RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1917:54)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1917. Andra kammaren. Nr 54.

Fredagen den 1 maj.

Kl. 3,30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr vice talmannen.

Justerades de vid kammarens sammanträden den 27 och den 28
näst-lidna april förda protokollen.

§ 2.

Herr statsrådet Carleson avlämnade Kungl. Maj ds propositioner:

nr 317, angående understöd åt avlidne maskinisten vid garnisonens
i Boden vattenledningsverk B. E. T. Svenssons minderåriga
barn;

nr 318, angående pension å allmänna indragningsstaten åt arbetsförmannen
vid krigsskolan C. W. Johanssons änka Anna G-reta
Johansson;

nr 319, angående pension åt skomakeriarbetaren vid Svea livgardes
intendenturverkstäder Frans Gustaf Storms änka Mathilda Elisabeth
Storm, född Jonsdotter;

nr 320, angående pension åt kokerskan vid Karlskrona grenadjärregemente
änkan Sofia Petersson, född Israelsson;

nr 321, angående understöd åt fodermarsken H. F. E. Ingvarssons
änka och minderåriga barn;

nr 322, angående ändring i gällande grunder för pensioneringav
arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden
för avgång ur tjänst;

nr 323, angående inlösen för statsverkets räkning av generalstabens
officerskårs stalletablissemang i Stockholm;

nr 300, angående krigstjänstpremier till visst manskap och vissa
värnpliktiga vid flottan;

nr 297, angående krigstidshjälp under år 1917 åt pensionerade
lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor m. fl.;

nr 305, angående anslag till ersättning åt förlikningsman för
medling i arbetstvister m. m.;

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 5-4.

Nr 54.

Tredagen den 4 maj.

nr 326, angående förvärvande av vissa fastigheter för telegrafverkets
räkning i Filipstad och Göteborg samt utvidgning av telegrafverkets
verkstad i Nynäshamn m. m.;

nr 328, med förslag till förordning angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 324, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande
av lägenheter från sådana egendomar;

nr 325, angående årligt understöd åt vice kommissionslantmätaren
A. E. O. Modée;

nr 306, angående inlösen av besittningsrätten till kronoegendomen
Bergshamra nr 1 i Stockholms stad och län;

nr 331, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 3,
7, 8 och 10 §§, 34 § 2 mom., 36 § 2 mom. och 47 § i förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften;

, nr 316, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 6, 9,

11, 18, 19, 20, 25 och 30 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående
beskattning av socker;

nr 329, med förslag till ny utgiftsstat för postsparbanken m. m.;

och

nr 330, angående krigstidshjälp åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst.

Samtliga dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts nedannämnda å kammarens
bord liggande propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 303, angående täckande av
överbetalning å reservationsanslaget till underhåll av kustartilleriets
byggnader och materiel för år 1916;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 302, angående viss ändring i villkoren för överlåtande till staden
Falkenberg av Falkenbergs tullbro; och

nr 304, angående anslag till lantbruksinstitutet vid Ultuna samt
lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp;

till statsutskottet propositionen, nr 308, angående statsunderstöd
åt synnerligt skattetyngda landskommuner;

till första särskilda utskottet propositionen, nr 307, angående beredande
av lokal för den föreslagna byggnadsstyrelsen m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 309, angående förvärvande
för statsverkets räkning av fastigheterna nr 13 och 14 i kvarteret
Norrtälje i Stockholm;

till bankoutskottet propositionen, nr 311, angående tilläggspension
åt fullmäktigen i riksbanken, filosofie doktorn Sixten Gabriel
von Friesen;

Fredagen den 4 innj.

Nr 54.

till statsutskottet propositionen, nr 312, angående uppskov med
slutförande av undersökningsarbeten i Kiirunavaara och Gellivare
malmberg;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 313, med förslag till
förordning om visst undantag från tillämpningen av stadgandet i
13 § 4 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin m. in.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 314, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter smeden Per Viktor Sjögren från Ledbergs socken m. fl.; och

nr 315, angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen
av skattefrälseräntor.

Efter härpå skedd föredragning av Kung], Maj:ts skrivelse, nr
310, med tillkännagivande att framställning angående beviljande av
medel såsom bidrag till uppehållande av internationell patrulleringstjänst
i norra Atlanten m. m. icke komme att föreläggas riksdagen
beslöt kammaren, att innehållet i berörda skrivelse skulle meddelas
statsutskottet samt skrivelsen läggas till handlingarna.

Vidare remitterades till statsutskottet propositionen, nr 233, angående
anvisande av medel för bestridande av uppkommande merkostnader
för vissa byggnadsföretag vid armén.

§4.

Härefter föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid

till andra särskilda utskottet motionerna:

nr 444, av herr Bolander; och

nr 445, av herr Molin i Dombäcksmark;

till bankoutskottet motionen nr 446, av herr O. Nilsson i Örebro
m. /intill
statsutskottet motionerna:
nr 447, av herr Norman m. fl.;

nr 448, av herrar Öberg och Molin i Dombäcksmark; och
nr 449, av herr Rydén i Malmö;

till bankoutskottet motionen nr 450, av herr Nilsson i Linnås;

samt

till jordbruksutskottet motionen nr 451, av herr Janson i Kungsör
m. fl.

§ 5.

Statsutskottets utlåtanden nr 88—103, som nu föredrogos, bordlädes
åter.

Är 54. 4

Fredagen den 4 maj.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Sommelius, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Hyss har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet överlämnat
ett stort antal nya kungl. propositioner. Jag vet icke, om de
voro av större omfattning, ty jag kunde ej uppfatta, vad de avsågo.
Möjligen avsågo de endast mindre saker, som lätt skola kunna av
kammaren avgöras. Men jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
därpå, att på sista tiden har en så ofantligt riklig mängd
kungl. propositioner översvämmat denna kammare, så att jag ej kan
tänka mig annat, än att det är mera, än vad kammarens arbetstid
kan tillåta, under förutsättning att den skall i någorlunda god tid
även detta år kunna upplösas. Under varje av de senaste åren har
uppmärksamheten fästs på denna sak, men det synes, som om floden
av kungl. propositioner bleve starkare för varje år. Jag vill blott
erinra därom, att det är nödvändigt, att någon begränsning äger
rum med avseende å sådana ärenden, vilkas snara avgörande icke är
absolut nödvändigt. Och denna erinran är så mycket viktigare, som
en hel del propositioner äro av så ofantligt stor omfattning, att de
kräva betydligt arbete såväl av vederbörande utskott som av kammarens
ledamöter.

§ 7.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:

herr Bogren, nr 452, i anledning av Kung], Maj:ts proposition,
nr 264, angående krigstidshjälp under år 1917 åt vissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst;

herr Uildebrand:

nr 453, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 227, angående
förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel; och

nr 454, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående anordnande av
ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska
angelägenheter;

herr Bolander, nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 254, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring
m. m.; samt

herr Janson i Kungsör, nr 456, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 265, angående upplåtande av lägenheter m. m. från
Kungsörs kungsladugård i Västmanlands län.

Nämnda motioner bordlädes på begäran.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

Kreilagcn ilen 4 muj.

Nr 54.

från statsutskottet:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av statens järnvägar tillhöriga markområden vid Gnesta;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
av telegrafverkets medel till Sveriges rikstelefonisters vilohemsförening;
„

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för revisorn hos telegrafstyrelsen J. C. Lundgren att för ålderstilllägg
å lönen tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av rörelsekapital för tillämpningen av gällande förfoganderättslag
i fråga om industriella* råvaror o. d.; och

nr 116, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående anläggning
av huvudrangerbangård vid Hallsberg;

från lagutskottet:

nr 120, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20
kap. 2 § strafflagen;

nr 121, i anledning av väckt motion om ändring i 3 § av lagen
den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande
av barnmorska;

nr 122, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Haj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt
skydd gentemot för samhället farliga återfallsförbrytare;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6 § i lagen om kyrkofond den
9 december 1910;

nr 126, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av sådan bestämmelse i strafflagen, att
kupering av hästar betraktas såsom straffbart djurplågeri;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändringar i och tillägg till lagen den 28 maj 1886 angående
eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter; och

nr 128. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskild bestämmelse att tillsvidare gälla i fråga om
skydd för vissa främmande patent; samt

från riksdagens kansli:

nr 117, i fråga om införande av förbud mot plockning av lingon
före viss tid.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser

dels till Konungen:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grun -

Nr 54.

Fredagen den 4 maj.

der för kvinnans utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt
f olkskoleseminarium;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt förre stationskarlen vid statens järnvägar C. O.
Grann jämte en i ämnet väckt motion;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt maskinisten vid mynt- och justeringsverket P. O. Åkerblom;

nr 140, i anledning av väckt motion angående årligt understöd
åt poststationsförestånderskan Hilma Henrika Löfroth;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den 18 september
1913 angående solidariska bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs; samt

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om visst undantag, från tillämpningen av 49 § 1 mom. och
165 § 1 mom. i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;

dels ock till fullmäktige i riksbanken

nr 137, angående användande av riksbankens vinst för år 1916.

§9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt
motion om ändring av §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 30, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelskatten
å inrikes växlar;

nr 33, i anledning av Kungl. Haj :ts proposition angående ändrad
lydelse av 3 § 3 mom. i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; och

nr 34, i anledning av andra kammarens återremiss av utskottets
memorial nr 32, avgivet i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande bevillningsutskottets betänkande nr 12, angående brännvinssamt
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående
frågor; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts memorial, nr 14, i
anledning av remiss från andra kammaren av en utav herr Palmstierna
väckt motion.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Fredagen den 4 maj.

7 Jfr 54.

herr Olofsson i Åvik under 4 dagar fr. o. in. den 5 maj,

s Hedström

» Odqvist »

» Gabrielsson
» Persson i Västervik
» Iiun c fors

» Nilsson i Linnås

8 » » » ö »

den 5 maj,

3 dagar fr. o. m. den 6 maj,

(> >, >: » 5 »

7 >.• » 5 »

5 i >■'' 5

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,58 e. m.

oeii

In fidem
Per Cronvall.

Nr 54. 8

Lördagen den 5 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 30 nästlidna april.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionerna:

nr 317, angående understöd åt avlidne maskinisten vid garnisonens
i Boden vattenledningsverk B. E. T. Svenssons minderåriga
barn;

nr 318, angående pension å allmänna indragningsstaten åt arbetsförmannen
vid krigsskolan C. W. Johanssons änka Anna Greta
Johansson;

nr 319, angående pension åt skomakeriarbetaren vid Svea livgardes
intendenturverkstäder Frans Gustaf Storms änka Mathilda
Elisabeth Storm, född Jonsdotter;

nr 320, angående pension åt kokerskan vid Karlskrona grenadjärregemente
änkan Sofia Petersson, född Israelsson;

nr 321, angående understöd åt fodermarsken H. F. E. Ingvarssons
änka och minderåriga barn; och

nr 322, angående ändring i gällande grunder för pensionering
av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden
för avgång ur tjänst;

till statsutskottet propositionerna:

nr 323, angående inlösen för statsverkets räkning av generalstabens
officerskårs stall etablissemang i Stockholm; och

nr 300, angående krigstjänstpremier till visst manskap och vissa
värnpliktiga vid flottan;

till första särskilda utskottet propositionen, nr 297, angående
krigstidshjälp under år 1917 åt pensionerade lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor m. fl.;

9 Nr 54.

Lördagen den 5 milj.

till statsutskottet propositionerna:

nr 305, angående anslag till ersättning åt förlikningsman för
medling i arbetstvister m. m.; och

nr 326, angående förvärvande av vissa fastigheter för telegrafverkets
räkning i Filipstad och Göteborg samt utvidgning av telegrafverkets
verkstad i Nynäshamn m. m.;

• till lagutskottet propositionen, nr 328, med förslag till förordning
angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete;

till jordbruksutskottet propositionen nr 324. angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar;

till bankoutskottet propositionen, nr 325, angående årligt understöd
åt vice kommissionslantmätaren A. E. O. Modée;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 306, angående inlösen av
besittningsrätten till kronoegendomen Bergshamra nr 1 i Stockholms
stad och län;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 331, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 3,
7, 8 och 10 §§, 34 § 2 mom., 36 § 2 mom. och 47 § i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften; och

nr 316, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 6, 9,
11, 18, 19, 20, 25 och 30 §§ i förordningen den 11 oktober 1907
angående beskattning av socker;

till statsutskottet propositionen, nr 329, med förslag till ny utgiftsstat
för postsparbanken m. m.; samt

till första särskilda utskottet propositionen, nr 330, angående
krigstidshjälp åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst.

§3.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord vilande
motionerna; och remitterades därvid

till första särskilda utskottet motionen nr 452, av herr Bogren;
till statsutskottet motionen nr 453, av herr Hildebrand;
till konstitutionsutskottet motionen nr 454, av herr Hildebrand;
till lagutskottet motionen nr 455, av herr Bolander; och
till jordbruksutskottet motionen nr 456, av herr Janson i
Kungsör.

§ 4-

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 samt bevillningsutskot -

Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

Ang. statens
övertagande a
vissa naturrikedomar

in. m.

tets betänkande!! och memorial nr 30, 33 och 34. som härpå föredrogos,
bordlädes åter.

§ 5.

Härefter föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts
memorial, nr 14, i anledning av remiss från andra kammaren av en
utav herr Palmstierna väckt motion.

Kammaren biföll utskottets hemställan samt beslöt överlämna
ifrågavarande motion till första särskilda utskottet.

§ 6.

, Till avgörande förelåg nu andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 13, i anledning av herr Vennerströms m. fl.
motion, nr 48, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i
fråga om statens övertagande av vissa naturrikedomar m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 48, hade herr Vennerström m. fl. hemställt,
att riksdagen matte hos Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
(i vad man och) pa vad sätt staten måtte genom övertagande av
\issa
banker kunna utvidga och utveckla den produktiva statsdriften samt
därigenom dels tillföra statskassan ökade inkomster, dels tillvarataga
andra samhällets ekonomiska och sociala intressen, dels ock
slutligen skapa ökad trygghet för landets befolkning i ekonomiskt
och socialt hänseende.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Vennerström och Johansson i Sollefteå, vilka tillstyrkt
bifall till motionen; samt

av herrar Flognfält och Johansson i Kullersta, vilka ansett att
utskottet bort med åberopande av annan, utav reservanterna föreslagen
motivering hemställa, att motionen måtte av andra kammaren
avslås.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Det ärende,

som föreligger till andra kammarens behandling, är så betydelsefulltatt
jag anser, att nagra ord böra om detsamma sägas åtminstone
från det håll, som ännu icke hunnit vänja sig vid den uppfattning, som
är uttalad i motionen i fråga. Det är ett kapitel, som är nog så betydelsefullt
och synnerligen intressant, ehuru det är en socialdemokratisk
motion det är fråga om. Jag anser motionen i så hänseende
betydelsefull att den sa nära berör hela landets ekonomi. Jag kan

Lördagen den .> inaj

II Nr 54.

icke neka till att, fastän jag tillhör den »reaktionära» högern, fm garn ^rtagaJ,

och det gör, att jag -vill gärna

uttala mig nå -

intresserar även mig,
got om densamma. , , ,... • „

Motionen utmynnar i en framställning, att man dels tor att gi\ a
statskassan ökade inkomster, dels tillvarataga andra samhällets ekonomiska
och sociala intressen, dels ock slutligen skapa okad trygghe
för landets befolkning i ekonomiskt och socialt hänseende skulle ga
den vägen att, förstatliga sa mycket som möjligt av all den företagsamhet,
som finnes i vårt land. Nu saga motionärerna, herr Vennerström
m. fl., att den sista krigstiden har farit synnerligen illa Iran
med de ekonomiska grundsatser, som hittills vant gällande i vart land
och icke blott i detta, utan även och i synnerhet i främmande länder
Det är nu en sanning, som icke är alldeles att godtaga, ty jag 1 a
icke dela motionärernas åsikt, att en sådan åverkan ägt rum pa, e
ekonomiska sanningar, som hittills tillämpats rörande den enskilda
företagsamheten. Motionärerna säga. att krigstiden inverkat revoterande
dels i produktivt hänseende, dels i konsumtionshanseende och
dels rörande fördelningen av varor. Jag tillåter mig fastsla, att i
det sista avseendet har man rätt. Knappheten i produktionsavseende

liar naturligtvis åstadkommit, att främmande stater och aven svenska

staten nödgats ingripa för att reglera tillförseln. Det ar icke d
produktiva arbetet, som statens övertagande har avsett, utan det har
helt enkelt blivit ett övertagande av handelns funktioner och icke ai
de produktiva funktionerna. Men när motionärerna pasta att staten
nödgats tillgodose konsumentintresset, så är detta sant. Staterna na
övertagit handelns funktioner för att sörja för konsumenterna i det
fullständigt berättigade syftet att försöka giva ratt åt envar med afseende
å fördelningen av det som finnes av produktion pa varje medborgare
i länderna. Det är eu stor uppgift, men det kan icke och har
icke någonsin ålegat den produktiva verksamheten att formeln cad
som produceras, utan det har varit handelns åliggande, och det åliggandet
har delvis, såsom andra kammaren vet, i krigstiden övertagits
av staterna. Men då herr Yennerström påstår, att den enskilda företagsamheten
även i produktivt hänseende blivit övertagen av staterna,
är detta oriktigt. Det kan sägas,_ att staten i andra länder övertagit
visa produktiva verk och inrättningar, men staterna ha gjort
på det sätt. att de engagerat ett flertal fabriker för att förvandla dem
till fabriker för tillverkning av ammunition och vapen. Det ar nodvändighetsåtgärder.
som i dessa hänseenden blivit vidtagna, och det
bär i viss mån medverkat till att förringa och omintetgöra en hel del
annan produktion. Vidare har man i främmande länder vidtagit den
åtgärden att förändra jutefabriker o. d. inrättningar till fabriker för
tillverkning av uniformer och skodon m. m. ad soldaterna. JJet har
skeft i krigsändamål. Med hänsyn till motionärernas påståenden, att
detta skulle bevisa, att produktionens funktioner 1m satts ur arbete sa
vågar jag uttala, att det icke bevisar något dylikt, utan blott att staterna
nödgats kasta sig in på eljes för desamma onödiga tillverkningar
på grund av kriget. Jag erinrar mig ett yttrande, som talldes
för någon tid sedan angående sockermonopolet. Då anförde herr till -

vissa nät in
rikedomar

(Forts

Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

AÄ <Jebrand, att lian ansåg, att truster och karteller vore synnerligen gag-''
natur- , ®.kunde icke nog skatta dessas utmärkta funktioner under

rikedomar

in. m
(Forts

krigsåren, och därför vore karteller och frostbildningar så lämpliga
da, om man skall gå ut ifrån att rusta sig för kriget, för framtida
krig, ar det en riktig sats. Men om man går ut ifrån att man i framtiden
skall kunna behålla fred, så skall man lägga om sin verksamhet
för fredliga syften, och jag tror, att man även i de krigförande länderna
har fatt nog av kriget, och lärt sig inse att man bör rusta sig för
fredliga värv. Motionärerna kunna med en viss skadeglädje påpeka
att i varf land ha många förtrustningar ägt rum. Det är sant, och
därmed underlättar man vägen till förstatligande av produktionen på
ett satt, som manga av dessa trustmakare icke egentligen tänkt sig
hi u vill jag erinra om, vilket för övrigt kammaren själv minnen
att denna vidlyftiga, stora och betydelsefulla motion har föregåtts av
nagra förelöpare i ämnet. Det har redan i denna kammare av herr
kabian Månsson väckts förslag om en statens handelsflotta. Han har
vidare vackt förslag om eu statens galoschfabrik i det vällovliga syftet’
staJe? skulle tillgodogöra sig alla gjorda erfarenheter på detta
område att hava till hands när den står i begrepp att åstadkomma
en fabrik för tillverkning av galoscher alt för billigt pris tillhandahallas
allmänheten. Man har vidare försökt att monopolisera sockret,
ingen av dessa framställningar har vunnit andra kammarens bifall
och icke heller den motion som i dag framförts, har lyckats vinna
utskottets tillstyrkande. .Tåg skall om några ögonblick också instämma
i detta avstyrkande. Men jag skall dessförinnan be att få
upptaga till provning visso av motionärerna bestämda antvdanden
om \ lika institutioner eller företag, som vore lämpliga för försinligande;
och da motionärerna fördöma det kapitalistiska ekonomiska
systemet, under påstående att det gjort haveri, så mena de helt säkert
icke att det skulle vara slut på kapitalets välde i världen. Socialdemokraterna
tror jag icke längre hysa den ideella föreställningen om
gemensam egendom, att det skall sörjas gemensamt och lika för alla
sa att vara medborgare skola vandra på fredliga ängar hand i hand
och icke behöva sörja för vare sig kläder eller föda, utan staten
sörjer för alla och giver dem vad de behöva, utan jag tror. att
socialdemokratien har övergivit denna ideella uppfattning. Med
,.e yttraHden, som i motionen ofta återkomma om den kapitalistiska
produktionen, avser socialdemokratien endast att beteckna
kapitalismen såsom det ekonomiska system, som har till syfte
torvarv för enskild räkning eller för bolags eller andra inrätta
ning^rs rakning eller elär profit i främsta rummet skall tillgodoses
iJet ar det enskilda förvärvsbegäret, som socialdemokratien i detta
i /e .®lg ?mok För mm del är jag övertygad om, att detta enr
Åt ,fo,I?,aTvshegar ,icke kan tillbakahållas, och staten skulle ju enligt
det förslag, som hår föreligger, också tillämpa just detsamma.

IN ar jag nu i någon mån påvisat skillnaden mellan de socialdemokratiska
principerna och det förhatliga kapitalistiska intresset
sa ber jag att fa övergå till de olika slag av företag, som närmast
skulle beröras av det föreliggande förslaget.

Lördagen den i) maj.

Nr 54.

1 Jet. är naturrikedomarna, malmerna, skogarna och vattenfallen.
Det är de stora fideikommissen ooh jordagodsen med deras binärin-1
gar såsom mejerier och slakterier. Det är åtskilliga industrigrenar,
socker-, sprit-, cement-, tändsticks- och superfosfatindustrierna, glasooh
pappersindustrierna, jute-, ylle- och trikåindustrierna. Det är
vidare kommunikationsmedlen, d. v. s. staten skulle övertaga de enskilda
järnvägarna, kanaler och ångbåtslinjer. Och så är det slutligen
bankväsendet.

Det är således en hel rad stora inrättningar, som man tilltror
staten att så där utan vidare kunna övertaga. Jag tror nog, att
kammaren inser, att det i varje fall kräves icke så litet ekonomiskt
underlag för att genomföra detta, såvitt man icke helt enkelt skulle
falla på den idén att expropriera, vilket jag dock icke tror det bifråga.
om för närvarande åtminstone.

Jag ber att få något beröra vissa av dessa tilltänkta statsförvärvsf
öremål.

Av skogar t. ex. har ju staten redan nu kolossala arealer ooh
nekas kan ej att dessa hanteras någorlunda tillfredsställande. Men
skogarna ha däremot aldrig trivts hos enskilda personer. I de
flesta fall går det så, att när en enskild skogsägare avlidit, så har
man tillgripit skogen, och försålt den för att tillfredsställa arvingarnas
krav på sina andelar. Men däremot skötas skogarna synnerligen
val av de stora trävarubolagen. Och jag tror icke, att
mycket skulle vara att vinna på ytterligare ingripande för statens
räkning, utom i den mån som andra omständigheter därtill kunna
giva anledning.

Motionen har ej heller glömt fideikommissen och jordagodsen.
Jag kan icke underlåta att i detta fall uttala någon kritik över den
stora utveckling, som dessa s. k. hertigdömen i vårt land ha lyckats
tillvinna sig, och jag kan icke heller återhålla någon kritik över det
betydande jordförvärvsbegär, som betecknar alla dessa stora godsägare
i vårt land och särskilt, tror jag, i Skåne. Det är blott en
jämförelsevis obetydlig del av den jordareal, som står till dessa godsägares
förfogande, som de kunna driva och själva bruka. Största
delen av dessa arealer bortarrenderas till arrendatorer eller till torpare.

Jag besökte en gång i somras ett sådant gods i mellersta Sverige.
Efter mycken möda lyckades det mig att komma in och få se det.
ooh den inspektor, som förevisade detsamma, ordade skrytsamt om
de väldiga arealer, varav egendomen bestod, och tilläde han, att de
hade icke mindre än 280 torpare ooh arrendatorer. Jag tänkte i mitt
stilla sinne, att det just icke är någon lycka för ett land med sådan
fördelning av dess jordarealer.

Jag skulle icke vilja, att godsen skulle styckas i annan mån,
än att det kunde bliva tillfälle för alla medborgare i Sveriges land.
som så önska, att med äganderätt förvärva ett område jord. Jag
anser, att det göres icke så mycket i det avseendet för vårt folk, som
det borde göras. Det kan kanske synas herrarna vara en åsikt, som
icke passar en högerman, men jag anser, att överdrifter äro ooh

Ang. .statens
>vertaganrle ar
vissa naturrikedom
(iiin
. in.

(Forts

Nr 54. 14

Lördagen den 5 maj.

Ant/, statens förbli skadliga på alla områden. Och herrarna kunna vara överrt<7natur
” tygare om, att jord, som brukas under äganderätt, lämnar långt
1‘rikedomar större avkastning än jord, som utarrenderas till torpare och arrenin.
m. datorer.

(Forts.) Det är mycket, sam rör fideikommissen och de störa godsen.

som borde vara annorlunda, och framför allt vill jag vid detta tillfälle
uttala, att jag anser, att den rättighet, som dessa herrar på
sina håll äga att t. o. m. tillsätta präster i Sveriges land, borde man
med det allra snaraste göra slut på, även om det skulle gå litet pa
sidan om de juridiska formerna.

På många av dessa gods finnes ett fullständigt feodal- och vasallsystem.
Och när en egendom innehar så stor areal, som han
rimligtvis kunde hålla under egen drift, så borde han icke visa sig
avvisande mot andras åtrå att mot betalning förvärva ett litet stycke
svensk jord till sitt förfogande. Jag hörde helt nyligen i ett föredrag
professor Lundström angiva, att anledningen till emigrationen
var bl. a. svenskarnas reselust och lystnad efter äventyr, men i stor
omfattning även den omständigheten, att det var så svårt för folk
att få jord i Sveriges land.

Med vad jag nu anfört har jag emellertid icke velat säga, att vi
skulle tillåta oss något slags övertagande för statens räkning av''
godsen, varemot jag beder få inlägga en allvarsam protest. Men
mycket kunde göras för att hjälpa många, som vilja äga en egen
torva jord. Men jag vill också ha sagt till herr Yennerström vid
detta tillfälle, att när han på denna plats interpellerat jordbruksministern,
om den vanhävd, som staten gör sig skyldig till på sina
domäner, så förvånar det mig, att han bär velat gå den vägen att
förorda statsförvärv av gods i allmänhet. Yi ha väl tillräckligt arv
den vanhävd, som finnes, utan att vi skulle behöva skaffa oss ytterligare
vanhävd på statsdomäner. För övrigt tror jag, att jordbruket
i allmänhet borde få arbeta under de förhållanden, som hittills ha
betecknat dess nyttiga och gagnerika verksamhet som svensk modernäring.

Nu säges det, att det skulle vara lämpligt med statsförvärv på
skilda områden. Det stod att läsa i ett utskottsutlåtande för korftid
sedan, som motiv för statssockermonopol, att de skarpa meningsskiljaktigheter
och strider, som ägde rum mellan sockerindustrien
och de vitbetsodlande lantmännen, skulle då kunna undvikas. Ja.
det är möjligt, men jag tycker det ser f. n. åtminstone mörkt ut.
En gång har svenska staten riktigt kraftigt gripit in i sockerindustriens
produktionsmöjligheter och det var, då riskdagen beslöt, att
vitbetspriset skulle begränsas till ett visst belopp. Jag får säga.
att detta har medfört den svåraste strid, som sockerindustrien hittills
haft a.tt utkämpa, ty då blev disharmonien större än någonsin
mellan sockerindustrien och vitbetsodlarna och följden minskad odling
i en tid av livsmedelsbrist. Så även i det avseendet kan jag
icke anse, att staten var lycklig i sin handläggning av detta fall.

Yi hade ett annat exempel på olämpligt statsmonopol, fastän
kanske icke alla kammarens ledamöter vilja godkänna det. Men

Nr VI.

Lördagen ilen 5 maj

motionärerna ha framhållit, huru alla varor .skulle förbilligas, om Anustaten
finge hand om tillverkningen. Jag tror att detta är en full- "lY/mnatlrständig
villfarelse, och jag skall be att få taga ett litet exempel. När rikedomar
sockerindustrien skulle verkställa sin export så gjorde staten vissa m. m.

fastställelser med avseende på densamma. Detta ledde till den på- (Forts.)

följden, att staten tog huvudförtjänsten på exporten och bolaget fick
nästan ingenting. Jag sörjer icke över det; det är icke därför jag
anför fallet utan därför, att jag tror, att staten i allmänhet loke
driver billig prispolitik.

Vi hava en institution, som staten lagt hand på, nämligen tobaksmonopolet.
Syftet med detta låg väl uteslutande i förvärvsintresset,
och mig personligen t. ex. har det tvingat att iakttaga deri
största sparsamhet med cigarrökning, därför att cigarrerna äro alltför
dyra i förhållande till kvalitén. Man har även här ett bevis på,
huru svårt staten har att komma överens med enskilda individer om
affärsangelägenheter. Herrarna veta, att tobaksmonopolet genom
bönderna odlar tobak, och det lär här också uppstått en kontrovers.

Jag tror, att frågan ännu icke är löst, och det sägs att man icke
bryr sig om den tobak, som produceras i Åhus och Landskrona. Jag
har icke varit med om att rösta för tobaksmonopolet; jag kunde icke
finna mig i denna idé, kanske min uppfattning icke var korrekt,
men i prisfrågan torde jag icke ha misstagit mig.

Statens järnvägar äro icke heller någon billig institution lika
litet som många andra av statens inrättningar, såsom telefon, post,
vars taxor nu skola höjas. Man begagnar sig av situationen och driver
upp priserna. Det gör man t. ex. med avseende å vetet, som staten
inköpt till 24 kronor och säljer till 35 kronor. Kvarnarna få
1 krona 75 öre för förmalningen och det överskjutande beloppet, 9
kronor 25 öre, är avsett dels att giva staten särskild förtjänst och
dels för det lägre värdet å biprodukterna vid förmalningen. Vinsten
använder staten för att bestrida likviden för andra spannmålsaffärer.
— Men jag återkommer till statens järnvägar. Man har
också ifrågasatt en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran, om utredning
av eventuell inlösen av de enskilda järnvägarna. Det är
nog så lätt att väcka förslag, men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att statens järnvägar hava en längd av 4,910 kilometer och de
enskilda järnvägarna 9,975 kilometer, alltså är hela längdsträckan
tillsammans 14,885 kilometer. Det är således ingen obetydlig del,
som skulle tillfalla svenska staten, om staten skulle övertaga hela
vårt järnvägsnät. Men om det kunde ske, vore det till skada för alla
de kommuner och landsändar, som hittills hava haft stort gagn
av sina privata järnvägar. De orter som ha järnvägar, vilka bära
sig dåligt, skulle det naturligtvis bringa en viss trevnad och lättnad,
men de järnvägar, som gå någorlunda väl, tror jag äro till större
fördel för de respektive orterna, om man icke indrager dem under
staten. Det händer också, att vederbörande järnvägsmyndigheter
icke äro så litet strama emot de enskilda järnvägarna. Så fort
man kommer i samarbete rörande gemensamma stationer o. d., är
det ej utan att en ganska stram hållning mot de enskilda järnvä -

Nr 54. 16

Lördagen den 5 maj.

Ah<j statens gärna gör sig gällande. Jag har ofta funnit detta olämpligt Om
"rTsTnlr- J?a.n ser Pa Jä™gskartan, finner man, att det går en statsbanerikedomar
^ norrifrån till Stockholm och. från Stockholm till Göteborg Scimt
m. ro. vidare från huvudstaden söderut till Malmö. Man gör då den iakt (Forts.

) tagelsen, att statsbanan överallt matas av de enskilda järnvägarna

och tillföres trafik från dessa. Detta gör. att jag anser.''att statsbanorna
snarare borde stå i tacksamhetsskuld till de enskilda järnvägarna,
och för den trafik, som tillföres statsbanorna, och därav ingalunda
föranledas till privatbanornas förstatligande.

Vattenfallen har det naturligtvis också varit mycket bråk om.
Statens expropriationsrätt och koncessionssystem håller man på
likasom på kungsådrans rätt.

Jag skall emellertid icke längre trötta kammaren med att behandla
den vittfamnande motionen. Ja# har framdragit en del specdella
fall, som motionärerna själva givit anledning till, för att påvisa
att det icke alltid kan anses lyckligt, om staten övertager för
mycket av våra naturrikedomar. Själv håller jag före, att den enskilda
företagsamheten bör på allt sätt befordras, äganderätten till
jorden bör hävdas och stå oantastad. Denna motion har en så ofantligt
stor omfattning, att det helt säkert skulle ur ekonomisk synpunkt
vara betänklig^ för hela landet, om man toge ett enda steg i
den föreslagna riktningen. Även titanerna försökte en gång att
storma himmelen, men det misslyckades jämväl för dem.

Innan jag slutar, skall jag blott sammanfatta vad jag ovan velat
framhålla: Då det föreslagna förstatligandet, även om det i

mindre skala kunde genomföras, komme att förutsätta en ofantligt
ökad skuldsättning för staten, då med detsamma all konkurrens undanskötes
och helt säkert hela den tekniska utrustningen i brist på
konkurrens komme att bliva lidande, då med de principer, staten
hittills fört, skäl icke finnes att vänta lägre priser på svensk produktion
utan snarare högre, och då svensk produktion och drift i
statens händer säkerligen komme att minskas och fördyras samt
lämna årliga driftförluster, så ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr vice talmannen, som under herr Sommelius’ anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härpå ordet till

Herr J ohansson i Kullersta, som yttrade: Jag skall be att
få biträda utskottets avslagsyrkande med den motivering, som är
framförd i den av herr Elognfält och undertecknad avgivna reservationen.

Vidare anförde

Herr Lindhagen: Jag har icke varit med om att författa

denna motion och har icke sysslat med dess utarbetande. Annars
skulle jag kanske också, på grund av den erfarenhet jag har, kunnat
göra ytterligare exemplifieringar i själva motionen. Emeller -

17 Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

tid liar jas begärt ordet för att försvara motionen, då jag anser, att Amj. statens
den är framkommen i rätt tid och behandlar ett ämne, som är av 0Verta''Jan^e av

. •, . . . «... .. ! visso, natur stor

vikt .lust tor närvarande. rikedomar

Jag ber att få anmärka, att utskottet på visst sätt ställt sig m. m.

sympatiskt till motionen, då det erkänt, att den rymmer en hel del (Fort..)

frågor, som förr eller senare måste arbeta sig fram i tiden, fastän
utskottet för sin del icke kunnat få något särskilt grepp på
dem. Jag förstår så väl utskottets hemställan och att det har
kommit till negativt resultat. Den nästföregående talaren har också
förklarat, att motionen var så betydelsefull, att han måste för
sin del begära ordet och göra några principiella erinringar emot
hela den ekonomiska världsåskådning, som ligger bakom motionen,
och det är också ett bevis så gott som något annat på att motionen
har sin uppgift och representerar något, som tränger sig fram.

Vidare hava vi en särskild reservation, som nu åberopats av
herr Johansson i Kullersta, och även i den tycks man anse, att
motionen berör ett vittomfattande ämne, ehuru denna reservation
innefattar en undervisning för socialdemokrater i socialdemokratisk
taktik utan att hava något särskilt intresse för de principfrågor,
som motionen har framställt. Därför kan man nästan
säga, att denna reservation i viss män är mindre sympatisk för motionen
än både utskottet och den näst siste talaren. Jag har då närmast
anledning att utgå från den av herrar Flognfält och Johansson
i Kullersta anförda motiveringen, då de ju i alla fall stå på
samma grund som motionärerna och man med denna utgångspunkt
får en riktigare anledning till att förfäkta det skiljaktiga åskådningssätt,
som föreligger i motionen.

Jag vill först göra'' ett par allmänna principiella erinringar med
anledning av den näst siste talarens principiella ståndpunkt. Han
riktade sig emot statsdrift i allmänhet. Nu vill också jag, att man
skall vara försiktig med statsdriften och icke låta hypnotisera sig
av den allmänna politiska uppfattningen, att staten bör vara ett
idealbegrepp och att man därför förutsätter, att om staten får taga
hand om något, så blir allt idealiskt utfört. Så är verkligen icke
förhållandet, ty staten består icke av några ideal, utan den består,
när det gäller sådana frågor, av statsämbetsmännen, och dessa ämbetsmän
äro människor och produkter av sin tids uppfattning, och
därför beror statens verksamhet på huru dessa ämbetsmän sköta sin
sak. Det var en tid, då man kunde konstatera, att denna statens
verksamhet gick så dåligt, på grund av att ämbetsmännen icke hade
tillräckligt intresse, att det blev en helt ny statslära, nämligen att
man borde övergå från all slags statsproduktion och statsförvaltning
till att lita till vad man kallar den enskilda företagsamheten
såsom ensam ägnad att kunna på fruktbart sätt taga hand om dessa
frågor.

Men tiderna förändras och vi med dem. Statsämbetsmännen
måste också förändras med tiden, och då herr Sommelius framlade
sin åskådning om olämpligheten av statsmonopol, tror jag, att detta
berodde mest på, att så snart man anordnar ett statsmonopol, är

Ändra kammarens protokoll 1917. Nr 54. 2

Nr 54. 18

Lördagen den 5 maj.

Ang. statens
övertagande
av vissa naturrikedomar

m. in.
(Forts.)

det alltid högerämbetsmännen som få hand om detsamma. De äro
icke intresserade av de sociala frågorna, och därför går det så galet.
Men när de sociala synpunkterna vinna terräng och bliva beaktade
inom regeringarna, kommer det också att utbildas en ny ämbetsmannakår,
som sköter de sociala frågorna och betraktar deras främjande
såsom ett sitt eget intresse, och ‘då kommer också statsproduktionen
att gå på ett annat sätt. .Tåg förstår, att herr Sommelius
är skeptisk mot densamma, men det beror därpå, att så snart
man etablerar statsproduktion, så är det alltid herr Sommelius’
meningsfränder, som få hand om den saken.

Sedan är det frågan om vad man skall föra fram i riksdagen,
och det är nu en undervisningskurs för socialdemokrater, som återfinnes
i den av herrar Flognfält och Johansson i Kullersta framförda
reservationen, .som de nog hava fått litet hjälp med att utveckla,
kan jag’ tro, ty jag antar, att de icke själva fullt stå på
denna ståndpunkt, när det kommer till kritan. Denna reservation
påminner i påfallande grad om den socialdemokratiska reservation,
som avgavs ett par gånger, åtminstone särskilt en gång, när det
gällde att ådagalägga vikten för vår egen säkerhet och för hela
mänsklikhetens säkerhet av att sträva för att i parlamenten föra
fram frågan om nationernas rätt att själva bestämma över sitt öde.
Då förelåg också en reservation från socialdemokratiskt håll, som
gjorde gällande ungefär samma synpunkter, och då det finnes så
olika synpunkter om vad man skall sysselsätta sig med i riksdagen,
kunna herrarna förstå, att ett sådant parti slutligen måste
gå på två olika linjer. Det framgår alldeles påtagligt vid frågans
behandling, var skillnaden ligger här.

Den första skiljaktigheten är den, att man icke bör föra fram
så många frågor på en gång och i ett sammanhang. Därom tyckas
alla inom utskottet med undantag av herrar Yennerström och
Johansson i Sollefteå vara eniga. Det är fråga om de s. k. maximioch
minimiprogrammen inom parlamenten. Yi stå på den ståndpunkten,
att bägge två böra föras fram. De förra såsom vägledning
och för att skapa opinion och de senare för att förverkligas
så småningom på grundvalen av denna opinion, som skapats, genom
att man uppfostras och tål att se och tänka på maximiprogrammen.
Särskilt nu under världskriget, när man gör sig redo att på
en gång omstöpa en hel del statsordningar, tror jag, att det är ett
ord i sinom tid, att- även denna ekonomiska fråga angående omstöpning
av produktionssättet till en början bör tagas upp till diskussionsämne
även på de parlamentariska vägarna. Yi mena därför,
att om man icke börjar att fästa uppmärksamheten på och diskutera
dessa två olika ekonomiska system även i parlamenten, så kommer
aldrig till stånd någon opinion, som slutligen blir mogen för att
upptaga sådana tankar och bringa dem till förverkligande.

Det sägs nu här särskilt i reservationen, och det är väl en
huvudpunkt, att den inre samhällsutvecklingen måste hava hunnit
en viss mognadsgrad, innan man kan tänka sig, att det är färdi ort
att i ett sammanhang realisera den socialdemokratiska samhälls -

Lördagen den 5 maj.

10 Nr 54.

åskådningen. Ja, det är mycket riktigt. Icke går det att i ett Anf -slag realisera denna åskådning. Men när och på vilket sätt upp- "^"aZaturkommer
denna mognadsgrad? Jo, den uppkommer genom att sin- rikedomar
nena börja göras mogna för att tänka på den saken, och sedan från m. m.
tanke övergå till handling. Börjar man icke att på detta sätt be- (Korts.)
arbeta den allmänna opinionen, så blir den aldrig mogen för någonting.
»Däremot», sägs det i reservationen, »är det naturligt, att
vissa speciella spörsmål, på grund av deras av omständigheterna
framträdande betydelse och aktualitet, böra bli föremål för framställningar
i syfte att trygga och vidga samhällets inflytande ävensom
att vissa naturrikedomars övertagande av staten bör bli föremål
för sådana framställningar.» Ja, det är riktigt, och det har
också skett. Inom motionens ram rymmes även detta. Om man
däremot icke vågar se på denna sak, vilken jag anser just nu i denna
tid bör framställas såsom ett allmänt krav att tagas under övervägande,
så skulle man dock kunna tänka sig, att inom motionens
ram gjorts något försök att falla tillbaka på mindre krav, som icke
äro tillgodosedda ännu. Men det har både utskottet och reservanterna
fullständigt underlåtit.

Det framhålles också i reservationen ungefär samma ståndpunkt,
som kom fram även vid behandlingen av den s. k. republikmotionen,
och det är, att man icke skall vända sig med sådana saker
till en regering som icke hyllar den socialdemokratiska samhällsuppfattningen
och icke vill åtaga sig ett sådant uppdrag. Det beror
alldeles på. Då man är för en sak, så begär man även från
andra partiers sida, att riksdagen skall göra framställningar till
Kungl. Maj:t om saker, för vilka man vet att den sittande ''regeringen
icke kommer att intressera sig på det rätta sättet. Men man
gör det i alla fall, och varför? Jo, därför att man vill, att frågan
skall mogna hos folket, och således anser, att den även bör tagas
upp i parlamenten. Det felas blott, att man skulle lägga armarna
i kors, så länge det finns en högerregering, och att vänsterpartierna
icke skulle föra fram annat, än det man visste att denna regering
var fullständigt å jour med och intresserade sig för.

Så kommer en uppräkning av åtskilligt som socialdemokraterna
gjort och som faller inom motionens ram. Vi skola då gå efter
reservationens exemplifiering. Reservanterna tala om övertagande
av vissa naturrikedomar. Jag vill då säga, att de motioner som
väckts om denna sak hava avsett icke övertagande av naturrikedomar,
utan de hava endast nalkats denna utvecklingsfas genom att
föreslå .koncessionssystem med kontroll över naturrikedomarnas tillgodogörande.
Detta har skett flera gånger utan att leda till resultat.
Nu vilja motionärerna gå längre och begära utredning, om
man icke är mogen för att i något fall övertaga naturrikedomar
för det allmännas räkning. I alla händelser är det väl ingen anledning
för riksdagen att låta bli att taga upp detta, därför att man
förut framfört sådana saker och dessa då icke lett till något resultat.
Åtminstone borde motionen i detta fall föranlett därtill,
att man begärt en skrivelse till Kungl. Maj:t, för att Kungl. Maj:t

Jir 54. 20

Lördagen den 5 maj.

Ant/, statens skulle intressera sig för de saker som man förut motionerat om. Det
"ZlTZti™faller också inom motionens ram.

Hkedomar Ja, vad naturrikedomarna angår, så talar man om malmfrågan

m. m. och åberopar också, att den s. k. gruvlagstiftningskommittén är
(Ports.) sysselsatt med den saken. Men det veta nog reservanterna och utskottet,
att denna kommitté antagligen icke alls kommer att syssla
med de synpunkter som motionärerna här hava framfört, och att
således hänvisa till denna kommitté det är ingen reson, så vitt jag
kan förstå.

Så åberopas förslaget om inmutningsrättens upphörande och införande
av koncessionssystem. _ Den saken ligger alldeles nere, och
man hade då haft osökt anledning att i anledning av motionen upptaga
denna sak och begära en skrivelse om detta.

Så hava vi frågan om vattenkraftens socialisering. Med den
förhåller det sig på samma sätt. Där har man förut väckt frågan
om koncessionssystem, och det finnes ingen anledning till att man
icke skulle kunna trjnka på den saken en gång till. Jag tillåter
mig att särskilt fästa mig vid, att det står: »varjämte den största
frågan om kungsådrans förbehållande åt det allmänna varit föremål
för ingripande från socialdemokratisk sida». Jag vill fråga
herr Johansson i Kullersta, som särskilt förordat reservationen, varifrån
han fått för sig, att kungsådrans förbehållande åt det allmänna
är den största av dessa frågor och att den blott väckts av
socialdemokrater. Denna fråga väcktes även tidigare från det liberala
partiets sida, och det är icke alls den största frågan. Det
är en missuppfattning att förblanda kvantiteterna på detta sätt. Den
största frågan av alla är den om vattenkraftens socialisering och
kontroll däröver, och eu detalj i kampen därför är frågan om kungsådran.
År 1907, när jag ännu var immatrikulerad i det liberala
partiet, väckte jag en motion, där jag satte den största frågan först
under punkt a, och sedan kom jag till kungsådran såsom en detalj
av detta. _ Men icke är det den största frågan. Menar man det, så
har man intet sinne för kvantiteter.

Så hade motionärerna berört frågan om de stora fideikommissen.
Därom pågår utredning, säga reservanterna. Denna utredning, om
den över huvud taget äger rum nu, vilket jag icke hört talas om —
i så fall skulle den vara upptagen på sista tiden — avser icke alls
vad motionärerna syfta på, nämligen att dessa gods skola övertagas
av det allmänna och utdelas till småbrukare, utan frågan gäller, om
fideikommissrätten skall upphöra och om dessa gods skola bli föremal
för allmän spekulation. Det är vad denna utredning närmast
skulle avse.

Så hava vi frågan om kommunikationsmedlen. Där äro också
reservanterna skeptiska och säga, att därvidlag gör staten så
mycket. Men man kunde ju i alla fall giva det erkännandet åt
motionärerna särskilt från socialdemokratisk synpunkt, att det finnes
en hel del kommunikationsspörsmål, som icke äro här berörda,
såsom t. ex. frågan om att staten skall skaffa sig egna fartyg,
Denna del av frågan har blivit försummad. En annan sak är, att

Lördagen den 5 ninj.

21 Nr 54.

att större flott- An,J -

ocialdemokratiska programmet, — -------- ----- „

Denna mycket viktiga fråga hade ^aTatlr-''

det står på det
leder böra övertagas av staten,
man också haft en osökt anledning att beröra just med anledning
av denna motion, som gav ett glädjande tillfälle att verka för eu
bortglömd socialdemokratisk programpunkt.

Så står det, att vid den nya expropriationslagstiftningen har
också den socialdemokratiska riksdagsgruppen låtit sig angeläget
vara att ge vidgad möjlighet åt det allmänna att övertaga egendom
och därvid sökt såväl skapa möjlighet för ökad statsproduktion
som bereda lättnader för de mindre bemedlade att lå en del i våra
naturtillgångar. Ja, det är ju delvis riktigt, men det har icke
lyckats vid expropriation av mark för jordbruk och bostadstomter,
och den antagna lagen går ju icke alls långt_ i detta avseende.

Så hava slutligen av motionärerna rörts vid banklagstiftningen,
och om den säga reservanterna, som ingått i detalj i dessa saker, att
vårt bankväsende redan ställts under koncessionssystem. Men _ det
är blott en ofullkomlig början. Det står på det socialdemokratiska
programmet, att krediten skall övertagas av staten, och när då en
motion kommer fram, där fråga väckts, om icke krediten skall
övertagas av staten, så skall man icke svara, att det behövs icke,
därför att vi hava koncessionssystem.

Om jag nu hade suttit i utskottet och haft tillräcklig tid på mig,
så skulle jag väl kunnat formulera en mera oportun kläm. Men
då jag anser, att det här är en principfråga, så tror jag mig lika
väl försvarad med att yrka bifall till motionen sådan den föneligger.

rikedomar

(Korts.)

Herr B j örling: Herr talman, mina herrar! Jag beklagar, att
den egentlige motionären icke är närvarande här i dag. Som jag
underskrivit motionen, vill jag säga några ord, så mycket mer som
jag deltagit vid frågans behandling i utskottet.

Jag vill då först säga, att man gjort sig skyldig till felaktiga
omdömen om motionen såväl i den offentliga diskussionen som i de
handlingar som föreligga här. Man säger här i reservationen, att det
gäller ingenting mindre än ett införande av den socialdemokratiska
samhällsordningen. Jag vill då erinra om vad som står i motionens
kläm, att det är fråga om utredning, i vad mån och på vad ^ sätt staten
skall övertaga vissa naturrikedomar o. s. v. Det är något helt
annat än att proponera, att staten skall övertaga alltsammans, alla
naturrikedomar och all produktiv verksamhet i ett sammanhang. Detta
har icke ifrågasatts i motionen. Det är lämnat till en blivande
utredning för att få utrönt, i vad mån och på vad sätt det skulle
vara lämpligt eller ekonomiskt för staten att övertaga vissa naturrikedomar
och bedriva produktiv verksamhet i större utsträckning
än förut. Motionärerna hava icke tänkt sig, att staten skulle handla
så oklokt och oekonomiskt, att den skulle övertaga rubb och stubb
av alla de företag som för närvarande icke bära sig, vilket ju skulle
medföra förlust för staten. Detta ha naturligtvis aldrig motionärerna
velat.

Nr 54. 22

Lördagen den 5 maj.

Ang. statens Ja. nu har detta betänkande, som professorn sade, om skalbag°ri7saSTa1u,
''-V gel1'' sönderfallit i tre olika delar, och jag vill då bara påpeka något
"rikedomar angående behandlingen av denna fråga i utskottet. För min del har
m. m. jag under hela tiden arbetat på att åtminstone socialdemokraterna
(Forts.) inom utskottet skulle ena sig på en och samma linje, och framkastat
den tanken, om icke reservanterna, då de icke ville gå med på motionen
i hela dess vidd, i alla fall kunde gå med på att bryta ut
en del av motionen och få en annan kläm, såsom herr Lindhagen nyss
sade, så att man på det sättet fått enighet åtminstone på det hållet.
Och vid ett tillfälle tycktes det också inom utskottet luta däråt, men
så ett, tu, tre kastade man om och var tvungen att gå på tre olika
linjer, vilket jag för min del livligt beklagar.

Herr Lindhagen kritiserade reservationen punkt för punkt, så
att därom är icke mycket att tillägga. Jag vill i alla fall först säga
några ord. med anledning av den förste ärade talarens yttrande, då han
påpekade, att motionärerna dock ha ett visst stöd för sin motion
och åberopa krigets lärdomar i detta avseende. Men den ärade talaren
passade också på att säga att, då det visade sig fördelaktigt,
att staten skulle bedriva produktiv verksamhet i större omfattning
än under vanliga förhållanden, vore det fördelaktigt endast under
pågående krig, då staten befann sig i nödläge. Men är det fördelaktigt
för alla samhällsmedborgare, att så sker under pågående krig,
skulle det — tycker jag i alla fall — även under normala förhållanden
vara fördelaktigare för samhället, d. v. s. för alla dess medborgare,
om staten i större utsträckning bedreve produktiv verksamhet,
^såsom nu sker i vissa stater och som man börjat med under det
pågående kriget även i en del neutrala stater.

I den motivering, som utskottet presterat, förefinnes åtskilligt,
som är ganska välvilligt gentemot motionärernas framställning —
ja, betydligt mera välvilligt än vad den förste ärade talaren yttrade,
det vill jag säga. Man erkänner i utskottet, att »ingen torde väl
numer bestrida det berättigade i att staten ej allenast gör sig till
ägare av vissa naturrikedomar utan även själv leder driften av
produktiva företag, där detta av nationalekonomiska, sociala eller
andra skäl anses lämpligt och önskvärt. I stigande utsträckning har
ock så skett under de senaste årtiondena. Det behöver blott erinras
om, att staten är ägare av oerhörda jord- och skogsegendomar, gruvfält,
vattenfall m. m., samt att staten jämväl sedan gammalt själv
driver så betydelsefulla företag som post, telegraf, rikstelefon, järnvägar,
varjämte staten inträtt som delägare i det stora norrbottniska
malmfältsföretaget och på sistone i det s. k. tobaksmonopolet». Ja,
detta erkänner utskottet. Och att det anser i viss mån detta fördelaktigt,
för staten, framgår även på en hel del andra ställen i betänkandet,
och då förefaller det mig mycket märkvärdigt, att icke
utskottet i någon mån kunnat gå med på vad motionärerna hemställt.
Men utskottet har tydligen icke velat gå med på någonting i den
\’ägen.

Vidare säger utskottet på ett annat ställe något som är precis
stridande mot Amd jag nyss citerade, nämligen att ett sådant problem,

Lördugcu den 5 inuj.

So N r 54.

vinna naturrikedomar

in. 7/i.

(Forts.)

som motionärerna framlagt till lösning, »kulle man möjligtvis kunna ^na^SjTar
gå med på »efter längre tids provning». Oaktat detta utskottets ut- natur_
tryck, liar, såsom jag nyss citerade, staten sedan många ai tillbaka
bedrivit sådan verksamhet, och då ha vi enligt min uppfattning fatt
en ganska lång tids erfarenhet på det området, så att det borde vara
möjligt att fortsätta på den en gång inslagna vägen. Motionärerna
mena heller ingenting annat än att det skulle bli ökad produktiv
verksamhet från statens sida.

Nu vill jag också.påpeka, såsom herr Lindhagen nämnde, att
motionärerna naturligtvis icke förbisett, att det råder mycken formalism
och byråkratism från statens sida, vid bedrivandet av. produktiv
verksamhet. Och man anser, att det icke blir någon socialistisk samhällsordning,
därför att staten själv övertager mer och mer sina naturrikedomar
och bedriver utsträckt produktiv verksamhet utan därför
fordras, att det samtidigt sker en demokratisering av samhället,
och i den mån detta arbete blir slutfört kan man säga, att det mer
och mer bör bli till nytta för alla medborgare i samhället, och då
börjar man också närma sig det socialistiska samhället.. Men såsom
det för närvarande är ställt med en stor del av statsdriften ha icke

motionärerna påstått, att den är idealistisk.

Beträffande vad utskottet säger därom att motionärerna framhålla
att staten bör övertaga alla enskilda järnvägar, så ha motionärerna
aldrig sagt detta utan de ha bara ifragasatt, att man bör
övertaga allt flera och flera av de enskilda järnvägarna, men ingalunda
att staten i ett enda tag skall övertaga alla enskilda, järnvägar
— huru uselt än en del av dessa järnvägar kunna bära sig. Det
har man icke ifrågasatt.

Vidkommande härefter reservanternas uttalande att man icke
kan överlämna ett sådant problem till en högerregering, har herr
Lindhagen redan talat om detta, men jag vill till^ yttermera visso
säga några ord om den saken. Det är naturligtvis åtminstone enligt
min uppfattning ganska riskabelt att yttra sig pa det viset, ty
konsekvensen därav skulle bli, att man icke skulle våga. överlämna
några som helst utredningar till en låt vara högerregering och då
skulle icke en hel del andra framställningar, som blivit gjorda — visserligen
icke av så stor omfattning, som denna men i alla fall av
ganska stor omfattning — kunnat överlämnas till regeringen, och
då skulle man icke heller våga hoppas något av den störa utredningen
i malmfrågan, som år 1916 överlämnades — också den till
en högerregering, — men vis ä vis den utredningen synas reservantern
ställa sig ganska förtroendefulla.

Det vore mycket att säga härutöver i denna sak, men det tjänar
icke till att uppehålla tiden längre med detta, ty det kommer naturligtvis
icke att leda till något resultat utan bara till diskussion: och
jag ber därför, herr talman, att, eftersom jag skrivit, under, denna
motion, få med avslag å utskottets hemställan yrka bifall till herr

Lindhagens yrkande.

Herr Sfer ne: .Tåg begärde ordet, när herr Lindhagen i sitt

Nr 34. 24

Lördagen den 5 maj.

(Forts.

d6n förtl>gande frågan särskilt larle tyngdpunkten på den
visso natur- socialistiska reservataonen. Han förde upp hela saken på det princiritedomar
Piella planet och ville framhålla, att han och hans meningsfränder
i detta fall varit de, som sagt sitt ord i sinom tid och han liknade
vidare . reservationen vid en undervisningskurs för socialdemokrater
samt tilläde, att denna reservation var mindre sympatisk mot föreliggande
motion. När jag hörde allt detta i ett sammanhang, kunde
jag icke undgå att påminna mig, huru man dock från herr Lindhagens
egna meningsfränder vid flera tillfällen varit med om att utan" ett
ord till försvar för eu socialiseringsmotion avstyrka densamma. Jag
vill påminna om att herr Vennerström vid fjolårets riksdag var med
om att avstyrka en motion av herr Lindley rörande statsmonopol å
mineraloljor och den motivering, som han då var med om, lydde så
här: »Det vill dock synas utskottet, som om motionärens beräknino-ar
rörande den ekonomiska innebörden av ett statsmonopol skulle våra
alltför sangvinisk^, varjämte han torde hava underskattat de svårigheter,
som i vårt land skulle göra sig gällande vid realiserandet
av ett statsmonopol å mineraloljor.»

. ''fsäker förgäves i detta uttalande någon som helst principiell
socialistisk fläkt men finner istället, att det är samma torra, förnuftsresonemang,
söm de båda socialdemokraterna i sin ordning föra,
som efter en principiell motivering undanskjuta hela detta något
orediga komplex av yrkanden, som motionären bara hänskjuter till
Kungl. Maj.t, utan att fa något fast grepp på dessa*viktiga ekonomiska
frågor. Jag vill ytterligare påminna om att ett par av herr
Lindhagens egna meningsfränder helt nyligen, när det gällde min motmn
om sockerindustriens socialisering, var med om att tillsammans
med högern och de liberala i utskottet avstyrka densamma utan att
i den motiveringen fanns någon enda fläkt av socialistiska principer.
Jag. tycker sålunda, att man gott kan skrinlägga det påståendet,
att man i den socialdemokratiska reservationen icke tillräckligt beaktar,
vilken stor. vikt och betydelse det ligger i att snabbt nå fram
till don ekonomiska omdaning av samhället, som vi egentligen syfta
till och vartill motionen vill, men icke kan bidraga. Det åiar varit
för mig påfallande, när man från herr Lindhagens och hans meningsfränders
sida väckt en mycket långt syftande motion där man
överhuvud bara kommer till ett yrkande om utredning, som man
vill lägga , i händerna på en högerregering, hos vilken naturligtvis
icke det ringaste intresse för den saken föreligger, eller ha socialistiska
utredningar lagd i händerna på samma de statsämbetsmän,
varom herr Lindhagen själv sagt, att de icke vore några ideal från
var sociala synpunkt utan endast människor, som inandas en helt
annan, åskådning och följaktligen icke alls äro skickade att leda en
socialistisk samhällsomdaning; att man från deras sida hade en
alltför stor tro pa parlamentarismens möjligheter. När man exempelvis
motionerar om republik eller såsom nu om en fullständig omgestaltning
av de ekonomiska förhallandena, förefaller det mig egendomligt,
att man begär hos Kungl. Ma.j:t en utredningskommitté. som
i sinom tid skall tala om när tiden är mogen för att gorå denna eko -

Lördag» ilen 5 milj.

Nr .''»4.

•JO

nomiska eller politiska revolution. För min del vill jag verkligen
betacka mig för deri sortens revolutionäranda, ty jag anser, att dessa
omdaningar böra växa fram under ett förtätat tryck av folkviljan,
istället för att begära av våra motståndare i regering och bland ämbetsmännen,
att de skola sitta och bevaka och meddela det svenska
folket, när den lämpliga tidpunkten är inne för att göra revolution
på det ena eller andra området.

Med anledning av det sagda och utan att uppehålla tiden med
att ingå på någon sakbehandling av motionens många — allt för
knapphändigt behandlade — problem, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan med den motivering, som herrar Flognfält och
Johansson i Kullersta anfört.

Herr Win b er g: Herr talman, mina herrar! Innan jag ingår
på någon realbohandling av utskottets förslag och den vid betänkandet
fogade reservationen, ber jag att fa säga några ord till den siste
ärade talaren. Han ställde såsom parallell mot den reservation, som
är avgiven av herrar Flognfält och Johansson i Kullersta, att även
representanter ifrån den grann, jag tillhör, varit med om att avstyrka
en motion, som väckts av andra, och som avsett vissa företags socialisering.
Han nämnde därvid också en av honom framförd motion
om sockertrastens socialisering. Jag ber att, eftersom detta framkommit,
få lämna herr Sterne den kanske något överraskande upplysningen,
att jag var verkligen den, som inom utskottet sist slogs för
att man skulle gå på en annan linje än ett avslagsyrkande. Visserligen
får herr Sterne medgiva, att det icke var en sa stor socialiseringsfråga,
som då förelåg, men jag ansåg i alla fall, att vissa skäl
talade för den. Men när medlemmarna inom det parti, som herr
Sterne tillhör, icke ansågo skäl föreligga för ett sådant ylande, vide
jag icke gorå det, ty jag hade då ånyo framstått såsom en splittringens
man; och jag har vissa erfarenheter som gör, att jag icke i onödan
vill framstå såsom sådan. Detta var om den^saken.

Det var av ett visst intresse, om också på samma gång litet
beklämmande, att taga del av det utskottsutlåtande, som här föreligger,
och — jag måste säga —• icke minst att taga del av den reservation,
som är avgiven av två socialdemokrater, herrar Flognfält och
Johansson i Kullersta. Det problem, som här framförts till beaktande,
borde väl ändå just under den allra sista tiden ha vunnit så
mycket av aktualitet, att man vid det här laget borde vara på det
klara med att det måste komma till stånd en nyorientering även på
det rent ekonomiska området. Det kan icke gå an såsom hittills att
överlämna-åt slumpen att avgöra, huru förhållandena på det ekonomiska
området skola utbilda sig i samma utsträckning .som hittills
varit fallet. Vi ha fått bevis för. att under allra senaste tiden institutioner
och personer, som sannerligen icke ha någon socialistisk uppfattning,
kommit på det klara med att man maste i viss man sia in pa
andra linjer och detta alldeles särskilt, när det gäller för en nation
att genomleva sådana kritiska tider som nu, då det gäller att spänna
alla krafter på alla sätt. Men vad som är nyttigt och nödvändigt

Aiuj. statens

utvidgande av

vissa naturrikedomar

m. in.
(Forts.)

Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

ötrtacZde av un?er ^.d“a förhållanden, behöver icke alls vara onyttigt och icke
vissa natur- no(lvändigt under normala iörhållanden.

rikedomar Jag förstår mycket väl, att man på s. k. borgerligt håll icke

gärna vill vara med om att vidtaga några positiva åtgärder i den
(Forte.) riktning, som bär är föreslagen. Där går den stora skillnaden mellan
borgerlig och socialistisk uppfattning, å borgerligt håll anser man,
att vad som rör sig på detta område skall överlämnas till den enskilda
företagsamheten, och endast i undantagsfall skall staten befatta
sig med dylikt. Men den meningen börjar nog sprida sig mer
och mer bland folkets lager, att denna gamla åskådning just med de
händelser, som nu timat i världen, i ganska hög grad ha gjort bankrutt.
Det är inte bara det s. k. systemet »för sent» här i landet, som
gjort bankrutt, såsom förhallandena nu ha utvecklat sig, utan det
är hela den gamla föreställningen, att det skall överlämnas åt den
enskilde företagaren att avgöra, i vilken utsträckning och på vilket
satt man skall frambringa det som är nödvändigt för ett folk att
™ra sig med. Det är hela denna gamla föreställning, som enligt mitt
förmenande har blivit synnerligen skamfilad särskilt under senare
iia, och när vi nu ha att vänta en hel del omändringar inom såväl den
ena nationen som den andra, synes det mig åtminstone, att tidpunkten
skulle vara synnerligen lämplig att också taga under övervägande,
pa vilket sätt och i vilken omfattning man bör söka åstadkomma eu
nyorientering även beträffande den fråga, som framförts bär i motionen.

Um. jag, som sagt, kan första, att den borgerliga världen icke
utan vidare kan ge sig in på sådana vägar som här äro föreslagna,
därempt ofantligt svårt för att inte säga omöjligt att
första, hur man på socialdemokratiskt håll under nuvarande förhållanden
kan, när en sådan fråga som denna framförts, komma till ett
fullständigt negativt resultat. Jag skall be att ytterligare få särskilt
pomtera några detaljer i den reservation, som här är avgiven.

-till en början kommer man där med den frågan: hur kan det
vara möjligt, att man tänker överlämna åt en högerregering sådan
som den nuvarande att utreda en fråga som denna? Ja, det är ett
ganska billigt sätt att komma ifrån saken, det måste jag säga, ty
när blev det fastslaget från oppositionens sida, att man inte Skulle
ramiöra ett krav, som man ansåg aktuellt och betydelsefullt, endast
darlor att icke för tillfället satt en regering, som kunde anses komma
att tillräckligt beakta, dessa krav? Det är väl ändå inte så, att riksdagen
bör avge en sådan inkompetensförklaring, att den medgiver
att en regering endast behöver taga hänsyn till sådana framställningar
Iran riksdagen, som regeringen finner lämpliga, utan det är
val sa att riksdagen bör säga ifrån, och det är regeringens skyldighet
att vidtaga den utredning som begärs. Gör inte regeringen det eller
kommer den fram med förslag, som äro byggda på en skev utredning
eller pa en skev föreställning, då bör riksdagen kunna vara kapabel
att saga ifrån, att det är inte en sådan utredning som den begär.

_o h ör övrigt, mina herrar, förefaller det litet egendomligt, när man
tran den sida där man åtminstone till den nu sittande regeringen

Lördagen flen ;> maj

SI Nr 54.

allaredan har betygat sitt ganska störa förtroende — åtminstone betydligt
större förtroende, än jag för mila del kan ge den regeringen
anför detta som förevändning för att i föreliggande i råga icke lian

företagas något för närvarande. „ . .

Vidare vill jag säga, att när reservanterna pasta, att motionärerna
ha alldeles överskattat möjligheten av att snabb! övergå till en socialistisk
samfundsordning, är detta egentligen ett överord. Vad som
i motionen fram föres pekar visserligen i socialistisk riktning, nien (*e
behöver visst icke innebära någon övergång till en fullständigt socialistisk
samhällsordning, ty vore detta fallet här, både det lika mycket
varit fallet, när man framförde de olika detalj förslag, som reservanterna
tala om att man under gångna tider framfört tran den socialdemokratiska
gruppen. Då skulle dessa vara lika omöjliga, därför
att de omfattade detaljer, som också pekade i riktning mot en viss
socialisering. Det är klart, att man icke inlagt denna betydelse lian,
och för övrigt, huru skulle det ställa sig överhuvudtaget med den socialdemokratiska
parlamentspolitiken, om man icke ansåge, att det
vore skäl att framföra även mera vittgående krav, därför att man inte
har någon utsikt till att under överskådliga tider kunna fa ett helt
socialistiskt samhällssystem genomfört? Jag finner sålunda, att
reservanterna i detta avseende i rätt stor utsträckning ha bundit ris
åt sin egen rygg, ty det är klart, att de spörsmål, som här äro framförda
kunna vi ändå icke skrinlägga, utan de maste i fortsättningen
framföras, vare sig kombinerade till ett helt system eller genom att
man tar ut vissa detaljer. Förstå då inte reservanterna, att de genom
en sådan reservation givit motstandarna till detta ett av. de allra
bästa vapen i händerna, som dessa för sin del kunna önska sig. Det
är just det som är det betänkliga med denna reservation.

Det skulle vara åtskilliga detaljer till i reservationen att anmärka
på. Jag skall emellertid bara stanna vid, att man t. ex. pekar pa
statens inköp av enskilda järnvägar, och man pekar särskilt på inköpet
av Mora—Vänerns järnväg. Ja, det är alldeles riktigt, att man
emellanåt tar en liten detalj, när särskilda förhållanden gorå det nödvändigt
att inköpa en järnväg. Men planmässigneten i tillvägagångssättet,
som skulle göra det möjligt att fa. överskadlighetöver
hela vårt lands järnvägsväsen och som skulle visa, i vilken ordning
och i vilken utsträckning det vore nödvändigt saväl för statens som
för allmänhetens vidkommande att fortsätta med inköpen av de enskilda
järnvägarna, denna saknas fullkomligt. Det är mera. ett slumpens
verk, det ena kommer efter det andra, men man vet inte i vilket
sammanhang det kommer. Det är .just denna planmässighet på
detta såväl som på andra områden, som jag anser synnerligen nödvändigt
att söka åstadkomma.

Vidare vill jag säga några ord i anledning av sista punkten i reservationen.
Det kan inte hjälpas, att man får en något egendomlig
uppfattning, när man läser den. Jag tror det var herr Sven Persson,
som här i kammaren för några dagar sen förklarade. i anledning
av en här förd debatt — att här i riksdagen tar man inte hänsyn till
från vilket håll en fråga framförts, liär tar man endast hänsyn till

Ang. statens
övertagande av
vissa naturrikedomar -

( Kortd

>''r 54. 28

Lördagen den 5 maj.

•vértäqandeav vad.framställningen avser och vart den syftar. Nu måste väl de, som
visso natur- HIGCI ’ saga sig, att detta icke är sant, även om det

rikedomar år en uppfattning som man försöker upprätthålla och som för den
parlamentariska värdighetens skull är nödvändigt att upprätthålla.

Forts.; men jag får säga, att denna uppfattning får en ofantlig knuff, om
man laser igenom den reservation som här föreligger, ty här medger
man tydligen, att en hel del av dessa frågor, som framförts i motionen,
förut varit framförda från socialdemokratiskt håll och alltså ansetts
vara av.den betydelse, att de borde framföras. Om man alltså ansett,
att motionen varit för vittomfattande och att man följaktligen icke
kunnat gå^ med på allt som där framlägges, vad är det som hindrat,
att man gått med på åtminstone en del saker, som förut varit framförda
från socialdemokratiskt hall och som väl i dag icke äro mindre
aktuella än då de förut framfördes? "Varför har man inte sammanfört
dessa och förklarat: »detta äro vi med om, därför att det en gång
.var1^ fruuifört». Det kan icke hjälpas, att man får den föreställningen,
att här, om någonsin, har man tagit hänsyn till från vilket
hall° motionen framkommit, och om man inte gjort det, begär jag
svar från reservanternas sida på frågan, varför man nu icke varit
med om de krav, som tidigare från socialdemokratiskt håll framställts.
Anser man dem nu icke aktuella, eller slår man in på en annan
politik hädanefter? Det begär jag svar på, och får jag inte tillfredsställande
svar därpå, har jag anledning vidhålla min uppfat
ning, att man tagit hänsyn till från vilket håll denna motion framförts.

Jag kan icke heller komma ifrån den föreställningen, att denna
reservation kanske bär någon annan person som spiritus rector än de,
som skrivit under densamma, och det skulle vara mig ett synnerligt
stort nöje, om denne spiritus rector ville framträda i debatten och gorå
sm mening gällande.

Jag ber om ursäkt för att jag nu för första gången — och jag
aaPPas också det är den sista — gått in på saker, som äro av den art.
att de icke höra förekomma i parlamentsförhandlingar med andra
ord att jag gått in på vissa inre partipolitiska förhållanden eller åtminstone
nödgats snudda vid dem, men när saken utvecklat sig, som
den gjort och det av tydligt, att vi måste stå som bestämda motståndare
pa olika hall inom den socialdemokratiska rörelsen — och felet
är i detta fall inte vårt — kan.det inte hjälpas, att man måste upptaga
även den sidan av saken till belysande, ty jag har den uppfattningen,
att jag måste motarbeta all konservatism, inom vilket parti
den än framträder, och även om man gör anspråk på att jag skall
överse med sådan konservatism som framträder inom det socialdemokratiska
partiet, svarar jag bestämt att jag inte kan göra det.

Jag skall icke upptaga tiden längre, herr talman, utan på grund
av vad jag anfört och då jag anser att synnerligen göda skäl därtill
föreligga, .alldeles särskilt med hänsyn till de nu rådande förhållandena,
ber jag att fa yrka bifall till den i ämnet väckta motionen.

Med herr Winberg förenade sig herr Hage.

Lördagen den f> maj. ''”•

Herr Räf: Herr vice talman! Het ar rätt otta som man ö*%a2‘dT«v

lar höra en uppgörelse mellan de olika politiska partierna här i'' vinna naturriksdagen.
För några år sedan var det egentligen endast tva par- rikedomar
tier, som behövde göra upp sina mellanhavanden här, men nu ha m. >».
vi tre, om det ena är ett högerparti, så är det ett vänsterparti, och (l-orts >
det tredje, ja, det kanske också är ett högerparti. Emellertid händer
det mindre ofta, att man behöver göra upp räkenskaperna med
det fjärde partiet, orsaken därtill vet jag inte. Det är emellertid
mycket intressant att sitta och lyssna på uppgörelserna. mellan de
olika partierna, det måste jag erkänna. Men det bedrövliga i saken
är, att det tar sa oerhört mycket tid i anspråk för riksdagen, som
så väl behöver sysselsätta sig med andra saker. . Yi hörde redan
i går en allvarlig framställning öm, hur nödvändigt det vore, att
de kungl. propositionerna komme in litet tidigare, eller, rättare
sagt, att de icke komme så sent som här skett. Emellertid ha vi
i dag haft en partiuppgörelse, som kommit ännu senare.

Nu väntade jag verkligen att härvidlag få höra riktigt auktoritativa
talare å ömse sidor uppträda i denna sak — man brukar
vara van vid att så sker — men så har icke hänt i dag. Den siste
talarens anförande tycktes mig tyda på att man icke vore benägen
för ett allvarligt framträdande och för att avgiva några deklarationer.
Men det förmodar jag icke är händelsen, ty någon egentlig
fara i det fallet tror jag inte föreligger. Yore det så, att det
förelåge, förstår jag nog, att man skulle dra sig, men jag tänker,
som sagt var, att det inte är någon fara.

Nu har någon sagt, att det vore inte lämpligt att förelägga
en högerregering dessa förslag, utan man borde vänta, till dess
man så att säga finge en motsvarande regering, så skulle det gå
lättare att få igenom det som man framlagt i denna sak. Ja, det
kan mycket väl hända, att det är just för att få fram en motsvarande
regering, som man på visst håll tiger så pass, som händelsen
är nu i dag. Ty det torde kanske icke vara riktigt lämpligt
för folket ute i landet, att man sista året i en riksdagsperiod talar
alltför ivrigt och alltför aggressivt i dessa frågor. Det är många,
som lyssna där ute och höra efter vad som säges här i riksdagen
just i dylika frågor, och vem vet, huru det kan verka på denna
köp; det skulle kunna tänkas, att man vägrade sina röster på det
hållet, om man finge rätt klart för sig, hur saken läge. Detta, att
man icke skulle framföra för många frågor av denna sort, var den
synpunkt, som här gjordes gällande av herr Lindhagen, då han
här gav ett uttryck för den uppfattning, som förefinnes hos de,
om jag vågar begagna det uttrycket, riktiga socialdemokraterna.

Jag känner egentligen icke något nytt namn på detta vänsterparti.
och jag kallar dem därför i detta fall för de riktiga socialdemokraterna.

Det har ju för övrigt rått en mycket stor ovisshet angående
denna fråga, och man måste väl även erkänna, att eu sådan ligger
i själva motionen. Det råder nämligen en mycket stor ovisshet
därom, vilka egendomar staten verkligen skall söka övertaga i detta

> r 54. 30

Lördagen deu 5 maj.

tvZLgtndZt-laI!- Då herr Sommelius här framställde ett helt register av vad
rmo »otur- ^unionen mneiattade, sa svarade någon motionär: nej, det är visst
rikedomar icke sant, att förslaget omfattar allt detta, utan det omfattar endäst
det och det. Och så kommer en annan och säger, att der
Forts.) omfattar icke ens det, som denne talare sagt, utan endast det och
det. Jag- har därför med stort intresse lyssnat, när någon motionär
-^ddrat sig i frågan, för att få reda på vad saken egentligen
galler. Ln. sådan upplysning fingö vi också av herr Berling. Han
säger nämligen, att det icke är meningen, att staten skall övertaga
andra affärer än sådana, som bära sig. Det är alldeles briljant
uttryckt, och jag förmodar, att det också vinner anslutningav
hans eget parti. D. v. s„ de enskilda få behålla de affärer, som
icke bära sig, men staten skall övertaga dem, som bära sig. Jagundrar,
herr Björling, om icke följden blir den, att staten sedan
lär övertaga även de affärer, vilka icke bära sig, och man kan
fråga, om icke detta är en alldeles utmärkt väg att socialisera alltsammans,
till och med hela besättningen. Det är många jordbruk

r°n\-Ven -0111 ^ära sis: sa utomordentligt val, dock i alla

tall bära sig, och dessa skulle nu enligt motionärens egen framställning
övertagas av staten. Men de jordbruk däremot, som icke
bara sig. finge innehavarna behålla själva. Det ginge an att exempiiHera
harvidiag hur långt som helst, men jag skall nu icke göra
det, ty tiden ar icke sådan, att man här bör i onödan upptaga kammaren
Herrarna kunna för övrigt själva exemplifiera detta utefter
hela hn.ien.

... fn konstaterade herr Lindhagen själv, att, såsom han uttryckte
sig, det ar icke sa, när det gäller ekonomiska ting, att staten utför
sina angelagenheter så utomordentligt ideellt. Ja, herr Lindhagen,
det tror .lag vi kunna vara överens om. Herr Lindhagen uttalade
emellertid en förhoppning om, att framtiden skulle i detta avser1Va
“ycket ljus. Jag får dock för min del säga, att jag är
rådd för, att lag icke kan alltför mycket acceptera det uttaiandet
dag utgar hellre från den nuvarande tiden och de nuvarande förhållandena
ty hur det kan gestalta sig i en framtid, det vet varken
herr Lindhagen eller jag. Jag vill emellertid hålla fast vid
vad herr Lindhagen nar sade om, att handhavandet av de affärer
som staten innehar, i många fall icke visat sig vara så särdeles

rd L i y f?ljt “ed utvecklingen på ett område, där staten

torr halt mycket störa affärer, nämligen på gruvhanteringens omrade,
och det har visat sig, att nästan allesammans av dessa statens
åt lärer undan för undan måst övertagas av enskilda. Staten
Jiar mast sälja gruvor och förmögenheter uppe i landet i stora massor
till enskilda personer just därför, att staten icke förmår sköta
sadana saker ideellt eller sa bra som den enskilde. Se vi t ex pa
statens jarnvagar och jämföra dessa med de enskilda järnvägarna
L + • S?t fa V1/°/ de‘ .första det bestämda intrycket, att vad
initiativ beträffa ar det enskilda initiativet nästan dubbelt så starkt
som statens eget initiativ. Man kan säga, att för närvarande innehar
staten faktiskt icke mer än ungefär 5,000 kilometer av lan -

Lördagen den 5 maj.

31 Nr 54.

rlets järnvägar, under det att enskilda inneha c:a 9,000 kilometer. överta de av
Detta måtte väl tyda på, att själva initiativet är starkare hos de rjM(I naturenskilda
än hos staten. Se vi därefter på inkomstsifiran för sta- rikedomar
tens järnvägar och därmed jämföra inkomstsiffran för de enskilda m. m.
järnvägarna, så tror jag, att herr Lindhagen skall, komma till ett (lort*.)
motsvarande resultat. Jag menar, att om herr Lindhagen ser på
hithörande tabeller, skall han finna, att de enskilda. järnvägarna
genomsnittligt taget torde gå i ekonomiskt avseende minst lika bra
som statens järnvägar, för att icke säga mycket bättre än dessa.

Jag vet snart sagt icke, vilket område jag skall taga, där jag icke
kan göra samma iakttagelse, nämligen att det .enskilda initiativet
i verkligheten är mycket starkare än statens initiativ, och att det
ekonomiska resultat, som kommer ur den enskilda företagsamheten,
är mycket större än det, som kommer från ett statens företag.

jag befarar på grund härav, att om vi skulle realisera det
förslag, som herr Björling nu förordat, nämligen att den enskilde
skulle överlämna eller överlåta sin affär till staten, att staten skulle
expropriera densamma, eller hur man nu vill uttrycka det —• det
är icke därpå det hänger — skulle det icke dröja mycket länge,
innan staten, liksom det skedde förut på gruvhanteringens område,
skulle säga till de enskilda: detta bär sig icke i vår hand, ni få lov
att övertaga det igen, alldeles som ni förut gjorde med det och
det. Men på detta sätt komma de enskilda alltid att endast få
sådant, som icke bär sig. Företagen buro sig så länge, som. de voro
i enskild hand, men när staten övertog dem. gick det icke väl
ihop, utan då måste de överlåtas till de enskilda igen. Jag tror
icke, att det skulle bli till mycket stor fördel lör vårt land, .om
staten på detta sätt skulle börja övertaga företag från den enskilde
efter den grundsatsen, att man toge det som bär sig.

Jag har verkligen med både intresse och stort nöje genomläst
utskottets utlåtande och jag blev förmånligt överraskad av att
se, hur väl det i allmänhet var avfattat. Jag skall nu be, herr
vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Palmstierna: Herr vice talman! Den siste ärade
talaren klagade å ena sidan över, att vi fått en alldeles för lång
debatt i detta ärende, och han angrep därefter ett ögonblick herr
Winberg, för att denne fört in debatten på frågan rörande partiförhållanden,
men å andra sidan begärde nästan den föregående ärade
talaren att uttalanden skulle komma, som ordentligt klargjorde partiståndpunkterna,
och själv tycktes han förirra sig rätt mycket i
en hel de] olika gångar angående förhållandena inom både sitt eget
och andra partier. Nå, detta karakteriserar ju i sin mån hans anförande
liksom de anföranden, som herr Räf i övrigt brukar hålla.

Jag vill gärna för min del låta den lyckönskan kvarstå, som herr
Räf gav herr Winberg och övriga på den sidan, att. det var ett särskilt
renodlat socialistiskt parti, vars talan herr Winberg i somliga
avseenden för.

Anledningen till, att jag begärde ordet var egentligen den, att

Nr 54. 32

Lördagen den 5 maj.

Ang. statens det framställts en alldeles speciell fråga, som det är nödvändigt att
°''vissaTatur-svara Pa- Herr ^Vinberg begärde nämligen ett uttalande från vårt
rikedomar båll, om vår mening var att icke längre betrakta dessa frågor såra.
m. som aktuella. Jag förstår icke, hur i all rimlighets namn en

(Forts.) sådan fråga kunnat framkomma i kammaren. Här står ju uttryckligen
i den från vårt håll avgivna reservationen, till vilken, såsom
herr Winberg väl förstår, det varit många författare, huru vi se

deDna fråga. Det göres ju där följande partiuttalande: »--det

är att förvänta, att denna grupp även hädanefter kommer att uppbjuda
all sin förmåga för att vinna det mål, som det är dess förnämsta
uppgift att förverkliga.» Men huru kan man då ställa en
sådan fråga till oss, sedan man fått svart på vitt angående vår
uppfattning i denna sak? Det borde val av detta vara. klart, att
det socialdemokratiska partiets huvuduppgift ligger på detta område,
och det är då helt naturligt också, att man lika gärna kan
göra den banala frågan, äro ni socialdemokrater eller icke. Men
inför vad som förekommit vid de allra senaste riksdagarna och
även vid den innevarande är det väl självklart vad våra strävanden
gå ut på och vad vi avse.

Jag skulle även vilja säga ett par ord till den allra förste
ärade talaren, herr Sommelius. Jag hade verkligen väntat mig,
att vi skulle komma in på frågan om sockertrusten igen, eftersom
han hade ordet. Vi hade ju en debatt om den saken för en tid
sedan, då vi klargjorde vår uppfattning beträffande näringsfriheten
och jag vill icke för länge uppehålla mig därvid med anledning
av herr Sommelius’ ord. Så som hela samhällsutvecklingen nu
fortlöpt, är enligt vårt förmenande näringsfriheten väsentligen död;
den har förlamat sig själv, och det enskilda monopolet framträder
såsom den organiserade huvudtypen för näringslivet i det nutida
samhället. Men om vi icke vilja ha det enskilda monopolet, då
måste vi inlänka det såsom ett organ i samhällets förvaltning.
Men icke nog med detta, herr Sommelius, utan jag tror, att man
en gång skall skriva över de åskådningar, som det socialdemokratiska
partiet har, att inför frambrytandet av industrialismen och
inför alla dessa enorma krafter, som, framtrollade ur naturens
förrådsvalv, med tillhjälp av vetenskapen överväldigat mänskligheten
under de båda sista århundradena, har det varit nödvändigt
att bemästra dessa krafter och tillse att icke kapitalet blir människorna
övermäktigt. Samhället måste begagnas såsom vapen för
att tygla dessa krafter, så att kapitalet, verktyg-en ooh maskinerna
i och för naturtillgångarnas utnyttjande stå till förfogande
för alla, därigenom att de ställas i samhällets tjänst, och alla sålunda
bliva tillfredsställda och icke en enda klass företrädesvis tillgodogör
sig deras nyttjande. Detta är den grundtanke, som bär
upp hela vår strävan och som sedan i detalj på punkt efter punkt
skall nå sitt förverkligande i den män, man finner, att samhället
självt _ erbjuder möjligheter att åstadkomma detta. Här är verkligen
icke alls fråga om något som helst »skrinläggande» av dessa
frågor eller att dessa spörsmål icke skulle vara »aktuella» o. s. v.

33 Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

Det är ofattligt, liur man bona fide kan framställa sådana frågor
i andra kammaren.

Jag vill vidare säga till herr Winberg, när han förklarar, att
de båda socialdemokratiska reservanterna med sin reservation ha
givit »motståndarna vapen i händerna», att jag för min del, som
är starkt och varmt .besjälad av övertygelsen, att den socialdemokratiska
rörelsen har en historisk uppgift att fylla i Sverige liksom
i andra länder, måste inför den stora betydelse, som jag ser ligga
i all strävan uti denna riktning, livligt beklaga en sådan motion
som den nu föreliggande. Jag kan verkligen icke finna, att densamma
är till gagn för den stora sak, som den socialistiska rörelsen
bör sträva att nå.

Då jag läser motionen, finner jag där punkt efter punkt, där
jag måste ställa mig frågande inför hela den tankegång, som gör
sig gällande. Men icke endast detta, utan jag måste rent ut fråga:
skall man behandla så stora, viktiga och allvarliga frågor på ett
så ytligt sätt? Här ha vi t. ex. bankväsendet; den frågan är behandlad
på sex rader. Det är allt vad motionärerna ha att säga
om hela finanskapitalets funktion i det nutida samhället'' i olika
avseenden och dess enorma betydelse på alla områden. Hela denna
så viktiga fråga snuddar man vid på sex fattiga rader. Och frågan
om de enskilda järnvägarna, kanalerna och ångbåtslinjerna samt
en egen handelsflotta, med ett ord frågan om våra kommunikationsmedel,
den behandlas på fyra rader. Och på det sättet snurrar man
ihop det ena efter det andra. Här talas om socker-, sprit-, cement-,
tändsticks- och superfosfatindustrierna; om glas- och pappersindustrierna,
om jute-, ylle- och trikåindustrierna m. m.; här står om
jordbruken med deras binäringar såsom mejerier, slakterier m. m.,
om malmerna, skogarna och vattenfallen, om torvmossarna, om de
stora fideikommissen och jordagodsen m. in. Allting är här hoprört
i ett sammanhang, och så begär man utredning på en gång om
alltsammans detta. Hur kunna motionärerna begära, att den utredningskommission
eller vem det nu blir, som får taga hand om utredningen,
skall kunna utreda frågan och lägga det så, att Sverige
i ett slag övergår till en socialistisk stat i ekonomiskt avseende?
Jag tycker, att man borde ändå förstå, att det finnes starka skäl
att nu stå emot ett sådant förslag. Det inbjuder, när man tänker
på detsamma, nästan till, att herr Rafs speciella förmåga skulle
taga hand om denna motion.

Nu vill jag till vad herr Lindhagen sade säga blott ett litet
ord. Herr Lindhagen fäste sig vid ett uttryck i reservationen, där
det står, att frågan om kungsådran skulle vara det »största» av
de hithörande spörsmålen. Jag känner nu icke närmare till, huru
detta uttryck kommit in där, men när jag läser detsamma, måste
det, såvitt jag förstår, alldeles påtagligen vara ett tryckfel, ty det
finnes intet sammanhang i meningen.

Vidare har man vänt sig emot, att det i reservationen göres
en erinran om det olämpliga i att låta en högerregering övertaga
denna sak. Här ha emellertid herrar Winberg och Lindhagen var

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 5b. 3

Ang. statens
övertagande av
vissa natw''-rikedomar
m. m.
(Forts.)

Nr 54. 34

Lördagen den 5 maj.

J^tanlnTnJ?v..^ olika uttalanden i det avseendet, och dessa slå alldeles
vissa natur- ih.jal ^varandra. Herr Lindhagen beklagar sig över, om det skulle
rikedomar bil sa, att herr Sommelius meningsfränder skulle få taga hand om
m. m. hela denna utredning. Och jag måste ge herr Lindhagen rätt härutin(Forts.
) nan. Vi ha ju på det ena området efter det andra sett, hurusom
man på det förberedande stadiet av ett ärendes behandling därigenom,
att kommissioner eller personer inom departementen under
regeringens, ledning, tagit hand om viktiga utredningsspörsmål, fått
en sådan riktning i själva utredningsarbetet, att när frågan sedan
kommit till riksdagen, har det nästan varit hopplöst att åstadkomma
något. Jag delar på grund av erfarenhet till fullo herr
Lindhagens. uppfattning i detta avseende. Herr ^Vinberg hade
nu den meningen, att riksdagen skulle till och med ålägga den fungerande
regeringen att utföra detta uppdrag. Det går naturligtvis
icke riktigt ihop. Det skulle utmynna i, herr ^Vinberg, att
riksdagen skulle tillsätta den regering, som skulle få detta uppdrag,
och då kommer herr Winberg betänkligt nära det spörsmål, som
man eljest brukar undvika, nämligen ministersocialism och vad
därmed sammanhänger.

För mandel vill jag säga, att här finnas gränser beträffande
detta spörsmål, som äro uppenbara för var och en som närmare
tänker på saken. Det finns frågor, som äro av den beskaffenhet,
att man kan se, hurusom på grund av utvecklingen i samhället eu
viss mognad inträtt, som g''ör, att de tankar, som kommit till uttiyck,
tvinga sig fram med omständigheternas makt till omedelbar
lösning. Det finnes områden, där verkligen något kan göras, för
att i människornas åskådning åvägabringa erforderlig mognad; där
finnes det möjlighet att genom eu utredning få till stånd, att utvecklingen
åtminstone rycker fram någon bit. Men det finnes å andra sidan
spörsmål med den stora programmatiska innebörd och med sådant
sammanhang, med läget i samhället, att det nästan ter sig barockt
att låta en regering*, som icke delar den åskådning, som vederbörande
förslagsställare själva hysa, taga hand om frågan, och dit
räknar jag verkligen en sådan sak som att beträffande hela vårt
ekonomiska liv överlämna till en regering med herrar Swartz och
Lindman i spetsen taga hand om, hur man skall ordna med socialismens
genomförande. Man kan ju ha vilken uppfattning som
helst i denna fråga — man kan ju se densamma på olika sätt —
men för min del måste det verkligen te sig ganska barockt att
förtära pa det sättet. Jag skulle verkligen icke vilja, att riksdagen
ålade regeringen att göra en dylik utredning, ty det gäller
enligt mitt förmenande en alltför betydelsefull sak, för att icke
socialdemokraterna själva skulle bidraga till utvecklingen, när sålunda
deras största fråga skall komma till avgörande i samhället
Detta sker för. övrigt icke på sådant sätt, att det i dag är ett
privatkapital]stiskt samhälle och i morgon ett socialistiskt samhälle.
Detta är en fullkomligt ohistorisk syn på tingen, och det synes
mig vittna om en bristande uppfattning rörande ekonomiska ting,
när man uttalar den meningen, att man beträffande allt detta

Lördagen den 5 maj.

35 Nr 54.

skulle på en enda gång kunna åstadkomma den utveckling, som man An,J■ statens

jj^ggär övertagande av

Jag har med dessa ord velat säga, att det förefaller mig, som rikedomar
om det funnes mycket fog för den uppfattning, som gjorts gällande m. m.
i den av herrar Flognfält och Johansson i Kullersta avgivna reser- (Forts.)

vationen. Jag vill verkligen beklaga, att det blivit nödvändigt
att taga avstånd från en sådan motion som den föreliggande, ty
det vill jag återigen upprepa klart och bestämt, att beträffande de
frågor, som, strödda här och var i motionen, beröras i densamma,
måste det sägas, att de stå för oss såsom så väsentliga och så betydelsefulla,
att de utgöra någonting, som hela den socialdemokratiska
rörelsen grupperar sig omkring såsom dess'' huvuduppgift,
och att det därför är nödvändigt, att man tar på dem med det
djupaste allvar och den största omsikt och att man vidare tager
upp varje sak för sig på sådant sätt, att man märker och känner,
att här står det stora allvaret bakom, och icke drager in allting i
ett enda förslag på några få blad och sedan lägger det framför
kammaren och säger: besluta nu en utredning om allt detta på en
gång! Det låter sig ju nu icke gorå, ty det skulle i själva verket
innebära, att Sverige i ekonomiskt avseende på en gång skulle
bliva ett socialistiskt land.

Jag yrkar således bifall till den av herrar Flognfält och Johansson
i Kullersta avgivna reservationen.

Herr Björling: Herr Räf ondgjorde sig över mig, för att
jag skulle ha velat uttänja denna debatt och för att det här i kammaren
såg ut att vilja bli en uppgörelse inom olika partier, något,
som enligt hans mening vore mycket obehagligt. Jag vill då först
erinra herr Räf därom, att för icke längre sedan än i onsdags förekom
här en ganska lång uppgörelsedebatt, som pågick från klockan
11 till 4, men då hörde jag icke några gensagor från herr Rafs
sida mot att så skedde.

_ För övrigt tycker jag, att herr Räf borde ha kunnat fatta mig,
då jag erinrade om, hurusom jag inom utskottet sökt att få enighet
till stånd i denna fråga och att således få uppgörelsen mellan de
olika partierna, så att säga, klar inom utskottet, varigenom vi skulle
kunnat slippa en sådan här i kammaren. Men detta gick, som sagt,
icke för sig.

Vad vidare beträffar den spydiga anmärkning, som herr Rä.f
nyss riktade mot mig, vill jag erinra om, att jag här egentligen
endast påpekade, vad själva klämmen i motionen innehöll och sökte
påvisa, att det här icke var fråga om något så förskräckligt avskrämmande.
Man har här liksom velat måla spöken på väggen
för att sedan få piska dem; men det står ju i utskottets kläm, att
den utredning, som här begäres, skulle avse, i vad mån och på vad
sätt staten skulle övertaga vissa naturrikedomar samt utvidga och
utveckla den produktiva verksamheten för att få ökade statsinkomster.
Jag håller fortfarande fast vid, att det åtminstone aldrig
varit min mening, att förslaget skulle avse, att staten utan vidare

Nr te. 36

Lördagen den 5 maj.

Angy statens
övertagande av
vissa naturrikedomar

m. m.
(Forts.)

skulle övertaga rubb och stubb, det får verkligen herr Räf ursäkta
mig.. Det skulle härvidlag mycket väl kunna inträffa, att det bleve
åtskilliga uppkonstruerade företag, där man fordrade, att staten
skulle övertaga det hela på vilken dålig ekonomisk grundval det
än vilade. Detta har emellertid icke alls varit motionärernas mening,
utan de ha utgått ifrån, att man skulle se på detta med förnuft
och låta utvecklingen gå framåt successivt. Jag vill också i
detta sammanhang fortfarande tillbakavisa den av någon talare här
framkastade beskyllningen, att det varit motionärernas mening att
i ett enda slag framkalla en socialistisk stat. Motionärerna göra icke
alls anspråk på att ha framkommit med något sådant.

Herr Sterne synes vara av den uppfattningen, att man skall
tänka sig saken så, att samhället skall utveckla sig till mognad eller
övermognad och att slutligen det socialistiska samhället skall komma
ned såsom det nya Jerusalem från himlen. Det är också en
uppfattning, som gjort sig gällande i tidningspressen här och var.
Men denna uppfattning kunna icke motionärerna liksom icke heller
reservanterna, enligt vad deras motivering utvisar, för sin del gilla.
Reservanterna framhålla ju i sin reservation, att den socialdemokratiska
gruppen har gjort så mycket undan för undan i denna riktning.
Således har man varit inne på precis samma väg, som motionärerna
här vilja, att man skall gå ytterligare fram på. Det är
ju den saken, som de här trycka på och söka driva fram, och de
vilja icke vara med om, att man här skall slå sig till ro och vänta,
att. allt skall komma i ett enda slag, när samhället är moget, utan
enligt deras mening gäller det att söka driva på saken och få
igenom de yrkanden, som gjorts i motionen, att staten måtte övertaga
en del av naturrikedomarna och bedriva produktiv verksamhet,
där så befinnes vara lämpligt.

Herr Räf behöver icke alls vara rädd för, att man skall komma
och taga något ifrån honom, såsom han sade. Han yttrade ju bland
annat: nu.förstår jag herr Björling; han vill, att man skall komma
och taga ifrån de enskilda deras affärer, om de bära sig bra, och
sedan skall staten bedriva verksamheten etc. etc. Det har naturligtvis
icke varit motionärernas mening, och ett sådant påstående
vill jag tillbakavisa, att det skulle tagas ifrån någon något utan ersättning.
Det är naturligtvis icke socialdemokraternas uppfattning i
allmänhet att, såsom dock en del predika om dem ute i bygderna,
de skulle vilja taga jorden ifrån bönderna o. s. v.

Beträffande bankväsendet yttrade herr Palmstierna, att i motionen
var icke detta viktiga problem berört med mer än tre å fyra
rader. Ja, jag vill då påpeka, att i reservationen beröres icke frågan
om bankväsendet på mer än fyra och en halv rad. Jag kan i detta
sammanhang upplysa om, att det var särskilt med hänsyn till denna
stora fråga, som jag och några andra inom utskottet sökte få fram
ett positivt resultat, då man inte ville gå med på motionens yrkande
i övrigt. Och det var också inom utskottet flera, även ifrån
högerhåll — det tror jag mig utan att förnärma någon, kunna meddela
— som ansågo, att denna fråga var så viktig, att man verk -

Lördagen den 5 maj.

37 Nr 54.

ligen kunde ifrågasätta, huruvida icke något faktiskt där borde Ana- ‘‘“ten*
göras nu ifrån statens sida. Men reservanterna ville ju icke gå med överta9ande a«
på detta.^ Icke är det väl under sådana förhållanden lämpligt att *''rikedomar''
söka bemöta förslaget i den delen med något ironiserande tal och m. m.
förhäva sig över reservanternas ståndpunkt. (Forts.)

Nu säger herr Palmstierna, att det vore olämpligt att överlämna
en dylik utredning till en högerregering. Jag vill då endast
säga, att om man ser saken ifrån en annan synpunkt kan man väl
förstå, att den icke är så förskräckligt prekär. Tiden rider ju
ganska fort nu i våra dagar, och det veta vi ju för övrigt, att det
har varit ganska starkt på tal, att det skulle bli en socialdemokratisk
regering, och vem vet, det kanske mycket snart kan inträffa,
och ä la bonheur, i så fall skulle ju denna utredning komma att
överlämnas till en socialdemokratisk regering, och då måste man
väl anse, att det varit särskilt lämpligt, att detta förslag framställts
nu.

Herr Winberg: Herr Palmstierna yttrade här, att han icke
kunde förstå, att man över huvud taget kunnat komma med en så
dum fråga, som jag här framställde. Han förklarade, att efter de
uttalanden, som gjorts i reservationen, saken vore alldeles tydlig och
att det för övrigt från rent socialdemokratisk ståndpunkt vore så
självklart, att svaret gåve sig självt. Det är dock icke mitt fel, om
frågan föreföll dum. Orsaken är väl den, att den reservation, mot
vilken jag i det sammanhanget vände mig, är så konstrik, att den
framtvingar en sådan fråga. Jag ber att här få konstatera, hurusom
herr Palmstierna förklarade, att han var mycket starkt och
varmt besjälad av intresse för, att socialdemokraterna måtte lösa
denna fråga. Jag föreställer mig då också, att jag får gå så långt
som att även antaga, att detta parti alltid skall främja sådana frågor,
varom här är tal, även i de fall, då icke partiet självt eller någon
dess medlem framfört förslag i sådan riktning. Jag har ännu
icke fått svar på, varför man här icke kunnat gå med på åtminstone
en del av de i motionen inbegripna förslagen, ehuru det säges, att
partiet fortfarande vill främja sådana saker. Den frågan står således
fortfarande obesvarad.

Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman! Jag vill börja
mitt anförande med att försäkra den siste talaren, att var och en
inom den socialdemokratiska gruppen är säkerligen varmt intresserad
av att främja den tanke, som ligger till grund för denna motion.

Jag tror, också att de socialiseringssträvanden, som ligga bakom motionen,
äro av den betydelse och vikt för hela samhället och särskilt
för de kroppsarbetande befolkningslagren, att de, med eller mot
både herr Rafs och herr Sommelius’ vilja, tränga sig fram till allt
större och större aktualitet.

Jag har för min del begärt ordet närmast för att rikta ett par
invändningar mot just dessa två högertalares uppträdande här i dag.

När man ser, med vilken iver representanten för Hälsingborg, direk -

Nr 54.

Ang. statens
övertagande ''avissa
naturrikedomar

m. m.
(Forts.)

38 Lördagen den 5 maj.

för Sammelius, i dag öppnade debatten och gick till storms mot alla
’ dessa tankar på socialisering av industrigrenar och verksamhetsgrenar,
och hörde i fortsättningen, hur herr Räf från Jönköping med
samma iver ville bevisa, hur omöjligt det är, att staten övertager och
driver affärsverksamhet, tror jag, att bara det bör vara åtskilligt
talande för alla dem, som i nuvarande förhållanden på produktionens
område se en viss olycka, talande nog för att alla skola ena sig om
att föra fram dessa tankar, som i motionen uttalats, till större och
större aktualitet. Herr Räf anförde såsom bevis en mängd exempel,
bland andra statens järnvägar. Oavsett vad man kan säga om statens
järnvägar, så när man bor i en provins, där det finnes möjlighet
att göra jämförelser mellan enskilda och statens järnvägar ur trafikanternas
synpunkt, som t. ex. Skåne, kommer man till det resultatet,
att utan statens järnvägar och deras nödvändiga konkurrens
med enskilda järnvägsbolag skulle förhållandena vara olidligaur
trafikanternas synpunkt. Jag skulle kunna taga exempel och
bevisa, hur mycket dyrare det är, då det gäller att anlita järnvägar,
att anlita privata järnvägar i Skåne i jämförelse med statens järnvägar.
För att taga en liten bild kan jag nämna, att för en järnvägssträoka
på en enskild järnväg mot Ystad kostade biljettprise^
före taxeökningen 1 krona 70 öre tredje klass, under det att motsvarande
sträcka, endast 5 kilometer mindre, på statens järnvägar
kostade icke mera än 90 öre. Förhållandena äro sådana nära nog litet
var stans. I regel beräkna de enskilda järnvägarna betydligt högre
taxa för transport av passagerare, under det att statens järnvägar
hålla en betydligt lägre taxa. Icke minst ur denna synpunkt tror
jag, att en mängd kroppsarbetare, som använda sig av dessa transportmedel.
äro ense om, att även om det icke är så stor vinst för
staten, så är det dock ur andra synpunkter en obestridlig fördel genom
statens järnvägars konkurrensmöjlighet och genom att dessa
existera. Bara det slår fullständigt ihjäl alla de Räfska försöken
att bagatellisera statens järnvägar i jämförelse med enskilda företag.

Jag skulle vilja inlägga en gensaga även i ett annat fall. Herr
Sommelius, sin vana trogen och i överensstämmelse med alla dem,
som voro emot att monopolisera tobaksindustrien, sökte draga in
även den frågan. Man kan ha olika meningar, om monopolet, sådant
det utformats, men själva principen tror jag egentligen icke man har
anledning att taga avstånd ifrån, ty själva grundsatsen, nämligen
att draga ifrån de privata intressena vinstmöjligheter på industriens
verksamhetsfält, är byggd på en så stark och riktig grund, att jag
tror det är olyckligt, om man på något sätt genom misskreditering
försöker undergräva eller underminera denna grund. Jag skulle
vilja för herr Sommelius taga fram ett exempel för att belysa, vilka
fördelar ur samhällets synpunkt kunna vinnas på sådana åtgärder.
Det är till hälften ett privat företag, även om staten med sitt inflytande
har majoritet däri. Icke förty kan man säga, att de högre
chefsbefattningar, som erfordras för skötande av denna med en till
ett tillverkningsvärde av omkring 70 miljoner kronor per år uppgående
industri, föranleda utgifter i löneväg, som uppgå till icke

Lördagen den 5 maj.

39 Nr 54.

fullt så mycket, som ensamt trustens chef hade i årsinkomst. Jag stat™‘
skulle kunna taga taxeringskalendern för år 1914 och med siffror
visa, vilka inkomster vederbörande chefer och ägare både. Härav rikedomar
framgår att deras sammanlagda årsinkomster från privatindustrien m. m.
uppgingo till cirka en miljon kronor, under det att samtliga löner för (Forts.)
motsvarande chefer i den industri, som tagit hela tillverkningen om
hand, äro icke fullt 1U0,000 kronor. Bara det exemplet belyser vilka
fördelar, som följa med monopolisering eller socialisering av en industri.

Ett annat område i samma bransch kan jag också nämna. I ör
handel använde de privata företagen en mängd handelsresande, som
genomkorsade riket i olika riktningar. Från fyra å fem olika företag
i branschen, kunde det vara fyra ä fem olika handelsresande,
som på samma lilla område konkurrerade med varandra, Det kostade
sammanlagt bortåt 2 miljoner kronor per år att hålla denna handelsresandestab.
Monopoliseringen eller socialiseringen har fört med sig,
att man icke längre behöver resa omkring och bjuda ut varan. Hela
denna institution bär försvunnit, så när som på några få, men dess
arbete består i huvudsak i upplysningsverksamhet _ jämte någon
mindre orderupptagning. Hela kostnaden härför går icke till mera
än omkring 100.000 kronor per år, då det förut kostade 2 miljoner
kronor för de privata företagen. Även från andra områden skulle
jag kunna taga exempel för att visa de fördelar, som följa med en
socialisering, och jag tror, att herr Sommelius och flera med honom,
som jämt och ständigt framhålla dessa åtgärder såsom en förskräcklig
olycka, ha all anledning att närmare sätta sig in i förhållandena,
innan de alltför mycket. söka misskreditera de åtgärder, som
på detta område hittills vidtagits.

Om man i närvarande stund måste säga, att de åtgärder, som
hittills vidtagits, ha vidtagits av en politisk majoritet, som faktiskt
i grund och botten icke är så värst intresserad av åtgärderna, hur
annorlunda skall det då icke bliva den gången, då man i vårt land
får den fulla medborgerliga rätten erkänd, då de människoskaror,
som önska en sådan utveckling och ha fördel av en sådan utveckling,
när dessa människoskaror få sin fulla medborgerliga rätt, få
sitt fulla politiska inflytande? Det är uppenbart, att det är den
enda riktiga utvecklingen och att den rätta vägen är att med en
allt fortgående socialisering gorå produktionen till vad den bör vara,
till nytta för samfällt väl och icke för de enskilda och privata intressenas
väl.

Jag har med vad jag sagt velat taga avstånd från alla dem,
som söka genom misskreditering eller genom efter min mening oriktiga
exempel slå ihjäl tankarna på socialisering. Jag bär velat inlägga
en gensaga och en protest mot det. Å andra sidan erkänner
jag villigt och gärna, att det icke är lika lätt att realisera dessa
saker som att teoretiskt framföra dem, och nr den synpunkten kan
man invända mot motionen, att den tagit alltför mycket för att. det
skulle vara någon tänkbar möjlighet att inom den närmaste tiden
kunna realisera allt. Man får komma ihåg, att den produktions -

Nr 54. 40

Lördagen den 5 maj.

Ang. statens form, som finnes, har vuxit sig in, och det är klart, att en del mänvigsel''natur-’
n.iskor — dels av oförstånd samt dels av egoism — komma att resa
rikedomar sig mot alltför våldsamma ingrepp här. Jag tror därför, att den
ro. ro. väg man tänkt sig, att gren efter gren socialiseras, vore lyckligare
(Forte.) såväl ur synpunkten av befolkningens intresse som med hänsyn till
möjligheterna. På det sättet går det lättare att genomföra en socialisering
gren för gren. Men själva tanken, som ligger till grund för
motionen, vill jag kraftigt understryka såsom riktig och naturlig,
såsom den, som svarar mot vad stora lager av den svenska arbetarebefolkningen,
som är anställd i den privata industrien, tänker i fråga
om produktionens framtida ordnande.

Häruti instämde herr Törnkvisl.

Herr Lindhagen: Jag skall be att få säga några ord

till genmäle av föregående talare. Jag ber först att i förbigående
gent emot herr Räf, som upptog frågan om partiväsendet, få anmärka,
att han funnit en mycket oriktig och olycklig beteckning
för det fjärde partiet, då han kallade det de riktiga socialdemokraterna.
Det finns inga riktiga socialdemokrater någonstädes, ty det
är en omöjlig uppgift för människor att vara riktiga. Det vet
nog herr Räf _ av egen erfarenhet, att det är icke lätt att vara någon
riktig kristen, och herr Räf är icke heller någon riktig kristen.
Så vi äro nog lika i det avseendet allesammans. Vad angar
det fjärde partiet ha vi ju fått en så oerhört dålig politisk
uppfostran bland herrarna här, och insupit tvivelaktiga grundsatser,
att det är icke så lätt att höja sig till ett högre plan, som vi
dock skulle _ försöka att arbeta på. Så är det med den lilla saken.

Vad själva huvudsaken angår, skulle jag vilja säga, .att jag
själv skulle knappt haft mod att gå fram med .en så stor och viktig
motion, så opportunistisk har iag blivit efter mitt myckna stretande
på alla håll och kanter. Men jag får erkänna, att när den
väckts, är det lämpligt att framhålla, att en stor sak bör ses i
sitt sammanhang, och man kan icke åstadkomma en verklig omdaning
genom att taga en bit i sänder och tänka på den, utan om
man vill ha ett gott tillstånd i samhället, så måste man taga en
stor sak på en gång, annars får man icke något verkligt grepp på
den. Jag vet icke, varför det skulle vara en så omöjlig uppgift,
överstigande allt mänskligt förnuft och alla mänskliga krafter, att
ägna en välvillig uppmärksamhet åt produktionssättet. Här ha ju
väckts förslag flera gånger om ett enhetligt ordnande av hela försvaret
—- och den saken tycks ju vara samhällets viktigaste angelägenhet;
halva budgeten och kanske ännu mer går åt till att betala
detta. Det tillsattes i fråga om försvaret flera olika beredningar,
som skulle behandla var sak för sig men likväl i ett sammanhang.
När den tid kommer, då de sociala synpunkterna bli
lika viktiga som herrarnas militarism, då skall man komma underfund
med, att det lönar sig att också lösa den här saken i ett
sammanhang, och då kommer man kanske att tillsätta flera be -

41 Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

redningar för att undersöka de olika sidorna av en och, samma
sak. Ännu tycker man, att detta är orimligt. Men kom ..ihåg, att v{ssa naturefter
militarismens syndaflod kommer ett tillstånd av någorlunda rikedomar
social rättfärdighet, då även dessa saker få den behandling som «• »•

vederbör! . „ or é>

Herr Palmstierna anmärkte, att alla dessa stora saker voro sa
ytligt behandlade och »snurrats ihop». Ja men, herr Palmstierna,
tänk så många gånger både han och lag behandlat saker ytligt.

Herr Palmstierna runkar på huvudet för sin del. Han menar väl
själv: lag tar allting så grundligt. Men den allmänna uppfattningen
är, att vi snurra nog litet var i politiken, herr Palmstierna
sannerligen icke undantagen.

Nu är det alldeles givet, att i en så stor fråga som denna
kan han bara framhålla riktlinjer, säga ett »varde ljus», men
icke skriva några långa avhandlingar, som man gör mom den
uppdykande socialbyråkratien, där man ofta synes tro att blott
det produceras voluminöst i skrift och tryck så framträder^ saken
vederhäftig, och därigenom duperar man allmänheten och får den
att tro, att det är grundligt,. därför att det är så mycket. Men
läser man igenom det, så visar det sig, att kvantiteten särdeles
ofta, kanske oftast vunnits på bekostnad av de ledande synpunkterna.

Förr i världen var det brukligt i riksdagen att i en motion
framkasta en påtaglig idé, som talade för sig själv, utan ° någon
lång motivering, och läser man motioner från den tiden, så skall
man finna, att de alla voro merendels mycket korta. Man använde
då sitt sunda bondförstånd; man sade: den här saken ligger
klar, det måste göras något åt den,. var . god och tag hand om
den! Det var ett system, som var minst lika bra, som det kvantitativa
avhandlingssystemet. Och detta senare kan som sagt icke
ens användas i det här fallet, ty man skulle .da förbjudas att i
riksdagen över huvud föra fram dessa frågor till enhetlig behandling
på en gång.

Det anfördes av herr Palmstierna, att frågan om bankerna
utvecklats på bara fem rader. Ja, i det socialdemokratiska partiprogrammet
står det om samma sak bara en rad: staten övertar
kreditväsendet. Det har man gjort så kort, för att allmänheten
skall riktigt förstå det. Hade man skrivit en lång avhandling,
så hade det nog icke lika lätt gått i folket. Men detta begriper
man, så ohyggligt som kreditväsendet nu är. Jag anser därför,
att motionen måhända är fyra rader för lång.

Herr Steme hade en mera ingående kritik, ganska hygglig
förresten, enligt min uppfattning. Men han anmärkte på. några
av mina s. k. partikamrater. Jag älskar nu icke alls partier, såsom
herr Sterne vet, och skulle helst vilja stå utanför alla. Men
då de måste finnas, så är man ju tvungen att se till det bästa
för sina partikamrater. De hade, anmärkte herr Sterne, i ett par
fall själva ställt sig avvisande mot förslag i den här. riktningen.
Emellertid erinrade nu herr ^Vinberg, att han för sin del i ett

Nr 4. 42

Lördagen den 5 maj.

ciertagZTav fall,.®ort bäs*a f°r en motion av herr Sterne mot hans egna
vissa natur- Partikamraters avslagsbemödanden. Anmärkningen att på vissa omrikedomar
raden någon socialisering icke gärna kan komma i fråga, drabbar
m. m. icke motionen, ty däri begäres en undersökning om vad som kan

(Forte.) lämpa sig härför nu. Kommer man då till det resultatet, att nå got

icke lämpar sig, så säger man helt enkelt, .att här var ett fall,
där saken _e.i nu bör upptagas. Men det var ingen flykt över motiveringen
i alla fall, tyckte herr Sterne, och det är lag livligt övertygad
om att det icke var. Om lag hade suttit i utskottet, så
skulle det först och främst ha funnits en reservation till förmån
för herr Sternes förslag om socialisering .av sockertrusten. Jag
ber honom komma igen därmed, tills det vinner avseende, ty det är
en sak, som bör börja mogna nu något så när.

Så sade herr Sterne, att motionen och herr Lindhagen överskatta
parlamentarismens möjligheter. Men hur går det. då med
socialdemokratien? Den vill ju icke omdana samhället på barrikaderna,
utan säger uttryckligen, .att vi, till skillnad mot den gamla
propagandan, skola gå de parlamentariska vägarna. Om man då
genast tappar taget och säger, att man överskattar de parlamentariska
vägarna, då det ifrågaisättes att man på allvar utnyttjar
den för ett genombrott på det ekonomiska området i socialistisk
riktning, då är det väl bäst att borr Sterne i stället ger sig ut på
barrikaderna igen. Och det kan ju hända, att utvecklingen går
i den riktningen, ty jag medger, herr Sterne, att det är ett hopplöst
tillstånd parlamentarismen befinner sig i och att man icke
kommer någon vart. Men det beror på, att vänstern går de parlamentariska
vägarna men på samma gång icke tror på den utan
motar allt, som det är flykt över, och säger: det där hör inte hit
utan det bör överlämnas till »den enskilda företagsamheten». Detta
är en gammal liberal statskonst, som socialdemokratien, när det
gälier parlamentarismen, bär tillägnat sig. För min del har jag
försökt arbeta för att göra det mesta möjliga av parlamentarismen
och ur den synpunkten kan jag icke .komma till samma
resultat, som herr Sterne gav uttryck åt, utan måste även vara
med om att föra ^ fram någonting vägledande, några kompasser,
nagra vägvisare, något av solens värmande låga även i den parlamentariska
verksamheten.

Herr Sterne säde vidare — och det är naturligt med hans uppfattning,
att har i stort sett ingenting kan göras — att man skall
vänta pa att sakerna växa fram under ett »förtätat tryck» Men
vanfran kommer trycket, och vem gör, att det blir förtätat? Är
aet var Herre, är det naturlagarna? Det är tvål människorna, som
skapa sina oden, det är väl människornas vilja, som också ha något
att betyda. Men det börjar man alltmera förlora sinne för.

iortatat .tryck kommer endast utav förtätade viljeyttringar, som

r01?a. ut någonting, fordra någonting och slutligen vinna en sådan

opinion att denna opinion genomför någonting. I stället vill mån

bara sitta och vänta på Läsvägen utan att själv göra ett spår för
att vacka den till liv, och så, när den kommer, säga: se där är en

Lördagen den 5 maj.

43 Nr r>4.

tidsvåg, den skola vi, nät vågen stiger, föröka-flyta; upp på och
utropa: här äro vi! Det gar icke att skapa ett förtätat tryck pa vissa natur„
eftt sådant sätt, utan vi måste vara med allesamman och så den, rikedomar
vind, som ger storm till skörd, som skapar den friska bölja, ,som m. m.

sköljer bort det som är murket ,i samhället. Det är min åskåd- (Forts.)

ning, som jag velat arbeta efter.

Så var det invändningen, att man icke borde lägga dessa saker
i händerna på Kungl. Maj:t. Den har många gånger bemötts.

Det är ett förtätat tryck av ett gammalt formulär från republikmotionens
dagar, som nu skall följas. Men motionärerna ha visst
icke tänkt, att detta skulle läggas först i Kung! Maj:ts hand,

utan det är i andra kammaren de Velat ha ett avgörande. Det

har gällt först och främst att få folkets representanter i andra

kammaren med om saken. Det är därför motionen väckts. Men

kan herr Sterne uppfinna något annat sätt, på vilket denna kammare
är berättigad att göra ett uttalande i den föreslagna riktningen,
än i formen av en skrivelse till Kungl. Maj:t, sa är jag
mycket tacksam. Det skulle verka precis lika bra. om man fick
väcka förslag om att andra kammaren ville principiellt uttala sig
för en ,sak och på så sätt åstadkomma opinion. Men nu ha vi
bara den andra formen. Huvudsaken är i alla fall, att det blir
en opinion i andra kammaren, och förslaget är visst icke i första
hand riktat till Kungl. Maj:t. Kör övrigt, när man väcker ett
sådant här förslag om skrivelse till Kungl._ Maj:t, så blir det
ingenting av, förrän andra .kammaren är färdig, och da rättar sig
Kungl. Maj :t därefter, eller också får man en annan Kungl. Maj :t.

Men för det ändamålet måste i andra kammaren en opinion bildas
och utarbetas och göras kraftig och levande. Körresten ser ^ man
merendels, att om det sitter en högerregering och det är någonting
andra kammarens majoritet önskar, så anordnas en utredning
och däri komma då med en del socialdemokrater, isom ju då få
tillfälle att föra talan för saken och driva den vidare. Även då
det är en högerregering, anförtros utredningsarbetet sällan uteslutande
åt högermän. Och, såsom herr Björling sade, när det gäller
en sådan här sak, så hinner idet vara många regeringar, innan
den kommer fram. Kanske är det just lämpligast att väcka den,
medan det är en högerregering, ty då är utsikten störst, att det
sitter en vänsterregering, när det äntligen blir något av. Så kan
man också resonera.

Jag her således att få vidhålla mitt opinionsyrkande.

Herr Bäckström: Herr vice talman, mina herrar! Då utskottet
av en motionär vitsordats hava välvilligt bedömt det framförda
ärendet och flera talare givit uttryck åt det hållbara i utskottets
ståndpunkt, skall jag icke. upptaga kammarens tid med ett
bemötande av vissa detaljanmärkningar, som framförts. Med hänvisning
till vad utskottet har uttalat, och då riktlinjer för det ofantligt
omfattande utredningsarbetets. planläggning och uförande icke
angivits i motionen och densamma icke heller innehaller nagra klar -

Nr hi. ii

Lördagen den 5 maj.

{Xr»Iä®Se hållpunkter för det stora spörsmålets sakliga bedömande,
vista natur- saidt da ett bitall till motionärernas framställning helt visst skulle
rikedomar verka hindrande och försenande på en hel del redan planlagda Tern.
m. former av för statens ekonomi och sociala spörsmåls lösning be(Forts.
) tydande art, så gör kammaren klokt i att följa utskottet.

Jag ber, herr vice talman, att få hemställa om bifall till utskottets
såväl motivering som slutyrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr vice talmannen gav
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag
därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen samt 3-o)
avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till det av herr
Johansson i Kullersta under överläggningen framställda yrkandet;
och torkbräde herr vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering
begärdes emellertid, varför herr vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr vice talmannen nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Men även härom begärdes votering,
i anledning varav först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

4 rl?MrSOm kontraproposition i huvudvoteringen angående fjärde
tillfälliga utskottets utlåtande nr 13 antager det av herr Johansson
i Kullersta under överläggningen framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

. Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den i ämnet väckta motionen.

, Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 97 ja
mot 57 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll följande
av kammaren nu godkända lydelse:

. so.m viM’ att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets

hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vin£?F ^ej, ,har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det av herr Johansson i Kullersta under överläggningen
framställda yrkandet.

Huvudvoteringen utföll med 98 ja mot 52 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Lördagen den 5 maj.

45 Nr 54.

§7-

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av^ herr järnvägar ät
Palmstiernas motion, nr 307, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående riksdagen,
beredande åt riksdagens ledamöter av fribiljetter för studieresor å
statens järnvägar.

Uti en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga
utskott för förberedande behandling hänvisad motion, nr 307, hade
herr Palmstierna hemställt, att riksdagen behagade, besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
om utredning om på vad sätt riksdagens ledamöter skulle
kunna erhålla fribiljetter å statens järnvägar i och för studieresor.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade

Herr Palmstierna: Herr vice talman, mina herrar! Man
är ju utskottet tacksam för att utskottet kunnat göra denna utredning,
som föreligger här på sidan 9. Det framgår av densamma
— jag tror till ganska allmän överraskning i kammaren — huru
uti olika länder det är regel, att riksdagsmännen ha fria järnvägsresor.
Här i Sverige är som bekant förhållandet med riksdagsmännens
ställning i detta avseende det rakt motsatta. Nu har här
i första kammaren väckts en motion av herr von Koch, och den
motion, som jag har tagit mig friheten att här väcka, är en överföring
till andra kammaren av den i första kammaren ^väckta .motionen.
Den har till syfte att kunna lotsa igenom en så berättigad
tanke som den, att riksdagsmännen borde ha. fribiljetter på. järnvägarna,
dock begränsat att gälla resor i studiesyfte. Nu vill jag
för min del deklarera min allmänna principiella uppfattning i denna
fråga, och den är verkligen den, att icke minst i vårt långsträckta
land, där det är så svårt att komma från den ena delen till den
andra, är det nödvändigt, att man underlättar på alla sätt för representanterna
inom riksförsamlingen möjligheterna att lämna meddelanden
rörande riksdagsarbetet och således komma i kontakt med
befolkningen i olika delar av landet. Det är en allmän demokratisk
syn på tingen, som i detta hänseende besjälar, undertecknad. Förutom
detta är det nödvändigt, att den enskilde riksdagsmannen känner
sitt eget land, som han skall lagstifta om. Jag glömmer, icke,
huru på sista norrlandsresan vi hörde vara högt ärade skåningars
stora förvåning både över jordbruket och över annat och över huvud
taget att Sverige kunde se ut pa annat sätt än Skans. Det är i
själva verket en anomali, att icke vara riksdagsmän ha möjlighet,
av ekonomiska skäl, att taga reda pa, huru det ser ut och huru föihållandena
äro i det land, om vilket de skola skriva lagar, som be -

Nr 54. 46

Lördagen den 5 maj.

lT/SfrÖLa bld! näringslivet och andra områden . på ett mycket intimt
järnvägar åt ® j * .. ^ ^ mm syn att se, ett statsintresse, att man söker

riksdagens ordna den saken på lämpligt sätt. Det torde också vara denna synledamoter
för punkt, som legat till grund för vad som utomlands gjorts i detta
studieresor, avseende.

(Forte.) Nu tillåter jag mig fråga: vad vill det ärade utskottet? Ut skottet

avstyrker motionen och åberopar därvidlag såsom motiv, jag
skulle vilja saga, den något överdrivna finkänsligheten: tänk om
det är någon som fått biljett i studiesyfte och kanske gör något
annat dessutom, det måste vara någon slags kontroll över det hela.
Ja, vi äro så vana att ha något polisstyre, någon poliskontroll över
allt, att denna uppfattning smyger sig in i oss själva, men jag tror
dock, att man kan^ våga överlämna åt den allmänna redbarheten att
ordna denna sak pa ett diskret sätt, sa att icke, för den händelse det
tagits ut biljett i studiesyfte och vederbörande har något annat
för sig, det skall bli något trakasseri med fråntagande av biljett
eller annat. Låt oss kalla detta studieresa, men med en relativ frihet,
så kommer en praxis helt naturligt att utveckla sig, såvida
man icke tager på det hela allt för hårdhänt.

y ill da utskottet, att man skall gå den andra vägen d. v. s.
anslå ett belopp och låta riksdagsmännen få göra ett visst antal
resor årligen utan avgift? Det vore skäl, att man finge klart detta,
sa att det bleve en lösning på denna fråga någon gång. Här har
väckts motion upprepade gånger, och det förefinnes en allmän sympati
i kammaren för att få någon samlande linje, på vilken man
skulle kunna gå. Jag ber _ utskottet vara vänligt att giva ett uttalande
i den vägen, ty blir motionen avslagen i dag, skulle jag
vilja ett annat ar gå på den samlande linjen, så att vi kunna få ett
resultat i denna fråga, som är ganska viktig.

. För tillfället ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr talmannen, som under herr Palmstiernas anförande återtagit
ledningen av kammarens förhandlingar, lämnade nu ordet till

Herr von Sneidern, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
För det första ^ vill jag göra en invändning mot herr Palmstiernas
slutsats angående den sammanställning rörande förhållandena
beträffande de fria resorna i de olika länderna, som utskottet
har gjort. Herr Palmstierna kom till det resultatet, att man nästan
överallt utom hos oss — tror jag han sade — hade fria resor för
parlamentsledamöterna. Ser man närmare efter och läser vad utskottet
säger, så finner man, att detta visserligen är fallet i åtskilliga
länder, men i flertalet fall torde den rätt, som finnes i de främmande
parlamenten, icke vara mera utsträckt än den är hos oss,
d. v. s. ersättning lämnas för resorna till och från riksdagssammanträdena,
Det finnes emellertid en vidsträcktare rätt på en del håll,
bl. a. i våra grannländer, och för min personliga del har jag stora
sympatier för att något verkligen göres för att vi skola få något
i någon män motsvarande. Jag erkänner, att ett behov av dessa

Lördagen den 5 maj.

47 Nr &4.

biljetter i många fall kan gorå sig gällande, och alt det skulle kunna
vara till nytta för riksdagsarbetet, om möjlighet bereddes för kärn- ■ärmärjar åt
marens ledamöter att komma ut i landet och på närmare hall sätta riksdagens
sig in i de lokala förhållandena. ledamöter för

Herr Palmstierna gjorde en förfrågan vad utskottet egentligen •tudteretor.
ville vinna med detta utlåtande. Jo, vad vi bestämt vilja vinna är (F°rts-)

att en gång för alla få slut på talet om studieresor. Jag tror icke
att det innebär någon fördel att säga såsom herr Palmstierna: låt
oss kalla det studieresor, men låt oss i detta inbegripa ungefär vad
som helst! Nej, låt oss i stället vara mera öppna och säga: giv oss
ett visst antal resor varje år eller låt oss begränsa rätten att använda
fribiljetter till en viss tid med eller utan vissa bestämda inskränkningar
vid användningen. Det har här i kammaren varit på tal att
fribiljetter för studieresa skulle kunna få användas vid resor i och
för politisk agitation, och detta har mött gensaga. Skulle vi icke
kunna enas om, ifall man icke vill detta, att lämna fribiljetter, men
bestämma att politisk agitation ej får förekomma vid resor företagna
med dylika biljetter. Jag menar att det är mycket stor
skillnad om man gör vissa undantag, men sedan allting, annat skall
inbegripas under detta ytterst tänjbara begrepp: »studieresa», som
blir föremål för åtskillig kritik, än om man beviljar fria resor till
visst antal eller på viss begränsad tid med vissa bestämda, undantag,
exempelvis för politisk agitation, vartill biljetterna ej skulle
få användas. Det är det första .alternativet, som jag i motsats till
herr Palmstierna icke kan finna synnerligen önskvärt, att kammarens
ledamöter uttala sig för. .

Herr Palmstierna framställde en fråga om utskottets ställning.

Ja, som herr Palmstierna väl vet, finnes det ofta olika uppfattningar
inom ett utskott, och så är även fallet beträffande denna
fråga inom vårt, men därest det ett annat år skulle, framkomma. en
begäran om rätt för kammarens ledamöter att i viss utsträckning
begagna sig av fribiljetter, sa skall jag för min del, om jag då tillhör
kammaren, vara med därom.

Nu har denna fråga fallit för i år genom den behandling, som
en motsvarande motion funnit i första kammaren, sa att för var
del är det icke mera att göra åt saken. Jag tror därför att man
vinner allt vad som står att vinna genom ett bifall till utskottets
hemställan med den motivering, .som nu är föredrag! Vi ha 1 ar
eu viktigare fråga än denna att syssla med, nämligen fragan om
reglering av arvodena. Låt oss göra detta i ar och sedan vid en
kommande riksdag upptaga frågan om fribiljetterna. Det får bil
en omsorg för den kammarens ledamöter att i den form de önska upptaga
frågan

Jag ber därför, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anförde:

Herr Branting: Jag får säga, att den ärade utskottsordförandens
förklaring var synnerligen välbehövlig, ty när man läser

Nr 54. 48 Lördagen den 5 maj.

Ang. fribiljet- igenom utekottsbetänkandet, bär man svårt att få det intrycket av
^årnvåffåt detsamma, som hans exposé här gav, nämligen att det egentligen
''riksdagens v.ar meningen att blott slå ihjäl studieresorna, men för övrigt ställa
ledamöter jör sig välvillig till själva tanken på fria resor. Om jag icke hörde fel
studieresor. — men det förefaller nästan som om jag måste ha gjort det —
(Forts.) hade han i början av sitt anförande några ord om att man i andra
länder i allmänhet icke hade detta system, med undantag dock för
våra grannländer. Utskottets yttrande i det avseendet går i annan
riktning, och såsom redan vid en flyktig blick på dessa upplysningar
om hur det är ställt i andra länder framgår, så förhåller det sig tvärtom
så, att det snarast är regel, att det finnes rätt till fria järnvägsresor
i ganska stor utsträckning. Man har funnit detta vara lämpligt,
och jag för min del måste säga, att jag aldrig har lyckats förstå
det slags sparsamhet, som i detta fall bär velat göra sig gällande och
som väger så ofantligt litet — med avstående från några järnvägsbiljetter
som möjligen skulle blivit betalda — i jämförelse med den
stora vinst det skulle vara, om det bereddes möjlighet för riksdagens
ledamöter att lättare förflytta sig inom landet och av . olika anledningar
taga del av förhållandena på andra platser än den, där de
själva höra hemma. Jag har alltid så länge jag varit med i riksdagen,
när denna fråga förekommit, varit livligt intresserad för att
någonting skulle göras. Det har strandat hittills på.de obotfärdiges
förhinder av olika slag, och kanhända på omöjligheten att vinna den
enande linje, varom motionären nyss talade. Skulle det lyckas genom
behandlingen av. frågan denna gång att bana väg för ett bättre förstående,
så tror jag det skulle vara synnerligen önskvärt.

Den ärade utskottsordföranden talade om att vi ha en större
fråga i år, nämligen lösandet av arvodesfrågan i den mån det kan
vara möjligt att åstadkomma en sådan lösning. Jag kan för min del
icke förstå, varför icke bägge dessa saker skulle kunna nu tagas
upp, ty det är dock icke någons mening, att de fria resorna skulle
innebära någon sorts ökning av arvodena, utan de Skulle blott i någon
mån minska de extra utgifter, som en intresserad riksdagsman
ändock måste vidkännas, när han ger sig ut på en sådan här resa. Ett
beslut i den föreslagna riktningen skulle således underlätta att dylika
resor komme till stånd, men skulle icke för den enskilde riksdagsmannen
själv innebära något, varigenom hans ekonomiska ställning
förbättrades. Den saken måste man hålla klar för sig, och således
bör det icke gärna, synes det mig, bli någon sammanblandning av
dessa bägge ting.

Jag beklagar nu, att icke utskottet ansett sig kunna — om det
nu varit beroende, på motionens läggning eller på andra omständigheter
— komma till annat än negativt resultat. Men jag hoppas, att
de uttalanden, som dels verkligen finnas instuckna i motiveringen
och dels ha blivit gjorda icke minst av utskottets ärade ordförande,
måtte komma att vila som ett underlag för frågans upptagande
nästa gång, så att vi verkligen komma till en bättre ordning i denna
gamla fråga, än vad vi hittills haft. Det hade varit att önska, jag
upprepar det ännu en gång, att utskottet försökt självt utforma någon

Lördagen den 5 in oj.

49 Nr 54.

linje. Men då det icke skett och naturligtvis icke heller kan ske Ang. fribiljetpå
stående fot, så återstår intet annat än att för närvarande nöja sig
med utskottets avvisande hållning, försåvitt man icke vill gå med riksdagens
på den opinionsyttring, som skulle ligga i ett bifall till motionen, ledamöter för
Men jag medger, att svårigheter därvidlag uppstå, därför att i mo- studieresor.
tionens kläm äro bifogade orden »i och för .studieresor». Ett yr- (Forte.)
kande, som vore möjligt och som jag tror ungefär skulle motsvara en
opinionsyttring, vore ju att yrka bifall till motionen under förutsättning
att motionären ville frånfalla orden »i och för studieresor».

Men går det ej, såsom här upplyses, så måste den vägen falla, och då
ber jag för närvarande att få, under beklagande av att man nu icke
kan komma längre, yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag har emellertid velat göra detta uttalande för att även från
min sida vittna om det intresse, som finnes och som jag tror med fog
finnes för hela denna saks framförande.

Häruti instämde herrar Tengdahl och Berg i Munkfors.

Herr W inb er g: Herr talman! I sak är jag fullkomligt enig
med utskottets ordförande och hans framställning bär i frågan. Det
är givet, att det icke är rena sparsamhetssynpunkter, som fört utskottet
fram till det negativa resultat, vartill det kommit i denna fråga,
utan vi ha kommit till vår ståndpunkt därför, att vi varit tämligen
ense om att motionen i dess nuvarande form icke v-ore möjlig att
bifalla, då den nämligen enbart avser studieresor. Det skulle föra
med sig en hel del svårigheter, som icke utan vidare kunde avlägsnas.

På samma gång ber jag för min personliga del att få deklarera,
att detta naturligtvis är en fråga av största betydelse, att lämna
riksdagsmännen möjlighet att något se sig om i sitt land. Men
eftersom i detta samband bragts på tal riksdagsmännens _ arvodesfråga,
så vill jag icke underlåta att framhålla en sak, som jag alltid
velat framhålla, då det varit fråga om fribiljetter för riksdagsmän,
och det är, att för att över huvud taget denna förmån skall få verklig
betydelsee för dem, som bäst behöva begagna sig av dem, d. v. s. för
dem, som icke ha råd att bekosta sina resor själva,. så är det nödvändigt
att i samband med fria resor få en omläggning av arvodena
på ett eller annat sätt. Ty annars blir det så, att de, som bäst behöva
komma ut, icke kunna fara ändå, eftersom enligt vad vi veta
all an rättfärdighet icke är uppfylld med fribiljetter, utan det är ju
andra kostnader också förenade med resor. Nu hoppas jag livligt, att
arvodesfrågan skall lösas under den närmaste framtiden, . och då är
det min bestämda mening, att även denna fråga om fribiljetter kommer
att lösas, och lösas så, att man icke behöver underkastas någon
censur, hur man använder dessa fribiljetter, utan det blir riksdagsmännens
egen sak att a-vgöra detta.

Med hänsyn härtill och då motionen har den form, som den har,
så tror jag att man gagnar sakens framgång lika väl genom, att
bifalla utskottets hemställan, och jag ber således att få yrka bifall
härtill.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 54.

Nr 54. 50

Lördagen den 5 maj.

Ang. fribiljetter
å statens
järnvägar åt
riksdagens
ledamöter för
studieresor.

(Forts.)

Ang. statistik
rörande handelsomsättningen
mellan
de nordiska
länderna m. m.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Vidare förekom till behandling andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 11, i anledning av herr Palmstiernas
motion, nr 266, om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om upprättandet
av en kontinuerlig statistik rörande handelsomsättningen mellan
de nordiska länderna m. m.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 266, som för förberedande
behandling hänvisats till kammarens tredje tillfälliga utskott,
hade herr Palmstierna hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t efter överenskommelse
med Dahmarks och Norges regeringar måtte föranstalta om upprättandet
av en kontinuerlig statistik rörande handelsomsättningen
mellan de nordiska länderna såsom en fortsättning av det på initiativ
av Nordisk förening för ekonomiskt Samarbete år 1909 utgivna arbetet
»Interskandinavisk Handelsomsaetning», att Kungl. Maj:t efter
därom till Danmarks och Norges regeringar lämnat meddelande jämte
hemställan till dem om motsvarande åtgärder från deras sida ville
för Sveriges del föranstalta om en utredning huruvida och i vad mån
upprättandet av en särskild handelstraktat mellan de tre nordiska
rikena, avseende ömsesidigt tillmötesgående i fråga om tullavgifter
och andra handelsvillkor, borde åstadkommas, samt, för den händelse
utredningen angåve att upprättandet av en dylik traktat kunde vara
för Sveriges del önskvärt, inleda förhandlingar med de danska och
norska regeringarna i sådant syfte, samt att Kungl. Maj:t måtte, i
samråd med de danska och norska regeringarna, föranstalta om utredning
angående i vilka avseenden i övrigt såväl genom lagstiftning
som administrativa åtgärder ökad ekonomisk samverkan måtte komma
till stånd mellan de tre nordiska rikena.

Utskottet hemställde, att andra kammaren med anledning av
herr Palmstiernas motion, nr 266, för sin del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t i samverkan med Norges och Danmarks regeringar
låta verkställa de utredningar och vidtaga härav föranledda åtgärder,
varigenom dels ökad kännedom vunnes om handelsomsättningen mellan
de nordiska länderna, dels en för vårt land gagnande ekonomisk
samverkan mellan dessa länder främjades.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Lindhagen, som yttrade: Jag har egentligen begärt
ordet för att föreslå en liten ändring i föreliggande utlåtandes

51 Nr 64.

Lördagen den 5 maj.

kläm, men .ing vill begagna tillfället till att dessutom i förbigående
göra en erinran med anledning av utskottets motivering, .lag skall
först be att få taga fasta på att det säges, att »beträffande det njutfen mellan
aldrig helt avstannande samarbetet på kulturella, sociala och eko- de nordiska
nomiska områden har detta hittills främjats genom enskilt initia- n
tiv». Och så säger utskottet längre ned, att det fria samarbetet är
en nödvändig förutsättning och förberedelse till åtgärder av den
beskaffenhet, att de kunna vinna statsmakternas godkännande, och
så slutligen kommer utskottet fram till den slutsatsen, att statsmakterna
dock äro de. som ensamma kunna företaga vissa utredningar,
liksom det på dem ankommer ''att upptaga, utarbeta och
bringa till verkställighet de tankar och planer, som bringats till
mognad genom ett föregående enskilt initiativ.

Det är av intresse för bedömande av den föregående tidens
''parlamentarism att erinra just därom, att den ekonomiska liberalismen
underkänt statsmakternas förmåga att verka för omfattande
ändamål och i stället härvidlag överlämnat det mesta till
det enskilda initiativet. Detta har gjort sig gällande först på det
ekonomiska området, om vi ock alla där börja nu släppa den där
maximen, men den hänger kvar in i det -sista på det politiska området.
Även i denna kammare har det anförts som en maxim, att
ett samarbete mellan de nordiska länderna, på .kulturella, sociala
och ekonomiska områden tillhörde det enskilda initiativet och icke
denna kammare att upptaga. Då jag väckte en motion i detta
syfte, jag tror det var 1911, så fick jag just det svaret. Har man
nu i alla fall kommit så långt, att utskottet använt samma terminologi
»kulturella, sociala och ekonomiska, områden», så erkänner
man härmed, att statsmakterna ha en uppgift bär. vid sidan av det
enskilda initiativet, och att det kan gå för sig att i riksdagen framkomma
med sådana här frågor; och jag hoppas att man även i
kommande tider måtte fortgå på denna av utskottet anvisade nya
väg.

Yad själva klämmen angår, har .lag ingen annan erinran att
gorå än mot den punkt, där det står, att Kungl. Ma,j:t täcktes vidtaga
åtgärder, varigenom bland annat en för »vårt land» gagnande
ekonomisk samverkan främjades. Att anmoda norska och danska
regeringarna att samverka för att åstadkomma att något blir bra
för oss. är väl en formulering, som mera är att tillskriva ett förbiseende.
Ty om vi här samarbeta, så är det därför, att vi i vissa
punkter känna oss som ett folk. och icke bara för att vi. bär i
Sverige skola ha gagn av samarbetet, utan därför aH vi äro lika besjälade
av det, för att Norge och Danmark skola få gagn därav.

Jag föreställer mig. att utskoHet haft samma mening, men jag tycker.
att det ser illa ut. att formuleringen blivit sådan den blivit,
då det på ett eller annat båll skulle kunna leda till missförstånd.

Jag ber således att få yrka bifall till klämmen med den ändringen,
att uttrycket »vårt land» utbytes mot »de nordiska länderna».

Nr 54. 52

Lördagen den 5 maj.

Ang. statistik Härpå anförde:

rörande handelsomsätt ningen

mellan Herr von Sneideru: Jag kan icke finna annat än att"
låndern^m li c^en formulering, utskottet givit, icke kan bli förenaål för någon
(Korta) anmärkning i den stil, som herr Lindhagen här framfört. Yi ha
endast sagt att detta samarbete måste så ordnas att det blir för
vårt land gagneligt, och det är väl en uppfattning, som delas av
alla. Under sådana förhållanden anser jag att vi kunna bibehålla
denna formulering, och ber jag att få yrka bifall härtill.

Herr Palmstierna: Herr talman! Det förefaller mig ändå,
som om det där bila förtydligandet, som herr Lindhagen här
gjort, skulle vara sådant, att ingen här i kammaren skulle ha något
att erinra däremot. Kan det uppstå ett missförstånd, så bör det
undanrödjas, i all synnerhet som vi veta, att det är en viss känslighet,
som gör sig gällande på det här området.

Jag yrkar därför bifall till den obetydliga ändring, som
herr Lindhagen här har gjort, då ju denna ändring alltid kan ha
en innebörd.

Herr Zetterstrand instämde häruti.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till samma hemställan med den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Lindhagen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§9.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av gemensam tvättinrättning för Norra skånska infanteriregementet
och Vendes artilleriregemente;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till svenska Röda korset för bestridande av utgifter för dess hjälpkommittés
byrå i Stockholm; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utförande
av reparationsarbeten å strandskoningen utmed Ångermanälvens
strand vid Norrlands trängkårs kasernetablissemang i Sollefteå.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Lördagen den 5 maj.

53 Nr 54.

§ 10.

Efter härpå skeda föredragning av statsutskottets utlåtande, nr And°e
91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande ''förskott.
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel yttrade

Herr Bogren: Herr talman! Här är en lång lista på de
olika förskott, till vilkas gäldande det nu är fråga om^ att riksdagen
skall anvisa medel. Av dessa förskott är det några, som
kanske det vore skäl att ägna en viss uppmärksamhet. Vi finna
t. ex., att för flygövningar har utanordnats eu summa av något
över 111,000 kronor. Det kan, om man nu icke vill fästa sig vid
summans storlek, synas litet märkvärdigt, att icke Kungl. Maj:t
redan förut har kommit in till riksdagen med begäran om dessa
medels fyllande med något anslag, utan som synes balanserat dem
från 1914 till 1917.

Men det är en annan post här, som måhända är mera märklig,
och det är en post på 58,000 kronor för inköp av tre tomter

i Karlskrona, en åtgärd, som blivit av Kungl. Maj:t vidtagen, utan

att riksdagen först sattes i tillfälle att därom yttra sig, än mindre

att anvisa medel. Utskottet säger också om denna post, att »ut skottet

har ansett anmärkningsvärt, att ifrågavande köp, som av
Kungl. Maj:t beslutats den 7 maj 1915, således ägt rum under
tid, då riksdagen varit samlad». Det hade sålunda, menar utskottet,
varit lätt för Kungl. Maj:t att ingå till riksdagen med en
proposition i ärendet och få medel anslagna i vanlig ordning. Men
oaktat utskottet finner detta anmärkningsvärt, så gör dock utskottet
icke, såvitt jag kan finna, någon anmärkning däremot. Jag
har emellertid ansett, att utskottet bort ha någon särskild tanke på
§ 39 mom. 2 i vår riksdagsordning. Enligt densamma har statsutskottet
dock en skyldighet att noggrant se till, huruvida anslagna
medel hava blivit använda för de ändamål, vartill de blivit
■anslagna, vidare att anslag icke överskridas samt slutligen att
medel, som blivit anslagna för ett ändamål, icke användas för
ett annat ändamål. Det förefaller mig, som om det kunde varit
för riksdagen rätt upplysande, om utskottet velat enligt denna paragraf
och detta moment inkomma till riksdagen med ett slags, låt
oss kalla det, dechargebetänkande, ett utlåtande, där samtliga utgiftsposter,
mot vilka utskottet funnit skäl till anmärkning föreligga,
uppiagits i ett sammanhang. Att nu, som här skett, blott
påpeka, att er. ågärd är anmärkningsvärd, men därvid låta det
bero, därmed synes icke vara mycket vunnet. Det synes icke som
om därigenom för framtiden rättelse vore att påräkna, utan förbiseendet
kunde återupprepas, och detta i ännu större utsträckning.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra, utan har endast
velat beledsaga utlåtandet med dessa små anmärkningar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 54. 54

Lördagen den 5 maj.

§ 11.

AaviöninSsföia Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 92, i anledning av
måner/år per- Kung!. Mai :ts proposition angående särskilda avlöningsförmåner för
sonalen vid den vid marinens flygväsende tjänstgörande personalen; och anförde
marinens flyg- därvid
väsende.

. Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet Hans
Ericson: Statsutskottet har här avstyrkt Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av avlöningsförmånerna för den vid marinens
flj^gväsende tjänstgörande personalen med den motiveringen, att grunderna
för beräknande av olycksfallsersättning till denna personal
ännu vore beroende på utredning. Jag anhåller då få nämna, att anledningen
till att denna proposition kommit på riksdagens bord är
atl söka däri, att motsvarande proposition redan förut inlämnats
under fjärde huvudtiteln och att Kungl. Maj:t ansett det vara önskvärt,
att dessa förhållanden skulle kunna samtidigt prövas av riksdagen.
I sistnämnda proposition, vilken har samma läggning »om
den förevarande, har frågan om olycksfallsersättning icke upptagits.
Jag ber här få påpeka det förhållandet, att i nu föreliggande
proposition föreslagits reglering av avlöningsförmånerna icke
allenast för stampersonalen utan även för de värnpliktiga. Det är
tveksamt, om dylik ersättning över huvud kan komma de värnpliktiga
till del. Förutvarande departementschefen har under statsverkspropositionens
femte huvudtitel punkt 27 påpekat den principiella
innebörden av denna fråga, och jag tillåter mig nu endast
framställa till övervägande, huruvida icke statsutskottet och sedermera
riksdagen vid behandlingen av förenämnda punkt 27 ville
göra ett principiellt uttalande beträffande denna sak.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 12.

Statsutskottets utlåtande, nr 93, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående hyresbidrag till lärare vid folkskoleseminarierna
i Stockholm och Göteborg jämte en i ämnet väckt motion föredrogs
nu; och blev utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan av
kammaren bifallen.

§ 13.

raide‘av^0 Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 94,

Svensk “kyrka * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppi
Kristiania. förande av en svensk kyrka i Kristiania.

I överensstämmelse med vad Kungl. Ma,j:t föreslagit uti en till
riksdagen den 14 april 1917 avlåten, till statsutskottets förberedande
behandling hänvisad proposition, nr 212, hemställde utskottet, att
riksdagen måtte såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för

Lördagen den 5 rnnj.

65 Nr 54.

uppförande i Kristiania av en svensk kyrka jämte församlingshus bevilja
ett anslag av 125,000 kronor att utgå på de villkor, Kungl. Maj
kunde finna gott föreskriva, och därav på extra stat för ar lalö
anvisa såsom reservationsanslag ett belopp av 25,000 kronor.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar C G.
Ekman, Asplund, Eriksson i Grängesberg, Anderson i Bistock, Jawsson
i Falun, Strid, Pälsson och T eng däld, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke matte
av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan upplästs, yttrade:

Herr Jansson i Falun: Jag härjämte några andra leda möter

av utskottet i en reservation hemställt om avslag å Kungl.
Mai :ts proposition angående förevarande anslagskrav. Det närmaste
skälet för avslagsyrkandet är, att vi ansett, att man under den
nu rådande dyrtiden icke bör sätta igång sådana byggnadsföretag,
som utan olägenhet kunna uppskjutas, tills byggnadsmaterialprisen
icke längre äro så höga som nu. Reservanterna hålla sålunda
före, att denna fråga bör ligga till sig något år för att, om
så erfordras, möjligen framdeles föreläggas riksdagen till prövning.
Dessutom har jag personligen principiella skäl mot svenskt
kyrkobyggande i främmande länder. Jag skall emellertid icke nu
ingå på dessa skäl, helst sotm jag anser, att redan kostnadsfrågan
är så avgörande, att andra kammaren bör ställa sig högst betänksam
mot att nu bifalla Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill erinra
om, att kammaren förut, för icke så länge sedan, avvisat anslagskrav,
som varit av rätt stor betydelse för en del av landets befolkning,
och under sådana förhållanden synes det mig olämpligt
att bifalla en framställning om anslag för byggnader, som utan
olägenhet må kunna uppskjutas.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av
herr C. G. Ekman med flera avgivna reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet H a mmarström:
Jag förstår visserligen de synpunkter,_ som dikte rat

den föregående ärade talarens avslagsyrkande, och jag har beaktat
dessa synpunkter, innan jag för min del hemställde om denna
propositions avlåtande till riksdagen redan i år, men jag tror,
att det finns andra synpunkter, som gorå, att frågan icke lämpligen
kan undanskjutas till en senare tidpunkt.

Man måste hålla svenskarna i Kristiania räkning för den
känsla av samhörighet med det gamla hemlandet, som tagit sig
uttryck i strävandet att få till .stånd en egen kyrka och därmed
även i den framställning, vilken legat till grund för den kungl.
propositionen, och det kan väl knappast vara lämpligt att möta
deras förtroendefulla vädjan med att nu undanskjuta frågan. Utan
tvivel föreligger här också ett trängande behov att tillgodose. För -

Ang. uppförande
av en
svensk kyrka
i Kristiania.

(Forte.)

Nr 54. 56

Lördagen den 5 maj.

Ang. uppförande
av en
svensk kyrka
i Kristiania.

(Forts.)

hållandet är ju, att svenskarna i Kristiania till mycket stor del
äro personer, som icke bosatt sig där för all framtid. Från gränsprovinserna
på den svenska sidan är nämligen invandringen till
Norge av tillfälligt arbetssökande ganska stor. Dessa återvända
sedan ofta nog i stor utsträckning till Sverige, och det ar ju rätt
naturligt, att de under sådana förhållanden icke hinna att få rotfäste
i det nya landet utan fortfara att känna sig som svenskar.
För dem måste nog behovet av en svensk samlingslokal i det främmande
landet göra sig mera kännbart än för utlandssvenskar i allmänhet.
Uppfattningen bland Kristianiasvenskarna av detta byggnadsföretags
betydelse har också tagit sig ett nog så vältaligt uttryck
i den storartade anslutning, som tanken att hopsamla medel
till en svensk kyrka därstädes rönt. Det belopp, som insamlats
för ändamålet, uppgår till icke mindre än 315,000 kronor. Låt
vara, att en del kan ha kommit från Sverige, så ha dock säkerligen
Kristianiasvenskarna själva bidragit med belopp, som i förhållande
till deras i allmänhet blygsamma ekonomiska villkor måste
,anses betydande. Under sådana omständigheter torde väl vara
önskligt att ifrågavarande byggnadsföretag icke uppskjutes alltför
länge, och vad skulle för övrigt, ifall svenska staten vill lämna
bidrag för ändamålet, vinnas med ett uppskov? Framtiden är ju
även i avseende å statens finanser ganska oviss. Yi veta icke,
hur det om några år är ställt för svenska statskassan, huruvida
det då är lättare än under den närmaste framtiden att sträcka en
hjälpande hand till landsmännen i Kristiania. Här är nu i allt fall
icke fråga om ett större utgiftsbelopp för år 1918 än 25,000 kronor.

Slutligen tillkommer en omständighet, som talar för att handla
utan onödigt dröjsmål, något som jag skulle vilja beteckna som
ett grannlagenhetsskäl. Sedan Kristiania stad visat så stort tillmötesgående,
som den gjort med avseende på tomt för den blivande
byggnaden, torde det väl vara i sin ordning, att detta från svensk
sida mötes med ^erforderliga åtgärder för att icke tomten med sitt
centrala läge må komma att ligga obebyggd alltför länge.

Da den föregående ärade talaren icke ansåg sig böra ingå på
de principiella skål, som skulle kunna anföras emot förslaget, så
har icke heller jag någon anledning att beröra dem. Jag kan visserligen
förstå, att en eller annan sådan betänklighet kan framföras,
men tillåter mig erinra om, att denna kammare vid, om jag
icke misstar enig, tre föregående tillfällen funnit betänkligheter,
som ur principiell synpunkt rests mot liknande förslag, icke böra
fa diktera kammarens beslut. Riksdagen har sålunda tidigare anslagit
medel till enahanda byggnadsföretag i London, Paris och
Köpenhamn. Under sådana ‘omständigheter och då de skäl, som
i dessa fall. varit bestämmande för kammarens ståndpunkt, torde
med om. möjligt ännu större styrka kunna göras gällande i det
nu föreliggande fallet, vågar jag hysa förhoppning, att kammaren
även vid detta tillfälle skall låta de principiella betänkligheterna
fara.

Jag ber till sist, innan jag slutar, få framhålla, att det här

57 Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

är många olika intressen, som byggnadsföretaget är avsett att till- ^deZTen
godose. Det gäller icke allenast tillgodoseende av ett religiöst svenilk kyrka
behov genom anskaffande av gudstjänstlokal, utan det är också i Kristiania.
fråga om att få till stånd en samlingslokal . för den .svenska kolo- (Forte.)
nien i Kristiania, varigenom det skulle bliva möjligt att Pa ett
fullständigare och mera effektivt sätt. än hittills sörja för åtskilliga
intressen, som säkerligen måste ligga alla varmt om h.iärtat.

Härvid bör kanske i främsta rummet nämnas , den understödsverksamhet,
som inom kolonien utövas, och för vilken det finnes ett
vidsträckt utrymme, då en stor del av Kristianiasvenskarna äro
ekonomiskt mindre väl situerade. I sammanhang härmed ma ock
erinras om, att svenska sjömän i stor mängd titt och ofta äro till
finnandes i Kristiania hamn, och de lära väl behöva att omhändertagas
av där bosatta landsmän, något som genom de nya lokalernas
tillkomst skulle väsentligt underlättas.

Jag vågar, som .jag redan antytt, hänge mig åt den törhoppningen,
att kammaren skall behjärta dessa skäl, vilka, såvitt jag
förstår, med stor styrka tala för bifall till den kungl. propositionen.

Herr Puls son: Herr talman! Jag har den meningen, att

i dessa tider är det knappast rätt att anslå medel till icke oundgängligen
nödvändiga byggnadsföretag. Jag stödes sa mycket mer
i den åsikten, som redan för ett par år. sedan från vederbörande
departementschef utgått en uppmaning till de svenska kommunerna,
att man skulle så mycket som möjligt inskränka den tillämnade
byggnadsverksamhet, som det avsags att fa statslån till.

Sådan uppmaning har således utgått till de svenska kommunerna,
och då kan sägas, att detta, anslag till byggande, av en kyrka
eller samlingshus i Kristiania kan gärna anstå till dess bättre

ekonomiska tider stunda. ,

Nu nämnde herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att för närvarande var det fråga bara om 25,000 kronor,
och man säger, att den summan är icke så stor, men jag vill erinra
om, att i släptåg med dessa 25,000 kronor följa 100,000
kronor till. Ett anslag som detta och av samma storlek har visserligen
utgått för kyrkobyggnaden i Paris., men för kyrkobyggnaden
i Köpenhamn har man endast anslagit 80,000 kronor. Det
är en ganska stor penningutgift i dessa tider. .. '' .

Vad beträffar understödsverksamheten i Kristiania antager .lag.,
att den kan fortsätta som vanligt, därför -att dessa svenskar i
Norge ha ganska stor kassa redan. Räntan a denna skulle väl
tillsammans med insamlade medel kunna räcka att fortsätta denna
vackra understödsverksamhet. Jag anser (sålunda, herr talman, att
man för närvarande i dessa bistra ekonomiska tider icke bör anslå
dessa medel utan vänta tills längre fram, varför jag ber att få
yrka avslag på föreliggande betänkande.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman!

Det har fram -

Nr 54. 58

Lördagen den 5 maj.

iaOdeZv^cn a^„ ^ lcke.s^;u^t! möta så synnerligen stora olägenheter.

svensk kyrka °nJ1 (lenna framställning avsloges, men så mycket kan man väl i alla
i Kristiania. tall påstå, att det av de skrivelser man får läsa i den kungl propo(Forts.
) sitionen framgår, att det finnes olägenheter på detta område, som
c^riärt bära avhjälpas. Svenska staten anslår ju ett anslag till avlönande
av präst på denna plats, och det synes mig sålunda, att församlingsf
örestån daren där är i behov av lokal för gudstjänst och
annat, som han star i spetsen för inom den svenska kolonien. Som
det nu är får han lägenhet upplåten åt sig hos en annan förening,
där denne pastor får hålla svenska gudstjänster, men det låter sig
icke gorå för pastorn att halla gudstjänsterna annat än på eftermiddagarna
efter kl. 6; och det är sexton söndagar om året, då man
icke någon tid på dagen kan få använda den annars välvilligt upplåtna
lokalen. Det synes mig, att det är en olägenhet, som bör avhjälpas,
och det synes mig också, som om riksdagen här borde träda
hjälpande emellan.

Om det vore så, att denna byggnad i detta fall skulle användas
uteslutande till kyrka, kunde det vara möjligt, att det icke
skulle kunnat vinnas så stor anslutning för förslaget i statsutskott
tet, att det där fått majoritet, men det är många andra behov, som
genom denna byggnad skola avhjälpas. Kyrkan upptager ju endast
sittplatser för 400 personer, och så skall det inrättas en större
samlingssal med omkring 260 sittplatser, och den skall användas för
föredrag, svenska aftnar, konserter och större ungdomsmöten m. m.,
och det ordet »m. m.» inrymmer ganska mycket. Det ser sålunda
ut, som om hela kolonien skulle få sina behov tillgodosedda genom
denna byggnad, som är avsedd att uppföras. Man kan icke tala
om, att det enbart skulle bli en kyrka, utan det skulle bli mycket
mera* .Det skulle inrättas bibliotek, läs- och skrivrum, pastorsexpedition
med väntrum, rum för kyrkoråd och andra korporationer,
pastorsbostad, bostad för den svenska diakonissan och för vaktmästare
m. m. Det är således icke enbart en kyrka, fastän byggnaden
har det namnet.

Det synes mig också, att när riksdagen anslå,git medel till
upptörande av kyrkor i andra huvudstäder, där svenska präster äro
anstallda, det knappast skulle taga sig riktigt välvilligt ut mot granntoiket,
dar en så stor svensk koloni finnes, om man skulle avvisa
den fråga, som nu är framlagd för riksdagen. Jag tror det skulle
uppfattas underligt från norrmännens sida, om svenskarna skulle
avvisa understöd för byggande av detta hus i Norges huvudstad,
där en så stor svensk koloni finnes. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Ström, Andersson i Skrädene
Larsson i Kroken, Jonsson i Hökhult, Berg i Staby och Buren.

Herr Ro ing: ^ Herr talman, mina herrar! Utöver de skål,
som av herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och herr Carl Persson i Ställhult framförts i denna fråga, torde

Lördagen den 5 maj.

59 Nr 54.

det icke finnas nödvändigt att framföra några ytterligare, då dessa
skäl enligt min mening äro så tungt vägande, att .lag anser, åt tvtntk kyrka
kammarens ledamöter på grund av vad dessa bada herrar amore { Kristianla
lu^nt kunna giva sina röster till förmån för utskottets hemställan. (Forts)
Jag skulle icke begärt ordet, om jag icke velat använda tillfället
att framföra det intryck .jag fått vid samtal med nagra medlemmar
av den svenska kolonien i Kristiania. Jag var nämligen
där för ett par tre veckor sedan såsom ombud för den svenska mterparlamentariska
gruppen och hade då tillfälle att samtala med en
och annan medlem av kolonien, som var varmt intresserad tor denna
frågas lösning. De framhöllo för mig precis samma _synpunkter,
som herr ecklesiastikministern och herr Carl Persson i fetallerhu t
framhållit. Och jag säger med herr Carl Persson, att märkvärdigt
skulle det vara, när vi söka på alla sätt på olika områden
senast genom det beslut, som nyss fattades på grund av en motion
av herr Palmstierna — knyta så varma och intima, band soin
möjliod mellan de skandinaviska länderna, om vi icke ävenledes
skulle vilja knyta så intima och värma band som möjligt
med de svenskar, som bo i den norska huvudstaden. Markvärdigt
skulle det utan tvivel uppfattas av den svenska kolonien
i Kristiania, när vi för ett par år sedan beslutade bygga en kyrka
i Köpenhamn, om vi nu skulle hesitera att anslå ett sa jämförelsevis
ringa belopp, som föreslagits av Kungl. Maj:t, till byggande av eu
kvrka i Kristiania.

‘ Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.
i i

Herr Eäf instämde häruti.

Herr Welin: Herr talman! Sedan jag begärde ordet, ha ett
par anföranden hållits, som göra, att jag kunde avstå från ordet, men
då jag i alla fall erhållit det, skall jag be att få säga nagra ord i

frågare ^i £jnnes <£et j Kristiania ett mycket stort antal sven skar

10- å 12,000. Det är klart, att alla dessa behöva en samlingspunkt,
icke blott en tillfällig, utan en mera varaktig, en samlingspunkt
för det religiösa, det kulturella och det sociala arbetet. Nu t innes
det ju visserligen en tillfällig lokal, men det har redan framhållits,
att den är otillfredsställande, och då det gäller att för tillfället bevilja
endast 25,000 kronor, torde det vara skäl i att göra en törsta
ansats att få dessa Kristianiasvenskars egnahemsfråga, om jag Ja ma
kalla den, löst. Det har framhållits, att det nu råder en tid, da det ar
olämpligt att bygga, men jag förmodar, att de myndigheter, som
granskat de ekonomiska förhållandena, tagit stor hänsyn till detta
och för den skull nöjt sig med mindre belopp till att börja med.

Det bär framhållits, att det beviljats ganska stora anslag till kyrkor
i London och Paris och Köpenhamn och jag kan tillägga Berlin.
Beloppen ha rört sig mellan 80,000 och 125,000 kronor, och det är

Kr 54.

Lördagen den 5

maj.

Ang. uppförande
av en
svensk kyrka
t Kristiania.

(Forte.)

darfor alla skal, att svenska riksdagen även behjärtar det behov som
finnes i vart narmaste grannland, där det finnes så många svenskar
f- frpD t a-r for ojrigt icke sa, att det är bara svenska staten, som
inhp 1.nff1ripa; lyistianiasvenskarna själva ha samlat ett belopp av
att «iml+dl?-pn 3}5’0001kfonor. och det gäller nu för svenska ftaten

som,bthÖVeS'' Det är icke säkert> att ens hela beloppet
l-o,000 kronor behover användas, ty ett av villkoren för an slagets

beviljande ar, att man skall göra fortsatta ansträngningar i

Sr tillit/r aiVa yttler ,^a1re “edf och endast i den mån det icke
star till att fa sadana skulle hela beloppet få användas.

.Såsom framhållits av herr Carl Persson i Stallerhult, är det icke
enbart en kyrka det ar fråga om. utan det skall vara eu verklig samlingsplats,
sa att utom kyrksal skall det finnas tvenne salar, en större
och en mindre, för kulturella och sociala ändamål, där konserter
ch föreläsningar skola hållas. Dessutom är en avdelning avsedd för
t j v nskt bibliotek. Det är självklart, att detta hus kommer att

..om ■ K"stiimia för ae

Det är särskilt en sak, som jag skulle vilja trycka på i detta
sammanhang eu sak som icke kommit fram under debatten, och det

draga tinnsnvenflflf?d t a T :stor uppgift att fylla genom att bidraga
till svenskhetens bevarande i utlandet. Det är en mycket vik tig

sak. att dessa mango hundratusen, att icke säga miljoner svenskar,
som_ lamnat sitt fosterland och äro spridda över världen icke

ketUsodmrmödi4tammanife ^ leva’ utan bibehålla så myc kärlek

tilTdi^ -1* SVCwka £Prak’ Sm SV6nska kultur <** sin
™\tin del som ar svenskt. Det är till fördel, om de göra det.

aven för .moderlandet. Ju större krets det finnes av svenskar, desto

torre möjlighet finnes att vidtaga åtgärder i svensk-kulturellt syfte

litteraturen^ a ™öjlighetenatt få spridning åt den svenska

Jen h, iI)et ar av »törsta vikt för vårt eget land att ute i världen
ha svenskar, som bevarat sitt svenska sinnelag och sitt svenska
språk och kunna utgöra ett stöd för gamla Sverige. svensxa

.Tåg har med detta velat säga. att jag för min del livi i o* tillstvr herr

talmankV°r Z XTSl .Maj:t begärts, och anhåller därför,
kanta ’ U fa uttrycka min anslutning till utskottets betän -

sUweri,il1 irSS0Il: 1Herr talman! Jag har icke deltagit i utskottet,
behandling av _ denna fråga, men om jag det hade gjort,
skulle man ha funnit mig i sällskap med reservanterna.

... iar ‘frr . nfr hade ordet, talade han om strävandena att föra
sb an dina viern a, talade om de varma band, som knötos dem

därav* och Jat tr°dd,e dä'' .att heTT ,Röin^ skulle taga konsekvenserna,
att AiH, yrka aV8la\pä d™na byggnadsfråga, som ju syftar på
att skilja norrman och svenskar åt. Det vore väl riktare att

dessa människor finge blanda sig i samma kyrka, när de skola höra
samma religion förkunnas. Jag kan icke alls begripa detta strävande,
som gar ut pa, att när den lutherska kristendomen skall för -

Lönlagen den T) maj.

61 Nr fri.

kunnas i Kristiania för svenskar, (let skall ske i ett för svenska **%d*ppJ°tn
pengar särskilt byggt hus. Jag tror, att hela denna rörelse vilar kyrka

på lerfötter, åtminstone när vi röra oss i våra ^ grannländer, där i Kristiania.
människorna begripa predikan, vare sig^ den hålles på svenska, (Forte.)
danska eller norska. Den strävan, som gar ut på att vi med statsmedel
här skola understödja denna verksamhet utom landet genom
uppbyggande av kyrkor litet varstädes, den kan jag av rent principiella
skäl ej vara med om att understödja. Därför kan jag icke
vara med om att bevilja det nu föreliggande anslaget. Det förefaller
mig, att en strävan, som går ut på att sammanföra dem, som
känna behovet av att komma tillsammans ute i en samlingslokal
för att byta tankar med varandra, skulle kunna ordnas efter pilligare
principer än dessa. Den siste talaren omnämnde, att Kristianiasvenskarna
redan hava samlat ihop 315,000 kronor. Jag tycker,
att de för denna summa skulle kunna skaffa sig en lokal, tillräckligt
stor för att man där skulle kunna komma samman och prata,
utan att man därför skulle behöva öka''på med 125,000 kronor ur
statskassan. Jag är visst icke motståndare till, att. dessa personer
skola få en lokal, i vilken de kunna samlas, men då de redan hava
medel, som det tyckes mig, tillräckliga för att bygga sig en anspråkslös
koja, i vilken de kunna träffas — förresten behöver den
ju inte bli så anspråkslös för över 300,000 kronor — så. anser jag,
att man icke behöver belasta statskassan med denna utgift.

Nu kan det ju hända, att många . av kammarens ledamöter
tycka, att detta är ett hårt tal, men om vi skola taga ut konsekvenserna
av den nu påbörjade vägen att bevilja anslag, så blir det väl
på det viset, att sedan vi anslagit medel till huvudstäderna, vi
också skola anslå medel till på andra större platser i utlandet boende
personer och giva dem ett visst stöd i deras strävanden.^ Jag
kan för min del egentligen icke finna, att man kan förena a ena
sidan strävandet att behålla så många som möjligt kvar här i landet
och å andra sidan ett sådant strävande, att så snart de lämna
landet, det skall ordnas med anstalter för att de skola trivas därborta
så länge som möjligt. Det vore väl rimligt, att vi ordnade
det så, att de icke reste bort. När de nu lämna landet och slagit
ned sina bopålar i andra länder, tycker jag åtminstone för min
del, att vi icke hava någon särskild anledning att öka anslagen pa
här ifrågavarande områden. Jag anser, att det är en nödvändig
angelägenhet att först tillgodose de kulturella ändamålen inom
landet och att först sedermera, när denna sak är ordnad, när vart
undervisningsväsende och de kulturella strävandena °äro vederbörligen
tillgodosedda, då först kunna vi börja fundera på att anskaffa
medel till förmån för kulturella ändamål även utom landets gränser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Jag är av

samma mening som de, som anse, att den summa, som här är i
fråga, nämligen 125,000 kr., är ganska stor, och jag kan icke an -

Sr 64. 62

Lördagen den 5 maj.

Mg. uppjö- sluta mijr till dem, som säga, att den icke kan reduceras, att den
221 kyrka är såT liten'' att den ingenting betyder.

i Kristiania. _ Jag. tycker, som sagt, att det är en stor summa, men det oaktat

(Forts.) vill jag icke ställa mig avvisande til] detta anslag.

Jag delar också deras uppfattning, som anse, att för kyrkobyggnader
och kyrklig verksamhet i allmänhet insamling på friyillighetens
väg hör ske. Det synes mig också, som om de kyrkligt
intresserade svenskarna i Kristiania hava följt den principen, då
de redan på frivillighetens väg insamlat en så stor summa, 315,000
kr., avsedd för kyrkobyggnad och församlingshus i Norges huvudstad.

Det är ju också alldeles klart, att mun för den hopsamlade
summan skulle kunna uppföra en byggnad, användbar för kyrkligt
ändamål, men meningen har varit, att den byggnad eller de byggnader,
som sålunda skulle komma till, skulle även i någon mån
hava representativ betydelse och vara likasom ett stamhåll och en
fristad för svenskheten.

Jag skall tillåta mig att framföra även ett par andra synpunkter.

Den ena, som berörts något av en föregående talare, gäller hänsynen
till utlandssvenskarna. Jag har själv någon tid bott i utlandet,
och jag har känt, vilken betydelse det är att ha ett stöd
från hemlandet, då_ det gäller tävlingskampen med människor tillhörande
andra nationer i dessa främmande länder. Jag behöver
icke utveckla det vidare, men det skulle kunna pekas på åtskilliga
förhållanden, som belysa denna sak. Det känner den. som verkligen
försökt deltaga i denna kamp, bättre kanske än den som icke
försökt det.

En annan sak, som icke är berörd, men som från min synpunkt
här spelar in, är, att de präster, som ha varit anställda på dessa
platser i utlandet såsom i England. Frankrike och en del andra
länder, ha vid sin återkomst till Sverige förefallit mig, särskilt
om de kommit från de stora länderna, hava en mera vidsynt blick
på de religiösa tingen än vad de präster i allmänhet ha, som jämt
och ständigt bott inom Sveriges landamären. De hava haft ett
mera tolerant sinne, de ha ansett, att även andra kyrkliga organisationer
än statskyrkans kunna ha något berättigande. Och frikyrkan
bör ock få hava sitt rum. Jag kan peka på en svensk prästman.
som i det fallet är en vacker illustration, nämligen ärkebiskopen
N. Söderblom. Jag skulle kunna peka på en annan också, nämligen
hans efterträdare i Paris, vilken nu är hemma i Sverige.

Och skulle sådana finnas här i landet, som oaktat de varit i
utlandet ändå äro trångbrös+ade. då är det bäst skicka ut dem igen.

Ännu en synpunkt vill jag tillåta mig framhålla. Det har
av en talare yt+rats att tiderna äro sådana nu, att man ej bör för
mycket offra för kyrklig verksamhet. Tiderna äro så hårda och
prövande. På detta vill jag svara, att om man anser, att en religiös
verksamhet kan hava något berättigande, man icke skall anse. att
detta berättigande är mindre i tryckta och bekymmersamma tider, i

Lördagen den 5 maj.

63 Nr 64.

svåra tider, utan det är kanske så, att det då är störst och mest
nödvändigt. Ty det kan ju behövas, att det finnes sådana, som gornsk hjrlca
peka litet mera uppåt än vad de flesta nu för tiden tyckas gorå, j Kristiania.
vilka allenast se på det närvarande och icke på vad Gud tillhör. (Forts.)

Med denna mening anser jag mig kunna yrka bifall till förevarande
utskottsförslag.

Herr Rydén i Malmö: Jag skall, herr talman, icke säga

mycket, blott lägga några ord till vad som yttrats från annat håll,
där man ställt sig på avslagslinjen.

Jag har icke varit i tillfälle att deltaga i ärendets slutliga behandling,
men på avdelningen tillkännagav jag en från majoriteten
avvikandemening.

Jag vill säga herr Byström, att om den särskilda kulturuppgitten
med detta anslag skulle''vara att tillgodose, att de utskickade__prästerna
vid sin återkomst skulle företräda litet mera förnuft, så behöva
vi därför icke bygga denna kyrka i Kristiania; där finnes ju
redan en präst och förhållandet med denne är ju detsamma som med
andra präster, som på olika platser i världen arbeta på områden som
detta. Jag tycker för min personliga del, att det är otroligt svaga
skäl för att bygga en svensk kyrka i Kristiania. Det är dock så,
att när det är samma religion som predikas och den predikas på
ett närbesläktat språk, som även vi kunna förstå, och svenskarna
alltså kunna deltaga i det främmande landets gudstjänst, _ så kan
icke det skäl för anslaget föreligga, som eljest kan vara giltigt.

Jag vill särskilt peka därpå, att vi här till slut få en så ofantligt
stor budget för denna religiösa verksamhet i utlandet, att den
måste medföra betänkligheter. Vägen är denna — jag har pekat
därpå förut många gånger här i kammaren — att först börjar t. ex.
Evangeliska fosterlandsstiftelsen med att skicka eu präst till en
plats; sedan denna stiftelse själv uppehållit verksamheten en tid,
säger den, att den icke kan fortsätta längre. Då ^övertager svenska
kyrkans missionsstyrelse verksamheten och uppehåller den tva eller
tre år. Sedan kan icke heller den längre fortsätta med verksamheten.
Då göres en framställning till riksdagen, och riksdagen övertager
den. Så blir det vart enda ar fråga om att pa detta sätt öppna
verksamhet nå nya platser. I år har beslutats att taga upp verksamhet
i Hull, det vill säga, att övertaga en redan på denna plats
öppnad verksamhet. Kär en präst vant ute på en plats en tid,
kan han. om han icke är en alltför dålig människa, lätt intressera
en del förmöget folk. Så får han ihop några garanter för ett
kyrkobygge på platsen. Sedan kommer man in till riksdagen och
begär att få det för kyrkans färdigbvggande erforderliga slutliga
beloppet. Då kyrkan är färdig, säger man: Det går icke i anständighetens
namn an, att vi här hava bara en vanlig pastor, vi
måste ha kyrkoherde. — Då blir det fråga om att inrätta kyrkoherdebefattning
på platsen. Det är gången. Så har det gatt i Berlin,
likaså i Paris, Köpenhamn och London. Sedan ha vi en råd av
andra större städer, där man har präster verksamma på detta om -

Nr 54. 64

Lördagen den 5 maj.

randeUavfZ räd«\ man kommer med all säkerhet inom ett eller annat år
svensk kyrka begäran om först en kyrka och sedan en kyrkoherdebefattning
i Kristiania. både för den. ena och den andra platsen. Jag kan mycket väl för(Forts.
) stå, att somliga människor intressera sig särskilt mycket för detta,
men jag kan icke hjälpa, att jag tycker, att riksdagen har mera
närliggande och viktiga uppgifter att anslå pengar till i ett land,
där det är sa mycket kulturellt försummat som hos oss.

.På dessa skäl, och som jag aldrig varit med om att understödja
sådana anstalter eller tillskapa nya, kan jag icke heller nu
vara med. om aitt bevilja penningar till denna kyrka, utan ber att
få yrka bifall till reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, till följd
varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 94, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Voteringen utvisade 85 ja mot 83 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

§ 14. *

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av kammarkollegiets arbetskrafter;

nr 96. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av arbetskrafterna hos kammarrätten;

. nr 97. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av vissa utskylder för det brittiska beskickningshuset
i Stockholm;

nr 98, ^anledning av väckt motion om ändring i kungl. kungörelserna
angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915; och

■ nr ^ anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl
Maj :t angående beredande av fast anställning eller vissa andra för -

Nr 54.

Tjördaprcn drn 5 maj. ä. ’

maner åt personer, som stadigvarande aro sysselsatta med städning
och rengöringsarbete hos statens verk och myndigheter.

Utskottets i dessa utlåtanden gjorda framställningar blev o av
kammaren bifallna.

15.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets
utlåtande, nr 100, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående fortsättande av längdbanan genom Bohuslän
från Skee till Svinesund.

Ang. fortsättande
av
längdbanan
genom Bohuslän.

I en inom andra kammaren av herr E. A. Nilson i Örebro väckt,
till statsutskottets förberedande behandling överlämnad motion, nr
ÖB, hade hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes snarast möjligt låta
utreda och för riksdagen framlägga förslag om fortsättning av längdbanan
genom Bohuslän från Skee till Svinesund, i syfte att genom
bro över Svinesund vinna anslutning till norska järnbanenätet.

Utskottet hemställde att ifrågavarande motion icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Widell och Almer.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan anförde

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Det kan ju vid
första påseendet måhända synas något egendomligt att jag tillåtit
mig väcka en motion rörande fortsättning av denna längdbana genom
Bohuslän, men innan jag ingår på anledningen till att jag väckt
denna motion, skall jag tillåta mig säga något i anledning^ av vad
statsutskottet yttrar, eller rättare sagt, vad statsutskottet åberopar
sig på i sitt nu avgivna utlåtande.

Statsutskottet har avstyrkt min motion under åberopande av
ett yttrande från Kungl. Järnvägsstyrelsen. • I det åberopade yttrandet
hänvisar emellertid järnvägsstyrelsen till ett yttrande, som järnvägsstyrelsen
avgav år 1914 i anledning av en motion i samma syfte,
vilken då väcktes i denna kammare av herr Hage. Järnvägsstyrelsen
uttalar i sitt nu avgivna yttrande, att några förhållanden icke inträtt,
som vore ägnade att rubba styrelsens år 1914 uttalade mening
att initiativet till utsträckning av denna järnvägsförbindelse borde
utgå från norsk sida. Av den sista satsen kan man sluta till, att
om initiativ utgått från Norge, skulle måhända skäl föreligga att
taga saken under övervägande! Jag vågar för min del påstå, att
det är ett svenskt intresse att denna järnväg kommer till stånd, och
det synes mig då vara mycket riktigare, att initiativet i ett svenskt
intresse tages från svensk .sida- än att det tages från norsk sida. Det
var ett svenskt intresse åren 1897 och 1898, då frågan förevar i
riksdagen, och det är fortfarande'' ett svenskt intresse. År 1897

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 54. 5

Nr 54. 66

Lördagen den j inaj.

Ang. fortsättande
av
längdbanan
genom Bohuslän.

(Forts.)

yttrade dåvarande civilministern beträffande denna bana följande,
som finnes intaget i järnvägsstyrelsens yttrande år 1914. Det heter
där:

»De skäl, som betingade beslutet om västkustbanans övertagande
av staten, synas mig med följdriktighet fordra, att staten jämväl
åstadkommer den sista länken i den förbindelseled, som erfordras för
förmedlandet av transitotrafiken mellan Norge och utlandet och genom
vilken staten sättes i stånd att, oberoende av enskilda järnvägsbolag,
med främmande länders järn vägsförvaltningar förbereda och avsluta
avtal angående samtrafik, postförbindelser med mera, som
rörer den internationella samfärdseln. Då härtill kommer att, på
sätt som framgår av vad jag förut anfört, orten är i synnerligt behov
av ifrågavarande järnvägsförbindelse för utveckling av dess näringar,
.särskilt jordbruket och havsfisket, samt att allt talar för att
banan i finansiellt hänseende skall lämna ett lyckligt resultat, har
jag anledning föreslå Eders Kungl. Maj:t att göra framställning
till riksdagen jämväl om denna järnvägs anläggande på statens bekostnad.
»

Och år 1898 anförde civilministern att »man vid avgörande av
den föreliggande frågan icke torde böra lämna ur räkningen möjligheten
av en framdeles skeende sammanslutning mellan bohusländska
längdbanan och det norska järnvägsnätet. För sin del funne departementschefen,
med hänsyn, å ena sidan, till den störa betydelsen för
transitotrafiken av en sådan förbindelse och, å denna andra, till nutidens
krav på goda kommunikationer ytterst sannolikt, att det icke
kunde dröja alltför länge, innan en dylik sammanslutning funnes
oundgängligen nödvändig.»

Ja, det är snart för 20 år sedan som dåvarande civilministern uttalade
sin varma förhoppning om att det icke skulle dröja alltför
länge, innan denna sammanslutning måtte komma till stånd.

Järnvägsstyrelsen anför också i sitt år 1914 avgivna yttrande,
att det av redogörelsen rörande ärendets behandling inom regering
och riksdag hade framgått, »att man ifråga om den nuvarande statsbanan
genom Bohuslän från svenska statsmakternas sida en gångtänkt
sig och avsett, att den skulle från Skee fortsätta vidare
mot Riksgränsen för att därstädes förbindas med det norska järnvägsnätet
samt att det varit till följd av den ställning man från
norsk sida intagit, som denna tanke och avsikt icke kunnat realiseras».
.

Järnvägsstyrelsen fortsätter och säger vidare: »De skäl, som vid
behandlingen av frågan om Bohusbanans anläggande talade för banans
framdragande till riksgränsen och sammanknytande med det
norska järnvägsnätet, äga dock allt fortfarande giltighet och järnvägsstyrelsen
har därför icke heller lämnat frågan åsido.»

Men vad järnvägsstyrelsen gjort under alla dessa tre år, därom
vet man ingenting. Man vet blott det, att järnvägsstyrelsen anser, att
Norge skulle ha större fördelar av banan än Sverige, och därför väntan
man på initiativ från norsk sida. Men det är däri. som jag för min del
anser, att järnvägsstyrelsen tagit fel. För det betydande norska

Lördagen den 5 maj. *''‘

kapital, som är nedlagt i transitoföibindelsen tran 2mergo till Sverige
över Dalslands järnväg är det säkerligen av intresse, att bohuslänska
längdbanans fortsättning ieke kommer till stånd. Däremot anser jag,
att clet, för längdbanan genom Bohuslän och för den trakt, som denna
längdbana skulle genomlöpa, skulle vara av allra största intresse att
förbindelse över Svinesund komme till stånd. Det har ju även järnvägsstyrelsen
medgivit. Och tvivelsutan skulle. det bliva av allra
största betydelse för själva järnvägen ur transitosynpunkl och för
hela den norra och nordvästra delen av Bohuslän.

Nu kommer jag just till den punkt, som jag antydde i början
av mitt anförande, nämligen anledningen till att jag väckt denna
motion. Jag hade anledning förlidet år att genomresa vår västra
gränsbygd från Saltbacken vid mynningen av Svinesund och Idefjord
ända upp till Håvilsrud i Värmland, och denna min resa måste
jag göra understundom på svenskt och understundom på norskt område.
Jag hade under denna resa tillfälle att iakttaga den stora
skillnad, som förefanns mellan det ekonomiska livet på svensk sida
och på norsk sida, och jag måste säga det, att det icke var synnerligen
angenämt att göra den iakttagelsen, att det ekonomiska livet
pulserade ofantligt mycket friskare på norskt område än på svenskt.
Jag sökte då bilda mig en uppfattning om, vilken anledningen härtill
kunde vara, och jag kunde icke finna annat, än att den väsentliga
anledningen härtill var, att på norsk sida hade man med mycken
sorgfällighet och omsorg vårdat sig om att tillgodose behovet av
kommunikationer. De hade därför goda landsvägar, mycket bättre
än vi ha på svenska sidan, och ett bättre utgrenat landsyägsnät, än vi
ha på den svenska sidan. Även järnvägskommunikationerna äro i
stort sett bättre tillgodosedda där än på svensk sida. Nu är det en
känd sak, att det är kommunikationerna, som äro det ekonomiska
livets pulsåder. Sålunda är det enligt min mening av den allra
största betydelse för upphjälpande av det ekonomiska livet i dessa
trakter, att man får bättre kommunikationer.

Jag skall som exempel härpå endast anföra, att, då man gör
en resa genom Svinesund och Idefjorden, finner man att det är en
icke obetydlig stenindustri efter detta vatten, men, om man då förhör
sig bland befolkningen, vilka det är, som äga dessa stenindustrier,
så får man höra, att företagen så gott som undantagslöst ägas
av norska eller norsk-engelska bolag. Man finner vidare, att efter
detta vattendrag, till vilket gränsa icke obetydliga skogar, finnes ej
ett enda sågverk. Allt det virke, som avverkas i skogarna, forslas
i form av rundvirke till de sågverk, som ligga på norska sidan.
Man kan säga, att för hela denna bygd iir Fredrikshald den punkt,
där det ekonomiska livet är koncentrerat. Jag är för min del viss
om, att en järnvägsförbindelse över Svinesund, ett förverkligande
sålunda av den tanke, som är — kan man saga — principiellt erkänd
av regering och riksdag redan för 20 år tillbaka, skulle komma
att bli en hävstång till det ekonomiska livets utveckling i norra Bohuslän.
Och för att ge den tanken en knuff framåt är det, som jag
väckt denna motion, och det är också för att ge denna tanke en

Nr 54.

Antj. fortsättande.
av
längdhanan
genom Bohuslän.

(Forts.)

Lördagen den 5 maj.

Nr 54. 68

T* . IM

[Ang. forum- knuff framåt, som jag nu vågar vädja till kammaren, att den måtte
tande av. avslå utskottets hemställan och bifalla min motion, till vilken jag
gemm ^Bohuv- blunda, herr talman, yrkar bifall.

län.

(Forte.) 1-ferr vice talmannen, som ånyo övertagit ledningen av kamma rens

förhandlingar, gav härpå ordet till

Herr Osberg, som yttrade: Herr talman, .mina .herrar!

Som ni väl bära i färskt minne, väcktes här år 1914 en motion
—. jag tror av herr Hage — i samma syfte som den av herr Nilson
i Örebro väckta. Jag var litet förvånad, när jag fick höra,
att han väckt denna motion utan att på ringaste sätt hava satt sig
i beröring med de bohuslänska representanterna, på grund därav,
att saken hade så nyligen varit uppe till behandling, men det är
en sak, som ej hör till ämnet. Nu är det en sak, som jag vill
ha fastslagen här, nämligen att jag är lika ivrig som herr Nilson
i Örebro att få eu förbindelse med Norge, men jag får lika väl
ge utskottet rätt i, att det ligger närmast till hands, att den,
som har största intresset av en sådan förbindelse, bör taga första
steget, och det är otvivelaktigt, att Norge har detta, för att få en
kortare kontinentaiväg. Genom den sträckning, som nu är ifrågasatt,
skulle det bli betydligt kortare för Norges kontinentaltrafik,
och det får man tänka sig, att det har en rätt så avsevärd betydelse.
Men nu har emellertid i norra Bohuslän kommit upp en
tanke på en annan sträckning av linjen än den, som herr Nilson
föreslagit. Den skulle nämligen gå ut från Hellevadsholms station
på Bohusbanan utefter västra stranden av Bullarsjöarna och
vidare utefter norska gränsen och östra stranden av Idefjorden till
Rokkestad. Detta skulle bli en kortare väg för norrmännen att
komma ut till stora världen.

Nu är emellertid, som sagt, ett spörsmål, om man skall gå
med på herr Nilsons motion eller avvakta ställningen till ett annat
år och se, vad norrmännen komma att gorå. Detta senare
tror jag vara den rätta vägen, och då bli de olika intressena i tillfälle
att komma fram med sina synpunkter på saken. Och, skall
det komma i fråga en utredning, är det val ändå juste, att ortsbefolkningen
får komma fram med sina krav. Hade ej herr Nilson
varit så tystlåten med sin motion, så hade det kommit fram
i år en handling, som är upprättad av kapten Asplund. Den kom
en dag för sent till motionstiden för de ständiga utskotten, och
därför blev handlingen allenast inlämnad till statsutskottet. Statsutskottet
_ liar ej nämnt ett ord om dessa saker. Kanske har utskottet
ej ansett, att det skulle behövas, men det kunde ha varit
rätt så juste, om utskottet sagt något om denna sak.

Nu vill jag säga litet om Hellevadsholm—Bullarlinjen. Den
skulle öppna ut ett område, som nu är så gott som i saknad av alla
kommunikationer. Där bo för närvarande cirka 5,000 personer,
och för någon tid sedan uppgick folkmängden till 7,000 personer.

69 Nr 54.

liin.

(Korts.)

Lördagen den 5 maj.

Där har varit eu kolossal avfolkning, beroende på den omstämd,
, ,, , i -i. ; avsaknad av kommunikationer. tängdbana»

heten att de ha var t - • ,jie lägga mig emot en un- genom Bohu«-

Nu säger lag detta, att .lag v i ItAnvm hirn- "

, u. '' <T, nHormlivpii Men nar man kan Hygga järn

;!Ä, Äf SJ

Saft ÄTS «»«»[■ som skulle W.Wj ft^ytnjn;

sSSSäwä

kronor med nuvarande priser. . ,

Vidare är det så, att bron skulle komma att ligga i hav.

bandet och således med största lätthet kunna förstöra?. Jag tyc1-er
att också det är eu sak, som talar för att man bor ga Jangie
;n i landet och därigenom också slippa ifrån bron helt och hållet.

Det synes mig, att rättvisan'' kräver, att skal det komma i
fråga att "öra en undersökning, så bor den vara allsidig och icn
ensidig Redan nu ha från norskt håll kommit fram ratt sa stom
krav på att komma ned utefter Idefjordens östra strand tdl BuHaredalen
Detta tilltalar också mig mycket, men jas: vill icke darmed
ha sagt, att min uppfattning redan ar bestämd, sa att .ia«
redan nu kan säga, vilken ståndpunkt jag kommer att intaga till

detta järnvägsbyggnadslorslag när det efter eu allsidig utrednmg

åter kan komma före. Jag vill emellertid nu yrka anslag pa hen
E. A. Nilsons motion, då jag anser, att fragan bor komma fram
en annan gång i form av ett förslag om en allsidig utredning.

Jag ber således, herr talman, att få yrka avslag a motionen
och bifall till utskottsbetänkande!.

Vidare anförde»

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! _ Jag hade tillfälle
att på avdelningen vara med om handläggningen av detta
ärende men jag har icke varit i tillfälle att vara med om dess
slutliga behandling. Men jag skall be att fa säga någre ord, da
lag, om jag kommit att vara med vid den fortsatta behandlingen
i utskottet, skulle ha befunnit mig bland dem, som yrka avslag pa

Det är ju så, att vi under den senare tiden ha gjort upp ett
jämvägsbyggnadsprogram, som i synnerligen hög grad agger beslag
på statsverkets möjligheter att effektuera de olika kraven pa
kommunikationsleder. För mm del har .lag icke kunnat biträda
motionärens förslag, som synes vilja tränga sig fram och undanskjuta
andra järnvägsbyggnader, vilka kunna anses aga företräd
framför den av motionären förordade järnvägen. Pa riksdagens
bord vilar en proposition, som avser att delvis avsluta ett pro -

Nr .Vt.

Lördagen den 5 maj.

A''ln£at "ram järnvägsbyggnader uppe i Norrland. I årets statsverkslängdbanan
Proposition begärdes, och riksdagen har redan anslagit medel till
genom Bohus- en hel råd av utvidgningar av redan byggda järnvägar; dessa arlån.
beten måste ovillkorligen gå före, innan man fastställer flera ny(Forts.
) byggnadsprogram. Ur trafiksäkerhetssynpunkt och för att tillgodose
de krav, som ställas på kommunikationerna i allmänhet, måste
man först vidtaga vissa utvidgningar av redan byggda kommunikationsleder,
och sedan maste man, såsom jag förut anfört fortsätta
med den byggnadsplan, som riksdagen redan har godkänt
iör .Norrland.

Det är ju alldeles riktigt, som motionären här anförde, att
det skulle vara bättre för statsverket, om statsverket hade i sin
hand att reglera hela denna transitotrafik från Norge. Men det
spörsmålet är dock icke av så avgörande betydelse, att detta i och
för sig skulle tvinga statsverket att nu bygga en bana, om vilken
det ,iu icke från de närmast intresserade orterna själva har gjorts
nagra mera påträngande framställningar. Yi ha ju hittills i '' alla
fall loljt den järnvägspolitiken, att vi ha inväntat de krav, som
kommit från orterna, innan riksdagen vidtagit åtgärder. Låt vara
att detta är en politik, som i vissa fall icke är vad man kallar
framsynt, men den är försvarbar under den situation vi nu befinna
oss i, när vi ha så orimligt många mil järnvägar, som redan äro
beslutade och som skola byggas.

Herr Osberg utvecklade ju, att nere i Bohuslän har man eu
helt annan syn på huru denna jämvägsfråga skall lösas. Enligt
hans uppfattning skall järnvägen anläggas i en annan del av provinsen
för att mera tillfredsställa orts- och lokalbehoven. Och
han pekade på den omständigheten, att en järnväg längre in i landet
ur strategisk synpunkt skulle vara att föredraga framför den
a7 motionären förordade. Ehuru jag icke har någon som helst
rädsla för att bygga järnvägen med den sträckning, som motionären
ifrågasatt, sett ur synpunkten av förhållandet till våra grannar,
sa är det klart som dagen, att man maste taga i övervägande
när man skall bygga en bana, huruvida man skall bygga den över
en punkt, som förenar de båda rikena, där tredje part kan på ett
Obehörigt sätt ingripa störande i trafiken mellan de båda rikena.
Det är en synpunkt, som man icke alldeles bör lämna ur räkningen
vid bedömandet av hithörande spörsmål, och när man en gåm>-skall bygga har omhandlade järnväg, så få väl myndigheterna taga
aven den saken under övervägande.

Den ärade motionären vet själv, att statsutskottet icke är angelaget
om att göra motiveringarna så uttömmande, som motionärerna
i allmänhet önska. Och eftersom han själv så många gånger
har vant med om att underlåta att säga allt i motiveringen,
som kan utgöra skäl för att man icke biträder en motion, så
uppfattar han helt säkert utan några långa utläggningar, varför
man i detta fall såväl som i alla andra fall har avknappat litet
pa motiveringen. Men här är enbart det skälet tillräckligt vägande,
att vi aro så pass engagerade av att effektuera beslut, som

Lördagen den 5 mnj.

71 Sr 54.

Kas?äÄÄS säs.......

talman, yrkar bifall.

r r TT nll In pr er i Liungskile: Herr talman, mina herrar!

»p •« «» aohuslunninir uttrycka -

a£J K } i? a ''NTiUon för alt lian, som han s.ialv hal tac^amhel

mot herr K A NJon er ^ ^ att gamman rlPissispsp dock

lika störa skal att följa som den. som . Bohusbanans an.

äää

Norge skulle i sammanhang härmed bygga enp^L-u^fy—Kristiania

.t,j_Tiedalen och därigenom skulle lm.ien Gotebor„ H

bliva 20 kilometer kortare, som herr Osberg också visst omnämnde^

Ha Tistedalen—Bullaren än över Svmesund ochmed -sluppe man — någonting som ar ganska viktigt att rakna med

SfSssÄÄ

ÄÄS oä

lummer för det sista förslaget fordelen av att ett nytt träldom
råde blir tillgodosett med järnväg. Detta trafikområde, som ''

Sverio-e ut°-öres av hela Bullarens härad, har inom sig betydande
skogsarealer delvis tillhörande staten, samt vattendrag, ur vilka
efter o-enomförd reglering och utbyggnad kunde utvinnas ratt avsevärda
energibelopp. Genom järnvägen vunnes slutiigen förut»
nyss antydda fördelar av stor vägforkorining m m att de gräns
trakter mot Norge, som med avseende pa sm handel och rörelse ar
hänvisade till Norge, finge ordnade kommunikationer med det egn

landet^ ^ nåÄot ylande. Jag bär endast velat göra denna

framställning av saken.

Herr E A N i 1 s o n i Örebro: Herr talman! Jag måste yttra
några ord i anledning av herr Osbergs, den ärade ^^^lansrepresnntantens.
här för en stund sedan hallna anförande. Heir Osberg

Nr 54. 72

Lördagen den 5 m

aj.

farL av 1 d®rma förbindelse. m®d boliuslänsbanan över Svinesund till

längdbanan t, or?e darf ^ att den da icke kommer att gå 1 den riktning, han vill
genom Bohus- -ka den, och den näst föregående ärade talaren gav uttryck åt uno-p.

T Q T* CO TY1 m n t-n r»lrn I \ 1 1 ^ L 9 "i it t -t t ~ .. ___ ®

län.

(Forts.)

fär samma tanke. De vilja båda”" att den ''''skal!“gå“från"Sällevad«-holml upp genom Bullaredalen till Norge. I anledning härav vill
jag ti 1 kammarens protokoll ha anfört, vad järnvägsstyrelsen om
detta projekt uttalade 1914, och det framför allt av den anledningen,
att herr Osberg påstod, att denna järnväg skulle bli väsentligt billigare
an järnvägen over Svinesund, och synnerligast talade han om
att järnvägsbron over Svinesund nog skulle gå till eu 7 miljoner
kronor etter nuvarande pris; den var nämligen för åtskillig tid sedan
kalkylerad till 4 miljoner kronor, sade herr Osberg. Järnvägsstyrelsen
uttalade 1914 följande:

»Järnvägsstyrelsen anser sig i detta sammanhang böra nämna
att styrelsen vant i tillfälle att taga del av en till statsutskottet vid
nu pågående riksdag ingiven framställning, däri dels framföres förslag
om att Bohusbanan må fortsättas till Norge på så sätt, att den
Iran Halievadsholm dragés genom Bullaredalen upp till Vassbotten.
Öar enligt iramställningen i fråga, norrmännen vore villiga att möta
med en från Rokkestad över Tistedalen utgående järnväg, dels uttalas
önskvärdheten av anslag för undersökning av en dylik linie De!
anföres 1 framställningen i fråga, att å norsk sida redan finnes upgjort
ett förslag till bana från Rokkestad till Vattbotten. Gemm
eu dylik järnväg, fortsatt till Hällevadsholm, skulle enligt vad'' i
iramstaHningen uppgives vägen mellan Göteborg och Kristiania förkortas
med omkring 60 kilometer.

I anledning av nu nämnda framställning tillåter sig styrelse
i? d®n1saluljlda ifrågasätta förbindelsen förmedelst en bana
fQ ? Bullaredalen skulle med hänsyn till de svåra terrängförhållandena
därstädes komma att i byggnadskostnad ställa sig betydligt
yrare an en fortsättning från Skee över Svinesund. Vidkommande
n aggningskostnaderna för sistnämnda förbindelseled anser sio- stv förbindGsfmrUni''C

»däTaVfan irfra™stallningen uppgives, att den för
förbindelsen i fråga erforderliga bron över Svinesund skulle draga

n kostnad av omkring 4.000,000 kronor, böra nämna, att, enligt en

f,0r1M°Tt tld s.edan uppbörd överslagsberäkning, kostnaderna
för en dylik bro i sin helhet beräknas till omkring 990 000

jMgatml V1SS del fflV6tvis skuIIe komma att falla på de norska

, ar’ s°m kammaren behagade finna, någon skillnad på de*sa

beräkningar a ena sidan beräkningarna från herr Osbergs sida med
4 miljoner kronor efter förutvarande priser och 7 miljoner krono på

990 000akrn T)riSeT ” fdrn ldf‘ f™ägsstyrel?ensberäkningar
^ 0 - Jag tror, att kammaren skall få ett starkt ir tivck

av att om herr Osbergs uttalanden med hänsyn till länmlbanans
sträckning icke äro vederhäftigare än hans upplysningar an nu"föll

htf Osbfrg.OStnaden’ ^ kammaren iGke stor ''''''hedning att

Järnvägsstyrelsen fortsätter vidare här och säger__ja. jag skall

Lördagen deu «r)

7:i Nr 54.

icke; upptaga- kammarens tid med att angiva allt vad järnvägsstyrelsen
säger — men järnvägsstyrelsen slutar med följande: »Med hänsyn
till nu anförda förhållanden samt i anslutning till de i 1897 års
proposition anförda- skäl anser styrelsen, att eu förbindelse mellan
bohusbanan och det norska järnvägsnätet icke bör komma till stånd
på det sätt, som i ovan berörda framställning'' ifrågasattes.» Detta
om den saken.

Jag vill vidare giva herr Thorsson rätt i, att det är störa krav
som ställas på staten beträffande järnvägsbyggnader, men jag är
övertygad om, att herr Thorsson ger mig rätt i, att det äger sin
riktighet, att förbättrade kommunikationer _ utgöra ovillkorligen den
hävstång, med vilken det ekonomiska livet inom landet skall utvecklas
och förbättuas, och på en sund utveckling av de! ekonomiska
livet inom landet hänger så ofantligt mycket, som rör vårt lands
framtid. •

Herr Thorsson sade vidare det, att det är icke underligt, att
statsutskottet icke gärna vill vara med om några nya järnvägsbyggnadsprogram.
Ja, men detta är strängt taget icke något nytt program,
det är 20 år gammalt. Statsmakterna ha tänkt sig för nära
20 år sedan, att banan skulle på sätt, som i motionen framhållits,
anknytas till det norska järnvägsnätet.

Den strategiska sidan av saken vidrörde också herr Thorsson,
Jag vill icke ingå på den, utan bara saga, att hade de strategiska
synpunkterna fått göra sig gällande, då vi skulle bygga våra järnvägar
upp mot finska gränsen, så hade vi icke haft några järnvägar
alls däruppe. Jag befarar, att skola bara de strategåska synpunkterna
få göra sig gällande på sätt de framföras från militärt håll, så
skola alla våra gränsbygder bli i avsaknad av kommunikationer.
Jag vill icke ingå på om detta är en riktig strategi eller icke, säkert
är, att det för landets odling och utveckling icke är det ändamålsenligaste
och lämpligaste. Jag vidhåller mitt yrkande.

Hen- Osberg: Herr vice talman, mina herrar! Jag vill först
och främst ha sagt ifrån till herr Nilson i Örebro, att jag icke sagt,
att jag absolut vill ha banan genom Bullaredalen, utan bara att jag
vill vara med om en allsidig utredning av denna banas sträckning.
Och jag undrar i alla fall, om det icke, då man skall kasta ut pengar
på järnvägsbyggnader, är en sund politik, att man bygger så, att
man därmed betjänar det mesta folket. Den trakt jag åberopade är
en isolerad plats, som dock är mycket besökt av turister. Kapten
Asplund har i instrumentet över sin okulärbesiktning sagt, att det
finnes tillgång att utbygga 10,000 hästkrafter energi i de trakterna.
Det är en sak, som icke går att bagatellisera. Yarför kan icke herr
Nilson i Örebro lika väl som jas- vapa med om en allsidig utredning
om vad som skall lända till bästa möjliga resultat? Det är
bara det jag begär, och jag tycker, att det är förenat med gott förstånd,
att man icke hux flux hoppar på en linje och säger, att den
skall det vara och ingen annan. Visserligen har järnvägsstyrelsen
yttrat sig så som herr Nilson sagt, men många gånger har järn -

. I ny. fort Hattande-
liv
längdbanan
u nom Jiallusion.

(Forts.)

Nr 54.

Ang. fortsättande
av
längdbanan
genom Bohuslän.

(Forts.)

74 Lord agen den 5 maj.

vägsstyrelsen tagit fel och det blivit ändring. Jag tror verkligen,
att det i detta fall skulle bliva så.

Beträffande den stora prisskillnaden i fråga om bron vill jagsäga,
att där kommer nog herr Nilson till korta, och jag är mycket
säker på, att bron bleve synnerligen dyrbar. Kapten Asplund har
sagt, att, om banan bygges i Bullarens dalgång fram till Norge,
skulle beloppet ställa sig något över 3 miljoner kronor, tror jag det
var, på den svenska sidan. Den summan är jag säker på, att den
icke räcker till för den andra linjen. Då ha vi icke så stor nytta
av denna, som om vi bygga banan genom Bullarens dalgång, men jagskall
gärna böja mig för en sakkunnig utredning, om den skulle visa,
att det vore lämpligare att bygga över Svinesund.

Jag vill gent emot herr Thorssons yttrande säga, att det kan
vara undantag, när man lägger en bana så nära gränsen som i detta
fall med Norge. Det är ett exceptionellt förhållande. Det är icke
fråga om att bygga en lång sträcka, utan dét är eu kort sträcka det
är fråga om. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Thorsson: Endast ett p.ar ord. herr vice talman! Jagsade
i mitt anförande, att jag för min del icke har någon som helst
rädsla för att bygga banan vare sig den ena eller andra vägen, ty de
strategiska synpunkterna avskräcka mig icke. Men i detta fall är
det fråga om att riva upp eller förändra en redan upprättad banbyggnadsplan.
Då man skall avgöra, vilken bana man skall bygga
i första rummet, måste man taga hänsyn till vad riksdagen redan
beslutat, och under de närmaste åren måste vi taga 10 miljoner kronor
av budgeten varje år till dels nybyggnader och dels utvidgningar
av redan färdiga järnvägar, därför att trafiken har på ett så
enormt sätt utvecklats. Då herr Nilson för på tal, att detta program
är 20 år gammalt, anser jag detta vara just ett skäl att icke
i dag bifalla herr Nilsons motion, ty ett program, som skisserats av
myndigheterna för 20 år sedan och sedan har kunnat sova på sitt
döva öra, medan det har blivit en fullständig förskjutning i landets
järnvägsbyggnadspolitik, innebär icke någon bärande anledning, att
vi nu skulle taga det programmet. Därför är det min bestämda uppfattning,
att vi måste lägga vår järnvägspolitik så, att vi bygga så
som vi ha bundit oss till, och sedan kommer naturligtvis denna bana
liksom andra att få arbeta sig fram. Det är dock så, att den egentliga
olägenheten här med hänsyn till transitotrafiken är, att denna
transitotrafik skall på en viss del av vägen mellan Kristiania och
Göteborg passera privata banor. Men som jag förut betonat är denna
olägenhet icke så stor att den kan motivera den nu föreslagna nybyggnaden.
Jag tvivlar icke på, att järnvägsmyndigheterna haft
sina planer på att bygga en järnväg från Strömstad fram emot norska
gränsen för att där sammanbinda denna med det norska statsbanenätet,
och. jag är visst icke motståndare till ett sådant projekt,
jag skall gärna vara med om att taga in ett sådant förslag i nästa
byggnadsprogram, men jag måste hålla på, att vi skola ha litet
ordning och reda i byggnadsplan^”.)?). så att vi icke ena året ha be -

Lördagen dcu 5 maj.

75 Nr 54.

tydligt flera kilometer järnväg att bygga än det andra året. Det binda
rubbningar i järnvägsarbetarnas förhållanden. Har man en van
och duglig järnvägsbyggarekår, är det klart, att man inåste ur statens
synpunkt skaffa denna eu sa jämn sysselsättning, som vi ha
möjlighet att åstadkomma, ty det kommer att dröja många år ännu,
innan vi få alla behövliga järnvägar byggda uti detta land.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, men jag tror,
att det är starka skäl, som tala för utskottets framställning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr vice talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen*, och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 16.

Slutligen föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av tre boställshus vid Näsets station a statens järnvägar; .

nr 102, i anledning av väckta motioner om anslag till utredningav
frågan om anordnande av ångfärjeförbindelse mellan Kalmar och

Färjestaden; och .

nr 103, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Hungi.
Maj:t angående inrättande av en ångfärjeförbindelse mellan Göteborg
och Fredrikshamn.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av

herr Persson i Norrköping, nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 254. med förslag till lag med vissa bestämmelser mot
oskälig hyresstegring m. m.;

herr Osberg, nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 228. med förslag till lag om försäkringsrådet;

herr von Sneidern m. fl., nr 459, i anledning av Kungl. Maj:_ts
proposition, nr 252, angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid
lantmannaskolor; och

herr Lindhagen m. fl., nr 460, om lagstiftning rörande lättnader
i torpare och deras vederlikar inom arrendatorsklassen åliggande dagsverksskyldighet
m. m.

Nämnda motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 18.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Ang. fortsättande
av
läng dbanan
genom Bohuslän.

(Forts.)

Interpellation.

Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

interpellation. Herr Lindhagen, som yttrade: De av kriget skapade utom(Forts.
) ordentliga förhållandena hava föranlett även i vårt land till åtskillig

s. k. krigslagstiftning, avseende att skydda medborgargrnpper mot
en hänsynslös exploatering. Dit hör lagstiftningen om maximipris,
förfogandelagen, lagen mot obehöriga hyresstegringar, dyrtidstillägg
för befattningshavare i statens tjänst m. m.

En samhällsklass, som härvid blivit bortglömd, är torparna och
andra dylika arrendatorer; vilka äro skyldiga enligt det uppgjorda
arrendeavtalet att utgöra dagsverken vid huvudgårdens jordbruk eller
i skogarna. I följd av den genom neutralitetsvakten och militärövningarna
i övrigt uppkomna bristen på arbetskrafter utnyttjas nu
denna arbetsskyldighet till det yttersta. Därtill bidrager också, att
särskilt det större jordbruket i dessa tider är lönande och följaktligen
så mycket hellre önskar begagna den arbetskraft, som står till buds
och som man fortfarande i förevarande fall torde kunna begagna
utan någon ersättning eller mot den ringare betalning, som stadgats
i de gamla kontrakten. Redan härigenom kommer den i och för
sig i vår tid illa tålda dagsverksskyldigheten att framstå såsom ännu
mer betungande och därjämte mångenstädes ännu mer än förut
omöjliggöra för arrendatorerna att sköta sitt eget jordbruk, för vilket
de nu mindre än någonsin kunna bereda sig någon hjälp genom lejda
arbetskrafter. Allt vad dessa arrendatorer måste köpa för sitt jordbruk
och sitt uppehälle stiger samtidigt oavlåtligt i pris.

Härtill kommer den synnerligen viktiga omständigheten, att
dessa torpare hava en alldeles orimlig arbetstid, men nu genom knappheten
på livsmedel och ransoneringssystemet ej erhålla tillräcklig kost
och därigenom blivit urståndsätta att arbeta så lång tid, emedan deras
sjunkande krafter ej tillåta det.. Detta går ut över deras eget
jordbruk, på vilket de skola livnära sig. Dagsverksskyldigheten
minskas nämligen icke av nyssnämnda omständigheter.

Mångenstädes äro de stora jordegendomarna utarrenderade till
eu person, vilken i sm ordning ofta av torpare och andra underarrendatorer
lär upptaga arrenden, sammanlagt överskjutande vad han
själv betalar.

Under sådana förhållanden synes det vara en tvingande och
brådskande angelägenhet att bereda torpare och deras vederlikar
åtminstone en provisorisk befrielse från dagsverksskyldigheten eller
en del därav samt rätt att erhålla skälig ersättning för fortfarande
fullgiorda dagsverken, om de nämligen skola kunna leva. En lagstiftning
i sådant syfte bör således omedelbart komma till stånd.
Med god vilja och intressera,! samarbete mellan iustitiedepartemente!
och lagutskottet bör detta kunna nu vid denna riksdag ske.

På grund av vad sålunda anförts anhåller lag om kammarens
tillstånd att få till justitieministern framställa följande spörsmål:

Kan det förväntas att regeringen skulle vilja lämna sin medverkan
till att vid denna riksdag antages en lagstiftning, varigenom
med hänsyn till nu rådande förhållanden torpare och deras vederlikar
inom arrendatorsklassen beredas lättnader i deras dagsverks -

Lördagen ilen 5 maj.

Nr .''it.

skyldighet samt rätt till skälig ersättning för
som fortfarande skola utgöras?

sådana dagsverken, l»t*rpellutio«.

(Fort».)

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 19-

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis timslag till riksdagens
skrivelse, nr 118, till Konungen angående anordnande av
barnbespisning vid rikets folkskolor.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12. i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående beräknande
av röstvärdet enligt kommunalförfattningarna för skattskyldig, vars
beskattningsbara inkomst blivit vid bevillningstaxeringen år 191 <
av viss anledning nedsatt, dels ock en i samma ämne väckt motion,

statsutskottets utlåtanden:

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt tjänstemän vid de ecklesiastika konsistonerna*
ocli

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till meteorologiska centralanstalten in. m.;

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:
nr 35, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 28, avgivet i anledning av väckt motion om
upphävande av tullen å cement;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om tillägg till 9 och 10 §§ samt om ändrad lydelse av
14 § 2 mom., 15 § 2 mom. och 16 § 6 mom. i förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av brännvin; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändrade bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 36, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;

nr 37. i anledning av väckt motion om pension av järnvägsmedel
åt städerskan Gustaf va Sofia Rask;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete åt lärlingen vid
Alnarps lantbruksskola K. W. Hult; och

nr 39. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt förre kronojägaren A. J. Johansson;

Nr 54. 78

Lördagen den 5 maj.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande av
en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets
behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m.; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd
till aktiebolaget Difosfat för försök med framställning av fosforsyregödselmedel
ävensom i ämnet väckta motioner;

första särskilda utskottets utlåtanden;

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare i
statens tjänst jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 2, i anledning av framställningar om krigstidstillägg och
krigstidshjälp åt befattningshavare anställda hos riksdagen eller i
dess verk; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående genomförandet av vissa grundsatser beträffande statens
tjänstemannakår;

nr 15. i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
befrämjande; och

nr 16, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående utredning och förslag i fråga om folkskolväsendet
i de finsktalande delarna av Norrbottens län.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Carlsson i Solberga under 10 dagar fr. o. m. den 8 maj,

» Zander » 4 » » » 7 »

» Henrikson » 2 » » 7 »

» Kaijser » 5 » » » 7 »

» Andersson i Skivarp » 5 » » 7 »

Andersson i Milsmaden » 4 » » » 9 »

» Johansson i Uppmälby » 2 » .-> » 6 »

» Nilsson i JBonarp 5 » » >, 7 »

Vahlquist » 7 maj,

» Sjöberg < 5 dagar fr. o. m. den 7

» Kahlström » 5 » » 7

» Johansson i Kullersta » 3 » » » 6

» Eklund » 6 s- » »7

maj,

7‘J Nr 54.

Lördagen den 5 maj.

herr Jönsson i Fridhill under 8 dagar fr. o. in. deri 8 maj,
> Erikson i Uppsala » 2 5 b .

von Sncidern den 8 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,10 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

oeh