RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:59

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1918. Andra kammaren. Nr 59.

Tisdagen den 21 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Palmstierna avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 449, angående understöd till sergeanten vid kustartilleriet
E. G. Janzes änka Hermanna Fredrika Janze, född Klint, och makarnas
två minderåriga barn.

Denna proposition blev på begäran bordlagd.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 432, angående förhöjda provisoriska
tilläggsavgifter å statens järnvägar.

§ 4.

Vid föredragning härpå av de på kammarens bord liggande
motionerna nr 462, av herrar Rune och Sundberg, samt nr 463, av
herr Thore m. fl., blevo desamma remitterade till statsutskottet.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 143—152.

§ 6.

Bevillningsutskottets härpå föredragna memorial, nr 44, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion
angående ändring i 34 och 48 §§ av förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdiycker lades till handlingarna.

Andra Tcammarens protokoll 1918. Nr 59.

1

tf r 59. 2

Interpellation.

Tisdagen den 21 maj.

§ 7-

Vidare föredrogs, men blev ånyo bordlagt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.

§ 8.

Herr talmannen gav nu ordet till

Herr Andersson i Fiskebäckskil, som yttrade: Herr talman!
Jag skall be att få föreslå, att det sist nu föredragna ärendet
måtte å föredragningslistan för morgondagens plenum uppsättas först
bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Ordet begärdes härefter av

Herr Edbom, som anförde: Den tid, vi nu genomleva, är
mycket bekymmersam för stora grupper av våra kroppsarbetare, i
synnerhet då både mat och arbete börja att saknas. En sådan grupp
finnes inom den valkrets, jag representerar, nämligen skogsarbetarna
bosatta i Loos kommun och Hamra kapellag i Gävleborgs län.
Dessa arbetare hava sin huvudsakliga utkomst genom arbete a Hamra
kronopark. Redan under normala förhållanden har det förmärkts,
att arbetare från andra kommuner — i flesta fall hemmansägaresöner,
tagit arbetet billigare på grund av tillgång på billigare mat. År 1913
hänvände sig skogsarbetarna i Hamra till regeringen_ med hemställan
att arbetet å kronoparken måtte i första hand tillförsäkras de
inom kommunen bofasta arbetarna. Detta krav ansågs vara av sa
vital betydelse, att kommunalstämman i Loos i särskild skrivelse gav
sin anslutning till framställningen. Denna framställning synes doc.s:
hava givit negativt resultat.

I dessa kristider ter sig saken ännu allvarligare. Arbetsgivarna
få ju i dessa dagar söka anskaffa åtskilligt av livsmedel til
sina arbetare. För att slippa denna varuanskaffning anställer entreprenörerna
å kronoparker i mycket stor utsträckning hemmansägaresöner
från andra orter i sitt arbete. Därigenom växer arbetslösheten
bland den bofasta arbetarebefolkningen, och en del av dem hava
gått utan arbete sedan påsk. Samma tendens synes bil radande
även vid flottningsarbetet. Det maste väcka stark bitterhet hos
dessa bofasta, då de, själva arbetslösa, se andra utföra arbetet invid
deras egna knutar. Jag har ansett mig pliktig att bringa detta till
regeringens kännedom.

Skulle det ej vara möjligt att jägmästarna när de upprätta
kontrakt om avverkningarna å kronoparken, stipulerade villkor att
vid arbetets utförande i största möjliga utsträckning användes arbetare
bosatta inom kommunen.

Tisdagen den 21 maj.

3 Nr 59,

En annan sak, som vore av värde för skogsarbetarna, är, om
möjlighet kunde beredas dem till ett mera självständigt arbete, t. ex.
egna kolningar. Det har berättats mig att på grund av någon bestämmelse
skulle ej en skogsarbetare få från kronoparken köpa ved
för större belopp än 200 kronor. Är denna uppgift riktig, står denna
bestämmelse fullständigt hindrande i vägen för dessa skogsarbetare
att genom självständigt kolningsarbete försörja sig, ty därtill behövs
en vedkvantitet, som lämnar cirka 200 stigar kol.

Då situationen bringat dessa arbetare i en mycket svår ställning,
får jag med hänvisning till ovanstående anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande spörsmål:

1) Är statsrådet villig medverka till att vid de avverkningar,
som ske å kronoparkerna inom Loos och Hamra, det må lämnas
företräde till arbete åt de inom orten bofasta skogsarbetarna?

2) Kan man förvänta några lättnader i villkoren vid försäljningen
av kolved från kronoparkerna till arbetarna för att möjliggöra
självständigt kolningsarbete och därigenom begränsa arbetslösheten? Ifrågavarande

anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Böing under 3 dagar fr. o. m. den 23 maj,

» Andersson i Fiskebäckskil » 7 » » » 22 » och

» Törnkvist » 2 » » » 22 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,17 e. m.

Interpellation.

(Forte.)

In fidem
Per Cronvall.

Nr 59. 4

Onsdagen den 22 maj.

Gemensamma

omröstningar.

Onsdagen den 22 maj.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 15 innevarande
maj förda (protokollen.

§ 2-

Herr statsrådet Nilson avlämnade Kung!. Maj:ts skrivelse, nr
447, med överlämnande av ett protokollsutdrag rörande nytt avtal
mellan Sveriges utsädesförening ock allmänna svenska utsädesaktiebolaget.

Nämnda skrivelse blev på begäran bordlagd.

§ 3.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft ock godkänt de uti
bankoutskottets memorial nr 44 samt statsutskottets memorial nr
102—104, 119 ock 120 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt
blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten skulle
denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna
voteringspropositioner i följande ordning, nämligen:

Första omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 44).

»Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet
hemställt eller att riksdagen må medgiva, att förvaltaren av reservförrådet
för läroverkens målskjutningsmateriell, majoren Wilhelm
Aman må, utöver honom redan tillkommande pensioner av statstjänster,
från ock med månaden näst efter den, varunder kan fullgjort
honom meddelat uppdrag att under år 1918 slutföra honom såsom
förvaltare av reservförrådet åliggande göromål m. m„ under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av femhundra kronor, röstar

Onsdagen den 22 mnj.

Nr 55.

Deri, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit
såväl utskottets hemställan som Kung], Maj:ts framställning i
ämnet.»

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått, att
voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning, och
befanns att omröstningen utfallit med 70 Ja och 119 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 93 Ja och 39 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller.............. 70Ja och 119 Nej,

sammanräkningen visade.........163 Ja och 158 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 102).

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

dels besluta, att 59 stamhästar skola vid kustartilleriet uppsättas
;

dels medgiva, att redan tillgängliga medel, influtna genom försäljning
av en del av för Vaxholms och Karlskrona fästningar vid
1914 års mobilisering anskaffade hästar, jämte medel, som kunna erhållas
genom försäljning av återstående som stamhästar olämpliga
hästar, må användas dels till uppsättande av stamhästar vid kustartilleriet,
dels till utvidgning av stallet i Vaxholms fästning, dels slutligen
till anskaffning av diverse hästpersedlar m. m. för kustartilleriet,
med rätt för Kungl. Maj:t att redan under 1918 få disponera
erforderligt belopp;

dels ock i riksstaten för år 1919 uppföra dels ett ordinarie reservationsanslag
å 5,100 kronor för kustartilleriets hästar, utom furagering,
dels ett ordinarie förslagsanslag, högst, 21,535 kronor för furagering
av kustartilleriets hästar, dels ock ett extra förslagsanslag,
högst, 37,500 kronor för lega och furagerinp av kustartilleriets hästar
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

(remensam/nn
omröstningar.
(Forte.)

Nr 5i>. 6

Onsdagen den 22 maj.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Vinner Nej, liar riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat 1

:o) till lefra och fur agering m. m. för hästar vid kustartilleriet å
extra stat för år 1919 bevilja ett förslagsanslag, högst. 75,000 kronor;

2:o) avslå herr Wrangels förevarande motion.»

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått, att
voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning, och
befanns att omröstningen utfallit med 65 Ja och 123 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 78 Ja och 54 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller.............. 65 Ja och 123 Nej,

sammanräkningen visade.........143 Ja och 177 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit arv riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tredje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 103).

»Den. som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
dels för anordnande av kaderövningar vid landstormen å tilläggsstat
för år 1918 anvisa ett förslagsanslag av 35,000 kronor;

dels ock för samma ändamål å extra stat för år 1919 anvisa likaledes
ett förslagsanslag av 35,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
avslå såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet.»

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 90 Ja och 97 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 101 Ja och 33 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller.............. 90 Ja och 97 Nej,

sammanräkningen visade.........191 Ja och 130 Nej,

Onsdagen den 22 maj.

7 Nr 59.

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Gemensamma

omröstningar.

(Forte.)

Fjärde omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 104).

»Den, som i likhet med första kammaren vill avslå såväl herr N.
A:son Bergs i Munkfors m. fl. ifrågavarande motion som statsutskottets
i anledning av samma motion gjorda hemställan, röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
att för anordnande under år 1919 av en nordisk fredskongress i
Sverige på extra stat för samma år under tredje huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag, högst, 3,000 kronor.»

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått, att
voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning, och
och befanns att omröstningen utfallit med 60 Ja och 121 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 83 Ja och 48 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller.............. 60 Ja och 121 Nej,

sammanräkningen visade.........143 Ja och 169 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Femte omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 119).

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition icke bifalles. röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
att såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för svenska stadsförbundets
verksamhet under sjunde huvudtiteln anvisa såsom för -

Nr 59. 8

Onsdagen den 22 maj.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

statsanslag, högst, dels å tilläggsstaten för år 1918 4,000 kronor,
dels ock å extra stat för år 1919 8,000 kronor.»

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befauns att omröstningen utfallit med 67 Ja och 119 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, ''blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 71 Ja och 61 Nej,
vadan, då därtill lädes andra kammarens

röster eller.............. 67 Ja och 119 Nej,

sammanräkningen visade.........138 Ja och 180 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Sjätte omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 120).

»Den. som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen, med
bifall till Kling], Maj:ts förevarande proposition och med avslag å
herrar Fants samt Åkerlunds och Karlssons i Yätö ovanberörda motioner,
i vad desamma skilja sig från propositionen, till understöd åt
småbrukskolonien Emaus i Norrtälje på extra stat för år 1919 under
sjätte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag, högst, 2,500 kronor, att
utgå under de villkor Kungl. Maj:t bestämmer, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren bifallit
de i ämnet av herrar Fant samt Åkerlund och Karlsson i Vätö
väckta motionerna.»

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 49 Ja och 134 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 80 Ja och 52 Nej,
vadan, då därtill lädes andra kammarens

röster eller.............. 49 Ja och 134 Nej,

sammanräkningen visade.........129 Ja och 186 Nej,

Onsdagen den 22 maj.

9 Nr 59.

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 4.

Herr statsrådet Thorsson överlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

446, med förslag till förordning om ändring i 3 § av förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften; och

nr 448, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3, 8,
11 och 16 §§ i förordningen den 30 juni 1916 om krigskonjunkturskatt.

Dessa propositioner bordlädes på begäran.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 449, angående understöd till
sergeanten vid kustartilleriet E. G. Janzes änka Hermanna Fredrika
Janze, född Klint, och makarnas två minderåriga barn.

§ 6.

Till avgörande förelåg nu andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 12, i anledning av herrar Sternes och Waldéns
motion nr 170 om skrivelse till Kungl. Maj:t angående införande
av statsmonopol å tillverkning och import av socker.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 170, som för
förberedande behandling hänvisats till kammarens tredje tillfälliga
utskott, hade herrar Sterne och Waidén hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes snarast
möjligt låta utreda, huruvida och på vad sätt statsmonopol å
tillverkningen och importen av socker kunde införas samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Andersson i Fiskebäckskil och Pehr sson i Bramstorp,
vilka ansett, att utskottets hemställan, vari de instämde, bort grundas
på annan, av dem angiven motivering; samt

av herrar Eriksson i Stockholm, Hagman i Domnarvet, Karlsson
i Nynäshamn och Aarnseth, som hemställt om bifall till den i
ämnet väckta motionen.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Gemensamma

omröstningar.

(Förta.)

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

Nr 59. 10

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Herr Hö ing, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Alldenstund
jag under åren 1911—1913 såsom ordförande i trustkommittén
hade tillfälle att ägna uppmärksamhet åt den fråga, som herrar Sterne
och Waldén framfört i sin motion angående inrättande av statsmonopol
för sockerindustrien, och då jag redan med 7-tåget i afton måste
avresa till Köpenhamn i ett offentligt uppdrag, har jag tillåtit mig
begära ordet redan nu vid debattens början.

Jag har ett behov att tacka så väl utskottsmajoritetens medlemmar
som ock de ärade socialdemokratiska reservanterna för att de i
år lagt upp frågan så som de gjort, i klara och rena linjer, så att kammaren
nu får tillfälle att ingående diskutera detta viktiga spörsmål.
Det kan icke vara annat än till gagn och till nytta, att andra kammaren
då och då ägnar sin uppmärksamhet åt ekonomiska spörsmål,
varom kännedomen förut kanske icke varit alltför stor.

Jag framför detta tack desto hellre som utskottets betänkande
i fjol på mig verkade som en kompromiss i avsikt att förhindra reservationers
avgivande mot betänkandet. Det avslagsyrkande, som då
framställdes, var icke heller fotat på sakliga skäl utan egentligen på
ett formellt skål, nämligen att trustkommittén hade fått ett så utvidgat
uppdrag, att denna kommitté hade tillfälle att utreda även
det föreliggande spörsmålet.

Det torde först och främst vara nödvändigt för att icke utsträcka
debatten alltför långt att söka komma överens om den utgångspunkt,
från vilken man bör se den föreliggande motionen. Jag är alldeles
övertygad om att det aldrig varit herrar Sternes och Waldéns avsikt
med deras motion att införa statsmonopol på detta område till följd
av den kristid, som vi nu genomleva, utan dessa herrar ha framkommit
med sitt förslag i övertygelse om, att detsamma skulle vara till
nytta för landet under normala förhållanden. Jag vågar förutsätta
detta av två anledningar.

Den ena är den, att Kungl. Maj:t har medel i sina händer att
hindra eventuella försök från industriens sida att använda den nuvarande
situationen på ett oskäligt sätt genom en prispolitik, som
verkar onödigt fördyrande för den konsumerande allmänheten å denna
viktiga artikel. Regeringen har nämligen som bekant maximiprisförordningen
att tillgå, och dessutom har regeringen en annan
lag, förfogandelagen, varigenom regeringen har maktmedel att uppehålla
driften, i den händelse industrien mot afl förmodan skulle vägra
att fullgöra produktionen under dessa kritiska förhållanden.

Det andra skälet, varför jag vågar förutsätta, att motionen avser
normala förhållanden, är att eu utredning utan tvivel skulle draga
så lång tid, att det väl är att vänta, att freden skall vara sluten, när
utredningen eventuellt skulle föreligga färdig, och att vi då åter
inkommit i något så när normala förhållanden — att göra en utredning
för exceptionella förhållanden torde icke vara någon mening i.
När jag i fortsättningen talar om den svenska sockerindustrien, tilllåter
jag mig påpeka för att icke bli missförstådd, att jag därmed
endast avser det stora sockerfabriksaktiebolaget, som har så gott som
landets hela produktion av socker, då det andra bolaget. Mellersta

Onsdagen den 22 maj.

11 Nr 59.

Sveriges sockerfabriksaktiebolag, beklagligtvis endast producerar en
relativt obetydlig kvantitet socker.

Är min ovan angivna utgångspunkt riktig, gäller det att undersöka,
under vilka förhållanden den svenska sockerindustrien arbetat
i normala tider och under vilka förhållanden man har afl anledning
antaga, att denna industri kommer att arbeta, sedan något så när normala
förhållanden ånyo inträtt i landet. Den svenska sockerindustrien
och den svenska betodlingen ha, mina herrar, i vårt land ganska
gamla anor, och för den, som icke känner till det arbete, vilket nedlagts
för att åstadkomma en inhemsk betodling, kan det kanske ha
intresse att erfara, att det behövdes en ofantligt stor energi samt ett
uppoffrande och hängivet arbete för att övervinna de stora fördomar,
som funnos icke minst bland de skånska lantmännen mot att börja
odla betor. Det ena försöket upptogs och misslyckades efter det andra,
och det dröjde rätt länge, innan dessa försök kröntes med framgång.
Jag vill använda detta tillfälle att framhålla, i vilken tacksamhetsskuld
den svenska nationen står till de män. som voro pioniärer
på detta område. Vad den svenska sockerindustrien tack vare
dessa mäns arbete betytt för oss här i landet icke minst under de
krisår, som vi nu genomleva, känna vi till var och en.

Förhållandena utvecklade sig emellertid under sista hälften av
förra århundradet allt fördelaktigare och fördelaktigare för den svenska
sockerindustrien. Men, mina herrar, det är icke denna industris
målsmän, som äro skulden till, att förhållandena slutligen blevo sådana,
som de voro vid slutet av förra århundradet och i början av
detta århundrade. Därtill är riksdagen och riksdagen ensam skulden.
Den hade aldrig satt sig in i denna viktiga fråga, och följden
blev därför sedermera en mindre lycklig utveckling av denna betydelsefulla
industri. Jag vågar påstå, och jag tror, att jag kan bedöma
det, då jag offrat mycken tid för att sätta mig in i denna industriis
arbete under gångna tider, att man icke kan rikta någon gravare
anmärkning mot densamma fram till 1907, då den stora fusionen
ägde rum, vartill jag skall tillåta mig återkomma i annat sammanhang.

När den andra Staaffska ministären korn till stånd, tillsatte den
trustkommittén, som först och främst fick i uppdrag att utreda sockerfrågan
och se till bl. a. vilket tullskydd sockerindustrien hade behov
av. Alla kommitténs medlemmar blevo efter ingående studium överens
därom, att ifrågavarande industri arbetade under sådana förhållanden
här i landet, att densamma behövde ett rätt avsevärt tullskydd,
i händelse den skulle kunna lämna sina intressenter skälig utdelning
på det i företaget nedlagda kapitalet, ja, för att det över huvud taget
skulle kunna bli någon utdelning alls på detta samma kapital. Förhållandena
före världskriget voro sådana, mina herrar, att det icke
fanns någon inom trustkommittén, som vågade föreslå tullens omedelbara
nedsättning, så betydligt som till den siffra, som ett land
enligt Brusselkonventionens beistämmelser äger fastställa tullen å
socker för att kunna få exportera denna artikel. Yi vänstermän, liberaler
och den socialdemokrat, som då tillhörde trustkommittén. före -

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forte.)

Nr 59.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

12 Onsdagen den 22 maj.

slogo vida högre tullsats än Brusselkonventionen bestämde för länder,
som ville ha export.

Det är nödvändigt, mina herrar, att se frågan mot denna bakgrund,
varigenom man kan bedöma, huruvida staten har maktmedel
i sin hand mot sockerindustrien, om denna skulle försöka missbruka
sin maktställning på den inhemska marknaden. Jag är övertygad om,
att ingen här i kammaren skall försöka vederlägga mig, då jag säger,
att före världskrigets början förhållandena voro sådana, att den
svenska sockerindustrien var i behov av ett rätt avsevärt tullskydd
för att kunna existera. Staten hade sålunda ett mycket starkt grepp
om denna industri och den hade maktmedel till sitt förfogande, om
riksdagen ville använda desamma mot industrien, genom att nedsätta
eller borttaga tullen, för den händelse industrien skulle göra försök
att missbruka sin eventuella maktställning. Nå, frågar någon, bli
förhållandena desamma i framtiden efter världskriget? Därom torde
ingen med säkerhet kunna döma. Framtiden ligger helt naturligt i
dunkel, men jag är övertygad om att var och en. som känner sockerindustriens
läge i Sverige och i utlandet, skall ge mig rätt däri, att,
såvida man nu kan bedöma, förhållandena åtminstone under det närmaste
årtiondet efter världsfreden komma att bli sådana, att den svenska
sockerindustrien är i behov av ett avsevärt tullskydd. Det kan
till och med hända, då Brusselkonventionen antagligen genom världskriget
brustit, att man får se en export av Tysklands och Rysslands
överväldigande överproduktion av socker hit till Sverige, så att även
personer med frihandelsvänliga åsikter liksom jag kanske nödgas
vara med om förhöjda tullar i stället för motsatsen. Litet var torde
känna till, vad sockerindustrien betyder för vårt land icke blott därför,
att den Säkerställer hela vårt behov av socker utan även därigenom
att den indirekt har bidragit till att höja det skånska
jordbrukets kultur och bidragit till utveckling av Skånes kommunikationsväsende
och hela länets ekonomiska liv. Jag antar, att
var och en oavsett politisk ståndpunkt gärna vill vara med om att
visa all den hänsyn till denna industris berättigade krav, som kunna
ifrågasättas — jag understryker de berättigade krav, som kunna framställas.
Det är denna bakgrund, mot vilken jag ber herrarna se
hela detta problem, som här föreligger till behandling.

Jag övergår då till att granska de skäl. som framförts av de
ärade motionärerna till förmån för deras hemställan, för att sedan
övergå till de två reservationerna och därefter yttra mig i frågan ur
en annan synpunkt än den ur vilken denna fråga allmänt behandlas.

Motionärerna ha i år liksom i fjol givit sin motion en kort motivering,
och i årets motion ha de huvudsakligen återgivit den motivering,
som de hade för sin ståndpunkt i fjol.

De skäl, som föranlett motionärerna att påyrka statsmonopol
äro följande. De anse, att Svenska sockerfabriksaktiebolagets monopolställning
ledde till allt mera skärpt motsatsförhållande till betodlare
och konsumenter, att sockret utgör ett av befolkningens allra
viktigaste näringsmedel och att de periodvis återkommande upp -

Onsdagen den 2iä maj.

13 Pir 59.

rivande striderna, då tull- och skattesatser skola avvägas, kunde undvikas.

dag skall tillåta inig, herr talman, att med några ord söka
bemöta dessa skäl, som de ärade motionärerna framkommit med.

Det forsta skälet är att motionärerna anse, att därigenom att
sockeraktiebolaget numera intar en monopolställning på den inhemska
marknaden, blir motsatsförhållandet mellan industrien och betodlarna
större än detta motsatsförhållande var förut. Jag vågar
påstå, att raka motsatsen är det verkliga förhållandet, visst förekomma
ännu i denna stund, som det jämt förekommer mellan köpare
och säljare, meningsstrider, men sådana hade dock alltid förekommit,
även innan den enskilda sockerindustrien blev monopoliserad.
Men om vi undersöka förhållandena, finna vi i stället, att
dessa, sedan monopolet kom till stånd, ha blivit allt bättre och bättre
mellan betodlarna och sockerfabriksaktiebolaget. Och de av kammarens
ledamöter, som ha haft tid att taga del av den bilaga från
betodlarnas sammanslutning, som finnes bifogad utskottets betänkande,
kunna bäst själva finna, att betodlarnas uttalanden just gå
i fullständigt motsatt riktning mot vad de ärade motionärerna framhålla.
Och då jag av den nuvarande regeringen hade förtroendet
att under månaderna november—januari som ordförande leda förhandlingarna
i sockerkommittén, så fick jag därvid ett mycket starkt
intryck av hur nära betodlarnas och sockerindustriens intressen hade
kopplats ihop. Industrien har i år till och med understött betodlarna
i en av deras fordringar, som jag ansåg alldeles oberättigad, nämligen
att få fastställt grundpris å sockerbetor, när desamma hade
eu sockerhalt av 15 % i stället för 16 %. Förhållanden ha, mina herrar,
med andra ord. utvecklat sig därhän, att det tycks ha blivit ett
allt bättre och intimare förhållande mellan sockerbolaget och betodlarna.
Men huruvida detta är till fördel för landet, i det avseendet
ställer jag mig i motsats till motionärerna tveksam. Jag
har nämligen aldrig ansett, att det är till lycka för konsumenternas
intressen, att dessa två intressen, betodlarnas och industriens,
sammanvuxit och sammankopplats allt mer, såsom det till exempel
är fallet i Danmark, utan jag tror, att det är till nytta ur konsumenternas
synpunkt, att dessa intressen få stå emot varandra.

Sedermera påstå motionärerna, att motsatsförhållandet mellan
sockerindustrien och den konsumerande allmänheten blivit större,
sedan denna industri övergick i monopolställning. Denna fråga
sammanhänger ju på det intimaste med det andra skälet eller att
sockret numera utgör ett av befolkningens allra viktigaste näringsmedel.
Varför skulle då ett motsatsförhållande ha uppstått mellan
sockertrusten och den konsumerande allmänheten, om icke denna sockertrust
under monopolets form tillverkade en sämre kvalitet socker
eller genom sin monopolställning kunde utnyttja den inhemska marknaden
till den konsumerande allmänhetens förfång? Men huru förhåller
det sig härmed, mina herrar? Vi veta alla, att den svenska
sockerindustrien står på höjden av teknisk utbildning. Jag vågar
påstå, att det finnes intet land, där jag känner till förhållandena,

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Kr 59. 14

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

där ett bättre socker, vitare, renare och vackrare socker tillverkats
än här i Sverige ända till 1918. Ja, jag vågar påstå, att, om man
skall komma med någon anmärkning härvidlag, så går den i alldeles
motsatt riktning, nämligen att svenska sockerfabriksaktiebolaget
tillverkar kanske alldeles för höga kvalitéer, inte för höga
kvalitéer i det hänseendet, att de äro för sockerhaltiga, men så till
vida att sockret i och för sig skall vara så kritvitt som möjligt. Har
någon av eder, mina herrar, besökt ett raffinaderi, under det produktionen
är i gång, så är jag övertygad om att ni liksom jag kunnat
få se en och annan ingenjör med en sockertopp kluven mitt itu
hållande den ena halvan av sockertoppen mot ljuset för att se till
att sockret icke hade den minsta blåa eller gula nyans utan var
kritvitt, oaktat detta icke har den minsta betydelse för sockerhalten
utan bara för utseendet. Och går man till exempel till vårt naboland
på andra sidan sundet, ja, där har före kriget icke i större utsträckning
tillverkats tillnärmelsevis så höga kvalitéer socker, utan
där nöja sig arbetsklassen och den stora breda medelklassen med det
kända danska pudersockret. Kvalitativt, mina herrar, står det svenska
sockret mjmket högt, och att vi i år förtära ett socker, som är
brunaktigt till nyansen, betyder intet ur synpunkten av sockrets
sötma, utan är föranlett av kristiden för att ur nationalekonomisk
synpunkt utnyttja vad som utnyttjas kan och därigenom _ göra en
besparing av icke mindre än 10,000 ton stenkol, en kvantitet, som
vi naturligtvis kunna använda mycket bättre till annat ändamål än
att göra sockret så vackert till färgen som möjligt; nu är det som
bekant s. k. nödfallsraffinerat socker som tillverkas. Och vad sedan
priset beträffar, så vågar jag fråga: tro ni, min herrar, att, om staten
själv skulle taga hand om denna industri, att dess tjänstemän och
ämbetsmän skulle sköta densamma på ett bättre sätt; att dessa personer
skulle ha större förutsättningar att följa med utvecklingen och
uppfinningarna på olika områden inom sockerindustrien; att de
skulle ha större förutsättningar att göra lämpliga inköp av stenkol
och andra råvaror, att uppgöra kontrakt med betodlarna etc., än vad
fallet är med drivna affärsmän inom enskilda företag? Nej, jag är
övertygad om att så icke är fallet, utan tvärtom, praktiska män
ha större förutsättningar att komma till förmånliga ekonomiska resultat
än någonsin statens ämbets- och tjänstemän. Men sedan tillkommer
det naturligtvis riksdagen att med uppmärksamhet följa
denna industris utveckling och genom förändring i tullsatserna se
till att denna industri endast förtjänar en skälig avkastning på det
i företaget verkligen nedlagda kapitalet.

Det tredje och sista skälet, som herrar motionärer framhålla till
förmån för sin hemställan, bottnar i den förhoppning de ha, att de
upprivande tullstriderna, som då och då förekomma, skulle upphöra.
Ja, det är icke så ofta, som riksdagen har haft att. taga befattning
med dessa tullfrågor — under de fjorton år som jag suttit här
i kammaren är det egentligen endast vid två olika tillfällen, som
frågan varit uppe angående förändrade tullsatser. Men det är icke
omöjligt, mina herrar, utan mycket antagligt, att, om statsmonopol

Onsdagen den 22 maj.

15 Nr r>{>.

införes inom denna industri, vi lika ofta finge tillfälle att sysselsätta
oss .med dessa tullfrågor. Ty herrarna kunna vara övertygade om, att
betodlarna komme att göra allt vad de kunde för att driva igenom sina
fordringar mot staten, och i samma ögonblick detta lyckades skulle
staten för att skydda sina intressen mot den utländska exportindustrien
vara tvungen att ändra tulltaxan. Och motionärerna ha glömt
en annan sak, nämligen att stridigheterna med betodlarna skulle förekomma
oavbrutet, kanske nästan varje år. Att statsmakterna nu
under världskriget måste lägga sig i de strider, som eventuellt förekomma
mellan industrien och betodlarna, ja, det är helt naturligt,
emedan all import av socker i stora kvantiteter praktiskt taget är
omöjliggjord under världskriget. Det är därför ett livsintresse av
stor betydelse för regeringen och riksdagen att tillse, att denna produktion
av såväl betor som socker upprätthålles i tillräcklig utsträckning,
så att icke ransoneringen behöver minskas till ännu lägre
kvantitet, än vad fallet nu är.

Jag tror, herr talman, att jag härmed har kunnat fullständigt
bemöta de synpunkter och de skäl, som ha föranlett de ärade motionärerna
att framkomma med sitt förslag.

Jag skall nu med några ord övergå till den socialdemokratiska
reservationen.

Som jag i början av mitt anförande framhöll, kan jag icke
annat än känna mig tacksam för att herrar socialdemokrater här i
sin reservation lagt upp frågan och ställt sig på en klar socialdemokratisk
ståndpunkt och uttalat sin principiella anslutning till införande
av statsmonopol i detta fall inom sockerindustrien. Det är
endast en fördel, att man säger vad man tänker. Jag ville icke, när
en liknande fråga förhandlades för några veckor sedan, ytterligare
en gång begära ordet för att replikera min högst ärade vän på Stockholmsbänken
herr Branting, emedan diskussionen hade fortgått så
länge, att kammaren gärna ville att en votering skulle äga rum. Men
han beskyllde mig då för att vara en inbiten Manchesterman. Jag
har nu den åsikten i fråga om statsmonopol, att även för en socialdemokrat,
hur ivrig principiell anhängare han än må vara av statsmonopol,
så finnes det dock tillfällen och möjligtvis också områden,
då han trots sin principiella ställning måste eller åtminstone borde
rösta mot ett statsmonopol. Och så är det även med mig; det kan
givas fall, då även jag skulle finna mig föranlåten att göra undantag
från min principiella ståndpunkt i detta avseende. Jag är en
bestämd principiell motståndare mot statsmonopol. Men helt naturligt
finnes det situationer och finnes det områden, där även jag som
principiell motståndare måste ge min röst till förmån för dylika förslag.
Jag har redan vid ett föregående tillfälle anfört några exempel
på dylika fall, såsom då en utländsk trust har en sådan maktställning
på den inhemska marknaden, att den missbrukar densamma,
och man icke kan bekämpa denna trust på annat sätt än
genom införande av statsmonopol, eller då statskassan är oavvisligen
i behov av pengar, som icke kunna anskaffas på ett bättre sätt
än genom införande av ett statsmonopol, eller då andra viktigare in -

Artg. statsmonopol
a
tillverkning
och import
av socker.

(Korta.)

Nr Öl). 16

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forte.)

tressen än de ekonomiska stå på spel om ej statsmonopol införes.
Yi komma om några dagar att få behandla propositionen om statsmonopol
å handeln med sulfitsprit. Nu har det visat sig, att det
behövs icke statsmonopol för att få tillfredsställande kontrollbestämmelser
vid försäljning av dylik sprit. Men hade det visat _ sig, att
det varit nödvändigt för att bekämpa användandet av sulfitsprit i
förtäringssyfte, så hade jag måst böja mig för detta viktiga intresse
och gå med på statsmonopol under vissa förhållanden.^ Jag tror därför,
att det är nästan omöjligt att ställa sig på den ståndpunkten, att
antingen är jag under alla förhållanden med om statsmonopol, eller
ock är jag under inga förhållanden med därom. Man kan vara av
princip motståndare till eller anhängare av dylika statsmonopol, men
om man vill handla och rösta under ansvar, så finns det förhållanden,
då man måste intaga en ställning i strid mot sin principiella
övertygelse. Och jag anser verkligen, mina herrar, att det föreligger
en sådan situation för herrar socialdemokrater här i kammaren
i dag, att de lugnt, trots sin principiella uppfattning i överensstämmelse
med den socialdemokratiska reservationen, böra kunna
ge sin röst till förmån för ett avslagsyrkande, och detta huvudsakligen
på tvenne grunder.

Yad är det nu man vill monopolisera, hur ser detta stora bolag
ut, som man vill i första rummet förstatliga? —- Jag talar nämligen
såsom förut påpekats icke alls om det lilla bolaget. Jo, det är ött
bolag, som kom till stånd genom fusion år 1907, varom jag yttrade
mig något i början av mitt anförande. Detta bolag kom till stånd
på det märkliga sätt -—- beklagligtvis ha i pressen lämnats upplysningar
härom, som i ött eller annat avseende varit vilseledande —
att en fusion, ägde rum på så sätt, att den genom tullskydd uppkomna
vinsten helt enkelt kapitaliserades. Det var denna beräkning,
som lädes till grund för det ''aktiekapital som därigenom uppstod.
Det fanns visserligen en del fonder, sam de gamla _ bolagen
hopsamlat men dessa fonder utdelades till de gamla aktieägarne.
Det var som sagt anledning till att detta märkvärdiga stora aktiekapital
av 135 miljoner kronor uppstod.

Det är detta företag, som man nu vill att staten skall övertaga.
Hur mycket reala värden tro ni, mina herrar, finnes bakom dessa
135 miljoner kronor, om man med reala värden endast avser värdena
å fabrikerna, å maskinerna, å inventarierna, sådana som de voro före
världskriget, således normala värden, och dessutom förutom marginalen
värdet av alla de byggnader, maskiner, inventarier och jordegendomar,
som sockerbolaget äger, men icke oawisligen behöver för
aitt uppehålla produktionen och Säkerställa landets behov av socker?
Jo, i trustkommitténs beänkande kunna Ni mina herrar få en, klar
bild över dessia värden. De må nu vara större eller mindre, så har
emellertid nu för första gången, sedan fusionen gjordes 1907, en
värdering igångsatts av Svenska sockerfabriksaktiebolaget, varvid
av sakkunniga personer skall bedömas det verkliga värdet under normala
föi hållanden av bolagets fasta tillgångar samt vilka av dessa
fasta tillgångar, som industrien är i behov av för lätt kunna uppe -

Ousdagen dc*n 2''J inuj.

17 Nr 59.

hålla driften i den utsträckning, som är behövlig för landet. Att
just da, när denna utredning nyss är igångsatt, och vilken utredning
torde komma att pågå nästan hela året, komma och begära en
utredning angående övertagande av alla dessa tillgångar, dessla bolagets
aktiva, det synes mig under alla förhållanden •—• man må
vara hur principiell anhängare som helst av ett förstatligande av
sockerindustrien — väl icke vara rätta Stunden därför.

Man behöver, mina herrar, bana studera de danska förhållandena
på detta område och jämföra dem med de svenska förhållandena
för lätt få en klar inblick i hur eu industri är beskaffad, där det
icke förekommer en enda droppe vatten, och en annan stor industri,
den svenska sockerindustrien, där aktiekapitalet som bekant är rätt
mycket utvattnat. Den svenska sockerindustrien har före världskriget
producerat socker i större kvantiteter, än vad Sverige behöver.
Sockerbolaget har haft är ifrån år avsevärda kvantiteter över till
påföljande konsumtionsår, och detta trots, mina herrar, lätt, när jag
var med och gjorde utredningen 1911—1913, Sverige var det tredje
landet i Europa ifråga om konsumtion per individ. Hurudana är
förhållandena i Danmark, där direktörerna och de ledande krafterna
i den danska sockerindustrien år ifrån år motsatt sig varje
försök från aktieägarnas sida att utvattna kapitalet? Hur äro förhållandena
där i jämförelse med ställningen här i Sverige? do,
produktionen av socker i Danmark inom den danska sockertrusten
är ungefär densamma som produktionen i Sverige inom den svenska
sockertrusten. Kvantiteterna växla naturligtvis något, men
man kan säga i runda tal resp. 130 miljoner och 150 miljoner kilogram
socker. Yilket ''aktiekapital behöver nu den danska sockerindustrien
för att åstadkomma ett sådant resultat och inte blott
säkerställa Danmarks behov av socker — som per individ är större
än ^Sveriges, ty Danmark är det andra landet i ordningen i Europa
ifråga om konsumtion per individ — utan dessutom åstadkomma en
rätt vacker export under normala förhållanden? Jo, den danska
sockerindustrien har ett aktiekapital enligt den sista balansräkningen
som jag erhöll, när jag sist var nere i Köpenhamn, av 22,5
miljoner kronor. Den svenska sockerindustrien har som jag nyss
angav ett aktiekapital av 135 miljoner kronor. Vad har det svenska
bolaget för behov av raffinaderier, råsockerfabriker, kombinej
saftstationer, egendomar etc. för att uppehålla sin

dnttf Möjligen har jag, då jag, herr talman, som'' bekant har rätt
dålig syn, gjort något mindre additionstal i hastigheten, men jag
tror icke, att så är fallet. Bolagets sista bokslut visar, att dessa till"
gangar i runt tal upptagas till 120 miljoner kronor. Går ja» däremot
över och granskar den danska socker t nistens bokslut, så" finner
jag att de fabriker, maskiner, lantegendomar etc., som man där beåstadkomma
samma produktionskapacitet, äro boklån
.i.ett bel°pp av i ™nt tal till 24 miljoner kronor. I ena fallet
120 miljoner kronor och i det andra 24 miljoner kronor!
leh in skola icke tro, mina herrar, att dessa låga siffror
bero pa, att dessa danska fabriker etc. kortat tillnärmelse Andra

hammarens protokoll 1018. Nr 59. o

Ang. statsmonopol
a
tillverkning
och import
av socker.

(Fort».)

Nr 59. 1»

Onsdagen den ''Z’Z maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

vis lika mycket som -det svenska bolagets förluster äro bokförda
till, men att sedan genom avsevärda avskrivningar under
årtiondena värdena blivit sä laga. Nej, visst icke. V ar ock en kan,
sedan jag silikat mitt anförande få tillfälle att taga del av det
danska bolagets styrelseberättelse, vinst- och förlustkonto och balansräkning,
och ni skall dä finna, att man även uppgiver självkostnadspriset
på varenda fabrik vid bokslutet, varav framgår huru
små belopp, som i själva verket i allmänhet avskrivits.

Det är ett sådant bolag, som herrar socialdemokrater anse att rätta
stunden skulle vara inne att övertaga och förstatliga, ett bolag, som
har ett jättekapital av 135 miljoner kronor och med så enormt höga
värden upptagna i balansräkningen. Och detta just när en utredning
påbörjats tillföljd av den strid, som uppkommit mellan sockersakkunniga
och industrien eller mellan regeringen och industrien, vilket
man vill, rörandet det belopp, som kan anses berättigat att tilldela
en skälig vinst genom de maximipris, som de sakkunniga skulle
föreslå och som Kungl. Maj:t sedermera hade att bestämma.

I detta sammanhang, mina herrar, är det mig kärt, att från en
plats, varifrån ens ord höras rätt vidsträckt omkring, kunna saga:
Tro ni verkligen, att någon av oss sockersakkunniga, och allra minst
jag såsom näringsidkare i den striden ansag, att 4 procents utdelning
var en skälig vinst på det i företaget verkligen nedlagda kapitalet.
under det att däremot sockerindustrien ansåg, att en utdelning av _5
procent var en fullt skälig vinst? Nej, aldrig skulle det fallit
mig in att försöka försvara en sådan ståndpunkt. Det var icke den
frågan, huruvida 4 procent var en skälig vinst pa det nedlagda kapitalet,
varom striden stod, utan det, varom striden stod och varom
striden fortfarande står, det är, om man skall godkänna det utvattnade
nominella aktiekapitalet av 135 miljoner kronor som ett kapital,
vara skälig vinst skall utdelas genom att fastställa ett väl avvägt
sockerpris eller tullsats. Rörande den frågan är striden icke bilagd
utan står denna fråga ännu öppen och kommer till förnyad behandling,
när den nämnda värderingen framemot årsskiftet är slutförd.
Att under denna strid, under det denna utredning någår, vilja sätta
igång en ny utredning för att övertaga denna industri, innan man
vet, till vilket resultat dessa sakkunniga kommit, det anser jag med
min uppfattning vara allt annat än lämpligt.

Det är det ena skälet till att jag anser, att en socialdemokrat
med sin principiella ståndpunkt till förmån för statsmonopol ändå
mycket väl i denna situation kan rösta emot motionen. Och det finns
ytterligare ett skäl, och det är det nuvarande ekonomiska läget.

Yi veta alla, hur prekär den nuvarande_ekonomiska ställningen
är. hur svårt staten har att skaffa pengar. Är då rätta ögonblicket
inne att sätta igång en utredning om en sak, varigenom staten skulle
binda avsevärda kapital uti ett företag, som tekniskt skötes på ett
fullt tillfredsställande sätt och som. om staten använder de maktmedel,
som stå till statens förfogande, icke kan skötas på sådant sätt, att
det kan skada konsumenternas berättigade intressen?

Till sist, herr talman, nödgas jag ävenledes säga några ord om

den reservation, som har framförts av tvenne av mina partikamrater.
Jag- kan iör min enskilda del icke ge min röst till förmån för
denna reservation. Man får en allt annat än klar uppfattning om
vad dessa ärade representanter inom utskottet egentligen vilja. i)e
äro osäkra på om de egentligen vilja vara med om eller icke vilja vara
med om ett statsmonopol. Det tycks, som om de i vissa hänseenden
hysa sympati för förslaget, men i andra hänseenden icke, och åtminstone
under nuvarande förhållanden säga de sig icke kunna vara med
därom. Men de vilja dock ha fram en välvilligare motivering än
den utskottet bestått i sitt utlåtande. Ja, mina herrar, hade jag varit
medlem av detta utskott, och skulle jag ha skrivit motiveringen till
utskottets hemställan, så nog skulle jag på eu eller annan punkt
gärna velat ha en eller annan ändring. Men det är ju alldeles omöjligt
att åstadkomma en motivering, som i varje detalj kan tillfredsställa
var och en som är nöjd med utskottets kläm. Och då jag i det
stora hela är fullt tillfredsställd med den motivering, som utskottet
har lämnat för sitt avslagsyrkande, så tvekar jag inte ett ögonblick
att ge min röst för utskottets motivering och icke till förmån för den
motivering, som .doktor Andersson i Fiskebäckskil och en annan utskottsledamot
har vidfogat utskottets betänkande.

Men utom alla dessa sakliga skäl föreligger även ett annat moment,
som gör, att man måste vara, ytterst tveksam mot att slå in
på den väg, som motionärerna här önska, och det är ett politiskt
skäl. Man skall inte söka skapa förhållanden här i vårt land, varigenom
en klass sättes i tillfälle att göra en regering all möjlig omak,
det må vara en högerregering, en liberal regering eller en socialdemokratisk
regering. Herrarna må vara övertygade om att betodlarna i
Skåne och även i vissa andra provinser äro så starkt organiserade,
att vilken regering som än sitter, så måste den, i händelse staten övertager
denna produktion, ofta tillmötesgå deras krav i större utsträckning
än so,m är berättigat. Och om staten icke gör det, så vågar jag
påstå, att betodlarna icke skulle hesitera att sätta samhället i en viss
gungning och därigenom skada legitima och berättigade intressen. Och
det kan icke vara till gagn för någon att med sin röst medverka till
att förhållandena bli sådana, som jag här i största korthet antytt.

Jag skall, på grund av vad jag sålunda yttrat, herr talman, be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den fråga, som
nu föreligger, har blivit föremål för en synnerligen vittgående behandling
och ingående debatt i utskottet. Meningarna ha också, som
synes av utskottets utlåtande, gått synnerligen mycket isär. Som
kammarens ledamöter finna av utskottets utlåtande, är det allenast
fyra av utskottets tio ledamöter, som stå för utskottets betänkande,
medan sex stå såsom reservanter. Två av utskottets ledamöter ha
ju med en annan motivering kommit till samma resultat som de fyra,
medan vi fyra socialdemokrater med vår särskilda motivering ju kom -

Ang. stntsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Hr 59. 20

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Fota.)

mit till ett helt annat resultat, nämligen bifall till den i ärendet väckta
motionen.

För denna vår uppfattning föreligga enligt vårt förmenande synnerligen
goda sakskäl, och vi ha i vår reservation sökt ge uttryck åt
dessa så kortfattat och koncist, som det över huvud taget varit oss
möjligt. Vi ha i vår reservation sagt: »Med den uppfattning vi hysa
rörande de förpliktelser, som böra åligga ett på allmänna rättsnormer
grundat samhälle, måste det för oss framstå såsom synnerligen eftersträvansvärt,
att inom landet förefintlig industri för produktion av
näringsmedel, som uppnått sådan monopolställning som sockerindustrien,
befinner sig i statens händer, på det att statsmakterna må äga
oinskränkt möjlighet att reglera produktionen med avseende å alla
samhällsmedlemmars berättigade krav och utan hänsyn till enskilda
intressen, knutna till dylik industri.» Det är sålunda den principiella
ståndpunkt i denna fråga, som vi i denna sats ha hävdat, som enligt
vårt förmenande är det sakskäl, som vi stödja vår uppfattning på.
.Tåg vill i detta sammanhang också framhålla, att när det gäller
sockertillverkningen i landet, så har man ju att göra med ett företag,
som intager en monopolställning, och det förefaller mig, sopa om alla,
oavsett vilken principiell uppfattning man kan ha till socialisering
överhuvud, dock när det gäller att välja emellan statsmonopol och enskilt
monopol väl borde "komma till den ståndpunkten, att det förra
är att föredraga. Det föreligger, såvitt jag kan se, många fall, då
sockerindustrien, såväl innan den blivit förtrustad, genom samarbete
mellan de dåvarande olika sockerfabriksbolagen, som sedermera till
egen vinning har utnyttjat denna sin monopolställning och inte tagit
vederbörlig hänsyn vare sig till konsumenterna eller betodlarna eller
mellanhänderna vid distribueringen. Sockret utgör ju ett av våra viktigaste
näringsmedel, och sett ur den synpunkten är det sålunda av
stor vikt, att staten har hand om produktionen av detsamma.

Dessa, synpunkter ha också av motionärerna framhållits, såväl i
den motion, som nu föreligger, som i en liknande motion, som förelåg
vid fjolårets riksdag. Det. utskott, som vid fjolårets riksdag behandlade
motionen, ställde sig också rätt sympatiskt ifråga om ett förstatligande
av sockerindustrien. I år ställer sig dock utskottets majoritet,
d. v. s. de fyra ledamöter, som ha dikterat utskottets beslut, på en helt
annan ståndpunkt. I motiveringen till sin hemställan har man till
besvarande uppställt frågorna, huruvida staten efter ett genomförande
av statsmonopol på sockertillverkningen skulle kunna tillverka bättre
och billigare socker än vad som nu sker samt om konflikterna mellan
betodlarna och förädlingsindustrien skulle kunna undvikas. Och sedan
man har besvarat dessa sålunda uppställda frågor med nej. har man
kommit till, att det »icke ansetts tillrådligt att, övergiva den produktionsform,
varunder vår svenska sockerindustri nått en för vårt folk
gagnelig utveckling». .

Tydligen hjir man dock funnit, att alla dessa skäl icke vant tillräckliga,
enär man slutligen, upptagit även det nuvarande statsfiuansiella
läget för att komma till den slutsatsen, att förhållandena »utesluta
varje tanke på ett bifall till motionärernas förevarande fram -

Ousdugon (loa 22 aioj.

21

Nr 59.

ställning». Mig förefaller det dock. som om man helt och hållet förbisett,
vad som här är det mest viktiga, nämligen att det gäller produktionen
av en vara av största betydelse för vårt folk. och att
det då måste framstå som ett statsintresse av största betydelse, att
statsmakterna, utan att ekonomiska intressen därvid skola ha anledning
att driva sitt spel, kunna besluta, vad som är för folkets flertal
nyttigt och nödvändigt. Tager man hänsyn till detta, så måste man,
enligt min mening, komma till ett annat resultat än utskottets flertal
nu kommit till.

Vad slutligen beträffar de påstådda statsfinansiella svårigheterna
vill jag också säga ett par ord om detta, och det så mycket mer, som
ytterligare två av utskottets ledamöter åberopat detta såsom skäl till
att motionen nu icke skulle till någon kammarens åtgärd föranleda.
Jag tillåter mig att i det avseendet draga en parallell, som synes mig
i detta fall ha sin fulla tillämpning. Vid fjolårets riksdag förelåg en
motion om utredning rörande förstatligande av de enskilda järnvägarna
i landet, vilken motion av vederbörande utskott då avstyrktes,
och kammaren biföll utskottets utlåtande i frågan. Nu har emellertid,
som kammarens ledamöter veta, kungl. järnvägsstyrelsen upptagit
denna fråga till behandling, och man har där gjort ett par uttalanden,
som förefalla mig passa in på den nu föreliggande frågan.
Efter att hava refererat denna frågas behandling vid fjolårets riksdag
säger nämligen kungl. järnvägsstyrelsen: »Utskottet utgick sålunda
vid sitt avstyrkande från den uppfattningen, att begäran om utredning
angående förstatligande faktiskt skulle innebära även beslut om
förstatligandets genomförande i större utsträckning, och att ett sådant
förstatligande skulle i så hög grad taga statens finansiella resurser
i anspråk, att detta måste menligt påverka genomförandet av statens
järnvägars omfattande byggnadsprogram». Så fortsätter järnvägsstyrelsen:
»Järnvägsstyrelsen kan emellertid icke dela en sådan uppfattning».
Sedan refererar den vidare, varför den icke kan dela denna
uppfattning, och säger på slutet: »Styrelsen, som tror sig skönja, att
den närmast kommande tiden skall utmärkas av omfattande förändringar
på det sociala och ekonomiska livets områden, anser det vara
av synnerlig vikt, att en allsidig utredning om förstatligandets betydelse
och om sättet för dess eventuella genomförande verkställes snarast
möjligt. Tidpunkten för dess realiserande Unge sedan givetvis
bero på de blivande ekonomiska konjunkturerna, vilka för närvarande
ej kunna bedömas». Det är särskilt dessa sista ord, som jag tycker
egentligen slå ihjäl hela det resonemang, som mina ärade kamrater i
utskottet ha drivit just på denna punkt. Jag menar, att en utredning
skall ju, på sätt också järnvägsstyrelsen i sitt yttrande påpekat, gälla
förutsättningarna och lämpligheten för ett förstatligande. Och det
blir sedan naturligtvis de särskilda förhållanden, som kunna råda
vid den tidpunkt, när man har att fatta beslut, som få vara avgörande.
Det förefaller mig sålunda, som om detta skäl icke är annat
än ett sådant skäl, som man brukar beteckna med ordet »de obotfärdigas
förhinder». Jag för min del anser sålunda, att kammaren

Ang. statsmonopol
(i
tillverkning
och import
av socker.

(Fort».)

Nr 50.

22

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forte.)

myoket väl, oavsett vad som i detta avseende framförts, kan gå med
på en förutsättningslös utredning i förevarande stycke.

Jag måste sålunda, på de skal, som jag nu framhållit, yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till den i ärendet väckta
motionen.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman, mina herrar! Den
motion, som här föreligger, gäller ju en utredning huruvida och på
vad sätt sockertillverkningen skulle statsmonopoliseras. Det är då alldeles
givet, att en sådan utredning naturligtvis också borde omfatta
den ekonomiska sidan av saken, och jag har av den anledningen,
d. v. s. med hänsyn till de nuvarande ekonomiska förhållandena, icke
kunnat gå med på att bifalla denna motion. Men jag kan icke
heller vara med om den motivering för ett avstyrkande, som utskottet
anfört.

Utskottet erkänner ju här villigt, att denna fråga böra statsmakterna
rikta sin uppmärksamhet på. Jag får verkligen säga, att detta
förvånar -mig något. Herr Winkler råkade häromdagen att i debatten
här indraga utskottsangelägenheter inför kammaren och talade
om, hur man i utskottet ställt sig till den ena eller andra frågan.
Jag får säga såsom min uppfattning, att denna motivering icke gärna
kan vara skriven av herr Winkler, ty i utskottet hävdade han den
ståndpunkten, att statsmakterna icke alls hade med den saken att
göra, vad sockerindustrien förtjänade.

Utskottet nämner här om »det hängivna arbete», som sockerbolaget
har uträttat för landet. Ja, jag är villig att erkänna, att sockerindustrien
som sådan har utfört ett gott arbete. Men det är naturligtvis
icke den mycket omtalade företagarandan, som helt och hållet
är anledningen till den höga nivå, som industrien står på. Utan anledningen
härtill är det höga, ja, jag kan gärna såga, för höga tullskydd,
som sockerindustrien kommit i åtnjutande av under en lång
följd av år, och vilket tullskydd, innan betodlarna ännu hade sina
sammanslutningar, industrien kunde utnyttja på bästa sätt för sig
själv. Jag har den åsikten, att tullskydd är både nyttigt och nödvändigt
för såväl jordbruk som industri, som därav är i behov. Men
samtidigt måste man naturligtvis ha uppmärksamheten riktad på och
reglera dessa förhållanden på ett sådant sätt, att icke ett för högt
tilltaget tullskydd kan ge ett kapitalistintresse tillfälle att uppskörta
allmänheten med högre priser, såsom i detta fall, om detta högt utvattnade
sockerkapital skall förräntas.

Utskottet omnämner den redogörelse, som trustsakkunniga ha
kommit med. Däri framhålles den höga tekniska nivå, som sockerindustrien
står på, och det stora arbetarantal, som den sysselsätter.
Men utskottet underlåter att påpeka det av dessa trustsakkunniga
samtidigt framhållna förhållandet, att i denna sockerindustri icke är
nedlagt ett verkligt kapital av mer än 47 miljoner kronor, under det
att det nu gäller att förränta 135 miljoner kronor. Ja, det finns helt
säkert en hel del personer i vårt land, särskilt bland dem, som säga
sig vilja tjäna statsnyttans rätta intressen, vilka skulle, om kapita -

Onsdagen don 22 mnj.

Sr 59.

23

let varit utvattnat till 300 miljoner kronor, likväl ansett det berättigat
att förränta hela detta kapital. Man kan säga, att sockerindustrien
har hos allmänheten och statsmakterna förlorat sitt förtroende
redan genom den till följd av det höga tullskyddet gjorda överkapitaliseringen.

Det är också helt naturligt, att då riksdagen har att avgöra sockerpriset
och det därav beroende betpriset, det icke kan vara till någon
fördel för betodlarna att ha sockertrusten som mellanhand. Det
är ju alldeles givet, att då riksdagen fattar beslut i fråga om sockerpriset,
så sitter icke sockerindustrien såsom någon välgörenhetsinrättning
och ger betodlarna den största möjliga andel därav, utan
den naturliga följden blir. att sockerindustrien söker pressa ned betpriset
för odlarna. Och av den anledningen är det som jag anser, att
en uppgörelse utan den tredje parten icke skulle vara till skada för
betodlarna åtminstone. Finns det verkligen värden för 135 miljoner
kronor och skall sockerindustrien ha ränta på det kapitalet, då kan
det ju göra betodlarne detsamma. Men vi se ju, att riksdagen varje
år söker bevisa och kan bevisa också, att det är icke ett verkligt
reellt kapital, som är nedlagt, och som man kan begära, att den
svenska konsumerande allmänheten skall förränta, utan den vinst
sockerbolaget skall erhålla skall tryckas ned. Och da är det naturligt,
att sockerindustrien söker pressa betodlarna.

Herr Röing nämnde nyss, att enigheten tycks ha blivit bättre
mellan betodlarne och sockerindustrien, sedan trusten bildades, men
det tror jag icke vi skola tillskriva trusten, ty det är nog betodlarnes
starka organisation, som har förtjänsten härav.

Nu säger utskottet här, att det ligger i statsmakternas händer
att reglera priset på socker, och att på grund därav ett statsmonopol
är onödigt. Ja, det är som jag förut nämnde så, att den vinst sockerindustrien
anser sig böra ha, den anser icke riksdagen alltid, att
sockerindustrien bör ha, och då blir det betodlarne, som i sista hand
få sitta emellan. Utskottet försöker tillbakavisa den satsen, att sockertrusten
fått en ställning som en stat i staten. Ja, vi kunna ju
tänka oss ett förhållande, då regeringen såsom under innevarande år
bestämmer ett betpris för betodlarne och så säger till sockerindustrien,
att den och den vinsten får ni. Men jag undrar, vilken som
kommer att draga det kortaste strået i en sådan kristid som den nuvarande,
om icke sockerindustrien vill sätta igång sina fabriker för
den vinsten. Herr Röing nämnde förfogandelagen, men det kan ju
hända, att icke kammaren här bredvid vore villig att gi\m Kungl.
Maj:t den förfogandelagen, om det skulle bli fråga om någonting
sådant.

Det har ju infordrats yttrande av betodlareföreningen i denna
fråga, och utskottet pekar därpå, att statsmonopol skulle vara ofördelaktigare
för betodlarna och att betodlarna och sockerindustrien ha
lätt att uppgöra sina mellanhavanden. Jag får verkligen säga, att
min erfarenhet är motsatsen. Låt oss gå tillbaka till 1890-talet, då
betodlarna började söka bilda sina sammanslutningar. Det var ju
före trastens tillkomst, men de skulle ändå göra avtal med socker -

Ang. stu(8-monojtol (t
tillverkning
och import
av socker.
(Forte.)

Nr 5J). 24

Onsdageu den 22 maj.

Ang. statsrnonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

ringen. Jag har ett bittert minne av det första sammanträdet, då
betodlarna .sökte bilda en sammanslutning. Därför, att de voro
många, brast lätt sammanhållningen. Och sockerindustrien utnyttjade
sin makt så, att de, som ställt sig som ledare för sammanslutningen,
icke fingo odla betor det året. De vände sig sedan till
en ny fabrik, som byggdes — i Köpingebro tror jag att det var —
och fingo sedan odla till denna fabrik.

Yi ha ett annat liknande exempel. Då betodlarna märkte, att
de ej fingo den rätta andelen av det tullskydd, som skulle tillkomma
såväl dem som sockerindustrien, då de märkte, att de ej kunde genom
sammanslutning tilltvinga sig de priser, som sockerindustrien
kunde betala, sökte de bygga en andelsfabrik. Vi veta alla, hur
det gick. Sockerringen inköpte den av betodlarna. Först sänktes
sockerpriset med 11 å 12 öre per kilogram råsocker för att göra
det omöjligt för andelsfabriken att konkurrera med sockerringen.
Sedan då av en eller annan anledning maskinerna ej levererades
till denna andelsfabrik och betavverkningen för det året omöjliggjordes,
blev det omöjligt för den att existera, och då inköptes den
av sockerringen. Då köpet var avslutat, höjdes priset med 10 å 12
öre per kilogram socker, och för att sockerringen skulle taga skadan
igen sänktes då sockerbetspriset från 1 krona 85 öre till 1 krona 35
öre per 100 kilogram.

Jag erkänner, att sockerbetsodlingen har gjort gott för det skånska
jordbruket, men ej sockerbetsodlingen ensam, ty de skånska betodlarna
ha fått odla betor till priser, som ej ställts i proportion till
priserna på andra växter, som av dem odlats, just därför, att sockerringen
vid den tiden hade makt att pressa ned priserna för betodlarna.
Det skånska jordbrukets nuvarande höga kultur beror nog i högre
grad på lantmännens intensitet vid jordens skötsel.

Jag kan därför i egenskap av betodlare ej alls ställa mig betänksam,
då det gäller denna fråga. Men med anledning av vad jag i
början av mitt anförande framhöll, de abnorma förhållanden, vari vi
befinna oss, och så vidare har jag ej kunnat vara med om ett bifall
till .motionen.

Herr Rökig nämnde i sitt anförande, att han ej förstode, vad
herr Andersson i Fiskebäckskil och jag menade i vår reservation.
Men jag får säga, att jag ej blev klok på, vad herr Röing menade i
sitt långa anförande. Ibland lutade han mot statsmonopol, och
ibland var han motståndare till sådant. Herr Röing konstaterade
sin tacksamhet mot betodlarna, och det gläder mig. Det skulle göra
mig särskild glädje, om han komme ihåg den tacksamheten mot dem
framdeles. Jag tyckte, att han, då det gällde sockerfrågans avgörande
i fjol, ej hyste samma tacksamhet.

Jag skall be, herr talman, att i anledning av det anförda få
yrka avslag å såväl motionen som utskottets hemställan och bifall
till den av herr Andersson i Fiskebäckskil och .mig avgivna reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig

Onsdagen den ^2 maj.

Nr KO.

för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan
förekommande ärenden till kl. 7 e. in., då detta sammanträde enligt
utfärdat anslag komme att fortsättas.

§ 7.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Jönsson i Slätåker m. fl., nr 464, i anledning av Kung].
Maj:ts proposition, nr 426, angående försäljning till staden Eslöv av
kronoegendomen Eslöv nr 15 och 17 i Malmöhus län;

herr Kjellberg, nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 435, angående reglering av löneförhållanden m. m. för vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare; och

herr Liibech, nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 384, angående tillfällig lönereglering för tjänstemän vid statens
vattenfallsverk m. m.

Ifrågavarande motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,38 e. m.

Ant), statsutirnopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

In fidem
Ver Cronvall.

Nr 5».

26

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Onsdagen den 22 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på middagen började sammanträdet.

1 §.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i anledning av
herrar Sternes och Waldéns motion nr 170 om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående införande av statsmonopol å tillverkning och import
av socker; och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet
till

Herr K yl an der, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Som en av de fyra, vilka i detta meningsskiljaktiga utskott dikterat
själva utskottsbetänkande! såsom sådant, ber jag att få vända mig
mot de vid detta betänkande fogade reservationerna, och jag ber då
att få börja med den av herrar Andersson i Fiskebäckskil och Pell reson
i Bramstorp framlagda.

Dessa bägge reservanter, tillhörande Helt libertala partiet, hysa
den uppfattningen att, som de säga i sin reservation, »generellt
taget under statsdrift lagda näringsgrenar numera följa med framåtskridandet
lika bra som enskilda, varjämte omkostnaderna för driften
ej bliva större för staten än för enskilda.» Jag vill häremot
framhålla, att statens affärsverksamhet hittills, som vi alla veta,
huvudsakligen koncentrerats i kommunikationer jämte det elektriska
kraf tväsen det och skogsbruket. Vad kommunikationsväsendet beträffar
vill jag ur denna synpunkt med ett par ord beröra ett enda
område, där man verkligen kan draga en jämförelse mellan staten
och ett enskilt företag. Jag tänker nämligen på telefonväsendet och
då särskilt ett distrikt, nämligen Stockholm med rayon. Det visar
sig, efter vad jag kunnat finna, att vid rikstelefon inom nyssnämnda
distrikt under sista året d. v. is. 1917 uppstått en förlust
på 1,525,000 kronor, efter vad det påstås just på grund av konkurrens
med allmänna telefonbolaget, under det att vinsten för allmänna
telefonbolaget samma år utgjorde 1,685,493 kronor. Yad
järnvägarna beträffar kan väl ingen gärna påstå, att statens drivas
billigare, vilket väl borde vara fiallet med statens sockerindustri, om

Ousdagen den

~''7 Nr .VI.

maj.

en sådan verkligen skulle bli till nytta för konsumenterna. Mellan ah/j. »tat.i^
t åt ens vatteniällsverk ooh enskilda är det å andra skinn svårt att
draga någon jämförelse, men jag tror ej, att reservanterna kunna
bevista, att ej ett enskilt företag med samma förutsättningar från av socker
början, vad vattenfalls- och distributionsmöjligheter beträffar, skulle (Forts. ■

kunnat sköta sig ännu bättre. Vad till slut det tredje av statens
affärsdrivande områden -— om jlag nu bortser från posten som ju står
i en särskild position —• beträffar, så vill jag säga —- och det vågar
väl någon knappast bestrida — att enskilda skogsbruket, när det
rationellt bedrives brukar visa sig ekonomiskt mera lönande än statens.
Utan att från min sida vilja göra någon anmärkning förtjänar
i alla fall i denna kammare vidare att omnämnas statens nyaste
affärsdrivande verk, nämligen bränslekommissionen, mot vars drift
ju så starka klagomål riktats just från anhängare av statsmonopol
i denna kammare.

Vad så förmågan att följa med det allmännla framåtskridandet
beträffar, så är det väl i de ojämförligt flesta fall de enskilda, som
gå i spesen, naturligt nog för övrigt, då dessa äro mera obundna i
försök med nya uppfinningar, metoder eller experiment, för vilka
statens verk eller anläggningar på grund av kostnader och framför
allt på grund av strängare former ofta måste draga sig.

Jag vill med detta ingalunda ha framfört några anmärkningar
mot våra affärsdrivande verk eller deras ledning, utan min mening
bär endast varit att med anledning av reservanternas motivering
framhålla några synpunkter rörande sjnstemen, den enligt min uppfattning
mera bundna ooh tyngre statsdriften och den friare enskilda
driften.

De liberala reservanterna framhålla vidare, att det ej är lätt
att förstå, varför betodlarna skulle komma i en svårare ställnin genom
statsmonopolisering av sockertillverkningen. I den frågan vill
jag hänvisa till utskottsbetänkande! men framför allt till de utlåtanden,
som avgivits av de i denna fråga väl ojämförligt mest sakkunniga,
nämligen Sveriges Allmänna ^Lantbrukssällskap ooh Skånes
betodlares centralförening. Ur den senares — jag ber få poängtera
det — enhälliga utlåtande och stämmoprotokoll må anföras
ött par punkter, siom väl borde hos varje lantman även i denna
kammare väcka eftertanke. — Jag vill inom parentes säga, att jag
ej kan förstå, varför herr Pehrsson i Bramstorp, som ju är betodlare,
ej begagnat tillfället att avgiva en reservation, när detta Skånes betodlares
centralförenings yttrande avgavs. — Jag ber nu emellertid
att få övergå till vad denna nyssnämnda institution i sätt betänkande
yttrat.

Den första av de av .mig åsyftade tvenne punkterna lyder
nämligen:

»I de fall, då sockerbetsodlingen hittills icke rönt det stöd, som
den förtjänt, är orsaken icke att tillskriva sockerindustrien utan fastmera
den ena statsmakten, riksdagen, och enbart i denna omständighet
äga hetodlarnla tillräckliga skäl för att reagera mot tanken
på statsmonopol.»

Nr 59.

28

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

På ett annat ställe säger samma förening, att den uttalar »de
bestämdaste betänkligheter mot betodlarnas ställande under det
stränga förmynderskap, som ett statsmonopol innebär». Dessa två
uttalanden av en enhällig betodlareförening stå i den skarpaste strid •
mot vad herr Pehrsson i Bramstorp på eftermiddagen anfört, och det
.skulle därför vara intressant att höra de ytterligare motiveringar,
som herr Pehrsson kan hava för sin ståndpunkt.

Herrar Andersson i Fiskebäckskil och Pehrsson i Bramstorp
framhålla vidare gentemot oss, som dikterat utskottsbetänkande!,
att sockerindustrien blir eu stark makt såväl gentemot statsmakterna
som emot betodlarna och att »förhållandena kunna lätt nog
tänkas utveckla sig därhän, att det ej längre blir statsmakterna,
som vid en konflikt är den slutligen bestämmande parten».
Men dessa bägge reservanter komma ändå på grund lav det allmänna
ekonomiska läget till avslag på motionen. Herr Röing antydde i
förbigående, att man ej kan finna annat än att i .deras reservation
ligger en uppenbar motsägelse, och det vill jag understryka, ty skulle
någonsin sockerindustrien vara en stat i staten, så vore det enligt
min uppfattning väl just nu, när importen är så gott som stängd
och den lilla vi ha för närvarande står i ett pris av 2 kronor 65
öre per kilogram fritt holländsk hamn.

Har nu emellertid sockerbolaget handlat som en stat i staten
under denna kristid, under vilket landet så gott som helt och hållet
varit beroende av bolaget? Nej, det vågar jiag bestrida. Redan den
4 augusti 1914 tillskrev bolaget Kung! Maj:t och förklarade sig
berett att ej på något sätt höja sockerpriset mer än efter vad själva
framiställningskostnaderna stego i pris. Detta löfte har också —•
det kan ingen förneka — lojalt infriats. Och Vad är i denna stund
följden? Jo, enligt Sociala meddelanden för 1917 häfte 9 sida 1119
hade priset på bitsocker från augusti 1913 till augusti 1917 ökats
med endast 4V2 procent, under det att exempelvis mjölken stigit med
78,6 procent, vetemjöl med 35,5 procent, nötkött med 66,4 procent,

0 s. v. Under det att minuthandelspriset på bitsocker under kriget

1 sin helhet till augusti 1917 i Sverige stigit med 6 %, var stegringen
i Danmark under samma tid 26 % och i Norge ej mindre än 126 %.
Inför dylika siffror aniser jag för min del, att även konsumenterna
sannerligen borde känna sig tillfredsställda. Jag räknar mig också
till dem, och anser, att det skulle vara en oförrätt, om staten just nu
skulle lägga vantarna på en industri, utan vilken vi under den avstängning
som rått och fortfarande råder, skulle haft mycket svårt
att reda oss. När den svenska sockerindustrien under nyssnämnda
för densamma gynnsamma konkurrensförhållanden ställt sig >så lojal,
kan jag som sagt ej förstå herrar Anderssons och Pehrssons uttalande,
att »födhållandena kunde lätt nog tänkas utveckla sig därhän,
att det ej längre blir statsmakterna, som vid en konflikt är den slutligen
bestämmande parten». Ty förr eller senare måste väl dock
mera normiala importmöjligheter komma fram, och då blir bolagets
ställning gentemot staten, så svag som den redan är, ännu sva -

Onsdagen den

maj.

21) Nr .V>.

gare. Enligt min uppfattning är nämligen bolaget redan nu helt
och hållet i statens makt.

Detta om den reservation, som avgivits av ''de liberala reservanterna
i utskottet. Härifrån ber jag att få övergå till den reservation,
som avgivits av socialdemokraterna.

Yar och en som läser den reservation, som avgivits av herrar
Eriksson i Stockholm, Hagman i Domnarvet, Karlsson i Nynäshamn
och Aarnseth, måste finna, — om han vill vara uppriktig, •—■ att
denna reservation är helt allmänt och principiellt hållen efter rent
socialdemokratiska dogmer och intet annat. Reservanterna avhålla
sig från varje försök att bevisa, att staten till förmån för konsumenterna
skulle kunna framställa bättre och billigare socker än det enskilda
sockerbolaget. De avhålla sig vidare från att söka bevisa,
att en monopolisering skulle kunna bliva till förmån för staten å
ena sidan och betodlarna å den andra. De utgå helt enkelt från den
uppfattning de för sin del hysa rörande de »förpliktelser, som böra
åligga ett på allmänna rättsnormer grundat samhälle». Då jag för
min del håller före, att även vårt nuvarande svenska samhälle vilar
på vissa allmänna rättsnormer, så antager jag, att det är ett rent
socialdemokratiskt samhälle som de avse, en sak som sannerligen
borde beaktas av alla dem, som i denna kammare ej tillhöra det socialdemokratiska
partiet. När man utgår från en dylik rent principiell
ståndpunkt i fråga om förhållandet mellan det enskilda och det allmänna,
så borde väl konsekvensen bliva — om man verkligen vill
vara logisk — att man i denna fråga om sockerindustriens förstatligande
en vacker dag kommer till samma ståndpunkt, som finner
sitt uttryck i ett nyligen utfärdat dekret i Ryssland rörande samma
sak, även om man nu kanske i denna stund förnekar, att man vill gå
så långt som där. I nyssnämnda dekret finnes nämligen en punkt
av följande lydelse: »Mark som använts till odling av sockerbetor
under något av de sista fyra åren skall definitivt ägnas åt sådan
odling och skall hädanefter vara allmän egendom.» När man som
sagt i likhet med reservanterna endast utgår från en principen uppfattning
utan att framlägga några bevis och fakta för förmånen för
konsumenterna, staten eller betodlarna av ett statsmonopol, kan jag
för min del ej finna något hinder för att man en annan dag kommer
till samma principiella uppfattning som i Ryssland. Därför bör enligt
min mening den, som i övrigt ej kan gå in på de socialdemokratiska
teorierna, i olikhet med de liberala reservanterna — den tredje
liberalen i utskottet herr Olsson i Kollungeröd har däremot gått med
oss — herrar Andersson och Pehrsson även ur principen synpunkt
taga avstånd från denna motion. År ett principiellt uttalande en
gång gjort här i riksdagen i denna fråga till förmån för denna motion,
så får väl riksdagen också vara beredd att i framtiden taga
konsekvenserna, och vart de leda, tror jag ingen här i denna stund
kan avgöra.

Reservanterna komma vidare med en oriktig antydan rörande
ett visst enligt deras åsikt mindre lämpligt förfarande från sockerbolagets
sida, i det de skriva: »Krigsårens dyrköpta erfarenheter har

Ang. statsmonopol
o
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Sr 59. 30

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

låtit det framstå i sin rätta belysning, hurusom dessa enskilda intressen
icke ens inför befolkningens nödläge självmant velat bortse
från det gängse privatkapitalistiska åskådningssättet och tvekat att
gent emot ”samhällets krav sätta rent av hot om inskränkningar i produktionen.
» . „

Gent emot detta vill jag framhålla, vad jag ns^ss papekat, nämligen
att sockerbolaget redan i augusti 1914 förband sig att ej höja
priset mer än allteftersom självkostnadspriset steg, och jaguar dessutom
påvisat, att prisstegringen å socker varit minimal i jämförelse
med andra livsförnödenheter. Reservanterna bortse också i detta sammanhang
alldeles ifrån eu inom affärslivet ganska viktig, princip,
nämligen att bolagets styrelse alltid är ansvarig inför aktieägarna,
vilka givetvis måste fordra någorlunda skälig utdelning på sitt kapital.
Något hot om inskränkning i produktionen, som de socialdemokratiska
reservanterna omnämna i sin reservation,, har mig veterlig!
ej förekommit, utan jag antager de åsyfta det tillfället, då styrelsen
för sockerbolaget ej vågade gå under 5 % utdelning på aktierna,
under det att staten fordrade 4 %. Ledningen förklarade nämligen
då, att staten själv borde övertaga driften, då styrelsen inför aktieägarna
ej kunde åtaga sig ansvaret för en så låg utdelning. Så ligger
den saken.

Yad det nu av reservanterna omnämnda — jag citerar deras
uttryck — »privatkapitalistiska åskådningssättet» beträffar — . så
vill jag säga, att jag är icke alls någon privatkapitalist, men jag
är väl misstänkt som sådan, eftersom jag i denna kammare vågar
uppträda som representant för våra näringar. Även om jag emellertid
hyser en »privatkapitalistisk åskådning», så vågar jag påstå,
att jag önskar allas bästa i lika hög grad som reservanterna utan
att dock för min del anse, att lyckan för alla kommer genom socialdemokratien
och dess nyssnämnda rättsnormer, utan i. stället genom
en lugn och sund, ekonomisk och social utveckling, vilande på våra
urgamla rättsnormer och ej på några socialdemokratiska teorier.

Under det de liberala reservanterna åtminstone tagit hänsyn till
de allmänna ekonomiska förhållandena i vårt land och med anledning
därav samt med hänsyn till framtiden och våra statsfinanser
under närmaste åren avstyrka motionen, så väga däremot även dessa
förhållanden fjäderlätt för herrar Eriksson, Hagman, Karlsson och
Aarnseth. De skriva nämligen i sin reservation helt enkelt följande:
»Av vår ovan angivna principiella ståndpunkt följer nämligen,
att vi finna frågan om de ekonomiska svårigheter, som nu eller senare
kunna förefinnas i fråga om ett förstatligande av sockerindustrien
vara av allenast sekundär betydelse samt av beskaffenhet att
böra och kunna övervinnas.» För den som aldrig så litet sökt sätta
sig in i våra statsfinansiella förhållanden och även sökt tänka sig
in i huru dessa komma att te sig en del år framåt, måste dylika ord
verka, jag måste säga rent ut avskräckande, ty skulle kammarmajoriteten
utgå från samma principiella ståndpunkt som dessa
socialdemokratiska reservanter, så skulle sannerligen statens miljoner
rulla hundrafallt värre än nu, sedelpressarnas antal och hastighet
snabbt ökas och i proportion därtill dyrtiden och nöden. Blir

Onsdagen den 22 mnj.

31

Nr öi>.

detta i så fall herrarnas eller vårt fel, som icke äro anhängare av
statsmonopol? Att få inlösa sockerbolaget under 135 miljoner kronor
torde nu vara otänkbart, vilket också påpekas i en av bilagorna
till utskottsbetänkandet. Men en dylik summa är enligt de socialdemokratiska
reservanternas mening som sagt endast av sekundär
betydelse. Delas mot förmodan denna uppfattning av herrar socialdemokrater
för övrigt, så är sannerligen finansimnistern och svenska
folket icke att gratulera.

Att för övrigt reservanterna betrakta denna motion ur rent
statssocialistiska synpunkter bekräftas ytterligare därav, att i samma
motion i fjol fanns intagen en passus i denna riktning, vilken emellertid
av obekant skäl i år utelämnats. Det stod nämligen i fjolårets
motion, att det bör »vara en klok ekonomisk politik att undan
för undan draga nytta av kristidens erfarenheter samt att göra till
allmän eller statlig egendom vad som lämpligen kan informas i ett
sådant system, för att av det allmänna drivas för det allmännas
bästa». Drar man fullt ut de konsekvenserna, så torde väl knappast
något i detta land bliva över för den enskilda verksamheten.

Herr Eriksson nämnde på eftermiddagen, att denna monopolfråga
skulle kunna betraktas ur samma statsfinansiella synpunkt
som järnvägsstyrelsen lagt på sin skrivelse med förslag till förstatligande
av vissa enskilda järnvägar. Men herr Eriksson, även om
järnvägsstyrelsen kommit med ett sådant förslag, så förstår jag för
min del icke, att detta egentligen hör hit, och för det andra kan jag
icke i denna fråga sätta järnvägsstyrelsen som någon slags nationalekonomisk
auktoritet. Jag räknar mig icke heller själv såsom någon
sådan.

_ Beträffande vad herr Eriksson i övrigt nämnde om, att denna
motion endast innebär en förutsättningslös utredning, skall jag be
att på mig själv, och min uppfattning få tillämpa ett par ord, som
av vår nuvarande justitieminister fälldes i debatten om kvinnans
rösträtt i andra kammaren för en tid sedan. Han sade nämligen
där, »att under den korta tid, jag hade äran tillhöra första kammaren,
jag icke fått lära mig så värst mycket, men åtminstone, en sak,
nämligen att första kammaren aldrig beslöt en utredning utan att
den gillade tendensen och syftar med den utredningen. Det ut~
talandet vill jag, som sagt, tillämpa i denna fråga, men överflyttat
på mig och andra kammaren.

Då jag i anslutning till vad jag nu anfört anser, att ett sockermonopol
— och för övrigt monopol i allmänhet — måste leda till
olycka för vårt land och folk och dess framåtskridande i både ekonomiskt
och socialt hänseende, och då för övrigt varken de liberala
eller de socialdemokratiska reservanterna kunnat påvisa några som
helst fördelar av ett statsmonopol på socker vare sig för stat, kommun,
lantbrukare eller konsumenter, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionen.

Vidare anförde:

Herr Möller: Herr talman, mina herrar! Jag vill erinra

Ang. statsmonopol
a
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Nr 59.

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
u
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

om att 1913 fördes det en mycket stor och häftig sockerdebatt i andra
kammaren på grund av ett förslag från dåvarande finansministern
Adelswärd om en viss sänkning av sockertullen. Jag tror, att alla
som erinra sig denna stora strid fingo en synnerligen stark känsla
därav, att sockertrusten representerar én kapitalistisk maktsumma
som är så pass stor, att den strängt taget icke bör tålas i ett välordnat
samhälle. Det är icke för mycket sagt, att på grund av
denna betydande makt, som sockertrusten den gången visade sig besitta,
den dåvarande liberala regeringen led den kanske största smälek,
som över huvud taget drabbade den. När man här i dag försöker
framställa statens och trastens makt i förhållande till varandra
på det sättet, att trusten är en nästan lemmalytt institution, som
icke kan försvara sig, utan blott är en lekboll i statsmakternas hand.
så är det uppenbart att trustens ställning i svenskt sa,mhällsliv målas
alldeles för oskyldigt. En dylik målning är i själva verket absolut
oriktig.

Det som ställer den nu behandlade frågan i en klass för sig
bland socialiseringsfrågor i allmänhet är, att man här har att gorå
med ett enskilt monopol. Och vad man har att taga ställning till
är frågan, huruvida, om monopol överhuvud skola få förekomma, det
skall få vara enskilt monopol eller om icke, i så fall, monopolet bör
vara ett statsmonopol. Jag har den uppfattningen, att en fortskridande
förtrustning av vårt näringsliv kan leda därhän, att konsumenterna,
d. v. s. den stora allmänheten över huvud taget, bli ett
tämligen värnlöst byte för en prispolitik, en ekonomisk politik i olika
avseenden utan hänsyn till allmänt väl. Därför måste staten se till,
att när sådana makter uppväxa i samhället, de snabbast möjligt inordnas
under samhällets egen förvaltning.

I det som anförts här i dag finnes det sannerligen icke .mycken
bevisning till förmån för det enskilda monopolet. Detta utskottsutlåtande,
som vi ha framför oss, verkar på mig, uppriktigt sagt,
närmast en smula löjligt. Där anföres bl. a. som argument emot statsmonopol,
att staten icke skulle göra bättre socker än trusten. Ingen
människa har klagat på sockerkvaliteten. Det är icke fråga om
sockerkvaliteten, så att man skulle behöva statsmonopolisera sockerindustrien,
därför att sockret är så dåligt. Nej, att man vill
monopolisera denna industri, är därför, att man icke vill, att den
makt, trusten besitter, skall befinna sig i enskilda händer, utan när
en monopolmakt finnes, så skall den vara i samhällets hand.
Om man, jag vill blott påpeka detta, för framtiden vill undvika
sådana konflikter so,m den av 1913, då finnes ingen annan utväg
än att statsmonopolisera industrien. Ari kunna vara övertygade om
att denna industri, (som —• naturligtvis! — liksom alla företag startats
väsentligen på grund av några filantropers, några välgörares
medömkan med svenska folket), varje gång det blir fråga om att
samhället kan behöva ingripa för att stävja trustens roffarinstinkter
skall upphäva samma »hallå», bedriva samma våldsamma agitation
och på samma sätt mobilisera både arbetar- och betodlarintressen, som
1913. Man bör eftersinna om icke redan önskvärdheten att lind -

Onsdagen den 22 innj.

33 Nr 59.

vika sådana konflikter borde vara tillräckligt skäl för att man skulle
vara med om att överföra till staten detta enskilda monopol.

Om man ser på de .yttranden utskottet infordrat, måste
man säga, att hela utskottets metod i detta fall att infordra yttranden
förtjänar en gensaga. Här ber man en rad intressenter —
alla tillfrågade äro intresserepresentationer, vilkas hela åskådning
är prononcerat starkt privatkapitalistisk — att de skola göra uttalanden
i fråga om sockertrustens statsmonopolisering. I dessa infordrade
yttranden finnes ingen utredning, det finnes omdömen, och
allé, (omdömena gå naturligtvis, eftersom alla äro privatkapitalistiskt
mycket starkt intresserade institutioner, ut på att sockerindustrien
skall få vara och förbliva enskilt monopol. Jag tar t. ex. betodlarnas
uttalanden i denna sak. En företeelse är utmärkande för deras
liksom över huvud taget för alla yttrandena. Man känner ett sådant
statsmonopoliseringsförslag som det här framförda såsom något
förfärligt, man känner det så förfärligt, att man måste stoppa ögonblickligen.
Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund o. s. v.,
allesam.mans förklara, att därest ett beslut skulle fattas i den riktning
sona det av herrar Sterne och Waldén föreslagna, så skulle hela
industrien komma in i ett osäkerhetstillstånd som skulle förlama
hela näringslivet. Det är dock uppenbart, att sådant är att se spöken
på ljusa dagen. Det rör sig här, jag betonar det ytterligare, om
en. särskild förteelse. Det rör sig om en förtrustad industri, ett enskilt
monopol, och därför kommer det i en klass för sig i hela vårt
näringsliv, om man förklarar att enskilda monopol icke få förekom,ma
I utan att en monopoliserad industri skall förstatligas, därigenom rör
man icke vid det fria näringslivet.

I Jag tillåter mig nu erinra herrarna om det argument som vanligen
anföres, när det galler att motsätta sig alla socialiseringsförsök,
det argumentet nämligen, att man genom förstatligande utplånar
konkurrensen, den nyttiga tävlan mellan olika fabrikanter
av samma vara, och sålunda uppa.mmar allmän slentrianmässighet vid
företagets skötsel, vilket i sin tur leder till att industrien nedgår
4 eller förstöres o. s. v. Jag skall icke alls uppehålla mig med någon
granskning av detta argument, jag vill blott betona, att det på intet
sätt är tillämpligt, då det gäller denna trust. Inom sockerindustrien
finnes icke någon verklig konkurrens, där är monopolet färdigt, och
alla de skäl, som jag eljest skulle kunna förstå i den doktrinäre
manchesterliberalen herr Röings mun, falla följaktligen platt till
marken, då de användas i oppositionen mot detta förslag.

Nu påstås det här på flera ställen av såväl utskottet som i infordrade
yttranden, det är nämligen alltjämt blott påståenden och
ingen utredning, att erfarenheten har visat, att statsdriften är ekonomiskt
oförmånligare än den enskilda driften. Jag begär bevisi>
ning. Herr Nyländer gjorde ett svagt försök till bevisning genom

\ att jämföra Stockholmstelefonen och rikstelefon, men herr Nyländer

i vet mycket väl, att allmänna telefon från början har haft ett väl “

digt övertag över rikstelefon. På grund av att allmänna telefon från

början hade så stort antal abonnenter i Stockholm, så måste varje
Andra lcammarens protokoll 1918. Nr 59. 3

Ang. statsrnonopot
it
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Nr 59. 34

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsm
onopol å
tillverkning
och import
av socker.

(Forte.)

människa som skulle skaffa sig telefon fråga sig, med vilken telefon
lian kom längst, och då fann han, att han i allmänhet kom längst
med allmänna telefon. Det är detta förhållande som inverkat på
vinstresultatet för de båda företagen och som gör det mycket rimligt,
att allmänna telefon är ett ekonomiskt förmånligare företag än
rikstelefons Stockholmsavdelning.

Yad skogsbruket beträffar, så veta vi alla, att skogarna icke
äro rationellt utnyttjade för statens del. Men det finnes ingenting
som hindrar, att staten börjar med eu rationellare skogsbrukspolitik
än den som hittills bedrivits. , ’*■

Man vill naturligtvis försöka undvika höra talas om det ''utlåtande
från järnvägsstyrelsen, som för en tid sedan utdelades i kamrarna.
Herr Nyländer förklarade helt frankt utan att anföra exempel,
utan bevisning att naturligtvis är de enskilda järnvägarnas drift
ekonomiskt bättre skött än statsbanornas. Det är möjligt, att i#an
kan påvisa något sådant fall. Men vad visa oss siffrorna från järnvägsstyrelsen?
Jo, de visa, att varje enskild järnväg i vårt land
år 1914, alltså före krisen, hade väsentligt högre både gods- och
persontrafikstaxor än statens järnvägar. Nu är det, såvitt jag kan
förstå, på det sättet, att detta tal o,m sämre ekonomiskt resultat av
statens företag kommer sig därav, att samhällets företag i allmänhet
tvingas att betala arbetarna bättre, att över huvud taget behandla
arbetarna bättre. Höga arbetslöner äro inom stora industrier en
ofantlig utgiftspost, och det kan val hända, att detta kan verka litet
oförmånligt på vinstresultatet av företag i statens hand. Men, mina
herrar, det har då verkat ytterst förmånligt för alla de människor, (
som äro anställda i företagen. Jag förmodar, att industrien ändå icke
bedrives bara för aktieägarnas skull eller för vinstsummans skull, utan
att industrien också är till för att försörja de människor, som äro1
sysselsatta i den och för att försörja dem på bästa möjliga sätt. Nu
är det min övertygelse, och det betyder ganska mycket för mitt ståndpunktstagande
i detta fall, att det är synnerligen nyttigt för hela
vår kultur, både den materiella och den andliga, att arbetarklassen .
kommer upp på en hög nivå. För detta ändamål kan en smula ’
avdrag på aktievinsten i enskilda företag eller en smula avdrag på
vinsten för ett statsmonopoliserat företag .mycket gärna få göras för
mig. Det har varit till större gagn för samhället, att arbetarna fått
sin levnadsstandard allmänt höjd än att avkastningen varit mycket
hög.

Herr Röing anförde två stora skäl eller kanske egentligen
blott ett stort iskäl gentemot monopolisering särskilt av sockerindustrien,
och det var den stora överkapitaliseringen, då trusten på sin
tid bildades — jag vill minnas att det var år 1907. Nu är det ju
ett faktum, att de fabriker, som förtrustades, hade ett inbetalt aktiekapital
på mellan 38 och 39 miljoner kronor. Dessa miljoner —
det är en av de snyggaste finansoperationer, som våra välgörande
kapitalistföretag över huvud taget tillåtit sig — skrevos på en
enda gång upp till 135 .miljoner kronor. Detta gjorde bland annat,
att sockertrustens aktier under många år — jag bär icke reda på.

Onsdagen den insy.

35 Nr

om det sker fortfarande — såldes under parikurs, d. v. s. en aktie
på 100 kronor såldes till 88 å 93 kronor under flera år. Överkapitaliseringen
både ändå v.arit litet för vild. Men förlåt, att jag
säger, att såsom argument emot förstatligandet är det rent struntprat,
ty om staten nu skall övertaga sockertrusten, är det ingen
människa, som inbillar sig, att det icke kommer att ske på grundval
t(tv aktiekursen. Det gör strängt taget detsamma, vilket aktiekapital
trusten har, ty om staten skall övertaga den, får den i
alla fall betala ungefär efter aktiernas kursvärde. Så antager jag
åtminstone, att på grund av principerna i vår expropriationslag
sockertrustens ersättning skulle komma att utmätas. När herr
Röing gör ett stort nummer av det faktum, att den danska trusten
har litet kapital, under det att den svenska trusten har stort kapital
är det meningslöst, ty man har att se till utdelningen på de
olika kapitalen. Den svenska trusten har i allmänhet utdelat 6 %
på sitt stora kapital, under det att den danska trusten har utdelat
20 å 25 % under många år på sitt mindre kapital. Reducerar man
efter utdelningarna kapitalen till lika värden, skall det sannolikt
visa sig, att skillnaden i inlösningssumman, om staten ev. skulle
övertaga monopolet i Danmark, icke skulle bli så enormt stor.
Nu betyda dessa 6 %, det veta vi alla, på grund av att det inbetalda
kapitalets relativa obetydlighet, visserligen för de flesta fall
cirka 24 % och för en del, om det finnes några gamla aktieägare
kvar, betyder det hundratals procent, detta, som nominellt är 6 %.

Jag påstår, att erfarenheten beträffande statsdrift icke för
''närvarande kan sägas bevisa, att statsdriften ställer sig ekonomiskt
sämre än den enskilda driften. De fall vi känna till säga oss ingenting
på denna punkt, men ett faktum, som jag tillät mig påpeka
i kolgruvedebatten, är, att herrarna icke våga föreslå, att de statsmonopoliserade
företag, som finnas, skola övergå till att bliva enskilda
företag. Herr Nyländer kommer också stickande med bränslekommissionen
igen, och jag vill då saga, att om det gäller en
. helt och hållet improviserad institution, som bränslekommissionen
är — den fick i uppdrag att på ytterligt kort tid införskaffa hela
det förråd av bränsle, som landet behöver för olika ändamål —
så är det säkerligen för vem som helst fullkomligt omöjligt att i
detalj beräkna, huru organisationen skall utbyggas, huru det hela
skall göras, för att det icke skall uppstå mycket svåra brister. Ett
enskilt företag hade lika litet som bränslekommissionen kunnat
göra det. Jag anser mig böra säga detta därför, att man kommit
att köra litet för mycket med denna kommission. Ett sådant jätteföretag
kan icke improviseras, det måste ha någon tid för att utbilda
sina organisationsfonm-er, innan man har rättighet att fälla
någon slutgiltig dom över dess verksamhet. Jag erkänner således
under inga omständigheter, att bränslekommissionen är ett argument
gentemot statsdriften.

Jag skulle kunna sluta nu, men det är dock ännu en sak, som
jag skall be att få anföra. Det sägs, att detta icke är den rätta
tidpunkten — det är liberalernas räddningsplanka, för att icke de

Ang. ståtsmonopol
å ,
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.

Nr 5J). 36

Onsdagen den 22 raaj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.
(Forts.)

*

skola anse sig tvunga att nu vara med om ett statsmonopol. Det
sägs, att en utredning just nu skulle vara alldeles omotiverad på
grund av de ekonomiska förhållandena. Herr Nyländer påvisade,
och det veta vi ju alla, att just sockerindustrien är en av det
abnorma ekonomiska läget ganska oberörd industri. På grund av
att hela sockerförbrukningen tillfredställes genom inhemsk tillverkning
och man sålunda är oberoende av världsmarknadens priser,
hava genom vår maximiprislagstiftning sockerprisen kunnat
hållas relativt lågt nere. Följaktligen erbjuder det inga särskilda
svårigheter att för sockerindustriens del med utgångspunkt '' från
de nuvarande förhållandena göra en utredning om statsmonöpolisering.
Yad beträffar den fastighetsvärdering, som pågår inom
sockerindustrien själv, så kan den ju blott bli till hjälp i den, allmänna
utredningen. Det är för mig snarare ett argument för att
besluta sig för allmän utredning nu om förstatligande än ett argument
emot en utredning. Om man låter det fortgå som hittills,
blir utvecklingen sannolikt den, att sockertrusten, om staten sedan
skall övertaga den, kommer att bliva mycket dyrare, än den för
närvarande är. Ty det är ganska klart, att i sockertrusten ökas
fonderna oavbrutet, d. v. s. det av sockertrusten själv intjänta kapitalet
växer och växer oavbrutet, och det kan hända, att om staten
senare skall göra upp om denna sak, befinnes det nödvändigt att
betala mera, därför att man tillåtit kapitaliseringen inom trusten
att fortgå, än om man beslöte sig så snabbt som möjligt för att
verkställa en utredning i syfte att införa statsmonopol. Jag menar
således, att den ståndpunkt, som intages av de liberala utskottsle-,
damöterna, vilka principiellt gå på statsmonopolisering men begagna
sig av detta svepskäl om de nuvarande ekonomiska förhållanden^
för att avstyrka, är icke hållbar. Det finnes icke några särskilda
ekonomiska förhållanden beträffande sockerindustrien, sam motivera
ett uppskov. Argumentet skulle möjligen kunna användas
ifråga om andra industrier, men beträffande sockerindustrien kan
det icke med någon framgång användas.

Jag är för min del övertygad om att, även om herrarna i dag J
avslå detta krav på statsmonopolisering av sockerindustrien, kommer
frågan upp igen. Sockertrusten kommer med all sannolikhet att
veta att hålla frågan brännande och levande, ty med all respekt
för kapitalistisk smidighet bruka i allmänhet verkningarna av en
kapitalistisk politik göra sig så gällande, att de massor av människor,
som önska socialisering, växa oavbrutet. Jag säger, det kan
hända, att man får upp en sådan monopoliseringsfråga som denna
senare, men det kan då också hända, att den kommer i något annat
skick. Det kan hända, att de krafter då befinnas vara starkare,
som icke äro villiga att utan vidare giva den s. k. fulla ersättningen
åt aktieägarna. Ty så mycket är alldeles klart — hur man än s

för övrigt ser på denna sak — att om en utredning i detta spörsmål
nu beslutas, så finnes det ingen part, som skulle skadas därav,
icke ens de aktieägare, vilkas intressen man synes närmast företräda
från visst håll här i debatten. Icke ens deras intressen skulle

Onsdagen den 22 mnj.

37 Nr 59.

bliva lidande på en utredning om statsmonopol under nuvarande
förhållanden, men den dag kan komma, då det för dem icke ter
sig lika ljust, som om det bleve fråga om monopolisering nu.

Om man kan konstatera, att inga intressen skadas, att samhällets
intressen bättre skulle tillgodoses efter en socialisering än av
trusten, därför att samhället självt får i sin hand tillfredsställandet
av sockerbehovet, och om man kan säga, att de i industrien anställda
arbetarnas intressen skulle bliva långt bättre tillgodosedda
än fö.r närvarande, anser jag åtminstone, att det är en god motivering
för att yrka bifall till denna .motion.

Ang. statsmonopol
h
tillverkning
och import
av socker.

(Forte.)

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Det är mycket
lätt att förstå, att den senaste ärade talaren och hans partikamrater
äro livligt intresserade av en statssocialisering av sockerindustrien
liksom för övrigt av en hel del andra industrier och så småningom
av näringslivet i dess helhet. Men saken ställer sig ju
annorlunda för de övriga partierna, som ännu icke alldeles direkt på
sitt program satt upp kravet på storindustriens statssocialisering. Herr
Möller var för övrigt icke nöjd med utskottets betänkande, och det
kan man förstå med hans utgångspunkt. Icke heller var han nöjd
med bilagorna, därför att han tydligen ansåg, att det var privatkapitalistiskt
anstuckna organisationer, som blivit tillsporda. Men icke
kan det väl ändå vara hans mening, att uteslutande socialdemokratiska
korporationer skulle tillfrågas. Deras mening är ju tämligen
klar redan i förväg. Här har utskottet vänt sig även till ett par organisationer
för jordbruk och betodling, och det fanns ju all anledning
att tänka sig, att man på det hållet skulle se frågan ur helt
andra synpunkter, än vad industriens organisationer skulle göra.

Frågan gäller nu, om statsmonopol bör anordnas eller icke, närmast
här beträffande sockerindustrien, men man kan utvidga frågan
och bör göra det för att principiellt bedöma den. Man bör fråga sig,
om statsmonopolisering av industriföretag än nyttig för landet eller
icke. Jag har redan en gång förut vid denna riksdag påpekat, att
det är rätt egendomligt, att staten kommer och vill monopolisera industriella
företag, när de kommit mycket långt fram, när de kommit
ifrån barnåren och man redan kan se något resultat. Hur kommer
det till, att icke staten vill övertaga industrien, just när man har
svårigheter att kämpa med, när det gäller att ^experimentera nya
metoder och dylikt? Det kan icke gärna vara på annat sätt, än att
staten vill komma till dukat bord, vill draga nytta av enskildas ansträngningar,
och att de, som representera statsaptiten härvidlag, inse,
att det är sämre beställt med statens initiativförmåga såsom industriidkare
än med enskildas.

Den föregående talaren anmärkte på herr Nyländer, att han hänvisat
till för få exempel på att statsindustri eller statens företagareväsen
i vissa avseenden vore av lägre art än enskildas. Jag ber
då att få taga ett par andra exempel. Om herrarne se på skogsskötsel
här i landet, var hava de bästa, de mest fruktbärande metoderna
utarbetats, på statens domäner eller i enskildas skogar?. Jag tror,

Nr 59.

38

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
a
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

att var och en, som samvetsgrant vill besvara den frågan, måste
oförbehållsamt erkänna, att det är på de enskildas skogar, i den enskilda
skogsförvaltningen, som nya uppslag tränga igenom och bliva
fruktbärande. Det var icke länge sedan, som vi här i kammaren —
jag tror, att det var från statsrådsbänken •— hörde en mycket hemsk
skildring om att en kronans maskinverkstad ute på Djurgården befann
sig i ett synnerligen dåligt skick. Tro herrarne verklige», att
en enskild industriidkare, som vore mån om sin tillverkning, sitt
renommé och framgången i sitt företag, skulle låta en verkstad, vara
i ett så eländigt skick? Jag tror icke, att det är möjligt, och om
det någon gång händer, visar det bara, att denne enskilde företagare
är långt efter sin tid, att han försummar sin rörelse, och att han så
småningom kommer i jämnhöjd med staten såsom företagare. ,

Om man emellertid ser efter vilka fördelar och vilka nackdelar
som äro beroende av och vidhänga ett statsmonopol, skulle en av dsssa
fördelar framför allt vara, att staten då äger att bestämma över
näringen, över tillverkningen och över allt som angår denna. Frågan
är då, om man icke skulle kunna ernå den bestämmanderätt, den
samhällsnyttiga bestämmanderätt, som vi vilja tillerkänna staten, på
en annan väg." Det är naturligtvis beroende av om man anser olägenheterna
större än fördelarna. Jag vill senare återkomma till detta.

Sedan har man ett annat skäl, och det är, att staten skulle få
inkomsten. Staten skulle få samma inkomst, menar man, som aktieägarne
nu erhålla, och även om fondbildningar förekomma, skulle
dessa fonder bildas åt staten och komma den till godo. Ett tredje
skäl är, att staten särskilt beträffande livsmedelstillverkningen kaö
ordna det bra för konsumenterna med låga priser, god kvalitet o. dyl.

Jag kan då först anmärka, att de två senare skälen för statsmanopol,
nämligen att staten får inkomsten och kan förbilliga för konsumenterna,
rätt mycket konkurrera med varandra. Vill man skaffa
staten inkomster, kan man icke förbilliga för konsumenterna. Vill
man förbilliga för konsumenterna, kan man icke använda monopolet
bara för att skaffa staten inkomster. För övrigt är frågan om statens
inkomster av ett monopol beroende icke blott av denna monopolställning
— exempelvis vid tobaksmonopolet där har ju staten betydliga
inkomster, men där föreligger en verklig monopolställning, där priserna
kunna höjas varannan eller var tredje månad — utan också på
tillverkningsmetoderna och allt vad därtill hörer. Till den saken vill
jag återkomma senare.

Sedan har den föregående talaren anfört ett alldeles särskilt skäl.
som det är rätt naturligt, att han kommer fram med, nämligen att
staten kan ställa det bra för de statsanställda. Ja, man känner igen
det skälet, nämligen att staten skall vara en mönsterarbetsgivare. Ty
icke kan väl ändå den ärade talaren mena, att staten skall ordna med
statsmonopol bara ur den synpunkten att staten skall förbättra ställningen
för det i jämförelse med hela folkmängden låga antal personer,
som äro i sockerindustriens tjänst? Utan hans mening är väl, att
staten skall bliva en mönsterarbetsgivare. Jag anser det särskilt såsom
ett allmänt önskemål, att arbetsvillkoren förbättras. Men det

måste delvis bliva en internationell reglering därav, så att icke det
land, som kommit mycket långt på den vägen, sedan kan få det svårare
i konkurrensen med andra länder. Ser man t. ex. pa idealism- oc/4 import
det Nya Zeeland, höll det på att totalt köra fast på grund av sociala av socker
reformer, men räddades genom de nya metoderna att frysa kött och (Forts.)
sälja fruset kött på Europa. Det är sålunda rent ekonomiska, nya
uppslag, som äro orsaken till att det sociala reformarbetet kunde kraftigt
fortsättas därborta. Samma förmånliga ställning intaga visserligea
icke andra länder.

''Men sedan är det en fara med staten såsom mönsterarbetsgivare.

Det är mycket förmånligt och riktigt, att staten intager en kontrollerande
myndighet över alla och icke själv blir arbetsgivare pa andra
håll Det kan lätt bli trassel även mellan statens arbetare och staten
såsom arbetsgivare, och då intager icke staten den verkligt opartiska
ställningen såsom kontrollant. Det är därför som man enligt min
mening bör stanna vid att fordra, att staten med användande av sin
lagstiftnings- och förvaltningsmyndighet uppträder för att reglera arbetsförhållandena
överallt, där en reglering är nödvändig. _

Om man mot dessa verkliga eller påstådda fördelar vill granska
olägenheterna av statsmonopolisering av en näring, skulle jag först
vilja påpeka den fundamentala olikhet mellan statsindustri och enskild
industri, som ligger däri, att i den enskilda industrien vinstintresset
driver till mycket större sparsamhet och framdriver förbättringar
på ett helt annat sätt än inom en statsindustri. Yad är det
nämligen inom en statsindustri, som skulle driva fram allt detta? Jo,
det skall naturligtvis vara pliktkänslan hos de ledande närmast. Men
till en statsindustri hörer vanligen en kontant lön och icke något
itantiéme — ty man skall ju icke lägga allt på vinstintresset o. dyl. —
och det är sålunda pliktkänslan. Men den är nog icke tillräcklig att
bygga på i vår onda värld. Man får bygga på något, som ger de
arbetande en direkt fördel. Det kan mycket bra ske inom den enskilda
industrien genom att den, som lägger ner särskild omsorg på att
spara utgifter, få förbättrade metoder och nya reformer, som kunna
förbilliga driften samt giva större utbyten, får en särskild fördel
genom att lönen stiger, genom att han får ökat tantiéme eller en befordran.
Allt detta blir betydligt kinkigare, när det gäller statsdrift,
där det ofta är ordnat på annat sätt med bestämda lönegrader.

Sedan har man samma skillnad, när det gäller för en företagare
eller en ledare att göra personval, att t. ex. välja en ingeniör, en kontorsföreståndare,
en byråföreståndare, en kamrer, en verkstadsförman
e. dyl. Här är det en alldeles given skillnad, i det att vid statsdrift
pappersmeriter betyda mycket mera. Då betyda betyg, tjänsteålder
och allt detta kanske mest. Man måste här mycket mera se frågorna
ur objektiv synpunkt. Min mening är icke alls, att man i den enskilda
driften bör bortse därifrån — tvärt om, det är alldeles naturligt i
ledarens intresse i varje fall att få den mest meriterade. Vid enskild
drift är det ofta så, att ledaren kan så att säga subjektivt känna
och tänka: »Den personen passar mig. Den kan jag samarbeta med.

Den behövs just på den här platsen.» Da kan han tattare taga den

Nr 59.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.
(Forts.)

A

\

40 Onsdagen den 22 maj.

mannen, även om hans pappersmeriter icke äro så förträffliga. Jag
har verkligen känt denna skillnad, därför att jag varit ledare av ett
aktiebolag och haft. att avgiva utlåtanden, där det gällt statstjänst.
Jag har känt på mig själv, att man måste se saken från olika synpunkter.
Man kan icke gå fram med ett subjektivt omdöme på samma
sätt, när det gäller tillsättande av en statstjänst. Då nödgas man att
taga helt andra hänsyn. Man kan känna på sig, att den och den^vore
bättre, men kan icke på uteslutande objektiva skäl förorda honom.
Man måste sätta en annan framför. Detta är en skillnad, son) har
det allra största inflytande, när det gäller den enskilda driftens företräden.

Sedan kräves hos all ledning ett mod att taga initiativ och taga
risker, ett mod, som mycket lättare kan finnas inom av enskilda däven
industri än inom stålindustri. Detta sammanhänger därmed, att deri
som vågat en risk och tagit ett initiativ eller såsom induistriledjre
vågat dg på nya arbetsmetoder, på en omläggning av driften, på ett
^experimenterande av nya maskiner, som icke utprovats tillräckligt,
naturligtvis får taga på sig möjligheten av att misslyckas. Vad blir
då följden vid enskild drift, om man misslyckas? Jo, naturligtvis att
det kan gå alldeles på tok för honom, om det är ett grovt fel. Men
det kan också mycket väl hända, att om han väl motiverar sin åtgärd,
han anses hava förfarit klokt i att gorå det experimentet, och han
får gå utan anmärkning. Men med all den formella kontroll och revision,
som utmärker varje offentlig verksamhet, är en sådan tilltagsenhet
nästan onaturlig. De döda företagsamheten. Det gäller i statstjänst
att bli formellt ostrafflig. att se till. att det framför allt icke4
blir några anmärkningar, d. v. s. det blir en iver och ett begär att1
negativt sköta sig bra eller med andra ord att sköta sig så, att ingen
har någonting direkt att säga mot det sätt. varpå man sköter sig.
Att däremot komma fram med och avgiva helt nya positiva uppslag,
ställer sig mycket annorlunda, och man finner därför, att allt i statsförvaltningen
riskerar att fastna i vissa former. Det blir en viss byråkratisk
uppfattning, som icke överensstämmer med ett sunt och kraftigt
industriellt liv.

Väger man nu dessa olägenheter mot de nyss påstådda fördelarna
av ett statsmonopol, tror jag, att man måste såga, att en industri drives
fram mycket bättre, om den är i enskildas händer; och om man. såsom
jag känner mig övertygad om, måste säga, att en industris kraftiga
utveckling är till hela samhällets nytta, blir följden, att statsmonopolisering
av en industri kan bereda hela landet eller samhället verklig
skada. Då kanske någon invänder: Vad gör det, om man statsmonopoli
erar bara en enda industri? Det är blott fråga om sockerindustrien.
Den föregående talaren berörde även detta. Han ansåg, att,
om man nu skulle få ett beslut om utredning, skulle det icke göra
någon människa skada, icke ens aktieägarna. Jag vill säga, att jag
verkligen bortser från aktieägarna. Jag tycker, att aktieägarna skola
hava sin rätt, men man skall icke vid en riksdagsbehandling se frågan
för mycket ur aktieägarnas synpunkt. Det finns ett samhällsintresse,
som är mycket viktigare, nämligen att om staten förbereder eller anses

Onsdagen den 22 maj.

41

Nr Öl).

förbereda statsmonopolisering av en industri, verkar detta skrämmande
och deprimerande även på andra industrier. Om man här lar
ett beslut om utredning, om man skulle tänka sig, att riksdagen skulle
besluta och Kungl. Ma,j:t sätta i gång en sådan utredning, tro herrarna
— om man nu ser direkt på sockerindustrien — att det
skulle komma upp några nya uppslag, att det skulle finnas en
redebogenhet att utexperimentera dessa nya uppslag och lägga
ned penningar på sockerindustrien under den tid, so,m denna utredning
pågår? Nej, det tror jag visst inte, ty det ligger inte alls
i sockerindustriens intresse att lägga ut pengar på det sättet —• för
så vitt det inte är fråga om mycket obetydliga belopp. Men sedan
har man den där ledsamma återverkan på andra industrier av det
sätt, varpå statsmakterna hittills handskats med sockerindustrien och
som i vissa avseenden varit alldeles för hårdhänt; det har nämligen
återverkat mycket hämmande på en sammanslutningsrörelse, som vore
nyttig för landet, inom andra branscher. Jag känner åtminstone ett
livsmedelsområde, där det alldeles bestämt skulle ha varit till allas båtnad,
om det kunde ha blivit en sammanslutning av fristående företag.
Därmed skulle omkostnaderna ha nedbringats högst väsentligt, så
väsentligt, att på samma gång det skulle ha ställt sig bättre för delägarna
i företaget, priserna för konsumenterna alldeles avgjort ändå
kunnat nedbringas. Men o.m man har talat med finansmän eller en del
industrimän, som ha följt med statsmakternas åtgöranden, om denna
sak, har man mött en fast mur; det har hetat: »skulle vi gå på en
sammanslutning av denna livsmedelsnäring. komme staten och trakasserade
oss och doge näringen till sist. Varför skulle vi då göra
det?» Nu har även från socialdemokratiskt håll många gånger erkänts,
att en sammansluten näring utgör ett högre stadium än många
med varandra konkurrerande små företag. Denna samliällsnyttiga
och goda utvecklings uteblivande visar, att staten alldeles för skarpt
ingripit mot en eller annan näring, och det är ur denna synpunkt
särskilt, som ett beslut om utredning här eller igångsättandet av en
utredning om statssocialisering av sockerindustrien skulle göra fn
ofantlig skada, även om den föregående talaren skulle ha rätt uti, att
det inte skulle skada sockerindustriens egna aktieägare för närvarande.
Jag vill också hänvisa till, att man under krigsåren fått eu erfarenhet
inom Tyskland om att stora industrisammanslutningar kunna i många
fall innebära en verklig fördel, och mycket stor fördel, för staten. Det
gäller bara att staten skall finna goda medel att utöva den kontroll,
som staten bör tillerkännas.

Hela frågan bottnar djupast uti uppfattningen av statens väsen
och statens uppgift. Här har man ändock på socialdemokratiskt håll
den meningen, att staten skall bli förmyndare för oss alla. Staten
skall till sist göra allting. Staten skall nu övertaga skogar och vattenfall,
övertaga järnvägar, övertaga en hel del industrier också, och så
småningom växer statens aptit. Sedan skola stora gods övertagas, och
hur det skall gå med den Övriga jorden, vill jag lämna därhän. Det
behöver jag för närvarande inte ingå på. Sedan skall staten föreskriva,
hur man skall arbeta och till sist hur man skall kläda sig och bo

Ang. statxinonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Nr »9.

42

Onsdagen den 22 maj.

A ny. statsmonopol
&
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

och mycket i den vägen. Att undandraga detta statens bestämmanderätt
kommer nog inte att gå.

Yi återigen tro, att samhället mår bäst utav att den enskildes
företagsamhet är ledande inom allmänna näringslivet. Endast på
detta sätt kan man ordentligt tillvarataga alla de rikedomar, som äro
nedlagda uti- vårt lands jord. Endast på det sättet kan man organisera
alla dessa krafter mot ett gemensamt mål, och man måste tänka
på att allt näringsliv behöver för en sund och kraftig utveckling ett
mycket stort mått av frihet. Vill man draga allt för snäva gränser
för en industri, för en näring, ja, då kan man inte beräkna den initiativförmåga,
som behövs, för att den näringen skall kunna göra samhället
och landet största möjliga nytta. Det är också den skillnaden
i uppfattning här, att socialdemokraterna vilja, som sagt, att staten
skall bli i största möjliga grad företagare. Yi vilja, att staten skall
utöva nödig kontroll, där kontroll är nödvändig, men att själva den
framdrivande kraften - inom allt näringsliv skall överlämnas åt
enskilda.

Ser man på den hittillsvarande utvecklingen, kunna vi peka på
vad man har uträttat, på vad som har vunnits medels enskildas initiativ,
då däremot man på socialdemokratiskt håll icke kan hänvisa
till någonting sådant. Denna skillnad borde naturligtvis vara av en
icke oväsentlig betydelse för den, som lugnt vill bedöma situationen,
å ena sidan en hänvisning till historisk erfarenhet, å den andra sidan
ett påpekande utav luftslott uppe i molnen, som man ännu aldrig har
sett byggda och fast grundade härnere på marken.

Jag tror, att riksdagens andra kammare gör klokt uti att tänka
på betydelsen utav den skillnaden och hellre se på vad den historiska
erfarenheten lär, och gå den väg, som utskottet här har förordat. Med
hänvisning härtill, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr W i n k 1 e r: Herr Köing har i sitt anförande lämnat en
skildring i korta drag av uppkomsten av sockerfabrikationen inom
vårt land. Jag har inte mycket att tillägga därutöver men skall
likväl .tillåta mig att något ta kammarens tid i anspråk för att komplettera
de av honom därvid lämnade uppgifterna.

Det är bekant, att man sedan gammalt använt sockerröret, som
huvudsakligen förekommer inom de varmare länderna, för beredning
av socker och framför allt sedan urminnes tid till sotning av
matvaror.

Däremot uppkom sockerbetsodlingen först i början av 1800-talet. Visserligen hade redan 1799 en person i Schles:en gjort försök
med utdragning av socker ur betorna, men resultatet blev så
ringa, att det icke ekonomiskt lönade sig, och det var först under
Napoleon I:s tid, då han som bekant avstängde kontinenten från
samfärdsel med England och kolonierna, som betodlingen tog bättre
fart. Man började då i Frankrike och Tyskland odla betor för att
därur utdraga socker, och denna industri gick naturligtvis under

Onsdagen den 22 maj.

4ä Nr 51).

dåvarande kristid mycket bra, ehuru, som man funnit av rapporter
från denna tid, den sockermängd, som uttogs av betorna da, icke
utgjorde mer än c:a 4 procent, ja till en början blott 2 å 3 procent
av betvikten. När emellertid denna blockering av kontinenten från
samfärdseln med de utomeuropeiska länder, vari från socker och sockerrör
hämtades, upphörde, avstannade även sockerbetsodlingen i
Europa.

X Sverige finna vi först från början av 1830-talet en begynilande
sockerbetsodling. Den därpå grundade råsockerproduktionen
omfattade emellertid under de första åren så obetydliga kvantiteter
som från 2 ä 3 å 4 ton upp till 12 ton och det var inte heller någon
lönande rörelse. Den låg för övrigt helt och hållet nere under aren
1845—54. Samtliga de sockerfabriksbolag, som startats, ävensom
de enskilda personer, som försökt sig pa denna rörelse, maste antingen
inställa driften och taga förlusten själva eller inställa sina
betalningar och överlämna sin egendom till konkursförvaltning. Sedan
började man återigen 1855 med sockerbetsodling, och då. hade
sockerproduktionen stigit till 129 ton för att sedan så småningom
ytterligare ökas. Vi hade den tiden inte mer än en enda betsockerfabrik,
nämligen i Landskrona. Man hade visserligen försökt starta
ännu en fabrik i Halmstad, men den fabriken lades ner mycket fort.
Först 1884 hade vi i landet tvenne bestående fabriker. Man kan
emellertid inte tala om någon egentlig sockerbetsodling eller fabrikation
av socker från sockerbetor förrän så sent som 1890, då i
Sverige funnos 4 fabriker, vilka avverkade tillsammans 136,813
ton betor, varav utvanns 14,626 ton råsocker, och man erhöll då ett
råsockerutbyte ur betorna utav omkring 10 procent. Sedan dess har
betodlingen städse gått framåt, den ena fabriken har byggts efter
den andra, tills kulmen nåddes 1907, då det fanns inte mindre än
19 råsockerfabriker och 10 raffinaderier. Samma ar ägde den största
sockerbetsodling rum, som förekommit i vårt land, nämligen
1,029,324 ton. Sedan har, som vi veta, på grund av den dåvarande
överproduktionen av socker denna odling gatt tillbaka, så att den nu
omfattar omkring 850,000 ton, däremot har fabrikationssättet förbättrats
i betydlig grad, och för närvarande torde utbytet ur betorna
bli ungefär 16 procent.

Inom parentes vill jag fråga, om det finnes någon här, som
tror, att om det från början varit statsdrift på detta område, vi
skulle kunna uttaga så stor sockerhalt som vi för närvarande göra.
Jag för min del tror det inte.

Dessutom kan man påpeka den ofantliga nytta vårt jordbruk,
framför allt i Skåne, har haft av sockerbetsodlingen. ^Endast den,
som har varit i tillfälle att följa jordbruksdriften i Skåne sedan ett
30-tal år tillbaka, kan bedöma den stora skillnad, som råder nu mot
förr i det rationella brukandet av jorden, vilket verkligen till mycket
stor del varit en följd av betodlingen. Man har därigenom pa ett
helt annat sätt än eljest kunnat ske kommit in i denna, så kallade
skiftesdrift, d. v. s. det system, som var och en känner till. att man
odlar olika slag av växter under olika år på samma jord, varigenom

Any. stats -monopol ä
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Nr 59. 44

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

man nästan alldeles slipper ha någon jord, som vilar sig från det
ena året till det andra.

Jag kunde emellertid inte följa herr Ruin g i allt han här omnämnde.
Han talade nämligen, vilket jag framför allt fann anmärkningsvärt,
om det stora sockerbolagets tillkomst och han nämnde
i sammanhang därmed, att det var statens skyldighet att tillse,
att inte bolaget förtjänade mer än som skäligt var på det i bolaget
nedlagda kapitalet. Jag håller före, att han i stort sett har rätt i
detta sitt påstående, men däremot tror jag inte, att han och jag äro
ense om vad som menas med skälig förräntning av uti en industri
nedlagt kapital. Jag tänker därvid särskilt på vad jag redan förut
anfört angående de pioniärer, som började att sätta i gång denna
drift i landet, hur den ene efter den andre förlorade pengar och hur
t. ex. herr Tranchell senior i Landskrona nedlade ett ofantligt stort
arbete och betydligt kapital för att söka höja sockerbetsodlingen i
landet. Vi veta, att herr Tranchell vid sidan av denna verksamhet
drev en annan, som han förtjänade betydliga summor på, nämligen
raffinering av till landet importerat socker, men om han inte använt
stora delar av denna sin förtjänst på att söka genomdriva en rationell
sockerbetsodling, hade vi säkerligen rett oss mycket knappt i
den kristid, som för närvarande råder och som rått under dessa 4 år.
Jag undrar, varifrån vi då skulle ha tagit vårt socker, om man endast
här kunnat raffinera från utlandet importerat råsocker. Jag håller
före, att om statsmakterna skulle komma till det resultatet, att ingen
industri vore värd att erhålla mer än 4, 5, högst 6 procents ränta
på i industrien nedlagt kapital, skulle snart varje nybörjareverksamhet
unphöra. ty ingen skulle väl då icke föredraga att sätta in
sina pengar på bank eller placera dem i statsobligationer, framför
att börja nya riskabla industriella företag.

Jag har själv varit med om och säkerligen gäller detta många
av de har närvarande näringsidkarna, att man fått betala in det
ena kapitalet efter det andra i nya bolag, men det bär glädjande
nog. ofta inträffat, att bara man hållit på länge nog med dessa experiment
de slutligen krönts med framgång. Många äro dock de.
som stannat på halva vägen, och många äro de, som ansett sig ha
fått betala nog och sedan lämnat åt andra att göra liknande försök.
. Men om den dag kommer, då statsmakterna försöka hindra
kapitalet att förtjäna pengar vid sadana tillfällen, då vederbörande
lyckas i sina företag, skulle jag vilja se, om det inte bleve till
förfång för landets innebyggare, ingen undantagen, icke ens arbetarklassen
och konsumenterna, som man här så varmt takt för.
under framhållande av att man i främsta rummet skall se på deras
intressen.

Sedan kom herr Röing in på frågan om den stora urvattningen
av kapitalet, som han påstod ägde rum vid det nya bolagets
bildande. Jag förstår inte, varför man oupphörligt skall fortsätta
att tala om dylik urvattning, inte heller förstår jag, att icke en
affärsman sam herr Röing kan fatta skillnaden mellan urvattning
och »good will» eller affärens värde. Jag menar med urvattning,

Onsdagen den imtj.

di'')

Nr 5».

och troligen står jag inte ensam bland affärsidkarna om denna
uppfattning, att om man startar ett bolag, för vilket icke finnes
någon inarbetad marknad, med ett visst aktiekapital, och sedan
bygger 3/0 eller 4/5 av detta kapital på nya oprövade patenter eller
andra mer och mindre värdelösa tillgångar, är detta en tvättning
av aktiekapitalet. Däremot är det inte urvattning att kapitalisera
ett väl inarbetat affärsföretag, och ingen kan val neka till, att
dessa många sockerbolag, då det stora bolaget bildades, hade så
att säga väl inarbetat denna affär. De hade, då det stora bolaget
bildades, icke endast visat, att man med fördel kunde odla betor i
detta land, utan även, att man kunde utdraga tillräcklig mängd
socker av betorna för att få affären lönande. Jag haller före, att
ännu icke något stort sammanslutningsbolag är bildat och inte
heller kommer att bildas efter moderna och riktiga affärsprinciper,
som inte tar till utgångspunkt de respektive småbolagens aktievärden,
och om man sammanslår dessa sockerbolags aktievärden den
dag, då det stora sockerbolaget bildades, får man ett resultat, som
motsvarar ungefär dessa 135,000,000 kronor. Det mest betecknande
i herr Röings anförande var i alla fall, att han säde, att man
endast behöver gå över sundet till Danmark för att finna ett bolag
så bildat, som ett bolag bör vara, så att det skulle kunna vara ett
föredöme för det stora svenska sockermonopolet. Han sade, att i
det danska bolaget fanns inte en droppe av vatten. Jag skall försöka
med några ord bevisa, att där finnes minst lika mycket vatten,
som i det svenska bolaget. Jag kallar detta nu för min del
icke för vatten, men jag begagnar det uttrycket här, därför att det
förut blivit använt i denna debatt.

Det är nämligen så, att jag vill taga som utgångspunkt för
värdet av det danska bolaget så väl som för det svenska sockermonopolet
värdet av aktierna i de respektive bolagen, men först vill
jag påpeka, att herr Röing även i sitt anförande säde, att det danska
bolagets råbets fabriker och raffinaderier voro i det danska bolagets
räkenskaper upptagna till ett belopp av ungefär 24,000,000
kronor. Detta värde hade man emellertid icke kommit till därigenom,
att några nämnvärda avskrivningar blivit gjorda på de danska
fabrikerna. Jag förstår inte, hur herr Röing kan komma till
dessa siffror, då jag förmodar, att det var samma papper han hade
i sin hand, som jag har här, nämligen det danska sockerbolagets
bokslut för räkenskapsåret 1 maj 1916—30 april 1917 — möjligen
hade herr Röing bokslutet för ett annat år, men siffrorna äro val
under alla förhållanden ungefär desamma. I denna rapport står
Helsingörs g. Sukkerraffinaderies Ejendoms Conto upptaget till
430,249: 07, under det att det belopp, till vilket detta bolag inköpts,
var 1.795,909:70. Ett annat av de danska bolagen Lyngby Sukkerraffinaderic
står i bokslutet upptaget till 741,218:57 kronor medan
dess verkliga självkostnad upptagits till kr. 1,562,218:57. Jag
går vidare och tar ett annat bolag nämligen Sukkerkogeriet »Odense»,
vilket står upptaget i bokslutet till 549,700: 19 kronor, under
det att inköpspriset angives till kronor 1,559,630: 13. Vidare

Ang. statsmonopol
ä
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Nr 53.

46

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Nakskovs Sukkerfabrik, som står upptagen till 3,858,525:04 kronor,
under det att inköpssumman är 7,020,441: 66. Vidare ka vi
Assens Sukkerfabrik, so.m står upptagen till 2,408,741:04, medan
inköpspriset angives till 4,738,359: 17 kronor.

Jag förstår inte, bur man med sådana siffror för ögonen vill
påstå, att det endast är oväsentliga avskrivningar, som gjorts.

Be danska sockerfabrikernas aktiekapital utgör såsom bekant
22,500,000 kronor. Deras aktier noterades i dag till 414 procent.
Jag bär dock endast räknat med 410 procent, därför att jag gjorde
denna beräkning för några dagar sedan, då de noterades till detta
belopp. Om man utgår från bolagets aktiekapital, nämligen
22,500,000 kronor, kommer man, efter eu beräkning av 410 procent
kurs, till ett värde av 92,250,000 kronor. Svenska Sockerfabriksaktiebolagets
aktiekapital är, som bekant, kr. 135,000,000:—, och
då aktierna stå i en dagskurs av cirka 72 procent, uppgår'' aktievärdet
till ett belopp av kr. 97,200,000:—. Sålunda är skillnaden
i aktiestockens värde för det danska och det svenska stora sockerbolaget
endast cirka kr. 5 miljoner, och ingen vill väl förneka, att
icke de svenska fabrikerna med sina maskinella anordningar och
övriga tillhörigheter representera ett värde betydligt överstigande
motsvarande värde i de danska fabrikerna.

Oavsett det mer än dubbla antalet såväl råsockerfabriker som
raffinaderier, vilka finnas i Sverige och vilka tillsammans säkerligen
äro i stånd att, i händelse tillräcklig råvara förefunnes och
det tillverkade sockret kunde avsättas, tillverka mer än dubbelt så
mycket socker, som motsvarar de danska fabrikernas tillverkningskapacitet,
och om man endast tager i beräkning den verkliga högre
sockertillverkningen vid de svenska fabrikerna, d. v. s. cirka 50
procent mera än vid de danska, skulle värdet å det svenska sockerbolagets
aktier, efter samma värde i förhållande till t.illverkningsmängden
som i Danmark, motsvara ett belopp av kronor
138,375,000:—, alltså över parivärdet för de svenska aktierna.

Herr Röing nämnde vidare, att de danska sockerfabrikerna tillverkade
ungefär samma kvantitet socker som de svenska. Detta måtte
i varje fall bero på något misstag från herr Röings sida, då i utlåtandet
från trustkommitterade, där herr Röing själv fungerat som
ordförande, angives, att de danska fabrikerna raffinera 60 miljoner
kilogram årligen, under det att de svenska raffinera 122 miljoner
kilogram — det är i varje fall den rätta proportionen — under det
att proportionen med avseende på råsockertillverkningen är 166,000
ton för Sveriges del och 116,000 ton för Dan,marks. Oaktat alltså
de svenska fabrikerna raffinera dubbelt så mycket som de danska,
har jag i denna beräkning utgått från att produktionen i Sverige
endast är 50 % högre än i Danmark, men det är alldeles uppenbart
för var och en, som känner dessa förhållanden, att sockerfabrikerna
här äro i tillfälle att avverka betor och raffinera råsocker till mer
än dubbla de kvantiteter, som kunna avverkas och raffineras i de
danska fabrikerna.

I detta sammanhang vill jag säga, att det är alldeles riktigt,

Onsdagen den 22

47

Nr ö».

maj.

som även anförts i debatten, att man har för många både råsockerfabriker
och raffinaderier i Sverige, jämfört med den konsumtion, som
här äger rum. Men detta har, som var och en vet, uppkommit på
det sättet, att våra sockerfabriker förut arbetade självständigt, och
då det visade sig, att sockerbetsodlingen lönade sig, och då, sedan
man började kunna utdraga över 10 % socker av betorna, även sockerproduktionen
visade sig vinstgivande, biidades här flera sockerbolag,
än vi behövde. Men det var klart, att när sockermonopolet bildades
och skulle övertaga dessa fabriker, måste det övertaga dem alla. Sedan
ha på grund av förhandlingar med svenska riksdagen flera sockerraffinaderier
nedlagts, under det att, som var och en har sig bekant,
.man gjort till förbehåll, att inga råsockerfabriker få nedläggas. Huruvida
det varit lyckligt för de orter, där dessa raffinaderier legat, att
dessa blivit nedlagda, eller om det lett till någon betydande besparing
för bolag och konsumenter, lämnar jag därhän. Säkert är, att
man både i Ystad, Hälsingborg och Lund saknar de raffinaderier, som
lågo på dessa platser, och att nedläggandet förorsakat en viss arbetsbrist
och även naturligtvis en viss minskning i inkomsterna för dessa
respektive städer.

Jag skulle sedan ha kunnat säga några ord om de två reservanternas
reservation, men den är i huvudsak bemött av herr Nyländer,
och jag vill därför inte upptaga tiden med det. Jag vill emellertid
gentemot herr Pehrsson säga, att jag förstår inte hans resonemang,
lika litet som jag förstår reservanternas motivering, ty såväl denna
motivering för avslag på motionen, som herr Pehrssons anförande här
tycktes mig tala för ett tillstyrkande av här ifrågavarande motion,
och jag har därför ingen anledning att taga tillbaka vad jag
sagt förut, att det hade varit mycket lämpligare, om det funnits
ett logiskt sammanhang .mellan motiveringen och avstyrkandet, än
att man här — såsom sker många gånger för övrigt -—- försökt ge
med den ena handen och taga igen med den andra.

Yad beträffar herr Pehrssons yttrande om mitt anförande i
utskottet, vill jag säga, att jag har trott, att man kunde yttra sig
något friare i utskottet än i kamrarna, och jag tror för övrigt det
är ganska sällsynt, att man här relaterar vad som där anförts.
Emellertid har jag inte sagt annat där, än jag kan stå för. Jag
har där icke sagt, att statsmakterna icke böra lägga sig i vilken vinstsockerfabrikerna
göra eller vilket pris de taga för sin vara, men jag
bär sagt, att enligt min mening har sockerbolagets drift icke någon
fördel av att statsmakterna genom för saken mer eller mindre intresserade,
men i alla fall i branschen fullkomligt okunniga personer
lägga sig i detaljerna i denna drift, till exempel vid bestäm.mandet
av hur mycket sockerbolaget skall taga för sockerlådor eller påsar
eller betala i frakt för betor. Jag sade i detta sammanhang, herr
Pehrsson, att om man gjorde så med min affär, skulle jag antingen
be att få skota den själv eller också låta staten övertaga skötseln
därav helt och hållet, ty jag vill inte ha något hälftenbruk tillsammans
med staten.

Jag skulle för övrigt å min sida kunna citera vad herr Pehrsson

Ang. statsmonopol
o
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.

Nr 59. 48

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

yttrade i utskottet — men jag skall inte göra det för att inte vara
ogrannlaga — på tal om den andelsfabrik, som på sin tid startades
i Ödåkra, men som av en eller annan anledning icke kom
igång. De orden få emellertid stå för herr Pehrssons räkning, och
den förklaring, som gavs av vad som stod i sammanhang därmed,
känna inskottets ledamöter till, och det anser jag för min del tillräckligt.

Yad denna andelsfabrik för övrigt beträffar, tror jag inte, att
den kom att upphöra med sin verksamhet på grund av något åtgörande
från sockermonopolets sida. Sockermonopolet exister ide inte
då, utan respektive bolag skötte sig alldeles själva, och jag tror inte,
att det existerade något samarbete bolagen emellan, i varje fall inte
på annat sätt, än att man försökte i viss mån hålla samma priser
och genom stipulerande av böter försökte få fabrikerna att hålla ingångna
avtal. Det är emellertid säkert, att dessa icke alltid liöllos,
utan att sockerfabrikerna åtminstone någon gång föredrogo att bryta
överenskommelserna och betala böterna.

Jag förstår då mycket bättre socialdemokraternas reservation.
De föra åtminstone ett rent språk. De säga, att det är av mindre
betydelse, hur mycket ett förstatligande av sockerindustrien kostar,
och de anse, att en inom landet förefintlig industri för produktion
av näringsmedel, som uppnått sådan monopolställning som sockerindustrien,
bör befinna sig i statens händer. Jag delar inte denna
uppfattning. Gjorde jag det, skulle jag rösta med dessa reservanter,
om jag nämligen trodde, att vårt land i dess helhet, så väl konsumenter
som producenter, skulle ha någon fördel av en statsmonopolisering
av sockerindustrien. Jag håller emellertid före, att det ur
ekonomisk synpunkt är mindre gagneligt och fördelaktigt, och i det
stora hela bör i sådana frågor som denna uteslutande den ekonomiska
sjmpunkten vara avgörande. Jag tror nämligen inte, och det har heller
aldrig någon vågat påstå, att man genom en statsmonopolisering skulle
kunna få billigare socker, ej heller att staten skulle förtjäna mer på
denna drift än nu sockermonopolet gör. Inte heller tror jag, att
striderna mellan betodlarna och staten skulle bli mindre än de hittills
varit mellan bolagen och odlarna. Tvärtom ha vi här ett utlåtande,
som är bifogat detta utskottsutlåtande, från betodlarföreningen,
vari den enhälligt avstyrker statsmonopolisering av sockerindustrien.
Inte heller är jag säker på, att det skulle bli billigare
socker, om sockerbetsodlarna, som förhållandet är i Danmark, finge
en viss del av vinsten. Det blir sak samma, om man betalar dem på
ena eller andra sättet.

Herr Pehrsson sade emellertid i sitt anförande, att betodlarna
vore de, som alltid finge sitta emellan. Så visar sig emellertid
icke vara förhållandet, ifall man härvidlag lägger till grund priset
på betorna. Ser man nämligen på genomsnittspriset på betor för
Sverige, Danmark och Tyskland —• jag håller ,mig endast till dessa
tre länder — så finner man, att betpriset i genomsnitt per 100 kg.,
man räknar exempelvis med medeltalet för åren 1906—1910, i Sverige
utgör kronor 2,50, i Danmark 2,26 och i Tyskland 2,11. Om

Onsdngon den 22 mnj.

4‘J Nr 5#.

vi se på deri tekniska sidan av saken, så finna vi, att även därvidlag
de svenska sockerfabrikerna stå, som herr Nyländer nyss påpekade
och även herr Röing omnämnde, på höjden av teknisk fullkomning.
Det är nämligen så, att man i Sverige utvinner något större sockerhalt
av betorna än i Danmark och resultatet här är även fördelaktigare
än det, som kan påvisas från Frankrike, under det att Tyskland
kommer några hundradels procent högre.

Vidare sades av herr Möller, att man vid de svenska sockerfabrikerna
sökte nedtrycka arbetslönerna i hög grad. Detta håller
inte heller streck, om den statistik är riktig, som uppgjorts av sakkunniga^
vilket jag har anledning förmoda. Den visar nämligen, att
genomsnittstimlöneu för sockerfabriksarbetare utgör i Sverige 35 öre,
i Danmark 37, men i Tyskland endast 30 öre. Om man tar den
svenska arbetarens lön som utgångspunkt och betecknar den med 100,
bli motsvarande siffror för Danmark 106 och för Tyskland 86.

Jag tror ä,ven, att man i stället för att hindra sockerbetsodlingens
utveckling, så att allt mindre areal användes härtill, tvärtom
borde gynna denna med hänsyn till det näringsvärde man genom
sockerbetsodlingen vinner, ty om man ser exempelvis på en av Sveriges
kemiska industrikontor utarbetad uppgift om näringsvärdet hos
en del kulturväxter, finner man, att om allt, som användes såväl till
människo- som djurföda omräknas i foderenheter eller kalorier, och
om sockerbetsskörden per hektar, uttryckt i foderenheter, sättes lika
med 100, erhållas följande näringsvärden: för foderbetor inklusive
blast endast 55, för potatis inklusive blast 42, för höstvete med kärna
och halm 34, för korn, kärna och halm 27, för höstråg, kärna och
halm 26, för havre, kärna och halm 21, under det att för endast avfallet
(melass, betmassa och blast) av sockerbetor siffran blir 34, således
betydligt högre än både för korn, höstråg och havre.

Inte heller kan man rimligtvis säga, att det är för låga pris,
som nu betalas för betorna, då man tager i betraktande, att det i år
betalats, om jag inte missminner mig, för höstleverans kronor 5,10
och för vinterleverans 5,40. I alla fall framgår av de uträkningar,
som sakkunnige gjort och av den skriftväxling, som förts med sockerbolaget,
att genomsnittspriset är 5,30, och jag vågar åtminstone
påstå, herr Pehrsson, att de lantbrukare, som rationellt driva sin näring,
kunna med dessa priser genom odling av sockerbetor erhålla
mer än 4 och .5 % på det i lantbruket nedlagda kapitalet.

Enligt min mening har staten i sin hand, oaktat herr Möller bestred,
att sa var förhållandet, att reglera priset å såväl sockermonopolets
tillverkningar som å varje annan industris och närings alster
i vårt land på grund av den förfogandelag staten har till sitt förfogande,
trots herr Möllers påstående att monopolets .makt 1913 var
sa stor, att den ej bort tålas i ett välordnat samhälle.

Vidare säde herr Möller, att han ansåg, att utskottsutlåtandet
verkade löjligt. Det må vara herr Möllers åsikt såsom ordförande
i ett annat tillfälligt utskott, men jag vågar göra det påståendet, att
det är ett olämpligt uttryck att fälla av en ordförande i ett annat tillfälligt
utskott. Jag vågar stå för det utlåtande utskottet här lämnat,

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 59. 4

Ang. stats -monopol &
tillverkning
och import
av socker
(Forts.)

Nr 59. 50

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsnxonopol
&
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

då jag varit med om att ge direktiv vid formuleringen därav, men jag
betvivlar icke, att om denna fråga blivit remitterad till herr Möllers
utskott, såsom exempelvis skedde med frågan om monopolisering av
den svenska kolindustrien, utskottsutlåtandet möjligen hade blivit ett
annat. Den motivering han anförde, nämligen att man skulle statsmonopolisera,
endast därför att man icke ville ha ett. monopolbolag så
beskaffat som det nuvarande, sedan det utvecklat sig därhän,, att ett
enda bolag behärskade den övervägande delen av tillverkningen i
landet, anser jag vara en synnerligen svag motivering, betydligt klenare
än den utskottet använt.

Vidare talade han om rena roffareintressen. Visserligen tror
jag, att det tyvärr inom vår svenska köpmannakår finnes sådana representanter,
som inte äro värdiga att tillhöra denna kar och som i
kristiden begagnat sig av nödläget att skaffa sig stora vinster på
grund av rent orimliga priser, men inte bör man använda detta som
anledning till en kritik av soekerbolaget, ty det finns inte någon näring
eller någon industri i vårt land, som ställt sig till den grad
lojal gentemot svenska folket och svenska statsmakten som denna
sockerindustri, ja, enligt mitt förmenande har den^ från affärssynpunkt
sett gjort allt för många eftergifter, ty man får väl ända halla
litet grand på att man skall ha rättighet att bestämma åtminstone
något över sitt eget. Vad jag nu säger innebär icke någon anmärkning
utan ett ytterligare understrykande av det tillmötesgående, som
från Svenska sockerfabriksaktiebolagets sida visats.

Här har herr Hildebrand med avseende å själva slutklämmen
framdragit tillräckligt vägande skäl för att gå varliga fram, då det
gäller statsmonopolisering av industriella verk i vårt land. Det skulle
säkerligen vara synnerligen beklagligt, om man pa sa sätt skulle
uppfatta statsmakternas åtgöranden, att de ville hindra all möjlighet
för bolag och affärsmän att göra sina företag inkomstbringande. Det
vore nämligen att i betydlig mån dämpa den företagaranda eller,
kanske bättre uttryckt, den tävlingslust, som finnes nedlagd hos. varje
människa, och denna tävlingslust behöver inte endast taga sig uttryck
i en strävan att arbeta sig fram redbart i ekonomiskt avseende,
utan kan även taga sig uttryck i vad som därmed mycket väl kan
förenas, nämligen i lust och intresse att göra nytta under den korta
tid en människas liv räcker. Jag tror för min del, att man bör akta
sig för att lägga band på de ekonomiska lagarna, ty dessa ekonomiska
lagar verka med samma precision, vågar jag påstå, som vilka
naturlagar som helst. Om man försöker att lägga band på dessa
lagar och genom konstlade medel tvingar in verksamheten i skeva
fåror, kommer det att straffa sig själv.

Här skulle kunna sägas betydligt mera än vad som redan är
sagt beträffande fördelarna av privat drift framför .statsdrift, men
jag vill inte upptaga tiden med det. Det har emellertid här påståtts,
att dessa fördelar icke skulle föreligga, men jag vågar åtminstone
påstå, att de exempel på statsdrift vi hittills haft för ögonen icke äro
tilltalande. Inte heller tror jag för min del, att det skulle på något
sätt vara fördelaktigt om. som en talare här nämnde, vi skulle för -

Onsdageu den 22 maj.

r>l Nr 50.

statliga alla enskilda järnvägar i landet. För min del är jag principiell
motståndare till all statsmonopolisering av industriell verksamhet,
då jag håller före, att dylika företag mycket bättre skötas av
privata initiativtagare. Däremot är jag med herr Hildebrand fullt
ense därom, att statsverket aldrig bör frånsåga sig sin rätt, då det
ser, att företagarandan tar sig oriktiga uttryck, men det kan man,
vågar jag ännu en gång säga, icke påstå vara fallet beträffande sockermonopolet,
ty nog hade det varit riktigt att åt detta företag medgivits
att åtminstone i någon mån få komma i åtnjutande av de
vinster som andra större företag i vårt land åtnjutit under den kristid,
som nu gått. I stället har emellertid sockerbolaget fått finna
sig i en betydligt reducerad vinst, t. o. m. under vad som stod till
dess förfogande under normala tider. Det framgår nämligen av sockerbolagets
bokslut, att dess vinst förut under vissa år uppgått ända
till över 10 miljoner kronor men icke något år under 7,500,000 kronor,
och intet år före denna kristid har utdelats mindre än 5 %, däremot
de flesta år sex procent, under det att de sakkunniga, av regeringen
utsedda, ha ansett, att man som skälig vinst för sockerfabriksaktiebolaget
borde sätta 4 %. Sockerbolagets vinst 1917 uppgår allenast
till 6,127,360 kronor, under det att vinsten år 1912 t. ex. var
10,898,531 kronor. Visserligen finnes ett undantag i detta hänseende
för krigsåren, nämligen 1916, då bolaget visade en vinst på
11,099,640 kronor, men man får taga i betraktande, att den stora
vinst, som då uppkom, uppstod därigenom, att sockerbolaget
det året realiserade nära nog hela sitt inneliggande lager. Förut
hade det nämligen varit vanligt, att sockerbolaget magasinerat en
viss kvantitet socker, som motsvarade ungefär ett halvt årsbehov i
landet, men på grund av den pressning, som utövades från regeringens
och statsmakternas sida, har bolaget icke kunnat vidhålla denna
stora överföring utav ett balanseringslager från det ena året till
det andra; det uppstod nämligen därigenom en ränteförlust, och det
har även uttalats från de sakkunniga, att detta vore alldeles obehövligt.
Hade bolaget emellertid icke gjort denna realisation, hade vi
icke stått i det läge vi för närvarande befinna oss, nämligen att sockret
är mycket knappt, och det oaktat har, såsom är anfört av herr
Nyländer, priset å samtliga övriga näringsmedel höjts betydligt mer
proportionsvis än sockerpriset.

Jag skall ej längre upptaga kammarens tid, utan det anförda må
vara nog. Jag beklagar blott, att herr Möller yttrade, att man ämnar
hålla denna fråga vid liv. Det förefaller därav, som om vi ha att
vänta ett upprepande av denna debatt, d. v. s. ett upprepande mer
eller mindre av samma uttalanden, som gjorts under flera år förut.
Jag håller nämligen före, att vi här i riksdagen kunna sysselsätta
oss med bättre ting än att varje år upprepa en enligt min uppfattning
fullständigt meningslös debatt om denna fråga.

Herr talman, jag ber att få sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ster ne: Herr talman, mina herrar! Jag hörde till min

Ang. statsinonopol
å
till verkning
och import
av socker.

(Forts.)

Sir 5». 52

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsfru)
nopol &
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

•förvåning att den siste ärade talaren var missbelåten med det forsta
anförandet som hölls i denna fråga av trustkommitténs ordförande,
herr Röing. Jag trodde eljest, att det anförandet var av den beskaffenheten,
att det skulle mycket varmt omfattas av dem, som
ha samma åsikt i frågan «som de, vilka dikterat utskottets betänkande
Det var nämligen till sitt innehåll och allmänna tendens a\ den
beskaffenhet, att det ju mycket skarpt stod i motsatsförhållande till
de tankar, som från vårt håll läggas på frågan och på vårt satt att
se på det ekonomiska livets lagar i allmänhet. Emedlertid uttalade
ju den siste talaren sin missbelåtenhet med herr Röings anförande,
och jag vill, om det kan glädja honom, säga, att också .lag är djupt
missbelåten med herr Röings anförande, särskilt därför att lian
trodde, att kammarens socialdemokrater vid detta tillfälle skulle
vara mycket väl försvarade med att icke biträda motionen, och han
gav dem ju en direkt anvisning att rösta emot den reservation, som
inom utskottet är avgiven till förmån för motionen. Förmodligen
ansåg han väl, att när herr Räf vid ett visst tillfälle fick kommendera
honom, så kunde han själv nu försöka utöva ett lämpligt kommando
över kammarens socialdemokrater.

Det är emellertid inte detta, som är för mig av någon avgörande
betydelse, vad trustkommitténs ordförande i ar har kommit
till för uppfattning i problemet. Jag måste blott rörande^den saken
säga, att för mig innebar det anförandet en överraskning i så måtto,
att det utvisade en sådan sällsynt beundran för denna kapitalsammanslutning,
som vi benämna sockertrusten, att det nästan slog över
i en servil stil. Det är nästan, som om man här i kammaren skulle
fullständigt ha glömt, vad det är för en gud man faller ned och tillbeder,
när det gäller sockertrusten. Det har förut påmints om den
finansoperation, som gjordes — och vilken jag här icke skall uppehålla
mig vid — när man skapade ett aktiekapital av 135 miljoner
kronor. Men låt oss se på en massa andra förhållanden. Hur ha
arbetarna inom industrien det ställt? Vad är det som motiverar
en så stor tacksamhet från det allmännas sida mot trusten? Jo. vi
vet, att det ofta varit strid mellan arbetarna och arbetsledningen
inom trusten, och år 1908 hotade man t. o. m. med stor, allmän
lockout, för att arbetarna voro nog oförskämda att begära ett öres
förhöjning i timlönerna. Har man glömt, att betodlarna beskurits

ganska betydligt på sin andel i det tullskydd, som svenska staten

tillerkänt sockertrusten? Har man glömt konflikten mellan betodlarna
och sockertrusten? Har man glömt, att Sveriges köpmanna kår

varit på nåd och onåd utlämnad till samma trust? Har man
glömt, att allmänheten har fått vara med om att under årens lopp
betala 100-tals miljoner kronor i fattigunderstöd åt trastens aktieägare?
Har man förresten nu anledning att saga, att sockertrusten
under den gångna tiden verkligen på ett så utomordentligt sätt fyllt
de krav, som man har kunnat ställa på densamma, såsom utskottet
här vill göra troligt. Har man glömt, att trusten på sin tid narrade
den Hammarskjöldska regeringen å t bevilja exporttillstånd på ett
större parti socker och sedan man väl fått detta exporttillstånd och

Onsdngen den 22 maj

53 Nr 59.

utfört hälften av (let parti, för vilket licens beviljats, så kom man
underfund med, att svenska folket måste ransoneras och maste såttas
på så knappa ransoner, att vi firigo ett kilo per månad, under det
att danskarna fingo två? .lag tror, att denna lilla meritlista, som
jag här blott mycket kortfattat skisserat, är ett tillräckligt exempel
på, vilken utmärkt ledning det är och vilket utmärkt kapital företag
det är, som man här ifrån olika håll begär, att Sveriges folk nu och
i all framtid skall stå under absolut förmynderskap utav.

Ty vad gäller egentligen frågan, och vad är det vi diskutera?
Är det fråga om att här genom statens medverkan framsläpa ett
monopol? Nej, visst icke. Monopolet finnes redan. Monopolet finnes
i den privata företagsamhetens dräkt. Och när vi alltså redan
ha monopolet här klart och konstaterat med alla dess fördelar och
alla dess nackdelar, så är väl frågan bara den: äro vi bäst betjänta
med ett monopol av den enskilda karaktär, som för närvarande finnes,
eller äro vi bättre betjänta med ett monopol i statens hand och
under det allmännas kontroll? Ja, på den lilla omständigheten, att
monopolet faktiskt redan finns, falla förresten alla de argument, som
man här anfört rörande förkvävandet av initiativkraften, borttagandet
av den enskilda företagarens rätt att komma fram och alla
dessa svårigheter, som man här upprepat. Ty visst är det väl så,
att för närvarande har faktiskt all privat företagsamhet på detta
område totalt lamslagits. Är det någon, som kan försöka att starta
ett sockerbruk? Är det någon handlande, som överhuvud taget vågar
visa olydnad mot sockertrusten? Jag tror. att det finns exempel,
som visa, huru det går dem, som våga sätta sig unp mot den
allsmäktiga makt, som donna kapi ia 1 sa in ro anslutning representerar.
Har man glömt Söderhamnshandlanden som djärvdes söka importera
litet socker från Tyskland? Har man glömt konflikterna med
Kooperativa förbundet? Nej, vi böra återföra detta i minnet, och
sedan vi gjort det, skola vi kanske tala litet tystare om det förkvävande
av den enskilda företagsamheten, som ett monopol från statens
sida skulle innebära.

Om jag går och ser efter, vad som skall vara det verkligt bärande
skälen för avslag i motiveringen till detta utskottsutlåtande, bakom
vilket stå fyra av utskottets tio ledamöter, så finner jag två huvudskäl.
Det första är, att vi icke kunna åstadkomma några ökade möjligheter
i fråga om tillgodoseende av vårt lands sockerbehov genom inhemsk
produktion. Och det andra skälet är, att det är ekonomiskt
omöjligt att nu tänka sig ens en utredning i frågan. Under det första
skälet staplar man upp några rena negationer för att bevisa, hur omöjligt
det skulle vara för staten att åstadkomma någonting bättre. För
det första säger man, att det föreligger ett påtagligt gott resultat »av
många års hängivet arbete för vår sockerindustris bestånd och utveckling»,
och att detta »tillföljd av den förändring i industriens
ledning, som kommer att åtfölja verksamhetens förvandling till statsdrift,
i varje fall skulle komma att äventyras». När jag läste detta,
så förvånade det mig verkligen, att utskottsjnajoriteten, eller de, som
dikterat utskottets utlåtande, icke funderat något över, hur det är

Any. statsvwnopol
i
tillverkning
och import
av socker.

(Forte.)

Nr 59. 54

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

ställt i toppen på sockertrusten, hur det är ställt med dess administration
och ledning. För så vitt jag icke är fel underrättad, så finns
det fortfarande kvar i toppen en mycket stor och dyrbar apparat.
Där finnas 95 styrelseledamöter, dragande en årlig utgift, enligt
trustkommittén, av 131,271 kronor, 20 direktörer^ som icke ha någon
direkt verksamhet i företaget, dragande en årlig kostnad av
284,675 kronor, vidare 423 högre och lägre tjänstemän i administrationen,
tillsammans dragande en årlig kostnad av 1,631,962 kronor,
inalles en tjänstemannastab i denna sockertrust på 538 man, dragande
en årlig kostnad av 2,047,908 kronor. Men om jag håller mig
bara till de 95 styrelseledamöterna och de 20 direktörerna, som icke
ha någon direkt verksamhet i sockertrusten, med sina kostnader av
i runt tal 400,000 kronor om året, så nog får man säga, att det finns
dock en ganska diger marginal även för statens administration av denna
näring. Jag vill tro, att det skall finnas få statsföretag, som
kunna visa ett sådant slöseri med avlönad kraft som just detta företag.

Ja, vad beträffar en del av de andra erinringarna, så har ju redan
en föregående talare, herr Möller, mycket riktigt, enligt mitt
förmenande, bemött dem. Det är på en punkt, som det för mig rest
sig ett frågetecken, nämligen när utskottet uttalar, »att sockerindustrien
under kristiden visat sig motsvara de anspråk, som ställts
å densamma ifråga om sockerbehovets tillgodoseende». Ja, man får
verkligen ha ganska små anspråk, när den normala konsumtionen av
socker ligger emellan 30 och 40 kilogram om året per person, men
vi få nöja oss med 13 kilogram, för att skriva, att industrien visat
sig motsvara de anspråk, som kunna ställas på densamma. I stil
med det övriga är det, när man talar om sockrets kvalitet. Med all
respekt i övrigt så instämmer jag därvid livligt i herr Möllers karakteristik,
att” det är tämligen enfaldigt att tala därom i detta sammanhang.

Om jag på det sättet går från punkt till punkt och ser på utskottets
skäl för avslag på min motion, så måste jag såga, att de
verka då icke synnerligen imponerande.

Vad beträffar det ekonomiska skälet till att man nu icke ens
skulle våga verkställa eu utredning, så är det väl alldeles tydligt,
att den utredning, som nu begäres. den skulle icke komma
att avlöpa i år och icke nästa år heller, utan den skulle givetvis
draga sin tid, såsom all erfarenhet giver vid handen.
Då är det väl tämligen överflödigt att visa en så stark och
utpräglad rädsla för förhållandena just nu under kristiden, att
man icke ens skulle våga skriva till "Kungl. Maj:t och begära en utredning.
huruvida och på vad sätt det är lämpligt att åstadkomma en
statsmonopolisering av sockerindustrien. Det är givetvis beträffande
detta skäl så. att man av rent principiella, skäl. av rädsla för vad
man ser i våra krav på en socialisering av denna näring, inte vill vara
med om saken.

Herr Nyländer hade en alldeles särskild karaktäristik av strävandena
från socialdemokratiskt håll på näringslivets område. Han

O Dödlige [i den 22 maj.

f>5 Nr

ansåg, att en utvecklad socialisering endast skulle innebära en ökning
av sodelpressarnas arbete och samtidigt en växande nöd, och miljonerna
skulle här rulla i högre grad och värre än någonsin. Sa ungefär
målade han ut för sig själv och lör kammarens ledamöter situationen,
därest vi skulle besluta en utredning i sockerfrågan och räcka
ett finger åt en tendens, som han på allt sätt vill bekämpa.

Nu förbiser han i denna skräckmålning, att här gäller det dock
att förvärva produktionsföretag, som väl rimligen skulle bära sig
själva. Ingen skulle väl vara så stupid eller enfaldig ens bland
socialdemokraterna, att man tänkte sig, att staten härvidlag blott
skulle ösa ut penningar med fulla händer eller att dessa. företag
skulle misskötas, så att de lämnade gapande^ .luckor . ef ter sig i statens
budget. Nej, det är verkligen icke på den linjen, vi kunna
övertyga varandra, utan jag tror, att det vore bättre, om herr
Nyländer, som intresserar sig för exportspörsmål, ville^ fundera ut,
huruvida det icke kunde vara möjligt att exportera något av den
stora och dyrbara administrativa apparaten i toppen på denna sockerindustri,
och om han icke vill se till, huruvida detta kunde
medföra ett förbilligande av detta näringsmedel. Försök att se
efter, om det icke skulle vara lämpligt att exportera några av
dessa 95 styrelseledamöter och 20 direktörer; därigenom skulle
man väl alltid vara ett gott stycke på vägen.

Vad sedan gäller jämförelserna med andra företag, som herr
Nyländer anställde, exempelvis telefonbolaget, så vill jag förutom
de skäl, som herr Möller anförde, tillägga, att man skall icke glömma,
att telefonbolaget har verkat här i Stockholm inom en trängre
rayon på en stor plats, där det finnes stora möjligheter att utveckla
detta företag, men vad har rikstelefonen gjort? Jo, den har
dragit ut ledningar till Norrlands ödemarker och^ skapat kulturmöjligheter
för andra företag. Staten har icke hållit sig till de
rena, krassa vinstmöjligheterna utan sett på hela landets välfärd
och fördel, och detta bör man ha i minnet då man anställer en
jämförelse mellan de båda företagen; häri ligger en skillnad mellan
ett privatföretag och statens monopol. Det privata företaget
kan från sina vinstsynpunkter icke taga hänsyn till det allmännas
bästa och det allmännas välfärd, det kan icke breda ut sig för att
skapa kulturella förutsättningar i ödemarkerna och ödebygderna
och där åstadkomma ordnade och samhälleligt bättre förhållanden.
Men detta är en statens plikt, och bedömer man statens. affärer,
järnvägarna, telefon, post eller vilka andra grenar vi gå till av
statens affärsverksamhet, bör man också räkna denna omständighet
som ett plus.

Att komma och peka på de tillfälliga kristidsinstitutionerna är
också missvisande. Jag vet, att man med förkärlek brukar anlägga
sådana synpunkter på de nuvarande ransoneringsåtgärderna och
säga: så här kommer det att se ut, när socialismens framtidsteorier
blivit förverkligade, så här kommer brödet att ransoneras och så
här vedaffärerna att skötas, med mera sådant. Men det är väl en
skillnad, när man måste tillgripa statens reglerande verksamhet

Ang. stat*
monopol; ii
tillverkning
och import
av socker.
(Forte.)

/

Nr 59. 56

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
n
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

först i tider av nöd och i tider då allt saknas, i stället för att under
normala, tider i lugn och ro och på bästa sätt för alla medborgare
söka ordna dessa angelägenheter.

Herr Nyländer lade också eu viss vikt vid de enhälliga ut''
talanden från olika sällskap och föreningar, som bifogats utskottets
uttalande. Ja, av det anförande, som hölls av en av de liberala
representanterna, nämligen herr Pehrsson i Bramstorp, fick enigheten
inom betodlareföreningen sin riktiga belysning, och jag
misstänker, att om vi gå och studera de avgivna utlåtandena närmare,
så skola vi finna, att de som dikterat eller avgivit de »enhälliga»
utlåtandena, äro herrar av ungefär samma ekonomiska
åskådning som herr Nyländer eller herr Winkler från Malmö; det
är personer med samma politiska uppfattning, som utan att något
djupare trängt in i de ekonomiska problem som det modärna trustväsendet
upprullar, skriva under de mycket enkla subjektiva resonemang,
som de för resten glömma eller icke kunna bevisa.

Herr Hildebrand utvecklade i en längre doktorsavhandling,
huru omöjligt det skulle vara att monopolisera denna näring och
gorå den till ett statens affärsdrivande verk, vilket skulle betyda,
enligt hans uppfattning, att man stoppade förutsättningen för en
sund utveckling. Han talade om huru, när pappersmeriterna äro
avgörande för anställande av personer i statstjänst, initiativkraften
försvagas, ingen teknisk utveckling är tänkbar etc. etc. Ja, jag
ha redan sagt, att när vi faktiskt stå inför ett monopol, som förkväver
den privata initiativkraften, som gör det omöjligt att skapa
något nytt,, så faller ju hela detta resonemang, som han anför.
Även hans liktänkande ha ju sökt framhålla riktigheten av de synpunkter,
som han uttalade, att själva förslaget att .monopolisera
en sådan här näring skulle hindra en sund och riktig ekonomisk
utveckling, hindra sammanslutningar på andra områden, som det
vore .synnerligen välbetänkt att få till stånd. Nu tror jag icke,
att själva den kapitalistiska utvecklingen är beroende av de åtgärder,
som staten vidtager på ett eller .annat begränsat område. Jag
tror, att den ekonomiska utvecklingen ändock går sin väg framåt
på det sättet, att när med varandra konkurrerande företag tillräckligt
länge legat och fört krig med varandra, så kommer man förr
eller senare under fund med, att det är klokare att sammansluta
sig, att skapa karteller eller truster och därmed lägga hela marknaden
under sin domvärjo. Det är den naturliga utvecklingsgången,
och denna utvecklingsgång hejdas icke av de åtgärder, som
staten finner sig föranlåten att tillgripa mot ett redan utvecklat
företag. När herr Hildebrand talade om faran för, att staten
skulle bliva förmyndare för sina medborgares verksamhet, så vill
jag säga, att en större fara ligger i det förhållandet, att vi här i
landet ha enskilda kapitalistiska sammanslutningar, som faktiskt
äro förmyndare för det svenska folket. Det är därför icke så, som
han förmenar, att socialdemokraterna bara peka på luftslott i
molnen, då de kräva en monopolisering av sådana här företag,
utan det är erfarenheter, verkliga tunga erfarenheter, sam gorå,

Onsdagen den 22 maj.

57

Nr 5».

att förr eller senare måste staten tränga fram till en annan ställning
än den förut intagit till dessa företag.

Ja, här har ju därjämte sagts av den föregående talaren åtskilligt
i samma stil, och han har ju varmt försvarat de nuvarande
förhållandena. Han sökte också att göra en jämförelse mellan den
danska och den svenska sockerindustrien, som enligt min uppfattning
är rätt haltande. Han sökte nämligen att på grund av de
olika noteringarna för de danska och de svenska sockeraktierna
bevisa, att det danska sockerkapitalet skulle vara ganska urvattnat
det också. Jag tror att detta är och måste betraktas som ett
misstag. Så vitt jag kan se, ha. icke det svenska sockerfabriksaktiebolagets
aktier någonsin uppnått parivärdet utan alltid legat
nere vid 70 å 80 procent eller något däröver av parivärdet. Det
visar enligt ,min uppfattning, att antingen är affären som sådan
bankruttmässig eller också har man urvattnat aktiekapitalet så,
att det icke motsvarar det verkliga värdet av företaget. Men de
danska aktierna visa en övernotering så stor, att det noterade värdet
icke på långt när står i relation till de danska isoclterbolagens
realvärde.

För oss ligger saken i korhet så, att staten måste förr eller
senare till självförsvar mot allt för starka monopolföretag vidtaga
åtgärder, genom vilka möjligheter beredas, att reglera, förhållandet
mellan det allmänna och dessa kapitalföretag. Det är icke bara i
vårt land, ,som man måste slå in på att skapa en sådan statsmaktsställning
gent emot vissa kapitalföretag. Man har sett, huru man
i Tyskland, ett land, vars ledning icke kan misstänkas för statssocialistiska
tendenser, tvingats att skapa statsmonopol för vissa
näringar, som visat tendenser att i viss mån växa upp till en stat
inom staten. Kanske är det tillräckligt att härvidlag peka på mineraloljorna,
som äro föremål för internationell trustbildning, och
kanske räcker det med att påvisa, att i flera andra länder man
tvingats att gent eimot starka kapitalistiska envåldssammanslutningar
på olika sätt införa statsmonopol för att därmed giva. uttryck
åt samverkans princip i motsats till den fria konkurrens, som man
på många håll är så fullständigt fastbiten uti. Statsmonopol betyder
i motsats till de skräckmålningar, som man här fört fram,
en de samhälleliga krafternas gemensamma anspänning omkring
de ekonomiska företag, som man samlat sig om, för att driva dem
till fördel för det allmänna. När företag ligga i enskilda kapitalsammanslutningars
händer, så måste man i första rummet taga
sikte på vinstintressena, och därigenom åstadkommas också de
svårigheter, den dualism och de konflikter, som alltid måste uppstå,
när det gäller en över hela landet sig spännande sammanslutning,
som har att räkna med många mot sig stående intressemotsatser.

Det är från de utgångspunkterna som jag, herr talman, vågar
att hemställa om bifall till den reservation, som avgivits av socialdemokraterna
och vid fogats utskottets .utlåtande och i vilken reser -

Ang. statsmonopol
&
tillverkning
och import
av socker.

(Forte.)

Nr 59. 58

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.

vation yrkas bifall till den motion, som av mig och herr Waldén
framburits.

Med herr Sterne förenade sig herr Waldén.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Under denna
långa debatt har åtskilligt framkommit, som kunde behöva närmare
synas i sömmarna, men jag skall icke uppehålla tiden länge, utan
blott göra ett par erinringar i den här föreliggande frågan. I herr
Erikssons m. fl. reservation finnes följande passus: »måste det för oss
framstå såsom synnerligen eftersträvansvärt att inom landet förefintlig
industri för produktion av näringsmedel, som uppnått sådan monopolställning
som sockerindustrien, befinner sig i statens händer, på
det att statsmakterna må äga oinskränkt möjlighet att reglera produktionen».
Ja, men om statsmakterna skola äga oinskränkt möjlighet
att reglera en produktion, då måste de också ha råvaran säkert i sin
hand. Men då ber jag få rikta till herrar reservanter den frågan:
Huru ha herrarna då tänkt sig den saken? Skall det ske genom tvångsproduktion,
genom tvångsodling? Eller hur har man tänkt sig detta?
Ty jag kan icke se hur hela den produktion, varom man här talat,
skall kunna komma till stånd, om man icke har råvaran lika väl som
fabrikerna i sin hand.

Det har av andra talare framhållits här. att den reservation, som
är avfattad av herrar Andersson och Pehrsson, icke skulle vara riktigt
klar. Jag skall nu icke gå in på ett närmare bedömande av den
saken, men jag-vill påpeka, att då de ha uttalat sig för statsmonopol
beträffande sockerbruksnäringen, ha de endast ställt sig på samma
ståndpunkt som herr vice talmannen, när han i fråga om kolgruvornas
förstatligande betraktade denna fråga ur synpunkten att det
skulle kosta för mycket att nu lösa den frågan i monopolistisk riktning.
De ärade reservanternas uttalande i den nu föreliggande frågan
synes nämligen gå ut på samma sak.

Jag kan verkligen icke dela den uppfattningen. Jag tror till
och med, att den är svagare än socialdemokraternas, ty hur tänker
man sig ändå att näringar skola kunna bestå och med kraft gå framåt,
om man, låt vara indirekt, utsäger, att så fort det skulle ställa sig
ekonomiskt fördelaktigt för staten att lägga sig till med en näring,
så skulle den göra det? Jag tror verkligen, att den synpunkten är
den svagaste, och ett godkännande av den principen kommer säkert
att ha farliga konsekvenser med sig. Följden bleve naturligtvis den,
att man i de industrier, som det kunde komma i fråga, att staten
skulle kunna monopolisera, måste gå ut ifrån, att så snart det vore
ekonomiskt fördelaktigt för staten med ett monopol, så skulle staten
införa det, men vore det icke fördelaktigt, så finge den enskilde
driva den industrien, som han kunde och ville. Denna slutledning
är enligt min åsikt synnerligen betänklig. Då föredrar jag verkligen,
att man gör table rase med detsamma, antingen nu den sidan står sig,
som säger: vi tycka icke om statsmonopol. eller den som säger: vi
skola genomdriva statsmonopol i så stor utsträckning som möjligt. Man

Orntdagen den maj.

ö9 N r

vet ju icke bestämt, vilken sida som bär rätt, men de erfarenheter, som
gjorts på de områden, där statsdrift hittills prövats, hava icke tytt
på, att arbetet, då det ledes av staten, blir lättare eller hastigare eller
billigare utfört än vid de enskilda företagen, tvärtom.

Jag skulle vilja tillägga, att det har för mig synnerligen stor
betydelse, att Skånes betodlares centralförenings styrelse har bestämt
uttalat sig mot statsdrift på det här ifrågavarande området. Föreningen
består dock av rätt många medlemmar. Jag hade för ett par dagar
sedan ett samtal med deras sekreterare, som står i livlig rapport
med betodlarna, och han förklarade, att meningarna gingo alldeles bestämt
i den riktningen. Det är möjligt att de taga fel, men det vill
jag för min del säga, att deras mening går då alldeles rakt emot herr
Pehrssons i Bramstorp. Jag har egentligen velat taga till orda för
att klargöra för herrarna att så är fallet. Jag hade själv förmånen
att för några dagar sedan få sammanträffa med tvåhundra jordbrukare,
som själva bragte denna fråga på tal. Jag yttrade icke ett ord
i saken, men hörde ingen förklara, att han önskade statsmonopol på
sockerbruksnäringen. Detta är dock ett symtom, mina herrar, för vilket
det är nödvändigt att ha blicken öppen. Det är dock så, att .man
för råvaran får lita till jordbrukarna, och fast jag icke tror att de skulle
göra någon opposition, så vill jag dock erinra om, att bland de skånska
jordbrukarna är den minoritet synnerligen liten, som vill ha
statsmonopol på sockerbruksnäringen. De önska icke den utvecklingen,
det har jag rätt att säga efter vad jag hört från dem, som jag
kommit i förbindelse med. Min egen uppfattning går i samma riktning;
jag tror icke det vore en lycklig utveckling. Jag har sett åtskilligt,
som givit mig den tanken, att den enskilda kraften får lov
att komma till. Det vore verkligen trist, om jag skulle saga till en
person, som arbetat sig fram och kommit till ett gott resultat: Ja,

detta skall du nu överlämna till mig. Jag tycker icke om, att såsom
medlem av svenska riksdagen nödgas säga något sådant till folk, som
skött sig och gjort sin sak bra. Men det blir följden av detta, det
kan man icke komma ifrån. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Versson i Fritorp instämde häruti.

Herr Nyländer: Herr talman, mina herrar! Herr Möller

framhöll gentemot mig med styrka, att det ej är sockrets kvalitet, som
man klagar på. Nej, icke alls. — Icke heller priset. Konsekvensen
måste väl under sådana förhållanden vara, att han icke vågar sig
på att söka prestera bevis för att ett monopol kan framställa bättre
eller billiqare socker utan snarare tvärtom. Det är just detta, som
vi, som dikterat utskottets betänkande, hava framhållit.

Genom detta herr Möllers resonemang blir han själv lika »löjlig»
som vi, då han ju indirekt kommer till precis samma resultat.
När herr Möller icke kan få fram bättre och billigare socker genom
monopol, slår han i stället på stora trumman och säger, att sockerbolagens
aktiekapital — jag sä^er det ord för ord, såvitt jag kunde

Ang. stat#•-monopol h
tillverkning
och import
åt: socker.

(Förtå.)

Nr ö9. 60

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmo
nopol å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

fatta honom — är »en maktsumma, som icke bör tålas i ett ordnat
samhälle». Med hänsyn till detta herr Möllers uttalande skulle det
verkligen vara av intresse att få veta, vilken summa som han anser
kunna få tålas i ett ordnat samhälle.

Då herr Möller vidare kallar en utdelning på 4 % för rofferi och
rofferivinst, måste den summa, som enligt hans uppfattning ej kan
tålas i ett ordnat samhälle, vara mycket beskedlig. Men då borde väl
också logiken fordrat, att han tänkt på statens utgiftssumma, och att
han icke instämt med dem, som avgivit den socialdemokratiska reservationen
och som ansett, att lösesumman under nuvarande tider endast
är av sekundär betydelse, även om den rör sig om 135 miljoner
kronor.

Herr Möller omnämnde vidare, att ingen konkurrens finnes till
sockerbolagen. Jag vill då framställa den frågan: Har han glömt den
utländska konkurrensen, låt vara att den nu under krigstiden är minimal.

Jag drog i mitt förra anförande fram ett exempel på statsdrift.
nämligen den, som handhaves av statens nyaste affärsdrivande verk.
bränslekommissionen. Jag vill då här understryka, att jag aldrig
i denna kammare riktat någon anmärkning mot denna kommission,
utan verkligen sökt efter bästa förmåga sätta mig in i den svåra uppgift,
som densamma har sig ålagd. Det gläder mig därför desto mer
att höra en så framstående medlem av det socialdemokratiska partiet
som herr Möller nu taga parti för bränslekommissionen emot de kamrater
till honom, som för kort tid sedan just här i denna kammare så
skarpt fördömde denna institution som. affärsverk.

Herr Möller kritiserade min jämförelse mellan det allmänna telefonbolaget
och rikstelefon här i Stockholm sdistriktet och påstod, att
det icke var så märkvärdigt, att allmänna telefon bar sig bättre och
var en bättre affär, ty, sade han, »man korn längre med den senare».
Jag har aldrig kommit underfund med annat än att »man kommer
längre med rikstelefon» och något annat har väl heller ingen annan
i denna kammare kunnat finna.

Slutligen yttrade han, att även om andra kammaren i dag avslår
motionen, så är det ändock säkert, att den åter kommer upp. Ja, jag
hoppas verkligen, att alla, som ej kunna gå in på de av herr Möller
uppställda socialdemokratiska teorierna, vilja erinra sig just detta,
ty de i mitt föregående anförande framhållna konsekvenserna av ett
principtagande i denna fråga rörande jordäganderätten och äganderätten
till andra ägodelar, dem har herr Möller icke kunnat bestrida.
Jag tänker då särskilt på det beslut, man nyligen fattat i Ryssland
just rörande den till sockerbetsodling använda jorden.

Herr Sterne visade sig ha mycket gott minne. Han framdrog
det ena efter det andra och sade: Hur minnas vi e.i, hur minnas vi ej?
Men han minns fel. Han omnämnde bland annat, att arbetarna skulle
vara särskilt dåligt behandlade av sockerbolagen. Mig veterlig! har
det emellertid icke varit några andra strejker där än bland fackarbetarna,
som på grund av vissa lockouter eller strejker i branschen
nedlagt arbetet. Hägra vidare konflikter mellan grovarbetarna och

Ou&dagen den 22 maj.

(il

Nr 5».

beläsen kan jas icke erinra mig. Det var mycket roligt att höra herr
Sterne taga affärsmännens parti, då han framhöll konflikterna mellan
dem och soekerbolggen. dag trodde icke. att herr Sterne skulle
representera aftärsmännen här i kväll, men då han icke desto mindre
gjort det, ber jag mot honom få hänvisa till det betänkande, som är
avgivet av Skånes handelskammare och bifogat utskottets utlåtande.
Däri kommer man till eu annan åsikt än herr Sterne, och det får herr
Sterne ursäkta mig, att jag tror verkligen, att Skånes handelskammare
som representant för handelskåren i vårt största sockerbetsodlande
och sockerproducerande distrikt är eu större tyngd i vågskålen
än herr Sterne, när det gäller ett från kommersiell synpunkt avgivet
omdöme i denna fråga.

Vidare omnämnde herr Sterne konflikter mellan betodlarna och
sockerbolagen. Ja, dem ha vi förut talat om i kväll. Jag ber blott
få erinra om vad jag framhöll i mitt förra anförande, nämligen det
enhälliga uttalandet från Skånes betodlares centralförening, ett uttalande,
som jag också i denna punkt anser mera värt än herr Sternes.
Vi hörde ju också nyss vad herr Olsson i Kullenbergstorp anförde
rörande betodlarnas uppfattning. Det är endast att beklaga — jag vill
ännu en gång säga det — att icke herr Pehrsson i Bra.mstorp framlade
sin åsikt redan då Skånes betodlares centralförening behandlade
denna fråga. Det skulle då ha varit av intresse att få se. om någon
lantbrukare i denna förening delat hans åsikt i denna sak. Att
döma av föreningsuttalandet synes så emellertid icke vara fallet, utan
han står nog skäligen ensam.

Herr Sterne förde vidare på tal det gamla Härnösandsfallet med
herr Olsson eller vad han hette. Ja, hade vi följt denne herr Olssons
intentioner, tror jag icke vi haft något socker alls i Sverige, ty om
vi icke ha en produktion ordnad så. att vi kunna stå emot en onödig
utländsk konkurrens utan att konsumenterna därav få lida. så blir
följden den, att vi under kristid komma just till det, som herr Sterne
vill undvika, nämligen att vi bli utan socker, och detta lär väl ingen
av oss önska.

Herr Sterne har vidare på den punkt i utlåtandet, där vi skrivit,
att vi anse, att sockerbolagen tillfredsställande ordnat tillgodoseendet
av sockerbehovet i vårt land. framhållit, att vi måtte vara synnerligen
beskedliga i våra pretentioner, då ju sockerkonsumtionen gått
ned från 40 kg. till 13 kg. per individ, tror jag han sade. Nu vill
jag påpeka, att efter vad jag erfarit har konsumtionen aldrig varit
uppe i 40 kg., och vad siffran 13 beträffar, så uteglömmer herr Sterne
alldeles industrisockret och räknar endast med sockerkorten. Sockerproduktionen
nådde år 1916 sitt maximum 130,000 ton, var i fiol
117.000 ton. och i år har den gått ned till 111,000 ton. Sämre är icke
sockerproduktionen här i landet, och dessa siffror anser jag vara
ganska tillfredsställande ur nationalekonomisk synpunkt. Det är
malplacerat att bedöma sådana frågor endast efter sockerkorten och
icke tänka på produktionen i sin helhet.

Vidare anförde herr Sterne. att det icke är skäl för oss att draga
oss för bifall till förslaget om utredning just nu. därför att. när ut -

Ang. statt
monopol d
tillverkning
ooh import
av »ocker.

(Forts.)

Nr 59.

62

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsrn
ono pol å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.) ,

redningen är klar, äro kanske de nationalekonomiska och de statsfinansiella
förhållandena annorlunda. Jag tror man skall vara ganska
sangvinisk, om man tänker så. Och ett ytterligare skäl varför
jag icke vill gå med på denna utredning är vad jag anförde i mitt
förra anförande, då jag åberopade vad justitieministern anförde under
kvinnorösträttsdebatten den 27 april i år, nämligen att sådana utredningar,
som herrarna säga vara förutsättningslösa, icke bliva så förutsättningslösa,
när det kommer till praktiken.

Herr Sterne kritiserade också mina uppgifter och jämförelser
mellan rikstelefon och Stockholmstelefon samt framhöll, vilka omkostnader
som voro förenade med rikstelefons framdragande av linjer
uppåt Norrland o. s. v. Häremot vill jag endast fastslå, att jag aldrig
talat om rikstelefon i landsorten utan endast om rikstelefon i
stockholmsdistriktet och jämfört den med allmänna telefon där. T.y
allmänna telefon är icke dragen utom Stockholm med rayon. Och
det är just där som det visar sig, huru pass lönande statsdrift är i
jämförelse med enskild drift.

Herr Sterne ingick vidare på att påvisa, hurusom statsmonopol
införts i utlandet nu under kriget, och sökte ur detta förhållande analysera
fram en orsak för oss att gå på bifall till utskottets förslag.
Det kan jag icke alls förstå, ty i utlandet råder dock. herr Sterne,
krig, som måste medföra skarpare, onormala ingrepp från statsmakternas
sida gentemot de enskilda, men lyckligtvis ha vi dock här i
landet hittills undgått krig, och jag hoppas också för min del, att vi
skola undgå statsmonopol. Ty jag anser, att ett statsmonopol — och
icke ett sådant, utan statsmonopol i allmänhet — kan leda till snart
sagt lika stora ekonomiska olyckor som ett krig. Därför ber jag, herr
talman, att fortfarande få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Det kan ju
kanske vara vanskligt att, sedan näringarnas specielle beskyddare
och representant i andra kammaren här haft ordet och lagt sitt tungt
vägande ord i vågskålen i denna fråga, våga sig fram med några
synpunkter även från annat håll. Men jag kan icke neka till, att
när jag hörde dels herr Hildebrand, dels herr Nyländer själv och den
något övermodiga ton de togo sig gentemot den socialdemokratiska
uppfattningen i denna fråga, så fann jag däri bara en genklang av
vad vi hörde, när vi här i kammaren debatterade frågan om de
skånska stenkolsgruvornas socialisering.

Som exempel på den sakliga polemik, varmed herr Nyländer
här rycker i fält, kanske jag inledningsvis får påpeka, huru han nu
gentemot herr Möller polemiserar på det sättet, att han vill veta,
huru stor penningsumma herr Möller tolererar här i samhället. När
herr Möller talat om en trust, som representerar en maktsumma, då
förvandlade det sig genast i den för näringarna intresserade herr
Nyländers ögon till en penningsumma. Den som polemiserar i fortsättningen
med dylika förväxlingar —- och det vimlade åtskilligt av
sådana i herr Nyländers anförande —• den kanske också, när det

Onsdagen den 22 maj.

>ir 59.

1)0

giller kritiken av socialismens åskådningar i dessa frågor, skulle
stämma ned sin kritiska ton åtskilligt.

Herr Nyländer förklarade, att våra urgamla rättsnormer och ej
några socialistiska teorier skola här följas Ja, det är ganska intressant
att höra av en modern representant år 1918 för svensk storkapitalism,
att det är våra urgamla svenska rättsnormer — naturligtvis
då på det ekonomiska området, ty något annat lär väl icke
ha någon mening -— som nu skola följas. Visserligen är det sant,
att herr Nyländer tillhör ett mycket reaktionärt parti, men att reaktionen
gått så långt, atj, man nu vill återvända till de urgamla
svenska rättsnormerna — jag förmodar på naturahushållningens tid
— det hade jag ändå icke drömt om.

Herr Winkler förklarade, att vi kunna här i kammaren syssla
med nyttigare ting än att diskutera denna årligen återkommande
fråga. Ja, det kan vara sant ur den synpunkten möjligen, att så
länge man har en första kammare, där de åskådningar ha majoritet,
som företrädas av herrar Nyländer och Hildebrand och de andra,
så kan det te sig lönlöst, men jag undrar ändå, om icke herrarna av
den uppfattningen skulle kunna göra sig snart förtrogna med den
meningen, att när tiden kommit därhän, att det fästet ramlar där
uppe i första kammaren, så blir det nog åtskilliga reformer pa det
ekonomiska området, som komma att vidtagas, även om man i likhet
med herr Nyländer bara skulle vilja likställa dem med krig och
annan pestilentia.

Herr Winkler förklarar, att de ekonomiska lagarna verka med
samma precision som vanliga naturlagar. Jag gratulerar herrarna av
högern, att de nu å ena sidan kommit till en sådan lagbunden uppfattning
av den ekonomiska utvecklingen, men å _ andra sidan med
herr Hildebrand i spetsen lovsjunga det privata initiativet för övrigt
på det ekonomiska området. Det kanske kan vara skäl att påpeka,
att det här för högerns vidkommande blir en bumerang, som
återvänder och träffar vederbörande själv, när det ju alltid på den
kanten riktats den anmärkningen mot socialismen, att. den skulle
hysa en så fatalistisk uppfattning av det ekonomiska livet, att det
privata initiativet där skulle totalt försvinna.

Herr Hildebrand sammanfattade i åtskilliga punkter, vad han
hade för anmärkningar mot en ifrågasatt monopolisering på detta
område, och gjorde då först gällande, att man måste bygga på något,
som giver den arbetande en direkt fördel, ty det såg han såsom en
förutsättning för utveckling över huvud taget. Jag gratulerar herr
Hildebrand! Vi beskyllas på socialdemokratiskt håll för att hysa en
krass materialistisk uppfattning, men nu hör man den, som jämte
herr Räf står näst herr Lindman som högerns uttolkare av högeråskådningen
i denna ''kammare, giva oss besked, att man i själva
verket på den kanten ser all utveckling betingas av att det skall
finnas en direkt fördel för den som utför ett arbete och att det skall
vara det som är det drivande för icke bara den ekonomiska utan
även den sociala utvecklingen över huvud taget.

Herr Hildebrand förklarade, att bär skulle statens väsen och

Ang. statsmonopol
&
tillverkning
och import
av socker.

Korta.)

Nr 59. 64

Onsdagen den 22 maj.

Ang. siatsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

uppgifter tolkas på ett helt annat sätt. än att staten skulle syssla
med sådana ting, och jag kom verkligen att tänka på, när han gjorde
sin karrikatyr av vår uppfattning på denna punkt, ett ställe i
Anatole France’s roman »Herr Bergerat i Paris», där han talar om
staten som en gammal knarrig och vresig gubbe i luckan. Det låg
något av den karriikatyren över hela herr Hildebrands uppfattning,
när han talade om, att här skall naturligtvis lämnas föreskrifter
från socialdemokratiskt håll om vad man skall äta, hur man skall
kläda sig o. s. v. Jag trodde verkligen icke, att herr Hildehrand
skulle i riksdagens andra kammare korning, dragande med sådana
argument gentemot den socialistiska åskådningen.

Nej, det är nog åtskilligt sant i det som här sades av herr
Winkler, att det finnes vissa ekonomiska lagar, som verka som naturlagar,
och dit höra nog också, att när samhället, som här är fallet,
nått en viss kapitalistisk utveckling och detta kapitalistiska liv har
börjat genomsyra staten på sådant sätt, att vi, som nu är fallet, stå
inför en notorisk statskapitalism, så tvingas staten att giva allt flere
och flere regler för det ekonomiska livet. Det bär också erkänts av
herrarna på högerkanten och särskilt av herr Hildehrand, som sade.
att enligt hans upfattning skulle det vara statens förnämsta uppgift
att uppträda som kontrollant över samhällets ekonomiska liv.
Yi taga fasta på detta. Men är det icke då skäl att fråga sig, vad
nästa steg i utvecklingen är? Tror icke herr Hildehrand, att i samma
män som privatkapitalismens utveckling tvingar staten att fylla
sig själv med nytt socialt innehåll, i samma mån blir det nödvändigt
att taga stegen undan för undan och att från det blotta kontrollantskapet
gå till att få sin hand över det hela? I det avseendet utgör
väl sockertrusten ett ganska belysande exempel på, huru konflikt och
spänning måste uppkomma mellan en så stark kapitaliserad trust å
den ena sidan och staten å den andra sidan. Då är det väl självfallet,
att staten i befolkningens eget intresse måste se till, om icke den
konflikten kan lösas, genom att staten inträder och övertager det
privata monopolet och gör det till statsmonopol. Det har här av
herr Möller erinrats med rätta, att det icke är fråga om att träda in i
konkurrens med andra, eftersom denna konkurrens redan är utesluten,
ty detta privata monopol är redan ett allenahärskande monopol. Den
synpunkten duger alltså icke att från högerhåll föras i fält.

Vidare gjorde herr Hildehrand gällande, att högern kan hänvisa
till den historiska erfarenheten, nyttan alltså av privatkapitalism,
under det att socialdemokratien icke kan hänvisa till någon historisk
erfarenhet. Och därför måste också detta krav på monopolisering
avvisas. Ja, men herr Hildehrand, jag får verkligen säga, att om
man hyser den där uppfattningen, som han bär i denna fråga, då
måste det hli ett mysterium, huru i själva verket staten ändå icke
bara kan ha egna järnvägar utan också därtill strävar att här utvidga
sin dispositions-_ och äganderätt. Ty vore det så, som herr Hildehrand
tycktes vilja göra gällande, att i detta att staten framträder
spm ägare och ledare skulle ligga ett tillbakaskjutande av initiativkraften
och idérikedomen på ifrågavarande ekonomiska område, då

Onsdagen den 22 maj.

65 Nr 511.

måste man fråga sig: huru är det då möjligt att förklara, att likvisst
på detta område det icke alls saknas initiativkraft och idérikedom,
både organisatorisk och ekonomisk? Jag tror, att högerargumentationen
i det avseendet återvänder och slår sig själv på fingrarna.

Och vidare. Det är ju alldeles uppenbart, att vi socialdemokrater
ha icke någon historisk erfarenhet i den meningen att hänvisa
på, att vi kunna visa, huru ett socialdemokratiskt ordnat samhälle
har gestaltat sig, utan vi ha en annan ständigt fortgående erfarenhet
att visa på, och det är detta, att den privatkapitalistiska samhällsordningen
bär på en inre motsägelse i hela sin ordning, som sönderspränger
den och gör den omöjlig undan för undan. Och vi kunna
med trygghet påstå, att vi däri se en anvisning, som pekar utöver
den ordningens idéram och fram till ett samhälle, som icke längre
är ett privatkapitalistiskt ordnat samhälle.

Det är också, herr talman, min övertygelse, att ett bifall till
den reservation, som avgivits av socialdemokraterna inom utskottet,
skulle markera, att man på denna punkt inser och förstår, att man
endast är i överensstämmelse med utvecklingen själv, när man här
skrider till att förvandla detta mäktiga privata monopol till statsmonopol,
och därför ber jag att få yrka bifall till den reservationen.

Herr von Sn cider n: Jag beklagar, att min ärade vän och
partikamrat herr Röing, som inledde denna debatt, nödgats resa
härifrån i kväll, så att han ej själv fått njuta av den långa debatt
i sockerfrågan, varom han i sitt anförande uttalade en önskan. För
egen del tar jag nu under debattens femte timma ganska lätt den
förebråelse, som herr Röing riktade emot mig, att, genom att i
viss män vara ansvarig för förra årets utskottsutlåtande, då han
förekommit en lång debatt i frågan.

Jag skulle nu vilja gorå två invändningar mot den debatt,
som hittills hållits. Det är först och främst, att man onödigtvis
upptagit till skärskådande den principiella skillnaden mellan privatdrift
och statsdrift. Här har skrikits från det håll, där privatdriftens
försvarare ha sitt främsta sate, som om ett genomförande
av statsmonopol på detta område skulle taga död på allt vad privatdrift
heter. Här är icke frågan om eu strid mellan statsdrift och
privat drift i vanlig bemärkelse. Yi ha jiu redan ett privatmonopol,
och det gäller, am man vill överföra det i statens hand, och
då naturligtvis i den mest lämpliga form eller som statligt-privat
bolag. Jag tror, att denna fråga kan skärskådas utan att man behöver
taga någon principiell ståndpunkt till den stora frågan angående
privatdriftens och statsdriftens företräden. Vad den frågan
beträffar, ställer jag mig i huvudsak på deras sida, som äro
förkämpar för privatdriften, men det är icke denna fråga, som nu
skall avgöras. Det gäller att välja från fall till fall, och i det fall,
som här föreligger, finnas onekligen talande skäl för att övergå
till en annan form, fastän jag naturligtvis erkänner, att många
skäl även tala däremot.

Andra hammarens protoholl 1918. Nr 59. 5

Ang. a tålsmonopol
A
tillverkning
och import
av socker.

(Fort*.)

Jir 59. 66

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Den andra fråga, som berörts under debatten och vilken jag
skall tillåta mig yttra några ord om, är att det såväl från den
förste talarens som från herr Winklers sida gjorts gällande, att
det av sockertrusten och sockerindustrien med deras föregångsmän
har nedlagts så stora förtjänster med avseende på, denna industri,
att en övergång till statsdrift skulle vara otillbörlig''. Det är ju
icke nu fråga om att gå fram med våldsam hand mot bolaget, ° och
därför tycker jag, att hela det resonemanget faller helt och hållet
utanför frågan. Men jag skall be att även som belysande för den
ställning sockerindustrien intagit få citera ett yttrande, som fälldes,
då denna fråga behandlades under år 1913. Då skrev professor
Gustaf Cassel i Svensk Tidskrift en artikel -— och jag tror, att
varken denna tidskrift eller författaren kan misstänkas för någon
partiskhet mot det stora sockerbolaget — i vilken artikel bland
annat förekom följande: »Vad särskilt den svenska sockerindu strien

beträffar, har den under de gångna åren mottagit så oerhörda
presenter av det svenska folket, att den härvidlag helst borde ta
av sig hatten och tacka för god hjälp i stället för att protestera mot
att hjälpen nu börjar dras in.» Jag tror, att detta verkligen är
tänkvärda ord, soim man har anledning uppmärksamma, icke på det
sättet, att man går fram med våldsam hand mot trusten, men att
man skulle slippa ifrån de blomstermålningar, som här förekommit.
Industriens män ha nedlagt ett förtjänstfullt arbete, men jag
tror också, att de fått den belöning, som ett sådant arbete är förtjänt
av.

Då jag förut sagt, att jag i allmänhet är förkämpe för privatdrift
på näringslivets område, följer därav, att jag icke kan skriva
under de skäl för övergång till statsdrift, som ha framförts av de
socialdemokratiska talarna. Jag tror icke, att man därigenom skulle
kunna få en drift, som vore i någon högre grad gynnsam för konsumtionen
ooh konsumenterna. Det skäl, som gör, att jag åtminstone
för närvarande vill hålla frågan öppen är, att jag hoppas,
att man genom en övergång till statsdrift skulle kunna undvika
eller åtminstone förmildra de svåra strider, sorn^ uppkomma, närhälst
vi från statens sida röra oss på detta område. Jag kan för
min del icke negligera desamma på sätt den förste ärade talaren
gjorde, då han uträknade, att det varit några få gånger det förekommit
sådana tvister under hans riksdagstid. Faktiskt är det
ganska ofta, som bittra strider utkämpas, och kan man utan skada
eliminera bort en av de stridande parterna, så att det endast blir
två, tror jag, att däri ligger en fördel. När jag talar om de stridande
parterna, är det givet, att jag fäster mig vid, hur man från
betodlarnas sida ställer sig till statsmonopoliseringen. Här ha
framhållits de skiljaktigheter, som förekomma mellan det utlåtande,
vilket avgivits av betodlareföreningen, och de uttalanden, som
i dag gjorts av en betodlare, en av reservanterna till utskottets
betänkande. Ja, det är skiljaktigheter, men jag undrar, om icke
dessa möjligen till en del åtminstone kunna förklaras därav, att
det inom betodlareföreningen är de större odlarna, som föra ordet,

Onsdagen den 22 maj.

67 Nr 55).

under det möjligen uppfattningen bland de mindre brukarna till
viss del kan vara annorlunda. Åtminstone bör den efter en genomförd
monopolisering bli annorlunda. Jag tror nämligen, att
dessa efter en monopolisering skulle komma att stå sig bättre.

Hade förhållandet varit det, att under den nuvarande krisen
staten direkt kunnat leda sockerindustrien, tror jag, att ställningen
varit gynnsammare för betodlarna i gemen. Anledningen till den
missbelåtenhet, som på en del håll förefunnits, beror, tror jag, icke
på någonting annat än att genom den organisation, som nu funnits,
det har varit nödvändigt att vid så tidig tidpunkt som skett avgöra
priset på sockerbetor. Prisen på alla övriga produkter bestämmas
samma år eller höst, som produkterna skördas, under det socker
betspriset fastställts redan hösten eller vintern innan betorna
odlats. Följden är att sockerbetspriset blivit bestämt dels med hänsyn
till jämförelser med föregående års odlingar av andra kulturer
dels med hänsyn till beräknade kostnader för den kommande odlingen
av betorna. Faktiskt har .betpriset varit sådant, att det motsvarat
vad betodlarna begärt. Så var det förra året, dock med den
skillnaden, att riksdagen gjorde den ändring, att den beräknade
priset efter en normalskörd av sockerbetsodlingen i stället för den
ogynnsamma, skörden av 1916. Sedermera ha förhållandena på
grund av de ökade priserna, på allting^ ställt sig ogynnsamma. I
år har betpriset blivit precis detsamma som odlarna begärt, men
trots det har man sett, att det blivit reducering av betarealen i
Skåne. Förhållandena äro icke desamma i mellersta Sverige, där
man kunnat konstatera en ökning. Detta förefaller egendomligt,,
ty ett betpris, sam är gemensamt för hela landet, borde vara gynnsammare
för Skåne än mellersta Sverige. Jag antar, att det är
andra förhållanden, som spelat in, exempelvis foderförhållandena
i Skåne, något som jag emellertid icke nu har anledning att gå
in på.

Anledningen till, att man så tidigt som skett bestämt betpriserna,
är emellertid behovet att noga fixera betpriset i de kontrakt,
sam uppgöras mellan bolaget och odlarna. Vidare har varit nödvändigt
att i största utsträckning ur sockret av föregående års
odling uttaga den ökade kostnaden för årets betodling. I händelse
man lägger kostnaden för de dyrare betorna på det socker, som av
dessa, tillverkas, kan nämligen inträffa, att fred slutes, varav en
sockerimport till relativt låga priser kan följa och då hjälper ingen
maximiprisförordning, utan, om man vill skydda sig mot stora
förluster, måste man gå till en så litet önskvärd åtgärd sam en
höjning av sockertullen.

Hade nu såväl tillverkning som import av socker legat i statens
hand, skulle man vid årets början, liksom man nu bestämmer
minimipris å andra odlingar, kunnat kontraktera på basis av ett
iminimipris och sedan träffa slutlig uppgörelse enligt de verkliga
och icke de beräknade kostnaderna. Sedermera hade staten, när
den så funnit lämpligt, genom högre priser på sockret kunnat taga
ut kompensation för de höjda betpriserna.

Ang. statsmonopol
«
tillverkning
och import
av socker.

(Fort».)

Nr 59.

68

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
a
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Detta gäller emellertid förhållandena under krisåren med deras
onormala prisfluktuationer, och det är icke efter de förhållandena
vi skola fatta vårt beslut. Men hur ställer det sig för framtiden?
När man kommer i den situationen, att vi icke såsom för närvarande
måste med alla medel stimulera odlingen, utan det åter blir fråga
om att reducera arealen, har icke, frågar jag, den mindre betodlaren
anledning antaga, att han av staten skall behandlas på ett gynnsammare
sätt än vad han kan vänta från trustens sida, som icke har
speciellt intresse att gynna just honom? Men från samhällets synpunkt
är det av intresse att betodlingen i större utsträckning utföres
av de mindre odlarna, vilka icke äro beroende av den importerade
säsongarbetskraften, utan kunna reda sig med de egna arbetskrafterna.
Staten har anledning att hålla på denna utveckling av
driften, ty det har visat sig under dessa brydsamma tider, att det
varit från de mindre odlarna samhället haft det säkraste stödet.
Under år 1917, då odlingen inskränktes i Skåne, finner man, att
beträffande de mindre odlarna — .med under 2 1/2 hektar — vilkas
antal var 13,649, reduceringen av arealen utgjorde 8 V2 %, d. v. s.
under den siffra 10 %, till vilken de enligt kontrakten hade rättighet
att sänka arealen. Komma vi till den högre gruppen, odlare
med mellan 2 V2 och 10 hektar och vilkas antal utgjorde 3,050, motsvarade
reduceringen 14,6 %. Gå vi till de störa odlarna, som ha
10 hektar eller däröver och räkna ett antal av 450, finna vi, att
reduceringen uppgick till icke mindre än 231/2 %. Man ser, var
landet haft det säkraste stödet under dessa tider. Man får antaga,
att reduceringen i viss grad är föranledd av de svårare arbetsförhållandena
vid de större gårdarna, men just häri ligger en anledning
att få överförd odlingen på händer, där den ligger säkrare i förhållande
till samhällets intresse.

Som sagt är, tror jag, att skäl finnas för en statsmonopolisering,
men naturligtvis är detta närmast en prisfråga. Starka skäl
finnas också emot. Men det är emellertid icke lämpligt, att det nu
blir ett avgörande av denna prisfråga. Det gäller ju en värdering
av trustens egendom och med de ytterst osäkra värden, som för närvarande
råda, måste man avvakta normala tider för verkställande
av en sådan värdering. Den jämförelse, som en talare gjorde med
den begäran, vilken framställts av järnvägsstyrelsen, att nu få göra
en utredning angående förvärv av enskilda banor, tror jag icke är
bärande, över huvud taget är jag icke så intresserad av denna utredning,
men jag vill säga, att man från järnvägsstyrelsens sida
synbarligen åsyftar att göra en utredning om vilka banor lämpligen
skulle kunna och böra införlivas med statsbanenätet. under det avgörandet
av inköpen och värderingen av banorna skulle uppskjutas
till normala tider.

Det andra bärande skälet emot att motinåremas förslag nu
skulle bifallas hänför sig till den osäkra statsfinansiella situationen,
vilken gör, att man nu bör uppskjuta frågan. Genom anslutning till
flen liberala reservationen bar man vägen öppen för framtiden, och
jag tror ingalunda, att man, som herr Olsson i Kullenbergstorp an -

Onsdag™ den 22 inaj.

69 Nr 50.

såg. därmed skulle riskera utvecklingen av den industri, som det
här gäller, ty det kan givetvis icke iå vara fråga om annat än att
denna skall få ersättning för det värde, som den vid ett eventullt
inköp har. Och under sådana omständigheter har jag svårt att tro
att industrien har så mycket- emot, om ett övertagande sker. Herr
Winkler yttrade, att om han hade en industri, där statskontroll var
nödvändig — och han ansåg, att i förevarande fall statskontroll var
nödvändig — skulle han säga, om någon ville kontrollera den: då
få ni övertaga den själva. Det är situationen sådan den är, och
därför ber jag att få yrka bifall till den av herrar Anderlsson och
Pehrsson avgivna reservationen.

Herr Andersson i Skivarp: .Tåg skall icke inlåta mig på
att svara herr Engberg, när han talar om det övermodiga sätt, varpå
högern skulle uppträda. Skall man tala om övermodigt sätt, får
han höra på vad som yttras från andra hållet, men det brukas icke
från vårt håll några övermodiga fasoner.

Man får väl se den här saken som en rent ekonomisk fråga,
och ur den synpunkten tror jag att man bestämt kan påstå, att ett
statsmonopol är en oriktig ståndpunkt att ställa sig på. Det visar
sig redan av de företag, som äro monopoliserade.

Herr Engberg framhöll, såsom bevis på att statsföretagen äro
mäktiga av initiativ, det förslag, som framkommit från järnvägsstyrelsen
om utredning angående förstatligande av de enskilda järnvägarna.
Ja, mina herrar, det initiativet tror jag icke kommer att
verka till nytta för samhället. Det går ut på att järnvägsstyrelsen
skall kunna helt och hållet ensam vara bestämmande utan att behöva
ha någon konkurrens. Det är ett dåligt initiativ enligt min
mening, och jag tror, att man skall bli mycket besviken, om detsamma
fullföljes.

Det bär från flera håll, där man icke känner förhållandena,
framhållits de konflikter och spänningar, som förekommit mellan
odlarna och bolaget. Ja, det är klart, att när det är två parter med
så olika intressen, som dessa båda ha, kan det icke vara lika meningar
alltid, utan det kan uppstå fastigheter, men de ha avvecklats
på ett sätt, som icke varit till skada varken för den ena eller den
andre, utan det har gått ganska ordentligt till.

Eu gjorde den siste talaren några uttalanden, som jag icke kan
låta stå obesvarade. Han nämnde, att det är de stora betodlarna, som
föra talan på betodlarnas sammanträden. Nej, mina herrar, det är
icke de stora betodlarna, som föra talan på dessa sammanträden, utan
där mötas både stora och små betodlare från hela Skåne. Det har
kunnat vara 600 personer närvarande vid vissa tillfällen. Jag har
icke hört någon opposition i fråga om den skrivelse, som avlåtits av
betodlareföreningen, mer än från herr Pehrsson i Bramstorp. Hade
det varit flera, skulle de nog ha uttalat sin mening till protokollet
och reserverat sig, men det ha de icke gjort.

Nu framhöll herr von Sneidern, att det var ökning i mellersta
Sverige ifråga om betodlingen i år, och han fann detta anmärknings -

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Nr 59.

70

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker
(Forts.)

värt, därför att det icke varit någon ökning i södra Sverige, utan
minskning. Det bevisar också, att han icke känner till eller tänkt
sig in i förhållandena. Annars tycker jag, att detta är ganska naturligt.
Vi ha i södra Sverige betsådden 3 vedkor tidigare än här
uppe, och när man icke fick gödning i så god tid, som man behövde,
var det naturligt, att man icke vågade teckna sig för betodling och
att denna till följd därav minskades.

Så nämndes, att det var de mindre betodlarna, som man hade
att lita till. Om de bleve hyggligt behandlade, ifall det infördes
statsmonopol, skulle de kunna tillgodose brukens behov av betor. Jag
undrar hur långt man skulle sträcka sig, därest betalningen för betorna
skulle bli högre, ju mindre en odlare hade att sälja. Jag tror
icke, att man med en sådan anordning skulle kunna tillfredsställa
sockerbehovet, vilket däremot skulle blivit tillgodosett, om icke herr
von Sneidern och hans meningsfränder ställt sig på den ståndpunkt,
som de gjorde förra året i sockerfrågan.

Nu frågas av flera personer, och särskilt undrade herr Olsson i
Kullenbergstorp, hur det skulle gå, ifall vi nu monopoliserade sockerbruken
men icke råvarorna och icke jorden. Jo, det går så, att
jorden blir socialiserad. Det blir som i Ryssland. Herr Nyländer
läste upp en del av en förordning, som kommit ut där, men icke allt.
Jag skall be att få läsa upp ett referat av hela förordningen, så
få vi se, hur det skall gå i framtiden.

»Sovjetregeringen har genom ett dekret nationaliserat Rysslands
hela sockerindustri. Nationaliserade äro här därefter alla sockerfabriker
ävensom alla sockerbetsodlingar jämte all därtill hörande teknisk
och levande materiel. Mark, som använts till odling av sockerbetor
under något av de fyra sista åren, skall definitivt ägnas
åt sådan odling och skall hädanefter vara allmän egendom. De
gamla innehavarna kunna utföra sådden, om hushållningssällskapen
en månad före såningstiden icke vidtagit de härför nödiga åtgärderna.
All personal, som är sysselsatt med sockertillverkning, ävensom med
sockerbetodling, stannar på sin post. De nuvarande ägarna böra överlämna
alla sina affärspapper till de härför utsedda kommissionerna
inom en vecka efter utfärdandet av detta dekret. Sockerindustrien
skall höra under en central sockerkommitté, sorterande under högsta
rådet för folkhushållningen, och kommittén iskall dela sin makt med
de lokala sovjets- och hushållningssällskapen. En särskild kommitté
skall leda varje fabrik och skall bestå av fem representanter från olika
branscher, sammanhängande med sockerindustrien. Den skall bestämma
såningstiden, såningsmarken och betesmarkerna, som äro nödvändiga
för underhållande av de för betodlingen behövliga husdjuren.
»

Så kommer det att gestalta sig, så fort vi socialisera bruken. Jag
undrar, om herrar Pehrsson och von Sneidern verkligen äro betänkta
på att slå in på en sådan väg.

Jag har icke något att tillägga utan ber blott att på det bestämdaste
få avstyrka ett förslag, som jag anser vara för samhället
ganska vådligt.

Onsdagen den 22 maj.

71

Nr 6».

Herr 1''ehrsson i Brainstorp: Endast ett par ord. Herr Nyländer
adresserade sig i sitt anförande särskilt till mig, och han frågade,
varför jag icke, när det gällde betodlareföreningens skrivelse,
hade reserverat mig. Jag är icke skyldig svara, men jag vill saga,
att jag icke var närvarande, då föreningen fattade beslut i ärendet.

Herr Nyländer talade också om sockerbolagets lojalitet under
kristiden. Jag har icke klandrat bolaget, men det är nästan förmätet
att berömma bolaget för mycket. Ha aktieägarna 25 % på det
inbetalta kapitalet, tycker jag, att skammen går på torra landet, om
man skulle begära mera.

Herr Winkler sade i sitt anförande, att betodlarna hade tillräckligt
betalt jämfört med de tyska och danska betodlarna och jämfört
med den svenska sockerindustriens vinst. Jämförelsen med de tyska
och danska förhållandena förvånar mig storligen. Svenska sockerindustrien
har ett tullskydd, som är 6 öre högre än vad den danska
sockerindustrien har, och denna ger lika stor vinst som den svenska
industrien. Jag undrar, om icke tullskyddet är avsett att även komma
odlarna till del. Det är icke meningen, att detta endast skall vara
till gagn för sockerindustrien. Det bör på detta område vara på
samma sätt som då det gäller spannmålstullarna, vilka äro avsedda
att komma, odlarna till godo, därför att de odla under mindre gynnsamma
förhållanden än i Danmark.

Herr Olsson i Kullenbergstorp nämnde, att han talat med 100
eller 200 betodlare om denna sak. Ja, jag har också talat med både
100 och 200 betodlare, men de ha en annan uppfattning än den han
framförde.

Herr Andersson i Skivarp framhöll, att det icke allenast var de
stora betodlarna, som voro med och bestämde på betodlarnas sammanträden.
Jag vill då säga, att det yttrande, som här är avgivet,
icke tillkommit på ett sådant stort möte, utan det har blivit utarbetat
av centralstyrelsen, som består av 6 eller 8 representanter för var
förening. Det är sålunda icke 10 % av alla betodlare, som få deltaga,
när man avger ett sådant yttrande. Då det gäller, att statsmonopolisera
en sådan industri, som är ett storkapitalistiskt monopol,
som har en sådan makt, att den, som jag förut sagt, blivit en stat
i staten, som kanske staten själv får draga sitt strå till, då det gäller
för statsmakterna att i samhällets intresse hålla vägen öppen
för att man skall kunna få bukt med denna sammanslutning, då söker
man här att skrämma med. att nästa gång gäller det att statsmonopolisera
jorden. Jag har hört sådant på möten, men jag trodde
icke, att man skulle få höra sådana skrämskott i andra kammaren.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
den av herrar Andersson i Fiskebäckskil och Pehrsson i Bra.mstorp
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) avslag å utskottets
hemställan och bifall i stället till den reservation som avgivits
av herr Eriksson i Stockholm m. fl.; och förklarade herr tal -

Ant], statsmonopol
&
tillverkning
och import
av socker.

(Forte.)

Nr 59. 72

Onsdagen den 22 maj.

Ang. statsmonopol
å
tillverkning
och import
av socker.

(Forts.)

Jb f

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utföll med 99
ja mot 62 nej; och blev följaktligen den av kammaren nu godkända
propositionen för huvudvoteringen så lydande:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å tredje tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 12, bifaller
den av herr Eriksson i Stockholm m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

i Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar Andersson i
Fiskebäckskil och Pehrsson i Bramstorp avgivna reservationen.

Huvudvoteringen utvisade 75 ja mot 58 nej; och hade kammaren
alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit den av herr
Eriksson i Stockholm m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

2 §.

Vidare föredrogs lagutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av
väckta motioner angående skrivelse till Honungen med begäran om
framläggande av förslag till lag, innefattande vissa villkor för rättighet
att utföra vetenskapliga experiment på levande djur vid icke

mannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
sistnämnda propositionen. Votering begärdes emellertid, varför herr
talmannen för bestämmande av kontraproposition ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Men även
härom begärdes votering, i anledning varav först uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 12 antager
yrkandet om bifall till den av herrar Andersson i Fiskebäckskil och
Pehrsson i Bramstorp avgivna reservationen, röstar

Onsdagen den 22 maj.

73

Nr 6».

statsunderstödda läro- eller forskningsanstalter; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 3.

Härpå föredrogs och lädes till handlingarna lagutskottets memorial,
nr 60, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande lagutskottets utlåtande nr 56 i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om statsdepartementen, dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets Awmemorial,
nr 75, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angå- p™°de “o* “V,.
ende lag om förbud mot utsläppande arv tjur eller hingst å samfälld eller hingst å
betesmark. samfälld betes mark.

I utlåtande nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å
samfälld betesmark, både jordbruksutskottet hemställt, att riksdagen
måtte antaga ett i utskottets utlåtande intaget lagförslag i ämnet.

Vid föredragning av berörda utlåtande hade första kammaren
bifallit vad utskottet däri hemställt, varemot andra kammaren bifallit
utskottets hemställan med viss ändring i 1 § av det utav utskottet
framlagda lagförslaget.

I utskottets, av första kammaren biträdda förslag hade nämnda
paragraf erhållit följande avfattning.

1 §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant
påkalla, äger Konungen på framställning av hushållningssällskapet
och vederbörande landsting, förordna, att inom hushållningssällskapets
område eller viss del därav tjur, som är över sex månader,
eller hingst, som är över ett år, icke må utsläppas å samfälld
betesmark, med mindre alla, som äga rätt till bete därstädes, det medgiva.

I dylikt förordnande skall tillika utsättas viss dag för dess
ikraftträdande.

Andra kammaren hade i paragrafen vidtagit den ändringen, att
i första stycket ordet »alla» utbytts mot »två tredjedelar av alla
dem».

I anledning av vad sålunda förekommit hemställde utskottet i
förevarande memorial, att andra kammaren matte biträda första kammarens
beslut.

Nr 59. 74

Onsdagen den 22 maj.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Norm, som ansett, att sammanjämkning icke kunnat
och att följaktligen frågan bort anses hava förfallit; sa,mt

av herr Olsson i Kullenbergstorp.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Vid föreliggande memorial har jag avgivit en blank reservation.
Anledningen därtill är, att jag ansett, att utskottet icke sammanjämkat
kamrarnas beslut. Det ligger förresten tydligt och klart uttalat
redan däri, att den ena kammaren uppmanas att biträda den andra
kammarens beslut. Då blir det ju ingen sammanjämkning. Visserligen
var det med mycket liten majoritet, som det yrkande, som
segrade i denna kammare, bär antags. Men då man "icke på allra
minsta isätt tillmötesgått från den andra sidan, så anser jag, att det
icke heller reellt är någon sammanjämkning.

På grund av vad jag sålunda anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Norm, Hage och Edberg.

Herr vice talmannen H amilton: Herr talman! Det skulle
vara svart att här åstadkomma era sammanjämkning mellan första
kammarens och andra kammarens beslut. Jag tror icke heller, att
det vore lämpligt att avsla utskottets förslag, utan vill man verkligen
ha något effektivt i lagstiftningsväg, så bör man biträda första
kammarens beslut, som utskottet tillstyrkt, vartill jag ber att få yrka
bifall.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock pa avslag a berörda hemställan; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då votering
emellertid begärdes av herr Olsson i Kullenbergstorp, blev nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande memorial nr 7.5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 82 ja mot 49 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Ang. förbud
mot utsläppande
av tjur
eller hingst ä gj^g
samfälld betesmark.

(Forts.)

Onsdagen den 22 maj

75 Sr b».

§ 5.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 90, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till föreningen Svenska flöda korset av visst område å Djurgården;
. 0 ,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor; nr

92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående driftkostnader
under år 1919 för egnaihemslånefonden;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av den rätt till vatten och strömfall i Klarälven, som tillkommer
kyrkoherdebostället 1/12 mantal eller 80 öre skatt östra Råda
i Norra Råda socken;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående undantag
beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade
förbud att vid fångst av djur använda sax;

nr 97, i anledning av väckt motion om anslag till beredande av
understöd åt trädgårdskoloniverksamhet och potatisodling i städer, köpingar
samt municipal- och stationssamhällen ävensom vid industriplatser; nr

98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat för år 1918 för fullbordande av vissa
spannmålslagerhus och fryshus; och

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i beloppet av viss kronan tillkommande fordran av Gustaf
Elf.

Kam,maren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Vidare förekom till behandling andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 14, i anledning av väckta, motioner om
skrivelse till Kungl. Maj :t angående upplösning av sambandet mellan
kyrkan och staten.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 289, hade herr Berglund
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning på vad sätt det nuvarande sambandet .mellan
stat och kyrka skulle kunna upplösas samt om omedelbara åtgärder
i syfte, att allt av statskyrkan utövat tvång på oliktänkande måtte
fullständigt upphävas.

Vidare hade herr Möller m. fl. i en likaledes inom andra kammaren
väckt motion, nr 293, föreslagit, att riksdagen behagade besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t
låta verkställa en allsidig utredning, på vad sätt det nuvarande sambandet
mellan kyrkan och staten lämpligen måtte varda upplöst.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.

:Nr 59.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

76 Onsdagen den 22 maj.

Andra kammarens första tillfälliga utskott, som till behandling
i ett sammanhang förehaft ovannämnda motioner, hemställde, att
desamma ej måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Engberg, Viklund i
Oviken, Svensson i Eggelstad och Söderberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig utredning, på vad sätt det
nuvarande sambandet mellan kyrkan och staten lämpligen måtte varda
upplöst.

Utskottets hemställan upplästes. Därefter yttrade

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Som herrarna ha
märkt ha vi socialdemokrater inom utskottet antecknat vår reservation
till det beslut, vartill utskottet har kommit, och jag ber
därför att något få motivera den ståndpunkt, som för oss varit
bestämmande, när vi avgivit vår reservation.

Jag ber då först att få rikta några anmärkningar gentemot
det utskottsbetänkande, som här föreligger. Först vill jag då
påpeka, att den historiska framställning, varpå utskottet stöder
sitt avslagsyrkande, är långt ifrån tillfredsställande och riktig.
Utskottet börjar med att klargöra vad som menas med statskyrkotanken
— »statsfeyrkotankens idé» — och förklarar den vara, »att
statens högsta styrelseorgan också skall vara högste vårdare jämväl
av folkets religiösa angelägenheter». Det är, för såvitt jag kan
förstå, helt och hållet en förväxling av två saker. Med statskyrkoidén
kan aldrig menas detta som här uttryckes av utskottet, utan
med statskyrkoidén menar man ju alltid idén, att medborgarskap
i staten presumerar medlemskap i kyrkan, med andra ord att staten
är religiöst organiserad i form av kyrka.

Utskottet har i alla händelser gått ut från, att här skulle
från hedenhös ha funnits denna tanke och att den egentligen är
konsekvent fortsatt även med kristendomens införande i landet.
Utskottet tar ingen hänsyn till den omständigheten, att det är dock
först från den Lutherska reformationen vi kunna datera en statskyrka
här i landet. Ty förr kunde man icke tala om en statskyrka.
Statskyrkotanken var den tanke, som frambära av den Lutherska
reformationen, genom att man där, i stället för att förut ha haft
den påvliga och överstatliga enhetskyrkan, gick över till den nationella
enhetskyrkan.

Nu har i alla händelser på grundval av denna historik, som
är både felaktig och torftig, utskottet dragit sina slutsatser och
följaktligen kommit dithän, att någon egentlig konflikt skulle icke
föreligga mellan den nuvarande faktiska verkligheten och statskyrkosystemet.
Nej, det är självfallet, att om man tolkar statskyrkotanken
på det sätt utskottet behagar göra, då kan denna
konflikt icke föreligga, ty om statskyrkotanken skulle helt enkelt

Ondagen den 22 maj.

77 Nr M.

innebära, som utskottet uttrycker sig, att den högste vårdaren av
kultangelägenheterna i lamhet också är landets högste styresman,
då kan man icke få fram den konflikt, som här är utgångspunkt
för kravet på statens skiljande från kyrkan. Därför är det ganska
naturligt, att man inom utskottet, där man tagit denna falska
utgångspunkt, kommit till den slutsatsen, att här skulle behöva
utredas huruvida i stället för att utreda det sätt, varpå skilsmässan
skulle äga rum.

Jag vill också säga, att den omständigheten, att vi socialdemokrater
stå antecknade här som reservanter, gentemot utskottets
beslut, är ingen tillfälligheternas lek, utan det är snarare i full
överensstämmelse med och i konsekvens av den grundsyn vi ha i
allmänna samhälleliga frågor. Vi tro icke på några givna samhällsförhållandens
orubbliga fortbestånd, utan vi se dem som ställda
under omvandlingens lag, och därför tro vi icke heller på vissa
sociala institutioners orubbliga fortbestånd, då dessa institutioner
av vad slag de vara må en gäng danats på ett visst jämviktsläge
klasserna emellan. När detta jämviktsläge förskjutes, så förskjutes
också den grund, varpå institutionen vilar.

Förhållandet mellan kyrka och stat intager icke någon undantagsställning
i det avseendet. Vi hysa nämligen den den uppfattningen,
och det på goda grunder, att statskyrkosystemet vann sitt
förverkligande under och tack vare en viss produktionsordning och
att den produktionsordningens omvandling också har åstadkommit,
att de betingelser, som statskyrkosystemet har i våra dagar, ingalunda
äro samma betingelser, som det hade förut. Det skulle ha
varit önskligt, om utskottet, när det behandlade denna fråga, även
historiskt, ägnat åtminstone någon uppmärksamhet åt de faktorer,
som här varit medbestämmande och som gjort, att det nuvarande
förhållandet med statskyrkosystem är i grund och botten orimligt.

Det måste väl medgivas, att en kyrka vilar på en bekännelse.
Fn kyrka utan bekännelse vore en självmotsägelse. Det
vore detsamma som ett politiskt parti utan politiskt program.
Därför kan man också saga, att för såvitt en statskyrka skall föreligga,
så måste det föreligga en bekännelsens enhet. Det måste
med andra ord äga rum en allmän gruppering av medborgarne
kring ifrågavarande kyrkas bekännelse. I samma mån som kyrkans
bekännelse röner motsägelse av andra talrika meningsgrupper, i
samma mån brytes denna kyrkans enhetliga bekännelse, som är
förutsättningen för att man skall kunna tala om en statskyrka.
Och man behöver icke mer än kasta en blick på utvecklingen för
att nödgas medgiva, att i själva verket är det ohållbart att tala
om en enhetlighet i bekännelse för närvarande.

Den gamla katolska kyrkan i medeltiden var så att säga en
trogen avspegling av den gamla produktionsordning, som ännu
repesenterade eu obruten naturahushållning. Men vi märka redan
i tidsskedet mellan medeltiden och den nya tiden framväxande nya
klasser och skikt av social betydelse. Där kommer en konflikt
med den gamla produktionsordningen. Denna i sin tur utgestaltas

Ang. upplöjning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forte.)

Nr 59. 78

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplös- i form av tilltagande religiös individualism. Reformationen,
mng av sam- va([ var den annat än den första upptakten till den revolt, som spe™
rlanoch” ^ai^e fullt ut i den franska revolutionen? Den var endast eu hestaten.
kräftelse därpå, att där hade redan genombrottet i samhällets pro(Forts.
) duktionsordning ägt rum i sådan omfattning, att det icke längre
fanns möjlighet att tänka sig någon hekännelsens enhet. Reformationen
var även eu revolt mot den överstatliga auktoritet, på vilken
den katolska påvekyrkan gjorde anspråk. Reformatorn satte
gent emot denna auktoritet den subjektiva och individuella övertygelse,
för vilken han åberopade bibelordet, vilket han betraktade
så entydigt till sin kraft och verkan, att möjligheten av att det
skulle kunna motsägas var för honom utesluten. Men det visade
sig, att han snart nog kom till en motsättning till sina egna utgångspunkter.
Det visade sig, att han icke utan tillgripande av ett
tvångsinstrument kunde upprätthålla denna bekännelsens enhet.
Där den religiösa individualismen förut stött huvudet mot den katolska
enhetskyrkans murar, där tornade han nir mot statskyrkans
murar. I sjäva verket var det klart, att det skulle gå på det
sättet, och man kan gärna medgiva, att det förelåg en tragisk
konflikt. Utgångspunkten var att värna om den religiösa individualismen.
Men reformatorn nödgades där tillgripa statsmakten som
tvångsinstument, när det gällde att hävda bekännelsens enhet.
Därför blev följden, såsom en framstående tysk teolog uttryckt
det, att protestantismen i själva verket förvandlades till en tvångskultur
även den, liksom den katolska kyrkokulturen hade varit.

Den följande utvecklingen visade också, att här låg från begynnelsen
en motsättning, som skulle visa sig allt uppenbarare, i
samma mån som utvecklingen fortgick. Yi så^o, huru en ny produktionsordning
bröt fram. Borgardömet gick fram med sina arriärgarden
av nya sociala skikt och bildningar, som där gjorde en
allt starkare insprängning i den gamla sociala strukturen, och detta
hade till följd en tilltagande splittring på det andliga livets område.
När man därför stod i (Ten moderna kapitalistiska tidsriktningen,
när de borgerliga revolutionerna knallat i Europa, så var
samhällets struktur så klassuppdelad och söndersplittrad, att möjligheterna
voro mindre än någonsin att upprätthålla fiktionen om
en bekännelsens enhet.

Det finns nu enligt vårt sätt att se ett alldeles bestämt kännetecken,
varpå man kan avläsa, huruvida en sådan institution
som statskyrkan längre motsvarar de sociala och ekonomiska förhållanden,
under vilka den kommit till. Om det visar sig, att
alla dessa bestämmelser, som endast äro naturliga uttryck för institutionens
förhandenvaro, på den ena punkten efter den andra
råka i konflikt med den rådande ordningen, om det visar sig, att
statsmakten på den ena punkten efter den andra måste lossa på
dessa bestämmelser, som likvisst äro naturliga, för såvitt institutionen
skall bestå, då ligger däri enligt vårt sätt att se en bekräftelse
på, att institutionen representerar en anomali, att den
står i motsägelse till verkligheten själv. Vi socialdemokrater för -

Onsdagen den 22 muj.

79 Nr 59.

morla därlör, när vi här poka på (lossa bestämmelser, som riksdagen
redan gång på gäng haft möjlighet att taga ställning till,
såsom bestämmelserna i regeringsformens 24 och 28 §§ med deras
utlöpare och avläggare av mer eller mindre konsekvent beskaffenhet
i särskilda stadgor och förordningar, att dessa bestämmelsers
tilltagande ohållbarhet betingas av att i samma mån som det ekonomiska
och sociala underlaget har skiftat och söndersprängts, så
har också en söndersprängning av den religiösa överbyggnaden
blivit en naturlig följd. Vi kunna också på den punkten säga,
att kyrkan skall icke inbilla sig, att hon i längden kan föra en
framgångsrik kamp för att hindra, att dessa bestämmelser undan
för undan avlägnas. Hon kämpar här gentemot utvecklingens egna
krafter. Dödsmärkta sedan länge, ha dessa bestämmelser blivit
bojor, bojor som ovillkorligen måste slitas och brytas, och ju längre
man dröjer med att vidtaga reformerna, desto starkare blir också
krisen, när den en gång kommer. Den protestantiska kyrkan kommer
att på den punkten gorå samma erfarenhet som den katolska.
Man behöver bara härvidlag kasta blicken ut över det andliga
livsområdet för att nödgas medgiva, att vi sta inför en bekännelsens
splittring av sådan omfattning, att varje möjlighet att nu
längre upprätthålla fiktionen, att en enhetlig samling kring statskyrkans
bekännelse kan bestå, är utesluten. Vi ha sett, huru
kyrkans kamp mot sekterna lyktat med nederlag för henne själv,
och man skulle kunna säga, att konventikelplakatets historia''står
som ett historiskt monument, oförgängligare än kopparn, över en
dåraktig politik, som icke ville räkna med den faktiska utvecklingen
själv.

Jag erinrar också om, huru kyrkan stått som en klassinstitution
i första rummet. Det var naturligt, att hon skulle så göra,
ty kyrkan representerar ju såsom statskyrka i själva verket den
religiöst organiserade staten. _ Så länge staten behärskas av den
besittande och privatkapitalistiska samhällsklassen, får man därför
helt naturligt räkna med, att kyrkan också i alla sina aktioner
skall vara ett uttryck för den privatkapitalistiska klassens intressen.
^ Så har även varit fallet här i landet. I början spelade hon
också Öppet med på borgardömets sida, och vi ha ända in i det
sista frän hennes prästerskap hört röster, som tagit till orda för
bekämpande av den besittningslösa klassens befrielsesträvan. Det
hjälper icke, att kyrkan söker trösta sig med fiktionen, att hon
är rebellernas moder. Det rubbar icke det faktum, att hennes
modersrätt numera är underkänd. Folkets rättsmedvetande får och
kan icke längre legitimera kyrkan såsom den, som har rätt att
monopolisera åt sig att framför andra vara den nationella kulturens
bärare. Här ha vi liksom i Europas övriga länder sett sekulariseringen
. fortgå och sedan skärpas, i samma mån som den
religiösa individualismen och irreligiositeten tilltagit.

Vi stå därför i den situationen, där det är nödvändigt för oss
att taga i övervägande, huruvida man icke genom lagstiftning endast
har att bekräfta det faktum, som här föreligger, bekräfta

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

Sr 5!). SO

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

alltså, att här har utvecklingen själv bragt statskyrkosystemet i
ett ohållbart läge. Jag vet väl, att det finns många ärliga radikaler,
som resonera som så: vi skulle gärna vara med om statskyrkans
avskaffande, men om vi avskaffa statskyrkan, vad ha vi
då för garanti för att icke obskurantismen i allehanda former tilltager?
Vi ha dock genom statskyrkan en kontroll över det religiösa
livet, och genom att rätt utnyttja statskyrkan kunna vi på
visst sätt bekämpa vidskepelse och obskurantism, varhelst den uppträder
i religiösa former. För min del får jag säga, att det naturligtvis
ligger åtskilligt i ett sådant betraktelsesätt. Och jag har
åtskilliga meningsfränder i religiösa frågor, som säga öppet och
ärligt, att de hålla tillsvidare på statskyrkan, därför att det är alldeles
tydligt, att den moderna teologien med sin dogmraserande verksamhet
skall snart ha fått herraväldet över de teologiska fakulteterna,
fått herraväldet över prästutbildningen, och dä kan denna moderna
teologi bli vägrödjande för en modernare livsåskådning. Då skulle
kyrkan som instrument i händerna på en upplyst statsmakt kunna
tjäna till, vad en god vän till mig en gäng förklarade, att avkristna
folket.

Man förstår ju också, att en sådan synpunkt är naturlig, om
man ställer sig på den ståndpunkten. Jag medgiver, att det i
denna synpunkt, som underkänner den kristna livsåskådningen,
finns mycket berättigat. Ty att den moderna teologien kommer
att erövra prästutbildningen är klart, och att under sådana förhållanden
statskyrkan blir ett instrument av angiven beskaffenhet
i en upplyst statsmakts händer, får man icke heller blunda för.
Men å andra sidan måste jag säga mig, att för mig går dock
framför allt annat hänsynen'' till religionsfrihetens princip, och religionsfrihet
och statskyrkosystem kunna aldrig sammanrimmas med
varandra. Jag kan här icke godkänna det resonemang, som godtages
på åtskilliga håll här i landet och som framställts i en av
de på detta område snillrikaste böcker som kanske skrivits, nämligen
professor Harald Hjärnes bok »Stat och kyrka» och det
supplement därtill, som han gav i en liten broschyr ^Statsreligion
och statskyrka». Detta resonemang gör en åtskillnad mellan
statsreligion och statskyrka på det sättet, att statsreligionen innebär
ingenting annat än detta bakomliggande, till vilket staten
ytterst måste appellera i alla sina enklaste rättsgrundsatser, på
det rättsliga och moraliska livets alla områden, och att statsreligionen
därför väl kan råka i konflikt med statskyrkosystemet. Jag
kan för min del icke godkänna det resonemanget annat än under
en enda förutsättning, och det vore, om man skulle rå med på att
staten själv kan ha en religion, d. v. s. att staten lian bilda sig
religiösa föreställningar, att staten med andra ord hyser en religiös
åskådning. Men då måste staten vara en person, och endast
den som tror, att staten är en person, kan fasthålla vid en sådan
uppfattning. För oss andra är det klart, att försåvitt statsreligion
måste vara någonting annat, försåvitt den måste betyda, att
staten inträder till förmån för en viss bekännelse, så kan en kränk -

Onndagen (len *22 maj.

81 Nr 59.

ning av religionsfrihetens princip icke undvikas. Under sådana
förhållanden måste vi säga oss, att vilja vi hålla på religionsfrihetens
princip, så kunna vi icke hålla på statskyrkan, och hålla
vi på statskyrkan, så kunna vi icke hålla på religionsfrihetens
princip.

Det har därför också i någon man förvånat mig, att de liberala
ledamöterna inom utskottet kunnat sväva på målet i denna
punkt, ty såvitt jag kan förstå är varje tvekan här angående
svaret på frågan huruvida detsamma som tvekan angående svaret
på frågan: skola eller skola vi icke ha full religionsfrihet i detta
land? Så vitt jag kan se innebär denna ståndpunkt på liberalt
håll ett avsteg från vad som förut har ansetts vara god liberal
uppfattning. I alla de traditioner, som den gamla liberalismen
kade från de borgerliga revolutionernas dagar, låg dock ett starkt
hävdande av religionsfrihetens princip, som man sköt i förgrunden
i revolutionsedikten. Och det står för mig också klart, att känsligheten
för religionsfriheten och dess bevarande är en god mätare
på halten av den kulturella vidsyn och det kulturella frisinne,
som man gör anspråk på.

Nej, det finns endast ett parti, som är den home bäraren av
religionstvångets princip. Det är det parti, som självt i hela sin
åskådning förkroppsligar förtrycket, förkroppsligar utsugningen. Det
är högern. Må vi överlåta åt1 högerpartiet att här stå som drabant
och riddare för religionstvånget. Det ligger i hela högerns kynne.
Det ligger i hela dess sätt att se på samhället, hela den brutalitet
och cynism, varmed den försvarar privatkapitalismens utsugning.
Ett parti som vägrar nationens kvinnor medborgarrätt, ett parti
som väger medborgarnas vikt med guld, ett parti som alltid utgjort
en säkerhetsvakt kring allt andligt och ekonomiskt förtryck,
ett sådant parti är givetvis det parti, som också här skall vara
den förste på skansen, när det gäller att slå vakt kring religionstvånget.
För all radikal uppfattning, den må vara socialdemokratisk
eller äkta liberal, är ett hållande på religionstvånget orimligt.
Men var och en som håller på statskyrkosystemet, han håller också
i själva verket på religionstvångets princip.

Vi socialdemokrater säga oss även, att så vitt möjligt underlätta
den ekonomiska frigörelsesträvan, så få vi lov att avlägsna statskyrkosystemet.
Ty när har statskyrkan någonsin framträtt och tagit
till orda för en frigörelsesträvan av ekonomisk natur inom samhället?
Den stod alltid såsom den besittande klassens tjänare.
När framträdde statskyrkan och kastade domens åskviggar över
detta utsugningssystem, som den moderna privatkapitalismen utgör?
När lade statskyrkan sitt tungt vägande ord i vågskålen till förmån
för en politik, som skulle skydda de fattiga mot de rikas
förtryck? När framträdde statskyrkan som målsman för folkvälde
gentemot envälde och fåvälde? Aldrig. Därför stiger också i närvarande
stund upp ur samhällets djup en anklagelse mot henne,
som alltid förde talet om rättfärdigheten på sina läppar men i sin
.garning förnekade densamma.

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 59. C

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

Nr 59. 82

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forte.)

Man må därför icke undra över, att det moderna samhällets
fattiga klasser nu stå oförstående utanför kyrkans murar och att
de ha gått andra och egna vägar. Jag vet väl, att det på många
håll tolkas som om man vänt sig bort från en djup och bärande
livssyn. På den punkten vill jag säga, att jag är fullständigt
ense med dem, som inskärpa nödvändigheten av en fördjupad livssyn
och en fördjupad livsuppfattning. Jag vill säga, att på den
punkten är jag fullt ense med herr Kjellberg, när han talar om
nödvändigheten av en etisk renässans, en etisk nyorientering. Men
jag vet också att det talet är i grund och botten en förargelse
och ett obegripligt tal för den idéförgätna mammonism, som en
gång lystrade till talet om den »religiösa renässansen». För den
åskådning och den samhällsanda, som är bärare av gulascheriets
kultur, för den åskådning, för vilken förtrycket är en naturlig
funktion, för den åskådning, som här alltid anlägger religionens
yttre åthävor men i liv och gärning förnekar dess anda, ja för en
sådan åskådning är deras strävan obegriplig, som kräva ett etiskt
fördjupande av hela det samhälleliga livet. Det råder där eu konflikt,
som endast kan övervinnas genom att själva systemet avlägsnas
och att det gives möjlighet till större ärlighet i samhället
och i religiösa frågor än nu är fallet. Låt var och en gå dit han
inför sitt förnuft och sitt samvete känner och förstår, att han
måste gå! Låt var och en välja icke bara huruvida han vill ansluta
sig till något religiöst samfund utan också vilket religiöst
samfund han vill ansluta sig till! Medgiv alltså religionsfrihet
för alla! Men då är det också en nödvändig konsekvens att avlägsna
det statskyrkosystem, som står som ett förkroppsligande
av att religionsfriheten är kränkt.

Jag skall innan jag slutar be att få peka därpå, att i en tid
som den nuvarande, som onekligen visar hän på en allmännare
upplösning å ena sidan men å andra sidan också trevar efter någonting
kommande och nytt, kan man icke skjuta undan dessa frågor.
Man har enligt min mening hållits dem förnämt undan den
offentliga debatten alltför länge, och därför har också följden blivit,
att vi i nuvarande stund stå i den konflikt, i vilken vi stå i
denna fråga. Något måste göras, och jag ser ingen annan väg än
att man går den vägen, som utstakats av socialdemokraterna inom
utskottet, när de begära en utredning om sättet för statskyrkans
avskaffande. Jag anser frågan huruvida den skall avskaffas
vara besvarad av livet självt. Det är visserligen sant, att för
mången ter det sig som ett ingrepp på en helig tradition att kräva
kyrkans skiljande från staten. Man förbinder med statskyrkoinstitutionen
en vördnadsbjudande tradition, som man icke vill offra.
Men jag vill mot alla dylika betänkligheter svara bara det, att
en historisk tradition, hur vacker den än må vara och huru stor
uppgift den en gäng, när den kanske icke var bara en tradition,
hade att fylla, äger rätt att röna respekt endast för så vitt den
motsvaras av de faktiskt rådande förhållandenas krav. Har den
kommit i motsättning mot ett modernare samhälle, har det visat

Onsdagen den 22 maj.

83 Nr 59.

sig, att under dess fortbestånd konflikterna ökas i stället för att
avtaga, då är det ingen tvekan för lagstiftningen, huru den skall
handla.

Det är ur den synpunkten, herr talman, och efter att hava
angivit helt kortfattat och fragmentariskt de synpunkter, som för
oss på reservantsidan inom utskottet varit bestämmande, som jag
ber att fä yrka bifall till den av mig och mina partivänner avgivna
reservationen.

Herr vice talmannen, som under herr Engbergs anförande övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, gav härpå ordet till

Herr Hallén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Inför
de föreliggande motionerna känner sig nog mer än en medlem av
kammaren måhända en smula orolig. Det är kanske här ungefär
detsamma, som man kunde iakttaga vid behandling av de kristendomsmotioner,
som kammaren för en liten tid sedan sysslade med.
Man tänker, att det är allenast ett utslag av tidens ondska det
här gäller. Men jag tror, att man här kan tillämpa, vad ärkebiskop
Söderblom skrev i sammanhang med frågan om religionsundervisningsmotionerna.
Han skrev där: »Mången invaggar sig nog i den
föreställningen, att det är bra, som det är, och att tidens ondska
satt pennan i handen på dem, som yrka på ändring. Det är ett
farligt misstag.» Jag tror, att detsamma kan sägas här, och jag
skulle för min del vilja gå ett steg längre och tillägga, att dessa
motioner, vad man för övrigt må tänka om dem, vittna säkerligen
om både intresse och vaken blick för denna viktiga sida av samhället,
som här avses. Och man kan ju icke förneka, att synnerligen
stora och allvarliga skäl ha kunnat motivera de yrkanden,
till vilka motionärerna kommit. Man kan icke heller neka till,
att det är ett visst utslag av sund reaktion, att uppmärksamheten
fästes på de allvarliga missförhållanden det här är fråga om.
Kanske man rent av kunde säga, att om inga motioner i denna
fråga kommit fram, hade det varit ett utslag av andlig sömnaktighet
och indifferentism, som sannerligen icke är eftersträvansvärd.

Jag skulle vilja gå vidare på erkännandets väg med att säga,
att kyrkan kan icke sägas hava stått i kontakt med den religiösa
utvecklingen i vårt land. Kär ärkebiskopen yttrade om kristendomsundervisningen
följande ord: »Det skall oförbehållsamt erkännas,
att den vetenskapliga teologiens arbete ännu ej kunnat som sig bör
tillgodogöras i skolans undervisning», så kan detta säkerligen tilllämpas
även på kyrkan och på den religiösa förkunnelsen i allmänhet.
Från alltför många predikstolar bjudes alltjämt den
religiösa livsåskådningen i den ortodoxiens dräkt, som tillskars
för vårt lands vidkommande så långt tillbaka i tiden som år 15h3,
då Uppsala mötes beslut fattades. Den hebreiska världsbilden,
ja hela den mytologiska framställningsform, i vilken svunna tiders
religiösa upplevelser måste kläda sig, eftersom inga andra former
voro tänkbara eller begripliga, allt detta bibehalles oförändrat.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

Nr 59. 84

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av tambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

Helvetes- och djävulstron, läran om de eviga straffen, den rent
bokstavliga tron på mirakler och underverk, verbalinspirationen och
mycket annat dylikt bjudes alltjämt i massor av våra kyrkor.
Det är som om hela det religiösa tänkandet icke skulle hava undergått
någon förändring. Huru detta bidrager till att skapa
både bristande respekt för kyrkan och dess arbete och tvivel på
att den över huvud taget har någonting att bjuda vår kultur, kan
man lätt förstå. Man behöver bara tänka sig en mycket vanlig
episod. Det är söndag, och en stor arbetarbegravning skall förrättas
i kyrkan. I liktåget deltaga kanske en massa yngre kunskapstörstande
intelligenta arbetare, som för länge sedan lämnat
den traditionella kyrkliga uppfattningen bakom sig. De sitta kanske
sedan kvar i kyrkan och lyssna i sammanhang med begravningen
till en predikan, i vilken för dem framlägges den 1600-talets
dogmatiska syn på både de religiösa och de etiska frågorna
över huvud taget, som de känna att de på intet sätt kunna dela.
Att det icke skall kunna öka deras respekt för en sådan kyrka,
får man naturligtvis icke ifrågasätta eller begära.

Man måste också erkänna, att, vad värre är, den teologiska
forskningens män själva, som man ju annars skulle kunna ställa
större krav på, visa ofta en ganska beklaglig oklarhet. Det var
icke alls länge sedan jag från några unga teologer vid ett av våra
universitet fick höra, att det var åtminstone ett par av de teologiska
professorerna, om vilka man tyckte sig hava på känn, att
de icke kunde eller vågade sjunga ut klart och Öppet den vetenskapliga
uppfattning, till vilken de kommit, därför att dessa
män samtidigt ville upprätthålla en viss kontakt och ett visst förtroligt
samförstånd med en ■ del av de äldre inom prästerskapet, till
vilka de kunde tänkas komma i beroende, exempelvis när det
gällde besättandet av en biskopsstol eller dylikt. En sådan oklarhet
på det teologiska området har naturligtvis också återverkat
beklagligt åtminstone i många tall på en hel del av teologerna
eller de unga prästerna själva. Man har ibland talat om ett slags
»teologiskt frisinne , som mer ger sig tillkänna så att säga i enrum,
där man kan liksom nödd och tvungen göra en hel del eftergifter
på det dogmatiska området, som man annars sällan vill
Öppet föra till torgs. Sådant kan man icke annat än beklaga, ty
det är väl knappast på något område, där under sista århundradet
framstegen varit så i ögonen fallande stora som just på den
religiösa forskningens område. Yi känna nog till, även de, som
äro lekmän på detta område, hur man där kunnat lägga i dagen
uppkomsten och utvecklingen av judarnas religion och dennas påverkan
av och inverkan på andra samtidiga religioner och judendomens
inflytande på kristendomen; hela denna storartade källskriftsforskning
eller sådant som Harnack, den store tyske forskaren
lagt sådan vikt vid, nämligen särskiljandet av Jesu evangelium
och det paulinska evangeliet i Hya testamentet, allt detta
urskiljande av det tidshistoriska och personhistoriska omhöljet, som
har kunnat äga rum. detta utsovrande av det centrala i bibeln,

Onsdagen den 22 maj.

85 Nr 59.

det till människosjälen alltid talande, allt detta arbete, som bedrivits
under sista århundradet, hur skulle icke detta på ett bättre
och mer värdefullt sätt kunna utnyttjas och hur skulle icke en på
dylik grund baserad förkunnelse kunna röja undan många stenar
i vägen för sökande människor i vår tid. Med detta vill jag inte
säga, att vad man skulle kräva, skulle vara en »bibelkritik på
predikstolarna», det har aldrig varit mitt program men i stället
detta, att tillämpningen av den religiösa forskningens och tänkandets
frukter skulle ske i förkunnelsen. Men detta har beklagligt
ofta uteblivit, och hade den riktning, som talaren före mig, herr
Engberg, representerar, huvudsakligen aldrig mött annat än en så
baserad förkunnelse, är jag övertygad om, att antalet av dem, som
ställa sig på herr Engbergs sida, skulle ha varit åtskilligt
mindre.

Man kan inte neka till att kyrkan ännu står i stort sett ganska
ovillig till detta religiösa upplysningsarbete, som tiden annars
kräver. Religiöst frisinne har ofta ansetts och anses i vissa, tyvärr
mycket tongivande kyrkliga kretsar, alltjämt lika opassande
för prästmän som politiskt frisinne. Jag behöver bara erinra om
bur kyrkan uppträtt på sin tid gentemot sådana män som Viktor
Rydberg och till och med Pontus Wikner, för att inte nämna sådana
män under senare tider som Fredrik Eehr eller S. A. Eries
och andra, vilkas teologiska frisinne faktiskt stämplats i breda
kyrkliga lager såsom nästan ett kriterium på osalighet eller något
sådant. Det hör för övrigt till historien, såsom ärkebiskopen
vid ett samtal med mig för en tid sedan påpekade, att kyrkan
gärna har använt och använder dessa religiöst radikala, som den
annars inte kan betrakta annat än som »förgårdskristna», i det intellektuella
enviget med ateisterna. Annars anses de mindre
värda, och det tyckes dröja åtskilligt, innan dessas rätt att få tillbedja
vid högaltaret och icke enbart i förgården blir erkänd.

Efter dessa erkännanden skulle jag vilja påpeka, att det likväl
inte är så mycket reaktionen mot denna brist på religiöst
och teologiskt frisinne och känslighet för tänkande på detta område,
som huvudsakligen har motiverat den opinion mot kyrkan,
som kommer till synes i de förevarande motionerna. Det, som har
givit näring åt kravet på statskyrkans avskaffande, är i mycket
högre grad än reaktionen mot dess intellektuella efterblivenhet,
folkets känsla av kyrkans stora sociala synder, vilket herr Engberg
också riktigt tryckte på. Därmed menar jag inte, att man skulle
ha krävt, att kyrkan så att säga skulle ha splittrat sig eller grävt
sig ned i kyrkligt socialt arbete eller något sådant. Visst inte,
men vad man skulle kunnat begära och folket kunnat vänta var,
att hon skulle ha känt den tid, i vilken hon var sökt. Men så
har icke varit fallet, utan vi veta allesammans, hur hon ställde
sig till de stora sociala problem, som industrialismen vid sitt genombrott
skapade för vårt lands vidkommande. Vi minnas den
sorgliga krönikan om hur man från kyrkligt håll kom med sådana
ord som det gammaltestamentliga: »rika och fattiga måste bo ibland

Ang. upplöjning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forte. I

Kr 59. 86

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

varandra, Herren har gjort dem alla», ord, som man med verbalinspirationens
hjälp förklarade vara ett Guds ord i stället för att
förstå, att det är ett uttryck för hur en man bland den tidens
hebréer såg för sitt vidkommande på sin tid den sociala frågan.
Eller man använde andra uttryck ur skriften, sådana som dessa:
»Våren all mänsklig ordning undergivna för Herrens skull», eller
Kristusorden: »Samlen eder icke skatter på jorden, dem rost och
mal fördärva, och där tjuvar bryta sig in och stjäla» o. s. v. Vi
veta, hur dessa ord använts emot hela den sociala frigörelsekamp,
som det framväxande proletariatet reste, i det att det antingen hette,
att detta missnöje, dessa protester och demonstrationer voro uppror
mot den lagliga ordningen, som är given av Gud, alltså ett slags
gudsförnekelse och synd, eller också sade man till dessa människor,
som begärde bättre materiella förhållanden att leva i, att detta
är visst inte det viktigaste: »Söken eder icke skatter på jorden»,
»Vad gagnar det väl en människa om hon vunne hela världen,
men tager skada till sin själ» etc. Den såväl hos Paulus som
Luther framträdande devota underkastelsen under den världsliga
myndigheten har hos speciellt det lutherska prästerskapet skapat
denna politiska konservatism, denna antidemokratiska sinnesriktning,
som man synes ha betraktat nästan såsom av Gud påbjuden
i stället för vad den i verkligheten är: de nämnda lärofädernas av
personliga och tidshistoriska anledningar formade uppfattning. Så
uppträdde, det kan man icke förneka, kyrkan för åtskilliga årtionden
sedan, när den sociala omvandlingen i vårt land började
äga rum. Och varför gjorde hon det? Jo, naturligtvis antingen
på grund av någon slags missriktad lojalitet mot den bestående ordningen
— jag menar, att en massa av prästerna och kyrkans män
ansägo det rent av vara en religiös plikt att stödja den dåvarande
bestående samfundsordningen och att det endast var en sida av
deras ämbetsgärning att på det sättet streta emot — eller också,
det måste man med svidande sorg erkänna, var det i många fall
en slags andlig värnplikt i de angripna, besittande klassernas tjänst.
Motiven må ha varit vilka som helst, man kan inte komma ifrån,
att rättfärdighetskravet såg man icke, ty antingen var man partisk
av skäl, som jag nyss nämnt, eller stannade man i fullt välmenande
nit vid trosannammelsen såsom det enda konstitutiva
för en religiöst kännande personlighet. Man förklarade att arbetet
på en omdaning av de yttre samfundsförhållandena var något
oväsentligt och att arbetet för den kristna karaktärsdaningen var
oberoende av beskaffenheten hos den jordiska miljö, vari människorna
levde. Huvudresultatet blev, att arbetarklassen kände, att
kyrkan tog parti, icke för men emot dess sociala frigörelsestrid,
och detta sociala och politiska partitagande ha helt naturligt Sveriges
arbetare aldrig kunnat glömma. Från den kyrka, som skulle
ha varit samvetets röst i nationen, hörde man aldrig eller åtminstone
ytterst sällan på den tiden ett förståelsens ord. Det var
ingen Amos, som trädde fram med sin flammande predikan över
tiden sociala ruttenhet och förfall, det var ingen, som kände sitt

Onsdagen den maj.

87 Nr

sinne tändas av någon helig harm och iver, när man läste exem- Ang. up,,iöipelvis
aposteln Jakobs flammande predikan över det »syndande P
nåden», den namnkristendom, som redan under apostlatiden ut- kyrkan och
vecklat sig. Jag vill säga, att det var ofta ingenting annat än staten.

gärdvardens röst, som hördes, då han vakade över sin herres till- (Forts.i

hörigheter. Det kan låta som ett starkt uttryck, men tyvärr var
det åtminstone i tidigare år mycket ofta på det sättet. Undantagen
bekräfta snarare regeln. Och det man åtminstone kunnat
vänta, nämligen att kyrkan, om den icke mäktade taga parti i
denna rättfärdighetskamp, dock skulle iakttaga en fullt lojal neutralitet,
tyvärr inte heller detta fick man vid den tidpunkten bevittna.

Nu sent omsider synes en antydan till ett omslag ägt rum.

Jag vill erinra om att elfte allmänna prästkonferensen så sent som
1912 gjorde följande uttalande: »Konferensen uttalar sin sympati

för den rörelse, som nu går fram genom arbetarvärlden, såvitt den
avser att bereda möjlighet för alla att leva ett människovärdigt
liv.» Detta erkännande från kyrkans sida efter eu mansålder av
det svenska proletariatets kamp kommer naturligtvis som vanligt
för sent och vid en tidpunkt, när det är värdelöst eller i det närmaste
alldeles värdelöst.

Jag vill också i detta sammanhang erinra om att, om inte
mitt minne sviker mig, det var biskop von Schéele, som just vid
denna konferens i diskussionen om arbetarfrågan erkände, att kyrkan
har en stor och tyngande syndabekännelse att göra för det sätt,
varpå den mötte arbetarklassens första frigörelsesträvanden, och
det vill jag ka sagt, att det finnes tusentals arbetare i vårt
land, som inte alls fatta den marxistiska motivering till statskyrkans
avskaffande, som herr Engberg förebragt, men vilka ändå
energiskt instämma i hans yrkande, ty de leva i den uppfattningen
och ha på känn, att det gäller att komma åt en politisk fiende.
Vare sig deras uppfattning är riktig eller inte, bär den gått
i blodet hos massor av arbetare, och den har fått livlig näring av
den partipolitiska hätskhet, som vissa av kyrkans män lagt i dagen
mot den svenska demokratien och dess ledande personligheter. Vi
erinra oss t. ex. huru Carl von Eriesen, vår förste frisinnade ecklesiastikminister,
vars predikningar över Davids psalmer på vårt läroverks
högtidsdagar jag aldrig förgäter, eller Fridtjuv Berg, vars
personligt fromma väsen lever i denna kammares minne, huru kyrkans
ledande kretsar betraktade dessa såsom hart när osaliga, för
att nu inte erinra, om de hätska angrepp på de demokratiska rörelserna,
som år 1914 förekommo i hundratals svenska högmässor
och som givit J. O. anledning till en mångfald ingripanden med
ty åtföljande varningar, och man får inte undra på. det.

Kyrkans hållning till andra folkrörelser har ej heller kunnat
stimulera fram demokratiens sympati för densamma. Visserligen
ha vi sett sådana lysande undantag som till exempel Peter Wieselgren
ifråga om nykterhetsarbetet, och andra, men vi ha också
sett alla dessa, som framträtt på annat sätt. Jag tänker exempel -

Nr 59. 88

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

vis på biskopen i Skara stift, som med Luthers ord om »en kristen
människas frihet» gång på gång försökt bevisa att absolutismen i.
nykterhetsfrågan egentligen är en lägre ståndpunkt. Hela denna
bristande förståelse och bristande psykologiska blick, när det gäller
att begripa, att för vissa människor, som leva under vissa sämre
förhållanden, har detta kunnat vara en värdefull och välsignelserik
form för att kunna lyfta sig, gör, att jag bara behöver smidda
vid denna folkrörelse för att påpeka, att där brustit mycket från
kyrkans sida. Detsamma gäller fredsrörelsen. Hur ofta har det
inte hänt, att man från kyrkligt håll avhånat vänner till och
ivrare för fredsarbetet, med att allt detta tal om att arbeta på
världsfreden o. s. v. är inte annat än fantasteri, ty människans
onda natur är sådan, att vi måste dragas med krig ända tills
domedag, påståenden, som kommer en att betvivla den intellektuella
klarheten på visst kyrkligt håll, där man menar, att ett dylikt
etiskt sett torftigt slutmål för kulturutvecklingen kan förenas med
tron på vare sig Guds allmakt eller kristendomens världsomskapande
och världsövervinnande makt; sådana resonemang äro ty värr
ganska vanliga på eu hel del kyrkliga håll. Att man åtminstone
inte bedriver positivt arbete, när det gäller fredssaken och liknande
folkrörelser, kunna vi tyvärr inte komma ifrån. Med ett ord:
oförmågan att med äkta evangelisk frimodighet möta tiden och
människorna och med förstående möta dem, det är just detta, som
man liar känt, från kyrkans sida, denna klentro, inför tiden, som
ofta rent av slagit över i öppen fiendskap. Jag vill bara erinra
om att för knappt ett par veckor sedan var det en av de ledande
spetsarna inom kyrkan, som yttrade vid ett ganska celebert tillfälle,
där han officierade: »vi ha känt oss som främlingar i det
Sverige, som är.» Det är för övrigt en bekännelse om, att så är
det i ganska vida kretsar inom det kyrkliga lägret. Att anknyta
till det moderna livets nya och växlande former det varken vill
eller vågar man. Man vill »tillbaka», helst till det tidevarv, som
tog gestalt i 1687 års kyrkolag. Det må gälla from fasa, kampfyllt
stridssinne eller spydiga sarkasmer, som präglar kyrkans
män, negerandet av den nya tiden är gemensamt för de flesta. Då
kan man förstå, att kravet på att slita allt vad samband heter
mellan stat och kyrka kan få resonnans, och man hör det motiveras
även från religiös synpunkt. Man menar, att frikyrkan får större
frihet, den får möjlighet till större självständighet, då den icke
längre har statens tvång över sig. På samma sätt som filosofien
under medeltiden var vad man kallade en ancilla fidei, trons tjänarinna,
menar man, att den, statskyrkliga förkunnelsen och uppfattningen
blivit en slags ancilla civitatis, en statens tjänarinna, och
man menar, att är det en stat, som är uppbyggd på orättfärdig''
grund, blir det ett förnedrande och förödmjukande förmynderskap
för kyrkan, som den endast kan religiöst vinna på att komma
ifrån. Och man kan icke heller neka till, att det ligger mycken
sanning i detta tal. Yi behöva blott erinra om kriget, ifråga om
vilket kyrkan icke varit annat än ett slags grammofon av den

Onsdagen di n ''J2 maj.

89 Nr 5U.

chauvinistiska och i regel allt annat än altruistiska moral, som Ang. upptände
olika stadssamfunden förkunna. Men vi måste erkänna, att
detta icke har gällt enbart statskyrkan utan även frikyrkorna i ”‘kyrkan^och*
de olika länderna. Jag vill i detta sammanhang erinra om, huru- staten.
som i England både statskyrkan och frikyrkan i detta avseende (Fort».)
så att säga komma under samma fördömelse, ja, enligt vissa
kännare skall till och med den katolska frikyrkan hava ännu mer
än den engelska statskyrkan brustit ifråga om självständighet,
när det gällt att moraliskt bedöma de problem, som kriget gjort
aktuella.

■ Med vad jag hittills sagt har jag velat motivera eller stryka
under, att det varit helt naturligt, att kravet på kyrkans skiljande
från staten måste kunna väcka resonnans inom ganska vida kretsar.
‘Men när man då för att få slut på detta missförhållande går
fram på den linje, som motionärerna nu göra, då kommer man
fram till en punkt, där vi faktiskt se, att hela detta problem vidgar
sig på ett annat sätt; det förtätas och fördjupas betydligt.

Man känner naturligtvis ett missnöje, en stigande motvilja mot all
denna andesvaghet, denna materialistiska anda, som fått gripa så
omkring sig inom kyrkan, och har man resolut frånsagt sig all
befattning med den religiösa världsåskådningen över huvud taget,
är det klart, att man måste först och främst revoltera mot tvånget
och kräva full samvetsfrihet. Jag vill säga, att det är ett av
kyrkans många missgrepp, att hon har motsatt sig hävandet av
detta tvång. Det absoluta statskyrkotvånget är ju för övrigt hävt
i'' princip genom dissenterlagarna och riksdagens år 1909 uttalade
vilja i dess skrivelse till Kung! Maj:t, där man begärde en utredning
om rätt för svensk medborgare att utträda ur statskyrkan
utan att anmäla sig till inträde i religiöst annat samfund. Jag
beklagar att denna sak ännu icke upptagits till utredning, men
jag tror mig hava rätt att nämna, att det endast är fråga om en
eller ett par dagar, innan pressen kommer att publicera meddelande
om att detta utredningsarbete är startat.

Därmed är jag också inne på det, som för herr Engberg var
en synnerligen stark och bärande punkt, nämligen att ur demokratisk
och speciellt socialdemokratisk synpunkt är ju allt vad
religionstvång och därmed också samvetstvång heter något principvidrigt
och absolut förkastligt, och däri har han alldeles rätt. Jag
anser därför, att den utvecklingslinje, som man från kyrkligt håll
borde följa för att här gå tiden till mötes, är, att vi få fram denna
frihet, så att det icke finnes så mycket som skuggan av ett tvång
varken i fråga om att erlägga ekonomiska kontributioner till kyrkan
eller i fråga om att underkasta sig några av kyrkans kulthandlingar.

Därför har jag också alltid röstat för allt som kan befrämja utvecklingen
av en sådan frihet i fråga om såväl borgerlig begravning
som andra liknande förslag, som här förevarit. Det är nämligen
min fasta övertygelse, att ett kraftigt agitationsvapen mot
kyrkan därigenom bortfaller, utan att dylika reformer skulle i

Nr 59. 90

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplös- realiteten verka till kyrkans nackdel. Jag hinner kanske återmng
av sam- pomma till denna fråga i annat sammanhang om ett ögonblick.
"kgrkan^ock1 Det är naturligtvis fel att tro, som somliga göra, att statsstaten.
kyrkans avskaffande skulle betyda detsamma som att ställa reli(1''orts.
) gionen på avskrivning. Jag hoppas, att man kan i debatten hålla
borta åtminstone den synpunkten. Det är klart, att religionen lever
sitt liv oberoende av de yttre arbetsformer, vartill den bar
att anknyta. Den kommer naturligtvis, om dessa motioner ginge
igenom, att antaga sektens former med sektens både styrka och
begränsning, men att den därför icke skall hämmas i sitt liv, förstår
man nog. Det talas redan nu från kyrkligt båll om löftena
om storslagna miljondonationer från olika håll, varigenom man vill
tillförsäkra kyrkan såsom frikyrka det ekonomiska underlaget.
Men frågan blir då, och såsom sådan bör den ventileras ur socialdemokratisk
synpunkt: är sektkyrkans liv något för statens sunda
kulturutveckling önskvärt? Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad den engelska socialisten Wells i sitt lilla arbete »Gud den
osynlige konungen» säger på ett ställe om sådana sammanslutningar.
Han säger: »Att sluta sig tillsammans innebär att förskaffa
sig en fördel på bekostnad av större förluster, att stärka sin
känsla av broderskap genom att utestänga den största delen av
mänskligheten. Innan man vet ordet av, har kårandan trätt i
stället för Guds anda. Tendensen att bilda klickar, utestänga olikartade
människor och sammangadda sig emot dem är allt för stark
bos mänskligheten, för att man skulle tillåta, att den ytterligare
uttryckligen uppmuntrades.» Jag undrar, om det icke finnes ett
bestående värde i det argument, som säger, att en sådan frikyrka,
vars verksamhet och vars framträdande staten icke alls har rätt
att lägga sig i, mycket lätt kan bli en plantskola för varjehanda
bigotteri och ljusskygghet, speciellt mot fritt religiöst tänkande
över huvud taget. Det är icke blott denna risk som förefinnes.
Det finnes en annan, som går i dess släptåg: hela den kapitalistiska
ordningen med dess materialistiska anda skulle ännu
lättare, än nu är fallet, kunna förkvävande lägga sig över frikyrkans
religiösa liv och. dess yttringar, såsom en mångfald sorgliga
exempel från de amerikanska frikyrkorna giva vid handen.

Jag vill också erinra om att en sådan till sina verksamhetsformer
och hela sin grund av staten och alltså av folkrepresentationen
och demokratien oavhängig frikyrka frestas naturligtvis
såsom också historien lär, att bliva en stat inom staten och att
uppträda även med politiska direktiv. Vi hava redan nu kunnat
se hur t. ex. i Danmark den s. k. inre missionen söker politiskt
konsolidera sig, och det finnes många politiska radikaler, som anse,
att när danska folkkyrkan skall komma att fullständigt övergå
till frikyrkans form, kan man vänta sig en ytterligare skärpt sådan
konsolidering med ett religiöst kampparti med alla de förhatliga
konsekvenser, när det gäller det allmänna livet, som följa av
att religionen på detta sätt användes som partietikett och annat,
varav vi själva för övrigt stundom fått en försmak. Att man på

Onsdagen den 22 rnnj.

91 Nr 59.

det sättet genom att låta kyrkan leva sitt eget fria liv medverkar
till en sådan utveckling, kan man icke komma ifrån.

Nu kan man säga, att dessa av mig anförda missförhållanden,
denna obskurantism och ljusskygghet, detta förtryck och detta hänsyntagande
till krass ekonomisk materialism och annat, som skulle
frodas i frikyrkans sköte, dessa missförhållanden finnas redan nu,
inom statskyrkan, så att det är icke så värst sorgliga förändringar
att vänta. Jag vill icke neka till att så är fallet, men då blir
frågan den: är det en riktig och klok politik att bota ont med
värre, vilket man då faktiskt gör?

Jag skulle också vilja säga, att när man talar om att det är
orimligt att premiera en viss bekännelse på andras bekostnad, är
detta ett alldeles riktigt och starkt argument, men hur är det i
själva verket? Huru många människor stå egentligen i realiteten
kvar på 1593 års dogmatiska ståndpunkt? Kan man egentligen i
vårt land tala om ett florilegium en samling av på det religiösa
området mycket djupt motsatta och diametralt uppfattningar, där
man kan säga, att de, som icke på något sätt åtnjuta statens
skydd eller sanktion, känna sig otillbörligt missgynnade och tillbakasätta?
Det skulle i så fall vara baptisterna eller svenska
missionsförbundet. Man kan då också vänta, att det dagligen höD
les vid liv en stark opinion från det hållet, som krävde, att kyrkan
utan vidare skulle avföras från dagordningen. Men av dylikt
förmärkes föga. Jag vill i stället erinra om att, om jag icke har
tytt utvecklingen fel, föreligger det en tendens till en slags syntetisk
enhetsutveckling; det, som skiljer de olika religionsbekännarna,
blir allt mindre och mindre, och det, som enar dem och
som är det centrala, blir mer och mer förståeligt och påtagligt för
de allra flesta. Till kyrkans officiella trosbekännelse stå de flesta
människor i motsättning, men det. har vuxit fram en religiös grundsyn,
som faktiskt blivit gemensam för flertalet inom nationen.
Dessa begära icke ett sönderbrytande av den kyrkliga formen.
Naturligtvis får det därför icke finnas minsta skugga av tvång
-över dem, som ej dela denna åskådning, de måste hava sin fulla frihet,
både ekonomisk frihet från alla kontributioner till statskyrkan
och naturligtvis också frihet från att på något sätt stå i förbindelse
med några av de kulthandlingar, som förekomma i ett
sådant religionssamfund.

Man kan icke neka till att det är en svaghet, som ändå finnes
i de föreliggande motionerna, att de uppbäras icke av ett påtagligt
framträdande intresse hos den allmänna opinionen ute i landet.
Att exempelvis arbetarna icke hysa några positivt kyrkliga
intressen, får man icke lörvåna sig över; det vore väl snarare underligt,
om de gjorde det. Men å andra sidan skall man också
lägga märke till en ganska intressant psykologisk iakttagelse, och
det är, att intresset för en medveten antiklerikal propaganda varit
och är oerhört litet i vårt land, icke minst nu.

Jag vill när erinra om att Algot Kuhes broschyr i detta ämne
»Töm kyrkan» är alldeles bortglömd. Han påpekade på sin tid,

Ang. /^»lösning
av sambandet
mellan
Kyrkan och
staten.
(Forts.)

Nr 59. 92

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplös- att kulthandlingarna, såsom dop, konfirmation och vigsel, är något
bandet mellan Aldeles frivilligt, som man bör alldeles utebliva ifrån för att på
kyrkan‘och'' sättet ställa kyrkan inför en fait accompli och visa, att den
staten. icke uppbäres av folkets förtroende. ‘Algot Enke, vilkens radika (Forts.

) lism ingen kan betvivla, har numera för sin del kommit till en

annan uppfattning, enligt vad jag personligen hört av honom själv
vid flera tillfällen. Han anser nämligen, att de andra vägar, på
vilka man har velat skapa en moralisk och etisk grund icke minst
för den kämpande demokratien, icke varit tillräckliga. Han vill
därför icke säga, att demokratien såsom sådan behöver statskyrkan,
men han menar, att där finnas möjligheter, som det vore
oklokt att låta ligga outnyttjade. Han hade en gäng för icke
länge sedan ett uttryck, att han skulle önska »ett samvetsäktenskap
mellan socialdemokratien och de unga radikala krafterna på
det kyrkliga och över huvud taget det religiösa livets område i
vårt land». Men frånsett detta, varav kommer det sig, att det icke
finnes en verklig antiklerikal folkrörelse? Det måste sägas, att
något sådant förekommer icke i stort sett. Varav kommer det sig,
att hans _ uppmaning, att tömma kyrkan och utebliva från dess
kulthandlingar icke haft någon effekt? Naturligtvis spelar seden
och vanan en oerhört stor roll, men det finnes säkerligen också
något annat. Även hos stora massor i vårt land, som av sociala
och personliga skäl känna misstro, kanske avoghet icke blott mot
kyrkan utan mot de religiösa formerna över huvud taget, där
märker man ändå, att den religiösa driften lever kvar på det ena
eller andra sättet. Människorna ha en intuitiv känsla av att trots
all timlig skröplighet, trots all ynklighet i den yttre utformningen,
stå. de här inför eu makt, en realitet i livet, med vilken de ändå
vilja uppehålla en viss kontakt. Innerst ställa sig nämligen alldeles
säkert människorna i allmänhet sympatiska och viljande till
detta möte vare sig i ritualens, kultens eller tillbedjans form, detta
möte med den Högste med den osinnliga världens krafter. Det är något,
som man icke kan komma ifrån, och det är en allmänmänsklig
företeelse, att i livets allvarsstunder känna människorna ett levande
behov av den solennitet, det allvar och djup över livet, som känslan
av mötet med översinnliga krafter kan skänka. Den driften lever
hos de flesta människor, man må sedan giva den en marxistisk förklaring
med avseende å dess uppkomst och natur eller ej. Det är
en sak för sig. Faktum står kvar, att den driften lever och rör
sig hos de allra flesta människor, och när sorg och skuld tynga
eller något av livets glans falnar och sjunker samman, och den
stunden kommer förr eller senare då stiger den känslan samtidigt.
Jag skulle vilja återgiva några strofer av en frejdad dalaskald,
där han i följande ord ger uttryck för hur icke minst, när människan
känner, att förgängelsen nalkas, den yttre skumhölj dheten,
kan ersättas av en annan klarhetssyn. De orden kunna anföras
såsom exempel på ett av de många tillfällen, då de religiösa drifterna
och krafterna komma till medvetande i det mänskliga livet.
Det är, när han säger om den gamle mannen:

Onsdagen den 22 maj.

93 Nr 59.

»Mörkret varu)'' han stigit
tätnar ännu en gång,
harpor som länge tigit,
susa hans barndomssång.

Snart tiger världens gälla
kvidan om kamp och kval.
Klarare toner välla
närmare livets källa,
närmare dödens dal.

Allt vad han kärast visste,
viskar med kända ljud.

Vänner han känt och miste
sända förtrogna bud.
Stapplande fram eländigt
tycks han sig närmre ständigt
stjärnorna, blomstren, Gud.»

Ang. upplösning
av samlandet
mellan
kyrkan och
staten.

(Forts.)

Jag menar icke med detta, att den religiösa driften är något
som hör avtyningen eller ålderdomen till, men livserfarenhetens
och ålderns religiösa sinnelag är genom möjligheten till påverkan
av andra människor en ständigt kvällande källa till religiöst liv,
det kunna vi icke förneka. Vi måste alltså räkna med religionen
som en mäktig realitet och icke betrakta den så, som vore det
blott en tidsfråga, när den på grund av utvecklingens gång är alldeles
försvunnen. Då kanske man invänder, att allt detta må vara
gott och väl; detta religiösa liv, som då förefinnes, det kan ju lika
val leva i frikyrkan, och det förhindras icke genom att man tilllämpar
frikyrkotanken. Det är nog riktigt, men vad blir följden
av en sådan utveckling? Jo, religionen följer sin fria växt fullständigt
okontrollerad. Det kan hända, som jag förut antytt, att
i socialt och politiskt reaktionärt syfte människor komma att vädja
till människosjälens starkaste drifter, en vädjan som kan vara
framgångsrik nog, men om detta är att säkerställa en lugn kulturutveckling,
det lämnar jag därhän. Då kanske man säger som
herr Engberg, att det finnes ett medel mot den obskurantism som
skulle frodas i en sådan frikyrka, och det är den konfessionslösa
religionsundervisningen. Men vi få dock erkänna, att denna undervisning
blir av rent kunskapsteoretisk art, då den endast avser
att bibringa ungdomen kunskap om främst kristendomen men även
andra religioner. Det är dock ett viktigt område, som kommer
att bli alldeles oberört, nämligen känslans, det kunna vi icke
komma ifrån, och jag för min del tror icke alls, att en sådan
enbart konfessionslös undervisning skall vara en tillräcklig borgen
för att icke varjehanda religiösa förvillelser och annat skall kunna
på det sättet i frikyrkan kanske växa över alltsammans. Det må
man fråga sig även ur socialdemokratisk synpunkt: är det en klok
socialpolitik, att låta ett så viktigt livsområde leva fullständigt
sitt eget fria liv? Om man måste räkna med att religionen är en
av samhällets mest integrerande krafter, så innebär det alltså, att

Nr 59. 94

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplös- man icke kan säga, att man löser problemet på det sätt som i
tung av sam- m0ti0nen avses, utan enligt min uppfattning går man omkring det
dyrkan lek"och skjuter det åt sidan. Någon lösning är det faktiskt icke.
staten. Jag vill till slut saga, att vi allesammans känna på ett hemskt

(Forts.) sätt, hur vårens ljus därute kontrasterar mot den andliga vinternatt
som ruvar tungt över hela världen, och man kan fråga sig,
om man på allvar vågar hoppas på en verklig vår och pånyttfödelse
i världen, när ekot av det sista kanonskottet dött bort.
Frukta icke även vi som varit nog så starka optimister, nya farliga
moln vid synranden? Myllrar det ej av nya komplicerade
arbetsuppgifter? Yi fråga oss nästan med bävan: var äga vi de
moraliska och sedliga krafterna till att lösa dessa förvärrade och
försvårade oerhörda uppgifter, som sedan vänta kulturen? Jag vill
ur socialdemokratisk synpunkt också säga: har det icke ofta för
många av våra partivänner uppställt sig den frågan, huru socialdemokraternas
storslagna soliaaritetsrike skall kunna genomföras
enbart på de yttre reformernas väg, om vi icke ha den grund att
bygga på, att det finnes helgjutna personligheter, som i sig upptaga
alla dessa idéer? Jag vill bekänna, att för mig har åtminstone
socialismen alltid givit intryck av en helig mark, och ju
djupare man kommit in där, desto mer märker man, till vilka allvarliga
konsekvenser den vill driva och vilka oerhörda krav den
ställer på de rent personliga och moraliska krafterna. Yad vi behöva
för att möta en sådan tid därpå ger den engelske socialisten
Wells, som jag nyss citerade, ett svar som kammaren torde få
medge, att jag uppläser. Han utvecklar i slutet av sitt intressanta
arbete »Mr Britling kommer till klarhet» och även i det av mig
förut citerade arbetet, att hela vår kultur riskerar att icke kunna
lösa dessa uppgifter, om den icke slår in på en ny och annan väg.
Vad vi behöva är icke enbart reformer och utveckling av de sociala
och politiska förhållandena fram emot större rättvisa, utan
jämsides med detta böra vi också bli helt nya människor. Han
säger också i sin starka och berättigade kritik av kyrkans lära,
att vi behöva både en ny jord och en ny himmel, och han söker
upprepade gånger att visa fram, att det religiöst betonade omdaningsarbetet
i världen är det som har framtiden för sig. För
övrigt siar han om att den tiden kan vara nära nog. Han säger
på ett ställe följande: »Många tecken tyda på att en ny dager

randas, den kan komma lika hastigt som morgonen efter en natt
i tropikerna. För närvarande förefaller det kanske som om just
intet av större vikt inträffade utom att teologiens gamla välbekanta
stjärnbilder bleknat en smula och förlorat några av sina
många punkter. Men intet bleknar av sig självt. Nattens djupa
stillhet är bruten, och den nya trons morgonstjärna, den sista och
klaraste av alla stjärnorna, den som får sitt ljus från den snart
uppgående solen, lyser på fästet. Het är en darrning och lätt rörelse
liksom före en bris.» Sedan utvecklar han sitt mera förnuftsenliga
och radikala Gudsbegrepp och hela den religiösa syn till
vilken han har kommit såsom det förlösande ord, varpå världen

Onsdagen den 22 maj.

95 Nr 50.

väntar och som den faktiskt redan enligt hans mening och, som
jag tror, mycket riktigt också kommit till. Jag vill för min del
säga, att vare sig det blir i den ädla och förandligade form som han
tänkt sig eller på ett primitivare sätt, så tror jag för min del,
att de religiösa krafternas mäktiga böljegång genom folken kan
vara snart nog förestående och att den helt säkert skall följa i
den stora krisens och nödens spår. Då kan man fråga sig: skall
för vårt land detta få vara en staten och samhället ovidkommande
sak, som far växa så vilt och fritt som helst, utan att samhället
söker leda det till en kraft som befruktar kulturen med det
ädlast möjliga utsäde? Man invänder ännu en gång, att det må
vara gott och väl, men för allt detta behöves icke den nuvarande
kyrkoförmen. Nej, det är mycket riktigt, men då vill jag sluta
med att säga, att redan nu börjar man höra andra toner i vårt
land.

Det saknas verkligen icke sådana tempel, där individens och
samfundets problem läggas fram i ljuset utav de rena ideal, som
evangelierna visa hän till, och detta sker utan att förkunnelsen
nedtsnges av förnuftskränkande dogmatiska former eller att den
skymmes av en ensidig klassbetoning, ty jag är övertygad om att
en förkunnelse kan vara fri från det ena såväl som det andra och
ända vara en religiöst uppbygglig och etiskt uppfostrande förkunnelse.
Människor komma också och lyssna till en sådan förkunnelse,
och sinnet fylles med arbetsglädje och stilla förtröstan om
att tillvaron är till sitt innersta väsen god, att livets enda innehåll
och mål är den goda, heliga maktens tjänande. Sådana krafter
bryta fram, som vilja sona gamla synder och ställa livets mödor
och verk i ljuset av förkunnare!! från Gallilea, vars budskap om
rättfärdighet och frid alltjämt äger det absolutas majestät över sig.
Den förkunnelsen äger eu etisk betydelse, som ej kan överskattas.
Men den är vansklig i sitt uppträdande och sina utvecklingsmöjligheter.
Mammonismen, som gastkramar hela vårt släkte och tirar sina
blodiga triumfer, söker med kraft hävda sitt välde. Företagar -andans religion har skapat sig myriader av präster och lekmän,
pistångernas dån och maskinernas rassel är den klockklang, som
förkunnar dess gudstjänst. Dess altare är rest av den hårda gula
metall, som är världsfurstens egen symbol. Livets ideella krafter
kämpa en tung och ojämn strid mot den makten.

Inför sådana perspektiv må man fråga sig: var finnes hjälpen
mot allt detta? Enbart från demokratien eller de politiska reformerna?
Eller enbart från vad Marx kallar det »materiella begärandet».
Kan man lita på att enbart de exproprierade eller proletariatet
på grund av sitt naturliga behov, sitt materiella begärande
kommer att förverkliga den rättfärdighet, varefter mänskligheten
trängtar — och utan att kunna tro och hoppas på denna rättfärdighet
är ju ett liv meningslöst — kan man äga en garanti för
att detta i och för sig är nog?

Man kan göra ett inpass mot detta och säga: är månne den
svenska statskyrkan den hjälp man har att lita sig till i dessa

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

Kr 59. 96

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplös- dagar? Jag vill icke påstå detta, men jag vill säga, att alla dugmng
av sam- ]jga krafter måste fram och alla för nationens etiska och sedliga
dyrkan ''lek* lyftning värdefulla krafter måste skyddas i detta sitt arbete. För
staten. närvarande är det ej demokratien som behöver kyrkan, allra minst
(Forts.) den nuvarande kyrkan. Det erkänner jag gärna. Men ur tidens
trängsel och nöd har det begynnt spira på det religiösa området,
ofta i den kyrkliga formen, ett annat och nytt liv, och detta behöver
demokratiens och därmed statens stöd för att leva och utvecklas,
och det begär, att framtidens demokrati, som bär segern
inom sig, skall garantera, att icke mörka makter få driva sitt spel,
så att frihetens, sanningsökandets och rättfärdighetssinnets livgivande
ström hejdas på något sätt framför det religiösa livets
marker.

Det är från sådana utgångspunkter, herr talman, som jag nu
ansett mig icke kunna biträda de förevarande motionerna. Vårt
folk är andligen fattigt och söndertrasat, nu mer än någonsin, och
det är väl ett av tidens lyten, som vi aldrig kunna undgå. Kyrkan
är det icke minst, men jag för min del vill åtminstone inte
medverka till en åtgärd, som ställer staten främmande för de former
och vägar varav folkets etiska, och religiösa fostringsarbete
begagnar sig, ty sådant leder till ökad rotlöshet, sinnenas ökade
bitterhet och andlig skymning i stället för ljus, och därtill vill
jag inte lämna min medverkan. Tidens bördor äro tunga nog ändå
att bära. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde:

Herr Berggren: Då jag varit en av dem, som varit med om
att avge det utlåtande, som här föreligger, skall jag be att få
säga några korta ord angående detsamma.

Det är ju en ganska djupt ingripande fråga, som här föreligger
till avgörande. Redan den omständigheten, att statskyrkan
har ägt bestånd inemot 400 år, är ju ett vittnesbörd om, att den
har djupa rötter hos vårt folk, ock också ett vittnesbörd om, att
den har för vårt folk haft en viktig uppgift att fylla. Det har
nu emellertid under de senare decennierna inträtt nya faktorer,
som gjort, att krafter ha börjat resa sig mot statskyrkan. Sådana
faktorer äro dels den frireligiösa väckelse, som gått fram under
de senare decennierna, dels också den förändrade livsåskådning,
som trätt fram på grund av en hel del andra orsaker. Det är
således från olika håll, som kravet på en skilsmässa mellan stat
och kyrka har kommit fram, och givetvis kan inte förnekas, att
det också anförts starka skäl från åtskilliga håll vid detta kravs
framförande, och en del av dessa skäl har särskilt framhållits i
föreliggande motioner.

Jag ämnar nu inte inlåta mig på någon polemik mot vare sig
motionärerna eller den förste talaren här. Jag vill dock göra ett
par anmärkningar mot den motivering, som man här framfört. Det

97 Sr Öl».

Onsdagen den 22 maj.

har särskilt framhållits, att religionsfriheten icke kan förenas med
eu statskyrka.^ Teoretisk sett, är detta alldeles riktigt, men då vi
se pa saken, sådan den i verkligheten har utvecklats under senare
tid, maste vi erkänna, att även inom statskyrkans ram religionsfriheten
i ganska hög grad blivit tillgodosedd, och detta krav kan
där ytterligare på de partiella reformernas väg tillgodoses. Det
har ju också inom denna kammare gång på gång fattats beslut
som tydligen visa,. att kammaren velat vara med om att i det
fallet tillgodose religionsfrihetskravet.

Det är emellertid, då det gäller denna fråga om skilsmässa
mellan stat och kyrka, åtskilliga problem, som i alla fall göra, att
man kan ställa sig ganska tveksam härvidlag. Jag skall beröra
blott ett par mera framträdande av dessa.

Först och främst måste vi tänka oss som en ovillkorlig
konsekvens av denna skilsmässa, att kristendomsundervisnincen
maste försvinna ur statens skolor. Yi kunna inte tänka oss, Öatt
när bandet mellan stat och kyrka har upphört, kristendomsundervismngen
skall kunna som hittills bedrivas. Antingen måste denna
kunskapsgren bli föremål för- enskild undervisning, i vilket fall
givetvis ofta de lärarkrafter, som komma att stå till buds, icke
komma att fylla måttet, eller också måste religionsundervisningen
helt försummas, och man kan vänta, att detta när någon tid förflutit,
oftast blir fallet, ty däråt pekar erfarenheten från åtskilliga
andra länder, där statskyrkan avskaffats. Detta har där ofta
mynnat ut i att religionsundervisningen försvunnit icke bara från
skolorna utan också ur barnundervisningen i allmänhet.

Det är också en annan sak, som synes mig bliva en konsekvens
härav, nämligen att prästutbildningen alldeles skulle komma
att avskiljas från universiteten; och jag tror, att icke heller detta
skuJle \ara önskvärt utan att det skulle föra oss kulturellt mycket
långt tillbaka. Det är således åtskilliga problem, som nog äro
värda att tänka på, innan man går att fatta ett avgörande i den
fråga, som här föreligger. Då dessa spörsmål synas mig vara av
särdeles stor vikt, har jag naturligtvis icke kunnat, såsom motionärerna
velat föreslå, redan på förhand fatta en sådan ståndpunkt
att jag kan vara med om att tillstyrka motionerna i den form de
föreligga. ’

vp0:. Srun(* av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka
biiall till utskottets förslag. J

Herr Isaksson. Herr talmän! Jag skall icke upptaga kammarens
tid med att ingå i någon principdebatt. Jag skall endast
deklarera mm egen uppfattning i denna fråga, och samma uppfattning
har även den missionsförening, som jag tillhör

Vi anse kyrkan vara vår moder, genom vilken vi fått ett oskattbart
arv, nämligen Guds heliga ord och genom det kunskap om oss
själva och vår synd samt om Gud och hans genom Jesu Kristi
person och verk uppenbarade frälsningsnåd. Yi hava fått kunskap
om vagen hem till Gud så väl som om den breda vägen, som
Andra hammarens protoholl 1918. Nr 59. 7

-Iny. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

Sr 5!). 08

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av samlandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

drager till fördömelse. Och vi älska därför denna vår moder, även
fastän hon icke är fullkomlig. De på Jesus troende, som i sm
verksamhet äro sammanslutna i Ostra Smålands missionsförening,
känna därför intet behov av att skiljas från vår statskyrka.

Hade undervisningen vid våra universitet fortgått sa som för
några år sedan, så att prästerna hade lärt sig predika bibelkritik
i stället för Kristus, då hade även vi önskat skilsmässa uran
en sådan kyrka. Men det har i detta avseendet blivit något bättre.
Många teologer tyckas nu inse, att mycket av det, som de kallade
vetenskap, icke är annat än hypoteser. Och så länge var kyrka
undervisar i överensstämmelse med Guds heliga ord och den evangeliskt-lutherska
bekännelsen, så hava vi mera gagn av vår statskyrka
än vi torde fatta.

Jag yrkar bifall till utskottets kläm.

Herr Berglund: De synpunkter, jag lagt till grund för mm

motion, äro uteslutande religionsfrihetens, och det är därför litet
beklämmande att här lyssna till eu del talare, när lag finner, att
de verkligen icke — såsom jag trott hava blick för vad reugionsfrihet
är. dag har fått den uppfattningen av denna debatt
och av alla debatter i hithörande frågor i denna kammare i ar att
religionsfriheten strängt taget är något, som är till endast för dem,
som hysa en viss religiös åskådning, men icke till för dem som
icke hysa någon religiös åskådning. Det är endast för de religiösa
av olika schatteringar, som religionsfriheten finnes till, men för de
irreligiösa — om jag så får uttrycka mig — behövs den icke. Man
menar, att dessa, som icke anses hava någon viss religiös övertygelse
egentligen hava ett samvete, som man icke behöver taga
hänsyn till. Herr Berggren talade också om att taga hänsyn till
religionsfriheten, och jag tycker, att utskottet verkligen skulle hava
haft ett gott tillfälle att avskaffa det tvång, som rader pa detta
område °-enom att åtminstone bifalla den del av mm motion, vari
begäres omedelbara åtgärder för att upphäva det tvång, som rader
åtminstone det tvång, som oberoende av en utredning om problemet
i dess helhet verkligen skulle kunna upphävas. „ „,

Jao- o-år ut ifrån den svnpunkten, att staten erkänner alla åskådningar0—
de må nu vara religiösa eller irreligiösa — och även
erkänner de olika åskådningarnas representanter såsom ^ fullgoda
medborgare. Den åsikten grundar sig nog till stor del pa erfarenheten
av att en medborgares värde icke är beroende av hans ställning
till kyrkan eller religionen över huvud^ taget eller därav om
han& erkänner den ena eller andra religiösa åskådningen, utan att
alla äro lika goda medborgare, och då bör också konsekvensen vara
klart o-iven Men konsekvensen av religionsfrihetens i grundlagarna
skrivna bud har icke blivit dragen. 1809 års lagstiftare stodo i
detta fall långt före icke blott sin utan även var tid. De kunde
verkligen i princip grundlagstifta om religionsfrihet men vi hava
icke på 100 år kunnat i praktiken utföra religionsfrihetens krav.
Det är icke min mening att på något sätt giva någon skildring av

Onsdagen den 22 maj.

99 Nr 5».

det tvång, som råder i detta fall. Det känna vi litet var, och det
är därför onödigt att giva sig in på det området. Men jag vill
beröra ett par saker, som särskilt ligga mig om hjärtat, och som
även berörts av en föregående talare, utskottets vice ordförande.
Han drog den slutsatsen att om sambandet mellan stat och kyrka
skulle upphävas, skulle också religionsundervisningen försvinna ur
skolorna. Men jag tror att man med ledning av den debatt, som
fördes här i denna kammare för någon tid sedan i fråga om kristendomsundervisningen
i skolorna kan draga den slutsatsen, att något
yrkande i den vägen icke framkommit, och ingen av motionärerna
har tänkt sig den lösningen. Alla hava tänkt sig, att religionsundervisningen
fortfarande skulle vara kvar i skolorna, men att den
skulle få en konfessionslös prägel. Nu menar man, att det icke är
möjligt^ att^ få en religionsundervisning med konfessionslös prägel.
Men då frågar jag, om man då icke samtidigt måste erkänna, att
religionsfrihet över huvud taget är omöjlig.

Vi måste här taga hänsyn till tre parter. .Tåg vill icke trycka
för hårt på föräldrarnas rätt att själva bestämma över sina barn.
Det första vi alla, att det för föräldrarna kan vara ett tvång att
få sina barn undervisade i en åskådning, föräldrarna själva icke
omfatta. Men det är ett tvång så mycket mera ur barnens synpunkt,
då dessa böra hava rätt att fordra att icke få med sig ut i
livet en viss från början hos dem såsom ofelbar inpräglad äskådning,
utan en hjälp och vägledning till att själva skapa sig en
åskådning. För det tredje hava vi lärarnas rätt till samvetsfrihet.
Med en religionsundervisning, som fortfarande skulle vara konfessionell,
hava vi icke någon samvetsfrihet för lärarna. Dessa torde
känna denna tunga börda allra mest tryckande, och jag kan personligen
vittna därom att religionsfrihet är något, som för oss i
skolorna är fullkomligt främmande. Om detta grundlagsbud om
religionsfrihet har den innebörden att det skall omfatta alla, måste
även lärarna inrymmas uti bestämmelserna i denna paragraf i grundlagen.
^ .Tåg anser det vidare vara av vikt att i samband med detta
framhålla frågan om hela vår nuvarande folkskoleundervisnings
sammanknippande med kyrkan.

•Tåg anser detta vara en _ synnerligen viktig punkt att tänka på.
Det är icke bara fråga om själva religionsundervisningen, utan hela
skolan är ju ställd under kyrkans myndigheter i första hand. Detta
anser jag innebära stor ofrihet för vår folkundervisning.

En hel del andra former av tvång på detta område vill jag nu
icke närmare gå in på. De äro såsom ofta påstås icke blott av
formell natur, utan det är tvångsformer, som verkligen kunna innebära
ett mycket djupt lidande för personer, som tvingas in under
dem.

Herr Hallén talade om religionens betydelse för det mänskliga
livet. Jag tror icke, att det egentligen är värt att här gå in på
den frågan. Det är ingen av motionärerna, som bestritt, att även
med ett borttagande av sambandet mellan kyrka och stat religionen
icke skulle leva kvar och fortfarande utöva sitt inflytande

Ang. upplöjning
av gambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

tfr 59. 100

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av samlandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

bland människorna. Det är icke mot religionen de vänt sig. Jaganser
därför, att den frågan strängt taget icke borde förekomma i

detta sammanhang. .

Jag får till sist ännu ytterligare betona, att jag anser, att religionsfrihetens
krav icke blivit tillräckligt förstådda av utskottets
majoritet. Man har icke insett, vad det betyder att få religionsfrihet
för alla svenska medborgare. Jag kom för övrigt under fragans
behandling i utskottet till fullkomlig insikt om att religionsfriheten
är något, som icke är avsett för alla människor utan endast
för dem, som hysa en viss religiös övertygelse eller åskådning.

Jag erinrar mig ett uttryck, som fälldes av herr Lindman i
debatten om kristendomsundervisningen i våra skolor; det var med
anledning av herr Kjellbergs anförande, då han talade om att vi
måste mera betona rättfärdighetskravet i vår undervisning och, att
vi behövde mera rättfärdighet oss människor emellan. Här tycker
jag, att det ordet verkligen kan vara på sin plats. Skola vi verkligen
tänka på att få rättfärdighet oss människor emellan, måste
vi särskilt på religionens område uppfylla det budet. Rättfärdigheten
kräver, att vi hava full religionsfrihet och icke något tvång.

Jag fasthåller vid, att det är något för litet tillmötesgående
från utskottsmajoritetens sida att icke vilja göra något. Jag anser,
att man bort kunna gå med på en utredning »huruvida», da
man icke var på det klara med att utreda frågan »på vad sätt».
Om man verkligen håller på religionsfrihet, bör man åtminstone
kunna gå med på en skrivelse med syfte att omedelbart åtgärder
vidtagas för att upphäva det tvång, som nu utövas mot olika tänkande
i religiöst avseende. Men icke ens på den punkten hava
motionärerna kunnat röna tillmötesgåencle från utskottet. Detta
ånger jag ha sin grund i att man ickö insett, att alla människor
kräva religionsfrihet.

Herr Hallén talade om att det icke finnes någon grundval för
det här kravet bland t. ex. arbetarklassen. Ja, det kan hända, att
detta problem inte är så aktuellt, som det borde vara, men jag är
fullkomligt övertygad om att det blir mer och mer aktuellt för var
dag som går, och om man kräver en mera synbar opinion, kommer
det säkert inte att dröja länge, förrän denna opinion visar sig mer,
än den gjort under de senaste åren. Det kommer inte att dröja
länge, förrän arbetarklassen helt säkert visar, att den står bakom
det krav, som i dessa motioner förts fram, och givet är också, att
vi icke böra vänta längre med att tillmötesgå detsamma.

För min del får jag instämma i den reservation, som av utskottets
socialdemokratiska ledamöter vidfogats betänkandet.

Herr Engberg: Jag har ju, det vill jag från början erkänna
kommit i en rätt pikant situation i debatten, därför att jag huvudsakligen,
för att inte säga allenast, nödgas vånda mig mot en partivän,
som i den här frågan går emot den ståndpunkt, som partiet
i allmänhet intar. Herr Hallén har i sitt angrepp på den ståndpunkt,
som intagits av utskottsreservanterna gått ut från ett all -

Onsdagen den 22 maj.

101 Nr 59.

mänt resonemang, som han på ingen enda punkt, såvitt jag
kunde fatta honom, logiskt sammanknöt med det krav i vilket
reservationen utmynnat. Det linnes ingenstans i utskottsminoritetens
ståndpunkt, eller uti den ståndpunkt som vi socialdemokrater
intaga i denna fråga, inlagt, att vi skulle betrakta
skilsmässan mellan staten och kyrkan såsom en skilsmässa mellan
staten och religionen. Skilsmässa mellan staten och kyrkan är
, icke skilsmässa mellan staten och religionen, Efteråt som förr
..skall självfallet en hel del betydelsefulla problem kvarstå angående
folkets religiösa uppfostringsfrågor och moraliska dito, och det tinnes
väl ingen så naiv att han tror, att statsmakten i och med skilsmässan
mellan stat och kyrka skulle vara helt och hållet ställd
utanför varje befattning med och hänsyn till det religiösa livets
företeelser. Herr Hallén resonerade i alla fall från en utgångspunkt,
som måste innebära ett antagande av eller åtminstone ett
starkt befarande av att statens skilsmässa med kyrkan betyder en
statens skilsmässa med religionen. Han skred först och framt till
att skildra, hur statskyrkan begått en hel del försyndelser, så kom
han fram till märkesåret 1912, då han konstaterade, att statskyrkan
gjort en slags syndabekännelse och att sedan ägt rum en nyorientering
från kyrkans sida. Därifrån gick han till en skildring av
det allmänna religiösa behovet i den nu splittrade tiden och drog
därav den slutsatsen att vi få icke underskatta de religiösa värdena
ock religionens roll i samhället. Ergo: låt oss hålla på statskyrkan!
Han kände uppenbarligen, att han befann sig på svag grund, ty
han gjorde mot sig själv det inkastet: det är uppenbart, att även
frikyrkan skulle kunna tillgodose dessa behov. Men gentemot den
reservationen reserverar han sig igen och förklarar, att han för sin
del hyser den uppfattningen, att frikyrkan icke ger tillräckligt utrymme
åt det andliga liv, som han här kräver. Han tick instämmande
av herr Isaksson på Smålandsbänken, och kanske låg redan
däri svaret angivet hur det står till i själva verket med det andliga
livet inom den nuvarande kyrkan.

Han förklarar vidare, att det kan inte vara socialistisk politik,
att man skulle utan kontroll från statens sida lämna ett så betydelsefullt
område som det religiösa livet. Ja, där är återigen en
punkt i Herr Halléns anförande som inte på något sätt innebär ett
bemötande utav den ståndpunkt, som vi socialdemokrater intaga, ty
vi ha icke på något sätt velat göra gällande vår allmänna uppfattning,
att staten uti sin kontroll skulle få sträcka över på det
religiösa tänkandets eller kännandets område. Redan Olaus Petri
ansåg ju, att tankar skulle vara tullfria, och vi upprätthålla för
vår del samma grundsats. Yi anse det icke behöva resas några
andliga tullmurar vare sig i statskyrkans form eller andra, och
från den ståndpunkten är också självklart, att lika väl som vi kräva,
att samhällets ekonomiska liv skall ställas under centraliserad
och förnuftig kontroll, lika väl avvisa vi varje ingrepp på tankefriheten
och rätten att med avseende å tillvarons gåta bilda sig den
mening man vill.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Ports.)

Nr 59. 102

Onsdagen deu 22 maj.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

Herr Hallén resonerade vidare på det sättet, som om här läge
ett underkännande av det religiösa behovet.

Jag har för min del icke underkänt det religiösa behovet. Jag
anser detsamma vara ytterst märkbart inom olika kretsar, men jag
vill betona, att det är individuellt. Det är starkare hos den ene
och svagare hos den andre. Men jag vill tillägga, att det naturligtvis
för varje kulturmänniska finnes vad man kallar det metafysiska
behovet, något som går utöver det vanliga, det rätlinjiga.
och rationella. Det skulle dock vara en orimlighet att därför kräva
en underkastelse från hela folkets sida, att det skulle gå en enda
utstakad väg, för vårt vidkommande utstakad år 1593. Ty när
herr Hallén på den punkten gjorde en invändning och förklarade
att det vore en karikatyr att söka göra gällande, att 1593 års ståndpunkt
skulle vara den nuvarande kyrkans ståndpunkt, ber jag att
få erinra honom därom, att samtliga“de grundlagsbestämmelser, som
avhandla den rena evangeliska läran, ha dock en syftning just^till
den bekännelse, som för vårt vidkoätmande kodifierades år 1593.
Vi ha icke efter det årtalet haft någon ändring i den ståndpunkt,
som där kommit till uttryck, och när det kommer till kritan och
nu ifrågavarande bestämmelser skola tolkas efter bokstaven, så rycker
man också fram med den tolkning av dessa bestämmelser, som
där gjorts gällande.

Jag vill också påpeka, att herr Hallén i sitt anförande gick
förbi de två huvudsynpunkter, som jag anlagt i mitt första anförande.
Han hade ingenting att säga om den sociala synpunkten,
frågan om kyrkan såsom en klassinstitution, och han hade ingenting
att säga om religionsfrihetens förenlighet med statskyrkosystemet
över huvud taget. Det är dock rätt märkligt, att herr Hallén
kunde göra gällande, att han ville vara med om ett fullständigt
avlägsnande av varje tvång. Jag vill då fråga: hur är det möjligt
att å ena sidan säga*: vi skola behålla statskyrkan, men å andra sidan
förklara: jag vill vara med om att avlägsna varje som hälst tvång?
Detta är väl ändå liksom att tala om en kniv utan skaft som är
utan blad. Om man ställer sig på den ståndpunkten, att man förklarar,
att varje som helst religiöst tvång skall upphävas, så följer
väl också därav obönhörligt, såvitt jag förstår, om man nämligen
skall genomföra detta över hela linjen, att statskyrkosystemet självt
upphäves. Ty det vill ju icke ens herr Hallén söka gendriva, att
statskyrkosystemet dock består därigenom, att staten inträder till
förmån för en viss bekännelse och ställer sig bakom densamma med
sina maktfaktorer på bekostnad av andra bekännelser.

Men antag nu, att varje som helst tvång i religiöst hänseende
skulle vara avlägsnat, vad återstode då egentligen av statskyrkan?
Det är för övrigt ganska intressant att i detta tall konstatera, hurusom
herr Hallén även glider förbi den andra synpunkten, angående
de sociala inslagen i statskyrkoinstitutionen. Jag berörde detta i
mitt första anförande, där jag påpekade, att statskyrkan har genom
omständigheternas makt eller Kanske riktigare fullt konsekvent på
grund av hela sin ställning blivit en klassinstitution. Herr Hallén

Onsdagen den 22 maj.

10:i Nr MK

. gjorde nu i första delen av sitt anförande gällande, att statskyrkan An''J- »pplosvisserligen
hade syndat på den punkten, men att man efter år 1912 *“J“"

hade kunnat förmärka en annan läggning, ty då hade ägt rum nå- ''“kyrkan^och*
gon slags konferens, där bland annat från biskop von Schéeles sida staten.
både erkänts, att eu ny orientering gent emot arbetarrörelsen måste (Forte.)
inträda. Men det hade också varit skäl att fortsätta litet längre
fram i tiden. Jag vill här erinra om den (i februari 1914 och reaktionens
då företagna djärva kupp här i landet. Vem var det då, som
lyste välsignelse över högerbönderna? Jo, kyrkan. Och var hatkyrkan
varit till finnandes, mina herrar, i alla konflikter, där det
gällt en avgörande kamp mellan fattiga och rika här i landet? Har
den stått på de fattigas sida? A nej, den har alltid stått på de
rikas sida.. Och vad är förklaringen därtill? Jo, förklaringen ligger
redan i själva statskyrkobegreppet, som utskottet här tycks totalt
ha förbisett, nämligen att statskyrkan betyder staten såsom religiöst
organiserad, med andra ord, att de religiösa organen även äro statsorgan.
Och vad betyder detta i sin ordning? Jo, det betyder, att
de religiösa organens funktion måste få sina direktiv från staten.

Kyrkan blir alltså med nödvändighet en moralisk advokat åt staten,
en rättfärdigare av statens handlingar, ty vad staten vill, det måste
också åsättas rättens etikett ifrån kyrkans sida. Det är naturligt,
att så måste vara, och kan någon av denna kammare eller någon
annan över huvud taget peka på ett historiskt fall, sedan statskyrkan
började och sedan reformationstiden, då kyrkan såsom statskvrka
har stått i opposition mot statsmakten? Naturligtvis icke,
ty det. skulle vara^ detsamma, som om staten hade stått i opposition
mot. sig själv. Kyrkan såsom statskyrka har med nödvändighet
blivit den besittande klassens försvarare på det sättet, att just genom
staten har den ekonomiskt besittande klassens politik härskat.

Vare sig det har varit en regim av den eller den olika schatteringen,
har dock realiter alltid den besittande klassen ekonomiskt
härskat genom staten såsom det politiska instrumentet. Därmed
har det också blivit förklarligt, att kyrkan alltid har framträtt såsom
denna härskande klass moraliska rättfärdigare och försvarare.

Det är denna synpunkt, som är den socialistiska synpunkten enligt
mitt sätt att se på den föreliggande frågan, och jag kan icke härutinnan
dela den enkla syn, som herr Hallén hade på kyrkan såsom
den där nu är färdig att göra bot och bättring samt gå ut såsom
en giljare till den klass, som den förut förskjutit, och be om denna
klass kärlek. . Jag tror icke att det längre finnes plats för statskyrkotanken
i denna klass medvetande. I sin makts dagar förkroppsligade
kyrkan den härskande klassens livskraftigaste idévärld
och liksom det unga borgardömet reste hon anspråk på att vara
nationens bärare. Men när statskyrkan fann, att den besittningslösa
klassen på detta sätt trädde åt sidan och stod oförstående och
likgiltig utanför, började hon söka sig ett modus vivendi i klasskampens
drama.^ Då började hon ana, att det kanske för hennes
egen skull ändå var förmånligare, om hon icke engagerade sig
alltför öppet på den härskande klassens sida, utan även sökte vinna

Nr 59. 104

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forte.)

arbetarklassen. Jag skulle tro, att i närvarande ögonblick har hela .
denna romantiska dröm befunnits sakna underlag. Korståget från
kyrkans sida ut till de breda lagren har lyktat med ett fiasko. Hon
gick ut och lovade fullständig tolerans mot den fria forskningen,
men hon har kämpat till det yttersta för att bevara de bestämmelser,
som äro ett Öppet hån emot detta krav. Jag vill erinra om
bestämmelsen i § 28 regeringsformen. Kyrkan gick ut och lovade,
att hon skulle bli en friheten, kulturen “och framåtskridandet omvårdande
folkkyrka. Hur har hon hållit dessa löften? Hon gick
ut och lovade, att hon skulle slå vakt om samvetsfriheten, detta
samtidigt med att hon envist klängde sig fast vid bestämmelser,
som äro en utmaning mot samvetsfrihetens enklaste fordringar. Och
hur har hela denna nykyrkliga rörelse, som varit en bärare av den
utav herr Hallén nu så berömda kyrkliga renässansen, i själva
verket visat sig? Jo, den har varit en andlig pendang till den
Rudolf Kjellénska statsläran på det politiska området. Het har
varit högerns maktfilosofi, omsatt i religiös form, och ingenting
annat. Hen har gång på gång framträtt, och därvid har en intim
förbindelse mellan unghögern och sådana tidningar som exempelvis
Yårdkasen och Svensk Lösen, å ena sidan, och å andra sidan denna
ungkyrkliga åskådning visat sig. Vi sågo detta kanske klarast år
1914 vid den kupp, som jag här omnämnde, och vi ha även sett
det sedan flera gånger. Jag menar därför, herr Hallén, att man
icke skall alltför mycket försköna den sidan av kyrkans senaste
utveckling.

Bet har sagts av en gammal tänkare, att när djävulen blev
gammal, blev han munk, och måhända gäller det om statskyrkan,
att hon på ålderns dagar, när hon såg sin maktställning hotad, fann
sig föranlåten att börja föra en ny politik och drapera sig i en
kostym, som skulle kunna skydda henne från den upptäckten, att
hon “i grund och botten var samma gamla kyrka som förut.

Herr Hallén förklarade vidare, att den kapitalistiska ordningens
anda skulle lättare lägga sig över frikyrkan än över statskyrkan.
Hetta är ett resonemang, som jag rakt icke kan förstå. Herr
Hallén borde väl såsom socialist i den nuvarande härskande klassen
se den privatkapitalistiska klassen, och han borde väl följaktligen
i den reala statsmakten, se dess politiska instrument. Han
borde väl inse, att statskyrkan består såsom en överbyggnad på
denna sociala grundval och att statskyrkan följaktligen måste under
alla förhållanden bliva den härskande klassens rättfärdigare och
försvarare. Jag tror för min del naturligtvis icke heller, att lösningen
med en frikyrka är idealisk på det sättet, att vi då skulle
slippa undan alla konflikter och avigsidor. Man kan icke åstadkomma
en sådan lösning, ty den är orimlig. Man må icke tro, att
en skilsmässa mellan staten och kyrkan betyder att hela det spänningsförhållande,
som här råder, kommer att upplösas. På den
punkten anser jag, att professor Harald Hjärne nar fullständigt
rätt, när han med skärpa betonar, att även om man skiljer staten
från kyrkan, skall dock under alla omständigheter ett visst spän -

Onsdagen den 22 maj.

105 Nr 59.

ningsförhållande råda mellan kyrkan och statsmakten. Det är ju
något, som vi sett i Frankrike efter den separation, som där ägt
rum i förevarande avseende, och vi ha även sett det på andra håll,
och naturligtvis skulle vi även få se detsamma här hos oss. Men
det är dock den stora skillnaden, att man då har åt folkets stora
breda lager givit den religionsfrihet, som herr Hallén här totalt
tappade bort, nämligen rätten för var och en att själv bestämma
sin kyrkotillhörighet, rätten för var och en att välja, icke blott till
vilket religiöst samfund han vill höra, utan också om han vill tillhöra
något religiöst samfund över huvud taget.

Herr Hallén förklarade vidare, att han funnit, att intresset för
en medveten antiklerikal propaganda är i avtagande. Ja, för så
vitt herr Hallén därmed menade den av honom omnämnda, av Algot
Rnhe på sin tid ledda propagandan, och för såvitt han menade den
propaganda, som huserar i tidningen Brand o. s. v., tror jag, att
man kan säga, att den sortens propaganda är i avtagande. Ty i
samma mån som denna fråga framträder såsom ett socialpolitiskt
och socialekonomiskt spörsmål, vilket senare den till övervägande
del kan sägas vara, i samma män har man nog också förstått, att
här gäller det att inrätta sig därefter och att hugga in just på den
punkten. Jag skulle vilja säga, att hela denna gamla antiklerikala
anda, som herr Hallén nu pekade på, representerar ett utopiskt skede
i kampen emot kyrkan, ett skede, som vi redan ha kommit förbi.
Men när herr Hallén därav drar den slutsatsen, att det då följaktligen
icke finnes någon större stämning ute i landet för en avgörande
kamp emot statskyrkan, är han inne på fel spår. Jag hyser
tvärtom den uppfattningen, att man överallt är till den grad på
det klara med statskyrkans orimlighet och omöjlighet, att man icke
kan uppbringa ens några entusiastiska försvarare av densamma.
Jag har den känslan, att herr Halléns hela anförande här i dag till
förmån för statskyrkan hade en fläkt över sig av förtvivlat begravningstal.
Jag har en känsla av, att denna fråga visserligen kan
avfärdas för dagen; den kan visserligen för denna gång skjutas
undan, men den skall återkomma alltjämt, till dess att en ändring
i de bestående förhållandena har kommit till stånd.

Jag skulle till sist vilja säga, att det är ganska egendomligt,
att det på klart demokratiskt och socialdemokratiskt håll kan finnas
en tvekan om det krav, som här föreligger. Vi ha sett, hurusom i
England den radikala liberalismen dock inträtt till förmån för frikyrkan
och gått emot statskyrkan, och det är, såsom jag påpekade
i mitt första anförande, ett gammalt hederskrav för allt verkligt
frisinne att söka garantera och skapa religionsfrihet inom nationerna.
Jag hoppas därför, att även denna andra kammare skall i
den riktiga känslan av, att frågan här dock ytterst gäller detta:
skola vi ha religionsfrihet eller icke i detta land? nu ge sitt stöd
åt reservationen, till vilken jag, herr talman, ännu en gång her att
få yrka bifall.

Herr Hallén: Jag skall verkligen, herr talman, mina herrar,

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Korta.)

Nr 50. 106

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

fatta mig ganska kort; jag äger icke herr Engbergs förmåga att
kunna så på rak arm rulla upp i repliker hela detta problem om
igen. Jag vill emellertid säga till honom, att han, kanske ofrivilligt,
gör sig skyldig till en liten karrikatyr här och var i fråga
om en del av min argumentering.

Det är icke alls sant, att jag velat kräva någon slags statskontroll
över det religiösa tänkandet. Då jag talade om, att
staten har viktiga intressen att bevaka, när aet gäller frågan om
de former och de uttryck, som den religiösa folkuppfostran tar sig,
behöver detta icke betyda, att jag vill ha något slags vare sig censur
eller något annat kommando över det religiösa tankelivet. Men
att man tillser, att de framsteg på forskningens och det religiösa
tänkandets område, som sker, också bli utnyttjade såväl i fråga om
prästutbildningen som den religiösa förkunnelsen över huvud taget,
det anser jag verkligen vara ett statsintresse.

Herr Engberg överdriver likaledes, då han söker lägga i min
mun det påståendet, att kyrkans bekännelse har utvecklats. Han
sade, att det i stället är så, att 1593 års Uppsala mötes beslut fortfarande
är den konstitutiva grunden för kyrkan. Men detta har
jag icke nekat till, utan det erinrade jag också om. Jag är ense
med herr Engberg därutinnan, att man märker på ett sorgligt sätt,
hurusom man hos ledande kretsar inom kyrkan icke alls är benägen
för en revision av den religiösa tankeståndpunkt, som bär ett så
gammalt datum. Men vad jag däremot framhöll var, att det på
det religiösa området i vårt land ägt rum en, som jag skulle vilja
kalla det, syntetisk utveckling, en strävan efter större enhetlighet
i uppfattningen. Vårt land företer således verkligen icke i religiöst
avseende en sådan bild av varandra inbördes bekämpande, hätska
religiösa motsättningar, som vad förut varit fallet. Visserligen finnas
dessa motsättningar, men hela utvecklingstendensen tycks faktiskt
gå i den riktningen att skapa en större enhetlighet och att
människorna måtte lära sig, vad som är det centrala och vad som
är obetydliga ting. Det var detta, som jag här framhöll.

Sedan missuppfattade antagligen herr Engberg mig fullständigt,
när han trodde, att jag ville göra mig till ett slags advokat för den
satsen, att kyrkan sedan år 1912 företagit någon slags frontförändring,
som förtjänade särskilt demokratiens tacksamma erkännande.
Tvärtom är det så, att när jag här erinrade om, hurusom
biskop von Schéele talat om kyrkans behov av att göra en syndabekännelse
inför proletariatet i vårt land, ävensom om det ganska
magra erkännande av proletariatets rätt, som denna konferens av
år 1912 gav, gjorde jag det för att framhålla, huru sent och i vilken
torftig och mager form man då äntligen fick upp ögonen för
den rättfärdighetstanke, man dittills bekämpat, och jag ville därmed
icke beteckna en epok i kyrkans förståelse för den sociala
rätten.

Jag vill även säga, att jag undrar, om icke herr Engberg ifrån
sina egna, ganska dogmatiska utgångspunkter överdriver, när han
menar, att en kyrka måste under nuvarande förhållanden absolut

Onudageu den l&J

107 Nr 59.

maj.

säkert bliva eu moralisk advokat för klassamhället och för staten.
Detta tycker jag nästan vittnar om en mycket dogmatisk ödestro.
Jag kan väl förstå, att herr Engberg menar som sä, att allt idéliv,
som framkommer på grundvalen av ett sådant klassamhälle, måste
bliva ofritt och färgat av ett klasstänkande. Men vi se dock, att
det finnes likaväl en frihet, en relativ frihet. Herr Engberg själv
är ju ett exempel härpå. Herr Engberg delar ju icke alls de tankar,
som eljest hysas av dem, vilka både i fråga om bildning samt i
ekonomiskt och socialt hänseende stå honom nära.

Jag vill beträffande kyrkan erinra därom, att exempelvis i den
engelska högkyrkan linnés en s. k. socialistisk liga av präster, som,
om jag är riktigt underrättad, i närvarande stund räknar bortåt
180 medlemmar, därav en hel del på ganska framskjutna poster inom
kyrkan. När där en så stor del av kyrkans prästerskap visar,
att, oaktat kyrkan fortfarande rent formellt är, låt oss säga, det
religiösa organet för det nuvarande klassamhället, för den nuvarande
kapitalistiska staten, det dock inom kyrkan kunnat beredas
utrymme för en så pass stor myckenhet av andlig självständighet,
tycker jag, att detta är ett livets eget kätteri mot den alltför dogmatiska
ensidighet, som herr Engberg här förfäktar.

Jag tror också, att herr Engberg missuppfattade mig, då han
menade, att jag velat göra mig till tolk för kyrkan såsom ett slags
giljare till den klass, som hon har så orättvist behandlat. Jag har
sannerligen, kanske minst av alla, personlig anledning att här gå
några kyrkans ärenden. Det är emellertid varken mig eller kammarens
protokoll värdigt att referera ens en bråkdel av vad jag här
skulle kunna nämna om det slags erfarenheter av trakasserier och
förföljelser från mina kyrkliga myndigheter som jag rent personligen
haft, och några personliga intressen att här göra kyrkan
en tjänst ha varit mig fullständigt främmande. Vad jag i stället
har velat tala om är, att det finnes spirande möjligheter, att det
finnes intentioner på det kyrkligt religiösa området, som verkligen
äro värda beaktande och vilka kunna behöva ett skydd från statens
sida, så att de icke fullständigt förkvävas.

I vad herr Engberg här sade om t. ex. den ungkyrkliga rörelsen
och dess högerpolitiska betoning, instämmer jag till fullo
med honom, och jag har här alltså icke ett ögonblick åsyftat den
kategorin av vare sig unga präster eller unga teologer.

När herr Engberg talar om, att jag möjligtvis har rätt i mitt
påstående, att ett intresse för antiklerikal propaganda icke förefinnes
inom arbetarklassen, om man därmed menar det s. k. Algot
Ruheska skedet, vill jag nämna, att jag därvid syftade icke blott
på detta skede, utan även på det skede, som representeras av herr
Engberg, ty säga vad man vill, kan man icke påvisa, att det ute i
vårt land finnes en målmedveten opinionsriktning, baserad på de
synpunkter, som herr Engberg företräder. Om det kan komma att
bli en sådan i framtiden, är något, som vi nu icke kunna avgöra;
och jag för min del betvivlar det verkligen. Men jag tror, som

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forte.)

Nr 59. 108

Onsdagen den 22 maj.

Ang. upplösning
av sambandet
mellan
kyrkan och
staten.
(Forts.)

sagt, att man icke gärna kan påstå, att en sådan opinion för närvarande
förefinnes.

Jag vidhåller fortfarande, att en anledning för mig och, såsom
jag antager, även för kammaren att icke reflektera på det sätt att
rösa detta problem, som motionärerna och herr Engberg nu förorda,
är, att i nämnda uppslag dock icke finnes någonting om, huru efter
sambandets lösande mellan staten och kyrkan statens naturliga och
skäliga intresse av det sätt och de former, varpå den religiösa folkuppfostran
kommer att bedrivas, skall kunna tillgodoses. Man kan
iclre påstå, att det vare sig i motionen eller, och det än mindre, i
reservationen eller i vad herr Engberg här anfört finnes på ringaste
sätt angivet, i vad mån eller under vilka former staten i detta fall
har några intressen att bevaka eller på vad sätt dessa intressen
skola bevakas. Jag menar därför, att vi här icke böra medverka
till en sådan lösning av denna fråga, som är alldeles för ensidig,
och jag vidhåller fördenskull mitt här förut framställda yrkande.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag därå och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen
hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes
blev nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition av
följande lydelse:

Den, som vill att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 48 ja, men 54 nej; och hade kammaren
alltså .med avslag å utskottets hemställan bifallit den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Jämlikt § 68 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 7.

Slutligen föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 10, i anledning av första kammarens beslut rörande
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående åvägabringande
av större överskådlighet och ordning beträffande Svensk författningssamling;
och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

Onsdagen den 22 maj.

109 Nr 59.

§ 8.

Herr Jönsson i Fridhill avlämnade en motion, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 415, angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om understöd av statsmedel åt föreningar för beredande
av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 467, bordlädes på begäran.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 226, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående revision av gällande bestämmelser om valsättet vid
val till andra kammaren och landsting;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen jämte inom
riksdagen väckta motioner angående ändring i samma lagrum ävensom
i § 24 riksdagsordningen;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 130, i vad
den avser förslag till förordning om provtaxering under år 1918 för
beräkning av kommunal skattskyldighet vid tillämpning av bestämmelserna
i vissa förslag till omläggning av det kommuala beskattningsväsendet;
och

nr 229, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad
lydelse av §§ 41, 69, 70 och 76 i förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse på landet, §§ 8, 67, 68 och 77 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad, § 48 i förordningen
den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm samt §§ 11 och
50 i förordningen den 21 mars 1862 om landsting;

från bankoutskottet:

nr 231, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, avsedda att utgå å postverkets pensionsstat;

nr 232, i anledning av väckt motion om tilläggspension åt förre
stationsmästaren Jöns Petter Henriksson Berg;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension; och

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 4 juli 1910 angående
rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 230, angående utarbetande av förslag till anordnande av särskild
obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn.

Nr 59. 110

Onsdagen den 22 maj.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 cpn taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering med
mera; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrivning; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i
anledning av herr Jönssons i Fridhill m. fl. motion, nr 235, om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående ändring av tillämpat förfarande vid
anställande av postförare å landsvägslinjer och lantbrevbärare.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Hedlund i Östersund under 3 dagar fr. o. m. den 23 maj,

Bergström i Bäckland
Adelswärd
Danielsson
Henrikson
Norm

Olsson i See

14

3

5

6
8

4

23

23 »

24 »

25 »

23 »

24 »

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,40 på natten.

In fidem
Ver Oroa vall.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 182573