 § i sin ordning hänvisar, lyder så:
»Förgriper sig någon med våld eller annan misshandel å främmande
stats regent, medan han här i riket vistas, dömes» etc., varjämte
slik förgripelse å främmande makts sändebud här i riket i samma
27 § belägges med straff.

. Under världskriget har tyvärr en del av våra tidningar icke
alltid iakttagit den korrekta hållning i förhållande till utländska
makter, som bort följa av vårt lands och dess skilda regeringars deklarerade
neutralitet. På förekommen anledning har, under olika
skeden av kriget, pressen från skilda regeringars sida vid upprepade
tillfällen måst anmanas att avhålla sig från yttranden av det
slag, som i tryckfrihetsförordningen beskrives. Enligt praxis, som
under världskriget tillämpats, har emellertid för åtalsåtqärd jämlikt
nyss angivna straffbud plägat förutsättas, att främmande makts
härvarande representant uttryckligen framställt begäran om åtal
mot viss angiven artikel. Endast i sådant fall har man ansett sig
äga visshet om. att den främmande staten känt sig kränkt eller att
fara för osämja eller missförstånd, varom tryckfrihetsförordningen
ordar, förefunnes.

I början av min ämbetstid fick jag tillfälle att giva uttryck
för min anslutning till denna praxis i anledning av anmälan från
en svensk fredsorganisation mot innehållet av olika artiklar i tidningarna
Aftonbladet och Nya Dagligt Allehanda, vilka anmälaren
funnit smädliga mot vissa västmakter och deras ledande statsmän.
Anmälan föranledde icke till någon min åtgärd på grunder,
vilka sedermera på begäran delg’vits anmälaren och därefter av denne
publicerats. _ Därvid har jag. efter det ja? omnämnt innehållet avmitt
beslut i nu berörda avseende yttrat följande:

»Emellertid hava representanter för pressen erinrats om det
olämpliga i publicerandet av artiklar, som kunde störa rikets goda
förhållande till främmande makter, vilket förfaringssätt under rådande
förhållanden enligt min mening varit att föredraga framför
anställande av ett flertal åtal, detta särskilt i fall där åtgärd för
åtal icke påkallats av vederbörande utländska stats egen representation.
Jag vill slutligen som min mening uttala, att det torde vara
i överensstämmelse med god praxis, att anmälan för åvägabringande
av åtal på grund av smädelser mot främmande makt göres, icke
av svenska medborgare, utan av vederbörande utländska representatrnn
för den makt, som i ett visst fall anser att sådan kränkning
förekommit.»

T tre fa^l, då uttrycklig framställning därom gjorts av vederbörande.
minister, har under min ämbetstid ett ingripande för att åvägabringa
åtal ansetts böra äga rum. På tvske mininsterns anhållan
remitterades i mars 1918 t’ 11 just!Mekanslem för laga åtgärd fråga
om atal mot »Folkets Dagblad Politiken» på grund av smädelser

9 » Si.

Lördagen den 5 april.

mot tyska riket och dess kejsare. Åtal väcktes och ledde till fäl-St''ar å infriande
bötesdom. I enahanda ordning anhängiggjordes åtal i augusti Ptllail0rifT1918
mot tidningen »Aftonbladet» i Stockholm och i oktober (Forts,
samma år mot tidningen »Vidi» i Göteborg på grund av angivna
smädelser mot, i förra fallet Amerikas president, och i senare fallet
jämväl vissa andra av västmakternas ledande statsmän.

I dessa senare mål frikändes emellertid respektive tidningsutgivare
av juryn.

Utgången i de mål, där svaranden i dylika fall under kriget
friats, har stundom visat sig utöva en lika irriterande verkan på
folkstämningen inom vederbörande främmande land, som de pressuttalanden,
mot vilka dess representants anmälan riktat sig. På
grund härav och till följd av den osäkerhet och ojämnhet i rättstilllämpningen,
som obestridligen utmärka vårt juryförfarande i tryckfrihetsmål,
ha vid ett flertal tillfällen främmande makts härvarande
representanter avstått från att vidhålla fordran på ett ingripande,
som de i och för isig ansett påkallat.

Härmed har jag redogjort för de omständigheter under vilka jag
— för att citera interpellanten — »förut ingripit mot tidningsuttalanden
emot främmande land och dess representant».

Vad åter angår det fall, som utgör ämnet för interpellantens
spörsmål, har Finlands riksföreståndare, så snart han personligen
beträtt svenskt område, givetvis ansetts berättigad att — oberoende
av varje åtgärd från Finlands härvarande beskickning — åtnjuta
det omedelbara rättsskydd, som svensk strafflag och tryckfrihetsförordning
tillerkänna främmande statsöverhuvud. På grund härav
har ock det nummer av »Folkets Dagblad Politiken», som å dagen
för riksföreståndaren Mannerheims ankomst hit innehöll mot
honom riktade smädelser, vilka väckt särskild uppmärksamhet, efter
det Kungl. Maj:t medgivit åtal jämlikt 8 kap. 29 § strafflagen, omedelbart
remitterats till justitiekanslern för laga åtgärd.

Interpellanten anmärker i sin motivering, som det synts mig
med råtta, att den påtalade agitationen särskilt i nu nämnda tidning
tagit sig otillåtliga uttryck. Det har därför också ansetts vara
tillräckligt att på. angivna sätt statuera ett exempel medelst åtgärd
mot berörda tidning. Även om enstaka yttringar av samma slag
förekommit i andra tidningsorgan, har det icke funnits påkallat att
genom massåtal måhända åstadkomma en helt motsatt verkan till
den med nu ifrågavarande åtal avsedda.

3. Interpellanten riktar slutligen till mig den frågan, om jag
har för avsikt att verkställa utredning och föreslå åtgärder om sätt,
på vilka förhållanden sådana som de av honom påtalade må kunna
förebyggas.

Därest interpellanten med denna sin fråga vill antyda, att förhandsoensur
av något slag borde införas, får jag kort och gott på
denna hemställan svara nej — till inrättandet av någon sådan censur
är jag icke sinnad att taga initiativ. I den mån åter interpellanten

Nr 32. 10

.Lördagen den 5 april.

Sva/ å inte;/- VJJ1 understryka behovet av en reviderar! tryckfrihetsprocess, är jag
pellationer. ^en fp)rs^e att vitsorda detta behov. Ett förslag till reviderad tryckborr*.
) frihets förordning föreligger också sedan lång tid tillbaka färdigt,
men måste likväl frågan härom, på grund av att stridiga meningar
yppats rörande viktiga punkter i det föreliggande förslaget, göras
till föremål för ytterligare utredning, innan förslag till ny lagstiftning
kan avgivas; och tyvärr har jag av mera trängande uppgifter hittills
varit förhindrad att slutligen bereda denna fråga för framläggande
av förslag till riksdagen.

Herr Vennerström: Herr talman, mina herrar! Enligt sedvanlig
interpellationsritual är det min plikt att tacka herr statsministern
för hans svaromål i dag. Jag måste dock säga, att denna min
tacksamhet icke är synnerligen stark, då svaret kom väl sent och såväl
dess längd som innehåll icke berättigar till synnerligen stor tacksamhet.
Det synes mig hava varit möjligt att något förr kunna prestera
det svaromål, som kommit från herr statsministern å en för ett
par månader sedan framställd interpellation.

Yi hava genom herr statsministern fått klarhet om, att det icke
varit från finsk utan från svensk sida, som initiativet kommit till
herr Mannerheims besök i Sverige. Yi ha vidare fått klarhet därom,
att det var såsom Konungens personliga gäst, icke såsom Sveriges
gäst och icke såsom regeringens gäst, som herr Mannerheim besökte
Sverige. Jag är tacksam för detta erkännande, att Sverige såsom sådant,
den svenska staten icke är pliktig att känna sig över hövan tacksam
över det betsök, som kom Sverige till del från den finske riksföreståndarens
sida. Om Hans Maj:t Konungen personligen vill umgås
med vem som helst, så må det nu vara hans ensak. Det kan i detta,
fall måhända underlätta den rent republikanska agitationen och den
republikanska stämning, som finnes inom djupa svenska folkled, ty
ifrån deras sida är stämningen gent emot det vita Finland och dess
främste talesman av den mest markanta styrka. Jag vill alltså nu
slå fast genom herr statsministerns eget svaromål, att det icke varit
Sveriges gäst som Mannerheim varit vid detta besök. Och om sedan
regeringen själv vill ställa sig bakom Konungen, må nu detta. vara
regeringens ensak. Men i ett sådant fall bör emellertid denna inbjudan
icke formas till en svensk statshandling, och man bör icke från Sveriges
sida ställa den svenska statens maktmedel till förfogande på ett sådant
sätt, som man tyvärr gjorde under de berömda finska dagarna.
När man då ställde den svenska statens allmänna värnpliktiga ungdom
och även militära maktmedel till hjälp för att eventuellt ''värna
en främmande, för stora svenska folklager objuden, allt utom välkommen
gäst, bör man komma ihåg, att de svenska vapnen, som dock
äro betalda av alla, och denna ungdom, som kommer från alla leder,
icke äro till för att tjäna såsom värn för någon främmande gäst, mot
vilken störa svenska folklager på sakliga skäl rest en synnerligen bestämd
opposition.

Herr statsministern yttrade en liten tämligen mjuk maning eller
varning att man icke skulle riva upp såren mellan Sverige och Fm -

Lördagen den 5 april.

11 Är 32.

land. Den maningen är nog befogad åt alla håll, men även befogad Srar ö_ »regent
emot regeringen själv. Jag tror, att herr Mannerheims besök PeHaf*°**r
kommit att fördjupa såren och icke att läka dem, inen då är det också (Fort».''
regeringen själv, som genam denna sin inbjudan rivit i såren på ett
sådant sätt, att därigenom måhända klyftan mellan Sverige och Finland
kommit att vidgas och icke minskas. Regeringen borde varit x
stånd att veta, hurudan stämning det ändå fanns inom breda svenska
folklager. Inom det större av de två samverkande regeringspartierna
är stämningen tämligen enhällig. Det är icke blott några fattiga
och fåtaliga vänstersocialistiska bråkmakare, som gå på den linjen,
utan det är hela svenska arbetarvärlden, alltså massan av de valmän
och av det folk, som stå bakom regeringen, som i denna fråga
intar en beistämt avvisande hållning. Deras stämning mot det vita
Finland och den vita terrorns främste talesman är av den karaktär,
att de förvisso bestämt undanbedja sig varje fraterniserande mellan
demokratiens Sverige och det vita Finland. När man med vetskap
om den stämningen ändock utfärdar en inbjudan, leker man själv med
elden, och man bör alltså ställa till sig själv den maningen att icke
med vett och vilja, icke med öppna ögon söka skärpa den misstämning,
som tyvärr i många fall av rent sakliga skäl finnes mellan Sverige
och Finland.

Herr statsministern talade om herr Mannerheim såsom representant
för det fria Finland och jag förmodar, att i det ordet även lades
in betydelsen av representant för det lagliga och demokratiska Finland.
Yi kunna icke följa de vägarna. Den svenska arbetarvärlden
ser icke i herr Mannerheim någon talesman för
det fria Finland, icke för det lagliga Finland och icke
för det demokratiska Finland. Han vilar såsom riksföreståndare
på en olaglig lantdag. Den lagliga upplöstes av Kerenski år 1917.

I denna nya olagliga lantdag var halva styrkan borta, nämligen socialdemokraterna.
Av den andra halvan var herr Mannerheim vald
—- jag vill minnas av 73 mot 37. Han vilar således på tredjedelen av
en olaglig lantdag. Man är från regeringens sida synnerligen förfärad
över s. k. minoritetsdiktaturer, men vilar ändå icke herr Mannerheims
riksföreståndarskap på en minoritetsdiktatur, på ett fåtal
av Finlands folk, på en till på köpet olaglig lantdag? De svenska arbetarne
ha däremot i herr Mannerheim sett talesmannen för den vita
terrorn, som i arkebuseringar och ståndrätter efter kriget, efter stridernas
slut lät döda tusentals finska män efter en synnerligen summarisk
rättsskipning. Yi se i honom talesmannen för den mördande
vanvård, som lät i de finska fängelserna och fånglägren tusentals
människor omkomma av svält och annan vanvård. Vi se i honom talesmannen
för den minoritetsdiktatur, som begagnade denna halva
lantdag, detta formliga rump-parlament, för att, innan den lagliga
lantdagen kom till stånd, genomdriva reaktionära lagar i en hast, en
värnpliktslag på 1 Va år, försämring av de antagna kommunallagarna,
en reaktionär tryckfrihetslag, en reaktionär församlings- och föreningsfrihetslag.
Vi se därjämte i honom talesmannen för det förtryckssystem,
som då äntligen påbud kommit att utfärdas om val till

Nr :S2. 12

Lördagen den 5 april.

Svar å interpellationer.

(Ports. 1

en ny lantdag, beslagtog socialistiska upprop -— även högersocialistiska
— strypte tidningarna, stängde Folkets-husen och även upplöste
möten för att därigenom om möjligt kunna förhindra, att de
finska socialisterna komme att erhålla ökat insteg i den nya finska
lantdagen.

Nu sade slutligen herr statsministern, att detta inkallande av
herr Mannerheim var en strävan att befästa sambandet mellan Sverige
och Finland, att knyta Finland samman med de andra gamla
skandinaviska staterna. Denna strävan är förvisso synnerligen befogad.
Men jag vill hemställa, huruvida denna strävan kan befrämjas
genom vackra skåltal, som den svenske Konungen och den finske
riksföreståndaren hålla vid en och annan middag med mycken och
god mat samt många och goda viner. Samma dag som de vackra talen
höllos i kungaborgen, på vilka herr statsministern anspelar, hade
den finska lantdagen sammanträde och strök vid detta sammanträde
ur regeringens nationalitetsproposition just de delar, som skulle säkerställa
och trygga den svenska nationalitetens rätt inom Finland.
I Sverige räckte herr Mannerheim å Finlands vägnar en öppen hand.
I Hälsingfors höjde lantdagen en knuten näve mot Sverige. Och
stämningen inom de svenska folkleden i Finland växte efter den dagen
med en sådan skärpa, att ropet: lös från Finland! blev en signal
åtminstone för tillfället för ganska talrika svensk-finska folkled. Vi
vilja gärna samförstånd mellan Sverige och Finland, men icke ett
samförstånd med vackra fraser utan ett handlingens och gärningens
samförstånd. Vi kunna undvara de vackra skåltalen, men vi vilja
synnerligen gärna erhålla det gärningarnas samförstånd, varmed Finlands
folk, den finska lantdagen och dess ansvariga talesmän skulle
vilja slå broar över klyftan mellan Sverige och Finland. Vi vilja
ha en folkens skandinavism, ett samförstånd mellan Finlands och
Sveriges folk. Ett samförstånd mellan Sveriges Konung och Finlands
riksföreståndare är oss tämligen likgiltigt. Men för ett samförstånd
mellan Sveriges och Finlands folk är den Mannerheimska
vita aeran. som dömts av den nya lantdagen, icke ett samlingens tecken
men förvisso en synnerligen gäll söndringssignal. Vill man samförstånd,
demokratiens och folkens samförstånd, tror jag, att den gärning,
som Finlands folk gör, om det gör upp med den finska vita
regimen, skall bygga broar mellan folken mera än vad man kan göra
genom fraternisering mellan Sveriges Konung och Finlands riksföreståndare.

Det gläder mig, att herr statsministern icke yttrade någonting i
sitt anförande om att viktiga, rent utrikespolitiska frågor skulle hava
nödvändiggjort denna inbjudan till Finlands riksföreståndare. Det
har inom tidningspressen sagts, att särskilt Ålandsfrågan skulle hava
nödvändiggjort, att den finske riksföreståndaren kom till Sverige. När
vår regering framlagt förslag om att något binda den hemliga diplomatin
och skaffa en parlamentarisk kontroll över utrikespolitiken, är
det mig nöjsamt att iakttaga, att man icke har velat slå in på de
gamla vägarna, att stora betydande utrikesfrågor skola handläggas
vid privata möten mellan furstarna. Sådana frågor böra uppenbart

Lördagen den 5 april.

13 Jir 33.

handläggas på de ansvariga vägarna genom ministrarna under vederbörlig
kontroll och övervakning från parlamenten å ömse sidor. Jag
är alltså glad över. att icke någon anknytning till gamla förlegade
rena kabinettssynpunkter här har spelat in, utan att, enligt herr
statsministerns egen framställning, endast strävan till samverkan mellan
Sverge och Finland har varit det drivande momentet.

Jag. vill i detta sammanhang, då denna fråga kommit på tal, i
anknytning till mina ord om handling och gärning säga, att beträffande
Ålandsfrågan kan även Finland där med gärning undanrödja
mycket av de tvisteämnen, som nu tyvärr söndra och kunna komma
att söndra även demokratiens Sverige från demokratiens Finland.
Enligt vår tanke vore det bäst, om Åland kunde internationaliseras.
Då blir Åland aldrig ett irritationsämne mellan Sverige och Finland.
Om dock så icke kan ske, låt då folkomröstningen gälla! Då må det
ställas denna vädjan från Sverge till Finland, om man vill samförstånd!
Vi undanbedja oss de vackra skåltalen, såsom vid riksföreståndarens
besök. Vi vilja gärning, och om Finland därvidlag erkänner
den tanken, att nationalitetens egen vilja, uttryckt genom folkomröstning,
, skall vara gällande på Åland på samma sätt som finnarna
själva vilja i Karelen, då äro broarna slagna för samverkan mellan
Sverige och Finland på helt tryggare vägar än dem, man velat
finna genom denna misslyckade, för stora svenska folklager djupt
förhatliga och enligt min tanke bedrövliga inbjudan till herr Mannerheim.

. Herr Norman: Jag b-er till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få frambära mitt tack för det svar, som i
dag har .lämnats på min den 14 februari framställda interpellation.
I inledningen till det svar, som herr statsrådet gav på denna interpellation,
förekom vad man skulle kunna tolka som ett slags förebråelse,
såväl ©mot mig, som framställt interpellationen, som mot kammaren,
som medgivit den. Herr statsrådet sade nämligen, att han ville
ifrågasätta behovet och lämpligheten av att om de två första frågorna
framställa interpellation. Det kan ju med en strängare tolkning
av §. 90 regeringsformen synas befogat att göra denna erinran,
men jag vill häremot framhålla, att vid åtskilliga föregående
tillfällen har det tillämpats en friare tolkning av nämnda paragraf.

Jag vill erinra om hurusom den 17 mars 1906 här i kammaren
besvarades ien interpellation, vilken var denna tämligen näraliggande.
Det spörsmål, som där besvarades, var: »Vad är anledningen
till att hans excellens herr statsministern och chefen för justitiedepartementet,
med överlämnande av flygskriften Gula faran för
laga beivran förbigått tryckfrihetsförordningens § 3, mom. 1, som
avhandlar hädelse mot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten,
samt anbefallt åtal endast enligt samma § 3, mom. 3 och 4?»

Den 27 februari 1908 förekom här i kammaren, att en framstående
.nuvarande ledamot av kammaren gjort vissa uttalanden om
regeringens åtgärder, vilka föranledde den dåvarande talmannen att erinra
talaren om innehållet i 90 § regeringsformen. Vid slutet av

Svar d mitt - •
pellationcr.

''Forte. ■

Nr 14

Lördagen den 5 april.

Hvar tf interpellationer.

(Forts.)

samma plenum uppträdde herr Staaff och gjorde anmärkning emot den
enligt hans mening alltför stränga tolkningen av 90 § regeringsformen,
och jag hänvisar intresserade till andra kammarens protokoll
för den 27 februari 1908. .

Ilen 25 februari 1910 framställdes här i kammaren en interpellation
av herr Starbäck. som också berörde spörsmål, vilka kunde
anses tangera nämnda paragraf.

Jag kan sålunda peka på precedensfall, då jag för min del ansåg
förhållandena påkalla en sådan hemställan, som jag har gjort i min
interpellation. Min avsikt med interpellationen var närmast den,
som framgår av min tredje fråga, men att denna föregicks av frågorna
1 och 2, föranleddes därav, att det synes mig lämpligt att framkomma
med dessa i samband med frågan nummer 3.

Det föreföll —- och det väckte hos många uppmärksamhet ■—
att det var tämligen långt dröjsmål, som föregick det åtal, som sedermera
kom, och som enligt uppgift, som här bär lämnats, blivit beslutat,
innan min interpellation framkom här i kammaren. Jag vill då nämna,
att den antydda regeringsåtgärden beslöts samma dag, som jaghär
i kammaren framställde min interpellation, och att jag givetvis
icke om denna kunde hava den ringaste vetskap. Regeringsåtgärden
och interpellationen voro väl ungefär på klockslaget samtidiga.

Vad jag närmast hade för avsikt att fästa uppmärksamheten på,
var den trafik, som förekommit i vissa tidningar, och särskilt i den
av mig angivna, och jag framställde till herr statsrådet den frågan:
Har statsrådet för avsikt att verkställa utredning och föreslå
åtgärder om sätt, på vilket förhållanden sådana, som de nu påtalade,
må kunna förebyggas? Jag har därvidlag icke alls nämnt något
om att jag önskade någon förhandscensur, varom herr statsrådet nu
säger, att han kort och gott svarar nej på en sådan tanke. Jag har
önskat en utredning om det icke finns möjlighet att vidtaga några
åtgärder för att undgå sådana utslag av missbrukad tryckfrihet som
de påtalade. Ett dylikt missbrukande av tryckfriheten har förekommit
både tidigare och efteråt, och detta kan medföra synnerligen bedrövliga
följder. Tryckfriheten är ju en sak av oskattbart värde,
och jag erinrar om skaldens ord, då han säger: »Ve den, som med
avsikt sårar lungan i offentlighetens breda bröst!» Jag vill understryka
riktigheten av detta, men även den bästa sak kan missbrukas,
och missbruket kan bliva av sådan natur, att det kan medföra
för ett folk ytterst bedrövliga följder.

Det förekom bär i kammaren för något mer än ett år sedan —
den 20 februari en interpellationsdebatt med anledning av herr Vennedströms
interpellation i Finladsfrågan. Därvid berördes de händelser,
som just då utspelades i Finland, och om vilka interpellanten
själv, herr Venmerström. n öda-a des säva, att »jag vill här saga. att
tyvärr har det begåtts våldsdåd, för vilka varje människa med sunt omdöme
måste rysa tillbaka, våldsdåd icke av människor, men våldsdåd
av vild ar. Och det måste erkännas, att på de rödas sida hava begåtts
våldsdåd, som tyvärr fläcka den finska revolutionens fana.»

Då framstälde sig den frågan: Vad är orsaken till de händelser

Lördagen den 5 april.

15 *r 31

som utspelats i Finland? Ja, ett visst svar gavs under debattensSvar ä^itUerlopp
av den socialdemokratiska gruppens ordförande, berr Branting, PeUaiwntT
då han enligt föreliggande protokoll yttrade bland annat följande: (Forts-''

»Jag tror att det sannerligen finns skål till en självprövning även
för det finska socialdemokratiska partiets ledning, huruvida den icke
i detta fall har vissa ting att förebrå sig. Man bör icke, när man
rullar upp bilden av hur det har kommit dit, det nu har kommit i
Finland, fördölja den slags propagandaton, som har drivits alltför
länge år ut och år in i partiets huvudorgan »Työmies», enligt så
mångstämmiga vittnesbörd av personer, som förstå finska, att man
icke kan misstaga sig på att det ligger sanning där bakom. Den propagandatonen
hade varit ett manande till hätskhet, till förbittring,
till övervåld mot andra samhällselement.»

Herr Branting ipekar på, att denna hetsagitation i den finska
socialdemokratiska pressen har sin dryga andel i det finska upproret
och i de upprörande händelser, som där förekommo. Herr Branting
vill visserligen -sedan i det följande av sitt anförande påstå,
att något motsvarande i den hätska tonen icke varit synligt i den
svenska socialdemokratiska pressen. Den saken skall jag icke inlåta
mig på. Jag har inte haft tillfälle att studera den finska sicialdemokratiska
pressen, men däremot har jag ganska noga under en lång
följd av år följt den svenska socialdemokratiska pressen, och jag har
därav fått det intrycket, att icke har det saknats, vad herr Branting
här har velat säga funnits i den finska socialdekratiska pressen,
ett manande till hätskhet, till förbittring, till övervåld mot andra
samhällselement. Om tonen än icke varit fullt så aggressiv som tonen
i den finska pressen, har den dock vant sådan, att den satt spår
efter sig här i vårt land, och när det gång efter annan förekomma sådana
utgjutelser i vissa pressalster, vilka icke kunna undgå att utöva
inflytande framförallt på det uppväxande släktet, framförallt på
vissa grupper, som systematiskt utsättas för såväl muntlig som skriftlig
propaganda, då kan det vara i samhällets eget intresse som
en ren renlighetsåtgärd att se till. om icke tryckfrihetsförordningen
behöver revideras och bestämmlser där komma att införas, som omöjliggöra
eller åtminstone så vitt möjligt förebygga ett upprepande
av sådana utfall, som de av mig påtalade.

Jag skall icke tynga kammarens protokoll med att citera uttalanden,
som jag åsyftar. Jag har på mitt bord där borta ett ganska
rikhaltigt material, som kan stå till förfogande åt dem av kammarens
ledamöter, som önska att något närmare taga kännedom om de utgjutelser,
som kunna förekomma i svensk socialistisk press.

Herr statsrådet har för sin del sagt, att lian vore den förste
att vitsorda behovet av en reviderad tryckfrihetsprocess, men i samband
därmed sades också, att fastän det föreligger ett förslag färdigt,
bar detta förslag på grund av skiljaktiga meningar skjutits undan,
vartill kommit, att mera trängande unpgiDer förelegat. Jag förstår
mycket väl, att det varit ett arbetsfyllt år för berr statsrådet, och
att stora och mycket trängande uppgifter förelegat, men det synes
mig dock vid ett studium av eu del av de propositioner, som bär

Sr 32. 16

Lördagen den 5 april.

Svar å intet- framlagts på kammarens bord, som om åtminstone åtskillig^ av dessa

peUationer. inte yarit

av så trängande natur som en åtgärd i fråga om revision
(Porto.) ay tryckfrihetsförordningen.

Jag skulle vilja, då herr statsrådet själv har sagt sig vilja erkänna
behovet av att här något göras, ställa den vädjan till herr
statsrådet, att i enlighet med vad här sagts snart och kraftigt vidtaga
åtgärder i antytt syfte — de åtgärder som behöva vidagas för att
skydda vårt folk och framförallt vår ungdom från den upphetsande
agitation, som tyvärr alltför länge opåtalt fått bedrivas bär
i vårt land.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det kan icke vara
motiverat, och så vitt jag förstår icke heller lämpligt att till de svar
på mterpellationerna, som här avgivits, anknyta en ny diskussion om
förhållandena i Finland. Jag förmodar, att vi alla hava en känsla
av, att det alltid är ett ömtåligt område man kommer in på, när man
i riksdagen har att behandla frågor, som beröra även ett annat land,
och jag tror också alla äro ense därom, att det är vår plikt i dylika
fall att ålägga oss en mycket långt gående återhållsamhet i bedömandet
av förhållandena i andra länder.

Beträffande den inbjudan, som gjorts av Konungen med utrikesleduingens
begivande till herr Mannerheim, råder det på socialdemokratiskt
håll knappast mer än eu mening därom, att denna inbjudan
var oklok. Jag vill icke här taga upp till någon prövning de skäl,
som kunna hava legat bakom denna inbjudan, skäl som kanske icke
här kunna från regeringens sida i hela sin utsträckning anföras. Om
emellertid syftemålet endast har varit vad som angives i statsministerns
svar, nämligen att befordra det goda samarbetet mellan Sverige
och Finland och vidare det goda samarbetet mellan Finland och de övriga
skandinaviska länderna, tror jag man nu måste medgiva även från
regeringens sida, att detta syfte icke har vunnits, och att ur den
synpunkten tiden för inbjudningen icke vant lämpligt vald. Det
borde dock från regeringens sida hava varit tämligen klart, att efter
de skarpa strider, som stått här i landet om händelserna i Finland,
skulle den omständigheten, att hit inbjudes en representant för den
ena sidan i Finland, komma att åter väcka till liv här i Sverige en
mycket häftig diskussion om finska förhållanden. Denna diskussion
kunde icke undgå att rikta sig mycket skarpt mot herr Mannerheim;
lian kunde icke, på grund av förhållanden, som jag icke här närmare
behöver ingå på, hälsas av hela det svenska folket som en välkommen
gäst. Även om man vill gentemot en representant från ett
annat folk iakttaga all möjlig hövlighet, kan det icke begäras, att
man vid ett sådant tillfälle skall undertrycka den mening, man tidigare
käft om förhållandena eller om en mans eller en grupps uppträdande.
Följden blev också just den, som borde kunnat förutses,
nämligen att det kom till stånd demonstrationer av olika slag, och
jag förmodar, att herr Mannerheim, därest han observerat mer än de
officiella talen, måste hava haft ett intryck, som icke var behagligt,
när han åter lämnade Sverige. Å andra sidan har denna sak i. den
finska pressen framkallat häftiga utfall mot Sverige eller vissa delar

Lördagen deu 5 april.

Nr Si.

av Sveriges folk, och så långt ifrån att man sålunda med dennaSvar lrder~
inbjudan befordrat det goda samarbetet mellan Sverige och Finland, pe ^lwnerlyckades
man skapa nya irritationsmoment. Jag tror sålunda, att det ^ ort*1
hade varit just ur det skandinaviska samarbetets synpunkt, ur synpunkten
av ett gott förhållande mellan Sverige och Finland önskvärt,
om denna inbjudan icke hade kommit till stånd vid den tidpunkten,
utan att man avvaktat återställandet av normala förhållanden
i Finland genom lantdagsvalen, så att man sedan kunnat säga
att den, som då kommit, verkligen representerar det finska folket.

Jag vill icke med detta hava sagt, att man här skall sitta och döma.
när ett statsöverhuvud eller ministrar från ett annat land komma hit,
om det landets regeringsförhållanden, men man kan icke bortse från,
att i ett speciellt fall sam detta vissa händelser lågo så nära inpå,
att en sådan inbjudan måste vid den tidpunkten vara av en mycket
ömtålig natur.

Vad slutligen den andra interpellationen rörande åtalet mot Folkets
Dagblad Politiken beträffar, må det vara tillåtet att göra det
allmänna uttalandet, att jag icke tror mycket vinnes genom ett åtal,
men om ett åtal skall anses hava varit med hänsyn till befintliga lagstadganden
befogat, måste man nog medgiva, att tidningen i detta fall
verkligen hade överskridit gränserna för det tolerabla. Men om man
till detta fall knyter, som herr Norman syntes göra i slutet av sitt
anförande, någon förhoppning om en sådan revision av vår tryckfrihetsförordning,
att det skulle bliva ett strängare efterhållande av
tidningarna, och att man skulle beskära tryckfriheten, då bör det
utan tvekan kunna sägas, att vi kommit bort från de tiderna här i
landet, och att den revision, som skall ske icke bör gå i riktning mot
inskränkning, utan till ökad frihet.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall i den debatt som
uppstått i anledning av de båda interpellationssvaren icke uttala mig
i annat än två avseenden. I ena avseendet skulle jag vilja säga,
att jag kan för min del icke finna det annat än beklagligt, att yttranden
som de av herr Vennerström i debatten fällda fått fällas
utan att någon gensaga riktats däremot. Het är icke att befrämja
ett gott förhållande till ett annat land, när man uttalar sig om det
främmande landet, dess regering och dess statsöverhuvud på det
sätt, som interpellanten här har gjort, och det är icke överensstämmande
med den kutym, som brukat vara rådande i Sveriges riksdag,
att ett avsteg sker på det sättet. Då emellertid den anmärkningen
icke gjorts från något annat håll, har jag ansett mig böra uttala
den.

Vidare var det en annan sak. Jag har vid åhörandet av debatten
fått det intrycket, att det vilar en viss oklarhet över herr Vennerströms
uppfattning om statsministerns uttalande. Om jag uppfattade
herr Vennerström rätt, betonade han mycket starkt, att Finlands
riksföreståndare hade varit icke Sveriges gäst utan Hans Majestät
Konungens gäst, och han uttalade sin stora tillfredsställelse
över att det förhöll sig på det sättet, att han icke varit på något

Andra lcammarens protokoll 1919. Nr 32, 2

Nr 32. 18

Lördagen den 5 april.

Svar (i inter- satt Sveriges gäst. Huru lian sedermera utvecklade detta och vad
jiellationer. (järme(j jja(je sammanhang behöver jag icke närmare ingå på. Min
(lort.) uppfattning, när jag åhörde statsministerns uttalande, var den att,
såsom kutymen i dylika fall brukar vara, Finlands riksföreståndare
inbjöds av Konungen, och att frågan därom icke varit ett regeringsärende
i vanlig bemärkelse, så till vida att den icke behandlades
i konselj, men om jag uppfattade hans excellens rätt, framgick det
av hans anförande, att det varit med fullt samförstånd med Sveriges
regering som denna handling hade vidtagits, och jag vågar sålunda
hysa den tron och utgå från den uppfattningen, att det varit
på regeringens tillstyrkan, som denna inbjudan skedde. Om så är
fallet och detta mitt omdöme icke jävas, anser jag det uttalande som
herr Vennerström gjorde, icke hava varit ett korrekt eller riktigt
återgivande av det uttalande, som hans excellens herr statsministern
hade. Jag har trott, herr talman, att det kunnat vara önskvärt,
att denna sak verkligen bleve klarlagd.

Hans excellens herr statsminister Edén: Herr talman! Även
jag måste vända mig mot den tolkning av mitt interpellationssvar,
som herr AYnnerström använde, en tolkning, som synes mig så mycket
mindre förklarlig, som jag omedelbart överlämnade mitt manuskript
till detta interpellationssvar till stenograferna för att stå interpellanten
och andra till tjänst och något tvivelsmå.1 om dess lydelse
alltså ej borde ifrågakomma.

När jag betonade, att den nu debatterade inbjudningen icke var
någon regeringshandling i egentlig mening, så var detta föranlett
av avfattningen av herr Yennerströms fråga. Frågan lydde nämligen:
»Vad är anledningen till att den svenska regeringen till Sverige
inbjudit den finske riksföreståndaren?» Och det var med hänsyn
till den missuppfattning från interpellantens sida, som häri
framträdde, nödvändigt att klargöra, huru vid inbjudan tillgått.
Men jag tilläde också, att om även inbjudningen nu som alltid när
det gällt regerande statsöverhuvud gjorts av Konungen själv, eftersom
det är Konungen, som mottar vederbörande såsom sin gäst,
så faller det av sig självt, att denna inbjudning skett i fullt samförstånd
med den ansvariga utrikesledninigen, d. v. s. vederbörande
ledamöter av statsrådet, och jag tilläde, att regeringen naturligtvis
är fullt beredd att ta ansvaret för inbjudningen, parlamentariskt
och konstitutionellt. Under sådana förhållanden blir det hårklyveri
att söka vindicera, att herr Mannerheim endast var inbjuden såsom
Konungens personlige gäst och icke såsom Sveriges gäst. När ett
främmande statsöverhuvud kommer hit på inbjudan av Sveriges
Konung, en inbjudan, som biträtts av den ansvarige utrikesministern,
är det ju alldeles uppenbart, att han mottages som svenska
nationens gäst, och att mottagandet också sker i de högtidliga former,
som i dylika fall pläga användas.

Detta om detta. Yad herr Vennerström för övriigt yttrade angående
sin och andras uppfattning om den finske riksföreståndaren
kan från min sida naturligtvis icke ge anledning till något ingåen -

Lördageu den 5 april.

19 Sr 32.

de bemötande, men det understryker i hög grad — och däri ger jag
den senast uppträdande talaren rätt — behövligheten av den maning,
som jag tillät mig infläta i slutet av mitt interpellationssvar, nämligen
att icke i Sverige riva upp de inbördes motsättningarna i Finland,
vilka nu dessbättre därborta synas hava börjat åtminstone
något lägga sig. Det kan varken vara lyckligt för förhållandena
i Sverige ej heller för förhållandet mellan Sverige och Finland, och
det är icke tillbörligt gentemot en makt, med vilken vi eftersträva
en nära vänskap.

För övrigt skall jag med anledning av interpellantens yttrande
tillfoga ett par korta anmärkningar. Interpellanten gjorde ''gällande,
att den finske riksföreståndarens besök hade i stället för att
underlätta samarbetet mellan Sverige och Finland fördjupat klyftan
mellan de båda länderna, och han fick i den punkten i viss män
ett stöd från en talare på Stockholmsbänken, som menade, att syftet
med besöket så till vida icke hade vunnits. Med anledning därav
tillåter jag mig påpeka, att om här uppkommit irritationer med anledning
av detta besök, så beror det givetvis på den hejdlösa och i
vissa delar ansvarslösa agitation, som totgs upp mot besöket, och som
efter min bestämda mening icke kan anses på något sätt berättigad.
Det är mycket lätt att sedan tala om, att klyftan fördjupats.
Men jag kan icke hjälpa, att jag rent ut säger, att det är den agitation,
som förts från herr Vennerström närstående håll, som har
skulden, om och i den män så skett. Jag skulle för övrigt tro, att
det icke finnes anledning att taga verkningarna av denna agitation
allt för allvarligt.

Vidare anförde interpellanten, att man borde kunna förstå, att
ett sådant besök skulle innebära ett tydligt irritationsmoment, och
talaren på Stockholmsbänken förmenade, att det hade varit lyckligare
att avvakta återställandet av normala förhållanden- i Finland
innan en inbjudning skedde från svensk sida. I det avseendet tilllåter
jag mig anföra, att jag för min del och utrikesministern med
mig icke kunde ha någon tanke på, att man i Sverige skulle betrakta
den finske riksföreståndaren annat än såsom en representant för det
fria Finland och behandla honom därefter. Det var efter vår mening
icke rimligt, att de inre finska fejderna skulle rivas upp i den
svenska diskussionen. Och om vi därvidlag missräknat oss. så kan
det hända, att detta beror icke på att vi missbedömt ställningen,
utan på en viss bristande självbehärskning vid bedömandet av så
ömtåliga ämnen från dem, som togo detta besök till anledning för
angrepp mot det s. k. vita Finland. Jag skall för övrigt, ehuru jag
naturligtvis undviker att ingå på de inre finska förhållandena, en
gång för alla be att få påpeka, att herr Mannerheim såsom riksföreståndare
började sin verksamhet med att just söka bana väg
för återställandet av normala förhållanden i Finland, och att det
är från den tiden, som beslutet om väljandet och sammankallandet
av den nya lantdagen härleder sig. Det är icke heller riktigt, när
herr Vennerström påstår, att herr Mannerheim skulle valts till riksföreståndare
med eu begränsad majoritet — jag tror han angav siff -

Svar ä interpellationer.

(Forts.)

Nr 32. 20

Lördagen den 5 april.

Svar å interpellationer.

(Forts.)

Torna 73 röster mot 27. Denna uppgift måste bero på någon förväxling,
vare sig med ett helt annat beslut — om konungadöme eller
republik — eller med frågan om vissa villkor vid riksföreståndarvalet.
Jag bar under debatten ifrån finska legationen fått det meddelandet,
att herr Mannerheim blev enhälligt vald till riksföreståndare.
Vad slutligen angår den uppfattningen, att man hade bort
avvakta inträdandet av normala förhållanden innan man tagit initiativ
till ett dylikt personligt sammanträffande mellan Finlands
statsöverhuvud och Sveriges Konung jämte Sveriges Konungs ansvariga
rådgivare, så är mitt svar, att ett dylikt avvaktande icke
kunde vara lämpligt av det skälet att i dessa tider händer så ofantligt
mycket och äro så många djupgående frågor uppe att man icke
har rätt försumma att handla i tid då det gäller att söka anknyta
en viktig politisk diskussion. Det är lätt att efteråt sitta och säga,
att vi kunde ha väntat. För oss, som tillstyrkte Konungen i fullföljandet
av det initiativ, han personligen hade föreslagit, lag återigen
saken så att i ©n sådan tid som vår var det angeläget att ju
förr dess hellre taga det steg, som kund© bidraga till närmandet
mellan Sverige och Finland, och att det icke var skäl att skjuta ett
sådant steg undan på grund av att man väntade på förändringar
i Finland, om vilkas beskaffenhet man för övrigt ännu i dag har
mycket svårt att bilda sig en föreställning.

Detta leder mig slutligen till den sista misstolkning av mitt svar,
som förekom i interpellantens replik. Interpellanten observerade,
att jag icke hade yttrat något om att viktiga utrikespolitiska frågor
nödvändiggjorde detta besök. Han tycktes förmena, att därav
skulle följa, att sådana frågor — exempelvis ålandsfrågan •— icke
varit på tal. Detta är en fullständigt oriktig slutsats. Om jag i
interpellationssvaret endast anförde allmänna strävanden till samverkan
och samförstånd med Finland såsom motiv och syfte med
detta besök, följer därav ingalunda, att vid besöket endast utbyttes
»fraser och vackra tal», såsom interpellanten uttryckte sig. Det
förhåller sig tvärt om så, att därvid också förekommo mycket ingående
politiska meningsutbyten. Interpellanten kan vara fullkomligt
lugn för, att de icke bestått i några privata samtal mellan, såsom
han uttryckte sig, »furstarna» — i det här fallet mellan
Konungen och riksföreståndaren — utan att de hava ägt rum mellan
den svenska regeringens representanter och den finsk©. riksföreståndaren
och hans utrikesminister, således i fullt tillbörliga konstitutionella
former. Yad vid samtalen förekom undandrar sig givetvis
offentligheten, men i den män det kan finnas anledning därtill, kommer
regeringen att vid det sammanträde inom slutna dörrar, som
skall hållas i denna sal på måndag, ge riksdagens ledamöter kännedom
även om huvuddragen av dessa samtal

Herr talman, jag hoppas att med detta tillägg hava något klargjort
de missförstånd, vartill interpellanten gjort sig skyldig. Och
lag skulle vilja sluta med uttailande av den förhoppningen, att debatten
icke måtte gå allt för långt in på frågor, vilkas diskuterande
bär ej kan vara till någon fördel för förhållandet mellan Sverige

Lördagen den 5 april.

21 Nr 32.

och Finland och icke heller kan vara till fördel för den inre fredliga Svar å''inieruppgörelsen
i Finland, som dock nu har en chans att kunna komma i Pell''Iiwnergång,
och som vi alla, antar jag, vilja understödja. ''Forts.)

Herr vice talmannen Ham ilton. Herr talman! Det närmande,
som ägt rum mellan Sverige och de båda övriga skandinaviska
länderna under den senaste tiden, har vunnit allmän anklang
av hela vårt folk. Jag tar också för givet, att Sveriges folk önskar
ett gott samförstånd även med landet i öster.

Men för att ett gott samförstånd med grannländerna skall kunna
äga ram är första villkoret det. att vi icke blanda oss i dessa länders
inre angelägenheter. Fara härför synes mig föreligga i det yttrande,
som här framförts av herr Vennenström. Han framhöll, att villkoret
för ett gott samarbete med Finland vore, att en viss politisk riktning
bär ledningen i Finland. Att dylika uttalanden göres är alltid olämpligt,
men särskilt olämpligt blir det, när de framkomma från en man
i så ansvarsfull ställning som en folkrepresentant. Jag tror, att det
skulle vara lyckligt för vårt land, om vi i denna kammare icke allt
för mycket sysselsätta oss med vad som sker inom det politiska livet
i våra grannländer.

Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman, mina herrar! Från
visst håll framfördes en önskan om, att man skulle iakttaga moderation
i sina yttranden i denna fråga. Och det är ju klart, att det är en
ömtålig sak, när man diskuterar andra länders förhållanden.

Men det bästa hade väl i så fall varit att icke alls inbjuda
någon representant från ett land sådant som det nuvarande vila Finland.
Det är val ändå så, att som gäst till en anständig familj inbjuder
man icke husfadern i en annan familj, där slagsmål och allsköns
ogärningar äro dagligt förekommande saker.

Man får ju icke någon riktig uppfattning om tillståndet i Finland
av de svenska borgerliga tidningarna, vilket man borde ha rätt

att vänta. Men för en tid sedan såg jag i en engelsk tidning--det var

för övrigt Times — en uppgift av dess korrespondent i Stockholm,
att för de tusen mord som de röda i Finland bagingo under inbördeskriget,
ha de vita utkrävt en förfärlig hämnd. Man har mördat

30.000 av de fångar, man tog förliden april månad, antingen genom
svält eller också genom avrättning, och då synes det mig som om
det demokratiska Sverige skulle ha all orsak att icke på något sätt
engagera sig eller söka något närmande till en sådan regim. Därtill
kommer att denna regim så långt ifrån att vara demokratisk eller företräda
något slags närmande mellan klasserna i Finland gör allt vad
den kan för varje dag för att vidga klyftan mellan klasserna och
för att förtrycka Finlands underklass. Senast har man berövat

760.000 finska medborgare rösträtt till de kommunala institutionerna,
och detta om något talar väl ett klart och tydligt språk om
vad det är för regim.

Jag skall icke alls vidare ingå på frågan, men jag vill säga. att
jag beklagar, att från regeringshåll inbjudits som gäst represen -

Nr 32.

Lördagen den 5 april.

Svar å intet- tanten för det yita Finland, och jag tror, att man långt inne i borpellationer.
garekr©tsar käht sig förolämpad över det sätt varpa han kommit,
(Forte.) nämligen i full uniform såsom en mycket utmanande representant för
den mest typiska minoritetsdiktatur, som vi över huvud taget ha
i hela världen.

Herr Tenn erström: Herr talman! Jag är mycket smickrad
av herr Lindmans uppmärksamhet då han velat om möjligt uppfostra
undertecknad i egenskap av parlamentariker. Men jag visar
bestämt tillbaka sådana försök, åtminstone från det hållet. Jag
är icke villig att taga mot något slags lärdom eller rätta mig efter
pekpinnarna därifrån. Då man å den andra sidan har rätt att motivera,
varför man inbjudit herr Mannerheim, har jag gentemot herr
Lindman tillåtit mig att motivera,_ varför enligt min uppfattning herr
Mannerheim icke skulle ha inbjudits.

Sedan vill jag till vice talmannen herr Hamilton, då även han
sin vana likmätigt begagnande tillfället att spela en smula uppfostrare,
säga det, att jag har icke sagt, att förutsättningen för en
samverkan mellan Sverige och Finland vore, att en viss riktning i
Finland bleve rådande. Jag har sagt, att för den vita terrorregimen
är herr Mannerheim talesman. Den bör bort, det är förutsättningen,
och den tanken hävdar jag. Herr Hamilton må i detta fall
säga, att jag som riksdagsman icke har rätt att säga detta — jag
gör det i alla fall. Det är min ärliga mening, att mellan
Sveriges folk och Finlands folk kan icke något samförstånd uppkomma,
innan man fått en demokratisk och folklig regim inom det
nya Finland.

Så uppstod mellan statsministern och undertecknad en viss schism
rörande tolkningen av hans anförande. Det gällde frågan, om herr
Mannerheim var Sveriges gäst eller icke. Jag har i detta fall fäst
uppmärksamheten därpå, att endast statsministerns inbjudan kom
från Konungen. Han var initiativtagaren, regeringen var icke intiativtagaren.
Regeringen föll undan, var snäll och vänlig, gillade inbjudan
och klädde skott för densamma. Men initiativet kom dock
från Konungen själv, och det är detta, som jag anser vara eu av kärnpunkterna
i svaromålet.

Jag erkänner vidare icke herr Mannerheim — icke ens med
regeringens eget skottklädande —- som Sveriges gäst. Folket blev
aldrig tillfrågat, icke parlamentet, mig veterligen icke heller det hemliga
utskottet, och det smög till mig dunkla rykten, att icke ens regeringens
samtliga ledamöter varit i förväg tillfrågade om denna sak.
Under sådana omständigheter vill jag alltjämt hävda, att Sveriges
gäst var icke herr Mannerheim. Han var Konungens, naturligen med
den ansvariga betäckning, som regeringen i detta fall av pur hygglighet
och beskedlighet velat lämna åt Hans Maj:t Konungen.

Herr statsministern upprepade sin maning om behövligheten av
att icke riva upp de inbördes motsättningarna och han riktade särskilt
denna maning till undertecknad för att debatten icke skulle
svälla ut för långt och medverka till ett sådant upprivande. Jag

Lördagen den 5 april.

Jfr 32.

vänder spetsen tillbaka. Denna debatt hade aldrig kommit till stånd,
om icke regeringen själv hade gillat Konungens inbjudan till den
finske riksföreståndaren. Den irritation, som eventuellt kan skapas
av denna debatt, får alltså regeringen själv vara vänlig att lägga på
eget konto. Dess gärning var initiativet, lika väl som dess gärning
var att i samband med själva besöket driva upp virvlar av stämningar
inom Sverige mot det vita Finland. Jag kan förstå, att statsministern
själv genom rutorna i statsministerfönstren, från sin professorskammare
icke har märkt stämningen inom den svenska arbetarevärlden,
men det hade ju kunnat gå an att fråga en sådan man
som exempelvis herr ecklesiastikministern Rydén, vars organ Arbetet
fällde om herr Mannerheim ungefär samma ord, om jag minnes rätt
mördareorden, för vilka sedan Politiken ensam blev åtalad. När
denna stämning finnes inom de svenska arbetareleden, som rymmes
inom själva svenska regeringspartiet, då är det nästan brottsligt oförstånd
att icke erkänna denna stämning och räkna därmed, att den
måste blossa fram med nödvändighet, då den genom regeringens egen
halsbrytande åtgärd rent av tvingas fram till utbrott.

Sedan sökte herr statsministern rätta en uppgift av mig, att
herr Mannerheim icke var vald till riksföreståndare enhälligt. Han
hade uppgiften från den finska legationen, jag har uppgiften från
regeringens eget organ Social-Demokraten, där det om denna sak står
den 14/i2 1918 följande:

»Mannerheims val till riksföreståndare i Finland har ägt rum
med 73 röster mot 27, alltså med en tredjedel av samtliga 200 lantdagsmandat.
Oppositionen utgjordes av agrarerna, som vid valet
ville fäste särskilda villkor, nämligen: att nyval till lantdagen skulle
utlysas till den 1 mars samt intet anfallskrig få börjas och inga överenskommelser
med utländska makter träffas utan lantdagens medgivande.
»

Herr statsministern säger, att undertecknad narrats. Ja, om
jag gör det, så får i alla fall -min vän Albin Hansson stå för mitt
aprilnarri.

Slutligen yttrade herr statsministern i en replik i fråga om
Ålandsfrågan, att naturligtvis kom Ålandsfrågan på tal. Ja. det
förstår jag, men vad jag yttrade var, att initiativet till besöket låg
icke i att den viktiga utrikespolitiska frågan nödvändiggjorde samtal
mellan Hans Majestät Konungen i Sverige och den finske riksföreståndaren.
Att när detta sammanträffande av privata skäl kom
till stånd, Ålandsfrågan naturligtvis kom med, då utrikesministrarna
även voro närvarande, det är ju tämligen självklart. Men jag får
erkänna, att till dess det hemliga sammanträdet i denna den öppna
diplomatiens tidevarv nästa måndag kommit till stånd -—- jag tycker
Jörresten inom parentes sagt, att om Ålandsfrågan därvid skulle
kunna vidröras, så skulle den sannerligen kunna vidröras även i dag
inför öppna dörrar, då denna fråga i övrigt behandlas inför mer än
öppna dörrar inom hela den svenska och finska pressen — intill dess,
säger jag, jag vid det sammanträdet fått visshet om, att Ålandsfrågan
genom Mannerheims samtal med Hans Majestät Konungen

Svar å interpellationer.

(Forts )

Nr 32. 24

Lördagen den 5 april.

Svar å interpellationer.

(Fort*.)

bragts närmare sin läsning, vill jag för min del sätta ett synnerligen
starkt frågetecken efter den saken. Vi hava icke märkt någon
lättnad. Jag kan hänvisa till en så omdömesgill tidning som det
andra regeringsorganet, nämligen Aftontidningen, herr Fogelq vists,
där herr Fogelq vist nyligen i några artiklar, förresten väl skrivna
och sakligt starka, har just visat därpå, att irritationen i Ålandsfrågan
nu är starkare mellan Sverige och Finland än någonsin förr.
Han fäller de orden: »Antingen går Finland med på vårt förslag,
att den nationella självbestämningsrätten tillerkännes Åland, och
upphör med sin svenskfientliga agitation, eller också upphöra våra
strävanden att inlemma Finland i den skandinaviska intressegemenskapen.
Åland står i detta ögonblick som en mur mellan Finland
och Skandinavien. Endast finnarna själva kunna rasera den muren.»
Jag tror alltså, att herr Mannerheim och Sveriges Konung med hjälp
av regeringarna hava till dags dato genom det Mannerheimska Sverigebesöket
icke synnerligen nämnvärt lyckats rasera den muren
mellan Sverige och Finland.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten därvid, att de
demokratiska och socialistiska ministrarnas politik mot länderna österom
Bottenhavet är något olikartad. När det gäller Ryssland, skärman
av förbindelserna, kör ut representanterna, tillåter att Rysslands
statschef i Sverige smädas ungefär huru som helst och kallas med
vilka namn som helst; man hjälper till att Sverige skall vara en
av länkarna i den kedja, med vilken kapitalets stormakter ha velat
inringa, förkväva och förinta revolutionen i Ryssland, som på vägar,
vilka ju icke alla kunna gilla, dock söker arbeta sig fram till det
socialismens samhälle, som åtminstone en del av regeringens ledamöter
borde kunna erkänna. Å andra sidan Finland, den vita
terrorns Finland. Man knyter sambanden, öppnar gränserna, för
in representanterna, man åtalar, och man bugar sig själv nästan med
näsan mot gruset inför det vita Finlands talesman.

När den svenska demokratiens, det nya Sveriges regering efter
revolutionen i november i fjol, efter den nya demokratiens födelse
börjar med att hylla talesmannen för det Finland, som fanns till före
de nya lantdagsvalen, och på samma gång avskär förbindelserna med
ett annat stort grannfolk, då vill jag för min del, och jag tror på
mångas vägnar, inlägga som socialist, som internationell sådan och
på samma gång som svensk man en synnerligen bestämd gensaga mot
en sådan skärande inkonsekvens i regeringens ställning till de två
östra grannländerna.

§ 5.

Herr statsrådet Löfgren avlämnade Kungl. Maj :t propositioner:

nr 388, med förslag till lag om fortsatt tillämpling av lagen den
28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
m. in.; och

Lördagen den 5 april.

25 Nr 32.

nr 389, med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 6.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

till andra särskilda utskottet motionerna:

nr 398 av herrar Öberg och Lidström; och

nr 399 av herr Hagman i Stockholm m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 400 av herr Moherger.

§ 7.

Statsutskottets nu föredragna utlåtanden nr 43 och 44 bordlädes

åter.

§ 8.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr
45, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslag under riksstatens för år 1920 femte huvudtitel blevo
de i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna av kammaren
godkända.

§ 9.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden
nr 43—-54 och andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9.

§ 10.

Jordbruksutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till dels förordning om ändrad lydelse
av 5, 12 och 23 §§ i stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911,
dels förordning med vissa tillfälliga bestämmelser i fråga om skjutsväsendet
föredrogs härefter; och blev utskottets i nämnda utlåtande
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Till avgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 38, Ang.
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt
beredande åt arrendatorer, toipare och deras vederlikar av utsträckt op ^
rätt till jakt och fiske för husbehov. strikt rätt till

I anledning av en utav herr Vennerström inom andra kamma- husbehov
ren väokt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 80, hemställde

Nr 32.

Lördagen den 5 april.

Ang.

beredande åt
arrendatorer
in. fl. av utsträckt
rätt till
jakt och fiske
för husbehov.
(Forts.)

utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad män utsträckt
rätt till jakt och fiske för husbehov skulle, utan skada för en rationell
jakt- och fiskevård, kunna beredas arrendatorer, torpare och
deras vederlikar i Norrland och Dalarna samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Aaby Ericsson, greve
Wachtmeister, Barthelson, friherre Silfverschiöld och Öhman, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motion ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Nilsson i Antnäs, som yttrade: Herr talman, mina

herrar! När jag läste igenom detta utskottsutlåtande och såg det slut,
utskottet kommit till, blev jag i hög grad förvånad.

Vad som då framför allt var ägnat att väcka förvåning och verka
i strid mot rättsmedvetandet var, att man på detta sätt söker klavbinda
den rätt, som allena tillkommer de avtalsslutande parterna, i
detta fall jordägare och arrendatorer, vid överenskommelser i bär förevarande
avseende, en rätt som av ålder funnits och som inte bör eller
får kränkas och i intet annat fall ändras än där den finnes stå i
strid mot det allmännas rätt och det allmännas bästa. Så anser jag
ingalunda nu kunna sägas vara fallet. Enligt min bestämda uppfattning
råder här raka motsatsen. Ty om motionärens syiften skulle
bli genomiförda och bli riksdagens beslut, skulle otvivelaktigt det allmänna
bli lidande därav i stället för att därav hava något gagn.

Den betydelse jaktens och fiskets rationella utnyttjande bär för
landets livsmedelstillgångar får väl ändå icke, som vid bifall till
denna framställning skulle ske, vårdslösas, ja, rent utav äventyras.
Detta skulle nämligen bli fallet, om motionärens förslag bär skulle bli
upphöjt till lag. Ett frigivande av jakten och fisket i den utsträckning,
motionären föreslagit, skulle utan tvivel medföra minskat utbyte
ej endast för jordägaren utan även i längden lika mycket för arrendatorerna
och torparna och därmed givetvis för hela samhället.

Jakten och fisket i Norrland synes av åtskilligt att döma vara
statt i tillbakagång och behövde i stället för sådana upplösande bestämmelser,
som här ifrågasättas, snarare skärpta eller, om jag så får
©äga, vårdande bestämmelser, åtminstone i vad gäller tillsyn över lagarnas
efterlevnad.

Här skulle man lossa på dessa band, och det skulle givetvis verka
i rakt motsatt riktning. Under insikt härom har intresset för såväl
jakten som fisket under senare tider väsentligt ökats, och såväil staten
som landstingen ha börjat bevilja anslag för deras vård och upp^-hjälpande. Kan det då vara rimligt och klokt, att riksdagen skall
lämna ett medgivande, som måste stå i rak strid mot såväl av riksdagen
som av andra korporationer förut angivna syften? Detta vore väl
ändå en förfärande inkonsekvens.

Lördagen den 5 april.

27 » 3S.

Förslaget är även betänkligtur vissa andra synpunkter bland Ang.
annat ur äganderättssynpunkt. Äganderätten, det fria förfogandet ^™enfatorer
över ens egen egendom, blir ju härigenom skäligen illusorisk. Detta är m ^ av ut_
även en sak och icke den minst viktiga, som riksdagen har att här- sträckt rätt till
vidlag ge akt uppå. Jag tror för min del, att denna fråga är större jakt.och fiske
och viktigare än mången kanske tänkt sig. Det gäller för riksdagen ■''ör ftmbehoratt
se upp för sådana här förslag. Det är icke blott jakten och fisket (Forts-)
som äventyras, utan även en del andra saimhällsviktiga saker, som man
icke ostraffad på sätt här synes vara tänkt, kan eller får våldföra
sig på.

På grund av det anförda får jag, herr talman, yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Vidare anförde:

.Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag ber att
få fästa kammarens uppmärksamhet på, att utskottets förslag är lika
med det förslag, som andra kammaren antog, jag tror förlidet år. Utskottet
har icke varit blint för att man, där en rationell jaktvård kan
bedrivas, bör skydda viltstammen på större områden. Men vad Norrland
beträffar med dess stora ödemarker är det väl ganska svårt, ja
nära nog omöjligt att driva en rationell jaktvård. För övrigt har ju
Norrland fått intaga en särställning med avseende på fisket, i det att
alldeles samma ibestämmelser, som bär i motionen föreslås beträffande
jakten, förut av riksdagen beslutats beträffande fisket. Utskottets
förslag följer alltså de linjer, som andra kammaren förut inriktat sig
på, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Molin i Aspa: Herr talman, mina herrar! Det är nu

andra gången, som denna motion föreligger i riksdagen. Herr Vennerström
framlade en motion i detta ämne bär i kammaren redan i
fjol, men på grund av lagutskottets avstyrkande föll motionen i första
kammaren, under det att reservanternas hemställan bifölls i denna
kammare.

Frågan är av ofantligt stor betydelse för stora delar av befolkningen
i vårt land, och man kan icke utan vidare avfärda densamma.

Jag ser saken ur praktisk synpunkt och icke ur partipolitisk. En hel
del arrendatorer, torpare och andra, som arrendera mark, förvägras
vanligen genom bestämmelsena i sitt kontrakt eller avtal att utöva
jakt på den mark, de arrendera. Bär är icke fråga om att jaga eller
fiska utom den mark, de arrendera, utan endast på de områden, för
vilka de betala arrenden, antingen i form av penningar eller i form
av dagsverken.

Nu anse somliga, att om torparen eller arrendatorn skulle få
denna rätt, så skulle en rationell jakt- eller fiskevård äventyras. Jag
trof knappast, att så skulle bliva fallet. Jag tror tvärtom, att det
skulle främja ten rationell jakt- och fiskevård, ty torparen kan
lätt förledas att bli lagbrytare genom den lag vi nu ba. Det är klart,
att om torparen ser, hur harar gå och trampa ned i hans åkrar och

Nr 32. 28

Lördagen den 5 april.

An<j. '' äta av hans sädesbrodd, så kan detta lätt ha till följd att han tar till
inredande åt bössan. Kontrakten bestämma i allmänhet, att torparen i regeln icke
m,. fl. av ut- alls får använda skjutvapen för jakt. Han vågar knappast ha sk.jutsträckt
rätt til vapen i sitt hus, ty i regeln är ägaren eller bolagsstyrelsen mycket
jakt och fiske ömtålig, när det gäller jakt.

Jor us ehov. Brukaren vågar alltså icke använda jakten som näringsfång, var(*''orts'')
igenom han ju kunde få ett mycket välbehövligt bidrag till sitt kosthåll,
som nog i allmänhet torde vara ganska magert. Hen när söndagen
kommer, infinna sig bolagets tjänstemän för att roa sig med jakt.
Det är att märka att dessa herrar i regeln icke idka jakt för behovets
skull utan för sitt nöje. De släppa lös hundarna, det blir drev och
det faller skott, och torparen får se på, hur andra taga djur, som
strängt taget äro hans, som ha ätit sig mätta och fött sig på hans
åkrar, men vilka han icke har rätt att fälla. Jag ser häri en uppenbar
orättvisa. Det är förklarligt, om torparen i detta fall kan förledas
att utöva oloviig jakt. Jag tror, att vi häri ha att se en av
orsakerna till att tjuvskytte bedrives i skogarna. Däremot vill jag
iake påstå, att kontrakten i allmänhet äro sådana, att de förhindra
fiske. Det är lagens bestämmelser i fråga om jakten, som kunna förleda
torparen eller arrendatorn att bli lagbrytare, ty som det nu är,
passar han på att jaga i smyg. Hade han tillåtelse att jaga, tror jag
icke det skulle bli på detta sättet.

Här föreligger en hemställan från utskottet att dessa bestämmelser
skulle gälla Norrland och Dalarna. För min del skulle jag nästan
vilja - gå längre och förorda, att den föreslagna lagen skulle gälla
landet i sin helhet. Men då utskottet, som haft tillfälle att grundligare
gå in på denna fråga, stannat vid Norrland och Dalarna, så anser
jag det icke möjligt, därest man vill ha saken igenom, att gå längre
än utskottet gjort. Jag ber därför att för min del få instämma i vad
utskottet sagt och yrkar alltså livligt bifall till utskottets hemställan
i vad det avser jakt och fiske till husbehov för torpare och arrendatorer
samt deras vederlikar i Norrland och Dalarna.

Herr Lindman: Ja, herr talman, jag undrar om jag möjligen
missförstod den sista ärade talaren, eller om han gjort sig skyldig
till ett missförstånd, ty så vitt jag förstår talade han om jakt och fiske
på den mark, för vilken betalades arrende. Men det är icke detta, som
det här är fråga om, utan bär gäller det ju även jakt och fiske på
den mark, som man icke betalar arrende för. och det är detta som äldst
betänkliga. Denna rätt till jakt och fisks skall nämligen utsträckas
så, att tonparen eller arrendatorn skall få jaga icke blott på
den arrenderade marken utan även på sådan mark, som ligger i samfällighet,
med den upplåtna marken.

Gent emot herr vice talmannen vill jag såga, att när han här
talar om Norrland, så röjer han ungefär samma uppfattning som
då en parisare talar om Stockholm och tror, att björnarna gå lösa
på gatan här. Norrland består icke blott av ödemarker. Norrland
sträcker sig ända ned till Gävle, och södra delarna av Gävleborgs
län liksom kustlandet äro långt ifrån några ödemarker. Där bo ci -

Lördagen den 5 april.

29 Nr 32.

viliserade människor, som ha samma uppfattning om jordbruk och q(

för övrigt även om jakt och fiske, som man har i Skåne, fastän de arrendator
på grund av klimatiska förhållanden icke kunna driva sitt jordbruk m. fl. åt'' utunder
liknande förutsättningar som nere i Skåne. Jag menar, att fräckt rätt till
man icke får gå ut ifrån den förutsättningen att olikheten mellan ia^
Norrland och det övriga Sverige är så stor, ty då är man inne på eu , r

bakvänd väg. I stället bör man gå ut ifrån att söka skapa lika gynnsamma
förhållanden i Norrland som i det övriga Sverige.

Nu vill jag, herr talman, beträffande själva saken saga, att
detta först och främst är en fråga om jakt och fiske. Motionären,
herr Vennerström, säger, att jakt och fiske ofta äro ett oumbärligt
näringsfång för arrendatorerna och han tillägger, att den näring, som
hämtas av jakt och fiske, är mycket betydelsefull för de fattiga arrendatorerna.
Jag tror, att herr Vennerström är i fullständigt god
tro, när han säger så, men jag undrar, om det verkligen förhåller
sig på det sättet. Ty mången gång, herr talman, är det tvärt om
så, att det sämsta, en dylik person kan ta sig till, är att jaga. Det
vore mycket bättre, om arrendatorn skötte sitt jordbruk ordentligt,
så att det till exempel möjligen kunde föda en ko till. Detta skulle
för arrendatorn vara mera ekonomiskt fördelaktigt än att dag ut och
dag in springa med bössan i skogien för att kanske få skjuta ett eller
annat vilt, som kostar ofantligt mycket, om man ser på den arbetstid
han nedlagt på att skaffa villebrådet. Dessutom är det att observera,
att denna utsträckta jakträtt skulle innebära, att det vilda
utrotades. Redan förut är det mycket illa ställt i det avseendet, men
skulle man nu släppa lös en sådan lagstiftning, som herr vice talmannen
och utskottet förorda, så kommer det att bli dcden för jakten
i Norrland. Därmed utrotar man villebrådet i stället för att,
som man så vackert säger, skydda detsamma såsom något som kan
hjälpa till att föda befolkningetn däruppe. Min erfarenhet säger
mig, att de som fått passion på jakt — jag talar nu om torpare och
deras vederlikar — gå ut och jaga även då all sannolikhet talar
för, att de icke skola få något, och de bli fattiga på saken. Det vore
mycket bättre, om de skötte sitt jordbruk och dreve fram det på
bästa sätt. Detta är icke bara min uppfattning utan mångas, som
sysslat med saken.

När den siste ärade talaren säger, att torparna bli tjuvskyttar,
om de icke få rätt att jaga, så vill jag säga att denna lag skulle uppfostra
sådant tjuvskytte, som drives på olaglig tid, genom att man
skaffar fram en massa nya jägare i skogarna. När dessa människor
få passion på jakt, gå de nämligen ut att jaga även på förbjuden tid.

Ha till exempel möjligen de ärade ledamöterna av utskottet
tänkt sig, hur det skulle komma att gå med älgjakten i Norrland,
om man på detta sätt släppte jakträtten lös? Redan nu får man
till sin stora sorg bevittna, hurusom dessa stackars älgar, som finnas
däruppe jagas ifrån det ena hållet till det andra av skyttar, som förfölja
dem på alla möjliga sätt, skadeskjuta dem, pina och plåga dem på
alla sätt. Hur skulle det bli, om det bleve rätt för alla att på detta sätt
driva jakt även på sådana områden, som icke tillhöra av slotten

Nr 32. 30

Lördagen den 5 april.

beredande åt arreu(lera^ mark? Nej, herr talman, det ''bleve till en väsentlig skada
arrendatorer ^ör jorden och komme att göra varje rationell jaktvård omöjlig.
m. fl. av ut- Om jag sedan ingår på frågan om fisket, skulle jag vilja tillsträekt
rätt till råda herr Vennerström att. när han möjligen kommer med en mohusbehov
£*on’ ^öresla riksdagen att ingå till Kung!. Maj:t med begäran om
° (FortO °V utgärd för erhållande av en rationell fiskevård. Att så göra vore
tusen gånger bättre än att skriva en sådan motion, som han här
kommit med.

Jag vill, herr talman, säga att i Norrland, för övrigt i hela vårt
land, fiskeförhållandena äro synnerligen usla. Fisken är utrotad,
den finns icke alls på långa vägar i den omfattning, som den skulle
kunna göra. Om man nu släpper lös fisket på sätt här föreslagits,
enligt vilket man skulle få fiska (på vatten, som man .icke vare sig
äger eller arrenderar, så är det mycket beklagligt. Herrarna kunna
tänka sig en sjö, liggande på ett område, som icke arrenderas av någon
men som ligger i samfällighet med en mark, å vilken många
arrendatorer arrendera egendomar. Herrarna skulle då kunna få se,
vilken kapplöpning det skulle uppstå på den sjön mellan dessa arrendatorer.
Man skulle plocka bort fisken så fort som möjligt i
förväg, innan andra hunnit komma till. Den isom kom först skulle
på ganska kort tid utrota fisken. Här gäller, herr talman, att skapa
åtgärder för att få villebråd i skogen och för att få fisk i våra sjöar,
men sannerligen man åstadkommer någonting i det syftet på sätt
här föreslagits.

Jag skulle vidare och till sist vilja understryka vad iden förste
talaren i denna debatt anförde och säga, att när man talat om denna
sak i utskottet, man förbisett vad det här gäller ifråga om äganderätten.
En person har en egendom. Han kan arrendera ut en del
av den till eu person. Nu kan han arrendera ut jakträtten för den
andra delen till en annan person, men det kan han ej göra, ifall lagen
säger, att i samma ögonblick han arrenderar ut ett område till en
person, så har denne rättighet till jakt även på det andra området.
Det bleve ett ingrepp i äganderätten. Jag förstår inte riktigt, hur
herr vice talmannen kan, med det program det liberala partiet beträffande
äganderätten företräder, överhuvud försvara en sådan sak
som denna. Skall ändå inte äganderätten respekteras, så att jag har
rättighet att använda äganderätten till min mark själv eller arrendera
ut den? Skall det vara så, att lagen säger, att den mark jag
har, den får jag ej fritt disponera, utan om jag utarrenderar ett område,
en del av egendomen, skall därmed eo ipso följa ett intrång i
äganderätten till den andra delen? Detta är en betänklig sida av
saken, och det argument, som herr vice talmannen anförde såsom
det första, nämligen att kammaren beslutat i den riktningen en gång
förut, det hjälper icke och det inverkar icke alls på mig, ty om
kammaren en gång förut fattat ett beslut, som icke var riktigt,
skall kammaren icke göra det en gång till. utan här funnes ju då
en varning att tänka efter en gång till, om det fattade beslutet var
rätt.

Lördagen den 6 april. 31

Jag iber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Vibberbo instämde häruti.

Herr M ol i n i Aspa: Herr talman! Jag för min del ser fortfarande
saken helt och hållet från saklig synpunkt, icke alls från partipolitisk.

Jag skall tillåta mig att uppläsa förra årets reservanters motivering
för sin framställning. De säga: »De förhållanden angående arrendatorers
rätt att till husbehov idka fiske, som enligt lag äro gällande
i Norrland och Dalarna, hava förut blivit påtalade i riksdagen. Och
ibland arrendatorerna ej blott inom Norrland och Dalarna utan även
inom andra delar av landet har försports och förspörjes missnöje över
de stränga och ofta onödiga inskränkningar som på olika sätt genomförts
å dessa områden. Dessa inskränkningar införas ej blott för att
uppehålla en god jakt- och fiskevård eller för att främja dessa näringars
utveckling — mot vilket ingen vill vända sig — utan jämväl för
att icke säga ofta i andra syften. På sina håll idkas nu jakten och
fisket t. o. m. mera ur ren nöjessynpunkt än som nyttig verksamhet,
och det torde näppeligen vara på sin plats att på grund därav onödiga
inskränkningar förekomma mot de fattiga odlarnas och brukarnas naturliga
och rimliga rätt att genom jakt och fiske få upphjälpa sitt
klena kosthåll. Frågan är av så pass vikt, att den bör ägnas nödig
uppmärksamhet. Yi skulle helst önska, att en utredning för hela riket
komme till stånd om bättre rätt för arrendatorer, torpare och vederlikar
att idka jakt och fiske till husbehov å arrenderad mark samt å
större skogsmarker och därtill hörande vattendrag och sjöar, liggande
under arrendegivarens ägor, men, enär motionärna inskränkt sig till
att yrka åtgärder blott för Norrlands och Dalarnas del, nöja vi oss

nu med att hemställa,----.» Jag ställer mig för min del

fullständigt på dessa reservanters ståndpunkt.

Jag skulle vilja säga, att det bär gäller rationell jakt- och fiskevård.
Jag tycker, att torparen-bonden och hemmansägaren-bonden i
detta hänseende kunna vara ungefär likställda. Jag har aldrig hört
talas om, att mindre hemmansägare vanskött jakten och fisket utan
att de tvärtom alltid söikt sköta det på bästa sätt. Yar och en sådan
bonde, som bedriver jakt eller fiske, torde nämligen mycket lätt inse,
att om han vårdslösar med denna näringsgren, han kommer att åstadkomma
sådan skada på densamma, att han så småningom får lida förlust
därav själv. Detta tror jag det sunda förståndet säger honom.
Därför anser jag det vara rimligt, att riksdagen tager utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, ännu en gång ber att få yrka bifall.

Herr vice talmannen H amil ton: Jag ber att få fästa herr

Lindmans och även kammarledamöternas i övrigt uppmärksamhet på,
att det bär gäller att begära en utredning, huruvida och i vad man utsträckt
rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan skada för eu

Xr 32.

Ang.

beredande åt
arrendatorer
m. fl. av utsträckt
rätt till
jakt och fiske
för husbehov.
(Forts.i

Nr 32. 32

Lördagen den 5 april.

Ang.

beredande åt
arrendatorer
m. fl. av utsträckt
rätt till
jakt och fiske
för husbehov.
(Forts.)

rationel! jakt- ock fiskevård, Iberedas arrendatorer och deras vederlikar
i Norrland och Dalarna. Det är vad det galler.

Jag tror, att det är mycket svårt att åstadkomma en rationell
jaktvård i Norrlands stora skogar. Jag vet, att det är rätt svårt att
göra det i skogarna i Skåne, och då är det val ännu svårare uppe i
Norrland. Kan det visa sig, att rationell vård kan åstadkommas, nåväl,
då må utredningen framkomma med de förslag, som medgiva rationell
vård på områden, där sådan kan drivas. Riksdagen bär ju redan
beträffande fisket beslutat, att torpare hava rättighet till husbehovsfiske,
där icke rationell fiskevård bedrives.

Jag tror också, att herr Lindman gick något för långt, då han
sade, att detta förslag skulle innebära ett ingrepp i äganderätten.
Det skulle vara ett ingrepp i äganderätten, att, när en jordägare bortarrenderat
sin jord, med arrendet möjligen skulle följa en rätt även
till jakt och fiske för husbehov. Jag tror, att det är av större betydelse
för Norrlands torpare, de av dem som bo i mindre tätt bebyggda
delar av landsdelen och som hava svårt många gånger att få komma
dill platser, där de kunna få köpa sig kött och andra födoämnen, att
hava rättighet att fälla sig ett vilt, än för de personer, vilka bo i
orter, där man bär lätt att kamma åt livsmedel. Så har riksdagen
tänkt, då den redan fattat beslut rörande fisket i dessa delar av vårt
land.

Herr Lindman, jag är visserligen skåning, men jag har haft nöjet
att många gånger befara Norrland, och jag har fått en mycket hög
uppfattning om Norrland. Men Norrland och Skåne äro ju i alla fall
icke alltid desamma, och jag tror icke, att alltid lagstiftningen skall
vara lika för dessa båda delar av vårt land.

Jag ber, herr talman, att få vidbliva mitt yhkande.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar! Jag
vill endast sysselsätta mig med den del av frågan, som rör fisket.

Det förhåller sig nämligen så att i vårt land, om jag ej missminner
mig, åtta procent av ytarealen upptages av insjöar. Man kan då
få en uppfattning av, vilken betydelse insjöfisket har eller kan få om
det skötes. Det är en för alla bekant sali, att fiskevården lämnar
ofantligt mycket övrigt att önska. Den är i det stora hela försummad.
Men det är desslikes säkert, att om fiskevården sköttes ordentligt
i vårt land, ifrån dessa oerhört stora vattenarealer skulle kunna
vinnas ofantligt mycket större inkomst än vad nu är fallet. Men
skall man få en rationell fiskevård, så är det nödvändigt, att man ser
till, att icke fullkomligt rovfiske bedrives vissa tider på året, då detta
går mycket väl för sig.

Det är självklart, att den arrendator, som har mera tillfällig rätt
till fiske, icke har samma intresse för fiskbeståndets vidmakthållande
som exempelvis ägaren, ty arrendatorn innehar sin rätt ett eller annat
år. varefter han försvinner. Rör honom galler det att utnyttja denna
rätt så mycket han kan, under den tid han innehar densamma. Han
frestas följaktligen ovillkorligen att bedriva rovfiske i den arrenderade
egendomen tillhörande vatten, för så vitt detta går för sig.

Lördagen den 5 april.

33 Nr 32.

Jag tror sålunda, att man bör vid denna frågas avgörande ta b(ref^j( å)
sikte på de stora värden, som kunna hämtas ur insjöfisket, därest det a™endau>reT
rätt vårdas. Vi böra därvidlag eftersträva att komma fram till en m. ji av u(_
rationell fiskevård, varigenom dessa värden kunna fullt utvecklas och sträckt rätt tM
utnyttjas, och jag tror då, att det är synnerligen farligt att gå medJ® husbehov.
på förevarande utskottsutlåtandes förslag. Jag ber därför att få in- (Forts j
stämma med dem, sam yrkat avslag på utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa
avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vall, röstar

Hej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 70 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Nyköping av viss del av kronoegedomen östra
Kungsladugården inom stadens område;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts propostion med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913 angående
vård av enskildes skogar på Öland;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till kostnader för laga skiften å byn Daisvik samt hemmanen
Hällbaoken nr 1 och Lövnäs nr 1 eller Rappen i Norrbottens län; och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt område i Mosjö socken av Örebro
län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Andra kammarens protokoll 1919. Nr 82. 3

Nr 32. 34

Aruj.

lag om fondkommissionsrörelse
m. m.

Lördagen deri 5 april.

§ 13.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagut■
skottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
'' med förslag till lag om fondkommissionsröreise och fondbörsverksarnhet
samt till lag om ändring i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
ävensom en i ämnet väckt motion.

Genom en den 21 februari 1919 dagtecknad, till första lagutskottet
hänvisad proposition, nr 114, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vild propositionen
fogade förslag till

1) lag om fondkommissionsröreise och fondbörsverksamhet;

samt

2) lag om ändring i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft en med anledning av densamma av herr Lamm inom första
kammaren väckt motion, nr 154, däri motionären hemställt, att i
Kiungl. Maj:ts till riksdagen överlämnade förslag till lag om fondkommissionsröreise
och fondbörsverksamhet punkterna 4 och 6 i
27 § måtte utgå samt att 30 § måtte ändras i överensstämmelse
därmed.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklarande, att
Kungl. Maj :ts proposition nr 114 icke kunnat i oförändrat skick av
riksdagen bifallas, måtte i anledning av nämnda proposition och
herr Lamms förevarande motion för sin del antaga i utlåtandet intagna
förslag till

l:o) lag om fondkommissionsröreise och fondbörsverksamhet;

samt

2:o) lag om ändring i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga reservationer beträffande
förslaget till lag om fondkommissionsröreise och fondbörsverksamhet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet arv

Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talmani
Beträffande^ föredragningssättet ber jag att få hemställa,

att utlåtandet föredrages paragrafvis med ingress och rubriker

sist,

att vid behandling av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån än detta av
någon kammarens ledamot begäres, samt

att för den händelse lagförslaget kommer i sin helhet eller till
någon del att återremitteras, utskottet må lämnas öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, som blivit med

Lördagen den 5 april.

Nr 82.

eller utan ändring godkända, föreslå, sådana jämkningar, som kunna
föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Förslaget till lag om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.

1—11 §§.
Godkändes.

För 12 § hade utskottet i likhet med Kung*. Maj :t föreslagit dem
na lydelse: . - ■1

12 §.

Tillstånd att idka fondkommissionsrörelse, som meddelas enskild
person, vare förfallet:

1) om innehavaren av tillståndet upphör att vara berättigad att
idka handel här i riket;

< 2) om han återbetalat upplånat kapital, som han lör tillståndets

förvärvande visat sig disponera, eller någon del därav utan att hava
för tillsynsmyndigheten visat, att han efter återbetalningen för sin
rörelse disponerar penningar till belopp som under 5) i 3 § sägs;

3) om han förlorat över en tredjedel av det kapital, han för
tillståndets förvärvande visat sig disponera, och bristen icke blivit
fylld inom tre månader efter det densamma yppades; ägande dock,
när det erforderliga beloppet icke kan anskaffas inom sålunda stadgad
tid, tillsynsmyndigheten, där särskilda omständigheter föreligga
och fullgod realsäkerhet ställes för beloppet, medgiva rörelsens fortsättande
tills vidare under tid, som av tillsynsmyndigheten bestämmes,
dock ej över två år.

Uti en vid denna paragraf avgiven reservation både herr Hederstierna
med instämmande av greve Spens och herr Fagerlin föreslagit,
att åt mom. 3) måtte givas följande avfattning:

3) om han förlorat så stor del av det kapital, han för tillståndets
förvärvande visat sig disponera, att återstoden understiger antingen
hälften av samma kapital eller ock etfhundrafemtiotusen kronor
samt bristen icke blivit fylld inom tre månader efter det densamma
yppades; ägande---två år.

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Herr Hederstierna: Herr talman, mina herrar! Vid denna
paragraf har jag fogat en reservation, till vilken jag skall be
att få yrka bifall.

Den lagstiftning, som nu förelägges riksdagen till behandling,

Ang.

lag om fondkommissumtröreUe
m. m.

Nr 32. 36

Lördagen den 5 april.

Ang.
lag om fondkommissionsrörelse
m. m.

(Forts.)

är ju en lagstiftning: på ett alldeles nytt område. Detta beror naturligtvis
på att det är först under det senaste årtiondet, som ifrågavarande
fondhandel har fått en sådan utsträckning, att lagstiftning
är av nöden. Och än vidare: det är först under den senaste tiden,
som den medfört sådana olägenheter och nackdelar, att det visat sig
nödvändigt för statsmakterna att uppträda reglerande på detta område.

Till det lagförslag, som här föreligger, har utskottet i stort sett
ställt sig gillande; det är endast på några få punkter, som reservation
förekommer.

Den första av dessa punkter är den nu föredragna § 12.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser rörande fondkommissionären.
Det stadgas, att han skall uppfylla vissa kvalifikationer
för att få tillstånd att driva fondkommissionsrörelse. Bland dessa
villkor förekommer även att han, därest ej visst undantag föreligger,
vilket jag nu i detta sammanhang inte skall sysselsätta mig
med, skall visa sig kunna disponera ett kapital om minst 200,000
kronor. Han behöver ju därvid ej själv äga detta kapital, men i
så fall måste han förtro sig åt en eller flera ekonomiskt välsituerade
män, som kunna ställa en så stor summa till hans disposition. Detta
kapital är inte på något sätt avsett att innebära en säkerhet för de
personer, som anlita fondkommissionärens verksamhet. Det är nämligen
så pass litet, jämfört med det stora kapital av värdepapper, som
han har om hand, att det inte spelar någon roll som säkerhet. Men
detta, att han dock förfogar över ett sådant kapital, anses utgöra
ett bevis på att han är en vederhäftig person.

Nu uppräknas i § 12 de fall, då fondkommissionären är tvungen
att inställa sin rörelse med anledning av vissa omständigheter, som
inträffat efter det han fått tillstånd till densammas öppnande. En
av de eventualiteter, under vilka detta inställande enligt propositionen
skall äga rum, är, att han förlorat över 1/3 av det kapital, som
han vid tillståndets förvärvande visat sig disponera, och därjämte
bristen inte blivit fylld inom tre månader från det den yppades —
detta för såvitt han ej får särskilt medgivande av tillsynsmyndigheten
att fortsätta. När man nu satt ut i lagtexten, att förlusten
i så fall skall omfatta Va av det disponerade kapitalet, förefaller det
att döma av ordalagen, varpå den föreslagna bestämmelsen är avfattad,
som om man tänkt sig, att fondkommissionären också verkligen
visar sig disponera över hela det kapital, som är för honom
disponibelt. Härvid är man emellertid utsatt för en betydande olägenhet.
Det är nämligen att antaga, att om rörelsen måste inställas
vid förlust av 1/3 av kapitalet, mången försiktig fondkommissionär
ej kommer att hos tillsynsmyndigheten vid tillståndets beviljande
visa sig disponera över hela det kapital, som han äger. Han
kommer fastmer att visa sig disponera över minimikapitalet,

200,000 kronor, för att därigenom sedermera ha en stor latitud till
sitt förfogande, så att han har möjlighet att göra förluster utan att
riskera, att förlora det honom meddelade tillståndet.

I reservationen har jag visat, hurusom en fondkommissionär, som

Lördagen den 5 april.

37 Sr 32.

disponerar 3 milioner kronor och som framlägger detta för tillsyns- ^ omfond myndigheten,

sålunda endast får förlora en miljon, innan han är skyl dig

att stoppa sin rörelse. En annan fondkommissionär åter dispo- rörelse m. m.

nerar måhända lika mycket, sålunda 3 miljoner, men är så försiktig. (Forts.;

att han visar för tillsynsmyndigheten endast 200.000 kronor såsom

disponibelt. Sedermera tillkännager och utlyser han t. ex. genom

braskande annonser i tidningarna, att han äger ett lika stort kapital,

som den förre. Under det denne redan vid en förlust av 1 miljon

måste inhibera rörelsen, kan den senare förlora ända till 2,866,627

kronor, innan hans tillstånd blir förfallet.

En lagstiftning, som kan medföra dylika konsekvenser, har synts
mig ingalunda lämplig. A andra sidan far man ju lov att erkänna,
att en viss relation måste finnas mellan det kapital, som visats disponibelt
för tillsynsmyndigheten, och det, som sedan verkligen föreligger.
. .

Jag tror, såsom jag förut sagt, att denna proposition är för snäv
i Kung], Majits förslag. Det har under de två, tre sista åren säkerligen
funnits åtskilliga fondkommissionärer, som ägt ett sådant kapital,
som jag nyss nämnde, men vilka, när baissen kommer och värdepapperen
sjunka, så att de enligt kursnoteringarna ingalunda representera
så stort belopp, som de i verkligheten är o värda, därigenom
gjort förluster till den grad, att t. ex. den, som börjat med_ 3 miljoner
kronor, kommit ned till ett kapital av mindre än_2 miljoner. Att
en dylik fondkommissionär skall behöva stoppa sin rörelse, oaktat
han säkerligen kan vara en mycket'' vederhäftig person, synes för
mycket begärt och för strängt fordrat. Jag har i min reservation
hemställt, att man skulle bestämma sig för den relationen, att först
en förlust av hälften av det kapital, som fondkommissionären visat
sig disponera, skulle medföra skyldighet att inställa rörelsen.

Den nämnda relationen har jag dock ej helt kunnat vidhålla i
fråga om den fondkommissionär, som visar sig inneha endast minimikapitalet
vid tillståndets förvärvande. Om en person börjar sin
rörelse med ett så litet kapital som 200,000 kronor, bör väl hans
ekonomiska vederhäftighet anses satt i fråga, när han kommer ner
till en så stor förlust, att återstoden av hans tillgångar blott utgör

150,000 kronor, således förlorat endast 50,000 kronor. Slutligen vill
jag tillägga, att utom det undantag, jag nyss nämnde, jag inte i
min reservation tagit hänsyn till en fondkommissionär, som under
vissa förhållanden borde få fortsätta med sin rörelse även sedan han
förlorat så mycket, att det resterande kapitalet uppgår inte ens till

150,000 kronor under förutsättning nämligen, att han avgivit en försäkran,
att han icke driver egna affärer. Härvidlag vill jag tillfoga,
att jag yrkar, att först om han kommer ner till 25,000 kronor,
minimikapitalet skall vara uppnått och han få lov att stoppa. Enligt
min reservation, på detta sätt ändrad, skulle § 12 mom. 3 lyda: ^

»om han förlorat så stor del av det kapital, han för tillståndets
förvärvande visat sig disponera, att återstoden understiger antingen
hälften av samma kapital eller ock 150,000 kronor eller slutligen, för
det fall, som omförmäles i § 7, 25,000 kronor samt bristen icke blivit

Nr 32. 38

Lördagen den 5 april.

Ang. fynd inom tre månader efter det densamma yppades; ägande----

lag om fond---två år.

Jaff hemställer om bifall till min reservation på det sätt ändrad,
(Forts.) som jag nu föreslagit.

Herr vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr P et t e r ss o n i Södertälje: Herr talman, mina herrar!

De grunder, på vilka ifrågavarande lagstiftning är byggd, innebära
bl. a., att den som vill .idka fondkommissionsrörelse skall förskaffa
sig tillstånd därtill av offentlig myndighet, vidare att sådant tillstånd
icke meddelas, om icke vederbörande besitter vissa kvalifikationer,
samt att, ifall vissa av dessa kvalifikationer försvinna, vederbörande
förlorar tillståndet.

I sistnämnda avseende innehåller nu Kungl. Maj:ts förslag
bl. a., att en enskild person, som fått tillstånd att idka fondkommissionsrörelse,
går förlustig denna rätt, om han förlodat över en
tredjedel av det kapital, som han för tillståndets förvärvande visat
sig disponera, och bristen icke blivit fylld inom tre månader. Skälet
för att en sådan bestämmelse upptagits är, att om fondkomimissionären
drabbas av större förlust man kan befara, att hans ekonomiska
ställning är osäker, och att därför försiktigheten bjuder att
icke låta honom längre fortsätta med kommissionsrörelsen. Nu kan
man fråga: huru mycket skall han ha förlorat, för att man skall
taga ifrån honom tillståndet? Därom kunna naturligtvis råda olika
meningar, och man kan åberopa skäl såväl för det ena som andra
förslaget. Kungl. Maj:t har föreslagit, att fondkommissionären
skall berövas rättigheten, om han förlorat över en tredjedel; reservanten
föreslår, att detta skall ske först då .kommissionären förlorat
hälften av det kapital han visat sig disponera, och likaså då
återstoden understiger 150,000 kronor resp. 25,000 kronor.

Jag vill visst icke bestrida, att vissa skäl tala för det förslag,
reservanten framställt. Men jag undrar, om de olägenheter, vilka
enligt reservanten följa av ett antagande av Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag, icke också i viss mån inträda med hans förslag.

Vid sådant förhållande och då denna lagstiftning i alla fall,
hur man än lägger den, i viss mån måste bli en försökslagstiftning,
har utskottet icke ansett de skäl, som kunna åberopas för reservationen,
vara -så starka, att de påkalla ett frångående från Kung].
Maj:ts förslag i denna punkt.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr vice
talmannen givit propositioner först på godkännande av utskottets förförslag
till lydelse av förevarande paragraf och vidare på godkännande
av samma förslag med den ändring i miom. 3), som under över -

Lördagen den 5 april.

39 Nr 32.

läggningen föreslagits av herr Hederstierna, godkände kammaren paragrafen
enligt utskottets förslag.

13—25 §§; överskriften till I Kap.; 26 §.

Godkändes.

27 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag lyda sålunda:

§ 27.

För varje fondbörs skall finnas en av Konungen fastställd börsordning,
som skall innehålla bestämmelser om:

1) villkoren för att bliva medlem av börsen;

2) de förutsättningar, under vilka medlem av börsen kan därifrån
uteslutas;

3) antalet styrelseledamöter, tiden för deras befattningar, ordningen
för styrelseval och grunderna för fattande av beslut inom styrelsen; 4)

de slag av fondaffärer, som å börsen må avslutas;

6) villkoren för att fondpapper må å ibörsen göras till föremål för
affärer;

. 6) det sätt, på vilket kursnoteringen skall äga rum;

7) storleken av den provision, börsmedlem äger åtnjuta å avtal,
som han för annans räkning sluter å börsen;

8) de grunder, enligt vilka avgift skall erläggas för offentlig
amktion å fondpapper, som å börsen förrättas på grund av börsstyrelsens
jämlikt 56 § meddelade förordnande;

9) skiljemannafönfarande för avgörande av tvister rörande avtal,
som ingätts å börsen.

Utskottet hade i sitt förslag uteslutit mom. 4) och 6) och hade
till följd härav mom. 5), 7), 8) och 9) i Kungl. Maj:ts förslag i utskottets
förslag betecknats såsom mom. 4)—-7).

Vid denna paragraf fanns emellertid fogad reservation av herrar
Lindqvist i Kosta, Lindley, Hederstierna, Carlsson i Frosterud och
Söderberq, vilka hemställt, att paragrafen måtte erhålla den lydelse,
som av Kungl. Maj:t iföreslagits.

Paragrafen föredrogs, varpå

Herr Lindqvist i Kosta yttrade: Herr talman, mina

herrar! Som kammaren behagade finna har jag vid denna paragraf
jämte fyra andra av utskottets ledamöter anmält reservation, och
jag har begärt ordet för att få yrka bifall till densamma.

Yi ha icke kunnat bli övertygade om det berättigade i den förändring
som utskottsmajoriteten här har föreslagit på grund av en
motionärs i första kammaren framställning. Huvudsyftet med här
ifrågavarande lagstiftning angives ju vara att söka förläna det all -

Ang.

lag om fondlcommisswnsrörelse
m. m.

i Fort®.

Nr 32. 40

Lördagen den 5 april.

AnO- manna ett visst inflytande på fondbörs verksamheten för att därige''komrnissions-
nom främja en ändamålsenlig utveckling av denna verksamhet och
rörelse m. m. därmed sammanhängande förhållanden. Skall detta huvudsyfte
(Forts.) kunna vinnas, måste man noga akta sig för flera eftergifter, än vad
som är absolut nödvändigt. Man får icke göra eftergifter på andra
ställen än där det av praktiska skäl är nödvändigt.

Av åsyftade motionär, herr Lamm, anföres nu, att praktiska
skäl skulle tala för den förändring, som han föreslagit i Kungl.
Maj:ts framställning, och utskottets majoritet har ansett, att motionären
här har rätt. Det vill dock förefalla, som om den smidighet,
som motionären säger att denna institution skulle behöva, den kan
vinnas även med Kungl. Maj:ts förslag, när detta förslag i 30 §
stadgar, att med tillsyningsmyndighetens tillstånd må börsstyrelsen
för viss tid meddela bestämmelser, som innebära avvikelser från
börsordningen, och häruti innefattas även de punkter, om vilka delade
meningar råda, nämligen punkterna 4) och 6).

Det har sagts, att, om Kungl. Maj:t skall ha beslutanderätt i
hithörande frågor, det kan dröja alltför länge att avvakta det beslut
som Kungl. Maj:t skall giva. Det ligger naturligtvis något berättigat
i ett dylikt påstående. Men man har väl anledning tro, att
Kungl. Maj:t skall avgöra sådana här saker som det här är frågn
om så hastigt som möjligt, och finansministern har ju också i propositionen
på tal om dessa saker yttrat, att Kungl. Maj :ts beslut skall
i särskilt brådskande fall kunna erhållas på några få dagar.

Ja, herr talman, vid prövning av detta lagförslag inom utskottet
har jag icke kunnat finna annat än att de skäl, som anförts för
propositionen, äro betydligt mycket starkare än de som anförts för
en ändring av densamma, och till följd därav kan jag icke annat
än yrka bifall till vår reservation, vilket är detsamma som bifall till
Kungl. Maj ds förslag beträffande 27 §.

Herr talmannen, som under herr Lindqvists i Kosta anförande
återtagit ledningen av förhandlingarna, lämnade nu ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Thorsson,
som yttrade: Herr talman, mina herrar! Utskottet har uti hela
betänkandet följt Kungl. Maj ds förslag med undantag av denna
paragraf, där utskottet har ansett sig böna biträda ett av en motionär
i första kammaren gjort yrkande.

Såsom den föregående talaren yttrade, är ju avsikten med tillkomsten
av hela denna lag den, att man genom det allmännas ingripande
skall få en mera effektiv kontroll över den verksamhetsgren
som nu är föremål för lagstiftning. Då vill det förefalla mig
riktigt, att man, så länge som detta är med praktisk verksamhet
förenligt, så anpassar denna lag att den verkligen kommer att tjäna
sitt ändamål. Motionären har särskilt framhållit den synpunkten,
att ett bifall till den föreliggande paragrafen, sådan som den är utformad
i propositionen, skulle verka hämmande på fondbörsrörelsen

41 Nr 32.

Lördagen den 5 april.

och att den styrelse, som har att förestå denna verksamhet, skulle
känria sig hindrad i utövningen av sin mycket grannlaga verksamhet.
Såsom den föregående talaren erinrade, medger ju i alla tall
30 § rätt till dispens från vissa bestämmelser härutinnan, varigenom
det ligger i Kungl. Maj:ts och i den inspekterande myndighetens
hand att medgiva de friheter, som kunna påkallas. Det är naturligt,
att under sådana omständigheter bortfalla de anmärkningar,
som skulle kunna göras mot en alltför sträng lagstiftning. Om
den kontrollerande myndigheten finner, att den ena eller andra omständigheten
påkallar en eftergift uti lagens tillämpning och därav
finner sig föranlåten medgiva ett undantag från lagens bestämmelser,
så kan därom icke vara annat än gott att saga. Men det vill
förefalla mig, som om utskottet här i denna punkt har ansett, att
man borde medge alltför stora och generella friheter; ty det är ju
så, att de spörsmål, som beröras i denna paragraf, äro mycket avgörande
för hela fondrörelsens bedrivande. Jag behöver endast omnämna
att en av de punkter som utskottet föreslår skall uteslutas
ur paragrafen gäller regleringen av ett så omtvistat ämne som terminsaffärer.
Det synes mig att själva grundlinjerna, för speciellt
denna gren av börsverksamheten böra vara i lagen angivna. Motionären
har särskilt i första kammaren upprepat en. rad av detalj anordningar,
som måste vidtagas och som man enligt hans uppfattning
skulle se hämmade i den händelse lagen antages i den form.
som av Kungl. Maj:t föreslagits.

Jag kan för min del icke fatta och förstå detta, ty det är klart
att vid tillämpning av all lagstiftning, sa bör man använda även
det sunda förståndet, och jag kan icke föreställa mig, att tillsyningsmyndigheten
skulle på det sättet utöva sin verksamhet, att
den skulle föreskriva så rigorösa bestämmelser, att icke styrelsen
skulle få nödig rörelsefrihet för att i fullt lojala former bedriva sin
mycket grannlaga verksamhet.

Det skulle vara att sönderbryta sammanhanget i denna lag,
om riksdagen utesluter de två bestämmelser, som ingå under punkterna
4- och 6 i § 27, och jag anhåller därför att kammaren ville
biträda den reservation, som är fogad vid utskottsutlåtandet vilken
sammanfaller med Kungl. Maj:ts formulering av § 27.

Vidare anförde:

Herr Pettersson i Södertälje: Det är nog ingen, som vill
bestrida riktigheten av herr ifinansministerns påstående, att det allmänna
har ett stort intresse av att få kontrollera fondbörsens verksamhet.
Det allmänna har utan tvivel ett stort intresse av, att denna
verksamhet inrättas på ändamålsenligt sätt, och därför är det
nog också i sin ordning, att grunderna för fondbörsens verksamhet
och dess funktioner bestämmas i ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente.
Om den saken råder ingen meningsskiljaktighet.

Men å andra sidan erkänner ju också herr finansministern och

Ang.

lag om fondkom
m issions -rörelse m. m.

(Forts.)

Nr 32. 42

Ang.

lag om fondkommissionsrörelse
m. in.

I lorta.)

Lördagen den 5 april.

de, som dela lians mening, att börsens verksamhet är mycket ömtålig
och kräver en synnerligen smidig och praktisk organisation, för
att icke verksamheten skall bli till ogagn. Gör man organisationen
alltför stel och stram, så händer det att börsen hindras i sina funktioner
och att bliva till (fördel för det allmänna näringslivet. I det
avseendet har nu från sakkunnigt håll gjorts den anmärkningen mot
det kungl. förslaget, att det innebär ett allt för ingående reglerande
av börsens verksamhet. Det har framhållits, att särskilt bestämmelserna
om ordningen för börsnoteringarna och om vilka slags
affärer överhuvud taget få förekomma på börsen, icke behöva på det
sätt regelbindas, att Kungl. Maj:ts tillstånd skall erfordras (för
ändring av'' desamma. Yad särskilt kursnoteringsförfarandet beträffar,
är det eu sak, som ofta kan bli föremål för ändring. Det
har upplysts, att under 1918 .måste man icke mindre än 8 gånger
göra ändringar i börsordningen i det stycket. Med hänsyn därtill
vill det förefalla, som om det icke vore praktiskt, att en sådan sak
för varje gång skall underställas Kung!. Majrts prövning, i synnerhet
som man har en sådan institution som fondbörskommitterade,
som visat sig fungera tillfredsställande och som väl borde kunna anförtros
att bestämma om själva formerna för börskursernas fastställande.
Kungl. Maj:t skulle ju ändå alltid ha tillfälle, där så verkligen
behövdes, att föreskriva, att bestämmelser i det avseendet skulle
intagas i börsordningen. För övrigt skulle ju enligt vad som å börsen
förekommer alltid vara underkastat inspektionens tillsyn.

På samma sätt torde det ock i huvudsak förhålla sig med frågan,
om vilka olika slag av fondaffärer, som skola få förekomma på börsen.
I det fallet är det ju så för närvarande, att det formellt är
tillåtet att ingå även terminsaffärer, men sådana ha dock på sista
åren icke alls förekommit. Emellertid har man från sakkunnigt håll
framhållit, att det vore en stor fördel, om man införde former för
ingående av terminsaffärer för att kunna förekomma den osunda
baissespekulation, som nu ibland förekommer, och för att hejda den
panikartade rörelse, som ibland av den anledningen kan uppstå.
Men införande av särskilda former för terminsaffärer kräver en
ganska vidlyftig teknisk apparat, och man är icke beredd att genast
föreslå bestämmelser i det avseendet. För att kunna det, måste
man studera förhållandena utomlands, och det är icke gärna tänkbart
att ett utarbetat förslag i ämnet skall kunna föreligga färdigt
inom den tid, då börsordningen skall inges till Kungl. Maj:t för
fastställande. Således skulle vederbörande, om de vilja tillgodose
det nu nämnda behovet, antingen komma med ett förslag i det här
stycket, som icke kunde visa sig användbart under någon längre tid.
utan snart skulle påkalla ändring, eller ock skulle de alldeles avstå
från tanken att nu åstadkomma ett rationellt reglerande av terminsaffärerna.

Å andra sidan bar jag svårt att se, att någon verklig skada skulle
inträffa, om de bär delarna av börsordningen lämnades åt börskommitterade
att reglera, särskilt som ju alltsammans ändå skall
vara underkastat inspektionens tillsyn.

Lördagen den F) april.

43 Nr 32.

Jag föreställer mig därför, att förslaget icke skulle komma att
bli något avsevärt sämre eller att den kontroll man vill ernå genom
förslaget skulle äventyras, om kammaren i det här stycket anslöte
sig till motionärens och utskottets förslag, till vilket jag därför yrkar
bifall.

Herr Carlsson i Frosterud: Herr talman! Jag skall endast
be att få peka på, att om man nu enligt Kungl. Maj:ts förslag bibehåller
punkterna 4 och 6 här i den 27 § och dessa på något sätt
befinnas olämpliga och innebärande ett tvång vid den fria rörelsen
inom fondbörsens verksamhet, så är faktiskt det förhållandet rådande,
som herr finansministern nyss pekade på, att 30 § ju har, för
det fall då sådana praktiska olägenheter visat sig förekomma, att en
eftergift i lagens bestämmelser vore nödvändig i tillsynsmyndighetens
hand lagt möjlighet att för viss tid göra undantag i så fall. Hen
vad skall nu följden bli, om man bär enligt utskottets förslag stryker
dessa punkter? Ja, det står i 28 § 2 st. den bestämmelsen, att
»Konungen prövar förslagets överensstämmelse med lag och författningar
och dess ändamålsenlighet i övrigt, så ock om ytterligare bestämmelser
må erfordras.» Om vi nu skulle borttaga dessa två punkter
här, vilket motionären yrkar på, och som utskottet tillstyrker,
så kunde följden bli den, att om Kungl. Maj:t fortfarande hade den
uppfattningen, att de bestämmelser, som upptagas i dessa två punkter,
borde finnas i börsförordningen, Kungl. Maj:t sålunda kunde
vara oförhindrad, att såsom tilläggsbestämmelser införa dessa bestämmelser.
Men därmed både man enligt 30 §:s formulering omöjliggjort
för tillsynsmyndigheten att bevilja dispens ifrån den absoluta
tillämpningen av nämnda stadganden. Jag anser sålunda, att om
man bär går på utskottets förslag, skulle man, i stället för att införa
lättnader och lindring för fondbörsstyrelsens reglering av dessa förhållanden,
skärpa det därhän, att om Kungl. Maj:t i fondbörsordningen
en gång har infört dessa bestämmelser, som avses i punkterna
4 och 6, då funnes ingen möjlighet att utan Kungl. Ma.j:ts eget medgivande
göra undantag härifrån; och detta skulle sålunda bli till
nackdel i stället för gagn för ett friare handhavande av börsverksamheten
från börsstyrelsens sida. Jag tror icke, såsom paragrafen
i övrigt är formulerad, att man vinner den rörelsefrihet, som man
annars tror sig kunna vinna genom utskottets förslag, och då jag i
likhet med övriga reservanter icke kunnat bli övertygad om de skäl.
som motionären anfört till stöd för att punkterna skulle utgå, har jag
icke heller kunnat biträda utskottet. Om jag nu ser efter, varifrån
denna opposition har kommit, är det från nuvarande fondbörskommitterade
och även fondhandlareföreningen. Det är således från håll,
som givetvis anse sig bli direkt underkastade det regleringstvång, som
bestämmelserna bär innebära, och det ligger ju i sakens natur, att om
opposition skall komma från något håll, skall den komma från der
håll, där man direkt blir underkastad de reglerande bestämmelser, som
detta förslag innehåller.

Jag kan för min del icke känna mig fullt övertygad av dessa

Ang.

lag om fondkommissionsrörelse
m. m.
i Forts.:

Nr 32. 44

Lördagen den 5 april.

Ang.

lag om fondikammissionsrörelse
m. m.

(Ports.)

skal utan anser att Kungl. Maj:ts förslag; är att föredraga, och därför
tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen,
som innebär ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Hederstierna: Herr talman! När jag ansluter mig
till och mycket bestämt håller på att denna reservation måtte av kammaren
antagas, är det därför, att jag finner densamma, eller rättare
sagt yrkandet om bifall till Kungl. Maj:ts proposition, i detta fall
vara av synnerligt stor vikt. När det här gäller att bestämma, vilka
slags fondaffärer, som må på börsen avslutas, förefaller det mig
ganska anmärkningsvärt, att icke tillsynsmyndigheten och Kungl.
Maj:t skulle få ha sitt ord med i laget i denna fråga, utan avgörandet
bero på fondbörskommitterade ensamma.

Man ser av motionen, att fondbörskommitterade ha, i tanke att
möjligen införa terminsspekulationer, velat tillåta terminsaffärer på
börsen. Den, som bär den minsta erfarenhet om vad dessa terminsaffärer
betyda för ett land, och varthän de kunna leda, han måste
dock på det bestämdaste reagera mot att man skall överlämna makten
att införa sådana affärer enbart åt fondbörskommitterade. Jag hyser
stor aktning för dessa kommitterade och för den störa sakkunskap,
som de säkerligen besitta på detta område, men att de ensamma skulle
få besluta om villkoren för terminsaffärers avslutande på vårt lands
börs, det synes mig dock vara synnerligen anmärkningsvärt.

Såsom domare har jag varit i tillfälle att se, hurusom personer
ute i landsorten ha drivit terminsaffärer på Chikagos och New Yorks
börser. De ha suttit i våra småstäder och gjort affärer, som röra
sig om hundratusentals kronor. Genom en fondkommissionär bär i
Stockholm ha de telegrafiskt givit sina order om inköp och försäljning
av fläsk, spannmål m. m. på börserna i Amerika. Den
affär, som jag nu särskilt tänker på, artade sig bra i början, men
.gick naturligtvis alldeles galet mot slutet. Det är klart, att eu
person, som skall driva affärer på t. ex. Chikagos börs, han bör
nog vara närmare den orten, än händelsen var i det fall, jag nu omnämnde.

Skall man nu emellertid införa sådana affärer här i Stockholm
med den påföljd, att många Derå än förut komme att ägna sig däråt
— ty på ju närmare håll tillfälle gives att bedriva dylika, desto
större är naturligtvis lockelsen därtill — då skulle helt visst med
den spellusta som redan för närvarande finnes i vårt land, spelpassionen
i alldeles oerhörd grad tilltaga.

I detta avseende gör jag dock intet yrkande. Det kan möjligen
vara nödvändigt att införa terminsaffärer av vissa andra anledningar.
Att däremot Kungl. Maj:t inte skulle få ha i sin hand
att få bestämma, under vilka villkor något sådant skulle beslutas, det
synes mig ingalunda tillrådligt.

Vad kursnoteringarna beträffar, ha de naturligtvis inte alls
lika stor vikt, som de affärer jag nu talade om. Men även dessa
spela dock en ofantligt stor roll för själva fondbörsaffärerna, och att
inte Kungl. Maj:t och tillsynsmyndigheten skulle få utfärda be -

Lördagen den 5 april.

Sr 82.

s tämmelser om på vilka sätt kursnoteringarna skola äga ram, tycks
mig ej heller vara lämpligt.

Nu säger ordföranden i utskottet, att man måste taga saken
praktiskt, och att det därför är häst, att fondbörskommitterade ensamma
få regleringen av det hela om hand. Jag är dock livligt övertygad
om, att även Kung!. Maj:t kan se saken praktiskt, och vad
särskilt kursnoteringarna angår, är det ju ej så stort avstånd mellan
börsen och Kungl. Maj:t. Nyss påpekade både ordföranden i första
lagutskottet och den senaste ärade talaren, att även om riksdagen nu
ej ginge med på propositionen utan ströke mom. 4 och 6 i lagtexten,
skulle Kungl. Maj:t i alla fall på grund av det bemyndigande, som
gives i § 8: 2 sista orden, kunna lämna en bestämmelse i detta avseende.
Att detta är möjligt, kan jag dock inte tänka mig. Har riksdagen
strukit stadgandet om Kungl. Maj:ts befogenhet att utfärda
bestämmelser härvidlag, lär väl Kungl. Maj:t icke sedermera kunna
så gott som bakom ryggen på riksdagen utfärda bestämmelser det
oaktat.

Jag finner det synnerligen viktigt, att Kungl. Maj:ts proposition
i detta avseende bifalles, och jag yrkar, herr talman, bifall till
densamma.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på godkännande av utskottets förslag till lydelse av
förevarande paragraf samt vidare på godkännande av paragrafen i
dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.

28 och 29 §§.

Godkändes.

För 30 § hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:

30 §.

Med tillsynsmyndighetens tillstånd må börsstyrelsen för viss tid
meddela bestämmelser, sam innebära avvikelser från börsordningen

i de ämnen, vilka omförmäilas under 1), 2), 4), 5), 6) och 9) i 27 §.

Uti en vid denna paragraf avgiven reservation hade herr Hederstierna
föreslagit, att paragrafen måtte erhålla denna avfattning:

30 §.

Med tillsynsmyndighetens tillstånd må börsstyrelsen för viss tid
meddela bestämmelser, som innebära avvikelser från börsordningens
föreskrifter med undantag allenast av de, som angå under 3), 7) och
8) av 27 § omförmäJda ämnen.

-ing.

lag''om fondko
m missionsrörelse
m. m.

(Forts.!

Nr 82.

Ang.

lag om fond■
kommissionstörelse
m. m.
(Forte.)

Lördagen den 5 april.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Hederstierna: Herr talman! Efter kammarens

beslut angående § 27 är det alldeles tydligt, att i enlighet med de
yrkanden, som har gjorts i en reservation av herr Lindqvist i Kosta
m. .fl., Kungl. Maj ris förslag även i detta avseende bör bifallas, ty
mom. 6 och 9 äro uteslutna i utskottets förslag, och de böra därför
komma in här.

Men därjämte har jag ett särskilt yrkande att göra.

Det är tydligt, att inan enligt förslaget tänkt sig, att i § 27
skulle vara uppräknade de viktigaste fall, då bestämmelserna om fondbörsen
borde regleras av Kungl. Maj:t. Men man har därjämte tänkt
sig, att Kungl. Maj:t skulle kunna finna erforderligt att utfärda
ytterligare bestämmelser i detta ämne, en befogenhet, vilken, som
jag nyss nämnde, inrymmes i § 28. När lagrådet hade förslaget till
granskning, fäste det uppmärksamheten på att lika väl som tillsynsmyndigheten
bör kunna få meddela dispens under viss kortare
tid ifrån de flesta bestämmelserna i § 27, bör även börsstyrelsen
med tillsynsmyndighetens tillstånd kunna giva dispens rörande de
föreskrifter, som Kungl. Maj:t utöver vad § 27 innehåller har meddelat.
Detta har emellertid vederbörande departementschef ej velat
vara med om, då han anser, att när Kungl. Maj:t utfärdat några
bestämmelser i detta avseende, skall ej sedermera den underordnade
myndigheten ha rättighet att giva dispens därifrån, även om den
avser endast eu kortare tid.

Det är dock att märka, att om lagen ger börsstyrelsen rättighet
att -med tillsynsmyndighetens tillstånd avvika från bestämmelserna
i § 27, som ju äro de allra viktigaste, varför skulle då icke densamma
kunna tillerkännas befogenhet att meddela dispens från de
mindre betydande bestämmelser, som Kungl. Maj:t därutöver lämnat?
Jag tror, att det är synnerligen praktiskt att inte giva börsstyrelsen
en sådan kompetens.

Med hänsyn till det sagda får jag, herr talman, be att få yrka
bifall till den av mig vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Jag inser
nog att här föreligger en fråga, om vilken olika meningar kunna
framställas och försvaras, men i olikhet med den siste ärade talaren
anser jag att man bör göra en viss skillnad mellan bestämmelser,
som Kungl. Maj:t bär ansett böra inflyta i börsordningen och sådana,
som redan enligt lagen skola finnas där.

Man får nämligen antaga, att om Kungl. Maj:t föreskrivit, att
en viss bestämmelse skall inflyta i börsordningen, detta beror därpå,
att särskilda omständigheter just då för tillfället påkalla en dylik
bestämmelses fastslående. Det synes väl då också vara i sin ordning,
att inte den underordnade tillsynsmyndigheten skall kunna
åsidosätta en sådan föreskrift, till vars antagande Kungl. Maj:t
ansett särskild anledning föreligga. Det torde således icke vara

Lördagen den 5 april.

47 Nr 32.

i överensstämmelse med grunden för detta stadgande att medgiva
tillsynsmyndigheten en sådan befogenhet.

Jag kan därför icke medgiva, att den föregående ärade talaren
har fullgoda skäl för sin reservation.

Däremot är det riktigt* när herr Hederstierna säger, att med
det beslut som kammaren fattat beträffande § 27, kammaren, vad
§ 30 angår, bör bifalla propositionen eller den av herr Lindqvist
i Kosta m. fl. avgivna reservationen. Jag yrkar bifall härtill.

Ang.

lag om fondkommissionsrörelse
m. m.
(Forte.)

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen framställda propositioner
å de under överläggningen förekomna yrkandena godkände
kammaren paragrafen i dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse.

31—37 §§; överskriften till II Kap.; III—V Kap.: 52 §.
Godkändes.

53 §.

I likhet med Kungl. Maj:t hade utskottet föreslagit, att paragrafen
skulle lyda sålunda:

53 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse jämväl för dem, som vid
lagens ikraftträdande redan äro i utövning av fondkommissionsrörelse,
med nedan angivna undantag:

1) Eondkommissionär, som börjat sin rörelse senast den 30 april
1918, må utan särskilt tillstånd bedriva densamma till den 1 januari
1921.

2) Fondkommissionär, som börjat sin rörelse efter den 30 april
1918 men innan lagens ikraftträdande, må, där han senast den 7 januari
1920 hos vederbörande myndighet söker tillstånd att idka fondkommissionsrörelse,
utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen, till dess
ansökningen hunnit prövas.

3) Beträffande fondkommissionär, som avses under l) eller 2),
skola bestämmelserna i 9 § icke under den tid, rörelsen må utövas utan
särskilt tillstånd, äga tillämpning, där ej fråga är om bankaktiebolag
eller solidariskt bankbolag.

4) Har enskild person eller handelsbolag utan kommanditdelägare
eller med högst två sådana delägare bedrivit fondkommissionsrörelse
under minst fem år före den 1 januari 1920, må, när synnerliga skäl
därtill äro, tillstånd meddelas till rörelsens fortsatta utövande efter
den 1 januari 1921, även om det kapital, som för rörelsen disponeras,
icke uppgår till föreskrivet belopp.

Beträffande denna paragraf hade likväl reservation avgivits av
herr Hederstierna, som, med instämmande av herrar Ropberg, greve
Spens och Fagerlin, föreslagit, att paragrafen måtte erhålla följande
lydelse:

Nr 32. 48

Lördagen den 5 april.

Ang.

lag om fondkommissionsrörelse
m. m.

(Forts.)

53 §.

Denna lag
lagens ikraftträdande redan äro i utövning av fondkommissionsrörelse,
med nedan angivna undantag:

1) För -bankaktiebolag -eller solidariskt bankbolag, som före lagens
ikraftträdande erhållit viss tids tillstånd till idkande av fondkommissionsrörelse,
vare nytt tillstånd för rörelsens (bedrivande under
den medgivna tiden icke erforderligt.

2) Fondkommissionär, som börjat sin rörelse senast den 30

april 1918---7 1921. . , „A ..

3) Fondkommissionär, som börjat sm rörelse etter den oU april

1918---prövas.

4) Beträffande fondkommissionär — ---bank-bolag.

5) Har enskild person---belopp.

Paragrafen föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Hederstierna: Herr talman! Som jag nyss vid
början av behandlingen av detta lagförslag yttrade, är det här fråga
om -ett alldeles nytt fält för lagstiftningen. Uti -ett avseende ha vi
dock verkligen haft vissa av v-ederbörande myndighet meddelade
rättigheter härvidlag, nämligen i fråga om den fondkommissionsrörelse,
som hitintills bedrivits av våra banker. Innan dessa ha
börjat en dylik rörelse, ha de varit tvungna att genom oktroj få sig
inrymd en rättighet att driva densamma.

Nu fordrar lagförslaget, att alla, -såväl bankbolagen som fondkommissionärer
i övrigt, måste gå in till Kung! Maj:t och begära
särskilt tillstånd att bedriva f on dkorn mission srörelse. Sålunda:
oaktat bankerna inneha Kung! Maj :ts tillstånd att under oktrojtiden,
d. v. s. under högst tio år, idka -en sådan rörelse, skulle de
enligt lagens föreskrift inte få fortsätta densamma, förrän de komma
in med en ny ansökan i detta avseende och få den prövad pa nytt.
Detta måste på mig såsom jurist verka synnerligen stötande, ty
lagen får på detta vis en retroaktiv verkan, något som en lag enligt
min åsikt icke bör få. Det synes mig icke heller föreligga någon
tvingande anledning att göra en avvikelse från sunda lagstiftningsprinciper
i detta fall, särskilt som tillståndet inte kan begagnas
längre, än oktrojtiden räcker d. v. s. högst tio år.

Det är detta, som ligger till grund för den reservation, Jag
avgivit. Jag yrkar bifall till densamma, men, då jag gör det, måste
jag vidtaga en viss ändring, beroende därpå, att jag, när jag skrev
reservationen, antog, att varje gång en bank börjar fondkommissionsrörelse
på en ny ort, skulle den i sin oktroj få anmärkt, att den har
rättighet att även på den -orten bedriva fondkommissionsrörelse. Men
från sakkunnigt håll har upplysts, att så ej är förhållandet, utan
att så snart en bank fått tillstånd att bedriva dylik rörelse, kan den
bedriva densamma vid vilket avdelningskontor som hälst. Att man
nu med stöd av den föreslagna lagen skulle vägra tillstånd för en

Lördagen den 5 april.

49 Nr JK.

bank att å en viss ort driva fondkommissionsrörelse, som den redan
påbörjat, kan icke vara riktigt. Å andra sidan kan det ej heller
vara lämpligt att en bank skulle kunna endast med stöd av sin
oktroj driva ny kommissionsrörelse; utan har en bank ej före detta
års ingång på en viss ort begagnat sig av sitt tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse, bör den ej få göra det därstädes på grund
av den gamla oktrojen utan bör den få begära särskilt tillstånd
därtill. Med hänsyn härtill vill jag föreslå, att första momentet får
följande ändrade lydelse mot vad som står i min reservation: »1) För
bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag, som före lagens ikraftträdande
erhållit viss tids tillstånd till idkande av fondkommissionsrörelse,
vare nytt tillstånd under den medgivna tiden icke erforderligt
för rörelsens bedrivande å de orter, där den utövades vid ingången
av år 1919.»

Jag anhåller om bifall till reservationen med denna ändring.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Det är riktigt,
som dén föregående ärade talaren säger, att denna bstämmelse i vissa
fall kan leda till, att ett bankbolag berövas en rättighet, som det redan
enligt gällande föreskrifter erhållit, och att således lagen så till vida
har en viss retroaktiv verkan. Men jag vill i det avseendet först och
främst erinra om, att, ehuru det visserligen i allmänhet är önskvärt,
att man ej ger civillagar retroaktiv verkan, så ha vi på sista tiden
emellanåt funnit oss nödsakade därtill, där det förelegat starka skäl
därför. Och vad särskilt detta fall beträffar, menar jag, att det föreligger
ett starkt intresse att få fondkommissionsverksamheten effektiv
över hela linjen så snart som möjligt.

Och vidare, vad är det för risk, för vilken man utsätter bankerna
genom att antaga den föreslagna bestämmelsen? Jo, att ett bankbolag,
som redan utövar fondkommissionsrörelse, skall bli skyldigt
att söka Kungl. Maj:ts tillstånd att fortfarande idka sådan rörelse,
och vidare, att denna ansökan kan av Kungl. Maj:t avslås, men ■—•
märk väl mina herrar — ett sådant avslag kan meddelas endast i det
fall, att rörelsen prövas kunna bliva till skada för det allmänna. Med
hänsyn härtill menar jag, att retroaktiviteten i detta fall är fullt försvarlig.

Slutligen vill jag erinra om, att lagrådet, som med synnerlig
omsorg granskar alla lagförslag med hänsyn till den allmänna rättsuppfattningen
och deras överensstämmelse med gällande rättsgrundsatser,
lagrådet, säger jag, har ej funnit anledning att på nu angivna
grunder avstyrka ifrågavarande bestämmelse. Och då synes det mig,
att vi ej behöva hysa så störa betänkligheter mot att antaga densamma.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner
dels pa godkännande av utskottets förslag till lydelse av förevarande
paragraf, dels ock på godkännande av paragrafen i den lydelse, som
under överläggningen föreslagits av herr Hederstierna," godkände
kammaren paragrafen enligt utskottets förslag.

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 32. 4

Ang.

lag om fondkommissionsrörelse
in. m.
(Forts.)

Nr 82. 50

Ang.

lag om fondkommissioiurörelse
m. m.
(Forte.)

Ang. statsbidrag
för
folkskoleväsendets

allmänna
driftkostnader
m. m.

Lördagen den 5 april.

54 —57 §§; överskriften till VI Kap.; ingressen; rubriken.
Godkändes.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

§ 14.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga
fondpapper; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Vidare förekom till behandling andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående beredande åt skoldistrikt av rätt
till statsbidrag för skolväsendets allmänna driftkostnader m. m.

I anslutning till vad herr Moberger m. fl. föreslagit uti en inom
andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 4, hemställde utskottet, att andra kammaren för sin del
måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj:t täcktes i samband med den utredning angående
ett tidsenligt ordnande av folkskoleväsendet, som igångsatts,
även låta utreda, huruvida och under vilka förutsättningar skoldistrikt
skulle kunna erhålla rätt till statsbidrag för såväl folkskoleväsendets
allmänna driftkostnader som ock till skolhusbyggnader,
samt för riksdagen snarast möjligt framlägga de förslag, vartill en
sådan utredning kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Thore: Herr talman! Jag kan ej låta detta betänkande
passera oanmärkt genom kammaren. Utskottet hemställer bär om
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, »att Kungl. Maj:t täcktes
i samband med den utredning angående ett tidsenligt ordnande av
folkskoleväsendet, sam igångsatts, hven låta utreda, huruvida och under
vilka förutsättningar ett skoldistrikt må kunna erhålla rätt till
statsbidrag för såväl folkskoleväsendets allmänna driftkostnader som

Lördagen den 5 april.

Öl Nr 32.

oek till skolhusbyggnader, samt för riksdagen snarast möjligt framlägga
de förslag, vartill en sådan utredning kan föranleda.»

Ja, det är ju ett syfte, som är särdeles behjärtansvärt, att få ett
tidsenligt ordnat folkskoleväsen och har jag i princip ingen anmärkning
att göra mot, att skoldistrikt få statsbidrag för folkskoleväsendets
allmänna driftkostnader, därför att jag anser, att dessa äro beräkneliga,
och att ett bifall i detta avseende ej torde medföra några
betänkliga konsekvenser. Men detta senare blir förhållandet, om man
medger statsbidrag även för skolhusbyggnader. Jag anser nämligen
denna fråga egentligen icke vara, i varje fall ej i huvudsak, en undervisningsfråga
utan en skattefråga. Den berör det relativa skatteförhållandet
mellan olika kommuner.

Om man nu ser på gången av detta ärende, skall man finna, att
förslag angående anslag till folkskoleväsendet i nämnda syfte har
kommit från landsbygden. I herr Hamiltons motion år 1914, finner
man följande uttalande: »Slutintrycket av eu hastig överblick över
landsbygdens skolförhållanden måste bli en känsla av stark beklämning.
Så dryga skatter på kommunerna och dock så otillfredsställande
skolförhållanden! Och orsakerna till de befintliga bristerna äro
trots de tyngande skatterna nästan uteslutande att solka i bristande
ekonomiska möjligheter för kommunerna.» Och senare motionärer
äro inne på samma sak, att deit är landsfogden det gäller. Motionären
från i fjol, herr Moberger, säger: »Det synes alldeles nödvändigt, att
staten här träder hjälpande emellan, åtminstone för landsbygdens

del. » Och vidare säges det: »Ett statligt byggnadsbidrag anse vi höra
begränsas till landsbygdens kommuner och kanske till sådana bland

dem, som äro mera ekonomiskt betungade.» Nu kunde ju det anförda
ha haft sitt berättigande för några år sedan. Då var som bekant
förhållandet det, att städerna hade relativt låga skatter i förhållande
till landsbygden. Men, som förhållandena nu äro, kan man säga, att
städerna ha skatter, som äro fullt ut lika dryga som landskommunernas.
För en tid sedan förekom i en av våra dagliga tidningar en förteckning
angående skatterna i stadskommunerna, och den visade så
gott som övera.llt en betydande ökning. I Göteborg är kommunalskatten
9 å 10 kr. per hundra kr., i Malmö 10: 75, i Kalmar 11: 75. i
Karlskrona över 12 kr. I Stockholm är den jämförelsevis låg, men
det är ingen säkerhet för, att detta förhållande varar synnerligen
lång tid. Det torde ej finnas någon möjlighet att i stadskommunerna
de närmaste åren bringa ned skatterna.

Nu har visserligen utskottet i sitt uttalande om statsbidrag till
skoldistrikf för skolhusbyggnader ej bundit sig vid landskommunerna.
utan är klämmen så skriven, att bidrag även skulle kunna lämnas
till stadskommuner, men jag undrar, vad man skall säga. om från
storstäderna, Göteborg, Stockholm, Malmö o. s. v., begärdes anslag
till skolhusbyggnader. Följden av att gå in på de linjer som utskottet
föreslagit blir den, att kommunerna söka att avvältra skatterna på
varandra. Landsbygden försöker vältra dem på städerna och städerna
på landsbygden och båda på statsverket och statsverket på

Ang. dtui*
bidrag för
foUsbolei''äsendrls

all manna
driftkostnad#
m. m.
(Förtal

Nr 82. 52

Ijördagen den 5 april.

jing. statsbidrag
för
folkskoleväsendets

allmänna
driftkostnader
m. m.
(Fort».)

skattedragarna. Och för varje sång accumuleras skatten och blir
tyngre att bära. Jag tror ej, att man vinner något härigenom med
avseende å skolväsendet.

I samband härmed vill jag påpeka, att år 1917 beviljades 600,000
kronor till statsunderstöd åt skattetyngda kommuner. Anslaget förnyades
i fjol, och liknande anslag begäres även innevarande år under
sjunde huvudtiteln. Det har visat sig, att anslaget ej på långt när
räckt till utan har överskridits med över en miljon kronor. Det
utgick med icke mindre än 1,650,000 kronor i fjol. Motsvarande
siffra i år känner man ej, men man torde kunna förutsätta, att den
ej blir mindre. Får utskottet sin vilja fram blir följden alltså, att
det först utgår ett anslag till skattetyngda kommuner och sedan dessutom
ett anslag för skolhusbyggnader för vissa kommuner. På sådant
sätt blir det omöjligt att hålla ordning på huru skatteförhållandena
i de olika kommunerna komma att ligga för respektive kommuner.
Då jag ej kan finna att en finansiering till kommunerna för bekostandet
av skolhusbyggnader är ett steg i rätt riktning, beder jag,
herr talman, att få föreslå, att klämmen i utskottets utlåtande ändras
så, att ur densamma utgå orden »såväl» och »som ock till skolhusbyggnader».
Med denna ändring yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Sköld: Herr talman! Jag kan ej anse. att det förefinnes
anledning att närmare gå in på denna fråga och upptaga den till
diskussion, eftersom den kläm, som vi föreslå riksdagen att antaga i
år, är till punkt och pricka lika med den som antogs av andra kammaren
vid föregående års riksdag utan någon anmärkning. När vi
nu kräva, att denna utredning skulle omfatta jämväl statsbidrag till
skolhusbyggnader, ha vi stöd därför i den inlaga, som tillställts oss
från skolöverstyrelsen. Enligt beslut vid 1917 års riksdag har
Kungl. Maj:t föranstaltat om en utredning inom skolöverstyrelsen.

Och skolöverstyrelsen säger nu i sin inlaga till utskottet i år, att
det vid utförande av den år 1917 igångsatta utredningen, torde vara
nödvändigt, att man också tager upp de ekonomiska förhållandena i
samband med denna allmänna utredning. Överstyrelsen säger vidare
om statsbidraget till skolhusbyggnader, att det hade varit överstyrelsens
avsikt att gå in till Kungl. Maj :t med en framställning om
även en utredning därav, men överstyrelsen hade icke hunnit gorå
det, på grund av att den icke fått saken så förberedande utredd, som
varit erforderligt.

Vidare anser skolöverstyrelsen, att denna sak blir visserligen utredd
under alla omständigheter, men att det skulle vara av stor betydelse
för skolöverstyrelsen att få detta stöd från riksdagens sida.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Moberger: Herr talman, mina herrar! Den som äger

kännedom om skolväsendet på landsbygden och de ekonomiska förhållanden,
som där betinga skolväsendets utveckling, vet till fullo, att
den största svårigheten att få ett gott skolväsen där ligger i de eko -

Lördagen den 5 april. 5i>

nomiska förhållandena jämte den brist på lärarekrafter, som för närvarande
råder.

Herr Thore har så till vida biträtt utskottets hemställan, att han
vill, att det skulle utgå statsbidrag till de allmänna skolutgifterna.
Det var ju glädjande att höra, och jag behöver då icke närmare uppehålla
mig vid den saken. Däremot anser han sig icke kunna gå med
på statsbidrag till skolhusbyggnader. Men det är just skolhusbyggnaderna,
som är det värsta för landskommunerna att komma ut med.
Det är ju tydligt, att i en kommun, där man kanske har 4. 5, 6 eller 7
hundra bevillningskronor att utdebitera på ■—- och det finns många
sådana kommuner t. ex. inom mitt inspektionsområde -— måste eu
skolhusbyggnad verka ytterligt betungande för att icke säga, att den
blir hart när oöverkomlig. Nu kräver staten ständigt och jämt bättre
skolväsen. Nästan varenda riksdag lägger nya bördor på församlingarna
ifråga om folkskolorna. Och när staten giver ökade statsbidrag,
så skärper också staten villkoren för att erhålla dessa statsbidrag
bland annat i fråga om skolhusbyggnader. Men det är ju
uppenbart, att det kan icke gå i längden att bara kräva och kräva
av de fattiga landsbygdsförsamlingarna, att de skola ha bättre skolväsen,
och icke samtidigt komma dem till hjälp, så att det blir möjligt
för dem att komma ut med detta.

Herr Thore anförde som skäl för obehövligheten av att framför
allt tänka på landsbygden, då det gäller skolhusbyggnader, att även
städerna nu ha höga skatter. Och det är sant, att de ha det i många
fall. Men man kan dock icke leta upp städer, som ha, såsom ofta
är fallet på landsbygden, 15, 20 å 25 kronor iper hevillningskrona att
utdebitera. Jag kan nämna exempel på en kommun på Gottland,
där man har ungefär 32 kronor per hevillningskrona i kommunal
utdebitering för i år. Där är således ungefär en tredjedel av de
skattdragandes inkomst, som där går till kommunalskatten. Hur
skall man kunna komma till en sådan församling och begära, att den
skall kunna av egen skattekraft hygga en skolbyggnad, som kanske
går till 25. 30 eller 40 tusen kronor? Och för de pengarna får man
sannerligen i dessa tider inga skolbyggnader. Den som känner till
skolväsendet vet, att ett av de allra värsta hindren, för att vi skola
kunna utveckla skolväsendet på landsbygden, är svårigheten med
uppförandet av iskolliusbyggnaderna, och landsbygdens representanter
i denna kammare skulle jag tro kunna vittna om var och en från
sin hembygd, vilka svårigheter som här föreligga.

Det kan då icke hjälpas, att det synes mig alldeles nödvändigt
att finna på någon utväg, så att staten kan träda hjälpande emellan.

Nu säger herr Thore, att det är omöjligt att på förhand beräkna,
vart det bär hän i ekonomiskt avseende. .Tåg tror emellertid
icke det är så omöjligt. Man kan naturligtvis från föregående statistik
taga reda på ungefär huru många skolbus som byggts och de
belopp, de dragit under föregående år. Vi kunna t. ex. i finansdepartementet
få uppgifter om de lånebelopp, som äro beviljade till
skolbusbyggnader, och man bör ju med ledning härav kunna komma
till åtminstone ungefärlig insikt om. vilka belopp skolhusbyggna -

Jir -i±

Ang. statsbidrag
för
folkskoleväsendets

allmänna
driftkostnader
m.m.
(Förta.;

Jfr 82. 54

Lördagen den 5 april.

Ang. stats- clerna årligen bruka betinga. Så kan mani se efter, med huru mycket
^foUstéoU staten kan ha råd att deltaga i dessa kostnader, och därefter något
väsmdlts ®å när beräkna det bidrag staten bör giva. Jag kan därför icke
allmänna finna anna.t än att en ingående undersökning som naturligtvis måste
driftkostnader föregå ett beslut i denna riktning, skall något så när kunna visa,
vart det bär hän.

(Foru.) Herr Thore omnämnde det statsunderstöd åt skattetyngda kom muner,

som nu utgår. Men det synes mig vara eu ringa tröst för
de församlingar, som ha kommit upp till en utdebitering av dö, 20
eller 25 kronor per bevillningskrona och så få en skolhusbyggnad
på halsen, att komma med den upplysningen, att staten hjälper till
att bära den tunga skatten. Man vet ju, att staten endast lättar eu
del av skattetrycket. Och när iskatterna förut äro så stora, känns
naturligtvis varje ökning betungande och gör församlingarna ovilliga
att bygga. Över huvud taget vill jag såga, att det håller på att
växa upip en mycket stark spänning mellan statens krav på skolväsendet
på landsbygden och landsbygdens villighet och förmåga att tillmötesgå
detta krav. Det är fara värt, att hela skolväsendet blir
impopulärt på landsbygden och att det växer upp en mycket stor
ovilja mot de krav staten ställer upp, om icke staten träffar anstalter
för att komma svårt betungade kommuner till hjälp. Jag tror, att
bär föreligger en stor fara. Och särskilt nn, då vi alla äro överens
om att vi måste försöka skapa ett gott skolväsen, är det farligt att
äventyra denna utveckling och göra folkskolan impopulär på landsbygden.
Men endast genom att mildra denna ekonomiska spänning,
som råder, tror jag det är möjligt att få våra landsbygdskommuner
med på den utveckling av skolväsendet, som riksdagen flera gånger
sagt ifrån, att den vill genomföra, framför allt genom deri utredning-,
som begärdes av 1917 års riksdag och som ju går ut på halvtidsläsningens
avskaffande och utveckling av skolväsendet i andra riktningar.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Molin i Aspa instämde häruti:

Herr Thore: Herr talman! Gentemot vad utskottets ärade

ordförande yttrade, att utskottets förslag antogs i fjol av andra
kammaren och att kammaren även i år skulle vidbliva sin ståndpunkt,
vill jag säga det, att det är dock två omständigheter, som
tillkommit, varigenom frågan bär bragts i ett annat läge. Den ena
är den betydande ökning av skatterna, som ägt rum just på sista
året i stadskommunerna och som gör, att skattetrycket känns där
lika hårt som i landskommunerna. Och den andra är, att man nu
fått en viss utredning om, huru anslaget till skattetyngda kommuner
verkat och i vilken stor utsträckning det kommit landsbygdens
kommuner tillgodo. Det är två omständigheter, som helt säkert
göra, att man med fullgoda skäl kan frångå beslutet i fjol.

Gentemot den ärade .motionären ber jag att. få konstatera, att

Lördagen den 5 april.

55 Nr 32.

ehuru utskottsutlåtandet är lagt på det sättet, att eventuellt byggnadsanslag
likaväl skulle komma stad som land tillgodo, sa har den
ärade motionären hela tiden tryckt på, att kravet gäller landsbygden
och landsbygdens skolhus. Jag kan icke godkänna det,, ty är det
så, att stadskommunerna i nämnda hänseende äro lika illa ställda
som landskommunerna, så skola de förra vara berättigade till statsbidrag
lika väl som de senare.

Herr Moberger nämnde, att det finns kommuner, där skatteprocenten
är uppe i 20 och 25 %. Jagskall då be att få uppläsa en
del av den motivering, som finansministern anfört just i det där
förslaget angående statsunderstöd åt skattetyngda kommuner. Han
yttrar följande: »Det verkliga skattetrycket kan dock icke sägas

hava ökats i så hög grad som kommunernas penningbehov, därför
att skatteinkomsten beräknas i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.
Detta har till följd, att skatteprocenten, i den man
skatterna belasta fastigheterna (och detta är ju väsentligen förhållandet
på den egentliga landsbygden), ingalunda är någon exponent
på det verkliga skattetrycket, utan låter det synas tyngre än vad
det i verkligheten är.»

Och vad beträffar de bidrag landskommunerna erhålla, så är
det enligt författningen av den 31 maj 1918 på det sättet, att när
skatteprocenten överstiger 10 %, erhålles på överskottet 40 % avdrag,
och när den överstiger 15 %, så erhålles icke mindre än 75 %
avdrag. •

Det förefaller mig därför, att utgifterna för skolväsendet kunna
i mycket hög grad mildras genom det där anslaget till skattetyngda
kommuner.

Jag kan under sådana förhållanden icke frångå mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall
till det av herr Thore under överläggningen. framställda yrkandet;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 16.

Härefter förelåg till avgörande andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av väckta motioner dels
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ingripande från statens sida
till förhindrande av spel om penningar och penningars värde, dels om
skrivelse till Kungl Maj:t angående åtgärder till stävjande av kortspel.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 24, hade herr
Olsson i Ramsta m. fl. yrkat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om verkställande av utredning om och på vad sätt

Ang. statsbidrag
för
folkskoleväsendets

allmänna
driftkostnader
m. m.
(Porto.)

Ang. åtgärder
till förhindrande
av spel
om penningar
m. m.

Sr 32. 56

Lördagen den 5 april.

irtf/örAind^ °encmi statsmakternas ingripande spel om (penningar och penningars
rande av apel v^rde kunde förhindras och att sedermera för riksdagen måtte framom
''penningar läggas de förslag, vartill utredningen gåve anledning.

(Fort».) Vidare hade herr Edberg m. fl. i en likaledes inom andra kam maren

väckt motion, nr 31, föreslagit, att riksdagen ville besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Mai:t täcktes vidtaga
lämpliga åtgärder mot kortspelsraseriet, som hotade att fördärva
i synnerhet det uppväxande släktet.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som till behandling
i ett sammanhang förehaft ovannämnda motioner, hemställde, att
desamma icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Isaksson och Johanson
i Hallagården,_som yrkat, att andra kammaren med bifall till motionen
nr 31 ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga lämpliga åtgärder mot kortspelsraseriet.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Olsson i Ramsta yttrade: Herr talman, mina herrar!
Bland de företeelser av demoraliserande art, som kristiden
medfört, intager spel om penningar eller penningars värde ett framstående
rum. Ja, vi kunna gott såsom motionärerna beteckna det
som ett formligt kortspelsraseri, som härjar i vårt land, och detta i
synnerhet bland ungdomen och inom den kroppsarbetande klassen.

_Det har också vid denna riksdag väckts motioner både i första
och i andra kammaren, som gått ut på att statsmakterna måtte vidtaga
åtgärder för att stävja detta kortspelsraseri. Så har herr Hamrin
i andra kammaren och herr Rosén i första kammaren väckt motion
om höjning av stämpelavgiften för spelkort från 50 öre till 5
kronor. De säga i sin motion så här: »Då det saknas anledning

att genom bibehållande av en så låg stämpelavgift underlätta inköpet
av spelkort, och då en kraftig förhöjning av avgiften torde i
sin mån bidraga till stävjande av det för ungdomen demoraliserande
kortspelsraseriet, hemställes, att riksdagen måtte besluta, att spelkort
skola beläggas med en avgift av fem kronor för varje kortlek.»
Vid behandlingen av herr Roséns motion i bevillningsutskottet kom
man snart under fund med, att en höjning av stämpelavgiften för
spelkort ingalunda skulle ha till följd, vad motionären avsett, nämligen
ett stävjande av kortspelsraseriet i allmänhet. Ty det är ju
tydligt, att om vi här i landet höja denna stämpelavgift avsevärt
högre än motsvarande stämpelavgift i Danmark, så skulle det endast
ha till följd, att vi finge en insmuggling av spelkort i stor
skala här i landet, och det skulle ingalunda verka i den riktning
man avsett. Bevillningsutskottet lade därför den statsfinansiella
synpunkten på denna fråga och undersökte, huru högt man skulle
kunna sätta stämpelavgiften på spelkort, för att statens inkomster

Lördagen den 5 april.

Nr fri.

skulle höjas, ty det hade nämligen visat sig, när en gång förut riksdagen
beslutat en avsevärd höjning av denna stämpelavgift, att det
endast medförde, att statens inkomster av avgiften sjönko. Men i
bevillningsutskottet uttalades den förhoppningen, att andra kammarens
andra tillfälliga utskott, som fått till sig remitterade motioner
i ämnet av dels mig med instämmanden av hela Sörmlandsbänkeu
och dels herr Edberg med åtta instämmanden, skulle föreslå åtgärder,
ty representanterna i bevillningsutskottet från första kammaren
voro ense därom, att härvidlag måste någonting åtgöras.

Nu har andra kammarens andra tillfälliga utskott inkommit
med ett betänkande i den fråga, som vi ha att behandla här i dag,
och då inträffar det märkvärdiga, att detta utskott giver motionärerna
fullkomligt rätt i deras påståenden. Man brukar tala om att
utskotten komma med välvilliga motiveringar för avslagsyrkanden,
men här har utskottet kommit med en så välvillig motivering, att
det har icke ens den minsta lilla hake kvar att hänga upp sig på
för att motivera ett avslagsyrkande. Utskottet säger nämligen så
här: »Det stegrade begäret att på lättvindigt sätt förtjäna pennin gar

är en kristidsföreteelse, som allmänt kunnat iakttagas, och den
tilltagande lusten att genom äventyrligt spel åtkomma penningvinster
står härmed i nära samband. Inom alla samhällslager har spellusten
vunnit en utbredning, vars yttringar — i moraliskt såväl
som ekonomiskt afseende — äro sådana, att de måste inge allvarliga
bekymmer. Skäl torde finnas att i likhet med vissa av motionärerna
tala om ett verkligt ''kortspelsraseri’. önskvärdheten av att
något kunde åtgöras till förekommande av den skada, särskilt för
den uppväxande ungdomen, som den utbredda spellusten innebär,
torde också av ingen förnekas, och utskottet vill för sin del i så
måtto instämma i de av motionärerna framförda synpunkterna.» Ja.
det förfaller, när man så giver motionärerna fullkomligt rätt, att
utskottet verkligen skulle :ha föreslagit några åtgärder. Men vad
kommer nu utskottet till för resultat? Jo, efter en sådan motivering
kommer det till avslagsyrkande eller en hemställan om att förevarande
motioner icke måtte till någon andra kammarens åtgärd
föranleda.

Nu har ju utskottet visserligen försökt iakttaga de vanliga formerna
att göra en liten utredning i alla fall och då försökt utröna,
vad i vår gällande lagstiftning nu förekommer om den här saken.
Då har det naturligtvis satt sekretariatet i verksamhet, som fått
slå i vår lagbok och där verkligen funnit, att vi ha i strafflagens
18 kap. 14 § ett litet stadgande, som lyder så här: »Håller någon
hus, där äventyrliga spel om penningar eller penningars värde allmänneligen
bedrivas; straffes med fängelse i högst sex månader
eller böter. Tillåter den, som håller källare, värdshus eller annat
näringsställe, att sådant spel där bedrives; dömes till böter. Var
som å ställe, som nu sagt är, deltager i äventyrligt spel. straffes
med böter, högst tvåhundra riksdaler.» Det är ju alldeles tydligt
och klart för ,en var, att denna lagparagraf icke är tillämplig på de

A ng. åtgärder
till förhindrande
av spel
om penningar
m. m.
(Fort*.)

Nr 32. 58

Lördagen den 5 april.

Am ^hållanden, som motionärerna nu påpekat. För övrigt handlar

rande av spel^9, detta 18 kap. om osedlighet och sådana, som hålla hus, där
om penningar otukt bedrives o. s. v. Det är ju tydligt, att här finnes en lucka i
m. m. vår lagstiftning att fylla. Om vi nu få riksdagen att gå med på
(Fort».) utredningsförslaget, så är det ju möjligt, att utredningen skulle kunna
giva till resultat, att vi få denna enda lagparagraf kompletterad i
riktning t. ex. att giva de lokala myndigheterna, Konungens befallningshavande
och kommunernas myndigheter, tillfälle att vidtaga
vissa åtgärder mot kortspel, där det spelas om penningar och på
äventyrligt sätt. Det är ju alldeles tydligt, att lagen bör bliva
kompletterad i denna av mig nu antydda riktning.

Den andra vägen man kan tänka sig gå fram på, när det gäller
att vidtaga åtgärder mot detta kortspelsraseri, är den administrativa
vägen, d. v. s. att Kungl. Maj :t i administrativ ordning
meddelar vissa föreskrifter t- ex. åt järnvägsstyrelsen och åt regementscheferna
på våra lägerplatser att genom ordningsföreskrifter
försöka råda bot på det här onda. Utskottet har även i detta avseende
försökt komma med en liten utredning. Utskottet har frågat
järnvägsstyrelsen i saken. Men då inträffar det märkvärdiga, att
utskottet icke ens gittat i sitt betänkande intaga det yttrande, som
kommit från järnvägsstyrelsen. Det är blott genom reservationen,
som man kommit till klarhet om att utskottet frågat järnvägsstyrelsen
till råds, men icke intagit dess yttrande i betänkandet. Och
det är väl anmärkningsvärt. Nu är det visserligen så, att järnvägsstyrelsen
icke är så värst benägen för att vidtaga några restriktiva
åtgärder mot kortspel på järnvägarna.

Jag skall taga kammarens tid i anspråk endast en kort stund
för att nämna några exempel.

Under dessa sista år ha de värnpliktiga på grund av neutralitetsvaktstjänstgöringen
blivit skickade från den ena trakten av landet
till den andra t. ex. från Södermanland och upp till Boden. En
sådan järnvägsresa har tagit ett par dagar. Och under den långa
resetiden ha dessa värnpliktiga sysselsatt sig med kortspel i mycket
stor utsträckning. Jag känner fall, där bonddrängar spelat bort
så mycket de haft med sig, och jag känner ett fall, där en värnpliktig
spelade bort reskassan och på återresan dessutom hela sin avlöning,
som han sparat ihop för att ha till hands, när han kom hem.
Han stod nämligen i beredskap att då ingå äktenskap, men nu hade
han icke ens pengar för att köpa sig de kläder, som han skulle ha
vid det tillfället.

Och vid våra regementen har det varit likadant. Under urtiman
i höstas träffade jag en värnpliktig bekant, som var kommenderad
till Kungl. Livgardet till häst, och han berättade, att beväringsynglingarna
brukade ligga ute i parken i höstkylan på bara
marken och spela kort. Naturligtvis hade regementschefen tillsett,
att det icke förekom kortspel om penningar inom kasernområdet.
Men de gingo då endast ut i den strax därutanför liggande parken
och bedrevo sitt spel. Och en stackars beväring hade förkylt sig

Lördaeen den 5 april.

59 > r 32.

där på kvällen, så att han blev sjuk och dog till följd av det där
kortspelssammanträdet.

Jag har vidare i dag hört berättas, att just bland våra bromsare
och extra personal vid järnvägarna är det ett fullständigt kortspelsraseri
nu för tiden. Och dessa unga män spela bort så mycket
de förtjäna, hela sin avlöning.

Är det under sådana förhållanden verkligen så obefogat, att vi
komma här och yrka på utredning, om det icke skulle kunna göras
någonting från statsmakternas sida i det avseendet?

Nu säger utskottet, att det är icke skäl att försöka göra någonting,
ty ingå åtgärder, icke de av mig föreslagna och icke de av herr
Edberg och hans medmotionärer föreslagna, skulle visa sig effektiva.
Nej, det är jag villig att medgiva, ty att få några lagstiftningsåtgärder
fullt effektiva i nuvarande tid förstår jag alltför väl
lyckas icke, då vi på grund av kristiden och alla de förhållanden den
medfört kommit därhän, att respekten för lagarna är betänkligt undergrävd.
Men att en lagstiftande församling verkligen skulle resignera
inför ett sådant förhållande, anser jag icke lämpligt, utan
man måste se till att följa med i lagstiftningen, när behov yppar
sig, och anpassa lagarna just efter det behovet. Jag vill påstå, att
föräldrarna till dessa värnpliktiga ha rätt att fordra, att här verkligen
göres någonting.

Nu är det ju så, att utskottet icke är enigt, utan det är två reservanter.
Och jag hör i dag, att om reservanterna hade haft tillfälle
att tala vid några andra inom utskottet, så hade det blivit flera,
som biträtt reservationen. Men då hade det väl icke blivit någon
så särdeles lycklig sammanhållning inom utskottet.

Jag skulle kunna inskränka mig till att hemställa om bifall
till reservationen. Men jag kan icke göra det, ty dess jakande går
endast ut på en skrivelse till Kungl. Maj:t med hefmställan, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga lämpliga åtgärder mot kortspelsraseriet,
då i stället i min motion yrkas på en skrivelse till Kungl.
Maj :t om utredning av denna sak. Då kan man tänka sig, att denna
utredning giver till resultat dels förslag till ny lagstiftning och
dels att Kungl. Maj:t vidtager administrativa åtgärder.

Herr talman! Då jag är av den övertygelsen, att om första
kammaren blir i tillfälle att också granska det här ärendet, saken
skulle få en annan utgång, än den nu fått i andra kammarens
andra tillfälliga utskott, .så vill jag vädja till dels ordföranden i
detta utskott och dels kammarens ledamöter, om vi icke här nu för
en gångs skull skulle kunna giva min motion stöd och bifalla dess
yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t, för att därigenom första
kammaren skall bliva i tillfälle att fatta ståndpunkt till denna fråga.
Ty det är ju den olägenheten med dessa motioner, som väckas
i andra kammaren och gå till tillfälligt utskott och bli avslagna av
kammaren, att över dem får icke första kammaren tillfälle att yttra
sig. Och jag vädjar till bevillningsutskottets ordförande, om jag

Ang. åtgärder
till förhindrande
av spel
om penningar
m. m.
(Förta.

Nr 32. 60

Lördagen den 5 april.

Ang. åtgärder icke bär riktigt relaterat det förhållande, som framkommit vid betill
förhind- handlingen av herr Roséns motion i bevillningsutskottet.
oln penningar Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till klämmen i min
m. m. motion.

(Ports.)

Vidare anförde:

Herr Isaksson: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
bär jag tillsammans med herr Johansson i Hallagården avgivit en
reservation med den hemställan, att andra kammaren med bifall till
motionen nr 31 ville besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det Kungl. Haj:t täcktes vidtaga lämpliga åtgärder mot kortspel
sraseriet. Ku förefaller det mig, att det är större utsikter, att
kammaren bifaller herr Olssons i Ramsta yrkande, och därför skall
jag be, herr talman, att få återtaga min hemställan och förena mig
med herr Olsson i hans yrkande.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta
att begära ordet, då detta ärende föreligger till behandling.
Jag tycker nämligen, att det går alltför långt med allt detta motionerande
om att förbjuda människor att företaga än det ena och
än det andra. Därför att det eventuellt ifinns en del personer, som
missbruka ett och annat rätt så oskyldigt nöje, så skall man genast
vara färdig med att på lagstiftningsväg vilja förbjuda alla dem,
som alls icke taga skada till sin själ och icke heller skada andras
själ med den sak det är fråga om.

Jag skäms verkligen icke för att för de ärade motionärerna tala
om, att jag mycket gärna tager mig en bridge, när jag har ledigt:
till det, och jag står verkligen på den ståndpunkten, att jag icke därför
anser mig vara en sämre människa. Då jag någon gång är i
tillfälle att vara hemma i mitt hem, så ha både jag och min åttaårige
pojke nöje av att få vara tillsammans och spela ett litet engelt
parti »mas» med varandra, och jag kan verkligen icke inse,
att detta är någonting så himmelsskriande, att det skall behöva här
i lag förbjudas.

Jag får verkligen vidare förklara, ätt den dag, de svenska
statsmakterna skulle förbjuda spel om penningar och penningars
värde, då kommer jag att* med berått mod helt enkelt bli lagbrytare.

Nej, vi böna akta oss litet för att jämnt och ständigt vilja kasta
ut barnet med badvattnet. Jag vill visst icke här förneka, att icke
kortspel i detta land på många håll missbrukas. Men det få vi väl
på upplysningens väg söka komma till rätta med.

Motionärerna påpeka nu här, att det finns de i detta land, som
kanske spela bort både gård och grund. Och därför, att det finns
några sådana undantagsfall, skall man lagstifta för 5 1/2 miljoner
människor. På sommaren, om man har ledigt en söndag och är ute
på landet, skall man enligt motionärernas uppfattning icke få sitta
t. ex. i ett lusthus och spela en enkel »priffe» eller »bondtolva»
eller dylikt. Tycka herrarne det är reson i att framställa anspråk

Lördagen den 5 april.

61 Nr 32.

på en dylik lagstiftning? Det finns en man, som gjort sig ganska Awkänd
och aktad för både den tid han levde i och för eftervärlden. randj av spel
Hans namn var Kant. Om jag icke är felunderrättad spelade han om penningar
ett parti kort en timme varje dag. Vilja verkligen herrarne påstå, »«■ m.
att Kant var en moraliskt fallen individ, därför att han spelade flor».;

kort? _ _ o

Här i Sverige ha vi verkligen ett så kallt och hårt klimat och
så ringa tillfälle till förströelse i allmänhet, att jag tycker icke att
vi i onödan skola ingripa och förbjuda människorna de få enkla
tillfällen till litet förströelse, som de ha.

Då jag vidare i likhet med utskottet tror, att lagstiftning här
är fullkomligt ineffektiv, hur man än vill ordna den, så ber jag
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan. Missbruk
får lov att bortarbetas på den allmänna upplysningens och övertygelsens
väg, men genom polisåtgärder och polisundersökningar o. d.
tror jag icke man kommer någon väg här.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Edberg: Herr talman, mina herrar! Det kan ju synas,
som om det vore nog så mycket sagt i denna fråga redan, men jag
kan dock icke underlåta att säga några ord, i anledning av att jag
är motionär i densamma.

Om man ser på utskottets motivering, så kan man ju säga. att
vi motionärer fått en mycket välvillig motivering, men så gör utskottet,
så att säga, en fullständig kullerbytta på slutet, som en föregående
ärad talare, herr Olsson i Ramsta, påpekade. Utskottet säger här:

»Det stegrade begäret att på lättvindigt sätt förtjäna penningar är en
kristidsföreteelse». Jag skall villigt erkänna, att det kan anses vara
en kristidsföreteelse. Men jag vet mycket väl, att långt, långt före
denna kristid spelades det kort i oändlighet t. ex. i Norrland vid industrianläggningar
o. s. v. Jag är viss därom och-jag vet fullkomligt
säkert, att arbetarna själva icke hellre önska, än att det bleve förbud
för kortspel på offentliga platser.

Jag känner till hemmansägare i Norrland, som spelat bort sina
hemman, värda flera tiotusentals kronor, och detta på några år. Och
jag har här ett tidningsurklipp, som också visar, huru det går till i
Skåne. Rubriken lyder: »Kortspelet driver folk från gård odh

grund». Ooh det heter: »En kortspelsepidemi grasserar i Färs härad
i Skåne, omtalas det i ortstidningen. Det berättas, att vid vanliga
danstillställningar personer spelat till sig tusentals kronor, och det
har inträffat, att lantbrukare förlorat hela hemman på kortspel. Andra
ha däremot förtjänat ett halvt hundratal tusenkronor».

Nu ha vi hört av den föregående ärade talaren, skolläraren Kristensson
att han har tagit sig före att öva sin åttaåriga pojke i kortspel,
och det kan ju så vara för den, som har lust att fortsätta med den upplysningsverksamheten.
Han nämnde också, att han brukade spela
''»bondtolva». Men jag har icke tänkt mig, ooh jag är fullt och fast

Nr 32. 62

Lördagen den 5 april.

A/ig åtgärder- övertygad om att icke keller herr Olsson i Ramsta har tänkt si**, att
rande av ”spel v* s^u^e £$ in på familjelivet eller förbjuda kortspel i hemmen. Jag
om penningar både tänkt mig, att vi skulle komma därhän att få kortspelet förbjudet
m. m. på platser, där det är alldeles fördärvbringande. Jag vet en industri(Forts.
) plats i vår socken, där det finns personer med 360 kronors månadslön,
som icke kunna försörja sin familj imer än några dagar i månaden.
Därefter måste fattigvården taga hand om familjen, och detta
på den grund att de spelat bort avlöningen.

Under sådana förhållanden förstår en och var, att man icke kan
stå till svars med att bär säga nej till ett försök att stifta en lag mot
detta kortspelsraseri. Jag förstår mycket väl, att det kan vara svårt
att få en lag, som är effektiv. Och att den icke kommer att efterlevas
i allt, förstår man ju också. Men säkert är, att en sådan här
lag skulle göra mycket gott.

Jag vet också, att det förekommer vid s. k. auktioner i Norrland,
att det bedrives kortspel och att spelare där spelat till sig icke bara
tusen kronor utan en god del av det andra tusentalet också. Och
detta förekommer i skogsbackarna litet var stans intill ajuktionsplatserna.
Och i järnvägsparkerna kan det förekomma, att det sitter
flera kortlag och bedriva sitt spel, och så kommer den ene pojken
efter den andre gående fram där och sällar sig till dem. Jag vet, att
det gått så långt, att skolpojkar stulit för att få pengar att spela
kort med.

Jag måste säga, att det är en mycket tråkig historia, och som
sagt önska arbetarna själva intet högre än att få till stånd något effektivt
botemedel i detta fall. Jag vågar påstå, att den arbetarrepresentant,
som säger nej till herr Olssons i Ramsta bär förevarande motion,
han gör sig skyldig till ett brott mot sina valmän.

Utskottet säger här: »I samband härmed har i motion nr 31 berörts
det obehag, som tågresande kunna bli utsatta för av medpassagerare,
sam idka kortspel. Erfarenheten ger vid handen, att så mången
gång kan vara händelsen. Häremot torde dock åtskilligt kunna
uträttas genom ett noggrannare iakttagande av järnvägstrafikstadgans
bestämmelse om den som stör ordning å tåg, och utskottet vill
erinra om att .järnvägsstyrelsen nyligen utfärdat order härom, särskilt
med hänsyn till ordningens störande i följd av kortspel bedrivet i anstötliga
former. Det torde vara skäl att avvakta verkningarna av
denna order, innan ytterligare åtgärder till stävjande av kortspel å
tåg böra ifrågakomma.»

Ja, jag har ett alldeles färskt exempel. När jag reste hit, satt
jag i en avdelning i en järnvägskupé, där det satt fyra damer. I den
andra avdelningen satt en herre, som vi kunna kalla herrn nr 1, och
så satt en dam längst in i hörnet. Herrn nr 1 gick ut ur kupén, och
det dröjde icke länge, innan han kom tillbaka och hade en annan herre
med sig, som vi kunna kalla herrn nr 2. Så började genast kortspel. De
spelade femkort om fem kronor spelet första spelet. Sedan de spelat
ett spel, föreslog, herrn nr 2, att de skulle öka på till 10-kronorsspel.
Ja. det beviljades. Om en stund kommer en tredje herre in, som
vi kunna kalla herrn nr 3. och då föreslog herrn nr 1, att de skulle

Lördagen den 5 april.

Ö3 Nr &£.

spela tjuguett. Ja, det gick väl för sig, och så hade vi spelet i full
gång. Damen i hörnet försökte flera gånger att gå ut ur kupén, men
genom att det blivit en hel massa medintresserade, så var det så trångt,
att hon helt enkelt icke slapp ut, utan var så gott som inburad, tills
det kom en dam från frälsningsarmén, som sålde »Stridsropet». Hon
var verkligen så pass tilltagsen, att hon frågade kortspelarna, om de
icke kunde maka åt sig. Detta gjorde de verkligen, och så passade
damen i hörnet på och smet ut. Det märkvärdiga var, att förut hade
en konduktör kommit in i kupen och sagt ifrån, att där fick icke spelas
kort om penningar. Men då gjorde de helt enkelt så, att de togo
bort pengarna och togo fram en tidning och placerade pengarna under
den.

Här ser man, hmrudana förhållandena kunna vara, även sedan
.järnvägsstyrelsen utfärdat sin nya order. Jag tror, att man därmed
kan bevisa, att järnvägsstyrelsens förordning icke kommer att hållas,
utan att kortspel sraseriet kommer att allt fortfarande florera på järnvägarna.
En och var av oss förstår, att det t. ex. för en religiös person
kan vara något vedervärdigt att tvingas åskåda dylikt. Och den
där damen, som satt i hörnet, var kanske en religiös person, och därför
försökte hon komma ifrån det, fastän hon icke kunde slippa ut.

Under sådana förhållanden anser jag, att det i alla fall skulle
vara alldeles på sin plats, om riksdagen här ginge med på vårt yrkande
om en utredning, om och på vad sätt man skulle kunna stävja kortspel
sraseriet. Jag får säga, att för min del är jag fullt ut av den
övertygelsen, att de allra flesta på landsbygden, våra arbetare och
våra jordbrukare, livligt önska, att vi skolla få en ändring bär till det
bättre.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Jag har verkligen
icke kunnat underlåta att begära ordet i det här ärendet,
därför att jag har en känsla av att den sak det här gäller är kanske
långt allvarligare ändå, än vad min partivän, herr Kristensson,
sökte gör den till. Jag har under de två senaste åren personligen
varit i tillfälle att konstatera, att detta kortspelsraseri speciellt ute
på landsbygden har tagit en alldeles förfärande omfattning. Här
man ser små pojkar i 12-, 13- och 14-års åldern sitta vid vägkanterna
med icke bara tiokronorssedlar utan hundrakronorssedlar på
en brädlapp, spelande vanligt hasardspel, då måste man säga sig,
att det kommit in i samhällslivet ett element, som det gäller att på
något sätt hålla tillbaka.

Jag är den förste att erkänna, att utvägen att förmedelst ett
generellt förbud åstadkomma en bättring i de nuvarande förhållandena
är naturligtvis orimlig. Det är orimligt att förbjuda kortspel,
därför att kortspel missbrukas. Den saken tror jag man kan vara
fullständigt på det klara med. Men å andra sidan förefaller det mig,
som om den paragraf vi ha i 18 kap. 14 § strafflagen är en kautschukparagraf,
som är ytterst svår att få tillämpad, och det förefaller
mig, som det väl ändå skulle finnas en möjlighet att genom en

Ang. åtgärder
till förhindrande
av apel
om penningar
in. m.
(Fort®.)

Nr 32. 64

Lördagen den 5 april.

Ang.'' åtgärder
till förhindrande
av spel
om. "penningar
ro. ro.
(Fort».)

revision av denna paragraf på något sätt åtminstone drabba vad
man med denna paragraf åsyftar att drabba eller dessa, som under en
eller annan maskerad form faktiskt hålla hus, där, som det heter i
paragrafen, äventyrliga spel bedrivas. Jag har själv varit i tillfälle
att konstatera, att sådant förekommer på åtskilliga håll, och
jag har också konstaterat, att man strängt taget står rådlös här,
därför att det sker under den formen, att vederbörande alltid kan
hänvisa till, att han bjudit hem till sig den krets, som bedriver
kortspelet, att de äro hans gäster och att det följaktligen icke är
fråga om hållande av hus. där äventyrliga spel bedrivas. Han kan
vidare hänvisa till, att han icke tagit någon bestämd avgift och att
han således icke håller hus där, utan det sker i den formen, att han
får en gratifikation av vederbörande spelare, när de lämna honom,
på det sättet att man trycker i hans hand en tiokrona eller något
annat. Jag menar, att det skulle väl ändå finnas en möjlighet att
åstadkomma en sådan förändring av denna paragraf, att den kunde
drabba vad den avser att drabba, nämligen dessa, som hålla kortspelshålor.

Jag tror för övrigt, att det är en alldeles felaktig uppfattning,
som man gjort sig skyldig till från motionärernas sida, när man
icke velat draga en bestämd gräns mellan två olika slags kortspel
i detta fall: å ena sidan det notoriska hasardspelet och å andra sidan
de spel, som man kanske skulle kunna kalla för inbelligensspel. Att
söka drabba de senare med något förbud anser jag fullständigt
meningslöst och också oklokt, under det att dessa vanliga hasardspel,
som icke hava någon annan karaktär än de spel, som bestå i
att kasta tärning, dylika spel förefaller det mig, som om man på
lagstiftningens väg skulle kunna komma åt.

Jag vill också säga, att det kanske icke är någon tillfällighet,
att detta kortspelsraseri dyker upp just i dessa tider. Vi hava upplevat
en sådan upplösning av all moral, vi ha sett den ekonomiska
korruptionen sträcka sig in på områden, där vi icke ha anat, att den
skulle finnas. \i hava sett, hur ruttenheten i ekonomiskt avseende
griper omkring sig i detta samhälle på ett förfärande sätt. Vi ha
sett,, hur den smittar allt och alla, och vi hava sett, att här hotar
faktiskt en katastrof för samhället, om det icke kommer en regenerationsprocess.
Jag ser också detta kortspelsraseri som ett litet fragment
av den allmänna spekulationslusten, detta begär att förvärva
egendom utan motsvarande arbete. Jag ser det ur denna synpunkt
såsom något högst förhatligt, när det tager sig uttryck i spel om
penningar och penningars värde.

Jag är den förste, som skulle vilja vara med om att utrota allt
kortspel om penningar eller penningars värde, därest det vore möjligt,
ty där det gäller penningar eller penningars värde, där bör
man icke .gynna .spekulation och spel på något sätt. Det är för mig
såsom socialist självklart, att allt dylikt förvärv av penningar måste
ur samhället utrotas., ty så länge det finns, tyder det på att heta
samhällsekonomien vilar på en uppruttnad grundval. Men å andra
sidan är det lika klart, att ett förbud mot kortsspel över huvud taget

65 Är :fc>.

Lördagen den 5 april.

J^.an tömma ifraga. Att söka hindra nå^on från att bodriva åtgärder
spol för sitt nöjos skull, utan att peniiin^ar eller penningars värde till förbind f.

r % jek®n’ j?, det är ju uppenbart, att det skulle vara menings- T^tennin^ilost_
att försöka sig på en lagstiftning i den riktningen. Personligen m. m. *
är jag ingen vän av kortspel i någon form, därför att jag finner det (Forts.)
vara ett tämligen meningslöst sätt att tillbringa sin'' tillvaro med
kortlappar. Men å andra sidan är ju detta ett slags socialt förströelsebehov,
som man ur denna synpunkt får taga hänsyn till.

, , ,i förefaller det mig, som om man genom en omändring av

aen kläm som herr Olsson i Ramsta har i sin motion skulle kunna
vara med om ett skrivelseförslag, nämligen om man formulerar
Klämmen pa det sättet, att man säger, att riksdagen i skrivelse till
Jiungl. Maj.-t anhåller om verkställande av utredning om, på
vad sätt och i vilken utsträckning spel om penningar eller penningars
värde kan förhindras, och att sedermera för riksdagen framlägges
det förslag, vartill utredningen giver anledning. Jag må
saga, att den omständigheten, att man ser stora svårigheter resa si"
för en lösning av frågan, den kan ju dock icke vara en bärande
anledning för andra kammaren att motsätta sig, att ett försök göres
till lagstiftning pa detta område. Skulle en sådan utredning giva
vid handen, att man ingenting kan åtgöra, kan ju saken icke hjälpas,
utan da far man väl tillgripa andra utvägar.

° uJa* får verkligen bekänna, att jag icke kan vara med om att
sa dar utan vidare avvisa en hemställan om att något skall göras,
och det ar därför, som jag tillåter mig att yrka bifall till klämmen
’ bassons i Ramsta motion med den förändring, som ja" här
tillåtit mig föreslå.

Med herr Eu "berg förenade sig herrar Hage och Källman.

Herr Moberger: Herr talman, mina herrar! Såsom de ärade
motionärerna hava erkänt, har utskottet lämnat en mycket välvillig
motivering i avseende å de motioner, som här behandlats, och det har
utskottet gjort, därför att utskottet likaväl som motionärerna erkanner,
att det är ett allvarligt missförhållande, som råder i och med
detta kortspel om penningar och penningars värde som i så. hög grad
förekommer. Men när herr Olsson i Ramsta säger, att vi vant
sa välvilliga, att det sedan icke finns den minsta hake kvar, varför
vi skulle yrka avslag, glömmer han, att det finns en mycket viktig
hake kvar, nämligen att enligt utskottets mening motionärerna icke
kunnat pavisa något medel, genom vilket man kan nå det mål, som
motionärerna eftersträva. Det är ju alldeles uppenbart, att om
motionärerna kunnat peka på några åtgärder, som sannolikt skulle
hava lett till ett effektivt eller åtminstone något så när effektivt
resultat, skulle utskottet med stort nöje hava varit med på motionerna
eller någon av dem.

„^ur svårt det i verkligheten är, att här draga upp någon linie,
det framgar av det, som herr Olsson i Ramsta sade, nämligen att

Andra lcammarens protokoll 1919. Nr 32 5

Nr 32. 66

Lördagen den 5 april.

rande av spel
om penningar
m. in.
(Forts.)

Ang. åtgärder }ierr Hamrin motionerat om höjd stämpelavgift på kortlekar i syfte
till för hind- _ härmed minska kortspelet, men att bevillningsutskottet förklarat,

att detta medel icke ledde till det åsyftade målet; från denna synpunkt
kunde man icke gå med på någon höjd stämpelavgift, utan
det skulle endast vara av statsfinansiella skäl. „

Nu har herr Olsson i Ramsta motionerat om viss utredning pa
anförda skäl, men herrarna torde observera, att han yrkat icke bifall
till sin motion, utan till klämmen i motionen. Yad vill han
med detta säga? Naturligtvis, att motiveringen kan han icke vidhålla;
de åtgärder, som han föreslår i motiveringen, äro olämpliga,
och dem kan man icke godtaga, utan han förordar blott klämmen.
Men då blir resultatet, att en skrivelse från riksdagen skulle blott
innehålla en naken kläm om att det bör vidtagas åtgärder mot spel
om penningar och penningars värde. Det synes mig vara uppenbart,
att en sådan skrivelse med ett naket yrkande är av föga värde Utskottet
har utgått ifrån att om det från riksdagens^ sida skall hemställas
om några åtgärder, så måste man peka på^ några linjer, efter
vilka utredningen skall ga, pa nagra positiva åtgärder, om vilka
man kan hoppas, att de skola leda till något resultat. Men när det
blir fråga om att svara på detta, som är det centrala och avgörande
i denna fråga, är det en oerhörd förvirring. Herr Olsson i Ramsta
har sitt yrkande. Herr Isaksson har varit enig med utskottet om
att herr Olssons i Ramsta motion är omöjlig, och han har varit med
om att avstyrka denna motion, men han har reserverat sig och tillstyrkt
herr "Edbergs motion. Nu har han gått ifrån herr Edbergs
motion och tillstyrkt klämmen i herr Olssons i Ramsta motion. Herr
Edberg tillstyrker icke sin egen motion, som reservationen går ut
på. utan herr Olssons i Ramsta kläm. Därom kunna^vi naturligtvis
vara ense, att det är högst önskvärt, att något kan astadkommas,
men när det skall sägas, vad som skall åstadkommas och på vad
sätt det skall skrivas, då råder en oerhörd förvirring. Den ena
säger det och den andra ett annat, men ingen kan påpeka något,
som verkligen effektivt kan leda till målet. Här har till exempel
nämnts, att man skulle förbjuda allt kortspel utomhus, men det är
naturligtvis alldeles omöjligt, att till exempel förhindra ett sällskap,
som har en pick-nick i gröngräset om sommaren, att spela litet kort.
om de ha lust till det. Här föreslås, att man skall förbjuda spel
om penningar eller penningars värde, men det är alldeles omöjligt
att utfärda ett förbud av denna allmänna art. Om man således icke kan
förbjuda kortspel i allmänhet, så måste man draga upp vissa linjer,
efter vilka ett sådant förbud kan tänkas, men det har icke kunnat
framställas något förslag i den vägen. Herr Olsson i Ramsta säger,
att det kan tänkas en förordning som bestämde, att Konungens befallningshavande
kunde träffa vissa åtgärder, som förhindrade kortspel
här och där. Det är mycket bekvämt att saga, att det kan
tänlcas, att Konungens befallningshavande kan vidtaga vissa åtgärder,
men att säga, vilka åtgärder, som skola vidtagas, det är därpå.

som frågan hänger. . . ,

Herr Olsson i Ramsta framhöll, att beväringsman spela kort,

Lördagen den 5 april.

67 Sr 32.

och sade, att inom kasernområdet finoro de icke spela. Vad gjorde
de då? Jo, de gingo ut i parken utom kasernområdet. Förbjuder
man dem att spela kort där, så gå de helt naturligt till något annat
ställe. Vilja de spela kort, så göra de det. De bereda sig alltid
utväg därtill. Herr Engberg talade om, att han sett pojkar spela
kort i ett landsvägsdike. Visst är det beklagligt, men vilja pojkarna
spela kort, så undrar jag, vem som kan hindra dem att göra det, om
de icke ständigt övervakas.

Herr Engberg gick på den linjen, att han egentligen ville hava
ett tillägg till § 14 i 18 kap. strafflagen om vådliga spel. Då vill
jag beträffande detta anmärka, att utskottet icke haft anledning att
tänka på någon sådan linie, därför att det föreligger icke här i
motionen något yrkande i fråga om hasardspel, utan om spel om penningar
eller penningars värde över huvud taget. Det hade vant
intressant, om herrarna tagit reda på motionernas innehåll. Det är
nämligen det material, som utskottet haft att arbeta med. Där är
det ofantligt litet, som kan tjäna utskottet till ledning vid ett omdöme
om vad som bör göras. Där är nedkastat helt på måfå några
rader, ungefär en trycksida i varje motion, att man skall göra det
och det, men det finns inga fasta linjer och konturer, utan de förslag,
som framställas, äro omöjliga att följa — så mycket tror jag,
att utskottet har konstaterat.

Nu har herr Olsson i Ramsta vädjat till mig som utskottets ordförande
och till kammaren att bifalla motionen för att första kammaren
skulle få tillfälle att göra det också. Jag får säga, att någon
egendomligare motivering för ett bifall till en motion har jag aldrig
hört. Det måtte val förhålla sig så, att denna kammare skall säga
sin mening om motionen, och sedan blir det första kammarens sak
att eventuellt saga sin mening. Men icke kunna vi bifalla motionerna
i denna kammare blott för att bereda första kammaren nöjet
att eventuellt också få bifalla dem, utan denna kammare får val såga
sin mening om saken.

Herr Olsson i Ramsta ville också använda bevillningsutskottet
som auktoritet i denna fråga, men vad är det för ett argument? Bevillningsutskottet
har icke behandlat dessa motioner. Det har således
icke tänkt sig in i dem. Hur skall då bevillningsutskottet kunna
åberopas som auktoritet för att denna kammare bör avslå en hemställan
av andra tillfälliga utskottet, som behandlat dessa motioner?
Pa en sådan motivering lär det väl ändå icke gå att vinna kammarens
bifall.

Jag tror för min del, att till dess det kan påvisas några verkliga
åtgärder, som kunna tänkas leda till målet, är det nödvändigt
att vädja till den allmänna moralen och den allmänna upplysningen.
Utskottet hänvisar till att arbetarorganisationerna, särskilt ungdomsorganisationerna,
försöka bedriva en upplysningsverksamhet, som är
värd allt stöd och all uppmuntran. Men kan man icke få den allmänna
folkmeningen att reagera, så att det på frivillighetens väg
går att få bort detta överdrivna kortspel, tror jag för min del, att
lagstiftningen står maktlös.

AngT åtgärder
till förhindrande
av spel
om penningar
m. m.
(Korts.!

Nr 82. 68

Lördagen den 5 april.

Ang. åtgärder
till förhindrande
av spel
om penningar
m. m.
(Forts.)

Jag skall vidare blott säga några ord angående kortspelet på
järnvägarna. Eftersom i herr Edbergs motion antydes, att kortspel
skulle förbjudas på järnvägarna, har utskottet hört järnvägsstyrelsen,
som avstyrkt, att något göres. Utskottet har icke avtryckt detta järnvägsstyrelsens
utlåtande; det förundrade sig herr Olsson i Ramsta
över, men det berodde på att utskottet ansåg, att detta utlåtande
egentligen låg ganska mycket på sidan om motionerna. Isynnerhet
som vi voro av samma uppfattning som järnvägsstyrelsen, tyckte
vi, att det var onödigt att belasta utskottsbetänkandet med detta
utlåtande och åsamka statsverket kostnader för tryckning av detsamma.
Vi hänvisa till den order, som järnvägsstyrelsen nyligen
utgivit, att konduktörerna skola se upp med kortspelet, och vi tyckte,
att det kunde vara skäl i att tillsvidare avvakta, om det blir något
resultat av detta. Jag skall också bo att få hänvisa till att Kung!.
Maj:t alldeles nyligen haft under behandling ett förslag om att utfärda
generellt förbud mot kortspel på järnvägarna, men att Kung!.
Maj:t avslagit denna hemställan. Då tyckte vi också, att så omedelbart
efteråt fanns det ingen anledning att taga upp denna sak, som
ju är en liten detalj av problemet.

Jag ber, herr talman, att på de skäl, som jag anfört, få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Fast: Jag skall icke upptaga kammarens tid'' med att
bemöta de temperamentsfulla inlägg, som gjorts i denna fråga. Särskilt
har herr Olsson i Ramsta hållit .ett sådant mycket temperamentsfullt
anförande, som slutade med ett yrkande om bifall till
klämmen i hans motion. Han har i detta sitt anförande mycket
skarpt vänt sig mot utskottets metod att behandla de ifrågavarande
motionerna, och han säger, att man icke tillräckligt har undersökt
möjligheterna för en ny lagstiftning på detta område. Jag kunde
här endast svara ungefär med samma mynt, att motionärerna icke
heller bemödat sig om att med hänsyn till den givna klämmen i motionerna
åtminstone påvisa en väg, som kunde vara framkomlig, då
man skall söka åstadkomma en sådan lagstiftning. Jag tror, att
denna kammare särskilt har anledning att fästa sig vid att man
icke enbart bör kasta ned motioner, vilkas behjärtansvärda syftemål
ingen vill bestrida, utan att också motionärerna försöka tränga
så mycket in i sitt ämne, att de åtminstone kunna påvisa de riktlinjer,
varefter en lagstiftning skall kunna gå, och sålunda påvisa
en framkomlig väg, som man skall kunna följa, om man skall gå in
för en ny lagstiftning.

Utskottets ordförande har i det väsentliga anfört de skäl, som
varit avgörande för utskottet, då vi avstyrkt dessa motioner, och
jag kan i det stora hela fullt ansluta mig till hans uttalandem Jag
tror, att om motionärerna verkligen en liten smula stannat inför
sitt eget yrkande, skulle de säkerligen ha kommit till insikt om att
man nu står inför att giva sig in på ett alldeles nytt område, att
lagstifta på och att ingen av dem med säkerhet kan påstå, att denna
lagstiftning kan leda till det resultat, som avsetts med deras yr -

Lördagen den 5 april.

6;i sr

kande i motionerna. Vi ha i utskottet icke ställt oss på den linje,
som herr Kristensson gjorde, nämligen att förhärliga kortspelet.
Tvärtom hava vi insett vådorna av detta spel med höga insatser,
som bedrives både här och var. Man skulle också kunna vända sig
emot motionärerna, då de särskilt på ett ställe begagna ett uttryck,
som antyder, att det är intensiteten i kortspelet, som de rikta sig
emot. ''Det är naturligtvis mycket svårt att säga, var gränsen skall
anses gå, när de på åtskilliga ställen tala om kortspelsraseriet. De
vånda sig sålunda icke mot kortspel i allmänhet, utan mot intensiteten
i kortspelet.

Sedan har man talat om bevillningsutskottets utlåtande angående
stämpelavgiften på spelkort. Jag anser för min del, att det
var naturligt, att då bevillningsutskottet behandlade frågan om
stämpelskatten, tänkte utskottet, att om det finnes någon framkomlig
^ väg, skall detta komma till synes i andra tillfälliga utskottets
utlåtande, då detta utskott behandlar denna fråga. Men jag förmodar,
att bevillningsutskottet icke haft anledning att taga "saklig
kännedom om dessa motioner och tränga in i dem.

Då man i en av motionerna kommer fram till yrkandet om förbud
mot. kortspel på järnvägsresor, tror jag, att man gått utanför
vad motionärerna avsett att motverka, nämligen kortspelsraseriet,
ty då har man kommit in på frågan om att lagstifta av pietetsskäl!
Da gör man det endast ur synpunkten att icke störa medresandes
bekvämlighet. Men det finnes så många andra saker, som också
störa medresandes lugn och ro och bekvämlighet, att skulle vi gå
in för en lagstiftning i sadant syfte, tror jag, att vi finge gå ganska
långt.

Här har sagts att det icke finnes tillräckligt med bestämmelser
rörande kortspel inom kaserner och militära etablissement. Jag vill
säga att här gälla så stränga bestämmelser ifråga om förbud" motspel
om penningar och penningars värde, att man knappast med en
lagstiftning skulle kuuua komma fram till strängare föreskrifter
än de, som finnas inom de militära iförläggningarna. Men detta
oaktat försiggår där kortspel, det känner var och en mycket väl till.
Detta visar, att man icke kan åstadkomma en lagstiftning, där det
icke finnes något verkligt underlag för densamma hus allmänheten,
och ,]ag tror, att kortspelsraseriet, som motionärerna behagat kalla
det är också i mycket hög grad en företeelse, som sammanhänger
med kristiden, vilken ju haft allt annat äu goda moraliska verkningar.
För att råda bot på detta, måste man lita sig till folkupplysningen,
man maste försöka att intressera arbetarna och deras
organisationer och att intressera varje människa, som vill sträva till
höjande av moralen här i landet, att göra sin insats i detta avseende^men
säkerligen är det icke möjligt att komma fram på lag*-stiftningens väg i denna riktning. Man har eu känsla av att det
icke lagstil tas för litet utan kanske till och med för mycket, men
vad som är angelägnare är. att man verkligen har det underlän
som dr nödvändigt, om man skall giva sig in på att lagstifta på
detta område, och jag tror. att man hör med förenade krafter söka

Ang. åtgärder
till förhindrande
av spel
om penni figur
m. m.
(Fort*.''!

Nr 32. 70

Lördagen den 5 april.

Ang. åtgärder
till förhindrande
av spel
om penningar
m. m.
(Forts.)

åstadkomma en sådan stämning hos allmänheten, att det blir möjligt
att komma fram till ett bättre resultat. Genom att giva sig in
på en ny lagstiftning på detta område vinner man säkerligen icke
det resultat, som man från motionärernas sida tänkt sig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bogren: Herr talman! Blott några ord.

Det torde icke vara tvivel om att i denna kammare liksom i
vidsträckta kretsar inom hela vårt land råder den uppfattningen,
att den fråga, som här vidrörts, är av yttersta vikt icke minst för
det uppväxande släktet. Kortspelet är ett samhällsont. ett moraliskt
ont, som liksom en kräftsjukdom griper omkring sig med oerhörd
hastighet, det är något, som till och med utskottet erkänner.
Men då är det synnerligen beklämmande att se, hurusom utskottet,
som erkänner detta ondas befintlighet och dess fruktansvärda utbredning,
står alldeles handfallet. Utskottets ärade ordförande pläderade
i ett mycket långt och väl utfört anförande, liksom också den
siste talaren, för omöjligheten av att göra något i detta avseende.
Yi skulle sålunda här i denna folkvalda kammare erkänna, att här
ha vi ett samhällsont av synnerligen nedslående natur, .men vi äro
maktlösa, vi kunna icke göra något emot det utom möjligen att påverka
folkmeningen.

Ja, mina herrar, då folkuppfostrarna själva lära sina barn att
spela kort, när de äro åtta år gamla, hur skall man då kunna påverka
folkmeningen? Jag vädjar till ordföranden i utskottet, som
själv är folkskoleinspektör: vem skall dana folkmeningen, när folkuppfostrarna
själva icke vilja gå den vägen? Det minsta Sveriges
folk kan fordra av sina folkskollärare och präster är val, att de äro
nyktra och åtminstone icke äro hasardspelare. Jag finner det mycket
nedslående, att utskottets ordförande, som själv är folkskoleinspektör,
icke kan finna någon framkomlig väg. Jag ber att få fästa
hans uppmärksamhet på en väg, som jag tror är framkomlig. Tillhåll
på ett vänligt sätt edra lärare, som ni har att inspektera, att
icke spela kort utan uppfylla folkskolestadgans .föreskrift att föregå
sina barn med exempel i gudsfruktan och sedlig vandel. Jag påstår,
att den, som spelar kort om penningar, föregår icke med exempel
i sedlig vandel. Jag anser det osedligt att spela om penningar,
och jag kan icke som herr Engberg definiera skillnaden på kortspel
och kortspel. Dessa intelligensspel förstår jag icke, men hasardspel
avskyr jag, och om det är notoriskt eller tillfälligt tycker jag
är lika illa.

Jag vill fästa utskottets uppmärksamhet på att det finnes nog
framkomliga vägar, om man vill marschera dem. Jag tror, att om
riksdagen enade sig om en skrivelse till Kungl. Maj:t, skulle nog
Kungl. Maj:t finna utvägar. Har icke Kungl. Maj:t utvägar att
tillhålla folkskoleöverstyrelsen och läroverksöverstyrelsen att se till
att lärarna åtminstone icke spela kort med sina barn? Därmed vore
ändå något vunnet. Vidare kunde väl Kungl. Maj :t föreskriva järn -

Lördagen den 5 april.

71 Nr 3:2.

vägsstyrelsen att icke blott slå upp plakat om förbud mot kortspel
utan också ålägga betjäningen att se till, att bestämmelserna efterlevas,
så att man slipper den vidriga synen av bortspelande sällskap
och till och med bortspelande riksdagsmän i järnvägsvagnarna. Här
är åtskilligt att göra. Varför kan icke Kungl. Maj:t befalla de
militära uppfostrarna, de som hava våra värnpliktige om hand, att
helt och ''hållet förbjuda kortspel i kaserner och å lägerplatser? Men
då få naturligtvis icke officerarna själva spela kort om pengar, och
detta vore kanske för deras ekonomi synnerligen välgörande. Deras
svärfäder skulle då icke nödgas lägga ut så stora summor för dem,
som nu ej sällan är fallet.

Herr talman! Att här finnas framkomliga vägar, är säkert,
blott man vill beträda dem. Jag anser det vara ett fattigdomsbevis,
om denna kammare skulle följa utskottet i dess klagolåt, att
här finnes icke något att göra utom att vi skola söka påverka'' folkmeningen.

För att icke trötta herrarna med att svara på en hel del, som
här blivit anfört, vill jag blott fästa uppmärksamheten på ett anförande,
som hållits från talarstolen av herr Kristensson. Jag hemställer,
om icke detta anförande var av den beskaffenhet, att man
finner, att här måste genast göras något. Jag tror, att det var ett
mycket gott argument för herr Olssons i Ramsta motion, till vilken
i dess helhet jag ber att få yrka bifall med den ändring i klämmen,
som föreslagits av herr Engberg.

Häruti instämde herr Månsson i Backa.

Herr Olsson i Ramsta: Jag skall icke förlänga debatten.
Jag vill endast, med återtagande av mitt föregående yrkande, be
att få yrka bifall till det av herr Engberg framställda förslaget.

Herr Isaksson: Jag ber att få återtaga mitt föregående

yrkande och instämma med herr Olsson i Ramsta.

Herr Moberg er: Herr talman, mina herrar! Blott några

få ord till svar på herr Bogrens anförande.

Vad var det för vägar, som herr Bogren ansåg framkomliga?
Folkskoleinspektörerna skulle lägga sig i folkskollärarnas privata
liv och bestämma, huruvida de få spela kort i familjelivet eller icke.
Jag tror, att de folkskoleinspektörer, som fatta sin uppgift på det
sättet, att de skola så att säga vara folkskollärarnas lärare, hur
dessa skola sköta sig i privatlivet, de få snart nog sluta med sin
verksamhet.

Han framhöll vidare, att alla militärer, officerare och deras
vederlikar, skola upphöra att spela kort, och han framhöll, att folkskoleöverstyrelsen
och läroverksöverstyrelsen skola utfärda cirkulär,
att respektive läraregrupper icke få spela kort.

Ang. åtgärder
till förhindrande
av spel
om penningar
m. m.
(Forte.)

Nr 32. 72

Lördagen den 5 april.

Ang. åtgärder
till förhindrande
av spel
om penningar
in. m.
(Forte.)

Jag undrar, mina herrar, om detta är framkomliga vägar. Enligt
min mening är det icke framkomliga vägar.

Herr Bogren slutade med att yrka bifall till herr Olssons i
Ramsta motion, således icke bara klämmen utan motionen i dess
helhet. Ja, vad är det då, herr Olsson i Ramsta säger i motionens
motivering? Jo, att allt kortspel utomhus skall förbjudas, allt spel
om pengar och pengars värde skall förbjudas vid vite. Man skall
således bestämma, att allt spel i palats och kojor, som sker med den
allra minsta insats, skall vara belagt med vite i strafflagen. Han
föreslår, att alla skuldförbindelser, som tillkommit på grund av
spel, skola förklaras värdelösa och icke kunna utkrävas, så att, om
en revers har gått genom 10 händer, skall den vara värdelös i den
tionde handen, om det kan uppdagas, att det ursprungligen varit en
spelrevers. Det är de åtgärder, som herr Olsson i Ramsta föreslår
i sin motion, och vilka åtgärder nu herr Bogren rekommenderar.

Mina herrar, visar icke varje anförande, som här ''hålles till
förmån för motionerna, att förvirringen är oerhörd, och att det icke
finns någon, som kan visa en framkomlig väg? Är det då icke
bättre att besinna sig och bida, om någon verkligen kan visa någonting,
som icke bara är kvacksalveri utan en verklig och effektiv åtgärd,
och då gå fram med klara linjer till Kungl. Maj:t, men att gå
fram till Kungl. Maj:t på de linjer, som här föreslagits, kan jag för
min del icke anse kunna leda till något gott resultat.

Herr talman, jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Bogren: Herr talman! Jag skall be att få ändra mitt
förra yrkande till ett yrkande om bifall till herr Engbergs förslag,
och jag ansluter mig sålunda till detta.

Herr Olsson i Ramsta: Jag vill endast säga ett par ord,
herr talman.

Nu har utskottets ärade ordförande sagt, att vi icke kunnat påvisa
en enda framkomlig väg. Det är val ändock bra märkvärdigt
att fordra av en motionär, att han skall kunna framlägga ett fullt
färdigt förslag att antagas. Yi ha visat, att på lagstiftningens
väg kan något ske. Då kan man väl icke fordra av en enskild motionär,
att han skall utforma ett lagförslag och framlägga det för
riksdagen. Det blir en blivande utrednings sak att åstadkomma
detta. Detta var det enda, jag ville anföra gent emot utskottets
ordförande.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag vill med anled ning

av vad som förekommit allenast tillägga ett par ord. Jag
undrar, vart det skulle leda, om riksdagens andra kammare nu
skulle vara med om att på lagstiftningens väg försöka motarbeta
kortspelsväsendet. Herr Bogren drog upp grundlinjerna. Det skulle
ske genom polis- och andra övervakande myndigheter, som stående

Lördagen den 5 april.

78 Sr 32.

till statens förfogande skulle ingripa på det privata livets områden,

Jag för .min del har alltid reagerat emot att vissa grupper verkli- ranJ, av ^
gen skulle ha moralisk rätt att för det de ha en viss åsikt med po- om penningar
lisens och lagarnas hjälp tränga in på sådana områden, då det finns m- m lika

stora grupper, som icke anse, att man härmed verkligen gör (Vorts.)

något moraliskt orätt. Jag vill fästa herr Bogrens uppmärksamhet
på att jag icke ett ögonblick tagit i försvar vare sig de missbruk,
som nu beträffande kortspelet kunna råda, ej heller hasardspelet.

Men det är icke fråga om den saken, utan här har man tagit allt
kortspel över en bank, och det är detta jag reagerar emot. Jag anser
nämligen, att det finns oskyldiga kortspelare och att man därför
icke skall försöka påstå, att de äro moraliskt ruttna och osedliga
individer — såsom uttrycken här fällts — för att de taga ett
parti kort.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till det av herr Engberg under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes,
blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Engberg under
överläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 79 ja, imen 93 nej, vadan kammaren bifallit
det av herr Engberg under överläggningen framställda yrkandet.

Beslutet skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen, genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 17.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra . ,

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i fråga om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående lagstiftning, avseende att bereda under offentlig
skogsägare tillfälle att ställa skogsfastighet under offentlig myndig- myndighets
hets kontroll. '' " kontroll.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott remitterad motion, nr 286, hade herr Lindman hemställt, att
riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Nr 32 74

Lördagen den 5 april.

A.n<J\ täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för utredning och förslag röS
Ställande18 ^a^>’ som innebure, att skogsägare måtte beredas tillfälle att

under offentlig ställa skogsfastighet under kontroll av offentlig myndighet och därvid,
myndighets med skyldighet att följa nämnda myndighet fastställd avverkningskontroll.
plan, åtnjuta förmånen av samma myndighets kontroll avseende
(Forts.) främst bevarande och höjande av fastighetens skogskapital.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lindman: Ja, herr talman, jag måste begära ordet för
att uttala några ord med anledning av det betänkande, som här föreligger,
uti vilket utskottet avstyrkt en motion, som jag tillåtit mig
lägga fram.

Om man tittar på hela det störa problem, som heter »vård och
skydd åt Sveriges skogar», är det klart, att det för oss alla är ett problem
av alldeles oerhörd vikt och betydelse, och det finnes icke någon
i denna kammare, som icke gärna skulle vara med om att skriva under
den vikt och betydelse, som ligger uti ett skydd åt skogarna. Då
jag i denna motion tagit fram en liten del av det stora problemet för
att söka belysa och påvisa vad man på ett visst område skulle kunna
verka i den rätta riktningen, har jag därmed trott mig göra något,
som skulle vara till gagn för det störa hela, nämligen skogarnas
skydd. Utskottet har emellertid funnit sig icke kunna tillstyrka denna
motion.

Jag ber emellertid, herr talman, att få till dem av kammarens
ledamöter, som äro här närvarande och vilja höra på vad jag har
att säga, lämna en upplysning om att vad denna motion innebär är
i grund och botten icke annat, än att en skogsägare skall kunna vara
berättigad att beträffande sin egen skog föreskriva, att den skall skötas
under uthålligt bruk för all framtid. Det är sålunda icke något,
som har med äganderätten att göra, icke något intrång på andra människors
rätt utan helt enkelt bara detta, att den skog, som en ägare
själv har, skall kunna få skydd för framtiden. Herrarna må tänka
sig, huru ofantligt många skogsägare dock finnas i dessa skogsskövlingarnas
och skogsraseriets tider, som med största pietet vårda sin
skog, sköta, skydda och akta den såsom sin ögonsten —• kan man
säga, men det finns icke någon möjlighet för dessa människor att
kunna föreskriva ett framtida skydd för skogen utan den dag, de gå
att lägga sina ögon tillsammans, riskera de, att skogen vandrar all
världens väg och följer dem så att säga i graven. Ett långt livs vård
av skogen är därmed fullständigt bortkastad. Det finns ingen möjlighet
för honom att i nu gällande lagstiftning skapa ett skydd.

Jag vill säga herrarna, att när jag framlade denna motion var det
icke något hugskott, som kom över mig ett tu tre, utan en tanke, som
funnits hos mig i många år och funnits hos andra personer före mig.
Det var en mycket aktad ledamot av riksdagens första kammare och

Lördagen den 5 april.

75 >r 82.

myndighet*

kontroll.

(Forts..

ordförande i statsutskottet, som var den förste, som för mig för många ^ -g.

år sedan påvisade betydelsen av detta ■ lian var själv skogsägare ställande

och han sade, att »om det funnes någon möjlighet för mig att beträi- under offentlig
fande den skog, jag har, sätta den i sådant skydd för framtiden,
skulle jag göra det, men det finns ingen».

När man sedan studerar vad utskottet kommit med, finna vi, att
utskottet först har några principiella uttalanden om nyttan av skydd
och vård av skogen, som ju naturligt och tillbörligt är. Men sedan
kommer utskottet med sitt skäl och säger, att här är icke något att
gorå för närvarande. Det är en skogslagstiftningskommitté, som tillsattes
redan 1911, ock som alldeles nyss avlämnat sitt betänkande, och
när Kungl. Maj :t skall behandla detta, kommer Kungl. Maj :t väl, om
så befinnes lämpligt att eventuellt taga någon hänsyn till denna sak.

Mot detta uttalande av utskottet skulle jag vilja framhålla, att utskottet
har självt haft tillgång till detta kommittébetänkande — det
kom i våra händer för några veckor sedan -— och vi veta vad det
innehåller, och det är mina herrar saker, som icke ha det ringaste med
det nu av mig föreslagna att gorå. I detta skogslagstiftningskommitténs
betänkande ha vi egentligen bara en utveckling av de nu
gällande lagarna, Jag menar de lagar, som gälla för landet i dess
helhet, och talar icke om undantagslagarna för Gottland och Oland
och vissa delar av Norrland. Denna lagstiftning innehåller, att man
skall såsom nu skapa återväxt på marken efter avverkningen och så
kommer det nya, som motsvarar det, som innehålles i de tillfälligt nu
gällande lagarna. Jag menar de lagar, som gälla för landet i dess
nämligen så här: »Sluten ungskog och sådan ungskog, som kan bli
sluten, far icke avverkas, förrän träden kommit i fröbarhet.» Det är
sålunda en återväxtlag och eu ungskogsskyddslag. som ligger i detta,
men vad jag syftar till, är någonting helt annat. Jag menar, att en
ägare till'' en skog skall, även om det är en gammal skog, kunna få
denna skog skyddad, så att den kvantitet, den kubikmassa, som växer
på denna mark, aldrig skall förminskas. Det är sålunda något helt
annat, än vad kommittén har kommit med.

Sedan säger utskottet något, som jag verkligen finner rätt
egendomligt, nämligen att den föreslagna åtgärden i praktiken
skulle bliva betydelselös, därför, att den skulle ju icke träffa sådana
skogsägare, som i exploateringssyfte driva handel med skogsfastigheter,
och den skulle därför icke bliva ett effektivt skydd mot otillbörlig
skövling. Nej, det är ju alldeles klart, att det skulle den
icke bliva annat än i den mån, om verkligen sådana skogsägare, som
jag talade om, funnes, ty deras fastigheter voro ju i varje fall undandragna
skövling, och det är just ett av de syften, som jag haft
med detta, att man skulle på detta sätt kunna få en egendom satt
under statens kontroll, så att den icke någonsin skulle komma i händerna
på en skogsskövlare, men det är ju icke meningen, att härigenom
varje egendom skulle kunna hindras från skövling, utan endast
de egendomar, som det här kan vara fråga om. Jag (förstår
därför icke, hur utskottet har kunnat komma in på detta, ty något
sådant har jag naturligtvis aldrig tänkt.

.Nr 32. 76

Lördagen den 5 april.

A.n''i\ Nu skulle man emot detta förslag kunna gorå en verklig in vändning,

och det är, att det lomme kanske icke till någon stor
under offentlig praktisk användning. Det är ju möjligt, att så skulle vara förhålmyndighets
landet, och utskottet har påpekat detta, då utskottet på ett ställe
kontroll, säger, att man kan hava berättigade tvivelsmål i fråga om detta försoffa-)
slags praktiska betydelse. Emot detta skulle jag vilja säga, att det
är en supposition, som utskottet gör, och som jag naturligtvis också
kan hava mina tvivelsmål om, men utskottet vet ingenting om den
saken, och det är alls icke liggande utanför möjligheternas gränser,
att denna tanke skulle kunna slå igenom, så att den ene skogsägaren
efter den andre skulle saga, att hellre än att allt detta, som
jag sparat och vardat, skall förfaras, sätter jag skogen helt resolut
under denna lags skydd.. Även om det icke skulle bliva fallet i så
ofantligt stor utsträckning, skulle redan detta, att sådana skogar
lunnos, kanske spridda på ett och annat ställe i landet, verka med
exemplets makt, alldeles så som på jordbruksområdet försöksgårdarna
verka, så att andra kunna få se på dem och taga exempel av
dem. Det är således icke enligt min mening något tillräckligt skäl
för att avstyrka detta förslag bara därför att man icke tror, att
det skulle fa någon större omfattning, ty även om det finge mindre
omfattning, ja, en ganska liten omfattning, om det kunde rädda
några tiotusental hektar och bevara dem, skulle lagstiftningen icke
hava förfelat sitt ändamål, utan den skulle därvid hava fyllt det.

Utskottet har, mina herrar, i denna fråga vänt sig till Kung),
domänstyrelsen för att inhämta domänstyrelsens mening om saken,
och domänstyrelsen har utlåtit sig på följande sätt — jag skall endast
läsa upp fyra rader, de första i domänstyrelsens utlåtande:

»Domänstyrelsen får till en början uttala sin fulla anslutning
till den tanke, som legat till. grund för motionen, och sålunda på det
livligaste tillstyrka en lagstiftning i angiven riktning såsom ägande
en mycket stor betydelse ur nationalekonomisk synpunkt.»

Detta .är sålunda de ord, med vilka den mest sakkunniga myndigheten
på detta område yttrat sig angående motionen. Det är det
svar, som utskottet har fått på sin förfrågan, vad denna sakkunniga
myndighet anser om motionen. Det är in amplissima forma ett
uttryck så kraftigt, som det överhuvudtaget kan vara, att ©n dylik
åtgärd bör komma till stånd och har stor betydelse, men likafullt
slutar utskottet, efter att hava datt detta pa dess egen begäran avgivna
.utlåtande, med att hemställa, att motionen icke skall föranleda
till någon åtgärd!

i Om man, mina herrar, har ett hjärta i bröstet för den svenska
suogen — och det tror jag, vi alla hava, ty en av de allra viktigaste
faktorerna för hela Sveriges ekonomiska liv, hela vår möjlighet
att kunna fortsätta en dräglig ekonomisk tillvaro, är i alla fall
bevarandet av skogen — så får man icke låta något ögonblick gå
sig förbi, utan att vakta över att skapa möjlighet för att sköta och
bevara den svenska skogen. Det är i denna tanke, med det syftet,
.lag framställt.min motion, och därför hade jag också hoppats, sedan
det kraftiga tillstyrkandet från domänstyrelsen kommit, att utskot -

Lördagen deu 5 april.

77 Nr

tet skulle kunna vara med om, vad jag begärt, nämligen en skri- ,^tigheU

velse till Kungl. Maj .t. _ ställavde

Oaktat jag bär står alldeles ensam, på det sättet nämligen, att under offentlig
ingen medlem av utskottet ansett sig ens vilja upptaga, vad jag be- myndighets
gär, i form av en reservation, så tillåter jag mig dock, herr tal- konlroUman,
att göra ett yrkande, nämligen om bifall till vad jag i min (iorte-)

motion begär.

Herr Mo b er ger: Herr talman! Det är icke fråga cam an nat,

än att det allmänna syftet med herr Lindmans motion är synnerligen
behjärtansvärt." Det är, som herr Lindman framhållit, säkerligen
ingen i denna kammare som icke gärna skulle se, att med
den svenska skogen hushållades på ett nationalekonomiskt riktigt
sätt. Att utskottet icke dess mindre gått på avslag å motionen, beror
på två skäl. För det första hänvisa vi till att skogslagstiftningskommittén
nyligen har utarbetat ett betänkande angående vården
av enskilda skogar, och vi anse det kunde vara skäl i att avvakta
vad statsmakterna kunna fatta för beslut i fråga om vården
av enskilda skogar, innan man bryter ut denna detalj, som herr
Lindman gör. Herr Lindman refererar vad skogslagstiftningskommittén
har föreslagit och säger, att det icke har med den saken att
göra. Men jag anser, att det har visst med saken att göra. Myndigheterna
skola ju yttra sig och Kungl. Maj:t framlägga sitt förslag
samt riksdagen fatta sina beslut, vilka icke alls behöva sammanfalla
med skogslagstiftningskommitténs förslag, ty man kan
mycket väl tänka sig, att riksdagen kan gå längre än kommittén.
När således resultatet av allt detta arbete föreligger, kan det vara
tid att överväga huruvida något extra bör göras i den riktning, som
herr Lindman föreslagit.

Men oavsett detta anser utskottet för sin del, att något praktiskt
resultat näppeligen står att vinna på den väg, som herr Lindman
föreslagit. Ty vad innebär motionen? Jo, att en skogsägare
för evärdliga tider framåt skulle för sig och kommande ägare avstå
från den fulla dispositionsrätten över skogen. Han säger i sin motion,
att det skulle vara för all framtid, att skogens ägare skulle
uppgöra en avverkningsplan, som skulle fastställas av officiella
myndigheter. Skogens ägare skulle visserligen själv sköta skogen,
men han skulle årligen avgiva rapporter om hur den skötes, hur
mycket som avverkas under året o. s. v. Denna plan skulle sedan
kunna revideras, men visar det sig vid avverkningstidens slut, att
för mycket skog avverkats, ja, då kan lian bli utsatt för påföljder
därför, och naturligtvis om det visar sig, att han trotsar lagar och
förordningar, skulle han bli dömd till böter eller det skulle bliva
straffpåföljder i en eller annan riktning. Vidare skulle det gå så
långt, att ett skogskomplex, som är ställt under offentlig kontroll,
icke skulle få delas utan vederbörligt tillstånd. Jag undrar för min
del, om verkligen skogsägare, även om de själva vilja sköta skogen
väl, kunna tänkas vilja belasta sin egendom med ett dylikt servitut,

Nr 32. 78

Lördagen den 5 april.

Ang. i synnerhet om det skulle gå så, att den blivande lagstiftningen om
''^ställande18 enskilda skogar skulle bliva sådan, att det icke bleve lätt att oekounder
offentlig nomiskt utnyttja skogen. Utskottet har för sin del ansett, att det
myndighets icke kan tänkas, att en sådan lag kan få praktisk effekt, och då
kontroll. tjänar det icke mycket till att skriva till Kungl. Maj:t och begära
(Fort*.) ett lagkomplex i den riktningen.

Herr Lindman ansåg, att det icke hade med saken att gorå’, det
vi säga, att sådana som köpa skogsegendomar i exploateringssyfte
naturligtvis icke skola gå med på det här. Jo, det har naturligtvis
med saken att göra, att alla dessa undandraga sig och naturligtvis
icke komma att begagna sig av detta. Det är naturligtvis sakens
sammanhang. Det är heller icke troligt, att några andra skogsägare
göra det. Då således jag för min del icke kan finna, att det
är något praktiskt att vinna med saken, vet jag icke, varför man
skall skriva till Kungl. Maj:t. Herr Lindman nämnde, att domänstyrelsen
tillstyrkt saken och att utskottet icke borde gå emot domänstyrelsen.
Ja, men vi få naturligtvis, därför att de tillfälliga
utskotten i så vidsträckt grad höra ämbetsverken, icke fatta ställningen
så, att vi skola taga allt vad de sakkunniga myndigheterna
föreslå, utan vi måste förbehålla oss prövningsrätt, så att vi icke
bara låta myndigheterna bestämma, hur det skall lagstiftas. Utskottet
måste gå till eu självständig prövning av de handlingar, som
föreligga, och utskottet har icke kunnat se, att domänstyrelsen anfört
något utöver vad herr Lindman anfört, och det är anledningen
till att vi avstyrkt motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Gent emot det senaste ytt randet

vill jag blott framhålla det, att det går icke an, att vi här
få den föreställningen, att det jag motionerat om på något sätt
kommer att inkräkta på vad skogslagstiftningskommittén kommit
med.

Skogslagstiftningskommittén har nu efter sju års arbete avlämnat
sitt betänkande, och det är icke sannolikt, att Kungl. Maj:ts
förslag kommer att gå väsentligt mycket ifrån, vad kommittén föreslagit.
Det är en lag, soan skall gälla för skötseln av alla Sveriges
enskilda skogar, och det är, som jag närande, en återväxtlag och en
lag, som skyddar ungskogen. Det jag talar för är en lag, som dessutom
skulle gälla för den fastighet, där ägaren själv vill frivilligt
sätta sin skog under uthålligt bruk. Det är sålunda en fullkomligt
frivillig åtgärd av honom, att han går till vederbörande och säger:
»Jag vill, att denna skog sättes under skydd för framtiden.» Och
ingen blir lidande på detta. Hans efterkommande kanske, om de
nämligen vilja skövla skogen. Men om de vilja för framtiden taga
vård om skogen och taga största möjliga avkastning ur densamma,
bliva de icke lidande. Vill någon helt enkelt ta och skövla bort
hela skogen, så kanske han genom att ha den fri skulle kunna skaffa
sig en större summa pengar på en gång. Men detta vore icke
lyckligt för landet, och det vore icke heller lyckligt för honom själv.

Lördagen den 5 april.

79 Sr 32

kontroll.

(Forts.)

Alltså förstår jag rent ut sagt icke, varför icke utskottet skulle •^ ^

kunna vara med om att, när nu skogslagstiftningskommitténs be- 3%%^
tänkande om skötseln och vården av enskilda skogar ligger före, låta under offentlig
även detta enkla skrivelseförslag följa med till Kungl. Haj:t. Det myndighets
kan ju hända, att Kungl. Maj:t med sin stora möjlighet att få dylika
saker utredda snulle kunna passa in detta i det kommittébetänkande,
som Kungl. Maj:t nu skall gå att bearbeta. Men om
man följer vad utskottet här föreslagit, ligger ju däri tydligt och
klart uttalat, att andra kammaren för sin del anser, att detta är
någonting, som är dödfött, någonting, som ingenting tjänar till och
icke kan få någon praktisk betydelse, varför det icke lönar sig att
besvära Kungl. Maj:t med att lägga detta Ulla skrivelseförslag tillsammans
med det stora betänkande, som kommittén efter sju års
arbete kommit fram med.

Jag har icke menat — det vill jag säga till ordföranden i detta
utskott — jag har visst icke menat, att utskottet eller någon annan
helt blint skall följa vad som från sakkunniga myndigheter uttalas.

Men jag tillåter mig säga, och jag kan icke annat än vidhålla detta,
att när man inhämtar ett utlåtande från en myndighet — i detta
fall domänstyrelsen — och får det svar, som här bland annat gives:

»förslaget äger en mycket stor betydelse ur nationalekonomisk synpunkt»,
så synes det ganska egendomligt, att utskottet med en
mycket knapphändig motivering säger, att det saknar betydelse.

Jag skall visst icke bedja kammaren om att bifalla denna motion;
jag skall med jämnmod taga, att den avslår densamma. Men
uppriktigt sagt, herr talman, begriper jag icke, varför kammaren
skulle avslå den. Det finnes efter min mening icke något skal,
varför icke detta skrivelseförslag skulle kunna få gå fram till
Kungl. Maj:t.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den senare
propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering likväl
begärdes av herr Moberger, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å andra tillfälliga
utskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 6, bifaller
den i ämnet väckta motionen, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Yinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Nr 82. 80

Lördagen den 5 april.

Ang- Omröstningen utföll med 86 ja mot 62 nej; och hade kammaren

9 osande 3 a^sa med avslag å utskottets hemställan bifallit den i ämnet väakunder
offentlig ta motionen.

mhontroU.S Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom ut(Forts.
) drag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 18.

_ Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 7, i fråga om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående viss ändring i entreprenadsystemet blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 19.

Slutligen föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 8, angående uppflyttning av yrkesinspektionens befattningshavare
i högre klass i resereglemente^

Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle, jämlikt §
63, riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 20.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Magnusson i Skövde, nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 247, med (förslag till lag om arbetstidens begränsning; herr

Karlsson i Sandviken, nr 402, i anledning av samma proposition; herr

Norman m. fl., nr 403 och nr 404, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 355, angående anslag till lantmäteriväsendet
m. m.;

herrar Bökelund och Pettersson i Södertälje, nr 405, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 372, angående dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter; samt

herr Thore, nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 225, med förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
och dyrtidshjällp åt befattningshavare i statens tjänst
m. m.

Nämnda motioner bordlädes på begäran.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

Lördagen deu 5 april.

81 Nr 32.

nr 6 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet; nr

6 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1919 sjätte huvudtitel innefattande anslagen till civildepartementet; nr

8 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet; nr

8 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstateas
för år 1919 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
och propositionen om tilläggsstat för år 1919 under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar angående tekniska elementarskolan och
tekniska gymnasiet i Örebro jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående uteslutande
av vissa bestämmelser i avtal den 12 mars 1917 mellan
kronan och Stockholms stad angående mark i Djurgårdsstaden och
vid Kaknäs;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i dispositionen av det vid 1914 års senare riksdag beviljade
anslag för stärkande av det fasta kustförsvaret;

nr 48, i anledning av väckt motion om tillerkännande av det
till 1918 års krigs tidst illägg hörande s. k. grundbeloppet åt alla
vid marinen anställda underofficerskorpraler;

nr 49, i anledning av militieombudsmannens framställning angående
höjning för år 1919 av ersättning, som utgår jämlikt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 50, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
bestämmelser i syfte att ersättningar i anledning av kroppsskada,
uppkommen under militärtjänstgöring, må utgå med enahanda belopp,
oberoende av tiden för skadans tillkomst;

nr 51, i anledning av väckta motioner angående dispositionen
av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa och Jämtlands
roteringskassa;

nr 52, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förändrad användning av de kungliga slotten;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkande
av det ordinarie anslaget till institutet och förskolan för
blinda å Tomteboda m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist i 1918 års räkenskaper för södra K. F. U. K:s husmodersskola
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande av brist i staten för förskolan för blinda i Växjö m. m.;
Andra kammarens protokoll 1919. Nr 82 G

Mr 82. 82

Lördagen den 5 april.

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkande
av det ordinarie reservationsanslaget till hantverksslrolan
i Kristinehamn för blinda;

nr 57, i anledning av Kungl. Mäj:ts proposition angående
täckande av brist i staten för den med drottning Sofias stiftelse förenade
vårdanstalten m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande av brist i gymnastiska centralinstitutets räkenskaper m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av byggnader för en vårdanstalt i Lund, avsedd för blinda
med komplicerat lyte;

nr 60, i anledning av KuiW. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till avlönande av lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier
intagna barn i skolåldern m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa inredningsarbeten inom zoologiska institutionen vid universitetet
i Lund;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt husmoderskölor;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av tomt för nybyggnad åt hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts dels under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat
för år 1919, dels ock i särskild proposition gjorda framställningar
angående anslag till kammarrätten m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter skrädderiarbetaren
Fredrik Albert Appelkvist från Uppsala m, fl.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter förre hökerihandlaren
Greorg Lundqvist från Malmö;

nr 67, i anledning av väckt motion om beredande av fast anställning
eller vissa med sådan anställning förbundna förmåner åt
personer, som stadigvarande syssla med städning och rengöring hos
statsmyndigheter; och

nr 68, i anledning av väckt motion om beredande av fast anställning
m. m. åt vissa skrivbiträden i domsagornas kansli, eventuellt
även hos häradsskrivare och landsfiskaler.

bankoutskottets utlåtarden:

nr 36, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ändrade bestämmelser
rörande vården om sparbankernas angelägenheter och förvaltning; nr

37, i anledning av väckt motion med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 § i lagen angående sparbanker; och

nr 38, i anledning av väckt motion om tillägg till 1 § i 1911
års banklag;

Lördagen den 5 april.

bil

första lagutskottets memorial. n:r 18, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 14 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om visst undantag från tillämpningen av 21 § lagen den 16
oktober 1914 om tillsyn å fartyg ävensom en i ämnet väckt motion;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
åstadkommande av samarbete mellan präster och lekmän i det kyrkliga
arbetet; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10,
om skrivelse till Ivungl. Maj:t i fråga om revision i visst syfte av
gällande författningar angående under landsting stående sjukvårdsanstalter.

§ 22.

J usterades protokollsutdrag.

§ 23.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Magnusson i Skövde under 3 dagar fr. o. in. den 6 april,

,» Molin i Lombäcksmark »8» »»»»10» och

» Bergman » 10 » » » » » 7 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.3 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 32. 84

Tisdagen den 8 april.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 1 och dén 2 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att amiral A. Lindman på grund av sjukdom (influensa epidemi.)
är oförmögen att tills vidare bevista riksdagens sammanträden intygas
härmed

Stockholm den 8 april 1919.

R. Eidem,

leg. läkare.

Ledamoten av Riksdagens andra kammare Arthur Engberg ör
på grund av epidemisk influensa hindrad att deltaga i riksdagsarbetet
från och med denna dag och tills vidare, betygar
Stockholm den 7 april 1919.

Hilding Berglund,

legitimerad läkare.

Att riksdagsman Karl Ahrberg på grund av lungkatarr är oförmögen
att tjänstgöra till den 15 maj 1919, intygas.

Stockholm den 7 april 1919.

K. Grönstedt,
legit. läkare.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kung!. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 388, med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa
Ibestämmelser mot oskälig arrendestegring m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 389, med förslag till lag
om åtskiiliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo.

Tisdagen dcu 8 april.

85 Nr &L

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid

till andra särskilda utskottet motionerna:
nr 401, av herr Magnusson i Skövde; och
nr 402, av herr Karlsson i Sandviken;

till jordbruksutskottet motionen nr 403 av herr Norman m. fl.;
till tredje tillfälliga utskottet motionen nr 404, av herr Norman
m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 405, av herrar Bökelund och Pettersson i Södertälje; och
nr 406, av herr Thore.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
och memorial nr 6 A, 6 B, 8 A, 8 B, 42 och 46—68, bankoutskottets
utlåtanden nr 36—38, första lagutskottets memorial nr 18, andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 samt andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Westman, nr 407, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition,
nr 354, med förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen och
■§§ 18 och 24 samt § 38 mom. 1 riksdagsordningen;

herr Andersons i Knapasjö, nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 389, med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till
förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo;

herrar Sjöström och Bor g gren, nr 409, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 339, med förslag till lag om begränsning av
tiden för bageri- och konditoriarbete; samt

herr Hage, nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
225, med förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
och dyrtidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst m. m.

Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 85, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts under
‘andra huvudtiteln av propositionen med förslag till tilläggsstat till

Är &£ 86

Tisdagen den 8 april.

riksstaten för år 1919 gjorda framställning angående anslag till byggnadsarbeten
m. m. vid statens uppfostringsanstalt å Bona.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

ko n s titutionsutsk ot tets

utlåtande, nr 17, i anledning av väckta imotioner dels om skrivelse
till Kung!. Maj:t angående en anbefalld utredning om införande av representativt
system i den kyrkliga kommunen, dels ock angående överförande
till den borgerliga kommunen av ärenden rörande folkskoleväsendet
m. m.; och

memorial, nr 18, i anledning av kamrarnas remiss av Kungl.
Maj :ts proposition nr 354 med förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen
och §§ 18 och 24 samt § 38 mom. 1 riksdagsordningen;

första lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillägg till § 27 mom.
4 värnpliktslagen den 17 september 1914 ävensom en i ämnet väckt
motion; samt

_ andra lagutskottets utlåtande, nr 18. i anledning av dels Kungl,
Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
vattenlagen m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

En av herr Aarnseth gjord anhållan att på grund av insänt läkarbetyg
erhålla ledighet från riksdagsgöromålen under 8 dagar från
och med denna dag blev av kammaren bifallen.

Vidare beviljades ledighet åt:

herr Johansson i Olstorp under 7 dagar fr. o. m. den 9 april och
* Jonson i Kungsör »2 » »»»»9».

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,31 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1919. Kung!. Boktrycksriet, P. A. Norstedt & Söner.

i!j2ios