RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:61

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1918. Andra kammaren. Nr 61.

Lördagen den 25 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen lämnade nu ordet till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag
tager mig friheten hemställa, att kammaren måtte uppdraga åt sin talman
att avsända ett hälsningstelegram till danska folketinget, som
nästa tisdag för första gången sammanträder efter val enligt den nya
författningen och för första gången i sitt nya riksdagshus.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till bankoutskottet Kungl.
Maj ds å kammarens bord vilande propositioner:

nr 450, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i
vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedel utgivningsrätt m. m.; och

nr 451, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4, 5 och
6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension.

§ 4.

Vidare föredrogos, men blevo åter bordlagda konstitutionsutskottets
memorial nr 15 samt statsutskottets utlåtanden nr 153—159
och memorial nr 160.

§ 5.

Härefter föredrogos vart efter annat statsutskottets memorial:
nr 161, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning
Andra kammarens protokoll 1918. Nr 61. 1

Nr 61. 2

Lördagen den 25 maj.

Ang. lag om
fattigvården
m. m.

av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetslöshetens bekämpande
ävensom två i ämnet väckta motioner; och

nr 162, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning
av väckt motion om anslag till uppförande av bostäder för personal
vid statens vattenfallsverk.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 6.

Bankoutskottets nu föredragna utlåtanden nr 17 B, 62 och 63
blevo ånyo lagda på bordet.

§ 7.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets memorial, nr
64, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
pension och understöd m. m. å allmänna indragningsstaten blevo de i
detta memorial föreslagna voteringspropositionerna av kammaren godkända.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtande nr 68,
jordbruksutskottets utlåtande nr 107 och andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.

§ 9.

Till avgörande förelåg härefter andra särskilda utskottets memorial
nr 6, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
andra särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fattigvården
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

I utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fattigvården samt lag om kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag, dels ock i ämnet väckta motioner,
hade andra särskilda utskottet hemställt:

under punkten A), att riksdagen måtte antaga nämnda lagförslag
med den lydelse, utskottets berörda utlåtande innehölle;

under punkten B), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till ändrade bestämmelser angående den ansvarsskyldighet,
som borde åligga ledamöter i fattigvårdsstyrelse;

under punkten C), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t låta föranstalta om utredning
rörande ökning av de statsbidrag, som utginge för vård av sinnesslöa,

Lördagen den 25 maj.

3

Nr Cl.

fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra, och om medgivande av stats- Anä- *a9 om
bidrag för vård å sinnessjukhus, som tillhörde landsting och de städer, fatti3'',&rd,a
som ej deltoge i landsting, samt för riksdagen så snart ske kunde
framlägga förslag härom; (Forts-’

under punkten D), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag om en utjämning av de kommunala
skattebördorna, i den mån en dylik utjämning borde äga rum;
samt

under punkten E), att de i anledning av förevarande proposition
väckta motionerna, därest de icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet under punkterna A)—D) hemställt, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Vid behandling av detta utlåtande hade kamrarna, med bifall i
övrigt till utskottets hemställan, stannat vid olika beslut i fråga om
punkterna A), B) och D).

Med anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet till
behandling förehaft frågan om sammanjämkning av den skiljaktighet, _
som alltså förelåge mellan kamrarnas beslut.

Punkten A) av utskottets hemställan.

Första kammaren hade godkänt utskottets förslag till lag om fattigvården
utom beträffande 11 § 3 mom., 42 § och 64 §, i fråga om
vilka kammaren antagit de förslag, som innefattades i de av friherre
Beck-Friis m. fl. vid dessa delar av lagförslaget avgivna reservationer,
samt beträffande 33 §, vilken godkänts med den ändring, som
förordats i den av herrar Antonsson och Nils Nilsson vid denna paragraf
avgivna reservationen.

Andra kammaren hade godkänt utskottets nämnda förslag med
följande ändringar, nämligen att åt 11 § 1 och 2 mom. givits den lydelse,
som föreslagits av Kungl. Maj:t i den uti ämnet avlåtna propositionen,
att 13 § 1 mom. erhållit den lydelse, som förslagits i den
av herr Källman m. fl. avgivna, vid paragrafen fogade reservationen,
samt att till 32 § fogats det tillägg, som föreslagits av herr Källman
m. fl. i deras vid paragrafen avgivna reservation.

Beträffande förslaget till lag om kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag hade första kammaren, med godkännande av den
utav herr Antonsson m. fl. vid detta lagförslag avgivna reservationen.
avslagit så val det av utskottet framställda förslaget, som Kungl.

Maj :ts förslag i ämnet. Andra kammaren hade godkänt utskottets
förslag.

Uti förevarande memorial hemställde utskottet:

beträffande förslaget till lag om fattigvården,

i fråga om 11 § 1 och 2 mom., att första kammaren, med frånträ -

Nr 61. 4

Lördagen den 25 maj.

Ang. lag om dande av sitt beslut i denna del, måtte biträda andra kammarens
fattigvården beslut
m. m. 7

(Forts.) i fråga om 11 § 3 mom,., att andra kammaren, med frånträdande

av sitt beslut, måtte biträda första kammarens beslut;

i fråga om 13 och 32 §§, att första kammaren, med frånträdande
av sina beslut i dessa delar, måtte biträda andra kammarens beslut;

i fråga om 33 §, att andra kammaren, med frånträdande av sitt
beslut, måtte biträda första kammarens beslut:

i fråga om 37 §, att kamrarna, med frånträdande av sina förut
fattade beslut, måtte antaga denna paragraf i följande lydelse:

37 §.

Fattigvårdsstyrelsen bör verka därför, att samhällets invånare
genom försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning
i sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd
vid arbetsoförmåga, sjukdom eller andra olyckor: den bör ock i övrigt
söka att genom tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov.

Om på grund av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden
utom riket vållad allmän kristid nöd i större utsträckning
kan befaras uppkomma inom samhället, har fattigvårdsstyrelsen att,
i den mån åtgärder till nödens avhjälpande ankomma på annan myndighet,
hos denna göra den framställning, som av omständigheterna
påkallas;

i fråga om 42 <?, att första kammaren måtte, med frånträdande
av sitt beslut, biträda andra kammarens beslut: och

i fråga om 64 <?, att kamrarna med frånträdande av sina förut
fattade beslut, måtte besluta, att denna paragraf skulle erhålla följande
lydelse:

64 §.

Där fattigvårdssamhälle för vård å sjukvårdsinrättning eller å
förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande
av framtida fattigvårdsbehov eller för ändamål, som i 37 §
2 stycket sägs, anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande,
ankommer det på fattigvårdssamhället att bestämma, huruvida
ersättningsskyldighet, varom i 62 och 63 §§ stadgas, skall äga
rum för understöd, som utlämnas av dessa medel; samt

beträffande förslaget till lag om kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag, att kamrarna, med frånträdande av sina förut
fattade beslut, måtte besluta, att denna lag skulle erhålla följande
lydelse:

Lördagen den 25 ranj.

Nr fil.

Lag

om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.

Ang. tag om
fattigvården
in. m.

(Forts.)

Härigenom förordnas som folier:

Till beredande dels av understöd (kommunala uensionstillskott),
i penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära pension
eller understöd enbgt lagen om allmän pensionsförsäkring den
30 juni 1913 och icke blivit berövade pensionstillägg eller understöd
på grund av stadgandet i 9 § uti nämnda lag, men ändock finnas vara
i behov av fattigvård, dels ock av bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag),
till bestridande gemensamt med pensionsstyrelsen av kostnader
för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,
må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens
förfogande med föreskrift, att pensionstillskott och sjukvårdsbidrag,
som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse såsom fattigvård.
Sådana pensionstillskott och sjukvårdsbidrag må icke tilldelas andra
personer än dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället
och där äga hemortsrätt i fråga om fattigvård. I övrigt äger samhället
bestämma de grunder, som för beviljande av pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag böra av fattigvårdsstyrelsen iakttagas. Har sådant
bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja pensionst;llskott
och sjukvårdsbidrag i den mån styrelsen prövar nödigt.
Pensionstillskott må efter omständigheterna indragas och jämkas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Karlsson i Sandviken: Herr talman! Av det föreliggande
utlåtandet med förslag till sammanjämkning av kamrarnas
beslut beträffande lagen om fattigvård framgår, att andra kammaren
måst släppa, man kan säga, två av sina principer, som den slogs
för när lagen behandlades. Det är först ifråga om 11 §, där det
gäller den lika och direkta rösträtten för val av fattigvårdsstyrelse,
och sedan ifråga om § 64, vari det stipulerades, att kommunerna
skulle ha rätt att bestämma om återbetalningsskyldighet skulle behöva
ifrågakomma beträffande vissa utgifter för fattigvården. I 11
§ skulle det tredje momentet om den lika och direkta rösträtten helt
strykas, och i 64 § är det nu fråga om att kamrarna skulle antaga
en av hög°rn formulerad kompromiss, som enligt mitt förmenande
icke är en komprom ss. Därtill kommer, att lagen om pensionstillskott
har i viss män ändrats i sammanjämkningsförslaget, så att den
är förfuskad därhän, att en stor del understödstagare, oavsett om
andra pensionsberätiigade inom kommunen skulle få uppbära pensionstillskott,
icke få sådant pensionstillskott.

Då jag icke kunnat finna, att sammanjämkningen såsom sådan

Nr 61. 6

Lördagen den 25 maj.

Tantal Z kan tillfredsställa åtminstone mig, trots att jag föregående gång, när

‘ mm saJien behandlades, var tveksam, huruvida man skulle yrka avslag
(forts) på det hela, drar jag mig vid detta tillfälle icke för att yrka avavslag
på sammanjämkningsförslaget. Därför att den lika och direkta
rösträtten är struken ur lagen, med vilken man skulle kunnat tänka
sig, att det funnits möjligheter att få en humanare behandling av
våra fattiga, kan man såga, att det icke är mycket kvar av utsikterna
att la till stånd en förbättring pa detta område. Då därtill kommer,
att 64 §, sådan den lydde enligt det kungliga förslaget, som gav
kommunen en viss rättighet att i vissa fall icke återfordra medel,
som utbetalts till de fattiga, också är borttagen och kommunens
självbestämmanderätt i dyl.ka fall absbolut borttagen, så kan man
givetvis icke gå med på detta sammanjämkningsförslag, allra helst
som argumentet för en omändring av 64 § nu totalt bortfallit.
Räddhågan hos vissa för att antaga 64 § bestod i att man fruktade,
att ett fatt.gvardssamhälle skulle enligt denna paragraf kunna besluta,
att ingen återbetalningsskyldighet skulle i något fall utkrävas.
Denna argumentation har emellertid bortfallit genom andra
kammarens beslut att avslå förslaget om borttagande av 62 och 63
paragraferna. Det är endast i vissa fall, som denna paragraf skulle
ha kunnat tillämpas, och icke över hela linjen. Därför borgar andra
kammarens beslut. Det föreligger alltså icke längre någon fara för
att bibehålla 64 § i det skick som Kungl. Maj:t föreslagit. Det anförda
argumentet haller, som sagt, icke längre streck efter det beslut
som andra kammaren fattat.

. Med dessa ord ber jag att fa yrka avslag på hela sammanjämkningsförslaget.

Herr Källman: Herr talman! Jag vill i korthet relatera
sammanjämkningsförslagets innehåll.

Första kammaren har fått ungefär följande. Beträffande 11
§ 3 momentet har detta uteslutits och därmed har man tillmötesgått
första kammarens uppfattning. Vidare får, i överensstämmelse med
första kammarens beslut enligt 33 §, män och kvinnor intagas på
samma arbetshem, såvida för dem finnas fullständigt skilda avdelningar.
Andra kammaren hade beslutat, att män och kvinnor under
ingå förhållanden finge intagas på samma arbetshem. Detta är vad
första. kammaren vunnit i sammanjämkningen. Andra kammaren
har fatt sin mening godkänd beträffande 11 paragrafens första och
andra moment, således att kvinnor skola tillhöra fattigvårdsstyrulsen,
ävensom beträffande 13 §, där kammaren beslutat att kyrkoherden
eller hans ställföreträdare skulle äga rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens
förhandlirgar men icke i dess beslut. Vidare har man tillmötesgått
andra kammarens mening ifråga om 32 §, där kammaren
beslutat,, att föreståndare eller föreståndarinna för anstalt skulle
äpa nödiga förutsättningar för skötande av dylika befattingar, och
slutligen beträffande 42 .§, där kammaren beslutat, att kostnaderna
för Inserettsvård åt fattiga sjuka skulle bestridas av vederbörande
landsting.

Lördagen den 2.0 maj.

7 Nr til.

Kamrarna skulle, därest sammanjämkningsförslaget godkän- An''J- lag om
-des, frånträda sina beslut beträffande 37 och 04 paragraferna samt e,‘

ifråga om lagen om kommunalt pensionstillskott. _ (Forts.)

Det som varit svårast för mig att gå med på har varit, att
man icke haft möjlighet att utbyta mot varandra 64 § och 11 § 3
■mom. Jag hade den uppfattningen att de båda kunna vara likvärdiga,
och jag har varit med om att erbjuda förstakammarsidan att godkänna
endera och släppa den andra, men det har icke gått. Skulle
lagen gå igenom, så måste man kompromissa i fråga om både 37 och
64 paragraferna och släppa 11 paragrafens 3 mom.

Jag vill då erinra om innehållet i §§ 37 och 64, sådana dessa
paragrafer lyda enligt sammanjämkningsförslaget.

Enligt § 37 äger man att förebygga framtida fattigvårdsbehov.

Denna bestämmelse innefattar en mycket betydande rättighet för ett
fattigvårdssamhälle respektive en fattigvårdsstyrelse.

Enligt § 64 må fattigvårdssamhälle bestämma, att ersättningsskyldighet
icke skall förekomma beträffande kostnader för vård å
sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt, eller
då det är fråga om att förebygga framtida fattigvårdsbehov.

Beträffande vidare det kommunala pensionstillskottet är den
inskränkning, som gjorts, .mycket måttlig. Någon ändring måste
förekomma i denna lag, såvida sammanjämkning över huvud taget
skulle vara möjlig, ooh den ändring, som har vidtagits, innebär, att
en person, vilken åtnjuter pension eller understöd jämlikt pensiousförsäkringslagen
men på grund av 9 § i samma lag icke äger rätt att
själv uppbära beloppet, icke kan få kommunalt tillskott utan fattigvårds
karaktär. Det är den inskränkning, som gjorts, men den drabbar
endast sådana, som redan äro intagna på fattigvårdsanstalt och således
redan äro omhändertagna av fattigvården. Alla de, som uppbära
pension eller understöd jämlikt pensionsförsäkringslagen och
själva äga uppbära beloppet, hava, såvida fattigvårdssamhället besluter
det, rätt till kommunalt pensionstillskott, utan att detta har
fattigvård^ karaktär.

Enligt min mening är den största bristen i det förevarande sam.
manjämkningsförslaget att finna i § 64. Den inskränkning, som
där har vidtagits beträffande en kommuns rättigheter,. tilltalar icke
mig. Jag har därför icke gärna velat biträda sammanjämkningsförslaget.
jag har för övrigt varit förhindrad att deltaga _i ärendets
slutliga behandling, men vid de tillfällen, då jag deltagit, har jag
kämpat emot att man skulle släppa efter något beträffande § 64.

Vidkommande rösträttsfrågan, som den föregående talaren lade
huvudvikten vid, måste jag säga mig, att den frågan kommer naturligtvis
att lösas ändå, oberoende av vilka bestämmelser, som innehållas
i fattigvårdslagen. Trodde jag icke, att den kommunala rösträttsfrågan
skall komma att lösas i sin helhet, kunde detta mödigen
utgöra anledning att nu yrka avslag på det föreliggande sammanjämkningsförslaget,
men då jag tror, att denna fråga inom den allra
närmaste fra.mtiden skall komma att lösas oberoende av vad som i
detta avseende stadgas i fattigvårdslagen, kan jag icke tillmäta denna
sak samma betydelse som herr Karlsson i Sandviken.

Nr 61. 8

Lördagen den 25 maj.

fattigvården v s^a blott till detta lägga, att den största bristen, som en ■

J m_ ligt mitt förmenande vidlåder den nya fattigvårdslagen, hava båda
(Forts.) kamrarna vant med om att godkänna redan den 11 maj, och det är
vissa fattigvårdssamhällens litenhet och dessa fattigvårdssamhällens
oförmåga att i överensstämmelse med lagens föreskrifter kunna fylla
sina uppgifter. _ Det bar på ett tidigare stadium både första och andra
kammaren varit med om, och följaktligen är däråt ingenting att
göra. Men då lagen för övrigt innehåller så betydande förbättringar,
som alla veta, vilka haft tillfälle att sätta sig närmare in i saken,
kunna de skal, som den föregående talaren anfört, icke utgöra tillräcklig
anledning att yrka avslag på det föreliggande förslaget.

Även om jag således på åtskilliga punkter icke är nöjd, måste
jag ändå, i det läge frågan nu har, yrka bifall till utskottets sammanjämkningsförslag.

Herr Karlsson i Sandviken: Herr talman! Jag vill blott
giva en hastig belysning åt hur det egentligen gått till i hela denna
sak.

Vad 11 § 1 och 2 momenten angår, var det föreskrivet i Kungl.
Maj :ts förslag, att en kvinna skall inväljas i fattigvårdsstyrelsen,
men tack vare en överlöpning inom utskottet — och det var från
vänsterns sida — gick utskottet med på att ordet »bör» i stället
skulle insättas. Andra kammaren beslöt däremot att insätta ordet
»skall».^ Yem är orsaken till detta utbyte? Frågan står öppen.

Ifråga om 13 § hade andra kammaren redan 1913 sagt sitt ord.
Det hade även där varit att vänta, att man icke behövt vare sig den
ena eller andra kompromissen, därest Kungl. Maj:t hade följt den
mening, som var rådande i kammaren, när det gällde att behandla
43 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet. Det är under
sådana förhållanden icke så alldeles helt .med vad herr Källman sade
därom,_ att andra kammaren fått så mycket. Om vi undersöka orsaken,
finna vi, att den är, att man redan i utskottet har släppt på
saker och ting, som man icke bort släppa på.

Herr Källman säger för övrigt, att, om han icke trodde, att rösträttsfrågan
skulle lösas, skulle det kunna utgöra ett motiv att fälla
denna lag. Men det trodde han på i närvarande stund. Jag tror
mig dock kunna försäkra, att den tron är enligt mitt förmenande en
ren övertro, därför att här är det endast fråga om att få en lika och
direkt rösträtt till stånd, när det gäller val av fattigvårdsstyrelse.
Det gäller alltså — kan man säga — icke ifråga om beviljande av
medel att ställas till fattigvårdsstyrelsens förfogande, utan det gäller
endast vid val av den myndighet, som skall hava hand om fattigvården
såsom sådan. Det vore alltså icke fråga om några rena
penningsfrågor utan endast om en humanitär uppgift, som skulle
göra sig gällande ino.m fattigvårdsstyrelsen, genom val av styrelse
efter systemet: en man en röst. Kär den saken av högern fällts,
kan man särskilt med fog säga. att också det andra förslaget då kommer
att fällas, och jag tror icke, att vi få någon lösning av frågan.

Lördagen den 25 maj.

9 Nr Öl.

såvida samma takt skall tillämpas som hittills, då det gäller att mota j"?; la? 0M

... . 0 , fattigvården

en genstravig motståndare. m m

Jag vidhåller, herr talman, ännu mitt yrkande. (Fort*.)

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen
givna propositioner först på bifall t''.11 utskottets hemställan i förevarande
punkt samt vidare på avslag därå biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten B).

Lades till handlingarna.

Punkten D).

Utskottets hemställan i dess ovanberörda utlåtande nr 1 hade avslagits
av första kammaren men godkänts av andra kammaren.

Vidkommande förevarande punkt hemställde nu utskottet, att
kamrarna, med frånträdande av sina under punkt D) fattade beslut,
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Ma.i:t anhålla, det täcktes
Kungl. M ij :t snarast möjligt låta utreda och för riksdagen framlägga
förslag om en utjämning av kommunernas kostnader för fattigvården.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr talmannen: Då de av kamrarna i denna fråga fattade
beslut icke äro av beskaffenhet att, jämlikt 63 § riksdagsordningen,
kunna göras till föremål för sammanjämkning, finner jag mig förhindrad
framställa proposition på bifall till utskottets nu föredragna
hemställan.

Herr talmannens propositionsvägran blev av kammaren igodkänd.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen om tilläggsstat
för år 1918 gjorda framställning om täckande av vissa förskott
under hov- och slottsstaterna:

nr 144, dels angående tredje huvudtitelns anslag till gottgörelse
av kostnader för sjöfolk m. m., dels ock i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om täckande av vissa förskott under samma huvudtitel; nr

145, i anledning av Kungl. Mai:ts proposition angående rätt
för förste kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet, kanslirådet i
Kungl. Maj :ts kansli G. A. Stuart att för åtnjutande av ålderstillägg

Jfr 61. 10

Lördagen den 25 maj.

Ang. ändringar
i provinsialläkartaxan.

tillgodoräkna sig viss tjänstgöring:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggstat för år 1918 under femte huvudtiteln för täckande
av under år 1917 uppkomna brister å vissa ordinarie reservationsanslag; nr

147, i anledning av Kungl. Ma.i:ts proposition angående sättet
för användandet av ett utav 1917 års riksdag beviljat extra anslag
till anskaffning av undervattensbåtmateriel:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående sättet
för bestridande av kostnaderna för reservofficerares tjänstgöring
vid kustartilleriet i vissa fall m. m.:

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstårsberäkning för torpedingenjören S. D. Ljungberg; och
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa befattningshavare i ecklesiastikdepartementet att för
rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

VM nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 151,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i gällande provinsialläkartaxa jämte i ämnet väckta motioner, yttrade

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar! Jag
har jämte herr Norman väckt ett par motioner i den föreliggande
frågan, dels en motion i frågan om provinsialläkaretaxan, dels ock en
motion angående den utjämning av kostnaderna för sjukvården, som
av Kungl. Maj:t föreslagits i en särskild proposition. Då dessa frågor
så nära sammanhänga med varandra, skall jag taga mig friheten
att med herr talmannens tillstånd behandla dessa två frågor samtidigt,
då frågan om provinsialläkaretaxan, som kommer först, som
sagt sammanhänger med frågan om en utjämning av kostnaderna för
anlitande av läkare.

Det är en gammal och stadgad uppfattning hos mig, grundad på
erfarenhet från mina tidigare år, att en utjämning av läkaretaxan
och läkarearvodet bör ske. Såsom envar vet eller borde veta, ställer
det sig ofantligt mycket dyrare att taga läkaren i anspråk för den,
som råkar att bo långt bort från läkarestationen, än för den, som har
läkaren nästan inpå sig. Emellertid kan det näppeligen vara riktigt,
att den, som redan förut genom att bo avlägset har vidriga och värre
förhållanden, också, när det gäller att hämta läkare, skall behöva underkasta^^
betydligt större utgifter än den, som bor mera centralt.
I den frågan således, när det gäller en utjämning av kostnaderna för
anlitande av läkare, är jag fullt ense om att en sådan utjämning bör
ske. Däremot är jag icke ense i fråga om det sätt, som här föreslagits
för denna utjämning, då enligt mitt förmenande detta är ett
upprepande av ett sedan länge inrotat sätt, nämligen att premiera

Lördagen den 25 maj.

11 Nr Öl.

dem, vilka redan förut ha det ganska bra, i det att de bo centralt, under
det att fortfarande den större tungan lägges på dem, som bo mera '' ^lartaxnu.
avlägset. Vi ha det tyvärr sedan länge så ordnat, att bekvämlighe- (Korta.)
ter av såväl det ena som andra slaget icke blott med en viss naturenlighet
komma dem till godo, som bo mera centralt, utan även statsåtgärderna
och de allmänna åtgärderna äro i många fall sådana, att
de ensidigt gynna dem, som redan förut bo bekvämt och centralt, medan
de, som bo i utkanterna, bli mer eller mindre försummade. Det
är ju så — och så har det alltid varit — att de, vilka ha en lång väg
att hämta läkaren, icke blott måste betala läkaren betydligt högre arvode
utan kostnaderna för hans hämtande och för skjuts o. dyl. bli
också väsentligt större än för läkaren närboende.

Nu är det sant, att genom den av Kungl. Maj:t föreslagna utvägen
en utjämning av läkarearvodet skall ske och därjämte en viss
utjämning även i fråga om skjutskostnaderna, och så långt är _ allt
gott och väl. Men den väg, på vilken man vill vinna denna utjämning,
kan jag för min del icke finna vara den riktiga. Det blir ju
nämligen så, att för den kommun, vilken inom eller inpå sitt område
bär en läkare stationerad, uppstår icke frågan om att behöva betala de
2/5 till en utjämning, som det enligt Kungl. Maj:ts förslag åligger en
kommun att erlägga, medan för en kommun, som är mera avlägset belägen
och redan därigenom har det mera ogynnsamt ställt och ofta på
grund av denna avlägsenhet är mera skattetyngd samt har större
utgifter och svårare förhållanden i allmänhet, alltid uppstår det kravet,
att kommunen skall betala 2/5 till utjämning av kostnaderna. Jag
kan icke finna detta vara riktigt. Det borde istället kunnat finnas
en form, som fördelar kostnaderna lika och ingalunda ställer de mera
ocentralt belägna kommunerna i ogynnsammare ställning.

Vidare synes det mig — såsom jag och min medmotionär i motionen
påpekat — att det kommer att åstadkomma en betydlig mängd
skriverier och besvär för kommunerna att upprätta dessa längder,_ vilka
skola uppgöras över dem, som äro berättigade till avkortning ifråga
om bidrag till läkarekostnaderna. Därjämte kommer denna kommunernas
bidragsskyldighet att förorsaka vissa stridigheter inom
kommunerna, då det är sannolikt, att det ofta kommer att bli tvist
om huruvida kommunen skall betala dessa 2/5 eller icke.

Vi hava tänkt oss den form för utjämningen, att läkaretaxan
ställes lika oavsett avståndet, d. v. s. att den som bor nära läkaren,
får betala lika mycket som den, som bor längre bort. Därigenom
åstadkommes en utjämning, som verkar mera automatiskt och icke förorsakar
så mycket besvär och icke heller denna orättvisa mellan kommunerna,
som fallet blir enligt Kungl. Maj:ts proposition. Emellertid
har utskottet icke velat gå med på detta vårt förslag och gjort
vissa uttalanden mot detsamma, som jag icke kan underlåta att i
någon mån bemöta.

Utskottet säger, att denna utjämning skulle ha till följd, att provinsialläkarne
skulle mista sin praktik i närheten av läkarestationen
och endast få praktik bland den längre bort boende befolkningen. Man
förmenar tydligen, att den praktik, som finnes i närheten av läkare -

Nr 61. 12

Lördagen den 25 maj.

Ang. ändringar stationer!, på grund av utjämningen skulle komma att övertagas av
''läkartaxan. cle Praktiserande läkarne och följaktligen gå förlorad för provinsial(Forts.
) '' läkarne. Det är ju svårt att med någon säkerhet förutsäga, huru därvidlag
skulle inträffa. Men jag har anledning att tro, att om taxan
höjdes för provinsialläkarne, skulle de praktiserande läkarne icke vara
sena att följa efter, vadan enligt min uppfattning dessa komme att
tillämpa samma priser som provinsialläkarne och därigenom blir det
likställighet mellan de praktiserande läkarne och provinsialläkarne
ifråga om deras arbete även i närheten av läkarestationen. Jag håller
därför före, att den av utskottet gjorda invändningen knappast är
riktigt hållbar.

Vidare ha vi gjort ett par andra förslag till ändringar i den föslagna
taxan, och bl. a. ha vi riktat oss mot den från gamla taxan
upptagna bestämmelsen, att läkaren för sitt biträde vid barnförlossningar
ä,ger att förutom den ordinarie taxan uppbära en ersättning
från 5 till 25 kronor. Utskottet säger, att det »icke är rimligt» att
begära, att denna bestämmelse skall utgå. Jag vet inte, vad utskottet
anser, vara rimligt eller orimligt, men nog S3?nes det mig vara
ganska rimligt begärt att för sådana fall, som för många fattiga
hem ändå förorsakar rätt många extra utgifter särskilt genom att
husmoderns arbetskraft är borta, läkaren Unge nöja sig med att för
sitt biträde få en ersättning efter vanlig läxa och att han inte därutöver
skall kunna erhålla ett sJterligare arvode av upp till 25 kronor.
. Jag vågar verkligen säga, att jag finner utskottets uttalande
härtill och den föreslagna bestämmelsen om högre arvode så långt
ifrån rimlig, att jag tvärtom anser det ganska orimligt att i dylika
fall tillåta en stegring av läkartaxan.

Jag förstår fullväl, att det gentemot ett enhälligt statsutskott är
ganska lönlöst att här förfäkta någon motsatt mening och ännu mer
lönlöst att gorå något annat yrkande. Då emellertid ännu inte något
förslag eller något uttalande ifrån utskottet föreligger i fråga om de
av Kungl. Majrt föreslagna grunderna för utjämningen i övrigt, vilken
börda ju delvis skall falla på kommunerna, har jag velat göra
dessa uttalanden, för att utskottet om möjligt måtte göra en del modifikationer
härvidlag, då det är min bestämda övertygelse, att den
utväg Kung]. Maj:t föreslagit, nämligen att lägga en väsentlig del
av bördan på kommunerna och detta på de ogynnsammast belägna och
i andra avseenden sämst ställda kommunerna, icke kan vara lämplig.

Jag har endast velat göra detta uttalande utan att göra något yrkande.

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Herr Magnusson
bär huvudsakligen uppehållit sig vid utjämningsfrågan, vilken
emellertid i dag icke föreligger till behandling, och jag skall därför
inte heller inga pa något bemötande av vad han i den punkten
yttrade.

Herr Magnusson vidrörde också läkaretaxan, i det han talade
om ^ det extra arvode, som skall tillfalla läkare, därest han kallas
nattetid. Kommittén hade gått längre än utskottet i denna punkt,

Lördagen den 25 innj.

13 Nr Öl.

i det att kommittén tänkt sig, att det för sjukbesök nattetid, skulle
utgå 3 kronor extra utöver det förhöjda arvodet, och det kan var
och en,, som något känner Jill en provinsialläkares förhållanden,
tänka sig, hur det skulle gå, om han, när han skall utöva s.tt kall,
sällan eller .aldrig skulle få åtnjuta någon egentlig vila, och man
har just tänkt sig, att denna bestämmelse skulle vara liksom en
hämsko, så att inte läkaren i onödan skulle kallas nattetid.

Vad sedan beträffar den av herr Magnusson vidrörda extra ersättningen
för biträde vid barnförlossningar, är det ju en sak, som
ingår i specialtaxan. Herr Magnusson berörde emellertid inte alls
något annat än detta speciella fall, men varför skulle icke ett högre
arvode här vara lika berättigat som i alla andra fall, som inrymmas
i denna punkt. Jag tror inte heller, att någon skulle vilja dra
sig för att betala detta arvode, när det t. ex. är fråga om en svårare
förlossning. För övrigt ingår ju denna sak i den utjämningsplan,
som kommittén och utskottet ävenledes har föreslagit.

Jag har för övrigt intet .att invända emot det föreliggande utskottsutlåtandet,
med det undantages, att jag helst skulle vilja yrka
bifall till kommitténs förslag ifråga om 3 kronor extra arvode för
kallelse nattetid samt ifråga om 10 §, där motionärerna, herrar Petrén
och Kjellberg, yrkat bifall till kommitténs förslag, men som
utskottsutlåtandet är enhälligt, vill jag tillsvidare, herr talman, icke
göra något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr. Kjell berg: Herr talman! Jag ber först att få uttrycka
mitt tack för att utskottet har enhälligt tillstyrkt den ena
delen av den .framställning, som gjorts uti min kamrats, doktor
Petrén, och min motion, nämligen den del, som rör § 2 mom. 2.
Däremot måste jag beklaga, att den av oss föreslagna höjningen
av ersättningen för den först började timmen vid sjukresor under
tiden mellan klockan 11 på kvällen och 8 på förmiddagen icke av
utskottet har kunnat accepteras. Med detta förslag har ju, som för
övrigt har framhållits, avsikten egentligen icke varit att öka arvodet
från provinsialläkarnas synpunkt, utan huvudsyftet har varit
att i någon mån inskränka kallelserna till sjukbesök under natten.
Det är nog så, att provinsialläkarnas och även andra läkares erfarenheter
visa hän på .att man gärna på grund av bristande tid både
när det gäller skjutsning och annat icke kallar läkaren på dagen
utan först när natten inträtt, och givet är då, att varje plikttrogen
läkare känner sin skyldighet att vid olycksfall och hastigt inträffade
sjukdomsfall ögonblickligen eller så fort som möjligt infinna
sig. Men härvidlag är det r.og i många fall fråga om sådana sjukdomsformer,
att läkarens besök lika väl kunnät uppskjutas till nästa
dag, och där man för resten gärna skjuter upp det under dagen för
att i stället kalla honom på natten, då skilda omständigheter göra
det mer lämpligt för den sjukes omgivning.

Då utskottet emellertid så välvilligt accepterat första d-elen av
vår framställning i motionen, skall jag icke på denna punkt göra
något yrkande — det torde inte heller vara lönt gentemot ett enhäl -

ring. ändringar
i proviusialläkar
t axan.
(Forte.)

Nr 61. 14

Lördagen den 25 maj.

jng.ändringar ligt utskott — utan vill endast uttala det önskemålet, att man vid
''weartaxan framtida revision av denna provinsialläkartaxa ville ka vänligheten
(Forte) S^n uPPmarksamhet riktad även, på denna punkt, som icke i

första rummet avser att bereda ökad ersättning åt läkarna,
utan i första rummet avser att så mycket som möjligt skydda läkarnes
nattro och nattvila mot opåkallade eller icke fullt motiverade
kallelser till sjukbesök. Jag har intet vidare att tillägga.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande nr 152,
i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1916.

§§ 1—3.

Lades till handlingarna.

§§ 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ång. ttatens Vid föredragning härpå av § 6, angående statens livsmedelskomUvsmedeii-
mission, begärdes ordet av

kommission.

Herr Räf, som yttrade: Herr talman! Hen paragraf, som
här är föredragen, gäller statens livsmedelskommission, och då jag
kan förstå, att åtskdliga av kammarens ledamöter äro mycket upptagna
den här tiden, har jag ansett det vara behövligt att här fästa
uppmärksamheten på ett och annat. Dessutom berör ju livsmedelskommissionens
verksamhet hela det svenska folket, och det torde
inte finnas någonting, som till den grad rör hela det svenska folket
som just livsmedelskommissionens verksamhet.

Nu ha riksdagens revisorer gjort en och annan, delvis ganska
grav anmärkning mot livsmedelskommissionen, liksom också mot
bränslekommissiouen. Jag har emellertid endast velat fästa mig
vid några av de anmärkningar, som äro gjorda mot livsmedelskommissionen.
Som herrarna behagade se här, gäller revisorernas anmärkning
å sid. 24 protokollföringen, och därom säga nu revisorerna,
»att protokoll, även rörande viktigare ärenden, endast i ytterst
sällsynta fall förts, att varu- eller lagerböcker saknas, och att i
regel instrument över besiktningar och kassationer icke upprättats.»
Det är det vitsord, höll jag på att säga, som revisorerna givit livsmedelskommissionen!
Nu har denna revisorernas anmärkning blivit
delgiven livsmedelskommissionen och folkhushållningskommissionen
vilka därpå svara, såsom herrarna se på sid. 25, med bland annat

Lördagen den 25 muj.

15 Nr <11.

följande ord, att det var »ett av livsmedelskommissionens första
beslut, att någon betungande protokollsföring icke skulle föras».
Det var alltså livsmedelskommissionens första beslut, att inte någon
protokollsföring skulle ske. Det är nu en högeligen märklig sak,
att dessa kommissioner till den grad förneka protokollsföringens
behövlighet, att ett av de allra första beslut är, att icke något protokoll
skall föras. Det fattades bara, att t. ex. en bolagsstyrelse
skulle göra till sitt första beslut, att över bolagsstyrelsens handlingar
icke skulle föras något protokoll. Det skulle helt säkert tilldraga
sig den allra största uppmärksamhet, ifall en bolagsstyrelse
eller någon annan styrelse, vilken som helst, fattade ett sådant beslut.
Man skulle då genast börja fundera vad orsaken kunde vara
till, att man icke ens där behagade föra protokoll över förhandlingarna.

När man vidare ser på denna sak och ställer samman det ena
med det andra, kommer man till rätt märkliga resultat. Det har
här även från revisorerna anmärkts, att »kvantiteten av de varupartier,
som av skilda anledningar förfarits, angives icke i räkenskapen
och har ej heller av tillgängliga handlingar kunnat utrönas».
Såsom herrarna veta, ha dessa kassationer tilldragit sig den allra
största uppmärksamhet inom landet och tidningarna ha varit överfulla
av funderingar över, vart det och det varupartiet, det och det
majspartiet, det och det potatispartiet eller sillpartiet o. s. v. ha tagit
vägen. Nu komma, som sagt, revisorerna och säga, att det finnes
inga handlingar, som på något sätt angiva, vart allt detta har
tagit vägen. Ifall ordentliga protokoll hade blivit förda, torde vi
dock ha kunnat sluta oss till något av dem och, ifall ordentliga räkenskaper
hade förts, skulle vi även ha fått reda på det övriga. Nu
finnes det emellertid varken protokoll eller någon ordentlig bokföring,
som utvisar något i detta avseende.

Även denna revisorernas anmärkning har blivit utställd till
kommissionernas hörande och deras svar finnes, såsom herrarna
kunna se, å sid. 26 i utskottets utlåtande, där det i andra stycket
förs:a punkten heter: »Revisorernas anmärkning angående bok föringen

inom byrån är uppenbarligen beroende av ett missförstånd.
» Det är det betyg, som livsmedelskommissionen ger statsrevisorerna.
Statsrevisorerna ha varit ute för ett missförstånd! Och
detta missförsånd har, säger kommissionen vidare, föranletts därav,
»att revisorerna med sina framställningar om utbekommande av
byråns räkenskaper och upplysningar angående desamma icke vänt
sig till byråns föreståndare eller till chefen för byråns räkenskapsavdelning,
utan direkt till ett underordnat biträde». Ja, detta låter
mycket plausibel^ när man först ser på det, och det vore ju ingenting
att säga om saken, ifall detta vore sant. Men, säger någon,
man kan väl icke förutsätta något annat, än att en kunglig kommission
åtminstone borde tala sanning. Men skall riksdagen ha
förtroende till sina egna förtroendemän, blir det väl si och så med
sanningen härvidlag, åtminstone på någotdera hållet. Ty vad svara
riksdagens förtroendemän? Jo, så här: »Enligt vad utskottet in -

Ant), statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

Nr 61. 16

Lördageu den 25 maj.

Ang. stötens
livsmedelskommission.

(Forts.)

hämtat hava revisorerna, som för utbekommande av de utav varuförmedlmgsbyrån
förda räkenskaperna beträffande islandssill och
makrill vänt sig till byråns föreståndare.» Nej, säger livsmedelskommissionen.
Yem talar sanning härvidlag, riksdagens förtroendemän
i två uppsättningar eller den kungliga kommissionen? Det
är nästan litet ledsamt att stanna vid ett sådant förhållande, och
jag föreställer mig, att här måste det väl ändå utredas, till vilkendera
parten vi verkligen kunna sätta vårt förtroende. Skola vi
sätta det till riksdagens förtroendemäns ja, eller till livsmedelskommissionens
nej? Det är precis samma sak, som föreligger i
bägge fallen. Det är vidare att märka, att det här icke kan bli tal
om någon tillfällighet, ty saken har undergått en grundlig prövning
på båda hållen. Jag hoppas, att vi skola få klarhet i denna sak
innan vi lämna kammaren i dag, ty i annat fall kännes det verkligen
ledsamt i fortsättningen, att man icke skall kunna ha förtroende
till parterna i detta fall.

Nu säga statsrevisorerna, att de verkligen ha vänt sig till byråns
föreståndare, men av denne hänvisats till ett underordnat biträde å
byrån. Är det rim och reson i detta, om man här sammanställer det
ena uttalandet med det andra?

Vidare har det, såsom vi här hörde och såsom vi för övrigt.kunna
finna å sid. 25, från revisorernas sida anmärkts, att »kvantiteten
av de varupartier, som av skilda anledningar förfarits angives icke
i räkenskapen och har ej heller av tillgängliga handlingar kunnat utrönas».
Huru förhåller det sig med denna räkenskap? Jo, såvitt
man får tro statsutskottets utlåtande — det är ingen reservation avgiven
mot utlåtandet i denna paragraf — förhåller det sig så, att utskottet
»icke kunnat oaktat gjorda förfrågningar utbekomma. några
lager- eller varuböcker rörande ifrågavarande varuslag». Detta är
vad revisorerna själva ha sagt. Nu kommer utskottet och säger:
»Utskottet har emellertid efter därom framställd begäran fått till
sig överlämnade dels en lagerbok för islandssill, som emellertid icke
befunnits överensstämma med huvudboken» etc. Yad tycks? Man
kan verkligen börja fundera, om det är sanning, som sagts av personer,
vilka gjort sig förtrogna med livsmedelskommissionens ställning,
då de förklarat för mig — detta är dock ett privat uttalande,
men det ligger så nära till hands att antaga, att det är riktigt —
att det i detta avseende är ett sådant huller om buller, att de aldrig
någonsin sett dess make på något annat håll. Jag har stor anledning
att tro på detta även på grund av andra iakttagelser, som jag
själv varit i tillfälle att göra under min riksdags mannatid.

Det fanns sålunda eu lagerbok. men den stämde icke överens
med huvudboken. Vad skulle revisorerna i en bank säga om något
sådant, eller vad skulle revisorerna i ett bolag säga, om där inträffade
något dylikt, eller vad skulle intressenterna i en affär vilken
som helst säga, om det inträffade på samma sätt där, eller om en
liten handlande eller för övrigt en grosshandlare vilken som helst
gjorde konkurs, vad skulle de, som hade fordringar att bevaka i
denna konkurs, säga, om den ena boken icke stämde överens med den

Lördagen den 25 maj.

17

Nr (il.

andra? Då gjorde det just detsamma, huru många böcker som fördes,
det bleve ju blott ett desto större virrvarr, ju flera böcker som
fördes.

Dessutom har utskottet även fått till sig överlämnad »en liggare
rörande makrill, som benämnts lagerbok, men som i själva verket
endast är en anteckningsbok». Jo, jag tacker jag. Man tar anteckningsböcker
och använder sådana för bokföring inom livsmedelskommissionen,
och när sedan riksdagens revisorer eller ett riksdagens
utskott vill ha lager- eller varuböcker, skickar man dessa anteckningsböcker
i stället för ordentligt förda räkenskapsböcker.

Utskottet säger, att denna liggare rörande makrill »i själva
verket endast är en anteckningsbok, som möjligen» — ja, det är
nog bäst, att utskottet är försiktigt i detta fall •— »kan tjäna till
ledning vid upprättande av en verklig lagerbok». Jo, det låter det,
sade han, som trampade i klaveret.

Jag hade emellertid icke så mycket skolat fästa mig vid denna
sak, oaktat den verkligen är upprörande, om det icke vore så stilenligt
med livsmedelskommissionens åtgöranden i allmänhet. Jag
har själv en liten erfarenhet av, huru det går till inom livsmedelskommissionen
eller hushållningskommissionen, vad det heter —- det
rätta är kanske, såsom det heter här i Stockholm, felhushållnings -kommissionen. Jag var en gång för lidet år i osäkerhet om, hur jag
skulle bära mig åt med en sak därhemma, vilket gjorde, att jag stegade
upp till livsmedelskommissionen och frågade, hur jag skulle få
göra i det och det avseendet. Jag träffade äntligen en herre, som
jag kunde samtala med om saken, och han sade: Gör så och så. Jag
tittade på honom och funderade: är du säker på saken, och på min
fråga: Är det säkert, att jag får göra så och så? svarade han: Ja,
ni skall göra så och så. Därefter ringde han i telefon på till en annan
ännu högre ande, än han själv var, kunde jag förstå, och sedan
han fått svar från denne, försäkrade han ånyo, att det var säkert,
att jag skulle göra så, som han förut sagt. Jag gick hem och skrev
order till mitt folk: Handla så och så, ty det har livsmedelskommissionen
sagt. Någon dag efteråt viskade emellertid en riksdagsman
mig i örat och säde: Men är det verkligen säkert, att den order, som
du givit, är lagenlig? Ja, svarade jag naturligtvis, så har man sagt
uppe i livsmedelskommissionen. Men denne riksdagsman ansåg i
alla fall, att det icke var riktigt, som jag där hade fått besked om.
och slutet blev, att jag återigen gick upp till livsmedelskommissionen
och frågade: Är det verkligen så, som man här sagt, att det är riktigt
att i denna sak handla så och så? Då tittade man i en hel del
handlingar och sade: Nej, det är icke rätt, så får ni inte göra. Ja,
men hur skall jag då bära mig åt, jag bär ju redan givit order till
mitt folk att handla så och så, och de ha antagligen redan handlat
i enlighet därmed? Ja, då är det bäst, att ni går in med en skrivelse
till Kungl. Maj:t och begär om tillstånd att få handla på det sätt som
ni givit order om. Nej tack, sade jag, jag har redan handlat och
därmed får det vara. Men hur skall det gestalta sig för en riksdagsman,
när det kommer ut, att han handlar på ett sätt, som icke

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 61. 2

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forte.)

Nr 61. 18

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens är riktigt? Jag vill nu icke tala om, kur saken sedan utvecklade sig,

livsmedels- , ,jå slutar det kanske ännu värre. Denna händelse är emellertid

kommission. *7 . , , , 0 , „ ,

(Forts) sann, och jag antecknade också namnet pa den person, som lamnade
mig upplysningen ifråga. Jag kände mig, som sagt, litet osäker
rörande saken, och det var därför, som jag ville ha allt klart.

Som sagt, det ena med det andra är så stilenligt härvidlag. Om
man skriver ooh vill ha något genom denna kommission, får man
vänta fjorton dagar på första svaret, som ingenting säger, och sedan
vänta kanske ytterligare en månad på det andra svaret, som heller
ingenting säger, och så kommer ett tredje svar, och i detta säges det:
Vi ha överlämnat saken till ett annat håll, och så fortgår det på
samma sätt där. Jag känner riksdagsmän, som hört vad jag säger
vid detta tillfälle och vilka meddelat, att de rekvirerat säd ifrån
livsmedelskommissionen, men att det dröjt så och så länge, innan
svar kommit, och när äntligen andra svaret kommit, liar det varit
långt efter den tid, då den rekvirerade säden skulle ha kommit till
användning i orten. Vad skall det tjäna till att då gorå framställningar
till kommissionen?

Liksom alla barn likna sin fader, förhåller det sig även med
dessa kommissioner; såsom kommissionen är häruppe, sådana äro även
kommissionerna ute i landet. Man får stå i ko i flera timmar med
löfte om utsikt till, att alla skola få, som stå i kön. När halva kön
har passerat så är det emellertid slut på varan, ooh de övriga få gå
hem och vänta tills några dagar därefter, och så fortsätter samma
lek undan för undan. Är det underligt att människorna i våra bygder
bliva riktigt grundligt upptröttnade, och alldeles bestämt fordras
det, att om det icke skall bli en fullständig oro i hela landet, det blir
ordning och reda i kommissionerna, och i all synnerhet kan väl då
folkhushållningskommissionen äntligen skriva svar på de brev. som
man skickar in till den. Det har blivit sagt, att de svenska affärsmännen
icke äro mycket gesvinta till att skriva svar på skrivelser.
Jag tror, med den erfarenhet, som jag i detta avseende har, att de
svenska affärsmännen äro lika kvicka att skriva svar som någonsin
de utländska, men säkert är, att i fråga om dröjsmål med besvarande
av brev intar denna kommission ett prioritetsrum.

Ooh sedan ha vi alla dessa order och författningar, som skickas
ut till våra bygder genom tidningarna eller ock på annat sätt. Först
kommer en order, och så tror folk fullt och fast, att så och så är det.
Men några dagar därefter kommer det en förklaring, att så är det
ingalunda. Är man så grundligt i saknad av personer inom livsmedelskommissionen,
som kunna uttrycka sin mening, att det icke
finns någon som kan tala så pass svenska, att folk förstår det? Är
det icke möjligt att få tag i någon sådan person har i Stockholm,
ginge det ju an att gå ut i bygderna och taga en duktig bonde. Jag
försäkrar, att bönderna äro bättre, när det gäller att skriva ut vad
man egentligen i detta fall vill. Det synes verkligen förhålla sig på
det sättet, att man däruppe icke vet vad man vill, och därför kan
man icke heller uttrycka det klart, ty det klart tänkta är ofta det
klart utsagda och tvärom.

Lördagen den 25 maj.

19 Nr Öl.

Jag skall nu icke Röra något yrkande, även om jag verkligen
skulle kunna känna mig frestad därtill. Jag liar med dessa ord endast
velat väcka intresse för livsmedelskommissionen, och jag hoppas, att
den dag icke måtte vara så värst långt borta, när svenska folket
har skickat densamma.silkessnöret.

I detta anförande instämde herrar Nilsson i Vibberbo. Edberij,
Månsson i Backa, Johanson i Huskvarna och Jonsson i Källeräng.

Vidare yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!

I likhet med den föregående ärade talaren har min uppmärksamhet
kommit att fästas vid en passus på sid. 26 i statsutskottets förevarande
utlåtande. Det säges där, att statsrevisorerna icke ha vänt
sig till rätt person i livsmedelskommissionen. Här detta har hänt
statsrevisorerna, vad skall det då hända för vanligt slätstruket borgerligt
folk? Jag tror, att alla, som haft med dessa kommissioner att
skaffa, ha gjort en liknande erfarenhet; men vi ha nu fått detta klargjort
på papperet, i den mån isom det nu har skett. Man skulle väl
kunna tycka, att herrar statsrevisorer äro folk, som förstode sig på,
hur man skall hänvända sig till både den ene och den andre; men
det tyckes icke ha räckt.

Det är många i kommissionerna, som tro, att det är svårt att
träffa det rätta och att allt hänger på, att det är en oerhört stor personal.
Man skulle i detta fall gärna kunna upprepa de bekanta
orden: kolonner, vad gören I här! Men denna stora personal är
kanske behövlig; detta känner jag naturligtvis icke till, men för den
utomstående synes det verkligen, som om så knappt vore förhållandet.

Den föregående ärade talaren berörde även en annan sak, nämligen
att dessa ukaser, som utgå från folkhushållningskommissionen,
borde skrivas så, att man kan förstå dem. Vad oss mejerifolk angår,
är det endast fjorton dagar eller tre veckor sedan vi fingo en förordning,
men åtta dagar därefter kom en förklaring, hur vi skulle
förstå denna förordning. Jag undrar om det icke varit skäl i att
redan första gången, när man fick denna förordning till livs, man
även samtidigt fått förklaringen. Jag begriper egentligen icke, varför
■man behöver taga detta i två repriser. Förordningen föranledde naturligtvis
en hel massa förfrågningar o. d.; men det hör kanske till
systemet, a.tt så skall ske.

Jag vill nu icke inlåta mig på, hur man skulle kunna organisera
denna sak bättre, ty jag erkänner gärna, att jag icke kan sätta ihop
en sådan organisation. Men det tyckes mig ändå, som om men med
den erfarenhet, man nu vunnit, borde kunna reformera denna organisation
i högst väsentlig måtto och lägga den i betydligt mera praktisk
riktning, så ''att den kan verka direkt för folket och till dess
nytta, såsom den väl egentligen är avsedd till. Jag medger gärna,

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forte.)

Nr Öl. 20

Lördageu den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

att denna kommission kan ha gjort någon nytta, men den har uppträtt
hos oss så byråkratiskt, att jag tror icke något ämbetsverk i vårt
land skulle kunna göra detsamma, oaktat man talar så mycket om
ämbetsmannabyråkratien här i landet.

Jag beklagar, att jag för tillfället icke jiär ser någon ledamot
av Kungl. Maj:ts regering närvarande; eljest skulle jag tillåta mig
rikta en bön till regeringen, att den måtte ägna särskilt stor uppmärksamhet
åt folkhushållningskommissionen, så att vi icke komma
i det predikamentet, att denna kommission blir den verkligt ekonomiskt
styrande både för landet och även för regeringen, ty dit önskar
åtminstone icke jag, att vi måtte komma.

Herr Källman: Herr talman, mina herrar! För mig är det
icke möjligt avgiva något svaromål beträffande vare sig utskottets
yttrande eller vad herr itäf och andra här anfört, då jag icke någon
gång tillhört statens livsmedelskommission. Jag har emellertid, med
anledning av vad som förekommit, gjort en förfrågan hos varuförmedlingsbyråns
föreståndare, förutvarande ledamoten av denna kammare,
herr Svensson i Eskilstuna, vilken, såsom herrarna veta, numera
tillhör första kammaren, och han har därvid beträffande denna sak
till mig meddelat ungefär följande.

Ingen har i ärendet talat med herr Svensson, vilken är varuförmedlingsbyråns
föreståndare. Man har vänt sig till en sekreterare,
vilken med anledning därav beordrat bokföringsavdelningen att utlämna
de begärda böckerna. Alla böcker kunde icke skickas upp
tillföljd av sin mängd, utan blevo revisorerna hänvisade till att rekvirera,
vad de önskade. Hägra lagerböcker blevo icke rekvirerade.
Beträffande vad utskottet yttrar å sid. 27 anför herr Svensson, att det
kan icke vara fråga om annat än en rent formell överensstämmelse,
ty enligt kommissionens särskilda revisorer, så stämmer bokslutet
fullständigt.

Jag har icke, som sagt, något att för egen del anföra, men då
herr Svensson själv icke kan taga till orda i denna kammare, har jag
velat å hans vägnar meddela detta.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Då jag är
medlem av folkhushållningskommissionen. ber jag att här få lämna
några upplysningar.

Först ber jag att få säga. att jag icke sitter inne med någon
särskild kunskap om statens livsmedelskommissions verksamhet. Det
är en kommission, som från detta års början icke längre finnes till,
utan uppgått i folkhushållningskommissionen.

Här ha nu statsrevisorerna och anmärkarna i denna kammare
gått efter två linjer. Den ena linjen är, att räkenskaperna visat sig
vara i dålig ordning och illa förda, och den andra linjen är. att kommissionen
arbetar för byråkratiskt, att den icke lämnar svar på brev,
att den slarvar, att man icke kan få ordentliga upplysningar o. d.

Om jag nu börjar först med den senare gruppen av anmärkningar,
som särskilt framkommit här i debatten, vill jag medgiva, att det går

Lördagen deu 25 mtij.

21 Nr <>1.

icke alls att bestrida, att ett och annat tel blivit begånget och att
det nog förekommit, att eu del brev icke blivit besvarade samt att
en del upplysningar icke lämnats så hastigt, som bort ske. Men såsom
en förklaring härtill skulle jag vilja framhålla, att utvecklingen
av kommissionens arbeten skett synnerligen hastigt. Det har varit
en oerhörd utvidgning av kommissionen med tillskapande av nya avdelningar,
och särskilt, innan varje avdelnings personal blivit invand,
har det skett en hel del förbiseenden och misstag. Jag tror,
att man bör skilja mellan anmärkningar för försummade besvaranden
av brev o. d., som kunna vara beroende därav och sådana anmärkningar,
som äro av mera ordinarie slag. Jag tror. att anmärkningarna i
detta fall delvis ha varit obefogade, delvis måhända befogade; och,
som sagt, är anledningen till de försummelser, som skett, att söka
i den hastiga utvecklingen av kommissionen. Så mycket är säkert,
att det göres oupphörliga försök att ställa till rätta, vad som brister,
och mycket kraftiga och genomgripande ändringar ha vidtagits för
att få bättre förhållanden till stånd. Dessa förbättringar räcka då
en tid bortåt, men arbetet växer alltjämt, och den personal, som
sysselsattes å kansliet och andra håll blir alltför överhopad med
göromål, och då måste man taga ett nytt tag. Jag tror. att man
hör besinna detta, när man här kommer med anmärkningar, och om
någon av herrarna ville gå upp på kommissionen och taga reda på
arbetssättet där, så skall ni nog få den erfarenheten, att däruppe arbetas,
att där arbetas oerhört och arbetas samvetsgrant.

Yad sedan angår, att på en del förfrågningar ha givits missvisande
besked o. d.. är allt detta naturligtvis i hög grad beklagligt,
men jag ber även få framhålla de förefintliga svårigheterna. När
man slagit in på en del ransoneringsbestämmelser äro olikheterna så
oerhört störa i olika delar av landet. Det bär vi.sat sig så svårt
att få goda definitioner på vad det gäller, även fastän en hel del
synnerligen framstående personer från olika verksamhetsområden ha
sysslat därmed och trots det, att praktiska jordbrukare och jurister
ha samrått för att få de bästa beteckningarna och de bästa uttrycken
i författningarna. Det finns i alla fall en hel del luckor, och det är
även stora svårigheter beträffande rena speicalfall. Det finnes sådana
fall, som den juridiska avdelningen kan få syssla med ett
par dagar för att knäcka. Även i det avseendet tror jag. att det blir
i viss grad orättvist att blott bryta staven över kommissionen och
dess arbete; man bör även besinna svårigheterna och döma därefter,
och då tror jag, att omdömet blir ett helt annat, än vad som framkommit
i debatten.

Jag ber att få övergå till anmärkningarna för bristande bokföring
och vad därtill hörer. Man bör därvid betänka, att statens livsmedelskommission
ävensom folkhushållningskommissionen först upprättades
såsom till stor del ett förvaltande verk, och först småningom
tid efter annan fick man handelsdrivande och räkenskapsförande avdelningar.
Att det brustit i många avseenden tror jag nog icke kan
förnekas, men vad lag ville framhålla är. att kommissionerna själva
tagit upp denna sak.

Any. statens
livsmedelskommission.

(Korta.)

Nr 61. 22

Lördagen den 25 inaj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

Det var till att börja med brist på revision, och därför bemyndigade
i januari 1916, således icke tidigare, Kungl. Maj:t statens
livsmedelskommission att låta lämpliga personer verkställa revision,
varvid då närmast avsågs spannmålsbyråns förvaltning. I februari
1917 hemställde samma kommission om revision dels av spannmålsbyråns
förvaltning och räkenskaper för år 1916. dels av förvaltningen
vid andra avdelningar inom kommissionen. Sedan har statens
livsmedelskommission och folkhushållningskommissionen i skrivelse
den 8 mars 1917 hemställt om förordnande av revisorer att granska
kommissionernas räkenskaper och förvaltning i vad vardera kommissionen
anginge, ävensom om bemyndigande för revisorerna att anställa
biträden. Det är verkligen kommissionerna själva, som drivit
fram denna sak om en verkligt sakkunnig och ordentlig revision av
kommissionernas verksamhet. Något senare, i mars. inkommo även
handelskommissionen och statens industrikommissions arbetsutskott
med enahanda framställning om tillsättande av revisorer och anordnande
av ordentlig revision. Med anledning av dessa hemställanden
från kommissionernas sida tillsatte Kungl. Mai :t i juni överrevisorer
med ett mycket vidsträckt uppdrag. Dessa överrevisorer tillsatte sedan
siffergranskare på olika håll såväl hos kommissionerna här i
Stockholm som ute i landet, och det har sedan blivit ett helt nät av
revisorer och siffergranskare, som tillhandagå överrevisorerna i deras
omfattande och svåra arbete. Från och med juli månad förra året
har således denna sak verkligen blivit ordnad på tillfredsställande
sätt, men verkan härav kommer naturligtvis till synes först i år. när
föregående års räkenskaper komma att granskas ordentligt. Sedan
under hösten har folkhushållningskommissionen — jag bortser från
statens livsmedelskommission, som nu icke längre finnes — tillsatt en
kassadirektion och från bankinspektionen skaffat en framstående
bankman, van vid bokföring, som sedan har gått över de olika avdelningarna
och i samråd med räkenskapsförarna där bestämt, hur bokföringen
skulle skötas, och sedan ha direktiv utskickats åt olika delar
av landet, där räkenskaper föras för kommissionernas räkning, så att
beträffande bokföring, redovisning, bokslut och allt dylikt har man
kommit in i mycket bättre förhållanden, beroende på att denna kassadirektion
tagit ledningen därav om hand. Man kan naturligtvis säga,
att en sådan kassadirektion borde ha tillsatts långt tidigare. Den anmärkningen
kan vara fullkomligt befogad, och detta hade säkerligen
varit till nytta för räkenska.psföringens olika avdelningar. Någon
speciell kännedom om varuförmedlingsbyråns räkenskaper har jag
för min del icke, utan hänvisar till vad herr Källman i det avseendet
anfört. Av kontentan i det uttalande, som jag här gjort angående
bokföring, redovisning o. s. v, framgår, att man i två avseenden kommit
in i mycket bättre och mera reglerade förhållanden. För det
första har man genom tillsättande av nämnda kassadirektion och
genom dess arbete ernått, att enhetliga och verkligt goda räkenskapsnormer
blivit iakttagna överallt. För det andra bär det hela genom
överrevisorernas tillsättande och anordnande under deras ledning av
ett nät av siffergranskare och underrevisorer ordnats, i det att en

Lördagen den 2f) maj.

23 Nr 61.

j__i.v __ ______: i____4:11 Tor» Irrwv rllirfftr nli mi.r Ång. statens

livsmedels -

ställande skick.

Herr Larsson i Västeras: Herr talman! Då jag inom statsrevisionen
deltagit i behandlingen av detta ärende, skall jag be att
här få säga några ord. Jag vill först säga det, att för min del kan
jag icke alls instämma i de skarpa angrepp, som herr Räf bär har
gjort mot livsmedelskommissionen i stort sett. Vad jag här främst
vill framhålla är det, att revisorerna ha haft fullt fog för de anmärkningar,
som de ha gjort beträffande varuförmedlingsbyråns bokföring
1 vad den avsåg sill och makrill. Och da det här särskilt har
framhållits, att revisorerna icke skulle ha begärt varu- och lagerböcker,
så förhåller det sig på det sättet, att revisorerna ha genom
sitt kansli, den tjänsteman som där närmast har hand om lfordrande
av räkenskaper på anmodan av revisionen, vänt sig först till en högre
tjänsteman inom livsmedelskommissionen. A.v denne har revisionens
tjänsteman fått hänvisning till sekreteraren doktor Johansson ino,m
varuförmedlingsbyrån. Denne återigen hänvisade honom till^ kassörskan
med den upplysningen: »vänd er till denna person, sä får
ni alla räkenskaper, som ni önskar och som vi ha att lämna er». Sålunda,
revisionen hade att hålla sig till denna, som doktor Johansson
och varuförmedlingsbyrån betecknat såsom »ett underordnat biträde».
Jag vill här fästa uppmärksamheten på, att då vi begärde
in räkenskaperna, vi med hänsyn till den knappa tiden icke kunde
taga in alla utan nöjde oss med att införda en del, särskilt dem som
rörde sill och makrill. När vi genomgått dessa räkenskaper och
konstatera!, att det uppstått avsevärd förlust på de nämnda varorna,
så ville vi ha reda på hur denna förlust uppkommit, om det skett genom
att varorna blivit förstörda eller på annat sätt och hur mycket
som ko.mmit till genom ompackning 0. s. v. Därför begärde vi^ att
få in varu- och lagerböckerna, och jag ber att få särskilt framhålla,
att vi inom den revisionens avdelning, som hade denna^ sak om hand,
uppmanat kamreraren icke mindre än tre särskilda gånger att höra
efter, om det icke fanns vidare räkenskaper om sill och makrill, framförallt
om det icke fanns varu- och lagerböcker, varigenom man
kunde få klarhet om hur det förhöll sig med dessa varuslag. Han
förklarade, att han upprepade gånger vänt sig till den person, han
blivit hänvisad till, men att han fått det beskedet, att det icke fanns
några sådana böcker. Det torde vara klart för kammarens ledamöter,
att revisionen icke i detta fall kunnat gå längre. Om det, såsom det
vill synas, skulle föreligga någon missuppfattning mellan å ena sidan
varuförmedlingsbyråns tjänstemän och å andra sidan statsrevisionens
tjänstemän — det förefaller som om något missförstånd
skulle föreligga — så förklarade dock kamreraren inom
revisionen, att så icke varit fallet från hans sida, utan han hade
klart och tydligt framhållit revisionen? önskningar beträffande dessa
böcker. Så förhåller det sig med detta.

i-evisorerna återkomma till denna fråga om lo 1 k n u s 11 a 11 n i ri gs it om in 1 s •
sionen, denna sak skall befinna sig i helt annat och mera tillfreds''

livsmedels kommission.

(Forte.)

Nr 61. 24

Lördagen den 25 maj.

livsmedel™ ^ar emellertid varuförmedlingsbyrån för statsutskottet upp kommission.

''V åt eri lagerbok, som statsutskottet sett något närmare på och komforts.
) m‘t till det resultatet, att den icke stämmer med övriga räkenskaper.
Det är klart att för min del kan jag icke uttala någon uppfattning om
hur det förhåller sig härmed, ty då revisionen verkställdes fick, som
jag nyss nämnde, revisionen det beskedet, att det icke fanns sådana
böcker. Med hänsyn till detta ha vi naturligtvis måst göra våra erinringar
på grund av den granskning vi gjort av de räkenskaper,
som vi erhållit.

0,m det nu är så, att det finnes sådana böcker och dessa äro
tillfredsställande förda, har ju denna sak ingen annan betydelse, såvitt
jag kan förstå, än att vad revisionen i det hänseendet anfört numera åtminstone
är rättat. Om dessa böcker funnas vid det åsyftade tillfället
kan jag icke yttra mig om, ty förhållandet är så som jag framlagt
detsamma.

Emellertid är det givet, att mot livsmedelskommissionen och
dess. varuförmedlingsbyrå, kan det, såsom här också skett, göras
åtskilliga. erinringar, men man får komma ihåg, att denna byrå har
haft åtskilligt att stå i, och det är icke så lätt att kunna tillfredsställa
önskemålen på alla håll och kanter. Vi ha ansett oss såsom
statsrevisorer höra göra de erinringar vi kunnat komma till på grund
av den granskning av räkenskaperna, som vi verkställt, icke därför
att vi på något sätt ville ko,mina åt eller klandra varuförmedlingsbyrån
utan därför, att om här förelåge felaktigheter, som vi hade
god anledning antaga på grund av den granskning vi verkställt, så
skulle de kunna bli rättade och förhållandena skulle i det avseendet
bliva bättre för framtiden.

Jag vill icke ingå närmare på denna sak utan skall nöja mig med
vad jag anfört. Herr talman, jag har för min del intet yrkande.

Herr Janson i Kungsör instämde häruti.

Herr R ä f: Herr talman! I allmänhet behöver man ju icke i
riksdagen göra alltför vidlyftiga utläggningar. Man brukar ju utgå
ifrån att man har att göra med folk, som förstår vad frågan gäller
och jag tänker, att herrarna känna sig efter de anföranden, som hållits
av herr Hildebrand och herr Larsson i Västerås, övertygade om
riktigheten av de anmärkningar som gjorts. Skulle dock någon betvivla
anmärkningarnas riktighet, så står det i de papper vi ha här
framför oss vad frågan gäller. Och jag ber dessutom få erinra om
att huvudanledningen till min anmärkning var den, att revisorerna
säga ett, vari statsutskottets samtliga medlemmar instämma, och
Kungl. Maj :ts^ kommissions medlemmar säga något alldeles motsatt,
och detta förhållande har jag funnit fullständigt upprörande. Skola
riksdagens förtroendemän eller skola Kungl. Maj:ts kommissions personer
vara, jag vill icke begagna det ord, som ligger närmast, men
skall en av dessa tala ren osanning och vilkendera av dem? Jag
ställer mig härvidlag sa, att jag har förtroende för riksdagens förtroendemän,
sedan får det gå som det kan med det övriga.

Lörda^eu (len 25 ninj.

25

Nr «1.

Vidare vill ja" säga, att den so,m uppträtt resonlig! i denna fråga
är doktor Hildebrand. Han har gjort en så fullständig syndabekännelse
för livsmedelskommissionens räkning, att jag knappast väntat
mig, att någon av dess medlemmar skulle avlägga en så pass fullständig
syndabekännelse. Och det tackar jag honom för och däri ser
jag en förhoppning, att det möjligen skall bli bättre till nästa år. Och
jag hoppas, att riksdagen vid detta tillfälle kommer att skänka all
möjlig uppmärksamhet åt livsmedelskommissionen, ty det iär att
märka, att det är icke blott livsmedelskommissionen, utan det är
livsmedelskommissionen och folkhushållningskommissionen som ha
att svara tillsammans på riksdagens revisorers skrivelse, så de äro
inkluderade båda två. Men som sagt, efter den syndabekännelse, som
avlagts, hoppas jag på bättring, ty om icke denna syndabekännelse
kommit så hade jag väl sagt, som man säger om en person som ljugit
för en: den personen har jag icke företronde för förrän han sagt:
jag har syndat, men sedan så---■.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag skall också
be att med anledning av herr Hildebrands uttalande i denna sak
få säga ett par ord.

Han avgav väl icke som herr Räf sade en syndabekännelse men
han sökte förklara ehuru väl icke absolut försvara kommissionens
handlingar och åtgöranden. Det är icke däri det ligger, herr Hildebrand,
att räkenskaperna synas hava varit ofullständiga, som givit
anledning till anmärkning i kammaren. Men vad som är ursprungliga
anledningen till de missgrepp, som begåtts, är naturligtvis, att
ledningen av denna stora verksamhet icke är tränad för lösningen av
praktiska frågor, särskilt finansfrågor och handelsfrågor och dylika
spörsmål. Det fordras en med sådana saker fullt förtrogen person,
som utan att lägga sig i onödiga detaljer kan administrera det hela
med klart och redigt huvud och kan engagera för de skilda affärsgrenarna
lämpliga personer, så att det icke blir så att man träffar på
gamla vänner, misslyckade i enskild verksamhet, anställda i kommissionsbyråerna,
där de sitta med vackra löner, fastän de icke förut
kunnat användas i enskilda värv. Detta är mycket vanliga fall.

Nu begärde jag ordet i frågan om statens livsmedelskommission.
Dit hör också foderbyrån. Jag beklagade mig i går över densamma,
och jag ber att få återkomma till den i dag, då man möjligen af mitt
anförande i går fick intrycket att det innebar en överdrift, då jag
sade, att vi fått mycket dåligt foder i ersättning för det goda vete
och det goda korn, som kommissionen berövat oss under förutsättning
att vi skulle få erforderlig kvantitet foder. Det foder de anförda
egendomarna fått var utomordentligt dåligt. Efter åtta eller nio månader
skulle de efter ransonerinsgplanen hava erhållit 143,900 kg.
foder, men hade blott utfått 55,900 kg. fodersäd. Bristen utgör 88,000
kg. Sålunda ha de gått miste om nära 2/3 av den utlovade ransonen.
Då förmodades det, att man skulle försöka taga sig fram i alla fall
genom att köpa hö i Norrland. Nej, den åtgärden satte man p för.
Det fick icke skickas hö till oss. Jag har fått det intrycket, att man

Nr Öl. 26

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

sökte att utsvälta kreatursbesättningarna; man kunde icke förstå sådana
åtgöranden på annat sätt. Jag vill inlägga en allvarlig gensaga
mot ett upprepande av dylika försök. Jag erinrade foderkommissionen
i Hälsingborg, att man skall hålla sina löften såsom affärsmännen
få göra; när man lovat en viss kvantitet, så skall man hålla
sitt löfte.

Även på andra håll har jag icke haft angenäma intryck av denna
verksamhet. Jag har besökt potatisbyrån för att få lov att disponera
ett inköpt potatisparti, som behövdes för att få folk att sköta
vitbetorna. Jag kom upp på potatisbyrån, där man icke tycktes anse,
att det fanns någon möjlighet att få disponera den potatis som vitbetsskötarna
behövde. Man hade föga intresse för saken, och jag fick
gå med oförrättat ärende. Och inför min invändning, att vi för att
få sockerbetsodling behövde potatis till folket hade man ingen synbar
förståelse.

Jag gick till surrogatbyrån, bugade mig vördsamt och beklagade
mig över att i vår bygd två surrogatfabriker uppstått för tillverkning
av ett ämne, som skulle ersätta cikoria. Dessa fabriker utfäste sig
att betala 8 kronor för 100 kilogram vitbetor, som skulle användas till
surrogat. Jag sökte intressera den unge mannen, som var chef för
byrån, för saken, men han syntes vara glad över att vi icke fingo
den mängd betor, som vi önskade. När dylika fabriker få betala 8
kronor för 100 kilogram betor, under det sockerindustrien betalar kr. 5,
så är det tydligt, att surrogattillverkningen vinner på sockret. Jag
sökte förklara för vederbörande fördelen att odla betor för sockertillverkning
och anförde att om ett tunnland, odlat med sockerbetor, avkastar
2,250 kilogram socker, så erhåller man på samma lilla område
7,500 kilogram betavfall och 375 kilogram melass, som är ett
utomordentligt kreatursfoder, och dessutom kalkslam till jorden, men
om betorna säljas till surrogatfabriker t. o. m. för ett pris av 3 kronor
mera per 100 kilogram, så får man en viss kvantitet torkade betor
att pulverisera. Ännu en surrogatfabrik blev emellertid startad,
men då skrev jag till folkhushållningskommissionen, som ögonblickligen
stävjade denna trafik. Denna gång lyckades jag i min strävan
för livsmedelsproduktion, och därför vill jag giva mitt erkännande,
och är tacksam därför.

I alla fall vill jag säga, att det är nödvändigt, att ledningen anskaffar
dugligt och kraftigt folk på alla håll, framför allt folk, som
förstår vad jordbruket behöver och vad som kräves av dem som skola
svara för livsmedelsproduktionen. Man får icke behandla oss blott
som subjekt för strafflagen, vilket ofta kommer till synes i vårt land.
Det väcker icke sympatier för vare sig den ena eller den andra av
näringarnas utövare. Yi ha tillräckligt med ämbets- och tjänstemän
utan att man behöver öka dem i så oroväckande grad som hittills.

Herr Hil debrand: Herr talman! Herrarne torde veta av

gammalt, att herr Räf bär en viss förmåga att överdriva sina anmärkningar;
och Jet förefaller mig att han gjort det i mycket hög

Lördagen ilen -i) maj.

27 Nr »1.

grad i dag. När lian fäste uppmärksamheten pa att uppgifterna från
statsrevisorerna och uppgifterna frän varuförmedlings byrån icke
stämde överens, så uttalade lian, att den ena parten måste lia kommit
med medveten osanning; det var tydligen innebörden av hans ord.
Ja, alla, som varit med i dylika förhållanden, veta väl ändå, att
det finnes något, som heter missförstånd. Här kan det lia kommit en
begäran om lagerböcker per telelon. som icke blivit framförd, ra
båda hållen kan man ha varit i fullkomligt god tro. På ena hållet kan
man ha trott, att lagerböckerna icke infordrats, och på det andra
hållet kan man ha trott, att de verkligen infordrats. Man behöver
icke förutsätta medveten lögnaktighet på ena eller andra hållet. Jag
tycker, att det skulle vara befogat att söka eu rimligare förklaring
än den herr Häf antydde.

Sedan skall jag be att alldeles bestämt få protestera mot att jag
skulle ha kommit med en »fullständig syndabekännelse.» Jag har
sökt att lämna en förklaring till att brister förekommit och naturligtvis
fortfarande kunna förekomma i kommissionens arbete. Det
är mänskligt och det är förklarligt. Jag har velat framhålla de oerhörda
svårigheter, under vilka kommissionerna arbeta, och har i samband
härmed erkänt, att vissa fel naturligtvis kunnat begås. Men
jag vill alldeles bestämt hävda den uppfattningen, att av de framställda
klagomålen äro nog 90 eller 95 procent fullständigt obefogade.
Här har från allmänhetens sida bedrivits en pykologiskt fullkomligt
förklarlig men icke desto mindre mycket bekymmersam trafik,
som riktat sig mot kommissionerna och icke minst mot folkhushållningskommissionen
av fullkomligt upprörande slag. Jag kan mycket
väl förstå, att när folk äro kringgärdade av ransoneringar, de äro benägna
att sätta tro till mycket underliga historier. Gång efter
annan ha sådana historier kommit i svang och blivit trodda inom störa
kretsar av folket, och när sedan en samvetsgrann undersökning
gjorts, så har det i de flesta fall visat sig, att det icke funnits fog
för historierna eller anmärkningarna. Detta gäller icke minst alla
utsagor om fördärvade förråd, som kommissionen eller livsmedelsnämnderna
haft hand om. Skulle man lägga fram alla oriktiga och
sanningslösa påståenden, då tror jag, att man skulle få fog för ännu
skarpare uttalanden än dem, som här kommit fram mot ^kommissionen.
Man får också tänka sig, att kommissionerna arbeta under
mycket svåra villkor, och att de da mötas av misstro, förstämning
och hat är sannerligen icke ägnat att göra deras arbete lättare.

I samband härmed ber jag att få inlägga en den allra allvarligaste
gensaga mot det sätt, varpå man talat om kommissionernas
tjänstemän och personal. Man kunde av herr Sommelius’ anförande
få det intrycket, att det egentligen var misslyckade individer, som
icke kunde komma fram på andra banor, som fyllde tjänstemannaplatserna
inom folkhushållningskommissionen. Nar en stor personal
skall antagas och det är brådska vid antagandet, sa kunna misstag
begås; det är alldeles klart. Men jag vill bestämt till kammarens
protokoll uttala — jag anser mig med större fog än andra kunna
göra detta, då jag såsom medlem i kommissionen icke bär full dag -

Ang. statens
livsmedelskommission
.
(Forte.)

Sr 61. 28

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

lig tjänstgöring, utan står i viss mån utanför tjänstemannakretsen —
att kommissionen har ett mycket stort antal tjänstemän, som äro både
begåvade, kunniga, erfarna och synnerligen samvetsgranna. Här
utföres ett ofantligt omfattande arbete inom folkhushållningskommissionen,
där sitta inga drönare eller lättingar utan där utföres ett
så samvetsgrant arbete, som endast dugliga tjänstemän kunna utföra,
och jag ber att få bestrida alla påståenden i motsatt riktning. Det
blir ett synnerligen tungt arbete för dessa tjänstemän, vilkas arbetsbörda
tid efter annan växer så, att åtta timmars arbetsdag för dem
växer så att åtta timmars arbetsdag för dem skulle hägra såsom
synnerligen eftersträvansvärt. Det är ibland så, att de kunna få
fördubblad arbetstid dag efter dag, vecka efter vecka. Det blir
synnerligen tungt för dem att arbeta, om det kommer så här skarpa
uttalanden om deras arbete, och jag ber att få framhålla det olämpliga
däri. Må anmärkningarna drabba kommissionen, men må de
icke riktas mot kommissionens tjänstemän.

Så har här framkommit en hel del andra anmärkningar, som jag
anser onödigt att upptaga till bemötande. Jag ber endast att med
anledning av herr Sommelius’ påpekande få säga, att det finnes icke
tvivel om, att icke foderransoneringsplanen gått sönder, vilket sammanhänger
med svårigheterna att få in fodermedel från norra och
mellersta Sverige för att skicka detta till Skåne. Det finnes icke
tvivel om att icke Skåne blivit misshandlat, men jag vill bestämt påstå,
att man inom kommissionen allt ifrån början sökt göra allt vad
som stått i mänsklig makt för att hjälpa Skånes lantbrukare. Det har
fattats foder, och det lilla foder, som funnits, har icke lämnats in
så som man beräknat och ansett sig kunna beräkna, och när det icke
finnes något att skicka, då går det icke att skicka något.

Jag tror därför att en hel del anmärkningar mot kommissionen
äro obefogade. Det har varit andra och mäktigare faktorer, som
verkat i en synnerligen ogjmnsam riktning. Under en sådan tid som
den nuvarande, då en hel mängd livsmedelsregleringar och industriregleringar
erfordras, måste det naturligtvis finnas organ för sådana
regleringar. Här har kommit fram från olika håll — icke här men
från andra håll — den tanken, att hushållningssällskapen skulle
kunna övertaga all denna reglering, så att man kunde få bort folkhushållningskommissionen
och slippa ifrån densamma. Ett
organ måste dock finnas, arbetande på olika avdelningar. Skulle därför
folkhushållningskommissionen avskaffas i morgon, så finge vi i
övermorgon tillskapa ett nytt organ i stället, och om detta skulle bliva
bättre vill jag lämna därhän.

Slutligen ber jag att få påpeka, ''att man nog på olika håll gjort
den erfarenheten, att ämbetsmannarutin måste män ha. att tillgå vid
ett så oerhört omfattande förvaltningsuppdrag som det här gäller, och
att det icke så sällan händer, att när det s. k. praktiska livets män
dragas in i statsförvaltningens arbete, dessa bliva mera byråkratiska
än ämbetsmän och tjänstemän. Mycket beror på deras ovana vid
förvaltningsformerna. Jag tror, att en mängd personer skulle kunna
intyga riktigheten härav. Det vore för hela landet utan minsta tvi -

Lördugen dcu 25 maj.

2‘J Nr (il.

vel den största olycka, om man ur kommissionerna skulle bortskilja
alla verkligt dugande ämbetsman, som där iinnas, och sätta dit in det
O rak
skulle komma ur askan i elden. Jag tror, att det är felaktigt, när
man på vissa håll icke litar på den administrativa erfarenheten och
vanan.

Jag har icke samma politiska tro som folkhushållningskommissionens
chef. men jag ber att här iå uttala, att jag i honom under
senare år mer och mer lärt mig uppskatta en mycket dugande personlighet,
som nedlägger så mycket arbete, som eu människa kan nedlägga,
och jag ber därför att få tillbakavisa anmärkningarna mot ledningen.

Jag vill endast ånyo uttala, att man inom kommissionen oupphörligt
vidtager anordningar för att bättra, där brister kunnat konstateras.

Med herr Hildebrand förenade sig herr Nilsson i Tånga.

Herr Månssoni Backa: Herr talman! Jag hade icke tänkt att
uppträda i denna fråga men en del yttranden ha föranlett mig att
säga några ord.

När den nu pågående kristiden inträdde, så befanns det, som vi
veta, att den inhemska livsmedelsproduktionen var för knapp på
grund av att det var för litet producenter för att Sveriges land skulle
kunna så att säga stå på egna ben. Nåväl då tillsatte den. tidens
statsmakter en kommission, två, tre, fyra, fem kommissioner.. Så
ha de ytterligare vuxit och komma att växa, så länge den nu pågående
kristiden varar. Ja, mina herrar, den tiden torde icke vara
avlägsen, då 50 procent av Sveriges folk äro satta för att kontrollera
de övriga 50 procenten. Det är den nuvarande konjunkturen i sin
blomstring.

Nåväl, här har man kritiserat dessa kommissioner. Men vad
är det val som står bakom dem? Jo, en förfelad syn på tingens ordning.
en förfelad syn på den produktion, som är grundvalen för Sveriges
folks uppehälle. Det är meningen, att genom en sådan behandling
tvinga fram livsförnödenheter för folket, det är detta, som
kommissionerna skulle förverkliga på statsmaktérnas vägnar. Jag
tycker därför i mitt stilla sinne, att det nästan är litet synd om
dessa kommissioner, vilka fått detta ingalunda lätta uppdrag, som
vilar på oegentliga grundvalar. Yi ha hört i den nu pågående debatten
— det har gått såsom en röd tråd genom densamma — att det
göres grimaser både från det ena och det andra hållet över att Sveriges
bönder i en tidsperiod som denna åter skola bliva livegna under
istatsmakternas överhöghet. Det är detta som svider men jag vill
hoppas, ia, jag är övertygad om, att det skall svida gott, och än
en gång lära vi få se Sveriges bönder fylkade för att övertaga kommissionernas
förfelade produktionsförhållanden. Det har som här
har påvisats giorts många och grava anmärkningar mot dessa kommissioner
och detta med rätta, ty i själva verket taga dessa kommissio -

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

Nr 61. 30

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forte.)

ner icke hänsyn till den näring, som dock var grundvalen för att
kommissionerna, då de förverkligades, skulle kunna ett lyckligt
resultat. Det hela erhöll från första början en felaktig läggning, och
gör man galet i ett avseende, så är det lätt att fullfölja samma felaktiga
linje och det är just detta, som vi gjort och troligtvis komma
att göra, tills alltsammans faller på sin egen orimlighet.

Det är på denna utveckling vi måste se, om vi en gång i tiden,
den må komma förr eller senare, skola kunna taga vårt förnuft till
fånga och i enig samverkan stödja den näring, som är nödvändig för
vårt laind. Och var och e*’ må därvid i sitt stilla sinne säga: Jag

fordrar icke mer av min nästa, än av mig själ''7, jag skall själv ägna
mig åt livsmedelsproduktion. Och se vi icke allaredan en liten ljusning
långt borta vid horisonten en ljusning, som tyder härpå? Om
vi resa ut till våra kolonisamhällen omkring Stockholm, så kunna
vi se, att även de, som hylla den grundsatsen, att Sverige är ett industriland
och att jordbruket är dömt att do, att även de på nytt fatta
spaden. Jag tror icke mycket på livsmedelsproduktion i denna form,
men jag vill hoppas och tro, att när spaden gör sina verkningar utåt,
så skall den även göra sina verkningar inåt på själva tankeknoppen
hos individen så att man till och med skall anse det hedrande att
bruka jorden. När denna tanke gror i människosjälen, kunna vi
också hoppas, att jordbruket icke bliver föraktat och då kan måhända
en ljusare tid randas både för vårt folk och vårt folks självbestämningsrätt.
Jag gör intet yrkande.

Herr R ä f: Herr talman! Jag begärde ordet, då herr Hildebrand
yttrade, att han ville hänföra detta så långt som möjligt till
ett missförstånd. Herr Hildebrand menade, att den skarpaste delen
av mitt anförande var en fråga om huruvida sanningen skulle hänföra
sig till böcker, till en missuppfattning av den ene eller andre
ifråga om utlämnande av den eller den boken eller icke. Men det
är visst icke till detta, som den skarpaste delen av mitt anförande
hänför sig. Ty när det förhåller sig så med nomenklaturen i kommissionen
att man kallar en anteckningsbok för lagerbok ena dagen,
så förmodar jag, att man den andra dagen kan göra tvärtom och
därför har det varit omöjligt för tanken att vidhålla något bestämt
i detta avseende. Jag har visst icke förlagt den skarpaste delen av
mitt anförande till frågan om böcker, utan till den punkt, där revisorerna
och statsutskottet säga, att de förstnämnda vänt sig till
»byråns föreståndare», under det att livsmedels- och folkhushållningskommissionerna
säga, att de »icke vänt sig till byråns föreståndare».
Jag kan nämligen icke föreställa mig, att man har
olika namn den ena dagen och den andra på denna samma personDärför
kan det icke bliva fråga om något missförstånd härvidlag,
utan jag vill ännu en gång betona, att jag måste anse, att revisorerna
och statsutskottet hava sanningen på sin sida samt livsmedelskommissionen
och folkhushållningskommissionen följaktligen
osanningen på sin sida eller tvärtom. Det är denna situation, som
gör saken så synnerligen beklämmande för mig.

31 Nr til.

Lördagen den 23 uiaj.

Det iir detta som är ledsamt för mig, och det är denna anmärkning,
som jag gjort till huvudanmärkning. Jag beklagar verkligen
högeligen, att man sökt återtaga den syndabekännelse, som onekligen
kom fram här i de anföranden, som man ville rikta mot mig,
då såväl den förste talaren som den andre och den tredje måste.erkänna,
att detta och detta och detta var oriktigt. Ja, det var just
detta jag begärde, och det kallar jag syndabekännelse. Vill man
icke kalla det så, får man skaffa något annat namn på det, men
jag betraktar det som en syndabekännelse, och därför sade jag så.

Beträffande anmärkningen mot tjänstemännen ber jag till slut
få säga, att jag icke sagt ett ord om någon som helst tjänsteman,
vars person varit före här, och aldrig uppgivit något som helst
namn.

Herr Kjällman: Herr talman! Till vad jag förut anfört
beträffande statsutskottets nu föreliggande utlåtande vill jag ytterligare
lägga det, att enligt vad jag erfarit, har varuförmedlingsbyråns
verklige föreståndare, riksdagsman Svensson, varit uppkallad
till statsrevisorerna för att yttra sig i andra spörsmål än dem
som här berörts, utan att något ord därvid nämndes om de nu avhandlade
frågorna. I den diskussion rörande folkhushållningen i
allmänhet, som nu utspunnit sig här, tillåter jag mig anföra några
ord.

Herr Sommelius har upptagit diskussionsämnet från i går om
den ransoneringsplan för detta år, som vi alla känna till. Om kommissionen
har begått någon synd ifråga om denna plan, så består
den enligt mitt förmenande i att kommissionen väl mycket Utåt
till producenterna inom Sverige. Detta är kommissionens utan tvivel
enda verkligt stora synd, såvitt jag förmått följa kommissionens
verksamhet. När Skånes lantmän bliva utan foder, beror detta
icke på någon oförmåga hos folkhushållningskommissionen att
fylla åtagna uppgifter, utan det beror på illojalitet från lantmännen
i andra delar av landet. De tröskningsrapporter, som förut tillkännagivits,
visa detta oförtydbart.

Såsom ledamot i kommissionen måste jag vara med om att
göra en honör för Skånes lantmän. De hava levererat hederligt
den beräknade skörden av brödspannmål, men de ha icke fått den
fodersäd, som de enligt ransoneringsplanen skulle få. Nu skyller
man detta på folkhushållningskommissionen i stället för att konstatera
den »verkliga illojalitet, som vi fått röna från lantmännen i
stora delar av landet. Det bör i detta sammanhang erinras om, att
sådant är det faktiska förhållandet. Den senaste ärade talaren representerar
en bygd, som sannerligen icke har de trevligaste tröskningsrapporterna.
.

Jag är för min del i samma belägenhet beträffande folkhushållningskommissionen
som herr Hildebrand. Jag är nämligen
också ledamot i kommissionen utan att vara på något sätt anställd
där, och jag kan därför instämma i hans yttrande beträffande kommissionens
tjänstemän i allmänhet. Jag känner två avdelningar

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

Nr 61. 32

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

närmare, och jag försäkrar, att på de avdelningarna finnes arbets -dugligt och arbetsvillig! folk, som ofta får använda tolv och femton
timmar varje dygn för att kunna fylla sina uppgifter. Det duger
icke att vara lat på de platserna, och icke heller skulle det duga
med undermåliga tjänstemän. Detta är ett faktum, och under sådana
förhållanden verkar det icke angenämt, då man får höra sådana
påståenden, som här framkommit från några talare.

Herr Månsson i Backa bad till sist att vi skulle stödja jordbruksnäringen
och talade något om lantmännens livegenskap. Då
tillåter jag mig fråga: Vad är det som gjort, att jordbruksegendomarna
befinna sig uppe i ett svindlande högt pris och att exempelvis
en ko betalas med femtonhundra kronor? Har icke riksdagen nyss
fastställt avsevärt höga minimipris för att nu endast nämna en
sak? Vill riksdagen, vill Kungl. Maj:t genom allahanda åtgärder
till åstadkommande av höga priser på lantmannaprodukter »underminera
jordbruksnäringen» eller vad menar man? Har man icke
till det yttersta sökt stödja och uppmuntra denna näring? Har man
icke sökt att med högsta tänkbara pris stimulera produktionen för
att få fram livsmedel inom landet nu, då vi äro avstängda från utlandet?
Och har man icke gjort så hela tiden? Men ändå förekomma
här i kammaren långa klagomål från jordbruksnäringens representanter.
Var går gränsen? När skall man någonsin kunna påräkna
förnöjsamhet från dessa, som under denna fruktansvärda tid
uteslutande hava fördelar? Tro ni icke, mina herrar, att det finnes
stora grupper bland Sveriges folk, som ha de hemskaste dagar man
kan tänka sig, utan att deras representanter föra ett sådant ständigt
gnäll, som herrar lantmän jämt och samt hålla på med? Veta ni,
mina herrar, hur det ser ut i arbetarhemmen? Jo, där »njuter»
man av sina kålrötter och sin sill och kan över huvud icke få annat
fett än sill. Potatis kan man icke heller få köpa, ty den gulaschas
det med eller också användes den för andra illojala ändamål.

Tro ni icke, mina herrar, att det finnes några gränser? Nu vilja
ni avskaffa de organ, som skulle reglera livsmedelstillförseln till de
svårast hemsökta orterna. Gör det, mina herrar, men kom ihåg,
att då lia. ni inlett början till inbördeskriget, det säger jag uppriktigt,
ty sådant är läget. Läget är förtvivlat i våra storstäder
och större industrisamhällen. Men detta folks representanter i riksdagen
hålla igen kritiken, i förhoppning att man någorlunda skall
lyckas reda upp det hela, men allt under det så sker, är det ett
ständigt gny och gnäll och gnat från de mest och bäst tillgodosedda.
Mina herrar, jag ber er överväga tidens allvar- Vilja ni vara
med om konsekvenserna av allt vad ni nu påyrka, så varen övertygade,
att dessa icke skola bli av det gladaste slaget.

Häruti instämde herrar Andersson i Stockholm. Tengdahl, Engberg,
Hagman i Stockholm, Eriksson i Stockholm. Hallén och Hansson
i SölvesboTg.

Herr Andersson i Milsmaden: Herr talman, mina herrar!

Lörilft^en tlen 2ö msij.

Nr (i 1.

ij.''5

Jag begärde ordet med anledning av herr Hildebrands anförande, niir
ban ville så att säga borteliminera de anmärkningar, som äro gjorda
mot kommissionen.

Jag bror att här finnes anmärkningar i legio som icke kommit
till hans kännedom, men som äro absolut berättigade. Bland annat
vill jag nämna, att det händer, att man icke får svar. när man tillskriver
kommissionen. Bet vet var och en, det är ingen ny historia.
Jag vet personer, apm skrivit till jordbruksrådet. då de varit i största
tlörlägenhet för foder in. m., men aldrig fått svar. Här har harr
Källman talat om den stora nöden i storstäderna. Men tror han icke,
att det är stor nöd på landet också, att det råder stor nöd bland husdjuren?
Jag vet flera lantbrukare, som måst resa sina djur. emedan
dessa varit utarmade på grund av brist på föda. och dessa djur äro
bundna, men människorna äro tlock icke bundna, utan de kunna beklaga
sin nöd och möjligen få någon hjälp av medmänniskor.

För att återgå till vad jag nyss nämnde, så känner .ia.g en person,
som skrev till kommissionen. Han fick intet svar. Bå telegraferade
han med betalt svar, men fick inte heller då något svar. Han
reste då hit, det var 60 mils färd, med återresa, och så gick han
upp på kommissionen och lämnade sitt visitkort. Efter två timmars
väntan frågade han en vaktmästare, när ban skulle få företräde och
erhöll då till svar, att han icke kunde få träffa den person han sökte
den dagen utan först en annan dag. Mannen tog då sin hatt och gick
fram till dörren till det rum, där den person sitter, som skulle lämna
honom upplysningar. »Nej, inte den dörren», säger vaktmästaren,
»här är det.» »Nej», svarade den andre, »härinne sitter den person,
som skall lämna mig besked. Jag bär rest så långt och reser
icke tillbaka utan att ha fått tala vid honom.» Nåväl, då var brådskan
dock icke större än att denne herre satt tillsammans med en dam och
drack kaffe. Saken var den, att han icke visste något och icke kunde
lämna besked, och det var därför man bad besökanden komma igen
■ep annan dag. Betta vet jag är fullkomligt sant. men jag skall icke
nämna några namn. varken på den, som icke kunde lämna besked
eller på den, som begärde besked.

Jag skulle kunna nämna ytterligare en bel massa fullkomligt
Tiktiga och sanna anmärkningar, men jag skall inskränka mig till
■detta och icke upptaga tiden längre.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag skall be att få understryka
de synpunkter, som nu senast framförts av herr Källman.
Bå herr Räf orerade om herr Hildebrands syndabekännelse och sade,
att man icke kunde sättä trö till en människa, förrän hon avlagt
fullständig syndabekännelse, så får jag för min del säga, att
jag ännu icke sett en viss person, som en gång levererade vissa saker
till riksdagshuset, avgiva någon syndabekännelse, trots att så lång
tid förflutit sedan dess, och därför instämmer jag i herr Räfs påstående,
att tills en sådan bekännelse avgivits, tror jag icke på den
mannen. Betta om den saken.

När ''herr Sommélius meddelar, att häri sant till foderbyrån, att

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 61. 3

Ang. x t a ten*
livsmedelskomik
tsston.
(Forte.)

Nr Öl. 34

Lördagen den 25 maj.

-Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

den skulle sta vid sitt ord och trots allt levererade denna foderspannmål
till Skåne, så påminner det osökt om en gammal Strix-historia.
Det var en dräng från Skane, som träffade en liten mager smålänning.
Då säde den myndige skåningen: »Här har ni det allt magert^
och inte har ni smör att lägga i gröten?» »Ja», sade smålänningen,
och undrade vad man gjorde nere i Skåne, när man inte hade något
smör att lägga i gröten.» »Jo», svarade skåningen, »vi lägger i lia förbannat.
» — Ja, detta tycks vara herr Sommelius mening. Här skall
denna folkhushållningskommission klandras, för att den inte hade
något foder, oavsett orsaken härtill. Ty varpå beror detta? Jo, mina
herrar, det beror på att Mellansveriges och Uppsveriges bönder varit illojala
och icke stått fast vid vad de en gång utlovat. — Jag vill vidare
säga till herr Månsson i Backa, att det är till fullo konstaterat,
att i de trakter, där bondeförbundet drager fram. råder den största
illojaliteten i avseende på ransoneringsplanerna och dock, var hade
vi varit i detta land, om vi icke haft ransonering?

... en storodel. av Sveriges folk hade. om icke rent av svultit
ihjäl, sa dock statt inför den rena svälten. När vi icke hade mer än
en viss begränsad del av det kvantum till människo- och diurföda,
som vi maste förbruka, sa var det ju klart, att vi måste ransonera ut
det. Och vem^skulle göra det? Skulle vi överlämna det till bondeklassen
själv, åt hushållningssällskapen och så vidare? Tro ni då,
mina herrar, att vi skulle gått igenom detta förfärande krisår, så som
vi gjort? Nej .ställningen är den, att här växa upp två olika klasser
i detta land, vilka hava det alldeles olika ställt. För den ena klassen
är det ingen ransonering på smör och ingen på mjölk, den har
nästan dubbelt så mycket bröd som den andra och potatis. Alla dessa
nödvändighetsvaror är man helt eller delvis utan i de stora städerna
och i de större industrisamhällena. Det är alldeles som herr Källman
sade. Här ha vi som representera denna klass i år och förut om
åren, plenum^ efter plenum, då dessa livsmedelsfrågor varit under
diskussion, hållit inne med våra anmärkningar. Yi ha icke gjort
r.ågra anmärkningar mot att besluta det ena stora anslaget efter det
andra till jordbruksnäringen. Hava vi protesterat mot minimiprisen?
Eller ha vi kanske protesterat mot odlingsanslag och dylikt?
Nej, men plenum^ efter plenum få vi höra den ena jämmerlåten efter
den andra. Se på sparbankerna och insättningarna där, och vi kunna
konstatera, att just under dessa krisår hava bönderna ökat sin förmögenhet,
med miljon på miljon. Däröver finnes statistik, som icke
kan jävas, och den talar förvisso också sitt språk.

Jag vill tillägga en sak. nämligen att jag tror. att tidningspressen
här Sverige icke har handlat fullkomligt riktigt, ty den har
gång. pa gång tagit in den ena historien efter den andra mot dessa kommissioner,
historier, som sedan befunnits oriktiga.

Jag har under de sista tva månaderna, då jag varit ledamot av
överrevisionen för kristidskommissionerna, varit med om att behandla
ett flertal sådana fall. Jag skall bara berätta ett fall. som visar
huru ovederhäftigt prat man kommit med. Det spreds här i Stockholm
ett rykte, som snart låg i var mans mun och enligt detta skulle -

Lördagen den 25 maj.

55 Nr Öl.

folkhushållningskommissionens paltbrödsförråd vara alldeles förstört,
så att man till och med kört bort det till centralköket för att använda
det till bränsle under ångpannorna. Nåväl, vi gjorde en undersökning
därute, och det befanns då. att det icke var ett enda sant ord
i detta. Det både icke bortförts eu enda kaka. som förfarits.
Det enda, som bortförts därifrån, var ett lass. som körts till
centralköket och använts till utspisning, och detta var för övrigt den
del av förrådet, som varit allra längst lagrat. För övrigt befanns det,
att denna vara, som dock är mycket ömtålig, var i ett mycket gott
skick. Nu vill jag inte saga, att denna historia varit inne i tidningarna,
det minns jag icke, men fullkomligt lika ovederhäftiga historier
ha passerat genom den svenska pressen, och detta är naturligtvis
icke ägnat att stärka förtroendet för de myndigheter, som måste
omhänderhava hela denna hushållning. Jag medger, att mycket. av
dessa anmärkningar ar befogat, och sedermera torde också åtskilligt,
som verkligen är klandervärt, komma på riksdagens bord och till offentligheten,
men vi få icke glömma, att dessa personer dock haft
hela landets hushållning på sina axlar. Att hela detta vidlyftiga
organisationsarbete skulle kunna företagas utan ett och annat missgrepp,
ja, kanske svåra missgrepp, det kan väl ingen människa.begära,
och missgrepp ha utan tvivel blivit begångna, men vi få icke
glömma, att vi dock ha folkhushållningskommissionen och dess organisationsplan
att tacka för att icke stora delar av Sveriges befolkning
i dag stå inför den rena svältdöden.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Fort*.)

Med herr Kristensson förenade sig herr Maanusson i Kalmar.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det förhåller
sig, så vitt jag kan förstå, på det sättet ,att man i väsentlig grad på
vissa håll gjort alldeles för stor affär av vad revisorerna anmärkt i
sin berättelse och av de understrykningar, som statsutskottet i viss
mån gjort av revisorernas anmärkningar. Jag har som ordförande
på den avdelning i statsutskottet, som haft att behandla berättelsen,
sökt sätta mig in i saken, och jag har kommit till den bestämda uppfattningen,
att det visserligen förekommit slarv inom kommissionen
under den första tiden, men att såvitt jag förstår, kommissionen icke
rår för detta slarv. Man kan väl ändå icke för en enda detaljs skull
bryta staven över hela verksamheten på det sätt som man här gjort.

Nu har man från vissa håll gjort en så stor affär av tvisten
om vem som statsrevisorerna vänt sig till. Faktum är, att de vänt
sig till sekreteraren, efter vad det blivit upplyst, och icke till föreståndaren.
men sekreteraren är den, som står för bokföringen, så att
de ha haft tillräckligt skäl, när de kallat honom föreståndare. I alla
fall, för min del tycker jag, att denna detalj icke är något att blåsa
upp en så stor strid om.

Att jag nu begärde ordet, berodde icke på den saken, utan det
var endast för att uttala min ytterligt stora förvåning över, att man
här i dag och eljest kan fälla sådana omdömen, som man gör om
kommissionerna. Jag känner icke många av deras tjänstemän, men

Nr 61. 36

Lördagen den 25 inaj.

Ang. statens
IwsmedeUkom
mission.
(Forte.)

iag känner en del, och. jag har nog också den uppfattningen, att
dessa ''kommissioner fått en del tjänstemän, vilka icke äro de bästa,
men det har också varit förfärliga svårigheter att åstadkomma en
tillfredsställande rekrytering.

A andra sidan måste man medgiva, att en stor del av personalen
både den i ledande ställning och andra är bland det bästa man kan
få. Detta är ett faktum, som icke kan bestridas. Åtminstone känner
,iag några, som arbeta både dag och natt, och som säkert äro bland
de dugligaste tjänstemän, som man kan finna på. Men hela felet
är nog inte det, utan ett annat, Saken är den, att man är emot hela
systemet med kommissioner, man anser, att de icke skulle finnas till,
och när man icke kan få bort kommissionernerna, vänder man sig
mot tjänstemännen. Jag vill visst iciie säga, att det icke finnes
olämpiiga tjänstemän: jag har själv framfört klander mot vissa
tjänstemän, felet är endast att man vill bryta staven över hela verksamheten,
och därför ber jag för min del såsom fullständigt utomstående
att få nedlägga min bestämda gensaga mot att man på det
sättet fäller sina omdömen om kommissionernas tjänstemän.

Jag har icke yttrat mig förut under detta år om livsmedelspolitiken
i vårt land, men jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle
stryka under vad som sagts här av ett par talare. Det förvånar mig
verkligen på det högsta, att man vecka efter vecka skall fa samma
debatt i livsmedelsfrågorna. Från samma håll skall man klandra
och detta just från det håll, där man sannerligen icke har något att
klaga över för närvarande. Det märkvärdiga och det som på mig
gjort det mest egendomliga intrycket är, att icke något positivt förslag,
inga positiva yrkanden komma från det hållet, utan man nöjer
sig med svamliga och vittsvävande anföranden och avhåller sig från
varje direkt anvisning, som kan vara att taga fasta på. _ Var äro de
yrkanden, som skola göra susen, så att det verkligen blir en kraftig
livsmedelsproduktion i landet? Allt sådant saknas och kommer
aldrig fram vid de tillfällen, då riksdagen haft att bevilja medel.
Jag kan icke förstå annat, än att det som vi gjort i det avseendet varit
rätt så tillfredsställande. Vi ha icke sett till några yrkanden som
gått längre. Det är endast klagomålen som göra sig gällande, men
inga riktlinjer angivas, inga yrkanden framkomma från det håll, där
man menar sig sitta inne med visdomen.

Nu klagas det från en talare över livsmedelskontrollan terna. Jag
tror nog, att en hel de av dem äro olämpliga. Men å andra sidan kan
jag icke förstå, huru vi skulle kunna vara dem alldeles förutan. De
höra ju ihop med hela ransoneringen. Nu vill man säga. att hela
ransoneringen bottnar i en felaktig syn på dessa ting, och en sådan
uppfattning kan jag förstå. Men hur skulle det ha gått med de
fattiga, om icke ransoneringen varit? Både jag och andra hade måst
svälta ihjäl, vi som icke haft tillräckligt med pengar för att betala
gulaschpriser. Nog får man väl ändå säga, att distribueringen av
livsmedlen bör ordnas så, att alla få litet med.

Jäg kan icke uraktlåta att berätta en liten historia, som jag
själv upplevat. Jag var i början av mars ute på eu resa. Det var

87 Sr 61.

Lördagen de» 25 maj.

då eu åkare som skjutsade mig, lian var ieke lantbrukare Denne
man hade eu mycket vacker häst, let och präktig pa alla satt. Jag
kunde icke annat än uttrycka ram förvåning över att hasten både ett
så gott hull. »Ja detta är ingen konst att åstadkomma, blott man
har pengar», fick jag till svar. Mannen både sikt tio mil strax förut
och köpt havre och hö, lian hade visserligen fatt betala 80 ore pr kg.
för havren och 70 öre för höet, men han hade fatt sa mycket han ville
ha och kunde taga med sig hem. Det var två foror i sällskapet, och
han intygade, att det icke var svårt att få vad man behövde, bara.

man både pengar. Han talade om, att alla böndernas bodar voro

falla och att det icke rådde någon brist vare sig pa Ilo eller havre. _

Ja, då förhållandena äro sådana, kunna herrarna längre förvåna
«ig över att myndigheten får lov att sända ut inspektörer.'''' Jag tog
sedan reda på den plats, där mannen hade gjort sina inköp, och jag
vågar säga, att från den orten, har klandret icke vant minst högljutt
över att man ej fått betalt för sina varor. Ja, när man hor sadana
berättelser från trovärdigt folk, och hör, hur det gatt till hela

vintern, och när man samtidigt hör, hur folk svälter alldeles fruk tansvärt,

så att herrarna icke kunna gorå sig en föreställning darom,
så blir man betänksam. När man vidare vet, att det finns, arbetare
och småbönder eller backstugusittare, som haft en ko och icke hatt
möjlighet att kunna uppdriva foder till denna ko, men å. andra sidan
vet, att de som ha foder guläscha med det, sa att man får betalt under’
ett års tid mer än hela egendomens värde vid försäljning när
man känner till, hurusom man vid auktioner får så. mycket betalt
för kreatursbesättningen, att egendomen i sin helhet ej förut hade ett
motsvarande värde, när man vet och känner till allt detta och erfar,
att sådana förhållanden förekomma överallt i landet, och att det
detta oaktat är samma skrik i riksdagen, då. förvånar man sig verkligen
och frågar sig: var är samhällssolidariteten, var finns känslan
för andra samhällsmedlemmar? Jag tycker för min del, att vi bjudit
till att hjälpa jordbruksnäringen med anslag, så att jag finner intet
skäl till klander eller kritik. När man kommer , med klander eller
kritik, så bör man lägga fram ett program och icke bara kritisera,
man bör lägga fram något positivt och säga, att detta bör göras lör
att få bättre förhållanden i landet.

I detta anförande instämde herrar Ljungkvist och Svanberg.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman, mina herrar! Man
har här gjort många anmärkningar mot folkhushållningskommissionen,
och jag är icke den som alldeles förbiser att anmärkningarna
kunna i viss män ha fog för sig. Men jag anser mig böra framhålla,
att, när det gäller kommissioner, som arbeta under en kristid och
under de abnorma förhållanden, som nu äro rådande, så är det förlåtligt
nog, om fel begås.

Herr Sommelius kritiserade fodersädestilldelningen och berörde
anledningarna till de bristfälligheter, som kommit oss skaningar till
del ifråga om fodersädsransoneringen. Det var för att avhjälpa dessa

Ang. stattun
livtmedelslcommisaiön_

(Fort*.)

Nr 61. 38

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

brister, sotm jag väckte den motion, som i går behandlades. Jag avsåg
därmed att under innevarande eller till nästkommande konsumtionsår
få andra grunder tillämpade vid tilldelningen av fodersäd.
Det är emellertid givet, att folkhusliållningskommissionen icke kan
hjälpa, att grödan blir mindre än beräknats och att den omöjligt kan
skaffa fram varor som icke finnas.

Jag får verkligen instämma med herr Hildebrand däri, att bland
.de många klagomål, som framkomma mot kommissionen, kanske de
90 % äro oberättigade. Då man har en liten erfarenhet angående livsmed
elsbestyren, låt vara endast ino,m en mindre kommun, kan man
vitsorda, att många av de klagomål som framkomma äro i stort
sett oberättigade. Och det är givet, att, då en central myndighet
för hela landet skall ta emot klagomålen och har att svara för hela
landets distribution, .måste dessa klagomål i många fall lämnas utan
avseende. Särskilt, då man hört sådana okynnesdeklamationer —
jag vill kalla dem så — som här framkomma t. o. m. från lantmanna -håll, då är det icke underligt, att enskilda personer komma med klagomål,
som många gånger knappast äro värda att besvaras.

Jag vill ej vidare ingå på denna sak, men jag vill uttala den
förhoppningen, att livsmedelskommissionerna skola göra vad på dem
ankommer för att på bästa sätt tillmötesgå landets befolkning.

Herr Månsson i Backa höll sitt anförande med mycket varma
känslor, ,men jag hörde icke det minsta positiva förslag framkomma
från herr Månsson i Backa. Han talade om livegenskapen inom lantmannakåren.
Jag får verkligen som lantman på det bestämdaste protestera
mot ett sådant talesätt och protestera mot att det drives en
skarp agitation i landet för att man skall bryta mot den ena eller
andra förordningen. Jag protesterar så mycket mer, som sådant tal
kan framkomma i riksdagens andra kammare. Jag anser det icke
tillbörligt av riksdagsmän att agitera upp klass mot klass, såsom här
föreko,mmit. Då det gäller att fastställa pris, som äro berättigade för
oss såsom producenter, så böra vi tillvarataga våra intressen och
framlägga för konsumenterna de kalkyler och förslag, som äro ägnade
att belysa våra fordringar med avseende å det som rätteligen
bör tillkomma oss. Jag är övertygad om att man då ger oss det stöd
som behöves. Och jag vill härtill lägga, att den erfarenhet, som jag
har angående verkningarna av riksdagens beslut om minimipris, visat.
att ingen ovänlighet existerar å konsumenternas sida. Tvärtom
vill jag uttala min beundran för det sätt, varpå man sökt sätta sig
in i förhållandena och i det läge, som gjort vissa anspråk från oss
lantmän erforderliga. Vi måste sakligt framlägga de krav vi ha.
men vi skola icke framkomma med några fraser, då vi icke äro i
stånd att framställa det ena eller andra positiva förslaget. Jag tror
det vore till lycka, om vi lade vår kritik helt saklig, när det gäller
kommissionerna, som givetvis begå sina fel, och att vi således taga
oss till vara för varje överdrift. Det är sant, att det hans svårt
för oss lantmän med det myckna tvång, de många regler och nya bestämmelser,
som komma över oss. Men om vi skulle vara i deras
ställe, som få i de stora städerna och industrisamhällena stå i ko i

Lördagen den 25 maj.

30 Nr 61.

flora timmar för att skaffa födoämnen och kanske icke ha råd att
köpa mer än det som de måste överbetala eller betala betydligt över
värdet, så skulle vi sannerligen ha det minst lika svårt ställt. Vi höra
nu icke på nära håll därifrån de klagomålen, åtminstone icke inom
denna kammare, och då anser jag det otillbörligt, att klagomål skola
komma från lantmannahåll, åtminstone i de fall, där dessa klagomål
icke äro sakligt grundade.

Det är, herr talman, i egenskap av lantman, som jag velat framföra
dessa synpunkter.

Herrar Johansson i Olstorp och Eklund instämde häruti.

Herr H a m r i n: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag icke har
mycket att tillägga till vad som här redan blivit sagt, har jag dock
icke velat underlåta att även för min del söka bidraga till belysningen
av kommissionernas sätt att fungera. Jag gör det med stöd av den
erfarenhet jag har såsom delägare i en firma, åt vilken blivit anförtrott
att vara förmedlingslänken mellan kommissionen och allmänheten.
Givetvis är denna erfarenhet ägnad att belysa, hur dessa
kommissioner arbeta från de synpunkter, som vi affärsmän anlägga,
då vi gå att bedöma utvecklingen och skötseln av en så stor affär
som den föreliggande.

Jag har också haft en särskild anledning att begära ordet för att
framhålla ett par synpunkter. Då jag lyssnade till bl. a. herrar
Källmans och Kristenssons i Göteborg anföranden, föreföll det mig,
som om dessa ville göra gällande, att kommissionernas arbetssätt
hade odelade sympatier bland de stora arbetaregrupperna i landet.
Ja, naturligtvis ha kommissionerna såväl bland dessa som alla andra
förnuftiga medborgargrupper i landet sympatier därutinnan, att man
inser och erkänner att de äro nödvändiga och att utan desammas
distribuering av varorna skulle allmänheten, den stora delen av landets
befolkning, stå utan livsmedel den dag som är. Men därutöver
måste jag dock säga mig, att bland arbetareklassen råder också å
andra sidan stor animositet mot det sätt, på vilket kommissionerna
sköta sitt uppdrag.

Jag skall tillåta mig att till herr Hildebrands begrundande
erinra om den .mängd fall som förekommit och förekomma, då F. h. k.
utfärdar kungörelse, att nu finnes den och den varan till försäljning
till allmänheten, men sedan får folket ute i bygderna och i städerna
gå dag efter dag till affärsmännen och fråga om varorna. Men de
finnas ej. F. h. k. föranstaltar om att kort lämnas ut, en ransoneringsplan
meddelas i tidningarna, men varorna komma kanske
veckotal, kanske månader efter den dag, då F. h. k:s kungörelse
blivit utfärdad. Den firma, vars ena chef jag är, vände sig till
F. h. k. och påpekade detta med begäran, att man skulle i all rimlighets
namn låta bli att lura allmänhten som den upprepade gånger
gjort.

Det är eu liten sak, som dock enligt mitt förmenande har en
ganska stor betydelse.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

Nr (>:.

40

Lördagen den 25 maj.

A?*g. statens
livsmedelskommission.

(Forte.)

• Då jag vidare går att något nämna om vad som kan vara
anledningen till såväl denna som andra missförhållanden på området,
så kan jag icke för min del neka till att det måste bero på att
man alltför mycket saknar fackmän inom kommissionerna. Det må
vara aldrig så väl ställt med den ''administrativa förmågan, ämbets-
och tjänstemännen må vara aldrig så arbetsdugliga och aldrig
så flitiga, men om de icke äga ingående kännedom om hela det arbete,
som de äro satta att utföra, så är det omöjlgt, att det hela kan fungera
på ett tillfredsställande sätt. Jag har därför för min del velat påstå,,
att den rätta avvägningen naturligtvis skulle kunna ske mellan å ena
sidan en grupp tjänstemän och vana administratörer i ämbetsstil men
å andra sidan en grupp verkliga fackmän. Hade dessa från början
fått inträda i kommissionerna och göra sin röst hörd, så hade aldrig
det hela blivit så snedvridet som det i många avseenden blivit.

Kanske jag bör tillägga det —• och dock är det en ganska vanlig;
erfarenhet att man kan ha eu person i sin tjänst, som är en synnerligen
duktig arbetare och flitig, som arbetar kanske två, tre, fyra
timmar mer om dagen än någon annan. Men då det gäller att
konstatera resultatet av arbetet, när dagen är gången eller veckan är
slut, så befinnes det, att den, som kanske arbetat den kortaste tiden,
på grund av fackkunskap, erfarenhet och insikt utfört ett bättre och
mera värdefullt arbete än den, som suttit och arbetat i sitt anletes
svett dubbelt så lång tid som den förra. Och när herr Hildebrand
talade om att det arbetas oerhört, så tvivlar jag ej därpå —
d. v. s. jag lämnar därhän, att man oupphörligt får springa på kommissionerna,
och att fattiga människor få ligga här i Stockholm flera
dagar och betala dryga kostnader för att träffa de personer de söka
— jag säger att det lämnar jag därhän, men att det arbetas oerhört,
tvivlar jag ej alls på, men det står i sammanhang med det sakförhållandet,
att det råder ett mångskriveri, som är alldeles orimligt.

Under loppet av förra året kom påbud om beslagtagande av
vissa varor, som infördes i ransoneringen, det gällde risgryn, mannagryn
o. s. v. Det tillsattes vissa firmor, .som skulle uppsamla desmå
förråd, vilka vederbörande familjer och andra hade att avstå,
därför att de överstego den kvantitet, som den enskilde enligt bestämmelserna
fick behålla. Dessa firmor skulle skicka- varorna till
vissa centrala platser i länen, varifrån de sedan distribuerades. Det
förekom då, för att taga ett exempel att en firma i Vetlanda eller
någon annan plats, som hade till uppgift att uppsamla de omnämnda
livsmedlen och skicka in dem till en större firma i Jönköping, hadegodkända
rekvisitioner på samma vara. Men tro herrarna, att vederbörande
kommission tillät firman att behålla dessa varor? Nej,
de skulle till Jönköping först och sedan tillbaka till den plats varifrån
de kommit. Det visar, hur det går till, när »administrativa
förmågor» skola sköta de här Mjäker na.

Ett annat exempel. Jag har tyvärr icke papperen här och måstedärför
taga tidpunkten och detaljerna ur minnet. Under loppet av
förra året beslagtogs också den oundgängliga förnödenhet som heter
stearinljus. Varje affärsman fick inventera sina förråd och av -

Lördugcu den innj.

41 Nr «J.

lämna deklaration till vederbörande, cell det blev sålunda konstaterat,
hur mycket var och eu både. Tiden gick, så en vacker dag kom
ett meddelande om att priset blivit höjt, jag vill minnas från 2 kronor
till 2:50 eller med 25 %. Några (lagar efter det att det nya priset
trätt i kraft 1''ingo så affärsmännen meddelande om, att de kunde
•skicka till uppsamlingsställena vad de hade kvar och icke finge sälja
till allmänheten, så skulle staten lösa in det till det höjda priset. Jagvar
hemma den tiden och emottog flera förfrågningar, om det verkligen
var möjligt, att staten skulle betala så höga priser för de
gamla ljusen. Ja, svarade jag, vi ha order att taga emot. Det
fanns utländska och dåliga ljus bland dessa partier, som i inköp
kostat en tiondedel av -det pris staten betalade. Jag skrev till
folkhushållningskommisionen och frågade vad dessa ljus skulle
användas till, då de äro gamla och osäljbara? Jo, de skulle skickas
till Stockholm, till Liljeholmens stearinljusfabrik och smältas ner och
göras om. Det kan tyckas att jag vänder mig mot en förmån som
mina kolleger hade, men det väckte även deras störa förvåning, att
man gick tillväga så som skedde. Det tyder på att det icke finns
några affärsmän, som känna till förhållandena, när det utfärdas
sådana ukaser.

Jag säger ännu eu gång att då herr Hildebrand talar om det
myckna arbete, som nedlägges, så bestrider jag icke, att det arbetas
för högtryck, men det finns också härvidlag skäl för det påpekandet
att man icke sitter inne med nödiga kvalifikationer, i varje
fall icke på alla händer, för att handla så. som en affärsman bör
handla —• snabbt, följdriktigt och sakkunnigt.

I medio av december ingick ett telegram till en av dessa
kommissioner med förfrågan, huruvida vederbörande önskade övertaga
ett parti varor, som voro inköpta i vårt grannland västerut men
sålda av svenska affärsmän till Danmark. Leveranstiden utgick ultimo
december. Intet svar! Firman ifråga avlät ett brev till kommissionen
och skrev, att den måste svara. Samtidigt stodo särskilt
bär i Stockholm långa köer utanför butikerna, väntande att få köpa
den vara som det här var fråga om. Det kom fortfarande icke något
svar. Firman telegraferade och skrev ännu en gång. Tolv eller
fjorton dagar efter det den 1 januari var överskriden och sedan partiet
blivit inlastat på en båt i Kristiania destinerad till Köpenhamn,
svarades det. att man var tacksam att få köpa partiet och att få
köpa mera. Då var emellertid partiet redan på väg vill Danmark,
och den svenska allmänheten fick vara det förutan. Det upplystes
från vederbörande kommission, att man tagit julfritt och att arbetet
legat ''nere under tiden. Jag ''misdunnar ingen att göra det
ehuru jag tycker att, det var väl långa ferier under nuvarande förhållanden.
Fn praktisk affärsman handlar icke så särskilt i dessa
brydsamma tider utan han söker se till att det alltid finns folk, som
kan handlägga inkomna ärenden snabbt och riktigt, och han söker
på det sättet tillvarataga det allmännas intressen.

Jag har, herr talman med dessa ord velat från affärshåll framföra
några anmärkningar mot kommissionernas verksamhet, men

Ang *statens
livsmedel*-[kommission

(Forte.)

Kr <51. 42

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

samtidigt, för att icke missförstånd skall uppstå, vill jag uttryckligen
Saga ifrån, att jag icke tillhör dem, sam anse, att ett avskaffande
av kommissionerna eller ett kringskärande arv deras handlingsfrihet
under dessa dystra och förfärliga tider skulle vara lämpligt.
Nej, jag tror tvärtom, att vi utan kommissionernas reglerande
verksamhet hade befunnit oss i ett nödläge, som varit mera fruktansvärt
än det, där vi för närvarande befinna oss, och när man här
i kammaren har panna att komma med ett sådant anförande, som
herr Månsson i Backa höll, måste jag säga, att då ställer man sig
själv utanför — jag vågar icke använda det uttryck, som föll mig
på tungan — då har man bra liten ansvarskänsla.

Det har frågats vad man skall sätta i stället. Ja, de herrar,
som vilja avskaffa alla kommissioner, vilja sätta sig själva i stället
för att kunna handla så som de finna gott. Det är icke första
gången bondeförbundare och deras meningsfränder visat sitt ''missnöje.
Jag vill erinra herrarna om 1914, då de också voro missnöjda
och samlades här i Stockholm, men den gången gällde det inte
att avskaffa några pålagor, utan då gällde det att skaffa nya åt
folket. Det är måhända detta ingripande som blev den främsta orsaken
till. att så mycket i vår folkhushållning från början blivit
vanskött.

Till herr Månsson i Backa vill jag slutligen säga, att jag för
några dagar sedan talade med en verklig bonde i hans län, en
Allmänna valmansförbundets förtroendeman inom socknen. Han
sade på tal om herr Månssons i Backa meningsfränder, att något
mera hänsynslöst folk finns icke i vårt land.

Herr Olofsson: Herr Kristensson framhöll, att riksdagens
ledamöter, och han tänkte väl därvid närmast på industriens och
städernas representanter, lojalt gått med på anslag till nyodlingar
och varjehanda anslag, som skulle komma bönderna till godo. Tror
verkligen herr Kristensson, att nyodlingsanslagen äro till för att
komma oss bönder till godo? Nej, det är nog tvärtom så, att de äro
till för att man skall få mera nyodlingar i landet och frambringa
mera brödsäd och sålunda få mera föda även för stadsborna. Det
har sagts, att vi bönder ha det så ypperligt, och att vi ha nog för
att både kunna föda. oss själva och för att kunna föda industrien i
landet och dess arbetare. Man har även gjort antydningar om, att
vi lantbrukare fått minimipris på spannmål, och att vi därför borde
vara nöjda. Det är precis, som om vi finge skänker bara. Men
jag säger, att vi icke vilja ha några minimipris, blott man sätter
maximipris på allt annat så väl som på jordbrukets alster. Icke
skola vi tigga minimipris, om ni vilja sätta maximipris på alla industriens
produkter. Men det vilja herrarna icke vara med om,
utan vi skola betala flera hundra procents förhöjning, då vi själva
köpa någonting, det är bara, när det gäller våra varor, som man
skall stå under reglering och poliskontroll. Herrarna skola icke tro,
att det uppmuntrar till ökad odling- Restriktioner kunna endast
skapa liknöjdhet. Det är emellertid nödvändigt, att vi hjälpas åt

43 Nr 61.

Lördagen den 25 maj.

vi äro felande alle- AnS- 3tate*»

livsmedelskommission.

(Forts.)

och ha överseende den ene med den andre, ty
sammans.

Herr Bernhard Eriksson säger, att vi endast ha klagomål att
anföra, när det gäller livsmedeisfrågan och kommissionerna, men
att vi icke ha annat att sätta i stället. Jag gör nu det yrkandet till
herr Eriksson, som själv sitter i industrikommissionen: sätt maximipris
även på sådana alster, som industrien frambringar, låt jordbruk
och industri bli likställda i det avseendet. En bonde kan ické
för närvarande bygga en ny ladugård eller ett stall, därför att priserna
äro för höga. Det är då icke underligt, om en och annan,
som drivit upp sitt jordbruk, har pengar att sätta i banken. Men
vad tro herrarna, att han skall använda pengarna till? Jo, för att
göra nybyggnader och för att reparera det, som nu får förfalla,
när det åter blir någorlunda normala byggnadskostnader. Om vi
tänka på sådana saker som cement, järn och taktäckningsämnen, så
ba de ju ökat oerhört i pris. Jag kan bara nämna, att en klove
plåt, som förut kostade 37 kronor 50 öre, nu betingar ett pris av
350 kronor i min hembygd. Sådana priser göra naturligtvis, att
bonden för närvarande icke kan åstadkomma några nybyggnader,
Titan måste inskränka sig till att underhålla det allra nödvändigaste.
Men om han då kan spara en slant, så kan han ju, då det blir
bättre tider, med hjälp därav taga igen vad som måst försummas
ifråga om underhåll och nybyggnader. Men även för den skull
skall man nu avundas bonden.

Ja, jag skall nu icke vidare uppehålla tiden.

Herr vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Åkerlund: Herr talman! Det som givit föregående
talare vapen i händerna är givetvis det förhållandet, att industrien
kunnat gona stora vinster på de produkter, som icke allenast jordbruket
utan den stora befolkningen över huvud behöver, då ju dessa
industriprodukter icke underkastats några prisreglerande åtgärder.
~Vad beträffar de övriga frågor, som här i dag berörts, så är det
nog icke ens fel, att två träta. Kommissionerna ha tvivelsutan syndat
ganska mycket. Men jag förmodar, att de försökt göra sitt
bästa, och jag är alldeles övertygad, att de, efter vad som sagts i
dag, ännu mer skola anstränga sig för att göra det bästa de förmå
och att de framför allt skola lyssna till de ord, herr Hamrin uttalade,
och alltså se till att de få praktiskt och dugligt folk i sin
tjänst.

Den egentliga anledningen till att jag begärt ordet är emellertid
den, att jag velat uttala ett beklagande av de mycket svåra angrepp
som här, speciellt från jordbrukarhåll, kommit till synes. Det
är sant, att jordbruket blivit på sätt och vis missgynnat, eftersom
de övriga näringarna icke blivit satta under samma tillsyn som
jordbruket- Men å andra sidan få vi väl dock medgiva, att jordbrukarna
i allmänhet hela denna tid haft det bättre än den stora

Nr 61. 44

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Förin.)

industri- och stadsbefolkningen och den stora arbetarskara på landet,
som icke har något jordbruk. Yi få väl också medgiva, att det
finns tusen och åter tusen jordbrukare i vårt land, som icke fyllt
sin plikt mot staten, som icke ha uppgivit vad de haft. Vi se ju det
ena hundratalet åtal efter det andra. Och jag känner förresten själv
till en hel del fall, där ganska betydande kvantiteter av den föda
folket behöver, blivit undansnillade. Jordbrukarna själva måste till
stor del taga skulden på sig för att ställningen är sådan den är,
och för att de äro så pass misstänkta, som de verkligen äro. Det
kan icke hjälpas. Ingen kan mer än jag hålla på, och ingen har
mer än jag hållit på det svenska jordbruket. Men jag beklagar,,
att från det hållet litet emellan ett otillbörligt gnat kommer fram*
Jag vädjar till jordbrukarna, till mina yrkesbröder, om ni verkligen
tro, att det finns någonting, som så kan skada och draga ned jordbruksnäringens
idkare i Sveriges land som just detta. Vi få komma
ihåg, att den dag är förbi, då Sveriges jordbrukare kunde bestämma,
sammansättningen till största delen av riksdagens andra kammare.
Den dagen är förbi. Vi rå ingenting ensamma, utan vi .måste vara
solidariska med andra samhällsklasser för att komma någon väg
och för att vårt yrke skall äga bestånd och gå en lycklig framtid
till mötes. Skall man hålla på så här från det håll, som likväl haft
det bäst av alla samhällsklasser, då är den dagen icke långt borta,,
då Sveriges jordbrukare icke äro mycket värda.

Med herr Åkerlund förenade sia’ herr Bara.

Herr Sommelius: Herr talman! Jag skall först be att få
göra en liten invändning mot herr Kristensson, som talade om att
han iakttagit, att bönderna ökat sina tillgodohavanden i sparbankerna.
Jag vill fråga honom, på vilket sätt det kan utrönas, att denna
ökning härleder sig just från jordbrukarna. Jag tror verkligen, att
de sista åren lämnat så dåliga skörderesultat, att det i sanning är1
föga troligt, att även de minimipris vi käft kunnat utjämna detta
eller hålla bönderna skadeslösa för den minskade skörden. Vidare
sade herr Kristensson, att riksdagen visat sig ytterst älskvärd mot
jordbrukarna. Jag erkänner villigt, att odlingsbidrag in. m. beviljats,
men detta har ju givits åt Sveriges lantmän för konsumenternas
räkning, för att öka produktionen i detta land till förmån för alla
konsumenterna. Och då så är förhållandet, behöver icke herr Kristensson
anse denna fråga vara uteslutande eu jordbrukarfråga.

Vidare har man här, först från herr Källmans sida, urgerat att
man blott kritiserar, och icke kommer fram med några positiva förslag.
Ekot gick sedan igen på Dalabänken och på Skånebänken:
här komma herrarna icke med några positiva förslag. Ja, vi tala
ju här uteslutande om statsutskottets yttrande över statsrevisorernas
anmärkning gentemot livsmedelskommissionen. Vi ha väl då ingen
anledning att komma med några positiva förslag till folkhushållningskommissionens
omorganisation, vilket jag för min del ickeskulle
vilja vara med om.

Lördaguii dun <45 maj.

4f> Är Al.

,7afl vill också tillägga, att det finns ingen anledning för herr
Hildebrand att tolka mitt yttrande om tjänstemännen så som lian
gjorde. Jag erkänner villigt, att i dessa kommissioner finnas många
utmärkta, dugliga och kunniga tjänstemän. Det har jag aldrig dragit
i tvivelsmål. Men det finns säkerligen också många, som sakna
det nödvändiga intresset för verksamheten, och som kanske icke heller
passa just för denna verksamhet. Jag har i denna fråga icke
överskridit min befogenhet. Jag har gjort konkreta anmärkningar i
vissa avseenden. Jag har av intresse för vårt lands produktion gjort
anmärkningar med anledning av den förlägenhet, vari vi kommit
med våra kreatursbesättningar, varigenom produktionen av mjölk och
smör betydligt nedbringats. Jag har varit hos kommissionen och
gjort anmärkning på den grund, att man icke velat taga vederbörlig
hänsyn till möjligheten att åstadkomma ökad vitbetsodling för att
erhålla socker i landet. Och jag har ännu i dag grämelse i själen
över att vi icke få regn, så att vi kunna bli skyddade under det kommande
året för de faror, som eventuellt hota oss i närvarande tid.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Det är litet underligt,
att just i dessa allvarstider konsumentintresset och producentintresset
skola komma i strid med varandra här uppe i riksdagen.
Det skulle väl nu vara bäst för alla och till gagn för det hela, om
vi kunde ha litet förståelse för varandra.

Man har sagt här, att jordbruket har rönt mycket tillmötesgående
från riksdagen genom anslag till olika odlingslån m. m., som
vi känna till. En talare har sagt, att från konsumentintressets sida
icke någon protesterat mot anslag till bönderna o. s. v. Ja, jag skall
här villigt och med tacksamhet — om jag är skyldig att tacka därför
— erkänna, att i år har jordbruket rönt tillmötesgående vad beträffar
anslag. Men detta är just nu, när den kritiska punkten har
kommit, och det är så dags nu, kan man säga. Hur har det gått
förut, när det gällt att driva fram jordbruket och intresset för ökad
produktion? Jag vill bara erinra, hur det förhöll sig i fjol med de
s. k. konsumenterna och med dem, som försvara konsumentintresset,
när det här gällde fastställande av sockerpriset. Hade det andra
förslag, som då förelåg, gått igenom, så är det alldeles tydligt, att vi
skulle haft betydligt mycket mera socker här i landet till konsumtionens
förfogande, än vi nu ha haft. Och sockret är ju. såsom vi
alla känna till, ett av de billigaste näringsmedel vi ha att tillgå
Detta var nu bara för så kort tid sedan som i fjol. Ställningen vai
då en helt annan än i år.

Sedan säger man här, att bönderna få bra betalt. Ja, det må
vara, att åtskilligt har stigit i pris, men det är dock icke så hela
vägen igenom. Och dessa höga priser, som finnas på livsmedel och
andra nödvändighetsartiklar för vårt personliga behov, komma visst
icke alltid jordbruket till godo, ehuru produkterna ha sitt ursprung
från jordbruket. Jag tänker t. ex. på lädret och hudarna. I augusti
eller september 1916 stodo hudarna i ett pris av kr. 3:50 pr kilogram.
Så blev det statsbeslag och reglering, och priset sattes till

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forte.)

Nr 61. 46

Lördagen deu 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Forts.)

kr. 2:05 pr kilogram, och detta pris har allt fortfarande ägt bestånd.
Kalvskinnen, som voro uppe i ett högre pris, åsattes ett pris av kr..
1: 90 per kilogram — tidigare hade priset beräknats per styck —
och sedan har priset satts ned ytterligare till kr. 1:65. Detta gör
att kalvskinnen för närvarande stå i ungefär samma pris som förn
kristiden. Detta är alltså jodbruksprodukter, vilkas priser genom
regleringsåtgärder hållits nere. Men hur är det med lädret och skodonen
eller andra dylika artiklar, som också jordbrukaren måste
köpa? Jo, då en jordbrukare förut skulle köpa ett par vanliga skodon,
så åtgick därtill 2 å 3 kalvskinn, men nu går det åt ungefär 8
stycken. Gör man sådana jämförelser, så är det lätt att räkna ut,
hur mycket det blir över att sätta in på sparbanken mot vad som var
förhållandet före krisen här i landet. Jag medger, att jordbrukare
i en del fall gjort tillfälliga konjunkturvinster. Det har dock egentligen
varit sådana jordbrukare, som haft s. k. kreaturslöst jordbruk,
men icke sådana, som drivit jordbruk med stora kreatursbesättningar,
åtminstone icke de, som lagt an på mjölkproduktion, ty den har
gått sämre under krisåren än förut.

De anslag, som utgått till lantbrukarna bär i år, säges det nu,,
att vi skola tacka den andra delen av befolkningen, de s. k. konsumenterna,
för. Ja, men även konsumenterna ha fått sitt. De ha ju
också fått anslag av olika slag — och jag vill icke säga annat än att
det varit berättigat — såsom dyrtidsanslag o. d. Men det har också
varit andra anslag, vilka ur jordbrukarsynpunkt kunna tyckas litet
orättvisa, ehuru de fått gå utan någon anmärkning här i riksdagen..
Jag tänker t. ex. på det anslag av 50 miljoner kronor, som skall gå
ut för att reglera mjölkpriserna. Om man går ut ifrån, att ungefär
hälften av befolkningen lever av jordbruk och att dessa ha självhushåll,
så äta ju de sin egen brödsäd och få lämna ifrån sig den brödsäd
de ha utöver det egna behovet till ett pris, som de icke själva få
bestämma, således under marknadspris. Men så skall staten släppa
till 50 miljoner kronor om året, för att brödet icke skall bli för dyrt
för dem, som leva på kort, d. v. s. den övriga delen av befolkningen.
Ja, om detta endast gällde den s. k. behövande delen av befolkningen,
men det gör det icke, utan det gäller alla, hela vägen igenom.
Och dessa 50 miljoner kronor få naturligtvis jordbrukarna vara med
om att betala in på skattevägen eller på annat sätt, men själva få de
ingen andel därav. Om man skulle taga och jämföra dessa 50 miljoner
kronor, med de miljoner, som gått direkt till jordbruket, så finge
man se, hur debet och kredit egentligen ställde sig, och det skulle
då säkerligen visa sig, att jordbrukarna ännu ha åtskilliga tiotal
millioner att fordra. I det sammanhanget får man ju också taga
hänsyn till den kompensation, som jordbrukarna fått sätta till, och
de exportavgifter på nötkreatur, förlustbringande maximipriser m. m.
samt en hel del andra rubbningar och ojämnheter, som drabbat dem.

För att återkomma till prisregleringsåtgärderna, så är det
också en annan sak, som blivit litet avita, nämligen ullpriset. Detta
stod förut i 14 å 15 kronor per kilogram. Så blev även den varan
»reglerad». Priset blev 9 kronor för tvättad och 7 eller 8 kronor

47 Nr (JK

Lördagen den 25 maj.

för otvättad^ ulh Men hur ur det med garnet? I fall det nu finnes
något att få, får allmänheten betala upp till 50—70 kronor per
kilogram, men jordbrukarna ha naturligtvis ingen fördel därav,
utan om de skola köpa maskinspunnet garn, få de även sitta emellan
och betala en dryg mellangift,, som går till mellanhänder och
industrien. De penningarna stanna nog bland stadsbefolkningen
och komma icke till jordbrukarna.

Sedan har ordet livegenskap nämnts, likaså folkhushållningskommissionen.
Ja, det är tydligt, att åtskilliga missgrepp kommit
att begås, vilket ju är förklarligt, när det gäller en så stor apparat,
som skolat sättas i gång. Men det är en annan sak, huruvida den
goda viljan finns där eller icke och man alltid tar den hänsyn till
lantmännen, som man borde hava; jag tror, att man kan tvivla därpå
många gånger.

Nyss har jag personligen haft känning av folkhushållningskommissionens
reglering. Dess verksamhet därvidlag må hava varit
i välmening, men den visar, hur man i kommissionen omöjliggör
åtskilligt för producenterna. Jag har haft med kommissionen att
göra ifråga om bönodling. I Bohuslän odlas jämförelsevis mycket
med bönor. Nu har kommissionen bestämt, att det får icke till utsäde
användas mer än så och så mycket bönor per tunnland. Jag
meddelade vederbörande, att min erfarenhet var den, att när det
skall odlas rena bönor, så skall det sås så och så mycket för att
det skall bli lönande. Men det hjälpte icke, jag kunde icke få medgivande
att så, så mycket jag ansåg behövligt. Då skrev jag ytterligare
till vederbörande, att det var omöjligt med bönodling på det
viset, att den då bleve förlustbringande men utan resultat.

För att då undvika förlust, hade jag nödgats, att jag antingen
uppkonstruerat en deklaration — det låg mig emot, det kunde jag
icke göra — eller följt föreskrifterna som varit stort missbruk av
jord. Jag måste avstå från denna odling. Hade jag fått så den
kvantitet bönor,_ som erfarenheten lärt mig vara erforderlig, så
hade det av odlingen blivit långt flera kalorier — man räknar så
— per arealenhet än vad det kan bli av annan skörd, ty när bönor
sia väl ut, ar det intet av de andra vårsädesslagen, som giva så
mycket näringsvärde per arealenhet som dessa bönor göra. Bara
en sådan detalj visar, hur avita det kan bli, om man följer folkhushållningskommissionens
anvisningar: minskad skörd i stället för
ökad, som jag hade fått, om jag fått utnyttja min erfarenhet. Härvidlag
kunna flera exempel tagas upp. Detta var ju bara en liten
detalj anmärkning.

Herr Pehrsson i Bramstorp sade, att konsumenterna icke hava
uppträtt otillbörligt mot producenterna, och han beklagade, att det
blivit en sådan agitation klass emot klass. Detta tyckte han var
tråkigt. Han bad också såsom lantbrukare att få förklara, att
lantbrukarna icke hade någon anledning att vara missbelåtna med
uppträdandet från deras sida, som nu föra de s. k. konsumenternas
talan. Ja, hur det förhåller sig med herr Pehrsson i det avseendet
får vara en sak, men för min egen del har jag en annan erfarenhet

Ang. statens
livsmedelskommission
.
(Forte.)

Nr fil. 48

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Pörte.)

beträffande konsumenternas uppträdande gentemot producenterna
— och detta till och med här i kammaren.

Jag ber då bara att få friska upp herrarnas minne och erinra
om att i början av denna riksdag en aktad ledamot av denna kammare,
en skollärare från Göteborg, inför kammaren presterade en
övning i sin, enligt egen mening tydligen mycket störa innanläsningskonst.
Han drog då en artikel ur en ovederhäftig press, en
Göteborgstidning. Därmed var han naturligtvis ej försvarad, ty det
är han, som bort taga reda på vederhäftigheten i de källor, ur
vilka han tager det sitt vetande som han sedan framför här. Han
förebrådde mig emellertid då, att jag skulle ha undanhållit deklarationen
en del brödsäd. .Tåg sade då rent ut, att det icke var i överensstämmelse
med sanna förhållandet, utan att det var en osanning,
som han kom med. Han hänvisade till att uppgiften kom från
livsmedelsfiskalen i livsmedelsstyrelsen för Göteborg med omnejd.
Ja, det var alldeles riktigt, att det förelåg en anmälan ifrån denne.
Jag blev anmäld till åtal och också åtalad. Jag visste med mig,
att deklarationen var avlämnad. Då jag fick stämningen tänkte
jag: har de för .att komma åt mig, smusslat undan deklarationen,
som jag visste vara avlämnad — något kvitto hade jag icke; det
får man aldrig. Jag tog reda på saken. På vederbörande byrå i
Göteborg ligger det ena exemplaret av deklarationen — deklarationen
avges nämligen i två exemplar — den andra hade skickats upp
till Stockholm, upplystes där. Så är förhållandet. Så kommer en
ovederhäftig tjänsteman och pekar ut lantmän för att de försöka
undanhålla brödsäd från ransoneringen, fast så icke är förhållandet
och har jag under stora rubriker fått gå genom pressen härför.
Nu vet jag icke, om kommissionernas tjänstemän äro så lata, att
de icke bry sig om att taga reda på, hur det förhåller sig, eller
om det är av oförmåga de icke kunna taga. reda på ifrågavarande
deklarationer, eller om det kanske är så, att de lockas av möjligen
blivande andelar av böter. Hur det än är, är det lika förkastligt
och kan icke försvaras, att man på det sättet trakasserar enskilda
jordbrukare. Liksom man måste stanna i häpnad framför det faktum
att dylika tjänstemän få sitta kvar med bibehållande av den
polisfullmakt, som de av Konungens befallningshavande blivit utrustade
med. Herr Kristensson sade, när han nu uppträdde, att
producenterna komma med ovederhäftigheter och att ovederhäftig
tidningspolemik förekommer allt som oftast. Ja, hur är det med
herr Kristensson? Vilken är det som är ovederhäftig? Vilken har
fört ov-ederhäftigt språk här i kammaren? Herr Kristensson började
vid remissdebatten sitt angrepp gentemot producenterna och
fortsätter i dag att komma med osanningar och ovederhäftigheter.
Jag sade då till honom, att han skulle taga fram bevis, men det
har han ej gjort. Det är bara en bonde, den behöver man icke taga
hänsyn till! Bönderna hava orätt och skola alla misstänkas, anser
han tydligen allt fortfarande. Om de nu icke hava fått annan utbildning
än den som gives i folkskolan, kan det väl ändå tagas någon
hänsyn till dem. Jag tycker åtminstone att skollärarna skulle

Lönlagen den 25 nmj.

49 Nr ftl.

^öra detta, förty annars är det icke något särdeles fint betyg, sorri
herrarna giva sig själva.

Vidare sade herr Kristensson, när han nu tog denna folkhushållning.
-kommissionen och ransoneringen i försvar: Var hade vi
varit, om vi icke haft ransoneringen? Ja, jag ber att få framställa
en .motfråga till herr Kristensson: Hur skulle det ha gått, om det
hade blivit så, som herr Kristensson ville ha det? För ungefär ett
och ett hälft år sedan stod herr Kristensson på ett offentligt möte
i Göteborg och talade bland annat om att lantbrukarna skulle hava
8 års straffarbete, om de icke skölte sig på det sätt som han förmenade
de skulle göra. Ja, var skulle vi hava varit, om vi burat
in alla lantbrukare och för närvarande haft dem borta från produktionen,
vad skulle vi då haft att ransonera? Det är något som
herr Kristensson kan lämna besked om ifall han förmår.

Det säges, att vi icke kunna komma med något positivt. Ja,
det kan nog vara sant, det hela är som i ett stort virrvarr. Det blir
liksom att gripa i luften, då det gäller denna stora apparat, med
kommittéer, kommissioner och institutioner på alla håll, var man
hugger in, och då är det icke gott för den enskilde. Sedan när man
börjar försöka att taga på en fråga, så har den ändrats flera gån-,
ger om, och vederbörande kan alltid slingra sig undan och komma
ifrån siken då de aldrig såsom bönderna sto till ansvar för sina
handlingar. Jag tror i alla fall, att om vi skola komma till en rättelse
här, så böra vi gå i den riktningen, att bönderna få lov åtminstone
att som hittills gå lösa och få lov att hava sin frihet samt
att få fritt utnyttja den på sin praktik grundade erfarenhet då
det gäller produktionen, så att det icke blir någon sanning, något
berättigat i att här använda ordet livegenskap. Jag tycker, att när.
jag skriver om min erfarenhet och säger, att det skall vara så och så
■mycket bönor per tunnland för att odlingen skall vara lönande,
vilket jag särskilt hade forskat ut, det vara tråkigt att få det svaret:
du får icke taga mer än så — fast jag kunde bevisa, att det
var för galet. Det är som att komma till tåls med Motvalls käring.

Ang. staten
livsmedels
kommission

(Fort».,

Sedan herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade:

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Alltsedan bondeförbundet
gjorde sitt intåg här i kammaren, hava vi varje gång, som
vi haft allra ringaste anledning diskutera speciellt folkhushållningsbommissionen,
fått en repetition i Jeremias klagovisor. Herr
Månsson i Backa är den, som speciellt för lantmännens talan, när
det gäller att jämra sig i himmelens sky över hur fruktansvärt
vi ha det ute på Jandet. Vi äro livegna, sade han i dag. Det
sade han för en tid sedan, och det har han förmodligen sagt tjogtals
gånger under sommarens valmöten, jag förmodar att det gjort
sig utmärkt det där pratet på valmötena. Dock vill jag råda herr
Månsson i Backa till, att innan han nästa gång för livegenskapen
hos Sveriges bönder till torgs här i kammaren, studera livegen Andra

hammarens protokoll 1918. Nr 61. . 4

Nr 61. 50

Lördagen den 25 maj.

Auy. statens
livsmedels
kommission.
'' Forts.)

skåpens historia en smula. Om han dst gör, skall han finna, att
de förhållanden, under vilka svenska bönderna leva 1918, skilja sig
högst betydligt frän verklig livegenskap, och efter detta nyttiga
studium hoppas jag, att vi slippa här i kammaren höra det talet
vidare.

Den svenske bonden har en mycket stark självständighetskänsla,
det känna vi alla. Med anledning därav känner han de
nuvarande förhållandena såsom ganska tryckande. Men vi få å
andra sidau icke glömma eller förbise, att vi jordbrukare få för
närvarande dock priser för våra produkter, som aldrig tillförene.
Beträffande nu det tvång, som vilar över lantmannen, vill jag säga
att det huvudsakligast består däri, att han skall till staten inler
verera. vad han kan undvara av brödsäd. Det kunna vi väl under
nuvarande förhallanden icke finna vara så orimligt heller. När
faktiskt importen omöjliggjorts, måste vi i första hand sörja för,
att alla människor i detta land få åtminstone en viss daglig brödranson.
Jag skulle vilja gratulera bondeförbundet, om vi hade
följt dess råd och avskaffat alla restriktioner, avskaffat all ransonering,
avskaffat folkhushållningskommissionen. Då skulle man
med absolut visshet inom en månad haft oroligheter, kanske revolution
i landet på grund av hungersnöd. Tv der är alldeles tydligt.
att släpper man allt utan vidare löst, så köpa de förmögna-,
som hava råd att betala vad som helst, allt vad som finns av varor,
lagra desamma, och så blir det ingenting över för den fattige
som icke har råd att betala dessa höga priser. Därför tror jag,
att vi kunna skatta oss lyckliga att vi i en tid som denna ha en
genomförd ransonering. Vi skola också akta oss för, när vi rikta
anmärkningar, ibland kanske befogade anmärkningar, mot det sätt*
varpå folkhushållningskommissionen i vissa stycken sköter sittmycket
svåra värv, att gå längre än att med denna kritik försöka
få avhjälpta dessa missförhållanden Nu

är det på det sättet — det vill jag säga gent emot herr
Sommelius, som å Skåneböndernas vägnar klagade över, att de icke
fatt sig tilldelad den fodersäd, som de enligt ransoneringsplanen
skulle "ha — att det har aldrig förvånat mig ett enda ögonblick,
att det blev omöjligt för folkhushållningskommissionen att tilldelaoss
den fodersäd vi, enligt ransoneringsplanen, skulle ha.

Och detta därför — det är den erfarenhet jag har från mitt
eget län — att så gott som var enda lantbrukare var berättigad
att erhålla fodersäd från spann målsbyrån, emedan hans egen ej
räckte till. Jag har då i mitt stilla sinne undrat, hur det skulle
bliva möjligt för folkhushållningskommissionen att distribuera fodersäd
i distrikten, då alla skulle ha men ingen lämnar något.
Det ställde sig påtagligen alldeles omöjligt. Vi veta, att skåningarna
till punkt och pricka fullgjort sina leveranser till spannmålsbyråerna
av brödsäd, men vi veta också att å andra sidan i vissa
trakter av landet, där man företrädesvis odlar fodersäd, man icke
inlevererat den födersäd till folkhushållningskommissionen, som beräknats
skola inlevereras. Det var ju alldeles klart, att därmed

Lördagcu don 25 maj.

Nr Öl.

:>!

aå brast det hela; kommissionen blev komplett oförmögen att fullfölja
den uppgjorda ransoneringsplanen. Den kunde i själva verket,
herr Sommelius, icke gorå mera åt detta än åt det regn, som
icke fallit, och varöver herr Sommelius beklagat sig. Vi känna
alla till, att herr Sommelius är en välmenande man, som vill alla
människor väl. Men folkhushållningskommissionen är ungefär
lika oskyldig till att ransoneringsplanen ifråga om fodersäden
brast, sota till att vi både mycket stark torka förra sommaren.

Vissa tecken tyda på att vi få uppleva eu sådan torksommar
till. Därför tror jag att vi böra hava klart för oss, att det går
icke att bara klandra folkhusbällningskommissionen, utan man får
nog lov att erkänna, att om den begått vissa felaktigheter, så härden
å andra sidan mycket stora förtjänster. Den bar sörjt för
att ingen människa här i landet behövt do av svält trots en synnerligen
knapp skörd förra sommaren. Det tycker jag är en så
stor förtjänst, att vi få lov att överse med att vissa misstag hava
begåtts. Beträffande klandret över maximipriserna vill jag säga,
att det väl icke är folkhushållningskommissionen som ensam är
den ansvarige, om dessa vid vissa tillfällen icke varit så lämpligt
och rätt avvägda.

Herr Månsson i Backa: Herr talman! Det har fällts åtskilliga
skarpa yttranden i anledning av mitt föregående anförande;
jag vill nu med endast några få ord bemöta desamma.

En anmärkning vill jag först skicka till de sälla jaktmarkerna,
den nämligen att jag skulle hava varit med de syndare som
deitogo i bondetåget. Jag får upplysningsvis meddela, att jag
icke var vidare sympatiskt stämd mot detta tåg och att jag icke
deltog i detsamma. Jag hör således icke till de syndarna.

Det bar vidare sagts, att jag icke blott eu gång utan flera
gånger påpekat, att bönderna äro livegna under den nuvarande
regimen. Ja, vad skall man kalla den särställning bönderna nu
intaga, skola vi likna den vid tvångsarbete, livegenskap, eller vad
skola vi sätta för märke på den behandling de nu äro utsatta för?
Det är det jag undrar.

Jag är'' delvis här förekommen av ett par föregående talare.
Men jag upprepar: Är det icke en särställning jordbruket intager?
Har någon gång det varit annat än svårigheter och oöverkomligheter,
da det pekats på tvångsp rissättning på industriens alster?
Men när det gäller tvångsprisreglering av jordbrukets alster, är
det inga svårigheter alls. — Varför är det inga svårigheter? Jag
kommer då till den övertygelsen, att den svenske bonden är en sa
undermålig figur, att man kan göra med honom hur man vill. Jag
kan icke komma till något annat resultat.

Nåväl, tack vare denne bonde hava vi, låt vara knappt, haft
vår näring. Vid angivandet av bondens ståndpunkt har jag i mitt
föregående anförande i dag uttryckt, att det var synd om livsmedelskommissionen.
Detta var ju ett uttryck av medkänsla, ja rent av
utav kärlek. Därför klandras jag. Det är ett bevis på hur dålig

Ing. sluten k
i i. nsnu delskommission.

Kort*.)

Sr til. 52

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
Livsmedels
kommission.
(Forts.)

man anser bonden vara, det tycks vara generande med medkänsla
irån bondehåll. Det har, mina herrar, talats om nöden för den
konsumerande allmänheten. Ja. jag erkänner villigt, att det finnes
nöd. Det kommer att finnas nöd till och med under normala för^
hallanden. Det är dock förvånansvärt, att när det sättes tvängspriser
på en sak, den därmed avsedda lindringen skall tillfalla
likaväl den som har 1,000 kronors årsinkomst som den vilken har
SO,000 kronors årsinkomst. Varför kan man icke reglera detta i
någon mån, åtminstone i större grad än vad nu sker? Det finns
ju årsinkomster, som kunna betala hur fabelaktiga summor som
helst för de varor, som behövas. Det göres emellertid aldrig någon
särskillnad emellan konsumenterna.

Sedan säges det, att vi icke komma med något positivt förslag.
Det har delvis förut påpekats, och jag får som en föregående
talare säga, att någon rättelse därvidlag i detta virrvarr är alldeles
omöjlig. Varje gnista positivt förslag drunknar i denna
ytterlighetsbehandling, men, som jag förut i mitt anförande påvisat,
det står en ljusning vid horisonten, nämligen det koloniarbete,
som nu tagit uppsving bland städernas konsumenter. I
detta kunna vi hoppas finna rättelse. Då det blir liera armar som
producera, sjunker priset undan för undan till normalt läge. Där
skola vi kunna finna den positiva räddningen. När det produceras
så mycket livsförnödenheter, att det blir överproduktion, blir det
också underpris.

Man säger, mina herrar, gent emot oss lantbrukare, att vi
sakna solidaritetskänsla. Än har, mina herrar, jordbrukaren icke
strejkat, och han skall icke heller strejka. I och med det att det
förhållandet inträffar, att vi bli många nog att producera livsmedel,
står också vart land sig. Det är i denna positiva utveckling
vi nu se ljusningen, och den skall också helt säkert rädda
vårt land.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall bara be
att få säga några få ord. Jag vill då först vända mig till den
siste ärade talaren. Han talade nämligen om kärlek till kommissionerna.
Om jag icke missminner mig, instämde han i herr Rafs
anförande i dag. och jag vill verkligen fråga, om det andades någon
högre grad av kärlek till kommissionerna, och om det andades någon
högre grad av förståelse för kommissionernas svåra uppgift. Här
hava herrarna i dag lyckats att av den lilla fjäder, som statsrevisorernas
berättelse och statutskottets utlåtande här verkligen
är, göra åtminstone en hel hög med feta höns, och jag undrar, om
det icke varit klokare för hela sakens skull, ifall detta fått vara
detta och man icke blandat in allt möjligt i detta sammanhang.

Jag vill på samma gång begagna tillfället att giva mitt erkännande
åt herr Åkerlund. Jag tror, att Sveriges arbetare skola
vara honom tacksamma för de ord han här nyss sade. Mig veterligen
är han en av de första, som så pass tydligt och klart sagt
ifrån, att även lantbrukarna få lov att fara varsamt fram, om de

Lördagen den 25 maj.

Yr <51.

skola kunna räkna på förståelse från de övriga klasserna i samhället.

I detta sammanhang vill jag vända mig något mot herr Olofsson
i Digernäs, som säger, att vi icke behöva nyodla, ty vi reda
oss ändå. Att odla för industriens folk behöva vi icke bry oss om,
menade han. Jag tror, herr Olofsson i Digernäs, att vi behöva
varandra allesamman, och jag tror ej vi göra klokt i att utmana
varandra pa sätt som skett i dag ifrån särskilt den nya politiska
organisations sida, som är i färd med att söka anhängare vid
alla tillfällen, då det är möjligt att gä tillväga på det sättet, att
man för en särskild klass’ speciella talan.

Herr Olofsson talade något om industrikommissionen och nödvändigheten
av att sätta maximipris på industriens alster. Dä
skall jag be att få erinra om, att från vårt håll mycket tidigt
förts fram krav i den riktningen; men var funnos herrarna da?
Jag tror icke, att vid det tillfället vi kunde räkna med så särdeles
starkt understöd från det hållet; Nu vill jag säga, att alla
råvaror gått upp i pris på ett sätt, som gjort, att det icke torde
vara möjligt att åstadkomma priser på det hållet, som äro ägnade
att i avsevärd mån göra industriens alster billigare för lantmännen.
Därtill kommer en sak, som man på det hållet i allmänhet
glömmer, nämligen att man under inga förhållanden bar köpt och.
under ingå förhållanden kommer att köpa för hela sin inkomst
industrialster, utan att bara en liten procent av vad man förtjänar
går till det ändamålet. Jag har med dessa ord velat säga, att
priserna å industrialster icke inverka så mycket, som man vill
göra gällande då det gäller att göra propaganda för sin särskilda
klass.

Ett litet exempel på vad som man ibland kan få höra. Jag
var för några dagar sedan i min hembygd, och då träffade jag
några bönder. Dessa beklagade sig över, att icke allt var alldeles
lössläppt, så att priserna finge gä i böjden hur som helst. Då frågade
jag en bonde, som jag taiade med: Kan du verkligen klaga
på hastigheten i prisuppskruvning på lantmannaprodukter? Vad
kostar mjölken i denna trakt, vad kostar smöret, vad kosta äggen?
Jag gick igenom hela raden av produkter och frågade: Kan du
klaga på att takten icke är nog snabb? Han blev mig svaret
skyldig. — Kan du sedan klaga över att hava suttit trångt, du,
ditt hushåll eller dina djur, sådana som de se ut? Men gå ut och
titta i industrisamhällena framför allt i storstädernas förstäder,
iakttag hur arbetarehustrnrna se ut, som fält väga och dela varenda
matsmula, och kanske fatt lägga sig hungriga, för att deras
barn skulle fä äta sig någorlunda mätta, innan de gingo till sängs.
De hava ett annat utseende än ni, som haft den av er mycket
klandrade förmånen att ha självhushåll, något som ni betraktat
som ett alldeles oerhört ingiepp i edra angelägenheter. Enligt
min uppfattning ligger saken på det sattet, att det är på bristande
samhällssolidai itet vi hava att lägga största skulden, naturligtvis

Any. utåt er/
livgnmdelskom
m ission
(Korta.)

Bir fil. 54

Lördagen den 25 maj.

Ang. statens
livsmedelskommission.

(Fort».)

också på den i och för sig själv mycket beklagansvärda stora bristen
på varor.

Jag kan icke underlåta att nämna en sak till, då den i alla
fåll berörts bär förut, och det är huru oerhört värdena på jordegendomarna
stegrats. I mitt närmaste grannskap ligger en liten
egendom, som inköpts för 15—16,000 kronor samt en som köpts för
8—9,000 kronor, lien förra, som inköptes för några år sedan, har
nu begärts 40,000 kronor för. Den andra egendomen säljes icke
för 30,000 kronor. Då saluvärdena äro sådana, frågar jag: Finns
det någon anledning säga, att det har varit alltför svåra tider för
lantmännen? Jag vågar påstå motsatsen, och jag tror att om
taxeringsnämnderna skalle fastställa de värden, som ägarna själva
begärt för sina egendomar som taxeringsvärde, så skulle de nog få
veta utav, att de begått mycket svåra övergrepp mot dessa egendomsägare,
n. b. frän deras egen sida sett.

Låt oss se sanningen sådan den är. Det kan icke vara sunt
att oupphörligen på alla sätt ja,ga upp prisskruven, framför allt
icke att söka åstadkomma sådana höga värden, att det sedan blir
eu krasch, varav vi alla komma att taga skada.

Herr Fast instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt lägga paragrafen till
handlingarna.

§ 7 föredrogs härpå. Därvid anförde

Herr Sommelius: Herr talman! Att vi så ofta återkomma till
livsmedelsfrågorna i denna kammare är väl icke att undra på, när
det gäller spörsmål, som framkallas av dessa hänsynslöst uppskruvade
priser på livsmedel i värt land, dessa obefogade priser och
grymma och omänskliga villkor vid allt varuutbyte. Det är väl
icke att undra på, att kammaren med vaket öra lyssnar till vad
som säges i dessa ärenden och försöker att om möjligt varna för
följderna om man ej kan tvingas in i sundare förhållanden.

Vad som föranlett mig att i denna punkt göra en erinran är
den omständigheten, att jag anser, att vad som här är påpekat i
§ 7 i icke ringa män har bidragit till varnjobberi. Om herrarna
taga del av ärendet ifråga, så skolen I finna, att tvenne firmor
fått i uppdrag att distribuera det kaffe, som levereras till svenska
allmänheten i s. k. brasilvikt ä 60 kg. per säck. När det minuteras
ut, visar det sig, att nästan i alla säckar finnes undervikt
från 10 kg. och ända upp till 33 kg. per säck. Men betalningen
bar redan erlagts för 60 kilograms vikt i varje säck. Man bär
gjort anmärkning och erinring därom hos kommissionen, men köparna
ha hänvisats till att i utförsäljningspriset inkalkylera den
undervikt ifrågavarande parti kan ha haft. d. v. s. man uppmanar
köparen att taga igen av konsumenterna sin viktförlust
med höjning av priset. Där ha vi åter de arma konsumenterna.

Lördagen den 25 maj.

Nr <51.

55

.Jag får dock säga, att det är underligt, att kommissionen kan vid
taga sådana åtgärder som att med vetskap om undervikt sälja
kaffet såsom full vikt med 60 kg. per säck. Sådant tror jag, mina
herrar, aldrig har kunnat utföras eller inträffa så länge handeln
var fri. Det är först nu när densamma kommit under kommissionerna,
som man kan tillåta sig sådana saker, och jag vill åtminstone
vid detta tillfälle allvarligt protestera mot varje sådant försök att
på icke redbart sätt avyttra varor. Jag anser detta icke kan vara
en rättrådig handelsverksamhet, och jag vill mot detta inlägga min
allvarliga protest i överensstämmelse med statsrevisorernas uttalande.

Vidare yttrades ej. Paragrafen lades till handlingarna.

ii§ 8 — 10.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Vidare föredrogos vart för sig bevillningsutskottets betänkanden.

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarande vid taxering med
mera; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrivning.

Utskottets förslag i dessa betänkanden biföllos.

§ 14.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens tredje till- Ang. avskaffälliga
utskotts utlåtande, nr 13, i anledning av herr Jönssons i fande av mFridhill
m. fl. motion, nr 235, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändring av tillä,mpat förfarande vid anställande av postförare lantbrevbärinå
lands vägslin jer och lantbrevbärare. gens ordnande.

Uti en inom andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill m. fl.
väckt motion, nr 235, som för förberedande behandling hänvisats
till kammarens tredje tillfälliga utskott, hade motionärerna hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken
utsträckning det nu använda förfaringssättet med kontrakt och utbjudande
på entreprenad vid anställandet av postförare å landsvägslinjer
samt lantbrevbärare kunde avskaffas och ersättas med annan
anställningsform, samt därefter vidtaga de åtgärder, som av denna
utredning kunde föranledas.

Nr 61.

5t>

Lördagen den 25 maj.

fandt"’ata{n Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte i anledning av
'' Treprmad”'' ovanberörda motion för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrisystemet
vid velse till Kungl. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t låta utreda,
lantbrmbärin- huruvida och i vilken utsträckning det vid antagande av postförare
9en! "rdnand>-- och lantbrevbärare nu tillämpade entreprenadsystem kunde avskaffas.

(Förts.) ävensom vidtaga de åtgärder, som härav kunde föranledas.

Reservation hade likväl avgivits av herr Winkler, vilken ansett,
att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Winkler: Herr talman, mina herrar! Det har i detta
utskottsbetänkande av andra kammarens tredje tillfälliga utskott
föreslagits eu skrivelse till Kungl. Maj:t, vari hegäres en utredning,
huru man på bästa sätt skulle kunna avskaffa det nu tillämpade
entreprenadsystemet vid antagande av postförare och lantbrevbärare
eller rättare sagt de av generalpoststyrelsen tillämpade bestämmelserna
för avlöning av lantbrevbärare och postförare. Förhållandet
är det, att tvenne liknande motioner ha väckts tidigare i riksdagen
nämligen 1915 och 1917. De ha endast varierat något till sitt
innehåll, men i huvudsak har det gällt samma fråga. Vidare ha
även under innevarande år väckts tvenne motioner, den ena av
herrar Anderson i Knapasjö och Mossberg, som behandlats av första,
särskilda utskottet, vilket med anledning av vad generalpoststyrelsen
skrivit till utskottet hemställt att låta vid saken bero. På
samma sätt är det en annan motion, sotn väckts av samma person,
som väckt den föreliggande motionen, nämligen herr Jönsson i
Fridhill jämte en del andra ledamöter av kammaren, och den har
varit remitterad till samma utskott, som behandlat detta ärende.
I den frågan har även utskottet hemställt, att motionen — det var
motionen nr 229 — icke måtte föranleda någon åtgärd, med an
ledning av att man även här fann, att de av generalpoststyrelsen
lämnade förklaringarna voro fullt tillfredsställande.

Den nu till behandling förevarande motionen innefattar en
hemställan, satt riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kung!.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och
i vilken utsträckning det nu använda förfaringssättet med kontrakt
och utbjudande på entreprenad vid anställandet av postförare å
landsvägslinjer samt lantbrevbärare kunde avskaffas och ersättas
med annan anställningsform, samt därefter vidtaga de åtgärder,
som av denna utredning kunde föranledas.»

1 motionen sägs det. att det kan givas sådana fall, då entreprenadsystemet
fortfarande behöver bibehållas, men generalpoststyrelsen
har i skrivelsen till utskottet tydligt sagt ifrån, att det
icke förhåller sig så, som av motionärerna framhållits, att ingen
kan erhålla löneförhöjning utan att uppsäga sitt med generalpoststyrelsen
ingångna kontrakt. På sid. 14 och 15 sammanställes eu

Nr Öl.

Lördagen den 25 maj. 57

utförlig tabell, huru förhållandena gestalta sig och på sid. IG återfinnes
ett sammandrag, varav framgår, att i icke mindre än 1,008
lull åt gående lantbrevbärare, i 83 fall åt gående postförare, i 11!)
fall åt åkande lånt brevbärare och i 298 fall åt åkande postförare,
alltså sammanlagt i 1,508 fall under tiden 11)14 t. o. m. 1918 beviljats
löneförhöjning, vilken sammanlagt uppgår till icke mindre
än 279,503 kronor. Vidare sägs det, att det iinns ett undantag
för vad i motionen påpekas, då det nämligen förhåller sig så, att
entreprenadförfarandet i egentlig mening icke tillämpas vid lantbrevbärarnas
anställande, utan att man numera annonserar på orten,
att den eller den platsen är ledig och lämnar för utförandet av
uppdraget en viss ersättning, och så infordrar man ansökan av dem
som reflektera på platsen, varefter man tager den för ändamålet
lämpligaste, alldeles som motionärerna påpeka att man bör förfara.
Det gives emellertid, säger generalpoststyrelsen, vilket även i motionen
framhålles, sådana tillfällen, då endast en liten del av en
persons arbetsdag tages i anspråk för brevbäringen, varför man
anser det lämpligt att utlämna denna postföring på entreprenad.
Det anser generalpoststyrelsen, att man fortfarande vid åtskilliga
tillfällen bör ha rättighet att göra.

Jag anser därför att denna skrivelse icke borde komma till
stånd, och att det blir precis samma resultat som vid tvenne föregående
tillfällen, då andra kammaren ifrågasatte en skrivelse och
denna ej kom till stånd, därför att den icke godkändes av första
kammaren. Jag anser, att det icke finns det ringaste underlag för
avlåtande av en dylik skrivelse, i vilken generalpoststyrelsen är i
full samstämmighet med utskottets mening som motionärernas, med
undantag av att utskottet här säger: »Av generalpoststyrelsens i
ärendet avgivna utlåtande framgår, att styrelsen ägnat en erkännansvärd
uppmärksamhet åt de i motionen omförmälda befattningshavares
ställning samt att styrelsen vidtagit åtgärder för att bereda
dem förbättrade löneförhållanden, något som utskottet även
anser vara av omständigheterna påkallat.»

Men så säger utskottet: »Men å andra sidan har utskottet icke
av generalpoststyrelsens utlåtande kunnat erhålla en klar uppfattning
om, huruvida styrelsen avsett, att genom den påtänkta åtgärden
entreprenadsystemet skulle komma att definitivt avskaffas.»
Det är ju just vad icke motionärerna förutsätta. Generalpoststyrelsen
anser, att samtliga de påpekade olägenheterna äro förut avhjälpta
och den säger vidare, att då man riktigt fått genomförd den lönereglering,
som man håller på med och även tagit hänsyn till den
rådande dyrtiden, så skall det komma att vidtagas ändring i lönevillkoren
även för sådana personer, som varken genom uppsägning
av sina kontrakt eller genom skriftlig framställning anhållit om
löneförbättring, d. v. s. det skall komma att tillämpas även på
sådana, som icke hittills kommit i åtnjutande av löneförhöjning
eller ens ifrågasatt sådan.

Jag anser, att det icke finnes ringaste anledning för kammaren
att för sin del besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t och jag hem -

Ant/. ankafm
/mule ur rnI,
re pr eu atl
■t internet vid
lantbrev härin -tjenst or<iudnät-.

Forts. J

Nr 61. 58

Lördagen den 25 maj.

Ana. avskaffande
av entreprenadsystemet
vid
lantbr enbär ingens
ordnande.

(Forts.)

ställer om avslag till såväl utskottets utlåtande som den föreliggande
motionen.

Herr Hedin: Herr talman! Då jag inom utskottet haft en

avvikande mening mot den vartill utskottet kommit men icke närvarit
vid justeringen, så har jag icke varit i tillfälle att instämma
i herr Winklers reservation. Jag begärde därför ordet för att påpeka,
att jag anser, att den begäran motionärerna framlagt är genom
generalpoststyrelsens förklaring tillmötesgången så långt jag
anser den bör tillmötesgås. Motionärerna ha ju talat om att de
önska, att förslag skall framläggas rörande vad de personer skola
avlönas med, som vilja åtaga sig detta arbete med lånt brevbäringen.
Ja, generalpoststyrelsen har ju sagt, att den ämnar göra det,
men motionärerna hava en ändå längre gående önskan, som också
tycks hava föresvävat utskottet, och det är, att det skulle omöjliggöras
för vederbörande spekulanter att bjuda under för att
komma åt ett arbete, som de kanske äro i stort behov av. Det
kan vara en möjlighet, att det icke bara är kvalifikationerna utan
även behovet, som bör tagas hänsyn till. Det är denna sak jag
vill särskilt understryka.

Utskottet säger här: »Skulle detta vara fallet, lärer åtgärden
ifråga icke innebära någon garanti emot, att postverket ändock i
visså fall kunde komma att tillgodogöra sig personers arbete emot
uppenbar underbetalning och emot de härav föranledda vådorna.»
Jag vill säga, att det behöver icke alls vara fråga om några vådor
och icke heller om någon underbetalning, utan det kan helt
enkelt vara ett stort behov för en person att skaffa sig detta arbete,
en person, som är mycket lämpad för postbäring och postföring.
Jag skulle kunna visa upp rätt många exempel från vår
ort. där det har förenats både kvalifikationer och behov, och då har
det blivit möjligt för dem att komma åt ett sådant arbete genom
att gå under ''med en tioöring eller tjugufemöring efter omständigheterna.
Skulle det nu gå som utskottet tänkt sig, så skulle postverket
bindas i sin beslutanderätt här och endast få taga hänsyn
till kvalifikationerna men icke kunna reglera detta även med
hänsyn till behovet för vederbörande att få detta arbete. Det
är det jag velat särskilt påpeka som en omständighet, som jag anser
ömmande och som gör att det är av behovet päkallat, att postverket
får behålla den rättigheten.

Således anser jag icke, att motionärerna böra tillmötesgås
längre än vad utskottet kommit till här i sin motivering, och under
sådana förhållanden är det givet, att jag icke kan gå med på
ett bifall till motionen utan måste yrka avslag på såväl motionärernas
som utskottets förslag. Jag vill i stället förena mig
med herr Winklers reservation, som i huvudsak giver uttryck åt
min uppfattning. Men jag har velat kraftigt understryka det förhållandet,
som jag anser nödvändigt, att det göres möjligt för behövande
personer att få sådant här arbete och att icke vägen stän -

Lördagen den 25 nmj.

\r til.

51.)

ges för rlem. utan att de kunna genom att underbjuda något få >«;/• ««*«/''-ett arbete som de. behova. '' trep„„ad Med

detta ber jag att fa instämma i borr Wmklers reser- systemct vid

vation. iantbrevbärin •jens

ordnande.

Herr Friksson i Stoekholm: Herr talman mina herrar! Så- (lort».''
som den förste ärade talaren framhöll, har denna fråga varit före
vid såväl 1915 som vid 1917 års riksdagar. Det utskott som då
hade att behandla frågan, hade tillstyrkt en skrivelse i den riktning,
som motionärerna avsågo, oeh andra kammaren biföll också
detta utskottets förslag, medan första kammaren för sin del icke biträdde
detsamma. För den skull har sålunda någon riksdagsskrivelse
i motionärernas syfte icke kommit till stånd. Det oaktat
bär, som också den förste ärade talaren framhöll, generalpoststyrelsen
vidtagit vissa åtgärder i riktning att mildra olägenheterna
av det system i fråga om anställande av i an t brev bärare, som har
varit gällande. När vi haft att behandla frågan inom utskottet,
ha vi ansett, att skulle nu andra kammaren icke vidhålla den uppfattning'',
som tidigare av kammaren har intagits, så skulle (let
kunna befaras, att generalpoststyrelsen skulle anse, atr, man icke
längre borde fortsätta med att reformera detta system, som general
poststyrelsen under senare tiden verkligen bär gjort.

Dessutom bar utskottet ansett, att general poststyrelsen bar i
sitt yttrande allenast yttrat sig om en de! av aen fråga, som här
föreligger till behandling, nämligen frågan om platsernas utbjudande’
på entreprenad och ersättningen för desamma. Om den
andra delen, som motionärerna bär påyrka, nämligen utredning
huruvida det nu använda förfaringssättet med kontrakt och utbjudande
på entreprenad vid anställandet av postförare å landsvägslinjer
samt lantbrevbärare kunde avskaffas, har generalpoststyrelsen
icke alls yttrat sig. För min del måste j*g säga, att
även om jag anser, att det är av behovet påkallat att snarast
möjligt avskaffa själva entreprenadväsendet på detta område, så
anser jag det vara lika berättigat, att själva anställningsformen i
ett stort antal fäll blir annorlunda än vad hittills varit förhålllandet.
Det torde vara påtagligt, att en stor del av dessa lantbrevbärare
ha en tjänstgöringstid, som ganska nära sammanfaller
med den, som är den normala för den inom postverket last anställda
personalen, den personal som är uppförd på ordinarie stat,
och det förefaller mig sålunda ligga stor vikt därpå, att utredning
snarast åvägabringas för att undersöka, huruvida icke en stor del
av dessa lantbrevbärare skulle kunna ersättas med i postverkets
tjänst anställd ordinarie personal. Ur dessa synpunkter har utskottet
ansett, att motionärernas yrkande bär bör bifallas.

Jag vill ytterligare säga ett par ord med anledning av vad
den sista ärade talaren anfört. Herr Hedin har ju för sin del velat
hävda, att han anser det vara riktigt, att om en person har
behov av arbete, så skall denne person genom att underbjuda eventuella
konkurrenter kunna erhålla en plats som lantbrevbärare.

Sr 61. 60

Lördagen den 25 maj.

Ang. avskaf- Här beröres just kärnpunkten i motionärernas uppfattning, nämjande
av en- ]|geu apfc de vilja förhindra, att personer, sorn måhända ha behov
systemet vid av arbete, skola underbjuda varandra och således utföra ett arbete
lantbrerhärin- för eu oskäligt låg avlöning. Detta herr Hedins uttalande står
yens ordnande, sålunda i direkt strid mot den mening, som utskottet i sitt ut(Forts.
) låtande har uttalat, och för min del anspr jag, att vad han bär
framhållit snarare talar för ett bifall till utskottets förslag än
det som han ville, nämligen att man skulle stanna vid att godtaga
utskottets motivering men komma till ett avstyrkande i själva
klämmen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Jönsson i Fridhill: Herr talman, mina herrar! Frågan
om en lämpligare anställningsform och förbättrade avlöningsvillkor
för postförare och lantbrevbärare har, som en föregående talare erinrat
om, varit föremål för rik-idagens provning två gånger under de
senaste åren utan positivt resultat. Och jag har även tidigare under
denna riksdag för egen del haft tillfälle att framhålla den betryckta
ställning våra lantbrevbärare befinna sig i. Jag väckte
nämligen eu motion, som gick ut på att de skulle kunna tilldelas
dyrtiöstillägg på samma sätt som statstjänare i egentlig mening,
men detta stötte ju, som kammaren vet, på det motståndet, att de
icke kunde betraktas som sådana, och under sådana förhållanden
kunde icke heller något dyrtidstillägg beviljas.

Herr Winkler framhöll i sitt anförande, a''t det uttalande,
som blivit gjort av generalpoststyrelsen, är alldeles tillfyllest, för
att imdionärerna och utskottet skulle vara nöjda därmed. Densamma
har uttalat som sin uppfattning, att det är nödvändigt, att
någonting göres för att hjälpa dessa betryckta arbetare. Jag vill
villigt erkänna, att om vad generalpoststyrelsen här uttalat realiseras,
nämligen att deras ersättning höjdes med 50 %, så vore
därmed mycket vunnet.

Det är ostridigt, men jag vill också säga, att den tacksamhet
man bär att känna inför dessa utsikter hade varit ofantligt mycket
större, om general post styrelsen t. ex. i början av föregående år
vidtagit liknande åtgärder, iv det kan icke bestridas, att det är
knapp ist någon klass av arbetare i vårt land, som arbetat motsa
oerhört lag ersättning som vara lantbrevbärare. Jag nämnde vid
det fötegående tillfallet exempel på den ersättning, som utgår till
lantbrevbärare. Jag skulle kunna fortsätta med exempelsamlingen
och nämna, att jag känner en lantbrevbärare, som har en ersättning
av 1 krona 75 öre om dagen för en sträcka av 24 km., d. v. s.
12 km. fram och tillbaka. Eu annan återigen har 1 krona 80 öre
om dagen för 22 kilometers vägsträcka. Han fick i fjol ersättningen
höjd från 1 krona 00 öre till 1 krona 80 öre alltså med 20
öre om dagen. Och jag har fatt från Jantbrevbärarhåll åtskilliga
brev, som tydligt tala för att någonting bör göras snart och kraftigt
och tillfyllest.

(il

Ni (il.

Lördagen den 25 maj.

General postst yrel sen har infordrat vissa uppgifter från socialstyrelsen
för att undersöka, vilken avlöning som är den vanliga
för gro'' arbetare på landsbygden, och med detta som utgångspunkt
ansett sig höra ställa Inntbrevhärarna pa ungefär samma nivå.
Man har konstaterat, att om de finge en tillökning av 50 % pa den
förutvarande avlöningen, skulle de ha anledning känna sig nöjda.
Jag tror för min del, att man far gå ut ifrån, ait denna lantbrevbärarkår
förut arbetat för en i allmänhet så lag ersättning,
att de icke kunna vara nöjda med detta ifrågasatta tillägg av 50 %.
De skulle därigenom komma upp till en avlöning, framhåller generalpoststyrelsen,
av 42 öre i medeltal per timme. Men om man
tänker på, under vilka omständigheter dessa arbetare utföra sitt
uppdrag, så veta vi, att om de än icke använda mer än (5 å 7
timmar för detsamma, så är i varje fall dagen förspilld, och om
deras ersättning utgår med 42 öre per timme, så komma de ändå
icke upp till större dagavlöning än något över 2 kronor, och det
är ju orimligt, att i vår tid begära att människor skola utföra
arbete för sådan ersättning.

Då denna fråga tid.gare varit före i andra kammaren, har
"kammaren alltid fattat beslut i enlighet med utskottets förslag.
Så var fallet 1915 och 1917. Första kammaren har haft en annan
mening, såsom framgår av utlåtandet på sid. (i, där ur första kammarens
utskotts ytirande citeras följande: »På grund härav synes
det utskottet som om det nuvarande systemet i avseende på dess
förmåga att smidigt anpassa sig efter de lokala förhallandena, är
tillfredsställande och överlägset det av motionärerna påyrkade.»

Jag föi står så innerligt väl, att de som leva i städerna —
t. ex. herr Winkler som bor i en sådan stad som Malmö — där
de ha alldeles förträffliga po-tala förhållanden, ha ofantligt
svårt att sätta sig in i, dels under vilka vidriga omständigheter
dessa lantbrevbärare arbeta och dols huru viktigt det är, att även
landsbygdens befolkning hålles å jour med dagshändelserna och
får sin post tillfredsställande ordnad. Det är så i vårt land på
många ställen, att kommuner och enskilda få offra högst betydande
belopp för att få en något sa när tillfredsställande postföring. Och
jag vill också tillägga, att vi i dag talat om våra kommissioner
och vad därmed har sammanhang, och det är uppenbart, att deras
verksamhet har medfört att dessa lantbrevbärare blivit överlupna
med en kolossal mängd trycksaker, som de aldrig tänkt att de
skulle få att göra med, då de antogo sitt kontrakt. De hava sålunda
fått en högst betydande ökning i sitt arbete under de senaste
åren. När man ser, vilka kollossala mängder broschyrer,
trycksaker, kort och blanketter, som skola delas ut i våra bygder
till livsmedelsnämnder och dylika myndigheter, så får man säga,
att väskornas börda vuxit högst betydligt de senaste åren. Därför
menar jag, att det är synnerligen rimligt, att de jämväl ur
denna synpunkt snarast möjligt få ökad ersättning för sitt ökade
arbete.

Det kan ju sägas, att om de få denna tillökning i ersättnin -

Ang. avskaffande
av entreprenadsystemet
vid
Lantbreo bäringens
ordnande.
(Forte.)

Sr 61. 62

Lördagen den 25 maj.

Ang. avskaf- gen av 50 %, så skulle deras ställning i viss man bliva förbättrad.
/ande av eu- mea ^ an(jra sidan kava vi genom ett instämmande i vad generaltreprenad-
p0sistyreisen bär framhållit icke därmed kommit ifrån vad vi inlantbrevbärin-
n^rst * syfta till, nämligen att det icke skall vara möjligt att i
gens ordnande, tävlan om dessa befattningar vederbörande aspiranter underbjuda
(Forte.) varandra. Vi hava därmed icke fått bort det s. k. entreprenadsystemet.
Det finns visserligen genom nuvarande system den fördel,
som herr Hedin fann så betydelsefull, att personer som icke
duga till någonting annat kunna komma i åtanke för sadana här
uppdrag. Men över huvud taget tror jag det vore ofantligt mycket
värdefullare, om det av general poststyre Isen eller vederbörande
postdirektör i varje särskilt fall bestämdes en viss ersättning, att
utgå såsom minimum till dessa lantbrevbärare. Jag är övertygad
om att det skulle kunna ordnas på ett ofantligt mycket bättre
sätt, om en utredning kornme till stånd. Det är naturligtvis uppenbart
också, att i ett land som vårt med de högst olika förhållanden,
varunder dessa lantbrevbärare arbeta — på många håll
utföra de ju sitt arbete endast som en bisyssla, på andra åter som
v ar an n an ds g.sar bete och på andra ställen kräver sysselsättningen
flera dagar för varje posttur — så kan ett enhetligt system knappast
ifrågasättas. Men jag håller dock för min del före, att frågan
är så ofantligt betydelsefull för dessa postförare och lantbrevbärare,
att någonting måste göras för att förbättra deras ställning.
Och jag vill särskilt understryka följande uttalande av geperalpoststyrelsen,
som jag anser vara bland det värdefullaste i hela
dess yttrande:

»Sedan denna allmänna förböjning av ersättningen genomförts,,
har generalpoststyrelsen även för avsikt att, i all den mån så lämpligen0
kan ske, vid kungörandet av ledig syssla av nu ifrågavarande
slag samtidigt låta angiva den ersättning, som enligt ovan
angiva a grunder bör för befattningen utgå.»

Jag tror för min del, att det icke är stora utsikter för att
första kammaren i år skall bifalla det föreliggande förslaget, men
jag ber att få nämna, att jag i går mottog ett brev från en lantbrevbärare
som bland annat skriver: »Om jag ägde en Demostenes.
eller Ciceros’ vältalighet, skulle jag försöka att övertyga dem i
första kammaren om att det är nödvändigt, att giva lantbrevbärare
bättre avlöning». Och jag vill för min del säga, att dessa
utlovade 50 % skulle liava varit välbehövliga under fjolåret, men
de torde för innevarande år knappast räcka tillför att ställa dessa
lantbrevbärare någorlunda i nivå med andra arbetare, som hava
att utföra med deras jämförligt arbete.

Jag ber att få yrka bifall utskottets förslag.

Herr vice talmannen Hamilton: Jag bär begärt ordet för att
uttala, att denna kammare borde vara enig därom — med undantag
måhända av ett par reservanter — att den form, som postverket
tillämpar vid anställning av lantbrevbärare, är synnerligen
olycklig, då de nämligen anställas på entreprenad och den lägst

Lördagen deu L’5 maj.

Nr Kl.

Ö"

bjudande ofta antagen. Herr Hedin framhöll fördelarna av att eu
sysslolös person skulle ta sysselsättning. Det är ju riktigt, men
jag hemställer likväl, om det kan vara värdigt staten att fortgå
pa ett dylikt svältsystem, eller att underbetala dem som arbeta i
statens tjänst.

Herr Winkler har naturligtvis icke reda på förhållandena pa
landsbygden. Om t. ex. i Malmö stad brevbäringen utlystes på
entreprenad och personer, som äro i den situationen, att de äro
på väg att flytta in på fattighuset, skulle få denna brevbäring, sä
tror jag icke han skulle finna det lämpligt. Har man icke då
rättighet att yrka, på, att de som utföra samma arbete på landsbygden
också få ordentlig betalning för vad de göra? Generalpoststyrelsen
hade ju lovat, att förhållandena komma att förbättras
och sagt, att i varje fall minimiavgifter komma att fastställas.
Den har också i sitt utlåtande framhållit några timlöner, men jag
tror icke man kan betala detta arbete per timme. Om en lantbrevbärare
t. ex. har att gå två ä tre mil om dagen på sin sträcka och.
han utför detta på fem ä sex timmar samt härför skulle få betalning
per timme för fem ä sex timmar om dagen, så skulle han få
en mycket dålig avlöning. När han gått sina tvä å tre mil, så
har han säkerligen fatt tillräckligt med arbete för den dagen och
orkar just icke utföra mycket annat arbete för att skaffa sig extra
inkomst.

Det är icke endast på postens område, som staten betalar svältlöner,
utan telegrafstyrelsen har infört ungefär samma system, när
det gäller telefonerna på landsbygden. Telefonstationsföreståndarna
hava i jämförelse med motsvarande befattningshavare i våra städer
mycket dålig avlöning, en usel avlöning och eu avlöning, som jag
icke anser vara värdigt svenska staten att giva.

Jag tycker det är synnerligen beklagligt, att denna fråga icke
kommit längre på grund av första kammarens motstånd, men andra
kammaren åtminstone borde vara på det klara med, att några
svältlöner bör staten icke betala.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Berg i Munkfors: Herr talman! Jag ber att få uttala
mitt livliga instämmande i motionärernas yrkande och vill på samma
gång framställa en varning till kammarens ärade ledamöter att
icke lystra till locktonerna från herrar Winkler och Hedin för att
skaffa fram billig arbetskraft. Det är icke värdigt en riksförsamling
att gå med på ett sådant förslag, utan det gäller i detta fall
som i så många andra, då det begåtts orättvisor, att söka rätta
detta. I fråga om lantbrevbärarna har det begåtts orättvisor.
Generalpoststyrelsen har sannerligen icke varit någon god arbetsgivare
utan skött detta synnerligen illa. Jag känner mycket väl
till lantbrevbärarnas förhållanden och det system, som använts sedan
lång tid. Det är under ali kritik, och det är ställt på det
sättet, att det måste bliva ett underbjudande, även om man försöker
i någon mån reglera det. Jag känner lantbrevbärare i min

[ny. ar. skaf
fnnde av eutreprtnadsystem*
t vid
tunik t e c b drill•lens
ordnande
Korts.

Nr (it. 04

Lördagen den 25 maj.

afskaffande
au entreprenadsystemet.
vid
lantbrevbåringens-ordnande.

(Forts.;

hemtrakt, som få gå nästan hela dagen i ur och skur och hava
2 kronor 75 öre per dag. Under dessa fruktansvärda tider går
det, som varje människa förstår, icke att leva på en sådan inkomst.
Det är helt enkelt en skam för statsverket — även om det nu
särskilt gälDr postverket, som sköter om detta — att man låter
det vara på det sättet som det är, och det duger icke med undanflykter,
som generalpoststyrelsen här gör, och säga, att åtgärder
vidtagits och komma att vidtagas, utan det är bäst att besluta
någonting, så att det blir effektivt.

Jag ber således, herr talman, att få instämma i motionärernas
framställning.

Herr Winkler: Jag har icke sagt, att jag på något sätt

skulle vilja motsätta mig högre betalning till lantbrevbärare och
ännu mindre att jag, som herr vice talmannen ville göra gällande
ansåg det lämpligt med svältlöner, utan jag har endast talat om
vad som här verkligen föreligger, nämligen en motion, som, såvitt
jag kan bedöma, är helt och hållet byggd på missuppfattning av
huru man gar till väga vid anställande och avlönande av ifrågavarande
personal. Icke heller är det tal om att brev b är i ngen
icke är bättre ordnad i städerna. Där hava vi ju posten fritt
hemburen flera gånger om dagen och allting bekvämt. Det är
icke fråga om att icke jag unnar landsbygden en god expediering
av postärendena. Nu har av herr Jönsson i Fridhill påpekats, att
enskilda personer fått offra pengar för att få en god brevbäring
till stånd. Ja, det står icke alls talat om i motionen. Jag vet
många ställen, där man vill ha en ny poststation eller möjligen
en brevbäringstur mer i veckan än förut. Men då får kommunen
eller enskilda träda, emellan för att göra det bärigt för generalpoststyrelsen
att ordna denna brevbäring. Men det är icke det
motionen här gäller.

Icke heller kan jag förstå, vad vi i denna debatt hava att göra
med sådan direkt underbetalning och orimligt låga ersättningar
för detta arbete, som här talats om. Det har nämnts, att det
skulle betalas så litet som 1 krona 80 öre för gångbud, som bär
tunga postväskor 24 eller 22 kilometers väglängd. Om så upprörande
förhållanden verkligen föreligga, så anser jag icke endast
att den ifrågavarande brevbäraren bör kunna med stor lätthet få
det ändrat genom att vända sig till generalpoststyrelsen, utan
även att de personer, som bo på orten, böra kunna fästa uppmärksamheten
på saken och få den rättad. Här är emellertid alldeles
tydligt sagt ifrån av gen eral poststyrelsen, att allt vad motionärerna
avse och önska, redan tillämpas, och då kan jag för min del fortfarande
icke förstå, vad det skall tjäna till att besluta en skrivelse
till Kungl. Maj:t, ty det kan väl aldrig vara meningen, att
vi här i riksdagen skola börja fastställa avlöningar i varje särskilt
fall för lam brevbärare t. ex. i Munkforstrakten eller i Kritisansstadstrakten,
där herr Jönsson i Fridhill bor. Utan här är
det fråga om ett principuttalande, och det skirlie väl vara, att

Lord »gen den 25 tnnj.

65 hr Öl.

ändra kammaren icke !<an gilla ett förfaringssätt, att för den A«g. av$iafhftndelse
en person, som bär brev eller transporterar post pa lan- ''

det, skall kunna ta sin avlöning höjd, så skall han nödgas saga systemet tU
upp sitt kontrakt. Sa upplystes också till eu början inom ut- UntbrHhäfinskottet
att förhallandena vört). Men när \i fingo denna skrivelse geni trängd''.
från general poststyrelsen, som klarlägger förhallandena så tunno (Fort».)
vi att det icke var fallet. Hade det varit det verkliga förhållandet,
så skulle jag hava varit den förste att ansluta mig till
motionen, och om generalpoststyrelsen sa illa tillgodoser sina
tjänstemäns rimliga anspråk, sa borde riksdagen ingripa. Men
sa är icke förhållandet. Det är icke så, att man utbjuder dessa
platser till de lägst bjudande, åtminstone icke alltid (leneralpoststyrelsen
sager på sidan 15 i föreliggande utlåtande uttryckligen
ifrån, att man ej tager det lägsta anbudet, utan framfor allt
tager man i betraktande vem som är lämpligast för postbär ingen,
och om ett anbud anses vara ett underbjudande av det veikliga
värde, som arbetet i fråga har, så reflekterar man icke alls på
det. Jag anser därför, att hela denna motion och den skrivelse,
som utskottet fördrar, är ett slag i luften. Därför ber jag att
ännu eu gång fä yrka avslag.

Herr vice talmannen H am ilton: Herr Winkler har nog icke
rätt. Jag känner väl till eu del kontrakt, sotn äro gällande för
lantbrevhärare pa min ort, och jag får säga, att de löner, som
betalas till dem i nuvarande stund, äro lena svältlöner Herr
Winklers uttalande torde därför bero pa ätt han icke känner till
de veikliga förhallandena.

Herr Winkler säger, att man kan tänka sig, att kommunerna
böra lämna bidrag, mpn herr Winkler, vårtor skola landskommunerna
bidraga till lantb rev häri ngen, då städskommunerna ingenting
göra därvidlag, utan det är staten Som där avlönar helt och
hål i et? Varför skola icke lantbrevhäi arne fa sin ordeni 1 ga avlöning
av staten? Det är sannerligen i hög grad önskvärt att
postverket ingår på ett helt annat system och avstår från det
s. k. entreprenadsystemet.

Herr Jönsson i Fridhill: Herr talman! Det är ju alldeles
uppenbart, att generalpoststyrelseu vill tillse, att verkets överskott
blir så rundligt som möjligt. Jag tror i varje fall. att da vi betänka,
att fjolårets poströrelse lämnade ett överskott på nära 9
miljoner kronor, hade det icke varit för mycket begärt, att general
poststyrelsen ställt om, att dessa lantbrevhärare. hade i många
flera fall, än som skett, fått ökad avlöning. Om vi skulle bifalla
reservationen eller herr Winklers yrkande, skulle andra kammaren
för sin del hava godkänt de synpunkter, som general post styrelsen
framfört. Vi skulle alltså hava uttalat oss lör att eu tillökning
av 50 procent till den avlöning, som lantbievbärarna hide vid
kristidens inbrott, skulle vara till)äcklig. Jag tror icki-, att.en
dylik synpunkt kan vara riktig. Jag har här ett brev, som jag

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 61. 5

Nr 61. 66

Lördagen den 25 maj.

Any. afskaf- vill komplettera de förut lämnade upplysningarna med. Eu förut
/a*rfe av eu- nämnd lantbrevbärare, som för närvarande har 1 krona 75 öre i
tyiteinet vid ersättning för den väglängd han har att tillryggalägga, har fått
lantbrevbärin- förhöjning från 1 krona 25 öre till 1 krona 75 öre. Jag framställe»*
ordnande, ler den frågan till herr Winkler och till andra, som se en lånt(Forte.
) brevbärare utföra sitt uppdrag under vidriga väderleksförhållanden
vintertiden i snö och slask, i ur och skur, om det är en rimlig
ersättning, som utbetalas till dessa lantbrevbärare, även om de
skulle komma i åtnjutande av 50 procents tillökning. Nej, det är
långt ifrån, att lantbrevbärarna i stort sett ha anledning att vara
nöjda, även om denna ökning på 50 procent tillerkännes dem. Jag
skulle vilja tillägga, att man hade kanske i viss mån kunnat förstå
välviljan, om general poststyrelsen hade vidtagit den ifrågasatta
åtgärden i början av fjolåret. Om lantbrevbärarna då koinmit i
åtnjutande av ifrågasatt förhöjning å sin förutvarande avlöning,
då hade man kunnat säga, att de i viss mån kunnat känna sig
tillfredsställda. Men med de alltjämt stegrade priserna på allting,
när vi veta, att ett par skosulor gått upp från 2 till 8 kronor och
allt annat i proportion därefter, så maste vi också inse, att det
föreligger ett synnerligen stort behov av att förhöjningen av ersättningen
tages till ganska betydligt, så att dessa lantbrevbärare
beredas en mera männi-kovärdig existens.

Jag kan således icke komma ifrån, att det bör vara andra
kammaren angeläget att gå på bifall till utskottets föreliggande
förslag, på samma sätt som tidigare skett.

Jag yrkar fortfarande bifall.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag å såväl berörda hemställan som den i ämnet väckta
motionen; och blev utskottets hemställan därvid av kammaren bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdragav
protokollet delgivas första kammaren.

§ 15.

Upplästes följande till kammaren inkomna dödsbevis:

Att Daniel Persson med nedanstående ålder: 68 år. 2 månader,
14 dagar; civilstånd: gift; samhällsställning: riksdagsman, f. d. talman
i andra kammaren; bostad: Tallbergs by, Leksands församling,
avled i sitt hem den 24 maj 1918, kl. 5,15 f. m.; intygar härmed

Leksand den 24 maj 1918.

J. A. Ekelund,

t. f. provinsialläkare.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att jämlikt
§ 28 riksdagsordningen till Konungen ingå med anmälan om den in -

Lördagen den 25 maj.

67 Hr ar

om kammaren uppkomna ledigheten; och blev ett i sadant avseende
på förhand uppsatt skrivelseförslag, som nu upplåstes, av kammaren
godkänt.

§ 16.

Avgåvos nedannämnda motioner, nämligen av:

herr Engberg, nr 468, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 409, angående reglering av avlöningsförhållanden m. m. för personal
vid statens hospital och asyler;

herr Gylfe, nx 469, i anledning a, v samma proposition; och

herr Berg i Staty, nr 470, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 409;

herr Sjöström m. fl., nr 471, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 407, angående tillfälliga lönetillägg till tjänstemän i
tullverket m. m.;

herr Bärg i Katrineholm m. fl., nr 472, i anledning av Kungl.
proposition, nr 382, angående tillfällig lönereglering för tjänstemän
vid postverket m. m.;

herr Åkerlund, nr 473, med förslag till lag om inskränkning för
viss tid i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa .jordavsöndring
i södra och mellersta Sverige;

herr Magnusson i Skövde m. fl., nr 474, i anledning av Kung!..
Maj:ts proposition, nr 439, med förslag till lag med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring m. m.: samt

herr Vennerström m. fl., nr 475, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 418, angående statsbidrag till väganläggningar m. m.

Samtliga dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 16, i anledning av andra
kammarens återremiss av konstitutionsutskottets memorial nr 1 med
uppgift å vilande förslag till ändringar i grundlagarna, punkten 5 ro;

statsutskottets utlåtanden:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående främ -jande av manskapsrekryteringen vid armén:

nr 164, i anledning av Kungl. Mai :ts proposition angående täckande
av överbetalning å det på extra stat för år 1918 under femte
huvudtiteln upptagna anslaget till egentliga neutralitetsfcostnader
efter 1916 års utgång;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för -

68 Lördagen den 25 maj.

bättring- sv sekreterarens hos justitiekanslersämbetet tjänsteställning
och avlöning;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat för år 1918 under andra huvudtiteln
för täckande av vissa förskott;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt
statsbidrag till vissa alkoholistansialter;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålderst
Hägg åt yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren;

nr 169, i anledning av Kungl. Måj:ts proposition angående anvisande
av medel till beredande av lokaler i fastigheten nr 1 i kvarteret
Sjöhästen åt viss del av krigsarkivet m. m.;

nr 170. i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående uppförande
å ordinarie stat av kontrollstyrelsens avdelning för rusdrycksförsäljningsärenden
in. ni. jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för upprätthållande av kommerskollegii verksamhet under ar
1919 in. in.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag
angående vissa ändrings- och inredningsarbeten i riksdagshuset;

nr 66, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
om ytterl.gare bidrag till utgivande av arbetet »Helgeandsholmen
och Norrström från äldsta tid till våra dagar»;

nr 67, angående vissa ändringar i bankoreglementet; och
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av riksdagens bibliotek till centralt förvaltningsbibliotek
jämte en i ämnet väckt motion;

lagutskottets memorial och utlåtanden;

nr 61, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga- beslut i
fråga om lagutskottets utlåtande nr 57 i anledning av dels Kungl.
Ma j ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa
paragrafer i värnpliktslagen, dels ock i anledning därav väckt motion; nr

62, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;

nr 63, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen,
dels ook i anledning därav väckt- motion; och

nr 64, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående framflyttande av straffbarhetsåldern;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 78, med överlämnande till riksdagen av förteckning över
försålda kronoegendomar;

nr 108. i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 8 i nionde
huvudtiteln av årets statsverksproposition gjorda framställning ro -

Lördagen den 25 inni.

Ca Nr ÖL

rando anslag; till lantmannaskolor ävensom två i ämnet väckta motioner; nr

109, i anledning: av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor
m. m. ävensom två i ämnet väckta motioner; och

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion angående avveckling av det
nuvarande militärförsvaret m. m.; _ och

nr 12, i anledning av återremiss till utskottet av dess utlåtande
rörande väckta motioner dels om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
inställande av militärövningarna tillsvidare under år 1918, dels om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt jordbruket av
bättre tillgång på arbetskraft genom medgivande i större utsträckning
åt värnpliktige av ledighet från vapentjänst.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

§ 19.

Ledighet fi’ån riksdagsgöromålen beviljades:

herr

3

Jonsson i Hökhult under
Åkerlund »

Magnusson i Skövde »
Sävström s

Bärg i Katrineholm »

Gustafson i Kasenberg »

6 dagar fr. o. m.
den 27 maj,

2 dagar fr. o. m.

3 » 5

den 27 maj och
5 dagar fr. o. m.

den 27 maj,

den 27 maj,
* 26 »

den 27 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,42 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.