RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1917:70
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1917. Andra kammaren. Nr 70.
Lördagen den 2 juni, f. in.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 25—28 och andra särskilda utskottets utlåtande nr 5.
§ 2.
Till avgörande förelåg först jordbruksutskottets utlåtande, nr
83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronolägenheterna Klädesholmen nr 1 samt Koholmen nr 1, Stora
och Lilla, m. m. i Göteborgs och Bohus län.
I en till riksdagen den 4 maj 1917 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 355, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jortlbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels medgiva, att de i Stenkyrka socken av Göteborgs och Bohus
län belägna kronolägenheterna Klädesholmen nr 1 samt Koholmen
nr 1, Stora och Lilla, med därtill hörande, å en av kommissionslantmätaren
A. A. Könnibäck år 1888 upprättad karta över Koholmen
med nr 237, 238, 239, 240, 241 och 242 betecknade holmar,
dock med undantag av ej mindre de vid holmarna belägna hamnar,
som vore att anse som allmänna, än även tomten nr 179 å Koholmen
med en längd av omkring 60 meter och en bredd av omkring 30 meter,
finge, under förutsättning att det den 26 juli 1888 emellan lotsverket
och Klädesholmens kapellförsamling upprättade kontrakt angående
upplåtelse av viss del av Koholmen upphörde att gälla, försäljas
till Klädesholmens municipalsamhälle för en köpeskilling av
10,000 kronor att vid tillträdet kontant inbetalas till Kungl. Maj:ts
befallningshavande i länet samt under villkor i övrigt:
att municipalsamhället bestrede alla med lagfart å fånget förenade
kostnader;
att innehavare av tomt å det försålda området skulle allt efter
sin önskan antingen mot pris, som ej överstege därå belöpande andel
av municipalsamhällets inköpspris för lägenheterna samt av de kostAndra
kammarens protokoll 1917. Nr 70. 1
Ang. försäljning
av
kronolägenheterna
Klädesholmen
nr 1
samt Koliolmen
nr J.
Nr 70. 2
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försäljning
av
kr onoläg enheterna
Klädesholmen
nr 1
samt Koholmen
nr 1.
(Forts.)
nadcr i övrigt samliällöt f&tt vidkännas för inköpGt, fa förvärva tomten
med äganderätt eller och fortfarande besitta densamma under
enahanda förhållanden som hittills, allt i den _ mån tomterna icke
måste för samhällets räkning tagas i anspråk till oavvisligt behov;
att municipalsamhället till mästerlotsen Alfred Strömberg, så
länge han kvarstode i tjänsten, utgåve ett belopp av 112 kronor 50
öre för år räknat; .
dels ock besluta, att nämnda köpeskilling skulle tillgodotöras
statens domäners fond.
Utskottet hemställde, att Kung! Maj:ts förevarande proposition
måtte av riksdagen bifallas.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till
Herr Hellberg i Ljungskile, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Det torde synas djärvt att under föreliggande omständigheter
uppträda i avsikt att vinna en liten ändring i utskottets
kläm, men jag tror ej det är förgäves att vädja till denna kammares
känsla av rättvisa och billighet, och jag skulle ej ens hava gjort
något försök i denna riktning, om jag ej haft sa klara och grundliga
skäl på min sida. Den ändring jag begär är av relativt liten betydelse
för kronan, men av mycket stor betydelse för den fiskarebefolkning,
som jag företräder, och illa skulle jag motsvara deras förtroende, om
jag med tystnad förbiginge denna fråga. Jag anhåller därför om
herrarnas uppmärksamhet några få minuter blott.
Sedan lång tid tillbaka ha de bohuslänska fiskarenas bostadsförhållanden
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Under
ett liv av möda och faror ha dessa fiskare med stora uppoffringar
och beundransvärd energi rett åt sig boningar på de havsomflutna,
hala klippöarna ute i skärgården. Ofta förde de med
otrolig möda i sina båtar då och då litet jord med sig från land ut
till sina nakna klippor för att kunna i en liten täppa vid^ stuguknuten
plantera några blommor och fa se något grönt strå växa.
Det är klart, att de blevo dem kära dessa små stugor och denna lilla
vrå, där de funno vila och trygghet efter sitt farofyllda arbete på
det oroliga havet. _
Men i samma mån som de sålunda gjort klipporna beboeliga,
kastade ock andra sina ögon på dessa platser, och man gjorde den
upptäckten, att de förut alldeles obeboeliga och otillgängliga klippor,
där dessa strävsamma fiskare rett sina bon, de voro ej deras.
Det blev sorg och bekymmer i mången stuga, än befanns kronan,
än enskild person vara ägare av dessa tomter, som de i god tro och
med oerhörd möda och arbete bebyggt.
I en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t av den 11 maj 1896,
som anföres i föreliggande kungl. proposition, heter det bl. a., att
då av vad till riksdagens kännedom kommit obestridligt syntes fram
-
Lördagen den 2 juni, f. m.
3 Nr 70.
gå, att menliga rubbningar lätt kunde föranledas i den bohuslänska
fiskeribefolkningens fäderneärvda näringsfång på grund av osäkerheten
i dess bostadsförhållanden, vilken osäkerhet jämväl i övrigt
för densamma medförde avsevärda olägenheter, det med hänsyn till
det bohuslänska fiskets stora betydelse syntes riksdagen vara en
statsmakternas uppmärksamhet väl värd angelägenhet att söka avhjälpa
förevarande missförhållanden, såvitt detta kunde låta sig göra
utan åt t skada andra berättigade intressen; och anhölle riksdagen
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa och till riksdagens kännedom
meddela utredning angående fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län bostadsförhållanden.
Nu här ifrågavarande försäljning utgör just ett led i ordnandet
av de bohuslänska fiskarenas bostadsförhållanden.
Det är sålunda långt ifrån mig att vilja framställa något klander
vare sig mot innehållet uti den kungl. propositionen eller utskottets
utlåtande. Att så föra denna sak, att fiskarena bli ägare
till bostadstomterna, där deras hem äro belägna, är framför allt av
nöden. Detta avser ju ock både Kungl. Maj:t och utskottet att
åvägabringa. Nödvändigheten härav pånekas även av Klädesholmens
municipalsamhälle i en till Kungl. Maj: t ingiven ansökning,
där det bl. a. talas om att behovet för den enskilde att förvärva
äganderätt till innehavd tomt gör sig allt mera gällande, och om
nödvändigheten att bereda möjlighet för den enskilde att hava ett
underlag för krediten i ett å egen grund stående boningshus.
Icke heller vill jag göra något yrkande om ändring beträffande
utskottets utlåtande om undantag i försäljningen av tomten nr 179
å Koholmen, ehuru denna tomt aldrig torde komma att användas
för lotsverkets räkning, då tomten är utarrenderad för byggnader.
Detta är ju en fråga, som oavsett det beslut, som fattas i dag, kan
ordnas sedermera. Icke heller vill jag söka ändring beträffande vad
som säges om undantaget av allmänna hamnar, ehuru jag hellre sett,
att det ej inryckts bland köpevillkoren, då så ej torde varit nödigt,
enär ju ifrågavarande hamnar äro »allmänna» i vems hand äganderätten
än finnes, enligt § 1 i kungl. förordningen om allmän farled
den 30 december 1880. Nej, det är på en annan punkt, blott en
enda, som jag ville vädja till kammaren om en ändring i utskottets
hemställan.
Det är beträffande köpeskillingen. Och detta ej allenast för
Klädesholmens skull. Det gäller nu ett normerande pris för hela
denna skärgård. Icke skall väl kronan giva ett exempel åt alla dessa
många fastighetsägare, ägarna av de många klippöarna och skären,
av vilka dessa ägare i många fall ej själva kunna hava någon som
helst nytta, men vilka bebyggts av fattiga fiskare, som ej begära
bättre än att få köpa sina små tomter till skäligt pris; icke skall väl,
säger jag, kronan giva dessa ett normerande exempel på att taga
oskäligt betalt för dessa tomter.
Då jag använder detta uttryck, så är det icke alls min mening
att framställa någon förebråelse i anledning av det pris, som i den
kungl. propositionen och i utlåtandet är nämnt. Jag är alldeles
Ang. försäljning
av
kronolägenlieterna
Klädesholmen
nr J
samt Koholmen
nr 1.
(Forts.)
Nr 70. 4
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försäljning
av
kronlägenheterna
Klädesholmen
nr 1
samt Koholmen
nr 1.
(Forts.)
övertygad om att, i fall omständigheterna varit så väl kända för
dessa vederbörande, som de äro det för Konungens befallningshavande
i Göteborg, den bohuslänska landshövdingen friherre Lagerbring,
så hade ej ett öre mer begärts än det han föreslår, nämligen
omkring 3,000 kronor. Man behöver verkligen vara väl initierad
i förhållandena för att kunna fullt förstå, att, vad dessa
förut otillgängliga och obeboeliga klippöar nu äro, det ha de blivit
just genom desse idoge fiskarenas arbete, som nu ha sina bostäder
där, och som gjort dem till det de nu äro, de, deras fäder och farfader.
Icke skall staten vid försäljning av tomter taga betalt för de
förbättringar, som köparna själva åstadkommit. Man strävar ju
på alla områden att förhindra att säljarna tilltvinga sig oskäligt
höga priser. Jag tager mig friheten påminna om Kung! Maj:ts
proposition nr 367 med förslag till lag med vissa bestämmelser mot
oskäliga pris m. m. För endast några få dagar sedan har kammaren
fattat beslut, avseende förhindrande av oskäliga hyresstegringar. Och
så skulle riksdagen nu bestämma ett oskäligt högt pris på fattiga
fiskares tomter, dessa tomter, som ej ha stort mera värde än det de
fått just genom dessa köpares eget arbete.
Nej, mina herrar, detta kan ej få ske! Det vilja herrarna säkerligen
icke.
Mina herrar, man måste se denna fråga från en annan synpunkt
än den rena penningsynpunkten. Antåg, för belysande av
frågan, att fiskarebefolkningen icke längre kunde finna sin utkomst
på de kala klippöarna, att den nödgades lämna sina hem och söka
sin bärgning på annat håll utom eller inom landet. Staten finge
då förmodligen lämna hela området till skänks. Vad värde hade
det? Intet! Det är den strävsamma fiskarebefolkningems härvaro,
som uteslutande ger värde åt de i och för sig värdelösa klipporna.
Låt dem därför lösa marken för en rimlig penning!
Under normala förhållanden är deras kamp för tillvaron hård
nog, och det kan vara svårare för dem att utgöra skatter coh pålagor
än för dem, som finna ett säkrare och ofta rikligare levebröd
i andra näringar.
Jag har förut påmint om friherre Lagerbrings grundliga kännedom
om den bohuslänska fiskarebefolkningens förhållanden och omständigheter.
Han har under sin långa och för länet lyckosamma
landshövdingetid i Bohuslän varit även deras stöd under svåra förhållanden,
och att deras villkor numera i flera fall förbättrats, för
detta ha de i hög grad honom att tacka. Jag säger detta för att
fånga herrarnas uppmärksamhet, då jag nu vill läsa upp vad Bohusläns
Konungens befallningshavancle har att säga i den fråga,
som nu föreligger, och till bevis för att kammaren har de allra
största skäl att hysa förtroende till hans utlåtande speciellt i denna
fråga, Konungens befallningshavande i Bohuslän yttrar:
»Mot den av kronofogden och kronolänsmannen gjorda värderingen
vore måhända i och för sig icke något att erinra, Annorlunda
ställde sig emellertid saken, då det gällde kronans försäljning av
dessa i kronans hand förut så gott som värdelösa områden, vilka
Lördagen deu 2 juni, f. m.
5 Nr 7».
erhåMit sitt dem av kronobetjäningen åsätta värde just genom arbete Ans- fsnäijocb
ansträngningar av den befolkning, som under årens lopp bosatt “e.
sig därstädes och som nu uppträdde som köpare. Från denna syn- tema Kiådes''punkt
sett torde det belopp, vartill kronobetjäningen vid sin värde- holmen nr i
ring kommit, rimligen icke kunna sättas såsom köpesumma. Vad samt Koholdärvid
först beträffande Klädesholmen syntes det, som om husägar- men nr L
na därstädes innehade sina tomter under förhållanden, som närmade (lortä-)
sig åbons, Kungl. Maj :ts befallningshavande ansåge sig för den skull
i denna del kunna vidhålla sitt föregående yttrande att, för Klädesholmen
köpeskillingen borde bestämmas till ett belopp, som ungefär
skulle motsvara skatteköpeskilling. Vidkommande åter Koholmarna
vore förhållandena där annorlunda i så måtto, att husägarnas
besittningsrätt vore grundad å det i ärendet åberopade kontraktet
mellan lotsstyrelsen och Klädesholmens kapellförsamling. Då emellertid
vid köpeskillingens bestämmande de av Kungl. Maj:ts befallningshavande
ovan anförda synpunkter syntes böra tagas i betraktande,
funne Kungl. Maj:ts befallningshavande sig böra föreslå,
att densamma bestämdes till 3,000 kronor» — jag ber er, mina herrar,
akta på denna summa — »motsvarande med någon förhöjning
det kapitaliserade beloppet av den för områdena nu utgående avgälden,
112 kronor 50 öre.»
Nu skulle jag naturligtvis helst med stöd av det anförda velat
yrka bifall till denna- Konungens befallningshavandes framställning.
Men med hänsyn till frågans läge skall jag ej gå så långt i mitt
yrkande.
Herr talman, mina herrar! Jag vädjar till kammaren och särskilt
till de herrar ledamöter av denna kammare, som ock äro ledamöter
av jordbruksutskottet, om benäget bifall, då jag nu, herr
talman, yrkar bifall till utskottets hemställan med allenast den
ändringen, att köpeskillingen sättes till 5,000 kronor i stället för
10,000 kronor.
Herr Olsson i Berg instämde häruti.
Vidare anförde
Herr Lindhagen: Det vore önskligt, om kammarens ledamöter
ägnade någon uppmärksamhet åt den föreliggande frågan, ty
den är ett led i den svenska fiskarebefolkningens bostadsfråga.
Dessa fiskare ha vänt sig till mig liksom till herr Hellberg med en
framställning i saken, därför att jag förut vid ett par tillfällen motionerat
om den svenska fiskarebefolkningens bostadsfråga. Men
saken kom till mig så sent, att jag icke hann väcka motion inom
motionstiden. Jag beklagar detta, utskottet har förbisett saken, då
icke någon motion förelegat. Emellertid är saken av den vikt, att
några ord måste sägas.
De svenska fiskarena ha på åtskilliga kuster varit hänvisade
till att bo på nåder, dels på enskilda tomtägares mark och dels på
Nr 70. 6
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försäljning
av
kr onoläg enheterna
Klädesliolmen
nr 1
samt Koholmen
nr 1.
(Forte.)
statens mark. Denna bostadsfråga, såvitt den rör enskild 8aarkr
bar omsider först i år blivit löst genom att riksdagen antagit ett
förslag om social expropriation för att bereda husägare på enskild
mark — det är så svårt att göra sig hörd på grund av herrarnas
förskräckliga prat, fiskarena ha tydligen inga representanter här,
och ni äro tydligen icke rädda för dem för omvalens skull — ja,
denna fiskarenas bostadsfråga har egentligen uppkommit först genom
herr Olssons i Blädinge — jag måste göra också smålänningarna
intresserade — motion år 1906 rörande expropriation av mark för
hus på ofri grund. Den kom också fiskarena till hjälp, ehuru herr
Olsson i Blädinge närmast tänkte på stationssamhällena. Av detta
initiativ har så smånigo-m efter en oavlåtlig kamp riksdagen nu antagit
en lagstiftning om expropriation av tomter för byggnader på
ofri mark i tätt bebyggda samhällen. Därigenom har omsider en
ljuspunkt, en framtidsförhoppning väckts för den svenska fiskarebefolkningen,
försåvitt den bygger på enskild mark.
Parallellt med denna fråga har gått spörsmålet att bereda dem
en varaktig stad på kronans mark. De ha varit hänvisade att bo
på nåder utan trygg och varaktig upplåtelse. För min del väckte jag
år 1907 och även sedermera motion, att denna sak skulle ordnas på
något sätt. Den ordnades slutligen på Hvitfeldtska stipendiefondens
mark genom riksdagens medverkan, så att tomterna skulle få säljas
till fiskarena. För min del var jag då som nu icke endast tveksam
utan ansåg det principiellt äventyrligt, att det allmänna sålde bort
denna mark och kastade ut fiskarenas bostadstomter i den offentliga,
allmänna spekulationen. Man kan särskilt befara, att med tiden
i vårt land som i andra länder det blir storindustrien, som övertar
fiskerinäringen och så småningom förvandlar fiskarena till löntagare
hos fiskeribolag; och då kan det också hända, att arbetsgivaren
Så småningom får tillfälle att inköpa tomterna med boningshusen
och ha sina lönearbetare där. Det har icke lyckats vinna gehör för
strävandet att förekomma möjligheterna till en sådan utveckling,
ehuru en stor del av fiskarebefolkningen på-sin tid uttalade sin
sympati för en sådan lösning. Kredit måste beredas dem på ett rationellare
sätt än genom hänvisning till inteckning såsom den enda
utvägen.
Nu ha dessa saker fallit i glömska, och det kommer fram slumpvis
en liten sak i sänder, och här är det ett förslag, att kronan skall
sälja mark till detta municipalsamhälle för att sedan in ti nicipalsamhället
skall sälja den eller upplåta den med besittningsrätt till fiskarebefolkningen.
Naturligtvis kommer man att sälja, ty något
annat program har icke kommit fram. Herr Hellberg har också
vitsordat, att det vore lyckligast med en sådan lösning. Då komma
de att köpa tomterna, inteckna dem, och åtskilliga, kan jag tro, bliva
av med dem. Ja, herr Hellberg runkar''på huvudet. Men det är ju
så, att varje generation vanligen tänker för dagen och stunden och
icke för framtiden, och därför blir det ofta så, att långa år få sona,
vad stunden brutit. Det är emellertid icke värt att spjärna mot udden,
mot det omöjliga, allra minst att sträva för den kommande ge
-
Lördageu den 2 juni, f. in.
7 Nr 70.
irrationel! och icke bara för Pål ocli Per i dag. Därför nödgas
jag som herr Hellberg att underkasta mig denna proposition. kronoläyenhe
Herr
Hellberg har, såvitt jag uppfattade rätt ett yttrande av tema Klädeshonom
häromdagen, meddelat ett fiskarenas ombud, att de icke skulle holme* nr /
vända sig till Lindhagen, ty han kommer att fördärva deras sak pa Afgrund
av min motvilja mot äganderättsupplåtelser. Detta är parti- .Fortg,
politik. Yi ha ju båda arbetat för saken, ehuru vi haft olika uppfattning
och velat tillämpa olika metoder. Men nu måste jag på
grund av förhållandena som sagt i detta fall höja mig för herr Hellbergs
äganderättspolitik och överlämna dessa personer åt ovissa öden,
aktiebolag och utmätningsman i framtiden. Jag skulle helst velat
yrka bifall till Konungens befallningshavandes förslag om 3,000
kronor, och jag förstår icke, varför Hellberg yke yrkat bifall till
detta belopp, men då nu framställts yrkande, så blir jag tvungen för
att få en samlingslinje att förena mig däri.
Jag yrkar sålunda bifall till förslaget att beloppet sättes till
5,000 kronor, och detta förslag har herr Hellberg motiverat med
goda skäl. Konungens befallningshavande anser, att marken icke är
värd mera än 3,000 kronor. Och det kunna vi förstå, att en kal
klippa i havet kan icke ha något annat värde, än det som uppkommer
därigenom, att fiskarena själva, bosatta i närheten, där driva
sitt yrke och ditföra jord på de förut, kala tomterna. . Då skall kronan
nu passa på och begagna sig av den värdestegring,_ som. dessa
tomter fått genom fiskarenas eget arbete. Här har visserligen i
riksdagen försökts att få frågan om den så kallade jordvärdereformen
aktuell i vårt land i syfte att det allmänna skulle få behålla
det värde på jorden, som det allmänna skapat, genom jordvärdebeskattning,
men vi ha icke lyckats att vinna riksdagens bifall
för denna sak. Denna fråga har icke mognat för riksdagen. Men
då det gäller att kronan själv skall tillägna sig andras rättfångna
egendom, då ha herr Hellberg och jag rättighet att opponera oss mot
en sådan köpslagan. Konungens befallningshavandes pris är säkerligen
ej för lågt, men antagligen även det för högt. Ty utan
att fiskarena bott där och där uppslagit sina bostäder, där drivit sitt
näringsfång och därigenom ökat platsens värde, hade dessa tomter
kanske icke varit värda mera än några kronor.
Jag vädjar till kammaren, om i en så klar fråga, då vi ha befallningshavandes
vitsord, att dessa lägenheter icke äro värda mera
än 3,000 kronor, vi icke skulle kunna vara med om att rädda kronans
ära och bereda dessa fiskare deras tillbörliga rätt till de värden, som
de själva skapat, genom att bifalla åtminstone herr Hellbergs förslag.
Herr H a m i 11 o n: Herr talman! Det gladde mig mycket, då
jag av denna kungl. proposition fann, att åtskilliga fiskare vid Klädesholmen
och Koholmen skulle med äganderätt få besitta de tomter,
som de länge bebott. Jag tror i motsats till herr Lindhagen, att
det är denna äganderätt, som mest gläder dem att få, och de skulle
nog föga bry sig om nyttjanderätten. Den ha de för övrigt redan
Nr 70. 8
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försälj- förut, fastän den icke varit dem tillförsäkrad på längre tid* Av
kronoiägenhe- handlingarna framgår emellertid, att Klädesholmen är bebyggd med
terna Klädes-133 manhus, 2 skolhusbyggnader, 1 missionshus, 1 goodtemplarloholmen
nr i kal, 3 handelsbodar, 22 större och mindre salterier samt 7 sjöbodar.
samt Kohol- På Koholmen finnas förutom kyrkan 42 manhus, 14 salterier, 3 sjömen
nr . Jjoågj. m_ m>. obebyggda återstå 98 manhustomter och 25 salteri(Fort8'')
tomter.
Då utskottet behandlade frågan, föreföll det utskottet att beloppet
10,000 kronor icke var för högt tilltaget. Man har ansett,
att den jord, som skulle upplåtas, och som uppgår till 32 tunnland,
vore värd ända till 22,000 kronor enligt förut verkställda värderingar.
Det framhölls även, att varje tomt skulle kosta i lösen 60 kronor,
vilket yärderingsmännen icke ansågo vara för högt, priset skulle
nämligen bli ungefär 6 å 7 öre per kvadratmeter.
Utskottet har emellertid icke varit i tillfälle att pröva, om beloppet
5,000 vore riktigare, enär ingen motion väckts härom. Det kan
väl också ifrågasättas, om riksdagen, då ingen motion föreligger, nu
utan vidare kan gå längre än Kungl. Maj :t har föreslagit. Jag beklagar,
att de herrar, som nyss yttrat sig, icke väckt motion i rätt
tid i detta spörsmål.
Jag för min personliga del, som ivrar så mycket för inrättande
av egna hem, har naturligtvis icke något emot, om staten t. o. m. vill
skänka bort hela denna holme till tomtinnehavarna, men det kan
finnas en fara. Första kammaren har tagit Kungl. Maj:ts förslag,
och kamrarna kunna därigenom komma att stanna i olika beslut.
Om då en sammanjämkning icke kommer till stånd, kan ju dessa
tomtägare gå miste om förmånen att redan nu få friköpa sina tomter
för 60 kronor.
Som sagt, vill kammaren nedsätta beloppet till 5,000 kronor,
så icke mig emot, men som frågan nu ligger, tror jag det är säkrast
och för tomtägarna fördelaktigast att de få förvärva områdena även
för ifrågasätta högre pris. Såsom ordförande i utskottet ber jag
alltså fa 3rrka bifall till utskottets förslag, ehuru jag gärna skulle
se, att man nedsatte köpeskillingen ända till 5,000 kronor.
Herr H e 1 g e r: Herr talman! Jag måste livligt beklaga, att herr
Hellberg icke väckt motion i denna fråga, då han genom denna försummelse
har försvårat för dessa människor att få friköpa sina tomter
på billigare villkor. Trots att han försummat detta, ber jag dock få
stödja hans förslag, alldenstund jag mycket väl känner till förhållandena
därnere och vet, att dessa holmar, som det är fråga om, icke
äga något °som helst värde ur produktionssynpunkt utan endast det
värde de fått på grund av att denna fiskarbefolkning slagit sig ned
där. Ehuru jag naturligtvis bär samma betänkligheter som herr
Lindhagen rörande överlåtelsen i och för sig, måste jag dock säga,
att när vi skola överlåta äganderätten till dessa holmar, så böra vi
görandet på billigast möjliga villkor Jag ber således, herr talman,
att få tillstyrka herr Hellbergs förslag.
Lördageu den 2 juni, f. m.
9 Nr 70.
Herr Lundgren i Vendelsiberg: Herr talman! Jag nöjer mig
med att instämma med den föregående ärade talaren.
Herr Thorsson: Herr talman! Yi äro väl alla eniga om
att lämna dessa fiskare deras tomter för minsta möjliga ersättning,
om nu frågan skall lösas på det sättet, att statsverket avstår från
äganderätten till dessa jordområden och lämnar dem till nuvarande
innehavarne med full äganderätt. Ur den synpunkten liar jag ingen
som helst invändning mot förslaget som sådant, men jag är mycket
tveksam, om det rent konstitutionellt kan låta sig göra, att utan
någon som helst framställning motionsvis, antaga ett yrkande om
nedsättning av köpeskillingen från 10,000 till 5,000 kronor. En sådan
fråga har jag aldrig varit med om, och jag får såga, att inför
detta står jag mycket spörjande, huruvida jag verkligen hjälper
dessa fiskare det här är fråga om, genom att biträda det yrkande,
som bär är framställt om nedsättning av beloppet till 5,000 kronor.
Det har sagts här, att det möjligtvis skall kunna gå att gorå
en sammanjämkning, men om man icke går med på sammanjämkning,
och medkammaren beslutar 10,000 kronor, förefaller det mig, att
ärendet icke kan bli föremål för gemensam votering, och så faller
hela frågan vid denna riksdag. Det är ledsamt, att de, som talat
för nedsättning av beloppet, icke tänkt på den rent konstitutionella
sidan av saken, innan man gått och fattat beslut.
Principiellt skulle jag hellre vilja ansluta mig till ett förslag,
som gick ut på att garantera innehavarna av detta område tryggad
besittningsrätt. Det ligger nämligen åtskilligt i vad herr Lindhagen
här anfört om denna strävan att av fiskerihanteringen göra en bolagsverksamhet,
varvid utövarna alltmera råka in under kapitalets
makt och inflytande.
Denna fråga, som är under uppsegling, och redan tagit ganska
stora proportioner, hav sin grund i att man måste omlägga hela fisket
efter mera moderna principer. Då blir denna fråga en stor fråga,
och då blir det icke dessa, åt vilka vi nu ha för avsikt att avslå
litet av landets jord för att skaffa dem en torva, som bli de slutliga
ägarna av stugorna och marken, som stugorna stå på, utan det blir
andra, som komma att äga dessa stugor och dessa jordlappar. Dessa
nya ägare komma då att råka in i ekonomiskt betryck under de kapitalstarkare
Härin g su t öv a rn a, något som väl ingen av oss, oberoende
av vår uppfattning om de ekonomiska företeelserna i samhället, i
själva verket önska.
Emellertid är detta en så behjärtansvärd fråga, att, om det här
i kammaren kan lämnas någon garanti av dem, som äro mera hemma
i konstitutionella ting, att icke saken äventyras genom att kamrarna
fatta olika beslut, jag för min del gärna vill biträda förslaget om
den lägre ersättningen. Ehuru jag har min rent principiella uppfattning
ifråga om sättet att upplåta jord med besittnings- eller
äganderätt, så är jag dock medveten om, att det spörsmålet måste
föregås av en allsidig prövning och utredning, innan man kan vara
klar att här i riksdagen ingå för en princip som hävdar den tryggade
Ang. försäljning
av
kronolägenheteima
Klädesliolmen
nr 1
samt Koholmen
nr J.
(Forts.)
Nr 70. 10
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försäljning
av
kr onoläg enheterna
Klädesholmen
nr 1
samt Koholmen
nr J.
(Forts.)
besittningsrättens företräde framför fast äganderätt. Måhända kan
någon, som är mera förfaren i konstitutionella ting säga hur detta
. skall tolkas ur konstitutionell synpunkt, och om det låter sig göra,
biträder jag gärna det lägre försäljningspriset. Då jag alltså, herr
talman, är osäker ifråga om det rent konstitutionella, och då jag
med mitt uppträdande icke vill bidraga till annat än att själva frågan
löses på bästa vis för dessa människor, som nu äro på tal, har
jag intet yrkande att göra.
Herr Hellberg i Ljungskile: Herr talman, mina herrar!
Jag har först anledning att på det varmaste tacka herr Lindhagen
för de vänliga ord han yttrade för fiskarenas räkning. Jag vill tro,
att dessa ha gott av hans erkänt goda hjärta och icke föranletts av
några partipolitiska hänsyn. Men då jag säger detta, skall jag också
be om det erkännandet tillbaka av herr Lindhagen, att icke heller
jag har handlat av några sådan motiv som partipolitik.
Här har både av herr Lindhagen och senast av herr Thorsson
talats om, att det skulle vara en viss fördel för fiskarena att icke
fa friköpa sina tomter, utan i stället få behålla dem med besittningsrätt.
Ja, jag skall be att få läsa upp vad vederbörande själva säga
om denna sak i sin till Kungi. Maj:t ingivna ansökan. Det torde
väl ändå vara att beakta, vad de själva tänka i denna sak. I referatet
uti statsrådsprotokollet av deras skrivelse heter det: »Behovet
för den enskilde att förvärva äganderätt till innehavd tomt gjorde
sig allt mera gällande, och särskilt hade de alltjämt ökade kostnader,
som fiskare numera måste nedlägga på sina båtar och redskap för
att följa med den utveckling, vilken genom båtmotorernas uppfinning
fått en så kraftig impuls, föranlett många påminnelser om nödvändigheten
att bereda möjlighet för den enskilde att hava ett underlag
för krediten i ett å egen grund stående boningshus.»
Jag vänder mig vidare till utskottets mycket ärade ordförande,
herr Hamilton, med ett vördsamt tack för att han här sade sig hava
unnat fiskarebefolkningen att få köpa var sin lilla bit av dessa kala
klippor, som de byggt sina stugor på, för ett billigare pris än det
utskottet har nämnt i sitt utlåtande. Jag tager fasta på detta och
hoppas, att den ärade ordföranden genom de anföranden, som hållits,
även av andra än mig, i denna kammare i dag, måtte ha kommit
till insikt om att det verkligen är en så beh järf ans värd sak att
sänka priset för dem, att även han måtte gå med på den linjen.
Jag skulle naturligtvis mycket gärna, såsom jag också,nämnde
i mitt första yttrande, ha föreslagit 3,000 kronor i stället för 5,000
kronor. Anledningen till att jag icke gick så långt var den, att jag
överenskom med vissa medlemmar av första kammaren, att vi skulle
yrka nedsättning till endast 5,000 kronor, och jag ville vidhålla denna
överenskommelse. Det är naturligtvis intet hinder om någon annan
vill komma med ett yrkande på 3,000 kronor, i vilket fall jag naturligtvis
mycket gärna, såsom jag redan nämnde i mitt första anförande,
går med på ett sådant förslag, men det tror jag icke kan
gå igenom, och därför är det bättre att få detta belopp av 5.000
Lördngcu den 2 juni, f. in.
11 Nr 70.
kronor än att saken icke blir avgjord nu. Ty, mina herrar, det är
just nu de önska saken avgjord, dessa fattiga fiskare, som äro oroliga
för sina stugor och gärna vilja ha saken klar nu. Det är icke
blott de, som gjort ansökningen, som ha sina blickar riktade hit i dag,
som lyssna till, huru herrarna komma att göra med denna sak, utan
det är hela den bohuslänska fiskarabefolkningen, som i dag får sitt
öde i visst avseende avgjort. Som jag först nämnde, blir det pris,
som i dag kommer att sättas på deras små bitar av klipporna därute,
där de byggt sina stugor, normerande även för andra ställen. Blir
det så högt pris på dem i det bär fallet, så komma också enskilda
fastighetsägare att begagna sig av detta exempel och taga förhållandevis
lika högt pris på andra fisklägen, som det nu är meningen att
staten skulle göra här.
Jag vet icke, om det är skäl att uppehålla herrarna längre, och
jag tror knappast att det behöves, utan jag vädjar än en gång till
herrarnas känsla för billighet och rättvisa: låt dem nu få sina små
bitar av klipporna för ett skäligt pris.
Jag vidhåller mitt yrkande, att vi nedsätta priset till 5,000
kronor.
Herr Linders: Herr talman, mina herrar! Utskottet har
här i detta utlåtande anslutit sig till den sakkunniga värdering
av det område, som här är ifrågasatt till försäljning. Något annat
yrkande har icke förelegat för utskottet, men det är ju givet,
att de, som vilja köpa, önska köpa så billigt som möjligt. Det är
ju en alldeles naturlig önskan. Sådana förhållandena nu ligga efter
herr Hellbergs yrkande, befinner sig kammaren i den situationen
att omöjligen kunna i detalj pröva, vad en sådan nedsättning
av köpeskillingen till hälften kan komma att betyda. Det är, för
att begagna ett ord, som herr Hellberg använde, icke möjligt att
bedöma i detalj, vad som är »rimligt» eller »orimligt» i detta fall.
Hade ett sådant yrkande framkommit tidigare, så att utskottet
hade bliyit i tillfälle att pröva detsamma, hade man givetvis kunnat
granska saken mera ingående och kunnat mera grundligt pröva
densamma. Nu kan man icke detta, utan om man vill taga herr
Hellbergs yrkande, så får man taga det så att säga på god tro och
mera på grund av känsla än av sakskäl.
Under sådana förhållanden och då utskottet, såsom jag nyss
sade, har haft en officiell värdering att gå efter, hemställer jag,
herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr Hellberg i Ljungskile: Herr talman! Jag har begärt
ordet blott med anledning av att den siste ärade talaren, liksom
några andra talare förut, uttalade den uppfattningen, att det
icke skulle gå för sig att fatta något annat beslut än första kammaren
redan fattat eller, rättare sagt, än det, som utskottet föreslagit.
Följden av att vi skulle fatta ett beslut i enlighet med
mitt yrkande vore i värsta fall, att hela saken förfölle för i år.
Det vore icke så stor skada, det kan jag tala om, ty enligt vad jag
Ang. försäljning
av
kr onoläg enheterna
Klädesholmen
nr 1
samt Koholmen
nr 1.
(Forts )
Nr 70. 12
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försälj- inhämtat är det i alla fall fullkomligt omöjligt för fiskarena att
h-onoiä enke- betala 10>000 kronor. Men jag tror, att de komma att sträcka sig
tema] Klädes- till 5,000 kronor, därför att de gärna vilja ha saken så fort som
holmen nr i möjligt avgjord, och min uppfattning som jag fått bestyrkt av en
samt Kohol- framstående person i denna kammare, är den, att om vi fatta beme''‘
“T '' slut i enlighet med mitt yrkande, så blir saken föremål för gemenor
■'' sam votering och då blir priset antingen 10,000 eller 5,000 kronor.
Jag vidhåller alltså mitt yrkande.
Herr Igel: Här bär förut påpekats faran av att kamrarna skulle
stanna i olika beslut och önskvärdheten av att vi här kunde komma
till ett enigt beslut i denna sak. Det är ju även så, att själva
priset på dessa tomter spelar en mycket liten roll, blott mellan 15
och 30 kronor på varje tomt. Nu säga de, som känna till trakten
därute, att dessa tomter äro så illa belägna och att det är så arbetsamt
och svårt att kunna bygga på dessa tomter. Ja, det må
. vara sant, men om vi tänka oss, att en innehavare av en tomt för
att bygga måste kosta på 500, kanske 1,000 kronor för planering,
så spelar tomtpriset icke större roll än att det medför ett tillägg
av kanske högst 30 kronor i kostnaden. Är det då skäl i att vi
bär, genom att envist hålla på denna nedsättning, riskera att få
denna sak försenad för en så liten summa? Jag anser, att denna
prisfråga icke spelar så ofantligt stor roll, att vi fördenskull böra
ställa saken på framtiden.
En annan sak kunde det vara, om vi här strede om olika principer,
och att kronan av sådana skäl, som herr Lindhagen anförde,
skulle anse sig böra utlämna denna areal blott med besittningsrätt.
Ja, men den frågan, huruvida det skall vara besittningsrätt
eller äganderätt, föreligger ju icke nu, ty här är det blott fråga oih
att detta municipalsamhälle skulle få inköpa holmarna med äganderätt,
och det tyckes egentligen vara prisfrågan, herrarna hålla så
hårt på. Den tycker jag, som sagt, spelar en så liten roll, att det
icke är skäl att uppskjuta ärendet fördenskull, och därför, herr
talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till berörda hemställan med den ändring däri, som under
överläggningen föreslagits av herr Hellberg i Ljungskile; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Votering begärdes likväl av herr
Linders, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 83 med den ändring däri,
som under överläggningen föreslagits av herr Hellberg i Ljunskile,
röstar
Ja;
Lördagen den 2 juni, f. m.
13 Nr 70.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
lan oförändrad.
Ang. försäljning
av
Kronolägenhet
terna Klädes
utskottets
berörda hemstäl- holmen nr i
samt Koholmen
nr 1.
Omröstningen utföll med 103 ja mot 89 nej; och hade kamma- (Forts.)
ren alltså bifallit utskottets hemställan med den ändring däri, som
under överläggningen föreslagits av herr Hellberg i Ljungskile.
§ 3.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets
utlåtande, nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar.
Mom. 1 och 2.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid föredragning härpå av mom. 3 begärdes ordet av Ang. upplå
tande
av
Herr Hamilton, som yttrade: Sedan utskottet avgivit sitt vissa till förra
utlåtande den 18 maj, har herr Berg i Staby dagen därefter, den
19 maj, väckt en motion rörande försäljningen av en lägenhet, som e
omfönmäles i punkt 3, och jag hemställer därför, att till utskottet
må återremitteras denna punkt.
Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
yrkandet om momentets återförvisande till utskottet för ny behandling
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.
Mom. 4—6.
Utskottets i dessa moment gjorda framställningar biföllos av
kaminaren.
§ 4.
Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, Anä- firsäljnr
85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning ac
av vissa delar av kronoegendomen Hunnebo nr 1 i Göteborgs och kronoegenBohus
län ävensom en i ämnet väckt motion. domen Hunne
ho
nr 1.
I en till riksdagen den 10 april 1917 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 187, hade Kungl Maj:t, under åberopande
av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riskdagen medgiva,
Nr 70. 14
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försäljning
av
vissa delar åt
kronoegendomen
Hunnebo
nr 1.
(Forts.)
dels att ett med litt B betecknat område om 29,295 hektar finge
, från förra militiebostället 1 mantal Hunnebo nr 1 i Tossene socken
av Göteborgs och Bohus län försäljas till Hunnebostrands egnahems■
förening u. p. a. för en köpeskilling av 36,000 kronor, med rätt för
innehavare av tomter å detta område att, så vitt på kronan ankomme,
fritt begagna de inom Hunnebostrands municipalsamhälle befintliga,
till allmänt bruk avsedda bryggor, båtupphalningsplatser, platser
för garnräcken, källplaner och vägar m. in., samt under villkor i övrigt:
att
köpeskillingen gäldades i den ordning de vid tiden för försäljningen
gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från kronoegendomar innefattade;
att föreningen ensam ansvarade för alla med områdets avskiljande
och lagfart å fånget förenade kostnader; samt
att vägar och allmänna platser, som anlades inom området, upplätes
till allmänt begagnande av alla inom Hunnebostrands municipalsamhälle
boende;
dels att från samma kronoegendom finge till Tossene och Hunnebostrands
församlingar försäljas såväl ett med litt. C betecknat,
till skolhustomt avsett område som ett område, betecknat med litt. D
och avsett till begravningsplats, mot köpeskillingar av 810 kronor för
området litt. C och 1,135 kronor för området litt. D, bägge köpeskillingarna
att kontant betalas vid tillträdet, samt med skyldighet för
församlingarna att ensamma ansvara för alla med dessa områdens
avskiljande och lagfart å fången förenade kostnader;
dels ock att femton med litt. E, F, G, H, I, J, K, L, M, N, O,
P, Q, R och S betecknade lägenheter finge var för sig med i statsrådsprotokollet
angivet område från samma kronoegendom upplåtas
enligt gällande grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från
kronoegendomar, med rätt för egendomens nuvarande arrendator att
erhålla hembud å lägenheten litt. G samt med kronan förbehållen rätt
till oredovisad nybyggnadssumma och under villkor att kronans
byggnader å sistnämnda lägenhet icke inginge i försäljningen av
samma lägenhet.
I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 426, av herr Osberg, vari hemställts, att riksdagen ville besluta
att till Hunnebostrands egnahemsförening försälja det i Kungl.
Maj:ts proposition nr 187 med litt. B betecknade område av kronoegendomen
Hunnebo nr 1 i Tossene socken av Göteborgs och Bohus
län på de i propositionen föreslagna grunder till ett pris av 26,000
kronor och 6 års räntefri amorteringstid.
Utskottet hemställde,
a) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; och
b) att den av herr Osberg i ämnet väckta motionen ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
*■
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade
Lördagen den 2 juni, f. in.
15 Nr 70.
Herr Os berg: Herr talman, mina herrar! Jag har har tagit Ang.försäijmig
friheten väcka eu motion i anledning av Kungl. Maj:ts pro- -ga™delar av
position nr 187. Det är fråga om ett fall liknande det vi för en Kronoegmstund
sedan voterade om, nämligen beträffande Klädesholmen. Den domm Hunnenu
ifrågavarande kronoegendomen skulle försäljas, sedan den väsent- bo nr u
liga delen, de avverkningsbara bergen, fråntagits så till vida, att (Forte.)
staten skulle ha avverkningsrätt till dessa. Men allt jordområde
är avsett att avsöndras dels för egnahemslägenheter och dels för
den areal, som skulle försäljas till Hunnebostrands egnahemsförening.
Jordbrukutskottet har gått med på denna försäljning och
därvid tillstyrkt, att egnahemsföreningen skulle få köpa området för
36,000 kronor, medan däremot föreningen själv bjudit 26,000 kronor.
Man har personligen förklarat för mig, att föreningen icke
kan reflektera på att köpa detta område, om det icke kan fås för
det erbjudna priset. Jag vill nu icke vara långrandig i detta anförande,
men skall bara förklara för kammaren hur saken förhåller
sig.
Det egnahemsområde, som det här är fråga om, utgör en sjättedel
av hela gårdens areal. Nu har som sagt föreningen bjudit 26,000
kronor. Gården i sin helhet är taxerad till 60,000 kronor, och arrendet
för densamma har de senare åren uppgått till 800 kronor.
4 % på den summa, som föreningen bjudit för jordområdet motsvarar
1,040 kronor. Således skulle en sjättedel av egendomen inbringa
240 kronor mera än hela egendomen avkastat hittills.
Och jag vill säga, att om det någonsin är trängande för ett
samhälle att kunna utvidga sig i rimlig mån, så gäller det Hunnebostrand.
Bostäderna ligga sammangyttrade, de äro uppförda efter
de principer, som äro gängse i den Bohuslänska skärgården, och
huisen stå sålunda vägg i vägg. Detta är ju tråkigt för samhället,
hälsotillståndet är dåligt, och det föreligger stort behov av att byggnadsföretag
komma till stånd, så att folk kan få utflytta. Nu har
egnahemsföreningen åsamkats rätt avsevärda utgifter genom kartläggning
etc. och kommer att vidkännas störa utgifter för gatläggning
o. s. v. Vidare har egnahemsföreningen tänkt anlägga en liten
park. Det är nämligen så, att det finns en eklid i närheten, och
man skulle använda den för detta ändamål.
Jag vill därför vädja till kammaren att beakta denna fråga,
och jag kan försäkra er, att. ifall området försäljes på offentlig
auktion, man icke kan erhålla mera än vad egnahemsföreningen
bjudit. Och jag tycker, att staten som sådan icke bör vara alltför
njugg, när den kan bereda bättre förhållanden åt denna fiskarebefolkning
i bostadshänseende. Det blir en god affär, om staten
nöjer sig med vad föreningen bjudit, och jag vädjar därför till kammaren
att låta föreningen få köpa området för 26,000 kronor. Sörsta
delen av detta område är så gott som värdelös mark. Den består
av söndermalna bergplatåer, som icke äro på något sätt produktiva.
Man kan icke där plantera vare sig skog eller någonting annat.
Visserligen utgöres en tredjedel av området utav åkerjord av mer
eller mindre god beskaffenhet, men två tredjedelar äro som sagt
Nr 70. 16 Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försälj- i det närmaste värdelösa. Byggnadsförhållandena äro i ett sådant
vi staplar av samhälle som det ifrågavarande helt andra än i en stad. Det
kronoegen- bygges kanske 5 å 6 hus om året. Om man beräknar tomtpriset
domen Hanne-till 250 å 300 kronor, räcker denna försäljningssumma icke till
ho nr i. mera än förräntning av kapitalet och när man har sålt tomter år
(Forts.) efter år, har man ingenting att betala kapitalet med. En annan sak
är, att det kan hända, att en stor del av ifrågavarande område
aldrig kommer att användas som tomter, utan att den får ligga utan
nytta i långa tider framåt.
På de skäl jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan i vad den icke rör min motion. Alltså
får jag i punkt a) yrka bifall till utskottets hemställan och i
punkt b) bifall till min motion.
Herr Törnkvist: Herr talman, mina herrar! Värderingsmännen,
som ha angivit en köpesumma för det område, som detta
ärende avser, ha kommit till ett belopp, som väsentligt överstiger
vad vederbörande egnahemsförening anser sig kunna betala, om den
över huvud skall kunna reflektera på att köpa ifrågavarande område.
Då jag har vistats i dessa trakter av Bohuslän ganska mycket,
nödgas jag, av de erfarenheter jaig därvid fått, att för min del ställa
mig på den ståndpunkt, som egnahemsföreningen intagit, att det är
underligt, att man verkligen kunnat komma till så hög värderingssumma
för detta område i de Bohusländska bergsklipporna. Nu har
egnahemsföreningen erbjudit sig köpa området för 26,000 kronor.
Jag finner för min del, att utskottet bort tillstyrka, att köpeskillingen
skulle sättas till detta belopp, detta så mycket mer som humanitetssynpunkter
här i mycket hög grad måste träda in, då den näring,
som detta samhälles allra flesta medborgare uppehållit sig på, nämligen
stenindustrien, alldeles håller på att krossas sönder i den kris,
som vi nu genomleva. Det står nämligen också i den kungl. propositionen,
att en mycket stor del av Hunnebostrands invånare haft sitt
uppehälle av stenindustrien. Jag tror även, att om det än icke kan
sägas, att man kommer att lösa detta samhälles näringsfråga i avsevärd
grad eller ens i någon mindre grad genom den ifrågasatta
försäljningen, så är det dock en hjälp, som härmed bringas egnahemsföreningen
och dess medlemmar, som syssla litet med odlingen
av det område, som här är i fråga. När förhållandena äro sådana
för dessa människor, är det tydligt, att 10,000 kronor spela en stor
roll. Samhällets hotas med avfolkning på grund därav, att man icke
kan hålla stenindustrien uppe och ej heller har utsikt att få stenarbeten
i gång.
Jag vill icke yrka bifall till herr Osbergs motion, ty det synes
mig svårare att i frågans nuvarande läge komma till enhällighet på
• den ståndpunkten, utan jag skall tillåta mig, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan med den förändring, att siffran 36,000
utbytes mot 26,000.
Med herr Törnkvist förenade sig herr Höglund i Strömstad.
Lördagen den 2 juni, f. in.
17 Nr 70.
Herr Lundgren i Yendelsberg: Herr talman, mina herrar!
I anslutning till de två föregående talarnas anföranden skall jag
be att få säga några få ord i denna fråga.
Om det i allmänhet kan synas vara en ganska lätt sak att bedöma
värdet av jord, som årligen ger en viss avkastning, så må det
i alla fall sägas, att det mången gång är mycket svårt att värdesätta
de s. k. kronostränderna i Bohuslän. Dessa stränder bestå nämligen
till stor del av ljungmarker och alldeles ofruktbara gråstensberg.
Om dessa berg icke innehålla avyttringsbar granit, så ha de intet
annat värde än det, de få därigenom att några fiskare eller stenhuggare
där slagit ned sina bopålar antingen enstaka eller i s. k. fiskelägen.
Det här ifrågavarande området består av i runt tal 29 hektar
mark. Enligt herr Osbergs förslag skulle det åsättas ett pris av
26,000 kronor; det blir för varje hektar omkring 900 kronor, eller
för gammalt tunnland 450 kronor. Ja, mina herrar, är det icke
så, att man för detta pris litet varstädes i vårt land kan få köpa
jord av den beskaffenhet som den här ifrågavarande? Då nu denna
mark icke är ämnad att ekonomiskt tillgodogöras av enskild person,
utan är ämnad att för olika ändamål utnyttjas av det lilla samhälle,
som har för avsikt att inköpa den, så synes det skäligt, att priset
icke sättes allt för högt eller under alla förhållanden icke så högt,
att icke spekulanterna våga köpa marken.
Då jag för min del —• och jag förmodar även åtskilliga av herrarna
efter de upplysningar, som här blivit givna — finner det av
herr Osberg föreslagna priset, 26,000 kronor, rimligt och antagligt
för såväl köpare som säljare, så ber jag, herr talman, att få ansluta
mig till herr Osbergs yrkande beträffande det ifrågavarande priset,
och anhåller för övrigt om bifall till det av herr Törnkvist nyss
gjorda yrkandet.
Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att
få taga tillbaka mitt förra yrkande och yrka bifall till min motion.
Herr Linders: Herr talman! Sedan tre ortsrepresentanter
visat, huru galet utskottet förfarit i detta ärende, så ber jag att få
säga ett par ord, även om jag känner en viss fruktan för att kammaren
efter den nyss förrättade voteringen måhända kommer att
följa herr Osbergs paroll i hans första anförande, då han sade, att
staten icke skall vara för njugg när den säljer sin mark.
Det påstods av herr Osberg, att priset på den mark, som det
här är fråga om, icke skulle stå i rimligt förhållande till priset å
den mark i övrigt, som kronan äger på platsen. Häremot kan med
skäl invändas, att den bäst belägna marken skall betalas med det
högsta priset. Dessutom påstod herr Osberg, att vederbörande hade
personligen förklarat för honom, att det pris, som Kungl. Maj:t
föreslagit, vore för högt och att man icke vore villig att för detta
pris inlösa området ifråga. Ja, det talet känna vi igen från så många
gånger förut, då kronan haft att sälja mark både till enskilda föreningar
och samhällen, att priset har varit för högt. Men efteråt
sedan affären väl blivit avslutad, har det högst sällan inträffat, att
Andra kammarens protokoll 1917. Nr 70. 2
Ang. för säljning
av
vissa delar av
kronoegendomen
Hunnebo
nr I.
(Forts.)
Nr 70. 18
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. försäljning
av
vissa delar av
lcronoegendomen
Hunnebo
nr 1.
(Forts.)
någon har klagat övor det pris, kronan har satt, utan detta har be
funnits vara moderat tilltaget. Här ha uppskattningsmännen satt
priset ursprungligen till 56,880 kronor, och nästan hälften av denna
summa har genast prutats av enligt Kungl. Maj :ts proposition, i det
man avskrivit 20,880 kronor och sålunda stannat vid ett belopp av
36,000 kronor. Detta innebär ju en ganska avsevärd prutning på den
uppskattning, som blivit gjord av sakkunnigt folk, som i detalj prövat
ärendet. Det skulle under vanliga förhållandet icke varit möjligt att
utan vidare reflektera på en ytterligare nedprutning av en sålunda
redan nedsatt summa. Nu står det ju kammaren fritt emellertid att
pruta än vidare.
För egen del ber jag emellertid, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Osberg: Herr talman! Jag vill bara säga gentemot
herr Linders, att det talar verkligen icke för någon pålitlighet, när
egnahemsområdet taxeras till 56,880 kronor, medan hela hemmanets
taxeringsvärde utgör 60,000 kronor. Jag har varit uppe i domänstyrelsen
och talat vid en av byråcheferna där, som säde, att han
icke kunde förstå, huru man kommit till ett sådant pris. Han hade
själv varit därnere och tittat pa området, och det hade haft till följd,
att man satt ned priset, såsom synes av den kungl. propositionen. Och
han förklarade vidare för mig, att han för sin del icke hade något
emot, att en ytterligare prissänkning åstadkoms, och att han trodde,
att det skulle komma att gå därhän, om ärendet bleve motionsvis
framburet.
Jag vill ännu en gång framhålla, herr Linders, att det pris, som
skulle bjudas, om området skulle försäljas på offentlig auktion, icke
bleve högre än det, som egnahemsföreningen här vill giva. Dessutom
skall man väl ändå taga någon hänsyn till att det här gäller
ett samhälle, som är trångbott och som sålunda måste söka att på
rimliga villkor skaffa sig litet mera utrymme för byggnadsverksamhet
och dessutom åsyftar att få en liten folkpark. Jag hoppas,
att ingen i svenska riksdagen skall känna, sig avundsjuk häröver. Säkert
är, att staten kommer att få skälig ersättning för området
ifråga. Det är väl ändå så att det kan betraktas vara en slags värdemätare,
om jag, som varit på platsen och så pass väl känner förhållandena
där, med gott samvete kan försäkra, att området inte
gärna kan komma att inbringa eu större summa. Jag kan _ också
upplysa om att egnahemsföreningens sekreterare^ sagt till mig,. att
föreningen inte kan betala mera, vare sig den får köpa eller icke.
Det är här fråga om en fattig fiskarbefolkning och om stenhuggeriarbetare
som förenat sig för att inköpa tomter. Det har varit svårt
att erhålla tomter av enskilda, just därför att det varit enskild mark
och kronans mark, som legat omkring; det är det som försvarat inköp.
Då det nu blivit en öppning, så är det ju naturligt, att man
vill begagna sig därav. Men det är priset som det är fråga om.^ Jag
tillåter mig ännu en gång vädja till kammaren att gå med på den
framställning, som jag gjort i min motion.
Lördagen den 2 juni, f. in.
19 Nr 70.
Herr Linders: Ja, ifall herr Osbergs jämförelse mellan det Ang. försäljav
uppskattningsmännen åsätta priset på detta område och hela
egendomens taxeringsvärde visat, huru orimligt högt upptaxeringen ^kronJegL™
varit, och att man därför icke kan lita på den, så vill jag säga, att domen Hunden
sak är det att taxera en egendom med hänsyn till dess bruknings- 1)0 nr >■
värde som jordbruksfastighet, och en annan sak är att taxerings- (Forts.)
värdera en egendom vid försäljning till byggnadstomter.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o)
bifall till det av herr Törnkvist under överläggningen framställda
yrkandet samt 3:o) bifall till den i ämnet väckta motionen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ■
ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herr Osberg, i anledning
varav och sedan till kontraproposition antagits den under 2:o)
upptagna propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 85, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Törnkvist under
överläggningen framställda yrkandet.
Voteringen utvisade 122 ja mot 64 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
§ 5.
Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, Ang. övernr
87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åt- lämnande till
gärder för sjöförsvarets stärkande ävensom en i ämnet väckt motion. försvaret
. av viss del av
Till jordbruksutskottets förberedande behandling hade hänvi- kronolägensats
.. hjerna
dels punkten 2:o) i Kungl. Maj:ts till riksdagen den 23 februari nr
1917 avlåtna proposition, nr 73, angående vissa åtgärder för sjöför- Mellantingen
svarets stärkande, i vilken punkt Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen nr i.
att, under förutsättning av bifall till Kungl. Maj:ts i punkten l:o)
h) av förenämnda proposition gjorda framställning om beviljande av
ett anslag för år 1918 av 1,732,152 kronor till anläggning invid Jönköping
av en torpedverkstad jämte avdelning för tillverkning av
flygmotorer och flygplan m. m., medgiva att — för beredande av erforderligt
tomtområde för den nya torpedverkstaden genom markutbyte
mellan Kungl. Maj:t och kronan å ena, samt Jönköpings stad,
å andra sidan — till sjöförsvaret finge, mot den ersättning, som
Kungl. Maj:t kunde bestämma, eller efter motsvarande nedskrivning
Nr 70. 20
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. överlämnande
till
sjöförsvaret
av viss del av
kronolägenheter
na
Österängen nr
2 och
Mellanängen
nr 1.
(Forts.)
av statens domäners fond, den 14 mars 1918 överlämnas den del av
de under domänstyrelsens förvaltning stående kronolägenheterna
österängen nr 2 och Mellanängen nr 1 i Ljungamins socken av Jönköpings
län, som för bytets verkställande kunde bliva erforderlig
och befinnas stå till förfogande,
dels ock en av herr Vennerström m. fl. inom andra kammaren
väckt motion, nr 383, såvitt densamma avsåge överlåtande till lantförsvaret
av ovannämnda markområden, i vilken motion yrkats avslag
å Kung! Maj:ts ovanberörda proposition.
Utskottet hemställde,
l:o) att riksdagen måtte — under förutsättning att riksdagen i
detta ärende i övrigt fattade sådant beslut, att de i punkten 2: o) av
förevarande proposition omförmälda Jönköpings stad tillhöriga tomtområden
bleve för i propositionen avsett ändamål erforderliga —
medgiva, att genom markutbyte mellan Kungl. Maj :t och kronan
å ena, samt Jönköpings stad, å andra sidan, till sjöförsvaret finge,
mot den ersättning, som Kungl. Maj:t kunde bestämma, eller efter
motsvarande nedskrivning av statens domäners fond, den 14 mars
1918 överlämnas den del av de under domänstyrelsens förvaltning
stående kronolägenheterna Österängen nr 2 och Mellanängen nr 1 i
Ljungarums socken av Jönköpings län som för bytets verkställande
kunde bliva erforderlig och befinnas stå till förfogande;
2:o) att den i ämnet väckta motionen i nu ifrågavarande del under
enahanda förutsättning som ovan nämnts icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade likväl avgivits av herr Hage, som yrkat avslag
å Kungl. Maj:ts framställning.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde
Herr Thorsson: Herr talman! Beslutet rörande det förslag,
som nu föreligger till avgörande, blir egentligen en konsekvens av
det beslut, av den ställning, riksdagen kan komma att intaga^ till
de båda störa försvarspropositionerna, som äro framlagda för årets
riksdag.
I de två propositionerna har statsutskottets majoritet yrkat avslag
på de framställningar Kungl. Maj:t gjort i berörda hänseenden,
men det finns en reservation vid det ena av statsutskottets utlåtanden,
som berör den punkt, vari vi nu skola fatta beslut. Det
är nämligen så att Kungl. Maj:t har Begärt en miljon och några
hundra tusen kronor för uppförande av en torpedverkstad med avsikt
att förlägga den till Jönköping. Majoriteten inom statsutskottet har
yrkat avslag och minoriteten har yrkat bifall. Ku är det ovisst, hur
riksdagen kan komma att besluta i själva huvudfrågan, men det är
ju ledsamt, att vår arbetsfördelning skall vara så ordnad här i riksdagen,
att ärenden, som så intimt sammanhänga med varandra skola
behöva behandlas av två skilda utskott. Ku befinner jag mig i den
kinkiga situationen, att jag måste gå upp att yrka avslag på ett jord
-
Lördagen den 2 juni, f. in.
21 Nr 70.
braksutskottsutlåtande, utan att hava någon som helst anledning
till anmärkning mot utskottets sätt att behandla denna fråga, därför
att man icke kan begära, att jordbruksutskottets ledamöter skola
känna till alla saker, som hänga samman med försvarsangelägenheter.
Det förhåller sig nämligen på det sätt, att om man fattar ett beslut
det ena året, så har det stora konsekvenser med sig påföljande år;
men man talar icke alltid om vad som kommer i släptåg, utan man
förmår riksdagen att säga a under mycket fagert tal och alla möjliga
förevändningar för att sedan tvinga den att säga b, och så är
det även här. Det har länge stått en strid om förläggning av regementena
ifrån landsbygden till städerna. Nu har denna strid börjat
föras in på det område, som rör förläggning av verkstadsinrättningar.
Här har riksdagen genom en mängd anslag så småningom förberett
Karlsborg på att bli en samlingsort för försvarsverkets verkstäder
m. m. Nu plötsligen har man kommit till den uppfattningen även
bland civilmilitärerna att man icke till något pris vill bo på landet,
utan man skall flytta till staden även med dessa inrättningar, och
under de gyllene dagar, varunder Kungl. Maj :t haft tillfälle att skriva
sina propositioner, sedan 1914 års oro utbröt, har aptiten stigit i
oroväckande grad. Nu är man i färd med att inbjuda riksdagen att
anlägga fabriksbyggnader i Jönköping för en kostnad av i runt tal
femton miljoner kronor. Va hava lagt ned mycket mera i Karlsborg
förut. Vi hava en ammunitionsfabrik där, en arméfördelningsförplägnadsanstalt
och en del andra anordningar, och när vi år 1914 här
talade om att slopa Karlsborgs fästning såsom sådan, så var ett av
de starkaste argumenten för att behålla denna, enligt min uppfattning
fullständigt obehövliga fästning kvar, att den måste i alla fall
vara där för att bevara alla de dyrbara anordningar, som statsverket
har i Karlsborg. Vi hava byggt en särskild järnväg dit och hava
goda kommunikationer dit både ifrån Vättern och från landsidan. Men
icke desto mindre inbjudes riksdagen att gå in på att förbereda möjligheterna
för byggande av så omfattande fabriksanläggningar i
Jönköping. Jag måste för min del opponera mig mot att vi på sådant
sätt skulle sönderdela statens verkstadsindustri d. v. s. den,
som tillhör försvarsverket, så att hälften skall ligga vid norra änden
av Vättern och den andra hälften vid södra änden av Vättern.
Det vill förefalla mig och detta ur många synpunkter som om
Karlsborg fortfarande bör vara huvudorten för de fabriker, om vilkas
uppförande riksdagen eventuellt kan komma att fatta beslut. Ur
förvaltningssynpunkt måste det nämligen betraktas som en fördel att
hava samtliga dessa anläggningar förlagda på en plats, men även ur
försvarssynpunkt. Om man har något som helst förtroende för Vaberget
och dess egenskaper, så måste man anse Karlsborg vara en
säkrare ort för förläggning av dessa mycket ömtåliga saker än Jönköping.
Jag vill erinra om att vi hava under denna riksdag behandlat
ett ärende som är värt beaktande i delta sammanhang, visserligen
icke på framställning av Kungl. Maj:t-, men på grund av en interpellation;
och under den interpellationsdebatten har man rest sig
mycket starkt emot att icke samtliga truppförband skulle vara för
-
Ang. över~
lämnande till
sjöförsvaret
av viss del av
kronolägenheterna
Osterängen nr
2 och
Mellanängen
nr 1.
(Forts.)
Nr 70. Sb»
Lör lageo den 2 juni, f. m.
Ang. överlämnande
till
sjöförsvaret
av viss del av
kronolägenheterna
Osterängen nr
2 och
Mellanängen
nr 1.
(Forts.)
lagda i fullt tidsenliga kaserner, varjämte man även uttalade sig för
att vi ur hals o vårdssynpunkt snarast möjligt skulle uppföra det antal
kaserner, som ännu återstode oss att uppföra.
I Karlsborg ligger det i en stor byggnad, som kallas för Slutvärnet,
två truppförband, en avdelning av Boden—Karlsborgs artilleriregemente
och en av Göta ingenjörkår. Denna byggnad, Slutvärnet, är
enligt min uppfattning otidsenlig såsom människobostad och om de
provisoriska förläggningarna, som hittills tillämpats för de regementen,
som icke fått kaserner, äro förkastliga, så måste också Slutvärnet
betraktas som en undermålig bostad att rymma folk i. Vid sådana
förhållanden kommer arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse med
styrka hävda den uppfattningen, att vi skola bygga nya kaserner för
de truppförband, som äro förlagda i Slutvärnet, och jag måste säga
med en viss rätt. Men om detta sker, uppstår där ett utrymme av en
sådan omfattning, att avsevärda delar av de nu tilltänkta fabrikerna
kunna inrymmas i Slutvärnet. Det är, höll jag på att säga, landets
längsta hus, det är nära en km. långt. Detta hus är uppfört i två
våningar så anordnade att man var som helst i våningarna kan insätta
kanoner, och dessutom så starkt byggt, att det kan stå emot det
tryck som blir, när man avlossar kanonskott. Det vill under sådana
förhållanden förefalla mig, som om även byggnadens valv skulle kunna
bära ganska tunga arbetsmaskiner. Och vill man riva bort det gamla
taket och ersätta det med ett modernt fabrikstak, skulle man få en
härlig verkstadsinrättning å Slutvärnets hela övre botten. Jag kan
icke på något som helst sätt vara med om att bifalla ett förslag,
som skulle gå ut på att i ett enda slag fastlåsa Jönköping som den
lämpligaste platsen för eventuellt blivande verkstäder för ammunitions-
eller torpedtillverkning eller för andra ändamål utan vill så
långt på mig ankommer medverka till att riksdagen har rätt att
pröva, var dessa fabriker skola läggas, när vi stå i begrepp att fatta
beslut därom. Skulle andra kammaren nu bifalla jordbruksutskottets
föreliggande förslag, skulle det innebära, att när riksdagen går
att pröva beviljandet av dessa anslag, så har riksdagen redan förut
angivit att för de anslag, som begäras, skulle man uppföra fabriker i
Jönköping.
Jag kan icke vara med om att på detta sätt binda riksdagens
blivande beslut och därför nödgas jag, herr talman, att yrka avavslag
på utskottets föreliggande framställning.
Det kan icke få tolereras, att riksdagen genom fattande av ett
beslut, som bär är ifrågasatt, skall, om jag så får uttrycka mig, på
en omväg lägga grunden för öppnandet av en omfattande industri
på en plats, som jag för min del anser icke ha några egenskaper
framför den andra plats, som redan är disponerad för hithörande ändamål.
Jag vill i detta sammanhang fästa herrarnas uppmärksamhet
på att, förutom den byggnad, som kallas för Slutvärnet, så rymmer
Karlsborg en avsevärd mängd av andra byggnader, vilka kunna
disponeras för ytterligare utvidgningar i verkstadshänseende. Ty
kommendantskapet och hela den hushållning, som man har i Karlsborg
för att upprätthålla namnet fästning, anser jag vara överflö
-
Lördagen den 2 juni, f. in.
23 Nr 70.
diga och kan därför icke på något som helst sätt vara med. om att
medverka till att man genom ett beslut skulle utestängas ifrån möjligheten
att utnyttja de värden, som finnas i Karlsborg på ändamålsenligaste
sätt. Men det är ett annat ärende, vari riksdagen redan
fattat beslut som nära sammanhänger med föreliggande fråga. Det
var att Mariebergs ammunitionsfabrik skulle flyttas ifrån Stockholm.
Detta beslut konfirmerades 1914 och det är redan anvisat
900,000 kr. av statsverket för att företaga denna förflyttning. Det
har alltid varit avsikten, att man skulle flytta Mariebergsfabnken
till Karlsborg och sammanslå den med Karlsborgsfabriken för att få
hela anläggningen under en förvaltning. Men det har icke blivit
gjort, utan Mariebergsfabriken ligger fortfarande där den låg då,
otidsenlig och ur alla synpunkter icke tillfredsställande de krav, man
kan ha rätt att ställa på sådana inrättningar. Och varför bär man
icke flyttat den? Det har under de sista åren förmärkts en allt
starkare och starkare känsla ifrån de civilmilitära herrarna inom armén,
att de icke vilja flytta till en sådan tråkig ort som Karlsborg
utan de vilja till städerna. Sålunda gjordes förtvivlade ansträngningar
redan 1913 för att få arméns verkstäder förlagda till Örebro i
stället för till Karlsborg. Jag är således av den uppfattningen att
när nu Karlsborg har blivit vald, så får det icke i händelse genom
omständigheterna en ytterligare utvidgning av verkstäderna skulle
framtvingas, för ändamålet väljas någon annan ort i omedelbar närhet
av någon stad.
Jag har således ur den synpunkten ett skäl att hålla på att vad
man velat få till stånd under denna förberedande behandling icke skall
smusslas bort genom det beslut andra kammaren nu går att fatta.
Med anledning av vad jag anfört, tillåter jag mig, herr talman,
yrka avslag å såväl utskottets framställning som Kungl. Maj:ts
proposition.
Herr Hage: Herr talman! Ja, herr Thorsson har ju redan
yrkat avslag, men då jag här antecknat en reservation, ^å ber jag
att få yrka avslag även jag. Jag gör det naturligtvis ur andra utgångspunkter
än herr Thorsson. Jag kan under inga förhållanden
vara med om de förslag, som här ifrågasatts. Här är det fråga om
att från domänstyrelsen till sjöförsvarsdepartementet, från produktiv
verksamhet till improduktiv och onyttig sådan överföra vissa
jordområden. Det är fråga om att fatta om dessa jordområden sådana
beslut, att dessa områden överföras från möjligheten att frambringa
livsmedel till möjligheten att frambringa torpeder. Jag tror
för min del, att vi bättre behöva livsmedel för närvarande här i landet
än torpeder, och från den utgångspunkten, inte minst, yrkar jag
avslag.
Herr Hamilton: Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att Kungl. Maj:t i propositionen nr 73
angående åtgärder för sjöförsvarets stärkande begärt bland annat
ett anslag av 1,732,152 kronor till anläggning invid Jönköping av
Ang. överlämnande
till
sjöförsvaret
av viss del av
kr onoläg enheterna
Österängen nr
2 och
Mellanängen
nr 1.
(Forte.)
Nr 70, 24
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. överlämnande
till
sjöförsvaret
av viss del åt
kronolägenhet
er na
Osterängen nr
2 och
Mellanängen
nr 1.
(Forte.]
en torpedverkstad jämte avdelning för tillverkning av flygmotorer
och flygplan m. m. I denna kungl. proposition ingår en mycket li,
ten fråga, nämligen den, rörande ett marknfbyte mellan staten och
Jönköpings stad. Denna fråga är således av ganska underordnad vikt.
Utskottet har emellertid tillstyrkt, att markutbytet får äga ruin,
»under förutsättning att riksdagen i detta ärende i övrigt fattar
sådant beslut, att de i punkt 2 av förevarande proposition .omförmälda,
Jönköpings stad tillhöriga tomtområden bliva för i propositionen
avsett ändamål erforderliga». Nu vill herr Thorsson, att
vi på grund av jordbruksutskottets utlåtande rörande utbyte av ett
litet markområde skola fatta ställning till frågan, huruvida till
Jönköping skall förläggas denna torpedverkstad för 1,732,152 kronor.
Hade jordbruksutskottet följt herr Thorsson och yrkat avslag,
så är jag säker på, att kammaren hade förklarat till jordbruksutskottet:
det är icke på jordbruksutskottets utredning, som vi skola
fatta beslut rörande anläggningen av denna torpedverkstad utan på
statsutskottets utredning. Och det är ju en klar sak. Jag tror även,
att statsutskottet skulle blivit ytterst förnärmat, om vi föregripit
dess beslut. Yi ha ju ieke tagit upp frågan på annat sätt än att,
därest riksdagen på grund av statsutskottets förslag bifaller förslaget
om anläggandet av en torpedverkstad i Jönköping, så möter det
icke något hinder för markutbytet, och därest återigen riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition härutinnan, så förfaller därmed
hela frågan. Ty det är under förutsättning av bifall till den
kungl. propositionen, som jordbruksutskottet tillstyrkt detta förslag.
Jag får säga, att jag förstår icke herr Thorsson. Vill han verkligen,
att riksdagen skall taga upp till prövning denna stora fråga rörande
försvaret på grund av ett utlåtande från jordbruksutskottet rörande
ett markutbyte i Jönköping. Det förefaller högst egendomligt. Det
riktiga är väl, att riksdagen prövar den stora frågan på statsutskottets
utredning och icke på jordbruksutskottets.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
•
Herr vice talmannen, som under herr Hamiltons yttrande övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, gav nu ordet till
Herr Olofsson i Åvik som anförde: Herr talman! Jag anser
för min del i likhet med herr Thorsson, att om sådana här fabriker
skola ifrågakomma, så böra de helst förläggas till Karlsborg. Men det
är ju möjligt, att utrymmet icke möjliggör detta. Under sådana förhållanden
anser jag, att förläggningsfrågan behöver närmare utredas.
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på det köp vi för
några dagar sedan gjorde av stora vattenfall i Motala ström, som
kunna lämna mer än tillräcklig kraft åt ifrågavarande fabriker. Då
staten dessutom äger mycket stora markområden vid Motala, så kunna
där lämpliga fabrikstomter erhållas utan ett öres utgift. Ett av
dessa markområden ligger utmärkt bra emellan Motala verkstads
järnvägsstation och Motala stads järnvägsstation, och det är det allra
präktigaste område för att förlägga fabriker på, som man gärna
Lördagen den 2 juni, f. in.
25 Nr 70.
kan tänka sig. Tillgång till kraft finns i obegränsad utsträckning;
området ligger ju alldeles intill strömmen. Jag anser, att det skulle a’J"y^.s‘ar''et
vara mycket oriktigt att köpa dessa dyrbara tomter i Jönköping, som av viss del av
enligt mitt förmenande i alla avseenden äro sämre än detta område h-onoiägenvid
Motala. Frågan behöver i varje fall närmare utredas. Ifall Karls- hetema
borg icke skulle ha utrymme för ifrågavarande fabriker, och det blir Uste’2an^ nr
nödvändigt att bygga sådana, så tror jag, att Motala skulle vara en Mellanängen
verklig idealplats i detta avseende. o nr /.
Jag ber, herr talman, att i likhet med herr Thorsson få yrka (Forts.)
avslag på utskottets förslag.
Vidare yttrade
Herr Thorsson: Jordbruksutskottets ärade ordförande uppfattade
mig så, som om jag riktat någon anmärkning mot jordbruksutskottet.
Nu ligger ju saken så, att det här ärendet, som hade varit
mycket lätt att taga ståndpunkt till, om det kommit efter behandlingen
av statsutskottsärendet, det fastlåser nu så att säga platsen
för anläggningen av dessa inrättningar. Nu vill jag icke på några,
villkor ha dessa fabriker till Jönköping, och det är anledningen till
att jag yrkat avslag på både utskottets hemställan och Kung!. Maj:ts
framställning. Jag antar, att det går så, att riksdagen icke i år
kommer att bifalla Kungl. Maj:ts framställning. Men har riksdagen
antagit jordbruksutskottets här föreliggande yrkande, så se vederbörande
däri liksom en fingervisning, att Jönköping var det just, dit
skulle vi. Men Jönköping är enligt min uppfattning icke den plats, dit
man bör lägga några fabriker, om vi nu skola bygga några. Emellertid
passade jag ju på att säga, att jag icke hade någon som helst anmärkning
mot jordbruksutskottet. Det är visserligen sant, som jordbruksutskottets
ordförande här betonade, att det beslut, som utskottet
här tillstyrkt, endast omfattar förläggning av en mindre verkstad
för en kostnad av i runt tal 2 miljoner kronor. Men, mina herrar,
jordbruksutskottet har ett utlåtande till, som kommer härefter,
och det innefattar markutbyte för fabriksanläggningar till över 12
miljoner kronor. Frågan är ej så liten, som det tycktes framgå av
jordbruksutskottets ärade ordförandes yttrande här. Det gäller, huruvida
vi skola byta ut mark för byggande av fabriker för en summa
av 15 miljoner kronor. Här är nu icke fråga om själva fabriksanläggningarna,
utan det är fråga om ett avsevärt jordområde.
Men nu uppstår en annan fråga, som jag måste ingå på, eftersom
den absolut sammanhänger med jordbruksutskottets nu föreliggande
förslag. Det är frågan, huruvida vi skola fortsätta med den
taktiken att belamra synnerligen dyrbar jord med fabriksanläggningar
och kasern områden omedelbart intill städerna. När sedan städerna
växa hastigare än vi tro, så blir det tal om att kosta på ytterligare
utgifter för att få anläggningarna flyttade längre ut i utkanterna.
Här ha vi att välja emellan att använda tillräckligt stora utrymmen
på kronans egen mark, uti delvis redan uppförda byggnader,.
Nr 70. 26
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. över- eller att flytta in i en stad och där, å dyrbar jord anlägga stora fa''förråret
briker för improduktiva ändamål.
viss del av Det förefaller mig, att här finnas så starka realskäl, som tala för
kronolägen- det yrkande jag gjort, att jag, herr talman, måste vidhålla detsamma.
heterna
^>ter^ngm nr Herr Linders: Herr talman! Det är riktigt såsom utskottets
Mellanängen ordförande sagt, att utskottets yrkande i detta utlåtande är villkornr
i. ligt, så att man ej kan säga, att det föregriper avgörandet av den
(Forts.) störa frågan som det gäller i det utlåtande statsutskottet senare kommer
med. Men man får ändå lov att erkänna, att det är den upp- och
nedvända ordningen att på detta sätt i förväg avgöra en sak som
denna. Jag har begärt ordet för att påpeka de förhållanden, under
vilka utskottet behandlat frågan, emedan de kunna tjäna såsom en
viss ursäkt för att utlåtandet kommer på sätt som nu skett.
Då utskottet behandlade saken — det var, enligt vad jag vill
minnas, 14 dagar före pingst —- så fattades samtidigt det villkorliga
beslutet, att ärendet skulle om möjligt föreläggas riksdagen strax
efter sedan statsutskottets utlåtande blivit behandlat. Men under
den brådska, som rådde strax före pingstferierna, då vi voro ovissa
om, huruvida vi skulle kunna bli färdiga med riksdagsarbetet till
pingst eller nödgas åter sammanträda efter pingst, under den brådskan
hade ärendet kommit att bli expedierat från utskottet och sålunda
kommit före behandlingen av de stora frågor, varav detta utlåtande
är beroende. Som saken nu ligger, förefaller det mig icke formellt
riktigt att nu avslå den, även om man kan säga — och på grund
av de upplysningar jag erhållit, tror jag, att man kan säga — att
det i sak ingenting betyder, om man nu avslår ärendet eller återremitterar
det till utskottet. För min del anser jag det dock riktigare
att behandla dylika frågor i vanlig ordning. Då skulle jordbruksutskottet
hava dröjt med sina utlåtanden, till dess statsutskottet
avgivit sitt eller riksdagen fattat beslut i saken.
Såsom saken nu ligger har jag, herr talman, intet yrkande att
göra, ehuru jag helst velat ansluta mig till ett yrkande om återremiss.
Herr Hamilton: Det hade måhända varit riktigare, att
detta ärende behandlats efter statsutskottet, men man bör icke förvåna
sig över, att jordbruksutskottet nu i början på juni försöker
driva fram sina frågor till avgörande. Den kungliga propositionen
i detta ärende är daterad den 23 febr., och statsutskottet hade ännu
icke hunnit framlägga någon utredning i frågan. Under sådana
förhållanden var det verkligen förlåtligt, att jordbruksutskottet icke
längre ville vila på frågorna. Det är oriktigt, som herr Thorsson
sagt, att vi fastlåsa frågan. Det göra vi icke. Ett bifall till jordbruksutskottets
utlåtande lämnar alldeles fria händer åt statsutskottet
att senare besluta såsom det finner för gott. Utlåtandet innebär
ju endast att om riksdagen beslutar att anlägga fabriken, så möter
det intet hinder att förlägga den i Jönköping. Beslutar riksdagen däremot
att icke anlägga någon fabrik, då förfaller ju hela saken. Det är
Lördagen den 2 juni, f. m.
27 Nr 70.
alltsammans. Jag är för" min del alldeles övertygad om, att hade **g- ö”er~.
utskottet hemställt om avslag, så hade den fått förebråelsen, att den ^^tvarlt
föregripit statsutskottet i dess arbete. av viss del av
Frågan är ganska obetydlig. För min del kommer jag icke fo-onoiägenatt
vara med om en torpedverkstad i Jönköping, utan rösta för av- „ hjerna
slag härå. Men man kan ej göra gällande, att riksdagen skall u> ^och nr
fatta ställning till denna stora fråga i ett litet spörsmål, som endast Mellanången
gäller ett markutbyte i Jönköping. nr t.
(Forts.)
Herr V a h 1 q u i s t: Herr talman! Jag skall endast yttra ett
par ord.
Jag kan för min del ej finna, att det är någon risk för kammaren
att bifalla jordbruksutskottets framställning, då riksdagen i
alla händelser har fria händer, när den andra frågan, anslag till ammunitionsfabriker,
kommer före. Ett bifall nu binder ej händerna
på riksdagen.
Men jag begärde ordet egentligen därför, att herr Thorsson så
starkt pointerade vikten och beydelsen av att samla fabrikerna till
en och samma plats, nämligen Karlsborg. Jag däremot tror, att
det är klokt av vederbörande att förlägga ammunitionsfabrikerna på
mer än en plats, ty det kan ju vara ganska riskabelt att ha dem alla
på samma plats. Om nämligen man har ammunitionstillverkningen
förlagd på endast en plats och denna blir utsatt för fientligt anfall
från luften, kan hela vår ammunitionstillverkning med ens bliva
omöjliggjord. Jag kan därför ej dela herr Thorssons åsikt, att det
vore lämpligt att förlägga fabrikerna till en och samma plats, utan
jag tror, att vederbörande göra klokt i att förlägga dem på flera
platser.
Huruvida Jönköping är lämpligaste förläggningsorten, därom
skall jag ej yttra mig.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och förklarade herr vice talmannen sig anse den
senare propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering
likväl begärdes, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
av följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren avslår såväl jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 87 som Kungl.
Maj :ts framställning i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Nr 70. 28
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. lag om
försäkringerådet.
Omröstningen utföll med 104 ja mot 85 nej; och hade kammaren
alltså avslagit såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet.
§ 6.
Efter härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande,
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för lantförsvarets stärkande ävensom en i ämnet väckt motion
yttrade
Herr Thorsson: Herr talman! Med anledning av utgången
av den förra voteringen anhåller jag att få yrka avslag även på
utskottets hemställan i detta utlåtande. Det är endast en konsekvens
av det förut fattade beslutet.
Vidare anfördes ej. Sedan herr vice talmannen framställt propositioner
i ämnet, avslog kammaren såväl utskottets hemställan som
den av Kungl. Maj:t gjorda framställningen.
§ 7.
Föredrogos vart för sig:
jordbruksutskottets utlåtande, nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvärvande för statens räkning av vissa enskilda
tillhöriga vattenfall i Motala ström m. m.; samt
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 26 i riksdagordningen; och
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
dels till lag angående ändrad lydelse av § 24 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 31 mars 1862 m. m.; dels
till lag angående ändrad lydelse av § 13 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.
§ 8.
Därnäst i ordningen var å föredragnigslistan uppfört sammansatta
stats- och lagutskottets nr 4 utlåtande, nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkringsrådet
dels och i ämnet väckta motioner.
Sedan punkten l:o) föredragits yttrade
Herr Schotte: Herr talman, mina herrar! Som kamma
rens
ledamöter behagade finna, är vid förevarande utskottsutlåtande
Lördagen den 2 juni, f. in.
29 Nr 70.
från sammansatta stats- och lagutskottet nr 4, avgiven en reservation,
i vad avser 2 §, andra stycket, i lagförslaget.
Kungl. Maj :ts förslag till förevarande §, som innehåller -bestämmelser
om, huru och på vad sätt och av vilka myndigheter och
korporationer förslag skall avgivas till ledamöter i försäkringsrådet,
innebär att, förutom vissa organisationer av arbetsgivare och arbetare,
förslag jämväl må särskilt avgivas av landsting och stadsfullmäktige
i stad, som icke deltager i landsting, samt av hushållningssällskap
och auktoriserade handelskammare Sävensom av annan
korporation eller förening, vilken Konungen, efter därom av
försäkringsrådet gjord framställning, finner böra tillerkännas rätt
att avgiva sådant förslag.
Utskottet har vid granskning av förevarande lagförslag i nu
omhandlade del funnit, att Kungl. Maj:ts förslag innebär alldeles
för vidsträckt förslagsrätt, för att utskottet skulle kunna giva sin
anslutning däråt. Det har synts utskottet ganska orimligt, att tillsammans
över 60 korporationer skulle avgiva förslag, var och en på
20 personer. Man skulle komma upp till över 1,200 namn, om alla
avgivna förslag upptoge olika namn. Och så skulle man enligt
moment 1 få ytterligare 100 ä 140 namn, tillsammans skulle man
då kunna komma upp till 1,400 namn. Utskottet har nu gjort den
inskränkningen i förevarande förslag, att hushållningssällskap och
auktoriserade handelskammare ej vidare skulle tillerkännas rätt att
avgiva förslag till försäkringsråd. Därigenom skulle ju en rätt avsevärd
inskränkning äga rum, men det kunde i alla fall bli fråga om
700 till 800 namn. Det ha vi reservanter funnit alldeles för mycket
och ansett, att förslagsrätten borde kunna ytterligare begränsas. I
själva verket torde det vara tillräckligt, att organisationerna för
vederbörande arbetsgivare och arbetare bli de, som avgiva förslag.
Därigenom bleve säkerligen intressena i det hela tillräckligt tillgodosedda,
och Kungl. Maj :t kan i alla fall knappt gå utanför organisationernas
förslag, åtminstone vad beträffar de ordinarie ledamöterna.
Nu skulle man visserligen kunna säga, att rent teoretiskt sett,
reservationen, i vad den innebär, att allenast organiserade arbetsgivare
och arbetare skulle avgiva förslag, är något för snävt begränsad.
Man kunde såga, att förslaget ej är tillräckligt särskilt för
arbetsgivare på lantbrukets område och för lantbruksarbetare. De
förra ha visserligen en döende förening, som kanske kan upplivas,
men de andra ha ingen sammanslutning alls. Det torde dock, som
jag nämnde, vara tillräckligt, om förefintliga organisationer avgiva
förslag; och då man inom utskottet ej kunnat enas om något förslag,
varigenom man till äventyrs skulle kunna på något sätt tillgodose
lantbrukets, arbetsgivares och arbetares intressen, har det
för oss, som ej velat gå med på Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag,
varit nödvändigt att hålla på reservationen, som ansluter sig
till en i ämnet väckt motion. Det är möjligt, att, om kamrarna
fatta olika beslut och det blir en sammanjämkning, avseende kan
komma att fästas vid de anmärkningar, som gjorts mot förslaget
Ang. lag om
försäkringsrådet.
(Forts.)
Nr 70. 30
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. lag ot
försäkring
srådet.
(Forts.)
Ang. undersökning
röran
de bolags
jordförvärv.
med avseende å lantbrukets arbetsgivare och arbetare. Men, som
situationen nu är,‘ tror jag, att kammaren ej bar något annat
sätt att lämpligen förfara, än att gå med på reservationen, till vil
ken jag sålunda, berr talman, ber att få yrka bifall.
Vidare anfördes ej. Efter av herr vice talmannen framställda
propositioner i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan med den
ändring i lagförslagets 2 §, som föreslagits i den av herr Almer m. fl.,
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Punkterna 2:o) och 3:o).
Vad utskottet hemställt bifölls.
§9.
Vidare föredrogs sammansatta stats- och lagutskottets nr 4 utlåtande,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkterna 61 och 62
av sjätte huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till försäkringsrådet m. m.; och biföll kammaren
därvid utskottets hemställan.
§ 10.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, nr 55, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående återupptagande
av den avbrutna undersökningen rörande bolags jordförvärv
och enskilda personers större jordinnehav i mellersta och södra delarna
av riket m. m. Därvid yttrade
Herr H a 11 é n: Herr talman! Jag föranledes att begära ordet
vid denna punkt, därför att jag skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på ett ämne, som berör denna fråga.
Det är med oblandad tillfredsställelse, som man ser, att utskottet
så enhälligt gått med på det här förslaget, vilket är en fortsättning
av den hjälp till den självägande bondeklassen, som företagits
beträffande Norrland och Dalarne och nu allra senast genom
det beslut, som för en tid sedan fattades, i fråga om Värmland.
Den provins, som jag här skulle vilja göra mig till talesman för,
är ju en landsända, vars önskemål kanske icke så ofta föras fram
här i kammaren. Det är provinsen Dalsland, denna bortglömda
gransbygd bortåt de norska gränstrakterna, där ju befolkningen av
många orsaker ibland har en ganska svår kamp att kämpa för sin
existens. Särskilt den del av denna provins, som omfattar Vedbo
härad, är till sin geografiska och ekonomiska struktur ingenting annat
än en fortsättning av den Värmländska skogsbygden, och speciellt
de förhållanden, som prägla denna landsända och detta härad
äro fullt jämförbara med förhållandena i Värmland. Och hade den
Lördagen den 12 juni, f. ni.
31 Nr 70.
av herrar Roos och Lindhagen gjorda utredningen även kommit att Ang- underomfatta
åtminstone denna del av Dalsland, så hade alldeles säkert
riksdagsbeslutet i fråga om Värmland för några veckor sedan kom- j0ydför"ärv.
mit att beröra även denna landsända. _ (Forts.)
Jag skulle för kammaren vilja stryka under vikten av att man
även för denna landsända gör någonting i denna fråga. Det gäller
här lika väl som i Norrland att rädda den självägande bondeklassen
icke minst emot det hotande bolagsvälde, som gått fram här. Jag
kan nämna, att det t. ex. finnes ett norskt bolag, som inom nordvästra
Dalsland och sydvästra Värmland under de senare, åren förvärvat
icke mindre än 30,000 ä 40,000 tunnland huvudsakligen skogbärande
mark, och hur det inverkat på bondeklassen känna vi alla
till från andra delar av riket. Det bär blivit en utomordentligt stor
emigration. I den lilla socken, som jag själv tillhör, liksom i
andra socknar har man sett befolkningen under det sista århundradet
gå ned med 18, 20 %, ja ända ned till 25 %. Det är en oerhörd
folkminskning.
Nu veta vi ju allesamman, att de utländska bolagens jordförvärv
har om icke fullständigt så dock väsentligt hejdats, men ända
till de senare åren kunde man se en utveckling av det s. k. bulvanväsendet,
som verkligen var beklämmande. Och jag har själv bevittnat,
huru det ena hemmanet efter det andra blivit inköpt av
dessa bolag, och i en socken, som heter Ärtemark, har man t. o. m.
besått stora arealer hagmark och betesmark med olika slag av granskog.
Alltså odlingen har fått försvinna, och skogsarealen har fått
utveckla sig, kan man saga, på den odlade jordens bekostnad.
Följden har naturligtvis blivit, att bondeklassen kämpar här en
ytterst ojämn kamp för sin existens. Emigrationen blir, som jag
nyss vidrörde, på grund härav ytterligare stegrad, och på sådana
gårdar, som icke fallit i bolagens händer, vanligtvis små gårdar,
där de gamla suttit kvar, men där ingen orkat sköta gården sedan
ungdomen rest bort — och det finns mer än ett sådant ställe —
har så att säga skogen själv ryckt in på den odlade markens område
i stor utsträckning.
Jag måste säga, att jordbrukets och därmed också den självägande
bondeklassens existens går allt sämre och sämre villkor till
mötes. Särskilt efter det beslut, som riksdagen för en tid sedan
fattade om förhindrande i viss män av bolagens jordförvärv inom
Värmland, blir det en självklar följd, att speciellt i detta härad av
Dalsland komma bolagen att skärpa sina ansträngningar för att förvärva
jord. Jag har fått en hel del uppgifter om huru man just i''
dessa dagar tyckes vilja forcera detta arbete. Därför menar jag, att
vid den utredning, som man nu hoppas skall komma till stånd, är
det särskilt av behovet påkallat, att man ägnar speciell uppmärksamhet
åt denna landsända.
Det är ju — jag ville sluta med de orden — i denna lilla bortglömda
provins, som ligger vid sidan av de stora stråkvägarna i
vårt rike, för det mesta en oblandad ursvensk befolkning. Den har
här fört en ytterst ojämn kamp för sin existens i många stycken, och
Nr 70. 32
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. under- den nya tid, som brutit in över andra trakter av vårt land, bär man
iökning^rordn- huvudsakligen fått känning av dels genom den industrialism,
jordförvärv. som kommit, och dels genom det bolagsvälde, som nästan obegränsat
(Forts.) fått utbreda sig i dessa bygder. Det gör, att vill man vara något
mån om den självägande bondeklassen där, att den icke ytterligare
skall decimeras i samma fart som nu, så är det verkligen trängande,
att också denna landsända blir hjälpt så långt som möjligt.
Jag kan bara som ett exempel nämna det av mig nyss anförda
norska bolaget, som behärskar dessa stora skogsarealer, från vilka
det flottar ut timmer över norska gränsen och alltså för ut denna
råvara oförädlad. Bolaget skördar årligen så stora mängder råvara,
att enligt beräkningar, som förresten äro gjorda av svenska bolag,
man skulle, om denna råvara finge stanna inom landet, kunna starta
cirka 8 eller 10 sulfatfabriker och giva bröd och underhåll åt stora
skaror människor. I stället har man nu alla dessa bekymmersamma
förhållanden att kämpa mot.
Jag har velat rikta kammarens uppmärksamhet på frågan och
genom att få detta till protokollet uttala den förhoppningen, att
när utredningen verkligen kommer till stånd, man måtte med skärpt
uppmärksamhet också taga itu med förhållandena i denna svenska
landsända.
Herr Höglund i Strömstad: Herr talman! Jag skall be
att få instämma med den föregående ärade talaren samt även bringa
i åtanke, att kanske en del av Bohuslän också borde komma i åtnjutande
av samma intresse som nu skall komma Dalsland till del.
Jag tror, att samma förhållanden, som göra sig gällande i Dalsland,
även kunna tänkas gälla för en del av Bohuslän. På den grund vill
jag bringa även denna landsända i åtanke.
Jag har intet yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 11.
Föredrogos vart för sig lagutskottets utlåtanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om fullständigande av straff registret; och
nr 57, beträffande viss del av Kungl. Maj:ts proposition med
.förslag till lag om expropriation m. m.
Vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt bifölls av kammaren.
§ 12.
Ang. lag om Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av kammarens för.
..barn, utom handlingar, föredrogs lagutskottets memorial, nr 58, med föranledana
tens apm.m. ay kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtan
-
Lösligen den 2 juni, f. in.
33 Nr 70.
de nr 29 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag An9- la9 om
till lag om barn utom äktenskap in. m., dels ock i ämnet väckta mo- ahtentlcapm.m.
tioner; och yttrade därvid (Forts.)
Herr Kaij ser: Herr talman, mina herrar! Det var.ju klart,
att lagutskottet skulle i sammanjämkningen jämka ut de paragrafer,
som andra kammaren på mitt yrkande antagit, och som överensstämde
med Kungl. Maj:ts förslag, och i stället lägga fram sitt eget
förslag. Jag har naturligtvis intet yrkande att göra ty det skulle
kunna bringa hela lagen på fall. Jag skulle bara vilja uttala den
önskan, att icke någon måtte bli dömd enligt dessa paragrafer, innan
de hinna ändras i enlighet med Kungl. Haj:ts förslag, vare sig
det sker på grund av förslag från Kungl. Maj:t eller från enskild
motionär.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 13.
Härpå föredrogs lagutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av An9■ ändrindels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående änd-9ar^el ls^ska“
ring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas uppamas rätt
rätt till renbeten i Sverige dels ock två i ämnet väckta motioner. till renbete i
Sverige.
Därvid yttrade
Herr Hellberg i Lycksele: Herr talman! Med anledning
av den motion, som jag tillsammans med ett antal kammarledamöter
här har väckt, skall jag be att få säga några ord i den här frågan.
En grundlig revision av förevarande lag anses vara nödvändig.
Det erkännes både av lapparna själva och av de svenska myndigheter,
som ha med lapparna att göra. Redan 10 år efter lagens tillkomst
eller år 1908 motionerade en ledamot av denna kammare,
häradshövding Kronlund, som under många år hade representerat
Norrbotten, om »önskvärdheten av skyndsamma åtgärder för vidmakthållande
och tryggande av nomadlapparnas tillvaro, jämte beredande
av lämpliga existensmöjligheter för den övriga lappbefolkningen».
Riksdagen biföll denna motion, och en skrivelse i ämnet
avläts till regeringen.
Resultatet av denna önskade skyndsamma utredning föreligger
i den kungl. propositionen efter 9 år. I brev till mig efter propositionens
framkomst skrev nämnde man: »Detta regeringsförslag är
således frukten av ett 9-årigt arbete eller rättare en 9-årig vila. Vilket
missfoster!» Sedermera har han haft en uppsats i Aftonbladet
benämnd »Lapparnas nödrop», där han framlägger sina synpunkter
på grund av sin mångåriga vistelse i Norrbotten och med sin kännedom
om lapparnas liv och leverne. De synpunkter, som han där
framhåller, äro ju egentligen helt motsatta regeringsförslaget.
Även jag, som levat rätt många år i Lappland och just i en av
Andra hammarens protokoll 1917. Nr 70. 3
Nr 70. 34
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
loppamas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forte.)
de trakter, som lagförslaget till viss del -berör, kan icke keller annat
än känna mig beklämd över detsamma. Ty jag inser också de allvarsamma
konsekvenser, som skulle inträffa för lapparna, om förslaget
bleve upphöjt till lag.
Yad är det då, som det är fråga om? Jo, vad det egentligen
här är fråga om, det är, huruvida en bofast lapp, som driver jordbruk
i någon form, skall ha rätt att inneha renar. Det är med andra
ord den principen, som man nu vill ha fastslagen och som helt
kort och gott lyder så: antingen uteslutande nomad eller uteslutande
bofast; ett tredje gives icke, åtminstone icke förrän i tredje
generationen.
I lagförslaget säges också klart och tydligt ifrån på sid. 18
sista stycket följande: »Av det anförda torde framgå, att staten
saknar anledning att förhjälpa renskötande lappar till bosättning.
Snarare kan det ifrågasättas, huruvida man icke borde genom lagbestämmelser
omöjliggöra föreningen av renskötsel och levnadssätt
såsom bofast.» »Men», säger herr justitieministern, »att omedelbart
beträda densamma skulle emellertid leda till blottställande av
ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta om skogslapparna,
vilka ofta äro för sin utkomst beroende av det primitiva jordbruk de
idka vid sidan av renskötsel och förövrigt synas sakna förmåga att
återgå till förfädernas levnadssätt i kåtor.» Det tror jag också.
»Även i fråga om en del bofasta men renskötande lappar i Jämtlands
län torde man tyvärr hava att utgå från, att de ej äga förmåga
att återgå till verkligt nomadliv.» Ja, det tror jag också.
Det är således ett omöjliggörande av renskötsel samtidigt med
levnadssätt såsom bofast, som lagförslaget syftar till, och i 1 §,
som handlar om de trakter, där lapparna få uppehålla, sig, och de
tider, under vilka de få vistas där, står det i 3 mom. sista punkten:
»ej vare dem dock på grund av detta stadgande tillåtet att uppföra
boningshus».
Lappen skall således hädanefter icke tillåtas att ha en människovärdig
bostad. Han skall tvingas att bo i tält eller kåta, som
det kallas, och i ett klimat, som under en stor del av året minst av
allt lockar till tältning i det fria. Med andra ord, frågan gäller här,
huruvida lapparna i Västerbotten och Jämtland skola få fortfara,
såsom de nu gjort i 100 år och mera, att bo i ordentligt timrade bostäder,
eller om den gamla bostadsformen, kåtan, skall återinföras
som den enda lagliga bostaden för de lappar, som fortfarande vilja
ha rätt att idka renskötsel.
Innan jag går vidare, skulle jag vilja förutskicka en liten orientering
för dem av kammarens ledamöter, som icke representera
Norrland och som kanske ha sin huvudsakliga kännedom om detta
genom den kungl. propositionen och genom justitierådet Marks von
Wurtembergs föredrag.
Det finns i Sverige mellan 6,000 och 7,000 lappar, närmare bestämt
6,516. Dessa kan man lämpligen dela i fjällappar, nybyggarlappar
samt skogs- och fiskarlappar.
Den första gruppen, fjällapparna, idkar uteslutande renskötsel.
Lördagen den 2 juni, f. in.
35 Nr 70.
Deras antal är numera ungefär ‘/8 av hela antalet, således litet över An,J- ändrin2,
000. Men själv hörde jag i Lappland i påskas av personer, som
äro inne i förhållandéna, deras antal uppgivas till endast 1,200, lapparnas rätt
därav största delen i Norrbotten, men de största renägarna finnas till renbete i
inom Västerbotten. Dessa lappar, fjällapparna äro, som jag sade, Sverige.
alltid nomadiserande, men det hindrar icke, att en del av dem ha (Forte.)
bosatt sig. I regel är det dock bara en del av familjen såsom orkeslösa,
åldringar, sjuklingar och barn, som vistas året om på ett ställe,
där de hålla en eller ett par kor eller några getter för att kunna
uppehålla sig. De övriga bo på stället endast den tid av året, då
renarna uppehålla sig där. Eljest flytta de och till och med långt
ned mot kusten.
Den andra gruppen, nybyggarlapparna, förenar renskötsel med
en viss grad av bofasthet och idkar ofta litet jordbruk. De äro liksom
skapade till odlingens pioniärer i de trakter av Lappland, där
jordbruk och renskötsel tillsammans kunna tänkas giva dem sin
bärgning. Och jag tänker då särskilt på de trakter, som nu genom
inlandsbanan komma att få förbindelse med övriga delar av landet,
med vars kultur de komma än ytterligare att frottera sig, än de hittills
gjort.
Den tredje gruppen, skogs- och fiskarlapparna, är med få undantag
bofast på antingen hemman, nybyggen, jordavsöndringar
eller odlingslägenheter. De idka också jordbruk.
Detta om detta.
Nu är det så, att under tidernas lopp ha två kulturer, renskötsel
och jordbruk, så småningom kommit i intimt förhållande till varandra.
Det har därunder blivit en tävlan om herraväldet mellan
de två kulturerna. Den svagare kulturen övergår där successivt
och delvis i den kultur, vars livsmöjligheter äro större.
Nu bär det i en del trakter bland såväl fjällappar som skogslappar
inträffat, att en del nomader vid sidan av renskötseln förvärvat
hemman eller nybyggen. Orsaken härtill har icke varit
olust till renskötsel utan fastmer en omtanke för framtiden. Man
bär räknat med eventualiteter: en försämring av förutsättningarna
för renskötselns bedrivande, med denna närings växlande fluktuationer
och med en ekonomisk ruin t. ex. genom renpest. På grund härav
har nu mångenstädes uppstått, som sagt, ett slags kombination av
jordbruk och renskötsel.
Nu vilja många i likhet med den kungl. propositionen, häri se
en obotlig skada för renskötselns hälsosamma utveckling. Och det
är klart, att härigenom han uppstå både fördelar och nackdelar. Det
mänskliga livets näringsfång är nu en gång sådant, att det icke kan
undvikas dessa två saker. Men det säger jag för min del, att, hade
fördelarna icke förefunnits, så hade kombinationen naturligtvis icke
kommit till stånd. Det är sannerligen icke de lata och för sin framtid
likgiltiga lapparna som bedriva de två näringsgrenarna samtidigt,
utan det är i stället de energiska.
Då det nu sålunda finnes ett icke ringa antal lappar, som vid
sidan av renskötseln förvärvat sig jord, till och med i mantal satt
Nr 70. 36
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
jord, så komma- dessa näringsidkare ovedersägligen i en mycket svår
situation, därest lagförslaget antages. Att dekretera för lapparna,
antingen renar och utsinande nomadliv eller också ingen renskötsel
alls, är detsamma som att utkasta nybyggarlapparna åt fattigdom
och på samma gång utestänga skogslapparna från förbättrade levnadsförhållanden,
och det är slutligen att beröva nomaderna en reträttplats
i livet, ifall nomadlivet av någon anledning skulle förlora
sin lockelse för dem. Man skall aldrig föreställa sig, att det
lyckas att genom lagparagrafer tvinga lapparna att förbli lappar.
Det är livets egna naturliga förhållanden som få göra detta, eller,
som en ärarå ledamot av kammaren här om dagen sade i annat sammanhang,
»livet självt skapar nya uppgifter».
I lagförslaget stadgas åtminstone för Västerbotten ett generellt
förbud för dem som icke äro lappar att hava renar, utom korrenar
för tjänsteresor. Det är riktigt, men nu är därtill i § 39 fogat en bestämmelse,
att såsom lapp anses endast den vars far och farfar uteslutande
sysselsatt sig med renskötsel och icke innehaft jord och fast
egendom eller ens sysselsatts som biträde vid jordbruk. Följden
härav blir, att varenda lapp i Västerbottens län berövas rätten att
hava renar. Juristernas strävan går sålunda ut på att förhindra
alla bofasta att hava renar, men i Västerbottens och till en del i
Jämtlands län är varenda lapp jordägare. De bo i kåtor endast om
sommaren, och många hava t. o. m. även norr om odlingsgränsen
byggt sig egna stugor. Blir nu detta lagförslag antaget, blir enligt
min mening följden den, att de renrikaste trakterna och lapparna
själva bli befriade från sina renar. Detta har även en nationalekonomisk
betydelse, då det gäller Västerbotten och även kanske Jämtland
med tillsammans 80,000 djur.
Den svenska och norska lappolitiken gå stick i stäv mot varandra.
I Norge har man funnit, att civilisationen även sträcker
sig till lappbefolkningen. Norska statens reninspektör Christian
Nissen, vars berättelse för förra året jag har läst, säger, att Norges
lappar äro jordbrukande och att renskötseln är i glädjande .framåtgående.
I Norge hava lapparna rösträtt, skatteplikt och värnplikt.
I Sverige är det icke så. Där äro de icke fullgoda medborgare.
De norska myndigheterna försöka på allt sätt förhjälpa lapparna
att så snart som möjligt sätta sig in i de nuvarande förhållandena
och .anpassa sig efter dem. Men de svenska myndigheterna hava
en mot de .norska alldeles motsatt uppfattning vis å vis de principer
som böra följas vid lapplagstiftningen. De vilja nu med våld
påtvinga lapparna en lag som återför dem till kulturförhållanden,
som ligga för dem långt tillbaka i tiden. Deras politik går, skulle
jag vilja säga, nästan ut på att återföra dem till urtillståndet. De
anse dem nämligen endast existensberättigade såsom renskötare, såsom
nomader. I Norge liksom i Sverige vill man också- hava en
revision av lapplagen. Men hur gör man där? Jo, innan man
går att framlägga något lagförslag, så -anslår stortinget 2,000 kronor
till ett stort lappmöte, som hölls i Trondhjem i höstats, där över
200 lappar vore närvarande, däribland flera svenskar. Mötet till
-
Lördagen den 2 juni, 1‘. in.
37 Nr 70.
kom för att giva lapparna tillfälle att framkomma med sina önskemål
beträffande den norska lapplagstiftningen, som, såsom jas
sade, även den skall omarbetas. Och det är på grund av de önskemål
som av lapparna framlades i Trondhjem och som man antaglb
gen ämnar taga hänsyn till, som det nu bebådas en ny lapplag i
Norge. Men så gör man icke här. Det är emellertid det som iag
och mina 60 medmotionärer önska. Den omarbetade norska lapplagstiftningen
kan icke hinna framläggas i stortinget förrän tidigast
nästa år, så att för Sveriges del borde det således icke vara
någon så stor brådska.
Varför är det nu så stor brådska med att så bär i riksdagens
elvte timme genomföra dessa förändringar i lagen? Det är icke så
mycket fråga om internationella överenskommelser med Norge,
mellanrikiska renbetesförhållanden. Det medger justitieministern
själv i propositionen, utan han säger öppet ifrån, att det är fråga
om huruvida en lapp som driver jordbruk i någon form skall hava
rätt att innehava renar.
I lagutskottets utlåtande påpekas det på sid. 10 en sak gentemot
min motion, nämligen att någon som helst antydan om något
sammanhang mellan lapparnas skolväsende och de föreslagna ändringarna
i renbeteslagen icke finnes i propositionen. Ja, det är sant,
det gör det icke, och det var icke heller min och mina medmotionärers
mening att säga detta, ehuru ordalagen i motionen kanske
kunnat tyda därpå. Jag skulle så mycket mindre kunna. gorå det,
som jag var här, då kammaren år 1913 beviljade en höjning av det
anslag som utgår till »lappmark ecklesiastikverk». Men ingen
kunde väl då tänka sig den verkliga innebörden i detta beslut. Det
var helt enkelt en lappskolereform, ett nytt skolsystem, som då
infördes och enligt vilket lappkåtan skulle vara av den allra största
betydelse för skolundervisningen bland lapparna. Skulle detta system
verkligen på allvar genomföras, vilket synes vara meningen,
så skulle det också i sin mån på ett våldsamt sätt återföra Västerbottens
och Jämtlands lappar till kulturförhållanden som för dem
ligga långt tillbaka i tiden. Det kunna vi förstå om vi tänka på
föjande. Flyttlapparnas barn skulle nämligen icke längre som förut
få undervisning tillsammans med svenska barn i fasta folkskolor,
i missionsskolor, katekesskolor och vinterkursskolor utan tvingas
att ensamma låta sig undervisas i kåta, vilken kåta så gott sig
göra låter skall föreställa först småskola och sedan folkskola. De
skulle bo i kåtor och hava kåtahushållning, som det heter. Meningarna
om detta system äro bland de skriftlärde emellertid mycket
delade, och det är ju icke att undra på. Det passar kanske
för Norrbotten — det vet jag icke, jag känner icke till förhållandena
där — men icke passar det för Västerbottens och Jämtlands
förhållanden. I Västerbotten hava de haft goda skolor ända sedan
mitten av 1600-talet.
En sak torde dock i alla fall stå klar för alla, och det är, att
det blott är en enkel gärd av rättvisa mot lapparna, om riksdagen
ger dem tillfälle att yttra sig över den föreslagna lagen, som på
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
Nr 70.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forte.)
38 Lördagen den 2 juni, f. m.
det intimaste berör såväl lapparnas ekonomi som deras särskilda
kultur. Låt dem få vara med och avgöra sitt eget öde. Det är
fråga om en lag av den allra djupaste sociala och humanitära innebörd.
Insatsen här är ett litet folks framtid och utveckling. I det
föredrag som justitierådet Mareks von Wtirtemberg höll för det liberala
partiet strax före pingst sade han, att han för sin del icke hade
något att invända emot att lapparna själva finge höras på ett allmänt
lappmöte, ehuru han, från sin kända ståndpunkt sett, icke
trodde, att resultatet skulle bli något vidare stort.
Det har skrivits mycket i pressen om lapparna och den här
föreslagna lagen efter propositionens framläggande med många rubriker.
En person, redaktör Bromé, som ingående känner lapparna,
säger i en tidningspolemik bland annat: »Jag ber då först få
säga, att jag icke offrat en massa tid, arbete och pengar under 15
år i avsilkt att komma landets lappbefolkning till livs. Tvärtom har
detta skett av det varmaste intresse för lapparna, och ju mera jag
lärt känna detta folk, ju mera har jag lärt mig värdera det för sina
många förträffliga egenskaper. Yad nu särskilt den ifrågasatta
lagändringen beträffar, anser också jag för min del. att lapparna
böra höras och att tillbörlig hänsyn må tagas till deras önskemål.
Den kungl. propositionen må därför gärna uppskjutas, oaktat jag är
övertygad om, att något förr eller senare måste göras på lagstiftningens
område.»
Det finnes ett gammalt slagord som framkommit från svensk
sida för ungefär 20 år sedan och som heter: lapp skall vara lapp.
Det har tydligen föresvävat de sakkunniga vid deras arbete på den
föreliggande revisionen av lapplagen. Men det går icke att spjärna
mot udden. Utvecklingen och kulturen gå framåt. Den väjer icke
för lapparna. Den går ut och har redan gått ut över dem, och den
Lan icke hindras av några lagparagrafer. Inlandsbanan, som ju går
och än mer kommer att gå genom dessa lapparnas gamla trakter,
kommer också att kraftigt påskynda utvecklingen hos detta lilla
folk, ödemarkernas folk. Det kommer icke längre att bli någon
ödemark som hittills, och för övrigt, lapparna äro icke annorlunda
skapade än andra människor. De komma att följa med sin tid. De
skriva, räkna, läsa, köpa tidningar och tidskrifter o. s. v. Lapparna
äro i motsatt mot förr numera också nyktra, tillhöra organiserade
nykterhetsföreningar, och man ser ofta det blåa bandet på dem.
De äro därtill Sveriges mest laglydiga invånare. Allt sedan 1729,
alltså på 190 år har inom södra Lappland icke förekommit mer än
2 fall, då lappar varit tilltalade för grovt brott.
Såsom nämnts i motionen, så har det från samtliga lappbyar
inom Västerbottens och Jämtlands län genom utsedda ombud gjorts
framställning om, att lapparna måtte få tillfälle att vid ett allmänt
lappmöte i Östersund framkomma med sina önskemål och synpunkter,
innan revisionen av lapplagen företages. Lapparna själva framhålla
därvid, att det ju endast kan vara till nytta för lagförslaget,
att det på så sätt före antagandet blir granskat av dem, som närmast
skola drabbas av denna lag. Mycken bitterhet och mycken
Lördagen den 2 juni, f. in.
39 Nr 70.
misstro kan därigenom avvärjas de båda folken emellan. Förar be- *”J>.
ten för ett dylikt allmänt lappmöte i Östersund ha redan påbörjats J de ,Jnslcll
bland lapparna, och redan den 27 juni detta ar komma Västerbot- lapparna» rätt
tens och Jämtlands lappar att mötas i Fettjan, Dikanäs kapell i till renbett i
Wilhelmina socken, för uppgörande av program för detta möte. Sverige.
Då jag sålunda nu, herr talman, yrkar bifall till reservationen, <Forts''''
så innebär detta yrkande endast ett uppskov med hela lagförslaget.
Reservationen är ju undertecknad av 7 ledamöter och går ut pa eu
skrivelse till Kungl. Maj:t, vari anhålles, att lapparnas bosättningsfråga
måtte upptagas till förnyat övervägande i samband med den
blivande stora revisionen av hela lapplagstiftningen, sedan lapparna
beretts tillfälle att överlägga om sina synpunkter och önskemål.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow:
Herr talman, mina herrar! Som kammaren behagade finna, har denna
proposition framburits av justitieministern efter gemensam beredning
med mig i egenskap av chef för civildepartementet. Det är
därför och emedan jag sedan åtskilliga år har haft anledning att särskilt
sysselsätta mig med lappfrågan, som jag tagit till orda för att
försöka klargöra de synpunkter, som varit bestämmande för dem,
som utarbetat detta förslag. Jag blir då också i tillfälle att under
anförandets gång bemöta den förste ärade talarens yttrande. Jag
vill dock redan nu säga, att hans anförande vimlade av misstag
rörande rent faktiska förhållanden och därjämte röjde missuppfattning
av det ifrågavarande förslagets innebörd. Jag vill därför uttrycka
den livliga förhoppningen, att kammaren icke nu skall gå
att fatta sitt beslut, ledd av detta anförande.
Jag skall be att i min ordning något få klargöra lappfrågan, sådan
jag ser den. Det är utan tvivel en utomordentligt viktig fråga.
Den innefattar i sig en mängd spörsmål, alla viktiga, av ömtålig
natur och därjämte i hög grad invecklade. Till en början vill jag
säga, att renskötseln har en vida större betydelse för landet, än vad vi
här nere i mellersta och södra delarna av landet i allmänhet föreställa
oss. Jag skall be att få belysa detta med några siffror rörande
renarnas antal i Sverige. Det verkställdes för några år sedan
en officiell renräkning. Med ledning av resultatet från denna
och på grund av de erfarenheter, som man därefter haft, torde man
kunna säga, att renarnas antal i Sverige för närvarande uppgår till
något över 300,000. Av dessa kommer huvudmassan på Norrbottens
län, sannolikt inemot 200,000, över 75,000 finnas i Västerbottens
län och resten i Jämtlands län. Renskötsel är en i och för sig
mycket lönande näring. Slaktdjurens antal i förhållande till hela
hjorden torde under normala år kunna beräknas till 20 å 25 %. En
normal årsavkastning av den befintliga renstammen i Sverige torde
således kunna beräknas till omkring 70,000 å 75,000 djur, vilket
motsvarar i penningar icke under 2 miljoner kronor.
Renköttet är i och för sig en mycket förträfflig föda. Det är
huvudnäring för lapparna, men största delen stannar icke hos lap
-
Nr 70. 40
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändrin- parna utan går till den övriga delen av befolkningen, framför allt
9a<ie svenska™ ortsbefolkningen, i vilkens hushållning det spelar en ganska välaplarnat
rätt sentlig roll. Det kan således med fog sägas, att renskötseln har
till renbete i en icke ringa nationalekonomisk betydelse, givetvis särskilt för de
Sverige, trakter, där renarna hava sitt uppehåll.
(Forts.i Renens betesmarker — jag nödgas något klargöra även denna
sak, för att man skall förstå propositionens innebörd — utgöras som
bekant under stora delar av året av fjällvidderna. Där får den sin
föda av det gräs, som växer däruppe. På detta sätt kan man nyttiggöra
dessa stora fjällvidder, och det är i själva verket det enda
sätt, varpå de kunna komma till nytta. Jordbruk är av naturliga
skäl så gott som uteslutet däruppe, och någon annan boskapsskötsel
än renskötsel kan knappast där bedrivas. Om vintem söka sig
emellertid renarna ned till de stora skogarna och uppehålla sig där
på lavar och mossor, s. k. renmossa, som de gräva upp under snön
med sina klövar. Inom vissa trakter av riket ligga dessa fjällvidder
och mosstrakter icke alltför avlägset från varandra. Så är förhållandet
i vissa delar av Jämtland och Härjedalen, men på de flesta
trakterna, särskilt i Västerbottens och Norrbottens län, måste renen
företaga långa vandringar från riksgränsen och från Norge
ned emot de nedre delarna av lappmarken för att finna mossmarkerna.
I vissa trakter får han passera stambanan och kommer till
och med ända ned till själva kusten.
Renskötseln utövas så gott som uteslutande av lapparna. Renen
och lappen höra ihop. Renen är lappens rikedom och glädje. Om
den diktar han också i sina enkla sånger och sagor. Motionären själv
har givit ett vackert exempel därpå i sin motion. Av vad jag
sagt rörande renens långa vandringar upp ifrån riksgränsen och
ibland ända ned till kustlandet, är uppenbart, att för att över huvud
taget renhjordarna skola kunna skötas på rationellt sätt, förutsättes
ett nomadiserande levnadssätt. Renen är ett halvvilt djur, som lever
i stora flockar eller hjordar. Skola dessa över huvud taget kunna
skötas ordentligt, kräva de en nog så ingående bevakning. Av
ålder hava. också lapparna fört ett sådant nomadiserande levnadssätt.
De hava om sommaren medföljt sina renar upp till fjällvidderna,
långt in i Norge understundom, och under vintrarna hava
de flyttat ned till skogsområdet, vinterbetesmarkerna. Under denna
tid hava de i allmänhet levat i kåtor, antingen i vanliga tältkåtor
eller i mera fasta kåtor, timmer- eller torvkåtor, som de uppfört i
de olika trakter, genom vilka de haft att passera. På senare tid
hava emellertid lapparna om vintern börjat inhysa sig bos de bofasta
bönderna, och under sin vår-, sommar- och höstvistelse ha.r en del av
clem, ingalunda alla, såsom det kan hava framgått av herr Hellbergs
anförande, börjat uppföra verkliga bostadshus i stället för fasta kåtor;
en och annan har också skaffat sig hemman eller nybygge.
Jag har nu talat om de egentliga renskötande lapparna. Det
är emellertid, såsom den föregående talaren också nämnde, ingalunda
hela lappbefolkningen. Den utgör ungefär 6,500, och av dessa
är ungefär hälften renskötande; en del av dem äro fjällappar —-
Lördagen den 2 juni, f. m.
41 Nr 70.
något flera än herr Hellberg anförde, jag minns icke riktigt siffran. ändr,n
På
senaste tiden har lappfrågan varit föremål för statsmakter-garde1
nas alldeles särskilda uppmärksamhet. Anledningen därtill är de sär- iapp ar nas rätt
skilda betingelser, under vilka renskötsel måste bedrivas. Då renen, till renbete i
såsom jag nämnde, är ett halvvilt djur och lever i flockar och den Sverige.
också måste under stora delar av året uppehålla sig på trakter, där (Fort*.)
det samtidigt drives jordbruk, är det uppenbart, att konflikter mellan
jordbruket å ena sidan och renskötseln å andra sidan icke kunna undvikas.
Därför har också staten reglerande trätt emellan i syfte att
mildra dessa konflikter och utjämna förhållandet mellan lapparna
och den bofasta befolkningen. Yi hava nu sålunda den gällande
svenska lagstiftningen från 1898, genom vilken regleras
lapparnas privilegium att beta på kronans mark och i viss utsträckning
även på enskildas ägor men därjämte också den jordbrukande
befolkningens rätt att erhålla ersättning för de skador, som
renen åstadkommer. Därjämte hava vi en svensk-norsk lagstiftning.
Såsom jag nämnde, måste renen under en viss tid av året gå in i
Norge. Betesmarkerna på den svenska sidan erbjuda mycket goda,
delvis förträffliga betingelser för renskötsel, men villkoren äro dock
icke sådana, som krävas för renarna under en viss tid av året, och
därför måste de gå in i Norge. Sedan lång tid hava vi också avtal
med Norge om ömsesidig rätt till bete för svenska och norska renar.
En lag i detta ämne daterar sig från 1883; den gäller emellertid
icke för all framtid utan kommer att förlora sin giltighet om några
år. Både för lapparnas skull och med hänsyn till ett gott förhållande
mellan de skandinaviska länderna är det av vikt, att denna lag
blir ersatt med en ny överenskommelse. Den nuvarande lagen har
lett till åtskilliga konflikter. Yi måste ordna den _ skandinaviska
lappfrågan på sådant sätt, att våra lappars intressen icke bliva uppoffrade,
men å andra sidan så, att den norska^ bofasta befolkningens
intressen, i den mån de befinnas berättigade, icke heller tillbakasättas.
Sedan lång tid tillbaka pågå förhandlingar mellan de skandinaviska
rikena om åstadkommandet av en sådan uppgörelse, och jag
har det ansvarsfulla värvet att vara en av de delegerade i dessa förhandlingar.
Jag hyser den livliga förhoppningen, att vi inom en
icke allt för avlägsen framtid skola kunna komma till en tillfredsställande
uppgörelse i detta ämne och sålunda få bort kanske det
sista konfliktämne, som kan förefinnas mellan de. skandinaviska länderna.
När den internationella frågan vunnit sin lösning, kommer
tidpunkten att taga upp en allmän revision av den svenska lapplagstiftningen.
Den inre lappfrågan och den internationella hava ett
mycket nära inre samband. Det är för långt att här närmare utveckla
denna sak, men så snart denna fråga är löst, måste, som sagt,
en allmän revision av lapplagen upptagas.
Men det finnes en del mera speciella spörsmål i lagen, som varit
av den trängande beskaffenhet, att man icke ansett sig kunna undanskjuta
dem till den tid, då den allmänna revisionen skulle komma.
Därför har nu ifrågavarande proposition framlagts. I många punkter
har den rönt en mycket välvillig och förstående behandling inom
Nr 70. 42
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. åndrin- utskottet, och i dessa punkter har man enat sig. Emellertid är det
9°de svenska" huvudsakligen eu punkt — en mycket viktig punkt — där meninlaplarnas
rätt Äaraa gatt i sär inom utskottet. Majoriteten har tillstyrkt Kungl.
till renbete i Maj:ts förslag, medan en minoritet reserverat sig. Vad det här gälSverige.
ler är frågan om lapparnas rätt att utan någon som helst kontroll
(Forts.) taga upp nya bosättningar inom de egentliga renbetestrakterna. Jag
ber uttryckligen få undanröja ett missförstånd, som herr Hellbergs
anförande möjligen givit anledning till. Han sade, att man genom
detta förslag skulle slutligt reglera rätten för en bofast lapp att ha
renar, han måste nu ställas inför valet att antingen vara nomad eller
bli bofast. Man skulle, såsom den ärade talaren helt patetiskt uttryckte
sig, genom denna lag utkasta nybyggarelapparna i fattigdomen.
Så är det icke, mina herrar! Denna lagstiftning kommer knappast
att beröra någon enda lapp, som för närvarande är bofast inom
ifrågavarande län. Jag ber för övrigt att få undanröja ytterligare
en bestämd missuppfattning hos herr Hellberg, då han sade, att så
gott som alla Västerbottens lappar för närvarande äro i någon mån
jordbrukare. Jag skall icke trötta herrarna med statistik — vi ha
en fullständig sådan — men man torde kunna säga, att av de lappar
i Västerbottens län, som idka renskötsel, mer än hälften uteslutande
är nomadiserande renskötare, medan övriga ha jord eller
lägenhet av olika omfattning och beskaffenhet.
Nej, vad det här gäller är frågan om huruvida en lapp,
som nu är nomadiserande, skall utan myndighets tillåtelse få
slå sig ned på kronans mark i egentlig renbetestrakt. Man kan
ju tycka, att detta spörsmål skulle vara av jämförelsevis underordnad
betydelse. Staten har ju oerhörda vidder där uppe i fjälltrakterna,
och de locka just icke några andra än lappar till bosättning.
Skall man då förmena den stackars lappen att slå sig ned där och
skaffa sig en verklig bostad? I själva verket är saken icke så enkel,
som herr Hellberg ville framställa den inför kammaren. För att
förstå det måste jag något närmare utveckla vad jag redan antydningsvis
meddelat rörande de nödvändiga förutsättningarna för ett
rationellt bedrivande av renskötsel. Såsom nämnt företaga renarna
långa vandringar för att söka föda. Om icke renskötseln under
dessa förhållanden skall direkt förfalla, är det nödvändigt, att renhjordarne
bevakas. Man skulle ju kunna tycka, att lapparnas näring
är en näring som varje annan, industri eller jordbruk, att lappen bör
få sköta sig såsom han tycker och att staten icke bör lägga sig emellan
kontrollerande eller rättande. Ja, men renskötseln är icke en näring
som varje annan. Förhållandet är det, att, om renskötseln råkar på
förfall, skadas visserligen i främsta rummet renägaren och hans närmaste
men därjämte ock i mycket hög grad andra alldeles utomstående,
i främsta rummet givetvis jordägaren. Jag skall be att få något
utveckla detta. Om renskötseln börjar råka på förfall inom en
trakt —■ vi ha tyvärr mycket skrämmande exempel härpå — utvecklar
det sig vanligen så, att renarna ifrån att ha varit mer eller mindre
halvvilda bli direkt förvildade. Lappen förlorar fullständigt herraväldet
över dem. I en landsända har det gått så långt, att det
Lördagen den 2 juni, f. in.
43 Nr 70.
var nödvändig! att på lapparnas egen begäran och med deras hjälp Ano- åndnnsöka
utrota en ganska stor förvildad renhjord. Den har icke kunnat9 arde'',tenlika"1
nedslaktas i vanlig ordning, utan man har helt enkelt fått skjuta iapparnas ratt
ned den. Om en renhjord blir förvildad, sprider sig detta som en till renbete i
smitta till övriga hjordar. Även för den lapp, som gärna vill hålla Sverige.
sin hjord i ordning, blir det nästan omöjligt. Den lilla hjorden upp- (Forts.)
slukas ohjälpligt av den större. Utvecklingen går därhän att de
små välskötta hjordarna uppgå i en jättehjord, som lapparna över
huvud icke ha någon hand med. Det är klart, att, om en liten renhjord
uppslukats av en större, är det svårt för ägaren av den lilla
hjorden att få reda på sina djur. När det gäller att uttaga slaktdjur,
beror det mera av en slump, om han kan utvälja de för slakt
mest lämpade djuren. Det är dessutom mycket svårt för lappen
att få reda på sina kalvar för märkning — det är det sätt, på vilket
äganderätten markeras. En liten renägare får också underkasta
sig oproportionerligt stora mödor i förhållande till den rike för att bevaka
sin hjord och sina intressen. Utvecklingen går därhän, att den
rike lappen blir allt rikare och rikare — vi ha i Västerbotten hjordar
på, såsom jag tror, över 4,000 djur — under det att den fattige
lappen blir allt fattigare och fattigare, till dess han slutligen blir
utarmad. Detta är resultatet, det ovillkorliga och nödvändiga resultatet
av en fortgående försummad renskötsel. Men det är icke bara
smålapparna, som lida av en dålig renskötsel. Denna går -— såsom
herrarna mycket väl förstå — ut även över den jordbrukande befolkningen.
Dessa stora hjordar utgöra ett ständigt och allvarligt
hot mot jordbrukarna, som få svårt att värja både den växande grödan
och den redan staokade.
Men saken har också en internationell sida. Vi kunna väl vara
överens därom, att Sverige bör så ordna, att det icke med något fog
skulle kunna sägas, att vi sköta våra renar på sådant sätt, att den
bofasta norska befolkningen blir orättvist betungad därav. Samma
anledning, som gör, att en vårdslösad renskötsel går ut över jordbrukarna
på iden svenska sidan, kan åstadkomma motsvarande förhållande
på den norska. Vi ha många år haft erfarenhet av klagomål
från Norge i detta fall, klagomål, som delvis — det måste jag
erkänna ■— varit berättigade.
Av vad jag sagt bör det väl stå klart för kammaren, att statsmakterna
ha en mycket stor anledning att öva kontroll över det
sätt, varpå renskötseln utövas. Som bekant ha lapparna sitt alldeles
särskilda privilegium därutinnan, att deras hjordar få beta både
på kronans och enskild mark. Men jag ifrågasätter, huruvida det
verkligen kan vara något skäl för atatsm aktern a att visa allt för
mycket tillmötesgående, om det gäller ny bosättning på kronans
mark uppe i de egentliga renbetestrakterna. Nu vill jag säga —
då man möjligen skulle få anledning att av herr Hellbergs anförande
tro, att statsmakterna äro på väg att införa något slags kastväsende
— att så ingalunda är förhållandet. Vill lappen överge renskötseln
och slå sig ned såsom jordbrukare, finns icke något hinder för
det. Men vad man vill hindra det är — jag upprepar det än en gång
.>r 70. 44
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändrin- — att han slår sig ned såsom jordbrukare i den egentliga renibetesSaTdl
svenska™ ^ra^^en oc^ fortfarande uppehåller sig med renskötsel. Detta laglappamas
rätt förslag upprätthåller icke ens undantagslöst detta förhud. Medgitill
renbete i vande till sådan bosättning kan i ömmande fall, efter särskild prövSverige.
ning lämnas av Kungl. Maj:t. Fattiga, orkeslösa lappar, som över(Forts.
) givit renskötseln, kunna enligt förslaget också erhålla rätt att slå
sig ned på kronamark efter prövning av Konungens befallningshavande;
dock får sådan bosättning icke ske på en plats, där den
är till skada för den egentliga renskötseln.
Nu ligger i själva verket förhållandet så att just inom de trakter,
varifrån det egentliga motståndet mot denna lag utgår, nämligen
Vilhelmina socken, vilja lapparna gärna slå sig ned och bygga
bostäder uppe i den egentliga renbetestrakten och samtidigt fortfarande
idka renskötsel. Jag skall något beröra förhållandena sådana
de utvecklat sig inom Vilhelmina socken. Det finns, såsom
jag nämnde, ungefär 75,000 renar i Västerbotten. Renbetestrakterna
äro till stor del mycket goda och en hel del rent av förträffliga,
fastän under en del av året de norska renbetestrakterna måste
tagas i anspråk. Emellertid har renskötseln inom Västerbotten sedan
någon tid tillbaka råkat i oordning. Anledningen därtill är tvåfaldig
dels den pågående bosättningen av lappar, som gjort, att de
kommit att försumma renskötseln, dels också karaktären av det
jordbruk, som där bedrives. Formen för jordbruket har hittills väsentligen
varit ett skördande av slåtterängar, belägna på långt avstånd
från huvudgården uppe i själva liderna och även delvis i den
egentliga renbetestrakten. Detta har vållat synnerligen stora svårigheter
för rensliötseln, och man kanske måste säga, att statsmakterna
ha en viss skuld i detta. Man har alltför länge låtit utvecklingen
utan vidare ha sin gång. Det borde på tidigare stadium ha
gripits in. Emellertid ha nu statsmakterna tagit upp saken, och i
fjol beslöt riksdagen, som herrarna kanske erinra sig, en särskild
tilläggsavvittring inom Vilhelmina socken. Den har tillkommit i
främsta rummet i jordbrukarnas intresse men även i lapparnas.
Genom den Far staten iklätt sig ganska stora uppoffringar i syfte
att man nere vid gårdarna skall upptaga verklig odling, göra jordbruket
mera intensivt, samtidigt som det förbjudits att efter en viss
tid fortfarande bruka slåtterängarna. När denna form för jordbruk
blivit mera genomförd, kommer den helt säkert att bli till stort
gagn för jordbrukarna själva och kommer på samma gång att underlätta
en rationell renskötsel. Även i åtskilliga andra hänseenden
ha statsmakterna iklätt sig uppoffringar för att främja renskötseln,
särskilt inom Västerbottens län. Ett led i dessa strävanden är just
denna kungl. proposition. I själva verket tror jag och med mig
förslagets författare, att detta icke är annat än ett förtydligande av
nu gällande lag. Eu lapp har icke rätt att slå sig ned på kronomark
och där bygga ett verkligt hus enligt nu gällande lag, och detta
förslag innebär sålunda endast, att detta nu skrives ut direkt. Reservanterna
ha en annan uppfattning, och jag skall inte tvista med
dem dä^om.
Lördagen den 2 juni, f. in.
45 Nr 70.
Jag ber ännu en gång att få betona, att det är inte riktigt, som Ang. ändrinherr
Hellberg säde, att flertalet av Västerbottenslapparna redan sia- 9<ude‘
git sig ned i den mening det bär gäller. De ha uppfört åt sig fasta iapparnas ratt
kåtor på sina sommar- eller höstvisten. Där ha de sina tillhörigheter till renbete i
samlade; i viss mening kan kåtan sägas vara deras hem. Ett antal Sverige.
renägarfamiljer bär emellertid förvärvat sig nybyggen och t. o. m. (Forts.)
i mantal satt jord. Somliga ha åt sig uppfört verkliga små stugor
uppe i renbetestrakterna, och detta har ofta utvecklat sig så, att de
upptagit ett jordbruk, ehuru ofta av ytterligt primitiv beskaffenhet;
de ha skaffat sig ett par getter, en och annan gång också en ko.
Denna bosättning i renbetestrakterna är emellertid synnerligen betänklig
med hänsyn till renskötseln. Skall en god renskötsel kunna
upprätthållas, tror jag att en sådan fortsatt bosättning uppe i dessa
renbetestrakter bör och skall förhindras. Jag skall be att ytterligare
få belysa detta, Om en lapp byggt sig en stuga, slagit sig
ned som bofast och icke längre lever i kåta, är den första följden
vanligen den, att de kvinnliga medlemmarna av familjen stanna
hemma. De dricka sitt kaffe vid spisen och röka sin pipa och göra
för resten ganska litet. Sedermera brukar utvecklingen gå därhän,
att familjefadern också stannar hemma hos kvinnfolket. Intresset
för renhjorden, som betar långt ifrån, slappnar allt mer och mer.
Yaktningen av den överlåtes möjligen åt de vuxna sönerna och åt
lejda drängar. Sålunda blir antalet vårdare alldeles otillfredsställande.
Detta är en av anledningarna just till de ofta upprepade
klagomålen från Västerbotten, att det finnes så få renvaktare. På
grund av brist på renvaktare säger man sig icke kunna sköta sina
renhjordar. Därav, menar man, har den oordning uppkommit, som
så småningom utvecklat sig, men som dock på sista tiden visat tecken
till förbättring. Nå, skicka ut fruntimren och låt husbonden följa
med renhjordarna, då upphör detta missförhållande, då blir renskötseln
bättre. Det hoppas jag, att andra kammaren skall hjälpa
lapparna till.
En annan olägenhet, som bosättningen uppe uti renbetestrakterna
medför, är att en bosättning från att vara tämligen obetydlig
ofta utvecklar sig till en jordbrukslägenhet, och så har man konflikten
mellan jordbrukarna och lapparna. Så länge den lilla stugan
befinner sig i lappens hand. är det inte så farligt. Lappen har
dels av rashänsyn och dels därför, att han inser svårigheten med
renskötseln, ofta sett genom fingrarna med. renskador. Men det
dröjer inte länge, förrän jordbrukslägenheten övergår från lappens
hand och hamnar i en bofast svensks. I själva verket är det så, att
en stor del av de nybyggen, som nu innehavas av svenskar, ursprungligen
upptagits av lappar, som på det sättet arbetat kan man säga
till sitt eget folks ruin.
Nu säga reservanterna i lagutskottet, att det finnes ett botemedel
häremot; man kan förbjuda jordbruk i egentlig mening men
ändå låta dem ha sin lilla stuga, där de få ha sina tillhörigheter
samlade. Ja, först och främst, avhjälper man därmed icke det missförhållandet,
att familjen stannar hemma i stugan i stället för att
Nr 70. 46 Lördagen den 2 juni, f. in.
Ang. ändrin- vakta renhjorden. Det är svårt att kontrollera en sådan sak, och
9ade svenska R konflikter mellan jordbrukarna och lapparna kunna icke undvikas.
lapparnas rätt Är det nu så, att denna bosättning — som dock ännu ej tagit den
tillrenbete i omfattning, som herr Hellberg gjorde gällande — skall få fortSverige.
sätta ohejdat^ kommer nog utvecklingen att gå därhän, att man en
Forte.) vacker dag står inför den situationen, att det gäller för statsmakterna
icke längre att uppmuntra och stödja renskötseln inom Västerbotten,
utan att se till, hur man på ett så mjukt sätt som möjligt skall
kunna avveckla denna näring. Det är givet, att detta icke kan ske
annat än under svåra konflikter mellan jordbrukarna och lapparna
och leda till ytterligt bekymmersamma villkor för lapparna själva.
Om utvecklingen tenderar därhän, undrar jag huruvida man gör klokt
att lyssna till en dagsopinion från lapparnas sida, ledd kanske från
tämligen oansvarigt håll, i stället för att taga intryck från de män,
som ägnat åratal av ett, jag tror mig kunna säga det, — jag räknar
icke mig dit, jag har haft annat att göra på senare tid — verkligt
djupgående studium av denna fråga, ett studium, som icke bara
försiggått vid skrivbordet här nere i Stockholm utan under månadslånga
vandringar genom alla dessa lapptrakter, under ideligt konfererande
med varje särskild lapp. De personer jag nu talat om,
känna personligen så gott som varje lapp uppe i dessa trakter. De
ha mycket väl reda på deras syn på tingen, de ha klart för sig
också, att lappen i mångt och mycket är ett barn. Han har inte
så lätt att skaffa sig den vida framtidsvyn, han ser ofta nog mer
till dagens bekvämlighet. Men därför skola väl vi, som kanske
kunna anse oss vara något förståndigare och ha sett, hur utvecklingen
gått, icke följa denna dagsopinion utan fatta ett klokt och
förnuftigt beslut. Det skulle ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag innebära.
De renskötande lapparna ha av herr Hellberg framställts som
förande en synnerligen bekymmersam tillvaro och han målade i ljusa
färger den bekväma tillvaron vid spisen inne i stugan. Ja, jag tror,
att det är en skäligen stor överdrift i detta. Dessa lappars förhållanden
äro ingalunda så bekymmersamma, som vi här nere möjligen föreställa
oss. Renskötseln är en näring, som nog har sina stora risker,
men rätt driven ger den sina utövare i regel en god, ofta nog
riklig utkomst. Man har också velat framställa nomadlivet såsom
en efterbliven tillvarelseform; man jämför den lapska och den
svenska kulturen och'' säger, att lappkulturen är den svenska väsentligt
underlägsen. Jag skulle vilja säga, att den är en annan kulturform,
men därför behöver det ingalunda vara sagt, att den är den
jämförliga svenska kulturen underlägsen. Den är en gammal kultur,
som existerat långt innan de svenska bofasta levde däruppe. Opartiska
kännare av lappkulturen ge mycket tilltalande skildringar
utav nomadlappen i sin prydno, och jag är själv inte alldeles utan erfarenhet
i det avseendet. Jag har som landshövding i Norrbottens
län haft tillfälle att rätt så mycket och i alla händelser på flera ställen
komma i beröring med de verkliga nomadlapparna. Jag skulle
vilja inbjuda en del av denna kammares ledamöter till ett besök i ett
Lördagen den 2 juni, f. m.
47 Nr 70.
lappläger, där den verkliga nomadkulturen ännu florerar. Jag tror, Ang. ändri »-att ni inför den bilden skulle erkänna, att nomadlappen är en val °ard‘
utrustad och väl avvägd människa och därtill en lycklig människa, iappama> rätt
som säkerligen icke på något sätt skulle vilja utbyta sin tillvaro till renbete i
mot den tämligen bekymmersamma, som nybyggarlappen i regel Sverige.
för. Nu menar man också, att livet i kåtan vare sig torvkåtan (Forts.)
eller tältkåtan skulle medföra bristande kroppslig hygien, oordentlighet
och dylikt. Ja, jag har varit inne i åtskilliga lappkåtor, och
jag får säga, att renligheten och hyfsningen där ofta nog stå på en
högre nivå än i en och annan nybyggarstuga. Det beror givetvis
helt och hållet på individualiteten. Det finnes lappkåtor, där ordning
och hyfsning göra sig gällande, det finnes naturligtvis sådana,
där man kan konstatera motsatsen. Men det är alldeles givet, att härpå
kan man icke bygga ett motstånd mot det kungl. förslaget. För övrigt
tror jag icke heller, att man kan säga, att det är mera hälsofarligt
att leva i kåta än i en bofasts stuga. Befolkningsstatistiken ger ingalunda
någon anledning att draga någon sådan slutsats. Det förekommer
visserligen emellanåt ögonsjukdomar bland lapparna, men
de äro icke av så farlig beskaffenhet.
Kammaren torde finna, att jag för min del anser, att starka,
mycket starka skäl tala för att man nu ifrån statsmakternas sida
griper in mot den böjelse till bosättning, som särskilt i vissa lapptrakter
på den senare tiden allt mer och mer gjort sig gällande. Det
är också utav nöden, att detta ingripande sker med det allra snaraste.
Om icke så sker, är jag rädd för att den uppryckning av renskötseln
inom Västerbottens län, som på sista tiden har kunnat börja konstateras,
icke kan genomföras.
Det är också av synnerlig vikt, att när nu denna fråga förts
fram, den- icke blir undanskjuten. Skulle den undanskjutas, då tror
jag, att konsekvensen blir följande. Bland de ännu nomadiserande
lapparna, särskilt inom Vilhelmina socken, ha på sista tiden på grund
av en viss agitation, som måhända verkat rent av massugererande,
börjat yppa sig tendenser att slå sig ned såsom bofasta. Avslår nu
riksdagens andra kammare i dag detta lagförslag och samtidigt säger:
ni få komma igen med ett förslag i frågan, när ni tänkt på den
litet bättre, då blir sannolika följden den, att lapparna begagna den
korta frist, som skulle stå dem öppen, för att slå sig ned i renbetestrakterna,
och så ha vi det elände, som jag tidigare skildrat. För min
del skulle jag sålunda mycket livligt beklaga, om kammaren nu icke
fattade ett beslut i överensstämmelse med utskottsmajoritetens hemställan;
och jag skulle för min del draga mig för att taga ansvaret
för ett avslag.
Nu har man här sagt, att lapparna själva icke skulle ha blivit
vederbörligen hörda uti denna fråga. Men lagutskottets ledamöter
torde nog kunna upplysa om motsatsen. I själva verket har varje
särskild lappby blivit hörd över de olika delarna i det förslag, som
blivit framlagt. Lapparna i Västerbottens län ha hörts genom lappfogden
därstädes, som förstår dem väl och behärskar deras språk.
För övrigt både förstå och tala lapparna i dessa trakter svenska.
Nr 70. 48
Lördagen den 2 juni, f. ra.
Ang. ändrin- Man har i detta fall hört lapparna om deras mening vid de årliga
gar i lagen om lappmarknaderna i Åsele och Lycksele, vid vilka tillfällen det alldeles
lapparnas rätt övervägande antalet lappar samlats. Man kan icke med något som
till renbete i helst fog påstå, att de icke ha klart för sig vad frågan gäller, helst
Sverige. denna fråga om rätt till bosättning eller icke inom lapptrakterna
(Forts.) under den senaste tiden varit ytterligt livligt diskuterad bland lapparna
själva. Lapparna ha således verkligen blivit hörda i frågan.
Men nu menar man, att formen för inhämtande av lapparnas mening
uti detta fall icke varit den rätta; man har gjort gällande, att man
bort anordna ett stort lappmöte i likhet med det möte, som nyligen
ägde rum i Trondhjem. Först och främst vill jag säga, att man icke
får överskatta betydelsen av dylika möten. Dit komma lappar från
olika trakter, dessa förstå måhända icke ens varandras språk, och
de leva ju för övrigt under ytterligt olika förhållanden. Man vann
icke heller så stora resultat på det stora lappmötet i Trondhjem. Jag
vill inom parentes tillägga, att det var ett ringa antal lappar, som
besökte nämnda lappmöte, med undantag av de lappar, som bodde i
trakten. Jag tror sålunda icke mycket på resultatet av sådana möten
och speciellt icke, när det gäller den nu föreliggande lagstiftningen.
För min del har jag dock ingenting emot, att när det gäller
den stora revisionen av lapplagen, ett lappmöte anordnas. För den
händelse jag skulle få något att säga därvidlag, skulle jag gärna medverka
därtill. Men i den åberopade omständigheten kan icke på något
sätt ligga anledning till ett uppskov i förevarande fall.
Jag tillåter mig sålunda varmt vädja till kammaren att icke
uppskjuta denna fråga, utan att nu fatta ett positivt beslut i överensstämmelse
med lagutskottets hemställan. Jag är viss om, att
detta skall lända till både den jordbrukande befolkningens och lappfolkets
sanna båtnad. Jag anser mig också här kunna tillägga, att
ett bifall till utskottets hemställan skulle, enligt vad jag tror, i sin
mån underlätta möjligheterna att åstadkomma en tillfredsställande
uppgörelse i den mycket ömtåliga interskandinaviska lappfrågan.
Herr Gustafsson i Örebro: Herr talman! Den förste ärade
talaren, herr Hellberg påstod, att han väl kände till lapparnas
förhållanden, då han levat ibland dem, och han ansåg sig därför vara
sakkunnig på detta område — och det må ju vara, att så är förhållandet.
Jag kan för min del icke berömma mig av något sådant och
delar säkerligen det ödet med flera av kammarens ledamöter, men
med den kunskap jag fått om detta ämne genom att vara med om behandlingen
inom utskottet av förevarande kungl. proposition, har jag
kommit till det resultat, att Kungl. Maj:ts proposition är värd allt
beaktande. Det var min mening, när jag begärde ordet, att jagskulle
bemöta några påståenden av motionären, herr Hellberg, men
efter det anförande, som herr statsrådet och chefen för civildepartementet
nyss hållit, är ju detta alldeles onödigt, då det ju delvis endast
skulle bli ett upprepande av vad han här redan sagt, och jag
skall därför avstå därifrån.
Jag skulle här endast vilja säga några ord, med anledning av
Lördagen den 2 juni, f. m.
49 Nr 70.
att utskottet i ett par punkter icke kunnat följa Kungl. Maj:ts för- Ang.ändnnslag.
Detta är beroende därpå, att vi inom utskottet tyckt-, attga7d*
Kungl. Maj:t bär i sitt förslag kanske gatt något hardliänt tillväga, lapparna* rätt
I fråga om dessa jordbrukande lappar, som ha s. k. skötesrenar, har till renbete «
Kungl. Maj :t i -sin proposition ifrågasatt, att detta antal icke skulle Sverige.
få överstiga 20. Då dessa jordbrukande lappars jordbruk, såsom (Forts.''
utskottet funnit och var och en kan förstå, är av mycket karg
och svår natur samt lämnar en dålig avkastning, så har utskottet för
sin del ansett, att de nog behöva någon s. k. binäring till jordbruket;
och med hänsyn härtill har utskottet också funnit, att det antal
renar eller 20 st., som lapparna enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
få, i många fall är alltför ringa. Utskottet har därför vidtagit den
förändring, att jordbrukande lapp, som vill ha skötesrenar, skall med
Konungens medgivande få ha ända upp till 50 renar.
Det är även en annan sak, som utskottet här tagit i betraktande.
Det heter i Kungl. Maj:ts proposition, att om renägare dör, skall
dödsboet icke längre än två år efter dödsfallet få behålla skötesrenarna.
Det har inom utskottet upplysts, att även ibland lapparna
förekommer det rätt ofta, att man lever i s. k. oskiftat bo, och man
har fördenskull ansett -det vara hårt, att, om t. ex. hustrun och barnen
ha boet gemensamt, de skulle efter två år från dödsfallet fråntagas
denna rätt att hålla renar. Utskottet har därför gjort det tillägget,
att så länge -boet är oskiftat, skulle detsamma ha rätt att behålla
skötesrenarna.
Detta är de enda ändringar, som utskottet vidtagit i Kungl.
Maj:ts proposition, och jag tror, att desamma äro fullt befogade; efter
det anförande, som här nyss hållits från statsrådsbänken, har
jag, som sagt, icke något vidare att tillägga-, utan ber endast att få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition -i den form, vari den föreligger
i lagutskottets förslag.
Herr vice talmannen, som under herr Gustafssons i Örebro anförande
åter övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav
härefter ordet till
Herr R e h n, som yttrade: Herr vice talman, mina herrar! Då
jag inom lagutskottet icke kunnat vara med om Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat, så har detta skett egentligen med hänsyn till den
bestämmelsen, som förbjuder lapparna att uppföra boningshus. Jag
vill förutskicka, att vad jag här kommer att säga hänför sig egentligen
till förhållandena i Västerbotten, emedan jag icke något närmare
känner till, hur det i detta hänseende förhåller sig i Korrbotten
och Jämtland. Förhållandet är, att i Västerbotten har en stor
del av lapparna sedan lång tid tillbaka brukat åt sig uppföra en timrad
stuga någonstädes uppe i fjälltrakterna på renbeteslanden. Där
ha de kunnat uppehlHla sig vissa, tider av året; ibland, då betesförhållandena
varit gynnsamma, har uppehållet kunnat utsträckas
till hela hösten och en god del av vintern. Vid sina flyttningar neråt
kustlandet är det vanligt, att lapparna hyra in sig eller få bo gratis
Andra hammarens protokoll 1917. Nr 70. 4
Nr 70. 50
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
i bondgårdarna, och på det sättet ha dessa lappar kommit att för det
mesta få bo i vanliga boningshus.
De lappar, som vant sig vid detta levnadssätt, motse nu med
mycket bekymmer denna lagstiftning, som skulle tvinga dem att
återgå till den gamla bostadsformen, kåtan, med alla de olägenheter,
som det systemet har med sig. Jag skall icke upptaga lång tid med
att försöka skildra dessa olägenheter. Jag antager, att även för den,
som icke varit i tillfälle att se en lappkåta, bör det icke vara så svårt
att föreställa sig, hur livet ter sig i en sådan bostad. Det finnes
där icke ett fönster, som släpper in ljus, icke en stol, ett bord, en säng
eller någon annan möbel, utan en granrisbädd på själva marken runt
innanför kåtans väggar med några renhudar på utgör hela möblemanget;
icke en eldstad finnes där med murad eller på annat sätt^ ordnad
rökuppgång, utan elden göres upp på själva marken i kåtans
mitt, och röken sprider sig över det hela för att söka sig ut genom
en öppning, som finnes längst uppe i spetsen av själva kåtans topp.
En av de mest allvarsamma olägenheterna härvid, enligt vad. lapparna
själva framhålla, är den skadliga inverkan, som röken i kåtan har
på deras ögon. Den angriper och förstör synförmågan och _ åstadkommer
i många fall fullständig blindhet. Det är icke ovanligt, att
lappar som ständigt bott i kåta, på ålder dagar bli fullständigt ste.nblinda.
Jag har icke varit i tillfälle att lära känna många lappfamiljer,
det är endast helt få — och jag vill säga herr civilministern, att
det är icke Wilhelminalappar, utan Tärna- och Sorselelappar,. som
jag känner — men bland dessa få familjer är det dock icke mindre
än tre personer, som vid något högre ålder råkat i denna olycka att
bliva fullständigt blinda, och många flera sådana fall har jag hört
talas om.
Skälet till att nu vilja förbjuda lapparna att uppföra boningshus
angives vara, att man därmed hoppas kunna minska anledningarna
till konflikter mellan jordbruket å ena sidan och renskötseln
å den andra. För min del kan jag icke fatta, att en timrad stuga i
och för sig skall kunna vara mera hinderlig för renskötseln än en
vanlig kåta på samma plats kan vara. Det är givetvis icke bostaden
såsom sådan, utan odlingar, som hittills i många fall uppstått invid
och i närheten av bostaden, som utgöra konfliktanledningar. Men
nog låter det väl tänka sig, att denna sak skulle kunna regleras på
annat sätt -—• i värsta fall genom att förbjuda lapparna att odla jord
i närheten av sina stugor och sålunda förhindra uppkomsten av nya
bosättningar — utan att man berövade dem rätten att få. uppföra sina
anspråkslösa boningshus, där de kunde uppehålla sig tidvis på året,
där de känna sig ha liksom ett hem och där deras sjuklingar och åldringar
kunna få stanna kvar och bo något så när som människor,
sedan de icke längre orka följa med på de långa, besvärliga vandringarna
mellan norska gränsen och bottenhavet. Ja, säger man, men i
den män som lapparna tillägna sig de bofastas levnadsvanor, förlora
de hågen för nomadlivet, renskötseln blir icke lika god som förr, och
detta har sina ogynnsamma verkningar såväl för lapparna själva
som i nationalekonomiskt hänseende. Det är nomadlivet med dess
Lördagen den 2 juni, f. in. 51
ytterst primitiva behov och levnadsvanor som passar bäst för lappen,
säger man, där utvecklar han sina bästa egenskaper och där känner
han sig lyckligast. Jag vill icke bestrida att det kan finnas ett
visst fog för ett sådant påstående. Det är väl här som på alla andra
områden, kan jag tro, att så länge man icke vet av något annat och
bättre, kan man vara ganska belåten, hur anspråkslöst man än lever.
Känslan av lycka över huvud taget beror nog icke så mycket på,
hur man har det, utan fastmer på, hur man tar det Jag håller icke
för otroligt, att våra egna förfäder, vilka levde långt tillbaka i den
grå forntiden, kände sig lika nöjda och lyckliga som vad vi nutidsmänniskor
i allmänhet kunna göra, men ingen skulle väl därför
vilja ens sätta i fråga, att genom lagstiftning sijka återföra oss till
denna forntids okulturella utvecklingsståndpunkt. Även jag tror,
att nomadlivet passar bäst för lappen, det har jag aldrig tvivlat
på, men jag måste däremot uttala mina starka tvivel på möjligheten
att uppehålla nomadlivet i dess ursprungliga gestaltning vid sidan
av och tätt intill den mera moderna civilisationen och kulturen. Därvidlag
tror jag, att man kämpar ganska fåfängt. Man strider nästan
som mot en naturlag. Skall man i bostadsfrågan tvinga lapparna
att återgå till kåtsystemet såsom den enda lagliga “bostadsformen,
då fruktar jag, att lapparna på vissa orter åtminstone komma att
överge både kåtan och nomadlivet, vilket jag anser skulle vara till
skada för lapparna själva, liksom det naturligtvis även ur nationalekonomisk
synpunkt är ofördelaktigt Denna tankegång har också
föredragande departementschefen varit inne på, då han säger, att
särskilt skogslapparna och en del bofasta men renskötande lappar i
Jämtlands län synas sakna förmåga att återgå till förfädernas levnadssätt
i kåtor och till verkligt nomadliv.
Med denna grundsyn på lappfrågan kan jag icke vara med
om bestämmelser, vilka söka tvinga lapparna att överge ett system,
som de under ganska lång tid, ja, man kan säga åtminstone under någon
mansålder vant sig vid och till vilket de anse sig äga en viss sedyanerätt,
även om måhända någon i lag skriven juridisk rätt därtill
icke kan påvisas. För övrigt tror jag, att det förhåller sig så med
denna sak, att statsmakterna icke tagit ställning till frågan om lapparnas
rätt att uppföra boningshus i den ena eller andra formen, och
i varje fall bär det tolererats, och lapparna ha opåtalt från myndigheternas
sida fått uppföra dessa boningshus.
_Nu medger visserligen lagförslaget, att de lappar, som vid detta
års ingång redan skaffat sig boningshus ovanför odlingsgränsen med
eller utan odlingslägenheter, skola där få kvarsitta till sin död, men
den yngre _ generationen, som nu eller framdeles står i begrepp . att
övertaga sina föräldrars näringsfång, tvingas då att återgå till ett
annat levnadssätt, än vad de från barndomen vant sig vid, de tvingas
att antaga föråldrade levnadsvanor, som de anse höra till en längesedan
svunnen tid.
Innan jag reste hit till riksdagen i januari, hade lapparna redan
hunnit ned till kusten; några lappfamiljer uppehöllo sig i den by, där
jag bor, och jag hade besök av männen, som bevekande bådo mig, att
Nr 70.
Ang. ändringar
t lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
Nr 70. 52
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.''
jag skulle göra vad jag kunde för att åstadkomma någon ändring i
detta avseende i det förslag, som förelåg från de^ sakkunniga, så att
de icke skulle utestängas från rätten att få ha sina små boningshus
uppe i renbeteslanden. Man kan förstå deras bekymmer och oro inför
dessa framtidsutsikter, och det är också därför, som lapparna nu förbereda
detta allmänt omtalade lappmöte för att överlägga om bästa
sättet att kunna få denna och andra för deras existensmöjligheter så
viktiga frågor belysta och ordnade på ett ur deras synpunkt så fördelaktigt
sätt som möjligt.
Utskottet ställer sig ju icke heller avvisande till den tanken, och
även herr civilministern var ju med om, att ett dylikt lappmöte borde
hållas. Utskottet väntar sig ju visserligen icke något egentligt resultat
av ett sådant, men det vill dock, att myndigheterna genom beviljande
av bidrag av statsmedel skola underlätta hållandet av ett sådant
möte, innan den allmänna revisionen av lapplagen skall äga
rum. Jag tror dock, att om vi nu gå med på detta förslag, det då
skall visa sig, att detta möte hålles något för sent. Den mest vägande
och den mest grundläggande principen i hela lapproblemet är ovillkorligen
enligt mitt förmenande just frågan om lapparnas rätt att
ha boningshus eller om de skola tvingas tillbaka igen till det urgamla
kåtsystemet.
Då jag icke hittills vare sig genom läsningen av den kungl.. propositionen
eller av vad som förekom vid ärendets behandling inom
utskottet liksom ej heller av det vi nu hört här i kammaren kunnat
bli övertygad om, att saken brådskar så alldeles enormt, att icke frågan
skulle tåla ett uppskov till ett annat år, på det att lapparna således
skulle kunna bli i tillfälle att framkomma med sina meningar
och framlägga de förslag, som de själva anse vara de bästa, har jag
icke kunnat vara med om den hemställan, som utskottets majoritet
har gjort, utan ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Med herr Rehn förenade sig herr Bergman.
Vidare anförde
Herr Wikström: Jag förmodar att kammaren tycker, att
det nu ordats nog i denna fråga, men det må väl ändå vara ursäktligt,
om vi, som i hög grad intressera oss för denna fråga och som
anse, att ett beslut i överensstämmelse med utskottets här gjorda
hemställan skulle vara olyckligt, nu vilja begagna tillfället att ge
uttryck för våra synpunkter för att om möjligt påverka kammaren
att fatta ett beslut i den riktning, som vi för vår del härvidlag anse
vara den riktiga.
Jag tycker för min del, att både i det föredrag, som vi förut
varit i tillfälle att åhöra rörande denna fråga, och i det anförande,
som herr civilministern här hållit, kan man spåra en viss tendens
att liksom vilja skymma undan betydelsen av den grundsats, som
här är uttryckt i slutet av § 1 i det föreliggande lagförslaget, där
Lördagen den 2 juni, f. in.
53 Nr 70.
det kort och gott heter: »---e.i vare dem dock på grund av
detta stadgande tillåtet att uppföra boningshus.»
Herr civilministern uttryckte sig så, som om här endast skulle
vara fråga om att tillse, att icke lapparna utan någon som helst
kontroll skulle få uppföra bostäder inom de verkliga renbetesmarkerna,
och han påpekade, att detta förbud icke skulle drabba någon
enda av den nuvarande bofasta lappbefolkningen. Ja, detta må
ju vara riktigt i och för sig, men faktum är dock, att denna lag
förbjuder uppförandet av nya bo(städer, och ett annat faktum är,
att avsikten med hela denna lagstiftning är att för framtiden omöjliggöra
förenandet av renskötsel med fast bosättning. Detta går
såsom en röd tråd genom hela den kungl. propositionens motivering,
och i slutet av sitt anförande fastslog också herr civilministern,
att han ansåg det nödvändigt, att staten »riktade sig emot den
böjelse till bosättning, som förefunnes hos lapparna». Utskottet
liar också i sitt utlåtande läst ut den kungl. propositionens mening
i detta avseende, när utskottet å sid. 9 säger: »Det ena är det, att
såsom å sid. 16 i propositionen framhålles, uppförandet av ett boningshus
så småningom medför den därav upptagna lägenhetens
utveckling till jordbruksfastighet och därigenom den stadigvarande
bosättning, man velat hindra. Det andra skälet torde vara, att då,
lapparna anskaffat boningshus åt sig, de städse visat sig ägna
mindre intresse åt renskötseln.» Det är detta, som är hela pudelns
f kärna. Man har ansett, att bosättningen i fasta bostäder gör lapparna
mindre lämpade för renskötsel, och därför vill man genom
lagstiftning förhindra dem att åt sig uppföra fasta bostäder.
Denna lappfråga är ju gammal, och den har givit statsmakterna
åtskilligt att göra under flera tiotal av år, och man har på
olika sätt inriktat strävandena på- att underlätta just renskötseln.
För det första har man sedan länge vidtagit åtgärder, som avse att
avstänga ett visst område inom lappmarkerna uteslutande för renskötsel.
För detta ändamål tillkom den s. k. odlingsgränsen, som
utgör en på kartan uppdragen gräns, som dock icke i verkligheten betecknar
gränsen för ett särskilt område, inom vilket odling och
jordbruk skulle vara olämpligt eller omöjligt. Man har även vidtagit
andra åtgärder, som gå direkt ut på att undanröja konfliktanledningar
och intressemotsatser mellan den bofasta nybyggarbefolkningen
å ena sidan och lapparna å andra sidan. Dessutom har
på sista åren framträtt en annan riktning i dessa strävanden, en
strävan som går ut på att »konservera» själva lappkulturen, att avstänga
lapparna från närmare beröring med svensk civilisation och
att söka kvarhålla dem icke blott i deras kåtor, utan även i den
tanke- och känslovärld, vari de såsom nomader uppfostrats. I det
avseendet kan man ju peka på den skolreform, varom den förste
talaren bär yttrade sig och som avser icke blott själva sättet för
undervisningen, utan även går ut på att sovra själva materialet för
undervisningen. Jag kän i detta stycke hänvisa till en artikel av
professor Wiklund, vilken artikel i förgår var införd i Stockholms
Dagblad, och vari denne just erinrar om denna .strävan. Nu är
Ang. ändrinyar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
Nr 70. 54
Lördagen den 2 juni. f. in.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
det meningen att taga ytterligare ett steg i den riktningen genom
att med lagstiftning förhindra, att lapparna slå sig på fast bosättning.
Det gäller ju här något, som alldeles självklart är djupt ingripande
i deras liv, och man må icke undra på, att de känna sig
oroliga och åtminstone göra anspråk på att få ha ett ord med i laget,
innan en sådan lagstiftning genomföres.
Jag skall här be att i förbigående få ge uttryck åt några av
mina personliga synpunkter beträffande Västerbottens lappar. Jag
ber även för min del att, liksom herr Rehn, få understryka, att
vad jag här har att andraga hänför sig till de förhållanden varunder
lapparna i Västerbotten leva; lapparnas förhållanden i Norrbotten
känner jag för litet till för att därom kunna över huvud
taget yttra mig. Vad först beträffar den odlingsgräns, som här är
dragen i Västerbotten, så är det ju alldeles klart att den. såsom
jag redan sagt, icke betecknar att i området ovanför densamma
varje odling skulle vara omöjlig eller olämplig. Tvärtom kan jag
säga att jag vet, att inom stora vidder ovanför denna odlingsgräns
finnas alldeles utmärkta förutsättningar för kolonisation och jordbruk,
när blott kommunikationerna där en gång bliva sådana att
man från den synpunkten kan tänka på bosättning därstädes. Det
finnes redan nu långt ovanför odlingsgräns en nybyggare, vilka
genom många mils ödebygd äro avstängda från kommunikationer,
landsvägar och vägar över huvud taget, men som dock där leva och
uppföda en stor barnskara och reda sig relativt bra på sitt jordbruk.
När inlandsbanan en prång kommer genom dessa trakter, är
det alldeles säkert, att mycket stora områden av dessa trakter ovanför
odlingsgränsen komma att tagas i anspråk för kolonisation,
odling och beboende, om det tillätes av statsmakterna. Nu har
emellertid lagstiftningen under många år gått ut på att utestänga
och omöjliggöra bosättning. Vi ha en kungörelse av juni 1909
och en av juni 1915, som fastslå grundprincipen, att det får icke
äga .rum vidare kolonisation ovan den s. k. odlingsgränsen.
Jag tror, att det finnes områden i dessa dalgångar, i de djupast
belägna fjälldalarna inom Västerbotten, som kunde koloniseras
ända upp emot norska gränsen. Så finnes det naturligtvis ändå kvar
åtskilliga fjällvidder, som icke lämpa sig för jordbruk utan endast
för renskötsel. Jag tror icke det går att genom lagbud och konstlade
bestämmelser utestänga den naturliga utvecklingen inom dessa
bygder. Man kan möjligen något årtionde försena och förhindra utvecklingen.
men det kommer förr eller senare därhän, att dessa
trakter måste upplåtas för kolonisation. Jag tror dock. att även
sedan detta skett, skall det finnas utrymme för åtskillig renskötsel
på fjällvidderna. Därom kan jag dock icke yttra mig bestämt, men
det står för mig klart, att om det icke är möjligt att uppehålla ren
skötseln
i Västerbotten, sedan utvecklingsmöjligheterna ur koloni•sationssynpunkt
tillvaratagits, så måste renskötseln vika och icke
den svenska kulturen.
Jag skall be att få göra några inkast i anslutning till vad herr
civilministern sade. Han snuddade vid frågan om hälsosynpunkten
Lördagen den 2 juni, f. m.
55 Nr 70.
i kåtalivet. Herr Helin pekade på, att i ett avseende är det ådagalagt
av erfarenheten, att detta kåtaliv är hälsofarligt, nämligen
för synen. Det är mycket vanligt bland den nomadiserande lappbefolkningen
att lapparna bli blinda vid mycket tidig ålder. ^ Man
träffar ofta på blinda i 40—50 års åldern. Jag har också hört
uppgivas, att reumatislka sjukdomar och andra åkommor äro mycket
vanliga bland denna befolkning, och dert förefaller mig troligt och
naturligt, när man känner till, huru lapparna leva sitt nomadliv.
Jag skulle vilja hemställa, när det är fråga om åtgärder att tvinga
en viss slags bostadsform på en befolkning, om det icke vore skäl
i att höra sakkunskapen även här. Såvitt jag vet ha icke hälsovårdsmyndigheterna
i något avseende hörts i fråga om hälsofarlighet
eller icke hälsofarlighet, då det gäller kåtalivet. Jag tycker
verkligen det vore skäl att göra detta även här, liksom i andra
liknande fall.
Herr civilministern vädjade varmt till kammaren att icke taga
hänsyn till »en dagsopinion bland lapparna». Han påpekade,, att
agitationen, motståndet mot lagen, sannolikt utgick från »tämligen
oansvarigt håll». Jag tror för min del, att det är ett argument,
som passar i första kammaren och för första kammarens majoritet,
där man i stor utsträckning hyllar den grundsatsen, att vi de »vise
och förståndiga» i Stockholm, vi skola stifta lagar, och det har
mycken liten betydelse vad de tänka och tycka, som skola efterleva
lagarna. Det är tillräckligt att se till, att man har tillräcklig
polismakt och andra exekutiva maktmedel för att bringa lagen i
tillämpning. Jag tror dock, att det i denna kammare finnes större
resonnans för den synpunkten, att det icke är betydelselöst vad den
befolkning tänker, för vilken man lagstiftar i ett pa dess intima liv
så ingripande område som detta, och att man låter befolkningen
framlägga sina synpunkter och göra sin mening gällande. Det behöver
icke betyda, att vi blint skola följa deras mening, men vi
böra giva dem rätt att få fram sina meningar till riksdagen, till
det beaktande de kunna befinnas förtjäna. Det tycker jag är en
billig begäran. . .
Jag skulle även, i vad det rör VästeTbottenslapparna, vilja protestera
mot försöken att framställa dem som några sorts otillräkneliga
stora barn, som icke ha förstånd att bedöma sitt eget val och
bästa. Det håller icke streck.. Det finnes ^ mycket intelligent folk
bland dessa lappar, och de stå icke på en sådan kulturellt låg nivå,
som man här söker göra gällande. Jag ber att åtminstone fa åberopa
en av dessa »stora barn», nämligen Torkel Tomasson. Han
har i sin ungdom levat nomadens liv och deltagit i renskötsel, men
han har studerat och tagit juris kandidatexamen. Han är sålunda
examinerad jurist, och i denna hans egenskap torde väl hans mening
böra tillmätas åtskilligt avseende. Han har i brev till ledamöter av
riksdagen varnat för antagandet av denna lag, som han anser vara
olycklig. Jag tror också för min del, att det ur flera synpunkter
skulle vara olyckligt, om riksdagen i en hastig vändning skulle
fastslå denna ytterst viktiga princip, som det här är fråga om.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
Nr 7a 56
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändrin- Herr civilministern överraskade med att stalla lappkulturen på
9“de*svenska * n^an samma nivå som den svenska, och jag skall icke göra invändlapparnas
rätt ning mot det, fast det kanske vore åtskilligt att säga därom. Det
till renbete i må vara hur som hälst med det, men när det visar sig tendenser
Sverige, bland lapparna att övergå till den svenska kulturen, anser jag det
(Forts.) icke finnas skäl att genom tvångsåtgärder förhindra detta. Jag
tror för övrigt, att lappfrågan ordnas bäst och riktigast och lämpligast
genom att man så långt det låter sig göra, jämnar vägen för
övergången. Det gäller speciellt Västerbottens lappar, ty det lär
nog gå så att den lappstam, som där bygger och bor, ändock så småningom
kommer att försvenskas.
Jag skulle vidare vilja säga ett ord beträffande talet om att
»lapparna ha hörts». Hur ha de hörts? Jo, det har kommit en
lappfogde eller en annan ämbetsman, som sammankallat lapparna
till ett sammanträde vid en marknad eller annan utsatt tidpunkt.
Där har denna digra lag föredragits. Jag vädjar till kammaren,,
om det finnes rim och reson i att vänta, att folk, som icke äro vana
att tagas med sådana här lagparagrafer, skola på rak arm kunna
sätta sig in i innebörden av ett dylikt lagkomplex. De »yttranden»,
som det här är fråga om, äro i realiteten utan varje värde. Knappt
ens riksdagen skulle vara i stånd att avgiva ett verkligt omdöme
om ett lagförslag efter en sådan »granskning» som man under en
kort stund tillåtit för lapparna.
Nu hotas det vidare med den stora ridken av avslag eller av
att saken uppskjutes. Risken skulle vara, att lapparna skulle
skynda sig att bygga en massa bostäder inne i lappmarken. Jag
frågar då, hur hänger det tillsammans med att herr civilministern
anför i propositionen och starkt tryckte på i början av sitt anförande,
att enligt nu gällande lag ha lapparna icke rätt att bosätta sig där?
Att man hävdat en annan mening berodde på misstag. Så vitt jag
förstår är det så, att om de icke ha rätt enligt svensk lag att bosätta
sig där, då ha väl myndigheterna i all världens namn rätt förhindra,
att en massa bosättningar sker till nästa år. Dessutom vill jag
säga, att om det visar sig, att lapparna äro så angelägna om att
skaffa sig fasta bostäder, att de rusa till och .vilja uppföra bostäder
masstals under detta år, då visar det väl, att tendensen, att viljan
till fast bosättning är så stark, att det är ännu farligare än eljest
att söka genom lagparagrafer förhindra det. Det kommer icke att
ha lyckliga följder att söka på det sättet sätta stopp för en naturlig
, utveckling.
Vad vi emellertid inrikta oss på i första rummet, det är att få
uppskov, så att lapparna få rätt och möjlighet att yttra sig över
förslaget, att få ett ord med i laget och framlägga sina synpunkter
på saken. Och jag tror att det icke föreligger ringaste våda. att
göra det. Det talas här i dessa dagar så mycket om nationaliteternas
rätt. Jag tror, att respekten för den lapska nationalitetens
rätt kräver, att riksdagen visar att den icke vill lagstifta rörande
lapparnas mest intima levnadsförhållanden, samtidigt som man för
-
Lördagen den 2 juni, f. m.
57 Nr 70.
vägrar dem att yttra sig över det lagförslag, som det rör sig om
på sätt de själva finna lämpligt.
Jag hoppas livligt, att kammaren åtminstone bifaller reservationen.
Jag skulle för min del vilja gå ett stycke längre. Beträffande
den lagstiftning, man inom utskottet enat sig om, har jag icke
kunnat undgå att finna att den tillkommit på rätt lösa grunder.
Den är en kompromiss. Meningarna ha varit vitt skilda, och jag
tror, att frågan skulle ha gott av att ligga till sig. Jag tänker att
riksdagen icke är benägen att gå med på bosättningsfrågan, och jag
tror, att myndigheterna skulle taga det med stort lugn, om då även
det övriga faller. Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka avslag
på hela lagen. Jag kommer naturligtvis i första rummet att rösta
för det yrkandet, men ifall riksdagen icke går med på det, hoppas
jag i varje fall, att kammaren bifaller reservationen, för vilken jag
i andra hand kommer att giva min röst.
Sedan herr talmannen återkommit och ånyo övertagit ledningen
av förhandlingarna, yttrade
Herr Sch o t te: Herr talman, mina herrar! Jag skall tillåta
mig att yttra några ord om den springande punkt i föreliggande lagförslag
om vilken olika meningar rått inom utskottet och detta ur
mera principiell synpunkt och med avseende å renskötseln i södra
Västerbotten, såvitt det hittills varit mig möjligt att bilda mig ett
omdöme om förhållandena rörande denna näringsgren.
Det torde vara otvivelaktigt och av alla erkänt, att vissa missförhållanden
vidlåda renskötseln i dessa trakter och det på såväl
svensk som norsk sida. Huvudorsaken torde vara att söka i den
bristande bevakning och tillsyn över renhjordarna, som, på sina håll
åtminstone, tagit sig uttryck. Detta beror i mycket på bristen på
arbetskraft, vilken också är kännbar för lapparna. En viss maklighet
har kanske också bidragit till, att benägenheten för bosättning
å renlanden ökats och att intresset för den vida kringvandrande renhjorden
därmed minskats. Det är, såsom påpekats, så, att vissa av
familjens medlemmar genom bosättningen lätt dragas att stanna
hemma och icke följa med renarna. Det är dock icke tillräckligt, att
husfadern med de vuxna sönerna och drängarna vårda renhjorden.
Det är här, som på jordbrukets område, nödigt, att även kvinnorna
deltaga i arbetet; och när renskötseln icke som förut blivit en hela familjens
angelägenhet, så har arbetet med renvården blivit alltför
splittrat. Bevakningen av renhjorden har blivit försvårad och överlämnas
alltför ofta åt ett fåtal renvaktare, vilket å sin sida lett till,
att bevakningen blivit sämre än förut och att renarna förvildats och
orsakat större skador än förut å de bofastas egendom. Av allt detta
har följt en sammanblandning av renhjordarna, något som kanske är
det mest utmärkande draget för renskötseln i dessa trakter under senare
tid. Att det är maktpåliggande att bevaka dessa stora renhjordar
och att avhålla dem från skadegörelse av de bofastas ägor, torde
utan vidare vara klart. Med hopförandet av stora hjordar har bildats
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
Nr 70. 58
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändrin- en stordrift, som på detta område måhända medfört större olägenhede
svenska™ ^er ^ör mindre företagarna än på andra områden. De fattiga laplappamas
rätt Parna med mindre hjordar kunna icke hushålla med renarna för slaktm
renbete i ten på samma sätt som ägarna till de stora hjordarna, vilka senare
Sverige, ägare bättre kunna övervaka, att de mest lämpliga renarna uttagas
(Forts.) vid slakt. Renmärkningen försvåras också, såsom redan påpekats;
omärkta kalvar säljas för byns gemensamma räkning. De fattiga få
sålunda i förhållande till de rika renägarna bära en oproportionerligt
stor tunga av renskötseln såsom helhet betraktad, eller också bli de
nödsakade lämna sina hjordar nära nog vind för våg. Om sådana förhållanden
fortfara att utveckla sig i samma riktning som hittills, så
uppstå säkerligen åtskilliga svårigheter både för lapparnas renskötsel,
i det att renbeteslanden inkräktas av bosättningar, som även för nybyggarna,
vilkas ägor skadas och som för detta kräva avsevärt skadestånd.
Både för lapparna och nybyggarna kunna dessa förhållanden
komma att medföra svåra slitningar.
Nu frågar man: vilket botemedel skall tillgripas mot dessa missförhållanden?
Det kan vara svårt att säga; det är ett mycket grannlaga
och ganska invecklat spörsmål. Men såvitt jag kan bedöma saken
— vilket hittills skett uteslutande ur mera teoretiska grunder,
då jag icke på ort och ställe kunnat bilda mig ett omdöme i saken —
torde botemedlet i stort sett icke kunna vara annat än att antingen
söka förhindra eller reglera ytterligare bosättning och därmed i görligaste
mån kvarhålla lapparna vid det nomadliv, som är det för dem
och renskötseln mest gagnande, eller ock i viss mån avveckla fjällrenskötseln
i södra delarna av Västerbotten.
Det första alternativet, eller förbud mot okontrollerad bosättning,
kan genomföras mer eller mindre strängt. Det är tydligt, att
bosättning i varje fall icke kan och icke behöver helt förbjudas. Det
har t. ex. varit praxis, att orkeslösa lappar, som icke kunnat följa
med vid flyttningarna, haft rätt att uppföra fasta bostäder. Detta
har hittills vanligen tillgått så, att den gamle lappen slagit sig ned
vid en fiskrik sjö och levat av fiske och jakt samt på avkastningen
av de renar, han kunnat haft kvar och som skötts av anförvanter
eller bekanta. Dylik bosättning medges nu uttryckligen i förevarande
lagförslag. Men det finnes kanske även andra fall, då en bosättning
kan medgivas utan skada för renskötseln. Viktigast för
lappame är att få de egentliga renbeteslanden fria från nybyggen;
de trakter, som lämpa sig för odling, följa naturligt nog i allmänhet
floddalarna. Fall finnas således utan tvivel, då bosättningen bereder
verkliga hinder för renskötseln, och fall, då renarna skada och
nära nog förhindra ett nybygges rationella skötsel.
Det andra alternativet att komma till tillfredsställande förhållanden
är en viss avveckling av renskötseln i ifrågavarande trakter
av Västerbotten. En allmän bosättning å renbeteslanden torde
man få anse vara oförenlig med renskötseln, som i dessa trakter
kräver, icke blott att renarna höst och vinter drivas ända till kustlandet,
utan även att de om somrarna söka sig bete i Norge på närmast
intill Kölen liggande fjäll och floddalar och som därför på
-
Lördagen den 2 juni, t'', m.
59 Nr 70.
kalla renarnas bevakande under dessa vandringar. Och när det
uppkommit en viss sedvana, att lapparna utan invändning från myndigheternas
sida fått bygga stugor, så är det nog icke så lätt, som
den föregående talaren trodde, att hädanefter kunna förhindra eu
bosättning å områden, där sådan bosättning ej kan medgivas utan
skada för lapparna själva. Jordbruk och renskötsel torde, i vad
det är fråga om en mera betydande renskötsel vara i dessa trakter
ganska oförenliga. Upptagande av nybyggen kan så småningom
föra med sig förbud för fjällrenskötseln eller åtminstone en betydande
inskränkning i rätten att hålla renar. Nu känner väl var och
en, att lappen som jordbrukare är, åtminstone i den första generationen,
underlägsen lappen som renskötare. Man kan sålunda räkna
med sämre nybyggen med sämre avkomst, om renskötseln nedsättes
till ett minimum. Däremot står det å andra sidan fast, att en utvecklad
renskötsel, om den bedrives rationellt och har tillfälle till
betesmarker såväl i Sverige som i Norge, är en lönande näring, och
att vissa fjällvidder i dessa trakter icke kunna privatekonomiskt eller
nationalekonomiskt lämna något utbyte utan renskötsel.
Det synes därför som om goda skäl tala för att på sätt som
i den kungl. propositionen och utskottets utlåtande föreslagits göra
ett försök med att förbjuda bosättning å renbeteslanden. Men uppenbart
är, att en sådan lagstiftning icke bör läggas så, att bosättning i
varje fall förhindras. En lag av antydd art bör tillämpas mjukt och
teorier icke ställas hindrande i vägen för ett efter praktiska hänsyn
lämpat förfarande i de olika fallen. Men en kontroll över bosättningen
måste i allt fall anses vara behövlig.
Man frågar sig: skall ett försök att på lagstiftningens väg
hindra skadlig bosättning lyckas? Har det visat sig, att tendenserna
att övergiva nomadlivet gått så långt, att ett dylikt förbud
kommer för sent? Jag vågar härom icke uttala något omdöme. Från
allmänna synpunkter kan jag icke förstå annat, än att, om renskötseln
icke skulle få fortbestå för lapparne i dessa trakter, detta för
dem skulle medföra mycket ökade utkomstsvårigheter. Lapparna
skulle säkerligen komma att intaga en mycket sämre ställning såsom
nybyggare, möjligen med en ringa renskötsel till stöd. än, som nu,
såsom huvudsakligen renskötare och med betslande hjordar i sin
ägo. Men det är möjligt, att vad man kallar »kulturen» gör, att
nomadlivet blir omöjligt att i längden upprätthålla i dessa trakter.
Ytterst kommer det att bero på lapparna själva i vilken riktning utvecklingen
kommer att gå, om det skall lyckas att upprätthålla en
rationell renskötsel i förevarande nejder eller om det blir nödvändigt
att så småningom skrida till en avveckling av renskötseln.
Herr Lindhagen: Jag har begärt ordet för att i någon mån
bemöta herr civilministerns anförande. Herr civilministern började
med att i korthet redogöra för i vad mån han kunde vara sakkunnig
på detta område och varför han gripit till ordet i stället för justitieministern.
Som herrarna torde förstå av det lilla jag kan komma
att säga, är också jag dilettant på detta område. Jag har i hög
-
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas vält
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
Nr 70. 60
Lördagen den 2 juni, f. in.
Ang. ändrin- sta domstolen föredragit den nu gällnade lapplagstiftningen i slu9<''de
!vensk°m tet 1890-talet, sedan har jag såsom ledamot i Norrlandskommitlapparncus
rätt ten varit i tillfälle att i lappmarkerna något studera frågan och
till rtnbete i i kommitténs betänkande gjort lappfrågan till föremål för särskild
Sverige, framställning, och slutligen har ja.g i lappfrågor varit motionär då
(Forts.; och då med växlande framgång. Detta behöver icke betyda så mycket,
men i alla fall är jag väl ungefär lika sakkunnig som civilministern,
och det var det jag ville komma till.
Herr civilministern började med att helt allmänt säga, att herr
Hellbergs anförande vimlade av misstag, men sedan inlät sig civilministern
icke närmare på dessa misstag. Detta visar en viss
svaghet i ståndpunkten, ty man brukar lätt gripa till sådana överord,
när man icke är fullt säker på sin sak. Jag tycker icke, att
det vimlade av misstag i civilministerns anförande — jag vill icke
använda ett sådant uttryck — men jag skulle vilja säga att det var
grundat på förbiseenden.
Själva utgångspunkten visade också grunden till detta förbiseende.
Herr civilministern började såsom en utmärkt representant
för vår materialistiska tid med att tala om den nytta, man kunde
ha av renbetesfjällen, och framhöll att om på dem tillräckligt många
renar lämpligen utfodrades, detta skulle kunna skapa ganska
stora materiella värden för landet. Men det stora förbiseendet var,,
att han icke vidrörde lapparnas mänskliga rättigheter och i vad män
de nationalekonomiska värdena kunna gå ut över lapparnas människovärde.
Det förbisåg han alldeles såsom barn av sin tid, ty dessa
förbise alltid människovärdet för penningvinsten. Det är just häri
skillnaden mellan mig och herr civilministern ligger. Jag går så
långt, att .jag säger, att man genom att trygga lapparnas människovärde
som nomadfolk visar, att man följer med sin tid. Om lagstiftningen
utgår härifrån, så bör den skapa sådana förhållanden, att
dessa värden tillgodoses. För min del hoppas jag att en sådan politik
skall kunna förenas med renskötselms upprätthållande. Skulle
mot min förmodan oövervinnerliga svårigheter härvid uppstå, nödgas
man se till, att detta nomadfolk, om det självt så vill, beredes
tillfälle att övergå till den s. k. civilisationen, ehuru jag icke vill
säga att häri skulle ligga någon särskild lycka; men man kan icke
stå emot det oundvikliga.
Herr civilministern framhåller, huru förvekligade lapparna och
även deras familjer skulle bliva genom att bo i hus i stället för
att leva som deras fäder gjort. Jag vet icke varför endast vi svenskar
skola få bli förvekligade, ty det ha vi blivit. Svenskarna voro, innan
den moderna tiden och stationssamhällena tillkommo, ett verkligt
kärnfolk. Men icke skola vi därför önska, att det icke bygges järnvägar.
Herr civilministern har ju själv på sitt sätt bidragit till
detta förvekligande genom sitt arbete för åstadkommandet alltjämt
av nya järnvägstationer, och att då uppdraga andra regler för lappare
— som också äro svenska undersåtar ehuru de blivit underkuvade
och äro vårt enda underkuvade folk — det kan jag icke finna
någon särskild anledning till.
Lördagen den 2 juni, f. tu.
Öl Kr 70.
När den internationella frågan fått sin läsning, då, säde herr Ang. andnncivilminstern
med en betecknande punktering, är tiden inne för den .* “%tuka "
inre lappfrågans allmänna revision. Men varför det? Är det tapparnas rätt
icke att ställa saken på lmviudet? Skall man först lösa den interna- till renbete i
tionella frågan och sedan göra eu revision av den inre lappfrågan? Sverige.
Jag kan icke tänka mig annat än att dessa frågor helst höra till- (Forts.)
sammans och böra lösas i samband med varandra. Den kungl. propositionen
visar för övrigt, att civilministern i själva verket gått rent
av motsatt väg och ansett — vilket dock är en förnuftigare ståndpunkt,
än den han uttalade här — att den inre svenska lappfrågan
bör lösas först innan man går till den internationella, om man icke
vill taga dam samtidigt, vilket jag tycker är det rationellaste.
Här kommer som sagt en proposition, som vill lösa den inre
lappfrågan innan man kommer till den allmänna revisionen. Varför
iskall man då vänta med den allmänna revisionen, såsom något
som kommer efteråt, när man dock nu går in på det allra vitalaste
och löser detta i förväg? Ja, då kommer herr civilministern med sina
auktoriteter, inför vilka vi skulle falla till föga, utan att ägna vårt
eget omdöme något slags erkänsla. De ha sagt att det visst icke är
meningen att nu lösa någon grundläggande kärnfråga. Men där
tror jag man slår blå dunster i ögonen på oss. Ty är. det icke meningen
att lösa den vitalaste frågan, då man exempelvis vill avgöra
nu och för all evighet, om renskötande lappar skola få bo i hus eller
icke och till på köpet i lagens övergångsbestämmelser stadgar att
redan gjorda bosättningar ''skola efter innehavarens och hans hustrus
frånfälle borttagas. Är det icke att avgöra just den vitalaste delen,
då man längre fram skall reglera förhållandet emellan dem, som få
driva jordbruk, och dem, som icke få driva jordbruk, och så uppställer
den regeln, att i tredje generationen få de välja mellan renskötsel
och jordbruk å hemman och nybyggen. Man löser först
bostadsfrågan för de renskötande lapparna däruppe, som vilja driva,
renskötsel och ofta ha ett litet hus och en liten odling o. s. v. Den
frågan löser man så, att den nuvarande innehavaren och hans hustru
få bo kvar i lägenheten, så länge de leva, men sedan skall lägenheten
bort, och kronan är så brutal till och med, att den icke. ger
någon ersättning, utan då innehavarn© enligt den rena juridiken
förmenas icke haft rätt att uppföra huset, med eller utan odling,
skola de icke ha någon ersättning. Sedan är meningen att de barn, som
uppfostrats i denna veklighet, skola tvingas ut i ett ursprungligt nomadlivs
tillvaro, som deras fäder eller förfäder för länge sedan
övergivit. Tror någon, att när en proposition kommer med ett sådant
innehåll, man på god tro skall säga: Det är naturligtvis alldeles
utmärkt praktiskt ordnat och går mycket bra! Yi böra åtminstone be
att få vänta till den allmänna revisionen kommer, innan vi medgiva,
att något sådant går för sig.
När herr Rehn okonstlat och överraskande i lagutskottet frågade:
Ja, men de där barnen, som uppfostrats till den påstådda vekligheten,
vilja herdarna att de skola giva sig ut i vår tid i det ursprungliga
nomadlivet? så var det en av herr civilministerns ivrigaste an
-
Nr 70. 62
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändrin- hangaren från första kammaren, som ropade: »Nej, det går aldrig.»
9ade svenska™ ^en s.e<^an ^ar denne medlem av utskottet icke brytt sig- om detta
lapparnas rätt naturliga utbrott av ett sunt förstånd. Sa mycket begripa vi nog,
till renbete i att det är två av lappfrågans allra vitalaste spörsmål, som här av
Sverige.
göra.S.
(Forts.) Nu talar man också om de stora, ja ibland förvildade renhjor
darna.
Men icke behöva väl lapparna därför oundgängligen åläggas
att återgå till det ursprungliga tillstånd, »om de för längesedan
lämnat, eller hindras bo i hus. Det kan väl tänkas även andra utvägar.
De förvildade renhjordarna ha tillkommit delvis genom 1898
års lagstiftning, som upphävde gränslinjerna mellan lappbyarna,
så att renarna fördes tillsammans.
Alla nliyndigheter ha tillstyrkt ifrågavarande förslag, säger
propositionen triumferande, och enahanda uppfattning har uttalats
även av de norrbottensnomader, som behållit det ursprungliga
levnadssättet. Den kungl. propositionen understryker däremot
icke i motiveringen, vad som framgår av propositionens redogörelse,
nämligen att alla lappar i Västerbotten, de flesta lappar i Jämtlands
län och i allmänhet lapparna i södra Norrbotten ha satt sig
emot förslaget, vilket omtalas i propositionen på ett annat ställe.
Nu känner man däremot ingen annan opinion än den som framförts
nyligen till riksdagsmän från lappar i Västerbotten eller såsom
man kallar det »ovederhäftigt håll», därför att händelsevis
dessa lappar fått en svensk med sig ner hit, som ville hjälpa
dem litet grand. Denne hjälpare kallas genast ovederhäftig.
Varför det? Det är så likt dessa stockholmska ämbetsmannakretsars
uppfattningar, att vi skulle vara mera vederhäftiga här
nere. År det någonstädes ovederhäftigheten har sitt högsäte, så är
det här i huvudstaden. Gentemot allt detta tal om den ovederhäftige
mannen från Vilhelmina åberopar jag återigen propositionens egen
utredning: Alla lappar i Västerbotten, de flesta lappar i Jämtlands län
och i allmänhet lapparna i södra Norrbotten, med andra ord, de lappar,
som börja följa med sin tid, vilja ej ha bifall till denna proposition.
På denna vädjan svarar civilministern här så, att denna deras
bosättning, som de vilja behålla, den bör och skall »förintas». Det
är ett äkta svenskt ämbetsmannaord. Vi bär, som hålla på, att lapparna
ha rätt till isin egen tillvaro och icke blott böra vara försökskaniner
åt administrationen eller producenter av renkött åt stockholmarna
och för övrigt åt tyskarna också, vi mena, att de verkligen
kunna ha rätt att få hysa en egen mening att få först hålla en lappdag,
där alla dessa frågor utreddes på ett grundligt, sätt.
Nu ha vi reservanter emellertid gått tillmötes propositionen på
det sättet, att på alla punkter, där det icke tycks ha mött särskild
opposition, ooh på alla punkter, som vi funnit kunna lösas på förhand
utan samband med den allmänna revisionen och som också äro
av betydelse för förvildade renhjordars avskaffande, där ha vi tillstyrkt
bifall till propositionen, ooh således får Kungl. Maj:t i alla
fall ett ganska gott stycke av sitt förslag igenom. Men denna ömtåliga,
vitala fråga om lapparnas bosättning är sannerligen icke på
Lördagen den 2 juni, f. m.
63 Nr 70.
grundvalen av denna proposition mogen att lösas för ett helt folk,
som är vårt enda underkuvade folk och som icke har en enda representant
i den svenska riksdagen.
För att nu återkomma till de förvildade renhjordarna, ha de, som
sagt, uppkommit delvis i följd av den förfelade lapplagstiftning, som
i denna punkt kom till stånd 1898. Då hade också alla myndigheter
tillstyrkt den nya lagstiftningen. Men den var ändock förhastad.
All lapplagstiftning, som varit förfelad, har en gång av myndigheterna
tillstyrkts. Då behöver icke fästas alltför stort avseende vid
propositionens åberopande att alla myndigheter även nu ha tillstyrkt
densamma. Det. kan ju hända att de icke tänkt närmare på
saken. Det är ofta så, att när det kommer ett kung!, kommittébetänkande,
tittar vederbörande myndighet, som har mycket annat att
göra, på detsamma och tycker att detta kan den kanske vara med på,
och så tillstyrker den betänkandet. För övrigt se de kanske saken
så där materialistiskt som herr civilimnistern och tänka icke tillräckligt
på lapparnas människovärde.
Jag övergår nu till lapparnas bosättnings- och bostadsfråga och
civilministerns anförande därom. Kärnpunkten i tvisten, säger herr
civilministern, är, om lapparna skola ha rätt att utan någon som
helst kontroll bosätta sig däruppe. Nej, det är icke alls det, frågan
gäller, ty reservanterna äro tvärbom också med på, att det skall bli
någon yterligare kontroll, men en annan slags kontroll än herrarna
tänka sig. Herrarna tänka, att kontrollen skall gå ut på att »förinta»
lapparnas spirande sedvänja att bo i hus. Yi vilja, att man
skall utgå från denna sedvänja och på denna bygga upp en lagstiftning,
som ger nödig kontroll på bosättningen och renskötseln. Det är
den stora skillnaden. Ni vill föra utvecklingen tillbaka emot naturens
lagar till det ursprungliga för en befolkning, som stretar emot och sedan
ett par generationer tillbaka delvis kommit ur detta levnadssätt,
ni vill icke avsiktligt men omedvetet bevara lappbefolkningen såsom
ett naturhistoriskt museiföremål, som kan ha sitt kuriositetsintresse
för naturforskare. Vi åter vilja att lapparna skola betraktas såsom
svenska medborgare och få följa med sin tid, när de icke kunna
annorlunda och när de vilja göra det. Men vi vilja även hjälpa dem
på väg att på den grundvalen skapa sig en försatt tillvaro även genom
renskötsel. Yi ha också tillåtit oss att antyda ett program härför,
som nog icke är så självfallet urbota, utan kanske något att
tänka på.
Penna fråga är tvåfaldig, lapparnas bosättningar med stöd av
deras lagstadgade rätt till »land och vatten» för utövande av sin
egentliga näring, samt lapparnas övergång till jordbrukare genom
förvärv av hemman eller nybyggen.
Jag sysselsätter mig nu främst med den egentliga bosättningsfrågan
för de renskötande lapparna. Nu är det så, att lappar ha
däruppe mångenstädes''byggt hus åt sig och några ha gjort en liten
så kallad odling. Då säger förslaget i § 1 att detta är förbjudet för
framtiden och i övergångsbestämmelserna, att efter nuvarande innehavarens
och hans hustrus död skola redan uppförda boningshus med
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete t
Sverige.
(Forte.)
Nr 70. 64
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
eller utan odlingar försvinna. Civilministern vädjade till kammaren
att dessa lagändringar måtte med det snaraste äga rum. Då vill jag
fästa uppmärksamheten på, att vi få i alla fall vänta under den nuvarande
innehavarens och hans hustrus livstid, ty det kungl. förslaget
säger, att så länge skola vi vänta. Vad det då är för en ofantlig
brådska med förslaget och för trängande behov av att vi ögonblickligen
skola antaga det, förstår jag icke.
Visserligen anfördes av civilministern, att det särskilt vore
äventyrligt att icke hindra bosättning nu under väntan på den allmänna
lagrevisionen, ty en del lappar kunde rusa till och bosätta sig.
Det finnes inga bevis om att en sådan rasning skall med sannolikhet
äga rum. Man hastar icke åstad däruppe i fjällen och släpar med
sig timmerstockar och uppför ett hus. Det går verkligen icke så lätt
och det tager sin tid, och betänksamma, som lapparna äro i detta
stycke, göra de det icke var som helst, utan vilja välja sin boningsort.
Det finnes icke det ringaste bevis i propositionen, att bär föreligger
någon överhängande fara och att det på den grand skulle kunna behövas
en åtgärd, sam dessutom måste i och för sig anses vara minst
sagt omtvistlig.
För övrigt har ju propositionen utförligt sökt ådagalägga, att
lapparna icke ha denna rätt att bygga hus. De ha fått göra det,
emedan man låtit saken passera, säges det. _ Men ha de ingen rätt,
så förbjud dem nu att göra det, fastän man icke gjort det förut. Säg
åt lappfogdarna att de kungöra för lapparna, att de tills vidare i
avvaktan på den slutliga granskningen av lapplagstiftningen icke
få uppföra boningshus var som helst, och sätt edra mäktiga ämbetsmän
att vakta däröver! Då svarar civilministern: det kan man icke
kontrollera. Hur skall man då kunna kontrollera tillämpningen av
hela denna lagstiftning? Ni tänker vräka dem efter innehavarens och
hustruns död, det kunna ni kontrollera enligt de nya bestämmelserna,
Då kan ni väl också se till, att nu gällande förmenta lagar bli efterföljda.
Och om lapparna äro sådana barn, som herr civilministern
sade, så lära nog order från myndigheternas sida göra större intryck
på dem än de skulle göra på oss svenskar, därom är jag övertygad. _
Vi reservanter ha åter velat, att när lappen önskar sig en riktig
bostad, när han fått för sig, att även han är värdig att få ett hem,
så skall man låta honom lika väl som andra svenska medborgare
behålla denna sin uppfattning och förvärvade egendom, nämligen begreppet
hem, och på detta nya förhållande vilja vi bygga den nya
lagstiftningen. Reservanterna ha emellertid föreslagit, såsom ett alternativ,
som kan tagas under övervägande vid den allmänna revisionen,
att lapparnas rätt att bosätta sig var som helst skall upphöra,
att man icke skall »låta saken passera», utan tillåta dem att bygga
hus på anvisade platser, dock så att de själva först få framställa sin
önskan. På det sättet kan man lägga lappbostäderna på olika håll.
så att även själva bostädernas läge främjar en särskillnad, mellan renhjordarna,
dock så, att åtminstone två eller tre lappfamiljer bo tillsammans,
på det att de må ha någon hjälp och något sällskap inbördes.
Lördagen den 2 juni, f. in.
65 Nr 70.
Vidare lia vi ansett, att det ej heller bör vara dem förmenat att AnrJ- äudrinkring
en sådan bostad inhägna någon slåtter eller odla upp ett litet °aje’^naka ''
land, om de kunna behöva det, och ha ett par getter eller möjligen en iapl>arna, rätt
ko, så att de må kunna få mjölk för de hemmavarande. Men det till renbete i
skall uttryckligen föreskrivas, att detta få de göra på egen risk och Sverige.
på eget ansvar och de få själva skydda anläggningen bäst de kunna Vorts.)
mot renarna. Endast på detta villkor få de göra dylik odling. Så
har man gjort i Jämtlands län. Där har exproprierats en del hemman,
som lågo i vägen för lapparna, och sedan ha dessa hemman utarrenderats
på villkor att arrendatorerna själva finge skydda sig bäst
de kunde och icke ha några anspråk på lapparna, och detta har visat
sig gå mycket bra. Man kan då göra på samma sätt här.
Beträffande härefter de redan gjorda bosättningarna, kan man
möjligen gå så långt i lagstiftningen, att om en del av de nuvarande
bostäderna befinnas anlagda på olämpliga platser må kunna föreskrivas,
att lapparna skola flytta. Men då måste det ske på det sättet,
att kronan själv ombesörjer flyttningen, bygger ett nytt hus och
uppodlar ett annat land eller också ger lappen ersättning, men icke
på det brutala sätt. som föreslås i propositionen, att lapparna utan
gottgörelse skola lämna sina i god tro gjorda boningar; därvid de
dock på nåder fått rätt att medfölja själva huset, ehuru virket förmenas
vara olovligen taget från kronans skogar. Med tillämpning
av förenämnda grundsatser kan skapas lagbunden ordning i bosättningen.
När sedan herr civilministern talade om dessa stora renhjordar,
huru farliga de äro och huru resultatet har blivit, att de rika lapparna
bliva allt rikare och de fattiga lapparna allt fattigare, så förundrar
man sig över, att det icke i propositionen finnes ett förslag riktat
också gentemot lapparnas renkapitalism och icke blott mot de bofastes
renkapitalism. Förslaget kommer med det projektet, att Norrbottens
bönders och enskilda jordägares rätt att ha ett obegränsat
antal skötesrenar skall upphöra. Det finnes tre bröder i Arjeploug,
som ha en stor renhjord på 3 å 4,000 renar, som få beta gratis på
andras enskilda ägor på grund av lagarna, men som naturligtvis därigenom
också göra stort förfång i lapparnas egen renskötsel. Alla
i utskottet äro med om att ett sådant missförhållande skall bort, så
att, när kammaren antager lagförslaget, kommer även dessa bofastes
renkapitalism att försvinna. Men hur går det med lapparnas renkapitalism,
som civilministern talar om, då han så riktigt säger, att
några bli allt rikare och rikare och andra allt fattigare och fattigare,
att några få hjordar på ända till flera tusen renar, medan andra icke
ha några alls? Det klagas över, att dessa stora rika lappars hjordar,
i vilka de små ofta drunkna, göra det omöjligt för de små renskötarna
att taga vara på sina djur. Om man, innan man går till den internationella
lagstiftningen, här vill kunna påvisa ett resultat, vore
det väl i all synnerhet lämpligt, om man riktade sig även mot lapparnas
renkapitalism. Och det har man rättighet att göra, ty denna
möjliggöres endast därigenom att lagarna medgiva en renägare rättighet
att beta sina djur på kronans och enskildas mark, och då finnes
Andra hammarens protokoll 1917. Nr 70. 5
Nr 70, 66
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
det ingen enskild lapp, som kan göra anspråk på att för sitt uppehälles
skull — ty medgivandet är gjort blott för uppehällets skull —
hålla sig med många tusen renar till förfång för god ordning och
lapparna i gemen.
Med dessa ord har jag blott velat framhålla att om man bygger
på lappens människovärde och nödvändigheten för honom att i någon
mån följa med sin tid, så skall den nya lagstiftningen, som mycket
riktigt också bör se till att det blir reda i renskötseln, från utgångspunkt
i lappens människovärde söka komma till nya förbättrade
förhållanden, och härtill har jag sökt anvisa en väg.
Herr civilministern sade, att om lapparna bo i hus, blir först
kvinnan hemma och sedan mannen hemma och på det sättet blir det
för litet renskötsel. Nu står det redan i lapplagen att det skall finnas
tillräckligt antal renskötare. Varför ser då icke lagen till att detta
stadgande blir effektivt? Varför inför man icke verksamma bestämmelser,
som upprätthålla det och kanske påbjuder att om lapparna
icke ha tillräckligt antal renskötare, de ej längre få äga det överskjutande
antalet renar? På det sättet skulle de kvinnor, som nu, enligt
vad civilministern påstod, sitta hemma och göra ingenting, sannolikt
tvingas ut och sköta renarna, och lapnfadern icke stanna hemma
annat än om han verkligen kan det för renskötselns skull.
Vi veta för övrigt, att Norrlands småbönder ha rättighet att ha
boningshus med fyrkantiga rum, såsom lappar uttrycka att de önska
ha det, men under vintern få dessa bönder i alla fall ligga ute i
skogarna månader igenom i tillfälliga bostäder, som äro ungefär lika
dåliga som kåtorna, och detta ha de fått vänja sig vid för sitt uppehälles
skull. Kunde man icke, på samma gång man förvandlar lapparna
till en småbondeklass i stället för att låta utvecklingen gå,
såsom herr civilministern sade, i riktning mot proletärlappar och rika
lappar, också se till att bygga lagstiftningen på en sådan grund,
som reservanterna ifrågasatt, och så småningom bringa lapparna in
i sådana vanor, som den svenska småbondeklassen i Norrland redan
fått tillägna sig?
Sedan kom herr civilministern med det argumentet, att dagsopinionen
skall man icke fästa sig så mycket vid. Ja, det är väl
den där mannen från Vilhelmina igen. Men då åberopar jag återigen
Kung! Maj:ts egen proposition, som säger: Alla lappar i Västerbotten,
de flesta lappar i Jämtlands län och i allmänhet lapparna i
södra Norrbotten be Gud och svenska riksdagen bevara sig från
Kung! Maj :ts förslag. Det är också en dagsopinion, herr civilminister.
Så ha vi de sakkunniga, som rest däruppe och bott hos lapparna,
och de ha en annan uppfattning, jurister och andra hyggliga
och samvetsgranna och i detta fall särskilt kvalificerade människor,
det får jag medgiva, ha kommit till det resultatet. Ja, men de ha
ändock icke lyckats omvända alla lappar i Västerbotten, de flesta
lappar i Jämtlands län och i allmänhet lapparna i södra Norrbotten,
och dessa senares sakkunskap skall väl också gälla någonting. Den
sakkunnige, som vi hörde i lagutskottet, betonade för övrigt, att han
hade skaffat sig åtskilligt vetande i lappfrågan, men, tilläde han
Lördagen den 2 juni, f. in
67 Nr 70.
uttryckligen, riktigt förstå lapparna kan ingen annan än den, som Ano• «»*■>»-själv är lapp. Jag citerar ordagrant. Alltså, när de svenska ämbets-ga^
männen från Stockholm säga ett, men alla lappar i Västerbotten, de tapparnas rätt
flesta lappar i Jämtlands län och i allmänhet lapparna i södra Norr- till renbete i
botten ha en motsatt åsikt, så kanske det beror på, att denna sak Sverige.
förstår icke någon annan än den, som är lapp. Det är åtminstone (Forts.)
möjligt.
Nu vill jag fästa uppmärksamheten på, att det finnes ett särskilt
anmärkningsvärt fall, som även de sakkunniga utskilt från den
övriga lappfrågan, och det är det fallet att det uppstått en koloni
lappar på ett ställe i Jämtlands län, i Härjedalen, som för längesedan
av olika orsaker förlorat väldet över sina renar, så att ingen vidare
kan sköta dem, utan de ha blivit vildrenar. Dessa lappar bo i egna
hus, och för närvarande livnära de sig endast med att skjuta vildrenar,
vilkas förfäder varit deras förfäders egendom en gång. Det
blir ett sammelsurium, och man har icke kunnat föreslå någon annan
lösning på detta än att antingen giva dessa lappar egna renar igen
eller låta dem bli bofasta. Detta är en särskild lappfråga. Den kungl.
propositionen vill, och även det ha reservanterna gått med på, redan
nu råda bot på detta missförhållande, och ge befogenhet åt vederbörande
att kunna utrota dessa vildrenar.
Så anförde herr civilministern till sist: Här bär man sagt, att
lapparna icke blivit vederbörligen hörda, men de ha tvärtom blivit
hörda på ett utmärkt sätt. Men om detta sätt att höra dem är det
allra bästa, vad tjänar det då till att höra dem, när man icke följer
deras eget råd? Detta hörande har ju nämligen lett till att åtminstone
de allra flesta lapparna protesterat. Jag vet icke, hur jag skall
förklara denna sak, men antingen har detta hörande icke varit det
bästa möjliga eller också bör man rätta sig efter lapparnas mening
eller åtminstone tillåta dem att mera samfällt efter gemensamma
överläggningar yttra sig.
Av denna redogörelse finner kammaren, att reservanterna velat
bifalla Kungl. Maj:ts proposition i alla de punkter, där man redan
nu kunde säga, att det förelåg en någorlunda ostridig mening., och i
de punkter, som äro betydelsefulla för att återvinna ordning. Yi
vilja i fortsättningen också åtgärder för att bringa ordning i renskötseln,
men vår utgångspunkt är en annan, såsom jag skildrat för
herrarna och därför icke (behöver upprepa. Nu är det ju också så,
att lapparna icke ha någon representant i riksdagen, ty, såsom jag
tillät mig säga, de äro det enda undertryckta folk vi ha. Nu är ju
tidens lösen den, att nationerna skola själva få bestämma över sina
öden. Skola vi då här gå i spetsen för ett förslag, som strider mot
lapparnas redan uttalade opinion och negligerar en från många håll
— icke blott av mannen från Vilhelmina, herr civilminister — uttalad
önskan om att ett gemensamt lappmöte, som också är under förberedande,
skulle få yttra sig? År det icke nödvändigt, att man låter
den inre lappfrågans lösning ske i sammanhang med denna viktiga
sak och icke skjuter den tillbaka? Detta tyckes mig åtminstone vara
självfallet. Då återstår intet annat argument än ett under hand an
-
Sr 70. 68
Lördagen den 2 juni, f. in.
Ang. ändrin- tytt mystiskt hinder för en internationell överenskommelse med norr9(1
de svenska™ männen, som skulle undanröjas, innan den allmänna svenska revilappamas
rätt sionen sker. Den kungl. propositionen talar icke därom, vi ha icke
till renbete i någon skyldighet och icke heller någon rättighet att äventyra en ratioSverige.
Qell lösning av lapparnas bostadsfråga, därför att man säger, att
(Forts.) det skulle vara en angenäm sak för en och annan norrman, om vi
löste denna sak irrationellt. Det är ett argument, som man absolut
icke kan reflektera på, liksom i allmänhet kravet på sekretess, som
ligger bakom såsom det enda motivet för en enligt reservanternas mening
förhastad och irrationell lösning, naturligtvis icke kan vara ett
tillräckligt motiv för att beträda de anvisade dunkla vägarna.
På dessa skäl ha reservanterna, för att på bästa sätt stödja just
Kungl. Maj:ts avsikt att åstadkomma ett gott förhållande för framtiden,
ansett sig böra förorda dels bifall i vissa punkter till Kungl.
Maj:ts förslag och dels en återremiss för att få en del andra punkter
ytterligare övervägda i samband med den allmänna inre revisionen
av lapplagen och sedan lapparna beretts tillfälle här liksom i Norge
att på ett gemensamt lappmöte uttala sin mening, och det är på
dessa grunder herr talman, som jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Rehn: Herr talman! Blott ett par ord. Då man här
så mycket talat om det stora hinder för renskötseln som lapparnas
bosättning medför, skall jag be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att vad jag egentligen kämpat för i denna fråga icke är
rätten till bosättning i vanlig mening eller rätt att upptaga nybyggen
och odlingslägenheter, utan det är rätten att uppföra boningshus.
Jag vill icke heller att detta skall ske planlöst och utan någon
som helst kontroll, men jag anser å andra sidan, att det icke bör
fastslås i lagen, att lapparna icke skola ha rätt att uppföra boningshus
och sålunda uteslutande vara hänvisade till kåtan som sin enda
lagliga bostad. Man bör enligt min mening hålla riktigt isär de
olika begreppen bosättning i vanlig mening och flyttlapparnas rätt
att uppföra boningshus, ty det är väsentligt skilda saker.
Herr civilministern yttrade i slutet av sitt anförande, att den
uppryckning av renskötseln, som på senare tid kunnat konstateras
i Västerbottens län, icke skulle kunna fortgå,, om ej denna lag antoges.
Det vittnar om, att läget icke är så förtvivlat, då man kunnat
konstatera en uppryckning av renskötseln under den senare
tiden. Det talar mera för, att lapparna insett, att det tillvägagångssätt,
som de förut varit inne på, icke var så lämpligt, och att
de av sig själva börjat återföra renskötseln i mera normala spår,
så att det blivit ett bättre tillstånd i det avseendet. Under sådana
omständigheter tycker jag, att det är ännu mindre nödvändigt att
så här, jag vågar nästan säga, på rak arm bifalla ett förslag, som
dock bär en så djupt ingripande betydelse för lapparnas hela liv.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Hellberg i Lycksele: Såsom herr Lindhagen redan
Lördogeu deri 2 juni, f. in.
09 Nr 70.
påpeka!, yttrade herr civilministern, som fick ordet omedelbart efter
mig, att mitt anförande »vimlade av oriktigheter». När han
sedan i sitt stora tal skulle bemöta mig, tyckte jag mig för min del
åtminstone icke finna, att mitt anförande blev något vidare vederlagt.
Åtskilliga av kammarens ledamöter ha sedan kommit till mig
och uttryckt samma uppfattning, därvid beklagande herr civilministerns
sätt att uttrycka sig. Jag konstaterar detta med tillfredsställelse.
Beträffande frågan om lapparna blivit ordentligt hörda eller
icke, så står det i lagförslaget, att lapparna »satts i tillfälle att yttra
sig över lagförslaget på lämpligt sätt». Ja, hur gick det till? I
Västerbotten gick det så till, att lappfogden höll sammanträde med
lapparna i Åsele och Lycksele vid stormarknaderna, därvid lagförslaget
föredrogs punkt för punkt. Det är ju riktigt, att det
skulle ske så, det kan icke gärna ske på annat sätt. Men mötena
voro fåtaligt besökta, och för övrigt ett yttrande, som tillkommer på
sådant sätt, tolkar mera lappfogdens och myndigheternas ståndpunkt
än lapparnas. Det är icke rimligt, att personer ögonblickligen skola
kunna sätta sig in i lagförslaget då paragraf efter paragraf i en
hast föredrages. Det kan icke vara möjligt, att de skola vara redo
att strax därefter avge sitt yttrande. Men om man verkligen antar,
att lapparna ägt en så fenomenal begåvning, vill jag påpeka, att det
endast var ett fåtal, som besökte de där mötena. Det gäller dock
ett helt litet folk, som här i första hand beröres av lagändringarna,
vilka ingripa i vad som anses vara själva grunden för ett icke socialistiskt
samhälle, nämligen den personliga äganderätten. Det är
val icke överraskande, om lapparna själva vilja ha sitt ord med,
innan det fastslås en lag, som faktiskt hotar deras existens.
I detta sammanhang vill jag erinra om, att det står på sid. 92
i den kungl. propositionen: »Bland Västerbottenslapparna hava de,
som tillhöra de fyra norra byarna, uttalat sitt gillande av bestämmelserna.
» Dessa byar äro Umbyn, Granbyn, Vapsten och Ranbyn.
Det var så långt ifrån, att man på det möte, som hölls i Lycksele,
gillade bestämmelserna, så som det står här, att man tvärtom opponerade
sig häremot, och en protestskrivelse uppsattes, som inlämnades
till lappfogden genom ordningsmannen i Granbyn. Jag frågade
justitierådet Marks von Wurtemberg, då han höll sitt föredrag
för oss, vart den protestskrivelsen tagit vägen men det fick
jag aldrig svar på. För övrigt ha lapparna även på andra platser,
såsom framgår av den kungl. propositionen sid. 92 opponerat sig
mot förslaget.
Vad vistelsen i kåta innebär ur hygienisk synpunkt har här
blivit berört, och fall av sjukdomar ha anförts av både herr Rehn
och herr Wikström. Jag vill tillägga, att jag hört av läkare, som
varit anställda i de socknar, som här äro ifråga, Vilhelmina, Sorsele
och Tärna, att tuberkulos icke alls är ovanlig bland lapparna,
utan att den tvärtom förekommer rätt mycket.
Herr civilministern nämnde något om konflikter mellan den
jordbrukande befolkningen och nomaderna. Ja. det står på ett
An(j. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forte.)
Nr 70. 70
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
ställe i den kungl. propositionen, att »förhållandet till jordbrukande
befolkningen försämrats». Men detta motsäges av justitieministerns
egen upplysning om, att inom Sydlappland blott två mål
om renskadeersättning under den föregående lappfogdens tid förekommit
och att under de senaste två åren endast ett dylikt mål förekommit
i Västerbottens län.
Vi ha här uttryckt vår önskan, att lapparna själva måtte få
höras. Vid mötet i Trondhjem, som hölls förliden höst, yttrade en
lapp följande: »Alltid när det blir fråga om lappfrågor, kommer
man med vetenskapliga auktoriteter och sakkunniga, och deras ord
är det enda, som gäller. Vi lappar själva, som framlevat hela vårt
liv som renskötare, och som ha vårt levebröd där uppe i fjällen, vi
bli aldrig några auktoriteter, vårt ord gäller intet emot dessa herrars,
som kanske blott någon kort tid som gäster vistats bland våra
fjäll.» Fastän lappens yttrande närmast avsåg förhållandena i
Norge, så bär det sin fulla tillämpning även på den svenska sidan.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Sydow:
Tiden är långt framskriden och jag skall försöka fatta mig kort.
Jag beklagar livligt, om herr Hellberg känt sig sårad av mitt
påstående att hans anförande vimlade av misstag. Jag nödgas emellertid
vidhålla, att hans anförande i viktiga punkter var grundat på,
jag antar, ren missuppfattning. Han förklarade, att i lagförslaget
stadgas generellt förbud för bofasta att ha renar, och att då varenda
lapp i Västerbotten har jordbruk, följden skulle bli, att all renskötsel
förbjödes. Förhållandet är emellertid det motsatta. I den nu
gällande lagen stadgas förbud för svenskar att ha renar i Västerbotten.
I den delen göres icke någon ändring. Det är vidare så långt
ifrån att varenda lapp i Västerbotten har jordbruk, att mer än
hälften av de renskötande lapparna icke ha jordbruk, ja, icke ens
fast bostad. Det föreligger sålunda här en felaktig uppgift och felkonklusion
från herr Hellbergs sida.
Han menade också, att man genom lagförslaget skulle helt förbjuda
lappar att vara bofasta, och han sade i annat sammanhang,
att de ställdes inför valet att vara nomader eller bofasta. Det är
även det ett fullständigt misstag.
Jag hörde med största intresse, kanske även med någon förvåning
herr Lindhagens temperamentsfulla anförande. Han älskar ju att
måla i starka färger; man får väl därför använda en viss reduktionstabell.
Jag är fullkomligt övertygad om, att herr Lindhagens
hjärta ömmar varmt för de små och förtryckta, men jag har också
fått den uppfattningen, att han är mycket benägen att tro, att just
det botemedel, som den hos honom klagande anvisar, är det enda
rätta. För min del är jag icke alldeles säker på, att det är verklig
människokärlek, att, om någon klappar på ens dörr, man endast ger
honom den penning han begär. Jag tror, att man gör bättre, om man
undersöker hans förhållanden och ser till, om man icke på ett verkligt
och stadigvarande sätt kan hjälpa honom, så att han kan reda
Lördagen den 2 juni, 1. in.
71 Nr 70.
sig själv. Jag förstår icke humaniteten i den hållning, som lugnt
ser på hur lappen allt mindre och mindre blir ägnad att driva sin
egentliga näring.
Herr Lindhagen menade, att jag underskattade lapparnas mänskliga
rättigheter och människovärde. Vare detta långt ifrån mig. Men
jag tror icke — jag vidhåller det — att en lapp har högre människovärde
såsom nybyggarlapp, vilken så småningom med all sannolikhet
förfaller till proletärlapp, än som den fria nomadlappen, vilken
har all sannolikhet att driva en god näring och föra en lycklig tillvaro.
Jag trodde, att jag lyckats klargöra, att rendriften särskilt
i Västerbottens län under de senaste åren råkat alltmera och mera i
oordning, och att anledningen härtill i synnerligen hög grad just
varit, att lapparna gjort sig till bofasta. Därigenom, att en stor
del av familjemedlemmarna icke deltagit i vaktningen, har bevakningen
blivit sämre och sämre, och så har renhjorden råkat fullständigt
i oordning. Nu menade herr Lindhagen: se till att ni få renskötare,
använd de medel ni ha! Ja, det är gott att säga, men det
är icke alla, som äro lämpade till renskötare, bäst ägna sig härför
lappfamiljernas medlemmar. Om man sålunda verkligen vill stödja
och hjälpa lappfolket, då tror jag, att man bör se till, att de komma
att leva under sådana förhållanden, som ägna sig för dess näring,
och erfarenheten har bestämt visat, att livet i fasta bostäder gör lapparna
mindre lämpliga som renskötare.
Jag ber vidare att ytterligare få understryka en sak, som i flera
talares anföranden framkommit, nämligen att det är ett missförstånd,
att lagförslaget skulle omedelbart tvinga redan bofasta lappar att
övergiva sina bostadshus och övergå till nomadlivet. Jag vill ännu
en gång uttryckligen betona, att så icke är förhållandet. Det gäller
att förhindra nya bosättningar, och icke ens dessa äro helt uteslutna.
Enligt 35 § ankommer det på Konungen att i vissa fall ».|t
lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län, såframt
upplåtelsen prövas ej lända till förfång för de renskötande lapparna.
I de ovan odlingsgränsen belägna delarna av sagda lappmarker varder
mark ej sålunda upplåten, med mindre synnerliga skäl därtill
förekomma.»
Lagförslaget är icke så brutalt och hårt lagt, som herr Lindhagen
velat göra gällande, och jag tror, att man med kännedom om
de personer, som bearbetat förslaget, icke gärna med skäl skall
våga påstå något sådant. Det är sant, att lapparna själva ha satt
sig däremot. Men om man är livligt övertygad o-m, att man gagnar
dem och arbetar i deras eget sanna intresse, borde detta enligt
de grundsatser jag förut tillåtit mig utveckla, icke utgöra ett hinder
för bifall till förslaget.
Herr Lindhagen: Herr civilministern har icke sagt något
nytt, varför jag endast behöver åberopa mitt föregående anförande.
Men jag måste återigen taga herr Hellberg i försvar, då civilministern
säger, att det är en fullständig felkonstruktion att påstå, att
^47* <7. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rätt
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
Nr 70. 72
Lördagen den 2 juni, f. m.
Ang. ändrin- man genom lagförslaget vill hindra bofasta lappar att ha renar. Herr
gar i lagman civilministern har ju fått förslaget från de sakkunniga, och jag medlapparnas
rätt g®r, att det är svårt för en oinvigd att utläsa vad det utmynnar i.
till nnbete i Jag har emellertid tagit lektioner i saken och därigenom fått uppseende.
lysning om vad förslaget i själva verket innehåller. Det är visser(Forts.
) ligen icke meningen att med en gång avskaffa renskötseln bland de
bofasta lapparna, utan frågan löses så, att om en lappfamilj i tre
generationer varit bofast, måste den välja mellan att vara irenskötande
eller icke renskötande. Alltså kan man säga, att redan nu
denna fråga avgöres för dem, som inträda i den tredje bofasta generationen,
medan för de andra återstår en eller två generationer.
Herr civilministern säde, att det icke heller är meningen att
tvinga dem, som uppfört bostäder, att överge dessa. Om civilministern
läser sina egna övergångsbestämmelser, skall han finna,
att bostäderna få behållas endast under nuvarande innehavarens och
hustruns livstid. Det är nog bäst, att herr civilministern ser efter
litet närmare i sitt förslag, hur de sakkunniga menat det.
Herr civilministern fann mitt anförande temperamentsfullt, men
jag tog det ganska lugnt åtminstone för mina förhållanden. Han
tyckte vidare, att det var ett fel, att jag alltid följde deras anvisningar,
som klagade hos mig. Men jag får säga, att jag i denna
fråga har en gammal uppfattning, som jag bildat mig på grund
av egen eftertanke och egna erfarenheter. Jag har därför visst
icke följt vad någon klagande anvisat, utan har bildat mig en egen
ståndpunkt i frågan. Reservationen skulle sett dagen vare sig deputationen
från Vilhelmina tillkommit eller icke. Jag tillåter mig
däremot säga, att herr civilministern har benägenhet att i god tro
gå med på vad ämbetsmännen anvisa, men det är en säkrare vägledning
att följa vad livet självt anvisar än att tämligen okritiskt
gji den väg funktionarismen utpekar.
Herr H amilton: Innan denna debatt avslutas, ber jag få
tillkännagiva, att jag kommer att rösta för reservationen. Det förefaller
mig oriktigt att här genomföra en lagstiftning i strid med
önskningarna hos det folk, för vilket densamma är avsedd. Jag kan
icke förstå, att man vill försämra för de lappar, som verkligen
vilja bli bofasta, att övergå till mera civileserade förhållanden. I
varje fall när lapparna petitionerat hos riksdagen och bett, att icke
denna lag skall antagas mot deras önskan, är det för mig motbjudande
att genomföra densamma. De borde själva kunna begripa vad
som för dem är bäst.
Jag ber att på dessa skäl få yrka bifall till reservationen.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav prooositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag
därå samt 3:o) avslag å utskottest hemställan och bifall i stället
till det förslag, som innefattades i den av herr Lindhagen m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den sistnämnda propositionen vara med övervägande ja godkänd. Yo
-
Lördagen den 2 juni, f. in.
73 Nr 70.
tering begärdes emellertid, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under l:o) upptagna propositionen, nu uppsattes
justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med avslag å lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 59, bifaller det förslag,
som innefattas i den av herr Lindhagen m. fl. avgivna vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utvisade 104 ja mot 74 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit det förslag, som innefattades i den av herr
Lindhagen m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,3 e. m. för att åter
sammanträda kl. 7 e. m., da enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Ang. ändringar
i lagen om
de svenska
lapparnas rått
till renbete i
Sverige.
(Forts.)
Andra kammarens protokoll 1917.
Nr 70.