RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1918:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 645, med inbjudning till första kammaren att förena sig med andra
kammaren i dess beslut, att ej mindre Kungl. Maj :ts propositioner
nr 439, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring m. in., och nr 441, med förslag till lag om inskränkning
för viss tid i rätten att överlåta fast egendom m. m., än även
de ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl.
Maj :t eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra i
omedelbart samband därmed stående frågor, skulle behandlas av
andra särskilda utskottet.

Herr talmannen hemställde, att första kammaren, som den 17
innevarande månad avslagit eu framställning i samma syfte som
andra kammarens nu delgivna beslut, måtte finna den däri gjorda
inbjudningen icke föranleda något vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

nr 78, angående befrielse från eller restitution av tullavgift
för åtskilliga materialier och skeppsförnödenheter för pansarbåten
Sverige;

nr 79, angående lag om ändrad lydelse av 30 § i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 m. m.;

nr 80, rörande förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i
förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket Sveriges
stad.shypotekskassa;

nr 81, rörande lag om ändrad lydelse av 13 § i lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 82, rörande förslag till lag om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande; Första

hammarens protokoll 1918. Nr 86.

1918.

Hr 36.

Lördagen tlen 18 maj.

Nr 30. 2

Lördagen den 18 maj.

nr 83, angående lag om ändring i vissa delar av 20 kap. strafflagen
m. m.;

nr 84, rörande förslag till förordning angående idkande av
pantlånerörelse;

nr 85, rörande förordning om ändrad lydelse''av 1 § i förordningen
den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker;

nr 86, rörande förordning om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. i
förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
in. m.;

nr 87, rörande förordning om ändrad lydelse av 45 § i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker;
samt

nr 88, angående tullfri införsel av en telefonkabel.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 440, angående lönereglering för skogvaktarna
vid universitetet i Uppsala m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kung!.
Maj:ts nådiga, proposition nr 442, med förslag till dels lag om
ändrad lydelse av §§ 1, 2, 10, 13, 19, 21, 22, 23, 30, 36, 38 ocn 39
i förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd, dels lag om ändrad lydelse av §§ 1, 3 och 4 i lagen den
25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer, dels ock lagom
ändrad lydelse av 1, 2, 3, 4, 5 och 7 §§ i lagen den 15 maj 190o
angående folskoleväsendet i Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
nådiga proposition nr 443, angående försäljning av vissa kronoegendomar
ooh upplåtande av lägenheter från sådana egendomar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts nådiga
proposition nr 445, angående tillfällig lönereglering för tjänstemän
vid postsparbanken.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Mannheimers
motion, nr 205, angående gratifikation åt vaktmästaren F. Anderssons
änka.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
bevillningsutskottets betänkanden nr 42 och 43, bankoutskottets memorial
nr 61, jordbruksutskottets utlåtanden nr 95 ooh 96 samt nr
100—106, andra särskilda utskottets memorial nr 6 ävensom första
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 19 och 20.

Lördagen den 18 maj.

8 Nr 86.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande ur 81, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utrotande
av berberisbuskar å viss mark.

Genom en den 22 februari 1918 dagtecknad, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 199, hade Kungl. Maj:t föreslagit
i-iksdagen att antaga framlagt förslag till lag om utrotande av berberisbuskar
å viss mark.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte,

1) med förklarande, att Kungl. Maj ds förevarande förslag icke
kunnat av riksdagen oförändrat antagas, i anledning av ifrågavarande
proposition för sin del antaga följande

Lag

om utrotande av berberisbuskar å viss mark.

1 §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område
sådant påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet
och vederbörande landsting, förordna, att buskar av vanlig
berberis (Berberis vulgaris) skola inom hushållningssällskapets
område eller viss del därav genom jordinnehavarens försorg utrotas
å mark, belägen på mindre avstånd än två hundra meter från åker;
dock att förordnandet ej må omfatta dylika buskar i botaniska
trädgårdar, som äro förbundna med högre undervisningsanstalter

2 §.

I förordnande, varom i 1 § sägs, skall tillika utsättas viss tid,
inom vilken utrotandet skall vara verkställt. Tiden må sättas olika
för olika delar av det område, förordnandet avser.

3 §.

Uraktlåter innehavare av mark, som i 1 § avses, att inom utsatt
tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande berberisbuskar,
straffes med böter från och med tio till och med två
hundra kronor, och må utrotandet på den skyldiges bekostnad verkställas
genom vederbörande åklagarmyndighets försorg.

4§.

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.

5 §.

Av böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel
åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild angivare, tage
han hälften av åklagarens andel.

Lagförslag
om utrotande
av berberisbuskar.

Nr 36.

Lördagen den 18 maj.

Lo g förslag
om utrotande
av berberisbuskar.

(Forts.)

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

6 §.

Förordnandet enligt denna lag skall tillika med erinran om
påföljd av förseelse däremot genom Kungl. Maj:ts befallningshavand.
es
serna och i eu eller flera tidningar inom orten samt anslås på lämpliga
ställen inom det område, förordnandet avser.

7 §•

På Konungen ankommer att meddela föreskrifter angående
förbud mot försäljning och plantering av berberisbuskar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 augusti 1918.

2) till bestridande av kostnaderna för beberisbuskens utrotande
i de trakter av landet, där den förekomme i större mängd, å
extra stat för år 1919 anvisa ett förslagsanslag, högst 15,000 kronor
att utgå i den mån motsvarande belopp av enskilda, kommuner,
landsting eller hushållningssällskap för ändamålet tillskötes och
i övrigt på de villkor och bestämmelser Kungl. Maj:t kunde komma
att föreskriva.

Herr Holmquist: Herr talman! Det torde nog vara en för
kammarens samtliga ledamöter känd sak, att frågan om berberisbusken
som smittoförande och rostalstrande är en mycket gammal
fråga, som har olika bedömts ifrån olika vetenskapsmän och även bland
det praktiska lantbrukets män på olika sätt uppfattats. Här föreligger
nu ett lagförslag, där man så tillvida fattat ställning till fragan,
att man ansett, att ett bestämt försök bör göras att komma berberisbusken
till livs, och särskilt ber jag att få påpeka, att icke endast
genom lagens allmänna mellankomst utan även genom att få genomfört
ett beviljande av vissa statsmedel för sådant syfte bär man
nu velat åstadkomma ett bättre sakernas läge.

Jag har den ganska stora förhoppningen, att ett enhälligt utskottsutlåtande
skall betyda att frågan således nu närmar sig sin
lösning, men varför jag begärde ordet är egentligen, att man i den
allmänna pressen under de senaste dagarna har sett en del artiklar införda,
som i vissa avseenden rört upp frågan. Som bekant är denna
lag grundad därpå, att framställningar rörande utrotande av berberisbusken
skola göras av de olika länens hushållningssällskap och
landsting. Man har från visst håll. ansett, att genom att så ordna
förhållandena i lagen, så kommer den gamla frågan om berberisbuskens
skadlighet eller icke skadlighet att överflyttas till dessa
institutioner och att följaktligen genom en sådan strid i denna fråga
lagens effektivitet skulle kunna helt och hållet äventyras. För min
del har jag hoppats, att så ingalunda skall bliva förhållandet, och jag

Nr tttt.

Lördagen den 18 maj -

bor härmed att ia uttala, att detta naturligtvis skulle vara i högsta
grad skadligt för denna lags genomförande och framgången av de
syften, soin denna lag avser att främja. Jag hade trött för nnn del
att den fråga, som nu bör göras till föremål för landstingens och
hushållningssällskapens bedömande är icke den gamla vetenskapliga
frågan om berberisbuskens skadlighet eller icke skadlighet, utan
det är frågan, om berberisbuskens spridning inom de olika landsändarna
är av den omfattning, att den bör föranleda åtgärder för dess
utrotande eller om så icke är förhållandet. Att fortsätta med den
vetenskapliga dispyten och föra den över från det rent vetenskapliga
gebitet in på landstingens och hushållningssällskapens område
tror jag vore ur många synpunkter synnerligen olycksbringande.

Jag har endast velat uttala detta, på samma gång som jag tilllåter
mig anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i nu
föredragna utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 82, i anledning
av Kung], Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud
mot plockning av lingon före viss dag ävensom fem i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 5 april 1918 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 231, hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen antaga framlagt förslag till lag
om förbud mot plockning av lingon före viss dag.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehäft
fem i ämnet väckta motioner, nämligen

1) nr 371 i andra kammaren, vari herr Bero ström i Bäckland
hemställt, att riksdagen för sin del måtte besluta visst tillägg till
Kungl. Maj:ts förslag;

2) nr 375 i andra kammaren, av herr Anderson i Knapasjö,
som yrkat avslag å propositionen;

3) nr 381 i andra kammaren, vari herr Norman m. fl. begärt
sådan ändring i föreliggande lagförslag, att ägare eller innehavare
av lingonbärande mark skulle vara oförhindrad att å denna mark
plocka för egen förbrukning avsedda lingon före den dag, som eljest
kungjordes som tillåten för lingonplockning;

4) två likalydande, nämligen nr 160 i första kammaren, av
herr von Essen, samt nr 385 i andra kammaren, av herr Olofsson,
vari föreslagits, att Kungl. Maj:ts befallningshavande, på framställning
av hushållningssällskap och landsting, skulle kunna förordna,
att plockning av lingon inom hushållningssällskapets område eller
viss del därav eller å viss slags mark icke finge äga rum före dag.
som av Kungl. Maj:ts befallningshavande bleve bestämd.

LagJÖrslag
om utrotande
av berberis -buskar.
(Forts)

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag.

Sfr 36.

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag Utskottet Iiacle i nu föreliggande utlåtande av anförda skäl

omförbud 1 ,pm(s+ällt
mot lingon- «emStaUt,

plockning 1) att riksdagen måtte, under förklarande att förevarande pro °9''

Position icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick godkännas,
'' 0 ‘ för sin del antaga följande

Lag

om förbud mot plockning av lingon före viss dag.

1 §•

Därest förhållandena inom något hushållningssällskaps område
sådant påkalla till förhindrande av att lingon plockas, innan de
uppnått lämplig mognad, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande,
på framställning av hushållningssällskapet och vederbörande landsting,
förordna, att plockning av lingon inom hushållningssällskapets
område eller viss del därav icke må äga rum före dag, som av
Kungl. Maj:ts befallningshavande varder bestämd.

2 §.

Har förordnande, varom i 1 § sägs, meddelats, skall Kungl.
Maj :ts befallningshavande årligen, efter hörande av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, bestämma viss dag, intill vilken det
i förordnandet innefattade förbudet skall gälla.

Allteftersom omständigheterna därtill föranleda, bör dagen bestämmas
olika för olika delar av det område, som med förordnandet
avses.

Bestämmelse, som i denna paragraf avses, skall träda i tilllämpning
utan hinder av anförda besvär.

3 §.

Plockar någon lingon å förbjuden tid, straffes med böter från
och med fem till och med femhundra kronor och ha ve tillika förbrutit
de plockade lingonen eller gälde, där de ej längre äro i hans
besittning, deras värde.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
varom i denna paragraf sägs, fortsätter densamma, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till särskilt ansvar.

4 §.

För förseelse, som begås av barn under femton år, svale fader,
malsman eller husbonde, därest förseelsen skett med hans vetskap
och ej visas kan, att han gjort vad på honom ankommit för att förekomma
densamma.

5 §.

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare,

Nr 8».

Jjönlagon den 18 maj.

som jämväl har att verkställa beslag å vara, som anses jämlikt 3 § om förbud

förbruten. lingon g

g plockning

S" _ „ före vi» Öog.

Beslagtagen vara må, utan avvaktan a domstols beslut i ma- (Vörts.)

let, försäljas å offentlig auktion eller, därest den beslagtagna varam
är av obetydligt värde, under hand; börande köpeskillingen, intill
dess laga kraft vunnet utslag meddelats, nedsättas hos Kungl.

Maj :ts befallningshavande i länet.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, så oek behållna försäljningssumman
för förbruten vara samt värdet av vara, som ej kunnat
tillrättaskaffas, tillfälle kronan. _ ,

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

8 §.

Bestämmelse, som meddelas jämlikt 2 §, skall, tillika med erinran
om påföljden för förseelse däremot, genom Kungl Maj :ts befallningshavandes
försorg på statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna
och i en eller flera tidningar inom orten samt anslas
på lämpliga ställen inom det område, bestämmelsen avser.

Sådan bestämmelse skall jämväl meddelas Kungl. Maj:ts befallningshavande
i angränsande län för att, i den man anledning
därtill förekommer, där offentliggöras på sätt nyss är sagt.

3 _

Denna lag skall träda i kraft den 1 augusti 1918.

2) att herr Bergströms i Bäckland motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda; _ . . „

3) att herr Andersons i Knapasjö motion icke matte till någon

riksdagens åtgärd föranleda; . . ..

4) att herr Normans m. fl. motion icke matte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

5) att herr von Essens och herr Olofssons motioner icke matte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer dels av herr Nilsson
i Landeryd, som ansett, att i lagförslaget i fråga bort införa^
en paragraf 9 av följande lydelse:

9 §.

Utan hinder av förordnande, varom i 1 § sägs, äge markinnehavare
att å sin'' mark när som helst tillgodogöra sig där växande
lingon för egen hushållsförbrukning,

dels ock av herrar Sjöblom och Johansson i Uppmälby, friherre
Silfverschiöld och friherre Hermelin samt herrar Olsson i Kttllen -

Nr 8

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning,

före viss dag
Forts.)

berg-s torp och Anderson i Knapasjö, vilka likväl ej angivit sin
mening.

På framställning av herr talmannen beslöts, att ifrågavarande
utlåtande skulle företagas till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr Bart helgon: Herr greve och talman, mina herrar! Jag
har i jordbruksutskottet, oaktat jag icke haft tillfälle att under
hela tiden direkt deltaga i dess förhandlingar om detta ärende, uttalat
mig för att den föreliggande kungl. propositionen borde i
stort sett av utskottet tillstyrkas, men under den uttryckliga reservationen,
att markägarens rätt till bären skulle respekteras. Då nu
utskottet emellertid icke tagit hänsyn till denna rätt utan gått på
den kungl. propositionen helt och hållet, så skall jag be att få här
närmare klargöra de skäl, varför jag icke kan vara med om bifall
till den kungl. propositionen.

Det är ju en allmänt känd sak, att den ^afplockning av bär,
som under många år har pågått i våra skogar, förorsakat skada och
intrång för markägaren på mångahanda sätt. Det har ju också framförts
ifrån många håll klagomål, såväl från konsumenter som bärplockare,
att bären plockas långt före mognadstiden, vilket har
till följd, att avkastningen av denna hushållsgren både kvantitativt
och kvalitativt under senare år betydligt försämrats och gått
tillbaka.

Ett uttryck för lantmännens reaktion mot denna rovplockning
är ju bland annat de många motioner, som under senare år framkommit
till riksdagen med begäran om ett lagstadgande, att markägarens
rätt till bären skulle respekteras. Ett uttryck i avseende
på det sistnämnda missförhållandet — att bären plockas innan de
blivit mogna — är ju åter den kungl. propositionen, som vill se
till, att bären hädanefter icke skola plockas omogna, utan först
sedan de uppnått nödig mognad.

1^ motiveringen till förevarande förslag framhåller föredragande
statsrådet bland annat, att förevarande spörsmål intimt sammanhänger
med frågan om äganderätten. Jag ber att särskilt få påpeka
detta på grund av vad jordbruksutskottet yttrar, då det säger, att
äganderättsfrågan icke har med denna sak att göra. Sedan departementschefen,
som nämnts, framhållit, att äganderättsfrågan har med
lagförslaget ett visst sammanhang, så framhåller han bland an na k
att riksdagen i en skrivelse den 26 april 1913 hos Kungl. Maj:t anhållit
om utredning, huruvida och i vilken omfattning ägare och innehavare
av jord må kunna beredas skydd mot tillägnande av å
deras mark växande vilda bär, samt att därefter Kungl. Maj:t för
riksdagen måtte framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. Slutligen
omnämner herr statsrådet att en utredning i trägan nu föreligger.
Det är anmärkningsvärt att denna utredning ej nu för
riksdagen framlagts, ehuru det skulle ha varit av vikt för denna frå -

Lördagen den 18 maj.

il Nr M.

«aa bedömande att .se, vad denna utredning givit för resultat rörande LagjörtUg
äganderätten till bären. Det synes mig i alla fall egendomligt, om f6rljud
att departementschefen i sin motivering kategoriskt uttalar, att mark- mot, l\n,J01l~
ägarens uteslutande rätt till bären icke förefinnes. Innan således den före vits‘dag.
av riksdagen begärda utredningen i äganderättsfrågan föreligger på (Fort*.)
riksdagens bord, har i delta lagförslag'' uttalats detta kategoriska
omdöme rörande äganderättsfrågan. Då jag för min del icke kan
gilla detta föregripande av en begärd utredning, så kan jag icke
heller vara med om ett bifall till den kungl. propositionen.

Oaktat i denna kungl. proposition icke företetts något av denna
omnämnda utredning, så är jag dock i tillfälle att bär relatera några
uttalanden som i frågan gjorts från myndigheter och institutioner
med anledning jiv ett på regeringens initiativ utarbetat lagutkast,
som herr statsrådet säger nu ligga på regeringens bord. Jag skall
endast beröra några av desamma.

Så yttrar Konungens befallningshavande i Uppsala län bland
annat: »Förslaget uppställer som regel allmänhetens rätt till bären
0!jn a^er, ^jordägarens rätt framträda som ett undantag under vissa
villkor. Konungens befallningshavande vill omkasta detta förhållande.
Jordägarens rätt skall tillvaratagas.»

Konungens befallningshavande i Södermanlands bill framhåller,
att jordägarens rätt till bären är obestridd enligt lagen M/s 1895
ooh byggningabalk^! kap. 10 § 5.

Då man från juridiskt håll så många gånger här har gjort gällande,
att jordägare icke bär rätt till bären, därför att det i 1734
aff strafflag icke intagits någon bestämmelse härom, så skall jag be
att la uppläsa, vad denna av Konungens befallningshavande
i Södermanlands län åberopade paragraf i byggningabalken
innehåller. Där står: »Tager någon torv, löv, bast eller hunger
ved, gärdsel, stör eller vad det helst är, å den bys
ägor, dar i han själv ingen del äger; betale värdet för det han
tagit» etc Vi se således, att 1734 års lagstiftning faktiskt har
tagit ståndpunkt till denna fråga. Den har förbjudit bärens borttagande,
det kan icke förnekas, på grund av de anförda ordalagen
• mf''” 4*t man icke inrymt någon bestämmelse i frågan

1 1 j^s,stra ,8‘- heror naturligtvis därpå, att bären vid den tidpunkt.
da lagen skrevs, icke hade något värde.

.... Malmöhus läns förvaltningsutskott yttrar i denna fråga- »Rätt
till barplockning i den form lagförslaget vill hava den framställd
^.vnes faktiskt vara agnad att införa rättslöshet och rubba all ordning
pa landsbygden utan gagn för de fattiga och utan annan fördel
an att rikta nagga företagsamma spekulanter.»

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar: »Lagförslaget måste vila
p oriktig grund, da det sätter likhetstecken mellan anspråk intrång
och äganderätt. Så upphöjer § 2 allmänhetens anspråk till eu
rättighet vid sidan av jordägarens, då anspråket på sin höjd kan åberona
billighetshänsyn. Det kan vara billigt att söka bereda allmänheten
tillgång till ifrågavarande alster med hänsyn till den sedvaneratt,
som hittills utvecklat sig, dock endast i den mån ägaren själv -

Nr BO. 10

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag.
(Forts.)

Lördagen den 18 maj.

må vara villig avstå från sin rätt. och där det kan ske utan skada

eller olägenhet för ägaren.» A

Slutligen skall jag tillåta mig att gorå ett helt kort utdrag av

vad domänstvrelsen i frågan yttrat: »Ett starkt stöd för att ägan eeSer
dispositionsrätten till mark och skog även i sig innesluter motsvarande
rätt till sådana marks- och skogsalster som kottar och bär
finnes i lagen den 24 maj 1895, angående vad till fast egendom a
att hänföra. Denna lags 2 § innehåller nämligen bland annat. »Till
jorden höra å rot stående träd och andra växter tillika med frukt
därå ’ Till förtydligande av denna paragraf ma ytterligare anföras,
ntt lagberedningen, som år 1909 avlämnade sista delen av sitt förslag
till ny jordabalk och däri jämväl ägnat uppmärksamhet åt fragan om
jordägarens rätt till vilda bär och svamp, i motiven till det f öreslagna
stadgandet yttrat: de alster naturen själv frambringar inom ett fastigh
et s om råd euro på så sätt i 2 § är utsagt sa länge de aro förbundna
med fastigheten, tillbehör till denna och underkastade lordagarens
äganderätt.» Detta torde vara nog att visa. att tran ren juridisk synpunkt
man torde ha svårt att påstå, att markägaren icke agei- ratt
till bär eller det som växer på hans mark. Det fmns .iu redan stadgat
i våra lagar, och det har från de myndigheter förn horts i fragan.
i regel uttalats, att äganderätten till baren också tillhor marken.

I den tungt, propositionen framhålles än ytterligare äganderätts -frågan utöver vad jag redan har påpekat Departementschefen sager
nämligen på ett ställe, att man har fruktat att den bär lagen icke
skulle ha någon verkan, därför att dess efterlevnad icke skulle kunna
kontrolleras, men att denna fara nog kommer att minskas betydligt
därigenom, att markägaren har intresse av att se till att lagen eiterleves,
på det att han också måtte få några bär. I likhet med departementschefen
är jag övertygad om att det. för att en lag som denna
skall få någon påföljd, måste finnas någon som bär intresse av att
tillse, att lagen också efterleves, och det kan icke finnas någon annan,
som har detta, efter vad jag kan förstå, än markägaren. Markagarens
intresse måste därför tillgodoses. Han maste ha den ratt, som
var och en här i landet äger. att besitta det han lagligen forvarvat.
Den rätten bör ej förmenas jordägaren. , •

För min egen del är jag alldeles övertygad om att om riksdagen
uttalar sio- för markägarens rättighet i detta av mig nu påpekade avseende,
så skulle det icke få den påföljd, som många frukta nämligen
att jordägaren skulle förbjuda bärplockning pa sm mark. utan
tvärtom skulle det kunna verka så, att han skulle kunna fa modighet
att reglera bärplockningen så. att de som behövde det också skulle
kunna få plocka bär. Jag tror icke, att våra skogsägare skulle
utnyttja ett sådant tillerkännande för att så att säga sko sig s.ialvaKostnaden
för bärplockning är så stor, att det tigger i sakens natur
att det för skogsägare, åtminstone för en större sådan, icke kan
vara av någon ekonomisk betydelse att tillgodogöra sig bären Men
det bör vara hans rättighet, synes det mig. att skydda sig för det
intrång, som nu sker och som framhållits i de motioner, som finnas
omnämnda i utskottsutlåtandet — jag vill icke påstå, att de ha behandlats
där — nämligen att skada sker bland annat pa skogsplan -

Lördugco dan 18 ranj.

11 Nr jk;.

törnig; och på grund av den erfarenhet, som jag på detta område
må kunna anses hava, så vågar .jag påstå, att betydelsen av den skada,
som nu sker på våra skogsplanteringar, ofta är från nationalekonomisk
synpunkt större än värdet av de bär som nlockas.

Det borde vara lagstiftarens skyldighet att tillse, att sådant icke
vidare får fortfara. I synnerhet när riksdagen antagit en lag, där
det är pålagt den enskilda att sörja för återväxten på sina skogar,
så hör man också tillse, att jordägaren får omöjlighet att skydda denna.
Det är förklarligt, att stadsbon icke kan se denna sak på samma sätt
som lantbon, och att han vill göra den nuvarande sedvanerätten till
eu laga rätt, då han ej varit i tillfälle att på ort och ställe sätta sig
in i förhållandena.

Rörande själva den föreliggande lagen, så har jag. som jag
nämnde i utskottet redan uttalat mig för att det skulle vara en lycka,
om densamma hade kunnat antagas, men på grund av de motiv, som
föreligga, särskilt departementschefens yttrande, att jordägare icke
har äganderätt till bär, sa anser jag mig för min del icke kunna yrka
bifall till jordbruksutskottets förslag, ty det skulle vara att gå den
ev riksdagen begärda utredningen om äganderätten till bären i förvåg.
^ Riksdagen skulle enligt utskottets hemställan, gå ifrån sin
föregående begäran om utredning och helt enkelt fastslå, att .jordägarens
rätt till hären icke finnes. Jordbruksutskottet har nämligen
i sin motivering instämt i Kung], Mai ds förslag och Kungi. Maj ds
motivering. Under sadana förhållanden kan jag icke finna annat
än att ett bifall till denna skulle vara, som jag säger, att gå den
begärda utredningen i förväg och fastslå, att jordägaren icke äger
någon rätt till hären på hans marker.

Med detta mitt uttalande har jag icke velat påstå, att markägaren
skall ensam få taga ut sin rätt. Tvärtom hoppas jag, att genom
att riksdagen sade sig vara med om att erkänna, att markägaren ägde
rätt till vad som växer på hans mark och icke därifrån vill undantaga
en speciell del som t. ex. bären, skulle man vinna, att bären skulle
kunna på ett bättre, mer ekonomiskt sätt utnyttjas, icke blott för ägalens
de! utan ock för andras. Rovplockningen kan ei förekomma® på
annat sättän att markägaren har intresse av att leda och ordna plockningen.
Det finns, mina herrar, i våra skogar oändligt stora marbär,
där de kunna plockas utan att man fjor skogen någon
skada, men för att hindra dessa bärplockare att gå, där de göra
skada, fordras det absolut, att markägaren får rätt att bestämma
detta.

Detta bär vant de synpunkter, som lett mig. då jag gått att fatta
position i ärendet och her jag nu, herr greve och talman, att på grund
av vad jag anfört få yrka avslag å utskottets hemställan.

Friherre Silfverschiöld: Herr greve och talman, mina
herrar! Det är synd om det svenska folket, tycker jag, som man nu
i brist pa annat ständigt matar med nya lagar ooh författningar
med höga böter, och därtill kommer ju, att det är mycket folk, som
icke ha en aning om att dessa författningar existera; och vidare får

iMijfiirtlaij
om förbud
mot lingonplockning

före vin8 dag.
(Fort*.)

Sr :W. 12

Lördagen den 18 maj.

Lagföra mau beklaga, att eu del av dessa författningar, soni tillkommit på
om förbud senare tid tyvärr i praktiken visa sig ohallbara, vilket allt enligt
’n°l?kn™'' min uppfattning alltför mycket frestar mångas laglydnad och sätter

före viss dag. densamma pa för karda prov. , , ■

'' (Forts) Just ett sådant förslag tycker jag det föreliggande ar, och visai

det även risken av att skriva till Kungl. Maj:t innan man noga
satt sig in i en sak. Jag har naturligtvis ingen anmärkning mot
Kun rJ. Maj :t, som nu kommit fram med detta förslag. l)et beroi
iu på riksdagens skrivelse. När denna sak behandlades för en de
år sedan, var det debatt i andra kammaren, där ganska mycken
opposition framkom mot förslaget. Emellertid litade man dar, som
det händer emellanåt, på att första kammaren skulle sia ihjal skrivelseförslaget.
Men hur det var, så föredrogs det har — jag vet
icke om det var en sen stund på dagen _— och förslaget grek igenom
utan ett enda ord. Jag har nu velat vidröra denna skrivelse, dart or
att jag tror, att den måhända inverkat något på majoriteten inom utskottet,
så att en del ansågo sig bundna, därför att man skrivit till
Kungl. Maj it. Jag vill dock till utskottets beröm säga, att någon
vidare entusiasm kunde jag icke finna för det kungl. förslaget, och
entusiasmen har tydligen blivit ännu mindre nu, sedan den lösgående
talaren behagat gå över på reservanternas sida. .

För min enskilda del kunde jag icke finna mig bunden a\
skrivelsen utan ansåg, att man hade full rätt att nu noga pröva
det förslag, som Kungl. Maj:t kommit fram med, och jag har da
även funnit vid närmare studium av den utredning, som är bilogai .
att Kungl. Maj :t fått ett ganska klent stöd av sina befallningshavande
ute i de olika länen. Jag vill nu naturligtvis icke låsa
unp dessa utlåtanden och trötta kammaren med dem, men jag vill
påpeka, att dessa olika K. B. tyckas visa ringa förtroende för lagförslaget.
och det har ju från dessa håll framkommit flera mot- och

ändringsförslag. „ . . „ „ .u

Om man nu rent praktiskt skulle se pa den har tragan, vill
jag till en början säga, att jag finner det omöjligt för Konungens
befallningshavande att bestämma lämplig tid, då bärplockning i ett
län skall ske. Och då Kungl. Maj:t säger, att i så fall skall Konungens
befallningshavande bestämma bara för en viss del av länet,
så får jag säga, att det är lika svårt att göra det vare sig för hela
länet eller för en del av länet eller några socknar eller andra underavdelningar
av länet. Vi veta nog litet var^ huru olika dessa
lingon mogna. Växa do pa mark, som vetter åt söder, mogna de
litet fortare, växa lingonen djupt inne i skogen, kunna de komma
betydligt efter. Vidare inverkar ju sol, regn o. s. v. Antåg att
Konungens befallningshavande nu bestämmer tid. Han måste bestämma
det en bra tid förut, för att det skall bli kungjort. Sedan
kan det bli kallt, och då fördröjes mognaden, eller det kan tvärtom
bli sol och värme, och då kommer mognaden tidigare.

Jag vill även framhålla, att när Konungens befallningshavande
nu enligt förslaget skall bestämma tid, så måste han antingen tänka
sig, att han skall göra det i så god tid, att lingonen icke hinna

Limlagcn den 18 nmj.

18 Kr

bliva övermogna, ooli då iir det klart, att på somliga ställen äro Lagförslag
lingonen icke mogna, och då blir det som nu, att man riskerar att om forbml
de bli plockade för tidigt. Eller måste han bestämma tiden så, ”pfoclring
att aHa hngonen äro mogna, och då är det klart, att de på många före vise dag.
ställen bliva övermogna. Vidare, om man har en begränsad tid, (Korts.)
en bestämd^ tid för lingonplockningens början, så hinner man i störa
delar. av vårt land, vidsträckta terränger uppe i Norrland o. s. v.,
omöjligen avplocka lingonen på den bestämda tiden, utan då kommer
frosten i stället och tager dem. TJå kan det vara lika bra att plocka
av dem i förtid som att låta frosten förstöra dem.

Vidare framhölls det visst också av den föregående talaren,
att om det är en bestämd dag för lingonplockning, blir det naturligtvis
på denna dag rasning till skogen. Då blir det en rovplockning,
just vad man ville mota med denna lag, och stora stridigheter
uppstå med. jordägaren, och da kommer denna stackars jordägare
helt säkert i en ganska .obehaglig situation. Vi skola betänka, att
lingonen i allmänhet bliva mogna ungefär samtidigt som havren.

Då är helt naturligt havren det viktigaste för bonden, och när han
bärgar denna är oftast hela hans hushall nte och hjälper honom.

Eli da. lingonen samtidigt förklarade tillatna, och hans gård är belägen
i närheten av en stad eller ett industricentrum, blir kanske
hans lilla gård .nästan stormad av alla dessa lingonplockare. Om
t i tänka oss in i saken, maste vi väl dock litet var erkänna, att det
bär synd om denna bonde.

Nu säger, man, att denna lag icke är så farlig, ty det är blott
på framställning av hushållningssällskap och landsting, som Konungens
befallningshavande skall bestämma sådan dag. Jag vill
saga, att detta är den enda förmildrande omständigheten i hela förs.
aget, och jag är av alldeles samma åsikt som en ärad ledamot
av utskottet, vilken framhöll, att han vore fullt övertygad om att
hushållningssällskap och landsting bestå av så praktiskt folk, att de
aldrig skola gå med på att göra en sådan framställning. När man
har den uppfattningen, är det naturligt, att man tycker, att det är
onödigt, att riksdagen är med om att stifta en sådan här lag.

Jag vill också till slut erinra om, att det väckts flera motioner
och kommit fram flera förslag, vilka gå ut på att man skulle giva
agaren företrädesrätt att plocka före den bestämda dagen eller att
plocka inom viss rayon i närheten av hans bostad. Alla dessa olika
förslag liksom också den omständigheten att Konungens befallningshavande
hava en så olika syn på frågan göra enligt min mening,
att man kan säga, att uppfattningen i denna fråga ännu icke är
stadgad.

Det radikalaste medlet vore helt säkert, som den föregående
ärade talaren framhöll, att bestämma att utan jordägarens tillstånd
iligon icke skulle fa plockas pa hans mark. Men som även framhölls,
ligger denna fråga under utredning och vid sådant förhållande
vore de t val lämpligast, att man inväntade resultatet av denna utredning
och först därefter, fattade beslut. Till dess finge man väl
nöja sig med att söka sprida upplysning om skadan av att plocka

Nr 86. 14

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före vis» dag.
(Forts.)

Lördagen den 18 maj.

lingonen för tidigt och att söka sprida denna upplysning även till
exnortörerna, vilka i stora massor köpa in lingon. För min del
tror lag nog också, att man verkligen något överdriver skadan
IV denna för tidiga lingonplockning. Det gör val icke sa mycket,
om det plockas några ton lingon för tidigt, och det ar val bättre.

att lino-onen plockas för tidigt an att de plockas foi sent.

att 1In»on™niicke finua annat än att resultatet av lagens antagande

blir att*vi få en värdelös lag, ty den går icke att kontrollera. Vi
få en massa lagbrytare, och Konungens befallningshavande far ett
besvärlfgt och otacksamt arbete. Och hoppas jag den talare, som va
nu närmast efter mig kommer att få ordet, ar med pa vad Dg sagt
om K. B:s arbete. Men lian svarar kanske som sa. att i hans

kommer denna lag aldrig att införas! , ° utskottets

Herr greve och talman! Jag ber fa yrka avslag a utskot.ets

förslag.

Herr Holmquist: Herr greve och talman! • Jag skulle kunna
instämma med den siste ärade talaren så till vida^ som jag kan uttala
ett verkligt beklagande a det svenska folkets ^gnar om de
laastiftningslinje skulle följas, som synes hava lätt ett mycket preg
nant intryck i det sätt, varpå bestämmandet av dag for lingonplockning
här i landet tyckes drivas fram. Herrarna komma nog ihåg vil
ka visor som sjöngos, innan riksdagens skrivelse var avlaten Det
kan icke vara kammaren obekant, att det sades, att i stort sett eu
väsentlig del av skörden plockas som halymogna lingon. Dessa fa
sedan eftermogna till mycket betydande del, och (1j;lta gor alt det bl
eu sekunda kvalitet som skickas till utlandet. Hela var lingonex
port ansågs vara i fara, sades det, genom ett sadant sakernas läge
En annan sak ansågs också vara ytterst betänklig; och^ det va
det blev en så stor utgallring av sadana omogna lingon vilka icke kunde
It n£ot sätt realiseras, så att det vore eu fullkomlig skadegörelse
på lingonskörden. Det sades icke bara från ett hall^ta“J^L^Så
sjöngs i hela landet, särskilt i stora lingonproducerande områden ba
var läget då.'' I andra kammaren, som i detta fall tyckes vara den
mera samhällsbevarande kammaren, hölls en mycket fång debatt i
denna fråga. Majoriteten gick verkligen pa skrivelseforsiaget om

bestämmandet av en lag. Första kammaren tog f^fÄrninstone
dåre Att det var någon sen timme pa dagen, kan jag åtminstone
icke''minnas. I alla fall togs det, och att det skulle vara någon
skillnad, om ett kammarens beslut fattades .sent padageii e er
det fattades tidigt på morgonen, det visste jag icke. Det kan j g
icke finna, att det åtminstone finns någon grundlagslielgd för.

Det var frågan om denna lags allmänna förhistoria. Inom u -skottet yttrades nu, att de enda, som riktigt kände till hur^denna kg
borde tillämpas, vore gummorna, som skulle plocka lingo e .
får ia<r verkligen säga, att bär man den meningen, da ar la^en iul
komligt ^obehövlig.'' Åtminstone skulle det väl i så fall vara någon
sorts lagberedning av dessa gummor, som skulle gorå upp ag® ;
för att det skulle få karaktären av ett pa fackkunskap gi lind åt lag

Lördagen dun 18 maj.

Nr .‘Mi.

förslag. Men som sagt uppfattningen i landet för övrigt gick fullkomligt
i den riktning som här föreliggande lagförslag.

Vidare sades, att hushållningssällskap och landsting äro de som
hava avgörandet i fråga om lagens effektivitet i sin hand. Detta tolkade
den siste ärade talaren på det sättet, att dessa sällskap och
landsting skulle komma att motsätta sig lagens införande och därigenom^
befria sina landsändar från att få en mycket dålig lag. Är
man så alldeles säker på det? Bör man icke snarare just i den omständigheten,
att dessa båda i fråga om länets och orternas förhållanden
fullt kompetenta institutioner få tillfälle att avgöra om dagen
och i viss män om området för lagens tillämpning, söka skyddet mot
de oegentlighet^ som en tillämpning av lagen skulle komma att
medföra. För min del vill jag läsa det ifrågasatta lagförslaget på
det viset.

Vidare har det sagts, att det är alldeles omöjligt för de stackars
befallningshavandena att kunna arrangera saken. Ja, nog hava befallningshavandena
många uppgifter sig pålagda, men nog tror jag,
att en god del av det som redan åligger befallningshavandena är av
beskaffenhet att vara mycket krångligare än att för olika socknar
eller delar av socknar i länet bestämma en viss dag för början av
lingonplockningen. Det är ju här icke fråga om att bestämma dagen
lör lingonplockningen så, att alla lingonen då skola vara mogna —
det blir ju ogörligt — utan det är bara att bestämma dagen så, att
lingonen icke komma att plockas omogna, och det tror jag verkligen i
stort sett ganska väl kan lyckas.

Det sades av den föregående talaren, att man inom utskottet
vant ganska ljum för detta lagförslag. Ja, jag får uppriktigt säga,
att jag har till den grad missuppfattat förhållandena, att jag trott,
att en av lagens allra varmaste förespråkare skulle vara den förste
talare som här i dag yttrade sig, men i den delen har jag tydligen
fullkomligt tagit fel. Det förefaller, som om icke endast han utan flera
med honom skulle sedan utlåtandet behandlades i utskottet hava liksom
ändrat mening. Det är ytterligare ett exempel på hur eu lagfråga
vid olika tider ses med alldeles olika ögon och får olika gestaltning
alltefter stundens förhallanden. Jag kan icke finna annat,
än att det förhåller sig så, och jag måste beklaga det.

Den efter min mening nästan viktigaste frågan här är frågan i
vilket förhållande den nu ifrågasatta lagen står till lagen angående
jordägarens rätt till bären pa hans mark. Den förste ärade talare,
som här yttrade sig i frågan, förklarade, att Kungl. Maj:t skulle
hava gjort sådana uttalanden i motiveringen till propositionen, att
den frågan var så att säga avgjord genom denna lag, och att även utskottet
genom något instämmande i denna motivering för sin del
skulle fattat ställning till frågan om jordägarens rätt till bären på
hans mark. _ Efter min mening kan ingenting vara felaktigare. Det
åberopades icke några bestämda uttalanden och jag vet därför icke,
vilka uttryck den ärade talaren åsyftade. Men efter min mening
äger denna uppfattning icke det ringaste stöd i lagförslaget eller dess
motivering. Det är ju så, att Kung], Maj:t i propositionen uttryckt -

Layförslay
om förbud
mot lingonplockning

före viss day,
(Forte.)

Sr 86. 16

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag
(Forts.)

gen påpekar, hurusom riksdagen Ivar skrivit rörande äganderättsfrågan
till hären, huruledes denna fråga gjorts till föremal för en mycket
omfattande utredning, hurusom denna utredning icke år slutlord,

. och utskottet säger ju precis detsamma.

Nu invänder den ärade talaren, att detta, är ett felaktigt behand
lingssätt av frågan, ty dessa båda frågor skulle hava framlagts samtidig
både bestämmelsen om dagen för lingonplockning och stadgandena
om jordägarens rätt till bären. En sådan synpunkt är ju möjlig
och tänkbar. Men som frågan här ligger, kan jag icke finna annat,
än att Kung] Maj :ts och utskottets ställning är klar darutinnan att
det nu endast är fråga om att få en lag för att förhindra ^plockning
av omogna lingon, under det att fragan om jordägares ratt ligger
under utredning och naturligtvis i sinom tid kommer att föranleda
framläggandet av ett alldeles särskilt förslag till fragans rättsliga
ordnande. .Tåg kan icke finna annat, än att det tillvagagangssätt
som här av Kungl. Maj:t använts och som av utskottet biträtts,
även har motsvarighet på andra likartade områden. Det ar ju
en sak att bestämma om jordägarens rätt till djurfångst och en annan
sak att bestämma dagen för rätten att fånga vissa djur. Den
senare frågan är ju avgjord uteslutande enligt nationalekonomiska
och naturvetenskapliga synpunkter, den andra frågan ar en aganderättsfråga
med hänsyn till besittningen av jorden. Har harull använts
fullkomligt samma tillvägagångssätt. Har ar bara fråga om
att bestämma en viss dag för början av lingonplockningen, vilket
skall hindra att personer, vare sig de äga marken eller icke pa ett
nationalekonomiskt och även privatekonomiskt synnerligen olämpligt
sätt tillgodogöra sig markens produkter. En helt annan sak blir att
bestämma i vad mån den som äger jorden bör hava en i lagen pa annat
sätt än nu fixerad rätt till vad denna jord frambringar i form

^Emot själva lagens detaljbestämmelser har, såvitt jag kan se,
ingenting anförts av de föregående ärade talarna. Man har anmarkt
på att vissa böter här äro stipulerade. Det är ju alldeles naturligt,
att skall lagen få någon effektivitet, måste en straffbestämmelse finnas
för brott mot denna lag alldeles som i fråga om fiske eller jakt
på olovlig tid. Har man icke det, hänger ju lagen fullkomligt i
luften. Då sålunda ingen gjort någon erinran mot de särskilda bestämmelserna
i lagen, är det naturligtvis omöjligt för mig att kunna
ingå i något bemötande i den delen. ,

En talare framhöll, och däri ber jag att fa instämma, att denna
lag i många delar av landet kommer att få eu ganska liten effektivitet
därför att den i dessa delar är mindre behövlig, badana delar
äro Norrland, åtminstone stora delar därav, och pa samma satt
vissa delar av Dalarne. Jag tror, att i dessa bygder blir lagen av
jämförelsevis liten effektivitet, men så mycket starkare framhölls
inom utskottet lagens betydelsefulla innebörd, da det galler visso
andra delar av landet. Då nu lagen är så anpassad, att den kan antagas
i de delar av landet, där den verkligen är behövlig, och da man
har garantier genom hushållningssällskapen och landstingen, att den

Lördagen den 18 maj.

17 Är Ni.

icke kommer till användning i andra delar än där dessa institutioner
anse den böra ha en välgörande verkan, kan jag för min del, herr
greve och talman, därest jag följer vanliga lagsynpunkter, icke göra
annat än hemställa om bifall till utskottets förslag.

Friherre Hermelin: Ja, herr greve och talman, debatten i
denna fråga har blivit litet lång. Jag skall därför söka fatta mig så
kort som möjligt.

Till en början vill jag då säga, att jag i likhet med friherre
Silfverschiöld kommer att yrka avslag på såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts proposition. Jag stöder mig därvid förnämligast
på den motion, som har avgivits inom andra kammaren av herr Anderson
i Knapasjö. Utskottet har vid behandlingen av denna motion
förfarit tämligen summariskt. Utskottet säger, att då det antagit
Kungl. Maj:ts lagförslag, har det icke kunnat godtaga de synpunkter,
som motionären framställt. Jag skulle ju kunna vara lika kortfattad
och säga, att jag icke kan godtaga utskottets syn på saken,
utan i stället godtager jag motionärens framställning. Emellertid
skall jag be att få säga några ord, särskilt med anledning av vad den
siste ärade talaren, herr Holmquist, yttrade:

Jag kan giva honom fullkomligt rätt i vad han yttrade om denna
frågas förhistoria. Här har verkligen förts ett alldeles ovanligt
skrik angående denna rovplockning, och en del välvilliga enskilda
motionärer, jag vet icke från vad håll de varit påverkade, hava framkommit
med förslag här i riksdagen. När saken var före i andra
kammaren, säger motionären, herr Anderson i Knapasjö, »höjdes varnande
röster mot antagande av lagbestämmelser, vilka så nära beröra
flertalet av vår landsbefolkning, men som äro av den beskaffenhet,
att de icke kunna vare sig efterlevas eller kontrolleras».

Då det nu väl förhåller sig så, som den siste ärade talaren sade,
att Konungens befallningshavande och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
bäst vore i tillfälle att bedöma, huruvida en sådan
lagstiftning bör komma till stånd eller ej, förmodar jag att detta
varit anledning till att Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden i frågan
från såväl Konungens befallningshavande som förvaltningsutskotten.
Friherre Silfverschiöld yttrade, att han icke ville redogöra för vad
dessa anfört, och jag skall icke heller göra det när diskussionen tagit
en sådan utsträckning, *som den nu gjort. Men man blir i alla fall
litet förvånad, när man ser att Kungl. Maj:t kommit till den ståndpunkt,
till vilken Kungl. Maj :t kommit, och jag måste för min del
instämma i vad motionären har anfört, att man ur alla dessa utlåtanden
kan utläsa »en villrådighet om hur ett dylikt lagförslag skall
formuleras för att fylla sitt ändamål». Särskilt har man vänt sig
mot att det_ skulle vara möjligt att utsätta en viss bestämd dag.

Den siste ärade talaren sade nu, att den viktigaste punkten
är^ att hindra rovplockning. och att man här icke avser att beröra
frågan om äganderättsförhållandena. Däri giver jag också den ärade
talaren fullkomligt rätt. Äganderättsfrågan fick kanske väl stora
dimensioner i det första anförandet om förevarande ärende. Denna

Första kammarens protokoll 1918. Nr 36. 2

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag.

(Forts.)

Kr 36. 18

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag.

(Forts.)

är obsolut lämnad åsido i detta lagförslag. Men pa grund darav
att lins Kun°l. Mai :t redan ligger inne en framställning angående utredande
av äganderättsförhållandena, en framställning som gjorts av
riksdagen, och då vidare, såsom herr statsrådet i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet meddelar, lagberedningen 1909 avgivd förslag
till ny jordabalk, däri uppmärksamhet ägnats jämväl åt tragan om
jordägarens rätt, samt med hänsyn därtill framlagt förslag i amnet,
så tycker jag, att dessa förhållanden möjligtvis skulle kunnat ge
Kungl. Maj :t anledning att något dröja med framläggande av detta
förslag samt vänta till dess den frågan blivit utredd. I allmänhet har
Kungl. Maj:t — fast jag icke precis vill säga under denna regerings
tid — dröjt ganska länge med besvarande av riksdagens skrivelser.
Här föreligger en alldeles särskild anledning för regeringen att
något vila, till dess äganderättsfrågan blivit klar. Det kunde då
hända, att förevarande lagförslag under tiden kan omarbetas, så att
det kunde ersättas av en vanlig ordningsföreskrift. Jag tror, vi
kunna vara överens om att, såsom en del Konungens befallningshavande
hava framhållit, man under tiden bör på upplysningsvägen
försöka verka för den goda saken. Det är icke meningen att lagen
skall träda i kraft denna sommar utan först nästa år, och folkhushållningskommissionen
kunde under tiden anordna uppläsande av kungörelser
i kyrkorna. Även genom vädjan till pressen att välvilligt
upptaga bärplockningsfrågan och å sin sida verka upplysande kunde
man göra saken allmänt känd, och jag tror att man på denna väg
fullkomligt skulle vinna vad man från början med lagen åsyftat. Visserligen
säger departementschefen, att enligt vad han trodde folket
lojalt skulle rätta sig efter en sådan lag. som här föreslagits, men
jag undrar, om folket skulle uppträda fullkomligt lojalt, när det visade
sig att den för bärplockning tillåtna tiden blivit fastställd antingen
för tidigt eller för sent.

Således, herr talman, på grund av den motivering, som angivits
i herr Andersons i Knapasjö motion och på grund av att ett utredningsförslag
föreligger hos regeringen i en med den här nära sammanhängande
fråga och då jag vidare icke anser någon fara föreligga,
om lagstiftningen i ämnet något skulle dröja, yrkar jag avslag
på såväl utskottets hemställan som på den Kungl. propositionen.

Herr Rooth: Det föreliggande lagförslaget utgör ju en effektuering
av 1917 års riksdagsskrivelse, men icke kan man saga att
detsamma innebär någon tillfredsställande lösning av lingonfrågan.

Vad man ute i bygderna med all rätt begär, det är en lagstiftning,
som tillförsäkrar jordägaren oinskränkt dispositionsrätt till vad
som växer på hans mark, åtminstone om marken är inhägnad. Det
finnes inom min hemort en mängd mindre hemmansägare, för vilka
lingonskörden icke sällan utgör den värdefullaste avkastningen av
deras hemman. Där har nu uppförts en större fabrik för konservering
av lingon. Därigenom hava lingonen blivit en mycket begärlig
handelsvara, som alltid står högt i pris. Detta har haft till följd
att en mängd personer under lingontiden lämna sin vanliga syssel -

Lördagen den 18 maj.

19 Nr JWi.

sättning för att ägna sig åt den mera lönande lingonplockningen. Un- Lagförslag
der sådana förhållanden kan man förstå, att den frihet, som nu råder iuUJonmed
avseende å rätten att plocka lingon, omöjligen kan överensstämma plockning
med det allmänna rättsbegreppet. före viss dag.

Yad nu angår denna lag, så kan jag icke finna, att det skall bliva (Forts.)
möjligt att på ett praktiskt sätt tillämpa densamma. Huru skall det
överhuvud låta sig göra att inom ett helt län med så skiftande förhållanden
bestämma den rätta dagen, då lingonplockningen bör taga
sin början? Om lingonen äro mogna på den södra sluttningen, så
äro de säkert icke mogna på den norra — de kunna vara mogna
på den höga marken, men ej på den låga. Och för övrigt — skall
lingonplockningen börja på en viss dag, så kan man vara nästan säker
på, att den dagen måste markägaren lämna rum för främmande
bärplockare, och det kan bliva fråga om. huruvida det sedermera
finns några lingon kvar för honom själv.

I anledning av herr Holmquists anförande ber jag få säga att
det nog är bäst att köpare och säljare få kontrollera varandra i fråga
om lingonens kvalitet och med avseende å huruvida bären äro mogna
eller icke.

Då jag alltså anser att det föreliggande lagförslaget icke kan
vara till någon som helst nytta utan fastmera måste vara till skada
för en förnuftig lagstiftning på detta område, får jag, herr talman,
yrka avslag å den föreslagna lagen.

Herr statsrådet U n d é n: Såsom utskottet redan erinrat och
för övrigt under debatten framhållits, bygger denna proposition på
riksdagens skrivelse från 1917, och det förslag, som innefattas i
propositionen, har vidare tillstyrkts av lantbruksstyrelsen samt ytterligare
av en hel råd av de hörda myndigheterna. Beträffande
den fråga som nu särskilt varit under debatt, nämligen om detta
lagförslags sammanhang med spörsmålet om företrädesrätt till bären,
får jag erinra att 1917 års riksdag uttryckligen betonade, att
dessa bägge frågor icke stå i .sammanhang med varandra, att alltså
riksdagen, när den begärde lagstiftning angående en bärplockningstid,
icke alls tog ståndpunkt ifråga om den materiella företrädesrätten
till bären. Den Kungl. propositionen har ställt sig på samma
ståndpunkt som förra årets riksdag, den har framhållit, att den
andra frågan är under utredning, och tagit denna fråga såsom ett
spörsmål för sig.

Det har nu invänts att bägge frågorna borde lösas samtidigt,
men jag ber att få framhålla att den andra frågan, som upptagits
av lagberedningen i förslaget till ny jordabalk, knappast kan brytas
ut ur det sammanhang vari den ligger, och att taga ut ur det
stora jordabalksförslaget denna speciella punkt för att lägga fram
den något tidigare än de andra jordabalksförslagen är alltså knappast
möjligt. Att avslå detta förslag i avbidan på det andra skulle
betyda, att man över huvud taget icke finge någon reglering, förrän
hela jordabalken bleve av riksdagen antagen. För övrigt, om man
försökte slå in på den väg, ,som i någon motion blivit ifrågasatt, att

Nr 36. 20

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag.
(Forte.)

här stadga företrädesrätt för markägaren och göra honom obunden
av plockningsförbudet, skulle detta snarare vara att föregripa en
kommande lagsiftning om bärplockningsrätten. Ty då skulle man
gå in på den ståndpunkten, att markägaren såsom ägare till jorden
hade en bestämd företrädesrätt till de bär, som växa på hans mark,
och denna ståndpunkt skulle givetvis innebära ett brytande av den
uppfattning, som i en stor del av vårt land är gällande. Då en
talare citerat lagberedningen, vill jag erinra, att beredningen snarare
vitsordat befintligheten av den rättsuppfattningen i en stor del
av landet, att bärplockningsrätten är en allmän rätt, icke någon
uteslutande rätt för jordägaren. Lagberedningen har vidare i sitt
förslag till ny lagstiftning icke ställt sig på den ståndpunkten, att
jordägaren skulle ha uteslutande rätt över skogsbären på all hans
mark, utan ifrågasatt en bestämmelse, att jordägaren skulle ha företrädesrätt
till bär på ett viss begränsat område, på den del av hans
jord som läge närmast bostadsplatsen. Alltså kan lagberedningens
förslag tagas till intäkt för den uppfattningen, att jordägaren icke
har exklusiv bärplockningsrätt. Enligt min mening skulle det således
vara att föregripa den kommande lagstiftningen, om man här
införde bestämmelse om företrädesrätt för jordägaren, och de båda
spörsmålen böra kunna lösas var för sig.

Herr Pers: I denna debatt är det en uppfattning, som har
gjort sig särdeles högröstad, liksom den även fått uttryck i riksdagens
skrivelse i ämnet. Emellertid beklagar jag att man icke i allmänhet
ser litet närmare upp med alla de riksdagsskrivelser, som avgå.
Hade man det gjort i det här fallet, skulle man redan i fjol kunnat
räkna på att få klart, att man här var inne på en högst olämplig''
väg. När jag ansluter mig till avslagsyrkandet, vill jag icke göra
mig solidarisk med den uppfattning som gjort sig gällande hos
(andra talare, så att det skulle ske av det skälet, att frågan om
äganderätten till bären borde förekomma samtidigt med denna, utan
jag gör det på helt andra grunder.

Det framgår av betänkandet, att mycket starka skäl anförts för
•den åsikten, att det komme att bli svårt för Konungens befallningshavande
att träffa en rätt dag. Här har visserligen en Konungens
befallningshavande förklarat och sagt, att det går an. Med all respekt
för hans och övriga befallningshavandes stora förmåga att
rätt utreda kvistiga saker, tillåter jag mig dock att ställa mig tvivlande,
och jag vill framför allt uttala mitt tvivel, att vare sig han
eller någon annan skulle kunna bringa den rätta dagen till allmän
kännedom för alla länets plockare av bär. Vårt land är mycket
vidsträckt, och det hjälper icke med en annons i någon tidning,
utan det fordras nog här ännu mer effektiva åtgärder. Våra landshövdingar
måste ju draga ut på tiden så långt som möjligt med
dagens bestämmande för att icke av naturen desavoueras ifråga om
den rätta dagen. När nu kungörelsen skall gå ut, tror någon, att
alla dessa tusentals bärplockare stå i andlös spänning och väntan
på denna dag och denna timma? Nej, jag tror nog, att de skola

Lördagen den 18 maj.

21 Nr :WJ.

förfoga sig ut till bärplockningsmarkerna en och annan dag i för- Lagföralay
väg och om kungörelsen tänka som så: det där bry vi oss icke om.

Vad som för mig är .det viktigaste, det är att en sådan lag som "plockning
denna skulle skapa en massa lagbrytare, och jag är av den uppfatt- före viss duy.
ningen att man icke bör fresta folkets lojalitet alltför mycket. I (Forts.)
själva verket skulle den här få en alltför stark påfrestning. Jag
.skulle vilja hemställa till dem som ivra för denna lag, att de gjorde
sig litet reda för, huru pass jaktvårdslägstiftningen efterleves. Jagtror,
att de hos vissa Konungens befallningshavande skulle komma
under fund med att, fast det gäller så stora djur, det är mycket
mycket klent med jaktlagens efterlevnad och vederbörande myndigheters
makt i det fallet. Det finnes hela landsändar, där jaktlagen
icke alls iakttages. Hur skall man då kunna göra en lag effektiv
ifråga om lingon och lingonplockning?

Jag fäster ytterligare kammarens uppmärksamhet på, att denna
lag är ganska rigorös, böter äro föreslagna till belopp från 5
till 500 kronor. För barn under 15 år skall far, målsman eller
husbonde svara, och därest det icke kan visas att vederbörande gjort
allt på vad honom ankommer för att förekomma förseelsen, inträder
ansvar för den. Vidare heter det, att om tillgång till böternas gäldande
saknas, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. Det är
verkligen icke några småsaker. Man får verkligen vara Kungl.

Maj :t tacksam att man icke i denna fråga gått lika långt ,som i lagen
om utrotande av berberisbuskar, varom kammaren nyss beslutat,
och varigenom landsfiskalerna fått en extra stimulans att vara
nitiska genom den andel i böterna, som givits dem.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till avslagsyrkande!
på grund framför allt av de synpunkter jag nu anfört. Jag tror
att lagskriveriet bör hejda sig en liten smula, och att man icke bör
fresta .svenska folket alltför mycket.

Herr Barthelson: Den ärade talaren på Älvsborgsbänken
vände sig mot mig med ett yttrande, att jag överdrev den skada
på skogsodlingen som kunde åstadkommas genom bärplockning. Då
han icke ville godtaga min uppgift i det avseendet, ber jag få anföra
ett konkret exempel, som tydligt visar, att jag i detta fall icke överdrivit.
Kronan inköpte för en del år sedan i närheten av Hudiksvall
på Hornslandet en skogsareal av 14,000 tnl., varav en stor
del blivit förstörd genom skogseld. Sedan kronan kommit i besittning
av denna mark, verkställdes skogsodling å den avbrända
arealen, men denna skogsodling blev emellertid i betydande omfattning
enligt mig lämnat meddelande från domänstyrelsen, således från
kompetent håll, förstörd just genom bärplockning. Vissa dagar samlades
på hyggena ända till 700 personer för att plocka lingon, och
man behöver icke vara skogsman för att förstå, att de små plantorna
icke kunde tälta ett sådant trampande dag för dag, som här förekom.
Sålunda vill jag med detta exempel ha konstaterat, att betydande
skador kunna uppstå å skogsodlingar genom bärplockning, när denna

Nr 36. 22

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag
(Forts.)

icke kan ordnas på rationellt och lämpligt sätt. Men jag vill tilllika
framhålla, att i våra skogar finnas oändligt stora marker, rika
på lingon, där sådana kunna plockas utan skada för den växande
skogen. Vad jag här velat framhålla är vikten av att jordägaren har
rätt att reglera bärplockningen på sin mark.

Herr Holmquist vände sig mot mig med påståendet, _ att jag
ändrat mening, sedan jag var i utskottet. Jag kan icke finna att
jag gjort detta. Jag framhöll just i utskottet, att när det instämde
i Kung!. Maj:ts motivering, det därmed toge ställning till hela
äganderättsfrågan, oaktat denna är under utredning, och jag ville
naturligtvis genom detta mitt uttalande söka åstadkomma ändring i
utskottets motivering. Då utskottet icke godtog denna min hemställan,
kunde jag naturligtvis icke vara med om vad utskottet
föreslog, och är detta anledningen varför jag på nu anförda skäl
yrkar avslag.

Herr statsrådet yttrade, att 1917 års riksdag uttalade sig på
sådant sätt att frågan om jordägarens rätt vore en sak, som nu icke
kunde bedömas. Det är alldeles riktigt, och därför tycker jag det
är olämpligt, att Kungl. Maj:t i detta fall föregriper den utredning
angående markägarens rätt, som riksdagen begärt. Det är mot detta
föregripande, som jag i mitt uttalande vänt mig, då jag anser att
om riksdagen bifaller denna Kungl. Maj:ts proposition, riksdagen
i och med detsamma själv också skulle föregripa den nämnda utredningen,
och jag får till stöd för detta påstående framhålla vad
föredragande statsrådet yttrar i den kungl. propositionen. Han säger
där: »Då rätten till bärplockning icke uteslutande tillkommer markägaren,
lär dylik anpassning icke kunna åvägabringas på så sätt,
att förbudets tillkomst göres beroende av framställning utav vederbörande
markägare.»

Herr statsrådet yttrade vidare, att vad lagberedningen beträffar
kunde man naturligtvis icke vänta till dess att lagberedningens
förslag till ny jordabalk i sin helhet framkomme. Detta är naturligtvis
riktigt, men jag hemställer ändå, huruvida man icke, i fråga
om avgörande av den äganderätt, varom här talas, må ha rättighet
att taga hänsyn till den motivering, som lagberedningen framlagt.
Den säger nämligen i motiveringen, att alster som naturen själv
frambringar inom ett fastighetsområde äro på så sätt i 2 § är utsagt,
så länge de äro förbundna med fastigheten tillbehör till denna
och underkastade jordägarens äganderätt. Statsrådet yttrade emellertid
ingenting om vad jag i övrigt i avseende å gällande lag anfört.
Jag anförde också, att ett starkt stöd för att ägande- och
dispositionsrätten till mark och skog borde respekteras, funnes i
lagens stadgande den 24 maj 1895, angående vad till fast egendom
är att hänföras. Jag anförde dess § 2, enligt vilken på rot stående
träd och andra växter tillika med frukt därå höra till den fasta
egendomen. Icke heller upptog herr statsrådet till bemötande vad
jag anförde om det som står i byggningabalken och om 1734 års
lagstiftares ställning till denna äganderättsfråga.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

23 Nr 36.

Lördtigeu (len 18 maj.

Lindblad, E r n s t: Det är enligt mitt förmenande Wg*

Herr Lindblad, Jl> r n s t: uei ar eunSu lml, om förbud

mot lingon faller

mig också, att mycket framkommit under debatten i Kärn- plockning
maren som varit överflödigt att omnämna, därför att det nöjsam föte vtst ag.
kommit till uttryck i utskottet, då frågan där utförligt debatte- (torta.)
rades. Samtliga dessa invändningar gjordes, men icke förty tiar u -skuttets majoritet förordat bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Det gäller här icke en ovillkorlig lag, utan mera en lamplighetsla^stiftning,
vars införande skulle bli beroende av framställningar
från hushållningssällskap och landsting; ^ båda dessa myndigheter
skola begära lagens tillämpning inom området. Det blir alltså mojligt
för dessa herrar, som skarpt uppträtt emot lagens antagande,
att hos sina resp. hushållningssällskap och landsting framställa sina
yrkanden och möjligen få sin vilja fram, och då ha de vunnit sitt
mål för den delen av landet. Detta hindrar icke, att lagen i a -skilliga andra delar av landet med visshet kommer att tränga. ti
användning. Just därför att lagen har stort nationalekonomiskt
värde och betydelse är det som den nu sett dagen på grund av riksdagens
egen begäran, och därför skulle jag livligt beklaga, om det
starka motståndet, som jag för min del ej förstår, skulle borttaga
kammarens intresse för det avsedda syftemålet. När vi ha stadgar
angående fiske och jakt som säga, att sådant .icke får företagas före
eu viss dag, är det då så olämpligt att här införa en liknande bestämmelse.
Här talas ingenting om äganderätten. Lagen vill blot
säga: denna rätt må tillhöra vem det vara ma det får en kommande
lagstiftning avgöra — men vi må enas om att lämna en
möjlighet att bestämma, när det bör anses, att inom en vissor^
lingonskörden skall taga sin början, så att den icke sker, när bären
endast äro kart, utan så nära mognad som möjligt. Behöves det
lagstiftning i fråga om jakt och fiske, där äganderätten är oomtvistlig,
så behöves det ännu mera här. Markägarens ställning blir i
varje fall icke på något sätt försämrad genom detta förbud. Vill
han från sitt område mota bort obehöriga bärplockare, har han åtminstone
möjlighet att infinna sig samma dag. det blir lovgivet och
på det sättet bevaka sina ägodelar. Som nu riskerar han, att de infinna
sig 8 dagar innan lingonen ens äro mogna och plocka bort

dem mitt för hans näsa.

Det dröjer nu ett helt år, innan lagen kan komma till användning.
Först måste tillämpningen begäras av hushållningssällskap
och landsting och så hinner bärplockningstiden i år förrinna.
Under tiden hinner frågan om äganderätten mycket väl komma fram
och då får riksdagen avgiva sitt votum även i den frågan. En
motionär har föreslagit, att förbudet icke skulle gälla jordägaren,
han skulle äga rätt att tillgodogöra sig lingon å sin mark, huru mycket
och när han behagade. Det vore ett mycket oförsiktigt uttalande
av riksdagen, ty då först bleve det avgjort, att andra här hade någon
rätt, eftersom jordägarens särskilt skulle nämnas. Han skulle äga
att begagna rätten, när han ville, men sedan finge andra komma.
Där skulle alltså riksdagen göra ett uttalande om andras rätt.

Nr 24

Lördagen den 18 maj.

^förslag Jag förstod uppriktigt sagt icke vad herr Barthelson åsyftade,

mot lingon- ty visserligen har statsrådet relaterat, huru inom lagstiftningen denna
plockning sak uppfattas i närvarande stund, men utskottet säger: »Det synes
före viss dag. i detta sammanhang böra nämnas, att det nu föreliggande spörs(Forts.
) målet om förbud mot plockning av lingon före viss dag icke berör
den under utredning varande frågan om jordägares rätt till vilda
bär, något som riksdagen jämväl i sin berörda skrivelse i ämnet uttalat.
» Där har utskottet, så långt det med ord förmår, sagt ifrån,
att man inlåter sig icke nu på frågan om äganderätten. Motionärens
förslag innebär däremot ett indirekt uttalande härom, ty det giver
markägaren en annan rätt än den som skulle tillfalla vem som helst.

Jag tror att kammaren kan vara lugn för, att här icke kommer
att begås några övergrepp. Lagen kommer icke en dag för tidigt
till stånd, genom densamma kommer den saluförda varan att stiga
i kvalitet, och det blir icke den allmänna lrappspringning, som nu
är rådande för att i otid plocka dessa bär, medan de ännu äro kart.

Det var förunderligt att höra talaren på Kopparbergslänsbänken,
som själv är tidningsman, yttra att han icke trodde, att tillkännagivande
i tidningarna om denna sak skulle vinna gehör hos allmänheten.
Jag är övertygad, att det behöves icke mera än en rad i
hans tidning för att befolkningen i hela Västmanland skall förstå
vad saken gäller. Det är ju icke heller meningen att en och samma
dag skall fastställas för ett helt län. Det vore olämpligt, och jag
har den tilltro till K. B., att de med tillhjälp av telefon m. fl.
sätt att meddela sig skola komma överens med vederbörande inom
länen så att, där så behöves, bärplockningen blir lovgiven på olika
tider för olika orter. Detta torde t. o. m. bli bättre ordnat så än
t. ex. fallet är med stadgandet om kräftfångsten. Enligt detta skola
ju kräftorna ovillkorligen vara färdiga att tagas den 1 eller 15
augusti, och likadant är det ju med andungarna enligt jaktstadgan.
Här åter är det K. B., som bestämmer tiden, sedan i varje län de
intresserade blivit tillsporda: Vad tror ni själva är lämpligt, vad
önska ni? Naturligtvis kommer det att finnas omogna lingon även
efter den dag, då bärplockning blivit tillåten, men folket får åtminstone
veta, vilken tid för året anses lämplig inom orten för
erhållande av den bästa skörden.

Jag ber att få varmt förorda lagens antagande, och jag tror
att det icke ligger någon som helst orimlighet i vad utskottet föreslår,
utan att så många granskningsnämnder här skola finnas, att man
kan vara utom all fara.

Greve Ha milton, Alexander: Efter de många avslagsyrkandena
är det ej mycket lönt att föra någon annan talan, men
jag skall i alla fall yrka bifall till utskottets hemställan, och jag gör
det, emedan jag anser, att lagen undanrödjer en del av de olägenheter,
som äro en följd av bristen på bestämmelser på detta område. Man
har talat om att förslaget skulle innebära ett ingrepp i äganderätten.
Detta kan jag för min del icke inse, utan tvärtom synes det mig,
att det skulle i viss mån medföra skydd för äganderätten. Frå -

Lördagen den 18 maj.

ar»

gan om äganderätten föreligger emellertid icke nu; den synes först i-agfortlag
på allavar ifrågakomma, da riksdagen får svar på sin skrivelse om "™tUngonutredning
rörande jordägares rätt till vilda bär. då denna föreligger plöjning
skall jag för min del vara med otm att bidraga till värnande av före viss dag.
äganderätten. (Fort*.)

En talare på Skaraborgsbänken var missnöjd med motiveringen
och yrkade på denna grund avslag. För min del tycker jag det vore
riktigare att yrka avslag på motiveringen och bifall till förslaget, jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Hermelin; Herr greve och talman! Jag ber om ursäkt
att jag ånyo uppträder, då jag tager för givet, att kammaren
även har att fatta beslut i den massa ärenden, som finnas uppförda
på föredragningslistan.

Herr statsrådet Undéns yttrande, att den långa raden av Konungens
befallningshavande, som uttalat sig, varit bestämd i uppfattningen
angående detta lagförslag, får kanske något litet modifieras. Vad
sålunda angår Östergötlands län ansåg Konungens befallningshavande
(liksom länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott, att. något
särskilt behov för länets vidkommande icke gjort sig gällande i fråga
om en lagstiftning, sådan som denna, och de avstyrka därför densamma,
varvid Konungens befallningshavande anser, att ändamålet
med riksdagsskrivelsen lika väl kunde vinna på upplysningens väg.

Liknande uttalanden angående behovet av lagstiftningen göres från
Malmöhus län utom beträffande vissa av länets skogssocknar. Likaså
upplyser befallningshavande i Blekinge län, att någon nämnvärd
konkurrens om lingonen icke ägde rum inom länet, och att tvärtom
klagomål ofta försports över att bären icke bleve på behörigt sätt
tillvaratagna utan finge förfaras, men framhåller samtidigt, att nu
rådande knappa tillgång på livsmedel måhända skulle medföra en
förändring härutinnan. Konungens befallningshavande i Älvsborgs
län avstyrker, och befallningshavande i Norrbottens län avstyrker
alldeles särskilt. Den säger, att en sådan lac som denna kunde möjligen
vara av behovet påkallad i mera tätt befolkade trakter, men
icke i Norrbottens län.

Nu säges visserligen i statsrådsprotokollet, att i alla övriga utlåtanden
förordats, att åtgärder vidtagas till förekommande av rovplockning
av lingon. Men vilka utlåtanden detta skulle vara, huru
många och i vilken mån de därutinnan skulle hava uttalat sig, detta
framgår icke. Däremot framgår, att flertalet länsstyrelser bestämt
uttalade sig emot, att en viss dag skulle bestämmas såsom tid för
mognaden, och det frambäres en hel rad skäl beträffande svårigheten
härvidlag. Man är därjämte rädd för att överträdelser måste komma
att ske.

Herr statsrådet nämnde även att det icke här vore fråga om jordägarens
rätt och att denna speciella fråga icke kunde brytas ut och behandlas
särskilt. Detta har jag icke heller i mitt. anförande velat
avse. Jag kunde icke veta. huru lång tid det skulle förflyta, innan
förslaget kunde föreligga färdigt. Jag har endast velat framhålla

Nr 36. 26

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag
(Forts.)

ett skäl för avslag å den kungl. propositionen, och jag anser fortfarande
att man väl kan vänta till dess frågan i hela dess omfattning bleve
löst. Till herr Nilssons i Landeryd reservation angående jordägarens
särskilda rätt till bärplockning vet jag att ingen i denna kammare
yrkat bifall, för min del har jag icke gjort det, ty det vore just ett
föregripande med avseende å utredningen av äganderätten.

Herr statsrådet Undén nämnde, att lagberedningen förutsatt, att
inom ett visst begränsat område jordägaren skulle hava en uteslutande
rätt till bärplockning. Detta visar väl, att rätten till bärplockning,
sådan den från vissa håll påyrkats, är tämligen svag. Om ägaren
icke skulle hava rätt till bären, varför skall det just vara inom
ett hundratal meter eller något dylikt avstånd från hans bostad, som
detta skall tillåtas, och vem skall gå fram med mätstocken och säga,
att här upphör jordägarens rätt och här börjar det allmännas? Jag
tycker det ändå ligger eu viss svaghet i ett sådant uttalande av lagberedningen,
som av herr statsrådet anförts.

De synpunkter, som framfördes av herr Lindblad och greve Hamilton,
tror jag under diskussionen iedan delvis blivit vederlagda.
Det är just omöjligheten, så vitt jag kan förstå, att på förhand bestämma
en viss dag, på det sätt lagen föreslår, som gör det svårt
att göra den samma tillämplig och respekterad, varför jag vidhåller
mitt yrkande om avslag på punkt l) i såväl utskottets förslag som
Kungl. Maj:ts framställning.

Herr Lagerkvist: Herr talman! Den förda debatten har visat,
nu liksom många gånger förut, hur svårt det är att stifta lagar i
vårt vidsträckta land med dess skiftande förhållanden. Jag är gärna
villig att medgiva, att denna lag kommer att vara så gott som utan
betydelse på flera orter i vårt land; på andra ställen åter skall den
efter mitt förmenande hava stor betydelse. Då det nu här är föreslaget,
att Konungens befallningshavande i respektive län skola efter
myndigheternas hörande bestämma viss dag, när lagen skall träda
i kraft, synes mig det vara en praktisk bestämmelse, som gör det möjligt
att införa en sådan här föreskrift för de trakter, där det behövs,
och låta bli att införa den för de trakter, där det ej är av behovet
påkallat.

Några av de ärade talare, som unpträtt här. hava sökt förringa
värdet av denna lags bestämmelser. Ja, det kan ju sägas om denna
lag detsamma, som om alla andra lagar, att den icke kommer att efterlevas,
utan att den kommer att överträdas och bidraga till att skapa
en massa lagbrytare. Jag vill då gent emot detta uttala såsom min
förmodan, att få medlemmar av denna kammare torde vilja upphäva
förbudet angående jakt under vissa tider, och det synes mig, att denna
lag i någon mån är jämförlig med jaktstadgan. Lagen kommer
att särskilt för Västerbotten få avsevärd ekonomisk betydelse, ty sedan
några år tillbaka avsändes från vissa orter i norra Västerbotten
stora mängder lingon, vissa år till belopp av halva miljonen, men
jag känner mycket väl till att från mottagarna av dessa bäras fram
mycket graverande klagomål över att bären icke alltid äro så göda,

Lördngen den 18 maj.

27 Nr IMS.

som de borde vara, vilket beror i huvudsak på att bären nioekas i för tid

och till förhindrande av just detta oskick är det därlör av nöden ii„gon att

det nu föreliggande lagförslaget antages. plockning

Det har sig tydligen rätt svårt att i allmänhet kunna bestämma/öve «*** dagan
lämplig bärplockningstid, men så vitt jag känner till förhållan- (Korts.)
dena, tror jag dock, att denna svårighet är betydligt överdriven. Om
man undersöker förhållandena, finner man, att åtminstone i vårt län
mognadsperiodens inträdande, beroende på hösten, kan växla pa ett
par veckar, i regeln endast en vecka, och under sådana förhållanden
bör det val icke vara någon svårighet för Konungens befallningshavande
att bestämma dagen, då lagen skall träda i kraft och lingonplockningen
sålunda får börja.

Vad herr Barthelsons skäl mot lagen beträffar, att därigenom
skulle ske skogsåverkan av bärplockarna, så synes det mig vara ett
ganska svagt skäl. Det kan ju hända, att i hans distrikt förekommer
sådan åverkan, men jag tror dock icke, att ett sådant motiv är bärande
vad övre Norrland beträffar.

Nu anföres här, att Konungens befallningshavande i Norrbottens
län avstyrkt förslaget. Jag tror man kan säga. att detta beror därpå,
att inom Norrbottens län förekommer lingoplockning i ringa omfattning.
Endast i södra delen, gränsande till Västerbotten, förekommer
sådan plockning i någon avsevärd mån.

Några svårigheter, såsom herr Pers antydde, att få. lagen kungjord
för allmänheten, tror jag icke på allvar kunna ifrågasättas,
ty med den stora betydelse, som lingonplockningen har för de mindre
bemedlade, för småfolket, så komma de säkerligen att med mycket
stort intresse taga del av bestämmelserna om lagens ikraftträdande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman, Karl Johan: Den nu föreliggande frågan
är ju för den jordbrukande befolkningen av den allra största vikt.
Jordbruksministern har upplyst om, att värdet av exporten av lingon
före kriget uppgick till omkring 1,000,000 kronor om året, och frågan
är således av vikt framför allt för småfolket bland den jordbrukande
befolkningen. Det är ju nämligen så, att jorden i vårt
land är så styckad i små delar, att den alldeles övervägande är i småfolkets
händer, och i stora delar av vårt land hava även de små
lägenhetsinnehavarna lingonbärande mark på sina ägor. Således är
detta en fråga, som alldeles särskilt berör småfolket bland landsbygdens
befolkning.

Nu har departementschefen i den kungl. propositionen utgått
från den tydligt uttalade satsen, att rätt till lingonplockning icke
uteslutande tillkommer markägarna, och utskottet har i sin motivering
förutsatt samma sats. Denna fråga är dock icke klargjord, och
den måste klargöras, innan man tager ståndpunkt till en lagstiftning
sådan som denna. Ägaren av jorden ar också ägare av de produkter,
som jorden frambringar. Det är huvudgrundsatsen. Sedermera
veta vi, att den enskilda jordägarens rätt kan i det allmännas intresse
vara underkastad vissa inskränkningar, men då måste gränsen

Nr Sfi. 28

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag
(Forts.)

för dessa inskränkningar vara bestämt uppdragen i lagstiftningen.
Någonting sådant är bär icke förhållandet. Då sådan bestämd gräns
för vissa inskränkningar i jordägarens rätt nu saknas, kan jag icke
uppfatta denna lag annat än såsom en lag uteslutande för jordägaren
och hans folk. Det är en lag för jordägaren och ingenting annat.

Nu är det ju så hos oss, att åtskilliga andra naturaprodukter
från jorden äro strafflagsskyddade. I strafflagen hava vi sålunda
strafflagsskydd för den, som av växande träd tager ris, grenar, näver,
bark, ollon och kåda. Man straffas såsom för stöld eller snatteri.
Anledningen till att dessa föremål äro strafflagsskyddade är
givetvis den, att de hava ett visst saluvärde. På samma sätt förhåller
det sig med lingon. De hava i våra dagar ett mycket stort saluvärde.
Nu är det så, att åtskilliga av dessa föremål, som nu hava
strafflagsskydd, de hava förut varit utan sådant skydd, men de ha fått
det nu, sedan man fått klart för sig, att de hava ett visst värde för
jordägaren. På samma sätt borde lingon nu vara inbegripna i dessa
saker, som äro strafflagsskyddade. Såsom lagstiftningen nu ligger,
kan man icke ådraga sig ansvar för olovlig lingonplockning på annans
mark, men jag anser mig såsom domare oförhindrad att ådöma
ersättning för den förlust jordägaren tillskyndas genom att främmande
personer plocka lingon på hans mark. I regeln rör det sig om mindre
partier, och då kommer icke sådan ersättning i fråga. Men när det
såsom förhållandet är i Småland, gäller att tillgodogöra sig stora
partier, som jordägaren utfäst sig att leverera till främmande land.
och så det sker en invasion av obehöriga plockare, som beröva honom
möjligheten att fullgöra sin förbindelse, så uppstår det en ekonomisk
konflikt, som icke kan lösas på annat vis, än att de obehöriga lingonplockarna
dömas ersätta jordägaren värdet av vad de olovligen tagit.
Och jag anser mig fullkomligt oförhindrad att döma på det sättet.
Alltså anser jag, att den här lagstiftningen nödvändigt bör gå ut
ifrån, att jordägaren har rätt till lingonen på sin mark och att frihet
för annan att plocka lingon icke bör ifrågakomma, förr än jordägaren
uttryckligen, eller på sådant sätt, att man icke kan tvivla om
hans mening, har tillkännagivit, eller låtit förstå, att han icke själv
vill begagna sig av äganderätten till sina lingon. Det kan ske på
åtskilliga sätt, varpå jag icke behöver ingå. Man kan fordra av jordägaren,
att han kungör, om han själv skall tillgodogöra sig lingonen,
innan det tillåtes för andra att plocka, och om det icke utfärdas sådan
kungörelse, är det tillåtet för andra att plocka.. Men det kan
även ordnas på andra sätt.

Herr greve och talman, med denna motivering ber jag att få instämma
i avslagsyrkandet, men skulle emellertid lagförslaget bifallas,
anhåller jag, att hela motiveringen uteslutes, emedan den föregriper
frågan om vem rätten till lingonen tillkommer.

Herr Barthelson: Blott några ord med anledning av herr
Lindblads anförande.

I mitt första anförande framhöll jag, att huvudsakliga, ja, uteslutande
skälet för mig att yrka avslag på Kungl. Maj:ts förslag

Lördagen den 18 inaj.

29 Nr m.

lag däri, att utskottet tagit ställning till denna rättsfråga, som enligt
riksdagens eget beslut är under utredning. Nu säger berr Lindblad
att detta bar jordbruksutskottet icke gjort. Jag nödgas då
återigen upprepa, vad jag förut anfört rörande statsrådets yttrande.
I Kungl. Maj:ts proposition står det: »Då rätten till bärplockning
icke uteslutande tillkommer markägaren, lärer dylik anpassning icke
kunna åvägabringas på så sätt, att förbudets tillkomst göres beroende
av framställning utav vederbörande markägare.» På ett annat ställe
i samma kungl. proposition står det: »Ej heller synes, såsom från
vissa håll föreslagits, markägaren eller hans rättsinnehavare böra
tillerkännas någon undantagsställning gent emot ett meddelat plockningsförbud.
» Utskottet säger: »Utskottet finner de i det i anledning
härav nu framlagda lagförslaget innehållna bestämmelserna i
allmänhet väl motiverade.» På ett annat ställe säger utskottet rörande
eu motion som åsyftar tillgodoseende av jordägarens rätt: »Av
motiveringen till motionen, framgår, att avsikten med den föreslagna
begränsningen är att tillerkänna jordägaren företrädesrätt till
plockning av lingon på dennes inhägnade eller inrösade jord. På
grund härav får utskottet, av skäl, som ovan anförts, beträffande
herr Normans m. fl. motion, avstyrka bifall till dessa motioner.»
Sammanställer man dessa utskottets uttalanden med de i Kungl.
Maj:ts proposition gjorda så kan jag icke finna annat än, att utskottet
har ställt sig på den ståndpunkten, att det godkänner Kungl.
Maj:ts motivering.

Medan jag har ordet, skall jag också be, att få yttra ett par
ord med anledning av herr Lagerkvists yttrande. Han sade, att vad
jag anfört rörande skogsåverkan var ett svagt skäl. Jag har icke
användt ordet »skogsåverkan», utan jag framhöll, att lingonplockarna
på hyggen skadade där gjorda planteringar genom att de utsatta
plantorna nedtrampades. På samma gång framhöll jag, att jag
icke var emot bärplockningen, men att det fanns andra marker än
skogsodlade, där bärplockning kunde äga rum, utan att det åstadkom
skada. Saken får alltså icke framställas så, som om jag skulle
ha velat förhindra bärplockning, vilket nästan tycktes framgå av den
ärade talarens anförande.

För övrigt, då talaren anförde, att erfarenheten från Norrbotten
icke givit vid handen, att någon skadegörelse där förekommit, får jag
ännu en gång hänvisa till exemplen från Norrland, vilka icke kunna
förnekas.

Så. sade den ärade talaren, att vad jordbruksutskottet anfört rörande
jaktstadgan var en jämförelse, som var särdeles lämplig i
detta fall.. Den är lämplig denna jämförelse, men endast under den
förutsättningen, att markägarens äganderätt i förevarande fall godkännes
såsom fallet är med jaktstadgans bestämmelser angående förbudstiden.
När den i jaktstadgan bestämda förbudstiden utgår, är
det endast markägaren eller jaktägaren, som disnonerar jakten men
ej allmänheten. Men enligt detta förslag skulle det icke vara markägaren
som får dispositionsrätten vid förbudstidens utgång, utan det

Lagförslag
o m förbud
mot lingonplockning

före viss dag.
(Forts.)

Nr 36. 30

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag.
(Forts.)

skulle bliva allmänheten, så att denna jämförelse är nog icke alldeles
riktig.

Herr Holmquist: Jag skall be att få yttra endast några
ord i anledning av ett par talares i ärendet gjorda uttalanden.

Först vill jag bemöta, vad herr Ekman, Karl Johan, yttrade.
Han hade den uppfattningen, att redan nu enligt gällande lag och
sedvanerätt har markägaren rätt till bären. Yad som återstode vore
enligt hans mening att i gällande strafflag giva denna rätt skydd.
Han förklarade sig vara fullt beredd att såsom jurist i sin domareverksamhet
ådöma envar till ersättning åt markägaren, som på annans
ägor plockade bär. Jag tror för min del, att om denna uppfattning
står herr Ekman tämligen ensam. Men han yrkade tilllika,
att, om icke förslaget såsom sådant föll, utskottets motivering
borde avslås. Ja, därest beslutet om lagen skulle komma att hänga
på motiveringen, icke skall jag särskilt sörja över en sådan åtgärd,
men det betänkligaste vore enligt min mening, om herr Ekmans
motivering godtoges.

Vidare yttrade herr Rooth. att en av oegentligheterna i lagförslaget
vore, bland andra, att Konungens befallningshavande skulle
för ett helt län införa en gemensam plockningsdag för lingon. Men
därom är alldeles icke fråga. Ett län kan delas upp i huru små
parceller som hälst, i olika delar av samma socken och olika delar
av samma by. Något sådant hinder mot lagens antagande föreligger
icke.

Det nämndes vidare av herr Pers, att, om nu denna lag genomfördes,
så finge hushållningssällskapen och landstingen göra framställning
om bestämmande av viss dag, då plockningen skulle börja,
men effekten därav skulle icke bliva någon, emedan alla lingonplockare
skulle gå i spänd väntan för att vara färdiga att den
dagen rusa till de olika lingonplockningsställena, och således skulle
ändå en massa kart plockas, som sedan finge eftermogna. Det är
precis vad som nu sker, fastän nu rusa de till, så snart karten börjar
gå till, så att den ofta näppeligen ens kan eftermogna. Det blir
sannerligen icke värre än vad det är nu ifråga om rasning till plockningsställena.

Vidare sade herr Pers, att det vore beklagligt, att lagen skulle
komma att skapa så många lagbrytare. Jag tror, att denna lag
liksom som många andra lagar måste i straffbestämmelser hava ett
korrektiv mot överträdelse av lagen. Men jag är fullkomligt övertygad
om, att på det här området kan man icke på förhand skissera
upp något särskilt stort antal lagbrytare. Jag tror, att det viktigaste
är lagens tillvaro, och, så vitt jag förstår, kommer denna lag om
dag för lingonplockning inom de olika orterna att bliva så naturligt
fixerad efter ortsförhållandena och så känd, att överträdelserna
skola bliva ganska få.

Vidare nämnde herr Pers, att det skulle vara svårt att få lagens
bestämmelser publicerade på lämpligt sätt inom stora områden.
Det tror däremot jag icke kommer att förorsaka några särskilda

Lördagen den 18 maj.

31 Nr 36.

svårigheter. Jag ber få påpeka, att den kan anslås på särskilda
anslagstavlor inom de olika områdena, där var och en får läsa be- “„t lingonstämmelserna.
Första året kan det väl för en och annan komma att plockning
råda någon tvekan rörande rätta dagen, men kännedomen om lagen före viss dag.
kommer snart att sprida sig bland de personer, som här äro intres- (Forts.)
serade, så att de snart få full och klar kännedom om saken.

Herr Pers påpekade vidare, huru svårt det vore att övervaka
jaktstadgans bestämmelser. Men då frågar jag tillbaka: Hur tro
herrarna, att det skulle vara ställt i detta land, om vi saknade en
jaktvårdslag? Jag tror, att förhållandet vore sådant, att allt villebråd
vore komplett slut.

Vidare har här talats om skada på skogskulturfält. Jag tror
för min del, att det är en fråga, som står alldeles självständig. Det
är beklagligt, att i svensk lagstiftning ingenting åtgjorts för att få
allmän fridlysning å skogskulturfält. Det är icke endast i fråga
om bärplockningsområdet, som fara föreligger. Sådan fara föreligger
även t. ex. genom betning av getter. Jag har själv varit vittne
till att på ganska kort tid 6,000 ä 8,000 toppar å plantorna avbetats.
Att något i det fallet göres, anser jag vara synnerligen nödvändigt.
Men när man nu särskilt talar om bärplockning såsom faran,
tror jag man ser förhållandena mycket snäft.

Jag har icke något vidare att tillägga, än att jag fortfarande
vidhåller mitt yrkande på bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindblad, Ernst: Med anledning av herr Barthelsons
sista anförande vill jag påpeka följande yttrande i utskottets
utlåtande: »Av motiveringen till motionen framgår, att avsikten
med den föreslagna begränsningen är att tillerkänna jordägaren
företrädesrätt till plockning av lingon på dennes inhägnade eller
inrösade jord, och på grund härav får utskottet, av skäl som ovan
anförts — ■—• — avstyrka bifall till dessa motioner.» Utskottet vill
nämligen icke göra något som helst uttalande om äganderätten, ty
det är en helt annan fråga och har icke med denna saken att göra.
Man kan verkligen undra om herr Barthelson kan läsa rätt innantill,
vad utskottet sagt.

På grund av herr Ekmans yttrande, att han kunde vara med
om att taga lagen med strykande av motiveringen, så vill jag säga,
att jag skulle kunna underkasta mig detta, och blott acceptera den
enkla motiveringen, att vi behöva lagen. Det viktiga är, att myndigheterna
få lagen i sin hand och kunna begära att få den tillämpad
för de landsändar där det är behövligt. Alla de andra få
låta bli.

Herr statsrådet Undén: Jag skall icke förlänga debatten med
många ord. Jag vill endast säga något med anledning av den kritik
herr Ekman ägnade motiveringen i den kungl. propositionen. Där
påstås ju, att rätt att plocka lingon icke uteslutande tillkommer markägaren.
Så mycket som propositionen säger måste väl var och en
kunna stå för.

Nr 3G. 32

Lördagen den 18 maj.

Lagförslag
om förbud
mot lingonplockning

före viss dag
(Forte.)

Herr Ekman förklarade sig oförhindrad att såsom domare döma
till ersättning den person, som plockade bär på annans mark utan
lov. Mot detta vill jag endast säga det, att naturligtvis är en ledamot
av en domstol oförhindrad att döma vilka domar som helst, men
det finnes dock korrektiv mot sådana domar. Gentemot herr Ekmans
auktoritet skulle jag vilja ställa lagberedningens, bestående av herrar
Afzelius, Carlson, Almén och Stenberg. De förklara, att den utredning,
som verkställts, synes giva vid handen, att den uppfattningen
är allmänt rådande i vårt land, att plockning av bär och andra
dylika naturalster på annans marker är tillåten. Jag tror, att med sådana
auktoriteter man kan försvara, att motiveringen i propositionen
utgår från att rätten att plocka bär i vårt land icke uteslutande tillkommer
markägaren.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Barthelson: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång
besvärar kammaren.

I anledning av herr Lindblads påstående att jag ej kan läsa rätt
innantill, skall jag dock be att få läsa upp vad utskottet säger: »Av
motiveringen till motionen framgår, att avsikten med den föreslagna
begränsningen är att tillerkänna jordägaren företrädesrätt till plockning
av lingon på dennes inhägnade eller inrösade jord. På grund
härav får utskottet, av skäl som ovan anförts, beträffande herr Normans
m. fl. motion, avstyrka bifall till dessa motioner», och i den
av herr Norman m. fl. väckta motionen står det: »att ägare eller innehavare
av lingonbärande mark må vara oförhindrad att å denna
mark plocka för egen förbrukning avsedda lingon» o. s. v. Vidare
säger utskottet på ett annat ställe: »Det sålunda framlagda förslaget
kan utskottet icke biträda. Markägaren och hans rättsinnehavare
synas nämligen, enligt utskottets åsikt, i nu förevarande hänseende
lika litet böra tillerkännas någon undantagsställning som då fråga är
exempelvis om tiderna för jakt eller fiske.» Såvitt jag kan finna är
detta icke annat än ett bestämt partitagande för den ståndpunkt, som
Kungl. Maj:t har förfäktat.

Herr Ekman, Karl Johan: I anledning av herr statsrådets
yttrande ber jag att få betona, att lagberedningen yttrat sig
mycket försiktigt: utredningen synes giva vid handen, att den uppfattning,
att rätten att plocka bär, uteslutande tillkommer markägaren
kan sägas vara den rådande. Jag vill isäga, att i Småland råder
den uppfattningen alldeles icke. Och min mening är, att, innan
man lagstiftar, skall det på förhand klargöras, huru det förhåller sig
med den saken. Jag har icke motsatt mig, att sedan det är konstaterat
att jordägaren äger rätt till naturaprodukter på hans mark, man
i det allmännas intresse kan göra inskränkningar däri, men jag fordrar,
att dessa inskränkningar skola vara bestämda i lag, så att icke
jordägaren blir utsatt för vilka rättskränkningar som helst.

Lördagen deu 18 maj.

33 Är M.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr La g för »hg
talmannen, att, förutom beträffande motiveringen, till vilken han om
ville återkomma efteråt, såvida omständigheterna därtill föranledde, plockning
hade i avseende å nu föredragna punkt yrkats dels att utskottets för, vi»» dag.
hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle avslå såväl (Port».)
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i punkten 1
av sitt utlåtande nr 82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda;

Ja — 27;

Nej — 54;

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Rydén avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga proposition
nr 432, angående förhöjda provisoriska tilläggsavgifter å
statens järnvägar.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr
83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med vissa tillfäll''ga bestämmelser i fråga om åstadkommande
av skjutsentreprenader ävensom en i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt
understöd åt bokförmedlingsanstalterna järnte i ärendet väckt
motion;

Första kammarens protokoll 1918. Nr 36. 3

Nr Sfi. 34

Lördagen den 18 maj.

Anslag till
uppförande
av bostadshus
med smålägenheter.

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i djurgård skassan för vissa anläggningar vid
Drottningholms, Ulriksdals, Haga och Strömsholms slott m. m.;

nr 127, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition angående inköp
av lastautomobiler för arméns räkning m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat för år 1918 till beredande av krigstjänstpremier
till visst manskap och vissa värnpliktiga vid flottan; _

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare anslag å tilläggsstat för år 1918 till uppförande av en
mässbyggnad för underofficerare och manskap vid Oscar-Fredriksborg
m. in.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av vissa tomter å Saltö i Karlskrona samt uppförande därstädes
av ett bostadshus för varvsarbetare;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
omkostnader för handläggning av ärenden rörande ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; samt

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för två befattningshavare i civildepartementet att för rätt att
åtnjuta ålderstillägg tillsrodoräkna sig viss tjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 133, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för uppförande av
bostadshus med smålägenheter jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 23 april 1918 dagtecknad proposition,
nr 339, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag. föreslagit
riksdagen att på 1918 års tilläggsstat anvisa ett förslagsanslag av
högst 3,000,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de
i statsrådsprotokollet angivna grunder användas till understöd för
uppförande av bostadshus med smålägenheter.

Vidare hade i en av herrar E. Hage och A. Werner inom andra
kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad motion, nr 49, föreslagits,
att riksdagen måtte på tilläggsstat för år 1918 under sjätte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 8 miljoner kronor att användas
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som av
1917 års riksdag fastställts för vid sistnämnda riksdag beviljade
anslag av 4 miljoner kronor till understöd för uppförande av bostadshus
med smålägenheter.

Slutligen, hade i två likalydande motioner, väckta, den ena
inom första kammaren (nr 91) av herrar E. Söderberg och Olof
Olsson samt den andra inom andra kammaren (nr 131) av herrar
Joll. Nilsson i Malmö och E. Fast, föreslagits, att riksdagen måtte

Lördagen den 18 maj.

Nr .‘tf».

besluta att på 1918 urs til länsstat till Kungl. Maj :ts förfogande
anvisa ett förslagsanslag av 20,000,000 kronor att användas i huvudsaklig
överensstämmelse med i Kung]. Maj:ts proposition nr 34
till 1917 års riksdag angivna grunder till understöd för uppförande
av bostadshus med smålägenheter.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å herrar Hages och Werners, Söderbergs
och Olssons samt Nilssons i Malmö och Fasts ovanberörda
motioner, i vad desamma skilde sig från propositionen, på 1918 års
tilläggsstat under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
högst 3,000,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de
i statsrådsprotokollet över civilärenden den 23 april 1918 angivna
grunder användas till understöd för uppförande av bostadshus med
smålägenheter.

Reservationer hade avgivits

1 :o) av herrar J. Nilsson i Skottlandshus, 11. Andersson i
Skivarp, J. Olofsson i Digernäs, C. Persson i Stallerhult, G. Od(jvist,
S. Bengtsson i Norup och TF. Bäckström, vilka yrkat avslag
å såväl Kungl. Maj:ts proposition som i ämnet väckta motioner;

2:o) av herrar S. H. Kvarnzelius och H. Lamm mot viss del
av motiveringen;

3:o) av herrar C. I. Asplund, J. B. Eriksson i Grängesberg,
A. J. Andersson i Gävle, J. A. Ingvarson, C. 11. Jansson i Falun,
K. A. TF. Björck och J. Nilsson i Malmö, utan antydd mening.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Som herrarna torde ha

observerat, har jag och herr Lamm låtit anteckna vår reservation
mot viss del av motiveringen. Jag ber att med några ord få omnämna,
i vilket avseende det är som vi funnit utskottets yttrande
mindre riktigt. Det är nämligen där det heter, »att på sätt vid
sistlidet års riksdag ägde rum genom statssubvention åt vissa kommunala
eller enskilda byggnadsföretag stimulera byggnadsproduktionen
synes enligt utskottets mening vara ägnat att väcka allvarliga
betänkligheter».

Då utskottet förlidet år tillstyrkt vad riksdagen då beslöt, är
det något egendomligt, att statsutskottet nu inleder sitt yttrande
med ett sådant anslag. Yi gjorde därför inom utskottet ett yrkande
på omredigering av denna del av motiveringen, men genom
samverkan mellan dem, som under fjolåret voro ivrigast för motarbetande
av det beslut, som då fattades, och dem, som i år ställt
sig på rent avslag, blev motiveringen avfattad i strid mot vad de,
som jag tror stodo bakom utskottsutlåtandet, egentligen önskade.
Jag anser mig emellertid icke böra besvära kammaren med att
gorå något yrkande på bifall till reservationen, utan har jag och
min medreservant endast för vår del velat fritaga oss från medansvar
för denna del av motiveringen. Och jag ber, herr talman,
att i övrigt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Anslag, till
uppförande
av bostadshus
med smålägenheter(Forts.
)

Lördagen den 18 tnaj.

Anslag till
uppfö rande
''av bostadshus
med smålägenheter(Forts.
)

Herr Ström: Herr talman! Det är med en viss förvåning,

som jag tagit del först utav Kungl. Maj:ts proposition i denna
fråga cell sedan utav utskottets utlåtande. När vi i fiol hade en
högerregering, då föreslog denna högerregering ett anslag på 4
miljoner kronor för detta synnerligen behjärtansvärda ändamål.
Det var alldeles för litet detta, när en sådan bostadsnöd råder, som
faktiskt är förhållandet i vart land, och då inga andra utvägar
stå till buds, än att även staten träder emellan. När vi sedan lått
en vänsterregering, vald även sitta socialdemokrater, minskar Kung],
Maj: t sitt an slagskrav till 3 miljoner kronor, och när sedan detta
kommer till statsutskottet, få vi en motivering, där det säges, att
även detta väcker utskottets allvarliga betänkligheter, och man
säger att man går med på det, därtör att det kan betecknas, såsom
en komplettering eller avveckling av det, som förut beviljats,
det vill säga detta är sålunda ett första steg till att avskriva det
statsanslag, som hittills utgått, för ändamålet. Jag kan verkligen
icke finna annat, än att detta är en synnerligt betänklig väg, som
både Kungl. Maj:t och utskottet slagit in på, när det än lå icke
kunnat anföras något annat sätt att råda bot på bostadsnöden.
Det enda som sägs. såvitt jag kan finna, är, att frågan om industriens
och arbetsgivarnas bidrag-plikt bör tagas i allvarligt övervägande,
men det är icke något annat än ett uttalande, och man
har icke gjort något positivt förslag. Alldeles säkert kominer det,
såvitt jag förstår, att ta en rundlig tid, innan man kan få en allmän
bidragsplikt från detta håll och detta utfört i verkligheten.
Det är en bedrövlig utveckling, som hela denna sak har tagit.

Det föreligger två olika motioner från arbetaresidan, som synas
mig synnerligen behjärtansvärda. Den ena är av herr Hage,
som kräver, att anslaget skulle ökas med ett belopp till 8 miljoner
kronor, och den andra av herrar Söderberg och Olof Olsson
med instämmanden från ledamöter i andra kammaren, som kräva
ett anslag av tjugu miljoner kronor. Detta visar vilket verkligt
samhällskrav, som här föreligger, och då går utskottet att med
mycken tvekan tillstyrka den framställning, sotn Kungi. Maj:t ansett
sig kunna framlägga, och som är en minskning uti det anslag,
s„m till och med en högerregering ansåg sig kunna förra året
föreslå riksdagen. Det är så bedrövligt, att jag egentligen icke
har ord för att kritisera detta handlingssätt. Dä jag icke vet,
huruvida det finns någon som helst möjlighet att få herr Söderbergs
förslag igenom om beviljande av ett anslag av tjugu miljoner
kronor, skall jag för min (lel be att få yrka bifall till den av
herr Hage väckta motionen om anvisande av ett anslag av åtta
miljoner kronor till understöd för uppförande av bostadshus med
smålägenheter i huvudsaklig överensstämmelse med de av förra
årets riksdag härför fastställda grunder.

Herr Nilsson, Johan: Då jag är en av reservanterna i denna
kammare i denna fråga, ber jag att få yttra några ord.

Jag vill då erinra om att vid lorlidet års riksdag beviljades

Lördagen den 18 maj.

i!7 Nr W.

första gången anslag för bär ifrågvarande ändamål. Beloppet var
dä 4 miljoner kronor. Men då anslaget beviljades, sades det tämligen
bestämt ifrån såväl i statsutskottet som under debatten i kamrarna,
att det var endast för den särskilda gången, man komma att bevilja
medel för ändamålet. Man gjorde det på grund av de säregna
förhållanden, som då voro rådande; det var emedan bostadsbristen
var så stor som den da antogs vara.

Emellertid måste man kanske även söka efter orsaken till att
bostadsbristen blivit så stor i städer och industrisamhällen under
kristiden som fallet är. Detta faktum har naturligtvis sin grund
däri att under kristidens första skede, under de första åren därav,
uppstod en väsentlig skillnad i betingelserna för jordbruket och
industrien, och hithörande förhållanden blevo snart om man jämförde
dem allt ojämnare. Jordbruket sattes tillbaka genom alla
möjliga restriktioner och bestämmelser, så att jordbruket kunde
icke konkurrera med industrien om arbetskraften. Industrien och
handeln hade frihet till att på allt möjligt sätt utveckla sig, och
de kommo genom skilda medel att skapa sig vida större vinster än
jordbruksnäringen kunde göra. Naturligt var därför att det blev
eu sugning från landet till städerna och industrisamhällena, och
på grund härav har också denna bostadsbrist uppkommit. Nu kan
man säga, att förhallandena i någon mån äro ändrade. Det är näppeligen
utsikter för att industrien kan upprätthålla sin verksamhet
på den höga nivå, där den under de sisia åren stått, och å andra
sidan är det allt större behov av arbetskraft på landet. Alla torde
också vara ense om, att man slagit in pa eu ytterst konstlad väg,
då man söker genom statssubvention bibehålla folke.t i städerna,
då det för närvarande är synnerligen behövligt att arbetskraften
dragés till landsbygden.

Herr ordföranden i statsutskottet har erinrat om den motivering,
som utskottet presterat i början av sitt utlåtande, och jag
får säga, att om man börjar läsa denna utskottets motivering,
skulle man tro, att utskottet kommit till ett helt annat resultat
än man sedan finner, att utskottet gjort. Man skulle tro, att
utskottet kommit till ett avstyrkande av anslaget men dithän har
utskottet icke kommit.

Nu har utskottet visserligen sagt ifrån, att denna fråga skall
avvecklas. Man bör icke komma igen och begära pengar lör detta
ändamål. Detta sades nu också i fjol, men trots detta är man med
och beviljar anslag en gång till. Och jag tror, att då man eu
gång slagit in på denna väg. är det svårt att draga sig tillbaka.
Därtill kommer, att dessa åtgärder säkert i ganska hög grad hämma
den en-kilda företagsamheten. Alla, som haft byggnadsverksamhet
som yi ke ga och vänta på att få statssubvention, och då
de icke kunna få den det ena året, får byggnadsverksamheten ligga
nere till nä.-ta år.

Jag tror icke, att det mål man åsyftar, kan vinnas på denna
väg, och då statskassan för närvarande är synnerligen hårt anlitad,

Anslag till
uppförande
av bostadshus
med små-,
lägenheter.
(.Vört*.;

Nr 3(5.

Anslag till
uppförande
av bostadshn$
med smålägenheter.

(Forts.)

33 Lördagen den 18 maj.

samt något synnerligen stort behov icke heller föreligger, bör man
göra de indragningar man kan.

Jag ber därför att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Söderberg: Herr talman! Jag tror, att den siste ärade

talarens uppfattning att vi genom att alldeles fråndraga statens
stöd från aen fortsatta byggnadsverksamheten skulle kunna avsevärt
bidraga till återflyttning till landet från städer och industrisamhällen,
icke är riktig. Det receptet håller nog icke streck. Ty
så lätt går det naturligtvis icke att få ändring i de förhållanden,
som industriell utveckling skapat. De människor, som en gång
kommit till industrisamhällen och städer går det icke så lätt att
fä därifrån, som att få dem dit. Det är eu sak, som vi alla känna
till. Jag tror därför icke att man kan gå den vägen, att man
säger: vill Ni prompt stanna i städerna, så få Ni bo så uselt som
möjligt, annars få Ni bo på landet! — och där bo de på sina håll
icke stort bättre heller.

Saken låg så, att då vi kommo till denna riksdag, överläde vi
inom vår riksdagsgrupp om vad man borde göra åt dessa svårartade
förhållanden. Jag behöver ju icke alls tala om att det är
oerhört svårt med bostadsförhållandena i storstäderna, särskilt den
storstad, vi närmast känna till, nämligen Stockholm. Och dä
kunde vi icke komma till annat resultat än att skulle man tänka
sig eu omedelbar hjälp, och trots att det icke var alldeles rekommendabelt
att just'' gå den väg riksdagen beträdde i fjol, så hade
vi dock ingen annan väg att gå, utom den, att staten måste träda
emellan mera direkt genom ett anslag så som staten gjorde li»17.
Då beviljades ju ett 4-miljoners tillskott på bostadsproduktionens
område, och därför togo vi upp tanken på nytt och ansago, att
med de behov, som gjorde sig gällande under fjolåret, vore ett
förhöjt anslag erforderligt och detta förmådde oss motionärer att
motionsvis begära ett anslag av 20 miljoner kronor. Det beloppet
var enligt vår mening icke för stort, ty om det skulle bli någon
reel! hjälp, skulle det mjmket väl komma till användning, och därför
stannade vi vid detta belopp.

Nu måste jag säga, att vid den tidpunkten var Kungl. Maj:ts
regering efter vad vi kunde förstå, när vi hörde oss för, icke så
värst hågad att komma med någon proposition i saken. Vi frågade
oss för, huruvida man hade att vänta någon proposition, men
vederbörande voro icke så livade för saken, efter vad vi kunde
förstå. Om nu våra motioner kunnat verka så, att de i någon
mån bidrogo till att Kungl. Maj:t tog upp ärendet — ty man kan
naturligtvis draga i tvlvelsmål, huruvida några stackars motionärer
skulle ha haft förmågan att inverka på statsutskottet, sa att
detta utskott kommit att tillstyrka något anslag över huvud —•
och i propositionsform framlade det för riksdagen, ja, då hava
dessa motioner alltid utfört någon nytta. Emellertid måste jag
då på det allra högsta beklaga, att Kungl. Maj:t satte beloppet sä
avsevärt lågt, att man endast tog upp det begärda till 3 miljoner

Lördugen den 18 innj.

89 Nr 80.

kronor, .lag erinrar om, att visserligen en av myndigheterna, som Anslag till
hördes, bostadskommissionen, tillstyrkte ett belopp av 3 miljoner, avlostaäshu*
men jag vill erinra mig, att när jag läste handlingarna, tarm jag, mtd smd.

att en annan av myndigheterna hade föreslagit beviljande av ett lägenheter.

något högre anslag. _ (Fort#.)

Kungl. Maj:t stannade emellertid vid dessa 3 miljoner, och detta
kan jag första berodde på en hel del skäl. Dels är det icke övermåttan
lätta utsikter att på lånevägen skaffa pengar för oss här i
landet utan fastmera äro svårigheterna stora, och dels är det trängsel
på statsutgifternas område.

Men i alla fall, några miljoner mera hade väl icke tyngt statsbudgeten
så oerhört som Kungl. Maj:t möjligen fruktat, att de
skulle göra. Jag skulle därför önskat, att Kung!. Maj:t gatt på

något högre belopp än dessa o miljoner. Och även om man vill

utgå från den synpunkt, som statsutskottet anlägger eller att en
avveckling måste företagas av förhållandena, är den avvecklingssumman
för liten, därför att det gäller icke att taga denna avveckling
stegvis. Det gäller att fä hjälp på en tid då hjälp behöves.
Ty kommer man tillbaka till mänskliga förhållanden,
mänskliga byggnadsförhållanden och kreditförhållanden och kommer
en gång i tidernas tider denna utredning om fastighetskrediten
och därmed sammanhängande ämnen att lända till praktiskt
resultat, så att vi kunna fa en förnuftig byggnadsverksamhet till
stånd, är det väl ingen, som tänker på, att man skulle anlita statshjälp
för bostadsproduktionen. Nej, det är under den allra mörkaste
och mest tryckande tiden i ekonomiskt avseende som en sådan
hjälp beböves, då folk icke har någonstädes ett tak att krypa
in under och leva under. Det är da den sortens hjälp behöves,
och det är den sortens avveckling, man har att inrikta sig på.

Jag vill här framställa samma yrkande som framställts i statsutskottet,
och som herr Ström jämväl kom med, nämligen beloppets
sättande till 8 miljoner kronor. Jag tror, att om man lägger
till dessa 5 miljoner kronor — och dem skulle det väl icke vara
omöjligt att evalvera på annat häll — skulle detta innebära ett
så pass väsentligt tillskott för lättnad på bostadsmarknaden, att
man icke bör underlåta att anslå dem.

Jag ber herr talman, att få hemställa om bifall till utskottets
kläm med den ändring att orden »3 miljoner» utbytas mot orden
»8 miljoner».

Herr Lamm: Jag blev uppkallad av herr Nilsson i Skottlandshus
på grund av det mera allmänna betraktelsesätt, ur vilket han
behandlade denna fråga. Han lät förstå, att genom dessa åtgärder,
varom fråga är, skulle man så att säga locka folk från landet och
till städerna, ja, man skulle genom ett bifall till detta anslag rent
av kunna hindra den enskilda byggnadsverksamheten. Nu får man
väl litet söka att distinguera i denna fråga. Jag ber då att få
fästa uppmärksamheten på, att vad betänkandet här handlar om,
är ju att bygga smålägenheter. I de grunder, som av Kungl. Maj:t

Nr 36. 40

Lördagen den 18 maj.

Andag till uppdragits för denna verksamhet, har hestämts, att denna subvenmvb{Z7,
hu, tion icke far §älla amiat än Vld uppförande av bostadslägenheter
med små- om högst tre rum och kök. Det är egentligen i den punkten som
lägenheter, det brister så ofantligt mycket i städerna, då det gäller att till(ivrts.
) godose de mindre bemedlades behov av bostad. En stad sådan
som Stockholm har ju — alldeles frånsett vad man kan hava
åstadkommit genom denna subvention — varit tvungen att bygga
nästan provisoriska bostäder, såsom fallet är ute i Stadshagen, om
ett rum samt två rum och kök, liksom man här jämväl på grund
av bostadsbristen nödgats inreda eu del skollokaler till tillfälliga
bostäder.

Frågan är ingalunda så synnerligen enkel, som man säger,
när man påstår, att man genom att underlåta att gorå någonting
i den här vägen skulle kunna tvinga folk från städerna till landet.
Yad anslagets egenskap att utgöra hinder för den enskilda byggnadsverksamheten
beträffar, så är denna verksamhet redan i vissa
avseenden hindrad genom den dyrhet, som råder å byggnadsmateriel,
och vidare torde även hyreslagen i någon man’" verka såsom
ett hinder. Jag vill dock påpeka, att i en stad sådan soin Stockholm
är byggnadsverksamheten icke helt och hållet stillastående,
men man bygger lyxhus med stora lyx våningar, för vilka man kan
beräkna snart sagt vilka hyror som helst. För dessa hus utgår
man från de pris, som nu äro rådande å byggnadsmateriel och
söker att få ut hyror, motsvarande allt detta under förhoppning,
att hyreslagen icke skall bli tillämplig på dessa nya hus.

Vad sjalva anslagsfrågan beträffar, kan jag i likhet med ett
par föregående talare visserligen beklaga, att man icke kunnat
komma till en större summa än som fallet varit, men jag vill i
alla fall gent emot den siste ärade talaren påpeka, att det dock
här icke är fråga om lånemedel utan om ren-subvention, som måste
tagas av skattemedel; och då jag gått med på det lägre anslaget,
har det skett av rent principiella skäl. Jag har i allmänhet följt
den principen beträffande användningen av skatte- och lånemedel,
att när budgeten ställer sa stora krav på det allmänna, bör man
icke på grund av någon enskild motion bevilja anslag av denna
art, och man bör jämväl undvika att gå längre vid anslagets utmätande
än Kungl. Maj:t föreslagit. Med de villkor, som här äro
bestämda, tror jag också, att man kommer att stimulera denna
byggnadsverksamhet. Mellan 13 och 14 miljoner kunna förväntas
nedlagda i denna verksamhet för beredande av bostadslägenheter
på grund av denna subvention.

På grund härav har jag anslutit mig till utskottets förslag,
till vilket jag också ber att få yrka bifall.

Herr statsrådet Schotte: Herr talman! Jag kan icke neka
till att det en smula överraskade mig, att detta anslag i år har
mött så pass stark opposition, som det gjort. Det förhöll sig ju
i alla fall så att vid 1917 års riksdag blev denna fråga ganska
utdebatterad, och riksdagen stannade slutligen vid att bevilja det

Lördagen den 18 maj.

41 Nr 80.

av Kungl. Maj:t då begärda analaget på 4 miljoner kronor. Men
riksdagen framhöll då i sitt beslut, precis såsom Kun^l. Maj:t
framhållit nu i sin proposition, att hela det system man därmed
slog in på, nog var en smula mindre tilltalande och blott finge
betraktas som en extra ordinarie, av kristiden föranledd tillfällig
nöd hjälpsåtgärd. Den innebar också ett försök, som man ville
göra för att so, hur det skulle utfalla. Det är emellertid givet,
att man icke lämpligen kan avbryta ett dylikt medelsbeviljande,
då behov fortfarande föreligger och då nödbjälpsåtgärder nu måste
anses i väl så hög grad som under fjolåret erforderliga. Jag tror,
att meddelande av ett anslag i nu förevarande syfte är det enda
sätt, pa vilket man i någon mån, tyvärr måste jag säga i någon
ringa mån, kan lindra den bostadsnöd, som råder i flertalet städer
och gent emot vilken det är nödvändigt att icke stå med armarna
i kors och låta den enskilda företagsamheten uteslutande få hand
om denna sak. Erfarenheten har visat att under nuvarande förhallanden
hart när ingenting kan göras allenast på den enskilda
företagsamhetens väg. I stället är det nödvändigt, att staten här
med något anslag stimulerar den allmännyttiga byggnadsproduktionen.
Det har visat sig, att under 1917* har anslaget verkat så
att den allmännyttiga bostadsproduktionen stigit, medan däremot
den spekulativa bostadsproduktionen legat nära nog helt nere. På
den allmännyttiga bostadsproduktionen folio är 1917 58,9 procent av
100 nytillkomna bostadslägenheter, under det att den 1914 uppgick
till blott 10,7 procent. Det torde väl vara därmed visat, att
detta anslag verkat gott och i rätt riktning. Fjolarsanslaget visade
sig också mycket begärligt; anslag söktes för icke mindre än
10 miljoner kronor i statsunderstöd, ehuru i sådant understöd blott
fanns tillgängligt 4 miljoner, och det är således många behov det
i detta avseende som det skulle vara lyckligt att ytterligare få
tillfredsställda. Det medges villigt, att hela åtgärden naturligtvis
icke alls kan på ett mera stadigvarande sätt åstadkomma en förbättring
på byggnads- och bostadsmarknaden. Denna verksamhet
kan icke grundas på ren understödsverksamhet från statens sida,
utan måste äga andra förutsättningar. Det är också min avsikt
att under den allra närmaste tiden överväga åtgärder för utredande
av frågan om industriens och arbetsgivarnes bidragsplikt för bostadsändamål.
Det vore lyckligt om sådan utredning kunde föreligga
redan till nästa riksdag; i alla tall bör den görligt påskyndas.

Det är eu avveckling av förevarande statsbidragsfråga som nu
ifrågasättes, det hela är blott en nödfallsutväg. Att Kungl. Maj:t
icke gått att föreslå ett högre belopp än bostadskommissionen föreslagit,
må man icke förundra sig över. Skulle man ha gått efter
behovet, då hade mycket högre belopp än här föreslås kommit
fram. Men det är så många prisregleringsåtgärder, som staten
ikläder sig och som staten maste stå för utom denna, att denna
sak tyvärr måste stå en liten smula tillbaka. Jag kan icke föreställa
mig annat än att kammaren ända, med beaktande av fjol -

Anslag till
uppförande
av bostadshus
med smålägenheter.

(Forts N

Nr 36. 42

Lördagen den 18 maj.

Anslag till
uppförande
av bostadshus
med smålägenheter.

* (Forts.)

årets beslut och med hänsyn till det störa behov, som föreligger,
skall bevilja denna lilla subvention. Då budgeten är ansträngd på
alla områden och då man har stora utgifter för andra regleringsändamål
samt det här icke är fråga om anvisande av lån utan om
en ren subvention på tre miljoner, vilken måste tagas av skattemedel,
har Kungl. Maj:t icke vågat gå längre än som skett. Jag
vågar hoppas, att kammaren skall följa utskottets förslag i det nu
föredragna ärendet.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber, herr talman, att få i
korthet yrka bifall till utskottets hemställan både i vad angår
klämmen och i avseende på motiveringen.

Gent emot den av herr Kvarnzelius ifrågasatta ändringen -—
han gjorde ju dock icke något yrkande om bifall till den motivering,
han förordade — vill jag säga att man från utskottsmajoritetens
sida mera uttryckligt framhållit, att det här gäller
ett anslag, som icke är av sådan natur, att det bör bli permanent
och med vars grunder riksdagen finner sig tillfredsställd,
utan att det är enbart den abnorma situationen i bostadsläget som
föranledde, att ett anslag av denna art tillstyrkes. Och om denna
motivering hava vid den förberedande behandlingen enat sig ledamöter
av statsutskottet från samtliga de tre större där representerade
partierna.

Gent emot herr Ström — som riktar sig särskilt mot att beloppet
i år blir mindre än i fjol — vill jag säga, att detta belopp
hänför sig till det förslag, som industrikommissionens bostadsbyrå
själv framställt. Nämnda byrå och kommission äro de vilka allra
närmast hava möjlighet att överblicka bostadsförhållandena. Och
det är tydligt, att i förhållande till fjolårets situation har en viss
lättnad i avseende på bostadsbehovet inträtt. Det borde väl då
förefalla särskilt naturligt för en talare, som plägar angiva sig
själv på ett alldeles kärnäkta sätt representera socialdemokratisk
uppfattning, att icke längre än som är oundgängligen nödvändigt
förorda en utlämning av statsmedel till enskilda för byggande av
dem tillhöriga bostäder.

Gent emot herr Nilsson vill jag erinra, att när om detta anslag
nu hava förenat sig åtskilliga, som i fjol i likhet med herr
Nilsson motsatte sig ett beslut om liknande anslag, så sker det
därför att de nu finna, att den situation, som i fjol framkallade
ett beslut om bifall, ännu icke är avvecklad, utan fortfarande kvarstår
i viss omfattning. Men de biträda propositionen under uttrycklig
hänvisning till det betraktelsesätt på hela anslaget, varåt
utskottets motivering ger uttryck. På den sida herr Nilsson i detta
fall företräder bör man, förefaller det mig, vara nöjd, då man
i motiveringen vunnit majoritet för uttalandet att det endast är
de svårartade förhållandena som motiverat det ifrågasatta anslaget.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag
både beträffande klämmen och motiveringen.

Lördagen den 18 maj.

43 Nr m.

Herr Ström: Herr talman! Jag kan icke finna annat, än att Anslag till
statsrådet Öar fullständigt vederlagt den av herr Nilsson i Skott- w/"™"*
landshus framförda uppfattningen, att nu hava vi icke längre med
någon allvarlig bostausnöd. Ty då det har kommit in begäran lägenheter.

om anslag på 10 miljoner kronor, och det har endast kunnat lära- (Fort».)

nas ut 4 miljoner kronor, därför att mera icke blivit beviljat av
riksdagen, synes det mig vara bevisat att bostadsnöden verkligen
är sä allvarlig, att något måste göras för att icke denna bostads nöd

skall alldelas taga överhand. Det har här från flera håll

sagts, att det är endast statsfinansiella skäl, som gjort, att man

icke kunnat föreslå en högre summa från Kungl. Maj:ts sida. Ja,
det förstår var och en, det förstå vi alla, att det statsfinansiella
läget är synnerligen svårt och budgeten ansträngd, men vi veta
också, att Kungl. Maj:t begärt anslag för mindre viktiga ändamål
än bostadsnödens lindring och då begärt oerhörda anslagssummor.
Jag ber att i den delen få hänvisa till vad som begärts
på fjärde och femte huvudtitlarna.

1 fråga om det som den siste talaren berörde att det även
gäller en viss subvention åt enskilda, är det väl ändå så. att i
allmänhet det är den kommunala byggnadsverksamheten som här
får subvention, och det torde väl så bil även i fortsättningen.

Herr talman! Jag har här förut yrkat bifall till herr Hages
motion, men då herr Söderberg, som är ense med mig i sak om
detta, har yrkat bifall till utskottets förslag med den ändring,
att orden »tre miljoner» måtte utbytas mot »åtta miljoner», anhåller
jag, för att vi icke skola få två yrkanden, att få återtaga
mitt yrkande och instämma i herr Söderbergs förslag. Jag tilllåter
mig dock att fullständigt reservera mig mot den motivering,
varmed utskottet framkommit.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att rörande förevarande utlåtande yrkats: l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den, ändring att orden »högst 8,000,000 kronor»
utbyttes mot »högst 8,000,000 kronor»; samt 3:o) att kammaren
skulle avslå såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Vid sedermera i enlighet med berörda yrkanden .gjorda propositioner
bifölls utskottets hemställan.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för utförande av vissa reparations- och ändringsarbeten
å de i kvarteret Grönlandet norra i Stockholm befintliga
byggnaderna;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag
till tullstatens enskilda pensionsinrättning; och

Nr SO.

Lördagen den 18 maj.

Anslag till
arbetslöshetens
bekämpande.

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
av erlagd tull för en postföraren Jens Tången från Norge
tillhörig automobil.

Vad utskottet i dessa utlåtanden .hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetslöshetens bekämpande
ävensom två i ämnet väckta motioner.

I en den 22 mars 1918 till riksdagen avlåten, till statsutskottet
remitterad proposition, nr 259, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att för bekämpande av arbetslösheten,
i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
angivna grunder, anvisa dels — utöver av 1917 års riksdag för
ändamålet beviljade medel — på tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag,
högst, 15,000,000 kronor, dels ock på extra stat för år
1919 ett förslagsanslag, högst, 4,000,000 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två inom andra kammaren väckta motioner, den ena, nr 186, av
herrar L. Borgström och A. Sjöström, däri hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till de arbetslösa bageri- och konditoriarbetarna,
som icke kunnat erhålla annan sysselsättning, skulle utbetalas ett
understöd av 25 kr. i veckan för varje arbetare, samt dessutom till
familjeförsörjare 5 kr. för hustru och 3 kr. för varje oförsörjt barn
under 15 år, och beräknas utgå från och med den 1 januari 1918,
samt den andra, nr 388, av herr O. Hagman, däri hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att i de bestämmelser,
som kunde komma att utfärdas angående understöd åt medellösa
arbetslösa, måtte intagas bestämmelser om, att vid indragning
av arbetslöshetsunderstöd detta endast kunde ske, då understödsnämnd
därom enhälligt beslutade, eller, om detta i vissa fall
ej ansåges lämpligt, sådant beslut endast kunde fattas genom viss
kvalificerad majoritet.

Utskottet hade i nu ifrågavarande utlåtande på andragna grunder
hemställt,

1) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition måtte för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet över civilärenden den
22 mars 1918 angivna grunder, dock med iakttagande av de jämkningar
som i utlåtandet förordats, anvisa

a) — utöver av 1917 års riksdag för ändamålet beviljade medel
— på tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag, högst, 12,000,000
kronor.

b) på extra stat för år 1919 ett förslagsanslag, högst, 4,000,000
kronor,

Lördagen don 18 mnj.

4f>

Nr Sfi.

2) att herrar Borggrens och Sjöströms samt Hagmans ovan- belåna
berörda motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, bekämpande.

Reservation hade anförts av, utom annan, herrar S. II. Kvarn- ^orU''^
zelius, II. F. Lamm, C. 1. Asplund, J. B. Eriksson i Grängesberg, A.

Anderson i Råstock, J. A. int/varson, O. Nilsson i Örebro, V. A.

Hansson i Stockholm och J. Nilsson i Malmö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava viss i reservationen angiven lydelse och
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition samt med avslag å herrar Borggrens och Sjöströms ovan
berörda motion måtte för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet över civilärenden
den 22 mars 1918 angivna grunder, anvisa

a) utöver av 1917 års riksdag för ändamålet beviljade medel
på tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag, högst, 15,000,000
kronor,

b) på extra stat för år 1919 ett förslagsanslag, högst, 4,000,000
kronor;

2) att herr Hagmans ovanberörda motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr statsrådet Schotte: Herr talman! Det är i tre avseenden
som här föreliggande utskottsbetänkande skiljer sig från Kungl.

Maj:ts förslag.

Den första skillnaden gäller i avseende på den procentsats eller
det belopp, som må läggas på kommunerna av ifrågavarande anslag.

Kungl. Maj:t har här föreslagit, att av statsmedel skulle utgå 2/s
mot 1/3 på kommunerna. Statsutskottet åter har hemställt att
staten skude gälda hälften och kommunerna hälften, såsom det nu
är. Såsom skäl för att man nu icke skulle behöva statens andel,
har det anförts att i allt fäll staten kan bevilja högre bidrag än
den nu utgående hälften. Uppmärksammas må dock, att det underströks
mycket starkt av 1917 års riksdag, att denna högre procent
borde meddelas endast i undantagsfall.

Såsom skäl för att förändra procentsatsen från statens sida till
*/s kan anföras, för det första, att detta förslag tillstyrkts av
arbetslöshetskommissionen, som ju sitter inne med alldeles speciell
erfarenhet på området. Vidare att det är att befara, att en för
stark återhållsamhet från kommunernas sida skall komma till
synes, om kommunerna alltfort skola betala hälften, vadan det är
nödigt, att kommunerna stimuleras kraftigare, i den mån som
faran för ökad arbetslöshet blir större. Det har visat sig, att det
i allmänhet är en minskning, som skett i antalet kommuner, vilka
meddelat arbetslöshetsunderstöd under senare tiden mot vad som
fallet tidigare varit, och det ehuru man måste konstatera att
arbetslösheten varit i tilltagande. I april detta år var det 14
landskommuner och i mars 13 landskommuner, som med lelade
arbetslöshetsunderstöd. Det utdelade beloppet uppgick vad lands -

Nr 3& 46

Lördagen den 18 maj.

Anslag till
arbetslöshetens
bekämpande.
(Forts.)

kommunerna beträffar till omkring 55,000 kronor under mars och

54,000 kronor under april. För städerna — det är ett par uppgifter
som fattas — var siffran under mars månad 285,000 kronor.
Man känner icke ännu siffrorna för april månad fullständigt, men
man kan antaga, att understödet i städerna avsevärt stigit under
sistnämnda månad, enär i de 15 städer, som uppgifter föreligga
från, för april månad utgivits 156,287 kronor men då saknas siffror
för så stora städer som Stockholm, Göteborg och Gävle m. fi. Jag
tror också, att det ökade bidragsbeloppet från statens sida kan vara
befogat just till följd av att arbetslöshet fortfarande föreligger och
hotar att ökas och att kommunerna skulle bli alltför högt belastade,
om kommunerna fortfarande skola betala halva arbetslöshetsunderstödet.
Man har säkert att befara ett bakslag i intresse
för hjälp åt de arbetslösa, om man icke nu skulle medgiva 2/3 såsom
regel för statens bidrag. Dessutom — vad man kan vara
tämligen viss på, det är, att om man skulle nu fastslå att blott
hälften skall utgå i regelmässigt bidrag från staten, kommer det
som förut varit att anse såsom undantagsfall, d. v. s. en högre
procentsats än hälften, att förekomma vida oftare och i en grad
som man knappast kan fullt bedöma. Det är därför önskvärt, att
man vidhåller en högre procentsats och att de föreslagna 2/3 bliva
regel. Man kan i det hela röra sig friare och bättre laga efter
omständigheterna om statsmedlen få utgå med nämnda högre
procentsats.

Det är sannolikt, att Kungl. Maj:t blir nödsakad att ofta
lämna anslag till den högre procentsatsen, huru än riksdagens beslut
kommer att utfalla, ty man måste se till, att de arbetslöshetsunderstöd,
som tilldelas, bli tillräckligt effektiva. Till följd
härav vore det så mycket angenämare, om riksdagen ville gå till
mötes denna framställning om 2/s såsom normalt bidrag.

En ytterligare skillnad mellan Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag är, att Kungl. Maj:t vill låta understödet uppgå till8/ioav
den normala arbetslönens belopp, under det statsutskottet fortfarande
vill stanna vid nu gällande ä/''3 därav. Som skäl för detta
Kungl. Maj:ts förslag kan åberopas arbetslöshetskommissionens förslag
med dess noggranna kännedom om förhållandena, och att
arbetsgrupper med stagnerande lön i annat fall bliva alldeles för
mycket missgynnade i förhållande till den oerhörda stegring, levnadsomkostnaderna
undergått på sista året. Vidare är det numera så,
att det icke blott är på det rena kroppsarbetareområdet, som arbetslöshet
numera gör sig gällande, utan även en hel del andra grupper
såsom kontorspersonal och andra ha råkat i liknande svårigheter,
som kanhända under årets lopp bli ändå större. Då är det
också nödvändigt, att man kan i vissa fall låta understödet utgå
med något högre belopp än förut. Utskottet anför som skäl för
sin uppfattning, att om arbetslösa inom vissa yrken skulle erhålla
*/io av sin arbetslön i understöd, understödet då kom me att ofta
bli högre än den normala avlöningen åt en del andra arbetare.
Men den situationen föreligger ju otvivelaktigt redan nu, ty uppen -

Lördagen den 18 maj.

47 Sr :i<>.

bart är att i vissa yrken och grupper arbetslöshetsunderstödet nu An*tay till
kan uppgå till högre belopp än vartill i andra yrken och grupper
arbetslönen uppgår. Man bör i det fallet icke jämställa yrken av (portK)
olika art med varandra utan tillse att i samma yrke eller bland
jämställda arbetare den arbetslöse icke får hiigre understöd än den
vanliga, normala arbetslönen. Det kan aldrig rätt undvikas, att
icke med nästan vilken åsatt procent som helst ett arbetslöshetsunderstöd
i mera kvalificerade yrken kan uppgå till högre belopp
än arbetslönen å vissa mindre kvalificerade arbetsområden.

Jag tror icke, att det är fara för något som helst missbruk,
om Kungl. Maj:ts förslag rörande understödsbeloppets höjd bitålles.

Hela den verksamhet, som handhaves av arbetslösnetskommissionen,
är nämligen så väsentligt inriktad på att bereda arbetstillfällen
hellre än att lämna kontant arbetslöshetsunderstöd. Det är framför
allt några yrken, som varit lidande av arbetslöshet under en
längre tid, nämligen stenindustrien och textilbranschen. I dessa
har man sökt att på allt möjligt sätt uppehålla arbetet. Vad
stenarbetarna beträffar har man sökt arbeta på förlag och vad
textil ar betarna beträffar har man, förutom att man genom kurser
och dylikt sökt hålla yrkesintresset vid makt, även utplanterat
arbetarna i den allmänna arbetsmarknaden, och detta har skett
just till landsbygdens förmån. För närvarande är en relativt stor
mäDgd textilarbetare och textilarbeterskor ute på skogsodling och
dylikt arbete i västra och m-llersta delarna av Sverige. Arbetslöshetskommissionen
har nyligen inspekterat dessa arbeten och
funnit förhållandena mycket tillfredsställande. Det rådde till en
början en viss likgiltighet och vissa farhågor hos arbetsgivarna,
att dessa arbetare och flickor icke skulle kunna göra skäl för sig
eller bliva till verklig nytta, men det visade sig, att de blevo till
oväntat stor nytta, såvitt man kan bedöma förhållandena, och intresset
av att behålla dem och utnyttja dem är därför ganska
stort.

För att nämna en siffra, så äro 1,100 textilarbeterskor för
närvarande ute på rent produktivt skogsodlingsarbete. Men allt
dylikt arbete, som anordnas, blir ofta dyrare för staten än om man
skulle ha givit vederbörande vanligt arbetslöshetsunderstöd; och
då man, synes mig, främst måste arbeta på att bereda vederbörande
tillfälle till nyttigt arbete, förefaller det mig, att den
tredje skiljaktigheten mellan Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
nämligen i avseende å totala anslagsbeloppet borde så lösas, att
kammaren följde Kungl. Maj:t även i det avseendet.

I den delen har utskottet ju gått ned till ett anslag å 12 miljoner
kronor, medan Kungl. Maj:t begärt 15 miljoner kronor. Det
är icke möjligt att här säga. i vad mån det ena eller andra beloppet
kan vara för stort eller för litet, men då fråga är om ett
»förslagsanslag högst», som således till beloppet uppåt blir begränsat,
har Kungl. Maj:t ansett med nödig förtänksamhet överensstämmande,
att man ställde så rundliga medel till Kungl.

Maj:ts förfogande, att om arbetslösheten skulle bli än mera pres -

Nr 36. 48

Lördagen den 18 maj.

Anslag till
arbetslöshetens
bekämpande.
(Forts.)

sant än nu man skulle kunna tråda lindrande emellan. Det vore
därför synnerligen önskvärt, att man icke avknappade på beloppet,
utan anvisade hela det belopp, Kungl. Maj:t föreslagit. Om icke
allt går åt, uppstår ju en besparing, och hela den verksamhet
som hittills bedrivits på området, har visat, att klokt och förståndigt
och icke slösaktigt folk sköter denna sak. Man kan därför
vara övertygad om att vare sig 12 miljoner eller 15 miljoner
ställas till förfogande, komma medlen att handhavas med sparsamhet.
Men det är för Kungl. Maj:t tryggare, då det är fråga
om ett så ovisst område som arbetslösheten under den kommande
tiden att kunna påräkna det högre beloppet. Jag vågar därför
hoppas, att kammaren skall biträda Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad och att särskilt beloppet av 15 miljoner kronor måtte
benäget anvisas.

Herr Nilsson, Johan: Herr greve och talman! Statsutskottet
i sin helhet har varit i princip enigt därom, att ett betydande
belopp bör ställas till Kungl Majrts förfogande, och att svårigheter
på arbetsmarknaden utan tvivel detta år komma att uppstå.

De skiljaktigheter åter, som förefinnas mellan utskottets förslag
och Kungl. Maj:ts proposition samt reservationen bestå egentligen
i grunderna för understödets utdelande. Såsom följd därav
har utskottsmajoriteten också något nedsatt beloppet. De maximiersättningar,
som föregående års riksdag fastställt, har Kungl.
Maj:t föreslagit skola ökas med intill 100 procent. Arbetslöshetskommissionen
har föreslagit en ökning med allenast intill 50 procent,
men Kungl. Maj:t har icke desto mindre hemställt om förenämnda
ökning. Då man ser dessa siffror, är det klart, att man
blir tämligen betänksam och undrar, om man skall väga gä med
på dessa höga belopp. Om det nämligen gäller man, hustru och
barn, sa är man uppe i 4 kronor öO öre per dag och när man
kommer till understöd åt en familj, bestående av man, hustru och
fem barn, så är man uppe i ett understöd av 8 kronor per dag.

Om jag skulle tillåta mig att här göra en jämförelse skulle
det möjligen vara med de si tfj or, som alldeles hyss legat till grund
för beslutet i eu annan fråga, fattat av riksdagen. Vid fastställande
av minimipriset å saväl spannmål som potatis och sockerbetor
— vilka produkter ju äro synnerligen betydande och viktiga
i dessa tider — tåg till grund ett arbetspris, som motsvarade det,
som produktionskommittén framlagt, nämligen 5 kronor 50 öre om
dagen. Da man lagt det priset till grund för så viktiga naturaprodukters
prissättning som här äro ifråga, är det tydligt, att man
blir betänksam då det gäller att bevilja arbetslöshetsunderstöd,
som betydligt överstiga detta nämnda pris

Då jag för min del likväl varit med om att giva Kungl. Maj:t
rätt att låta understöden utgå med dessa betydande belopp, är det
under den bestämda förutsättningen, att de grunder, som föregående
års riksdag fastställt må även i fortsättningen bliva gällån -

Lördagen den 18 maj.

49 Nr 36.

de. Därvid galler först och främst, att detta arbetslöshetsunderstöd
icke må utgå med belopp utöver 2/s av i orten gängse arbetspris.
Där bar man en garanti för att ieke dessa understöd komma
att överskrida avlöningsbelopp, som i orterna allmänneligen
gälla. Kungl. Maj:t bar nu velat höja denna proportion till B/io;
men en sådan höjning har utskottets majoritet motsatt sig.

Jag tror bestämt, att jag vågar säga, att man även inom själva
arbeta! kretsarna har den uppfattningen att 2/3 av den vanliga avlöningen
är tillräcklig, da vederbörande ligger hemma och intet
arbete uträttar, ty behovet blir naturligtvis då mindre. Dessutom
har en arbetare på landsbygden åtminstone alltid något tillfälle
att göra tiden nyttig för sig och sin familj, även om han icke är
i fullt arbete.

Vidare har Kungl. Majrt föreslagit, att ändring skulle ske
beträffande fördelningen av omkostnaderna mellan stat och kommun.
Hittills har det varit så, att hälften skolat utgå i statsbidrag
och hälften i bidrag från kommunerna, men Kungl. Maj:t
vill nu hava proportionen ändrad därhän, att staten bidrager med
2/s. Mig synes dock föreligga en viss fara uti att sträcka sig
längre vid meddelande av statsbidrag än man hittills gjort. Man
måste nämligen förutsätta, att kontrollen över att detta anslag
blir på rätt sätt använt bör och måste ligga hos de lokala myndigheterna.
Den centrala myndigheten kan aldrig övervaka, "att
dessa förhållanden bliva i allo rätt skötta, utan man måste härvidlag
lita på kommunerna, och då måste även saken enligt mitt
förmenande ordnas så, att kommunerna få ett bestämt intre-se av
att tillse, att icke detta anslag missbrukas. Bästa garantierna
härför synes det mig, att man har, om kommunerna bli\a ekonomiskt
intresserade i saken i lika mån som sfaten.

Vad sedermera beträffar ansiagsbeloppets storlek, så har utskottet
här föreslagit en nedsättning i vad Kungl. Maj:t begärt
med 3 miljoner kronor, detta såsom en naturlig följd av de ändrade
grunder, utskottet föieslagit. Det belopp, som föregående år
anslogs, var 11,500.000 kronor för år 1918. Därav hade emellertid
vid tiden för denna propositions avlämnande endast använts

5.785.000 kronor, och det återstod således ett belopp av 5,71ö,000
kronor. Om man nu beviljar vad utskottet föreslagit, kommer man
upp till ett anslag av 17,715,000 kronor, som för ändarnaiet star
till Kungl. Maj:ts förfogande, och det är ett belopp, som med

6.715.000 kronor överstiger vad arbetslöshetskommissionen föreslagit.
Jag ber också att tå erinra om vad statsrådet nyss yttrade,
nämligen att arbetslöshetskommissionen satt inne med speciell sakkunskap
på detta område, och det synes mig därför, att man någorlunda
kan hålla sig till dess beräkning. Kungl. Maj: t har ej heller
presterat någon utredning till stöd för att man no skall behöva
ga över detta belopp utan det är endast lösa antaganden.

Om man tager reda på vad som använts under första kvartalet
av innevarande år av statsmedel, är detta endast 298,269 kronor

Första kammarens protokoll 1918. Nr 36. 4

Anslag till
arbetslösheten t
bekämpande
(Förta.)

Nr 80. 50

Lördagen den 18 maj.

Anslag till
arbetslöshetens
bekämpande.
(Fort**.)

50 öre. Den 1 april detta år fanns alltså nästan hela beloppet
ograverat kvar.

Jag tror alltså att kammaren kan följa utskottets förslag
härutinnan, och ber jag alltså att få yrka bifall till detsamma.

Herr Lamm: Då jag deltagit i den reservation, som samman faller

med Kungl. Maj:ts proposition i fragan och då herr civilministern
nyss redogjort för propositionen i de punkter, däri densamma
skiljer sig från utskottets hemställan, samt utskottet här
blivit företrätt av den siste ärade talaren, min kamrat på fjärde
avdelningen inom utskottet, så har törsta kammaren pa det hela
taget fatt del av de olika meningar, som gjort sig gällande i
denna fråga. Jag kan därför fatta mig helt kort.

Jag vill då endast understryka ett par saker. Först och främst
är att märka, att det anslag använts huvudsakligen till arbeten
och icke till understöd för arbetslösa. Medan vid den tid dä denna
proposition skrevs ungefär V2 miljon kronor åtgått till understöd
åt arbetslösa, hade 5 ä fi miljoner kronor blivit disponerade för
igångsättande av arbeten, valka kommit huvudsakligen landsbygden
till del. Man bär även här i Stockholm gått fram på deri vägen.
Stockholms stad har anordnat nödhjälpsarbeten för att slippa använda
arbetslöshetsunderstöd, och därför är Stockholm icke med
bland dem, som i första rummet tagit detta anslag i anspråk. Det
är framförallt inom textilindustrien som arbetslösheten varit stor,
och därför är det städerna Borås och Norrköping som i detta tall
lätt släppa till åtskilligt med hänsyn till den hjälp, som behövts
för de arbetslösa inom denna industri. Nu är det alldeles klart,
att i män som sommaren kommer och tillfällen yppa sig till arbete
på landet kan man så att säga draga in på dessa arbetslöshetsunderstöd
i städerna. Jag har mig bekant, att exempelvis Malmö
stad från och med den 1 juli — enligt vad som m< ddelats mig
— icke kommer att utdela några arbetslöshetsunderstöd. Det är
dock möjligt, att i en sådan stad som Stockholm det kommer att gä
några arbetare utan sysselsättning, några målare eller bagare, som
man icke kan placera i jordbruksarbete och som man därför nödgas
giva arbetslöshetsunderstöd.

Vad nu de olika villkoren beträffar, är det alldeles klart, att
denna fråga om ökning av statsbidraget har kommit upp av den
anledningen, att då kommunernas finanser bliva mer och mer angripna,
eu hel del kommuner draga sig för att, om ej ökning av
statsbidraget inträder, ge detta arbetslöshetsunderstöd. Jag . har
här i min hand uppgifter för april, och jag ser därav, att i Älvsborgs
län, i Mark, där textilindustrien utgör största verksamheten,
och där arbetslösheten följaktligen varit mycket stor, de olika
socknarna nu fatt träda emellan med belopp från 1,500 kronor upp
till nära 10,000 kronor. Det är således med hänsyn till att kommuner
av den arten icke skola draga sig för att ge understöd som
Kungl. Maj:t ansett nödvändigt att öka proportionen av statsbidraget.

Yad sedan i övrigt beträffar deu proportion av arbetslönen,

Lördagen den 18 maj.

51 Nr :ML

som man högst kan få gå till i understöd och vilken proportion
ökats i Kungl. Maj:ts förslug från */» till 8/io, sä vad vill detta
säga? Jo, det vill säga en ökning på */n>, alltså på ett belopp av
en krona, eu ökning av 13 öre. Var och en kan ju förstå, att det
ju är uteslutande om lönen i sådana industrier, som icke profiterat
av de nuvarande konjunkturerna utan som befinna sig i el t slags
bakvatten, vilkas arbetslösa arbetare skulle få gagn härav och där
de löner, som betalats, icke stå i rimlig proportion till de dyrtidskostnader,
vi nu äro underkastade.

Med hänsyn till det anförda ber jag därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr von Koch: Herr talman! Hå jag sedan världskrigets
utbrott såsom ledamot av arbetslöshetskommissionen deltagit i
dennas arbeten, torde det vara mig tillåtet att säga ett par ord i
denna fråga.

Jag ber då först att få nämna att den erfarenhet, vi vunnit
på detta område är att arbetslösheten är ett större ont och åstadkommer
större lidande, än man till en början kanske föreställer
sig; framförallt är detta fallet i en tid sådan som den närvarande,
då livsmedlen stigit till så höga pris och prisstegringen på så gott
som alla varor varor varit beständig.

Jag ber också att i anledning av vad statsrådet antydde få
nämna, att arbetslöshetskommissionen från början haft den uppfattningen,
att understödsformen skall vara en nödfallsutväg, som
man i sista hand bör använda sig av, och att man i första hand
bör vidtaga åtgärder för att sysselsätta de arbetslösa och förekomma
arbetslöshet.

Man har därför i den delen vidtagit en hel del åtgärder, som
måhända icke alla av denna kammares ledamöter äga kännedom
om. Beträffande stenarbetarne, som varit särskilt hårt träffade av
arbetslöshet, har man vidtagit den åtgärden, att man sökt förmå
kommunerna att rekvirera sitt behov av gatsten för åtskilliga år
i förväg, och genom att så skett hava under vintern 19In—1917
flera tusen stenarbetare kunnat sysselsättas i sitt sedvanliga yrke,
vilket icke kunnat äga rum utan en dylik åtgärd. De familjeförsörjare,
åt vilka sysselsättning icke kunnat beredas på detta
sätt, har man tillfälligtvis använt vid skogsplantering, och det
kan kanske intressera kammaren att erfara, att på detta sätt genom
statens försorg planterats omkring 14,000 tunnland kalmark i
Bohuslän under de gångna krigsåren. Dessutom är det mycket
stora hjälpföretag, som satts i ”ång för att i Bohuslän och andra
delar av landet bygga landsvägar och automobilvägar, samt för
att torrlägga vissa trakter utsatta för väta, vilka förut icke
kunnat användas på tillfredsställande sätt.

Slutligen och till sist har man i dessa dagar utfört ett stort
socialt experiment, som torde påkalla kammarens särskilda intresse.
Jag avser då det försök som statsrådet nyss antydde att taga en
del textilarbetare, framför allt kvinnor, vilka under flera månader

Anslag till
irbvtslöthttvus
bekämpantU
(Forts.)

Nr Sfi. 52

Lördagen den 18 maj.

Anslag till
arbetslöshetens
bekämpande.
(Forts.)

vant sysslolösa, och sysselsätta dem med jord- och skogsarbeten.
Nu ät o ungefär 1,100 dylika personer sysselsatta uti jord- och
skogsarbete, och erfarenheterna hava hittills visat sig synnerligen
goda. Jag behöver icke säga, att det varit utomordentligt svårt
att kunna organisera ett sådant företag. Dels hava de arbetslösa
varit ovana vid arbetet ifråga, dels också naturligen ganska ohågade
för detsamma. Vidare har det från jordbrukarnas sida uttryckts
misstro mot hela företaget och slutligen har det varit svårt i utrustningsavseende,
med kläder, skodon, redskap ävensom möjligheterna
att få till stånd nödiga livsmedelsanordningar. Men alla
dessa svårigheter hava nu blivit övervunna och överenskommelse
träffats med skogssällskapet, som har verksamhet i tretton olika
län; och som åtagit sig att genom en arbetsdirektion leda arbetet.
Och att ett ur nationalekonomisk synpunkt värdefullt arbete kan
åstadkommas av dessa arbetslösa är jämväl konstaterat. Det är
icke blott så, att de sysselsättas med skogsplantering, sådd och
vad därmed står i samband i framstå rummet på allmänningarna,
utan avsikten är även att sysselsätta dem med nöd- och hjälpfoder,
ljung- och lövtäkt samt bärplockning ävensom slutligen att använda
dem i jordbruket vid de tillfällen då jordbrukarna hava
särskilt behov av tillfällig arbetskraft. Det är visserligen så, att
dessa personer, som sysselsättas med arbete i olika kolonier och
under nödig ledning, bliva för sitt uppehälles skull dyrare än om
man skulle lämna dem arbetslöshetsunderstöd. Men var och en
måste medgiva, att man genom de nämnda åtgärderna slagit in
på en lämpligare väg för att sysselsätta dem än om man givit dem
direkt understöd. Jag tror därför att arbetslöshetskommissionen
kommer att i ökad utsträckning söka sysselsätta arbetslösa, och
att understöd bliva blott nödfall såtgärder. Men det är naturligtvis
nödvändigt att sadana kunna tillgripas.

Antag, att en större arbetslöshet skulle uppstå genom massavskedanden
från fabrikerna. Det är då komplett omöjligt att i
ett enda slag placera alla dessa arbetslösa i andra sysselsättningar.
Att skicka dem ut på landet kan ej genast ske, utan man måste
under en kortare tid söka uppehålla dem, som äro arbetslösa med
understöd.

Jag vill även begagna tillfället att nämna, att arbetslöshetskommissionen
framför allt sökt inrikta sitt arbete på att söka
förmedla arbetslösas utflyttning till landet. Såsom exempel kan
nämnas att arbetsförmedlingen i Stockholms län allenast under
apiil månad 1918 skaffat arbete på landsbygden åt 55 gifta familjer
med barn, alla i fast anställning. Detta är ett litet prov, som
visar, ant det ändå är möjligt att åstadkomma vad man ansett
vara så svårt, nämligen att förriytta arbetskraft från städerna till
landsbygden. För övrigt kunna förmedliugsanstalterna erhålla
särskilda premier, i händelse de vidtaga åtgärder i denna riktning Herr

statsrådet och chefen för civildepartementet har ju uttalat
önskvärdheten av, att de villkor, som äro föreslagna i propo -

Lördagen den 18 maj.

58 Nr 36.

sitionen också bifallas av kammaren. Jag vill till vad han nämnde
ytterligare lägga ett par skäl. Representanten för utskottets majoritet
yttrade, att kommunerna böla övervaka, att det understöd,
som lämnas, kommer till behörig användning, och detta är naturligtvis
en kardinalpunkt, som arbetslöshetskommissionen från början
beaktat. Men jag vill påstå, att även om man går därhän, att
kommunen endast behöver betala V3, medan staten tillskjuter 2/3
av bidragen, har man möjlighet att kommunerna få intresse att
övervaka, hurusom arbetslöshetsunderstöden användas på rätt sätt.

Förhållandet är, att om man bifaller Kung], Maj:ts förslag och
tänker sig en ökning av de nu utgående understöden med 50 %,
komma kommunerna praktiskt taget ändå att erlägga samma understöd
för sin del som förut varit fallet. Proportionsvis sett blir
visserligen understödet mindre, men absolut taget komma understöden
att utgå med samma belopp som för närvarande.

Vad beträffar förslaget att medgiva för arbetsgivare, kassor
och andra, att de skola kunna öka arbetslöshetsunderstödet därhän
att det skulle kunna uppgå till 4/6 av den arbetslöses förutvarande
arbetsförtjänst, så ber jag att få nämna, att den viktigaste anledningen,
varför arbetslöshetskommissionen framställt detta felslag,
har varit den, att man funnit att beträffande särskilt textilarbetarna
har det icke under kristiden förekommit någon reglering av
arbetslönerna, utan dessa arbetares lönenivå står på samma höjd
nu som före kriget. Ett understöd av allenast 2/s av lönen skulle
därför bli alltför obetydligt. Särskilt för deras räkning — ty det
är ju särskilt inom textilbranschen som arbetslösheten nu är stor
— skulle en ökning i nämnda hänseende upp till 4/5 vara av ganska
avsevärd betydelse.

Slutligen tror jag mig kunna säga, att även a.rbetslöshetskommissionen
med glädje skulle se att Kungl. Maj:ts förslag om anslag
å 15 miljoner kronor antoges i stället för av utskottet förordade
12 miljoner, ty under de senare månaderna hava tyvärr utsikterna
i allo rätt mycket försämrats på arbetsmarknaden. Såsom a''la
torde känna, har textilindustrien mycket svart för närvarande och
den torde fä det särskilt svårt en läng tid framåt. Sågverksindustrien
befinner sig i en ganska prekär belägenhet då skeppningen
nu möter ganska stora svårigheter. Beträffande den mekaniska
verkstadsindustrien i Stockholm och på andra orter, visar det sig,
att svårigheterna beständigt ökas. Jag kan exempelvis nämna, att
under rådande högkonjunktur i verkstadsindustrien antogos omkring
20,000 nya arbetare, men att man icke kan hava sysselsättning
för framtiden för mera än hälften av denna stam, varför det
gäller att söka få ut dessa till nya arbeten på andra områden eller
att genom anslag understödja dem tillsvidare. Dessutom äro målare,
plåtslagare och bagare på grund av ransoneringsåtgärder och
brist på råvaror under kristiden i behov av understöd och hjälp
till annat arbete.

Det är omöjligt att avgöra, huru stort det erforderliga beloppet
skall vara för att man skall därmed tillfredsställa alla behov.

Anslag till
arbetslöshetens
bekämpande.
(Fort*.)

Ni 36. 54

Lördagen den 18 maj.

Anslag till
arbetslöshetens
bekämpande.
(Forts.)

Men jag tror i likhet med den siste talaren, herr Lamm, att man
gör klokast, om man i detta avseende följer Kungl. Maj:ts förslag.

Jag tillåter mig därför att i likhet med honom yrka bifall till
reservanternas framställning.

Herr Söderberg: Jag tror mig kunna säga, att den farhåga,
herr Nilsson i Skottlandshus såsom utskottets särskilda talesman
framförde, nämligen att det skulle föreligga en särskild stor fara
i att arbetslösa industriarbetare i städerna skulle genom exceptionellt
höga understöd rent av kunna förhindras att draga sig ut
på landet till nyttig sysselsättning där på olika områden, att,
säger jag, den farhågan är alldeles ogrundad. Jag vet av vad
som meddelats under den närmast gångna tiden med de förutvarande
bestämmelserna, att de nämnder för särskilda fack. som haft
att ombestyra arbetslöshetsunderstödens bestämmande här i Stockholm,
ha gått särdeles noggrant och omsorgsfullt tillväga. Det
har varit prövning i första rummet av respektive unders ödsanhållare,
om han varit kroppsligt frisk. Det har varit läkareundersökning,
och läkaren har fått säga på heder och samvete, om han
ansåg, att mannen som det var fråga om tålde vid något hårdare
kroppsarbete än det han var van vid i sitt yrke, och det har sannerligen
icke varit lätt för arbetarna i dessa fack att fa sig tilldelad
rätt till detta understöd, utan det har varit många svång
heter och många om och men. Har det förelegat någon möjlighet
att placera dem i annat arbete, så har det skett, och jag är alldeles
övertygad om att dessa kommittéer eller nämnder, som skola
ombestyra detta för varje fack, i fortsättningen nog också skola
komma att gå tillväga pa samma sätt. Den farhågan tror jag
alltså icke behöver vara något utslagsgivande, när man skall bedöma
denna sak.

Sedan kommer ytterligare den farhåga herr Nilsson gav uttryck
åt, och den var kanske till och med starkare, nämligen att
om man går upp till Kungl. Majrts linje i fråga om de åtta tiondedelarna,
så skola i vissa fall understödstagarnas inkomster överstiga
arbetslönen i ett annat fack. Det bär meddelats mig, att
samma fråga behandlades nu i mars i det danska folketinget.
Trots att Danmark äger sin gällande arbetslöshetsförsäkring, så
har under kristiden gjorts liera förändringar i densamma, och den
sista förändringen skedde i mars i ar. Där uttrycktes då från åtskilliga
håll betänkligheter av samma natur. På dessa lär den
danska inrikesministern hava svarat, att om ett sådant fall skulle
inträffa, att understödet skulle gå över vad arbetslönen var pa ett
annat område, så berodde det icke på att understödet blev för
högt, utan det berodde därpå, att den utgående arbetslönen i det
andra facket var för låg. Det var arbetslöner, vilka icke hade
haft förmåga att kunna låta sig regleras av kristiden utan stodo
kvar på en onaturligt låg nivå. Jag tror, att samma jämförelse
kan göras även hos oss. Och jag tror, att det icke heller i det
stycket möter någon fara.

Lördagen den 18 maj.

65 Nr *>.

Nu skulle jag vördsamt vilja tillägga, att denna kammare
och i första hand utskottet, dock borde erinra sig, att vad vi
sakna här i landet är eu ordnad arbetslöshetsförsäkring. I motsats (ports.
till vad Danmark och Norge fatt vidkännas under derå år av direkta
utbetalning ir från stat och kommun till arbetslöshetskassorna,
sa har den svenska staten gått fri från sådana utgifter. Det är
alltså en direkt fördel, som den svenska staten hatt. Då tycker
jag, att det är litet för njuggt att, som statsutskottet har gjort,
nu pruta på dessa tre miljoner kronor. Därtill kommer, att de
merinkomster, som statskassan under dessa år förnämligast har tätt
lita till och väl kommer att fä lita till, är just merinkomsterna
från industrien. Det är väl därifrån, som de förnämsta vinsterna
tagits och som staten fatt sina ökade inkomster. I deras frambringande
måste väl också industriarbetarna ursprungligen ha haft
en icke oväsentlig del. Och den arbetslöshet, man nu befarar,
skulle väl förnämligast drabba dessa störa arbetargrupper. Ha de
då under de goda tiderna, när industrien gick för fulla segel, bidragit
till dessa ökade inkomster för statskassan, sä är det väl
icke hela världen, om statskassan skulle få vidkännas någon extra
utgift, när dessa arbetare eventuellt bliva satta uti arbetslöshetstillstånd.
Då tycker jag, uppriktigt sagt, att det är icke mycket
att slåss om eller att pruta på, denna skillnad mellan tolv och

femton miljoner kronor.

Vi skola livligt önska, att så litet som möjligt skall gå åt av
de femton miljoner kronor, men därom veta vi intet, och de
kunna komma att behövas allihop. När man vet, vad industrien
har givit statskassan under den närmast gångna tiden, tycker jag
icke, att det är mycket att strida om från. statens synpunkt, från
riksdagens synpunkt; vare sig dessa tre miljoner kronor, eller huruvida
de arbetslösa industriarbetarna, som av respektive nämnder
förklarats urståndsätta att bringas över till andra områden och
måste ha understöd för att icke gå under, skola fä sådana intill
två tredjedelar eller, som regeringen föreslagit, åtta tiondelar av
lönen. Jag skulle vilja säga, att jag tycker, att det är denna
kammare mest värdigt att följa reservanterna, och jag her, herr
talman, få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan; Den siste ärade talaren sade,. att
understöden icke voro för höga, men att de arbetslöner, jag jämförde
dem med, möjligen voro för låga. Då vill jag erinra därom,
att de arbetspriser, som jag nyss nämnde, voro de som ligga till
grund för de minimipris, som riksdagen för kort tid sedan fastställde,
och dessa priser grundade sig på produktionskominitténs
beräkningar och utgjorde, som jag nämnde, fem kronor femtio .öre
om dagen. Jag kan icke på något sätt erinra mig, att den siste
ärade talaren opponerade sig, då det gällde att fastställa minimipris
för de produkter, som jag omnämnde. Det hade varit lämpligt
att göra det vid det tillfället kanske.

Om man t. ex. drar upp en jämförelse med de pris, som Kungl.

Nr S6. 56

Lördagen den 18 maj.

Anslag till Maj:t skall hava rättighet att utbetala, och dem som en lantarbebekämpandT
!iare kai1 förtjäna- sa ar j» deri jämförelsen ganska betecknande
(Forte.) aur man tar på dessa saker från visst håll. Jag vill därvid

erinra om, att de understöd, som här nämnas, betalas icke blott
ut för vardagar utan även för söndagar, medan däremot de priser,
som man fastställt enligt produktionskommitténs beräkningar endast
äro för verkliga arbetsdagar. Om man således jämför en arbetare
med hustru och fem barn — och det är icke alls någon ovanlig
företeelse på landsbygden — så kommer denne arbetare upp till
högst trettiotre kronor i veckan. Men om han går sysslolös i eu
stad och kommer i åtnjutande av understöd efter detta maximibelopp,
så kan han komma upp till femtiosex kronor i veckan.
Han kan alltså komma upp till tjugutre kronor mer, om han går
arbetslös, än om han går i arbete. Jag tror. att det är nödvändigt
att gorå den begränsning, som .ligger i de grunder, som tidigare
äro fastslagna,_ nämligen att understödet utgår med högst två
tredjedelar av i orten gängse arbetspris och även att kommunerna
äro sa pass intresserade i dessa utbetalningar, att de noga vaka
över, att dessa icke på något sätt missbrukas. Vi äro alla ense
om att medel böra stå till förfogande för att avhjälpa de svårigheter
som kunna uppstå, men jag tror, att vi böra vara lika eniga
om, att man får lov att handha dessa pengar på ett förståndigt
sätt.

Herr von Koch nämnde, att arbetslöshetskommissionen gjort
alla möjliga ansträngningar för att man skall försöka få dem som
möjligen gingo sysslolösa i städerna ut på landsbygden för att arbeta
där. Ja, det finner jag vara alldeles riktigt. Men dessa arbetare,
som skickas ut till lantbrukarna, kunna uppföra sig på
sådant sätt, att jordbrukarna betacka sig för denna arbetskraft.
Det vill jag icke påstå, att de i stort sett göra, men de kunna
gorå det, och de frestas att göra det, om man avväger understödet
på det sätt, som Kungl. Maj:ts förslag anvisar.

Jag tror, att det är nödigt, att hava garantier mot att icke
detta på något sätt missbrukas, och jag ber därför på nytt att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts häimed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Kvarnzelius m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 137, röstar

Ja;

Lördagen den 18 maj.

57 Nr Ml

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr
Kvarnzelius m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunno3 rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 28;

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 188, i anledning av
väckt motion om krigstidstillägg till förut uppburen ersättning eller
annat understöd åt arbetslösa tobaksarbetare.

I en inom andra kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion, nr 228, hade herr O. Hagman hemställt, att riksdagen ville
besluta, att till de arbetare inom tobaksindustrien, som på grund
av monopolets införande ej längre kunde erhålla sysselsättning inom
sitt yrke, samt på grund av ålder eller andra orsaker ej heller kunde
erhålla annat arbete, bevilja ett krigstidstillägg till förut bekommet
ersättningsbelopp, och att detta måtte utgå efter enahanda grunder
som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition nr 11, rörande f. d. befattningshavare
i statens tjänst, eller, därest detta ej kunde godkännas,
med beaktande av de svårigheter, vari omskrivna yrkesarbetare
kommit, efter andra grunder bevilja skäligt understöd.

Utskottet hade i förevarande utlåtande av angivna orsaker
hemställt, att herr Hagmans ovanberörda motion icke måtte av riksdagen
bifallas.

Herr Söderberg: Jag skall be, herr talman, att få säga några
ord med anledning av detta utskottsbetänkande. Det är en ersättningsfråga
det rör sig om, som visserligen en gång av riksdagen
avgjorts, i det att grunderna äro fastställda och även fullföljda för
ersättning till de tobaksarbetare, som blevo entledigade vid tobaksmonopolets
införande, men dessa hava dock nu kommit i ett sådant
läge, att man ansett, att en motion för deras del borde väckas.

Såväl motionären, herr Hagman, som varit med i den lokala
kommission, som för Stockholms vidkommande hade att avgöra i
dessa angelägenheter, som undertecknad, som var med i den centralkommission,
vilken slutligen avdömde ersättningsfrågorna,
kunna ju ha skäl att säga några ord, när denna sak behandlas.
Jag får säga som genomgåenda omdöme, att skulle jag vara med
någon mer gång, när vi skola införa statsmonopol å någon viss
verksamhet här i landet, så vill jag icke rätt gärna vara med om
att de arbetare, som bliva entledigade, skola komma att ersättas
efter samma grunder som dessa tobaksarbetare, vilka ersattes efter
principen av ersättning en gång för alla. Vid de beloppens bestäm -

Anslag till
arbetslöshetens
bekämpande.
(Forte.)

Ifrågasatt
krigstidstillägg
åt
arbetslösa
tobaks7
rbetare.

Nr m. 58

Lördagen den 18 maj.

Ifrågasatt
krigstidstillägg
åt
arbetslösa
tobaksarbetare

(Fort?.''

mande blev det i regel ganska blygsamma summor. Genomsnittet
kan man säga belöpte sig till en cirka 3 å 4,000 kronor, ibland gick
det ned till 2,000, 1,800. 1,000 kronor t. o. in., ibland gick det upp
till 5,000, 6,000, kanske 7,000 kronor i lyckligaste fall för de bäst
ställda. Men beloppen blevo i regel ganska oansenliga. Vid dessa
belopp var knutet det villkoret, att vederbörande ersättningstagare
skulle därmed vara löst från industrien. Monopolet och staten hade
gjort sig kvitt den arbetskraften, och man skulle vara såverad på
det sättet.

Nu har det visat sig, att dessa belopp, som 1915 och 1916 blevo
tilldelade, och som ju redan då voro ganska små genom penningvärdets
fall ytterligare minskats i värde, så att dessa ersättningstagare
nu kommit i ett alldeles särskilt bekymmersamt läge. Beloppen
ifråga räckte ju icke alls till, som det var förutsatt i propositionen,
för att man därmed skulle kunna grumla någon ny
självständig verksamhet, utan de ha gått åt för livsuppehället och
till att betala gamla iråkade skulder. Till att grunda någon ny
verksamhet med voro beloppen alldeles för små.

Nu har en stor del av dessa ersättningstagare kommit i ett
mycket bekymmersamt läge, och nu förklarar utskottet, att det
icke är tänkbart att någonting från riksdagens sida för närvarande
göres för dem; man kan det icke, utan man talar om att Kungl.
Maj:t skall hava sin uppmärksamhet riktad på denna sak, och
man pekar även på möjligheten att genom arbetslöshetsunderstöd
göra någonting för deras del. I det läge som nu saken har, förstår
jag, att gentemot det enhälliga utskottet är det ingen utsikt
att fa fram något annat för riksdagens vidkommande. Jag skulle
dock vilja fästa Kungl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet på detta
sakförhållande, att staten icke kan eller bör eller får anse sig fullständigt
klarerad från förpliktelsen till dessa gamla arbetare, vilka
icke ha tillfälle att efter mättet av sina krafter fortsätta i det arbete
de hava lärt och äro vana vid, det förbjuder monopolet dem,
och de tagas icke heller in i monopolets fabriker, ty monopolet
tar icke in dem. De äro faktiskt ställda utan.försörjningsmöjligheter,
och deras enda utsikt synes mänskligt att döma vara fattigvården.

Jag skulle vilja lägga Kungl. Maj:t särskilt på hjärtat, att
när det beräknades för år 1917, att statens sammanlagda inkomster
av tobaksmonopolet skulle bliva 20 miljoner kronor i form av skatt
och i form av aktieutdelning, m. m. men det gick så bra med
denna verksamhet, att inkomsterna blevo 29 miljoner kronor, och
monopolet som sådant, när alla utgifter äro klarerade, har en nettovinst
på 7 miljoner kronor år 1917, dä kan det väl ändå anses
som rätt och billigt, att, hur man än skall vända det, antingen
genom riksdagens eller Klinik Maj:ts ingripande, någonting åtgöres,
så att de gamla orkeslösa arbetarna, vilka med en så ytterst
liten penning löstes ut från hanteringen, icke skola vara alldeles
prisgivna åt fattigvården. Man skulle kunna tänka sig, att den
vägen hade det gått i alla fall, därför att de gå den högre åldern

Lördagen den 18 maj.

Nr :i«>.

till mötes. Men en stor del hade dock, därest monopolet icke
kommit till stånd, kunnat få sin utkomst på ett eller annat sätt
i denna industri, en utkomst som de nu äro förhindrade från att
kunna få, och detta förpliktar dock staten till någonting.

Jag har icke något yrkande att göra, herr talman, jag har
sagt det förut, mot den ståndpunkt utskottet enhälligt intagit.
Men jag har dock icke kunnat låta detta ärende gå spårlöst förbi
utan att vid detsammas behandling söka fästa Kungl. Maj:ts särskilda
uppmärksamhet på det, i hopp att Kungl. Maj:t, dels i anslutning
till den P. M., som herr Huss framlagt och dels i anslutning
till de framställningar, som arbetarna i fortsättningen väl
komma att göra, skall försöka att finna någon lösning på frågan,
så att de gamla arbetarna icke skola bliva lämnade fullständigt
på bar backe. Ty det är icke staten värdigt, att så sker, när man
har monopoliserat tobaksindustrien och den ger så pass goda och
så pass lysande resultat, som den ger för statens vidkommande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i föreliggande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fullbordande av arbetet med utläggning av ytterligare ett
järnvägsspår mellan Rönninge och Järna m. m.; och

nr 140, i anledning av väckt motion om anslag till uppförande
av bostäder för personal vid statens vattenfallsverk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
utlåtande" nr 55, angående vissa framställningar rörande
pensioner och understöd m. m. å allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

I en till riksdagen den 22 mars 1918 avlåten proposition, nr
207, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma
dag föreslagit riksdagen medgiva, att löjtnanten vid Västgöta regemente
friherre H. Gr. Pfeiffs änka friherrinnan Emmy Pfeiff,
född Nymansson, och makarnas två minderåriga barn Per Georg
och Arvid Georg finge, utöver dem författningsenligt tillkommande
pension och pupilltillägg från arméns nya änke- och pupillkassa,

J/rågata 11
krigstidstilUigg
åt
arbetslösa
tobaks -arbetare.
(Forts.)

Fyllnadspension
åt löjtnanten
friherre
H. G.
Pfeiffs änka
och minderåriga
barn.

Nr 36. 60

Lördagen den 18 maj.

2^TT från ock med den 1 oktober 1917 komma i åtnjutande av pensioner
Mantel fri- allmänna indrapiingsstaten. änkan så länge hon förbleve i sitt
herre H. G. nuvarande änkestånd med 1,100 kronor årligen samt vartdera av
p/eiffs änka barnen intill uppnådd ålder av 21 år med 225 kronor årligen.

orig a barn. I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två

(Forts.) likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 158 av herr Jöns Pålsson och den andra inom andra kammaren
under nr 383 av herr Bubeck jämte ytterligare tre av kammarens
ledamöter, avseende ej allenast nu förevarande proposition utan även
Kungl. Maj:ts propositioner nr 208 och 209.

I berörda motioner hade motionärerna på anförda grunder hemställt,
att riksdagen ville på sådant sätt bifalla Kung!. Maj:ts nådiga
propositioner nr 207, 208 och 209. att livräntor eller pensioner
till löjtnanterna Pfeiffs, von Blixen-Fineckes och Torslows efterlevande
finge utgå enligt vissa, av den s. k. flygkommissionen föreslagna,
i motionen återgivna grunder.

Utskottet hade i nu föredragna punkt av angiven orsak hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med avslag å de i ämnet väckta motionerna I: 158
och II: 383, i vad de skilde sig ifrån Kungl. Maj :ts förslag, måtte
it.0^;^, att löjtnanten vid Västgöta regemente friherre H. G.
Pfeiffs änka friherrinnan Emmy Pfeiff, född Nymansson, och makarnas
två minderåriga barn Per Georg och Arvid Georg finge,
utöver dem författningsenligt tillkommande pension och pupilltillägg
från arméns nya änke- och pupillkassa, från och med den 1 oktober
1917 komma i åtnjutande av pensioner å allmänna indragningsstaten,
änkan så länge hon förbleve i sitt nuvarande änkestånd med
ettusenetthundra kronor årligen samt vartdera av barnen intill uppnådd
ålder av 21 år med tvåhundratjugufem kronor årligen.

I avgiven reservation hade herr Nilson i Kristinehamn, Bert/
i Munkfors, Bogren, Bindley, Borggren och Boven anfört: »Beträffande
punkten 3 hava vi med anslutning till flygkommissionens
framställning kap. VII rörande flygpersonalens särskilda förmåner,
ansett, att utskottet bort hemställa, att tilläggspension till genom
olyckshändelse omkomne löjtnanten Pfeiffs efterlämnade barn må
utgå till och med det år, varunder vartdera av dessa fyller 18 år.»

Herr Pers: Vid den här punkten har, som kammaren finner,
avgivits en reservation. Den enda reservanten från denna kammare
är emellertid icke närvarande. .lag har kommit att titta på denna
fråga och har funnit, att reservanterna ha mycket goda skäl
för sin ståndpunkt.

Sedan propositionen avlämnats, har den kung], flygkommissionen,
efter vad som förmäles här på sidan. 8, tagit ståndpunkt till
den^ bär frågan och föreslagit, att pension till den avlidnes minderåriga
barn skulle utgå intill dess de fylla 18 år. Nu kan man
säga, att kommissionens ståndpunkt icke är prövad och att den

Lördagen den 18 maj.

61 Nr 36.

uppfattningen icke kan vara vägande. Men då vill jag hänvisa
till den praxis, som har utvecklat sig här i kammaren. Vid ett
hastigt genomseende av riksdagens beslut på allmänna indragaingsstaten
i fjol, så har jag funnit sex olika fall, där pensionen slutar
vid 18 år. Av dessa äro fyra på fjärde och femte huvudtitlarna.
Nu kan man säga, att dessa fall röra personer i en lägre ställning
inom statsförvaltningen, men det finns också fall, som jag föreställer
mig skola kunna vara så gott som alldeles avgörande, om man
vill taga hänsyn till praxis. Som vi minnas litet var, förmodar

tåg, blev general Beckman mördad här i Stockholm vid ett tsariesök.
Till dennes efterlevande anslog riksdagen också pensioner,
och där stannade man vid 18 ars ålder.

Med anförande av detta exempel tror jag mig hava lämnat
goda skäl för att kammaren ställer sig på den praxis, som har
utvecklat sig, och icke fattar ett beslut, som i viss mån kan komma
att anses vägledande för kommande beslut i liknande ärenden.

Herr talman, jag yrkar alltså bifall till reservationen i denna
punkt.

Herr Hallin: Som kammaren torde finna, har utskottet va rit

enigt i avseende på den fyllnadspension, som skulle tillerkännas
änkan efter denne förolyckade flygare, Fritt. H. G. Pfeiff, men
meningarna hava delat sig, när det bär varit fråga om den tidsperiod,
under vilken fyllnadspension skulle utgå till barnen. I det
avseendet har utskottsmajoriteten stannat vid av Kungl. Maj:t
föreslagna 21 år, medan reservanterna ha velat, att denna fyllnadspension
för barnen skulle upphöra vid 18 års ålder. Nu ligger ju
frågan så, att både änkan och barnen erhålla pension från arméns
pensionskassa, änkan 400 kronor och barnen 75 kronor, att för dessa
senare utgå t. o. m. det år de fylla 21 är. Hå har utskottet förmenat,
att det riktiga vore, att man även i avseende på dessa fyllnadspensioner
tillerkände barnen dessa att utgå under samma tid
som de, enligt vad jag nyss nämnde, uppbära sina pensioner från
kassan.

Den föregående ärade talaren påpekade ett fall, som passerat
för åtskilliga år sedan, och som skulle varit likartat det förevarande.
Det är möjligt, att det förhåller sig, som han nämnde.
Jag erinrar mig detsamma ej men finner under alla förhållanden
att den ståndpunkt utskottet i detta fall intagit, är fullt logisk,
och ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bindley: Jag tror, att ett bifall till utskottets yr kande

i realiteten skulle betyda, att man höjer pensionsåldern till
21 år för vissa barn, och däri ligger den stora faran. Det är icke
så, att man härigenom får möjlighet att höja pensionsåldern eller
bidragen för alla, utan här blir det endast några vissa kategorier,
för vilka man skulle förfara på det sättet. Det är en mycket
farlig princip för staten som bör vara rättvis att inslå på något
sådant; som det att för vissa barn skall medgivas statsunderstöd

Fyllnadspension
åt löjtnanten
friherre
II. G.
Pfeiffs änka
och ruinderåriga
barn.

(Forts.)

Nr 36. 62

Lördagen den 18 maj.

Fyllnad/pen- upp till 21 år, under det att för andra skall sättas eu mycket
sion åt lojt- lägre åldersgräns. Jag behöver bara peka på den lag, som antogs
htrrTii"o *ör naffra dagar sedan, fattigvård slagen, där man, visserligen med
Ffeift änka majoritet, men en mycket knapp majoritet på två röster i denna
och hinder- kammare, fick upp gränsen till 16 år, under det att den stora miåriga
barn. DOriteten ville fastställa en åldersgräns av 15 år. Att då ett par
fForts.) dagar därefter törfara på det sätt, som nu är föreslaget, är väl,
må jag säga, minst sagt inkonsekvent.

Då man nu tycks utgå från att i detta fall är det bara fråga
om en fyllnadspension, alltså ett tillägg till en allaredan utgående
pension, så är ju det visserligen sanning; men det är dock en
väsentlig skillnad, ty grunden, på vilken denna tilläggspension är
lagd, utgör bara 75 kronor, under det att statens bidrag blir 225
kronor, alltså betydligt mycket mer än själva grunden för understödet.
Staten har således ingen skyldighet att anknyta sitt bidrag
till bestämmelserna i ifrågavarande officerares änke- och pupillkassa,
enligt vilka pension lämnas till 21 års ålder. Jag har
naturligtvis alls intet emot. att vem som helst bör kunna försäkra
sig och sina efterlevande, så att de kunna utfå pupillunderstöd
ända upp till 21 års ålder, om man önskar att barnen skola
få tillfälle att till den tiden studera och lära. Men givetvis blir
det oriktigt, om man vid sadana här tilläggspensioner skall följa
dessa bestämmelser och gå med på att statens bidrag också skall
utgå under hela denna tid. Det är verkligen icke av ovilja mot
understödet i och för sig, utan skiljaktigheten i tillämpningen beträffande
vissa barn, som gör, att jag här icke kan gå med på
utskottets förslag.

Det är därför, herr talman, som också jag ber att få yrka
bifall till resi rvationen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att rörande nu föredragna punkt yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring beträffande tiden för tilläggspensionens
utgående till ifrågavarande barn, som förordats i den vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fyllnadspm- Punkt CH 4.

sion åt löjtnanten
fri I

en till riksdagen den 22 mars 1918 avlåten proposition, nr
tofTfigren- 208, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utFineckes
änka drag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag
och son. föreslagit riksdagen medgiva, att löjtnanten vid Skånska dragonregementet
friherre H. Gf. von Blixen-Eineckes änka friherrinnan Hilla
Brita von Blixen-Finecke, född Trolle, och makarnas minderårige

Lördagen deu 18 maj.

88 N r 80.

sou Hans Nils Gustaf Fredrik Bror finge, utöver dera författnings- Jytlmtdipmenligt
tillkommande pension och pupilltillägg från arméns nya änke- srfrfnt''rf
och pupillkassa, från och med den 1 oktober 1917 komma i åtnjutan- ^erre rf q.
de av pensioner å allmänna indragningsstaten, änkan så länge hon von Blixenförbleve
i sitt nuvarande änkestånd med 1,100 kronor årligen samtdnka
sonen intill uppnådd ålder av 21 år med 225 kronor årligen.

Korta.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de i
punkten 3 av förevarande utlåtande omförmälda motionerna nr 158
inofm första kammaren och nr 383 inom andra kammaren.

Utskottet hade i nu föredragna punkt hemställt, att riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt med avslag
å de i ämnet väckta motionerna 1:158 och II: 383, i vad de skilde
sig ifrån Kungl. Maj:ts förslag, måtte medgiva, att löjtnanten vid
Skånska dragonregementet friherre H. G. von Blixen-Fineckes änka
friherrinnan Hilla Brita von Blixen-Finecke, född Trolle, och makarnas
minderårige son Hans Nils Gu staf Fredrik Bror finge, utöver
dem författningsenligt tillkommande pension och pupilltillägg
från arméns nya änke- och pupillkassa, från och med den 1 oktober
1917 komma i åtnjutande av pensioner å allmänna indragningsstaten,
änkan så länge hon förbleve i sitt nuvarande änkestånd med
ettusen etthunda kronor årligen samt sonen intill uppnådd ålder av
21 år med tvåhundratjugufem kronor årligen.

Reservation hade avgivits av herrar Nilson i Kristinehamn, Berg
i Munkfors, Bogren, Bindley, Borggren och Boven, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att tilläggspension till genom olyckhändelse
omkomne löjtnanten von Blixen-Fineokes minderårige son måtte
utgå till och med det år, varunder han fyllde 18 år.

Herr Pers: Jag skall be att få framföra samma yrkande beträffande
denna punkt som jag hade vid punkt 3.

Herr Hallin: Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
hemställan, under hänvisning till den motivering jag anförde med
avseende på förra punkten.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på förevarande punkt vore yrkat, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring i tiden för pensions utgående
till ifrågavarande minderåriga barn, som angivits i den vid
punkten anförda reservationen.

Vid sedermera framställda propositioner å dessa yrkanden bifölls
utskottets hemställan.

Punkterna 5—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 36. 64

Lördagen den 18 maj.

Om lagstadgade
villkor
för utförande
av vetenskapliga
experiment
på levande
djur.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av vissa framställningar angående
pensioner ock understöd, avsedda att utgå å postverkets pensionsstat.

Punkterna 1—5.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av väckta motioner om tilläggspensioner,
avsedda att utgå av trafikmedel.

Punkterna 1 och 2.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 58, angående ålderstillägg åt vaktmästaren vid riksbankens
huvudkontor J. V. Wallenborg;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 4 juli 1910 angående rätt
till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 59, i anledning av
väckta motioner angående skrivelse till Konungen med begäran om
framläggande av förslag till lag, innefattande vissa villkor för rättighet
att utföra vetenskapliga experiment på levande djur vid icke
statsunderstödda läro- eller forskningsanstalter.

I två lika lydande till lagutskottet hänvisade motioner, nr 57, av
herr Wavrinsky, inom första kammaren, och nr 114, av herr Berg i
Munkfors, inom andra kammaren, hade hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj :t begära, det Kungl. Maj :t täcktes till riksdagen inkomma
med förslag till lag, varigenom stadgades som villkor för rättighet
att utföra vetenskapliga experiment på levande djur utanför
av staten uppehållen eller understödd läro- eller forskningsanstalt
att anmälan inom föreskriven tid före experimentets utförande
skulle ske hos av staten utsedd kontrollmyndighet;

_ att noggrant protokoll över förrättningen skulle föras, tydligt
angivande experimentets art, ändamål och tidslängd samt kvantiteten
av eventuellt använda bedövningsmedel och tiden för dessas använ -

Lördagen den 18 maj. (jfr

ilande i förhållande till tiden för experimentets utförande, liksom övrigt
som kunde tjäna till belysande av experimentets karaktär;

att kontrollanter skulle öva tillsyn vid pågående experiment och
särskilt förvissa sig om, att protokollen fördes noggrant i de delar, som
anginge djurens skydd mot överträdelser av gällande lag mot djurplågeri;
samt

att till sådana kontrollanter valdes ett tillräckligt antal redlige
och oförvitlige medborgare, kända för humanitet, men som själva
icke tillhörde den medicinska fakulteten, för att de måtte pröva experimentets
juridiska och moraliska halt.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, nr 57 i första kammaren och nr 114
i andra kammaren, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Petrén, Alfred: Herr talman! Fastän utskottet är

enhälligt i sitt avstyrkande utlåtande, ber jag likväl att till ytterligare
stöd för dess ståndpunkt få yttra några ord med anledning
av det anförande motionären här i kammaren hade, då frågan om
vivisektion nyligen var här före i annat sammanhang. 1 detta
anförande förekommo nämligen uppgifter, som voro ägnade att ge
en felaktig uppfattning av, huru vid vi visektioner "tillgår. När
motionären sålunda citerade ett yttrande av professor Holmgren
om curares fruktansvärda giftverkningar, skedde det under en
sådan form, att den i frågan icke initierade lätteligen kunde komma
att tro, att det experimenterades med detta gift utan samtidigt
användande av sådant bedövningsmedel, som tar bort känseln.
Så är emellertid icke förhållandet.

Till en början må nämnas, att det av professor Holmgren
citerade yttrandet är lösryckt ur ett föredrag, som han på sin tid
höll om curaregiltet, och den skildring Holmgren här ger av
dettas fruktansvärda verkningar — en skildring som för övrigt
var hämtad från en äldre fransk fysiolog — återger på ett målande
sätt det intryck det gjorde, då man tick kännedom om detta
förfärliga gift, med anledning därav att det befunnits, att Sydamerikas
indianer därmed förgiftade sina pilar. När det här om
curare säges, att det i ett ögonblick förvandlar den, som därmed
behandlas, till ett levande lik, som hör och ser och känner allt,
men icke kan röra en muskel, således ej för någon varelse kan
giva den minsta vink^ om sitt hopplösa läge, sä var detta yttrande
alltså uttryck för det medlidande, man kände med den
människa, som träffats av eu curarelörgiftad pil, och alls icke —
som man av motionärens framställning skulle kunnat tro — något
uttryck för det berättigade uti att med detta gift plåga ett djur.
Enligt vad jag inhämtat, tillhöra curare-experimenteu egentligen
en äldre tid. Numera förekomma de sällan, men om det ännu
någon gång experimenteras med curare, användes samtidigt något
bedövningsmedel, såsom morfin eller dylikt, som tar bort känseln.
Å Karolinska institutets fysiologiska laboratorium har curare

Första hammarens protokoll 1918. Nr 36. 5

Nr Sfi.

Om lagstadgade
villkor
för utförande.
av vetenskapliga
experiment
på levande
djur.
(Fort*.)

Nr 86.

Om lagstadgade
villkor
för utförande
av vetenskapliga
experiment
på levande
djur.
(Forts.)

66 Lördagen den 18 maj.

emellertid icke alls kommit till användning under de senaste
åren.

över huvud taget refererar sig åtskilligt uti motionärens anförande
till äldre tider, innan ännu vara narkotiska bedövningsmedel
blivit kända och kommit till användning. På den tiden
var man ju nödsakad att göra operation även på människor utan
bedövning, medan sådan nu allmänt användes för att göra en
operation så smärtfri som möjligt. Aven vid vetenskapsmännens
vivisektioner bruka numera bedövningsmedel, ägnade att taga bort
känseln, komma till användning.

Till sist vill jag med anledning av motionärens klagan över
bristande offentlighet vid vivisektionerna säga, att jag har anledning
förmoda, att, därest motionären eller någon annan representant
för djurskyddsvännerna vände sig till föreståndaren för
Karolinska institutets fysiologiska laboratorium med begäran att få
närvara vid ett vivisektoriskt experiment, denna begäran ock skulle
bli bifallen.

Då jag finner motionärens föreställningar om grymhet vid
vivisektionerna mycket överdrivna och vad han anfört alls icke
övertygande om riktigheten av hans ståndpunkt, så ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wavrinsky: Jag är den föregående ärade talaren mycket
tacksam för de upplysningar han lämnat angående curaregiftets
användande och bruket av bedövningsmedel vid vivisektioner,
och skall därför icke närmare yttra mig om denna sak. Det var
ett mycket glädjande budskap, att vi djurskyddsvänner skola kunna
få närvara vid experimenten, och vi skola säkerligen icke försumma
att göra bruk av denna upplysning.

Jag önskar i avseende på det ärende som föredragits hembära
lagutskottet mitt oförbehållsamma tack för den välvilliga behandling
utskottet ägnat min motion. Utskottet har visserligen nödgats
argumentera mot mig och hemställt om avslag å min framställning,
men hela utlåtandet karaktäriseras, tycks ha dikterats,
av verklig aktning och medkänsla för djurskyddet och dess strävanden.
Därför vill jag tacka.

Den motion, som ligger .till grund för det utlåtande, som nu
föredragits, har genom det avslag, som riksdagen beslöt på min
förra närbesläktade motion, nr 55, där jag hemställde om protokoll
föringsplikt vid experiment på levande djur inom dessa medicinska
anstalter, förlorat en stor del av sin aktualitet. Jag skall
därför vid detta tillfälle bara göra några få bemärkningar. Här
gäller det endast experiment, som eventuellt företagas utanför dessa
anstalter. Därom säger emellertid utskottet på sidan 6 i ett referat
rörande Karolinska institutets lärarekollegii yttrande i frågan,
att bemälda sakkunniga »icke hade sig bekant något enda fäll, då
sådant förekommit», d. v. s. »att studerande och läkare i sina hem
eller på andra ställen utanför de statsunderstödda anstalterna skulle
utföra vivisektioner». Djurskyddsföreningen »Nordiska samfundet»

Lördagen den 18 mnj.

67 Nr M.

tror sig på goda skäl kunna antaga, att sådana fäll dock icke så Om lådstål!-sällan förekomma. För min del gjorde jag en undersökning vid ''Jmle ”Motett
tillfälle för några veckor sedan, dä jag fann en annons i en veumka!''-av våra dagliga tidningar, på grund varav jag fick skäl att an- TigT Ixperi
taga, att sådana vivisektionsföretag äga rum. Jag fann i en Stock- merit på tevanholmstidning
en annons av denna lydelse: »En katt genast». Man de dJuruppgav
ett telefonnummer på Kungsholmen, dit man skulle vända (Fort».)
sig. Jag vände mig dit och fick det besked, att »kandidaten icke
var hemma». Då jag bad att få veta, vad katten skulle användas
till, svarade man undvikande, att man icke kunde giva närmare
besked om det. Jag håller icke för troligt, att kandidaten på
Kungsholmen tänkte skaffa sig denna katt precis bara till sällskap.

Utskottet har vidare refererat ett mycket välskrivet utlåtande
från riksdagen 1900, dä en fråga av liknande art förekom, och i
sista punkten av detta referat heter det: »Vivisektionens företagande
i enskilda lokaler lärer aldrig kunna förhindras, och kontroll
skulle alltså med visshet erhållas endast beträffande offentliga
institutioner, där densamma i allt fall bör förutsättas vara
minst behövlig.» Här synes ju, att detta lagutskott åtminstone
förutsatte, att vivisektioner förekomma i enskilda lokaler. Att
icke sådant kan fullständigt förhindras är ju alldeles klart, men
en lag, som förbjöde detta, skulle alltid ha den verkan lagen åsyftade.
att vara ett memento, ett hinder och en varning, om någon
skulle vara benägen att av förhastande eller annat skal överträda
lagen.

I samma utskottsutlåtande år 1900 heter det vidare: »Intet
onödigt lidande bör fä tillfogas undersökningsdjuren. Upprörande
berättelser föreligga emellertid om grymheter, som vid vivisektioner
blivit i vetenskapens namn begångna, grymheter, vilka utan
tvivel inneburit kraftig maning att söka för framtiden förekomma
deras upprepande. Vad angår vårt land må dock påpekas, att
sådana grymheter icke synas hava blivit hos oss begångna. Berättelserna
om desamma härleda sig från utlandet.» Ja, jag är
fullkomligt övertygad om, att sådana fall icke förekomma hos oss
i den utsträckning och under sådana förhållanden, som de berättelser
visa, som anfördes på 80-talet och år 1900, men att något
sådant icke alls skulle här ha förekommit, därpå vågar jag icke
tro; vid ett tillfälle åtminstone anfördes i riksdagen svära fall,
som uppmärksammats i Sverige. Dessutom kunde man uti ett
mycket bemärkt arbete »Skandinavisches Archiv för Physiologie»,
som utgavs och redigerades av svenska, norska och danska läkare
samt trycktes på tyska i Leipzig, den tiden läsa om grym behandling
av djur vid sådana experiment. Denna tidskrift utgavs av
professor Robert Tigerstedt, som då var professor vid Karolinska
institutet, sedermera professor i Hälsingfors. Denna tidskrift blottade
åtskilligt av detta slag. Och i en liten broschyr, som jag
tror mig veta har utsänts till kammarens ledamöter, har Nordiska
samfundet under titeln »Vetenskapligt barbari» anfört några upp -

Nr 36.

Om lagstadgade
villkor
för utförande
av vetenskapliga
experiment
på levande
djur.
(Förta.)

68 Lördagen den 18 maj.

rörande fall. Jag skall emellertid icke framdraga dem, utan endast
hänvisa till broschyren. Sedan den förenämnda tidskriften
upphörde att utkomma, har, så vitt jag har mig bekant, icke i
svenska tidskrifter några meddelanden om sådana experiment framkommit
annat än mycket försiktigt och sparsamt.

På samma sida, som jag nyss hänvisade till, sid. 3, säger utskottet,
refererande samma lagutskotts utlåtande år 1300: »För att
lagstiftning i ämnet nu skulle ifrågakomma, synes böra förutsättas,
att i hithörande förhållanden inträtt en förändring, som framkallat
ett förut icke befintligt behov av lagstiftningens mellankomst.
Detta torde dock icke vara fallet.» Jo, efter mitt förmenande är
det fallet. En förändring har inträffat, den nämligen att dessa
experiment nu utföras i eu omfattning, varom man den tiden, när
detta utlåtande skrevs, icke kunde göra sig någon föreställning,
och kammarens ledamöter torde alldeles icke kunna göra sig något
begrepp därom. Jag skall be att, så långt jag känner förhållandena,
få lämna ett meddelande om, i vilken utsträckning dessa
experiment ske:

De förekomma såsom åskådningsmateriel vid undervisningen i
de medicinska fakulteterna vid s. k. demonstrationer;

vid universitetens fysiologiska, farmakologiska, patologiska,
bakteriologiska och hygieniska institutioner;

vid veterinärbakteriologiska anstalten och vid veterinärhögskolan
i dess anatomiska, histologiska, fysiologiska, farmakologiska,
patologiska, bakteriologiska, medicinska och kirurgiska institutioner
samt i institutionen för husdjursskötsel;

vid den statsmedicinska anstaltens bakteriologiska avdelning;
vid sjukvårdsinrättningar;

vid mera vetenskapligt arbetande fabriker för läkemedelstillverkning
i och för biologisk kontroll av produkternas medicinska
verkningar; och sannolikt även

vid enskilda vetenskapsmäns mera enskilda forskningar.
Emellertid försiggå ju sådana experiment i utlandet i mycket
större skala. Vilken pina för djuren detta medför är lätt att fatta.

En norsk professor har föreslagit, att nordens vetenskapsmän
skulle ena sina bemödanden om att få till stånd en internationell
akademi i norden för bevarandet av forskningens och vetenskapens
internationalitet, som lider så stort avbräck under kriget. Jag
tillåter mig uttala den önskan, om en sådan akademi kommer till
stånd — och tanken har rönt mycket tillmötesgående från norsk
och dansk sida — att just denna institution för experiment på
levande djur måtte få hemortsrätt där, på det att de nationella
instituten måtte inskränka sina experiment till det minsta möjliga.
Därigenom skulle säkert kunna sparas hundra tusentals djurs liv
och ett omfattande djurplågeri betydligt inskränkas. Jag vågar
tro det.

Jag vill icke lägga ned min talan, herr talman, utan att göra
en honnör för miua meningsmotståndare. Jag förstår så väl och
sympatiserar så livligt med deras energiska strävanden efter att

Lördagen den 18 maj.

CD Nr :$»>.

vinna erfarenhet på det medicinska området och utbilda läkarna
till den största förmåga att lindra mänsklighetens lidanden. Då
jag strävar efter någon kontroll på en av de metoder, som användas
för detta prisvärda ändamål, tror jag icke, att någon skall
motsäga mig, om jag pekar på, att det är för ett människovärdigt
och högt mål, en hög idé, som vi djurskyddsvänner sträva. Jag
har hört sägas, att någon vetenskapsman känt sig förnärmad av
min motion. Jag vill erkänna, att den är mycket temperamentsfullt
skriven, men att den innehåller någonting, som skulle kunna
förnärma någon, vågar jag bestrida. Och jag vill bestämt fastslå,
att varje sådan avsikt från min sida varit fjärran från mig.

Jag har intet yrkande.

Herr Petrén, Alfred. I vad motionären yttrade sist i sitt
anförande skall jag be att få instämma, nämligen att man icke kan
känna sig förnärmad av hans motion. Alla som känna motionären
veta ju, att de ädlaste bevekelsegrunder ligga bakom hans motion;
men det hindrar icke, att jag ansett mig böra säga några ord
gentemot överdrifterna i det anförande, som han hållit.

Jag begärde nu ordet endast för att framhålla, att innehållet
i den annons, som den föregående talaren omnämnde, icke utgör
något som helst bevis för, att den medicine kandidat, som annonserade
efter en katt, skulle använda katten för hemexperiment
eller över huvud taget för vivisektoriskt ändamål. Jag kan sålunda
nämna, att när jag under min studietid deltog i de zootomiska
övningarna, som bestodo i dissektioner på döda djur, finge
de studerande själva skaffa de kattor, som behövdes för detta ändamål.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets memorial nr 60, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtande
nr 56 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om statsdepartementen, dels ock i ämnet väckta motioner.

I sitt utlåtande nr 56 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition,
nr 23, med förslag till lag om statsdepartementen, dels ock två
i anledning av densamma väckta motioner, nr 130 i första kammaren
av herr Clason, med förslag om inrättande av ett handelsdepartement,
och nr 271 i andra kammaren av herr Sommelius m. fl., som föreslagit
inrättande av såväl ett handelsdepartement som ett kommunikationsdepartement,
hade lagutskottet hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte, under förutsättning att det vilande förslaget till ändrad lydelse
av §§ 4, 5, 6 och 15 regeringsformen. §§ 6, 10, 20, 32, 33, 38

Om lag stad
(jude villkor
för utförande
av vetenskapliya
experiment
på levande
djur.
(Forte.)

Sammanjämkning
»förslag
rörande fölslag
till lag
om statsdeparlernenten
m. in.

Nr 36. 70

Lördagen den 18 maj

Sammanjämkningsförslag

rörande förslag
till lag
om statsdeparmenten
m. m.

(Forts.)

och 43 riksdagsordningen samt § 1 4:o tryckfrihetsförordningen, bleve
av riksdagen antaget, för sin del antaga följande

Lag

om statsdepartement^!.

Härigenom förordnas, att statsdepartementen skola vara nio och
hava följande verksamhetsområden, nämligen:
utrikesdepartementet: utrikes ärendena;
justitiedepartementet: lagärenden och justitieförvaltningen;
lånt försvar sdepartementet: försvarsväsendet till lands;
sjöförsvarsdepartementet: försvarsväsendet till sjöss;
civildepartementet: inre civil förvaltning, ärenden angående allmänna
hälso- och sjukvården samt ärenden av social natur, så ock
ärenden rörande saimfärdselanstalter och allmänna arbeten;

finansdepartementet: finansförvaltningen och skatteväsendet;
ecklesiastikdepartementet: kyrkoärenden samt ärenden rörande
undervisning, vetenskap och konst;

jordbruksdepartementet: ärenden rörande jordbruk, domäner och
skogar; samt

handelsdepartementet: ärenden rörande handel, industri och sjöfart.

Denna lag träder i kraft den dag, då det vilande förslaget till
ändrad lydelse av §§ 4, 5, 6 och 15 regeringsformen, §§ 6, 10, 20, 32,
33, 38 och 43 riksdagsordningen samt § 1 4:o tryckfrihetsförordningen,
efter att hava av riksdagen antagits, varder av Konungen gillat;
samt

B) att ifrågavarande motioner, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utskottets utlåtande hade fogats en reservation av herr Pettersson
i Södertälje m. fl., vilka ansett, att utskottet bort, med avstyrkande
av ovannämnda motioner, tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna
stannat vid olika beslut i ärendet. Första kammaren både nämliligen
godkänt utskottets hemställan, under det att andra kammaren
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Men anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet till
behandling förehaft frågan om sammanjämkning av den skiljaktighet,
som alltså förelåg mellan kamrarnas beslut.

_I nu föredragna memorial hade utskottet anfört, att utskottet
därvid ansett sig böra hemställa, att första kammaren, med frånträdande
av sitt förut fattade beslut, måtte biträda andra kammarens
beslut.

Lördagen den 18 maj.

71 Nr IUI

I avseende härå hade reservation avgivits av herr Rogberg, greve
Spens samt herrar Dahl och Svensson i Betingetorp, som ansett, att
utskottet bort hemställa,

A) att första kammaren, med frånträdande av sitt förut fattade
beslut, måtte biträda andra kammarens beslut; samt

B) att riksdagen i anledning av de i ämnet väckta motionerna
måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t begära, att förslag snarast måtte
för riksdagen framläggas om inrättandet av ett statsdepartement,
omfattande handel, industri och sjöfart.

Greve Spens: Inom lagutskottet ha vi varit flera ledamöter,
som vid sammanjämkningen beträffande denna fråga ansett, att
utskottet bort, jämte det utskottet hemställde, att första kammaren,
med frånträdande av sitt förut fattade beslut, måtte biträda
andra kammarens beslut, även föreslå en skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran att förslag snarast måtte för riksdagen framläggas
om inrättandet av ett statsdepartement, omfattande handel,
industri och sjöfart. Då vi stannat i minoritet för denna vår mening,
hava några av oss låtit anteckna var reservation mot utskottets
hemställan.

Som ärendet nu föreligger, kan emellertid ett yrkande här i
kammaren om en sådan skrivelse icke lagligen förekomma, och jag
har därför, herr talman, icke något yrkande.

Herr Clasoft: Då denna fråga förra gången var före, framhölls
från håll, där man icke ville godkänna det av lagutskottet framlagda
lagförslaget, att det vore ett lämpligt sätt att främja denna
frägas lösning, att riksdagen enade sig om en skrivelse med begäran
om skyndsamt förslag om inrättande av ett handelsdepartement.
Det förvånar mig därför, att lagutskottets majoritet ej velat
gå den vägen, utan avstyrkt det sammanjämkningsförslag, som i
flen riktningen framkommit. Jag har därigenom, kan jag säga,
fått mina farhågor i viss mån ökade, att frägan om handelsdepartementet
återigen är på väg att bliva undanskjuten. Såsom saken
emellertid nu ligger genom detta utskottsutlåtande, finnes givetvis
ingenting annat att göra än att antingen avslå hela lagen eller
ock antaga utskottets förslag. Då jag förmodar, att kammaren
vid detta tillfälle, så glest besatt som den för övrigt är, icke gärna
vill vidtaga en sådan kraftåtgärd, som den förra, ehuru det är möjligt
att detta vore det bästa sättet att främja handelsdepartementets
snara framkomst, har jag intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i föreliggande
memorial hemställt.

tlaminanjämlcnings
förslå!/
rörande förslag
till lag
om statsdepar*
tementen m. m.

(Forte.’

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande

Nr 36. 72

Lördagen den 18 maj.

Ang. tillfällig
löneförbättring
åt lärare
vid lantmannaskolor
m. fl.

till föreningen Svenska Röda korset av visst område å Djurgården,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo _ jordbruksutskottets utlåtande nr 91, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
åt lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor.

I anslutning till Kung], Maj:ts i ämnet gjorda framställning
hade utskottet i nu ifrågavarande utlåtande hemställt, att riksdagen
måtte

A) medgiva, att för beredande under läsåret 1918—1919 av
tillfällig löneförbättring åt lärare vid statsunderstödda lantmannaskolor
statsbidrag finge, efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt
fall, utgå efter följande grunder, med rätt för Kungl. Maj:t
att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa
grunder kunde finnas erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår:

a) med högst 700 kronor för ordinarie kurs och högst 300
kronor för en andra årskurs till varje ordinarie lärare samt

b) med högst 450 kronor för ordinarie kurs och högst 250 kronor
för en andra årskurs till varje icke ordinarie lärare, som har
en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 timmar i veckan.

o 2) Såsom bidrag till ifrågavarande tillfälliga löneförbättring
utgå av det ^belopp, som för varje särskilt fall må komma att bestämmas,
två tredjedelar av statsmedel under villkor, att den återstående
tredjedelen tillskjutes genom bidrag från orten, elevavgifter
inräknade;

B) medgiva, att tillfällig löneförbättring för år 1918 finge av
statsmedel till lärarinnor vid statsunderstödda lanthushållsskolor utgå
för första kursen vid skolan under året med högst 200 kronor
och för senare kurs under året med högst 75 kronor till varje lärarrinna,
som under kursen hade en tjänstgöringsskyldighet av minst
30 timmar i veckan, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare
föreskrifter i ämnet, som kunde vara erforderliga;

C) medgiva, att för beredande under år 1919 av tillfällig löneförbättring
åt lärarinnor vid statsunderstödda lanthushållsskolor
statsbidrag finge, efter Kungl. Maj :ts beprövande i varje särskilt
fall, utgå efter följande grunder, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda
de närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder
kunde finnas erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med högst 400 kronor
för första kursen vid skolan under året och högst 175 kronor
för senare kurs under aret till varje lärarinna, som under kursen
har en tjänstgöringsskyldighet av minst 30 timmar i veckan.

2) Såsom bidrag till ifrågavarande tillfälliga löneförbättring utgå
av det belopp, som för varje särskilt fall må komma att bestämmas,
två tredjedelar av statsmedel under villkor, att den återstående

Lördagen den 18 maj.

78 Nr Mi.

tredjedelen tillskjutes genom bidrag från orten, elevavgifter in- An9- tillfällig
räknade; Unejorbätt ring

åt lärare

D) för • bestridande av kostnaderna för den under B) angivna vid lantmanna
tillfälliga löneförbättring å tilläggsstat för år 1918 anvisa ett för- ’kolor
slagsanslag av................................ kronor 15,000; ^Forts''!

E) för bestridande av kostnaderna för de under A) och C)
angivna tillfälliga löneförbättringar å extra stat för år 1919 anvisa
ett förslagsanslag av .......................... kronor 65,000.

Reservation hade anförts av herr Holmquist och greve Wachtmeister,
Axel, utan antydd mening.

Herr Holmquist: Hprr greve och talman! Som kammaren
redan finner, har Kungl. Maj:t i föreliggande proposition föreslagit
viss löneförbättring för bland annat lärare och lärarinnor vid lanthushållsskolorna
i enlighet med i propositionen närmare angivna
grunder. Utskottet har också för sin del enhälligt tillstyrkt det
kungliga förslaget. Det är sålunda icke alls i den delen jag skall
yttra mig. Men jag vill påpeka, att det vid sidan av dessa lanthushållsskolor
även finns s. k. lanthushållningsskolor, och denna
sista art av skolor är de skolor, som utbilda de lärarinnor, som sedermera
skola verka i lanthushållsskolorna. Sådana anstalter finnas
flera i vårt land, på landsbygden tvenne, den ena i Rimforsa
och den andra i Brogård. Det är utan tvivel en annan ställning
dessa lärarinnor i lanthushållningsskolorna intaga, men det är all
deles uppenbart, att en lämplig undervisning i lanthushållsskolorna
icke skulle kunna upprätthållas, därest icke lanthushållsskolornas
lärarinnor finge sin undervisning vid dessa lanthushållningsskolor.

Nu är det allmänt känt, att åtminstone vissa av dessa anstalter,
som åtnjuta statsunderstöd, ha så pass dålig ekonomi, att de
äro i den situation att icke kunna hälla lärarinnornas löner i dessa
lanthushållningsskolor något så när i nivå med de löner, som efter
ett bifall till Kungl. Maj:ts nu gjorda framställning komma att
givas lärarinnorna i lanthushållsskolor. Jag är livligt övertygad
om, att det kommer att möta ganska stora svårigheter att kunna
på lämpligt sätt ordna lärarinnornas avlöning i lanthushållningsskolorna,
men jag vill uttala en varm förhoppning, att trots dessa
svårigheter Kungl. Maj:t till ett annat år skall finna möjligt att

fiå lämpligt sätt giva ökade löneförmåner även åt lärarinnorna i
anthushållningsskolorna. Jag har endast velat uttala detta.

överläggningen förklarades härmed slutad, varefter kammaren
biföll vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående driftkostnader
under år 1919 för egnahemslånefonden;

Nr .Vt.

Lördagen den 18 maj.

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av den rätt till vatten och strömfall i Klarälven, som tillkommer
kyrkoherdebostället 1/12 mtl eller 80 öre skatt Östra Råda
i Norra Råda socken; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
undantag beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan
meddelade förbud att vid fångst av djur använda sax.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ifrågasatt
anslag till
trädgårdskolon
{verksamhet i

sfäder m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 97, i anledning
av väckt motion om anslag till beredande av understöd åt
trädgårdskoloniverksamhet och potatisodling i städer, köpingar samt
municipal- och stationssamhällen ävensom vid industriplatser.

I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 104, hade herrar Rosén och Ekman, Carl Gustaf,
hemställt, att riksdagen måtte besluta att till beredande av understöd
åt trädgårdskoloniverksamhet och potatisodling i städer, köpingar,
municipal- och stationssamhällen samt vid industriplatser anslå ett
belopp av 500,000 kronor, att utgå på tilläggsstaten för år 1918 och
på villkor, som av Kungl. Maj:t bestämdes.

Utskottet hade i nu föreliggande utlåtande av angiven orsak
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Ekman, Carl Grustaf: Jag kan icke underlåta att uttala
min bestämda besvikelse över utskottets behandling av detta
av mig och en annan motionär framförda förslag. Jag ber att få
erinra om, att redan i fjol förelåg ett liknande yrkande från vår
sida, och då som i år framsköts behandlingen av denna fråga till
en tidpunkt under riksdagen, då från motionärernas sida något
yrkande på bifall till motionen icke kunde framställas. Man skulle
kunnat tro, att, när det så skedde i fjol, utskottet i år åtminstone
skulle ha behandlat denna fråga vid en sådan tidpunkt, att det
varit möjligt att kunna framställa yrkande om bifall. Så har
emellertid icke skett. Även i år kommer utskottets utlåtande
fram vid en tidpunkt, då det är omöjligt att vidtaga de åtgärder,
som med motionen avses.

Yrkandet går ut på, att till beredande av understöd åt trädgårdskoloniverksamhet
och potatisodling i städer, köpingar, municipal-
och stationssamhällen samt vid industriplatser matte anslås
ett belopp av 500,000 kronor. I fjol förklarade utskottet, att det
naturligtvis beaktade det goda syftemålet, men utskottet hänvisade
då till det anslag, som lämnats lantbruksstyrelsen och som utskottet
förmenade skulle i väsentliga de:ar fylla det behov som med
motionen avsetts. Det anslaget, på 3,000 kronor, var avsett dels
för utgivande av broschyrer, som skulle behandla denna sak och
dels för att meddela gratisutdelning av trädgårdsfrö. Jag vet icke,

Lördngcn den 18 muj.

75 Nr Sfi.

vilket resultatet av anslaget blev. Det både varit önskligt, om utskottet
nu visat, i vilken mån anslaget bar fyllt det behov motionen
avsäg att fylla. Det står tyvärr icke något därom i utskottets
utlåtande, och jag tror, att detta är nog så klokt från utskottets
sida.

Vad nu beträffar själva behovet, huruvida man icke bör ifrån
statens sida på något sätt organisera och stimulera inbyggarna i
städer och liknande samhällen att just nu ägna sig åt livsmedelsproduktion
i den mån tillfälle och möjlighet därtill gives, på den
saken torde jag icke behöva närmare ingå. Tillståndet i städer
och stadsliknande samhällen i livsmedelsavseende bör vara eu bevisning,
som är både fullständig och tillräcklig. Frågan är, om
någonting kan göras utöver vad hittills skett i detta avseende.
Motionärernas mening är, att man inom utskottet bort ha tagit
upp denna framställning till prövning, att man skulle tillmötesgått
vår i fjol uttalade önskan om utarbetande av förslag till
grunder, efter vilka anslaget skulle kunna fördelas, och att man
verkligen nu beaktat nödvändigheten av att vidtaga effektiva åtgärder
för att försöka organisera denna livsmedelsproduktion i
största möjliga omfattning.

Vad får man nu för svar från utskottets sida? Jo utskottet
tröstar sig med att för innevarande är till folkhushållningskommissionens
förfogande, bland annat »för prisreglering av potatis
under våren 1918, ställt ett belopp av högst 300 000 kronor». Men
det är ju en helt annan fråga, det är ju ett förbilligande för konsumenterna
av potatis för innevarande år som därigenom skett.
Den saken har icke något sammanhang med den fråga, som vi
fört på tal, eller frågan om åstadkommande av en organisation
och utveckling av koloniträdgårdsverksamheten inom dessa samhällen.

Men så tillägges det, att »Kungi. Maj:t förklarat, att livsmedelsstyrelser
och lokala livsmedelsnämnder, vilka före utgången av
tiden för potatissättningen våren 1918 utförsälja potatis för utsäde
till pris understigande det av dem erlagda inköp pris, må, i
den mån de till kommissionens förfogande för ändamålet ställda
medel därtill förslå, av kommissionen tillerkännas gottgörelse för
prisskillnaden eller del därav». Ja, i någon mån har kanske sådan
försäljning skett, men knappast i någon större omfattning, därför
att det är den enklaste sak i världen för livsmedelsnämnderna att
sälja potatis till vida högre pris än inköpspriset, och livsmedels-,
nämnderna äro nog icke fullkomligt likgiltiga för, huruvida deras
ekonomi går ihop. I varje fåll rör man sig därmed på ett helt
annat område än vi avsett. Och därmed ersätter man alldeles icke
att från jordbruksutskottets sida föreligger alltjämt underlåtenhet
att ingå på en verklig sakprövning av det yrkande vi framställt,
eller att åstadkomma någon aiivisning om en sådan organisation,
som verkligen skulle stimulera i möjligaste mån till effektiva åtgärder
på detta område.

Omedelbart efter det motionen var väckt i år kommo till mig

Ifrågasatt
anslag till
tv Hd g hr ds koloniverksamhet
t
städer in. in.
(Forte.

Nr 36. 76

Lördagen den 18 maj.

Ifrågasatt
anslag till
trädgårdsbokniverksamhet

städer in. m.
(Forts.)

och min medmotionär från flera städer förfrågningar, huru det skulle
gå, om man skulle få något anslag och vilka grunder som skulle
(bliva gällande. Härpå kunde vi icke giva något svar. Vi visste icke,
vad jordbruksutskottet i detta avseende skulle komma att föreslå.
Vi ha senare mottagit en mängd bevis på intresse och önskningar,
att det skulle från statens stia åstadkommas ett ordnat ingripande
på detta område jämte ett dertill anpassat ekonomiskt understöd.
Men vårt svar har måst utebliva. Från utskottets sida hänvisas
fortfarande alltjämt till att åtskilliga andra åtgärder vidtagits,
som icke beröra det område motionen avser. För min del vill jag
säga, att man nog bort kunna förvänta någonting annat från jordbruksutskottet,
åtminstone i tider som de nuvarande. Nu är jag
ur stånd att yrka bifall till motionen. Motionen avser, att på
1918 års tilläggsstat skulle uppföras ett belopp, som skulle användas
till organiserande av den ifrågavarande verksamheten för
innevarande år. Tidpunkten är nu för sen att åstadkomma någonting
i denna riktning. Men nog är det egendomligt, att i en sådan
situation som den närvarande ett yrkande på detta område rönt
en sådan behandling från jordbruksutskottets sida, som här verkligen
skett.

Greve Wachtmeister, Axel: Jag ber att få säga några ord
till förklaring, varför betänkandet kommit så sent som det verkligen
gjort.

Den avdelning som hade att behandla frågan var villig att
anslå 200,000 kronor, dock icke för att fylla hela den uppgift
motionen avser, utan endast för att åstadkomma ett förbilligande
av priset på sättpotatis. Men sedan detta preliminära beslut fattats.
kom till avdelningens kännedom, att medel skulle finnas tillgängliga
sedan i fjol, några hundra tusentals kronor, som Kungl.
Maj:t ställt till Folkhushållningskommissionens förfogande, och det
uppdrogs åt avdelningens vice ordförande att taga reda på, huru
härmed förhölle sig. Sedan det så småningom blev klart att dessa
penningar var till ändamålet tillgängliga, ansågs det icke vara
nödvändigt att anvisa ytterligare medel, då dessa medel redan
funnos att tillgå. Men att gå utöver åtgärder i prisregi eran de
syfte för att förbilliga sättpotatis ville utskottet icke vara med
om, varken avdelningen eller senare utskottet, då man ansåg,
att så mycket göres inom kommunerna, att någon vidare påtryckning
icke var behövlig. I fjol behövdes det kanske mer än i år,
men på grund av omständigheternas tvång hava kommunerna börjat
mer och mer anstränga sig, och man kan väl icke numera göra
några allvarsamma anmärkningar mot det sätt, varpå de sköta
sig i detta avseende. Över allt där jag känner till förhållandena
anstränga sig kommunerna mycket aktningsvärt i detta avseende.
Utskottet tyckte, att detta var mycket ett kommunalt intresse, så
att utskottet ansåg sig icke kunna gå längre än till ett förbilligande
av sättpotatis.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 18 maj,

77 Nr m.

Herr Ekman, Carl Gustaf: I motionen ligger icke någon ijrågatati
kritik av (let sätt, varpå de olika kommunerna organiserat arbetet
på detta område. Det är uppenbart, att vissa kommuner verk- Overksamhet >
ligen göra åtskilligt, under det ä andra sidan nog de finnas, vilka städer *». m.
visa mindre intresse. Men den saken ha icke motionärerna ägnat (Port» )
speciell uppmärksamhet åt. Motionärerna ha föreslagit, att man
bör göra allt för ett ingripande frun statens sida just nu, och att
man därigenom verkligen skulle stimulera såväl enskilda inom
kommunerna som kommunerna själva till det yttersta, .lag tror,
att detta är en riktig syn på spörsmålet. Jag ber fortfarande få
säga, att jag trots den senaste talarens anförande alltjämt icke
förstår, varför motionen fått den behandling som skett. Det räcker
alldeles icke att hänvisa till anslag, som icke bar samma innebörd,
som det, varom motionärerna framställt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 98, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat för år 1918 för fullbordande av
vissa spannmålslagerhus och fryshus; samt

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i beloppet av viss kronan tillkommande fordran av Gustaf
Elf.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 19, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående meddelande av viss föreskrift i
fråga om undervisningen av mindre begåvade barn, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På hemställan av herr talmannen besluts, att handläggningen av
de återstående ärendena på föredragningslistan skulle uppskjutas till
ett annat sammanträde.

Avgåvos och hänvisades till första särskilda utskottet följande
motioner:

nr 206, av herr Holmquist, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbetalande av förskott å krigstidstillägg för år 1919
åt befattningshavare i statens tjänst; samt

nr 209, av herr Hellberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avsättning av medel för beredande av krigstidstillägg

Nr m. 78

Lördagen den 18 maj.

och krigstidshjälp för år 1919 åt vissa befattningshavare och f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Avlämnades och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner
:

nr 207, av herrar Fagerlin och von Geijer, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till bestridande av vissa bidragtill
kostnaderna för domsagornas förvaltning; samt

nr 208, av herr Lindblad, Ernst, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående telegrafverkets övertagande av det, enskilda telefonnätet
i Stockholm med omnejd.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 432, angående förhöjda provisoriska tilläggsavgifter
å statens järnvägar.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottet utlåtanden:

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen om tillägg,--stat för år 1918 gjorda framställning om täckande av vissa förskott
under hov- och slottsstaterna;

nr 144, dels angående tredje huvudtitelns anslag till gottgörelse
av kostnader för .sjöfolk m. m„ dels ock i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om täckande av vissa förskott under samma huvudtitel;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för förste kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet, kanslirådet i
Kungl. Ma.] :ts kansli G-. A. Stuart att för åtnjutande av ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat för år 1918 under femte huvudtiteln för täckande
av under år 1917 uppkomna brister å vissa ordinarie reservationsanslag; nr

147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för användandet av ett utav 1917 års riksdag beviljat extra anslag
till anskaffning av undervattensbåtsmateriel;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående sättet
för bestridande av kostnaderna för reservofficerares tjänstgöring vid
kustartilleriet i vissa fall m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänsteårsberäkning för torpedingenjören S. D. Ljungberg;

nr 150, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillstånd
för^ vissa befattningshavare i ecklesiastikdepartementet att för
rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringaT i gällande provinsialläkartaxa jämte i ämnet räckta
motioner; och

Tisdagen den 21 mnj.

7i* Nr ttf.

nr 152, i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1916;
samt

bevillningsutskottets memorial nr 44, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion angående ändring i 34
och 48 §§ av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker.

Justerades sjutton protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 4,03 e. m.

In fidem
G. H. Barn uren.

Tisdagen den 21 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet friherre Pahnstierna avlämnade Kungl. Majrts
nådiga proposition nr 449, angående understöd till sergeanten vid
kustartilleriet E. G. Janzes änka Hermanna Fredrika Janze, född
Klint, och makarnas två minderåriga barn.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets utlåtanden nr 143—152.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets memorial
nr 44, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om väckt motion angående ändring i 34 och 48 §§ av förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den vid sammanträdets
början avlämnade kungl. propositionen.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 662, med delgivning av nämnda kammares beslut
över dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj it angående inrättande
av en professur i statistik och folkhushållslära vid Tekniska hög -

Nr 86. 80 Tisdagen den 21 maj.

skolan, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första
tillfälliga utskott.

Herr Clason väckte en motion, nr 210, i anledning av Kung!
Maj:ts proposition angående reglering av löneförhållanden m. m.
för vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.

Denna motion hänvisades till första särskilda utskottet.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,09 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1918. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,

1825i2