RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1918:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1918. Andra kammaren. Nr 17.

Onsdagen den 20 februari, e. in.

KI. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

11 Herr talmannen anmälde, att debatten i anledning av hans ex- fortuut debatt
cellens nerr statsministern Edens besvarande av herr Vennerströrns* anledning av

1 T*1 I I O Tl TVTI It t. ____ * •• T T , ■ -» _ —__ • ■__•___

svar a in ter -

• i__n 1 . ,---- .—'' wwMmmuuc av tiar v ennersxroms

interpellation, huruvida regeringen är besluten att icke företaga nå- „ .
gon vapnad intervention i Finland, m. m„ nu komme att fortsättas- ‘
och lamnades enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talman,
mina herrar Herr Lindman yttrade under förmiddagens debatt, att
Han i mycket hade en annan mening än den, som fått uttryck i herr
statsministerns anförande, och i sitt tal utvecklade han närmare, vari
dessa skiljaktigheter skulle bestå. Men jag sökte förgäves i detta tal
etter ett uttömmande svar på den fråga, som här egentligen diskuteras,
nämligen den huru vi skola ställa oss till en politik, som leder
tull en vapnad intervention i Finland. Icke heller den ärade talmln?e?
j rAet s,vensA bondeståndet, som näst före mig uppträdde
och talade från den här platsen, gav i det avseendet klart besked
Herr Lindman, vars frånvaro i eftermiddag jag på det livligaste
beklagar, lat visserligen förstå, att man inom det parti, han tillhör,
icke ansåg en sådan intervention önskvärd. Men det ligger då nära
till hands att fråga, om herr Lindman verkligen icke har reda på
att för nagla veckor sedan ett 40-tal representanter för hans partis
press, uppvaktade statsministern och direkt framställde den frågan
om regeringen ville skrida ti1! en väpnad intervention. Likaså skulle
^ara intressant att veta, huruvida icke herr Lindman har reda på
att deputatuonens ordförande uttalade sitt beklagande över det nekande
svar, som statsministern lämnade på denna fråga. Likaså
vi .la£ min egen del instämma i flere föregående talares utta*
lande, att det vore intressant att veta, om herr Lindman icke bär
reda på den kampanj, som hans partis press sedan veckor tillbaka
nnvjt mot regeringen, därför att den icke vill skrida till en interventionspolitik
i Finland. Här finns en tidning, som heter Nya
Andra hammarens protokoll 1918. Nr 17. i

Kr !<•

Onsdagen deu 20 februari, e. in.

bortsatt deb(‘tt Dagligt Allehanda -— jag antar, att herr Lindman läser den och
; (inledning av (tenna tidning har gång på gång beskyllt regeringen lör teghet,
Ä inter- __„r„ trlon intro ernr vojt dess nåstådda olikt i detta

y,dilation.
(Fort*.)

U/wlIlit nät o r» --~ c,oTi "7 . . j ’

ynnedom etc. för att den icke gör vad dess pastadda plikt i detta
avseende fordrar. Vad regeringen egentligen skall göra, har man
icke varit fullt på det klara med. Det har merendels talats om vapentillförsel,
licens för vapenexport och vapentransitermg. _ Men i
går blev saken något klarare. Då uttalade den nåinnda tidningen
mera bestämt sin mening och förkarade, att snart den tid konime,
då av regeringen krävdes »en mera verksam hjälp än den, so in lönnt
varit på tal». För den som icke begrep det talet fanns en förklaring
i en artikel i tidningen, som herr Branti ng redan omnämnt — en
artikel av tidningens militära medarbetare, vari denne rakt pa sak
säger att regeringen skall skicka trupper till Finland.

När nu herr Lindman slår sig för sitt bröst och deklamerar,
att man icke på något ansvarsmedvetet håll vill vara med om en
väpnad mellankomst, då må det vara tillåtet att fråga - och det
må vara berättigat att få ett svar på den frågan: Vet herr Lindman
icke vad som står i dessa tidningar? Vet herr Lindman icke vad
som yttrats vid det tillfälle, då högerns pressdeputation uppvaktade
statsministern? Anser herr Lindman, att dessa organ för hans parti
icke äro ansvarsmedvetna? Ogillar han denna trafik och vill han
taga avstånd därifrån? Eller gillar herr Lindman eu politik, som
direkt för oss till väpnad intervention i Finland?

I själva verket, herr talman, är det väl så, att det i sverige
icke finns ett enigt folk ifråga om uppfattningen av händelserna i
Finland. Det finns icke tillnärmelsevis en enig svensk iolKvilja,
som kräver ett väpnat inskridande. Det torde tvärt om vara klart
och efter förmiddagens debatt ännu klarare än förut, att, om har
skulle ske ett väpnat inskridande i Finland, skulle tiotusentals svenska
medborgare med alla möjliga medel sätta sig emot detsamma.

Så ligger den saken. , , ,

Skola vi då, frågas det, med korslagda armar se pa, huru det
brinner i vår grannes hus? Nej, det skola vi icke. Men nu ar detverkligen
så, att det finns andra medel att hämma vådeld och mordbrand
än att tända upp moteld. Man kan pa annat satt kvava
elden Det borde åtminstone icke vara omöjligt att lorma de kampande
sönerna av samma folk att försona sig med varandra. Det
är på den vägen, som vår regering gar fram. Den bär redan tagit
ett par steg på den stråten. Det må tillåtas mig att lyckönska den
därtill samt uttala en vördsam förhoppning om att regeringen icke
av de stora vanskligheter, som här kunna mota, skall läte avhalla
sig från att gå vidare. Det kan komma ett lämpligare tillfälle att
ingripa och erbjuda sin goda tjänst åt regeringen i Finland for alt
få den och upprorsrörelsen att komma till tals med varandra och
det är allt skäl att fortsätta med försöket att .genom diplomatisk aktion
förmå rvssarna att återkalla sina trupper från Finland.

Men skall man väl medla med orätten? Kan det verkligen vara
rätt att söka underhandla med mördare och banditer? Sa frågas det
tusenstämmigt från det håll, där man payrkar ett »telnartat» upp -

Ousdngeu de» 20 februuri, c,

in.

ii Nr 17.

trådande från Sverige i den finska frågan. Ja, på det sättet frågade
man också sommaren år 1914 i Östorrike-Ungern, när den första
harmen brann som hetast över det serbiska mordet på den österrikiskungerske
tronföljaren. Man ville icke vara med om någon medling
med »mördarpacket», ix-h följden blev världskriget. Skall man medla
med orätten? På det sättet har man ofta förr i tiden framåt när
lörslag väckts att i godo söka avvärja en väpnad konflikt, och mycket
ofta, kanske of test, har det lyckate att med detta väl valda slagord
slå ihjäl besinningens röster.

Men det har också hänt ibland, att det lyckats fredens målsmän
att dämpa de krigiska instinkterna och förmå massorna alt lyssna
till försoningens stämma, att taga reson. Jag vill i det anseendet
endast för kuriositetens skull erinra om särskilt ett tillfälle. Då eu
gång i det gamla Rom plebejarna gjorde storstrejk och ville bryta
sig ut ur samhället, lyckades konsuln Menenius Ägrippa komma till
tals med de upproriske. Och han berättade därvid en fabel för dem,
nämligen hur det gick, då människokroppens särskilda delar och
organ kommo i delo med varandra och den ena icke ville hjälpa den
andra: magen tyckte det vara onödigt att smälta maten åt de övriga
organen, lungorna ville icke längre pumpa luft åt de andra o. s. v.
Följden blev, att hela kroppen förtvinade. Nu måtte Menenius
Agrippa förstått sig på konsten att berätta skickligt och med kläm,
ty slutet blev ju, att de upproriske togo reson och lät-o förmå sig
godvilligt att gå in på eu hederlig fred. Den, som den gången tillät
sig att medla med orätten, hälsades av sm samtid som fäderneslandets
räddare, och jag kan icke neka till, att jag för min del tycker, att
det lyser eu ljus glans ännu över hans namn i historien.

Jag^tror således, att vi icke behöva skämmas för, om vi nu
stöd,pa vår regering, när den vill förmå de kämpande partierna i
Finland att komma till en godvillig överenskommelse. Vi behöva
icke skämmas för det, även om eu och annan hette v rad skald finner
det vara en bottenlös skam för vårt land, att ett sådant förslag i
dessa dagar kommer fram.

Rån det da vara rätt att undandraga »mördare och banditer»
deras välförtjänta straff? Kan det vara rätt att lägga sig ut för
»våldsmän och blodhundar»? Jag för min del är icke rädd att
förklara, att jag icke tror, man har rätt att beteok na de finska upprorisk
aporna såsom en homogen .samling av banditer och mördare.
Visserligen kan jag icke instämma med interpellanten i lians försök
att breda ett försoningens skimmer över allt som sker därborta, men
troi. att det är orätt att skära alla över en kärn. Kanske finns
det bland upprorsskarorna många fattiga människor, torpare och arbetare,
som under årate] lidit brist och umbäranden, slitit ont under
en hård kamp mot ett, hårt och frostbundet klimat och mot cn hård
och ofta kanske oförstående kapitalistklass. En dag har för dessa
stackars förslita människor predikats ett evangelium om en hatt re
tid. Det har lovats dem att. om de organiserade sig och begagnade
sin makt, de kunde vända sitt olycksöde till lycka för sig och sina
barn. De ha lystrat till parollen, organiserat sig och trott på sina

Fortmti dt hatt
i anUdniny av
svar å interpellation.

(Forte.)

Nr I?.

Onsdagen den 20 februari, e. ni.

(Forte.)

Fort satt debatt lödare. När så b&ksl&get kommit just da de trött, att det jordiska
> ""ledning av r>ara,iise; stått alldeles färdigt för dem att träda in i, när de gripits
av fruktan för att vad de stodo nära att nå skulle ryckas dem ur
händerna av »de borgerliga», då, vill jag säga, var det visserligen
icke räti och ursäktligt, men förklarligt och mänskligt, att de i sm
upphetsade stämning följde sina ledares maning att gripa till våldet
såsom det yttersta medlet för att nå det förespeglade paradiset. _ Jag
för min del kan icke komma ifrån, att saken sannolikt ställt sig sa
beträffande många bland de upphetsade skarorna där borta på andra
sidan havet, och jag kan icke gå in på att det är en moralisk plikt
för oss att släppa till vapen för att dessa skaror skola hängas, stötas
ut ur samhället, berövas sina rättigheter och behandlas såsom en

^^Herr talman! Såsom ett resultat av denna debatt tror jag man
kan fastslå, att det svar, herr statsministern lämnat, inom den övervägande
delen av vårt folie — och därom är jag förvissad — aven
inom den svenska bondeklassen, skall hälsas med glädje och tacksamhet.
-Tåg är övertygad om att på manga hall i vart land vad
som i dag här förekommit och främst statsministerns anförande skall
befästa den förvissningen, att de män. som nu sta vid rodret, med
fasthet, mod och besinning skola förstå att lotsa väft odes skuta
genom de faror, som på alla håll omgiva dess färd.

Vidare anförde:

Herr S o m mel i u s: .Ta, herr talman, jag skall inte längre uppehålla
kammarens tid med denna fråga, men jag har icke ansett mig
böra strvka mig från listan över de antecknade talarna ehuru jag
kanske inte har något särskilt viktigt att meddela, ty det mesta av
vad jag skulle ha velat säga har redan i denna fråga framförts. Jag
har inte heller tagit med mig några tidmngsluntor, som jag kan föredra
från talarstolen i dag — det får jag kanske gorå vid ett annat
tillfälle — och inte heller vill jag ge mig in pa någon polemik med
Stockholms tidningar vare sig av höger- eller vansterfarg — de. lar
jacr lämna åt andra talare, som häri producerat sig under dagens lopp.

'' " .Tåg begärde ordet för att uttala mitt djupa beklagande over det
resultat till vilket regeringen bär kommit. Jag både verkligen vantat.
att man skulle ba tagit något allvarsammare itu med den fråga,
som bär i dag så länge diskuterats. Om jag nu emellertid vid detta
tillfälle icke heller vill klandra regeringens ståndpunkt, ar det därför,
att iag vet hur svår dess ställning är i frågan. Jag vet. att ungefär
hälften av vårt lands befolkning står på den ena sidan och den andra
hälften på den andra. Het är den vanliga splittringen i ''alla viktiga
frågor, som alltid råder i vårt land. Aldrig se vi var nation enad,
utan ständigt söndrad. Det är vår nuvarande olycka, och helt säkert
blir det för framben detta lands olycka, och det var så inte minst
i de krig som på 1700-talet fördes om Finland. Vi minnas alla Anjalaförbundet.
Det var också en följd av denna svenska nationens
benägenhet för splittring, och vi minnas också vad som föregick en

O Dåd ngen den 20 februari, e. in.

5 \r 17.

av de största, mest brutala olyckshändelser, sorn drabbat vur nation,
nämligen Sveaborgs fall, det var också splittring. Måtte denna splittring
en gång i framtiden upphöra, det är min innerliga önskan.

Det hände för något mer än 200 år sedan, att vår krigshär led
ett nederlag vid Poltava, det var år 1709. Följden av nederlaget
vilar ännu tung på vår nation. Det visar sig överallt, var det är
fråga om att fatta ett beslut, särskilt när det i något hänseende kan
tangera en utrikespolitisk angelägenhet, hur räddhågade vi äro, hur
vi frukta och skälva och inte våga ta ett steg på grund av den brist
på självtillit som fortfarande behärskar oss.

Jag har också begärt ordet för att framföra ännu ett skäl för en
åtgärd i det syfte, vari man från finskt håll gjort en vördsam hemställan
eller åtminstone uttalat en önskan om, nämligen den 600-åriga
förbindelse vi haft med Finland, som obligerar oss till vissa uppoffringar
för detta land. Vi stå i stor skuld till Finland. Det har
kanske ingen av herrarna förr erinrat sig, att under hela tiden från
freden i Nystad 1721 till freden i Fredrikshamn 1809, har Finlands
folk nästan ensamt burit hela bördan av följderna av Sveriges svaghetstillstånd
efter Karl XII:s nederlag vid Poltava. Under denna
tid, då det streds om Finlands vara eller icke vara, om Finlands tillhörande
till eller avskiljande från Sverige, under hela denna tid fick
Finland bära försvarsbördan, och särskilt under sista kriget, som avslutades
1809, var det stöd vi lämnade från Sverige synnerligen svagt.
Jag tror inte heller, att finnarna själva hade tänkt sig, att Sveriges
folk nu skulle vara så modigt att kunna och våga lämna någon hjälp.
Den förhoppningen har jag icke hyst, men den skuld vi stå i till
Finland sedan 1700-talet trodde jag vi skulle nu i någon mån kunna
gottgöra. Då så inte skett, skall jag be att få uttala mitt beklagande,
men på samma gång gör jag en vördsam hemställan till regeringen,
att den vid de diplomatiska underhandlingar som komma att föras
måtte söka att föra denna för Sverige och inte minst för Finland viktiga
fråga till ett lyckligt resultat.

Herr Månsson i Hagaström: Jag har suttit här på förmiddagen
och hört på de visa och förnuftiga, som här hållit förmaningstal
för jordbävningar. Det har förvånat mig, att man kunnat
vänta annat än våldsamma klasstrider emellan de förut härskande
klickarna och de förut undertryckta folkmassorna efter de sista 30,
40 årens händelser. Det är klart, att när det gamla systemet så

grundligt gjort bankrutt, att dess målsmän med vett och vilja för härjat

jorden och mänskligheten mer än den någonsin varit förhärjad,
och därvid t. o. m. lyckats överträffa digerdöden i dess

verkningar, ty den drog väl inte så över hela jordklotet, det är

klart, säger jag, att efter en sådan verksamhet måste det bli en uppgörelse,
inte på ett utan på många ställen med den härskande klassen.
Jag tycker, att herrarna i dag, i stället för att hålla förmaningstal
och tala om, hur man huserar här och där i Finland, kunde ha talat
en smula om, hur hela det system har varit, som är skuld till detta,
och kommit överens om, att det kapitalistiska systemet är ohållbart.

Fortsatt debatt
i anledning av
svar å interpellation.

(Fort*.)

Nr 17. 6

Onsdagen don 20 februari, e. m.

Forum debatt Hela det kapitalistiska system, vars högsta blomning vi dragits med,
i anledning av framför a]]j un<jer de sista 20 åren, men som i verkligheten florerat
n’»éfL<”»r sedan 30, 40 år i vårt land, hela detta system, som innebär, att
(Forts.)'' de, som inte frambringa värdena, skola kunna utav dem, som frambringa
jordens produkter, erhålla lejonparten av dessa produkter,
innan de, som frambringa värdena, därav erhållit sin karga nödtorft,
det systemet är ju så förnuftet utmanande, det utäskar så löjet
och harmen, att det bör falla på sin egen orimlighet. Det kan omöjligt
gälla som grundval för ett verkligt civiliserat kultursamhälle.
Det måste falla, med ondo eller med godo, helst med godo, men om
det är nödvändigt, med ondo, det kan inte hjälpas; det vill jag säga
särskilt till herr Branting i anledning av hans anförande. Kan man
vänta annat än försök att i godo eller med våld korrigera förhållandena,
när vi ha ett sådant världsspektakel för ögonen, som att miljontals
av den bästa manliga ungdomen tvingas att tillbringa fyra
år i jordhålor med att ligga och lura på varandra, med att stympa
varandra, sedan de tagits .ifrån åkrarna, från fabrikerna, från hela
produktionen, bara till att förstöra och förgöra? _ Kan man vänta
annat, när förhållandena äro sådana, att det finnes en stormakt,
som på de tre tilländagångna krigsåren fått en ökad statsskuld av
omkring 100,000 miljoner kronor, bara en enda stat, och de andra i
proportion därefter, utgifter gjorda endast i ändamål att hålla förstörelsemaskinen
i gång? De skador som åstadkommits av detta
förstörelsemaskineri äro ju faktiskt omätbara och kräva århundraden
för att ersättas. Jag frågar: Tror ni verkligen, att när man med flit
med miljoner människors hjälp lagar, att lavinen börjar rulla, det
lönar sig att hålla förmaningstal till den, när den sopar bort folk
och byar, där den drar fram? A-tt herrarna inte inse, att hela systemet
är ohållbart och måste ändras, det visar bara, att herrarna äro
omöjliga att vidare företräda civiliserade samhällsordningar.

Om förhållandena äro sådana !i allmänhet, hur. mycket mer
måste inte förhållandena skärpas i vissa trakter av jorden t ex.
Finland, där en kamp nu försiggår mellan överklass och underklass,
ty annat-är det inte fråga om här, vad man än vill saga, än en kamp
mellan byråkratien och godsägaregruppen å den ena sidan och mellan
folkets djupa leder å den andra. Jag har talat med personer från
Finland, som säga: Ja, den här revolutionshistorien är mycket gammal.
Den bottnar först i den gamla bittra striden mellan fenomaner
och suecomaner. På många orter där är det första ett barn tätt
lära si" i skolan detta: »De svenska herrarna skola ni inte bry er
om » Varför har kampen blivit så häftig särskilt i Finland mellan
dessa överklassklickar och folket? Förtrycket är ;1u gammalt och
har förekommit i skilda former på alla håll, även i varf land, men
i Finland har det funnits en invandrad främmande folkras, den
svenska herre- och fogdeklicken, som i århundraden trampat ner
Finland? folk och kommit ett dovt hat mot denna herreklick att
bränna si" fast i själarna. Det få vi inte glömma, när vi tala om
förhållandena i Finland. Genom detta har också utan tvivel den
finska överklassen kommit att i viss mån bli benhårdare, mera reak -

Onsdwren den 20 februari, e. m.

7 Nr 17.

titulär, mera främmande för västerländska idéer än någon annan
överklass i Europa, åtminstone måste man gå ner till Ungern och
Rumänien för att finna en överklass så förbenad, så absolut hätsk mot
allt nytt och så främmande för verklig samhällssolidaritet. Därom
vittnar till exempel dess hållning i torparfrågan för några år sedan.
När man då hade där vidtagit vissa åtgärder för att förbättra torpamas
ställning, kunde man se, hurusom det följde en massuppsägning
av torpare från godsägarnas sida och endast ett tsarmanifest
kunde rädda torparna från att i tiotusental vräkas ut från sina hem.
Det är ju klart, att en sådan händelse, att man i tsaren måste se en
befriare för folket gent emot dem, som nu säga sig kämpa för frihet
från tsardömet, när dessa torpare i tsaren funno en frälsare från
dem, som ville vräka dem från hus och hem, måste bränna sig fast i
folkets minne. Det är en hel mängd andra liknande, för den finska
herreklicken betecknande, som jag bär skulle kunna draga fram.

Jag vill emellertid i detta sammanhang icke försumma att nämna
judefrågan. Här hölls i vintras under pågående riksdag ett
möte på en lokal i Stockholm och jag glömmer aldrig den förvåning,
som avspeglade sig i de närvarande svenskarnas ansikten, och det
sorl, som bröt ut från församlingen, när där en jude steg upp och
talade om judarnas ställning i Finland. Genom den Mannerska
lantdagen blev deras ställning avsevärt förbättrad, men den nya
lantdagen har åter upphävt den till judarnas förmån stiftade lagen
och i stället skapat en annan, varigenom dessa icke på långt när
erhålla samma friheter som enligt nyssnämnda lag. Detta är ju en
sak av ganska underordnad betydelse, men den utgör dock ett symptom
på hela den reaktionära anda, som härskar i Finland.

Jag frågar mig då, huru det kan komma sig, att ett folk, som bor
så nära Sverige och som haft förbindelser med Nordens folk så länge
och åtnjutit stöd av Nordens folkopinion i sin kamp mot tsarismen,
icke följt med på det sociala området på samma sätt som de övriga
folken i Europa. Jag kan då icke dölja för mig, att förhållandet
är det. att, såsom även finska män bekräftat, den finska ämbetsmännaklassen
under de senaste hundra åren så gynnats från tsardömets
sida — jag skulle kunna draga fram massor av exempel därpå
— att det är fullkomligt makalöst i världshistorien. Sedermera
bröt ju likställighetskampen ut, som gjorde slut på de dåvarande
förhållandena. Denna ungdom där, som har sina rötter i den svenska
feodalismen från 1600-talet, som fått i blodet den moderna företagar-
och gåpåaranda, vi hade före kriget, som förberett sig att
vara tsarismens tjänare och intaga ämbetsmannaplatser i Finland
och Ryssland och som slutligen förberett sig ute på de tyska lägerplatserna
och under krigsåren oavlåtligt arbetat för att driva Sverige
och Finland gemensamt in i kriget med Ryssland, denna ungdom
kommer nu hem och påverkar naturligtvis även klassernas inbördes
hållning inom landet. Dess egen klass, överklassen, blir ännu mera
aggressiv och omöjlig, och de djupa leden bliva ännu hätskare än
förut mot dessa nya element, som komma in med en i dem väl ingrodd
preussaranda till alla de reaktionära inslag, som förut funnos

Fortsatt debatt
t o n ledning ar
svar d interpellation.

(Fort*.)

>i 17. 8

Onsdagen den 20 februari, c. m.

Fortsatt debatt
i anledning av
svar a interpellation.

(Forte.)

i landet. Här ha vi också ott momenl, som vi skola komma ihåg,
när vi vilja förklara striden i Finland. Förberedelserna för kampen
har försiggått öppet. Hela sommaren i fjor bär det till våra öron
kommit meddelanden frän Finland om vapensmugglingar i stor skala
över Östersjön; vapenupplag ha upptäckts, fartyg fasttagits, trafiken
har försiggått öppet inför hela världens ögon. De finska arbetarna
ha mycket väl vetat, vad de hade att vänta. De hade att
vänta ett blandat preussar- och tsardöme under till skenet mera frihetliga
former inom sitt land, frihet till formen, förtryck till innehållet.

Vi, som dragits med den allmänna värnplikten i vårt land, Ad,
som i vår enfald trott, att denna värnplikt och de därav skapade
maktmedlen skulle utgöra en garanti för vår frihet och för vår rätt
att leva oantastade, vi ha blivit grymt bedragna i denna vår tro. Vi
ha funnit, att just de stora rustningar, som vi under årens lopp underkastat
oss med offer av hundratals miljoner kronor och hundratusentals
dagsverken, gång på gång utgjort Sveriges allra största
fara, och från denna talarstol och i detta rum har flera gånger den
satsen uttalats, att utan en enda kronas rustning, utan ett enda dagsverkes
värnplikt skulle vi ha varit mycket tryggare i världskampen,
än vad vi nu varit. Den, som vidare sett på den störa striden
iolken emellan, huru kriget har blivit fullkomligt omöjligt såsom
skiljedomare i de mellanfolkliga tvisterna, huru omöjligt det är
ens för stormakterna att genom krig slita några tvister, måste med
största förvåning se på åtgärder för att i Finland införa den all
manna värnplikten. Och man undrar förvånad, om ett folk, vars
första åtgärd är att vidta något sådant, när det utan vapen erhåller
sin frihet, sedan det en gång för hundra år sedan med vapen underkuvades,
verkligen är moget för självstyrelse.

En hel del märkliga uppgifter ha även kommit till oss rörande
skötseln av Finlands livsmedelsfråga. En del av dessa uppgifter har
jag icke läst i arbetarnas tidningar, utan i det konservativa Huvudstadsbladet
men mellan raderna och på raderna i dessa artiklar och
notiser i Huvudstadsbladet har man icke kunnat undgå att låsa,
hurusom i Finland synes ha rått ett sådant förhållande, att medan
man på många håll har måst blanda bark i brödet, har det på andra
ställen återigen funnits matvaror och upplag i överflöd. Vi, som
åtminstone låtsa oss ha något av en aning om samhällssolidaritet här
i landet, ha med häpnad sett, hurusom Hälsingfors’ och andra städers
överklasskvinnor vidtagit gemensamma åtgärder i syfte att vägra
regeringen att företaga husrannsakningar för att se, om det funnes
några stora lager gömda i husen. Det synes mig, som om det bör
finnas någon gräns och att det även från den finska överklassen bör
visas någon hänsyn till samhället. Vi kunna här hemma icke skryta
av någon överdriven samhällssolidaritet — vi äro ju tvärtom ganska
vanlottade på den varan — men vi förvåna oss dock. när vi läsa i
de finska tidningarna om åtgörandena där i denna sak.

Jag blev här närmast uppkallad av herr Brantings anförande.
Det synes mig som om herr Branting såge alltför formellt på folk -

Oiiitdagcu den 20 februari, e. in.

y Nr 17.

representationens syftemål. Jag skall icke gå in vidare på det väl
iör alla väl bekanta förhållandet mellan den Svinhufvudska senaten
och arbetarna, men en sak som förekom i herr Brankngs anförande,
skall jag dock här inom parentes be att fä rätta. Herr Brauting
sade, att arbetarna voro erbjudna att gå med i en koalitionsregering.
Ja, det är alldeles riktigt, och socialdemokraternas majoritet voterade
också för deltagande i eu sådan regering. Men när detta var gjort,
drogo sig, enligt vad som meddelats mig, borgarna undan och ville
icke längre vara med om en dylik samregering. Så förhåller det
sig med den saken. Men herr Branting kan ju icke rå för, att han
icke känner till verkliga förhållandet; han synes icke ha blivit upplyst
om detsamma.

Herr Branting talade om representationsfrågan och han anhöll
att beträffande densamma i a ett bestämt ja eller nej från vår sida.
Jag kan i den saken icke svara för mer än mig själv. Jag har äran
att tillhöra icke ett parti — ty parti låter för mycket likt svinahjord
eller fårskock under en två eller tre herdar — utan jag vill
säga en arbetsgemenskap där vi arbeta sida vid sida för det gemensamma
målet och där vi söka låta varandra ha var sin egen uppfattning
i detaljspörsmål något så när i fred. Jag vill därför icke ha
förmätenheten att tala för andra, utan jag talar för mig själv, och
sedan får var och en svara för sig. Jag är dock övertygad om, att
min uppfattning delas av tusenden och tiotuseiulen arbetare och småbönder
här i landet och särskilt av många inom den trakt, där jag
• &r hemma. Herr Branting säger, att den finska resningen mot den
demokratiska ordningen där är icke försvarad med svälten och icke
heller med de Svinhufvudska angreppen på lantdagens bevillningsoch
beskattningsrätt. Det är, ma jag stiga en ganska formell synpunkt
på representationsproblemet. Även om man har allmän rösträtt,
så veta vi ju i alla fall, huru det stundom går till. Även med
vår allmänna rösträtt kunde det, såsom vi veta, ha varit nära däran
år 1914, att här blivit ett sådant utslag i valstriden, att den då sittande
regeringen funnit det möjligt att kasta Sveriges folk in i
kriget. I kraft av den allmänna rösträtten skulle då Sveriges folk
ha funnit sig tillfreds med att ha kommit med i världsbranden. Den
allmänna rösträtten är väl dock ett instrument, som i fråga om sina
verkningar är i hög grad beroende på folkkulturen inom ett land.
Man måste härvidlag taga hänsyn till den press, som ett folk, t. ex.
vi, för närvarande ha. .Tåg ber herrarna läsa en del tidningsorgan,
och man skall finna, hurusom denna press uppenbarligen förvränger
och finger utan att någonsin fn tillbaka sina lögner. Med en sådan
press kan även de! bästa samhälle vara dömt att gå under; det finnes
ingen möilighet för en civiliserad existens i sådana lögnsjöar och
smutsfloder, som vältra ut från pressarna i Klarakvarteren och även
på andra håll i vårt land. Ponera, att denna press lyckas att med
sina öronbedövande alarmtoner för ett ögonblick förvilla folket, antag.
att det i en avgörande strid blir en majoritet, som röstar för att
folket skall beså självmord genom att kasta sig ut i världskriget
eller för att hålla sig till herr Brantings ord. svälta, så skulle man

Försatt debatt
anledning av
tvär & intet''
pellatio^i
(Porto.)

Nr 17. 10

Onsdagen den 20 februari, e. m.

Fortsatt debatt icke alls vara ursäktad, om man reste sig emot en så beskaffad »de*
anlein™9e"v mokratisk» ordning; den allmänna rösträttens folk har blott att
MapeUatiou.'' svälta och tåla. Det är ju dock alldeles orimligt att begära att folk
(Fort*.) skall kunna gå med på några sådana synpunkter.

När jag här skall svara ja eller nej på den framställda frågan,
skall jag be att få stå på den grundval, på vilken hela vår svenska
parlamentariska kultur vilar, till den karta, som man icke behöver
vara rädd att gå fel efter i dessa saker. Jag skall be att få gå till den
gamla bondedemokratiens landskapslagar här i Sverige. Där heter
det i en av landskapslagarna: Svear äga konung taga så ock vräka.

Det var våra fäders första bud. och vad innebär det? Jo, det innebär,
att till sist, när det kniper, är det icke de yttre formerna, utan folkets
sunda omdöme, som avgör, huruvida de former, som finnas,
äro så föråldrade, att med dem folkets undergång är given och de
därför måste ändras eller om man kan vidare arbeta med desamma.
Svear äga konung taga, så ock vräka — det var den gamla bondedemokratiens
första grundsats. Grundtanken i all demokrati är: hos
folket vilar ytterst makten och bestämmanderätten. Men klart ar,
att när denna rätt vilar hos folket, då vilar den på en så bred och
trygg grundval, att om man har någon kännedom om folket, behöver
man icke någonsin tro eller riskera, att man kommer ut för
några brådstörtade omkastningar. Ty de djupa leden, göra icke
annat än i ett förtvivlans ögonblick någon djup omkastning. Vidare
får jag be herrarna och särskilt herr Branting någon smula skilja
på en del andra samhällen och samhällen sådant som vårt, vilket •
ändå bottnar sedan en 800—900 eller 1000 år i en grundmurad politisk
självstyrelse, ehuru denna sedermera tidvis varit avbruten
av fåmansvälde eller envälde, men vars arv vi ändock ännu ha att
tära på. Man måste skilja, säger jag, på folk sådana som de svenska,
norska och danska samt några andra, och de folk, som under århundraden
legat under despoti, där makt varit rätt och rätten aldrig
kunnat göra sig gällande, utan varje försök att tala rättens sak
utan vidare tystats ned. Det är alldeles givet,, att vad som måste
försvaras i ett land sådant som Ryssland kan icke på samma sätt
försvaras i ett land som Danmark, Sverige eller Norge. Tack vare
vårt nerifrån hedendemokratien nedstämmande arv ha vi här för
folkets självstyrelse rikedomskällor och fonder att ta utav som saknas
på andra håll. Här har självstyrelsen genom århundraden gått
folket så djupt i blodet, att varje gång denna självstyrelse bliyit
avbruten, har den åter och åter igen erövrats av folket eller dess
talesmän. Vi måste, och det bör vara kontentan av mitt svar, lära
oss att se med andra ögon på de folk. som icke haft tillfälle att ga
parlamentariska vägar, som icke haft tillfälle att styra sig själva
och taga lärdom av begångna missgrepp, än på de folk, som ha en
gammal självstyrelse.

Det förvånar mig, eller rättare, det förvånar mig icke, att när
herr Hansson från Stockholm här höll sitt första anförande, han,
som den valboss han är, skulle söka draga in tidningspolemik i de -

Onsdagen den 20 februari, e. in.

11 Nr 17.

batteri. Jag skall icke ingå på något svaromål beträffande lians anförande.
Jag vill blott säga, att jag för min del och, såsom jag
tror, även de flesta kammarledamöterna av hjärtat avsky såväl att
man drager in någon tidningspolemik bär i protokollen som också
att man över huvud taget här drar in några mellanpartistrider. Här
är den sal, där svenska folkets valda ombud skola samlas för att
säga sin mening om den saken och den saken och icke om vad Jönsson,
Hansson eller Larsson skrivit i det eller det bladet. Det vare
nog sagt härom.

Finlands strid må emellertid för oss vara en spegel. Om det
råder ohållbara förhållanden, måste de falla. Efter en så grundlig
väckelse, som folken erhhållit nu under dessa år, är det alldeles klart,
att vi måste gå fram till en förändring av samhällsförhållandena,
och denna förändring måste ske med ondo eller godo. När ett jordskikt
är underminerat, hjäper det icke mera att gråta, klaga och
förmana, utan det sätter sig. När en samhällsordning är så underminerad,
som den kapitalistiska och militaristiska är nu, och när detta
är så uppenbart för hela världens ögon, då är det klart, att man måste
gå till att förändra de ohållbara samhällsförhållandena. Yar och
en må offra av sina små privilegier för att ge till samhällsbygget, för
att göra det hela värdigt att hysa människor samt söka åstadkomma,
att en andlig kultur kan blomma och bestå på den materiella
kulturens grund. Rättfärdighet böjer ett folk, men orättfärdighet
och synd äro ett folks fördärv.

Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman, mina herrar! Jag
skulle egentligen icke haft något att säga efter vad den siste talaren
här yttrat, men det var något i herr Lindmans anförande, som
enligt min mening fordrar ett svar.

Herr Lindman efterlyste här några riktigt autentiska uppgifter
på våldsdåd från de vitas sida i Finland. Jag var för två veckor
sedan uppe i Haparanda och gjorde då också en titt över till Finland.
Jag både där tillfälle att dels av vita gardister och dels av ögonvittnen
till striderna och avrättningarna därstädes göra mig underkunnig
om, huru det verkligen tillgått. Det berättades mig, att
striderna i Torneå icke varit några strider om idéer eller partier,
utan strider om vapen. De vita gingo till attack mot ryssarna, därför
att dessa voro i besittning av vapen, som de vita ansågo sig
själva vara i större behov av. Ryssarna begärde ingenting bättre
än att få fara ifrån Torneå och bege sig hem till sitt land igen.
Men detta blev dem icke förunnat, utan man gjorde anfall mot dem.
När det så öppnades eld emot ryssarna, försvarade de sig, och det
kom till skottväxling, som resulterade i att fem man stupade på de
vitas sida. Detta togo dessa sedan såsom förevändning för att efter
striden avrätta sex ä sju stycken ryssar samt en finne. Det var några
svenskar, som råkade bli ögonvittnen till avrättningen av den kommissarie,
som kom tillsammans med den rumäniska beskickningen
til] Torneå. Detaljerna i denna avrättning äro tillräckligt råa för

Fortnatt debatt
t anledning av
*var å in fri''*
pellation.
(Korta.)

Nr 17. 12

Ousdageu den 20 februari, e. in.

Fortsatt debatt att stämpla de vita såsom banditer i minst lika hög grad, som de
'' “e röda blivit stämplade såsom sådana i den svenska pressen. Vad

imitation. som är särskilt beklämmande är, att den finne, som blev avrättad,
(Ports.) utvisats från Sverige samma dag. När man hade avfyrat en salva
mot dessa, som avrättades, gick man fram och gav dem även ett
revolverskott per man, och så spottade man på dem och uttryckte
med en svordom sin tillfredsställelse över, att man hade blivit av
mod dem, samt förklarade, att detta var det lättaste sättet att bli
av med alla sådana där djävlar. Det vittnar om en råhet, som icke
står något efter den, som man beskyller de röda för att äga. Man
skall icke försöka inbilla detta lands arbetare, att det går en gräns,
och att det är bara änglar på den ena sidan och endast djävlar på
den andra, utan båda parterna äro nog människor på gott och ont.
Från Rovaniemi meddelas, att ledaren för socialdemokraterna därstädes
kom ned till Kemi och blev där fångad av de vita, som sköto
honom på torget. Sedan man hade skjutit honom, kastade man kroppen
över en gärdesgård, och där fick den ligga. Här ser jag i sista
numret av Norrskensflamman, som kommit hit i dag, eu öveisättning
från den finska tidningen Pohhjalan Sanomat utgiven i Kemi,
och där läser man följande dagordning, som utfärdats av statskommendanten
Tinra: »Varje lönnmord på medlemmar av skyddskåren
bestraffas sålunda: Varje mord av medlemmar av skyddskåren
bestraffas med arkebusering av 10 tillfångatagna rödagardister. Samma
kungörelse befaller invånarna i staden att till en viss dag avlämna
sina vapen. De vilka efter denna dag anträffas i besittning av
vapen komma att ställas inför krigsrätt.»

När man vet, att krigsrätten i Torneå har såsom ordförande en
puss, i hela Torneådalen känd odåga, som heter Heika från finska
Woiakala, vilken varit nere i Tyskland och deltagit i kriget och sålunda
utbildat sig till detta sköna yrke, så förstår man, vilka rättfärdiga
domar, som där skola bliva avkunnade. Det var ju en viss fruktan
en tid, att man skulle utvisa till Finland alla rödagardister, som
kommo över till den svenska sidan. Bröderna Lukima fördes över
gränsen, och huru det gått med dem, är icke bekant, men det är att
hoppas, att de icke fallit offer för de vitas raseri. Under alla förhållanden
har civilministern under ett samtal, som jag hade med
honom i går, förklarat, att finnarna icke längre skulle bliva utvisade
över gränsen, och det är jag mycket tacksam för, ty det är sannerligen
ett ohyggligt öde, som de gå till mötes, vilka bli utvisade
och komma i de vitas händer.

Men samtidigt med att vi icke kunna stämpla de vita såsom
minst lika råa som de röda, bör detta vara eu maning för oss i detta
land att icke flytta de finska striderna över hit. Men en väpnad
intervention i Finland kan icke ha någon annan effekt, än att man
just flyttar över striderna hit, ty vad man än må säga och hur man
än må leva i pressen, kommer man dock aldrig att få svenska arbetare
att skjuta på finska arbetare, i all synnerhet när vi veta, att
röda gardisterna i Finland äro söner i rätt nedstigande led till röda

Onsdagen den 20 februari, e. in.

18 Nr 17.

gardisterna av 1905, vilka emottogo så myv‘k0t lovord i don svenska bortgått debatt
pressen, och när vi också veta, alt Mannerheini och alla de andra * anledning av
ledarna varit, betjänter åt tsarregeringen. Med don makt, som detta “ZiL\T''
förhållande bär över sinnena, skall det nog bliva fåfängt att för- {VorU,
söka inbilla de svenska arbetarna, att det är någon kamp för demokrati,
som herr Mannerheim och konsorter föra i Finland. Det ligger
tvärt om mycket nära till hands att tro, att .le där vilja införa
ett system a la Tyskland; de senaste händelserna jäva åtminstone
icke detta påstående. Den beredvillighet, som man i Tyskland visat
för att expediera militär och personer, utbildade i detta slaktaryrke,
upp till Finland, tyder på, alt det är ett mycket nära samband
mellan Wilhelmsstrasse och de finska borgarna samt att meningen
är att på denna väg komma åt den förhatliga Petrogradregeringen.

Herr Albin Hansson ville gorå gällande i sitt anförande, att det
skulle vara många beröringspunkter mellan Nya Dagligt Allehanda
och Politiken, men efter all den ramsa citat från Socialdemokraten,
som herr Norman här läste upp, synes det mig snarare, som om
det skulle finnas ett samband mellan Socialdemokraten och Nya,

Dagligt Allehanda.

Under alla förhållanden få vi vara tacksamma för, att regeringen
hittills stått emot alla påtryckningar, som gått ut på att
få en väpnad intervention till stånd i Finland. Därmed ha vi också
skyddat oss ifrån ett inbördes krigs fasor, ty en intervention i Finland
skulle,.som sagt, icke medföra annat än, att man flyttade de
finska stridigheterna över till svensk mark, och den saken må icke
glömmas, när vi gå att bedöma denna fråga.

Herr Engberg: Her talman, mina herrar! I de! anförande,
som hölls här i kammaren av herr Lindman, sköt han undan frågan
om den ifrågasatta interventionen vilken aktualiserats i den hemställan,
som gjorts av de 40 redaktörerna, tillhörande hans parti, och gick
i stället fram utefter den linje, som föreligger i petitionen till statsministern.
Det framgick av hela det resonemang, som herr Lindman
förde, att han såg saken på det sätt. att ett accentuerande av den senare
linjen i själva verket innebär intagandet av en ståndpunkt, som
i grund och botten är att anse såsom en ofarlig ståndpunkt. Jag
skulle da till herr Lindman vilja rikta den frågan, huruvida han
anser, att det föreligger någon principiell skillnad för bedömande av
Sveriges förhållande till Finland, om man kräver en öppen intervention
eller om man kräver en maskerad intervention i form av en statlig
export dit av vapen. Ty såsom redan framhölls i det svar, som
gavs av hans excellens herr statsministern, är det uppenbart, att den
export, som bär ifrågasattes, skall vara en export ur kronans förråd.

Men då blir fragan den: är det modigt att. om man hävdar den uppfattningen,
vi skola stå mera neutrala inför det skådespel, som upprullas
i Finland, än om vi göra en öppen intervention? Principiellt
kan saken icke. anses ligga på ett annat sätt, än om vi skulle göra
öppen intervention. Principiellt måste här saken ligga på samma sätt.

Herr Lindman invände: men Finland är ett neutralt land, och till

Nr 17. 14

Onsdagen doa 20 februari, c. m.

fm-uatt Matt ett neutralt land skulle vi ‘ folkrättsligt ha samma befogenhet att
> auUtitony av ^ru]a vapen som exempelvis till Spanien och andra. Men det fanns
^tllation^ två punkter i herr Lindmans anförande, som ovillkorligen slogo ihjäl
(Kort*.) den konklusionen. Han betonade först, att den lagliga regeringen
där är att betrakta som representant för det officiella Finland och
att det »vita» Finland är att betrakta som representant för det lagliga
Finland. Han betonade vidare, att det finnes en motsättning mellan
det vita Finland och den ryska soldatesken och att denna ryska soldatesk
fick understöd — det framgick av hans fortsatta resonemang
— från retrograd. Därmed har han erkänt, att det föreligger en
motsättning av krigisk art mellan det »vita», officiella Finland och
den ryska regeringen, som ger understöd åt den ryska soldatesken.
Därmed faller hans uppfattning, att det här föreligger en neutral stat
i vanlig mening.

Herr Norman tog vid, där herr Lindman slutade, och slog först
in på ett allmänt moraliskt betraktelsesätt med uppläsande av diverse
utdrag ur tidningar. Han tillämpade där metoder, som praktiseras
i svenska folkförbundet i tal och skrift. Han övergick därefter
att framhäva de motiv, som skulle föreligga för hjälp från Sveriges
sida, en hjälp, som han försiktigtvis icke närmare karakteriserade,
utan lät stå Öppet, i vad form den skulle komma. Men det var
intressant att iakttaga den skillnad, som förelåg mellan hans ståndpunkt
och herr Lindmans. Ty enligt herr Norman var det den ryska
faran, som skulle vara motivet för ingripande från svensk sida. Han
gjorde gällande, att det tarvades ett preventivt förfarande från svensk
sida för att icke få den rovgiriga ryska imperialismen över Sverige.
Det är sålunda ett annat motiv än det, som herr Lindman sköt i förgrunden.

Men herr Norman betraktade icke den punkten såsom don väsentliga
i den uppgift han förelagt sig, ty det väsentliga skulle val
vara den moralkaka, han serverade socialdemokratien. Han började
med att göra gällande, att konsekvensen av vårt partis ogillande av
den finska revolutionen skulle också bliva, att vi skulle inskrida
hjälpande på den parts sida, mot vilken denna revolution riktade sig.
Jag undrar, om den logiken håller, herr Norman? Jag vill till hans
begrundande toga en liten parallell. Jag vet icke, men jag förmodar,
att herr Norman ogillar Tysklands kränkning av Belgiens neutralitet.
Skulle han därav vilja draga den slutsatsen, att dem som
ogillar den kränkningen, också måste i form av vapensändningar
ställa sig på den kränkta partens sida? Jag ber att få ett. svar på
den punkten, herr Norman. Väjer herr Norman för att draga den
enda möjliga slutsatsen därav, så har han erkänt, att den anmärkning,
han riktade mot vårt partis hållning, icke är hållbar.

Nu säger herr Norman vidare, att den agitation, som förts från
vårt partis sida bär i landet, skulle vara ägnad att åstadkomma samma
frukter, som vi sett i Finland. Herr Norman antydde, att socialdemokratien
går fram här hetsande efter samma linjer och att vi
ha att emotse en liknande katastrof såsom frukt av denna agitation.
Jag vill på den punkten säga till herr Norman och andra menings -

Omdagtn dcu 20 februari, e. in.

lf) Nr 17.

fränder till honom inom högerpartiet, att den omständighet, som ligger
hindrande i vägen för att den bolsjevikiska upplösningsandan skall
griiia omkring sig även i västerlandet, är, att vi där ha socialdemokratisk
skolning i större utsträckning hos arbelarmassorna, än som
finnes på annat hall. Det kan vara ett moraliskt kraftfoder för högern
att tänka på att det är tack vare socialdemokratien och dess
skolning av arbetarna, som vi resa den bästa och hållbaraste barriär
mot bolsjevismen, mot vilken vi alla, som hålla på att samhället skall
utvecklas på en annan grund, måste resa motstånd.

Jag vill säga herr Yennerström, att det förefaller mig vågat, när
han aberoipar såsom den anda, i vilken denna kamp skulle föras, Wibehus’.
Såvitt jag har mig bekant, skulle det namnet vara symbolen
framför andra i historien för den anda, som håller på rättens och lagliighetons
vägar och sätter rätten över våldet. Jag tror, att det är
farligt för herr Vennerström med hans halvkurtis för bolsjevismens
metoder att åberopa Wibelius såsom den, vilkens anda man skulle
följa.

Jag skulle vilja säga en sak till hägern i gemen. Vad var det
från för håll vi hörde applåder, då bolsjevismen reste huvudet? Jo,
det var från den svenska . högerns officiella press. Under vilken
eskort var det, som Trotski.j och Den in gåvo sig iväg att börja sitt
upplösningsverk i Ryssland? Jo, under eskort av den officiella
svenska högern. . Man har sett, vad hela den trafiken har utmynnat i.
Nu drar man sig för frukterna av det, man själv givit sitt bifall.
Men. i själva verket är den visade sympatien från högerns sida mot
bolsjevismen icke någon tillfälligheternas lek, ty det ligger därunder
en och samma anda. Det sköna trivs i många former. Varför skulle
icke ''högeiibolsjevismen och bolsjevismen i den gestalt, Trotski.i och
Lenin givit den, rymmas under olika former, fastän de i grund och
botten uttrycka samma sak?

Jag vill på denna punkt anknyta något till vad herr Månsson
säde. Herr Månsson har rätt däri, att vi få såsom bakgrund till hela
denna upplösningsprocess, som föreligger, se det kapitalistiska samhället.
. Det är det kapitalistiska samhället, som avlar av sig dessa
revolutioner, som gå fram. Det är också självfallet, att det kapitalistiska
samhället får ses såsom bakgrund och undergrund till den
världsbrand, i vilken vi sta. Men det förefaller, som om herr Månsson
gjorde sig skyldig till en betänklig sak, när han förväxlade med
varandra förklaringen av en företeelse och försvarandet av densamma,
Jag kan mycket vä] förklara revolutionerna, jag kan förklara,
varför man under ^den franska revolutionen från jakobinerklubbens
sida begick våldsdåd. Det är en sak. men eu annan sak är att försvara
flen. Jag kan icke förstå, hur herr Fabian Månsson med den
allmänna idealitet, som vilar över hans åskådning, kunnat göra, såsom
han i sitt anförande gjort, nämligen betrakta det hela ur synpunkten
av en jordbävning, på vilken inga moraliska synpunkter äro tillämpliga.
Jag kan icke dela hans uppfattning, när det gäller utformandet
av demokratien, att man har rätt att så utan vidare som han gör
skjuta åt sidan själva det redskap, med vilket man skall arbeta, för

Fortgått debatt
* anledning av
svar å interpellation.

(KorU.)

Nr 17. 16

Onsdagen dcu 20 februari, e. m.

Förnatt debatt &tt helt allmänt, som han gjorde, vädja till den sunda instinkten hos
aaav Demokratien är för oss socialdemokrater icke ett självända nationmål

och kan icke bli det, men den är ett nödvändigt arbetsinstrument,
(Fora.) eu arbetsform, som vi måste acceptera för att få ett jämnt spel, när
det gäller de olika klassernas brottningskamp med varandra. Och vi
måste säga oss, att när vi såsom socialdemokrater acceptera demokratien
såsom arbetsform, få vi icke bryta så att säga det avtal, som
föreligger. Det gäller att omutligt hävda detsamma, ty annars rikta
vi en mördande spets mot den åskådning, vi själva förfäkta.

Herr Månsson förmenade, med hänvisning till folkets kulturella
ståndpunkt, att vi böra akta oss för att överskatta demokratien, ty
folket, är för omoget. Yi se bur linjerna möta varandra, liur hela den
ståndpunkt, som talar från det håll, där man söker driva satsen, att
riksdagen är eu härd för inkompetenskulten, mötes med ståndpunkten
på det håll, där man säger, att demokratien kunde gå för sig
endast under den förutsättningen att det funnes en hög kultur, och
där man på dylika grunder alltså anser sig befogad att ge^ en ^goddag
i de demokratiska formerna. Här möter förkunnelsen från Svenska
Dagbladets spalter förkunnelsen från herr Fabian Månsson. Men jag
vill i detta avseende erinra lierr Månsson och hans meningsfränder om
en sak, som med större skärpa än på något annat håll drives från
don »arbetsgemenskap», till vilken han bekänner sig. Jag vill erinra
om att den förnämsta punkten på den arbetsgemenskapens program
är självansvaret, som det heter, och det bär av en av gruppens meet
auktoritativa uttolkare utlagts så, att den högsta fulländningen av
demokratien är detta, att demokratien får så vid och bred basis, att
självansvaret kan framskapas. Nu riktar herr Månsson utan vidare
spetsen mot denna rätt väsentliga programpunkt, och det skulle roa
mig att höra, hur han kan försvara på samma gång sitt hävdande av
demokratiskt självansvar, d. v. s. att på en var enskild individ skall
läggas fullt ansvar för utövandet av fulla rättigheter, och å andra
sidan säga, att bär få vi under omständigheter ge en goddag i den
demokratiska formen. Det var också karakteristiskt, att. när herr
Månsson skulle utveckla, hur han tänkte sig saken, han resonerade så.
att folkets sunda omdöme avgör, om folkets arbetsformer äro tillfredsställande.
Då frågas, hur den form skall vara beskaffad, genom
vilken detta avgörande skall äga rum. Han måste gå i en cirkel och
återkomma till det nödvändiga att få ett arbetsinstrument, genom
vilket folkets vilja kommer till uttryck. Han sågar av den kvist, på
vilken ban själv sitter, i samma, ögonblick som han försöker komma
undan demokratien genom att helt allmänt vädja till »folkets sunda
instinkter».

På den punkten har högeråskådningen och den bolsievikiska åskådningen
mött varandra. För oss social demokrat er står det klart, att
vi kunna icke vilja vara med om att avlösa det gamla klassförtrycket
och klassväldet med ett nytt klassförtryck och klassvälde. Det är
utmärkande för det kapitalistiska klassamhället, att det råder ett
klassförtryck, att det råder en klassdiktatur. Men när man från
bolsjevikisk sida även bär hemma i Sverige säger, att den revolution,

Ousiiugeu de» 20 februari, e. m.

17

Nr 17.

vl Mitt i Ryssland och Linland, icke är något annat än ett upplånande
av en proletariatets diktatur i betydelsen av ett genomförande
av socialdemokratien, dä kunna vi icke vara med längre.

tro icke, att socialdemokratien kan genomföras genom proklamationer,
dekret eller politiska revolter. För oss står det klart, att utvecklingen
först bör bringas till en viss mognad, att produkt ivkrafterna
inom samhället först böra ha nått eu viss punkt, innan den politiska
omvälvningen ger så att säga eu bekräftelse på det faktum
som föreligger Men .lust därför att vi icke vilja ersätta det gamla
klass väldet med ett nytt klassvälde, vända vi vår spets både mot
bols.ievismen under det firmamärke, som är den svenska högerns, och
mot bols.ievismen under det firmamärke, som är herr Ivar Venner -

•itt fffJL 1 8 S ° ", 1 TänS-a: Herr talman! Jag skall endast be
<itt ia saga ett par ord som replik.

Jag begärde ordet, när en talare på östgötabänken, herr West Jaf

t,y1ckte’ na"ot Pretentiöst förklarade, att han talade å den

blamlnini°,ndienk TVagnar’ doa kan rekommenderade en svensk inblandning
i den strid, som nu pagar i Finland. Det skulle vara önsk tah’

å°d(m svenskff, ostf tabänken. ville prestera den fullmakt att
tala a den svenska bondeklassens vägnar, som han måste vara innehavare
av Till dess ber jag att få protestera mot att vara representerad
av herr Westman i den finska frågan, och jag är övertygaTom

hd ''def Sia'' 1 SOkia C 7<ikratlS1ka bönderna i denna kammare utan eu
hd del andra lantman från andra partier betacka sig för den äran
Men mahanda gör jag i verkligheten herr Westman orätt ty han
?or kanske i sjalva verket icke anspråk på att tala å hela den svenska
bondeklassens vägnar, måhända icke ens å deras vägnar som So
re^esenterade i denna kammare. När allt kommer omkring är kanske
herr Westman blygsam nog att representera det allra nyaste
lantmannapartiet i aenna kammare, riksförbundet, d. v. s tre representanter
plus tva överlöpare. I sådant fall skall jag för min del

r,k,a "**•*Ill,nder mot

n- ber emellertid att k uttala som min mening, att regerin gens

hållning i denna fråga, sådan den finnes uttryckt i hans excellens
herr statsministerns interpellationssvar, är den för vårt land och
folk lyckligaste politiken, och jag skulle vilja uttala den önskan förhoppningen
och sakna förvissningen, att denna regeringens politik
också matfe fullföljas. Den omfattas ovedersägligen av det övervägande
antalet av svenska lantmän.

„ Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! När vi liberala bönder
pa formiddagen genom instämmande i greve Hamiltons anförande
adagalade varf fulla gillande av regeringens ställning till inbördeskriget
i Finland, skedde detta under det trygga och lugna medvetandet,
att vi hade var valmanskår med oss och bakom oss. Då det liberala
partiet i riksdagens andra kammare räknar över ett 40-tal liönAndtra
hammarens protokoll 1918. Nr 17. o

bortsatt debatt
i anledning av
svar & intei''-pcllation.
(Forts.)

>''r 17. 18

Onsdagen den 20 februari, e. m.

Fortsatt debatt (]er! och <Jå vår väljarekår till övervägande delen består av bönder,
i anledning av småbrukare, torpare och lantarbetare, väckte det vår synnerliga förSOpellation^
våning, när vi i dag på förmiddagen hörde herr Westman tala å den
(Forts.) svenska bondeklassens vägnar och uttala sig gillande om den politik,
som högern följt just i Finlandsfrågan. Yi ha ansett, att detta hans
uttalande icke bör stå oemotsagt. Som herr Nilsson i Tunga nämnde,
tillhör herr Westman riksdagens minsta parti, som icke räknar mer
än tre ledamöter, och det är sålunda endast ett litet antal av den
svenska bondeklassen, som han egentligen representerar. Men när
han sade »vi bönder», så menade han kanske icke andra än dessa tre.

Den svenske bonden är en betänksam man, som icke gärna blandar
sig i andras angelägenheter. Om man läser vår riksdagshistoria
under den s. k. storhetstiden, skall man finna, att den svenska bonden
protesterade på det kraftigaste mot kriget i främmande land.
Till slut resulterade böndernas opposition i uppror i landskap etter
landskap. Bondeklassen ville ej strida och do i främmande land för
mål, som den icke eftersträvade. Och denna opposition blev under
årens lopp så stark, att det blev upplopp i ett och annat landskap,
så att förmyndareregeringen och rådets herrar hade all möda att stilla
dessa uppror och återföra lugnet. ... ..

Då vi bort, att här i dag meningarna brutit sig skarpt^ mellan
å ena sidan regeringens klart markerade ställning att icke på något
vis äventyra Sveriges fullt opartiska neutralitet i det pågående världskriget
och å andra sidan högerpartiets ställning .ill detta problem,
så är det med gillande vi bonderepresentanter konstaterat vår regerings
hållning just i denna fråga. Det liberala partiet i riksdagens
andra kammare räknar över ett 40-tal bönder, och _vi bönder äro av
sådan läggning, att vi äro betänksamma och vilja icke gå till ytterligheter.
. . ....

Det var med mycket stor tillfredsställelse, som vi _i dag hörde
av hans excellens herr statsministern, att regeringen vidtagit matt
och sten’ för att söka åstadkomma medling där borta i Finland. Hans
excellens statsministerns förklaring, att den svenska regeringen _ redan
erbjudit den finska regeringen sin hjälp för att bilägga de inre
stridigheterna på fredlig väg hälsas av oss liberala bönder med
glädje, och jag är viss därom, att vår väljarekår derutinnan delar
vår uppfattning.

Herr Ven n c r s t r ö in: Herr talman, mina herrar! Jag^ ber

att vid slutet av denna debatt få rikta en del olika repliker mot några
av mina föregående motståndare. .

Jag vill börja med de mindre gudarna. Först vill jag da rikta
mig mot herr Norman. Han har ur sin synnerligen rymliga citat-öck
framtagit åtskilligt. Jag skall icke taga mig friheten alt genmäla
så mycket mot detta. Jag anser, att det nästan visar brist på
självaktning att ingå på ett längre bemötande. Jag vid bara uttala
min förvåning över att herr Norman ständigt känner sig sa
upplagd att föra moralens och den goda tonens talan bär i denna
kammare. Han synes ha glömt, att det finnes ett gammalt klassisk.

önsilngeii den 20 februari, c. in. ]<j

ordspråk, som säger, att man bör känna sig själv. l)et ordspråket1
viU Bg rekommendera till begrundande för herr Normans del. *

Ha ber jag att få säga några ord till herr Westman. Förre
ecklesiastikministern är visserligen försvunnen från denna kammare
seda,n förra riksdagen. Men det finnes en annan Westman, och det
<ir den försvunnes bror den aktivistiske Westman talar genom den
närvarande broderns mun.

Heir Lindman har riktat eu del angrepp mot inig och mitt ankrande.
Herr Lindman har i dag axlat en för honom tämligen
ovanlig mantel, i det lian talat som en sann och ärlig demokrat. Bet
är mycket vackert att se och höra, att även herr Lindman kan tala
som en årlig och uppriktig demokrat. Nu har herr Lindman talat
om den respekt, alla böra hysa för den allmänna rös i rätten, för den
tulla, demokratien i enkaminarsystemefs form. Om herr Lindman
är nagotaimat än eu klar och oförfalskad hycklare, då anhåller jag,
att herr Lindman, när vi på vårsidan komma till debatten om den allmänna
rösträtten, även den gången och icke endast vid dagens sammanträde
ser frågan ur de synpunkterna. Jag ber få säga, att om
herr Lindman icke gör det, utan kommer med den gamla synpunkten,
att rösterna icke skola räknas utan vägas, och till och med vägas
pa penningvåg, då ber jag att vid det tillfället få anropa herr Lindman
att minnas denna debatt.

, {tin''lman förde rätteils och laglighetens talan, och det var

naturligt, da han är en högerman, som grundar sin rätt och laglighet
pa penningens och kapitalismens trygga grundval. Men när herr
Lindman griper den moraliska kastoskoveln och vill göra rent i vänsterns
Augiasstall, så ber jag herr Lindman: hyfsa på närmare håll.
hylsa, dar det behövs: mom aktivistiska kretsar, inom de finska
lagren i Sveriges huvudstad.

. Det bär talats om, att inga ansökningar om vapen eller transitermg
gjorts, att därför ingå licenser lämnats, och att man därför
icke avslagit några ansökningar. Men vi veta, att svenska vapen
sipprat ut över Sveriges gränser till Finland. Man annonserar, man
inköper, man stjäl till och med och man smugglar. Jag erinrar om
iaLet Mars och Herobatarna. som voro fullastade med svenska vapen
Var finnas anstiftarna? De herrar, som skydda den finska
agitationen i Sveriges huvudstad, böra erinra sig att det försiggår
ett lagbryteri mot svensk lag, som även herr Lindman bör taga till
sin uppgift att gorå rent med. Vill herr Lindman föra moralens laan
börja där! Man bör komma bort från den skammen, att de,
som tala om moralen, icke säga ifrån, att detta är lagbryteri mot
svensk lag.

Sedan ber jag att fa rikta nagra ord till herr Branting, och jag
gör det särskilt, därför, att herr Branting riktade en bestämd interpellation
till mig. Herr Branting talade om mina förskönande utläggningar
av den finska socialismens ställning. Om nu så vore? Mot
allt det förfulande icke minst från herr Brantings egen tidning gent
emot den finska socialismen, så kräves det någon gång. att även "den
andra sidan får föra sina synpukter mera fritt till fals. Jag har i dag

Nr »7.

•''ortsatt debatt
anledning om
svar å interpellation.

(För ta.)

Sr 17. 20

Onsdagen den 20 februari, e. ra.

Fortsatt debatt måhända talat som försvarsadvokat för den finska socialdemokratien,
f anledning av jag par o.jort ^et med vett och vilja ock vet lc^e, om det skall betraktrar
& inter- ^ om 0n ogentlemannamässig gärning att föra talan för dem, mot
Pf IT vilka hela världen star som ett enda koppel. bär »venges lagar anse
( att de värsta förbrytare ha rätt till en talesman, en försvarsadvokat,

då anser jag, att Finlands socialdemokrater, som ända kämpa en i
orunden rättvis kamp. en kamp mot fattigdom fram till välstånd,
en kamp mot förtryck fram till frihet, ha rätt att fa en talesman
i denna församling. Och jag anser, att just herr Branting, som
såsom den unge Branting så många gånger ljunga! och vant iorsvarsadvokat
för även sådana revolutionärer, som halt icke endast
ett utan flera mord på sitt samvete, att herr Branting, som talat lor
ryska revolutionärer, borde komma ihåg, att även de finska revolutionärerna
ha rätt till en talesman. . P,

Herr Branting ansåg, att jag lämnat en felaktig uppgift, da
jag nämnde att siffran på de ryska soldaterna i Finland skulle vara
500 000 man. Det var alldeles för mycket, ansag herr Dranting.
Jag har den uppgiften från den ryska revolutionsregermgens ombud
i Sveriges huvuds1 ad. Det är mycket möjligt, att det vittnesbördet
icke anses av herr Branting giltigt, då vill jag framföra ett giltigt
vittnesbörd, nämligen herr Brantings egen tidning. Dar åtminstone
kommer man väl endast med korrekta uppgifter. I en av den tidningens
egna korrespondenser från Finland, jag vill minnas '' ral1
herr Holmström, som en gång reste genom Ryssland och h mland.
nämndes att de ryska soldaternas antal i Finland ansags vara icke
blott 500,000 utan till och med 700.000 man. Om jag prutar hela
200,000 på den siffran, borde jag väl hålla mig något sa nar pa den
rätta sidan. Detta är emellertid blott en detalj. . , . ,

Herr Branting ställde sedan en bestämd fråga till mig och krävde
svar. ia eller nej. Och lag skall giva svar. Frågan var: Anser
herr Vennerström, att ni från er sida vilja respektera den verkliga
folkmajoriteten, sådan densamma talar inom en fullständig demokrati?
Jag vill för mitt vidkommande och för Sveriges vidkommande
svara, att den repliken ger jag på samma gång herr Fngberg
i hans tal om kurtis för bolsjevismen: Det är en fullkomligt självklar
sak. att jag ställer mig på den ståndpunkten att vi hora krava
den fulla respekten för en full och obeskuren folkvilja, har vi
på vårsidan komma fram till debatten om den allmänna rostratten,
få vi kanhända pröva bjärtan och njurar. Vi skola nog framlägga
vår ståndpunkt, och lag vill hoppas, att herr Branting da aven befinner
sl<r på den linien: Den bele, fulla folkviljan i samma form
som i Finland med enkammare och allmän rösträtt, bet är ne
andra former än de, som den nuvarande regeringen uppenbarligen

vill föreslå. . . . . ,

Men för Finlands vidkommande kan jag icke stalla mig pa. nerr
Brantings tämligen enkla ståndpunkt, att innan alla akter äro kända,
innan hela rättegångsakten ligger före ändock fälla en bestämd och
kategorisk dom. Jag gratulerar herr Bränning, att han redan nu ar
fullkomligt klar med den domen och alltså fäller sitt skyldig, ett skyl -

Onsdagen den 20 februari, i*, in.

21 Nr 17.

dig utan synnerligen förmildrande omständigheter. Jag vill icke sälta Foruatt .debatt
mig till doms över Finlands socialister, som ha burit dagens tunga och
hetta och som ha känt trycket på sig, jag vill icke, säger jag, sätta ^citation.
mig tilll doms och döma dem på samma sätt som den svenska höger- (Port»,)
socialismen gör.

För övrigt vill jag ställa den frågan: Yad är det som egentligen
är majoritet och vad är det som är lagligt i detta fall? Det är
sant att borgarna ha en liten majoritet i den nya lantdagen. Men
kom ihåg, herr Branting, å andra sidan, att det var många socialdemokrater,
som i förbittring över den gamla lantdagens olagliga
upplösande underläto att rösta. Då ställer sig den frågan: Var finnes
den verkliga folkmajoriteten, var finnes lagligheten? Ställer man
sig på den grundvalen, att Kerenski begick en laglig gärning, då
han upplöste den första lantdagen, då är uppenbarligen regeringen
nu fullt laglig. Men ställer man sig på den ståndpunkten att Kerenski
begick en olaglig gärning och att den nya lantdagen är olaglig,
så blir ståndpunkten en helt annan, och på denna senare ståndpukt
ställa sig som bekant de finska social''''sterna.

Jag har härmed givit mitt svaromål på herr Brantings fråga och
på samma gång även till herr Engberg.

Jag vill icke vid denna timme ingå i någon som helst akademisk
diskussion beträffande de filosofiska frågorna om bolsjevismens vara
eller icke vara, om dess förenlighet med socialismen eller eventuellt
icke förenlighet. Jag vill lämna det svaret till herr Engberg, som
jag givit hen- Branting. Jag tror att det klarar situationen. Men
jag kan på samma gång icke underlåta att giva herr Engberg en
liten replik igen. Jag har lyssnat med synnerligt s‘or förvåning
till hans anförande i dag. Herr Engberg har den lilla ovanan att
han talar många gånger med tvenne tungor. Jag minnes huru i fjol
vår det kom just från hans mun och även hans penna våldsamt revolutionära
tankar. Det var nästan en lyrisk hyllning till, en apoteos
av våldet och revolutionen. Jag misstänker, att herr Engberg
från våren 1917 talade ofantligt annorlunda än vad herr Engberg
av året 1918 gjorde.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Då jag i

slutet av debatten helt kort tager till orda, ber jag först att få uttala
min personliga tillfredsställelse över det svar, hans excellens
herr statsministern lämnade på den första av interpellantens frågor.

•lag har samma uppfattning, som herr statsministern givit uttryck
åt och som kommit fram här under debatten, att det icke finnes
någon folkmening inom vårt land för en direkt väpnad intervention
för närvarande. Men jag inser till fullo, att utvecklingen kan föra
fram till ett sadant ögonblick, att någonting kan behöva göras, och
herr. statsministern lämnade ju också det svaret, att ingen intervention
kan tänkas, savida icke hänsyn till Sveriges rätt och intressen
nödgade dårlin. Jag finner dessa ord väl valda och ber att få
framföra ett tack för desamma.

Jag ber emellertid också att få i någon mån komplettera vad

Sr 17. 22

Onsdr.gen dna 20 februari, e. in.

Fortsatt debatt }lan där uttalade. Det förefaller mig som det skulle kunna tänkas en
* ?n‘ed&n™9te™ annan möjlighet också, då ett ingripande kan bli nödvändigt. Man
*riptll<ttionT kan tänka sig, att rörelsen i Finland leder till att det där blir som
(Forts.) en stor häxkittel, att hungersnöden kommer i de inre stridernas
spår, att det icke blir något parti som kan skapa ordning inom landet
och att allt vad som kan kallas finsk kultur håller på att gå under.
Då kan man tänka sig, att det rent av kommer en direkt uppmaning
ifrån de olika krigförande makterna både i väster och i söder
till de nordiska länderna — jag tänker då icke blott på Sverige, utan
även på Danmark och Norge — att ingripa i Finland och försöka
återställa ordningen för att möjliggöra, att folket kan förses med
livsmedel och på det sättet fortleva.

Vi stå för närvarande icke inför denna möjlighet, den kanske
endast är rent teoretisk men jag har dock för fullständighetens skull
velat påpeka, att den kan finnas, att det ögonblick kan komma, när
både västmakterna och centralmakterna komma att rent av uppmana
oss här uppe i norden att göra någonting för att återställa ordningen
i Finland. Därmed förefaller det mig, att de möjligheter äro
framhållna, där ett svenskt ingripande är möjligt.

Då jag emellertid granskar hans excellens herr statsministerns
svar på de övriga frågorna, så måste jag komma till ett annat omdöme
beträffande den andra och tredje frågan rörande transitering och
export av vapen. Man säger här från olika håll, att det är Finlands
egen sak att återställa ordningen och utkämpa striden där borta, det
angår icke alls oss. Jag tror nu icke, att det är uteslutande Finlands
sak. Jag tror — och jag skall be att få återkomma därtill senare —
att det även angår hela den övriga mänskligheten. Jag tror framför
allt, att det icke kan vara riktigt att ställa onödiga hinder i vägen
för Finlands lagliga regering att göra sig gällande inom sitt eget land.

Det framgick av svaret från statsrådsbänken, att enskilda svenskar
kunna på eget ansvar gå över till Finland och kämpa under
den lagliga regeringens banér. Jag har då svårt att förstå, vad det
är för skillnad mellan detta och att låta enskilda svenskar skicka
över vapen till Finland för att användas av den lagliga regeringen,
kanske just av de svenskar, som ha fått gå över dit. Att medgiva
ett utskickande av vapen eller transitering av vapen är icke intervention.

Herr Branting har särskilt gjort ett stort nummer av detta, att
om man skulle medgiva export av vapen till Finlands lagliga regering,
så är detta endast första steget på interventionens väg, som
kan draga med sig andra steg till fullständig intervention. Han har
talat om, att därmed skulle Sverige ha påtagit sig ett ansvar för
ordningens upprätthållande i Finland och för Finlands framtida
ställning. Det synes mig, att detta är en enda stor konstruktion
utan grund i verkligheten. Jag skulle förstå herr Brantings uppfattning
och de övriga herrarnas uppfattning, om det nu framställdes
något krav på att Sveriges regering skulle direkt sända nt den
svenska statens vapen till den finska regeringen. Därmed skulle Sveriges
regering och den svenska staten engagera sig pa ett sätt, som

Ousdngcu deu xiO februari, c. in.

23 Nr 17.

kuude draga med sig helt andra påföljder, än man nu kunde tänka sig.
Men det är icke alls t ad därom, allra minst i den petition, som för
närvarande har samlat åtskilliga tiotusental underskrifter. Om enskilda
skicka vapen över till Finland, så ställer sig saken helt annorlunda.
Finland har erkänts av Petrogradregeiingen, Finland intager
för närvarande samma ställning som ett neutralt land. Det förefaller
mig, att det är mäkta svårt att icke medgiva, att vapen utsändas till
den lagliga finska regeringen. Och därmed, under förutsättning att
dessa vapen skickas av enskilda och under enskildas ansvar, kan jag
icke förstå, att den svenska regeringen och den svenska staten iklädes
något ansvar för fortsättningen, utan saken ställer sig fullkomligt
lika, som om detta icke skulle ha skett. Det förefaller mig vara en
ovänlighet mot den av Sverige erkända finska regeringen att icke
medgiva vapentransitering och vapenexport, då naturligtvis ett medgivande
härav icke på något sätt kan anses nödvändigt draga med
sig andra sådana åtgärder och steg, som man här varnat emot. Vi
måste dock tänka på att Sverige har erkänt Finlands självständighet
och har erkänt den finska, regeringen och att man därför, rent
rättsligt, maste göra skillnad mellan denna regering och dem, som i
revolution ha rest sig mot densamma.

Vad gäller för övrigt striden? Det har berörts från flera håll
bär i dag. Det galler att upprätta kga ordning och laga statsskick
i Finland, och här har från socialdemokratiskt håll framhållits i dag,
att den resning, som företagits mot den av lantdagen insatta regeringen,
måste anses vara mycket odemokratisk. — Är det möjligen
fråga om en reaktion, en rent reaktionär rörelse? Tager man reda
på samhällsförhållandena i Finland, tager man reda på grunden
för lantdagens bildande, ser man på samhällsklassernas förhållande
till varandra, då måste man utan vidare ge ett kategoriskt nej till
svar på frågan, om det kan vara en reaktionär rörelse. Det är helt
enkelt otänkbart.

Här har av herr Vennerström åberopats några ord av en av Finlands.
främste män, att de arbetare, som samverka med Hälsingforsregeringen
och de röda gardena, skulle i lyckligaste fall — ur den
lagliga regeringens synpunkt — komma att behandlas som en pariaklass.
Dylika överord komma alltid fram i skarpa slitningar. Men
det förefaller mig vara otänkbart, att något dylikt skulle kunna genomföras,
även om den lagliga regeringen skulle vinna en fullständig
seger. Det går icke nu för tiden att nedtvinga en klass — här
har särskilt anmärkts att det skulle vara arbetarklassen — till en
pariaklass. Det är helt enkelt omöjligt.

Vidare har det sagts att det skulle vara eu ren klasskamp, men
därpå har det lämnats ett svar från socialdemokratiskt håll, som
sjmes mig fullständigt uttömmande. Det var ganska intressant att
iakttaga under herr Vennerströms anförande, att när han ville omnämna
de samhällsgrupper, som kämpade på de olika sidorna i
Finland, så gjorde han rätt mycket av adelsmännen, alldeles som
om vi levat under 1600- eller 1700-talen och tänkt på länder som

Fortsatt debatt
i anledning av
svar å interpellation.

(Forts.!

Nr 17. 24

Onsdagen den 20 febrnari, e. in.

FwUatt debatt
i anledning av
svar å interpellation.

(Forts.)

Frankrike eller Tyskland eller England, där adelsklassen verkligen
betydde något.

Adelsmännen i Finland ha verkligen icke mycket makt. Men ännu
intressantare var, att han totalt glömde bort att på någondera sidan
placera bönderna. Han talade om att på ena sidan funnos adelsmän,
borgare och industriidkare, på den andra arbetare och torpare, men
var bönderna funnos, det glömde han totalt bort att tala om.

Såvitt jag kan förstå -—• men jag erkänner gärna, att det är
rätt svårt att få klarhet i alla detaljer rörande motsättningarna i
Finland —• så resa sig Finlands bönder, hur radikala de än må vara
— och Finlands bönder äro mycket radikala ■—- de resa sig i förtvivlan
över den ryska soldateskens och de röda gardenas framfart,
och huvudmassan i de Mannerheimska arméerna äro bönder. Och det
är icke storbönder, det är tal om, om det också kan finnas några sådana.
Jordfördelningen är sannerligen av den art i Finland, att det
blir bönder av alla slag, men kanske mest småbönder, som resa sig
och ansluta sig till de vita gardena.

Det har även påpekats, att det visst icke är så, att alla arbetare
skulle samla sig under de röda gardenas bloddrypande banér; tvärtom
finnes det en mängd arbetax-e, som rent av öppet ansluta sig till
de vita gardena. Och det lär finnas •—• jag har hört rätt mycket
därom från Åbo och södra Finland i övrigt —■ det lär finnas många
arbetare, som ställt sig avvisande mot de röda gardena och sökt arbeta
i fabrikerna i det längsta, tills de tvingats att nedlägga arbetet.
Det går icke att karakterisera motsättningen där borta såsom en
klasskamp mellan arbetare och överklass.

Man har talat om möjligheten av en medling, och hans excellens
statsministern har också talat därom. Det har visats mycket
stort intresse för en dylik medling från socialdemokratiskt håll.

Jag vill erkänna, att jag för min del icke alls kant någon fasa
vid tanken på ett sådant medlingsförsök under den förutsättningen,
att det är fråga om en medling mellan den Svinhufvudska och den
Mannerska regeringen mot de röda gardena. Något sådant anser jag
borde vara åtminstone teoretiskt möjligt. Att däremot föreställa sig,
att den Svinhufvudska regeringen skulle kunna vara med om en
uppgörelse med de rövarband, som rasa i södra Finland, det anser
jag vara otänkbart, ty det skulle innebära, att det nya Finland icke
skulle kunna bj^ggas på laglighetens grund.

Här har av herr Branting och från andra håll påpekats, att .eu
medling skulle återställa lagligheten i Finland. Ja, det kan jag
också tänka mig, men då skall medlingen, som sagt, ske mellan den
Svinhufvudska och den Mannerska regeringen, och då måste medlingens
syfte värn,, att det skall bli en samling mot banditbanden av
vad slag de än må vara, finnar eller ryssar. Jag har också svårt att
föreställa mig, att om vapenexport eller vapentransitering skulle tilllåtas.
detta skulle förhindra en medling i högre grad, än detta att
enskilda svenskar kunna gå över och ställa sig i led under den lagliga
regeringen.

I detta sammanhang ber jag att få påpeka en annan sak. Här

Oiisdageu dca 20 februari, e. in.

25 Nr 17.

ha genom tidningarna kommit meddelande om att flora hundra finska debatt
studenter och bönder drivits ut till de yttersta skären, och att de l>a
att välja mellan att svälta ihjäl eller gå i land och giva sig för att dilation.
antagligen bli ihjälskjutna. Vore det ändå icke en uppgift för ett (Fort*.)
neutralt land att sända ut en expedition för att söka föra dem över
till Sverige och sedan låta dem välja den väg de ville taga eller kanske
internera dem i Sverige, men framför allt rädda dem? Det är
något oerhört att tänka sig att dessa studenter, hela det kulturella
Finlands blomma, skall gå under. Det kan icke vara lyckligt för
Finlands kulturutveckling att så sker, och det förefaller mig, att alla
i denna sal borde kunna enas om, att ett sådant räddningsarbete icke
kan sätta Sveriges neutrala ställning på spel. Det vore en sådan
neutral handling, som alla borde erkänna vikten och betydelsen av.

.Tåg tillåter mig att till herr statsministern få framföra såsom ett
bestämt önskemål att något i den vägen må kunna göras.

Men låt oss icke bara se på vad som ligger oss närmast utan
låta blicken gå vidare. Det är nog tyvärr så, att statsministerns svar
i dag icke är det sista ordet i denna fråga vad Sverige angår, och
något sådant framskymtade även i hans anförande. Det ligger för
övrigt även i sakens natur.

Låtom oss tänka oss eu sådan situation, att de vita skulle fullständigt
besegras, att den ryska soldatesken i Finland och de röda
gardena skulle segrande gå fram även över hela norra Finland, och
att de sista lämningarna av de vita gardena skulle kastas tillbaka över
de svenska gränserna. Då ha vi minsann svåra frågor tillräckligt,
då ha vi kommit hela det finska spörsmålet närmare och då ligger
det för oss i mycket sämre läge än för närvarande. Då kanske ögonen
skola öppnas på dem, som nu icke vilja se att striden i vårt finska
grannland dock kan gälla den västerländska kulturen icke endast i
Finland utan långt utom detsamma. Jag iakttog med ett visst intresse,
att även herr Vennerström talade om, att en del åtgärder av de
röda gardena ur västerländsk synpunkt måste väcka förvåning och
ogillande. Här är en brytning mellan öster- och västerland, här är
en brytning mellan västerländsk och österländsk kultur och kraft,
vars karaktär det är svårt att på förhand bedöma. Det är en mäktig
och väldig strömvirvel vi se i det stora ryska riket, och man undrar
vad som kan komma fram därur.

Så mycket är klart, att det är oersättliga kulturvärden, som gå.
förlorade i mrikeskampen därborta, både i Ryssland och Finland.

Och jag tänker icke bara på materiella värden — det är klart att i
varje inbördesstrid sådana måste gå till spillo — jag tänker på alla
de levande krafterna och alla de människomassor, som förolyckas, och
icke minst på detta att det går ut över de mest bildade. Det kan icke
hjälpas, att kulturen i varje land måste främst föras fram av de mera
bildade med skyldighet för dem att sprida den nedåt och utvidga
den till alla, som äro mäktiga att anamma kulturens håvor. Det är
ju visst och sant, att mycket borde göras annorlunda i det störa
ryska väldet mot vad det varit förut, men det går för närvarande så
långt, att det icke stannar vid att reformera detta samhälle; nu om -

Bil- 17. 26

Oasdagen den 20 februari, e. in.

bortsatt debatt störtas ii lyckt t av de verkligt uopbyggande krafterna, och. för när
i anledning av varanr]e märker man en medveten strävan att utbreda rörelsen till
*ZlLT" andra länder genom en direkt agitation och även genom utskickande av
(Forte.) pengar. Det synes mig, att här ligger en oerhörd kulturfara, som
man hör uppmärksamma, icke minst i de länder, som uro belägna ''
närheten av hela denna rörelses vagga. . . .

Jag ber att genast få tillägga, att jag icke år så dåraktig, att
jag med kultur menar uteslutande vad vi nu hava i detta, avseende.
Jag tror, att vi alla få bereda oss på en liel d.el förändringar, när
kriget är slut. Det kan tänkas många omläggningar och många reformer.
Jag menar kontinuiteten i utvecklingen, jag menar det för
mänskligheten bästa, som hittills utformats av den kulturutveckling,
som fört fram till vad vi nu äga.

Men vad vi nu se kommande österifrån, är en blandning av öppen,
klar plundring, förakt för människoliv, kommunism och ren
anarki. Det moderna samhället är en så pass invecklad och fin mekanism,
att det icke behöves så mycket för att det skall raka i oordning,
och kommer det eu gå.ng i oordning, sa gar det icke ut bara över
vad man anser vara överklass, över de bildade och de förmögna, utan
då går det ut över de breda massorna. Om detta får fortsätta, komma
hungersnöden och farsoterna i anarkiens spar pa ett sätt, som är helt
enkelt skräckinjagande, och sorn Europa icke upplevat på mycket
lång tid.

Det är även en annan sak, som det förefaller mig, att herrarna
längst ute på vänstra flygeln icke tillräckligt uppmärksammat, och
det är, att det synes mig vara en historisk lag, att om man i utvecklingen
går till ytterlighet åt ett håll, så frambesvärjas makter, som
bryta utvecklingens gång och kanske föra den lika långt över åt andra
sidan. Om denna pendelsvängning har jag haft tillfälle att för några
år sedan kämpa vid diskusioner med en del socialdemokrater.. Jag
tror fortfarande, att detta är eu av historien konstaterad verklighet,
och jag tror, att om vi leva tillräckligt länge, vi få vara med om detsamma
nu. Ju radikalare rörelsen blir i Ryssland och Finland, ju
radikalare den ställer sig i andra länder, dess mera få vi bevittna en
rörelse åt annat håll, helt enkelt därför, att det blir en så oerhörd,
allmän trötthet vid anarkien, det blir en leda och ett äckel vid morden,
vid plundringarna, vid allt. som följer med denna rörelse, att
den störa massan till sist med tacksamhet kommer att hälsa varje
autokrat, som uppenbarar sig för att taga makten i sina händer. . Så
såg man, att efter den stora franska revolutionen kom den heliga alliansen.
Jag tror, att om denna rörelse får gå till ytterlighet i olika länder,
kommer mänskligheten att få urroleva något liknande, och lag
kan icke inse, att däri skulle ligga något lyckligt, eller fördelaktigt
för de olika länderna utan tvärtom. Fn dylik kastning i utvecklingen
måste vara i allra högsta grad skadlig, och det är även ur
den synpunkten, som jag med ett sådant beklagande ser på alla dessa
radikala förlöpningar långt österut.

Men just därför att man här har att göra med allmänmänskliga
företeelser, går det icke att sluta ögonen till för att vad som sker

Onsdagen den 20 februari, e. in.

27 Nr 17.

• isterut i Finland och Ryssland icke bara angår folken där utan även
angår oss och angår hela tillropa. Och det är. emedan .jag ser på förhållandena
på detta sätt, som jag har, ända från det krisen började
i Finland, känt det så mycket angelägnare, att man här i det neutrala
Sverige skulle gorå vad som var möjligt för att hjälpa den lagliga
regeringen att återställa ordning, och därför har jag varit med om att
inbjuda till den petition om vapentransitering och vapenutförsel, som
så mycket debatterats i dag. Jag beklagar, att icke något klart principuttalande
kommit i den riktning, som jag anser hade varit den
Kitta. Jag tror, att det skulle verkat synnerligen välgörande, och jag
kan icke underlåta att här allra sist åberopa vad den av herr Vennerström
rätt mycket förkättrade Ellen Key har uttalat. Hon slutade
sin första artikel med dessa ord: »Aldrig blev den sociala revolutionens
adla mål främjat med orättfärdigare medel än de, som nu
brukas i Finland. Aldrig har en stor sak blivit fläckad av en fräckare
förfalskning än att striden där gäller en ny samhällsordning mot
en gammal. Striden gäller uteslutande, om det nya skall byggas på
lagens och rättens lasta grund eller våldets och olagens glidande.
Finland så länge Sveriges ''blodiga sköld’ — ber nu oss om hjälp.
Det ber icke om svenskt blod, icke om svenskt guld. Det ber att få
kona bröd cell frakta vapen. Dot är otänkbart, att svaret kan bli
nekande.» Ja. det borde vara otänkbart, att svaret skulle bli nekande.

Herr Hansson i Stockholm: Jag begärde ordet närmast
för eu replik till herr Månsson i Hagaström, som anföll mig för att
jag skulle här i debatten indragit tidningspolemik. Jag skulle
ju, om jag kände behov av att försvara mig, kunna invända, att
jag endast svarade på angrepp, som hade gjorts. Men jag förstår
icke fullt, att det skall vara nödvändigt att i en debatt i riksdagen
fullständigt lämna ur räkningen en så viktig faktor som tidningspressen.
Den icke blott representerar opinionen, utan tidningspressen
bildar opinion, den är sålunda i synnerhet i en sak som denna
av utomordentlig betydelse, och det förefaller mig vara ganska
omöjligt att undgå att taga hänsyn till hur svensk press ställer sig
i dessa dagar, när man här diskuterar frågan om vårt ställningstagande
till Finland. Detsamma skulle kunna svaras på Fabian
Månssons uttalande mot att här indraga mellanpartistrider. Det
är dock partierna, som representera opinionerna och åskådningarna.
Det kan icke hjälpas, att om man polemiserar mot herr Vennerström
som chef för det vänstersocialistiska partiet, kommer man att röra
vid hans parti och icke blott vid herr Vennerström.

När jag fått ordet, begagnar jag tillfället att framföra ett par
aiimärningar närmast i anledning av vad herr Hildebrand senast
yttrade. Dock måste jag först säga eu sak till herr Vennerström.
Han har här upprepade gånger förklarat, att man kunde ifrågasätta,
huruvida den finska lantdagen verkligen representerade den finska
folkmajoriteten därför att, såsom herr Vennerström utlade det, situationen
vid de senaste lantdagsvalen var att en del socialdemokratiska
väljare i förbittring över upplösningen av lantdagen underläto att

Fortsatt debatt
» anledning av
svar å inter
pellation.
(Korts.)

>''r 17. 28

Onsdagen den 20 februari, e. in.

Fortsatt debatt
i anledning av
svar å interpellation.

(Forts.)

rösta. Det kan givetvis aldrig konstateras, i vilken mån detta har
influerat på valen till lantdagen, men att icke denna stämning varit
allmännare utbredd, därför synes det faktum tala, att de finska socialdemokraterna
vid det senaste lantdagsvalet hade större röstsiffra
än vid något föregående val.

Herr Hildebrand gjorde den invändningen, att man icke kunde
befara någon reaktion i Finland. Han lämnade icke något som helst
stöd för detta påstående, men man har anledning antaga, att den
finska borgarklassen är lik borgarklassen i andra länder, till exempel
i vårt land. Borgarklassen är icke demokratisk, och jag är
övertygad om, att det inom den finska borgarklassen finnes starka
grupper, som ingenting hellre skulle se än om de kunde åstadkomma
en försämring av den finska demokratien. Till stöd för en sådan
uppfattning kan anföras de förut omnämnda uttalandena av Mannerheim
och Renwall, uttalanden, som, även om de icke fällts ordagrant
så, som de här återgivits, dock till sin anda visa, att om den andan
segrar, då är det slut med demokratien i Finland. Det finns
sålunda all anledning att befara eu sådan utgång, liksom det är anledning
befara, att om den andra sidan segrar, så kommer man
också till ett tillstånd, där demokratien får sitta emellan. Det kludd
frågan, var man skall söka lösningen för att rädda demokratien,
för att rädda den lagliga ordning, som funnits i Finland, byggd på
demokratien.

Det har till herr Lindman riktats frågor, om ej dock det resonemang,
som han och hans parti fört i den finska frågan, leder till
väpnad intervention. Herr Lindman har icke funnit anledning svara
på dessa frågor, av vilken orsak kan jag icke avgöra. Emellertid
svarade herr Hildebrand, att han för sin del var tacksam för det
svar, som regeringen hade avgivit beträffande väpnad intervention,
men han ansåg sig böra komplettera det, och genast fann man, att
även herr Hildebrand var ute på vägar, vilka när som helst kunna
leda oss dithän, att från den första lilla handlingen, som kan ha formen
av vapenexport eller -transitering, står man snart inför nästa
steg, den väpnade interventionen. Han framhöll bland annat, att
en ny situation kan uppstå i Finland. Han tänkte sig, att det kommer
att härska en så allmän anarki, att hela Europa anhåller, att
de nordiska staterna skola återställa ordningen. Men han framhöll
en annan möjlighet för ingripande från svensk sida, och det var
om de vita gardena besegras. Då skulle enligt herr Hildebrands resonemang
vi komma i rörelse med svenska trupper, och åtminstone
kunde icke jag draga annan slutsats av det resonemanget, än att det
då är bättre att ingripa i god tid än att sitta och avvakta en situation,
där det kanske blir farligare och mödosammare att dämma
upp den våg, som väller fram från öster.

Här har rekommenderats ett medel, som synes mig vara det enda
för att åvägabringa en uppgörelse i den finska konflikten. Det medlet
är, att den svenska regeringen fullföljer den inledda medlingen,
men om, såsom det framgick av herr Hildebrands anförande, han

Onsdngen den 20 februari, c. in.

‘-»9 Nr 17.

svar å interpellation.

(Kort».)

skuUo under vissa förutsättningar ansluta sig till denna medling, Försatt debatt
rta borae clet aven lör honom vara av synnerlig vikt, att intet före-* anlednin9 aB
tages, som kan lägga hinder i vägen för svensk medling. Herr Hil- *
''.rand gjorde gällande, att vapenexport och vapenti ansitering till
den ena parten i den finska inbördesstriden ieke skulle verka hindrande
för eu sådan medling. Jag är alldeles övertygad om motsatsen.
Jag ar övertygad om, att den part, mot vilken de sålunda från
(sverige kommande vapnen och ammunitionen skulle användas skulle
med synnerlig misstro lyssna till medlingsröster från den legering,
som bär ansvaret för denna vapenexport. Jag tror, att ett sådant
steg skulle i hog grad försvåra fullföljandet av det medlingsarbete
som var regering pabörjat. Däremot är jag övertygad om, att detta
medlingsarbete skulle kunna långt tidigare bli framgångsrikt än nu
synes bil fallet, därest bakom medlingstanken ställde sig en enig
svensk opinion Om högern här i landet, som dock nu bör vara övertygad
om, att det icke skall lyckas den att draga in vårt land i en
vapnad intervention om högern veikligen vill ha slut på det förl
äril ga i -finland, vill ha slut på anarkien, synes endast eu väg stå
den svenska högern åter, och det är medlingsvägen, det är att den
sluter sig till de andra partier, som stödja regeringen i dess medbngsarbete.
Jag ar övertygad om, att ifall den svenska högern på
det sattet ville förena sig med Övriga partier och vi här i landet
kunde fa till stånd eu enig svensk folkopinion bakom regeringen
i dess medlingsarbete, skulle en ny hänvändelse från densamma få
betydligt större verkan såväl på den lagliga regeringen i Finland
som pa revolution sregeringen och ha betydligt större utsikter
att leda till det resultat, som vi alla måste önska, nämligen
att sa snart som möjligt få slut på inbördeskriget i Finland.

Det förefaller också, som om medlingstanken efter det svar, som
avgivits, skulle funnit instämmande från håll, där den ännu kl. 12
nedhanades. Jag finner, att Allehanda i afton förordar medling
i f inland, men en medling med makt bakom. Man rekommenderar
regeringen att skicka officerare för att förhandla med den
lagliga regeringen och revolutionsregeringen men att samtidigt
skicka med dem ett par goda batterier och en utvald skara svenskt
manskap.^ Jag får för min del säga. att jag tror inte, att en medling
på sådant sätt har några som helst utsikter att lyckas, men
det kanske dock ligger i detta uttalande av Nya Dagligt Allehanda
ett tecken pa att det skulle kunna gå upp även för den svenska
högern, att medlingstanken är den enda framkomliga vägen för Sverige
att göra någonting i den finska frågan, och om det hade varit
lönt att rikta ytterligare frågor till högerns ledare, skulle jag ha
velat ställa den fragan: skulle inte den svenska högern för Finlands
skull, för den lagliga ordningens skull, kunna sluta med sin separatpolitik
och sörja för att vi här i landet finge en enig folkopinion
bakom regeringen på den väg som regeringen valt för att få slut på
anarkien i Finland?

Hans excellens herr statsministern Edén: Herr talman! Den

Nr 17. 3U

Onsdagen den 20 februari, e. m.

Fortsatt debatt långa interpellationsdebatt, som nu lider mot sitt slut, liar icke givit
i anledning av anledning för mig att avgiva några nya förklaringar av mera prinM<pétl''ation''
cipiell eller ingripande innebörd. Vad jag i den vägen käft att säga
(Forts.) kr redan sagt i mitt svar på interpellantens frågor, och intet, soni
under diskussionen förekommit, bär på något sätt gjort det behövligt
att därtill lägga något eller taga något därifrån.

Jag har egentligen begärt ordet med anledning av ett par detaljspörsmål,
som interpellanten i sitt svar till mig framställt och som
måhända, ehuru de i och. för sig icke torde vara av större betydelse,
dock icke böra stå utan någon kommentar i kammarens protokoll.

Den ärade interpellanten utgick uti dessa frågor ifrån gårdagens
nummer av Nya Dagligt Allehanda. Det är ju inte alldeles första
gången, som man finner eu viss anlutning emellan sådana ytterligheter
i nuvarande politiska situation. Men jag skulle dock tro, att
interpellanten hade haft fördel utav att ifråga om den del av Nya
Dagligt Allehandas gårdagsledare, som han återgav, använda den
goda vishetsregel, som han såsom gammal tidningsman anförde i
ett annat sammanhang, nämligen att man inte bör tro allt, som står
i tidningarna. Så mycket är visst, att interpellanten alldeles icke bör
tro vad han uppläste ur ifrågavarande tidning, nämligen att regeringen
redan har utvecklat en betydande aktivitet av deri innebörd, att
den faktiskt uppgivit non-interventionsprincipen. Att så icke är
förhållandet, bör interpellanten ha funnit tillfullo ådagalagt av de
förklaringar jag givit, och däremot strida på intet sätt de särskilda
uppgifter som interpellanten hade att lämna. Han frågade själv:
Vad är detta för ''ett mystiskt tal? Ja, det är också min fråga och
jag tillägger: må ingen låta vilseleda sig av sådana mystifieringsförsök.
Att finska fartyg ha passerat svenska farvatten, att fyrar
blivit tända och dylikt, har så vitt jag förstår, icke på något sätt
och han inte på något sätt ha den innebörden, att svenska regeringen
därmed skulle uppgiva sin ståndpunkt, att den inte vill intervenera.
Varje fartyg, under vilken erkänd flagg det än kommer, som passerar
svenska farvatten, har där rättighet till fullständigt skydd. Det
åligger Sverige som neutral makt att ge ett sådant skydd —, och
vad fyrarna beträffar, ha de blivit tända också med hänsyn till
de expeditioner för räddande av svenska medborgare i Finland, som
herrarna alla känna genom tidningarna. Interpellanten har ej heller
något skäl för sin antydan, att regeringen skulle ha sett genom
fingrarna med export eller transitering av vapen. Regeringen har i
detta avseende inte gjort något annat än låtit de vanliga mvndigheterna
handla så som de alltid handla och icke givit dem några
order att avvika från sitt vanliga handlingssätt.

Eftersom jag nu emellertid kommit att taga ordet, må det tilllåtas
mig att även i övrigt göra några tilläggsanmärkningar till den
förda debatten. När den ärade ledaren för kammarens högerparti tog
till orda på förmiddagen, överraskades jag utav att redan i början av
hans anförande finna ett par starka uttryck gentemot den av mig avgivna
förklaringen, han uttalade, att han måste inta »en_i många
stycken motsatt ståndpunkt» och att han både en mot min »högst

Onsdagen den 20 februari, e. m.

ill Nr 17.

olika uppfattning:». .Jag: avvaktade med eu viss spänning:, varuti fortsatt debatt
denna motsätta ståndpunkt och denna högst olika uppfattning ogentligen
skulle bestå, men ju längre talet skred framåt, dess svårare blev "petition/
det för mig att upptäcka, att olikheten låg på annat sätt än så, att (Forts.)
herr Lindman alldeles efter de metoder, som jag uti mitt interpellationssvar
koncentrerat sökte karaktärisera, gav en motivering, som
kunde leda hur långt som helst i den finska frågan och, som genom
hela sin läggning direkt borde ha utmynnat i kravet på intervention,
medan han sedan, när det kom till kritan, fann sig icke våga ta detta
steg utan blygsamt och försiktigt kröp bakom frågorna om transitering
och export.

Vad de frågorna beträffar, vore det väl ändå underligt, om det
inte skulle vara möjligt att bringa dem ner från den piedestal, vartill
de blivit upplyftade av en petition, vars goda vilja på Dissa händer
jag ingalunda vill underkänna men som på andra händer utan tvivel
har varit föranledd av en kombination med en annan slags vilja och
som i varje fall, det måste jag öppet säga, för Finlands sak och för
möjligheten att se lugnt på de olika åtgärder regeringen eventuellt
kunde vidtaga, har varit en av de skadligaste företeelser man gärna
kunde hitta på. Man har envisats att skjuta i förgrunden denna transitering
och denna export, som om de vore själva livsvillkoren för
den kämpande lagliga regeringen i Finland. Herr Hildebrand har
på nytt, om ock med en del märkliga reservationer, vartill jag genast
återkommer, varit inne på samma väg. Herr Hildebrand bär dock
liksom herr Lindman hört, att jag uttryckligen har förklarat — och
jag ståT för den förklaringen — att transitering genom Sverige icke
behöver ifrågakomma, därför att transport kan ske till sjöss. Redan
de antydningar, som herr Vennerström lämnade, ge vid handen, att
så, också har skett. Yarför skall man då ovillkorligen envisas att driva
just detta krav? Vad exporten angår, var det högst påfallande, att
herr Hildebrand, när han kom till att konkretisera sina önskemål, höll
dem inom mycket blygsamma dimensioner. Såvitt jag lyckades anteckna
hans yttrande, inskränkte han sig egentligen till att fråga,
huruvida det icke kunde anses självklart, att regeringen borde kunna
lämna rätt till export av vapen från enskilda i Sverige till enskilda i
Finland, och han ställde denna fråga i ett sådant sammanhang, att
den egentligen tycktes avse möjligheten att skicka små vapensändningar
till svenska frivilliga, som gått ut till Finland. Hu har jag
redan i interpellationssvaret nämnt, att hela denna exportfråga åtminstone
hittills icke heller den har haft på långa vägar den betydelse,
som man vill tillmäta den. av det enkla skälet, att det egentligen
inte finns förråd av verklig betydenhet att exportera annat än
i kronans ägo. Att så är förhållandet, visar sig av allt vad som i
saken förekommit hitintills. Det är nämligen icke så, att man endast
har ifrågasatt rätten till export i allmänhet, inköp från enskilda
och utförsel från landet av det sålunda inköpta, utan det har åtminstone_
vid ett tillfälle uttryckligen kommit fram, att om den finska
regeringen skulle anse sig ha någon verldiq nytta utav en dylik export,
så skulle den ske i sådana dimensioner och med en sådan snabb -

Nr 17.

Onsdagen den 20 februari, e. in.

H2

Förfäa debatt het, som ovillkorligen förutsatte utlämnande ur kronans förråd. Jag

i anledning av ]i;u. m.v oket mindre anledning att kär sticka under stol med detta,

som det blivit direkt meddelat till ett par tidningar här i Stockholm
(Varu)'' utav en särskild representant för den finska, regeringen, så snart han
kom hit med sin framställning. Hur ligger exportfrågan, om man
ser den. i denna belysning? Jo, då innebär den just ett av dessa fall,
som visa, hur det ena steget lätteligen ger det andra om man inte
från början har ställt upp en bestämd princip, efter vilken man handlar
jag menar en princip om det syfte, som man anser sig höra, fullfölja
f mellanhavandet med Finland. Herr Hildebrand förklarade
nyss, att efter hans mening kunde något utlämnande ur kronans törråd
icke komma ifråga. Jag tror till och med att han tilläde någonting
om att ett sådant utlämnande skulle direkt indraga den svenska
staten i ansvaret för exporten och jag förmodar, att hans tankegång
var, att därmed skulle följa just den fara för försvårandet
av vår fred och neutralitet, som ingen i. denna kammare velat frammana.
Sådan var herr Hildebrands mening nu här i dag, och jag antecknar
den med mycken tillfredsställelse. Kanske jag emellertid
finge be herr Hildebrand framföra en fråga till herr Lindman, som
tyvärr är frånvarande, hurudan hans ståndpunkt är ifråga om utlämnande
ur svenska kronans förråd. Han aktade sig för att beröra
den saken i debatten på förmiddagen. Att den inom de kretsar,
som herr Hildebrand representerar, ingalunda ses på det sättet som
herr Hildebrand för sin del angav, det framgår i varje fall redan av
den entusiastiska anslutning, varmed just ett sadant utlämnande ur
kronans förråd förordades av de tidningar, som fingo förtroendet att
meddela herr Castréns missions innehåll, innan denna mission ens
blivit framlagd för den svenska regeringen.

Jag skall vördsamligen anhålla att få konstatera, att av denna,
debatt bör framgå ett tydligt bestyrkande att vad jag gjort gällande i
fråga om tran siteringen och exporten, nämligen att dessa inte alls
ha den betydelse från militära synpunkter, som tillmätts de samma
från de håll, där man drivit fram de frågorna, och att det endast kan
vara till skada ur alla synpunkter, om man ovillkorligen skall haka
sig fast vid dessa frågor och gorå dem till ett schibbolet vare sig från
ena sidan eller den andra. Eegeringen har uttalat, att den måste behandla
detaljspörsmålen efter de grundsatser, som den anlägger på
den finska frågan i dess helhet: nödvändigheten att iakttaga Sveriges
egna intressen och avsikter att inte ga till sådana åtgärder, som äro
direkt ägnade att indraga oss i det krig vi vilja undvika. Därvid
måste det stanna. En viss handlingsfrihet måste vara regeringen
förbehållen i utförandet, och om regeringen gör anspråk på denna
handlingsfrihet, så höra de anspråken lugnt kunna medgivas efter de
uttryckliga förklaringarna om huru regeringen ser själva riktlinjerna
för sin allmänna politik i förhållande till Finland.

Viktigare än dessa detal.idiskussioner är i alla händelser, mina
herrar, såsom jag nyss antydde den motivering som förekom väl icke
i herr Hildebrands anförande, vilket som så ofta utmärkte sig för en
mycket sympatisk moderation, men däremot i herr Lindmans och åt -

OiisJugcu deu -JO februari, e. in

33 Sr 17.

minstone vad angår vissa vändningar i lians unge meningsfrändes,
som debuterade pa förmiddagen som talesman för kammarens minsta
bondeparti. Herr Lindman iörde i själva verket ett tal, som icke kan
föras pa allvar, utan a it man är beredd att gä ojämförligt myeket
längre än lian själv säger sig vilja gå. Hans nyssnämnda bundsförvant
uttryckte delta i en kort och klar form ungefär sålunda: Vi måste
framila sä, att det ej blir genom värt förhållande som segern för den
lagliga ordningen i Linland uteblir. Ja, där ha vi tankegängen utan
skymmande förklädnad. Är det sä, att man verkligen vill stalla upp
den grundsatsen, dä bör väl ingen enda i detta ruin kunna vara i något
tviveismål om, att vi inom ett par veckor skola vara framme vid den
intervention, som nu ingen här åtminstone direkt och uttryckligt har
velat ansluta sig till. Ty av den grundsa.sen måste ovillkorligen följa,
att om eu första, mera begränsad åtgärd icke räcker till, så måste
eu andra tillgripas och så en tredje och eu ljårde, ifall man över huvud
har så många steg att taga. Interventionen kommer som av sig
själv, även om den icke var avsedd från början.

Let är nödvändigt, och detta bär vant utgångspunkten för hela
regeringens betraktelsesätt och handlingssätt i denna sak, att söka
komma till ett avgörande om själva de grundläggande linjerna för
dess handhavande av Sveriges öden i en så ytterst ömtålig och ytterst
allvarlig situation som den nuvarande. Jag har sökt framlägga dessa
grundsatser. Ingen bär egentligen kunnat bestrida dem. Let är, för
att använda ett uttryck utav en högt ärad företrädare, som jag annars
icke alltför ofta har anledning att citera med instämmande, min företrädare
herr Hammarskjöld, egentligen »tillämpningsfrågor», som
det i dag synts gälla, icke principfrågor. Vid det tillfälle, när häri
i_en oändligt mycket mindre svår och oändligt mycket mindre farlig
situation än den nuvarande framhöll, att meningsskiljaktighet erna
egentligen rörde sig om tillämpningsfrågor och icke om grundsatser,
ansåg han sig också kunna ställa den vädjan till kammaren och till
alla dem, som denna kammare representerar, att under sådana förhållande^
en smula bortse från detaljskiljaktigheterna i tillämpningsfrågorna
och hålla sig till de! grundväsentliga, som förenar oss. Skulle
det vara alldeles för mycket begärt, om även denna regering ber att
få påräkna någonting utav en dylik hänsyn — icke till regeringen,
men va] till landets intressen och till landets svåra städning just nu?

Herr Hildebrand påpekade med rätta, att vad som i dag blivit
sagt säkerligen icke är det sista ordet i den finska frågan. Jag tror,
atf så är förhållandet, om också inte precis på samma sätt som han
utvecklade det. När han malade upp en bild av vad som skulle kunna
^ inland och vad. som skulle kunna komma att tvinga oss
till det steg, vi nu icke vilja taga. då gjorde jag den reflexionen, att
det dock är ovanligt ofruktbart att uppställa dylika hypotetiska fall
för en framtid, vars alla fak''orer det är fullständigt omöjligt att nu
bedöma. Jag gjorde samma reflexion redan under herr TJndmans
anförande i samband med en något underlig vändning i detta anförande
— den att »historien går icke bara tillbaka utan den går också
framåt». Jag försökte att utfinna meningen i detta visdomsord, ocli

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 17. 3

fortsatt debatt
i anledning an
svar ä intet’
^citation
(Fort*.)

Nr 17. 34

Onsdagen de» 20 februari, e. m.

bortsatt
i au It t) ni
svar å interpellation.

(Forte.)

Man jag kom till den uttolkningi, att talaren ville alt soJ nu

sker är av betydelse för framtidens historia.^

:amuuciib iiuwino ’ “■* - - — . f

dess bättre ligger fullständigt utanför verklighetens eller ens sanne
likhetens gränser händelser till densamma anknyta ännu cn

i dag tycks ha pa ‘ ^ jj„t Allehanda. Ibland mycket annat

Skrå SÄÄ SÄ - t

o-et var mycket behövligt. Jag förmenar att bo.a satsen bolde ha \a
rit borta. Det finnes mig veterligen icke ett uns av sanning i de

hek''Alina herrar det var ifrån framtidsbilderna i herr Hildebrands
anförande ickorn att göra denna lilla utvikning. Jag skall icke
åwvlnda ill lossa framtidsbdder. Jag skall stanna vid den nutid
i vilken vi nu stå. och särskilt vid det läge i vi ket den finska
frågan torde befinna sig efter dagens debatt. Det ar kanhända r
fS mi- att im med säkerhet bedöma vad debatten innebar. Men om
ia- skulle vå-a ett försök att resumera den, sa skulle detta u nunna
iari alt skiliaktigheterna visat sig icke vara sa störa, som det Kade
kunnat förväntas av den upprörda offentliga diskussionen Detta
har visat “i- framför allt därigenom, att de man som har hava <
svaret för den svenska högern, icke på något satt ha velat,^vagat

eller kunnat taga till orda i samma anda ocl'' ^/^S^jå kunna
.lons organ nu använt vecka efter vecka. Skulle vi inte (ia Kunna
enas om att det vore en stor sak, om ur debatten kunde framgå en
verkli- känsla utav nödvändigheten att fora ut just det resultat et a
denna diskussion över hela landet? Ställnrngen er verkhgen n,„a
Wrir i närvarande stund så bekymmersam och ,a allvarsam, au
det val behövdes, att vi skilja åt sidan allt det som over huvud ka^
skiutas åt sidan av söndringen i den finska fragan. A ~ ,

st or a värk!=«k ak nin -en nå ett sådant sätt omede bartoch starkt trång?
o=s formligen in rå livet som just nu. aldrig har det i sa bo- grad
som just nu gällt för det svenska folket och den svenska regeringen att
behålla hela.gsin kallblodighet, hela sin lugna fasthet inför de svara
problem, som vi hava att bemästra. Kallblodighet^ behover ingå -

Onåd ngt* it dcu 20 februari, c. in.

35 Nr 17.

lundia på näsrot sätt utesluta dol varna hjärta, som borr L:nrl man

ansåg sig hava förgäves efterspanat i mitt interpellations- "^Jlicr”

svar. Fann lian del ej där, sfi kanske det beror på att det. val ptllati>m.

över hnvivi taget ieke är vant åt att framlägga det varma hjärtat i ett (Fort».)

interpellationssvar men han kan vara övertygad, a* t icke saknas inom

den regering, jag har äran tillhöra, den verkligt varma önskan att på

det rätta sättet hjälpa Finland. Det är ej rätt, det är ej tillbörligt

Vt tala om likgiltighet för Finland, därför att man för Sveriges och

för Finlands skull icke kan ge sig ut på vägar, »om den ärade talaren

mer eller mindre rekommenderar. Det varma hjärtat, alla vanna

hiärtan som k '',r> a ''ör Kin an^s sak. kunna komma till sm rått, det

är min övertygelse, även inom de gränser, som regeringen bär ansett
sig av förhållandena nödgad att utstaka för sin finska politik i närvarande
stund, .lag har den förvissningen ■—- och det är i den förvissningen
som vi över huvud kunna bära denna tids tunga börda — att
det är till landets bästa och icke blott ‘ill Sveriges bästa utan i längden
även t 11 Finlands, åt! denna politik upprätthålles och att den
får det svenska folkets stöd.

Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Hans excellens
herr s atsministern talade om att man i detta fall borde så mycket
som möjligt skjuta åt sidan det som kan skjutas åt sidan. Vad som
emellertid icke kan skjutas åt sidan är hjälpen åt Finland, ty den
bör komma snart.

Med den kännedom, som regeringen i alla fall besilter om förhållandena
i Finland, finner jag det oförklarligt, att den bär kunnat
komma till det svar. som kom till synes vid interpellationens besvarande
i dag. Herr statsministern erkände att förhållandena i Finland
äro upprörande. Men är inte då den första ljudande åtgärd,
man har att göra, att vidtaga vad som över huvud kan göras och
att göra det snart? Dit hör tvivelsutan att giva finnarna den hjälp,
som ligger uti att icke lindra dem att få de vapen, som de och landets
lagliga regering behöva för aft upprätthålla ordningen. Hans excellens
var ängslig för att något sådant skulle framkalla inre oroligheter
i vårt land. Tror då verkligen herr statsministern, att man
undviker det genom att man med så gotL som korslagda armar åser
hur förvildningen sprider sig i Finland och snart nog står invid
våra egna gränser. Det framskymtade i herr s atsministerns svar
att den finska inbördesstriden i viss mån var eu kamp mellan samhällsklasserna.
Mot detta må man uttala en ljungande protest: det
är ingen strid emellan samhällsklasser, det är eu strid mellan Finlands
lagliga regerng och missdådare.

Herr statsminis ern säde även. att det är Finlands egna krafter,
•torn skola grunda ett blivande Finland. Men rär man vet, att de,
som i detta nu svara för Finland, stå där mak''lösa, så är det nästan
ett hån att fälla sådana ord. Herr statsministern ville även göra
gällande, att man har överskattat betydelsen utav ett transberingsmedgivande.
Det yttrandet fälldes både i förmiddags och nu helt

Nr 17. 36

Fortsatt debatt
% anledning av
svar å interpellation.

(Forts.)

Onsdagen den iJO februari, c*, m.

nyss. I Finland där underskattar man emellertid inte betydelsen
av att ha vapen. Vapen underskattas icke av vapenlösa skaror, som
där skola upprätthålla ordning och makt, när mot dem stå röda garden
och trupper, försedda med vapen och förstärka.ngar ifrån Kyssland.
trupper försedda med ammunition. Där underskattas icke betydelsen
av de vapen, för vilka här vägras transitering genom vårt
land. Hans excellens herr statsministern hänvisade vidare till transitering
till sjöss, men han glömde att denna transitering går igenom,
ett isbälte och att den går över minerade områden samt har ytterligt.

stora svårigheter. .

Herr Vennerström yttrade i förmiddags, att i finland dra rya
sårna inte tillbaka sina trupper för att kunna möta e:t eventuel^
tyskt angrepp. Men vid ostfronten dra de dem tillbaka. X Finland
få ryska trupper fritt spelrum i sin ojämna strid mot vapenlösa
medborgare. Herr Vennerström erkände, att man har begått våldsdåd,
emot vilka mänskbga känslor rysa tillbaka. Men han övergick snart
nog efter det erkännandet till en reflexion, en bemärkning, att man
får bedöma dessa saker med kallt vatten över huvudet. Ja, han
måtte ha gjort det, han må te ha använt sa kallt vatten, att det har
avkylt både hjärta och känslor. _ .

Herr Branting nämnde, att Sverige ej skall blanda sig in i Finlands
inbördes strider. Det .galler här icke inbördes strider i annan
mån än att det är en strid mellan Finlands lagliga regering och upprorsmän,
och den inblandning, som det är fråga om, det är endast att
icke hindra den lagliga regeringen att få de^ vapen den behöver.

Jag har icke kunnat förbliva en tyst åhörare till denna debatt.
Och det är ännu en sak, som jag för min del skulle vilja stryka under,
och det är det meddelande, som har kommit om dessa finnar, som
äro avskurna från varje hjälp från sitt eget land. Det har i dag
från den svenska akademiska ungdomen riktats en vädjan till
regeringen i detta avseende. Är den uppgiften sann, att där ute
stå bröder av vår egen s,lam i det läget, då är det en bjudande plikt
för regeringen att handla så som en .svensk regering bör handla.
Och det vill jag säga, att uraktlåtes nu att giva den hjälp, som de!
är möjligt för oss att giva åt Finland, uraktlåtes det, då herr statsminister,
skrives ett mörkt blad i Sveriges historia.

Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Jag ber om ursäkt,
men jag måste säga några ord till, då jag blivit direkt uppford
råd av herr Engberg att yttra mig.

Jag måste då erkänna att jag har inte den begåvning, som behövs
för att följa med hans långa ramsa utan komma och punkt
och skiljetecken på något sätt. Jag måste ovillkorligen få det något
så när med sats för sats var för sig för att kunna följa med. Emellertid
kunde jag förstå så mycket av det, att han sade, att han inte
ville vara med om att avskaffa det nuvarande klassamhället för att
skapa ett nytt klass imhälle. Nå. det vill inte heller jag. så där
kunna vi vara tämligen ense. Det vill säga, med den reservatio -

Oosdngco «k*u SO frbruuri, t», in. ,J7

non, alt framför det nuvarande minoritetsklassamhället, bestående av
en liten flock, som bär arrangerat det så illfundig!, att den kommer''
åt huvudparten av vad andra producera, till ingen världens nytta,
icke ens för dem själva, framför det klassamhället föredrar jag
dock ett do producerandes stora klassamhälle, där den lilla klicken
tilläventyrs blir mindre väl behandlad. Jag föredrar, säger jag,
ett sådant samhälle framför del, där den stora mängden blir mindre
väl behandlad. Dock önskar jag naturligtvis inte något klassamhälle.
Meningen är ju att i socialistsamhället avskaffa alla klasser genom
att skapa en enda klass, medborgarnas klass.

Herr Engberg gäller ju bland socialdemokraterna som en mycket
stor profet ifråga om att tolka program och hålla reda på resolutioner.
. Jag vill då erinra honom om att för den svenska socialdemokratien
är fortfarande en resolution gällande, skriven av Axel
Danielsson en gång på Norrköpingskcngressen vari det sägs, att
»våldet kan en gång bli proletariatets slutliga förlossare». Det är
ju sa naturligt förresten. Det är samma tanke, som ligger i den gamla
bondedemokratiens lagparagraf, som jag citerade, »Svear äga konung
taga så ock vräka». Det är precis detsamma. När ingen återvändo
givee, när ingen möilighet mer finnes, då har folket i sin hand makt
att ordna sitt samhälle. Till och med den katolska kyrkan, ja till
och med Stahl — och Stahl är väl herr Engberg bekant med — den
tyska konservatismens store profet, till och med han säger ju detta.

Av herr Engbergs anförande kunde man emellertid icke få
fram vad han ville i den finska frågan. Vill han intervention eller
inte? Det kom inte fram. Finner han regeringens förklaring tillfredsställande
eller inte? Vill han vara med om att förtäckt smyghandel
av vapen pågår eller inte? Vi fingo här inte reda på någonting
av herr Engbergs ståndpunkt. Hans vilda hat till bolsievismen
kom honom, att glömma den fråga, som stod på dagordningen.
Men vad.bolsjevismen än är, inte kan man säga, att den är någon
dålig socialism. Den är det kommunistiska manifestet i praktiken,
och detta manifest bör väl herr Engberg erkänna som grundval för
sin verksamhet. Ånej, vad det är fråga om här från herr Engbergs
och de andras sida i hans parti, det är att nn under trummor och
häftig eld göra reträtt från den socialdemokratiska kampen för ett
rä t färdigt samhälle. Det är ju vanligt, när man inte vill vara med
längre på en front, att man lurar fienden genom att ge den en brakande
eld och låta trummorna gå, medan trupperna utrymma skyttegravarna.
. Det är endast det, som försiggår. Det störa talet om
demokraten skola vi tala tyst om. Det skola vi pröva litet längre
fram. Här är inte platsen att tala mycket därom. Här är platsen
att pröva frågorna en efter en och taga ställning till dem. dels de
löpande.ärendena och dels de krav, Sveriges folk har på landets omdaning
i ett eller annat hänseende. När det blir fråga om konungamakten
och dess inflytande, om första kammaren, ja till exempel
ifråga om.den 4-åriga valperioden o. s. v., då får man se på gärningarna,
var vi ha demokratiens män eller icke.

Man kan emellertid lura hela Sveriges folk cn tid och man kan

Ni IJ.

fortsatt rabatt
anledning av
svar ä interpellation.

(Fort».)

Onsdagen den 20 februari, c. in.

Nr 17.

38

Fortsatt debatt lura eif. del av folket hela tiden, men man kan svårligen lura helo

i anledning av f0]ket Ji(,Ja tiden.
svar a inter -

pellation.

(Forts.)

Herr Wikström: Herr talman! Det är en omständighet,

som jas hade väntat här under debatten skude framkallas i samband
med Finlandsfrågan, men då så icke skett, skall jag göra det. ^
Jag vill ennra om det förhållandet, alt inom i4 .planet och inte
minst södra Finland, som nu behärskas av de röda gardena, bor en
ganska stor svensk befolkning. Vi ha här hört utvecklas särskilt tran
högerhåll, vilken grymhet som utmärker dessa reda garden och de
trupper, som std, på den s.dan, vilken hänsynslös framfart som man
på det hållet gör s.g skyldig till. Såvitt känt ha emellertid det svenska
elementet där vant tämligen skonat. Man har visat en viss respekt.
när det gällt svenskarna. Hur tror man. att det skulle verka,
om man inom dessa röda garden och bland dessa ryska trupper skulle
få den uppfattningen, att Sver.ge, om inte formellt, så i varje tall reellt,
hade ställt sig på de vita truppernas s.da, och att man alltså hade
att kämpa inte bara mot den finska borgarklassen, som det heter utan
också mot Sverige? Vilka återverkningar skulle det möjligen komma
att få för de svenskar, som bo inom dessa av de röda styrkorna
behärskade delarna av Finland? Jas: fruktår, att ett sådant partitagande
från svensk sida i denna strid skulle komma att ta just tor
dessa svenskar fruktansvärda verkningar. I varje, fall tror „ jag. att
det är en omständighet, som det är skäl i att också tänka pa i detta

sammanhang. _ . ., . „ .. ,

När jag nu har ordet, kanske det tillätes mig att också- använda
fem minuter till att blanda m.g i den mera akademiska och teoretiska
diskussion, som här förts om demokratien o. s. v. Jag har verkligen
hatt ytterligt svårt att sitta tyst och stilla och höra på, hur man här
från högerhäll med sådant patos har fört rättens talan, hur man Iran
det hållet bland annat förebrår bolsjevismen dess förakt för människoliv
etc. Det bär där.iäm4 n från social-lem okränkt hall av liera
talare gjorts gällande att världskriget och alla dess verkningar ha föranletts
av de! kapitalistiska systemet. Jag vill till en början gorå
en Men invändning häremot, därför att jag icke tror, att detta är
riktigt. .Tåg tror icke, att världskriget i första rummet föranleds
av en viss ekonomisk organisation eller av hur samhällena ekonomiskt
varit organiserade, utan elet er fruklen av en viss åskådning, en v.9S
»statsrätts''ära» eller statsoräffslära. som behärskar en liel del människor
och som hittills sutti4 vid ledningen i de flesta stater. Det är
nationalismens åskådningssätt, som föranlett världskriget, vilket i
sin tur avlat bolsjevismen och en del andra företeelser.

Jas skall mycket kort försöka utveckla, hur lag ser detta problem.
Det må vara tillåtet även för en s. k. Norrlandsfrisinnad att
försöka utveckla pin «T-n nå dpssa saker

•Tan- anser, att det bärande för varm kultursamhälle, för vane rät ssamhälle,
som gör skäl för det namnet, är den allmänmänskliga solidaritetsprincip.
som en gång för länge sedan formades så: Du skall

handla mot flin nästa så, som du vill, att din nästa skall handla mot

OubiIiijicii flen 20 felmiari, c. in.

39 Nr I?.

dier siälv! — Pa donna soHdaritetsnrincip -måste all rall, byxben», som
förtjänar namnet rätt, och det måste vara dot absolut högsta sedliga
värde inom vur.ie stat och varje samhälle, om det skal! gä lyckligt.
Det finna exempelvis en lära, sou kallas anarkism och som sätter den
personliga friheten som ett höore sedligt värde än denna allmänna
rättsprincip. Konsekvensen blir individuell beväpning, våld och
anarki. Här kommer en annan och delar upp samhället efter vissa
ÅJasslinjer, klipper utav solidaritetsprincipen där klassen slutar, och
förklarar, att alla som befinna sig pa andra sidan om denna klass
äro »fiender». Konsekvensen bhr även här våld, och resultatet blir
anarki, barbari och elände. Här finnes en tredje, som proklamerar
det nationella intresset som det högsta sedliga värdet, som klipper av
denna allmänmänskliga solidaritetsprincip, där statsgränsen går och
säger: rätten gäller inom samhället, men när det gäller utåt träder
egoismen i stället. Här har en gång av en statsminister, herr Hammarskjöld.
-myntats tesen »svensk och intet annat än svensk». Den
tesen godtogs av en stor del av pressen såsom det allra högsta ideal
som vi som nation hava att leva efter. Vad ligger i detta? Jo, däri
ligger, att när det gäller andra nationer, andra folk än oss. då är det
icke rättssynnunkter. som skola gälla, utan då är det de nationella
intressena, den nationella egoismen, egennyttan, som måste sä''tas
före. Konsekvensen av den åskådningen blir militarism, den blir våld.
Resultatet blir vad vi nu kunna bevittna världen runt. Det är denna
åskådning, nationalismens giftkälla, som måste dikas ut, om vi någon
gång skola få ett verkligt rättssamhälle. Det måste bliva klart för
det allmänna medvetandet, att dessa nationalismens bärare icke hava
rätt att sitta främst i synagogorna som de yppersta och förnämsta
patrioterna. De måste framstå för den allmänna uppfattningen såsom
de omoralens bärare och de i verklig och djup mening samhällsvå-dliga
individer, som de i siälva verket äro. Jag menar, att demokratismens
uppgift må stp bli att sätta rättens majestät ovanför det
nationella majestätet. Förr komma vi ej ur den häxdans, i vilken
vi nu befinna oss. Det är nationalismen, som har framkallat kriget,
och nationalismens bekännare böra icke träda urin här som rättens
förfäktare, ty de äro i verkligheten orättens bärare framför alla
andra.

Herr Brantin g: Herr talman! Herr Fabian Månsson sysselsatte
sig i sin första replik till eu del med det yttrande, som jag
hade haft, Det ser ut som den fråga, jag tillät mig ställa till herr
Vennerström närmast och det parti han företräder, angående deras
ställning till demokratismen, icke vore en synnerligen behaglig fråga.
Tjr den bär utförligt besvarats av herr Fabian Månsson, utan
att man dock kunnat få av hans anförande något egentligt besked
om, var han står på den punkten.

Det <ir ett märbhgt undvikande han har gjort sig skyldig till
i detta avseende. Han talar upprepade gånger om den gamla lagtexten
»Svear äga konung taga så ock vräka», och det är ju, som vi
minnas, icke första gången han av olika anledningar citerar den

Fortuna debatt
i a n ledning av
svar u intet
pr/ialion.
(Forte.)

är U. 40

Gustlngcn deu 20 februari, c. in.

f\>rtscitZ debatt
i anledning av
»vav å inta*-petition.
(Forts.)

här i kammaren; lian pekar på allehanda rättigheter till revolt, som
historiskt framgått ur rådande förhållanden, da, aldrig ett ögonblick
liar det iailit mig in att förneka, att sadana kunna situationer
vara, att endast den vägen har återstått för att bringa ett samhälle
in på, bättre stigar än dem, där våldets tryck hållit^ det nere. Och
aldrig har det lallit mig iieller in att ångra uttaicfncien, som jag vid
föregående tillfällen för länge sedan och senare ha gjort till försvar
för sådana, vilka mast mot ett våldstyranni gripa till samma vapen
för att försvara och värja möjligheten till en utveckling. Men
det är nu icke alls däruti vår meningsskiljaktighet består. Den
fråga som ställdes till vänstersocialisterna var den: Anse ni, att i
en sådan situation, där man har lull demokratisk likställighet i ett
land och när demokratien har segrat och blivit statsformen i ett
land, man ändå har rättighet att kasta denna demokratiska form
över ända och förklara, att man tillgriper denna revolutionernas
förtvivlade väg mot uttrycken för folkmajoriteten? Det är därpå
vi begära ett svar, och därutinnan har, om man skulle följa herr
Fabian Månssons förklaringar, sannerligen ingen som helst klarhet

blivit given. .

Herr Yennerström var personligen inne pa linjer, som syntes
tyda på, att han ansåg, att det ej skulle kunna vara rätt att gå en
sådan väg. Men han fortsatte uti sitt svaromål med att beteckna
den uppgift han vid sitt stora anförande i förmiddags både ålagt sig,
såsom eu »försvarsadvokats». Hall uppträdde här såsom försvarsadvokat
för dem, om vilka det lörut i svenska piressen hade stått
nästan enbart förkastande och nedsättande omdömen. Jag förstår
mycket väl, att en sådan uppgift som försvarsadvokat för en hart bedömd
riktning och för åtgärder, vilkas dåliga sida springor, alla i
ögonen, kan under vissa omständigheter ha ett visst .berättigande,
och att denne försvarsadvokat då naturligtvis gör till sin uppgift att
tvätta bort så mycket som möjligt av de dådliga sidorna^ hos den
klient han har tagit under sina vingars skugga. ^ Men pa samma
gång herr Yennerström själv erkände, att han star som försvarsadvokat
i en sådan process, då gör han också oss andra det medgivandet,
att han icke gör anspråk på, icke kan göra anspråk på att
lägga fram den fulla och hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Han förtiger sådant, som hör till, för att bilden skall vara
komplett, och han gör det avsiktligt, därför att han anser, att man
förut har alltför mycket överdrivit de klandrade sidorna. Genom
sin bekännelse, att hans försvarstal för den finska socialdemokratien
var försvarsadvokatens, ger herr Yennerström alltså sig själv det betyget,
att man icke skall läsa hans skildring såsom ett uttryck
för den fulla och hela verkligheten, utan man skall se den mot
bakgrunden av andra omdömen, som han ansåg varit alltför orättvisa,
och mot vilka han ville gå till en annan ytterlighet för att
därigenom måhända skulle till sist stanna kvar en mera riktig bild
av det hela. _ . ,

Jag vill i detta sammanhang tillbakavisa det ord, som.fälldes
med mycken patos av honom att man här hade uppträtt särskilt från

OuS(l:tf£t!l! (Ull felt rutil i, C. in.

''11 .Nr 17.

fliin Bida på, ett sätt, som om man vore färdig och fix med sin dom,
att jag hade uppträ,t »som domare» över den finska socialdemokratien.
.lag har vid tillräckligt mango till tallen under dessa sista dagar
uttryckt, att det icke kan falla mig in att vilja tulla pa detta sätt
den moraliska domen över var och en, som är med pa den sidan.
Men vi få väl icke driva vara ursäkter sä långt, att vi skulle vara
förhindrade att uttala om ett parti, som representerar eu arbetarklass
i ett land, att det är inne i sitt handlingssätt pa en »falsk och fördärvlig
väg», som uttrycken lyda i det partimanifest, som utsänts i
denna sak. Det omdömet måste vi ha rätt att uttala. Arbetarklassen
är sannerligen icke betjänt med alla dess gärningar, hur de än ske
och på vilket sätt de än förövas, glorifieras och försvaras blint och
kritiklöst. Sådant är icke till gagn för arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen
såväl som alla andra rörelser i världen har gått fram genom
mångfaldiga felgrepp och mångfaldiga gånger fatt hårt och dyrt
pålita just för dessa ingrepp. Och de, som vilja denna rörelses verkliga
väl, ha skyldighet att peka på, när de anse sådana felgrepp föreligga,
och icke av falsk solidaritetskänsla låta sig förledas till att
sticka under stol med sin övertygelse i det avseendei.

En liten betecknande detalj kan jag också icke underlåta att
peka på i detta, sammanhang. Hr Vennerström återkom till vad lian
berörde^redan i sitt lörsta anförande, att man kanhända icke är så
säker på, var majoriteten ligger i själva verket, ty det var så många,
efter hans uppgift, som skulle ha avhållit sig från att rösta nu senast,
därför att de icke ansågo denna röstning efter den senaste lantdagsupplösningen
vara fullt laglig. Och därför kanske det icke är den
verkliga .majoriteten av det finska folket, som är representerad av
den nu sittande majoriteten i den finska lantdagen. Men vart kommer
man med sådan slags advokatyr? Ifall ep liten grupp bojkottar
ett val och därigenom ställer sig själv utanför det lagliga inflytande
de kunde ha som medborgare, skall sedan allting som majoriteten gör
icke betraktas längre som lagligt? Och icke nog med att man kan
protestera mot denna majoritets åtgöranden och vädja till fram‘iden,
utan man skall ha rätt att göra uppror mot denna majoritet! Det är
ju dock det som de! kommer an på i detta fall. Det är icke fråga om
att man kan ha uttalat meningar om att denna majoritet icke har
bakom sig fullt så många som synes. Det är icke alls fråga om det.
Det tillkommer dessutom i Finland den synpunkten, att .genom själva
författningens egen natur den finska, liksom alla grundlagar för
resten, är försedd med vissa- spärrhakar som äro avsedda att förhindra,
plötsliga om.siörtningar av densamma. Den finska socialdemokratien
var icke i sådant nödläge — det måste utsägas -— att den
icke skulle kunnat genom den starka ställning den även som minoritet
hade i lantdagen utöva tillräckligt inflytande för alt sedan, när
den återvunnit majoritet bland folket, genom klokt förfarande och genom
ett tillvägagångssätt, som svarade mot denna majoritets verkliga
sociala intressen, åter kunna fortsätta den kanhända för eif ögonblick
något uppehållna utvecklingen.

Nej, det går icke att komma ifrån med dylika slags konstgrepp,

Andra hammarens protokoll 1918. Nr 17. 4

Fry t juft debiti''
'' anledning Hissar
ä inte* -pell*! lian
(Forte, i

Nr 17. 42

Onsdagen deu ''20 februari, e. in.

f ortsatt debatt att här skett en försyndelse mot demokratiens grundsatser, och att
i anledning av ^ vore en olycksdiger förvillelse, ifall socialdemokrater skulle göra
"''^diation '' sig skyldiga till att förneka den demokratiska sidan i den moderna
J FortT" socialdemokratiens hela åskådning och därmed själva riva upp förhoppningarna
om jämn utveckling, som skall kunna gagna massorna
och som vi i de moderna demokratierna ha möjlighet att gorå trygg
och säker och fast, därför att stegen icke tagas av en .minoritet, som
rusar iväg, utan de tagas i samklang med folkets majoritet. Det är
den väg socialdemokratien vill gå.

Men när man kan få höra så förvirrade uttalanden som här nyss
i herr Fabian Månssons senaste tal, om alt bolsjevismen »sannerligen
icke är någon dålig socialism», att.bolsjevismen egentligen »är detsamma
som det kommunistiska manifestet», o. s. v. då upphör, skulle
jag vilja säga, all diskussion. Man endast måste beklaga de arbetarskaror,
som skola lyssna till sådant förvirrat tal och tro, att däri ligger
någon sorts verklig sanning förborgad. Det är icke med sådana
paradoxer, med sådana fullständigt oriktiga uppgifter man kan åstad1
komma annat än möjligeu för ögonblicket ett litet bifall från en kritiklös
åhörarskara. Men den som verkligen vill bringa upplysning
och därigenom det starkaste vapnet åt skarorna i de djupa leden, han
bör icke göra sig skyldig till sådant ytligt och förvirrat tal, varpå
jag här tog ett par exempel ur högen för att karakterisera.

Herr talman! Det kan icke falla mig in att längre spinna ut
denna debatt, vars viktigaste skeden ju nyss resumerats även av herr
statsministern och som genom hela sin läggning synes mig ha visat
på det mest eklat an''a sätt, att den opposition, som utan lör denna
sal har varit så oerhört högröstad, som icke skytt några nedsättande
ord om »skamfläck på Sveriges fana» o. dyl., som man vill pådyvla
regeringen och de med den liktänkande att ha velat sätta, den oppositionen
har här, när det kom till kritan, icke fullföljt den sortens
trafik. Den har tagit avstånd därifrån, om icke uttryckligen så dock
genom sin faktiska gärning. Jag vill gärna hoppas, att det avståndstagandet
också skall ha sitt eko i pressen — jag vill hoppas det mera
än jag vågat tro därpå. Men huru därmed än må bliva, det. är ep
ofantlig vinning, att här i kammaren även från högerpartiets sida givits
fullständigt erkännande åt den omtanke, med vilken regeringen
söker lotsa det svenska statsskeppet genom de svårigheter, som för
närvarande äro så stora, såsom vi alla känna. Jag.vill hoppas, att
den behållningen av denna debatt skall verkligen bli en bland dem.
som stå s:g och som kunna återverka långt utanför dessa väggar, när
kunskapen om vad som här förekommit sprider sig så småningom utöver
vårt vida land.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till bankoutskottet propositionen, nr 84, angående understöd åt
avlidne linjearbetaren vid telegrafverket H. G. Lindgrens barn;

OuiiUgun ilen UO februari, e. in.

48 Xr IT.

till statsutskottet propositionen, nr 88, angående beviljande av
ytterligare låneunderstöd till täckande av kostnaden för anläggning
av .järnväg från Gåughäster till Ulricehamn;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 89, med förslag till
lag angående beräknande av röstvärdet enligt kommunalförfattningarna
för skattskyldig, vars beskattningsbara inkomst blivit vid bevillningstaxoringen
år 1918 av viss anledning nedsatt; och

till statsutskottet propositionen, nr 90, angående befrielse för
förste kontorsbiträdet vid statens järnvägar A. W. Kjellson att gälda
vasst honom till utgivande ådömt ersättningsbelopp m. m.

§ 3.

Härefter föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående viss garanti från statens sida
för obligationer, utgivna av ett aktiebolag med uppgift att åt utländska
banker och bankirer bereda svensk kredit; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:
bankontskottets utlåtanden:

. nr 14, i anledning av väckt motion om utgivande av en uppslagsbok
över riksdagens verksamhet; och

nr 15, i anledning av väckt förslag rörande ombyggnad av riksbankens
fastighet i Karlskrona;

lagutskottets utlåtanden:

ur 4, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning;

nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om rekrytutbildningens förläggande
till sommartid m. m.;

^nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående straffet för rymning från mobiliserad avdelning av krigsmakten;
. i r i>

nr 7, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utarbetande och föreläggande för riksdagen av förslag till
lag om brandskydd;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 15 § i lagen den 2 juli 1915 angående anskaffande
av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(bästutskrivningslagen); och

nr 9, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag till
lag med särskild bestämmelse att tillsvidare gälla i fråga om skydd
för vissa främmande patent; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av vackt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t. angående *

Mr 17. 44

Onsdagen ueu 20 februari, e. m.

åstadkommande av en samverkan mellan stat och kommun för övertagande
av skyldigheten att bekosta skolmateriel för barn i folk- och
småskolan.

§ 5.

.Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Johansson i Hässlås under,
» Ericsson i Arboga 2
» Andersson i Milsmaden 2
» Berg i Munkfors 5

2 Bärg i Katrineholm *

* Holmström »

» Lundström 2

10 dagarifr. o. m.
18 » *

8 I5

5 s» »

den"''21 febr., 1
2 dagar fr. o. m.
den 21 febr.

den“23 febr.,

».22 »

* 23 >

»21 *

den 22 febr, och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl.

10,26 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1918. Kung!, Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, tsiii*