RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1917:64)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1917. Andra kammaren. Nr 64.

Onsdagen den 23 maj, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
förhandlingarna därvid till en början av herr vice talmannen.

§ I Herr

statsrådet Stenberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

371, med förslag till lag innefattande tillfälligt undantag
från gällande inskränkningar i rätten att använda sparbanks
vinst; och

nr 372, angående bidrag till tullstatens enskilda pensiomsinrättning.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 2.

Herr vice talmannen anmälde till fortsatt behandling konsti- Ang. juiltutionsutskottets
memorial, nr 15, angående fullbordad granskning hm,dad
av de i statsrådet förda protokoll. ^“latsrådt-™

protokollen.

Punkten 5:o).

Vid förevarande punkt hade utskottet funnit åtskilliga regeringsåtgärder,
som omförmäldes i protokollen över jordbruksärenden
den 14 augusti, den 5 september, den 24 oktober och den 30
december 1916, vara av beskaffenhet att böra hos riksdagen anmälas.

Vid denna punkt voro likväl fogade reservationer:

av herrar Eden, Hellberg, Mannheimer, Stadener och Ericsson
i Vall sta;

av herrar Oscar Olsson, Larsson i Västerås, Kropp, Sterne och
Magnusson i Kalmar; samt

av herr K. J. Ekman.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 6-4.

Nr 64. 2

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ant), full- Efter föredragning av utskottets anmälan yttrade:

bordad

granskning av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Herr statsrådet Stenberg: Herr vice talman, mina herrar!
I den nu föredragna punkten har konstitutionsutskottet enligt §
107 regeringsformen framställt anmärkningar i anledning av vissa
beslut i ärenden, som angå livsmedelspolitiken under kristiden.
Anmärkningarna äro riktade mot föredragande departementscheferna,
och då jag såsom tillförordnad chef för jordbruksdepartementet i
statsrådet föredragit''ett av ifrågavarande ärenden, skall jag anhålla
att i fråga om detta ärende få yttra några ord till förklaring och
försvar.

Hen mot mig framställda anmärkningen gäller ett den o september
1916 av Kungl. Maj:t fattat beslut om maximipris å spannmål.
Beslutet avsåg såväl brödsäden — vete och råg — som också
korn och havre, men anmärkningen synes gälla endast brödsäden.
Yad sådan spannmål angår, hade rågen under vintern 1915
—16 och intill den 1 maj 1916 varit belagd med maximipris, men
därefter hade priset å all brödspannmål likasom å vetemjöl och
rågmjöl ej vant reglerat på annat sätt än genom överenskommelse
med Kvarnföreningen. När så tiden nalkades, då 1916 års skörd
kunde komma i marknaden, hade fråga väckts om fastställande av
maximipris ej blott ånyo på råg utan även å vete. Statens livsmedelskommission
hade i slutet av augusti avgivit förslag om prisreglering
å brödsäd och mjöl av sådan säd.

Kommissionens framställning var emellertid icke enhällig. Av
kommissionens fyra ledamöter var det en — överdirektören Elach
— som icke ansåg sig kunna förorda legala maximipris å den
svenska brödsäden, utan uttalade sig för fortsatt överenskommelse
med kvarnarna om vissa pris å ej blott mjölet utan även själva
brödsäden. De tre övriga ledamöterna föreslogo maximipris å säden
och överenskommelse med kvarnarna om mjölet, men voro ej
sins emellan eniga om prissatserna. Generaldirektörerna Elmquist
och Eryxell dikterade kommissionens beslut. Den senare hade
helst velat föreslå ett provisorium för en månad, baserat på det
senaste kvarnavtalet, men, då en sådan anordning visade sig omöjlig
att genomföra, förklarade han sig närmast biträda herr Elmquists
förslag. Herrar Elmquist och Fryxell förordade på detta
sätt samma pris, medan däremot ordföranden greve Hamilton beträffande
vissa pris uttalade avvikande mening. Att emellertid
skillnaden mellan de olika föreslagna prisen icke var särdeles betydande,
torde framgå av följande sammanställning, i vilken prissatserna
avse 100 kilogram.

För vete föreslogo herrar Elmquist och Fryxell ett maximipris
av 22 kronor 50 öre, medan greve Hamilton föreslog 23 kronor
50 öre och herr Flach likaledes 23 kronor 50 öre. Priset på
råg ville herrar Elmquist och Fryxell sätta till 21 kronor 50 öre,
greve Hamilton till 21 kronor och herr Flach till 22 kronor 50
öre. Beträffande bagerivetemjöl påyrkades av herrar Elmquist och
Fryxell ett pris av 31 kronor, av greve Hamilton 33 kronor och

Ousdagen den ‘Jii maj, t*, in.

3 Nr (tf.

av herr Flach ävenledes 33 kronor. För rågsikt förordade herrar -ing. fullElmquist
och Fryxell, med instämmande av greve Hamiiton, ett
maximipris av 30 kronor, medan däremot herr Flach föreslog ett
pris av 32 kronor 25 öre. 1 fråga om sammalet rågmjöl var det protokollen.
pris, som föreslogs av herrar Elmquist och Fryxell samt greve (Forts.)
Hamiiton, 24 kronor 50 öre, under det herr Flach förordade 25
kronor dö öre.

1 frågan: maximipris eller icke å brödsäden? följde Kungl.
Maj:t den av tre ledamöter i kommissionen uttalade meningen, att
maximipris borde fastställas. Mjölprisen blevo däremot beroende
på överenskommelse med kvarnarna. Beträffande prissatserna följdes
herrar Elmquist och Fryxell utom i fråga om prisen å råg
och sammalet rågmjöl, vilka sattes, det förra priset 50 öre och det
senare 1 krona lägre än dessa herrar föreslagit.

Då konstitutionsutskottet nu ansett detta beslut böra föran -

leda anmärkning mot föredraganden, har visserligen icke någon reservation
anmälts mot utskottets beslut, att anmärkning skulle
framställas, men motiveringen för detta beslut är olika, allt efter
utskottsledamöternas partiställning.

Högerledamöternas motivering har blivit majoritetsuttalande.
Deras kritik riktar sig mot prissättningen; de anse de bestämda
prisen vara för låga dels för ett behörigt tillgodoseende av producenternas
intressen, vilka under de givna förhållandena i viss mån
sammanfölle med konsumtionsintressena, dels ock för att hindra brödsädens
utfodrande åt kreaturen.

I en avgiven reservation opponera sig de socialdemokratiska
representanterna mot denna motivering. Enligt deras mening ligger
felet ej däri, att prisen satts för lågt, utan däri, att prisbestämningen
icke kombinerats med statsbeslag — eu åtgärd, vars
nödvändighet regeringen bort inse, om ej vid den tid, då det nu
ifrågavarande beslutet fattades, så i allt fall tidigare än sedermera
blev fallet.

De liberala ledamöterna i utskottet slutligen uttala i sin reservation
den meningen, att, då utskottet beslutat sig för att granska
regeringens under är 1916 förda livsmedelspolitik, granskningen
bort avse nämnda politik i dess helhet och icke rikta sig mot vissa
isolerade beslut. Vid eu sådan allmän granskning hade vissa synpunkter,
som nu ej beaktats, bort vinna avseende. Bland de sålunda
framhållna synpunkterna är det, såvitt jag kan finna, endast
en, som äger tillämpning för det nu omhandlade ärendet. Jag
åsyftar reservanternas framhållande av den brist på konsekvens och
sammanhang i den följda maximiprispolitiken, som skulle hava
framträtt exempelvis däri, att maximipris fastställts å spannmål
men ej samtidigt å mjöl och gryn

Detta är ställningen i den anmärkningsfråga, som berör mig
och därför uppkallat mig till svar.

Jag vill då först säga, att, när det visade sig, att en genomgripande
prisreglering för brödsäd och mjöl måste beslutas för tiden
efter september månads ingång 1916, det var med synnerligen stor

Nr 64. 4

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. fullbordad

granskning <
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

tveksamhet och efter ingående överläggningar med ledamöter av
livsmedelskommissionen och andra sakkunniga personer, som jag
v bestämde mig för att tillstyrka det beslut,„ som innefattas i maximiprisförordningen
av den 5 september. Å ena sidan borde vederbörlig
hänsyn tagas till producenternas intresse att erhålla skälig
betalning för sin vara och till angelägenheten, att de icke genom
för låga pris föranleddes att använda brödsäden till utfodring
eller att minska sin odling. Men å andra sidan talade de alltjämt
stegrade livsmedelsprisen kraftigt för konsumenternas tillgodoseende
genom så låga pris å brödsäd och mjöl som över huvud voro
möjliga. Det senare intresset syntes mig särskilt beaktansvärt,
då det gällde den viktigaste folknäringen — brödfödan — och då
det vid samma tid visat sig nödvändigt att höja priset på andra
födoämnen av stor betydelse för folkets breda lager. Möjligt är
ju, att dessa senare synpunkter fingo i allt för hög grad bliva bestämmande,
men jag skulle vilja fråga: kan det med fog, kan det
med någon större grad av visshet påstås, att ställningen på livsmedelsmarknaden
nu skulle varit bättre än den är, därest prisen
å brödsäd och mjöl i början av september satts någon krona högre
än som skedde? I allt fall bör ihågkommas, att till den nu rådande
knappheten i väsentlig mån "bidragit sedermera inträffade
omständigheter, särskilt den inhemska skördens dåliga utfall och
åtstramningen av spannmålsimporten. Det bör måhända anses förlåtligt
om man i början av hösten 1916 icke tänkte sig, att skörderesultatet
skulle bliva så svagt och importmöjligheterna så kringskurna
som fallet blev. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta
att citera ett uttalande av herr Elmquist i livsmedelskommissionen.
Då han ansåg de gällande prisen å mjöl böra bibehålllas,
hänvisade lian »till den synnerligen lovande inhemska skörden och
till nödvändigheten av att under rådande dyrtidsförhållanden icke
utan de mest tvingande skäl höja prisen å folkets viktigaste näringsmedel)/.
Det är för alla känt, huru grundligt förhoppningarna
om en god skörd grusades genom den exceptionellt ogynnsamma
väderleken under de följande höstmånaderna.

Efter dessa allmänna erinringar skall jag tillåta mig att något
närmare ingå på de skäl, som inom utskottet anförts till stöd för
den framställda anmärkningen. De äro, såsom jag redan nämnt,
icke enstämmiga, i det att i fråga om motiveringen anmärkarna
dela sig i tre grupper, som polemisera mot varandra. Det torde
icke kunna förnekas, att detta förhållande är ägnat att i hög grad
minska anmärkningens skärpa och verkan.

Högermännens ståndpunkt är denna. Produktionen måste uppmuntras,
ej minst i konsumenternas eget intresse; för låga pris å
brödsäd medföra fara, att spannmålen utfodras, och avskräcka från
fortsatt odling. ° Giltigheten av dessa satser är jag den förste att
erkänna, men frågan gäller, om de pris, som blevo bestämda i början
av september,^ verkligen ur dessa synpunkter voro för låga.
Jag kan mot påståendet, att så var fallet, åberopa vad de socialdemokratiska
reservanterna anfört, då de erinrat, att prisbestäm -

Onsdagen den 23 maj, e. in.

Nr VA.

ningen på hösten 191ti givetvis icke kunde hava något inflytande Ang./ullrik
myckenheten av årets skörd, vidare att samma prisbestämning av

icke kunde i nämnvärd mån inverka på omfattningen av den höst- „tatsrådssädesodling,
som skall lämna skörd under innevarande år, emedan protokollen.
denna odling i allmänhet måste hava varit av jordbrukarna pla- (Fort*.)

nerad redan vid tiden för beslutets fattande, och att i varje fall
skillnaden mellan de prissatser, mellan vilka man hade att välja,
var skäligen obetydlig. Nu är det visserligen så, att de spannmålspris,
som fastställdes genom maximiprisförordningen, torde ha
varit något lägre än de pris, som under sommaren hade gällt i
den fria marknaden, men övergången förmedlades i viss män därigenom,
att maximiprisen för den första månaden av förordningens
giltighetstid sattes 50 öre högre än för den följande tiden. Vad
faran för brödsädens utfodring beträffar, må erkännas, att denna
fara kanhända underskattades. Till motverkande av sådan utfodring
vidtogs dock den åtgärden, att maximipris sattes även å havren,
och dessutom fanns ju att mot den hotande faran tillgripa ett
annat medel — utfodringsförbudet — som också under höstens
lopp blev använt.

Socialdemokraterna å sin sida finna det anmärkningsvärda i
det fattade beslutet vara, att införandet av maximipris icke kompletterades
med statsbeslag, då man bort inse, att i detta fall såväl
som eljest maximipriset utan samtidigt genomfört beslag skulle
leda till att varan försvunne ur den fria marknaden. Det har ju
sedermera visat sig nödvändigt för folknäringens tryggande att
vidtaga så genomgripande åtgärder som beslag å brödsäden och
mjölet samt ransonering av befintliga tillgångar av dessa födoämnen.
Om härvid den rätta tidpunkten blivit vald eller om ingripandet
bort göras tidigare än som skett, är givetvis vanskligt att
bedöma. Men att beslaget bort beslutas redan vid maximiprisens
fastställande i början av september, lär knappast kunna med fog
påstås. Då vore enligt mitt förmenande icke de bestående förhållandena
så svåra och utsikterna för framtiden så mörka, att en så
kraftig åtgärd var oundgängligen behövlig. Den hade ej heller
gärna kunnat då beslutas, emedan de synnerligen vidlyftiga förberedelser,
som för en dylik åtgärd förutsättas, icke voro vidtagna,
och jag antar, att de socialdemokratiska reservanterna dock hellre
sågo maximipris utan beslag än fortsatt överenskommelse med kvarnarna
även om brödsäden.

Det liberala partiets representanter i utskottet hava, såsom jag
redan antytt, velat generalisera de mot enstaka beslut i livsmedelsfrågor
framställda anmärkningarna och i fråga om det beslut, för
vilket jag är närmast ansvarig, egentligen endast anmärkt, att
maximipriset å brödsäden bort förbindas med maximipris å mjöl
och gryn — en anmärkning, som för övrigt framställts även av
socialdemokraterna. I denna punkt vill jag hänvisa till vad livsmedelskommissionen
därom anfört i sin ifrågavarande framställning.
Kommissionen framhöll, att de avtal, som dittills bestått
mellan kommissionen och Kvarnföreningen, i vad de gällt mjölpris

Nr 04. 6

Onsdagen den 23 maj, e. m.

A''T-d d'' ,en fullt tillfredsställande normering av prisnivån inom

granskning av l^^t Pa basis av de i avtalen förekommande noteringarna samt
statsråds- en utsträckning av bestämmelserna om maximipris till att

protokollen, gälla även mjölet skulle innebära en betydande skärpning av de
(Forts.) med föreskrifternas tillämpning förenade svårigheterna. Dessa skäl
fann jag under föreliggande omständigheter övertygande. Att utvecklingen
i det följande nödvändiggjorde maximipris även å mjöl
och gryn, är en sak för sig.

Jag har sökt i korthet redogöra för de grunder, på vilka jag

visserligen med tvekan — ansåg mig böra intaga den ståndpunkt
i den föreliggande frågan, som tog sig uttryck i maximiförordningen
av den 5 september 1916 och till denna förordning
anslutna överenskommelser om mjölprisen. Jag vill sluta med en
hemställan till kammaren, huruvida man vid övervägande av alla
på frågans bedömande inverkande omständigheter och särskilt med
hänsyn till förhållandena, sådana de vid beslutets fattande voro,
kan anse fullgiltig anledning föreligga till den anmärkning, som
med så . skiljaktiga motiveringar blivit i ärendet framställd. Det
synes mig, som om ett visst tvivel härutinnan vore berättigat.

Herr Sterne: Herr vice talman, mina herrar! Det är naturligtvis
så,o som framgår av herr statsrådets anförande, att han
för sin del står i en rätt gynnsam position, när det gäller att försvara
sig mot den av utskottet framställda anmärkningen. Det är
ju en sällsynt otur, att herr statsrådet över huvud kommit med
som ansvarig föredragande på den här punkten och därför blivit
försatt i den situationen, att han i viss mån blivit medansvarig
för den livsmedelspolitik, som av den förra regeringen bedrivits
och som utskottet för sin del är fullständigt enhälligt om att framställa
anmärkning på, men vilken anmärkning, såsom av memorialet
här framgår och som herr statsrådet för sin del i sitt anförande
påvisade, motiveras ifrån ganska skiljaktiga utgångspunkter.

Det är konstitutionsutskottets högermän, som ha blivit majoritet
vid denna anmärknings framställande och dikterat motiveringen
för anmärkningen som sådan, och jag får lov att säga mig,
att själva denna motivering är icke synnerligen vare sig övertygande
ej heller logisk. Man vänder sig mot priserna, som fastställdes
vid maximiprissättningen, och anser det stora grundfelet,
kärnpunkten i livsmedelspolitikens brister ligga i att dessa pris
blevo för lågt satta. Dessa synpunkter kan jag icke tänka mig
delas. i stort sett av andra än av målsmännen för de rent storagrariska
intressena, som i stor utsträckning gjorde sig hörda under
1916 års höst.

.lag skall med ledning av den reservation, som jag tillåtit mig
att tillsammans med mina partivänner bifoga till memorialet, söka
bevisa, varför denna maximiprissättning icke kan vara kärnpunkten
för anmärkningsyrkandet. Om konstitutionsutskottet skall
göra anmärkning mot regeringen för dess bedrivna livsmedelspolitik,
så kan det givetvis icke ta sikte på de olika intressen, som

Oiiädiigeu ilcu 255 mnj, e. in.

7 Nr »it.

gorå sig gällande mellan producenterna och konsumenterna och **/•«-kanske den tredje gruppen, de mellanhänder, som pa ett- eller annat <jrnni)hninij uv
sätt ha intresse i prissättningen. Det är icke konstitutionsutskott statsrådstets
uppgift över huvud att försöka skipa rättvisa mellan de mot protokollen.
varandra stridande ekonomiska motsättningarna i samfundslivet, (Forts.)
utan vad som här enligt min åsikt borde vara det, som konstitutionsutskottet
allena skulle utgå ifrån, det är att granska, huruvida
denna livsmedelspolitik bedrivits på ett sådant sätt, att loiknäringen
som sådan liar tryggats och att mot regeringens uandhavande
av densamma ingen befogad anmärkning kan göras, diet
är alldeles självfallet, att när man söker bilda sig en föreställning
om denna regeringens behandling av livsmedelsproblemet, sa kan
man icke bara se på detta ärende av den 4 september, där herr
statsrådet Stenberg blivit medansvarig såsom föredragande, och
tala om maximiprisen. Man får lov att se frågan i ett sammanhang
och undersöka, i vad mån de med varandra sammanhängande
åtgärderna och regeringens åtgöranden inverkat på denna allmänna
livsmedelspolitiks läggning. . „ ,

Det är i konstitutionsutskottets motivering anfört, att rnaximiprisens
storlek eller deras bestämmande till eu för lag höjd har
bidragit till livsmedel sk nappheten, dels därför att de bidragit til
ett uttömmande av befintliga förråd och dels också därtör att
dessa pris icke stimulerat till ökad odling av höstsäd. Härvid
bör ihågkomma^, att, när dessa pris fastställdes, både under hela
sommaren spannmålsprisen icke tangerat den höjd, som maximiprissättningen
uppgick till. Spannmålsprisen hade hela tiden i
den fria marknaden hållit sig under de bestämda maximiprisen.

Och vidare, då dessa maximipris bestämdes, var också den .tillgång
på brödspannmål, som landet hade, redan vuxen och delvis inbärgad.
Själva tillgången kunde således varken ökas eller minskas
av den högre eller lägre gräns man satte på spannmålsprisen. An
vidare förtjänar naturligtvis framhållas, att när konstitutionsutskottets
majoritet har ställt sig på det system - låt mig kalla
det så — som herr Flach inom livsmedelskommissionen representera!,
då må också ihågkommas, att det varit rysligt små divergenser
rörande maximiprisens storlek inom livsmedelskommissionen
— hela skillnaden rör sig om någon femtioöring eller krona; det
lägsta rågpriset påyrkades av ordföranden greve Hamilton och
det högsta av herr Flach. Denna lilla divergens, menar jag, kan
icke med anspråk på tillförlitlighet tagas till utgångspunkt för
att säga, att livsmedelspolitiken såsom sådan har blivit misskött.

Nej det är helt visst en hel serie av händelser, som härtill bidragit
Vari felet och själva kärnpunkten i bristerna i livsmedelspolitiken
består, ha vi sökt utveckla i den reservation, som
här återfinnes. Vi ha ansett, att det borde ha skett ett oniede
bart ingripande genom statsbeslag, samtidigt som maximenngen
av spannmål gjordes, och det därför, att man hade ju da tillräcklig
erfarenhet på andra varuområden i eget land såväl som i utlandet
av att maximipris utan kompletterande statsåtgärder \ ar

Sr 64. 8

Ang. fullbordad

granskning i
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 maj, e. m.

detsamma som att driva varan ut ur marknaden, tack vare den
„, omständigheten, att här tinnes rätt gott om illojalitet och bristande
samhällssolidaritet bland människorna, vilket tillåter dem
att söka ockra på den nöd, som man kommer i genom en sådan
kristid. Det är ur denna allmänna försumpning, som dessa jobbarinstinkter
vuxit tram, som pa allt sätt sökt kringgå regeringens
bestämmelser i prisreglerande syfte, och det är tack vare luckor
och bristande sammanhang i. regeringsåtgärderna, som dessa ur
samhällsmoralens synpunkt djupt beklagliga fenomen framträtt
— mellanhänder — vilka folkhumorn döpt till gulaschbaroner.
Jag menar, att det är nödvändigt, när man går att granska dessa
områden, att taga hänsyn till vari den stora bristen förefinnes,
och icke bara bita sig fast på en enda liten detalj.

Vad vi här i vår reservation sökt att undan''för undan binda
samman med hänvisning till de olika regeringsbesluten, det börjar
med, lat mig säga det, en obetydlighet ur folknäringssynpunkt,
nämligen potatismjölet. Men såsom exponent för den brist på fasthet
och. för den brist på konsekvens, som regeringens livsmedelspolitik
lidit av, utgöra just dessa många förordningar rörande potatismjölet.
ett ganska belysande exempel. Man börjar med att den
14 augusti införa maximipris på potatismjöl med SO öre. Man
fortsätter sedan litet längre fram, den 24 oktober, med att höja
priset till 40 öre, för att slutligen, den 30 december, helt och hållet
upphäva maximipriset. Vad var anledningen till att man på
denna ur folknäringssynpunkt lilla artikel införde maximipris?
Såvitt man av handlingarna kan döma, skedde det på den grund,
att jobbarna hade varit framme på vårsidan 191(1 och köpt upp så
gott som allt tillgängligt potatismjöl i den öppna marknaden, så
att det blev svårigheter för vissa firmor, som iklätt sig leveranser,
att kunna, tillhandahålla potatismjölet till det pris, till vilket
de förbundit sig att tillhandahålla det. Då framställdes önskemål
om, att man för att kväsa detta jobberi skulle införa maximipris,
och detta var man inom livsmedelskommissionen till synes ganska
enig om vid den dåvarande tidpunkten på vårsidan. Den allra
ivrigaste att då införa maximipris, tror jag, om jag icke är fel underrättad,
var just herr Flach, Sedan livsmedelskommissionen på
varen tillstyrkt införandet av maximipris, sä fick allmänheten
dock icke höra någonting om denna maximipr isförord ning förrän
den 14 augusti, då den ramlade ned över svenska folket till ganska
stor överraskning för både producenter och konsumenter. Det var
ju givet, att med den prissättning, som då skedde, och när samtidigt
potatisknapphet inträdde, snart skulle höjas krav från producenthåll
på att man skulle ändra prissättningen. Ja då höjde
man maximipriset till 40 öre. Detta visade sig icke räcka, och
det framkom krav på att maximipriset alldeles skulle upphävas.
Man gjorde då detta den 30 december. Visserligen förelågo ju då
skiljaktiga meningar inom livsmedelskommissionen, i det att herr
Svensson, vill jag minnas, föreslog, att maximipriset icke skulle
upphävas men höjas till 50 öre. Man upphävde det emellertid.

Onsdagen den 23 mai, e. in.

0 Nr VA.

Följden blev, att varan snart sprang upp i ett pris av över en
krona. Då var det nödvändigt att tillgripa andra åtgärder, oeh
man införde då tillverkningsförbudet samt tillät tillverkning endast
mot licens, och i dessa licenser föreskrevs, att potatismjölet
skulle tillhandahållas statens livsmedelskommission till ett pris av
50 öre. Då hade man gjort vad jag tror att herr Räf i förmiddags
liknade vid en jordbrukskarusell. Man hade gjort eu tur
runt karusellen och kommit tillbaka till utgångspunkten, men genom
att använda massor av förordningar och författningar, da.
detta är visserligen en bagatell, jag upprepar det, men ett på sitt
sätt mycket belysande exempel.

Ett anmärkningsvärt beslut är det, som fattades enligt protokollet
den 19 november på hemställan av dåvarande departementschefen
statsrådet Beck-Friis. Det gällde då att ändra maximiprisförordningen,
och då finner man till sin förvåning, att i denna
förordning har man inskjutit en ny bestämmelse. Man höjde maximipriset
å spannmål genom en s. k. tröskningspremie med 1
krona 50 öre lör vete, 2 kronor för råg samt 1 krona för korn och
havre, allt för 100 kg. Först är beslutet anvärkningsvärt därför,
att föredragande departementschefen icke har ansett nödvändigt
att i överensstämmelse med vad regeringsformen föreskrifver inhämta
erforderliga upplysningar eller låta på vederbörligt sätt
förbereda åtgärden. Såvitt jag kunnat finna av handlingarna, finns
ingen antydan om denna tröskningspremie någonstädes i de olika
statskommissionernas förslag, utan den är inskjuten på fri hand,
utan att man egentligen vet någonting om, varför det har gjorts.
Man förstår, att det har gjorts därför att man velat stimulera till
hastig tröskning. Men det verkade icke på det sätt, som den goda
avsikten hos regeringen möjligen åsyftade. Det verkade i stället
så, att de lantbrukare, som varit lojala mot maximiprisförordningen
och ställt sig densamma till efterrättelse samt släppt ut sin
spannmål i den fria marknaden, förlorade, därför att de icke i likhet
med andra, mindre lojala producenter obstruerat och lagrat sin
spannmål, vilket i sinom tid belönades av Kungl. Maj:t med denna
extra tröskningspremie. Och man kan säga, att denna belöning
åt de illojala elementen var liksom en viskande förhoppning till
alla de många andra, som på andra områden försökt sig på att
bedriva obstruktionspolitik mot regeringens fattade beslut.

Men än mera har kanhända en annan åtgärd bidragit till att
avsevärt minska spannmålstillgången i landet till fara för folknäringen,
och det är beslutet rörande fläskproduktionens stimulerande,
vilket fattades enligt protokoll av den 1 december. Då
upprättades ett nytt avtal med exportsvinslakterierna vilka därvid
av Kungl. Maj:t erhöllo ett pris av 2 kronor 5 öre per kilo
färskt fläsk i hela kroppar och 2 kronor 15 öre för lätt saltat
fläsk i hela sidor. Det är nämligen att märka, att utav den sakkunnigutredning,
som giordes, visar det sig, att redan ett pris av
1 krona 85 öre var tillräckligt för att täcka produktionskostnaderna
och den skäliga avancen för producenterna. Det fanns så -

Ang. fullhordad granskning

ar
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Nr <54. 10

Onsdagen den 23 maj. e. m.

Ang. fullbordad

granskning a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

landa starka skäl för den mening, som inom livsmedelskommissionen
företräddes av herrar Elmquist och Svensson, att genom
0 att på detta sätt stimulera svinproduktionen och till förfång förandra
näringsgrenar uppmuntra just denna skulle man komma
fram till just det, som utskottets motivering här antyder, nämligen
frestelse till utfodring av spannmål och därigenom minskande
av spannmålstillgångarna. Jag tror, att de farhågor voro fullkomligt
riktiga, som anfördes i denna herrar Elmquists och Svenssons
reservation inom livsmedelskommissionen. De pekade på
hurusom potatis och korn ävensom mjölk komme att i alltför
stor utsträckning tagas i anspråk för svinproduktionen med den
påföljd, att tillgången av dessa varor för direkt konsumtion blir
otillräcklig och de redan nu stegrade prisen å potatis, mjölk och
mjölkprodukter ytterligare stiga. Vidare måste svinproduktionens
särskilt gynnade ställning komma att innebära starka frestelser
för en del producenter att för uppehållande av denna produktion,
trots gällande utfodringsförbud, använda brödspannmål.» De voro
den gången profeter. Ty hela den följande utvecklingen visar,
hur rätt de i själva verket hade. Visserligen blev det en ökad
fläskproduktion, en produktion så ökad. att man säger, att den
icke Kunde upptagas av den inhemska konsumtionens behov. Men
varför? Jo, framför allt därför, att priserna på denna animaliska
föda voro ställda så höga, att det för de minst bemedlade klasserna
ställde sig nästan ogörligt att kunna i avsevärdare utsträckning
använda sig av detta tillfälle att utnyttja den ökade animaliska
produktion, som på detta sätt åstadkoms. Förut hade åtminstone
genom det s. k. kompensationssystemet ett lägre pris
medgivits för de mindre bemedlade, men genom det nya avtalet
ströks denna möjlighet, och sålunda fingo även de i likhet med
alla andra medborgare betala det högre pris, som fastställdes genom
kontraktet med svinslakterierna. Den inhemska konsumtionen
kunde således icke upptaga denna stora produktion. Följden
blev ju, att fortfarande skulle exporten av livsmedel i form av
animalisk föda fortgå till Tyskland. Det är ju i huvudsak denna
olyckliga läggning av vår handelspolitik, som berett oss så många
och så stora svårigheter på åtskilliga andra områden. Tv man
har dragit sig för från regeringens sida att tillgripa det rationella
medlet att genom exportförbud i rätt tid se till. att man i största
möjliga utsträckning bevarade åt den egna befolkningen de livsmedelstillgångar,
som man genom den alltmer skärpta och hänsynslösa
krigföringen hade all anledning befara skulle bli ställda
på hårda prov, därför att importen så gott som omöjliggjordes.
Ja, vi fingo sålunda se, hur vår brödsädesspannmål till stor del
och hur till viss del vår potatis och andra för folknäringen viktiga
näringsmedel i form av svin skickades ut till Tyskland, ett
förfarande icke bara beredande oss svårighet genom livsmedelsknapphetens
inträdande i landet, utan också, det vågar jag påstå,
invecklande oss i svårighet med den andra maktgrupperingen, som
representeras av Englands syn på dessa frågor. Vad ha vi i

Onsdagen den 23 maj, e. in.

11 Nr (51.

denna stund för denna uppoffring, vågar jag fråga, och vad ha vi
vunnit genom den föregående regeringens metod att på olika sätt ^ ^^
taga hänsyn till de tyska intressena? .lag vågar också pås1 statsrådsatt
man icke i tillbörlig utsträckning använt sig av denna livs- protokollen.
medelsexport ens för nödvändig byteshandel eller för att få in till (1''ortsO
landet nödvändiga varor, varigenom denna livsmedelsexport kunde
använts som ett nödvändigt byte. Detta är ju ett ömtåligt område,
och man kan icke gå in på det. Män bestämda uppfattning <

är dock, att det på denna punkt föreligger eu mycket avsevärd
brist ifråga om regeringens handläggning av livsmedelspolitiken,
och det är särskilt på den punkten jag tycker att oskickligheten
i handhavandet av livsmedelsproduktionen framträder klarast.

Jag har vidare här i reservationen ytterligare ett ärende, som
jag med ett par ord skall be att tå beröra. Det gäller här dessa
undantag från maximiprisbestämmelserna, som man den 1 december
1916 beviljade vissa utsädesfirmor. Därigenom skapade man
en ny lucka i det sammanhang, som man eljest skulle vilja se i
statsförordningarna rörande spannmålspriserna, möjliggörande för
dessa utsädesfirmor att draga åt sig från den fria marknaden avsevärda
partier av den tillgängliga spannmålen för att sedermera
jobba med den i form av utsädesvara. Så har exempelvis skett
ined havren. Det gick härvidlag så långt, att det berättas, att
kronans egna ombud måste ligga ute i bygderna och köpa upp
havren, icke till det av staten fastställda maximipriset, utan till
nära dubbla maximipriset i form av utsädesvara.

Det är några påminnelser, som jag i anslutning till den av
mig med flera avgivna reservationen, velat göra, och jag vill, herr
talman, i anslutning till denna ifrån utskottsmajoritetens motivering
avvikande ståndpunkt yrka, att anmärkningen må läggas
till handlingarna, men med ogillande av utskottets motivering.

Herr Gustafsson i Brånsta: Herr talman, mina herrar! Med
anledning av herr statsrådets och den senaste talarens yttranden
skall jag be att få säga några få ord. Det föreligger ju här ett så
vidlyftigt problem, att det är svårt och kanske gagnlöst att försöka
upptaga det till större debatt. Det har ju också anmärkts,
att man endast gjort anmärkningar mot vissa detaljer.

Utskottets första anmärkning rör maximiprissättningen och
riktar sig mot att den först gjordes för låg. Det starkaste skälet
för, att utskottet har fog för sin anmärkning, tycker jag framgår
av herr statsrådets eget yttrande, då han medgav, att han val
mycket tagit hänsyn till konsumenternas intresse vid maximiprissättningen.
När man får det erkännandet av den, som begått felsteget,
tycker jag, att det är starkt skäl för att utskottets anmärkning
har fog för sig och att den sålunda icke har framförts
av någon slags klandersjuka. Jag tror därför också, att det är
fullt riktigt, då utskottet säger, att det synes utskottet »som om
därvid icke tillräckligt beaktats, att under en tid som denna, då
vårt land alltmera tvingats att leva på sina egna tillgångar, även

Nr <U. 12

Onsdagen den 23 maj, c. m.

Ang. fullbordad

granskning c
statsrådsprotokollen

(Forts.)

konsumenternas verkliga intressen i första hand vila på att produktionen
inom landet hålles vid makt, så att, så långt det är
möjligt, de förråd frambringas, som äro nödvändiga för konsumtionen».
Det tycker jag är tyngdpunkten i utskottets anmärkning,
att man icke tagit hänsyn till att även konsumtionen bäst
gagnas av att produktionen kan hållas vid makt, ty i dessa tider
är det allra viktigaste det, att man icke tillräckligt tog hänsyn
därtill, då det första steget togs i vår. livsmedelspolitik. När
törsta steget blev felaktigt, är det givet, att fortsättningen också
råkade på sned, och det hava vi nog känning av.

Att maximipriserna sattes för lågt, hade även den olägenheten
med sig, att det särskilt i de södra delarna av riket uppstod
en utfodring av brödsäd, som också har varit till skada för konsumenternas
intressen.

Jag skall i alla fall icke nu upptaga någon vidlyftig debatt
utan endast be att, på grund av de skäl utskottet framhållit, få
yrka, att utskottets memorial med gillande må läggas till handlingarna.

Herr Svensson i Eskilstuna: Herr vice talman, mina herrar!
När man studerar konstitutionsutskottets av dess högerledamöter
dikterade anmärkning på denna punkt, kan man icke undgå att
rinna, att anmärkningen visserligen formellt är och måste vara
riktad mot det föredragande statsrådet, men att vad utskottet i
själva verket vill. åt nog är någonting annat än statsrådet och
regeringen. Det förefaller mig, att detta konstitutionsutskottsutlåtande
har en mycket stor släktskap med det yttrande från lantbruksstyrelsen
över eu riksdagsmotion, vilket jag för några dagar
sedan bär hade tillfälle att rikta mig mot, och vilket yttrande
går ut på att det skulle vara konsumenternas krav på åtgärder
lör tillbakahållande av den oerhörda prisstegringen, som skulle
vara skulden till det svåra läge, i vilket vår livsmedel sfråga för
närvarande befinner sig. Jag anser, att det är nödvändigt, att
man reagerar mot en sådan framställning, som i viktiga avseenden
är en framställning till allmänhetens förvillande och i all synnerhet
till den jordbrubande befolkningens förvillande.

Det är emellertid rätt svårt att i denna av konstitutionsutskottets
högerledamöter presterade motivering få något fast grepp
om, vad de i själva verket anse, att den föredragande departementschefen
uti de i utlåtandet berörda frågorna borde hava tillstyrkt
Kungd. Maj:t att besluta. Det göres visserligen en vag
sammanfattning på slutet, men man måste fråga sig, om det är
herrarnas mening, att det föredragande statsrådet borde hava tillstyrkt
Kungl. Maj:t att besluta exempelvis i överensstämmelse
med det yrkande, som i livsmedelskommissionen framställdes av
herrar Flach och Sederholm om, att prisbildningen å spannmål
borde vara fri? År det verkligen herrarnas mening att vilja göra
gällande, att under förra hösten, sedan man under den föregående
vintern hade haft en maximering och eu prisreglering och förresten

Onsdagen den maj, e. in

Nr <4.

1.‘5

redan från krisens början haft eu prisreglering på m jölet och i Ang. fullviss
mån på spannmål, man dä borde helt och hållet ha slopat ^ uv

denna och låtit prisbildningen på spannmål bli fullständigt fri?,J’

Det skulle vara av intresse för det svenska folket att få ett klart, protokollen.
bestämt besked på den frågan. (Korts.)

Man kan vidare fråga, om herrarna vilja göra gällande, att
det hade varit klokt att fatta beslut i överensstämmelse med den
högt ärade talmannens i första kammaren yrkande, att priset pa
råg skulle ha satts lägre än vad som föreslogs av någon annan
ledamot av kommissionen, och väsentligt lägre än det pris, som
hade varit gällande under det näst föregående konsumtionsåret,
under det man skulle höja priset på vete? Jag föreställer mig,
att det för de mindre jordbrukarna och jordbrukarna i allmänhet
här i mellersta Sverige skulle vara av ganska stort intresse att få
veta, huruvida konstitutionsutskottet anser, att Konungens rådgivare
borde ha gått elev vägen. Det skulle vidare vara mycket
intressant att höra, om herrarna på fullt allvar vilja göra gällande,
att det skulle ha betytt något avsevärt, om vid denna tidpunkt
priset på brödspannmål hade bestämts någon krona högre
än vad som nu bestämts, om det skulle haft någon avsevärd betydelse
dels med hänsyn till utfodringen och dels med hänsyn
till stimulering av brödsädesproduktionen för detta år. Jag kan
icke finna annat än att statsrådet i det fallet har fullkomligt rätt,
då Ihan framhåller att de differenser i uppfattningarna om priset,
som det här var fråga om, i det avseendet icke kunna spela någon
som helst roll.

När man nu emellertid synes vilja göra gällande, att den omständigheten,
att priset på brödspannmål sattes såsom skedde förra
hösten, bland annat ledde till en betydande utfodring av brödspannmålen,
vill jag till vad som redan är anmärkt gent emot
detta av herr Sterne framhålla, att denna utfodring av brödspannmål,
som beklagligt nog ägt rum i stor utsträckning och
har ägt rum trots det förbud för utfodring av brödspannmål, som
av Kungl. Maj:t utfärdats, icke grundar sig på den omständigheten,
att priset på brödspannmål sattes såsom skedde, utan orsaken
till denna utfodring är för det första att finna i den omständigheten,
att fodermedelsimporten under 1916 till den grad försummats,
att här rått stor brist på utländska fodermedel, ja att importen
under 1916 av utländska kraftfodermedel sjunkit med avseende
å vissa slag till V4 och med avseende å andra slag till V3
av vad som importerades under 1915. I bristen på kraftfodermedel
och i det förhållandet att fodermedelsimporten ej bedrivits
rationellt har man naturligtvis att söka eu av de förnämsta
anledningarna till denna utfodring. Detta skall man dock förgäves
försöka att lägga dem till last i de förberedande myndigheterna,
vilka man här synes vilja i det föreliggande utskottsutlåtandet
komma till livs.

En annan anledning till brödsädsutfodringen till kreaturen
ligger också i, som herr Sterne redan framhållit, de oerhört höga

Nr <>4. 14

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. fullbordad granskning

a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

priserna på de animala livsmedlen, som hava bestått och som
genom statens prisreglering alltjämt ha bibehållits och tillåtits.

Vidare skulle jag vilja som en tredje anledning till denna
utfodring särskilt i de södra delarna av landet vilja anföra den
hetsagitation, som omedelbart efter det spannmålspriserna blevo
bestämda igångsattes och som leddes delvis från halvofficiellt håll
och med stöd till och med från officiellt håll. Denna agitation,
som jag tillåtit mig kalla hetsagitation, var av landsskadlig art
och har för visso bidragit till, att man icke ansåg sig behöva fullt
strikt respektera det sedermera av Kungl. Maj:t utfärdade förbudet
mot dylik utfodring. Ty det är givet, att respekten för ett lagbud
måste ju bli minimal, när man ifrån framstående håll anser,
att detta lagbud måst tillgripas på grund av en begången oförrätt
mot vissa grupper av svenska folket.

Vad priset på brödspannmål för övrigt beträffar skall jag
tillåta mig erinra om — såsom det också erinrats om i en enhällig
framställning från statens livsmedelskommission, vilken emellertid
icke befunnits vara lämplig att citera i denna framställning —
hurusom de i höstas bestämda prisen på brödspannmål voro väsentligen
högre än de, som samtidigt gällde och hade bestämts i
andra länder. Under det att priset på vete i Sverige bestämdes
till kr. 22,5 0, så var det i Danmark 21 och i Tyskland 16 ä 17
kronor — något olika i olika distrikt — och under det priset på
råg i Sverige bestämdes till 21 kr. — allt per 100 kilo — var det
i Danmark 18,5 0 och i Tyskland 13 ä 14 kr. De pris, som här
sattes, måste således ur denna synpunkt betraktas såsom fullt
tillfredsställande. Det har också sedermera, när man äntligen i
början av detta år fick fram en produktionskostnadsberäkning
verkställd av de båda professorerna Nils Hansson och JuhlinDannfelt,
de yppersta vetenskapsmän på detta område som vi ha
i vårt land, visat sig av den utredningen, att de i höstas bestämda
prisen på brödspannmål voro i det allra närmaste tillräckliga för
att täcka de produktionskostnader som beräknats för den brödspannmål,
som skall skördas i höst. Vi skola därvidlag komma
ihåg, att de priser, som fastställdes i höstas gällde den skörd, som
hade producerats i fjol med betydligt lägre omkostnader än som
måste beräknas för den skörd som nu växer.

Jag anser således för min del. att det måste framhållas, att i
detta fall, fastställandet av priser på brödspannmål, Kungl. Maj:t
träffade ett avgörande, som icke förtjänar vare sig klander eller
anmärkning.

Vad angår maximipriset på havre, som har ägnats ett mycket
stort rum i det utlåtandet, som vi här behandla, så vill jag med
avseende å detta pris konstatera för det första, att den utredning
angående produktionskostnaderna, som jag nyss åberopade, visar,
att det i höstas bestämda maximipriset på havre var ungefär 50 %
utöver de produktionskostnader som beräknats för den nuvarande
tiden. Produktionskostnaderna beräknas nämligen till mellan 12
och 13 kr. per 100 kg. under det priset bestämdes först till 17 kr.

15 Nr <U.

Onsdagen den maj, c. in.

och .sedermera höjdes till kr. l!0>o. Ur denna synpunkt lär det .1 mj. fuiiknappast
vara någon möjlighet att rikta någon annan anmärkning Mad
mot det priset, än att det varit för högt. I den utredning, som nv

jag förut åberopat, säger också professor .Juhlin-Danufelt, somför- vn,tokollen.
fattat den delen, att »det synes ganska naturligt, om eu viss be- (Fort».)
nägenhet finnes att utvidga vårsädesodlingen på höstsädens bekostnad».
Det synes mig också vara ganska naturligt, och säkerligen
har denna åtgärd, att åsätta och inaugurera ett så högt pris
på havren icke gynnat strävandena att utbreda höstsädesodlingen
på vårsädens bekostnad. I själva verket torde man med denna
åtgärd ha åstadkommit motsatsen.

Av denna anledning faller det också av sig självt, att om
Kungl. Maj:t hade följt de upprepade framställningar, som gjordes
från deras sida, som här åberopas som auktoriteter, om ett väsentligt
höjande av priset på havre eller ett upphävande av maximipriset
på havre, så skulle Kungl. Maj:t därigenom i än högre grad
hava motverkat just vad som för närvarande av alla anses vara
så önskligt, nämligen en ökad brödsädesodling. Det förhåller sig
också så, att sedermera i ett annat sammanhang, i samband med
framställningen om minimipris på vissa slag av brödsäd, hade den
auktoritet, som av utskottet åberopas, nämligen överdirektör Flach,
själv måst medgiva, att det är nödvändigt att upprätthålla en bestämd
relation mellan priserna på fodersäden, havren, och den säd,
som kan användas som brödföda, och man har i det fallet stannat
vid. att havren måste betinga ett pris av tre kronor per 100 kilogram
lägre än kornet. Därav måste ju dragas den slutsatsen, att
det skulle varit fullkomligt felaktigt av Kungl. Maj:t att, såsom
utskottet här synes anse, att Kungl. Maj:t både bort göra, upphäva
maximipriset på havre och låta prisbildningen beträffande
denna vara bli fri, ty därigenom hade det priset kommit att bli
högt, mycket högre än priset på brödsäd.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att
syftet med maximipriset på havre i väsentlig grad har förfelats
genom de upprepade framställningar om det orimliga i detta maximipris
och de framställningar om dess upphävande, som kommit
från officiellt håll. Dessa upprepade framställningar måste naturligtvis
undergräva respekten för förordningen om maximipris. Men
dessutom har syftet med maximipriset som redan anmärkts av
herr Sterne i mycket hög grad förfelats genom att man sedermera
gjorde undantag för utsädesvaran. Detta åstadkom, en lucka,
varigenom sedan faktiskt all handel med havre runnit förbi det
legala priset och kommit ut i marknaden samt blivit föremål för
ett hejdlöst jobberi.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra därom,
att med anledning av den skrivelse, som detta års riksdag avlåtit
till Kungl. Maj:t om åtgärder för tillhandahållande av billigare
utsäde och fastställande av maximipriser på utsäde, så ha vederbörande
myndigheter icke kunnet svara annat än att förhållandena
gestaltat sig så, att nu ingenting är att göra åt den saken. Or -

Nr 64. 16

Onsdagen deu 2o maj. e. in.

Ang. fullbordad granskning

a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

saken till att utsädet, särskilt utsädeshavren, i år betingat så
oerhört uppjagade priser — icke så mycket till glädje för dem,
'' som ursprungligen sålt detsamma, men så mycket mer till glädje
för alla mellanhänder som varan passerat — är att söka i det
missgrepp som gjordes, då man tog denna vara fri från maximipriset.

Medan jag talar om havren kan jag icke underlåta att komplettera
den citatsamling, som utskottet har presterat, med att
citera ett uttalande, som gjordes av herrar Elmquist och Svensson
reservationsvis i samband med en i utskottsutlåtandet nämnd,
mycket uppmärksammad skrivelse från statens livsmedelskommission,
där livsmedelskommissionen gjorde den s. k. »kovändningen
när den förklarade sig ha kommit under fund med, att det borde
bedrivas en annan prispolitik, en skrivelse som avlämnades icke
långt efter det kommissionen fullständigt enhälligt avvisat eu inkommen
framställning om omläggning av prispolitiken. Till denna
skrivelse fogades, som sagt, en reservation, som jag skall be att i
vissa delar få citera. Där åberopades de skäl, som tidigare utvecklats,
för bibehållande av maximipriset å havre, enär detta var
nödvändigt på grund av sambandet med priserna på de övriga
spannmålslagren, och reservanterna uttalade »sina allvarliga betänkligheter
mot att statens livsmedelskommission över huvud
taget och särskilt nu omedelbart före genomförandet av regleringen
av brödsädsförbrukningen uttalar sig mot förfogandelagens tillämpning
för att framtvinga de undanhållna varorna samt mot att
kommissionen, inför nödvändigheten av denna reglering ävensom
av vidtagandet av åtgärder för en ökad brödsädesodling redan till
våren, nu förordar borttagande av maximipriset å havre eller dess
höjande utan hänsyn till de övriga spannmålsprisen». Därjämte
hava reservanterna »även för sin del, nu liksom tidigare velat på
det kraftigaste understryka nödvändigheten av, att den hittillsvarande
prispolitiken väl i vissa delar omlägges, men framför allt
att den i övrigt konsekvent fullföljes och kompletteras, dels genom
att prisen å de viktigaste livsförnödenheterna sättas i ett, så vitt
möjligt riktigt förhållande till varandra, dels genom att, där så befinnes
erforderligt, vissa minimipris till det kommande konsumtionsåret
bliva garanterade, samt dels, och icke minst, genom verkligt
effektiva, prisreglerande åtgärder i fråga om även andra nödvändighetsartiklar
och prestationer än de, som frambringas eller
utgöras av jordbruket».

Det kan ju förtjäna att hållas i minnet av våra jordbrukare,
att här i denna framställning för första gången kräves bestämmande
av minimipris å spannmål och de viktigaste produkterna,
ett krav, som ju sedermera vunnit anslutning så väl av livsmedelskommissionen
som av Kungl. Maj:t och riksdagen. Det yttrandet
är först framställt av herrar Elmquist och Svensson. Det kan ju
även förtjäna att tänkas efter, i vilken mån de båda andra här
framställda kraven vunnit beaktande, nämligen kraven på en reglering
av priserna, så att de stå i vederbörligt förhållande till var -

Onsdagen den 23Jjnaj, e. n f

17 Nr VA.

andra och att det måste åstadkommas en prisreglering, en verkligt Amj. f«ueffektiv
prisreglering på alla de produkter, som jordbruket behöver i>°rd»d
— (let kan lort]ana att tänkas etter, säger jag, i vad man sär-*'' 8tat svall*-skilt detta sistnämnda krav vunnit regeringens, särskilt den av- protokollen.
gångna regeringens, beaktande och blivit genomfört. (Forts.)

Nej, mina herrar, det förhåller sig nog i verkligheten så, att
uttkottshögern här siktar väsentligt fel, då den vill försöka lägga
skulden för det svåra läge, vari vi befinna oss, åt det håll som
den gör. Det är icke på grund av att Kungl. Maj:t har följt råd
från konsumenterna som förhållandena ha gestaltat sig så svåra,
utan det förhåller sig tvärtom så, att Kungl. Maj:t bär lyssnat
alltför litet till dessa råd, som — det vågar jag säga, att framtiden
skall komma att visa, när alla papper ha lagts på bordet —
icke i något avseende ha varit extrema, utan verkligen tagit hänsyn
även till nödvändigheten att ställa produktionen i så gynnsam
ställning, att den förmår frambringa det mesta möjliga. Nej, anledningen
till att vi ha det värre än vad vi skulle behöva ha det
är, att Kungl. Maj:t lyssnat alltför mycket till framställningar och
råd utgångna från synpunkter, som dikterats av en ganska krass
intressepolitik. Det är däri det anmärkningsvärda och felaktiga
ligger, att råden från det hållet varit alltför extrema och tagit
alltför liten hänsyn till nödvändigheten att också se till de stora
folklagrens intressen, som icke äro producenter, och att de råden
alltför villigt följts av den avgångna regeringen.

Herr talmannen, som under herr Svenssons i Eskilstuna anförande
inträtt och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
gav nu ordet till

Herr Edén, som yttrade: Herr talman! Jag hade av förklarliga
skäl icke tänkt att för min del deltaga i någon debatt om
livsmedelspolitiken vid detta tillfälle. Denna brännande fråga har
debatterats i kammaren så många gånger förut, att det knappast
kan finnas anledning att draga upp den i någon vidlyftigare omfattning
i dag. Men jag har tvingats att begära ordet på grund
därav, att här gjorts ett yrkande, att man skulle lägga utskottets
memorial i denna punkt med gillande till handlingarna. Jag nödgas
bestämt motsätta mig detta yrkande och skall i korthet ange
skälen därför.

Huvudskälet är helt enkelt det, att utskottets memorial i denna
punkt är till den grad ensidigt och skevt avfattat, att det ger
en alldeles falsk bild av den stora fråga, som ligger bakom den
framställda anmärkningen. Det är skevt och ensidigt avfattat redan
därigenom, att utskottet endast tagit med vissa brottstycken
av de handlingar, som utskottet haft framför sig i sammanhang
med de fattade besluten. I det avseendet ha vi nyss fått en synnerligen
belysande komplettering av den ärade talaren på Södermanlandsbänken.
Det är skevt och ensidigt även i det avseendet,
att utskottet gjort ett försök att, såvitt jag förstår, i rent parti Andra

lcammarens protokoll 1917. Nr 6-4. 2

Nr G4. 18

Ang. fullbordad granskning

a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 maj, e. m.

taktiskt syfte spela ut mot varandra producenternas ock konsumenternas
intressen, försökt att ställa saken så, att utskottet här
skulle slå sig till riddare för producenternas intressen mot konsumenternas,
en taktik, som det förefaller mig att vi verkligen nu
borde av bitter _ erfarenhet ha vuxit ifrån. Yi borde ha kommit
så långt, att vi kunde förstå, att producenter och konsumenter
icke få stå och icke kunna stå i dylik motsats mot varandra,
utan att de bådas intressen måste vägas mot varandra, att de
måste samarbeta, om här skall bli någon möjlighet för oss att på
rimligt sätt genomgå den hårda prövotiden. Memorialet är slutligen
skevt och ensidigt även därigenom, att utskottet tagit ut endast
några få drag ifråga om livsmedelspolitiken och lämnat alla
andra å sjdo. Utskottet har talat om maximipris på potatis och
maximipris på spannmål, men har ej haft ett ord att säga om alla
de ofantligt viktiga frågor, som sammanhänga med dessa maximipris.

Den ende talare, som hittills talat för utskottets mening,
ansåg sig i statsrådets anförande finna något slags erkännande
från statsrådet, att konsumenterna blivit för mycket tillgodosedda.
Jag var ej i tillfälle att höra den delen av statsrådets anförande,
som skulle ha föranlett denna slutsats. Men det skulle mycket
överraska mig, om ett sådant uttalande fallit. Jag förmodar, att,
vad man än kan säga i fråga om de beslut, som det här gäller,
är det framför allt från andra synpunkter, som anmärkningarna
särskilt skola inriktas, och de synpunkterna äro just bland annat
sådana, som herr Gustafsson i Brånsta ytterligare berörde. Herr
Gustafsson i Brånsta lade saken så, att det maximipris på spannmål,
som beslöts på hösten 1916, framtvingat utfodring av spannmål
till kreaturen, och att detta vållat de följande olägenheterna på
livsmedelsmarknaden. Den föregående talaren har visat, hur grundfalsk
denna åskådning är. Det är ej därför, att det blev maximipris
på spannmål, som spannmål utfodrats, utan därför, att det
då ej fanns sådana normala foderämnen i landet som man annars
använder, nämligen kraftfoder. Därför framtvangs utfodringen av
spannmål, och därför drog den olyckan sedan andra olyckor med
sig. Men det förhållandet, att icke dylikt kraftfoder fanns, sammanhänger
i sin ordning dels med beklagliga försummelser i fråga
om statens importpolitik i allmänhet, som tycks ha sammanhängt
med ett lättsinnigt överskattande av fjolårets skörd, och dels och
kanske framför allt med den olyckliga handelspolitik, som redan
mycket tidigt i fjol lät möjligheterna till dylik import av kraftfoder
stoppas, varigenom det blev omöjligt att åstadkomma det
kraftfoder, som lantbrukarna behövde.

Jag bär endast velat framhålla detta i anslutning till den
liberala reservationen för att påpeka, att, om man tager upp detta
problem om livsmedelspolitiken, är det orätt och obilligt och fullkomligt
utan grund i de faktiska förhållandena att lägga framställningen
på denna ensidiga och — jag vågar säga rent ut —
partiska grundval, som i utskottets motivering blivit gjort. Skall

Onsdagen den 23 maj, e. in.

19 Nr (il.

man taga upp detta problem, så får man lov att taga upp det i Any. fuiiannat
och vidare sammanhang, .lag tror för min del, att i så fall fördärf

skulle visa sig, att det icke skulle ha behövts bli eu så skarp
strid mellan producenternas och konsumenternas intressen som ut- protokoll™.
skottets majoritet velat få fram, och att de båda kunnat tillgodo- (Korts.)
ses vid sidan av varandra. Och det som gjort, att så ej kunde
ske, det beror till sist på och sammanhänger med den handelsoch
importpolitik, som gjort det omöjligt att skaffa de förnödenheter,
som behövts för jordbruket vid sidan av landets inhemska
produktion.

Det kan vara nog sagt, herr talman, med detta. Jag började
med att anmärka, att tillfället ej syntes lämpligt att riva upp en
ny debatt om livsmedel spolitiken. Jag skall sluta med att saga,
att under sådana förhållanden kan från min sida naturligtvis ej
komma i fråga att lägga utskottets anmärkning med gillande till
handlingarna, ty det skulle innesluta ett gillande av den anmärkning,
vars ensidighet jag nyss karaktäriserat. Jag kan å andra
sidan lika litet ogilla utskottets anmärkning i själva klämmen,
då jag ej kunnat förbise, att i själva den stora frågan om livsmedelspolitikens
skötande och särskilt i fråga om de beslut, som
utskottet anmält, utan tvivel finnes anledning nog för en dylik
anmärkning. Och jag föranledes härav att komma till samma
slutsats som herr Sterne, nämligen att yrka, att utskottets anmärkning
måtte läggas till handlingarna med ogillande av motiveringen.

Vidare anförde

Herr Johansson i Brånalt: Herr talman, mina herrar! För den,
som i likhet med mig ej är hemma i de storpolitiska labyrinter och
irrgångar, som tyckas vara rådande inom konstitutionsutskottets lokaler,
eller de lokaler där det haft sitt arbetsfält vid utredandet
av denna fråga, är det anledning att tro, att utskottet förirrat sig i
de labyrinter, som äro belägna inom det departement, som förestås
av krigsministern. Jag tror, att en av de mest angelägna frågor,
som förelegat för vår regering, är ordnandet av livsmedelsfrågorna.

Det är en försvarsfråga, som kanske kommer att fä lika stor betydelse
som vilken annan försvarsfråga som helst. Det har då
synts, som om vad den förra regeringen härvidlag låtit komma sig
till last borde vara föremål för en ingående granskning. Jag är
för min del övertygad om, att de uraktlåtenhetssynder eller andra
synder, som den bär begått i dessa avseenden, äro så avsevärt störa,
att de vida överträffa de uraktlåtenhetssynder, som förut i dag
och vid flera tillfällen lagts den Hammarskjöldska regeringen till
last, då det gällt granskningen av de göranden och låtanden, som
krigsministern här fått stå till ansvar för. Jag är för min enskilda
del övertygad om, att, om vår livsmedelsfråga blivit skött
på ett lika lyckligt och bra sätt som neutralitets- och utrikespolitiken,
så hade här ej varit så mycket bekymmer för vår brödföda

afr 64. 20

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. full- närvarande stund, som nu är förhållandet. Då frågar man sig,
ranskrin avvac* som ar anleclningen- Jo, anledningen ligger enligt mitt för''J‘
Ttlt2-åds-klenande ovillkorligen och förnämligast hos den förutvarande jordprotokoiien.
bruksministern. Han har vid sin sida i de olika kommissioner,

(Forts.) som regeringen tillsatt, ställt personer, som skulle gå in på en

ingående granskning av de förhållanden, som krävdes för att
livsmedelsfrågan skulle lösas på ett tillfredsställande sätt och
i valet av personer har enligt mitt förmenande den förutvarande
jordbruksministern begått ett mycket stort fel, ty det tyckes
verkligen, som om det varit en huvuduppgift för honom att förnämligast
utse personer, vilkas titlar sluta på »törer», vare sig

byrådirektörer, generaldirektörer eller — tidningsredaktörer. Jag
är övertygad om, att, om valet hade fallit på praktiska män såväl
på handelns som på jordbrukets områden, så hade ett helt och hållet
annat resultat vunnits. Det skulle ha varit intressant att gå
in på ett skärskådande av redaktör Svenssons självberömmelse här
i dag, men när nu talmannen bett, att jag ej skulle vara för
långsam, skall jag ej gå in på detta, fastän det vore mycket frestande.

Vad jag särskilt vill ha betonat är, som jag nämnde i början
av mitt anförande, att konstitutionsutskottets ledamöter förirrat
sig i de labyrinter, som äro rådande i krigsdepartementet. De ha
förirrat sig i de labyrinterna och gjort en sådan ingående granskning
av småsaker kanske, att de icke haft tid och tillfälle att gå
in på snart sagt någon som helst granskning av en fråga, som
jag anser vara minst lika viktig och av minst lika stor betydelse
som de ärenden från krigsdepartementet, som varit föremål för
kritik. .Reservanterna i utskottet med herr Edén, utskottets ordförande,
i spetsen säga, att de icke kunna skriva under denna anmärkning
därför att »de beslut, som sålunda blivit av konstitutionsutskottet
för riksdagen anmälda, icke hade bort betraktas
isolerade, utan sättas i sammanhang med den av regeringen under
år 1916 förda livsmedelspolitiken i dess helhet, samt att följaktligen
utskottet, då det upptog dessa frågor, hade bort på ett allsidigare
sätt granska såväl det av regeringen följda maximiprissystemet
och kompensationssystemet som även de sidor av regeringens
handelspolitik, vilka därmed stå i omedelbart sammanhang.
» Då denna allsidiga granskning icke skett, anse de några
anmärkningar icke befogade. Jag vågar påstå för min del, att
det är sant, som jag säger, att konstitutionsutskottets herrar ledamöter
tyckas ha förirrat sig i krigsdepartementets labyrinter i så
hög grad, att de förbisett de göranden och låtanden, som skett i
jordbruksdepartementet, och även glömt undersöka de labyrinter,
som förefunnits där. Jag anser, att utskottets ledamöter i detta
fall, om reservanternas uttalande verkligen är sanning, icke fullgjort
sin skyldighet på det sätt, som man har rätt att kräva
av dem.

Här har av den förste talaren sagts och det har även sagts i
reservationen, att den prisreglering, som företogs och nu är före -

Onsdagen den 23 maj, e. in.

21 Nr VA.

mål för konstitutionsutskottsledamöternas granskning, företogs i ''%./«//-september månad 1916 och att den sänkningen av priset icke skulle hittig av
i nämnvärd grad inverkat på 1917 års brödsädesodling. Att de'' staUr?,askunna
säga detta beror på att de icke känna till förhållandena. protokollen.
Jag är övertygad om och jag har talat med många lantbrukare, (Forts.)
som påstått, att till följe den osäkerhet, som varit och i viss grad
är, rådande på jordbrukets område, ha de förlorat både lust och
förmåga att prestera den höstsädesodling, som de under andra förhållanden
varit villiga göra. Det har gått ut uppmaningar
från regeringshåll till lantbrukarna, att de just för att tillgodose
vårt brödsädesbehov skola företaga en merodling, och många ha
följt detta råd under såväl 1914 som 1915. När nu 1915 års skörd
skulle föras ut i marknaden — denna skörd, som dels till följd
av väderleksförhållandena och dels på grund av andra omständigheter
blev mindre än vanligt, så att den för många^ blev avsevärt
under normalskörd — sänktes priserna genom de åtgöranden,
som vidtogos, till priser under de förut gällande, och det är detta,
som verkat mest nedstämmande på den odlingslust, som verkligen
bort uppmuntras i stället för att nedslås.

Här har talats om utsädesfirmornas havreinköp. Där är även
något att taga fasta på. Jag har dels genom muntliga samtal
och dels genom brev erhållit underrättelse om att dessa utsädesfirmor,
som köpte utsädesspannmålen till något så när rimliga pris,
ha nekat sälja den havre, som frånsorterats hos utsädesbolagen.

Både enskilda förbrukare, inköpsföreningar och spannmålshandlande
ha gjort fruktlösa försök att få förvärva denna havre, som
icke är duglig till annat än kreatursföda. De ha i stället, efter
vad jag gjort mig underrättad om, sålt denna havre till spekulanter,
som företagit uppblandningar med såväl det ena ämnet som
det andra, men blandningen var sådan, att den icke på långt när
hade det fodervärde, som havren skulle haft, och likväl fördubblades
priset. De åtgöranden, som utsädesbolagen gjort, borde ha
hämmats och hämmats i tid. Livsmedelskommissionen och folkhushållningskommissionen
och varuförmedlingen, som måste känna
till förhållandena, borde ha försökt giva ett gott råd för att kunna
hämma sådana osunda spekulationer — jag tror mig med full rätt
kunna kalla dem osunda spekulationer.

Det uttalas här, att om den förutvarande regeringen följt de
råd. som herrar Svensson och Elmquist så välvilligt givit, så skulle
vår brödsädesfråga ha varit i ett lyckligare läge än nu är förhålllandet.
Men det bör ihågkommas att göranden och låtanden, som
den förutvarande regeringen gjort på jordbrukets område, ha verkat
mycket nedslående. Jordbrukarna lia blivit särställda, da det gäller
såväl kompensationssystemet som regulatorsystemet m. fl. system
till sist beslagen. På andra näringsområden ha icke liknande åtgöranden
inträffat. Yi jordbrukare ha utgjort undantag från andra
näringsutövare. Jag undrar, om icke var och en, som vill tänka
närmare på förhållandena, får erkänna, att vi jordbrukare äro icke
slavar ocn vi kunna icke ensamma godvilligt finna oss i sådana

Nr te. 22

Onsdagen den 23 maj, e. m.

A,>h''Söranden 0(dl låtanden, som andra näringsidkare gått fria från eller
granskning av åtminstone drabbats av i mycket ringa grad. Hade likhet i bestatsråds-
glansning av de olika näringsutövarnes vinstmöjligheter införts i
protokollen, rätt tid, är jag övertygad om att ett annat förhållande skulle blivit
(Forts.) rådande. Vad hade t. ex. icke kunnat ske om inskränkningar för
andra näringar gjorts vid samma tid, som inskränkningarna för
jordbruksnäringens utövare vidtogos, då det gällde att tillgodogöra
sig vinstmöjligheterna? Hade en sådan jämlikhet blivit genomförd
i rätt tid, skulle vi genom dessa förhållanden eller på andra näringsområden
fatt avsevärt mycket till att lägga i jorubrukarevågskålen,
om jag så får uttrycka mig, för att få den att väga jämnt.
Men det hav icke gjorts, och det är dessa uraktlåtenhetssynder, som
vi komma att få ångra, vare sig vi nu äro producenter eller konsumenter.
Jag är övertygad om att dessa fel, som regeringen har
begått, icke komma att gå ut enbart över producenterna, utan de
komma nog även att gå ut över konsumenterna. Och det är därför
jag anser mig ha skäl att säga, att vår livmedelsfråga icke är
d.en minst viktiga av våra försvarsfrågor, och det hade varit lycklig»
om konstitutionsutskottets ledamöter hade företagit den ingående
granskning av jordbruksdepartementets göranden och låtanden,
som ^le enligt reservanternas mening bort göra, men som de
ha uraktlåtit, och över denna uraktlåtenhet tar jag mig friheten
uttala mitt stora beklagande.

Herr Olsson i Blädinge instämde häruti.

Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning av herr Svenssons i Eskilstuna anförande. Hela
hans anförande var anlagt på att utgöra ett försvar för de myndigheter,
som förberett Kungl. Maj:ts beslut i här förevarande
avseenden, och han slutade sitt anförande, om jag fått det rätt
antecknat, med ett påstående, att Kungl. Maj it har i huvudsak
lyssnat till råd från en egoistisk klasspolitik. Meningen var väl
den,_ att^ den dåvarande regeringen lyssnat till sådana råd mer
än till råden från sina egna så kallade sakkunniga.

Emellertid framgår det av de handlingar, som för mig varit
tillgängliga, att Kungl. Maj:t i de allra flesta fall fattat sina beslut
i enlighet med ^ de förslag, som förelegat från vederbörande
myndigheter. Och da kan man icke frånkänna dessa myndigheter
det ansvar, som ligger bakom deras förslag. Jag vill bara taga
ett par exempel på hur det ställt sig med dessa förslag.

• Ju l?a i?rsläg av livsmedelskommissionen haft ett maximi pns

på potatismjöl av 30 öre per kg. Jag är övertygad om att
ingen potatismjölsproducent i vårt land skulle kunna producera
potatismjöl till ett sådant pris som detta.

. Vad maximipriset på råg_beträffar, så skall jag icke alls yttra
mig om beloppets storlek. 50 öre mer eller mindre per 100 kg.
kärn naturligtvis icke spela någon synnerligen stor roll. Men jag
erinrar om att detta maximipris beslöts de första dagarna i sep -

23 Nr «4.

Onsdagen den 23 maj, e. in.

tember månad, och den tiden kostade majs ute i marknaden 26, Ans27
å 28 öre per kg. Att då bestämma ett maximipris på rag av T," ,u.

21,50 kr. per 100 kg. utan att samtidigt reglera priset pa maj statsrddsvar
någonting alldeles oefterrättligt. Man kan icke fordra av tolk, protokollet>.
som skola köpa kraftfoder till sina diur, att, då det gäller att be- (fort..)

tala antingen 27 å 28 öre för majs eller 21,5 öre för råg, de skola
välja att köpa majs i stället för råg. .

Nu kan det här invändas, att jordbrukarna hade sm rag, och
att de hade därför möjligen kunnat använda den till utfodring.

För min del är jag viss om, att åtminstone i de trakter jag tillhör
har icke i någon stor utsträckning utfodrats. brödsäd. Jordbrukarna
själva hade havre den tiden, men icke-jordbrukare, som
hade svin att föda, köpte till dessa rag i stället för majs, då rågen
kunde fås för billigare pris. Det är på det sättet, som utfodring
av råg skett, men det går icke an att beskylla jordbrukarna för
att i stor utsträckning hava använt fullgod brödsäd till utfodring

av kreatur. ... „ 5 ,

Jag tror det var den 3 september, som maximipris pa rag bestämdes,
det var ett missgrepp att icke då stadga utfodringsförbud
samtidigt samt reglera priset på kraftfoder och ordna det så, att
detta kunde bli tillgängligt till samma pris som maximipriset på
brödsäd. Hade detta skett, sa hade säkerligen en ^väsentlig inskränkning
i utfodringen med brödsäd kommit till stånd. Men nu
väntade man till början av november månad, innan man stadgade
utfodringsförbud, och till dess fick utfodring äga rum, utan att
reglering av kraftfoderpriset skedde.

Nu har herr Edén invänt, att vid denna tid funnos
vanliga kraftfodermedlen tillgängliga i marknaden. Men såvitt jag
vet, så funnos de tillgängliga den tiden. Senare har tillgången
ju inskränkts, och nu finnes icke kraftfoder att köpa. Men den
tiden fanns det tillgång på kraftfoder. Och att här. föreligger ett
ofantligt stort förbiseende och stor försummelse från de myndigheters
sida, som voro de rådgivande, det kan man tryggt säga.

Herr talman! Jag ber att få yrka, att memorialet lägges med
gillande till handlingarna.

I detta yttrande instämde herr Bengtsson i Kullen.

Herr Svensson i Eskilstuna: Jag vill bara helt kort säga,
att som den siste ärade talaren kanske fann av mitt anförande,
så delar jag hans uppfattning om försummelsen med avseend.e på
importen av kraftfodermedel. Det är ett faktum, att man därutinnan
har att huvudsakligen söka anledningen till, att det blev så
begärligt att utfodra brödsäd åt kreatur. Det är givet, att om
denna import hade skötts rationellt, så skulle dels tillgången vant
mycket rikligare, och dels skulle det också varit omöjligt för mellanhänderna
att pressa upp dessa kraftfodermedel i. de höga pris,
som nu var fallet. Där råder således, icke alls någon öfverensstämmelse
i uppfattningen mellan den siste talaren och mig.

Sr 64. 24

protokollen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 maj, e. m. T

AZrdad~ -n Vad ,det beträffar när maximipriset på potatismjöl sattes, så
granskning avvlJi Ja8 konstatera, vad som här antyddes av herr Sterne i hans
statsråds- ^niorande, att detta maximipris, då det förordades av statens livsmedelskommission,
ivrigast påyrkades av den främste representanten
för jordbruksnäringen inom kommissionen, överdirektör Flach,
och att det priset då huvudsakligast var avsett att tjäna syftet
att kunna med tillhjälp av maximiprislagens bestämmelser beslag*
taga de förråd av potatismjöl, som hade samlats på några få melianhänder.
^ Att detta maximipris icke utfärdades av Kung! Makt
förrän 4 månader, efter det framställning därom hade gjorts, kunna
ju icke vare sig de, som ivrigast påyrkat det inom kommissionen,
efter kommissionen i sin helhet rå för.

dJet emellertid visade sig, att priset uppenbarligen icke
var tillfredsställande, så gjordes det ingen invändning från konsumenthall,
mig veterligen, emot att höja det till den nivå, som tillkailade
sakkunniga inom industrien i fråga ansågo vara fullt tillräcklig,
nämligen till 40 öre. Och det gjordes sedermera ingen
invändning från det hållet, när det blev fråga om att höja priset
ytterligare med en 10-öring. Man kan icke i dessa avseenden förebrå
konsumentrepresentanterna inom de förberedande myndigheterna
någon som helst skuld till vad som hänt.

Herr Griistafsson i Bransta: Jag skall be att få yttra ett
par ord med anledning av herr Edéns citat av mitt yttrande. Han
yttrade nämligen, att jag skulle ha sagt, att åsättandet av maxirniP*0
„anledde utfodring av brödsäd. Jag yttrade naturligtvis,
att asättandet av så låga maximipris föranledde utfodring av bröds
„ • maximipris som sattes stod icke i förhållande till priset

pa fodervaror och tillgången pa sådana, och det var naturligtvis
synpunkten, som jag ville framhålla, att maximiprisets
höjd föranledde utfodring av brödsäd.

^För övrigt säde jag i mitt förra anförande, att jag icke ville
ingå _ på frågan i dess helhet, utan endast uppehålla mig vid den
detalj, som herr statsrådet uppehöll sig vid, nämligen de första
åtgärderna som här vidtogos. Jag har ju förut sagt, att huvudfeiet
är, att man icke tillräckligt tagit hänsyn till produktionens
vidmakthållande för att därmed även gagna konsumenternas intressen.
Och^ går man ut ifrån det sätt, på vilket livsmedelspolilken
förts, sa tror jag, att man skall komma till det resultat, som
jag kommit till.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de yrkanden som därunder förekommit, gav herr talmannen propositioner
dels att kammaren måtte lägga konstitutionsutskottets
ifrågavarande anmälan med gillande till handlingarna, dels ock att
berörda anmälan måtte läggas till handlingarna med ogillande av
utskottets motivering; och förklarade herr talmannen sig anse svalen
hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.

Onsdagen den 23 maj, c. in.

25 Nr H4.

Votering begärdes emellertid, i anledning varav nu uppsattes, ju- Anhs0''r/“j~
sterades och anslogs följande voteringsproposition: ,jemkning av

Den, som vill att föreliggande av konstitutionsutskottet enligt
§ 107 regeringsformen under punkten 5:o) gjorda anmälan lägges p “ rt ,
till handlingarna med ogillande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren beslutit lägga utskottets berörda
anmälan med gillande till handlingarna.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 67 nej; och hade kammaren
alltså beslutit lägga utskottets förevarande anmälan till handlingarna
med ogillande av utskottets motivering.

Härefter begärdes ordet av

Herr Edén som anförde: Herr talman, mina herrar! Jag
nödgas besvära kammaren med ännu några ord om detta dechargebetänkande
i anknytning till ett par av de viktigaste reservationer
som fogats till detsamma. Orden skola emellertid bli så korta som
omständigheterna någonsin kunna medge.

Den första av dessa reservationer kan jag helt kort karakterisera
så, att den upptager ytterligare ett par fall av samma art
som de, som utskottets majoritet nödgats rikta sig emot under
punkt 2, angående anslagens överskridande under lantförsvarsdepartementet.
Jag behöver om dessa fall icke säga mer, än att
det ena av dem, det fall då Kungl. Maj:t på krigsministerns^ hemställan
anslog medel till anskaffande av kulsprutor först från utlandet
och sedan genom beställning vid svensk verkstad, utgör en
ny belysning för hur Kungl. Maj:t disponerat medel, ehuru det av
den begärande myndigheten direkt konstaterats, att inga medel
funnos, och ehuru det första och avgörande beslutet fattades vid
en tidpunkt, då riksdagen var samlad, nämligen i slutet av januari
1916. Det sista beslutet fattades åter vid en tidpunkt, då riksdagen
snart åter skulle samlas — det var i slutet av år 1916.
Det andra fallet har ett slags mellanställning mellan en anskaffningsfråga
och en subventionsfråga. Det innehåller, att Kungl.
Maj:t lämnat 540,000 kronor till anskaffning av vissa maskiner att
uppställas i en inhemsk fabrik. Detta beslut innebär således dels
ett gynnande av denna fabrik och dels ett disponerande av medel,
som Kungl. Maj:t icke ägt, och det fattades så sent som den 30
december 1916, två veckor före riksdagens sammanträdande. Det
torde vara överflödigt att i detta fall orda mera. Det är av samma
art som de ärenden som förut behandlats under punkt 2 av

Nr 64.

Ang. fullbordad granskning

a
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

26 Onsdagen den 23 maj, e. m.

memorialet, och kammaren har redan givit sitt uttryckliga gillande
åt anmärkningarna under denna punkt.

Något annorlunda ligga de två andra reservationerna, som jag
nu har att övergå till.

Den ena innehåller en redogörelse för tre av Kung! Maj:t
fattade beslut, genom vilka Kung! Maj:t bemyndigade statens kommissioner
att upptaga lån i privata banker. Spörsmålet har i
princip förut varit föremål för Kammarens övervägande i sammanhang
med andra ärenden. Jag nöjer mig med att konstatera, att
nu föreligga genom dechargebetänkandet för kammaren ovedersägliga
fakta, som visa, att Kungl. Maj:t i tre olika fall har lämnat
dessa kommissioner befogenhet att ''upptaga dylika lån till högst
betydande belopp. Kungl. Maj:t har därvidlag handlat i uppenbar
strid med regeringsformens paragraf 76, som uttryckligen förbjuder
Kungl. Maj:t att lån göra eller riket med ny gäld belasta utan
riksdagens samtycke — detta är framhållet i föregående debatter,
och det skall nu på nytt slås fast. Det behöver icke utvecklas,
till vilka konsekvenser det skulle kunna leda, om dylikt lämnades
oanmärkt.

Det är omöjligt att försvara ett dylikt förfarande med det
argument som herr lläf använde på förmiddagen, nämligen angelägenheten
av att införskaffa de varor som det gällde. Herr Eäf
sökte då att ^ anslå känslosträngen hos sina åhörare i kammaren
genom att påpeka, av vilken vikt det var, att dylika varor, han
nämnde särskilt fläsk, skulle kunna tillföras landet. Han glömde
att visa, att detta icke kunnat ske, utan att Kungl. Maj:t gick
grundlagen förbi. Han glömde att visa, att icke Kungl. Maj:t
genom anlitande av normala vägar, genom kredit i riksbanken, i
nödfall genom förmedling av riksgäldskontor, kunnat vinna samma
syftemål. ^ Däri ligger således anmärkningen icke på den
punkten, att Kungl. Maj.''t velat sörja för import av fläsk och sill,
utan på den punkten att Kungl. Maj:t låtit detta ske genom en
åtgärd, som grundlagen icke tillåter och som för övrigt efter all
sannolikhet, såvitt man kan bedöma, har i finansiellt hänseende
varit för staten ogynnsam.

Till sist den tredje reservationen. Med den äro omständigheterna
ännu mer uppseendeväckande. Det är fråga om den mycket
omdebatterade extra avgift, som Kungl. Maj:t i februari detta år
åsatte socker, som skulle utlämnas till industriella ändamål samt
till kaféer och restauranter, för att skaffa sig medel till att bestrida
vissa kostnader till uppmuntrande av betodligen.

Denna fråga skulle normalt icke hava fallit under konstitutionsutskottets
handläggning i år, men den har kommit under utskottets
prövning, därigenom att en anmärkningsanledning har
blivit framställd i grundlagsenlig ordning av en medlem i denna
kammare. När frågan togs upp i utskottet, skulle man hava väntat,
att utskottet, på sätt som åtminstone i vissa fall skett — det
hände vid det sista tillfälle då dylik anmärkningsanledning förekom
— skulle hava upptagit denna anmärkning till granskning i

Onsdagen den 2!i maj, e. m.

27 Nr M.

sitt memorial och motiverat, varför det avslog anmärkningen. Ut- ''%• Utskottet
har icke blott underlåtit att göra detta, utan det bär )
också över huvud taget underlåtit att i sitt memorial ens nämna ''J'' atat3r<''j,ijdenna
anmärkning, och hela frågan har således skjutits undan på protokollet).
ett sätt som, jag kan icke hjälpa det, synes mig vara särskilt valt (Forts.)
för att omöjliggöra för denna kammare att giva uttryck åt sin
opinion i ämnet. Nu ligger uppenbarligen frågan så, att när utskottet
icke behandlat ärendet under någon särskild punkt, så
kan kammaren icke lägga dess beslut i denna fråga med ogillande
till handlingarna, utan vi få nöja oss med att till en början helt
enkelt konstatera, att i en så viktig fråga, som rör det svenska
folkets beskattningsrätt, har utskottsmajoriteten icke vårdat sig
om att med ett ord motivera det avslag, som det beslutit på herr
JBrantings anmärkning. Man kunde ju också möjligen förmoda,
att utskottets tystlåtenhet berott på att det Ijaft svårt att åstadkomma
en motivering för sin ståndpunkt. Åtminstone förefaller
detta antagligt för den, som i likhet med mig är djupt övertygad
om att, såsom jag en gång uttryckte det i denna kammare, här
föreligger en sällsynt öppen och tydlig kränkning av svensk
grundlag.

Hur kränkningen kom till, skall jag icke närmare utveckla.

Yi torde alla känna det. Folkhushållningskommissionen hade föreslagit
en viss avgift på den sorts socker, som jag förut nämnt,
vilken avgift var avpassad för att täcka kommissionens administrationskostnader.
När frågan kom upp till regeringen, så tog
jordbruksministern och föreslog, utan någon utredning, utan att
höra några ämbetsverk, icke ens folkhushållningskommissionen
själv, att till denna föreslagna avgift på 6 öre skulle läggas till
ytterligare en avgift på 19 öre, och detta icke för att skaffa medel
för kommissionens verksamhet utan för att skaffa medel till ett
annat ändamål, nämligen det under tiden framkomna behovet att
åstadkomma bidrag till betodling. Detta förfarande är icke och
kan icke vara något annat än en ren beskattning. Det kränker
de grundläggande buden i regeringsformen om det svenska folkets
beskattningsrätt, såväl det bud som står i § 57, att svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksdagen allena,
som även det bud som står i § 60 regeringsformen, att Konungen
icke må med vissa undantag, några avgifter förhöja. Regeringen
har rätt och slätt genom detta beslut skaffat sig en statsinkomst,
som riksdagen icke medgivit. Regeringen kan icke säga, att denna
inkomst betyder en avgift för en av staten tillhandahållen prestation,
ty det är en avgift som icke står i något som helst förhållande
till den rätt vederbörande fått. Det är en avgift, som icke
alls kan anses motsvara rätten att få socker, en avgift som är pålagd
uteslutande i beskattningssyfte och som endast ur denna synpunkt
kan på något rimligt sätt förklaras.

Jag skall till sist erinra om vad reservanterna framdragit i
memorialet, nämligen att det fanns en tid, då Sveriges riksdag
var mera angelägen att vårda den viktiga del av riksdagens rätt,

Nr (4. 28

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Any. full- som beskattningsmakten utgör, än som nu bär varit fallet i konrJ‘m,
dad stitutionsutskottets genom lotten tillkomna memorial. Utskotts9‘aVreservanterna
kava citerat ett yttrande från konstitutionsutskottet
protokollen. vid 1856—58 års riksdag, sålunda ett yttrande från ett utskott
(Forts.) för 60 år sedan, i vilket detta utskott på grund av en vida mindre
avgift, och en avgift som träffade vida mindre kontingenter av
svensk befolkning, gjorde en synnerligen sträng anmärkning mot
en dylik kränkning av riksdagens beskattningsrätt. Då sades det
rent ut ifrån, att en sådan av Kungl. Maj:t pålagd avgift — dess
belopp må vara stort eller litet — är en verklig beskattning. Och
detta därför att >det beror icke på den enskilde att undandraga
sig densamma» och att den »ej är ersättning för någon åt den betalande
erbjuden fördel eller bevisad tjänst». »Under det förvillande
skenet av betalning för ett förvaltningsbestyr», fortsätter
1856—58 års utskott »tillstyrktes en verklig beskattning. Denna
rådgivareåtgärds betänkliga och grundlagsvidriga beskaffenhet låter
sig ej bortförklaras genom de inflytande medlens användande till
även det mest nyttiga och välgörande ändamål». Ja, så skrev man
för 60 år sedan, på en tid då partiskillnaden icke var så långt
driven som nu, och på en tid då riksdagens konstitutionsutskott
ingalunda hade eu så stark representation från vänstersidan, om
jag får använda denna terminologi, som det har nu. På den tiden
ville även konstitutionsutskottets höger hålla hand över riksdagens
beskattningsrätt, på den tiden kunde även den stämpla såsom betänklig
och grundlagsvidrig en åtgärd, som till hela sin innebörd
var vida mindre omfattande och mindre riskabel än den, som 1917
års utskottsmajoritet genom lotten nu har givit ett gillande från
det grundlagsvårdande utskottet.

Herr talman, det finnes, såsom jag redan anmärkt, icke möjlighet
att här göra något yrkande. Men jag är övertygad om, att
jag uttrycker en mycket allmän mening i denna kammare och
kanske en ännu allmännare mening ute i landet, när jag säger,
att visserligen hava många av de i förmiddags debatterade åtgärderna
varit allvarliga ingrepp i riksdagens rätt, men allvarligare
än allt annat skulle det ändå vara, om det skulle få passera, att
till och med beskattningen skulle utlämnas åt godtycklig usurpation
av en regering, därför att denna insveper sig i den manteln
att handla för rikets sanna bästa. Så långt gå vi icke i att uppgiva
konstitutionella rättigheter för en modern statsnytteteori, att
vi gå med på detta. Gjorde vi det, sveke vi på ett bedrövligt
sätt den konstitutionella utvecklingens framtid här i landet. Högern
i utskottet har gjort det. Yi av vänsterpartierna vilja icke
gorå det, och vi två våra händer, när något sådant nu kunnat
förekomma i riksdagens konstitutionsutskott.

Med herr Edén förenade sig herrar Branting, Palmstierna,
Björck, Larsson i Västerås, Rune, Magnusson i Kalmar, Boven,
Anderson i Knapasjö, Igel, Mossberg, Ström, Lundgren i Kora,

Onsdagen den 23 maj, e. in

Johanson i Giire, Sjöberg, Andersson i Milsmaden, Bolander, E. A.
Nilson i Örebro, O. Nilsson i Örebro och Eklund.

Vidare yttrade

Ang. fullbordad granskning

av
statsrådsjirotokollen.

Herr Sterne: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära or det

för att i största korthet fästa kammarens uppmärksamhet vid
en reservation, som jag tillsammans med andra ledamöter i utskottet
bifogat detta memorial under punkt 9. Jag gör detta, därför
att det möjligen kan, när vi få alla reservationer i ett sammanhang,
förkorta debatten.

Såsom herrarna finna av denna punkt, har jag framställt anmärkning
emot föredragande departementschefen i finansärenden,
förre statsrådet Vennersten, för att han tillstyrkt Kungl. Majd att
besluta utfärdande av tvenne författningar, vilka delvis .innehålla
sådana bestämmelser, att de otvivelaktigt kollidera med riksdagens
lagstiftningsrätt. Den ena av dessa författningar är en kungl.
förordning av den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel,
vilken upptager sådana allvarliga straffpåföljder som straffarbete
till och med två år, vidare bestämmelser om att även försök till
brott straffas, vidare att vissa avvikelser från de rättsgrunder,
som vanligen tillämpas, hava skett på administrativ väg, genom
att inskränka allmänna åklagarens befogenhet och lägga saken i
händerna på respektive Konungens befallningshavande, över vars
beslut ingen besvärsrätt förefinnes. Vidare är det en förordning
av den 18 oktober 1916, som i sina straffpåföljder är fullständigt
analog med den jag förut omnämnt, men den innehåller därtill en
mycket betänklig undantagslagstiftning för eu viss del av landet,
som yttermera likasom understryker behovet av, att denna förordning
liksom den föregående hade bort föreläggas riksdagen och att
dessa båda förordningars innehåll delvis är av den beskaffenhet,
att de icke bort hava tillkommit utan riksdagens deltagande.

Det är för att påvisa, huru man stundom kan glida .ut i ganska
omöjliga förhållanden, när det gäller Kungl. Maj ds lagstiftningsrätt,
som jag velat fästa riksdagens uppmärksamhet på förhållandet.
Jag behöver väl icke särskilt understryka, att jag
gör det icke därför, att jag på något sätt tager upp till reell
prövning nödvändigheten av dessa härda straff. Jag anser till
och med, att de äro mycket behövliga, och det är således icke från
förordningarnas egen innebörd, som jag framställer anmärkningarna.
Jag framställer dem uteslutande från den synpunkten, att
Kungl. Maj:t har överträtt sin befogenhet och kolliderat med 87 §
regeringsformen. Det är nämligen sa, att 89 §, som handlar om
Kungl. Maj ds lagstiftningsrätt på de allmänna inrättningarnas
och den allmänna hushållningens områden, icke här är tillämplig.

Det var Gustav III, som en gång berömde sig av den skicklighet,
med vilken han förstod att gå tillväga, då han vid 1778
års riksdag skiljde mellan de ärenden, vilka han ansåg sig böra
underställa riksdagens beslut, och dem, över vilka han förbehöll

Nr 64. 30

Ang. fullbordad

granskning o
statsrådsprotokollen.

. (Forts.)

Onsdagen den 23 maj, e. m.

sig att ensam besluta, och när han i början av nämnda riksdag
,t. för ständerna framlade till inhämtande av deras yttrande ett par
ärenden, begagnade han om dem uttrycket ekonomiska, och samma
uttryck upprepas sedan i det svar, som ständerna avgåvo i sitt
utlånde och råd angående dessa ärenden. Sålunda uppstod denna
ekonomiska lagstiftning, under vars skyddande förklädnad så omätligt
mycket ofog har bedrivits, där man gått förbi riksdagens
klara rätt att deltaga i lagarnas stiftande. Icke kunde väl 1809
års grundlagsstiftare förutse, vilken utveckling som i detta avseende
skulle komma att äga rum, men icke desto mindre var man
så betänksam mot att lägga även den ekonomiska lagstiftningsrätten
i Kungl. Maj:ts hand, att man hemställde, att man senare skulle
taga under granskning hur man skulle på ett klarare sätt avskilja
Kungl. Maj:ts egen lagstiftningsrätt. Så har icke skett,
men däremot har man ansett, att denna rätt alltmera har inskränkts
på grund av tidens egen utveckling, varigenom riksdagen fått allt
större inflytande på de olika rättsområdena. Jag betvivlar emellertid
starkt, att så är fallet. Jag tror förr, att den ofantliga
ekonomiska utveckling, som det svenska samhällslivet genomgått,
sedan grundlagen _ skrevs, har fört oss dithän, att Kungl.
Maj:ts lagstiftningsrätt i många avseenden sträckt sig alltför långt.
Just med hänsyn till faran av de konsekvenser, som kunna föreligga,
därest man utan vidare och stillatigande låter Kungl. Maj:t
fortfara att gå fram på den väg som här beträtts, anser jag, att
89 § regeringsformen ej får tolkas så, att den blir en fara för
riksdagens lagstiftningsrätt. Den intager icke något stort rum i
grundlagen men den är nästan liksom den lilla droppen olja, den
vill sprida sig omkring till andra och större vidder samt till områden
som från början varit främmande för 1809 års grundlagsskrivare.

Herr talman, jag lovade att fatta mig kort, och jag vill därför
med denna principförklaring och med hänvisning till vad denna
reservation innehaller sluta mitt anförande och endast beklaga,
att man icke kan framställa något yrkande utan får nöja sig med
denna platoniska förklaring till protokollet i en sak, som jag anser
vara av en omätligt stor betydelse för det svenska statsskicket
och riksdagens lagstiftningsrätt.

Idl Herr Hallendorff: Jag är ledsen att nödgas ännu en gång

under dagens debatt taga herrarnas tid i anspråk, men jag kan
icke låta alldeles oemotsagt passera en del, som här under denna
efterdebatt har yttrats.

lörst och främst måste jag göra en liten erinran emot den
framställning, som herr Edén nyss gjorde rörande den under punkt
6 anförda reservationen. När han där fästat sig vid Kungl. Majrts
beslut, rörande anskaffning av kulsprutor, är jag nödgad framhålla,
vad som förekom inom konstitutionsutskottet vid detta ärendes behandling.
Det påpekades där, att i de handlingar, vilka voro ingivna
till statsutskottet 1916 rörande neutralitetskrediten, var just

Onsdagen den 23 maj, e. in.

31 Nr 34.

denna anskaffning av kulsprutor omnämnd. Under sådana förhål- Ant], fniilanden
kan det icke vara fråga om annat, att det här förelegat ett
anslagsbehov, som man redan från början förutsatt skulle kunna''J''"XatlrkL-''
bestridas med de under neutralitetskrediten fallande medel. Jag protokollen.
gör detta påpekande desto hellre, som jag har en annan dylik pre- (l orts.)
eisionserinran att göra. Jag antager, att det var ett ofrivilligt
missförstånd av herr Edén, när han under förmiddagens debatt
vände sig mot mig och försökte korrigera de sifferuppgifter, jag
lämnat rörande innehållet i riksdagens skrivelse år 1916 om neutralitetskrediten.
Han begick då det förargliga misstaget, att han
tog sina siffror, som icke stämde med mina, från en annan riksdagsskrivelse,
för övrigt nr 220, nämligen den, vari talas om täckande
av neutralitetsutgifterna under år 1915, men vad jag hade
talat om återfinnes i skrivelsen nr 246 rörande den nya neutralitetskrediten
för år 1916. Det är också där, som den förnyade anskaffning
beröres, som jag tillät mig att omnämna.

Så berörde herr Edén också den reservation, som är avgiven
under punkt 7, angående den bankkredit, som bereddes för vissa
livsmedelsinköp. Det förefaller mig något underligt, det resonemang,
som från reservanternas sida här har framförts. Reservanterna
anse, att behovet hade tidigare bort förutses och att krediten
hade bort begäras av riksdagen. Jag är med om, att hade behovet
kunnat förutses, hade det varit önskvärt, att denna väg beträtts.
Emellertid, var det nu så förfärligt lätt att förutse, att
detta behov skulle inträda? Då förstår jag likväl icke, att icke
någon av de många experterna på livsmedelsfrågor inom riksdagen
fann anledning att åtminstone motionsvis påpeka ett sådant förhållande.
Jag misstänker, att det icke var så lätt att förutse då,
men sedermera på sensommaren och hösten ställdes Kungl. Maj:t
undan för undan inför försvårade förhållanden1 som gjorde det nödvändigt
att vidtaga dessa inköpsåtgärder.

Nu påstås det, att den kredit, som här skapades i vissa svenska
banker, betyder, att riket med gäld belastats, och det strider mot § 76
regeringsformen. För det första lär det ha varit så, att åtminstone
i ett eller ett par av dessa fall framställning av försäljaren gjordes
om att betalningen skulle ske på det sätt, som slutligen skedde,
vilket i och för sig ju är en förmildrande omständighet. Men dessutom
förefaller det mig vara fullkomligt omöjligt att anföra detta
såsom ett brott mot 76 § regeringsformen. Den innehåller ett förbud
för Kungl. Maj:t att själv utan riksdagens samtycke upptaga
lån och riket med ny gäld belasta. Att här upptagits lån, har
man knappast vågat påstå, men man har understrukit ordet gäld.

Men gäld i detta sammanhang betyder väl själva resultatet av
låneupptagandet? Detta bekräftas i § 66 av bestämmelsen om
riksgäldskontorets skyldighet beträffande den »gäld», som detta
kontor förvaltar. Att i detta fall, när det gällde inköp av lätt
realiserbara varor, på vilka Kungl. Maj:t eller de myndigheter,
som övertogo varorna, kunde sätta priset, tala om, att man belastat
riket med ny gäld, förefaller mig vara en formlig hårdragning av

Nr <54.

Ang. fullbor
dac!
granskning
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

32 Onsdagen den 23 maj, e. m.

orden. Jag skulle vilja säga, att det kan likställas med vad dåvarande
finansministern yttrade i remissdebatten 1913 om de kol!
inköp, som då voro på tal, att dessa allenast förvandlat en tillgång
i guld till en tillgång i kol. I detta fall var det en tillgång i
livsmedel, som kunde lätt och utan svårighet realiseras, men detta
kan icke kallas att belasta riket med gäld.

Slutligen vill jag även något beröra den reservationsvis framställda
anmärkning, som herr Sterne ägnat någon uppmärksamhet
åt. Jag konstaterar till en början, att på denna punkt hava de
liberala ledamöterna av konstitutionsutskottet hållit sig något försiktigt
tillbaka, ja, en liberal ledamot från första kammaren har
till och med ansett sig icke böra biträda denna reservation. Herr
Sterne ville påstå, att Kungl. Maj:t här på ett betänkligt vis utvidgat
sin lagstiftningsmyndighet genom utfärdandet av straffbestämmelserna
mot olaga export. Han gick t. o. m. tillbaka till
en historik om huru den ekonomiska lagstiftningen tillkommit.
Här måste jag först göra den anmärkningen, att det visserligen
kan vara sant vilket jag icke i detta ögonblick kan kontrollera
— att termen »ekonomisk lagstiftning» vunnit burskap på Gustaf
III:s tid. Begreppet är likväl betydligt mycket äldre. Så länge
vi över huvud taget haft ett ordnat och lagbundet samhälle, har
det varit nödvändigt att komplettera den allmänna lagen med en
hel massa dylika bestämmelser, speciellt för ekonomiska förhållanden.
Hetta var sålunda icke något nytt, som den ofta såsom en
hänsynslös lagbrytare betraktade Gustaf III infört, utan därvid
anslöt han sig till äldre förhållanden.

Vad den omtvistade förordningen beträffar, torde lämpligheten
av dessa straffbestämmelser icke här behöva diskuteras. Om någon
är tveksam härom, kan han studera dagens tidningar och där få
upplysningar om en uppseendeväckande olaga export, som ägt rum
och som alltför tydligt säger, att nog behöves eftertryckliga straffbestämmelser.

Saken ligger rätt och slätt på det viset, att Kungl. Maj:t här
beträffande export av varor infört samma straffbestämmelser, som
gälla i tullstadgan beträffande import. Dessa straffbestämmelser
rörande import av diverse varor givas genomgående av Kungl.
Maj:t ensam. Vid något tillfälle, som ligger före år 1820, hade
Kungl. Maj:t stadfäst sådana bestämmelser provisoriskt, efter det
riksdagen anmält en önskan därom. De år 1823 införda bestämmelserna
förelädes sedermera riksdagen, och därefter har riksdagen
vid åtskilliga tillfällen formligen anhållit hos Kungl. Maj:t, att
Kungl. Maj:t skulle i förekommande fall utfärda dylika bestämmelser.
Sålunda icke ett enda ögonblick bär från riksdagens sida
Kungl. Maj:ts rätt att utfärda straffbestämmelser rörande import av
varor satts i fråga. Tidigare utövade tullmyndigheterna kontroll
å både import och export, och under sådana tider var det också
självklart, att i tullstadgan infogats samma bestämmelser rörande
export och import. Det hade också varit fullständigt omöjligt att
göra någon anmärkning, i fall Kungl. Maj:t i den gällande tull -

Onsdagen den 23 maj, e. in.

33 Nr 34.

stadgan infogat dessa bestämmelser såsom ett tillägg, gällande för Ang. fuiioJaglig
export. Detta bär Kungl. Maj:t icke ansett nödvändigt bordad

utan bär för klarhetens skull föredragit att utfärda dessa särskilda
författningsbestämmelser då de äro fullständigt analoga protokoll™.
med straffbestämmelserna i tullstadgan, och då Kungl. Maj:ts rätt (Forts.)
att själv utfärda dessa icke kan på något sätt betvivlas, bär här
sålunda, intet skäl för anmärkning förelegat. Likaså badetadlade
föreskrifterna om införsel till visst område av riket sin fulla motsvarighet
i tidigare liknande stadganden.

Herr Larsson i Västerås: Jag skall icke upptaga tiden länge
och det kan icke falla mig in att gå in på ett bemötande av den
siste ärade talarens anförande, ty jag tror, att alla kammarens
ledamöter äro ense med mig därom, att de uttalanden, herr Edén
nyss haft rörande regeringens förskottspolitik, lånepolitik och
skattepolitik, stå orubbat last. Det är min uppfattning åtminstone,
och då jag instämt med herr Edén i detta avseende, skall
jag icke närmare ingå på detta. Jag ber bara att fä konstatera,
att den siste talaren med fullständig tystnad gick förbi just den
punkt, som herr Edén underströk såsom varande den viktigaste,
nämligen rörande regeringens skattepolitik, såvitt det gällde denna
sockeravgift. Den punkten gick den siste talaren helt förbi, och
det förvånar mig heller icke, ty mot den anmärkningen torde
knappast en skenbar invändning kunna göras.

Jag har emellertid begärt ordet, herr talman, för att rikta
kammarens uppmärksamhet på en reservation, avgiven av socialdemokraterna
inom utskottet. Den återfinnes på sidorna 69—-71 i
utskottets memorial och gäller en nådansökan. Jag skall icke
vid denna sena tidpunkt och då vi ha så mycket arbete, som återstår,
ge mig in på någon utförlig redogörelse för denna sak, utan
jag vill endast hänvisa kammarens ledamöter till den reservation,
som här föreligger. Vi ha för vår del funnit behandlingen av
denna nådansökan ligga på ett sådant sätt, att det är förtjänt
att komma till kammarens kännedom, ty här har en till synes
oskyldig person fått vidkännas rätt så höga böter, för det han i
egenskap av biträde i en advokatfirma tjänstgjort såsom fullmäktig
vid överklagande av domstolsutslag dels i hovrätten och dels
hos. Kungl. Maj:t. Vi veta allesamman, förmodar jag, som något
varit i tillfälle att se huru det går till vid överklagande av utslag
i högre instanser, att här skickas i regel vilken person som
helst. Här har det varit en person, som uppträtt endast såsom
ombud för vederbörande målsägare och inlämnat besvärshandlingarna
till Kungl. Makt. Han har helt naturligt blivit betraktad såsom
fullmäktig och dömts till böter för rättegångsmissbruk. Vi ha
för vår del ansett, att förhållandena lågo på det sättet, att Kungl.

Maj:t bort bifalla nådansökningen, vilket nu icke skedde. Det
har nämligen framgått av handlingarna i ärendet, att, då Högsta
Domstolen ådömde dessa böter, icke mindre än tre av justitieråden
ville frikänna sökanden från allt ansvar. Denna omständighet

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 6-4. 3

Nr 04. 34

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. full- tillika med övriga omständigheter, som förekommit i detta mål,
bordad har gjort, att vi för vår del funnit det behjärtansvärt och velat
''"Ä"bringa det till kammarens kännedom. Då det här icke är möjligt
protokolln. att komma till något som helst resultat, då vi icke kunnat få utForts.
) skottets majoritet med oss, ber jag att endast få sluta med den
hemställan till kammarens ledamöter att genom vår reservation i
utskottets memorial taga närmare kännedom om detta fall; och
jag är förvissad om att herrarna då skola finna, att vår uppfattning
i denna sak har goda skäl för sig.

§ 3.

Föredrogos vart för sig första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av motioner dels om ändring i 2 § av förordningen
den 1 juni 1912 om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn och dels angående anslaget till understöd åt
vissa värnpliktigas familjer m. m.;

nr 6, i anledning av motion om ändring i förordningen den 13
augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj,
som fullgör tjänstgöring till rikets försvar m. m.; och

nr 7, angående ifrågasatt förhöjning av penningbidraget till
värnpliktiga, som utkallats till tryggande av rikets neutralitet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§4.

Ang.avlönings- "Vid föredragning härpå av statsutskottets utlåtande, nr 142,

för^ånTm- i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
°vid "statensn i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner begärdes ordet av

in. in.

Herr Widlund, som yttrade: Herr talman! Utskottet har

icke kunnat bifalla min motion i vad den avser uppskov med tillsättandet
av de tjänstemän, varom Kungl. Maj:t gjort framställning,
delvis eller i huvudsak på grund av den omorganisation, utskottet
ansett behövlig. Utskottet säger i detta fall: »Givet är,
att en sådan utredning måste bliva av synnerligen ingående beskaffenhet
och fördenskull kräva en avsevärd tid.» När utskottet
uttalat detta, har enligt min mening utskottet också kraftigt understrukit
behovet av en omorganisation vid statens järnvägar. Utskottet
har emellertid studsat tillbaka för att denna omorganisation
är så vittgående och kräver så stor utredning, att det icke
nu kan bifalla min motion, och därför icke gått in på en reell
prövning av ärendet. Jag tror för min del, att detta är oriktigt
resonerat. Givetvis bör man, då man har klart för sig behovet
av en omorganisation, icke studsa tillbaka för denna omorganisations
följder utan man bör fortast möjligt skrida till verket.

Onsdugcn den 23 maj, e. in.

35 Nr 04.

Då jag väckt denna motion, tiar jag därmed icke ansett, att <<».?• avlöning»-icke vissa tjänster, sådana som de av järnvägsstyrelsen och Kungl. r*al.emmtet..
Maj:t äskats, äro behövliga, men jag tiar ansett att dessa tjänster1 ’vij
borde kunna upprätthållas på förordnande. Givetvis är det så, att järnvägar
den trafikintensitet, som för närvarande råder vid statens järnvä- m- mgar,
kräver en utökning av befälspersonalen, men jag tror, att det (Korts.)
hade låtit sig göra, att denna utökning av personalen i befälsgrad
ställts på extra stat. Järnvägsstyrelsen har enligt min mening
mycket väl kunnat hos Kungl. Maj:t begära ett extra anslag, och
dä hade man fått denna personal på sina platser såsom den nu
varit behövlig, och då hade omorganisationsfrågan icke förryckts,
vilket jag tror, att nu blir förhållandet, beroende på att man tillsatt
vissa tjänster och uraktlåtit tillsätta andra, som möjligtvis
äro lika behövliga och kanske mer behövliga än de, som Kungl.

Maj:t här äskat och utskottet beslutat bifalla. Det är som sagt
icke sä, att jag icke anser att dessa platser böra tillsättas, men
jag tror, att vissa avdelningar inom järnvägsförvaltningen blivit
mindre tillgodosedda än vad de verkligen bort bli och andra återigen
blivit i kanhända något för hög grad tillgodosedda.

Bland annat som jag tror utskottet inte tillräckligt beaktat,
är frågan om säkerhetsanordningarna. De tjänstemän och den personal
som har med dessa att göra tror jag behöver utökas, och
det synes mig, som om de tjänstemän, vars tillsättande man här
kräver, icke kunna komma att uträtta någonting på detta område.

Under de förhållanden som nu äro rådande, har man givetvis
svårt att yrka avslag på utskottets hemställan i nu berörda hänseende,
och jag vill inte göra det, men jag har velat uttala den
meningen, att det resultat utskottet kommit till, icke kommer att
gagna statens järnvägar med hänsyn till deras förvaltning, utan
jag tror, att det kommer att förrycka den behövliga omorganisation,
som ju utskottet självt särskilt har understrukit behovet av
med de ord jag förut citerade.

Jag har velat säga dessa få ord, herr talman, men har givetvis
intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 143, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för åtskilliga
tjänstemän av lägre grad vid statens järnvägar med särskild yrkesutbildning
att i avlöningshänseende tillgodoräkna sig viss föregående
tjäntgöringstid; och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Nr 36

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Ang. begynnelsearvodet

för vissa befattningshavare
vid
statens järnvägar.

§ 6.

Statsutskottets utlåtande, nr 144, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition angående regler för bestämmande av begynnelsearvodet
för vissa ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar ävensom
en i ämnet väckt motion föredrogs nu. Därvid anförde:

Herr Lovén: Herr talman, mina herrar! Denna Ivungl. Maj:ts
proposition, som tillstyrkts av statsutskottet, går, som man finner,
ut på att tjänsteman, som har mindre lön, än han skulle uppbära,
därest ingen löneminskning ifrågakomma vid hans övergång från
extra ordinarie till ordinarie tjänst, skall komma i åtnjutande av
vad han under andra förhållanden skulle ha haft. Den av mig i anledning
av denna kungl. proposition väckta motionen gick däremot
ut på att avhjälpa en orättvisa, som åstadkommit, att tjänstemän
vid statens järnvägar kunde erhålla mindre lön än kamrater, som
äro yngre både till levnads- och tjänsteår. Dessa orättvisor datera
sig från några år tillbaka i tiden, då redan 1912 och 1913 en del
extra ordinarie tjänstemän, särskilt ur stationskarlsklassen, överfördes
på ordinarie stat. Då inträffade nämligen det faktum, att
eu del sattes i första lönegraden, under det däremot en del andra
sattes i andra lönegraden. Varför man gick så tillväga och vilka
principer man här följde från järnvägsstyrelsens sida, är obekant,
icke endast för dessa, som saken nu närmast gällde, utan jag tror,
att dessa principer äro obekanta nästan till och med för järnvägsstyrelsen
själv, som tillämpade dem.

Hur absurt denna placering kan verka i avlöningshänseende
för dessa tjänstemän, som råkat ut för detta, kan man finna av
följande exempel, där jag jämför två tjänstemän, placerade på en
viss ort. Den både till levnads- och tjänsteår äldre erhöll 107
kronor i månaden. Om samma person fått lov att vara extra ordinarie
ett par månader till, hade han fått 112 kronor. Samtidigt
inträffade, att den yngre tjänstemannen i lägre lönegrad erhöll
116 kronor 25 öre per månad, d. v. s. 9:25 kronor mer än sin till
levnadsår och tjänsteår äldre kamrat. Om man beräknar denna
merinkomst för hela den tid en tjänsteman får passera från extra
ordinarie till högsta lönegraden, blir det icke så små summor, då
det för ett år gör 81 kronor, för tre år 243 kronor, för sex år 486
kronor, för nio är 729 kronor, för tolv år 972 kronor och för femton
år 1,332 kronor.

Det var sådana missförhållanden som min motion avsäg att i
någon mån råda bot på, vilket nu icke lyckats.

Nu säger utskottet i sin motivering, »att det funnit förslaget
väl värt beaktande», men samtidigt säger utskottet, att »det skulle
medföra djupgående konsekvenser», och därför vill icke utskottet
tillstyrka det förslag jag framlagt. Vad är det då för djupgående
konsekvenser som ett bifall till motionen skulle ha? Jo, konsekvenserna
skulle ha varit att rättvisa skipats mot dessa befattningshavare
med s;må löner, som under flera år blivit orättvist

Onsdagen den 23 maj, e. in. ''

37 Nr VA.

behandlade. Under sådana förhållanden kan man inte finna det
annat än något underligt, att inte utskottet, då det finner förslaget
väl värt beaktande, icke velat taga dessa konsekvenser utan för
närvarande skjuter saken ifrån sig och överlämnar till 1915 års
löneregleringskommitté att försöka lösa frågan och skapa rättvisa
åt dessa.

Då jag nu emellertid trots detta anser, att frågan fallit framåt
genom utskottets i stort sett välvilliga motivering, och då jag hoppas,
att 1915 års löneregleringskommitté kommer att beakta vad
som framförts av mig i motionen och av utskottet i dess motivering
och då jag även har en svag förhoppning om att järnvägsstyrelsen
skall taga saken i beaktande, då den redan förut gjorts
uppmärksam på förhållandet, har jag intet yrkande.

Ang. begynnelsearvodet

för vissa befattningshavare
vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Jag skall endast säga några

ord i anledning av vad den siste talaren här sade och lämna den
förklaringen, att utskottet och särskilt vederbörande _ avdelning
ingalunda varit blinda för de orättvisor som påpekats i motionen,
och särskilt vill jag understryka, att det för avdelningen varit
klart, att man vid de enskilda järnvägarna för många år sedan
lyckats ordna förhållandena beträffande uppflyttning i högre lönegrad
och dylikt på ett betydligt rättvisare sätt än vid statens
järnvägar. Detta hindrar icke, att vi för denna gång nödgats att
hänskjuta frågan till denna kommission, och jag tror, att motionären
i det fallet kan känna sig ha kommit i gott sällskap, ty vi
ha skickat dit även en framställning från Kungl. Maj:t, som gick
i samma riktning, rörande en annan klass av statstjänare.

Jag delar också den uppfattningen, att frågan fallit^ framåt,
och jag vill uttrycka den livliga förvissningen, att 1915 års kommitté
skall kunna finna en lösning, som tillfredsställer både den
personal vid statens järnvägar som kan komma ifråga och annan
personal i liknande ställning vid andra statens verk.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 7.

Å föredragningslistan var vidare uppfört bevillningsutskottets
betänkande, nr 20, i anledning av väckt motion om upphävande av va?
tullsatserna å malen och omalen spannmål m. m. m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 163, hade herr Månsson m. fl. föreslagit, att
riksdagen måtte

a) besluta upphäva tullsatserna å spannmål, omalen och malen,
till följd varav rubrikerna 74—79 i tulltaxan skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Kr 64. 38

Om upphävande
av tullen
å spannmål

m. m. *74.

(Forts.)

*75.

76.

77.

78.

**79 a.
*79 b.

Spannmål:

omalen:

råg, vete och korn; ävensom ärter och bönor, tjänlig-»

till människoföda.............

havre; ävensom vicker, sojabönor samt andra ärter
och bönor, ej till nästföregående rubrik hän för 1 ifra

malt, även krossat............

majs..............

andra slag............

malen:

fria.

fritt.

fri.

fria.

gryn av havre . . ...............fria

gryn, andra slag; mjöl, alla slag; ävensom mjöl av
arrowrot och andra vegetabilier, ej till annan rubrik
hänför ligt.................jr^a

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att de under tulltaxans
rubriker 74—79 b upptagna tullarna å omalen
och malen spannmål måtte även för tiden från och med
den 1 juli 1917 till innevarande års slut upphävas.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade likväl avgivits av herrar Jacob Larsson,
ralmstierna, Källman, E. J. Söderberg och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av ifrågavarande motion,

a) besluta upphäva---lika med motionen---hän förligt

... fria;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t — — — lika med motionen

—---y slut upphävas; och

. c} i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utred1
samband med fragan om spannmålstullarnas eventuella återställande
angående i vad mån och på vad sätt en reglering av spannmålspriserna
inom landet kunde genom statens ingripande åstadkommas;
samt

av herr Månsson, som yrkat bifall till motionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Det är ju så
att vi nu ha debatterat en hel dag och äro trötta och vi ha ju
dessutom haft denna fråga under behandling några år förut, och
i ar har jag skrivit en ganska utförlig reservation, som jag rekommenderar
herrarna till noggrant genomläsande och övertänkande
under sommarvilan. Jag skulle därför inte ha tagit till orda
annat än för att yrka bifall till motionen, om inte det varit av
alldeles särskild vikt att nu framhålla ett par anmärkningar.

39 Nr <>4.

Onsdagen den *23 maj, e. in.

Utskottet säger bär, att motionen bär i huvudsak ™mayr-^w*2
kande som det som förelåg vid 1911) ars riksdag och papekar vi- „ gpamwM
dåre, att utskottet dä ansåg, att det allvarliga tidsläget maste m
anses bjuda att med största varsamhet gä in på sådana väsentliga (Forte.)

ändringar av näringspolitiken, som icke vore direkt betingade av
krisen. Den gången framhöll jag i min motion, att i anledning
av den stora decimeringen av arbetskraft inom jordbruket som äg
rum i många av världens förnämsta spannmålsproducerande länder,
särskilt Ryssland, och i anledning vidare av det förstörande av
hästmaterial och dragkraft i allmänhet, som äger ram under kriget,
och i anledning vidare av att jorden framför allt i inropa blir
ytterst slarvigt skött under kriget, kunde man motse svaga skördar
i Europa och även i många andra delar av världen under de
närmaste åren. Jag påpekade vidare, att sänkningen utav sa
mycket brödsäd och spannmål uti havet ovillkorligen maste ha
tiil följd knapphet i brödsädestillgången, då det ju i allmänhet ar
så, att man inte producerar mera av dessa varor än som gar åt,
och det behöver inte bli så ofantligt mycket spannmål och brodsad
sänkt, förrän det kommer att kännas i form av en fördyring pa
marknaden. På detta svarades då — jag skall be att få låsa upp
några rader ur ett anförande av en av dem som da försvarade
utskottets betänkande: »Påståendet om krigets inverkan pa världsskörden
är således alldeles oriktigt. Den minskade sädesarealen i
Europa uppväges mångdubbelt av den på grund av de höjda priserna
ökade arealen i Amerika, Australien och Indien och ioi
övrigt i alla av kriget oberörda länder. För övrigt ha Förenta
staterna, Kanada och Australien denna säsong gynnats av en utomordentligt
god skörd, en!rekordskörd kan man säga, i vart och ett av
dessa länder.» Och så anlägger talaren de synpunkterna, att i anledning
härav skulle det inte vara vidare fara för spannmålsbrist
under närmaste tiden. »Påståendet att arbetskraften skulle tryta i de
krigförande länderna», säger han vidare, »kan icke heller vara riktigt»
o. s. v. Han går vidare där in på en skönmålnmg av förhållandena
i Europa, visande, att man inte riskerar någon knapphet
på brödsäd under de närmaste åren. MaDnen i fråga är erkänt
sakkunnig på sitt område. Jag måste dock verkligen saga, att de
sakkunniga tyckas ha ådragit sig Guds onåd i alldeles ovanlig
grad, ty varhelst en sakkunnig i vara tider öppnar munnen, kan
man ju se, hurusom händelserna gå honom emot; så är det på nära

nog alla områden. .

Jag har nu i anledning härav under vintern gjort en liten undersökning
rörande brödsädestillgången i världen, sådan denna avspeglas
i en hel del av de facktidningar, som utkomma. Kesultatet
av denna lilla undersökning, som icke alls är fullständig, ty
då skulle den svälla ut på många hundra sidor, kan man se i den
reservation, som jag här avgivit. Om herrarna läsa den text,
som där förekommer, skola herrarna finna, hurusom förhållandena
nu tvärtom äro så brydsamma, att världen säkerligen icke på över
hundra år varit beträffande brödsäd i en så svår situation som den,

Nr (>4. 40

Onsdagen den 23

maj, e. m.

befinna oss. Det är visserligen sant, att
“ spannmål. lrlgt utbröt stego inom kort priserna. Man vädrade inom
"■ hek Eu1r°Pa lde betsar, som äro spannmålsspekulerande att pri Skänkas

"oeh0?^ • höj\S’ g6n0m att en del tonnage komrne

att sankas och trafiken over haven måhända omöjliggöras "enom

de svärmar av jagare och undervattensbåtar, som korsade haven.
Man motsäg nied andra ord hejda frakter och därav föranledda
höga spannmålspris. Vi se också, hurusom till följd därav i åtminstone
Europa eu utsträckning skedde i brödsädesarealen. Men
huru skedde denna utsträckning? Jo, i de krigförande länderna

ävde rlrnr,!''ad< ai o u 1f!olIerlaS °.ch.(lär man redan då, när höstsådden
agde rum ar 1914, hade dragit in folk och hästar i massor till arméerna
dar skedde sådden i hast och i brådska. I andra länder åter
såsom t. ex. Danmark, Schweiz och även Frankrike samt delvis
också .Ryssland se vi, hurusom brödsädesarealen, d. v s höstsädesarealen
i allmänhet bredde ut sig på bekostnad av vårsädesarealen.

. P1 vagade trötta herrarna med siffror, vilket jag emellertid
icke vill gorå, så skulle jag här kunna gå in närmare på detta
kapitel. Det var egentligen från två spannmålssorter till två andra
eller närmare bestämt till huvudsakligen en spannmålssort, närangen
den förnämsta brödsäden, vetet, som en förskjutning ägde
rum, och i allmänhet kan man säga, att någon ökning av den^totala
spannmålsarealen näppeligen ägde rum ute i världen.

År 1915 hade vi en rekordskörd i världen. 191(1 års skörd
däremot blev ju allmänt usel överallt på grund därav, att redan
är 1915, när säden såddes, var jorden mer eller mindre slarvigt
skött, rent av vanskött. Därav blev följden, att 1916 års skördöi
Tyskland, Österrike och Frankrike var dålig. Endast Ryssland,
som för varje krigsår har ökat sin spannmålsareal med 56,000
hektar och för närvarande är uppe i över 19 miljoner hektar veteareal,
höll sig första året uppe något så när, men halkar nu, efter
vad som meddelas, ohjälpligt ned. De utomeuropeiska länderna
äro ju också i en mycket svår ställning. Amerikas Förenta Stater
hade verkligen såsom den förutnämnde talaren vid det åsyftade
tillfället här sade, en betydande reserv från den föregående rekordskörden,
men på grund av den stora efterfrågan med ty åtföljande
upphopning av spannmål i de krigförande länderna har läget förändrats.
Jag kan nämna, hurusom t. ex. England köpt in lallt vad
det kunnat komma över; Frankrike har rivit ut från Argentina
hela detta lands skörd och betalat den fritt på kaj i Frankrike till
ett pris av 50 francs för säck, varefter franska statskassan har
åtagit sig att bekosta 17 francs per säck, vilket lägges på krigskostnaderna,
så att priset per säck blir 33 francs, och bagarna
måste hålla ett maximipris av 5 centimer för fint bröd och sedan
därefter avpassade priser för det grova brödet. Frankrike och
även Italien och Schweiz ha rivit åt sig ofantliga massor med
spannmål utom det, som är upphopat i England. Därav har följt,
att ett land som Argentina för närvarande är så utpumpat på spannmål,
att man där nu torde vara uppe i ett pris för vete av 50 kro -

Onsdagen den 23 maj, e. in.

11 Nr <U.

tior per säck, ocli för ungefär sex veckor sedan framlades ett för- Om uppha slag

i argentinska riksdagen om att avstänga landet för all ut- tpunnmsi

försel av vete. Detta förslag kom dock först fram, sedan man er- („

farit, att majsskörden, som där plägar uppgå till 4 miljoner ton (Korta.)

per är, totalt slagit fel även den och icke kunde beräknas bli mer

än en och en halv miljon ton. Såväl i Brasilien, vilket land tar

sin brödsäd från Argentina, som i detta sistnämnda land råder

med anledning därav formligt nödtillstånd. Häromdagen kunde

man i börsrapporterna läsa, att de brasilianska statspapperen sjönko

i anledning av beväpnade uppror i det inre. Man behöver icke

tvivla på, att det var hungerrevolt oah hungeruppror i anledning

av den uteblivna spannmålstillförseln från Argentina. Vad Indien

och Australien angår, har ju den engelska kronan helt och hållet vikt

dessa länder för sin räkning, och därifrån kan världsmarknaden

icke på för oss överskådliga tider bekomma någonting.

Jag nämnde nyss Förenta staterna och sade,. att de hade
verkliga reserver. Men genom den stora upphopning av spannmål
i de krigförande länderna, som jag här omnämnt, och delvis
även därigenom, att icke obetydliga mängder spannmål under kriget
sänkts av undervattensbåtar, har det verkligen pumpats ut
sådana mängder spannmål ifrån Förenta staterna, att i februari i
år eller kanske något tidigare en allvarlig stämning där gjorde
sig gällande. Tidningarna yrkade på eu närmare undersökning
av de osynliga förråden hos farmarna, när de synliga förråden i
järnvägarnas elevatorer och på kajerna försvunno. Denna undersökning
kom även till stånd och avslutades, om jag icke missminner
mig, omkring den 6 mars i ar. Man fann därav, att Förenta
staterna icke hade brödsäd, d. v. s. brödsäd i ordets vanliga
bemärkelse, längre än till den sista maj i år. Vid detta laget
skulle man alltså där vara så gott som utan vete och endast ha
majs och andra sädesslag att tillgå, såvida man icke vidtagit den
åtgärden att dryga ut vetet. Så allvarlig är ställningen där.

I Kanada äro förhållandena liknande, och för övrigt har ju
England vikt även detta land för sin räkning. Det är icke nog
med, att England köpt upp allt, som kunnat skördas, titan nu
meddelas, att icke mindre än 400 miljoner bushels av Dörenta
staternas veteskörd var redan vid jultiden uppköpt av England och
liknande är naturligtvis förhållandet på alla andra^kanter.

Jag vet väl, att man här gärna invänder från protektionistiskt
håll, att Ryssland ligger på stora lager av spannmål. Ja,

Ryssland ligger icke för närvarande på större lager av spannmål,
än att revolutionsregeringen funnit sig nödsakad att inköpa icke
blott alla nu i Ryssland liggande synliga och osynliga spannmålslager
och införa brödkort där, utan även den nu växande grödan,
som kommer att skördas till sommaren.

Härtill kommer ytterligare, att utsikterna för årets skörd äro
ytterst usla i hela världen. I Förenta stateima har man haft en
mycket sträng vinter, som huvudsakligen varit snölös, och tillföljd
därav har sädesbrodden förstörts. Man har där i de bästa

Nr Gi. 42

Onsdagen den 23 maj, e. m. §

Om uppte- vetestaterna måst plöja upp väldiga områden, som besåtts med

På. samma sätt måste man Plöja upp i Frankrike, och
m. m. en tidning i Tyskland erkände häromdagen, att man där måst

(Forte.) P^öja Tipp fälten med höstsäd och beså dem med vårvete. Man

kan förstå, hurudana förhållandena äro i Tyskland, när man tilllåter
sådana ^ meddelanden komma ut i världen. Även på en hel
del andra håll i världen har man måst plöja om en hel del av
de med höstsäd besådda fälten. Man räknar nog icke fel, om
man säger, att den kommande skörden av höstsäd, således av råg
och vete, skall inom världsskördsområdet bli, såvida icke underverk
intiaffär, ännu uslare i ar än i fjol. F)et har ju för övrigt
även från annat hall visats genom en undersökning, att världen
nästan står inför hungersnöd i vad gäller brödsäd.

Därtill kommer den ofantliga fraktstegringen. Av de tabeller,
som förekomma i reservationen, kunna herrarna finna, vilken ofantlig
fraktökning som ägt rum och vilken roll denna spelat på vetemarknaden.
Jag skall emellertid nu icke närmare gå in på några
detaljer i detta avseende. Och denna fraktökning kommer säkerligen
icke att avstanna, utan mahända snarare något skärpas, när
hela det stora Centraleuropa öppnas för världshandeln. De utpumpade
länderna där behöva tillförsel av alla möjliga varor genast
och till vad pris som helst. Vi kunna vara säkra om att
langa tider framåt få dragas med dessa höga fraktpriser, trots det
att man ivrigt bygger nytt tonnage på alla kanter av jorden.

- Här tillkommer ytterligare en annan sak. När vi nu ha
spannmålstullarna suspenderade och de säkerligen komma att så
förbliva en tid framåt, möter oss en annan fara, nämligen den, att
när kriget tar slut och handeln blir fri, kommer det att uppstå
väldiga importbolag, förenade import- och rederibolag, som komma
att riva åt sig varorna och halvmonopolisera dem och därigenom
hålle dem i ofantligt höga priser. Vi se ju, hurusom runt om i
landet bildats sådana kombinerade företag i jätteskala, med rederier
förbundna grosshandelsbolag, och man kan vara alldeles säker
om, att de komma att på spannmålsområdet spekulera i tull förhöjningarna.
De komma icke att lämna något medel oförsökt för
att få in i landet högsta möjliga mängder spannmål för att sedan,
när ^tullarna träda i kraft, ta åt sig den stora tullmarginal på 3
kr. 70 öre per 100 kg. som de kunna erhålla.

Under sådana förhållanden, när varorna äro så ofantligt dyra,
när världen^ lider av en sådan dyrtid och när tillgången i världen
på spannmål är sa liten, när de synliga spannmålsförråden rent
försvunnit och de osynliga icke heller mera existera, när jorden är

v anskött, när arbetare och dragkraft saknas och när vi komma att få
dragas med svaga skördar långa tider framåt, då är det väl klokast
att först som sist gå till spannmålstullarnas avskaffande. Ty

vi kunna vara övertygade om, att vi trots detta komma att få
priser som gorå spannmålsodlingen högst lönande för producenterna,
men situationen högst kännbar och dyrbar för koosumenterna.

Onsdagen don 23 maj, c. in.

43 Nr <>4.

Jag behöver icke här gå närmare in på tullarnas fördyrande "»< w''''«-inverkan. Jag har här i reservationen en gång för alla velat ha.1''™''
fastslaget, huru pass stor denna fördyring är, och jag har där m m

gjort upp tabeller för spannmålspriserna i en hel del av Europas (Fort».)

stater i enlighet med internationella byråns i Horn statistik, som
ju är byggd på rapporter från alla länders jordbruksdepartement
rörande denna sak. Jag har där gjort en del jämförelser, som jag
antar tala för sig själva, och jag behöver därför icke närmare nu
ingå på desamma. Jag skall emellertid be herrarna att kasta ett
öga ä tabellen på sid. 55, som utvisar, huru mycket vetemjölet
kostade mer i Sverige än i Danmark under vissa angivna år. Yi
kunna där finna, huru högt vårt folk varit beskattat på detta område
under fredstiden, under tiden före kriget. Jag beklagar, att
jag icke hunnit bli färdig med bearbetandet av de hopsamlade
uppgifterna om maximipriserna för en del av jordens stater under
kriget. Jag kommer emellertid att nu efteråt sammanföra dessa
uppgifter och ge ut dem, så att herrarna kunna då få tillfälle att
taga del av desamma. Hade jag emellertid medhunnit detta,
skulle jag nu ha kunnat visa herrarna, att det icke förhåller sig
så, att ett folk, som genom höga tullar i fredstid subsidierar de
större jordbrukarna och godsägarna, därför åtnjuter några som
helst fördelar i dyrtider. Tvärtom skulle ni ha fått se, hurusom
konsekvent högre maximipriser hållits i protektionistiska länder,
såsom i IJngern, Österrike och Sverige, än i frihandelsländerna.

När vi här ha haft ett pris å 22 ä 23 kronor för vete, ha Englands
jordbrukare odlat vete för 18 kronor, och för kort tid sedan
meddelade jag ju här i kammaren uppgifter rörande Danmarks
maximipriser och jämförde dem med de svenska; jag behöver nu
därför icke gå närmare in på den saken.

Sveriges folk har nu lidit så hårt av dyrtiden, att man bör
söka att efter krigets slut på alla sätt lätta för oss tillgången på,
ja, icke billig, ty det är här ett felaktigt ord, men så litet dyrbar
brödföda som möjligt. Den kommer ändå att bli ofantligt dyrbar
i framtiden mot vad den varit hitintills. För övrigt har jag i år
uti min motion framdragit en annan synpunkt, nämligen att det
är en ren orättvisa, en ren skymf och ärekränkning mot vårt folk,
att miljoner medborgare, som ha litet av denna världens goda och
som förtjäna detliliade ha med svett och möda under hårt arbete,
skola vara skattskyldiga trälar under ett fåtal godsägare och stå
på ett lägre rättsligt plan i samhället.

Herr talman! Med dessa ord skall jag be att få yrka bifall
till motionen, och jag vill nämna, att jag kommer att begära votering,
för att vi må få se, huru många röster, som motionen kan
samla här i denna kammare, innan vi skiljas för denna period och
gå till de nya val, som förestå.

Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman! När jag nu går att
förorda bifall till den hemställan, som bevillningsutskottet gjort,
ber jag att först få göra det på de skäl, som bevillningsutskottet

Nr 64. 44

Onsdagen den 23 maj, e. in.

Om upphä- anfört. Det heter här i bevillningsutskottets betänkande: »I sitt
Ttbetänkandes — nämligen vid förlidet års riksdag — »uttalade bea
spannma vinninggutsk0ttet, att det allvarliga tidsläget måste anses bjuda
(Forts.) största varsamhet inlåta sig pa sådana väsentligare änd ringar

i näringspolitiken, som icke vore direkt betingade av krisen.»
Bevillningsutskottet hänvisar alltså till vad utskottet uttalade i
fjol beträffande den liknande motion, som då förelåg, och yttrar
vidare: »Då bevillningsutskottet redan häri funnit tillräckligt skäl
att icke biträda motionärens förslag, får utskottet, som icke ansett
sig hava anledning att under nuvarande förhållanden yttra sig i
princip rörande spannmålstullarna, hemställa, att herr Månssons
motion icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Ehuru tiden är långt framskriden och vi i dag ha haft så
många ärenden på kammarens bord, måste jag ändock, herr talman,
nu be att med några ord få bemöta dels vad herr Månsson
anfört i sin reservation och dels vad han nyss yttrade. Jag vill
då börja med hans citerande av vad som här sades vid detta ärendes
behandling under fjolåret. Jag bekänner mig vara den, som
da skulle ha sagt det, som han här läste upp. Jag tror emellertid,
att om herr Månsson hade läst vidare i mitt anförande hade
nog meningen blivit en annan. Det är ju svårt att nu komma
ihåg vad jag sade för ett år sedan, men jag är säker på, att jagsade
något mera, som kanske innebar en reservation till vad jag
först yttrade. Ja, jag fick just nu det protokollsband, vari detta
yttrande förekommer, och skall nu be att få läsa upp vad jag yttrade
vidare i fortsättningen: »Detta enastående överskott skall helt
viss förebygga en varaktig prisstegring, om ej en allmän missväxt
kommer att äga rum. Jag vill härvid icke alls inlåta mig på vad
priserna kunna bliva — det kan ju tillstöta omständigheter, som
i närvarande stund äro omöjliga att förutse» etc. Det är just sådana
omständigheter, herr talman, som nu tillstött. Över väder
och vind finnes endast en, som råder, och vi veta, att väderleksförhållandena
ha under det gångna skördeåret varit ytterst ogynnsamma.
Många ogynnsamma omständigheter ha tillstött i olika
delar av världen och föranlett den kalamitet, som vi nu stå inför.

Det var i slutet av februari månad, som vi i fjol diskuterade
spannmålstullarna, och det var under den debatten, som jag uttalade
som min åsikt, att vi icke hade att frukta någon brist på
spannmål. Det kan ju måhända vara av intresse för herr Månsson
att erfara, att den åsikt som jag i min obetydlighet då framhöll,
matte dock så långt fram som i juni månad samma år världens
förnämsta spannmålsköpmän ha hyst, nämligen de köpmän
som göra affärer på spannmålsbörsen i Chikago. Jag har här
nagra grafiska tabeller, som utvisa, huru ställningen där tedde sig.
På spannmålsbörsen i Chikago höll man då före, att vi hade att
vänta en stor skörd och låga priser, och därför drevos priserna
ned så lågt, som herrarna här kunna se av den grova linjen på
denna tabell, som betecknar ett pris av en dollar, d. v. s. ett pris,
motsvarande omkring 14 kronor per 100 kg. Detta pris gällde

Otiadugen deri 23 muj, e. m.

45 Nr <>4.

under eu månads tid; det är samma linje, som vi se för maj
månad 11)13, alltså före kriget. Man var sålunda i fjol sommar
av den åsikten, att skördelaget och tillgången på spannmål i världen
var sådant, att priset i Chicago kunde gå ned till vad det
var före kriget. Detta visar ju dock, att jag icke stod ensam om
de optimistiska förhoppningar, som jag har uttalade i februari
månad förlidet år. Inom parentes vill jag tillägga, att livsmedelskommissionen
och dess spannmålsbyrå begagnade sig av detta prisläge
och inköpte då betydande mängder av vete. Denna kostade
här omkring 23 kronor fritt levererad i Sverige. Det var frakten,
som gjorde, att priset blev så högt; under normala tider skulle
priset icke ha varit mer än 16 å 17 kronor för denna spannmål,
levererad i svensk hamn, och detta är ju ett fullt normalt pris.
Detta beträffande vad jag yttrade om denna sak här i fjol. _

Nu har det ju visat sig, att det fanns så becydande lager i världen,
att i trots av den kalamitet, som inträdde då vårsäden i
Nordamerika och Kanada på några dagar förstördes av rost och
frost, varigenom Amerikas skörd bragtes ned långt under medelkvantum,
voro de förråd, som jag i fjol talade om, så stora, att
Amerika hela tiden kunnat hålla en ganska jämn export,, ehuru
man redan i oktober månad började tala om exportförbud i Amerika.
Denna grafiska tabell visar, huru man i Amerika begagnade
sig av det nödläge, som inträdde, och huru man visste att där taga
betalt för spannmålen. Denna kurva visar, huru vete på hösten
gick upp i 160 cent. Inom parentes vill jag säga, att den nu är
uppe i 3 dollar, d. v. s. tre gånger så mycket som i fjol sommar.

Så tillstötte, att den stora skörd, som brukar komma från
Argentina, i december månad blev förstörd av ogynnsam väderlek.
Det var en ytterligare kalamitet, och det är något sällsynt, att
något sådant inträffar som att den ena skörden efter den andra
blir förstörd. 1 Europa skadades skörden av regn men måhända
även på grund av, såsom herr Månsson här sade, de störningar,
som kriget medförde. Men det står väl ändå kvar, att stora arealer
blevo odlade, som förr icke alls odlats. Jag vill härmed hava
visat, att vad jag i fjol sade hade grund för sig. Detsamma
framgår även av facktidningarnas uttalanden.

Efter det att jag sålunda bemött herr Månsson i detta avseende,
skall jag be'' att få nämna något om hans reservation. Han
har i denna sin reservation liksom nu även här nyss velat visa,
att vi icke ha att befara några så låga priser i spannmål under
en lång tid framåt, att vi behöva återinföra några tullar för att
gorå priserna drägliga för jordbrukarna här å Sverige, så att de
kunna odla spannmål. Ehuru jag icke kan underlåta att uttala
min beundran över det oerhörda arbete, som herr Månsson nedlagt
i denna en hel bok omfattande reservation med alla dessa tabeller,
vars samlande och uträknande måste kostat honom ett oerhört arbete,
nödgas jag på samma gång säga, att det är ett högst otacksamt
arbete, ty ingenting är svårare än att förutsäga spannmålspriserna
och spannmålsmarknadens framtida läge. Aven den, som arbetat

må- Öm upp hdvandt
av tullen
d spannmål
in. in.
(Korta.)

Nr 64. 46

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om upphä- i denna bransch sedan sin ungdom, har mången gång fått erfara,
huru man kan misstaga sig "i detta fall. Priserna på spannmål
: a spannmci ^ero ju j allmänhet på en huvudsak, och det är väderleken. Men
(Forts.) vi veta ju alla, hur obeständig väderleken kan vara och huru litet
vi kunna förutsäga densamma. Och under kristiden har tillkommit
ytterligare en faktor, och det är kriget. Vi ha då två så obestämda
faktorer härvidlag, som väderleken och kriget, om vilka
ingen kan förutsäga något, och därför är det ju också omöjligt
att förutsäga, huru framtiden skall bli. Det är ju möjligt, att
herr Månsson får rätt och att, såsom läget för närvarande är, vi under
det närmaste året ha att vänta mycket höga spannmålspris. Men
vem vet, hur det kan gestalta sig om ett år? Liksom nu många
ogynnsamma faktorer ha samverkat till ett sådant resultat, att vi
fått brist på spannmål, så kan ställningen kastas om, och det kan
måhända bliva så, att världens skördar — nästan varje månad av
året lämnar ju en ny skörd på någon del av jorden — överallt
bliva goda, och då blir ju läget ett helt annat. Då fyllas förråden
igen, och då blir situationen väsentligen förbättrad.

Det är även en annan omständighet, vars inverkan vi icke
härvidlag må förglömma, och det är penningkursens inverkan på
spannmålsprisen. Såsom vi veta, har rubelkursen under kriget
fallit ned till hälften; en rubel gällde förut två kronor, men noteras
nu under en krona, och det betyder, att vi för en krona
kunna för närvarande få dubbelt så mycket spannmål i Ryssland,
som vi fingo före kriget, då rubeln gällde dubbelt så mycket. Nu
har å andra sidan rubelns köpvärde även sjunkit i Ryssland, och
detta inverkar ju också något. Så också med mark kursen. Här
är en faktor, som vi få räkna med och som vi icke kunna vara
säkra på, hur den skall utveckla sig i framtiden.

_ Så har herr Månsson uttalat sig om sina frihandelsprinciper i
övrigt, och han vill, att vi skola kasta bort vårt tullsbyddssystem.
Vi se det av hans motioner om industritullars borttagande vid
årets riksdag, och huru han understött de motioner, som från socialdemokratiskt
håll framförts på borttagande av tullar och införande
av frihandelssystem. Det är dock märkvärdigt, att i dessa tider,
då frihandelssystemets stamort på jorden, England, börjar svikta
i sin hittills förda frihandelspolitik, vi skola kasta om. Jag kan
icke underlåta att redogöra i korthet för den nyorientering, som
är å bane rörande Englands handelspolitik. Det har tillsatts en
kommitté i England, som kallas Balfours kommitté och som framställt
följande positiva förslag därom:

»1) Med hänsyn till den erfarenhet som vunnits under kriget
är det vår åsikt att det bör trätfas särskilda föranstaltningar för
att stimulera produktionen av födoämnen, råämnen och fabriksartiklar
inom riket, överallt där en utvidgning av produktionen är
möjlig och ekonomisk önskvärd för skyddande av hela rikets säkerhet
och välgång.

2) Vi hemställa därför, att hans majestäts regering nu må uttala
sin anslutning till den principen, att den bör tillerkänna mest

Onsdagen den 2iJ maj, e. in.

47 Nr <U.

gynnad behandling åt produkter och fabrikat från de brittiska upphätransmarina
lydländerna beträffande alla tullsatser, som no bestå””f1 *
eller i framtiden kunna komma att införas i Det förenade konunga- m m
riket. . _ (Korta.)

3) Framdeles kommer det enligt vår mening att bliva nödvändigt
att snarast taga i övervägande — som ett av medlen att
uppnå ovannämnda mål — om det icke skulle vara önskligt att
genomföra ett mera omfattande tullsystem, vars satser kunna upphävas
eller nedsättas för produkter och fabrikat från brittiska riket
självt och som kunna bilda en grundval för handelstraktater med
allierade och neutrala stater.»

Det är tre punkter, som av kommittén framlagts, och med
detta förslag har ett fullödigt program för Englands framtida övergång
till protektionismen blivit framlagt.

Jag skall också samtidigt be att få nämna, att den kanadensiske
handelsministern sir George Foster uttalade på ett möte i
London i somras, att England hade gjort handeln till eu fetisch.

Handeln vore emellertid icke mål utan medel; även handeln måste
underordna sig, när det gäller nationens välfärd. »Han var icke
frihandelsman under nuvarande förhållanden. Han kunde icke nära
minsta förhoppning om att riket i dag kunde samlas om ett frihandelsprogram.
» Han krävde att rikets olika beståndsdelar skulle
gynnas beträffande den inbördes handeln gente^mot utlandet och att
de med England allierade staterna å sin sida skulle erhålla gynnsammare
villkor, än neutrala och framför allt fientliga länder.

Vidare vill jag omnämna, att eu i juni 1916 bildad stor sammanslutning
av brittiska fabrikanter höll den 25 oktober sitt första
årsmöte i London. Ordföranden, sir George Terrell, förklarade, att
det vore sammanslutningens första uppgift att kräva skydd för
den engelska industrien genom tull på införda fabriksvaror. De
skulle icke finna sig tillfreds med uteslutning av tyska och andra
fientliga länders varor utan begärde en tulltariff till skydd för den
brittiska industrien. Ett andra mål för dem var preferentialbehandling
för varor tillverkade inom det brittiska riket.

I samma anda uttalade sig stålverkens sammanslutning genom
dess ordförande, då denne yttrade: »Jag har förut varit frihandelsman.
v»ver hela landet finna vi stora industriledare som
varit frihandelsmän men som nu anse att deras industrier böra
skyddas genom tullar, icke av hänsyn till arbetsgivarna utan av
hänsyn till nationen. Det är nödvändigt att våra efterkommande,
om de skulle råka ut för en lika förfärlig hemsökelse som vi, måtte
kunna i en stärkt stålindustri finna det förråd av material som
blir nödvändig. Och detta är den engelska industriens enhälliga
mening från norr till söder.»

Arbetsministern i Lloyd George’s kabinett, John Hodge, sade
i ett tal i Rotterdam den 21 januari innevarande år: »Före kriget
trodde vi, enfaldigt nog, att frihandel betydde säkerhet mot krig,
att så länge vi höllo »dörren öppen» skulle Tyskland icke vilja
riskera förlusten av sin avsättning genom att inlåta sig i krig med

Nr G4. 43

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om upphä- oss. Men nu ha fallen fallit från våra ögon. Huru dåraktigt
va<\ds allmlrav oss att fortsätta med vår »öppna dörr»-politik gent emot de an“
dras stängda dörrar. I framtiden skola vi ge lika möt lika ---.»

(Forte.) Ja, det är andra toner det låter nu från England än hittills,

och i sådana tider kan här inom svenska riksdagen komma fram
förslag på förslag om att taga bort skyddstullarna.

Ja, till slut skall jag be att få bemöta några påståenden, som
herr Månsson gjort i sina tabeller. Herr Månsson har nedlagt ett
oerhört och beundransvärt arbete på dem, men det är också, såsom
jag nämnt, ett otacksamt arbete, och särskilt är det otacksamt
att göra jämförelser med svenska förhållanden, beroende därpå att
vi icke här ha några bestämda noteringar. Jag skall visa herr Månsson
ett exempel, om han slår upp sidan 85. I november och december
1907 visa hans noteringar på sammalet rågmjöl 27,so, i
augusti 17 och början av år 1908 20,so. På rågsikt voro noteringarna
november—december 26,50—27 kronor. Alltså äro noteringarna
på rågsikt under noteringarna på sammalet rågmjöl. Nu
vet herr Månsson, att priset på rågsikt är 5 kronor högre än på sammalet
rågmjöl och följaktligen skiljer det på minst 5 kronor per säck.
Det är icke så gott för herr Månsson att med en så utomordentlig
mängd tabeller komma helt undan alla fel, så jag förlåter honom
gärna, men det visar, hur otillfredsställande sådana siffror äro,
som man kommer till, när man räknar efter, huru mycket kvarnarna
förtjänat och hur mycket de tagit betalt av allmänheten.
Dock är detta misstag en bagatell mot den tabell, vari han betonar,
huru mycket mera vetemjölet kostat i Sverige än i Danmark:
1908 8,75, 1914 7,21, 1912 4 och 1911 8,33 kronor! Nu förhåller
det sig så — och herr Månsson ger mig säkert rätt i min anmärkning
— att först har han lagt till grund flormjölspriset i
Danmark — i tabellen står »flormjölspriset i Danmark» men jämfört
detta med göteborgsnoteringarna — vilka avse icke flormjöl
utan kärnmjöl som är 4 kronor per 100 kilo mera värt, och redan
där är det sålunda 4 kronor fel visande. Nu kan det hända, att
flormjölet är något bättre i Danmark än vad vi kalla flormjöl i
Sverige, men det torde icke vara mycket som skiljer, utan det är
nästan detsamma. Det vill jag dock icke säga bestämt, utan kvaliteten
på varan kan vara olika år från år. Så är det vidare de
danska officiella noteringarna. De äro ursprungliga engrospriser.
Däremot äro de priser som i Göteborgs handels- och sjöfartstidning
noteras av firman den eller den, väsentligt högre än de officiella
kvarnpriserna. Det är också naturligt, att grossisterna måste
sälja till högre pris till detaljhandlarna än kvarnprisen. Jag vill
starkt framhålla detta, ty det är en betjMande missvisning i den
jämförelse, som reservanten gjort.

Så kan jag icke underlåta att bemöta herr Månssons skarpa
uttalande på sidan 15. Herr Månsson säger: »Intet annat skäl

än det som skapas av maktinnehavarnes råhet eller bristande kunskaper
rörande förhållandena på världsmarknaden kan framdragas
till stöd för spannmåls- och mjöltullarnas bibehållande. Alla de

Onsdagen den 23 nmj, e. in.

49 Nr 64.

argument, som förut framförts, äro genomskådade och Imtunna vara
lögner. Spannmålspriserna lia ej sjunkit till ruinerande pris, som
det förut spåddes komma att ske vid tiden för tullarnas införande.»

Nu har herr Månsson ett mycket bildrikt språk, och man har
ju en ordbok att översätta det med, särskilt den som suttit kamrat
i utskottet med honom så länge som jag. Men detta är dock
väl starkt.

Jag har tagit med en grafisk tabell, som visar vetepriserna
under 150 år, för att bevisa att det är herr Månssons påståenden,
som äro fullkomligt oriktiga. Herr Månsson har sagt, att år 188b,
då kurvan var där uppe, var protektionisternas påstående bara
osanning, att det skulle bli ruinerande priser. Den röda kurvan
visar, huru priserna sedan gingo ned, sä att man 1894, 1895 och 1896
köpte vete ända till parite 8: 90 kronor. Håg föll till 8 kronor utan
tull. Var detta priser, som de svenska jordbrukare skulle kunna
odla och sälja brödsäd till? Det stämmer dock med vad protektionismens
förkämpar förutsagt. Men t. o. in. 1914 var rågen nere,
så man köpte tysk råg till 10 kronor utan tull. Yad visar detta?
Jo, att de utländska priserna voro så låga, att om icke jordbrukarna
i Sverige genom tullen fått högre betalt för sin säd, hade
de mistat lusten att odla. Vad bleve följden då? Jo, hur skulle
vi kunnat reda oss i dessa krisår om vi lytt frihandlarnas recept:
varför odla brödsäd, då det är billigare att taga säden utifrån?
Jag tror vi kunna vara glada över att vi haft skyddstullarna,
så att jordbrukarna ha föranletts att odla brödsäd, liksom vi
kunna vara glada över att vi skyddat vår industri mot utländsk
konkurrens, så att vi haft egen produktion nu när importen är
stängd. Herr Månsson hade med all säkerhet fått gå utan galoscher,
om vi icke givit galoschindustrien tullskydd, ty denna
industri hade då icke kunnat uppstå, och han hade nog fått vara
utan många andra varor också. Jag tror icke, att vi skola ångra,
att vi gått in på det protektionistiska systemet, och allra minst
skola vi gå undan från det nu, då hela världen går in på det.

Ja, mina herrar, jag har kommit in på ett ämne, som är
mycket omfattande, och jag är ledsen, att jag så länge tagit kammarens
tid i anspråk. Jag skall endast be att få säga ännu några
ord till avslutning.

Vare sig man är frihandlare eller protektionist, så bör man
väl i ^ alla fall i likhet med vad bevillningsutskottets pluralitet
framhållit, i dessa tider lägga ned tullstriden, ty tullarna ha för
närvarande icke någon betydelse, och ingen vill ha spannmålstullarna
tillbaka förr än priserna komma i ett sådant läge, att
det utan dem ej kan löna sig att producera brödsäd i vårt land.
Och ingen, icke ens herr Fabian Månsson, vill bestrida vad jag
här med några ord framhållit, nämligen att den gamla frihandelsteorien
skakats djupt i sina grundvalar.

Nu har ju nyligen riksdagen utan meningsskiljaktighet lämnat
åt producenterna garanti för en lönande odling under två
skördeår framåt. De som varit med härom kunna även rösta för

Om upphavande
av tullen
å spannmål
in. m.
(Korta.)

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 6h.

Jir 64. 50

Onsdagen den 23 maj, e. in.

J* SÄL SU38f SkH0t— f?Slag; £ därmed verkal'' lna11 för målet att
<5 spannmål §°ia ''a‘..lan(i sstor utsträckning som möjligt oberoende med
*. «. hänsyn till en sa viktig artikel som brödsäd.

(ForisO . h^err talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till

Bevillningsutskottets förslag.

Herr Palmstierna: Herr talman! Det är en aonan reservation
som är fogad till detta betänkande och som är avgiven av
herr Jacob Larsson och undertecknad av mig jämte partikamrater
i övrigt. Vi ha reserverat oss på en annan linje än herr Fabian
Månsson. Vi kunna nämligen icke i alla avseenden dela den uppfattning
som han uttalat, men sta långt ifrån pa den ståndpunkt,
som utskottet intagit. 1

Jag vill i korthet klargöra den uppfattning, som ligger bakom
reservationen.

För oss ställer det sig så. att tiden fört oss förbi problemställningen
tull eller frihandel. Detta spörsmål är en detalj av
den störa fragan som gäller att förse landet med spannmål pa
det satt, som med sannolikhet kan antagas vara billigast för konsumenterna,
och tillförsäkra att produktionen hålles uppe i landet
dag säger, att vi gått förbi den tiden, och jag vill tillägga att
det gar icke att behandla detta tullspörsmål lösryckt ur sitt allmänna
sammanhang med andra förhållanden. Vi måste sätta in
det och^ systematiskt söka behandla det som en del av hela den
störa fråga, som innefattar detsamma.

_ Nu har av omständigheternas makt riksdagen tvingats in på
s,°,m V1 hd'' ^vå är sedan påpekade, att utvecklingen sannolikt
skulle komma att följa. Vi äro där redan, och man torde
våga pasta att om ytterligare ett par år vi med all säkerhet beträtt
denna väg, utan att någon påyrkat en sådan ändring. Krisen
har åstadkommit detta, krisen har påskyndat, medfört ett
snabbare framträdande av det, som eljest sä småningom skulle utv
edda t sig och växt fram. Det är ofta sä, att när kriser skaka
om, fö1 hallandena i samhället, då löser sig det, som legat latent
skeH utveckhnSen uch som ändå skulle framkomma, som här

Nu ha vi i själva verket statshandel på detta område. Vi ha
statsmonopol pa importen, vi ha minimipriser, om vilka den föregående
talaren yttrade sig, och vi ha icke endast minimipriser,
sotn vi alla veta, utan det föreligger en kungl. proposition om inrättande
av spannmalslagerhus. Sålunda dessa tre olika sakerstaten
importera!- utifrån, staten föreskriver minimipriser på den
inhemska grodan, och en reglerande verksamhet utföres i övrigt
genom statens försorg. Det är just de tankar, som vi tidigare
framfört da vi sagt, att pa denna väg skulle vi komma att gå
fram, och, som nämnt, under några år komma vi att stå där.

IS a val den reservation, som är av oss avgiven, avser att än
eu gång fasta kammarens uppmärksamhet pa angelägenheten av
att vi icke endast tillfälligtvis befatta oss med denna fråga utan

Oimlutfen 2o maj, c.

in.

Öl Nr VA.

med oinsikt och omsorg söka komma till en lösning av densamma. ,,m
.)ag vill säga till kammarens lantmän, att när ni sago, att förslag
från Kungl. Maj:t framkom om minimipriser i samband med mono- m
pol på importen, då bragtes ni nog att fundera åtskilligt. Men när , ),-ort(g

vi påyrkade detta, då voro ni genast färdiga för avslag men jag
är alldeles viss på, att nu efteråt är det mer än en av er lantmän
som bragts att tänka efter om det icke legat mera bakom vårt
förslag än vad man i första taget kom att tänka.

Sålunda, i första hand föreligger en begäran om en ny utredning
av denna sak. No vet jag, att herr talmannen icke gärna
kan framställa proposition på yrkandet i sista punkten, som vi
framfört och som går ut på att i samband med frågan om spannmålstullarnas
eventuella återställande eu utredning måtte astadkommas,
så att denna fråga icke blir ensidigt bedömd. Föregående
är. då tull spörsmålet behandlades, tillfogade vi i vår motion denna
punkt c för att visa vår allmänna ståndpunkt i saken. Jag kommer
emellertid icke att framställa något yrkande på detta utan
endast yrkande på bifall till punkterna a och b, som innehålla detsamma
som herr Månssons reservation och hans motion eller tullarnas
borttagande. Ty det vill jag säga, att jag kan icke vara med
om att Kungl. Maj:t skulle ha i sin hand att efter gottfinnande,
sedan hela världsorganisationen blivit förändrad, införa tullar
utan vidare till samma höjd som förut utan hänsyn till allt det

som vi fört fram under dessa år. För att säkerställa och garan tera,

att det på detta område blir en samverkan mellan regering
och riksdag, yrkar jag, att de tullar borttagas, som icke varit i
funktion under ett par är, såsom en föregående talare uttalat.

Emellertid vill jag säga ett par repliker till herr Jeansson.

Nej, herr Jeansson, det går icke detta sätt att tala om den engelska
protektionismen. .lag vet, att på grund av kriget skapats

omständigheter, som lett tankarna in på att, när vapnen nedlagts,
kriget skulle omsättas till ett krig i skärpt form med varorna,
till ett handelskrig. Men, herr Jeansson, om också för den protektionism,
varom här tankar och förslag framkommit, det officiellt
visat sig att vissa förberedelser skett, finnes det dock rörelser och
riktningar, som gått emot den saken. Tror herr Jeansson, att
det är med hänsyn till födoämnena som England vill tillämpa begreppet
mest gynnad nation? Nej, det är med avseende på industrien,
navigationen och sjötrafiken; var och en, som läst den
grundläggande Paris-konferensens förhandlingar bör ha klart för
sig den saken.

Så vill jag säga, att det är mera dristigt än riktigt att säga:
huru skulle Sverige stått sig, om det icke haft spannmålstullar?

Huru stå vi oss nu? Jämför oss med Norge. Herr Jeansson känner
lika val som jag, huru det är ställt med frihandeln i Norge.

Nåväl, märk väl, vad jag säger, jag gör ett ytterligare uttalande
till vad jag förut framhållit, .lag talade med ordföranden för
folkhushåilningskommissionen i Norge, då jag för 14 dagar sedan
såg denne man, när han var här för att studera våra ransonerings -

Nr f>4. 52

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om upphävande
av tullen
å spannmål
m. in.
(Forts.)

förhållanden, och han för sin del menade, att man nu icke var
benägen att infora ransonering i Norge på grund av handelspolitiska
förhållanden men också därför, att man hade tillgång på
spannmål åtskilligt in på nästa år. Huru ha vi det? Herr Jeansson
vet mycket väl, att vi ha svårt att klara oss till nästa skörd.
Het går då icke att komma med sådana påståenden. Nej, tyvärr
är det så, att vi icke lyckats med den protektionistiska politik,
som vi fört.

Jag skall till kammarens ärade lantmän ställa ett övervägande.
Tänk er, hurudan framtiden blir med dessa enormt stigande jordpriser,
som komma att uppstå tack vare tullsystemet, om tullarna
fortfarande komma att finnas, när världspriserna stiga, men jordens
produktivitet icke ökas. Det kan bli en ända med förskräckelse,
och därför är det skäl att noga taga under övervägande,
om denna mekaniska väg, detta medel, som vi kalla tullar, är
modernt, nyttigt, användbart. Jag undrar, om det icke kan vara
lämpligt att taga i övervägande, om man icke från dessa grova,
otympliga medel bör övergå till andra, som samtidigt kunna tillfredsställa
konsumenter och producenter.

För min del ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
punkterna a och b i reservationen.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Med den järnflit,
som är ett utmärkande drag för motionären, har han i sin reservation
sammanfört en väldig mängd siffror, och i spetsen för dessa
sifferbataljoner vill han storma tullmurarna, d. v. s. spannmålstullarna,
ty det är mot dessa senare han riktar sig. Det förundrar
mig dock, att denne gamle frihandlare riktar sig mot en position,
som redan, sedan tre år, är utrymd. Jag tycker, att han
i stället bort rikta sig mot andra tullsatser, som i närvarande
stund mera behöva bekämpas än spannmålstullarna. Ty det kunna
vi väl vara ense om, att även om vi bibehålla dem i tulltaxan,
så finnes det mycket liten risk för, att dessa tullar skulle ånyo
träda i kraft de närmaste åren. Sådana bliva med all säkerhet
förhållandena på världsmarknaden, att ingen förnuftig människa
kommer att i praktiken yrka på, att spannmålstullarna skola ånyo
träda i funktion.

Nu har herr Månsson nyss anfört en hel massa argument för
spannmålstullarnas borttagande, och han har fullständigt rätt däri,
att sådant tidsläget är i närvarande stund, höra inga tullar finnas,
och de äro ju också suspenderade. Men huruvida det alltid skall
bliva på detta sätt, torde varken herr Månsson eller någon annan
kunna garantera. Och då han räknar med, som ett axiom, att
framdeles under en följd av år spannmålsskördarna i världen skola
bliva dåliga, så rör han sig på ett område, där han endast kan
uttala sig gissningsvis.

Om jag går till hans egna siffror, så fäster jag mig vid uppgiften,
att skörden i Ryssland beräknas till 6,6 deciton per hektar.
Det är ett skörderesultat så orimligt litet, att ett motsvarande i

Onsdagen den 23 maj, c. in.

53 Nr 04.

Skåne skulle betraktas såsom fullständig missväxt, och jag kan o®
icke första, huru den utomordentligt bördiga jorden i Rysslandva* *
kan frambringa eu sä dålig skörd som t),G deciton per hektar. Och n
om det är riktigt, att ryssarna endast skörda 330 kg. per tunn- (1,

land, så kan man lugnt utgå från, att det icke kommer att dröja
länge, innan de skörda det dubbla. Herr Fabian Månsson vet ju
mycket väl, att man i ryska riket är i full fart med enskifte, med
en agrarreform, som inom kort kommer att höja det ryska jordbruket
i alldeles kolossal grad. Det har man erfarenhet av från
föregående tillfällen, då sådant enskifte verkställts i olika länder.

Och med hänsyn till Rysslands väldiga arealer kommer en höjning
av det ryska jordbruket att betyda ofantligt. Samma siffror bär
han för övrigt anfört om det mycket bördiga Indien, som enligt
hans tabeller skulle skörda endast 7,1 deciton per hektar, d. v. s.

350 kg. per tunnland. Om denna siffra gäller precis detsamma
som om den ryska.

Vad sedan" beträffar reservationen N:o 2 av herr Jacob Larsson,
så ha reservanterna egentligen icke något annat motiv för densamma
än att de icke vilja vara med om att regeringen skall,
ifråga om tullarnas förnyade ikraftträdande, på egen hand kunna
reglera dessa förhållanden utan riksdagens hörande. Men jag
undrar verkligen för min del, om det finnes den ringaste^ risk för
att den regering, som sitter vid makten vid det tillfälle, då det blir
tal om att återinföra spannmålstullarna, ej skulle rådfråga sig med
riksdagen. Mot den Hammarskjöldska regeringen ha ju riktats
många anmärkningar för maktfullkomlighet, men i denna fråga
har den regeringen dock faktiskt, innan den beslutade sig för att
suspendera spannmålstullarna, rådfört sig med en hel mängd ledamöter
av riksdagens höger, låt vara endast av högern, men i alla
fall med det parlamentariska stöd, som den hade i kammaren. ^ De
blevo uppkallade till sammanträde, hörda om sin mening och först
efter deras tillstyrkande beslöts åtgärden. Jag kan icke tänka
mig, att en regering, som antagligen kommer att stå betydligt
närmare reservanterna än den Hammarskjöldska regeringen, skulle
av egen fullkomlighet, och utan att fråga ledamöterna av riksdagen
till råds, återinföra spannmålstullarna till samma belopp,
som gällde 1914.

Därför behöver man enligt mitt förmenande icke fatta beslut
i dag för att vara säker i det stycket. Ty om vi latta beslut,
eller om vi icke fatta något beslut, kommer det i alla fall att
ställa sig pa ungefär samma sätt den dag det blir fråga om att
återställa spannmålstullarna antingen helt eller till lägre belopp.
Riksdagen kommer att få ha sitt ord med i laget, därom är jag
absolut förvissad, och därför tycker jag att det är fullkomligt onödigt
att bråka med denna sak, alldenstund tullarna äro ur funktion
sedan tre år tillbaka och alla äro ense om, att så länge de
abnorma förhållandena råda på världsmarknaden de icke skola
återinföras.

Så skall jag be att med några ord få bemöta herr Palmstierna.

nppliäov
tullen
>ann mål

i. in.
''orts.)

Nr (4. 54

Oasdagen den 2o mai, e. m.

Om «/>pA«- Han yttrade på tal om tullarna att de vållade jordvärdestegring.

VaådspZnmå?Ja’ Jag för min de! erkftnner gärna och villigt, att denna jordro.
m. värdestegring är ett ont, som bör bekämpas. Men utgår man ifrån,

(Forts.) att ett visst pris är nödvändigt, därest folk skall kunna odla bröd säd,

så beror allt ju på, hur man fastställer det priset. Det kan
naturligtvis förorsaka en större eller mindre jord värdestegring,
om man sätter priset något högre, eller något lägre. Om man går
till herr Fabian Månssons egna tabeller, får man se, att för tioårsperioden
HH)4—1913 var genomsnittspriset på vete 16 kr. 54
öre och under samma period genomsnittspriset för råg 13 kr.
78 öre. Nu ha vi i bevillningsutskottet diskuterat denna fråga
tidigare i samband med förslaget om spannmålsmonopol, och då
erkändes från socialdemokratiskt håll, att ett pris på omkring 16
kronor för vete och 14 kronor för råg var ungefär vad jordbrukarne
kunde anses behöva.

Det är att märka, att detta var före 1914, så att det icke alls
hänför sig till de nuvarande, abnorma förhållandena. Detta år ha,
som bekant till och med socialdemokraterna gått med på ett minimipris
å 25 kronor för råg och 26 kronor för vete, vilket ingen
människa tidigare skulle ansett vara behövligt. Med dessa siffror
för ögonen kan jag icke inse annat, än att, om vi nu verkligen
skulle komma tillbaka till samma priser, som gällde före 1914,
d. y. s. med fråndragande av tullen 3 kronor 70 öre, till ett pris
på icke fullt 13 kronor för vetet och ungefär 10 kronor för rågen,
det skulle bliva absolut nödvändigt att åtgärder vidtoges i prisreglerande
syfte uppåt. Det är mycket möjligt, att vid den tidpunkt
det blir nödigt att reglera dessa förhållanden, man kommer
att välja en annan väg än det gamla sättet med tullsatser. Men
den saken föreligger icke nu, och jag för min del kan icke inse.
att det föreligger det allra ringaste skäl att biträda reservanterna
i vad de föreslagit, att man just nu i dag skulle skrida till beslut
om att avskaffa spannmålstullarna. Enligt deras mening skulle
man också göra en utredning, huruvida man skulle vidtaga några
andra åtgärder i prisreglerande syfte för att kunna hålla ett jämt,
fixt och fast pris, vilket naturligtvis även från jordbrukaresynpunkt
är synnerligen önskvärt. Det är mycket möjligt, att en kommande
regering i det fallet kan framkomma med ett förslag ungefär i
stil med de av riksdagen på regeringens förslag senast antagna
bestämmelserna om minimipriser. Det är också mycket möjligt,
att man verkligen kan komma till en annan och bättre form för
att säkerställa produktionen. Men vad själva frågans läge i dag
beträffar, så alldenstund tullarna för närvarande äro suspenderade
och ingen människa påyrkar att de inom den närmaste framtiden
skola träda i kraft på nytt och vi ba god tid att diskutera denna
fråga, när lugnare förhållanden inträda på världsmarknaden, så
skall jag för min del, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman! Under den hittills

e. m.

55 Nr <U.

Onsdagen den 28 maj,

utskottsm aj or itetens ståndpunkt blivit y&n- ^

torda diskussionen har —-----------„ -

nerligen väl försvarad av två föregående talare,
för endast be att få tillägga några ord. , ,. .

Den ärade motionären började sitt anförande med att erinra
om, att han förlidet ar framfört en motion i samma syfte och det
är iu riktigt. Vid behandlingen av denna motion här i riksdagen
tick han en knapp majoritet för sitt förslag i denna kammare; i
första kammaren däremot avslogs motionen utan votering. Mot
hänsyn till den utgången tycker jag för min del, att det skulle
ha varit riktigt, om den ärade motionären icke anyo dragit detta
spörsmål inför riksdagens prövning. Det har ju icke skett någon
personalförändring i kamrarna, varav motionären kunde draga
den slutsatsen, att ett annat beslut nu skulle kunna åstadkomma
inom riksdagen. Det är, menar jag, rätt lönlöst att frambära förslag
på det sätt, som motionären här har gjort, .lag vill ju gärna
erkänna, att han har sin grundlagsenliga rätt att gorå sa som han
gjort, men det vore dock önskvärt, att denna rätt icke begagnades
i sådan utsträckning, som den ärade motionären ansett sig kunna

å spannmål

f Fort*.)

^ Beträffande hans förslag kunde det ju vara mycket att säga
från allmänt nationalekonomisk synpunkt, men det tjänar ju icke
synnerligen mycket till att nu draga upp de skäl och synpunkter,
som tala för den åskådning, som jag och utskottsmaj oriteteni
övrigt företräder. Det tjänar som sagt ingenting till, och de skal
som ytterligare tillkommit och som styrka vad som i allmänhet
är gällande för dem, som hysa en protektionistisk åskådning, ha\ a
ju redan framhållits av de två föregående talare, på vaka jag här
syftat. Det är dels att spannmålstullarna i vårt land nu äro
suspenderade, och dels att riksdagen beslutat fastställande av
minimipriser, avsedda att gälla till hösten 1919. Vid sadant .förhållande
måste man väl säga sig, att det spörsmål, som nu löreliggcr
till prövning, icke har synnerligen stora utsikter att uu
kunna bringas till lösning i överensstämmelse med motionärens

åsikt. ''

Det har framhållits av herr .leansson i Kalmar, att vi i detta
land skulle ha befunnit oss i en mycket ogynnsammare ställning
med avseende på vår livsmedelspolitik och särskilt med avseende
på vår brödfråga, om vi icke halt det spannmålsskydd, som vi åtnjutit.
Däruti delar jag helt och hållet hans uppfattning. Detta
Dar emellertid blivit bestritt av herr Palmstierna. Men det är ju
uppenbart för var och en, som känner något till jordbruksförhållanden,
att om prisen på spannmål, jag tänker här närmast på
brödsäd, skulle hållits lägre än nu kunnat ske till följd av kriget,
skulle detta givetvis lett till, att odling kommit till stånd i mindre
utsträckning och att vårt beroende av den utländska marknaden
därigenom blivit större. Eu av de tördelar, som är att vinna
genom näringsskyddet, är just, att man i största möjliga män gör
sig oberoende av den utländska marknaden. Detta har man icke
kunnat göra fullt ut i vårt land på grund av särskilda förhallan -

Nr 64. 56

Onsdagen den 23

maj, e. m.

Om uppte- den. Det ftr omöjligt därför att industrien är så utvecklad och

V7%z:uj^™f''™tl0nen dfri?rm större. Vi kunna i det avseendet io£

m. m. jämföra oss med sadana länder som t. ex. Danmark, som har lättrörts.
) att tillgodose hela landets behov av brödsäd. Utan det skydd

vi hatt tor brödsäd och spannmål (iver huvud taget, skulle vi som

utfändXSförse"1 * “ “•»*>» »» d''"

För att frihandel skulle med fördel kunna tillämpas fordras
mm mening likställighet mellan länderna, det fordras likställighet
i klimat, i jordmån, i kapitaltillgång och i produktionsvi
or i övrigt, och det fordras likställighet i arbetskostnader.
Om icke denna likställighet är för handen, måste naturligtvis den
mera gynnade avgå med seger ur tävlingsstriden, eller den seo-ra
som kan pressa ned arbetslönen djupast. Det tycker lag är nåSot
som ar ratt uppenbart. Såsom en regel i all tävlan''gäller ju, att
lika skola kämpa mot lika eller också att olikheten så långt som
möjligt skall utjämnas, ty eljest kommer ju icke någon ärlig tävlan
till stånd och vi måste erkänna, att det i vårt land råder ett
jämförelsevis hardare klimat än i de sädesproducerande länder,
med vilka vi ha att tävla. Vår jordmån är även i allmänhet av
uf i^re beskaffenhet, och det torde väl också kunna sägas, att arbetslönerna
hos oss äro rätt mycket högre än i andra länder. Jag
tror, att man lår lov att erkänna, att vi även i det avseendet ha
en merkostnad, som jordbrukarna här få bära. Det är därför från
arbetarnas egen synpunkt enligt min mening det allra gynnsammaste,
om man kan bibehålla detta skydd. Ingen skördar större
fördelar av detta än arbetarne själva, och jag tror för min del, att
de. är möjligt att kunna bereda högre löner, i den mån det blir
oss möjbgt, då vi åter komma till normala förhållanden och det
hittillsvarande tullskyddet återupptages. Då tullarna på sin tid
genomiördes, utlovades också en högre daglön, om förslaget kunde
vinna gillande. Jag vågar påstå, att detta löfte infriats på ett
mycket mera lysande sätt, än vad till och med den, som gav detta
lötte, vagade hoppas.

Nu har man ju ofta från representanter för socialdemokraterna
hört talas om solidaritet. Ja, det är ett mycket vackert
ord, mina herrar, och solidariteten är en mycket stor sak. Men
detta ord bör icke tagas i den inskränkta meningen av klassolidaritet,
utan det bör utvecklas därhän, att det blir en sambällssolidantet,
en solidaritet, som kommer att omfatta alla näringsgrenar
alla näringsidkare, och som därigenom kan skapa ett nationellt
oberoende, som på ingen annan väg kan åstadkommas.:
Det är icke möjligt att nå detta allmänna nationella välstånd,
utan att en solidaritet i den meningen kommer till stånd. Därför
är det som jag vågar hoppas och tro, att då det en gång
kommer i fråga att låta de nu suspenderade tullarna ånyo träda
i funktion, det icke från arbetarrepresentanternas sida må
komma att röna så starkt motstånd.

Jag väntar icke, att herr Månsson skall överge sin gamla

57 Nr «4.

(Forts.)

Onadtigou den 23 innj, c. in.

käpphäst, det tror jag via* icke. att >n gOr det vore att »träcka
förhoppningarna alltför Långt, men lag vill tro att manga andra . apannmål
skola inse”detta. Som frågan nu står, synes .let mig icke kunna
råda mer än en mening om, att man nu bor vita pa hanen Det
kan in Itända, att omständigheterna kunna bil sadana, att man
kan taga under övervägande det projekt, som herr 1 almstiein
har framfört och gjort sig till målsman för, men enligt min mening
är den tiden i alla fall icke inne. . , vuCaii

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att ta yrka bifall

till utskottets hemställan.

Herr Månsson: Herr talman! Jag skall icke riva upp nå gon

ny debatt, utan ber om kaminarens överseende blott undei
ett par minuter, medan jag lämnar några repliker.

Törst då till herr Jönsson i Revinge. De ryska siffrorna och
de indiska siffrorna äro tagna ur det förnämsta verk vi Ha rörande
sådana saker, nämligen den årsbok, som årligen utgives av
den internationella lantbruksbyrån i Rom, som även vi deltaga i

att underhålla och understödja. . . .

Så tyckte herr Jönsson, att det var detsamma, om vi nu icke
bråkade med tullarna, om vi icke beslutade i dag, ty tullarna voro
ändå nr kraft. Jo, det är av en viss betydelse. Om vi nn principiellt
förklara, att även vi i andra kammaren, i den ioikvaicia
kammaren, anse, att fem miljonor människor skola vara skattsky -diga under tio tusen, som bo i landets sydligaste och sydligare
delar, så är det av en viss betydelse, allra helst som det icke
er aller något, som man förebär vara av nationalekonomisk betydelse,
utan något, som är uppenbar, ren humbug och bluff, ty dessa talar
understödja icke på ringaste sätt jordbrukare i allmänhet.

Det är ju icke så, att småbönder ha någon inkomst pa tullarna,
det är jii icke så, att alla Mellan-Sveriges och Norrlands jordbrukare
överhuvud ha någon smula understöd av tullarna. ”aS , ara"
kastar blott ett exempel för att visa hur man resonerar, rör er
par tre år sedan satt jag en gång i kaféet här nere och talade
med en medlem av kammaren om detta ämne. Han säde: Om jag
icke får tull på mitt vete. kan jag icke existera. Da säde jag:

Ja, men Danmarks bönder, Norrlands, Dalarnes, Grastnklands,
Helsinglands och Ångermanlands tiotusentals bönder ha aldrig erhållit
ett spår understöd i tullform till sitt jordbruk, och dock
existera de där. Då sade han: Ja, där växer ju ingenting, sa att
där behövs ingen tull. Det är en replik, förstå ni mina herrar,
som precis avslöjar hela ihåligheten och hela humbugen, i de &
system. Där växer det ingenting, så att där behöves icke något
understöd. Men därnere växer det så rasande, att de Dehöva
understöd där. Den ene bonden har så stor gård. att han
behöver understöd, den andre har blott fyra tunnland och behovei
icke något understöd. Ja, det är tullskydd det. En sådan humbug
är det, när man petar hål på det. Vad ,ar ^°r tolk, som
får understöd genom en tull? Jo. det går till så, att mm äiade

Nr <!4.

Onsdagen dea 23 maj, e. m.

herr Jönsson i Revinge har ett stort lantbruk, pa vilket han
■''> spannmål an intaga avsevärt — detta är nu ett antagande — genom tull -

{Forts.)

skyddet, om det blir exempelvis 3 toner 70 Ire^rTooTg^pannmal
Herr Jönsson i Reyinge får tullen beviljad och finner det
lämpligt nar garden stigit i värde, att sälja sin gård och försvinna.
Han upphör att vara bonde och blir kapitalist. Kapitalisten
herr Jönsson i Revinge har blivit rik på tullen, men den
3 iv ne bonden bill- fattig pa tullen, ty sin jord har han fått
hopa dyrare och därför har han kommit i sämre ställning än den

hnmhn^n? i fT ,hela: hlst?rien raed tullarna. För en sådan
humbug och bluff skola vi ga har nu och predika en sådan prin sk^lrlina1

f-n fem mllJ°ner människor skola vara skatt skyldiga

till ett fatal, som äro fangna i den fördomen, att de ha
verkliga fördelar på längden av ett sådant system.

fea skall jag be att få övergå till att säga några ord till herr
Jeansson i Kalmar. Tidsläget, upprepar han fortfarande, bjuder
oss att icke nu förandra tullsystemet. Jag säger motsatsen: Tidsläget
bjuder oss med tvingande nödvändighet att gå över till ett
annat system. Man fruktade vidare, att det nu en tid skulle bli
göda skördar ute i världen. Ja, herr Jeansson, vi behöva goda
skördar, manga göda skördar, ty, såsom jag sade, både de synliga
och de osynliga förråden äro slut. Gud give oss många och o-oda
skördar, sa att det blir något att äta i världen. ö

Så kommer herr Jeansson med samma visa som han sjungit
vartenda ar långt före kriget och långt innan Balfours kommitté
Jagen och det är denna.- England tänker övergå till tullskyddet.
Ja, naturligtvis finnes det i England eu del människor
som komma att tjäna pengar tillfälligtvis på en övergång från frihandel
till tullskydd och som i anledning därav önska en sådan
övergång. Rog känna vi Balfours kommitté. På tvä, tre spalter i
nästan vane nummer av »Times» har den framhållit, alla de fördelar
England skulle vinna genom att övergå till tullsystem. Men
de“, är aa(Da, . som saga annat, och »Economist» har hela vintern
hatt artiklar ideligen, där man rest sig till motvärn mot denna
tanke som man anser rent skändlig, att man skulle förblindad av
hat till tyskland, därför att man är i krig med Tyskland gå
over tiH att sjalvmörda sig fullständigt även på det ekonomiska
området, medan man håller på att självmörda sig eller mörda
r.a 11. fnget med vapen. Jag vill se Englands köpmän gå över
till tullskydd, innan jag tror på det. Därtill ha de tjänat alltför
grova pengar på frihandeln, liksom också Danmarks bönder tjänat
grova pengar, även på vår bekostnad, på frihandeln, därigenom
nämligen, att Danmarks bönder långliga tider fått vara ensamma
om Amenkas väidiga majsöverskott och använt det såsom råmaterial
i sitt jordbruk, varigenom deras jordbruk kunnat hålla mån o-a
kreatur och mänga svin och fått en väldig mängd varor att avyttra
med därav följande vinst och fått en hel mängd gödsel, varigenom
också jorden där kommit i ett helt annat skick.

Man frågar, var vi skulle ha varit nu, om icke tullarna varit.

59 Nr M.

Onadagon don 23 maj, e. in.

Yar ftr Danmark och dess bönder, var äro Finlands bönder.Norge*,

Hollands och Belgiens bönder.'''' Hollands bönder ha icke nagra t « 3pannmil
lar, men Hollands bönder äro kända för att icke gom något i (lemna
världen annat än läsa. medan de hyra människor från alla länder (Korta.;
i världen, som arbeta åt dem. Så är det i Holland trots det att
man där har frihandel. Där ligga de pa rygg och låsa. det åro

de kända för i hela världen. , ,•

Ja, sä är det en sak till, som är ganska betecknande, nämligen
de anmärkningar, som anförts mot mina siffror, att de icke
härröra sig frän någon officiell statistik. Ja, vet m mina hen ar,
här kommer jag till något, som också är ganska heteekmin.
svensk köpenskap och dansk. I Danmark bär man - S .

höva gemensamt arbete i köpmanskaren för att skola slg ±or 91
yrke att icke leva på en tillfällig nycktull vinst, utan planmässigt
arbeta och tjäna nationen och tjäna även sig själv naturligtvis
första rummet. Man har i Danmark Drosserersocietetens Committé,
och denne utger sedan 40 år en »Handelsberetnmg», värn jag kan
få läsa om ställningen på världsmarknaden i o0 till bO olika artiklar,
alltifrån peppar och kanel till spannmål och l er l r
Sverige ha vi icke haft så mycket som den ringaste offentliga
notering eller sammanställning av priserna pa mjöl och spannmål.

Den första sammanställning av mjölprisen, som agt rum i vart land,
är den, som gjorts i denna reservation. _ torr ha vi aldrig sedan
urminnes tider haft någon sammanställning av mjölpriserna, .lag
skall i förbigående be herrar regeringsmedlemmar att de allvarligen
uppfordra socialstyrelsen att fortsätta med detta arbete, sa att
vi verkligen fä eu sammanställning, som är officia 1. Men det ar nog
så betecknande, säger jag, att Sveriges köpmän kunna - arbetaMitan
någon som helst offentlig statistik, utan någon som helst årsberättelse
under alla dessa år. medan Danmarks köpman ha denna stinga
publikation, som är en världshistoria om ställningen pa varumarknaden,
trots det att den är ganska enkel och kostar hO ore

°m Slf kominer herr Jeansson i Kalmar vidare med den störa
skr allen, som går igen i olika former, och det ar, att hade \ i icke
tullar, hade vi icke något bröd. Oj, oj, om vi icke både tull, sa
skulle vi väl inte ha några sågverk heller. Men varför ha v i
både sågverk och pappersmassefabriker trots det att vi inte ha
någon tull på vare sig trä eller pappersmassa. -Nog hade vi val
galoschfabriker, även om det icke vore tull pa galoschei, iullskyddet
spelar alls ingen roll i verkligheten. Det ar bara fråga
om större eller mindre kapitalsammanslutning, när man arrangerar
sie Och tvärtom kan man säga med lärdom från en hel del av
våra industrier, att de skulle vara sundare och bättre och starkare
med frihandel än med tullar. Se till exempel pa skoindustnen
Före kriget hade vi enorma tullar på skodon, det var en rent
fruktansvärd beskattning på alla människor, som ju maste hopa

denna nödvändighetsvara. . , . . ,

Man cör kanske den invändningen, att kvarnindustrien icke

Nr 64. 60

(Forte.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

»ande “vfaulnf^u^e existera utan tullar. Varför skall inte en kvarn

/spannmål kunna existera i Halmstad eller Malmö, om det blir tullfrihet,
men däremot existera i Köpenhamn och Hälsingör. Gå icke kvarnstenarna
runt lika bra i Halmstad och Malmö som i Köpenhamn
och Hälsingör? r

På sid. 17 i reservationen finna herrarna en ur Economist
hämtad redogörelse för en stor engelsk kvarntrust. Man ser där,
att det inte bara är under kriget, som kvarnbolagen i England
ha förtjänat pengar trots att där är frihandel. Sålunda finner

man, att det ifrågavarande kvarnbolaget under arbetsåret 1911_12

utdelar 70,000 pund, motsvarande lo % på aktiekapitalet. Men
mer_ än dubbla summan överföres till framtida ändamål. Bolaget
förtjänade alltså i verkligheten över 45 % på aktiekapitalet. Under
törsta krigsåret var utdelningen 91,000 pund eller 20 %, och då
överfördes till framtida ändamål 258,000 pund eller två och en
halv gånger utdelningen. Det är alltså 80 % bolaget förtjänat,
trots att det har åtta direktörer, vilka sitta med furstliga tantiem.
Det råder sålunda icke något tvivel om, att kvarnföretag bära sig
utan tullskydd. Till och med en tidning som Economist, vilken
ej är socialistisk utan rent kapitalistisk, skriver, när den kommenterar
de ofantliga vinster ifrågavarande bolag skördat, att dess
aktier stego med 7 sh. 6 d., då resultatet offentliggjordes på lördagen,
»men de folio åter på måndagen, när siffrornas politiska
moral konstaterats». Så nog förtjänar kvarnindustrien ganska grovt
med pengar även i ett frihandelsland.

Herr Röiug: Det är de båda högermedlemmar av bevillningsutskottet,
som haft ordet i föreliggande fråga, vilka uppkallat mig
till några ords replik, men innan jag vänder mig mot dem, anhåller
jag att till den ärade motionären, herr Månsson, få framföra
min erkänsla för det arbete han nedlagt i sin reservation.
Det är ju möjligt, att han icke står ensam bakom detta arbete,
utan att man även därvidlag kan framställa den gamla frågan:
»ou est la femme»? Han har haft hjälp av sin fru i sitt myckna
arbete, och jag ber därför få innesluta dem båda i min erkänsla.

Det är emellertid ur min synpunkt att beklaga, att från de
båda ärade högerrepresentanterna i bevillningsutskottet en mycket
starkt utpräglat protektionistisk motivering framställts till förmån
för deras yrkande om bifall till utskottets hemställan. Hade dessa
båda medlemmar av bevillningsutskottet uttalat sig i den riktningen
inom utskottet och sådana synpunkter föranlett utskottet
att framkomma med sitt förslag, då, mina ärade herrar, hade jag
icke avgivit min röst till förmån för utskottets hemställan, utan
då hade jag utan tvekan ställt mig vid sidan av den socialdemokratiska
reservationen. Men något dylikt resonemang förekom
icke från protektionistiskt håll i bevillningsutskottet och, som
herrarna funnit av betänkandet, är detta icke blott mycket kort,
utan det är också fullständigt neutralt hållet i tullhänseende. Nu
skulle det därför icke förvåna mig alls, om eu och annan av kam -

c. in.

61 Nr 64.

Onsdagen don 23 maj,

marens ledamöter tillfölje högertalarnes synpunkter skulle rösta Om n,,phämot
utskottets hemställan, dä de under andra förhållanden hade"11"
givit sin röst till förmån för denna hemställan. _ _ m.

Jag måste emellertid taga bestämt avstånd trän herr Nilssons i (vört».)

Iionarp yttrande, då han riktar en reprimand mot den ärade motionären
för att han återigen framkommit med sin motion till innevarande
riksdag. Jag är i stället honom tack skyldig, oaktat jag
kommer att yrka på och rösta för avslag å denna motion.. Hans
reservation innehåller så mycket intressant och av värde för Irågans
behandling i framtiden, att det redan därför har varit till
nytta, att motionen kommit fram vid 1917 års riksdag. Och jag
är fullständigt ense med motionären, när han uttalar sin förvåning
över, att svenskt näringsliv icke har en officiell statistik överprisen
på spannmål, mjöl etc. under ett visst antal år bakåt i tiden.

Jag har hört sägas, att hissarna i kungl. biblioteket under veckor
gått från arla morgonstund till särla aftonen, medan man sökt
efter svenska tidskrifter och tidningar, som innehållit dylika uppgifter,
men beklagligtvis ha de siffror, som funnits, varit allt annat
än tillfredsställande. Dessutom fanns det nog, herr Nilsson i
Bonarp, även ur protektionistisk försatt icke säga ren agrarsynpunkt
anledning att upptaga en dylik motion vid 1917 ars riksdag.
Jag vill bara peka på ett krav, som. framställts från de
skånska agrarernas sida vid ett stort möte, vilket nyligen hölls i
Skåne. Jag gillar inte agrarrörelsen, och det är mycket sällan
jag haft anledning att uttala min anslutning till synpunkter, som
framföras speciellt i tullfrågor från det hållet, men det uttalades
där från agrarernas sida ett krav på en utredning, nämligen huruvida
tullsatsen på malen spannmål stode i rimligt förhållande till
tullsatsen på omalen spannmål, d. v. s. de tullsatser, som gälla
under normala förhållanden. Det är en fråga, herr Nilsson i Bonarp,
som är väl värd att undersöka, till dess regeringen, eventuellt
riksdagen, ånyo kommer att besluta, att tullskydd skall införas
å såväl omalen som malen spannmål.

Jag har emellertid inom utskottet givit min röst till förmån
för utskottets avslagsyrkande i fråga om herr Månssons motion,
därför att jag fasthåller vid det liberala partiets gamla, ståndpunkt
uti denna fråga. Det liberala partiet ser med glädje, att sänkningar
av tulltaxan, vad såväl industritullar som spannmålstullar
beträffar, kunna genomföras, när eu utredning föreligger, som
visar, att dylika nedsättningar kunna göras, utan att berättigade
intressen därutav skadas. Men det är helt naturligt, att om man
här i landet på 1880-talet infört ett protektionistiskt system med
höga tullar på praktiskt taget alla produkter jordbruket behöver,
går det inte blott att säga: »nu ta vi bort spannmålstullarna, men
bibehålla industritullarna». Det är nödvändigt, att en utredning
först kommer till stånd, som visar, vilka industritullar man kan
nedsätta och borttaga och vilka nedsättningar, som kunna medverka
till en eventuell förändring utav de tuilsatser å malen och
omalen spannmål, som gällde före världskrigets början, och jag

Nr 04. 62

Oasdagen den 23 maj, e. m.

Om upphä- vet till följd av de upplysningar, som lämnats mig — om jag
cimde av tullen missminner mig, lämnades i denna kammare även dylika av
" förre finansministern — att det pågår inom kommerskollegium ett

itorts.) förberedande arbete för att möjliggöra eu dylik utredning. Inom
kommerskollegium samlas alla möjliga uppgifter för att sedermera
när de krafter stå till disposition, som önskas och behövas, kunna
upptaga den utredning som det är nödvändigt, att man gör snarast
möjligt, så att man står beredd, när Sverige skall träda i underhandlingar
rörande nya handelstraktater med vissa främmande
länder''. Det är därför jag har ansett mig, herr talman,
inom bevillningsutskottet kunna ge min röst till förmån för utskottets
hemställan, och det är också på denna grund, herr talman,
jag nu ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jes person: Herr talman, mina herrar! .Jas skall inte
vid denna sena tid på dygnet ånyo taga upp till bemötande alla de
många orimligheter, herr Månsson kommit med i sin bevisföring,
men jag vill vädja till kammarens ledamöter, även till herrar Månsson
och Palmstierna, om ni verkligen tro, att t. ex. Tyskland skulle
ha rett sig lika bra, som det gjort under detta uthungringskrig som
förts mot detta land, om det inte haft ett så kraftigt skydd för sin
spannmålsproduktion, som det haft under föregående tid. Jag tror
det inte, och jag tror, att den, som tänker på denna sak, skall finna,
att detta är någonting, som talar mycket kraftigt för, att också vi
skola behålla det skydd, vi här ha för vår spannmålsproduktion..

Då man bär vill söka jämföra oss med Danmark, vill jag påvisa,
vilken ofantlig skillnad det är på förhållandena bär och i
Danmark. Danmark kan man säga är i sin helhet ett huvudsakligen
jordbruksidkande land med ganska ringa industri. Här i vårt
land finnas ju däremot stora landsdelar, där man inte med framgång
kan bedriva någon spannmålsodling, men vi ha i stället en''
mycket utvecklad industri, och denna industri synes få allt större
och större omfattning. Är det då inte skäl i att göra oss, så mycket
vi kunna, oberoende av import från utlandet och att i stället söka
inom landet producera den brödsäd, vi behöva? .Tåg vill säga, att
nog skulle vi nere i Skåne t. ex. kunna reda oss utan tullar under
vissa förhållanden, men däremot är jag inte lika viss om, att det
.skulle gå lika bra i stora delar av det övriga landet, som nu producera
spannmål, om vi icke hade detta tullskydd, ty vi få val
ändå erkänna, att förhållandena i många delar av landet äro sådana,
att vi icke kunna på något sätt jämföra oss med Danmark i
fråga om spannmålsproduktionen.

Vidare vill jag också gentemot herr Palmstierna säga, att det
är inte något bevis för, att vi inte behöva spannmålstullar, att
Norge inte har sådana och att man där enligt hans påstående skulle
reda sig bättre än hos oss under nuvarande förhållanden. Jag vill
inte tvista med honom om, vem som reder sig bäst. Det är kanske
ännu inte utrett, huruvida ett sådant uttalande från en enda person
i Norge, som herr Palmslierna citerade, riktigt* håller streck. Men

Ousda^en den 23 maj, <*. ni.

C>3 Nr M.

<let är mycket möjligt, att då Norge ju har en avsevärt mindre in- m>h^-hemsik produktion av brödsäd, man därför har sett sig nödsalkad att i vulL * a*w
mycket god tid, importera så pass mycket, att man där för närva- m

rande har något rikare förråd, än vi ha. Men huruvida det i läng- (Forts.^

den går lika bra för Norge afl reda sig med den produktion, de ha
där i landet, och med den import, de kunna få till stånd, det är*
kanske inte säkert, och det är åtminstone inte bevisat.

•lag menar alltså, att då för närvarande spannmålstullarna
icke på något sätt höja prisen på brödsädesspannmål, är det intet
skäl för närvarande att taga upp frågan om spannmålstullarnas
borttagande, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
avslag därå och bifall i stället till det av herr Palmstierna under
överläggningen framställda yrkandet samt 3:o) avslag å utskottets
hemställan samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid av
herr Måntsson med flere av kammarens ledamöter, i anledning varav
herr talmannen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av
vilka därvid den under 2:o) angivna antogs till kontraproposition.

T överensstämmelse härmed uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det av herr Palmstierna under överläggningen
framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 102 ja mot 67 nej; och både kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Härefter förelåg till avgörande lagutskottets utlåtande, nr Öl, Om ändrad
i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 8 kap. 8 § lydelse av
strafflagen. ^raffla Jn

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad s ,a--a9en''
motion, nr 245, hade herr Hage m. fl. hemställt, att riksdagen för
sin del måtte besluta, att 8 kap. 8 § strafflagen skulle erhålla följande
lydelse:

Nr 64. 64

Onsdagen den 23 maj. e. m.

Om ändrad
lydelse av
8 kap. 8 §
strafflagen.

(Forts.)

»Om stämpling till förräderi, som i 6 § omtalas, så ook om
uppmaning till sådant förräderi eller försök att annorledes därtill
förleda galle i krigstid, vad i 2 och 3 §§ sagt är.»

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att, utan avvaktan å den allmänna
revisionen av .strafflagen, förslag måtte föreläggas riksdagen i syfte
att stadgandena om förräderibrott utformades med största möjliga
tydlighet och icke avfattades strängare, vare sig i avseende å brottsbestämning
eller straffsatser, än det funnes oundgängligen nödigt
'' samt

av herrar Stärner, Alexanderson, Klefbeck, Karlsson i Fjät,
Borg, Rehn och Lindqvist i Kosta, vilka ansett, att utskottet bort
föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att vid pågående arbete för revision av allmänna strafflagen synnerlig
uppmärksamhet måtte ägnas angelägenheten av, att strafflagens
stadganden om förräderibrott måtte utformas med största
möjliga tydlighet och icke avfattas strängare, vare sig i avseende
å brottsbestämning eller straffsatser, än det funnes oundgängligen
nödvändigt.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Hage yttrade: Herr talman, mina herrar! Ursprunget
till den motion, som jag tillsammans med en del partikamrater har
väckt och som nu behandlas, är ju känt för alla medlemmar av
denna kammare. Ja, vi hava ju till och med här bland kammarens
ledamöter en person, som så att säga demonstrerar, vad saken verkligen
rör. •»

Det är ju så, att det domstolsutslag, som givit upphov till motionen,
på sin tid åstadkom — jag säger det, herr talman, endast
som ett konstaterande, och jag antager, att det icke kan betraktas
som ett kritiserande av domstols utslag, som kan medföra en nedklubbning
från herr talmannens sida — en oerhörd harm, blandad
med förvåning över, att en viss lagparagraf, den paragraf som här
i motionen behandlas, kunde av underrätten uttolkas på det sätt,
som skedde. De känslorna trängde, kan man ju våga påstå, långt
utöver kretsar, som närmast berördes av saken. Det höjde sig då
som en följd av detta en kör av röster, som krävde en omredigering
av denna lagparagraf, som det här är fråga om. Orsaken till, att
detta nu så starkt betonats, under det att det icke så starkt framhållits
förut, var ju det förhållandet, att man förut hade ansett,
att denna lagparagraf, 8 § 8 kap. strafflagen, icke skulle kunna

Onsdagen den maj, e. in.

Nr (i».

användas annat än under krig-stil] i allo, d. v. s. under tid då landet
var invecklat i krig. Först då, ansåg man förut, skulle denna lagparagraf,
denna förräderiparagraf, som det bär är tal om, kunna
användas. Detta står ju för övrigt i god överensstämmelse med
alltmänt svenskt språkbruk. Det tiar åtminstone förut varit så,
att man i all mänhet icke benämnt sådana handlingar, som inträffa
under fredstid, för förräderi, utan man har utgått ifrån, att för
konstaterande av förräderi, som det är tal om i denna paragraf,
landet måste ha inträtt i krigstillstånd. Nu fick man bevittna, hurusom
i alla fall genom underrättens utslag det gavs en annan tolkning
åt lagparagrafen än den, som man förut hade givit åt densamma,
en uttolkning, som förut stått alldeles främmande för vår
åskådning.

Då sådant nu har kunnat inträffa, då lagen alltså kunnat utiolkas
på det sättet mot allt, vad man förut har ansett vara möjligt,
då har detta tagits fram som ett oförtydbart bevis för, att
formuleringen av lagen måste vara otydlig och att på grund härav
det måste finnas mycket .starkt fog och starka skäl för, att paragrafen
i fråga fortast möjligt bör omredigeras och förtydligas, för
att det skall kunna på den vägen skaffas garanti mot, att icke ett
sådant dom,stolsutslag som det ifrågavarande, än en gång blir
upprepat.

Det är på grund utav dessa uppfattningar och dessa förhållanden
den motion kom till stånd, som vi här nu gå att behandla. Jag
tror för min del, att motionen ger uttryck för en opinion, ett yrkande
och ett krav på omredigering av lagparagrafen i fråga, som
finnes hos en mycket överväldigande del av landets befolkning.

Nu har ju visserligen utskottet för sin del gjort gällande, att
det sätt, på vilket motionärerna föreslå, att lagparagrafen skall
omarbetas, icke är det rätta. Utskottet menar, att det icke är lämpligt
att gå fram på den vägen, man vinner icke på den vägen, det
man vill vinna, säga både utskottet och reservanterna, utan om man
skall kunna åstadkomma någon effektiv ändring av lagparagrafen
till nytta för det åsyftade ändamålet, måste den ändringen företagas
på andra vägar. Ja, om den saken kan man naturligtvis ha
olika _ meningar. Jag skall icke här gå in på ett debatterande av
den sidan av frågan. Det är ju för övrigt ofta så, att när lekmän
ge sig in på ett omformulerande av lagparagrafer och försöka sig
på att tränga in i detta mycket svårbearbetade område, det ofta
händer, som inträffat här, att det kan påstås, att den formulering,
som är gjord av förslagsställaren, icke är lämplig. Härvid vill jag
emellertid för min del säga, att det är i detta fall icke huvudsaken,
hur man skall formulera paragrafen. Det är naturligtvis icke ett
slutgiltigt förslag detta, som föreligger från motionärerna; de föreslå
icke, att paragrafen ovillkorligen skall formuleras på det sätt,
de här föreslagit, utan vad som här naturligtvis är huvudsaken, det
är, att motionärerna för sin del vilja åstadkomma fortast möjligt
en omredigering av lagparagrafen på sådant sätt, att man skall
kunna åstadkomma en verklig garanti mot ett återupprepande av

Andra Tcammarens protokoll 1917. Nr 64. 5

Om ändrat/
lydelse av
8 kap. 8 $
straff! a y eu.
(Forts.)

Nr 64. 66

Onsdagen den 23 maj, e. m.

°l«ddseråv ,ett 9fda,nt dom stolsutslag, som legat till grund för motionens till8
kap. 8 § fomst, d. v. s., att man skall kunna giva uttryck vid en omformuMrafflagen.
1 öring av denna paragraf, eventuellt även av andra paragrafer, åt
(Korta.) den uppfattningen, att denna lag endast skall äga giltighet under

krigstid och likaså att dessa lagbestämmelser icke böra göras strängare,
än vad verkligen omständigheterna föranleda till. Poängterandet
och fastslåendet _ av, att denna lagparagraf endast bör få
gälla för krigstid, _står i god överensstämmelse, kan man våga påstå,
med den allmänna mening, som vid denna paragrafs tillkomst
synbarligen legat till grund för lagstiftningen i fråga. När paragiafen
en gång i världen formulerades på det sätt, som skedde, var
det säkerligen så, att man från början ansåg, att den borde avse
att endast gälla under krigstid.

Likaså har påvisats i motionen, och det tror jag står i full
överensstämmelse med verkliga förhållandet, att ''till exempel i
vart broderland Norge motsvarande lagparagraf är så utformulerad,
att den verkligen kan gälla endast under krigstid. Det är för att
giva uttryck åt allt detta, som alltså motionen har kommit till.

Nu har ju också såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
mer eller mindre definitivt och utpräglat givit uttryck åt samma
tanke, som gör sig gällande i motionen, att paragrafen verkligen är
i behov av en omredigering, för att man skall kunna na det mål.
som med motionen avses. Det är ju nämligen så, att även majoriteten
inom utskottet i någon män understrukit den saken. Dessutom
ioreligga tva reservationer, som på olika vägar söka nå målet. Den
ena reservationen är avgiven av herr Lindhagen. Han har för sin
del yrkat pa åstadkommandet av en omredigering av lagparagrafen
men han anser, att denna borde ske. utan att man skall avvakta en
omredigering eller omändring av hela strafflagen — som påyrkats
Iran annat håll — alltså genast eller så fort som möjligt Den
andra reservationen däremot, avgiven av herrar Stämer,'' Lindqvist
i Kosta, Borg m. fl.alltså en del liberaler och högersocialdemokrater,
är formulerad pa sadant sätt, att den visserligen understryker,
f''ii rn,°^1°nen är befogad och att en sådan omredigering bör komma
till stånd, som i motionen påyrkats, men att denna omredigering i
alla fall icke bör ske förrän i samband med den allmänna strafflag
gens omändring.

Jag får för mm del säga, att man i denna sista reservation
ser lira kallblodigt på denna sak, alldeles för kallblodigt enligt mitt
säd att betrakta saken. Jag tycker att man där ger uttryck åt
den tanken: det brådskar icke, det är icke farligt med denna sak.
Vi erkänna visserligen, att lagen är mycket farlig för svenska medborgare
och att den^ behöver ändras och att det är av trängande behov
att den undergår en förändring, men vi vilja i alla fall icke
gorå något förrän det blir fråga om att omredigera hela strafflagen.
Jag får saga, att jag tycker, att det verkar betryckande, då
-n • ai} s 1 a) å em okra ti sk t håll intager en sådan ståndpunkt.
Jet galler ju dock här så stora saker, det gäller livssaker, kan man
vaga pasta, för svenska medborgare, det gäller ju här liv och ära.

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Nr 34.

Paragrafen i dess nuvarande formulering kan leda till oerhörda
lidanden för oförvitliga medborgare vilket ju redan konstaterats.
Då tycker jag för min del, att det borde ha stått klart för dessa
reservanter, att man inte bör se så där lugnt och kallblodig^ på
frågan, utan att man bör slå fast nödvändigheten av, att en
förändring sker genast eller åtminstone så fort, som det är möjligt,
och att den icke får uppskjutas i avvaktan på hela den andra strafflagstiftningen,
som alldeles givet tar lång tid, innan den blir färdig.
Jag tycker, att de högersocialdemokratiska reservanterna, herrar
Lindqvist i Kosta, Borg m. fl., i detta fall bra mycket påminna
om husägaren, som konstaterade att en tegelpanna ramlat
ned från taket på hans hus och nära på slagit ihjäl en människa,
och som dessutom kunde konstatera att det var en hel del andra
takpannor som hotade att falla ned och slå ihjäl andra hyresgäster
eller förbipasserande, men som, helt kallblodigt förklarade: Det är
beklagligt, att det förhåller sig på det sättet. Det ser visserligen
botande och obehagligt ut, men nu har jag i alla fall tänkt, att
jag skall reparera hela taket om några år, och därför få vi väl
vänta till dess med att rätta till de där tegelpannorna som hänga
där på taket och kunna falla ned. Ungefär samma betraktelsesätt
går igen bär i dessa reservanters uttalande. Jag för min del vill
säga, att det borde ha slagits fast på ett tydligt sätt, att vad det
här verkligen gäller, det är, att en sådan paragraf som denna är så
farlig och har sådana oerhörda konsekvenser för rättssäkerheten här
i landet, samt kan utnyttjas på sådant sätt mot oförvitliga människor
i detta land, att det är nödvändigt, att paragrafen rättas
till fortast möjligt. Jag föreställer mig, att det borde ha varit
regeringens skyldighet, att, sedan det konstaterats, att denna lag
är sådan, som den är, och att den innebär sådan fara för rättssäkerheten
för medborgarna, ögonblickligen sätta i gång en särskild utredning
för omredigering av paragrafen. Den utredningen borde
ha arbetat, om möjligt, natt och dag för att fortast möjligt kunna
komma fram med ett förslag. Den gamla formuleringen borde ej
få äga giltighet en enda dag längre än vad som var alldeles nödvändigt
för utredning i frågan och utredigering av en paragraf med
ny och för rättssäkerheten betryggande formulering.

Då jag sålunda för min del finner, att det är nödvändigt att
här slå fast, att en sådan lag som denna bör rättas till och omredigeras
på ett tillfredsställande sätt och detta så fort. som det
är någon tänkbar möjlighet därtill, kan jag icke ansluta mig till
den reservation, som går fram på den linjen, att man skall uppskjuta
hela frågan till dess hela strafflagen skall i sin helhet behandlas.
Från den utgångspunkten kan jag för min del icke ansluta
mig till någon annan reservation än till herr Lindhagens, till
vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Vidare anförde

Herr Petersson i Lidingö villastad: Nej, herr talman,

Om ändrad
lydelse av
8 kap. 8 §
strafflagen.
(Forts.)

Nr 64. 68

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om ändrad
lydelse av
X kap. 8 §
strafflag eu.
(Forts.)

icke får överläggningen avslutas med detta yttrande av herr Hage.
Jag hade visserligen icke tänkt, att uppträda i denna ordning, men
det kan vara lika gott att säga vad jag har att anföra redan nu.

Först och främst vill jag fasta uppmärksamheten på, att herr
Hage utgår ifrån och antager så gott som självfallet, att den lagparagraf,
vi diskutera, är tillämplig endast under krigstid. Han
har ju också i motionen förebragt en lång utredning av en juris
professor, åsyftande att fastslå, att eu dylik tolkning av denna
paragraf är den riktiga, för att ej säga den enda möjliga. Mot
detta vill jag åberopa en auktoritet, som jag antager skall ha vida
större betydelse än åtskilliga andra, nämligen krigslagstiftningskommitténs
betänkande av år 1905. De av herrarna, som känna
vilka personer, som deltogo i den kommitténs arbete, antager jagskola
tillerkänna denna kommittés uttalande en ganska stor auktoritet.
Kommitterade säga i fråga om tillämpning av den tredje
delen av strafflagen för krigsmakten (krigsartiklarna), vilken del
handlar om brott och förseelser begångna under krig, följande, som
jag skall be att få läsa upp: »Då man i fråga om vissa förbrytelser
stadgar särskilt strängare straff, därest de förövas under
krig, sker detta uppenbarligen förnämligast därför, att de i sådant
fall anses medföra en väsentligt större fara för det allmänna än
eljest. Samma skäl, som i nämnda fall föranleda en höjning i
straffet, tala emellertid för, att en sådan bör inträda även under
vissa andra förhållanden, som ligga kriget nära. Den ökade fara,
som i fråga om vissa brott huvudsakligen betinga det högre straffet,
uppkommer nämligen icke i och med själva krigsutbrottet
utan föreligger i regel även under tiden närmast dessförinnan, då
kriget när som helst kan väntas utbryta. Ej sällan kan till och
med ett då förövat brott — t. ex. ett förräderibrott eller förstörande
av eller skadegörelse å för krigsmaktens behov avsedd egendom
—- bliva alldeles särskilt ödesdigert för landets försvar, och
den av brottet uppkomna skadan vara lika svår om ej svårare att
reparera, än om den inträffat under pågående krig.»

Den förutsättning, som motionären utgått ifrån såsom snart sagt
ostridig, föreligger alltså icke. Jag har velat påpeka detta egentligen
blott därför, att motionens motivering, som synes göra anspråk
på vetenskaplighet, icke skall vid ärendets behandling i riksdagen
få stå oemotsagd.

För övrigt vill jag nämna, att när den föregående talaren åberopar
den norska strafflagen såsom stöd för sin mening, så har han
icke läst fullt ut vad där står. Före 1905 var i den norska strafflagen
straffet för förräderibrott inskränkt till sådana handlingar,
som förekomma under krig, men 1905 kom den åberopade 86 § i
den nya norska strafflagen till. Där straffas »den, som under en
Krig, hvori Norge deltager, eller med saaden Krig for 0ie» företager
vissa handlingar.

Sålunda, den, som under sådana förhållanden, att man kan
räkna med, tänka på eller frukta för ett krig, gör någon av dessa
förräderigärningar, straffas för förräderi. Detta om detta,

Onsdagen den 23 maj, e. in.

BO Nr (tf.

Sedan hade motionären, sä fasligt bratt att fa denna paragraf
omredigerad. Han menade att detta kapitel i stratllagen sa
fruktansvärt sätter rättssäkerheten här i landet i fara; därför maste
det ögonblickligen göras om. Nu vill jag fråga den ärade motionären:
Då bär allenast har förekommit, att en underrätt tillampat
en straff lagsparagraf på ett sätt, som sedermera blivit av hovrätt
och högsta domstolen underkänt, har då rättssäkerheten därigenom
satts i fara? Med samma fog kunde motionärerna komma
fram med liknande yrkande varje gång en underdomstol tillämpar
en lagparagraf på ett sätt, som icke gillas av högre rätt. Men
skall detta vara skäl till lagändring, då finge nog vida större arbetstid
användas än den, som den föregående talaren tankte sig,
och vida mera intensivt arbete, än han ställde i utsikt, för att
skriva om alla de lagparagrafer, som av sådan anledning behövde
omredigeras. Jag får för min del säga, att den omständigheten,
att en lagparagraf i något fall tillämpats felaktigt av en domstol,
icke är ett skäl för att omarbeta lagparagrafen, så snart rättelse bilvit
vunnen i högre domstol. Endast i det fall att högre rätt fastslagit
en innebörd av ett lagrum, som man finner icke motsvara
gällande rättsuppfattning, kan det vara anledning att tala om lagändring.
...

Det är i utskottets utlåtande utsagt, att 8 kap. i strafflagen,
som det nu är fråga om, visserligen är i behov av en revision likaväl
som många andra delar av vår strafflag. Att företaga en
sådan revision omedelbart och utan sammanhang med det Övriga
skulle emellertid föranleda ett arbete, som sedan finge göras om
igen. Ty det är givet, att när den störa strafflagsreformen kommer,
så kommer den att läggas väsentligt efter andra linjer än den
nuvarande strafflagen. Att efter dessa andra nya linjer utarbeta
ett nytt kapitel 8 låter sig emellertid icke göra. utan då skulle
det kapitlet få omarbetas efter de grunder vår nu gällande strafflag
följer, och för ett sådant yrkande har verkligen icke framställts
något bärande skal. _ .

Vad därefter angår det skrivelseförslag, som framlagts i den
av herr Sterner m. fl. avgivna reservationen, så synes mig, att skillnaden
mellan utskottets utlåtande och reservationen verkligen är
mycket ringa, och jag har svårt att se, att man genom den skrivelsen
skulle vinna mera, än som vinnes genom bifall till utskottets
hemställan. - Jag antager emellertid, att någon kommer att
yrka bifall även till denna reservation. Därför kan jag nu medan
jag i allt fall har ordet, framföra vad jag har att säga om den.
Reservanterna hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
onåtte anhålla, att vid pågående arbete för revision av allmänna
strafflagen synnerlig uppmärksamhet måtte ägnas angelägenheten
av, att strafflagens stadganden om förräderibrott måtte utformas
med största möjliga tydlighet och icke avfattas strängare, vare sig
i avseende å brottsbestämning eller straffsatser, än det finnes oundgängligen
nödvändigt. Ja, men är icke detta de direktiv, som
måste ges åt hela den nya strafflagsreformen, så vet jag icke, vilka

Om ändrad

lydelse av
8 kap. 8 §
s trafJl agen.
(Forts.)

Nr (A. 70

Onsdagen den 23 maj, e. m.

0iZéhed"åvd dife!?tiv deiV skaU ta. Varenda paragraf i den nya strafflagen
8 kap. 8 § masJe naturligtvis ägnas synnerlig uppmärksamhet åt. Att stadstrafflagen
gandet angående ett visst brott, utformas med största möjliga tyd(Forts.
) lighet, så att intet misstag kan äga rum och att det icke avfattas

strängare, än som befinnes oundgängligen nödvändigt, det gäller
varenda paragraf i den nya strafflagen. Att då begära detta om
ett visst kapitel i strafflagen, skulle naturligtvis, om det både
någon mening, betyda, att man icke behövde vara så noga med de
andra kapitlen, och det tager jag för alldeles givet, att förslagsställarna
i denna del icke vilja vara med om. Skrivelsen är
olämplig därför att den om ett speciellt kapitel i strafflagen uttalar
något som gäller om hela strafflagsarbetet.

Jag tror alltså, att alla skäl tala för, att i detta fall utskottets
hemställan här bifalles, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till densamma.

Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman, mina herrar! Då jag
står såsom reservant i denna fråga, ävensom med anledning av det anförande,
som herr Hage här hållit, ber jag att nu få säga några ord.
Personligen skulle jag icke ha något emot det yrkande, som herr Lindhagen
i sin reservation framställt, om detta yrkande kunde bliva
av riksdagen^ antaget, men då jag har trott, att det icke har varit
möjligt att fa ett sadant yrkande igenom ens i denna kammare, har
jag icke kunnat gå denna väg.

Jag har för min del trött, att det skulle kunna vara av betydelse,
om man kunde få ett uttalande igenom i denna''kammare, låt
så vara, att detta uttalande kan sägas vara ganska vagt, det framhölls
också, av utskottets ärade ordförande. Jag tror även, att
liera av mina medreservanter ställt sig på denna linje. Yi ha nog
också haft en känsla av något, som herr Lindhagen vid ett tillfälle
angav, jag tror det var 1910 i en debatt, när en liknande fråga här
behandlades, i det att han sade, att det för övrigt icke tjänade något
till att egentligen orda så mycket om dessa saker, ty det vore, menade
han, en annan riksförsamling, som kunde taga upp sådana med
förståelse till bedömande.

Jag har trott, att det mesta man kunnat göra för att få igenom
detta, att döma efter den ställning, som varit i utskottet, bär varit att
gå på det förslag, jag och mina medreservanter här kommit med. Med
dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr
Stör ner m. fl. avgivna reservationen.

Herr Borg instämde häruti.

Herr P e H e r s s o n i Södertälje: Herr talman! För min del
får jag saga, att jag icke blott förstår, utan även sympatiserar med
den stämning, som i motionen tagit sig uttryck. I ett »mycket uppmärksammat»
fall, för att använda utskottets terminologi, har en
underdomstol såsom landsförrädare brännmärkt några personer, som
gjort sig skyldiga till en visserligen olämplig, och otillständig freds -

Onsdagen den 23 maj, e. in.

71 Nr <*4.

propaganda, oaktat skäl till användande av förräderiparagralerna i
detta fall icke förelegat. Man lar icke förvåna sig över, att ett sadant
fall blivit uppmärksammat, ty det är ägnat att väcka uppmärksamhet
att lagen, som skulle vara allas vårt värn, användes för att L>eröva
oss vår medborgerliga heder och stämpla oss såsom förrädare i
oträngt mål. Och det är just vad som skett i detta fall. Det icke
minst sorgliga härvid är enligt min mening, att man pa vissa hall
visat en livlig och oförställd förtjusning över detta juridiska misstag.
Själv råkade jag en gång under våren 1916 att i en Järnvägskupé
bli ofrivilligt vittne till ett samtal mellan ett par tint kladda
herrar angående rådhusrättens häktningsbeslut i målet, .lag skal
icke referera samtalet, Det gav uttryck åt de bada herrarnas belåtenhet
över den vändning saken tagit och åt deras förhoppning, att
häktningen skulle ha ett gynnsamt inflytande på landstingsmannavalen
Men det fanns ett litet moln på deras lyckas himmel, och
det var. att det icke lyckats att på samma gång bura in herr

Om undrad
lydelse av
8 kap. 8
strafflagen.
(Forts.)

Lindhagen. „ ;, , , ,,

När vidare några personer, offentligen gavo ett spontant uttryck
åt sin bestörtning och sin ovilja över detta juridiska misstag, sa höjdes
från en del av tidningspressen ett skri av förbittring. Det juridiska
misstaget var icke ägnat att väcka förbittring, men att det
fanns några, som vågade knysta med anledning av detsamma, det var
ägnat att väcka häpnad. Jag skall icke uppehålla mig längre vid
denna »fosterländska» kultur. Jag säger endast, att jag till fullo
förstår och delar den stämning, som lett motionärerna vid avgivandet

av denna motion. , .. , , ,

Nu har visserligen det juridiska misstaget av högsta domstolen
blivit rättat. Men man får icke förtänka motionärerna, att de i
alla fall fordra, att lagen i detta stycke skall göras så pass tydlig, att
dylika misstag för framtiden icke skola behöva komma ifraga. Jag
tror, att det kravet med hänvisning till vad som inträffat är ganska
val motiverat. Nu invänder häremot lagutskottets ordförande, att man
icke vinner något med att riksdagen nu beslutar en skrivelse i ämnet.
Det är nämligen, så vitt jag fattat, icke fråga om att bitalla
motionen i dess ursprungliga lydelse. Jag vill da erinra, att man
vinner så mycket, att när den nya strafflagen och särskilt förräderikapitlet
skall skrivas, så ha de. som gå till det arbetet, ett dokument,
ur vilket de kunna inhämta, att folket genom sin representation kraftigt
reagerat mot de delvis otydliga och delvis alltför stränga förräderistraffen,
och det har sin ganska stora betydelse. Jag anser, att
vad som redan förekommit tillräckligt motiverar, att har någonting

i denna riktning göres. .... ,,

Om man nu vill göra någonting, sa har man att välja mellan
två reservationer, den, som herr Lindhagen avgivit, och den, som avgivits
av herr Stärner, m. fl. Dör min del får jag erkänna, att jag
icke finner så synnerligen stor skillnad mellan dessa båda reservationer.
Men det kan ju alltid till stöd för herr Stärners m. fl. reservation
gentemot lierr Lindhagens sägas, att dessa bestämmelser i
förräderikapitlet, i allt fall ha ett mycket intimt samband med Övriga

Nr 64. 72

Onsdagen den 23 in oj, e. in.

Om ändrad
lydelse av
8 kup. 8 §
strafflagen.

(Forts.)

stvck^^r^våi ''irtafflTfn ifh därför en ändrinS 1 detta särskilda
stj eke ar svar att verkställa, utan att man också får grina ganska

djup m med andringar i övrigt, för att det hela skalf passf ihop

ordförande nvs^fiiH 1“*^ b®fogat i det yttrande som lagutskottets
örfil o ra 11 de nyss fällde, att gor man en lindring i strafflagen nu oå

1 etta område, sa far man göra om samma besvär, när hela strafflagen
skall revideras. Och detta revisionsarbete, mina herrar, är redan
igangsatt. Det kan slutligen icke förnekas, att det finns åtskilliga
andra stallen 1 strafflagen, som äro i minst lika stort beliov
snar ändring som .bestämmelserna i förräderikapitlet.

1 ivLiir- diage yttrade nyss, att han tyckte, att det var alltför
»kallblodig!:» att nu gå med på herr Stärners m. fl. reservation Jag

SöÄrftrvilja **att väi må — äk

S gX att 0Sse''.so“..«lvlt ^ledning till motionen, men när
«et galler att omsatta den dar upprörda stämningen i handling och

som8möd otagST!,ftning’ dlär Clf nog biist att förfara sa kallblodig!
som möjligt. Jag tror icke, att man går för långt i det avseendet

om man nojer sig med att här bifalla den av herr Stärner m fl avh
1 Vllk£>n J3S Sålunda’ berr talman- anhåller att

detta anförande instämde herr Karlsson

Fjöl.

1''etersson Pfidimr- MTu , Jag viU endasi gentemot herr
xetersson 1 Didmgo villastad helt kort säga, att, om också icke alla

auktoriteter, som aga sakkännedom på detta område, ha uttalat sig

för att denna lag har giltighet endast under krigstid så kan maf

\al åtminstone våga det påståendet, att det övervägande flertalet

av alla dessa uttalat sig 1 den riktningen. För övrigt, vill jag i detta

sammanhang såga, att skulle det vara så, att man km utnyttfa denna

ag aven under s. k förberedelser till krig, under den övergtgs

W c m mojbgen . ioregar kriget, då blir lagen alldeles oer ^om

mkebar °fCfh “ÖJ\1S, att utnyttJ''a På många olika sätt och på sätt,
\-a med lagen. Ty då kan man verkligen fråga: vid

ken tidpunkt kan det sagas, att förberedelserna till kriget böria
och nar kan man se, att kriget nalkas? På så sätt skulle man icke
fa någon viss begränsning för lagens användbarhet, utan, om la.o-en
skall kunna tolkas och tillämpas på det sättet, så blir den vågar Tåg
pasta en fullkomlig kautschukparagraf. Och en sådan kautschukpara^
°?fban drafas ,ut nästan hur långt som som helst före ett krigsutbrott
i'' ?’ m. utsträckas till tider, då det 1 verkligheten ej alls är frågan
om krigsutbrott men da vissa kretsar inom landet anse det för sina
intressen fördelaktigt förklara, att en sådan situation föreligger, vilket
grver dem mojligheter använda lagen mot politiska mo^tån T

Jfr. menar alltsa> att om man verkligen skall få lagen sådan,
att den blir en avpansad lag, en lag, om vilket man kan säga, att

den ett bfstamt giltighetsområde, då måste man hålla på

den andra standpunkten, att den gäller endast under krigstid

knllo -eiTi Peter*son l Lidingö villastad säger, att man icke bör påkalla
ändring bara därför, att det hänt ett enda fall, och att man

Ouudugeu den 23 maj, e. in.

73 Nr til.

icke i och med detsamma kan påstå, att rättssäkerheten i landet är
kränkt. Jag vill då säga, att även om det endast hänt ett sådant
fall, — det var för övrigt tre fall, om man skall var noga så
är detta fall eller dessa tre fall dock av alldeles oerhört omfattande
innebörd. Det är ju här verkligen så stora värden, som stå på spel.
För övrigt är det ju just nu sådana tider, att det naturligtvis icke ligger
utom det tänkbaras område, att flera sådan fall kunna inträffa.
Under sådana förhållanden menar jag, att situationen och i övrigt
hela lagens läggning är sådan, att det motiverar, även om endast ett
enda fall inträffat, att man verkligen gör en hemställan om, att
lagen fortast möjligt ändras i ungefär den riktning, som i motionen
påyrkats.

Herr Lindhagen: Genom en egendomlig slump föreligga här
i rad tre lagutskottsutlåtanden, som man kan säga hänga mycket nära
samman, ty de behandla egentligen ett enda stort brännande och aktuellt
ämne. Det första är det, som vi nu hålla på med. Nästa är frågan
om 10 kap. 14 § strafflagen, denna störa svenska urbild för en veritabel
munkorgslag, som är lik ett stort stamträd, som front av sig runt omkring
med små plantor här och där, små munkorgsstadgar i hela vårt
svenska fosterland. Och till sist är det frågan om den försvarsfientliga
agitationen, som ju nyligen har föranlett i första kammaren en
lång och intresserad debatt.

Alla de här sakerna äro egentligen ett utslag från kampen för
och emot militarismen, kampen mellan de partier, som representera
militarismen, och dem, som vilja taga bort militarismen. Det är kampen
mellan två olika världssystem. Det är kampen mellan det gamla,
som varit, och det nya, som skall komma. Och det är därför, som
frågan har blivit så aktuell och på samma gång så ömtålig på alla
möjliga sätt. Nu är det så, att detta tyvärr icke är endast en kamp
om åsikter — delvis är det naturligtvis också det — men det är även
en tillspetsad kamp mellan partier. Det har blivit en kamp också i
fråga om tillämpningen av lagarna, därför att, såsom jag förut haft
tillfälle erinra och varemot icke heller någon gensaga kunnat väckas,
hela den högre ämbetsmannakåren är en privat tillhörighet för högerpartiet.
Det är det partiets anhängare, .som tillämpa lagarna i
sista instans, och det gör, att det finnes ingen rättvisa, ingen oväldig
rättvisa att få, utan det gäller allt för mycket att klämma till efter
det partiets åsikter helt enkelt och ingenting annat.

När man nu står just inför ett av de mest flagranta och, jag skulle
vilja säga, fräcka utslagen av en sådan statsförvaltning, som tog
form i åtalet och domfällandet nyligen för förräderi — vilket visserligen
formellt blivit upphävt av överrätterna, men i alla fall starten i
första instansen var så kraftig, att den avkastade åtskilligt över hövan
även i de följande instanserna — så är det klart, att man icke
kan nöja sig med att bara släta över med hartassen, utan man vill ha
något mera påtagligt uttryck för, att här är ett missförhållande, som
bör avhjälpas.

Då är frågan att välja mellan de två reservationerna här, den

Om ändrad
lydelse av
8 kap. 8 #
■draf‘fl a yen.
(Forte.)

Är G4. 74

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om ändrad
lydelse av
S kap. 8 §
strafflagen.
Forts.)

som jag liar avgivit, och den andra. De skilja sig i motiveringen därutinnan,
att enligt min uppfattning ha motionärerna träffat det farligaste
lagrummet i förräderikapitlet, såsom jag anfört i motiveringen
till min reservation, under det att den andra reservationen antyder,
att det skulle vara andra lagrum, som äro ännu farligare. Detta
är emellertid för närvarande en någorlunda likgiltig sak, icke alldeles
likgiltig, men den har ju i alla fall icke för dagen en så stor aktuell
betydelse, utan denna betydelse får val anses för närvarande ligga i
själva yrkandet. Det gäller då, huruvida det är nog med att särskilt
framhålla i en skrivelse, att man icke får förbise ett grundligt övervägande
av denna sak vid den allmänna omarbetningen av strafflagen,
eller om man skall begära en sådan revision genast. Yi ha redan
förut vid denna riksdag från lagutskottet begärt, att gällande
strafflag skall revideras på en viss punkt tidigare, än som kan bli
fallet, om man skall vänta på den slutliga allmänna revisionen. Jag
menar, att här föreligger också ett sådant fall. Man kan visserligen
säga, såsom här har sagts, att om kapitel 8 skall moderniseras till
konformitet med hela den nya strafflagen, så är det möjligt, att detta
kommer att taga former, som icke kunna tillräckligt utfinnas och
formuleras förrän i sammanhang med det hela. Men detta kunde man
ha sagt också om det förslag, som nyligen här föranledde en begäran
om tidigare reformering på en viss punkt. Emellertid i någon mån
kan det ligga något, under detta. Men det hjälper icke. Den tid,
då strafflagens slutliga reformering kan komma, är långt avlägsen;
man kan icke hänge sig åt förhoppningen, att den kommer snart. Då
är det viktigt, att denna sak, låt vara på grundvalen av det nuvarande
kapitlets redigering, dock förtydligas så, att icke förtolkning
kan, .såsom skett, äga rum, och ävenledes att straffskalan sänkes
ofantligt. Detta kan ske, och det- är brådskande, särskilt i dessa
tider, ty bär bli många brytningar och fortsatt kamp mot militari
sm eu, ga man kan aldrig veta, vad som kan inträffa. Här lurar man
från den härskande ämbetsmannaklassens sida på varje ord av den
andra sidans argument och på varje handling. Allt, som kan göras
för att bura in någon från den andra sidan och skydda sin partiåskådning
och sin i mycket på bajonetten uppbyggda makt gent emot de
framstormande angreppen mot militarismen, kan befaras utnyttjas
till det yttersta. Sådan är situationen, och vi böra därför enligt
min uppfattning icke vänta på eu ändring, till dess den stora strafflagsreformen
kommer.

Jag hade för en tid sedan tillfälle att här i kammaren anföra,
att den högsta administrativa myndigheten här i staden på min fråga
vem det var som särskilt ansett det behövligt och nitälskat för att
driva fram förräderiåtalet, svarade: »Det var vi alla». Det var »vi
alla» — som ansågo det vara synnerligen viktigt, att detta åtal kom
till stånd. Vilka voro »vi alla» i detta fall. Man har ännu icke fått
veta, i vad mån den förra regeringen hörde dit — den var naturligtvis
icke alldeles främmande därför. I detta »vi alla» ligger ett sådant
ofantligt, hot, förstå herrarna, när i en sådan sak som denna alla ledande
myndigheterna här i staden, som kunna ha något inflytande på frå -

75 Nr <4.

Onsdagen den 28 maj, e. in.

tran, lägga in hela sin själ i att framdriva en orättfärdig dom. Skola
vi då sitta här och vänta på den blivande strafDagsreformen, nar
högerpartiet sitter vid styret och ständigt lurar pa oss, pa ålit vad
vi säga och göra för att i ärlig avsikt strida och kämpa för den
sak, som vi anse riktig? Sådant skulle vi underkasta oss, ett sadant
samhällsskick, en sådan godtycklighet, en sådan lag osliet. IN ep
Det är därför det allra minsta och moderataste uttryck för avskyn
mot ett sådant samhällssystem, man kan ge, att har biträda åtminstone
den reservation, som jag har avgivit, och jag anhaller dartor, herr
talman, att få yrka bifall till densamma.

Med herr Lindhagen förenade sig herrar Höglund i Stockholm
och Björling.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
i enlighet med de därunder framkomna yrkandena propositioner pa
Do) bifall till utskottes hemställan, 2:o) avslag dära och bifall
i stället till den av herr Lindhagen avgivna, vid utlåtandet iogade
reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan och bifall
i stället till den reservation, som avgivits av herr Stärner m. ti.;
och förklarade herr talmannen sig anse den sistnämnda propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under l:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Men även härom begärdes votering, i anledning varav
först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
lagutskottets utlåtande nr 51 antager yrkandet om bifall till utskottets
hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den av herr Lindhagen vid
utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 76 ja
mot 57 nej; och hade kammaren alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Emot denna utgång av voteringen anmälde herr Lindhagen
reservation.

Härefter företogs huvudvoteringen i enlighet med följande av
kammaren nu godkända omröstningsproposition:

Om ändrad
lydelse, av
8 kap. 8 £
strafflagen.
(Korts.)

Nr 64. 76

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om ändrad
lydelse av
8 kap. 8 §
strafflagen.
(Forts.)

Den, som vill, att kammaren, med avslag å lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 51, bifaller den av herr
Stärner m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda ''hemställan.

Sistnämnda votering utföll med 80 ja mot 50 nej, vadan kammaren,
med avslag å utskottets hemställan, bifallit den av herr
Stärner m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§9.

omjppAä- _ Vidare upptogs till behandling lagutskottets utlåtande, nr 52,
io “kap. u 8 * anledning av väckt motion om upphävande av 10 kap. 14 §
strafflagen, strafflagen.

_Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 238, hade herr Winberg m. fl. hemställt, att riksdagen
för sin del ville besluta, att strafflagens 10 kap. 14 § måtte
upphävas.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade likväl avgivits

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville för sin
del besluta, att 10 kap. 14 § strafflagen skulle upphävas; samt

av herrar Klefbeck, Borg och Lindqvist i Kosta, vilka föreslagit
att riksdagen i anledning av förevarande motion ville besluta
återställa 10 kap. 14 § strafflagen till det innehåll, denna
paragraf hade före 1906 års lagändring.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, anförde:

Herr Winberg: Herr talman, mina herrar! Det skulle ju

vara åtskilligt att säga i den fråga, som framförts här i motionen
och med anledning av det utskottsutlåtande, som föreligger, men dels
med hänsyn till den långt framskridna tiden och dels också och icke
minst med hänsyn till, att jag mer och mer blir övertygad om, att
denna församling över huvud icke vill något, när det är fråga om reformer,
skall jag icke onödigt länge upptaga tiden, men jag kan icke
undgå att säga några ord, eftersom jag står såsom motionär här.

Jag och nagra partivänner ha tillåtit oss föreslå upphävande

Onsdagen den 23 maj, c. in.

77 Nr 34.

av 10 kap. 14 § sträf Hagen av skäl, som, såvitt jag förstår , vi rätt
utförligt anfört i motionen. För detta yrkande har inom utskottet w kap u ^
icke funnits resonans hos mer än en ledamot, nämligen lierr hind- '' strafflag?,,.
hagen. Utskottets majoritet gar på rent avslag, lre soeialdemo- (Porto
krater hemställa, »att riksdagen i anledning av förevarande motion
ville besluta återställa 10 kap. It § strafflagen till det innehåll,
denna paragraf hade före 1900 års lagändring.» Uet vill saga, dessa
reservanter påyrka upphävande av den del av denna stratilagsparagraf,
som brukar gå under namn av Staafflagarna. Den Övriga delen,
den som tillkom 1889, anser man icke vara av beskaffenhet, att man
från socialdemokratiskt håll har anledning att påkalla dess upphävande.
Det förefaller något egendomligt, det måste jag saga, och
med anledning av denna reservation måste .jag ett par minuter taga
kammarens tid i anspråk för att erinra om hur läget var, när denna
lag första gången kom till, år 1889.

Sådan denna lag 1889 formulerades, kallades den redan da en
munkorgslag, och alla, som äro något äldre, vetanog, vilken storm
av opposition detta lagförslag väckte hos alla folkliga element inom
landet. De erinra sig särskilt, hur arbetarna i stor utsträckning hade
anordnat demonstrationsmöten, där de intogo bestämd ståndpunkt
mot en dylik lag, som skulle bli på visst sätt en klasslag. I varje
fall skulle den i eminent grad förhindra uttalandet och frambärandet
av åsikter i olika spörsmål, något som man alldeles riktigt redan pa
förhand ansåg skulle bliva av den mest ödesdigra beskaffenhet. Jag
skulle också vilja uppmana herrarna att läsa igenom en del exempel
i motionen angående uttalanden i riksdagen vid lagförslagets behandling,
av vilka uttalanden framgår, hurusom man icke bara inom
allt vad vänsterkretsar heter, utan långt in bland de moderata elementen
uttalade i mycket bestämd form, att det vore en olycka, om
ett dylikt lagförslag antoges. Jag skall endast erinra om. att en
sådan man som Waldenström i G-ävle i synnerligen bestämd form uttalade
sig mot detsamma. Jag skulle vidare kunna erinra om, att
herr Andersson i Nöbbelöv uttalade sig mot lagförslaget och säde:

»Skola vi nu här avhända oss de friheter, som våra förfäder för århundraden
sedan tillkämpat sig och vi fått i arv av dem----.»

Det finnes en massa sådana uttalanden. Allt detta visar, hux*u man
tänkte i detta fall redan då, icke bara inom arbetarkretsar, utan inom
alla samhällslager, där man hade någon känsla för det rent folkliga
och framför allt för den relativa frihet i fråga om yttranderätt i
olika riktningar, som man av ålder varit van att äga här p landet.

Jag kan sålunda med denna lilla orientering fastslå, att det
måste väcka förvåning, när nu detta ärende framföres, att man sålunda
från arbetarhåll i dessa dagar anser, att denna lag icke egentligen
är något att fästa sig vid, utan kan kvarstå; att den icke är till
hinder för de förehavanden, som vi nu för tiden ha för oss.

Jag skall med några ord beröra den påbyggnad av lagparagrafen.
som kom till stånd 1906. Det var en av de stora dumheter, sopa
det liberala partiet och dess hövdingar gång på gång låtit komma sig
till last. Det var den dumhet, man begick, när man tänkte att på

Nr 04 78

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om upphävande
av
JO kap. 14 <
strafflag en.
(Forts.)

det sättet köpa högern och första kammaren att gå med på de reforg
mer. som man då för ögonblicket var angelägen att få genomförda.
Man gick ifrån den principiella ståndpunkt, som jag förutsätter, att
det liberala partiet då och sedan haft, att resa mostånd mot en lag,
som skulle vara till hinder för den fria yttranderätten. Det skall
icke falla mig in att gå in på någon vidare granskning av, hur den
bytesaffären avlöpte för vänstern. Den har (liksom alla övriga
bytesaffärer, . som kommit till .stånd mellan vänstern och högern,
gått i den^ riktning, att vänstern dragit det kortaste strået. Det
måste också förefalla mycket egendomligt, när liberalerna i dag, och
tidigare också för resten, icke ens kunnat gå med på det krav, som
innefattas i den av de tre socialdemokraterna avgivna reservationen
om upphävande av den del av paragrafen, som går under namn av
Staafflagarna. Man måste förklara det därmed, att det är någon
missriktad, högaktning för detta lagförslags upphovsman, som nu
med alla sina fel och förtjänster är saligen avsomnad och vars minne
man icke ens indirekt vill fläcka genom att erkänna, att han kunde
begå misstag. Jag.undrar, herrar liberaler, om det icke vore ett hederligare
sätt att fira hans minne genom att erkänna, att han som
vi alla andra var en människa, som kunde fela och begå en dumhet,
och om så är. fallet, bör det vara angeläget för dem, som verkligen
hylla hans minne, att se till, att det felsteg, som blivit begånget, må
bli avhjälpt och bortsopat.

Som sagt, om tiden det medgåve, skulle det vara intressant att
utveckla ämnet, men nu skall jag icke göra det av skäl, som jag
anfört. Jag anser, särskilt på grund av de erfarenheter vi fått på
senaste tiden om hur lagparagrafer tillämpas och speciellt med hänsyn
till ordalydelsen om »muntligen inför menighet eller folkförsamling»^
att ändring bör ske. Detta uttryck har på sista tiden uttolkats
så in absurdum, att skall den tolkningen fortsätta, gör den
nära nog våld på allt vad förhandlingar inom slutna sällskap och
kretsar heter, där man hittills varit van att utan att drabbas av
lagens arm fa. i rätt sa tydliga ordalag behandla föreliggande spörsmål.
. Icke minst, med hänsyn därtill och till erfarenheterna under
den sist gångna tiden om, vartill denna lagparagraf allt kan användas,
maste vi yrka på dess avskaffande. Den användes till sådant
till och med, som ovillkorligen måste stå i rak strid mot allt vad
verklig frihet heter och mot alla folkliga strävanden här i vårt land
över huvud taget. Då så är, anser jag, att det måste vara varje ärlig
frihetsväns oavvisliga plikt att medverka till. att denna lagparagraf
så fort som möjligt blir utstruken ur vår lagsamling. Då
.lag icke kan finna något skäl, varför man skall taga ett hälft steg
i den riktning, de tre reservanterna föreslagit, och borttaga en del
av denna lagparagraf och låta den delen stå kvar, som redan vid tillkomsten
av borgerliga element stämplades såsom en fara för hela
den apdliga utvecklingen i vårt land, ber jag. herr talman, att få
yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till herr Lindhagen»
reservation.

Onsdiigen den 23 maj, e. in.

7!) Nr <>4.

Herr Petersson i Lidingö villastad: -lag skall fatta mig

mycket kort och Le utt få yrka bifall till utskottets hemställan. Da
vi nu hört, att motionåren på fullt allvar och fullt medvetet yrkar,
att hela denna paragraf skall utgå ur strafflagen, och han således
icke ens är nöjd med ett återställande av denna paragraf till vad den
var före IDOG, tillåter jag mig anmärka, att så länge ett samhälle
över huvud skall bestå som rättssamhälle, där den enskilde medborgarens
förhållande till samhället och till andra medlemmar av staten
regleras genom lagar ocli författningar, sa kan det icke tillstädjas
den enskilde, på sätt herr ^Vinberg yrkar, att efter gottfinnande
provocera rättsöverträdelser. Samhället kan icke skydda (ten enskildes
liv, frihet och egendom samt upprätthålla allmän ordning och säkerhet
genom noggrant avvägda rättsregler och samtidigt lämna öppet
för dem, som av varjehanda anledningar icke vilja underordna sig
dessa lagar och författningar, att söka förleda andra att trotsa eller
överträda samma författningar. Detta är grunden för lagrummet,
och jag tror, att den är så bärande, att det skall vilja till den ärade
motionärens •— jag vet icke hur jag skall säga — enkla syn på
tingen, för att man skall kunna neka riktigheten av en rättsgrundsats,
utan vilken naturligtvis samhällsordningen kommer att stå på
mycket osäkra fotter.

Jag skall icke taga herrarnas uppmärksamhet i anspråk längre.
Det skulle annars vara mycket att säga till utveckling av den sats,
jag nu uttalat, men tiden är för långt, framskriden. Jag yrkar därför
bifall till utskottets hemställan.

Om ujtp hävande
av
10 kap. 14 #
strafflag en.
(Forts.)

Herr Pettersson i Södertälje: För min del är jag benägen
att ge motionärerna rätt i mycket, som de i denna motion anföra. Det
ligger någonting motbjudande i att bestraffa s. k. politiska brott. Det
är sant, som motionärerna säga, att dessa brott »ej liksom andra brott
framfötts av ett fördärvat eller av naturen lågt sinnelag eller utgjort
tillfälliga utslag av karaktärssvaghet, själviskhet eller skadelusta. De
ha framgått av övertygelse. De ha utförts för att tjäna en sak, en
idé, de ha ofta direkt framsprungit ur en osjälvisk hängivenhet, större
än den genomsnittliga». Det är också sant, att det över huvud taget
är motbjudande att inskränka yttrandefriheten. Det är nog därför
säkert, att många här i kammaren med tungt hjärta 1916 voro med
om den ändring, som då genomfördes av 10 kap. 14 § strafflagen.
Vad som gjorde det särskilt tungt för många att gå med på saken var
att, när förslaget behandlades här, riksdagen kort förut avslagit den
då sittande vänsterregeringens förslag om rösträtt sutvidgning, och det
föreföll mindre tilltalande, att sålunda skärpa straffet för våldsamma
uttryck av politiskt missnöje på samma gång som riksdagen genom
avslag på de rösträttslösas krav gav ny näring åt detta missnöje.

Ett skäl. som 1906 vägde tungt, när man gick att skärpa lagen,
var, att man sade och med skäl kunde säga, att vi här i landet icke
sett att den anarkistiska propagandan verkligen var så farlig. Man
kunde säga det då därför att man icke bevittnat vare sig det skånska
anarkistiska postrånet eller mordet på general Beckman eller

Sr 64. 80

Onsdagen den Zii maj, e. m.

andrfuSL avifrV *°? ^ SCU dfs’ lla vi ''bevittnat dessa
JO kap. 14 § “Ln anara Utslag av draga varande propaganda. Nu äro vi rikare nå

strafflagen, ^^enhet, nu törsta vi bättre än da, att samhället maste ha medel att
(Forte.) skydda sig mot eu sådan verksamhet

Slutligen anfördes under 19UG ars riksdagsförhandlingar att den
da föreslagna lagändringen hade eu farlig, kautsehukartad karaktär
Man kunde med rätta peka pa den fara, som lag i afl lagen sålunda
kunde komma att anyandas i större omfattning än dess författare
asyitade. Emellertid kan man nog säga, att den erfarenhet som vunlts
sedan dess lyckligtvis icke bekräftat dessa farhågor. Såsom
VI,3, ,° e, meddelar i betänkandet, ha exempelvis under åren 1910_

striffwai,StnphX -PerSOner h!1Vlt adömda fängelse enligt 10 kap. 14 §
s rafilagen och ingen av dessa har dömts till straffarbete DennS

medel VtTklubKer’ ^ e“ lcke„i.f^re utsträckning använts som
meaei att Klubba ner misshagliga asikter. För övrigt har man n,-e

ju dika t från högsta domstolen, att även om en person i aldrig så^n

tusiastiska ordalag prisar brottslig handling, blir han straff]/ såvida

till brot''tkaT-V1SaS’ att,delta prlsallde skett i syfte att förleda annan

ser att träff^vari^rt?®11 •n°ga,’ fmner man ocksa> att den icke avser
att tralla varje dylik! prisande av brottslig handling utan endast

sådan t, som gar ut på att förleda andra. Såvitt lag kan se gorå sfi

motionärerna därför skyldiga till en överdrift, då de “lagefi deS

kritikaU(DetkärkendastSe .ett, varE är% och skarp samhälls si-

med att krit f i f kfltlkern är sa otålig, att han icke nöjer

m°! hr fn! O ^ bestående missförhållandena utan vill koma
iortare fram tall målet genom att förleda sina åhörare att brvta.
Z b- aende bristfälliga lagen, innan denna hunnTt bli avsSflagem64
da ^ nskerar att komma i kontakt med den bär

^aÄÄbÖ? “an ko-nma ihåg, att i flertalet andra europeiska
.täter half aro stadgade, som icke äro mildare än de vi ha för dv

i att då1"5®6 S6r'' .. )cVf 1;lgger enligt min mening någonting riktigt
å t den, som sokcr förleda till brott, som han själv aktar si °att föf

: ..‘:’./onus knogare an flen, som låter förleda sig. .Tåg är°glad att
i . ista avseendet kunna åberopa yttranden av flera socialistiska tid

de nått tldijn.narmast efter Amaltheadådet. Då var det en social

demokiatisk tidning som yttrade bland annat följande- »Förr eller

av den3S-dFtU k°mma’ hfr som 1 alla andra länder någon frukt
av den anarkistiska propagandan.» En annan sådan tidnino- vttnde »Men.

som vil tränga till djupet av denna affär (Am ther Mleti

S “Äte?8? ff* **>*!»* NTSÄ

Onsdagen don 23 maj, o. in.

skyldigaste. De mest skyldiga, de som genom sin verksamhet sin
propaganda varit förlorarna, dessa gå fria. Herr Schröder, 1 olkvil
jans redaktör och utgivare av »Handlingens propaganda» ar redan
fri. Och andra ungsoeialismens huvudapostlar äro hven alltjamt Irra.
Och dock är det väl ingen, som icke inser, att hos dessa är det, som
den egentliga skulden ligger till det skedda, att dessa äro de egentliga
brottslingarna.» Det lär till och med ha funnits en socialdemokratisk
tidning, som efter Amaltheadådet yttrade: »Man känner sig san nerligen

frestad alt förorda lynchning av de röster, vilkas petrolosa
fraser skicka sina åhörare till stupstocken.» Den sista tidningen har
jag icke sett själv, men den åberopades av dåvarande vice talmannen
Staaff i en diskussion angående denna lag. Såvitt jag förstår, år det
en oförvillad rättskänsla, som kommer till uttryck i dylika uttalanden.
Det ligger i själva verket en sanning däri, att förföraren är
mera brottslig än den, som kastar bomben.

Med detta vill jag för min del icke hava sagt, att avfattningen
av detta lagstadgande för närvarande är fullt tillfredsställande och
att det icke skulle behövas någon modifikation av straffsatserna.
Tvärtom tror jag, att någon ändring härutinnan väl skulle kunna
vidtagas, utan att samhället därigenom bleve maktlöst mot den antimilitaristiska
propagandan. Men jag har den övertygelsen, att aa
strafflagen kommer att undergå revision — och i ^motsats till^herr
Lindhagen tror jag, att denna icke kommer att låta vänta på ^sig
— kommer denna sak att tagas under övervägande. Jag tror således,
att det icke är riktigt att för närvarande på rak arm besluta en
ändring i den riktning, som föreslås i reservationen, och därför har
jag intet annat yrkande att framställa än om bifall till utskottets
förslag.

Nr M.

Om upphä vande

10 kap. 14 §

sträfJlagen.

(Korta.)

Herr Höglund i Stockholm: Jag orkar icke vid denna sena
timme ingå på någon egentlig diskussion i denna fråga. Blott några
ord. När herr Petersson i Lidingö villastad hävdar, att dessa lagar
skulle vara nödvändiga för att upprätthålla det bestående rättssamhället,
vill jag för min del med anledning därav endast säga, att jag
bestrider, att det är något rättssamhälle, vari vi leva. Det är tvärtom
så, att detta samhälle vilar på makt och brutalt våld, och dessa lagar
avse heller ingenting annat än att med brutalt våld upprätthålla den
nuvarande orättfärdiga samhällsordningen, emot _ strävandena från
socialdemokraterna, antimilitar ister na och ungsocialisterna efter en
omdaning till det bättre.

När jag hörde herr Petterssons i Södertälje anförande, kom jag
att tänka på den gamla satsen om dem, som ingenting lärt och ingenting
glömt. Jag tycker dock, att hela den erfarenhet, som vi haft
från denna lagtstiftnings tillkomst tills dato, borde hava lärt även
liberalerna att inse, att lagen ingalunda har tillämpats så, som man
från början tänkte sig, och icke heller verkat så, som man förutsatte.
När lagen tillkom, kallades den till och med av herr Branting för
anarkistlag, och det sades, att den uteslutande riktade sig mot den
anarkistiska och ungsocialistiska propagandan. Jag skulle rikta mig

Andra Tcammarens protokoll 1917. Nr 6-4. 6

Nr 64. 82

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om upphävande
av
JO kap. 14 {
strafflagen.
(Forts.)

mot denna lagstiftning, även om den inskränkte sig till detta, ty jag
, anser icke, att ungsocialisterna skola vara fågelfria och jagas som
vilda djur i landet, men det är ett faktum, att lagen också i mycket
stor utsträckning har drabbat den rent socialdemokratiska antimilitaristiska
propagandan, och det skulle kunna lämnas otaliga exempel
på detta. Det förvånade mig, när jag hörde den upplysningen, att
endast sex personer skulle hava blivit fällda under de senare åren
för brott mot Staafflagarna, Det måste avse talare, men dessa lagar
användas äveni stor utsträckning för att slå ned på den socialdemokratiska
antimilitaristiska pressen. Det är val egentligen inom pressen,
som de flesta offren fallit för dessa lagar.

Jag vill vidare till herr Pettersson i Södertälje såga, att man
•skall icke föreställa sig, att en lagstiftning av denna art skulle hava
kunnat förekomma sådana förbrytelser som exempelvis postrånet i
Skåne eller ett rent provokationsbrott såsom mordet på general Beckman,
som förövades av en intellektuellt undermålig individ. Jag*
bestrider,, att dessa båda brott haft något att skaffa med den antimilitaristiska,
och ungsocialistiska agitationen. De hava begåtts av
rent defekta, kanske från födseln kriminellt betonade individer. Att
tänka sig, att dessa lagar, om de tillkommit några år tidigare, skulle
ha förhindrat sådana brott, är ingenting annat än nonsens.

Jag begärde emellertid ordet närmast med anledning av ett yttrande
i herr Winbergs anförande. Han uttryckte sin förvåning över,
att tre högersocialdemokrater endast reserverat sig ifråga om Staafflagarna,
men tyckas vara benägna att hålla på den urpsrungliga lagen
av 1889 eller den s. k. lilla munkorgslagen. För min del är jag
icke alls förvånad över en sådan ståndpunkt, tvärtom finner jag den
vara ett naturligt och konsekvent led i hela den utvecklingsprocess,
som högersocialismen i vårt land genomgått under den senaste tiden.
Ett parti, som varmt ivrar för de mest skarpa, och hänsynslösa munkorgslagar
inom egna led, är naturligtvis endast konsekvent, när det
låter också samhället hålla sig med åtminstone en liten smula munkorg,
och jag är fullkomligt övertygad om, att vid den tidpunkt — den
kanske för övrigt icke är så avlägsen — då vi fått en liberal-socialistisk
regering, komma vi att få se högersocialisterna försvara och rösta
för även Staafflagarnas bibehållande.

Herr Lindqvist i Kosta: Såsom synes av utskottets utlåtande,
, hava herrar Klefbeck och Borg samt jag avgivit eu reservation,
i vilken vi yrkat, att 10 kap. 14 § strafflagen återställes till den lydelse,
som paragrafen hade före 1906. Detta vårt yrkande är detsamma,
som från vår partigrupp framställts tidigare, vid riksdagarna
åren 1910 och 1914. I den motion, som var väckt 1910, säges uti
motiveringen, bland annat, att »vi tveka icke att beteckna 1906 års
lagändring såsom reaktionär och såsom ett utslag av sällsynt missriktad
omvårdnad om samhällets bästa. Straffarbete, särskilt för
åsiktsbrott, är det sämsta vapnet av alla mot missnöjet, och det synes
oss vara ett kultursamhälle ovärdigt att genom tillfogande av ett
kroppsligt lidande förmå människor att byta åsikt. Det har i alla

O d sd ngen den 23 moj, c. in.

83 Nr

tiller», säges det längre ned i denna motion, »varit det lida ordet,
som påvisat bristerna och påskyndat samhällsförbättringarna, och
därför måste ett dylikt kringskärande av yttrandefriheten betecknas
som ett attentat mot utvecklingen».

Vad som säges i donna motion av ar 1910 gallor ännu i dag, ocli
jag vill göra detta till min motivering för det yrkande, vi här hava
framställt, Den motion, som här i dag föreligger, sträcker__sig ju
längre än det yrkande, som tidigare har vant framställt från var riksdagsgrupp
och, om jag icke tager fel, även varit framställt av en av
de föregående ärade talarna, herr Winberg. I den nu 1 öreliggande
motionen har man yrkat icke blott återställande av lagen, sådan den
var före 1906, d. v. s. icke endast slopande av Staafflagarna utan
slopande av hela denna paragraf. Vi hava icke vid behandlingen
inom utskottet kunnat fullt överskåda, vilken verkan det skulle ia att
göra den lagändring, som motionärerna här föreslagit, och när vi icke
kunnat göra detta, liava vi stannat vill att framställa det yrkande, om
vilket icke förut har rått så stor tvist, som det säkerligen skulle rada,
om det gällde borttagandet av hela denna paragraf.

Sedan riksdagen förra gången hade att behandla denna sak, har
det ju dock inträffat något, det har kommit till, kan man säga, ett
mycket betydelsefullt moment genom den tolkning, _ som i ett
mycket uppmärksammat rättsfall av högsta domstolen givits åt paragrafens
uttryck »menighet eller folksamling». Stadgandets räckvidd
har därigenom blivit större, än man tidigare allmänt torde hava antagit,
ifråga om förutsättningarna för att en uppmaning skall anses
vara offentligen framförd, och detta utan att erforderlig klarhet har
kunnat på lagtillämpningens väg erhållas, var den råtta gränsen bör
anses gå. Onekligen är denna bristande klarhet i ett viktigt stycke
icke tillfredsställande. Vi förstå till fullo, att det icke är bra ställt,
som det är, och vi äro sålunda icke tillfredsställda med denna lagparagraf.
Det är icke så, att vi äro tillfredsställda med den och därför
inskränka vårt yrkande till vad vi gjort, utan det är, som jag tidigare
sade, oförmåga att kunna överblicka verkningarna av en sedan
lagändring tillika med en annan sak, vilken jag sedan skall nämna,
som gjort, att vi stannat inför det yrkande, som vi hava i vår reserva -

Om upphä vande

10 kap. 14 §

strafflagen.

(Forts.)

Det är, såsom herrarna torde erinra sig, sa, att riksdagens justitieombudsman
har genom särskild skrivelse till Kung!. Maj :t fäst
uppmärksamheten på den nya lagtolkning, som här kommit till uttryck
ifråga om vad som menas med menighet eller folksamling. 1
avvaktan på vad resultat denna justitieombudsmannens, skrivelse kan
leda till, hava vi ansett oss stå på den säkra sidan, om vi inskränkte
oss att yrka, att denna paragraf måtte återställas i det skick, som den
hade före 1906.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som här är avgiven av herrar TCle(''beck och Borg samt
undertecknad.

Herr Winberg: Herr talman! Blott ett par ord. Herr

Nr 64. 84

Om upphävande
ao
tO kap. 14 <
strafflagen.
(forte.)

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Petersson i Lidingö villastad ville göra gällande, såvitt jag kunde
utplatta hans ord, att man skulle vara ganska ansvarslös, eller i
a la tall något i den riktningen, för att kunna framställa ett sådant
yrkan de, som det .lag gjorde. Jag skulle då vilja fråga herr Petersson
i Lidingö villastad, huruvida han också anser sådana personer
som t. ex. Carl Ifvarsson, Carl Herslow, Waldenström, Olof
Jonsson i Hof och Johansson i Noraskog m. fl. vara ansvarslösa
draga om sin asikt om samhällets rätt och möjlighet att straffa
förbrytare, da samtliga dessa herrar vid lagparagrafens tillkomst
förklarade, att den var alldeles onödig, att den icke alls var av behovet
påkallan utan tvärtom skulle komma att medföra ganska
larliga verkningar. Jag förmodar, att konsekvensen måste väl
• • j lvf’ A, ,dessa Personer nog handlade ganska ansvarslöst, och

i sadant tall belinner jag mig ju i relativt gott sällskap

Härmed har jag också något litet svarat på herr Lindqvists argumentation,
vilken, jag måste säga det, är ganska egendomlig
De huvudsakliga argumenten för, att dessa reservanter hava stannat
vid vad de gjort, förklarade han vara, dels att detta krav tidigare
framförts och dels också att man icke kunde överblicka räckvidden
av den föreslagna ändringen. Jag får säga, att detta är
en ganska malplacerad omtanke om det kapitalistiska samhället,
skulle det väl uppstå någon verklig fara för arbetarklassens vidkommande
om hela paragrafen slopades? Jag tycker, att denna
omtänksamhet later bra egendomlig från det hållet.

Herr Lindhagen: Jag begärde egentligen ordet med anledning
av herr Petterssons i Södertälje anförande. Det föreföll
“A’ S<?A om h?n h,är hopblandade två saker. Han talade om,
att anstiftaren ofta har större skuld än gärningsmannen o. s. v.
-tlela det kapitel, han rörde sig om, är egentligen kapitlet om anstil
tan av brott och delaktighet däri, som ju redan är straffbart
enligt strafflagens allmänna grunder. Det är icke fråga om detta
nu. Detta prisande av brottslig gärning, varom nu är fråga är
ett mera svävande uttryck, och det har praktiskt tillämpats för att
komma åt yttranden i allmänhet och särskilt i pressen och allledes
särskilt i en för högerns regeringsmakt misshaglig press tv
bär gor man en ofantlig skillnad på person, som man alltid gör
vid tillämpning av politiska paragrafer, för att komma åt de misshagliga
och märka ord. Detta varnade redan Carl Ifvarsson för
da han säde, att »icke alltid väljer man sina ord så noga att
man icke möjligen skulle kunna åtkommas med tillhjälp av denna
lag» Det är just detta som är det farliga, att man kan av högerns
ämbetsmän sa lätt »atkommas med tillhjälp av denna lag» Det
har vant tal om detta vid föregående tillfällen, och det” senaste
exemplet harpa är sista atalet mot Stormklockan. När i justitiedepartementet
efterfrågades, vad det var som ansågs förgripligt i
ifrågavarande artikel, svarade expeditionschefen, att det var exempelvis
ett uttryck om revolutionen i Ryssland, att man där hade
»först» avkastat oket. Förstår ni icke, menade expeditionschefen.

Onsdagen den 23 maj, e. in.

att i ordet »törst» ligger eu indirekt uppmaning, att man sedan
skall fortsätta lins oss. Men på samma gång har den svenska regeringen
själv erkänt den ryska revolutionen och således pa ett
ännu mera eklatant sätt prisat den brottsliga gärningen. Men
vad som går an för den svenska regeringen att prisa, gar icke an
för någon annan, Gild bevars, utan da försöker man att såsom
Carl Ifvarsson sade, med tillhjälp av munkorgsstadgandet åtkomma
en person genom en sa fruktansvärd uttolkning.

Man kan för övrigt säga, att även om en dylik lag vore behövlig,
sa bör den i alla fall ej stiftas, förrän man har tillämpad,
i vilkas hand man vågar lägga eu så. farlig lag; förrän man lar
en oväldig ämbetsmannakår, som icke tillhör ett visst parti och uttolkar
den i partiets anda företrädesvis. . ,

Man glömmer så lätt under årens _ lopp de färska intrycken
av vad som varit, men när jag läste i denna motion allt detta,
om vad det gamla lantmannapartiets män år 1889 säde — det var
kanske den enda frisinnade tid, som funnits i svenska riksdagens
senare historia — så kom jag så livligt ihåg det störa spel, som da
utspelades. Det var en hygglig ämbetsman, justitierådet och sedermera
justitieministern Örbom, som framlade detta förslag såsom
ett botemedel mot »de socialdemokratiska uppviglingarna», som det
uttrycktes och som var motivet för det hela, Mau var da rådd
för ''den socialdemokratiska faran. Det var mäster Palm och nagra
andra, som då skötte den saken. Man tyckte, att denna agitation
kunde vara onödig, måhända farlig, och ville icke finna sig i dessa
uppviglingar. Sedan har man fått finna sig i dessa uppviglingar,
och ministrarna blicka nu med den största uppmärksamhet och andakt
på sådana uppviglare — ja, jag menar herr isranting och
ledamöterna av hans förtroenderåd här i majoritetspartiet. öa
kunna tiderna förändras. De kunna ju också bliva. ministrar, och
man måste hava vördnad för något sa framtidsmässigt.

Så kom lagen till och sedan kom år 1906. Då var det såsom antydes
i propositionen, den »försvarsfientliga propagandan», som.
man avsåg att drabba med lagändringen. Då kom den störa militaristiska
och reaktionära utbyggnaden. Först sedan hittade man
på, när den grundlagsenligt skulle antagas för andra gången, att
det var för den anarkistiska propagandan, men det stod i den ursprungliga
propositionen, att det var den försvarsfientliga propaganden
man ville åt. Trots detta har antimilitarismen, ett riktigare
uttryck för saken, fått insteg till och med i riksdagen, men
den har visserligen icke sa stor makt, att man behöver.med ^vördnad
gorå honnör för den. Men kanska kommer den tid, da den
spelar större roll och man far visa samma hänsyn för den som nu
för de socialdemokratiska uppviglingarna. Världskriget bör kunna
påskynda denna tids tillblivelse. Jag vill alltjämt såga: Vi

vilja bli av med militarismen. Ni ma försvara den med munkorgslagar
och olaga häktningar och sådant, ni ma lata miljonerna rulla
för den onödiga neutralitetsvakten, presumerade faror fortfarande i
framtiden, så kommer i alla fall den antimilitaristiska propagan -

Nr 04.

Om upphä vande

JO Jcap. 14 §

strafflagen.

(Forts.)

Sfr 64. 86

Onsdagen den 23 maj, e. m.

dart att en gång bliva A och O även i parlamentet, hur man än

Om upphävande
av o

10 kap. 14 § ma spjerna emot.
strafflagen. Jag kommer så väl ihåg 1889 — .lag var då jämförelsevis
(Forts.) ung, ganska ung förresten — vilken storm av förbittring det gick
over hela landet bland arbetarna, bland den liberala pressen och
bland alla dem, som stodo vänstern nära. och det visade sig även
har i riksdagen. Det enda ord, som ljöd överallt var: munkorgslag„en’
munkorgslagen! Något oerhört var det. Detta grep örbom

fri v- +uian Si eb nfr lan lcke lånftt därefter gick bort ur tiden,
att därtill medverkat även denna opinion, som tog honom hårt.

Men lagen kom i alla fall till stånd i följd av socialistskräcken.
Oppositionen däremot byggde nog på en sund känsla, och det har
erfarenheten också visat. Låt oss nöja oss med att straffa anstifta6
och tillskyndan efter strafflagens allmänna paragrafer, men
lat oss icke omhägna sadana här munkorgslagar med kautschuksparagrafer
efter vilka man straffar icke blott en fullbordad gärmng
och försök till brott, utan även försök till försök, kan man
saga. Da gar man alldeles för långt. Man finner också, att denna
lag egentligen^ användes för att komma åt all kritik, som icke
vagel- sina ord pa guldvåg, som går ut på att avskaffa murkna

ivll10nei-muia iiu af!ar’ Sä att dess verkan är just, att man
lyckats upprätthålla detta.

Nu säde herr Pettersson i Södertälje vidare, att det stora häo--i nd.e universalmedlet, den allmänna revisionen av strafflagen, skulle
vi kasta en förväntansfull blick på även i detta fall, och vi kanske
kunde nöja oss med detta, Om vi se på det förslag, som föreag^ei
och som vid krimmalistföreningens sammanträde i dessa
punkter vann allmän tillslutning, så avser det just att öka dylika
knminaliseringsmö.iligheter. Alla möjliga försök skulle bli sträf f telser

de* förut’ alla försök till statsfarliga förbry telser

och aven förbrytelser, som stå på gränsområdet därtill

£ f 7nHeS “°-tl0n med be«''äran- att riksdagen skulle varna

val in?raSftff/fvlaffTeV1S10nen "''7 bland annnat i sådan riktning,
vad inträffade? Jo, en överväldigande majoritet, förmodligen hela

Åt rLt sJdP 7 r °Ch fie1alet socialdemokrater voro emot,

att det sades ifrån redan nu. Vad är det då för mening med att
hanvma pa den tillämimde strafflagsreformen såsom något, som
skall rada bot pa sadana missförhållanden som här uppstått? Man
har tvärtom mycket mer att frukta av en sådan revision

reservation ^ ^ talman’ ^ ia* att fä yrka bifall till

Herr Borg: Herr taman, mina herrar! Det är ju litet

vanskligt att begära ordet vid denna sena timma, men jag nöd-as
dock gorå detta pa grund av åtskilligt, som här blivit ''sagt. " ’

„ kerr ” urberg med mycken styrka framhållit, att det skulle
vara sa förunderligt, att vi som arbetare endast stannat vid att
V rka upphävande av eu del av denna paragraf, vill jag endast säga
som herr Lmdc,vist tidigare sagt, att vi gå kvar på just de viga?-.’

Nr <>4.

Onsdagen den 23 maj, c. in.
dill- herr Winberg förut satt. Vi hava icke andra! uppfattning, vande a„
V1Ul Sedan Salfta^be" att fa saga till herr Höglund., da han tror 1Ä1

att i den händelse vi skulle få en liberal och socialdemokratisk (Lorta.)
regering, så skulle högersocialislerna till och med komma att var
för hela denna lags bibehållande, att dessa ord kunna bil ett tveeggat
vapen om man vänder på det hela. Det skulle kunna banda
också, att i händelse vi finge eu sociabstisk vansterregermg h
i landet, hven vänstersocialisterna da kanske skulle andra g
hän om något sadant är möjligt. . • ,

Till sist skulle jag vilja säga, att den ståndpunkt, vi g>
här i detta utskottsutlåtande, är icke endast herr Winbergs ståndpunkt
utan mer och mindre även herr Lindhagens ståndpunkt.

Han var inom utskottet, innan han till sist bestämde sig för
-eservation han här framgått med, inne pa de vagan, da
närvarande fr0 Han var även litet fundersam, huruvida han
skulle kunna gå med på bifall till hela motionen, ehuru lian har
satt sitt namn under densamma, därför att även lian liksom vi icke
kunde överblicka, vilka konsekvenser det skulle hava med sig. Jag
tror att om våra vänner på vänsterkanten ville se noga pa alla
dessa saker, så skulle de icke komma och uppträda va det satt, .de
här gjort. Jag tror, att man borde anlägga en annan ton i sina

ord vid detta tillfälle.

Med herr Borg förenade sig herr Persson

Norrköping.

'' Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!

Då herr Lindhagen tillvitat mig, att jag g.iort mig skyldig till en
sammanblandning av det nu föreliggande stadgande; och‘
lagsbestämmelsema i fråga om delaktighet i brott och anstalt
av sådant, vill jag erinra, att i 10 kap. 14 § ^rafHagen ah.s cm,
straff för uppmaning till brott eller försök att förleda till brott
så ock försök att eljest förleda till ohörsamhet o. s v Jag
hemställer, om icke den, som gör sig skyldig till sadant, i vanlig
.fall kallas för anstiftare, ehuru bär den skillnaden föreligger, att
en person straffas enligt detta lagrum oaktat det icke kan pavisas,
att någon viss person på grund av hans anstiftan begått brott.
Jag tror, att vad som sades, när lagen tillkom, ratt starkt motiverar
eu sådan bestämmelse, nämligen att det iu är mycket svart att
i speciella fall visa, att ett dylikt yttrande verkligen förmatt någon

viss person att begå brott, men att yttrandet i alla fall ar sa pass
farligt, att ett ingripande är påkallat. . ■

Gent emot herr Höglund skall .lag be att fa erinra, att lag
aldrig sagt, att vare sig mordet på general Beckman eller skanska
postrånet skulle hava uteblivit, ifall en sådan lagstiftning forefunnits.
Om man stiftar en lag av ifrågavarande innehåll, ar
det icke i den förhoppningen, att alla brott, som däri belägga;? mec
straff, därigenom skola kunna för afl framtid förekommas. ba naiv
är man icke. Men därmed är icke sagt, att det skulle vara naivt,

Nr G4. 88

Onsdagen den 23 maj, e. m.

Om upphävande
av
10 kap. 14
strafflagen.
(Forts.)

att försöka att genom en sådan lag reagera mot farliga samhälls§
företeelser av det ena eller andra slaget. Därför att lagen icke
skulle hava en absolut verkan, kan den dock hava någon verkan i
avsett syfte.

Herr Höglund i Stockholm: Herr Lindqvists i Kosta anförande
gav verkligen i blixtbelysning en ganska god bild av det
djupa politiska förfall, vari vårt land har råkat under den senaste
generationen. För trettio ar sedan, ar 1889, när denna fråga behandlades
i riksdagen, yttrade herr Anderssom i Nöbbelöf, numera
herr Andersson i Skivarp, en ganska moderat man, föreställer jag
mig, t oljande: »Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten, skola
y 1 ■''! dåligt betjänta med det vi fa igen.» X år uppträder herr

Lindqvist i Kosta, som kallar sig för socialdemokrat, och säger, att
lian icke kan vara med om att tillstyrka att återgå till förhållandena.
före lagens tillkomst, enär han icke kan överskåda verkningarna av
ett sådant beslut. Han fruktar de ohyggliga konsekvenserna av
en fullständig yttrandefrihet i vårt land, ett krav, som han dock
har på det egna partiprogrammet! Jag skulle vilja hemställa till
honom att han till nästa kongress motionerade om, att denna punkt
ändrades till »ofullständig yttrande- och församlingsfrihet».

Kog är det i alla fall besynnerligt, att socialdemokrater, som
vilja gälla för att framför alla andra hävda frihetens principer
pa detta område och som mycket starkt på sin tid reagerade mot
liberalerna för deras frångående av dessa principer, nu själva uppträda
som försvarare av en sådan politik, och i varje fall är det
beklagligt att de usurpera det hederliga socialdemokratiska namnet
för en sådan åskådning.

Till mm vän Borg i Härnäs vill jag säga, att hans anförande
syntes just bekräfta vad jag förespådde, att den socialdemokratiska
högern i en eventuell samregering med liberalerna kommer att
lörs\ara till och med Staafflagarna, och han sökte endast undskylla
det med att till äventyrs även den socialistiska vänstern, när den
bleve regering, komrne att föra samma politik. Nå, det återstår
att se, och tills jag får se det, vågar jag bestrida, att något sådant
vore möjligt. Vad herr Borg sagt härom, bevisar i varje fall ingenting
emot vad Jag framhållit, nämligen att socialdemokraterna sålunda
själva frångått sin ståndpunkt till och med gent emot Staafflagarna
eller rättare sagt äro redo att göra det.

Herr Persson i Norrköping: Denna debatt är ju av särde les

stort intresse därför att här av några talare har lagts an på att
nedsvärta de tre reservanter, som antecknat sig för den ståndpunkt,
vilken åtskilliga eller åtminstone ett par av de talare, som här yttrat
sig, tidigare funnit vara tillfredsställande. Saken ligger så till,
att den här lagparagrafen icke, såvitt jag vet, sedan 1889, då den antogs,
vant uppe till riksdagens behandling förrän i år, och herrarna
ha icke heller angivit något missnöje med densamma i den press,
som statt till herrarnas förfogande under åtskilliga år. Först i år

Ousdugcu den 23 luuj, c. in.

H(J Nr (tf.

har uppmärksamheten blivit last på ifrågavarande paragraf därigenom
att man tolkat ordet menighet på ett sätt, som man ieke gjort förut, I() kap
men fråga är, om det är säkert, att man vinner någon rättelse i det strafflag en.
avseendet genom att yrka på att den här bestämmelsen skall avskaf- (Forts.)
fas. Denna sak tål i varje fall att resonera om och taga under övervägande,
innan man gör sig så säker.

Herr Höglunds stora ord äro typiska utslag för hans tro på sin
egen överdådighet i detta fall, da han förutsade, att om socialdemokraterna
komma att bilda regering tillsammans med liberalerna, skola
de hålla på Staafflagarna. Herr Höglund vet icke någotdera i det
avseendet, och om han också håller på sin tro, är det lyckligtvis eu
del folk som icke tro på så lösa uttryck som de vilka här förekommit.
Jag tror verkligen, att de stora orden i det avseendet skulle
sparas liksom förvrängningen, att herr Borg givit erkännande åt,
att om ett år vi skola yrka på att Staafflagarna skola bibehållas.

Slikt faller helt visst tillbaka på dem, som uttrycka sig sa, ehuru
de icke ha någon grund därför.

Då skulle jag vilja hemställa till herrarna i fråga om en liten
sak: vad är det egentligen vi behöva ha bort? Jo, vi behöva först ha
hort Staafflagarna. Det är egentligen en del av paragrafen, som varit
besvärlig för yttrandefriheten här i landet, som såväl enskilda
talare som tidningarna kommit i klammeri med. Nu stå vi i den
ställningen, att socialdemokraterna äro ensamma om att önska få
bort den lagparagrafen. Jag vill i det sammanhanget beklaga den
uppfattning, som gjort sig gällande här från herr Pettersson i Södertälje,
då han så starkt, starkare nästan än vid föregående debatter
i denna fråga i riksdagen, tager denna lag i försvar. Det är erkänt
och erkänt på många sätt, att det är en kautschuksparagraf , som
missbrukats på ett sätt, som sannerligen icke gagnar vare sig folket
eller landet som sådant, icke ens dem, pa vars tillskyndan denna lag
tillkommit. Det är ett faktum, att det är den lagen som är den obehagliga,
under det att den andra lagen har föga eller intet att saga,
åtminstone icke sedan jag började deltaga i det politiska arbete^ och
följa lagstiftningens inverkan på politiken här i landet.

Tro icke herrarna, att det vore skäl i att man koncentrerade ansträngningarna
på att söka få bort den obehagliga delen av paragrafen?
Tro icke herrarna, att det för sakens skull vore bättre än att
man här ställer upp och anklagar tre reservanter, som icke kunnat
vara med på herr Lindhagens reservation, vilken för övrigt, enligt
vad herr Borg redogjorde för, icke från början av herr Lindhagen
så starkt inom utskottet urgerades. Jag känner icke till det; jag har
icke varit med om behandlingen av denna lag. Jag tror, att dessa
feta talesätt kunna vi spara till andra tillfällen, då vi träffas, och
att vi icke behöva upptaga riksdagens tid med dem, då vi helt visst
icke komma någonstädes i sak i detta avseende.

Yad sedan beträffar paragrafens innehåll — jag skall yttra mig
om dess innehåll — anser jag, att paragrafen bör undergå en ordentlig
granskning och ordentlig förändring, så att det farliga, som ligger
i densamma, avskaffas. Det kunna vi komma igen med och före -

iNr 04. 90

Onsdagen den 2o maj, c. in.

Om upphävande
av
JO kap. 14 <!
strafflagen.
(Forts.)

slå utan att därför anse, att man är så ultraradikal, därför att man
kommit fram med .en motion vid detta tillfälle, en motion, som för
övrigt icke tiar utsikt att leda till praktiskt resultat för närvarande.
Det är det vi i någon män skola titta på. Jag har velat säga detta
vid detta tillfälle, fastän jag ej deltagit i frågans behandling inom
utskottet.

Till sist vill jag säga till herr Pettersson i Södertälje beträffande
hela hans argumentation, att, då han säger, att före lagen hade vi
icke haft Amaltheadådet och övriga våldsåtgärder, men att vi hava
haft sådana efter det lagen kom till stånd — det visar sålunda, att
lagen icke hindrar sadana — jag icke har kunnat finna något dylikt,
som förresten icke bär något att göra med den agitation, som man
använder lagen emot och som man kan komma åt på så många andra
områden.

Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman! Jag måste säga

ett par ord med anledning av herr Höglunds överlägsna uppträdande
mot mig. Innehållet i herr Höglunds anförande verkar icke sä
osympatiskt som den överlägsna ton, redaktören tar mot en arbetare.
Det är tydligt, att en person som herr Höglund har lättare att uttrycka
sig, än vad jag har. Därför försöker han använda sådana
ord, att han tror, att endast deras form skall kunna nedgöra en motståndare.
Jag tror icke, herr Höglund, att mitt anförande likväl kan
vara något bevis på politiskt förfall som vårt land kommit i. Det
kan väl. icke förtänkas, att om en person, som icke är jurist, blir inkastad
i ett utskott, där lagfrag''or behandlas, han där försöker att
sätta sig in i frågorna så mycket som möjligt. Jag ber att i detta
tall få säga — jag vet icke om jag härvidlag går längre än jag har
rätt att gorå —. att jag har särskilt sökt i samtal med herr Lindhagen
få uppfattning om. vad hans mening var angående denna motion.
Jag måste då säga i likhet med herr Borg, att herr Lindhagen har
stått på. samma ståndpunkt som vi reservanter, nämligen att det icke
var möjligt att gå på bifall av motionen. Trots det herr Lindhagen
har undertecknat denna motion, var detta sålunda även herr Lindhagens
uppfattning. Det måste man väl ändå ha klart för sig, att
när det gäller eu ändring av en lagparagraf, man måste försöka få
en överblick över, hur ändringen kan verka på andra lagparagrafer.
Det är detta jag åsyftat, när jag uttalat mig.

Jag vill så säga till herr Höglund, att 1910 intog herr Lindhagen,
som naturligtvis står betydligt mycket högre än både jag och
flera av herr Höglunds vänner, en ståndpunkt, som var betydligt
mycket sämre än den, vi nu intaga. Ty när då den socialdemokratiska
motionen förelåg om ett återställande av denna lagparagraf till
vad den var före^l906 kom herr Lindhagen med en reservation. Han
kunde icke gå så långt som motionen gjorde, utan inskränkte sig i
sm reservation till att yrka på, att den år 1906 införda straffskalan
skulle ur lagen utgå. Trots att herr Lindhagen inskränkte sig till
detta, jag må säga mot vårt ganska betydelselösa yrkande, har det

Onsdugeu (len 23 maj, e. in.

31 Nr VA.

ej synts, som om herr Höglund och hans parti kommit i politiskt f - ranrfe av
fall därför, utan vi se ju, att det partiet är slätt i god utveckling. w kap u §

Jag ber till sist att få saga herr Höglund, att jag tror, att det ,träff agen.
vore mycket bra, om vi kunde uppträda mot varandra, då vi ha olika (Kort».)
åsikter, utan afl försöka personligen angripa varandra.

Herr Borg: Herr talman! Jag nödgas säga ett par ord återigen
trots den sena timmen, och det på grund av herr Höglunds uppträdande.
Det synes mig märkvärdigt, att en sådan man som herr
Höglund varken liör eller erkänner någonting, som man säger, da
lian ytterligare kommer här och konstaterar vårt förfall, v i ha eme -lertid icke fallit från någon ståndpunkt, det föreligger sålunda icke
något förfall. Jag har ju gent emot herr Höglund inför kammaren
nyss framhållit, att de yägar va befinna oss på, dar har herr Winberg
varit och där har herr Lindhagen stått^för några dagai sedan
i utskottet. Då kan man icke beteckna det så, som om vi fallit ne(*
i en dygrop vid detta tillfälle. Nej, vi sta kvar pa den ståndpunkt,
som vi alla tidigare intagit.

När herr Höglund söker lägga in i mina ord, att jag erkänner,
att, för den händelse vi få en socialistisk-liberal regering, vi äro färdiga
att acceptera hela denna lag så är det ändå att fullständigt vantolka
vad jag sagt. Icke behärskar jag ordet i så långt gående utsträckning,
men det skall vara få, som skola kunna vantolka vad
jag sagt på sådant sätt, som herr Höglund nu gjort. Då herr Höglund
skall söka skolmästra äldre arbetare, som känna kanske bättre
än herr Höglund vad arbetare önska, vad arbetare behöva och hur arbetare
lida,”och huru önskemålen ligga i det fallet, bör herr Höglund
välja orden bättre vid ett annat tillfälle.

Herr Lindhagen: Som herrarna hörde av mitt anförande,

liar jag icke berört de tre andra reservanternas ställning utan bara
försvarat min egen reservation. Nu ha emellertid dessa reservanter
åberopat vad jag tidigare sagt inom utskottet, och jag vill då försvara
min reservation även gent emot dem. .

Denna reservation innehåller ett särskilt stycke, där jag talar
om, hurusom »man vänjer sig visserligen vid allt, således även vid
åsynen av förtrycket. Till sist utbreder sig tron, att detta är åtminstone
på något sätt oumbärligt, eftersom det finnes till och växer.

Därför har även jag tidigare varit med om att föreslå endast borttagandet
av 1906 års påbyggnad och även senare ^ trött, att möjligen
något behövde stå kvar. De varnande rösterna från tiden för lagens
första tillkomst och nya erfarenheter hava emellertid väckt mig till
besinning».

Det har icke framburits någon sådan motion förut, och jag får
säga, att den är väl skriven. Det är tydligen flera sakkunniga, som
samarbetat. De ha också åberopat, hur annorlunda man ser sådana
saker som den föreliggande i ett land som England, och allt detta
gjorde, att denna motion väckte mig till eftertanke, att när allting
kommer till kritan, böra vi söka lösrycka oss från detta parlamenta -

Nr (54. 92

Onsdagen den 23 maj, e. m.

°vZidePhå~ r-^S^a kompromissande, som man faller offer för, och särskilt i sådana
wTap. 14 § ^er. som de nuvarande gå till roten med det onda. Emellertid hade
strafflagen. jag i utskottet — och det har jag också skrivit i reservationen —
(Ports.) en känsla av att jag icke kunde begära, att utskottets medlemmar
skulle följa mig i mitt principiella, bifallsyrkande. Därför resonerade
vi ett slag om, huruvida vi icke för att vinna något, som man
kallar det, och för att vara eniga skulle kunna gå på den gamla linjen
från 1906 och därtill föreslog jag att nu måste dock även fordras,
att de nya erfarenheter, som tillkommit angående tolkning av det
år 1889 införda begrepet »menighet eller folksamling» skulle beaktas
och föranleda dess förtydligande, så att någon vantolkning ej vidare
kunde äga rum. Men då det slutligen bar mig emot att gå på
en kompromisslinje, skrev jag min reservation och visade den för mina
närmaste partikamrater, men de beslöto sig då i stället för den
andra reservationen. Jag klandrar dem icke med ett ord härför och
kommer aldrig att göra det, utan har bara sökt försvara den ståndpunkt,
som jag nu intagit.

Herr Persson i Norrköping talade om att »visa sig radikal». Ja,
herr talman, om vi kunde slippa att gorå det ändå. Jag skulle önska,
att det lilla parti jag tillhör kunde få taga ett annat namn. Jag
har fått höra, vilket härligt tillstånd, som lär råda i Bulgarien. Där
finnas, två socialdemokratiska partier, och när det gamla partiet kallade
sig »de vidhjärtade», beslöt vänstern kalla sig »de trånghjärtade».
Jag skulle oerhört gärna vilja tillhöra ett parti, som officiellt
kallade sig »de trånghjärtade», så att jag kunde oberoende av namnet
arbeta för vad jag ansåge vara riktigt.

Herr Höglund i Stockholm: Jag skulle icke begärt ordet

ännu en gång vid denna sena timme, om det icke förekommit några
personliga angrepp, som jag känner mig tvingad att tillbakavisa. Jag
har icke velat på minsta sätt rikta mig personligen mot vare sig herr
Lindqvist i Kosta eller herr Borg, och jag vädjar till kammaren, om
icke något missförstånd från deras sida föreligger. Jag respekterar
dem såsom människor fullt och helt och för deras riksdagsarbete, som
jag noga följt. Yad jag riktat mig mot är den politiska uppfattning.
som de här företrätt. Det är den jag karakteriserat som »förfall»,
vilket icke har med deras personer som sådana det minsta att skaffa.
Jag skall för övrigt icke ingå på deras anföranden vad det personliga
beträffar, fastän det skulle vara ytterligare något att säga särskilt
i anledning av herr Borgs yttrande.

Då herr Persson framhåller det besynnerliga i att vi icke förut
riktat oss mot lagen i hela dess omfattning eller, som han uttryckte
sig, att vi förut »förklarat oss tillfredsställda», vill jag säga, att jag
icke. vet., när och var det skett även om det icke väckts någon formlig
motion i ärendet. Nu vet herr Persson lika väl som jag, hur det tillgår
att väcka motioner i den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Det. är sålunda först pa sista tiden vi haft tillfälle att utveckla oss
f frihet, och därför är det naturligt nog först nu ett sådant yrkande
kunnat komma fram. Det är dessutom särskilt motiverat av den

93 Nr 04.

Onsdagen den 23 maj, e. tu.

senaste tidens händelser, vilka, som alla känna, nödvändiggöra en
skärpt kamp mot militarismen. När nu Iragan kommit upp och 10 kap t4 g
när herr Sven Persson säger, att det icke är någonting att invända strafflag™.
mot vår motion, varför icke tillstyrka den i lagutskottet. (torta.!

överläggningen förklarades härmed avslutad. I överensstämmelse
med de yrkanden, som därunder förekommit, framställde herr
talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan,

2:o) avslag därå och bifall i stället till den av herr Lindhagen
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3: o) avslag a
utskottets hemställan och bifall i stället till den reservation, som
avgivits av herr Klefbeck m. fl., och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen hava flertalets röster för sig. bom votering
emellertid begärdes, upptog herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna,
därvid herr talmannen förklarade sig anse den under 3:o) ipptågna
nu vara med övervägande ja godkänd. Men jämväl i fråga
om kontrapropositionen äskades votering, i anledning varav törst
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
lagutskottets utlåtande nr 52 antager yrkandet om bifall till den
av herr Klefbeck m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till herr Lindhagens reservation.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utföll med
74 ja mot 35 nej; och blev följaktligen den av kammaren nu godkända
propositionen för huvudvoteringen så lydande:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Klefbeck m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Huvudvoteringen utvisade 62 ja mot 47 nej, vid vilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.

Nr 64. 94

Onsdagen den 23 maj, e. m.

§ 10.

Föredrogos ånyo de denna dag avlämnade motionerna nr 496,
av herr Lindqvist i Kosta, och nr 497, av herr Persson i Norrköping,
båda i anledning av Kung!. Maj:ts propositioner, nr 341,
med förslag till lag om allmän tjänsteplikt och, nr 358,
med förslag till lag angående anbetsnämnder; och beslöt kammaren
hänvisa ifrågavarande motioner till lagutskottet.

§ 11.

Herr Jesper son avlämnade eu av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 500, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 370,
angående anslag för anordnande av spannmålslagerhus och fryshus.

Denna motion blev på begäran omedelbart remitterad till jordbruksutskottet.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från första särskilda utskottet:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
kngstidstillägg och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare
i statens tjänst jämte i ämnet väckta motioner;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
krigstidshjälp under år 1917 åt vissa f. d. befattningshavare i statens
tjänst jämte i ämnet väckta motioner;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
krigstidshjälp åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
krigstidshjälp under år 1917 åt pensionerade lärare och lärarinnor
vid folkskolor ogh småskolor m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
krigstidshjälp åt pensionsberättigade änkor och barn efter delägare
i folkskollärarnas änke- och pupillkassa; och

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
krigstidshjälp åt pensionsberättigade änkor och barn efter delägare
i prästerskapets änke- och pupillkassa; samt

från riksdagens kansli:

nr 160, angående åtgärder för nedbringande av statens tryckningskostnader; nr

184, angående utredning för genomförande av en allmän
arbetarsemester i vårt land; och

nr 186, angående åstadkommande av utredning rörande handelsomsättningen
mellan de nordiska länderna m. m.

Onsdagen den 23 maj, e. in.

(.)5 iNr ttf.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckta
motioner angående reglering av riksdagsmännens arvoden;

statsutskottets utlåtanden:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälligt
lönetillägg åt skogvaktarna vid universitetet i Uppsala m. in.;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till täckande av brist i staten för förskolan för blinda
i Växjö; „

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till upplysnings- och undervisningsverksamhet för nykterhetens
främjande jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt viss lärarpersonal vid marinen tillhörande
undervisningsanstalter samt navigationsskolorna jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 172, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående anslag
till hospitals underhåll;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

omkostnader för handläggning av ärenden rörande ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag till läkarundersökning av sjöfolk;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

höjning av anslaget till kostnader för taxering till skatt å inkomst
och förmögenhet;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

förvärvande för statsverkets räkning av fastigheterna nr 13 och 14
i kvarteret Norrtälje i Stockholm;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anvisande av medel till täckande av kostnader för tryggande
av rikets neutralitet år 1917; och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

beredande av medel till bestridande av vissa kostnadsökningar för
sjöförsvarets ordnande m. m. jämte i ämnet väckt motion;

sammansatta stats- och lagutskottets nr 4 utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 328, med
förslag till förordning angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 347, angående
ersättning åt postsparbanken för dess bestyr med uppbörd
och utbetalningar m. m. för riksförsäkringsanstalten.

Jfr 64. 96

Onsdagen den 23 maj, e. m.

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:

nr 51, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående tillfällig höjning av postavgifterna dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 52, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets.
betänkande i anledning av väckt motion med förslag till
förordning om tonnageavgift;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom., 3 § 1 mom., 5, 8
och 23 §§ samt 25 § 2 mom. i förordningen den 7 augusti 1907
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom
i anledning av nämnda proposition väckta motioner;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse av rubrikerna nr 192 och 193 för maltdrycker och
mjöd i gällande tulltaxa;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 6, 9, 11, 18, 19, 20, 25 och
30 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning
av socker;

nr 56, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående indragning av förste kontrollörsbefattningarna vid
råsockerfabrikerna m. m.;

nr 57, dels i anledning av väckta motioner med förslag till
förordning om krigstidsskatt samt om ändring av skattetar.iffen i
gällande förordning om krigskonjunkturskatt, dels ock angående ändrad
lydelse av 12 § i sistnämnda förordning; och

nr 58, angående vissa ändringar i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets nr 2 utlåtande, nr 1,
i anledning av Kungl. Majts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 17 april 1916 angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
och understöd å allmänna indragningsstaten; och

nr 55, i anledning av militieombudsmannens framställning angående
förhöjning av anslaget till befordrande av göromålens gång
vid militieombudsmansexpeditionen m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till en extra tjänsteman hos lantbruksstyrelsen samt till jordbrukskonsulenter
och jordförmedlingsbyråer;

Onåd ngen deri 23 maj, e. m.

97 Nr (14.

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ökat statsbidrag till lantbruksskolor ävensom två i ämnet väckta
motioner;

nr 102, i anledning, av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor ävensom tre
i ämnet väckta motioner'',

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till ökat arbetsbiträde hos lantmäteristyrelsen;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till lantbruksinstitutet vid Ultuna samt lantbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp ävensom en i ämnet väckt motion;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande till aktiebolaget Porjus’ smältverk av rätt att inom utmålet
Yalerius å Luossavaara malmfält bryta viss mängd malm
ävensom två i ämnet väckta motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter m. m. från Kungsörs kungsladugård i
Västmanlands län ävensom tre i ämnet väckta motioner;

nr 107, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående
tillfällig avlöningsförbättring för vissa lantmätare ävensom en i
ämnet väckt motion; och

nr 108, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förtydligande eller ändring av 8:e punkten i kungörelsen
den 4 februari 1811 angående användandet av de till bergverken
och bruken upplåtna rekognitionsskogar; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 16,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga
om avveckling av militärförsvaret m. m.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Ordet lämnades härefter till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag

.hemställer, att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
för morgondagens plenum bland 2 gånger bordlagda ärenden främst
måtte uppföras lagutskottets utlåtande nr 54, vidare i en följd
statsutskottets utlåtanden nr 150 t. o. m. 164, därefter bevillningsutskottets
betänkanden nr 48, 49 och 50 samt bankoutskottets utlåtande
nr 45, samma utskotts utlåtanden nr 50, 51 och 52, därpå
.jordbruksutskottets utlåtande nr 93 samt därefter övriga ärenden
•i den ordning, vari de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 94. 7

Nr 64. 98

Onsdagen den 23 maj, e. m.

§ 16.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsmannen Carl Johan Eriksson från Arboga på
grund av sjukdom (akut ledgångsreumatism) tills vidare är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet, intygas på heder och samvete.
Arboga den 22 maj 1917.

A. J. Amnéus,

leg. läkare

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr vice talmannen under 6 dagar fr. o. m. den 25 maj,

» Magnusson i Skövde » 6 » » » 24 »och

> Jönsson i Boa » 2 »■ » » 24 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,65 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1917. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

172S83