RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:69

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1918. Ändra kammaren. Nr 89.

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till avgörande förelåg först statsutskottets utlåtande, nr 196,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående telegrafverkets
övertagande av det enskilda telefonnätet i Stockholm med omnejd
ävensom en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen den 10 maj 1918 avlåten, till statsutskottet
remitterad proposition, nr 431, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen, att — med godkännande av
ett den 7 maj 1918 mellan telegrafstyrelsen och aktiebolaget Stockholmstelefon
upprättat kontrakt angående försäljning till telegrafverket
av bolagets samtliga telefonanläggningar m. m. att tillträdas
den 1 juli 1918 — bemyndiga telegrafstyrelsen dels att å svenska
statens vägnar till nämnda bolag eller order utfärda de i kontraktets
§ 10 omförmälda reverser å köpesumman för den försålda egendomen,
dels att ej mindre använda erforderliga belopp av telegrafmedel
till gäldande av före 1919 års utgång förfallande ränta å berörda
reverser än även av vartdera av de utav 1918 års riksdag för
fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende å tilläggsstat
för år 1918 och 1919 års stat anvisade anslag använda

5,000,000 kronor för inlösen å förfallodagarna av de utav nyssnämnda
reverser, vilka förfölle till betalning den 1 juli 1918 och den 1
juli 1919, dels ock att, i vad på telegrafstyrelsen berodde, vidtaga
övriga åtgärder för verkställande av förberörda kontraktsavtal.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herr Ernst A. Lindblad väckt motion,
nr 208, vari hemställts, att riksdagen behagade besluta att avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 431 angående inköp av enskilda telefonnätet
i Stockholm med omnejd.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med av Andra

kammarens protokoll 1918. Nr 69. 1

Ang. telegrafverkets
övertagande
av det
enskilda telefonnätet
i
Stockholm med
omnejd.

Mr 60. 2

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Ang. telegrafverkets
övertagande
av det
enskilda telefonnätet
i
Stockholm med
omnejd.
(Forts.)

slag å herr Ernst A. Lindblads ovanberörda motion bifalla Knngl.
Maj:ts framställning i ämnet.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Strömberg,
~Wrang el, Tioman, Andersson i Skivarp, Persson i Stallerhult
och Liibeck, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om avslag å
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman, mina herrar! Som
herrarna finna av detta betänkande, har jag icke kunnat biträda utskottets
förslag i förevarande fråga. Jag anser, att den utredning,
som föreligger, icke är sådan, att man pa den kan bygga ett sa stort
företag som detta. Men jag vill därför ej lägga någon skuld på
regeringen därför att ej utredningen är sådan, som den borde vara.
Som herrarna se lämnade telegrafstyrelsen sitt utlåtande den 7 maj
och regeringen den 10 maj sin proposition till riksdagen. Regeringen
bär sålunda ej kunnat göra mera, än den gjort. Men den kunde
ha väntat till nästa år med propositionen, da den kunnat lämna en
bättre utredning än den, som här är gjord.

Det är nu beräknat här, att, om man höjer avgifterna för telefon
i Stockholm, såväl allmänna som riks, för alla abonnenter inom
Stockholm och 70-kilometers rayonen till samma pris, som gälla i
övriga delar av landet, skulle vi kunna fa en bruttoinkomst pa
13,357,666 kronor, och detta skulle räcka till att både. förränta kapitalet
och till amorteringar också i framtiden. Men, mina herrar, jag
tror ej, att detta håller streck riktigt. Ty det är såsom regeringen
och telegrafstyrelsen påpeka så, att av de 20,000 dubbelabonnenterna
skulle 10.000 gå bort, och det är tydligt, ^ att det icke, samtidigt
som de gå bort, kommer nya i stället, så att de högre avgifterna
tagas igen. Det blir nog därför i allt fall stora vakanser,
så att ej de beräknade summorna komma in. Sedan måste man
beräkna, att Stockholmstelefonens abonnenter ha femariga kontrakt,
och att alla de, som ha kontrakt, bli sittande,, så länge de kunna,
på de billigare kontrakten, varför man ej får in de beräknade penningarna.
....

Här kan man se, hur en affär skötes, när det är statens affär,
till skillnad mot ett enskilt företag. Här ha vi nu det enskilda bolaget,
och så hava vi statens telefon precis inom samma rayon. Det
ena går med 600,000 kronors förlust, det andra, det enskilda, gar
med ganska stor vinst. Jag tror, att man far vara litet ^betänksam
ifråga om att överlämna allt till staten. Jag tror också, att man
här får tänka på, att det är nödvändigt, att det finnes konkurrenter,
som kunna driva fram företagsamheten, och ingen vill val påstå,
att, Stockholmstelefon varit sämre skött än nkstelefonen har varit.
Det har visat sig, så vitt jag kan förstå, att det enskilda bolaget
vant mycket förutseende och .företagsamt och satt igång nya företåg
kanske mer än rikstelefonen gjort. Det framgar ju också därav,

Onudagen den 5 juni, e. in.

3 Nr (tf).

att det är ett motiv här för inköpet, att vår rikstelefon är i behov An''J- teiegrajav
material, som den ej kan skaffa sig, men som det enskilda bo- verJ^je
laget bär. Detta visar också, att detta bolag varit mera framsynt än enskilda1televår
rikstelefon. Nu är det klart, att afl konkurrens skulle upphöra, fmnätet i
om köpet komme till stånd, och det vore enligt min mening Jedsamt. Stockholm med
Det är tydligt, att, därest detta köp kommer till stånd, rikstelefonen
nog kommer att bära sig. Det är min övertygelse. Det är endast att (I''ort8•,
höja taxorna såväl i Stockholm som i landsbygden, och nog bär sig
då affären. Men om det blir till fromma för allmänheten, är synnerligen
tvivelaktigt. Jag tror det ej.

Men det är en annan sak, som jag vill påvisa, vilken ej är utredd,
och som väl borde vara klar, innan man kommer fram och
vill, att staten skall övertaga telefonnätet. Här säger nämligen styrelsen
själv, att om också bestämmelserna i det mellan telegrafstyrelsen
och Stockholms stadsfullmäktige träffade avtalet angående
rätt för styrelsen att i gator m. m. anbringa kabelhlockledningar
m. m. icke kunde tolkas så, att avtalet utan vidare gällde även bo-lagets
av telegrafverket övertaga ledningar, och ej heller bolagets
motsvarande kontrakt med staden utan vidare kunde övertagas av
telegrafverket, skulle likväl förhållandet, därest en blivande underhandling
med staden ej skulle leda till önskat resultat, kunna genom
exp ro p ri åt i o nsf ö r far ande ordnas. Skola vi börja expropriera i Stockholm,
så tror jag, att det blir dyrt. Jag anser, att denna sak bör
vara ordnad, innan vi gå in i underhandlingar angående köpet.

Sedan är det vad själva finansfrågan beträffar så, att det synes,
som om. vissa personer rent av ville finansiellt ruinera vårt land. Här
tages ej hänsyn till hur många miljoner som gå. Det är så här att
enligt de ifrågasatta bestämmelserna skulle det endast betalas

5,000,000 kronor under vartdera av de två första åren. Dessa belopp
anser styrelsen., att man kan taga ur de medel, som redan äro anslagna
till utvidgning av rikstelefonnätet. Jag förmodar, att de
ledamöter av kammaren, som varit med om att bevilja detta anslag,
trott, att. det skulle användas till en utvidgning till trakter, där
telefon ej finnes, och ej till inköp av en telefon som redan finnes.

Jag tror därför, att riksdagen blir grundkuggad i det fallet. Sedan
skulle det återstående beloppet 36,664,111 kronor enligt Kung].

Maj:ts förslag betalas med reverser, vilka skulle löpa med 6 % ränta
till 1922. Sedan skulle det enskilda bolaget övertaga statsobligationer
till beloppet. Men även det tror jag emellertid blir svårt. -Ställningen
är sådan, att vi måste göra upp en överenskommelse med enskilda
banker om lån till belopp av 550,000,000 kronor, och detta räcker
ej på långt när. Då tror jag, att man skall betänka sig mer än en
gång, innan man går in på ett så stort företag, som att låna ytterligare
46,000,000 kronor.

Jag kan ej, sådan ställningen för närvarande är och med hänsyn
till detta företag som affär betraktat, annat än yrka avslag på
utskottets hemställan.

Herr Norman instämde häruti.

Nr 69. 4

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegrafverkets
övertagande
av det
enskilda telefonnätet
i
Stockholm med
omnejd.
(Forts.)

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet S c hotte:. Herr
talman! Jag ber att få säga några ord till närmare utveckling.av
Kungl. Maj :ts proposition och av de skal, som enligt min mening
tala för inköp nu av allmänna telefonbolagets Stockholmsnät.

Det tyngst vägande skälet enligt min mening, är. nödvändigheten
av, att staten övertager hela telefonväsendet i riket och sålunda
erhåller monopol på det området. J ag skall ej nu in ga på
nackdelar eller fördelar av statsdrift överhuvud taget, men pa här
förevarande område är monopoltanken redan accepterad och i väsentlig
del genomförd. Jag tillåter mig härvid erinra om ett uttalande,
som avgavs år 1902, när köp av allmänna telefon'' första gången var
ifrågasatt. En utredning var då verkställd av särskilt tillkallade
sakkunniga, och dessa anförde då följande: Om och i sådant fall i
vilken utsträckning staten borde inlåta sig på ekonomisk och industriell
verksamhet, vore i och för sig en ganska svårlöst och därför
fortfarande mycket omtvistad fråga. Men rörande .tvenne områden
för en sådan verksamhet torde ej någon större meningsskiljaktighet
råda: Ett lands post- och telegraf väsen — och till det sista hörde
telefondriften såsom en intregrerande verksamhetsgren • kunde icke
tillfredsställande ordnas utan såsom ett sammanhängande, hela landet
omfattande helt. Men en sådan helhet kunde av den enskilda
företagsamheten näppeligen åstadkommas; den vunnes endast, då dessa
verksamhetsområden övertoges av staten. Och därför borde och måste
statsverket taga dem om hand. Också vore denna uppfattning redan
i Sverige av statsmakterna accepterad. Sålunda hade staten här
■alltid själv omhänderhaft postväsendet och avvisat försök att inkräkta
på denna dess verksamhet. Telegrafväsendet hade anda från
telegrafens första användning i landet legat, i statens band. Vad
telefonen anginge, hade staten här med en viss tveksamhet^i början
lämnat initiativet åt de enskilda, och så hade en mängd små privatnät
uppstått. Men'' då det sedan blivit fråga om de långa och dyrbara
interurbana ledningar, som erfordrades för att sammanknyta
lokalnäten, hade staten måst ingripa; och sedan hade den av omständigheternas
och konsekvensens makt drivits att steg för steg
söka övertaga det hela. Det återstode endast en enda länk, men eu
synnerligen viktig sådan, för att möjliggöra hela det svenska telefonväsendets
inordnande under likartade former över hela landet.

Detta uttalande är lika giltigt nu, som när det avgavs för 16 år
sedan. Telefonväsendet är av den natur, att det bör monopoliseras
i statens hand. Det har riksdagen erkänt genom att medverka till
att de små lokalnät, som förut funnos, tid efter annan uppslukades
av statens nät. Skall riksdagen nu vägra i vändningen, när det nu
gäller slutstenen i nätet? Jag kan ej tro det, när nu statens telefonväsende
omspänner hela landet, och staten ensam är berättigad att
driva dylik rörelse med undantag för Stockholmsrayonen, där fortfarande
dubbla telefonnät finnas, något som vållar svårigheter och
olägenheter av olika slag. Ett dylikt dubbelnät är också nationalekonomiskt
oriktigt. Det nödvändiggör dubbla telefonledningar och
kablar, dubbla stolpar, dubbla stationer, dubbel betjäning, skilda

5 Nr ffl).

Onadagcu den 5 juni, e. in.

förvaltningar o. s. v. Staten liar möjligen’ makt att konkurrera Ana- teUgrafihjiil
det allmänna bolaget, men det blir en mycket dyrbar historia ver^e aTdti
och är knappast staten värdigt, så länge icke omåttliga anspråk från enskilda uUdet
enskilda bolagets sida hindra ett förvärv genom fritt avtal. Att förmätet i
staten skulle draga sig ifrån stockholmsrayonen och lämna den helt Stockholm med
åt det enskilda bolaget, kan’ ej komma i fråga. Landets huvudstad omnejd bör

väl framför allt ha förbindelse med landets alla delar i övrigt. (1,orts-)

De särskilda skäl, som tala för ett inköp just nu, kunna enligt
min mening sammanfattas på ungefär följande sätt. Huvudskälet
är tillkomsten av det allmänna telefonreglementet av den 29 november
1915. Det reglementets bestämmelser, varigenom numera
fullständig likhet med avseende å abonnemangsvillkoren genomförts
över hela det övriga landet, kunna ej tillämpas på Stockholmsrayonen,
så länge det enskilda bolaget har kvar sitt nät där inom. Detta
därför, att, om en sådan tillämpning förenades med bibehållandet
av det enskilda nätet vid sidan av rikstelefonnätet, skulle detta betyda,
att rikstelefonen konkurrerades ihjäl och bolaget närmast bleve
så gott som allenahärskande. Då bolaget ej heller kan tvingas att
avstå från sin verksamhet under den återstående avsevärda koncessionstiden,
återstår sålunda ej annat än en uppgörelse på frivillighetens
väg genom ett köp. Endast genom statens köp av det enskilda
bolagets nät kan således genomförandet av enhetliga telefonförhållanden
över hela landet utan undantag ernås och även Stockholmsrayonen
underkastas samma villkor som det övriga landet.

Så snart det nya telefonreglementet trädde i tillämpning, började
en hastig tillströmning av abonnenter, som i ständigt växande
tempo sedan hållit i sig. Detta förhållande, särskilt i betraktande
därav, att det stora flertalet av de nytillkomna abonnenterna tillhöra
de billigaste abonnemangsklasserna, visar visserligen, att grunderna
för telefonreglementet äro val valda och väl avvägda; men det kan
ej nekas, att den undantagna Stockholmsrayonen framstått såsom en
generande lucka i rikstelefonens sammanhängande helhet. Och detta
är helt naturligt, lika naturligt som det är, att missnöjet allt mera
giver sig tillkänna över att huvudstaden, som i en stor mängd andra
hänseenden åtnjuter betydliga företräden, skall även i sina telefonförhållanden
intaga en särskilt gynnad ställning. Det är så långt
ifrån att det är ett Stockholmsintresse, att rikstelefon övertager allmänna
bolagets nät, att det tvärtom är för att ej Stockholm skall
intaga en gynnad undantagsställning i detta hänseende, som köpet
ifrågasättes. Landsorten betraktar och har rätt att betrakta Stockholms
företräden såsom innebärande en orättvisa.

Köpet är vidare nödigt för rikstelefonnätets egen1 skull. I rikstelefonens
lokalnät ligga mer än 19 miljoner kronor nedlagda, som
aldrig lämnat vederbörlig ränta och till och med under sista året
på grund av de ohyggligt uppdrivna omkostnaderna visat underskott.

Att lämna dessa miljoner åt ett räntelöst öde, då det icke behövs,
är ju icke tillrådligt. Och det behövs icke. Det finnes en’ utväg,
och det är ett inköp av det enskilda telefonnätet för ett sådant pris,
att det i statens hand genast giver eu skälig avkastning. Däri -

Är 69. 6

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Ang. telegraf- genom skulle även ekonomien inom rikstelefonnätet i Stockholmsverkets
överta- området kunna upprättas så, att det bleve räntebärande, på samma
9a«?e av det gån„. som detta område flyttades från sin undantagsställning och
fonnäteti'' samordnades jämsides med landets Övriga städer och bygder
Stockholm med Vidare måste man utgå från såsom tämligen klart, att affären
omnejd. ];)] jr dyrare för varje år, som den uppskjutes, och att statens förlust
(Forte.) sjtt eget nät blir större med varje år som går.

Bolaget har nu kommit in i gynnsamma förhållanden genom en
framsynt utveckling, och det är givet, att de skola ställa allt högre
och högre anspråk för varje år, som köpet uppskjutes, på samma
gång som det blir nödvändigare för staten att köpa, i man som rikstelefonnätets
ekonomi blir sämre. Det är enligt min mening i den
yttersta stunden, som ett förslag nu framlägges. Faller det nu, så
faller det enligt min tro för hela koncessionstiden.

Det är vidare alldeles speciella fördelar att göra köpet just nu,
även om vi få betala ett högt pris. Genom nätens sammanslagning
kommer en mängd dubbelabonnenter att avga. Därigenom far telegrafverket
en välbehövlig tillgång på reservledningar, apparater, stationsanordningar
med mera, vilka effekters anskaffande kristidens
materialbrist i hög grad försvårar, och telegrafverket befrias från
nödtvånget att vägra mottagandet av nya abonnenter, vilket nu måste
ske i stor utsträckning.

Bolaget har redan avslutat sina så kallade husmonteringar, varigenom
kabelledningar framförts från vissa utgreningspunkter till
varje bostads- och af färslägenhet i Stockholm. Samma slags arbete
har inom rikstelefonnätet ännu medhunnits blott inom vissa
stadsdelar, men måste under de närmaste åren forceras och genomföras.
Kostnaden härför, beräknad till 1,500,000 kronor, samt den
mängd koppar och bly, som åtgår, kunna besparas, om köpet sker
nu, men den är så gott som bortkastad, om köp skall ske, sedan detta
arbete fullbordats.

Priset på affären är enligt min mening högt, men acceptabelt.
Absolut taget är givetvis köpeskillingen större 1918, än när köp
ifrågasattes 1902 och 1906, men vad som nu köpes är mycket mera
än vid föregående tillfällen, och hela Stockholmsnätet med sitt i gatorna
nu nedlagda kabelsystem är av helt annat värde nu än vid de
förra tillfällena. Det som nu förvärvas, jämfört med vad som skulle
ha förvärvats 1902 och 1906, ställer sig på följande sätt:

Stockholmsnätet:	1902 års köpeavtal	1906 års köpeavtal	1918 års köpeavtal
Apparater............	... st. 22,496	35,300	82,692
Keservledningar.........	... km. 7,000	22,789	30,400
Eeservledning per apparat . . . .		0,65	0,36
Landsnätet:
Apparater............	... st. 4,421	6,700	21,187
Keservledningar.........		1,034	8,352
Eeservledning per apparat . . . .		0,15	0,39

OuadaKen den f) juni, c. in.

7 Nr (JO.

Per apparat var	priset:	1902 års	1900 års	1918 års
köpeavtal	köpeavtal	köpeavtal
Stockholmsnätet . . .		. . kr. 333.—	32.'').—	315.—
Landmätct......		. . kr. 439.—	307 —	357.—
Bolagets nät är	nu färdigbyggt såsom centralbatteri nät	och med

fullständiga kabelledningar till varje abonnent. Hela nätet och hela
affären är i fullgott skick.

Betydelsen i dessa tider av de stora reserver, som medfölja köpet
och däri ingå — jämte inventarier, verktyg och möbler å tillhopa
300,000 kronor — med 8,429,400 kronor, behöver icke här framhållas.
Det möjliggör att mottaga nya abonnenter i Stockholm i
stor utsträckning och underlättar i hög grad telegrafverkets arbete
för sina anläggningar i andra delar av riket.

Den föregående ärade talaren vände sig mot, att telegrafverket
skulle av redan beviljade medel för nyanläggningar avstå 5 miljoner
kronor under vartdera av åren 1918 och 1919, och förmenade, att
det skulle sätta telegrafverket i en mycket dålig ställning gent emot
planerade anläggningar ute i landet. Med hänsyn till att dessa reserver,
som nu förvärvas av Stockholmsnätet, torde kunna användas
även i det övriga landet, lärer den nämnda farhågan icke vara förefintlig.
I det väsentliga fylles det behov, som riksdagen avsett med
sitt anslag till telefonväsendets utveckling, genom att nu också reservledningar
eller reserver över huvud taget inköpas från det allmänna
telefonbolaget och varigenom ju telegrafverket får en garanti
för att verkligen få materialier, vilkas erhållande under nuvarande
förhållanden, eftersom ju denna materiel hämtas i stor utsträckning
från utlandet, är förenat med stora vanskligheter.

Telegrafstyrelsens utredning visar, att affärens räntabilitet
måste anses vara i stort sett tillfredsställande. Överskottet på affären
beräknas av styrelsen till 8,77 %. Denna procentsats uppnås
emellertid ej genast efter övertagandet av nätet. Någon minskning
till följd av upphörda dubbelabonnemang kan man bortse ifrån, enär
tvärtom de därigenom erhållna lediga kabelledningarna bliva på nytt
upptagna av abonnenter, som nu vänta på telefon, men däremot kunna
bolagets abonnemang icke omedelbart uppsägas.

Nu har den föregående talaren sagt det, att man kan icke påräkna
att inom en snar framtid få placerade dessa dubbelabonnenter
som avgå, ävensom att det skulle vara förenat med stora svårigheter
att få de förutvarande abonnenter, som ha dubbelabonnemang, eller
abonnenter på allmänna telefon allena att övergå till rikstelefon. Jag
tror, att de farhågorna äro överdrivna. Det är givet, att det drager
om en viss tid, då ju kontrakten med allmänna telefon gälla i fem
år, men jag föreställer mig, att många av dessa abonnenter, skola
finna med sin fördel förenligt att tidigare övergå till rikstelefon och
därigenom försäkra sig om förbindelse med hela landet. I alla händelser
är det ju bara fråga om en femårsperiod, och om man utgår
från, att alla kontrakten skulle gälla hela den tiden, så blir visserligen
den ökade abonnemangsinkomsten — den inträder ju blott så
småningom — under dessa fem år i själva verket icke så stor, som

Ang. telegrafverkets
övertagande
av det
enskilda telefonnätet
i
Stockholm med
omnejd.
(Förta.)

Nr 09. 8

Onsdagen den 5 juni, e. ra.

Ang. telegrafverkets
övertagande
av det
enskilda telefonnätet
i
Stockholm med
omnejd.
(Forts.)

man räknar med, när man kommer till denna procentsats av 8,77 %,
men då varje ny abonnent som tillkommer, lämnar ökad avkastning,
så kommer det att i motsvarande mån kompensera minskningen under
de första åren.

Insattes i beräkningen icke blott det kapital, som betingas av
nätköpet, utan även det, som är nedlagt i rkstelefonnätet inom
Stockholmsområdet, tillsammans omkring 61 miljoner kronor, skulle
avkastningen å hela det i anläggningarna inom området nedlagda kapitalet
uppgå till 6,02 procent.

Givet är också, att besparingar på många områden komma att
uppstå genom sammanslagningen. Man är ju annars bland industriens
män angelägen om sammanslagningar på olika områden av industri
och näringar för att förbilliga administrationskostnaderna. Här
tycks däremot representanterna för samma intressen vilja gå en motsatt
väg och påstå, att bär skulle en sammanslagning icke medföra
någon avsevärd minskning i administrationskostnaderna. Jag tror,
att detta är felaktigt. Det är visst icke meningen, att det för framtiden
skall bestå två skilda telefonnät vid sidan av varandra. Detta
kommer icke att vara fallet annat än under en kortare övergångstid,
och denna tid blir för de flesta orterna utom staden Stockholm mycket
kort. Endast inom Stockholm kommer det att dröja längre, innan
näten kunna bliva sammanförda, men samtrafik skall helt säkert
ganska snart kunna ordnas på ett eller annat sätt. Under tiden kommer
emellertid det intima samarbetet att möjliggöra besparingar.
Det är ju uppenbart att den vidlyftiga administration, som näten vart
för sig erfordra, skall minskas, när sammanslagningen blivit verklighet
och trätt i full kraft. Detta kommer att ske så småningom,
och resultatet kommer säkerligen att visa sig ganska snart.

Frågan om finansieringen och betalningsvillkoren har det ju varit
ganska svårt att ordna på ett lämpligt sätt. Jag vill till en början
i anledning av den siste ärade talarens uttalande, att det vore
skäl att dröja till nästa år, meddela, att det gjorts stora ansträngningar
för att få till stånd en överenskommelse, varigenom man skulle
få affären på hand till ett annat år. Men detta har mött ett absolut
motstånd från det enskilda bolaget, där man förklarat, att endast
om köpeavtalet lomme till stånd nu, man vore villig att reflektera
på villkor, som över huvud taget vore för staten acceptabla. Det är
således ingen annan utväg än att nu besluta: ja eller nej. Statsbudgeten
för 1918 och 1919 är ju synnerligen starkt belastad, men jag
tror, att de anordningar, som vidtagits för att icke belastningen genom
detta köp skall ytterligare ökas under 1918 och 1919, måste
anses vara ganska goda. Först 1922 behöva särskilda medel anvisas,
och betalningen fullgöres 1922—1925, frånsett de avbetalningar, som
skola ske 1918 och 1919 med redan anvisade medel för telegrafverkets
utveckling. Jag tror också, att man kan våga säga, att vi år
1922 skola hava övervunnit de största lånesvårigheterna. Då få vi
väl i alla fall antaga, att kriget är slut, och att våra stora fordringar
och förskott i utlandet indragits eller börjat indragas, vilket
givetvis kommer att medföra en avsevärd lättnad i statsfinansiellt

On.-stingen den 5 juni, c. ni.

0 Sr «!).

avseende. Obligationer få lämnas för avbetalningarna 1922—1925 teicgrajefter
statens val, och alla ränteutgifter utgå från telegrafverket. ve,*f£
Köpevillkoren .synas mig därför vara acceptabla. _ enskilda ule Jag

skall nu be att få yttra några ord i anledning av vad den förmätet i
föregående ärade talaren har anfört med avseende å rikstelefonnätets Stockholm med
i Stockholm dåliga ekonomi och de erinringar, som i sådant avse- omnejd.
ende framkommit även från andra håll. Jag berörde nyss, att (torts)
staten nedlagt 19 miljoner kronor i Stockholmsnätet samt att detta
kapital aldrig givit skälig avkastning och nu ger ren förlust. Under
åren 1911—1915 varierade inkomsten på Stockholmsnätet mellan
0,57 och 1,47 procent, utom 1914, då hela överskottet var 718 kronor.

1916 visade en brist på 1,26 procent. För år 1917 kan lämnas följande
detaljer: Inkomsterna, utgjorde 2,752,043 kronor, varemot utgifterna
stego till 3,354,941 kronor, fördelande sig med 1,404,543 kronor
på trafikkostnaderna, 1,425,398 kronor på underhållet och 525,000
kronor på förvaltningskostnaderna. Bristen utgjorde sålunda 602,898
kronor. Inkomsterna av rikssamtalen räknas icke i någon del av
riket lokalnäten till godo. Men å andra sidan bliva de utgifter å
stationerna, som äro en följd av rikssamtalens expedition, påförda
riksnätet och icke lokalnäten.

Kanske kan det vara av intresse att yttra några ord just angående
den berörda frågan, hur rikstelefonnätets i Stockholm ekonomi
kunnat bli så pass svag, som den visat sig vara under de
senare åren. Orsaken ligger först i de för låga. abonnemangsavgifterna.
Allmänna telefonbolagets årsavgifter variera mellan 100 kronor
och 20 kronor, rikstelefonnätets mellan 50 kronor och 30 kronor.

Högsta avgiften nedsattes år 1906 från 80 kronor till 50 kronor.
Anledningen till dessa låga avgifter är givetvis konkurrensen med
allmänna bolaget, ökningen av rikstelefonabonnemangen har visserligen
varit betydande, men det störa nätet har överallt visat sig hava
dragningskraft på de nya abonnenterna, och därför har allmänna
ökats mer än riks. En höjning av abonnemangsavgifterna har man
ej vågat sig på, då det kunde förväntas medföra både avgång avbefintliga
abonnenter och ytterligare begränsad tillförsel av nya.

Endast en samtidig höjning kunde vara tillrådlig. Men'' därmed
skulle ju förhållandena ej hjälpts. Ett skäl till stockholmsnätets
dåliga ekonomi är vidare de höga trafikkostnaderna. Den nu till
följd av kriget pågående krisen med svårigheten att anskaffa materiel
samtidigt med en aldrig förr anad tillväxt i såväl trafik som
anmälning av n:ya abonnenter, träffade rikstelefonens stockholmsnät
vid en synnerligen ömtålig tidpunkt. Huvudstationen i Stockholm
var redan vid krigets början ställd på avskrivning, och förarbeten
pågingo för införande av ett halvautomatiskt telefonsystem,
enär dessa system hade befunnits vara de på samma gång mest ekonomiska
och driftsäkra för stora telefonnät. Kriget gjorde det emellertid
omöjligt att utifrån erhålla några leveranser, och det blev
därför nödvändigt att i forcerat tempo genom provisoriska anordningar
möta den anstormande frekvensen av påringningar och nya
abonnenter. Elera nya annexstationer måste anläggas, och valdes

Nr 69. 10 Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegraf- härtill i början stationer med lokalbatteri, i likhet med det system,
ägande av''det ®fter.vilke* den gamla stationen'' är inredd. Det fästes huvudvikt
enskilda teie- därpå, att de nya växlar, som tillverkades, skulle lämpa sig att efter
fonnätet i ombyggnaden av stockholmsnätet en gång flyttas till stationer i
Stockholm med landsorten. Detta var det enda möjliga sättet att med tillgängliga
resurser möta behovet. Men denna åtgärd medförde ock, att
( or ■’ en allt större mängd samtal måste expedieras mellan skilda stationer
och alltså handhavas av två telefonister. Detta fördyrade i hög grad
expeditionen. Sålunda stegrades trafikkostnaden per apparat i Stockholm
från kronor 19:41 år 1914 till kronor 28:29 år 1917. I
bolagets nät förekom också en rusning, ehuru ej relativt så stark
som inom rikstelefonnätet, men där var man bättre rustad att emottaga
den. Ombjrggnaden till centralbatteri var nämligen färdig, och
de nya stationerna stodo redo att mottaga nya abonnenter. Tillföljd
av att centralbatterisystem införts, kunde också expeditionskostnaden
nedbringas. En telefonist kan medhinna 50 å 60 procent
flera expeditioner per timme vid centralbatterisystem än vid
lokalbatterisystem. Trafikkostnaderna i medeltal per apparat vid
de telegrafverkets stationer inom landet, där centralbatterisystem var
infört under år 1916, var kronor 14: 97, under det att samma kostnad
för lokalbatteristationerna var kronor 21:27.

Det bör även påpekas, att underhållskostnaderna under de sista
åren stigit till följd av den allmänna prisstegringen, varvid särskilt
kostnaden för element till abonnenternas apparater varit framträdande.
Som bolaget har centralbatteri för största delen av sina
abonnenter, har däremot denna kostnad där föga inverkat. Vidare
har det ju under krigsåren blivit en alldeles enorm ökning i samtalen
samt inkopplats en stor massa nya apparater. Det visar sig
t. ex., att medan per månad antalet påringningar 1913 var 4,190,000,
därav s. k. trunkade samtal, som måste meddelas från en station till
en annan, 365,000 eller tillsammans 4,555,000, så var 1917 antalet
påringningar 6,100,000, därav trunkade samtal 1,567,000, summa

7,667,000. År 1913 kunde ett hundratal telefonister upprätthålla
en god expedition åt 14,370 abonnenter med 4,555,000 samtal per
månad. År 1917 var antalet telefonister ökat till 162, och ehuru
antalet abonnenter blott stigit till c:a 16,000, så hade samtalsantalet
per månad stigit till 7,667,000. Således medan år 1913 varje telefonist
kunde utan'' anmärkning expediera i medeltal 140 abonnenter,
har år 1917 varje telefonist käft endast ett hundratal abonnenter
att expediera men blott med svårighet kunnat sköta sin expedition.
Anledningen till att de 140 voro nöjda, då däremot de 100 varit
motsatsen, lig-ger dels däri, att abonnenterna år 1913 nöjde sig med
i medeltal 292 påringningar i månaden, under det att de år 1917
hade ökat detta sitt behov med ej mindre än 24,7 procent till 364,
dels däri, att det under tiden genom den stora abonnenttillströmningen’
inom hela stockholmsnätet stegrade trunkarbetet mellan huvudstationen
och understationerna ökat telefonistarbetet från 317
expeditioner per abonnent och månad år 1913 till 465 år 1917. Under
en femårsperiod har således antalet abonnenter ökats med 16,8

Onsdagen dou 5 juni, e. m.

L1 Sr (>9.

procent, och, ehuru don samtidiga ökningen av telefonister varit Ana- ulegrafoproportionerligt
stor eller 00,5 procent, har deras antal icke fullt ^"deT
räckt till för stegringen i expeditionsarbetet, vilken visar den ab- *»»*«<*<, tdenorma
siffran av 68,3 procent. förmätet i

Man har sagt, att konkurrens behövs och är till gagn och att Stockholm, med
det ur den synpunkten fortfarande är önskvärt, att allmänna tele- °™ny ''
fonbolagets nät fortfarande bibehålies. Jag skall icke förneka, att orts''''
konkurrens kan vara av betydelse. Men på ett statsmonopolområde
gör också riksdagens och allmänhetens kontroll god nytta och uppväger
på sitt sätt väl det gagn, som kan åstadkommas av ett konkurrentföretag.
Vårt järnvägsväsende och vårt telefonväsende äro
i stort sett förträffliga, och vi kunna med skäl vara stolta däröver.

Men knappast har konkurrensen med enskilda företag på detta område
varit av någon avgörande betydelse. Det kan icke påstås, att
rikstelefonen fungerar sämre i Göteborg, där den råder enväldigt,
än i Stockholm, där den konkurrerar med ett enskilt bolag. Förhållandet
är i själva verket alldeles motsatt. Just i dessa tider är expeditionen
sämst i Stockholm — den enda plats, där det finns konkurrens.
Därmed har jag icke velat bestrida, att icke allmänna
telefonbolaget på sin tid genom sin konkurrens haft en viss
betydelse för rikstelefonen. klen'' nu har den det ej längre. Nu
går rikstelefonen i spetsen för moderna anordningar, där ej, såsom
i Stockholm, andra faktorer verkat hämmande härpå. Det
är också givet, att rikstelefonen alltid räknat med att ett köp
av allmänna telefon skulle komma till stånd, och man1 har därför
kanske icke varit så sporrad till moderniseringar. Man bär t. ex.
icke velat utbyta ett system mot ett annat under en tid, då hela
frågan om ett köpeavtal varit svävande. Det kommer, hoppas jag,
att bli helt annorlunda framdeles, och det är givet, ,att vi kunna
påräkna stora förbättringar både i avseende på expeditionen och på
nätets tekniska skötsel, om nu rikstelefonens stockholmsnät och allmänna
telefonbolagets nät sammanslutas under en enhetlig ledning
som ett statens företag.

Jag föreställer mig alltså, att goda skäl hava anförts för det
föreliggande förslaget, och att kammaren har all anledning biträda
statsutskottets förslag och Kungl. Maj:ts proposition.

Jag vill till slut bara säga några ord med anledning av vad
den föregående ärade talaren 3''ttrade om att en uppgörelse med
Stockholms stadsfullmäktige bort föregå, så att icke ett expropriationsferfarande
med därav följande kostnader skall behöva tillgripas.

Yad som skulle exproprieras ingår ju redan i avtalet, och någon
ytterligare betalning är naturligtvis icke avsedd. Expropriationen
skulle blott bli en rent formell sak. Emellertid är det all anledning
antaga, att en uppgörelse under hand skall kunna träffas med Stockholms
stadsfullmäktige. Det vore synnerligen egendomligt annars.

Jag vågar vördsamt hemställa, att kammaren måtte bifalla statsutskottets
förslag.

Herr Eu beck: Herr talman, mina herrar! Såsom reservant in -

Nr <59. 12

Onsdagen den 5 jnni, e. m.

Ang. telegraf- 0m statsutskottet i detta ärende skall jag be att i korthet få klargöra,
verkete överta- varfgir jag anser, att Kungl. Maj :ts förslag om inköp av det enenekUda’teif-
skilda telefonnätet i Stockholm icke bör bifallas.
förmätet i Jag erkänner gärna, att man genom detta inköp skulle pa sätt

Stockholm med och vis skapa större enhetlighet i telefonväsendet i Stockholm med
omnejd. omnejd, men jag vill samtidigt framhålla, att man icke får över (Forts.

) skatta betydelsen av den enhetlighet, som därigenom vinnes. Det

är icke samma betydelse av denna enhetlighet, som om man t. ex.
tänker sig två på landsbygden framdragna telefonnät, som dragits
fram om varandra. Jag menar nu nätet inom Stockholm. Ty de
ledningar, som man har där i gatorna och som utgöras av kablar,
kunna naturligtvis dragas fram på ett ganska enhetligt sätt, även om
det är två skilda nät. Det skall ändå vara ett visst antal kablar för
ett visst antal abonnenter, och bristen på enhetlighet behöver därför
icke bli så starkt framträdande.

Yad skulle man vinna nu omedelbart genom detta inköp? Såsom
herr statsrådet upplyst, kan man icke omedelbart åstadkomma
en sammanslagning av näten. Det sammnhänger med förhållanden,
som icke torde vara fullt klargjorda, bland annat en omläggning av
rikstelefoncentralen. På sin höjd kan man vinna samtrafik. Men
om denna samtrafik kan vinnas eller icke under de närmaste åren,
är en sak, som icke heller är klargjord. Det skulle vara av stort
intresse att få en upplysning om den saken. Jag tager för alldeles
givet, att man vid detta tillfälle kan ha klart för sig, om och hur
och när en samtrafik kan etableras. Ty den fördelen väntas väl i allmänhet
kunna åstadkommas genast.

I detta sammanhang vill jag något beröra de mycket omtalade
reserverna och att man därigenom skulle få en hel del materiel, vilket
bl. a. motiverat, att tiomiljoners anslaget av riksdagen för inköp
av materiel m. m. skulle kunna användas som likvid för Stockholmstelefon.
Jag har icke funnit, att det är riktigt klargjort, vari
dessa reserver egentligen bestå, om de bestå av de ledningar, som
skulle vinnas i Stockholm, genom att s. k. dubbelabonnemang bortfalla,
eller om det är materiel, som finnes, i förråd, eller
vad det egentligen är för någonting. Om det sammanhänger
i någon väsentlig grad med dessa s. k. dubbelabonemang, d. v. s.
att en del personer ha både rikstelefon och allmänna telefon,
så kan — alldenstund sammanslagningen icke kan komma till stånd
ännu på åtskilliga år, kanske fem eller sex år — ändå icke dessa
reserver i materiel, komma att utnyttjas under kristiden. Även på
denna, punkt vore det av värde att få upplysning, hur det verkligen
förhåller sig.

Dessutom har ju som kanske det mest vägande skälet för
detta inköp anförts, att rikstelefon i Stockholm gått med så stor förlust.
Jag skall villigt erkänna, att det är en mycket betydande förlust.
Den uppgår, som framgår av propositionen, redan nu till
1,525,000 kronor per år, och fao- skulle icke anse för osannolikt, att
om man fager hänsyn även till avskrivningar, vilket kanske icke
blivit vederbörligen beaktat vid utgifternas beräkning, man kom -

OuHdagcu den 5 juni, e. in.

13 Nr (tf).

omnejd.

(Forts.)

mer upp till en förlust, som kanske är icke så litet större än dessa An9- teicgraf1
Va miljon kronor. Det är sålunda naturligtvis ett intresse för riks- ve’an''[‘
telefon att försöka få denna förlust avhjälpt. Men det finnes icke enskilda teiepå
något sätt klargjort, om icke denna förlust skulle kunna åtminstone förmätet *
till väsentlig del täckas på annat sätt. Jag tänker då naturligtvis närmast
på en höjning av telefonavgifterna för rikstelefonnätet i Stockholm,
där vi ju nu ha väsentligt billigare avgifter tack vare konkurrensen
med allmänna bolaget, än vad man har ute i landet för
övrigt. Nu vill jag saga, att man kan icke a priori anse det oriktigt,
att man skall ha billigare avgifter på en så pass koncentrerad
telefonkrets, som Stockholm utgör, ty ju större antal abonnenter, som
är koncentrerat på ett ställe, desto större skäl kan det möjligen sägas
vara, att man skall ha billigare avgifter. Det är mängden som
gör det. Men anturligtvis fines det också skäl för ett motsatt förfarande,
t. ex. den stora för alla gemensamma fördelen med rikstelefon
att kunna komma ut över hela landet. Det finns nog således
också skäl för att nivellera. För min del vill jag säga, att jag kan
icke finna det vara bevisat, att man icke skuJe kunna höja telefonavgifterna
i Stockholm till samma nivå som för landet i övrigt. Den
stora fördelen, som rikstelefonnätet i Stockholm har i jämförelse med
allmänna bolaget, att man kan komma ut över landet, borde utgöra
tillräcklig anledning att våga sig på denna höjning, som man nu säger
sig icke våga, därför att allmänna bolaget då skulle växa till för
mycket i styrka. Det har i varje fall icke blivit vederbörligen k1 argjort,
huru med den saken kan förhålla sig.

Vad angår priset, som nu skulle betalas, så har ju herr statsrådet
framhållit, att detta pris är mycket högt men acceptabelt, och ,;ag
vill för min del säga, att jag v:sst icke anser, att detta pris ar oskäligt.
Jag anser det vara en skälig ersättning och lämna skälig företagarvinst
med hänsyn till det utomordentligt goda arbete, som allmänna
telefonbolaget har nedlagt på telefonväsendets utveckling.

Men när man sedan säger, att priset nu icke är högre än 1916
per apparat utan snarare något lägre, och då det vidare säges, i
statsutskottets utlåtande, att detta inköpspris givetvis äommer att
höjas ju längre affären uppskjutes, så vill jag där sätta ett stort
frågetecken. Fur är det bevisat, att priset per apparat skulle höjas,
om affären uppskjutes? Det gäl1 er ju en koncession, som går ut
någon gång på 1930-talet; jag vill minnas det är 14 år kvar. Och
man borde väl ha funnit i utredningen och i nisk ott=u tl å t a n d et också

något omnämnande av detta förhållande och något klargörande av,
huru affären skulle kunna tänkas ställa sig vid koncessionst dens utgång.
Men därom finnes icke ett ord, vilket jag må=te finna ganska
märkligt. Jag behöver väl icke misstänkas, antar jag. för att plädera
för att man skulle, som herr statsrådet uttryckte det, söka med
makt konkurrera ihjäl allmänna telefonbolaget och vsa bristande
hänsvn till detsamma, men eu utredning av själva det ekonomiska
sakförhållandet med hänsyn till koncess:onstiden hade nog varit på
sin plats i en affär på 47 milioner kronor.

Det synes mig vidare, att man i denna affär tagit bra liten hän -

Nr 69. 14

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegraf- syn till allmänna telefonbolagets 100,000 abonnenter. Man kallar
””ande IVdet detta för en lokalfråga, ock det är ju det på sätt och vis. Men man
enskilda tele- förbiser att dessa 100,000 abonenter likväl motsvara ungefär hälffonnätet
i ten av rikstelefons samtliga abonnenter i hela landet. Jag vill följstoekholm
med aktligen gorå gällande, att denna lokalfråga på samma gång har
ta i ett ^ort ''^mänt intresse, som man kanske icke borde förbise. Och

or när bolagets 100,000 abonnenter anse sig kunna vara nöjda med att

vara avstängda från landet i övrigt, så är det ju tydligt, att detta
nät fyller ett ganska stort lokalt behov och att fördelen för dessa
abonnenter att komma i förbindelse med hela landet ur deras synpunkt
kanske icke är så övervägande, att den kan motsvara en
avsevärd förhöjning av telefontaxorna. Ty. detta är, mina herrar,
såsom också blivit vederbörligen utsagt i utredningen, följden för
allmänna telefonbolagets abonnenter. Dessa 100,000 komma att få
högst betydligt högre telefonavgifter, och detta till väsentlig del endast
därför att rikstelefon i Stockholm är en dålig affär.

Jag skall sedan bara säga ett par ord om den statsfinansiella
sidan av saken och vad därmed sammanhänger, bland annat själva
likvid eringsf or m en.

Jag berörde nyss, att jag ställer mig ganska tvivlande till om
det är riktigt att för denna likvidering använda de 10 miljoner, som
riksdagen anslagit för inköp av materiel m. m. för utveckling av
rikstelefonnätet. Det sammanhänger med frågan om de omtalade
reserverna, och det kan ju sammanhänga med andra förhållanden
också, beroende på hur nämnda medel varit avsedda att i detalj användas.
De skulle ju icke gälla enbart Stockholm utan även landet
i övrigt.

När man sedan finner en fördel i, att likvideringen kan undanskjutas
till största delen, d. v. s. att 37 miljoner icke skulle behöva
betalas förrän efter 1922, och tycker, att man därmed har undgått
en statsfinansieil svårighet, så vill jag säga, att det kan vara att
komma ur askan i elden. Nog är det åtminstone min bestämda övertygelse,
att det statsfinansiella läget 1922 — såsom jag vid ett
föregående tillfälle haft anledning framhålla — kommer att bli
väsentligt sämre än det är för närvarande. Fördelen av att undanskjuta
denna likvidering tror jag således man icke får fästa alltför
mycket stor vikt vid.

Till slut några ord om vad som sammanhänger med monopolfrågan
och den av herr statsrådet framhållna fördelen av att staten får
monopol över hela landet. Man tror gärna, att konkurrensen mellan
allmänna telefonbolaget och -rikstelefon är en konkurrens, varav endast
Stockholm och dess omkrets käft någon fördel, men det är min
bestämda uppfattning, att detta är en riksfråga av ganska stor betydelse.
Allmänna telefonbolaget med den utmärkta tekniska och
ekonomiska skötsel, som det haft och har. har utan tvivel varit en
kraftig sporre för utvecklingen av vårt rikstelefonväsen, som fört
det fram till den förhållandevis höga ståndpunkt det för närvarande
intager. Och vi ha icke någon som helst garanti för — det tror jag

15 Nr ffl).

Onsdagen den 5 juni, o. m.

man måste säga — att icke bortfallandet av denna konkurrens kommer
att försämra kela vårt telefonväsende ganska betydligt.

År 1906, när denna fråga sist var före, avslog andra kammaren
ett inköp med 142 röster mot 63. Efter den tiden ha 12 år förflutit,
och man har sålunda närmat sig koncessionstidens utgång med
12 år. Då anfördes i diskussionerna, såsom framgår av det referat
därav, som återfinnes i den kungl. propositionen, förutom en del
anmärkningar mot vissa av dess detaljer, huvudsakligen att priset
vore för högt och kalkylerna på räntabiliteten av det nedlagda kapitalet
ovissa; att hela frågan vore endast av lokal betydelse och att
köpet icke tillgbdosåge något verkligt riksintresse; att däremot bolagets
intressen fått för mycket göra sig gällande; att det vore
fördelaktigare för allmänheten att behålla konkurrensen; samt att
det för övrigt vore en lämplig anordning med ett stort privat nät
i huvudstaden, under det att staten hade rikets övriga telefonnät i
sin hand.

I myckt väsentliga delar tror jag, att den mening, som ledde till
andra kammarens beslut år 1906, står sig ännu i denna dag, och jag
vill, herr talman, i fast övertygelse att ett bifall till den kungl. proposition
kommer att för hela vårt land medföra ett sämre telefonväsende
och dyrare telefonagvifter, be att få yrka bifall till reservationen.
'' I "''"''•K''*”:?!

Med herr Liibeck förenade sig herrar Lithander och Berg i
Staby.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det är ju
alldeles klart, att man kan’ ha delade meningar om en så pass betydande
affär som .den, varom här är fråga. Det gäller ju icke
mindre än 47 miljoner kronor, som staten antingen omedelbart eller
inom några år skulle utbetala. Men då jag har deltagit i statsutskottets
behandling av detta ärende och prövat denna fråga, har jag kommit
till den bestämda uppfattningen, att det är fördelaktigt, att
staten nu gör denna affär.

Utöver vad herr statsrådet här sagt såsom motivering för köpet,
skall jag be att få anföra en del synpunkter, närmast såsom
svar på de invändningar, som gjorts från de talare, som nu yrkat
avslag på köpet.

Den invändning, som har gjorts i utskottet och som gjorts i
dag först av herr Hans Andersson och sedan i väsentlig mån av
herr Liibeck, är den, att staten sköter affärer sämre, än de enskilda
göra, och såsom skäl för att staten1 sköter affärer sämre, än vad
de enskilda göra, har man framfört det faktum, att det enskilda bolaget
långt före rikstelefon genomfört centralbatterisystem, och vidare
det faktum, att det enskilda bolaget har betydande reserver,
som nu få övertagas av rikstelefon, ifall det blir något kön av.

Hur förhåller det sig nu med dessa två saker? Det förhåller
sig så beträffande centralbatterisystemet, att detta är relativt nytt.
Men det är ingen nyhet speciellt för allmänna telefon. Rikstelefon
har centralbatterisystem genomfört i en del av våra landsortsstäder,

Ang. telegrafverkets
övertagande
av det
enskilda telefonnätet
c
Stockholm med
omnejd.
(Forte.)

Nr 60. 16

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegraf- till exempel i Gävle. Det är således icke blott allmänna telefon,
verkets som har det. Då kan man naturligtvis fråga, varför icke sådant
enskilda”tele- system har genomförts i Stockholm och Göteborg. Jo, sake_n är den,
fonnätet i att när rikstelefon1 beslöt sig för att genomföra centralbatterisystem
Stockholm med i Stockholm, ville man samtidigt genomföra en ännu större förbättomnejd.
ring'') nämligen halvautomatisk koppling, som skulle nedbringa drift(Forts.
) kostnaderna högst väsentligt och bliva till betydande fördel för
abonnenterna, därigenom att det skulle bli snabbare telefonkoppling.
När man således ville genomföra dessa bägge saker på en gång,
uppstod den frågan, vilket av de olika halvautomatiska kopplingssystemen
man skulle välja och vilket som var det mest utexperimenterade.
Då hade man flera system på försök. Saken var i
det närmaste utexperimenterad, när kriget bröt ut. Nu är saken
den, att man icke kan övergå från lokalbatterisystem till centralbatterisystem
successivt, utan det skulle ske vid övergången till den
nya stationen. Nu hade riksdagen anslagit medel till en stor central
telefonstation i Stockholm. Den skulle inredas med centralbatterisystem
och halvautomatisk koppling. Så kom kriget med stor
materialbrist och ökade kostnader, och det har gjort, att man icke
tills nu fått detta system klart, vad Stockholm beträffar. Då säger
man, att allmänna telefon fick sitt centralbatterisystem färdigt före
kriget. Men man får komma ihåg, att allmänna telefon hade 3 å 4
gånger mera abonnenter i Stockholm än rikstelefon, och det var ingen
idé att i en stad med den1 utsträckning, som Stockholm har, genomföra
ett dylikt S3fstem, förrän man hade en viss abonnentkrets, som kunde
bära upp systemet. När Stockholmstelefon genomförde detta system,
var dess abonnentantal betydligt större, än vad rikstelefons nu är,
såvitt jag har mig bekant.

Den omständigheten'', att allmänna telefon kunnat genomföra
centralbatterisystemet förr än rikstelefon här i Stockholm, skulle
således vara det ena beviset för att rikstelefon. skötes dåligt och
icke har den rätta af färsledningen. Det andra beviset var, att Stockholmstelefon
har mera reserver. Det senare är ett faktum. Men
man får komma ihåg, att det hör i viss mån tillsammans med riksdagens
bevillningsmakt. Man har ju, när för varje år framställning
gjorts i fråga om beviljande av medel för telegrafverket, gärna
sett, att beloppet hållits nere så långt som möjligt, och i första hand
har man beviljat medel till landsledningar och fjärrledningar för
att kunna expediera rikssamtal i så stor utsträckning som möjligt.
Hade riksdagen velat bevilja de medel, som varit nödvändiga för
att få dessa reserver redan före 1914, hade man alldeles säkert kunnat
få dem. Det är vidare ett annat förhållande att taga i betraktande,
och det är, att rikstelefon i Stockholm utvecklat sig
oerhört under krisåren och att det blivit många flera abonnenter,
så att de reservledningar, som funnos under normala förhållanden
1914, tagits i anspråk, utan att man kunnat anlägga några flera
sådana, därför att materialbristen kommit till.

Nu frågade herr Lubeck, vad dessa reserver bestå i, om det
är material, som ligger i magasinen eller något annat. Jag ber herr

Onsdagen den 5 juni, e. in.

17 Nr 0».

Liibeck att slå upp sid. 36 i den bilaga, som åtföljer den kungl. Ån9- telegrafpropositionen.
Där är intaget det kontrakt, som är uppgjort mel- ver^‘je ^det
lan rikstelefon och allmänna telefon, och där står det precis för- fn skilda telitecknat
vad dessa reserver innebära. Det är för det första under fonnätet i
byggnad varande halvautomatisk station, vidare kompletterande Stockholm vid
stationsanordningar för affärstelefoner å norra och södra stationerna omnejd.
samt för bostadstelefoner å Brunkeberg, Östermalm, Kungsholmen, (Fort8d
Vasa och Söder; så är det kabelledningar nedlagda i gata, av flera
tusen kilometers längd. Det är således anordningar, som möjliggöra,
att man kan koppla in telefoner utan att lägga ned några kostnader.
Saken är den, att, såsom herr statsrådet redan anmärkt och
som det står i den kungl. propositionen, allmänna telefonbolaget
dragit ut ledningar till varje lägenhet, som finnes i Stockholm, både
affärslägenheter och bostadslägenheter. Det är dessa reservledningar,
det är fråga om. När man övertagit nätet, behöver staten icke
draga in nya ledningar, utan när någon begär telefon, är det bara
att koppla på, och allt är klart. Nu förstå alla, att om det skall
fortgå som hittills, behöver rikstelefon lägga in en hel massa reservledningar
för att kunna vara färdiga att när som helst inleda telefon
åt den, som behöver det. Det är således en betydande vinst man
får genom att övertaga allmänna telefons reservledningar.

Vidare sade herr Liibeck, att han icke inom statsutskottet fått
bestämd uppgift, när det skulle kunna bli sammanslagning mellan
riks- och allmänna telefon, ifall det bleve något köp av. På den
avdelning av utskottet, där denna fråga behandlats, ha vi också gjort
samma förfrågan till vederbörande inom telegrafstyrelsen, och vi
ha fått det svaret, att tiden för en direkt sammanslagning kan man
icke nu lämna besked om; det kan icke ske, förrän man får den
nya stationen färdig, men det kommer att ske så snabbt som möjligt.

Men det har lämnats det beskedet, att så snart det låter sig göra,
skall det bli fri samtrafik mellan det gamla bolagets abonnenter och
rikstelefon, och då är det för allmänna telefons abonnenter av ringa
betydelse, om det omedelbart blir sammanslagning eller icke. För
dem blir det i alla fall möjligt att komma ut på rikstelefonledningen.
Hur snart detta kommer att ske, kan icke bestämt uppgivas,
men det har sagts oss på avdelningen, att man tror icke, att det
kommer att dröja ett år, innan denna sak blir klar. I alla fall skall
det ske, så fort som telegrafstyrelsen hinner draga kablar mellan
stationerna och får de förbindelser klara, som äro nödvändiga, för
att samtrafiken skall kunna äga rum.

Så frågade herr Liibeck, hur man skulle tolka ett uttalande, som
gjorts i statsutskottets betänkande, där utskottet säger, att inköpspriset
kommer att höjas, ju längre man väntar. Det är ju alldeles
klart. När denna fråga lades fram första gången, vill jag minnas, att
inköpspriset var omkring 9 miljoner kronor; nu är det nära 47 miljoner
kronor. Det är klart, att även om priset per apparat icke
kommer att höjas, blir kostnaden mycket större såsom helhet betraktad,
och det är väl ändå svårare för staten att göra en affär,
som kostar mera, än en affär, som kostar mindre med pengar. Om

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 69. 2

Kr 69.

Ang. telegrafverkets
övertagande
av det
enskilda telefonnätet
i
Stockholm med
omnejd.
(Förta.)

18 Onsdagen den 5 juni, e. m.

man nu skulle kunna inköpa Stockholmstelefon för 9 miljoner kronor,
icke stode man så bävande inför detta förslag som nu, när det
kostar 47 miljoner kronor.

Det blir också dyrare i ett annat avseende. Det är klart, att ju
flera dubbelabonnenter det blir, ju flera ledningar komma att bli
överflödiga vid en blivande sammanslagning, ty många nödgas nu
hava båda telefonerna, som icke eljest skulle behöva mer än en apparat
under normala förhållanden. Det är klart, att ju flera år som
gå, innan det blir en sammanslagning, ju flera sådana dubbelapparater
och ledningar till dem bliva värdelösa. Således blir kostnaden
även direkt större, ju flera dubbelapparater som komma till stånd,
även om varje apparat för sig icke kostar mer än 1902, då förslaget
första gången lades fram.

Vidare har man pekat på, att man skall se tiden an och vänta,
till dess koncessionstiden utgår. Jag har den uppfattningen, att det
är ingen affär att vänta till dess. För det första dröjer det 25 år,
och för det andra blir det icke billigare då. Enligt koncessionsbestämmelserna
för Stockholmstelefon skall bolaget vid koncessionstidens
utgång år 1941, om det påfordras, avstå nätet till staten efter
värdering, således icke gratis; tro herrarna det, bedraga herrarna sig
grundligt. Det skall ske efter värdering, och köpet har nu också
skett efter värdering. Det är således icke alls säkert, att det blir
billigare i förhållande till varje apparat vid den tiden. Det kan
kanske bli något billigare, om nämligen regeringen säger, att bolaget
icke får ny koncession, men jag undrar, om herr Lubeck vill rekommendera
den taktiken. Om jag känner den uppfattning han har
om industrien i allmänhet, tror jag, att han icke vill rekommendera
den vägen, att man skulle vänta till 1941 och att regeringen
då skulle säga, att nu få ni icke någon ny koncession utan
måste lämna nätet till det pris, ni få. Jag för min del skulle icke
vara rädd att gå den vägen. Ja" tror, att vi i framtiden måste göra
det i många fall, men även om man skulle vilja följa mina linjer och
icke vara så ömsint mot bolaget 1941, skola vi i alla fall komma
ihåg, att det är 25 år till dess, och under den tiden har det varit
obehag för stockholmarna och förlust för rikstelefon, och detta gör,
att även om man då skulle kunna pressa bolaget i någon mån, gör
man ändå en större vinst, om man nu övertager nätet.

Vidare har man sagt i den offentliga debatten — och det är ett
skäl, som jag så väl förstår — att telefonköpet kommer att medföra
ökade avgifter för allmänna telefonbolagets abonnenter. Det är ju
nu så, att lägsta abonnentavgiften på landsbygden är 40 kronor, och
allmänna telefonbolaget har ju apparater, som äro något billigare.
Beträffande affärstelefonerna antar jag, att det icke är deras innehavare,
som klaga utan det är väl bostadstelefonernas. Det har nu
kostat 40 kronor på landsbygden, och det skall väl även bliva minsta
avgiften här i Stockholm. Nu har det i alla fall lagts fram
förslag till förändrad taxa, så att lägsta avgiften skulle bli 50 kronor,
och denna taxa blir nog även tillämpad i Stockholm, men även
om det blir en mindre höjning av abonnentpriset, blir det en fördel,

Onsdagen den 5 juni, e. in.

19 Nr ö).

som allmänna telefons abonnenter få, och det är den, att de på sina Ans- tdtgrafapparater
kunna komma runt hela Sveriges land. För närvarande t^verjT
äro de begränsade till Stockholm och ett mindre område runt om- enMUiTtellkring,
men sedan de kommit in på rikstelefonnätet, kunna de sam- fonnätet i
tala med dem de behöva tala med runt hela landet, och det är ändå Stockholm med
en fördel, som jag anser mera värd än den höjning av taxan, som omnejd.
skulle komma i fråga. (Forts.)

Nu säger i alla fall herr Lubeck och många med honom, att om
köpet kommer till stånd, så kommer staten att frestas att höja avgifterna
för hela landet. Jag är icke rädd för det. Yi ha icke konkurrens
annat än i Stockholm, och staten och riksdagen äro fullständigt
oförhindrade att höja avgifterna för de övriga delarna av vårt
land när som helst. När man höjt avgifterna, har detta icke berott
på statens begär efter ökade skatteinkomster utan dess begär efter
att det skall gå ordentligt ihop. Det är ett kommunikationsmedel,
beträffande vilket vi här i riksdagen kräva, att avgifterna hållas nere
så långt, som det är möjligt, blott att det går ordentligt ihop, men
något mer vilja vi för framtiden icke vara med om. Det gäller oss
allesammans. Yi ha nästan varje riksdagsman telefon, och även om
man icke ser på avgifterna rent personligt, så måste man se det
ur landets och bygdens synpunkt i alla fall. Skulle det emellertid
bli ökade avgifter på landsbygden, så är det inte mer än rätt, att
det blir ökade avgifter också i Stockholm, till exempel under nu
rådande svåra förhållanden.

Nu säger herr Lubeck, att statsfinanserna 1922 icke komma att
vara bättre än nu, och detta är ett skäl för att man icke bör företaga
köpet. Det är en sak, som icke han eller jag vet. Jag har den
förhoppningen, att det skall bli en lättnad då, och detta av skäl, som
jag inte vill gå in på. Men om det då skulle vara större svårigheter,
så skola vi icke betala beloppet kontant, utan vi kunna få lämna
det i obligationer, och även om det skulle vara trångt på obligationsmarknaden,
så blir det väl bolagets sak att lämna ut dessa obligationer
till allmänheten. Det är icke statens sak.

Jag vill icke förringa de svårigheter som unpstå, men jag anser
å andra sidan, att fördelarna äro så pass betydande, att man
får taga med dessa svårigheter.

Ett skäl, som anförts i den offentliga debatten och som naturligtvis
för herr Lubeck är det avgörande eller det förnämsta skälet,
är, att den fria privata konkurrensen är så utomordentligt bra
att ha. Det låter förfärligt vackert, men då ha vi ju ute på landsbygden
och i övriga städer varit synnerligen vanlottade, som icke
haft någon konkurrens. Men vi ha dock säkert haft bättre telefonförhållanden
på landsbygden, än vad Stockholm har. Yarför
är det så tråkiga telefonförhållanden i Stockholm? Jo, det beror
på omständigheter, som herr statsrådet anförde och som jag skall
gå in på senare, om det kommer mera på tal. I statsutskottet ha vi
försökt taga reda på, vad det beror på, och vi ha fått en fullt nöjaktig
förklaring. Jag måste säga, att såvitt jag kan bedöma förhållandena,
skötes rikstelefon över hela landet synnerligen väl.

Mt 69. 20

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegraf- Det kan finnas något enstaka undantag, någon tjänsteman, som icke
»«r£ef» övei''t°- sköter sig så bra, men i stort sett måste man säga, att rikstelefon
enskilda tele- skötes synnerligen väl. Man har därför icke skäl för den farhågan,
funnätet i att det skulle bli så dåligt, om konkurrensen kommer bort, och vi
Stockholm med få komma ihåg, att det är blott i Stockholm, som konkurrensen

emnejd. finnes>

(Forts.) Herr talman! Jag har med detta velat polemisera något mot

de invändningar som gjorts. Jag vill för min del bestämt understryka,
att som jag ser saken, är det till betydande fördel för det
allmänna, att telefonköpet nu kommer till stånd. Därigenom får
man den enhetlighet i telefonförhållandena som är önskvärd. Det
är icke att bagatellisera det förhållande, som nu råder, att här i
Stockholm bredvid varandra i gatorna gå kablar tillhörande olika
telefoner. Det är icke att bagatellisera, att det till en stor del
abonnenter skall dragas dubbelledningar. Det finnes icke mindre
än 20,000 sådana dubbelledningar. Det kan icke vara nationalekonomiskt
riktigt i längden, att det skall utveckla sig på det sättet.

När herr Hans Andersson talade om kostnaderna, så var han
fundersam, om inkomstberäkningen skulle hålla sig, därför att så
många abonnenter skulle gå bort, och han befarade, att dessa abonnenters
bortgång skulle komma att minska inkomsten. Nu är saken
den, att dessa abonnenters bortgång icke kommer att medföra en
förlust för telegrafverket utan en vinst, därför att det är så många,
som önska telefon, att det blir en fördel för telegrafverket att få
taga dessa apparater och installationer och överflytta dem till nya
abonnenter. Det är betydligt ökade kostnader för varje abonnent,
som kommer till, och om man för varje abonnent, som går bort,
kan få övertaga gamla apparater och flytta över dem till de nya
abonnenterna, så är detta en vinst för rikstelefon. Detta har
således ingen betydelse ur inkomstsynpunkt, på annat sätt än att
det är en fördel.

När man beträffande sammanslagningen säger att man i Stockholm
icke omedelbart kunde få allmänna bolaget och rikstelefon
att bliva ett, utan att det skulle dröja en tid, så glömmer man
förhållandena utom Stockholm. Enligt vad som sagts oss inom
statsutskottet från telegrafverkets sida, är meningen den, att de
små stationerna runt om Stockholm skola slås tillsammans så fort
som möjligt. Det är ofta två sådana stationer, en av vardera typen,
inrymda i samma byggnad med dubbla ledningar. Allt skall där
slås tillsammans för att utnyttjas på fördelaktigaste sätt. Detsamma
skall ske i Södertelje och Uppsala, så fort det finnes möjlighet
därtill, och det kommer icke att dröja länge, förrän denna
samamnslagning skett.

Herr talman! Jag ber för min del att på det livligaste få tillstyrka
kammaren att bifalla statsutskottets hemställan. Jag tror,
att det i längden är till betydande fördel för Stockholmarna och därtill
medför en bestämd fördel för rikstelefon. Ty man kan ju icke
ha den uppfattningen, att denna dualism skall få fortfara för all
framtid. Det kommer nog den dag, då dessa nät med tvingande

Onslagcu den 5 juni, c. in.

21 Nr 60.

nödvändighet måste slås tillsammans, och då är det bättre, att Ans- lelearaJ''■
det sker ju förr dess hellre. verket» averta Jag

ber således att ta yrka bifall till statsutskottets hemställan, enskilda*ull förmätet

i

Häruti instämde herrar Anderson i Råstock och Olofsson. Stockholm med

omnejd.

Herr Nyländer: Herr talman, mina herrar! Huvudmotivet (("''orts.)
för att detta förslag har framkommit torde kunna preciseras i vad
herr statsrådet och chefen för civildepartementet anfört i propositionen
på sid. 14, nämligen en önskan att slutligen vinna en fullständig
enhetlighet inom hela rikstelefonnätet samt, som det står, »en ordnad
ekonomi för dess Stockholmsområde». Vad enhetligheten beträffar,
så är det väl ingen som har något att invända mot den, men jag
kan icke underlåta att säga — om jag får använda det uttrycket -—■
att det är ett fattigdomsbevis, att man kommer med det motivet, att
man vill söka vinna »en ordnad ekonomi» och för den skull från statens
sida söker bli av med en besvärlig konkurrent.

Att landsorten bär skäl att klaga över den undantagsställning,
som vi här i Stockholm hava, förstår jag mycket väl, ty enligt den
officiella statistiken för telefon och telegraf uppgick för 1916 i genomsnitt
nettoöverskottet per apparat i Göteborg, Malmö, Hälsingborg,
Norrköping, Linköping. Eskilstuna och Nyköping till cirka
20 å 30 kronor, under det att i Stockholm år 1916, om man medtager
förvaltningskostnaderna, förlusten per apparat uppgick till kronor
11,57. Då det dessutom är antagligt, att denna förlust kommer att
ytterligare ökas, torde det väl å andra sidan vara säkert, att rätt så
avsevärda förhöjningar för Stoekholmsabonnenterna på rikstelefonnätet
knappast kunna täcka dessa avsevärda utgifter.

Jag vill i detta sammanhang påpeka gentemot herr statsrådet,
att det icke är blott under kristiden man har att söka dessa förluster,
ty redan 1913, innan den akuta krisen kom, var nettounderskottet här
i Stockholm 1,70 per apparat. Under samma kristid har för övrigt,
för att taga en jämförelse, Allmänna telefonbolagets rörelse fullt
ut lönat sig. Orsaken till förlusten ligger, såsom redan anförts, i
telegrafverkets önskan att här hålla samma avgifter som Aktiebolaget
Stockholmstelefon. Jag ber att i detta sammanhang få uppläsa
ett par rader från en institution i landsorten, som just framställt
anmärkningar mot denna för Stockholm så gynnsamma undantagsställning.
Det är Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
som skriver i en inlaga bl. a. följande: »Ett statens af färsdrivande
verk bedriver sålunda konkurrens med ett privat företag genom att
tillhandahålla sina tjänster till underpris inom ett visst område. En
sådan konkurrensmetod anses förkastlig, om det gäller privata affärsföretag.
och måste betraktas i hög grad klandervärd, då densamma
tillämpas av ett statens affärsdrivande verk. Och ännu mera klandervärd
måste metoden vara med hänsyn därtill, att statens inkomster
icke äro avsedda att uppoffras i konkurrens med ett privatföretag.»

Häri kan man givetvis instämma, men jag anser icke detta
vara ett tillräckligt skäl för att gå med på utskottets förslag, ty

Hr 69. 22

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Ang. telegraf- även om nu herr statsrådet och herr Eriksson i Grängesberg i sista
verkeu överta- mjnuten kommit med en del utredningar rörande orsaken till att
eiu*Wiatt£ förlusten är så pass stor här i Stockholm, anser jag, att mera utfonnätet
i förliga sådana utredningar sannerligen bort göras, innan detta förBtockhoim
med sjag förelagts riksdagen. Det rör sig i alla fall här om ett belopp av
omnejd. ^ mfjjoner kronor, och denna summa borde väl hava fordrat ingå(Forts.
) en[je unciersökningar och ej ett så ytterligt snabbt förfaringssätt
vid behandlingen av frågan. Jag tror, i likhet med herr Liibeck, att
farhågorna för att höja rikstelefontaxorna inom Stockholm icke böra
vara alltför stora, även om dessa taxor komma att betydligt överskrida
allmänna telefons taxor, ty rikstelefon har ju, som han anfört,
särskilt för affärsvärlden den stora förmånen att erbjuda, att
man med den når hela landsorten, under det att man med allmänna
telefon endast når Stockholm med rayon. Vidare borde det ha framlagts
någon utredning rörande möjligheten av samtrafik_ mellan
Stockholmstelefon och rikstelefon och en utredning om huruvida man
ej på detta sätt skulle hava kunnat nå den enhetlighet inom ledningen,
som man önskar.

Vidare har omnämnts de statsfinansiella skälen. Det rör sig
här om, som nyss nämnts, ett ganska betydande och för övrigt efter
nuvarande förhållanden, med den ställning som statsfinanserna nu
hava, ett mycket betydande belopp. Herr statsrådet och chefen för
civildepartementet anförde häremot, att, som han sade, »man borde
kunna hysa goda förhoppningar om att år 1922 hava övervunnit de
största svårigheterna och att man då kunde ha förhoppning om att
Sverige fått tillbaka de till utlandet lämnade krediterna.» Jag vill
verkligen för min del gärna och ivrigt instämma i denna förhoppning.
men är det någon, som kan garantera, att vi då verkligen
komma att befinna oss i ett så gynnsamt statsfinansiellt läge? Det
är naturligtvis ingen, som icke önskar det, men jag tror, att ingen
kan garantera, att så kommer att vara fallet. Jag kan icke finna
annat än att man under sådana osäkra förhållanden från statsfinansiell
synpunkt tager steget fullt ut i mörkret och i det okända.

Herr Eriksson i Grängesberg omnämnde också, att ingen vet,
i vilket läge vi då komme att befinna oss. och i den punkten är jag
som sagt fullt överens med honom. Men han påpekade å andra
sidan, att man skulle kunna underlätta svårigheterna genom att
utsläppa obligationer. Ja. det är visserligen sant. men dessa obligationer
måste väl i alla fall placeras, och så sangvinisk kan man val
i alla fall icke vara, att man hyser förhoppning om att få dessa obligationer
placerade i utlandet, utan det är åtminstone min övertygelse,
att vi måste placera dem här i hemlandet. Inför detta tror lag, att
man måste ställa sig ännu mera försiktig, och jag finner därför, att
det även ur dessa synrmnkter kan innebära den största risk att ga
med på detta förslag. Jag anser det vara säkrare att ställa sig på en
försiktig ståndpunkt, tv det kan man i alla fall icke bli lidande pa.
Tv förpikko-het är en dvgd. och det borde mnnerligen lust under
denna svåra statsfinansiella Hd bliva vårt valspråk mer än hittills.

På grund av frågans enligt min mening allt för outredda skick

Oiisclttgeu den 5 juni, e. in.

23 Nr 09.

och med hänsyn till dessa av mig nämnda eventualiteter, her jag,

licrr talman, att ia yrka avslag på utskottets hemställan och bilall v‘^nd‘ ™det

till reservationen. enskilda tele förmätet

i

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar! Det stoMioim med
torde vara en och annan av kammarens ledamöter bekant, att jag här ''

i kammaren delvis inriktat mitt arbete på att realisera önskemålet att
ia telefonen utsträckt till mera avlägsna bygder av vårt land genom
att man skulle försöka ställa det billigare för abonnenterna i dessa
bygder, vilka nu i regel få underkasta sig stora kostnader för att
vinna anslutning till rikstelefonnätet.

Då detta förslag om inlösen av allmänna telefonbolaget kom
fram, gjorde jag mig genast den frågan, huruvida icke genom att ett
så stort kapital skulle bindas vid denna inlösen detta komme att verka
därhän att landsorten skulle bli ytterligare försummad och icke
några behövliga lättnader för anslutning till rikstelefon kunna beredas
de i landsorten mest avlägset boende. Det nu föreliggande utlåtandet
styrker mig i denna min farhåga, och särskilt är det en här
förut omnämnd passus i utskottets utlåtande, som givit mig anledning
till denna slutsats. Här säger nämligen utskottet: »Dekontanta
belopp å sammanlagt 10,000,000 kronor, som skulle under åren 1918
och 1919 erläggas, beräknas kunna bestridas av de anslag för fortsatt
utveckling av statens telefon- och telegrafväsende, som innevarande
års riksdag redan anvisat.» Härav följer ju, att just de anslag,
som äro beviljade för en utsträckning av telefonnätet, och som
skulle åtminstone i ganska betydlig mån komma landsorten till godo,
helt och hållet skulle absorberas för denna inlösen av allmänna telefon.

Nu var visserligen herr statsrådet inne på denna fråga och försökte
förringa betydelsen av en sådan invänding med den motiveringen,
att genom detta inköp skulle rikstelefon vinna så betydliga
tillgångar av material, att man på denna grund icke skulle behöva
befara, att utvecklingen i andra delar av landet bleve lidande. Men
dessa materialier, som nu äro bundna vid Stockholmstelefonen eller
i bästa fall finnas i dess lagerlokaler kunna väl icke utan kostnad
anbringas ute i landet för att där komma till nytta, utan
det erfordras pengar för att få dem inmonterade där ute, och vid
sådant förhållande att man använder dessa 10,000,000 kronor just
för inköpet av allmänna telefon, måste följden bli den, att de i landsorten
boende bli lidande på det hela. Det må nu vara, att man kommer
med en sådan invändning som att detta är blott en landsortssynpunkt,
men det är i alla fall en synpunkt som har sitt berättigande,
ty det kan icke vara riktigt att undan för undan endast eller
huvudsakligen tillgodose de centrala samhällenas behov och i hög
grad försumma behovet ute i landet. Man har ju i landsorten redan
förut betydligt högre kostnader än de mera centralt boende, för en
anslutning till telefonnätet, och det skulle vara skadligt och orättvist,
om det nu skulle bli ännu dyrare eller svårare att vinna anslutning
till rikstelefonnätet.

Nr 69. 24

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegraf- Då jag nu vidrört frågan om dessa materialier, som skulle gå

"ganTe aiTdet m6d 1 köpet av allmänna telefonen vill jag säga, att det visst icke
enskilda tele- framgår av utskottets utlåtande av vad slag de äro. Jag antager väl,
fonnätet i att man gjort sig förvissad om detta, men jag kan icke underlåta att
Stockholm med citera ett ord, som förut fällts, att det förefaller ändå vara ett beomnyd.
tänkligt »fattigdomsbevis» för statsdrift och för rikstelefonen — så ''

ort*'''' som ju också tycks framgå av framställningar här och i utskottet —

att vara alldeles renons på material för vidare utveckling, så att man
bleve nödsakad att säga nej till nya abonnenter, om man icke finge
övertaga allmänna telefonens material. Medan allmänna telefon haT
gott om material, synes rikstelefon vara utan.

Nu var herr Eriksson i Grängesberg även inne på detta och försökte
förklara det därmed, att det skulle orsakats därav, att rikstelefonen
haft så stor tillströmning av abonnenter under krisåren,
och att detta slukat all material. Men han nämnde icke om huru stor
tillströmning allmänna telefon haft under denna tid. Jag har icke
tillgång till några siffror, men jag har anledning antaga, att icke allmänna
telefon varit utan en stark tillströmning av nya abonnenter
under hela kristiden. Men allmänna telefon har ändock kunnat tillfredsställa
detta behov utan att ha brist på material och har likväl
överskott. Detta är väl ändå om något ett fattigdomsbevis för statsdriften.

Sedam har man försökt förringa värdet av konkurrensen och
sagt, att densamma endast har betydelse för Stockholm; och här är
telefonväsendet sämre än ute i landet, medan den icke skulle ha någon
betydelse för andra samhällen. Jag tror dock, att denna konkurrens
även betyder något för andra samhällen ty den kan vara en
sporre för rikstelefon att icke överallt ligga under, om den också
temporärt gör det i Stockholm.

Ett av de huvudsakligaste skälen — jag skall här icke gå in på
några andra — varför jag ej går med på utskottets hemställan och instämmer
i yrkandet om avslag på inköpet är, att genom detta köp
skulle bindas så mycket pengar som behövas för rikstelefonens utveckling
i landet i övrigt, så att vi där skulle råka i en fullständig
stagnation. Av denna anledning har jag icke ansett mig kunna gå
med på ett inköp, utan ansluter mig till dem, som yrkat avslag på
detsamma.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Det
har verkligen förvånat mig, att samtliga de talare från högersidan,
som uppträtt i denna kammare, varit så enhälligt emot detta inköp
av telefonbolaget i Stockholm.

Men'' innan jag går in på ett bemötande av dessa herrars synpunkter,
skall jag tillåta mig att citera vad 1902 års sakkunnige,
vilka utgjordes av fil. dokt. C. P. P. Herslow i Malmö, som torde
vara en av högern erkänd auktoritet på det finansiella området,
samt av cheferna för norska och danska telegrafstyrelserna J. S.
Rasmussen och N. R. Meyer, yttrade om det då föreslagna telefoninköpet.
Deras uttalande lydde så här: »Hurusom i sådana fall som

Onsdagen den 5 juni, e. m.

25 Nr <19.

detta, då förvärvandet av en god affär endast kan'' ske genom fri- Ån9■ telegrafvilligt
köp, erfarenheten gåve vid handen, att en sådan åtgärd, juverte,a övertalängre
man uppsköte den, krävde så mycket kännbarare offer, när enttildå^éuden
slutligen måste genomföras.» Det var således doktor Herslows ronnätet i
uppfattning redan år 1902, att man icke borde uppskjuta denna Stockholm med
affär, t3^ ju längre man uppsköte den ju mer ofördelaktig bleve den omnejd.
för staten. (Korta.)

Nu ha vi dröjt ända till år 1918, och fortfarande äro herrarna
absoluta motståndare.

Herr Liibeck frågade, om man icke skulle taga hänsyn till de
100,000 abonnenterna här i Stockholm, som ju till antalet äro ungefär
hälften'' av rikstelefonnätets samtliga abonnenter. Jovisst,
skall det tagas hänsyn till dessa abonnenter. Jag tycker för min
del, att det är en ren fördel för dem att bli — man skulle kunna
säga — inkorporerade i det hela landet omfattande rikstelefonnätet.

Det störa flertalet slipper, om köpet kommer till stånd, ifrån den
olägenhet, som man nu får vidkännas, att hålla två apparater och
betala avgifter till såväl rikstelefonen som allmänna telefonbolaget.

Och om än abonnenterna i Stockholm ha att motse en höjning av
sina telefonavgifter, torde det väl ändå bli billigare, att endast behöva
hålla sig med en apparat och icke såsom nu med två.

Vidare framhöll herr Liibeck konkurrensens betydelse, och det
syntes mig, som om han rent av ville göra gällande, att det endast
vore tack vare denna konkurrens, som rikstelefonen kunnat utveck-.
las på sätt som skett här i landet. Nu är ju denna konkurrens begränsad
endast till Stockholm med dess omnejd, och det skulle ju
kunna finnas någon mening i talet om konkurrensens betydelse och
nödvändighet med hänsyn till rikstelefonens skötsel, därest man kunde
påvisa, att rikstelefonen här i Stockholm vore, i motsats till landsorten,
alldeles utomordentligt välskött. Men såvitt jag kan bedöma
saken, äger ett rakt motsatt förhållande rum. Här i Stockholm får
man dagligdags höra klagomål — befogade eller obefogade — över
huru uselt rikstelefonen skötes, och samtidigt påstås om allmänna
telefonen, att den är så välskött. Men ute i landsorten träffar man
ytterst sällan någon människa, som är missnöjd med skötseln av
sin rikstelefon. De äro nöjda och belåtna allesammans, åtminstone
det ojämförligt stora flertalet abonnenter. Och ändå finns därstädes
icke någon konkurrens, utan rikstelefonen har fullständigt monopol.

Det är för övrigt märkvärdigt, att så snart det gäller för staten
att skaffa sig ett visst monopol, åberopas alltid från den sida,
som herr Liibeck representerar, d. v. s. storindustrien, nödvändigheten
av konkurrens, men samtidigt pågår här i landet med stora
steg en ekonomisk utveckling i riktning mot kartellbildningar och
trustsammanslutningar o. s. v. _ Det vill säga, att enskilda företag
söka att faktiskt förskaffa sig statsmonopol. Mot sådant yppa
sig icke några betänkligheter från det hållet, utan finner detsamma
fullt i sin ordning, och ändå är det väl ingen, som vill göra gällande,
att ett statsmonopol förfar mera hänsynslöst mot medborgarna
än ett enskilt monopol. Jag tror, att ingen skall kunna jäva

Nr 69. 26

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Ang. telegraf- mig då jag påstår att alldenstund det är riksdagen, som bestämmer
”and* av^de* om statsmonopolet, behöver man icke befara, att ett sådant monopol
enskilda"tele- över hövan uppskörtar allmänheten. Jag tror icke, att man kan
fomätet i åberopa såsom exempel post- och telegrafverket, som ha monopol,
Stockholm med att de försökt sig på något sådant, utan vi erkänna nog i allmänomnejd.
}j€^ dessa affärsdrivande verk skötas mönstergillt.

(Forts.) Första delen av herr Nyländers anförande syntes mig hava bort

utmynna i en tillstyrkan av telefonköpet, då han påvisade, vilken
stor förlust staten får vidkännas på varje apparat här i Stockholm
och i motsats däremot den vinst, man hade på varje apparat i landsorten.
Och han'' gjorde för övrigt gällande, att det fanns risk för
att denna utveckling komme att fortsättas, och att man följaktligen
icke kunde hoppas på att riksteiefonnätet här i Stockholm
skulle bli bärigt. Jag tycker verkligen, att staten inför detta perspektiv
borde ju förr dess hellre avsluta affären.

När han talade om statsfinansiella betänkligheter, kan jag icke
förstå, att de behöva göra sig så gällande just på denn,a punkt, då
det ju icke är annat än en omflyttning av ett värde från en ägare
till en annan inom landet. Om det t. ex. bildats ett enskilt bolag
bär i Stockholm med uppgift att inköpa Stockholmstelefon, hade
ju också för det ändamålet behövt absorberas ett mycket stort kapital,
men inte tror jag, att herr Nyländer då gjort gällande några
finansiella betänkligheter.

För övrigt vill jag fråga herr Nyländer, som ju företräder
de nationalekonomiska intressena här i landet eller åtminstone
borde företräda dem, alldenstund han är direktör för exportföreningen:
kan det vara nationalekonomiskt fördelaktigt, att
man i gatorna här i Stockholm skall gräva ner rikstelefonens kablar
sida vid sida med allmänna telefonbolagets? Jag tycker, att man
ju förr dess hellre borde söka stoppa denna utveckling, ty det kan
omöjligt vara någon sund nationalekonomisk princip, att lägga ned
större värden’ i telefonnätet här i Stockholm, än man absolut oundgängligen
behöver. Jag tror, att de pengar, som åtgå härför kunna användas
vida nyttigare på annat sätt. De kunde ju rent av användas för
att utveckla våra exportmöjligheter o. s. v., och en sådan utveckling
borde kunna intressera herr Nyländer.

Så förmenade herr Magnusson i Skövde — vilken, såsom han
själv framhöll, tidigare ägnat sin uppmärksamhet åt telefonfrågorna
— att denna affär skulle hämma utvecklingen av riksteiefonnätet
ute i landet. Jag kan icke förstå, varför detta telefonköp skulle
få en sådan påföljd, då det ju framhållits, oemotsagt, att på grund
av materialbrist, rikstelefonen för närvarande inte är i stånd att
effektuera de beställningar man1 har på uppsättande av apparater
och anläggande av ledningar o. s. v. Och med brist på material
och utan möjligheter att skaffa sådant, hjälper ju inte mycket, ifall
man har pengar för att bygga ledningarna. Det absolut viktigaste
i ty fall är ju, att med köpet man verkligen får material, så kan
nog sedermera skaffas penningar till uppsättandet av dessa ledningar
ute i landsorten.

För övrigt vet jag inte, vad herr Magnusson menar med att

Onsdagen den 5 juni, c. in.

27 Nr CM.

det skulle behövas så mycket pengar just för den uppgiften, t,y han Ann- telegrafhar
vill reda på, att på landsbygden få abonnenterna själva bygga^erJ"
sina ledningar och bekosta anläggningarna med undantag av huvud- uia teieledningarna,
vilka anläggas av rikstelefon. förmätet «

Jag tror sålunda, att alla skäl tala för att vi nu icke upp- Stockholm med
skjuta denna sak vidare, och därför, herr talman, skall jag be att omnej^-få yrka bifall till utskottets förslag. (frorts.)

Herr Ingvar son: Herr talman! Då jag lyssnat till debatten
om denna fråga både i utskottet och här i kammaren, har jag fått
en känsla av att motståndarna mot förslaget gå fram med en styrka
och jag skulle vilja säga en hänsynslöshet, som osökt ger anledning
till vissa jämförelser, som jag för min del svårligen kan återhålla.

Här har en råd av talare som ett av de väsentligaste skälen för
avslag talat om de välsignelsebringande verkningarna utav den fria
konkurrensen. Ja, samma tal hörde vi för icke lång tid tillbaka här
i kammaren, när vi behandlade förslaget till ny vattenlagstiftning;
då var återigen den där käpphästen framme och förevisades. Men,
mina herrar, för något litet längre tid tillbaka behandlade vi här en
proposition om förstatligande utav ett stort privat monopol här i landet,
utav sockertrusten, och hur hette det då från deras sida, som så
energiskt bekämpade detta förslag, som då satte in all kraft på att
bevara denna produktion åt enskilt monopol? Talade man då så
varmt om den fria konkurrensens nödvändighet och välsignelse? Nej,
vi hörde aldrig ett ord om den saken. Då var allting välbeställt, och
sockermonopiolet var en utomordentligt välgörande inrättning för
svenska folket. Jag nödgas sålunda därur draga den slutsatsen,
mina herrar, att det är inte den fria konkurrensen, som i grunden
är herrarnas hjärtebarn, utan det är nog monopolet, med det lilla
tillägget bara, att det skall vara privatmonopol men icke statsmonopol.

Herr Nyländer fann anledning säga här, att ett bifall till detta
förslag om inköp av ett konkurrerande telefonbolag skulle vara för
statens vidkommande ett fattigdomsbevis. Vad kallar då herr Nyländer
den åtgärd, som sockertrusten vidtog i Skåne för att få död
på en sockerfabrik, som var startad av betproducenterna? Jag skall
inte ge någon benämning åt de metoder, som där användes, men jag
frågar: om den här föreslagna lojala åtgärden från statens sida att
inköpa ett privat företag är ett fattigdomsbevis, vad är då det system,
som privatmonopol i allmänhet använda för att dräpa konkurrenter?
Det skulle vara intressant att få svar på den frågan. Varje
gång som exempelvis sockermonopolet varit på tal här, ha herrarna
som finna allting väl beställt på den punkten, talat om, hur förtänksamt
och klokt och förnuftigt sockermonopolet handlat, som konsoliderat
produktionen, minskat fabrikernas antal, kort sagt, minskat
utgifterna och därigenom åstadkommit största möjliga ekonomiska
utbyte. Men nu, när staten vill göra precis detsamma beträffande
telefonväsendet, är det Gud bevars inte bra, därför att förtjänsten
denna gång icke skulle komma i enskildas fickor. I vanliga fall

Nr 69. 28

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegraf- bruka herrarna från den kanten för övrigt hålla synnerligen starkt
verkets överta- näringslivet och dess intressen, men det göra icke herrarna denna
Enskilda tele- gång utan se nu främst på fåtalets intressen. Ty näringslivet kan
fonnätet i inte vara betjänt med att piskas till att hålla dubbla telefoner, månStockhoim
med gen gång i stort antal, och på denna grund få betydande merutgifter.
omnejd. Ur näringslivets liksom ur nationalekonomisk synpunkt är man mest
(Forts.) betjänt med att vi slå ihop det hela för att minska utgifterna både
för den enskilde och rent nationalekonomiskt sett.

Det föreligger sålunda, synes det mig, ingen som helst anledning
för herrar reservanter att här gå till storms mot statsutskottet i
de starka ordalag, som i detta fall skett, ty jag tror det är så, att
den, som här vill hålla på samhällets intressen och låta det enskilda
intresset träda i bakgrunden, har endast en väg att gå, och det är
den vägen jag ber för min del få anbefalla, då jag hemställer om
bifall till utskottets förslag.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Jag skall uttala
mig helt kort i denna fråga men kan inte underlåta att vidröra
ett par viktiga synpunkter.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet ville frånkänna
konkurrensen på telefonområdet all betydelse. Jag tror, att han
därvidlag tar miste, och att konkurrensen haft en verkligt stor
betydelse. Jag vill påminna om, att under en viss del av kriget
hade vi synnerligen bedrövliga telefonförhållanden här i Stockholm.
Skötseln var under all kritik. Nu är det avsevärt bättre,
men jag känner mig rätt övertygad om, att alla de kraftiga ansträngningar,
som vidtagits för att trots de stora svårigheterna
förbättra detta, väl ändå knappast kommit till stånd, om inte
konkurrensen med allmänna telefonbolaget varit. Jag vill dock
inte alls i mitt slutomdöme vara så sträng, som herr statsrådet
var, när han — om jag minns rätt — uttalade, att skötseln av
rikstelefon här i Stockholm, om man jämför med andra orter, var
den sämsta.

Jag vill inte ställa mig avgjort på den ståndpunkten, att man
icke skulla förstatliga hela telefonväsendet här. Vi veta ju, att
post och telegraf sedan lång tid tillbaka äro förstatligade och att
telefonväsendet utom Stockholm med omnejd också ligger helt i
statens hand. Det förefaller mig därför, som om man icke kunde
slutligen undgå den konsekvensen, att staten även blir ensam
telefonrörelseidkare här i Stockholm och i trakten häromkring.

Jag vill däremot här se saken närmast ur statsfinansiell synpunkt.
Det är ur den synpunkten jag i nuvarande ögonblick finner
synnerligen allvarliga betänkligheter mot ett positivt beslut
här i dag. Herr Jönsson i lievinge kunde inte förstå, att de
statsfinansiella betänkligheterna kunde tillmätas något värde, och
han framhöll, att det ju här bara är fråga om ett överflyttande
av värden från en ägare till en annan inom landet. Ja, jag skulle
vilja säga, att den defintionen gäller ju varje köp inom landet.
Definitionen är ju riktig därvidlag, men inte säger den definitionen,

Onwlngen den 5 juni, e. m.

29 Nr «#.

att det är klokt och riktigt utav den, sou köper, att köpa. Det Ang. telegraf är

någonting, som inte alls beröres utav de ord han anförde. DetB“''ie<* överta synes

mig, att man här får tänka på, om det verkligen ligger i

statens intresse just nu att binda sig vid så stora utgifter, som ‘"fonnätet" i~

här är fråga om. Vi finna ju, att statsutgifterna springa i höjden Stockholm med
med en alldeles förvånande och skrämmande fart. Vi finna, att omnejd

man nyligen har måst ingå ett kreditavtal på 550 miljoner (Forts.)

kronor bara för finansieringen av kristidskommissionerna. Om
man tänker på förhållandena i början av kristiden och hur häpen
man blev, när man hörde talas om det första tyska miljardlånet,
över att detta sä stora belopp kunde upplånas inom landet, så måste
man här finna, att det är ett väldigt belopp detta kreditavtal gäller,
det är den största finansoperation, som någonsin är verkställd
inom värt land. Nu bör ju så småningom det allra mesta, dock
inte allt av detta komma tillbaka, då det ju är ett rörelsekapital.

Men om man tänker sig, att staten har ett annat upplåningsbehov
bredvid, i år kanske på ett par hundra miljoner kronor — det är
dock ganska svart att beräkna — och nästa år kanske avsevärt
mera, om krigskonjunktursskatten skulle ge mindre, inkomst- och
förmögenhetsskatten ge mindre och statens järnvägar gå med förlust,
andra skattekällor börja sina, ja, om man dessutom tänker
på att dyrtiden väl fortsätter och att man får lov att offra mycket
pengar på förbilligandet av livsmedel, antagligen också på arbetslöshetsunderstöd,
och att man naturligtvis blir tvungen att fortsätta
att lämna krigstidshjälp åt statstjänarna — den gick i år
till 100 miljoner kronor och om dyrtiden bär ökas, bör man naturligtvis
också öka detta belopp — om man med andra ord ser på
dessa väldiga utgifter, allt detta oerhörda upplåningsbehov, som
staten för närvarande har, och tänker på, hur påskyndad utvecklingen
här är och hur lättsinnigt man förfarit inom riksdagen, ja,
då får jag säga, att betänkligheterna växa alldeles oerhört, när
man besinnar, att man nu skall binda sig för en följd av är, vid
en så stor utgift som här är fråga om.

Jag vet, att den invändningen då kommer: ja, men i år äro
5 miljoner kronor redan anslagna och för nästa år äro också
5^ miljoner kronor anslagna av riksdagen. Ja, jag ber herrarna
påminna sig, hur det gick till med denna ökning av anslaget.

Riksdagen gav mer än Kungl. Haj:t begärt, och från statsrådsbänken
varnades för att ge så mycket. Från statsrådsbänken
sades, att det är oriktigt att ge så mycket, därför att telegrafstyrelsen
icke kan använda så mycket pengar, det finns inte
material att få. Då bedyrades från socialdemokratiskt håll här i
kammaren mycket starkt, att detta är oriktigt, att telegrafstyrelsen
behövde så mycket pengar för att kunna fortsätta sin utveckling
och att material fanns att tillgå. Nu se vi, att telegrafstyrelsen
själv^ ger oss rätt, vi som opponerade oss mot, att man gav
mera än Kungl. Maj:t begärt. Man kan tydligen icke få någon
materiel, och det visar sig för övrigt oekonomiskt att köpa sådan
till rådande dyra pris, även om man skulle ha möjlighet att få

Nr 69. 30

Onsdagen den 5 juni, e. m.

AKg.ttU.graf-
vericets överta- teten skulle resonera som så: penningarna äro anslagna och penningarna
måste gå åt, låt oss därför använda dem på detta sätt.
^förmätet*i ~ Man tänker icke på, att om man skulle kunna slippa att upplåna
Stockholm m«dytterligare 5 miljoner kronor i år och 5 miljoner kr. nästa år,
omnejd. detta vore en fördel ur statstinansiell synpunkt.

(Forte.) Sedan kommer man till det enligt min mening betänkligaste

i denna fråga. Telegrafstyrelsen, liksom även herr statsrådet
och chefen för civildepartementet, framhåller, såsom vi finna av
den föreliggande propositionen, att den egentliga och största utbetalningen
skulle börja år 1922. Det framgår av vad telegrafstyrelsen
bär sagt, att styrelsen i denna onda värld hittat reda på
en profet, som förutsagt, hur det kommer att ställa sig i finansiellt
hänseende från och med år 1922. Det står nämligen i telegrafstyrelsens
uttalande, att »då efter vad telegrafstyrelsen inhämtat,
sådan lättnad på marknaden åter kan förväntas, att någon
större svårighet icke kunde antagas uppkomma för fullgörandet,
kontant eller genom statsobligationer, av den då inträffande
likviden». Jag skulle vara telegrafstyrelsen eller regel ingen, som
här representerar telegrafstyrelsen, synnerligen tacksam, om jag
finge veta namnet på denne profet. Det vore verkligen mycket
lyckligt att fä göra hans bekantskap och få närmare reda på,
huru det kommer att ställa sig från och med år 1922. Jag kan
icke tänka mig, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
är profeten i detta fall, eller att riksbankschefen är den
man, som lämnat denna uppgift. Herr stat-råciet och chefen för
civildepartementet har här försökt att uttala sig något litet om
den saken, men hans ordalag voro såvitt jag knnde^ uppfatta,
mycket mjukare och mycket försiktigare, än vad här står.

Låt oss tänka litet på, om det kan finnas någon grund för
denna optimism med avseende å tiden efter 1922. Här har redan
av herr Nyländer framhållits, att det väl icke kan tänkas, att
vi då kunna placera några statsobligationer på den utländska
marknaden, såsom vi gjorde före kriget. Den möjligheten är nog
utesluten, och följaktligen skola vi under hela denna langa rad
av år fortsätta med att placera statsobligationer och andra statspapper
inom landet. Men tro icke herrarna, att den inhemska
marknaden en gång kan bliva mätt och övermätt på statsobligationer?
Förefinnes icke en ofantligt stor risk för att så kan bliva fallet,
och att man får allvarliga svårigheter med avseende å statens
upplåning? Det v. re lyckligt, om så icke bleve fallet, och jag
vore för min del ofantligt glad, om denne telegrafstyrelsens profet
verkligen hade rätt. Men det synes mig tvärtom, att allting pekar
i fullkomligt motsatt riktning." Här kan år 1922 verkligen vara
allvarliga svårigheter att placera obligationer, om icke säljaren
vill taga obligationer och förbinda sig att icke släppa ut dem,
förrän om ett visst antal år efter 1922 men därom finnes ingenting
sagt i detta avtal. Det synes mig därför vara synnerligen bekymmersamt
med hela denna finansoperation.

Onsdagen den 5 juni, e. in.

81 Nr (ii).

Man måste här även betänka, att det ifrån statsorgans sida g. telegrafriktats
de allra kraftigaste uppmaningar till det enskilda affärs-oer ket» Nertar
livets miin och till privatbankerna att nu inskränka bolagsbildning, ^ItujTteUstartande
av nya företag, kreditgivning och allt sådant med hän- *''''förmätet i
syn till de tider, i vilka vi nu befinna oss. Men vad skall det Stockholm med
bliva för effekt av alla sådana allvarliga förmaningar, som äro omnejd.
nog så befogade, när staten icke själv följer de principer, som (Fort».)
staten där uttalat, utan tvärtom på det mest statsfinansiellt lättsinniga
sätt går fram med sådana företag, som det nu gäller?

Här göres naturligtvis den invändningen, att staten slutligen
måste betala denna Stockholmstelefon mycket dyrare, om icke
staten nu förvärvar detta företag för det nu föreslagna priset.

Men när det är en koncessionstid för detta bolag, som icke är
alltför långt tilltagen, synes mig detta tal vara fullkomligt oresonligt.
För varje gång. som detta köp kommit på tal, har det
sagts, att denna kapitalplacering skulle komma att förränta sig
inom ej alltför många år, och att det därför skulle ställa sig fördelaktigare
att göra en dylik finansiell transaktion än att härvidlag
ställa sig avvaktande.

Fet är, som sagt, egentligen ur den synpunkten, att den svenska
staten och den svenska riksdagen icke bör förfära på det i finansiellt
avseende allra lättsinnigaste sätt och därmed förverka sin
auktoritet att utöva påtryckningar på enskilda ute ilandet för att
mana dem till större försiktighet i dessa tider, det är ur den synpunkten,
som jag, herr talman, anser mig böra avstyrka detta köp
samt yrka avslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Magnusson i Tumhult.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman, mina herrar! Jag

ber om ursäkt, att jag ännu en gång tager till orda i denna fråga,
men med anledning av vad en föregående talare, herr Ingvarson,
här yttrade, anser ,jag mig böra säga några ord.

Herr Ingvarson sade, att vi, som nu motarbeta detta förslag,
intogo en annan ståndpunkt, när det var fråga om förstatligande
av sockerindustrien, i det att vi då voro för ett monopol. Nej,
herr Ingvarson, det är eu fullkomlig osanning, ty vi motarbetade
även den gången införandet av något monopol. Fet finnes för närvarande
icke något monopol inom sockerindustrien. Utom det stora
sockerbolaget finnes det tre sockerbruk i landet, som sysselsätta
sig med sockertillverkning, och ett fjärde är väl snart under byggnad,
således är det konkurrens på det området. Herr Ingvarson
måste alltså medge, att det icke råder något monopol i det fallet.

Vidare sade herr Ingvarson angående frågan om införande av
monopol i nyssnämnda avseende: »Vad vi kalla den procedur som

sockertrusten vidtog för att få död på ett sockerbruk som bildats
av sockerbetsproducenter?» Ja, mina herrar, det gällde i det åsyftade
fallet visserligen ett andelsbolag, men detta hade skötts på

*r 69. 32

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegraf-det sättet, att när tiden var inne, att man skulle börja avverka
verkets överta- betorna, var fabriken ännu icke färdig, utan betorna fingo till stor
Enskilda tele- d<?l ligga oc^ rattna ned. Jag tror, att detta bolag var mycket
fonnättt i tacksamt för att ett par andra fabriker, som man vände sig till
Stockholm med med en anhållan i sådant avseende, övertogo bolagets affär och
omnejd ordnade upp det hela. Så var det med den saken, för resten fanns
CPorto.) jcpe gockertrusten vid den tiden. Sedan herr Ingvarson nu fatt
detta besked, hoppas jag, att han icke en annan gång kommer med
dylika osannfärdiga uppgifter.

Jag ber att för min del få yrka avslag å det föreliggande
förslaget. Det har nu vid flera tillfällen sagts, att ett inköp av
Stockholmstelefon skulle komma att ställa sig dyrare för varje
gång fråga därom på nytt kommer upp. Nu har det i alla fall
visat sig, att ett sådant köp i vissa delar icke blir dyrare. Om
vi nämligen se på det förslag, som förelåg år 1902, skola vi finna,
att varje apparat då var värderad till 439 kronor, medan i det
föreliggande förslaget varje apparat beräknats ha ett värde av
357 kronor, således'' ställer det sig billigare i den punkten, och det
är min tro, att när vi närma oss den tidpunkt, då koncessionen lör
detta bolag går ut, kommer ett dylikt inköp att bliva betydligt
billigare, än vad det nu är.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag begärde närmast
ordet med anledning av vad herr Ingvarson här yttrade,
men jag har nu mindre anledning att gå in på vad han sade, då
han redan blivit bemött av herr Andersson i Skivarp. Jag vill
emellertid erinra om, att vid det tillfälle, som han här talade om
gällde det att taga ståndpunkt för eller emot statsdrift, och det
var således då fråga om något helt annat än om den fria konkurrensen.

Jag begärde emellertid också ordet med anledning av de invändningar,
som herr Jönsson i Revinge här gjorde gent emot
mitt föregående uttalande. Han sade, att i landsorten måste vi
bygga, våra ledningar själva, och där kunde det icke bli fråga om
att det nu föreslagna köpet skulle bliva ofördelaktigt. Ja, diet är
sant, att vi ute i landet måste bygga våra ledningar själva och
bära kostnaderna därför, men det är just detta, som jag för min
del anser vara det oriktiga, nämligen att dessa kostnader skola
uteslutande påvila dem, som bygga, och jag har hoppats, att det
möjligen skall kunna åstadkommas någon förbättring i detta förhållande.
Det kan ju hända, att man ute på den skånska slättbygden,
där avstånden äro relativt korta, icke känner svårigheterna
i detta avseende i så hög grad, men säkert är, att i många glest
befolkade trakter av vårt land. där man är i större behov av telefon
än annorstädes, just på grund av de stora avstånden, känner
man det verkligen såsom en orätt, att man skall behöva själv helt
och hållet bekosta ledningarna och även växelstationerna.

Men nu är det icke fråga om enbart detta, utan det gäller
här även interurbanledningarna, som behöva förstärkas och förökas,

Ousdugcn den 5 juni, e. in.

33 Nr <M).

ty vi veta, alt det väsentligen hänger på bristen i fråga om sådana
ledningar, att vi ha så svårt att komma fram med långsamtal, och
jag är rädd för, att dessa anläggningar skola komma att bliva lidande,
om de penningar, som äro anslagna till utvidgning av rikstelefonnätet,
nu skulle komma att tagas i anspråk för detta inköp av Stockhol
mstelefon.

Herr Jönsson i Rev inge sade vidare, att det var just detsamma
vad man gjorde härvidlag, rikstelefon saknade material och vadan
ej heller fanns att köpa, och att det under sådana förhållanden
icke hjälpte, om man anslog penningar. Ja, är verkligen ställningen
så dålig för rikstelefon, att den icke har någon materiel,
med vilken den kan tillgodose utvecklingens krav, utan måste för
detta ändamål inköpa allmänna telefon, vill jag icke utsäga det
omdöme som man har anledning att fälla om skötseln av verket i
fråga.

Vidare sade herr Jönsson i Revinge, att det här blott gällde
att överflytta ett realvärde från ett enskilt bolag i statens hand.
Ja, men sådan överflyttning sker väl icke för intet, utan detta är
förenat med en omfattande finansoperation, och det är just gent
emot denna stora finansoperation, som vi här från motståndarehåll
uttalat så stora betänkligheter. Jag tror, att det är skäl i att
fästa någon ^vikt vid dessa betänkligheter. Jag anser dem för min
del vara så starka och välgrundade, att de mer än väl motivera
ett motstånd mot det föreliggande förslaget.

Herr von Sneidern: Jag föranleddes att begära ordet efter
den föregående ärade talarens förra anförande. "Han gjorde där
gällande, att man skulle avstå från detta köp, därför att iandsbygden
genom detsamma skulle komma i sämre läge, och utvidgningen
av landsbygdens telefonförhållanden därigenom äventyras.

Såsom det är den ärade talaren och kanske kammaren i övrigt
bekant, bär även jag under min riksdagstid något sysslat med
dessa telefonfrågor. .Åven för mig har det varit ett mycket stort
intresse att få telefonen så mycket som möjligt spridd ute på landet
till. våra avlägsnaste bygder. De svårigheter, som därvidlag
yppat sig, ha icke, enligt mitt förmenande,-varit kapitalutläggen
för ledningarna, utan att ta telefonen så billig som möjligt för
landsbygdens befolkning. Det har varit dels abonnemangsavgifter,
dels avgifter för den fria samtalsrätt, som kunnat meddelas, dels
även avgifter för de små växelstationerna, vilka senare avgifter
utkrävts av landsbygdens abonnenter, men däremot icke av abonnenterna
på de stora platserna. Man har nu försökt att få ned
dessa kostnader, men för att vinna detta mål har man att se till,
på vilka andra håll man eventuellt skulle kunna få in ökade inkomster,
och naturligtvis har man utgått från den synpunkten, att
telegrafverkets telefonnät måste bära sig.

Men när man sålunda velat ha in ökade inkomster, har man
sett på Stockholmsnätet och därvid funnit, att detta nät icke bär
sig. Det är då tydligt, att om denna svårighet kan övervinnas,

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 69. 3

Ang. telegraj
verket* överta
gande av det.
enskilda telefonnätet
i
Stockholm ine>
omnejd.
{Fort*.

Onsdagen den 5 juni, e. m.

>r (»9. 34

Ang. telegraf- om alltså det störa Stockholmsnätet kan komma att bära sig och
verkets överta- därigenom få in ökade inkomster, skall det även bli en ökad
9elItHida felt möjlighet att på ett billigare sätt få ut telefon till landsbygdens
‘"folnåteti befolkning. Därför är det, enligt mitt förmenande, ett stort intresse
atoMoim med för landsbygden och dess representanter att understödja det föromnejd.
slag, som nu här framlagts av regeringen och som även tillstyrkts
Forte.) av statsutskottet.

Nu kan det invändas, att det beror på ett fel i rikstelefons
skötsel, att Stockholmsnätet icke bär sig- Jag vill nu icke ingå
på den frågan; det är möjligt, att ett fel där föreligger och att
det är en viss bristande smidighet hos statstelefonen. Men faktum
föreligger dock, och man kan väl icke vilja vara med om att helt
och hället göra sig av med detta nät och att således det hela skall
gå om intet.

Här talas mycket om konkurrensen i detta fall och dess betydelse.
Ja, även jag för min del tror, att en konkurrens kan vara
behövlig i många avseenden, men det skulle vara intressant att
höra, hur det skulle låta från dessa, som här tala om denna konkurrens,
om det i stället för statstelefon och ett privat telefonbolag
här i Stockholm funnes två privatbolag. Tro herrarna att
dessa bolag då så länge skulle ha arbetat sida vid sida? Skulle
man icke då från detta samma håll, där man nu motarbetar detta
förslag, ha fått höra just dessa skäl, att det av nationalekonomiska
hänsyn, av önskan att få en billigare administration och
driftkoncentration o. s. v. borde ske en sammanslagning av dessa
enskilda bolag? Det har ju redan här förekommit en sammanslagning
av två enskilda bolag till det Stockholmsteletonbolag, som
nu existerar, och det är väl då riktigast att fortsätta på den vägen
och få det hela på en hand.

Jag tror, att man måste se denna fråga under en något större
synvinkel. Varje telefonabonnent i detta land är icke blott ansluten
till det lokala telefonnätet, utan han är faktiskt även ansluten
till det stora riksnätet, och om han bor i en mera tätt bebyggd
del av landet, har han alltså större valuta av sin telefonavgift, än
vad en abonnent i en mera avlägsen bygd kan ha, och han bör
då betala icke precis det, som möjligen kan svara mot kostnaderna
för en anslutning till det lokala telefonnätet inom det tätt bebyggda
området, utan han bör betala så mycket, att det stora
hela går ihop.

Jag har här gjort samma iakttagelser som en föregående ärad
talare, nämligen hur underligt starkt motståndet har blivit under
denna riksdag, närhelst fråga kommit upp om något slags statsdrift.
Det är möjligt och sannolikt, att detta motstånd är en
reaktion mot den kanske alltför aggressiva hållning, som i en del
av des«a frågor gjorts gällande från det socialdemokratiska partiet.
Men å andra sidan har man gått till den ytterligheten, att
man nu icke blott motsätter sig statens övertagande av rena produktiva
företag, utan även visar en rädsla för att understödja de
gamla statliga kommunikationsverken, som varit till och med fördel

Onsdagen den 5 juni, e. in.

35 Nr (M>.

för vårt land drivits, långt innan vi hade några socialdemokrater Ang. teh;.ro
här i landet. Detta omslag fick jag särskilt ett egendomligt till-vtrie/* övtrt’
fälle att konstatera, när jag hönle herr Liibecks anförande. Herr enskilda”t''''i,
Liibeck uppträdde här och delgav kammaren de motiv, som man ““fonnåtetl
år 1906 stödde sig på, när det gällde att motivera den då före- Stockholm »„•
liggande kungl. propositionen i denna fråga, vilken för övrigt ha- omnejd.
de till fader herr Lindman, som då var chef för telegrafstyrelsen. (forts.-Men herr Liibeck jävade nu i högsta grad dessa skal. .Ja, så låter
det nu, men huru lät det år 191(1, då vi även hade denna telefonfråga
uppe f Det rörde sig då icke om något statsinköp, utan
det var fråga om vissa avgifter för telefonnätet och vad man möjligen
skulle kunna företaga för att äntligen få en sammanslagning
eller samtrafik till stånd eller över huvud taget få bort det ogynnsamma
ekonomiska resultatet av rikstelefonen här i Stockholm.

Da yttrade herr Liibeck bland annat: »Det är min övertygelse, att
det syndats åtskilligt i fråga om teiefonpolitiken i landet, och den,
som icke har de minsta synderna på sitt samvete, torde vara riksdagens
andra kammare, som åtminstone ett par gånger avslagit
framställningar frän Kung]. Maj:t om inköpande av allmänna bolagets^
nät vid tidpunkter, när detta skulle varit eu klok och framsynt
åtgärd, något som telegrafstyrelsen också framhållit, jag tror
senast 1906.» Det är en sådan politik, som skulle vara klok och
framsynt, men denna ogillar nu herr Liibeck i hög grad. Det
förefaller mig vara ett alltför hastigt omslag, herr Liibeck, och
jag misstänker, att om några år herr Liibeck kanske själv ångrar,
att han i dag ställt sig på de s. k. syndarnas sida i denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Endast några
ord! Herr Magnusson i Skövde var mycket bekymrad och trodde,
att ett beslut i enlighet med statsutskottets tillstyrkande hemställan
skulle försämra möjligheten för landsbygden att få telefon.

Hur förhåller det sig med den saken? Ser man på de närmaste
åren, skulle ett beslut i enlighet med statsutskottets hemställan
medföra en fördel för landsbygden? Och varför? Jo, emedan ett
köp skulle, lösgöra de små telefonstationerna på alla de ställen
Tunt omkring Stockholm, däi'' vi nu ha dubbla telefonstationer.

Stockholm stelefon sträcker nu sina ledningar omkring 70 kilometer
åt alla håll runt omkring Stockholm och alla bolagets inom detta
område befintliga stationer skulle nu bli onödiga, varigenom
växelbord, ledningar m. m. skulle frigöras och kunna flyttas ut till
herr Magnussons trakt, till min trakt och till andra delar av landet.
Man har för närvarande icke tillgång till dylik materiel och
kan icke anskaffa sådan, men tack vare de 10,000 telefonapparater,
som man beräknar skulle komma att frigöras genom det nu föreslagna
köpet skulle man få möjlighet att tillgodose såväl min
trakt som herr Magnussons trakt och även andra delar av landet
med telefonapparater, något som eljest icke vore möjligt. För den
närmaste tiden innebär således detta telefon köp en direkt fördel

Xr <>!*. 36

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Ang. telegraf- o c h icke någon nackdel för landsbygden just därigenom, att appaVCr''Tie
°Vt''dTtra^er 0f“h växelbord och ledningar på detta sätt skulle frigöras.
enskilda*u\e- Vad angår den mera längre fram liggande tiden, menar herr
förmätet i Magnusson, att vi genom ett dylikt avtal skulle binda så mycket
Stockholm med penningar, att vi icke hade några medel att tillgå för att tillomnejd.
godose telefonväsendets utveckling på landsbygden. Jag är dock
(Forts.) jcjie a]]s rädd för den saken, ty vad är det som härvidlag kostar
så mycket penningar för landsbygdens vidkommande? Jo, det är
de interurbana ledningarna, och i den vägen måste mycket göras.
Men utgifterna härför betala sig, och jag vill erinra om, att rikstelefon
före kriget lämnade god behållning på sin rörelse, och det
är min bestämda övertygelse, att det skall kunna bliva samma
resultat även hädanefter, så snart som normala förhållanden åter
ha inträtt. Jag tror icke, att Sveriges riksdag, vare sig första
eller andra kammaren, skall, vare sig herr Magnusson i Skövde
elier jag, komma att vägra anslag till sådana ändamål, som utvecklingen
av telefonväsendet på landsbygden.

Nu säger herr Magnusson, att det är ett fattigdomsbevis, att
rikstelefon i motsats till allmänna telefon icke kunnat skaffa materiel.
Jag ber här att ännu en gång få understryka vad jag senast
yttrade, nämligen att det beror även i viss män på den som
lämnat anslag, att måhända icke tillräckligt rikligt sådant ställts
till telegrafstyrelsens förfogande, och främst beror det på en annan
omständighet, nämligen att Stockholmstelefon har ett begränsat
område för sin verksamhet, och att detta område var i det närmaste
färdigt, med reservledningar utdragna och dylikt, då kriget
bröt ut. De reserver, som rikstelefon hade, lågo i telegrafstyrelsens
magasin, och då abonnemangen ökades så oerhört, som under
denna tid varit fallet, förstår var och en, att dessa reserver ha
måst gå åt. År 1914 var det, om jag icke missminner mig, 16,000
nya abonnemangsansökningar inom hela vårt land, medan i fjol,
om jag icke är oriktigt underrättad, antalet nya dylika ansökningar
uppgick till icke mindre än närmare 26,000, d. v. s. det var 70 ä
80 procent flera ansökningar år 1917 än år 1914 och då förstår
var och en, att när man under denna tid icke fått in någon kop Str

eller någon annan i detta fall erforderlig materiel, det måste
i slut på reserverna, även om man hade aldrig så mycket penningar
att köpa för. Jag tycker, att även om man icke är telefontekniker
man måste förstå, att under sådana förhållanden materielen
nödvändigtvis tar slut, när det inträffar en så ofantligt
stor rusning av nya abonnenter.

Jag vill nu till sist även yttra några ord angående finansieringen
av denna affär. Herr Hildebrand har bragt i kammarens åtanke,
hurusom han och jag voro i dispyt om, huruvida det för nästa
år borde beviljas 10 miljoner kronor ytterligare till telegrafverket
eller ej. Jag medger villigt-, att det var en lämplighetsfråga, huruvida
man skulle bevilja dessa 10 miljoner eller ej, och det ansågs
nu, att lämpligheten talade för, att så borde ske. Men jag vill icke
säga, att därför att man beviljat 15 miljoner kronor för i år och

Ousilugcu <leu 5 juni, o. m. ,''i7

10 miljoner kronor lör nästa år, telegrafstyrelsen skall ovillkorligen
vara skyldig att även använda dessa medel. Däri har herr Hildebrand
ju rätt. Det är ju klart, att om icke telegrafverket kali
anskaffa materiel till sådan mängd, att de sålunda auslagna medlen
tagas i anspråk ^ för inköp av denna materiel, behöva icke heller
dassa miljoner lånas upp. Om man emellertid gör ett överslag
över den totala budgeten, behöver man icke taga med dessa 5 miljoner
kronor. Det är så, som departementschefen och statsutskottet
sett på saken, och det blir således icke någon belastning av den
totalbudget som man hittilldags tänkt sig. Men jag ber att på samma
gång få understryka, att det icke gäller alt anskaffa 5 miljoner
kronor för varje år; reserverna betyda härvidlag avsevärt mycket,
men huru mycket de betyda, därom kan jag icke göra något bestämt
uttalande. Det viktigaste är dock, att vi nu kunna få den materiel,
som vi behöva.

Herr Hildebrand gav vidare uttryck åt vissa betänkligheter
gent emot av telegrafstyrelsen gjorda uttalanden angående den finansiella
ställningen år 1922. Jag kan ge herr Hildebrand rätt
däri, att vi nu ingenting veta om, huru det då kan komma att te sig.
Jag har även gjort mig den frågan, vad som kan menas med telegrafstyrelsens
uttalande, då styrelsen säger, att enligt vad den inhämtat,
det skulle bliva en lättnad på penningmarknaden år 1922.
så att det då skulle gå att lättare placera statsobligationer. Jag
har försökt taga reda på, vad man haft i sikte, när man skrev detta,
och det tyckes vara så, att man avsett att de betydande tillgodohavanden,
som svenska banker och .svenska affärsmän ha i utlandet,
komma att förfalla _ omkring den tiden, så att vi då skulle från utlandet
få in betydliga belopp. Såvitt jag kunnat göra mig underrättad
angående vissa finansiella operationer, förhåller det sig även
så, att vid den tidpunkten en väsentlig del av de svenska tillgodohavandena
i utlandet skall börja strömma in till vårt land. Det
är tydligen detta, .som telegrafstyrelsen tänkt på. Det förefaller
mig således, som om det funnes ett visst fog för detta telegrafstyrelsens
resonemang, även om man naturligtvis kan saga, att det
hela är antaganden, som möjligen icke kunna komma att hålla streck.

Herr talman! Jag vill i denna sena timme icke vidare upptaga
tiden, utan ber att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Liibeck: Herr talman, mina herrar! Jag förstår väl, att
kammarens ledamöter äro färdiga med sin mening uti denna fråga,
och kanske herrarna voro detta redan när ni kommo hit till denna
debatt, sa att det må.hända över huvud taget varit onödigt att här
diskutera frågan. Men jag tillåter mig dock att med anledning
särskilt av vad herr Bernhard Eriksson yttrade efter mitt första
anförande ytterligare belysa den utredning, på grund av vilken ni
bildat er mening i denna sak.

Först ett par ord till herr von Sneidern, som fann en viss
tillfredsställelse i att åberopa vad jag sade i telefontaxefrågan år

\r tt!>.

Ang. teleyrn/-r er letts o ver t tigande
av Att
• n.fkilda telefonnätet
i
Stod kolm in ed
omnejd,
i Forts.)

Nr 69. 38

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. telegraf-1916. Jag vill erinra herr von Sneidern om, att jag då icke utrerkets
åter- talade mig emot, att detta köp över huvud taget någon gång komme
''"enskilda*de- till stånd, utan att jag vände mig emot de synpunkter, som då
förmätet i voro framlagda och förklarade, att dessa föreföiic mig vara ganska
Stockholm med svaga. Herr von Sneidern läste ju själv här upp ur mitt anförande
omnejd. v;([ nämnda tillfälle, hurusom jag frågade, varför icke staten gjort
(Forte.) denna affär vid eu tidpunkt, när det var lämpligt att göra den.

Jag tror, att herr von Sneiderns hela citat i detta fall hänger
tämligen i luften och att det i stället är ett bevis för vad jag
här sagt.

Däremot ber jag att få erinra herr von Sneidern om en sak,
nämligen att herr von Sneidern år 1916 var mycket ivrig och även
lyckades att få in i motiveringen en liten snärt åt allmänna telefonbolaget
i Stockholm av den innebörd, att staten borde klämma
efter nämnda bolag på något sätt för att bringa detsamma på knä
och göra det litet mörare. Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att herr von Sneidern ändrat åsikt så hastigt i denna fråga, till
det bättre,- det vill jag gärna erkänna.

Om jag sedan får övergå till herr Bernhard Erikssons replik
under denna debatt, skulle jag fortfarande vilja efterlysa ett svar
på frågan, huruvida det är rätt att använda de 10 miljoner, som
tidigare beviljats till rikstelefonnätets utvidgning, på det sätt som
här föreslås. Jag har icke fått något svar på den frågan. Herr
Bernhard Eriksson nöjde sig med att hänvisa till de reserver, som
finnas åberopade å sill. 36 i utredningen. Men dessa reserver äro
här upptagna till ett belopp av cirka 8 miljoner kronor. Det är
naturligtvis endast en del därav och kanske en ganska liten del,
som kan anses vara av sådan natur, att de 10 miljonerna kronor
kunna användas för detta ändamål. Jag tror sålunda, att man
fortfarande har anledning att fråga sig, om dessa 10 miljoner verkligen
bliva använda för det av riksdagen avsedda syftet, när de
nu användas för detta ändamål.

I fråga om nämnda reserver anförde herr Bernhard Eriksson
vidare, att det förhållandet, att rikstelefon icke varit försedd med
tillräckliga reserver, har berott på riksdagen. Ja, jag tror, att
det ligger ganska mycket i detta svar och att det är betecknande
för det sätt, varpå riksdagen gått tillväga, trots det att man
i allmänna telefonbolaget haft ett gott föredöme, i det att detta
bolag försett sig med goda reserver och visat stor framsynthet.
Jag vill tillägga, att det finnes ingen garanti för, att riksdagen
blir mera framsynt i fortsättningen.

Det anfördes av en talare, att vi högermän voro inkonsekventa
i detta fall, därför att när det talas om karteller och truster inom den
enskilda affärsvärlden, voro vi icke rädda för monopol. Jo, herr Ingvarson,
jag tror det var han, som sade det, det äro vi visst det, och
jag hör icke till dem, som se enbart fördelar i monopolsystem inom
den enskilda affärsvärlden. Så snart verkliga olägenheter och missbruk
framstå på grund av kartell- och trustbildningar inom den en -

Ousdugen flen 5 juni, e. in. 30

skilda affärsvärlden, skall jag gärna vara med herr Ingvarson om
att söka skapa botemedel för den saken.

Den fria samtrafiken har varit föremål för en del diskussion.
Men man saknar i Kungl. Maj:ts. utredning och även i den fortsatta
utredningen varje antydan om, huruvida icke asmtrafiken skulle kunna
införas utan inlösen, så att man därigenom bidroge till ökad enhetlighet
ifråga om telefonförhållandena i Stockholm. I stället, är
det så, som jag ber få erinra herr von Sneidern om, med anledning
av 1916 års debatt, att rikstelefon här i Stockholm och telegrafverket
gått fram på ett ganska småsinnat och litet framsynt sätt, då det
gällt denna samtrafik. Den avskaffades därför att man trodde, att
man på det sättet skulle kunna hämma det allmänna telefonbolagets
utveckling, något som misslyckats ganska grundligt. Man bär gatt
så långt, att man, om jag minnes rätt från 1916 års debatt, förbjudit
statens verk och inrättningar i Stockholm, t. ex. postverket och
sådana, att använda allmänna telefon, trots att det för dem och allmänheten
skulle vara en uppenbar fördel att få använda den.

Så till sist i frågan om kostnaderna säger herr Bernhard Eriksson,
att om vi vänta med denna inlösen, blir det mycket större kapital,
som erfordras, och att det därför blir svårare att genomföra saken.
Jag tillåter mig vända om den frågan: varför beslöts icke telefonköpet
redan 1906? Då behövdes det ännu mindre kapital. Erfarenheten
ger sålunda vid handen, att det skälet knappast är giltigt.
. . . ...

Till allra sist frågan om koncessionen. Jag uttalade i mitt förra
anförande, att det var 14 år kvar på koncessionen. I det fallet gjorde
jag mig skyldig till ett misstag, som herr Bernhard Eriksson ville
rätta till att det återstode 25 år. I själva verket är det 23 år. Men
detta gäller endast den av staten meddelade koncessionen å ledningarna
utanför Stockholm, icke koncessionen inom stadens område,
som är den viktigaste.

Ja, jag hyser, såsom också herr Ingvarson framhöll, icke någon
som helst önskan att allmänna telefonbolaget skall klämmas efter.
Därtill har allmänna telefonbolaget skött sig för val och gjort hela
landet för stor nytta. Men jag anser, att man kan fordra, att när ett
förslag lägges fram för riksdagen och avser en utgift på 47 miljoner
kronor, det skall ske på grundval av en bättre utredning än som av
regeringen presterats och att man därvid även bort avhandla frågan
om tiden för koncessionens upphörande i någon mån och frågan om
hur inlösen därvid skall ske. Man vet, att det skall ske efter värdering,
men om därmed avses det tekniska värdet eller affärsvärdet har
över huvud taget icke diskuterats. Det är i detta avseende en bra
skral grundval, när man nöjer sig med att säga, att inköpet per apparat
räknat är billigare nu än förra gången. På den sortens utredning
borde icke andra kammaren besluta om en utgift på 47 miljoner
kronor.

.Nr <!!>.

Ang. telegrafverkets
övertagande
av de!
enskilda telefonnätet
i
Stockholm med
om nejd.
(Forts.)

Herr Tengdahl: Herr talman! Jag var nog djärv att begära
ordet närmast för att få konstatera, att icke hela Stockholms -

Nr 69. 40

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang telegraf- bänken har sammangaddat sig mot detta förslag. När jag begärde
''*w« iwlT °Fdet> „ var en^ast motståndare till förslaget, som hade yttrat
‘enskilda”tele- från Stockholmsbänken. Jag är för min del livligt övertygad

förmätet i om att man icke får se saken uteslutande ur Stockholmssynpunkt.
Stockholm med Eu del — om det är ett flertal eller ett mindretal kan man icke
omnejd^ avgöra — får det bättre, och andra få det sämre. Jag för min
(rörte.) del röstar för sammanslagningen ur den synpunkten, att jag anser
sammanslagningen principiellt och nationalekonomiskt riktig. Om
något är oförsvarbart ur nationalekonomisk synpunkt, så är det det
nuvarande telefontillståndet. Man lägger dubbla kablar i gatorna.,
och det är ingen linje som fullt utnyttjas. På landsbygden går
det miltals av bägge ledningarna sida vid sida på skilda stolpar,
och ingendera stolpen uppbär det linjenät, som den kunde uppbära.
En mängd små platser inom Stockholms rayon har dubbla stationer,
små platser, som kanske icke hava ettusen innevånare. Jag
anser, att det ingalunda är förkastligt att göra detta köp. Det
förkastliga ligger däld, att riksdagen icke gjort det redan är 1902.

Vår värderade kammarledamot, herr Magnusson i Skövde, sade
fula ord om rikstelefon för att den icke kunnat skaffa sig tillräcklig
materiel. Men det gäller även om Stockholmstelefon, att
den lider av materielbrist, och herr Magnusson kan väl icke påstå,
att vare sig det ena eller andra av telefonföretagen har gjort kriget
och vad därav föijer. Det är närmast det båda lida av. Men det
vansinniga, herr Magnusson, ligger däri, att när det är materielbrist,
det är två företag, som behöva materiel och som kivas om
det lilla, som verkligen kan fås.

Herr talman! Jag yrkar av livligaste övertygelse bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr von Sneidern: Nej herr Liibeck, jag har nog icke
ändrat mening i den föreliggande frågan. Redan 1916 och långt
tidigare har jag väsentligen av intresse för landsbygdens telefonväsende
önskat att få en sammanslagning till stånd. Jag bär nu
icke till hands det utlåtande, som då avgavs, men om jag icke
missminuer mig, tror jag, att däri står — och jag har själv skrivit
utlåtandet — att om icke skälig uppgörelse kunde vinnas med
Stockholmstelefonen, så finge man överväga, vilka åtgärder som
kunde behöva vidtagas. Efter de upplysningar, som lämnats, har
jag anledning antaga, att skälig uppgörelse har uppnåtts, och därför
önskar jag att man nu slår till.

Herr Liibeck har ställt sig på en ståndpunkt, som kan komma
att visa sig farlig om några år. Om någon sammanslagning nu
icke kommer till stånd, kau han komma att inse, att man nu förlorat
ett lämpligt tillfälle. Herr Liibeck återkommer gång efter
annat till talet om bristande utredning, och herr Nyländer säger
detsamma. Herrarna säga, att det skulle varit av intresse att ha
fått veta mera i denna fråga, än de fått veta. Herrarna ha dock
själva suttit i statsutskottet, varför ha då herrarna icke sökt att
åstadkomma denna utredning, sökt att få fram de upplysningar,

Onsdagen (len 5 juni, c. in,

41 Nr VA*.

som herrarna behövt för att taga ställning till denna viktiga fråga Aug.‘ telegrafi
stället för att säga, att det icke lag på bordet allt vad man ville ^”*7
veta? . Det tycks icke vara så konstiga saker, som herrarna önska skilda”tel»-få reda på. Herrarna påpeka, att man icke sagt det och det, och förmätet i
att man först nu fått veta det och det. Varför ha herrarna icke Stockholm med
begärt dessa upplysningar förut, och sedan tagit ställning till frå- »mnejd.,
gan, då den verkligen är viktig? (Fort,..

Herr Lubeck: Herr talman! Det skall icke taga mera än
en kvarts minut, vad jag har att säga.

Jag ber få nämna, att jag icke haft mycket tillfälle att deltaga
i statsutskottets behandling av detta ärende, eftersom jag
också varit medlem i vattenrättsutskottet, varför jag ber att få
fria mig för den beskyllning, som herr von Sneidern uttalade mot
mig. Men nog har jag inom statsutskottet efterlyst utredning i
de av mig angivna punkterna och finner det egendomligt att en
sådan utredning likväl icke framkommit. Frågan var alltså given,
men svaret har uteblivit.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare.
på avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 196, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Omröstningen utföll med 137 ja mot 37 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Vidare föredrogos vart för sig första sammansatta stats- och
lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring
till rikets försvar; och

nr 4, i anledning av väckt motion om förlängd utbildningstid
för vissa värnpliktiga av 1917 års klass vid fotfolket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls av kammaren.

Sr W). 42

Onsdagen den 5 juni, e. in.

§ 3.

Ang. parti- Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsutkn>fdnckerd
s^°^e^s betänkande, nr 47, i anledning av väckt motion om förtydrm
ligande i visst avseende av bestämmelserna angående partihandel med

rusdrycker.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 137, hade herr Lithander hemställt, att riksdagen
måtte fatta beslut om sådant förtydligande av gällande lagstiftning,
att partihandeln med alkoholhaltiga drycker (utom egentligt brännvin)
finge, i enlighet med av fjolårets riksdag antagna bestämmelser,
oförhindrat utövas av enskilda näringsidkare.

Utskottet hemställde, att ovanberörda motion icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Lithander, som ansett, dels att utlåtande från kommerskollegium
bort föreligga, innan utskottet fattat beslut i frågan, dels
ock. att utskottet bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t vid utfärdandet av bestämmelser
rörande kontrollstyrelsens verksamhet jämlikt § 19 i förordningen
av 14 juni 1917 måtte ålägga styrelsen att tillse, det den i
§§ 10 och 13 enskilda näringsidkare medgivna partihandelsrätten ej
genom styrelsens pris- och inköpsnämnd eller annorledes inskränktes,
utan att nämnda handel mellan de därtill berättigade firmor samt
mellan dem och systembolagen oförhindrat och under för alla lika
villkor måtte kunna fortgå; samt

av herrar Hammarström, Antonsson, Berg i Staby och Forssman,
vilka ansett, att utskottets motivering bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! Den föreliggande frågan
är givetvis ingen nykterhets fråga. I nykterhetssträvanden kunna
vi vara ense. Det skall blott ske med förstånd. Den motion, som
jag avgivit, syftar enbart till att bringa rättvisa i en sak, som
genom den tillämpning, som förordningen kommit att få, icke verkat
så rättvist för vissa näringsgrupper, som den skulle göra, och
det är därför jag i motionen yrkat sådana förtydliganden, att riksdagens
beslut skulle även i handling bliva respekterat. Utskottet
bär emellertid avstyrkt denna motion och i den reservation, som
som Jag fogat till detta utlåtande, har jag först riktat en anmärkning
mot det, att utskottet enbart inhämtat kontrollstyrelsens utlåtande
i frågan. Jag har gjort detta så mycket mera, som kontrollstyrelsen
genom den direkta anmärkning, som framställts mot
densamma i motionen, blivit så att säga part i saken. Jag har
inom utskottet yrkat, att vi hade bort tillfråga den myndighet, som

4a Nr Ut.

Onsdagen den b juni, e. m.

kan anses vara fullt fristående och som är organ för näringslivet,
nämligen kommerskollegium, men det liar icke blivit gjort. Jag
anser, att utskottet hade bort ha ett sådant utlåtande såsom underlag,
när utskottet gått att bedöma denna fråga, och då det gällt att
få rättelse i ett förhållande, som på ett mycket ingripande sätt har
berört stora näringsgrupper.

Utskottet har i sitt utlåtande omtalat, att det av Kungl. Maj:t
tillkallats sakkunniga för undersökning av ersättningsförhållandena.
I detta fall vill jag bara i förbigående uttala den uppfattningen,
att jag anser, att de sakkunniga varit mycket ensidigt
tillsatta, därför att det icke funnits någon representant för de stora
näringsgrupper, vilkas ersättning skulle bedömas. Vidare säges det
här »att frågan om omorganisationen av partihandeln med viner
och spritdrycker bleve föremål för närmare övervägande.» Det
är just mot detta som jag riktat mig, just mot detta att man kommit
med en fait accompli, och det har undandragits riksdagens
bedömande, huruvida det varit riksdagens önskan att gå med på
den inslagna vägen eller icke. Den nuvarande departementschefen
har bland annat yttrat: »En intressekonflikt mellan det allmännas
intresse och det enskilda förvärvsintresset torde här svårligen
kunna undvikas.» Beträffande detta vill jag säga, att så
länge riksdagens beslut i alla fall existerar, som tryggar den enskildes
rätt i detta fall, så bör detta riksdagens beslut respekteras,
och i varje fall borde andra kammaren vara särskilt mån att intet
avsteg därifrån i ringaste mån skulle få äga rum.

Vidare säger det nuvarande statsrådet: »Härigenom skulle

statsverket få hela ledningen av bolagen i sin hand och vara berättigat
till desammas avkastning.» Då vill jag göra den frågan:
huru ställer det sig egentligen med den saken, när man i övrigt
söker frigöra både stat och kommun från varje avkastning och
varje beroende av den ekonomiska rörelsen med spirituösa, när man
här i själva departementschefens yttrande finner ett pekande på
något, som, om det fullföljdes, skulle gå stick i stäv mot vad som i
varje fall varit andrakammarmajoritetens mening? Och jag vill
säga, att om det är förkastligt för den enskilde att driva en sådan
näring, så icke blir det bättre därför att staten själv tar avkastningen.
I varje fall skall den frågan gå den riktiga vägen och avgöras
av riksdagen; jag skall sedan komma till den väg som man
ansett lämplig att gå.

Kontrollstyrelsen har här uttalat sig rörande den anmärkning,
som jag gjort och säger, att min framställning i övervägande grad
är överdriven och vilar på missuppfattning. Jag vill då göra gällande,
att när man, då jag väckte min motion, hunnit monopolisera
60 procent av vinhandeln, så överdriver man sannerligen icke, då
man gör den erinran, som jag gjorde i fjol. Sedan den dag, jag
väckte min motion, har monopolisering ytterligare ägt rum, så
att procentsatsen för närvarande överstiger 70.

Här säger utskottet: »Såsom kontrollstyrelsen framhållit, sy nes

det icke vara möjligt att på den av motionären ifrågasatta va -

Ang. partihandeln
ture!
rusdrycker.
(Fort*. ■

Nr 69. 44

Onsdagen den 5 juni, e. ra.

Ang. partihandeln
med
rusdrycker.
■»Forts.)

gen förhindra den koncentration som för närvarande pågår på vinoch
spirituosaliandelns område.» Jag vill för min del göra gällande,
att utan det stöd för en sådan koncentration, som just finnes
hos kontrollstyrelsen, hade den aldrig någonsin kunnat äga
rum.

Jag för min del ansett, att utskottet bort taga bestämt
avstånd från monopoliseringen av denna näring, och utskottet hade
bort göra ett bestämt uttalande för ett verkligt respekterande av
riksdagens beslut i alla sådana avseenden, där det funnits möjlighet
att inverka på statens myndigheter ioch organ i ett sådant
syfte.

Här föreligga som synes tvenne reservationer. I den, som är
undertecknad av herr Hammarström med flera, säges det:

»Såvitt något obehörigt tvång ej utövas gentemot de enskilda
handlandena, torde i och för sig ej vara något att anmärka mot
den'' pågående koncentrationen. Erfarenheten har ej heller hittills
visat, att några verkliga olägenheter skulle vara förknippade med
en sådan koncentration.»

Jag vill beträffande detta erinra om, att i närvarande stund äro
70 procent av denna av staten som fullt legitim och lojal betraktade
näringsutövare avkopplade från möjligheten att kunna bedriva sin
näring genom att de mot sin vilja pressats att avstå sin affärsverksamhet
åt denna koncentration. Jag vill även erinra om, att det
finnes firmor, som gått i arv från far till son genom generationer,
och där det icke bara varit fråga om den avkastning, som affären
givit. Det är klart, att avkastningen har sin betydelse för varje
näringsidkare, men'' det finnes även något annat, och det är att här
gäller det en verksamhet, som näringsidkaren vuxit upp i och ägnat
sig åt, och i ett land, som hår näringsfrihet, skulle det icke under
någon form från statens sida kunna påtvingas enskilda näringsidkare
en sådan koncentration mot deras önskan.

Nåväl, tvärtemot vad herr Hammarström m. fl. antager, har
denna koncentration i sin ordning redan utövat sitt tvång icke bara
på dem, som tvingats att lämna sin fria näring, utan även på dem,
som hittills ställt sig utanför. Detta har skett så, att denna koncentration
fått åt sig överlämnad rätten att ensam verkställa import
från främmande länder, denna rätt, som traktatsenligt är förbehållen
enskilda svenska köpmän, .lag vill i det hänseendet bland annat
hänvisa till en öppen fråga till doktor Bratt, framställd i Stockholms
Dagblad den 31 maj i år.

Jag skall be att något få uppehålla mig vid de erinringar,
som kontrollstyrelsen har gjort. Som jag redan nämnt, gjordejag
i fjol en anmärkning på denna pågående koncentration, och jag
framhöll, att den icke stod i överensstämmelse med riksdagens beslut,
som avsåg, att dessa vinhandlare såsom en ersättning skulle
fritt få bedriva sin partihandel. Jag erinrade om, att en i kontrollstyrelsens
tjänst varande person hade varit den drivande kraften,
och att det hela stod utanför riksdagens kontroll. Detta mitt
yttrande vidhåller jag, och jag har icke blivit övertygad av bon -

45 Nr till.

Onsdagen den 5 juni, c. tn.

trollstyrelsens svar, att jag har haft orätt. Tvärtom har jag i
mycket hög grad styrkts i att mitt uttalande under fjolåret var
fullkomligt riktigt. Till bevis för detta vill jag nämna följande.

I kontrollstyrelsens svarsskrivelse säges det, att styrelsen år
1916 av dåvarande chefen för finansdepartementet erhöll ett underkandsuppdrag
att undersöka möjligheterna huruvida icke vinoch
spirituosaaffärerna skulle mot en viss Jösesumma kunna inlösas.
Och hur fullgjordes detta uppdrag att undersöka? Jo, det
skedde på det sättet att kontrollstyrelsen utsåg en person, som
var anställd i styrelsens pris- och inköpsnämnd, och denna person
nöjde sig icke med att undersöka utan avslutade, faktiskt den åtgärd,
som han var satt att undersöka. Nu torde man kunna ifrågasätta,
huruvida statsrådet hade befogenhet att giva ett sådant
uppdrag. Emellertid, ett uppdrag kan ju ges och en undersökning
verkställas, men då skola också instruktioner begränsa uppdraget,
så att det icke blir som här, att den svenska vinhandelsnäringen
i verkligheten monopoliseras till över 70 procent. Här säger kontrollstyrelsen,
att den på enhällig tillstyrkan av sakkunniga uppdrog
åt denna person att undersöka möjligheterna för att åstadkomma
eu inlösning av de enskilda vin- och spirituosahandlandena.

Vidare heter det, att i de instruktioner som lämnades, uttryckligen
framhölls, att uppdraget endast innebar förhandsundersökningar
och att, därest dessa gåve ett positivt resultat, förslag till
inlösningsförfarande skulle avgivits.

Som jag redan nämnt har emellertid styrelsen gått längre än
detta. Saken är nu en fait accompli, och riksdagen har icke blivit
tillfrågad om detta var rätta vägen att gå eller ej. Åven om
man antager, att riksdagen senare skulle ha beslutat detta, är det
väl ändå riksdagens rättighet att få diskutera denna fråga på
förhand och möjligen giva andra direktiv än som i detta fall statsrådet
och chefen för finansdepartementet samt vidare kontrollstyrelsen
hava lämnat. Nu har saken kommit i det läget, att det
hela är ett fullbordat faktum, och vad som upprör mig är, att utövarna
av denna fria näring icke ha haft den fria ställning de
skulle kunnat intaga därest förhandlingarna icke skett genom en
av kontrollstyrelsen utsedd person, vilket på grund av det tryck
som detta verk över huvud taget kan utöva på näringsidkarna,
gjort att de fått falla till föga.

Kontrollstyrelsen säger, att »det anförda giver vid handen,
att kontrollstyrelsen såsom sådan står helt och hållet utanför» det
lämnade uppdraget, och »att uppdraget åt direktör Vennerberg att
undersöka möjligheterna för åvägabringande av ett inlösningsförfarande
lämnades honom icke såsom direktör i kontrollstyrelsens
pris- och inköpsnämnd utan såsom sakkunnig på detta särskilda
område».

Jag får verkligen säga, att det är ett högst egendomligt sätt
att gå till väga av ett statens ämbetsverk. Här får ju den ena
handen icke veta vad den andra gör; en person, som är anställd
där, är ena ögonblicket en privatperson och i det andra en stats -

Ang. partihandeln
med
rusdrycker.
(Korts.»

Nr öfc 46

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Ang. partihandeln
med
ms drycker.
(Forte.)

tjänsteman, som kommer till dessa firmor och övar tvång på dem
på ett sätt, som verkligen borde vara uteslutet.

Kontrollstyrelsen säger vidare, »att de resultat, som eventuellt
kunde vinnas, voro avsedda att underställas statsmakternas prövning».
Jag vill då påpeka, att man icke nöjde sig med detta utan gick till
inlösen utan att fråga statsmakterna om prisvillkor och annat. Jag
vill därför på det bestämdaste tillbakavisa det yttrande, varmed
kontrollstyrelsen avslutat sin skrivelse, nämligen att de av mig i
andra kammaren lämnade uppgifterna icke skulle vara med sanna
förhållandet överensstämmande. Chefen för kontrollstyrelsen uttalar
sin förvåning över att jag lämnat djdika uppgifter i riksdagen,
då jag var närvarande vid det tillfälle, då överdirektören inför departementschefen
lämnade en utförlig redogörelse för styrelsens åtgöranden
i fråga om åvägabringande av förslag till ett inlösningsförfarande.
Då vill jag svara, att jag visserligen var närvarande
vid tillfället i fråga men ingalunda blev övertygad av innehållet
i de anföranden, som chefen för kontrollstyrelsen hade, om det lämpliga
i att gå tillväga som styrelsen gjort. Lika litet anser jag, att
den skrivelse, som kontrollstyrelsen sedan kommit med, är något
bevis för detta. I ena ögonblicket erkänner sig styrelsen ha erhållit
ett uppdrag av finansministern och i det andra förklarar styrelsen,
att den såsom sådan står helt och hållet utanför det till ifrågavarande
person lämnade uppdraget. Jag vill framställa den frågan
vad man över huvud taget skall kalla ett dylikt sätt att gå till -

väga.

Emellertid framgår det även av andra handlingar tydligt och
klart vart man syftar hän. I ett nummer av Forum för den 9 mars
i år har doktor Ivan Bratt en artikel, i vilken han säger: »Nu hab
under halvtannat år Stockholmssystemet tagit vissa initiativ vilka
avsett, dels att gagna statsekonomiska intressen, dels ock avlösa de
privata vinhandlarnas intressen och länka utvecklingen i en viss
bestämd riktning.»

Jag frågar huruvida det står i verklig överensstämmelse vare
sig med de beslut, som riksdagen en gång fattat, om att partihandeln
skall vara fri eller med den paragraf i grundlagen, som säger, att
inga monopolier må instiftas, med mindre de varit föremål för riksdagens
beslut. Men här kommer man med en fait accompli, som
innebär monopolisering av en hittills fri näring. Nu säger man,
att det är meningen att erbjuda staten sammanslutningen, men hur
ställer det sig om staten icke skulle övertaga denna? Ja, då lär
det bli — jag upprepar detsamma som jag sade i fjol — protokollfört
eller ej, så dock i alla fall med kontrollstyrelsens medvetande
men med näringsidkarnas ogillande, som denna sak kommer att
äga rum. Ja, då står där ett faktiskt monopol i en enda mans
hand. och han kan förfara med saken precis som han vill. Detta
kan då icke vara önskvärt, och dess bättre finnes det ju firmor,
som icke fallit till föga. Jag vill hoppas, att de icke heller skola
göra det, ty det kan icke vara nyttigt, att det blir monopol, eller
att tävlan kommer bort på något område. Jag har fått ett bestämt

Onsdagen den 5 juni, e. in.

17 Nr W.

intryck av, att det på detta område rått och råder ett rättslöshetstillstånd
som man måsto reagera mot och på det högsta beklaga.

Av min motion framgår, att min uppfattning är den, att har
riksdagen en gång fattat ett beslut, så skall riksdagen se till att det
icke på några vägar eller på något sätt lämnas åsido och till sin
innebörd underkännes, och därför har jag ansett, att utskottet borde
tydligt och klart givit uttryck åt denna uppfattning.

Jag ber, herr talman, att för min del få yrka bifall till den
reservation, som jag fogat till bevillningsutskottets betänkande.

Herr Källman: Herr talman! Motionären synes eftersträva
att genom vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen förhindra
trustbildning — vilket i och för sig är en mycket egendomlig
form — men då han i denna sin strävan icke har fått bistånd
av någon enda medlem av bevillningsutskottet, förstår säkert kammaren,
att jag icke behöver använda mycken tid för att försvara
utskottets majoritets uppfattning. Jag vill dock lämna ett par
faktiska upplysningar, som jag tror skola ha ett praktiskt värde,
och som torde förklara, av vilken anledning motionären så ivrigt
och varmt gått ut till strid för de intressen det här gäller.

Het har i bevillningsutskottets andra avdelning, som förberedande
behandlat ärendet, blivit upplyst, att det rått en stor villervalla
beträffande just inköp av spirituösa. Man har ansett, att det
i längden icke gärna kunde få fortsätta på det viset inom en rörelse,
som i stort sett vore statens. Sedan denna pris- och inköpsnämnd
kommit till stånd, mot vilken herr Lithander bland annat
vänt sig, har man åstadkommit en lämpligare förmedlingsprovision.
Det centrala i hela detta ärende är, att mindre samvetsgranna vinoch
spirituosahandlare genom de av motionären påtalade vidtagna
åtgärderna ha förhindrats att med användande av mer eller mindre
otillåtna medel tillhandahålla allmänheten underhaltiga blandningar
till avsevärt höga priser. De ifrågavarande åtgärderna ha således
framförallt gått ut på att skydda spirituosakonsumenternas
intresse och deras rätt och alltså gått ut på att tillförsäkra konsumenterna
en god vara till rimligt pris — det vill säga ur nykterketssynpnnkt
är varan naturligtvis under inga förhållanden god,
men ur motionärens synpunkt skulle detta vara huvudfrågan. De
missförhållanden, som motionären klandrat i sin motion, har man
strängt taget undanröjt just genom de åtgärder, som också av
honom blivit föremål för klander.

Det har vidare blivit upplyst, att de bättre firmorna inom branschen
icke haft något emot att sälja sina affärer, medan däremot de
som vilja iblanda» och tjäna grova pengar på det, icke äro nöjda med
vin- och spritcentralens konkurrens. Det kan icke hjälpas, att det
måste sägas, att det ser ut, som om det vore dessa senare firmors
intressen, som herr Lithander företräder och vill skydda, och icke
de lojala firmornas intressen.

När det förhåller sig på det sättet, förstår kammaren nog, att
det icke kan vara nödvändigt för mig att ingå på ett närmare

Any. partihandeln
med
rusdrycker.
(Forts.)

Nr 09. 48

Ousdagen deu 5 juui, c. in.

Ang. parti- bemötande av vad motionären anfört. Det skulle annars vara åthandein
med »billigt att erinra mot hans motion.

''I''•! ag vill emellertid till sist framhålla, att det är ganska vik''
0 ’• tigt, att det enskilda intresset i vad det gäller rusdryckshanteringen
så mycket som möjligt avkopplas från densamma. I så måtto
är även detta en nykterhetsfråga, men i övrigt är det icke så, utan
det hela inskränker sig till att vara en fråga, som faller inom
näricgsfrihetsförordningens ram.

Jag hemställer därför, herr talman, utan att närmare gå in på
saken, om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag ber att från början få
förutskicka, att då jag ger min anslutning till den av herr Lithander
väckta motionen, gör jag det icke på grund av de skäl han
nyss närmare framfört, utan på grund av andra omständigheter,
som jag tror, att bevillningsutskottet knappast tagit i betraktande,
då detta utlåtande avgavs. Ty de förhållanden, som jag nu tänker
på, ha inträffat så nyligen, att jag knappast tror, att de blivit
föremål för uppmärksamhet inom bevillningsutskottet. Jag skall
dock taga en punkt ur herr Lithanders reservation som utgångspunkt.
Det är när han säger »att Kung!. Maj:t vid utfärdandet
av bestämmelser rörande kontrollstyrelsens verksamhet jämlikt g
19 i förordningen av 14 juni 1917 måtte ålägga styrelsen att tillse,
det den i §§ 10 och 13 enskilda näringsidkare medgivna partihandelsrätten
ej genom styrelsens pris- och inköpsnämnd eller
annorledes inskränkes». Det är detta i eller annorledes» som jag
särskilt ber att få understryka, och det av följande skäl.

Som herrarna torde ha sett av tidningarna, spreds för en tid
sedan en notis i franska pressen, enligt vilken de franska myndigheterna
hade bestämt, att intet vin skrälle få inköpas till
Sverige, som icke ställdes till aktiebolaget Stockholmssystemet.
Det är naturligtvis svårt för oss att härutinnan kunna vidtaga
några särskilda åtgärder, då ju detta är en handelspolitisk fråga,
mot vilken från vår sida väl svårligen någonting kan göras. Jag
vet icke, om vår regering på diplomatisk väg vidtagit några steg
med anledning av denna franska ukas, men det skulle vara intressant
att få veta om från officiellt håll någon åtgärd blivit vidtagen
i anledning av detta meddelande.

Nu har emellertid Stockholmssystemets chef dementerat meddelandet
och förklarat, att denna sak icke skett genom hans tillskyndan.
Ja det är ju möjligt, att så är fallet, men jag ställer
mig mycket tvivlande mot hans påstående, att han på förhand
icke alls känner till saken, ty det vore väl egendomligt, om franska
staten skulle fatta ett sådant beslut som att Stockholmssystemet
skulle stå som mottagare för alla dessa varor, om icke de franska
myndigheterna först gjort sig underrättade om, huruvida Stock‘holmssystemet
ville stå såsom mottagare för varorna.

Nu inväntades i går till Kristiania en ångare med en ganska
stor last av franska viner till enskilda mottagare här i Sverige,

Onsdagen den 5 juni, c. in.

49 Nr (JO.

viner, som — jag ber att få. påpeka det — redan äro betalda.
Man både väntat, att respektive mottagare skulle i vanlig ordning
och i enlighet med de kontrakt, som ingätts med de franska
husen, få mottaga varorna, men nu äro som sagt konossementen
ställda på Stockholmssystemet. Ingen som driver eu näring, torde
val kunna bestrida, att de personer, som nu drabbats av denna plötsliga
förordning, som gäller varor, vilka redan äro av dem betalda,
måste komma i en pinsam ställning, då de icke alls veta, hur de
skola ställa sig. Den SO maj ha också vinhandlarna skrivit till
Stockholmssystemet och framställt en del frågor i anledning av
det passerade, men ha till dato icke erhållit något svar. EnÖ hel
del andra affärer står man i begrepp att reglera, då skeppningsmöjligheter
förefinnas, men man vågar icke på grund av den
absolut ohållbara situation, vari man nu kommit. Jag förstår, att
det är svårt för Stockholmssystemet att omedelbart lämna ett svar
till dessa oroliga affärsmän, som dock driva en lojal näring, men
ett svar måste man dock snarast möjligt få, så att upplysning
kan vinnas, hur Stockholmssystemet kommer att ställa sig till
dessa enskilda näringsidkare,om man nu icke finner en diplomatisk
förhandling med franska myndigheterna lämplig. Jag för min
del vill icke alls påyrka något sådant, ty mitt intresse är endast
att vi. skola komina. till ett så direkt och livligt varuutbyte med
Frankrike. som möjligt, både ifråga om import och export. Men
om man icke finner det lämpligt att gå den diplomatiska vägen,
måste man dock av våra statsmyndigheter snarast möjligt få fastslaget,
att Stockholmssystemet icke må erhålla rätt att göra några
extra inkomster och tillägg på en vara, som av enskilda näringsidkare
utan överträdande av lagens bestämmelser importerats och
redan blivit betald, ehuru varorna sedan skickats till Stockholmssystemet
vilket för respektive mottagare förut var alldeles obekant.

Det bär gått rykten, som jag här endast ber att få omnämna —
jag har ingen anledning att yttra mig om, huruvida ryktena tala
sant eller ej, ty jag bär icke kunnat kontrollera dem—det har
i_ alla fall gått^ rykten, att Stockholmssystemet skulle ha för avsikt
att lägga på en viss förtjänst på dessa en gång redan betalda
varor. Jag kan icke finna annat, än att detta — om det är riktigt
— måste stå i uppenbar strid med den av riksdagen i fjol
antagna lagen, ty enligt denna skulle dock dessa importörer ha
rätt att till den 1 januari 1919 fritt driva sin näring och fritt
importera sina varor. Nu skulle man, om dessa förhållanden besanna
_ sig, helt och hållet ha gått riksdagens egen lagstiftning
lagstridigt i förväg, ty som_ jag nämnde, denna lag skall dock
träda i kraft först den 1 januari nästa år. Jag finner under
sådana förhållanden att herr Lithanders reservation är av största
betydelse, nämligen i dess uttalande att kontrollstyrelsen bör tillse,
att denna av riksdagen . medgivna partihandelsrätt ncke heller
annorledes> inskränkes, vilket dock blir följden, om detta Stockholmssystem
skulle få rätt att draga extra avance på dessa varor

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 69. 4

Ang. partihandeln
med
rusdrycken''.
(Fort#.)

Nr 69. 50

Onsdagen deB 5 juni, e. m.

Ang. partihandeln
med
rusdrycker.
(Forts.)

som svenska importörer redan betalt, och för sin egen räkning
importerat till landet.

Jag för min del har ansett mig böra göra dessa påpekanden
ur näringsfrihetens synpunkt, och jag anser, att riksdagens egen
prestige fordrar, att ett sådant uttalande göres, då det faktiskt
gäller att tillse, att av riksdagen beslutade lagstiftningsåtgärder
verkligen åtlydas. Jag hoppas för min del, att Stockholmssystemet
i denna fråga endast kommer att få uppträda som ett slags
speditör, opartiskt, ty därigenom blir ju risken för de enskilda
importörerna ringa, och därigenom kommer man icke heller att
inkräkta på de beslutade lagarna, som dock träda i kraft först
från och med ingången av nästa år.

På grund av de skäl jag nu anfört, och vilka icke alls finnas
omnämda i herr Lithanders reservation eller i utskottets betänkande,
då det ju gäller förhållanden som först nyligen inträffat, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till herr Lithanders reservation.

Herr Berg i Staby. Herr talman! Ja skall be att få säga
några ord, eftersom jag biträtt den reservation, som är avgiven av
herr Hammarström med flera och vidfogad utskottets betänkande.
Reservanterna ha lika litet som utskottets flertal kunnat yrka
bifall till den av herr Lithander väckta motionen, men hava önskat
eu något olika motivering för sitt avslagsyrkande.

Som bekant skulle ju enligt försäljningsförordningen, som antogs
1917, partihandeln få fritt utövas till 1922 och även därefter,
i sistnämnda fall dock med förbehåll av kontroilstyrelsens tillstånd.
Det är mot detta intrång på denna rättighet, som herr Lithander
trott sig finna, som han velat uppträda och gjort sitt yrkande.
Nu förklarar kontroll styrelsen, att denna företeelse, som herr
Lithander gjort anmärkning på, eller sammanslutningen av vinoch
spirituosahandlare, endast är en vanlig ekonomisk sammanslutning,
och utskottet har ingenting att säga om saken. Reservanterna
ha samma uppfattning, men ha tillagt en mening, som utgör deu
egentliga skillnaden mellan reservanternas och utskottets förslag.
Deu meningen lyder sä här:

»Skulle emellertid erfarenheten giva vid handen, att sådana
förväntningar ej uppfyllas, eller att efter den ifrågavarande koncentrationens
genomförande den konsumerande allmänhetens berättigade
anspråk icke bliva tillgodosedda, lärer det få anses uteslutet,
att icke kontrollstyrelsen skulle veta att åvägabringa erforderlig
rättelse, bl. a. genom begagnande av sin ovan omförmälda
befogenhet att lämna nya medgivanden till partihandel med vin
eller spritdrycker.»

Där ha sålunda reservanterna velat inlägga en liten svag reservation
till förmån för motionen, om man sa vill.. För min del
har jag ansett mig böra biträda denna reservation, icke så mycket
på grund av de uttalanden, som äro gjorda uti herr Lithanders motion,
utan på grund av de erfarenheter jag gjort vid en revision av Uppsala
sprit bolags räkenskaper i mars månad. Jag fann då, att bolaget

Onsdagen den 5 juni, c. in.

51 Nr 0».

numera pa grund av uppmaning Iran kontrollstyrelsen inköper sina
varor från^ pris- och inköpsnämnden i stället för att få inköpa
varorna Irån annat håll. Detta förhållande slog mig genast med
förvåning. Jag hade nämligen i minnet 19 § 2 mom. uti brftnnvinsförsäljningsförordningen,
som säger: »Vid utövande av sin

verksamhet står bolag under överinseende av kontrollstyrelsen och
bar att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kontrollstyrelsen
i avseende å inköp av, försäljningspris för samt alkoholstyrka hos
rusdrycker ävensom angående räkenskapers förande och "i övrigt
beträffande bolagets förvaltning eller eljest i de i denna förordning
särskilt angivna hänseenden kan meddela.» Jag hade fattat denna
paragraf sa, att kontrollstyrelsen skulle ge bolagen vissa föreskrifter
hur de skulle göra sina inköp, men aldrig hade jag tänkt mig, att
kontrollstyrelsen skulle föreskriva, att bolagen skulle göra inköp
från kontrolistyrelsen eller kontrollstyrelsens organ. Min uppmärksamhet
fästes alltså pa detta förhållande redan vid denna tid,
och när jag fick vara med om att behandla herr Dithanders motion,
stod den egendomlighet klar för mig, som jag tyckte mig finna
vid revisionen.

Nu säger kontrollstyrelsen, som sagt, att detta är en vanlig
ekonomisk sammanslutning, och utskottet, liksom reservanterna^
bär sagt, att om detta är endast en vanlig ekonomisk sammanslutning,
är det ingenting alls att säga om saken. Kontrollstyrelsen
säger angående pris- och inköpsnämnden, att den redan på grund
av riksdagens ar 1915 fattade beslut hade fått den uppfattningen,
att riksdagen förutsatte, att kontroll styrelsen »för möjliggörande
av ett enhetligt uppträdande från brännvinsförsäljningsbolagens
sida gentemot producenternas starka sammanslutningar kunde
komma att föreskriva gemensamma inköp av bolagen och inrättande
av en särskild pris- och inköpsnämnd.» Kontrollstyrelsen fann sig
sålunda föranlåten i anledning av 1915 års riksdags beslut att inrätta
en pris- och inköpsnämnd, som skulle ha att bevaka bolagens
intressen gentemot producenternas starka sammanslutningar —
därmed menas, väl, efter vad jag kan föstå, reningsverken, d. v. s.
brännvinsfabnkerna. Så fattade jag åtminstone saken. Inrättande
av pris- och inköpsnämnden var sålunda en åtgärd, som var avsedd
att utgöra en motvikt mot producenterna, Vidare säger kontrollstyrelsen
i sitt utlåtande litet längre ned om denna sak att nämnden
enligt kontrollstyrelsens mening »icke vore affärsdrivande i vanlig
mening. Nämnden verkställde visserligen inköp av varor, men
endast för bolagens räkning; nämnden kunde ej sägas sälja varor
till bolagen utan förmedlade dessa varors försäljning till bolagen.»
Da jag läste detta, tyckte jag, att det icke var riktigt sant, med
uen erfarenhet, som jag hade från Uppsala spritbolag, ty räkningarna
äio dock utställda från kontrollstyrelsens pris- och inköpsnämnd,
och denna levererar varorna precis som en vanlig leverantör. Bolaget
får endast vända sig till denna pris- och inköpsnämnd och
där gorå inköp av samtliga varor. Det synes mig sålunda, som
om denna sak icke vore fullt klar.

Ang. partihandeln
med
rusdrycker.
(Kort*, i

Nr 09.

53

Ang. partihandeln
med
rusdrycker.
(Forts.)

Onsdagen den 5 juni, e. m.5

Det kan jn nu kända, att jag för min del missförstått det
beslut, som riksdagen fattade i fjol, eller att jag i det inlagt någonting,
som inte ligger där, att jag så att säga fattat bestämmelserna
vidare, än de egentligen voro. Det vågar jag inte yttra mig om.
Men för min del bar jag sett någonting anmärkningsvärt i detta,
och därför har jag velat vara med om den mycket lilla reservation,
som ligger i det av mig nyss anförda i reservanternas motiveringintagna
uttalandet.

Jag ber på grund av vad jag sagt att få yrka bifall till den
utav herr Hammarström vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar? I herr Litbanders

föreliggande motion kan jag för min del inte se något annat än
en fortsatt och konsekvent attack utefter samma linje, som herr
Nyländer för icke länge sedan drog upp, när det gällde en attack
gentemot förslaget, att kontrollstyrelsens brännvinsavdelning, skulle
uppföras på ordinarie stat. Under herr Lithanders motion i
år liksom också hela det anförande han höll här i kammaren
låg samma tankegång, som låg under hans angrepp på
kontrollstyrelsen vid fjolårets riksdag när det gällde eu hemställan
om att ge denna styrelse förstärkta arbetskrafter. Herr
Lithander har i alla fall lyckats fullständigt undgå att taga någon
som helst hänsyn till de fakta, som framlagts utav kontrollstyreLen
uti den bilaga, som finnes fogad här till utskottsbetänkande!. Jag
ber att få erinra därom, att av denna redogörelse till bevillningsutskottet,
framgår det uppenbart, att pris- och inköpsnämnden befanns
vara nödvändig och dess nödvändighet var förutsedd, redan
när riksdagsskrivelsen nr 134 år 1915 avläts, och det är på den
punkten icke fullständigt riktigt, som herr Berg i Staby söker
göra gällande, att inrättandet av pris- och inköpsnämnden skulle
ha hrutit ramen för 1915 års riksdagsbeslut, utan tvärtom ligger
uti denna riksdagsskrivelse en anvisning just på inrättandet av
något dylikt såsom nödvändigt.

Sålunda ber jag att få framhålla, att kontrollstyrelsens föreskrifter
till bolagen att från och med är 1917 inköpa samtliga
slag av brännvin genom denna pris- och inköpsnämnd, är eu åtgärd,
som därför är fullt och val grundad i riksdagens skrivelse
av 1915, och vidare, att kontrollstyrelsen redan den 26 juni 1917,
när den bemötte de anmärkningar, som hade framställts från
spirituosahandlandehåll, till full evidens ådagalade, att pris- och
inköpsnämnden icke är något affärsdrivande verk uti vanlig mening,
och på den punkten aktade sig såväl herr Lithander som
herr Nyländer och herr Berg i Staby att ingå.

Vidare ber jag att få påpeka, att spirituosahandlandena faktiskt
gynnats utav pris- och inköpsnämnden, ehuru den i vissa
fäll begärt mer än andra anbudsgivare. I bilagan anföras siffror,
som tydligt och klart visa, att det tagits den allra största hänsyn
till dem.

Ousdngen den 5 juni, e. in.

53 Nr m

Jag ber också att få framhäva, att kontrollstyrelsen uttryckligen
påpekar, att det kan vara nödvändigt för nämnden att ha
särskilda finare originalvaror på lager, ty det har, som här framhållits
från kontrollstyrelsens sida, visat sig omöjligt att låta
dessa små rekvisitioner gå efter hand direkt från producenten,
och det hlir både billigare för konsumenten och rent administrativt
bättre att föra lager hos pris- och inköpsnämnden. Vidare vil 1
jag framhålla, att det är oriktigt, som herr Lithander sökt framställa
saken i sin motion, att marknadspriset här skulle bestämmas
av denna pris- och inköpsnämnd. De siffror, som här anförts uti
bilagan, visa, att det är ingalunda denna pris- och inköpsnämnd,
som har bestämt marknadspriset, utan detta har bestämts i
stället av dessa privata vinhandlande.

Herr Lithander resonerade på sådant sätt, att kammaren
borde ha fått det intrycket, att här har ägt rum rent av ett brott
mot grundlagen. Han behagade framställa saken på det sättet,
att bär skulle i själva verket en statsinlösen redan ha ägt rum.
Dylikt är ingenting annat än ett förvirrat, okunnigt tal från herr
Lithanders sida. Det har inte ägt rum någon inlösen alls från
statens sida. Det kan under sådana förhållanden inte riktas några
anmärkningar, som herr Lithander här tog sig friheten att
göra, gående ut på att man här så att säga vid sidan av grundlagen
skulle ha infört det monopol, på vilket han syftade. Ty
det är i själva verket på det sättet, som också erinrats av kontrollstyrelsen,
att eu dylik koncentration utav spirituosahandeln
kan man icke förhindra, utan den pågår ju alldeles oavsett de
lagbestämmelser, som riksdagen lättade vid sitt beslut i fjol, och
man kan heller inte, som herr Lithander tyckes vilja göra, vindicera,
att det skulle vara i strid med riksdagsbeslutet från i fjol,
att denna koncentration pågår.

Nej, det är alldeles påtagligt, att herr Lithander här riktat
sin nitälskan på alldeles oriktig punkt. Tv vill han ha en ändring
av dessa förhållanden, skall han inte begära en ändring uti
rusdrycksförsäljningsförordningen, utan då skall han komma med
en motion, som kräver en speciell lagstiftning gentemot trust- och
kartellbildningar. Då går herr Lithander den riktiga vägen. Men
det är inte genom att kasta sig på rusdrycksförsäljningslagstiftningen
som man kan få en ändring i detta förhållande, ty vad
herr Lithander här angripit är, att här ägt rum en privat monopolisering
och en privat förtrustning, och då har han också, om
han vill få rättelse på denna punkt, att försöka få till stånd lagstiftningsåtgärder
mot en dylik privat förtrustning, men dessa
lagstiftningsåtgärder höra icke hemma under rusdrycksförsäljningsförordningen.

Herr Lithander beskyller fortfarande kontrollstyrelsen för att
ha spelat med i den här monopoliseringshistorien, och söker därvid
göra ett särskilt nummer utav att just herr Yennerberg utsetts
från kontrollstyrelsens sida. Ja, det var ingalunda någon
tillfällighet, herr Lithander, att det just blev herr Yennerberg,

Ant), partihandeln
med
rusdrycker.
(Forte.)

Nr ttW. 54

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Any. partihandeln
med
rusdrycker.
(Forts.)

tv herr Vennerberg råkar vara en av landets främsta experter på
vinhandelns område. Han har, som bekant, själv för åtskilliga år
sedan i Finland ägnat sig åt denna affärsverksamhet och befanns
därför utomordentligt väl skickad att här göra en förh andsundersökning
rörande dessa förhållanden. För övrigt är det egendomligt,
att herr Lithander nu vill upprepa denna beskyllning, när
man här till utskottets betänkande har bifogat denna protest ifrån
kontrollstyrelsens överdirektör och extra första aktuarie, en protest,
som fastnaglar fullständigt osanningen uti vad herr Lithander här
påstått. När nu herr Lithander går vidare, förklarar han, att här
har rått och råder en rättslöshet, mot vilken han vill protestera.
Jag skulle för min del vilja säga, att här har länge rått
och råder nog också alltjämt en viss grad utav laglöshet, gentemot
vilken den här fortgående förtrustningen visat sig vara en
väg, som kan befinnas ganska framkomlig. Och ur nykterhetssynpunkt
må jag säga, att vi ha all anledning att vara både tacksamma
och glada åt denna utveckling, varigenom det givits staten
möjlighet att få ett fastare grepp om hela denna affärsrörelse och
därmed också fä till stånd ett bättre nykterhetsresultat.

Vad herr Nyländer beträffar, förde han en bevisföring, som
sannerligen var ett rekord i brist på sammanhang. Han började
med att referera till några tidningsnotiser, vilkas riktighet han
själv inte alls vågade gå i borgen för, och dessa tidningsnotiser
rörde importförhållanden med avseende å franska viner och Stockholmssystemet.
Ifrån detta kom han till den slutsatsen, att han
måste yrka bifall till herr Lithanders reservation, som här gäller införandet
i brännvinsförsäljningsförordningen utav bestämmelser,
som skulle omöjliggöra en privat förtrustning och monopolisering.
Försåvitt jag kan se, hänger allt vad herr Nyländer här talade
om fullständigt i luften. Ånej, om jag får säga min mening om
vad som ligger under denna motion, skulle jag vilja säga, att det
är fortfarande några förtvivlade ansträngningar att nu skjuta fram
i förgrunden dessa spirituosaintressen, som dels genom fjolårets
lagstiftning och dels genom denna privata förtrustning känt sig
trädda för när, och jag vill även på den punkten tillägga, vad jag
haft anledning att en gång förut säga, att det finnes inga som
helst utsikter att här i andra kammaren söka blåsa liv i det
saligen avsomnade medborgarförbundet för supfrihet. Ty det är
dock, trots allt, ingenting annat än ett vågskvalp av hela det förbundet,
både herr Lithanders motion och hans eget anförande och
den tämligen svaga apologi, som herr Nyländer i sällskap med
herr Berg i Staby bestått denna reservation.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på reservationen
och bifall till utskottets hemställan.

Herr Sävström instämde häruti.

Herr Lithander: Herr talman! Beträffande herr Källmans

yttrande vill jag säga det, att jag för min del reagerar lika myc -

Onsdagen den 5 juni, e. m.

55 Nr 60.

ket som någonsin herr Källman emot varje varuförfalskning, varje
varuförsämring och varje anbringande av missvisande etiketter. Vad
jag yrkat på i min motion har varit avsett att trygga den fullt
lojala handel, som riksdagen en gång beslutat skall äga rum. Och
jag har enbart begärt att fä ett förtydligande av formuleringen
av riksdagens ord. Det kan man väl icke tyda till att vara någonting
annat än vad det är, ty man får väl i alla fall utgå frän, att
det är enbart den lojala handeln, som riksdagen velat trygga.

1 avseende å de missvisande etiketterna är det med intresse
jag finner, att en av dem som varit med om detta utlåtande, som
alltså yrkar på att några missvisande etiketter icke skola finnas,
är en av ledamöterna i tobaksmonopolets styrelse. Han är icke
här i dag. I annat fall skulle jag kunnat mera direkt rikta mig
till honom. Men jag har här i min ficka en cigarrettbunt, som är
tryckt med dels ryska bokstäver, dels svenska bokstäver, dels försedd
med svenska tobaksmonopolets märke. Ettdera är fel. Ty
äro de tillverkade i Ryssland, har man icke rätt att sätta svenska
bokstäver. Äro de tillverkade här hemma, så har man icke rätt
att sätta ryska bokstäver och Moskva på etiketten. Och i varje
fall anser jag det vara under tobaksmonopolets värdighet att använda
etiketter som göra, att man faktiskt icke vet, vad det är
för en vara som köpes. Om emellertid hans egenskap av ledamot
i bevillningsutskottet ville påverka honom i hans egenskap av ledamot
av tobaksmonopolets styrelse och där åstadkomma de rättelser,
som han här gör sig till målsman för, så vore det enbart
glädjande.

Med avseende på vin- och spritcentralen har jag i alla fall
den bestämda uppfattningen, att man där icke har större garanti
för att man får mera veta, vad det är för varor som bringas ut i
marknaden, än man har hos enskilda vinhandlare, som haft ett
ganska långvarigt arbete med att arbeta sig in i en marknad och
som sannerligen äro mycket måna om sitt anseende. Jag tror, att
de ha lika mycket skäl som någon stor trust att iakttaga riktiga
former. Och jag kan bara erinra om att den början vin- och
spritcentralen gjort verkar åtminstone icke på mig övertygande,
att man har större garantier där. Ty en av de första åtgärder
den vidtagit är att väsentligt förändra en del punchsorter av mycket
kända märken men ändock bibehålla dessa märken. Det brukas
dock alltid, när varor ändras, att även etiketterna ändras. _ I
det fallet ser jag således mycket gärna, att man följer den anvisning
bevillningsutskottet här givit.

Det har vidare yttrats under debatten, att vin- och spritcentralen
icke är något affärsdrivande verk i vanlig mening. Ja, dess
bättre är det tillvägagångssätt de använt ganska ovanligt. Men
nog får man anse det vara ett verk, som driver affärer i alla fall,
när de lagra viner och försälja viner. Jag har för min del reagerat
mot att en privat fortrustning under kontrollstyrelsens hägn
har ägt rum.

Till sist vill jag bara säga det, att värdesättningen mellan

Ang. partihandeln
med
rusdrycker.
(Forte.)

Nr 69. 56

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. parti- herr Engbergs och herr Bergs i Staby yttrande tror jag nog, att
rtud^cktr* kammaren kommer att göra för egen del själv.
r”(Vörts *)'' ^er> herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Hane: Herr talman, mina herrar! Jag får medgiva,
att jag är rätt förvånad över att det rivits upp en debatt i denna
fråga. Jag vill bara säga det, att när nu motionären här föreslår
i viss mån utsträckt rätt att försälja viner, men hans framställning
är sådan, att han icke ens kan få någon enda av förstakammarledamöterna
i utskottet med sig på sitt förslag, då tycker jag
det icke tjänar mycket till att försöka få denna kammares bifall.

Jag har emellertid icke stått upp här för att säga detta. Jag
blev uppkallad av herr Nyländer, som sade, att han skulle meddela
en del omständigheter, som nog hade för utskottet varit obekanta.
Ja, vad var det för någonting han meddelade? Jo, först
och främst erinrade han om att han talade i näringsfrihetens intresse.
Sedan vände han han sig med ett angrepp mot Stockholmssystemet.
Jag tar för givet, att en representant för näringslivets
intressen borde veta, att Stockholmssystemet är ett svenskt bolag,
som också bör åtnjuta näringsfrihet.

Vidare klandrade han Stockholmssystemet, för att det icke besvarade.
framställningar och förfrågningar, som gjordes av svenska
näringsidkare. Ja, jag får säga, att det är orätt av Stockholmssystemet
att icke svara på förfrågningar och framställningar. Det bör
varje affärsman göra. Men om vi här i riksdagen böra lägga oss
i den saken, det tvivlar jag på.

Vidare påstod han, att Stockholmssystemet begått olagligheter
mot andra näringsidkare här i landet, och han gjorde gällande, att
även det skulle riksdagen lägga sig i. Då skall jag säga denne representant,
att det är icke riksdagens uppgift att beivra olagligheter
som begåtts. Det skola åklagarna eller domstolarna gorå. Råd därför
i stället de näringsidkare, som anse sig behandlade på det sättet
av Stockholmssystemet, att vända sig till Sveriges domstolar och på
den vägen söka rättelse.

Jag tror icke det tjänar någonting till att herrarna försöka i
denna kammare driva denna sak vidare, utan om herrarna vilja
driva det till votering, så får ni se, huru få röster ni få.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyländer: Herr talman! Herr Engberg framförde gent
emot mig, att mitt anförande saknade all logik och sammanhang. Den
anmärkningen ber jag att få tillbakavisa och framhålla, att den beror
på att herr Engberg tycks i denna sak ha mycket svårt att fatta.
Han säger, att jag kommer med lösa rykten om vad jag sett i tidningsnotiser,
som jag icke kunnat kontrollera. Jag har icke alls kommit
med sådant svävande tal, som herr Engberg lät påskina, ty jag framförde
bestämt, att dessa tidningsnotiser hade jag sett och att de varit
anledning^till att tidningarna intervjuade herr Bratt. Men han förklarade
då, som jag yttrade, att det franska meddelandet var honom

Onsdngpn den 5 juni, e in.

Nr (10.

r>7

fullkomligt obekant. Vad jag sedermera under mitt anförande framhöll,
var ett annat faktum nämligen, att just i går väntades en båt,
för vilken konossementen voro ställda icke på de egentliga mottagarna
utan på Stockholmssystemet. Yi stå sålunda här inför ett fait accompli,
fastän herr Bratt påstår, att han icke känner till det. För att
ytterligare understryka logiken och riktigheten i mitt resonemang vill
jag understryka mitt förra påpekande nämligen, att jag betvivlar, att
franska staten kan företaga en sådan åtgärd, utan att förvissa sig om
att Stockholmssystemet verkligen är villigt att stå som mottagare.
Har man förvissat sig om en sådan sak, så har man naturligtvis vänt
sig till chefen för Stockholmssystemet, och att det är herr Bratt, vill
väl icke herr Engberg bestrida.

Herr Engberg genmälde vidare som han alltid gör, mot mina absolut
orubbliga fakta, helt enkelt det: vad herr Nyländer sade, det
hänger i luften. Ja, det är så lätt att säga, att det hänger i luften,
men kom med fakta emot, herr Engberg!

Sedan kom herr Engberg med sin gamla vanliga visa mot mig,
när jag bär en annan åsikt än han, men bakom vilken stå tusenden
och åter tusenden här i landet, nämligen hans angrepp mot mitt påstående
att det finns personer av annan åsikt än herr Engberg, nämligen
icke absolutister. Hen principfrågan absolutism eller icke vill
jag naturligtvis icke nu upptaga till debatt. Men jag har rättighet att
fordra respekt för mina åsikter, herr Engberg. Jag anser också, att
sådana där slagord som »medborgarförbundet för supfrihet» och andra
sådana — tillåt mig säga det — »dumheter» bör herr Engberg använda
på folkmöten men icke i riksdagens andra kammare. Het ber jag
herr Engberg förskona oss ifrån hädanefter.

Herr Rune behagade säga, att jag riktat ett angrepp mot Stockholmssystemet
och anklagat det för att ha begått olagligheter. När
har jag sagt detta? Är det någon som kan påstå, att jag sagt att
Stockholmssystemet har begått olagligheter? Nej, mina herrar, men
jag har fordrat att få klarhet i, huruvida Stockholmssyrstemet kommer
att gå den av riksdagen i fjol beslutade lagen i förväg. Het är
det som jag ber att få klarhet i och som jag vill ha antecknat till
kammarens protokoll, därför att det är icke en sak — som herr Rune
vill låta påskina — som bara angår de enskilda bolagen men icke
riksdagen. Yi kunna visserligen icke lägga oss i direkt vad enskilda
företag göra, men det ligger dock en viss och icke så liten konsekvens
i vad herr Lithander anför i sin reservation, nämligen att, när jag
tänker på de av mig relaterade omständigheterna, vi dock böra få in
den punkt, där det står, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t vid utfärdandet av bestämmelser rörande
kontrollstyrelsens verksamhet jämlikt § 19 i förordningen av
14 juni 1917 måtte ålägga styrelsen att tillse, det den i §§ 10 och 13
enskilda näringsidkare medgivna partihandelsrätten ej genom styrelsens
pris- eller inköpsnämnd eller annorledes inskränkes» —det är just
detta annorledes, som jag åsyftar — »utan att nämnda handel mellan
de därtill berättigade firmor samt mellan dem och systembolagen oförhindrat
och under för alla lika villkor må kunna fortgå.» Het anser

Ant/, partihandeln
med
väldig eker.

(Forte.)

Nr 69. 58

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. partihandeln
med
rusdrycker.
(Forts.)

jag dock är av vikt och ett skydd för näringsfriheten, som riksdagen
därigenom skulle giva.

Att sedan herr Rune kommer och säger, att »ni kan gärna begära
votering», det anser jag vara ett mycket svagt argument, ty jag
vet mycket val, huru för oss som minoritetsmän den voteringen utfaller.
Men jag är icke övertygad om att herrarne ha rätt, därför att
herrarne äro flera.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande på bifall till herr
Lithanders reservation.

Herr Rune: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Nyländer,
att jag skrev verkligen icke upp ordalagen, som han använde.
Men jag erinrar mig, såvitt jag icke missminner mig, att åtminstone
andemeningen i vad han anförde var, att Stockholmssystemet begått
något olagligt eller att någon annan begått någon olaglighet mot de
ifrågavarande näringsidkarna, vilkas sak han förfäktar. Han fällde
bland annat det yttrande, såvitt jag icke missminner mig, att han ansåg,
att det var riksdagens plikt att se till, att lagarna efterlevdes.
Om det nu var så, så skall jag än en gång be att få säga herr Nyländer,
att det är domstolarnas och åklagarnas plikt att tillse, att lagarna
efterlevas, och icke riksdagens.

Herr Nyländer: Herr talman! Endast några få ord! Jag
ber att gentemot herr Rune få säga, att det är riktigt, som herr Rune
säger, att jag anser, att riksdagen bör tillse, att de av densamma
stiftade lagar efterföljas. Men det innebär icke, att jag påstått, att
rena olagligheter hava skett. Yad jag vill hava fram det är, att
man från statsmyndigheternas sida bör hava tillsyn över att icke nu
ett extra pålägg från Stockholmssystemets sida göres. Att döma
däröver, det tillhör visserligen, som herr Rune alldeles riktigt säger,
domstolarna, men även kontrollstyrelsen, om herr Lithanders reservation
bifalles, dessa få avgöra, huruvida det förekommit olagligheter
eller ej. Men därför använder jag icke heller uttrycket olagligheter.
Yad jag vill komma till är att av själva principen och andemeningen
i lagen bör följa, att de importörer, som enligt lagen hava rätt att
fortsätta sina affärer, också få göra de till den 1 januari 1919.

Herr Rune: År det verkligen herr Nyländers mening, att riksdagen
skall lägga sig i om enskilda firmor eller bolag i Sverige göra
olagliga och obehöriga s. k. extra pålägg? Det är väl icke vår sak
att avgöra. Stockholmssystemet får väl svara självt för sina handlingar,
om det lägger på obehöriga extra pålägg. Göras sådana obehöriga
pålägg så får herr Nyländer — hur många gånger skall jag
säga det för att herr Nyländer skall begripa det — verkligen vända
sig till domstol för att få detta beivrat.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
bifall till den hemställan, som innefattades i den av herr Lithander

Onsdagen den 5 juni, e. m.

69 Nr «».

avgivna, vid betänkandet fogade reservationen samt 3:o) infall till
utskottets hemställan med de av herr Hammarström m. fl. reservanter
föreslagna ändringar beträffande motiveringen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogos vart för sig:

bankoutskottets utlåtande, nr 70, i anledning av framställningar
om ändring i avlöningsbestämmelserna för sekreterarna vid justitieombudsmans-
och militieombudsmansexpeditionerna; och

lagutskottets utlåtande, nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 10, 13, 15 och
34 §§ i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

Utskottens förslag i dessa utlåtanden biföllos.

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande,
nr 123, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i syfte, att jordbruksproduktionen
må inriktas på landets självförsörjning, begärdes ordet av

Herr Olsson i Kullenbergstorp, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Det är icke synnerligen tillfredsställande, att en motion,
som väckts under den ordinarie motionstiden, alltså inom de tio
dagarna efter riksdagens öppnande, skall behandlas i kammaren tjugu
dagar efter det riksdagen borde vara slut. Det är så mycket mera
tråkigt som motionen i fråga är helt och hållet fristående och icke
på något sätt hänger tillsammans med någon kungl. proposition eller
står i något sammanhang med något annat ärende. Motionen kunde
naturligtvis ha behandlats utan att man behövt vänta på till exempel
några propositioner. Jag vet icke, vad orsaken innerst är till att
motionen fått vila så länge å jordbruksutskottets andra avdelning.
Det är emellertid ett faktum. Eu sak, som också synts mig märkvärdig
är, att när avdelningen inkom till utskottet med sitt förslag,
detta blev återremitterat. Sedan återkom det nu föreliggande förslaget,
som blev accepterat av utskottet.

Det första förslaget från avdelningen polemiserade direkt mot
motionens innehåll i åtskilliga delar. I detta andra förslag, som kom
från avdelningen, finner man icke denna polemik, men däremot krypa
avdelningen och utskottet där bakom andra tillfälliga utskottets utlåtande
över en annan motion, och det enda jordbruksutskottet i detta
fall gjort, är, att det förklarat, att dessa båda motioner hava samma
mål. Ja, det är verkligen ett ganska egendomligt sätt att behandla
en motion, som har samma mål som en annan. Jag trodde eljest, att
om två motioner hade samma innehåll, så kunde man behandla dem
tillsammans och låta så att säga summariskt den enas avgörande
vara beroende av den andras. Nu är det emellertid alldeles tydligt,

Ang. partihandeln
med
rusdrycker.
(Forts.)

Ang. jordhruksproduhtionen.

Nr 69. 60

Onsdagen den 5 juni, e. m.

Ang. jordbruksproduktionen.

(Fort*.)

att motionerna till innehållet icke äro desamma. Den ena motionen
remitterades till jordbruksutskottet, den andra till ett tillfälligt utskott.
Jag förmodar, att det varit nödvändigt att skilja på de båda
motionerna, helst som båda hade yrkande om skrivelse till Kungl.
Maj :t. Den av herr Lindman m. fl. väckta motionen har då haft bättre
tur, enär den blev tillstyrkt av andra tillfälliga utskottet och bifallen
av kammaren i så måtto att den hängdes upp på en skrivelse till
Kungl. Maj:t från 1916. Utskottet ansåg det vara lämpligt, att
det spörsmål motionen ifråga behandlade skulle tagas i betraktande,
om skrivelsen ifrån 1916 föranledde till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ku är det ju tydligt, att när jordbruksutskottet säger, att vår
motion är likadan scm den andra men icke desto mindre hemställer,
att densamma icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, de
detaljer vår motion innehåller därmed äro kastade i papperskorgen.
Vår motion har då kommit i en mycket ogynnsammare ställning än
den andra motionen. Utskottet har dock självt sagt, att målet är detsamma.
Därför skulle väl de båda motionerna fått samma behandling.
Det är tydligt, att när det går så till, att man kryper bakom
det andra tillfälliga utskottets utlåtande, så får det icke vara nog med
att säga, att målet är lika, utan man måste väl då säga, att antingen
en del av motionen utgör en del av den av herr Lindman m. fl. väckta
eller också att motionerna helt och hållet sammanfalla. Ku är det
ju en lycka för oss, som varit med om att väcka motionen ifråga, att
vi hava kommit först, varför det icke kan anses, att vår motion är ett
plagiat.

Båda motionerna, synnerligast den av oss väckta, åsyftar ju en
skrivelse till Kungl. Maj:t rörande vårt lands självförsörjning och en
begäran om en utredning på vad sätt denna självförsörjning möjligtvis
skulle kunna åstadkommas samt ett angivande av huruledes man
tänkt sig förhållandena en gång efter kristiden, hur vi då skola inrätta
oss beträffande vår självförsörjning, eller om man ämnar helt
och hållet uppgiva tanken därpå. Det är just någonting som vi
jordbrukare behöva få ett svar på av statsmakterna. Det är en fråga,
som jag har ansett vara synnerligen viktig. Och att icke blott
jag och mina medmotionärer hava den uppfattningen visar sig därav,
att i ett par av de krigförande länderna man redan gått i författning
om att verkställa utredning beträffande hur man skall inrätta sig
efter kriget med hänsyn till sitt jordbruk och även åtskilliga andra
näringar.

Det är då verkligen beklämmande, att vi, som äro ett litet folk
och ligga mycket avskilda, icke skola kunna taga så mycket mod till
oss, att vi skola kunna våga oss på en sådan utredning. Ty en sådan
behöva vi sannerligen framför alla de andra, större nationerna.

Därigenom att jordbruksutskottet förklarat, att vår motion har
samma mål som den av herr Lindman m. fl. väckta, vilken blivit av
andra tillfälliga utskottet och av andra kammaren bifallen samt därefter
har gått till första kammaren, har utskottet sagt, att vi motionärer
fått vår vilja fram. Yi tro inte riktigt på att vi fått vår vilja
fram. Jag kunde naturligtvis icke i utskottet opponera mig mot den

Onsdagen den 5 juni, e. in. 61

saken. Det var omöjligt för mig att reservera mig mot utskottets beslut,
därför att jag var enligt utskottet bönhörd över förväntan, åtminstone
om jag tager i betraktande det förslag, som utskottets andra
avdelning först kom med. Det senare avlämnade förslaget var mycket
fördelaktigare för oss, det erkänner jag.

Nu uppstår emellertid en annan fråga. Man vet ju icke, om
1916 års skrivelse föranleder en utredning. Jag hoppas emellertid
och tror det. Då blir det ju eu annan sak, om bland dem, som skola
verkställa denna utredning, det finnes någon som händelsevis kommer
att läsa den motion, vi hava väckt. Den av herr Lindman m. fl.
väckta motionen kommer man naturligtvis med nödvändighet att läsa,
om en sådan kommitté tillsättes. Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att, ifall fastän bänkarna nu äro glest besatta, det bland de
närvarande kan finnas någon, som kommer att utses till ledamot
av en dylik kommitté, denne måtte åtminstone läsa motionen. Gör
han det, gör han oss en större tjänst än jordbruksutskottets andra
avdelning gjort, ty då kan det, som vi i motionen hava sagt, verkligen
bliva uppmärksammat och taget i betraktande. Yi äro icke så
fordrande, att vi påstå, att våra synpunkter skola med nödvändighet
beaktas; saken kunde måhända realiseras bättre. Dock kunde man
väl se på detta något; det tycker jag icke är orimligt att begära.
Detta står nu emellertid i vida fältet och är bara en from förhoppning;
hoppet är ju det sista, som lämnar människan.

Innan jag går ifrån detta ämne, vill jag dock uttala att det är
betecknande och sorgligt, att våra stora frågor — dit räknar jag den
fråga, som vi här hava fört på tapeten — om vilkas lösning man
visserligen kan hava olika meningar men om vilka man bör vara
enig, att de äro av utomordentlig vikt för vårt folk, att de skola så
totalt negligeras, när de behandlas.

Det är tydligt, herr talman, att som saken nu ligger jag icke
har något jakande att göra.

I detta anförande instämde herr Westman.

Härpå yttrade

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! De motioner,
som remitterades till jordbruksutskottet och vilka avsågo produktionens
omläggning och höjande, blevo i början av riksdagen bordlagda
med tanke på att produktionskommittén i dessa ärenden kunde
komma med förslag eller, vilket man påstod vara att förvänta, att
propositioner skulle komma från regeringen. Sedermera har denna
fråga omhändertagits av folkhushållningskommissionen, och någon
kungl. proposition har icke förelegat. Utskottet var emellertid liksom
dess andra avdelning förvissat om, att de spörsmål, som blivit
berörda i herr Olssons i Kullenbergstorp motion, skulle bli föremål
för såväl folkhushållningskommissionens som också Kungl. Maj:ts
prövning, utan att riksdagen behövde skriva till Kungl. Maj:t. Med
anledning av en motion av herr Lindman m. fl., vilken motion remit -

Nr

Any. jordbruksproduktionen.

(Fort#.)

Nr 68. 62

Onsdagen den 5 juni, e. in.

Ang. jordbruksproduktionen.

(Forts.)

Ang. försäljning
till staden
Eslöf av
kronoegendomen
Eslöf ni
15 och 17.

terades till ett tillfälligt utskott ock vilken står kerr Olssons i Kullenbergstorp
motion mycket nära ock går i ungefär samma riktning
som den, kar kammaren redan fattat sitt beslut. När frågan nu ånyo
togs upp till omprövning, var det väl under sådana förhållanden
icke skäl, ja, knappast möjligt för utskottet att komma till kammaren
och hemställa, att kammaren skulle fatta ett beslut, som skulle
stå det beslut mycket nära, som kammaren redan fattat. Ingen kar
sagt, att frågan är liten, tvärtom har man sagt, att det är en stor
fråga. Men frågan är föremål för regeringens behandling och föremål
för utredning, och då bör väl i alla fall kerr Olsson i K ull enbergstorp
vara nöjd och icke förnärmad, därför att den icke kommer
fram under hans namn utan i stället under kerr Lindmans, ty herrarna
stå ju varandra tämligen nära.

Jag ber, kerr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

"Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Jordbruksutskottets utlåtande, nr 124, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder i prisreglerande
syfte föredrogs nu; ock biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 7.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande,
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Eslöv av kronoegendomen Eslöv nr 15 och 17 i Malmöhus
län ävensom en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen den BO april avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 426, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen medgiva, att kronoegendomen Eslöv
nr 15 och 17 om 98/a92 mantal i Malmöhus län finge försäljas till staden
Eslöv mot en efter tillträde den 14 mars 1919 beräknad köpeskilling
av 246,000 kronor samt under villkor i övrigt,

att köpeskillingen skulle till Kungl. Maj:ts befallningshavande i
länet kontant erläggas å tillträdesdagen; samt

att staden ensam vidkändes lagfartskostnaden och övriga med
köpet förenade kostnader.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 464, av herr Jönsson i Slätåker m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr 426 på det sätt,
att köpeskillingen sattes till 221,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag
å ovanberörda motion bifalla Kungl. Maj ds framställning i
ämnet.

Ouailngcn flen 5 juni.

o. in.

<>a Nr CO.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Ang. försäljning
till stadtn
Kulör av

Herr Jönsson i Bevinga: Herr talman! Beträffande den kronuegendo egendomsförsäljning

till Eslövs stad, varom här är fråga, har jag men Eslöv nr
och några kamrater tillåtit oss väcka en motion om nedsättning av ,s och nköpeskillingen
med 25,000 kronor. Ehuru jag naturligtvis icke har (Kort».)
den ringaste förhoppning att, mot ett enigt jordbruksutskott, vinna
någon framgång i kammaren för detta yrkande, anser jag mig ändå
böra yttra några ord till försvar för denna motion.

Jag är fullkomligt på det klara med att det är en allmän uppfattning
såväl här i kammaren som ute i landet, att staten i regel
gör dåliga affärer med sina jordar. Den utarrenderar dem oftast
till alltför låga arrenden, och den säljer måhända också i rätt många
fall till allt för billiga priser. Men i detta speciella fall tycks det
verkligen vara förhållandet, att mot den nämnd, som verkställt värdering
av denna kronoegendom, icke kan riktas någon förebråelse för
att den icke tillgodosett statens intresse. Den har nämligen kommit
till ett pris av 246,000 kronor för en egendom på 100 tunnland
plus en del fäladsmark, och det måste man ju säga är ett ganska
gott pris. Ett faktum är, att vederbörande värderingsman, däribland
min kamrat här bakom, Hans Andersson, ha vitsordat, att de,
när värderingen verkställdes, icke hade reda på, att egendomens arrendator
skulle neka att avträda egendomen förrän hans arrendetid
utgår, nämligen 1923. Här nu staden redan nästa år skall betala
egendomen ifråga, så är det alldeles klart, att staden, alldenstund den
icke får disponera den förrän 1923, gör en betslande ränteförlust
under dessa år. Den erhåller visserligen arrendet, men detta, som
endast utgör cirka 3,000 kronor, räcker med nuvarande räntesatser
endast till ränta på ungefär 50,000 kronor eller däromkring.

När staden Eslöv nu vill förvärva denna egendom, så beror
detta därpå, att den ansett sig behöva jordområdet för stadens reglering.
Egendomen skall användas delvis till egnahemsanläggningar
och delvis till park. Och för dess ändamål bör icke staten driva
jordvärdet i höjden. Man bör taga i betraktande, att ett tomtvärde
å kronor 1: 25 per kvadratmeter, är ett ganska högt pris i denna stad,
som ju icke precis ökar sin folkmängd med snälltågsfart. Ett faktum
är, att ungefär lika väl belägna tomter som de, varom här är
fråga, sålts till betydligt billigare pris. Staden kan således icke
genom detta egendomsinköp ingripa reglerande på tomtpriserna, utan
snarare blir följden den, att dessa, tack vare det höga priset på
bostället, drivas i höjden i stället för att nedbringas. Och detta kan
ju icke heller ur stadens synpunkt vara önskvärt. Beträffande
själva värderingen har också vederbörande domänintendent vitsordat,
att en prissänkning med 25,000 kronor, som föreslås i motionen, kan
vara skälig. Herr Hans Andersson, som deltagit i värderingen, har
vitsordat, att man vid värderingen utgick ifrån att staden skulle
kunna tillträda egendomen genast. Nu kan den ju icke tillträda
egendomen förrän 1923, till följd av att arrendatorn återtagit sitt
förut gjorda medgivande. Med anledning därav blir det ju en högst

Nr 6J). 64

Onsdagen den 5 juni, e. in.

in9- försälj- betydande stegring i priset, om i köpeskillingen inräknas ränteför 7''nEdåTav

luSten 1111 år 1923''

kronolgendo- På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till

men Eslöv nr motlOIlGIl.

15 och 17.

(Forts.) Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Man bär i

andra debatter särskilt framhållit att egendomsvärdena stigit så
betydligt. Det har varit, när vi diskuterat prisfördyringen och
sådant. Men så fort det gäller jord, som staten skall sälja till
någon stad, så tycks priset alltid vara för högt. Så har det varit,
tror jag, ifråga om alla städer, beträffande vilka något sådant
ärende i år förelegat. Alltid finns det någon representant, som
väcker motion om den saken, att priset är för dyrt och att värderingsmännen,
enligt motionärernas mening, satt priset för högt.
Jag tror, att värderingen av kronoegendomar, när de skola säljas
eller lösas på annat sätt, i allmänhet inte blir för hög. Det finnes
heller intet exempel på några sådana klagomål över värderingen,
när det gäller att sälja jord till jordbrukare eller upplåta jord till
småbruk. Utan då tar man det pris, som åsatts, och betalar det.
Men så fort det gäller städerna, så tycks det vara en allmän regel,
att det skall anses för dyrt, och så vilja herrarna slå av. Om nu
Eslövs stad finner att detta pris är så dyrt, så finns det ju ingenting
som hindrar, att man väntar till 1923 med att köpa egendomen.
Jag vet icke, varför man vill köpa den just nu. Och om
arrendatorn och staden ha ändrat åsikt sinsemellan, så vet jag inte
om staten gärna kan rå för den saken. Staden har ju för övrigt
en gång förklarat, att den vill betala kronor 1:25 per kvadratmeter.
Och inte tycker jag, att det är ett så förfärligt pris för att
vara i en stad. Det priset ger man många gånger på landet för
tomter och mer till.

För övrigt vill jag säga detsamma som när det gällde en sådan
här försäljning till en annan stad — jag tror visst det var
Skara — nämligen att man skall gå ifrån värderingen och justera
den här riksdagen på grund av enskilda motioner, då komma
vi ut i förhållanden, som vi säkert icke kunna beräkna. De, som
värdera jordegendomar för statens räkning, skulle då knappast lägga
sig särskilt vinn om saken och göra sitt bästa, ty de veta ju
då, att riksdagen ändå ändrar det, så att det betyder ingenting,
hur man gör. Man bör sannerligen ha synnerligen starka skäl
för att ändra en sådan värdering som denna, som tillstyrkts hela
vägen upp igenom och som också Kungl. Maj:t godtagit. Här har
det icke varit någon meningsskiljaktighet alls i denna fråga, utan
värderingen bär av alla vederbörande satts till dessa^ 246,000 kronor.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Utskottet
har, som nämnts, följt värderingsmännens förslag, och har icke
kunnat göra annat. Jag tror icke heller att vi här behöva spilla

Onsdagen den 5 juni, o. in. 65

många ord på detta spörsmål. Det förefaller mig en smula egendomligt,
att herr Jönsson i Revinge yrkade bifall till sin motion,
då ju Eslövs stad förklarat sig godkänna den av Kungl. Maj:t föreslagna
köpeskillingen för egendomen. Då alltså staden är belåten,
synes mig, att också motionärerna böra kunna vara belåtna.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen framställt propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till i ämnet väckta motionär, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§8.

Slutligen föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 126, i anledning av väckt motion angående anslag till säkerställande
av arbetskraft vid jordbruket; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en kraftledningslånefond ävensom fyra i ämnet väckta
motioner;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning
av medel för beredande av krigstidstillägg och krigstidshjälp
för år 1919 åt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte en i ärendet väckt motion;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalande
av förskott å krigstidstillägg för år 1919 åt befattningshavare
i statens tjänst; och

nr 21, i anledning av motion angående utbetalande av förskott å
krigstidstillägg för år 1919 åt befattningshavare hos riksdagen och i
dess verk; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående beredande av möjlighet att upptaga lån mot säkerhet av
inteckning i kreatursbesättning och inventarier; och

nr 14, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående fastställande av maximipris å papper.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen nämligen

från lagutskottet:

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
Andra kammarens protokoll 1916. Nr 69. 5

Nr (i».

r Ang. för tågning
till staden
Eslöv av
bränne g en domen
Eslöv nr
15 och 17.
(Forts.)

Nr 69. 66 Onsdagen den 5 juni, e. m.

till lag om befrielse för vissa värnpliktiga från skyldighet att fullgöra
reservtruppövning;

från jordbruksutskottet:

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigbeter
å kronojord;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag
till tilläggsstat för år 1918 gjorda framställning om tillskott
till krigstidstillägg för lantbruksingenjörer;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat för år 1918 för utdikning av staten tillhöriga
bränntorvmossar;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förlängd giltighet av lagen den 11 juni 1915 med
särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom
Kopparbergs län;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med vissa tillfälliga bestämmelser i fråga om åstadkommande
av skjutsentreprenader;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag
beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade
förbud att vid fångst av djur använda sax;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat för år 1918 för fullbordande av vissa
spannmålslagerhus och fryshus;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande
av statsgruvefält vid Liikavaara i Norrbottens län;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till aktiebolaget Difosfat av visst område av kronopark^
nr 5 i Gällivare socken av Norrbottens län;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående ytterligare
rörelsekapital för folkhushållningskommissionen m. m.;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av fastigheter mellan kronan, å ena sidan, och Gimo—österby
bruks aktiebolag å den andra; och

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till täckande av vissa förskott för expeditioner med fartyget
Skagerack m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 269, angående utredning beträffande statens medverkan till
pensionering av kvalificerad arbetskraft vid enskilda sociala anstalter; -

OuH(lagen den 5 juni, c. in.

67 Nr Öl).

nr 281, angående vidtagande av åtgärder gör åstadkommande
av förbättrad sedlig och andlig vård för den värnpliktiga ungdomen;
och

nr 282, rörande utredning angående inrättande av en professur i
statistik och folkhushållslära vid Tekniska högskolan.

§ 10.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 51, angående utredningar om åtgärder till undanrödjande av
olägenheterna med s. k. masskassering av valsedlar vid val till riksdagens
andra kammare samt vid landstingsmannaval;

nr 89, angående lag om ändrad lydelse av §§ 8. 13 och 14 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 m. m.;

nr 90, rörande lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen
den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk
mans upptagande till svensk medborgare;

nr 91, rörande lag angående beräknande av röstvärdet enligt kommunalförfattningarna
för skattskyldig, vars beskattningsbara inkamst
blivit vid bevillningstaxeringen år 1918 av viss anledning nedsatt; nr

92, angående förslag till ändrad lydelse av §§ 16 och 26 riksdagsordningen
samt § 1 4:o och § 2 4:o tryckfrihetsförordningen;

nr 93, angående krigstidstillägg för år 1918 åt pensionerade lärare
och lärarinnor vid folk- och småskolor m. fl.;

nr 94, angående krigstidstillägg för år 1918 åt pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa; nr

95, angående krigstidstillägg under år 1918 åt pensionsberättigade
änkor och barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa; nr

96, rörande förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. i
förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å to-bakstillverkningen
i riket;

nr 97, rörande förordning angående visst undantag från tillämpningen
av stadgandena i 23 och 31 §§ i förordningen den 7 augusti
1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

nr 98, rörande kungörelse om ändrad bestämmelse angående tiden
för ikraftträdandet av vissa delar av förordningen den 14 juni
1917 om ändrad lydelse av 3, 13, 23 och 31 §§ i förordningen den 7
augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

nr 99, angående lag om ändrad lydelse av 49 § i strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914;

nr 100, angående lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes den 23 oktober 1914;

nr 101, rörande förslag till förordning angående handel med vissa
begagnade föremål m. m.;

Nr 69. 68

Onsdagen den 5 juni, e. in.

nr 102, rörande lag innefattande särskilda bestämmelser angående
rätten till inmutning inom vissa län;

nr 103, angående anslag å tilläggsstat för år 1918 under nionde
huvudtiteln för undersökning av vissa mineralfyndigheter; och
nr 104, angående lag om statsdepartementen.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om framläggande av förslag till inrättande av särskilda
departement för handel, industri och sjöfart samt för kommunikationer
och allmänna arbeten; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 290, med förslag
till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 m. m. jämte inom riksdagen
i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för lärarpersonalerna vid de allmänna läroverken,
högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna, folk- och småskolorna,
de högre folkskolorna och de kommunala mellanskolorna
jämte i ärendet väckta motioner;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av den lägre tekniska undervisningen jämte i ärendet
väckta motioner;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag till nautisk-meteorologiska byrån m. m. jämte en i ämnet väckt
mation;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för kronans räkning av aktierna i Virsbo—Ramnäs kraftaktiebolag
m. m. ävensom en i ämnet väckt motion; och

nr 202, om anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
krediti vsummor;

sammansatta stats- och lagutskottets nr 1 memorial, nr 5, med
hemställan om anvisande av ersättning åt utskottets sekreterare och
vaktbetjäning;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 49, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
i fråga om beredande av möjlighet för skattskyldig till anstånd
med erläggande av utskylder, som belöpa å taxerat belopp varom tvist
pågår; och

nr 50, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 17 § 5 mom. i förordningen den

Onsdagen den B juni, e. in. 69

14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker in. in., dels ock i
ämne! väckta motioner;

lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 71, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
lagutskottets utlåtande nr 63 i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18
kap. strafflagen, dels ock i anledning därav väckt motion;

nr 72, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 4 juni 1886 angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock i anledning
därav väckt motion;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om polisväsendet i rikets städer;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående villkorlig dom; och

nr 75, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område m. m., dels ock fyra i anledning därav
väckta motioner; /

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 131, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot
plockning av lingon före viss dag ävensom fem i ämnet väckta motioner; nr

132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
norrländska avdikningsanslaget ävensom beträffande allmänna avdikningsanslaget
;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse med överlämnande
av ett protokollsutdrag rörande nytt avtal mellan Sveriges utsädesförening
och allmänna svenska utsädesaktiebolaget;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat för år 1918 till åtgärder för åstadkommande av
ökad tillverkning av kalkkväve; och

nr 135, angående beviljande för innevarande års riksdag av visst
belopp till gratifikationer åt tjänstemän hos jordbruksutskottet; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 16, i anledning av första kammarens beslut i fråga om åvägabringande
av utredning om föräldrars befriande från skyldigheten att
bekosta skolmateriel åt barn i folk- och småskolan; och

nr 17, i anledning av första kammarens beslut i fråga om skrivelse
till Konungen om beredande av statsstipendier åt vissa lärjungar
vid statens tekniska elementarskolor och med dem likställda enskilda
tekniska läroanstalter med statsunderstöd.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Ni 69.

Nr 69. 70

Torsdagen den 6 juni.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Ericsson i Åtvidaberg under 6 dagar fr. o. in. den 6 juni och
» Adelswärd *■ 2 » >'' » 7 «

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,46 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 6 juni.

Kl. 3 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr vice talmannen''.

§ 1.

Justerades protokollet för den 31 nästlidna maj.

§ 2.

Herr statsrådet Rydén avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 457, angående ökade medel till utgifter för bränsle, lyshållning
m. m. vid tekniska högskolan.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 17 och 18 samt statsutskottets utlåtanden och memorial nr
197, 198, 200, 201 och 202.

§ 4.

Vid föredragning härpå av sammansatta stats- och lagutskottets
nr 1 memorial, nr 5, med hemställan om anvisande av ersättning åt
utskottets sekreterare och vaktbetjäning biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 5.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet bevillnings -

Torsdagen den 6 juni. 71

utskottets betänkanden nr 49 och 50 samt lagutskottets memorial och
utlåtanden nr 71—75.

§ 6.

Jordbruksutskottets nu föredragna memorial, nr 131, i anledning
av. kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om förbud mot plockning av lingon
före viss dag ävensom fem i ämnet väckta motioner lades till handlingarna.

§ 7.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 132, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om norrländska avdikningsanslaget
ävensom beträffande allmänna avdikningsanslaget;
och blevo de i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna av
kammaren godkända.

§8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 133, i anledning av
Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande av ett protokollsutdrag
rörande nytt avtal mellan Sveriges utsädesförening och allmänna
svenska utsädesaktiebolaget.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Jordbruksutskottets utlåtande, nr 134, som nu föredrogs, blev
åter bordlagt.

§ 10.

Vidare föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 135, angående
beviljande för innevarande års riksdag av visst belopp till gratifikationer
åt tjänstemän hos jordbruksutskottet; och biföll kammaren
därvid utskottets hemställan.

§ 11.

Härpå föredrogos, men bordlädes ånyo andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 16 och 17.

§ 12.

Herr vice talmannen lämnade nu ordet till

Herr Larsson i Västerås, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa, att lagutskottets memorial nr 71, lagutskottets
utlåtanden nr 72, 73, 74 och 75 må uppföras sist bland två gånger
bordlagda ärenden på fredagens föredragningslista, samt att kon -

Nr 6!). 72

Torsdagen den 6 juni.

stitutionsutskottets utlåtande nr 18 må uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på lördagens föredragningslista.

. Denna hemställan bifölls.

§ 13.

Slutligen föredrogs ett från första kammaren1 överlämnat protokollsutdrag,
nr 763, innefattande delgivning av nämnda kammares
beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 26, i anledning
av andra kammarens beslut på grund av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående anläggande av tjärugnar för
tillvaratagande av stubbved å statens skogar; och beslöt andra kammaren
hänvisa detta ärende till sitt femte tillfälliga utskott.

§ 14.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen

nr 284, i anledning av vissa framställningar under åttonde huvudtiteln;
och

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
för uppförande av bostadshus med smålägenheter.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående införande av proportionellt valsätt vid alla val,
som förrättas av kommunalstyrelse i stad, landsting och kommunalfullmäktige;
och .

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
dels lag om ändrad lydelse av §§ 1, 2, 10, 13, 19, 21, 22, 23, 30,
36, 38 och 39 i förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, dels lag om ändrad lydelse av §§ 1, 3
och 4 i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa
städer, dels ock lag om ändrad lydelse av 1, 2, 3, 4, 5 och 7 §§ i
lagen den 15 maj 1903 angående folkskoleväsendet i Stockholm;

statsutskottets utlåtande, nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
framslällniugar rörande vissa anslag under femte huvudtiteln å 1919
års riksstat och till äggs staten för år 1918;

andra sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, nr 5, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning,
dels ock två i ämnet väckta motioner;

sammansatta lag- och jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Torsdagen den B juni.

73 Nr 69.

till lag med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. m.
dels ock i anledning av propositionen1 väckt motion; och

nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom
m. m. dels ock fyra i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 136, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående beredande av rörelsekapital för folkhushållningskommissionen
för finansiering av import till riket av
vissa för folkhushållningen erforderliga förnödenheter; samt

tredje särskilda utskottets memorial, nr 2, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande tredje särskilda utskottets
utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till vattenlag m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,22 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1918.

Nr 69.

6