RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:66

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1918. Andra kammaren. Nr 66.

Lördagen den 1 juni, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs en från ledamoten av kammaren herr A. Lindman
till kammaren inkommen skrivelse, däri han, som valts till suppleant
för de deputerade, vilka kammaren utsett att närvara vid Lunds universitets
250-års jubileum, anhållit att få avsäga sig detta uppdrag.

Kammaren beslöt, med godkännande av den gjorda avsägelsen,
att val av suppleant i herr Lindmans ställe skulle äga rum tisdagten
den 4 innevarande juni.

§ 2.

Herrar Holmdahls och Röings på kammarens bord liggande motion
nr 482, som nu föredrogs, hänvisades till statsutskottet.

§ 3.

Lagutskottets härpå föredragna memorial nr 66 bordlädes åter.

§ 4.

Föredrogs andra särskilda utskottets memorial, nr 7, angående
avlöning åt dess tjänstemän och vaktbetjäning; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Härefter förelåg till avgörande andra kammarens femte till- Ang. instäUanfälliga
utskotts utlåtande, nr 12, i anledning av återremiss till ut- de av
skottet av dess utlåtande rörande väckta motioner dels om skrivelse tiUmidar^untill
Kungl. Maj:t angående inställande av militärövningarna tills- der år 1918
vidare under år 1918, dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående *»• mberedande
åt jordbruket av bättre tillgång på arbetskraft genom
medgivande i större utsträckning åt värnpliktige av ledighet från
vapentjänst.

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 66.

1

Nr 66. 2

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. inställande
av militärövningarna

tillsvidare under
år 1918
m. m.
(Forts.)

I en inom andra kammaren väckt, till dess femte tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 172, hade herr Johansson i Sollefteå
m. fl. hemställt, att riksdagen för ett allmännyttigt utnyttjande av
landets nuvarande livsmedelstillgång samt främjande under instundande
sommar av största möjliga produktion av livsförnödenheter
ville hos Kungl. Maj:t begära, att militärövningarna måtte_ tills vidare
under innevarande år i sin helhet eller i väsentlig mån inställas.

Vidare hade herr Öberg i en likaledes inom andra kammaren
väckt och till utskottet remitterad motion, nr 234, föreslagit, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det täcktes
Kungl. Maj :t taga i övervägande, huru och på vad sätt arbetskraft
skulle kunna tillföras jordbruket genom permission av värnpliktiga.

Sedfin utskottet i anledning av nämnda motioner avgivet utlåtande,
men kammaren vid ärendets föredragning den 20 sistlidna
mars återremitterat detsamma till utskottet för ny behandling, hemställde
nu utskottet i förevarande utlåtande, att ifrågavarande motioner
icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herr Lövgren i Nyborg.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade:

Herr Johansson i Sollefteå: Herr talman! Denna fråga var
föremål för behandling i denna kammare den 20 mars innevarande
år. Jag hänvisade då till att kammaren, beträffande en av herrn
Lindhagen i fjol i samma syfte avgiven motion, enhälligt biföll densamma
utan votering. Jag framhöll vidare, att ställningen i år tydligare
än i fjol borde mana kammaren att intaga den ståndpunkt, som
den då intog, samt påminde, hurusom vänstertalarna vid detta tillfälle
talade varmt till förmån för att militärövningarna skulle inställas.
Bland andra uppträdde nuvarande statsrådet Rydén för motionen
ävensom herr Branting, och, jag vill minnas, även nuvarande
vice talmannen.

Utskottets behandling av denna fråga i år är minst sagt något
egendomlig. I det första utlåtandet tillstyrktes i motiveringen en ledighet
av tillsammans sju veckor, men i detta betänkande är utskottet
belåtet med de få dagars ledighet, som produktionskommittén och
Kungl. Maj:t föreslagit, och till sist yrkas rent avslag på motionen.
Såvida icke föregående års beslut tillkom i rent agitationssyfte med
hänsyn till de förestående valen till denna kammare, förefaller det
mig, som om kammaren hade all anledning att även i år bifalla motionen.

Med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till den av mig m. fl.
väckta motionen.

Herr Thore: Herr talman!. Då dessa motioner av herr Johansson
och av herr Öberg vid föregående tillfälle behandlades här i
kammaren, upplystes det, att produktionskommittén hade samma

Lördagen den 1 juni, f. in.

3 Nr Afl.

spörsmål under behandling, varför ärendet återremitterades till utskottet.
Sedan dess har produktionskommittén inkommit med en skrivelse
till regeringen, vari föreslås vissa åtgärder i syfte att använda
de värnpliktige i jordbruket särskilt vid skörden. Kungl. Maj :t har
också tagit sikte på vad produktionskommittén föreslagit och vidtagit
en del åtgärder, som jag icke skall närmare gå in på, men som
finnas omförmälda i utskottets utlåtande.

Då kammaren alltså återförvisat ärendet till utskottet med anledning
av att produktionskommittén har saken om hand, och då regeringen
redan företagit vissa åtgärder i motionens syfte samt satt i
fråga ytterligare åtgärders vidtagande, så kan det enligt utskottets
förmenande icke vara något skäl i att riksdagen ändock skriver till
Kungl. Maj:t om saken.

Jag ber i anledning härav få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till den av herr Johansson i Soltefteå.
m. fl. i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Votering begärdes likväl av herr Johansson i Sollefteå,
i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den. som vill, att kammaren bifaller femte i illfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Johansson i Sollefteå m. fl. i ämnet
väckta motionen.

Omröstningen utföll med 108 ja mot 36 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj :ts proposition,
nr 454, angående användande i visst fall av militär personal till
skördearbete.

Denna proposition blev på begäran genast remitterad till lagutskottet.

Ang. inställande
av militärövningarna

tillsvidare under
år 1918
m. ni.
(Forts.)

Nr 60. 4

Lördagen den 1 juni. f. m.

Ang. flottans
och kustartilleriets
avlöningsanslag.

§ 7.

Vidare föredrogos vart för sig:

lagutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av väckt motion angående
ändring av 11, 12 och 13 §§ i lagen om skyddskoppympning;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
rörelsekapital för folkhushållningskommissionen m. m.;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ä,ndringar
i villkorn för lån från fonden för torvindustriens befrämjande
samt anslag till kapitalökning för samma fond;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyte av fastigheter mellan kronan, å ena sidan, och Gimo-Österby
bruks aktiebolag, å den andra;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat under nionde huvudtiteln för täckande av vissa
förskott;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till täckande av vissa förskott för expeditioner med fartyget
Skagerak m. m.; och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts i nionde huvudtiteln av
årets statsverksproposition dels under punkt 53 gjorda framställning
angående statskonsulent för landsbygdens elektrifiering, dels
ock under punkt 117 framställda förslag beträffande understöd åt
föreningen för jordbrukskredit; samt

statsutskottets utlåtande, nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående omorganisation av skeppsgosseutbildningen

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§8.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr
173, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande flottans
och kustartilleriets avlöningsanslag anförde:

Herr Bogren: Herr talman, mina herrar! Detta utskotts utlåtande
innesluter bland annat till viss del en rätt så väsentlig omorganisation
av sjömanskåren. Då denna omorganisation enligt mitt
förmenande är av ganska stor räckvidd, skall jag be att med några
ord få fästa kammarens uppmärksamhet på vissa punkter i detta förslag.
Och jag gör detta så mycket hellre som det i dessa dagar, då
riksdagsarbetet är så forcerat, torde vara omöjligt för varje enskild
ledamot av riksdagen att sätta sig in i varje detalj av de frågor, som
föreläggas oss till avgörande.

Vid förlidet års riksdag framlade Kungl. Maj:t en proposition
angående ordnande av pensionsförhållandena vid sjömanskåren och

Lördagen dun 1 juni, f. m.

5 Nr (Ht.

kustartilleriet. Förslaget gick egentligen ut på att upphäva rätten
för visst manskap att vidare kvarstå vid vapnet, och pensioneringen
skulle egentligen bäras av då anställt manskap, huvudsakligen överåriga.

Det var med ett ord meningen att upphäva 3 momentet i § 30
av tjänstgöringsreglementet vid flottan, så att man icke skulle ha
något äldre manskap i sjömanskåren. Detta kom åtskilligt överraskande
för många redan då, enär samtliga myndigheter inom vapnet
så sent som 1913 uttalat stora betänkligheter mot ett dylikt förslag
och i stället yttrat sig för att flottan är i synnerligt stort behov
av beprövat äldre manskap och att detta behov växer i samma mån
som tekniken vid vapnet utvecklas och kompliceras. De marina
myndigheterna voro då ense om att avgångsåldern ur sjömanskåren
borde sättas till 50 år, men Kungl. Maj:t fann sig icke tilltalad av
detta förslag och framlade därför som sagt det förslag, som 1917 i
huvudsak blev avslaget. Nu återkommer Kungl. Maj:t med förslaget
i delvis annan form. Riksdagen begärde i fjol att få en allsidig
och fullständig utredning om den — supponerade kan jag säga — omorganisationen
av flottans sjömanskår. Denna fråga skall således nu
vara fullkomligt utredd, och med anledning av utredningens resultat
har Kungl. Maj:t framkommit till riksdagen med sin proposition nr
356, som här av statsutskottet blivit behandlad.

Kontentan av detta nu föreliggande förslag är, att högsta graden
a.v sjömanskåren, d. v. s. underofficerskorpralerna, skall uppflyttas
till en tredje grads underofficerare. Härom är principiellt sett
intet annat än gott att säga, enär det är oegentligt, att personer som
tjänstgöra som underofficerare skola stå i manskapsgrad. Men det
har dock mött från myndigheternas sida åtskilliga betänkligheter att
på en gång utöka underofficerskåren med ända till 675 nya beställningar.
Då säger man, att detta skall man kunna avhjälpa med att
de, oaktat de bli befordrade till underofficerare av tredje graden, få
i stort sett gorå manskapstjänst och att de icke få varken avlöning
eller utrustning som verkliga underofficerare, utan bli ett slags amfibier
som simma mellan manskapsklassen och underofficersklassen. Så
t. ex. får deras uniform ett annat utseende, deras dagavlöning skiljer
sig från underofficerarnas, vilken är 1 krona 50 öre som vi veta, med
30 öre mindre etc. Härom kunde vara åtskilligt att säga, men jag
vill, herr talman, icke med några ytterligare detaljer taga kammarens
dyrbara tid i anspråk, utan endast fästa mig vid en och annan viktigare
sak.

Det viktigaste av allt är, att, sedan man gjort underofficerskorpralerna
till underofficerare av tredje graden, så skall man stryka
3 mom. 36 §, som tillförsäkrar kvalificerat manskap att fortfarande
få beställning och få stå kvar vid flottan, man stryker den och förklarar,
att man icke vill ha äldre manskap kvar, utan kunna de icke
befordras till sergeanter av tredje graden, så fockas de. Befordran
till denna grad, som nu motsvaras av underofficerskorpralsgraden,
sker vanligtvis vid 26 ä 27 års ålder. Detta skulle således bli den
ålder, då avgång från flottan skulle vara obligatorisk. Om man

Ang. flottans
ock kustartilleriets
avlöning
sanslag.

(Förta.)

Kr 06. 6

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. flottans
och kustartilleriets
avlöning
sanslag.

(Forts.)

nu tar i betraktande, att utbildningen för att kunna tjänstgöra som
verklig första klass förman på många områden i flottan kräver ända
till sex års tid, så kan det sättas ifråga, om det icke på visst sätt är
ett slöseri med kraft, ett slöseri med utbildningskraft att avskeda
mannen absolut vid 26—27 års ålder. Nej, säger man, det gör man
icke, ty han kan befordras till underofficer av tredje graden. Men
ponera — och det är en erfarenhet som flottans män ofta nog konstaterat
—• att det är många praktiska sjömän, som äro alldeles utomordentligt
användbara och som man önskar att få ha hvar, men de
kunna ha den teoretiska möjligheten mot sig, så att de icke kunna
dokumentera sig till underofficerare, d. v. s. de kunna bli kuggade i
underofficersexamen, hur går det då? Jo, säger Kungl. _ Maj :t, det
är nog sant, att det är många utmärkta första klassens sjömän, som
av teoretiska skäl bil underkända i denna examen och som^ flottan
skulle ha stort gagn av att ha kvar, och dessa få också stå kvar.
Men någon pensionering för flottans manskap vilja vi icke veta av.
Men då skola de hjälpas på så sätt, att då de en gång blivit underkända
som underofficerare, så få de visserligen ga kvar tills de ta
avsked, och då göra vi dem till underofficerare. Jag tycker, att det
nu visserligen kan vara ett sätt att lösa pensionsfrågan, men jag
tycker att det är ett litet märkvärdigt sätt, att de skola pensioneras
under sådana förhållanden, att en man, som befunnits undermålig
att utnämnas till underofficer, medan han ännu kan tjänstgöra, skall
efter en viss tjänstgöringstid få avsked som underofficer. Det kan
måhända vara något analogt med en viss kutym inom armén, att synnerligen
dugliga underofficerare kunna under vissa förhållanden få
avsked som officerare, fastän de icke tjänstgöra som sådana. Jag
menar emellertid, att man har här ovillkorligen gått fram på en linje,
som torde medföra ganska allvarliga vådor för rekryteringen av sjömanskåren,
för rekryteringen och kvarhållandet av sådant folk, som
flottan är i synnerligen stort behov av. Jag tror det vore önskvärt,
om man ändå hade tänkt på myndigheternas utlåtande av 1913 och
gjort allt vad man kunnat för att rekrytera sjömanskåren med fullt
kvalificerat folk och för att ha dessa kvar så länge som vapnet kunde
anse sig vara fullt betjänt med dem och att man sedan försett dem
med en nöjaktig pension. Deras pensionering hade under sådana
förhållanden icke alls dragit med sig några avskräckande summor,
utan blivit synnerligen minimal, då största delen av dessa kvarvarande
befordrats till underofficerare. Om man gör någon vinst av
att de kvarvarande, såsom nu skall ske, skola flyttas över på varvsstaterna
som månadslöntagare och där få pension, eller att de befordras
vid avskedet till underofficerare och där få pension som
sådana, det lämnar jag därhän, men jag tror ej, att det kommer att
ställa sig billigare. Huruvida systemet kommer att bli mera smidigt
anpassat och för flottan fördelaktigt, känner jag ej till och
vågar ej yttra mig om.

En särskild liten detalj är det, som troligtvis undgått statsutskottet,
och det är Kungl. Maj:ts förslag angående urvalet av sådana
män, som kunna befordras till underofficerare av andra gra -

Lördagen den 1 juni, f. in.

7 Nr (Mi.

den, d. v. s. sådana som verkligen äro lämpliga till underofficerare.
Detta urval skall icke ske, medan mannen tjänstgör i manskapsgraden,
utan först sedan han befordrats till underofficer av tredje
graden. Befordringen till underofficer av tredje graden sker i regel
vid 27 års ålder. När lian stått i tre år på konstitutorial, så är
det fråga om, huruvida myndigheterna anse, att han är lämplig att
kvarhållas som underofficer, och då skall han få fullmakt. Mannen
har således att tjänstgöra här vid flottan låt oss säga tretton-fjorton
år, innan han kan få någon fast anställning. Jag tycker det är
åtskilligt hårt det där. Och sedan han tjänstgjort denna långa tid,
kan han utan vidare få skickas undan, ja kanske vid ännu högre
ålder, fram till 33—34 år, skall han skickas från vapnet, vid vilket
han kanske av håg och fallenhet hade beslutat sig för att stanna
kvar. Ja, säger Kungl. Maj:t, då skall han hållas skadeslös. Men
på vad sätt skall han hållas skadeslös? Jo, han erhåller en avskedspremie
av 1,000 kronor efter 14—15 års tjänstgöring.

Jag nämner detta bara därför, att jag dels anser, att de milir
tära myndigheterna böra pröva karlens lämplighet som underofficer,
medan han tjänstgör i manskapsgraden, d. v. s. som sjöman i första
graden, och om han är befunnen duglig till befäl, så befordras han
upp till underofficer och blir underofficer och icke en sådan där
mitt-emellan-figur.

Jag håller särskilt på detta med tanke på de svårigheter, som
alltför länge ha mött oss vid rekryteringen av dugande manskap vid
flottan. Och att dessa svårigheter efter detta icke bli mindre, torde
vara säkert, så mycket mer som det personliga godtycket skall sträcka
sig så långt som upp till underofficersgradens tredje klass. Jag
tycker det är litet märkvärdigt att utskottet med enbart tre rader
har avspisat hela organisationsfrågan, låt vara att de raderna ju
äro mycket tillfredsställande för förslagsställaren. »Utskottet har
funnit det framlagda organisationsförslaget ägnat att ur flera synpunkter
bliva till fördel för marinen.» Det skulle vara mig kärt, om
herrarna från statsutskottet ville nämna en enda sådan synpunkt.
Här står, att det skulle vara till fördel för vapnet ur flera synpunkter.
Att det blir till fördel för de befordrade, tvivlar jag ej på,
men beträffande de fördelar det skall ha för vapnet ur flera synpunkter,
ställer jag mig spörjande.

»De ifrågasatta befordrings- och avlöningsföreskrifterna hava
icke givit utskottet anledning till någon erinran», heter det vidare.
Således anser utskottet, att dessa underofficerare skola ha 30 öre
mindre dagavlöning än en ung underofficer i övrigt. Jag tycker
detta är något hårt. Utskottet anser vidare, att den skillnad, som
för övrigt förekommer mellan dessa grader, fortfarande skall existera.

Ja, herr talman, att här göra något yrkande skall jag icke tilllåta
mig. Men jag har icke velat låta denna omorganisation passera
oanmärkt förbi. Ty det är nog med denna organisation som med
hela raden av omorganisationer vid flottans sjömanskår och vid marinen
över huvud, att om vi följa historien en 30—40 år tillbaka, så

Ang. flottan*
och kust artilleriets
avlöningsanslag.

(Forts.)

Nr m. 8

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. flottans
och kustartilleriets
avlöningsanslag.

(Forts.)

finna vi, att det organiserats än si, än så, men någon enhetlighet i
det hela söker man förgäves i flottans historia.

Jag har intet yrkande.

Herr Thore: Herr talman! I anledning av föreliggande utskottsbetänkande
skall jag be att få fästa uppmärksamheten på eu
kår inom flottan, vars avlöning innefattas i detta betänkande, nämligen
flottans reservofficerskår. Det synes mig nödvändigt, att man
tager denna kårs anställnings- och avlöningsförhållanden i närmare
skärskådande, eljest riskerar man att en vacker dag finna, att flottan
står utan reservofficerare. Denna kår tillkom år 1888, och mellan
åren 1888—1900 antog man årligen 10 stycken reservofficersaspiranter,
från och med 1900 har man antagit 20 till marinen och 5 till
kustartilleriet. Enligt 1914 års B-riksdags försvarsproposition skulle
reservofficersbehovet för flottan under perioden 1919—1934 uppgå
till 160 ä 170, och rullorna upptogo då 163, av vilka 100 kunde påräknas
inom 14 dagar. Likaså gjordes en betydande omläggning av
reservofficerarnas utbildning. I stället för att denna utbildning förut
omfattat ett år som reservofficersaspirant, med föregående värnpliktstjänstgöring
i vissa fall, i de flesta fall icke — det där var nämligen
icke obligatoriskt — jämte 6 månaders repetitionsövningar,
skulle utbildningen hädanefter omfatta inte mindre än 3 år, nämligen
ett år som värnpliktig, ett år som reservofficersaspirant och ett år
som fänrik, allt i en följd.

Nu är också att märka, att de till reservofficerare utbildade under
åren närmast före sin reservofficersutbildning genomgått en tvåårig
utbildningskurs vid navigationsskola. Det blir alltså sammanlagt
under 5 år, som dessa unge män måste utbildas dels vid navigationsskola
och dels vid flottan, och under dessa fem år kunna de ju
icke ägna sig åt sitt egentliga levnadskall, nämligen som sjöfarande
inom handelsflottan, och det är tydligt att detta måste tillbakasätta
dem, ty det är just under dessa år, mellan 21 och 26 år, som utbildningen
inom handelsflottan blir som mest grundläggande. När
jag först fick höra talas om det här förslaget till utbildning av reservofficerare
— det framställdes av marinstaiben år 1913 — var jag
fullt på det klara med, att det icke skulle kunna komma att fungera
tillfredsställande, och det har ej heller fungerat tillfredsställande.
Enligt uppgift, som jag förskaffat mig från kommandoexpeditionen,
finner man, att antalet sådana, som ha sökt till reservoffiverare, har
nedgått högst väsentligt. Det tog sin början 1915 med de nya bestämmelserna,
och för det året skall man finna, att endast fem stycken
antogos, 1916 likaledes endast fem stycken, och 1917 12, i stället
för att det skulle ha varit 20. Således är det en högst betydlig brist,
som man här kan konstatera. Och ifråga om kustartilleriet, där man
skulle ha utbildat fem, lär man visst icke fått några ansökningar
alls. Jag är utav den bestämda åsikten, att vår flottas befälsbemanning
blir lidande, ifall reservofficerskåren på detta sätt nedgår, och
även för handelsflottans del är jag angelägen, att reservofficerskåren
skall kunna upprätthållas, därför att vi sätta värde på att få dessa

Lördagen den 1 juni, t'', in.

9 Nr <><>.

i flottan utbildade personer som officerare i handelsmannen. Flottan
har vid sin tjänst haft en betydande nytta av reservofficerarna. Vid
den jämförelsevis stora ökning av flottans materiel, som ägde rum år
1900—1904, utväxte icke flottans stampersonal av officerare i motsvarande
grad, utan det togs in en hel del reservofficerare, vilka sedan
tjänstgjorde under tre till fem år. Under tiden växte stampersonalen
ut, och då fingo reservofficerarna gå, men de hade då gjort ett
värdefullt arbete i flottans tjänst. Från och med hösten 1914, d. v. s.
sedan krigstillståndet började, ha en hel mängd reservofficerare varit
inkallade, tidtals så många som 50 stycken, enligt vad jag hört, och
för närvarande lär, för någon månad sedan åtminstone, antalet vara
något över 30. Flottan hade antagligen icke kunnat lösa sin befälsfråga,
om man icke haft dessa reservofficerare att tillgå, och deras
tjänstgöring har varit synnerligen aktiv. De ha verkligen satts på
befattningar, som varken varit bekväma eller enkla att skota. De ha
fått ligga ganska bra i selen hela tiden, det är ett faktum, och det
kanske inte är ur vägen att påminna om, att det offer som världskriget
krävt bland flottans officerskår, har varit just en reservofficer.

Nu har man den uppfattningen bland reservofficerarna, att man
sökt taga ut deras arbetskraft vid flottan så mycket som möjligt,
men att man icke i samma grad lämnat dem ekonomisk valuta för de
tjänster de utfört. Det kan hända, att de hysa en viss feluppfattning
i den saken, men det är nog tecken, som tyda på, att det verkligen
föreligger vägande skäl för klagomål. Jag skall nämna en liten
sak härvidlag, nämligen att reservofficerare, som varit inkallade sedan
1914 och 15 till stadig tjänstgöring, när det gällde krigstidstillläg
icke fingo tillgodoräkna sig grundplåten på 365 kronor, fastän
de varit- med så länge, och det kan man icke anse vara fullt riktigt,
åtminstone har jag den uppfattningen, att de borde ha fått tillgodoräkna
sig -detta. Faktum är ju, att när riksdagen uppställer staten för
stamofficerare, så tar man hänsyn till huruvida man har tillgång på
reservofficerare. Det förekommer till exempel i statsverkspropositionen
för i år, på tal om beställningarna på fast stat för stamofficerare,
följande uttalande, att »det synes lämpligt att rätta officerskårens
stat för varje år efter den numerär, som kåren under årens
lopp kunde beräknas komma att i verkligheten uppnå. Ett antal
löner i lägsta graden skulle visserligen härigenom under en del av
året stå obesatta. Detta kunde dock ur mobiliseringssynpunkt icke
tillmätas någon större betydelse, då de jmgsta befattningshavarna
lättare än de äldre kunde ersättas med reservofficerare», d. v. s. man
räknar absolut på reservofficerarna, så att man på det sättet icke behöver
hålla stampersonalen till full numerär. Tydligen har staten
en betydande fördel av reservofficerskåren, men då är det också
klart, att staten får lov att sköta om och bevara denna kår, och det
är just för att framhålla detta, som jag med några ord har velat uppträda
i denna sak.

Herr talman, jag bär intet jakande.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Palm -

Ang, Jlottans
och kustartilleriets
avlöning
sanslag.

(Forts.)

Nr 10

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. flottan*
och kustartilleriets
avlöningsanslag.

(Forts.)

stierna: Jag ber att få säga några få ord i anledning av särskilt
den siste ärade talarens anförande.

Frågan om officerskårens rekrytering ligger i det läget, att en
beredning nu sysslar just med dessa spörsmål, och den beredningen
skall även komma att upptaga vad som nu bär i dag framförts av
berr Tbore. Jag vill fästa uppmärksambeten på, att särskilt i ett mycket
viktigt avseende torde ett beslut inom närmaste tiden komma att
fattas, nämligen ifråga om reservofficerares rätt till företräde till
viss civil beställning. Den frågan är nu utredd och ligger i det stadium,
att man torde kunna vänta sig ett beslut däri inom en icke
alltför avlägsen framtid.

Endast några ord därefter till herr Bogren. Jag både verkligen
litet svårt att följa herr Bogrens anförande, det måste jag erkänna,
men så mycket fick jag klart för mig, att berr Bogren hade
fått spörsmålet alldeles om bakfoten. Det önskemål, som berr Bogren
uppställde, är ju uppfyllt med bär föreliggande förslag. De klagomål,
som berr Bogren anförde, gällde, att underofficerskorpralerna
skulle vara varken fågel eller fisk. Ja, men detta förslag innebär
just ett tillmötesgående av det gamla kravet från underofficerskorpralerna,
och det är detta, som underofficerskorpralerna haft som sitt
stora centrala önskemål under flera års tid, att de skulle bli underofficerare
av tredje graden, och när de nu bli underofficerare av tredje
graden, som jag hoppas, genom riksdagens beslut i dag, bortfaller den
där amfibienaturen. Det är just det man vill vinna med denna reform,
och det råder härvidlag en enighet, som är alldeles rörande, från hela
underoffioerskorpralskåren, löneregleringskommittén, statsutskottet
och Kungl. Maj :t och alla marina myndigheter. Här råder fullständig
enighet i denna fråga. Det är inte så ofta man uppnår något dylikt.

Vidare ber jag få säga herr Bogren med hänsyn till hans gamla
oro beträffande äldre underofficerskorpraler, att anledningen till denna
oro är ju reducerad till minsta möjliga mått genom detta förslag,
ty nu bli de underofficerare av tredje graden, och det torde knappast
bli kvar många underofficerskorpraler, som det över huvud taget kan
bli tal om.

Sedan talade herr Bogren om, hur detta bl. a. skulle försvåra rekryteringen.
Ja, det är en underlig oroskälla, då jag låtit underofficerskorpralerna
själva framkomma med sina synpunkter i frågan
—- och de veta bäst själva, var skon klämmer, som ha den på — och
de ha förklarat, herr Bogren, att det finnes intet, som skulle vara så
ägnat att öka rekryteringen som den reform jag hoppas riksdagen
går att besluta.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an -

Lördagen den 1 juni, f. in.

11 Nr <M».

släp: för en statens kraftstation vid Motala samt för förberedande
åtgärder för Yänerns reglering;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
deltagande i kostnaden för reglering av vissa till Dalälvens
vattensystem börande sjöar;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare
anslag å 1918 års tilläggsstat för distributionsanläggningar
för statens kraftverk;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för statens industrikommission för tillgodoseende
av landets importbehov av industriella råvaror; och

nr 178, angående anvisande av anslag för förvärvande av aktier
för statens räkning i Limedsforsen—Sårna järnvägsaktiebolag.

Utskottets i nämnda utlåtanden och memorial gjorda framställningar
biföllos av kammaren.

§ 10.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets
utlåtande, nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en dräneringsfond m. m. ävensom tre i ämnet
väckta motioner.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 357, angående
inrättande av en dräneringsfond m. m. ävensom tre i ämnet väckta
motioner, nämligen inom första kammaren nr 200 av friherre Hermelin
samt inom andra kammaren nr 154 av herr Lindman m. fl.
och nr 419 av herrar Berg i Staby och Bengtsson, hemställde jordbruksutskottet,
som till behandling i ett sammanhang förehaft förenämnda
proposition och motioner,

1) att riksdagen måtte

dels besluta, att en särskild fond, benämnd dräneringsfonden,
skulle inrättas för främjande under nu rådande kristid av täokdikningsföretag,
från vilken fond. som skulle förvaltas av statskontoret,
statslån finge tilldelas hushållningssällskap, som förklarat sig villigt
att utlämna dräneringslån;

dels godkänna vissa av chefen för jordbruksdepartementet i
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 23 anril 1918 föreslagna
allmänna villkor och bestämmelser för lån ur denna fond
med därtill av utskottet föreslaget tillägg;

dels medgiva, att fondens hela kapitaltillgång finge disponeras
för det med fonden avsedda ändamål;

dels medgiva, att, där å dräneringslån, som från ifrågavarande
fond utlämnats av hushållningssällskap, uppkommit förlust, Kungl.
Maj:t skulle äga att, på framställning av hushållningssällskapet och
efter prövning av de i varje fall förekommande omständigheter, av
fondens medel anvisa hushållningssällskapet gottgörelse för den lidna
förlusten med skäligt belopp;

Ang. en dräneringsfond

m. m.

Nr m. 12

Lördagen den 1 juni, f. m.

An''J\ en dra- dels som kapitalökning för denna fond anvisa, ej mindre å tillne’mm°n
läggsstat för år 1918 ett reservationsanslag av kronor 3,000,000,
(Forte.) än även för år 1919 ett reservationsanslag av kronor 6,000,000;

dels för bestridande vid företag, vartill lån ur dräneringsfonden
utginge, _ av kostnader för dagtraktamenten och resekostnadsersättningar
till vissa förrättningsmän och hos dem anställda tekniska biträden
samt till arvoden åt täckdikningsförmän, allt i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen tillstyrkta grunder,
med däri av utskottet föreslagna ändringar, anvisa under nionde huvudtiteln
ej mindre å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av
kronor 200,000,

än även å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av kronor
260,000;

dels å tilläggsstat för år 1918 anvisa till utbildningskurser för
täckdikningsförmän ett reservationsanslag av kronor 25,000;

dels ock å tilläggsstat för år 1918 för anskaffande av mätningsinstrument,
att enligt de närmare föreskrifter Kungl. Maj :t
meddelade utlämnas till begagnande åt tekniska biträden oph täckdikningsförmän,
anvisa ett reservationsanslag av kronor 50,000;

2) att herr Lindmans m. fl. motion måtte anses besvarad genom
vad utskottet under 1) hemställt; samt

_ 3) att herrar Bergs och Bengtssons samt friherre Hermelins
motioner, i vad de icke kunde anses besvarade genom utskottets under
1) gjorda hemställan, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I sin allmänna motivering hade utskottet på sid. 36 i det tryckta
utlåtandet •—• efter att hava framhållit vissa synpunkter beträffande
grunderna för bestridande vid ifrågavarande täckdikningsföretag
av kostnader för dagtraktamenten och resekostnadsersättningar
till vissa förrättningsmän m. m. — gjort följande uttalande:

»Utskottet finner de sålunda angivna synpunkterna i viss mån
värda beaktande. Såsom anförts synes det nämligen kunna medföra
svårigheter för lantbruksingenjör, som fått i uppdrag att leda ifrågavarande
täckdikningar, att erhålla tekniska biträden till utförande av
angivna honom i övrigt åliggande förrättningar på grund av den
lägre ersättningen för de sistnämnda. Det synes därför utskottet
skäligt att sådana lantbruksingenjörer för nämnda ändamål beredas
bidrag till avlönande av hos dem anställda biträden. Dessa bidrag
synas, på sätt motionärerna föreslagit, lämpligen böra utgå efter en
beräkning av 200 kronor per månad samt för högst sex månader
. under år 1918. Medlen torde böra utgå av ovannämnda för år 1918

begärda anslag till bestridande av kostnader för dagtraktamenten
och resekostnadsersättningar m. m. samt ställas till odlingsrådens
förfogande för att i mån av behov användas såsom bidrag till avlöning
åt tekniska biträden hos de lantbruksingenjörer, som fått uppdrag
att leda ifrågavarande förrättningar, i vad avlöningen avser
ersättning för biträde vid lantbruksingenjörernas ordinarie förrättningar.
»

Lördagen den 1 juni, f. in.

13 Nr 06.

Häremot liade reservation avgivits av herrar Nilsson i Landeryd, Ana• m dräIngcström
och friherre Hermelin, som ansett, att utskottets motivering
i dejina del bort hava följande lydelse: (Forts j

»Utskottet — — beaktande. Såsom anförts synes det nämligen
kunna medföra svårigheter för lantbruksingenjör vare sig denne
fått i uppdrag att leda ifrågavarande täckdikningar eller ej att erhålla
tekniska biträden till utförande av honom åliggande ordinarie
förrättningar, d. s. o. andra förrättningar än sådana som avses att
understödjas från dräneringsf onden och som måste anses fullt ut lika
viktiga. Det synes därför utskottet skäligt att lantbruksingenjörerna
för nämnda ändamål beredas bidrag till avlönande av hos dem
anställda biträden. Dessa bidrag synas på sätt motionärerna föreslagit
lämpligen böra utgå efter eu beräkning av (högst 200 kronor
per månad för ett vart biträde under de sex sista månaderna av år
1918 samt med etn sammanlagd summa av högst 27,600 kronor. Medlen
synas böra utgå av ovannämnda för år 1918 begärda anslag
till bestridande av kostnader för dagtraktamenten och resekostnadsersättningar
m. m. samt ställas till odlingsrådens förfogande för att
i mån av behov efter odlingskommitténs anvisning användas såsom
bidrag till avlöning åt tekniska biträden hos lantbruksingenjörer i
vad avlöningen avser ersättning för biträde vid lantbruksingenjörers
ordinarie förrättningar».

Vid utlåtandet var dessutom fogad reservation av herr Paulsson
och greve A. H:son Wachtmeister utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman, mina herrar! Som
herrarna torde finna av förevarande utskottsutlåtande, har herr Lindman
m. fl. avgivit en motion i detta ärende, gående ut på, att anslag
utan återbet al n i ngsskyl cl i gh et för ifrågavarande täckdikningsarbeten
skulle utgå med en tredjedel av kostnadsbeloppet. Inom utskottet har
jag stått på den ståndpunkten, att det vore lämpligare att bevilja anslag
utan återbetalningsskyldighet än att bevilja lån. Som framgår
av den kungliga propositionen, har också produktionskommittén, som
har tagit initiativ till det här föreliggande förslaget, föreslagit, att
statsanslag med en tredjedel av kostnadsbeloppet borde utgå till täckdikningsföretag,
omfattande högst 6 hektar, men att till övriga sådana
arbeten skulle utgå räntefria lån.

Syftet med dessa förslag, vare sig det nu gäller anslag eller lån,
är givetvis att få fram så stort intresse som möjligt för utförande av
täckdikningsarbeten under den närmaste tiden, och det lär väl ej vara
någon form av jordförbättring, som är mera ägnad att hastigt öka
produktionen än rationell täckdikning. Om man emellertid vill nå
detta mål, är det givet, att man bör överväga, vilken väg som lättast
för till målet. För min del har jag bestämt den uppfattningen,

Nr 60. 14

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. en drå- att man inte kommer lika långt, ifall endast räntefria lån beviljas,
nermgsfond gom • händelse att anslag beviljas, som utgå utan återbetalningsskyl(Forte
) Vighet. Jordbrukarna i allmänhet äro icke intresserade för att låna.

or De ha en viss motvilja för lån, men ifall man lämnar ett anslag utan

återbetalningsskylidghet, som i viss mån uppväger den större kostnad,
den nu rådande kristiden förorsakar, är jag övertygad, att detta i
ofantligt större grad skulle öka intresset för täckdikning, än om lån
beviljas.

Jag har försökt kalkylera något över huruvida den ena eller
andra formen skulle medföra synnerligen mycket större utgifter för
statsverket och jag har då kommit till det resultatet, att det blir en
jämförelsevis liten skillnad mellan å ena sidan beviljande av anslag
och å andra sidan beviljande av lån. Ifall man tänker sig, att för ett
täckdikningsföretag, för vilket kostnaden uppgår till 1,000 kronor,
anslag skulle beviljas med en tredjedel av denna kostnad, så blir det
333 kronor och några oren. Men ifall ett lån beviljas efter de grunder
utskottet här föreslår, så skulle ju lånet icke behöva amorteras på
de två första åren; första amorteringen skulle ske vid slutet av tredje
året, och sedan skulle en femtedel amorteras under vartdera av de
följande fem åren. Om man räknar med en räntesats av 6 procent
— jag tror, att staten icke gärna kan låna pengar till billigare pris
under den närmaste tiden ■—• så skulle det bli en ränteförlust för staten,
uppgående till ungefär 300 kronor; Skillnaden blir 33 kronor
vid jämförelse mellan beviljande av anslag med en tredjedel av kostnaden
och beviljande av räntefritt lån, som här föreslås. Det är icke
en skillnad, som är så värst halsbrytande och i varje fall ej så stor,
att det vore någon risk att gå den vägen i stället för i enlighet med
utskottets förslag.

Jag vill i detta sammanhang erinra om ett uttalande, som riksdagen
på framställning av jordbruksutskottet gjorde för en tid sedan
i ett annat ärende, angående räntesatserna på de medel staten utlånar
för dylika ändamål. Utskottet hade uttalat den uppfattningen,
att man ej borde utlämna lån för billigare ränta än staten själv betalar.
I detta fall föreslås, att lånen skola utlämnas fullt räntefritt.
Det är ju då att frångå den ståndpunkt, som riksdagen förut
intagit.

Jag har inom utskottet, som jag nyss nämnde, förordat, att
anslag skulle beviljas utan återbetalningsskyldighet. Detta förslag
har också rönt stora sympatier inom utskottet, men man ansåg, att
då ett förslag med den läggning, som det kungliga förslaget bär
hade, förelåg, ville man ej frångå detta utan gå på den där angivna
linjen, och då jag icke kunde få anslutning i utskottet till ett yrkande
i den riktning jag ansåg lämpligast, har jag avstått från att
göra ett dylikt yrkande.

Men det är en annan fråga i utskottsutlåtandet, som jag särskilt
vill beröra och som min reservation åsyftar. Som herrarna
finna, ha herrar Berg i Staby och Bengtsson i Norup väckt en motion
inom andra kammaren, som innebär att lantbruksingenjörernas
biträden skola åtnjuta eu dagavlöning av 9 kronor. Enligt Kung!.

Lördagen den 1 juni, f. in.

15 Nr 66.

Maj :ts förslag skola de förrättningsmän, som verkställa^ undersökningar
och övervaka täokdikningsföretagens utförande, åtnjuta en m m
dagavlöning av 9 kronor, under det att lantbruksingenjörernas bi- (Forte.)
träden för närvarande hava endast 4 kronor 50 öre. Det är ju självklart,
att ifall dessa biträden icke få höjt arvode, men genom sysselsättning
på annat håll kunna få en dagavlöning av 9 kronor, så
övergiva de helt enkelt lantbruk singenjörerna och befatta sig icke
med deras arbeten, utan ägna sig helt och. hållet åt dessa täckdikningsarbeten.
Utskottet har också erkänt i sin motivering, att det
för lantbruksingenjörerna under sådana förhållanden kan möta svårigheter
att få biträden. Utskottet har då gått på den linjen, att
lantbruksingenjörer, som få i uppdrag att verkställa dessa täekdikninf/sarbeten,
skola få 9 kronor om dagen även till de biträden, som
användas för annat ändamål, men att biträdena till övriga lantbruksingenjörer,
sådana som icke få detta uppdrag, skola få åtnjuta en
dagavlöning av endast 4 kronor 50 öre. Det är enligt min uppfattning
en synnerligen inkonsekvent ståndpunkt. Man måste val
gå antingen den ena eller den andra vägen: antingen skall väl varje
lantbruksingenjör få 9 kronor om dagen för sina biträden, som användas
för annat ändamål än täckdikning, eller också skola inga biträden
ha dessa 9 kronor, alla skola vara jämställda. Det är en
ganska billig fordran.

Jag har för min del den uppfattningen, att lantbruksingenjörerna
äro så överhopade med arbete för andra ändamål, att det icke i
allmänhet är lämpligt att uppdraga åt dem att handhava dessa täckdikningsarbeten,
utan torde det nog vara riktigt som utskottet i slutet
av sin motivering säger: »Med hänsyn till vad ovan anförts

kan utskottet icke biträda friherre Hermelins förslag, att som ledare
såväl för täckdikningsplanernas upprättande som nyssnämnda utbildningskurser
skall i främsta rummet användas vederbörande lantbruksingenjör
och först, om detta ej kan ske, länsagronom, jordbrukskonsulent
eller annan lämplig person.» Jag har för min del den
uppfattning, jag nyss nämnde, att lantbruksigenjörerna äro så överhopade
med arbete i övrigt, att dessa agronomer, jordbrukskonsulenter
eller andra lämliga personer böra få uppdaget sig anförtrott.

Därav följer emellertid, att dessa tjänstemän komma att rycka biträdena
helt och hållet från lantbruksingenjörerna, och att dessa senare
komma att stå utan biträden för utförande av övriga uppdrag.

När man vet vilken ofantlig betydelse det har att få undersökningar
i god tid utförda, när det gäller framställning om åtnjutande
av statsanslag, från allmänna och norrländska avdikningsanslaget, så
förstår litet var, att det är ett intresse av..ganska stor betydelse,
att ingenjörerna få behålla sina biträden. Även om man principiellt
skulle ha vissa betänkligheter mot att gå med på herr Bergs i
Staby och herr Bengtssons motion, så måste man i alla fall gå den
vägen, för att icke det hela iskall stanna av på det nu nämnda området.

Jag skall med denna korta motivering, herr talman, be att få

Nr 6(5. 16

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. en dna- yrka bifall till klämmen i utskottets hemställan, men beträffande
nenngsfond motiVeringen till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

m. m.

(Forts.) Häruti instämde herr Jonsson i Hökhult.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Visserligen
vore det av behovet påkallat, att lantbruksingenjörerna, som
äro så överhopade av arbete, erhöllo ersättning för att avlöna sina
biträden så att därigenom lantbruksingenjörernas arbete skulle
kunna gå raskare undan än som på senare tiden varit fallet. Men
det ligger något oformligt uti att av anslag, som ha till ändamål
att avlöna ledare för sådana företag, som beröras av dräneringsfonden,
ersätta biträden för arbeten i andra företag. Utskottet
har gått med på att bevilja anslag på 200,000 kronor för år 1918 och
260,000 kronor för 1919 och att av detta anslag må utgå ersättning
till lantbruksingenjörernas biträden, för så vitt att ingenjörerna
eller deras biträden användas till uppgörande av dräneringsplaner,
som bekostas av medel ur dräneringsfonden, eller den fond som
det här är fråga om. Längre har jordbruksutskottet icke ansett
sig kunna gå i sitt förslag.

Vad åter beträffar frågan, att utskottet tillstyrkt, att jordbrukare
skulle få räntefria lån och icke anslag för att åstadkomma
dräneringar, så har utskottet ansett låneformen vara den riktigaste,
enär medlen icke komma att uteslutande utgå till mindre jordbrukare
utan även till större sådana, som äro i behov av understöd,
och då torde det vara lämpligt, att medlen återbetalas till staten.
Inom jordbruket råder sedan gammalt i allmänhet sjuårig cirkulation,
och man har tänkt sig, att under cirkulationsperioden lånen
skulle kunna återbetalas, och att det skulle vara till fördel för lantmännen
att under denna tid få åtnjuta räntefria lån.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Herr vice tal mannen

nämnde i början av sitt anförande, att han och utskottet
ansett det olämpligt att av det anslag, som avsågs för avlönande
av de personer, som utföra dikningsförrättningar, använda medel
för avlönande av lantbruksingenjörernas biträden i övrigt. Det
var hans skäl för avstyrkande av motionen. Men jag vill till vad
jag nämnde i mitt anförande lägga, att utskottet gått på att i
vissa fall bevilja anslag till lantbruksingenjörernas biträden
även, då de icke användas för dessa dikningsföretag. Här står på
sid. 36 första stycket i utskottets motivering:

»Såsom anförts synes det nämligen kunna medföra svårigheter
för lantbruksingeniör, som fått i uppdrag att leda ifrågavarande
täckdikningar, att erhålla tekniska biträden till utförande
av angivna honom i övrigt åliggande förrättningar på grund av
den lägre ersättningen för de sistnämnda. Det synes därför utskottet
skäligt att sådana lantbruksingeniörer för nämnda ändamål
beredas bidrag till avlönande av hos dem anställda biträden.»

0

Lördagen deri 1 juni, f. in.

IT Nr «U.

Men så fortsätter utskottet, att dessa medel böra i mån av behov
användas »såsom bidrag till avlöning åt tekniska biträden hos
de lantbruksingenjörer, som fått uppdrag att leda ifrågavarande
förrättningar, i vad avlöningen avser ersättning för biträde vid
lantbruksingenjörernas ordinarie förrättningar».

Sålunda är det inkonsekvent att låta vissa lantbruksingenjörer
som fått täckdikninsarbeten om hand, betala ökad avlöning till
sina biträden även i sådana fall, där dessa icke befatta sig med
täckdikning, samtidigt som andra lantbruksingenjörer icke få dylikt
bidrag till sina biträden. Mig synes för det första, att man här
bör söka införa likformighet och för det andra, att lantbruksingenjörerna
icke böra bliva ställda utan biträden.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Ang. en dräntringsfond

in. m.
(Forts.''

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! De lant bruksingenjörer,

som få i uppdrag att göra upp planer till täckdikningsfondens
räkning, få bidrag till biträdenas avlöning. Och då
är det tämligen likgiltigt, om lantbruksingenjörerna eller biträdena,
som handla på ingenjörernas order utföra arbetet. Men jag
anser det vara oegentligt, att de, som icke ha med fonden att göra,
få dela detta anslag.

Jag vidhåler mitt yrkande.

Herr Sjöblom: Herr talman! Det förhåller sig ju så enligt
de upplysningar, som lämnats, att det finnes län, där lantbruksingenjörerna
hittills icke haft någon befattning med täckdikningsplaners
uppgörande och i sådana län blir det väl de hittillsvarande
ingenjörerna, konsulenterna, som även i fortsättningen
komma att handhava detta uppdrag, och jag tror, att det skulle
vara olämpligt att för deras räkning bifalla herr Nilssons i Landeryd
yrkande. De ha sitt ordinarie arbete och böra fortsätta med
det. Men de andra lantbruksingenjörerna, som haft detta arbete
förut, få lämna en del av sin hittillsvarande ordinarie verksamhet,
som kanske åtföljts av sportler — jag vet icke så noga — men vad
jag säkert vet är att de i väsentlig mån bomma att få åsidosätta sitt
ordinarie arbete eller skaffa sig mera kvalificerad arbetskraft för
att kunna fortsätta med detta arbete, som de hållit på med men
måste lämna för att få i gång dikningsarbetet. Det är därför man
skrivit på detta sätt, och jag tror, att det är riktigt.

Medan jag har ordet, skall jag be att få säga med anledning
av herr Nilssons i Landeryd tal om räntefria lån och anslag för
vissa grupper, att produktiofiskommittén gått på bägge de linjer,
som herr Nilsson i Landeryd omnämnde, men enligt min uppfattning
spelar denna sak en ofantligt liten roll, och jag tror icke.
att den bör föranleda någon större debatt i kammaren. Jag vill
nämna, att vi hade klart för oss inom produktionskommittén, att
skillnaden med hänsyn till fördelarna av det ena eller andra skulle
bliva synnerligen minimal. I ena fallet med statsanslag, skulle
bidraget utgå med en tredjedel, och i andra fallet, med räntefria

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 66. 2

Nr 66. 18

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. en dränering
sJond
m. m.
(Forte.)

Ang. ng stat
för lantbruksstyrelsen
m. in,

lån, skulle fördelen därav utgöra lika mycket som ett bidrag med
1U av anslaget, d. v. s. 25 procent. Skillnaden är icke större, och
därför har jag i utskottet icke hållit på detta produktionsbommitténs
förslag utan anslutit mig till utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag har nödgats
begära ordet ännu en gång med anledning av herr Sjöbloms anförande.
Han säger, att det finnes trakter i vårt land, där lantbruksingenjörerna
icke haft det minsta med täckdikningsarbetet att
gorå, och anser, att detta bör fortfara. Inom dessa områden få
de personer, som ha med täckdikningsarbetet att göra, 9 kronor till
sina biträden, under det att lantbruksingenjörernas biträden icke
få mera än 4 kronor 50 öre. Det är klart, att lantbruksingenjörernas
biträden då gå över till täckdikningsarbetet och att lantbruksingenjörerna
komma att stå utan biträden. Jag vill tillägga, att
byråchefen inom lantbruksstyrelsen Ewe är synnerligen intresserad
av att denna motion måtte bifallas, emedan han anser, att det
icke är möjligt, att lantbruksingenjörerna skola kunna fullgöra
sitt uppdrag, om så icke sker.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till samma hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den av herr Nilsson i Landeryd m. fl. avgivna vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid
begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 111 med den ändring i
motiveringen, som föreslagits av herr Nilsson i Landeryd m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 76 ja, men 83 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 11.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande,
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stater för lantbruksstyrelsen, statskon sulenter och statens fiskeriadministration
m. m. ävensom fyra i ämnet väckta motioner.

Lördagen den 1 juni, f. in.

It) .Nr till.

I eu till riksdagen den 12 april 1918 avlåten till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 917, hade Kungl. Maj it framlagt
förslag till nya stater för lantbruksstyrelsen, statskonsulenter och
statens fiskeriadministration m. m.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förelhaft
fyra inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner,
nämligen:

nr 168 i första kammaren av friherre Beck-Friis samt nr 396 i
andra kammaren av herrar Björck och von Sneidern av lika lydelse,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i den i
Kungl. Maj:ts proposition nr 317 för lantbruksstyrelsen föreslagnastaten,
att den för fiskeribyrån avsedda byrådirektören, vilken enligt
Kungl. Majts förslag skulle komma i åtnjutande av lön 3,600 kronor,
tjänstgöring,spenningar 1,800 kronor, ortstillägg 400 kronor, tillsammans
5,800 kronor med två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor,
måtte erhålla i lön 4,200 kronor, tjänstgöringspengar 2,000 kronor,
i ortstillägg 600 kronor, tillsammans 6,800 kronor, vartill kunde komma
efter 5 år ett ålderstillägg å 600 kronor;

nr 420 i andra kammaren av herr Andersson i Fiskebäckskil,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att, i stället för den av
Kungl. Maj:t i lantbruksistyrelsens fiskeribyrå föreslagna byrådirektörsbefattningen,
inrätta en ny byrå för saltvattensfisket med en
byråchef som chef och ätt besluta sådan höjning i den av Kungl.
Maj:t föreslagna ordinarie staten för lantbruksstyrelsen, som härav
påkallades; ooh

nr 421 i andra kammaren av herr Olsson i Kollungeröd, vari
hemställts, att riksdagen måtte dels godkänna ett i motionen framlagt
förslag till stat för en fiskeristyrelse att tillämpas från och med
år 1919 med enahanda villkor och bestämmelser för åtnjutande av de
i staten upptagna avlöningsförmåner, som gällde för la-ntbruksstyrelsen,
dels och i riksstaden uppföra ett nytt ordinarie anslag till fiskeristyrelsen
med 50,400 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag
å herr Anderssons i Fiskebäckskil och herr Olssons i Kollungeröd
ovanberörda motioner, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
framställning och de av friherre Beck-Friis samt av herrar Björck och
von Sneidern i ämnet väckta motionerna, dels godkänna av utskottet
framlagda förslag till stater för lantbruksstyrelsen, statskonsulenter
och statens fiskeriadministration, dels ock fatta vissa därmed sammanhängande
beslut.

De av utskottet förordade staterna överensstämde med de av
Kungl. Maj:t framlagda utom beträffande avlöningen till den i staten
för lantbruksstyrelsen upptagna byrådirektören å fiskeribyrån,
i vilket avseende utskottet biträtt det i friherre Beck-Friis samt herrar
Björcks och von Sneiderns förutnämnda motioner framställda förslaget.
•

Ant), ny stat
för lantbruksstyrelsen
in. in.
(Korta.)

ffr 66. 20

Lördagen den 1 juni, f. ra.

Ang. ny stat
för lantbruksstyrelsen
m. in.
(Forts.)

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Olsson i lvu] lenbergs torp, isom yrkat bifall till Kungl.
Maj :ts förslag oförändrat; samt

av herr Holmquist.

Utskottets hemställan föredrogs, varpå ordet begärdes av

Herr Olsson i Kollnngeröd, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Det torde vara känt, att från äldsta tider fisket i vårt land
varit av avsevärd beskaffenhet. Vi känna av historien, att under
invandringen av folken till Skandinavien dessa bosatte sig vid kusten
och levde i huvudsak av jakt och fiske innan jorden ännu var
bruten. Sedan känna vi ej så mycket om detta fiske förrän då i
medlet av 1700-talet det rika sillfisket började och Bohusläns alla
fjordar till och med de inre ända till Uddevalla voro alldeles fulla
av sill och den kunde tagas med nästan vilka redskap som helst. De
lämningar, som ännu finnas kvar, visa, huru en synnerligen stor
massa av salterier och trankokerier uppfördes omkring kusten. Till
länet invandrade en synnerligen stor massa folk såväl från övriga
delar av landet som även från Skottland för att fiska och salta sill.
Åven jordbrukarna gåvo sig ut på sillfiske, med påföljd att jordbruket
då försummades. När sedan sillen plötsligt gick ut år 1808, lag
jordbruket i lägervall och länet var alldeles överbefolkat, med påföljd
att det blev en ohyggligt stor fattigdom och nöd, som våra
förfäder ha vetat berätta till det efterlevande släktet. _ Det hade redan
då kunnat behövas en organisation, som hade tillvaratagit de
stora rikedomar, som under dessa mer än 50 år upptogos ur havet,
för att kunna samla något till kommande tider, så att fattigdomen ej
behövt bli så överhängande som den omedelbart blev, när sillfisket
åter gick tillbaka. Sedan hade vi icke något egentligt sillfiske förrän
år 1878. Då återkom sillen till land. Det är mycket troligt, att
den liksom nu, när den tages ute i havet med snörpvad, även under
denna tid fanns därute. Men fiskarna hade då varken sådana redskap
eller sådana båtar, att den kunde tagas annat än vid stränderna
med landvadar. På 1880- och 1890-talen var detta sillfiske ganska
rikt, och följden blev, att priset också blev oerhört lågt. Jag
har för min de! varit med om att köpa stor, fin sill för 25 öre tunnan.
Den kunde väl användas men vann till stor del ej omsättning
•annat än såsom gödningsämne. Då uppfördes en hel del guanofabriker
för att tillvarataga denna havets rikedom, men de kommo i
regel för sent. Då de stodo rustade och färdiga var också sillfisket
slut. Det var inemot åren 1892—1895. Hade avsättningen då varit
god, och hade det då kunnat ordnas på bättre sätt, skulle en ovanligt
stor vinst kommit landet till godo dels genom sillens utförande över
landet och dels genom försäljning till utlandet. Först på sista tiden,
sedan sillen kommit att säljas till Tyskland, har den egentligen
lämnat någon avsevärdare inkomst till fiskarne. Den har strösaltats
här och överförts till Tyskland och rökts där och använts till mat i

Lördagen den 1 juni, f. in.

21 Nr (Sfi*

franska stor utsträckning. Redan under den vinter, som senast har

gått, visade det sig, att vi ej voro tillräckligt rustade för att motta- m „*

ga de större massor av sill, som några dagar gingo till, vilket gjorde, '' , porta)

att priserna gingo ner högst väsentligt, när folkhushållningskom missionen

icke längre ansåg sig kunna taga emot den, varav följden

blev, att en hel del av fiskarne blevo modlösa och ej fortsatte med

fisket, som de kunde ha gjort, om priserna hållit sig bättre uppe-.

Man hade även då behövt ha saken bättre ordnad. Nu är det möjligt
att med den kylteknik, som står staten till buds, och med de
fryshus, som av den anläggas, förhållandena skola kunna förbättras
därigenom att varan göres mera hållbar, så att den kan under eu
liingre tidsperiod utföras över landet. Det är ju den svårigheten med
alla fiskvaror, att de icke tåla några långa transporter i färskt tillstånd,
utan de måste antingen frysas eller saltas för att kunna förvaras
någon viss tid. Förutom sillfisket är det också makrillfisket, som på
sista tiden blivit av ganska avsevärd beskaffenhet, sedan för ungefär
ett 40-tal år sedan fiskarne började gå ut i Nordsjön till bankarna
för att taga makrillen. Denna har avsatts huvudsakligen på Amerika
tills nu under krisen, då denna avsättning har tagit slut; och
så har även behovet av densamma blivit större inom landet, varför
den använts här. Dessutom är det ju storfiske av långa och torsk,
som också utövas såsom saltsjöfiske.

Även insjöfisket är av stor betydelse för vårt land. Vi känna
ju alla, vilken stor massa insjöar det finnes inom landet, och även
hur många strömmar, däri insjöfisk kan bedrivas. Jag tror icke, att
detta insjöfiske vare sig har skötts eller för närvarande skötes så,
som det egentligen borde och kunde skötas. Åtskilliga fisksorter,
som äro mest lönande och trivas bäst, borde nog planteras i ett flertal
av våra insjöar, för att dessa skulle kunna lämna rikare avkastning,
än de för närvarande göra.

Fiskodlingen i dammar är ju också av ganska stor betydelse,
och vi ha här i landet en hel massa med sådana sänkor, där bottnen
knappast är värd något, men där det genom invallning skulle kunna
bli fördelaktiga fiskdammar och fiskodling. Dessutom ha vi i södra
Sverige en massa uttagna torvmossar, som ligga till ingen nytta
och som det vore fördelaktigt att uppdämma för att där driva fiskodling.

Allt detta gör, att det behövdes en god ledning och en överstyrelse,
som verkligen kunde ordna det hela på bästa sätt och så, att
den allra största inkomst erhölles. Vi veta, att vårt fiske har på.
sista tiden inbringat avsevärda summor, under normala förhållanden
bortåt 20 miljoner och nu under den högkonjunktur, som rätt, närmare
50 miljoner kronor årligen. Det finnes dock en hel del fiske,
som icke kommer att visa sig i statistiken, nämligen sådan hemfiskning,
där fisken användes i hushållet för vederbörandes egen räkning
och sålunda icke direkt kommer till försäljning, varför dess
värde icke heller kan bedömas.

Jag skall nu efter denna historik övergå till huvudfrågan, i
vilken jag här uppträtt, nämligen frågan om en särskild styrelse

Nr Afl. 22

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. ny stat
för lantbruksstyrelsen
m. m.
(Forts.)

för vårt lands såväl havs- som insjöfiske. En ganska kraftig hjälp
har på sista tiden lämnats havsfisket genom de fiskerilån, som staten
utlämnar, och genom vilka det varit möjligt för fiskarne att förskaffa
sig de dyrbara båtar och de dyrbara snörpvadar, som erfordras
för sillens upptagande ute i Kattegat. ''Det är ju en sak, som
man ärligt må erkänna. Men ännu bättre hjälp behövs i detta fall.

Riksdagen beslöt efter motion 1916 en skrivelse till Kung].
Maj :t om utredning rörande ordnandet av lantbruksstyrelsen och
eventuellt en särskild fiskeriöverstyrelse. Skrivelsen remitterades
först till lantbruksstyrelsen men togs sedan därifrån och överlämnades
till särskilda sakkunniga. De sakkunniga ha kommit till det resultatet,
att fiskerinäringen ännu bör sortera under lantbruksstyrelsen och
alltså under samma chef, som också leder lantbruksstyrelsen. Det
är huvudsakligen i detta, som vi motionärer ha en avvikande mening.
Yi anse, att denne lantbruksstyrelsens chef icke kan vara
fackman på alla dessa mångsidiga områden, som det här är fråga
om. Lantbruket är ju mångskiftande och kräver mer än väl sin man
och en man, som ovillkorligen måste vara sakkunnig på det området.
Man kan icke rimligen begära, att han skall vara sakkunnig också
på fiskeriernas område.

Nu råder ju det föredragningssättet så att säga i dessa våra
överstyrelser, att det egentligen är chefen eller generaldirektören, som
l>estämmer. Om byråcheferna ha en annan mening, blir dock generaldirektörens
mening beslut. Dessa andra kuuna ju möjligen reservera
sig, men en reservation kan icke föranleda någon annan åtgärd
än att man tillkännager sin avvikande mening i ett visst ärende.

Det av ovannämnda sakkunniga avgivna betänkandet remitterades
till lantbruksstyrelsen för avgivande av yttrande. I lantbruksstyrelsen
ha överdirektören och en byråchef varit ense om att tillstyrka
de sakkunniges förslag, under det att tre byråchefer ha reserverat
sig och förordat en särskild fiskeriöverstyrelse. En av dessa
är byråchefen Nordqvist, som säkerligen f. n. är den ende sakkunnige
på fiskets område i lantbruksstyrelsen.

Jag tager mig här friheten läsa upp den reservation, som är avgiven
av dessa byråchefer, och som är ganska belysande för deras
syn på frågan. Med förbigående av ingressen lyder den så här: »För
att åt frågan om västkustfisket bereda åtminstone en sakkunnig föredragning
förlädes även denna år 1903 under lantbruksstyrelsen. Såsom
någon lämplig central styrelse för fiskeriärenden kunde emellertid
lantbruksstyrelsen icke anses.

Den person inom denna styrelse, som ensam ägde någon verkliginsikt
i fiskerifrågor, vore betungad av ett mycket omfattande byråarbete
med skyldighet att föredraga sina ärenden inför en icke sakkunnig
chef. Fiskerifrågorna vore av en sådan natur, att de rakt
ingen gemenskap hade med övriga lantbruksärenden, vilket icke vore
fallet med några andra till lantbruksstyrelsen hörande ärenden. Erfarenheten
visade, att den omständigheten, att föredraganden för
fiskeriärenden varit betungad av byråarbete med ty åtföljande före -

Lönliigen (lon 1 juni, f. in.

Nr (ili.

dragningsskyldighet, vant till hinder för honom att, såsom lian eljest

kunnat, arbeta för fiskerinäringens höjande. sti/rehen m. in.

Då lantbruksstyrelsen nu måste omorganiseras, vore det också '' (Forti.>
skäll att inrätta en särskild fiskeristyrelse och därmed giva ål fiskeri
erna den ämbetshjälp, varav de vore i behov. Skulle detta tillfälle
försummas, vore det osäkert, huru länge det komme att dröja, innan
donna välbehövliga åtgärd vidtoges. De skal, som de sakkunniga anfört
för uppskovet, syntes icke vara bevisande. Att chefen ytterligt
sällan frångått den föredragande byråchefens mening talade just icke
för behovet av ärendenas kvarblivande i lantbruksstyrelsen.

Den organisation av fiskeribyrån, som föresloges i betänkandet,
kunde visserligen underlätta byråarbetet, men avhjälpte ingalunda
den största bristen hos den nuvarande ordningen, eller att den egentlige
ledaren av fiskeriförvaltningen icke hade den självständiga ställning,
som ensam kunde sätta liv i utvecklingsarbetet. Detta behövdes
emellertid, därest några mera betydande resultat av denna förvaltningsgren
skulle kunna ernås. Massor av frågor inom denna
gren av förvaltningen väntade ännu på sin lösning och tiden borde

icke förspillas. . .

Beträffande organisationen av den nya fiskenstyrelsen hänvisa.de
reservanterna till den såsom bilaga till de sakkunnigas betänkande fogade,
av Nordqvist avgivna P. M. i ämnet.» . .

Och så anföra de, att om en särskild fiskeristyrelse inrattades,
kunde ur den föreslagna staten för lantbruksstyrelsen avföras ett belopp
av 22,700 kronor. Och den stat, som är uppgjord för en självständig
fiskeristyrelse, är av följande innehåll: en överdirektör och
chef med lön, tjänstgöringspengar och ortstillägg 10,000 kronor, en
byråchef för ärenden rörande saltvattensfisken 8,100 kronor, en hyrachef
för ärenden rörande sötvattensfisken 8,100 kronor, en byråchel
och sekreterare med samma avlöning och vidare tre kvinnliga biträden.
Staten slutar på 44,600 kronor. Om då från dessa 44,600 kronor
dragés vad som kan avföras från lantbruksstyrelsens stat enligt
det föreliggande förslaget eller 22,700 kronor, så återstår det 21,9(10
kronor, som skulle bli den årliga merutgiften. I motionen ha vi gatt
litet längre än byråchefen Nordqvist och föreslagit, att ytterligare en
byråchef för försäljning på utlandet skulle anställas, och därmed
skulle ju utgifterna ökas till något över 50,000 kronor, och följaktligen
skulle den årliga budgeten enligt vårt förslag något mera betungas.
Det är emellertid möjligt, att under dessa tider och så länge
kriget fortsätter inga försäljningar till utlandet kunna .ifrågakomma,
och denna befattning kunde alltså f. n. icke behöva tillsättas, utan
vi kunde stanna vid den stat, som är uppgjord av byråchefen Nord((vist.
I detta förslag skulle då också herrar Björcks och von Sneiderns
motion täckas.

Den nuvarande riksdagen har ju visat sig mycket vänligt stämd
gentemot jordbruket och beslutat ganska avsevärda belopp för produktionens
höjande, och jag tror därför icke, att. riksdagen skulle draga
sig för denna jämförelsevis obetydliga årliga utgift av omkring
20,000 kronor för att få en särskild fiskeriöverstyrelse och därigenom

Xr 66. 24

Lördagen den 1 juni, f. m.

för^lantbruks- ^ ^et stöd och den ledning åt våra fisken, såväl saltsjö- som insjössprelsm
m. m. ^s^e;. s0.m dessa näringar och denna produktionsmöjlighet verkligen
(forte.) förtjänta av. Det är ju alldeles tydligt, att nu mer än någon gång

tillförne är det av allra största vikt, att så mycket livsmedel som
möjligt tages ur havet. Med jordbruket är det ju så, att det kräver
tillbaka icke så obetydligt, för att det skall kunna giva någonting.
Men med havet är det helt annorlunda. Där föder fisken sig själv,
och det behöver icke kostas någonting på den varken i insjöar eller
i saltsjöar, utan här är det mera fråga om att kunna skaffa lämpliga
redskap och att på lämpligaste sätt kunna tillgodogöra sig dessa havets
rikedomar. Yad som kan tagas ur havet är också ett upphjälpande
av våra kapitalresurser. Och vad som har kunnat säljas till
Tyskland och Ajmerika har ju även bidragit till att icke oväsentligt
upphjälpa vår handelsbalans, och dessa tider kunna ju också komma
igen, då vi behöva återfå de marknader, som för närvarande äro
borta, Ooh det är kanske icke så alldeles lätt att få denna sak ordnad.
Tyskland har under kriget byggt icke obetydligt antal trålångare.
För närvarande användas de för annat ändamål, men efter
krigets slut komma de givetvis att användas till fiske, och särskilt
med hänsyn till att det landets kuster vid havet vidgat sig, är det troligt,
att det kommer att självt utnyttja dessa fiskemöjligheter och
kanske endast köpa helt obetydligt av oss. Då kan det bli nödvändigt
att bereda annan marknad för fiskeomsättningen. Allt nog, det
behövs en sakkunnig ledning för fiskerinäringen och dess utveckling.

Beträffande den stat, som av byråchefen Nordqvist uppgjorts här.
sa är det möjligt, att det kommer att invändas av talare, som eventuellt
komma att uppträda efter mig, att där icke är upptaget någonting
till hyra för lokal. Men jag förmodar, att byråchefen Nordkvist,
som bör väl känna till detta förhållande, beräknat, att samma
lokal, som för närvarande användes för avdelningen för fiskerinäringen
inom lantbruksstyrelsen, skulle kunna användas för den självständiga
fiskeristyrelsen. Dessutom är det upptaget 6,000 kronor för
expenser, som kanske till någon del kunde gå till hyran, om särskild
lokal skulle i någon män behöva hyras.

Jag skall nu icke längre uppehålla kammarens tid, utan jag
skall med dessa erinringar be, herr talman, att få yrka bifall till
min och herr Osbergs i ärendet väckta motion men med den ändringen,
att den av byråchefen Nordqvist uppgjorda staten för särskild
fiskeriöverstyrelse antages och som slutar på 44,600 kronor samt att
utskottets förslag till stat för lantbruksstyrelsen minskas med till
fiskeriavdelningen beräknade 22,700 kronor.

Vidare anförde:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Den föregående
ärade talaren har ju i sitt anförande så utförligt framhållit

Lördagen den 1 juni, f. in.

Nr M.

fisket» betydelse, så jag skall icke alls inlåta mig på den saken.
.lag skall endast med några korta ord be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Den motion, som väckts av herr Olsson i Kollungeröd och som
går ut på inrättande av en självständig fiskeristyrelse, har utskottet
icke kunnat gå med på. Utskottet har ansett, att ett utbrytande
av den nuvarande fiskeribyrån och att göra den självständig
skulle kunna medföra, att frågan om lantbruksstyrelsens omorgani -sation i sin helhet måste underkastas förnyad omprövning, och att
det följaktligen skulle bli stora svårigheter att nu kunna föra denna
fråga i hamn. Det är ju klart, att en byråchef är intresserad av
att få den byrå han förestår så självständig som möjligt. Och det
är ju ingenting att säga om. Det ligger i sakens natur, och det är
ingen, som kan klandra byråchefen Nordqvist, för att han hållit
på den ståndpunkten. Men jag misstänker, att om vi ginge med
på detta, så skulle det komma flera byråchefer och önska, att deras
byrå skulle få intaga en självständig ställning och att byråchefen
skulle komma i en annan ställning än han för närvarade intager.

Utskottet har i allt följt Kungl. Maj:t utom på en enda punkt,
där nämligen utskottet har höjt lönen för byrådirektören på fiskeribyrån.
Det förelåg, som herrarna veta, två motioner, en av herrar
Björck och von Sneidern i denna kammare och en av herr BeekFriis
i första kammaren, i vilka motioner det yrkades, att lönen
för denne byrådirektör skulle höjas. Den invändning, som man
kunde göra mot detta utskottets åtgörande, är ju den, att utskottet
här icke hållit lönen lika för de båda byrådirektörerna. Under det
att utsikottet höjt lönen, då det gällt byrådirektören på fiskeribyrån,
har det bibehållit den för byrådirektören på lantbruksbyrån. Men
jag tror, att denna invändning vid närmare betraktande icke är så
farlig, ty det är ju klart och det har också visat sig, att för den,
som skall inneha denna befattning på fiskeribyrån, fordras större
kompetens än för byrådirektören på lantbruksbyrån. Han behöver
ha större utbildning och han behöver vara vetenskapsman, om han
skall kunna på nöjaktigt sätt sköta denna befattning. Och när det
då gäller att se till att få en duglig man på denna post, så är det
enligt mitt förmenande ingen annan väg att gå än att höja lönen
för denne befattningshavare. Utskottet har därför gått med på vad
dessa motionärer yrkat och ställt denne byrådirektör i samma löneställning
som vissa byrådirektörer i patent- och registreringsverket
för närvarande inneha, och som denna riksdag i ett föregående ärende
gått med på, nämligen då det gällde avdelningsföreståndare för
statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, vilken fått samma lön
som den, som utskottet nu föreslagit åt byrådirektören på fiskeribyrån.

Jag tror, att denna förhöjning av lönen för nämnde byrådirektör
är alldeles nödvändig, och jag har därför inom utskottet biträtt
den uppfattning, som gjort sig gällande att höja denna lön. Det
har från det andra hållet då framhållits, att när man gått med på
denna förhöjning, skulle man också gå med på förhöjning åt byrå -

.1 ng. ny stat
för lantbruksst;/vtlsen
in. in.
(Korta.)

Nr 66.

26

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. ny stat
för lantbrulcsstyreisen
m. m.
(Ports.)

direktören på lantbruksbyrån. Men det är väl dock en betydlig
skillnad på kompetensvillkoren för dessa båda byrådirektörer.

Även en annan åtgärd har inom utskottet varit ifrågasatt, nämligen
att man skulle ändra titeln, så att man icke skulle få två byrådirektörer
inom lantbruksstyrelsen med olika avlöning, och att man
då skulle giva byrådirektören på lantbruksbyrån titeln byråingenjör.
Ja, det har jag för min personliga del ingenting haft emot. Ing-enjörstiteln
är ju en titel, som missbrukas så mycket, att det kunde
icke ha gjort så mycket, om den missbrukats även här. Men det
är väl icke alldeles sagt, att det är en ingenjör, som innehar eller
kommer att inneha denna post. Den kan ju skötas av en agronomutbildad
person, ty han har dock att handlägga ärenden, som tillhöra
det rena lantbruket.

Herr talman! Då jag antager, att många flera talare komma
att upptaga tiden i denna fråga, så skall jag icke upptaga den
längre utan helt kort och gott yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Att den

förste ärade talaren framhöll behovet av en särskild fiskeriöverstyrelse
är ju klart, ty då för det område han representerar fiskerinäringen
är av stor betydelse, så är det icke att förundra sig över, att han
särskilt lägger sig vinn om allt vad han tror kan gagna denna näring.
Det är väl dock så, att vi få tänka på, att vi äro en liten
nation. För alla grenar av vår produktionsverksamhet kunna vi
visst icke upprätta stälvständiga styrelser och självständiga statens
verk. Hade vi varit en stor nation, då hade det kanske kunnat göras
på många omåden, där det nu icke är praktiskt och klokt att gorå
det. Men nu få vi nog finna oss i att begagna något mera primitiva
former, om jag så får säga. Det skulle också se synnerligen märkvärdigt
ut, om vi samma riksdag som vi slagit ihop två smärre verk
just med det huvudmotivet, att de voro för små för att vara självständiga,
skulle klyva ett annat verk mitt itu för att göra ett nytt
självständigt verk. Det vore en så stor inkonsekvens, så jag tror
vi få lov att låta gräset gro något över det första beslutet, innan vi
besluta alldeles tvärtemot. Jag tror också, att för tillfället och kanske
många år framåt är denna fiskeristyrelse icke så ytterst behövlig.
Vi ha nog betydligt närmare liggande uppgifter, som tränga
sig på oss. Jag delar därför i denna del utskottets mening.

Min reservation gäller ett annat ämne, nämligen den av den
föregående ärade talaren så mycket omtalade byrådirektören. Det
förvånar mig litet, att min goda vän herr Johansson i Uppmälby,
innan någon yttrat sig om den saken, så synnerligen omständligt
behandlade den. Det tyder på, att han ansåg, att ett försvar på
förhand var ytterst nödvändigt. Och saken är nog så ömtålig, att
den tarvade litet preventivt försvar.

Vad som gjort, att jag icke kunnat gå med på denna punkt,
är helt enkelt det, att jag finner, att det är en så oerhörd oformlighet
att inom samma verk ha två tjänster med samma grad men
olika löner, att skulle det tilläventyrs förut ha förekommit i något

Lördagen den 1 juni, f.

in.

27 Nr m.

verk, så bör man helt säkert icke fortsätta pa (len vagel). Jag
ingen formalist, men litet ordning och reda iar man val anda ha,
och de där mellangraderna bli nog litet kinkiga att halla reda pa
eljest, Tvivelsutan skulle man från andra verk hugga in och saga:
jag bär mer att göra än flen tjänstemannen, och därför bor tonen
för min befattning höjas. l)å tappar man ju allt sammanhang och
överblick. Jag minns särskilt från mm föregående nksdagsperiod
här i kammaren, huru nuvarande statsrådet Rydén ytterst starkt inskärpte,
att de där mellangraderna får man nog se UPP med, ty
eljest blir det omöjligt att få sammanhang och överblick pa loneloi hållandena

här i landet. .... „ r

Jag tror också, att min reservation loke kan vara sa synnerligen
farlig, när jag ställer mig på samma ståndpunkt som Kungl.
Mai-t, gjort. Och vi få väl ändå erkänna, att Kung!. Maj:t har
bättre möjlighet att överblicka både vad som behövs och konsekvenserna
o. d., än vi riksdagsmän ha, om en motion kommer in. Jag
tror också, då regeringen val närmast representerar de förvaltande
myndigheterna, att skulle det behövas just här att höjning av lonen
skall ske, så kunna vi lugnt vänta med den höjningen, tills Kungl.
Maj :t kommer och säger att den behövs. J ag tror icke, att någon
farlig olycka då övergår verket, såsom här är ifrågasatt. Men lag
tror det är en mycket farlig väg att slå in på, om vi skulle följa
motionärer eller andra som komma och säga. att här skola vi ändra
beträffande administrationen och tjänstegraderna, ty da finns det
icke någon enhetlig grund för hur man skall gå fram.. Och skapar
man belåtenhet på ett håll, så skapar man säkert missnöje pa ett

halvtjog andra håll. • , . ,

•Tåg håller därför bestämt på, att detta förslag är mycket olyckligt
tillkommet, och jag skulle förr gått med på att giva båda byrådirektörerna
den högre avlöningen. Ty då hade det åtminstone icke
varit någon ryckning hit och dit. Huruvida en sådan ökning eljest
är berättigad, det tror jag att utskottets övriga ledamöter liksom
.jag icke riktigt trängt in i, men jag förmodar, att Kungl. Maj:t

klargjort den saken. , , .

Jag skall därför sluta med att även i första punkten yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat och därför avslag på denna
del av jordbruksutskottets utlåtande.

ij^. Ang. ny stat
för lantbruksstyrelsen
in. in.
(Forts, j

Herr Andersson i Fiskobäckskil: Herr talman, mina herrar!
Det torde ursäktas mig, om jag har så stort intresse för denna
fråga att jag vill säga några ord, när den nu är föremål för behandling
i kammaren.

Som det torde vara kammaren bekant, baserar sig det loreligugnde
förslaget på en utredning, som korn till stånd på grund av
eu riksdagsskrivelse år 1916. vari riksdagen begärde vissa omändringar
av den nuvarande fiskeriförvaltningen, så att en del missförhållanden
som påpekats måtte kunna undanröjas. Nu ha de sakkunniga,
som fatt detta ärende om hand, framlagt ett förslag, vari de sökt lösa
en de! av sin uppgift rörande fiskeriförvaltningen. De ha nämligen

>T 28

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. »i/ stat utbrutit den centrala delen av förvaltningen och framlagt ett förslag
härutinnan. Det är enligt mitt förmenande ett missgrepp, då det syfForte.
) nes självklart, att det skulle ha varit en vinst om förslaget till

omorganisation av fiskeriförvaltningen kunnat framläggas i hela sin
vidd, då man ju kunnat överblicka saken i sin helhet. Ty det torde
vara påtagligt, att den så att säga mera periferiska delen av fiskeriförvaltningen
hör så nära samman med den centrala, att det skulle
ha varit klokt, om bägge sakerna fått framkomma på en gång och
icke en del hade utbrutits. Men jag förstår mycket väl, huru detta,
kommer sig. Det beror därpå, att den centrala fiskeriförvaltningen
utgör en del av lantbruksstyrelsen, och nu skulle lantbruksstyrelsen
snarast möjligt omorganiseras på grund av, som jag tror, mycket
tungt vägande skäl, och då fick fiskeriförvaltningens centrala del
också följa med.

Det föreliggande förslaget innebär, att den centrala fiskeriförvaltningen
allt fortfarande skall höra samman med lantbruksstyrelsen.
Detta har varit fallet nu en längre tid, och det förefaller, som
om vederbörande vore så genomsyrade av den uppfattningen att
fiskeriförvaltningen och jordbruksförvaltningen stå i så nära samband
med varandra, att de nödvändigt skola vara förlagda till samma ämbetsverk.
Förhållandet är emellertid det, att fisket och jordbruket,
i vårt land ha så gott som inga beröringspunkter, och då förefaller
det mig besynnerligt, att de skola sammanföras under samma centrala
ämbetsverk. Det hade därför för mig varit mycket frestande att i
en motion söka få ändring härutinnan, en motion som då borde gå ut
på att yrka avslag på det föreliggande förslaget i vad det rör fiskeribyrån
inom lantbruksstyrelsen. Men även jag hade vant mig vid
den störa hänsynsfullhet mot lantbruksstyrelsen, att jag icke vågade
mig på en sådan motion då ju därigenom, såsom också framhållits,
hela frågan om lantbruksstyrelsens omorganisation kunde ha fördröjts
något år. Men jag vill från denna talarstol saga, att jag icke
kan betrakta diet mu iföreliggainde förslaget isom någonting slutgiltigt.
.Tåg tror icke det i längden går att stoppa in den centrala
fiskeriförvaltningen på ett hörn i lantbruksförvaltningen, då dessa
båda saker äro i stort sett fullkomligt utan beröringspunkter med
varandra. .Tåg menar alltså att den tid icke är långt avlägsen, då
denna fråga måste upptagas på nytt.

Jag har också kunnat något trösta mig med, att här fanns ett
litet, låt vara mycket litet, plus för fiskets tillgodoseende i det föreliggande
förslaget. Det innebär ju nämligen, att i lantbmksstyrelsens
fiskeribyrå skall tillsättas en fiskeridirektör, som skall ha att
tillgodose en av de stora grenarna av fisket, antingen havs- eller insjöfisket.
och da den nuvarande byråchefen i lantbruksstyrelsen är särskilt
skickad att företräda sötvattensfisket, så skulle byrådirektören,
som likväl skulle sortera under honom, ha att handlägga ärenden rörande
havsfisket, trots det att havsfisket är den viktigare delen
av landets fiske. Detta förslag innebär, såvitt jag kan finna, en synnerligen
stor svaghet, som ligger däri, att denne byrådirektör skall
vara en byråchefen underordnad tjänsteman. Och de sakkunniga ha

Lördagen den 1 juni, t. in.

rj Nr (Mi.

tydligen varit synnerligen tveksamma i detta förslag. De medgiva,
såsom fullt riktigt är, att saltvattensfiske och sötvattensliske 1 stort
sett äro fullt skilda åt och ha inga beröringspunkter, men det linnés '' (yorts
vissa gränsfall, där kanske någon tveksamhet kan råda om, växt frågorna
skola höra. Men det är i alla sådana fall frågor av ringa och underordnad
betydelse. Under sådana förhållanden ha de sakkunniga varit
synnerligen tveksamma, men de ha pa grund av de gränsfall, som
kunna finnas, föreslagit, att den nya fiskeridirektören skall ingå i
den gamla fiskeribyran och sortera under byråchefen där. Det synes
mig vara uppenbart att det icke kan vara till fiskeriförvaltningens
fromma att pa detta sätt återigen föra ihop två saker, som icke hora
i större mån tillsammans.

De sakkunniga ha emellertid för att någon smula bättra pa
denna bristfällighet ifragasatt, att denne byrådirektör skulle kunna
bli föredragande för den del av fisket, som lian företräder. Men
det är att märka att denna tanke har icke upptagitsav Kungl. Maj:t
och förekommer heller icke i jordbruksutskottets utlåtande, vadan det
förefaller mig, som om denna förnuftiga tanke hos de sakkunniga
vara övergiven. Under sadana förhallanden har jag väckt
motion om att dessa stora grupper av fisket, insjöfisket och havsfisket,
skulle företrädas av var sin tjänsteman i lantbruksstyrelsen,
som vore jämnställda och hade att föredraga de olika ämnesgrupperna
inför styrelsen. Även om det nu kunde tänkas, att byrådirektören
skulle kunna bli föredragande,_ iså är det i varje fall låntbruksstyrelsen
som skall besluta, om vilka frågor han. skall föredraga,
d. v. s. reellt måste det bli byråchefen på fiskeribyran som avgör,
vilka ärenden som skola föredragas av byrådirektören. I de
ärenden, där byrådirektören icke blir föredragande, blir ställningen
den, att han får — jag antager, att han representerar havsfisket —
först utreda detta för byråchefen, isom även enligt de sakkunnigas
uppfattning icke kan väntas vara sakkunnig på området, och sedermera
skall denne byråchef föredraga ärendet för lantbruksstyrelsens
chef som icke heller kan anses vara sakkunnig på området. Det
förefaller mig synnerligen olyckligt att vidtaga ett sådant arrangemang,
och jag tror icke, att kammaren kan finna några realskäl, som
tala mot min ståndpunkt, annat än den ekonomiska sidan av saken.

Och det är en fråga om endast 1,300 kronor, varmed den ordinarie
staten skulle ökas, om mitt förslag antoges; Och jag vill nämna,
att flera av de myndigheter, som yttrat sig i denna. sak,° ha bestämt
uttalat sig för att havsfisket och insjöfisket skola skiljas åt i fiskeriförvaltningen,
och jag vill nämna de myndigheter, om uttalat sig för
det. Det är länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västmanlands län, länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Kopparbergs län, landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Västernorrlands län, landstinget i
Malmöhus län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs
läns södra distrikt. Det är att märka att övriga myndigheter
icke direkt uttalat sig om denna sak, och det må framhallas att icke

Nr M. 30

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. ny stat
för lantbruksstyrelsen
m. in.
(Forts.)

någon myndighet eller korporation uttalat sig mot den ståndpunkt jag
här intager.

Och se vi på våra grannländer t. ex. Norge, så är havsfisket och
insjöfisket där så starkt skilda från varandra, att det är två fullt
skilda ämbetsverk, som icke ens äro förlagda till samma stad. Däremot
kan det möjligen invändas, att vi ha något andra förhållanden i
Östersjön. Men då vill jag påpeka, att även i Danmark, som har
förhållandena mycket, snarlika våra, äro dessa båda förvaltningsgren
nar skilda åt.

På grund av vad jag anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag med det tillägg, att den föreslagna byrådirektören
på fiskeribyrån förändras till byråchef, varigenom den
ordinarie staten skulle höjas från 151,700 kronor till 153,000 kronor.

Herr Björck: Herr talman! Jag skall icke upptaga kammarens
tid med att som en föregående talare relatera fiskets historiska
utveckling från tidernas morgon, utan jag skall endast dröja vid,
huru förhållandena gestaltat sig de allra sista åren och vilka förändringar
som under nuvarande förhållanden kunna anses vara nödvändiga
och betingade av faktiskt föreliggande omständigheter.

Förhållandet är ju, att f. o. m. 1890 sötvattensfisket legat under
lantbruksstyrelsen, och f. o. m. 1903 har också havsfisket hört
hemma under samma styrelse. Nu åberopas, att det redan 1883 framförts
krav på en egen fiskeristyrelse. Det är ju ett faktum, som kan
sägas vara sanning med modifikation, ty när detta förslag framkom,
existerade för det första icke lantbruksstyrelsen — något självständigt
ämbetsverk, som tog hand om de ärenden, som nu äro hänförda
hit fanns icke —• och för det andra var den fiskeristyrelse, som då
föreslogs, begränsad till en överdirektör och en sekreterare. Det var
alltså en sorts enpersonsstyrelse, följaktligen närmast jämförlig med
en byrå inom ett verk. Det förslaget stötte på mycket stort motstånd
från alla håll. Man kan såga, att det fullständigt kritiserades
ned, och det resulterade icke heller i någon framställning till riksdagen.

Nu säger motionären —också ingalunda fullt riktigt — att 1916
års riksdag har gjort den centrala delen av fiskeriadministrationen
till föremål för behandling. Det var då icke den centrala förvaltningen,
till vilken riksdagens intresse knöt sig, utan det var den brännande
frågan om den lokala administrationens omläggning, som den
gången motionsvis framfördes i riksdagen med det resultat vi känna.
Beträffande den centrala administrationen yttrades från riksdagens
sida ingenting alls. Motionärerna själva fällde sådana yttranden,
som antydde, att man därutinnan enligt deras uppfattning närmast
borde bibehålla status quo.

Då frågan sedan på grund av remiss var föremål för förberedande
behandling i lantbruksstyrelsen, var fiskeriärendenas målsman där
angelägen om att lantbruksstyrelsen måtte föreslå, att en egen fiskeristyrelse
skulle upprättas. Det veta vi litet var, som ha med sådana

Lördageu den 1 juni, f- in.

:il

Nr till.

ärenden att göra, att fackrepresentanterna vilja ytterst gärna na tram
till en självständig ställning, och Unge de olika byracheierna 1 ,tVreUtn m. m.
verk råda sig sig själva och ordna med detta som de tunne iör gott, sa (Korta.)
skulle vi helt säkert ha eu massa styrelser av de mest olika slag- > ad
han kunde anföra för sakskäl, har väsentligen av motionären bär aniörts,
nämligen att fisket och lantbruket ieke både några beröringspunkter,
att fisket kom att ligga under en icke sakkunnig chef och att
så länge fiskeiiärendena behandlades i lantbruksstyrelsen, komme
fisket att betraktas som en binäring och en bisak. Även framhölls det,
att i Danmark och Norge dessa näringsgrenar hade helt olika förvaltningar.
Nu är emellertid att märka att förhållandena i Danmark sa
till vida giva stöd för det svenska arrangemangets lämplighet som
det just förra året framkom i Danmark från fiskerihåll eu hemställan,
att man måtte där införa samma sätt för den centrala förvaltningens
ordnande, som redan var genomfört i Sverige och som tran dansk
synpunkt tedde sig synnerligen lyckligt.

Mot de skäl, som jag nu i korhet refererat, talar med största
styrka, att vi icke böra medverka till upprättande av en massa små
styrelser, vilka med nödvändighet få en mycket begränsad horisont
och lätt förlora kontakten med det hela. Belysande är också, att vi
ju i år varit med om att sammanföra ett par små anstalter till eu
större, samt att riksdagen alldeles nyss avslagit ett regeringsförslag,
som på goda grunder befarades medföra en icke önskvärd dualism
inom undervisningsväsendets ledning.

Det andra skälet som anföres är, att fiskerinäringen skulle sortera
under en icke sakkunnig chef. Mot detta hava de sakkunnige,
som jag tror, med fullkomlig rätt anfört, att det icke kan påvisas
några olägenheter av att den formellt beslutande chefen kanske icke
är fiskenman. I detta fall ha icke ens reservanterna inom lantbruksstyrelsen,
som eljes varit nog så aggressiva, kunnat peka på ett enda
faktum, som kunnat jäva de sakkunnigas uttalade uppfattning.

Jag undrar också, om verkligen namnet kan tillmätas den betydelse,
att fiskerinäringen skulle uppfattas som en bisak, därför
att den icke har någon egen styrelse. Jag är övertygad om, att fiskerinäringens
betydelse för vårt lands folkhushållning är så pass stor
och erkänd av alla, att det är fullkomligt betydelselöst, vad styrelsen

Då det gäller att avgöra, om de nuvarande organisations förhållandena
äro tillfredsställande, så hava de sakkunniga utan meningsskiljaktighet
konstaterat, att något måste göras för att åstadkomma
en sakkunnig föredragning av ärenden rörande näringens olika grenar,
då man icke kan begära, att samme man skall kunna tillfredsställa
anspråk på sakkunskap ifråga om såväl sötvattens- som havsfiske
och då man samtidigt nödgats konstatera, att arbetsbördan vuxit
ganska mycket. År 1904 behandlades 287 och år 1915 847 ärenden.
Dessa siffror kunna möjligen synas större än de i verkligenheten äro.
och jag ber därför att få erinra om. att av dessa 847 ärenden voro 320
av det jämförelsevis enkla slaget, att de utslitande inneburit granskning
av sälsvansar.

Nr m. ''62

Lördagen den ] juni, f. m.

fi* lantbruk! ^ man erkänner, att det icke är bra som det är, har man vid
ityrehen Z m. reformeringen två vägar att gå. Den ena är den väg, som en av mo(Fortrij
tionärerna angiver, nämligen att splittra den nuvarande fiskeribyrån
i två och följaktligen införa två byråer. Den tanken har varit uppe
hos de sakkunnige, men man avstod från att slå in på den vägen, därför
att det skulle vålla mycket stora praktiska olägenheter. Förhållandet
är, att under byråchefen för fiskeriärenden sortera alla fiskeriintendenter
i landet, och dessa ha icke sitt arbetsområde uppdelat i
söttvattens- och havsfiske. Om man skulle upprätta två byråer, så
skulle följaktligen dessa fiskeriintendenter komma att sortera under
två chefer, och det inser litet var, som haft med organisatoriska frågor
att göra, att ett sådant tillstånd är allt annat än lyckligt. I stället
uppstod den frågan, om man icke skulle kunna vinna samma fördel
som med två byråer på den väg, som sedan beträtts i den k. propositionen
genom inrättande av en by rå direkt örstjänst med självständig
föredragning i en viss gren av ämnet. Den invändning som riktats^mot
detta arrangemang av den föregående talaren tror jag icke
är så särskilt hållbar. Han kom icke utan en viss advokatyr fram till
det resultat, att byråchefen skulle få avgörandet, när byrådirektören
skulle utöva självständig föredragning. Men han bortsåg från att
Kungl. Maj:t har möjlighet att i instruktionen fastställa, när en sådan
föredragning skall försiggå, varför den befarade olägenheten lätt
nog torde kunna undvikas. Att, som herr Andersson i Fiskebäckskil
velat göra gällande, införa två byråer för fiskeriärenden inom lantbruksstyrelsen
måste jag säga, efter den prövning jag varit i tillfälle
att företaga, är att gå något för hastigt, ty göromålen äro verkligen
icke av den betungande art, att man för närvarande har tillräcklig
anledning taga ett sadant steg. Den mest arbetstyngda byrån i lantbruksstyrelsen
är otvivelaktigt lantbruksbyrån. Sista året hade den
att behandla 3,378 ärenden. Att icke föreslå denna byrås delning men
samtidigt ifrågasätta fiskeribyråns delning, då denna byrå icke haft
mer än 500 ordentliga ärenden att behandla, det kan icke anses vara
av de faktiska förhållandena betingat, frånsett de praktiska svårigheter,
som i den lokala förvaltningen skulle yppa sig med en sådan
anordning. Det förefaller mig som om den ståndpunkt de sakkunniga
enhälligt givit uttryck åt och som Kungl. Maj:t sedermera biträtt
samt utskottet har förordat skulle vara den utan gensägelse starkaste.

Det har från de sakkunnigas sida markerats, att då man nu avböjer
att inrätta en särskild fiskeristyrelse, så sker detta i medvetande
om att i framtiden andra åtgärder kunna bliva nödvändiga.
Jag måste emellertid härtill knyta den anmärkningen att man överdriver
vikten och betydelsen av styrelser och verk. De sakkunnigas
uppdrag omfattar, såsom herr Andersson i Fiskebäckskil erinrade om,
också en annan uppgift, en uppgift, som med styrka framförts av
hushållningssällskapen här i riket, och jag tror, att den sidan av de
sakkunnigas uppdrag är för fiskerinäringen i landet av den avgjort
största, betydelsen. Det är icke nog med att styrelser och ämbetsimän
giva fiskerinäringens utveckling ett kraftigt handtag. Det får

Lördagen den 1 juni, f. m.

33 Nr M.

givetvis också sörjas för den saken, men viktigare än något annat är An9 ’"J ttat
att få till stånd en vetenskaplig undersöknings- och försöksverksam-^réltentu^
het, som kan främja utnyttjandet av våra fiskevatten. I detta hän- * "*

seende äro de sakkunnige för närvarande just sysselsatta med att
utarbeta de begärda förslagen på grundval av de riktlinjer som angivits
av hushållningssällskapen i riket, landstingen och många länsstyrelser.
Uteslutet är icke, att när denna sida av statens verksamhet
till befrämjande av fiskerinäringen vunnit riksdagens understöd,
fiskerinäringen går en så pass kraftig utveckling till mötes, att man
får anledning måhända resonera om, huruvida en förändrad anordning
av den centrala ledningen är erforderlig. Men för närvarande
finnes icke någon orsak att ge sig in på denna vidlyftiga fråga, som
går utöver den kungliga propositionens ram.

Med avseende på den av herr Olsson i Kollungeröd avgivna motionen
vill jag inskränka mig till att fästa uppmärksamheten på att,
om kammaren skulle skänka sitt bifall till densamma, så skulle den
nya fiskeristyrelsen komma i en mycket egendomlig ställning. Såvitt
jag kan finna, äro i denna motion icke upptagna några medel
till lokaler åt ifrågavarande styrelse. Utbryter man fiskeribyrån ur
lantbruksstyrelsens stat, så finnas inga för densamma disponibla lokaler
tillgängliga i det hus där lantbruksstyrelsen håller till, och
inga medel finnas upptagna till anskaffande av andra lokaler åt den
nya styrelsen, och icke heller kan expensanslaget räcka till även för
hyra. Jag föreställer mig därför, att redan på denna grund, även
om icke starka sakliga skäl förefunnits, är förslaget oantagligt.

På de av mig anförda grunderna och med åberopande av flertalet
av de hörda myndigheterna skall jag, herr talman, be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjöblom: Herr talman, mina herrar! Jag skulle saklöst
kunnat avstå från ordet efter den siste ärade talarens anförande,
men då jag begärt ordet, skall jag ändå be att få säga ett par ord.

Huvudfrågan i det framlagda förslaget gäller ju vissa ändringar
i lantbruksstyrelsens nuvarande organisation, avseende att tillföra
lantbruksstyrelsen den arbetskraft som det stegrade arbetsbehovet
kräver. Huvudintresset synes i dag i debatten knytas vid den del av
betänkandet, som rör fiskerinäringen. Det har ju motionerats i denna
sak från ett par håll, och det är icke underligt, att motionerna
försvaras. Beträffande herr Olssons i Kollungeröd motion så må
jag säga, att det finnes skäl, som tala för hans förslag. Men det
är mera blott en demonstration att yrka bifall till ett sådant förslag
i dag, dels av _ det skälet att det fattas medel till lokaler åt en ny
styrelse för fiskeriadministrationen och dels också därför, vilket;''
kanhända icke är mindre betydelsefullt, att skall man bryta ut
fiskeriadministrationen ur lantbruksstyrelsen, så kräves en omorganisation
av styrelsen i övrigt, och detta torde icke vara lämpligt att
gorå. på rak arm. Jag tror, att denna fråga kräver en närmare utredning,
och den kan väl icke komma att vinna bifall i dag.

Vad beträffar det förslag som herr Olsson i Kullenbergstorp re Andra

kammarens protokoll 1918. Nr 66. 3

Nr 66. 34

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. ny stat
för lantbruksstyrelsen
in. m.
(Forts.)

serverat sig för, så tror jag, att jag i stort sett skulle kunna instämma
med honom, men det har från många håll anförts, att rekryteringen
av den byrådirektörsbefattning, det här är fråga om, blir
mycket svår. Det är därför, som utskottet för sin del ansett, att
man borde fästa större avseende vid att få en fullt lämplig person
på denna post än att rida på en form, som det i alla fall blir, om
man jämställer dessa byrådirektörer, som det här är tal om. Det
är således närmast en rekryteringsfråga, och detta gör, att jag från
min synpunkt kan följa utskottets förslag.

Det har inom utskottet bragts på tal en annan utväg, nämligen
att även höja lönen för den andra byrådirektören inom styrelsen till
samma belopp som utskottet här föreslagit, men det har icke ansetts
lämpligt, därför att dessa båda personer bliva anställda med alldeles
olika uppgifter inom lantbruksstyrelsen, och jag tycker icke, att
själva titelfrågan bör vara avgörande för lönen utan den kvalifikation
som kräves för detta arbete. Det är detta som är huvudsaken.

Jag skall med dessa korta ord be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Thore: För min del kan jag instämma i herr Olssons

i Kollungeröd yrkande angående en särskild fiskeristyrelse. Det
kan ju måhända mången gäng vara likgiltigt, huruvida administrationen
av en viss verksamhet göres självständig eller knytes till
en annan närliggande verksamhet, och detta gäller naturligtvis i
så fall främst, där verksamheten försiggår under stabila förhållanden,
när den kännetecknas av en jämn och lugn utveckling. Men
är det en näring, som går framåt med stora steg, såsom faktiskt
är förhållandet med fisket, tror jag, att den vinner på, ifall man
kan särskilja den från andra områden och få den särskilt representerad.
Det ligger säkerligen ganska stor vikt vid att verksamheten
får sin egen chef i spetsen, som kan följa med utvecklingen
och utan någon onödig omgång få fram de synpunkter, som äro
nyttiga på det ifrågavarande området.

Vad nu beträffar fisket och dess utveckling, så kan man knappt
jämföra det med jordbruket. Utvecklingen av jordbruket försiggår
jämförelsevis långsamt. Vi kunna knappast tänka oss en produktionsutökning
inom jordbruket exempelvis till det dubbla eller
tredubbla förrän kanske möjligen om hundra år, men med avseende
på fisket kan man mycket väl föreställa sig en utökning upp
till clet femdubbla inom en jämförelsevis ganska kort tid. Vi
skola tänka oss, vilka områden det här gäller att bearbeta. Havsfisket
bedtives i Kattegatt, Skagerack och Nordsjön, vid de norska
bankarna, vid Shetlandsöarna, omkring Island och i norra delen
av Atlanten. Det är områden, som äro så ofantligt mycket större
än t. ex. den odlade marken inom Sverige, att vi kunna förstå, att
det på dessa områden kan åstadkommas en oerhörd utveckling.
Faktum är, att hektar för hektar på vissa låt vara begränsade
fiskeområden i Nordsjön producerats lika mycket som på motsvarande
områden även av den bästa svarta jorden i Ryssland, och

Lördagen den 1 juni, f. in.

35 Nr titt.

de olägenheter, som vi hava för jordbruket ifråga om väderlek, så- Ang. ny stat
som torka o. d. kunna icke gärna inverka på fisket. Havsfisket/''5’'' lantbruk’-ligger åtskilligt närmare sjöfarten än lantbruket. Det användessUjrcl’en
ungefärligen samma far tygsmaterial som vid sjöfarten. Det är orte'')
ofta samma fartyg, som nyttjas ibland för fisket och ibland för
fraktfart. I stort sett är det även samma personal, som anställes
för det ena och det andra. De tekniska, merkantila och navigatoriska
förhållandena äro tämligen ensartade i båda fallen. Det
förefaller mig, som om lantbruket egentligen icke hade så mycket
att vinna på att bliva sammanfört med havsfisket i samma styrelse.
Jag tror, att lantbruket ingenting vinner, men att havsfisket
i stället förlorar på det. Man får lov att betrakta denna
fråga ur folkhushållningssynpunkt. Yi hava icke i dessa tider
dragit oss för att anordna ganska vidlyftiga och kostsamma kommissioner
för folknäringen. Fisket är en eminent folknäringsfråga.

Det är visserligen sant, att man med en särskild styrelse naturligtvis
icke kan få fram en omedelbar ökning av produktionen, men
vi skola leva icke blott i år utan även för framtiden, och det kan
hända, att vi framdeles få mera än hittills hämta våra animala
födoämnen ur havet.

Nu har det kommit fram en1 del synpunkter, ämbetsmannamässiga,
och, jag får säga, byråkratiska synpunkter, och i synnerhet
trycktes på den strängen av herr Björck. Han talade om att
vi skulle akta oss för att få styrelser av små dimensioner, som
skulle hava en begränsad horisont. Jag undrar just, om en fiskeristyrelse
skulle få en begränsad hosisont, då den har att befatta
sig med en verksamhet, som sträcker sig ända till Island och N.

Atlanten och i fråga om avsättningen av produkterna över Tyskland
och Ryssland. Jag tror icke, att en sådan styrelse får en
begränsad horisont, ifall jag har förmåga att uppfatta vad som
förstås med en begränsad horisont.

Herr Olsson i Kollungeröd är enligt mitt förmenande i sin
motion inne på riktiga linjer, och därför vill jag för min del vara
med på det yrkande, som herr Olsson i Kollungeröd i denna debatt
framställt.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson:

Herr talman, mina herrar! Det är ju uteslutande glädjande att
höra, hurusom man från alla håll betygar sitt intresse för och sin
insikt om betydelsen av fiskerinäringen. Jag skulle vilja säga,
att min uppfattning är den, att insikten om fiskets betydelse är
verkligen så allmän, att den finnes lika väl och lika mycket hos
dem, vilka icke nu äro färdiga att understödja ett yrkande om inrättande
av en särskild fiskeristyrelse, som hos dem, som göra
detta yrkande. Jag kan för närvarande åtminstone icke tillägna
mig den uppfattningen, att insikten om denna näringsbetydelse
såväl såsom förvärvskälla för ett stort antal medborgare som också
ur folknäringens synpunkt, genom de bidrag den giver till folknäringen,
ovillkorligen behöver kräva en särskild administration,

Nr m. 36

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. ny stat
för lantbruksstyrelsen
m. in.
(Forts.)

en särskild central styrelse för fisket, åtminstone icke i närvarande
stund. Jag tror, att både jordbruket och fisket ännu kunna
rymmas under samma tak och utvecklas och ledas i rätt riktning,
även om de bibehållas under gemensam styrelse.

Man har sagt här, att fisket och jordbruket icke hava några
beröringspunkter med varandra. Ja, men går man icke litet för
långt, när man gör ett sådant påstående? Även om man ser bort
från, att det under en lång tid har varit så, att fisket har administrerats
och letts av lantbruksstyrelsen — något som man dock
icke får frånkänna all betydelse — tror jag i varje fall, att det
icke finnes några reala skäl i denna stund för att frångå det bestående
förhållandet. Det är möjligt, att den dagen och tiden kan
komma, då vi nå därhän. Men att, såsom här också förut påpekats,
samtidigt som man drager in och sammanslår andra mindre
institutioner för att fä enhetlighet och icke behöva hava större
antal centrala institutioner än som är alldeles nödvändigt — och
härtill har riksdagen själv tagit initiativet år 1913 — att samtidigt
rösta för att slå itu ett sä nyligen inrättat ämbetsverk som
lantbruksstyrelsen, kan jag för min del icke anse vara riktigt
klokt. Jordbruket och fisket hava nog ännu ganska många beröringspunkter.
Jag skall blott påpeka det förhållandet, att i stora
delar av landet åtminstone drives fiske i ganska stor utsträckning
som en binäring till jordbruket. Det är många jordbrukare, som
hålla mycket styvt på sin fiskerätt och sitt fiskvatten och kanske
ofta taga lika stora inkomster från fisket som från jordbruket.
Det finns sådana fall, det har jag själv varit i tillfälle att konstatera.

Det är icke heller så alldeles främmande, att ett ämbetsverk
får inom sin verksam!)etsfär inrymma väsentligen olika verksamhetsgrenar.
Jag tänker närmast på kommerskollegium, men
det kan. anföras en hel del andra exempel. Gruvdrift och sjöfart
kunna också sägas hava mycket liten beröring med varandra, men
icke förty höra såväl gruvdrift som sjöfart under kommerskollegium,
för att icke tala om industrien och handeln. Icke tror jag,
att det är till skada för någon part, om fisket och jordbruket höra
under samma centrala ämbetsverk, och får man där sakkunnigt
folk, som förstår fisket och kan bedömma, vad detta kräver, tror
jag icke, att det skall behöva lida på att icke chefen är fiskerimänniska.

Nu har herr Thore sagt, att jordbruket utvecklar sig så sakta,
under det att fisket utvecklar sig i hastigare tempo, och fortsättningen
av hans yttrande synes mig giva vid handen, att han var
rent av böjd för att sätta fisket ett stycke framför jordbruket.
Ja, vill man kalla det för fiskeristyrelsen och ändå behålla jordbruket
under denna styrelse, och anser man sig hava skäl till det,
må det vara hänt, men jag tror, att det ändå vore en felbedömning
av dessa näringars inbördes förhållande och betydelse inom
landet. Herr Thore gjorde sig säkert skyldig till åtskilliga andra
överdrifter i detta fall, och det är icke så ovanligt från det hållet,

Lördagen den 1 juni, f. in.

37 Nr m.

att man skjuter betydligt över målet. Jag är icke i tillfälle att Ang. ny sta*
konstatera riktigheten eller oriktigheten a, v de jämförelser m. vi.

gjorde, att man på en hektar vatten kan få lika mycket som på (Forts )
en hektar av den bästa ryska svarta jorden, men det föreföll mig, som
om han icke med detta påstående egentligen gagnade den. sak han
ville gagna. Jag tror fortfarande, att det är litet överdrift i det.

Beträffande frågan om att nu inrätta en särskild tiskeristyrelse
ber jag att få säga, att jag för min del icke kan tillstyrka kammaren
att fatta ett sådant beslut. Vad sedan beträffar möjligheten
att på ett tillfredsställande sätt inom lantbruksstyrelsen
förvalta och hävda fiskerinäringens olika intressen, har det här
yrkats av en framstående representant för fiskerinäringen, att det
borde åtminstone inrättas två likställda byråer, en företrädande
saltvattensfisket och en sötvattensfisket. Jag vill icke neka till att
det låter ganska plausibel och att det kan anföras rätt tungt
vägande skäl för denna sak, men efter den utredning, som frågan
varit föremål för, och av de skäl, som förebragts för att nu icke
göra detta utan nöja sig med en utvidgning i stället av lantbruksbyrån
på sätt de sakkunniga och Knngl. Maj:t föreslagit, tror
jag, att det är riktigast att för närvarande nöja sig med detta,
och jag vill i detta sammanhang säga, att jag tror icke, att det
skall komma att möta några hinder för att åtminstone i vissa avseenden
föredragningen skall kunna uppdragas åt byrådirektören,
utan att det behöver i Kungl. Maj:ts proposition eller i riksdagens
beslut fastslås, att så skall ske. Det förekommer ganska, ofta, att
man får förordna särskilda föredragande utom de egentliga byråcheferna,
och så är det tänkbart, att det kan komma att gå här
också.

Vad lönen beträffar, vill jag icke göra någon invändning emot
att riksdagen höjer densamma för denne byrådirektör på sätt nu
föreslagits, men jag kan icke neka till att det ter sig litet underligt,
att man inom samma ämbetsverk har två byrådirektörer, av
vilken den ene har en lön, som motsvarar den för andra gradens
tjänst fastställda, och den andre en lön, som ligger mitt emellan
den som utgår till byråchefer och till andra gradens tjänstemän.

Jag vet icke, om det går att uppehålla det så inom samma ämbetsverk
i längden. Jag vågar icke lova riksdagen, att icke riksdagen
kan få den frågan tillbaka för att jämställa de båda byrådirektörerna.
Men som sagt när riksdagen är villig att ge denna högre
lön till tjänsten, bar jag naturligtvis icke något att invända mot
det. Jag vill erkänna, att de skäl, som anförts beträffande rekryteringsfrågan
och att denna tjänst bör rekryteras ifrån fiskeriadministrationen,
kunna utgöra göda skäl därför, men ä andra sidan finns
det skäl även för den andra ståndpunkten, och då blir det riksdagens
sak att nu väga mellan båda.

Herr Andersson i Fiskebäckskil: Herr talman! .lag upp kallades

av herr Björcks anförande. Han nämnde bland annat,
att det viktigaste för fiskerinäringens utveckling är inrättandet

Nr 66. 38

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. ny stat
för lantbruksstyrelsen
in. in.
(Forts.)

av fiskeriundersökningsanstalter. Däri ger jag honom full rätt, så
mycket mera som jag varit en bland initiativtagarna till yrkandet
på inrättandet av vetenskapliga undersökningsanstalter för fisket.
Men jag upprepar vad jag sade i mitt första anförande, att det
varit lyckligare, om dessa två utredningar kommit på en gäng och
hela ärendet framlagts samtidigt, ty då hade man kunnat överblicka
saken och varit i tillfälle att avgöra, huru nära dessa två
ärenden skola vara med varandra förbundna inom statsförvaltningen.
Beträffande sammanslagningen har från olika håll framhållits,
att det vore en tendens att sammanslå olika ämbetsverk, och man
har därvid pekat på den sammanslagning av ämbetsverk, som skett
i år. Men det är väl ända så, att dessa sammanslagna ämbetsverk
hava haft mycket gemensamt. När herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet såsom ett exempel på ett ämbetsverk, som
behandlade olika näringsgrenar anförde kommerskollegium, gjorde
jag en stilla undran, om det exemplet verkligen var så lyckligt
vält, ty det är väl så, att kommerskollegium visserligen har att
handlägga frågor rörande olika näringsgrenar men att detta sker
efter samma synpunkter. På samma sätt är det med socialstyrelsen,
som ju sysslar med olika näringsgrenar och kan mycket val
göra det, därför att de olika näringsgrenarna här behandlas i vissa
likartade avseenden.

Herr Björck försökte att framföra ett skäl, varför det icke
skulle gå an att ha två byråchefer inom lantbruksstyrelsen vardera
representerande havsfiske och insjöfiske. Jag kan icke finna,
att han anförde så särskilt vägande skål därför. Han sade, att arbetets
art och omfång för närvarande icke skulle motivera ett sådant
förslag som mitt. Jag vill då säga, att jag förmodar ändå,
att de sakkunniga utgå ifrån att byrådirektören skall ha samma
kompetens på sitt område som byråchefen på sitt, och det är ju
meningen, att båda skola ha fullt upp att göra och då kan det
icke vara något skäl, varför den ene skall vara högre ställd än
den andre. Deras kompetens måste under alla förhållanden vara
lika stor för båda två. Härtill vill jag säga, att det är icke alldeles
riktigt att bedöma en tjänstemans arbete efter det antal
ärenden, som varit föremål för hans handläggning. Det är nämligen
så, att många ärenden ofta ha ett stort förberedande arbete
bakom sig, och det kan även hända att på en byrå, som handlägger
ett fåtal ärenden, det kan vara mera arbetskrävande än på en
byrå med ett flertal ärenden. Och det framgår icke heller av diariet
huru mycket förberedande arbete, som ligger bakom de olika
ärendenas handläggning.

För mig spelar den ekonomiska sidan av saken icke någon
roll. Jag skulle gärna vara tillfreds med om det bleve två byrådirektörer,
men ingen kan rimligen begära, att jag såsom en representant
för fisket skulle motionera om en degradering av byråchefen.
Huvudsaken är ett de bli jämställda med varandra och
icke beroende av varandra vid avgörandet av de stora frågorna.
Nu säger visserligen herr Björck, att Kung!. Maj:t kan för byrå -

Lördagen den 1 juni, f. m.

39 Nr tift.

direktören utfärda instruktion av innehåll att han i vissa tall Ang. ny stat
skall vara föredragande, men då ställer sig väl ändå saken så, att, {(Leilen m. m.
låt vara att det formellt är chefen för verket som har avgörandet ™rtg_j
i sin hand, det i alla fall blir byråchefen, som reellt sett kommer
att avgöra dessa frågor.

Dä jag således icke kan finna några bärande skäl — åtminstone
hava här icke förebragts sådana — som tala mot min motion,
ber jag, herr talman, att få upprepa mitt förra yrkande.

Herr Olsson i Kollungeröd: Det var närmast för att göra

ett tillägg till mitt yrkande, som jag begärde ordet, men ettersom
jag fått ordet, skall jag be att få ytterligare anföra.

Det framhölls av en ärad talare såsom skäl mot detta avskiljande
av fiskeristyrelsen från lantbruksstyrelsen, att vi redan ha
för många styrelser oeh byråer. Ja, det är jag den förste att erkänna,
men det är väl icke meningen, att vi alltid skola räkna
med dessa kristids byråer, som måst inrättas på grund a,v de nu
rådande förhållandena, utan här är fråga om en anordning, som
både varit och skall räcka framåt i tiden under lugnare förhållanden.
Jag tror därför icke, att man skall säga, att det ligger
något obilligt i att denna stora fråga om särskild fiskeristyrelse
frånskiljes och förlägges under en fullständigt sakkunnig ledning.

Det har också sagts, att ärendena rörande fisket icke äro så särskilt
många och därför icke motivera en sjävständig styrelse. Jag
vill då säga, att ju mindre det administrativa området är dess
bättre sköts det hela. Jag är alldeles övertygad om att denna
fråga är av så oerhört stor räckvidd såväl rörande havsfisket som
insjöfisket, att den mycket väl kan motivera en fristående överstyrelse.
Frågan om bostadsanordningarne har jag redan i mitt
förra anförande besvarat, och jag anser den kunna ordnas på det
sätt, jag då antydde. Ja, herr talman, jag skall be att få göra
ett tillägg till mitt yrkande och upptaga det i hela dess vidd.

Jag yrkar alltså dels bifall till min motion med den ändring, att
staten för fiskeristyrelsen godkännes i enlighet med byråchefen
Nordqvists förslag samt att anslaget till fiskeristyrelsen alltså bestämmes
till 44,600 kronor, och dels att utskottets hemställan i
förevarande utlåtande i övrigt måtte bifallas med följande ändringar
uti staten för lantbruksstyrelsen, nämligen att därur uteslutas
en byråchef, byrådirektören å tiskeribyrån, ett kvinnligt biträde i
andra lönegraden och ett kvinnligt biträde i första lönegraden
samt att anslaget till amanuenser m. m. nedsättes till 26,000 kronor,
i följd varav statens slutsumma minskas med 23,700 kronor.

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Eftersom jag in stämt

i herr Olssons i Kollungeröd motion, skall jag få be att få
säga några ord.

Jag får då säga herrarne, att jag icke kan följa den tankegång,
som Kung! Maj:ts förslag nu kommer med. Vi hava funnit
fisket i vårt land vara av den betydelse, att det kräver så att

Jfr 66. 40

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang mj stat säga sin särskilda man. Här är icke blott fråga om själva fisket,
iZrtUm m m. ^även måste vi tänka på omsättningen av detsamma, och då
(Forts) °ellövs en ur affärssynpunkt sett framstående man. Denna tabell,
som är uppgjord av motionären, enligt vilken det skall bli en
överdirektör och chef, en byråchef för ärenden rörande* saltvattensfiske,
en byråchef för ärenden rörande sötvattensfiske och en byråchef
för ärenden rörande fiskeomsättningen, anser jag fullt praktiskt
lagd på det sättet, att denna vittomfattande näring kommer
att till alla delar beaktas.

Nu säger herr Olsson i Kullenbergstorp, att vårt land är för
litet till att upprätta så många självständiga styrelser. Ja. herr
Olsson, det beror just på hur dessa styrelser sköta sina åligganden.
Jag tror för min ael, att lantbruksstyrelsen har alldeles tillräckligt
att göra, även om den endast skall sköta de löpande ärenden,
som röra det egentliga lantbruket. Det har varit både si och
så mången gång med den saken, men man kan hoppas, att det blir
bättre i detta avseende, om lantbruksstyrelsen icke behöver befatta
sig med här ifrågavarande spörsmål, och säkerligen får den
i alla fall tillräckligt att göra. .lag delar herr Thores åsikt, att
fisket^ för vårt land är av den stora betydelsen, att man gott kan
ha råd att ha en självständig styrelse härför. Med den långsträckta
kust och de många insjöar vårt land har, bör man göra
någonting för att fa denna sak pa rätt bog. Hur många gånger

har det inte inträffat, att det varit överflöd på fisk i Bohuslän,

under det att på andra håll och särskilt i det inre av landet man

varit alldeles i avsaknad av detta födoämne? Som var och en vet,

är detta födoämnes natur sådan, att det fordrar en skyndsam
transport och en snabb omsättning, för att man skall kunna ha
någon nytta därav. Men detta har verkligen, mina herrar, hittills
försummats i så hög grad, att man nu bör försöka komma till ett
bättre sakernas tillstånd.

Nu^ kan det vara nog sagt om detta, men jag vill även ta
sikte pa framtiden. Det bär på detta område ägt rum en utveckling,
som på senare tiden, som enligt min mening icke varit lycklig,
nämligen det mer och mer och mer tilltagande trålfisket. Om
trålfisket i och för sig vill jag inte säga något ont, men jag vill
framhålla, att det ligger en stor fara häri i det avseendet nämligen,
att det tenderar till stordrift, som slär ihjäl småfiskare, med
andra ord, det kommer att bli så, att våra präktiga yrkesfiskare
till sist komma att bli vanliga daglönare. Kapitalet slår under
sig mer och mer, skaffar sig fler och fler trålare och anställer våra
yrkesfiskare i sin tjänst, till en början som en slags delägare, men
så småningom försvinna dessa självständiga fiskare, och rätt som
det är, har kapitalet tagit hand om hela yrkesfiskeflottan, och alla
yrkesfiskare ha gått i dess tjänst. Då hlir det, som man märker
det är i England, när man t. ex. kommer till Gfrimsby och ser,
hur de stora bolagen sköta det hela, och man kan befara, att det blir
här som där, att våra präktiga yrkesfiskare bli vad man kan kalla
mindervärdigt folk, som komma att anställas bara för vissa fiske -

Lördagen den 1 juni, f. m.

11 Nr M.

turer, men så fort båtarna komma in till land, avmönstras de, nn
och så går det undan för undan. Men, mina herrar, vi ha en^or lantbrulcafiskarbefolkning
här i Sverige, som har för stort värde för att "*•

höra nättas på spel på det sättet, och det är för att en självstän- ^ ort8‘
dig fiskeristyrelse skulle ha så mycket att uträtta i detta avseende,
som vi icke böra dra oss för att gå med på den lilla kostnadsökning,
som detta skulle medföra. Jag kan icke se annat än
att herr Olsson i Kollungeröd har fullständigt rätt, när han framhåller,
att vi böra ha en självständig styrelse. Vår förnämste
sakkunnige på området i denne kammare, nämligen doktor Andersson,
vilken jag har fullkomlig tillit till i detta avseende, har
ingenting emot utan gillar, som han meddelat mig personligen, inrättandet
av en självständig fiskeristyrelse, men på grund av vissa
omständigheter har han icke velat framföra detta krav nu. Det
är den sakkunskap jag håller mig till, och när jag vet, att han
har en sådan uppfattning, drar jag mig icke för att yrka bifall
till herr Olssons- i Kollungeröd senaste hemställan.

Herr Björck: Jag skall be att endast med några ord få vända
mig mot vad herr Andersson anfört gentemot mina argument för
avstyrkande av förslaget om två byråer. Herr Andersson genmälde,
att då de tjänstemän, som av sakkunnige och Kungl. Maj:t
äro föreslagna, kunna förmodas få fullt upp att göra, kunde man
lika gärna ta steget fullt ut och inrätta två byråer. Konsekvensen
av et t sådant resonemang bleve, att så snart man hade ett
par dylika tjänstemän på en byrå, vilka voro fullt sysselsatta,
skulle man inrätta lika många byråer som tjänstemän, därför att
det funnes så många göromål.

När det sedan gäller att jämföra olika byråers arbetsmängd,
anmärker herr Andersson med rätta, att man icke bör hålla sig
alltför mycket till vad siffrorna härvidlag utvisa. Denna självklara
sanning ha naturligtvis också de sakkunniga uppmärksammat,
och vi ha gjort oss synnerlig möda att i största möjliga utsträckning
försöka få en på personlig kännedom grundad uppfattning
om den arbetsmängd, som vilar på de olika byråerna. Man har
därvid kunnat konstatera, att för fiskeribyråns del har, såvitt vi
kunnat finna, som regel behövt tagas i anspråk mer än sex timmars
arbetsdag, under det att lantbruksbyråchefen fått finna sig
i en tio å tolv timmars arbetsdag. Detta har upprepade gånger
under den tid vi arbetat i lantbruksstyrelsen iakttagits.

När det sedan gällde att polemisera mot den väg, som Kungl.

Maj:t i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag slagit in på
att nu lösa frågan om de olika näringsgrenarnas sakkunniga företrädande
inom lantbruksstyrelsen, så glömde den ärade motionären,
herr Andersson, alldeles, att det viktigaste, som av mig därvidlag
anfördes, ett enligt min uppfattning synnerligen tungt vägande
skäl, var, att de fiskeriintendenter, som finnas i landet, skulle,
därest fiskeribyrån uppdelades, komma att sortera under två olika
chefer, vilket väl ur organisatorisk och administrativ synpunkt

» 6G. 42

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. ny stat
för lantbruks ■
styrelsen m. m.
(Förta.)

måste bli en oformlighet. Förutsättningen för den anordning, som
herr Andersson föreslår, bör vara. att riksdagen först beslutar en
fullständig uppdelning av den lokala fiskeriadministrationen med
hänsyn till insjöfisket och havsfisket.

Vad sedan beträffar herr Olssons i Kollungeröd senare yrkande,
så kan jag icke förstå, att han ens därigenom har tillgodosett
den utav honom omhuldade styrelsen med något tak över huvudet.
Den är fortfarande i avsaknad därav.

En annan omständighet, som också ger vid handen, att denna
motion är skäligen lösligt hopkommen är, att motionären yrkar på
uteslutande ur lantbruksstyrelsens stat av ett kvinnligt biträde,
som icke är avsett för fiskeribyrån. Kungl. Maj:t har i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag hemställt om uppförande
på lantbruksstyrelsens stat av flera kvinnliga biträden, därav ett
avsett för fiskeribyrån. Nu yrkar herr Olsson i Kollungeröd, att
ur staten skall uteslutas ett kvinnligt biträde av andra graden
och ett kvinnligt biträde av första graden, således av ett kvinnligt
biträde, som icke har med fiskeribyrån att göra. Jag undrar, om
det kan vara anledning för kammaren att bifalla en motion, som
visat sig hopkommen på så lösa boliner och så illa genomtänkt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr Andersson i Fiskebäckskil: Jag vill endast rikta ett

par ord mot herr Björck.

Det sista skäl han anförde mot min ståndpunkt, nämligen att
fiskeriintendenterna skulle komma att sortera under tvenne byråchefer,
verkar ingalunda vara övertygande. Det är ju så, att fiskeriintendenterna
sortera under lantbruksstyrelsen, och då, som jag
förut framhållit, det i regeln är mycket lätt att skilja havsfiskefrågor
från insjöfiskefrågor, torde det icke vara svårt att i lantbruksstyrelsen
avgöra, på vilken byrå de olika frågorna skola handläggas.

Jag vill upprepa, att de sakkunniga själva i sitt betänkande
säga, att det är i viss mån en lämplighetsfråga, hur man skall
göra härvidlag, om man skall ha två jämställda befattningshavare
eller låta den ene bli byråchef och den andre byrådirektör.

Och jag vill ännu en gång påpeka, att det icke anförts något
realskäl mot min ståndpunkt, varför jag vidhåller mitt förut gjorda
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till Kungl.
Maj:ts framställning i ämnet, 3:o) bifall till det av herr Andersson i
Fiskebäckskil under överläggningen gjorda yrkandet samt 4:o) bifall
till det yrkande, som framställts av herr Olsson i Kollungeröd; och
förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid av
herr Olsson i Kollungeröd, varför herr talmannen för bestämmande

Lördagen den 1 juni, i'', in.

43 Nr <H>.

av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna, An''J- n’J
av vilka herr talmannen fann den under 3:o) angivna nu hava fler--^’’ lantbruk’
talets röster för sig. Men även härom begärde herr Olsson i Kollunge-styie >en
röd votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition antagits den under 4:o) angivna propositionen,
först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvotegen
angående jordbruksutskottets utlåtande nr 118 antager det av
herr Andersson i Fiskebäckskil under överläggningen framställda yrkandet.
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit herr Olssons i Kollungeröd yrkande.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 110 ja
mot 49 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande
av kammaren nu godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 118, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Andersson i Fiskebäckskil
under överläggningen framställda yrkandet.

Huvudvoteringen utföll med 134 ja mot 35 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr Ang. ersätt119,
i anledning av Kungl. Majrts proposition angående gäldande av nin9 tili,ltda''
ersättning till ledamöterna i ett vid lantbruksstyrelsens sida ställt mot*r 1 et*

-\ it -io-|.. lantbruksrad.

lantbruksrad ävensom en i amnet vackt motion.

I en till riksdagen den 12 april avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 327, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen medgiva, att till ledamöterna i ett vid
lantbruksstyrelsens sida ställt lantbruksrad finge från nionde huvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspenningar utgå ersättning
efter samma grunder, som gällde för av Kungl. Maj:t utsedda kommittéledamöter.

Nr (tö. 44

Lördagen den 1 juli i, f. m.

Ang. ersättning
till ledamöter
i ett
lantbruksråd.
(Forts.)

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 178, av friherre Hermelin, vari hemställts, att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke måtte vinna riksdagens bifall.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag
å ovanberörda motion, bifalla Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet.

Reservation hade dock avgivits av friherre Hermelin, som yrkat
bifall till den av honom väckta motionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Jag finner det
förslag, som utskottet kommit till i denna fråga, vara ett av de
många trevande försök, som man på grund av den erfarenhet, vi
gjort under kristiden, anser sig behöva göra för att utveckla näringarna.
Då jag genomläst detta förslag och sett på tankegången
i detsamma, har jag för min del kommit till ett något annat
slut än det, utskottet här för sin del stannat vid. Jag har tyckt
mig finna, att man för den blivande utvecklingen icke har så mycket
mera att vänta av ett sådant lantbruksråd vid sidan av lantbruksstyrelsem,
som här ifrågasättes, än vad man därförutan kan
våga hoppas på.

Anledningen till, att jag här hyser denna uppfattning, är
egentligen att söka i sättet för detta lantbruksråas tillsättande.
Av motiveringen till det föreliggande förslaget framgår, att det
vore meningen, att den del av den stora allmänheten, som utgöres
av näringsidkare på olika områden, skulle komma i närmare kontakt
med lantbruksstyrelsen. För min del tror jag icke, att så
skulle komma att bliva förhållandet. Jag finner här av handlingarna,
att av lantbruksrådets ledamöter endast två skulle komma
att utses så att säga direkt av allmänheten, nämligen av hushållningssällskapens
ombudsmöte såsom representant för lantbruksnäringen.
Men på detta sätt synes det icke, som om lantbruksrådet
skulle komma att bestå av personer, som vore sakkunniga, eller
sådana rådgivare, som egentligen stode den stora allmänheten nära,
utan det blir nog såsom hittills, att döma av de erfarenheter, som
vi i större eller mindre grad varit i tillfälle att göra på detta
område, på det sättet, att det blir sådana rådgivare, som den stora
allmänheten egentligen icke känner till. Jag undrar verkligen,
om icke reservanterna inom lantbruksstyrelsen ha rätt, då de säga,
att »på detta sätt kan möjligen någon ökad sakkunskap stå att
erhålla, fastän detta enligt vår åsikt sker på ett långt bättre sätt
genom att vid behov tillkalla särskilt sakkunniga. Skall ett samarbete,
såsom förslagets motiver synas åsyfta, vinnas, bör ett sätt
uttänkas, huru lantbrukets och fiskerinäringens utövare kunna sät -

Lördagen den 1 juni, f. ro.

45 N r t>fi.

tas i tillfälle att bland sig utse representanter, som äga deras Ang- trmuförtroende,
för att samråda med myndigheterna. Kan detta icke mn3..t‘^Uske,
anse vi den institution, som på sådan grundval bildas, helt lantbruksråd
och hållet förfelad». (Fort*.;

Jag tror för min del, att den saken icke kan resoneras bort,
utan att så verkligen kommer att bli förhållandet. Det är, såsom
motionärerna i detta ämne framhållit, på det sättet, att man redan
nu har så många lokala och speciella organ, som kunna omhändertaga
jordbruks- och fiskeriintressena och som alltid stå lantbruksstyrelsen
till tjänst och ha möjlighet att komina i kontakt
med denna högsta institution för lantbruket och dess binäringar,
att det föreliggande förslaget synes mig vara obehövligt och nära
på innebära ett ingrepp mot de allmänhetens institutioner, som
finnas på alla de olika områden, varom här är fråga. Utom hushållningssällskapen
ha vi, såsom det angives i motionen, i detta
fall icke mindre än följande institutioner att räkna med, nämligen
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och kemisk-växtbiologiska
anstalten inom Norrbottens län, så vidare, Sveriges
utsädesförening, med dess i olika delar av landet liggande
filialer, mosskulturföreningen, svenska betes- och vallföreningen,

Sveriges pomologiska förening, stamboksföreningen för svenska ardennerhästen,
hmgstuppfödningsanstalten å Vången, svenska ayrshireföreningen,
avelsföreningarna för låglandsras, rödbrokig svensk
boskap och rödkullor, svenska svinavelsföreningen, svenska fåravelsföreningen,
svenska biodlareföreningen, svenska fiskareförbundet,
svenska motokulturföreningen, svenska föreningen för kylteknik
samt så slutligen lantbruks veckan och Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Kan någon rimligtvis begära, att man skall kunna på bättre
sätt komma i kontakt med den svenska allmänhetens näringsidkare
på detta område än just genom dessa olika sammanslutningar?

Det säges visserligen i utskottets utlåtande, att detta s. k. lantbruksråd
endast skall tillfälligtvis tillkallas. Men är det icke då
lika bra att tillfälligt inhämta upplysning från dessa olika institutioner,
som just bilda ett sådant permanent lantbruksråd? Ty
om detta lantbruksråd verkligen skall kunna utföra något effektivt
arbete, så måste det nog enligt mitt förmenande bliva, icke,
såsom utskottet här föreslår, tillfälligt, utan nästan ständigt närvarande,
ty det förekommer väl allt som oftast, att lantbruksstyrelsen
har att fatta beslut, som rör det svenska näringslivet på
hithörande områden, och därvid kan ha gagn av att ständigt ha
tillgäng till den hjälp, som nu åsyftas.

Och för övrigt, sedan detta lantbruksråd en gång har blivit
utsett, vad har man väl då för garanti för, att detsamma i fortsättningen
skall bliva så beskaffat, att den svenska allmänheten
blir tillfredsställd med denna institution? Jag för min del tror,
att kristidens erfarenheter i fråga om alla dessa sakkunniga, som
vi ha på olika områden icke äro ägnade att ingiva oss så störa
förhoppningar i detta avseende. Det synes egentligen, åtminstone

iV r 66. 46

Lördagen den 1 juni f. in.

Ang. ersättning
till ledamöter
i ett
lantbruksråd.
(Fort».)

för närvarande, förhålla sig så, att de, som äro mest nöjda med
dessa sakkunnigeinstitutioner, äro just de personer, som på ett
eller annat sätt själva tillhöra någon av dessa institutioner.

Jag för min del kan icke tro, att det föreligger något verkligt
behov av den nu föreslagna institutionen. I likhet med reservanterna
inom lantbruksstyrelsen håller jag, som sagt, före, att
det icke är möjligt att på detta område ernå något bättre resultat
genom att få till stånd nyskapade institutioner, låt vara att det,
såsom det här heter, nu endast är fråga om tillfälligtvis tillkallade
personer.

Jag för min del vill med dessa ord i korthet yrka bifall till
den reservation, som vid detta utlåtande avgivits av friherre Hermelin.

Herr Gustafsson i Kasenberg instämde häruti.

Herr Sjöblom: Herr talman, mina herrar! Jag behöver icke

nämna för kammaren, att det svenska jordbruket för närvarande
står i ett utvecklingsskede, som måhända blir epokgörande i vårt
lantbruks historia. Hör det första har den rådande kristiden givit
vårt jordbruk ett annat anseende än det hittills haft, och detta på
ett alldeles utomordentligt sätt, som gör att vårt jordbruk kommer
att bli allt mer och mer betydande inom vårt samhällsliv över
huvud taget. Det ligger dessutom en mycket viktig faktor däri,
att det för närvarande diskuteras, hur vårt lands jordbruk på bästa
och möjligaste sätt och-i största utsträckning skall elektrifieras,
d. v. s. i stort sett att omläggas i fråga om driften från den hittills
varande primitiva till en mera utvecklad maskindrift. Det förhåller
sig också så, att ämbetsmännen i vederbörande verk, även
om de äro praktiska karlar, då de tillträda sina befattningar, alltmer
glida in i vissa former och bli byråkrater i mer eller mindre grad
eller kanhända rättare sagt teoretiker. Jag tror, att om det finnes
något ämbetsverk, som bör stå i kontakt med det praktiska livet
och de praktiska förhållandena, är det just lantbruksstyrelsen, och
i det avseendet skulle inrättandet av ett sådant lantbruksråd, som
här föreslagits, enligt mitt förmenande, komma att få en eminent
betydelse. ,

Det kunde måhända synas, som om man skulle kunna få den
praktiska sakkunskapen företrädd på andra vägar, men det har
icke anvisats någon väg om vilken jag kunnat bli övertygad, att
den är bättre än den nu föreslagna. Angående sättet för tillsättande
av detta lantbruksråd skulle det kunna diskuteras; men då Kungl.
Maj:t och även jordbruksutskottet skrivit såsom de här gjort, har
det skett med tanke på att alla olika grupper av jordbruk, större
och mindre, skulle bli företrädda i detta lantbruksråd.

Jag har för min del den uppfattningen, att detta råd kommer
att utöva en mycket nyttig verksamhet och åsamka statsverket
en mycket ringa kostnad. Det är nog så, att då man kommer in
i ett sådant tidsskede som det nuvarande, och då man måste i

Lördagen den 1 juni, f. m.

47 Nr (ML

större eller mindre grad omlägga driften vid jordbruket från den a*<j- ersattnu
använda till en mera utvecklad teknisk drift, så är det nog ning till Manyttigt
för lantbruksstyrelsen att kunna få inhämta råd av personer i^tbruksråd.
från det praktiska livet, då det gäller att draga upp principerna (Forts)
för vissa uppgifter, som lantbruksstyrelsen sedermera kan fullfölja.

Då icke någon annan och bättre väg har föreslagits för att
ordna detta förhållande, anser jag mig för min del böra yrka bifall
till jordbruksutskottets förslag.

Jag vill här nämna, att vid sidan av styrelsen i olika ämbetsverk
såsom i järnvägsstyrelsen och många andra linnes det med
detta lantbruksråd ungefär likställda institutioner, och jag tror,
att om något ämbetsverk har behov av att stå i kontakt med
verkligheten så nära som möjligt, sä är det lantbruksstyrelsen.

Jag skall, utan att upptaga tiden längre, be att få yrKa bifall
till jordbruksutskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt hemtalmannen
givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Vid härpå punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande, nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till rikets allmänna kartverk ävensom en i ämnet väckt motion
blevo utskottets i nämnda utlåtanden gjorda framställningar av
kammaren bifallna.

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 121, i anledning av Ang. överlåtelKungl.
Maj :ts proposition angående överlåtelse till lantförsvaret av “ * av vissa
vissa områden, tillhörande kronoegendomarna Kungsgården nr 1, områden «
Västbyn nr 1 samt Västerhus nr 1 och 2 i Frösö socken,a.v Jämtlands Fräsa socken.
län ävensom en i ämnet väckt motion.

Därvid yttrade:

Herr Olofsson: Herr talman! Jag skall först be att få säga
några ord i allmänhet i denna fråga.

Jag vill då framhålla, att från första början tyckte jag, att
den här anstalten hade bort läggas på en annan plats än denna.

Jag förstår icke riktigt, huru riksdagen kunnat vara med om att
förlägga denna depå på Kungsgården på Frösön. Det är enligt
min och som jag tror den allmänna uppfattningen på platsen en
alldeles för god jord för att läggas ut till bete. Man skulle kanske
haft mindre att anmärka, om det gjorts något för att få ett verkligt
gott höstbete, men så har ingalunda varit förhållandet, utan

Nr 66. 48

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. överlåtelse
till lånt försvaret
av vissa
områden i
Frösö socken.
(Forts.)

man kan säga, att det mesta av denna jord trampas ned. Stallspillningen
sprides ut och åstadkommer, att det uppstår en del
oätbara gräsarter, som hästarna icke röra, utan jorden trampas
huvudsakligen ned, och på detta sätt lägges den bästa jord, som
finnes i Jämtland, helt och hållet för fäfot. Detta är så mycket
mera beklagansvärt i de tider, i vilka vi nu leva, då det gäller
att taga vara på den jord, som finnes, för att folket skall kunna
leva. Att en sådan jord som denna skall som sagt ligga för fäfot
förefaller mången som ett slöseri, och det är många, som äro alldeles
upprörda över att denna jord skall kunna användas på detta sätt.
Men det som är gjort är gjort, och man torde icke kunna tänka
på en förflyttning, ehuru jag för min del icke skulle ha något
däremot, ty nog har kronan tjänligare egendomar att lägga ut till
hästbete än Kungsgården.

Jag har dock med min motion icke velat gå så långt, att jag
föreslagit en förflyttning, då redan sä mycket kostnader äro nedlagda
på hus och annat, utan jag har med min motion avsett, att
något av den goda jorden skulle kunna undantagas och användas
för sitt ursprungliga ändamål, så att den kunde tjäna till att frambringa
gröda och icke trampades ned, såsom nu är förhållandet
med den största delen av jorden.

Nu vill jag säga, att utskottet på sätt och vis tillstyrkt min
motion ehuru icke fullständigt. Jag tycker dock icke, att motiveringen
och klämmen i utlåtandet riktigt hänga ihop. Jag skall be
att få läsa upp några rader av motiveringen i utskottets utlåtande.
Det står här:

»Utskottet har emellertid, av vad i statsrådsprotokollet anförts,
icke funnit frågan om lämpligaste sättet för dispositionen av de
för remontdepän avsedda markområden tillräckligt utredd för att
däi’på kunna grunda ett beslut om markernas definitiva överlåtande
till lantförsvaret lika litet som utskottet av vad motionären framhållit
övertygats om lämpligheten och möjligheten att för ifrågavarande
ändamål utnyttja Frösö lägerplats och skjutbana.»

Utskottet säger sålunda, att det anser, att frågan om denna
lägerplats, användning till bete icke fullständigt utretts, men i
klämmen hemställer utskottet »att riksdagen må med avslag å
Kungl. Maj:ts förevarande proposition i anledning av den i ämnet
väckta motionen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla det täcktes
Kungl. Maj:t låta närmare utreda, på vilket sätt de för Frösö
remontdepå avsedda markområden av ifrågavarande kronoegendomar
må på fördelaktigaste sätt disponeras». Här säger utskottet sålunda,
att man bör utreda frågan om de avsedda markområdena,
sålunda Kungsgården och de två hemman, som jag omnämnt i min
motion, men utskottet vill icke utreda frågan om den betesmark,
som förefinnes på de nuvarande lägerplatserna och som icke något
nämnvärt användes sommartiden utan som användes för vinterövningar.
Jag tycker, att under sommaren kunde man gott taga
vara på det bete, som finnes på den gamla lägerplatsen. Men om
denna fråga tyckes uttkottet icke vilja ha någon utredning.

49 Nr <H».

Lördagen den 1 juni, f. m.

.lag skulle vidare önska, att utredningen komme att omfatta Ang. överlateleu
del torplägenheter på denna plats. Det är åtskilliga torpare se m lan''/^-som gått in till Kung! Maj:t med begäran att få inlösa turpen svaret
Denna fråga har icke utretts, utan Kungl. Maj:t har avslagit så- FrZö .Tdln
dana tramställningar. Då tycker jag, att då det skall utredas, (Korto.)
huru det bör förfaras med dessa hemman och med Kungsgården,
det också borde utredas, huruvida icke dessa torp skulle kunna
friköpas ty det ligger några torp så avskilda från egendomen, att
jag tycker, att det skulle vara synnerligen rimligt, att de kunde
fa friköpas.

. u galler det icke att ga sa långt, att en fullständig förflyttning
skulle ske, varigenom jorden skulle tagas i anspråk för andra
ändamål, men^ nog får jag säga, att dessa hästar skulle må lika
väl av att gå på naturligt skogsbete som att gå på dessa inägor
pa en jord, som hör till den bästa i Jämtland. Jag har sett, huru
magra dessa remonter varit. De ha släppts in på hösten snarare
magrare än de gingo ut på våren, då de endast trampa ned bete,
som de icke alls vilja äta, ty betet är magert. Men om de finge
så.dant fjällbete, som t. ex. hästarna vid Yångens hingstuppfödningsanstalt,
sa tror jag, att de skulle bliva lika friska, frodiga
och vackra som dessa djur äro på hösten, Hela denna anstalt är
ju avsedd att uppföda ungdjur av passande ras, vilka man inköpt
och sedan söker att acklimatisera här uppe. De skola hållas här
under ett^ och ett hälft års tid för att acklimatiseras och bliva
härdiga på grund av luften och andra klimatiska förhållanden, så
att de sedan kunna bliva tjänliga för sitt ändamål. Jag antar,
att detta är huvudsyftet. Men acklimatiserandet av dessa nn»-hästar skulle bättre kunna ske, om de utsläpptes på naturligt
fjällbete, än om de skola gå på inägomarkerna, som de bara trampa
ned.

Jag säger fortfarande, att jag vågar icke gå så långt, att jag
skulle yrka avslag, utan jag anser, att en utredning bör ske, men
denna utredning bör enligt min mening också omfatta frågan, om
icke denna mark på kröson bör kunna tagas i anspråk för andra
ändamål och om icke en del av här befintliga torp skulle kunna
få friköpas.

För närvarande har jag intet yrkande att framställa men har
velat göra detta uttalande.

Herr,...Plsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag har icke
kunnat följa den siste talaren, då han yttrade sig om, huru utskottet
ställt sig till hans motion, och ännu mindre kan jag bedöma,
huruvida denna remontdepå bör finnas eller ej. Detta är saken-
som jag i detta sammanhang omöjligen kan yttra mig om.
Jag hade dock nästan väntat, att den kungl. propositionen skulle
ha försvarats från något håll, men då jag finner, att så icke blivit
fallet, har jag nödgats, då jag hyser en från utskottets flertal avvikande
mening, giva detta till känna.

Det synes mig som om den kungl. propositionen och det svar,
Andra kammarens protokoll 1916. Nr 66. 4

Nr (>(>. 50 Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. överlåtet- som utskottet givit på densamma, icke gå i samma riktning: de
se till lantför- a^t saga kringgå varandra. Kung! Maj:ts proposition handlar
svaret av visso. att ifrågavarande kronojord må upplåtas till remontdepå, och
Präss socken såväl Kungl. Maj:t som arméförvaltningen anse, att denna remont(Forts.
) depå behöves. Utskottet däremot säger, att en utredning bör företagas
rörande frågan, på vad sätt jorden bäst skall kunna användas.
Jag kan icke hjälpa, att jag tycker, att utskottet icke
besvarat den framställda frågan. Om utskottet anser det möjligt,
att jorden skulle kunna bättre användas för andra ändamål, så
har utskottet icke besvarat frågan, huruvida denna remontdepå är
behövlig eller icke.

För min del bar jag funnit, att utredningen i den kung!, propositionen
knappast är så fullständig, att man kan bilda sig ett
fullt objektivt omdöme, om mera mark behöves till depån eller icke.
Det är möjligt, att så är fallet, men det får man icke klart för
sig, ehuru nog arméförvaltningen anser det behövligt.

Jag kan därför icke göra annat än att, då sa starka skäl framförts
av motionärerna, ställa mig pa den sidan, att jag yrkar avslag
på Kungl. Maj:ts framställning och begär en skrivelse, men
i motsats till de ärade ledamöterna av utskottet inom denna kammare
vill jag, att i denna skrivelse skall begäras en utredning om
vad som för remontdepån bäst behöves i jordväg för att den skall
kunna fylla sitt ändamål. Detta var så att säga grundtemat i
min åskådning, och skulle det bliva jord över, sedan dessa kronohemman
blivit tillagda, ja, då vore det icke alls nödvändigt, att
den överskjutande delen toges från dessa hemman, utan den kunde
tagas från den gamla kungsgården, om där fanns åkerjord, som
kunde brukas till annat ändamål än för depån. Men jag bär icke
kommit på det klara med, huru härmed förhåller sig.° Och därför
skulle jag vilja göra den hemställan till herr statsrådet, att vid
en kommande utredning även något civilt element måtte anlitas
för att klargöra behovet av jord och huru stort hästantalet på depån
kan beräknas bliva. För detta yrkande vann jag icke tillräckligt
understöd inom utskottet. Den ena delen av utskottets
medlemmar yrkade bifall till Kungl. Maj :ts förslag och den andra
avslag på de grunder, som här angivas och som jag icke kunde

gilla. . ..

Det är därför, herr talman, som jag kommit p det predikamentet,
att jag i förevarande fråga icke kan göra något yrkande.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Det kan naturligtvis
icke vara lämpligt, att till statens remontdepå såsom betesmark
använda den allra bästa jorden. Inom vissa orter, t. ex. i
Skåne, har det väckt den allra största harm, att till övningsfält
för regementen använts sådan jord, som därför nu ligger som eu
ödemark. Man försöker på allt sätt uppmuntra produktionen av
brödsäd, och man har fått bevittna, att jordbrukare inom Kristianstads
län skrivit till riksdagsmän och frågat dem: varför uppmuntran
I oss att öka produktionen, då vi se, att den bästa och

Lurdugcn den 1 juni, f. m.

51

Nr (Mi.

väl belägna jorden användes som gräsmatta och trampas ned? Det
är klart, att när man bar dylika erfarenheter, och det till jordbruksutskottet
kommer en framställning, vari det framhålles, att
den jord, varom det här är fråga, är bland den bästa i Jämtland
man måste fästa avseende vid en sådan framställning. Motionären
har emellertid icke förebragt den bevisning, att utskottet kunnat
föreslå riksdagen att besluta i enlighet med motionen, men utskottet
har ansett, att denna fråga hör utredas på ett bättre sätt
i hela dess vidd genom regeringens försorg. Det är möjligt, att
det därvid kan visa sig lämpligt att taga jorden i användning till
remontdepå; detta får naturligtvis utredningen visa. Jag förmodar,
att herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet icke
närmare satt sig in i frågan. Det bör då lämnas honom tillfälle
att än en gång pröva ärendet.

Jag tror nog, att när denna utredning kommer till stånd, den
även kommer att taga i övervägande, huruvida icke de torpare,
som herr Olofsson nyss omnämnde, skola kunna få inlösa sina
torp.

Jag håller före, som sagt, att en bättre utredning är av nöden
och ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Jordbruksutskottets utlåtande, nr 122, i anledning av väckt motion
om uppförande å 1918 års tilläggsstat av ett från indragna
brännvinsförsäljningsmedel utgående anslag till hushållningssällskapen
föredrogs nu; och blev utskottets däld gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 16.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört tredje särskilda
utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vattenlag m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 15 mars 1918 dagtecknad proposition, nr 128, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) vattenlag;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen; 3)

lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes;

4) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning;

5) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen;

Ang. överlåtelse
till lånt försvaret
av vissa
områden i
Fräsa socken.
(Forts.)

Ang. vattenlag
m. m.

*

Kr 66. 52

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. vattenlag
m. m.
(Forts.)

7) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske;

8) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom; samt

9) lag om ändrad lydelse av .24 och 36 §§ i förordningen den .16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

I samband med denna proposition, som hänvisats till tredje särskilda
utskottet, hade utskottet till behandling förehaft följande med
anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:

inom första hammaren:

nr 150, av herr von Sydow; och

nr 151, av herr Asplund; samt

inom andra hammaren:

nr 358, av herr Åherlund;

nr 367, av herrar Persson i Norrköping och Eriksson i Grängesberg; nr

368, av herr Liibech;

nr 369, av herr Hage m. fl.; och

nr 372, av herrar Johanson i Huskvarna och Liibech.

Vidare hade utskottet till behandling i samband med propositionen
förehaft två till utskottet hänvisade i förevarande ämne väckta
likalydande motioner, nämligen nr 42 inom första kammaren av friherre
Fleming m. fl. och nr 105 inom andra kammaren av herr Holmdahl.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga vid punkten fogade förslag till

l:o) vattenlag;

2 :o) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen; 3:o)

lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes;

4:o) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för
vatten till husbehovsförbrukning;

5:o) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

6:o) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen;

7 :o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske;

8:o) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom; samt

9:o) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och un -

Lördagen den 1 juni, f. in.

53 Nr W.

(ler vilka förutsättningar rätt kunde medgivas kronan att, i annat Anä■ va“enluy
fall än expropriationslagen medgåve, för tillgodoseende av allmänt
behov tilläsa sig obebyggt eller ej till fullo utnyttjat strömfall i ända- ( or
mål att tillgodogöra vattenkraften, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning kunde föranleda;

C) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna,
därest de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i
punkterna A) och B) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda; samt

■ D) att friherre Flemings m. fl. motion, nr 42 inom första kammaren,
och herr Holmdahls motion, nr 105 inom andra kammaren,
vilka motioner måste anses besvarade genom vad utskottet hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade

dels åtskilliga reservationer angående de uti punkten A) 1 :o)
och 2:o) av utskottets hemställan innefattade lagförslagen;

dels reservation beträffande utskottets ''hemställan under punkten
B) av herr Vennersten m. fl., vilka yrkat avslag å utskottets berörda
hemställan;

dels ock slutligen reservation i fråga om utskottets hemställan
under punkten C) av herr Häfte, som föreslagit, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t göra framställning om närmare undersökning i vad
män och på vad sätt fisket skadades genom vattenanläggningar och
om förslag till åtgärder, som därav föranleddes.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Vennersten, som yttrade: Herr talman! I avseende å
föredragningssättet tillåter jag mig hemställa:

att lagförslagen föredragas vart för sig paragrafvis och där
så anses lämpligt, momentvis med ingresser, rubriker och utskottets
hemställan sist;

att vid behandlingen av 1 kap. 1 § i förslaget till vattenlag
diskussionen må omfatta betänkandet i dess helhet;

att efter behandlingen av nyssnämnda §, lagförslagets 4 kap.
föredrages och först därefter 2 § i 1 kap. samt däruppå förslagets
övriga paragrafer i nummerföljd;

att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;

att, för den händelse lagförslagen eller något av dem skulle
komma att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i
avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar kunna föranledas; samt

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer och moment

>r m. 54

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. vattenlag utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamm.
m. rarnas beslut.

(Forts.)

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Punkten A).

Det under l:o) upptagna förslaget till

Vattenlag.

1 Kap.

Efter föredragning av 1 § lämnades ordet på begäran till

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Löfgren, som
anförde: Herr talman, mina herrar! Då jag anhåller om kammarens
uppmärksamhet för en stund för att ange några inledande
synpunkter på den fråga vi gå att behandla, är det icke min mening
att i detaljer ge en framställning av förslaget, knappt ens
att i allmänhet ange dess särskilda grunder. Jag är däremot angelägen
om att ge en fullständig bild av den tankegång, som ligger
till grund för förslaget, och en bild tillika av det politiska läget
i denna fråga, såsom jag ser detsamma.

Det förslag till vattenlag, som nu föreligger till behandling,
söker att lösa hela komplexet av de synnerligen viktiga och invecklade
spörsmål, som avse det produktiva utnyttjandet av vattenkraften
i landets vattendrag och sjöar. Frågan är gammal,
och ju äldre den blivit desto starkare har det allmänna behovet
av dess lösning framträtt, och detta av två skäl. Det ena är den
senare tidens tekniska utveckling, som möjliggjort vattenkraftens
mångfaldigande och användning i en tidigare ej anad utsträckning.
Vattenkraftens nytta är icke längre inskränkt till att driva kvarnhjulet
vid den egna stranden. Det är numera möjligt att förena flera
i och för sig mindre betydande kraftkällor till väldiga kraftenheter.
Och från dessa kunna spridas ljus, värme och kraft även till långt
avlägsna platser. Detta är skäl nog för att det allmänna skall
äga ett starkt intresse av att få denna fråga löst på lämpligt sätt.
Men därtill har på senaste tiden kommit ännu ett skäl, som jag
vill säga gör vår vattenkraftsfrågas lösning icke bara önskvärd
utan gör denna fråga till en verklig livsfråga för vårt land. Detta
ytterligare skäl är, att kriget har i oerhörd hög grad fördyrat
och försvårat tillförseln av kol och andra lys- och brännämnen, och
har gjort det i en sådan grad, att man snart icke vet, hur behovet
därav skall kunna fyllas. Nu har man sagt, och det säges av
högermännen i utskottet, att dessa förhållanden kunna väntas upphöra
samtidigt med kriget. För min del vågar jag icke vara så
optimistisk. På nog så goda grnnder ansluter jag mig till dem,
som se saken på annat sätt. Jag och de som tänka lika med mig

Nr

Lördagen den 1 juni, f. in.

se saken så, att tonnagebrist, produktionsländernas eget behov och Ang. vattenlag
handelspolitiska restriktioner säkerligen efter kriget torde komma >«• matt
begränsa tillförseln av dessa ämnen i ungefär samma grad som J''orts-l
nu. I alla fall kommer införseln att ransoneras för långa tider
framåt, och det är då av vikt att vi ha en del utnyttjad vattenkraft,
som kompenserar detta och som reglerar priset på kol och
dylika ämnen. Den enda hjälp vi ha att lita till under dessa omständigheter
är vår vattenkraft, och det kommer sålunda an på att
i verkligheten utnyttja den.

Den uppgiften att efter stora linjer lösa vår vattenkraftsfråga
är sålunda ytterligt viktig, men på samma gång är den mycket
invecklad och grannlaga. A ena sidan bero av vattenkraftens allt
vidsträcktare utnyttjande sä betydande intressen som vår industris
oberoende och blomstring, jordbrukets och järnvägarnas elektrifiering
samt våra samhällens förseende med elektriskt ljus, värme
och drivkraft. Men å andra sidan måste vid utbyggandet av
våra strömfall också tagas i betraktande de motstående intressen,
som äro förknippade med våra vattendrag, såsom de framrinna i
sitt naturliga lopp; mot nyttan av vattenbyggnaden eller vattenreglering
måste vägas dess skadliga inverkan å jord, bostäder förut
befintlig industri, farled, flottled och fiske och vad annat i det
bestående, som må förändras genom vattenbyggnadens tillkomst.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att erinra om ett
missförstånd, som nog på många håll gör sig gällande, när man
bedömer den enskilde vattenbyggarens ställning till andra intressen.

Man tyckes gärna taga för givet, att industriens, den allmänna
företagsamhetens intresse utan vidare skulle sammanfalla med att
den enskilde strandägaren tillätes utnyttja kraften vid sitt strömfall
så fritt och obehindrat av lagstiftningen som möjligt. Denna
uppfattning är uppenbarligen oriktig. Den enskilde företagarens
intresse sammanfaller med strömfall sägarens allenast såvida industrimännen
just själv är strömfallsägare. År han det icke, har
den enskilde företagaren, den stora producenten, precis samma intresse
som andra medborgare av att utbyggandet av ett visst strömfall
gör minsta möjliga skada och största möjliga nytta för det
stora hela.

Den utredning, som föregått det nu framlagda förslaget, har
emellertid inte bara haft att praktiskt avväga de olika intressena
för och emot en viss vattenbyggnad eller vattenreglering. Svårigheterna
ha ökats genom att man nödgats intaga ståndpunkt till
åtskilliga spörsmål av rent principiell natur. Först och främst har
striden rört sig om själva utgångspunkten för den blivande lagstiftningen:
skall vattenkraftens utbyggande vara privatmonopol
eller efter hand göras till statsmonopol eller bör den nya lagen
söka sig en väg emellan dessa båda linjer?

Jag vill då såsom min mening uttala, att jag ansluter mig
till den allmänna åskådning, som är en av de allmänna principerna
i vår vattenrätt, nämligen att den som äger strand äger
också vatten och strömfall vid strand. Därav har ansetts följa,

Nr 66* 56

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. vattenlag qxt strandägaren ensam kunnat erhålla byggnadsrätt i vattnet.
m. m. ogg gärna ]jUIlna kalla denna rätt i vattnet för äganderätt

( orts.) — ett ögonblicks eftertanke visar dock att man icke äger ett förbirinnamle
vatten på samma sätt som ett stycke jord och att en
vattenbyggnad bör bedömas ur andra grunder än annan byggnad.
Vattnet kommer från ovan eller från fjärran belägna källsprång,
är mitt i det ena ögonblicket men icke i det andra ögonblicket.
Det är underkastat var mans begagnande, och utom för enskildas
bruk tages det i anspråk lagligen för särskilda allmänna intressen
såsom fiske, farled och flottled. Den enskilda strandrätten till
vattnet är alltid, om den skall kallas äganderätt, åtminstone en
äganderätt av lägre valör än den vanliga äganderätten. Men samtidigt
föreligger det egendomliga eller snarare fullt naturliga förhållandet,
att på samma gång den enskildes vattenrätt är en
mindrevärdig äganderätt, så får den enskilde strandägaren, om han
tillätes utföra vattenbyggnad, genom denna tillåtelse och genom
den färdiga vattenbyggnaden en hel del befogenheter, som gå
längre, som icke kunna härledas ur den vanliga äganderätten.
Till att börja med kan ägaren i regel icke binda vattnet vid sin
egen strand utan att skada andras mark och vattenrätt eller i viss
mån hämma trafik, flottning och fiske. Och vidare medför vattenkraftens
utnyttjande vid byggnaden en alldeles särskild maktställning,
ett monopol, om man så vill, som icke eljest har sin
motsvarighet vid den privata äganderätten. En jordägare har befogenhet
att med uteslutande av andra odla och njuta frukterna
av sin jord. Men runt omkring honom bygga tusenden andra jordägare
med precis samma rättigheter till sina områden, som lämna
ett ömsesidigt utbyte av produkter. Vattenverksägaren åter har
en ofruktbar strandremsa, men med den behärskar han, kanske
ensam i sin bygd, mälden av kornet och sågningen av timret;
han ensam har säkerhet för ljus och värme i hem och ladugård,
drivkraft för bruk och jordbruk.

En oinskränkt rätt för vissa strandägare att utnyttja vattnet,
helst om denna befogenhet vunnits genom tvångsrätt mot andra
delägare i samma vatten, innebär således alltid i viss mån ett
privilegium även när det blott gäller enstaka, mindre strömfall,
som huvudsakligen utnyttjas för egen kvarn eller fabriksdrift eller
för husbehov å eget markområde. Vid denna äldre, men nog så
betydelsefulla typ av mindre vattenbyggnader framstår dock sammanhanget
mellan rätt till strand och vatten av ålder fast grundat;
det intrång de göra på annans rätt är mindre framträdande; och
den företrädesrätt de ge strandägaren modifieras genom begränsningen
i deras verksamhetssfär.

Helt annorlunda förhåller det sig med de större vattenbyggnaderna
och de s. k. vattenregleringar, varigenom strömdragens
naturliga avrinningsförhållanden väsentligt ändras och sjöarnas
vattenstånd höjes eller sänkes. Dessa företag ha möjliggjorts allenast
genom teknikens oväntade utveckling; i sin utsträckning
över betydande områden, med sina på artificiell väg tillkomna vat -

Lördagen den 1 juni, f. m.

57 Nr W».

tenmagasin och regleringsdammar, ha de sitt enda laga försvar i Å»a: vattenbi;
de relativt obetydliga landfästen, som äro nödvändiga för att tek- (7orts)
niskt utnyttja de naturliga förhållandena i ett vattendrag. Vattnet
framstår inte här såsom tillhörande stranden, utan stranden är ett
nödvändigt bihang till vattnet. Dessa stora företag medföra väsentliga
rubbningar i andras rätt och omöjliggör ofta just de enskilda
strandägarnas byggnadsmöjlighet vid de särskilda strömfallen.
De kunna förändra en hel bygds kultur och levnadsförhållanden
och innebära ofta nog fara för oberäkneliga naturkatastrofer
i framtiden. Och med allt detta innebära dessa företag,
om deras verksamhet icke begränsas och kontrolleras, ett monopol
för innehavaren på en summa av kraft, mångdubbelt större än den,
som kunnat uttagas vid de särskilda strömfällsdelarna.. Det är
väsentligen vattenägarnes och strandägarnes intresse för dessa
större vattenbyggnader och vattenregleringar, som från början kraft
reformer i lagstiftningen för att få den avpassad efter det moderna
vattenbyggandets behov. Tyvärr har man dock alltför mycket
varit benägen att se den stora frågan huvudsakligen såsom en,
låt vara i och för sig beaktansvärd fråga mellan den enskilde
vattenbvggaren och andra enskilda intressenter. Man har av den
nya lagstiftningen äskat att få ett obeskuret privatmonopol för
den företagare, som tillfälligtvis eller på spekulation sitter inne
med nycklarna till våra stora vattentillgångar och därmed till
drivkraft, värme och ljus. för landet.

Denna privatekonomiska uppfattning har ansetts alltför mycket
prägla den första stora vattenrättskommitténs i övrigt förtjänstfulla
arbete. Mot denna uppfattning har emellertid brutit
s''ig en annan, som tyvärr satts utanför det tidigare utredningsarbetet
och därför icke kunnat påverka och påverkas, den uppfattningen
nämligen, att vattenföretagen bonle vara statsvionopol eller
att lagstriftningen i allt fall direkt borde inriktas på att bereda
införandet av ett sådant.

Denna senare mening har hos somliga anknutit sig till den
åsikten, att allt vatten i våra sjöar och floder redan är statens
eller i varje fall allmänningsvatten, varöver det allmänna på den
grund ensamt borde kunna förfoga. Så är vattenrätten beskaffad
i de flesta andra länder. Det är egentligen endast hos oss och i
vårt grannland Norge, som den enskilde har äganderätt över vattnet
vid sin strand. Jag behöver icke gå in på denna fråga eller
värdesätta teorien, att vattnet är statens. Jag nöjer mig med att
konstatera, att en allmän och orubblig rättspraxis underkänt den
meningen, att vattnet i sjöar och floder skulle vara allmän egendom.
Att helt negligera denna domstolspraxis och från ny grund
ingripa i bestående rättsförhållanden kan åtminstone icke från det
liberala partiets ståndpunkt komma i fråga. Emellertid ha anhängarna
av teorien att grunda ett eventuellt statsmonopol på redan
befintlig vattenrätt gått fram på en annan linje också. Det må
vara sant, har det sagts, att en del vatten tillhör de enskilda, men
vad särskilt angår vattenkraften i kungsådra, d. v. s. djupfaran i

Nr 66. 58

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. vattenlag de flesta större vattendrag, så menar man, att den skulle direkt
“• “• kunna disponeras såsom statens egendom för att för statens räk(F°rte.
) ning även för fiskalisk syfte taga ut vattenkraften ur den ådran.
Aven här vill jag konstatera, att saken inte ter sig så för sakkunskapen.
Jag tror mig även kunna tala såsom sakkunnig, då
jag förklarar, att enligt vederhäftig doktrin och gammal rättspraxis
är även denna åsikt oriktig. Någon särskild kronans rätt att
stänga kungsådra för att utfå dess vattenkraft finnes icke. Däremot
har kronan, genom Kungl. Maj:ts befogenhet att hindra andra
att stänga kungsådra, möjlighet att i det allmännas intresse fästa
de villkor vid kungsådras överbyggande, som kunna finnas lämpliga
för det allmännas bästa, om någon gör ansökan att få överbygga
kungsådra. Men för övrigt — frånsett att frågan om kungsådra
icke nu är aktuell — vill jag dock erinra om, att man icke
kommer så värst långt med denna teori om kungsådra såsom ett
statens regale, en statens särskilda egendom. Anser man, att en
kronans rätt till kungsådrevattnet ger en uteslutande och oinskränkt
disposition över detta vatten, så synes man konsekvent
höra anse samma underbara verkan, d. v. s. oinskränkt dispositionsrätt,
tillkomma den enskilde strandägaren över vattnet vid
hans strand. Där det inte finnes kungsådra och kronan inte har
strandrätt, skulle alltså det allmänna ingenting ha att säga till om.

Nej, det går inte att med vår rättsutveckling bygga en i
praktiken framkomlig lagstiftning på dylika svävande teorier. Det
går icke att bygga på en obegriplig och oangriplig uteslutande rätt
för den enskilde. Men det hjälper oss inte heller att framkonstruera
en uteslutande äganderätt för kronan till allt eller viss del av
vattnet. Däremot kan och bör eu modern vattenlagstiftning efter
tidens krav utveckla den tanke, som ligger under den gamla bestämmelsen
om kungsådra. I äldre tider, då kungsådra tillkom,
behövde man icke bedöma det primitiva vattenbygget annat än ur
strandägarens eller byalagets enskilda och kronans skattesynpunkt.
Över båda dessa synpunkter stod emellertid även då det allmänna
intresset, men på den tiden tog sig detta allmänna intresse icke
annat uttryck än att det framträdde såsom ett fiske- eller kommunikationsintresse
i de större vattendragen. Det allmänna intresse,
som då fanns, tillgodosågs genom öppenhållande av en
tillräcklig bred ådra i det djupaste vattnet, bestämd en gång för
alla till en sådan storlek, att den aldrig i framtiden kunde tänkas
bliva otillräcklig. Märk väl — man mätte inte upp den bredd, som
på den tiden, då kungsådran tillkom, var tillräcklig för dåvarande
fiske, flottled o. s. v. i den eller den bestämda älven. Nej, oavsett
om det då fanns vare sig det ena eller andra allmänna intresset,
som krävde vattnets öppenhållande, så togs kungsådran till så, att
den skulle förslå för alla framtida intressen. Allmänt intresse i all
framtid före enskild rätt — se där k ungsådrans kungstanke!

Nåväl, nu har med tidens gång tillkommit ett nytt allmänt
intresse, nytt i den meningen, att det icke tidigare kunnat tänkas
få den oerhörda allmänna betydelse, som det på nya vägar, fått

Lördagen den 1 juni, f. in.

59 Nr <><>.

nämligen (len allmänna betydelsen av vår vattenkraft. Detta intresse
är icke knutet till kongsådra eller någon annan viss del av
vattnet. Det beror av vattnets stängande, icke av dess öppenhållande.
Det villar på allt vatten, vare sig kronans eller enskilt.
Det framträder särskilt starkt som ett fristående intresse vid de
större företag, varom jag nyss talat. Och detta intresse synes
också det böra genom lagstiftningen garderas för framtiden och
icke blott med hänsyn till de nuvarande förhållandena i våra
vattendrag.

Jag vill i detta sammanhang citera ett yttrande av den motionär,
som jag tror först av alla tog nödigt sikte på framtiden i dessa invecklade
spörsmål. Han säger: »Vattenkraftens ökade värde i
framtiden får ej bliva företrädesvis en tillfällig konjunkturvinst
för några få, utan skall varaktigt fördela sig i ökad nytta för
konsumenterna och minskade bekymmer för produktionen.» Motionären
var herr Carl Lindhagen. Och ehuru vi hysa skilda meningar
om de lämpliga och framkomliga medlen för att vinna det mål,
på vilket motionären pekat, skulle jag tro, att de flesta av oss nu
äro beredda att instämma i detta yttrande.

På denna allmänna grundsyn, att enskild rätt i våra vattendrag
icke bör tillåtas spärra vägen för allmänt intresse, vilar det
kungl. förslaget; och alla olikheter i utgångspunkter och utformning
av skilda meningar till trots hava samma grundtankar också
framskymtat i de uppfattningar, som på senare tid framkommit,
liksom i de olika reservationer, som fogats vid utlåtandet från det
särskilda utskottet. Ja, icke heller högerns representanter ha längre
upprätthållit föreställningen, att den enskilda kraftens användning
skulle oinskränkt bero på en för all framtid fixerad, helt privat
disposition. Också de ha varit med om att låta den större vattenverksägaren
avstå viss kraft till den omkringliggande bygdens
jordbruk och småindustri, och högerreservanterna i utskottet ha
därjämte vid större vattenreglering godkänt vissa avgifter, som
ersättning för skador m. m., vilka i framtiden kunna uppkomma,
men som nu icke kunna bestämmas.

Man har alltså i princip varit ense om åtskilliga villkor, som
röra framtiden, samt också därom, att dessa villkor ur det allmänna
intressets synpunkt borde fästas vid byggande i allt slags
vatten, oberoende av den gamla kungsådrenaturen. Som sagt, även
högern har — så långt dess medgivanden sträckt sig — godkänt
dessa principer.

Från det motsatta hållet har man åter, för tillfället åtminstone,
och för att komma till en uppgörelse, låtit den gamla striden
om kungsådran vila. Kungsådran står kvar i denna sidas yrkanden
blott som en beteckning för vattenverksägarens fortfarande
skyldighet att vid behov lämna viss vattenmängd eller fallhöjd
för kommunikations- och en del andra intressen. Men en verklig
regalrätt till kungsådra påyrkas knappast i detta samband längre
av någon, som har inflytande på aktuell politik. Däremot har
principen om det allmänna intressets överhöghet framför den en -

Ang. vattenlag
in. in.

(Forte.)

Nr m. 60

Lördagen den 1 juni, f. m.

r. vattmiag skildes och jämväl framför kronans rätt i allt slags vatten numera
m- i större eller mindre utsträckning erkänts av alla — åtminstone

(Forts.) är (jet ino-en, som vill vidkännas, att han förfäktar blott enskild

rätt.

Men, mina herrar, då det förhåller sig så, att vi alla säga oss
vilja en kraftig utveckling av vår vattenbyggnadsindustri, icke
för den enskilde företagarens skull, utan för hela landets skull;
då vi inse faran av det alldeles obeskurna privatmonopolet över
utbyggd kraft; och då vi icke heller i fråga om våra kraftkällors
utnyttjande vilja lämna framtidens krav ur sikte, ja då borde allas
våra skilda meningar ha bragts så nära varandra, att en uppgörelse
av återstående lämplighetsfrågor icke bör betraktas såsom
omöjlig. Ty åberopar man icke längre — jag nämner detta med
hänsyn till den kompromiss, som här föreligger till antagande -—
statens äganderätt såsom grund för ett statsprerogativ till vattnet,
så blir även lagstiftningens ställning till frågorna om expropriation
av strömfallen och om statens företrädesrätt att därefter utbygga
kraften rena lämplighetsfrågor. Spörsmålet blir det: Huru
företrädes och förvaltas bäst — icke kronans fiskaliska — men
industriens, bygdens och befolkningens allmänna intressen, sker det
bäst av staten direkt såsom ägare och byggherre eller genom den
enskilda företagsamheten under statens kontroll? Högerns representanter
i utskottet svara: Vattenverksbyggandet och därmed det
allmänna intresse, som är förbundet med vår vattenkraft, främjas
bäst genom att ge den enskilda företagsamheten så fria tyglar som
möjligt, nu och för framtiden. De socialdemokratiska ledamöterna
äro ense om att svara: En lämpligt anordnad och rättvist fördelad
produktion av vattenkraften garanteras bäst i statens hand. Men
icke heller socialdemokraterna i utskottet vilja föreslå, att detta
överlagrande skall ske nu, utan de nöja sig med att spara sitt pro
gram för framtiden genom förslag om en successiv hemfallsrätt av
vattenverksbyggnader. För min del besvarar'' jag, på grundvalen
av Kungl. Maj:ts förslag och utskottets yttrande, samma fråga på
följande sätt; Då ingen ens vill ifrågasätta, att vattenkraften eller
byggnadsrätten i vatten skall övertagas av staten nu, bör redan
på den grund en ny vattenlagstiftning i överensstämmelse med
gällande rättsgrunder läggas så, att den enskilda företagsamheten
får all behövlig hjälp för att i eget, men framförallt i det stora
helas intresse utbygga vår vattenkraft. Lagstiftningen bör läggas
så, att företagaren finner det med sitt intresse och sin framtida
rättssäkerhet förenligt att utbygga sina strömfall. Detta å ena
sidan, så länge man är överens om att överlämna initiativet till
den enskilda företagsamheten. Men å andra sidan bör detta privata
utbyggande ske under kontroll över, att allmänhetens intresse
allsidigt tillgodoses, och det bör tillika ske så, att den allmänna
vattenkraftspolitiken icke alltför starkt bindes för framtiden inom
linjer, som till följd av ändrade förhållanden kanske behöva förändras.

Med dessa ord har jag angivit Kungl. Maj:ts av utskottet

Lördagen den 1 juni, f. m.

61 Nr (56.

godkända ståndpunkt till de meningar, som i skilda reservationer a ny- vattenlag
erhållit uttryck. '' m- m Förslaget

fäster företagsrätten vid strandägarens hävdvunna (Forts.)
dispositions- och initiativrätt. Men om denna låter vattenkraften
oskäligt länge ligga obegagnad, bör då icke finnas befogenhet för
det allmänna att taga initiativet ifrån honom, då det gäller en
kraftkälla av betydenhet, vars användning är behövlig för orten?

Jag ställer mig icke avvisande mot denna tanke, därest ett
förslag härom erhåller en riktigt avvägd form i lagtexten. Det
kungl. förslaget vill emellertid väcka och stödja även vattenfallsägarens
initiativ genom att ge honom nya medel i händerna för
att få ett nyttigt vattenverk till stånd. Det vill ge honom ökad
rättssäkerhet och bereda större skyndsamhet vid företagets tillkomst
och i lag trygga hans ställning för framtiden.

Det är alltså, iag vill påstå det, inga obetydliga fördelar, som
förslaget i dessa hänseenden vill giva företagaren. Den högsta
vattenmängd, som vattenverk nu genom kungsådran kan nödgas
avstå utan ersättning till de nuvarande s. k. kungsädreintressena,
är cirka halva vattenmängden. Denna har sänkts till 1/3 i alla
vattendrag av viss storlek — en lättnad för vattenverksägaren,
som torde mer än uppväga vissa skärpningar, som enligt samma
förslag införts i lagen.

Ett företag kan enligt förslaget komma till stånd, trots att
det våilar skada på annan egendom och på annat sätt, än genom
nuvarande lag är bestämt.

Ägarna av majoriteten i ett strömfall, vare sig oskiftat eller
ej, få en rätt, som de nu icke ha, att tillgodogöra sig strömfallet
i dess helhet mot ersättning i kraft till de övriga.

För den som äger strömfall, men saknar lämplig mark för
dammbyggnader eller utmål, bereder förslaget möjlighet att tvångsvis
förskaffa sig tillgång till dessa områden o. s. v.

Större rättsklarhet och rättssäkerhet blir införd genom förslagets
bestämmelser: vattenbyggaren skyddas mot oväntade krav
från skadelidande under en obestämd framtid, och ett väl rustat,
speciellt domstolsförfarande ersätter den administrativa prövningen
om överbyggande av kungsådra, kombinerad med en långvarig
domstolsprocess.

Det tillstånd, som man kallat koncession och som ligger i
byggnadsmedgivandet, gäller i allmänhet för all framtid och utan
framtida inskränkningar även med hänsyn till allmänt intresse.

Så snart det är fråga om de mindre effektiva strömfall, där, som
jag förut uttryckt saken, vattnet kan betraktas som bihang till
stranden snarare än stranden till vattnet, har det ansetts utgöra
ett onödigt intrång i enskild rätt att därvid knyta några särskilda
förpliktelser för framtiden. Däremot har detta befunnits naturligt
och nödigt vid de större byggnadsföretagen och vattenregleringarna.

Man har från högerhåll påstått, att det skulle strida mot redan
gällande rättsprinciper att fästa särskilda kontrollvillkor vid dessa
företag. Hur kan man i själva verket mena något sådant? I

Nr 66. 62

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. vattenlag dessa fall, där den nya lagstiftningen skapar helt nya rättsmöjligm.
m. heter i särskilt stor utsträckning, synes lagstiftaren ock vara be (Ports.

) fogad att bestämma villkoren för denna nya rätt. Någon annan

uppfattning bar icke heller uttalats av lagrådet.

Men i intet avseende torde förslaget kunna sägas gå längre än
vad ändamålet krävt.

Förslaget förbehåller undantagsvis Kungl. Maj:t en prövningsrätt
beträffande tillkomsten av vissa större sjö- och andra vattenregleringar,
detta i överensstämmelse med grunderna i gällande lagom
sjösänkning och den första vattenrättskommitténs förslag.

Vidare medger förslaget kronan periodiskt återkommande lösningsrätt
till vattenverk av viss storlek, dock allenast mot full
ersättning, i huvudsak enligt grunderna för expropriation.

Slutligen har — speciellt med hänsyn till omöjligheten att
vid en viss byggnadstid förutse arten och utsträckningen av framtida
behov i fråga- om vattenkraftens disposition — införts _ ett
särskilt rättsinstitut i den s. k. nyprövningen, som kan men icke
måste påkrävas med längre mellantider. Därvid må å ena sidan
kronan påyrka nya villkor, men då allenast med hänsyn till det
allmänna, icke sina egna fiskaliska intressen, och å andra sidan
vattenverksägaren påkalla lindring i honom ålagda skyldigheter
till följd av eventuell förskjutning av de allmänna och enskilda
intressena i vattendragen till hans förmån, såsom t.^ ex. om eu
flottled upphört att användas. Den skada, som kan vållas vattenverket
genom nya allmänna villkor, ersättes dessutom ägaren, sa
snart den överstiger 1/® av verkets värde, i annat fall far han själv
vidkännas förlusten.

Med denna kombination av lösningsrätt och nyprövning har
man på den bestående rättsuppfattningens grund sökt finna former,
smidigt anpassade efter utvecklingens krav och tillika tryggande
för den enskildes rätt. Båda slagen av bestämmelser avse att tillsammans
utgöra en regulator på statens och den enskilda företagsamhetens
förhållande till varandra. Ty i samma mån som företagaren
väl uppbär det allmänna intresse han representerar, i samma
mån som den enskilda vattenkraften tillräckligt utbygges och
distribueras, blir också tillämpningen av de nämnda kotrollbestämmelserna
obehövlig.

Lösningsrätten är i detta fall icke mer opåkallad än den är det
vid de enskilda järnvägarna. Dessa hava i allmänhet skötts utmärkt
och mig veterligen har det icke försports någon klagan över
att staten eftertraktat att inlösa desamma.

Det har nu från högierreservanternas håll mot dessa bestämmelser
invänts, att de voro onödiga, emedan staten redan ägde så
mycket vattenkraft, att detta behörigen inverkade på villkoren för
kraftens allmänna fördelning, varjämte man har sagt, att staten
undan för undan inköpte ytterligare kraft. För min del är ^ jag snarare
benägen att dra en motsatt slutsats av nämnda förhållanden.
De femton å tjugo procent av landets vattenkraft, som äro i statens

Lördagen den 1 juni, f. in.

6:J Nr (Mi.

besittning, iiro under nuvarande omständigheter ingen tillräcklig
garanti lör lott effektivt tillgodoseende av det allmänna bästa, något
som bl. a. ådagalägges genom vad man påpekat, nämligen
att staten undan för undan finner sig föranlåten att köpa upp ytterligare
kraft. Men tänk, om staten, med begagnande av det nuvarande
fria systemet, skulle ta sig för att i sitt erjet intresse köpa
upp huvudparten av våra vattenfall, tänk om staten samtidigt skulle
pressa ner priserna på de övriga genom att begagna sin rätt att
förvägra den enskilde tillstånd att överbygga kongsådra, jag säger,
tänk om detta i framtiden bleve fallet, skulle då icke både strandägarne
och allmänheten inse fördelen av förslagets lösens- och nyprövningsrätt?
Ty därmed garanteras vattenkraftens användning
till det allmännas bästa, mot både enskild man och godtycklig
statsmakt, av domstol; och man kunde tänka sig den utvecklingen,
att den garantien vore av nytta för strandägare även gentemot kronan.
Nej, det förhåller sig nog så med talet om den svenska statens
speciella vattenpolitik, att man förblandar orsak och verkan. Staten
köper nu till säkerhet för allmänna intressen, emedan dessa på
intet annat sätt kunna skyddas. Införes ett sådant skydd för
det allmänna intresset genom lagstiftningen, upphör därmed behovet
av statsingripande, intill dess den enskilde vattenverksägaren
missbrukat eller vanskött sin ställning. Men mot missbruket eller
vanhävden äro vi alla ense om att lagen är behövlig.

Beträffande särskilt nyprövningen har man klagat över att den
enskilde kan nödgas avstå en del av verkets värde utan ersättning.
Om man räknar med maximibeloppen på olika punkter, inbegripet
den där tredjedelen i kungsådrevattnet, har man kommit till det
resultatet, att fem niondedelar efter 60 år skulle kunna gå bort av
värdet. Denna möjlighet till förlust, som icke är någon rättsförlust-,
utan eu på förhand genom lagen stadgad inskränkning till förmån
för ett allmänt intresse, denna eventuella förlust efter 60 år
tror man skola verka förlamande på lusten att bygga vattenverk.
Jag vill häremot erinra om att den nuvarande kungsådran är nära
nog fem niondedelar av ett vattendrag, att överbyggd kungsådra
när som helst kan komma att öppnas, om vissa allmänna intressen
så kräva, och att dessutom de nuvarande kungsådreresolutionerna
underkasta ägaren verkan av vilken som helst ny lagstiftning, även
en lagstiftning, som är mycket mera ofördelaktig för vattenbyggnadsintresset
än denna. Men har man hört talas om att någon härigenom
avskräckts från vattenbyggnad? Nej, möjligen ha de långa
processerna, som vålla osäkerhet, gjort det, men däremot har ingalunda
det villkor, som är fäst vid kungsådreresolutionerna, hindrat
nybyggnad. I _ vårt grannland Norge äro visserligen vattenförhållandena
rätt olika vara — det skall inte bestridas — men så gälla
där också koncessions- och hem fallsbestämmelser, ojämförligt mycket
strängare än de här föreslagna. Inte har man där hört talas
om någon paralysi inom vattenbyggnadsindustrien. Tvärtom har en
av högermotionärerna vid denna riksdag nyligen offentliggjort en
statistik, som går ut på att visa, i vilken oerhörd grad byggnads -

Ang. vattenlag
in. in.
(Forts.)

Nr 66. 64

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. vattenlag verksamheten där stegrats under den sista tiden — lat vara innan
m- m• den sista lagen kom till, men de ha-haft stränga bestämmelser där

(Forts.) fornt också. Nej, mina herrar, då man i vissa vattenkraftsintresserade
kretsar åberopat de »psykologiska faktorerna» som skäl mot
detta förslag, så rör det sig om en förskräckelse, som man själv varit
med om att framkalla men som det i stället icke vore ur vägen att
undanröja genom fullständiga upplysningar dels om förslagets innebörd
och dels om frågans politiska läge. Förslagets innebörd är
icke, såsom man påstått, att man vill gynna kronan på bekostnad
av enskild rätt, men man bär med hänsyn till tidens krav velat utveckla
och trygga enskild rätt under vederbörlig omsorg om nutida
och framtida allmänintressen. Frågans politiska läge är åter icke
sådant, att det ena eller andra politiska partiet kan framtvinga en
lösning alldeles efter sitt sinne. Jag dristar mig uttala detta med
all respekt för varje enskild rättsuppfattning, ty lyckligt nog för
frågans utsikter beror det -—• som jag förut påpekat — nu icke så
mycket på en rättsprövning som på eu lämplighetsprövning, om de
skilda ståndpunkterna skola kunna sammanjämkas. Men Jag är
övertygad om, att skall ett slutligt resultat kunna vinnas, måste det
ske med upptagande av allt det väsentliga i utskottets förslag, som
regeringen gärna vill acceptera även i de avseenden, det ;ir av annat
innehåll än den kungl. propositionen. I sin juridiskt-tekniska utformning
grunda sig dessa förslag på ett mångårigt utredningsarbete
av skilda sakkunniga och kommittéer. De innebära alltså resultatet
av jämkning på jämkning mellan olika meningar. Nu har
dock så gott som fullständig enighet uppnåtts om^ förslagets juridiskt-tekniska
struktur och dess lösning av rättsförhållandena enskilda
intressen emellan. Att det blivit regeringen möjligt att på den
tid, som stått oss till huds, framlägga den stora frågan, härför får
jag uttrycka regeringens erkänsla till alla dem, som på olika stadier
lagt sin hand vid verket.

Yad åter angår förslaget i dess sociala del, i frågor om det allmännas
ställning till den enskilda företagsamheten, är det att beklaga,
att en stor grupp, ett stort politiskt parti, det socialdemokratiska,
varit uteslutet ifrån frågans tidigare beredning. Sedan den
nu sittande regeringen fått den om hand, har någon tid icke funnits,
därest förslaget till denna riksdag skulle hinna framläggas,
att ytterligare utsträcka utredningsarbetet, utan jag har varit hänvisad
till att inom justitiedepartementet med hjälp av mina medarbetare
där och inom regeringen utarbeta det förslag, som nu föreligger.
Jag förstår, att andra kammarens majoritet, särskilt med
hänsyn till högerpartiets ställning och frågans behandling samtidigt
i första kammaren, skall känna sig frestad att starkt markera vad
som i själva verket är ett faktum, nämligen att propositionen i utskottsförslagets
form i stort sett är ett minimum av vad en modern
vattenlagstiftning kan bjuda Sveriges folk. Yi måste komma ihåg,
att i andra länder råda koncessionssystem med mjmket längre gående
inskränkningar uti allmänt intresse, och det är inte rimligt
att tro, att här i landet dessa intressen fullständigt skola försum -

Lördagen den 1 juni, f. in.

65 Nr W.

mas eller alt i allt fall kontrollen över desamma för framtiden i en ^g.vatunlay
ny lagstiftning skall ofterlåtas. Men med erkännande av, att torn- (Porti>)
ringar på eu längre gående lagstiftning kunna na ett visst f°? *01
sig, måste jag dock erinra om att, därest ett resultat skall vinnas
av en blivande sammanjämkning, även andrakammarmajoriteten maste
ha i minnet vad jag tidigare antytt därom, att skall man alltfort
grunda förhoppningen om ett allmänt utbyggande av våra vattenfall
på den enskilda företagsamheten och dess initiativ, sa far man
icke alltför rnyoket neutralisera de obestridliga fördelar, som förslaget
ger den enskilde, genom förbehåll oeh restriktioner av en pa
förhand svårbestämd natur. De allmänna intressen, som man darmed
vill skydda, bli icke tillgodosedda, därest vattenkraften förblir
outnyttjad. '' Särskilt vill jag fästa vikt vid, att den rättssäkerhet,
som förslaget vill bereda genom domstolsbehandling, loke beskares
medelst bestämmelser om administrativ eller riksdagsprövning, som
gå längre än utskottets förslag. Men bur som helst ligger blott
frågan vid den slutliga sammanjämkningen så, att förlikning kan
bjudas medkammaren i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl.

Maj :ts och utskottets förslag, ligger frågan så, att detta bud kan
med större enstämmighet givas, då skall ingen med fog kunna förebrå
denna kammare eller vänstermajoriteten över huvud taget, att
den åsidosatt verklighetens krav för vidhållandet av politiska dogmer.
Ansvaret för ett avslag må i så fall falla pa första kammaren.
Ty till verklighetens många krav hör också det, att vårt folk
fordrar en i lag grundad säkerhet för kraft, värme oeh ljus till åe
många, icke bara till de få. Till verklighetens krav räknar vårt
folk ock, att utvecklingens väg icke stänges för kommande slägtled.

Vidare

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det lagförslag,
vi nu gå att debattera, är efter min och jag tänker allas vår
uppfattning utav allra största betydelse för vart ekonomiska liv.
Jag bär den uppfattning, att under de år, som jag suttit här i riksdagen,
bar näppeligen något lagförslag framlagts, som bar en för
framtiden så stor betydelse som just det bär föreliggande. Vid
sådant förhållande är det ju klart, att meningarna måste gå väsentligt
isär. Vi ha ju olika grundsyn på samhällsfrågorna, både politiskt
och ekonomiskt, och det är olika erfarenheter, som färga
uppfattningarna. Jag beklagar på det livligaste, att i den förberedande
behandlingen av detta lagförslag icke några av _ de synpunkter,
som jag och mina meningsfränder ha pa denna fråga, haft
möjlighet att göra sig gällande — jag menar nu inte behandlingen i
regeringen utan behandlingen i kommittéerna. Jag bär fått den
uppfattningen, att den första kommittén var sammansatt, om inte
uteslutande, så åtminstone till övervägande del av representanter
för företagarintressena och de synpunkter, som företagarna ba, lades
så fullständigt på frågan som överhuvud taget är tänkbart. I den

Andra hammarens protokoll 1918. Nr 66. 5

Nr 66. 66

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. vattenlag andra kommittén voro också företagarsynpunktema de dominerande,
m- och m-an kan säga, att de spelade där den avgörande rollen.

(forts.) ^ Det lagförslag, som nu föreligger, skiljer sig icke oväsentligt
från kommittéförslaget. Det är jag villig att erkänna, och jag kan
också erkänna, att om man ser på hur det är nu, så innebär det
beaktansvärda framsteg, och samhällssynpunkterna komma i väsentlig
mån till sin rätt. Vi socialdemokrater ha ändå måst kräva,
att de samhälleliga synpunkterna skulle skjutas fram med större
kraft, med större styrka, och när vi göra det, är det därför, att vi
ha en helt annan grundsyn på denna fråga än som allmänt gör sig
gällande och som även föredragande departementschefen här i dag
gjort sig till tolk för. Vi ha den uppfattningen, att de stora naturvärden
varom nu är fråga, höra så fort som möjligt bli samhällelig
egendom. Det ha vi heller aldrig stuckit under stol med, att det
är vår för uppfattning. Vi tro, att samhället blir bättre därigenom.
Om vi då utgå ifrån denna uppfattning, måste efter vårt sätt att
se det vara nationalekonomiskt fördelaktigt, att det allmänna får ett
bestämt och avgörande inflytande på vattenfallspolitiken, helst så,
att det allmänna, stat och kommun, äger samtliga vattenfall. Genom
en sådan anordning är det möjligt att få till stånd ett mer
effektivt utnyttjande av vattenkraften än annars kan vara möjligt.
Man kunde genom utnyttjandet av de olika älvarnas högvattensperioder,
låta den ena älvens kraft utjämna den andra. Rent nationalekonomiskt
sett förefaller det oss, att man borde kunna få den
största effekten av vårt lands vattenfall genom att det blir en eller
ett fåtal utbyggare av det hela. Men även med hänsyn till kraftledningar,
distribuering o. s. v. måste det efter vår uppfattning vara
mera fördelaktigt, om det blir staten eller några kommuner, än om
det blir en stor del olika företagare, som skola distribuera kraften,
och alldeles säkert är, att tendensen även på det privata området går
i den riktningen att söka slå tillsammans de olika företagen för att
få ut det mesta möjliga. Som exempel härpå vill jag anföra
Bergslagens kraftförvaltning. Däruppe i Bergslagen ha vi ett flertal
bruk och verkstäder med olika kraftanläggningar. Nu ha dessa
sammansluta sig till en förening och skola åstadkomma en samkörning.
Den ena skall ge den andra, så att när det är brist på ett håll
men överskott på ett annat, skola de förmedla kraft till varandra.
Man har fått blick för det riktiga i att icke arbeta var för sig utan
att ha gemensam verksamhet på detta område, och detta är sålunda,
efter mitt sätt att se det allra bästa beviset för riktigheten av vår
åksådning, att det är nationalekonomiskt fördelaktigare att få en gemensamhetsanläggning.
Man säger, att det skall vara så utomordentligt
fördelaktigt, med konkurrens. Det är emellertid inte alldeles
säkert att det blir någon konkurrens, utan konkurrensen förekommer
nog endast, så länge det finnes outbyggda strömfall, men när alla
äro utbyggda, då blir det också slut med konkurrensen, och då kommer
monopolet, och vi ha den bestämda uppfattningen, att ett privatmonopol
är mycket sämre för samhället, sämre för konsumenterna,
än vad ett kommunalt eller statligt monopol i viss omfattning kan

Tjftrilagen den ] juni, f. m.

67 Nr <56.

vara. Ett enskilt monopol är farligt ur två synpunkter, dels ur Ang. vattenlag
kostnadssynpunkt, dels ur kraftbehovssynpunkt. Man kan nämligen m'' m•
aldrig tänka sig, att en privat kraftägare kommer att taga samma (l‘ort*-)
hänsyn till kraftförbrukarna, som det allmänna gör. En enskild
kraftägare kommer i första hand att se efter, vilka företag, som
kunna betala mest för kraften, vilka företag han har största nyttan
av att leverera kraft till. Det måste vara hans första ögonmärke.

Men den största vinsten för samhället och industrien uppstår, om
•alla lovliga näringar i vårt land kunna få kraft i förhållande till behov
och i mån av krafttillgång inom landet.

När det gäller priset, är det också självklart, att den enskilde,
om det blir monopol, kommer att sätta priset så högt han kan utan
skrupler ooh utan hänsyn. Ett privat monopol kommer således att
medföra en betydande fara, och privatmonopolet är ingenting som
hägrar som en dröm i fjärran, utan det är säkerligen en fara, som icke
kommer att låta så länge vänta på sig. Om det bli brist på kol
under en lång följd av år framåt, komma alldeles säkert vattenfallen
i Mellansverige att sunt utbyggas, och när de äro utbyggda och
det kommer till flera behövande kraftkonsumenter, blir det omöjligt
för dem att fa kraft. Genom att staten, som kan överföra kraft från
avlägset liggande områden, i en sådan situation har hand om kraftdistributionen
blir det större möjlighet att kunna lämna kraft även i
Mellansverige, sedan vattenfallen där blivit uppmonterade, än under
andra omständigheter. För näringslivet i dess helhet, om också icke
för vissa enskilda företagare, måste det i längden vara bäst, att det
allmänna distribuerar kraften, äger vattenfallen och monterar desamma.
Den utveckling vi kräva, nämligen att samhället skall få
äganderätt och förfoganderätt över dessa kraftkällor och rikedomar,
den är icke en speciell nyhet för Sverige, utan detta krav framträder
kan man säga i alla länder, och ett mycket typiskt exempel härpå
är Norge. Föredragande departementschefen har särskilt pekat på
utvecklingen i Norge saväl i statsrådsprotokollet som här i dag, men
något liknande konstaterar man också i andra länder. Det har berättats
mig i dag ■— jag har inte haft tillfälle att kontrollera uppgiften,
som emellertid lämnats mig av mycket framstående och trovärdag
person —, att under allra sista dagarna har Englands regering
eller parlament fattat beslut om monopolisering av hela kraftdistributionen
i England. Om ett sådant förslag kan framkomma i ett land
som England med _ dess väldiga kolrikedomar, förstår var och en,
att det kan vara lika nödvändigt och nödvändigare, att ett sådant
förslag framkommer i ett land som vårt, som inte har några kol, men
som har sin vattenkraft. Denna kraft bär ändå sin begränsning,
även om det nu förefaller, som om denna gräns icke skulle vara snart
uppnådd.

„ Men är efter vår uppfattning icke bara dessa synpunkter man
maste anlägga härvidlag, utan också avkastningssynpunkter. Dessa
vattenfall, dessa vattenregleringar, dessa naturvärden kunna i en framtid
skänka sina ägare en synnerligen betydande förmögenhet och inkomst,
och de gorå det i vissa fall redan nu. Är det då rimligt, fråga

Nr 66. 68

Lördagen den 1 juni, f. m.

Ang. vattenlag vf 0ss själva, och vi fråga er här i kammaren och hela Sveriges folk,
«*■ »• är det rimligt, att de värden, som ligga i våra vattenfall, skola komma
(Forte.) enskilda företagare till godo? Är det inte rimligt och riktigt, att de
höra vara allas gemensamma egendom, hela samhällets egendom. År
det rimligt att stifta en lag, som ålägger den enskilde bonden att
avstå en del av sin jord, sin lilla åkerlapp eller sm trädgårdstäppa,
för att en enskild kraftanläggning skall kunna komma till stånd,
är det rimligt att den, som har del i vattenfallen skall fa avsta
sin del däri? I vilket syfte? För att samhället skall fa nytta daray,
för att ni och jag och alla andra skola få nytta därav? Nej, för
att våra kapitalister skola draga nytta därav År det nödvändigt
att gå fram över enskild äganderätt, som nog blir nödvändigt för att
nationalekonomiskt utnyttja dessa värden, då bor värdet av det som

frambringas bli allas egendom. .. ,

Det är den uppfattning vi socialdemokrater ha, det ar den uppfattning
vi anse vara riktig, och enligt denna uppfattning borde ingen
annan få utbygga vattenfall och reglera strömmarna an staten och

kommunerna. tv- •

Nu ha vi i alla fall icke gått fram alldeles efter de linjerna i utskottet
och i våra reservationer. Vi ha förstått, att det för närvarande
icke vore möjligt, att den allmänna uppfattningen i Sverige ännu
icke nått så långt, att man kan med något praktiskt resultat krava
en socialisering av vattenfallen. Vid sådant förhållande ha vi sagt
oss, att vi kunna ändå gå med på en lagstiftning som bygger pa
Kungl. Maj :ts förslags grund. Därför ha vi i utskottet icke yrkat avslag
på Kungl. Maj :ts förslag, utan ha där yrkat bifall till detsamma,
men ha framställt yrkanden på kompletteringar och utbyggnader i
social och samhällelig riktning, kompletteringar och utbyggnader,
som avse att ge det allmänna större kontrollmöjlighet och större förfoganderätt
över vattenkraften, än Kungl. Majts förslag bjuder.

Vi skola gå in på dessa yrkanden senare under behandlingen av
förslaget, men jag kan ändå icke uraktlåta att nu peka pa nagra
av de yrkanden, som vi ställa främst. Ett jakande, som vi lägga
mycken vikt vid, är själva anordningen vid byggnadslovs medgivande
Kungl. Maj :ts förslag bygger här på domstolsförfarandet. Enligt
vår uppfattning kan man vara med om domstolsförfarandet, nar det
gäller de mindre vattenfallen, men när det gäller de större vattenfallen,
synes det oss, att man måste kräva Kungl. Maj:ts medgivande.
Det bör då icke vara en domst(^angelägenhet utan en rent
administrativ angelägenhet, och såvitt vi kunna finna, har den
utländska lagstiftningen på detta område överallt byggt pa administrativt
förfarande, det fordras den högsta administrativa maktens
medgivande för byggnadslov. Det gäller bär ett samhällsintresse av
den vikt, att man icke vill, att det skall vara lagens torra bokstav,
som skall reglera förhållandena, utan att man skall kunna mera smidigt
taga hänsyn till den allmänna uppfattningen Den allmänna
uppfattningen utvecklas, och det är inte alldeles säkert, att lagstittningen
utvecklas lika fort.

Men det är inte bara ur den synpunkten utan även ur andra syn -

09 Nr (Mi.

Lördagen den 1 juni, f. m.

punkter, som det bör vara Kung!. Maj:t, som avgör denna sak. Bland An''J ^ l"''nla9
annat ur den synpunkten, att man genom att lägga denna sak a (ForU,
Kung! Maj:ts hand kan vid byggnadslovs medgivande ioreskriva
villkor och regler, som man icke kan överlåta på domstolen att t öreskriva.
Skall man överlåta saken till domstol, måste det bil ett
rent juridiskt förfaringssätt, det blir ett rent formellt prövande av
rättigheter, men någonting därutöver kan man näppeligen lägga i
domstolens hand. Men med den soicala syn på saken som vi lia
måste man kräva, då det gäller byggnadslovs medgivande, att aven
sociala och arbetsskyddssynpunkter i betydande utsträckning laggas
på saken, och det syftet kan man näppeligen vinna, om man lägger

den i domstolens hand. . . .. ...

Det är även på andra områden, som vi önska vasentnga förändringar
av Kungl. Maj:ts förslag, bland annat när det galler
fråo-an, i vad mån och när samhället skall kunna komma till lorfoganderätt
över de outbyggda strömfallen. I propositionen har
Kungl Maj :t föreslagit ett nytt institut, som kallas nyprövning, som
är en rät unik inrättning; jag tror, att det är något enastående i
lagstiftningsväg. Efter vårt sätt att se bjuder detta icKe til.rackligt
utrymme för de samhällsintressen, som enligt vår uppfattning
måste beaktas. Vi kunna icke finna annat än att den lagstiftning,
som duger i Norge, som duger i Sydeuropa, den lagstiftning som
tränger sig fram, så vitt jag kan se, i alla länder med vattenkraft,,
den bör komma till sin rätt även i Sverige, och detta är icke en lagstiftning,
som överlämnar till samhället dessa utbyggande vattenfall
efter några hundra år, utan en lagstiftning, som överlämnar dem
till samhället efter en kortare tidsperiod: i Norge efter oO eller
60 år, i Sydeuropa efter 50, 60 upp till 80 år, olika i de olika lan_
derna Vad vi kräva är, att den svenska lagstiftningen skall bygga
på denna grund. Och detta är icke ett socialdemokratiskt krav i och
för sig. Det är ett krav, som omfattas även av borgerliga regeringar.
Vem var det som lade fram ett sadant lagförslag i blorge.

Det var icke en socialdemokratisk regering, det var icke ens ett
socialdemokratiskt storting, som fattade beslut härom, utan det var
en borgerlig regering, som framlade förslaget, och en borgerlig
majoritet, som antog förslaget. I södra Europa, där liknande lagstiftning
förekommer, ha förslag i frågan framlagts av borgerliga
regeringar och det har varit borgerliga majoriteter inom parlamenten
överallt, som antagit dem. Om detta krav kan man icke tran boro-erli<H
håll säga. att det är så specifikt socialistiskt, att man icke
kan vara med på det. Om vi hade krävt en omedelbar socialisering
av strömfall och vattenreglering, så vore det ett rent socialistiskt
krav, men de krav vi lagt på denna lagstiftning, ligga efter andra
linjer, efter de linjer, på vilka man gått i vissa andra europeiska
länder, och det utan att man kan säga. att företagareintresset blivit

för mvcket stött i kanten. .

Det är även i ett annat avseende, som vi maste lagga en mycket
stark vikt vid att det blir en ändring, och det är betrat lande
inlösningsrätten. Efter vårt sätt att se, måste man betala iÖT myc -

Nr 66. 70

Lördagen den 1 jnni, f. m.

Ang. vattenlag ket vid inlösning. Det spörsmålet står naturligtvis i nära sammanm‘
m'' hang med vårt krav på hemfallsrätt utan ersättning, och vi hava
(lorta.) därför i detta avseende föreslagit en väsentlig omläggning av Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag har med detta i all korthet velat antyda den uppfattning
vi hava, när vi gå till prövning av denna fråga. Vi komma sedan
att på de olika punkterna ytterligare motivera de krav vi hava
ställt. Jag ber således, herr talman, i överensstämmelse med vad
jag anfört, få för min del yrka bifall till § 1 i lagen.

Som tiden var långt framskriden och flera talare anmält sig för
yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme
att fortsättas.

§ 17.

Herr statsrådet Thorsson överlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 455, med förslag till lag om visst undantag från bestämmelserna
i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Propositionen bordlädes.

§ 18.

Upplästes en till kammaren så lydande skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare.

Härmed anhålla vi att få till kammaren såsom gåva överlämna
en utav konstnären Carl Eldh utförd porträttbyst av Karl Staaff.
Stockholm den 1 juni 1918.

För liberala samlingspartiet:

Raoul Hamilton.

Erilc Röing.
Linus Lundström.
Carl Jansson.

W. Bäckström.

C. Edv. Anderson.
Jakob Pettersson.

Axel Rune.
Theodor Adelswärd.

8. TI. Kvarnzelius.
Mauritz Hellberg.
F. Holmquist.
Lars Olsson.
Carl Ekman.
Nils Alexanderson.
Jacob Larsson.
Jöns Pålsson.

Härefter lämnade herr talmannen ordet till

Herr Branting, som yttrade: Jag skall med anledning av

den upplästa skrivelsen be att få hemställa, att kammaren måtte
besluta att med tacksamhet mottaga den konstnärliga gåva, som den
har fått, och hemställa till sina ekonomideputerade att ordna med

Lördagen den 1 juni, f. in.

71 Nr 60.

uppställande av denna byst på det ställe inom kammarens område,
som kan befinnas lämpligt.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,36 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Rättelse.

I protokollet nr 61, för den 25 maj, står å sid. 20, 20 :e raden
nedifrån »överensstämmelse»; skall vara »oöverensstämmelse».