RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1917. Andra kammaren. Nr 65.
Torsdagen den 24 maj.
Kl. 7 e. m.
Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde till en början av
herr vice talmannen.
§ I
Justerades
protokollet för den 18 innevarande maj.
§ 2.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens hord vilande
propositioner:
nr 371, med förslag till lag innefattande tillfälligt undantag från
gällande inskränkningar i rätten att använda sparbanks vinst; samt
nr 372, angående bidrag till tullstatens enskilda pensionsinrättning;
och
beslöt kammaren hänvisa den förra propositionen till bankoutskottet
och den senare till statsutskottet.
§ 3.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, statsutskottets utlåtanden nr 168—179 samt sammansatta
stats- och lagutskottets nr 4 utlåtanden nr 3 och 4.
§ 4.
Härefter föredrogos vart för sig bevillningsutskottets memorial:
nr
51, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående
tillfällig höjning av postavgifterna dels ock i ämnet väckta
motioner; och
nr 52, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckt motion med förslag till förordning
om tonnageavgift.
Andra hammarens protokoll 1917. Nr 65.
1
Nr 65. 2
Torsdagen den 24 maj.
De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§ 5.
Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkanden
nr 53—58, sammansatta bevillnings- cell lagutskottets nr
2 utlåtande nr 1, bankoutskottets utlåtanden nr 53 ock 55, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 99—108 samt andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 16.
§ 6.
Ang. lag med Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 54, i anledvista
bestäm- ni|lg ay Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa beosMUg
hyres- stämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. ävensom sju i ämnet
stegring m. m. väckta motioner.
Genom en den 16 april 1917 dagtecknad proposition, nr 254, vilken
hänvisats till lagutskottet, hake Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hallna protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.
I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande i ämnet väckta och till utskottet hänvisade motioner,
nämligen
inom första kammaren
nr 47, av herr von Kock; och
nr 151, av herr Wrangel; samt
inom andra kammaren
nr 182, av herr Pettersson i Södertälje;
nr 417, av herr Gustafsson i Örebro;
nr 434, av herrar Hage, Backlund, Höglund i Strömstad och
Hansson i Gärda;
nr 455, av herr Bolander; och
nr 457, av herr Persson i Norrköping.
Utskottet hemställde,
l:o) att riksdagen måtte, med tillkännagivande a,tt Kungl. Maj:ts
förevarande proposition icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen
godkännas, i anledning av sagda proposition och i ämnet väckta motioner,
för sin del antaga i punkten intaget förslag till lag med vissa
bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.; och ^ _
2: o) att de i ämnet väckta motionerna, i den män de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet under moment l:o) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
På förslag av herr vice talmannen beslöt kammaren, att det av
utskottet framlagda lagförslaget skulle föredragas paragrafvis samt
3 Nr 05.
Torsdugcn den 24 maj.
11 ej skulle uppläsas, såvida icke begäran därom fram
ställdes
av någon kammarens ledamot.
Punkten l:o).
Lagförslaget.
Efter föredragning a v 1 § yttrade:
Herr Källman: Herr vice talman! Kungl. Maj:t bär ansett,
att denna lag varit behövlig endast i de största städerna. Det
bär ju emellertid väckts åtskilliga motioner, där man påvisat behovet
av att denna lag bleve tillämplig även i samhällen med
mindre folkmängd än det antal Kungl. Makt föreslagit, Lagutskottet
har tagit hänsyn till dessa motioner så till vida, att det
förordat, att lagen må vara tillämplig i samhällen, som ha en
folkmängd överstigande 5,000. Redan Kungl. Maj:t har emellerrit
r „ na^ mec^ lagen kunde erfordras i samhällen med mindre
folkmängd än som från början antogs vara det lämpliga. Utskot^
k-ii liksom Kungl. bereda möjlighet för andra
samhällen än dem, som omnämnas i första stycket i första paragrafen
att få lagen tillämplig. Därför har paragrafens andra stycke följande
lydelse: »Konungen äger ock förordna, att lagen skall tilllämpas
i annan stad eller köping eller annat municipalsamhälle, så
ock eljest i kommun eller del av kommun, varest uthyrning av
omoblerade lägenheter för bostads-, affärs- eller annat ändamål
iorekommer i större utsträckning. Sådant förordnande varder ej
meddelat, innan den myndighet, som utövar kommunens, köpingens
eller mumcipalsamhällets beslutanderätt, yttrat sig i frågan»
Jag vill nu säga ett ord beträffande sättet för dessa kommuner
att hos Kungl. Maj:t gorå framställning för att få lagen tilliamplig
inom sitt område. I det avseendet anför utskottet följande.
.lag skall citera ett par ord: »Hägra närmare stadganden om huru
framställning i detta syfte skall göras har icke i lagen meddelats
Utskottet haller före, att denna sak bör och kan ordnas praktiskt
och iormiritt saval vad initiativrätten angår som beträffande själva
ansokmngsförfarandet utan att särskilda lagstadganden därom erfordras.
» Jag är ense med utskottet, att det naturligtvis icke kan
vara erforderligt med några lagstadganden rörande detta ansökmngstorlanande,
men jag har en känsla av, att det finnes en hel
mangd kommuner, som ha en mindre folkmängd än 5,000 där lagen
vore av stort behov, men där man icke har så väl reda på
\UATn Ska förfara för att få lagen tillämpad. Jag vet också
att behovet är synnerligen trängande i en del municipalsamliällen
med en folkmängd som understiger 5,000. Jag vet det därför, att
det förekommer ett rätt stort antal sådana i den valkrets, som jag
representerar. Det ligger t. ex. ett municipalsamhälle inklämt
mellan samhällen, där lagen måste tillämpas på grund av första
stycket i törsta paragrafen och dessa samhällen ha lika stort behov
av att fa lagen tillämpad som de större samhällena.
Ancj. lag med
vista bestämmelser
mot
oskälig hyresstegring
m. m.
(Forts.)
Sr (Jo. 4
Torsdagen den 24 maj.
Ang. lag med
vissa bestämmelser
mot
oskälig hyresstegring
m. m.
(Forts.)
Jas vill för det första ha påpekat, att det fmnes en sådan bestämmelse
i låsen, som möjliggör även för mindre samhailen att
få lasen tillämpad, och hoppas att det dänsenom möjligen kan bil
känt för en eller annan uti de samhällen, varom här ar frasa och
som icke vet det. Jas vill därtill fösa en vädjan till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, huruvida man icke kunde
meddela de kommuner, jas här syftat på, senom ett cirkulär besked
om saken. De finse på detta sätt upplysning om att lasen
kunde bli till nytta även för dem. Så bråttom som det ar att ta
lasen ut i det levande livet är jas icke säker pa, att de hinna ta
kännedom om hur de skola förfara, om man icke underrättar dem
på ett särskilt sätt. Jas har besärt ordet för att gorå denna vädjas
det är syftet med mitt yttrande. Jas har icke något annat
yrkande att söra än om bifall till utskottets hemställan i den föredragna
parasrafen.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar!
Jas skall be att vid behandlinsen av denna lass 1 § få såsa nasra
ord om en del bestämmelser i lagen. Jag vill redan tran början tillkännasiva,
att lasen till sitt innehåll i vissa delar ingalunda ar
sådan, som jas för min del och helt visst manga hyresgäster med
mig skulle önska, att lagen varit, ty den skulle helt visst i större
utsträckning än som kommit att ske kunnat tillgodose alla de berättigade
intressen, som gorå sig gällande mot oskälig hyressteg
Det
är nu så, som den föregående talaren sagt, att enligt 1 §
skall lagen äga tillämpning i stad, köping och municipalsamhalle
med ett innevånareantal överstigande 5,000, och den skall kunna
äga tillämpning även i andra, mindre samhällen, i alla städer, köpingar
och municipalsamhällen och även i andra kommuner, dar
det finnes dåliga hyresförhållanden, om det är så att Konungen det
förordnar. Emellertid skola vi taga i betraktande situationen här.
Det är knappt troligt, att denna lag kommer att tillämpas i rimlig
tid just i några andra samhällen än dessa städer, köpingar och municipalsamhällen
med innevånareantal överstigande 5,000, ty innan
framställning om lagens tillämplighet kommer till Kungl. Mai :t
och Kungl. Maj :t hinner höra vederbörande kommunala myndigheter
som skola höras, innan Kungl. Maj:t förordnar, att lagen
skall'' tillämpas, och Kungl. Maj it efter myndigheternas hörande
liinner förordna, att lagen skall träda i kraft inom samhallet sa
är den 1 juli förbi, och då är lagen i stort sett verkningslös sedan.
Ty de hyresförhöjningar, som komma att företageas i ar före lagens
trädande i kraft,''komma att företagas före den 1 juli. De företagas
redan dagligdags, och i en stor del fall tillämpas fyra månaders
uppsägning även i mindre samhällen, och det är vanligt med
åtminstone tre månaders uppsägning av hyreskontrakt, varefter
hyrorna kunna höjas.
Man säger, att samhällets myndigheter skola höras. vilka
äro myndigheterna i detta fall? Det är stadsfullmäktige och muni
-
Torsdagen den 24 maj.
5 Hr 05.
cipalfullmäktige, som skola höras. Yad stadsfullmäktige beträffar,
är det så, att de flesta stadsfullmäktige icke ha sammanträde
i juni annat än möjligen i första halvdelen av juni, men i den
sista halvdelen av juni ha de icke sammanträde, och man kan gå
ut ifrån, att de icke ha särskild lust att utlysa extra sammanträde
heller. De komma då icke in med sitt yttrande i tid, vadan lagen
icke lar tillämpning i detta samhälle, och dock skulle den enligt
min uppfattning behöva tillämpas i alla samhällen, städer, köpingar
och municipalsamhällen.
Vad 2 § och dess innehåll beträffar, har utskottet däri vidtagit
vissa ändringar. Så har utskottet ändrat nämndsledamöternas
antal och höjt det från 2 eller rättare sagt 3 till 5, så att det
skall vara 4 representanter, som skola väljas av de kommunala
myndigheterna, och de bestämmelser, som här införts, utgöra, såvitt
jag kan förstå, en försämring för de mindre bemedlade hyresgästerna;
men det är ju huvudsakligen för de små hyresgästerna,
som man velat ha lagen till stånd. Nu har man föreslagit, att åtminstone
en halvpart av nämndens ledamöter och en suppleant
skulle äga kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden.
Det skulle alltså icke behövas mera än att en person skulle
ha kännedom om eller intresse för de mindre bemedlades bostadsförhållanden,
fastän detta ju är ett intresse som är så viktigt. Vem
är det som tillsätter dessa nämnder? Det är stadsfullmäktige, och
det är, som ju envar känner, så, att fastighetsägareintresset i våra
stadsfullmäktige är synnerligen starkt, under det att hyresgästintresset
där icke på långa vägar är så starkt företrätt som detta
fastighetsägareintresse, därför att valen till stadsfullmäktige äro
grundade på den'' 40-gradiga skalan. Det lyckas därför icke för
de mindre bemedlade att få ett avgörande inflytande inom dessa
stadsfullmäktige. Man har därför en stark misstanke, att om det
icke finnes tillräckligt betryggande bestämmelser, så kommer intresset
inom nämnden för hyresgästerna icke att bliva så tillfreds,-ställande, som det borde bliva. Jag har inom lagutskottet föreslagit,
att dessa nämndens ledamöter skulle föreslås av fastighetsägare
och hyresgäster och att den kommunala myndigbeten hade
att företaga sitt val bland de sålunda föreslagna, men utskottet
har icke velat vara med om detta, och därför är bestämmelsen sådan
den är och kommer med säkerhet att medföra klagomål bland
hyresgästerna.
I § 7 ha.r även vidtagits en förändring, en förändring till det
bättre, men jag fruktar för att den icke är tillräcklig. Den går ut
på, att där icke hyresnämnd har hand om hyresavtalet, kan hyran
höjas med 10 % utan vidare, men om hyran redan höjts till mer än
10 °/°, så äger icke hyresvärden att uttaga mera än denna hyra ökad
med 5 %. Kungl. Maj:t hade föreslagit 15 %, och utskottet har sålunda
föreslagit en nedsättning från 15 till 10 vilket måste
anses som en förbättring. Men det finnes utsikt för att dessa i lag
föreslagna 10 % komma att provocera en allmän förhöjning av
10 %. Min uppfattning är den, att med hänsyn till en del orter i
Ang. lag med
vissa bestämmelser
mot
oskälig hyresstegring
m. in.
(Forts.)
Nr G5. 6
Torsdagen den 24 maj.
Ang. lag med landet och ävenså en hel del fastigheter inom andra rätt så dyra
Vtmelser>mot or^er ^la icke tillräckligt stärka skäl anförts för denna hö.ining till
oskälig hyns-10 ^ utan procenten hade enligt min uppfattning kunnat vara än
stegring m. m. lägre. För att gardera sig i detta fall, där man ansett, att en
(Forts.) högre procent skulle kunna få tagas ut, även där hyresnämnden
icke bestämmer om avtalet, har man tillagt en bestämmelse, att
nämnden äger rätt att i vissa fall fastställa en högre förhöjning.
Det är rätt svårt att avgöra vilket som varit bäst, att alldeles taga
bort procenten eller att pressa ned procenten till ett minimum,
exempelvis 5 %, varigenom man icke skulle provocerat fram en allmän
förhöjning av 10 %.
Jag vill vidare framhålla en bestämmelse, som icke är tillfredsställande.
Man har inför denna lag vidtagit åtgärder, som
kunna leda till, att lagen i stor utsträckning kringgås. Det förhåller
sig så, att beträffande hyresförhöjningen skall lagen vara av
retroaktiv verkan. Men då det gäller uppsägning, är lagen icke av
retroaktiv verkan. Det går sålunda bra för en fastighetsägare
att uppsäga hyresgäster före lagens ikraftträdande, och det har
man redan hållit på med i viss utsträckning. Häremot kan icke
något göras, utan hyresgästen blir tvungen att då avflytta och
åsamka sig såväl utgifter för denna flyttning som ock andra kostnader,
som bort vara överflödiga. Man har visserligen invänt, att
det skulle möta stora svårigheter att låta lagen få en så stor retroaktiv
verkan, som jag här framhållit, men jag tror dock icke, att
dessa svårigheter skulle vara oöverkomliga. Enligt min uppfattning
skulle lagen blivit bättre om de synpunkter, som jag här framfört,
blivit mera beaktade. Men inom utskottet fanns medlemmar,
som förfäktade andra meningar, vartill kom, att utskottet från
fastighetsägarehåll bombarderades med en massa inlagor, ja, det
hotades med, att, om vi gingo reservanternas väg, man skulle göra
detsamma på motsatt kant. Följden härav skulle kunnat bliva, att
ärendet icke kommit att lika behandlas i båda kamrarna, utan att
man väl måst vidtaga en sammanjämkning med det sannolika resultatet,
att lagen blivit föidröjd ytterligare åtminstone 8 dagar, kanske
ännu längre. Det är därför som jag icke avgivit någon reservation,
utan jag har gått med på lagförslaget och yrkat bifall till
detsamma, fastän detta skett av nödtvång, då jag icke anser att
förslaget är fullt tillfredsställande. Jag har sålunda nödtvunget
varit med om att yrka bifall till lagen, ehuru jag erkänner, att
den i en del fall kommer att verka mot allt för oskälig hyresförhöjning.
I detta avseende fyller den sitt ändamål, men i andra avseenden
kommer den icke att verka så som den bort verka.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande
paragrafen och även till övriga paragrafer.
Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Det skulle vara rätt
frestande att göra ett jakande om ändring i lagen, ty sådan den
nu föreligger föreställer jag mig, att den blir i avseende på vissa
samhällen nästan bara en gest. Den kompromiss, som synbarligen
Tors (lagen den 24 maj.
7 Nr <>5.
ligger till grund för lagutskottets utlåtande, är nämligen sådan, att
den, såsom vi här se, utestänger samhällen med under 5,000 invånare
från att obligatoriskt falla under lagens giltighet. Det är
ju mycket egendomligt, att man satt gränsen just där, då, enligt den
statistik som finnes i Kungl. Maj:ts proposition nr 254 sid. 21,
dessa orter med mindre än 5,000 invånare ha att uppvisa den största
ökningen i hyrorna. Om man ser på denna statistik, så finner man,
att ifråga om lägenheter på ett rum och kök hyresprisstegringen utgör
8,5 % inom samhällen med under 5,000 invånare, under det att
den utgör 6,9 % inom samhällen med mellan 5 och 10,000 invånare,
6,8 % i samhällen med mellan 10 och 20,000 invånare och
7 % i samhällen med över 20,000 invånare, och genomsnittstalet
är 7 %. Alltså i alla dessa fall ha just sådana samhällen, som ha
under 5,000 invånare, kunnat uppvisa den största procentuella förhöjningen
i hyrorna, om man får tro dessa uppgifter. Och följer
man tabellen undan för undan, så finner man, hurusom genomsnittsförhöjningen
för lägenheter på 2 rum och kök i samhällen med under
5,000 invånare är 7,9 %, under det att genomsnittet för samtliga
ort§r för dylika lägenheter är 7,1 %, samt hurusom alltså samhällen
mej större invånarantal än 5,000, vilka alltså skulle falla under lagen,
ha genomgående mindre konstaterad förhöjning av hyrespriserna
än just dessa, som skulle ställas utanför lagen.
Jag förstår mycket väl, att man kan göra en kompromiss i ett
utskott, men det verkar dock egendomligt, att kompromissen på detta
sätt kommer att stå i strid med de orsaksförhållanden på vilka
den planerade lagen måste byggas. Dessä konstaterade förhållanden
borde i stället föranleda, att lagen tillämpades just i dessa samhällen,
som ha den största förhöjningen i hyrespriserna.
Nu är det visserligen sant, att avsikten är att man skall kunna
åstadkomma tillämpning av lagen även i samhällen, där den ej har
obligatorisk giltighet. Men då skall det gå så till, att prövningen av
saken skall gå den kommunala vägen, genom de kommunalt bestämmande
myndigheterna, och där härskar ju som bekant den 40-gradiga
skalan, och denna 40-gradiga skala är, såsom en föregående talare
redan sagt, i hög grad en gynnare just av hyresvärdarna. Därtill
kommer, såsom påpekats, att just vid denna tid på året är det
mycket sällan sammanträden i dessa kommunalt beslutande institutioner.
För övrigt finns det ju möjlighet inom dessa kommunala
institutioner i många, fall att rent av från motvilliga element bedriva
obstruktion genom att bordlägga en sådan fråga. Även om det blir
sammanträde för behandlande av en dylik framställning, så finns
det sådana bestämmelser i kommunala arbetsordningar m. m„ att
man kan genomdriva en bordläggning av frågan, så att icke på avsevärd
tid något beslut kommer till stånd.
Det var från denna utgångspunkt, som jag i min motion yrkade,
att man skulle gå en annan väg. Man skulle gå den väg, om vilken
utskottet säger, att den icke är lagtekniskt möjlig. Jag föreslog
nämligen, att vederbörande samhällsmedborgare skulle ha rätt att
genom en petition göra framställning till Kungl. Maj:t. Denna pe
-
Ang. lag med
vissa bestämmelser
mot
oskälig hijresstegring
in. in.
(Forts.)
Sr 65. 8
Torsdagen den 24 maj.
Ang. lag med tition skulle då inlämnas till Konungens befallningshavande, och
visso bestäm- £r^an skulle sedan kunna avgöras av Kungl. Maj:t, utan att den
0™älig behövde gå genom kommunal myndighets prövning. Nu kan jag
stegring m. m. mycket val förstå, att det kan finnas svårigheter med att ordna sa(Forts.
) ken på det sättet, men förslaget kan nog realiseras och jag vågar
påstå, att det skulle gå fortare på det sättet. Det finns ju politiska
organisationer inom samhällena, som kunde taga hand om en sådan
opinionsyttring, samla in underskrifter på en sådan petition, och sedan
kunde genom någon kommunal myndighet konstateras, att de
personer, som skrivit under denna framställning, äro mantalsskrivna
inom samhället, d. v. s. att framställningen verkligen är från personer,
som ha behörighet att yttra sig i frågan. Sedan detta bestyrkande
skett, skulle petitionen kunna insändas till Konungens befallningshavande,
som då kunde tillstyrka eller avstyrka saken. På det sättet
skulle det gå mycket fort att expediera ärendet, i stället för att
gå den andra vägen genom dessa kommunala myndigheter. Om
denna sak ytterligare kommer före en gång, t. ex. vid nästa riksdag
— man kan ju tänka sig, att denna hyresförhöjning fortskrider, och
att förhållandena bli sådana, att det blir skäl till ändring i lagen —-så tycker jag, att det finns skäl att åtminstone taga upp en sådan
tanke som denna till prövning, d. v. s. se till, om det icke är möjligt
att komma fram denna väg.
Nu föreställer jag mig emellertid, att när det i det föreliggande
lagförslaget talas om, att de kommunala myndigheterna skola yttra
sig i saken, så innebäT väl icke detta — det står kanske möjligen
någonstädes i propositionen, fastän jag ej kan erinra mig det — att
det ovillkorligen kommer att fordras ett tillstyrkande yttrande från
den kommunala myndigheten, om Kungl. Maj:t skall bifalla den
gjorda framställingen. Jag ser, att herr civilministern skakar på
huvudet, och det gläder mig verkligen, att han har den uppfattningen.
Ty då blir det ju kanske något större möjlighet, att saken skall
kunna gå igenom. Då kan det ju bli så, att även i sådana samhällen,
där genom den 40-gradiga skalans inverkan det kan bli ett avstyrkande
av ett sådant förslag, detta likväl skall kunna gå igenom.
Jag anser det vara fördelaktigt, att ha fått tillfälle att säga detta i
kammaren, ty det är mycket möjligt, att man kommer att tro på
sina håll i landet, att det skall vara ett majoritetsbeslut, innan det- i
sådana här fall blir någonting åtgjort i saken.
Herr talman! Jag har endast med dessa ord velat framhålla
några synpunkter på denna sak. Kör min del skulle jag helst sett,
att det kunde ske någon utvidgning av området för lagens obligatoriska
tillämplighet, som nu begränsats till samhällen med minst
5,000 invånare, men då nu första kammaren redan fattat beslut i
frågan, så vore det ju riskabelt, om ett annat yrkande skulle gå igenom
i andra kammaren.
Under sådana förhållanden, herr talman, har jag intet yrkande
att göra.
Herr talmannen, som under herr Hages anförande inträtt och
övertagit ledningen av förhandlingarna, gav nu ordet till
Torsdagen den 24 maj.
9 Nr <>5.
Herr Cederborg, som yttrade: I ett par av de föregående anförandena
bär det gått igenom en ton, som tyder på en uppfattning
från talarens sida, att lagförslaget i fråga icke skulle gå långt nog.
Jag tror emellertid, att om man vill granska förslaget noggrannt,
man skall finna, att en sådan uppfattning är oriktig. Och om man
tänker på de starka och de berättigade intressen, som man bär träder
emot, så får man nog säga, att man gått så långt, som det gärna är
rimligt. Jag vågar påstå, att om vi hade gjort det experimentet, som
man i våra grannländer gjort, att tidigare taga fram saken till en
lösning i den riktning, som bär är föreslagen, så skulle tveksamheten
ha blivit mycket större, ja, jag tror till och med att det då varit omöjligt
att få saken igenom. Vi skola komma ihåg, att bland de berättigade
intressen, som ett samhälle har anledning att skydda och som
man här i viss mån träder emot, är också nödvändigheten av att så
fort som möjligt efter krisen få upp den enskilda bostadsproduktionen
igen. Det kan icke nekas, att en lagstiftning av förevarande art
i viss män motverkar detta, och det är därför framförallt som man får
lov att vara försiktig.
Sådan lagen föreligger, tror jag för min del att man kan säga, att
den skyddar alla berättigade intressen och skyddar mot missbruk, och
något bättre kan man icke begära av lagen. I våra grannländer har
man varit tvungen att treva sig fram steg för steg, att komplettera
lagstiftningen med det ena stadgandet efter det andra, allteftersom
förhållandena ha utvecklat sig, och när man ser efter, var de stå,
skulle jag dock vilja påstå, att såsom totalitet står detta lagförslag i
fråga om effektivitet fullt i jämnhöjd med de stadganden, som gälla
i Norge och Danmark.
De anmärkningar, som ha riktats mot vissa detaljer i förslaget,
bero nog delvis på missuppfattning av stadgandenas innebörd. Vad
särskilt beträffar § 1 och den där gjorda skillnaden mellan samhällen
med mer än 5.000 invånare, där lagen omedelbart träder i kraft, och
samhällen med mindre än 5,000 invånare, där det behöves särskild
framställning om lagens införande, så är det icke så, att det för ändamålet
skulle behövas en framställning av den beslutande kommunala
myndigheten, besluten med vederbörlig majoritet, utan framställningen
hos Kungl. Maj:t kan göras, såsom uttryckligen säges i skrivelsen
från bostadskommissionen och socialstyrelsen, av enskilda intresserade,
av en hyresgästsammanslutning eller något dylikt. Det enda
som är sagt i förslaget är, att om en sådan framställning kommer till
Kungl. Maj:t, så skall Kungl. Maj:t, innan saken avgöres bereda
vederbörande samhälle tillfälle att yttra sig. För ett dylikt yttrande
kan naturligtvis i detta som i andra fall förelägges viss tid, och det
blir då vederbörande samhälles sak att antingen laga att den i allmänhet
beslutande myndigheten kan sammanträda eller att på annat sätt
ordna saken.
Till stöd för åsikten att man bort göra lagen omedelbart genomförbar
även i de mindre samhällena åberopade herr Hage några procentsatser
för hyresstegringarna i de mindre samhällena. Men det
får man väl säga vara uppenbart, att om hyresstegringen där skiljer
Ang. lag med
vissa bestämmelser
mot
oskälig hyresstegring
in. in•
(Forts.)
Nr 65. 10
Torsdagen den 24 maj.
Ang. lag med sig från vad man anser vara det normala och berättigade med endast
visso, bestäm- ^ ener 2 % så är det orimligt att ifrågasätta ett sådant ingrepp och
oskälig hyres- sa Pass omlastande, anordningar, som det har ar fråga om. Lagen
stegring m. m. är, såsom det har sagts i motiven, ägnad att träffa missbruken och
(Forts.) man skall gärna i det fallet gå så långt som möjligt.
Men vid en så pass grannlaga uppgift som den ifrågavarande är
det givet, att om det rör sig om en skillnad på blott några få procent
mellan vad man anser vara det så att säga matematiskt råtta i det
föreliggande fallet och det som i verkligheten är begärt, så får man
låta udda vara jämnt, och man är skyldig därtill, då man har så
pass många olika faktorer att räkna med, som man här har att
göra.
Den ändring, som är vidtagen av lagutskottet i § 2 och genom
vilken nämndledamöternas antal har ökats från det ursprungligen
föreslagna tre till fem, är naturligtvis gjord för att garantera en
omsorgsfullare prövning av de föreliggande frågorna. Jag kan emellertid
icke neka till, att jag i det hänseendet ställer mig litet skeptisk.
Jag misstänker, att den ökade säkerhet, som man skulle vinna
vid bedömandet, åtminstone i flertalet fall kommer att motvägas och
mer än motvägas av den ökade tyngd, som förhandlingen inom nämnden
får. Emellertid har jag i det hänseendet icke något motyrkande
att göra, utan hoppas, att förhållandena därvidlag skola kunna, särskilt
genom ingripande av fullt kvalificerade ordförande, få sin lyckliga
lösning.
Herr Sven Persson hänförde sig till den ändring, som var vidtagen
i § 7, nämligen den nedsättning i den föreslagna procentsatsen,
som hade gjorts från 15 till 10 % i fråga om medgiven hyresstegring.
Jag tror emellertid, att då han uttalade sig om denna sak, han utgick
ifrån en uppfattning, som jag antager att lagutskottet icke har haft
och som icke är riktig, men som kanske i viss män får stöd genom en
del uttryck i förslaget. Då man nu har föreslagit, att i vissa fall
endast en ökning med vissa procent skall vara medgiven, så har
man gjort detta icke för hyresnämnden, då den skall sätta sig att reglera
en hyra, utan då man här i lagen föreslagit, att icke varje
hyresstegring nödvändigtvis skulle underställas hyresnämnd, utan
detta skulle vara frivilligt, har man dock velat skapa en garanti
för att även husvärdarna skulle ha intresse av att till hyresnämnd
hänskjuta de hyresavtal, där de betinga sig stegrad hyra.
Denna garanti har man velat vinna på den vägen, att man har
sagt, att i fall hyresvärden icke hänskjuter hyresavtalet till hyresnämnden
och det sedan händer, att han måste lagsöka hyresgästen antingen
inför överexekutor eller inför domstol, så är han, om icke
hyresnämnd fastställt den ökade hyran och om hyresgästen gör invändning,
icke berättigad att få mer än den förutvarande hyran ökad
med vissa procent. Man kunde icke gärna gå någon annan väg, därför
att det naturligtvis icke kunde komma i fråga att låta exekutiv
eller judiciell myndighet ingå i sådan här diskretionär prövning av
hyresbeloppens skälighet, utan man fick lov att där bestämma sig
för en viss procents höjning. Samtidigt har man i motiveringen, un
-
Torsdagen deu 24 maj.
11 Nl* (So.
der hänvisning till att vi torde ofrånkomligt stå inför en period Ana- laa merI
av något ökade hyror, om vi vilja åter få se eu privat bostadspro- vi“a bestämduktion,
antytt, att denna procentsats bör utgöra en ledning för oskälig Z°-Lhyresnämnderna
och en ledning för allmänheten såtillvida, att om stegring m. >«.
ökningen håller sig inom denna procentsats, bör man icke, om man (Forts.)
icke anser sig ha alldeles särskilda skäl därtill, gå till hyresnämnden,
utan låta sig nöja.
Detta är en sak. Nu har emellertid lagutskottet tillagt ett stadgande,
som jag för min del, det får jag lov att erkänna, läst med en
viss betänksamhet, nämligen det stadgande, som innehålles i sista
punkten av 7 § och vilket stadgande synes innebära, att hyresnämnden
skulle så att säga ex officio för ett samhälle eller för vissa delar
därav bestämt fastslå, att beträffande hyresavtal, som innefatta ökning
med blott ett visst antal procent,, hyresnämnden icke inlåter
sig i någon som helst prövning. Det är ju möjligt, att jag läst stadgandet
fel och i så fall är jag glad, ty jag tror, att det skulle vara
mycket betänkligt, om hyresnämnderna vägrade taga befattning med
vilket som helst avtal, som hänskötes, eller ibunde sig ofrånkomligt
vid en viss procentsats.
Naturligtvis är det sedan så, att här vid olika paragrafer av
förslaget kan finnas erinringar att gorå, och naturligtvis finnes det
önskemål, som icke blivit tillgodosedda, och naturligtvis kunde den
ena eller andra parten önska att ett och annat stadgande gått mer
eller mindre långt. Detta är emellertid, såvitt jag kan förstå, saker
av föga betydelse i jämförelse med det stora gagn, som denna lag
dock skulle skänka, nämligen en garanti mot de oförnekliga missbruk,
som under sista tiden ha yppats. Skall emellertid lagen bli till det
avsedda gagnet, så är det av vikt, icke blott att den går igenom och
att den går igenom i samma skick i båda kamrarna, utan även att den
blir antagen så fort som möjligt, ty varje dag som går okär svårigheterna
för hyresnämnderna och okär antalet av de fall, där de bli
urståndsätta att ingripa, åtminstone i fråga om uppsägning. Herr
Sven Persson har redan i sitt anförande uttalat detta, och jag ber att
få understryka hans uttalande. Jag ber alltså att få rikta en
varm vädjan till kammaren att utan ändringar, som skulle fördröja
lagens genomförande, bifalla det föreliggande förslaget.
Vidare anförde:
Herr Zett erst rand: Herr talman, mina herrar! De bestämmelser,
som innehållas i denna lag, äro av synnerligen ömtålig
natur. Jag kan emellertid icke neka till, att det förefaller mig, som
om både Kungl. Maj:t och sedan lagutskottet i stort sett lyckats att
åstadkomma denna lag så acceptabel som möjligt. Jag kan dock icke
underlåta att säga, att för min del hade jag önskat, „att 12 och 13 §§
hade haft en annan lydelse. I 12 § är nämligen föreskrivet, att i varje
sådant samhälle, som har ett invånarantal av 5,000 eller därutöver,
skall varje husägare under hela den tid denna lag gäller vara skyldig
att göra anmälan till hyresnämnden om varje lägenhet av ifrågava
-
Nr 65. 12
Torsdagen den 24 maj.
Ang. lag medlande beskaffenhet, som blir ledig till hyra, och om varje avtal om
vusa bestäm- ]iyraj Som under denna tid slutes. Gör han icke det, är han underkastad
oskälig hyres- straff av böter från och med 5 till och med 500 kronor. Jag tycker,
stegring m. m. att detta stadgande förefaller mycket äventyrligt. I den nu gällande
(Forts.) förordningen om medling i hyrestvister finnes en likartad bestämmelse,
som emellertid är tillämplig endast under den förutsättning, att
stadsfullmäktige ha beslutat att bestämmelsen skall gälla för samhället.
Nu gäller nuvarande lagen ett tjugotal samhällen, men jag
tror icke, att i något sådant samhälle ett dylikt beslut har fattats.
Enligt nu föreliggande lagförslag skall emellertid i alla ifrågavarande
samhällen dylik anmälningsskyldighet med ty åtföljande besvär,
kostnader och trakasserier ske till hyresnämnderna, och dessa, som i
Stockholm hittills haft att handlägga under tre månader omkring 100
ärenden, skulle väl efter det föreslagna stadgandet få att handlägga
30- å 50,000 på ett år och i proportion därefter i de mindre städerna.
Jag kan icke hjälpa, att jag anser detta vara att gå för långt.
Nu säger Kungl. Maj :t, att denna lag är grundad på de norska
och danska lagarna. Norska lagen är icke i sin helhet intagen i den
kungl. propositionen, men jag har för min del icke av propositionen
kunnat finna, att den innehåller någon sådan bestämmelse. Yad danska
lagen angår, så innehåller den en sådan bestämmelse, men, märk
väl, denna skall gälla blott i de kommuner, där kommunbestyrelsen
har beslutat sådan, således just så som jag skulle önska det vore här.
Jag skulle vara mycket frestad att, när vi komma till 12 och
13 §§, göra ett yrkande, då jag vet att detta icke skulle äventyra lagens
antagande. Ty om första kammaren, såsom redan skett, antagit
dessa paragrafer och andra kammaren avslår dem, kan en sammanjämkning
naturligast ske på sådant sätt att bestämmelsen modifieras
så, att dess tillämpning skall vara beroende på de kommunala
myndigheternas beslut.
Nu har jag sagt min mening om hur jag anser att dessa §§ höra
lyda, men efter de allvarliga vädjanden, som från alla håll skett, om
att vi genast skola antaga lagen, vill jag icke påyrka någon ändring.
Jag har emellertid velat säga min mening, och är det så, att
den meningen skulle delas av herrarna här i allmänhet, så må den,
som det vill, göra ett yrkande vid 12 § om dess upphävande och likaledes
vid 13 § om upphävande av skyldigheten av obligatorisk hyresförmedling
samt vid 17 § om upphävande av bestämmelsen om böter
i detta fall, allt för att åstadkomma en sådan sammanjämkning.
Resultatet av ett sådant beslut bleve ju, att lagen icke kom ut förrän
åtta dagar senare. Jag kan icke bedöma, vilken verkan det skulle
ha, men jag tror för min del, att det vore bättre att lagen kom till
stånd åtta dagar senare och att den icke blev mottagen på det vis,
jag föreställer mig att dessa bestämmelser komma att bli mottagna.
Jag har, som sagt, icke något yrkande, men om min mening vinner
understöd, må vem som helst göra ett dylikt yrkande, när vi
komma till vederbörande paragrafer.
I detta anförande instämde herrar von Hofsten, Lundblad och
Nilsson i Linnås.
Torsdagen den 24 maj
13 Nr <».
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina her- An''J- la3 mtd
rar! De föregående talarna lia i vissa punkter deklarerat sitt missnöje
med bestämmelserna i lagförslaget. Men det må ju ock tack- oskälig hymsamt
erkännas, att ingen av dem framställt något yrkande på ändring, stegring in. in.
och jag har således den förhoppningen, att lagen skall kunna bringas ''Forte.)
igenom omedelbart och träda i kraft så snart som möjligt, vilket såsom
åtskilliga föregående talare sagt, är synnerligen väl behövligt,
om den skall motsvara det ändamål, som man avser med densamma.
De anmärkningar, som gjorts, ha naturligtvis av de respektive
talarna motiverats med skäl, som de ansett giltiga, men de ha icke talat
om, vilka skäl, som å andra sidan föranlett utskottet att stanna
vid det slut, som utskottet kommit till. Jag anser mig skyldig att
ange dessa skäl, bland annat därför att det är min övertygelse, att
om man väger skälen mot varandra, så komma utskottets skäl att te
sig såsom de övervägande.
Vid första paragrafen har gjorts anmärkning mot det område
för lagens tillämpning, som blivit utstakat. Det är så med denna lag
att lika angeläget som det är, att den kommer till tillämpning, där
den verkligen behövs, lika angeläget är, att den icke utsträckes till
orter, där något verkligt behov av densamma icke föreligger. Var
gränsen för omedelbar tillämpning skall dragas, är naturligtvis en
ganska omtvistlig fråga. Vi ha inom utskottet liksom andra förslagsställare
nödgats draga gränsen mera på känn, och vi ha då trott, att
samhällen med 5,000 innevånare skulle vara en lämplig gräns, d. v. s.
■att inom samhällen av den storleken eller därutöver hade man att
räkna med ett större antal hyresförhållanden, som behöva regleras.
Sedan är det ju, såsom redan påpekats, lämnat öppet för vilket samhälle
som helst, där ett behov framträder, att få lagen satt i tilllämpning.
En föregående talare har redan bemött her Hages motion
och hans framställda anspråk på att det skulle i lagen utstakas särskilda
former för detta. Jag vill säga, att utskottets förslag är fördelaktigare
och lämnar lättare tillgång att få lagen antagen i ett samhälle,
där den behövs, än det av herr Hage framställda förslaget. Ty
det kräves ju, mina herrar, ej mer än att ett fåtal eller en av samhällets
invånare gå in till Konungens befallningshavande med en anhållan
därom och framföra sin mening om behovet av lagens tilllämpning
inom samhället. Då föranstaltar Konungens befallningshavande
om en undersökning, infordrar antagligen på samma gång yttranden
från den kommunala myndigheten, och insänder handlingarna
till Kungl. Maj:t, varigenom man varder kvitt de ansökningsrätten
inskränkande bestämmelser, som innehållas i herr Hages motion.
Här har vidare gjorts anmärkning mot andra paragrafen i avseende
på hyresnämndens sammansättning. Utskottet har där fått
dubbla anmärkningar. Herr Sven Persson anser, att kvalifikationerna
för den ena sidans ledamöter icke äro lämpligt uppställda, och herr
Cederborg gör gällande, att det hade varit bättre, om nämnden bestått
av endast tre ledamöter.
Mina herrar! Jag har olyckligtvis blivit ganska förkyld, kan
ej tala högre. Jag vore därför tacksam, om kammaren ville tillåta
Nr 65. 14
Torsdagen den 24 maj.
Ang. lag med dem, som händelsevis intressera sig för vad jag har att säga, att få
V‘meise^mZ höra pa’ men ^ torde vara omöjligt under det allmänna samspråk,
oskälig hyres- som råder i kammaren; jag tillåter mig därför hemställa, att de av
stegring m. m. herrarna, som icke intressera sig för saken, i stället ville föra sin
(Forts.) konversation i korridorerna.
Mot herr Cederborgs anmärkning i avseende å hyresnämndens
sammansättning vill jag påpeka, att denna nämnd fått sig anförtrodd
en synnerligen vittgående dömande uppgift. Den bestämmer
efter sitt fria skön det hyresbelopp, som både hyresvärd och hyresgäst
måste nöjas med, och den bestämmer detta belopp definitivt, så att det
icke finnes någon utväg öppnad till klagomål över nämndens beslut.
Nämnden har således samma dömande befogenhet som en vanlig
skiljenämnd. Med avseende å de stora ekonomiska intressen, som
det här gäller, ha vi ansett det vara önskvärt och nödigt att åt den
nämnd, som utrustas med sådan befogenhet, även gives en sådan sammansättning,
att man däri har bästa möjliga garantier för att utslaget
skall bli så väl avvägt som möjligt. Det är skälet för femmannanämnden,
och det skälet är så starkt, att jag är övertygad om, att det
vida överväger den betänklighet för tungroddhet hos nämnden, som
herr Cederborg uttalat.
Vad beträffar herr Sven Perssons anmärkning att det icke stadgats,
att båda de ledamöter i nämnden, som skola väljas från hs^resgästernas
sida, skola vara särskilt underkunniga om de mindre bemedlades
bostadsförhållanden, utan att detta kompetenskrav uppställts
endast för »åtminstone den ene ledamoten och den ene
suppleanten» så är denna bestämmelse direkt föranledd och iberoende
av en annan omständighet, den nämligen, att lagen gäller alla
lägenheter, stora som små, och gäller till och med affärslokaler
och lokaler för annat ändamål. Det är då inte möjligt, såvitt jagförstår,
att utan orättvisa mot det stora antal medborgare, som bli
underkastade denna lag och som hyra eller uthyra annat än smålägenheter,
— det är icke möjligt utan orättvisa mot dem att föreskriva,
att hyresgästerna skola representeras endast och allenast av
två, som äro särskilt underkunniga om de mindre bemedlades bostadsförhållanden.
Det måste även på den sidan finnas någon som
har kännedom om och blick över hyresmarknaden även i fråga om
större lokaler.
Vidare har anmärkning gjorts mot 7 § i fråga om de där upptagna
procentsatserna. Därmed förhåller sig så, att när hela hyresregleringen
lagts in under en nämnd med den befogenhet, som ovan
angivits, så vore det att förutse, att nämnderna skulle bli så överhopade
med göromål, att det icke vore möjligt för dem att inom
rimlig tid hinna ordna alla olika parters mellanhavanden, om de
skulle nödgas ta hand om varenda en av dessa hyresfrågor. Därför
har man velat draga en gräns, av den innebörd, att, om hyresstegringen
icke överstiger den gränsen, så behöver hyresavtalet icke
dragas under nämnden för att vara exekutivt. Men hyresförhöjningen
kan i allt fall dragas under nämnden om någon av sakägarna
finner skäl därtill. Nämnden kan således och är, i händelse
Torsdagen (len 24 maj.
lh Nr (55.
flen därtill uppfordran, skyldig att pröva, huruvida även eu lägre
förhöjning av den i 7 § angivna är skälig eller om den tilläventyrs
bör nedsättas.
Det kungl. förslaget satte gränsen till femton procent. I avseende
härå vill jag säga, att det uppenbarligen icke finnes någon
möjlighet att i lag uppställa en procentsats, som är skälig och rimlig,
lika för hela riket. Det som ur hyresförhöjningssynpunkt är
skäligt, billigt och rimligt i Stockholm, är det uppenbarligen icke i
Trosa eller Gränna eller någon annan sådan småstad. Därför väcktes
i utskottet det förslag att man skulle ta bort denna gräns ur lagen och
i stället låta hyresnämnden för varje särskild ort bestämma en gräns,
intill vilken ett ökat överenskommet hyresbelopp skulle vara exekutivt,
utan att underställas nämndens prövning. Detta väckte
emellertid betänklighet från annat håll i det man ansåg svårt att
icke ha någon som helst vägledande norm i lagen, och så enade sig
de olika meningarna därom, att eu procentsats av tio procent inrycktes
i lagen. Den är lägre än den av Kungl. Maj:t förslagna
och antagligen den lägsta, som under nuvarande förhållanden rimligen
kan ifrågasättas inom ett samhälle, där över huvud taget lagen
är behövlig. Men på samma gång lämnas möjlighet för hyresnämnden
inom detta samhälle att bestämma en högre procentsats så att
en förhöjning av exempelvis 15—20 procent, kan förklaras vara exekutiv,
utan att underställas nämndens prövning. Jag tror att svårigheten
med gränsbestämningen är löst ganska lyckligt genom en
sådan bestämmelse.
Det är ett uppenbart missförstånd av lagstadgandet, när herr
Cederborg antager, att detsamma skulle innebära, att nämnden icke
skall taga befattning med hyresbelopp, som icke överskrida den på
ena eller andra sättet bestämda procentgränsen. Nej, så är det icke
skrivet, och så kan det idka läsas. Då skulle man också tolka första
delen av 7 § på samma sätt, men där är ej fråga om annat än till
vilket belopp en höjd hyra kan exekutivt uttagas, utan att nämnden
särskilt prövat befogenheten av förhöjningen. Det sista stycket refererar
sig uttryckligen till det första; och där står således att nämnden
äger med avseende å förhållandena inom dess verksamhetsområde
bestämma att större förhöjning av betingat hyresbelopp än de
10 procenten må för området gälla, såsom exekutivt utan att underställas
nämndens prövning. Hela denna sak har intet att göra
med nämndens rätt och plikt att prova en hyresfråga som dragés
under densamma, vilken rätt och plikt kvarstår oförändrad evad
höjningen av hyran är större eller mindre.
Herr Sven Persson deklarerade sitt missnöje med att icke lagen
har retroaktiv verkan i avseende å sådana uppsägningar, som
skett före lagens ikraftträdande. Sådant vore emellertid helt enkelt
omöjligt och går icke att stadga. Om en person, innan lagen
kom till stånd, uppsagt en hyresgäst och dagen därpå uthyrt lägenheten
till en annan, och därtill den uppsagda hyresgästen gått
och hyrt en ny lägenhet så skulle uppsägningens ogiltighet kunna
föranleda att flera olika hyresavtal måste rivas upp och de mest
Ang. lag med
vissa bestämmelser
mot
oskälig hyresstegring
m. m.
(Forts.)
Nr 65. 16
Torsdagen den 24 maj.
Ang. lag med komplicerade förhållanden inträda så att tilläventyrs både hyrestid
bestäm- värd hyresgäst icke visste, vad de hade att rätta sig efter;
oskm'' hres- hyresvärden måste kanske bjuda ut sin lägenhet på nytt och hyresstegring
JTm. gästen vore kanske tvungen att söka sig något nytt o. s. v. Då är
(Forte.) det bättre, att låta uppsägningar och redan träffade hyresavtal gälla,
och att reglera isaken på det sätt, att det nya hyresavtalet underställes
nämndens prövning och hyran bringas ned till skälig nivå,
om så behöves. . ,
Slutligen .vill (jag uppehålla mig vid den janmärknmg, som
herr Zetterstrand gjorde. Han tyckte icke om den stadgade anmälningsskyldigheten
för hyresvärdarna i avseende å lediga lägenheter,
hyror o", s. v. Emellertid har en sådan anmälningsskyldighet i utskottet
ansetts som ett nödvändigt komplement till lagen och till
den befogenhet som givits hyresnämnden. Skall hyresnämnden bestämma
om hyresbeloppet med den suveräna makt. som är given åt
den, så är det nödvändigt, att hyresnämnden får eu ingående överblick
över förhållandena på hyresmarknaden inom samhället. Den
överblicken fås icke på något annat sätt, än genom anmälan om
lediga eller uthyrda lägenheter och om avtalade eller fordrade hyror;
och jag tror säkert, att den delen av hyreslagens bestämmelser kommer
att bli den minst överklagade och minst kännbara.
Herr Zetterstrand åberopade exempel från Danmark. Jag har
svårt att komma till råtta med detta, ty i en motion, som väckts i
förevarande ämne finnes intagen en lag om tillägg till lagen av den
9 juni 1916 om »Fastssettelse av Husleje». Denna tilläggslag är
utfärdad den 22 december 1916, och dess 8 § innehåller, att i kommuner,
i vilka huslejenämnd är nedsatt, äro husägare, som efter den
1 september 1916 uppsagt hyresgäst, pliktiga att inom 14 dagar
efter lagens ikraftträdande meddela nämnden upplysningar härom
samt om grunden till uppsägningen och om den årliga legosumman
för den uppsagda hyresgästen och för den nya hyresgästen, eller,
såframt lägenheten icke blivit uthyrd på nytt, dess framdeles gällande
legovärde. Såvitt jag förstår är detta lika generellt som det
svenska stadgande, som nu föreslagits. —
Ja, härmed har jag yttrat mig om de olika anmärkningar, som
framställts mot lagen. Jag vill icke taga herrarnas^ uppmärksamhet
vidare i anspråk, utan endast förena mig med föregående talare i en
vördsam hemställan till kammaren att om möjligt taga denna lag
utan ändring i de speciella punkterna. Det har varit medvetandet
om nödvändigheten av att denna lag kommer till stånd och träder
i tillämpning .så fort som möjligt, .som inom utskottet föranlett att
de olika meningar, som naturligtvis där gjort sig gällande, dock
kunnat förenas på sätt som skett i detta betänkande som nu föreligger
för riksdagen utan några reservationer.'' Lagen är i detta
skick antagen i första kammaren. En ändring i denna kammare på
någon paragraf måste ha till följd ett uppskov med lagens trädande
i kraft, icke på åtta dagar, såsom herr Zetterstrand säde, utan ^åtminstone
på fjorton dagar, kanske något mer. Ingenting kan nämligen
göras för en sammanjämkning förrän efter pingsten, sedan
17 Nr 05.
Torsdagen den 24 maj.
behöves det tid för ärendets behandling i utskottet ånyo, tid för tryckninig
och trd för bordläggning och behandling i kamrarna. Jag är
övertygad om att fjorton dagar gå åt härför och kanske litet till.
Under dessa förhållanden, herr talman, tillåter jag mig förnya
nun hemställan till kammaren att godkänna det av lagutskottet här
tramlagda lagförslaget.
Herr Zetterstrand: Jag vill med anledning av herr Peterssons
i Lidingö villastad yttrande påpeka, att det står i 3 § av
danska lagen, att ona det är någon, som höjer hyran, skall han göra
anmälan, men det står i 17 §, att kommunbestyrelsen är berättigad
att tor avägabnngande av statistiskt material angående bostadsförhållandena
ålägga generell anmälan. Det är denna generella anmälningsskyldighet,
som jag icke vill ha vidsträcktare än den danska
lagen bestämmer, d. v. s. att sådan skyldighet skall inträda först
om kommunal styrelsen bestämmer det. Det må gärna vara så, att
om hyra höjes det skall göras anmälan. Det blir då icke på långt
när sa många anmälningar.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Stenberg:
Herr talman, mina herrar! Jag behöver knappast för min del framhålla
angelägenheten av att denna lag blir antagen så snart som
möjligt, ty alla, som uppträtt här, ha påpekat vikten härav. Men
den anmärkning, som framställts av herr Zetterstrand, uppkallar
mig till att säga några ord i den fråga, han berört. Herr Zetterstrand
vande sig mot bestämmelserna i 12 och 13 §§. 12 § innehåller be
stämmelse
om att i samhällen, där lagen äger tillämpning, det skall
åligga var och en, som uthyr lägenheter, att anmäla hyresledighet
och att anmäla ingångna hyresavtal. Herr Zetterstrand menade, att
denna föreskrift, ^ som i lagen fått en obligatorisk karaktär i motsats
till vad förhållandet är i den gällande administrativa förordningen,
skulle medföra mycket stort besvär för hyresnämnderna. Jag
•r0Krn nnn sade’ att man skulle kunna tänka, sig, att i Stockholm 40
a 50,000 ärenden skulle på det sättet komma under nämndens behandling.
Jag vill då erinra om, att här endast är fråga om att
uppgifter skola lämnas till nämnden av dem, som uthyra lägenheter.
Det blir icke ett ärende av varje sådan uppgift, som kommer in, utan
nämnden samlar blott dessa uppgifter såsom en statistik, vilken, såsom
redan påpekats av herr Petersson i Lidingö villastad, är .synnerligen
behövlig för att nämderna skola kunna bedöma ställningen på
bostadsmarknaden.
Det vore enligt min mening ganska olyckligt, om denna bestämmelse
uteslotes. Jag kan i det hänseendet också hänvisa till ett yttrande,
som chefen för civildepartementet hade, då propositionen i detta
ärende beslöts. Han framhöll då i ett särskilt uttalande till statsrådsprotokollet,
att denna lag nog behövdes med hänsyn till de svåra
förhållanden, som vore rådande på hyresmarknaden, men han yttrade
samtidigt, att han ville betona, att denna lagstiftning endast
vore en av världskrisen betingad tillfällig nödfallsutväg och
Andra hammarens protokoll ''1917. Nr 65. 2
Ang. lag med
vissa bestämmelser
mot
oskälig hyresstegring
in. m.
(Forts.)
Nr 65. 18
Torsdagen den 24 maj.
Ang. lag med 6iL varaktig lösning av hostadsfragan maste sökas pa andra jvävissa
bestäm- gar Han syftade främst på den bostadspolitik, som han ansåg måste
meiser-mot förag från kommimernas sida. Den måste bli förutseende och efsteVÅng
Z. m. fektiv, yttrade lian, och för att denna politik skulle kunna bil sådan
(Forts.) fordrades det en klar överblick av bostadsmarknadens läge i olika
avseenden och av dess utvecklingstendenser. Det är huvudsakligen
för att möjliggöra en sådan överblick, som denna föreskrift om anmälningsskyldighet
är föreslagen. Civilministern gick så långt, att
han sade, att om också denna lagstiftning, som nu är förelagd riksdagen,
i övriga delar icke borde ha annat än provisorisk karaktär, vore
det’skäl att tänka på, om icke föreskriften om anmälningsskyldighet
borde få varaktig karaktär, så att den föreskriften skulle komma
att gälla även efter den begränsade tid, för vilken lagen nu skulle
bliva gällande. , .... . ,
Yad beträffar de jämförelser, som under debatten gjorts med
förhållandena i Danmark och Norge, skall jag be att, till kompleL
tering av vad som sades om dessa jämförelser av herr Petersson i
Lidingö villastad, få påpeka, att i Danmark och Norge lagen är lagd
på ett annat sätt än i Sverige. I Danmark och Norge ar provningen
av en höjd hyra obligatorisk; hyran gäller icke i något fall, savida
icke prövning av nämnd försiggått. Men här i Sverige är det ju sa,
att man icke vill draga alla frågor om hyreshöjning under nämndernas
prövning, utan, om hyreshöjningen håller sig inom en viss gräns, blir
den höjda hyran exekutiv, även om icke nämnden har prövat densamma.
Då sålunda nämnderna icke få under sin provning alla frågor
om hyreshöjning, är det givetvis särskilt påkallat, att det åstadkommes
en fullständig, för nämnden tillgänglig statistik, och denna
vinner man genom förevarande anmälningsskyldighet.
Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att lagen skall
bli antagen i denna kammare, liksom den blivit i första kammaren,
utan några ändringar, på det att den må kunna så fort som möjligt
träda i kraft, Det är ju av vikt, att den tid av fyra manader, lör vilken
den i visst hänseende skall ha retroaktiv kraft, så fort sig göra
låter blir fixerad.
Herr Hage: Herr talman! Jag kan icke låta det påståendet sta
oemotsagt, som gjordes av herr Petersson i Lidingö villastad, när han
sade att det förslag, som lagutskottet här framlagt, med avseende pa
mindre samhällen skulle lättare och effektivare åstadkomma att dessa
samhällen skulle komma i åtnjutande av de fördelar lagen medförde,
än det förslag, jag framställt. Det påståendet grundade sig synbarligen
på det förhållandet, att när det gällde en framställning, _ sa
skulle enligt Kungl. Maj:ts och lagutskottets förslag framställning
behöva göras endast av några få personer, under det att däremot det
petitionsförfarande jag föreslagit skulle innebära, afrt ett någorlunda
stort antal personer i samhället måste göra framställningen. JJet ar
alldeles givet, att i den punkten det är fördelaktigare med det förfarande,
som innehålles i denna lag, som nu kominer att antagas än med
den anordning, som jag tänkt mig. Men det är att märka, att enligt
Torsdagen den 24 maj.
19 Nr «5.
mitt förslag skulle aldrig det i lagen föreslagna prövandet genom Ano- lao me<l
Kommunal myndighet ibehöva tillgripas, och det är givetvis just detta, vi“a bestämsom
åstadkommer svårigheter för att bestämmelsen skulle komma till m.tl‘er,mot
tözrZf- ™sa rmhf1!f*'' Duet y octsä t»» »SÄÄSt
^ att forsena den slutliga handläggningen av hela frågan. Jag (Forts.)
vagar alltså, trots allt, det påståendet, att det skall icke kunna bli lättare,
utan tvärtom,! dessa mindre samhällen att få igenom en sådan
bestämmelse genom det i lagförslaget och utskottets utlåtande föreskrivna
behandlingssättet än genom det enkla petitionsförfarande ‘
utan provning av kommunal myndighet, som jag föreslagit.
u Chfen för civildepartementet, herr statsrådet von Sydow:
Herr talman, mina herrar! Jag skall endast be att få lämna en
upplysning i anledning av den siste ärade talarens anförande. Här
har erinrats om svårigheterna att få denna lag tillämpad inom smärre
samhallen. Emellertid vill jag meddela, att redan i sammanang
med propositionens beslutande från civildepartementets sida
vidtogos åtgärder för att genom kommunala centralbyrån sprida
kännedom om innehållet i propositionen till städer och andra samhallen
just i det syftet, att de skulle kunna redan på förhand sätta
S1.s. ln ^frfstöjnraelserna och i sin ordning vidtaga åtgärder för
att bestämmelserna skulle kunna träda i tillämpning.
aS ber också få påpeka, att saken mycket lätt kan ordnas på det
sattet, att det väckes motion i vederbörande kommunalförsamling och
att, därest denna icke skulle leda till något resultat, man under åberopande
av yttrande, som i anledning av motionen avgivits, går in till
Hungl. Maj :t med begäran om lagöns tillämpning. Då är yttrandet
redan pa förhand färdigt och något vidare remissförfarande behöves
icke från Kungl. Maj:ts sida. Det kan sålunda hastigt nog låta sig
gorå att lagen kommer i tillämpning uti de samhällen, där sådant
överhuvud taget befmnes nödigt.
Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.
Återstående delar av lagförslaget.
Godkändes.
Utskottets hemställan i punkten l:o) förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.
Punkten 2:o).
Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragråt
omlörmälda ärendet.
Nr 65. 20
Torsdagen den 24 maj.
Ang. främjande
av manskapsrekryteringen
vid
armén.
§ 8.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 192, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa (bestämmelser mot oskälig hyresstegring
m. m. ävensom sju i ämnet väckta motioner.
§9.
Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr
150, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående främjande
av manskapsrekryteringen vid armén yttrade:
Herr Bogren: Herr talman! Utskottet tillstyrker. här riksdagen
att bifalla, vad Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen nr
299, nämligen åtgärder för underlättande av rekrytering av armens
stamans tällda. Ja.g ber, herr talman, att i samband med att kammaren
nu går att fatta detta beslut få till protokollet göra nagra
erinringar och påminnelser. . ... .
Orsaken till att Kungl. Maj:t framkommit med detta förslag,
är det uppseendeväckande stora antalet vakanser bland arméns stamanställda.
Enligt 1914 års härordning fordras en årlig rekrytering
av i runt tal 5,000 volontärer. Det visar sig av vad sopa framhållits
i propositionen, att man icke har lyckats att uppnå. närmeJsevio
hälften av detta land, ja, icke ens 2,000. Med anledning av detta
stora vakansantal tillkallade Kungl. Maj :t i februari i år tre sakkunniga,
högre officerare förresten, för att utreda detta ärende och
för Kungl. Maj :t framlägga förslag.
Jag kan icke neka mig nöjet att för kammaren andraga något
av vad dessa sakkunniga på området ha anfört. ^ Först tala de om
orsakerna till dessa sorgligt störa vakanser, och då säga de, att dessa
äro huvudsakligen tvenne. För det första är det den rådande nögkonjunkturen
med ty åtföljande goda arbetsförtjänster, och för det
andra den försvarsfientliga agitationen. För att råda hot pa detta
onda föreslå nu de sakkunniga åtskilliga åtgärder, bl. a. anställningspremier
för dem, som förut vant stamanställda i armen och möjligtvis
skulle vilja taga förnyad lega, samt rekapitulationspremier för
i tjänst varande volontärer, vilkas anställningstid går ut. vidare
talas det om det gamla, jag höll på att säga, förfelade medlet civilanställning.
Det har visat sig, att varken rekapitulationspremierna
eller hoppet om civilanställning ha förmått fylla den uppgift, som
man hade hoppats, att de skulle fylla, nämligen råda bot på detta
stora vakanstal. , , r> <•..
Det är glädjande att se, att föredragande statsrådet, chefen för
kungl. lånt försvarsdepartementet har haft en klarare syn på dessa
frågor än de s. k. sakkunniga. Orsakerna till de störa vakanserna
finner herr statsrådet vara de ringa framtidsutsikter, som de unga
männen ha på denna bana. Det är särskilt att lägga märke till
denna klara blick på det sanna förhållandet har. Det är visserligen
Torsdugen den 24 maj.
21 Nr <>5.
sant, att befordringsmöjligheten på banan i någon mån har förbättrats . An,J- främ
genom
inrättandet av furirgraderna oeli att dessas lönevillkor i
gon män ha upphjälpts. Men ändå kvarstår det faktum, att de * “ingen ''vid
unga männen, som stanna kvar i armén låt oss säga i nio år, vilket armén.
anses vara det önskvärda, eller kanske därutöver, ha ganska ringa (Forts.)
utsikter att sedan slå sig på en ny levnadsbana vid en 28 å 30 års
ålder. Åtminstone torde det möta ganska stora svårigheter. De få
en avskedspremie av högst 1,000 kronor. Detta är en ganska ringa
hjälp för att därmed börja en ny levnadsbana.
Men herr statsrådet har vidrört också en annan orsak till icke
allenast de ökade vakanserna utan även till vad som är för armén
ännu viktigare att få hjälp mot, nämligen den sjunkande nivån av
materialets kvalitativa beskaffenhet. Herr statsrådet pekar så riktigt
på de verkliga orsakerna, då han säger, att genom 1901 års
härordning slopades den förut verkligt goda underofficersutbildning,
som vi hade i våra fasta underofficersskolor. Dessa underofficerssfcolor,
säger herr statsrådet mycket riktigt, lockade till sig de mera
begåvade allmogesönerna. De fingo där en ganska god utbildning,
som icke allenast gjorde dem skickliga såsom underofficersämnen
utan även dugliga i det praktiska livet. Av egen erfarenhet känner
jag, att dessa skolor verkade mycket tilldragande, och den utbildning^
som där erhölls, var synnerligen användbar även i det praktiska
livet.. Så som utbildningen nu sker, har följden blivit den, att
endast mindre önskvärda element dragas till dessa utbildningskurser,
och de taga anställning i armén endast tillfälligtvis. Jag tror,
att herr statsrådet har pekat på ett av de rätta medlen för att råda
bot på. dessa missförhållanden, nämligen de stora vakanserna samt
den mindre goda kvaliteten av dem som taga anställning, då han
pekar på de förbättrade underoffioersskolor, som man nu äntligen
skulle slå in på att organisera. Jag skulle här i detta sammanhang,
herr talman, vilja på det allra allvarligaste vädja till herr statsrådet
att med all kraft taga itu med ordnandet av denna högre underofficersutbildning,
som han nämner här.
Det är vidare en sak till. Det är något smärtsamt, att jag i
statsrådsprotokollet icke finner, att herr statsrådet haft blicken riktad
på det andra, jag höll på att säga, universalmedlet för förbättrande
av rekryteringen av arméns manskap. Det är ett medel, som
denna kammare under den närmaste tiden åtminstone tvenne särskilda
gånger tryckt på ganska hårt, nämligen att bereda möjlighet
för de dugande underofficerarna att vinna befordran till officersgrad.
Med den kända framtidsblick, som den nuvarande chefen för
lantförsvarsdepartementet visat sig äga, hade jag tänkt mig, att
han även skulle ägnat denna av andra kammaren uttalade uppfattning
någon uppmärksamhet och något erkännande i denna proposition.
Min övertygelse är, att om de unga männen veta, att de genom
plikttrohet, genom förvärvande av icke allenast militära färdigheter
utan också kunskaper såväl på det humanistiska området som på
det rent militära, genom ett oavlåtligt arbete, ett värdigt uppförande,
kunna avancera och bereda sig även på denna bana, och icke
Nr 05. 22
Torsdagen den 24 maj.
Ang. främjande
av manskapsrekryteringen
vid
armén.
(Forts.)
minst på denna bana, en både tryggad och ansedd framtid, så skulle
detta i allra högsta grad bidraga till att avhjälpa de här ifrågavarande
missförhållandena. Jag tror, herr talman, att så länge som
man säger nej och nej till detta berättigade krav, som andra kammaren
ett par gånger har framfört, så får man förgäves använda
både anställningspremier, rekapitulationspremier och avskedspremier
— det skall dock icke lyckas att förse vår underofficerskår med sådana
element av unga män, som man önskar, och om man har lyckats
förvärva några.bättre förmågor, så fruktar jag, att de snart
lämna sin anställning. Jag tror, att det skulle vara nyttigt, om
vederbörande, som har vår armés ledning om hand, ville beakta just
dessa tvenne synpunkter: den högre underofficersutbildningen —
naturligtvis också förbättrade lönevillkor för underofficerarna —-samt fritt avancemang för dem, som genom skicklighet och kunskap
därför gjort sig värdiga. Jag tror, att man då skulle nå målet
säkrare än genom dessa halvmesyrer med premier. Framför allt
bör man icke slå in på den väg, som de förut nämnda sakkunniga
ha anvisat Kungl. Maj:t, nämligen tvångsuttagning.
Jag har, herr talman, velat foga dessa erinringar till det beslut
kammaren nu går att fatta. Jag har intet annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.
Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Den föregående
ärade talaren yttrade, att civilanställningen varit ett förfelat
medel, och det är ju möjligt, att den i vårt land icke har nått den
verkan, som det medlet kan hava. Det är dock ett faktum, att i
andra länder, där den militära organisationen står högt, detta medel
är ett av de förnämsta för att fylla den brist, varav även vår armé
för närvarande så lider, att tillgodose behovet av underbefäl. Det
är ju först på senaste åren denna sak beaktats här, och den har ju
dock inom vissa områden med goda resultat prövats. Jag ville därför
bara med några ord uttala, att vi ingalunda få underskatta den
vägen utan pröva och se i vad mån vi kunna gå fram på den.
Den föregående talaren sade, att svårigheterna att få underbefäl
i viss mån bero på det förhållandet, att dessa unge män, som
stanna kvar i armén till 28 års ålder, när de lämna tjänsten ha svårt
att få anställning ute på det civila arbetsfältet. Det är just den
saken civilanställningen vill söka råda bot för, i den män det är
möjligt.
Det pekades vidare på, att man skulle uppmärksamma underofficersskolorna.
Jag är fullt enig med den föregående talaren om
att man ej bör försumma den utvägen, men man bör ingalunda underlåta
att samtidigt se till, i vad mån civilanställningen kan råda
bot för missförhållandena. Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag har, herr talman, begärt
ordet närmast i anledning av det yttrande, som nyss fälldes av en
ärad kamrat på Skaraiborgslänsbänken. Han vidrörde i sitt yttrande
Torsdagen den 24 maj.
23 Nr <fi.
ett utlåtande, som var avgivet av särskilt tillkallade sakkunnige för . Anj>- frumutredande
av det viktiga problemet rörande manskaps- och under- jaslapSrIkntebefälsrekryteringen
i armén. Jag måste i likhet med honom uttala ringen vid
min förvåning över, att dessa sakkunnige ansett, att ett medel att armén.
främja rekryteringen av underbefäl vore att gorå utbildningen för (Forts.)
underbefälet svagare än vad den för närvarande är. Jag kan nämligen
icke tolka förslaget om att för nästa utbildningsår inställa
infanteriets högre underofficersskola, varom antydan göres i deras
utlåtande, annat än som en väg på vilken man skulle försvaga utbildningen
för underofficerarna i stället för att förbättra densamma.
Beslut om en förbättrad utbildning för underofficerarne fattades
av 1914 års senare riksdag, och det ingick som ett moment i det
beslut om försvarsväsendets ordnande, som då fattades, men detta
beslut om en förbättrad utbildning för underofficerarna sköts undan
icke allenast ett år utan två år för att sedan, om jag minns rätt,
bringas i verkställighet från och med det utbildningsår, som nu är
inne. Då är det verkligen med mycket stor beklämning man tar del
av ett förslag, som går ut på att man skall strängt taget gå åter
till den gamla ordningen. Det kan enligt min mening icke vara
den rätta vägen, utan jag ber att i den delen få helt och fullt instämma
i den tanke och det uttalande som herr Bogren hade för en
stund sedan.
Han vidrörde i det sammanhanget någonting annat, nämligen
möjligheten att bereda underofficerare befordran till officer. Jag
delar den tanke, som han uttalade, men icke på det sätt han utformat
den. Han ansåg nämligen, att det var underofficeren som skulle
vinna befordran till officer. I den skrivelse rörande denna sak,
som riksdagen avlät år 1914 till Kungl. Maj:t i samband med genomförandet
av häordningsbeslutet, uttalar sig riksdagen för, att
underbefäl i manskaps grad skulle beredas tillfälle att erhålla en
sådan utbildning, ätt de redan vid unga år kunde vinna befordran
till officer. Jag ha,r nämligen den meningen, att skall det bli någon
effektivitet av denna möjlighet, så bör det ställas i utsikt och beredas
möjlighet för underbefäl, dugande och studiebegåvade underbefäl
att redan vid yngre år kunna kämpa sig fram till officers
ställning. Realiserandet av den tanken skall för visso vara mera
ägnad att tillföra underbefälsgraden inom armén vida bättre kvalificerade
element än vad den för närvarande har, enligt min mening
vara mer ägnad att verka uppryckande på underbefälsgraden än
kanhända något av de andra förslag, som härutinnan ha framställts.
Jag har icke kunnat underlåta att göra denna erinran i anledning
av de uttalanden som här äro gjorda, och jag ber, herr talman,
■att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare avfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 10.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
Nr 65. 24
Torsdagen den 24 maj.
nr 151, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående anordnande
av en central beklädnadsverkstad för marinen m. m.;
nr 152, i anledning av militieombudsmannens till 1917 års riksdag
avgivna ämbetsberättelse i vad densamma rör framställning angående
revision av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppskada ådragen genom militärtjänstgöring;
nr 153, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition angående inlösen
för statsverkets räkning av generalstabens officerskårs stalletablissemang
i Stockholm;
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstjänstpremier
till visst manskap och vissa värnpliktiga vid flottan;
nr 155, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för upprensning jämte befästande av Yäddö kanal;
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglemente
för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningreglemente);
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning
med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m.
vid marinen på krigsfot;
nr 158, i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående vissa
ändringar i föreskrifterna om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter m. m.;
nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen
av riksförsäkringsanstaltens fondmedel jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande
av ett spetälskesjukhus i Dalarna m. m.; _
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående påbörjande
av elektrifiering av statsbanelinjen Kiruna—Svartön samt
fortsatt utbyggnad av kraftstationen vid Porjus ävensom i ämnet
väckta motioner;
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
av vissa fastigheter för telegrafverkets räkning i Filip st ad
och Göteborg samt utvidgning av telegrafverkets verkstad i Nynäshamn
m. m.; och
nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gift
kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar.
Utskottets i nämnda utlåtanden gjorda framställningar biföllos
av kammaren.
§ 11.
Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 164, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen samt särskilda avlåtna
propositioner gjorda framställningar angående anslag för kapitalökning
å statens under civildepartementet hörande utlåningsfonder ävensom
i ämnet väckta motioner.
Punkterna l:o)—3:o).
Vad utskottet hemställt bifölls.
Torsdagen den 24 maj.
25 Nr «5.
Punkten 4:o).
Lades till handlingarna.
§ 12.
Härefter föredrogos vart Iför sig bevillningsutskottets betänkanden:
nr
48 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19
mom. 3 i förordningen om frihamn den 15 november 1907; och
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
av tullsatserna å socker samt om ändrad lydelse av § 13
mom. 1 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9
juni 1911.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.
§ 13.
Å föredragningslistan fanns härpå upptaget bevillningsutskot- Om ändringar
tets betänkande, nr 50, i anledning av väckt motion om ändringar i * förordningen
28 § av förordningen angående tillverkning och beskattning av malt- an9°-ende tmdrycker.
°ch
w beskattning av
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hän- maltdrychrrvisad
motion, nr 159, hade herr Nilsson i Kristianstad hemställt, att
riksdagen måtte besluta, dels att § 28 i förordningen den 7 augusti
1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skulle erhålla
sådan ändrad lydelse^ att en minimigräns ifråga om vörtens extrakthalt,
då jästen tillsättes, på 3,5 procent infördes, samt dels att
mom. 2 i samma paragraf och förordning, som stadgade förbud mot
användandet av sackarin vid tillverkning av svagdricka, skulle utgå.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motion, antaga
1) dels följande förslag till
Förordning om ändrad lydelse av 3, 38 och 40 §§ i förordningen den
7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.
Härigenom förordnas, att 3, 38 och 40 §§ i förordningen den 7
augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
skola hava följande ändrade lydelse:
1. I denna
3 §.
- skötsel.
Nr 65. 26
Torsdagen den 24 maj.
Om ändringar 2. Maltdryck må icke inbryggas med eu stamvört, vilkens ex*
förordningen jrakthalt understiger fyra procent.
Verkning och 3. Tillverkningsår räknas från och med den 1 oktober till och
beskattning av med den 30 september.
maltdrycker. o o
(Forts.)
1. Den, som i skattepliktigt bryggeri i syfte att undandraga
statsverket skatt
använder ej medgivna råämnen eller malt, som icke blivit i föreskriven
ordning vägt,
eller gör åverkan å självregisterande väg,
eller använder självregisterande våg, sedan skada å densamma
veterligen uppkommit,
eller olovligen bryter försegling eller öppnar eller borttager las,
som kontrolltjänsteman åsatt,
eller eljest svikligen förfar,
straffes med böter från och med femhundra till och med femtusen
kronor eller dömes till fängelse från och med en manad till och
med ett år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
dömas till straffarbete från och med två månader till och med
t V CL CbL .
Den sakfällde gällde ock den skatt, han undandragit statsverket.
2. Den, som i skattepliktigt bryggeri tillsätter jäst till vört av
lägre extrakthalt än vad som i 3 § 2 mom. stadgas, straffes med böter
från och med femtio till och med femhundra kronor.
40 §.
1. Den, som i skattefritt bryggeri
tillsätter jäst till vört av högre extrakthalt än sex procent,
eller efter jästens tillsättande bereder vörten högre extrakthalt
än sex procent,
eller på annat sätt än nu är sagt eller i 2 mom. av denna paragraf
omförmäles bereder maltdryck, som ej må i bryggeriet tillverkas. ^
straffes med böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen
kronor eller fängelse från och med en manad till och med ett ar.
Den sakfällde gälde ock, på sätt i 36 § sägs, den skatt, han undandragit
statsverket.
2. Den, som i skattefritt bryggeri tillsätter jäst till vört av lägre
extrakthalt än vad som i 3 § 2 mom. stadgas, straffes med böter från
och med femtio till och med femhundra kronor.
Denna förordning träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.
Utan hinder av vad här ovan stadgas må tillsvidare maltdryck
inbryggas med en stamvört, vilkens extrakthalt understiger 4 procent
men icke 3,5 procent, intill dess Kungl. Maj:t finner skäl upphäva
detta medgivande;
2) dels ock följande förslag till
Tor«dagen den 24 maj.
27 Nr «5.
Förordning angående upphävande tillsvidare av förhud mot tillsättande
av sackarin vid tillverkning av svagdricka och mot
försäljning av svagdricka, försatt med sackarin.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Utan hinder av vad som stadgas i 4 § 1 mom., 20 § och 28 § 2
mom. i förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker samt 7 § i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka,
må, med iakttagande av de villkor här nedan angivas, vid tillverkning
av svagdricka sackarin användas ävensom svagdricka, försatt
med sackarin, till salu hållas.
2 §.
1. Tillverkare vid skattefritt bryggeri, som önskar använda
sackarin vid tillverkning av svagdricka, skall därom skriftligen göra
anmälan hos vederbörande överkontrollör samt, innan användning av
sackarin äger rum, för vederbörande kontroll tjänsteman förete av
överkontrollören utfärdat anmälningsbevis.
2. Efter därom av tillverkare vid skattepliktigt bryggeri gjord
ansökan må kontrollstyrelsen lämna tillverkaren tillstånd att tillsvidare
vid tillverkning av svagdricka använda sackarin, och äger kontrollstyrelsen
därvid meddela de kontrollföreskrifter, som kunna finnas
erforderliga.
o . 3 §-
Svagdricka, som är försatt med sackarin, må, därest det ej av köpare
avhämtas på öppna kärl, från tillverkningsstället endast utlämnas
på kärl, å vilka finnes tydligt anbragt beteckningen »sackarinhaltigt».
4 §.
1. Den, som utan att hava företett i 2 § 1 mom. omförmält bevis,
att anmälan behörigen skett, i skattefritt bryggeri använder sackarin
vid tillverkning av svagdricka, stra/ffes såsom i 41 § i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
är stadgat.
2. Den, som utan tillstånd, varom förmäles i 2 § 2 mom., i skattepliktigt
bryggeri använder sackarin vid tillverkning av svagdricka,
straffes såsom i 39 § i sistberörda förordning är stadgat.
3. _ Utlämnar någon svagdricka, försatt med sackarin, i strid mot
föreskriften i 3 §, straffes med böter från och med tio till och med
etthundra kronor.
4. ^Den, som på försäljningsställe förvarar sackarinhaltigt svagdricka
å kärl, som ej är försett med i 3 § föreskriven beteckning,
straffes såsom i 10 § 3 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka finnes
stadgat.
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
Nr 65. 28
Torsdagen den 24 maj.
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
5 §.
För förseelse, som mot denna förordning med husbondes vetskap
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare
husbonden liksom vore förseelsen begången av honom själv.
6 §.
Om förvandling och fördelning av böter, som ådömas enligt denna
förordning, samt om rätt att anställa atal för överträdelse av förordningen
lände till efterättelse vad i gällande förordning angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker är stadgat.
Denna förordning träder i kraft a dag, som Konungen bestämmer,
och gäller tillsvidare till dag, som likaledes av Konungen bestämmes.
Reservationer hade likväl avgivits av herrar Lychholm, Antonsson,
friherre Fleming, Östberg och Forssman, vilka förklarat sig
anse, att ifrågavarande motion icke borde föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
av herr Röing.
Sedan utskottets hemställan föredragits, Ibegärdes ordet av
Herr R ö i n g, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Som kammarens
ledamöter torde ha funnit av det föreliggande utskottsbetänkandet,
så har jag fogat en blank reservation vid detsamma^ vilket
föranleder mig att med några ord utveckla min uppfattning i fråga
om den ärade motionärens yrkande i denna motion, att en minimigräns
ifråga om vörtens extrakthalt av 3,5 % skall fastställas, liksom
också att förbudet att använda sackarin vid tillverkningen av svagdricka
skall borttagas ur förordningen. Dessa yrkanden äro framställda
av motionären i förhoppning att därmed få till stånd en tillverkning
av svagdricka av högre kvalitet än förut. Under normala förhållanden
skulle jag, herr talman, vara den första att med min röst vilja bidraga
till att en minimigräns fastställdes rörande vörtens extrakthalt, en förändring,
som bör genomföras, så fort normala förhallanden inträda.
Men jag anser, att då bör en vida högre procentsats fastställas än
den motionären tänkt sig — vilket som sagt är 3,5 % -— emedan redan
nu som regel vid en massa bryggerier svagdricka tillverkas med en
vida högre extrakthalt än denna. Men under nuvarande abnorma förhållanden
anser jag, att det vore synnerligen olyckligt, om riksdagen
beslöte fastställandet av en dylik minimigräns för extrakthalten, emedan
den spannmål, som användes för mältning vid svagdrickstillverkningen,
skall man försöka att i så stor utsträckning som möjligt använda
till annat ändamål än till svagdrickstillverkning. Man bör därför
under dessa abnorma förhållanden, när tillgången på ^spannmål är
så ofantligt ringa här i landet, se till i stället, att sa små kvantiteter
Torsdagen den 24 maj.
29 Nr 0T>.
spannmål som möjligt användas även vid tillverkning av svagdricka.
Skulle en sådan bestämmelse nu genomföras som den motionären
tänkt sig, så skulle det verka i den riktningen, att man för svagdrickstillverkningen
använde större kvantitet malt än som är oavvisligen
nödvändigt, och det skulle enligt min uppfattning vara ett steg
under dessa förhållanden i orätt riktning. En medlem av bevillningsutskottet,
som kan anses sitta inne med alldeles speciell sakkunskap
i detta hänseende, nämligen herr Lyckholm, har också med
.skärpa framhållit, att under normala förhållanden kan man endast
önska och med glädje se, att en minimigräns för extrakthalten fastställes
ifråga om tillverkningen av svagdricka, ehuru han liksom
jag anser, att denna gräns bör sättas högre än den ärade motionären
tänkt sig.
Vad däremot beträffar motionärens andra yrkande, att den bestämmelsen
skulle borttagas ur förordningen, att man icke har rätt
att vid bryggerierna använda sackarin vid svagdrickstillverkning, så
ber. jag först och främst att få meddela, att de skattepliktiga bryggerierna
betacka sig för denna rätt. De vilja under inga förhållanden
slå in på den vägen att börja på att använda ett sådant medel som
sackarin vid tillverkningen ■—■ i den händelse nu sackarin skulle
finnas här i landet i sådan utsträckning, att man kunde av denna
artikel få något över till svagdrickstillverkningen. Men nu är förhållandet
det alldeles motsatta ifråga om sackarin tillgången här i landet.
Det är mycket ont om sackarin, och som kammaren torde ha funnit
av tidningarna i går eller förrgår, så har regeringen beslutat lägga
beslag på denna artikel, som endast i jämförelsevis ringa kvantiteter
finnes här i landet, och vilka kvantiteter, i synnerhet om kriget fortsätter,
torde vara oundgängligen nödvändiga att använda till ändamål,
för vilka sackarin är mycket nödvändigare än vid tillverkningen
av svagdricka. Det är ju så, att sackarin behövs dels för en massa
sjuka människor, som av läkare tillrådas att icke använda socker utan
i stället måste använda sackarin som sötningsämne, och dels behövs
det inom vissa industrier för deras tillverkning. Åven i utlandet, där
sackarin annars tillverkas, är tillgången på sackarin ytterst knapp.
Jag har haft tillfälle att samtala med en av den ärade motionärens
utländska partivänner, som för närvarande befinner sig här i Stockholm
och som, innan han kom hit, uppehållit sig en tid i Tyskland. Han
talade om, att där till följe knappheten på socker — det är ju icke
allenast i Sverige, som förhållandena äro sådana, utan även i Tyskland,
som före världskriget exporterade så ofantliga kvantiteter socker,
är tillgången på socker mycket knapp ■—• hade man i början av
kriget använt sackarin såsom sötningsmedel rätt mycket. Sedermera
övergick man, sade han, till något, som kallas Sackarin-Ersatz. Men
nu erhåller man icke ens detta i Tyskland, utan nu tillhandahålles för
allmänhetens behov i stället något som kallas Ersatz fur SackarinErsatz,
någon vätska med en viss sötma. År det då skäl när förhållandena
äro sådana i vårt land, att regeringen har för ett par dagar
sedan, efter det denna fråga behandlats i utskottet, ansett det vara
nödvändigt att lägga beslag på artikeln sackarin och liknande pro
-
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
Nr 65. 30
Torsdagen den 24 maj.
Om ändringar dukter, och då ringa utsikter förefinnas att åtminstone i nämnvärda
i förordningen kvantiteter, så länge världskriget varar, kunna införa denna artikel,
Torkning och är det då skål, säger jag, att göra den ändringen i ifrågavarande
beskattning av lagstiftning, att sackarin får användas vid tillverkning av svagmaltdrycker.
dricka. Jag anser åtminstone, att en sådan ändring icke bör göras
(Forts.) även om bevillningsutskottet, som det nu gjort, föreslår, att densamma
uteslutande skall vara av provisorisk art.
Under sådana förhållanden, herr talman, har jag inom utskottet
icke ansett mig kunna ge min röst till förmån för motionen eller utskottets
hemställan, och jag ber att i överensstämmelse härmed nu få
yrka avslag på utskottets förslag.
Vidare anförde
Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar! Den
lilla motion som vi nu behandla, är av den beskaffenheten, att den icke
bör upptaga alltför mycket tid, och jag skall därför endast i allra
största korthet redogöra för avsikten med densamma.
Avsikten med denna motion är ju, såsom framgår av såväl kontrollstyrelsens
utlåtande som av motionen, att söka medverka till att
här i riket det svagdricka, som tillhandahålles den mindre bemedlade
befolkningen, inte kan försämras i huru hög grad som helst. Det
är således i första hand ett konsumtionsintresse, som man här avser
att tillgodose. Genom att bestämma en viss minimigräns i vad gäller
vörtens extrakthalt, såsom här föreslås till 3,5 %, så vinner man ju det
syftemålet, att bryggerierna icke kunna försämra varan i hur hög
grad som helst och likväl söka få ut den till den mindre bemedlade
befolkningen. Om den sak tror jag också, att denna kammares stora
flertal är enig med såväl undertecknad som kontroRstyrelsen, att åtgärder
i den riktningen äro befogade och berättigade. Det enda, som
möjligen skulle kunna invändas i detta avseende, är den numera
ganska ringa tillgången på malt, och att det möjligen skulle betyda
något större åtgång på malt att sätta en minimigräns för extrakthalten.
Men var och en förstår, att om det är brist på malt, så bör naturligtvis
denna bristande tillgång på råvara i sista hand gå ut över
den dryck, som för stora massor av befolkningen i huvudsak är den
enda ersättningsdrycken, som de ha att tillgå, då nu tillgången på
mjölk alltmera minskats och dessutom för stora folklager uppstått
brist på kaffe. Ur den synpunkten är det därför uppenbart, att
minskningen ifråga om tillgången på malt i sista hand torde böra gå
ut över denna tillverkning av svagdricka, som i nuvarande tid är särskilt
viktig och angelägen, och det är med hänsyn härtill jag tror,
att även om genom denna bestämmelse om minimiextrakthalt det
skulle gå åt litet mera malt, så har man därigenom dock givit konsumenterna
en dryck, som åtminstone i något avseende kan sägas utgöra
en lämplig ersättningsdryck i nuvarande tider.
Den punkt, som herr Rökig särskilt angrep, är frågan om rättigheten
att tillsätta sackarin vid tillverkningen av varan. Var och
en som har erfarit, hur svagdricka smakar, när det icke är tillsatt
Torsdagen den 24 maj. 31
med något sötningsmedel, förstår ju så innerligen väl, att de stora
massor av befolkningen, som använda detta dricka, naturligtvis vilja
ha någon liten smak på detsamma. Före tillkomsten av förbudet att
använda sackarin, användes detta i stor utsträckning, kanske missbrukades
det också på sina håll. Men det är uppenbart, att för dem,
som äro hänvisade till att dagligen använda denna dryck vid de olika
måltiderna, för barnens behov samt i övrigt för alla, som icke vilja
nöja sig med endast vatten, så ger sackarinet, även om det icke är
något näringsmedel, dock en viss smak åt detta svagdricka. Den
stora kundkretsen, som köper svagdricka genom utkörare, låter också
på sina håll utkörarna tillsätta detta sötningsmedel. Det går så till,
att nära nog varje kusk, som kör ut detta svagdricka, har en liten tub
i fickan, som innehåller sackarin. Han tillfrågar kunderna vid leveransen,
om de vilja ha sötad vara, och om de då svara ja, så anser han
sig ha rätt att tillsätta detta sötningsmedel. När förhållandena äro
sådana, så är det ju alldeles inkonsekvent, att det i lagstiftningen
skall vara förbjudet att vid själva tillverkningen tillsätta ett dylikt
sötningsmedel, under det att ingenting hindrar att vid försäljningen
till kunderna på deras begäran tillsätta detta ämne. Så länge sackarin
funnits att köpa, har intet hinder rests mot att på detta sätt använda
detta medel, och jag tror, att det ur alla synpunkter vore lämpligare,
att denna sotning av varan ägde rum i samband med själva
tillverkningen, för att bli såsom den bör vara. Det är lätt att förstå,
att det nu kan bli för mycket sackarin tillsatt, när kuskarna skola
ombesörja denna blandning. Helt annat skulle förhållandet bli, om
det tillsattes vid själva tillverkningen.
Den invändning, som herr Röing gjorde gällande, att det råder
brist på sackarin, och att den, som finnes, skall användas särskilt
för andra ändamål, må visserligen vara riktig, men då får man naturligtvis
avstå från möjligheten att använda sötningsmedel för
isvagdrickstillverkning, ty socker kan varken ur ekonomiska eller
andra synpunkter komma i fråga att användas. I fråga om den varan
råder det brist och ransonering, och då får man undvara alla sötningsmedel.
Men kontrollstyrelsen skriver i sitt utlåtande, att för
rättighet att använda sackarin bör fordras framställning till kontrollstyrelsen,
och att tillstånd av styrelsen beviljats. Naturligtvis
kommer intet tillstånd att beviljas, om något sackarin ej finnes, och
jag tror därför, att den brist på varan, som herr Röing framhöll, ej
talar för, att man nu skulle undvika en lagändring. Det är en tillfällig
brist, föranledd av kriget, och det finnes intet hinder för möjligheten,
att vissa svagdricksbryggerier inneha sackarin i tillräcklig
mängd eller kunna få det. Att förebära bristen på sackarin som
orsak, varför man ej skulle ändra författningen, finner jag varken
befogat eller riktigt.
Jag har för min del i denna sak, innan motionen väcktes, rådgjort
med de fabrikanter, som ha intresse av en förändring i detta
syfte,, och för övrigt har riksdagens nykterhetsgrupp behandlat frågan,
innan den framlades i motionen. Herr Röing, som fäster avseende
vid riksdagens nykterhetsgrupp i dylika frågor, har natur
-
Nr 65.
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
Nr 65. 32
Torsdagen den 24 maj
Om ändringar Ijgtyis all anledning att liksom härom kvällen fästa samma avseende
{förordning™^ nykterhetsgruppens ställning till denna fråga som till dess ställZrtTifw
och ning till de övriga frågor, som gällt lagstiftningen i detta avseende.
beskattning av Och det förvånar mig, att han nu uppträder som en så oerhört stark
maltdrycker, motståndare till de förändringar, som av konsumenter och producen(Forts.
) ter i förening befinnas önskvärda. Jag kan för min del ej finna, att
när kontrollstyrelsen anser de föreslagna åtgärderna befogade och
berättigade, och när konsumenter och producenter förena sig om, att
dessa åtgärder skulle vara lyckliga ur både konsumenternas och producenternas
synpunkter, det skulle vara någon rimlig anledning,
varför riksdagen skulle sätta sig emot dessa förändringar, vilka,
kan man säga, i praktiskt avseende så gott som från alla sidor komma
att hälsas med tillfredsställelse, när de bli utfärdade såsom en
förordning.
Med stöd av det sagda ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Då jag icke
kommit att vara närvarande vid detta ärendes slutbehandling och
justering i utskottet, skall jag be att få tillkännage, att, om jag varit
närvarande, hade jag icke kunnat undgå att vara reservant emot
de beslut, till vilka utskottet kommit.
Jag må säga, att den ena delen av frågan nämligen frågan om
en minimigräns beträffande vörtens extrakthalt skulle jag ej ha
motsatt mig utan tvärtom gärna varit med om under normala förhållanden,
men då det är tämligen troligt, att, även om man fattar
ett sådant beslut, som är ifrågasatt, det skulle komma att suspenderas
under den tid vi nu leva i, under denna knapphet på spannmålsmarknaden,
kan jag ej finna annat, än att det är en olämplig tid att
fatta ett sådant beslut, som här föreslagits uti ifrågavarande hänseende.
Däremot skulle jag under normala förhållanden, i likhet
med vad här uttalats av herr Röing, gärna ha sett, att denna minimigräns
satts högre, än här är ifrågasatt.
Beträffande sackarinets användning är jag en bestämd motståndare
till, att detta ämne skall få användas såsom sötningsmedel
för svagdricka, och jag kan ej gå in på, vad herr Nilsson nyss påstått,
att det är konsumenternas önskan lika väl som fabrikanternas
att få använda detta sötningsmedel, ty det är långt ifrån alla konsumenter,
vilka äro av den mening, som herr Nilsson framhållit.
Det kan ej förnekas, att, om man får använda sackarin som
sötningsmedel, så är det alldeles nödvändigt, att även den andra
bestämmelsen finnes till, ty eljest blir allmänheten mycket lurad
på den vara, som köpes, då man köper svagdricka, ity att det, då
detta sötningsmedel använts, är mycket svårt att kunna med smaken
bestämma, vad detta dricka innehåller av närande beståndsdelar.
Och då vi veta, att sackarinet icke innehåller någon näring utan
endast utgör ett medel att skaffa en söt smak, förstå vi, att det ej
är till någon som helst nytta, utan att dess användande endast är
ett sätt — om jag så får uttrycka mig — att lura kosumenterna.
33 Nr (»•>.
Torsdagen den 24 maj.
Under sådana förihållanden kan jag icke finna, att det skulle vara
riktigt att återinföra medgivandet av sackarinets användande som
so nmgsmedel. Och särskilt då det nu icke finnes att få under nuvarande
iörhallanden, kan jag ej förstå, att man nu kan yrka på,
att denna bestämmelse införes.
Jag kan således loke finna annat, än att det är riktigt vad resentanterna
tiar föreslagit, och jag skall därför, herr talman, be att
la instämma i den reservation, som är avgiven, och yrka avslag på
utskottets hemställan.
Herr Röing: Herr talman! Den ärade motionären kom helt
nX^8pen1,1 naturligtvis helt ofrivilligt, att lämna en upplysning, som
star fullständigt i strid mot utskottets hemställan. Den ärade motionären
framhöll i sitt yttrande, att, även om förhållandena nu under
världskriget äro sadana, som jag framhållit, nämligen att bris,
e.n Pa sackann är sa, stor, att man redan av denna anledning icke
bor tillåta användande^ av detsamma vid svagdrickstillverkningen
kunde man gorå denna förändring, emedan under normala förhållansvagSicka
°r(^e användandet av sackarin vid tillverkning av
j. j är emellertid förhållandet det, att utskottet, som kammaren
torde finna pa sidan 6 endast har föreslagit ett tillfälligt upphävande
av sackannförbudet. Utskottets hemställan innebär således
Sena611 Pr°VaS°risk atgärd under de nu rådande abnorma förhål
Herr
Eriksson i Grängesberg; Herr talman! Jag kan ei
underlåta att vid detta tillfälle säga några ord till förmån för mott
tfV och utskottets yrkanden. Jag har länge haft den uppfattningen,
att man borde lämna frihet åt svagdricksbryggerierna
frföJ är attamarinrVld sv^dnokstinverkningen. Men ett villkor
fatt ,raaa far en bestämmelse om minimiextrakthalt. Nu
har bifcir+f0re ett förslag om sådan minimiextrakthalt, och det
Sorl r-Vli Sadant förhållande förefaller det, som om man
ajorde riktigt i att medgiva sackarinets användande.
•• Jf^en a,r föreslagen att gälla provisoriskt, men min förhoppning
skäl En^vk°mma ™rakti2- Ja^ ska11 anföra ettTaå
att sackarin skolor’ ^ 1 Sverlga nog allra varmast talat för,
är en av värn V { anJandas’ ar Professor Thunberg i Lund. Han
sackarin ärskSlh?^.vet|f.n1skapsi^an> när det gäller att bedöma, om
sacjrarin ar skadligt för halsan. Han har den uppfattning att vi
lenom fatt++ svafdr!oka &en°m dess användande, och att vi däriatt
Tf fa 6t5 m?de ■ kamPen mot ölet. Det har ofta klagats över
förbättrttaoch1pnaf“1l ”H kaP Så dåh" smak’ så att man vill ha det
karin * Nu bär bftnr »''lnner man genom användande av sac
var
och eu som^llat^ f’ S<T g-att> Rakats på det sättet, att
• 1 1-1! !l som1 ve!at använda sackarin, fått köpa svagdricka och
Så ]änIeSaSa idj Tätt e]leri°cksä så’ att utkörarna tillsatt sackarin.
icke haft en bestämmelse om minimiextrakthalt, har
Andra kammarens protokoll 1917. Nr 65. 3
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
Nr 65. 34
Torsdagen den 24 maj.
Om ändringar saokcirinet varit farligt, men, far man en sådan bestämmelse,^ tror
i förordningen afl. skall vara till fördel för konsumenterna. Det är många,
a"rfr»e och som vilja ha ett svagdricka, som är litet sött, och det få de, genom att
beskattning av sacikarin användes. Jag kan således ej finna annat, än att man böi
maltdrycker, bifalla försllaget. _
(Forts.) Nu kan herr Rökig säga, att jag varit med i den kommitté, som
föreslagit lagstiftningen om förhud mot användande av sackarin vid
tillverkning av varor. Ja, det har jag varit, generellt, sett, men i
undantagsfall kan jag vara med om sack.arins. användning, och här
föreligger ett sådant undantagsfall, där jag finner, att det icke är
någon fara att gå med på förslaget. .
Nu har herr Röing sagt, att det inom landet ej finnes något sackarin.
Ja, låt så vara, men det kan ju hända, att man får in sackarin.
Jag her att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Sävström, Johanson i Gäre och Bengtsson
i Norup.
Herr Kant: Herr talman, mina herrar! Herr Röing har
redan antytt, att utskottets hemställan vilar på en fullkomligt felaktig
förutsättning. Utskottet föreslår här ett. provisoriskt unphävande
av förbudet mot användning av sackarin vid svagdrickstillverkning
och motiverar detta bl. a. därmed, att det för närvarande
råder knapp tillgång på socker. . Detsamma säger kontrollstyrelsen
i det utlåtande, som ligger till grund för bevillningsutskottets
framställning, men varken kontrollstyrelsen eller utskottet
har beaktat, att samma knapphet, som råder på socker, , även råder
på sackarin här i landet. Livsmedelslagstiftningskommittén, i vilken
jag har äran vara ordförande, behandlade denna fråga i höstas,
och det upplystes redan då, att det fanns så gott som ingen sackarin
i landet. Det var så stor brist på sackarin, att det icke ens
fanns tillräckligt på apotek för medicinskt bruk. Dessutom, konstaterades,
att det var utfärdat exportförbud på sackarin i alla
tillverkningsländerna, vilket förbud fortfarande lärer äga bestånd..
Sackarin tillverkas, såsom flera av herrarna känna till, av ett i
stenkolstjära förekommande ämne toluol. Av detta göres emellertid
även sprängämne, och det är ganska klart, att när det användes
för sådant ändamål, det av samma grundämne tillverkade sackarinet
icke för närvarande kan exporteras från ursprungsländerna,
de krigförande länderna.
När förhållandet är det, att vi icke ha sackarin i landet och
det icke finnes möjlighet att införa sackarin, vad skall då ett
provisoriskt upphävande av förbudet att använda sackarin vid
yrkesmässig tillverkning av svagdricka tjäna till? Jag bara frågar
detta. Varifrån skulle sackarinet dagas, om förbudets upphävande
komme till stånd? Jo, mina herrar, det skulle möjligen
kunna föranleda, att det anlades en inhemsk fabrik för tillverkning
av sådan vara.
Torsdagen den 24 maj.
35 Nr 05.
Jag kali upplysa om att det varit ganska starka krafter i
rörelse för att få till stånd en sådan fabrikation i landet. Jag för
min del skulle mycket beklaga, om en tillverkning av ett så mindervärdigt
ämne som sackarin komme till stånd här i landet. Under
normala förhållanden kostar importerad sackarin omkring 10
kronor per kilogram, på apotek 17 kronor. Hela omsättningen av
sackarin i landet beräknades av de sakkunniga, som omnämndes av
herrar Röing och Eriksson i Grängesberg, till 5,000 kilogram per
år. Detta motsvarade under normala förhållanden ett handelsvärde
av i runt tal 50,000 kronor. Med ett sådant värde är det klart, att
det icke lönar sig att anlägga en fabrik, men när priset, såsom för
närvarande, är uppe i 210 kronor per kilogram, ställer det sig
annorlunda. Priset har således stigit med mer än tolv gånger priset
före kriget. Med ett sådant pris på varan kan möjligen en inhemsk
fabrikation löna sig, men det är givet, att när kriget är slut, kunna
vi få in sackarin från utlandet för samma pris, som gällde före
kriget. Har då under kristiden en inhemsk fabrikation kommit
till stånd på basis av nu gällande höga priser, är det klart, att
fabrikanterna komma att hemställa om mycket förhöjda tullar på
denna vara. Jag kan icke tänka mig, att någon, särskilt inom
det socialdemokratiska partiet, vill vara med om att uppamma en
inhemsk industri här i landet för en sådan tillverkning som denna,
under förutsättning att man framdeles måhända kommer att bli
tvungen att, för att denna industri skall kunna leva, sätta mycket
höga tullar på denna vara och få betala oerhört höga priser för
densamma.
Herr Bernhard Eriksson i Grängesberg antydde, att sackarin
icke skulle vara hälsovådligt. Våra högsta medicinska auktoriteter
hava även sagt, att en tillsats av sackarin i läskedrycker och
svagdricka av den ringa mängd,. som behövs där, icke kan vara
hälsovådligt. Men det finnes, mina herrar, andra medicinska auktoriteter,
som äro av annan mening. Från Amerika, Norge och
Danmark bär det förklarats av de högsta medicinska auktoriteter,
som finnas där, att. sackarin rent av är hälsovådligt, och andra ha
sagt, att det väl icke är hälsovådligt vid användning i mindre
kvantiteter, men att större kvantiteter kunna skadligt inverka på
digestionsorganen.. Därom må de lärda tvista och säga vad de
vilja, men obestridligt är, att sackarin saknar varje näringsvärde.
År det då lämpligt att uppmana till användning i större utsträckning
av sackarin och låta det uttränga sockret vid yrkesmässig tillverkning
av närings- och njutningsmedel, Jag för min del kan
icke finna detta lämpligt.
Det förslag.till lag, som herr Bernhard Eriksson varit med om
att framlägga, innehåller icke något förbud för enskilda att tillhandla
sig sackarin. Då kan ju den enskilde på apotek eller annorstädes
få köpa sackarin och sätta till det svagdricka, som han
dricker, men att använda det i större utsträckning vid tillverkning
av närings- och njutningsmedel måste anses absolut förkastligt.
Jag vill i detta sammanhang upplysa om att livsmedelslagstift
-
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
Nr 65. 36
Torsdagen den 24 maj.
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
ningskommittén, då den hade denna fråga under behandling, konstaterade,
att illojala affärsmän gjorde hvad de kunde för att med
underhaltiga sackarinlösningar ersätta socker exempelvis vid tillverkning
av ett så viktigt näringsmedel som brödet. Jag skulle tro,
att herrarna giva mig rätt i att det vore olyckligt, om sackarin
utträngde sockret vid tillverkning av ett särskilt för den mindre
bemedlade allmänheten så viktigt näringsmedel. _
Det må medgivas, att det icke är hälsofarligt att använda sackarin
i mindre mängder vid tillverkning av svagdricka och läskedrycker,
men får det användas vid yrkesmässig tillverkning på
detta område, blir det mycket svårt, för att icke säga omöjligt, att
kontrollera användningen därav även på andra områden. Och jag
är övertygad därom att, skulle det lagförslag, som framlagts av
de sakkunniga och överarbetats av livsmedelslagstiftningskommittén
och nu ligger till föredragning hos Kungl. Maj :t, vinna riksdagens
bifall, så skulle det vara till lycka för den stora konsumerande
allmänheten. Man maste se till, att den köpande allmänheten,
konsumenterna, får den bästa möjliga vara för sina pengar,
att konsumenterna få en äkta vara och att sadana mindervärdiga
ämnen som sackarin icke få uttränga så viktiga och goda näringsmedel
som socker.
Herr talman! Jag ber alltså att få yrka avslag på det av
bevillningsutskottet framlagda förslaget under punkt 2:o).
Vad punkt l:o) beträffar, har jag ju svårt^ att yttra mig därom,
då jag saknar all sakkunskap på detta område, men ur samma
synpunkter, som jag nyss framhållit, eller att det är sunt, att allmänheten
får så goda och äkta varor som möjligt, förefaller det
mig, som om införandet av bestämmelser om en lägsta vörtprocenthalt
skulle vara till nytta och bidraga till att höja svagdrickats
kvalitet. För min del har jag därför icke något emot utskottets
förslag i den punkten.
Jag ber således att få yrka bifall till det av bevillningsutskottet
under punkt 1 :o) främlagda förslaget, men avslag pa dess
hemställan under punkt 2:o).
Herr Karnis er: Herr talman! Herr Kant talade nyss om
att man kunde befara uppkomsten av en sackarinfabrikation här i
landet, om utskottets förslag ginge igenom. Jag anser, att detta
icke hör till saken, utan frågan är, om sackarin i svagdricka är
skadligt eller icke och om svagdricka är ett näringsmedel eller ett
njutningsmedel.
Att sackarin icke är skadligt i den mängd, det kan förekomma
i svagdricka, torde vara alldeles oomtvistligt. Och vad beträffar
de sakkunniga myndigheter, som här yttrat sig, har herr Eriksson
i Grängesberg nämnt professor Thunberg, och jag kan säga, att
även medicinalstyrelsen har samma åsikt att sackarin, använt i
svagdricka, icke är skadligt.
Vidare måste man säga, att svagdricka icke är något näringsmedel,
utan snarare ett njutningsmedel. Om man således har
Torsdagen den 24 maj
37
sackarin i .svagdricka, kan man icke säga, att man icke får tillräcklig
näring, därför att det är sackarin i stället för socker. Vore
det så, . att svagdricka vore ett näringsmedel, skulle man kunna
tänka sig, att de, som förtärde svagdricka ock trodde, att det innehöll
socker, skulle anse, att de finge en förfalskad vara och icke
ett näringsmedel. Men då det icke är ett näringsmedel utan ett
njutningsmedel, anser jag, att det gott kan gå för sig, i synnerhet
som det icke är hälsovådligt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Nilsson i Kristianstad: Herr Jesperson utgick ifrån,
att om man införde den förändring, som här föreslagits, skulle folk
bli lurade. De skulle köpa svagdricka, tillsatt med sackarin, i tro
att det var socker. Jag vill då säga, att det är icke fallet, ty i
förslaget står det skrivet, att på varje kärl, i vilket sådant dricka,
som är tillsatt med sackarin, säljes, skall det angivas, att det innehåller
sackarin. Kunderna skola kunna se på kärlet, att det sötningsmedel,
som använts, är sackarin, så de bli icke lurade.
Yad beträffar den ärade representanten på Upplandsbänken, så
gav han frågan större dimensioner, än den hade från början. Han
gick till och med så långt, att han fruktade, att vi skulle få en
stor industri för tillverkning av sackarin, om vi införde rättighet att
använda sackarin i stället för socker vid svagxlrickstillverkning. Denna
industri skulle sedan komma att kräva tullskydd, och han ville därför
varna oss och särskilt socialdemokraterna, som icke gilla tullskydd för
att gå med på så . farliga vägar. Om varningen kommit från
annat håll, skulle jag icke haft så mycket att invända mot den,
men då den kommer från det hållet, där man ju är ganska angelägen
att införa höga tullar, så blir den synnerligen misstänkt,
och med hänsyn därtill böra icke minst socialdemokraterna gå med
på att bifalla detta utskottsutlåtande.
Herr Byström: Detta förbud för sackarins användande infördes
på förslag av maltskattekommittén, som arbetade år 1902. I
denna kommitté hade jag också äran att vara medlem, och det var
mycket tal om förbudet där. Jag för min del var ganska oviss i
denna sak, men bibringades den uppfattningen, att det skulle vara
skadligt för folk att begagna drycker, vari sackarin förekom. Det
anfördes läkares utlåtande om den saken. Sedan den tiden har jag
mer och mer kommit till den meningen, att det beslut, som kommittén
rådde Kungl. Maj:t till och som Kungl. Maj:t sedan framlade
för riksdagen, beträffande sackarinförbudet, icke var så synnerligen
klokt, och nu är jag alldeles övertygad om att detta sackarinförbud
vid svagdrickstillverkning bör upphävas. Det kan icke heller vara
någon riktig reson i att förbjuda användning av sackarin i svagdricka
eller maltdrycker, då det är tillåtet att använda det i snart sagt
alla andra drycker. I dessa andra drycker har man begagnat sackarin
Nr 05.
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
Nr 05. 38
Torsdagen den 24 maj.
Om ändringar heia tiden. Det synes mig då knappast vara skäl i att speciellt för
i förordningeu maitdryeker behålla förbudet.
"verkmn och En annan omständighet är också den, att om den paragraf un
haicaming
av der första punkten antages, som stadgar minimigräns i fråga om
maltdrycker, vörtens extrakthalt, så löper man ännu mindre någon risk med att
(Forts.) sackarin får användas. Denna § stadgar: »Maltdryck må icke inbryggas
med en slamvört, vilkens extrakthalt understiger fyra procent.
» När den lag, som nu gäller, antogs lades som bekant någon
liten avgift på även malt, som användes till svagdricka. Det blev
naturligtvis i någon mån svårare och dyrare att erhålla ett gott svagdricka,
och emedan man befarade, att bryggare för att ^bespara
den utgiften skulle använda sackarin, och man således befarade att få
ett svagdricka, som man hade väsentligen sackarinets tillvaro att tacka
för att det kunde användas, men liten maltstyrka, så infördes förbud
att tillsätta sackarin till svagdricka.
Jag anser nu, att det icke kan vara någon som helst hälsofara,
om man nu släpper loss sackarinet och i synnerhet om man samtidigt
bestämmer en minimimaltgräns i fråga om vörtstyrkan för svagdricksbrygden.
Det riksdagen förut i skrivelseväg må hava beslutit anser
jag icke heller utgöra något hinder för att nu biträda utskottets
förslag i detta fall. Jag yrkar således bifall till utskottets förslag i
båda punkterna.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag var icke
inne, när debatten började, och därför hade jag den uppfattningen,
att första punkten var bifallen av kammaren. Nu har jag hört, att
så icke är fallet, utan att den endast är föredragen, men icke bifallen.
Då ber jag att få saga, att det är synnerligen angeläget, att
kammaren bestämmer en minimiextrakthalt i svagdricka. Jag skall
belysa detta med ett par exempel.
Då jag för två år sedan var med i statsrevisionen, så märkte vi,
huru olika pris det var på svagdricka vid olika reglementen. Vi började
då göra en undersökning i saken och kommo därvid till det resultatet,
att extrakthalten var mycket olika på olika ställen. Den
varierade från 3 % till 5 °/°. Nog förstår man, vad det innebär, att
det är så olika extrakthalt i svagdricka.
Den kommitté, som herr Eöing och jag voro med i, lät också
verkställa undersökning vid en del laboratorier i riket, hur det var
med svagdrickats extrakthalt och huru mycket sackarin som användes.
Då kom man, om jag icke missminner mig, så långt ned som till
2 % extrakthalt. Och kontrollstyrelsen har vid undersökningar funnit
så låg extrakthalt som endast 1 1U %• Nu är det ju så, att svagdricka
får innehålla upp till 6 % extrakt, och då förstår man, vilken
förfalskning det är här.
När sackarinförbudet infördes, var extrakthalten mycket låg.
och följden var, att svagdrieksbryggerierna sökte förbättra smaken
med sackarin. Men folk blevo naturligtvis kollossalt lurade pa affären.
. Om man åter sätter en minimiextrakthalt, så är det ingen
Torsdagen den 24 maj.
39 Nr (Jo.
fara med att tillåta tillsats av sackarin. Drickat blir därigenom litet
sötare i smaken, men det blir ingen extraktförfalskning.
Nu har man gjort denna fråga mycket stor. Den är en nationalekonomisk
fråga, och det gäller ingenting mindre än att svenska
folket skall vänja sig att använda sackarin. Detta är farligt o. s. v.,
säger man. Men vi skola icke göra frågan större, än den är. För
närvarande får sackarin användas i vilken utsträckning som helst utom
beträffande tillverkning av Öl och andra maltdrycker. Den kommitté,
som haft frågan om hand, var visserligen enig om att man
skulle förbjuda sackarintillsättning vid all tillverkning av varor för
försäljning. Men det var icke därför, att sackarinet är hälsofarligt,
utan för att förfalskning icke skulle kunna äga rum. Om man nu
tager ut en av dessa varor och säger: Ni får tillsätta sackarin, men
Ni skall angiva på varans förpackning, på kärlet eller buteljen, att
den innehåller sackarin, då har Plan icke gått ifrån de principer,
som kommittén uppställt och som avsågo att förebygga förfalskning
medelst tillsats av sackarin.
Och då jag nu vet, att den meningen delas bland intresserade
människor, att det skulle vara till fördel för svagdrickskonsumtionen,
om detta förbud upphävdes — professor Thunberg har sagt det, och
medicinalstyrelsen och många andra ha sagt det — så tycker jag,
att man kunde vara med på det. Det är ölbryggareintresset, som här
står emot. Jag vill icke säga, att de herrar som nu yrka avslag göra
det av samma skäl som ölbryggarne. Långt därifrån. Men det är
ölbryggarna, som äro mest rädda för att få konkurrens genom ökad
svagdrickskonsumtion. Jag ber att än en gång få understryka, att
jag tror icke, att någon, som här talar emot förslaget, har den uppfattningen,
men jag vet, att ölbryggarna, när de propagera mot sackarinförbudets
upphävande beträffande svagdricka, ha den uppfattningen
eller åtminstone tro, att det skall bli större konsumtion av
svagdricka därigenom.
Jag har velat säga detta som ett litet förtydligande, när jag
gjort detta yrkande, fastän jag varit med om ett lagförslag, enligt
vilket det skulle gälla generellt förbud för sackarintillsats vid all
tillverkning för försäljning.
Jag ber att få yrka bifall till båda punkterna 1 och 2 i utskottets
betänkande.
Herr Kant: Herr talman, mina herrar! Herr Kaijser har
flera gånger förut visat sig vara en stor medicinsk auktoritet i
denna kammare, men jag vill denna gång varna herrarna för att för
mycket lita på herr Kaijsers auktoritet. Jag tror icke, att han har
tänkt igenom detta ämne riktigt.
Jag sade i mitt första anförande, att det nog icke är så farligt
att använda, sackarin i mindre mängder som tillsats i sådana drycker
som svagdricka, men jag påpekade även, att det finns medicinska
auktoriteter, som anse sackarinet, tillsatt även i små mängder, vara
hälsovådligt. Jag vill här ur de sakkunnigas betänkande endast
citera ett par uttalanden. Den högsta medicinska auktoriteten i
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
Kr tio. 40
Torsdagen den 24 maj.
Om andnngar Förenta staterna säger följande: »Såvitt med gängse undersöknings1
angående1 till- ®®f®der kan ulrönas kan sackarin, därest det i små kvantiter (0,3
verkning och gr. om dagen eller mindre) tillsättes till födoämne, ej anses medföra
beskattning av några fördärvliga eller giftiga verkningar eller vara skadligt för
maltdrycker. normala vuxna personers hälsotillstånd. Om sackarin i större kvan(Forts.
) titeter (över 0,3 gr. och i synnerhet över 1 gr. om dagen) tillsättes
till födoämne, kan detsamma vid långvarigare bruk, särskilt efter
några månader i sträck, lätt framkalla rubbningar i matsmältningen.
» Det danska sundhetskollegium, d. v. s. det kollegium, som
motsvarar medicinalstyrelsen här i Sverige, säger, »att sackarin
och liknande sötämnen efter längre tids bruk kunnat medföra kväljningar
och minskad matlust och därigenom skada kroppens näring».
Den norska medicinalstyrelsens generaldirektör säger, »att tillsats
av sackarin och liknande konstgjorda sötämnen i stället för socker
till närings- och njutningsmedel efter föreliggande uttalanden måste
anses som hälsovådligt och att dessa varors värde dessutom genom
åtgärden förringas». I det österrikiska, lagförslaget anföres, att
sackarinet vid mindre omsorgsfull framställning vore att betrakta
som hälsovådligt.
Herrarna finna således, att den medicinska sakkunskapen icke
är så enig på detta område, utan det är mycket framstående auktoriteter,
som rent av anse sackarinet hälsovådligt.
Nu säger herr Ivaijser, att man kan gå fram på en annan väg
och använda deklarationstvång, d. v. s. tvång att angiva på etikett
eller omslag att varan innehåller sackarin. Då vill jag bara meddela,
att det i utlandet funnits tre olika typer av lagstiftning på detta
område. Den första är den, som förbjuder saluhållande av sackarin
helt och hållet utom för medicinskt och vetenskapligt bruk. Den
andra är den, som förbjuder användande av sackarin vid yrkesmässig
tillverkning av närings- och njutningsmedel, och den tredje är den,
som föreskriver deklarationstvång. Nu har det visat sig, att där
den sista lagstiftningstypen varit gällande, har den måst frångås,
och man har i stället övergått till den första eller den andra typen.
Varför? Jo, därför att man icke kunnat utfinna någon effektiv
kontroll på annat sätt. Detta till herr Kaijser.
Till den ärade motionären vill jag säga, att det förvånar mig
i hög grad, att han mot mig kan framslunga ett sådant påstående
som han gjorde. Han sade, att bara den omständigheten, att ett
påpekande om möjligheten av en framtida tull kommer från det håll
det gjorde, förtar all verkan av detsamma. Jag vill säga den ärade
motionären, att det är visst icke såsom medlem av lantmanna- ooh
borgarepartiet, som jag framställt denna sak, utan det är i egenskap
av ordförande i livsmedelslagstiftningskommittén, och under mitt
arbete i denna kommitté har jag kommit till den bestämda övertygelsen,
att det vore olyckligt, om sackarin finge användas som surrogat
för socker vid yrkesmässig tillverkning av närings- och njutningsmedel.
Nu säger herr Byström: varför skall detta förbud gälla endast
vid tillverkning av maltdrycker och icke i andra fall? Då vill jag
Torsdagen deri 24 maj.
41 Nr (Jo.
upplysa om att riksdagen 1902 skrev till Kungl. Maj:t och begärde
en allsidig utredning av denna fråga. 1911 framlade Kungl. Maj:t
proposition i ämnet, som gick efter den första av mig här omnämnda
lagstiftningstypen. Men då gick riksdagen en medelväg samt skrev
till Kungl. Maj:t och begärde, att det skulle bli förbud mot sackarintillsats
vid tillverkning av närings- och njutningsmedel. Och
jag tror det vore lyckligt, om riksdagen följde den då inslagna
vägen, helst fullständigt förslag till sådan lagstiftning i ämnet nu
föreligger hos Kungl. Maj:t.
Herr Bernhard Eriksson i Grängesberg talade om att svagdrickat
har mer och mer försämrats och att vörthalten gått ned ända
till 2 och 11h %. Ja, varför har det kunnat bli så låg vörthalt?
Jo, därför att det tillsatts saokarin. Det är just genom att tillsätta
detta mindervärdiga ämne, vilket giver svagdrickat en bättre smak
åt gommen, som det blivit möjligt att få avsättning för ett dricka
med så låg extrakthalt.
Jag vill bestämt påstå, atf här är det icke något bryggareintresse,
som gör sig gällande, såsom herr Bernhard Eriksson tror,
utan här är det uteslutande ett intresse att få fram goda, äkta och
ärliga varor till konsumenternas bruk.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till punkt
1 och avslag å det under punkt 2 framställda förslaget.
Herr^ Kaijser: Med anledning av vad herr Kant nämnde
först angående sakkunskapen, får jag säga, att jag törs knappast
tala om sakkunskap här i kammaren, ty det vet man ju, att kammaren
aldrig följer sakkunskapen. I alla andra frågor följer den
i stället icke sakkunskapen, och därför vill jag icke närmare gå in på
huru sakkunskapen ställer sig till denna fråga här heller, ehuru som
jag förut _ nämnde, den högsta medicinska sakkunskapen här i Sverige,
medicinalstyrelsen anser, att sackarin i den kvantitet, som användes
i svagdricka, är absolut oskadlig. Och herr Bernhard Eriksson
har ju också anfört, att professor Thuhberg har samma uppfattning
i det fallet.
Om de utländska sakkunniga, som herr Kant åberopat, vill jag
icke yttra mig. Emellertid talades i ett av de citat han hade även
om den mängd sackarin, som kunde vara skadlig, och det nämndes,
att en konsumtion av ett gram sackarin om dagen kan vara farlig.
Ja, ett gram sackarin om dagen motsvarar ett kilogram socker om
dagen.^ Och jag tror knappast, att någon av herrarna brukar förtära
så mycket socker om dagen. Med den nuvarande ransoneringen
får man ju förresten endast 1 kg. socker i månaden och jag tror
också, att om herrarna förtärde ett kilogram socker om dagen, så
skulle herrarna bli sjuka därav, lika väl som ni skulle bli sjuka,
om ni förtärde ett gram sackarin om dagen. Däremot tror jag, icke
den kvantiet sackarin, som användes i svagdricka, är farlig, och
skulle ni förtära så mycket socker, som motsvarar den sackarinmängd,
som användes i svagdricka, så är det lika ofarligt. Men
Om ändringar
i förordningen
angående tillverkning
och
beskattning av
maltdrycker.
(Forts.)
Nr 65. 42
Torsdagen den 24 maj.
Om ändringar åter ni ett gram sackarin eller ett kilogram socker om dagen, så
i förordningen äro ^åda delarna skadliga.
Telkllng ocÄ De t var angående mängden sackarin och angående sakkunskapen.
beskattning av Jag har förut berört vad herr Kant nämnde om näringsmedel.
maltdrycker. Om det vore så, att svagdricka kunde anses vara ett näringsmedel,
(Forts.) så skulle man ju kunna säga, att tillsättande av sackarin i stället
för socker vore en förfalskning. Men jag tror icke, att svagdricka
får betraktas som ett näringsmedel utan snarare som ett njutningsmedel.
En som är törstig dricker det. Och då är det väl icke att
anse som en förfalskning, om det sättes till ett ämne, så att det
blir litet sötare i smaken. Jag kan icke finna, att det är det minsta
fel med den saken.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen
särskilt beträffande var och en av punkterna l:o) och 2:o) givna
propositioner å de yrkanden, som under överläggningen förekommit
i fr.åga om vardera av dessa punkter, biföll kammaren vad utskottet
föreslagit.
§ 14.
Ang. omorga- Vidare förekom till behandling (bankoutskottets utlåtande, nr 45,
■nlTäldskZ- i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till omorgani11
tor et m. »». sation av räkenskaps- och kassakontoret därstädes jämte lönereglering
för befattningshavare i riksgäldskontoret m. m.
Med skrivelse till bankoutskottet den 1 sistlidne februari hade
fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnat förslag till omorganisation
av riksgäldskontoret och i samband därmed hemställt om lönereglering
för riksgäldskontorets tjänstemän och vaktbetjäning m. m.
Utskottets hemställan i förevarande, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret omförmälda förslag avgivna utlåtande innefattade,
att riksdagen måtte bifalla av utskottet framlagda förslag till
förundrad organisation av riksgäldskontorets räkenskaps- och kassakontor
samt till avlöningsstater för tjänsteinnehavare vid riksgäldskontoret
och vid riksdagens hus m. m.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer
av herr Adelswärd, som föreslagit, att riksdagen ville besluta, att
med avslag å utskottets hemställan återremittera ärendet till bankoutskottet
med uppdrag åt detta att föranstalta om ny och allsidigare
utredning till nästa års riksdag;
av herr Hallin; och
av herr Neiglick.
Utskottets hemställan föredrogs, varpå
Herr Adelswärd yttrade: Herr talman, mina herrar! J ag har
Torsdagen den 24 maj.
43 Nr 05.
egentligen ingenting annat att säga i denna fråga, än vad jag tämligen
utförligt har anfört i min reservation, men jag tar för givet, att,
så överlastade med arbete som riksdagens ledamöter nu äro, är det
nog med denna reservation och med detta betänkande som med
många andra, att ett flertal ledamöter icke torde så grundligt hava
studerat detsamma, och jag skall därför tillåta mig att i största
möjliga korthet referera, vad jag sagt i min reservation, såsom skäl
för min mot utskottets flertal avvikande mening. Jag skall fatta
mig kort, så mycket mera som de, som intressera sig för denna
fråga, kunna få en ganska utförlig redogörelse för hela frågan i
den reservation till riksgäldsfullmäktiges beslut, som avgivits av
förre riksgäldsfullmäktigen doktor Gr. F. Östberg och vilken reservation
är fogad som bilaga till min reservation.
Jag anser mig först och främst böra mycket kraftigt betona,
att då jag här uttalat en motsatt mening mot bankoutskottet, så får
detta icke alls betraktas, såsom om jag skulle vilja göra någon anmärkning
mot eller önska någon ändring i riksgäldsfullmäktiges
konstitutionella ställning, i deras egenskap att vara riksdagens representant
och befullmäktigade ombud, då det gäller alla frågor
om handhavande av rikets gäld och upptagande av statslån, beslutade
av riksdagen. I detta avseende vill jag för ingen del, att någon
ändring skall äga rum. Det är en för svenska förhållanden
originell institution med mycket gamla traditioner. De nuvarande
förhållandena och de sista årens händelser giva visserligen ingen
anledning till att göra någon ändring i en så egendomlig och gammal
institution, som är så nära förbunden med den svenska riksdagens
natur och. egenskaper i övrigt. Min avvikande mening skulle
jag snarare kunna säga avser att i möjligaste mån vidmakthålla
riksgäldsfullmäktigeinstitutionen sådan som den ursprungligen var
avsedd att vara och som den hittills varit, fastän den så småningom
svävat ut och fått uppgifter, som ursprungligen icke varit avsedda
för densamma.
Då vidare naturligtvis kostnadsfrågan för många spelar en
viktig roll, vill jag säga, att från min ståndpunkt spelar kostnadsfrågan
en underordnad roll. Saken är i och för sig så viktig, att
om det skulle kosta något med eller mindre, så vill jag icke fästa
så stort avseende vid det. Men så mycket kan jag dock säga, att
dyrare kan sannerligen icke denna riksdagens funktion anordnas än
på det sätt riksgäldsfullmäktige föreslagit och bankoutskottet förordat.
Om också icke besparingarna skulle bliva väsentliga, skulle
säkerligen, om frågan löstes efter de riktlinjer, som jag förordar,
det komma att ställa sig billigare än på det sätt utskottet föreslår.
Detta kan jag icke bevisa, därför att en fullständig utredning saknas,
men allt talar för att detta verkligen är förhållandet.
Om jag i huvudsak och principiellt gillade den linje, som man
nu önskar gå, skulle jag icke hava något att erinra mot den organisation,
som är föreslagen. Mot denna skall jag således icke göra
någon anmärkning. Vill man gå den väg, som bankoutskottet nu
förordar, må också den organisation, som riksgäldsfullmäktige före
-
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
vi. in.
(Forts.)
Nr 65. 44
Torsdagen den 24 maj.
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
m. tn.
(Forts.)
slagit, kunna i och för sig godkännas. Enligt milt förmenande gäller
det emellertid icke helt enkelt en organisations- och löneregleringsfråga.
Detta är för mig för närvarande en underordnad fråga.
Huvudfrågan är, huruvida man vill bibehålla riksgäldsfullmäktige
i deras ursprungliga funktion, med bibehållande av deras störa och
viktiga uppgift och stanna därvid eller om vi vilja fastslå den i
det skick, som den så småningom under tidernas lopp utvecklat sig
till, och dymedelst genom att fastlåsa den organisation, som nu är
föreslagen, i realiteten skapa ett nytt stort ämbetsverk. Detta är
verkligen huvudfrågan.
Denna fråga kom närmast upp vid föregående riksdag, då
riksgäldsfullmäktige önskade högre anslag till bestridande av avlöningen
åt förste deputeraden, som skulle få en annan ställning,
än vad fullmäktige i allmänhet hittills haft. Han skulle bli chef
för ett stort ämbetsverk, och det ansågs, att hela hans arbetskraft
skulle komma att tagas i anspråk, och skulle han därför få en stor
lön. Detta är upprinnelsen till denna fråga. Här den så i fjol behandlades
i bankoutskottet, så såg man där, att man icke utan
vidare kunde gå på den saken, utan man önskade, att frågan skulle
upptagas i hela sin vidd. Bankoutskottet anmodade därför riksgäldsfullmäktige
att efter vissa riktlinjer fullständigt utreda, hur
lämpligen riksgäldsfullmäktiges organisation för framtiden borde
bli. En utredning föreligger nu, och den kan ju kammaren taga
del av i utskottets betänkande.
Emellertid — och härom torde icke meningarna vara delade
inom bankoutskottet — har i själva verket den utredning, som bankoutskottet
avsåg, ingalunda blivit så uttömmande, som vi tänkt
oss. Utredningen har nämligen icke gått på botten av frågan, utan
den har hållit sig så att säga i periferien och har tagit saken mera
formellt. Man ha icke undersökt det, som vi närmast önskade få
undersökt, nämligen huruvida icke omfattningen av den nuvarande
verksamheten för riksgäldsfullmäktige borde begränsas, i stället
för att den nu i själva verket snarare utvidgats. Yi hade en viss
ledtråd för denna vår önskan i en reservation, som jag nyss omnämnde,
av förre riksgäldsfullmäktigen Östberg, som i likhet med
mig anser det icke vara lämpligt, att riksgäldskontor förvandlas
till ett vanligt statens ämbetsverk, vars funktionärer visserligen
tillsättas av riksdagen, utan att det vore mycket lämpligare, att
riksgäldsfullmäktige återställdes till sin ursprungliga karaktär. Att
de kommit ifrån sin ursprungliga egenskap att vara en riksdagens
representant med särskilt uppdrag, såsom jag nyss nämnt, detta berodde
på att staten saknade vissa organ, som behövdes för annan
med fullmäktiges besläktad verksamhet, som i viss grad var en
bankverksamhet och en verksamhet för statsverkets behov, som numera
så gott som helt och hållet överflyttats till statskontoret.
Humera har riksbanken blivit en modern bank, som fullgör alla de
uppdrag och alla de funktioner, som kunna tillkomma en bank, och
det finnes således enligt mitt förmenande ingen anledning längre att
vissa bankgöromål eller viss verksamhet, som i själva verket är ren
Torsdagen den 24 maj.
45 Nr 05.
bankverksamhet, bibehålies hos riksgäldskontoret. Och likaledes Än9- »morgafinnes
intet skäl för att vissa frågor, som alldeles klart och tydligt n,satl™ av
höra till statskontorets verksamhet, längre bibehållas hos riks m.
gäldskontoret. Riksgäldsfullmäktige hade som bekant förut en hel (Fort*.)
råd av dylika ärenden under sitt handhavande som klart och tydligt
hörde till statskontoret. Då budgetsreformen genomfördes,
överflyttades alla dessa ärenden till statskontoret, såsom riktigt var,
utom ett ringa fåtal, som finnas omnämnda i betänkandet och
vilka jag därför icke behöver upprepa. Dessa finnas ännu kvar hos
riksgäldsfullmäktige. Skälet, varför några få sådana ärenden bibehöllos
hos riksgäldsfullmäktige och icke konsekvent överflyttades
med de andra, behöver jag icke närmare ingå på, utan jag kan blott
säga, att de skäl, som då anfördes och. som riksdagen då fäste avseende
vid, voro mycket svaga då och äro ännu svagare nu. I det
skick som statskontoret och riksbanken nu äro, finnes det icke den
ringaste anledning att bibehålla denna grupp av ärenden kvar hos
riksgäldsfullmäktige.
Jag tror icke, att jag säger för mycket, om jag nämner, att i
likhet med mig flertalet inom bankoutskottet till en början funno
utredningen ofullständig och svag. Det giver ett vittnesbörd om
den gamla kända och erkända satsen, att ett ämbetsverk har svårt
att reformera sig självt. I själva verket är ju utredningen gjord av
riksgäldsfullmäktige själva, detta sagt utan att vilja gorå någon
anmärkning mot dem. Det ligger emellertid i sakens natur, att
personer, som äro vana vid ett visst arbete och hava ett visst verksamhetsområde
inom ett ämbetsverk, hava svårt att sätta sig in i att
de böra avsöndra vissa ärenden ifrån sin verksamhet. Det är ett
gammalt känt förhållande, som ofta blivit påvisat i riksdagen. Huvudsaken
är som sagt för mig, att riksgäldsfullmäktigeinstitutionen
bibehålies i sitt ursprungliga skick och med sin ursprungliga uppgift
och icke blir något annat, och i synnerhet att den icke övergår
att bliva ett vanligt byråkratiskt ämbetsverk med slentrian i fomr
och svårighet att gorå ombyten inom riksgäldsfullmäktige, när sådant
kunde komma i fråga. Jag tycker, att det skick, som man nu
vill fastslå, i själva verket kommer att draga ner denna institution,
som enligt mitt förmenande bär en hög och förnämlig ställning som
riksdagens representant, och jag vill, att den skall bibehålla denna
ställning oförändrad och begränsas till sin ursprungliga uppgift.
Det talas i. denna utredning vid flera tillfällen om, att en lösning
enligt de linjer, som av herr Östberg och mig förordats, skulle
medföra en dualism i arbetet och en onaturlig fördelning av arbetet
mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Jag tror icke, att detta
påstående är berättigat, och jag skall strax giva exempel ur det
praktiska livet för att bevisa detta. Men jag vill påstå, att det i stället
nu äger rum en faktisk tredelning av riksgäldsfullmäktiges nuvarande
verksamhet, i det att denna omfattar dels en del, som
självfallet bör tillkomma riksgäldsfullmäktige, och dels en del, som
alldeles uppenbarligen bör tillkomma statskontoret, och dels för det
tredje en del, som kan rubriceras som ren bankverksamhet och som
Nr 65. 46
Torsdagen den 24 maj.
Ang. omorganisation
av
riksgälds/contoret
m. m.
(Forts.)
det icke finnes någon anledning, varför icke riksbanken skulle kunna
sköta, då riksbanken också är en riksdagens institution och då det
icke finnes någon anledning för riksdagen att driva bankverksamhet
på två olika platser.
Jag skall be att få nämna ett litet exempel ur det praktiska
livet, som kanske för många skall bättre klargöra min tankegång.
Jlag gör en jämförelse med ett stort affärsföretag, t. ex. en stor industri,
som tid efter annan upplägger störa obligationslån. Det går
till på det viset, att man vänder sig till sin bank och uppdrager åt
denna att träffa uppgörelse om lånet. Det skrives avtal med banken,
som sedan sköter om detta lån, remitterar pengarna till affärsföretaget
och sörjer för utfördande av obligationer, betalning av annuiteter
o. s. v. Allt som hör till detta är ju ren och klar bankverksamhet,
och affärsföretaget anordnar icke något kontor för att sköta
om betalning av kuponger samt erläggande av räntor och dylikt,
utan detta sköter banken om och avgiver på vissa tider av året redovisning
för sin verksamhet.
Jag frågar nu, om man icke med full rätt kan i detta som i
så många andra fall, då det rör statens ekonomiska verksamhet,
göra en jämförelse mellan det enskilda praktiska livet och statslivet.
Jag tror, att när det rör statens ekonomiska verksamhet, är
det ofta nödvändigt att göra en sådan jämförelse, och man skall i
detta fall finna, att riksgäldsfullmäktige äro den institution, som
här motsvarar styrelsen i ett stort företag. De hava riksdagens
fullmakt att bandia efter vissa av riksdagen bestämda riktlinjer.
De hava att vända sig till sin bankir, när det gäller lånetransaktioner
och förvaltningen av lånen, sedan de äro upptagna, och det är
självfallet Sveriges riksbank, som har denna funktion. Jäg vill
inom parentes säga, att redan nu har det befunnits alldeles nödvändigt
och mycket naturligt, att riksbanken på en mängd områden
fungerar såsom riksgäldsfullmäktiges och aliså riksdagens bankir
och sköter om dess affärer. Frågan är blott, om icke detta konsekvent
borde utsträckas till allt vad som benämnes ren bankverksamhet.
Jag har nämnt detta för att giva en bild av, huru jag tänker
mig, att saken skall ordnas. Jag tror icke, att jag behöver gå frågan
närmare in på livet, och skall inte trötta kammaren genom en
för lång utveckling av, huru jag tänkt mig denna sak ordnad, detta
därför att jag icke är beredd och icke har anledning till att komma
med ett fullständigt annat förslag till organisation, utan jag förmenar,
att det kräves en ny och bättre utredning än den föregående,
en utredning, som går på djupet av frågan och icke håller sig endast
till de yttre organisatoriska formerna.
Jag får saga, att med den erfarenhet vi hava här i riksdagen,
med de krav, som i regel ställas på utredningar, icke minst då det
gäller nyorganisation eller ändring eller nyinrättande av ämbetsverk,
är det förvånande, att det över huvud taget kan tänkas, att
riksdagen utan vidare med en -—- jag vågar säga det — så ytlig utredning,
som denna fråga undergått, skall taga detta förslag på en
Torsdagen den 24 maj.
47 Nr 05.
gång utan att begära en fullständigare utredning och således i ett
slag tillskapa ett nytt och dyrbart ämbetsverk utan att vara klart
övertygad om, huruvida icke detta kunde anordnas på bättre och
mera praktiskt sätt. Jag är så mycket mera förvånad däröver, som
det ju omöjligen kan påstås, att det i detta fall ligger någon fara
i ett dröjsmål. Om denna fråga uppskjutes ett år, inträffar sannerligen
icke någon skada i något avseende, tvärtom, man torde hava
allt att vinna och intet att förlora. Mig synes, att om riksdagen
tager detta förslag, skulle man verkligen kunna använda det gamla
uttrycket, att det skulle vara att sila mygg och svälja kameler.
Då, såsom jag redan har sagt, den praktiska konsekvensen av
min mening är, att det erfordras en förnyad och fullständigare utredning,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till min reservation,
som avser en sådan förnyad utredning.
Vidare anförde
Herr Bogren: Jag har begärt ordet för att yttra något i
förevarande fråga, huvudsakligen i anslutning till vad denna kammare
förut uttalat i föreliggande ärende.
Det är ju nu fråga om en omorganisation av riksgäldskontoret,
varigenom detta skulle bliva likställt med statens övriga ämbetsverk,
fördelat på byråer med sina byråchefer och med en verkställande
överdirektör, förste deputeraden, med tjänstemannaställning,
lön och tjänstgöringspenningar, alltså en fullständig tjänsteman.
Jag menar, att man bör ställa sig ganska betänksam inför ett sådant
förslag, innan riksdagen giver sig in på att antaga detsamma.
Denna betänksamhet ökas desto mera, som det icke torde vara få
inom riksdagen, som hava den uppfattningen, att riksgäldskontorets
uppdrag i flera avseenden skulle kunna överflyttas på riksbanken
för att åstadkomma mera enhetlighet i finansieringen av
arbetet.
Då i den utredning, som riksgäldsfullmäktige enligt bankoutskottets
anmodan låtit verkställa i ärendet, deltagit såväl en ledamot
från statskontoret som förste deputeraden i riksbanken, hade
man kunnat vänta, att åtminstone den sistnämnde skulle hava
något mera ingående yttrat sig om de tankar, som kommit fram
just i fråga om riksbankens övertagande av en större eller mindre
anpart av det arbete, som nu påvilar riksgäldsfullmäktige. Men
man ser icke något sådant. Jag har verkligen förundrat mig däröver,
och vad som orsakade, att jag begärde ordet, var att man
synes ^ mig hava anfört mer än vanligt svaga skäl för att man helt
och hållet gått ifrån f. d. deputeraden Östbergs förslag och gått in
på den föreslagna organisationen. Det talas om omläggning av
bokföringen och att denna skall baseras på en helt och hållet ny
princip, nämligen på kassabokföring etc. Ja, det är ju en nog så
viktig sak, men det rör dock icke huvudfrågan. Huvudfrågan är
riksgäldsfullmäktiges vara eller icke vara, i förra fallet deras
arbetsuppgifter och om de skola bibehållas i sin nuvarande omfatt
-
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
in. in.
(Forts.)
Nr 65. 48
Torsdagen den 24 maj.
Ang. omorganisation
av
riks gälds kontoret
m. m.
(Forts.)
ning, om de skola utökas eller inskränkas. Härom säger utredningen
så ofantligt litet.
Det torde vara självfallet, att en person i min ställning icke
kan våga att göra något självständigt uttalande om kur detta
bör läggas, men just denna min ställning gör, att jag kräver en
mera fullödig utredning med mera talande skäl för de förslag, som
framläggas. Denna utredning måste särskilt upptaga spörsmålet om
arbetsuppgifternas kvarblivande i riksgäldskontoret eller deras uppdelning
på andra statliga organ. Det är ju givet, att eu kel
del av riksgäldsf ullmäktiges uppgifter, penningtransaktioner etc.,
redan förmedlas av riksbanken, och man skulle kunna tänka sig,
att detta kunde ske i ännu större utsträckning. Man kanske då
skulle få det litet mera livligt i riksbanken, ock det skulle glädja
mig på det högsta, om riksbanken finge se litet folk då och då.
Jag tänker särskilt på riksgäldsfullmäktiges enligt min mening
mycket göda uppslag att upptaga inhemska statslån. Det är helt
naturligt, att teckning för dessa lån _ sker allra bäst genom riksbanken
d. v. s. på riksbankens avdelningskontor. Genom dessa avdelningskontor
bär riksbanken synnerligen lätt att komma i direkt
förbindelse med allmänheten, åtminstone ofantligt mycket lättare,
än vad riksgäldsfullmäktige hava.
Som sagt, herr talman, jag vågar icke säga, att min åsikt är,
att denna organisation skall läggas så eller så eller förbli oförändrad,
men jag har en känsla av, att föreliggande utredning är av
den beskaffenhet, att man därpå icke vågar bygga en säker uppfattning,
och detta anser jag nödvändigt, innan riksdagen kan gå
med på att förvandla riksgäldskontoret till ett statligt ämbetsverk
med en sådan organisation, som här är föreslagen. Jag har ganska
svårt att välja min ställning, om jag skall yrka avslag på utskottets
föreliggande utlåtande eller bifall till detsamma. . I senare
fallet binder jag mig att gå med på en omgestaltning av
riksgäldskontoret, som min känsla säger mig icke är lycklig, och
i förra fallet motarbetar jag, att tjänstemännen i riksgäldskontoret
erhålla en löneförbättring, som vi nog måste erkänna vara synnerligen
befogad.
I detta val nödgas jag dock, herr talman, av de skäl, som jag
här i korthet anfört och om vilka nog skulle kunna sägas ännu
mer, ifall tiden medgåve det, att förena mig med reservanten i
hans yrkande.
Herr Vahlquist: Jag anser mig böra yttra några ord med
anledning av den skarpa kritik, som här från de två föregående talarna
riktats mot utskottets förslag.
Jag skall då först tillåta mig erinra om i huvudsak innehållet
i den skrivelse, som bankoutskottet den 14 mars förra året avlät
till riksgäldskontoret, och jag skall redan från början giva de två
föregående talarna rätt däri, att denna skrivelse nog i sin mån
var beroende på den reservation, som fanns bifogad skrivelsen
från riksgäldsfullmäktige till bankoutskottet rörande avlöning till
Torsdagen den 24 maj.
49 Nr 65.
förste deputeraden. I sin skrivelse till riksgälds fullmäktige framhåller
nämligen utskottet tanken på en möjlig överflyttning av
vissa_ riksgäldskontorets verksamhetsgrenar såsom kassarörelsen, kuponginlösningen
och transaktionerna med utlandet till riksbanken.
och likaså antar utskottet, att det kanhända finnas andra av förre
riksgäldsfullmäktigen Östberg påpeka förhållanden, som även borde
tagas under omprövning vid den utredning, som utskottet bpgärde
av fullmäktige. Nu ha fullmäktige kommit in till bankoutskottet
med denna utredning, och den är verkställd i första hand
av en delegation från fullmäktige jämte en ledamot från riksbanken
och ^ en ledamot från statskontoret, de två sistnämnda tillkomna
på grund av utskottets uttalade önskan, då i den Östbergska
reservationen jämväl ifrågasatts överflyttning av viss verksamhet
även till statskontoret. Nu har denna utredning ägt rum och resultatet
har blivit, att det icke kan vara praktiskt eller ekonomiskt
fördelaktigt, att vidtaga några av de ändringar, som doktor Östberg
och utskottet angivit som möjliga i riksgäldskontorets arbetssätt.
Det har nämligen i den digra utredning, som förebragts, angivits
skäl för att en omläggning av riksgäldskontorets verksamhet
på sätt doktor Östberg uttalat icke kan anses vara vare sig önskvärd
eller ens behövlig.
Det har påpekats från utredningsmännen att, om man skulle
överflytta en del ärenden till t. ex. riksbanken, skulle följden icke
bil någon annan än den att man där finge tillsätta nya tjänster.
Således blir det en kostnadsfråga, i det att man måste avsevärt
öka arbetskrafterna i riksbanken i stället för att man annars kanske
med mindre arbetskrafter skulle kunna göra samma arbete i riksgäldskontoret.
Likaledes har statskontorets representant förklarat,
att det visst går an att överflytta en del ärenden till statskontoret,
men då får också riksdagen vara beredd på att tillsätta nya
tjänstemän. Statskontorets representant har vidare förklarat, att han
icke kunde finna det ur vare sig kostnadssynpunkt eller organisationssynpunkt
vara lämpligt att göra en sådan överflyttning. Ingen
av de sakkunniga har ansett överflyttning av verksamhetsområden
omöjlig, men då det. icke skulle visa sig leda till något vare sig
i ekonomiskt eller organisatoriskt hänseende bättre resultat och icke
heller i andra avseenden vara att föredraga framför nuvarande förhållanden,
så ha fullmäktige naturligtvis därav dragit den slutsatsen,
att det icke kan vara lämpligt att vidtaga en anordning, som
icke är förordad av dem, som äga sakkunskap på området.
Jag skall nu yttra några ord i anledning av reservationen vid
utskottsbetänkande! Jag må säga, att då jag läste denna reservation
— utskottets ledamöter ha egentligen icke vetat om den, förrän
vi liksom kammarens ledamöter fingo se den här vid betänkandet
^—- jag tyckte, att den var ganska diger, men det kan knappast
påstås att innehållet står i riktig proportion till reservationens
omfattning.
Reservanten förutskickar, att han ingalunda önskar eller avser
Andra lcammarens ''protokoll 1917. Nr 65. 4
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
in. in.
(Forts.)
Nr 60. 50
Torsdagen den 24 maj.
Ang. omorganisation
av
riksg äldskontoret
m. m.
(Forts.)
Gii ändring1 i Tiks ff aids fullmciktiffcs konsta ut io fidla ställninp, mGn
likväl börjar han sin reservation med att uttala sin anslutning till
den av riksgäldsfullmäktigen Östberg uttalade meningen rörande
riksgäldskontorets omorganisation. Jag ber da att fa erinra om
vad doktor Östberg i sin reservation säger, något som jag förmodar,
att reservanten läst. Det står på sidorna 60 och 61 i bankoutskottets
utlåtande. Jag skall läsa upp det, då det icke är så långt, och
därför att jag anser, att om man godkänner doktor Östbergs förslag,
man icke, såvitt jag förstår, kan påstå, som reservanten gjort, att
riksgäldskontoret konstitutionellt sett skall förbliva i sin nuvarande
ställning. Riksgäldsfullmäktigen Östberg säger nämligen i sin
reservation: »Det bör enligt min mening icke ifrågakomma att
helt överflytta bestämmanderätten i fråga om statslåns upptagande
från riksdagens fullmäktige till Kungl. Maj :t och därmed helt
bryta med en sekelgammal hävd, men det synes mig å andra
sidan icke med fog kunna bestridas, att Kungl. Maj :t° för närvarande
bär alltför litet inflytande vid dessa viktiga frågors avgörande,
då i regel Kungl. Maj:ts befattning med låneärendena inskränker
sig därtill, att någon av statsrådets ledamöter efter Kungl.
Maj :ts förordnande, sedan alla förberedande underhandlingar äro
avslutade, avger sitt yttrande, huruvida det föreliggande förslaget
till låneavtal bör antagas eller förkastas.» Han framkastar ju
där tanken på att Kungl. Maj :t skulle få ett större inflytande på
riksgäldskontorets verksamhet än hittills och det kan jag icke tänka
mig att Kungl. Maj :t kan få annat än genom en ändring av § 67
regeringsformen. Vidare framgår detta ännu tydligare av vad han
yttrar på sid. 61, där det heter: »De förändringar, jag ifrågasatt,
innebära indragning av riksgäldskontoret i dess nuvarande organisation.
Att en så genomgripande förändring av statsskuldförvaltningen
skall väcka åtskilliga betänkligheter, är givet, liksom att
många svårigheter skola uppstå vid rubbningen av sa gammal, institution,
men då jag tror, att en förändring i den av mig angivna
riktningen förr eller senare skall visa sig vara den riktiga, har jag,
sedan fråga väckts om förändring av riksgäldskontorets styrelse,
icke velat underlåta att framställa dessa tankar.» Jag anser, att
även här framlyser, att doktor Östberg alldeles givet tänkt sig,
att en ändring av riksgäldskontorets konstitutionella ställning måste
ske. Således menar jag, att reservantens uttalade förutsättning att
någon rubbning icke får ske härutinnan, är oriktig, sa till vida som
reservanten ifrån början säger, att han har samma uppfattning
som doktor Östberg med avseende på omorganisationen av riksgäldskontoret.
Reservanten framhåller vidare, att utskottets förslag skulle
bara vara att göra ett nytt byråkratiskt ämbetsverk. .Men varför
skall det nödvändigt vara byråkratiskt? Jag förstår icke, varför
det nödvändigt skall behöva bli ett byråkratiskt ämbetsverk, om
man ökar personalen med några nya, behövliga tjänstemän. Och
varför behövas nu nya tjänstemän? Jo, därför att arbetet har i så
hög grad ökats, att fullmäktige behöva ökade arbetskrafter och då
Torsdagen den 24 maj.
51 Nr «>.
är det helt naturligt att det måste bli flera tjänstemän för att uträtta
detta ökade arbete. Att man sedan delar upp arbetet och
ordnar det på ett systematiskt sätt för att få överskådlighet och
reda i det hela, därmed åstadkommer man väl icke någon byråkratisk
institution. Det kan åtminstone jag icke finna.
Det skulle emellertid vara mycket att tillägga i frågan, men
jag skall avstå därifrån. Yar och en som läst igenom denna digra
utredning, har nog kommit till samma resultat som utskottet gjort.
Vi ha noga överlagt och hållit länge på med denna fråga, men ha
icke lyckats komma till något annat förslag än det nu föreliggande.
Vi ha funnit att de skäl, som av fullmäktige och de tillkallade
sakkunnige anförts mot vissa ärendens överflyttning från
riksgäldskontoret till riksbanken och statskontoret, varit så vägande,
att vi för vår del måst godtaga dem och ha icke kunnat
komma till något annat resultat än detta. Vi ha icke ansett
oss kunna låta arbetet förgå såsom det nu gör utan att några åtgärder
vidtagas till arbetsbördans lättande. Fullmäktige kunna heller
icke stå till svars med att arbetet är ordnat på det sätt, som
nu ägt rum.
Så vitt jag förstår, skulle det varit mycket nyttigt, ifall reservanten
deltagit litet grundligare i behandlingen av detta ärende
inom utskottet. Reservanten har så vitt jag vet icke varit närvarande
mer än vid första behandlingen av ärendet, och jag menar,
att det hade för utskottet varit synnerligen välgörande, om det
kunnat fått höra reservantens tankar i frågan och hans planer och
riktlinjer för den omorganisation, som reservanten i sin reservation
håller för önskvärd, men som han anser sig icke behöva framlägga.
Det hade varit synnerligen lyckligt, om vi andra inom utskottet
fått del av reservantens tankar och riktlinjer i den vägen.
Det är ju möjligt, att det då blivit ett annat resultat. Tyvärr har
som sagt så icke skett och då ha vi försökt att bilda oss ett omdöme
själva på grundval av den utredning som stått till vårt förfogande.
Beträffande reservationen i övrigt vill jag också säga att den
kunde ha varit en tredjedel kortare, ty sista tredjedelen hade
reservanten icke behövt taga med. Utskottet och reservanten äro
ju ense om ordnandet tills vidare av frågan om riksgäldsfullmäktiges
uppgift beträffande vice värdskapet för riksdagshuset. Riksdagens
ekonomiska förvaltningsbyrå har ju utskottet ännu ej velat
vara med om, utan i denna del av fullmäktiges förslag framhållit
på anförda skäl behovet av ytterligare utredning.
Jag skall, herr talman, emellertid icke uppehålla tiden längre,
men jag skall ännu en gång be att få säga att, om vice ordföranden
i utskottet låtit oss andra ledamöter fått taga del av de riktlinjer,
som han med all säkerhet var i besittning utav, vill jag icke neka
till, att det finnes möjlighet för, att det kunnat komma fram ett
annat förslag, än det nu föreliggande, men så mycket är jag viss
om, att vi icke kommit till det resultatet, att återigen ställa till
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
m. m.
(Forts.)
Nr 65. 52
Torsdagen den 24 maj.
Ang. omorganisation
av
riks gälds kontoret
m. m.
(Forts.)
med en ny utredning. Vi hava nämligen den uppfattningen, att
det är tillräckligt med den utredning, som forebragts
ja» ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Till en början
skall jag anhålla att till bankoutskottet få framföra ett uppriktigt
tack för den förståelse för inom riksgäldskontoret radande fodral
landen och det behov av en förstärkning och en omorganisation av
arbetsmöjligheterna inom riksgäldskontoret, som tagit sig uttryck i
det av bankoutskottet här avgivna betankandet Jag skall begagna
tillfället att genast säga, att då bankoutskottet under punkt
2) ifrågasätter en utredning i ett visst speciellt avseende, nämligen,
»huruvida och i vad mån nuvarande anordningar i avseende a handhavandet
av riksdagens inre administrativa och ekonomiska angelagenheter
må kunna förändras, i syfte att större enhetlighet och planmässighet
härutinnan vinnes», vill det förefalla mig, som om det
vore synnerligen välbetänkt, att denna detalj av det uppdrag, som
det tillhör riksgäldsfullmäktige att fullgöra, göres till föremål för
nyutredning, och jag tror mig således kunna saga, att riksgaldstuli
mäktige givetvis skola verkställa den, men också att riksgaldstuli
mäktige med intresse skola gå att verkställa denna utredning.
Jag skall tillåta mig att yttra några ord i anledning av vad
bankoutskottets ärade vice ordförande, som samtidigt är reservant
vid detta betänkande, anfört liksom vad av en annan arad talare i
kammaren anförts mot det resultat, vartill bankoutskottets behana
ting av detta ärende lett. , , , , , ,
Den ärade reservanten började med att säga, att han Iruktarle,
att vid denna tid ingen haft tillfälle att läsa hans reservation, men
att om man gjort det, han icke både mycket att tillägga utöver vad
som fanns i den. Jag hör givetvis till dem, som hatt all möjlig anledning
att genomläsa reservationen, så att jag .maste giva honom
rätt i, att vad han här i kammaren anförde, var icke mycket utöver
vad som återfinnes i reservationen. Det som fanns utöver vad som
han sagt i sin reservation utmynnade närmast i ett klander mot riksgäldsfullmäktige,
ett klander, som jag egentligen icke kan finna i
reservationen, fastmera som — och det skall jag tacksamt erkänna
den ärade reservanten i sm reservation försätter riksgäldsfullmäktige
på ett så högt plan, att de själva knappast dristat sig att i dessa
praktiska tider vilja bli bibehållna pa ett sadant plan endast pa
grund av traditionen, som han så särskilt starkt understrukit både
i sin reservation och i sitt anförande. Det har sannerligen inte varit
önskan att verka någonting högt och förnämt — två ord som den
ärade reservanten använde om denna institution som föranlett
den framställning, som riksgäldsfullmäktige förra året gjorde till
bankoutskottet, lika litet som den framställning riksgäldsfullmäktige
i år ha gjort om att få förbättrade möjligheter att kunna utföra
det_jag dristar att säga det — ansvarsfulla och ganska omfattande
värv, som riksdagen har lagt i deras händer, utan det har varit på
grund av en bestämd övertygelse om nödvändigheten av att för att
Toradugcn den 24 mnj.
53 Nr <ö.
kunna med bibehållet ansvar på så riktigt sätt som möjligt fylla den
uppgift, som blivit lagd i riksgäldsfullmäktiges händer, som riksgäldsfullmäktige
känt det såsom en plikt att begära den utökning,
som nu också av bankoutskottets övervägande flertal bär vitsordats
såsom erforderlig.
Det klander, som den ärade reservanten i sitt anförande riktade
mot riksgäldsfullmäktige, gick främst ut därpå, att riksgäldsfullmäiktige
skulle ha tagit, som han sade, något för ytligt på den utredning,
som förra årets bankoutskott utav riksgäldsfullmäktige begärde.
Eu ärad representant för majoriteten inom bankoutskottet
har nyss här gjort reda för det uppdrag, som utav bankoutskottet
då lämnades riksgäldsfullmäktige, i vilket uppdrag det ingick att
verkställa utredningen i samråd med representanter för riksbanken
och statskontoret. Så har också skett i alla de avseenden, där dessa
representanters medverkan kunnat vara av något intresse, d. v. s.
ifråga om alla sådana ärenden, som ens utav den ärade reservanten
skulle kunna ifrågasättas att överflytta till någon av dessa institutioner.
Jag ber redan nu beträffande sådana ärenden, som skulle
kunna ifrågasättas att överflytta till statskontoret, få stryka under,
vad reservanten själv i sitt anförande här jJtrade, att det stora flertalet
av ärenden av denna beskaffenhet har redan tidigare blivit överflyttat
till statskontoret och, som han själv nyss här yttrade, de ärenden,
som nu återstå av denna natur, utgöra ett så ringa fåtal, att det
egentligen — som han sade — icke finnes något skål längre att bibehålla
dem hos riksgäldsfullmäktige. En överflyttning av detta
ringa fåtal ärenden till statskontoret kunde således givetvis icke
heller medföra någon avsevärd lättnad i arbetsbördan inom riksgäldskontoret.
Det skulle således gälla ärenden av den natur, att
de kunde lämpligen överflyttas till riksbanken.
Jag ber i detta sammanhang att få erinra därom, att bland dem,
som förra året motsatte sig det av riksgäldsfullmäktige då ifrågasatta
förslaget, befann sig också en förutvarande chef för Sveriges
riksbank, och jag vet, att han gjorde det utav den övertygelsen, att
en sådan överflyttning av ärenden från riksgäldsfullmäktige till
riksbanken skulle kunna ske i rätt stor utsträckning och medföra
stor fördel. Han återfinnes icke bland reservanterna i år. Han
återfinnes nu bland majoriteten inom bankoutskottet, och jag har
vid samtal med honom funnit, att han för sin del nu är beredd att
uti den kammare han tillhör försvara den uppfattning, vartill årets
bankoutskott i denna fråga kommit.
Reservanten har förebrått riksgäldsfullmäktige, säde jag nyss,
att de inte verkställt sin utredning tillräckligt grundligt. Ja, det
har antytts, vilket uppdraget var, och det har också här av en föregående
talare i någon män gjorts reda för, vartill utredningen bär
lett. men jag må säga, att då man kan peka på den bilaga, som här
är bifogad baukoutskottets föreliggande betänkande — en bilaga,
som omfattar inte mindre än 135 sidor och som visar, huruledes man
verkställt utredning angående förhållandena utomlands i en hel del
av de avseenden, som äro jämförliga med ri k sgäl d sko n före to verk
-
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
m. m.
(Forts.)
Nr 65. 54
Torsdagen den 24 maj.
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
m. m.
(Forts.)
samhet, och hur grundligt man gått tillväga beträffande varje del
utav de olika arbetsområden, som föreligga inom riksgäldskonto
ret
_- så borde en sådan förebråelse, synes det mig, icke kunna
riktas mot riksgäldsfullmäktige. _
Jag vill ytterligare saga, att den borde i all synnerhet icke riktas
mot riksgäldsfullmäktige utav den ärade reservanten, när han
icke har någonting alls att sätta i stället för allt det, som han
vill bryta ned, icke kan komma till något annat resultat än att säga
det: »Den utredning, som vi påyrkade förra året, har inte givit precis
det resultat jag skulle önskat, att den skulle ha givit; jag kan
icke föreslå något nytt, jag har inga detaljer att komma med, men
var så god och verkställ en ny utredning, försök med andra människor
från andra verksamhetsområden, som skulle kunna verkställa
den utredningen, så få vi se, om inte, när vi hållit pa med tillräckligt
många utredningar, vi slutligen fa en utredning,^ som pekar åt
det håll jag vill, och då får den utredningen också komma med
de detaljer, som jag nu antingen inte vill lägga fram eller inte kan
lägga fram.» Det är verkligen hårt, att när man står med en så pass
grundlig utredning, som riksgäldsfullmäktige här verkställt, få en
så pass ytlig reservation som den ärade reservanten här framlagt och
få taga emot den förebråelsen, att man själv visat brist på grundlighet
och visat ytlighet, och jag nödgas på mina kollegers^ inom
riksgäldsfullmäktige och egna vägnar tillbakavisa den förebråelsen.
Den ärade reservanten sade, att detta var ett bevis på omöjligheten
för ett ämbetsverk att reformera sig själv, och han citerade på
slutet en gammal sentens, i det att han sade, att genom ett uppskov
är allt att vinna, men intet att förlora. Yi ha inte alls sett i reservationen,
vad det skulle vara att vinna, men säkert är, att det skulle ur
arb et ssynpunkt för riksgäldskontoret vara åtskilligt att förlora på
ett uppskov. Jag skall emellertid i anledning av hans uttalande, att
det visat sig så svårt för ett ämbetsverk att reformera sig självt, å
andra sidan citera ett gammalt ordspråk, som säger, att det är egentligen
ingen som vet, var skön klämmer utom den, som själv bär den.
Och det är nog inte så förfärligt lätt för den, som inte deltager uti
arbetet inom riksgäldskontoret, att tillfullo bedöma arten och omfattningen
av de arbeten, som där utföras och hur stor arbetskraft
som där kräves. I detta fall ber jag få erinra kammaren om att yi ha
en institution här i landet, som kallas för löneregleringskommittén
som brukar vara synnerligen nogräknad i sådana här avseenden. Litet
var har kanske haft tillfälle att någon liten smula knorra över vår
löneregleringskommitté och tycka, att den är en smula njugg. Här
har löneregleringskommittén efter prövning därav ansett sig för sin
del kunna i all huvudsak biträda det förslag riksgäldsfullmäktige
efter den av riksgäldsfullmäktige verkställda utredningen ha kommit
till.
Här är ingalunda frågan om att tillskapa ett nytt ämbetsverk.
Bär är fråga om att bibehålla en institution, som funnits länge, men
icke att bibehålla den på grund av tradition, icke att söka hålla den
tillbaka på grund av vad den ursprungligen, en gång i tiden, med
Torsdugcn den 24 maj.
55 Nr 65.
hänsyn till de krav som då ställdes på den institutionen, varit, utan
här är meningen, att även denna institution skulle kunna motsvara de
den nya tidens krav, som tid efter annan ha ställts på den. Det är
detta, som riksgälds fullmäktige har låtit sig angeläget vara att söka
åstadkomma, och det är detta, som bankoutskottet har uppskattat och
vel^t stödja riksgäldsfullmäktige uti.
Det är heller — det kan jag ''försäkra — inte meningen att
införa någon byråkrati uti riksgäldsfullmäktige. Yi äro nog ganska
övertygade allesamman om att detta skulle vara till hinder för det
arbete, som där bedrives, i stället för till någon som helst nytta, men
byråkrati och en ordentlig uppdelning utav de olika arbetsgrenarna,
en ordentlig organisation, äro ingalunda detsamma. Den ärade reservanten
tog ett exempel från det privata affärslivet för att, som han
väl avsåg — och det återfinnes också i hans reservation — visa, hur
galet man bär sig åt, när man inom en ''statsinstitution skulle ordna
sådant här, och visa, att man borde taga exempel från det praktiska
affärslivet. Det är alldeles riktigt, det bör man göra, så snart som
exemplet kan tagas, utan att likheten kommer att halta alltför mycket,
men det gör den i detta fall. Exemplet var, att ett enskilt företag upplägger
ett obligationslån, och då går detta enskilda företag till sin
bankir och låter honom ordna med försäljningen av obligationerna
liksom han sedermera också får ordna med inlösningen av förfallna
obligationer och infriandet utav kuponger. Han är i detta avseende
ombud för detta industriföretag. Men jag känner inte något
sådant industriföretag, dit han inte sedermera får redovisa samtliga
dessa inlösta kuponger och obligationer och dit han inte återställer dem
uti infriat skick, och jag vet inte heller något industriföretag — jag
känner kanske inte så många som den ärade reservanten — där man
icke känner ansvaret kräva, att man inom dess eget kontor eller egen
byrå kontrollräknar dessa infriade kuponger och obligationer. Riksgäldskontoret
har i detta avseende en enklare och bekvämare ställning.
Beträffande alla de obligationer och kuponger, som redovisas
direkt till riksgäldskontoret, gäller, att en sådan dubbel kontroll icke
behöver äga rum och alltså inte heller personalen sysselsättas två gånger
med ett arbete, som kan göras en gång med uppräkningen av obligationerna
och kupongerna. Detta gäller beträffande dem som inlösas
direkt av riksgäldskontoret. En överflyttning av denna kupong -och obligationsinlösning till riksbanken skulle givetvis medföra, att
riksbanken på grund av sitt ansvar i sådant fall gentemot riksgäldsfullmäktige,
nödgades att uppräkna och kontrollera alla dessa obligationer
och kuponger, och sedermera måste de ju, då riksgäldsfullmäktige
äro ansvariga för lånet, redovisas till riksgäldsfullmäktige. På
grund av riksgäldsfullmäktiges ansvar emot staten kunna riksgäldsfullmäktige
sedermera icke undgå att inom riksgäldsfullmäktige låta
uppräkna och kontrollera alla dessa obligationer och kuponger för att
sedermera på lämpligt sätt makulera dem. En sådan ordning skulle
medföra ett dubbelarbete där arbetet nu är förenklat.
Föregående talare ha slutat sina anföranden med ett: »jag skall
inte vidare förlänga debatten», och jag torde, ehuru jag kan instäm
-
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontor
et in. m.
(Forts.)
Nr 65. 56
Torsdagen den 24 maj.
Ang. omorganisation
av
viksgäldskontoret
m. m.
(Forts.)
ma med den ärade talare, »om förde majoritetens i bankoutskottet
talan, i hans yttrande att här vore mycket att tillägga, nu nödgas
komma till samma slut, då jag förstår, att kammaren inte kan vara
intresserad av att längre debattera denna fråga.
Jag skall därvid dock, med hänsyn till den omständigheten, att
reservanten här är beredd att trasa sönder hela detta förslag utan
att sätta något som helst annat i stället, endast uttala den förhoppningen,
att ej något så ytligt, som denna reservation är, måtte komma
att inverka på kammarens beslut i denna fråga. Jag vill fasthellre
uttala den förhoppningen, att den förståelse för riksgäldskontorets
betydelse, omfattning och verksamhet, som gjort sig gällande
inom bankoutskottet, i icke mindre mån måtte vara till finnandes
även i riksdagens andra kammare.
Jag anhåller, herr talman, att med tacksamhet för det resultat,
vartill bankoutskottet i denna fråga kommit, få yrka bifall till utsko.
ttets nu förevarande framställning.
Herr Adelswärd: Jag skulle med skäl kunna börja, där
jag och andra talare ha slutat, nämligen med att uttala en önskan att
icke förlänga denna debatt, så långt som tiden nu är framskriden.
Men kammaren torde finna, att efter det bemötande, jag här fått
på mitt yttrande av de två sista ärade talarna, är det nästan omöjligt
för mig att icke ge några ord till svar.
Vad min ärade bänkkamrat herr Våhlquist beträffar, ansåg
han, liksom för övrigt naturligtvis den siste ärade talaren, att min
reservation visserligen var lång, men såvitt de kunde fatta egentligen
ingenting innehöll. Herr Yählquist begagnade sig av denna
sin uppfattning för att i sitt anförande egentligen bemöta herr Östbergs
reservation hos riksgäldsfullmäktige i stället för min reservation
mot bankoutskottet, och han påpekade därvid några yttranden
av f. d. riksgäldsfullmäktigen Östberg, däri denne talar något om
förändring av hela denna institution, något som han likvisst icke
direkt förordat. Herr Yählquist påpekade — och det med rätta,
det ber jag få betona — att jag började min reservation med ett uttryckligt
uttalande, att jag icke önskar någon förändring med avseende
på riksgäldsfullmäktiges konstitutionella ställning. Jag tycker
sålunda att det är ett egendomligt sätt att bemöta min reservation,
att just ta upp den punkten i herr Östbergs reservation, ifråga
om vilken jag för min del gör ett undantag. Då jag talar om riktlinjerna
i herr Östbergs reservation, talar jag om organisationen av
riksgäldsfullmäktige och icke om deras konstitutionella ställning.
Vidare säger herr Yählquist — och jag bemöter härvid samtidigt
den siste ärade talaren, som var inne på samma sak — varför kan
icke detta bli ett ämbetsverk, som icke är byråkratiskt? Ja, detta
blir nästan en strid om ord. Jag känner knappast till ett ämbetsverk,
åtminstone icke i detta land, vilket icke är byråkratiskt, och
såsom detta ämbetsverk nu skall organiseras eller såsom ett typiskt
statens ämbetsverk i alla avseenden, begriper jag icke, hur det skall
kunna bli ett ämbetsverk, som icke är byråkratiskt.
Torsdagen den 24 maj.
57 Nr (Jo.
Det är även en annan sak, »om dock knappast är något att bemöta.
Herr Vahlquist ville nämligen antyda, att jag icke uttalat
min mening inom bankoutskottet, utan kom här med en reservation,
som är för honom och utskottet obekant. Menar han verkligen, att
jag icke skulle ha deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,
är jag verkligen förvånad över, hur herr Vahlquist kunnat
komma med en sådan insinuation, eller vad jag skall kalla det för.
Herr Vahlquist vet liksom alla kammarens övriga ledamöter, att
jag den sista tiden suttit i ett annat utskott, nämligen första särskilda
utskottet, och man kan ju icke vara närvarande i två utskott
på en gång. Men bankoutskottet har visat mig det tillmötesgåendet
att icke företaga detta ärende till huvudbehandling förrän en dag,
då jag kunde vara närvarande, och jag deltog ganska livligt i debatten
under hela förmiddagen, och det förvånar mig, att herr Vahlquist
icke alls erinrar sig detta. Jag skulle ju kunna ha trott, att
han själv måhända icke var närvarande den dagen, om jag icke just
minns — jag tror, att det var vid det tillfället — hurusom han uttalade
ett ganska stort missnöje över den svaga utredningen, och om
jag icke missminner mig alltför mycket, hörde han till dem, som i
likhet med mig och många andra ansågo, att den utredning, som vi
sålunda fått, i själva verket icke avsåg, vad vi egentligen önskade,
utan något annat. Sålunda måste väl herr Vahlquist vid det tillfället
ändå ha varit närvarande. Han var, såsom jag säde, under
åtminstone någon period av diskussionen ganska missnöjd med denna
utredning, fastän han nu tycker, att det är alldeles orimligt, att jag
nu ifrågasätter, att den skall göras om, förnyas eller tillökas för att
bli en sådan uredning, som vi från början avsågo.
Med detta tror jag mig i huvudsak ha svarat på vad herr Vahlquist
yttrade.
Vad beträffar min andra bänkkamrat — ty jag har ju mina
motståndare på Östgötabänken — kan jag icke låta bli att säga,
att jag tycker, det hans uttalande gav ett starkt intryck av, att
den ärade talaren ordade något mycket i egen sak. Det är ju icke
så underligt naturligtvis, att han, som själv är ledamot av riksgäldsfullmäktige
och som tagit, tror jag, en verksam del i det föreliggande
förslagets utarbetande, här finner sig mycket illa berörd
av att man vågar göra någon anmärkning mot detsamma.
Jag kan icke finna annat, än att det sätt, varpå han upptagit
denna min kritik, vilken jag tycker är på det hela taget både hovsam
och saklig, ytterligare bestyrker vad jag här tillät mig påpeka,
nämligen att det är synnerligen svårt för ett ämbetsverk att reformera
sig .självt, därför att det är mycket svårt för en medlem
därav, att kunna se något annat, än vad han bitit sig fast vid och
tror vara det enda rätta.
Emellertid anförde den ärade talaren en annan sak, som jag
icke kom att särskilt omnämna i mitt förra anförande, men som jag
tillåter mig att här något uppehålla mig vid. Det har nämligen
icke blott varit riksgäldsfullmäktige, utan även en medlem från
riksbanken och en medlem från statskontoret, som varit med om
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontor
et m. m.
(Forts.)
Torsdagen den 24 maj.
65.
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
m. m.
(Forts.)
58
detta förslags utarbetande. Herrarna ha kanske läst dessa båda
medlemmars yttranden, som icke äro långa och icke heller så värst
innehållsrika; dessa ha, såsom den ärade siste talaren mycket riktigt
sade, ingalunda gått på djupet i frågan. Om vi se efter vad
de egentligen yttat sig om, finna vi, att det är lokalfrågan och kostnadsfrågan.
De ha sålunda sagt, att om en ändring i detta fall skall
ske, behövas de och de lokalerna för ämbetsverket, och ha vidare
förklarat, att kostnaden efter denna ändring icke kommer att bliva
nämnvärt större, än vad den nu är, ty det ämbetsverk, som ^ skall
ombesörja det arbete, som det här gäller, kostar lika mycket pa den
ena platsen som .på den andra. Det må nu vara så, att dessa personer
rätt fattat sin uppgift, då de utgått från att riksgäldsfullmäktige
icke begärt, att de skulle yttra sig om något annat.
Vad själva huvudorsaken beträffar, så sade den siste ärade talaren
i ganska häftig ton, att jag här kommit med min reservation
utan att ge anvisning om, vad jag ville ha i stället. ^ Jag får verkligen
säga, att det icke är riktigt rätt att uttala sig pa det sättet. Jag
har här i mitt förra anförande två gånger betonat, vad det är, som
jag egentligen avser, och vad det är, som bankoutskottet begärde att
få utrett. Bankoaitskottet begärde en utredning icke angående organisationen
av riksgäldsfullmäktiges och riksgäldskontorets nuvarande
verksamhet antingen oförändrad eller eventuellt i viss mån
utvidgad, utan utskottet har, såvitt jag förstått, begärt__ en utredning
rörande verksamhetens omfattning, och jag vågar påstå, att den saken
är ytterst litet berörd i den nu föreliggande utredningen. Men
när jag nu avger en reservation och anmärker mot denna så ofullständiga
utredning samt säger, att jag vill se en utredning rörande frågan
om att på bästa sätt ordna riksgäldsfullmäktiges arbete och angående
omfattningen av detsamma, då invänder man mot mig, att
om jag vill avgiva en reservation, skall jag komma med ett fullkomligt
organisaitionsförslag till denna verksamhets ordnande på
annat sätt. Om jag undantager den ärade kammarledamoten herr
Fabian Månsson, tror jag icke, att det är någon av oss, som skriver
reservationer av den omfattning, att de tillgodose sådana krav, som
att man skall komma med ett fullständigt organisationsförslag, när
man gör en anmärkning mot en viss ifrågasatt organisationsplan,
som man icke finner vara den lämpligaste. Något sadant tror jag
verkligen icke behöves. Jag har ju här icke begärt annat än en förnyad
utredning, vilken jag tror skulle ganska lätt kunna göras, och vidare
är jag ju försvarad med, att jag pekat pa den något sa när fullständiga
utveckling av ämnet, som blivit gjord i riksgäldsfullmäktigen
Östbergs reservation, och jag skulle här endast ha haft att i mangt
och mycket upprepa vad han sagt utom just i avseende å den konstitutionella
sidan av frågan.
Den föregående ärade talaren har här hänvisat till löneregleringskommittén,
och han ville genom att åberopa dess uttalande fa
ett stöd för sin uppfattning. Men andra kammarens ledamöter veta
ju, att löneregleringskommittén i regel tar organisationsfrågor från
en ytterst formell sida. När nu detta organisationsförslag av riks
-
Torsdagen den 24 maj.
59 Nr <J5.
gäldsfullmäktige med utgångspunkt från, att det skulle vara ett visst
verksamhetsområde, framlades för löneregleringskommittén, hade
denna ingen anledning att ingå på en sådan utredning som den,
jag här åsyftat och vilken det var riksgäldsfullmäktiges sak att göra.
Detta kunde man ju icke begära av kommittén, och därför är
dess uttalande i saken enligt mitt förmenande icke i detta fall något
att fästa sig vid.
Jag skall icke upptaga tiden med det exempel, som jag i mitt
första anförande tillät mig framhålla och som var hämtat ur det
praktiska livet. Den siste ärade talaren ansåg ju detta exempel vara
alldeles obefogat, och sökte å sin sida genom en del exempel visa riktigheten
av sin uppfattning. Jag tror dock icke, att han har rätt
härvidlag. Jag vill här blott helt enkelt säga, att om ett enskilt
industriföretag eller större affärsföretag har många och stora lån,
ha de sannerligen icke någon avdelning på sitt kontor, där de ha någon
bankverksamhet för den saken. Det skulle föra mig för långt
att här gå in på frågan om kupongräkning och sådant, men jag försäkrar
herrarna, att denna sak kan göras precis lika bra i riksbanken
som i riksgäldskontoret.
Slutligen sade den ärade ledamoten av riksgäldsfullmäktige, att
det är just de, vilka skön klämmer, det är dessa, som bäst veta vad
som egentligen brister härvidlag. Ja, det må vara sant, men det återstår
alltid, att dessa ha svårt att utan förutfattad mening se på saken.
Det är ju rent mänskligt, att man är mer eller mindre bunden
av förutfattade meningar och vanor och att man därför har svårare
att se något längre, när det gäller en grundlig ändring av ens vanliga
arbete.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag vill blott, då man nu
gjort en sådan anmärkning mot reservationen, som här framkommit,
säga, att man enligt mitt förmenande är berättigad att avgiva en reservation
med de hänvisningar rörande principsaker, som jag här
framställt, utan att man skall kräva, att ett i detalj utarbetat organisationsförslag
skall framläggas.
Jag har sålunda all anledning, herr talman, att fortfarande yrka
bifall till reservationen.
Herr Palmstierna: Den siste ärade talaren har bär gång
på gång återkommit till, att detta ämbetsverk icke kan reformera
sig självt. Jag vill då säga, att jag är ju jämförelsevis ny uti ifrågavarande
ämbetsverk och kan väl därför få anses ha gått förutsättningslöst
till detta arbete.
Beträffande talet om den ofullständiga utredning, som här blivit
gjord, vill jag nämna, att jag har åtminstone för min del med stort
intresse och allvar deltagit i arbetet på denna mycket viktiga frågas
lösning på ett lämpligt sätt, och jag tror, att var och en, som tar
del av utredningen, skall kunna säga, att den åtminstone är samvetsgrant
gjord. Det visar sig också, att den så var, av den utskottsbehandling,
som kommit frågan till del. Jag förstår mycket väl, att
man på skilda håll kunde ha hyst en ganska stor tvekan, men medan
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
m. m.
(Forte.''
Nr 65. 60
Torsdagen den 24 maj.
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
m. m.
(Fort*.)
man inom utskottet ingående behandlade denna fråga, kommo, såsom
vi hörde av herr Vahlquist, meningarna att så småningom samla sig,
och förutom av de socialdemokratiska ledamöterna delades riksgäldsfullmäktiges
uppfattning i frågan även av utskottets övriga medlemmar,
med undantag av herr Adelswärd, vilken ensam står såsom reservant
i detta ärende. Det var efter ganska moget övervägande, som
man ansåg sig böra tillstyrka detta förslag, där man onekligen har
klart och bestämt lagt in linjerna på en annan väg än den, på vilken
man förra året trodde sig möjligen kunna komma fram.
Jag vill vidare med några ord beröra själva kärnpunkten i detta
problem. Baron Adelswärd sade, att vi frångå den ursprungliga
uppgiften för riksgäldskontoret och skapa ett nytt ämbetsverk. Jag
vill emellertid förklara såsom min mening, att man kan inte ta på
denna fråga så, som han ansåg, att man borde göra. Livet självt
skapar nya uppgifter, och så är det också i detta falk Yi leva icke
nu under samma förhållanden, som då denna institution »ursprungligen»
kom till. Nu upptager riksdagen nya lån varje år i oerhörd
utsträckning. Vi ha en miljardskuld att förvalta, och vi kunna
nu omöjligen gå tillbaka till de »ursprungliga» förhållandena i den
mening, som baron Adelswärd talade om.
Jag vill dessutom säga, att vi numera blivit i hög grad hänvisade
till den inhemska marknaden, i olikhet med vad som tidigare
var fallet; även i detta avseende har således en högst betydande förändring
inträtt. Det gäller icke att skapa ett nytt ämbetsverk, utan
frågan är, om man, såsom baron Adelswärd vill, skall taga bort de
nödiga arbetskrafter, som behövas för fullgörandet av detta mycket
viktiga uppdrag.
Yad är det då, som baron Adelswärd vill. Ja, det finnes ett positivt
inlägg från hans sida, men detta ber jag att få varna för. Han
säger nämligen, att vi skola sköta denna angelägenhet på samma sätt,
som den skötes av ett enskilt affärsförtag, som har sin bank, till vilken
den kan vända sig och som sköter om hela affären. Nej, jag tackar
! Detta är den rakt motsatta vägen till den, som vi här höra gå. Det
skall icke vara så, att ledamöterna i riksgäldskontoret vända sig till
sina banker eller bankkonsortier i och för denna sak. Den ärade
talaren sade ju icke precis, att han menade detta, men det går därhän
i alla fall, om man följer hans väg, vilket jag skall be att få visa.
Om det sitter ett fåtal deputerade utan några krafter bakom sig,
utan något ämbetsverk, som kan sköta det hela, så måste de ju bli
beroende av den redan organiserade penningmarknaden. Yad jag
anser såsom den störa nutidsuppgiften för riksgäldskontoret, det är,
att riksgäldskontoret frigör sig och självt organiserar den inhemska
marknaden i största möjliga män och att den koncentrerar
det hela kring statsskuldboken. Ser man uppgiften på det sättet,
då förstår säkerligen en var, att det är en nödvändighet att förse riksgäldsfullmäktige
och riksgäldskontoret med erforderliga arbetskrafter.
Detta är en helt annan väg än den, som baron Adelswärd
vill följa och vilken jag vill bestämt varna för att man nu beträder,
då man på det sättet desarmerar riksgäldskontoret i förhållande till
Torsdagen den 24 maj.
61 Nl* 65.
det starka bankväsendet. Det är från denna utgångspunkt, »om
man bör bedöma den föreliggande frågan.
Till sist vill jag framhålla, att det för närvarande väl torde vara
den mest olämpliga tiden av allt att vidtaga något sådant, som reservanten
föreslagit, då ju riksgäldskontoret har stora och tyngande
uppgifter på grund av de nya lån, som upptagas, och detta år kommer
att ytterligare belasta rik&gäldskontorets arbetsbörda i detta avseende.
Jag ber vördsamt att få hemställa, att kammaren måtte biträda
det slut, som utskottet här kommit till.
Herr Vahlquist: Herr talman! Jag anser det vara min skyldighet
att yttra ett par ord, då jag finner, att baron Adelswärd missuppfattat
åtminstone mitt yttrande om hans närvaro inom utskottet.
Yad jag i det avseendet yttrade var icke sagt såsom något klander, ty
jag vet likaväl som kammarens övriga ledamöter, att han varit upptagen
i första särskilda utskottet och att han ju icke gärna kan vara
på mer än ett ställe. Men vad jag sade var, att baron Adelswärd
endast hade varit närvarande vid första sammanträdet, då vi behandlade
denna fråga, och att jag beklagade, att det icke varit möjligt
för honom att vara närvarande alla de gånger vi hade detta ärende
före, ty det skulle ju för oss ha varit gott att ha en rådgivare, .som
kanske kunnat leda oss in på ett annat organisationsförslag än det
nu föreliggande. Det var således icke alls någon insinuation, som
jag här ville göra, såsom baron Adelswärd angav.
För övrigt vill jag ännu en gång betona, att de båda sakkunniga
som varit tillkallade såväl från statskontoret som riksbanken, ifråga
om alla de delar av rörelsen inom riksgäldskontoret, vilka kunde
tänkas överflyttas till vare sig statskontoret eller riksbanken, slutat
sina uttalanden därmed, att de för sin del icke finna anledning att
tillstyrka någon förändring i riksgäldskontorets verksamhetsområden,
utan de ansluta sig till det förslag, som fullmäktige nu in pleno
ha avgivit.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den av herr Adelswärd
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.
Den av utskottet i förevarande utlåtande gjorda anmälan lades
till handlingarna.
§ 15.
Föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr
50, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändring
Ang. omorganisation
av
riksgäldskontoret
in. m.
(Forts.)
Nr 65. 62 Torsdagen den 24 maj.
i gällande grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl
med vederlikar;
nr Öl, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående ändring
i gällande grunder för pensionering av arméns befäl och underbefäl
med vederlikar samt angående tiden för avgång ur tjänst; och _
nr 52, angående vissa ändringar i bankoreglementet och i avlöningsstaten
för riksbanken.
Vad utskottet i dessa utlåtanden och memorial hemställt blev av
kammaren bifallet.
§ 16.
Ang. uppfö- Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr
rande vid M- gg, • anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
nl7ln9institu- vid Alnarps egendom av en institutionsbyggnad för professor N. H.
tionsiyggnad Nilsson-Ehles ärftlighetsforskning m. m.
för ärftlig
hetsforskning.
J en till riksdagen den 10 april 1917 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 182, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen medgiva,
dels att av uppkommande vinst å rörelsen vid Alnarps egendom
finge användas ett belopp av högst 73,000 kronor till uppförande å
egendomen tillhörig mark av en institutionsbyggnad med nödig utrustning
för professor Kils Herman Nilsson-Ehles ärftlighetsforskning,
med rätt för Kungl. Maj:t att, i den män så funnes erforderligt,
härtill förskottsvis av tillgängliga statsmedel anvisa nödigt belopp
mot ersättande av framdeles inflytande vinstmedel från nämnda
egendom;
dels ock att årligen från institutionens trädande i verksamhet
finge för bestridande av utgifter vid densamma av Alnarps egendoms
medel utgå ett belopp av högst 3,500 kronor.
Utskottet hemställde, att förevarande proposition ej måtte av
riksdagen bifallas.
Reservationer hade likväl avgivits:
av herr Linders, som ansett, att utskottet bort hemställa om bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och
av herr Hamilton.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade:
Chefen .för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Dahlberg:
Herr talman, mina herrar! För kammarens medlemmar torde den
stora betydelsen av professor Nilsson-Ehles verksamhet vara väl känd,
och icke minst under dessa tider torde kammaren och det svenska
folket över huvud taget ha all anledning att i hög grad uppskatta
Torsdagen den 24 maj.
63 Nr 65.
(lenna verksamhet. Riksdagen har ju tidigare under detta år visat An(J- uPPfö''
detta sitt värdesättande genom att bifalla Kungl. Maj:ts proposition lårp» egendom
om en personlig professur i ärftlighetslära år Nilsson-Ehle vid avpen instituLunds
universitet från och med år 1918. I denna proposition om- tionebyggnad
förmärs, att Lunds universitets naturvetenskapliga sektion hade för ärftligvidtagit
anordningar, för att Nilsson-Ehle skulle kunna beredas ett ^forskning.
institut, i vilket han kunde fortfarande bedriva sina forskningar, (l''orts.)
vilket institut var avsett att förläggas till Alnarps lantbruksinstituts
egendom, och det omtalades även, att styrelsen för Alnarps
lantbruksinstitut för sin del givit sin anslutning till detta förslag.
Vidare sades i denna proposition, att framdeles under riksdagen
skulle göras en särskild framställning angående de anordningar,
med hänsyn till detta instituts förläggande till Alnarp, vilka det
vore meningen att vidtaga, och det är propositionen därom, som
kammaren nu har att avgöra. Den befinnes ha blivit av jordbruksutskottets
avstyrkt, ehuru icke enhälligt, ity att vissa ledamöter,
däribland utskottets ordförande, reserverat sig till förmån för den
kungl. propositionen.
Jag vill säga, att jag för min del blev överraskad över detta
avstyrkande utlåtande; jag hade nämligen föreställt mig, att ett
dylikt instituts förläggande till Alnarp utav riksdagen skulle fattas
såsom en ganska självklar konsekvens av dess tidigare beslut om
den personliga professuren vid Lunds universitet, och jag hade därvid
även anledning fästa mig vid den omständigheten, att samtliga de
sakkunniga myndigheterna, nämligen den naturvetenskapliga sektionen
i Lund, A1 n arpssty r el sen, lantbruksstyrelsen samt även utsädesföreningens
styrelse i Svalöv hade uttalat sin anslutning till institutets
förläggande till Alnarp.
De skal, vilka utskottet framlagt äro tvenne: det ena skälet
skulle jag vilja benämna det större och principiella, det andra är av
mera partiell eller tillfällig natur. Det större skälet ligger ,i utskottets
uttalande, då utskottet säger: »Utan att ingå på ett bedömande
av de fördelar, som den ifrågasatta anordningen skulle kunna medföra,
vill utskottet påpeka, att verksamheten ifråga hittills på ett
synnerligen framgångsrikt sätt bedrivits vid Svalövsanstalten, och
håller utskottet före, att en överenskommelse med nämnda anstalt
rörande professor Nilsson-Ehles praktiska verksamhets utövande vid
samma anstalt även i fortsättningen torde vara önskvärd. Dr dessa
synpunkter synes det utskottet _ ägnat att väcka betänksamhet att
såsom Kungl. Maj :t nu föreslagit så nära den med statsmedel uppehållna
Svalövsanstalten inrätta en helt ny statsinstitution avsedd att
fylla i stort sett enahanda behov som den förra.»
Det andra skälet, det mera tillfälliga, ligger i utskottets uttalande,
att »de för närvarande höga prisen å byggnadsmateriel påkalla,
att staten icke nu utan trängande skäl igångsätter byggnadsföretag
av den omfattning, varom här är fråga».
Yad nu först angår det större, det pricipiella skälet, så är det
ju främst att märka, att utskottet icke ingått i bemötande av de
skäl till förmån för Alnarp, vilka av de hörda myndigheterna och av
Nr 65. 64
Torsdagen den 24 maj.
Ang. uppförande
vid Alnarps
egendom
av en institutionsbyggnad
för ärftlighetsforskning.
(Forts.)
Kungl. Maj:t blivit anförda. Då emellertid här är fråga om ett
för en banbrytande vetenskapsman särskilt avsett institut, ett institut,
som bör anordnas på sådant sätt, att det skänker den största
möjliga trygghet och säkerhet, för att landet skall kunna på bästa
möjliga sätt tillgodogöra sig denne professors personliga insats, har
jag ansett det vara av betydelse, att professor Ehles egen mening
bleve inhämtad, så att man fick klarhet, hur han själv ställer sig
till det uppslag, som utskottet här antytt, nämligen att utbyta Alnarp
mot Svalöv. Ehle har på min förfrågan lämnat ett svar, vilket
synes mig på ett synnerligen uttömmande och klarläggande sätt
framställa samtliga de skäl, som kunna sammanfattas till förmån
för Alnarp i stället för Svalöv. Jag skall be att få citera en del
av de punkter, som Ehle där anfört.
För det första framhåller han, att anståndet- mellan Lund till
Åkarp, där Alnarp ligger, blott är 10 å 15 minuters järnvägsresa.
För att komma till Svalöv åtgår en timme. Det är således en mycket
betydande skillnad både i tid och kostnad. För . min egen del,
säger professor Ehle, kunde ju visserligen denna skillnad ej anses
betyda så mycket, men då institutionens huvuduppgift är att stå i
universitetsundervisningens tjänst och möjligheter böra finnas för
studerande till egna försök, icke blott till studier utan även för
självständiga, vetenskapliga undersökningar på ärftlighetslärans
område, så måste det anses mycket oändamålsenligt att ej ha institutionen
nära Lund. De studerande böra ju bo i Lund eller eventuellt
Malmö, och till Alnarp är ju knappast mera än en förstadsresa,
men att för dem resa så långt som till Svalöv blir så stor tidspillan
och dessutom kostnader, att det hela svårligen låter sig
göra. Däremot får det anses som mycket ändamålsenligt-, att institutionen
förlägges till Alnarp i stället för vid Lund, enär det hela
blir för .staten billigare och samtidigt ändamålsenligare, beroende på
dels att Alnarp är statens egendom, dels bättre möjligheter för försökens
praktiska utförande med hänsyn till arbetsfolk och dels kontakt
med det praktiska lantbruket, vilket i hög grad måste befordra
institutionens uppgift, såsom också framhållits av universitetet.
Vidare säger professor Ehle: »Genom institutionens förläggande
till Alnarp kan den även direkt användas i lantbruksundervisningens
tjänst, på sätt Alnarpsstyrelsen framhåller. Det blir då
tillfälle till ständiga iakttagelser för studerande vid Alnarps institut
i samband med lätt anordnade demonstrationer på lämpliga
tider. Alnarps elever göra varje år en studieresa, då även Svalöv
besökes. Studieresor i all ära, men vad blir behållningen av ett
par timmars besök, där en massa saker på en gång skola ses? När
materialet finnes på platsen, är tillfälle till iakttagelser i lugn och
ro — de intresserade söka sig dit vid lediga stunder, och de kunna
då också få tillfälle till grundliga studier.»
Vidare erinrar han om följande. Den personliga professurens
och institutionens uppgift är icke blott att gagna den teoretiska
ärftlighetsvetenskapen utan lika mycket dess praktiska tillämpning,
icke blott på jordbrukets utan även på trädgårdsskötselns —• som
Torsdagen den 24 maj.
fiö Nr 65.
ar för år blir viktigare i vårt land — område. Dessutom är det
även för djuravel av vikt att noga följa ärftlighetsvetenskapens
utveckling, dess praktiska tillämpning således, vilket är detsamma
som växtförädlingen i dess helhet, samt djurförädlingen. För att
framgångsrikt kunna verka på alla dessa praktiska områden såsom
verkställare av någon gren av förädlingen, är det av stor betydelse
att ha. såväl vetenskaplig akademisk utbildning som utbildning
t. ex. i praktiskt lantbruk. Mera än en gång ha vi, säger
professor Ehle, på Svalöv diskuterat önskvärdheten av att blivande
ledare av förädlingsgrenar utom vetenskaplig bildning även hade
genomgått lantbruksinstitut. Genom kontakt med blivande agronomer
på Alnarp —- som numera ej sällan bedriva akademiska stuclier_—
blir det givetvis lättare än blott genom tillgång till akademici
att uppspåra de rätta männen med begåvning, duglighet och
levande intresse, som i en framtid skola vidare utveckla vår växtodling
och djuravel genom förädling, — liksom å andra sidan studerande
från universitetet genom kontakten med Alnarp, där väl
att märka både lantbruk och trädgårdsodling äro representerade,
å sin sida sporras till praktisk tillämpning av vetenskapen och
detta på ett mera allsidigt sätt än i förbindelse med Svalöv. Ärftlighetsinstitutionen
blir genom förläggande till Alnarp en statens
egendom. På Svalöv äger staten varken jord eller byggnader, då
däremot Alnarp är statens egendom.
Vidare påpekar professor Ehle, att om anstalten förlägges till
fevalöv, måste höjning av statens anslag till Sveriges utsädesförening
förutsättas, enär. försöksverksamheten i samband därmed komme
att ytterligare utvidgas. Så stor besparing med de årliga utgifterna
kan därför ej gärna vara tal om genom förläggning till Svalöv.
Byggnad torde däremot då kunna undvikas, och detta hlir
således då den enda behållningen, som icke synes kunna uppväga
de fördelar av förläggning till Alnarp, som anförts.
Slutligen erinrar professor Ehle, att Alnarpsverksamheten kan
bli en komplettering av arbetena på Svalöv. För vissa grenar av
förädlingen, t. ex. vårvete, är Alnarp avgjort lämpligare än Svalöv.
Någon upprepning av samma arbeten som på Svalöv behöver således
ingalunda komma i fråga, utan arbetena på Alnarp få i stället
anses som en ändamålsenlig utvidgning av dem på Svalöv. Detta
i all synnerhet, om professor Ehle hleve i tillfälle att använda
sina nyaste på Svalöv uppdragna förädlingar vid de fortsatta arbetena
på Alnarp, vilket kan ske, därest Alnarp, d. v. s. staten,
snarast möjligt träffar överenskommelse rörande utlämning av och
ersättning för de på Alnarp åstadkomna nya sorterna; i så fall
torde allmänna svenska utsädesaktiebolaget, mot ersättning till Alnarp,
böra fa övertaga och sprida nyheterna, på samma sätt som
det övertager Sveriges utsädesförenings stammar.
De skäl för institutionens förläggande till Alnarp, som professor
Ehle anfört, synas mig vara synnerligen vägande, och jag
föreställer mig, att de böra anses förtjänta av det allra största be"
aktande.
Andra kammarens protokoll r1917. Nr 65. 5
Ant), uppförande
vid Alnarps
egendom
av en institutionsbyggnad
för ärftlighetsforskning.
(Forts.)
Nr 65. 66
Torsdagen den 24 maj.
Ang. uppfs- Vad därefter angår det andra skäl, som utskottet anfört, näm
rande
vid Al- mail skulle undvika att belasta statsverket med byggnads
"ac"institut
företag under dessa exceptionellt dyra tider för en sådan verksamtiombyggnad
het, så vill lag för det första erinra om, att detta hus icke är av
för ärftlig- någon stor omfattning och kostbarhet. Det beräknas kosta endast
hets forskning. 730OO kr. Och jag vill för min del säga, att för den händelse ansla(Forts.
) gg-j. heviljas, kommer givetvis all omsorg att nedläggas på att i möjlig
mån begränsa utgifterna vid institutionens uppförande.
I fråga om de möjligheter, som finnas till att åstadkomma besparing
vid ett sådant uppförande, har även professor Ehle på min
begäran sagt ett par ord. Han säger, att nedbringande av kostnaden
torde ej kunna göras på annat sätt än genom lokalernas förminskning.
I så fall bleve emellertid väsentligen endast plats för
professor Ehles egna arbeten, ej för de studerandes, och därför
vill han ej gärna reflektera på en förändring i form av inskränkning
av byggnaden, om institutionens ändamål skall uppfyllas.
Jag föreställer mig, att ingen kan med fog göra sig förhoppning
om att byggnadspriserna under de närmaste åren skola i mycket
avsevärd grad förändra sig och återgå till det normala. Eöljden
av ett följande av utskottets råd i detta fall skulle således kunna
bli, att institutionen bleve skjuten bort i framtiden, kanske rätt
så många år eller i varje fall en icke oansenlig tid.
Då man gör sig den frågan, om ett sådant uppskov bör äga
rum, skall jag be att såsom belysande för den ekonomiska frågan
få citera ett ekonomiskt värdesättande av professor Ehles
verksamhet, som jag påträffat i Lunds universitets naturvetenskapliga
sektions utlåtande, som finnes i statsverkspropositionen. Där
framhåller sektionen, »att Nilsson-Ehle genom sina förbättrade
sorter enligt föreliggande kalkyler höjt vetets kärnavkastning för
Skåne med omkring 20 procent och för det övriga Sverige med
omkring 10 procent samt för hela vårt land ökat avkastningen av
havren med genomsnittligen 5 procent. Under normala år syntes
denna skördeökning böra uppskattas till en merinkomst för det
svenska lantbruket av bortåt 10 miljoner kronor».
Jag förmenar, att i belysning av de siffrorna, bör möjligheten
att spara ett eller annat tusental kronor på denna byggnad icke
få tillmätas någon avgörande betydelse. I stället för att fråga,
huruvida vi må ha råd att uppföra detta institut åt professor Ehle
synes mig tvärtom den frågan böra göras, om vi ha råd att uppskjuta
uppförandet av detta för professor Ehles verksamhet oundgängligen
nödvändiga institut. Jag tror den frågan bör nekande be
''*
i .l.fllB! IT.
svaras. 1
Jag tillåter mig således, herr talman, att på här anförda skäl
hemställa, att kammaren ville bifalla Kungl. Maj:ts proposition
i föreliggande ärende.
Herr Ha milton: Herr talman! Jag har i föreliggande spörsmål
icke kunnat ansluta mig till utskottets beslut, utan har reserverat
mig mot detsamma, och min reservation innebär samma yrkande, som
Torsdagen den 24 maj. 67
jag hade i utskottet, eller bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Skälen
härför ha blivit så klart framställda av herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, att jag kan fatta mig helt kort. Det förefaller
mig, att ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag vore en helt naturlig
följd av det beslut, som redan fattats av riksdagen rörande inrättande
i Lund av en personlig professur för professor Nilsson-Ehle.
Därjämte anser jag, att det vore olämpligt att förlägga hans verksamhet
till det relativt avlägsna och på goda kommunikationer tämligen
fattiga Svalöv, och vidare håller jag före, att de värdefulla arbeten,
som utförts och för framtiden kunna tänkas bliva utförda av professor
Ehle, böra tillgodogöras av en statens anstalt, och icke av ett enskilt
bolag, som står i intimt förhållande till Svalöfs utsädesförening. Jag
finner därföre att den anstalt, där professor Ehle bör förlägga sina
vetenskapliga arbeten och utexperimentera på praktiskt sätt sina rön,
bör vara Alnarp som därtill är synnerligen lämpligt.
Av dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.
<•
Herr Jönsson i Fridhill instämde häruti.
Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag skall endast be att
få säga några ord för att tillkännagiva, att jag kommer att rösta
för Kungl. Maj:ts förslag. Jag var visserligen närvarande vid det
utskottsplenum, där detta ärende behandlades, men jag har icke deltagit
i den slutliga justeringen av detsamma.
Det kan icke behöva spillas många ord på denna sak, ty jag anser,
att den talar för sig själv. Här föreligger möjligheten att till en av
våra förnämsta läroanstalter på lantbrukets område knyta en vetenskapsman,
som på ett visst område, på växtförädlingens område, har
gjort svenska lantbruket så stora tjänster, att de knappast kunna överskattas.
Riksdagen skulle begå, jag vill nästan säga, ett oförlåtligt
fel, om den i denna fråga följde utskottet. Genom att denna eminenta
förmåga knytes till Alnarp, blir det också möjligt att på ett ännu
bättre sätt än hittills tillgodogöra sig fördelarna av det vetenskapliga
arbetet på- särskilt växtförädlingens område, som är denne vetenskapsmans
specialitet. När för några år sedan här i riksdagen förelåg
förslag om att göra Svalöv till statsinstitution, så framhölls som ett av
de starkaste skälen därtill, att man därigenom kunde på ett mera intimt
sätt knyta till anstalten de vetenskapsmän, som voro anställda
där. Nu är det möjligt att till en statsinstitution knyta en av våra
allra främste vetenskapsmän på det område, det här gäller.
Ja, det är ju tillräckligt att hänvisa på vad som redan anförts
av herr statsrådet, som påpekade den ökade avkastning av våra förnämsta
sädesslag, som är en följd av professor Ehles forskningar
och vetenskapliga förädlingsarbete. Jag skall därför icke upptaga
tiden längre, utan ber endast, herr talman, att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.
Med herr Nilsson i Tånga förenade sig herrar Nilsson i Linnås
och Thorsson.
Nr Ilo.
Ang. uppfÖrande
vid Alnarp8
egendom
av en institutionsbyggnad
för ärftlighetsforskning.
(Forts.)
Nr 65. 68
g Torsdagen den 24 ”maj.
Ang. uppfs- Herr Björck: Herr talman! Jag skall icke bliva mångordig,
rande md Al- utan kan i det väsentliga instämma i vad från annat håll yttrats om
n,ZPSen9institu- önskvärdheten och nödvändigheten av det anslag, som här begärts.
tionsbyggnad Det förefaller icke endast mig utan säkerligen också många andra
för ärftlig- underbart, att det från vissa håll reses motstånd, då det gäller att behetsforskning.
vilja medel till detta institut åt en forskare, som riksdagen nyss varit
(Forts.j mej om att skänka en personlig professur. Det kan icke vara rimligt
att, som utskottsmajoriteten på allvar söker göra gällande, hänvisa
denne statstjänsteman till att vid en enskild institution, varest — som
man mycket riktigt anmärkt — staten varken äger byggnader eller
jord, bedriva sin vetenskapliga forskning och utöva sin lärareverksamhet.
Med hänvisning till detta och de utomordentliga förtjänster, som
från alla håll vitsordats rörande denne vetenskapsman, tror jag, att
det icke endast här i landet utan långt utanför dess gränser skulle
vara ägnat att väcka en mycket stor förvåning, om Sveriges riksdag
vägrade att bevilja nödiga medel för att bereda de yttre betingelserna
för fullföljandet av ett forskningsarbete, som utan minsta överdrift
kan sägas vara ett av de främsta, som på detta område utförts i världen.
Ingen har mig veterligen som denne man förstått att sammangjuta
teori och praxis, att utnyttja teoretiskt vetenskapliga resultat
på ett för det praktiska lantbruket synnerligen vinstgivande sätt. _
Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.
I detta anförande instämde herrar Iiydén i Malmö, Branting.
Molin i Dombäcksmark, Olsson i Rödningsberg, Kristensson, Nilsson i
Kabbarp, Widlund och Helger.
Herr Sommelius: Herr talman! Då alla de, som yttrat sig,
instämt i Kungl. Maj:ts förslag, och då sålunda ingen opposition
däremot gjort sig gällande, så kunde det måhända synas överflödigt,
att jag uttalar mig och upprepar de skäl, som av herr statsrådet och
av min granne till vänster framhållits. Men då denna fråga intresserar
mig, har jag icke kunnat nöja mig med endast ett instämmande,
utan bär velat förklara, att en nödvändig konsekvens av den åtgärd,
som, redan blivit vidtagen att tilldela professor Ehle en personlig professur
i Lund, måste vara att giva honom det arbetsfält, som avses
med det föreliggande förslaget. Utgifterna skulle ju bestridas genom
den avkastning, som erhålles vid Alnarp, och jag förutsätter, att
Alnarp har råd att betala.
Jag ber alltså att få hemställa om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Häruti instämde herrar Larsson i Säby, Liibeck, Vahlquist,
Kant, Pettersson i Bjälbo, Pålsson, Bengtsson i Norup, Gustafson
i Kasenberg, Lithander, Nilsson i Gränebo, Johansson i Brånalt, Olsson
i Berg och Hellberg i Ljungskile.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
Torsdagen den 24 maj.
69 Nr er».
avslag därå och bifall i stället till Kung], Maj:ts i ämnet avlåtna
proposition; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
sistnämnda proposition.
§ 17.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 197, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lagar om ändrad lydelse av § 23 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, av § 5 mom. 2 e), § 20 och
§ 62 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 samt av § 6 mom.
1 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagar om ändrad lydelse
av §§ 17 och 32 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862, av §§ 10 och 12, § 15 mom. 2, § 20
mom. 5, § 34 samt § 43 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 samt av
§§ 7 och 16 i förordningen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd
i Göteborg den 5 maj 1882, dels ock tre inom riksdagen i ämnet
väckta motioner;
från statsutskottet:
nr } anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst
undantag från (bestämmelserna för statens meddelande av sjöförsäkring
mot krigsfara;
nr 175, i anledning av väckt motion om anslag till gäldande, helt
eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring inkallade personers utskylder
och fattigvårdsavgifter;
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ytterligare medel till restaurering av Ulriksdals slott;
nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i djurgårdskassan till vissa byggnads- med
flera arbeten vid Ulriksdals, Haga och Drottningholms slott m. m.;
och _ • •''»:>; ,1 ‘*^!rv£v |/j
nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för statens räkning av vissa enskilda tillhöriga vattenfall
i Motala ström m. m.;
från bankoutskottet:
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för likviderande av förfallen skuld å statslån till Norra Södermanlands
järnvägsaktiebolag; samt
från jordbruksutskottet:
nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till
anläggning av statsstuteri å Ottenby beviljat anslag m. m.;
Nl- 65. ro
Torsdagen den 24 maj.
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 52 och 104 §>§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket m. m.;
nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ströängars
utbytande mot annan mark; och
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark samt lag om förbud mot avsöndring
av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns
lappmark.
§ 18.
Justerades protokollsutdrag.
§ 19.
Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:
Att redaktör Gunnar Löwegren, Malmö, till följd av diffus inflammation
av övre luftvägarna tills vidare är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet, intygas härmed.
Malmö den 22 maj 1917.
Sture Berggren,
leg. läkare.
§ 20.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr lekman, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta, att bland två gånger bordlagda
ärenden följande måtte uppföras i följande ordning på morgondagens
föredragningslista: först jordbruksutskottets utlåtande nr 86,
därefter jordbruksutskottets utlåtanden nr 90, 91 och 92, därefter
jordbruksutskottets utlåtanden n:ris 96, 97 och 98, därefter första
särskilda utskottets utlåtande nr 4, därefter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, därefter statsutskottets utlåtanden från och med nr
168 till och med nr 179, därefter sammansatta stats- och lagutskottets
nr 4 utlåtande nr 3 och samma utskotts utlåtande nr 4, därefter bevillningsutskottets
betänkanden nr 53, 54 och 55 och bevillningsutskottets
betänkanden n:ris 57 och 58, därefter bankoutskottets utlåtande
nr 53 och bankoutskottets utlåtande nr 55 och därefter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 100, 101, 102, 103, 104 och 107, samt
därefter övriga ärenden i den ordning, vari de finnas upptagna å
dagens föredragningslista.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
Torsdagen den 24 maj.
71 Nr «5.
§ 21.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr von Hofstat
under den 25 maj.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,59 e. m.
In fidem
Per Cronvall.