RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:49

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1917. Andra kammaren. Nr 49.

Onsdagen den 25 april, e. m.

K], 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
förhandlingarna därvid till en början av herr vice talmannen.

1.

Herr vice talmannen anmälde till fortsatt behandling lagutskottets
utlåtande, nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om barn utom äktenskap m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. in.

Punkten A).

Förslaget till lag om äktenskaplig börd.
Godkändes.

Förslaget till lag om adoption.

l-l §§.

Godkändes.

För 5 § hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:

5§.

Utan eget samtycke må den, som fyllt tolv år, ej adopteras.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:

5 §.

Utan eget samtycke må den, som fyllt femton år, ej adopteras.

Uti en vid denna paragraf fogad reservation hade herrar Alexanderson
och Pettersson i Södertälje yrkat, att paragrafen måtte godkännas
i dess lydelse enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 49. 1

Nr 49. 2

Onsdagen den 25 april, e. m.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. in.
(Forte.)

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Pettersson i Södertälje: Vid denna paragraf har jag
jämte en del andra ledamöter av utskottet anmält reservation. '' Vi
kunna denna gång till stöd för vår reservation åberopa auktoriteten
av en enhällig lagberedning. Lagberedningen har nämligen uttalat
den meningen, att då det gäller adoption av barn — och det är
väl det fall för vilket lagen i framtiden kommer att mest vinna
tillämpning — så är det av vikt, att förhållandet mellan adoptivbarnet
och adoptivföräldrarna blir det bästa möjliga. För att nå
det syftet är det önskvärt, att icke adoption sker mot barnets bestämt
uttalade önskan. Då uppstår den frågan: vilken ålder bör
barnet ha uppnått, för att man skall taga hänsyn till dess vilja?
Lagberedningen har efter övervägande av de olika möjligheter som
kunna tänkas, stannat vid att föreslå 12 års ålder. Utskottet har
emellertid icke accepterat den ståndpunkten, utan utskottet har velat
höja minimiåldern till 15 år.

Såvida jag kan se, finnas övervägande skäl att biträda lagberedningens
ståndpunkt, vilket också Kungl. Maj:t gjort. Utskottet
talar om att det skulle vara förenat med svårigheter att inhämta
barnets medgivande. Jag kan ej förstå, att det i praktiken skulle
komma att ställa sig svårt. Ett 12 års barn, som ej är idiot, kan
väl lämna svar på frågor, som man ställer till det, så att man kan
göra sig underrättad om dess önskan.

Jag ber således, herr vice talman, att vid denna paragraf få
yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Först och
främst vill jag, när min ärade granne till höger åberopade reservationen
i utskottet, säga att denna reservation är avgiven av allenast
två ledamöter, d. v. s. av herr Alexanderson och honom själv.
Övriga ledamöter i utskottet ha varit ense om lämpligheten att i
detta fall höja åldersgränsen från 12 till 15 år, och det förefaller
mig, att de skal, som utskottet härför anfört, äro så tungt vägande,
att de borde kunna påräkna beaktande.

Det är val så i alla fall, att ett barn vid 12 års ålder sällan
nått den utveckling och den självständighet i omdöme, som man
otvivelaktigt bör krävas för att åt barnets utan motiv uttalade vilja
ge en sa kraftig verkan, som den att hindra ifrågasatt adoption.
Det är ju på annat sätt sörjt för att frågan om adoption skall
underkastas noggrann ocli saklig prövning. I § 6, som vi framdeles
komma till, stadgas att adoption icke får ske utan föräldrarnas samtycke,
och de äro väl i regel mera kompetenta än barnet att bedöma,
huruvida det är med barnets sanna och verkliga intresse förenat,
att adoption äger rum eller icke. Enligt 9 § skall rätten infordra
yttrande från barnavårdsnämnd och införskaffa annan erforderlig
utredning. Förmyndare skall också höras om sådan är förordnad.
Först efter allt detta och med hänsyn till alla därvid framkomna
omständigheter skall rätten bedöma om adoption må äga rum.

Onsdugen den 25 april, e. m. 3

Vidare torde det vara ganska svårt att saga, på vad sätt ett
12 års barns samtycke till eller avslag på ifrågasatt adoption skall
kunna erhållas på sådant sätt, att det utgör ett vederhäftigt uttryck
för barnets vilja. Kallas barnet inför domstol och tillsnöraes där,
kan det lätt bliva förvirrat och giva svar som ej innefattar dess
verkliga mening. Skickas andra personer att fråga barnet, kommer
kanske barnets svar att bero på, hur frågan framställes och om den
sak varom fråga är så framställes för barnet att det verkligen förstår
det. Med andra ord det finnes sällan möjlighet att erhålla ett
uttalande som kan anses innefatta ett tillförlitligt uttryck för barnets
verkliga önskan och vilja.

Vi ha därför ansett, att i detta fall som i så många andra,
när det gäller omyndig persons handlingsfrihet, åldern bör sättas
till 15 år. Jag tror det vore synnerligen välbetänkt, om kammaren
bifölle utskottets förslag i den delen.

F Herr Pettersson i Södertälje: Jag kan icke medgiva, att lagutskottets
ordförande har rätt i vad han nyss sagt. Först och främst
har han hänvisat till att man alltid kan inhämta barnets föräldrars
samtycke till adoptionen. Beträffande den saken må det erinras,
att det kan hända, att föräldrarna hava vissa bevekelsegrunder till
adoption, som icke objektivt sett, böra respekteras. Och vidare är
det ju möjligt, att båda föräldrarna äro döda och då kan man icke
höra dem.

Det må visserligen vara sant, att ett 12 års barn icke alltid
kan på ett fullt objektivt och förnuftigt sätt bedöma en sådan
handling som adoptionen. Men barnet kan dock veta, om det känner
en instinktiv motvilja mot de personer, som skulle bliva adoptionsföräldrar.
Och känner barnet en sådan motvilja, så tror jag, att
det både för barnets egen del och för föräldrarnas är önskvärt, att
adoption icke kommer till stånd.

Så säger lagutskottets ordförande vidare, att, om man kallar
barnet till domstol, så kan barnet bli förskrämt, och man får då
icke klarhet om vad det egentligen vill. Jag inser emellertid icke,
varför det skall vara nödvändigt att kalla barnet inför domstol.
Lagen innehåller, att förmyndaren skall höras, och det bör vara
lätt för honom att dessförinnan undersöka, hur barnet ställer sig
till den ifrågasatta adoptionen. Inför förmyndaren är väl barnet
icke så förskräckt, att det icke kan på ett pålitligt sätt ge sin
vilja tillkänna.

Jag vidhåller således mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till
lydelse av förevarande paragraf, dels ock på godkännande av det förslag
till lydelse av nämnda paragraf, som framställts av Kungl.
Maj:t; och förklarade herr vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den senare propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Petersson i Lidingö villastad, i anledning

Nr 4».

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

Nr 49. 4

Onsdagen den 25 april, e. m.

Ang. lag om varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringspropobarn
utom sition:

äktenskap
m. m.
(Forts.)

Den, som vill, att kammaren i fråga om 5 § i förevarande förslag
till lag om adoption godkänner den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen av nämnda §, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt lagutskottets förslag till lydelse
av §:en.

Omröstningen utföll med 81 ja mot 55 nej; och hade kammaren
alltså godkänt paragrafen i dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse.

6—11 §§.
Godkändes.

12 §.

Kungl. Maj:t hade föreslagit, att paragrafens andra stycke
skulle erhålla denna lydelse:

Vad i 2 kap. 2 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning
sägs om föräldrars samtycke till barns äktenskap skall i fråga
om adoptivbarn i stället tillämpas å adoptanten, och vare äktenskap
mellan adoptant och adoptivbarn ej tillåtet utan samtycke av särskild
förmyndare eller giftoman, efter ty i samma lagrum är stadgat.

Enligt utskottets förslag skulle ifrågavarande stycke lyda sålunda: Vad

i 2 kap. 2 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning
sägs om föräldrars samtycke till barns äktenskap skall i fråga
om adoptivbarn i stället tillämpas å adoptanten.

Paragrafen föredrogs, varefter

Herr Kaijser yttrade: Herr vice talman, mina herrar! Det kan
synas märkvärdigt, att jag uppträder mot ett enigt lagutskott, men då
jag i stället ansluter mig till Kungl. Maj:t, är jag i gott sällskap
i alla fall.

Det står i slutet av andra stycket i Kungl. Maj:ts förslag:
»och vare äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn ej tillåtet
utan samtycke av särskild förmyndare eller giftoman, efter ty i
samma lagrum är stadgat.» Denna bestämmelse har utskottet ansett
höra utgå. Vidare heter det i 24 § enligt Kungl. Maj:ts förslag:

Onsdagen den 25 april, e. in.

5 Nr 49.

»Ingå adoptant och adoptivbarn
adoptivlörhållandet anses hävt.»

barn utom
akten ihop

I stället för detta stadgande vill

äktenskap med varandra, skall Ano- la,J °”‘

. .. . ... .1 t *n huru utom

--- ---------- '' ------ . • '' . . uwciihiu j

utskottet ha infört i 2 kap. i lagen om äktenskaps ingående och vlm vlm
upplösning en 12 §, så lydande: »Mellan adoptant och adoptivbarn (Forts.)
må ej äktenskap ingås, så länge adoptivförhallandet består.»

Förbi ölle det sig sä, som enligt en del utländska lagar lär vara
fallet, att aldrig äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn får
äga rum, vore icke något att säga om saken. Men då saväl Kungl.

Maj:t som lagutskottet framhåller, att äktenskap kan ingås mellan
adoptant och f. d. adoptivbarn, måste jag säga att enligt mitt förmenande
Kungl. Majds förslag uti nu ifrågavarande del är bättre.

För att enligt lagutskottets förslag en adoptivfar skall få gifta sig
med sin adoptivdotter fordras, att adoptivlörhållandet är upphävt.

Detta kan ske på tre olika sätt, antingen så, att adoptivbarnet förgår
sig mot adoptivföräldrarna, eller ock så att adoptivfadern eller
adoptivmodern förgår sig mot adoptivbarnet. Är det fråga om giftermål
mellan adoptivfar och adoptivdotter, är det emellertid icke
sannolikt, att något av dessa två alternativ föreligger, utan att i
stället 19 § äger tillämpning, vari det heter: »Adoptivförhållande

varde efter ansökan hävt av rätten, när adoptanten och adoptivbarnet
äro ense därom». Det står emellertid vidare i denna paragraf:

»Den, som är omyndig förklarad, skall hava förmyndarens samtycke
till överenskommelsen. År adoptivbarnet på grund av sin
ålder omyndigt, må hävandet enligt denna paragraf ej äga rum.»

Uppenbarligen kan enligt Kungl. Maj:ts förslag adoptivfader
gifta sig med sin adoptivdotter, när hon fyllt 18 år eller nätt
samma "ålder, då kvinnor i allmänhet ha rätt att gifta sig, under
det att enligt lagutskottets förslag eu adoptivfar icke kan gifta
sig med sin adoptivdotter, förrän hon fyllt 21 år. Det må vara
hänt, ty detta är icke så märkvärdigt, men då det ej tinnes något,
som hindrar, att eu adoptivfar förlovar sig med sin adoptivdotter,
innan hon är 21 år blir förhållandet ett annat. Vi veta ju, att
på landet förhållandet mellan förlovade på många håll är ungefär
som mellan gifta. På det sättet kan det bli utom äktenskapet
födda barn, vilket man ju så vitt möjligt i lagstiftningsväg söker
undvika. Men detta är icke det värsta. Om sådant inträffar,
blir adoptivfadern dömd till straffarbete i 6 månader ä 2 år enligt
strafflagen 18 kap. 6 §, som handlar om otukt. Detta senare tycker
jag är svårt, och därför anser jag Kungl. Maj:ts förslag vara bättre
än lagutskottets, och jag yrkar för den skull bifall till Kungl.

Maj:ts förslag, vilket sålunda innebär, att senare delen av andra
stycket i 12 § måtte stå kvar, att likaledes 24 t? måtte bibehållas,
och att den bestämmelse, som lagutskottet föreslagit i 2 kap. 12 §
i lagen om äktenskaps ingående och upplösning mätte utgå.

Härpå anförde

Herr Persson i Norrköping: Föregående ärade talare har ju
lämnat en korrekt redogörelse för denna fråga, men han har förbisett

Nr 49.

Ang. lag on
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

” Onsdagen den 25 april, e. m.

en sak, nämligen att den ändring, som här föreslagits, står i viss
överensstämmelse med bestämmelserna i den nyligen antagna äktenskapslagen.
Man vill i de här ifrågavarande fallen söka hålla, om
jag sä får uttrycka mig, kärleksförhållandet borta mellan adoptivdotter
och adoptivfar, och man vill icke på något sätt genom lagstiftningen
uppmuntra eller tillåta ett dylikt förhållande, som
skulle kunna i vissa fall bli av störande och stötande natur, varjämte
det väl bleve adoptivdottern, som finge den svåraste ställningen,
i det hon kunde utsättas för påtryckning i ena eller andra
avseendet. Därför är det, som utskottet vidtagit vissa ändringar
i lagförslaget, och de farhågor, som föregående talare uttalade,
torde väl näppeligen vara mera befogade här än i fråga om äktenskapslagen,
vars bestämmelser legat till grund för utskottets uppfattning
i denna fråga. Det är därför, herr vice talman, j‘ag yrkar
bifall till utskottets förslag, och j‘ag tror icke, att de vådor, som av
den föregående talaren upprullats, äro av den art, att vi ha orsak
att ensamt taga hänsyn till dem.

Herr Kaijser: Föregående talare har sagt, att man vill genom

nu förevarande lagbestämmelser halla kärleksförhållandet mellan
adoptivfar och adoptivdotter borta. Jag tror icke, att detta kan
ske genom^ lag Bäst är om det är borta, men skulle ett sådant
kärleksförhållande uppkomma, skall det ej bestraffas med straffarbete
på 6 månader eller ända till 2 år. Det är detta, som jag
ej kan vara med om och därför vidhåller jag mitt yrkande, vilket
är detsamma som Kungl. Maj:ts hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr vice
talmannen propositioner först på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av förevarande paragraf samt vidare på godkännande av
det förslag till paragrafens avfattning, som framställts av Kungl.
Maj:t; och fann Jierr vice talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blev
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till lydelse av 12 § i förevarande förslag till lag om adoption, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Mej, har kammaren godkänt Kungl. Maj:ts förslag till
lydelse av nämnda §.

Voteringen utvisade 80 ja, men 88 nej, vadan kammaren godkänt
Kungl. Maj:ts förslag till lydelse av nämnda paragraf.

Onsdagen deu 25 april,

7 Nr 4Ö«

13 och U §§.
Godkändes.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap

(Forts.)

15 §.

Utskottet kade i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit följande

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes förordna
om mera än hälften av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn
eller dess bröstarvinge. Dock skall vad i lag är stadgat om giltigheten
av testamente, varigenom bröstarvinges laglott belastas, aga
motsvarande tillämpning i fråga om testamente, däri till beredande
av understöd åt barn eller adoptivbarn förordnas om mera an njss
är sagt; njute ock adoptivbarn samma rätt till understöd av egendom,
vilken av adoptant är i testamente bortgiven, som enligt lag
tillkommer testamentsgivarens barn.

Vid paragrafen var emellertid fogad reservation av herrar Petersson
i Lidingö villastad, Högberg, greve Spens, Permansson och
Fant, som ansett att paragrafen bort tillstyrkas i följande lydelse:

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes
förordna om mera av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn än
att barnet erhåller medel till nöjaktig efter adoptantens villkor och
barnets anlag lämpad uppfostran och utbildning. Dock skall vad
i lag är stadgat om giltigheten av testamente, varigenom^ bröstarvinges
laglott belastas, äga motsvarande tillämpning i fråga om
testamente, däri till beredande av understöd åt barn eller adoptivbarn
förordnas om mera än nyss är sagt; njute ock adoptivbarn samma
rätt till understöd av egendom, vilken av adoptant är i testamente
bortgiven, som enligt lag tillkommer testamentsgivarens barn.

Efter föredragning av paragrafen yttrade

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Yi stå nu vid 15 § av förslaget om adoption. Vid den paragrafen
har jag och några andra, med mig liktänkande,^ansett oss
höra foga en reservation, som i viss mån innehåller något annat
än vad Kungl. Maj:ts av lagutskottet tillstyrkta förslag innehåller.
Det är fråga om arv efter adoptant. Kungl. Maj:ts förslag utgar
därifiån. att ett adoptivbarn skall ha samma rätt till arv efter
sin adoptivfader eller adoptivmoder, som ett äkta barn har till
arv efter sin far eller mor. Och därutinnan äro vi reservanter
ense med förslaget. Men så gäller det den s. k. laglotten. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag skall adoptivbarnet ha en viss laglott ovillkorligt
oct med samma rätt, som ett inom äktenskapet fött barn

lydelse av paragrafen:

15 §.

15 §.

Nr 49. 8

Onsdagen den 25 april, e. m.

Ang. lag oi
barn utom
äktensk&p
m. m.
(Forts.)

" J531- tlU laglott. k vi vant ganska intresserade för att denna
lag om adoption icke skall bli allenast en lag på papperet utan
aven komma till användning i verkligheten. Vi ha befarat — och
denna farhåga bar för mig bekräftats av personer tillhörande
advokatstandet som äro väl bekanta med hithörande förhållanden —
att lagens bestämmelse om en ovillkorlig laglott för adoptivbarn
sa bestämd, som i förslaget skett, skall väcka betänkligheten hos
den som tänker, att adoptera ett barn. Särskilt kunde detta bli
händelsen, da det är fråga om att adoptera ett barn i mycket
unga ar, da adoptanten således ännu icke vet, hur det barnet kan
komma att utveckla sig, om det möjligen i en framtid kan göra
honom sorg i stället för att bereda honom glädje. Enli°-t vad lagberedningen
upplyser i sitt betänkande, har det i de°utländska
lagstiftningarna ansetts nödvändigt att vid adoption möjliggöra
lör adoptanten att i förväg på ett eller annat sätt reglera barnets
rätt till arv. Så har, enligt vad där sägs, i tysk och schweizisk
rätt medgivits att vid sjalva adoptionsbeslutet må träffas bestämmelser,
varigenom adoptivbarnets arvsrätt inskränkes eller alldeles
_ uteslutes, och liknande stadganden finnas även i andra lagstiftningar.
Nu vill jag säga, att om det förevarande förslaget
innehållit någon likartad bestämmelse, sä skulle jag icke gjort
någon invändning mot dess stadgande i nu förevarande punkt.
M®m de,t 8''01'' lcke förslaget, utan det stadgar laglotten alldeles
ovillkorlig. Det bör därför enligt vår uppfattning på ett eller
annat sätt sökas ett remedium, som kan avhjälpa den brist, förslaget
därutinnan lider av. Det har därvid synts oss från adoptivbarnets
synpunk sett vara en dess rätt och intresse fullt tillgodoseende
lösning, om man i lagen tillförsäkrar adoptivbarnet°icke
en viss kvotdel, en viss bestämd andel av den förmögenhet, som
adoptanten möjligen kan lämna efter sig, utan i stället så mycket
därav, att barnet därmed kan uppfostras och utbildas i enlighet
nied adoptantens villkor, d. v. s. att barnet beredes möjlighet att
fortfarande bibehålla sig inom den sociala miljö, i vilk''en°det o-enom
adoptionen blivit försatt. Med andra ord, man utgår ifrån ,Ö. .
Ja, mina herrar, jag orkar icke tala så högt, att jag kan överrösta
det ^livliga samtalet i kammaren, och jag får därför vördsamt
anhålla, att kammarens ledamöter ville''vara så vänliga och
låta dem av kammarens ledamöter, som önska höra vad jag har
att saga, få tillfälle därtill. — Därför ha vi, som sagt, ansett,
att man fullt rimligt och resonligt tillmötesgår adoptivbarnets
befogade anspråk, om man i lagen tillförsäkrar det en sådan del
av adoptantens efterlämnade förmögenhet, att barnet därigenom
sättes, i tillfälle att erhålla sin utbilding, så att det kan sörja för
självt och därvid bibehålla den sociala ställning i vilken det
blivit försatt. Grenom en sådan anordning skulle man möjliggöra
för adoptanten att i händelse adoptionen misslyckades, i händelse
adoptivbarnet skulle visa. sig mindervärdigt, han visserligen får
ge det uppfostran och utbildning till dess det kan reda sig självt,
men icke är ovillkorligen bunden att till detsamma lämna en viss

On8(lugen den 25 april, e. m. 9

del av sin efterlämnade förmögenhet, adoptanten skulle i övrigt
hava testationsfrihet. Detta skulle ersätta vad som enligt utländsk
lagstiftning möjliggöres genom där stadgade förbehåll och villkor,
till vilka man som förut nämnts icke har någon motsvarighet i
den föreslagna svenska lagstiftningen.

Jag vet mycket väl, att den invändningen häremot göres, att
adoptivförhållandet därigenom skulle bli lösligare. Denna och (ivriga
invändningar ha vi reservanter tagit i betraktande och därvid
ha vi ansett övervägande skäl tala för att någon förändring i
angiven riktning bör göras. Jag kan härvid hänvisa till uttalanden
av åtskilliga praktiserande jurister i Stockholm med stor
erfarenhet, vilka ansett önskvärt, att en sådan förändring skedde.
Därför ha vi velat föreslå, att den ovillkorliga rätt till laglott,
som förslaget upptager, utbytes mot en rätt att ur adoptantens
efterlämnade förmögenhet ovillkorligen utbekomma så mycket, som
erfordras för barnets uppfostran och utbildning med hänsyn till
de förhållanden, vari det genom adoptionen blivit försatt. Det är
min livliga tro, att en förändring i denna riktning skulle inverka
välgörande på många blivande adoptivföräldrars beslut, då det
blir fråga om att adoptera späda barn.

På dessa skäl är vår reservation grundad, och jag anhåller,
herr talman, att fä yrka bifall till densamma.

Herr Rehn: Herr talman! Då jag har deltagit i utskottets
behandling av den föreliggande adoptionslagen, ber jag att få
säga några ord i denna punkt

Frågan är här, om adoptivbarn skola genom lag tillerkännas
någon del av adoptantens kvarlåtenskap. Visserligen är det sant,
att de äga samma arvsrätt som andra barn enligt den nyss antagna
14 §, men denna arvsrätt skulle kunna göras fullständigt
illusorisk, ifall reservationen bleve lag, ty den innebär, att adoptanten,
adoptivföräldrarna skulle genom testamente kunna fritt
förfoga över hela sin kvarlåtenskap med undantag endast för vad
som kan anses erforderligt för barnets uppfostran och dylikt.

Från reservanternas sida har inom utskottet liksom också här
av utskottets ärade ordförande framhållits farhågor för, att bestämmelsen
om adoptivbarnens laglott skulle verka i den riktning,
att personer, som annars vore benägna att adoptera, skulle
komma att avhälla sig därifrån. För min del tror jag icke, att
denna farhåga i verkligheten skall komma att visa sig grundad,
och även om så skulle vara i ett och annat fall, anser jag dock,
att detta icke bör få tillmätas så stor betydelse.

Det kan ju tyckas, som om det vore väl mycket begärt att
en person, som adopterar ett barn i späd ålder, innan han ännu
bar någon kännedom om barnets anlag och egenskaper i övrigt
för karaktärsutvecklingen o. s. v., skall genom lagen vara förpliktad
låta detta barn få åkomma en del av de ägodelar, som
han vid sin död efterlämnar. Det kan ju misslyckas med barnets
uppfostran, säger utskottets ärade ordförande, barnet kan komma

Nr 49.

An<j. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

Nr 49.

Ang. lag ort
barn utom
äktenskap
in. m.
(Forts.)

10 Onsdagen den 25 april, e. m.

att icke alls göra sig förtjänt av denna rätt. Det kan också finnas
andra närstående, som vida mera kunna vara förtjänta därav.
Ja visst, det kan misslyckas, men den risken följer nog med all
barnuppfostran, och den lär sannerligen icke kännas lättare, om
det gäller ens egna barn. Men icke får man för den skull göra
barnen arvlösa. Man torde väl också kunna säga, att skulden
för en misslyckad barnuppfostran nog i de flesta fall är minst
lika mycket föräldrarnas, uppfostrarens, som barnets.

Meningen med hela adoptionsinstitutet är ju att i möjligaste
mån söka fä till stånd ett verkligt föräldra- och barnaförbållande
mellan adoptanten och adoptivbarnet. Men om de tilltänkta adoptivföräldrarna
känna sig obenägna eller rygga tillbaka därför att
de veta, att barnet har en i lag bestämd rätt att få bekomma
någon del av den egendom, som de vid sin död efterlämna, så synes
det mig, att det kan vara goda skäl för att adoption icke
kommer till stånd eller att den åtminstone uppskjute.s, så att
vederbörande få mera noggrant överväga saken. fe>å länge ett
sådant hinder får göra sig gällande, saknas enligt min uppfattning
den nödvändigaste förutsättningen för att ett gott och lyckligt
förhållande verkligen skall kunna förväntas, nämligen den
föräldrakärlek, som i barnets välgång ser den bästa lönen för sitt
arbete och som därför också sätter barnets sanna väl som ett av
sitt förnämsta livsmål.

Här är icke alls fråga om, att adoptivbarnens rätt skall på
något sätt inkräkta på bröstarvingarnas laglott, den kommer att
kvarstå fortfarande alldeles oförminskad. Man vill endast förhindra,
att adoptanten av någon anledning, som kanske ibland
kunde vara endast en tillfällig nyck, skulle kunna göra adoptivbarnet
helt och hållet arvlöst. Om en person exempelvis har ett
adoptivbarn och ett eget barn, och han äger en form genhet på
låt oss säga 2,000 kronor, så har det egna barnet därav 1,000 kronor
såsom sin laglott, det kan vidare genom testamente tilldelas
hälften av återstoden, d. v. s. 500 kronor, men de övriga 500 kronorna
utgöra enligt förslaget adoptivbarnets laglott, som icke med
laga verkan kan borttestamenteras; det må väl icke vara mer än
rätt, synes det mig.

Jag vill se saken på det sättet, att då det har kunnat anses
nädvändigt att genom Jag tillförsäkra egna barn en viss del av
föräldrarnas kvarlåtenskap, alldeles oberoende av hur det lyckas
eller misslyckas med deras uppfostran, så bör det vara så mycket
mera angeläget, då det gäller adoptivbarn, ty här saknas just det
naturliga föreningsband, som finnes mellan föräldrar och egna
livsarvingar.

Jag tror, att det skulle vara allt annat än lyckligt, om man
här skulle införa en sådan principiell olikhet mellan dessa barn.
Det skulle komma att leda till, att en del adoptivbarn skulle
kunna göras till några slags försöksobjekt, som man i detta avseende
kunde behandla alldeles efter godtycke. Det tror jag icke
vore lyckligt, då lagen annars så bestämt, så kategoriskt förbju -

Onsdagen den 25 april, e. in.

11 Nr 4Ö.

der, i allmänhet åtminstone, att genom testamente träda bröstarvingarnas
laglott för nära.

Det är på dessa skäl jag inom utskottet har anslutit mig till
Kungl. Majtts förslag och som jag nu också, herr talman, ber att
la yrka bifall till detsamma.

Herr talmannen, som under herr Rehns anförande inträtt och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, lämnade nu ordet
till

Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Herr talman! Utöver
vad den föregående talaren sagt, vilket allt jag instämmer
uti, vill jag nämna, att utskottet på ett annat sätt delvis gått
de önskningar till mötes, som herr Petersson i Lidingö villastad
och hans medreservanter uttryckt, och vilket kommer till synes i
17 §, där vi ha föreslagit ett nytt första stycke, varigenom man
har velat fastställa, att, där barnet är adopterat av makar och en
av dem lever efter, denne samt eljest adoptantens bröstarvingar
skola äga företrädesrätt att ärva barnet till så stor del av kvarlåtenskapen,
som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter
adoptanten. Sålunda, i det fall att adoptanten är död och har
lämnat arv till adoptivbarnet och adoptivbarnet så dör, så går
den del av arvet, som adoptivbarnet har fått, tillbaka till den
efterlevande maken i adoptivfamiljen. Enligt den ursprungliga
lydelse av förslaget, som förelåg, skulle adoptivbarnets arvingar
ärva det hela, men enligt den bestämmelse, som här gjorts, återgår
den del, det fått i arv efter adoptanten. Genom att på så
sätt gå till mötes önskemålen i dessa ekonomiska ting har utskottet
ansett, att det gått så långt, det kan gorå utan att äventyra
den likställighet mellan adoptivbarnet och andra barn, som
man velat söka bevara i enlighet med det förslag, lagberedningen
och Kungl. Maj:t framlagt. Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag i denna 15 §.

Vidare anförde

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Jag skall icke upptaga tiden synnerligen länge. Jag vill endast
göra en replik med anledning därav att herr Persson i Norrköping
ansåg, att det av mig framförda önskemålet i viss mån tillgodosetts
genom ändringen i 17 §. Det är ett helt annat förhållande,
som där reglerar. Där gäller det, vem som skall taga arv efter
adoptivbarnet. Vi ha i utskottet varit ense om, att det härutinnan
vore nödvändigt företaga en jämkning i Kungl. Maj:ts förslag,
så att om adoptivbarnet, sedan det tagit arv efter adoptivfader
eller moder, dör, utan att lämna efter sig bröstarvingar, icke såsom
Kungl. Haj:t föreslagit adoptivbarnets hela kvarlåtenskap skall
gå till dess naturliga arvingar, utan att till den kvarlevande av

An<j. lag om
barn utom
äktenskap
m. in.
(Forts.)

Jir 49. 12

Onsdagen den 25 april, e. m.

Ang. lag om adoptivföräldrarna eller till dessas bröstarvingar skall återgå så
bVctenska.m myc^e^ som ärvts från dem.

1 ™maP Det är ju gott och väl. att den synpunkten blivit tillgodosedd.

(Forts.'' -^,en med det förslag, till ändring i 15 § som jag framställt, avses
något helt annat, nämligen att adoptivbarnet ej skall ha ovillkorlig
rätt att som sin laglott uttaga viss kvotdel av adoptantens
kvarlåtenskap. Om en sådan rätt finnes varder givetvis också
laglotten uttagen, och över den förfogar adoptivbarnet som över
annan sin egendom exempelvis genom gåva eller testamente. Sker
ett sådant förfogande är därmed ock samma egendom definitivt frånhänd
adoptantens laga arvingar och häri gör 17 § ingen ändring.
17 § kommer i tillämpning allenast då adoptivbarnet dött utan att
efterlämna bröstarvingar och utan att hava borttestamenterat eller
annorledes förfogat över den egendom det kan hava ärvt efter
adoptanten.

För mitt ändringsförslag i 15 § fick jag verkligen mera understöd
av herr Rehn, trots det slut han kom till, än jag egentligen
vågat hoppas. Han talade nämligen om, att det vore svårt att
bestämma'' sig för att taga ett adoptivbarn såsom litet, innan man
ännu visste hur det skulle komma att utveckla sig. Man borde
därföre — menade han — vänta tills barnet blivit vuxet och se, huru
det artade sig. Ja, mina herrar, just där är den ömtåliga punkten,
ty det är Ju önskvärt, att adoption sker, medan barnet är litet,
såvitt möjligt i späda är, så att det får bästa möjliga tillfälle att
växa sig in i den krets, dit det kommer. Om då denna bestämmelse,
mot vilken jag redan i förra anförandet vände mig, är ett
hinder för sådant, som jag tror att den är, vore det lyckligt för
adoptivförhållandet som sådant, om det kunde bliva en ändring i
den riktning, jag tillåtit mig föreslå.

Jag skall icke uppehålla tiden längre; det tjänar ingenting
till. Jag vill inskränka mig till att vidhålla mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr Persson i Norrköping: Ja, men med herr Peterssons och
reservanternas tankegång blir ju adoptionsförhållandet icke mycket
starkare än det förhållande, som enligt den förut behandlade lagen
skall gälla beträffande underhållsskyldighet till utom äktenskap
födda barn. Det bleve då icke fråga om någonting annat än att
adoptivbarnen blott skulle ha så mycket, att de kunna uppfostras
»ef;er adoptivföräldrarnas villkor och lägenhet». Det är ungefär
samma uttryck, som återfinnes i 5 §, i vad det gäller underhållsskyldighet,
och därmed slut. Sedan beror resten på adoptantens
goda vilja, om han vill tillgodose adoptivbarnet härutinnan. Jag
tycker ej, att man, om man vill skapa ett adoptivförhållande skall
göra det så lösligt, och jag tror icke, att denna arvsrätt, som icke
skall inkräkta på andra, inom äktenskapet födda barns laglott,
kommer att avskräcka ifrån adoption. Man får icke tänka sig att
adoptionen tas så där lösligt. Det är ingenting, som hindrar, att
man och hustru taga upp ett barn och uppfostra det, till en början

Onsdagen den 25 april, c. in.

13 Nr 4J>.

utan att adoptera det, och i de flesta fall lär det vara så, att de
vänta med adoption ända tills de se, huru detta barn artar sig.
Och först då, när ställningen blivit sådan, att de starkt fäst sig
vid barnet, vill man försäkra sig om att behålla detta barn och
låter adoption komma till stånd för att trygga barnet hos sig, så
att icke modern eller någon annan kan taga tillbaka, såsom fallet
nu är. Då är det också alldeles i sin ordning, att detta barn bör
i ekonomiskt avseende jämställas med andra barn. Så långt detta
lagförslag föreskriver, uppstår därmed det mest naturliga förhållande,
man kan begära av en adoption, och vilket naturliga förhållande
för adoption man icke bör försöka rubba.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr
talmannen givna propositioner dels pa godkännande av utskottets
förslag till lydelse av förevarande paragraf, dels ock på godkännande
av nämnda paragraf i den lydelse, som föreslagits i den vid
paragrafen fogade reservationen, blev utskottets förslag till paragrafens
avfattning av kammaren godkänd.

16—23 §§.

Godkändes.

De uti Kungl. Maj :ts förslag med 24 och 25 betecknade paragrafer
voro av följande lydelse:

24 §.

Ingå adoptant och adoptivbarn äktenskap med varandra, skall
adoptiv förhållandet anses hävt.

25 §.

Häves adoptivförhållande, upphöra all verkan av adoptionen.
Adoptivbarnet förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet,
med mindre rätten tillåter att det behålles.

Utskottet, som ansett, att 24 § i Kungl. Maj:ts förslag hörde
utgå, hade i sitt förslag såsom 24 § upptagit ett stadgande av enahanda
avfattning, som givits åt 25 § i Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan 24 § i utskottets lagförslag föredragits, yttrade

Herr Kaijser: Herr talman, mina herrar! Då andra kammaren
antagit mitt förslag i denna lags § 12 måste väl som en
konsekvens kammaren antaga den § 24, som fanns i Kungl. Maj:ts
förslag och som ju utskottet icke ansett kunna stå kvar. Därför
tillåter jag mig föreslå, att kammaren antager § 24 i Kungl.
Maj:ts förslag, i vilken det står: »Ingå adoptant och adoptivbarn
äktenskap med varandra, skall adoptivförhållandet anses hävt.»

Ang. lag om
barn utom
äktenskaj>
m. tn.
(Forts.)

Nr 49. 14

Onsdagen den 25 april, e. m.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap

Vidare anfördes ej.
ställda yrkandet.

Kammaren biföll det av herr Kaijser fram -

m. m.

(Forts.) Härefter blev på framställd proposition 24 § i utskottets förslag

av kammaren godkänd.

Återstående delar av lagförslaget.
Godkändes.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § samt om tilllägg
till 2 kap. i lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

1 Kap. 3 §.

Godkändes.

2 Kap. 12 §.

För ifrågavarande paragraf hade utskottet föreslagit följande
lydelse:

12 §.

Mellan adoptant och adoptivbarn må ej äktenskap ingås, så
länge adoptiv förhållandet består.

Paragrafen föredrogs, varefter

Herr Kaijser yttrade: Såsom konsekvens av samma beslut,
som andra kammaren förut fattat, ber jag att få föreslå att denna,
av utskottet föreslagna § 12 i 2 kap. av denna lag måtte utgå.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av förevarande
paragraf, dels ock på bifall till det av herr Kaijser gjorda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.

Slutstadgandet.

Godkändes.

Härpå föredrogos ingressen och rubriken.

Därvid yttrade

Herr Pettersson i Södertälje: Beträffande ingressen hemställer
jag, att kammaren med hänsyn till sitt nyss fattade beslut

15 Nr 4?).

Onsdagen den 25 april, e. m.

måtte besluta att stryka orden: »Samt att till 2 kap. i samma lag Ang. lag om
skall fogas en ny § 12 av nedanstående lydelse», och att likaså i
rubriken skall utgå orden: »samt om tillägg till 2 kap. i lagen om m m
äktenskaps ingående och upplösning.» (Forts.)

Kammaren godkände utskottets förslag till ingress och rubrik
med de av herr Pettersson i Södertälje föreslagna ändringar däri.

Förslaget till lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Uti det av Kungl. Maj:t framlagda motsvarande lagförslaget
hade intagits följande, av utskottet uteslutna paragraf.

20 §.

Är någon enligt domstols beslut eller skriftligt, av två personer
bevittnat avtal pliktig att till följd av trolovnings brytande, äktenskaps
återgång eller äktenskapsskillnad utgiva till utgående a särskilda
tider satt skadestånd till den, med vilken han varit trolovad
eller gift, skall beträffande sådant skadestånd vad i denna lag är
stadgat om införsel i avlöning, pension eller livränta för underhållsbidrag
äga motsvarande tillämpning. Vad i 17 § är stadgat skall
dock ej gälla i fråga om införsel för skadestånd.

Mot utskottets förslag att utesluta ifrågavarande paragraf hade
reservationer avgivits:

av herr Alexanderson, som ansett, att Kungl. Maj:ts förslag i
denna del bort vinna bifall; samt

av herrar Stärner, Petrén, Karlsson i Fjäl och Pettersson i Södertälje,
vilka instämt med herr Alexanderson.

1—19 §§.

Godkändes.

Härefter begärdes ordet av

Herr Pettersson i Södertälje, som anförde: I Kungl. Maj:ts
förslag förekommer här en 20 §, som utskottet uteslutit. I anledning
därav skall jag be att få säga följande.

När riksdagen för två år sedan antog lagen om äktenskaps
ingående och upplösning, förekommo däri också bestämmelser avspende
att tillerkänna övergiven trolovad samt frånskild maka rätt
till skadestånd att å vissa tider utgå från den, som varit vållande
till brytningen eller äktenskapets återgång eller upplösning. Nu
har Kungl. Maj:t i överensstämmelse med vad lagberedningen enhälligt
hemställt föreslagit, att den, som är berättigad till sådant
periodiskt skadestånd, också skulle hava rätt till införsel i den

Nr 45). 16

Onsdagen den 25 april, e. m.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

betalningsskyldiges avlöning, pension eller livränta, under förutsättning
att rätten till skadestånd grundar sig på domstols utslag
eller skriftlig, bevittnad handling.

Detta Kungl. Maj:ts förslag står i god överensstämmelse med
den riksdagens skrivelse av år 1815, i vilken riksdagen gav tillkänna,
att den antagit lagen om äktenskaps ingående och upplösning,
och vari riksdagen hemställde om utredning, på vad sätt
genom lagstiftningens försorg en förbättrad rättsställning måtte
kunna i olika hänseenden beredas utom äktenskap födda barns
mödrar, särskilt i de fall, då hävdandet skett under trolovning
eller äktenskapslöfte. Det är ej omöjligt, att riksdagen då hade
i tankarna, att dessa mödrars anspråk kunde beredas bättre exekution
än nu är fallet. Av de förhandlingar, som föregingo beslutet,
framgick också, att man önskade, att samma förmåner, som
tillerkändes de oäkta barnens mödrar, också borde tillkomma gifta
kvinnor, som övergivits. Nu har emellertid utskottet föreslagit,
att denna, paragraf om rätt till införsel skulle strykas. Utskottet
bär därvid åberopat en anmärkning av lagrådet, att en skadeståndsrätt
av nu anfört slag icke bör vara förmånligare än rätten
till skadestånd för brott. Jag tror emellertid, att det vore att i
hög grad beklaga, om riksdagen i detta stycke skulle följa lagutskottet.
Särskilt bör väl andra kammaren komma ihåg, att när
den skrivelse, om vilken jag talade, beslöts, var kammaren mycket
angelägen om att få densamma till stånd. Kammarens majoritet
var då ganska tveksam, om den skulle gå med på att alldeles avskaffa
de s. k. ofullkomnade äktenskapen, och när kammaren slutligen
gjorde det, var det ett slags ersättning för dessa ofullkomnade
äktenskap, man fick i denna skrivelse om att dessa kvinnor
borde på annat sätt beredas en bättre ställning.

Jag yrkar därför, herr talman, att efter 19 § införes en 20 §
i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag.

Vidare yttrade:

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Som den
föregående talaren upplyste, är utskottets ståndpunkt i föreliggande
fråga bestämd av en anmärkning som gjorts av ett enhälligt
lagrad. Det kan jag sätta som auktoritet mot den som föregående
talare åberopat, nämligen lagberedningen. Lagrådet säger,
att det rättsanspråk, för vilket detta nya exekutionsprivilegium
i 20 § skulle ges, är av en väsentligen annan beskaffenhet än den
rätt till underhållsbidrag, varom det i övrigt i denna lag är fråga.
Och att sätta det skadestånd, som grundar sig på trolovnings brytande,
äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad, framför andra
fordringar och ge det samma rätt, som man velat tillförsäkra understöd
åt minderåriga barn och särskilt ogifta mödrar, därtill
finnes, mina herrar, bra litet skäl. Det är så mycket mindre skäl
därtill, som ett dylikt skadestånd, t. ex. ett visst årligt underhåll
av mannen åt frånskild hustru, rimligen icke bör gå ut med bättre

Onsdagen den 25 april, e. m.

IT

Nr 4».

rätt än exempelvis skadestånd för brott. Om en person slagit
ihjäl en annan och därigenom den dödades minderåriga barn komma
i nöd, betryck och elände, skall enligt gällande lag skadestånd
utgå av dråparen eller hans förmögenhet för att tillgodose det
nödvändiga för dessa minderåriga barn. Detta skadestånd måste
väl vara minst lika bekjärtansvärt som de utom äktenskapet födda
barnens. Men det får ej samma goda rätt, medan däremot en frånskild
hustrus till dömda underhåll — kanske en fullt arbetsför
hustrus, som för övrigt möjligtvis befinner sig i relativt göda omständigheter
— för vilket detta exekutionsprivilegium skulle medgivas.
Jag tror ej, att sådant stämmer med det befogade anspråk
man har på, att skadestånd för brott över huvud ej skall sättas
tillbaka för andra^ förbindelser. Det behöves visserligen en omvärdering
av förmånsrätter na emellan olika krav, men förrän den
sker och annorlunda än i sammanhang med en mera allmän revision
av de _ olika förmånsrätternas inbördes valör, bör man icke
taga upp till bedömande, om och j. vad mån särskilda privilegier
höra tillerkännas de skadeståndsanspråk, om vilka det talas i 20 §.
Att göra det i detta sammanhang, då det egentligen är fråga om
utom äktenskapet födda barns rätt, därtill finnes intet skäl. Jag
tror, att lagutskottet haft fullgoda skäl att utesluta denna g och
nemställer om bifall till utskottets förslag härutinnan.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Denna förmåns fråga

är en av. dem, till vilka man måste ställa sig tveksam. När
äktenskapslagen antogs, beslöts även en skrivelse, som skulle täcka
bestämmelserna, sa att skadeståndet verkligen gick ut. Men huru*
vida denna skrivelse kan tolkas så långt, som här är fråga om.
därom kan man tvista. Möjligt är, att skrivelsens mening var sådan,
som här sagts, men möjligt är också, att den blott omfattade
underhåll, och, i vad gäller underhåll av alla slag, som det är
fråga om, är redan genom den nu antagna lagen om införsel underhållet
tryggat genom rätt till införsel. För allt underhåll får
det göras införsel i lön, och det har sålunda en förmånsrätt framför
allt annat. Och man förstår, att genom lagen om införsel är dess
rätt tryggad. Det är ett nytt steg visserligen mot vad som förut
gällt i svensk lagstiftning i allmänhet, Men under de sista 50
aren har rätt till införsel i lön ej varit medgiven. Införsel i lön
är ett kraftigt ingrepp, men det är möjligt att det behöves så
kraftig lagstiftning för att få de garantier för underhållsbidrags utbetalande
i de olika fall, som stadgas i 1 §. Så är fråga om, att
det skadestånd, som omnämnes i 20 §, att även det skulle få rätt
till införsel. Det är sant, som man säger, att det finnes skadestånd
i andra fall, som äro mvcket behjärtansvärda, utan att de
ha rätt till införsel. Om man illa behandlar en kvinna, vilken som
helst, som ej kommer under den kategori, som här är fråga om,
och hon blir tillerkänd skadestånd, har hon ej rätt till införsel i
lönen för utfående av detta skadestånd, utan hon får gå utmätningsvägen.
Och det är riktigt, som utskottets ordförande sade,

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 49. 2

Ant), lag tu,
barn atoni
äktenskap
in. m.
(Forts.

Nr 4!). 18

Onsdagen den 25 april, e. m.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
m. m.

(Forte.)

att, om man begått ett brott och därigenom blivit skadeståndsskyldig
till en hustru med barn, så finnes ej denna möjlighet att
taga ut det annat än på den vanliga vägen genom utmätning, det
går icke för sig genom införsel i lönen, som verkar så oerhört
mycket kraftigare. Man får även säga, att dessa skadestånd i vissa
fall kunna drabba rätt kraftigt. Det står, att, när någon ådömts
skadestånd som följd av trolovnings brytande etc., så skola lagens
bestämmelser om införsel gälla. Det galler även kvinnan. Om
en kvinna exempelvis*är orsak till trolovnings brytande och mannen
i fråga till följd av denna lider ekonomisk skada, om ban t. ex.
skafiät sig ett möblemang för att bosätta sig och trolovningen brytes
av kvinnan, då skall hon enligt lagen ådömas skadestånd till
mannen. Om det då är en fattig kvinna, kan hon ej betala skadeståndet,
men då göres införsel i lönen, som uttages vecka efter
vecka, till dess beloppet är gäldat. Det har sina sidor att gå in
på principen om införsel för skadestånd. Därför har jag också liksom
mina partikamrater i utskottet ej reserverat mig här utan gått
med utskottet. Det var för övrigt ej så starkt tal om detta särskilt,
när frågan behandlades, utan det har blivit det först efteråt.
Nu erinras det starkt, att man är skyldig att i konsekvens med
den skrivelse, som riksdagen antog för två år sedan, gå med på
förslaget. Jag står fast vid den uppfattningen, att det är tvivelsamt.
Man skall ej utsträcka införselinstitutet för långt, men jag
skall dock ej se illa på, om paragrafen bifalles. Då lära väl även
de svårigheter, som då uppstå, komma att undanröjas, men som
konsekvens följer, att, skall det vara införsel i lönen för skadestånd
i det ena fallet, så får man gå med på införsel för skadestånd även
i andra fall. Frågan är, om man över huvud skall gå på den
vägen.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Jag skall ge lagutskottets
ordförande rätt i, att den skadeståndsrätt, om vilken talas
i 20 §, är en annan rätt än den rätt, om vilken talas i lagförslaget
för övrigt. Det ena är en skadeståndsrätt och det andra en rätt till
underhåll. Men jag vill mot honom göra gällande, att denna rätt
till skadestånd, som skall förfalla på vissa olika tider, står på
visst sätt, praktiskt taget, mycket nära rätten till underhåll, så
att i själva verket torde den komma att till sin nytta ha ungefär
samma värde som den. Däremot kan jag ej biträda ordförandens
mening, då han säger, att lagen om införsel huvudsakligen talar
om införsel till förmån för barns rätt till underhåll. Den gäller
också underhåll bl. a. åt föräldrar och hustru.

Den siste ärade talaren nämnde något om, att den här införselrätten
är nog så »kraftig» och att den kan komma att drabba tungt.
Men i det sammanhanget yttrade han något, som, om jag rätt
fattade honom, gick ut på, att även trolovad kvinna kunde bli
ådömd skadeståndsskyldighet till följd av trolovnings brytande.
Detta är såvitt jag förstår ett misstag. Ty i lagen om äktenskaps
ingående står det visserligen, att om kvinna under trolov -

Onsdugon (len 25 april, e. ra. 19

ningstiden blir rådd med barn av mannen och trolovningen lika väl
brytes och inannen bär den huvudsakliga skulden därtill, så skall
han giva henne skäligt skadestånd. Och detta skadestånd skall
enligt det i dag antagna förslaget kunna utdömas att utgå periodiskt.
Men så säges det: »Är trolovad eljest huvudsakligen
vållande till att trolovningen brytes, njute den andre ersättning
allenast för förlust till följd av åtgärd, som han vidtagit för det
tillämnade äktenskapet.» Således kan icke en trolovad kvinna
komma att ådömas periodiskt skadestånd till mannen, om trolovningen
brytes.

Då jag gör denna anmärkning, vill jag på samma gång giva
mitt mycket stora erkännande åt den ingående sakkunskap, som
den ärade talaren ådagalagt vid dessa lagfrågors behandling i dag.

Vill nu kammaren verkligen stå vid det beslut, som fattades
för två år sedan, att hjälpa dessa stackars kvinnor, så bör kammaren
också gå med på Kungl. Maj:ts förslag och införa denna 20
§ i lagen.

Herr Persson i Norrköping: Ja, fråga är, om icke den där er sättningen,

som kvinnan eller mannen är skyldig att utgiva för trolovnings
brytande, i domstolspraxis kommer att betraktas som
rent av skadestånd. Det tror jag man kan vara rätt tveksam om
i detta fall. Men ä la bonheur, även om det skulle så betraktas,
så få väl båda parterna stå för det.

Men jag erinrar ännu en gång om konsekvenserna av att slå
in på den vägen att för skadestånd bevilja införsel i lön, och jag
undrar om kammarens ledamöter satt sig ordentligt in i den oerhörda
kraft, som ligger i denna införsellag. Man går med på det,
därför att det är en så behjärtansvärd sak, som samhället måste
på ett eller annat sätt bidraga till att få verklig effektivitet bakom.
Men frågan är, huru långt man skall driva det, om man skall
driva det så långt, att hustru och barn till den man, som dömes
till införsel, komma i ett prekärt läge — låt vara att icke införseln
får tagas så starkt, att nöd kan uppstå, men nära nog.

Man kan vara tveksam om principen, men för all del, anser
kammaren att det är bra, så ä la bonheur.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på godkännande av 20 § i Kungl. .Maj ds förevarande
lagförslag samt vidare på avslag å Kungl. Maj ds förslag, i
vad det avsåge nämnda paragraf; och förklarade herr talmannen sig
anse den förra propositionen hava flertalets mening för sig. Som
votering likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en
voteringsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner 20 § i Kungl. Maj ds
förslag till lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, röstar

Nr 49.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. m.
(Forts.)

Nr 49. 20

Onsdagen den 25 april, e. in.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, tiar kammaren avslagit Kungl. Maj:ts förslag i vad
det avser nämnda §.

Omröstningen utföll med 90 ja, men 94 nej; och hade kammaren
alltså avslagit Kungl. Maj :ts förslag i vad det avsåge berörda
paragraf.

Slutstadgandet; ingressen; rubriken.

Godkändes.

Övriga under punkten A) upptagna lagförslag, som med kammarens
medgivande var för sig i ett sammanhang föredrogos, blevo
efter av herr talmannen framställda särskilda propositioner av kammaren
godkända.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om lagförslagen.

Härpå föredrogs punkten B); och yttrade därvid:

Herr Persson i Norrköping: Om det här förevarande lagför slaget

genom sammanjämkning blir lag, så är det alldeles självfallet,
att, i vilken riktning sammanjämkningen än kommer att gå,
vissa förbättringar komma att bli genomförda. Men lagen kommer
icke att garantera underhåll åt alla barn, därför att i vissa fall
blir det alldeles omöjligt på grund av olika orsaker att få fast på
den underhållsskyldige, och i vissa fall blir det kanhända så, att
man icke kan få ut någonting av den underhållsskyldige, därför
att han befinner sig i den ställningen, att det icke finnes någon
lön att göra införsel uti. Och det kan även vara andra anledningar.
I vissa fall torde det vara så, att trots förbudet mot emigration
för underhållsskyldig, kommer detta förbud att kringgås, och
det blir icke möjligt att få reda på den underhållsskyldige. Och
i andra fall kan man icke få fast på den underhållsskyldige i så
god tid, att redan från början vid barnets födelse, då underhåll så
väl behöves, man kan få någon dom fälld eller någon uppgörelse
träffad om underhåll, utan det kommer att dröja en tid, innan allt
det där blir klart. Under tiden befinner sig modern och barnet i
den ställningen, att de icke ha något ekonomiskt stöd att lita sig
till, såsom det varit i de många beklagliga fall, som äro konstaterade
under denna debatt och för övrigt äro konstaterade i det
allmänna livet av envar, som känner till dessa förhållanden.

På grund därav är det alldeles nödvändigt, att samhället träder
emellan här, för att barnets och moöerns rätt skall bli tillgodosedd
på det sätt, som lagen syftar till, att den skall bli. Och

Onsdagen den 25 april, e. in.

det kan icke ske på annat sätt, än att samhället utlämnar förskott
till den, som skall ha underhållet, och lämnar detta underhåll,
tills dess att samhället har möjlighet att taga ut det av den underhållsskyldige,
han må sedan vara i vilken ställning som helst.
I de fall då icke möjlighet finnes att taga ut dessa förskott någon
gång, lär väl samhället stå den risken.

Inom utskottet var man också rätt så enig om att detta var behövligt.
Utskottet säger, att vad som framhållits är behjärtansvärt.
Men då man kommer till, huru detta som är sä behjärtansvärt
skall realiseras, så dela meningarna sig. Min uppfattning är
för det första, att det bör realiseras sä snabbt som möjligt, och för
det andra, att detta förskott bör utbetalas utan fattigvårds karaktär.
Ty jag tycker, att man skall i alla fall, då det är möjligt,
förmå samhället till att göra sin plikt, utan att man skall lägga
den nedsättande och neddragande fattigvårdskaraktären på denna
pliktuppfyllelse. Det är ju också orimligt, att när samhället utbetalar
dessa förskott med visst belopp i månaden och förskotten
sedan komma tillbaka, så verkar fattigvårdskaraktären under den
tid då de utgå, men hur det sedan skall ordnas, när samhället får
tillbaka förskotten, har man icke klart för sig. Man vet icke,
huruvida den klick, som fattigvårdskaraktären innebär, med ty åtföljande
förlust av medborgerlig rätt, då skall bortfalla eller
icke.

Det är därför, herr talman, som jag tillåtit mig föreslå, att
riksdagen måtte besluta »att i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla,
det täcktes Kung!. Maj:t låta utreda och för nästa riksdag förelägga
förslag om förskott, utan fattigvårds karaktär, från det allmänna
för underhåll åt utom äktenskapet födda barn samt inom
äktenskapet födda barn där föräldrarna leva skilda eller hustrun
övergivits». Således är det utsträckt här icke blott till utom äktenskapet
födda barn utan även till inom äktenskapet födda barn,
då föräldrarna sedan skilts eller hustrun övergivits av mannen.
Egentligen skulle jag vilja gå därhän, att jag skulle vilja föreslå
utredning till nästa år om understöd i alla de fall, där barn icke
ha stöd på annat sätt, genom att samhället skulle träda till för
att skydda och hålla uppe det dyrbaraste som samhället har att
vårda, barnen, de blivande medborgarna, på vilka hela samhällets
framtid skall byggas. Men denna fråga är av mycket vidsträckt
natur, och det är icke möjligt att få den utredd så fort som erforderligt
är. Och dessutom om man skall se saken i hela dess
vidd, måste man bort från förskottsprincipen, tv att lämna förskott
åt fader- och moderlösa barn eller lämna förskott åt barn, vilkas
föräldrar av sjukdom eller arbetslöshet förhindrats försörja dem,
går icke, ty det är omöjligt att fä tillbaka dessa förskott, utan
det måste bli direkt underhåll. Vi ha icke vågat oss på att gå
fram med ett förslag om barnunderhåll i hela dess vidd, utan vi
ha stannat vid det mest angelägna, det mest trängande, som är
möjligt att erhålla i en nära framtid, nämligen förskott åt dessa
barn och att dessa förskott icke skola erhålla fattigvårds karaktär.

Nr 4!».

Any. iay om
It äril utom
äktenskap
in. in.
(Forts.)

Nr 49. 22

Onsdagen den 25 april, e. m.

Ang. lag on
barn utom
äktenskap
m. m.
(Forts.)

Herr Pettersson i Södertälje har också reserverat sig och med
honom herr Karlsson i Fjät i denna kammare. De äro även med
om en skrivelse, men de vilja icke taga steget fullt ut så långt
som vi vilja, De vilja icke^ att riksdagen skall säga ifrån, att
förskotten icke skola vara av fattigvårds karaktär, utan de tro, att
det kan ordnas även om det sker genom fattigvården så att understödet
får fattigvårds karaktär. Jag tycker, att dessa herrar borde
gått så långt som vi gått, då det är fråga om att riksdagen
skall uttala sin vilja i detta fall. Utskottet har icke velat gå med
på någon skrivelse, ty det anser, att det kommer att klara sig i
alla fall, men vi veta ju, hur det är, att medan gräset gror dör
kon, som det heter. Det är många som gå under under tiden. Vi
erinra oss, att det var femtio procent större barnadödlighet bland
de utomäktenskapliga än de inomäktenskapliga barnen. Här är
snabb hjälp trängande för att bevara så många som möjligt vid
hälsa, liv och utvecklingsmöjligheter. Nog hjälper det, när riksdagen
ger uttryck åt sin vilja genom en skrivelse.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av mig jämte
herrar Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta avgivna, vid
betänkandet fogade reservationen.

Herr Gustafsson i Örebro: Herr talman! Det är såsom den
föregående talaren sade, att ingen inom utskottet ställt sig så avvisande,
att man icke erkänt, att det är ett behjärtansvärt önskemål,
och i den mån, som det varit utskottet möjligt, har utskottet
följt herr Persson i Norrköping på den väg han inslagit. Hen utskottet
har icke ansett lämpligt, att riksdagen nu avlåter en skrivelse,
då detta ärende redan förut upptagits av fattigvårds]agstiftningskommittén.
Det är det huvudskäl, som varit för lagutskottet
bestämmande för dess avslag på motionen. Den andra delen, om
förskottet skall vara av fattigvårds karaktär, den frågan är icke
mycket utredd, så man lärer icke i en hast på vad motionären sagt
kunna gå på det. För övrigt är jag för min del övertygad om,
att när fattigvårdslagstiftningskommittén kommer med sitt arbete
och det framlägges för riksdagen, är den saken avhjälpt, som motionären
vill ha fram. Jag ber att i likhet med utskottet få yrka
avslag på skrivelseförslaget.

Pettersson i Södertälje: Herr talman! I olikhet med den
föregående talaren kan jag icke finna, att det på något sätt skulle
vara olämpligt av riksdagen att besluta en skrivelse i denna fråga.
Det må vara sant, att fattigvårdslagstiftningskommittén har
denna fråga under arbete och att man i sinom tid kan förvänta
förslag i ämnet från kommittén. Men jag tror icke, att det skadar,
då det gäller en viktig fråga, att riksdagen söker giva den
en stöt framåt, d. v. s. skyndar på ärendet, och det skulle just
ske genom en skrivelse av det innehåll, som förordas i de bägge
reservationerna.

Jag är således med herr Persson i Norrköping fullt ense där -

23 Nr 4)1.

Onsdagen den 25 april, e. m.

utinnan, att en skrivelse bör beslutas och att lagstiftningen i ifrågavarande
avseende snarast möjligt bör komma till stånd, .lag ar
ense med honom även däri att det icke är nödvändigt att ifrågavarande
förskott få fattigvårds karaktär. Men såtillvida är jag
skiljaktig från honom, att jag icke anser det lämpligt,, att riksdagen
i frågans nuvarande skick, innan man sett utredningen, estftmt
uttalt sig för att förskott icke får lämnas i fattigvårds
form, tv det kan tänkas, att det på ett fullt lämpligt och effektivt
sätt låter sig göra att förskotten utgå såsom fattigvård, liksom
det låter tänka sig, att de kunna utgå i annan form. Det är
väl emellertid antagligt, att första kammaren icke går med på
skrivelseförslaget, Vid sådant förhållande och da alla dessa förslag
komma att sammanjämkas och därefter underkastas förnyad
behandling, betyder det icke så mycket, vilket förslag som antages
av kammaren. Jag skall därför icke sörja över om kammaren

nu följer herr Persson i Norrköping.

Jag ber dock, herr talman, att få yrka bifall till den av mig
och herr Karlsson i Fjäl avgivna reservationen.

Ang. lag om
barn utom
äktenskap
in. m.
(Forts.)

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner
å de under överläggningen framställda yrkandena, biföll kammaren,
med avslag å utskottets hemställan, den av herr Persson i Norrköping
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Punkten C).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Bevillningsutskottets betänkande, nr 26, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utsträckning av tiden för tullfri disposition
av tullpliktiga utställningsföremål, som införts till Baltiska
utställningen i Malmö år 1914 föredrogs härefter; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren Infallen.

§3.

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande,
nr 27, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj . ningen i riket.
angående åtgärder för befrämjande av sulfitsprittillverkningen i nket
begärdes ordet av

Herr Lith ander, som yttrade: I denna motion, som är fram lagd

av herr Lindman med flera, har hemställts om snara åtgärder
till främjande av sulfitsprittillverkningen i riket. Bevillningsutskottet
bar, med framhållande av att denna fråga är under
utredning, avstyrkt motionen av formella skäl, därför att fragan
redan är uppmärksammad av Kungl. Maj:t. Detta är ett förhål -

Nr 49, 24

Onsdagen den 25 april, e. m.

ÄÄ m°ti0^rna obekant’ utan man syftar

mr,gen i riket?*’ a“ man skall vidtaga de åtgärder, som äro möjliga för att få
(Forte.) e sfar oeb °k&d tillgång på detta viktiga ämne, viktigt icke
riandetnder ^ *örkaJlanden> som nu råda dä bensinbrist förefinnes

er, •I\edan,wra ar?t Xar denna fråga föremål här i kammaren för
n_ interpellation, i vilken det yrkades på snara åtgärder för att
bringa^ denna fråga till lösning. Man må ju villigt erkänna, att
det pavilar Kung!. Maj:t en stor arbetsbörda, och vi hava in här
dagligen propositioner, som kräva störa medel. Här föreWer
emellertid en uppgift, genom vilken staten kan i avsevärd man
tillgodose viktiga inhemska behov och skapa medel. Det svnes

kunn-Wa T* 1 w- {a11 med en liten kraftansträngning

kunna^ fa fram de förslag och bestämmelser, som behövas för att

a i gång denna viktiga näring. Jag tror, att det icke är omöjligt
att kunna åstadkomma en sa betryggande kontroll över både ti11-distribuering av denna förnödenhet, att den skall
kunna tillgodose alla berättigade krav i den vägen, och ja°- vill i
detta samband starkt varna för, att man skall lösa frågan imonopoiform;
man bör se till, att detta viktiga ämne i största möjliga
man kan komma fram i form av fri näringsutövnin^. °

Ho- Wg i/1Yetlls’ såsom frågan nu ligger, intet yrkande, men

jag har med dessa fa ord velat understryka behovet av, att det blir
^atla ga?r vidtagna, och mycket ömkligt vore, om det kunde
v tagas redan i ar, ty det skulle ha ett betydligt ökat värde, om
v inom en snar framtid kunde emotse en utökning av tillverknmgen,
htir önskvärd denna sak för övrigt än må vara framdeles.

Härpå anförde

Herr Vennersten: Herr talman! Av utskottets utlåtande
tramgar ju, att man icke enbart framhållit, att utredning redan
pagar, utan att utskottet val beaktar vikten av, att denna fråga
främjas. Emellertid är det nog icke beroende på någon bristande
vilja hos Kung . Maj:t, såvitt jag förstår, att man ännu icke framlagt
något förslag i fragan för riksdagen. Frågan är mera svårlöst,
an den synes vara, och därom vittnar ju bland annat, att de två

utredningar, som här i utskottsbetänkandet omnämnas, anvisa två
mycket olika vägar, å ena sidan förutsätter kommerskollegii för s

ag en tull pa 20 öre per kilogram bensin, en utväg som säker ligen

åtminstone för närvarande icke synes vara att rekommendera,
och a andra sidan går den utredning, som nu senast föreligger
i förslag från kontrollstyrelsen, ut på att det skulle skapas
n inköpsnämnd för att från tillverkarna inköpa sulfitsprit, ett
monopoliserande sålunda av handeln med denna vara. Om man
faser kontrollstyrelsens utlåtande, finner man, att om en effektiv
äjaip skall pa denna väg bringas, fordras det nog, att förr eller
senare också ett annat monopol skapas, nämligen för import och
försäljning av brännoljor. Denna fråga är ännu icke utredd, och

Onsdagen den 25 april, e. m.

25 Nr 4!).

det toi’de vara det huvudsakliga skälet, varför icke detta förslag Ang. suijukunnat
framläggas for riksdagen. ^ „ . „Len i rike!.

Som av utskottets betänkande Iramgar, har detta förslag re- (jforts.)
mitterats till kommerskollegium, och det är bekant, att från kollegiisidan
infordras yttranden från olika korporationer och intressentkretsar,
och man har ju nu att avvakta vad därifrån kan komma.

Emellertid förutser jag, att då här icke blott råder brist på bensin
i landet utan även brist på sprit för tekniska, medicinska och
därmed jämförliga ändamål, kommer denna omständighet att verka
eggande och säkerligen framkalla någon om ock provisorisk åtgärd
från Kungl. Maj:ts sida för att söka åstadkomma en mera omfattande
tillverkning av sulfitsprit, än vad nu är fallet. Huruvida
detta kan bära frukt för framtiden, får man se, men jag har,
som sagt, den övertygelsen, att man från Kungl. Maj:ts sida icke
underlåter något av vad som kan göras, för att vi må kunna så
snart som möjligt tillgodogöra oss det avfall från sulfitfabrikerna,
som nu rinner onyttigt bort i våra vattendrag och även i större
eller mindre mån där förorsaka olägenhet.

Det är för att för min del uttala tillfredsställelse med, att
även utskottet väl beaktat vikten av att denna fråga snart och
kraftigt främjas, som jag ber att få understryka detta förhållande,
och om kammaren och riksdagen godtager utskottets förslag, framhåiles
härigenom, att frågan därmed ingalunda har undanskjuta^,
utan såvitt jag förstår, ytterligare erhållit en kraftig hjälp framåt.

Jag har icke något annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Härefter föredrogos vart efter annat
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus län in. m. ävensom
en i ämnet väckt motion;

nr 41, i anledning av väckt motion angående försäljning av de
s. k. Stenhammarstomterna inom Flens municipalsamhälle;

nr 42, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser angående
villkoren för lån från odlingslånefonden; och

nr 43, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ytterligare åtgärder för livsmedelsproduktionens
säkerställande m. m.; samt

statsutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av väckt motion om

?ir 49. 26 Onsdagen den 25 april, e. in.

vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av härens behov av tekniska
hjälpmedel.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Om anslag Ml Å föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets ut"och
“skilje-'' låtande, nr 61, i anledning av väckt motion om anslag till Svenska
domsförénin- freds- och skiljedomsföreningen.
gen.

I en inom andra kammaren av herr Lindhagen m. fl. väckt motion,
nr 18, vilken hänvisats till förberedande behandling av statsutskottet,
hade föreslagits att riksdagen ville bevilja Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen för år 1918 enahanda anslag, som i riksstaten
upptagits för riksdagens interparlamentariska grupp, eller
16,000 kronor, såsom bidrag till bestridande av föreningens kostnader
för det folkliga fredsarbetets organisation, fredspropagandan, utgivande
av fredslitteratur, deltagandet i anordnandet av de allmänna
och de nordiska internationella fredskongresserna m. m.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade dock avgivits av herrar A. C. Lindblad, Rydén
i Malmö, Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock och Strid,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte till
understöd åt Svenska freds- och skiljedomsföreningen på extra stat
för år 1918 bevilja ett förslagsanslag, högst 3,000 kronor.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Eriksson i Grängesberg, som yttrade: Såsom kammaren
finner, har jag och mina partikamrater inom statsutskottet yrkat
bifall till ett anslag av 3,000 kronor. Yi hava icke kunnat gå
med på den framställning, som motionärerna gjort, om ett anslag
på 16,000 kronor, men vi anse för vår del, att något anslag
bör beviljas denna förening. Såsom vi erinra oss, väcktes i fjol
en motion, vari yrkades ett bidrag av 3,000 kronor. Denna hemställan
bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren,
och i gemensam votering lyckades icke andra kammarens mening
komma till sin rätt. Det kan naturligtvis råda delade meningar
om, huruvida en sådan fri organisation skall hava statsbidrag.
Jag vet ju, att de finnas, som hava den uppfattningen,
att så icke bör ske, och det är alldeles klart, att när de andra ledamöterna
i statsutskottet gått emot förslaget, är denna mening
allmänt spridd. Men jag har för min del sett på denna sak så,
att när vi bevilja så stora anslag, som vi göra, för militära ändamål,
kan det icke vara annat än rimligt och riktigt, att det även
lämnas något litet belopp till en sådan organisation, som har till

27 Nr 49.

Onsdagen don 25 april, e. in.

sin uppgift att arbeta och verka för fredsidéens utbredande inom^„Ä^-

landet. . ... . . , och Mije Då

jag nu bar denna uppfattning, har jag tillåtit mig att re- domsförmuiservera
mig, och jag ber, herr talman, att få yrka avslag på ut- gen.

skottets hemställan och bifall till den av herr Lindblad med flera (Kork.)

avgivna reservationen om ett anslag av 3,000 kronor till svenska
freds- och skiljedomsföreningen.

I detta anförande instämdo herrar Thorssoq och Lundgren
i Nora.

Vidare yttrade:

Herr Berg i Munkfors: Herr talman, mina herrar! Jag bände
hava nöjt mig med att instämma med de ärade reservanterna,
trots att deras förslag icke tillmötesgår motionen, sådan den är
framställd. Men då jag för närvarande är ordförande i den förening,
det här gäller, torde det tillåtas mig att yttra nagra fa ord om
denna sak, alldenstund jag vet, att det finnes åtskilliga inom kammaren,
som icke så gärna vilja vara med om ett anslag fall svenska
freds- och skiljedomsföreningen. Jag har hört det vid föregående
tillfällen , „„ , , ,

Jag ber då först att få redogöra för huvudinnehållet av det
program, som är uppställt för föreningen, och vilket antogs
på kongressen i Varberg den 25 juni 1915. .Föreningens ändamål
är att under samverkan med andra nationers fredsorganisationer
söka genomföra en sådan internationell rättsordning, att krig mellan
folken därigenom må för framtiden omöjliggöras. Vidare utvecklar
föreningen i programmet vad som kan vara orsaken till krig och
sådant elände, som har gått över världen och som i dessa, dagar
cår ut över människorna i förskräckligare grad än någonsin förr.

Benna förening har också sökt att i sitt arbete utåt väcka intresse
för fredsfrågan genom åtskilliga åtgärder, såsom till exempel anordnande
av möten då och då, dels för folket i detta land och dels
även nordiska möten för samtliga skandinaviska länder. _ _

Het är nu på det sättet med Svenska freds- och skiljedomsföreningen,
som det är med en hel del andra folkliga föreningar,
att vi hava mycket ont om pengar att röra oss med, och vi hava
tänkt, att man möjligen skulle kunna vinna ett så pass stort intresse
för fredssaken här i landet, som man har till exempel i
våra grannländer Norge och Danmark. Där hava riksdagarna till
sådana nordiska möten anslagit pengar vid flera olika tillfällen,
och det vore nu också av stor betydelse för föreningens verksamhet,
om riksdagen godhetsfullt ville vara med om ett sådant anslag,
som här är ifrågasatt. Vi hava även utgivit en massa skrifter
och broschyrer för att söka väcka intresse för fredssaken, och
jag tillåter mig påpeka, att bland sadana skrifter och litteraturverk,
som gå ut från föreningens förlag, finnas bland annat arbeten
av nobelpristagaren K. P. Arnoldson. Han fick, som herrarna veta,

Nr 49. 28

Onsdagen den 25 april, e. m.

Om

gen.

(Forts.)

Rettika 7redl- fredspriset för några år tillbaka. Vi hava även sökt på eu

och skilje- del andra områden att så mycket som möjligt få en ftvdsstämdomsförenin-
väckt genom muntlig agitation här och där i landets olika

delar: Nu kanske någon möjligen invänder, att detta icke behövs

här i Sverige, alldenstund den övervägande delen av vårt folk
ändå icke är krigiskt stämt. Men å andra sidan är det allom bekant
och icke minst riksdagen, att trots all opinion för fredssaken,
så ligger militärväsendet som en väldig slagskugga även över det
svenska folket.. Utgifterna för detta hava ökats undan för undan.
Om man går tillbaka några tiotal år i tiden, finner man, vilken
svindlande ökning som skett på detta område under en relativt
kort tid. När man ytterligare ser på vart denna militarism leder
op*1 josynner^iet varthän den lett jordens folk under närvarande
tid, då är det verkligen på tiden, att man också gör något även
för sadana saker som fredssaken, att man söker hejda denna utveckling,
där miljonerna rulla på samma sätt som sker i de flesta
andra länder på jorden. Det är möjligt att man genom det nu pågående
världskriget kan komma till en bättre insikt om vad folkens
frid tillhörer, men det är icke så alldeles säkert. Vi veta i
alla, händelser, att det finnes en mängd människor, såväl i vårt
land som i andra länder, som sätta militarismen och det militära
försvaret som. det främsta av vad ett land kan åtgöra ifråga om
sin självständighet och framtida väl. Vi fredsvänner tro, att det
finnes en hel mängd andra områden, på vilka man bör upptaga
en tamp för nyttiga ting, för sådana ting, som verkligen i lärans
ögonblick äro kanske mycket mera värdefulla än det militära försvaret,
men det fordras pengar därtill.

Jag_ skulle därför vilja på det varmaste vädja till kammaren
att åtminstone gå med på det förslag om 8,000 kronor, som här
framställts av reservanterna, för att i någon mån främja den stora
tanke som ligger bakom fredsrörelsen här i vårt land. Jag vill
tillägga, för att ingen skall missförstå min och många andras ställning
till denna rörelse, att vi icke ens våga drömma om, att en
sådan sak som den ständiga freden skall komma på ögonblicket,
och att vi icke anse, att man kan kasta åt sidan detta militärvä\
en<^a .tåg- Men vi hava den förhoppningen, att om folket
saväl här. som i andra länder verkligen strävar efter freden och
kommer till insikt om det förskräckliga som ligger i, när kriget
kommer över folket, skall ändå den dagen komma, då vi genom
obligatorisk skiljedom, når till ett sådant fredstillstånd. Då kan
verkligen den vackra tanken realiseras, att folken skola få leva i
ständig fred med varandra och icke förstöra varandra på sådant
sätt som nu sker.

Med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindhagen: Vi hava väntat på att den stora majorir

teten inom utskottet skulle hava någon talesman, som uppträdde
och försvarade utskottet. Jag vet icke, om denna tystnad betyder,

Onsdagen den 25 april, e. in.

29 Nr 4».

att majoriteten Övergått till minoritetens mening, eller om (lön

skäms för att försvara sin egen mening. o ’ ”‘och ‘Ju’*-''

Förra året var det nära, att denna sak gatt igenom, alla li- j0msförtvi»-beraler och socialdemokrater i första kammaren röstade, sade man, gm.
för densamma. Större delen av liberalerna och socialdemokraterna (Forts.)
i denna kammare röstade också för den. Vicetalmannen själv uppträdde
för denna sak och tyckte det var underligt, att när man
låter miljonerna rulla, så skulle man icke ens vilja understödja
den äldsta och mest utbredda av Sveriges fredsföreningar med det
allra minsta anslag, vilket man redan gör med motsvarande föreningar
i Norge och Danmark. Det var t. o. in. tre eller fyra höo-ermän
här i kammaren, som vid den gemensamma omröstningen
röstat för anslaget. Att det i alla fall icke blev beviljat, berodde
på att det var några liberaler och socialdemokrater i denna kammare,
som fortfarande liksom förut röstade emot detsamma.

Nu trodde jag, att den sista betänksamheten också skulle hava
upphört, så att denna sak skulle höra till dem som kunde fälla
framåt mot en lösning. Men i detta land tycks man aldrig taga
någon erfarenhet av världskriget, utan. här slöar man till mer och
mer och blir nästan ännu mer militaristisk, än man varit någonsin
förut. Icke ens en sådan opinionsyttring för vårt fredsarbete
vill man vara med om som att taga detta lilla steg och bevilja
detta lilla anslag, såsom ett uttryck för att svenska riksdagen
under intrycket av världskrigets lärdomar åtminstone har hunnit
så långt, som de danska och norska riksdagarna hunnit, innan
världskriget började. Man ser tvärtom icke en enda liberals namn
under denna reservation. Och vilka skäl man åberopar! .Det är
ju den rena förevändningen dessa politiska skäl. Man skriver pa
det sättet, när man icke vill fram med den verkliga meningen.

Det står så här i utlåtandet:

»Med erinran att samma års riksdag anvisat flera olika anslag
till främjande av den internationella freds- och skiljedomsrörelsen
fann statsutskottet emellertid ej anledning tillstyrka det begärda
understödet för år 1917.

Då enahanda skäl för avstyrkande av motionen även nu föreligga
har utskottet icke ansett sig böra frångå sin förut uttalade
uppfattning.» o

Dessa understöd äro ju lämnade till Bern-byran och andra utländska
byråer med några mindre belopp och dessutom till den interparlamentariska
gruppen. Men här är det fråga^om att stödja
en fredsrörelse hos själva det svenska folket, och da hava vi åberopat,
att den interparlamentariska gruppen får rikliga sådana anslag.
Skall man då icke också kunna bevilja en skärv åt det
folkliga fredsarbetet i detta land utan blott bevilja anslag till
dem som stå nära de tongivande auktoriteterna och till inga
andra? Denna fredsförening har t. ex. år 1915 hållit en kongress
i Varberg med 236 valda ombud från hela landet. Den har också
år 1916 hållit kongress i Stockholm med 410 valda ombud från
hela landet. Dessa ombud bestodo av socialdemokrater och hela den

Sr 49. 30

Onsdagen den 25 april, e. m.

Om anslag till störa liberala menighet, som intresserar sig för fredsarbetet, och
MhskiZd-”''även a.v nasra högermän, som anse att det bör finnas en fredsrödomsförenin-
re^se v’('' sidan av de rullande miljonernas militarism.

yen. Nu lysa liberalerna fullkomligt med sin frånvaro, och jag upp (Forts.

) fordrar dem att komma upp och försvara sig och icke krypa bak om

tystnadens insegel. Äro ni rädda, eller anse ni anslaget vara
oriktigt? Yar god och säg ifrån.

Jag vet nog, att vissa liberaler, som stå på den yttersta högerflygeln,
tycka mycket illa om denna förening, därför att den är
en folklig förening, som icke umgås med ministrar och dylikt. Den
har icke festmåltider, som den interparlamentariska unionen. Vid
en sådan sammankomst här i Stockholm åto vi i fem timmar och
arbetade i två första dagen. Men det bar icke denna verksamhet
råd till, utan den måste arbeta för realiteter. Och nu anse de liberala,
att det är skamligt att stödja en förening, som icke har
råd ^att äta större delen av tiden. Ja, då ska’ ni säga ifrån det
också. Eller också är det kanske på det sättet, att denna förening
verkligen svärmar åtskilligt för att efter värdskriget en avrusming
av den gamla militarismen skall komma till stånd. Det
är det, ni icke vilja, utan anse, att alla- sådana strävanden böra
motas. Det är väl i alla fall en mänsklig tanke och kommer icke
att utgöra något hinder för er drömda internationella ordningsmakt,
som ni ska’ ha efteråt. Herre Gud, ni få den i alla fall,
men den gamla militarismen skall väl ändå kunna avskaffas, och
det är den folkliga svenska fredsrörelsens uppgift; och för detta
arbetar det enkla liberala folket i landet och det enkla socialdemokratiska
folket i landet. Då kunna väl de liberala representanterna
ha så pass mycken rygg, att de kunna stå upp och säga.
varför de motverka denna sak. Men för att få en sådan sak att
gå igenom måste den s. k. vänstern vara enig, men när man kommer
in på hjärtefrågor — sådana som denna, tycker jag — är det
slut med enigheten. I små saker kan man vara enig, men när
det gäller stora saker och viktiga principer, då falla de ledande
liberalerna i armarna på högerpartiet och lämna sina idéer i sticket,
och jag ber därför, herr talman, att få med indignation yrka
bifall till reservationen.

Med herr Lindhagen förenade sig herrar Hage, Bjärling, Månsson
och Bengtsson i Göteborg.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman, mina herrar! Jag
tror nog, att var och en i denna fråga kommer att rösta efter sin
övertygelse och handla i enlighet därmed, och jag är viss om att
även herr Lindhagen handlar så, som han enligt sin åsikt anser
vara riktigt.

Det nämnden nyss, att andra länder såsom Norge anslagit mycket
störa summor till fredssakens främjande. Ja, mina herrar,
Sverige har också anslagit stora summor för det ändamålet; men
man har här önskat, att penningarna skulle komma i mera reella

31 Nr 1!».

Onsdagen den 25 april, e. m.

Länder, än här i frågasättes, och att medlen skulle beviljas på ett
sådant sätt, att man kunde kontrollera, huru de användas. Det

HdiUtlll b CVLiii in lvu JVU _ '' . ..

är åtminstone vad jag frän min ståndpunkt anser vara lämpligast,
så att det anslag, som beviljas, också kan kontrolleras, huru och
på vilket sätt pengarna användas.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

och slciljedomsföreniugen.

(Forts.)

Herr Byström. Herr talman! Jag vill å ena sidan säga att
jag icke precis instämmer i själva den framställning av frågan,
som motionären nu gjort, men å andra sidan tycker jag att det
borde vara möjligt för denna kammare att ga med pa ett sä
enkelt och anspråkslöst yrkande som detta.

Då vi äro med om att lägga in miljon efter miljon och tiotals
miljoner, ja, hundratals miljoner för militära anslag, tycker
jag att det icke skulle vara någon fara, om detta lilla bidrag
lämnades till svenska freds- och skiljedomsföreningen för att gynna
den fredsverksamhet, som denna förening bedriver. Jag vill emellertid
säga, att det kan finnas åtskilligt som kunde varit bättre
utfört av föreningen ifråga, men detsamma kan sägas om åtskilligt
på andra områden också.

Vidare må sägas att om man tycker, att föreningens sätt att
verka icke är det allra bästa, skulle väl finnas möjlighet att inverka
på föreningens arbetssätt. Ett sadant sätt är att lämna
bidrag till föreningen och därigenom också bidraga till att i någon
mån skaffa sig kontroll över verksamheten.

Herr Andersson i Skivarp erinrade just om att det icke var
tillräcklig kontroll över denna verksamhet. Det kan man väl
som sagt skaffa sig och utöva, i den mån det kan vara berättigat,
och ett sätt är naturligtvis då, att man bifaller denna reservation
och beviljar det anslag, som är ifråga. Ur rent ideell synpunkt
tycker jag, att man skulle kunna på detta ringa sätt stödja

fredsverksamheten. .

Jag har känt ett behov av att säga detta, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation, som är fogad vid
betänkandet.

Häruti instämde herrar Runefors och Olsson i See.

Herr Berg i Munkfors. Jag vill gent emot herr Andersson
i Skivarp säga, att i Norge och Danmark har man anslagit pengar
just till sådana föreningar, som äro byggda på samma grundval
som Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Jag vill vidare säga
att det icke är så farligt beställt.med vad som gives i detta tall.
Riksdagen har här en gång förut anslagit 2,000 kronor till denna
förening. Ifall herr Andersson i Skivarp ville gorå sig besvär —
jag vet icke, om han icke redan gjort det på grund av att han
varit åtskilligt ute och rest — att resa över gränsen mellan Sverige
och Norge, skulle han få se, att där finnes något, som vackert
talar om till vilka ändamål Svenska freds- och skilj edomsförenm •

Nr 49. 32

Onsdagen den 25 april, e. m.

°vena,kalrldlsm 1aiiväl^fer s,åväl statens medel som enskildas medel i sin verk„ch
skilje- tamhet. Bär har rests ett monument, som är bekostat dels från
msförenin- och dels från Sverige, dels av norska stortinget och dels

gen. av svenska riksdagen, då det sedan gällde att inviga monumentet

(Forts.) -Detta är något, som talar sä vackert, tycker jag, för fredsrörelsen

i IN orden, så att det borde vara en stark sporre för riksdagen att
ytterligare befrämja denna verksamhet genom att anslå medel
därtill. Jäg har endast velat nämna detta och påminna om detta
storartade fredsmonument, så att herr Andersson i Skivarp och

andra, som kanske tänka illa om denna verksamhet, skola förstå

att medlen användas i gott syfte.

Hem Lindhagen: Herr Byström är alltid en hygglig li beral.

Han står kvar litet på de gamla traditionerna, och när det
går alltför mycket utför för liberalerna här i kammaren, stiger
herr Byström upp och erinrar om det förflutna, och jag tackar honom
för det. ^ Men nu föll han i alla fäll själv offer för parlamentarisk
räddhåga. Han kände sig så ensam inom sitt parti och
måste då ha någon ursäkt för att han trädde upp och då sade han,
att, om icke denna förening uppträtt hittills såsom man kunnat
önska, skulle den kanske kunna bättra sig. Det där är bara ett
talesätt, ty herr Byström har icke en aning om huru den skulle
ha uppträtt bättre.

Likaså har herr Andersson i Skivarp icke det ringaste begrepp
om vad det gäller, utan han uppträder och fordrar kontroll utan att
veta, vad det är som skall kontrolleras. Saken är helt enkel den,
att vi i alla fall i fredsfrågan skött oss mycket bättre, än militaristerna
här i kammaren, så att det kan icke vara anledning att
vi sätta oss under kontroll av dem — och deras kontroll vore förresten
att sätta bockeu till trädgårdsmästare — och det kan aldrig
komma ifråga, att vi på något sätt underkasta oss herr Anderssons
i Skivarp kontroll, ty han intresserar sig icke för detta. Och
det är också väl anledningen till motståndet. Yi ha försökt att
verkligen göra någonting och började redan vid världskrigets början
att, i den mån som våra ringa krafter och ringa penningmedel
tilläto, försöka väcka opinion för den varaktiga freden och skapa
en grund för en varaktig fred, som man allt mer och mer nu börjar
ropa på^ i hela världen. Yi började alltså här 1914 och uppställde
ett sådant program redan då, då ingen annan här i landet
hade börjat med detta. Och för att herrarna skola få någon kännedom
om våra metoder, skall jag nämna, huru vi fortsatte arbetet.
Antagligen anse ni metoderna förkastliga, men vi anse dem
vara ganska bra och det var det enda man kunde göra. Då ingen
varken inom regering eller riksdag här i landet intresserade sig för
att plöja för den varaktiga freden, då fanns ingen annan utväg än
att sammankalla en folkriksdag, den s. k. Yarbergskongressen med
valda representanter för humanitära föreningar ända från Haparanda
och ned till Skåne och, sedan vi antagit ett sådant program,
som var nödvändigt enligt vår uppfattning för skapandet av en

Onsdagen den 25 april, c. in.

33 Nr 43.

ickså driva utrikespolitik, och då togo vi oss före Om anslag tu
kommitté, och denna kommitté uppvaktade alla iivenfka,^,Is''

gen.

(Forts,

varaktig fred, c

att tillsätta eu ^uum«rl,« 0,-k skiljeparlament
och regeringar i världen med kongressens resolutioner domgflirenj.
och framförde dem, översatta på franska naturligtvis, vid uppvaktningar
hos alla legationer i Stockholm. Det kan ju synas väl
tilltagset, men i alla fall var det ett försök att föra ut fredstankarna
även i den offentliga politiken. Och det ledde, fastän man
icke alls begärt något sådant, i alla fall till att vi fingo svar.

Man var inte sä förnäm som herrar högermän och liberaler och
även en del socialdemokrater här i kammaren, utan vi rönte tillmötesgående
och fingo instämmande svar från engelska regeringen
och från engelska underhuset — det var kanske första gången ett
parlament uppträtt på det sättet och svarat en enskild förening —
ävensom från påven och frän belgiska regeringen. Nästa är fullföljde
vi vid en kongress i Stockholm samma sak i större skala,
ehuru vi då icke kommunicerade vidare med utlandet. Men då var
man i alla fäll underrättad om principen. Då skickades uttalandena
till de skandinaviska riksdagsmännen och de skandinaviska
prästerna i både Sverige, Norge och Danmark, ty vi tyckte också
— och det var ett särskilt inslag i vårt beslut 1914 — att vi borde
erinra även statskyrkans tjänare om kristendomens brödraskap och
fördömande av sådana saker som världskriget.

Slutligen ha vi under 191(1, det följande året, här i landet
medverkat till de demonstrationer för eu varaktig fred som anordnats
i alla neutrala länder för att opinera för saken och samla eu
folkmening för saken. Det hölls i maj och i augusti 1916 liera
sådana möten såsom en protest mot världskriget, som då inträdde
i sitt andra år. Det hölls då 410 väl besökta möten i »detta
land.

Herr Berg i Munkfors har också erinrat om att denna förening
rest ett fredsmonument på gränsen mellan Sverige och Norge, och
i den punkten har redan svenska riksdagen, trots det nedblickande
som här äger rum på föreningens verksamhet, beviljat 2,000 kronor
såsom ett handtag åt vad vi då gjorde.

De ■ föreningar i Norge och Danmark som i viss mån åtnjuta
understöd, äro Svenska freds- och skiljedomsföreningens syskonföreningar.
De ha slagit sig ihop till ett skandinaviskt förbund
och ha gemensamma kongresser. De norska och danska fredsföreningarna
äro sålunda kött av vårt kött och blod av vårt blod och
vice versa, så att herr Andersson i Skivarp skall inte försöka antyda,
att de kanske äro av något bättre slag, som står högre i
ministrars och andra höga herrars bevågenhet.

Jag kan inte finna annat än — och kanske herr Byström också
möjligen tycker, att det kan gå för sig — att man gjort så gott
man kunnat. Kanske, när allt kommer omkring, det inte kan göras
bättre, och därför tror jag, att vi nu ha dokumenterat saken så pass
mycket, att det bör stå klart för kammarens ledamöter, att denna
verksamhet är värd att understödjas, men det är, som sagt var, här
om småfolk, som samlat sig och som inte har något s. k.

fråga

Andra hammarens protokoll 1917. Nr 40.

''Onsdagen den 25 april, e. m.

Nr 49. 34

Om anslag till inflytande i parlamenten, och då rynkar man på näsan och höjer
”‘och‘‘skilje^ axlarnai dock är det detta småfolk, som till syvende og

domsförenin- sidst dock åstadkommer fred i världen emot herrarna, som inte göra
gen. ett spår för det, utan tvärtom göra allt, icke direkt för att vi

(Forts.) skola få världskrig, men göra allt emot sådana fredssträvanden,

så att följden just blir världskrig.

h>a är det, som sagt, också det, att föreningen har maximiprogram
på sin fana. De mena, att som vägledning för en varaktig
fred måste finnas några verkligt genomförda mänskliga principer,
sådana som de antagits av kristendomen och av filosofien och i
allmänhet av alla verkligt humanitära strävanden. Det tycker
man i en parlamentarisk församling är någonting förfärligt opraktiskt,
obehagligt och löjligt, och därför vill man inte heller vara
med om att bevilja anslag till sådant. Men samfund och samhällsskick,
som icke känna annat än miljonernas rullning till kanoner
och vapen, som gärna se, att folket magrar mer och mer, bara
''kanonerna bli större och fetare, de tycka naturligtvis det vara
under sin värdighet att ansluta sig till en sådan sak. Detta är
verkligen ett prov på hur högt svenska folket står för närvarande
efter alla dessa prövningar, att en sådan sak vinner ett sådant
mottagande från denna majoritet som därigenom blir en verklig
typ för det europeiska majoritetsförtryeket gentemot idealen, vilket
skapat alla olyckor här i världen.

Herr Byström: Jag ber att få säga, att jag tyckte, att herr
Lindhagens senare anförande var bättre än det första, så att även
han tycks kunna bättra sig.

klen då han trodde, att jag icke hade något fog alls för det
yttrande, jag fällde i mitt första anförande, vill jag nämna, herr
talman, att jag följt med denna fredsförenings verksamhet från
. så lång tid tillbaka, att när jag började göra det, hade jag aldrig
hört talas om att herr Lindhagen hade något intresse för denna
fredsförening eller deltagit på något som helst sätt i denna förenings
verksamhet.

Det kan emellertid inte vara lämpligt att nu orda så mycket
om detta, och jag anser det inte heller vara av sådan betydelse,
att det bör hindra oss att bevilja detta bila anslag för att främja
ett vackert och ideellt syfte. Jag fortfar att yrka »att riksdagen
må till understöd åt Svenska freds- och skiljedomsföreningen
på extra stat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag, högst 3,000
kronor».

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
därå och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen
hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes,
uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition av följande
lydelse:

Onsdugcn den 25 april, e. in.

35 Nr 4t>.

Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 61, bifaller den vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 103 ja mot 71 nej, vid vilken utgångkammaren
således, med avslag å utskottets hemställan, bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 6.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av ett antal exemplar av vissa delar av ortnamnskommitténs arbete
över ortnamn i Älvsborgs län; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kvinnas utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt
folkskoleseminarium.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls av kammaren.

§ 7.

Vidare förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 64,
i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga
om begränsning av landshövdingarnas boställsvåningar m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 18, av herr C. G. Ekman och den andra inom andra kammaren,
nr 53, av herr Eriksson i Grängesberg m. fl., vilka motioner för
förberedande behandling remitterats till statsutskottet, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om
utredning, huruvida icke, där behov av ökade lokalutrymmen för
länsstyrelse förelåge, sådana kunde erhållas genom begränsning av
de i länsresidensen åt landshövdingarna upplåtna boställsvåningarna
eller, där större lokalbehov förelåge, landshövdingarnas bostadsförmån
kunde utgå i kontant hyresbelopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning,
huruvida och i vilken utsträckning den nu till landshövdingarna utgående
bostadsförmånen in natura skulle kunna ersättas med kontant
hyresersättning.

Om anslag till
Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen.

(Forts.)

Ang. landshövdingarnas

boställsvåningar
m. in.

iNr 49. 36

Onsdagen den 25 april, e. in.

Ang. landshövding
amas
boställsvåningar
m. in.
(Forts.)

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar A.
Ekman, O. M. Strömberg, Ekelund, J. Nilsson, Bergqvist, Widell.
Malmborg ocli Rooth, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
ifrågavarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Såsom kammaren

behaga finna, har den motivering, som av statsutskottet anförts
uti detta ärende, godkänts även av reservanterna. Det är endast
i fråga om det beslut, som av denna motivering skall komma att
föranledas, som någon obetydlig skillnad förefinnes mellan statsutskottets
majoritet och reservanterna. Under det att statsutskottets
majoritet har föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t med
framställning om verkställande av utredning, huruvida och i vilken
utsträckning den nu till landshövdingarna utgående bostadsförmånen
in natura skulle kunna ersättas med kontant hyresersättning,
ha reservanterna lagt till några få ord i motiveringen, nämligen:
»Utskottet är emellertid övertygat därom, att Kung! Maj:t i varje
särskilt fall, då länsstyrelse är i behov av utvidgade lokaler, även
kommer att taga hänsyn till möjligheten av att för sådant ändamål
taga i anspråk landshövdingens bostad eller del därav. Utskottet
anser därför skäl icke föreligga att hos Kungl. Maj:t begära
en utredning i frågan» och hemställer därför om avslag å
motionerna.

Både majoriteten och reservanterna ha fastslagit, att på olika
ställen uti vårt land förhållandena beträffande länsresidensen ställa
sig synnerligen olika, och att det sålunda ingalunda kan uppdragas
en regel för, huru i detta avseende skall förfaras på alla
platser. På åtskilliga platser skulle den av motionärerna önskade
reduktionen av landshövdingarnas bostäder till förmån för själva
ämbetsverken kunna ske utan olägenhet. På andra platser återigen,
såsom också av utskottets majoritet erkännes, skulle på
grund av flera i motiveringen anförda skäl sådant icke befinnas
lämpligt.

Vare sig man således här vill gå majoritetens eller reservanternas
väg, måste man under alla omständigheter pröva varje särskilt
fall för sig. Genom verkställandet av en utredning nu över
hela linjen får man icke någon visshet om, att vid den tidpunkt,
då på ena eller andra hållet kan yppa sig ett behov av att anskaffa
större lokaler för länsstyrelserna, den gjorda utredningen
då har den tillämplighet, som den nu visar. Vi reservanter ha
därför ansett det vara lämpligare att överlämna åt Kungl. Maj:t
att i varje särskilt fall pröva och vidtaga de åtgärder, som då i
detta avseende kunde befinnas påkallade.

Det har verkligen funnits ytterligare ett skäl, som vi ansett
vara i detta avseende särskilt talande. Det är ju alldeles påtagligt,
att om Kungl. Maj:t nu skulle verkställa en sådan utredning

Nr 4!>.

Onsdagen deu *0 april, e. in.

(iver hela linjen, skulle därigenom, det ligger i sakens natur, hos
de olika länsstyrelserna framkallas en önskan att söka förskaffa
till vart och ett sådant ämbetsverk sä störa och rymliga lokaler
som möjligt, och det är ingalunda sagt, att i alla dessa avseenden
behovet skulle komma att stanna inom vad som kan fyllas genom
en reduktion av landshövdingboställena. Det är mycket möjligt,
att, såsom också utskottsmajoriteten erkänner, man på liera platser
skulle finna, att en sådan reduktion icke låter sig gorå, men
att man genom framställning om en dylik utredning skulle framkalla
anspråk, som eljest åtminstone för en avsevärd tid framåt
skulle ha kunnat tillbakahållas.

Under sådana förhållanden tror jag, att det även ur sparsamhetssynpunkt
kan vara skäl i att åtminstone för närvarande icke
gorå någon framställning om en sådan utredning, som här ifrågasattes.

Slutligen vill jag också påpeka, ehuru det naturligtvis icke
är något skäl, som bör vara avgörande för denna kammare, att
första kammaren redan fattat sitt beslut i överensstämmelse med
reservationen. Om sålunda andra kammaren beslutar en skrivelse,
så blir av det hela intet; om andra kammaren däremot beslutar i
överensstämmelse med reservationen, så står detta uttalande fortfarande
kvar, att man förutsätter, det Kungl. Maj:t kommer att i
varje särskilt fall, då vid en länsstyrelse behov av utvidgade lokaler
yppar sig, taga hänsyn till möjligheten av att taga i anspråk
vederbörande landshövdingsbostad eller del därav. Det står
alltså kvar en från riksdagens bägge kamrar direkt gjord uppmaning
till Kungl. Maj:t att så förfara, vilken uppmaning eljest
skulle försvinna.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka avslag å utskottets
framställning och bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Ang. landshövding
av na.c
boställxvdningar
in. in.
(Forte.)

*

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! Det torde väl vara så,

att någon allmängiltig regel för, hur man skall ordna beträffande
landshövdingarnas bostadsfråga näppeligen kan uppställas med
anledning av de synnerligen olika förhållanden i detta avseende,
som finnas i olika residensstäder. Detta har utskottet tagit hänsyn
till i det yttrande, som ligger till grund för utskottets förslag.
Det bör också, när man går att bedöma en fråga som den föreliggande,
framhållas, att det finnes helt säkert åtskilliga fall, där
det skulle vara till förmån både för staten och för landshövdingarna,
ifall man kunde ordna frågan i överensstämmelse med den
önskan, som föresvävat motionärerna, d. v. s. så, att man läte
landshövdingarna få hyresersättning och staten finge för andra
ändamål disponera landshövdingarnas boställs våningar.

Förhållandet är för det första det, att staten på många ställen
behöver lokaler för länsstyrelsernas räkning. Det kan samtidigt
inträffa, att vederbörande landshövdings boställsvåning är tilltagen
så stor, att det måste anses vara en oskälig börda för den, som

Nr 49. 38

Onsdagen den 25 april, e. ra.

Ang. lands- skall vara tvungen att bebo, möblera och uppvärma densamma
bostäUsvåZZ samt hålla betjäning till en sa stor och betungande bostad. Det
gar m. m. ^ar härvidlag delats ut i kamrarna ett betänkande från statsut(Forts.
) skottet, där man haft att taga ståndpunkt till ett förslag från
Kungl. Maj:ts sida, att staten skulle betala uppvärmning av landshövdingarnas
bostäder. Statsutskottet har icke fullt varit med på
detta förslag, men till en del har statsutskottet funnit förhållandena
påkalla, att man tillmötesginge en sådan framställning. Under
sådana förhållanden bör det vara tydligt, att det i åtskilliga
fäll är till förmån både för det allmänna och även för vederbörande
tjänstinnehavare, att man löser frågan i överensstämmelse med
motionärernas tankegång.

Om man alltså är överens om detta, och det synes både majoriteten
och minoriteten inom utskottet vara, då uppstår det spörsmålet:
skall man tänka sig att göra en allmän undersökning angående
denna sak, så att man undersöker, huru det ställer sig
vid samtliga de olika residensen, eller skall man pröva detta från
fäll till fäll? Jag tror, att det finnes goda skäl att välja den
första utvägen. Det kan nämligen vara så, att i fall man icke
gör en sådan undersökning i tid för alla de olika residensstädernas
vidkommande, utan i stället prövar varje fäll särskilt för sig, det
visar sig, att man nödgas ta nänsyn till, att en landshövding, som
bebor en dylik boställsvåning, har inrett och möblerat den o. s. v.
och vidtagit en del kostsamma anstalter för att bättre kunna bebo
lägenheten. Det kan då mycket väl visa sig, att skyldig hänsyn
till landshövdingen gör, att man icke vill böra ut honom ur denna
bostad vid den tidpunkt, när densamma möjligen skulle behöva tas
i anspråk för ämbetslokaler o. s. v. Det är därför enligt min
uppfattning mycket bättre att göra en sådan undersökning över
hela linjen. På det sättet får man reda på hithörande förhållanden,
och även den, som skall mottaga utnämning till en landshövdingplats,
vet vad en sådan undersökning givit till resultat
och känner således till vad han har att rätta sig efter vid tillträdet
av tjänsten eller om han sedan längre fram under sin tjänstetid,
när det kan befinnas lämpligt, kan bliva skyldig att underkasta
sig de förändringar i fråga om bostaden, som kunna befinnas
ändamålsenliga att vidtaga. Ur den synpunkten har jag för min
del obetingat anslutit mig till tanken på, att man skulle göra en
allmän undersökning och verkligen här fä en skrivelse till stånd.

Nu anförde statsutskottets ärade ordförande, att första kammaren
redan avslagit skrivelseförslaget, och han ansåg det därför vara
klokare av andra kammaren att bär biträda första kammarens beslut,
så att därigenom åtminstone motiveringen skulle stå kvar.
Jag skulle vilja säga, att jag tror, att det ligger ett kraftigt
understrykande av den uppfattning, som val är rätt allmänt utbredd
i denna kammare, därest man nu bifaller ett förslag, som
går ut på en positiv åtgärd för ögonblicket och icke stannar vid
ett rent negativt beslut. Motiveringen är ju i allt väsentligt gemensam
för båda meningsriktningarna, och den kan inte tas bort,

Onsdagen den 25 april, e. m.

39 Nr 49.

men andra kammaren understryker genom ett bifall till utskottets Ang. land»-hemställan kraftigare sin önskan om, att man matte gå till en bovst^ft^in.
undersökning av dessa förhållanden. gar in. in.

På grund härav tror jag, att det kan vara skäl i, att andra (Fort*.)

kammaren här följer statsutskottets uppfattning, och jag ber alltså
att få yrka bifall till dess hemställan.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Härefter föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckt motion om viss ändring i villkoren
för statsbidrag till folkskollärares avlöning;

nr 66, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
bestämmelser angående statsbidrag till fortsättningsskola; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ^angående provisoriska
regleringsåtgärder inom Dalälvens flodområde; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående åvägabringandet av en lag rörande kåd- och barrplockning
i syfte, bland annat, att förhindra uppkomsten av inhemsk industri
med kåda och barr såsom råvara; och ^

nr 38, i anledning av väckt motion ifråga om exportförbud å
kåda och barr samt produkter därav.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§9.

Till behandling upptogs härpå jordbruksutskottet utlåtande^nr
44, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga uppsifter.
om åbokommitténs uppgifter.

Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 258,^ hade herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
överväga i vad mån: . _ .

1) åbokommitténs ursprungliga brådskande uppgift att bringa
hjälp åt åborna på rekognitionshemman och under bruk skatteköpta
hemman kunde befrämjas genom andra direktiv för kommittén än
som innefattades i dess första instruktion; samt

2) åbokommitténs senare uppgift att vara förstyre för den till
åborna anslagna rättshjälp kunde utbytas mot en anordning, som
bättre motsvarade behovet än som syntes blivit fallet med det genom
kungörelsen den 17 juni 1916 stadgade förfarandet.

Sr 49. 40

Onsdagen den 25 april, e. m.

åiJkommitténs Utskottoet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon
uppgifter. riksdagens åtgärd föranleda.

(Forts.)

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Hage, som ansett att utskottet hort hemställa, att riksdagen
ville anhålla,

1) att Kung! Maj:t med anledning av herr Lindhagens ovanberorda
motion måtte taga i övervägande, huruvida ej åbokommittens
uppgift att vara förstyre för den till åborna anslagna rättshjälpen
kunde utbytas mot en anordning, som bättre motsvarade ändamalet
an s°m syntes bliva fallet med det genom kungörelsen den 17
juni 1916 stadgade förfarandet; och

2) atl.vad herr Lindhagen i nämnda motion i övrigt föreslå o-if
ej matte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

av herr Sjöblom.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Hage yttrade: Herr talman! Såsom herrarna finna är
det tva yrkanden, som framställas i den motion av herr Lindhagen
som nu här föreligger till behandling. Det första yrkandet gå? ut
pa; »att abokommitténs ursprungliga brådskande uppgift att bringa
hjälp åt äborna på rekognitionshemman och under bruk skatteköpta
hemman kunde befrämjas genom andra direktiv för kommittén
än som innefattas i dess första instruktion». Orsaken till detta
yrkande är, att motionären bär kunnat konstatera, att. såsom han
säger, kommitténs arbeten hittills väsentligen inskränkt sig till en
kulturhistorisk framställning av hithörande förhållanden. Nu är
det alldeles givet, att de människor, som det här gäller, icke bli
vidare hjälpta, av en dylik kulturhistorisk utredning, och det är
da helt naturligt, att under sådana förhållanden strävan att göra
något åt denna sak tar sig uttryck i en sådan motion som den av
herr Lindhagen här framlagda. För min del vill jag säga, att i
denna punkt äro dock förhållandena sådana, att det, såvitt jag
törstar, är nödvändigt att först göra en sådan utredning som den
av hem Lindhagen här påtalade. Men det är också naturligtvis
fika nödvändigt eller ännu nödvändigare att så fort som möilio-t
komma fram till några verkligt positiva förslag, som äro ägnade
att hjafpa, dessa människor, som det här är fråga om. Men jaoanser
det för min del redan vara klargjort genom de direktiv, som
famnats kommittén, att kommittén även och framför allt har dessa
andra mera positiva uppgifter att lösa. Jag menar alltså, att de
direktiv, som redan aro givna, äro sådana, att de förpliktiga kommittén
att söka åstadkomma detta andra positiva, som herr Lindhagen
bär har påyrkat. Jag har med anledning härav kommit till
den uppfattningen, att motionen, i vad angår den första punkten,
icke bor till någon riksdagens åtgärd föranleda,

Onsdagen den 25 april, e. in.

41 Nr 41).

Däremot finnes det en andra punkt i herr Lindhagens yrkanden,
som jag för min del har ansett mig böra understödja. I denna
punkt yrkar herr Lindhagen, »att åbokommitténs senare uppgift
att vara förestyre för den till åborna anslagna rättshjälp kunde
utbytas mot eu anordning, som bättre motsvarar behovet, än som
synes bliva fallet med det genom kungörelsen den 17 juni 191 <1
stadgade förfarandet».

Såsom grund för detta yrkande har bland annat påpekats det
förhållandet, att reglerna i den instruktion, som, på åbokommitténs
förslag, fastställts av Kungl. Maj:t med avseende å utdelningen av
det anslag, som riksdagen beviljat för nu ifågavarande ändamål,
ur flere synpunkter icke äro tillfredsställande. Särskilt har man
velat framhålla, att de rättssökande åborna genom dessa regler i
flera avseenden komma i en sämre ställning än andra rättssökande
medborgare, som eventuellt skulle kunna erhålla rättshjälp enligt
det förslag till allmän rättshjälp, i vars utarbetande bland andra
deltagit ledamoten av denna kammare herr Jakob Pettersson i
Södertälje.

Det påstående, som nu göres av herr Lindhagen i detta sammanhang,
är verkligen fullständigt riktigt. Man kan bevisa detta
genom att här draga fram några exempel och jämföra de rättsregler,
som skola gälla för den allmänna rättshjälpen enligt det av
herr Jakob Pettersson m. fl. utarbetade förslaget, och de rättsregler,
som äro fastställda för utdelande av rättshjälp till åbor. Jag kan
icke finna annat, än att det måste vara orätt att på detta sätt
ställa vissa rättssökande i en sämre ställning än andra rättssökande
svenska medborgare.

Jag vill här ta ett exempel. Det gäller användande av ombud
i en rättegång. I det förslag, som jag här förut talat om och
som är utarbetat av herr Jakob Pettersson m. fl., stadgas att, om
en rättssökande uttalat sig för användandet av ett visst juridiskt
ombud, så bör avvikelse därifrån icke ske annat än i mycket trängande
fall, under det att däremot, när det gäller rättshjälp till
åbor enligt åbokommitténs förslag, inga motsvarande bestämmelser
finnas, utan en åbo får taga emot vilken jurist som åbokommittén
vill pracka på honom. Detta är en avsevärd nackdel för de rättssökande
åborna.

Vidare står i .förslaget om allmän rättshjälp, att om en fattig
rättssökande inställer sig och begär rättshjälp, skall han erhålla
biträde med avfattandet av ansökan härom, d. v. s. det blir enligt
detta förslag ett nästan fullständigt rättshjälpskontor, som denne
man har att vända sig till. Han kan där få alla möjliga upplysningar
och kan där lämna fram sin sak fullständigt och meddela
alla de omständigheter, som inverka på saken. Vad däremot angår
rättshjälp åt åbor, finnes där inga motsvarande bestämmelser i
något avseende, men i stället mycket detaljerade stadganden därom,
att den rättssökande åbon måste lämna en mycket noggrann
framställning om vad han vill ha fram; han måste meddela alla
saker, som möjligen kunna inverka på bedömandet av hans rätts -

/ fråga om
åbokommittén.
uppgifter.
(Forts.)

Nr 49. 42

Onsdagen den 25 april, e. m.

uppgifter.

(Forts.)

i frågu om anspråk m. m. sådant, men han får icke någon som helst hiäln
utTfZmS vld uPPSättandet av sin skrivelse för detta ändamål.

Slutligen linnes i detta förslag om rättshjälp i allmänhet en
bestämmelse om, att därest en person fått sin framställning om
rättshjälp avslagen, har lian rättighet att överklaga detta beslut,
under det att däremot med avseende a rättshjälp för åbor ingen
dylik bestämmelse finnes. I sistnämnda fall har alltså vederbörande
rättssökande icke rätt att överklaga och söka rättelse i ett
beslut, som gar honom emot.

Detta är alltså några konstateranden av fakta, som äro sådana,
att man kan bestämt påstå, att det är riktigt, såsom det säges i
herr Lindhagens motion, att dessa rättssökande åbor komma i en
sämre ställning än andra rättssökande svenska medborgare. Det
finnes därför från denna utgångspunkt starka skäl för att påyrka
eu ändring i dessa förhållanden, vilket ju också herr Lindhagen
har gjort. ö

Men det finnes även en hel del andra saker, som kunna påtalas
i detta sammanhang, bland annat det, att man lagt avgörandet
av hela denna rättshjälpsfråga i åbokommitténs händer. Det
har redan vid föregående tillfällen här i kammaren gjorts gällande,
att detta icke är ett lämpligt förfarande. Det har sagts, att det
vore bättre, att antingen en bestämd person finge hand om ledandet
av dessa rättegångar eller också att en mindre kommitté, bestående
endast av några få personer, finge sköta denna sak.

Ett av skälen till, att man icke i fortsättningen bör anförtro
utdelandet av denna rättshjälp åt åbokommittén'' är ju det, att
denna kommitté är samlad endast en kort tid av året. Det är visserligen
sant, att det givetvis även under mellantiden finnes här
ett organ, ett sekretariat, som arbetar för kommitténs räkning,
men jag föreställer mig, att detta sekretariat icke har rätt att
självständigt besluta i sådana frågor som dessa.

Vidare bär det sagts, att denna åbokommitté är en objektivt
utredande institution och att den i sådana frågor som dessa åborättsundersökningar^
har till uppgift att lägga fram skälen för och
emot vederbörande åbos anspråk å ena sidan och motpartens, t. ex.
ett bolags, å den andra sidan. Nu är det ju så, såsom var man
vet, att när man för en rättegång, så följer man i allmänhet icke
den vägen. Rättegångsförfarandet här i vårt länd är, när det gäller
förandet, av talan för en viss part, lagt på det sättet, att man på
den ena sidan söker föra fram alla sina skäl, men däremot nekar
till och söker förringa bevisvärdet av allt, som framföres från den
andra sidan. Men dä förstår en var, att eu kommitté, som är
objektivt utredande och som alltså vid sin bevisning skall föra fram
både det, som är till fördel för åbon, och det, som är till nackdel
för honom, icke kan vara lämplig att såsom jurist vid en rättegång
biträda en viss part, i vars intresse det måste ligga att endast
lägga fram sådana saker, som äro till hans fördel. Jag tror, att
denna synpunkt är av synnerligen stor betydelse, och jag vet också,
att en del jurister, som yttrat sig om denna sak, ha sagt, att det

Onsdagen den 25 april, e. in,

41!

Nr 4».

är olämpligt att lägga ledandet av en rättegång i en sådan objektivt
utredande institutions händer, som det bär är fråga om.

Det är mänga andra synpunkter, som tala till töimän för den
del av herr Lindhagens motion, däri det påyrkas, att ledandet av
dessa rättegångar bör överlämnas i andra händer än åbokommitiens.
En sådan synpunkt är den, att åbokommittén är upptagen till rätt
stor del även av annat arbete, och man kan lätt befara, att om
den också skall ha hand om dessa vidlyftiga rättegångar, < ess arbete
kommer att fördröjas, något som efter mitt förmenande vore
synnerligen att beklaga'', därför att man ute i landet pa sina hall
"ivetvis väntar, att denna utredning skall bliva färdig sa fort som

^ Jag kan också såsom skäl för, att icke åbokommittén bör ha
hand om denna sak anföra det förhållandet, att på grund därav,
att avgörandet av dessa frågor nu är lagt i en kommittés händer,
linnes ingen möjlighet att överklaga ett av kommittén fattat beslut,
Jag bar redan förut varit inne på denna sak och påpekat,
att det förhåller sig så, att någon klagorätt i det fallet icke linnes.

Dessa synpunkter äro enligt mitt förmenande av sådan betydelse,
att jag anser mig för min del böra yrka bifall till herr Lindhagens
förslag i vad gäller andra punkten i hans motion. Jag skall alltså
be att fa yrka bifall till den föreliggande av mig avgivna reserva.-tionen och sålunda hemställa, att riksdagen ville anhålla, att Kung!.
Mai:t med anledning av herr Lindhagens motion är 258 i andra
kammaren måtte taga i övervägande, huruvida ej åbokommittens
uppgift att vara förestyre för den till åborna anslagna rättshjälpen
kunde utbytas mot en anordning, som bättre motsvarar ändamål et,
än som synes bliva fallet med det genom kungörelsen den 17 juni
1916 stadgade förfarandet, samt att vad herr Lindhagen i ovannämnda
motion i övrigt föreslagit ej måtte föranleda tiLl någon
riksdagens åtgärd.

/ Jråga om
iibokommittévs

upp9ifter (Korts.

)

Herr vice talmannen, som under herr Hages anförande övertagit
ledningen av förhandlingarna, gav nu ordet till

Herr Karlsson i Fjäl, som yttrade: Herr vice talman! Allt

sedan åbokommitténs tillsättande har vid varje riksdag, som sedan
dess förflutit, denna kommitté varit föremål för kalfatrande i denna
kammare. Orsaken till detta sökte jag antyda i ett anförande
föregående år och skall därför icke nu giva mig in pa detta.
Yad man haft att anmärka mot kommittén i årets och föregående
års motioner bär varit, att kommittén hittills icke framkommit
med något positivt förslag, syftande till att nu omedelbart hjälpa
dessa många människor, som man uttrycker sig. Vidare har man
anmärkt, att kommittén i stället fördjupat sig i juridiska spekulationer,
som gjort, att dess arbete bliVit resultatlöst, att det
endast blivit en kulturhistorisk utredning över förgångna skeden
och över de rättsförhållanden på jordfrågans område, som tidigare
ha existerat. Att kommittén icke varit mäktig att ännu komma

Nr 43. 44

Onsdagen den 25 april, e. in.

i fråga om fram med något positivt förslag det beror dels på kommitténs
IpZfZ ]nstTnktl?n'' deJs På själva ämnet samt det rika material, som
(Forts) kommittén måste röra sig med. Dessa stubb- och åborättigheter,
som det är fråga om, förskriva sig från 1600- och 1700-talen, varför
kommittén måste gå tillbaka till dessa tider och söka reda på
då levande åbor och sedan följa deras ättlingar till våra dagar.
Under tiden händer det, att dessa hemmanslotter, som det kan
vara fråga om, varit föremål för processer i olika rättsinstanser,
som kommittén nödgas följa, det är ett kolossalt arbete, som icke
någon, som icke sysslat med dessa saker, kan förstå.

Det är ^ nu sa, att dessa åborätter varit ärftliga, och det gör,
att man måste taga reda på, om den nuvarande innehavaren är
släkt i rätt nedstigande led med de ursprungliga åborna eller icke.
Det gör, att arbetet är kolossalt omfattande och tidsödande. Det
är tydligt, att det vid ett sådant utredningsarbete är omöjligt
att, såsom herr Lindhagen påstått dera gånger, då denna fråga
varit före, se bort från de juridiska synpunkterna, utan man måste
taga hänsyn även till dem. Det heter i instruktionen, att kommittén^
skall taga reda på icke endast antalet och beskaffenheten
av de å s. k. rekognitionsskogshemman samt å under bruk skatteköpta
hemman befintliga lägenheter, utan även de villkor, på
vilka dessa innehavas, och att om utredningen ger vid handen,
att någon med orätt, franvunnits sin besittningsrätt, kommittén
skall framkomma med förslag till gottgörelse i ett eller annat
avseende, Herrarna första på grund härav, att det är nödvändigt,
att gå grundligt till väga och att arbetet därigenom blir tids-’
ödande samt att det icke går an att förbise det rent juridiska vid
en sådan utredning.

iNu är det eu allmän föreställning i denna kammare och framför
allt ute i landet, att åborna skulle vara en mycket talrik
klass. Det är ofta så, att dessa människor om de blott bruka ett
rekognitionshemman, eller ett under bruk skatteköpt hemman tro,
att de äro åbor, men vid närmare undersökning befinnes det, att
så icke är fallet. I många fäll ha de gamla åborna sålt åbörättigheten
till bruken, utan att den nu levande generationen har
vetskap därom, i andra fall ha de franvunnits åborätten genom
domar o. s. v. I sådana fäll kan kommittén icke göra något. Att
såsom här flera gånger påyrkats, komma fram med förslag till
åtgärder för att hjälpa dessa åbor, innan man vet, huru många
de ^äro och vad rätt de ha, är icke möjligt. Först måste man
undersöka grunden, innan man kan föreslå åtgärder till -avhjälpande
av de missförhållanden, som kunna finnas.

Så bar man gjort anmärkning på att kommittén fått en olämplig
sammansättning varigenom bruksägareintresset skulle vara mycket
starkt representerat. Jag kan icke annat''än på det kraftigaste
tillbakavisa dessa insinuationer, att icke mina kamrater i kommittén
skulle vara opartiska och sträva att göra det bästa de kunna
av det arbete de ha sig förelagt. Om det skulle vara så, att när
kommitténs arbete är slutfört, det skulle visa sig vara, såsom

Onsdagen den ~f> april, e. in.

45 Nr 4».

någon sagt, huvudsakligen ett kulturhistoriskt arbete, så beror det
icke på kommittén, utan det beror pa, att vi icke kunnat ia tram umifter
något annat resultat av det material, som kommittén halt till sitt ^ports.)
förfogande.

i\''u har motionären i år även tagit upp frågan om rättshjälp
till åborna. Som bekant, anslog 1915 års riksdag på motion av
herr Lindhagen 15,000 kronor tilL rättshjälp åt de åbor, som måst
väcka rättegång för att få sin rätt klarlagd vid domstol detta, i
avvaktan på att kommitténs utredning skulle slutföras. Därvid
avsågs särskilt sådana åbor, som befarades under tiden bliva vräkta
av bruksägaren. Detta rättshjälpsanslag blev tillgängligt från och
med 19Kl. Det dröjde emellertid till slutet av juli, innan Kungl.

Maj:ts kungörelse angående användningen av rättshjälpsanslaget
utkom. Före denna kungörelses utkommande gjorde man kraftiga
påtryckningar och påminnelser från åboförbundet genom dess sekreterare
hos Kungl. Maj:t om nödvändigheten av att denna författning
snarast utkomme, ty åborna voro i trängande behov av
hjälp. Emellertid utkom denna förordning, och dä inträffade det
märkvärdiga förhållandet, att någon ansökan om rättshjälp icke
inlämnades. Detta föreföll oss i kommittén litet underligt, eftersom
vi visste, att processer voro väckta, och att åtskilliga av dem
voro brådskande och i behov av hjälp. Kommittén funderade
mycket över vad anledningarna till detta kunde vara. Vi trodde
oss duna, att anledningen huvudsakligen var, föreskriften att rättegångsombudet
skulle ha en viss juridisk kompetens, liden gick
till fram emot jultiden, och ingen ansökan inkom. Då fann sig
kommittén föranlåten att på det kraftigaste framhålla för åbornas
ombudsman det olämpliga i att på detta sätt driva obstruktion
och icke lämna in ansökan om rättshjälp, i synnerhet som man
tidigare framhållit det trängande behovet av hjälp. . Först sedan
kommittén gjort dessa framställningar, fann man sig föranlåten
att inkomma med anhållan om rättshjälp. Men det dröjde länge
innan sådan ansökan inkom: först i februari inkommo fullständiga
ansökningar.

Huru har kommittén ställt sig till dessa ansökningar? Har
man gått tillväga på det byråkratiska sätt, som herr .Hage skisserat?
Nej, visst icke! Ansökningarna ha ntskrivits pa kommitténs
kansli i samråd med kommitténs sekreterare och med användande
av kommitténs medel, vartill kommittén knappast varit berättigad.
Ansökningarnas uppsättande har sålunda icke kostat dessa personer
mera än möjligen porto för skrivelsens insändande, det är allt.

Nu har herr Hage gjort jämförelser mellan det förslag till
kostnadsfri rättshjälp i allmänhet, som utarbetats av borgmästare
Pettersson m. fl., och den kungl. kungörelse, som ligger till grund
för rättsbjälpsansökningarna i detta fall. Jag vill dä påpeka,, att
det av borgmästare Pettersson m. fl. utarb dåde förslag ännu icke
blivit lag, och vi veta icke, huru detta förslag blir, då det blir
antaget. Emellertid beror allt på, huru bestämmelserna tillämpas
och handhavas, och jag tillbakavisar beskyllningen, att kommittén

i\r 49. 46

Onsdagen den 25 april, e. m.

i fråga om skulle vara den tyrann, som man gång på gång här velat göra
(ibokommitténs gällande. Kommittén har tvärtom visat tillmötesgående, så långt
TfotM f etta var''t möjligt, då det gällt att hjälpa åborna, änskönt — det

or '' måste jag säga — det gjorts allt för att hindra kommittén att

komma i beröring med dem just för att få dem att tro, att kommittén
varit sådan, som man sökt göra gällande.

I fråga om handhavandet av rättshjälpen vill jag påpeka, att
kommittén icke önskat att få rättshjälpen om hand. I det yttrande,
som kommittén avgav till Kung! Haj:t rörande denna
fråga, föreslogs, att ansökningarna skulle inlämnas till Kung!
Maj:t, och prövas av Kung! Maj:t. Emellertid sköt Kung!. Maj:t
ärendet ifrån sig, och lade prövningen och ansvaret med denna
invecklade och ganska grannlaga sak på kommittén.

Ifråga om anlitande av rättegångsombud äga ju enligt författningen
de rättssökande rätt att föreslå ombud, och det kommer
icke i fråga — om detta ombud fyller kompetensfordringarna —
att kommittén icke skulle godkänna det ombud, som åborna själva
förordat. Herr Hage nämner — jag tror i reservationen — en
viss jurist, som skulle ha åbornas förtroende och som de helst
skulle vilja ha till rättegångsombud. Det har varit kommittén
bekant, att så varit förhållandet, och då det gällde att förordna
ombud med anledning av de ansökningar om rättshjälp som av
kommittén beviljats, tog kommittén hänsyn till detta, ehuru icke
begäran framställts om visst rättegångsombud, och vände sig till
doktor Söderqvist med förfrågan, om han ville åtaga sig dessa
mål. Då han vägrade att åtaga sig detta, dels emedan han hade
mycket att göra, dels emedan han icke ville gå i vägen för åboförbundets
ombudsman och sekreterare Dalqvist, som anhängiggjort
och fört dessa processer, hade kommittén intet annat att
göra än att förordna annat ombud.

Jag har i detta sammanhang velat framhålla detta och skall
icke taga kammarens tid ytterligare i anspråk. Jag slutar med
att säga, att om kammaren följer herr Hage och anser, att handhavandet
av rättshjälpen bör ske på annat sätt, så är jag säker
på att ingen av kommitténs ledamöter skall ha något emot detta
utan vara glad över att få slippa detta besvär. För egen del
tror jag mig kunna försäkra kammaren, att kommittén har tagit
och fortfarande kommer att taga all möjlig hänsyn till åborna, då
det gäller rättshjälp. Jag tror sålunda, att de icke skulle komma
i en bättre ställning, om kammaren bifölle reservationen.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Vidare anförde:

Herr Sjöblom: Herr vice talman, mina herrar! Jag har

avgivit en blank reservation till detta utskottsbetänkande, och det
kommer sig därav, att jag under behandlingen av detta ärende
har fått den uppfattningen, att ändå allt kanhända icke är, som
det borde vara, då det gäller dessa åbor, i de avseenden, som det
här rör sig om.

Onsdagen den 25 april, e. in.

47 Nr 41).

Utskottet anför i sitt betänkande, att de 15,000 kronor, som
riksdagen anslagit till beredande av rättshjälp åt åbor, icke kommit
till användning, och det framhölls också av herr Karlsson
i Fjöl, att så icke skett förr än på sista tiden. Jag vet icke, om
orsakerna härtill äro de, som herr Karlsson anförde, vilket dock
är möjligt, men det förefaller mig, som om det funnes en viss
misstro mellan åbokommittén och de fattiga människor, som åbokommittén
har att hjälpa. Jag tror det vara nödvändigt, att om
sådan misstro förefinnes, man på ett eller annat sätt söker avlägsna
den för dessa fattiga människors skull. Vi göra så stora
uppoffringar för att skaffa egna hem och möjliggöra därmed i tusentals
fall för personer, som ofta äro ovana vid lantbruk, att
skaffa sig sådana hem, under det att dessa människor, som kanske
äro fästa vid sina små hem med barndomskärlek, icke komma till
den rätt, som de tro sig ha. Jag tror, att det finnes en misstro
mellan kommittén och dessa åbor, vilken behöver undanröjas på
ett eller annat sätt. Och därför har jag trott, att det skulle vara
lämpligt, att riksdagen genom en skrivelse till Kungl. Maj:t söker
få en ändring till stånd.

Utskottet har ju anfört, att åbokommittén, om så finnes nödvändigt,
skulle ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att kungörelsen
skulle ändras, där detta vore av behovet påkallat. Det är
möjligt, att det förhåller sig så, men man bjälper icke dessa människor
genom en sådan hänvisning. Jag känner icke abokommitténs
intresse för saken, ehuru jag tror, att det är varmare, än
som synes framgå av herr Lindhagens motion, men jag tror, att
nödvändigheten kräver, att något mera göres för dem.

Det anföres vidare av utskottet, att Kungl. Maj:t så sent som
i mars månad i år prövat ärenden av ungefär samma innehåll,
som innefattas i motionen, men lämnat dem utan avseende. Jag
tror icke, att detta bör utgöra hinder för andra kammaren att gä
med på klämmen i reservationen, ty det visar icke, att icke behov
av ny utredning kan föreligga.

Herr Karlsson tar ju åbokommittén i försvar, och det är —
höll jag på att säge — både hans plikt och skyldighet att göra
som medlem av kommittén. Jag har ingen anledning alls att anse
den partisk i dessa frågor, men det kan hända, att den på grund
av vissa förhållanden icke kommit i ett sådant förhållande till
åborna, som kräves för att den skall rätt kunna fylla sin uppgift.
Detta behöver icke vara kommitténs fel, men jag tror, att för att
man skall komma till det mål, som riksdagen åsyftat, bör en förändring
ske.

På dessa grunder yrkar jag, herr talman, bifall till klämmen
i herr Hages reservation.

Herr Helger instämde häruti.

Herr Lindhagen: Huvudsaken i denna motion är fragan om

själva direktivet för kommitténs arbete. Detta anser jag vara det

I fråga om
åb o kommittén s
■uppgifter.
(Fort».)

Nr 49. 48

Onsdagen den 25 april, e. in.

ifråga om viktigaste. Men då mitt förslag i deri tia del blivit avstyrkt av
*vppgiftel. utskottet, vet jag icke riktigt, huru jag skall ställa mig.

(Forts.) .. Anledningen till att jag väckte min motion var den, att det
närmast var på mitt initiativ, som en riksdagsskrivelse kom till
stånd, som sedan föranledde denna kommittés tillsättande. Sedan
har på motion av mig anslag beviljats till rättshjälp åt dessa åbor.
Då är. det förklarligt, att jag känt mig uppfordrad och önskat
att följa dessa frågor och tillse, huru de skulle komma att utveckla
sig.

Vad då först angår åbokommitténs direktiv, så står det uttryckligen
i dess instruktion, att den skall verkställa utredning
rörande antalet och beskaffenheten av de å s. k. rekognitionsskogshemman
samt å under bruk skatteköpta hemman befintliga lägenheter
jämte de villkor, på vilka dessa innehavas, ävensom i vad
mån och på vad sätt innehavarna av dylika lägenheter må kunna
tryggas i besittningsrätten till desamma. Jag har varit med vid
åtskilliga diskussioner om denna sak både utom och inom. Men
man har icke fått något uppslag eller förvissning, om kommittén
tänkt komma till annat resultat än eu utredning om förgångna
tiders historia rörande det ena hemmanet efter det andra. Vad
som styrkte mig i mitt förehavande att väcka en motion även i
ar var, att Karlsson i Fjät enskilt sagt mig, att han trodde, att
kommitténs arbete icke kunde leda till väsentligen annat än kulturhistoriska
utredningar, och det sade han öppenhjärtigt. Han
sade då, att så som arbetet är lagt, blir det icke annat, och jag
ser nu att han nickar bifall till detta mitt påstående. Men då
saken ligger på det sättet, att kommittén icke kan komma till
annat resultat, har jag tillåtit mig ingripa, ty jag har med mina
framställningar i riksdagen rörande dessa frågor avsett ett annat
resultat.

Här har sagts, att motionen skulle giva uttryck åt en missstämning
mot kommitténs sammansättning. Det har jag icke sagt
såsom det huvudsakliga. Jag har icke riktat mig mot personerna,
som nog göra sitt bästa. Men det är klart, att då en sådan här
sak skall tagas om hand och utredas, så bör man i det allmännas
och åbornas intresse _ lämna utredningen åt ett par, tre rivande
karlar, som ha sitt hjärta på den sidan, åtminstone ganska mycket,
och som förstå, att det gäller att utfinna något, som medför, att
åborna få sitta kvar på sin jord och vinna en oberoende ställning.
Detta sker icke genom att man lägger den huvudsakliga utredningen
_ på personer, som stå bruksägarna mycket nära eller rent
av varit anställda hos dem, eller åt sådana personer, som förut
yttrat ^sig mycket skeptiskt om åbornas möjligheter och rätt.

Vår mening var att få personer i kommittén, som sågo saken
litet ljusare, som ville slå vakt om de svagares rätt och som icke
vore så bundna, som konservativa jurister i allmänhet äro här i
landet, i juridiska former, utan som kunde taga sin uppgift pa
sådant sätt, att de ville vara med om att slita sönder formerna
och få fram innehållet, och detta senare kan icke ske — jag upp -

Onsdag!! den 25 april, e. in.

49 Nr 49.

repar det — pa annat sätt än genom en ny lagsi ilning. Huru i fråga om
skall k mimittén kunna utreda den här härvan av historislta fakta,
om vilka man kan ha både den ena och den andra meningen.'''' Det U/(|,,orta ^
är allt sä svävande, ait domstolarna kunna döma lika väl på det
ena som på det andra sättet. Dä man vet, att domstolarna i allmänhet
äro lagda så på grund av landets industrialisering, att deras
sympatier ligga mest hos industrien, så tycka de, att detta
är gamla saker, som det icke är värt att röra vid. Då man alltså
icke kan vänta någon social hjälp från dem, då lönar det sig
föga för kommittén att såsom sin huvuduppgift syssla moll de
gamla, former, som dessa förhållanden iklätt sig. Det tjänar icke
något till att lägga sin själ i detta, da man endast kommer till
ett negativt resultat. Antingen får kommittén ombildas till en
kulturhistorisk kommitté eller också får kommittén söka hitta på
något, varigenom skyndsam hjälp kan beredas människorna ifraga.

Härför tinnes visserligen intet så verksamt medel som revolution.

Men om man icke tror därpå, så får man tillgripa en ny lagstiftning.

Nar det är fråga om den lagstiftning, som rör rekognitionsskogshemmanen,
sä bör visserligen utrönas, vilka som sitta där
som åöor och med vilken de innehava dessa hemman. Men beträffande
dessa åbor har kronan glömt föreskriva, att de skola
sitta »odrivna^, och därför åligger det statsmakterna att stifta en
lag, att de åbor, som sitta pa rekognitionsskogshemmanen, skola
sitta odrivna. Lagen bör, frånsett allmänt mänskliga synpunkter,
i detta fall grundas särskilt därpå, att dä kronan skänkte skogen
till bruken var det icke meningen, att man också skänkte bort
åkerjorden och människorna därpå. Även om det sedan kommit
nya åbor, har staten eu moralisk skyldighet att göra en sådan
social lagstiftning, att jorden på statens rekognitionsskogar skall
förbehållas dem, som bruka jorden, vare sig de tillkommit förr eller
senare. Denna rätt kan staten, som sagt, taga sig i all synnerhet
på grund av sin gamla rätt till rekognitionsskogshemmanen
vilka äro en gåva av staten.

Jag förmodar att abokommitténs jurister säga, att deras juridiska
samvete förbjuder dem detta. Då får man vända sig till
andra personer, som ha ett annat, ett socialt samvete, och som
kunna föreslå sadana lagar.

Beträffande dem, som inneha under bruk skatteköpta hemman
linnes redan det villkoret, att de skola sitta odrivna. Därför bör
det möta sa mycket mindre betänkligheter att här lagfästa detta
genom ny uttrycklig lag.

Det hela bör sedan enligt min mening kompletteras med, förutom
eventuellt en arrende- och vanhävdslag särskilt med en sådan
lag som alltid ar efter ar ifrågasatts här i riksdagen på senare tider,
nämligen en social expropriationslag, så att sadana jordbruk kunna
få exproprieras med tillräcklig skog, och odlingsmark på det innehavarna
ma erhålla en självständig ställning. Ett dylikt förslag
samlade nyligen, som herrarna torde komma ihåg, 99 röster mot

Andra kammarens protokoll 1917. Nr -''i9. 4

Nr 49. 50

Onsdagen den 25 april, e. m.

i fråga om 101, i denna kammare. Också ett sådant förslag borde kommittén
abokommittenstaga under övervägande, som komplement till de andra. Då detta
“(Forte7'' förslag erhöll så många röster i denna kammare, bör man förstå,
att den seger, som vanns, var en Pyrrus-seger för majoriteten.
Men jag är övertygad, att juristerna inom kommittén skola anse
sig av sitt juridiska samvete förhindrade även att föreslå en sådan
lagstiftning. Dä böra dessa personer utbytas mot andra, som ha
ett socialt, ett, om jag så far säga, mera mänskligt samvete, så
att de kunna tillgodose själva saken.

Så ligger frågan, och då är det klart, att det behöves nya
direktiv för kommittén. Man kan säga, att teoretiskt ligger detta
i kommitténs uppdrag, i dess andliga innehåll. Däri är jag ense
med herr Hage och man kan därför uttala sig som han. Men om
man tar saken praktiskt och icke bara teoretiskt, finner man att
kommittén icke fattat saken, som den bör fattas, och då behövas
nya praktiska direktiv, som sätta klart på papperet, vad som
nmnas med det andliga innehållet i de redan givna direktiven.
Då är jag också övertygad, att herr Karlsson i Fjöl såsom en
välsinnad man, som röstat för förslaget om social expropriation,
även skall gå med, bara han får en jurist med socialt samvete
som stöd vid sin sida. Det är icke så lätt för en ensam lekman,
som icke är jurist, att rå på och hålla sig över isen gent emot
all den bevisföring, som de juridiska samvetena förmå prestera i
en kommitté. Därför behöver herr Karlsson det nyssnämnda stödet
och därför bör han försöka laga, att det blir även en personförändring
i kommittén.

Vad nu själva processerna angå, känner jag icke till anledningen
till att det icke kommit in några anmälningar. Men man har
sagt, att mellan åboförbundet och denna kommitté är det en konflikt
så till vida, att åboförbundet anser, att dessa bestämmelser
äro alldeles för byråkratiska, så att de icke kunna leda till någonting.
Och däruti tror jag, att man kan ge förbundet rätt.
Skall det verkligen kunna bli så, att råd kunna lämnas oväldigt
snabbt och enhetligt, så behövs det en person, som har det hela i
sin hand och som är skicklig att sköta detta. Då kan det verkligen
bli någonting av, och därför är det, som jag också tillåtit
mig draga fram den andra saken, angående rättshjälpen, ehuru den
första saken för mig är den viktigaste.

Vid sådant förhållande, herr talman, så, ehuru jag i början
av denna debatt funderade litet på att instämma med herr Hage

— ty man skall ju hålla ihop med s. k. partivänner i politiken

— är det mig dock, när jag tänker efter och hör diskussionen,
alldeles omöjligt att göra detta, utan jag måste yrka bifall till
min motion.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Jag blev mycket förvånad, då jag
hörde herr Karlsson i Fjäl ganska cyniskt rent av antyda, att det

Onsdagen den 25 april, e. in.

51 Nr 4J).

troligen icke kan bli annat än en kulturhistorisk utredning av
åbokomtnitténs verksamhet. Jag far verkligen stiga, att när jag
hörde detta, så började jag tänka på att gå över på herr Lindhagens
linje. Men jag har utgått från helt andra förutsättningar.
Jag har utgått från, att det var en bekant sak för herr Karlsson
och för kommittén att det givits vissa bestämda direktiv för denna
kommittés arbete. Här stor ju, att kommitténs direktiv formulerats
på följande sätt bl. a.: ». . . ävensom undersöka i vad mån och
på vad sätt innehavarna av dylika lägenheter kunde tryggas i besittningsrätten
till desamma, dels ock, därest utredningen skulle
gira vid handen, att beträffande lägenhetsinnehavarna, som fränvunnits
sin besittningsrätt, billighetsskäl i särskilda fall syntes böra
föranleda ytterligare åtgärder från statens sida, därom hos Kungl.
Maj:t göra anmälan.» Såvitt jag kan förstå, innebär väl detta en
skyldighet för kommittén, att icke nöja sig bara med eu kulturhistorisk
utredning av denna sak. utan om det kan konstateras,
att dessa människor nu inte äro i den lyckliga situation, som man
i allmänhet velat tro, i avseende på möjligheten att på rättslig
väg nä sitt mål så har kommittén skyldighet, absolut skyldighet,
att göra någonting för dessa människor, föreslå en ändring av lagstiftningen
eller på ett eller annat sätt åstadkomma någonting, som
kan ställa dessa människor i en sådan ställning, att de bli tryggade.
Det utgick jag ifrån, att den saken var bekant för kommittén
och att kommittén också höll på den saken, och det var
med den utgångspunkten, som jag yrkade avslag på herr Lindhagens
förslag i den första punkten. "Men är det så, att kommittén
rent av alldeles sätter sig över detta direktiv, då får jag verkligen
säga. att man kommer i en ganska tveksam ställning, hur man
skall ställa sig till denna sak.

Jag vill för övrigt i detta sammanhang säga. att herr Karlssons
i Fjöl anföranden rörande denna sak både förra riksdagen och
denna riksdag icke hållit sig på det plan, där en riksdagsmans anföranden
höra hålla sig. Herr Karlsson i Fjät insinuerade, att det skulle
sta vissa personer och vissa saker bakom, som åstadkommit denna
motion med mera sadant. Såsom var och en av kammarens ledamöter
kan se, äro både herr Lindhagens motion och min reservation
fullt sakligt lagda. Vi ha anfört endast sakliga motiv och
sett frågan ur rent sakliga synpunkter. Jag anser, att herr Karlsson
bär skyldighet helt enkelt att vid sin bevisföring mot oss använda
saklig argumentering och icke denna insinuation, som herr
Karlsson sänkt sig ned till både förra riksdagen och denna.

Så t. ex. talade herr Karlsson om att det bedrivits obstruktion.
Vad har herr Karlsson för bevis för det? Inga bevis alls! Bara
rena påståenden! Vidare säger herr Karlsson till exempel, att
doktor Söderqvist icke velat åtaga sig det nämnda uppdraget bland
annat därför, att han då kanske skulle gå i vägen för en annan
person. För min del tror jag, att det huvudsakliga skälet varför
den mannen icke velat åtaga sig uppdraget i fråga är det, att de
rättsregler, som fastställts för användande av Senna rättshjälp,

1 fråga om
&bo kommitténs
uppgifter.
(Forts.)

Nr 49. 52

Onsdagen den 25 april, e. m.

ifråga om äro sådana, att de icke tilltala honom. Den saken har han också
abokommittens gjVit uttryck åt i en av honom författad skrivelse, som anföres i
Tf tsT reservationen. Där har han lagt fram skäl för och gjort gällande,
or '' att dessa regler för rättshjälpens användande icke äro tillfredsställande,
och jag föreställer mig, att det är just den omständigheten,
som varit avgörande för honom, när han avböjde erbjudandet
att biträda vid dessa rättegångar.

No säger berr Karlsson, att man kanske icke får taga dessa
rättsregler så bokstavligt och att man kan utnyttja dem på ett annat
mindre byråkratiskt sätt med mera sådant. Ja det är möjligt, att
kommittén kommer att göra det och kanske redan börjat göra det.
Men dessa rättsregler äro i alla fall så formulerade, att man icke
bar anledning tro, att man kommer att gå den vägen. Det är
dock ett faktum att det av berr Jakob Pettersson m. tl. utarbetade
försluget vilket jag har här i bänken och bestämmelserna utarbetade
av åbokommittén äro synnerligen avvikande i detta fall. Jag
tror alltså, att det kan finnas skäl att stå pa den linje, där jag
bar ställt mig, nämligen att man bör åstadkomma andra regler
och i allmänhet andra anordningar i avseende på denna rättshjälp
för åbor.

Med avseende på frågan huruvida åbokommittén eller någon
annan institution bör ha band om denna rättshjälp, vill jag särskilt
säga att det är verkligen så — det kan nu inte hjälpas —
att dessa åbor ha icke fullt förtroende, såvitt man kan finna, för
denna åbokommitt.é. Men det beror icke på de skal, som herr
Karlsson tror att det beror på, utan det beror på helt andra förhållanden.
Det beror hl. a. på att åbokommittén t. ex. i ett visst fall
lämnat en sådan utredning, att den inte nns har godtagits vid
rättegången. I detta fall, angående hemmanet Hallen, hade abokommittén
lagt fram eu viss utredning, där det gjordes gällande,
att äbon förlorat sin åboiätt. Men trots denna åbokommitténs
utredning visade det sig, att när åborna själva gingo fram och
hade ett ombud och drogo saken inför rätta, detta påstående av
kommittén icke höll streck i rättegången. Dessa åbor ha sedan
vunnit mot åbokommittén både i underrätten och vid hovrätten. Ett
sadant konstaterande, ett sådant faktum är sannerligen icke ägnat
att åstadkomma något större förtroende till kommittén hos a borna.

Jag tror alltså, att det finns starka skäl, som tala för den
ståndpunkt, jag här intagit. Jag kan icke hjälpa, när jag ser,
hur det har gått med hela delta anslag på 15,000 kronor, att jag
tror, att här ligger något under, att man söker på bakvägar motarbeta
och göra om intet andra kammarens vilja i detta fall. Det var,
såsom alla herrarna nog veta, så, att denna motion drevs igenom
mot första kammaren. Den gick igenom vid någon gemensam votering,
och den gick igenom mot alla officiella myndigheters av-dyrkande,
kan jag säga, på sätt och vis. Man känner alltid vid sådana
tillfällen, när någonting går emot de officiella myndigheterna,
att här finnas i detta land andra vägar att mota folkviljan på.
Det finns alla dessa möjligheter sedan att komma fram på andra

Onsdagen den 25 april, c. m.

53

Nr 4!>.

vägar, när den gemensamma voteringsmajoriteten liar sagt sitt ord
i en fråga, som går emot vissa kretsars åskådningar. uppgift!

Ja, herr talman, trots att jag nu känner mig mycket tveksam, (Fort,0
huruvida jag icke rent av borde yrka bifall även ti 1 den törsta
punkten i'' herr Lindhagens motion, så skall jag likväl tillåta mig
att sta kvar vid mitt förut gjorda yrkande.

Herr H amilton: Herr talman! Föreliggande fråga har onekligen
kommit i ett mycket tråkigt läge, och även de, som hysa
det allra varmaste intresse för att hjälpa åborna, veta knappas ,
vilka åtgärder som böra vidtagas. Ungefär samtidigt med att herr
Lindhagen inlämnade den motion här i kammaren, som nu behandlas,
ingick aboförbundets styrelse såsom representant för aborna direkt
till Kungl. Maj:t och framlade sina önskemål, ungefär desamma,
som herr Lindhagen har berört i sin motion. Kungl. Maj:t har
således redan haft frågan under omprövning och har avslagit den
av styrelsen för åboförbundet gjorda framställningen. Man frågor
sig då: tjänar det mycket till att ånyo, ungefär fjorton dagar sedan
avslag lämnats av Kungl. Maj:t på den nämnda framställningen,
ingå till Kungl. Maj:t med begäran om ny utredning i tragan.

Det är visserligen en annan regering, men denna regering följer

väl i den förras fotspår därvidlag.

Herr Hage anser, att åbokommittén är olämplig att handhava
denna rättshjälp för äborna, som- riksdagen beviljat anslag till, och
han föreslår, att saken skall läggas antingen i en ny kommittés
eller i en enda persons hand. Men vem skall utse den nya kommittén
eller denna person, som skulle övertaga den gamla kommitténs
uppgift att utse rättegångsombud? Det blir väl regeringen
det också. Är det då säkert, att regeringen kommer att utse en
ny kommitté eller en person, som är lämpligare än den nuvarande
kommittén. Jag föreställer mig. att de> åtminstone ar svart att
komma och begära någonting dylikt ho* Kungl. Maj.t. ,

Herr Lindhagen önskar däremot någoni ing annat. Han.önskar
nya, andra direktiv för den nu sittande kommittén, såvitt jag förstod
honom rätt. Det har också förefallit utskottet, att de villkor,
som Kungl Maja har fastställt för erhållande av rättshjälp, aro
alltför stränga. Man får också bekräftelse därpå genom d-t förhål
mndet, att, under år 191(1 ingen enda åbo begärt rättshjälp och
att i början av 1917 endast fem hade begärt rättshjälp, av vilka
två kunnat erhålla sådan. Ut-kottet har i sm motivering papekat,
att dessa villkor äro för stränga och att det behövs nya direktiv,
men utskottet uttalar den förhoppningen, att den nu sittande kommittén
skall komma att inse detta och följaktligen hos Kungl.

Maj:t begära att få ändrade villkor för sitt arbete. Det synes vara
riktigt, att giva kommittén tillfälle att framstå la en sådan begäran
och att söka få medel för att mera energiskt kunna hjalpa
äborna. än de hittills gjort. Det synes mig att man bör lämna
kommittén en frist på åtminstone ett ars tul tor att kunna gorå
detta.

Nr 49. 54

Onsdagen den 25 april, e. in.

ifråga om Det är under sådana förhållanden, som jag, herr talman, med
aS«pZ7/erM''PåPekan<ie även vad skottet i övrigt framhållit ''

(Forts.) ber att fa ypka bita11 1111 utskottets hemställan.

sin motivering,

Herr Karlsson i Fjäll Herr talman! Blott ett nar ord! Herr
Lindhagen talade känsligt och vackert, såsom han alltid gör, när
han kommer in på dessa jordfrågor, som ligga honom mycket nära
om hjärtat, och förmenade, att om blott den goda viljan fanns inom
kommittén, skulle man komma till det resultat hem Lindhagen
önskade. _ Jag vill säga, att jag tror icke det vara möjligt att
komma till det resul>atet med den instruktion kommittén har. Kommittén
har den uppfattningen att den i sitt utredningsarbete skall
hälla sig inom ramen av de lagar och författningar som hitintills
reglerat dessa områden. Herr Lindhagen önskar expropriation eller
reduktion, och något sådant har kommittén icke ansett ligga inom
sin befogenhet.

Herr Hage yttrade, att jag både i mitt anförande varit åtskilligt
insinuant. Om så har varit fallet, anser jag mig ha haft
göda fog därför. Jag känner bäst. hur det har intrigerats bakom
hela denna sak och hur svårt det är att här kunna försvara sig
mot det smygande förtal, som satt i scen om kommittén, och mot
det sätt, varpå den arbetar. Herr Hage frågade, vad jag hade för
bevis för att det drivits obstruktion. Jo, jag har det beviset, att
det framhölls strax innan förordningen utkom, hur trängande det
var, att denna förordning åstadkommes, för att åborna måtte komma
i tillfälle att få rättshjälp, men när författningen utkom, sökte
man ingen rättshjälp och ingå ansökningar därom kommo in. förrän
de framtvingades med milt våld, kan man säga, från kommitténs
sida. När kommittén sedan vid dessa ansökningars behandling
gått tillväga på ett sätt, som omöjligen kan göras till föremål för
några sakliga anmärkningar, förstår jag icke, varför kommittén
här skall klandras. Några sakliga skäl för klander finnas icke
i avseende på behandlingen av rättshjälp-Jrågan.

Ingen enda äbo har under 1916 begärt rättshjälp, sade herr
Hamilton, och detta skulle bero på den olämpliga författningen.
Utan att vilja försvara författningen bestrider jag detta, tv skälen
Härtill äro helt andra. Vilka dessa skäl äro, det antydde jag i
mitt torra anförande: kostnaderna för att få själva rättshjälpen
till stånd, såsom här antytts. Det har icke kosiat åborna någonting
mer än möjligen porto. Det har varit deras hela besvär med
saken, i övrigt har kommittén själv verkställt allt arbete, som
erfordrats.

Ja. så ställde slutligen herr Hamilton i utsikt ett nådår för
kommittén, sa att, om den under detta år själv begärde någon
ändring i den nu gällande kungl. förordningen, så skulle den möjligen
ha utsikt att få sitta kvar, tills den fatt sitt arbete avslutat.
Jag ar mycket tacksam för detta, men jag tror knappast att kommittén
har anledning att göra någon begäran om ändring, framförallt
om kommittén sköter sig sä i fortsättningen i fråga om be -

Onsdagen ilen 25 april, c. m.

55 Nr 41).

handlingen av detta anslag, som den hittills gjort med de fa ansökningar
som inkommit, ty då tinnes helt säkert ingen anledning
att begära någon ändring i det avseendet.

I fråga om

&bo kommittén*
uppgifter.
(Förta.)

Herr Lindhagen: Som vi höra av diskussionen, blir det allt

mer tydligt, att det är önskvärt att få någon rätsida på den här
saken och att då också escamotera bort alla de här obehagliga inslagen,
som herr Karlsson i Fjäl nu talade om och beklagade sig
över tv de behövas icke alls. Jag själv har ju varit med från
början om saken, så att det är blott ett uppsåt jag hatt förut,
som jag härmed fullföljer. Jag vill då blott säga nagra ord återigen
om första punkten, nämligen kommitténs direktiv, ty därpa

hänger det. .... ,, .. ,

Nu har herr Karlsson betonat, att kommittén maste självfallet
anse sig fullkomligt förhindrad att inlåta sig på någon ny lagstiftning
för att hjälpa åborna, utan det enda, som kommittén
kunde gorå, var att se till, huruvida med ledning av de nu gällande
lagarna man kunde utfundera någon juridik, som kunde
hjälpa dem. Ja, jag förstår som sagt så väl herr Karlssons i
If jäl ställning; det är icke sa lätt att sitta i en sådan dar kom
mitté, när man icke själv är juridiskt utbildad, ty där bli lekmännen
lätt överllyglade av juristerna. Det måste finnas en jurist,
som verkar i samma riktning som herr Karlsson i Fjäl i jordfrågan
vid hans sida, för att halla den officiella juridiken någorlunda
stången. Kommittén, juristerna och kameralisterna ha naturligtvis
med°sin övertygelse, som också kan vara mycket bestickande, älskvärt
framförd under ett hyggligt samarbete, suggererat herr Karlsson
i Fjäl till att tro att kommittén icke kan gå längre. Men jag
skall be att såsom motvikt däremot få säga, att dylikt tal behöver
man icke nödvändigt taga för gott, utan man skall till att börja
med läsa instruktionens ordalag och sedan reflektera över sakens
natur, och dä kommer man ju til! ett annat förhållande. Skulle
något ändå brista, bör en kommitté självmant ögonblickligen hos
Kungl. Maj:t begära utvidgad befogenhet om den ej tilltror sig
att kunna taga sig den själf. Det står emellertid i denna instruktion,
att kommittén skall utreda, på vilka villkor åborna inneha
dessa lägenheter ävensom i vad mån och på vad sätt innehavarne
av dylika lägenheter må kunna tryggas i besiktningen till desamma.
»På vad sätt», står det, och således kan man tänka sig
flera sätt, icke blott domstolsprocessens väg, utan även andra.

Jag vill erinra om norrlandskommittén. Den fick i uppdrag
att utreda, huru den jordbrukande befolkningen i Norrland kunde
vidmakthållas och stärkas. Det var också en sådan där utredning,
i vad män och på vad sätt man kunde trygga en befolkning i besittning
av jorden. Vid detta uppdrags utförande kom norrlandskommitten
till det resultatet, att detta kunde icke ske på annat
sätt än gem>m en ny lagstiftning, och därför tog kommittén sig också
den självfallna friheten att med ledning av ett precist likadant
direktiv föreslå en hel mängd nya tvångslagar, kan man ju kalla

Jfr 49. 56

Onsdagen den 25 april, e. m.

dåZiZs ,S,r ?reskT förhud för bolaS att k«Pa hemman,

uppgifter. , , , J en fullkomlig omkastning av hela det föregående år (Forts.

) nundrådets ekonomiska princip, som var byggd på obegfänsad nä

Ä.''1’ ““>« bära »et stfa, i'' all s/„„eXt åt

Varulf ld •lord^Ildom, Sa långt gick den kommittén på en liknande
lor mule! ad instruktion som denna.

Nu har denna kommitté sålunda till uppgift att ytterligare
la??a ettnmalmedvctet betänkande vid sida,i av norrlandsW
mntens Därigenom bliva de mänskliga behoven dessutom i tillta
le att alltmer och mer rycka fram divisionsvis mot en regenng,
som icke är benägen att, såsom det är nödvändigt, inlåta
sig pa dessa sa,£er, nämligen den s. k. sociala expropriationen, som
kammaren hart nar biföll häromdagen och som ju norrlandskommitten
förut gatt i spetsen för. Det är just denna kommittés främ rW;!

ft0r iia ailL-er,f natur betingade uppgift. Jag vill blott nämna
detta för herr Karlsson i Fjal, som själv alltid röstat för dylika

lg i norrlandsfrågorna och även motionerat i dem och som
alideles säkert också häromdagen röstade för den fråga, som då
lorelfig nämligen att bolagsarrendatorers och lantbönders hemman
skulle ta exproprieras.

Det var nog herr Karlsson också med om, ty vi hade säkerligen
icke kommit till en så stark minoritet, om icke han och hans
liktänkande slutit sig till oss.

Har galler således för denna kommitté att göra en ny insats
av samma beskaffenhet, som norrlandskommittén gjoide. Då komma
vi verkligen någon vart. Man skall icke taga för starkt intryck
av de betänkligheter, s m den officiella juridiken och de, som ha
fart sig att ga dess vägar, alltid ha emot sådana här saker ty de
stodo enstämmigt emo den saken i norrlandsfrågan allesammans,
både de privata och de officiella juristerna. Samma väg, som vi
gingo där far man gå här också, och jag skulle vilja föreslå herr
Karlsson i Fjäl att till att börja med göra samma yrkande, som
vi. gjorde i norrlandskommittén, och om kommitténs jurister säga
nej sa begär votering i kommittén, och när kommitténs betänkande
sedan skall avfattas, så skriv en reservation, så få vi i
afla fram en reservation att åberopa jämte norrlandskommitténs
majoritets förslag, nar man slutligen skall bryta det ständiga motståndet
från regeringS„)aktens sida mot sidana här saker.

Herr Hamilton frågade, vad det skulle tjäna till med denna
framställning, nar regeringen nyss avslagit en'' liknande framställning
från aborna. Jo, just dä, herr Hamilton, är det så mycket
större anledning, att riksdagen tar itu med saken, tv alla ''dessa
frågor ha kommit från riksdagen och mot Kungl. Maj:ts ständiga
motstånd och endast när Kungl. Maj:t sett, att det icke lönat sig
längre att saga nej, har Kungl. Maj:t ibland lojalt funnit sig i
saker) och tagit upp den på det sätt riksdagen önskat.

Utskottets motivering har jag verkligen icke inlåtit mig på, ty
utskottet säger helt enkelt så här: utan att inga pa bedömande av
de av motionaren framställda erinringarna, tycker utskottet, på

Onsdagen den ^5 april, e. in.

57 iNr 49.

bland annat det skälet att Kung! Maj:t anslagit en liknande fram- J fråga om
ställning förur, att man icke nu bör inlåta sig på saken. Om jag “bokomnuttit
skulle hälla mig till utskottets motivering, skulle jag egentligen
yrka återremiss på utskottets betänkande och anhålla, att utskottet
ville ingå på saklig prövning av motionärens erinringar. Men det
tjänar ingenting till, utan jag tycker, att man lika gärna kan gå
direkt pa saken och nu bifalla denna motion och därigenom giva
lekmannen, herr Karlsson i Fjät, ett stöd för att kunna även gentemot
juridiken i kommittén hävda den ståndpunkt, han alltid förut
har hävdat i denna kammare och som han självfallet tiar ganska
svårt att, ensam såsom han star som lekman, göra gällande i kommittén.

Herr Hage: Jag vill blott helt kort mot herr Hamilton säga,
att det är visserligen sant, att Kung!. Maj:t har behandlat denna
sak och avslagit den, men det vore förvånansvärt, om vi skulle i
denna kammare gå den vägen, att så fort vi ha en högerregering,
som sitter och har en viss uppfattning, så skulle vi aldrig anse
det vara lönt att göra något, som gick emot regeringens uppfattning.
Den principen ha vi aldrig följt här i kammaren, och den
synpunkten kan icke anses bärande.

Sedan vill jag blott säga en sak till, och jag är därvidlag
väsentligen förekommen av herr Lindhagen. Här har riksdagen
en gång bifallit en motion och begärt utredning i visst avseende.
Sedan anslöt sig Kungl. Makt till denna utredning, och då gavo
både riksdagen och Kungl. Maj:t vissa direktiv. 1 dessa direktiv
står bland annat »dels ock, därest utredning skulle giva vid handen,
att beträdande lägenbetsinnehavare, som frånvunnits sin besittningsrätt,
billighetsskäl i särskilda fall synas böra föranleda
ytterligare åtgärder från statens sida. därom hos Kungl. Maj:t
göra anmälan». Här ha alltså både Kungl. Maj:t och riksdagen
givit direktiv. Tänker kommittén nu sätta sig över dessa diiektiv?
Jag kan icke finna annat, än att herr Karlssons i Fjäl uttalande
innebär, att kommittén tänker göra endast en kulturhistorisk
utredning, men sedan låta därmed bero och icke taga någon
hänsyn till den andra delen av utredningsuppdraget. Hur har
herr Karlsson i Fjäl uppfattat det direktiv, som riksdagen och
Kungl. Maj:t givit? Skall det icke innebära någonting alls, detta
som riksdagen en gång i världen uttalat sig för? Jag vill särskilt
säga nu på tal om billighetsskälen, att det är ett konstaterat faktum
eller åtminstone föreligger stora sannolikheter för att det i
många fall beror på statens ämbetsmäns åtgöranden, att en del av
dessa människor förlorat sina rättigheter. Och då bör det väl vara
en moralisk förpliktelse för staten, som är principal för dessa ämbetsmän
— låt vara att de nu möjligen äro döda och ligga djupt,
djupt nere i jorden och äro multnade för länge se’n — att likaväl
göra någonting för att rätta till de missförhållanden som dessa
ämbetsmän ha åtstadkommit.

Jfr 49. 58

Onsdagen den 25 april, e. m.

ifråga om Herr Karlsson i Fjäll Ja, herr talman, jag ber att få erinra
abokommittensherr Hage om, att jag redan i mitt första anförande yttrade om just
Tf t T ^enna kommittés uppgift, att kommittén icke kunde komma fram
'' or '' med det förslag, varom herr Hage nu sist talade, förrän kommittén
hade utredningen så pass klar, att den kunde överblicka huru
stort antal åbor det kunde gälla, som med orätt blivit franvunnen
sin besittningsrätt, ty först då kunde man få ett riktigt grepp
på vad som lämpligast kunde göras i denna fråga.

Herr Hage: Jag vill bara erinra om att så yttrade sig icke
herr Karlsson i sitt näst sista anförande, ty där uttalade sig herr
Karlsson så, att man inte kunde få någon annan uppfattning, än
den, att han befarade att det endast kommer att bli en kulturhistorisk
utredning, av hela denna kommittés arbete.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå
och bifall i stället till den av herr Hage avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen, 3:o) avslag å utskottets hemställan och bifall
i stället till det av herr Sjöblom under överläggningen framställda
yrkandet samt 4:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja godkänd. Votering begärdes emellertid av herr Lindhagen, i anledning
varav och sedan till kontraproposition antagits den under
4:o) upptagna propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 65 ja mot 24 nej; och hade kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde
fredagen den 27 innevarande april ämnade besvara herr
Lindhagens interpellation angående tiden för hemförlovning av visst
till tjänstgöring vid flottan inkallat manskap.

Onsdagen den 25 april, e. m.

59 Nr 4».

§ 11-

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:

herr Vubiquist, nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 253, angående avlöningsstat för statens uppfostringsanstalt
å Bona m. m.;

herr Sterne, nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 216, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
kommunala mellanskolor; samt

herr Bengtsson i Norup m. fl.:

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts. proposition, nr 241, angående
tillfällig löneförbättring åt lärare vid folkhögskolor; och

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 252, angående
tillfällig löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor.

Dessa motioner bordlädes på begäran.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från jordbruksutskottet:

nr 94, i anledning av väckta motioner om anslag till befrämjande
av inhemsk linodling m. m.; och

nr 95, i anledning av väckt motion angående förhöjning av statsbidrag
till innehavare av vissa odlingslägenheter och skogstorp;

från lagutskottet:

nr 100, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken m. m., dels ock en med
anledning av förstnämnda proposition väckt motion;

från statsutskottet:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel; _ e

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa beställningshavare å staten för artilleriets fabriker
och tyganstalter att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an -

Mr 49. 60 Onsdagen den 25 april, e. m.

läggning av ett stickspår från Åkers styckebruks järnvägsstation till
Åkers krutbruk;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts. proposition angående anordnande
av elektrisk belysning i Svea och Göta livgardens kasernetablissemang;
och

nr 93, i anledning av väckt motion om skyldighet för befattningshavare
vid armén och marinen vilka från arméns eller marinens
matinrättningar hämta tillagad portion, att härför utgiva viss
ersättning;

från lagutskottet:

nr 101, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om expropriation m. m. dels ock i anledning därav
väckta motioner; samt

från riksdagens kansli:

nr 102, rörande bibehållande i tillämpning för hela innevarande
år av gällande kungörelse angående tidberäkning inom riket; och

nr 103, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädesproduktionen i landet.

§ 13.

Föredrogs ett från första kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 429, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av andra
kammarens beslut rörande väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om nedbringande av statens tryckningskostnader; och
beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt femte tillfälliga
utskott.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets utlåtanden:

nr 6, angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjätte
huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt
hyresbidrag åt gifta underofficerare med vederlikar vid armén:

nr 71, i anledning av väckt motion om ersättning till verkmästaren
N. J. Eriksson för en av honom konstruerad elektrisk tändapparat; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för fortsättande och avslutande av ett sjökrigshistoriskt arbete
m. m.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående använ -

Onsdagen den 25 april, e. in.

61 Nr

ilande av allmänna besparingar å riksstalens femte huvudtitel till
inköp av två tomtdelar i Karlskrona m. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av behållning å vissa extra anslag till utförande av ändringsarbeten
å minfartyget Clas Fleming;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstårsberäkning för kemisten K. A. Schröder;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 204 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till musikföreställningar för allmänheten jämte i ämnet väckta

motioner; . . „ , ,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående okade
medel till utgifter för bränsle, lyshållning in. m. vid tekniska högskolan
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om rätt för föreståndaren
vid kronohäktet i Ystad Gustaf Edvard Rockstiöm att
för åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräkna sig viss tjänstgöring,
nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag
till utförande av en brobyggnad över Saltösund i Karlskrona;
. . „

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag till statsunderstöd, åt hantverksidkare för utbildande
av lärlingar samt till lärlingspremier; o

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående alderstillägg
åt förste aktuarien i statistiska centralbyrån Ernst Jonas
Höijer och aktuarien därstädes Kurt Jonas Henrik Wittrock; och
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för tillämpningen av gällande förfoganderättslag
i fråga om industriella råvaror o. d.;

sammansatta stats- och lagutskottets nr 1 memorial:

nr 3, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fastighetsbildning i stad m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 4, angående ersättning åt av utskottet anlitad sakkunnig
ävensom åt utskottets tjänstemän och vaktbetjaning;

lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20
kap. 2 § strafflagen;

nr 31, i anledning av väckt motion om ändring i 3 § av lagen (ten
13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande
av barnmorska;

nr 32, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17 kap.

3 § strafflagen; „ . ....

nr 33, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj :t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt
skydd gentemot för samhället farliga aterfalLsförbrytare;

Nr 49. 62

Onsdagen den 25 april, e. m.

nr 34, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl
Maj:t angående en hela riket omfattande vanhävdslag;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.;

nr 36, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kuno-1
Maj:t angående ändring i 18 kap. 13 § strafflagen, avseende ytterligare
inskränkning i försäljningen av s. k. preventiva medel m. m •
u 37> 1 anledning av väckt motion om skrivelse till Kun’o-1
Maj it angående sådan skärpning av 18 kap. 13 § strafflagen, att
skyltning med för tukt och sedlighet sårande bilder må kunna förhindras; ,

, • fr- 3Å * anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl
Maj:t i fråga om omarbetning av gällande bestämmelser angående
nybyggnadsskyldighet vid ecklesiastika löneboställen;

,°r 39>1 anledning av väckt motion om ändring av 64 § i ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910;

?r 40 i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående ersättning
till kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ag angående ändrad lydelse av 6 § i lagen om kyrkofond den 9 december
1910;

åt • * anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl

tVLaj:t angående införande av sådan bestämmelse i strafflagen att
kupenng av hästar betraktas såsom straffbart djurplågeri;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
iag om andringar i och tillägg till lagen den 28 maj 1886 angående
eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter;

nr 44, i anledning av Kungl. Ma.i:ts proposition med förslag till
-om Wf5* av 52 och 104 §§ i stadgan den 9 november

18bb om skiftesverket i riket m. m.; och

nr 45. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ag med särskild bestämmelse att tillsvidare gälla i fråga om skydd
för vissa främmande patent;

jordbruksutskottets utlåtande nr 45, i ''anledning av Kungl
Maj;ts proposition angående åtgärder för befordrande av potatisodlingen
m. m.;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

,..,.nr 9’ 1 frä?a skrivelse till Kungl. Maj:t angående understödjande
av verksamheten för beredande åt fattiga barn i skolåldern
i stader och större industrisamhällen av tillfälle att under ferierna
vistas a landet;

nr 10, i fråga om skrivelse till Kungl. Maj:t angående anordnande
av barnbespisning vid rikets folkskolor; och
åt • r * anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
M.aj:t angående vissa förändringar rörande personalrekryteringen
och organisationen inom statsförvaltningen;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13,

63 l Nr 4».

w Onsdagen den 25 april, e. m.

med anledning av första kammarens beslut rörande dels inom nämnda
kammare väckt motion angående förbud för värnpliktiga ävensom
manskap vid armén och marinen att inköpa brännvin, dels ock andra
kammarens beslut rörande en likalydande motion; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 13, i anledning av herr Vennerströms m. fl. motion, nr 48,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om statens
övertagande av vissa naturrikedomar m. m.; och

nr 14, i anledning av herr Bäcklunds m. fl. motion, nr 27b, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad ställning för vissa i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande.

15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

under 6 dagar fr. o. m. den

» 4 » »

herr Rgdholm

Gustafson i Kasenberg
Pettersson i Biälbo
Gusttifsson i Örebro
Magnusson i Tumhult
Svensson i Torlarp
Persson i Björsbyholm
Olsson i Blädinge
Lundström i Vreten
Schotte
Björck

Andersson i Altofta
Magnusson i Kalmar
Adelswärd
Kristensson
von Sneidern
» Bengtsson i Norup
s Larsson i Västerås
» Källman

3

2

7
6

8
7
2
5
5

5

3

6

4

4

5

26 april,
26 » „
26 >

27 »

28 »

26 »

28 »

26 »

27 »

30 »

27 »

28 »

26 »

27 »

28 » ’
28 »

28 »

den 26 april och
4 dagar fr. o. m. den 28 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,65 e. m.

In fidem
Per Cronvall.