RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:9

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1918. Andra kammaren. Nr 9.

Tisdagen den 2(> november.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet iför den 20 innevarande november.

§ 2.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Ma.j :(tis å kammarens Vid remiss av
bord vilande proposition, nr 34, med förslag till lag om äadrad ly- propositionen
delse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet nr 3*''
den 21 mars 1862 ,m. m.

Därvid yttrade:

Herr vice talmannen Ha milton: Jag kan icke underlåta,
herr talman, att då den kungl. propositionen remitteras till utskott
beledsaga densamma med ett meddelande, eller att det liberala partiet
har vid möte under gårdagen, sedai det kungl. förslaget noga
prövats, beslutat att enhälligt understödja detsamma. Ingen må
misstänka, att beslutet fattats under intrycket av att Sverige skulle
befinna sig i en inre kritisk ställning och att man var orolig, för vad
som kan ''hända i vårt land. Mej! så är ingalunda förhållandet. Sverige
har vetat att under ide nu, som vi hoppas, tillä idalupna fyra
krigsåren bemästra .alla försök inom landet att förmå Sverige att
deltaga i kriget, först i stormaktskampen och sedermera i det finska
inbördeskriget. Vi hava vetat aitt övervinna de tendenser, som gjort
isig gällande i den vägen, och jag är övertygad om att det svenska
folket, som alltid älskat lag och rätt, skall vara mäktigt att, om
några isträvanden att införa laglöshet i Sverige skulle visa sig, även
övervinna dessa.. Men ett folk, isom är moget alt tillbakavisa varje
laglöst försök, är också moget att få sina fulla medborgerliga rättigheter.
Det förslag, som här föreligger, är ett sådant, som skänker
det svenska folket iväd det har rätt att fordra. På det liberala partiets
program har också under åratal stått, att lika kommunal rösträtt
borde införas, och Kungl. Maj:ts förslag går just i den riktning,
som liberala partiet önskat, med blott eu huvudiavvikelse, nämligen
den rörande s. k. utskyldsstrecket. Jag vill icke dölja, att inom

Andra hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 9. 1

Nr 9. 2

Tisdagen den 26 november.

VitpZiionZl[]ieml''dI1®1’-1 •sy,lnerhet på landsbygden, anses det vara en hedersnr
34. sa , att betala sin skatt, och man betraktar den person mindre vederforts.
) häftig, som icke erlägfger densamma. Men det är likväl ett offer,
som måste göras, och jag- tror icke, att detta offer har alltför stor
omfattning. Ty genom den lag, som vi ha att förvänta rörande införsel
i avlöning, kommer skatten att uttagas av var och en, som är
i tillfälle att betala skatt, och beträffande de övriga är det ju rätt,
att de befrias därifrån. Offret är icke heller någon eftergift åt de
socialdemokratiska asilktena, ty utskyldsstreckets borttagande överensstämmer
fullkomligt med det liberala partiets åskådning. Gränslinjen
mellan socialdemokrati och liberalism är klar. och utskyldsstreckets
avskrivning ligger inom denna gränslinje. Vi äro således i
det liberala partiet villiga ätt (gorå detta offer, även de som finna,
att det måhända skulle varit bättre, att skattestrecket hade stått
kvar, och vi gorå det därför, aitt vi anse att vi därigenom uppfylla ett
fullt berättigat krav.

Jag bär velat uttala dessa ord redan vid remissen, så att landet
och framförallt högern må veta, adb det liberala partiet står eiigt
i att understödja regeringen. På högern beror således, om förslaget
skall falla eller icke. Jag bär funnit av ett föredrag, som högerpartiets
ledare hållit under gårdagen, att högern vill gorå eftergifter
och eftergifter vida större, än som begäras av det liberala partiet.
Jag skulle vilja rikta en hemställan till medlemmarna av
högerpartiet att taga steget fullt ut och även fråga dom; äro de beredda
ätt ifall förslaget faller, övertaga ansvaret, övertaga regeringen
i vart land? De förklara, att de vilja höra folket i val, och
,sådant äro vi liberaler icke rädda för, men tro de verkligen att
folket i val det gäller ju blott valen till andra kammare i, ty
i fråga om första kammaren är det icke folket utan fyrkanna i
va-l ~ skall skänka dem så stort antal röster, att deras röstetal
skall överväga det socialdemokratiska och det liberala partiets eller
vänsterns? Och om svaret blir nej, äro de då färdiga att genast
förmå första kammaren att gå med på förslaget, äro de beredda därtill
och, i varje fall, är det icke ett stort ansvar, som de taga på
sig, att bringa landet i gungning under den mest. kritiska tid, garn
Europa har upplevat?

Herr Lindm an: Herr talman, mina herrar! Då den Eungl.
propositionen nu skall remitteras till utskott, hava vi just nyss fått
höra. av herr vice talmannen, huru han redarn på förhand tillkännagivit
det liberala partiets fullständiga anslutning till densamma.
Efter mitt sätt att se borde det åtel vara så, att när en kungl. proposition
föreligger och remitteras till utskott, de som blivit insatta
i jdetta utskott, skola i detsamma söka framlägga sina åsikter, -söka
fa fram under behandlingen av det kungl. förslaget vad som från
ena eller andra sidan ka® _vara emot detsamma att invända eller
kanske slutligen tillkännagiva sin fullständiga anslutning till detsamma.
Om man, såsom nu synes vara meningen, från vänsterns
Slida redan nu tillkännagiver denna sin fullständiga anslutning, är

Tisdagen den 26 november.

Nr 9.

(let ju naturligtvis vänsterns sa,k, men att samtidigt fordra av högiern
en fullständig underkastelse på vånge punkt i det kungl. förslaget
kan efter min mening icke betyda något annat, än att kela
denna utskottsbehandling skulle vara fullkomligt överflödig.

Mitt sätt att se saken är annorlunda. Det är, att utskottsbehandlingen
iskall föregå avgörandet i riksdagen, och det av det enkla
skälet, att allt vad som kan amf öras för eller emot skall kunna komma
fram d den trängre kretsen av de ledamöter av riksdagen, som
blivit insätta i utskottet. Alltsammans måste således efter min uppfattning.
där behandlas, och följaktligen skulle det naturligtvis vara
överflödigt av den, som bär blivit avsedd att för sitt partis räkning
insättas d detta utskott, att vid remissdebatten ingå i någon behandling
av förslaget. Men då detta yttrande nyss framkommit från
det liberala, partiets ordförande här i kammaren, må det tillåtas mig
att gorå. magra uttalanden beträffande dessa förslag. Jag skall icke
gå in något närmare på den motivering, som bestås förslaget i den
kungl. propositionen, oaktat jag skulle kunna emot denna motivering
hava rätt mycket .att invända. Jag skall försöka att fullständigt
halla mig till sak i detta fall och endast göra, de sakliga anmärkningair
mot det kungl. förslaget, som enligt min och mina menimigsfränders
åsikt böra göras emot detsamma.

Jag skall då icke underlåta att gorå, den erinran mot förslaget,
att detta, som egentligen endast behandlar ändring av kommunallagarna,
likväl på visst sätt blir avgörande även för grundlagsfrågor.
Jag vet icke riktigt säkert, hur regeringen tänkt sig saken beträffande
dessa grundlagsfrågor, om idet är regeringens mening att endast
framlägga för. oss här i riksdagen sina uttalanden i motiveringen
till vad regeringen syftar på beträffande grundlagsändringar, eller
om det är regeringens mening att på något sätt söka få fram något
bindande uttalande i detta avseende redan vid urtima riksdagen. Om
det sistnämnda skulle vara fallet, vill jag för min del framhålla, att
man då söker begagna sig av Kungl. Maj:t,s rätt att framlägga kommunalhgsförslag
till urtima riksdagen till -att samtidigt förmå riksdagen
till bindande uttalanden beträffande grundlagsändringsförslag,
»om Kungl. Maj it icke har rätt att lägga fram till behandling vid
urtima riksdag. Men icke blott detta, utan såsom det även påpekades
vid lagtima riksdagen i våras och som med allt skäl kan upprepas
ävien vid detta tillfälle: när man gör denna ändring i kommunallagarna,
, så bär Kung]. Ma.j:t icke tillräckligt beaktat, att därmed
föl,]er av sig självt faktiska ändringar i de bestående grundlagarna,
som äro av den genomgripande och vidlyftiga beskaffenhet att de i
själ va. verk et äro att jämställa med grundlagsändringar. Jag syftar
naturligtvis på den kommunala rösträttens förhållande till första
kammaren. Jag skall återkomma härtill senare. Jag her att dessförinnan
fa säga nagra ord om de två andra viktiga förslag, som ligga,
inneslutna i den kungl. propositionen, nämligen frågan om den lika
kommunala rösträtten med därtill hörade frågor om fullgjord skatteplikt
och upplösning av primärrepresentationerna.

Beträffande den kommunala rösträtten handlar ju dem kung!.

Vid remiss at>
propositionen
nr 34.
(Ports.)

Nr ?). 4

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av
propositionen
nr 34.
(Forts.)

propositionen i främsta rummet om Vid som, enligt vad vi veta, stått
på det liberala programmet sedan trie år tillbaka. Det bär nu emellertid
blivit sammanknutet med bortfallandet av villkoret om fullgjord
skattebetalning för erhållande av kommunal rösträtt, och det
närmar sig sålunda högst betydligt och i väsentligt mycket högre
grad än förut den allmänna kommunala rösträtten. Nu vill jag beträffande
den kommunala skatteplikten säga-, fatt jag val kan förstå,
att man på många håll är missbelåten med densamma. Man känner
det mycket tungt, därför att diet naturligtvis finns många fall där
personer oförskyllt, om jag så får säga-, äro i den ställningen, fatt de
icke kunna fullgöra »in skatteplikt. Det är dem isom man ömmar för.
Men om det är riktigt, att äkattskyldighetem står i något förhållande
till vederbörandes förmåga lätt kunna utgöra sin skatt — och man
får val ändock antaga, att huvudsyftet med de skattefria avdrag, som
äro gällande eller som kunna, komma att blivia föreslagna, är, att
så skall bli förhållandet — äir det icke orimligt att i och för isig fordra
fullgjord skattskyldighet. När herr vice talmannen nyss sade, lätt en
obenägenhet mot detta villkors borttagande gör sig gällande företrädesvis
på landsbygden, så är det nog riktigt-, därför att på landet betalas
skatterna i vida högre grad, än vad förhållandet är i städerna.
Man finner det på landet som en mycket naturlig sak, att var och en
skall betala sin skatt, och man har en djup irotad vana -att vilja bedöma
förhållandenia så, att den som fullgör sin skattebetalning, han
skall ha inflytande på kommunens angelägenheter, särskilt beträffande
dess utgifter, men den som icke gör det, han skall icke ha något sådant
inflytande. Det lär väl icke kunna förnekas, att det finnes många
människor, som skulle kunna betala sin skatt, om de ville gorå det
och ville bemöda sig om att göra det, men isom icke gorå
det på grund av slarv eller oordentlighet. Då har man på
landsbygden en mycket stark inrotad ovilja mot att en sådan
person skall erhålla rösträtt på samma sätt som den som år
efter år fullgör sin skatteplikt ordentligt och på grund därav hittills
haft rätt .att utöva sin rösträtt. Detta, att man iskall, såsom dem
kungl. propositionen -föreslår, kräva skattskyldighet för erhållande
av kommunal rösträtt men likväl icke kräva fullgjord skattebetalning.
synes mig vara i hög grad oegentligt, och jag tror, att denna,
uppfattning delas av många, företrädesvis på de™ svenska landsbygden.
Icke annat än jaig förstått, bär detta också varit -den uppfattning,
till vilken det parti anslutit sig som herr vice talmannen tillhör.
Detta har ock ända till nu varit det liberala partiets uppfattning.
Nu säger man, att genom att skapa ett nytt institut rörande
skattebetalningen, nämligen införsel i lön, -skall allt bli så
bra. Genom införsel i lön skall skatten kunna tagas ut av
löntagarna. Mot detta skulle jag vilja -säga, att ''antingen är
det så, att denna införsel i lön kommer att medföra det somt Kungl.
M al:t syftar till. d. v. s. att man oren om denna anordning skall kunna
uttaga skatt av samtliga skattskyldiga — man i -så fall både man
ju icke behof! i Kungl. Maj:ts förslag föreslå borttagandet av villkoret
-att man skall ha betalt isin skatt för att erhålla rösträtt —

Tisäagen den 26 november.

5 Nr 9.

(Forts.)

eller också är det så, att man icke tror, att denna införsel i lön iskall Vid remiss av
medföra den verkan Kung!. Maj:t anser skall följa av densamma.— propositionen
men då får jag såga, att man kommit med något som är ganska missvisande.
Då lian man så att säga gjort ett slag i luften. Diet ligger
en motsättning i detta, menar jag.

För egen del vill jag säga, att jag vill biträda förslaget om
lika kommunal rösträtt. Jag har den uppfattningen, att det kanske,
om man vidtager vissa åtgärder beträffande kommunerna för att
skydda hushållningen i kommunerna, som är för dem. och deras
ekonomi ganska angeläget. Till dessa åtgärder har jag trott böra
böra bestämmandet av en åldersgräns på 24 år för erhållande av
kommunal rösträtt. Det har icke synts mig vara orimligt att stadga
en sådan bestämmelse, då man gjort det beträffande den politiska
rösträtten till andra kammaren och då man, såvitt jag har mig bekant,
och därom är jag ganska säker, har en dylik bestämmelse både
i Norge och i Danmark. Det gäller ju blott att införa en likartad
bestämmelse, som säkerligen i detta fall icke skulle annat än vara
på sin plats.

Jag har med tillfredsställelse sett, att regeringen upptagit införandet
av det representativa systemet i kommunerna i betydande
utsträckning. Det sammanfaller fullkomligt med den uppfattning
som jag har, och det är önskligt och nödvändigt, att så sker, då
man utsträcker den kommunala rösträtten på sätt som regeringen
föreslagit, d. v. s. inför den lika rösträtten. Men däremot vill jag
uttala, att det synes mig inkonsekvent av regeringen att släppa
skattebetalningsplikten, och det är inkonsekvent, jag upprepar det,
att säga, att för att erhålla kommunal rösträtt skall man vara påförd
skatt men, om. man betalar den eller icke, gör detsamma.

Beträffande uppl<isn:ngen av de s, k. primärförsamlingoma.,
d. v. s. den omedelbara övergången till det nya skicket, som regeringen
föreslagit, synes det mig, att det är ganska allvarliga erinringar
att gorå mot förslaget. Även om jag förstår, att regeringen
med sin syn på saken anser och att de som hylla sig till regeringen
inom det liberala och det socialdemokratiska partiet hava den uppfattningen,
att när man nu skrider till verket i detta fall, skall
man genomföra det nya systemet omedelbart eller sa gott som omedelbart,
även om jag förstår detta, synes det mig, att man borde
haft litet mera känsla för vad det verkligen medför icke blott beträffande
riksdagen -utan beträffande de kommunala organen själva.

Vad betyder det att t. ex. på en enda gång upplösa landstingen,
kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige samt anställa nyval
till dem? Dessa församlingar äro ju aldrig avsedda att upplösas
på detta sätt, men lika fullt skall det nu ske på en enda gång och
val äga rum efter andra grunder, än som förut .varit fallet. Man
kan ju lätt tänka sig, vilken oerhörd omstöpning det skall bli. Nytt
folk skall komma in i stor utsträckning. Naturligtvis är det nya
folket icke lika erfaret som det som suttit där i många år. Det blir

således mera omogenhet och kanske mera hastighet ifråga om eu
mängd beslut, än vad som för kommuner, städer och landsting skulle

Nr 9. 6

Tisdagen dea 26 november.

,önskvf\ ^tt..ma|i därjämte skall skrida till upplösning av
«■ 34. ?amilder och drätselkammare, utan att det behöver hava sammau(Forts.
) fläng med denna fråga, det finner jag rent orimligt. I dvlika

lnaXdeL a L 6X1V Sfe°nVvi alk/''iil veta, både i städerna och på
,d p peisoner, vilka ar efter ar följt kommunernas angelägenheter
och studerat sig in i vad de ha för möjligheter i det ena eller andra
avseendet, som alltså, med ett ord, följt hela kommunens utveckling
undei arens lopp Pa eu enda gång skulle nu kanske dessa persoler,
som ha gjort sig förtjänta om våra kommuner och där nedlao-t
stom arbete, sopas bort, och i deras ställe skulle komma andra
som aro mycket mera oerfarna, ja, kanske helt och hållet oerfarna
i handhavandet av hithörande angelägenheter. Man har verklio-en
svart att forsta vad hela denna brådska i detta fall skall tjäna till
0 Jag skall har icke tala om den upplösning av landstingen som
dvlTåtSd °''1 den mkofsekYens> som ligger i vidtagandet av eu

vil enda .t1’ ™ T* «öra ei1 W valkretsindelning. Jag

vill endast omnämna dema sak i allra största korthet.

i.. Men varemot kan jag, herr talman, icke underlåta att här be
1 fa uttala magra ord beträffande den synnerligen viktima fråra

1-iimligCil första kammarproblemet!
gj t • y+uj .nt1trdot forefo11 “k?, som om regeringen icke ägnat
Lu fragan tillräcklig uppmärsamhet. Jag vill upprepa och ytterligare
understryka dessa mina ord: Jag är av den bestämda"uppfattningen
och innerligaste övertygelsen, afl: regeringen icke har
agnat denna fråga den uppmärksamhet, som vederbort. Regeringen
sager: vi vilja införa den lika kommunala rösträtten och slopa den
kommunala skatteplikten, men vi vilja ingenting gorå åt första
■kammaren, utan frågan om densamma får vila, tills längre fram.
-Det ar ju alldeles klart, att första kammaren då skall bliva helt
annorlunda än den förut vant. Om det nu efter min uppfattning
var förkastligt att gå fram på den vägen i våras, är det ännu mera
förkastligt att göra det nu, när man vill sträcka ut tillämpningen av
den lika kommunala rösträtten längre, än man ville göra i våras.

. vågar säga, att såvitt jag har någon verklig förmåga att

kunna bedöma, huru en dylik sak kommer att te sig i praktiken,
blir det i själva verket icke längre ett tvåkammarsystem u+an ett
enkammarsystem. När jag.säger detta, gör jag det icke blott därlör,
att jag tror, att det blir så, utan därför, att jag känner en livlig
övertygelse om, att det verkligen skal] komma att gestalta sig
på det sättet, och jag skall försöka att med några ord motivera min
uppfattning. härvidlag.

l?et är ju alldeles givet, att när man gör den radikala omstöpning
i fråga om den kommunala rösträtten, som regeringen här föreslagit,
följer därav, att det skall bli helt annorlunda. Det skulle nu
först och främst bli så, att man enligt regeringens förslag skulle
såsom grund för valen till första kammaren ha 21 års-åldern, under
det att man såsom grund för valrätt till andra kammaren skulle
fordra fyllda 24 år, ja, man skulle ju nästan kunna säga i det närmaste
25 ar. År det. över huvud tänkbart, är det verkligen möjligt,

Tisdagen den 26 november. 7

att icke denna skilnad i ålder skall göra sitt inflytande gällande
vid valen? Låt vara att valen till första kammaren äro indirekta,
men själva grunden, primärrösträtten, ligger dock hos dessa 21-åringar.
Jag kan icke underlåta att framhålla, huru orimligt det ter
sig, om man, mina herrar, tänker på, att när vi gå att välja till
andra kammaren, få vi välja dem, som äro 25 år fyllda, och valrätten
får utövas av dem, som äro fyllda 24 år, medan vi enligt det
kung]., förslaget, när vi gå att välja till första kammaren, skulle
välja dem, som äro fyllda 35 år, men dessa äldre personer skulle
insättas av dem, som äro fyllda 21 år. Det är, jag upprepar det,
orimligt efter mitt sätt att se saken. Och det kommer icke att medföra,
att man i första kammaren i främsta rummet får, vad man
där skulle vilja se representerat, nämligen mogenhet och erfarenhet.
När vi tala om en första kammare, äro vi väl alla överens om, att
om vi skola ha en första kammare, skall det vara därför, att den
skall vara sammansatt av mognare folk och att dess ledamöter skola
utses likaledes av dem, som äro mognare i omdöme. Detta, att man
sålunda icke tar någon hänsyn till en sådan uppfattning, är efter
mitt sätt att se förkastligt och kommer att medföra den påföljd,
som jag nyss antydde.

Jag finner det vidare orimligt och onaturligt, att bestämmelserna
om, huru första kammaren slutligen skall vara sammansatt,
icke skola avgöras av riksdagen förrän efter den upplösning, som
här ifrågasattes. Det kommer i realiteten att bli så, att först skall
den nya första kammaren väljas och sedan skall den kammaren
bestämma, huru första kammaren skall vara sammansatt. Om det
är någon, som inbillar sig, att efter det denna upplösning av stadsfullmäktige,
av kommunalfullmäktige, av landsting o. s. v. skett
och val enligt den nya ordningen ägt rum till första kammaren,
man sedermera vid upptagandet av denna fråga om, hur första
kammaren skall vara sammansatt, skall komma till, att den verkligen
blir en representation för en större mogenhet och en större erfarenhet,
så vågar jag tro, att man i så fall misstager sig ganska
grundligt.

Det har nu sagts, att ett förstakammarförslag icke står att ta
på hyllan, och såsom vi se av den kungl. propositionen uttalar herr
statsministern i sitt anförande till statsrådsprotokollet, att om det
är någon, som har något att komma med i den vägen, så var så god
och kom med det, så kunna vi sedan ta förslaget under diskussion.
Jag skulle vilja säga, att ett minimum i detta fall är väl, att man
skapar möjlighet för en högre ålder för valrätt till första kammaren.
Vad den saken beträffar, veta vi ju, att den icke heller är
främmande för uppfattningen på andra håll. Sålunda har man t. ex.
i Danmark i motsvarande fall helt nyligen infört fordran på 35 års
ålder, och det synes mig vara något att taga efter även för oss.
Ätt sålunda stadga en högre ålder medför ju aldrig, mina herrar,
någonting, som kan strida mot satsen om likhet för alla. Det strider
ju endast mot fordran om likhet i fråga om ålder, men i övrigt
blir det ju för alla partier, alla åskådningar, alla yrken och klasser

Nr 9.

Vid remiss av
''propositionen
nr 34.
(Forts.)

Nr ». 8

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av
propositionen
nr 34.
(Forts.)

precis samma rätt för erhållande av rösträtt till första kammaren
nämligen när man fyllt 34 år.

Jag har fördenskull den uppfattningen, att ett accepterande av
det kungl. förslaget utan vidare icke kan låta sig gorå. utan att man
först bör ha några bestämmelser om, huru första kammaren skall
vara sammansatt, vare sig detta nu skall ske på det ena eller andra
sättet. Det finnes ju alltid den utvägen, att endast antaga kommunallagarna
villkorligt, till dess man fått bestämmelser om, huru
första kammaren skall vara sammansatt.

Jag har, efter vad jag tror mig kunna säga, i detta anförande
sökt framhålla en del sakliga synpunkter på det föreliggande spörsmålet.
Det synes mig, som om det vore lyckligt, därest vi under
behandlingen i utskottet kunde få fram sakliga synpunkter samt få
tillfälle att diskutera dem, och därtill tror jag mig även våga uttala,
att det nog vore önskvärt, om man sökte bibehålla en viss
moderation även beträffande förhållandena ute i landet under den
tid, som detta arbete pågår.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet S c hot te: Herr
talman, mina herrar! Jag skall i anledning av den föregående ärade
talarens yttrande gorå några anmärkningar. Han har, det måste
tacksamt erkännas, visat både intresse för denna fråga och en viss
moderation i sina förslag, och det kan icke vara annat än ett lyckligt
omen; för förslagets genomförande. Det är blott att beklaga, att
denna moderation och denna ton har kommit så sent och att den
ärade talaren icke velat begagna de föregående tillfällen då denna
fråga bär varit före, att söka komma till en överenskommelse.

Jag skall säga några ord med avseende å frågan om kommunal
skattskyldighet och utskyldsistreck och sammanhanget dem emellan.
Därvidlag gör herr Lindman gällande, att det är orimligt att bibehålla
skatteplikten men taga bort utsikyldsiätrecket. Skattskyldigheten
är bibehållen, då det synts lämpligt, att de, som äga beslutanderätt
inom en kommun, dock veta, att en fråga rörande eu kommuns
utgift, som är föremål för behandling, iskall även i mer eller mindre
grad drabba dem. De veta således, att besluten skola ha en ekonomisk
inverkan även för dem, och de kunna således icke vara okänsliga
för vad en sådan fråga betyder för hela kommunens ekonomi.

Nu säger herr Lindman: ni tar i själva verket bort skyldigheten
att betala utskylder genom att icke binda rösträtten vid utskylders
betalande. Men det är ju i alla fall så, att alla, även herr Lindman,
har erkänt det i dans varit ense om, att det ligger en orättvisa i det
nuvarande utakyldsstrecket och att det finnas ömmande fall, där detta
utskyld®,streck verkar synnerligen beklagligt och orättvist. Det har
ju också varit det liberala partiets uppfattning, att man borde försöka
att, iså vitt möjligt, utsöndra dessa ömmande fall och ställa så,
att varken den kommunala eller den politiska rösträtten förverkades,
därför att skatteplikten av verkligt bristande förmåga ej fullgjorts.
Men å andra sidan bär man icke haft något att invända emot, att de,
som av ren likgiltighet och slarv icke betala sina utskylder, berövas

9 Sr ».

Tisdagen den 26 november.

den politiska och kommunala rösträtt®. Vid den undersökning som
Bjkett huruvida det skulle vara möjligt att gorå en dylik utgalinng * nr u

t iil 1 1* 1 ________A-l It Öl’ .

6''Keir, nuruviua ucu bhuuc ° „ y, „ ,“

eller uppdelning av de skattskyldiga-, liar man emellertid, såsom k årligen
belyses av det sakkunnigebetänkande rörande denna truga, som
i dagarna kommer att ligga på kammarens bord, kommit till en alldeles
enhällig uppfattning — även den högerman, som var medlem
av ifrågavarande kommission, liar biträtt denna uppfattning a
det icke finnes någon möjlighet att sortera dem. som äro oordentlig»
och endast på grund av slarv underlåta att betala sina utskyld er, tran
dom, vilka till följd av oförvållad? omständigheter, som vant av deras
vilja och strävan oberoende, fallit för utskyldsstreoket.

Det finnes därvidlag tva sätt att ga tillväga, såsom man t utill-s
tänkt sig. Det ena sättet skulle vara, att man genom lagbud
föreskreve, att den, som genom sjukdom eller ofrivillig arbetslöshet
eller eldsolyeka eller andra sådana omständigheter. har blivit oförmögen
att betala sin skatt, skulle det oaktat ha sin rösträtt hvar.
Eller också skulle man stadga — alla de ömmande omständigheter,
som böra bli föremål för prövning, kunna icke i detalj angivas 1
lagtext — att prövningen av dylika frågor skulle överlämnas åt en
särskild nämnd. Bägge utvägarna äro uppenbarligen svåra att genomföra.
Vad det första fallet beträffar, kan man svårligen pa
lagteknisk väg träffa alla ''de omständigheter, som rättvisligen och
rimligen böra påkalla rösträttens bibehållande trots underläten utskyldsbetalning;
i det senare fallet beror det ju pa det subjektiva
omdömet hos iden nämnd eller myndighet, som skulle pröva hithörande
frågor. Det är naturligtvis eu synnerligen vansklig sak att
lägga en dylik prövning i eu nämnds eller myndighets, hand; det kan
icke hjälpas, att det lätt blir .godtycke, och man kan icke undgå, att
det ibiand blir ovidkommande intressen, som därvidlag spela in Vid
beaktandet av alla dessa omständigheter har det befunnits nödigt so
till om man verkligen borde bibehålla detta utskyldsstreck, denna
skyldighet att betala skatt för att erhålla rösträtt, eller om det icke
skulle kunna vara möjligt att vinna, vad man med ut skyld, strecket
åsyftat, utan att ändock bryta mot den allmänna grundsats, som man
naturligtvis i detta fall rimligen bör upprätthålla, nämligen alt de,
som hunna betala sina utskyld©^ även skola göra det.

Man bär nu, såsom herr Lindman påpekade och som är allmänt
känt stannat vid att genom förbättring av utiskyldsindrivandet, vinna
vad som i detta avseende rimligen kan göras.. Detta syfte bär det
förslag om införsel i lön, som i proposition är till riksdagen avlämnat.
Herr Lindman säger nu. att denna införsel icke är behövlig eller något
bevänt med: om det är meningen att uttaga skatterna av alla, då
kunde man ju bibehålla utskyldsstrecket, och om det däremot är meningen
att icke uttaga skatt av alla utan gorå undantag för ömmande
fall då kommer rlet hela att slappna av och får icke något
vår cl 6

.Tåg tror att herr Lindman ganska mycket misstager sig i den
uppfattningen. Tåg tror, att detta institut kommer att vara värdefullt.
Naturligtvis hör det tillämpas med förstånd och med alla de

(Forts.)

Nr 9. 10

Tisiagen den 26 november.

Vpropositiorwn {f”®3™’ som Ydetta fall tena vara att beakta, och jag tror icke, att
nr 34. kommunerna komma att pa strängt och orimligt (Sätt begagna sio*

(Forte.) arn!nvlätteil> ulan de komma säkert att förfara efter rättvisa och

rättfärdiga, ■synpunkter. Man har också i själva införsellagen medguvit
^ett. något vidsträcktare undantagande av vissa belopp och visst
nödvändigt lösöre. Jag tror därför att denne införsel i lön, därest
den ratt handhavas, ställer frågan på sin rätta plats. Ja.o- tror
att den kommer icke att tillämpas i de fall, där det befimnes vara
verkligt ömmande och av individen oberoende omständigheter, »om
föranlett, att han icke godvilligt betalt sin skatt, men att denna införsel
kommer att medföra att skatten kan uttagas i de fall, där det
uppenbarligen är blott av slarv och likgiltighet, som han underlåtit
att i vederbörlig ordning fullgöra sin skattskyldighet.

Jag tror därför, att det icke är någon inkonsekvens i förelagets
konstruktion med avseende å bibehållande av skattskyldighet men
borttagande av utskyldsstrecket såsom villkor för kommunal rösträtt,
utan att dessa två saker mycket val stå tillsammans med varandra
och att det icke kommer afl visa några menliga, följder därutav
Jag tror också, att vad herr Lindman här sagt, alt det liberala partiet
frångått sm ståndpunkt icke är riktigt — jag torde ej närmare
behöva ingå på denna sak, då herr Hamilton redan talat därom.
~fe^r Lindman bär medgivit, att nuvarande bestämmelser äro otillfredsställande,
då jämväl lian anser det vara orättvist, att icke i vissa
ömmande^ fall befria från skaf tens erläggande. Detta innebär ju att
man pa något sätt måste sortera de ovilliga skattebetalarna ifrån deim,
som verkligen av ömmande omständigheter icke kunna betala, och det
ar i sjal va verket den grundsatsen, som ligger under förslaget om utskyldsstreckets
borttagande och införande av införsel i lön för skatt
Herr Lmd man hade mycket starka ord att säga om den oreda och
de svårigheter, som skulle uppstå i kommunerna och de kommunala
representationerna i och med att man enligt Kungl. Maj ds f örslag
genomför den nya. rösträtten och anordningen i övrigt så smärt som
modigt. Det förvånar mig, att herr Lindman icke kommer ihåg eller
åtminstone icke beaktar att vi ha det proportionella valsättet till och i
alla. ifrågavarande reformentationer och att .sålunda kontinuiteten i
förvaltningen just därigenom kan antagas skvddad. Jag tror icke
att det i kommunerna, framför allt- på landsbygden, blir några så
synnerligen revolutionerande förändringar i fråga om sammansättningen
av delegationer o. d., genom den nya rösträtten, utan man
komimer nog att se till, att man inom. de olika partien för fram dem,
som ge den basta garantin för eu god och .sakkunnig kommunal förvaltning.
Jag tror icke, att det kan vara i någons intresse att få
ovederhäitiga eller ovana personer in i kommunalförvaltningen, utan
att alla masta sträva efter att rimligen skydda kontinuiteten; men
det måste högern räkna med, att vad man vill sträva efter, det är,
att det envälde, soin högern haft i så många kommuner, och dess delegationer,
sent omsider och så snart som möjligt bry tes.

„ ar egentligen vad jag bär velat saga. Ehuru jag icke har

någon särskild -anledning att gå in på fråga® om förstakammar-pro -

Tisdagen (len 26 november.

11 Nr i».

blemet då herr Lindman i det avseendet icke gjoi-t något annat ån ^iropositionen
några få ganska ytliga antydningar, vill jag dock säga någre, ord. nr 34,

Det kar val länge varit uppenbart för var och en, att det radande till- (Ports.)

ståndet mellan kamrarna bär i Sverige, utgörande i ;så stor utsträckning
en dragkamp dem emellan, måste avlösas av förtroendefullt
samarbete mellan kamrarna. Detta vinna? bäst genom att skillnaden
mellan de bägge kamrarna icke blir alltför stor..

Herr Lindman bär naturligtvis, såsom alltid då denna, draga varit
före, talat om farorna för ett enkammarsyistem, och lian, har förklarat,
att den nu föreslagna ändringen rörande den kommunala rösträtten
kommer att föra till enkammarsystem. Jag tror, att herr
Lindman ganska lugnt kan utgå från alt första kammarens sammansättning,
även efter de nya grunder, som skola tillämpa,s blir tillräckligt
skild från andra kammaren. Det är alldeles uppenbart, att
de medelbara valen, den högre valbarhetsåldenn, den längre mandattiden,
samt överhuvud taget hela karaktären hos första kammaren
gorå, att de mera betänksamma elementen inom de olika, partierna där
komma att få sate och att man icke behöver befara, att artskillnaden
mellan, kamrarna icke iskall kunna på skäligt sätt upprätthålla^ så
att första kammarens prövning blir av mera kontrollerande art, medan
a andra sidan rösträttsförslagets genomförande bör medföra, att de
nuvarande ständiga slitningar mellan kamrarna och de ständiga svårigheterna
vid olika förslags genomförande upphöra. Det skall naturligtvis
ej bestridas, att den nuvarande första kammaren litet emellanåt*bar
fogat isig efter andra kamma,remis uppfattning och önskemål
i en del frågor som i själva verket varit för kammarens, majoritet
ganska litet tilltalande, men första kammaren har också, så många
gånger uppställt svårigheter 1 viktiga frågor och föranlett en. kompromiss-
och samman jämkning,spolitik, som varit ganska olycklig.och
som iså ofta visat sig däri, att de reformer, som ändock genomförts,
kommit för sent eller varit avtrubbade till sina verkningar och således
icke inneburit den lödning och den lättnad som skulle varit tallest,
om förslagen tidigare och oförändrade kunnat genomföras.

Huruvida det förstakammar-problemet nu kan bil föremål, för
något samfällt uttalande från riksdagens sida, tillåter jag mig ej bedöma.
Det är ju högern, som i detta fall har att framkomma med
förslag rörande första kammaren, så får man sedan se, om detta kan
vara för de övriga partierna acceptabelt. För regeringen framstå!’
det såsom klart, att det förslag till första kammare, som enligt propositionen
skulle komma till stånd, skall skäligen betrygga den artskillnad,
som bör finnas mellan kamrarna och som gör, att den kontroll
och den särskilda sakkunskap som man vill finna hos första kammaren,
också skola behörigen finnas hos den nya första kammaren.

Är det emellertid så, att ifrån högerpartiet kunna, framkomma, förslag
som icke på något ''sätt rubba de demokratiska .linjer pa vilka regeringsiförslaget
vilar, är ju högern oförhindrad att framlägga .detsamma,
och jag är övertygad om, att de andra parti en skola till dem
ta den hänsyn, som de kunna förtjäna.

Jag skall icke länge uppehålla mig vid herr Lindmans fiende -

Sr 9. 12

Tisdagen den 26 november.

-vid remiss av ringar, att man skulle ka gått grundlagen för nära med att lägga
proP°''n3t"jnen fram förslag om den lika kommunala rösträtten vid denna- riksdag.

(Forte ) iAr alldeles tydligt, att denna, fråga är av den natur och art, att

den grundlagsenlig! kan framläggas för en urtima riksdag och där bli
föremål för behandling och avgörande.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet Pal lust
ie tna: Herr talman! Såsom debatten har blivit lagd genom herr
Lindmans anförande, synes det mig, att den närmast präglats därav,
att man sökt före det förberedande utskottsarbetet skapa största möjliga
klarhet rörande eu och annan punkt, som här verkligen är väsen.
ligt dunkel. Det är så mycket större skäl härför, förefaller det
mig, som genom hela nationen nu går en sådan skälvning av känslor
både av hopp och oro med avseende å de avgöranden, som kunna
komma att träffas av riksdagen, att uran också har en viss skyldighet
att från riksdagen under den tid, som nu återstår tills beslut kan fattas
sprida någon klarhet beträffande några vissa mera dunkla punkter-
° Det är verkligen ett par punkter uti herr Lindmans anförande,
i fråga om vilka det synes mig, att man bar anledning att närmare
spörja efter klarhet.

Herr civilministern har nyss berört det kommunala utskyldsstrecket.
_ Jag antecknade med en viss tillfredsställelse, att herr Lindman
nu, i olikhet med helt nyligen, verkligen framhåller, allt här råda
missförhållanden beträffande skaf testrecket och det kommunala utskyldsstrecket.
Han är därvid i full överensstämmelse med konstitutionsutskottets
höger-majoritet av år 1916, där man uttryckligen förklarade,
att i detta avseende råda missförhållanden.

Jag tillät mig begära ordet bl. a. för att belysa, huru inom den
värld, där jag nu rör mig i min egenskap av chef för sjöförsvarsdepartementet,
finnes _ en kategori, som härvidlag kärn åberopas såsom
exempel på, hur illa det för närvarande är ställt i detta fall. De per.
söner, jag bär åsyftar, foa varit uppe hos mig under detta år gång på
gång, och icke blott de själva, utan även medlemmar av deras familjer,
och jag har haft plikten att närmare taga reda på deras levnadsförhållanden
och -annat, och det har verkligen skurit mig i hjärtat
att se resultatet av dest lagbestämmelse, s-om nu gäller. Jag åsyf ar
nämligen de_ mobiliserade värnpliktiga A-klass-arna, präktigt folk,
familjeförsörjare med hustru och barn. De ha haft så pass liten inkomst
under utövningen av sill medborgarplikt, att mer än en kanske
fått träda emellan för att hjälpa d-erins familjer. Då foa dessa familjeförsörjare
givetvis stillt till sig själva den moraliska frågan:
skall jag taga, brödet från mina barn -och min hustru genom att nu betala
min skatt? Jag förstår väl, att svaret då- blir: jag spår allting
till de mina. Men -den man, som sålunda varit ute under allvarliga
och prövande förhållanden, där man krävt av honom eventuellt, att
han skulle försvara sitt fond —- jag vill erinra om, att liv gått till
spillo under flottans neutralitetsvakt — -denne får då höra: ni har
förlorat, er medborgarrätt. .lag bär verkligen den uppfattningen, allt
detta såsom åtskilligt annat, varpå man kunde gåva enahanda exempel,

13 Nr 9.

Tisdagen den 26 november.

är av den beskaffenhet, att var och en, ecnn har känsla för det rätta
vill i alla fall, att det enligt svensk grundlag icke skall vara sa, att * nr u
penningen kan skapa nela denna Med salt .ande orättvisa för inedborga- (Pörte.)
re och t. o. m. under hans utövning av det högsta medborgarkallet föranleda,
att han förlorar stil medborgarrätt. Jag vill framställa till
herr Lindman och hans meningsfränder den vädjan: när det nu har
befunnits och detta även av er egen representant uti det utredningsarbete.
som pågål tt, att man icke kan skilja fåren från getterna, besvärar’
icke detta förhållande eder. känna ni inte, att man drives av
rättssynpunkter till den uppfattningen: stryk ut detta ur Sveriges lag!

Mina herrar, jag tror, att man verkligen med de krigsår, som varit
inför ögonen och då vi alla veta, vad som .skött bär runt om vara
kuster och med en viss sympati deltagit uti det arbete, som bedrivits,
bär en känsla av, att det får icke fortfara längre, att man på detta
sätt förlorar sin medborgarrätt enligt Sveriges lag, och detta samtidigt
med att uti all världen människovärdet upphöjes, människovärdet
sättes på den höga plats, där det bör vara.

Det andra spörsmålet, som jag verkligen skulle vaja framföra,
för att klargöra saken något närmare, gäller herr Lindmans uttalanden,
när han kommer in på förstakammarproblemet. Herr Lindman
förklarade där, att han nästan ville med en viss förhoppning dröja
vid, att regeringen icke ägnat nog uppmärksamhet åt denna allvarliga
fråga. Jag tror, att vi alla ha klart för oss, att det icke finnes
något statsrättsligt problem, som rent tekniskt sett är så utomordentligt
svårt att lösa som just detta. Här man heller icke delar den
uppfattning, stom högern har, utan verkligen hyser den meningen att
även med flen förändring, som här föreslås av Kumigl. Maj:t, man
får en verklig artskillnad mellan kamrarna i den män man vill b behålla
ett verkligt tvåkammarsystem, så har man givetvis ej heller
större intresse att ingå på de reformplaner, som av herr Lindman har
framställts, utan snarare synes det mig, att man hör rikta den frågan:
varför har högern själv, som nu i sista stund deklarerar sådant
utomordentligt intresse, ej tidigare ägnat ett ords uppmärksamhet åt
detta? Man vet, att herr Lindmans egen reform 1907 la de första kammaren
på detta plan. "Var och en. som bär något sa när förutseende,
kunde förstå, att med penningvärdets fall första kammaren ^skulle
sjunka ned till viss nivå, ock kan man förutse att inom ett par år förändringen
av sig själv är gjord. Men högern bär haft regeringen i detta
land ända till för ungefär ett år sedan. Herr Swartz hade alla möjligheter
efter sitt tal här i april månad 1917, då det gavs ett halvlt
löfte om en. beredning rörande en Tösträttsreorganisation, att även. då
taga upp saken. Så skedde icke. och tidigare i höstas torde nog icke
hava saknats påstötningar ävenledes för högerledarna. allt taga upp
denna sak till närmare behandling, men det har i själ va. verket icke
skett på något sätt.

Nu i sista stund kommer ett förslag med några få ord. Jag väntade
mig givetvis att av herr Lindmans anförande idag fn klarhet
beträffande en punkt, om vilken man från högerns sida förklarar —
jag förstår det av herr Lindmans anförande, då han använder ut -

Nr !). 14

Tisdagen den 26 november.

yid remiss av trycket, »att det var synnerligen viktigt» — att den nästan är kärnpropositionen
pUnkten för högern i det nu föreliggande problemet. Men vi stå i
''(Forts ) samma dunkel som tidigare. Herr Lindman säger, att man bör höja
valrätitsåldern för urvälja,rne till första kammaren. Ja, det är lätt
att säga, men vad betyder det? Het är det man vill ha reda på,
mina herrar, enligt mitt förmenande, och jag skulle gärna vilja ha
svar på det, om jag tolkar rätt eller orätt den ståndpunkt, som högern
nu synes intaga i frågan. Jag säger det därför att jag frågat
flera högermän av mer eller mindre framskjuten ställning,, och ingen
har verkligen haft klarhet över vad som är högerledningens mening.
Här är det så, att om nu urväljarna skola hava högre ålder än
väljarna till stadsfullmäktige och landsting, så skiljer man, lössliter
— jag vill använda det uttryck, som verkligen en gång använts
i Allmänna valmansförbundets manifest nr 2, nämligen »man upplöser»
— upplöser man fullständigt sambandet mellan hela vår kommunala
förvaltning i landet och första kammaren. Man uppställde
såsom det grundläggande i hela de Geers författningsreform beträffande
riksdagsskicket, att första kammaren skulle hos sig samla den
kommunal-administrativa erfarenheten inom landet, varför man skulle
lägga första kammaren just på de kommunala representationerna.
I ett slag skulle detta vara upplöst.

Jag vill icke ingå i närmare omdöme om denna sak. Jag vill
endast saga, att nog bör det med allra största allvar kunna ifrågasättas
— jag delar icke alls herr Lindmans uppfattning i den vägen
— om ens någon höjning av en åldersgräns kan motsvara, att denna
samlade erfarenhet rörande vårt offentliga liv, soim finnes inom de
kommunala representationerna, på sådant sätt skjutes åt sidan. År
icke kvalitetssynpunkten enligt de Geers tanke, i det kommunala
reformarbetet med _ en förening mellan kommunala val och första
kammaren, bättre tillgodosedd än om man uteslutande tänker sig såsom
herr Lindman ett rent ålderssitreck? Yi ha velat redan nu föra
fram denna sak, därför att vid bedömandet av de ståndpunkter, som
intagas här, särskilt från högerns sida inom hela, vår istora kommunala
värld, med all den betydelse detta bär i svenskt samhällsliv och
med hänsyn till vad man i allt i övrigt, resonerar om i dessa dagar,
det synes mig, att när man från högerledningens sida riktat förebråelser
mot regeringen och de politiska motståndarna att man icke
bär klarlagt dessa spörsmål, så vill man ha verklig visshet om vad
högern själv tänker i denna sak. Ty det ä,r i själva verket en så pass
radikal omdaning, omstöpning, som synes mig bär föreslås, ätt detta
bör i varje fall motiveras på annat sätt än med ett par ord i högerns
manifest, där man ej alls omnämner, huruvida det är fråga om att
upplösa sambandet med det kommunala eller icke.

Jag skall, mina herrar, icke nu ingå på det, som i varje fall
rör sig inom oss litet var och som vi känna, att det vill tränga sig
fram, nämligen att vi vilja se vårt eget fosterland, som är oss alla
kårt, med fasthet, med bevarandet av lugnet inom landet, gå att
intaga sin plats bland världens demokratiskt fiolkstyrda stater, sam -

Tisdagen den 26 november.

15 Nr 9.

verkande för kulturens framtid ock för fredens bestånd i nationernas Vid remiss av

samfund i världen. propositionen

nr 64.

Herr V ennerst ir ö in: Herr talman! Den socialistiska vän- (Forts'')
steril har anledning att i vissa punkter uttala sin tillfredställelse
med det av regeringen framlagda förslaget och även med den skiss,
som regeringen gjort till framtida grundlagsändringar. Yi kunna
uttala vår tillfredsställelse därmed, att regeringen bär låtit de gifta
kvinnorna nu helt tillerkännas den rösträtt, som man vid förr a riksdagen
ej ville tillerkänna de gifta kvinnor, som ej betala skatt till
kommun. Därjämte kunna vi uttala vår tillfredsställelse därmed
att regeringen även har slopat utskyldsstrecket och alltså givit Sveriges
medborgare .oavsett ekonomiska tillfälligheter möjlighet att
känna sig som verkliga medborgare. I båda de punkterna har ju
regeringen tagit upp de krav, som den socialistiska vänstern ställde
redan vid förra årets riksdag, då liknande frågor förelågo, men då
regeringen ännu inte ansåg ställningen mogen att intaga denna
position.

Men då vi vidare granska iregeringsförslaget i vad det gäller de
framtida grundlagsändringarna, så nödgas vi vänstersocialister konstatera,
att Sverige inte ens efter denna nydaning kommer att rycka
upp på jämn linje med de stater, som i dessa dagar gå fram till en
fullständig demokratisk omdaning i världen. Vi konstatera för det
första, att frågan om det politiska åldersstrecket är av regeringen
icke på någon punkt vidrörd. Det gäller alltså att bibehålla dennia
absurditet, att de män, som vid 21 års ålder äro mogna att rösta till
landsting, till första kammaren, icke äro förrän vid 24 års ålder
mogna att välja till den andra., d. v. s. till den folkvalda kammaren.

Det bibehålies den absurditeten, att de unga svenska, medborgarna
mellan 21 och 24 år, som hava rätt att falla för landet, icke hava
rätt lätt rösta och känna sig som fullgoda svenska medborgare. Jag
vill därför rikta den bestämda, frågan till regeringen, om det kan
förväntas vid den kommande omdaningen av grundlagarna, att man
även ger rösträtt åt alla svenska medborgare ned till 21 års åldern,
då det gäller .allmänna politiska val.

ADdare finnes i regeringsförslaget ingenting klart utformat, vad
gäller [regeringens ställning även till förstakammarftrågan. Man
skall alltså bibehålla den oförnuftiga vidunderligheten, att man tills
vidare skall ha en första kammare baserad på 21-års åldern men däremot
en andra kammare baserad på 24-års åldern, d. v. s., en folkvald
kammare, som vilar på väsentligt inskränktare demokratisk
grundval än den nya första kammare, som kommer enligt den nya
metoden. J.a.g ansluter mig på denna punkt helt och fullt till den
åskådning, som herr Branting 1912 gjorde .sig till tolk för, nämligen
lätt den allmänna politiska rösträtten, kombinerad med proportionella
val, som här skyddar minoritetens rätt, logiskt och konsekvent
leder fram till enkainmar- och icke till tvåkammarsystam under
någon form. Då det nästan förefaller av herr civilministerns anförande,
så vitt man kunde tolka anförandet, som om regeringen

Nr 9. 16

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av v[\le bibehålla tvåkammarsystemet —- det var eu tämligen svävande
ProP°Sgg0nen formulering’, men man kunde i alla fall få den uppfattningen av
(F ts''\ herr civilministerns anförande — så vill jag ställa till regeringen
den bestämda frågan, om regeringen är villig att låta denna fråga
om en- eller tvåkammarsystem hänskjuta-; till folkets eget avgörande
i form av s. k. referendum.

Sedan spåra vi i regeringsföirslaget, vad gäller den allmänna
utformningen av grundlagarnas omdaning ingenting om den storafrågan
för dagen, nämligen om monarki eller republik. Jag vet visserligen,
att regeringspartierna på grund av vissa förhållanden för
närvarande räkna monarkien som en tillgång för demokratien, en
sådan tillgång som icke bör realiseras, men jag djärves på samma
gång -säga, att rena tillfälliga kon.junkturströmningar få icke ingripa
på minsta sätt omformande vad gäller ställningen till denna demokratiens
principfråga, om demokratien själv skall kunna helt fullföljas
ända fram till fullständigt republikansk statsförfattning.
När monarkerna eller rättare sagt exmonarkerna världen runt i dessa
dagar skynda från sina troner, så att man formligen ser endast deras
ryggtavlor och skosulor, då förefaller det mig som även- Sverige
skulle vara moget -att taga sin ställning till frågan om införande av
republikansk statsförfattning. Nu sägs visserligen från något håll,
särskilt liberalerna, att vi hava ingen skada av monarki. Man
bär dock tämligen kort minne på den sidan, när man inte minns vårdagarna
1906 och icke minns februaridagarna år 1914. Den som
minns de dagarna konstaterar, att vid de tillfällena kom Sveriges
lugna -demokratiska- utveckling genom tillvaron av kungadöme att
brutalt avbrytas. Vår demokratis utveckling inväxlades på fel
spår, -och det -dröjde synnerligen lång tid, innan vi återigen kunde
få densamma på rätt bog. Jag bär den tilltron till de tillfälliga- innehavarna-
av -det svenska konungadömet, att om Sveriges folk genom
referendum eller genom sin andra, kammare skulle gåva det votum,
att det kräver den fullständiga republikanska statsförfattningen,
vederbörande i sådant fall skulle taga hänsyn till detta folkets eget
votum. Av dem, som i alla fall stamma från den störa franska
republikens hemland, där man hade formligen marska-lkstaven och
även kungakronan i ränseln, skulle säkerligen tagas den hänsyn
till den vilja, som kommer från folket självt, att- om det krä-ves, ja,
då vänder man tillhaka till det folk, från vilket man stammar och
där man borde hålla sig så länge som möjligt.

Vidare ber jag att få uttala min tillfredsställelse med den
snabba omdaning -av författningen, som regeringen planerade genom
nyvalen på den nya kommunala rösträttens grundval. Men den långsamma.
tågordning, genom vilken man skulle kunna nå fram till en
mera vidgad demokrati genom dessa nyval, ter sig dock synnerligen
konstig och underlag. För det första har man ju upplösning av fullmäktige
och nyval; för det andra: upplösning av landsting och nyval;
-för det tredje: upplösning av första kammaren och nyval genom
nya landsting. Sedan kommer den ny-a riksdagen att antagad-e
nya grundlagarna. Därpå -kräves förmodligen nyval till andra

Tisdagen den 28 november.

n Sfr a

kammaren, för att man sedan återigen skall låta riksdagen sammanträda
och slutgiltigt besluta om de nya» grundlagarnas form. Sedan,
först efter »detta, skulle nyval ske till andra» kammaren på den nya
allmänna rösträttens grundval.

Den tågordningen är ju visserligen fullt laglig-, men den är dock
synnerligen lång och synnerligen opraktisk, och jag vill hemställa,
om icke den socialistiska vänsterns krav på »en konstituerande nationalförsamling
är det Alexandershugg, slom skär den gordiska knuten
och löser den i detta fall synnerligen tilltrasslade och tillkrånglade
härvan. Om det verkligen är så, som herr Lindman i en något
modererad ton anförde här i dag, att den svenska högern i en akt
av självbevarelse och vaknande medborgarsinne skulle besluta att
gå med på denna omdaning av Sveriges »demokrati, varför då icke
göra det helt på en gång och varför icke i så fall acceptera just det
uppslag till lösning av alla de här frågorna utan denna långsamma
tågordning, som vållar ett oerhört virrvarr inom Sveriges liv i olika
avseenden? Och är det återigen så, att högern säger sitt nej, faller
frågorna», då vill jag återigen fråga, om icke den tanken är en »sådan,
som kommer att ligga i planet av händelserna »själva, ligga i ledet
av den utveckling, som händelserna själva komma att taga genom
detta högerns nej till folkets krav på- verklig medborgarrätt.

Sedan vill jag en stund dröja vid herr Lindmans yttrande i dag
i dess anknytning till det anförande, som herr Lindman höll vid
det stora Auditoriemötet i går kväll. Herr Lindman har i dag varit
synnerligen moderat. I går var det andra toner, som kommo från
herr Lindman. Det är måhända den skillnaden, att han då talade
för galleriet med ackompanjemang av sina trogna skaror, då han
däremot i dag står öga mot öga med ombuden i andra kammaren för
stura delar av Sveriges folk. Herr Lindman har talat om, att nu
skola vi gå in på eu försoningens »anda och vi skola icke driva någon
den knutna nävens politik. Det är synnerligen vackert sagt, herr
Lindman, men är dock icke sanningen den, att herr Lindman är i
sitt nya program »den knutna näven i det svenska» folkets anlete? Herr
Lindman talar om, att skattestrecket först och främst är ett ordentlighets,
streck, att det här nästan uteslutande är fråga om ordentligheten.
Det säger herr Lindman. Nej. herr Lindman. Han vet
mycket val, att 1917 295,000 arbetare hade rösträtt på samum gång
som 186,000 saknade rösträtt på grund av utskyldsstrecket. När
herr Lindman vet detta, »så är detta yrkande från herr Lindmans
sina och detta tal icke något »annat än en knuten näve i anletet på
industriarbetareklassen, på vilken herrar Lindmans och Tryggers
industriella välde vilar och den maktställning för den svenska högern
i som vi hoppas för afl framtid kommer att försvinna» från skådeplatsen.
Herr Lindmans ställning är vidare en knuten näve i den
svenska demokratiens anlete, när herr Lindman bär panna att ändå
kräva en höjning »av åldersgränsen för valrätt, i ena» fallet till 24 år
och i det andra till 34 år. Detta sker i nådens år 1918 i november,
dagarna efter den tyska revolutionen den 9 november, när ändå»

Andra hapimarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 9. 2

Vid remiss a
proposition
nr 34.
(Fort*..

Nr & 18

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss a,v Tysklands reaktion med dess junkrar ock industrimän av samma typ
Pr°P^^>nen gom herrar Lindman och Trygger komma och kräva inkallande i
(Forte") dessa dagar av en konstituerande nationalförsamling, vald, mark val,
r '' icke av personer av 24 till 34 års ålder utan av 20 års ålder, sålunda
alla inom Tyskland fullmogna män och kvinnor. Herr Lindmans
ställning är vidare en knuten näve gent emot Sveriges folk, när han
hävdar den tanken, att om frågan faller — naturligtvis icke genom
herr Lindman och det partiets nej utan genom krångel från den
andra sidan — då hör man vädja till folket i val. Men vilket folk?
Jo, herr Lindmans folk från 1907, det av vilket en stor del faller
på de streck, som göra, att 100,000-tals svenska medborgare gå förlustiga
sin medborgarrätt. Ja, nog bör herr Lindman få sina nya
val men icke på den Lindmanska korrumperade rösträttsgrundvalen
utan på den fulla rösträttens grundval, så att den fullständiga folkviljan,
så att folket som sådant kan tala och bestämma om utformningen
av de nya grunderna för den nya demokratien.

Det har ofta nog framkastats den frågan från högern, om

Sverige skall i de här dagarna komma att gå fram till demokratisk

fullkomning utan tillgripande av revolutionära våldsåtgärder. Jag
vill uttala den bestämda tron, att Sveriges folk har ändå den allmänna
folkupplysning och det har under de gångna århundradena från
Engelbrekt till Gustaf Wasa visat den vilja till självständighet och
manlig karaktär, att jag tror, att Sveriges folk skall kunna gå på
fullständigt demokratiska och även lagliga vägar fram till erövringen
av sin medborgarrätt. Men jag säger på samma gång, att svaret
på den frågan: revolution eller icke revolution? vilar hos hela
Sveriges demokrati, den vilar icke hos den svenska högern under
ledning av herr Lindman i andra kammaren och herr Trygger i den
första. Jag vill mana herr Lindman att minnas dagar från 1860,
de dagar då den svenska feodalaristokratien i en akt av självbevarelse
och medborgarsinne vek från sin gamla företrädesrätt. Har den
svenska industrikapitalismen, den svenska kapitalistiska aristokratien
samma vilja och samma ideella resning, ja, i sådant fall kunna
vi genomföra vår utveckling på lagliga och sunda vägar, men om
den skulle sakna dem, så kanske även herr Lindman hör minnas de
ord av August Blanche, som han fällde på 60-talet samma kväll den
frågan låg före bland riksens ständer och behandlades på riddarhuset,
som gällde avskaffandet av den gamla stånidsförfattningen
och den nya riksdagens införande, de orden: om vi icke hade lyckats,
hade måhända huvudstadens gator färgats röda av blod från
huvudstadens befolkning. Jag vill erinra herr Lindman om de orden
och tillägga, att den stämningen finnes bland Sveriges folk, att vi
visserligen vilja lugn, vilja demokrati och fred men också den fullständiga
medborgarrätten, och i de dagar, som stunda, hör Sveriges
folk mobilisera hela sin styrka, med den ekonomiska styrkan bakom
sig för att helt och fullt med ens genomföra mot den svenska högerns
vilja med godo eller i värsta fall med ondo denna demokrati,
detta allmänna medborgarvärde., som i längden ingen kan hindra
Sveriges folk från att erövra.

Tisdagen den 26 november.

19 Nr 9.

Herr B rån t ing: Herr talman! För den, som. genom de utsända
referaten kände herr Lindmans tal av i går afton, var det
helt säkert en överraskning att höra de mjuka toner, som han anslagit
här i dag. Det var som om helt hade gått bort den stridslust,
som då präglade hans anförande och som vi nu i stället efter
hans mening borde försöka att uppnå enighet i det kommande rösträttsutskottet
och att han för sin del skulle vara benägen att i vissa
avseenden därtill medverka. Visserligen krävde han då å andra
sidan att få rätt att diskutera, rätt att få pröva vad som förelädes
och icke så att säga svälja det hela. Ja, för visso är det en rätt
för varje parti att sakligt pröva ett förslag, som skall föreläggas
till behandling, men man måste också komma i håg, och jag tror,
att den svenska högern gör klokt i att komma ihåg, att det förslag,
som nu framlagts av regeringen, icke innehåller några märkvärdiga
nyheter aldrig förut hörda i detta land, utan det är* en sammanfattning
av minimikraven från de demokratiska folkyrkandena
i avseende på vår författnings omgestaltning, som i detta ögonblick
regeringen beslutsamt tagit upp och gjort till sina. Det är idel saker,
som vi sedan länge känna, och visserligen är det så, att högern
förut stått fullständigt avvisande, men å andra sidan har även
denna höger måst undan för undan flytta sina positioner tillbaka
och det frågas den nu av det svenska folket, huruvida den är beredd
att verkligen taga detta sista bestämda steg, att släppa fram
demokratien och släppa privilegier, som allt för länge hållit tillbaka
de breda folklagren från den rätt, som de böra ha att kräva: ett
tillbörligt inflytande på samhällets gestaltning. Det är i den situationen,
som högerns män i rrtskottet komma att befinna sig. Det
är icke fråga om annat än den goda viljan där, om de vilja vara
med om att vårt land skall bliva en demokrati eller om de fortfarande
vilja försöka att rädda åt sig företrädesrättigheter, som icke
höra hemma i det demokratiska tidevarv, där vi nu äro inne. Den
frågan kommer man icke ifrån genom att ställa upp allehanda invändningar
nu mot en eller annan punkt.

Jag skall i detta ögonblick icke gå in på ett bemötande av dessa
inkast i någon vidare utsträckning. Jag- måste blott konstatera
den viktiga skiljaktighet i uppfattningen som framträtt mellan
föredraget och det tal, som hölls här, den skiljaktighet, som ligger
däri — som redan anmärkts från statsrådsbänken — att nu har
herr Lindman dock medgivit, att här finnas svårigheter att betala
utskylderna i vissa fall och att det sålunda kan bliva förenat med
obillighet att göra dessa utskylders betalande till villkor för rösträttens
utövning. Det medgivandet säger i själva verket allt vad som
behöver sägas, ty då följer därav med nödvändighet, att man då icke
kan efter den sakkunnigeutredning, som föreligger, komma fram
till ett renodlat ordentlighetsstreck utan att öppna plats för ett
fullkomligt godtycke, och då finnes ingen annan utväg än att lösa
upp detta onaturliga samband mellan skattebetalning och rösträtt,
som varit en säregenhet inom vårt folk i motsats t. ex. mot våra
grannfolk och i allmänhet mot den demokratiska uppfattningen i

Vid remiss av
propositionen
nr 34.
(Forte.)

Nr ». 20

Tisdagen dill 26 november.

Vid remiss av världen. Som vi många gånger framhållit bör skattebetalningen
Pr°P™j*n"''’t vara eu sak för sig, som samhället bör ordna på det sättet, att den
(Fora'') kan giva det mest tillfredsställande resultatet som kan uppnås genom
att skatterna bliva lagda väsentligen på de bärkraftiga och i
mindre man på de icke bärkraftiga. Deras andel har varit för tung
och för stor, och när man talar om att dessa folklager i så stor utsträckning
undandragit sig skatterna, så identifierar man alltid
skatterna med de direkta skatterna och glömmer alla andra bördor,
som vila på alla medborgare, även på de fattigaste, och som de, enligt
sakens natur, icke kunna undandraga sig.

Men för övrigt, vad är nu detta för ett sätt att resonera, då
man vill påstå, att industriarbetarebefolkningen skulle vara till den
grad mindervärdig att dess försummade skattebetalning skulle döma
derå till rättslöshet? Vi ba ju dock de officiella siffrorna och
av dem framgår t. ex. ätt i en stal svalkrets här i landet, Norrköping—Linköping,
över 67 procent av industriarbetarna sakna rosträtt.
Kan någon påstå, att detta innebär, att över två tredjedelar av
denna befolkning skulle bestå av sådana slarvar och oordentliga individer,
att deras medborgarrätt med något fog skulle kunna antastas?
Var och en förstår, att bakom en sådan siffra måste dock
ligga missförhållanden av djupgående natur. Här har skall ebördan
blivit lagd på en mängd svaga axlar, en börda som dessa svaga axlar
helt enkelt icke förmått bära. Detta är ett socialt faktum, som man
tydligen måste bedöma på annat sätt än genom att säga, att därför
att de icke kunna bära sin skattebörda, skall deras rösträtt också

gå till spillo.

På samma sätt förhåller det sig med andra samhällen, clar
mellan 50 och 60 procent och därutöver av industriarbetarna befinna
sig i samma läge. På papperet ba vi allmän rösträtt, men i
verkligheten ha vi det icke. Det är en orimlighet att tillåta, att ett
sådant sakernas tillstånd får fortsätta. Denna parodi på allmän
rösträtt, som utskyld sstrecket under nuvarande förhållanden åstadkommer,
kan icke tolereras i en tid, som den vi nu genomleva, och
därför var -det helt visst från regeringens sida en. riktig, ja, en nödvändig
åtgärd att icke blott kräva den lika rösträtten vid de kommunala
valen, som stått på alla vänsterprogram, utan också att beslutsamt
taga konsekvenserna av den utredning, som förelag, och
se till. att vi bliva kvitt detta utskyldsstreck, som har så härjande
farit fram bland industriarbetarna. En av dessa siffror här, eu
bland de allra högsta gäller norra Bohuslän, där 61,5 procent av industriarbetarebefolkningen
stupat på skattestrecket. Och varior( Jo
därför, att vi där ha en stenindustri, som lidit under de konjunkturer,
som kriget medfört. Således, en ekonomisk konjunktur, åt vilken
denna befolkning själv är fullständigt värnlöst prisgiven, inior vilken
befolkningen icke kan göra någonting genom okad ordentlighet
eller något sådant, den går hänsynslöst fram over arbetarna och
så blir resultatet, att de icke blott bliva på värsta satt nedstötta i
en proletärisk tillvaro, utan därjämte gar deras medborgarrätt till

Tisdagen flen i''6 november.

Sr 9.

•Jl

spillo, tack vare de lagar vi för närvarande ha, och som högern
ännu icke förstår, att den måste uppgiva.

Det är denna sida av saken jag velat framhålla vid detta tillfälle,
och jag hoppas, att om herr Lindmans och hans meningsfränders
utveckling försiggår med samma snabbhet ©om förändringen i
tonen mellan hans anförande i går och hans anförande i dag, ja då
skulle vi möjligen kunna räkna på, att när utskottet slutat sitt arbete,
vi skola ha kommit varandra närmare på det enda sätt, som
är möjligt att komma varandra närmare, nämligen att högern på
dessa grundläggande punkter förstår att verkligen fatta tidens krav
och icke längre spjärna emot såsom den hittills gjort.

Herr Lindman är nu för den lika kommunala rösträtten men vill
i stället ha andra garantier såsom högre åldersstreck m. m. Då man
hör herr Lindman, skulle man kunna tro, att det är något splitter
nytt ifråga om den kommunala rösträtten, som det nu är fråga om
att genomföra, att man nu vill sänka åldersstrecket till 2 i år. Men
det är ju i själva verket ingenting annat än vad man redan nu har
i vårt land, det har icke gjorts någon rubbning på deri punkten. Me.)
för herr Lindmans betraktelsesätt, sådant det framstått i hans båda
anföranden i går och i dag, ett betraktelsesätt, som för övrigt går
igen i högerns hela framställning i dessa ting, ser det ut, som om
det skulle vara endast dessa åldersklasser mellan 21 och 24 år, som
skulle utgöra hela eller åtminstone den väsentliga delen av den
valmanskår, som är kommunalt intresserad och bestämmande.

Var och eu förstår dock, att vtare sig dessa klasser ha lika rösträtt
i det kommunala livet, som det nu föreslås, att de skola få,
eller de, såsom hittills, ha den 40-gra-diga skalan att dragas med, så
är det dock blott nålglra få åldersklasser, dessa, mellan 21 och 24
år, i förhållande till det störa antalet av de klaisser, som ha rösträtt.
Det är därför eu fullkomlig orimlighet och en tendentiös utmålning
i visst syfte att söka framställa saken så, att om dessa klasser
väl äro borta, ja då kan man reflektera på saken, då kan allt
gå mycket bra, men komma ide också med, öppnlar sig en fullständig
avgrund för allt vad som (varit. Värn som helst kan förstå, att så
ligger saken i själva verket icke.

Vill man, som herr Lindman gjorde, ytterligare utmåla följderna
av ett antagande av regeringens förslag och saga, -att det skulle
leda till upplösning, att genom denna'' skulle uppkomma en oerhörd
omstöpning., såsom orden folio, och att det skulle bil omogenhetens
fullständiga triumf inom det kommunala livet, därest en sådan övergång
till den lika rösträtten beslutades, så vill jag härtill fråga:
Vad säger den hittillsvarande erfarenheten? Vi känna allesammans,
som veta något om de kommunala angelägenheterna, -att -den reform,
som beslöts 1907 och sedan stadfästes hur otillräcklig den än
var och huru fullständigt en halvmesyr den än var, dock innebar
genom sin läggning en viss imöjlighet för demokratien att i högre
grad än förut varit fallet gorå sig gällande och få ett ord med i
de kommunala angelägenheternas avgörande. På några enstaka ställen
i vårt land, i de rena a-rbetaresamhällena beredde den till och med

Vid remiss av
propositionen
nr 34.
(Forte.)

Nr 0. 22

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av möjlighet för arbetarskarorna att gorå sin vilja gällande i list komJ,
w^s^onen munala livet. Fingo vi an änne någonstädes efter den reformens
(Forts.) genomförande bevittna denna fullständiga omläggning, denna uppocli
nedvänrlning av allt gammalt, detta avståndstagande från den
gamla, samlade, kommunala erfarenheten, som nu befaras?

Har man någonstädes sett en sådan följd av denna reform?
Nej, var och en som känner dessa ting, skall kunna vittna, att det
varit med mycken försiktighet och undseende och med mycket erkännande
åt gammal prövad kommunal sakkunskap, som förnyelsen
av de kommunala förtroendeposterna ägt rum. Särskilt är detta fallet,
när man kommer till den inre kommunala förvaltniagen och går
till nämnder och styrelser och sådant. Det har varit först sedan de
nya männen hunnit något uppfostra sig själva och tränga ii i dst
kommunala maskineriet, isom deit skett ombyten. Det ligger sannerligen
icke i de svenska arbetarnas lynne att, så länge de känna isig
stå på osäker mark, gorå några fullständiga omstörtningar för omstörtningens
egen skull. Man har velat begagna den kommunala
erfarenheten och den sakkunskap, som funnits, men man har velat
vimgklippa det gamla godtyckesregementst. Och så vill jag hoppas
det skall komma att fortgå, när iden fullslå idig! lika rösträtten blivit
genomförd i kommunen. Man kan vara förvissad om, att denna
reform -icke blir ett sådant språng ut i det okända, utan den kommer
i verkligihieten att leda till en förbättring i förhållandena på de ställen,
-där man stelnat i slentrian och i ensidigt tillgodoseende av vissa
gruppens intressen. Det blir icke vad -som utmålats från (högersidan,
utan det blir sannerligen så, fatt å?n mogna demokratien tager simplats,
men gör det med all den försiktighet och omtanke om det helas
väl, som kräves av eu upplyst demokrati, och sam en sådan också
är angel [igel om att visa.

Jag tror således, att man i dessa avseenden från högerhåll har
alla skäl att med störste, sinneslugn pröva det förslag, s-om föreligger,
och icke uppkonstruera skräckbilder som ej hålla streck inför
erfarenhetens vittnesbörd. Tvärtom kian högern i det avseendet kärna
sig ganska lugn. Det kommer icke att uppstå sådana omstörtningar
bär, -därest icke något inträffar, som skulle sätta lidelserna i sådan
svallning, att andra förteelser skulle uppstå inom vårt lugna folk.

Man, säger man. det är dock eu punkt, där vi framför allt måste
förbehålla oss att få någon klarhet, innan vi kunna gå med på allt
detta, och her-r Lindman framkastade i slutet av gift anförande en
tanke på någon -sorts villkorligt antagande, tills man fick hela förs-taknmmarproblemet
uppklarat på ett sätt, som -högern kunde vara med
om. Framför allt raste han en fullständig opposition mot den tanker,
att det skulle vara en ny institution, eu på den lika rösträttens grund
vilande första kammare, som skulle få- vara- •med om och bestämma,
hur alla dessa frågor om två- eller enkamm-arsystem och kamrarnas
inbördes förhållanden till sist skulle komma att gestaltas och ultform-as.
Men herr Lindman, lag skulle vilja -säga: Är det icke i
själva verkat en orimlighet, när man nu från högerlorlningen sent
omsider, alltid för sent, erkänt, att den lika rösträtt ten komma vi

Tisdagen deri 26 november.

23 Sr d

icke ifrån, skalans tid är förbi, den måste falla,_ och man således
undergrävt den moraliska grundvalen för den församling, som
i denna stund sitter i salen här bredvid, när man erkänt, att den
icke vilar ipå am nät än en -föråldrad institution, nämligen dessa
landsting., soim äro valda efter en grund, -som även högern medger
vara .oriktig — är det då, frågar jag, någon reson i att begära, att
den församlingen skall ha rätt -att vara med och utforma det nya
som skall komma? Nej, det följer såvitt jag förstår med logisk
nödvändigheten av högerns uppgivande av motståndet mot den lika
rösträtten, att de institutioner, sam skola utforma samhällsskicket
i det nya Sverige, de institutionerna måste också vila på den lika
■rösträttens grund.

Bet -är detta vi kräva. Det är detta, som regeringen med all
rätt kräver i sikt förslag, att det sker en sådan omdaning, att vad
som erkänts icke längre vila på hållbar grund, det bör försvinna
så snart som möjligt ur vårt statsliv och -ersättas av nya institutioner,
som skola v-ila på den lika rösträttens och medborgerlighetens grund.
På denna enkla betraktelse måste, såvitt jag förstår, hela det motstånd
falla, som högern rest mot den om-daningsplan, som framförts
av regeringens förslag. Ben moraliska rättsgrunden för den nuvarande
företa kammaren är borta i och med att även det parti, som hittills
motsatt sig den Idka rösträtten, kapitulerat på d-enna punkt och erkänt
demokrait-im och jämlikhetens rätt i dess-a avseenden.

Ja med detta synes det mig, att man egentligen -skulle kunna
stanna. Jag har icke någon anledning att gentemot -de mjuka tonfall,
som bär anslagits av högerns taleman, försöka på något sätt
föra diskussionen in på banor, som av 1 ägs i a sig från den -sakliga
debattens och vädja till andra faktorer i vårt känsloliv. Uppenbart
är dock, att vi icke kunna se hela denna sak fullständigt fristående,
som en affär, om vilken vi kunna sitta här och dividera efter olika
smak som t. ex. huruvida det bör vara lika rösträtt med det eller
det åldersstrecket. Ad kunna icke se allt detta bara som en angelägenhet,
beträffande vilk-en vi kunna stänga oss inne och sitta
mellan partierna och kompromissa om den eftergiften från den ena
parten möjligen kan köpas med den eftergiften från den -andra parten.
Vi måste låta vindarna från de stora händelsernla, därute spela
in er smula även i vårt samhälle, och de -göra det, vare sig någon
''bär skulle vilja det eller icke. Och när så är, måste vi -se även
vår fråga som en del av den stora världsup pgörelisen efter kriget.
Vi måste, isom statsministern i sin motivering för regeringens förslag
med all rätt har framhållit, vi måste hålla blicken öppen för,
att tidsomständigheterna medföra, ätit intet land, även om det icke
direkt deltagit i kriget, -kan hålla sig fullständigt utanför påverkan
av de störa händelserna ute i världen. Deras vågsvall når även våra
kuster och gå upp på dem, och vindatna flyga även inom våra landamäre Bet

kan icke hjälpas, att när allt vad som smakat av gammal
autokrati faller, när hela det betraktelsesätt, soim varit den svenska
högerns ideal, och varifrån den hämtat sin styrka och sätt stöd, detta

Vid remiss av
propositionen
nr 34.

(Fort.-;.1

Nr 8. 24

Tisdagen den 26 november.

Vif re™s av »om . den hoppats skulle gå segrande ur kampen, när allt detta ramjar
• grus och spillror och på ett fullständigare isätt än någor av
.Vört*.; ^,eiSS motståndare ibland oss ännu för få dagar sedan vågade koppas
— ^et kan icke lijälpas, att sådant måste återverka. Och det har
återverkat. _ Tror någon människa, ;att denna högerns kapitulation
inför den lika kommunala rösträtten skulle ha kommit till stånd
utan det som lakett därute? Var och an förstår, att bär bär radan
ep återverkan ägt rum. Nu gäller det blott för oss andra, att .se
till, att denna återverkan blir tillräckligt stark och tydlig, odh att
den kan bli sådan, att vårt land i lugna och lagliga former kan genomföra
sin omdaning, sa att det lar bort vad som ännu finns kvar
i författningen av det gamla penningeväldets tryck, så att vi komma
fram till den fullständiga demokratisering, som är även vårt folks
krav.

Jag vill hoppas, och jag vill icke uppgiva hoppet, trots många
dåliga tecken de isenaste dagarna, att även från högerns sida kaus
lan av det nödvändiga i, att även den i sin mån bidrager till ett
sådant gott resultat skall till sist i de avgörande ögonblicken visa
sig starkare än partifördomarna. Vi vilja hoppas det. Men skulle
så icke bli fallen skulle man verkligen ända in i det sista vidhålla,
att även detta billiga, moderata minimiprogram, som bär är framlagt,
måste beskäras på någon avgörande punkt, så att vi icke kunna
gå med på det, Itill exempel om man skulle komma med någon sådan.
vidunderlighet mm 35-årsstreck e. d., — ja, vill man slå in på
sådana vägar, då förstår nog högern själv, om den null se sig för,
att det icke bos oss inom det socialdemokratiska partiet bär i riksdagen
finnes någon som helst möjlighet att i sådant fall hålla tillbaka
den storm, sam då måste spontant brylta fram över landet.

Vi önska, att den stormen måtte bli oss besparad, odh bär finnes
en väg angiven, som lader oss fram till ett sådant sakernas tillstånd
och det är, om vi alla endräfctigt följa regeringens förslag''.
Den svenska demokratien lian- då i sin makt ålit fullständigt lösa
alla frågor, isom ställa isig inför densamma, och lösa dem i överensstymmelse
med folkets vilja, även de frågor, som den föregående
ärade talaren här berörde. Möjligheten kan nu skapas för en sådan
fredlig utveckling. Men det vore eu fruktansvärd olycka för vårt
land, om något parti i sill förblindelse skulle stänga den vägen. Jag
vill hoppas,, att sa icke må bli fallet, och jag vill -vädja till högerns
fo.sterlandssim.ie
svenska folket laglig väg fram till det mål, som nu måste nås, ty
så kräver tiden, iså kräver den historiska utvecklingen och hela vårt
föregående, allt vad som förut varit i vårt land av gammal demokratisk
kamp. Nu vill man ute bland folket, att detta verkligen skall
genomföras, oob jag för min del hoppas alltjämt, att man icke dåraktigt
skall motsätta sig detsamma.

Herr H ild eb rand: Herr talman, mina herrar! I förra delen
av herr Brantings anförande berörde han konsekvenserna, av den
nn föreslagna reformens genomförande. Han talade mycket milt

Tisdagen de» 26 november.

Sr i».

och mjukt om detta, och man fick det intrycket av hans ord, att Vid rmim <w
det icke skulle bli så stor skillnad mot nu. Det iir icke länge sedan rajposdw,,,»,
en annan herr Branting höll ett tal, men den gången utanför riksdagen,
och då upprullade han en hel del framtidsbilder som resultat
av denna reform, framtidsbilder av sådan art. att de skulle innebära
en fullständig omvälvning.

Herr Branting frågar efter högerns ställning och vad högern
vill. Riksdagspartierna på högersidan utforma nu i motioner vad de
önska och kräva, men den organiserade högern i landet har redan
genom sin överstyrelse gjort ett uttalande, ur vilket följande rader
må uppläsas: »Då såsom en följd av kriget och dess verkningar en
kraftig strömning går fram över världen att på det mest vittgående
sätt göra folkets breda lager direkt ansvariga för ländernas oden, är
den svenska högern för sin del villig medverka till författningsändringar
i sådan riktning, i förhoppning att därigenom bidraga, till
enighet och sammanhållning inom folket. I sådant sylte godkänna
vi, att den lika kommunala rösträtten införes samt ätt kvinnorna bliva
delaktiga av politisk rösträtt.»

Det är sant, som herr Branting säger, att världshändelserna ha
gjort ett djupt intryck på högern liksom på. alla andra partier, och
det är i känslan av ansvaret inför den tid, i vilken vi nu leva och den
tid som kommer, som högerns organisation gjort ett sådant uttalande.

Högern är alltså beredd att gå med på en vittgående demokratisering
av vår författning och vårt samhälle, och vi förstå, att därav kan
följa en omvälvning av revolutionerande natur. Men högern kan
icke acceptera allt vad som nu är föreslaget. Den motsätter sig icke
demokratisering, men den vill söka få fram en del bestämmelser för
att i möjligaste mån undvika demokratisk urartning. Det borde ligga
i bila partiers intresse att verkligen sakligt överväga de spörsmål,
sam här komma före, ty det är sannerligen icke mycket, som högern
kräver.

Högerns organisation har uttalat sig för den lika kommunala
rösträtten. Nå, det bär även regeringen gjort. Högerns organisation
har krävt skattebetalning som villkor för utövande av rösträtt
i kommunen och givetvis också som villkor för utövande av den politiska
rösträtten. Utskyldsstreckel kan för visso reformeras, men
det finnes utan minta tvivel en mycket utbredd uppfattning bland
vårt folk, -allra helst på landsbygden, att det är något oriktigt i, att de
personer, som icke erlagt sina utskylder skola bestämma över samhällets
väl och ve och således också över dem, som ordentligt betala
sin skatt. Det finnes fall, det finnes många fall, där .uraktlåtenheten
att betala skatt beror på orsaker, som icke ha med viljan och
ordentligheten att gorå, utan äro av övergående och tillfällig art.

Genom en reform av utskyld .sstrecket bör man kunna få bort sådana
anledningar i största möjliga utsträckning, men själva ° principen
måste man stå fast vid. Högern har vidare fordrat, att åldern för
rösträtt vid de kommunala valen skulle bli densamma som för valen
till andra kammaren. Herr Branting kan icke förstå anledningen
härtill, men när det blir en så stor omkastning i kommunen, som
förhållandet måste bli av den lika rösträttens genomförande, är det

Sr 9.

26

Tisdagen flen 26 november.

^ ™derligt, att man vill ifråga om de kommunala valen fordra gaminr
34. * *?* ålder hos valmännen, som när det är fråga om att utse ledamöter
{Fort*.) V.!1 riksdagens andra kammare? När man tänker på en blivande
första kammare, .så är huvudsaken för vår höger att tillse, att det
blir hvar i författningen ett verkligt tvåkaminarsyslem. Men vi
erkänna, att vi under händelsernas tryck måst begränsa våra krav
till det minsta möjliga, mycket mindre än vi förut ansett vara behövligt.
Det är en helt ny typ av första kammaren, som vi nu måste
begära, en typ, överensstämmande med den som tillskapats i Danmark,
där karaktärsskillnaden mellan kamrarna huvudsakligen är
beroende på högre ålder hos urväljarna till första kammaren. Tror
man verkligen, att man, utan att vidtaga någon sådan anordning
skall kunna få fram ett verkligt tvåkammarsystem med så stor skillnad
mellan kamrama, att systemet gör skäl för namnet? Herr civilministern
har visserligen i dag uttryckt de bästa förhoppningar om
att så skall kunna ske, men det finnes intet, som borgar för riktigheten
av vad han där uttalat. Är det då så underligt att man för
att få fram ett mognare omdöme i första kammaren vill höja åldern
för urväljarna till densamma, så att denna ålder blir lika för båda
kamrarna? Sjöministern har framkastat den frågan, om man härmed
ville övergå till egna elektorsförsamlingar vid utseende av ledamöter
i den kammaren. Ja, det är tämligen klart, att, när man kräver
fyllda 35 år för utövande av rösträtt till första kammaren, man icke
tanker sig, att denna rösträtt skall tillämpas vid utseende av landstingsledamöter
eller ''stadsfullmäktigemedlemmar. Yi tvingas helt
enkelt fram på den vägen att överge landsting och stadsfullmäktige
som väljarkorporationer till första kammaren och komma sålunda
logiskt fram till särskilda elektorskorporationer helt enkelt därför,
att om den nuvarande grundvalen för stadsfullmäktige och landsting
ryckes undan, om (det icke finns någon som helst garanti för,
att dessa församlingars val skola ge första kammaren en särställning
från den andra, da måste man söka en annan väg för att komma
fram till det målet. Denna ändring är icke någonting, som vi längtat
efter på högersidan eller villigt gå med på, det är endast, eu logisk
nödvändighet av utvecklingen, och den fördelen kan den alltid
ha, att den sammanblandning av politiska och kommunalpolitiska
synpunkter, som gör sig gällande vid valen — beroende därpå, att
landsting och stadsfullmäktige äro valkorporationer till första kammaren
och denna sålunda direkt vilar på den kommunala rösträtten
— borde åtminstone bär och var komma bort, så att vid de kommunala
valen kommunala synpunkter kunna mera renodlat göras gällande.
Är det verkligen då för mycket begärt, att man söker så
enkla garantier emot demokratiens urartning? Borde icke var och
en första, att demokrati är en frukt på både gott och ont? Samhällets
demokratisering kan i vissa situationer eller under vissa
tider innebära en ökning av folkets kraft och styrka, men en sådan
utveckling kan också leda till ett lands fördärv, om de dåliga makterna
i den demokratiska utvecklingen få göra sig oförhindrat gällande.
Den, som närmare studerat utvecklingen exempelvis i Nord -

Tisdagen din 26 november.

M Nr 9.

amerikas Förenta Stater, Sydamerika och i vissa fall Frankrike, får Vid remiss av
nog blicken öppen för, att en sådan urartning iir mycket nära lig- P™poeUwmn

gande. . (Ports.)

Även med de tillägg och ändringar, som vi önska se genonnförda,
innebär reformen dock helt enkelt en omvälvning av vårt samhälle.
Låt oss se på kommunerna, sedan den lika kommunala rösträtten
blivit införd. Kommunalpolitiken kommer att ^ införas på
helt nya banor. Vi inse det på högerhåll. Lat oss se på riksdagen,
sedan första kammaren blivit skapad efter den helt nya typen, på
sin höjd byggd på högre ålder bland urväljarna. Ätt detta kommer
att återverka på landets, på riksdagens näringspolitik, skattepolitik,
finanspolitik, politik i alla avseenden, det ha vi klart för
oss, och det kan helt enkelt icke fördöljas. Det är icke minst beträffande
de näringspolitiska åtgärderna, som spåren där ute i andra
länder förskräcka. Det kan lätt med en utvecklad demokratisk
riksdag bil ett våldsamt näringspolitiskt experimenterande, som. får
mycket farliga följder för försörjningsmöjligheterna inom landet.

Det är därför även, som vi vilja framför allt begränsa våra krav
icke till borteliminerande av folkets vilja vid bestämmandet av landets
öden utan till strävanden att få fram en mera mognad folkvilja,
och den, mina herrar, få Ni icke fram genom att andra kammaren
står på samma grund som för närvarande och den första
ytterst vilar på den rösträtt, som utövas av 21-aringar.

Såsom en av de allvarligaste invändningar emot regeringspropositionen
skulle jag vilja anföra detta i att tvakammarssystemets princip
icke tillräckligt har beaktats. Där står visserligen, att om en
del praktiska förslag kunna framläggas, så böra de naturligtvis
övervägas. Regeringen ställer sig närmast utanför hela saken,
såsom icke intresserad av densamma. Är detta verkligen statsmannamässigt
handlat? Är regeringen så blind för konsekvensen av
sitt förslag, att den icke ser dess återverkan på riksdagen i högre
grad än som framgår av propositionens ordalag? ^ På många håll
inom regeringspartierna, åtminstone på liberalt håll, bär man en
klarare blick för tvåkammarsystemets betydelse, icke minst i den
liberala pressen, men det är som om man nu litet varstädes där resonerade
så: det här förslaget är delvis dåligt och behövde utbygga?
med något annat, men låt oss taga det dåliga förslaget. "V arför icke
vända om uppmaningen i den riktningen: låt oss försöka få förslaget
bättre, så att det icke utestänger demokratiseringen men försöker
utesluta en del av dess avarter. När man kommer så långt i diskussionen,
höjas litet emellan röster från regeringspartierna och även
från regeringshåll, som om det icke minst väsentliga vid reformens
genomförande vore, att högern skulle tvingas mot sin vilja, pressas
och tvingas. Ja, även här får man fråga, om det för samhället och
dess utveckling är bäst med en samförståndsfred eller en maktfred.

År det så, att man vill ha demokratisering, vill ha samförstånd mellan
olika folkgrupper och partier i tävlan om vad som är för landet
nyttigast, varför är man då så ängslig ett komma till samförstånd
med högern? Högern har sträckt ut handen till ett sådant samför -

Nr 9. 28

Tisdagen flen 26 november.

Vj!lv™itio,Z !tånnd’ högera liar gått ofantligt långt på demokratiseringens väg.
nr 34. - >>'' huvudsaken. verkligen, att högern skall tvingas? Herr Venner (Forts.

) ström har talat om folket — folket skall resa sig och tvinga högern.
Höra då icke alla de bönder och borgare ute i landet till folket,
vilka ställa sig tvivlande till att förslaget i dess helhet nu bör accepteras?
År det sa säkert, att det folk, som herr Velin erström närmast
tänker pa, utgör majoritet i landet? Är det icke en möjlighet
ändå, att det är minoritetens talan han här för? Högern viil icke
undandraga, sig en real behandling av rösträttsfrågan vid denna riksdag,
men högern rädes icke för tanken, att folket skulle få höras
vid allmänna val. En förskjutning åt ena eller andra hållet skulle
därvidlag vara synnerligen signifikativ. Det skulle visa sig, om
anhängarna av eu radikal omvälvning ökats eller om betänksamheten
vuxit ute i landet. _ Det är egendomligt, att just de partier, som
skrivit folkvilja, skrivit demokrati på små fanor, mest motsätta sig
nyval, om sådana skulle bli behövliga,. Väl vore dock, om att samförstånd
kunde uppnås redan vid denna riksdag. Uteslutet är det
icke, om endast regeringspartierna i beaktande av landets allvarliga
läge vilja visa något tillmötesgående och om icke huvudsaken för
dem, som jag nyss nämnde, är att tvinga högern.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet P a 1 mstierna:
Min högt ärade vän herr Hildebrand gav det svar, som

jag begärde beträffande förstakammarfrågan, men strax efteråt riktade
han den förebråelsen till regeringen: är det statsmannamässigt,
det sam bär framlägges — bristen på samband mellan förstakaminiarfrågan
och rösträttsfrågan? Jag spörjer mig verkligen då, harr
Hildebrand: är det statsmannamässigt att samtidigt, som herr Hildebrand
gör det, förklara,, att högern »icke langat efter» detta slags
förstakammarreform, som den framlägger, men gårr den ändock till
huvudfrågan? Det är ganska värdefullt att ha fått det erkännandet
från en så framskjuten man inom högerpartiet, att detta,, som högern
själv föreslår, att bryta sönder sambandet mellan första kammaren
och .kommunerna och att tillskapa nya, elektorsförsamlingar, har
högern »icke längtat efter», men den gör det ändå. Jag tycker icke,
att det är statsmannamässigt, det må jag säga, och jag kan icke se, att
någon nödvändighet föreligger, som herr Hildebrand talar om. Vill
man på högersidan göra upp en förstakammarreform, fean det ske
på den nuvarande grunden.

Det^är emellertid av mycket stor vikt med hänsyn till hela
denna Dagas behandling, att man nu erfarit — och det hör var man,
som bär någon kommunal befattning i landet, veta _ att det för slag,

som från ansvarig sida inom högern kommit fram, går ut på
att bryta sönder sambandet mellan det kommunala livet och första
kammaren. Om vi, mina herrar, gå in till våra kolleger i första kammaren,
skola vi finna, att kanske varannan eller vair tredje av dem
är kommunalordförande eller stadsfullm äktigord förande. Jag vet
Irån min verksamhet i Stadsförbundet på sin tid, att när Stadsförbundet
skulle ha sin representantförsamling, var det en stor del av

Tisdagen den 26 noYember.

29 Sr ».

första klämmarens ledamöter, som mötte Tipp. Det bär visat sig,, att Vid remiss av
de Geeris tanke att få -erfarenheten från det kommunala livet in i propositmnm
första kammaren är det, som varit hållhart och bestått, och jag vågar .

det bestämda påståendet, att vare sig. det är högermajoritet ‘

eller liberal eller socialdemokratisk majoritet, i en stadsfnllm
äktigfö-rs a in li ng, så skall det vara rätt undantagslöst, att man
icke, därest ej speciella förhållanden låda, sätter in förtroendemännen
i första kammaren. Det har nästan blivit tradition, sa
pass fastvuxet är det. Nu skall man sålunda — jag vill använda delta
uttryck mot högarn — pietetslöst och mot traditionen bryta sönder
detta samband. Det blir då eu verklig omstöpning av första kammaren,
och jag vill vördsamt hemställa, att högern ville betänka
sig många gånger om, innan den slår fast, att det är den väg, som
man vill beträda; vid en reformering av denna kammare, och jag har
icke någon bestämd mening i frågan, men jag bär en känsla av, att
-man snarare får .en kvalitativ sänkning av första- kammaren från
högersynpunkt, om man bryter sambandet med kommunerna. Detta
är en ytterst allvarlig sak. Yad får man i själva verket? I stället
för en artskillnad mellan första och andra kammaren, som man tänkt
sig, får man precis gamma läggning på dem båda politiskt sett. Det
blir elektorsförsamlingar, valda ur renodlat politiska synpunkter,
icke administrativa eller åtskilliga andra, utan det blir den renodlade
politiken, som dominerar vid valen till första kammaren liksom
till andra kammaren. Följaktligen kommer artskillnaden därmed att
försvinna, och det är endast spörsmålet om åldersstrecket som högern
fört fram. I hela vårt land bör man tänka mera ingående på denna
fråga. Jag fnör att bara dagens lilla debatt visar hur svårt detta
problem är att lösa och att- det sannerligen icke är att taga från bordet
såsom högern framställt det. Ty högerns förslag har så pass
många -svaga punkter, att man verkligen bär skärskåda saken mycket
noggrann!.

Men en annan sak förvånar mig. och det är, att, då- man är inne
på förstakammarp roblem et från högerns sida, man icke med ett ord
rört vid det förslag, som framlades från vänsterhåll i konstitutionsutskottet
förra året, att verkligen oberoende av partier söka få eu
höjning av kvaliteten därigenom att en viss del av första kammaren
väljes, låtom oss säga av -samma kammare eller av -andra kammaren
eller av riksdagen i dess helhet — jag lämnar det därhän -—- men
ändå så, att de s. k. rikssynpukterna, som högern alltid företrätt,
komma med. Det är icke nämnt något om detta.

Jag vill lämna denna sak åsido. Jag har endast velat slå fast,
hur det är. Men jag reagerar mot ett uttryck, som min vän herr
HiMebrand använde, när han talade om »demokratisk urartning»;
bur verkar det på vårt folk, vad gå vi till strids mot? Mot en försumpning.
ett fördärvande av förhållandena i stora och mindre samhällen,
som först under den hundragradiga- skalans och sedan under
den fyrtiogradiga skalans välde varit rådande. Yi vilja se till att
de sociala synpunkterna komma till sin rätt. Det gäller här bland
annat att värna om det spirande unga liv, som lever i hål där

Nr 9. 30

Tisdagen den 26 november.

propositionen ^aruen aldrig skulle lödas och uppfostras — b ost ad tråg a 113 lösning,
nr 34. det är vad som borde tynga på högerns kommunala samvete till den
(Forts.) grad att jag tror att aldrig dess ansvar härvidlag kan avskuddas. Vi
hänvisa till vår_ kamp för att förvara hemmen åt våra svenska samhällen,
som alltid mötts av ett bleklagd nej. Det är mot denna nrarta
ing, som jag, herr Hildebrand, har kämpat så länge jag minnas.
Jag tycker det är orätt att tala om demokratisk urar kling, som vi
icke sett här hemma, men den urartning, som föröder hemmen, den
ha vi sett och erfarit.

Sa ett ord om nyvalen. Jag vill icke inlåta 111ig i grundlagstvist
med herr Hildebrand, men för mig står fast, att det är inskrivet
i grundlagen, att riksdagen skall på en viss dag, numera den 10
januari sammanträda. Åsidosätter man på ett eller annat vis ett sådant
bud, så rör man vid en av folkfrihetens allra viktigaste garantier.
Jag tror, att detta är något som högern bör tänka på.

Men, herr Hildebrand, här kom ett ord på slutet, som jag vill
taga fasta på. När man anlägger demokratiskt tonfall, gör det då
rent ut. Märkte kammarens ledamöter, hur herr Hildebrand yttrade
mot slutet? Jo, inför det spörsmål, som bär ställts av någon av
vänsterns talare: tror ni verkligen på högerns sida, att det efter eventuella
nyval kommer att bli majoritet för er ståndpunkt? så kringgår
herr Hildebrand, nu klädd i demokratiskt skrud, delta: »eu
förskjutning åt endera sidan blir signifikativ». Alltså, det är icke
folkmajoritetens avgörande, det är icke demokratiska synpunkter,
utan »eu förskjutning», som man sedermera kan uttolka hur man vill,
med andra ord, en förklaring av herr Hildebrand av den beskaffenheten
tyder pa att man icke heller böjer sig för folkmajoriteten, om
den går emöt högern, utan då tolkar man det signifikativt som en
förskjutning i ena eller andra riktningen. Detta kvarstår alltså av
den störa demokratiska vädjan, som går ut till landet: folket i val
skall döma — förskjutningen skall vi be att få tolka och draga, våra
konklusioner därav. Det är icke en fullkomligt rättskaffens framställning,
icke en ärlig demokrati detta, och jag tror att det är lyckligt,
att herr Hildebrand även i detta avseende avslöjat, vad som fortfarande
finnes innerst inne. den brist på demokrati, som iir hela
andan i högerns väsen.

Herr R ö i n g: Jag vet icke, herr talman, om jag misstager mig,
när jag inbillar mig, åt! tankarna i dessa dagar hos mången gå till
minnet av Karl Staafl, icke därför herr talman, att riksdagen i morgon
på ett osedvanligt sätt tänker hylla hans minne genom att uppsätta
hans byst 1 sammanbindningsbanan, utan tankarnla gå i dessa
dagar till Karl Staaffs minne i följd av händelserna 1906 och 1914,
genom vilka det lyokades den svenska högern att störta honom och
hans regering i de viktiga rösträtts- och försvarsfrågorna, då han
och hans män försökte lösa dem i överensstämmelse med de breda
lagrens ikrav. Och jag undrar, om icke mången högerman, som då
hade säte och stämma i denna hammare och ännu är medlem av densamma,
bittert ångrar, att han icke då med sin röst bidrog att lösa

Tisdegen den 26 november.

81 Nr 9,

dessa viktiga frågor på det sätt som då föreslogs från regeringens Vid remiss av
sida i den övertygelsen att förhållandena inom Sverige varit så myc- propogitwnev.
ket bättre ock så mycket lyckligare än de nu äro.

Ock redan fyra år efter 1914, mina kerrar, står högern inför eu
liknande situation som då, allt avgöra, huruvida en Viktig fråga för
vårt land skall lösas i överenstämmelse med demokratiens önskan,
eller om kögern även denna gång skall säga ett bleklagt nej ock kasta
landet ut i strider, vilkas omfång vi i detta ögonblick icke kunna
överskåda. Jag vill ännu koppas, att det skall vara möjligt att i båda
kamrarna åstadkomma en majoritet kring regeringens förslag, så att
denna viktiga fråga nu erhåller sin lösning. Att ett avslag av densamma
skulle ha de betänkligaste följder för vårt land, därom tror
jag att vi alla äro övertygade.

Jag skall icke försöka här att skildra, hur jag tänker mig dagarna
efter ett avslag. Men jag tror inte jag säger för mycket, då jag
gör gällande, att etit avslag kommer att ka till följd, att många värden
kär i vårt land, som vi alla borgerliga åtminstone Vilja skydda,
komma att tillspillogivas och förintas. Jag vill endast i detta sammanhang,
herr talman, framhålla ett dylikt värde, värk näringslivs
blomstring, hela värf ekonomiska liv. Det har lyckats att hålla Sverige
utanför den världsbrand, som har rasat där ute i världen under
dessa fyra år, det har lyckats den nuvarande regeringen att hindra,
att vi drogos med in i det finska inbördeskriget. Världskriget har
haft den följden för vårt neutrala land, att vårt _ näringsliv tunder
dessa fyra år har blomstrat på ett sätt som aldrig tillförne, tack
vare närmast den stora varubristen i utlandet, som möjliggjort export
av svenska produkter till andra länder, samt en livlig transitohandel,
som icke ägt rum före världäkriget. Handel och industri ha på grund
härav i hög grad konsoliderats, och tack vare detta och icke minst
i följd av världskrigets utgång, varigenom Brest-Litovsk-freden torde
upphävas, så har svenskt näringsliv stora förutsättningar att kunna
skaffa sig ökad avsättning för sina produkter icke minst på den
ryska marknaden, och detsamma torde gå framtiden ljust Itillmötes,
om icke alldeles speciella omständigheter inträffa här i landet. Och vad
är det, som för oss näringsidkare för ögonblicket inger den största
oren för näringslivets framgång, för det ekonomiska livets framtid?

Jo, det är de inrikespolitiska förhållandena, att högern i år liksom
1906 och 1914 skall motsätta sig att lösa förfall,ningsfrågan, denmä
aktuella fråga i överenstämmelse med den samlade demokratiens fordr
rån. Ty, mina herrar, skulle ''det sorgliga inträffa, då få vi nog se
krafter i rörelse, varigenom näringslivets berättigade intressen i hög
grad komma att skadas. Och jag talar icke här, mina herrar, i första
rummet som partiman, utan jag talar som en person, varmt intresserad
för vårt näringsliv. Och jag vädjar alldeles speciellt itill er
högermän, som åtminstone vid valtillfällen alltid framhålla, att ni
äro så varmt besjälade av näringslivets sunda utveckling, att nu göra
de offer och med edra röster bidraga till reformens genomförande i
överensstämmelse med Kungi. Maj:ts proposition. Och ni, som stå i
ledningen för högerpartiet, ni veta, att bakom mina ord stå hundratal

Nr i).

32

Tisdagen den 26 noTember.

Vid remiss av
propositionen
ar 34.
(Forts.)

av landets främsta industriidkare och köpmän, som i årtionden ha
röstat med högerpartiet men i denina stund ha oro och ängslan för
att högern vid detta tillfälle liksom 1906 och 1914 stkall halsstarrigt
motsätta sig att helt och fullt acceptera den kung!, propositionen.
Tro ni. mina herrar, själva, atit det nu skall lyckas eder att 1918 göra
om vad ni gjorde 1914? Jag förutsätter att ni icke tro härpå. Och
skulle det lyckas mot all förmodan att gorå det, och skulle amiral
Lindman ännu en gång komma som statsminister till Konungens rådshord
och försöka sin gamla politik från 1907 att föra över några
brickor ifrån det liberala partiel till högerns ståndpunkt, så ha ni nn
hört, mina herrar, av den nuvarande ordföranden inom det liberala
partiet, herr vice talmannen, att han på det liberala partiets vägnar
uttalat,, att det går icke denna gång. det finnes icke någon man inom
deit liberala partiet i andra kammaren, som denna gång sviker demokratiens
krav, utan vi stå som en man kring den kungl. propositionen.

_ Jag har ansett det vara lämpligt, herr talman, att vid ett .sådant
tillfälle som detta eu röst höjes från näringslivets egen krets, som
utvecklar de synpunkter, som jag nyss framhöll, i denna allvarliga
situation, och jag hoppas livligt, att högern till sist skall inse nödvändigheten
av att högern denna gång gör det offret för landet att bidraga
till frågans lösning.

Herr Hil deb rand: Endast ett par ord, herr talman, som
svar till statsrådet Palmstierna.

Han förklarade, att mina ord om att högern1 icke direkt önskat
denna lösning av förstakaanmarfrågan, som högern nu anser sig hörn.
kräva, visat, att det icke var vår önskan — varför då bråka om det
och sätta det som det centrala i hela ddt stora fö rf att n i ngssp ö rstn ål et ?
Jo, herr Palmstierna, helt. enkelt därför, att högern i ett svårt läge,
i käntelan av ansvar vill söka undvika de värsta olägenheterna av det
föreslagna systemet, men gå med på det väsentliga, på den lika kommunala
rösträtten. I sådant fall tvingas man att taga något, som
är mindre gott eller sämre än det, som man hoppats kunna få, men
som man dock anser vara vida att föredraga framför det andra alternativet,
med vilket valet står. Och att utnyttja mina ord så, garn
herr Palmstierna gjorde, påminner mig mest om Itaskspelarkonster.

Herr Palmstierna berörde även vad jag sagt om demokratiens
urartning och sökte slå ihjäl det med hänvisning till, att en del missförhållanden
funnits och fortfarande finnias i kommunerna. Så enkelt
kunna farhågorna för eu urartning av demokratien ej bringas urvärlden.
Och det är fruktansvärt kortsynt att ej vilja se litet framåt
här och taga lärdom av vad som inträffat i Tyskland och andra
länder, där demokratien tidigare gått segrande fram. och söka sörja
för. att åtminstone något skyddsmedel anlitas icke mot demokratien
men mot dess omritning.

Herr Petter isson i Södertälje: Herr talman mina herrar! Het
iir en ganska djupgående omdaning av samhället, som ställes i utsikt

Tisdagen den 26 november.

33 Nr 9.

genom den proposition, vi nu gå att remittera. Jag har tillåtit mig remiss av
begära ordet för att framhålla det synnerligen angelägna i, att vi alla ProP°s^oneu
eller åtminstone så många som möjligt kunna vara med om och del- (Fort».)
taga i detta arbete. M-en, hur har nu -denna proposition emottagits?

Vad till en början högern angår, så har -den gripits av överraskning
och bestörtning -över det nya, s-o-m bär ifrågasattes. Uppskov och förha-lnjing'',
tyckes vara -det fältrop, om vilket man vill samla högerns
skaror, trots en viss benägenhet att -gå tillmötes, -som tacksamt
-erkännes. Det är ej mycket att förvåna sig över. Vi är-o vana
vid -den högerpolitiken förut. Uppskov och förha-lning ha varit dess
mest utmärkande känneteckan, men beslutsamt tillmötesgående i råtta
ögonblicket har för den politiken varit lika främmande som egna
självständiga uppslag till -en utveckling utefter andra linjer,

Det är kanske ganska mänskligt, att dem svenska högern liksom
sina meningsfränder i -så m-ånga andra länder intager just denna ställning
till -de störa folkrörelserna. Högern ha-r så länge suttit inne
med det väsentliga, av samhällsmakten. Den har i ämbetsverken haft
sin fasta borg. Den har trots isin påtagliga minoritet bland folket
haft -ett pålitligt stöd i första kammaren, och ända till -sista tiden
har -den även haft regeringsmakten. Man får då ej undra så mycket
över att många, -som suttit trygga i detta väldes skugga, nu gripas
av rysning, då de finna, att åtminstone makten i första kammaren
håller på att glida dem ur händerna. Ty det får man ju erkänna,
att blir det program, som här framlägges, realiserat, är det nog förbi
med den makten.

Men på samma gång tillåter jag mig påstå, -att första kammaren
som en från andra kammaren artskild representation ingalunda därigenom
skulle upphöra. Det -ä-r sant, att det ligger något i visis mån
©egentligt i, -att väljarna till andra kammaren ha högre ålder än urväljarna
till första kammaren. Men sex man på alla de andra olikheterna,
den längre mandattiden, de särskilda valbarhetsbestämmelser.
ma, -d-en -successiva förny-elsen -och alla d-es-sa särskilda föreskrifter,
som finnas- beträffande första kammaren, måste man finna, att första
kammaren i alla fall får -en annan karaktär än den andra. Därm-ed
är ingalunda sagt, att icke ytterligare något skulle kunnat göras för
att på demokratisk grund få en första kammare, som ännu bättre
motsvarar våra önskningar. Men -det later sig ej i hast göra att
snickra till -ett sådant överhus. Och ti-den hastar. Den idem-okrati-ens
stormvåg, aom sköljer öv-er hela Europa, den kan ej här hejdas av
uppefcovisipolitik -och förhalning. Den tiden är förbi. Herr vice talmannen
har redan erinr-at om, att inom det frisinnade partiet det mog
på sina håll funnits, en viss betänklighet -särskilt mot skattestreck-ets
slopande. M-em man -har på dessa betänksamma håll funnit, att nu
får man offra sin tvekan inför det steg, som måste dagas. Och jag
ber -att få understryka, -att -det inom riksdagens liberala parti råder
fullständig enighet om att nu stödja regeringens förslag. Det finnes
ingen möjlighet att spekulera i splittring -där eller någon grund för

Andra hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1918. Nr 9. 3

Nl'' 9. 34 Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av förhoppningen att några röster från det hållet skola kunna vinnas

propositionen öyer &t det andra.

(Forts) Om ^ eböellörlid kan vara mänskligt att högern hyser en vise

betänksamhet, känn-er en viss överraskning inför det n-y-a, som stundar,
tror jag, att det skulle även från högerns sida vara klokt att söka
förstå den makt, med vilken tiden nu söker oiss. Ett sådant tal betecknas
nu av herr Lindman m. fl. såsom tvångspolitik, och det säges,
att v-i kräva ren underkastelse. Det är nog ej så alldeles riktigt,
men däremot kan man kanske saga, att från gångna tider ett och annat
drag av övermod i högerpolitiken nu bär sin frukt. Man borde
dock kunna utan förödmjukelse på något håll tillmötesgå det starka
folkkrav på full -demokrati, som nu reses, På samma gång vill jag
saga, att det ej är meningen -att utestänga de verkligt konservativa
synpunkterna från -att vinna befogat beaktande vid det -samhällsbygge,
som förestår på demokratisk grund. Tvärtom, dessa synpunkter
-äro väl behövliga, och den erfarenhet, d-en fosterlandskärlek,
skicklighet -och begåvning på många områden, som utmärkt högerns
främsta män, äro väl behövliga i -det nya samhället. Yi se i dessa
dagar i Tyskland, huru många av den -gamla regimens män villigt
ställa sig till förfogande, när det gäller d-et nya samhällets uppbyggande.
Det torde ej vara omöjligt att hoppas, att även högerns män
skola i det fallet visa -sig villiga. De anföranden, som i dag hållits
av herrar Lindman och Hildebr-and, tillkännagiva också en påtaglig
god vilja hos vederbörande att i detta avseende ej hålla sig undan.

Här har också framställts kritik mot det framlagda, r-egeringsförisilaget
från våra kamrater ytterst på vänstra flygeln, och det är ej
heller s-å mycket att förvåna sig över. Om man hämtar sina samhällsideal
från bolsjevikväl-d-et i öster, kan detta försla-u tillfredsställa.
Det bär ju ej att bjuda på v-are sig soldat-, eller arbetare- eller
bonderåd. Men i alla fall undrar jag, om icke herrar vänstersocialister
skulle m-ed oas kunna vara -ense om, att förhållandena här dock
icke äro sådana, att de på allvar kunna jämföras med förhållandena
i Ryssland. Å andra sidan erkännes gärna, att herrar vänstersocialister
h-a rätt i, att här finnas så många sociala orättvisor, -som tränga
till att bli avhjälpta; och det är möjligt att de ej heller med detta förslags
genomförande genast komma till rätta därmed. De herrar, som
höra till denna grupp, ha i många avseenden kanske en djupare och
fullständigare erfarenhet -av, hur dessa sociala missförhållanden trycka.
Men ändå tycker jag, att de skulle kunna medgiva, att bär
öppna-s dock porten för ©n ny tid, att här träder dem till mötes
en ärlig vilja -att ställa till rätta det, som varit försummat. Det lider
icke något tvivel, att den kännedom om de sociala olyckor,na, den
ungdomliga entusiasm och framtidstro, som just utmärker åtskilliga
av herrar vänstersocialister, här har ett ganska stort verksamhetsfält.
Det skulle kunna tänkas, att den insats, som herrar vänstersocialister
på -det sättet kornme att gorå i den kooperativa förening, som här
är menin-gen att starta till gagn för alla, skulle kunna bli av beståndande
värde för framtiden.

Jag vill -ej stiga med härifrån utan att ha uttalat en lyckönskan

Tisdagen den 26 november.

35 Nr 0.

.tm var regering för den beslutsamhet och den snabbhet, med vilken Vid remiss av
regeringen ställt sig i spetsen för den mäktiga folkrörelse vi nu be- ProPosit^>ne^
vittna. Skall denna folkrörelse bli till välsignelse för vårt land, ™ 3\

fordras det, att den från början fattar målet klart i sikte och går fram (Fort8''-

utan räddhåga under en målmedveten och skicklig ledning. Det är
just vad som nu hänt. Därigenom kan man vänta, att det bärande
i rörelsen också skall bli verkligt samhällsbyggande. Och det är att
hoppas, att det på detta sätt skall lyckas afl skapa ett samhälle, i
vilket det finnes trygghet och trevnad för alla landets barn. Med
fasta steg framåt, med målet i sikte och våra bästa män i teten, så vilja
vi isvemsikar ha det!

Herr Lithander: Herr talman! I början av sitt anfö rande

yttrade herr vice talmannen några ord, som jag skall be att
få beröra. Han säde, att man hade bemästrat »försök att få vårt
land in i världskriget». Jag undrar, om man inte nu kan anse
tiden vara inne att till sagornas värld hänföra dylika grundlösa påståenden.
Han frågade vidare: är högern beredd att taga konsekvenserna
av att landet bringas i gungning. Jag vill hemställa till
vilken oförvillad iakttagare som helst, om man kan beskylla högern
för att d ringaste mån bringa landet i gungning.

Friherre Palmstierna sade, att genom hela nationen går en skälvning
av oro. Jag vill då ställa den frågan till friherre Palmstierna:
anser verkligen friherre Palmstierna, att det överensstämmer med
känsla av ansvar att under en sådan tid av oro yttra sig på det
sätt, som han själv och flera andra av regeringens ledamöter i söndags
gjorde?

Han nämnde också det beklagliga missförhållandet i fråga om
A-klassarna, som icke hade rösträtt, på den grund att de icke kunnat
fullgöra sin skaitebetalmngsskyldighet Mm är då icke rätta vägen
att bota detta missförhållande den att bevilja vår militär bättre förhållanden
och bättre villkor, än den för närvarande har? Och jag
hemställer till friherre Palmstierna, vem det är som motsatt isig, att
den svenska militära i skulle få bättre förhållanden, än den för närvarande
har.

Friherre Palmstierna avslutade sätt tal med att uttala, allt han
ville se vårt fosterland »med bevarande av lugnet» intaga sin plats
bland de demokratiska nationerna. Med den uppfattningen förstår
jag ännu mindre det tal, som friherre Palmstierna i söndags höll. i
Göteborg.

Herr Vennerström yttrade, att ansvaret för revolutionen, därest
det blir någon, vilar på herrar Lindman och Trygger. Det verkar
sannerligen egendomligt, detta uttalande, på den, som under senare
tider läst folkets dagblad Politiken, Brand och Stormklockan. Jag
har samtliga dessa organ, och jag har studerat dem, och jag får säga,
att det är^ förvånande, att sådana yttranden, som där dagligen förekomma,
fa spridas ut till svenska folket och till dei svenska ungdomen.
Jag skulle vilja göra gällande, att i det fallet vilar ansvaret
i mycket hög grad på regeringen, som låter sådant opåtalt pågå.

Nr !>. 36

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av
propositionen
nr 34,
(Forts.)

Herr Bräntimg vädjade till ihögerns fosterländska känslor att
giva vika. Jag skulle vilja vädja till lierr Brantings fosterländska
känslor att inte leka med den eld, som heter utomparlamentariska
medel. Det har verkat beklämmande, att från olika håll inom och
utom riksdagen samt i pressen höra det öppna och fönsäckta hot, med
vars tillhjälp man vill genomdriva författningsändringar, som eljest
icke skulle vara möjliga.

Herr Hornig vädjade till hägermännen, att de för näringslivets
skull måtte stödja regeringens proposition. Jag vill gorå gällande,
att just ur näringarnas synpunkt, det må nu vara industri eller jordbruk
eller vilken näring som helst, måste man vara betänksam inför
en så ytterligt gående radikalisering, som regeringspropositionen
innebär, inför det läge, som givetvis skulle bliva följden av att bestämmanderätten
i så ofantligt ökad grad lädes över på dem, som
icke kunna sägas ha den ansvarskänsla, som i alla fall hittills har
visat isig vara tillfinnandes just inom näringslivets och lantmännens
kretsar.

Herr Pikllimistierna betonade, att han gjorde högern ansvarig
för att bostadsfrågan icke är i ett bättre läge, än den är. Jag skulle
gent emot detta såsom ett enda exempel vilja peka på det praktiska
arbete i detta avseende, sömn uträttats av stora delar av den svenska
industriens målsmän, vilka i mycket stor omfattning ha isträvat efter
att och även lyckats åstadkomma moderna och sunda arbetarebostäder,
vilken väg de också äro fullt beredda att fortsätta att gå. Jag
skulle också vilja säga, att det i icke ringa grad är till följd av
hyreislagen och hyresnämnderna, som bostadsbristen i mycket stor
utsträckning bär ökats. Detta är nämligen något, som har betagit
lusten för det kapital, som eljest gärna hade sökt sig ut till placering
i bostadshus, att göra detta. Jag hoppas, att det i den punkten
snart skall bliva en ändring till det bättre. I icke ringa mån har
bostadsbristen sin rot även i den fördyrande fackföreningspolitik,
som inte räknar med att det får vara någon fri tävlan mellan olika
personer, varigenom den åstadkommer ett onormalt fördyrande. I
det sammanhanget vill jag också särskilt peka på det hänsynslösa
utnyttjandet ia|v Strejker inom byggnadsverksamheten och därmed
förbundna yrken under bråd byggnadstid, vilket naturligtvis i avsevärd
grad förhindrat byggnadsverksamheten.

Beträffande själva propositionen skulle jag vilja saga, att det
dock är anmärkningsvärt, att ett så omfattande och till sina verkningar
långt gående förslag, isom det regeringen här framlagt, icke
har varit med ett ord omnämnt i kallelsen till denna urtima riksdag. Vi
äro kallade för att lösa frågor rörande dyrtiidstillägg och värnplikt,
och dem (hoppas jag vi skola lösa. Men i jämförelse med denna stora
fråga, sonn kommit efteråt, äro de två förstnämnda trots sin räckvidd
bagateller. Det måste betecknas såsom ytterligt anmärkningsvärt,
att i riksdagskallelsen icke ett ord nämnts om denna sak, utan
den får man som ett plus på slutet.

Jag skulle villa ställa den frågan till herr statsministern: vågar
inte ers excellens fråga svenska folket, vad det självt vill i en fråga

Tisdagen den 26 november.

37 Nr k.

av denna räckvidd? Är inte för honom längre folkviljan det avgö- Vid rem;l?s av
rande? Skall det vara behövligt att genom denna inkörsport via korn- P10P°sy°nen
munall ägor n a få de verkningar, som detta innerst innebär? Är (p0rts.)
det icke ett uttryck av att man vill underkänna folkets vilja, att
man i denna viktiga fråga icke vill gå till val? Jag bär för min
del den uppfattningen, den bestämda, övertygelsen, att till de förändringar,
Horn det här är fråga om, är det icke riktigt att gå, med
mindre dessa viktiga frågior ha frår olika håll utdebatterats och
belysts ute i landet, att det är alltså först efter nyval till riksdagen,
som ett så viktigt spörsmål som detta bort av regeringen upptagas.

Herr vice talmannen, som under herr lufthål åder s anförande övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till

Herr Norman, som yttrade: Herr vice talman! Jag har begärt
ordet, därför att det synes mig vara på sin plats, att när en
så viktig fråga som denna författningsfråga nu föreligger på riksdagens
bord, även någon röst höjes från de störa, djupa bondeleden.

Det har redan i denna debatt framhållits, och det har också
uttryckts i den föreliggande kungliga propositionen, att det ä.r ett
folkkrav, som framtvingat denna propositions framläggande. I den
kungliga propositionen heter det, att »ingen, som med allvarlig uppmärksamhet
följer vad som nu rör sig inom stora lager av Sveriges
folk, bör kunna undgå att inse, att ett dröjsmål, om än jämförelsevis
så kort som till 1919 års lagtima riksdag, skulle kunna bliva
olycksbrin,gande för svenskt statsliv». Jag vill då ställa fram den
frågan: vad är då detta svenska folk eller dessa stora lager av Sverikes
folk, som här åsyftas? Är det hela svenska folket, är det en
fullödig representation för Sveriges folk, som krävt dessa djupgående
författningsreformer? Jag kan icke finna annat, än att kravet
härpå tagit sig uttryck dels i den radikala tidningspressen och dels
i uttalanden, som gjorts på folkmöten, anordnade i städer och industricentra,
och att dessa uttalanden, som gjorts på möten och i
pressen, huvudsakligen åstadkommits av dem, som. ha utnyttjat konjunkturerna
för att framkalla en för deras avsikter lämplig stämning.
Men röster från de stora bondeleden, från landets talrikaste
klass, den jordbrukande klassen, ha ännu icke gjort sig hörda. Jag
hemställer, om det verkligen kan anses vara på sin plats att alldeles
utesluta hänsynen till de önskemål, som från dessa stora, djupa led
komma att göra sig gällande.

Nu kräves från vänsterns sida en fullständig kapitulation i
föreliggande fråga, det kräves, att högern skall taga det föreliggande
regéringsförslaget med rubb och stubb, sådant det föreligger.

Är inte högern villig att göra detta, då hotas med fruktansvärda
kommande händelser. Det har från regeringens egna ledamöter, som
under de senaste dagarna ha yttrat sig offentligen på skilda platser
här i landet, varit det stående temat, att det är någonting som
kommer, därest inte fullständig kapitulation kommer till stånd från
högerns sida. Det är, som herr Lindman uttryckte sig, inte fråga

Nr 9. 38

Tisdagen den 28 november.

propositionen0™ e° rattsfred, det ar eu maktfred, som man sålunda vill bygga
nr 34. Pa- ber att som svensk bonde — och jag tror, att jag då talar
(Forts.) a. flen alldeles övervägande delen av den svenska bondeklassens
vagnar — få uttala en protest mot kravet på en sådan maktfred.

Vad som ar särskilt starkt framträdande hos den svenska bonriebelolkmngen
är den uppfattningen, att med rättigheter i samhaltet
hora förkmppas skyldigheter, att rättigheterna skola byggas
pa fullgjorda skyldigheter. I den kungliga propositionen i samma
ämne vid lagtima riksdagen i år stod också den nuvarande rege^-ringen, samma regering, som framlagt den proposition, som nu
skall remitteras, pa denna ståndpunkt, och det framhölls också där
hurusom just lantmannabefolkningen utmärker sig genom större
plikttrohet, då det gäller att fullgöra förpliktelserna mot samhället
dag anser det vara synnerligen väl på sin plats att här låsa upp
nagra rader ur den proposition, som då förelåg. Det heter där; »Att
hemmansägarnas inflytande i kommunerna starkes genom den 40-gradiga skarns slopande är uteslutande till gagn för den kommunala
förvaltningen. På grund av sina egendomsförhållanden och sin bofasthet
hava de ock större och mera vittgående ekonomiska intressen
att bevaka än andra samhällsklasser. Hemmansägarna äro också
de, som med den största samvetsgrannhet och ordentlighet uppfylla
sina plikter mot stat och kommun. De på grund av oguldna kommunalutskylder
icke röstberättigade äro bland dem fåtaligare än
bland någon annan samhällsklass.» Där konstateras alltså det faktum,
att fullgörandet av förpliktelserna mot samhället i form av
betalandet av skatterna är noggrannare bland denna klass än bland
andra klasser. Det är då också tämligen självfallet att krav från
denna klass, att skattskyldighetens fullgörande och den kommunala
rösträttens erhållande böra vara sammanhängande. Detta förefaller
ganska naturligt även vad det nuvarande förslaget beträffar, då ju
även det bygger rösträtten pa .skattskyldigheten. Det är väl en mycket
stor inkonsekvens hos regeringsförslaget, då det bygger rösträtten
på skattskyldigheten och således från rösträtt utesluter den icke skattskyldige,
att det samtidigt förklarar, att om skattskyldigheten icke
fullgöres, så gör det ingenting. Jag vill, som sagt, på böndernas
vägnar uttala, att man måste taga en smula hänsyn också till uppfattningen
hos den jordbrukande befolkningen i detta stycke.

Jag vill vidare vända mig mot ett yttrande av herr Branting.
Han påpekade, att från högerns sida har gjorts ett slags kapitulation,
därför att högern, eller närmast Allmänna valmansförbundets
överstyrelse, förklarat sig numera acceptera den lika kommunala
rösträtten. I och med detsamma skulle man då också, menade herr
Branting,. hava förklarat, att en annan rösträttsgrund icke skulle
vara riktig. Man. skulle alltså i och med detsamma ha erkänt, att
den grund, på vilken den nuvarande första kammaren vilar, är
oriktig.

Jag skulle vilja fråga: vad giver herr Branting rätt till ett
sådant uttalande? Det har icke från högerhåll gjorts det uttalandet,
att en annan rösträttsgrund än den lika kommunala rösträtten skulle

39 Nr 9.

Tisdagen den 26 november.

vara oriktig. Det tiar tvärtom från högerhåll sagts att vi fortfarande
hålla på det rättmätiga i att större mått av inflytande beredes dem, nr 34 .
som lämna en större tribut till de samhälleliga utgifterna, och dem, (Fort,.)
som ha större mått av omdöme och ansvarkänsla o. s. v. Men det
är för att räcka handen till försoning och för att bereda möjlighet till
en samförståndsfred, »om man från högerhåll gått sa långt som till
accepterande av den lika rösträtten inom kommunerna. Jag vill inom
parentes säga, att jag har för min del icke kunnat biträda det av
Allmänna Valmans förbundets överstyrelse fattade beslutet, utan har
ställt mig på den ståndpunkten att den, som genom att äga fastighet
eller genom längre tids. vistelse i kommunen t.^ ex. minst 5 år,
känner sig mera bunden till densamma, borde på något sätt beredas
större mätt av inflytande i kommunen t. ex. genom tilläggsröst eller
på annat sätt. Det förefaller mig vara ett mycket berättigat krav
detta. Jag vill dock, även jag, vara med om att bjuda handen
till en samförståndsfred. Vi skola offra, vad vi förut hållit på, den
graderade skalan, om därigenom kan åstadkommas möjlighet till en
uppgörelse. Men trots detta störa offer från högerns sida, trots denna
utsträckta hand ställer man sig nu från det andra hållet på den
ståndpunkten och säger, att det är rent av eu utmaning, en utmaning
nr 2, som det hette i Socialdemokraten dagen efter sedan valmansförbundets
manifest var publicerat i pressen. Och högern skall bringas
på knä. Man fordrar att den helt enkelt skall avskaffa sig själv.

Mot ett sådant dekreterande av maktfredsvillkor vill jag för min
del inlägga en allvarlig-gensaga.

Herr Branting yttrade, att vindarna därutifrån _ måste ia spela
in! även i vårt samhälle, och därmed åsyftade han givetvis de revolutionära
rörelserna utomlands. Och det är i stil därmed, som han
senare uttrycker isig så, att- förstår ej högern isin tid, sa kan ej stormen
hållas tillhaka, slom spontant bryter .sig fram över landet. Och
så vädjar han till högerns fösterland,ssinne, att den icke genom motstånd
på de punkter, där högern skiljer sig ifrån vänstern,. skulle
tvinga folket att frångå lagligbetens väg. Jag vill i anslutning till
vad .som förut sagts säga: måtte man icke låta det gå därhän, att
genom ett halsstarrigt fasthållande från andra sidan vid de proklamerade
m akif reds villkor en det kanske tvingas fram en storm även från
andra håll i landet, .en storm från djupa folklager, som kunde komma
att möta det förut förespådda ovädret. Det är möjligt, om det säges
nej från högerns sida, om den icke går med på det, som folket ute
i landet icke vill gå med på, bland annat slopande av skattebetalningsstreoket,
att det skulle uppstå försök till störande av ordningen här i
landet; och kan man i så fall icke förvänta kraftiga åtgärders vidtagande
från den nuvarande regeringens sida för att stävja dessa försök
till oroligheter, då kan det växa upp en storm. Men detta kan få
till följd, att eu motrörelse växer upp i landet, en storm som kan
åstadkomma en skakning av vårt samhälle. Jag tycker icke det är
angenämt att behöva måla ut en dylik framtidsbild, men när från
ena hållet proklameras, att här kommer att drivas upp en storm, att
här kommer industriarbetare och vissa delar av stadsbefolkningen att

Nr 9. 40

Tisdagen den 26 november.

gällande på ett sätt, som är farligt för lugnet, så kan man
nr 34. p10*'' l(^e^ ''Sätta, att dessa folklager icke ensamma utgöra Sveriges folk,

(Forte.) Igk''6 ens majoriteten av detsamma och att även andra folklager kunna

vilja ha ett ord med i laget. Den svenisike bonden är nog trög och
sävlig och sitter kanske i lugn och ro på sin gård, även om han
förargas över en del nymodigheter, som lian icke tycker om. Men
om dessa nymodigheter skulle taga sig sådana uttryck, som man här
förespår, då är det icke alls omöjligt, att han kan röra på sig och
säga sitt., stopp, nu far det icke ga längre! Men det vore önskvärt,
om man icke dreve saken till isdn spets. I stället för att nu som så
många gånger förut här i landet uttala hot om saker, som skulle
komma, så vore det ömkligt, att man försökte en liten smula stävja
oroasitämningen i de egna. leden och säde, att det kanske nog kunde
vara gagneligt ändå, att vi toge under övervägande att taga emot den
utsträckta hand, som givits i försoningens tecken. Det är icke gagneligt
för vart folk att slå in pa eu sådan väg, isom man här hotar med.

När man proklamerar, att högern iskall bekväma sig till fullständig
underkastelse för detta förslag, som nu föreligger och sam
tillkommit i den hast det gjort och erbjuder avsevärda luckor, så går
man nog ganska, långt. Jag hade tillfälle föregående riksdag att
■såväl i .konstitutionsutskottet som i kammaren påpeka luckor i det
da föreliggande förslaget, där mani t. ex. glömt bort eu från vänsterståndpnnkt
så viktig sak som kvinnas valbarhet till landsting. Icke
desåo mindre, kommer det nu föreliggande förslaget med liknande
luckor, visserligen icke i landstingsiförordningen, utan bär har man
glömt bort kvinnan i lagparagrafer, isom höra till kommunalstämmolönordmngen.
När man kommer med ett lagförslag, tillkommet som
detta i hafs och islarv, och fordrar underkastelse för detsamma, då
kan det imed fog från deras sida, som icke äro angelägna om detta,
sägas en smula ifrån, att vi kunna gott lugna oas litet för att få tillfälle
att överväga dessa betydelsefulla frågor i lugn och ro. J.ag tror
nu icke för man del, att det star sa för livet, att icke dessa frågor
skulle kunna skjutas upp till nästa lagtima riksdag, då såväl de kommunala
författningsändringarna »som behövliga grundlagsändringar
skulle kunna behandlas i ett sammanhang. Och när den frågan kommit
fram men enighet icke vunnits, då kan man låta det gå till att
höra folket i val, ett efter min mening synnerligen demokratiskt krav,
.som icke borde, i demokratiens namn åtminstone, avvisas från vän■sterhåll.
Mot. kravet från vår sida, att denna fråga icke bör avgöras,
(förrän folket i val gjort sin röst gällande, kommer den invändningen,
att folket har redan i val uttalat sig'' i vad det gäller den 40-graddga
iskalans slopande. Ja, det är visserligen sant, att på vänsterpartiernas
program fanns denna punkt i föregående års valrörelse. Men det är
lika iså bekant, att den punkten icke alls intog någon dominerande
plats i denna valrörelse. Den fördes, som alla känna, så gott som
uteslutande i livsmedelsfrågans tecken, och författning©!:rågan -— om
den .också intog en framstående plats på programmet — var dock i
realiteten ganska undanskymd. Men vad folket icke alls uttalat sig
om, det är en hel del andra saker, som nu framföras till avgörande.

41 Jir i).

Tisdagen den 26 november.

Det är fallet med t. ex. skattebetalningsstreckets slopande cell frågan
ofin de konsekvenser, som det föreliggande förslaget om ändringar i nr 34
kommunalförfattningarna bär beträffande tvåkammansystemet. Oolx (F0rts.)
idet torde också vara ett krav, som kommer från stora lager ute i
landet, att man vill få tillfälle att göra sin röst hörd även i dessa betydelsefulla
frågor. Därför vill jag sluta med att saga, att det vore
i det hänseendet önskligt, att man icke sa fullständigt slopade detta
demokratiska krav att höra folket i val, Horn man bär från vänsterns
sida bär gjort.

Herr Andersson i Knäppinge instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Rune: Jag tänker, att många av kammarens ledamöter

liksom lag blevo ganska förvanade att böra det tal, som kommit
från den siste ärade talarens sida. Vi ha hört här, huru ledaren
för högerpartiet och även en annan högertalare pa ett ganska fogligt
och moderat sätt hava talat om den sak vi här ha rådpläga t
om, och man tyckte sig märka, att det egentligen icke är så störa
differenser de olika partierna emellan. Nu kommer den siste ärade
talaren med en ton, som om han och alla Sveriges bönder vore i
hög grad förorättade genom det förslag, som lagts fram nu, och
som om det vore en fullständig orimlighet, som begärdes i denna
rösträttsproposition. Han ifrågasätter, huruvida det verkligen är
störa lager av svenska folket, som önska denna reform. Vad skall
man egentligen tro om högerpartiet? De ha ju nyligen uttalat sig
för i huvudsak denna reform. De ha underkänt den 40-gradiga
skalan fullständigt och sagt, att de förstå, att det går icke längre
att hålla på den, utan de vilja vara med om att stryka den. Egentligen
är det ju bara skattestrecket, som det nu är något skäl att
tala om i detta sammanhang. Nog tycker man det är litet rinderbart,
att högerns riksdagsmän ena dagen stå upp och säga: vi vilja
icke vara med om någon sådan förändring av röstskalan som ifragasatts
och så två dagar därefter komma Allmänna valmansförbundets
representanter, och de förklara, att de vilja vara med om den
40-gradiga skalans avveckling och upphävande. Man kan ju knappast
veta, vad högerpartiet kommer att säga i morgon. Den reflexionen
gör man sig väl litet var. Nu säger herr Norman, att innerst
inne tycker man, att den 40-gradiga skalan är utmärkt bra
och rättvis och riktig, och det är bara för husfridens skull högern
går med på att släppa den. Då får jag verkligen säga, att jag
tycker ståndpunkterna växla icke blott framåt för var dag som gar,
utan de växla både framåt och tillbaka.

Sedan säger han — och det har sagts förut i dag * att det
är en sådan inkonsekvens och skulle icke vara bra, att rösträtten
hygges på skattskyldigheten, därför att man sedan icke upptager
något skattebetalningsstreck. Det vill säga, det skulle vara inkonsekvent,
att alla de, som äro skyldiga att betala skatt till kommu -

Nr 9. 4;''

Tisdagen den 26 november.

är0 ^tberättigade under det att den, som icke bar nått den
nr 34. stallning att han är skyldig att betala skatt, icke skulle vara röst(Forts.
) berättigad. Jag får .verkligen saga, att från högerhåll och lantmannahall
borde man icke ha någonting att invända mot den saken.
“ a§ ,,v., erinra därom, att på åtskilliga platser finnas en bel del
löst folk, som man ju icke håller så mycket på vare sig i städerna
6 sbygden och som icke äro kommunalt skattskyldiga

och däriör icke fa rösträtt. Att man bundit rösträtten vid skattskyldigheten
åstadkommer i alla fall, att det är bofast och bra no°-ordentligt folk i allmänhet, som kommer i fråga att få rösträtt. Och
det kan väl icke ovara något orätt, att man fäster ett sådant villkor
lör rösträtten. Åtminstone är det märkvärdigt, att det klandras
tran högerhåll.

Sedan är det frågan om skattebetalningen. Varför vill man
*c]je hålla på den? Varför ha vi, som förut varit bundna i den föreställningen,
att också skattebetalning skulle vara nödvändig, släppt
detta krav? Det har svarats förut här, men jag vill litet mer beröra
den saken.

Det finns en stor massa skattskyldiga, som faktiskt äro ordentliga
medborgare, men som icke kunna betala sin skatt. Det kan bero
på tillfälligheter, sjukdom, eldsvåda och varjehanda sådana tillfälligheter,
som förut anförts här- Men jag vill säga herrarne, att det
nnns^mycKet närmare liggande skäl. Det kan vara, att tiderna
bli så svara, att priserna gå sa i höjden, så att arbetslönerna icke
hinna följa med, och då kommer en arbetare eller annan hederlig
medborgare på efterkälken med skattebetalningen. Och därför skall
i ?.. rörlora sin rösträtt. Jag vill också säga, att det är svårt att
bedöma och avgöra, vilka som verkligen äro försumliga skattebetalare
och vilka som icke äro det. Riksdagen har förut uttalat sig
för, att de försumliga skattebetalarne icke skulle få rösträtt, men de
andra skulle däremot få det, även om de icke förmått betala sin
skatt och det vore ju bra, om det funnes något enkelt sätt att skilja
pa dessa, som t. ex. att de hade ett anslag på ryggen eller pannan,
där det stod: denne är en försumlig skattebetalare, och den där är
en som visserligen är skyldig att betala skatt, men han kan icke
hjälpa,. att han icke betalar. Men det går icke till så i det praktiska
livet. Det är ingen, som så nära kan rannsaka hjärtan och
njurar och säga, vem som är försumlig skattebetalare och vem som
icke är det. Jag vill nämna, att det kan bero på att somliga ha
en stor barnskara, och inkomsterna äro så knappa, att det blir fråga
om huruvida skatten skall betalas eller bröd till barnen köpas. Och
lag vill berätta en liten historia från den tid för många år sedan,
da jag var ordförande i taxeringsnämnden i Västervik. Då fanns
där en exekution sbetjänt, som hade ett roligt uttryck. När det var
fråga om att taxera en arbetare till 500 eller 600 kronor, vilket var
mycket vanligt då, och man var tveksam, om man kunde sätta en
sådan taxering sa brukade denne exekutionsbetjent säga: ja, han
har en så sparsam och duktig hustru så det går alldeles säkert bra
att taga upp honom till 600 kronor. Ja, även det är en sak, som

Tisdagen den 26 november. 43 Nl* f).

rätt mycket spelar in. En arbetare, som har en sparsam och duktig vid av
hustru, kan ofta just därför betala sin skatt, men för den, som icke pro^s^^nen
har det, räcka pengarna ofta icke till skatten. ^ (p0rts.)

Jag har med detta velat visa, att det går icke att hålla på
skattestrecket. När utredningen visar, att man icke kan skilja på
agnarna och vetet i det här fallet, utan stora orättvisor uppstå, då
är det väl naturligt, att även vi, som förut hållit på skattestrecket,
släppa det. Att en och annan försumlig skattebetalare får rösta,
är ju icke en så förfärligt stor olycka, som att många, som icke
kunna hjälpa, atfde icke kunna betala skatten, genom skattestrecket
mista sin rösträtt. När herr Lindman talade om^ införsel och
frågan om att man skulle driva in skatterna bättre, så gjorde han
en slutledning, som jag icke kan finna är riktig. Han sade ungefär
så: om det går att genom ett införselsystem driva in alla^ skatter,
då behöver man ju icke taga bort skattestrecket, ty då tå de i
alla fall rösträtt. Men om. det inte går att genom införsellagen
driva in skatterna, då kan ju inte den lagens antagande motivera
skattestreckets borttagande. Frågeställningen kan icke ställas så
enkelt. Med införselinstitutet vill man ju nå det målet, att alla,
som verkligen förmå betala skatt, tvingas till att betala den. Men
de andra, som det icke går att få ut skatten av, huru skall man
förfära med dem? Det är ju icke säkert att de i oträngt mål äro
försumliga skattebetalare utan det är mycket, vanligt, att nöden
hindrar dem att betala sin skatt. Då tycker, jag man skall resonera
som så: de som kunna betala sin skatt bli enligt detta förslag
skyldiga att betala den, och de få rösträtt; de som icke kunna betala
utan ha laga förfall, av dem kan man ingenting taga, men
dessa böra väl ändock få rösträtt. Det är ju i alla fall en mycket
mänskligare och, efter mitt sätt att se saken, rättvisare ståndpunkt
att ställa upp en sådan frågeställning. Så klara linjer som i herr
Lindmans frågeställning går det i allmänhet icke att draga upp,
när man tänker på det praktiska livet.

Herr Lindman talade också om inkonsekvensen i att den kommunala
rösträtten skulle börja vid 21 års ålder, som den ju förresten
hittills gjort, och sålunda valet till första kammaren indirekt
skulle verkställas av väljare, som blott äro fyllda 21 år, under det
att det fordras högre ålder för deltagande i val till andra kammaren.
Efter hans sätt att se saken, sade han, var det alldeles orimligt.
Jag vill då påpeka, att i detta fall ligger ju frågan så. att
dessa 21-åringar dock hunnit till den stadga, att de skola vara skattskyldiga
till kommunen. Förr få de icke kommunal rösträtt. Åven
på den punkten verkar den bestämmelsen rätt välgörande.

Och så vill jag säga, att det går så lätt att tala om att »efter
mitt sätt att se saken är det orimligt». Jag vill då erinra något om
det sätt, på vilket herr Lindman och högern »sett saken» t. ex. 1914.

Då var det alldeles nödvändigt för försvaret och vårt lands välfärd,
a.tt man skulle excercera på vintern enligt den s. k, vinterlinjen.

Huru ser man nu saken? Jo, nästan varenda officer i svenska armén
har fått nog av den där vinterlinjen, som man begärde så ivrigt

Nr 0. 44

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av 1914 Nu påstå många, att skall det hålla på, så bli de flesta supmpost^w-nen
bal tern officerare efter 10 års tjänst fullkomligt fördärvade. Efter
(Forts.) högerns sätt att se saken 1914 skulle vår välfärd hänga på att vi
byggde pansarbåtar av F-typ. Huru ser man nu saken? Jag tror
icke det går an att från det hållet begära auktoritet för hur man
»sett saken», utan man får nog komma med verkliga skäl. Jag tror,
att man nu insett, att som man såg saken beträffande pansarbåtar
1914 var ett misstag från början till slut. Så har det vidare varit
ifråga om undervattensbåtarna. Då såg högern också miste. Och sedan
den finska historien. Då såg högern och dess ledare också miste.
Jag tycker dock, att det svenska folket nu borde ha iakttagit, att
man från högerpartiets sida sett miste så många gånger, att det icke
tjänar någonting till, att herrarne appellera till svenska folket.
Huru skall man få svenska folket att tro på högerpartiet då detta
parti ju måste säga; vi ha visserligen i fyra år i nära nog alla stora
frågor tagit miste, men nu ha vi i alla fåll rätt i fråga om vårt
motstånd till föreliggande proposition. Det tror jag icke går. Och
jag tror icke det tjänar någonting till att herrarne ställa frågor till
statsministern, varför han icke vill gå till nyval. Jag vill säga herrarne,
att det är bestämt icke lämpligt att gå till nyval alltför ofta.
Och särskilt nu tror jag icke tiden är lämplig att gå till nyval.
.Tåg tror, att herrarne från den sidan böra vara ganska tacksamma,
för att man försöker hålla sig inom gamla och lagliga råmärken.
Det behöva vi allesammans gorå, och vi böra icke lämna något spelrum
åt dem, som möjligen skulle komma att spekulera i den oreda
och den hets, som ovillkorligen i dessa tider skulle uppstå genom
nya val.. Jag vill erinra herrarne-—det vet ni, som voro med 1914,
— hur lidelserna bli upphetsade under valagitationen, och jag får
säga, att nu för tiden äro väl över allt i världen lidelserna alldeles
tillräckligt upphetsade, så att man icke ytterligare skall gjuta olja
på elden genom att igångsätta en valkamp.

Hur man ser saken, kommer man, såvitt jag kan bedöma, till det
resultatet, att det icke kan vara någon så stor olycka, om i kommunerna
en eller annan försumlig skattebetalare får rösta. Och de bli bestämt
icke många, allrahelst på landsbygden, där herr Norman nyss talade
om, att de betala sina skatter utmärkt bra, vilket jag också tror är riktigt.
När så är, förstår jag icke, att man kan ha så stora betänkligheter
mot att låta några få människor, som kanske genom slarv försummat
att betala sin skatt, få rösträtt, när vi faktiskt icke kunna skilja
undan dem från de personer, som trots sin goda vilja verkligen icke
kunna betala skatten. Det är väl ändå bättre att i sådant fall låta
nåd gå för rätt, än att man utestänger stora lager av medborgare, som
i alla fall arbeta och försöka försörja de sina år ut och år in, men
som kanske vid något tillfälle måst restera med sin skatt. Jag menar,
att det är icke någon riksolycka, att några få försumliga få
rösträtt, i jämförelse med den stora orättvisa man skulle göra många
människor genom att hålla på skattestrecket ännu den dag som
i dag är.

Herr talman! Jag hoppas, att när utskottsbehandlingen av detta

Tisdagen den 26 november.

45 Nr !>.

ärende har försiggått det skall befinnas att högerpartiet låter
de betänkligheter, som här uttalats, falla och sluter ..upp kring detta nr 34
regeringsförslag, som verkligen är fotat på våra förhållanden och (Forts.)

utgör en fullständigt laglig utveckling av vår rösträttsfråga, och
jag hoppas, att utskottet icke skall lyssna till sådana toner, som
''nyligen kommo från en kamrat på.Smålandsbänken.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade:

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Herr Norman uppträdde
här i dag som förvandlingskonstnär. Först presenterade han
sig som den ståndaktige tennsoldaten i Läckeby. Det var då jag
ropade bravo, och jag tror, att ingen vill göra herr Norman äran
stridig i den skepelsen.

Sedan framträdde berr Norman som den svenske bonden. l)a
såg jag ett leende gå över många lantmäns ansikten här i kammaren.
Jag är ju icke fullt så mycket bonde som herr Norman, men
jag känner väl till, att herr Norman icke på ett riktigt sätt representerar
den svenske bonden. Jag vet, att inom landets bondeklass
finnas olika politiska unpfattningar. Jag vet, att det finns socialdemokratiska
bönder. Jag vet, att det finns liberala bönder. Jag
vet, att det finns högerbönder. Och jag vet, att det finns Normansbönder.
Men jag är alldeles övertygad om att de tre förstnämnda
kategorierna skola betacka sig för att få sina önskningar och synpunkter
framförda genom herr Normans mun.

Slutligen uppträdde herr Norman i den tredje ske^elsen,. som
den store demokraten. Det skulle vädjas till folket; folket i val
skulle avgöra. Folket 1917 hade icke talat tillräckligt tydligt, tv
då var det —• säger man ■—- livsmedelsfrågan, som stod. på dagordningen,
och därför anser sig högern nu kunna strunta i vad folket
i val vid det tillfället sade. Men fråga är, om folket nu ställes
inför val, huruvida högern verkligen går till. val på författningsfrågan.
Ligger icke möjligen bakom denna iver att fa till stånd
ett val just nu eu viss spekulation i den s. k. kommissionsledan?
År det icke så, att högern här i själva verket tänker få till stånd
ett nytt »livsmedelsval», där ledan mot kommissionerna skall vara
avgörande för partigrupperingen och icke ställningen till våra rösträttsfrågor?
Hur man än i det avseendet spekulerar, så anser jag,
att i vart fall herr Norman efter sin bestämda deklaration, att han
icke ens kunde följa herr -Lindman och övriga i Allmänna valsmansförbundet,
bör låta bli att uppträda som demokrat. Det verkar enbart
löjligt. Det måste sägas rent ut.

Detta framgick för övrigt av hans anförande även på andra
punkter. Han talade här med mycket patos om, att rättigheter och
skyldigheter skola motsvara varandra. Men när man sedan vill
ha reda på, vad det är för skyldigheter, som skulle kunna medföra
några rättigheter för medborgarne, så hamnar man i detta enda:
förmågan att betala. Det är herr Normans demokrati. Pängarna,

Nr 9.

46

Tisdagen den 26 november.

JSf6!” den enda synpunkt, som på det hållet spelar någon roll vid
nr 34. bedömandet av folkets medborgarrättigheter. Det är väl dock så,

(Forts.) det är icke enbart förmågan att betala en skatt, som är med borgarens

insats i samhällslivet. Den fattige arbetaren, som står
i sitt arbete tio å tolv timmar om dygnet och producerar nyttigheter
för samhället, fullgör han inga skyldigheter? Fullgör han
icke sådana skyldigheter, som kunna göra det nödvändigt att också
tillerkänna honom rättigheter? Om han sedan betalas så dåligt
för sitt arbete, att han icke kan betala sina skatter, är det då riktigt,
är det demokratiskt att bestraffa denne fattige arbetare ytterligare
genom att förvägra honom medborgarrätt? Den man, som
icke kan lägga någon annan synpunkt på demokratien än penningens,
skall icke tala om demokrati och icke presentera sig själv såsom
demokrat.

Herr Norman talade också om att man behöver det vidare omdömet
och — jag tror, att han snuddade vid det, — den högre
bildningen. Man frågar naturligtvis, huru dessa egenskaper skola
komma till uttryck. Vad är det som skall avgöra, om man har ett
bättre omdöme? Jo, penningen, svarar åter herr Norman. Den,
som betalar mera i skatt, har ett bättre omdöme. Jag tror icke,
att det är så. Jag tror, att herr Normans omdöme skulle vara precis
lika dåligt, om han vore taxerad för 5,000 kr., som om han vore
taxerad för 10,000 kr.

Det talades här vidare om rättsfred och maktfred. De orden
ha blivit mycket använda inom högerkretsar i den pågående författningsdiskussionen.
De äro direkt hämtade från det stora kriget,
som nu är slut, och den stora freden, som förestår. Jag antager,
att när högern på detta sätt på sig och förhållandena här hemma
tillämpar bilder utifrån, ifrån världskriget, högern med viss rätt
gör anspråk på att anses representera de kejserliga arméerna, och
vi andra, som stå mot högern i striden, få väl nöja oss med rollen
av den demokratiska folkarmén. Då blir väl fråga om huru denna
rättsfråga eller maktfråga skall uppgöras mellan dessa båda stridande
parter. Vi sågo, vart de kejserliga arméerna syftade, så
länge de trodde sig stå med makten i sin hand. Bilden kan även
här tillämpas på den svenska högern. Så länge den svenska högern
ansåg sig förfoga över tillräckliga maktmedel, så var det icke tal
om att ge rättigheter, då var det bara fråga om att diktera för folket.
Högern ansåg sig på något sätt vara född till folkförmyndare.
Högern satt och dikterade. Det var då icke tal om andras rätt.
Nu kommer emellertid folket och kräver ''rättigheter och säger: Nu
ha vi väntat så länge, att vi icke kunna vänta längre. Om vi icke
få dessa rättigheter på laglig väg, tvingas vi att försöka andra
vägar för att komma fram till det mål, som vi vilja nå. Högern
börjar då tala om rättsfred och maktfred. Jag antar, att högern,
fortfarande med tillämpning av bilden av de kejserliga arméerna,
känner, att återtåget börjat, att folkarméerna rycka fram, att högern
icke längre kan tänka på att fortsätta sin marsch mot demokratiens
Paris, utan att den i stället nu är på reträtt tillbaka till sina egna

Tisdagen den 26 november.

47 Nr 9.

gränser. Högern bör, synes det mig, inför detta, fullfölja bilden
ända ut och komma ihåg, att försummelserna hos de kejserliga arméerna
att i tid slå in på vägen mot en rättsfred ledde till en katastrof
för dessa arméer. Det kommer att leda till en katastrof även
för högerarméen här i vårt land, om högern icke vill se vad tiden
bjuder, om högern icke förstår, att i tid så öppna vägarne för våra
störa folkmassor, att de kunna komma fram till behörigt inflytande
inom det svenska samhället.

Men högerns hela ståndpunkt är egentligen icke en ståndpunkt
om rättigheter. När man lyssnade till herr Lindmans anförande i
förmiddags — ett anförande, som han blev komplimenterad för både
för moderation och mycket annat gott och vackert — fann man särskilt
en röd tråd, som gick genom det hela. Det kan uttryckas så:
Herr Lindman menar, att om regeringsförslaget går igenom, blir
det en ändring. Om regeringsförslaget går igenom, sitter icke högern
fortfarande och bestämmer i detta land. Om regeringsförslaget
går igenom, blir det en omstöpning, som det heter. På detta kan
man bara ge det svaret: Det är meningen, att det skall bli så, herr
Lindman. Kegeringsförslaget är icke framlagt och demokraternas
fordringar äro icke framställda, för att det bara skall bli en skenreform,
för att allt skall bli vid det gamla och för att herrarne
skola alltjämt sitta med sin på den 40 % skalan uppresta majoritet
i första kammaren och hindra allt demokratiskt reformarbete i vårt
land. Det är meningen, att det skall bli en ändring. Jag förstår,
att det är just därför, som högern är så rysligt rädd för detta förslag.

Herr Norman: Herr talman, jag begärde ordet, då herr Kune

alltför vårdslöst och oförsiktigt kastade sten från sitt glashus, när
han yttrade, att det icke var lämpligt att gå till nya val alltför
ofta, — detta såsom en replik på mitt påpekande av önskvärdheten
av att låta höra folket i val, när det gällde så utomordentligt omfattande
författnicgsfrågor. Men herr Éune och regeringen vilja ju
ha i gång en valrörelse, som skall omfatta allt möjligt i detta land
ned till de kommunala institutionerna. Kommunalfullmäktige skola
upplösas. Landstingen skola upplösas o. s. v. och till sist även
första kammaren. Det tycker jag vara att gå till nyval alltför ofta
i en omfattning, som gör, att jag blev verkligen förvånad, när herr
Kune oförsiktigt slungade ut det där, att kravet på nyval icke vore
lämpligt att framföra.

Vidare måste herr Kune hava missuppfattat mig, då han vågade
påstå, att jag uppträdde till försvar för den graderade skalan och
menade, att just den vore idealet för det rättvisa och det riktiga.
Jag har framhållit, att man på högerhåll har den uppfattningen, att
det allmänna inflytandet rättvisligen borde i någon mån byggas på
de allmänna förpliktelserna, o. s. v., men att man, fastän man har
denna uppfattning, likväl offrar den och räcker ut handen ifråga om
den kommunala rösträtten och säger: Trots att vi ha en sådan uppfattning,
skola vi under nuvarande förhållanden, för att om möjligt

Vid remisa av
propositionen
nr 34.
(Forts.)

Nr 9. 48

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av vinna samförstånd här i landet, gå till mötes och offra vår gradepr°P°sl;f™nen
rade skala och räcka här en hand på den grundvalen för att kunna
(Forts) åstadkomma något, som kan skapa detta samförstånd mellan folklagren.
Det är detta, som uttryckts av de olika högertalare, och till
vilka jag ansluter mig, fastän jag anser med den uppfattning, jag
har och den uppfattning, som —''jag vet — är till finnandes på så
många håll inom bondekretsar, att det är ett allt för långt gående
medgivande.

Vidare kom herr Kamé och talade om att det är ju, vad nu
beträffar detta skattestreck, som man från vår sida så hårt håller
på, ändå åtskilligt att anmärka. Det finns så många ömmande fall.
Då borde man väl låta nåd gå före rätt. Ja, från högerhåll har
man icke satt sig emot att låta nåd gå före rätt, när det gällt efterskänkande
av skatt, men vad vi icke vilja gå med på och låta ske,
är att låta dem, som nu icke betala sin skatt, ändock bestämma
inom kommunen vad de, som betala sina skatter, skola erlägga och
vad dessa skattemedel skola användas till.

Detta är ett par små rättelser i vad herr Rune sade, som jag
härmed velat göra.

Sedan jag begärde ordet, kom herr Hansson upp och vände sig
mot mig på ett synnerligen överlägset sätt och ville bland annat
bestrida mig rätten att tala å böndernas vägnar, då jag icke vore
någon representant för lantmännen. Ja, den saken har visst en
gång förut förekommit i kammaren, då en partikamrat till herr
Hansson försökte framslunga något om att jag icke skulle vara en
verklig bonderepresentant. Jag tror att på den saken gavs ett svar,
som borde göra, att man icke försöker vidare slå in pa den vägen.
Men när herr Hansson återkommer med dessa försök att misstänkliggöra
min ställning såsom bonde, då ber jag herr Hansson göra
sig bättre underrättad, om man verkligen kan i detta fall uttala
och upprepa vad som vid ett föregående tillfälle förekommit av ett
misstänkliggörande i det stycket.

Herr Hansson säger vidare, att bakom det här talet om att man
på högerhåll håller på nya val ligger en baktanke: Det skall bli
något annat än ett val i författningsfrågornas tecken. Det skall
bli nya livsmedelsval. Detta är sålunda ett erkännande och ett
understrykande av att i föregående valrörelse det icke varit
något val rörande författningsfrågorna utan ett val i livsmedelsfrågornas
tecken. Det tycks vara det onda samvetet, som nu slår
herr Hansson och ger honom anledning att tro: Skall det nu bli
nya livsmedelsval, blir det vi, som sitta vid styret, som få lida av
de tråkiga förhållandena på'' livsmedels marknaden.

Sedan kom herr Hansson och vände sig emot att vi kräva skattebetalning
för rösträttens erhållande, och att vi skulle sätta penningen
och förmågan att betala i högsätet. Jag skulle vilja interpellera
herr Hansson och övriga ledare och kännare av den socialdemokratiska
rörelsen, om huru det ställer sig med rösträttsförhållandena
inom deras speciella organisationer, huruvida man icke där har
sådana skattebetalningsstreck; om jag icke är alltför illa underrättad,

Tisdagen den 26 november.

49 Nr 9.

håller man inom deras organisationer synnerligen hårt på fullgjord
skatteplikt, utan vilken det icke beviljas någon som helst rösträtt.
Anser man nu detta fullkomligt riktigt, när det gäller herrarnes
egna inre förhållanden, tror jag, att man får lov att bygga på detta,
även när det gäller förhållandena i stort, när det gäller samhället.

Sedan försökte han göra gällande, att jag bara ville bygga den
större ansvarskänslan och omdömet på penningen. Jag uttalade
uttryckligen, att jag önskade något större inflytande för dem, som
kunde tänkas inom kommunerna besitta en större ansvarskänsla gent
emot sin kommun och en större omdömesförmåga. Jag pekade på
dessa, som inom kommunen besitta fastighet, och dessa, som genom
längre tids vistelse inom kommunen förvärvat mera kännedom om
den kommunens angelägenheter. Och jag frågar, om någon vill
bestrida, att den, som inom kommunen besitter fast egendom och
följaktligen med denna sin egendom får svara för de beslut, som på
kommunalstämman fattas, eller den, som genom längre tids vistelse
— låt oss säga fem år — i kommunen lärt sig känna dess inre förhållanden,
finanser, utvecklingsmöjligheter o. s. v., icke ha större
känsla av ansvar gent emot kommunen i allmänhet och även större
förmåga att bedöma vad kommunen kan åstadkomma och vad som
tarvas än dessa inom kommunen tillfälligt vistande, vilka vistas det
ena året i den kommun, det gäller, och nästa år i en annan och
följaktligen ha mindre intresse av att se till att de speciellt kommunala
utgifterna hållas inom vederbörliga gränser och skötas på
ett sådant sätt, som är mest förenligt med samma kommuns intressen.
Jag tror icke, att någon skall lyckas bestrida, att de kategorier, för
vilka jag önskar större mått av kommunalt inflytande, ha både en
starkare känsla av ansvar och en större förmåga av omdöme än de
mera lösa element, som enligt det nu föreliggande förslaget skulle
ha precis lika mycket att säga inom kommunen som de förra.

Vidare vill jag säga, att när herr Hansson försökte att taga
exempel utifrån nå grund av talet om maktfred o. s. v. och pekade
på förhållandena i de krigförande länderna, är det enligt mitt.
förmenande ett synnerligen oförsiktigt valt exempel. Vi se, vart
förhållandena där tendera, hur de tendera därhän, att makten flutit
ifrån dem, som för tillfället hade den och som skulle kunna
jämställas med höger socialdemokraterna i vårt land, såsom har skett
i Ryssland, eller håller på att flyta ifrån dem, såsom i Tyskland,
och håller på att övergå till andra element, som kanske mest hotat
socialdemokraterna. Slår man in på sådana vägar, att man litar
till en revolterande anda bland folket och bygger på denna för att
skrämma dem, som icke vilja vara med om eu enligt deras uppfattning
samhällsvådlig omstörtning, då blåser man under en eld,
som kan bli farlig just för dem, som äro i farten med att blåsa på
den elden. Vi ha också sett, hur på vänstersocialistiskt håll och
i deras press det sagts: »År det inte vi, som genom vårt uppträdande,
genom vårt revolutionära tal o. s. v. pressat fram utvecklingen
till den situation, där vi nu äro? Hur har regeringsförslaget
kommit till? Jo, därför att vi vänstersocialister pressat på bö Andra

hammarens protokoll vid urtima riksdagen 19.18. Nr 9. 4

Vid remiss av
''propositionen
nr 34.
(Forts.)

Nr 9. 50

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av gersocialisterna och dessa tryckt på liberalerna.» Och så har det
pro^°sl^onen blivit eu sådan fruktansvärd rädsla inom dessas led, att de för att
(Forts ) lugna stämningen i landet och lugna de vänstersocialistiska elementen
kommit in på eu väg, som de icke haft en tanke på ens
för några veckor sedan. Och vi ha ju en här närvarande regeringsledamots
egna ord på att denna utvecklingsgång varit den verkliga,
att det skett påtryckningar från den yttersta vänstern, som
gått längre oeh längre och slutligen gått så långt, att även det liberala
partiet är berett att slå in på ett övergivande av förutvarande
ståndpunkter.

I det fallet skall jag ännu en gång vända mig mot herr Rune,
då han ville förebrå högern att ha ändrat ståndpunkter. Den har gått
ifrån vad den förut kämpat för, en graderad röstskala o. s. v. Ja,
det kanske inte är lämpligt för representanter för det liberala partiet
att tala om ändrade ståndpunkter, när just detta liberala parti
stöder sina representanter i regeringen, som så fullständigt slungat
det liberala valprogram, på vilket, så vitt jag vet, det liberala partiet
ännu officiellt står, och slagit in på nya ståndpunkter, som
vida skilja sig från dem, på vilka man gick till val föregående
år. Talet om ändrade ståndpunkter från det hållet är så pass oförsiktigt,
att jag för min del icke väntat få höra detta.

Till sist skulle jag vilja säga, i anledning av att det har gjorts
anmärkning på att min ton blivit skarp, att jag är villig erkänna,
att den kanske blivit skarpare, än vad som kunde ha varit ömkligt,
men det har så många gånger slagits på larmtrumman från
det andra hållet, att det kunde behövas att inom denna sal även
från bondehåll sägas ifrån, att håller man på alltför länge på detta
sätt, kan det komma ett svar även från detta håll, som inte är
väntat. Det skulle emellertid vara en väg, som icke är önsklig,
och jag har också uttalat betänkligheter mot''detta.

Vi äro ju alla medborgare i detta samhälle, vare sig vi förtjäna
vårt uppehälle genom huvudets eller handens arbete, vare sig vi
bo i stad eller på land och vare sig vi äro jordbrukare eller arbeta
i industrien eller vad vi fått till livsuppgift. Vi tala samma språk
och tillhöra samma folk. Varför då i all rimlighets namn försöka
riva upp en storm på detta sätt? Och varför skall man i detta
nådens år, när vi hittills lyckats rida ut stormar, som gjort så
mycket förfång utomlands, nu på sistone genom åtgärder, som vidtagas
från vissa elements sida, äventyra den lugna, sansade utvecklingen?
När det från högerhåll här gjorts ett erbjudande så
långt gående, som nu varit fallet, skulle man från vänsterhåll kunnat
uttala ett försoningens ord och säga: vi fatta den utsträckta
handen. Man skulle på detta sättet kunna lugna stämningen i de
kretsar, med vilkas orosstämning man hotar, och faktiskt komma
till lugnare tider och en bättre utveckling för Sveriges folk. Jag
kan inte underlåta att ännu en gång uttala den önskan, att vi
försöka räcka varandra handen till samförstånd och glömma de hetsiga
strider, som varit, göra ett verkligt försök att nå varandra.
Men det går inte, om man från vänsterhåll säger, att högern skall

Tisdagen den 26 november.

51 Nr 9.

ovillkorligen och obönhörligen kapitulera, och taga precis det, som VM
här är framlagt. Det kunna vi inte göra. p pr 34

Herr Engiberg: Herr talman, mina herrar! Den siste talaren (lfor ^
apostroferade sig själv såsom den där ville gå med på en försoningens
och handräckningens politik. J a, det hör sannerligen till iden logik,
som från det hållet är välkänd, att samme talare i samma andedrag
avlade den bekännelsen, allt lian inom sätt parti varit en bestämd
motståndare mot det lilla steg till tillmötesgående, som högern nu
tagit. Herr Norman uppträdde alltså här i kammaren som en representant
för den åskådning, som skryter över att den nn vill försoning
och fred, men på samma gång erkänner hall, att han för sin
personliga del bär avvisat helt steg, som högerpartiet har tagit. Nåja,
det vet man förut: herr Norman stod i varas tillsammans med någon
annan såsom den ståndaktige tennsoldaten redan då, och när herrar
Clason och Hildebrand försökte bygga upp sina konstruerade rösträttsförslag
med deras rösträttspyramider, inlämnade herr Norman
helt enkelt en motion om blankt avslag på alltsammans, och den
linjen fullföljer han personligen allt fortfarnde. Men det hör till
karakteristiken av samma vidunderliga tankeoreda, att herr Norman
till på köpet i slutet av sitt anförande uppträder som den.-där niu manar
till att uppgiva alla stridigheter 0''di det med eu motivering, som
precis på pricken är den motivering, som vi från demokratiskt
håll framburit. Han säger nämligen: vi äro ju

dock alla medborgare i detta land, vare sig vi äro handens eller huvudets
arbetare, i vilken ställning vi än stå. Varför skola vi då nu
ställa det så, att bär blir oreda och stridigheter? Ja, herr Norman,
det är just det vi kräva-, att eftersom vi alla här i samhället äro
medborgare, var vi än stå, dkola herr Norman och hans partivänner
vara snäll-a och -erkänna detta i handling också och ge medborgarrätt
åt alla dessa, som, var de än stå-, också verkligen enligt lians splitter
nya erkännande, äro svenska medborgare.^

Herr Norman varnade -och pekade på exemplen utifrån, och det
v-ar ganska karakteristiskt för honom, att han -därvidlag icke alls gick
in på den sida av saken, som i det här sammanhanget kunde vara
av något intresse. Herr Norman glömde bort -a-tt tala, om a-tt vad som
varit d-en störa anledningen- till dessa överdrifter, till denna anarki
och till detta snedvridande utav d-en sociala utvecklingen, sömn vi sett
på åtskilliga punkter, nämligen just det autokratiska system, soim där
förut rått. Det är det ideal, som en gång hägrade för herr Kjellén
och herr Jespers-on -i Doriaborg, när de väckte sin berömda motion
om spöstraffets återinförande här i landet. Det är detta ideal av den
kombinerade prygel- och polisatat-ani, som alltid stått för högerns inre
öga, och -det är naturligtvis inför utsikten, att den tiden för alltid
är förbi, och allt fdiket nu träder fram och kräver att bli insatt i sina
rättigheter, -som man nu pekar på dessa företeelser, som framträda
i utlandet såsom direkta följder av det föregående autokratiska systemet
och försöker skrämma- från att nu försöka skapa någon -folkstat.
Ånej, en -sådan motivernig går inte för sig, och jag vill taga -

Nr 9. m

Tisdagen den 26 november.

^ipodUonen ^A-^ en O** f™ hei:f ?ormaa efter berömligt föredöme från
nr 34. Auditorium drog fram, nämligen den där pät<ry ckningsserien. Där
(Forts.) skulle vänstersocialisterna ka tryckt på kerr Branting, herr Branting
skulle ka tryckt, som kerr Lindman! uttryckte det, på kerr Rydén ock
kerr Rydén på kerr Edén, ock så kade eftergifterna kommit. Men
vem diar da tryckt på kerr Lindman, när kan givit nipp motståndet
mot kvinnans politiska rösträtt ock när kan med ens släppt den fyrtiogradiga
»kalan? Det förefaller mig. som om kerr Lindman inordnade
sig själv i denna så många gånger omtalade obrutna front
Edén—Oljelund, Jag gratulerar, kerr Lindman!

Jag återgår till vad kerr Norman yttrade om den fyrtiogradiga
skalan. . Han talade i sammanhang'' med denna därom, att lian för
sin del icke kade försvarat den fyrtiogradiga skalan, det vare honom
fjär ram! Men vad menade da iherr Norman med sin avslagsmotion
i våras, ock vad menade kerr Norman, när kan bekände inför kammaren,
_ att kan inom högerpartiet företrätt motståndet mot den kapitulering,
som koger ledningen redan gjort? Var ''det inte för att
behålla den fyrtiogradiga skalan, som kerr Nomnaiu reste det motståndet? -

Lär kerr Norman vidare säger, att den större ansvarskänslan
äges av dem, som besitta fast egendom, då ber jag att på det. bestämdaste
fa reservera mig mot den åskådningen. Det är inte sant. Här
finnes eu mängd fastighetsägare i detta land, som sannerligen icke
utmärkas av någon större ansvarskänsla bara därför att de råka vara
fastighetsägare. Det finnes en mängd fastighets ägande kapitalister
av olika kulörer, som _ bedriva rätt tvetydiga jobbareaffärer och som
utnyttja just denna sin äganderätt för utplundring och exploatering''
av andra. Var finnes ''där, herr Norman, ansvarskänslan? Ock när
herr Norman därifrån övergår till allt tala om inödvändigheten att
förbinda medborgarrätten med ut sky Ids strecket, ja, då kommer lian
.lust in på den linje, som är karakteristisk för hela den tankegång,
som är ook förblir hans egen, ock det är denna, att man aldrig vill
räkna med att _den störa massan i detta samhälle står dock utan ägan -deråt! till produktionsmedlen, den får sälja sin arbetskraft åt dem.
som äga produktionsmedlen. Men därutöver skall den straffas med
att iden till på köpet skall berövas medborgarrätten, när den icke
mäktar betala dessa kontributioner, som det privatkapitalistiska samhället
kräver, ett samhälle, där de indirekta skatterna gå till omkring
50 %. Det bör sannerligen stå klart för var ock en, att då den
fattigaste icke kan i närmaste handelsbod köpa minsta sak till livets
nödtorft, utan att han drabbas av samhällets beskalttningssystem, så
bör. man på den kanten tala tyst om de synpunkter, som kerr Norman
här i rättfärdighetanis namn ville framföra.

Här förklarade kerr Norman vidare, att bönderna sitta nu stilla
och lugna och sävliga i regel med det kan tänkas att det bryter lös
pa det hållet. Ja, kerr Norman var med 1914, och jag förmodar, att
kan uti den samling av både riktiga och konstgjorda bönder, som på
den tiden rullade upp till Stockholms slotts borggård, tillhörde den
senare kategorien och väl känner till. kur det kan stå till på bon -

Tisdagen den 26 november.

53 Nr 9.

dehåll med de planer lian här omnämnde. Säkert är, och det torde ^tionen
vara en allmän uppfattning, att den tid vi mU befinna oss i, san- P°P°ai3™nen
nerligen icke lämipar sig, allra minst om vi anlägga de synpunkter, (p0rts.)
som voro bestämmande vid borggårdskuppen, för en förnyad bondedanis.
Den torde komma att sluta på ett sätt, som herr Norman
kanske för ögonblicket icke anar.

Herr Norman förklarade vidare, att folket i val bör här få avgöra
och att demokratien kommer i motsättning till sig själv, när den
icke går med på detta. Ja, herr Norman, folket i val — det har
redan framhållits i denna kammare — har sagt tydligt och klart ifrån
på grundvalen redan av nuvarande bristfälliga rösträttsbestämmelser,
att man vill ha en demokrati här i landet. Vad är det då för skänk
med sanda förnuftet att bär framställa krav på en riksdagsnpplöisning
och nyval på grundval av underkända bestämmelser för att få
ett utslag, hur verkligen folket vill ha saken ordnad? Vi vilja, att
inkörsporten först skall öppnas. Vi vilja därför, att här skall inträda
full demokrati. Men då uppenbarar sig herr Norman och den övriga
högern och förklarar: »Nej ni få inte gå in genom den där
porten, ni skola fortfarande på grundval av det gamla försöka få ett
utslag», naturligtvis med påföljd, att här återigen inträder en förfalskning
av den folkvilja, som skulle vara måttstocken.

Det är också intressant att iakttaga, huru nu högerpartiet i sin
helhet gör sig all möjlig möda för att rättfärdiga den fanflykt, söm
ägt rum, och på samma gång framställer vad som skett som en oerhörd
uppoffring. Det kanske ändå är skäl att blanda litet malört
i denna tillfredsställelsens bägare med en erinran om att högerpartiet
upptäckt, att den fyrtiogracliga skalan har hållit på att vändas
till fördärv för högern själv. Högerpartiet har upptäckt, att vissa
grupper, som förut tack vare denna skala befunnit sig i förhandsställning
ifråga om medborgerliga rättigheter, nu kommit i efterhandsställning
till följd av penningvärdets oerhört snabba fall, och
det är därför icke blott offersinne, som ligger bakom högerns tillmötesgående
i detta fall, utan det bör Öppet sägas ut, att det är i
sätt eget välförstådda intresse, som högern bekvämat sig att taga
detta steg. Herr Lindman, isom i våras vältaligt skildrade för oss,
hur den fyrtiogracliga skalan var nödvändig, för att man icke skulle
släppa lös den rena oredan, anarkien och okunnigheten i kommunerna,
han hade nu icke ett. enda ord till varning för denna sak. Han
har alltså under denna korta tid varit känslig för den påtryckning,
som skulle gå ut från vänstersocialistiskt håll, och han är redo att
nu gå med på slopandet av det, som då var oeftergivligt.

Vad sedan angår kvinnans politiska rösträtt, hur fingo vi icke
veta, att hem och hemlycka och alltsammans skulle upplösas och att
det skulle bli ett nivellerande av allt detta, om kvinnorna finge politisk
rösträtt? Och den dag, som i dag är, har icke på högerhåll
ett enda ord sagts om denna sak. Man betraktar det som en självklar
sak, att man skall gå med på den kvinnliga rösträtten. Vi få
uttala den förhoppningen, att denna omvändelse till det bättre skall
fortsätta. Vi våga också tro, att trots de reservationer, som herr

Nr 9. 54

Tisdagen den 26 november.

Vid remiss av Norman avgivit -enligt egen bekännelse inom sitt eget parti, skall
propositionen ^ Nll syvende och sist stå klart för högern, att den icke kan

fFrt i längre hålla den lilla filialen öppen här hemma, sedan den stora

0 '' autokratiska huvudfirman fått stänga därute.

Det är min personliga förvissning, att den närmaste framtiden
iskall ge oss rätt på den punkten, a,tf högern icke skall kunna stå demokratiens
krafter emot och detta så mycket mindre, som all erfarenhet
utifrån för närvarande visar, att det är i demokratien, som
folken nu söka värnet gent emot upplösningskrafterna. * Det är i
kamp mot diktaturtanken, denna må uppenbara sig i herr Tryggersskepnad
eller såsom den sig falskeligen utgivande -s. k. proletariatets
diktatur, det är i kamp- mot dessa båda ytterligheter av ett föråldrat
regeringsskick, -som staterna också komma, -att. återfinna sig
själva. Högern må försöka att streta emot i det sista, -det skall -dock
icke lyckas, ty nu står dock demokratiens skede för dörren, och det
lär varken herr Lindman -eller herr Norman från Läckeby kunna
hindra.

Herr Hansson i Stockholm: Även om jag utsätter kammaren
för risken av ett nytt anförande av h-err Norman, kan jag icke underlåta
att replikera på en punkt.

Det gjordes här eu jämförelse mellan kontingentbetalning till
fackförening och skattebetalning till samhället. Det är dock en -himmelsvid
skillnad. Samhället tillhö-r.jag av födseln, men i föreningen
ingår jag av fri vilja. Redan detta är en grundläggande skillnad.
M-en å -andra sidan, om inom föreningen -finnes en medlem,
som icke kan betala sina avgifter, betyder det icke, att han
strykes -eller förhindras att utöva sina rättigheter inom föreningen,
utan han befrias från avgifterna. Vi straffa icke våra m-ed-lemmar
genom att till deras nöd lägga ytterligare det, att de icke skola hava
samma rätt att säga sitt ord i de gemensamma angelägenheterna
som förut. Men den störa skillnaden är dock, att -samhället tillhöra
vi alla och föreningen är icke -detsamma som -s-aanhäll-et.

Slutligen, när herr Norman talar om, att vad -som sagts från
vårt håll skulle ge holsjevismen vind i seglen, vill jag endast erinra
honom om, att -dagen efter det högerledariias manifest publicerades,
utropade det bolsj-evikiska organet bär i Stockholm: leve högern!

Vildare anfördes ej. Ka-mmar-ei beslöt- hänvisa ifrågavarande
proposition jämte de i anledning av densamma inom kammaren nu
avgivna yttrandena till tredje särskilda utskottet.

Härpå föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet
Kungl. Maj tis likaledes å bordet vilande proposition, nr 35, med
förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fäll medgiva
riksbanken viss ökad isedekufgivningsrätt.

§ 3.

Vidare föredragas, men blevo ånyo bordlagda andra -särskilda nt -

55 Nr 9.

Tisdagen den 26 november.

sfcottets utlåtanden nr 1—3 och första särskilda utskottets utlataniden
nr 1—21.

§ 4.

Herr Lithander avlämnade en motion i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 31, angående nedsättning av försäljningspriset
för bränslekommissionens ved.

Denna motion, som erhöll ordndngsnumret 48, blev på begäran
bordlagd.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Pehrsson i Bramstorp under 8 dagar fr. o. m. den 30 nov. och
» Thore » 10 » » * 28 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.14 e. m.

In fidem
Per Cronvall.