RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1918:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1918. Andra kammaren. Nr 28.

Fredagen den 15 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 8 och den 9 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 138, angående inköp för postverkets räkning av fastigheten
nr 41 i kvarteret Gruvan i Karlstad; och

nr 139, angående inköp för telegrafverkets räkning av fastigheten
nr 17 och 18 i Bergskvarteret i Söderköping;

till bankoutskottet propositionen, nr 140, angående årligt understöd
åt befattningshavaren vid postverket P. A. Larsson;

till lagutskottet propositionerna:

nr 143, med förslag till lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete; och

nr 145, med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 och 41 §§
i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 148, angående disponerande av ytterligare medel under år
1918 för vidtagande av åtgärder till förebyggande och hävande av
invaliditet; och

nr 149, angående förvärvande för svenska statens räkning av
den Orsa—Härjedalens järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen Orsa
—Sveg.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 150, angående
vissa ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar m. m. hänvisades densamma i vad den rörde ändringar
i nämnda avlöningsreglemente till statsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet.

Andra hammarens protokoll 1918. Nr 28.

Är 28.

Fredagen den 15 mars.

Slutligen överlämnades till statsutskottet propositionen, nr 151,
angående ålderstillägg åt vaktmästaren vid länsstyrelsen i Uppsala
län R. S. Fredriksson.

§ 3.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och remitterades därvid

till statsuskottet motionen nr 335, av herr Moberger m. fl.;
till bankoutskottet motionen nr 336, av herr Leander; och
till konstitutionsutskottet motionen nr 337, av herr Hage m. fl.

§ 4.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtanden nr 4 A och 4 B
bordlädes åter.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 26, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln
av statsverkspropositionen för år 1919 och propositionen
om tilläggsstat för år 1918 gjorda framställningar om förhöjda understöd
till Göteborgs handelsinstitut och Stockholms handelsgymnasium.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 6.

Vidare föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
memorial, nr 19, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om väckt motion angående ändring i 23 § 1 mom. i förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

§ 7.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets
betänkanden nr 20 och 21 samt lagutskottets utlåtanden nr

Herr statsrådet Palmstierna avlämnade

dels Kungl. Maj ds propositioner:

nr 142, med förslag till förordning angående handel med vissa
begagnade föremål m. m.;

nr 144, med förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse;
och

nr 156, angående anvisande av anslag å tilläggsstat för år 1918
under femte huvudtiteln för täckande av vissa förskott;

Fredagen den lf) mara.

3 Nr 2S.

dels ock Kung''1. Maj:ts skrivelse, nr 153, med tillkännagivande
att i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln bebådad framställning
till rikdagen angående statsbidrag för år 1919 till uppehållande
av verksamheten vid eu statens provningsanstalt icke kommer
alt föreläggas riksdagen.

Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes på begäran.

§ 9.

Herr Röing avlämnade en motion, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 96, angående upprättande av praktiska ungdomsskolor.

Denna motion som erhöll ordningsnumret 338, blev på begäran
bordlagd.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående särskilda bestämmelser om tiden för förvarande
av vissa till ledning för taxering avgivna deklarationer; samt

från särskilda utskottet:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp under år 1918 åt befattningshavare i
statens tjänst jämte i ärendet väckta motioner;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
under år 1918 åt f. d. befattningshavare i statens tjänst
jämte i ärendet väckta motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstids
til lägg under år 1918 åt pensionerade båtsmän och marinsoldater
samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare jämte en i
ärendet väckt motion; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
under år 1918 åt pensionsberättigade änkor och barn efter
befattningshavare i statens tjänst jämte i ärendet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till
riksdagens skrivelser

nr 73, till fullmäktige i riksgäldskontoret, angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp åt befattningshavare anställda hos riksdagen
eller i dess verk m. fl.; och

nr 74, till fullmäktige i riksbanken, angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp åt befattningshavare vid riksbanken m. fl.

Sr 38. 4

Fredagen den 15 mars.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkande och memorial:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål,
som införts till baltiska utställningen i Malmö år 1914; och
nr 24, med återlämnande till andra kammaren av en till utskottet
i viss del hänvisad proposition;
lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående utredning av arbetstidens längd inom vissa arbetsområden
samt fastställande av maximalarbetstid m. in.; och

nr 30, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
angående handelsregister, firma och prokura; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag för täckande av

viss förlust; , 0 .

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
ay lösenavgift för godkännande av rekvisition av socker för industriel!
tillverkning m. m.;

nr 31 Å, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för år 1919 i vad angår jordbruksärendena;

nr 31 B, angående reglering av utgifterna för kapitalökning a
tilläggsstat till riksstaten för år 1918 i vad angår jordbruksärenden:
och.

nr 32, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om lantmannaskolors förseende
med jordbruk.

§ 12.

Herr talmannen gav härefter ordet till herr vice talmannen,
som yttrade: Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte
besluta, att konstitutionsutskottets memorial nr 1, som återfinnes
bland två gånger bordlagda ärenden uppföres sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Lördagen den 16 mars, f. m.

5 Nr 28.

herr Tengdahl, under den 16 mars,

» Bö/celund, under 14 dagar fr. o. m. den 1!) mars,

Flognfält	» (j H 5	16
Strid	» 4 »	18
Andersson i Prästbol	» 14 »	18
'' Nilsson i Malmö	t> 4 »	18
Wilclund i Brattfors	» 14 »	21
s Ericson i Funäsdalen	» 14 »	21

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,22 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 16 mars, f. in.

Kl. 11 f. m.

I enlighet med därom den 12 innevarande mars fattat beslut företogs
nu val av en ledamot att deltaga i talmansöverläggninigarua;
ohh blev därtill utsedd herr Adelswärd med 130 röster.

§ 2.

Vidare skulle nu jämlikt kammarens beslut den 13 i denna månad
företagas val av åtta ledamöter och tio suppleanter i särskilda
utskottet nr 2; och anställdes först val av ledamöter i nämnda utskott.

Därvid avlämnades 129 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»andra kammarens gemensamma lista» och upptagande
namnen på nedannämnda personer i följande ordning:

herr Källman,

» Hederstierna,

» Leander,

» Strid,

» Hedström,

» Maqnusson i Tumhult,

» Anderson i Knapasjö och
» Hedlund i östrand.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Mr 88, 6

Lördagen den 16 mars, f. m.

Härefter anställdes val av suppleanter.

Därvid avlämnades 108 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»andra kammarens gemensamma lista» och upptagande
namnen på nedannämnda personer i följande ordning:

herr Zander,

» Lindmark,

» Olsson i Ramsta,

» Nilsson i Malmö
» Svanberg,

» Gustafson i Kasenberg,

» Eliasson,

» Karlsson i Sandviken,

» Persson i Fritorp och
» Danielsson.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 1 och 2 här ovan
omförmälda valen.

§ 4-

Föredrogos var för sig Kungl. Majrts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till lagutskottet propositionerna:

nr 142, med förslag till förordning angående handel med vissa
begagnade föremål m. m.; och

nr 144, med förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse;
samt

till statsutskottet propositionen, nr 156, angående anvisande av
anslag å tilläggsstat för år 1918 under femte huvudtiteln för täckande
av vissa förskott.

Efter härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts skrivelse, nr
153, med tillkännagivande att i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln bebådad framställning till riksdagen angående statsbidrag
för år 1919 till uppehållande av verksamheten vid en statens provningsan
stalt icke kommer att föreläggas riksdagen beslöt kammaren
att nämnda skrivelse skulle överlämnas till statsutskottet.

§ 5.

Herr Röings på kammarens bord liggande motion, nr 338, aom
nu föredrogs, remitterades till statsutskottet.

§ 6.

Härpå föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskotteta betänkande
nr 23.

Nr 28.

Lördagen den 16 mars, f. in. ‘

§ 7.

Bevillningsutskottets nu föredragna memorial, nr 24, med återlämnande
till andra kammaren av en till utskottet i viss del hänvisad
proposition lades till handlingarna.

§8.

Vidare föredrogas, men blevo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
nr 29 och 30 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 29.
30, 31 A, 31 B och 32.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till vissa odlingsföretag
m. m., ävensom 10 i ämnet väckta motioner; och yttrade därvid:

Eerr R e h n: Herr talman! Då jag inom produktionskommit tén

deltagit i det förberedande arbetet till det förslag, som nu föreligger
till avgörande, ber jaig att få uttala min tillfredsställelse med
och min tacksamhet för den välvilliga behandling, som detta ärende
rönt såväl från Kungl. Maj:ts som från jordbruksutskottets sida. I
detta enhälliga beslut från jordbruksutskottet torde man kunna se
icke blott en möjlighet att under de närmaste åren åstadkomma, en
ökad odling och därigenom vinna en något ökad produktion av livsmedel,
vilket ju är så behövligt. Jag tycker mig därutöver kunna
i detta beslut liksom skönja gryningen till eu ny tid, skulle jag nästan
vilja säga, en vändpunkt i själva betraktelsesättet i fråga om
betydelsen av vårt lands jordbruk icke blott för dem som mera direkt
syssla därmed och för sin utkomst äno beroende av detsamma, utan
jämväl för landets hela befolkning.

I denna tanke ligger dock icke det ringaste spår av tillvitelse
eller förebråelse gent emot riksdagen, för att den hittills under normala
tider skulle gjort sig skyldig till något anmärkningsvärt åsidosättande
av de berättigade krav, som från jordbruksnäringens sida
framburits. Det torde förhålla sig så, att under de tider, som gått,
har det med den lätthet, som alltid stått till buds att utifrån införskaffa
vad vårt eget jordbruk icke kunnat tillfyllest frambringa av
livsmedel och annat, legat nära till hands för många att betrakta
jordbruket såsom visserligen fullt existensberättigat och ganska behövligt,
men dock långt ifrån så nödvändigt, så alldeles oumbärligt
som det i själva verket är. Man har kanske på sina håll skattat väl
mycket åt den föreställningen, att våra bästa och säkraste framtidsmöjligheter
borde sökas på andra områden.

Ett sådant betraktelsesätt kan ju också vara förklarligt, då väl
knappast någon kunnat föreställa sig, att livsmedelsfrågan skulle
för en stor del av mänskligheten komma i ett sådant läge, som det,
vari den för närvarande befinner sig. Kristiden med de bekymmer
och trångmål i fråga om vår folkförsörjning, som den fört med sig,

Ang. bidrag
till vissa odlingsföretag

m. m.

Nr S28. 8

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. bidrag
till vissa odlingsföretag

in. m.
(Forts.)

och som kanske under detta år komma att Hiva ännu mera kännbara.
bär dock, tror jag, åstadkommit en ändring; i den allmänna uppfattningen
i nu nämnda avseende. Ett bevis därpå synes mig ligga i
detta enhälliga utskottsutlåtande.

Nu är det alldeles givet, att den sak, varom bär är'' fråga, nämligen
statsbidrag till understödjande av nyodlingsverksamhet i den omfattning,
som förslaget avser, måste betrak''as såsom en alldeles utomordentlig
åtgärd, en ren kristidsåtgärd, som under normala förhållanden
icke ens hade kunnat ifrågasättas. Detta förefaller mig alldeles
uppenbart. Men man torde väl kunna få hoppas, att den förståelse för
jordbrukets betydelse, som här kommit till synes från representanter
för olika samhällsgrupper, icke skall vara grundad endast på en tillfällig
stämning, som försvinner, då bättre tider eu gång åter inträda,
utan vara en på erfarenhet, på nationens egna upplevelser grundad
övertygelse av mera varaktig natur. Om så sker, är det min tro, att
detta skall komma att i icke så ringa mån bidraga till att stärka vad
som håller oss samman, stärka den känslan, att vi alla behöva varandra
och äro beroende av varandra, och att det därför är klokast och lyckligast,
om vi försöka hålla ihop och stödja varandra både i den goda
dagen och i den onda.

Jag tror också, att vårt land äger så pass göda förutsättningar
och så goda naturbetingelser för ett livskraftigt jordbruk, att, om vi
taga vara på och utnyttja de möjligheter, som finnas, behöver det
icke råda minsta tvivel om, att vi skola kunna producera de livsmedel,
sam vi själva behöva, och sålunda bli vad man kallar ett självförsörjande
folk. En viktig förutsättning härför, åtminstone om det skall
kunna ske inom de närmaste åren, torde dock vara att våra företagare
inom vissa industrier också vilja göra vad på dem ankommer,
för att resultatet skall kunna vinnas. Särskilt gäller detta konstgödselmedelindustrien.
På det området måste det tagas i med kraft, för
att vi själva skolla kunna fylla jordbrukets behov av dessa varor.
Råämnen för såväl fosforsyra- som kvävehaltiga gödselmedel lära.
enligt vad som från sakkunnigt håll uppgives, finnas god tillgång på
inom landet, nämligen våra naturliga bergarter, som lämpa siig för
sådant ändamål, och en betydligt ökad inhemsk tillverkning torde icke
heller behöva möta oöverkomliga hinder. Att till innevarande vår
genom en sådan tillverkning kunna fylla behovet lär dock icke låta
sig göra, men så mycket angelägnare böT det vara, att det redan nu i
god tid sörjes för, att vi icke till ett annat år .stå lika strandsatta i
synnerhet beträffande den viktiga fosforsyregödseln.

Jag skulle här särskilt vilja betona, att den omständigheten, att
tillverkning av andra artiklar, som kanske delvis åtminstone äro avsedda
för export, kan visa sig mera lönande för de enskilda företagen,
anser jag icke höra tillmätas någon avgörande betydelse i detta fall.
och där icke godvillig överenskommelse på rimliga villkor kan ske,
torde icke statsmakterna höra tveka att begagna de maktmedel, som
de ha i sina händer.

Vad nu själva det, föreliggande förslaget beträffar, har ja utskottet
i allt väsentligt tillstyrkt Kungl. Maj ds proposition, vilken ju

S) Nr 2h.

Lördagen den 1<) mars, f. in.

i det nännas''© samman faller med kommittéförslaget. De små ändringar,
som utskottet gjort, anser jag vara förbättringar. Särskilt i ett
avseende är jag glad över den ändring, som utskottet föreslagit, nämligen
i fråga om vilka växtslag. som skulle anses vara giltiga för erhållande
av odlingsbidrag. Då vi inom kommittén resonerade om
denna sak, fick jag den bestämda uppfattningen, att villkoret om »säd
till mogen skörd eller potatis», såsom det heter, endast gällde de odlingar,
som .skulle komma att besås under innevarande vår. Såsom
norrlänning skulle jag i annat fall icke ha kunnat vara med om ett
sådant villkor, då jag av egen erfarenhet väl vet, att nyodling i de
trakterna i synnerhet på myrjord ofta lämpa sig bättre för någon
^rönfoclerskörd. *Ta^ silrör ofta, ehuru jag väl känner till, utt^ bärle
korn och havre och även råg kunna gå till mognad jämväl på sådana
nyodlingar i Norrland, åtminstone under gynnsamma år. Jag tyckte
mig också finna ett gott stöd för denna min uppfattning i vad kommittén
därom skrivit, vilket återfinnes i utskottets betänkande a sid.

4, där det heter: »Med hänsyn till--önskvärdheten av att så långt

modigt sådan odling understödjes, som kan bidraga till ökad produktion
redan under innevarande år, synes bidraget lämpligen kunna bestämmas
till högst 60 procent av godkända kostnader för odling
av mark, som besås under våren 1918 med säd till mogen skörd eller''
med potatis, högst 50 procent för odling, som besås under hösten 1918
eller våren 1919» o. s. v. Men det nämndes ingenting vidare om,
vilka sädesslag, som skola godkännas, annat än just för den första odlingsnerioden,
våren 1918. Nu skall jag gärna medge, att kommitténs
betänkande i denna punkt kanske icke är skrivet så klart, som
ömkligt vant, men det beror på att kommitténs arbete varit av sa
brådskande natur och a''t de ledande krafterna därinom fått anstränga
sig alldeles ofantligt, då kommittén varit angelägen om att kunna avlämna
sina förslag så tidigt som modigt under riksdagen. Emellertid
har ,iu utskottet gjort undantag för Norrland och Dalarne, så där
skulle villkoret om dessa växtslag icke behöva tillämpas, och från mim
synpunkt såsom norrlänning är ju detta fullt tillfredsställande, liksom
jag icke heller i övrigt har något att erinra mot de ändringar,
som utskottet gjort.

Slutligen skulle jag vilja säga. att., om riksdagen nu anslår dessa
avsevärda belopp till förmån för jordbruket och därtill litet längre
fram. såsom jag hopoas, kommer att fastställa skäliga minimipris för
de viktigaste av jordbrukets produkter, så tror jag, att vi. som äro
jordbrukare, skola känna oss icke blott förpliktade utan även villiga
att gorå. allt vad göras kan för att säkerställa eller trygga livsmedelstillgången
för det svenska folket, så långt detta står i vår förmåga.

Jag hoppas också, att de, som tilläventyrs av en eller annan anledning
nu inneha eller förfoga över livsmedel, som de kunna undvara.
skola visa sin goda vilja genom att avstå till staten eller livsmedelsmyndigheterna
allt. vad de kunna undvara. Jag vet väl, att
jordbrukarna, till vilka lag s.iälv hör. ansett sig mindre honeH behandlade
under dessa år, och lag betvivlar ingalunda, att det funnds och
kan finnas anledningar till anmärkningar, som äro fullt befogade,

Ang. bidrag
till vissa odlingsförttag m.

in.

(Fort*.)

Nr 28* 10

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang bidrag
till vissa odling
»företag
m. fn.
(Forts.)

ehuru jas; visserligen icke vill ställa mig solidarisk med all den klagolåt,
som man förnummit. Jag tror också, att myndigheterna, såväl
högre som lägre, göra klokt i att beakta och i görligaste mån taga
hänsyn till de anmärkningar, som framkommit från jordbrukarhåll.
Men så jordbrukare jag själv är, tvekar jag dock icke att säga, att
den, som i närvarande tid av vinningslystnad eller andra egoistiska
motiv undanhåller livsmedel, som böra komma hungrande medmänniskor
till godo, eu sådan icke blott handlar obarmhärtigt mot dem,
som lida nöd, utan jag tror också, att han handlar oklokt mot sig
själv och mot sina egna yrkesbröder. Jag skulle också kunna tilllägga,
att den, som handlar på det sättet och i de avsikter jag nu
antytt, anser jag knappast vara värd att bruka Sveriges jord.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Öberg: Herr talman, mina herrar! Den kungl. proposition,
som återfinnes i nu föredragna jordbruksutskottsbetänkande angående
ett anslag av i runt tal 16 miljoner kronor till bidrag åt nyodlingsföretag,
är enligt min mening värd det allra varmaste erkännande
och det allra kraftigaste understöd från vår sida, på det att
den åtgärd, som i detta förslag föreligger, måtte komma till utförande;
ty förhållandena äro ju sådana, att vi måste taga vår tillflykt
till och vår hjälp av jordbruket, om vi såsom självständigt folk skola
kunna bestå. Det är icke en dag för tidigt, enligt mitt förmenande,
att denna kraftåtgärd ifrågasatts, på det att vi genom jordens odling
måtte få under odlarens plog så mycket jord som möjligt är, allt i
ändamål att åt vårt folk skaffa mera livsmedel, än vad som nu genom
jordens avkastning står oss till buds. Sällan ha odlingens män,
enligt mitt förmenande, varit i tillfälle att gå in på ett så betydelsefullt
beslut som detta, då man härigenom beredes möjlighet till ett
väsentligt bidrag för mera jorduppodling. Jag är viss om, att de medel,
som härför ifrågasättas och säkerligen komma att utgivas, icke
skola vara förspillda, utan vara medel, lagda i god jord och på ett
utomordentligt sätt ägnade att fylla det angivna ändamålet, och frukten
härav skall, enligt mitt förmenande säkerligen icke utebliva, ty
få vi nu igångsätta de nya odlingsf öretag, som här föreslås, så skall
det säkerligen icke dröm länge, förrän en stor skördetillökning skall
visa sig såsom en välsignelserik frukt härav. För min personliga
del må jag säga, att under min snart 30-åriga riksdagsmannatid har
jag aldrig, aldrig varit i tillfälle att få medverka till ett så för jordbrukets
framkomst gagneligt företag, och det är därför som jag tilllåter
mig saga, att det är med stor hänförelse jag velat dra mitt lilla
strå till stacken för möiliggörande av detta handtag åt oss odalmän.
Framåt, mina herrar, till mera. och vidsträcktare odlingsföretag, allt i
det ändamål, såsom jag nyss här förut sagt. att öka tillkomsten av
mera livsmedel för att utjämna den livsmedelsbrist, den hunger och
den nöd, som förefinnas i landet.

Om jag sålunda över huvud taget är varmt tilltalad av det nu
föreliggande förslaget och vill lämna mitt varma erkännande till ve -

Lördugen dtn 16 mars, f. in.

11 Nr 2Ä.

derbörande lör framläggandet härav ocdi önskar kamrarnas enhälliga
anslutning till detsamma, så kan jag dock icke underlåta att i fråga
om en viss detalj uttala en önskan, som jag gärna från vederbörande
statsråds sida ville ha tillgodosedd. I de bestämmelser, som löreslås
skola åtfölja detta anslag i och för reglerande av detsamma,
heter det bl. a., att sådana odlingsföretag, som tillkommit före den
10 februari 1018, sålunda den dag, då produktionskommittén avlämnade
sitt betänkande, skulle ej få komma i åtnjutande av statens bidrag
för vad som före den tiden odlats. Det är detta,. som gjort, att
jag funnit mig föranlåten att inom jordbruksutskottet ifrågasätta, att
ett uttalande skulle göras därom, att odlingar, som tillkommit under
nästföregående år, 1917 nämligen, skulle också fa komma i åtnjutande
av bidrag; ty de män, som ställde sig i odlingens tjänst
under år 1917 och då mod svett och möda bröto upp den svenska
jorden för att möjliggöra mera åkerareal, synas mig vara lika berättigade
att få en liten slant till erkänsla för detta sitt.goda företagande,
som de, vilka nu skynda till efter den 10 februari detta år för att
upptaga nyodlingar; och jag föreställer mig, att om så icke blir fallet,
så skola de, som under år 1917 odlade och bröto. jord, känna sig
ganska besvikna för att icke säga bittra till sinnes vid att se, att de,
som nu detta år börjat sin odlingsgärning, skola få bidrag; men de,
som bröto och arbetade under år 1917 för odlingens skull såsom sådan
och gjorde lika tjänst som de sistnämnda kategorierna, de skola
därför icke finna det vara fullt rättvist ordnat. Jag har därför velat
sträcka tiden tillbaka till den 1 januari 1917, och de ifrågasatta reglerande
bestämmelserna skulle därför få en viss retroaktiv verkan.

Nu har man inom utskottet, av principiella skäl huvudsakligast,
icke velat biträda den meningen, ehuru jag må säga, att där visst
icke saknades förståelse för min mening. Jag tror dock, att det
skulle ha varit i god överensstämmelse med vad som. tidigare i liknande
fall förekommit, ty under en följd av år har riksdagen anslagit
ett belopp av 50,000 kronor till s. k. mindre odlingsföretag, och
i de bestämmelser, som åtfölja det statsanslaget, är det stadgat, att
odlingar, tillkomna under de tre nästföregående åren, skulle få komma
under premieringsåtgärden ifråga. Det har därför synts mig
vara befogat att ifrågasätta det, som jag sålunda ifrågasatt, och att
det skulle vara i stil med det förfaringssätt, som redan kommit till
synes.

Nu skall jag inskränka mig till att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet vördsamt hemställa, att när han utfärdar
de villkor och bestämmelser, som nödvändiggöras av det anslag,
som vi nu gå att besluta, han måtte taga all möjlig hänsyn till att de
önskningsmål, som jag sålunda gjort mig till målsman för, måtte
förverkligas. Sker det och i övrigt vad nu utskottet tillstj^rkt, är
jag viss om att vi ha att emotse största möjliga erkännande för den
åtgärd, som vi nu gå att besluta, och det är min livliga förhoppning,
att vi i framtiden och inom en ganska kort sådan skola ha glädjen
erfara, att myckenheter av jord blivit lagda under odlarens plog, så
att den beklämning försvinner, som man ibland nödgas erfara, då

Ang. bidrag
till visan odlingsfovettig

in. in.
(Korta.)

Nr 28. 12

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. bidrag
till vissa odling
sföretag
n. tu.
(Forts.;

man ser myckenheter av jord särskilt i våra norrländska bygder stå
och vänta på jordbruksarbetarens spett och spade och icke bliva för
sitt ändamål tillvaratagna, och att jorden blir försatt i sådant skick,
att vi från densamma kunna få fram myckenheter av livsmedel.

Med dessa ord ber jag. herr talman, att på det livligaste få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Berg i Staby: Herr talman! Då jag avlämnat en

motion, som berör iden fråga, vilken nu är under behandling, ber
jag få säga ett par ord. Jag vill med mina ord i förs‘a hand söka
avvärja en misstanke, som möjligen kan drabba mig därför att jag
avlämnat denna motion, den misstanken nämligen, att jag skulle vara
emot, att staten lämnar bidrag till odlingsverksamhet. Så är ingalunda
förhållandet.

Med den saken förhåller det sig så, att när jag först läste igenom
den kungl. proposition, som avhandlar organisationsfrågan, kom jag
till den uppfattningen, att .jag för min del måste yrka avslag på båda
dessa kungl. propositioner. Den tanke, som trängde sig på mig, då
jag läste den senare kungl. propositionen, den angående organisationen,
skulle jag vilja uttrycka så: kunna vi icke få anslag till nyodlingar
utan att taga rlenna organisation därtill, ja, då må anslaget
vara. Denna känsla trängde sig på mig så kraftigt, att jag sade mig,
att jag måste framlägga mina tankar i ett par motioner, de må komma
såsom tankar härstammande från en enskild jordbrukare. Jag rådgjorde
icke med någon inom kammaren, utan skrev ned mina tankar utan
vidare. De må således icke tagas såsom kommande från höger eller
vänster utan såsom tankar kommande från en jordbrukares hjärta.
Jag vill sålunda starkt betona, att jag icke är motståndare till att
staten lämnar bidrag till odlingar, men som sagt, i det sammanhang,
vari förslaget framlagts, kan jag icke giva det min röst. Det är
orsaken till mitt avslagsyrkande.

Såsom herrarna veta, står jag fullkomligt ensam här, men om
jag jämför de tankar, som hos mig varit orsaken till att jag kommit,
med mitt yrkande, med de tankar, som framskymta i motioner från
andra lantmän, så finner jag, att våra tankar dock i mycket mötas.
Jag torde sålunda i verklighe4en icke stå så ensam som det ser ut.

Medan jag har ordet, och sedan jag framfört huvudorsaken till
min motion, ber jag att få anknvta ytterligare några ord till vad
jag redan sagt rörande de reflexioner, som jag i övrigt gjort om
det förevarande förslaget om anslag till nyodlingar. De små anmärkningar,
om jag så må säga, som jag tyckt mig kunna gorå mot
förslaget, ha naturligtvis icke i och för sig varit av den art, att de kunnat
motivera det avslagsyrkande, som jag gjort.

Den första tanke, som slog mig, var den, att det är dock något
märkvärdigt konstlat och onaturligt i alla de förhållanden, under
vilka jordbruksnäringen nu drives. Jordbruksnäringens vinstmöjligheter
k ringskäras på mångahanda sätt, och samtidigt tilldelas näringen
bidrag i en eller annan form. det vill säga. jag skulle vilja
begagna det kanske icke så vackra ordet, det kastas åt oss jordbrukare

Ix)r<lngen deri 16 mars, t. in.

1» Nr 28.

eu liten bit här och eu liten bit där. som vi skola vara nöjda^med.
Hur lyckligt skulle det icke vara, om vi finge arbeta under sådana
förhållanden, att vår näring gå ve en sådan vinst, att, vi kunde utvidga
densamma och stå på egna fölter! Skulle det icke vara ett förhållande.
som skulle vara av största betydelse för hela landet?

Min vän herr Öberg på Norrlandsbänken framhöll med varme,
med vilken hänförelse han gav sin röst för detta förslag. »Tåg skulle
vilja "saga, att jag känner också varmt för jordbruksnäringen, och
jag skulle med hänförelse även jag se, om alla marker, som ligga
oodlade, kunde komma under plogen, men jag skulle se det på grund
av att jordbruksnäringen såsom sådan bure sig och kunde utvidgas
kraftigt . ; „ , . ,

Skulle det icke vara möjligt ändå, fastän vi leva under onormala
förhållanden, att i någon mån ordna jordbruket så, att vi visste vad
vi hade att rätta oss efter, så att vi kunde planera för några år framåt
så att säga? Jag tror förvisso det, och jag tror, att tankarna gå mer
och mer åt det hållet, och att önskvärdheten därav framstår med allt
större tydlighet. Jag tror också, att produktionskommitténs tankar
gå i den riktningen. Jag hoppas även, att om ett förslag kommer
i den riktningen, jag skall få bidraga till dess realiserande med min
röst. Tanken att nu vinna mark under plogen är fullt riklig. Det
är ju en tanke, som tränger sig på var och en under nuvarande^ förhållanden,
men man får icke forcera odlingen. Det har framhållits
av lantbruksstyrelsen och även av herr statsrådet i hans uttalande.
Han begagnade ordet kritiklöst, om jag icke misstar mig, och jag
finner det fullkomligt riktigt. Jag bär också stannat inför dessa
tankar.

Men jag skulle också vilja framhålla något, soim jag icke tyckt
mig finna'' på annat håll, och det är, att det kan råda olika uppfattningar
om vad som menas med odling. Det talas om att en mark
skall kunna besås med säd till mognad eller att där skall sättas potatis.
Ja, jag skulle vilja saga, att det kan icke fordras så mycket för
att mark skall kunna besås och sättas med potatis, men det fordras
mycket, innan man kan med förhoppning om god skörd beså jord och
sätta potatis. Herrarna förstå nog vad jag lägger in i dessa ord. Jag
menar, att skall jorden vara odlad, måste den ha undergått så grundlig
behandling att den kan utsättas för intensivt jordbruk. Först
Och främst måste det ske fullständigt avledning av vatten till ordentligt
djup. och vidare kräves det täckdikning, stenbrytning
och stubbrytning samt uppluckring av marken. Jag undrar
om man i begreppet odling, sådant det användes i den kungl.
propositionen och av produktionskommittén, inrymt detta, och
om man kommer att i bygderna inrymma det i förslaget» Blir
det månne icke så, att, om förslaget leder till större odlings verksa.mhet,
vi få massor av mark, som varken är odlad eller oodlad; men det
vill synas att vi redan ha så innerligt nog av sådan, att vi äro glada
att icke få mer av den sorten. Det är en önskan bland oss jordbrukare
att kunna komma ifrån detta och att få den mark, som jag nyss
betecknade såsom varken odlad eller oodlad, under verklig kultur.

Ang. bidrag
till ritsa odling
»företag
vi. rn.
(Portot.)

Kr 28. 14

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. bidrag
till vissa odItngsjöretag

in. in.
(Forts.)

Några rika skördar få vi annars icke där. Jag föranledes till dessa
reflexioner därav, att det pris på odling, som tänkts såsom maximum,
eller 500 kronor per hektar, icke kan motsvara ens de medelkostnader,
som äro förenade med odling, fattad i den bemärkelse lag fattar delta
ord. Lägger jag därtill, att enligt förslaget jag tror 200,000 tunnland
jord''skulle uppodlas, och räknar jag med att när det gäller att
få skörd av denna areal det ock fordras vägar, byggnader, kreatur och
redskap — det senare naturligtvis eu sak som berör den enskilda ■—
då måste jag säga mig, att odling, verklig uppodling, kostar betydligt
mera än maximibeloppet.

Täckdikning av ett tunnland kostar nu, tror jag, 300 kronor, och
om då maxlmipriset för en nyodling sättes till 500 kronor, sa kan
man säga, att detta maximipris är satt därför, att det är den lättast
odlade jorden, som man här åsyftar. Om sålunda detta maximipris
tillämpades på den lättast odlade jorden, så skulle maximipriset
bliva nöjaktigt. Men jag vet icke, om författningen kommer att tilllämpas
på detta sätt. Det är i alla fall osäkert. Sannolikt kommer
tillämpningen att bliva olika vid olika tillfällen. Där finner jag sålunda
något betänkligt i förslaget, som kan giva anledning till en viss
tveksamhet angående nyttan av detsamma..

Sedan vill jag framhålla, att produktionskommittén har utgått,
som jag uttalat i min motion, från premieringstanken. Den har med
hela denna anordning velat uppmuntra till odling. Det bidrag, som
gives, är sålunda väsentligen att betrakta som en uppmuntran. Jag
har nyss framhållit, att odlingskostnaderna ställa sig så olika på
olika platser och torde bliva högre än vad kommittén tänkt sig. Ställer
man detta i samband med vartannat, så blir det tydligt, att denna
premieringstanke kommer att medföra för små bidrag. På de ställen,
där, som jag tror herr Magnusson i Skövde säger i sin motion, en bit
kan läggas till den förut odlade marken, ja, där kan denna belöning
vara på sin plats. Men vi ha icke fått ett rätt grepp på denna odlings-
och kolonisationsfråga. Herr Magnusson framhåller också —
och jag har varit inne på samma tankegång som han — att detta
visar en svaghet i det förslag, som föreligger. Flera sådana anmärkningar
ha nog framstått för mig, men jag har icke velat trötta kammaren
med att framhålla dem, då de för mig icke varit avgörande eller
väsentliga. Jag har måst yrka avslag på de grunder, som jag från
början anfört.

Nu är jag i den egendomliga situationen, att utskottet — som jag
icke heller vågat hoppas — icke skänkt min motion någon större
uppmärksamhet. Härtill kommer, att delta förslag behandlas före
organisationsförslaget. Jag vet sålunda icke, huru utgången kommer
att bli beträffande den senare frågan nu, när det gäller att -rösta för
anslaget.

Under sådana omständigheter är det givet, att jag icke kan
lämna min röst för detsamma. Sålunda varken kan eller vill jag
gorå något yrkande.

Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet
endast för att ge uttryck åt den känsla, som behärskade mig i jord -

Lördagen den 16 mars, f. m.

Nr 28.

bruksutskottet, då jag deltog i behandlingen av denna, fråga, nämligen
att det visat sig, hur rått vi vänstersocialister haft, både då vi
motionerat vid flere riksdagar sedan krigsutbrottet och påyrkat inställande
av militärövningarne och då vi sedan i remissdebatter och
andra tillfällen framfört denna fråga. Det har här speciellt vid behandlingen
av denna produktionsfråga, som vi här behandla, mycket
tydligt blivit klarlagt huru nödvändigt det är att inställa dessa övningar
för att åstadkomma ett tillfredsställande ordnande på denna
väg av arbetskraften för jordbruket. Under förhandlingarna i utskottet
har det nämligen allt mer och mer kommit fram av de anföranden
som hållits av sakkunnigt folk i utskottet, att en av de värsta
hakarna för att kunna åstadkomma något, för att öka produktionen
just är bristen på arbetskraft eller svårigheterna att åstadkomma tillräckligt
med folk för arbetet. Uppe i utskottet har hållits föredrag
av en sakkunnig person, som suttit i produktionskommittén, som lagt
hand vid hela detta stora och vidiyftiga produktionsförslag. Till
honom riktades från medlemmar i utskottet flera frågor, huru man
skulle kunna åstadkomma den tillräckliga arbetskraften. Han gav
då vissa anvisningar. Han talade naturligtvis om att överföra arbetskraft
från skogsbruket, där man förut haft denna arbetskraft.
Och han var också inne på den vägen, att föreslå, att en del folk, som
vore arbetslösa inom industrien, skulle överföras till jordbruksproduktionen.
Men jag tror, att alla inom utskottet i alla fall fingo den
bestämda uppfattningen, att det var ganska svårt att giva en fullt
tillfredsställande förklaring, huru man skulle kunna åstadkomma
den behövliga arbetskraften. Jag vill i detta sammanhang säga, att
det håll varifrån detta krav på arbetskraft i främsta rummet kom
fram, visserligen var från storbrukarehåll; det är där man mest talar
om nödvändigheten av att öka den arbetskraft, som behöves inom
jordbruket. Men jag vågar dock påstå, att även inom småbruket förhåller
sig saken så, att man också där behöver ett tillskott av arbetskraft,
vilket skulle kunna ske därigenom att småbönderna finge hem
sina söner, som tjänstgöra på militärövningar och som äro borta från
jordbruksarbetet. Denna sida av saken, nämligen att dessa värnpliktiga
lösas från sin militära sysselsättning, är alltså även för småbruket
av stor betydelse, om man skall lyckas att åstadkomma något
av det, som föreslås i det föreliggande utskottsbetänkandet.

Jag vill sålunda säga, att det bör icke här vid detta tillfälle
saknas en röst, som återigen riktar den maningen till regeringen, att
man söker åstadkomma ett verkligt effektivt inställande av militärövningarna,
alltså icke endast ett kortare inställande utan ett verkligt
tillfredsställande inställande i den riktning, som vi vänstersocialister
yrkat på vid flera tillfällen. Och jag tror, att detta är ett
villkor för att något blir gjort på det område, som det här är fråga
om. Jag tror, att den uppfattning, som vi vänstersocialister först
förde fram, nu börjar att tränga igenom även inom de andra partierna,
. Jag har också i dagarna sett, att man i de upprop som man
vid liberala valmansföreningars sammanträden utsänt, samt vid li -

Ang. bidrag
till vissa odling
sförttag
in. in.
(Forts.)

Nr 28. 16

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. bidrag
till vissa odling
sf or etag
fn. fn.
(Forts.)

btrala valmöten uttalat önskningar till regeringen om inställande av

dessa övningar. .

Jag skulle kunna inskränka mig till detta. Men jag vill dessutom
säga, såsom en förklaring till varför jag i utskottet tillstyrkt
detta förslag att på detta sätt premiera jordbruket, att detta är något,
som man kan vara med om endast under exceptionella förhållanden.
Men jag tror likväl, att dessa förhållanden verkligen föreligga
för närvarande. Det är möjligt, att vad som här föreslås icke
kommer att leda till så ofantligt mycket, som man tror på eu del
håll. Men även om det endast leder till något, så är därmed^ mycket
vunnet. Jag tror, att även den, som är tveksam attslå in på en sådan
väg, som föreslås i denna proposition, måste, liksom en drunknande
griper efter halmstrået, vara med om att taga detta förslag.
Ty situationen här i landet är nu sådan, att man måste taga vad
som bjudes för att åstadkomma en ökad produktion. Den som i likhet
med mig här i Stockholm bor borta i en del av staden, som nästan
uteslutande är bebodd av arbetareklassen, och som får bevittna, huru
svälten sätter sin prägel på dessa människors ansikten, han måste
säga sig, att, även om man skulle ha principiella betänkligheter att
gå en sådan väg, som här föreslås, man dock icke kan under nuvarande
förhållanden avvisa ett förslag, som kommit fram i denna riktning.

Från denna utgångspunkt har jag för min del varit med om att
tillstyrka detta förslag. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till detsamma, d. v. s. till utskottets här föreliggande yrkande.

Herr J eppsson: Herr talman, mina herrar! Den föreliggande
kungl. propositionen angående bidrag till vissa odlingsföretag visar,
att betydelsen av jordbruksproduktionens höjande börjar vinna beaktande
av statsmakterna. Och därför har detta förslag mötts med
glädje och tillfredsställelse inom vida kretsar inom landet. Men
glädjen är icke ogrumlad, ty åtskilliga hålla före att i och genom
ett bifall till propositionen icke kan åstadkommas så värst mycket
för livsmedelsproduktionens höjande. Det är möjligt, att vi icke i
ett slag kunna åstadkomma en odling av 100,000 hektar, varmed den
odlade marken skulle utökas för att därigenom våra behov av brödsäd
skulle fyllas. Vi h-a icke så stora o d 1 i n gsm ö j 1 i gh et er som åtskilliga
andra länder med t. ex. stora gräsbevuxna prärier, som lätt nog
skulle kunna läggas under plog; men under nuvarande förhållanden
måste vi begagna oss av de små resurser vi ha. Och även om vi icke
på flertalet gårdar skulle kunna åstadkomma denna odling, så borde
vi dock på många gårdar kunna åstadkomma odling av eu del små
arealer, och då kunde avkastningen från dessa nyodlingar hälpa till
att fylla vårt brödsadesbehov, så att vi kunde skaffa oss bröd inom
vårt eget land och därigenom göra oss oberoende av främmande
länder.

Det har även framhållits, att nyodlingsarbetet kunde inverka
menligt på redan brukad jord. Det tillåter jag mig att betvivla,

Lördagen den 16 mars, f. m.

17 Nr S8.

därför att åtminstone i de trakter, där jag ur hemma, brukar nyodlingsarbetet
bedrivas under vintern, då jorden är kälbunden, eller
på sådana tider då det kan givas någon tids ledighet från det vanliga
jordbruksarbetet. Jag tror icke, att Sveriges jordbrukare äro så kortsynta
eller så opraktiska, att de åsidosätta en rationell brukning av
redan odlad jord för att bliva i tillfälle att företaga nyodlingar,
som dock i framtiden kunna ha ett ganska tvivelaktigt värde och
vara av en ganska tvivelaktig räntabilitet. Jag tror icke, att riksdagen
vid behandlingen av denna fråga bör taga hänsyn till de betänkligheter,
som framförts från sådana håll.

Några kamrater ha jämte mig väckt motion om ändring i de
grunder, som föreslagits av produktionskommittén angående ^anordnande
av dessa odlingsbidrag. Vår motion har visserligen icke i sin
helhet blivit tillstyrkt av jordbruksutskottet men dock i stort sett
blivit ganska välvilligt behandlad av utskottet, och därför skall jag
icke upptaga tiden med att redogöra för vad vi sagt utan inskränka
mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bogren: Herr talman, mina herrar! Blott några ord.

Exceptionella förhållanden kräva exceptionella medel. Därmed
kan man förklara de åtgärder, som här äro föreslagna. Men de medel
man tillgriper måste stå i rimligt förhållande till de mål man
vill vinna. Man vill här vinna en väsentlig utökning av vår livsmedelsproduktion.
Denna utökning behöver vara, såsom en var i denna
kammare torde ha klart för sig, högst väsentlig, om vi skola kunna
se framtiden med något så när lugn tillmötes. Men då synes det mig,
som om vi här hade satt till med allt för svaga krafter, allt för svaga
medel för att nå det mål, som vi önska vinna.

Yi stå ju orimligt mycket lägre härvidlag beträffande dessa
krafter och medel än vårt broderland i väster. Där se vi anslag som,
såvitt jag icke är oriktigt underrättad, redan äro uppe i 27 miljoner
kronor, där inför man civil arbetsplikt för jordbruket o. s. v. Här
talales i denna kammare förlidet år så värma och vackra ord om nödvändigheten
av civil värnplikt för att trygga bränsletillgången för
våra transportmedel och för vår industri. Då ville man gå med på en
sådan värnplikt. Varför icke tillgripa denna utväg nu, när vi stå
inför ett mål, som .är så oändligt mycket högre, så oändligt mycket
viktigare, nämligen att skaffa föda åt svenska folket? Det måtte
väl vara viktigare än att skaffa ved och bränsle åt industrien. Jag
hade tänkt, att 50 miljoner hade för vårt vidkommande varit en rätt
så blygsam kraftansträngning för att nå det stora målet. Kungl.
Maj :t och utskottet ha stannat vid ännu blygsammare belopp. Men
den hjälp, som Kungl. Maj:t och utskottet därmed vilja räcka jordbruket,
blir alldeles för liten. Ser man på de maxima, som äro bestämda
för denna odlingshjälp, så vågar jag, herr talman, påstå, att
de som skrivit dessa siffror, icke mvcket känna till. vad det i realiteten
kostar att odla i vårt land. För att gå till de odlingar, som
skola vara färdiga att besås nästa höst, beräknas kostnaden där per
tunnland gå till omkring 300 kronor, varav odlaren skulle få 150
Andra hammarens protokoll 1918. Nr 28. 2

Ang. bidrag
till ritsa odlingsföretag

m. m.
(Forts.)

Nr 28. 18

Lördagen den 16 mars, f. in.

Ang. bidrag
till vissa odlingsföretag

m. m.

(Forts.)

kronor i statsbidrag. Men, mina herrar odla ett tunnland jord gör
det färdigt att besås, bryt det, stenröj det, t^kdika det, inhägna det
för 300 kronor! Vilken bonde jag talar med om detta skall hånle åt
de herrar, som tro detta vara möjligt. Om vi både tagit till oOO
kronor per hektar, hade vi kommit sanningen något sa nar nära, men
aldrig med 300 kronor. Jag menar, att den hjalp, som harvidlag
kanske fattiga jordbrukare skulle få för sm odling denna hjalp av
150 kronor per tunnland för höstsådd är alldeles för liten, ja. den
är så liten, att odlaren, om hans ekonomi ar svag, icke skall våga
göra några särskilda kraftansträngningar för att utvidga arealen for

m Hä^talas vidare på samma sida om att högsta anslagets storlek
skulle vara 60 procent av odlingskostnaden. Ja, denna siffra, bU
procent, låter nog så vackert, men hur många, kunna komma ^åtnjutande
av den? Då skall odlingen vara färdig att besas i var och
det lär väl ingen kunna tro, att man skall kunna fa någon odling,
påbörjad tidigast den 10 februari 1918, färdig att besas till varen.
Dessa 60 procent kunna vi därför utan vidare eskamotera bort ur förslaget,
så få vi det närmare verkligheten. Det högsta anslaget blir
50 procent, således 125 kronor per tunnland för hostsådd.

Jag kan icke annat än med ett visst vemod se detta förslag, ty
det är alldeles för små medel man här vill använda för att fa ett
gott resultat. Nog borde vi väl ändå kunnat hålla någorlunda jairnna
steg i detta fall med vårt broderland i väster. Har rulla miljonerna
i tiotal och hundratal ganska lätt, här är fråga om t. ex. att lämna i
ytterligare rörelsekapital till bränslekommissionen 100 miljoner tfa
är det icke att pruta på något tiotal miljoner, men när det ar fråga
om vårt folks försörjning, vårt folks säkerställande mot svalt och
nöd, då prutar man och då knussla* man, då säger man: Ni skall la
125 kronor per tunnland, som ni bryter, röjer, dikar, inhägnar och
gör marken till reds att besås. Ja, en hjälp är det ju, men, mina
herrar, den hjälpen är alldeles för ringa, alldeles för liten.

Jag beklagar, att vi stannat vid en sådan här halvmesyr, ty en
halvmesyr är det, och herrarna skola få se, om ni besluta detta, att
vi vinna ganska litet därmed. Bättre både jag verkligen hoppats, att
vi skulle kunna fatta det beslut, som nu skulle gått ut över landet
och glatt vårt folk än det som här föreligger. .

Men, herr talman, jag vågar icke komma fram med något-yrkande,
jag har endast velat uttala dessa mina bekymmer över att denna
stora, denna riksdags största fråga, vågar jag säga, får en sådan lösning,
som här föreslås.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar! Det
torde no" vara så, att alla dessa motionärer, som tagit sig anledning
av KunH. Maj:ts proposition att framställa vissa önskemål och vissa
tankar, ha besjälats av intresse för nyodlingar och nyodlmgsverksamheten,
men å andra sidan ha haft en avvikande mening i åtskilliga
(fetalier; och jag tror, att litet var av dessa motionärer ha haft, den
meningen, att det icke är möjligt att så forcera fram nyodlingar, som

Lördagen den 16 mars, f. in.

1(J Nr 28.

produktionskommittén och den på dess utlåtande byggda propositionen
synas förutsätta.

För min del kan jag säga, att jag har både praktiskt och teoretiskt
intresse och erfarenhet av nyodlingar, och detta har föranlett
mig att i frågan framlägga en motion, där jag visserligen ställer mig
på den ståndpunkten, att vi böra med tacksamhet taga emot dessa
anslag och kanske också bort kunna vänta än större, men där jag
bestämt vänder mig emot den tanke på forcering av nyodlingarna,
som propositionen bär fram, och vunder mig emot densamma av det
skälet, att det helt enkelt är omöjligt att kunna forcera på det sätt,
som propositionen förutsätter. Vi få komma ihåg, att nyodlingsarbete
icke är ett arbete för stunden utan är ett arbete för generationer
framåt. Det är heller icke möjligt, såsom det förut påvisats — jag
skall icke närmare ingå på detta — att åstadkomma nyodlingar, som
inom några få månader kunna bära mogen skörd. Det är därför
också min uppfattning, att, även om jag icke lyckats inom utskottet
vinna gehör för de tankar jag framburit, erfarenheten dock iskall visa,
att dessa ha varit riktiga. Jag har icke alls någon tro på, att de stora
anslag, som beredas för 1918, komma att användas, och det av det
enkla skälet, att man icke kan hinna organisera nyodlingen så tidigt,
att det kan bli något vidare resultat av densamma.

Emellertid är det beklagligt, att då man nu verkligen anslår
större summor för nyodlingsrverksamhet, man icke vill taga upp problemet
i sin; helhet och söka åstadkomma en planmässig nyodling,
utan att man vill så här forcera fram den, taga ett krafttag då och
då, men icke alls tänka på att söka få fram ett planmässigt arbete
för nyodling. Detta är enligt mitt förmenande dock det viktigaste.
Det är alldeles givet, såsom jag redan tillåtit mig påpeka i motionen,
att den organisation, som kräves för dessa nyodlingar, om man vill
ha dem på det ena sättet eller det andra, den stampar man icke ur
jorden, utan det tager tid för densamma att hinna komma till någon
enhetlighet i sitt arbete och sin verksamhet, och detta kan givetvis
icke äga rum redan instundande sommar, allra minst instundande vår.

För min del har jag tänkt det så, att det icke här skulle vara
fråga enbart om att bryta någon liten smula åker intill de förutvarande
tegarna — det kan ju vara värdefullt åven detta, men det blir
i alla _ fall endast mindre arealer, som därigenom knnna vinnas •—
utan jag hade tänkt mig, att vi skulle försöka komma därhän, att
våra verkligt stora, sammanhängande odlingsmarker skulle kunna
läggas under plogen. Men detta kan endast ske, därest man verkligen
tager hela området på en gång under arbete och med gemensamma
krafter angriper hela odlinsrsområdet. Såsom jag har påpekat,
blir ofta följden, om den enskilde skall göra strandhugg i det stora
odlingsområdet — särskilt gäller detta Norrlands och Dala nies stora
odlingsområden — att den enskilde, dukar under, han kan icke bestå
i kampen mot den stora myren, mot det störa odlingsområdet. Men
resultatet skulle.kunna bli ett helt annat, därest verkligen från början
en fullständig plan nppgjordes för hela. området, och man också
från början gemensamt med förenade krafter angrep hela odlings -

Ang. bidrag
till vissa odlings
företag
in. in.
(Forts.)

Lördagen den 16 mars, f. in.

Nr 28.

Ang. bidrag
till vissa odling
sföretag
m. in.
(Forts.)

området Då kunde man få det uppodlat. Något sådant går dock
givetvis icke att genomföra i det hastiga tempo, som här föreslagits,
men säkert är att man genom en sådan verksamhet skulle kunna
åstadkomma resultat av helt annat värde än på det sätt man har

synes ha tänkt sig. , , .

Emellertid vill jag trots allt hoppas, att ändock de pengar, som
här äro föreslagna att beviljas, skola komma till nytta i detta hänseende,
i det att jag utgår ifrån, att under sommaren åtskillig erfarenhet
skall kunna vinnas, och jag skulle vilja använda den paradoxen,
att åtskilligt av de anslagna pengarna skall kunna sparas lör
att komma till nytta ett kommande år, då man vunnit bättre och

solidare erfarenhet att bygga på. . . , , ,

Emellertid säger utskottet bland annat i sitt utlåtande, att det
icke haft anledning att upptaga frågan om planmässigt odlingsarbete
och att motionärerna icke visat, att de beräknade kostnaderna för nyodling
skulle vara för låga eller att de av motionärerna beräknade
siffrorna i detta avseende skulle vara de rätta. Det lider väl ändock
intet tvivel om att den beräkning, varpå produktionskommittén och
Kunjgl Maj:t bygga, nämligen 500 kronor per hektar, 250 kronor per
tunnland, om den också möjligen var riktig under gångna tider ingalunda
stämmer med nuvarande kostnader. Därom ha för övrigt
Kungl. Maj:ts egna kommissioner dragit försorg, icke minst bränslekommissionen,
att kostnaderna för nyodling nu sannerligen icke
komma att stanna vid 500 kronor per hektar, utan om jag säger att
arbetet kommer att betinga en summa på 800 kronor per hektar sa
förefaller det mig att den summan snarare är för lag an för hog.
Skola vi kunna tänka oss, att detta anslag till nyodlmgsverksamhet
verkligen skall medföra något större resultat, så är det enligt mitt förmenande
nödvändigt att ställa det så, att icke odlaren kommer att ia
en ökad kostnad att bära i förhållande till föregående hd, ty da blir
det sannerligen icke mycket odling utav, utan man måste tänka sig
att han får komma lindrigare ifrån saken beträffande kostnaderna
än förut var fallet. Det är ju endast ett fåtal, som kunna fa högst
300 kronor per hektar. Om vi beräkna kostnaderna till 500 kronor
något tidigare och att de nu gå till 800 kronor, så blir hans självkostnad
500 kronor nu liksom förut, och på ett sådant bidrag tror jag sannerligen
inte det blir någon särdeles stor nyodling.

Det är givet, att i det skick frågan nu föreligger, med ett enhälligt
utskottsbetänkande, det är lönlöst att här komma fram med
något yrkande. Jag har i allt fall velat till protokollet uttala dessa
mina tankar, under förhoppning om, ätt de i sinom hd skola vinna
beaktande, och jag tror erfarenheten också skall bestyrka, att de synpunkter,
jag här och i motionen tillåtit mig uttala, varit de riktiga.

Herr Sjöblom: Herr talman, mina herrar! Då vi genom av spärrningen

och fjolårets missväxt ha. kommit i den tråkiga belägenhet,
vi nu äro, så är det ju alldeles givet, att allt som kan göras för
att’ säkerställa våra livamedelsbehov även bär göras. Då Kungl.
Maj:t tillsatte de s. k. sakkunniga för att biträda och framkomma

Lördagen den 16 mars, f. in.

21 Nr 28.

med förslå)? i dylikt syfte, så lå)? ju i detta ett bevis på, att även
Kull)?]. Maj:t hade fattat, vilken svår situation vi ''ha kommit in i.
Den situationen har icke bättrats, utan tvärtom lämnas ju för varje
dag »om går uppgifter om alt vi t. o. m. stå i en svårare belägenhet
än vi förut ha tänkt oss. Det har varit produktionskornmitténs uppgift
att samla en del erfarenheter och även uppgifter om läget för
tillfället och därpå bygga det förslag, varmed den skulle framkomma
i detta syfte. Att detta förslag om nyodling har kommit först till
riksdagen, beror dock icke på, att produktionskommittén har uppfattat
detta förslag såsom varande det viktigaste av vad som nu är
att göra, utan det beror helt enkelt därpå, att det gått lättare att få
denna fråga utredd än övriga frågor, som inom den närmase tiden
kunna förväntas inkomma på riksdagens bord. Men då vi ändock
ha kommit med ett förslag om anslag till nyodling av så väsentlig
storlek, som det här är fråga om, så är det alldeles givet, att vi ha
i dessa nyodlingar sett ett mycket- verksamt medel att öka vår produktion.

Man kommer nu med många invändningar mot detta förslag,
invändningar, .som kanhända kunna vara nog så berättigade, men
enligt min uppfattning är det dock blott detaljer, som man vänder
sig emot, och icke förslaget i det hela. För min personliga del har
jag en känsla av, att detta förslag om anslag till nyodlingar kommer
att gynna uteslutande de mindre jordbrukarna, därför att det ligger
''en viss sanning i påståendet, att tillgången på arbetskraft är mycket
begränsad, då det gäller sådant arbete. Men det finnes säkerligen
tiotusentals jordbrukare här i landet, som driva sitt jordbruk med
ett par hästar och ha 20, 25 ä 30 tunnland jord åt dessa dragare,
och dessutom kanhända en rätt så god tillgång på arbetskraft i form
av den egna familjens medlemmar. Dessa jordbrukare kunna i .många
fall hinna med att utföra något mer arbete än med sådd och skörd
.av den jord, som redan är odlad. .Talg tror, att det kommer att bli
till tusental av sådana mindre jordbrukare, som dessa anslag komma
att gå, och det är därför som jag från min synpunkt nästan lika
gärna bär gått med på detta förslag som på det, som många här anse
för ofantligt mycket mera värdefullt, nämligen förslaget om höga
jminimipris.

Jag tror icke, att det är så stor fara med att det icke finnes*krafter
att använda för att komma fram till det resultat ifråga om nyodling,
som produktionskommittén har tänkt sig. Det är dock inga
svindlande^ områden, som produktionskommittén och Kungl. Maj:t ha
tänkt sig åstadkomna genom detta anslag. Statistiken visar ju, att
det under normala tider nyodlas här i landet omkring 10,000 hektar
årligen, och jag tror icke, att den ökning, som vi genom dessa direkta
anslag vilja åstadkomma, är så svindlande stor, att den icke skulle
kunna nås.

Mot förslaget göres även den invändningen, att dessa åtgärder
icke kunna verka för år 1918 och knappast för år 1919. Om den
saken skulle jag vilja såga, att produktionskommittén .skulle ha begått
ett stort misstag, om den begränsat sitt arbete till att omfatta

Ang. bidrag
till rusa odling
a företag
in. in.
(Forts.)

Nr 28. 22

Lördagen den 16 mars, f. in.

Ang. bidrag
till vissa odling
sföretag
m. m.
(Forts.)

året 1918, eventuellt 1919. Vi ha ingen garanti för, hur länge
denna kris kommer att vara, vi veta icke, när freden kominer ock vi
veta icke heller, vad iso.m eventuellt kan komma efter en fred. Jag
skall icke giva mig till någon .spåman här men det är säkert många
i detta land, som kanske med grämelse känna, att de ha begått ett
misstag, då de trött, att krigets längd icke skulle kunna bli så stor
som den blivit. Jag tycker, att vi, efter alla de missräkningar och
erfarenheter vi ha, icke böra inrikta vårt arbete i detta fall på så begränsade
tider, att det- blir nya missräkningar. Det är på grund därav
som vi i produktionskommittén tro, att även om man icke till 1918
skulle hinna med så mycket av nyodlingarna så kan dock livsmedelsbristen
bli *så långvarig att dessa nyodlingar kunna bli ett mycket
verksamt led i det arbete, som vi äro i färd med, nämligen att fylla
vårt livsmedelsbehov av egen produktion.

Förslaget har hos herr Berg i Staby väckt stora betänkligheter,
t. o. m. så stora-, att han har funnit sig bara gå fram med en motion och
yrka avslag på framställningen från Kungl. Mai :t, och detta närmast
på grund av omständigheter, som närmare komma att diskuteras under
nästa punkt på dagordningen, och som jag här därför icke skall
gå in på. Men när herr Berg och herr Magnusson i Skövde och flera
andra talare här anmärkt, att anslagen äro för små. och att produktionskommittén
har beräknat för låg kostnad för odling av en hektar
jord, .så kan detta visserligen vara sant, men tycka herrarna att det
skulle vara lämpligt att här i riksdagen besluta anslag till odlingar,
så dyna, att ingen av oss bär i Mellansverige eller Norrland skulle vilja
betala det priset för redan odlad jord? Jag tror icke, att det är imånga
lantbrukare här i Mellansverige, som gå och köpa ett jordbruk och
betala i genomsnitt 800 kronor per hektar, vilket var den siffra, herr
Magnusson i Skövde räknade med. Då förstår jag icke, hur man kan
vilja gå och lämna anslag till nyodlingar till högre belopp än man vill
betala för odlad jord. Visserligen vet jag, att de nuvarande priserna
på jord äro alldeles orimligt höga, men jag tror icke, att riksdagen
bör inlåta sig på att stryka under detta genom att räkna med dessa
höga priser. Jag tror. att den beräkning som produktionskommittén
föreslagit och Kungl. Maj :t lagt till grund, nämligen 500 kronor per
hektar, är en rimlig gräns för odlingskostnaden, då det gäller att
använda den i det syfte, som här är ifrågasatt.

Herr Magnusson i Skövde klagade dessutom något över att icke
kolonisalionsfrågan eller odlingsproblemet. i hela dess vidd tagits upp
och blivit utrett i detta sammanhang. Jag tror icke, att många här i
kammaren skulle ens ifrågasätta, att ett. så stort problem, som det är,
skulle kunna utredas på den tidrymd, som stått produktionskommittén
till förfogande. Vi fingo vårt uppdrag från Kungl. Majrt den
7 december, och vi ha redan nu avlämnat detta förslag och flera andra
mycket stora förslag till Kungl. Maj:t. Det förefaller mig därför
vara för mycket att begära, att kommittén skulle utrett ett problem
av så vidsträckt omfattning, som det av herr Magnusson i Skövde
berörda.

Jag skall emellertid icke förirra mig in på för många detaljer.

Lördagen den 16 murs, f. m.

23 Nr 2S.

Jas har blott velat nämna några isynpunkter, som varit vägledande
för produktkxnskommittén och som även för mig blivit mycket betydelsefulla
efter de debatter, som där förts. För min personliga del bär
lag en känsla av, att säkerligen ingen vill motsätta sig allt vad som
kan göras för att höja produktionen, och vi få val ändock erkänna,
att trots allt tal om motsatsen det är ett led i detta arbete, som här
är ifrågasatt.

Det talas om brist på dragare, brist på gödningsämnen och brist
på utsäde. Detta kan visserligen vara sant i vad gäller våren 1918,
men vi ha kommande år, som kanske blir långa och många nog att
länka på, och då försvinner detta skäl av sig självt och blir icke värf
någonting. Det är ju ingens mening att kasta ut utsäde på jord, som
efter afl beräkning skall lämna dålig skörd, utan allas uppfattning är
ju den, att det bästa skall göras, och om vi se denna fråga ur verklig
kristidssynpunkt och med tanke på den längd, som kristiden kan komma
att få, och troligen kommer att få, så skola vi alla med glatt hjärta
kunna vara med om detta förslag.

Det är dessa synpunkter jag omfattat, och därför kan jag så
mycket hellre yrka bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen H a m i 11 o n: Man får det intrycket av denna
egendomliga debatt, där ännu icke något avslagsyrkande har framställts,
att missnöje råder med en del detaljer av det förslag, som föreligger,
men att ingen likväl vågar motsätta sig förslagets antagande,
därför att var och en vet, att med varje ton livsmedel, som kan åstadkommas,
et/t steg i rätt riktning är taget. Åven om man icke kan nå
det mål, som produktionskommittén velat nå, nämligen att öka åkerarealen
med ett sjuttiotusental hektar, så får man likväl vara belåten
med varje hektar som odlas för lätt minska ätt vi skola gå till
mötes i kommande år en lika svår tid, som vi nu befinna oss i, och som
måhända kan bli än värre. Lyckas det med det förslag som bär föreligger,
att öka produktionen, så bär man vunnit mycket, lyckas det
icke, så kastar det staten ingenting, ty penningarna finnas då i behåll.
Det är väl under det allvarliga trycket av de nuvarande tiderna, som
man icke vågar yrka avslag, och man har icke heller något bättre
att komma med äu det förslag, som jordbruksutskottet bär ansett vara
det lämpligaste.

Jag har ingen anledning att här förlänga debatten, då icke något
avslagsyrkande är framställt, och ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Åkerlund: Jag bär för min del naturligtvis ingenting
emot lätt bidraga till nyodlingar bär i landet. Jag håller med henr
Sjöblom i vad han uttalade därom, att nyodlingar säkerligen komma
att verkställas uteslutande av s. k. småbrukare, men att några större
nyodlingar under dessa tider skulle kunna åstadkommas, det lär väl
knappast vara tänkba/rt.

Jag bär sålunda intet emot att anslaget beviljas, men jag vill här
uttala eu varning, och det är, att man icke på något sätt tryggar sig

Ang. bidrag
till vissa odl
ingsföretag
in. in.
(Forts.)

Jir 28.

Lördagen den 16 mars, f. in.

Ang. bidrag
till vissa odUngs/öretag

m. m.
(Forts.)

vid dessa nyodlingar, som här äro tilltänkta. Ty vi veta litet var,
som varit jordbrukare — och jag har varit det i mina 40—50 år
att på sådan jord, där man kan skumplöja och bränna, där kan man
beräkna skörd snart nog, men på hårdlänt mark kan man sannerligen
inte, ens om man har gödningsämnen, åtminstone icke i mellersta
Sverige beräkna skörd på tre, fyra, fem år. Jag tror icke. att man alltför
mycket skall lita på att härigenom kunna trygga folknäringen.

Det är en annan sak jag tänker på i detta sammanhang. Nu har
under många herrans år så mycket jord blivit så gott som ödelagd
genom det eländiga egendomsjobb, som pågått. Jag hoppas därför,
att det snart måtte komma ett lagförslag, soim avser att hindra detta
ödeläggande av jord, och jag har hört, att ett sadant förslag är att
vänta under denna riksdag. Det var en talare från Blekinge, som
nyss framhöll, att man kunde ifrågasätta, huruvida icke den odlade
jord, som funnes tillgänglig redan nu, skulle bringa föda. åt vårt
folk. Det förefaller, som om detta icke skulle vara så orimligt, ifall
jorden sköttes väl. Och jag fruktar, att om man får för mycket nyodlad
jord, så skall det bli knepigt nog att sköta både den och den
gamla jorden och härför anskaffa gödning och utsäde. Man må betänka,
att det förut odlats mycket grönfoder och dylikt för att man
skulle kunna exportera en massa animalisk föda till främmande länder.
Om man upphör med det och odlar brödsäd i stället, skola vi
få stora kvantiteter härav för folkets utkomst.

Vad odlingskostnadema beträffar, så vet var människa, att man
i dessa tider ju icke ens kan odla dyjord för tillnärmelsevis ett sådant
pris, som här talas om, utan att det väl går till det dubbla. Faran för
att det skulle bil för mycket nyodlingar är därför icke så stor.

Jag har, herr talman, velat säga dessa ord, därför att jag fruktar,
att man på sina håll litar för mycket på, att det skall bli något av
med det här förslaget. Men den jord, som man icke kan odla, finns
ju kvar, och det är icke någon skada med att staten hjälper småbrukare
att nyodla jord, ''och därför har jag ingenting emot det.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Herr statsrådet linden avlämnade Kung!. Maj:ts propositioner:

m 157, angående bidrag till täckande av de för Sveriges hantverksorganisation
i dess egenskap av förmedlare av utlåningen från
fonden för [befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre industri
uppkommande förvaltningskostnader för åren 1918—1922
ävensom av andra utav låneförmedlingsverksamheten härflytande direkta
utgifter för hantverksorganisationen under nämnda år; och

nr 158, angående ifrågasatt överenskommelse mellan Kungl.
Maj:t och kronan samt Sydsvenska kraftaktiebolaget angående vattenhushållningen
vid vissa vattenfall i Lagan.

Dessa propositioner bordlädes på begäran.

25 Nr 28.

Lördagen den 16 mars, f. in.

§ ii.

Till avgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 27, “”*“0

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till en od- ''
lingsorganisation jämte 7 i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 19 februari 1918 avlåten, till jordbruksutskottet,
hänvisad proposition, nr 92, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att till bestridande
av kostnaderna för en odlingsorganisation i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av chefen för jordbruksdepartementet tillstyrkt
förslag anvisa under nionde huvudtiteln

dels å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av 800,000
kronor,

dels ock å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av 800,000
kronor.

I sammanhang med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen
nr 138 i första kammaren av herr O Ilas Ericsson m. fl. och nr
323 i andra kammaren av herr Olsson i Broberg m. fl. av lika lydelse,
vari hemställts, att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 92 måtte till Kungl. Maj:ts förfogande för bestridande av
hushållningssällskapens omkostnader för befrämjande av odling,»företag
anvisa dels å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag å 200,000
kronor, dels ook å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av 200,000
tkronor;

nr 327 i andra kammaren av herr Berp i Staby, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds proposition nr 92;

nr 322 i andra kammaren av herr Mapnusson i Skövde, vari
hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring
beträffande i Kungl. Maj:ts proposition nr 92 föreslagna odlingsnämnder,
att mindre till varandra gränsande socknar, lämpligen hela
pastorat skulle välja en gemensam odlingsnämnd, varvid varje socken
ägde utse minst en ledamot, att, där två socknar gemensamt valde
nämnd den större kommunen skulle välja tvenne ledamöter, så att
antalet ledamöter i nämnden bleve minst tre, att städer och köpingar
även skulle utse odlingsnämnder samt att nämnderna erhölle en tillläggsersättning
av 10 kronor per hektar nyodlad jord;

nr 134 i första kammaren av herr Lars Olsson m. fl. och nr 320
i andra kammaren av herr von Sneidern ni. fl. av lika lydelse, i vilka
hemställts, att, riksdagen till bestridande av kostnaderna för en odlingsorganisation
i huvudsaklig överensstämmelse med det av jordbruksministern
tillstyrkta förslaget och med beaktande av vissa av
motionärerna framförda synpunkter måtte anvisa under nionde huvudtiteln
dels å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av 1,150,000
kronor, dels ock å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av

1,150,000 kronor; samt

nr 316 i andra kammaren av herr Carlson i Herrljunga, vari

Nr 2a 26

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag hemställts att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj :ts
till en odimgs- proposition nr 92, att de föreslagna odlingsråden skulle utgå och att
varje odlingsnämnd tillerkändes ersättning av statsmedel med belopp
01 '' 300—600 kronor beroende på deras arbete och kommunernas storlek,

jämte 10 kronor för varje bektair nyadlad jord.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning samt de av herr Lars Olsson m. fl. och herr von
Sneidern m. fl. i ämnet väckta motioner till bestridande av kostnaderna
för en odlingsorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med
det av chefen för jordbruksdepartementet tillstyrkta förslag med däri
av utskottet föreslagna förändringar afvisa under nionde huvudtiteln dels

å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av 800,000
kronor,

dels ock å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av 800,000
kronor;

2) att den av herr Carlson i Herrljunga väckta motionen i vad
den icke blivit besvarad genom vad utskottet i sitt utlåtande anfört
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

3) att de av herr Ollas Ericsson m. fl., av herr Olsson i Broberg
m. fl., av herr Berg i Stäby samt av herr Magnusson i ämnet väckta
motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av iherr Öb,er a, som i anledning av herr Magnussons i Skövde
motion yrkat, att i motiveringen skulle göras uttalande ''därom, att
en eller flera kommuner skulle, om de så önskade, kunna förena sig
om en och samma odlingsnämnd;

av herr Nilsson i Landeryd, som yrkat, att riksdagen med bifall
i övrigt till utskottets förslag måtte besluta vissa i reservationen
angivna ändringar i utskottets motivering; samt

av herrar Aaby Ericsson, Ernst A. Lindblad, greve A. H:son
Wachlmeister, Barthelson och friherre Hermelin, som föreslagit, att
riksdagen, med avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition, måtte
till bestridande av omkostnader för befrämjande av nyodlingsföretag
och ökad jordbruksproduktion på sätt som i de av herrar Ollas Ericsson
m. fl. och Olsson i Broberg m. fl. väckta motionerna föresloges
anvisa

dels å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av kronor

200,000,

dels ock å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av kronor

200,000.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!

Det föreliggande utskottsutlåtandet, som grundar sig på Kunigl. Maj :ts

Lördagou den 16 mars, f. in.

27 Nr 28.

proposition nr 92 och officiellt handlar om inrättande av odlingsorganisationer,
har inom störa kretsar av vårt lands jordbrukare tilldragit hor''"n
Bi^r synnerligen stor uppmärksamhet. Jas: tror. att denna uppmärk- ^ortB^
samhet tiar minst grundat sig på det, som de ifrågavarande organisationerna
skulle få att göra med själva odlingen, och att den i främsta
rummet .gäller den del av deras arbete, som skulle falla på andra
områden berörande jordbruket. Xär jag läste den kungl. propositionen
och fann, att i kommunerna skulle utses odlingsnämnder, väntade
jag givetvis, att undantag skulle göras för de kommuner, vairest man
icke hade en enda hektar åker att odla. Där kunde man ju knappast
kalla de ifrågasatta organisationerna för odlingsnämnder, utan det
bleve helt andra uppgifter, som skulle tillkomma dem. Genomläser
man den kungl. propositionen, ser man också, att nämndernas uppgift
beträffande odlingen är jämförelsevis den minst betydande, och sådana
kommuner, där man skulle kunna odla synnerligen stora vidder,
läir det heller icke finnas många i vårt land. Jag ber då att få läsa
upp vilka uppgifter här berörda odlingsnämnder inom kommunerna
skalle komma att få. De sammanfattas sålunda:

»1) att giva kommunens jordbrukare råd och anvisningar

angående den odlade jordens utnyttjande på bästa sätt ocih de
växtslag, som särskilt med hänsyn till kristidsfönhållandena företrädesvis
böra odlas;

''angående den naturliga gödselns lämpliga tillvaratagande och
behandling;

angående anskaffande av fullgott utsäde, konstgjorda gödselmedel,
jordbruksredskap och maskiner med bränsle och smörjoljor, arbetskraft,
hästar och foder såväl särskilt för odlingsföretag, varom
under 2) här nedan fönmiäles, som även eljest;

2) att samråda med vederbörande jordbrukare inom kommunen
angående de åtgärder, som å särskilda egendomar böra och kunna vidtagas
för vinnande av ny odlingsmark genom röjning av ihåg- eller
skogsmark för dess iordningställande till rationell betesmark eller
genom uppodling av skogs-, hed- eller ljungmark eller genom avdikning
av ängar, mossar eller annan sidlänt mark samt, i den män statsbidrag
eller annat statligt understöld för dylikt arbetes verkställande
finnes av nöden, lämna jordbrukaren sitt biträde ''och stöd härutinnan;

3) att övervaka, att jorden inom kommunen ordentligt skötes, och
om försummelse härutinnan iakttages, med alla till buds varande medel
verka för att nöjaktig brukning kommer till stånd, i sista hand
genom att om missförhållandet göra anmälan hos Kungl. Maj :ts befallningshavande
med förslag till de åtgärder, som från det allmännas
sida synes påkallade för jordens upphjälpande ur yanhävden;

4) att tillhandahålla odlingsråd och de myndigheter, varom nedan
förmälas, de uppgifter angående jordbruksförhållandena inom
kommunen, som av dem begäras, samt hos odlingsrådet gorå de anmälningar
och förslag, som av omständigheterna påkallas; och

5) att, i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar, tillhandagå staten
med hjälp vid det administrativa ordnandet av dess verksamhet
för odlingsarbetets främjande, samt att i övrigt övervaka, att de åt -

Nr 28. 28

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

sarder till jordbrukets fromma, som inom kommunen från ''det all‘
mannas sida föreskrivas eller påfordra®, varda vidtagna och, i händelse
av försummelse härutinnan, hos vederbörande myndighet därom
gorå anmälan.»

Herrarna finna härav, att, som jag nyss nämnde, odlingsmomentet
i det ifrågasatta schemat är av synnerligen underordnad betydelse,
och det tillägges också, när det fälas om kommuner, där det icke finns
någon vidare odling, att nämnderna i alla fall skulle få tillräckligt
med sysselsättning där, varför det är berättigat att tillsätta dem.
Det senare, huruvida det är berättigat att tillskapa ifrågavarande organisationer,
skall jag icke precis inlåta mig på, men att de finge
sysselsättning enligt programmet, om det är meningen, att det iskall
följas efter bokstaven, synes mig icke vara tvivel underkastat. Jag
har verkligen, när jag läste det här förslaget, inom mig haft synnerligen
stor undran, om någon av herrarna i produktionskommikén
gjort sig riktigt reda för, vad det arbetet egentligen skulle betyda,
ifall man skulle behandla Sveriges jordbrukare på det sätt, som denna
plan anger. Jag tror knappast, att det är fallet. Jag bär visserligen
själv en liten, ja, mycket liten erfarenhet, men ändå skulle jag
vilja framhålla för herrarna den erfarenhet jag gjort på detta område.
Det gällde nämligen min egen socken, där jag i fjol var av
Kungl. Maj:ts befallningshavande utsedd som statens ombud vid
livsmedelsregleringen. Det var ett par detaljer, som man särskilt
framhöll, att jag borde göra mig underrättad om. Det var, huruvida
det undantagna eller på kort inköpta utsädet verkligen blivit utsått,
och om arealen vore besådd i enlighet med uppgifterna i deklarationerna.
Det gällde, som herrarna finna, blott e‘t kontrollerande arbete
och avsåg ett mycket litet område av hela den stora massan av
ärenden, som här föreligga. I den socknen jag tillhör finnas 3- eller

4,000 hektar åker samt dessutom några urmarker, som jag emellertid
icke hann med att undersöka. För att uträtta bara det obetydliga
arbete jag nyss nämnde hade jag och en ledamot av nämnden sysselsättning
i tio dagar. Är det nu verkligen meningen att allt skall göras.
som här står upptaget i planen, begriper jag sannerligen icke,
hur man kunnat ifrågasätta, att arvodet skulle sättas så lågt som till
50 och högst 150 kronor, detta i en tid. då man ävlas att på alla områden
genomföra den grundsatsen, att arbete för det allmänna skall
betalas. Det är icke nog med att man bör ha ersättning för de utgifter,
som. äro förenade med arbetet, utan man bör även ha ersättning
för tidsförsummelsen. Jag fick verkligen det intrycket, när
jag såg denna summa, som skulle anslås, att man i grund och botten
hade ansett, antingen att belopnet icke betydde någonting eller också,
att det som här föreskrivits blott var en sak, som man ville ha på
papperet, ty eljest var det hela omöjligt att genomföra.

Medan jag är inne på kanitlet om arvodet, vill jag erinra, att,
som herrarna finna, utskottet föreslagit, att detta arvode skulle begränsas
till maximum 700 kronor per kommun. Då minimum utgör
100 kronor, blir sålunda genomsnittsbeloppet 400 kronor, medan
Kung!. Maj:t föreslagit i genomsnitt 100 kronor. Alltså har enligt

Lördagen den 16 murs, f. in.

29 Nr 28.

utskottets förslag beloppet blivit flerdubblat. Da ar det påfallande,
att utskottet likväl beträffande statsanslaget för omkostnader för organisationen
stannat vild precis samma summa som Kungl. M.aj:t, och utskottet
har dock icke inom något annat område av den här organisationen
gjort den minsta inställning. Jag förstår icke vad anledningen
härtill kan ha varit. Måhända fruktar man, att utgifterna
för organisationen skola springa upp till en betydligt högre summa
än själva odlingshjälpen.

Jag bär utan att vidare vilja ingå på frågan ona odlings företagen,
vilken nyss har diskuterats, icke kunnat finna något annat, om
man ser saken i stora drag, än att, när det nu är så, stark brist på alla
hjälpmedel till vårt jordbruk, det vore märkvärdigt, om man kunde
klara sig under kristiden bättre genom att övergå till det extensiva
jordbruket än genom att tvärtom koncentrera produktionen, där den
kan drivas starkast, nämligen pa det intensiva jordbruket. Jag fruktar
verkligen, att man kommer till det resultatet, att den totala produktionen,
om man splittrar sig för mycket, blir mindre i vårt land,
än om man koncentrerar odlingen till sådan jord, där man kan uträtta
mest. Det är alldeles tydligt, att om man lägger an gå den extensiva
odlingen, kommer det intensiva jordbruket att gå tillbaka. Artificiell
gödning kan icke anskaffas, och på grund av de störa beslag
jordbrukarna fått underkasta sig har annan gödselproduktion mycket
hållits tillbaka. Därtill kommer, att torvströtillgången till följd av
svårigheterna vid järnvägstransporterna på många ställen lämnat
mycket övrigt att önska. Allt detta tillsammans gör, att tillbakagången
på detta område är oundviklig. Då förefaller det mig, att
det skulle ligga en viss fara i, om man utsträcker odlingen alltför
långt.

Jag tror nu icke att, såsom utskottet och Kungl. Maj:t ha lagt
bidraget till odlingen, så blir fallet, utan jag tror endast att det är
möjligt att hålla odlingen uppe, så att det blir som hittills, att något
blir odlat i vårt land även under denna tiden. Det är just därför
som jag intet bär att anmärka mot odlingsbidraget i och för sig.
Men då man som jag just icke tror på någon större utveckling av
odlingen så är det klart, att man från den synpunkten icke km finna
något rimligt skäl föreligga, då man vill gå att skapa en oerhört stor
organisation, en organisation, som skulle omfatta omkring 10,000
människor. Det är ju eljest så, att när man arbetar praktiskt, man
icke skapar en större organisation, än man på förhand tror förhållandena
berättiga till, och sedan låter man organisationen följa med
utvecklingen. Här har man gjort alldeles motsatsen, och det har även
visat sig, egendomligt nog, vid själva avfattandet av propositionerna;
organisationsfrågan har därvidlag fått gå före själva odlingsfrågan.
Utskottet har använt den andra metoden. Då kan jag icke finna något
annat, än att det väl ändå må vara de andra uppgifterna, som
varit de egentligen bärande. Ty man kan knappast vara blind för
att, även om odlingen skulle försiggå i rätt stor skala i landet, så
är det alldeles tvunget, att de organ, som redan finnas till odlingens
främjande, hushållningssällskap och konsulenter -och andra dylika,

Ang. anslag
till en odlingsovganisation.

(Fortat

Nr 28. 30

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

även skola användas mu och ha kvar sina uppgifter; det äir ju för resten
redan anslag ifrågasatta att utgå för sådant ändamål som vanligt.
Då har man icke ens satt en punkt, en skärningslinje, var dessas
verksamhet och de nya funktionärernas verksamhet skulle skära
varandra, eller rättare, huru verksamheten dem emellan skulle
fördelas. Jag föreställer mig att, om något vidare skall kunna uträttas,
så få statens organ användas t. o. m. av de nya organisationerna,
om de skola komma någon väg och få fast mark under fotterna.
Då ligger det ju nära till hands, att, när man icke känner,
vilken omfattning denna odling kommer att få, man genom nödiga
utbyggnader eller på extra stat utvidgar de organisationer, och de
statsorgan som redan finnas, tills man åtminstone de första åren fått
se, vart det bär hän med det nya odlingsprojektet.

Jag skall inte alls mera uppehålla mig med odlingen, utan ber
jag att få övergå till de andra spörsmål, som det bär förslaget
omfattar.

Man kan då icke undgå att finna, att, skall detta, som jag nyss
säde, tolkas efter bokstaven, så blir det en sådan jätteuppgift, att vi
ännu icke sett något liknande i vårt land i fråga om någon fri näring.
Och jag får verkligen erkänna, att jag kan icke läsa ut den tredje
punkten på annat sätt, än att dessa nämnder -skola fungera sopa någon
slags jordbrukspolis. Det kan ju hända, att jag tar fel; möjligtvis
är det icke så avsett. Men då män säger, att man -skall övervaka,
att jorden inom kommunen ordentligen skötes, då är det i viss
mån fråga om samma uppgift som en ordningspolis har i stad: den
skall ju övervaka huru allting härvidlag skötes i staden. Jag kan
icke få -någon annan mening i denna bestämmelse.

Så talas det vidare om att vanhävd skall bli föremål för synnerlig
uppmärksamhet och anmärkning. Ja, mina herrar, här är
säkert ingen i denna säl, -som är en så stor fiende till vanhävd av jordbruk
som jag, åtminstone inte -större; men -skola vi verkligen -gripa
in på detta område — jag beklagar att vi icke g.iort det långt före
detta — då måste vi väl i alla fall ha några riktlinjer att följa, någon
lag eller förordning, så att man vet att man bär något, som man så att
-säga k-an ta på. Att -skicka ut 2,300 nämnder inom våra kommuner
till att klara npp vad som är vanhävd och hur jorden skall skötas,
det måste bli en synnerligen brokig tillställning.

Och tänker man sedan, att dessa nämnder skola ge råd och anvisning
— ja. vad menar man med anvisning, det ordet k-a-n tänjas
ut ganska långt — -så måste man också ställa -sig -ganska frågande.
Vidare har man sagt, att man gärna kan taga de yngre jordbrukame
till detta uppdrag. Ja, mina herrar, jag vill verkligen såga,
att om yngre jordbrukare komrne ut och halvt om halvt gåve anivisnin-gar
-och halvt om halvt gåve befallningar till en 50—60 å-ns bonde,
så föreställer jag mig, att ni mycket lätt kunna begripa, vad följden
blir. Icke blir det något förbättrat jordbruk. Det är ett stort- psykologiskt
missgrepp att tro, -att man förbättrar jordbruk på -så sätt.
Den vägen komma vi helt -säkert icke fram. Skall något dylikt vara
möjligt, nåja, då får man lov att på något synnerligen försiktigt

Lördagen den 16 mars, f. in.

31 Nr 28.

Sätt bryta isen och göra (let med hjälp av de Ramla jordbrukarne, Jf* “J*
som vi ha förtroende för, som vi känna och värdera. Da kan i lyck- organisation.
1 israste fall näsrot bli uträttat, men icke mod det program, som här (Korte-)
>står, när det nära nog gäller att befalla bonden, vad han skall odla
på den tegen och den tegen. Jag tror också, att vi knappt äro riktigt
befogade att tillämpa en så bård press på våra jordbrukare. Skola
vi det göra, ja då skriva vi indirekt under, att de ha mycket dåligt
skött sig, att de icke fyllt den uppgift, som statsmakterna ha rätt
att fordra av dem. Jag medger gärna, att här funnits rötägg bland
bönderna, att det funnits sådana, som icke gjort sin plikt. Men den
här föreslagna uppsikten gäller dock alla. Och var finnes den näring,
som arbetar som s. k. fri näring, som bär det så ställt som den
svenska jordbruksnäringen skulle få det just under den här .schablonen,
de bär odlingsnämnderna? Jag vet ingen. Och skall ^verkligen
det bil någon mening i de här råden och anvisningarna, så att man
skall leda jordbruket från ett centrum i Stockholm i viss riktning, ja,
då är jag övertygad om ålit man måste ta flera steg än detta. Just
fruktan, att detta blott är inledningssteget, är det som gjort, att vi
ställa oss så ytterst betänksamma.

Det yttrades av professor Hansson uppe i jordbruksutskottet, att
vi hade att lägga om vår produktion från
lisk. Ja, det tror jag också, men jag tror icke att denna organisation
kan hjälpa oss därtill. Det får väl ske med prispolitik och statens
indirekta åtgärder. Och när .staten går fram denna väg, då förstå
nog vi jordbrukare den saken. Det har redan blivit omlagt på ett
område, nämligen fläskpro duktionen s; det är snart ett minne blott.

Det skedde utan odlingsnänmder och sådant isom detta, och det kan
även ske på andra områden. Det är naturligtvis bittert för den, som
tror att han gjort sitt bästa, att på dylikt sätt, som bär är meningen,
ställas under förmynderskap. Herrarna kunna icke komma ifrån att
det (blir mer eller mindre ett förmynderskap, varunder jordbrukarna
ställas. Eljest är detta skrivet så, att dert är nära nog omöjligt att
förstå den verkliga meningen.

Det bär från rätt störa grupper i andra kammaren talats på
sin tid så mycket om klasslagar, bur obehagliga de vore. Jag erkänner
mycket gärna, att speciallagar äro behövliga, och behövliga på
många områden. Men när jag bär just funnit, att jordbruket som
fri näring är behandlad som ingen annan fri näring är behandlad i
vårt land, ja, då tror jag att denna författning icke står så synnerligen
långt efter det. man på annat båll kallar klasslagar. Och det
skulle vara mycket intressant att böra och se, ''huru de, isom talat så
mycket mot sådana lagar, ställa sig till denna förordning.

Jag skall nu icke uppehålla tiden mera — det är, som jag kan
förstå, många talare, som vilja yttra siig i denna fråga, och många
motioner föreligga — men jag skulle ändå anse det vara, att svika
de män, .som skickat mig bit, om jag icke både uttalat min .starka
varning mot att inslå på den väg, som just denna kungl. proposition
och detta utskottsutlåtande varsla om. Jag bär varit i tillfälle att
träffa mångtusen av de svenska jordbrukarna under fjolåret, och

Nr 28. 32

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

det var en enda mening, som jag då hörde vara gemensam för alla:
'' »det vore allt för väl», sade de, »om denna kristid slutade, om vi kunde
komma ut ur detta förskräekliga beroende av kommissioner och
cirkulär, som vi icke hinna läsa igenom, så hastigt som de falla på
oss.» Ja, nu bär main sagt, att jordbrukarna skördat så enorma,
vinster under kristiden, och att det är givet, att den som förtjänat så
mycket, också är särskilt angelägen om att detta icke skall upphöra.
Men herrarnia böra då förstå, att jordbrukarna finna det tryck, som
vilar på dem, olidligt, då de icke anse sig kunna ens formellt fylla
de krav, som ställas på dem. Jag vill säga herrarna, att man skall
vara mycket svag folkpsykolog, om man tror, att man genom att
bygga på, såsom bär skett, på detta område, bär folket med sig, har
dem det gäller med sig. Det hade nog varit allt skäl att man hade
försökt få dem med sig, genom att inrycka i denna förordning, en
bestämmelse att i de kommuner, där dessa nämnder icke ansågos
vara behövliga, skulle man heller icke behöva välja sådana nämnder.
Men det har man icke gjort. Det är just det jag särskilt velat betona,
att detta är en indirekt tvångslagstiftning, och det är för att
varna för att gå fram på den vägen, som jag bär tagit till orda. Jag
tror mig kunna försäkra, att jordbrukets män vilja göra sitt yttersta
för att tillmötesgå statens rimliga fordringar. Men de uttala på
samma gång den bönen, att de icke måtte bli insnärjda i alla möjliga
och nära niog omöjliga förordningar, som de icke kunna efterleva.

Då ''det gäller organisationsfrågan, så bär jag naturligtvis, med
det uttalande, ®om jag här gjort, ingen möjlighet att följa utskottet,
utan jag vill, utan att på minsta sätt binda mig vild den motivering,
som anförts i herrar Ericssons m. fl. reservation, dock komma till
samma slut som dessa reservanter. I deras kläm instämmer jag alltså
utan att som .sagt känna mig bunden av deras motivering.

Jag får därför, herr talman, be att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till klämmen i herr Ericssons m. fl. reservation.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Petersson:
Den sista ärade talaren använde ju många starka uttryck och,
kan man väl säga, ett och annat slagord. Jag förstår hans förskräckelse
och hans motvilja mot kommissionerna. Jag förstår mycket
väl hans önskan, att kristiden snart måtte sluta, på det att vi skola
kunna bli av med kommissionerna. I det fallet instämmer jag fullkomligt
med honom. Och vem, tror den siste ärade talaren, är inte
besjälad av en varm önskan om att den hårda tiden måtte taga slut.
Tror den siste ärade talaren eller någon annan här i kammaren, att
vad som här föreslås det föreslås bara för ro skull eller därför, att
man skall få ännu flera kommissioner, att man skall få ännu mera
tvång o. s. v. Han, och jag hoppas kammaren i sin helhet, torde förstå,
att vad som här föreslås, det är sådant, som är framkallat och
framtvingat av ett nödläge, som faktiskt finnes uti landet och vars
slut vi i detta ögonblick icke kunna skåda. Vi kunna faktiskt inte
lägga armarna i kors och låta allting gå utan att gripa in, var det
kan gripas in. Det är inte precis i dag, som man börjat komma till

Lördagen den 16 mars, f. in.

33 Nr 28.

insikt om det kritiska läge, i vilket landets befolkning befinner sig
med hänsyn till försörjningsfrågan. Men det är säkert, att ju mer
insikten om denna sak har vuxit inom alla samhällsklasser ifrån
Skåne till översta Norrland, desto mer har också det ropet låtit höra
sig: produktion, öka produktionen, so till vad som kan göras, spänn
alla nerver och alla krafter för att ingen resurs må lämnas outnyttjad.
Det ser nästan ut, som om den siste ärade talaren menade, att detta
har varit obefogat. Jag tror, att det icke är så. Olyckligtvis befinner
sig landet med hänsyn just till livsmedelsfrågan, i det läget, att
ingenting får försummas. Ingen, som har ansvar och är i ansvarig
ställning, kan underlåta att göra vad som kan göras för att främja
produktionen, för att utöka möjligheterna för oss att skaffa landets
befolkning bröd.

De åtgärder, som produktionskommittén har föreslagit, måste ses
i ett sammanhang och inte lösryckas från varandra. Det är sant, att
bär nu föreligga dessa två frågor om odlingsbidrag för nyodling och
om organisationen, som skall övervaka och taga hand om detta. Men
de äro icke det enda. Jag hoppas och är övertygad, att kammaren
skall få på sitt bord åtskilliga andra, som ha samma syfte. Och vad
nu denna odlingsorganisation beträffar, som just nu är föredragen,
och som den siste talaren sysselsatte sig så mycket med, så står den
i intimt samband med en hel del övriga förslag, som komma att framläggas
för riksdagen.

Nu gjorde sig den siste ärade talaren enligt mitt förmenande
skyldig till ett betydligt misstag. Mångt och mycket av vad kommissionerna
ha att utöva eller deras verksamhet måste givetvis läggas
på tvångslinjer. Nu gjorde den ärade talaren en jämförelse emellan
dessa kommissioner och den nu föreslagna organisationen. Men så
skarpsinnig föreställer jag mig att herr Olsson i Kullenbergstorp
är, att om han vill objektivt se på denna organisation och denna organisations
uppgifter, hela läggningen av densamma och jämföra den
med åtskilliga andra organisationer, som vi ha, så skall han finna en
ofantligt stor skillnad. Detta är ingen kommission i vanlig mening. Det
är en jordbrukarnas egen organisation, såvitt jag förstår, lagd så
folkligt, som det gärna är möjligt att lägga en organisation. Jag
kan icke finna annat — och det har heller icke kunnat ådagaläggas
— än att här finnes egentligen inte ett enda inslag av vad man
skulle kunna kalla byråkratisk läggning. Gå till odlingsnämnderna,
gå till de lokala organisationerna! Och jag vill då inom parentes
säga, att tyngdpunkterna i denna organisation är just lagd på de lokala
organisationerna. I stället för på en centralisering har man här
lagt det på en stark decentralisering. Hur utses dessa odlingsnämnder,
vilka skulle i varje kommun utgöras av högst fem och lägst tre
medlemmar, således inga stora tungrodda apparater? Jo, de skulle
enligt förslaget utses av jordbrukarna, ensamt av jordbrukarna. Ingen
annan har rösträtt på de sammanträden, där de utses. Tro då inte
herrarna och tror då inte den siste ärade talaren, -att dessa jordbrukare
komma att utpeka just de personer, för vilka jordbrukarna själ Andra

hammarens protokoll 1918. Nr 88. 3

Ang. anslag
till eu odliugsorganisation.

(Förta.)

Nr 28. 34

Ang. anslag
till en odling»''
organisation.
(Forte.)

Lördagen den 16 mars, f. in.

va ha förtroende och i vilkas händer de anse sig med trygghet kunna
lägga dessa angelägenheter, dessa viktiga uppgifter?

Herr Olsson i Kullenbergstorp sade, att det här är fråga om att
skapa en jordbrukspolis. Ja men vad är det för ett resonemang?. År
det fråga om en jordbrukspolis, när man vill att jordbrukarna .själva
skola utse tre eller fem personer, som skola tillhandagå med råd och
upplysningar i varjehanda saker, som just röra jordbruksproduktionen,
hur den lämpligast skall läggas, var man lämpligast skall kunna
få till stånd nyodlingar m. m., personer, som skola besiktiga dessa
nyodlingar, som skola kunna i många fall bestämma bidragen, som
skola utgå av staten o. s. v. I många fall veta vi ju, att man icke
skulle behöva gå längre än till dessa odlingsnämnder, vilka skulle
bestämma i saken, är det fråga om större belopp däremot skall det gå
till odlingsråden i länen. År det skäl att karaktärisera dessa nämnder
såsom någon slags jordbrukspolis? Jag har knappast hört någon
mera från verkligheten avvikande framställning än den herr Olsson
sökte att ge åt denna sak. I första punkten av den föreslagna instruktionen
för nämnderna står det — och det är produktionskomitténs
egna ord, i vilka jag kan instämma — att deras uppgift är att
giva kommunens jordbrukare råd och anvisningar angående den odlade
jordens utnyttjande på bästa sätt och de växtslag, som särskilt
med hänsyn till kristidsförhållandena företrädesvis böra odlas, angående
den naturliga gödselns lämpliga tillvaratagande och behandling
samt angående anskaffande av fullgott utsäde, konstgjorda, gödselmedel,
jordbruksredskap och maskiner, med bränsle, och smörjoljor,
arbetskraft, hästar och foder.» Är det något polisaktigt i det? Hej,
lika litet som det är något polisaktigt i att man anställer jordbrukskonsulenter
eller andra konsulenter. Vidare skola de samråda med
vederbörande jordbrukare inom kommunen angående de. åtgärder,
som å särskilda egendomar böra och kunna vidtagas för vinnande av
ny odlingsmark genom röjning av hag- eller skogsmark f;;r dess
iordningställande till rationell betesmark eller genom uppodling av
skogs-, hed- eller ljungmark eller genom avdikning av ängar, mossar
eller annan sidlänt mark samt, i den mån statsbidrag eller annat statligt
understöd för dylikt arbetes verkställande finnes av nöden lämna
jordbrukaren sitt bitäde och stöd härutinnan.» Och för det tredje
skola de ha till uppgift »att övervaka, att jorden inom kommunen ordentligt
skötes, och, om försummelse härutinnan iakttages, med alla
till buds varande medel verka för att nöjaktig brukning kommer till
stånd, i sista hand genom att om missförhållandet göra anmälan hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande med förslag till de åtgärder, som
från det allmännas sida synes påkallade för jordens upphjälpande ur
vanhävden.» Ja, just det. Men är det då herr Olssons villa och mening,
att vanhävd i den tid, vari vi nu leva, skall man blunda för.
Vi ha ju redan nu en förfogandelag, som riksdagen har antagit, och
som ger möjlighet till och med att lägga beslag på en sådan egendom
och försöka få den hävdad. Men svårigheten kommer lust när det
konstaterats att ett sådant fall föreligger. Lyckligtvis för jag saga
att det har icke förekommit så många fall i landet, men det har dock

Lördagen den 16 mars, f. in.

35 Nr 28.

förekommit fall, då det genom besiktning har konstaterats, att vanhävd
föreligger, och det har t. o. m. funnits sådana fall i Skåne —
jag minns inte, om det förekommit något fall i Malmöhus län, men i
Kristianstads län har det förekommit. Nåväl, alla äro vi väl ense
om, att det i allt fall icke skall kunna utan vidare få fortsättas, att
jorden, när folket haller pa att svälta, skall fa ligga öde och vara
bevuxen med endast ogräs. Yad ha vi då för möjlighet att gå tillväga,
när vanhävd konstateras? Ha vi verkligen inte behov av att
en sådan nämnd av kommunens egna män finns, som kan vidtaga
nödiga åtgärder, när ett sådant fall konstaterats. Beträffande vad
man nu menar med vanhävd, så torde vi väl litet var vara eniga om,
att det icke betyder, att den och den jorden eller det och det jordbruket
inte står på högsta höjd av intensitet. Ty det veta vi ju, att i
det avseendet är det mycket stora skiftningar och olikheter. '' Vanhävd
är någonting annat, det är, när jorden börjar ligga i lägervall
och husen förfalla och ingenting göres för att upprätthålla produktionen.
Det är vanhävd. _ Att man då i sådant fall har tänkt sig möjligheten
att åt dessa odlingsnämnder även skulle ges uppdraget att
vidtaga föranstaltningar för att vanhävden skulle upphöra, det kan
jag icke förstå är annat än på sin plats i en sådan tid, och i ett sådant
läge, vari vi befinna oss. Den där jordbrukspolisen, som herr
Olsson i Kullenbergstorp talade om, den finns då icke alls i detta
förslag. Om herr Olsson själv skulle bli utsedd — kanske är han
det redan, det vet jag inte — till ordförande i sin sockens odlingsnämnd,
skulle han då själv betrakta sig som polis?

Här är icke heller, såsom herr Olsson sade, fråga om någon hård
press,_ utan här är verkligen fråga om att med de medel som äro
lämpliga söka vinna ett resultat, och jag tror för min del liksom han,
att de mjuka medlen äro de lämpligaste, så långt det är möjligt. Och
det är just fråga om att med användning av dessa medel, med användning
av råd och upplysningar, tillhandagående av hjälp, när sådant
kan påkallas, vara till hands. Det är vad man vill vinna med detta
och inte alls något förmynderskap. Skulle man här tala om förmynderskap,
så skulle det vara precis detsamma som om man säde,
att herr Olsson skall vara förmyndare över sig själv.

. Det var en jätteuppgift det här var fråga om, sade herr Olsson
i Kullenbergstorp. . Ja, det är verkligen en jätteuppgift. För lösande
av den uppgiften gäller det, att statsmakterna ingenting försumma
och att vi alla sätta skuldra vid skuldra för att rädda landet
ifrån hungersnöd. Och jag tror, att det är något ansvarslöst att taga
på dessa saker på ett så nonchalant sätt som den siste talaren giorde.
Jag tror, att om kammaren närmare betänker det läge, vari vi befinna
oss och att vad som nu föreslås i varje fall är ett moment i ansträngningarna
för att vårt läge åtminstone inte skall försämras utan
förbättras, så skall kammaren icke kunna avslå det nu föreligsrande
förslaget. Och jag hemställer verkligen till kammaren att bifalla
vad utskottet här föreslagit.

Herr Nilsson i Banderyd: Herr talman! Vid behandlingen

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

Nr 28. 36

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag av nu föreliggande ärende bär inom jordbruksutskottet och även utom
till en odlings- detsamma synnerligen störa meningsskiljaktigheter iramträtt betraiorganisation.
fan(je förslaget och angående den effekt man därmed skulle kunna

(Forts.) vfnna. .

Det har framhållits, att under innevarande ar det icke linnés natron
möjlighet att i nämnvärd grad få nyodling till stånd, så att den
kan besås med säd till mogen skörd. För min del tror jag, att den
uppfattningen är riktig, att man icke under innevarande år kan la
nyodling till stånd så tidigt, att man kan i nämnvärd grad beså densamma
till mogen skörd med säd eller potatis. Jag håller emellertid
före, att om detta förslag bifalles, och respektive odlare kan fa 60
procent av kostnaden i statsanslag för röjning av sådan mark, som
förut är odlad så skulle denna kunna i år besås med säd till mogen
skörd. Det kan hända, att detta i vissa trakter av landet icke går för
sm i stor omfattning, men i andra trakter odlas ganska mycket även
under denna kristid. Det finns orter, där befolkningen har för regel
att varje år söka nyodla sa mycket man kan och pa det sättet utvidga
den odlade arealen, där den förut är av ringa omfattning. Men då
nu detta förslag är lagt på att verka åtskilliga år framåt, har åtminstone
jag den förhoppningen, att ifall allt göres, som göras kan
för att få nyodling till stånd, detta skall verka ganska kraftigt under
de kommande åren.

När nu andra kammaren har bifallit det förslag, som näst före
detta ärende behandlats, och sålunda anslagit ett avsevärt belopp för
det där ifrågavarande ändamålet, förefaller det mig, att det också ar
kammarens skyldighet att gorå sitt bästa för att detta anslag blir
på bästa möjliga sätt utnyttjat. Jag anser därför, att både herr
Olsson i Kullenbergstorp och de med honom liktänkande borde ha
tagit konsekvenserna av sin ställning. De yrkade nämligen icke avslag
på den förut behandlade frågan.

Beträffande organisationsfrågan har under behandlingen i utskottet
synnerligen skarpt motsatta uppfattningar gjort sig gällande,
och jag förvånade mig för min del i början av utskottsbehandlingen
över den starka motsättning som rådde angående ändamålsenligheten
av det föreliggande förslaget, men allt eftersom diskussionen gick
framåt, kom jag till insikt om, att behoven i det avseende det här
gäller äro synnerligen olikartade i olika trakter av landet, och att det
är en helt naturlig sak, att man på vissa håll har en uppfattning motsatt
den som man bär på andra. I trakter, där ingenting finns att
nyodla, därför att all odlingsbar mark är uppodlad, och relativt litet
betesmark finnes, vilken i regeln är av synnerligen god beskaffenhet
och sålunda ej i nämnvärd grad kan förbättras, där har ju odlingsnämnderna
intet i detta avseende att uträtta. Deras uppgift
blir då endast att gå omkring och lämna jordbrukarna råd och upplysningar
beträffande driften av jordbruket, övervaka, att icke vanhävd
förekommer och där sådan förekommer göra anmälan hos "Konungens
befallningshavande — i huvudsak således hava en fiskalisk
uppgift — då förstår jag mycket väl. att dessa odlingsnämnder skola
mötas med synnerligt stort misstroende och små sympatier. Å andra

Lördugeu den 16 mura, f. in.

Ö7 Nr 28.

sidan, i bygder, där det i huvudsak är småbruk och där nästan varje
jordbrukare årligen kan odla ett mindre område, tror jag, att de
tillsatta odlingsnämnderna, som skulle få till uppgift att stödja jordbrukarna
i deras strävanden att nyodla och försöka utvidga de odlingar,
som annars på grund av kristiden kanske komme att inskränkas,
att odlingsnämnderna där skola bli mottagna med synnerligen
stora sympatier, särskilt om den fiskaliska uppgift, som är inbegripen i
deras instruktion, försvunne. Jag har sålunda den uppfattningen,
att man icke bör tillsätta odlingsnäinnd inom sådan trakt, där verkligen
dylik nämnd icke behövs.

Nu har departementschefen sagt, att man mot det nu föreliggande
förslaget kan invända, att organisationen blir av väl stor omfattning,
men att han för sin del ansåg, att odlingsnämnderna i varje
fall icke skulle sakna uppgifter för sin verksamhet. Ja, det tror jag
nog, att odlingsnämnderna icke skola sakna arbete ifall de skola fullgöra
allt vad instruktionen innehåller, men jag vill ej, att nämnderna
skola fullgöra vad som innehålles i den tredje punkten uti instruktionen.
Man kan då invända att även om denna punkt strykes det
kommer nya förslag från Kungl. Maj:t enligt vilka odlingsnämnderna
få andra uppgifter, som icke inbegripas i det föreliggande förslaget;
jag tänker då närmast på täckdikning o. d. För min del tror jag
icke, att odlingsnämnderna i allmänhet bli kompetenta att upprätta
förslag till täckdikning, utan därför behövs nog folk, som är mer
kvalificerat. Därför behövs hushållningssällskapens personal. Jag
tror sålunda icke, att denna uppgift kan läggas i händerna på odlingsnämnderna
med samma förtroende som man kan hava till dem
beträffande odlingen i övrigt. Nu har jag i min reservation föreslagit,
att inom de kommuner, där Konungens befallningshavande anser,
att odlingsnämnd icke behöves, Konungens befallningshavande
skulle föreskriva, att dylika icke heller behöver tillsättas. Om två
små kommuner ligga intill varandra, skulle en odlingsnämnd för dessa
gemensamt kunna inrättas. Detta förefaller mig vara en sak så pass
praktisk att vi litet var, även den mest ivrige anhängare av det här
föreliggande förslaget, borde kunna ansluta sig till en sådan tanke.

Vad sedan beträffar instruktionen för odlingsnämnderna nämnde
jag nyss, att dessa odlingsnämnd er enligt instruktionen skola
övervaka, att jorden inom kommunen ordentligt skötes, och, om försummelse
härutinnan iakttages, om missförhållandet göra anmälan
hos Konungens befallningshavande med förslag till de åtgärder, som
från det allmännas sida synes påkallade för jordens upphjälpande ur
vanhävden. Herr statsrådet har nyss i sitt anförande framhållit, att
denna odlingsnämnderna tillkommande uppgift icke skulle vara så
riskabel ur allmänhetens synpunkt, därför, att vanhävd i så ytterst
få fall förekommer, och vidare därför att man skulle anse vanhävd
föreligga endast i de fall då jorden båge i lägervall eller husen hölle
på att förfalla. Herr jordbruksministern har visserligen här gjort
detta uttalande, men det är ej säkert, att detsamma kommer att följas
av odlingsnämnderna i bygderna, snarare tvärtom. De hava fått
en direkt instruktion. De skola övervaka, att vanhävd icke förekom -

Ang. ana lag
till eu odlingaorganuation.

(Forts.)

Nr 28. 38

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

mer, de skola med alla medel förebygga vanhävd och även gorå anmälan
hos Konungens befallningshavande där missförhållande föreligger.
De komma att taga denna sin uppgift så samvetsgrant, som
de anse det vara möjligt, och därigenom blir också deras upgift enligt
min uppfattning synnerligen svår.

Departementschefen säger vidare, att mjuka medel skola användas.
Det framhålles också i instruktionen, att man skall använda
mjuka medel, så långt det är möjligt. Men det skall också, ifall så
är nödvändigt, göras anmälan till Konungens befallningshavande.
Enligt min uppfattning måste dessa odlingsnämnders uppgift bli att
driva en rent agitatorisk verksamhet i bygderna om man skall nå det
med dem avsedda ändamålet. De måste omfatta sin uppgift med
nit och intresse, då det gäller att sprida upplysning om de åtgärder
som böra vidtagas och om de möjligheter som finnas att utnyttja.
För att detta emellertid skall kunna ske, för att dessa odlingsnämnder
med nit och intresse skola kunna fullgöra sin uppgift, måste de
gå ut med den känslan inom sig, att de icke mötas med misstroende
och motvilja i bygderna, där de komma fram. Ifall så sker, är jag
övertygad om, att man skall från odlarnas sida söka komma i förbindelse
med odlingsnämnderna och få förslag upprättade till nyodling
och utnyttjande av förefintliga möjligheter, men i motsatt fall kommer
man icke att söka förbindelse med odlingsnämnderna och dessa
känna för sin del sin uppgift så svår och pinsam, att de göra det
minsta möjliga för att icke sätta sig ut för allmogen i bygderna.
Detta är en sak, som är av så pass grannlaga och viktig natur, att
huru än kammarens beslut kommer att utfalla, skulle jag innerligt
önska, att åtminstone den punkten i deras instruktion blir struken.
Inom jordbruksuttskottet voro meningarna ganska delade om detta,
men jag vågar bestämt påstå, att majoritet verkligen fanns inom utskottet
för att icke denna del av instruktionen skulle göras så vittomfattande
som den är enligt det förslag som här föreligger, fastän vid
voteringen propositionen korn att bli så lagd, att icke majoriteten gick
på denna linje.

Man skulle kunna säga, att det är nödvändigt, att punkt 3 i instruktionen
bibehålies för att icke vanhävd skall förekomma, men
jag vill då erinra om vad departementschefen framhållit i motiveringen
beträffande detta. Han säger nämligen här på sidan 10:

»Jag vill särskilt framhålla, att i den svåra frågan om åtgärder
mot vanhävd å jord ett verksamt bistånd bör kunna förväntas från
odlingsnämnderna.

Jag vill betona, att genom den föreslagna organisationen den
verksamhet, som nu för enahanda ändamål bedrives av statsinstitutioner
och statstjänstemän samt av hushållningssällskapen och i
dessas tjänst anställd personal ävensom av vissa föreningar m. m.,
naturligtvis icke är avsedd att i någon som helst mån inskränkas eller
förändras utan bör denna verksamhet givetvis fortgå.»

Om sålunda denna tredje punkt i instruktionen för odlingsnämnderna
utgår, så ha icke därmed alla de organ försvunnit, som nu finnas
för att övervaka, att icke vanhävd av jorden förekommer.

Lördagen den 16 mars, f. in.

69 Nr 28.

.Tåg skall icke upptaga kammarens tid längre. Jag vill endast
påpeka den inkonsekvens, som enligt min uppfattning ligger i herr
Olssons i Kullenbergstorp anförande, när lian påpekar, huru ett så
synnerligen litet uppdrag som det han omnämnde, nämligen att övervakande
att utsädet inom hans socken i fjol var använt på det rätta
sättet, tog 10 dagar i anspråk, och därmed vill göra gällande, huru
kolossalt stor dessa odlingsnämnders uppgift är, men resultatet av
hans resonemang blir ett yrkande, att icke odlingsnämnderna skulle
inrättas, utan att detta skulle skötas helt och hållet av hushållningssällskapen.
Det förefaller mig vara synnerligen inkonsekvent. Vill
man, att detta anslag, som även herr Olsson i Kullenbergstorp vill
bifalla, skall komma till nytta för folket och för jordbruksproduktionen
inom landet, då måste man också göra sitt bästa för att anordna
en organisation, som tager denna fråga om ''hand och ställer så att
pengarna bli använda på bästa sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min reservation.

Herr Gustafson i Kaisenberg: Herr talman! Jag förstår
mycket väl, att statsmakterna måste ha omtanke om den fara, som
landet står inför, och göra allt vad i deras förmåga står för att trygga
folknäringen. Det torde emellertid tillåtas mig att ha en något avvikande
mening beträffande sättet för målets vinnande.

Det är särskilt ett par rader i utskottets motivering på sidan
15, som jag vill stödja mig på, där det säges, att syftet i främsta rummet
är att bringa kännedom om den redan odlade jordens utnyttjande
på bästa sätt. Det anser .jag är det rätta uttrycket, och det hade
varit lyckligt om den saken både utförligare motiverats av utskottet
och framförts mera i förgrunden av det anslag som skall utgå.
Ty enligt min mening kan det icke tänkas, att man genom nyodling
iskall kunna åstadkomma för i år någon ökad spannmålsskörd, utan
den enda vägen torde vara att försöka upphjälpa och förbättra redan
nu befintlig odlad mark, då det ju inom vårt land på många ställen
finnes jord, som i brist på arbetskraft och för övrigt på grund av
jordbrukarens dåliga ekonomi icke kan lämna någon egentlig skörd.
Som vi litet var känna till, finnes det icke konstgödsel i sådan utsträckning,
att man kan bringa den nuvarande odlings.jorden i särskilt
hög kultur. Ett sätt hade ju då varit, om man kunnat få tillräckligt
med kalk för denna jord, så att de näringsämnen, som finnas i
jorden, kunde lösgöras och tillgodoföras växterna. Häremot kan man
invända, att det skulle vara att suga ut jorden för tillfället och att
det blir sämre sedan. Det är sant. Men det gäller dock att frambringa
det mesta möjliga för närvarande, och då det icke finnes
konstgödsel, så ha vi ingen annan utväg att tillgå enligt mitt förmenande.
Men om man tänker på att kalken, om den över huvud taget
kan erhållas, för närvarande kostar tre å fyra kronor per hektoliter
med frakt, så förstår man, att det icke är gott att anskaffa kalk
för att. höja jordbrukets avkastning. Jag tror, att det hade varit
synnerligen lyckligt, om det skarpare framhävts, att åtgärder i detta
fall vidtagits för att kunna höja spannmålsprduktionen.

Ang. anslag
till en odlingsorg
anis atiun.
(Korts.)

Nr 28. 40

Lördagen den 16 mars, f. ra.

Ang. anslag Vidare muser jcig, att det icke är ett lyckti^rt sätt att ordna saken
till en odlings- inw} (]0ssa odlingsnämnder. Det är naturligt, att regeringen skall
organisation. göra bästa och känna sitt ansvar för att trygga folknäringen, men
(Forte.) det tor[]e ursäktas, om man har en annan uppfattning om nyttan av
dessa odlingsnämnder. Litet var känna vi till de bestämmelser, som
utfärdats under kristiden. Många av dem ha kanske varit nödvändiga,
många kanske icke. Men jordbrukare ha blivit så förbittrade
och upplemna på allt detta, så att jag är säker på att dessa odlingsnämnder
icke komma att verka i den riktning vederbörande tänkt
sig, utan kanske tvärtom. Jag tror det hade varit lyckligare, om
man mera vädjat till jordbrukarnes ansvarskänsla i detta fall och
uppdragit åt hushållningssällskapen och deras funktionärer i bygderna
att verkställa vad meningen är att dessa nämnder skola ombestyra.
Om det hade varit litet jämnare och mjukare, som herr istatsrådet
också uttryckte sig, så tror jag det hade lyckats bättre än genom att
ställa till med denna stora apparat på cirka. 10,000 personer för sakens
ordnande. Herr statsrådet sade visserligen, att det är icke meningen,
att det skall vara några förmyndare, men jag undrar, om det
icke kommer att kännas så. Bättre hade varit, om detta överlämnats
åt hushållningssällskapen, som ha sina konsulenter, vandringsrättare,
kretsavdelningar och ombud i socknarna. Det kan visserligen anmärkas
däremot, att det blir så mycket att göra med dessa odlingar,
så att dessa skulle icke hinna med det. Det tror jag emellertid icke
skulle bli fallet i många socknar, och det skulle icke bli så motbjudande
för bönderna som med dessa nämnder. Men om det skulle
vara någon socken, som visade så stort intresse för odling, så att icke
de nuvarande ombuden räcka till, så kunde ju dä.r utses flere ombud.
Och vad beträffar gödselvården, så är jag alldeles viss på att man
skulle komma längre fram med jordbrukskonsulenterna, än om jordbrukarnes
egna kamrater skola komma och hålla föredrag och lämna
anvisningar om varjehanda. Detta tror jag icke kommer att verka
på def sätt, som vederbörande tänkt sig.

Det har emellertid talats så mycket om detta, så att jag skall
icke uppehålla kammarens tid längre. Men jag håller före. att det
kommer icke att bli lyckligt med dessa nämnder och den instruktion,
som skall gälla för dem. Jag skall därför, herr talman, be att få yrka
bifall till den av herr Aaby m. fl. avgivna reservation.

Herr B e r g i Staby: Herr talman! Jag anser mig nu skyldig
tillkännagiva, varför detta förslag till organisation har iså inverkat
på mig, som jag förut haft äran anföra.

Den första känslan, som bemäktigade sig mig, när jag läste igenom
det ifrågavarande förslaget, var naturligtvis denna: skola vi
nu ha en ny organisation igen? Med tanke på de redan befintliga
organisationerna var ju denna känsla helt naturlig. Nu sade herr
statsrådet nyss: tro herrarne, att vi föreslagit denna organisation för
ro skull eller för att få ännu flere kommissioner? Nej. det tro vi
icke. Men han tilläde några ord sedan, som folio sig ungefär så här:
vi få ej låta det gå utan att gripa in, var det kan gripas in. Ja, just

Lördagen den 10 inurs, f. in.

41 Nr 28.

dessa ord giva mis anledning att tro, att don allmänna stämningen
för att någonting skall göras har varit orsaken till, att denna organisation
föreslagits. Fäster man sig vid de ordalag, som kommittén
begagnar, så är det ganska lustigt att se, att där skymtar fram precis
detsamma. Kommittén säger, att den kan ej underlåta att vara
av den meningen, att plats bör beredas för denna nya organisation.
»Ej underlåta att vara av den meningen att plats bör beredas.» Jag
vill saga, att när jag först läste detta »plats bär beredas», så tänkte
jag, att då har väl ändå produktionskommittén funnit, att det redan
är så trångt på banan, att det är besvärligt att få plats för en ny organisation,
och i så fall vore det ju hugnesamt att få tänka, att detta
ändå vore den sista kommissionen, att det nu måtte vara fullständigt
upptaget på området. Så detta »underlåta». Kommittén har tydligen
när nu trycket är sådant det är, icke kunnat underlåta att komma
fram med ett stort förslag. Lantbruksstyrelsen har icke kunnat
underlåta, att när kommittén varit enhällig giva sitt förord för förslaget,
fastän med reservation. Naturligtvis har herr statsrådet å
sin sida icke kunnat underlåta att gå med på förslaget, och så ha vi
det där. Men man får väl säga, att den motiveringen för förslaget
icke är så värst stark. Det kan man väl ändå våga påstå.

Det nästa, som föll mig i tankarna, och som jag antager, att litet
var av oss har stannat för, var kostnaderna. Skall det krävas så
orimligt stora kostnader för att få en odling till stånd? Det vore väl
dock odlingen, som i första hand skulle betinga denna organisation.
Yi ha redan sett av motionerna och utskottets förslag, att de kostnader,
®om Kungl. Maj:t tänkt sig, anses för små, och att de genast
böra beräknas större. Man måste häpna inför detta förhållande,
synes det mig.

Sedan kan man ju ställa isig frågande beträffande själva den
nytta, som dessa nämnder och denna organisation i sin helhet skulle
åstadkomma. Statsrådet nämnde, att tyngdpunkten ligger på de
lokala OTganen, och att det är jordbrukarna själva, som skulle utse
dessa lokala organ. Skulle de då ej kunna finna de lämpliga personerna?
frågade han. Ja, det är just frågan. Jag anser, att det är
dessa nämnders både stj^rka och svaghet, att de utses så, som föreslagits.
Styrkan ligger däri, att de representera en viss lokalkännedom,
men svagheten däri att det ''ej alltid är sagd, att man lättast böjer
sig för grannens råd och anvisningar, och vidare deruti att man
på det viset knappast får fram personer, som äro kompetenta för den
uppgift som lägges på dem? En av motionärerna. Herr von Sneidern.
framhåller ock med rätta, att på personvalet beror allt.

Kunna nu dessa nämnder bli till verklig nytta för odlingsverksamheten,
och äro de behövliga för densamma? Jag tror, att de i
vissa fall komma att bli till nytta, men jag tror ock. att den nytta,
de skulle göra, i många fall kommer att bli omstridd. Om man
tänker på, att de bidrag, som kunna givas ''enligt det nyss antagna
förslaget äro relativt små i förhållande till den verkliga odlingskostnaden
och om man tänker sig, att dessa organ skola hava
till uppgift att locka personer att odla, måste man icke då fri -

Ang. anslag
till en odlingsorg
anisation.
(Forte.)

Kr 28. 42

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlings•
organisation.
(Forts.)

ga sig om det icke lätt blir förbållandet, att en jordbrukare dragés
in i odlingsföretag, som för honom ställa sig ogynnsamma?
Jag tänker ej på alla dessa små företag, där de enskilda jordbrukarna
ha tid över för odlingsarbete. Där blir det bra förbena
att få uppmuntran, och kanske blir såsom, det har framhållits
hela resultatet, att man endast uppmuntrar mindre odlingar. Men
tänker man på större företag, så undrar jag. om dessa lokala nämnder
ha förutsättningar för att bedöma, vilka odlingar som böra utföras
eller ej. Blir det ej lätt så, att de locka den enskilde jordbrukaren
in på företag, som för honom äro ogynnsamma? Och vidare kan
man fråga, om nämnderna verkligen äro behövliga? . Jag tror ej
det, ty de små företagarne kunna få bidrag på lättvindigare sätt,
nämligen genom att anmäla, att de ha odlat, för hushållningssällskapens
ombud och konsulenter och på sådant sätt få odlingarna avsynade
och bidrag utlämnade. När det däremot gäller större odlingar,
måste man vädja till den större sakkunskapen, till konsulenterna, de
måste bedöma det hela, då måste nämnderna nog erkänna sin oförmåga.

Men äro de nu ej nödvändiga för odlingsuppgiften, frågar man
sig, varför de överhuvud skola inrättas. Ja, man letar sig till, att
det är något annat, som är meningen, och det är nog så, som herr
Olsson i Kullenbergstorp sade, att de skola övervaka jordbrukarna på
ett eller annat sätt. Herr Olsson i Kullenbergstorp anförde i den
delen åtskilligt, i vilket jag kan instämma. Jag anser, att den rådgivande.
kontrollerande och fiskaliserande uppgift, som dessa nämnder
(skulle få inom socknarna, ej blir till nytta i stort sett. Statsrådet
nämnde, att här ej är fråga om några polismän. Nej, det fattades
bara. Piokelhuvorna ha vi ej sett, men det finnes ju också något,
som heter detektivpolis, och jag undrar, om ej något sådant är med
här. Statsrådet sade, att man ej får läsa ut något sådant ur förslaget
men det är egendomligt, att alla som läst detsamma, närmast fått
den uppfattningen, att här avses något fiskaliserande. Det går igen
i alla motioner och har uttalats från alla håll. och då finnes det väl
något av detta i alla fall. Och när så är förhållandet, frågar jag: Ha
vi jordbrukare förtjänat, att det tillsättes förmyndare över oss? Ha
vi jordbrukare skött oss så illa, att vi ensamma skola utsättas för
denna kontroll? Varför skola ej då alla näringar på samma sätt
kontrolleras?

Jag vill till sist vända mig till de ärade kamrater i kammaren,
som äro jordbrukare, och påminna dem om, att för omkring sex veckor
sedan hade vi här remissdebatt. Där uppstämdes då från alla
håll en klagolåt över de restriktioner, som redan äro lagda på jordbruket.
Jag vill säga, att jag beklagar, att det blev en sådan jämmer,
men så var det i alla fall. Jag vill påminna om, hur det då lät,
och jag ber att få anföra några ord nr mängden av de uttalanden
som jag händelsevis såg, då jag i går tog fram protokollet. Jag vill
dock ej sätta citationstecken för följande, men ungefär så här lydde
de: Stödjandet av jordbruket sker ej med tröstande ord och allehanda
restriktioner och fiskaliseringar, det måste vara något, som verk -

Lörda^eu den 16 mura, f. in.

43 Nr 28.

ligen uppmuntrar och oj nedstämmer. Det kan ej vara till det lielas
väl att ställa jordbruket under ett olidligt förmynderskap. Detta
sades här för sex veckor sedan, och det temat varierades från alla
möjliga håll. I dag, sex veckor efteråt, äro vi kanske i färd med att
fatta ett beslut, varigenom vi få ännu större kontroll, ännu större
antal kommissioner och råd och nämnder, som skola besluta över oss
och kontrollera vår verksamhet. Är det verkligen värdigt 09s att
ena gången skrika så mycket över vad som skett och andra gången
taga på oss ännu mer av samma sorts statsingripanden, varöver vi nyss
jämrat oss för att vid nästa remissdebatt kanske åter uppträda och
beklaga oss? Jag tror, att det är värdigare, att vi avvända från oss
den föreslagna kontrollen men lova, att vi skola sätta in all vår kraft
för att uppbringa produktionen av Sveriges jord till högsta möjliga
kvantum. Jag tror, att med ett sådant löfte uträttas mera, och jag
tror att Sveriges jordbrukare i stort också komma, att göra sin plikt.
Då kunna vi hoppas på bästa möjliga resultat av jordbruksnäringen.

Jag ber på grund av vad jag nu anfört att få yrka avslag på utskottets
förslag och bifall till den av herr Aaby Ericsson vid utlåtandet
fogade reservationen.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

Herr vice talmannen, som under herr Bergs i Staby anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav nu ordet till

Herr Öberg: Herr vice talman, mina herrar! Inom utskottet
har sagts, att de här båda kungliga propositionerna om odlingsbidrag
och odlingsoganisation vore att anse som ett sammanväxt tvillingpar,
och att, om man ville det ena, måste man vilja det andra. För min
del håller jag före att detta är en fullkomlig sanning, ty vill man
verkligen komma till det mål, som man, åtminstone vad beträffar
denna kammare, har beslutat sig för, så måste man också bekväma
sig till att taga den organisation härför, som Kung! Maj:t föreslagit.

Nu säges från motsidan, att vi kunna mycket väl avvara organisationen
och överlämna dess uppgift till hushållningssällskapen,
och att hushållningssällskapen skulle vara väl skickade att fullgöra
detta åliggande. Ja, med all aktning och erkänsla för hushållningssällskapens
störa och gagneliga uppgift kan jag för min del icke inse,
att hushållningssällskapen med sina resurser och sin tjänstepersonal
skola kunna gå in för detta myckna odlingsarbete, som nu ifrågasättes.

Inom min hembygds hushållningssällskap, i vars förvaltningsutskott
jag en längre tid haft nöjet deltaga, äro förhållandena sådana,
att det, så vitt jag kan se, icke är möjligt, att sällskapet som sådant
genom sitt förvaltningsutskott skall kunna hinna med allt, som man
genom organisationen vill ha utfört. För den skull behöver man
verkligen såväl odlingsnämnderna som odlingsråden och odlingskommittén.

Vad nu först beträffar odlingsnämnderna, äro förhållandena åtminstone
där uppe i min hembygd sådana, att det på grund av korn -

Nr 28. 44

Lördugeu den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

munernas stora arealer icke är möjligt att avvara dessa nämnder, om
vi verkligen skola kunna komma till målet. Hur skall ett hushållningssällskap
kunna i de olika kommunerna utföra denna uppgift,
då det exempelvis hos oss finnes^en länsagronom, två jordbrukskonsulenter
och tre vandringsrättare? Jag kan ej inse, hur detta skall
låta sig göra, och då jag känner, hur förhållandena äro inom en del
kommuner däruppe, blir det ännu mera tydligt för mig, att dessa
odlingsnämnder behövas. Jag har sett efter i statistisk årsbok för år
1914, hur det förhåller sig med arealen i en del kommuner inom min
valkrets, och funnit, att i en kommun finnes det 256,107 hektar, varav
endast i runt tal 2,000 hektar äro odlade. Hur skall det vara möjligt
att där avvara odlingsnämnderna, om någon personlig påverkan
och agitatorisk verksamhet, som verkligen är behövlig, icke får komma
till synes genom nämnderna i fråga?

Och vad sedermera angår odlingsråden, kan jag ej finna annat,
än att de mycket väl behövas för den dem förelagda uppgiften. Och
då det överlämnas åt hushållningssällskapens förvaltningsutskott att
själva utse ledamöterna i odlingsråden, så kan man rimligtvis icke
säga, att genom denna åtgärd det ådagalägges något misstroende. Min
övertygelse är, att, om man icke nu beslutar att tillsätta odlingsråden
ifråga, måste hushållningssällskapen, där de verkligen vilja arbeta
för den storslagna sak, som här är ifrågasatt, själva taga initiativet
och utse åtskilliga personer till funktionärer för utvinnande av syftet
ifråga. Och skulle så inträffa att man nu avslår Kungl. _Maj:ts förslag
om odlingsorganisation och överlämnar åt hushållningssällskapen
att själva ordna därmed så blir följden den, att man överflyttar
kostnaderna härför från statsverket till respektive hushållningssällskap.
och kan det väl ej vara meningen, att med de begränsade medel,
som hushållningssällskapen numera ha, de skola övertaga denna utgiftsbörda.
Det vore enligt mitt förmenande synnerligen oklokt, om
man ginge den vägen, ty då förorsakade man hushållningssällskapen
betydande utgifter.

Vad så till sist angår odlingskommittén, har jag för min del till
en början haft en känsla av, att man mycket väl kunde avvara densamma,
och att dess uppgift skulle kunna utföras av lantbruksstyrelsen,
men då det torde vara nödvändigt att ha en institution, som
övervakar, leder och styr det hela, så kan man mycket väl också vara
med om odlingskommittén, helst som den ej kommer att kosta mer än
i runt tal 50,000 kronor.

Nu har man sagt, bland annat, att en del kommuner icke skulle
vara skickade för denna uppgift och att inom kommunerna ej skulle
finnas män, som vore tillräckligt rustade för att utföra uppdraget
ifråga. Ja, det skälet tror jag icke mycket på. Nog ha kommunerna
fått sig pålagt att utföra arbeten av vida större och mer svårartad
beskaffenhet än den, som avses medelst odlingsnämnderna.

Jag är sålunda i stort sett av den meningen, att det är ofrånkomligt
att godtaga Kungl. Maj ds förslag om odlingsorganisationen,
och jag har emot detsamma endast haft den invändningen, att jag
velat bereda kommuner, som så önska, tillfälle att få förena sig om

Lördagen den 16 inurs, f. in.

45 Nr 28.

en och samma odlingsnämnd, därför att det har sa "Is, att en del horn muner

i mellersta och södra Sverige äro till sin storlek så obetydliga Uor‘aniaation^

och så folkfattiga, att det vore olämpligt att i varje sådan kommun jForta)

tillsätta en odlingsnämnd. För att bereda dem tillfälle alt kunna få

gå lillsammans med en del grannkommuner har jag velat ifrågasätta

rätt för två eller flera kommuner att förena sig om en odlingsnämnd.

Då detta mitt syfte i stort sett kan sägas sammanfalla med den reservation,
som är framförd av herr Nilsson i Landeryd, och jag således
genom bifall till densamma kan sägas ha fått min önskan uppfylld,
skall jag, herr talman, sluta med att yrka bifall till herr Nilssons
reservation.

Sedan herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde:

Herr Anderssoni Knäppinge: Herr talman! J ag skall också
be att få yttra några ord i denna fråga. Det var egentligen den
kritik herr statsrådet utvecklade gentemot den förste talaren, som
uppkallade mig att begära ordet.

Herr statsrådet erinrade oss om att jämte detta förslag hade vi
nya och viktiga förslag för vår kristidsorganisation att vänta. Det
hade varit önskligt, om vi i denna kammare även kunnat få veta, vad
dessa förslag egentligen gingo ut på, ty jag kan icke finna det vara
så lämpligt, att man på detta sätt låter det ena förslaget framkalla
det andra på ett sådant sätt, som man egentligen icke vill eller kan
vara med på. Det är ju ett liknande förhållande med det nu behandlade
förslaget ty det än nästan, kan man såga, förut på byråkratiskt
sätt antaget, genom det att påbud från höga vederbörande redan utgått
om att skapa denna statsinstitution i form av odlingsnämnder,
odlingsråd och odlingskommitté Därför menar jag, att när vi se,
hur denna statsinstitution skall fungera och vi ha våra betänkligheter
däremot, så bör det icke förvåna, om man, när man får en antydan
om att även flere sådana kristidslagstiftningar skola komma,
vill veta, hur de skola taga sig ut och i vilken mån de skola ingripa
i våra föi hållanden.

Jag erinrar mig en framstående ledamots av produktionskommittén
ord vid ett annat tillfälle, då han säde, att när lantbruket får
någonting, så måste det också åläggas att gorå någonting. Detta bestämda
uttalande innehåller mycket i det sammanhang det gjordes.

Denna kammare har ju nyss antagit förslag om att det skall
utgå stora penningsummor till oss jordbrukare i odlingshjälp. Ja,
i och för sig självt har jag ingenting att säga om det, och har
heller icke sagt någonting om den saken, men ju mer jag hört på debatten
här och även när jag hörde herr statsrådets uttalande i det hänseendet,
har jag kommit ännu mer på det klara med, att en föregående
talare, herr Berg i Staby, har ganska rätt, då han blir betänksam i
detta hänseende. Ty mottager man nådegåvor under sådana förhållanden,
att det skall bli kompensationer av ganska svårartat slag kanhända,
då är det icke så lyckligt. Därför bör man veta villkoren,

Nr 28. 46

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

redan innan man antager dem. Det gör också, att jag i detta sammanhang
vill säga, att skulle det gå så, att vi få en gemensam votering
om det anslag, som nyss är beviljat här, då kommer jag för min
del att rösta för avslag.

Herr statsrådet gav som sagt på hand, att vi skulle få flere
kristidslagstiftningar. Det hade varit önskligt, om han också hade
något antytt, vad de skulle innehålla.

Han sade visserligen att det var en stor jätteuppgift vi hade oss
förelagd. Ja, det är någonting som vi fullt kunna instämma med
honom i. Men man ser ju så synnerligen olika på frågan, huru man
skall klara den uppgiften. Herr statsrådet har, förmodar jag, verkligen
sett saken så, att denna uppgift skulle kunna klaras på det sätt
nu är tänkt och föreslaget-, nämligen genom denna statsorganisation
för skötandet av Sveriges jordbruk. Och den närmaste uppgiften
skulle då vara att öka odlingarna för att få brödsäd. Jag tror för
min del icke, att den odlingsorganisation, som här är avsedd, under
de år vi nu genomleva och med de resurser vi nu ha skall kunna
göra något åt den saken. Våra resurser äro sådana, att vi behöva i
stället lägga manken till och det med allvar för att utnyttja- och
bruka den jord, som verkligen är färdig för bruk i det hänseendet.
Det är mycket vackert och bra, om vi för framtiden kunna odla mera
och om riksdagen vill besluta om ytterligare fonder för att för framtiden
upphjälpa odlingsarbetet, men det bör icke ske under den form,
som nu har framkommit.

Herr statsrådet sade vidare till bemötande av herr Olsson i Kullenbergstorp,
att det var en underlig uppfattning av honom, att han
som jordbrukare verkligen kunde vilja kritisera denna statsorganisation,
och han avgav den förklaringen, att det var en demokratisk
organisation. Men det stämmer icke överens med vad vi veta, nämligen
att från de högsta myndigheterna- organisationen redan har
börjat tillsättas.

Se vi på hurudana- bestämmelserna för denna organisation skulle
bli. så finna vi, att den skulle gå i alldeles samma stil som de förutvarande
kristidsinstitutionerna, folkhushållningskommissionen, bränslekommissionen
m. fl. De ha sin högsta ledning här i Stockholm.
De ha sina underordnade, högre och lägre, ända ut till de yttersta ute
på landsbygden i varje vrå av vårt land. Dessa yttersta ha till uppgift
att handla, men handla efter de riktlinjer, som den ledande kraften
här uppe i Stockholm bestämmer. Jag kan icke finna annat än
att även denna organisation, som nu är påtänkt, skall gå i samma
riktning.

Den -myndighet, varunder odlingsnämnderna skola sortera, har
till uppgift enligt vad det står här — jag skall icke upprepa allt
vad som där är sagt — bland annat i punkt 3: »att övervaka, att
jorden inom området ordentligt skötes, arbe''a för att försumlighet
härutinnan rättas, och, om så finnes nödigt, hos T^ungl. Maj:ts befallningshavande
för vederbörlig åtgärd anmäla förekommande fall av
vanhävd». Det kan ju icke vara någonting åt-*- säga om, ifall man
får de rätta personerna att handha den saken. Men vi ha icke några

Lördagen den 16 mur», f. in.

47 Nr 28.

riktlinjer, såsom mycket riktigt anmärktes av herr Olsson i Kullenbergstorp,
givna för huru dessa bedömanden skola ske, och därför kan
man även i det stycket vara betänksam.

Men därtill kommer som stöd för reservationen och den tanke i
motionen, varpå den bygger, att kommittén och odlingsråden skola
anlita hushållningssällskapens biträden, såväl dess jordbrukskonsulenter
som andra befattningshavare, ävensom statens lantbruksingenjörer.
Vad betyder detta? Jo, det visar, att dessa odlingsnämnder,
odlingsråd och denna odlingskommitté ha icke den vederbörliga sakkunskapen.
De ha således endast uppgiften att lämna upplysning
och inspektera och taga reda på hurudana förhållandena äro.

Det är så utförligt redogjort för här förut, huru dessa odlingsnämnder
möjligen skulle kunna göra någon nytta eller skada i de
olika kommunerna, så jag behöver icke mycket orda därom, men det
vill jag säga, att icke tror jag, att vi öka odlingarna, därigenom att
vi sätta den ene landbrukaren till domare över den andre, beträffande
huru han skall sköta sitt jordbruk, huru han skall så och sätta och
bearbeta sin jord. Sådan är uppfattningen bland landets jordbrukare.
Och så uselt är det icke heller med det stora flertalet av lantbrukare
i vårt land, att de verkligen behöva ett sådant övervakande.
De sköta sig bäst själva, i den mån de få arbeta under intresse att
kunna ha någon förtjänst och med någon frihet i sitt arbete. Det
är detta, som är sporren för jordbrukare, och det är detta vi måste
besinna.

Faran av denna stora organisation ser jag verkligen däri — i likhet
med vad lantbruksstyrelsen i sitt utlåtande och i synnerhet en
dess ledamot byråchefen Egerström tagit sikte på att energin hos
jordbrukets arbetskraft och dragare är så tillbakasatt emot under
normala förhållanden, att varje kraft som finnes där behöver användas
i det nu existerande jordbruket. Och tillgången på gödningsämnen
är som bekant så knapp, att det icke ens räcker till att fördela
på de jordbruk, som redan nu äro till finnandes, så att det blir fullgoda
skördar på dem. Minska vi gödningsämnestillförseln till dessa
jordbruk, så att vi över allt eller åtminstone i någon mån få dåliga
skördar, då blir det sämre i stället för bättre.

Således kan jag icke se, att på de här föreslagna vägarna vi
komma någon vart i den riktning man önskar. Men när vi nu ha dessa
odlingsbidrag genom det anslag, som antagligen kommer att beslutas,
så kan jag icke se något hinder för att vi kunna utnyttja de biträden
vi ha genom hushållningssällskapen och om så erfordras genom
ytterligare förstärkning av deras tjänstemän. De äro mera
skickade för den saken. De äro sedan gammalt vana vid att leda
jordbruksförhållandena i var sina bygder. De böra vara det åtminstone,
och jag tror, att de också äro det i de allra flesta fall.
Använda vi denna gamla beprövade institution, då behöva vi icke
skapa en ny förhatlig institution i vårt land. Ty fortsätter man på
den vägen, så är det icke i demokratisk riktning, som. herr statsrådet
ville låta påskina, utan raka motsatsen.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forte.)

Nr 28. 48

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

Herr talman! Jag skall för min del be att få yrka bifall till
den av herr Aaby Ericsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Yibberbo: Herr talman! Redan under

remissdebatten framhöll .lag nödvändigheten av, att Sverige» folk
enade ©ig omkring det stora problemet produktion av livsmedel, och
lag framhöll därjämte, att om målet iskall vinnas, sa maste det ske
snart, och att genom ett sådant förhållande även ett lyckligt resultat
skulle vinnas.

Xu har man talat för och föreslagit mångahanda sätt att lösa
detta stora problem. Alla krafter måste sättas i rörelse, menar man.
Men jag tror, att man glömmer den allra viktigaste faktorn. Om
man giver akt på de förordningar och bestämmelser, ©om äro utfärdade,
så gå de alla ut på att klavbinda samhällets väldigaste kraft i
denna tid. Nu snart återstår av bondens . frihet mgen ting. Om
några dagar kanske kammaren är färdig att vidtaga åtgärder och besluta
bestämmelser, som även sätta den svenska bonden utanför hans
eget hem, göra honom hemlös. Jämte detta fordrar man solidaritet
av oss bönder i samhället i den svåra situation, vari vi nu befinna
oss.

Nu menar jag, att vi önskade så gärna känna eu sådan solidaritet
med samhället och vi ville så gärna uppoffra oss till en del för
samhället. Men vi få det icke. Ty iskall en sådan uppoffring kunna
ske och skall bondens av ålder kända kraft och energi nu i denna
tid komma till verkligt bruk, till verkligt utförande och till
verkligt gott resultat, då måste mängden av dessa bestämmelser
över den svenske bonden upphöra. De måste försvinna,
ty det är icke möjligt att med dessa band över sig känna sig fri och
utveckla den kraft man annars ©kulle kunna gorå. Jag menar, att
den organisation, ©om nu är i ordning att tillsättas, åter igen bör försvinna.
Den bör .aldrig se dagens ljus, ty den kan icke utföra vad
därmed är åsyftat. Jag skulle däremot vilja föreslå, att hela denna inrättning
ersättes med ett ark papper, d. v. s. en kungl. förordning vari
förhållandena klarläggas, ty det är ett faktum, att under hela denna
kristid ha vi aldrig ordentligt fått veta varken av regeringen eller
myndigheterna, vad de egentligen fordra. Ack, om regering och
myndigheter ville ha förtroende för oss bönder och säga, vad de verkligen
fordra av oss! Vilken betydelse skulle det icke ha, om vi
finge veta, vad de verkligen vilja, ett klart besked: odla råg så och
så mycket, vete så och så mycket, potatis så och så mycket o. s. v.
Jag försäkrar herrame, att bönderna då skulle lägga in all kraft för
att frambringa detta. Men nu får ingen veta, vad man ''egentligen
vill, fastän bestämmelser och förordningar i oändlighet utfärdas, och
man är alldeles vilsefaren.

Detta oefterrättlighetstillstånd bör upphöra, så att Sveriges bönder
må känna den urgamla friheten och utöva den urgamla kraften,
ty aldrig i tiderna ha Sveriges bönder svikit sitt fosterland. Sveriges
bönder ha en vacker historia bakom sig, och i denna förfärans tid,
vari vi nu leva, skola den historiske bondens stamfränder icke svika

Lördagen den 1(5 mars, f. m.

49 Nr 28.

sitt ''fädernesland, icke svika sitt folk. Jag kan försäkra, att i djupet
av våra hjärtan brinner en innerlig1 åstundan att kunna skaffa
Sveriges folk bröd. Men vi stå inför den babyloniska fångenskapen,
och lösen är, att denna livets lovsång må vinna gehör här i vårt land.
Men den kan ieke vinna gehör eller komma till sin rätt på andra villkor,
än att bonden återfår sin gamla frihet.

Jag iskall icke Säga många flera ord. Men jag önskar betona
ytterligare, att dessa råd och nämnder, som äro avsedda att tillsättas,
icke borde fått se dagens ljus, ty vad därmed åsyftas kan icke därmed
vinnas. Jordbruksministern .säde, att de icke skulle vara några fiskaler.
Jag vet icke, varför han sade så. Det är kanske misstag, men
det är i så fall ett förfärande misstag, ty det kommer att uppfattas
så i alla ifall av Sveriges bönder. Det är en sak som icke kan förnekas.
Han nämnde också, att om icke målet vinnes, skulle ytterligare
pålagor och ytterligare tryck läggas på oss bönder.

Det vore önskligt, att de tankar och meningar jag här framställt
komme att beh.järtas. Jag vet, att bättre resultat då skulle ernås.

Vad beträffar dessa nyodlingar, så erkänner jag, att syftemålet
kan vara gott. Men det kommer icke att lyckas, då man premierar
dessa odlingar med högsta beloppet nu på våren med tanke på lätt nyodling
skall bedrivas, så att man kan få vårsådd. Vad skall man
egentligen med vårsådd till, då det gäller att bringa Sveriges folk
bröd? Det är misslyckat. I stället borde premierna utgå på det
sättet, att de blevo högre och högre ju längre det lider på året. Det
är alldeles bakvänt som det nu är föreslaget, och jag tycker man
borde förstå inom jordbrukslägren och helst i våra säkkunnigekretsar,
att de högsta beloppen borde man vänta med tills längre fram, då
verkligen nyodlingarna komma nnder plogen.

Vad de s. k. nämnderna beträffar, så kunna de kanske komma att
uträtta något gott arbete, om man lägger det så att de kunna göra
det. Men det bör vara fritt för den svenske bonden att välja här. Att
utöva tvång på odlingen kan icke lyckas. Men om t. ex. premier utginge
och man kunde anlita dessa medel för att frambringa odling av
brödsäd för Sveriges ‘ folks behov, då kunde det bli grundligare och
mera effektivt, och då kunde det bli något resultat.

Jag har ingenting vidare att såga, men jag ber att få yrka bifall
i ill herr Aaby Ericssons reservation.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag iskall icke mycket
förlänga denna diskussion, men soim motionär i frågan, ber jag
att få säga några ord.

Det är ju icke någon so.m betvivlar, att man med framläggandet
av det förslag vi nu behandla vill det allra bästa och önskar, att
det skall leda till a-syftat resultat. Men det är ju i alla fall för varje
praktisk jordbrukare uppenbart — och det har också här kommit till
synes — att vad man tänker ernå av praktiskt resultat särskilt med
avseende .på den närmast liggande tiden är icke möjligt att ernå, därför
att vi sakna just de hjälpmedel, som äro nödvändiga. Och det

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 28. 4

An<j. anslag
till en odlingsorganisation.

(Korta.)

Nr 28. 50

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

är alldeles säkert, att det hade varit mycket bättre, om man lågt
det så, att vad man bär tänkt sig offra för att stimulera nyodlingsveiiksamhet,
både kommit den odlade jorden tillgodo för att upphjälpa
och öka produktionen där. Det är ju alldeles uppenbart, att
det är ett felgrepp att söka odla upp en hel massa ny jord, då man
saknar gödningsämnen och arbetskraft för att kunna skota den jord
man redan har under plog, så att den kan lämna tillfredsställande
skördar. Det återstår ju ganska mycket att önska i den vägen. Då
bör det ju vara klart, att man tidigare kunde ernå resultat, om man
lade sina ansträngningar på detta sätt än genom att söka bryta upp
stora arealer, som man icke bär utsikt att kanske på många år förse
med gödningsämnen och sätta i kultur, så att de kunna lämna någon
avsevärd avkastning.

Det bär här talats om, att man kanske icke så mycket tänker
på att ernå resultat under det närmast liggande året, utan med tanke
på den rådande ovissheten om huru länge kristiden kommer att verka,
har man ansett, att man får lägga detta på lång sikt och att resultatet
skall komma några år härefter. Men jag vill då betona, att vi
ju för våra artificiella gödningsämnen i allmänhet äro beroende av
import, dels direkt av sådana och dels också av råvorar för att kunna
producera sådana. Och är det så, att de nuvarande förhållandena
komma att fortfara i åratal, så ha vi väl lika litet utsikt att kunna
bringa den nyodlade jorden i kultur under de eventuellt följande
krigsåren. Ty icke lärer trycket på oss bli mindre med avseende på
mlöjligheten till import under det fortsatta kriget. Därför tror jag
icke man har mycket att vänta av nyodlingarna även från den sidan
sett.

Emellertid kan man ju — det är en allmän känsla, som herr
Berg i Staby särskilt framhållit —• velat göra vad göras kan, och om
man kan åstadkomma någonting, vill man icke sätta sig emot även
sådana åtgärder, som äro föreslagna, vilka man kan förutse bra litet
komma tätt kunna gagna den sak man åsyftar. Och bär bar ju nästan
gjorts gällande från olika håll, att om man vill ha ändring i vissa
detaljer i det föreliggande förslaget så låter det nästan som om man
sätter sig emot det hela.

Jag har ju, som herrarna funnit, burit fram just den motion bär
i kammaren, vari yrkas avslag på Kungl. Maj :ts proposition i fråga
lam tillsättande av kommunala odlingsnämnder. Jag är av den bestämda
övertygelsen, att detta icke kommer att verka gagneligt och
lyckligt för förslaget i stort sett. Det är väsentligt olika förhållanden
i olika delar av vårt land, och detta gör, att här inom olika jordbrukarkretsar
i denna såväl som i andra jordbruksfrågor förekomma
olika meningaT. Men i alla fall tycker jag, att man icke behöver
hava så vidare djupsinnig reflexionsförmåga för att kunna begripa,
att om man till undervisare och instruktörer skall bland allmogen
utse personer, vilka med avseende på kunskaper, kapacitet och
pondus icke stå vidare över de andra utan äro tämligen jämnstrukna,
så blir resultatet av deras verksamhet icke vidare effektivt. Jag är
däremot viss om, att hushållningssällskapen genom sina nuvarande or -

Lördagen den 16 mars, f. in.

51 Nr 28.

gan jämte de jordbruksråd, eom det är föreslaget att liuahållningssäl 1-skapen skulle för detta ändamål tillsätta, hava mycket större utsikt att
■med framgång sköta den sak som det bär är fråga om, än dessa kommunala
nämnder hava. Det är uppenbart, att hushållningssällskapen,
som hava att välja inom hela länet, hava förutsättningar att verkligen
kunna invälja personer med både sakkunskap och tillräcklig pondus
lör att på upplysningens och undervisningens väg stimulera intresset
och energien. Man skulle kunna tänka sig, att hushållningssällskapen
skulle i detta avseende uträtta mycket med sina konsulenter,
vandringsrättare och agronomer, som skulle kunna sättas in på
detta gebit. Detta hindrar emellertid icke, att om det inom särskilda
kommuner eller särskilda härader i ett län skulle vara mera att göra än
på andra håll, skulle det kunna utses en eller annan lämplig person att
arbeta för saken där. Jag kan, som sagt, för min del absolut icke vara
med om dessa nämnder, då jag är övertygad om, att deras verksamhet
kommer att bliva minst sagt minimal, utom att, såsom framhållits, den
instruktion som är föreslagen för dem, särskilt beträffande den s. k.
fiskaliska delen av deras verksamhet, gör, att dessa nämnder från
början komma att mötas med en viss animositet, misstro och misshag,
varigenom deras verksamhet icke kommer att mottagas med den sympati
och förståelse som är nödvändig, om man skall tänka sig, att jordbrukarna
skulle lägga mankön till och göra sitt ''bästa för att uppdriva
produktionen.

Jag tror för övrigt, att man hven på de håll, där man pläderar
lör att dessa nämnder skola väljas, står ganska oviss om resultatet
av deras verksamhet, och jag tycker, såsom herr Olsson i Kullenbergstorp
framhöll bär, att det vore lämpligt att börja med hushållningssällskapens
odlingsråd och låta dam med sina organ sköta det och
sedan utöka apparaten, i stället för att börja med en organisation som
kommer att kosta staten omkring 2 miljoner kronor per år, utan att
man vet, om den kommer att uträtta något väsentligt. Att den icke
kan gorå detta, vet man aldeles bestämt, då det är uppenbart, att
kan producera, da man saknar hjälpmedel för ändamålet.
Och detta göra vi absolut i det läge vari vi nu befinna oss. Vi sakna
gödningsämnen, utsäde och arbetskraft, och detta är väl i alla fall de
tre moment, som äro de vitala förutsättningarna för att man skäll
kunna uträtta något på detta område. Man kan ju inte producera endast
med h.jälp av rena pappersteorier, utan det måste vara något
praktiskt underlag, för att man skall kunna uträtta något, men det
anser .lag, att vi för närvarande sakna.

För övrigt skall jag också be att få understryka, vad herr Olsson
i Kullenbergstorp sade i denna del, att detta kommer att verka som
en klasslag för jordbrukarna, ty det är ju alldeles givet, att icke stimulerar
man verksamhetslusten eller åstadkommer trevnad därigenom
att man försöker ställa folk under kontroll i allting och så att

statisregflera deras verksamhet, utan ''skall man stimulera produktlonen,
;sa får man se till. att den skall kunna betala sio- och att det
ekonomiska resultatet av arbetet blir sådant, att utövarna av denna
näring därigenom stimuleras att göra sitt bästa. Icke gör man detta

Aruj. anslag
till tn odlingsorganisation.

(Forts.)

Nr 28. 52

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

genom några som helst reglerande föreskrifter eller instruktioner, de
må vara skrivna aldrig så vackert och så ingående som helst.

Herr Öberg hefarade, att hushållningssällskapen skulle komma
att alltför mycket belasta sin budget med de ökade kostnader som
skulle komma att'' påvila dem, om de skulle handha denna verksamhet.
Jag tror icke, att så skall bli förhållandet, ty vi veta ju, att det här
föreslagits ett anslag av 200,000 kronor för ändamålet, vilket gör omkring
10,000 kronor för värjo hushållningssällskap. För övrigt är
detta ett förlagsanslag, och är det så, att man kan överskrida fett förslagsanslag
så väsentligt, som jordbruksutskottet ställt i utsikt? Kungl.
Maj :t bär beräknat anslagsbeloppet till 800,000 kronor, och man kan
genom en enkel multiplikation räkna ut, att bara avlöningarna till
de kommunala nämnderna enligt utskottet komma att i stället gå till

1,700,000 kronor, sålunda kan man mycket väl tillgodose hushållningssällskapen
i fråga om de kostnader som kunna komma att påvila dem
för denna verksamhet inom ramen av utskottets beräkning.

Jag vill (också peka på en annan sak, Huru kan man tänka sig,
att fem personer i en kommun skola kunna åtaga sig denna verksamhet
för 700 kronor om året? Hur är det möjligt, att jordbruksutskottet,
där det sitter praktiska jordbrukare, kan tro att några (bönder,
som hava tillräckligt att göra för att sköta sina dagliga göromål, skulle
kunna åtaga sig en verksamhet enligt denna instruktion för ungefär
150 kronor per man om året. Det är något ;så orimligt, att det icke
finms det ringaste förnuft i det. Den ekonomiska sidan av isaken
kommer nog att utveckla sig så, att skall det verkligen kunna uträttas
något och skall man få folk som vilja åtaga sig detta, så komma- de årliga,
kostnaderna för dessa nämnders verksamhet att springa upp till
4, 5 gånger det belopp, som Kungl. Maj :t ställt i utsikt.

Henr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre utan ber att
med anslutning till vad jag anfört få förena mig med dem som yrka
bifall till den av herr Ericsson med flera avgivna reservationen.

Herr Hedin: Herr talman, mina herrar! Det är redan så

mycket sagt i denna fråga, att det icke är gott att komma fram med
några nya synpunkter. Men det är några omständigheter, som gjort,
att jag icke kunnat underlåta att begära ordet.

Jag vill då först fästa uppmärksamheten på, att det är en egendomlig
situation, som inträffat, så till vida att m-an börjat tillämpa
en lag, som icke är av Kungl. Maj :t och riksdagen antagen, utan
vars antagande vi först i dag diskutera. Denna lag har redan börjat
tillämpas. Såväl inom hushållningssällskapens förvaltningsutskott
vid val av odlingsråd som inom kommunalstämmorna vid val av odlingsnämnder
har denna fråga diskuterats, och jag har haft den äran
att vara närvarande såväl inom Örebro läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, då odlingsrådet tillsattes, som också i egenskap
av ordförande vid kommunalstämman i min hemtrakt, där
jag hade tillfälle att sammanträffa med lantbrukarna inom
socknen, då -där valdes nämnd. Jag vill såga, att på båda ställena
förefa-nns en mycket tveksam hållning till dessa frågor. Det var

Lördagen den l(j mars, f. in.

53 Nr 28.

kanske icke så mycket i det hänseende!'', att de voro emot, att anslag
skulle beviljas för odlingsföretag, men de ansågo det för ett liast,
verk, som de icke trodde skulle hava någon betydelse för den närmaste
tiden, klar skall odlas och sås redan i vår. Vad är det för
idé — frågade man — att tänka på att kasta ut dyrbar säd i så nybrukad
jord, som icke har någon vidare kultur. Det är nonsens, och
kan väl icke löna sig. Vidare tänkte man, att om man till hösten
skulle få fram ny jordareal, så kan man ändå icke beräkna att få
någon skörd på den. Vi lantbrukare i mellersta Sverige, i Närke,
hava lärt oss, att under nuvarande förhållanden måste vi hava vår
jord i hög kultur. I annat fall är det bättre, att den får ligga. Då
vi icke hava några resurser, varken gödningsämnen eller naturlig
gödsel, eftersom våra ladugårdar äro decimerade, och hava kunnat
köra ut ytterst litet kompost på trädorna, så ha vi ingenting att reservera
för den extra jorden. Allt detta gör, att man möter detta
med betänksamhet och undrar, om det är välbetänkt att komma med
en sådan åtgärd.

Det var i alla fall icke från den synpunkten jag egentligen skulle
tala här, men jag ansåg, att det icke skulle vara ur vägen att bringa
fram vid ''detta tillfälle ett vittnesbörd från de organisationer, som
haft något med saken att göra. Och jag vill tillägga, att hade det
icke betraktats som trots utan som eu ödmjuk avvaktande ställning,
så hade såväl förvaltningsutskottet som kommunalstämman i den
socken, vilken jag tillhör, icke velat välja dessa funktionärer, i hopp
att något skulle från riksdagen sägas och göras, isom skulle föra in
frågan på en annan bog.

Nu var det kanske en sak, man mest fruktar av allt: den dyra
apparat, som skulle sättas igång för att fungera för detta ändamål.
Man räknade med, att dessa nämnder skulle kosta miljoner, och det
var kanske det man var mest betänksam emot. Man väntade, att
riksdagen skulle komma fram med ett billigare förslag, ett förslag,
som skulle stanna inom rimliga gränser i förhållande till det resultat
man väntade sig. Man trodde nämligen icke på de vackra hägringar,
som i förslaget utmålais, utan man ville få ett billigare förslag, när
det gällde att utföra detta arbete. Man tänkte då: hur skulle det
bliva åstadkommet på det billigaste sättet? Jo, naturligtvis genom
de apparater, som finnas. Det har isatts till så mjmket nya apparater,
så att vi äro rädda och förskräckta för ytterligare sådana, som draga
nya- kostnader, och vi ha i detta fall kanske fått lära oss rätt mycket
under den tid, som gått. Detta gör, att man tänkt sig, att lantbruksstyrelsen
icke skulle hava förverkat sin rätt, utan att den hade skött
sig så väl, att den borde fortfarande få vara lantbrukarnas överhuvud.
Yi tycka icke, att det smakar riktigt väl, detta tal om
Konungens befalllninghavande etc. Här har talats om polis, oclh
herrarna få ursäkta, att vi verkligen känna något av polissmak. då
man går denna väg. Yi vilja, att man skall gå den mjukare vägen
med lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen och under dem
fungerande tjänstemän. Det är för lantbrukarna mera smakligt, än
då man kommer med Konungens befallningshavande och polis och

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

Nr 28. 54

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till eu odlingsorganisation.

(Forts.)

inspektörer, eller vad de nu keta. Om de icke hava pickelbuva, såsom
herr jordbrukslministern sade, så är det likväl pickelhuvekänslian
man får, när man står inför dessa funktionärer. Vi vilja kava
denna fråga ordnad på den gamla välkända och för oss mycket *
tilltalande vägen där lantbruket funnit stöd och hjälp, för att på
det sättet få fram det göda, som man åsyftar att vinna med dessa
nya anordningar.

Jag vill vidare säga, att det icke är så, som någon sagt ■—
jag tror, att det var herr Öberg — att om vi skulle få dessa funktioner
överflyttade på det sätt, som jag nu ifrågasatt, det skulle
bliva så, att hushållningssällskapen skulle få övertaga kostnaderna
och staten vara fri från dem. Såvitt jag förstår, har det icke varit
meningen att överflytta kostnaderna, utan att reducera dem till ett
mycket ringa belopp, jämfört med det, som Kungl. Maj:ts förslag
innebär. Liksom vice ordföranden i det hushållningssällskap jag
tillhör vill jag säga, att vi hava icke råd att offra några penningar,
men vi skola med goda krafter, starka armar och villiga hjärnor på
alla sätt söka stödja och driva fram nyttiga reformer, som kunna
föra oss framåt på jordbrukets område. Yi äro fattiga, då det gäller
de pekuniära förhållandena, men den verksamhet, som här satts
i gång med nämnder och dylikt, tror jag skulle kunna på ett mycket
lindrigare sätt skötas av konsulenter och vandringslärare och ■
något som icke alls varit på tal här — ordförandena i våra hushallningsgillen,
som också äro kraftiga män, vilka känna sina delar av
länet bra och kunna giva ett kraftigt stöd. Om vi således äro villiga
att offra oss på var sitt håll, så vilja vi dock därmed icke hava
åtagit oss att bära hela bördan utan vilja gärna, att staten skall bekosta
det extra arbete och de extra utgifter, som bliva en följd
härav, och så vitt jag förstår, har den reservation, som jag här
syftar på, också pekat åt detta håll.

Herr statsrådet sade också, att det var en jordbrukarnas egen
organisation. Det tro vi icke. Hade jordbrukarna verkligen själva,
såsom de önskade, fått organisera saken, tror jag icke, att de Skulle
gjort det på detta sätt. Jag är säker om, att jag för åtminstone mångas
talan och ett stort antal av Örebro läns lantbrukares talan, då
jag framhåller just denna synpunkt, och jag tror, att vi känna oss
främmande för den organisation, med vilken vi nu blivit benadade,
och som kallas vår. Den be vi att få taga avstånd, ifrån.

Jag vill med dessa ord i korta drag hava givit uttryck åt min
egen och många av mina kommittenters uppfattning, en uppfattning,
som försports såväl inom förvaltningsutskottet som vid sammanträde
med jordbrukarna inom den socken, jag tillhör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som
till betänkandet är avgiven av herr A aby Ericsson m. fl.

Herr Sjöblom: Vi hava förut i dag fattat beslut om att
anslå medel till nyodlingar och det vi nu debattera, rör sig om
att försöka få en organisation, som kan std förmedlande mellan
odlarna och staten. På detta förslag har herr Berg i Staby

Lördagen den 16 mara, f. in.

55 Nr 28.

yrkat direkt avslag med instämmande från ett par håll, och han
motiverade detta sitt avslagsyrkande med att vi hava för många
kommissioner och organ förut, så att det kommer att verka för
mycket tyngande på folket och att det är med motvilja man tager
emot sådant. Han slutade sin motivering med att säga: vi lova
att sätta in all vår kraft i samhällets tjänst och på detta sätt fylla
behovet av livsmedel lika bra som genom dessa organ. Jag undrar
om det är tillåtet för regering och riksdag att, då det gäller en så
stor samhällsklass som landets jordbrukare, lita på dessa vackra
löften bär i kammaren. Jag tror väl, att de äro ärligt menade och
burna av djup övertygelse, men jordbrukarna äro en klass, som
liksom andra samhällsklasser består av olika slag av människor,
och om en och annan känner, att han verkligen skulle vilja göra
allt vad han kan, så finnas där många, som icke hava den goda viljan
att göra det, och för dessa behövas kanske några bestämmelser.

Jag tror icke heller, att avslagstanken kan komma att vinna
något större gehör. Jag skulle blott vilja påpeka en sak: vad är
det för skillnad mellan den reservation, som man här har yrkat bifall
till och Kungl. Maj:ts förslag? I reservationen föreslås, att
lantbruksstyrelsen här skall bliva högsta myndighet, och i propositionen
föreslår Kungl. Maj:t, att det skall tillsättas en kommitté
av tre personer, en utsedd av Kungl. Maj:t, en av lantbruksstyrelsen
och en av folkhushållningskommissionen. För min del tror jag,
att folkhushållningskommissionen i sitt arbete haft så mycket
med kristidsåtgärderna i alla möjliga avseenden att skaffa, att det
är en stor fördel om en medlem av folkhushållningskommissionen
blir ledamot i denna högsta kommitté. För övrigt har lantbruksstyrelsen
icke varit så hågad att taga hand om detta. Då lantbruksstyrelsen
i sitt betänkande till Konungen har yttrat, att den tvivlar
på det goda i denna sak tycker jag, att det icke skulle vara lämpligt
att lägga saken i händerna på en organisation, som själv icke
tror på den. Det måste väl åtminstone i spetsen för denna organisation
vara folk, som tror på att det är någon nytta med det och
»om verkligen vill arbeta för saken. Detta tycker jag är ett så
starkt vägande skäl, som något kan vara, för att följa Kungl. Maj ds
förslag i detta avseende.

Vidare föreslå reservanterna, att hushållningssällskapens förvaltningsutskott
skola få tillsätta de odlingsråd. som skola finnas,
och det är ju ingenting annat, än vad Kungl. Maj :t föreslagit, fastän
enligt Kungl. Maj :ts proposition är det bestämt, att hushållningssällskapen
skola utse odlingsråd i varje län. men enligt reservationen
skulle det överlämnas åt hushållningssällskapen själva att ordna
dessa angelägenheter. Jag förstår icke vad det ligger för betydelse
i denna skillnad, .som skulle kunna åstadkomma en så långvarig och
slitande debatt en så arbetsfylld dag som denna.

Vidare kommer jag till frågan om odlingsnämnderna i kommunerna.
Herr Olsson i Kullenbergstorp använde kanske ett
starkare uttryck än han själv menade, då han kallade dem för poliser,
men om man också skulle kunna giva dem en sådan beteckning,

Ang. anslag
till eu odlingsorganisation.

(Forte.)

Nr 28.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forte.)

56 Lördagen den 16 mars, f. m.

ligger det en mycket förmildrande omständighet däri, att jordbrukarna
själva få välja sin polis. Det är icke alla samhällsklasser
förunnat att få göra detta, och de få vara belåtna ändå. Därför
tycker jag, att man icke får falla så starka uttryck, som herr Olsson
i Kullenbergstorp gjorde.

Mycket mera skulle kunna vara att säga om detta. Såväl herr
statsrådet som många andra talare hava emellertid redan varit inne
på denna fråga. Jag skall i alla händelser för min del be att få säga,
att det är efter många dagars debatter och mycket ingående utredningar,
som vi i produktionskommittén koimmit fram till detta förslag
såsom det bästa, ifall man vill vinna något.

Här har från herr Nilsson i Vibbenbo framkastats ett förslag,
att vi skulle överlämna saken åt jordbrukarna själva och taga bort
alla kristidsorgan och kommissioner, så få vi bröd nog. Det är
ett djärvt ord av en enskild lantman, då man vet, att många, kanske
tiotals procent av Sveriges jord ligger i händerna på veritabla jobbare,
som icke hava det ringaste intresse av att odla jorden och
aldrig komma att få det. Jag undrar, om de herrar, som yttrat
sig så bestämt, vilja påtaga sig ansvaret för att även förmå dessa
personer, som nu vanhävda sin jord, att tillvarataga jorden. För
dem behövs organisationer, som sköta om saken. Nu talas det om
att en vanhävdslag skulle planläggas, men det hinna vi icke nu. Det
bär varit på förslag många gånger i riksdagen att få en vanhävdslag,
men det har sagts nej därtill. Det är åtminstone icke ’7årt fel
på denna sida. Men om man nu under denna svåra tid vill använda
de medel, som stå till buds för att få den vanhävdade jorden någorlunda
skott, så att den kan tjäna folknäringens behov, tycker jag,
att man icke bör hava något att invända häremot. Jag tror icke,
att det skulle lyckas för någon annan samhällsklass’ representanter
i denna kammare att saga, då det gäller en hel klass: lita på oss,
vi göra det utan någon lagstiftning. Det är nästan för djärvt att
säga så, när man rör sig på ett område, som är så stort och omfattar
så många olika slags människor, som det här är fråga om. Jaig tror
nog, att det behövs organ och även andra medel för att få detta att gå
väl ihop.

Det har vidare sagts under denna debatt, att dessa åtgärder icke
komma att verka, och att det skulle vara olämpligt att nu beså nyodlad
jord. Jag nämnde i mitt anförande vid det föregående ärendets
behandling, att ingen skulle förbise, att kristiden kommer alt
räcka länge. Icke är kristiden slut med att 1918 eller 1919 gått
tillända, utan den kommer säkert att räcka länge, hur länge är nu
förborgat för oss. Men vi böra inrätta oss ändå så, att den jord, som
nu i år ''Och nästa år kan väntas komma att bli odlad, inom kristiden
kan hinna komma i hög kultur. Och .således är denna fråga
värd all uppmuntran även såsom kristidsfråga. Herrarna glömma
bort, att vi nu snart genomlevat 4 krigsår. Det var ingen, som trodde,
när ikriget började, att vi år 1918 skulle behöva diskutera sådana
här frågar mitt under ett ännu pågående världskrig. Vi ha ingalunda.
någon garanti för, när detta upphör, och därför är det nödvän -

Lördagen den 16 mars, f. in.

Nr 28.

:>7

digt att inrikta sig- på lång sikt åtminstone för 5 kanske 10 år framåt,
och under denna tid kunna dessa nyodlingar komma att spela en roll
för folkets möjlighet att försörja sig.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
forsla# och a vis la# på den vid betänkandet fo#ade reservationen.

Herr vice talmannen H a m i 11 o n: Herr talman! Jag skall undvika
att vederlägga de^skäl, som under senare delen av debatten framlagts
för ett avslag på det spörsmål som redan behandlats nämligen
om anslag till nyodlingar, och i stället hålla mig till den fråga, som
nu föreligger, eller frågan om odlingsorganisationer och det yrkande,
som i sammanhang därmed gjorts om bifall till herr Aaby Ericssons
m. fl. reservation.

Jag kan förstå, att lantmännen måste vara synnerligen trötta,
på de många kommissioner, som finnas här i vårt land, och som i
många fall lamslagit lantmannanäringen. Men man kan icke jämföra
den här föreslagna organisationen sådan den föreligger, med''
t. ex. bränslekommissionen. Denna är en fullständig byråkratisk inrättning.
Den består av kommissionen här uppe och jägmästare, tillsatta
av regeringen samt deras ombud, som resa omkring och expropriera
skog bland lantmännen. Här är fråga om något annat. Jag
vågar understryka vad herr jordbruksministern framhöll, att förslaget
innebär en ren lantmannaorganisation. Undantager jag själva
odlingskommittén, som skall vara förlagd till Stockholm och leda
det hela utan att ingå i detaljer, är det ju hushållningssällskapen, som
bestå av lantmän, vilka skola tillsätta odlingsråden, och det är lantmännen
själva inom socknarna, som skola utse odlingsnämndernia.
Kan man kalla en sådan organisation byråkratisk? Det tror jag
icke. Vill man kalla den för något måste det vara en demokratisk,
eftersom lantmännen skola välja nämnderna efter per capita omröstning.

Ku förklarar man, att det vore vida bättre, om hushållningssällskapen
finge själva taga hand om saken. Hushållningssällskapen
mäkta icke göra det med sina konsulenter och vandringsrättare. Jag
har själv arbetat i hushållningssällskapet inom mitt län i ett 30-tal
år och har rådgjort med mina kamrater inom förvaltningsutskottet och
med sekreteraren — en myoket framstående sådan, f. d. ledamot av
denna kammare. Samtliga voro eniga med mig därom att hushållningssällskapen
voro allt för myoket upptagna och icke hade tid övrig
att offra på detta företag. På ett villkor skulle hushållningssällskapen
kunna åtaga sig administrationen ifråga, nämligen om sällskapen
utsågo ett eller flera ombud i varje socken, sålunda någonting motsvarande
nämnderna. Jag vill fråga: Kan det vara lämpligare, att
hushållningssällskapen utse dessa nämnder i kommunerna, än att lantmännen
själva göra det? Jag kan icke förstå, att det skulle bli bättre
därmed. Nu förklarar man också att det skulle bli billigare om hushållningssällskapen
togo frågan i sin hand. Nej, ingalunda! Med

200,000 kr. kunna hushållningssällskapen ingen vart komma, utan
om de skulle kunna göra något effektivt behöva de få lika störa be -

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Förta.)

Nr 28.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

58 Lördagen den 16 mars, f. m.

lopp som nu avses för nämnderna, ty de skulle ju bli tvungna att
avlöna sina ombud.

Det har också framhållits, att man skulle börja så vackert. Nej,
det är icke meningen att göra så. Det är meningen .att söka åstadkomma
något för att under de närmast kommande åren öka produktionen.
Jag medger att det är svårt, men man måste i alla fall göra
vad man kan.

Herr Olsson i Broberg har också framställt den frågan: Kan
man begära, att nämnderna inom kommunerna för 700 kronor skola
kunna åtaga sig föreslagna stora arbete? Man kan begära, att de av
intresse för saken och för att rädda vårt land från nöd skola uppoffra
sig, och dessa 700 kronor äro blott avsedda för att täcka nämndernas
kostnader. På frivillighetens väg måste mycket göras, och
jag förmodar, att när nämnderna ställas inför den svåra belägenhet,''
som vi nu befinna oss i, de icke skola undandraga sig arbetet.

Herr Nilsson i Landeryd har framställt det yrkandet att kommuner,
som ligga i närheten av varandra, skulle få utse en gemensam
nämnd, och det synes mig vara fullt berättigat. Men nämnderna äro
ju redan till stor del valda och jag tror, att det skulle förhala frågan
betydligt, om Konungens befallningshavande nu skulle bestämma,
vilka socknar som kunde sammanslås för val av en gemensam odlingsnämnd.
Vad ett kommande år beträffar, finns det ju alltid tillfälle
att vidtaga ändring, vilket icke behöver beslutas nu.

Vad beträffar slutligen förslaget att stryka den tredje punkten
i den instruktion för odlingsnämnderna, som är framställd av produktionskommittén
förefaller det mig vara en smaksak. Jag har själv en
tid lufat åt det hållet, men vi böra väl icke vara rädda för, att de
lantmän som vanhävda sin jord bli efterhållna. Jag tror att den
uppgift som nämnderna härvidlag få, icke bör vara så motbjudande
för dem, ty det är icke så, att, såsom det framhållits, de skulle
utöva någon polismyndighet, utan de skola tvärtom först försöka övertyga
lantmännen om rätta sättet att sköta sin jord väl och om det
icke lyckas, ha de den utvägen att vända sig till Konungens befallningshavande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Kollungeröd: Herr talman, mina herrar! Sedan
jag begärde ordet, ha herrar Sjöblom och vice talmannen till
stor del sagt- vad jag ämnade säga i denna sak, och jag ber därför
att få instämma med dessa herrar. Eftersom jag emellertid fått ordet,
skall jag be att få tillägga ''något.

Under en lång följd av år har det varit lämpligt för lantmännen
att lägga an på kreatursskötsel, och därför bär det också varit
mest ekonomiskt att försöka få goda beten -och en utmärkt grässkörd.
Detta har förorsakat en minskning av stråsädesskörden, och
en omläggning i detta fall är nu av nöden. De maximipris, som till
en början sattes, orsakade alls icke någon ändring i denna plan uti
lanthushållningen. De voro alltför låga, 18 öre t. ex. år 1916 för

Lördagcu den 16 mars, i'', m.

511 Nr 28.

rågen, då den under normala förhållanden betingade 14 å 16 öre.
Nu är emellertid förhållandet annorlunda. De pris, som sättas i utsikt
nu för korn, råg och vete, äro så pass höga, att man kan anse
det mera ekonomiskt att odla brödsäd. Detta har förorsakat, att det
nu därför linns en del betesmarker, som kunna odlas och bringas
under plogen ganska skyndsamt och det av sådan beskaffenhet, att
de böra kunna skötas utan att gödningsämnen nödvändigt behövas
de första åren.

För att kunna få denna sak ordnad så skyndsamt som möjligt
anser jag också den rätta vägen vara den, som produktionskommittén
framkommit med, pell som av Kungl. Maj:t och jordbruksutskottet
förordats. Det är ju alldeles riktigt, att något anslag behövs för dels
den dikning, som erfordras, och dels det arbete, som odlingen medför.
Det är också riktigt, att dessa odlingsnämnder väljas inom kommunerna,
som på ett enkelt och lätt sätt kunna verkställa den värdering,
som här erfordras. Det är också nödvändigt, att dessa kommunens
förtroendemän, som de själva få tillsätta, komma i tillfälle
att resonera med lantmännen inom sin kommun om de åtgärder, som
böra vidtagas för produktionens höjande under den närmaste tiden.
Det finns många saker utom direkt den frågan, som dessa nämnder
kunna ha till uppgift att stimulera sina grannar i. Jag anser verkligen
icke, att hushållningssällskapen kunna räcka till i detta fall.
De kunna icke na varje enskild jordbrukare eller varje brukningsdel.
Därför saknas organisation. Om man tänker sig dessa länsagronomer,
konsulenter, dikningsförmän och vandringsrättare, så kunna de
icke hinna med den saken. Det är absolut omöjligt. Som det var
förut, då det var fråga om en plan, som skulle verka sakta och verka
framåt, ä.ro de bra, men såsom man tänker sig saken nu, äro de icke
tillräckliga. Nu är det _ nödvändigt, att dessa nämnder tillsättas.

Det bär också_ -— vilket jag anser vara rätt inkonsekvent —
talats m att man inte kan tänka sig att få dessa nämnder att uträtta
iså mycket arbete, som skulle vara förenat med att tränga ned
till folk i allmänhet för att ge råd och upplysningar, för en ersättning
av 700 kronor, medan man samtidigt föreslagit, att hushållningssällskapen
skulle reda sig med ett gemensamt belopp av 200,000
kronor, som gör 7,500 på varje sällskap. Hur tänker man sig kunna
kamma till någon åtgärd, som är effektiv, med dessa 200,000 kronor?
Det räcker inte tillnärmelsevis att komma någon vart.

Jag vill också säga, att särskilt när man ser den reservation,
som är avgiven av en byråchef i lantbruksstyrelsen, blir man också
ganska betänksam, huruvida lantbruksstyrelsen kan vara det rätta
organet att stå över dessa organisationer.

Den väg, »om här är föreslagen, är emellertid säkert flen råtta,
nämligen att ^först och främst ha en del lokala organisationer, som
tränga ned sa att säga till alla och ge råd och upplysningar till
jordbrukare i varje fall, och att däröver ha ett länets ''jordbrulksråd
r u v StSJ?i ^’aniC^ dessa av Kungl. Maj:t och lantbruksstyrelsen och
lioIkhushal 1 ningskommissionen tillsatta personer, som utgöra överorganisationen.
Genom denna anordning kan man tänka sig, att åtgär -

Ang. anslog
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

Nr 28. 60

Lördagen den 16 mars, f. in.

Ang. anslag
till en odlings•
organisation.
(Forts.)

den skall kunna bli effektiv och verka, rätt snart, och vad
framför allt behöves är att så skyndsamt som möjligt öka vår produktion
för att kunna avhjälpa det nödläge, vari vårt land för närvarande
befinner sig, ett nödläge, som hotar att bli värre för varje
år, ®om krisen fortfar. Yi måste tänka oss, att- även om det vore
så lyckligt, att ett fredsslut snart vore att förutse, är det dock så,
att det råder livsmedelsbrist snart sagt över hela världen, och vi
kunna inte tänka att få in något nämnvärt från utlandet, utan vi
måste tänka på, att det gäller att hjälpa oss själva, och vad isotm här
föreslås är en självhjälpsåtgärd av sådan beskaffenhet, att den inte
bör av riksdagen avvisas.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Jag beklagar, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet inte är här närvarande,
ty mina repliker skulle rätteligen vara riktade till honom. På ett par
punkter känner jag mig emellertid nästan nödsakad att likväl i största
korthet yttra ett par ord.

Herr statsrådet ansåg mitt uttalande, att dessa odlingsnämnder
skulle få en roll som jordbrukspolis vara ett hårt uttryck. Jag får
beklaga, att jag inte kan läsa den tredje punkten på annat sätt, än
att jag måste få den uppfattningen när det här står, att de skola »övervaka,
att jorden inom kommunen ordentligt skötes, och, om försummelse
härutinnan iakttages, med alla till buds varande medel verka
för att nöjaktig brukning kommer till stånd, i sista hand genom att
om missförhållandet göra anmälan hos Kungl, Maj:ts befallningshavande
etc.» Jag har talat med män, som administrativt stå rätt högt,
och även de ha sagt mig, att de kunna inte finna annat, än att det
uttrycket pekar direkt på polisåtgärder. Det är också egendomligt,
att den befattning jag innehade i fjol, såsom jag nämnde i mitt förra
anförande, nämligen såsom statens ombud i livsmedelsnämnden i min
egen socken, och vad jag då hade att uträtta nu är lagt i handen
på livsmedelsfiskalerna. Det kan väl inte vara något minsta tvivel
om, att de icke äro polismän, det är väl alldeles klart. Samma arbete,
som jag utförde — de ha naturligtvis dessutom arbete utöver det jag
utförde — skola de också sköta; och under sådana förhållanden får jag
verkligen säga, att jag kan inte finna annat än att när detta arbete
nu övergått i rena polishänder, som alltså utföra i grund och botten
samma arbete, som jag i fjol utförde för det allmänna såsom statens
ombud, var det i viss mån eu polisuppgift inom jordbruket, som jag
då hade, men naturligtvis utan herr statsrådets pickelhuva.

Det har också yttrats — och det yttrades av flera ■—• att denna
organisation skulle bli så mycket bättre, därför att den utsågs av
jordbrukarna inom kommunerna. Ja, jag vet inte, hur jag skall
förstå den saken. Antag t. ex., att jag hade utsetts till den befattning
jag i fjol innehade av kommunen i stället för av Konungens
befallningshavande. Därigenom hade väl det uppdraget inte alls förändrat
karaktär. Det beror helt och hållet på, vilket direktiv veder -

Lord »gen dun 1(3 mars, f. in.

61 Nr 2H.

börande får för detta övervakande från centralmyndigheten och odlingsråden.
Det vet ingen, hur det blir. Jag tror alltså, att sättet
för dessa personers utseende här icke kommer att spela den allra
minsta roll för hur deras uppfattning om dessa odlingsnämnders verksamhet
enligt tredje punkten kommer att återverka inom kommunerna.
Det var rätt mycket annat jag skulle ha velat svara på, men jag
skall förbigå det.

Herr Nilsson i Landeryd ansåg, att jag var inkonsekvent, då jag
inte hade yrkat avslag på den föregående propositionen men däremot
nu yrkade avslag på förslaget om en sådan organisation. Nej, det
anser jag mig visst icke vara, tvärtom, jag har ju yrkat på att så
mycket penningar skulle ställas till förfogande som kunde anses behövligt
för det löpande året, och sedan ha vi ju riksdag nästa år igen.
Skulle det då visa sig, att odlingen tagit mera fart än många av oss
trott, då är jag väl inte hindrad att gå med på en ökning av anslaget.
Jag kan inte se, att jag varit det allra minsta inkonsekvent härvidlag.
Jag har inte uttalat mig det minsta emot någon odlingsverksamhet,
inte ens med den förändring, som här gjorts, nämligen att
medan man i den kungl. propositionen talat om att den nyodlade marken
skulle besås med säd till mogen skörd eller användas till odling
av potatis, utskottet gör ett undantag för Norrland och godkänner
produktion av hö och grönfoder. Jag ansåg emellertid, att förslaget
därigenom inte fått så att säga den färg som från början varit avsedd,
utan jag ansåg, att skulle någon förändring ske, skulle det vara någon
mening i den, och i synnerhet om man tänker på att det ju är meningen
att lägga om den animala produktionen till vegetabilisk, förstå
herrarna, att man här gett en betänklig knuff åt det hela med den
förändring, som skett. Jag kan sålunda inte finna, att jag på något
sätt uppträtt som motståndare till odlingsverksamheten.

Vad sedan beträffar frågan om vanhävd, var det märkvärdigt,
att jag skulle få den beskyllningen att icke vilja motarbeta vanhävd
slungad mig i ansiktet. Jag uttalade alldeles tydligt, att jag inte var
någon vän av vanhävd, utan ville tvärtom, att vi på alla sätt skulle
motarbeta den, och det är min fasta övertygelse, att det hade varit
nyttigt, om vi redan tidigare haft någon lag eller förordning på detta
område. Men det är en sak. En annan sak är att låta dessa odlingsnämnder
rusa iväg utan det allra minsta direktiv. Det är det jag
ansåg vara farligt.

Vad beträffar påståendet, att det yrkande jag gjort skulle kunna
förhindra åtal för vanhävd, så är det inte alls fallet, ty sådana ha
redan ägt rum även i Malmöhus län, och det låter sig sålunda mycket
väl göra redan nu på administrativ väg. Jag ser alltså inte det minsta
hinder för den saken.

De ärade talare, som uppträtt, sedan jag hade ordet, ha enligt
min åsikt icke framburit så talande skäl för denna organisation, att
jag med mina välgrundade skäl mot densamma blivit övertygad, att
jag tagit fel, och vare sig jag har rätt eller tagit fel, är det min innerligaste
övertygelse jag här uttalat, och jag motsätter mig denna
organisation så mycket mer, som jag anser, att just denna kungl.

Ang, anslag
till en odling»''
organisation.
(Forts.)

Nr 28. 62

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. anslag
till en odlingsorganisation.

(Forts.)

proposition är den första inkörsporten till ett av mig starkt befarat
statsförmynderskap över det svenska jordbruket.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till den
av herr Nilsson i Landeryd avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
3:o) bifall till den reservation, som avgivits av herr A aby
Ericsson m. fl. samt 4:o) bifall till det av herr Olsson i Kullenjbergstorp
under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr
talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja godkänd. Votering begärdes emellertid, varför herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen fann den under 3:o)
angivna nu hava flertalets röster för sig. Men även härom begärdes
votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen,
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition: Hen,

som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets utlåtande nr 27 antao-er yrkandet
om bifall till den av herr Aaby Ericsson m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till herr Nilssons i Landeryd reservation.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 107 ja
mot 58 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande
av kammaren nu ''godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Aaby Ericsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Huvudvoteringen utföll med 102 ja mot 60 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan

63 Nr 28.

Lördagen den 16 mars, f. m.

§ 12.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 28, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående utredning
ock förslag i fråga om möjliggörande av avsöndringar från
utarrenderad kronojord för bildande av egnahem under löpande arrendetid.

Därvid yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
På uppmaning av åtskilliga kronorarrendatorer ber jag att få yttra
några ord till kammaren vid behandlingen av nu förevarande ärende.

Inom jordbruksutskottet har framhållits, att den bestämmelsen
borde gälla, att man under arrendetiden skulle kunna från kronans
domäner få sälja och avsöndra jord till egna hem. Som det nu är,
kan detta endast ske, när nya kontrakt uppgöras för domänen i fråga''
Det som då först faller dessa arrendatorer i ögonen, är, att man behöver^
ändra en lag för att åstadkomma det, som man bär åstundan,
och då ha de gjort sig den frågan: kan det verkligen vara möjligt, att
staten såsom arrendegivare, såsom jordägare, vill sätta sina arrendatorer
i sämre ställning, än statens lag giver arrendatorer å enskild
.lord? Men det tycks åtminstone vara förhållandet. Arrendatorerna
ha också sagt, att det synes dem, som om man alldeles förbisåge, att
man för att sköta åkerjord ordentligt måste indela den i skiftesbruk,
i cirkulation, och detta plägar man åtminstone på vår skånska jord
gorå så noga, att knappt ett ar skiljer de olika skiftena från varandra
i storlek.

Då säger man: skall jag såsom arrendator icke veta, vilket ögonblick
den ena biten hör till det skiftet och det andra till det, ty i annat
fall är det .ju alldeles omöjligt att driva jordbruk på sådant sätt,
att det kan kallas någorlunda modernt.

Det bär också sagts, att det, för att driva jordbruk med fördel
och klokt, behöves hus i förhållande till jordbrukets storlek, och då
undrar man, hur det skall förfaras pa de kronans domäner, där man
skall tillämpa en sådan ordning som den nu föreslagna, om där endast
skall uppföras hus, som det passar sig, sedan man sålt så mycket
som möjligt till egna hem, eller om man först skall uppföra
nus till all den jord, som finnes, innan man säljer.

Problemet är bestämt betydligt svårare, än'' man vid första påseendet
bär föreställer sig detsamma. Jag tror också, att dessa arrendatorers
syn på saken tål att mycket begrundas. Följderna av detta
bil helt enkelt, att det blir en hasard, när man arrenderar kronans
jord; man vet jn icke, om man får ha denna jord under kontraktstiden
eller icke och det kan naturligtvis icke vara till fördel, att
man gör det hela så löst.

„ ^ ^ekes man i lle skrivelser, som åberopas, även ha märkt

något dylikt, men man tröstar sig med, att det kan väl icke komma
att inverka sa mycket på kronans arrenden. Ja, mina herrar, det

Ang. avsöndringar
från
utarrenderad
kronojord för
bildande av
egna hem under
löpande
arrendetid.

Nr 28. 64

Lördagen den 16 mars, f. m.

Ang. av söndringar
från
utarrenderad
kronojord för
bildande av
egna hem under
löpande
arrendetid.

(Forts.)

är icke där tyngdpunkten ligger; anan skall också tänka på arrendatorn.
Denne skall även behandlas juste på alla sätt, och om man
det vill, tror jag, att åtskilligt av vad som här föreslagits måste i någon
män ses ur annan synvinkel, än som här skett. Jag har åtminstone
hört en arrendator, som utlåtit sig om detta på det sättet, att
han sade: det är en mycket bra sak med dessa egna hem; och jag
är visst icke någon motståndare till dem, men låt kronan, när arrendetiden
är utgången och nytt arrende stundar, bestämma, huru mycket
jord som man skall försöka försälja till egna hem av den kronans
domän, isam det gäller, och sedan kan den återstående delen med
större säkerhet arrenderas bort, ty då vet arrendatorn, huru mycket
jord han får och att han under arrendetiden får behålla densamma,
naturligtvis under förutsättning, att icke hela domänen skall styckas
sönder till egna hem. Då kunde, enligt denne arrendator^ mening,
kronan sedan på ett år eller fem år, allt efter som det befinnes lämpligt,
arrendera ut vad som man sålunda skall söka sälja till egna
hem, och i så fall funnes det under hela tiden möjlighet för kronan
att handla med denna jord, som den vill, utan att idet så mycket
skadar arrendatorn. Det vore för honom betydligt bättre, om han
verkligen fånge redan från början veta, huru mycket han skulle få,
så att han därefter kunde inrätta sitt jordbruk med dess kreatursbesättning
och annat.

Det är dessa synpunkter, som jag här velat framhålla. Jag har
icke något yrkande att göra, ty jag är vän av tanken på, att av kronans
jord bildas egna hem, men jag har icke heller kunnat riktigt
slå dövörat till för arrendatorernas önskningar i detta fall. Jag vet
mycket väl, att de utgöra ''en liten grupp och icke spela någon stor
roll — vinden ligger ju icke åt det hållet — men jag tycker ändock, att
det är staten mest värdigt att behandla sina arrendatorer på samma
sätt, som den enskilde är skyldig att behandla sina arrendatorer.

Herr talman! Jag har intet yrkande att framställa.

Herr vice talmannen Ha milton: Herr talman! Det är icke

meningen här att på något sätt misshandla kronans arrendatorer.
Vad som nu föreslås är att man vid arrendenas uppgörande skulle
bland arrendevillkoren inrycka en bestämmelse, att arrendatorn är
skyldig att avstå, om också icke hela egendomen, så dock en viss
del därav till egna hem. Det är av en stor betydelse för staten att
alltid ha tillgång på jord åt sådana arbetare, sotm vilja bilda egna
hem, och många gånger har det visat isig vara önskvärt att från en
kronans domän kunna försälja till den närboende arbetarbefolkningen
jord, men detta har icke låtit sig göra på grund därav, att jorden
varit bunden genom kontrakt och det vid kontraktens uppgörande
icke varit möjligt för domänstyrelsen att undantaga något visst område
för egna hem, enär detta strider mot arrendelagen. Olägenheten
härav har åtskilliga gånger framhållits av domänstyrelsen liksom
här i riksdagen, och år 1912 skrev till och med -riksdagen uti denna
fråga. Jag tror därför, att det vore önskligt, om domänstyrelsen
finge rättighet att vid arrendeuppgörelser undantaga jord till egna

Lördagen den 16 mars, f. in.

65 Nr 28.

hem. Detta skulle givetvis medföra, att arrendeavgifterna för egendomen
bleve något mindre, än vad eljest kunde vara fallet, men detta
är dock av mera underordnad betydelse än att få tillgång på jord.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,24 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
kiomme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvnll

Ang. avsöndringar
från
utarrenderad
kronojord för
bildande av
egna hem under
löpande
arrendetid.

(Forts.)

Andra kammarens protokoll 1918.

Nr Z8