RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1917:37
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1917. Andra kammaren. Nr 37.
Tisdagen den 27 mars.
Kl. 3,30 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 20 och den 21 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet Broström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
148, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter;
nr 146, angående garanti för inköp av bränntorv för statens
räkning;
nr 147, angående understöd till aktiebolaget Difosfat för försök
med framställning av fosforsyregödselmedel;
nr 150, angående anslag till utgifter i anledning av tillfällig
ökning av elevantalet i skogshögskolans jägmästarkurs;
nr 145, angående åtgärder till underlättande av manskapsrekryteringen
vid marinen; och
nr 144, angående statsbidrag för fortsättande och avslutande
av ett sjökrigshistoriskt arbete m. m.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§3.
I enlighet med därom den 24 i denna månad fattat beslut skulle
nu företagas val av ledamöter i det särskilda utskott riksdagen
beslutit tillsätta.
Därvid avlämnades följande godkända valsedlar, nämligen 77
med partibeteckningen »lantmanna- och borgarepartiet», 76 med
partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen» samt 46 med partibeteckningen
»liberala samlingspartiet».
Av de med partibeteckningen »lantmanna- och borgarepartiet»
utmärkta valsedlarna upptogo 76 valsedlar,
såsom första namn herr Tamm,
» andra > » Henrikson, och
» tredje » » Sommelius.
Andra kammarens protokoll 1917. Nr 87.
I
Sr 37. 2
Tisdagen den 27 mars.
De med partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Nilsson i Kabbarp,
» andra » » Lindqvist i Stockholm och
> tredje » » Bärg i Katrineholm.
De med partibeteckningen »liberala samlingspartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Adelswärd och
» andra » » Olsson i See.
På grund härav blev ordningen mellan namnen å de särskilda
gruppernas valsedlar bestämd på sätt ovan angivits.
Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de olika
grupperna tillföllo dessa nedannämnda personer i följande ordning:
herr Tamm,
» Nilsson i Kabbarp,
» Adelswärd,
» Henrikson,
» Lindqvist i Stockholm,
» Sommelius,
» Bärg i Katrineholm och
» Olsson i See.
§4.
Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragraf
omförmälda valet.
§ 5.
Upplästes fyra till kammaren inkomna protokoll, så lydande:
År 1917 den 24 mars sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse riksdagens justitieombudsman; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
herr hovrättsrådet Viktor Esaias Oktavus Petrén * 45 röster,
i följd varav herr hovrättsrådet Viktor Esaias Oktavus Petrén blivit
till riksdagens justitieombudsman utsedd.
Philip Klingspor. D. Persson i Tällberg.
Carl Hallendorff. Herm. Lamm.
År 1917 den 24 mars sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse den man, som skall efterträda riksdagens justitieombudsman,
i fall denne, innan nästa lagtima riksdag anställt nytt val
av justitieombudsman, skulle med döden avgå samt utöva ämbetet
under den tid justitieombudsmannen kan vara av svår sjukdom el
-
Tisdagen den 27 mars.
Nr 87.
o
ler annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
herr konstituerade revisionssekreteraren Berndt Nils
Robert Lilienberg 43 röster,
» häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström 1 röst,
i följd varav herr konstituerade revisionssekreteraren Berndt Nils
Robert Lilienberg blivit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.
Philip Kling spor. B. Persson i Tällberg.
Carl Hallendorff. Herm. Lamm.
År 1917 den 24 mars sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse riksdagens militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
herr häradshövdingen Axel Reinhold östergren 45 röster,
» häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström 1 röst,
i följd varav herr häradshövdingen Axel Reinhold Östergren blivit
till riksdagens militieombudsman utsedd.
Philip Klingspor. D. Persson i Tällberg.
Carl Hallendorff. Herm. Lamm.
År 1917 den 24 mars sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse den man, som skall efterträda riksdagens militieombudsman
ifall denne, innan nästa lagtima riksdag anställt nytt val av
militieombudsman, skulle med döden avgå, samt utöva ämbetet
under den tid militieombudsmannen kan vara av svår sjukdom eller
annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
herr häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström 46 röster,
i följd varav herr häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström blivit
utsedd till militieombudsmannens efterträdare.
Philip Klingspor. B. Persson i Tällberg.
Carl Hallendorff. Herm. Lamm.
Jämte det dessa protokoll lades till handlingarna, beslöt kammaren,
att riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens
protokoll underrättas om valen samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag dels till förordnanden för de valde,
dels till skrivelser till Konungen med anmälan om de verkställda
valen, dels ock till de paragrafer, som därom borde i rikdagsbeslutet
införas.
§ 6.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts nedannämnda å kammarens
bord vilande propositioner; och hänvisades därvid:
Nr 37. 4
Tisdagen den 27 mars.
Vid remiss
motionen
nrr 353.
till statsutskottet propositionen, nr 134, om rätt för föreståndaren
vid kronohäktet i Ystad Gustaf Edvard Rockström att för åtnjutande
av löneförhöjning tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;
till bankoutskottet propositionen, nr 139, angående pension åt
uppsyningsmannen O. Strandbergs änka Jenny Matilda Strandberg;
till statsutskottet propositionen, nr 140, angående ombyggnaden
av Södertälje kanal; samt
till bankoutskottet propositionerna:
nr 137, angående tilläggspension åt vissa lärarinnor vid de
statsunderstödda enskilda läroanstalterna; och
nr 138, angående förändrade bestämmelser rörande understöd
åt vissa förutvarande flickskollärarinnor.
Vid föredragning härpå av propositionen, nr 141, angående
grunder för kvinnas utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt
folkskoleseminarium, remitterades densamma, i vad den avså ge
kvinnlig rektors pensionsrätt och skyldighet att erlägga pensionsavgift
eller för pensionsändamål vidkännas löneavdrag, till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.
Slutligen föredrogs och överlämnades till statsutskottet propositionen,
nr 142, angående hyresbidrag till lärare vid folkskoleseminarierna
i Stockholm och Göteborg.
§ 7.
Vidare föredrogos var för sig och hänvisades till lagutskottet
de på kammarens bord liggande motionerna nr 351, av herr Janson
i Kungsör, och nr 352, av herr von Hofsten m. fl.
> Vid föredragning härpå av motionen nr 353, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 104, angående rörelsekapital vid statens
verksamhet för anskaffande och tillhandahållande av livsförnödenheter,
begärdes ordet av motionären
Herr Kristensson, som yttrade: Herr talman! Den proposition,
som min motion avser ändring uti, har remitterats till
jordbruksutskottet. Den motion, jag tillåtit mig väcka, avser i
främsta rummet en statsregleringsfråga. Vid sådant förhållande
torde det få anses vara lämpligt, att den behandlas av statsutskottet.
Detta skulle emellertid föranleda en liten ändring i motionen så till
vida, att orden: »att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte avriksdagen
bifallas» ändras till »att därest Kungl. Maj:ts proposition
av riksdagen bifalles». Jag tillåter mig, herr talman, hemställa,
att kammaren måtte medgiva denna formella ändring. Motsvarande
ändring har av första kammaren medgivits beträffande en
där väckt likalydande motion, som sedermera av första kammaren
remitterats till statsutskottet.
Tisd&geu deri 27 mars.
5 Nr 37.
Herr Kristenssons hemställen bifölls; och beslöt hammaren att Vid »•«>«*»*
överlämna den i enlighet härmed ändrade motionen till statsut- mot,0”e’‘
(Forts.)
Härefter remitterades:
skottet.
till bankoutskottet motionen nr 354, av herrar Borogren och
Berg i Munkfors; samt
till särskilda utskottet motionen nr 355, av herr Lindqvist i
Kosta.
§ 8.
Statsutskottets nu föredragna utlåtande nr 5 bordlädes åter.
§9.
Föredrogs statsutskottets memorial, nr 38, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens
åttonde huvudtitel.
De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna blevo
av kammaren godkända.
§ 10.
Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskottets
utlåtanden nr 39—50, bevillningsutskottets betänkanden nr 13—15,
bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 22—24 samt lagutskottets
utlåtande nr 21.
§ 11.
Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:
herr Ingvarson m. fl., nr 356, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
nr 96, med förslag till förordning om ändrad lydelse av
2 § 1 mom., 3 § 1 mom., 5, 8 och 23 §§ samt 25 § 2 mom. i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattningav
maltdrycker m. m.;
herr Jonsson i Hökhult in. fl., nr 357, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 95 A, med förslag till förordning om vissa
ändringar i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften;
herr
Bengtsson i Göteborg in. fl., nr 358, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 129, angående krigstidstillägg och krigstidsh.
jälp under år 1917 åt befattningshavare i statens tjänst; och
herr E. A. Nilson i Örebro, nr 359, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 104, angående rörelsekapital vid statens verksamhet
för anskaffande och tillhandahållande av livsförnödenheter.
Dessä motioner blevo på begäran bordlagda.
Nr 37. 6
Tisdagen den 27 mars.
§ 12.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för anläggning av hospital vid Strängnäs samt om- och
tillbyggnad av Lunds hospital och asyl;
från riksdagens kansli:
nr 55, angående åvägabringande av utredning i fråga om ordnande
av kurser för utbildning av fångvårdstjänstemän av högre
grad; och
nr 56, angående beredande av tillgång till utsädesspannmål till
skäligt pris; samt
från lagutskottet:
nr 57, i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans
behörighet m. m.;
nr 58, i anledning av väckt motion om ändring i BO kap. 11 §
rättegångsbalken; och
nr 59, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,
dels ock i ämnet väckta motioner;
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial, nr 2,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om det
sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § i lagen den 17 april 1916 angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lag om fortsatt
tillämpning av nyssnämnda lag;
lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 2 §
samt 24 kap. 3 § strafflagen; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris
å brödsäd m. m.; och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefrihet
å lån för anskaffande av utsädespotatis.
7 Nr 87.
Tisdagen den 27 mars.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag.
herr Hansson i Sölvesborg
» Bengtsson i Kullen
» Bengtsson i Göteborg
» Bydén i Klosterbergane
» Nordström
» Flognfält
» Holmström
» Berg i Munkfors
» Uddenberg
» Bersson i Björsbyholm
» Zelahn
» Larsson i Säby
» Janson i Kungsör
» Sköld
» Lundblad
» Bolander
» Andersson i Skrädene
» Ericsson i Arboga
> Norm
» Larsson i Kroken
» Lorentzon
14 dagar fr. o. m. den 29 mars,
16 | 35> |
| » | 28 |
|
8 |
|
| » | 29 |
|
12 | » | » | » | 31 | » |
10 | » |
| » | 30 | » |
2 |
| » | » | 30 |
|
14 | 2> | » | » | 29 |
|
3 | » | » | » | 29 | » |
12 |
|
| » | 30 |
|
10 | » | » |
| 30 |
|
9 | » | » | » | 30 | » |
13 | » |
|
| 30 | » |
12 | » | » | » | 30 |
|
13 | » |
| » | 30 |
|
12 | » |
| » | 30 | » |
12 | » | » | » | 30 | » |
12 | » | » | » | 30 | » |
12 | > | » | » | 30 |
|
12 |
| > | » | 30 | » |
13 | » | » | » | 30 | » |
14 |
|
|
| 29 | » |
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
under
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,20 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Nr 37.
8
Onsdagen den 38 mars.
Onsdagen den 28 mars.
Kl. 11 f. m.
§ I
I
enlighet med därom den 24 i denna månad fattat beslut skulle
nu företagas val av suppleanter i det särskilda utskott riksdagen beslutit
tillsätta.
Därvid avlämnades följande godkända valsedlar, nämligen 77
med partibeteckningen »lantmanna- och borgarepartiet», 67 med partibeteckningen
»socialdemokratiska gruppen» samt 39 med partibeteckningen
»liberala samlingspartiet».
De med partibeteckningen »lantmanna- och borgarepartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Svensson i Kompersmåla,
» andra » » Nilsson i Antnäs och
» tredje » » Persson i Kritorp.
De med partibeteckningen »socialdemokratiska gruppen» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Andersson i Gävle,
» andra » » Sävström och
» tredje » » Ericsson i Arboga.
De med partibeteckningen »liberala samlingspartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Olofsson i Avik och
» andra » » Lundgren i Vendelsberg.
På grund härav blev ordningen mellan namnen å de särskilda
gruppernas valsedlar bestämd på sätt ovan angivits.
Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de olika
grupperna tillföllo dessa nedannämnda personer i följande ordning:
herr Svensson i Kompersmåla,
» Andersson i Gävle,
» Olofsson i Åvik,
Onsdagen den 28 mars.
9 Nr 87.
herr Nilsson i Antnäs,
» Sävström,
» Persson i Fritorp,
» Ericsson i Arboga och
» Lundoren i Venrlelsberg.
§ 2.
Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragraf
omförmälda valet.
§3.
Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:
År 1917 den 27 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige
i riksbanken efter herrar K. E. Norberg och F. W. Thorsson,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till
fullmäktige:
herr Norberg, Eudolf Emil, bankokommissarie med 47 röster,
» Thorsson, Fredrik Wilhelm, ledamot av riksdagens
andra kammare » 47 » ;
suppleanter:
för tiden från valet till dess nytt val under år 1918 försiggått:
greve von Eosen, Gustaf Fredrik, bruksägare med 47 röster,
herr Olauson, Knut Arvid, bankokommissarie » 46 » ,
> Nilson, Erik Agabus, ledamot av riksdagens
andra kammare » 45 » .
Philip Klingspor.
Sven Persson.
Hugo Fahlén.
Malte Sommelius.
År 1917 den 27 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksgäldskontoret
efter greve J. G. Lagerbjelke och friherre E. K. Palmstierna,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till
fullmäktige:
greve Lagerbjelke, Johan Gustaf, ledamot av riks -
dagens första kammare
friherre Palmstierna, Erik Kule, ledamot av riksdagens
andra kammare
med 45 röster,
med 45 röster;
Nr 87.
10
Vid remiss åt
propositionen
nrr 148.
Onsdagen den 28 mars.
suppleanter
för tiden från valet till dess nytt val under år 1918 försiggått:
herr Kvarnzelius, Svante Herman, ledamot av riksdagens
första kammare med 44 röster
> Jesperson, Jöns Peter, ledamot av riksdagens
andra kammare > 43 »
» Strömberg, Otto Mauritz, ledamot av riks- V
dagens första kammare »42 >
Philip Klingspor. Hugo Fahlén.
Sven Persson Malte Sommelius.
Protokollen lädes till handlingarna; och beslöts tillika, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll
om valen underrättas för avgivande av förslag till dels förordnanden
för de valde, dels skrivelser till Konungen med anmälan om
de försiggångna valen, dels ock de paragrafer, som därom borde i
riksdagsbeslutet intagas.
§4.
Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 148, angående tillfällig löneförbättring
åt lärarpersonalen vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
Därvid yttrade
HeTr Thorsson: Vid remissen av nu förevarande ärende,
som rör lönereglering för lärarpersonalen vid våra läroverk, hade
man ju även bort vara i tillfälle att kunna bedöma innehållet i den
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlämnade propositionen. Denna
möjlighet är emellertid nu utesluten på grund därav, att propositionen
i fråga ännu icke blivit utdelad. Yi veta således egentligen
icke vad som står i denna proposition mer än vad som framkommit
genom de sammandrag av dess kläm, som varit synliga i tidningspressen.
Jag skall därför nu icke alls inlåta mig på bedömandet
av innehållet i föreliggande proposition, utan skulle här endast
vilja föra på tal det sätt, varpå Kungl. Maj:t ordnar de löneregleringar,
varom här är fråga.
För nu berörda ändamål tillsattes för icke mindre än fem år
sedan eu kommission eller kommitté, vilken såvitt jag har mig
bekant, i slutet av år 1914 — jag vill minnas, att det var i november
månad — till Kungl. Maj:t inkom med sitt betänkande i föreliggande
ärende. Ehuru Kungl. Maj :t alltså haft en rundlig tid
till sitt förfogande, har ännu idke något annat resultat från Kungl.
Maj :ts sida varit synligt med anledning av det omfattande förberedande
arbete, som kommittén utfört, än att Kungl. Maj:t vid ett
föregående tillfälle begärt tillfällig löneförbättring åt folkskollärar
-
11 Nr 37.
Onsdagen den 28 mars.
kåren och att Kungl. Maj:t nu kommer med enahanda förslag beträffande
lärarpersonalen vid våra läroverk och Övriga läroan- n;r U8t
Stalter. • . (Forts.)
Jas kan icke förstå detta sätt att reglera löner. Först tulsättes
en stor kommitté, som på grundval av sina undersökningar
skall framlägga ett förslag, men när sedan Kungl. Maj :t får detta
förslag, lägger sig Kungl. Maj :t att sova därpa i nära på tre år
och komitier slutligen fram med ett förslag om att på detta sätt
provisoriskt ordna frågan. Samtidigt ha vi provisoriska^ löneregleringsförslag
i alla möjliga riktningar. Skall det vara någon mening
i dessa krigstidstilläggs- och krigstidshjälpsförslag, så _ synes
det mig vara, att de sikola hava till uppgift att reglera skiljaktigheterna
mellan de för normala förhållanden avpassade lönerna och
de lönekrav, som måste framställas under dessa exceptionella förhållanden.
Vid sådant förhållande synes det mig icke vara eu giltig anledning
för Kungl. Maj :t att med stöd av tillfällig fördyring i levnadskostnaderna
m. m. uppskjuta framläggandet för riksdagen av
de löneregleringsförslag, som efter omfattande utredningar och arbeten
ha slutligt utformulerats av kommittén. År detta . löneregleringsförslag
''fotat på riktiga grunder, är det en synnerligen enkel
åtgärd, om det skulle visa sig, att dyrtiden fortsätter avsevärd tid
efter det pågående kriget, att med viss procentuell ökning av redan
tillämpade ordinarie löner bringa lönerna i förhållande till de levnadskostnader,
som kunna komma att rada nagra år framåt. Skall
det bli på det sätt, som jag förmodar, att Kungl. Maj:t satt i
fråga, att det förutom krigstidshjälp skall utgå tillfällig extra löneförbättring,
kan det inträffa det förhållandet, att vi många, år
framåt skola få lov att halta oss fram med en sådan lönereglering.
Till vad resultat blir då detta femåriga arbete, som denna kommitté
suttit och utfört? _ .
Jag är för min del av den uppfattningen, visst icke att .lag
vill vägra den lärarepersonal, som här är i fråga,. en förbättring av
dess existensvillkor, men att dessa lärares lönevillkor skulle kunnat
vara reglerade, så att man icke behövt på detta sätt i onödan
besvära riksdagen med en extra proposition, därför att Kungl.
Maj :t icke funnit sig föranlåten att i tid komma fram med de förslag,
som legat färdiga till Kungl. Maj:ts påseende.
Jag har vid remissen av detta ärende icke kunnat uraktlåta
att fästa uppmärksamheten på detta Kungl. Maj:ts sätt att försöka
lösa löneregieringsspörsmålen. Jag har, herr talman, icke något
yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt hänvisa, ifrågavarande
proposition jämte det i anledning av densamma inom kammaren nu
avgivna yttrandet till statsutskottet.
Härefter föredrogos var för sig övriga å kammarens bord liggande
propositioner; och remitterades därvid:
Jir 87. 12
Onsdagen den 28 mars.
till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 146, angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning;
nr
147, angående understöd till aktiebolaget Difosfat för försök
med framställning av fosforsyregödselmedel; ock
nr 150, angående anslag till utgifter i anledning av tillfällig ökning
av elevantalet i skogshögskolans jägmästarkurs; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 145, angående åtgärder till underlättande av manskapsrekryteringen
vid marinen; och
nr 144, angående statsbidrag för fortsättande och avslutande
av ett sjökrigshistoriskt arbete m. m.
§ 5.
Härpå föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid:
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 356, av herr Ingvarson m. fl.; och
nr 357, av herr Jonsson i Hökhult m. /Intill
särskilda utskottet motionen nr 358, av herr Bengtsson i Göteborg
m. fl.; samt
till statsutskottet motionen Ur 359, av herr E. A. Nilson i Örebro.
§ 6.
Bevillningsutskottets nu föredragna betänkande nr 16 bordlädes
åter.
§ 7.
Vidare föredrogs sammansatta bevillning®- och lagutskottets memorial,
nr 2, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om det sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande nr 1.
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § i lagen den 17 april 1916 angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lag om fortsatt tilllämpning
av nyssnämnda lag; och blev utskottets i nämnda memorial
gjorda hemställan av kammaren bifallen.
§ 8.
Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtande
nr 22 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 30 och 31.
Onsdagen den 28 mars.
13 Nr 37.
§9.
Till avgörande förelåg härefter bevillningsutskottets betänkande,
nr 12, i anledning av väckta motioner angående brännvins- samt ocjt gguuuieint
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående ord»onrf*.
frågor.
Till bevillningsutskottets handläggning hade hänvisats följande
motioner angående brännvins- samt vin- och ölhandelns ordnande
ävensom i samband därmed stående frågor, nämligen:
dels från första hammaren:
nr 69, av herr Kvarnzelius m. fl. med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.;
nr 70, av herr Ollas A. Ericsson m. fl. med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. in.; samt
nr 72, av herr Karl Johan Ekman m. fl. med förslag till törordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.,
dels ock från andra kammaren:
nr 152, av herr Eden m. fl. med förslag till förordning angående
försäljning av rusdrycker m. m.; 1 1
nr 155, av herrar Källman och Ingvarson med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.;
nr 157, av herr Jonsson i Hökhult, m. fl. med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.; samt .
nr 162, av herr von Hofsten m. fl. med förslag till förordning
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker m. m.
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen i anledning av motionerna
inom första hammaren:
nr 69 av herr Kvarnzelius m. fl.;
nr 70 av herr Ollas A. Ericsson m. fl.; och
nr 72, av herr Karl Johan Ekman m. fl.; samt
inom andra kammaren:
nr 152, av herr Edén m. fl.;
nr 155 av herrar Källman och Ingvarson;
nr 157 av herr Jonsson i Hökhult m. fl.; och
nr 162 av herr von Hofsten m. fl.,
måtte för sin del antaga vid betänkandet såsom bilagor fogade förslag
till
a) förordning angående försäljning av rusdrycker;
b) förordning om ändrad lydelse av 1—3, 6, 10, 11, 13 och
14 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka;
c) förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet;
d) förordning om ändrad lydelse av 13, 23 och 31 §§ i för -
Nr 37. 14
Onsdagen den 28 mars.
Ang. bränn- ordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattoch
mandelns mnS av maltdrycker;
ordnande. e) förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen
(Forts.) den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin; samt
f) förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18
juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel; ävensom
2) att riksdagen, under förutsättning att riksdagen antoge ovanberörda
författningsförslag, måtte,
dels medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken på
grund av bestämmelserna i 10 § av förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin vid tiden för ikraftträdandet av
förordningen angående försäljning av rusdrycker vore berättigad
att utskänka brännvin, finge för rättighetens upphörande från och
med år 1919 av staten utgivas ersättning med årligt belopp, som
av Konungens befallningshavande fastställdes efter de grunder,
vilka funnes angivna i kungörelsen den 12 juli 1907 angående ersättning
till gästgivare, som avstode från dem jämlikt förstnämnda
lagrum tillkommande rätt till utskänkning ävensom att änka efter
manlig ersättningstagare finge, därest äktenskapet blivit ingånget
före den 1 maj 1907, efter mannens frånfälle under sin återstående
livstid äga att uppbära den ersättning, vartill mannen, om han levat,
varit berättigad,
samt bestämma, att gästgiveriägare, om han ville komma i åtnjutande
av ifrågavarande ersättning, skulle därom före den 1 september
1918 till Konungens befallningshavande i det län, varest gästgiveriet
vore beläget, ingiva ansökning och därvid styrka, att han
i egenskap av gästgivare fortfarande vore till utskänkning berättigad;
dels
ock medgiva, att erforderliga medel för gäldande av ersättningsbelopp,
som enligt ovan angivna grunder skulle utbetalas,
finge utgå . ur statsverkets fond av rusdrycksmedel, och att gästgivare
beviljad ersättning av Konungens befallningshavande finge
utbetalas kvartalsvis vid början av varje kvartal från och med ingången
av år 1919.
Vid betänkandet voro fogade:
dels reservationer beträffande författningsförslagen i deras helhet
av
herrar Jeansson i Kalmar och von H of sten, vilka hemställt
om bifall till de uti herr von Hofstens m. fl. ovanberörda motion
gjorda yrkanden;
av herrar Knausl och Forssman, vilka instämt i det av her
rai"n,
ans?on * Kalmar och von Hofsten i deras reservation framställda
yrkandet;
av ,^err Berg i Staby, som ansett att utskottet bort tillstyrka,
att riksdagen måtte för sin del antaga de lagförslag, som innefattades
i.. er^ "• Ekmans m. fl. och av herr Jonssons i Hökhult m. fl.
förenämnda motioner jämte de hemställan den i övrigt;, som innehöllos
i sagda motionr; samt
Onsdagen den 28 mars.
15 Nr 37.
av herrar Lyckholm, Antonsson, Östberg och Jesperson, vilka
ansett att utskottet bort avstyrka bifall till samtliga föreliggande oci
motioner; ordnande.
dels ock reservationer angående särskilda delar av utskottets (Fort».)
förslag och motivering.
Efter det herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr Nilsson i Bonarp, som yttrade: Herr talman! I avseende
å föredragningen av bevillningsutskottets betänkande nr 12
tillåter jag mig föreslå,
att betänkandet föredrages punktvis samt de särskilda författningsförslagen,
där så anses lämpligt, paragraf- och momentvis med
ingresser, rubriker och utskottets hemställanden sist;
att kap. 4 i det under punkt I upptagna lagförslaget föredrages
först och att vid 29 § överläggningen må omfatta betänkandet i dess
helhet;
att övriga delar av samma lagförslag därefter föredragas i paragrafordning;
att
författningsförslagens text ej behöver uppläsas i annat fall,
än då sådant av någon kammarens ledamot begäres;.
att, för den händelse förslaget kommer att i vissa delar återförvisas,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende på de delar, som blivit med eller utan ändring
godkända, föreslå sådana jämkningar, som av de ifrågasatta ändringarna
i återförvisade delar kunna föranledas;
samt att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.
Denna hemställan bifölls.
Punkten 1).
Utskottets förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker.
I enlighet med kammarens angående föredragningsordningen
fattade beslut företogs först till behandling 29 §.
Paragrafen lydde sålunda:
29 §.
Genom kommunal folkomröstning må i enlighet med de i detta
kapitel meddelade bestämmelser avgöras, huruvida inom en kommun
få meddelas sådana rättigheter till detaljhandel med rusdrycker,
som omförmälas i denna förordning.
Bestämmelserna i detta kapitel äga dock icke tillämpning å de
i 21 § omförmälda rättigheter till utskänkning å passagerarfartyg
och järnvägståg.
» 37. 16
Onsdagen den 28 mars.
Ang. bränn- Kommunal folkomröstning skall avse alla slags rusdrycker ock
locb ~uihandeinl m^ icke verkställas oftare än vart tredje år.
ordnande.
(Forts.) Sedan paragrafen föredragits, anförde:
Herr von Hof sten: Herr talman, mina herrar! För min
del skall jag söka att icke giva anledning till något upprivande av
de debatter i denna fråga, som flera år å rad och senast föregående
år förekommit i denna kammare. Jag skall sålunda icke inlåta mig
på att angiva de skäl, som för oss reservanter äro avgörande, då vi
icke kunna gå med på det lokala vetot. Jag vill endast framhålla,
att lika väl som vi respektera det varma nykterhetsintresse, som
besjälar förkämparna för det lokala vetot, lika väl anse vi oss berättigade
vidhålla, att det förslag, som från vår sida framförts,
skulle kraftigt bidraga till förhindrandet av missbruk av alkoholhaltiga
drycker, främst genom att Öl- och vinhandeln lägges under
bolag och att därigenom de individer, som genom enskild individuell
kontroll äro utestängda från att åtkomma sprit, kunna förhindras
att söka ersättning i ölet, såsom nu faktiskt äger rum.
Jag begagnar tillfället, medan jag har ordet, att såsom även
förut gjorts, påvisa det oberättigade i de beskyllningar, som på möten,
i pressen och annorstädes framkastats angående bristande nykterhetsintresse
hos dem, som icke vilja godtaga det lokala vetot. Yi
tillåta oss anse, att man på den väg vi föreslå genom att förhindra
och mer och mer kringskära missbruket skulle kunna kraftigt och
lika beståndande främja nykterheten bland vårt folk. Ingen, som vill
se saken opartiskt, torde kunna förneka, att genom de lagbestämmelser,
som under senare år genom samtliga partiers medverkan
genomförts, kraftigt bidragits till att vi förts framåt på denna väg.
Jag är personligen övertygad om att många av de kristidsrestriktioner,
som för närvarande finnas, skola visa sig praktiska att kunna
bibehållas för framtiden.
Utan att vidare inlåta mig på saken, vill jag yrka avslag på
denna paragraf, och skall jag tillåta mig att senare yrka bifall till
min och herr Jeanssons i Kalmar reservation.
Häruti instämde herr Jeansson i Kalmar.
Herr Källman: Herr talman! Jag tror, det är ett allmänt
önskemål här i kammaren, att vi så fort som möjligt i dag skola
komma ifrån, detta ärende, och jag skall därför icke heller upptaga
kammarens tid med något längre yttrande. Jag tillåter mig endast
erinra därom, att bevillningsutskottets majoritet icke tillerkänner
det förslag, som är framställt i herr von Hofstens reservation, något
nämnvärt nykterhetsvärde. Det innehåller enligt utskottsmajoritetens
uppfattning ifråga om sådant värde endast skalet till den
kärna, som. man vill vinna med en ny lagstiftning, och därför har
utskottsmajoriteten icke kunnat tillstyrka den motion, som ligger
till grund för reservationen.
Onsdagen den 28 mara.
IT
Nr 27.
Med dessa korta ord, herr talman, tillåter jag mig yrka bifall
till utskottets förslag i den föredragna punkten.
Herr Berg i Staty: Herr talman! .Tåg skall också försöka
fatta mig kort.
Som herrarna torde finna, har jag inom utskottet reserverat mig
till förmån för det förslag, som innefattas i de av herr Ekinan i första
kammaren och herr Jonsson i Hökhult i denna kammare avgivna
motioner.
Innan jag med några ord framhåller anledningen till att jag
framställt ett sådant yrkande, ber jag få påpeka innehållet i dessa
motioner, detta med anledning av att den framställning, som i sådant
avseende lämnas i utskottets betänkande, icke är fullt överensstämmande
med verkligheten. Motionerna innehålla förslag om
restriktiva bestämmelser, i huvudsak överensstämmande med nykterhetskommitténs
förslag, i huvudsak också överensstämmande med de
bestämmelser, som nu förordas av bevillningsutskottet. Motionerna
upptaga däremot icke bestämmelsen om kommunalt veto eller kommunal
folkomröstning, men motionärerna tänka sig i alla händelser, att
kommunerna skulle äga att bestämma om rusdrycbshanteringen inom
desamma. Men detta skulle avgöras i vanlig ordning, och det skulle
icke, såsom i bevillningsutskottets betänkande på sidan 5 yttras, krävas
en röstövervikt av två tredjedelar av de i omröstningen deltagande,
för att beslutet skulle bliva giltigt. Motionerna upptaga dessutom
bestämmelsen, att maximihalten av sprit föreslås till tre i stället
för två och en kvarts volymprocent.
Med dessa ord torde jag ha karaktäriserat motionerna i huvudsak
och skall nu be att få yttra några ord om anledningen till att
jag anslutit mig till dessa motioner.
Min ställning till denna fråga har jag haft tillfälle att förut
framlägga för denna kammare. Jag väll nu endast påpeka, att jag
för min del icke kan tillerkänna det lokala vetot någon vidare betydelse
ur nykterhetssynpunkt. Jag är däremot livligt övertygad om
att restriktiva bestämmelser — och effektiva sådana — äro synnerligen
önskvärda särskilt med hänsyn till handeln med vin och maltdrycker.
Jag har för övrigt under alla de år, som denna fråga
debatterats, ansett lämpligt, att maximihalten av sprit i skattefria
maltdrycker kunde sättas något högre än 2 1/i %•, jag har tänkt mig
?> % som ett lämpligt tal. Man skulle därigenom få fram en skattefri
maltdryck, som vore både hållbar och smaklig. Här nu dessa motioner,
som jag nyss omnämnde upptagit det förslag som i huvudsak
överensstämmer med mina tankar om det lämpligaste sättet för denna
frågas lösning, så är det givet, att jag vill giva dessa motioner
min röst. Därtill kommer, att jag haft en liten förhoppning, att
detta förslag till sist skulle kunna ena alla de nykterhetsvänner, som
snarast möjligt önska få denna fråga löst.
Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka
avslag å den föreslagna punkten och ber att senare få återkomma
Andra kammarens protokoll 1027. Nr 37. 2
Ant), brännvins-
samt vinoch
bihandel nt
ordnande.
(Forts.)
Nr 37. 18
Onsdagen den 28 mars.
Ang. bränn- till yrkande om bifall till den av mig vid utlåtandet fogade reserva
rins-
samt vin- +•
wh ölhandelns LluueI1-
ordnande.
(Forts.)
Herr Jonsson i Hökliult instämde häruti.
Herr Söderberg: Herr talman! Man bar ju här en känsla
av att det är både onödigt och olämpligt att riva upp en stor debatt
i denna mycket omdebatterade fråga. Emellertid anser jag mig för
egen del skyldig att något deklarera min ställning till föreliggande
författningsförslag, som jag anser vara av mycket stor betydelse för
vår folknykterhet.
Jag har under föregående år icke uppträtt i debatterna om denna
fråga, men jag kan omnämna, att jag lojalt följt nykterhetsvännerna
i deras strävan att få ett förslag igenom, som skulle kunna bliva
till välsignelse för landet.
Emellertid ligger saken nu så, att den ena kammaren står emot
den andra beträffande en betydelsefull punkt, nämligen frågan om
lokalt veto. Andra kammaren har förut tagit detta förslag, men
första kammaren har icke bifallit denna punkt. När man nu läser
det föreliggande förslaget och verkligen tänker på vad det innebär,
så tror jag, att man skall inse, att man vinner ofantligt mycket
genom ett antagande av detsamma. Man vinner t. ex. Öl- och vinhandelns
skiljande från annan handel, och man finge en tillfredsställande
tillverknings- och försäljningslag. Detta vore väl ett gott
steg framåt. Men man finge genom detta förslag också en bättre
kontroll med avseende på de personer, som önska att köpa något
av dessa varor. Det är sålunda ofantligt mycket man vinner även
med uteslutande av bestämmelserna om det lokala vetot.
Nu ligger saken som förut, och jag förmodar, att man icke skall
kunna övertyga motståndarna. Men för min del vill jag säga, att jag
tror, att det skulle vara till gagn för landet och nykterhetssaken, om
andra kammaren ville släppa förslaget om det lokala vetot. Första
kammaren har ju gått med på lagförslaget i allmänhet, och om man
kunde komma till ett positivt resultat i denna fråga, så tror jag verkligen
för min del, att man skulle göra landet stort gagn, utom det
att man sluppe de upphetsande och upprivande strider och fejder,
som så ofta förekomma vid överläggningar om dessa frågor på möten
och i tidningspressen. Det skulle enligt min uppfattning vara
lyckligt, om andra kammaren ville släppa dessa 30 paragrafer,
som handla om folkomröstning m. m., men för övrigt taga förslaget
i dess helhet, som ändock komme att innehålla över 100 paragrafer.
Jag tycker, att detta vore ett ganska stort steg framåt. Det är min
personliga uppfattning, att det vore klokt att göra så.
No. ha herrar von Hofsten och Berg i Staby framställt sina önskemål.
Mina egna önskemål sammanfalla med dem, som uttalades
av herr Berg i hans anförande. Jag instämmer i den motion, som
avgivits av herr Jonsson i Hökhult, och jag tror, att om man vill
komma till ett positivt resultat i denna fråga, det vore lämpligt, om
andra kammaren för närvarande ville släppa förslaget om det lokala
19 Nr »7.
Onsdagen den 28 mars.
vetot. Man hade ju ändå antagit bestämmelserna om de kommuna- An,J- brunnia
myndigheternas befogenhet att reglera denna försäljning, och då ^Xsihandelns
skulle inga andra förändringar behöva ske i det i betänkandet fram- ordnande.
ställda författningsförslaget än några uteslutningar angående för- (Forts.)
merna m. m. rörande folkomröstning.
Herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre, utan vill
endast uttala den förhoppningen, att andra kammaren i dag måtte
göra sitt bästa för att söka få igenom ett positivt förslag i denna
fråga. Det skulle glädja mig och säkerligen också tusen sinom tusen
personer i vårt land, om andra kammaren ville göra detta. Jag
tror, att det skulle vara lyckligt.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på godkännande av utskottets förslag till lydelse av
förevarande paragraf samt vidare på avslag å utskottets förslag, i
vad det avsåge berörda paragraf; och blev utskottets förslag till lydelse
av paragrafen av kammaren godkänt.
Övriga delar av IV Jcap.
Godkändes.
För 1 § hade utskottet föreslagit följande lydelse:
1 §•
I denna förordning förstås
med spritdrycker: brännvin och andra alkoholhaltiga drycker,
som hålla mer än 22 volymprocent alkohol, ävensom sprit och absolut
alkohol;
med vin: alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av
malt och som hålla mer än 2 1/4, men ej mer än 22 volymprocent
alkohol; och
med Öl: alla alkoholhaltiga maltdrycker, med undantag av sådana,
som enligt kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker äro att hänföra till svagdricka.
Spritdrycker, vin och Öl kallas med en gemensam benämning
rusdrycker.
1 § i det av herrar Jeansson i Kalmar och von Hofsten reservationsvis
förordade motsvarande författningsförslaget lydde sålunda:
1
§''
I denna förordning förstås
med spritdrycker: brännvin och andra drycker, som hålla mer
än 25 volymprocent alkohol, ävensom sprit samt, oberoende av alkoholhalten,
punsch och likör;
med vin: alla av malt ej tillagade drycker, som ej äro hänförliga
till spritdrycker och vilka hålla mer än 3,6 volymprocent alkohol;
och
Nr 37. 20
Onsdag den 28 marg.
Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande.
(Forts.)
med Öl: alla maltdrycker, som innehålla alkohol, med undantag
av sådana, som enligt förordningen angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker äro att hänföra till svagdricka eller lagrat
dricka.
Spritdrycker, vin och Öl kallas med en gemensam benämning
alkoholhaltiga drycker.
Enligt det författniugsförslag i förevarande ämne, som tillstyrkts
av herr Berg i Staby uti hans ovanberörda reservation, skulle
1 § erhålla denna lydelse:.
1 §■
I denna förordning förstås
med spritdrycker: brännvin och andra alkoholhaltiga drycker,
som hålla mer än 22 volymprocent alkohol, ävensom sprit och absolut
alkohol;
med vin: alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av
malt och som hålla mer än 3, men ej mer än 22 volymprocent alkohol;
och
med öl: alla alkoholhaltiga maltdrycker, med undantag av sådana,
som enligt kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker äro att hänföra till svagdricka och lagrat
dricka.
Spritdrycker, vin och Öl kallas med en gemensam benämning
rusdrycker.
Sedan paragrafen föredragits, anförde:
Herr Berg i Staby: Herr talman! Jag ber att få yrka godkännande
av 1 § i det författningsförslag, som förordats i den av
mig avgivna vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Källman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman! Jag anhåller att få
yrka bifall till den första paragrafen med den lydelse den har i herr
von Bofsfens m. fl. motion.
Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på l:o) godkännande av utskottets förslag till lydelse av förevarande
paragraf, 2:o) bifall till det av herr Berg i Staby under
överläggningen gjorda yrkandet samt 3:o) bifall till det yrkande,
som framställts av herr Nilsson i Bonarp; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i förstnämnda proposition.
Återstående delar av utskottets förslag till förordning angående
försäljning av rusdrycker.
Godkändes.
Onsdagen den 28 mars.
21 Nr 37.
Övriga av utskottet framlagda för fattnings för slag.
Godkändes.
Ang. bränn -ning- glimt vinoch
bihandel u 8
ordnande.
Utskottets hemställan i punkten 1) förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om författningsförslagen.
(Forts.)
Punkten 2).
I sin allmänna motivering både utskottet på sidorna b och !)
i det tryckta l>etänkandet gjort följande uttalande:
»Därest det förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker,
som utskottet härmed framlägger, blir gällande lag, komma
uppenbarligen i anledning härav ersättningsanspråk att från
olika yrkesgrenar göras gällande. Kungl. Maj :t och riksdagen hava
också förutsett sådana framtida anspråk och i främsta rummet för
att möta dem bildat statsverkets fond av rusdrycksmedel. Det hade
givetvis varit önskvärt, att utskottet nu kunnat förelägga _ riksdagen
förslag till lösande av ersättningsfrågan, men de utredningar,
som härför erfordras, äro av den natur, att det torde böra ankomma
på Kungl. Maj:t att föranstalta om deras verkställande. Utskottet
vill därför uttala den förvissningen, att, om nyssnämnda förslag
blir antaget, Kungl. Maj:t kommer att låta verkställa utredning avfrågan,
i vad mån ersättning bör utgå, ävensom förelägga riksdagen
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»
Häremot hade reservation avgivits av herrar Palmstierna, Källman,
Månsson, E. J. Söderberg och Nilsson i Kristianstad, vilka yrkat,
att denna del av motiveringen måtte utgå.
Efter föredragning av punkten yttrade:
Herr Källman: Herr talman! Nederst på sidan 8 och
överst på sidan 9 i utskottets betänkande förekommer i motiveringen
ett yttrande, som inbjuder respektive här ifrågavarande yrkesgrenar
att till staten framställa ersättningsanspråk, därest riksdagen nu
skulle bifalla här föreliggande förslag oförändrat.
Det har till utskottets betänkande fogats en reservation av herr
Palmstierna och mig m. fl., vari hemställes, att det stycke jag nu
talar om måtte utgå ur utskottets motivering. Jag skall icke anföra
en mängd skäl för detta. Jag vill endast erinra om, att redan
nykterhetskommittén på sin tid var enig därom, att någon
juridisk rätt till sådan ersättning, varom här är fråga, icke existerade.
Jag vill också erinra om. att utskottets förslag icke innebär
rusdrycksförbud, utan det är endast fråga om en reformerad försäljningslagstiftning,
och det gäller här närmast sådana försäljare av
rusdrycker, som endast ha sina rättigheter på viss bestämd, kort tid
eller också endast tills vidare. Nu medger denna lag en övergångstid
av fem år, och vi ha då funnit det vara fullkomligt riktigt, att
Nr 37. 22
Onsdagen den 28 mars.
Ang. bränn- när dessa försäljare få en övergångstid, som är längre än den tid,
''och''ölhanJehu * allmänhet ha för sina rättigheters utövande, så bör man icke
ordnande, lämna någon ersättning. Jag vill till detta endast lägga, att andra
(Forts.) kammaren tre gånger förut uteslutit ur motiveringen ett stycke, som
haft samma innehåll som det här ifrågavarande.
Med stöd av denna korta motivering ber jag, herr talman, att
få yrka, att det stycke, som börjar nederst på sidan 8 på följande
sätt: »Därest det förslag till förordning» o. s. v. samt slutar överst
på sidan 9 med orden »vartill utredningen kan föranleda», måtte
uteslutas ur motiveringen.
Herr Ro ing: Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till
utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed slutad. Efter av herr talmannen
till en början framställd proposition beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan blev densamma av kammaren bifallen.
Vidare gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering, dels ock på
bifall till det av herr Källman i avseende härå under överläggningen
gjorda yrkandet; och blev berörda yrkande av kammaren
bifallet.
§ 10.
Herr statsrådet Mörcke avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 149, angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren
;
nr 154, angående provisorisk lönereglering för viss personal vid
lantförsvaret;
nr 155, angående särskilt hyresbidrag åt gifta underofficerare
med vederlikar vid armén; och
nr 156, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel.
Dessa propositioner bordlädes på begäran.
§ 11.
Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 52 och 104 §§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket m. m.;
nr 27, i anledning av väckt motion angående förhöjning av
statsbidrag till innehavare av vissa odlingslägenheter och skogstorp;
och
nr 28, i anledning av väckta motioner om anslag till ersättning
åt personer, vilka tillåtas fullgöra militärtjänstgöring såsom arbetare
vid avverkning av ved å allmänna skogar.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.
Nr 37.
Onsdagen den 28 mars.
§ 12.
Å föredragningslistan var vidare uppfört jordbruksutskottets 8tJ"£ [n‘duutlåtande,
nr 29, i anledning av väckta motioner om skrivelse till striella verkKungl.
Maj:t angående åvägabringande av en statens industriella samhet för
verksamhet för förädling av avkastningen från statsskogarna m. in.
Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft
två inom riksdagens andra kammare väckta, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisade motioner, nämligen
nr 102 av herr Johansson i Sollefteå m. fl., vari yrkats, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa kostnadsberäkning för byggande av ett
modernt sågverk kombinerat med trämassef abrik _ och pappersbruk
samt för nästkommande riksdag framlägga förslag i ärendet, samt.
nr 257 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida, på
vad sätt och i vilken omfattning staten skulle^ kunna genom egen
industriell verksamhet förädla avkastningen från statsskogarna och
på detta sätt även för billigt pris, helst självkostnaden, tillhandahålla
byggnadsvirke av olika slag för uppförande av bostäder åt
landets mindre bemedlade befolkning.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade likväl avgivits
av herrar Fahlén, Öherg, Nilsson i Linnås, Fagerlin och Andersson
i Knäppinge, vilka ansett, att utskottets hemställan, vari de instämde,
bort grundas på annan av dem angiven motivering; samt
av herrar Linders, Hage och Nordström, som ansett, att utskottet
bort i anledning av herr Lindhagens och herr Johanssons i Sollefteå
m. fl. ovanberörda motioner hemställa, att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida och i vilken
omfattning staten skulle kunna genom industriell verksamhet förädla
avkastningen från statsskogarna, samt att i samband därmed
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa kostnadsberäkning för byggande
av modernt sågverk, kombinerat med trämassefabrik och. pappersbruk
samt skyndsammast för riksdagen framlägga förslag i ärendet.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Johansson i Sollefteå: Herr talman! I min motion
nr 102 har jag yrkat: »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa kostnadsberäkning
för byggande av ett modernt sågverk kombinerat med trämassefabrik
och pappersbruk samt för nästkommande riksdag framlägga
förslag i ärendet.»
Jag tog för alldeles givet, att utskottet skulle sakligt behandla
» 37. 24
Onsdagen den 28 mars.
Mu- moti°nen och i första hand remittera densamma till domänstyrelstrielia
''verb- sön för utlåtande. Hade så skett, tvivlar jag ej på, att domänstysnmhet
för relsen skulle ha förordat motionen. Nu har utskottet, kan man
förädling av saga, avfärdat motionen med allmänna talesätt. Man vill inte ta
avkastningen parti för el]er emot principen om staten själv skall förädla virket
Är., sina egna skogar eller ej.
(Forts.) Man kryper till sist bakom det skälet för ett avslag på de i
ämnet väckta motionerna, att förevarande »spörsmål inom en snar
framtid torde komma att bli föremål för prövning vid granskning
av de förslag, vilka för såväl Norrlands som det övriga Sveriges
vidkommande av särskilda sakkunniga framlagts rörande förvaltningen
och skötseln av statens och andra allmänna skogar».
Men, mina herrar,. nu är att märka, att domänstyrelsen redan
1907 ^hos regeringen gjorde framställning om, att staten skulle inom
Norrbottens län anlägga ett eget sågverk och en större trämassefabrik.
Denna domänstyrelsens framställning blev remitterad
till norrländska skogsvårdskommittén, som i sitt utlåtande 1912 i
princip uttalade sig mot statsanläggningar av detta slag. — Det
enskilda arbetsgivareintresset dominerade sålunda fullständigt inom
denna kommitté. Emellertid, denna utredning vad Norrland
beträffar är sålunda färdig. Det fattas bara att även statsmakterna
taga ställning till frågan.
Domänstyrelsens ombud i norrländska skogsvårdskommittén.
överjägmästare P. O. Welander, var förklarligt nog av annan uppfattning
än de. övriga ledamöterna i kommittén och förordade därför
i sitt särskilda yttrande en statens egen träindustri. Han meddelar
bl. _a. att domänstyrelsen ej har kunnat sälja de utbjudna
virkespartierna i Norr- och Västerbotten. 1908 såldes sålunda blott
64,5 procent,. 1909 64,8 procent och 1910 87,7 procent av utbjudna
partier. Höjningen 1910, meddelar han, berodde på köpare från
mellersta och södra Norrland, vilka måste räkna med större omkostnader
än ortsspekulanterna. Han upplyser vidare, att i Norrbotten
försåldes en gång över en miljon grova bjälk- och sågtimmerträd
för 1 kr. 8 öre pr st. Vid ett annat tillfälle bortslumpades
329,000 timmerträd för allenast 25 öre pr st.
Bolagen ka. sålunda genom överenskommelser sins emellan ej
betalt, större priser än vad man redan på förhand enats om att
betala. Man har t. o. in. gått så långt, att gemensamma prislistor
upprättats — jag hänvisar till sid. 748 i norrländska skogsvårdskommitténs
betänkande 1912 — vilka priser med 60 å 70 procent
understego statens redan i och för sig allt för låga grundpris.
I detta, sitt särskilda yttrande bevisar herr Welander ■—- stödd
på sakkunnig, beräkning — att enskilda bolag- av statens skogar
få oskäliga vinster. Han kommer till följande uppseendeväckande
resultat: »Sedan alla omkostnader skett och nöjaktig ränta beräk
nats
på anläggningskostnaderna, skulle alltså återstå den oskäligt
stora vinsten av omkring 8 kronor per kbm. köpt virke, under det
att statens nettobehållning skulle vara 1 krona och 27 öre ä 1 krona
60 öre per kbm.»
Oihsdagcn deri ‘28 inur».
Nr in.
Mina herrar, man kan härav mycket lätt förstå varför de personer,
som företräda det enskilda arbetsgivareintresset, ej vilja,
att staten skall själv förädla sin egen råvara.
Herr \Veländer säger vidare i sitt särskilda utlåtande:
»För att kunna närmare bestämma det värde, under vilket virket
icke bör säljas, och för att kunna framtvinga sådana skäliga
priser, lärer under nuvarande förhållanden annan utväg icke stå till
buds, än att staten själv anlägger och driver såväl såg som trämassefabrik.
»
Vidare upplyser han, att »år 1909 försåldes på rot i Luleå.
Skellefteå, Umeå och Gävle-Daia distrikt 1,573,213 kbm. Om den
i det föregående beräknade vinsten av 30 kr. pr standard skulle
sänkas till 15 kr„ motsvarande en höjning av priset på rot med
i medeltal 1 kr. 50 öre pr kbm., skulle alltså skogarnas avkastning
i dessa delar av landet stiga med 2,359,918 kr.»
Nu vet jag, att det möjligen kommer att anmärkas på Welanders
siffror, men det är att märka, att han reducerat den beräknade
vinsten med halva beloppet, och om man räknar med den
nettobehållning de enskilda bolagen haft, skulle man komma till
en summa av 4 miljoner kr. Troligtvis kommer det också att framhållas,
att i dessa tider betala sig statens skogar bra. Jag ber
då att få invända, att det i alla fall endast är en tillfällig företeelse,
beroende på nu rådande högkonjunktur, även nu förekomma
dock fall, då staten icke får skäligt betalt för sina skogar.
De skäl, som för domänstyrelsens ombud herr Welander varit
avgörande, dä han förordat att staten bör driva såväl såg som trämassefabrik
i övre Norrland, sammanfattar han i följande tre punkter:
»1.
Att möjlighet därigenom vinnes att tillgodogöra skog av
smärre dimensioner och från avlägsnare trakter, där utdrivningskostnaderna
äro särskilt höga.
2. Att staten endast härigenom blir i stånd att med tillräcklig
sakkunskap beräkna priserna på sitt virke i förhållande till den
förädlade varans värde på den utländska marknaden, och att avväga
en skälig förädlingsvinst för köparen.
3. Atc staten som förädlare icke längre kan, såsom hittills
skett, genom brist på konkurrens eller sammanslutningar mellan spekulanter
tvingas att sälja sin råvara till underpris.»
Men icke endast staten skulle ha fördel av en egen sågverksoch
trämasseindustri, utan även de norrländska bönderna. Ty det
säger sig självt, att då bolagen, som i föregående nämnts, redan
på förhand kunna bestämma vad de skola betala för statens skogar,
så ha de naturligtvis — på grund av ringa eller ingen konkurrens
— ännu större makt att pressa de enskilda bönderna till vilka priser
som helst.
De gamla, omoderna och små sågverk, som nu finnas på en
del kronoparker i södra Sverige, ge 10,000 kr. Men endast ett
modernt sågverk med en modern trämassefdbrih i övre Norrland
skulle ge staten flera miljoner kronor i ökade inkomster.
Ant), eu
statenh industriella
verksamhet
fÖ!
förädling av
avkastningen
från statsskogarna
m. m.
(Forts.)
Nr 37. 26
Onsdagen den 28 mars.
Ang. en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statsskogama
m. m.
(Forts.)
Det är ju beklagligt, att staten ej för längesedan tillvaratagit
sina intressen på detta område.
Jag har hört berättas, att nuvarande byråchefen friherre Hermelin
redan 1907, då han var överjägmästare och tjänstgjorde i
Norrbotten, hade gjort framställning om att staten skulle inköpa det
sågverk utanför Piteå, som statens järnvägar för någon tid sedan
har inköpt. Men då man med anledning härav under hand vände
sig till dåvarande jordbruksministern, Petersson i Påboda, lär denne
inte alls ha velat reflektera på saken.
Huru många miljoner kronor har inte sedan dess fått så att
säga rinna mellan statens givmilda fingrar till enskilda personer!
Men bättre sent än aldrig, säger ju ett gammalt ordspråk, och
därför ber jag att få yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herrar Linders, Hage och Nordström.
Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Den här ifrågavarande
motionen går ju ut på att staten skulle själv helt och hållet
förädla sitt virke. Reservanterna ha nu visserligen inskränkt sig
till att yrka, att man huvudsakligen i Norrland borde förädla virket
från statsskogarna, men under behandlingen av detta ärende i
avdelningen inom utskottet yttrade herr Hage, att motionen avsåge.
att staten skulle helt och hållet förädla sitt virke.
Jag vill då, vad södra Sverige beträffar, erinra, att statskogarna
där äro av så liten omfattning och spridda på så pass stora avstånd
från varandra, att man icke gärna kan tänka på att där anordna
statsdrift. Det finnes icke så många statsskogar där, att
man skulle kunna mata sågarna med det virke, som kunde fås från
dem. Vad Norrland beträffar, är förhållandet ett annat, men
ingen kan väl påstå, att det icke finnes tillräckligt med sågar och
träförädlingsindustri även i övrigt i denna landsdel, för att man
skulle fullt kunna tillgodogöra sig de statsskogar, som finnas och
lämna virke till denna förädlingsindustri. Om det varit så, att det
rådde brist på sågverk och förädlingsfabriker i Norrland, då kunde
ju situationen varit en annan.
Det gäller nu att taga ståndpunkt till frågan, huruvida det
kan vara lämpligt för staten att sätta upp nya sågar och träförädlingsfabriker
eller om det kanske är lämpligare att som hittills
huvudsakligen försälja virket till förädlingsfabriker, som redan
finnas. Ja, om det kunde tänkas, att staten skulle kunna bedriva
en sådan förädlingsverksamhet lika lätt och smidigt som den enskilde
gör, så borde man naturligtvis övergå till statsdrift helt och
hållet; det vore naturligtvis ett rationellt sätt att lösa denna fråga.
Men, med hänsyn till den kontroll och den tungroddhet, som. synes
vara ofrånkomlig vid statens affärsverksamhet, är jag övertygad
om, att man i många fall icke skulle kunna göra affärer eller sköta
försäljningen eller göra skeppningar o. dyl. med den precision,
som erfordras för att kunna få ett gynnsamt resultat. Det fordras
för en affär som denna att kunna utnyttja konjunkturerna och att
kunna anpassa sig efter förhållandena, så att man kan taga ställ
-
Onsdagen den 28 mars.
Nr 87.
ning: till det rådande länet och no ra affärer. Detta tror .lag icke <Hdo
går
så lätt för sig i händelse man inför statsdrift i en så stor in- atriMa ver/e.
dustri som denna. _ . tamhet för
Nu har motionären här yttrat, att många miljoner rinna bort förädling av
mellan statens fingrar, miljoner, som skulle vinnas bara genom
att inrätta en enda såg, kombinerad med trämassefabrik och pap- Jogarna m. m
persbruk. Ja, det kan ju hända att motionären har den uppsatt- (j-orts.:
ningen, men jag har för min del en alldeles motsatt uppfattning.
1 de fall, då det icke finnes några enskilda sågverk eller vid ringbildning
på en ort köparne emellan, såsom t. ex. vid de sågverk,
som äro åberopade i motionen, eller då staten inköper egendomar
med skog, där det finnes sågar redan förut. _ i sådana fall kan det
naturligtvis vara lämpligt, att staten bedriver träförädling, men
att staten skulle övertaga förädlingen av sitt virke helt och hullet,,
det tror jag icke vore lämpligt eller lyckligt.
Såsom skäl för statsdrift åberopar motionären här, att man
skulle kunna åstadkomma billigare bostäder genom att staten själv
förädlade sitt virke. Men det kan val ändå inte gärna ifrågasättas,
att staten skulle sälja sitt virke till underpris åt sådana, som
bygga hus. Vill man understödja bostadsbyggnadsverksamheten,
så bör det ske på annat sätt, genom direkt anslag, och icke^ genom
att lämna virke till oskäligt billigt pris för detta ändamål. Då
skulle naturligtvis hela det ekonomiska utbytet av statens skogsdrift
förryckas.
Det har vidare framhållits, att staten borde .själv leverera virket
till sina egna byggnader, och det är ju alldeles riktigt i de fall.
där statens byggnader uppföras i närheten av st-atsskogar. Men i
många fall är ju statens byggnadsverksamhet förlagd till orter,
som ligga på stora avstånd från de trakter, där _ det finnes statsskogar,
och under sådana förhållanden är det icke lämpligt att
frakta virke från statens skogar exempelvis till södra Sverige i och
för nybyggnader där.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Fahléns m. fl.
reservation.
Häruti instämde herr Öberg.
Herr Hamilton: Ja, herr talman, i det (föreliggande spörsmålet
ha åsikterna brutit sig starkt mot varandra, och de ha i utskottet
utmynnat i tvenne reservationer, den ena avgiven av bland
andra herr Linders, den andra av herr Fahlén m. fl. Den förra
riktningen går ut på, att staten skall i stor omfattning själv förädla
produkterna från sina skogar, den andra återigen^ vill, att
staten, i allmänhet åtminstone, skall försälja råvaran på rot och
överlämna till den enskilde att verkställa förädlingen.
Jag tror, att båda dessa riktningar äro olämpliga, och att man
bör gå en medelväg, nämligen så att statens skogar kunna. skötas
fullt affärsmässigt, varför, i sådana fall då det kan vara till för
-
>''r 37. 28
Onsdagen den 28 mars.
Amj. en tjänst för staten, förädling'' bör äga rum, men där så icke är fallet,
statens man- t.. o.. ..i • » o «
ttrieila verk- bor försäljning: av ravaran ske.
tamhet för Herr Johansson i Sollefteå framböll, att norrlandskommittén
förädling av redan tagit ställning till spörsmålet, och därför skulle riksdagen
avkastningm nu kunna uttala, i vilken riktning den ville gå. Det är visserligen
skogamTm.''m. sant’ att clenna kommitté på grund av remiss avgivit ett utlåtande.
(Forts.) dar kommitténs majoritet ställt sig på avslag, således på samma
linje som herr Nilsson i Linnås, medan en reservant, herr Welander,
_ ställt sig på samma sida som herr Johansson. Jag ber emellertid
_ att få erinra herr Johansson om, att sedan dess tillsatts en
kommitté, med uppgift att framlägga förslag till omorganisation
av skötseln av statens skogar i södra och mellersta Sverige. Då
denna kommitté nu avlämnat sitt förslag till regeringen, lärer regeringen
vid prövning av ärendet icke kunna undgå att även
taga med de förändringar, som äro nödvändiga beträffande förvaltningen
av skogarna i Norrland. Denna kommitté ställde sig
välvillig till den uppfattningen, att staten i vissa fall själv borde
förädla virket från sina skogar, och när detta förslag kommer fram,
lian det val hända, att även den riktning, som herr Johansson i
Sollefteå gjort sig till målsman för, blir i viss mån gällande. Det
har förefallit utskottet olämpligt, att, när frågan i alla händelser
snart är att förvänta på grund av kommittébetänkandet, nu förmå
riksdagen att taga ställning till spörsmålet. Då är det väl riktigare,
att riksdagen först sedan alla myndigheter blivit hörda, får
säga sitt sista ord.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Jag skall, i likhet
med herr Johansson, be att få yrka bifall till herr Linders m. fl.
reservation. Och jag vill säga kammarens högermän, att det skulle
kanske kunna inträffa, att det till och med bland dem kunde finnas
anledning för en eller annan att gå med på reservationen. Jag
skall tala om för herrarna, att i utskottet inträffade det markanta
faktum, att en högerman från första kammaren med mycket stor
sakkunskap i denna fråga förklarade, att han, sedan han hört reservationen,
skulle kunna i huvudsak gå med på densamma. Herrarna
skola icke tro, att denna reservation av herr Linders m. fl. är en sådan
där socialistreservation, utan det är en reservation, som till och
med herrar högermän skulle kunna reflektera på.
Nu har utskottsmajoriteten avstyrkt här föreliggande motioner
under framhållande av, att dessa frågor behandlas av två kommittéer,
nämligen dels norrlandskommittén och dels den kommitté, som
har tillsatts för att avgöra en del frågor rörande skogsvården i övriga
delar av landet. Och nu hänvisas särskilt till det faktum, att
den kommitté, som haft att utreda förhållandena i övriga delar avlandet,
nyligen avgivit sitt betänkande och att på grund därav detta
ärende snart torde komma till avgörande. Men jag vill häremot
säga, att denna kommitté handlagt den mindre delen av frågan och
Onsdag u den *8 mars.
*29 Nr
att det dock är den norrländska skogs vårdskommittén, som härvid- *n''J- r"
lag borde ha att säga det mest vägande ordet. Sistnämnda kommitté
avgav sitt betänkande för så lång tid tillbaka som 1912, och från K„miiet för
1912 till 1917 ha många förändringar inträtt på det här området, furädling av
vilket gör, att jag för min del anser, att det finns fullt fog för att avtatt»mge«
föra fram kravet på, att denna, fråga bör i ett sammanhang undersökas
för hela landet och att riksdagen alltså bör gorå ett uttalande " • ,yor(g/|
i överensstämmelse med den reservation, som avgivits av herr Linders
in. fl.
Jag vill något gå in på de anmärkningar, som gjorts i det här
sammanhanget. Man har talat om, att det icke är lämpligt att sammankoppla
möjligheten att åstadkomma bostadsbygge med den föreliggande
frågan, och jag skall ge de herrar, som sagt det, i viss mån
rätt. Vi ha också i vår reservation i någon mån tagit avstånd från
den mening, som förfäktas i herr Lindhagens motion, att man skulle
använda domänförvaltningen som ett slags mjölkko rent av för att
få billigt virke för bostadsverksamheten. För min del hade jag
tänkt, att om man skulle gå den vägen, borde man göra på det sättet,
att staten lämnade virke för bostadsbygge, speciellt egnahemsverksamhet,
till nedsatta priser, men att samtidigt domänstyrelsen skulle
få full betalning för detta virke och att det anslag, som behövdes
för att täcka skillnaden mellan det lägre pris. som egnahemsbyggaren
skulle betala, och det högre pris, som domänstyrelsen erhölle,
skulle uppföras på den sociala huvudtiteln. Den vägen borde man
gå fram, om man skulle sammankoppla bostadsfrågan med den fråga,
som vi i dag behandla.
Jag finner sålunda, att jag kan stå för den reservation, som jag
jämte herrar Linders och Nordström avgivit, och jag har icke i det
fallet blivit övertygad av den motivering, som bland andra herr Nilsson
i Linnås anfört gent emot denna reservation. Han sade exempelvis,
att det i södra Sverige finns ställen, där det icke alls skulle
vara lämpligt att förädla virket. För min del vill jag påpeka, att
vi i reservationen utgått från, att man möjligen kan tänka sig, att
det på platser, där det finns små kronoskogar, vore olämpligt att
förädla virket. Men vi ha återigen andra trakter, särskilt i Norrland,
där jag tycker, att det påvisats genom den utredning, som
förebragts av över jägmästare Welander, att det föreligger mycket
goda skäl för att övergå från att sälja virket till att förädla detsamma.
Den invändning, som herr Nilsson i detta avseende gjorde, träffar
således icke oss, som stå bakom reservationen.
Då herr Hamilton framhöll, att man hade att välja mellan att
sälja virket på rot och att förädla det, vill jag häremot säga, att ett
sådant alternativ icke föreligger, därför att man ifråga om statens
skogar numera i regel icke säljer virket på rot, utan man brukar
fälla virket och sedan sälja det.
Det säges, att staten icke kan driva en sådan verksamhet, som
det här är fråga om, därför att staten är en så byråkratisk inrättning:
det skall vara så mycket kontroll, och statens tjänstemän ha
så liten befogenhet, att de icke kunna passa på i en lämplig situation
Sr 37. 30
Onsdagen den 28 mars.
Ang. en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statss
kog am a m. m,
(Forts.)
för att vinna något för staten, såsom en enskild person kan göra.
Mot det vill jag erinra, att det icke är omöjligt, om vi skola gå fram
på de vägar, som här föreslagits, att ge de befattningshavare, som
skulle leda verksamheten, en befogenhet och anställa dem på grunder,
som tillämpas inom den enskilda företagsamheten. Jag vill härvidlag
särskilt framhålla, att man i avseende på en del av statens
'' verksamhet — jag tänker närmast på statens järnvägar ■— börjat
övergå till det systemet, när det gäller anställningsvillkoren för den
högsta ledningen, att Kungl. Maj:t meddelar förordnande på vissa
år, och att, om det visar sig, att vederbörande är duglig, förordnandet
blir förnyat. På samma sätt går man ju tillväga inom ett bolag: är
det en duglig direktör, behåller man honom, är han olämplig, blir
han avsatt. Alltså har staten i viss utsträckning, när det gäller de
högsta ledarna, börjat övergå till ett dylikt system, och jag föreställer
mig, att man även på nu ifrågavarande område kan göra på
samma sätt och att sålunda staten härigenom kan komma i samma
fördelaktiga ställning som en enskild företagare.
Av de skäl, som här anförts mot reservationen, finner jag inga,
som äro så bärande och starka, att jag anser mig böra avvika från
densamma, och jag ber på grund därav att få yrka bifall till den
reservation, som avgivits av herr Linders m. fl.
Herr Tamm: Herr Hage framlade några funderingar »till
beaktande för kammarens högermän», som han uttryckte sig, när
han meddelade, att en av utskottets högerledamöter uttalat sig för
hans m. fl. reservation. Det förvånar mig icke alls, därför att
reservanterna i verkligheten icke vilja något annat än utskottet.
Reservationen är enligt mitt förmenande fullständigt onödig, emedan
man, såvida jag förstått utskottet rätt, på dess linje kommer
precis dit reservanterna och åtminstone den ene motionären åsyftar.
Ty det är icke så, herr Hage, att ej frågan kan lösas i ett
sammanhang, när den kommer inför Kungl. Maj:t. Oaktat det
är två skilda kommittéer, en norrländsk och en sörländsk, som här
lagt fram olika förslag, så är det alldeles givet, att Kungl. Maj:t
kommer att taga dessa båda förslag i övervägande i ett sammanhang,
när frågan skall lösas.
Tiden rider fort, mina herrar, och det, som 1912 framfördes
av den norrländska kommittén och av dess reservant, har nog blivit
föråldrat. De siffror reservanten anfört äro icke tillämpliga nu,
och det resonemang, som den norrländska kommittén, till vilken jag
hörde, då hade fog för, står den icke för nu längre. Men däremot
tror jag, att den sörländska kommittén, som blev tillsatt och arbetade
några år senare, och vilken jag även hade äran tillhöra, är
mera up to dato, ty ingen kan väl förneka, att det är riktigt, attdär
så är lämpligt — och i varje enskilt fall skall detta prövas —
bör staten, när det gäller att taga ut den mesta möjliga avkastning,
inrätta sågverk. Och gå vi, herr Hage, in för den principen
hos Kungl. Maj:t, kommer säkerligen icke det förhållandet, att det
varit den sörländska kommittén, som framfört denna sak, att hindra
Onsdagen den 2b mars.
31 Nr 37.
Kungi. Maj:t från att taga den under övervägande även beträffan
de
Norrland. . . _ atriella verk
Genom
den prövning, som i varje särskilt tall skulle föregå tamhet för
anläggandet av sågverk, skulle utrönas, huruvida nettoinkomsten av förädling av
statens skogar därigenom kunde höjas. Då kan det sägas, att det avkastningen
är alldeles tydligt, att det förvaltande verket, som bär ansvaret i Jagarna m"m.
detta avseende, nämligen domänstyrelsen, också lämpligen bör full- (yorts)
göra denna prövning, och för det behöver man icke skriva på nytt
till Kungl. Maj :t. .
Motionärerna — och herr Hage har också varit inne på det —
ha emellertid ännu en biavsikt utom den nämnda, nämligen bostadsbristens
konstlade avhjälpande. Redan ett par föregående talare
ha uppvisat, och jag instämmer i det, att man icke hörsaga
domänstyrelsen som något slags mjölkko för att understödja en
viss social verksamhet.
Alldenstund jag är fullkomligt på det klara med, att den statens
verksamhet, träförädlingen, som det här är fråga om, bör
utvidgas, där det passar, måste jag, då det sagts något oreserverat,
att detta utvidgande skulle ske i obegränsad utsträckning, framhålla,
att man här verkligen behöver iakttaga stor försiktighet och
måttlighet. Det finns väl ingen förädlingsverksamhet, som är så
ömtålig som just träförädling, där man är så fullständigt beroende
av ledarnas administrativa och tekniska duglighet, och där man så
dyrt får betala de misstag, som eventuellt begås i det ena eller
andra avseendet. Här sitta nog i denna kammare de, som i likhet
med mig erinra sig från svunna tider. sådana fall, då man från
förädlingsverksamhet på skogsområdet till sist ej fick annan nettobehållning
än ett förslitet sågverk. Jag tror, att det vore beklagligt,
om man till äventyrs genom ett felaktigt val av teknisk ledare
skulle riskera, att staten gjorde förluster. Jag upprepar därför, att
ingående prövning bör ske i varje särskilt fall.
Det har framhållits, i synnerhet av herr Welander, och det
antydes även i den ena motionen samt har också påpekats av den
sörländska kommittén, att man skulle inom jägmästarekåren utse
lämpliga personer till att förestå sågverk. Jag kan icke se, att
förutsättningar för att träffa rätt därmed äro alldeles givna. Naturligtvis
finns det inom denna högt bildade kår många, som äro
särskilt lämpliga för sådan verksamhet, men det är fara värt att
staten redan har gått miste om dem när de hunnit förvärva nödig
teknisk rutin och administrativ erfarenhet. Om man ser på de omflyttningar,
som ägt rum inom skogsstaten på den senaste tiden,
skall man finna, att inom de revir, där staten med fördel bedrivit
förädlingsrörelse, det är många dugande revirförvaltare, som övergått
till enskild tjänst.
En annan omständighet, som nog härvidlag manar till viss
försiktighet, är kommunikationsfrågan. Om man nämligen skall
gå in för, att staten så långt som möjligt bör för sin byggnadsverksamhet
använda det förädlade virket från sina egna skogar,
spelar ovillkorligen kommunikationsfrågan i vårt vidsträckta land
32
Onsdagen den 28 mars.
Jfr 37.
Any. eu en stor ron. Det är icke sagt, att det är ekonomiskt riktigt att
Trella "verk- transportera virket från den ena orten till den andra, men det är
”samhet för frestande för en statens myndighet att taga statens eget virke, även
förädling av om kostnaderna härför på grand av frakten bli högre. Därför är
avkastningen <jet säkerligen bäst att driva varje affär för sig.
s/ogai-nTm m tjä jag, herr talman, är fullständigt på det klara med. att såg(Forts)
verksrörelse bör införas, där så är lämpligt, vill jag ändå ytterligare
framhålla en modererande synpunkt, och det är: vilken är domänstyrelsens
främsta uppgift? Jo, det är skogens skötsel. Det
är dess uppgift att tillse, att vårt skogbärande land bibehålies vid
sin produktionsförmåga, och särskilt gäller det de vidsträckta statsdomänerna.
Och jag försäkrar er, mina herrar, att detta ger fullt
och tillräckligt arbete åt den alltför fåtaliga personal, vilken såsom
ledare eller i underordnad ställning är bunden vid domänförvaltningen.
Nej, låt våra jägmästare, som med vart år få bättre
utbildning, ägna sitt intresse och sin verksamhet åt skogen, och
tåg dem icke, annat än när det kan påvisas vara till fördel, från
deras huvudsakliga uppgift för att överlämna åt dem den ömtåliga
förädliDgsverksamheten.
Jag ber, herr talman, att få j^rka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Hotståndet här mot framställningarna i
motionerna och i herr Linders’ reservation har samlat sig naturligt
nog på två linjer, den ena, som representeras av herr Nilsson i Linnås
med hans särskilda reservation, och den andra av utskottets förslag,
vars talan förts av herrar Hamilton och Tamm. Jag skall be att
få säga några ord om vardera linjen.
Herr Nilsson i Linnås hör ju till dem, som ännu utdöma nästan
all ''statsindustri och lita till det enskilda initiativet såsom den
enda verksamhet, som kan gå i land med att åstadkomma en varuproduktion.
Det är en gammal lära, som till och med kan fira sitt
sekeljubileum, och det är icke så gott att få en så inrotad fördom
ur våra sinnen, utan den lever ett segt liv. Varje sak har ju sina sidor,
och det ligger alltid något i den erfarenhet, som åberopas. Vi tala
om våra uppfattningar, men våra uppfattningar hava icke någon
betydelse, om de icke äro uttryck för en erfarenhet och inte uttryck
för en lära, som man insupit eller en stämning inom den krets, i
vilken man umgås, utan bildade på våra egna erfarenheter. Och
då medger jag gärna, att erfarenheten under gångna tider lärt, att
det allmänna ofta är »bakom flötet», då det gäller ekonomisk verksamhet
— har varit det åtminstone. Och det var också anledningen
till den ekonomiska liberalismens genombrott, vars principer börja
överges av liberalerna och övertagas av de konservativa -— med
andra ord. herrarna ha hunnit till den punkt, som liberalismen för
ett århundrade sedan uppnått, och jag är överts^gad om att det dröjer
än ett århundrade, innan ni komma dit, där de liberala nu börja
litet smått stå, med andra ord närmar er den nya tiden; men det
går framåt i alla fall.
Staten bär dock börjat bättra sina aktier åtskilligt. Staten
Onsdagen den S38 mars.
33 Nr 37.
driver järnvägs verksamhet; och varför göras ej samma invändningar Ang. en
däremot; den tillverkar t. o. in. vapen; den har även börjat förädla
trävirke, och det har icke varit några anmärkningar mot det sätt, var- tamhet för
på den utfört denna verksamhet; det finnes även annan tillverknings- förädling av
verksamhet, som staten ombesörjer. Kommunerna äro ock föregån- avkastningen
gare härvidlag; där drives allt mer och mer den ena kommunala in- /rån 8tats~
dustriella verksamheten efter den andra. Man har brutit med de'''' "9™na
samla fördomarna, och finner, att det gar för sig. I samma mån en '' or ''
sådan ny uppfattning gör sig gällande, lär sig också det allmänna
att tillämpa bättre metoder. Jag tillhör själv en nämnd inom Stockholms
kommunalförvaltning, som har till uppgift att försöka skaffa
bostäder. Under den tid, då vänstern hade majoritet inom stadsfullmäktige
här i staden, vilket nu icke är fallet, och denna nämnd sålunda
fick anslag för att själv uppföra bostäder åt andra eller på
entreprenad — nu är det omöjliggjort, ty högern har majoritet, och
det dröjer som sagt, kanske ett århundrade, innan den kommer till en
motsvarande uppfattning — då visade det sig, att dessa bostäder, som
vi uppförde med tillämpning av moderna metoder ■—- det var icke
alls min förtjänst, utan det var de sakkunniga inom förvaltningen
som hade förtjänsten, om ock vi understödde dem i deras bemödanden,
försåvitt det gällde att övervinna stadsfullmäktiges motstånd ■—-då visade det sig, säger jag, att de bostäder, som vi kunnat uppföra,
blivit i regel billigare och bättre än de bostäder, som uppförts
av enskilda entreprenörer.
Nu har emellertid framhållits av herr Nilsson i hans reservation
och särskilt betonats, att vad som behöves — och det är den
stora ömma punkten i herrarnas ståndpunkt — det är att göra vinning,
här kan intet åstadkommas, utan att det arbetas för profit.
Men där ligger väl den enskilda företagsamhetens Achilleshäl. Den
arbetar icke för att göra människorna en väntjänst, skaffa dem något
bra, utan den måste på grund av detta system arbeta för att, skaffa
den sämsta möjliga vara för högsta möjliga pris och utan plan i produktionen.
Men det kan väl åtminstone herr Nilsson erkänna, att
det vore bättre, om vi kunde producera för behovet, av bästa
möjliga slag och till lägsta pris, som kan ernås. Men herr Nilssons
system omöjliggör detta. Det måste enligt detta system göras till
högsta pris, det måste vara till vinst; om sedan konsumenterna få
bra eller dålig vara, ja, det beror på om andra konkurrenter tävla;
annars ligger det i producentens intresse att ur vår vinstsynpunkt
se till att vi ge den minsta möjliga valutan. Och så sammansluter
man sig till karteller, och då har man ju all prisbildning i sin hand.
Om jag nu skulle tillämpa detta på det nu föreliggande spörsmålet,
nämligen förädling av statens skogar, vill jag först nämna, att det
finns ett parti här i landet, som jag fortfarande tillhör och vars program
är mitt, och där står i detta program: »staten förädlar själv
sin skogsavkastning». Det är ett allmänt program, och man kan säga,
att det betyder, att vi borde göra detta helt och hållet, och det är
också målet. Men då herr Nilsson sade, att det här är föreslaget,
att staten helt och hållet skall göra det, så vill jag erinra, att detta
Andra hammarens protokoll 1917. Nr 37. 3
Nr 37. 34
Onsdagen den 28 mars.
Ang. en ,ej står i någondera motionen, ty det skulle ej löna sig att framställa
^H«Ho verk- detta yrkande, utan vi vilja nu gå denna medelväg, och som herr
lamhet för Hamilton talade om — han var härvidlag en eftersägare av motio
förådling
av norna, ehuru han trodde han åberopade utskottet — vi skola börja
avkastningen där det är lämpligast och där det behövs bäst.
från stats- J)^ fjnns då olika fall att tänka på. Först och främst är särskilt
i Norrland det förhållandet rådande — åtminstone var det så
or ‘ förr, och jag kan ej tro, att det på sista tiden blivit annorlunda —
att de träförädlande bolagen ha en tendens att så att säga uppdela
Norrland i intressesfärer, så gott de kunna, så att var och en övertar
sin ådal, där konkurrens är utesluten, och i sådana fall där kronan
har sina skogar i en sådan ådal, där får kronan finna sig i de pris,
som monopolinnehavaren erbjuder. Då har höjt sig bland dem, som
förstått saken, ständigt det ropet: här finns ingen annan utväg, än
att kronan själv börjar förädla virket och därigenom får riktig be
talning
för detsamma. Sådana förhållanden existera fortfarande
helt säkert där. Det är således ett område för undersökning.
Det andra är, att det finns många fall, där lokalbehoven böra
tillgodoses; och där det finns mera kronoskogar i trakten och icke
någon enskild sågrörelse eller träförädlingsverksamhet i närheten,
är det kronans intresse och plikt, att tillgodose de ortsbehov, som
kunna förefinnas. Detta är en andra uppgift för undersökning.
Så har jag i min motion särskilt velat trycka på bostadisanskaffningen.
Det är en brännande fråga särskilt för städerna och
storstäderna just nu, att man icke kan erhålla bostäder för rimligt
pris, bland annat därför att virkesprisen äro så uppdrivna genom
ökad export och därigenom, att leverantörerna dyrka upp prisen med
begagnande dels av karteller och dels av de ekonomiska konjunkturerna
under världskriget. Det lönar sig ej att bygga, ty folk
blir minerat, om de skola amortera och betala vad det kostar för
närvarande, här i staden åtminstone. Då riktas naturligtvis uppmärksamheten
mer än någonsin på att staten skall träda emellan.
Och då vi föreslå, att staten skall tillverka och försälja efter självkostnadspris,
så får man således något, som bryter den där ohyggliga
prissättningen, som betingas av kartellerna och den enskilda företagsamheten.
Detta att sälja till självkostnadspris skulle då ge
företrädesrätt åt sådana bostadsföretag, som åsyfta att skaffa bostäder
för de minst bemedlade och särskilt bostadsföreningar. Det vore
väl en rimlig handräckning av staten att förädla virket från de
oss alla tillhöriga skogarna för att gynna ett så behjärtansvärt ändamål
och tillhandahålla virke för rimligt pris. I kommande tider
lära alla pris bli så upphöjda, att genom den enskilda företagsamhetens
företagsamhet att hålla prisen uppe, vilken vi icke kunna
glädja oss över, så komma de höga prisen att vila hotande över
»Sveriges bostadssökande folk.
Herr Nilsson i Linnås sade, att naturligtvis skall man icke
sälja till underpris. Ja, men det står ej i motionen, utan där står
»till självkostnadspris», däri inräknade förvaltningskostnaderna, således
icke till underpris. Men herr Nilsson menade naturligtvis, att
Onsdagen den 28 mars.
o5 Nr tf7.
icke staten skall sälja till självkostnadspris utan sälja till marknadspris,
så att kartellernas prisbildning hålles uppe till skada för statens
egna medlemmar, med andra ord: staten skall hjälpa till för att
skinna oss — något annat kan jag ej finna att det låg under det
resonemanget. Däremot skulle staten med lån understödja den
enskilda bostadsmarknaden, för att man med penningar skulle få
köpa efter de uppskruvade priserna, sade talaren. Ja, det bleve en
dålig affär först och främst för staten, och det skulle icke innebära
någon synnerligt stor lindring för de enskilda bostadssökandena.
Men jag föreställer mig i alla fäll, att det är bättre något än intet,
och jag är mycket tacksam för de statsmedel, som herr Nilsson i Linnås
vill bevilja oss. Jag förmodar, att döma av detta uttalande, att
herr Nilsson, när det gällde frågan om 4 miljonersanslaget för bostäder,
var en av de få av landsbygdens högermän, som röstade för
att bistå städerna med detta lån, och jag tackar honom för detta, ty
eljest går det ej ihop med hans hänsyftning till oss och förkastandet
av annat. Det är roligt att se en behjärtansvärd människa inom det
lägret, när det gäller vår bostadssökande.
Herr Nilsson i Linnås kallar detta fördyrande av materialierna
för att den enskilda företagsamheten »smidigt och lätt» till skillnad
från den offentliga företagsamheten kan skapa industriella värden.
Ja, det är verkligen ett smidigt sätt att genom karteller dyrka upp
priserna så mycket som möjligt, så att man icke kan få bo här i landet.
Det är den smidighet, som herr Nilsson i Linnås tycker är så
förträfflig. Men det kunna vi för vår del icke finna, utan vi föredraga
ett mera grovhyvlat sätt från statens sida, varigenom vi kunde
få billig-a priser, framför den smidigare prisbildning, som herr Nilsson
i Linnås talat om.
Nu kommer jag till utskottets hemställan och herrar Hamiltons
och Tam ms förslag. Jag har redan visat, att motionerna här gå en
medelväg. Herr Johansson har föreslagit ett stort verk, och det är
vackert så, och jag har föreslagit ett eller annat verk att börja
med. Det önskemålet uppfyller reservationen. Då uppstår frågan:
skola vi skriva eller icke skriva. Vi skola icke skriva, säga båda utskottsmedlemmarna,
ty den saken blir tagen om hand ändå av
Kungl. Maj:t. Det är icke säkert. Först och främst, herr Hamilton,
är det icke säkert, att den blir tagen om hand av Kungl. Maj:t, och
om den också skulle bliva det, är det icke säkert, att det skulle
ske på det sättet, som motionärerna önska, ty med den kännedom,
som vi ha om Kungl. Maj:t eller departementens tjänstemän, stå de
nog så länge som möjligt på herr Nilssons i Linnås ståndpunkt.
Därför behöva de den påstötning, de kunna få, för att de, när de på
sitt sätt taga hand om dessa saker, skola göra det icke på det sätt,
som de pläga, utan som vi anse nödvändigt och lämpligt, för att
främja folkets livsangelägenheter; därför böra vi skriva till Kungl.
Maj:t och begära ett sådant övervägande. När man finner, att den
norrländska kommittén avstyrkt saken, så behöves en motvikt. Den
södra kommittén har övervägt frågan något litet, säger herr Tamm.
men både i herr Tamms och herr Hamiltons påståenden ligger nog i
Ang. en
statens industriella
verksamhet
jör
förädling av
avkastningen
från statsskogama
m. in.
(Forte.)
Nr 37. 36
Onsdagen den 28 mars.
Ang. en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statsskogarna
m.. v\
(Forts.'')
realiteten något bakom: de äro icke sa riktigt säkra om vilken uppfattning
de böra lia i dessa frågor. Deras vanor och föreställningssätt
göra dem icke fullt obenägna för herr Nilssons i Linnås uppfattning.
De ha en känsla av att det kanske icke är riktigt att göra något ännu,
att det icke är fullt tidsenligt, men de våga icke säga ut detta
ännu, och därför säga de som vi alltid gorå, då vi icke vilja röja
oss och icke vilja klarera vår ställning, vi saga, att naturligtvis sköter
Kungl. Maj :t den saken, låt oss därför slippa att uttala en bestämd
uppfattning för egen del, vilket vi icke äro i tillfälle att
gorå. . .
Jag vill fästa uppmärksamheten på att herr Johansson i sm
motion också framhållit, att det bör anordnas sågverk i förbindelse
med trämasse- och pappersindustri. Här ha herrarna talat mest om
sågverksrörelsen men glömt den övriga förädlmgsdriften. Vi se,
huru genom den alltmer och mer utbredda kartellrörelsen priserna
på pappersmassa och även papper dyrkas upp, så att man snart icke
synes kunna trycka böcker eller tidningar. Papperskartellen är alldeles
hänsynslös för närvarande, och det måste göras något för att
bryta dess tyranni. Det är på tiden, att riksdagen gör något för att
rädda vår andliga kultur, sopi har behov av billiga böcker och billiga
tidningar, dock vill jag tillägga, att innehållet i de senare borde vara
bättre, än det för närvarande är. Jag tycker därför,^ att denna kammare
genom ett bifall till motionen borde kunna bestå sig åtminstone
med en opinionsyttring till förmån för den betryckta allmänheten,
vartill herr Johanssons motion ger oss tillfälle.
På alla dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka, att vi
såsom en opinionsyttring måtte i dessa svåra tider bifalla den av
herr Linders m. fl. avgivna reservationen.
Herr vice talmannen, som under herr Lindhagens anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav nu ordet till
Herr Hage: som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
är uppkallad av herr Tamm, som gjorde gällande, att vår reservation
skulle vara obefogad, i det att den skulle innefatta. ungefär
detsamma som vad utskottsmajoriteten föreslagit. Jag vill saga,
att det låter mycket märkvärdigt, när man hör ett sådant påstående.
Det är ju ändå så, att reservationen i motsats till utsbottsmajoritetens
utlåtande innehåller en uttalad sympati för statsverksamhet,
åsyftande förädling av statens virke. Dessutom ä,r ju reservationen
förbunden med en motivering av ett visst innehåll,
som icke på något sätt återfinnes i utskottsmajoritetens utlåtande.
Jag vill alltså säga, att påståendet, att reservationen skulle
vara obefogad och att den skulle gå ungefär i. samma riktning som
utskottsutlåtande!, måste anses som fullständigt ohållbart. Dessutom
vill jag säga, att herr Tamm i sitt anförande kom fram med
åtskilliga påståenden, som giva mig ytterligare bevis för min
ståndpunkt. Han sade nämligen, att tiden rider fort. År 1912
framlade norrländska skogsvårdskommittén siffror rörande dessa
Onsdugen den 28 mars.
87 Nr »7.
förhållanden, men dessa siffror ha blivit omoderna. Ja, vad är (lä
naturligare än att Kung! M a.j :t överarbetar 1912 års sififror. Alltså,
låt oss gå till 1912 års norrländska skogs vårdskommittés betänkande
i sammanhang med den andra skogsvårdskommitténs betänkande
och överarbeta hela detta material, i vilket en del är gammalmodigt,
och sedan framlägga ett förslag i frågan. Detta är vad
reservationen ger uttryck åt. Utskottsma.ioriteten har icke alls
uttalat sig för denna tanke. Reservationen yrkar, att Kungi.
Maj:t måtte göra en sådan överarbetning med hänsyn till dessa
gammalmodiga och förlegade sifferuppgifter och uppgifter i övrigt.
Alltså finner jag för min del herr Tamms uppfattning i detta
avseende icke riktig, och därför ber jag aft fortfarande fa yrka
bifall till reservationen.
Vidare anförde
Herr Nilsson i Linnås: Herr vice talman! Jag begärde
ordet med anledning av ett påstående av herr Hage, när han i sitt
första yttrande nämnde, att en högerman och sakkunnig ledamot av
första kammaren yttrat, att han i huvudsak kunde ansluta sig till
herr Hages reservation. Det är mycket riktigt, att han fällde ett
sådant yttrande, men när diskussionen fortgått, och han då skulle
precisera, sin mening i sitt första yttrande, så sade han, att han
kunde vara med om statsdrift i det fallet, att det uppstode en sådan
ringbildning bland köparna, att staten icke kunde sälja träden
på rot till skäligt pris, eller om inga andra sågar förut funnes på
orten eller om staten inköpte jord där industri redan funnes anlagd.
I dessa fall säde han, att han kunde gå in på herr Hages
uppfattning. Och om herr Lindhagen ville göra sig besväret att
läsa igenom mitt första anförande, så skulle han finna, att i samma
riktning som denne förstakammarledamot, yttrade också jag
mig om herr Hages m. fl. motion. Det går således icke att påstå,
att jag skulle ha fördömt statsdrift helt och hållet, utan jag anser,
att där det är praktiskt och lämpligt bör staten förädla sitt virke.
Nu kritiserade herr Lindhagen vinningslystnaden och sade,
att det är den, som är det tråkiga och olyckliga i denna historia.
Staten skall sälja sitt virke till självkostnadspris, menar herr Lindhagen,
och i mitt yttrande inlade han mycket riktigt, att jag anser,
att staten bör sälja virket till marknadspris. Då herr Lindhagen
sålunda säger, att staten bör förädla sitt virke och sälja det till
billigt pris i marknaden, så vill jag erinra herr Lindhagen om, att
staten icke avverkar bara för tillgodoseende av det inhemska behovet,
utan att detta virke huvudsakligen går till utlandet, och
jag kan icke anse det vara rimligt att sälja till utlandet till lägre
pris än det som gäller på den utländska världsmarknaden. Ifall
man skulle följa herr Lindhagens anvisning att endast taga ut vad
som behövdes för den inhemska förbrukningen, så skulle man
handla som bonden, som mjölkade sin ko men som för att spara
på mjölken icke tog ut mera än som behövdes för varje dag. Det
Ant), eu
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statsskogarna
m.m.
(Forts.)
Nr 37.
Ang. en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statsskogarna
m. m
(Forts.)
38 Onsdagen den 28 mars.
är ett slag av sparsamhet, som visar ganska stor opraktiskhet på
området.
När man talar så mycket om statsdrift och huru fördelaktigt
detta skulle vara, så vill lag fråga herrarna, som hava den uppfattningen:
huru skulle det varit, om staten i år förädlat allt sitt
virke med det läge, som nu råder på trävarumarknaden, och om
staten legat inne med hela sin virkesproduktion under den nuvarande
situationen? Jag tror icke, att detta skulle varit lämpligt. Jag
tror, att det behöves anpassningsförmåga och smidighet för att
komma ifrån en sådan situation med så små förluster som möjligt.
Jag tror icke, att statsdrift i större utsträckning är lämplig
och ber därför, herr vice talman, att få vidhålla mitt föregående
yrkande.
Herr Nordström: Herr vice talman! Jag begärde ordet
närmast med anledning av herr Tamms anförande — nu har ju
herr Hage redan delvis bemött detsamma.
Jag ber dock att få säga, att jag förstår icke herr Tamm, när
han säger, att utskottsutlåtandet och reservationen skulle innehålla
detsamma, eller när han säger, att regeringen skulle vara oförhindrad
att upptaga denna fråga såväl beträffande södra Sverige som
det övriga landet i anledning av den sydsvenska kommitténs utlåtande,
och samtidigt längre fram i sitt anförande tillägger, att
beträffande den norrländska kommittén äro dess uppgifter och särskilt
vad reservationen angår i vissa avseenden föråldrade. Jag
anser, att om detta sistnämnda påstående är sant, så måste det ju
leda till att regeringen icke kan taga upp hela frågan beträffande
både de norra och södra delarna av landet, utan en ny utredning.
Icke kan regeringen, eventuellt i en proposition till riksdagen, bygga
upp sitt förslag på ett kommittéutlåtande, som är föråldrat. Och
den sörländska kommittén har huvudsakligen talat om de förhållanden,
som äro rådande i det södra Sverige.
Nu säger herr Nilsson i Ldnnås, att i det södra Sverige statsskogarna
äro så små, att där icke behöves någon statens sågverksdrift.
Men felet med södra Sveriges innebyggare och även med
deras representanter här i kammaren är att när de tala om södra
Sverige, mena de endast Götaland. Men om vi taga uttrycket södra
Sverige i vanlig bemärkelse, så få vi också dit hänföra hela Svealand,
och då även Dalarna, varom det talas i motionen. Utmed
Dalälven, i de orter som jag känner till, ha i stor utsträckning ringbildningar
bland uppköparna bildats, som för statens skogstjänstemän
omöjliggöra att sälja virket från statsskogarna till gängse
pris.
De olika bolag, som köpa upp virket efter dessa flottleder,
göra upp sinsemellan, att avverkningen å den kronoparken köpes
av det bolaget och på den kronoparken av det bolaget. Sålunda
kan på detta sätt det från statens skogar nedforslade virket uppköpas
till lägre pris än om det rått fri konkurrens. Nu medger
herr Nilsson i Linnås, att vid sådant förhållande staten bör för
-
Onsdagen den 28 mars.
39 Nr 87.
adla sitt virke själv. Varför dd icke gå med på vår reservation An0-och resonera på följande sätt: här har redan i viss utsträckning f^eHa *"erfcvisat
sig ett missförhållande, och det förefinnes kanhända i ännu samhet för
större utsträckning på andra håll; låt oss därför undersöka, om förädling av
detta missförhållande förekommer i stor utsträckning, och om detta avkastningen
visar sig vara förhållandet, låt oss då gå med på, att staten byg- förnäm, m.
ger några sågverk även i de södra delarna av landet. Nog har (Forte.)
staten skogar stora nog att lämna virke till några sådana sågverk
även i södra Sverige, om man därvidlag medräknar hela Svealand.
Bär skulle nog bli virke för många sådana sågverk och kanske
också några pappersbruk.
Herr Nilsson i Linnås sade också, att det för närvarande i
Norrland finnes nog med förädlingsverk. Ja jag ber att få understryka
som min uppfattning, att så nog kan vara förhållandet vad
kustlandet beträffar. Jag är icke av den socialistiska åskådning
som t. ex. herr Månsson -—- att jag vill, att staten skall bygga förädlir.
gsverk och vid dessa driva en livlig förädlingsverksamhet samt
på detta sätt konkurrera med de enskilda företagen, utan jag ser
helst, att staten går tillväga på det viset, att staten driver all sådan
rörelse, varom det här är fråga.
Vi hava nu också det förhållandet att lägga märke till, att
i framtiden förädlingsverksamhet kommer att uppstå utefter inlandsbanan.
Det dröjer väl icke alltför många år, innan den blir
färdig. Och den kommer att gå igenom lappmarkssocknarna där
staten har stora skogar. Det vore icke ur vägen, om staten genom
domänstyrelsen hade en utredning klar, när denna bana blir färdig,
visande de större eller mindre möjligheterna för staten att driva
förädlingsverk däroppe. Jag är övertygad om, att den utredningen
skulle komma att ställa sig gynnsam, och att vi i en snar framtid
skulle kunna vara färdiga att besluta om en dylik statens föräd- •
lingsverksamhet med pappersmassefabriker, kolugnar o. d. i sammanhang
med sågverk efter denna kommunikationsled.
Nu sade herr Tamm, att domänstyrelsens främsta uppgift vore
att vårda skogen. Och han talade så vackert om, att skogstjänstemännens
uppgift vore att bedriva skogsarbetet som något slags trädgårdsarbete,
och att de med hela sin själ skulle gå upp i detta arbete.
Jag frågar de herrar här i kammaren, som känna de norrländska
förhållandena: hur skall domänstyrelsen kunna begära, att
dessa skogstjänstemän skola kunna vårda de norrländska statsskogarna,
om de icke få avsättning för alla de avfallsprodukter, som
finnas däruppe. Herr Rosén i första kammaren hade, om jag icke
minnes orätt, för ett par år sedan, då frågan om inlandsbanan var
uppe, i sammanbindningsbanan uppsatt en del fotografier för att
visa, hur det ser ut i dessa skogar. Jag ber med erinran om vad
som då åskådliggjordes att få fråga herr Tamm, hur herr Tamm
menar, att dessa statens skogstjänstemän i Norrland skola kunna
tillvarataga allt detta avfall och få skogen snygg och trevlig, som
både herr Tamm och jag önskar, att den skall vara, med mindre
staten eller enskilda bygga förädlingsverk för dessa avfallsproduk
-
Nr 37. 40
Onsdagen den 28 mars.
Ang. en ter utefter inlandsbanan. Ja, då säger herr Tamm naturligtvis,
^Heiia ''verk- enskilda bolagen skola bygga. De hava förut byggt vid kusten,
tamhet för efter vattendragen flottat ned virket från statens skogar och förförådiing
av ädlat detsamma. Detta virke hava de fått för en mycket ringa
avkastningen penning. Jag säger, att det är bättre, att staten vid förädlingsverk
d-oqanam m utefter den nya kommunikationsleden själv förädlar det virke, som
(Forts) lämpligen kan flottas till kusten. Kostnaderna för flottnin
r
'' gen bliva många gånger även rätt avsevärda och dessutom är sjunkningsprocenten
stor.
Sedan skall jag be att få säga några ord i fråga om skogsstatstjänstemännen.
Utskottet har i sin motivering framhållit att
från vissa håll påståtts, att skogsstatstjänstemännen icke skulle med
sin utbildning vara lämpliga att förvalta t. ex. ett sågverk. Det
har dock vid löneregleringar för skogsstatens personal klagats övei
att dessa tjänstemän ha så dåliga avlöningar att de visat benägenhet
att gå i enskild tjänst, och man har betonat vikten av att öka
avlöningarna, ty om så icke skedde, skulle de i ännu större utsträckning
komma att så göra. Och då man inom utskottet diskuterade
denna motion, upplystes det där, att de mest dugande av
denna personal undan för undan gått över till enskild tjänst och
där blivit chefer för sågverk och fabriker. Kan man då stå till
svars med att i motiveringen till utskottets utlåtande säga tvivelsmål
kunde uppstå, huruvida skogsstatens personal på grund av sin
utbildning och andra omständigheter vore väl skickad att handhava
en sådan verksamhet; när det alltså visat sig, att en hel del av
de mera dugande cheferna inom sågverksindustrien äro tagna just
bland denna skogsstatens personal.
I anledning av vad utskottets motivering i övrigt innehåller
ber jag att få säga, att när herr Hamilton och den liberala sidan
• i utskottet velat i denna fråga ställa sig fullt neutrala och icke
uttala sin mening, så har man nog valt en ganska olycklig väg,
ty_ i motiveringen anföres dubbelt så många uttalanden mot statsdriften
som för densamma. Det är ingen riktig neutralitet. Hade
utskottet däremot stannat för att understryka som sin åsikt att regeringen
i anledning av kommitténs för södra Sverige utlåtande
vore skyldig taga upp frågan i dess helhet, så torde denna reservation
av herr Linders m. fl. icke ha kommit till stånd. Man torde
då ha kunnat enas om motiveringen. Men när utskottsmajoriteten
icke ville säga sin mening utan i stället anfört en hel del uttalan■
den stick i stäv mot vår ståndpunkt, så måste vi naturligtvis reservera
oss.
Jag tror, att andra kammaren i dag ger frågan en stöt framåt
så att saga, om den stannar för att taga herr Linders m. fl. reservation,
till vilken jag, herr vice talman, ber att få yrka bifall.
Herr Hamilton; Herr talman! Jag ber att få understryka,
att utskottet icke har ställt sig på någondera sidan, och det förvånade
mig, när herr Nordström nu framhöll, att utskottet starkare
hade framhållit skälen mot den åsikt han förfäktade än skälen
Onsdagen den 28 mars.
41 Nr »7.
för densamma. Utskottet liar endast citerat vad som sagts av måls- An9- «»
inannen tor de olika asikterna. striella verk
Jag
begärde ordet, då herr Lindhagen förklarade, att herrar samhei för
Hamilton och Tamm icke visste vad de ville i denna fråga och icke förädling av
tagit ställning till densamma. Har icke herr Lindhagen läst detta avkastningen
här omnämnda skogsvårdskommitténs för södra Sverige betänkande?
Herr Lindhagen läser ju eljest allting, som rör statens sko- (forte.)
gar och statens domäner. Betänkandet i fråga är avgivet av sakkunniga
för verkställande inom jordbruksdepartementet av utredning
om åstadkommande av rätt förvaltning och skötsel av kronans
och allmänna skogar i mellersta och södra delarna av riket.
Denna kommitté hava herr Tamm och jag tillhört, och om någon
tagit ställning till frågan så är det väl vi. Var sa god och läs, vad
vi sagt i detta betänkande!
Utskottsmajoriteten har ansett riktigast, att riksdagen ej intager
någon ställning till frågan, förrän riksdagen varit i tillfälle
att taga del av den utredning, som kommittén framlagt och vilken
herr Tamm och jag varit med om. Denna kommitté säger tydligt
och klart ifrån, att i vissa fall staten själv bör förädla virket i sina
skogar, i de fall nämligen då det kan finnas vara lämpligt. Denna
kommitté avsåg visserligen de södra och mellersta delarna av vårt
land, men då utredningen gällde förvaltningen av statens skogar i
allmänhet, måste den även taga ställning till norrlandsförhållandena.
När denna kommittés arbete blir föremål för regeringens
prövning, är det tydligt och klart, att en överarbetning av norrlandskommitténs
förslag även kommer att ske.
Utskottet hemställer endast, att riksdagen icke måtte taga
ställning till frågan, förrän utredningen blir riksdagen förelagd.
Att nu begära att genom en skrivelse få fram utredning och förslag
tjänar väl ingenting till, då enligt all sannolikhet utredningen
kommer att lika fort bli föremål för riksdagens prövning. Jag kan
icke finna annat än att det vore lämpligast, att riksdagen avvaktade
denna utredning. En skrivelse skulle säkerligen icke påskynda
densamma. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Jag hyser
i denna fråga i huvudsak samma uppfattning som under diskussionen
uttalats av utskottsmajoritetens representanter, herrar
Hamilton och Tamm, nämligen att staten bör i högre grad än hittills
skett förädla avkastningen från skogen, men att detta, dock
bör ske med viss försiktighet. Om man hyser den uppfattningen,
tycker jag, att man kan stå för att biträda utskottets förslag.
Utskottet har nämligen sagt, att det utan att vilja ingå på
ett bedömande av de skäl, som anförts för den ena eller andra av
åskådningarna vill framhålla, att ifrågavarande spörsmål inom en
snar framlid torde komma att bliva föremal för prövning vid
granskning av de förslag, vilka för såväl Norrlands som det övriga
Sveriges vidkommande av särskilda sakkunniga framlagts rörande
förvaltningen och skötseln av statens och andra allmänna
Nr 37. 42
Onsdagen den 28 mars.
statens indu skogar- Val k om m er det här att bliva en prövning beträffande
strida ‘verk- den s- k- södra kommitténs förslag, men jag är icke säker på
samhet för &tt det kommer att bli någon sådan beträffande den norrländska
förädling av kommitténs förslag. Det kunde ju vara möjligt, att även frågan
°m norldändska förhållandena tages upp, men jag anser det
skogarna^n. m.vara av vikt med hänsyn till att norrlandskommittén uttalar sig
(Forts.) erL dylik utredning, andra kammaren uttalar sig för att en
sådan undersökning bör komma till stånd.
Herr Linders m. fl. reservation slutar med en hemställan, att
riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
huruvida och i vilken omfattning staten må kunna genom industriell
verksamhet förädla avkastningen från statsskogarna, samt
att i samband därmed Kungl. Maj:t måtte låta verkställa kostnadsberäkning.
för byggande av modernt sågverk, kombinerat med trämassefabrik
och pappersbruk samt skyndsammast för riksdagen
framlägga förslag i ärendet. Då sålunda icke heller reservationen
intager någon .bestämd ståndpunkt, men i alla fall vill, att det skall
bli en utredning beträffande hela Sveriges skogar, således även
beträffande Norrlands, tror jag andra kammaren gör rätt, om den
gör en opinionsyttring för en sådan allmän utredning. På dessa
grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till herr Linders
m. fl. reservation.
Herr V ennerström: Herr talman, mina herrar! Det var
ett anförande av herr Nilsson i Linnås, som föranledde mig att begära
ordet. Han framhöll nämligen hur ogynnsamt det skulle ha
ställt sig, om staten under förhandenvarande konjunkturer hade haft
förädling av dessa skogsprodukter om hand. — Ja, herr Nilsson, jag
tror icke på någon fara därvidlag, utan jag tror snarare, att staten
mycket väl skulle kunna hava haft ekonomisk vinst av att i detta
stadium av världsläget hava en sådan verklig förädlingsindustri.
Jag har i min hand en liten notis rörande Vifsta varvs aktiebolags
utdelning.. Det. befinnes att vinsten av föregående års verksamhet
å ett aktiekapital av 14 1/2 miljon kronor blivit netto den
bila summa, av ^6 miljoner kronor. Jag kan ju möjligtvis göra herr
Nilsson i Li.nnås det medgivandet, att om staten drivit denna verksamhet,
vinsten hade blivit, låt oss säga 50 % sämre än bolagets.
Men låt vara. att så varit, staten hade i varje fall haft en årsvinst
här på. 3 miljoner kronor. När man ser på siffrorna för de lysande
utdelningarna inom den privata industrien under den gångna kristiden
— jag tänker nu närmast på trävaruindustrien — så är det
med grämelse man känner, att staten icke haft en verklig förädlingsindustri.
. Nu är det ju sant, att denna siffra är en följd av det abnorma.
krisläget. Vi veta emellertid, att de privata industrierna, cellulosaindustrien
t. ex., ha varit i särskilt gynnsamt läge. Jag vet,
att vid krigets början anlades två eller tre stora miljonfabriker för
cellulos.atillverkning, men detta har berott därpå, att annan privat
industri fann det vara synnerligen fördelaktigt att övergå till denna
tillverkning.
Onsdagen den 28 murs.
43 Nr 37.
Nu bär det sagts av herr Nilsson i Linnås, att staten icke kan
driva en verkligt ekonomisk och affärsmässig industri. Man klandrar
alltid staten, därför att den icke kan driva sina^ företag ekono- samhet för
miskt. Men nu föreslå vi, att man nu skall försöka åstadkomma att förädling av
det blir så, lägga driften i ekonomiska gängor. Då slå emellertid avkastningen
herrarna ifrån sig med båda händerna och vilja inte på villkor vara skogarna m. m.
med om att understödja ett sådant förslag. Men då vill jag ställa (Forts^
den frågan till herr Nilsson: huru veta herrarna, att staten icke^kan
på ett verkligt ekonomiskt sätt själv tillvarataga vår skogstillgång?
Det vet man icke, om staten icke försöker. Nu gäller det att försöka.
Varför icke ge staten den rätten att därvidlag åtminstone _ få försöka,
om den kan ekonomiskt tillgodogöra sig denna skogstillgång?
Nu har från utskottets sida avslagsyrkandet uteslutande ^motiverats
därmed, att den här undersökningen torde bliva föremål för
Kungl. Maj:ts bedömande längre fram. Jag vill därvidlag påpeka,
att herr Hamilton sade, att både han och herr Tamm mycket väl
visste vad de ville i denna fråga. Ja, vet man verkligen^ vad man
vill, och vill man, att ett försök skall göras, varför då icke gå den väg,
som herr Zetterstrand föreslog? Låt oss här ifrån andra kammarens
sida såsom en opinionsyttring för den sak, man vill befrämja,
bifalla reservanternas hemställan.
Jag vill härvidlag även erinra om det handlingssätt, som samma
herrar i utskottet använde i fråga om det förslag, som alldeles
nyss förelåg på kammarens bord, nämligen herr Roséns i första kammaren
motion om ändrade bestämmelser angående statsbidrag, till
kronotorpare. Där säger samma utskott, att denna fråga torde i hela
dess vidd bliva föremål för utredning, som icke bör av riksdagen
föregripas, men i alla fall säger utskottet och även herr Hamilton,
att frågan är av sådan betydelse, att riksdagen dock bör tillstyrka
motionen ifråga.
Med anförande av precis samma skäl tillåter jag mig också ställa
mig på samma linje och ber liksom den föregående talaren att få
yrka bifall till den av herrar Hage, Linders m. fl. avgivna reservationen.
Herr R ä f: Herr vice talman, mina herrar! Jag tror, att alla
dylika frågor höra behandlas med stor försiktighet, och särskilt
bär man stor anledning att på detta område vara mycket försiktig.
Först då, när det verkligen icke går att försälja rundtimmer eller
rundvirke till något så när hyggliga priser, kan vara tid på att allvarligt
tänka på någontin i den här vägen. Därför ansluter jag
mig huvudsakligen till herr Nilssons både. yttrande och yrkande.
Om vi tänka på den nuvarande situationen, förhåller det sig
så, att statens skogar få för sitt rundvirhe unn till 28 .å 30 kr. pr
kubikmeter. Den, som vill försöka inköpa till det priset och förädla
till nuvarande priser, får se, vilkendera, staten eller den enskilde,
som är gynnad. Jag tänker, att vilken som helst skall kunna
prisa staten lycklig, som kan betinga sig sådana priser. Och
som bevis för att dessa priser äro alldeles tillräckliga vill jag an
-
Jir 37. 44
Onsdagen den 28 mars.
tatms indu ^ förhållandet, att i inånga, de allra flesta fall sälja en
Itrieiia
''verk- skrida jordägare sina skogar på samma sätt, d. v. s. såsom rundsamhet
för virke. Man känner på sig, att man icke har någon anledning att
förädling av upplägga avverkningen, då man kan sälja skogen till sådana priser.
avkastningen som staten erhåller. Och den enskildes omtänksamhet därvidlag
JlgarnTmm om sitt kapital, vare si£ det galler skog eller metallkapital, går i
(Forts) borgen för, att staten handlar klokt i detta avseende.
Nu vill jag fästa, uppmärksamheten på, vilken invecklad procedur
det i verkligheten är, och vilket kapital, det skulle kosta staten
att avverka sina skogar. Om vi tänka på det arbete, som staten i
allmänhet utför, blir detta arbete sannerligen icke billigare, än när
den enskilde vill ha samma arbete utfört. Litet var av oss har
erfarenhet om, vad det vill säga, att staten utför det eller det,
och jag kan knappast minnas något fall, där icke statens arbete
måst betalas högre än den enskildes arbete.
När sedan staten äntligen har sina skogar avverkade och de
ligga uppe till försäljning, tillkommer en förutsättning, som ifrån
alla håll erkännes, nämligen den av herr Nilsson här angivna nödvändigheten
av smidighet och anpassningsförmåga, för att affären
skall kunna lyckas. Det gäller, som en talare här säde i en annan fråga,
det gäller kanske att handla på alla fem världsdelarna och att vara
beredd på att på var och en av de olika avsättningsorterna försöka
uppbringa det mesta möjliga. Detta torde icke vara på långt när
så lätt för staten som för den enskilde att utföra.
Så^ har sagts, att det skulle vara en mycket god regulator för
prisnivån på virke att staten själv försålde varorna. Jag undrar,
om herr Lindhagen själv tror, att staten därvidlag skulle sälja till
underpris, mycket stort underpris, jämfört med exportpriset. Så
vitt jag vet, är det den nuvarande exporten, som reglerar priserna
på marknaden. Om vi antaga, att man skulle få priserna att gå
tillbaka till vad herr Lindhagen kallade det normala så föreställer
jag mig, att de skulle bli ungefär desamma som för en 6, 8 å 10
år sedan, då priset var omkring 1 kr. pr kubikfot för dimensionen
3X9 tum. I närvarande stund är priset för exportvara 2 kr. pr
kubikfot i Göteborg och de norrländska städerna. Jag vill fråga
herr Lindhagen: tror verkligen herr Lindhagen, att staten, så god
den än är, skulle tillåta sig att icke sälja virke för 2 kr. till utlandet,
då den bleve erbjuden endast 1 kr. här hemma, eller skulle
den kanske till äventyrs gorå så, att den oaktat dessa höga priser
på utlandet likväl stannade vid 1 kr. inom landet? Jag tror icke,
att staten skule handla så. — Som sagt, jag har all anledning att
på det fullaste instämma i herr Nilssons både uttalande och yrkande.
Herr Liibeck: Herr talman, mina herrar! I vad denna
fråga berör, vad herr Lindhagen uppehöll sig vid, nämligen frågan
om att skaffa billiga byggnadsmaterialier från statens skogar, därutinnan
torde icke så värst stor meningsskiljaktighet i dessa tider
kunna råda. Men det är ju att göra hela motionens omfattning
Onsdagen den 28 mars.
45 Nr J57.
orätt, när man i så höj? erad uppehåller sie vid den sidan av saken,
som herr Lindhaeen och andra gjort i dae. Ty den truga, som har strieua cer^
föreligger, svävar ofantliet ut ifrån statens affärsdnvande verk- samket för
samhet, så att denna nästan alldeles skymts undan. förädling av
Här eäller det administrationsfrågor av mycket _ ömtålig och a™;2“
svårlöst beskaffenhet ur statssynpunkt, fråeor, som inom den en- sko!jarnam^ m
skilda industrien måst ägnas stor uppmärksamhet under tider, som (Forts.)
varit svårare än de nuvarande. Denna sak finnes. berörd i den del
av motionen, som åberopar den schotteska utredningen. Det heter
där: »Om man utgår från ovanstående beräkning, att etthundra
kubikmeter trämasseved ger pitprops för 700 kronor men cellulosa
för 2,200 kronor och skrivpapper för 5,000 kronor, så borde detta
vara talande nog, för att staten själv skulle bygga en hämasseoch
pappers? abrih.» Det är för mig fullkomligt (Ofattligt, huru en
sådan argumentation över huvud kan drivas och aberopas som stod
för, att staten skulle ge sig in på affärsverksamhet av detta slag.
Man kan på samma skäl säga, att det är meningslöst, att staten
exporterar malm i stället för att tillverka synålar,. stålpennor etc.
Det är icke något skäl, icke något bevis för de åsikter, som här
uttalas. „ ..
Staten torde förvisso komma att möta många svårigheter vid
att ge sig in på sådan verksamhet. Jag fäste mig vid herr Vennerströms
yttrande om de ofantliga vinster. . som enskilda i dessa
tider gjort i sammanhang med trävaruindustrien. Ja, det bemöttes
ju av näst föregående talare, och man torde kunna vara ense därom,
att staten också har profiterat av de nuvarande höga priserna
på trävarumarknaden, lika mycket och kanske mer, än om staten
givit sig in på affärsverksamhet på detta område. Men hur skulle
—. för att nu fästa sig vid en svårighet — t. ex. vår neutralitetsfråga
ha tett sig, som staten i främsta rummet varit satt att bevaka,
om staten själv tillverkat på lager stora mängder pappersmassa,
papper m. m. och sedan bedrivit förhandlingar om produkterna, i
stället för att den nu har att bevaka enskilda industri idkar es intressen?
Vidare förekommer här t. ex. en fråga vid riksdagen om
tullen på tidningspapper. Hur skulle staten såsom tillverkare av
tidningspapper kunnat handla lojalt mot de enskilda konkurrenterna?
Staten skulle här komma att stå med ett ben i vartdera
lägret; och huru skulle den på ett tillfredsställande sätt kunna behandla
tullfrågan, då den själv tillverkade den vara som det är
fråga om att eventuellt göra tullfri.
Inom denna samma tidningspapperstillverkning har efter år
av svårigheter man lyckats skapa en försäljningsorganisation av
den anledningen, att vår tidningspapperstillverkning artar sig att
komma upp i 150.000 ton om året, varav inom landet konsumeras
30,000 ton, så att 120.000 ton måste exporteras. _ Om staten nu
skulle bygga ett pappersbruk t. ex. och deltaga i exporten från
landet, ej kan staten då ställa sig utanför denna organisation och
på egen hand ge sig ut på exportmarknaden, under det de enskilda
industriidkarna äro sammanslagna i en försäljningsorganisation,
Nr 87. 46
Onsdagen den 28 mars.
Ang. en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statsskogarna
m. m
(Forts.)
som staten star utanför. ^ Jag tror verkligen, mina herrar, att här
skulle. uppkomma sa manga och s vari östa problem, som motionärerna
icke gjort klara för sig, så att alla skäl tala för, att man här
ställer sig avvaktande.
Då jag för min del icke kan finna annat, än att den av herr
Nilsson i Linnås här förordade reservationen mera sakligt behandlar
de problem, som här blivit framställda, och pekar på möjligheten
för staten att i vissa fall, där sådant är särskilt önskvärt, driva
visst slag av förädlingsindustri, något som redan börjat praktiseras
■ber jag att få yrka bifall till herr Nilssons i Linnås reservation''
Herr Lindhagen: Jag ber att mot åtskilliga talare och
särskilt herr Räf få framhålla, att det är ostridigt, att staten ej i
nämnvärd omfattning driver sådan industriell verksamhet för förädling
av trävirke, varom nu är fråga. Här har nu begärts, att
staten skulle i ett par tre fall såsom ett första experiment driva sådan
förädlingsrörelse för att tillgodose den inhemska marknaden i
någon mån och ej ens hela den inhemska marknaden. Det står nämligen
uttryckligen i min motion att meningen vore att »för billigt
pris, helst självkostnaden, tillhandahålla byggnadsvirke av olika
slag för uppförande av bostäder åt landets mindre bemedlade befolkning».
Således äro vi långt borta från utländsk export. Förslaget
når ej fram dit på långa vägar. Om denna verksamhet då
skulle visa sig så fördelaktig kan jag icke se något hinder för, att
den utvidgades så långt, att den ej blott kunde tillgodose det inhemska
behovet, utan även räckte till för export. Man kunde då till
utlandet sälja för marknadspris men ändå tillhandahålla den nödställda
delen^ av Sveriges allmänhet erforderlig mängd för självkostnadspris.
Sadant gör man i manga fall, och det möter inga oövervinnerliga
svårigheter att upptaga sådant till prövning i de särskilda
fallen.
Den siste talaren framhöll, att vi ej ha klargjort för oss svårigheterna
i detta fall. Han har heller ej i sin egenskap av en av
den enskilda företagsamhetens speciella förkämpar gjort klart för
sig, att man kan inlåta sig på andra tillverkningsmetoder än dem.
som han är skyldig att gynna, och vid vilka han växt sig fast. Tycker
den siste talaren, att det är illojalt, som han kallade det, från
staten mot enskilda konkurrenter, om vi anlägga ett pappersbruk
och kunna till självkostnadspris sälja papper för en viss litteratur,
som folket behöver, skolböcker etc., illojalt mot eu kartell, i vars
hand det ligger att besluta och gorå, vad den vill, och som begagnar
varje tillfälle att oskäligt driva upp priset på papper, så att man
kanske snart varken får läsa böcker eller tidningar. Det kallar
han illojalt mot en sådan inrättning.
Herr Hage: Herr talman! Jag skall endast säga några ord
gent emot vad herr Räf yttrade.
_ Han betonade särskilt, att enskilda skogsägare finna det fördelaktigt
att själva sälja sitt virke och ej förädla det. Men då vill jag
Onsdagen den 28 murs.
47 Nr 37.
säga, att det är så, att det är i stor utsträckning mindre skogsägare, § **!)■
om vilka detta gäller. Jag är övertygad om, att, om herr Räf ägde
alla Sveriges statsskogar, skulle han själv förädla virket. Jag tror, samhet för
att det är en mycket starkare ståndpunkt att stå på, att staten skall förädling av
förädla virket själv. avkastningen
från stats
0
. skogarna m. m.
Herr Lubeck: Herr talman! Jag ber att få rätta en miss- (port8.)
uppfattning av herr Lindhagen. Som torde framgå av protokollet
har jag ej uttryckt mig så meningslöst, att det vore illojalt av staten
att konkurrera med de enskilda för att få ned priserna på en nödvändighetsvara
för allmänheten. Vad jag kallade illojalt, var, att
staten skulle å ena sidan laborera med tullsatser och å andra sidan
själv tillverka varan och på det sättet stå med ett ben i vartdera
lägret.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr vice talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till berörda hemställan, men med godkännande
av den motivering, som föreslagits i herr Fahléns m. fl. vid utlåtandet
fogade reservation, samt 3: o) avslag å utskottets hemställan och
bifall i stället till den av herr Linders m. fl. avgivna reservationen;
och förklarade herr vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering begärdes
likväl, i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits
den under 3:o) omförmälda propositionen, nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 29, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Linders m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.
Omröstningen utföll med 100 ja mot 87 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag angående det i § 7 här ovan omförmälda
ärendet.
§ 14.
Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 74, till Konungen i an
-
Nr 87. 48
Onsdagen den 28 mars.
Ang. marin
staben.
ledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § i lagen den 17 april 1916 angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lag om fortsatt
tillämpning av nyssnämnda lag.
§ 15.
Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 5,
angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel,
innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
Sedan herr vice talmannen anmält ärendet till handläggning,
begärdes ordet av
Herr E. A. Nilson i Örebro, som yttrade: Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte medgiva det föredragningssätt, att
kantrubrikerna uppläsas men utskottets hemställan endast i den
punkt, där reservation är anmäld, och i de punkter, där någon av
kammarens ledamöter därom gör framställning.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkterna 2 och 3.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4, angående anslaget till marinstaben.
I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t uti innevarande års
statsverksproposition under punkten 4 av femte huvudtiteln föreslagit
riksdagen, hemställde utskottet, att riksdagen måtte, med godkännande
av utav Kungl. Maj:t framlagt förslag till stat för marinstaben,
i riksstaten för år 1918 höja anslaget till marinstaben, nu
3,000 kronor, med 4,000 kronor till 7,000 kronor.
Ifrågavarande anslagshöjning avsåg uppförande å ordinarie stat
av en hittillsvarande extra biträdesbefattning i marinstaben.
Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Rydén
i Malmö, Eriksson i Grängesberg, Strid och Ingvarson, vilka ansett
att _ utskottet bort hemställa, att riksdagen, med avslag å Kungl.
Maj:ts förevarande framställning, måtte för anställande av ett extra
biträde i marinstaben med skyldighet att förrätta där förekommande
registrators- och aktuariegöromål bevilja å extra stat för år 1918
ett förslagsanslag, högst 3,000 kronor.
4(J Nr *57.
Onsdagen den 28 mars.
Efter föredragning av punkten yttrade:
Herr Ingvarson: Herr vice talman, mina herrar! Som
kammaren finner, har jag och mina meningsfränder antecknat en
reservation vid denna punkt. Skälen härtill äro desamma, som anfördes
i vår allmänna reservation under första punkten på fjärde huvudtiteln.
Vi kunna icke vara med om några utvidgningar under nu
rådande abnorma förhållanden, för såvitt de icke kunna visas vara
oundgängligen nödvändiga. Så synes mig icke ha varit fallet bär.
Den befattningshavare det här är fråga om, finnes, om jag
minns rätt, sedan tre år tillbaka på extra stat och fullgör det arbete
det här är fråga om. Nu vill Kungl. Maj:t, att han skall uppföras
på ordinarie stat. Jag har den bestämda meningen, att till den saken.
få vi taga ställning först, då normala förhållanden återinträtt,
och vi således kunna överblicka, i vad mån arbetets omfattning kräver
en ordinarie befattningshavare.
Därtill kommer för mig ytterligare ett skäl. Chefen för marinstaben
har ansett, att innehavaren av denna befattning skall ha^ undergått
utbildning som marinintendent. Departementschefen återigen
har ansett en sådan utbildning icke erforderlig, då nödig kompetens
även på annat sätt kunde förvärvas. Utskottet slutligen har
icke delat departementschefens uppfattning utan instämt med marinstabschefen,
att befattnigshavaren skall ha undergått utbildning
som marinintendent. Då således bland vederbörande så delade meningar
råda om kompetensvillkoren, så är det uppenbart, att detta
även inverkar på möjligheten att bedöma omfattningen av det arbete,
som här skall fullgöras.
Det synes mig således ingalunda nödvändigt att nu uppföra
denna befattning på ordinarie stat. Därom kan jag för närvarande
icke vara med, och jag hemställer därför om bifall till reservationen.
Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag ber, herr talman, att få
hemställa om kammarens bifall till utskottets förslag.
Den omständigheten att det rått olika meningar beträffande
kompetensfordringarna mellan marinstabschefen, å . ena sidan, och
departementschefen, å andra sidan, kan man ju icke tillerkänna
någon som helst avgörande betydelse. Så mycket mindre kan man
göra det, som befattningen i fråga faktiskt har under alla dessa
år uppehållits på förordnande av en person, som haft kompetens
såsom marinintendent. Och att så varit fallet -beror helt enkelt
därpå, att befattningens beskaffenhet onekligen kräver, att dess
innehavare har en dylik kompetens. Det är också sä, att alltsedan
den 1 juni 1913 har denna befattning inom marinstaben varit permanent,
ehuru medel för dess bestridande av riksdagen ha anvisats
på extra stat först från och med år 1915. Förut ha de för befattningens
avlönande erforderliga medlen anvisats av Kungl. Maj:t
av medel, som på annat sätt stått till Kungl. Maj:ts. disposition.
Då befattningen i fråga är av stor betydelse icke minst ur
den synpunkten, att beräkningarna av kostnaderna för flottans öv
Andra
kammarens protokoll 1917. Nr 37. 4
Ang. marin#tabell.
(Forts.)
Nr 37.
50
Onsdagen den 28 mars.
Ang. marin
staben.
(Forts.)
- ningar bli så noggranna och så exakta som möjligt, så synes det
mig icke vara en klok ekonomi att på denna punkt inbespara ett
belopp av 1,000 kronor för att bibehålla befattningen även nästa
år på extra stat. Det är nämligen så, att det är av mycket stort
värde, att det blir en viss kontinuitet i denna befattnings utövande.
Och det torde för var och en stå klart, att en befattning av denna
beskaffenhet och med uppgift att göra de beräkningar jag omnämnt
kräver en innehavare, som är inne i dessa beräkningar och
som har ingående kännedom ej mindre om de utgifter, som med
anslaget till flottans övningar skola bestridas, än även om huru
beräkningarna i andra fall komma att verka.
Ett bifall till statsutskottets förslag innebär, att befattningen
i fråga skulle uppföras på ordinarie stat med en begynnelseavlöning
på 4,000 kronor, d. v. s. motsvarande den lägsta lönegraden
inom statens centrala ämbetsverk. Och jag vågar göra det påståendet,
med den kännedom jag har om det arbete, som denne befattningshavare
skall utföra, att det närmast motsvarar ett arbete,
som skulle åligga en andra grads tjänsteman.
Jag ber således, herr talman, få yrka att kammaren måtte
bifalla utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen, som under
herr E. A. Nilsons i Örebro anförande återtagit ledningen av förhandlingarna,
gav propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
Punkten 5.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 6.
Lades till handlingarna.
Punkterna 7—14.
Kammaren biföll vad utskottet hemställt.
Punkten 15.
Lades till handlingarna.
Punkterna 16—18.
Yad utskottet i dessa punkter föreslagit bifölls av kammaren.
Punkten 19.
Lades till handlingarna.
Onsdagen den 28 mara.
51 Nr »7.
Punkten 20.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 21.
Lades till handlingarna.
Punkten 22.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 23.
Lades till handlingarna.
Punkterna 24—26.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda punkter föreslagit.
Härefter föredrogs punkten 27, angående anslaget till flottans
krigsberedskap och övningar; och yttrade därvid
Herr Ingvarson: Herr talman! Det göres visserligen
endast en anmälan i denna punkt, men då jag icke har annat tillfälle
att framföra en synpunkt, som jag anser ovillkorligen måste
framföras här, så nödgas jag begära ordet.
Under denna punkt anvisades föregående år på förslag av
Kungl. Maj:t vissa medel till särskild ersättning åt värnpliktiga
vid marinen, som hade kommit att kvarhållas i tjänstgöring under
särskilt lång tid. I viss mån liknande beslut fattades 1915, då
riksdagen beslöt viss särskild ersättning för personal, som komme
att tjänstgöra särskilt lång tid vid flottan. Detta befanns emellertid
mindre tillfredsställande, med påföljd att Kungl. Maj:t kom
in till 1916 års riksdag med ett nytt förslag, vilket riksdagen
också med någon förändring antog. Detta förslag innebar, att till
de värnpliktiga, som komme att tjänstgöra i sex månader eller därutöver
skulle utgivas en särskild ersättning av 40 kronor per månad
för underofficerskorpral, 25 kronor för korpral och 12 kr. 50 öre
för menig värnpliktig.
I det beslut, som fattades 1915, bestämdes, att för åtnjutande
av den särskilda ersättningen skulle tjänstgöringen ha omfattat
sex månader i en följd. Det beslut, som fattades av 1916 års
riksdag, gick i annan riktning. Det heter där, att »såsom villkor
för åtnjutande av i det föregående nämnd särskild ersättning bör
därför fordras, att värnpliktig efter inkallelse till tjänstgöring under
nu pågående mobilisering med gott vitsord fullgjort eller kommer
att fullgöra tjänst minst sex månader; dock synes denna tjänstgöring
under sex månader icke behöva hava försiggått i en följd».
Nu har det sagts mig av ett flertal värnpliktiga såväl vid
Ang. Jlottaus
krigsberedskap
och övmngar.
Nr 37. 52
Onsdagen den 28 mars.
Ang. flottans stationen i Stockholm som vid stationen i Karlskrona, dels vid
brigsberedskap personliga besök och dels genom skrivelser, att vederbörande ma°C
(FortsT<''r r*na mJ''ndigbeter alltjämt tolka detta beslut i enlighet med be''
or '' stämmelserna i det år 1915 fattade beslutet, sålunda att de värnpliktiga
endast utfå denna ersättning, då de hunnit tjänstgöra under
sex månader i en följd. Det innebär, att om en värnpliktig
varit inkallad till tjänstgöring under flera månader 1914, vidare
under flera månader 1915 och slutligen blivit inkallad en tredje
gång 1916, så utfår han icke denna ersättning, förrän han tjänstgjort
under sex månader i en följd under 1916 eller början av
1917. Enligt den mening jag hade, då beslutet år 1916 fattades,
och enligt den mening, som framgår av vad jag här anfört, är
denna tolkning icke riktig. Och jag ber få begagna tillfället här
för att giva uttryck åt den uppfattningen, att ett sådant behandlingssätt
av de värnpliktiga står i strid med riksdagens år 1916
fattade beslut och utgör en orättvisa mot de värnpliktiga. Jag har
för min del rått dessa värnpliktiga att vända sig till vederbörande
högre myndighet med klagomål, och jag förmodar, att så kommer
att ske. Men jag har icke kunnat underlåta, då jag föregående
år deltagit i den förberedande behandlingen av detta ärende, att
här giva uttryck åt den mening jag då hyste och som jag fortfarande
hyser rörande beslutets innebörd.
Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt lägga punkten till handlingarna.
Punkten 28.
Lades till handlingarna.
Punkterna 29—67.
Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.
Punkterna 68—72.
Lades till handlingarna.
Punkterna 73—77.
Vad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.
Punkten 78.
Lades till handlingarna.
Punkterna 79—85.
Kammaren biföll vad utskottet hemställt.
Onsdugcu (ten 28 mars.
53 Nr 37.
Punkterna SO—SO.
Lades till handlingarna.
Sodan punkten DO, angående anslaget till sjökarteverket, härpå An3''j,e^taHe
föredragits, yttrade
Herr Thore: Herr talman! Jag är fullt underkunnig om
att en sådan sak som denna, nämligen att av överskottet från fyroch
båkmedel jämte lotspengar borde uppläggas en särskild fond
till säkerhetsanstalter för sjöfarten för lots-^ och fyrväsendets framtida
behov, skulle ha framkommit icke från en ^ enskild motionär
utan från mera auktoritativt håll och helst från Kungl. Maj .t,
då det nämligen berör statens finanser och uppbörden av medel, som
inkomma till statsverket. Men jag har i alla fall velat peka på
denna sak, därför att jag anser, att lots- och fyrväsendet icke skall
van något af färsdrivande verk, utan att de medel, som inflyta på
detta sätt, skola avses till fyrar och båkar samt till lotsväsendet
och icke till något annat. Skulle händelsevis överskott uppkomma,
menar jag, att sådant bör användas i form av lättnader för sjöfarten
eller också, på sätt som jag föreslagit, reserveras för framtida
behov.
Som bekant utgå ju fyr- och båkmedel endast från uen utrikes
sjöfarten, och lotspengarna komma också huvudsakligen från denna.
Men det är ju icke blott den utrikes sjöfarten, som bär nytta
av våra fyrar och båkar samt vårt lotsväsende, utan även den inrikes
sjöfarten liksom ock statens fartyg. Jag tänker därvid närmast
på marinens fartyg. Det skulle ju över huvud taget icke vara
möjligt att navigera dessa kring våra kuster, om vi icke hade ett
fyrväsende, och man kan säga, att en del av det anslag, som för
varje år uppföres till fyrar och båkar, avser ganska direkt marinens
behov. Yi ha t. ex. alldeles nyss beviljat ett anslag på 76,000 kronor
till förbättrad fyrbelysning för insegling ^ till Karlskrona. Det
är tydligen ett krav, som kommit direkt från marinen, men som
den allmänna sjöfarten lämnar medel till. Däremot är ju ingenting
att säga, men det bör framhållas, att överskottsmedel, som möjligen
uppstå, skola icke ingå till staten som direkt vinst på en affär, utan
de böra avses för sjöfartens behov i ett eller annat avseende.
Det förefaller mig, som om man gjort sig skyldig till ett förbiseende
eller bristande förutseende, när man vid 1914 års senare
riksdag, då lots- och fyrväsendet övertogs av statsverket, tillät en
sådan passus inkomma i riksdagens skrivelse som _ »att hädanefter,
därest fyr- och båkmedlen samt lotspengarna skulle inflyta till högre
belopp än som beräknats, sålunda uppkomna överskott skulle till
största delen tillfalla statsverket». Man borde väl på det håll, där
man är intresserad för lots- och fyrväsendets utveckling, ha kompletterat
det nu anförda med, att om det händelsevis blir ett överskott,
så bör sådant användas på sätt som jag förut antytt. Jag kan
icke förklara den i riksdagens skrivelse inkomna passusen på an
-
Nr 37. 54
Onsdagen den 28 mars.
AmJ''verUt Vte~ nat sätt’ än att man förutsåg, att några överskott skulle upp(Forts)
komma. Man beräknade, att det borde bliva brist och att staten
då skulle kunna få sätta till några tusen kronor på grund av lotsoch
fyrväsendets allmännyttiga natur. Men nu har det blivit överskott,
och da synes det mig, att vad riksdagen i sin skrivelse 1914
framhåller icke täcker föreliggande förhållande.
Jag _ vill naturligtvis icke göra något yrkande, men jag har
ansett mig ha vunnit ändamålet med min motion, därigenom att
saken påpekats, och det är min uppfattning, att frågan på nytt
ovillkc-i ligen kommer att tränga sig fram.
Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Då den föregående
ärade talaren icke framställde något yrkande, kunde det ju
ha vant överflödigt att här begära ordet för att försvara utskottets
ställning. Men då den ärade talaren ansåg, att vid regleringen av
detta verk år 1914 statsutskottet hade ådagalagt bristande förutseende
beträffande det uttalande, som riksdagen på statsutskottets
hemställan gjorde, så ansåg jag, att detta yttrande från motionärens
sida icke bolde stå i kammarens protokoll alldeles oemotsagt.
Ty, herr talman, det var så långt ifrån att statsutskottet därvidlag
visade någon brist på förutseende, att det uttalandet helt enkelt
är i den allra innerligaste överensstämmelse med de grundsatser, som
bestämdes 1911 rörande statsregleringen och statsverkets kassafond.
Då statsutskottet gjorde detta uttalande, visste statsutskottet mycket
väl, att det även kunde komma att hända någon gång, att det
blir överskott, men statsutskottet hade också klart för sig, att en
annan gång kan det uppkomma brist, som händelsen var före 1914.
Och motionären har själv i sin motion medgivit, att det överskott,
som nu_ uppkommit, är väsentligt beroende på de förhållanden, som
varit rådande under närvarande kristid.
Jag kan icke finna, att vare sig i motionen eller annorstädes
är^ angivet något som helst vägande skäl, varför riksdagen skulle
frånträda den sunda grundsats, varpå man 1911 beslöt att slå in
beträffande statsregleringen. Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Thore: Vad den föregående ärade talaren nu anfört
borteliminerar ingalunda vad jag framhållit. Den föregående ärade
talaren gav sig icke in på mitt resonemang, då jag ville hava fram,
att de lotspenningar och fyr- och båkmedel, som" inflyta till statsverket,
skola användas för de ändamål, för vilka de inbetalas, och
icke såsom något, som staten skall göra förtjänst på. För att taga
ett exempel från annat håll, från Norge, överenskommo sjöfartsnäringens
målsmän. därstädes för några år sedan om en höjning av
fyr- och lastpenningarna, vilka användas för ungefär samma ändamål
som tyr- och bakmedlen bär. Men det tillkom även en bestämmelse
i denna överenskommelse, att ifall sjöfartsavgifterna skulle
uppgå till större belopp, än som behövdes för därmed avsett ändamål,
skulle överskottet reserveras för sjöfartens fromma. Hälften
Onsdagen den 28 inurs.
55 Nr 87.
skulle gå till en fond för sjömanspensionermg och den andra half- ‘ ve,J.het.
ten an\ ändas till avskrivning av vissa konsulatavgifter. År lJld (jf0rt8.)
uppgick den ena hälften till över 700,000 kronor
över huvud taget har jag aldrig någonstädes vid granskning
av förhållandena utomlands påträffat, att fyr- och båkmedlen oc
lotspenningarna skulle tänkas tillföra statsverket extra skaf einkomster,
utan de äro avsedda att täcka enbart de behov, för vilka
de utdebiteras.
Herr E A. Nilson i Örebro: Jag vill endast i anledning
av vad den ärade talaren sist anförde säga, att hela hans
resonemang beror, såvitt jag förstår, på fullständig obekantskap med
de grunder, varefter statsregleringen uppgöres. Vi uppgöra icke
stats! egleringen efter förhållandena i Norge eller med Norge som
exempel utan med hänsyn till de förhållanden, som befunnits vara
lämpliga här. . , „ ,
Då den ärade talaren här i sitt första anförande särskilt berörde
den utrikes sjöfarten och de bördor, som vila på denna i form
av lotsavgifter och avgifter till fyrväsendet, ber jag att fa säga-,
att jag tror, att ingen har den uppfattningen, att dessa avgifter på
något sätt visat sig vara betungande för sjöfartsnäringen under närvarande
förhållanden. Jag vill endast tillägga, att en icke obetydlig
del av dessa avgifter erlägges av fartyg, som gå i utrikes sjöfart
och som icke äro svenska, således icke ens tillhöra den svenska
sjöfartsnäringen, och jag tror icke, att riksdagens andra kärnmare
är särskilt benägen att pa något sätt avlyfta någon del av de
avgifter, som påvila den utländska sjöfart, som försiggår med utländska
fartyg.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 91—97.
Utskottets framställningar blevo av kammaren bifallna.
o ,. . -i Ang. övriga
Slutligen föredrogs pufihteu 98, angående Övriga ordinarie anslag ordinarie
till sjöförsvarsdepartementet. Därvid yttrade anslag till sjö
försvars
Herr
Ingvarson: Herr talman! Under denna punkt före- departementet.
komma samtliga de anslag .om vilka utskottet icke särskilt yttrat
sig. Jag kan vid detta tillfälle icke underlåta att säga några ord om
ett av dessa anslag, nämligen anslaget till sjömännens avlöning och
beklädnad. Det är icke avlöningen jag tänker yttra mig om utan be
klädnadsanslaget.
.
Då kammaren föregående år behandlade denna punkt, läste jag
uppmärksamheten på det egendomliga förhållandet, att beklädnadskostnaden
för olika kategorier militärt manskap så avsevärt varierar.
Den uppgår för marinens värnpliktiga till 41 V2 öre per dag, för arméns
värnpliktiga till 33 öre per dag och för marinens fast anställda
manskap till 108 kronor per år, vilket är något mindre än 30 öre per
dag. Jag uttalade då den önskan, att en undersökning måtte verk
-
JVr 37. 56
Onsdagen den 28 mars.
A''ordinarie* s^a^as rörande möjligheten att åstadkomma någon utjämning häransiag
till sjö- vadlag. Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
förmärs- förklarade då här i kammaren, att han skulle låta verkställa en sådepartementet.
dan utredning. Huruvida detta har skett eller ej, därom vet jag in(Forts.
) genting. Jag hade hoppats, att i propositionen skulle hava sagts något
om denna sak. Så har emellertid icke skett. Med hänsyn till nu
rådande abnorma prisförhållanden är det mindre lämpligt att nu
Röra något särskilt yrkande på denna punkt, och därför har jag
avstått från att reservera mig, men jag vill betona önskvärdheten
av, att en utredning härvidlag så fort ske kan kommer till stånd, så
att en något bättre överensstämmelse på detta område kan åstadkommas.
Jag vill jämväl begagna tillfället att påpeka en annan synpunkt.
För icke många dagar tillbaka var det i tidningarna infört
ett meddelande av innehåll, att någon högre officer vid flottan —
om jag icke missminner mig, var det kårchefen här i Stockholm —
hade i en skrivelse påpekat det förhållandet, att det vid marinen i
mycket stor utsträckning förekommer persedelförskingring, försäljning
av kronans persedlar, och att detta medfört ett mycket stort
antal bestraffningar. Jag har för min del en ganska stor erfarenhet
av detta förhållande. Jag har under loppet av flera år kunnat
följa behandlingen av _ dylika förseelser vid krigsrätterna och vet
således, att ett synnerligen stort antal såväl värnpliktiga som stamanställt
manskap årligen ådömas ersättningsskyldighet och straff
för sådan persedelförskingring. Kårchefen framhöll i sin skrivelse,
att en av anledningarna till dessa många förseelser säkerligen kunde
ligga i den ringa ersättning, som ådömes de straffade för dylik förskingring.
_ .Tåg har för min del för ett par år sedan här i kammaren
varit inne på samma tankegång. Jag redogjorde då för det
system, som tillämpas i detta avseende. Jag skall icke nu åter ingå
på den saken; vare det nog sagt, att jag anser, att det system för ersättande
av förkomna persedlar, som hittills tillämpats, är helt enkelt
icke rimligt eller rättvist, framför allt icke med nu rådande priser på
klädespersedlar. Jag har den uppfattningen, att detta system verkar
som en direkt frestelse för de värnpliktiga liksom för en del av
de stamanställda att begagna lägliga tillfällen att smuggla undan
kronans persedlar och försälja dem för att på detta sätt skaffa sig
extra inkomst. Jag är övertygad om, att om ett annat system för
ersättande av persedlarna infördes, skulle denna frestelse i hög grad
bortfalla, förseelserna skulle minska i antal, och kronan och manskapet
skulle bägge vara betjänta därmed. Jag har icke heller här velat
gorå, något yrkande, men jag har velat säga detta och stryka under
riktigheten av vad kårchefen —- tror jag det var — i sin skrivelse
uttryckt^ och _ jag har velat uttala önskvärdheten av, att Kung],
Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att åstadkomma bättre förhållanden
på detta område.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
57 Nr 37.
Onsdagen den 28 mars.
§ 16.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 35), i anledning av Kungl. Maj :ts.proposition angående uppkörande
av Badelunda pastorats prebendenatur;
nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tjänstårsberäkning
för vissa folkskolinspektörer; och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med återbetalning av räntefritt lån för svenska församlingens i
London kyrkobyggnad.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls av kammaren.
§ 17.
Härefter förelåg till behandling statsutskottets utlåtande, nr 42,
i anledning av riksdagens år 1916 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1915.
§§ 1 och 2.
Lades till handlingarna.
Vid föredragning härpå av § 3 begärdes ordet av
Herr K a i j s e r, som anförde: Herr talman, mina herrar! Som
statsutskottet i denna punkt yttrat sig med anledning av en anmärkning,
som statsrevisorerna gjort beträffande navigationsskolan i
Härnösand, skall jag be att få yttra några ord angående denna saks
förhistoria. Saken är den, att Härnösands stadsfullmäktige åtagit
sig att tillhandahålla navigationsskolan i Härnösand fria lokaler.
När de gjort detta, uppgjordes ett förslag till omändring och utvidgning
av den dåvarande navigationsskolan. Detta förslag nedsändes
till marinförvaltningen med anhållan, att marinförvaltningen skulle
yttra sig om förslaget och vidtaga de ändringar, som den ansåg behövliga.
I överensstämmelse med de uppgjorda ritningarna byggdes
navigationsskolan. Den var emellertid knappt färdig, då marinförvaltningen
kom med anhållan, att skolan skulle utvidgas. Hade
denna anhållan berott på att skolans elevantal hade ökats, är jag
övertygad om att stadsfullmäktige omedelbart skulle hava skridit
till utvidgande av skolan, men då skolans elevantal minskats till en
tredjedel, ansågo stadsfullmäktige, att marinförvaltningen borde anföra
särskilda skäl för att en dylik åtgärd verkligen behövdes, och
detta var anledningen till, att stadsfullmäktige genom beslut den 9
juni 1914 förklarade sig icke för närvarande kunna utvidga navigationsskolan.
Jag för min del är övertygad om, att om till riksdagen
skulle komma ett sådant ärende, i vilket marinförvaltningen
ena året sagt, att vi vilja hava ett så och så stort anslag för att utvidga
skolan och nästa år skulle komma in och säga, att skolan behöver
göras mycket större, ehuru elevantalet minskats till en tredje
-
Ang. navigationsskolan
i
Härnösand.
Nr 37. 58
Onsdagen den 28 mars.
Ang. naviga- del, så skulle riksdagen avslå en sådan anhållan. Med anledning av
Hffirnösand vac^ som står här i revisorernas berättelse, att en del av skolans in—
'' strumentförråd måste förvaras i otjänliga lokaler etc., vill jag säga,
°r '' att jag tror, att detta icke skulle vara så absolut nödvändigt, då utrymmet
torde vara ganska stort. Emellertid hava stadsfullmäktige,
såsom av handlingarna framgår, även vidtagit åtgärder för att tillmötesgå
marinförvaltningens önskan.
Jag har icke något yrkande att göra utan har blott velat meddela
detta.
Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt lägga paragrafen till
handlingarna.
Sf
Lades till handlingarna.
i fråga om Sedan § 5 nu föredragits anförde
anslag till
nykterhets- .
verksamhetens Herr Andersson i Knäppmge: Herr talman, mina herrar!
befrämjande. Av § 5 i utskottsbetänkandet finner jag, att utskottet icke har fäst sig
vid en punkt i statsrevisorernas berättelse, som jag finner anledning
att i någon mån vidröra här i kammaren. På sid. 213 i statsrevisorernas
berättelse sägs det rörande nykterhetsverksamheten följande:
»Till
främjande av centralförbundets för nykterhetsundervisning
verksamhet under år 1915 har beviljats ett statsanslag av
10,000 kronor under bland annat det villkor, att förbundet inom viss
tid till kammarrätten ingåve för granskning den del av sina räkenskaper,
som innefattade redogörelse för statsanslagets användning.
I sådant avseende har förbundet överlämnat en den 31 mars 1916
underskriven ''redogörelse’ jämte därtill hörande verifikationer, varav
framgår, att berörda statsanslag i dess helhet skulle använts till
bekostande av fyra av förbundet anordnade nykterhetskurser i Kristianstad,
Skara, Södertälje och Gällivare.
Vid av revisorerna å förbundets byrå avlagt besök, därvid revisorerna
tagit del av förbundets å byrån förda räkenskaper i deras
helhet, har befunnits, att omförmälta, av förbundet avgivna redogörelse
icke är överensstämmande med dessa räkenskaper. Enligt
de sistnämnda har nämligen statsanslaget icke använts för uppgivna
ändamål, utan hava kostnaderna för ifrågakomna kurser bestritts av
de utav vederbörande landsting och kommuner samt enskilda särskilt
anslagna medel ävensom av avgifter, som influtit från kursdeltagare
samt inkomster av andra slag.
Då sålunda den av förbundet lämnade redogörelsen för statsanslagets
användning år 1915 är missvisande, hava revisorerna velat
härå fästa riksdagens uppmärksamhet och i samband härmed ifrågasätta,
huruvida icke, för beredande av möjlighet till ett mera fullständigt
bedömande av förbundets verksamhet än som kan grundas
Onsdagen den mura.
59 Nr 37.
på enbart berörda redogörelse, räkenskaperna i deras helhet böra
ingivas till kammarrätten.»
Detta gav mig anledning att vidare tänka på denna sak, och
då har jag i centralförbundets för nykterhetsundervisningen styrelseberättelse
funnit en punkt redan i början, där det sägs, att medel
till kurserna hava erhållits genom deltagareavgifter, anslag från
landsting, kommuner, nykterhetsföreningar och enskilda. När man
vidare blir intresserad av detta spörsmål och går längre in i det
och undersöker, så finner man av en redogörelse som av nykterhetsförbundet
avgivits såsom redovisning för de 10,000 kronor som äro
anvisade, att det är sanning, som här i revisorernas berättelse angives,
att denna redogörelse icke stämmer med räkenskaperna. Denna
centralförbundets för nykterhetsundervisning styrelseberättelse
uppgiver, att från dessa nykterhetskurser hava influtit 16,080 kronor
51 öre och att det utgivits för dessa kurser 15,330 kronor 74 öre,
och enligt berättelsen skulle det uppkommit en vinst på 1,632 kronor
44 öre. Går man sedan vidare och granskar vad som finnes återgivet
i revisorernas berättelse, så finner man, att kammarrättens revisionsavdelning
haft dessa handlingar under prövning och avgivit yttrande
däröver. Det torde ursäktas mig, om jag nödgas uppläsa en del av
vad som där förekommer. Revisionskontoret i kammarrätten säger i
sitt första avgivna vördsamma yttrande bland annat — det återfinnes
på sid. 671 i statsrevisorernas berättelse.
»Kontoret, vars yttrande endast torde hava påkallats rörande
den av revisorerna väckta frågan huruvida icke förbundets räkenskaper
i deras helhet böra ingivas till kammarrätten, får i sådant
avseende anföra följande. I fråga om en verksamhet, som bedrives
med stöd både av allmänna och enskilda medel, lär den principen böra
följas, att, där så låter sig göra, räkenskaperna endast i den del,
som avse statsmedlens användning, skola ingivas till kammarrättens
revision. Revisionens arbete skulle i betydlig grad försvåras och
ökas, om hela den mångfald av institutioner, som mer eller mindre
understödjas genom statsanslag, för granskning hit ingåve samtliga
sina räkenskaper. Beträffande statsanslaget till centralförbundet
har det ock av Kungl. Maj:t uttryckligen föreskrivits, att förbundet
ska1! för granskning till kammarrätten ingiva allenast den del av sina
räkenskaper, som innefatta redogörelse för statsanslagets användning.
Statsrevisorerna hava nu funnit, att den av förbundet avgivna
redogörelsen icke överensstämmer med dess räkenskaper och därför
ifrågasatt huruvida icke, för beredande av möjlighet till ett mera
fullständigt bedömande av förbundets verksamhet än som kan grundas
på enbart berörda redogörelse, räkenskaperna i deras helhet borde
ingivas till kammarrätten.»
Revisionskontoret fortsätter sedan med en redogörelse för ärendet
i sin helhet och yttrar därvid bland annat:
»Förbundets räkenskaper utgöras av kassabok och huvudbok
samt memorial. I kassaboken finnes statsanslaget upptaget som influtet
under den 15 februari och har förts å ''anslagskonto''. Å ''kursers
konto’ upptagas under den 14 juni inkomster och utgifter för
I fråga om
anslag till
nykterhetsverksamhet,
ev ■
befrämjande.
(Fortö.)
>''r 87. 60
Onsdagen den 28 mars.
i fråga om kursen i Kristianstad med 2,997 kronor 89 öre, men däremot icke
anslag'' till f]e ,jVrjga kurserna. Samtliga kassabokens utgiftsposter äro verivertsamhetens
fierade med undantag för kursen i Kristianstad, vid vilken hänvibefrämjande.
sas till verifikation 217, som utgöres av en specialräkenskap för kur(Forts.
) sen. I denna upptages som inkomster, anslag från landstinget, staden
Kristianstad, en nykterhetsförening och åtskilliga lantkommuner
samt försålda deltagarkort och inträdesbiljetter, tillhopa 2,997
kronor 89 öre.»
Slutligen säger kontoret: »Av ovanstående framgår sålunda, att,
såsom statsrevisorerna anmärkt, statsanslaget icke använts till uppgivna
ändamål, utan att utgifterna härför bestritts av andra medel,
men även att statsanslaget ingått bland förbundets allmänna inkomster
och sålunda tagits i anspråk för andra till förbundets verksamhet
hörande utgifter. Den redogörelse, som hit insänts, är fingerad
och utgör icke någon del av förbundets räkenskaper.
Detta felaktiga förfaringssätt skulle, därest det ålegat förbundet
att till kammarrätten ingiva samtliga sina räkenskaper, omedelbart
här hava uppmärksammats och föranlett anmärkning. Sådana omständigheterna
i detta fall äro, synes det därför, för vinnande av nödigkontroll
och till förebyggande av ett upprepande av det anmärkta
förfaringssättet, vara önskvärt, att vid granskningen i kammarrätten
äga tillgång till samtliga räkenskaper. Granskningen behövde icke
härigenom taga i anspråk mycket längre tid än för närvarande, om
blott de verifikationer, som avsåge statsanslagets användning, bleve
sammanförda för sig. Då, enligt numera given föreskrift, räkenskaperna
skola vara så uppställda, att en noggrann kännedom om statsanslagets
användning därav kan vinnas, torde av sättet för räkenskapens
uppställning något hinder härför icke behöva möta. Kontoret
finner sig därför för sin del böra tillstyrka, att centralförbundet ålägges
att till kammarrätten ingiva sina räkenskaper i deras helhet; med
iakttagande därvid att samtliga statsanslaget avseende verifikationer
skola vara för sig sammanförda.» Detta har sedan centralförbundet
verkställt på så sätt, att det inlämnat en redogörelse till kammarrätten,
och denna redogörelse har nu i sin tur kammarrättens revisionsavdelning
yttrat sig om. I denna redogörelse äro alla dessa fyra kurser
upptagna med respektive belopp. Ehuru kursen i Kristianstad i
verkligheten försiggick redan 1914 och medlen därför, enligt vad kvittenserna
utvisa, voro utbetalta redan detta år, intogos de dock i redovisningen
för användningen av de 10,000 kronor, som voro anvisade
till kurser i Skara, Södertälje och Gällivare. För kursen i Kristianstad
har upptagits ett belopp av 2,261 kronor 4 öre, för kursen i Skara
2,252 kronor 23 öre för den i Södertälje 1,872 kronor 91 öre och för
kursen i Gällivare 3,613 kronor 82 öre. När sedan kammarrättens
revisionsavdelning genomgått dessa räkenskaper, kom den till det
slutresultat som framgår av senare delen av dess anmärkning. Jagvill
i förbigående säga, att jag tror, att anledningen till att intet härom
står i statsutskottets utlåtande är den, att kammarrättens revisionsavdelnings
senare utlåtande icke kommit utskottet tillhanda, så
att det kunnat taga del därav. Kammarrättens revisionsavdelning har
Onsdagen dna mars. Öl
yttrat sig på följande siitt: »Enligt den till kammarrätten ingivna
redogörelsen liar statsanslaget för år 11)15 använts till nykterhetskurserna
i Kristianstad, Skara, Södertälje och Gällivare.
Enligt förbundets räkenskaper för nämnda år har kostnaderna
för kursen i Kristianstad bestritts av andra medel. Räkenskaperna
för de övriga kurserna i Skara, Södertälje och Gällivare finnas icke
upptagna i 1915 års räkenskaper.
Då av de i den till kammarrätten ingivna redogörelsen upptagna
kurserna allenast kursen i Kristianstad ingår i förbundets räkenskaper
för år 1915, men utgifterna för denna äro bestridda av andra medel
än statsmedel samt vidare de övriga kursernas räkenskaper, icke alls
ingå i förbundets räkenskaper för år 1915, har sålunda angivna villkoret
i 1914 års Kungl. brev för statsanslagets utfående icke uppfyllts,
till följd varav erhållna 10,000 kronor anmärkas till återbetalning.
»
Revisionskontoret har också såsom svar å centralförbundets förklaring
avgivit en senare påminnelse så lydande: »I förklaringen har
allenast framhållits de skäl, som föranlett centralförbundet att redovisa
anslaget på sätt som skett, men däremot icke bestritts, att det av
Kungl. Maj:t fastställda villkoret för anslagets åtnjutande blivit
åsidosatt.
Revisionen vidhåller därför anmärkningen och yrkar, att beloppet
10,000 kronor måtte fastställas till betalning av de styrelseledamöter,
vilka enligt bifogat styrelseprotokoll godkänt förklaringen och
uppdragit åt centralförbundets ledare Aug. Ljunggren att till kammarrätten
ingiva densamma.»
När man sedan tager del av denna redogörelse, som visar en jämn
summa av 10,000 kronor, således en redovisning för det av statsmakterna
utbetalta beloppet, blir man verkligen litet förbluffad, först över
att den icke alls överensstämmer med centralförbundets egen revisionsberättelse,
men även över den stora frikostighet, som genomgående
har visats allt och allom. Det är rundligt tilltagna ersättningar
för allt vad som gjorts och icke gjorts. Då man betänker, att detta är
en uppgift som vi alla böra vara intresserade av att den bedrives på
ett fullt lojalt sätt och att var och en underkastar sig uppoffringar
för att befordra ett förståndigt och ärligt arbete på nykterhetsverksamhetens
område, så måste väl folk med vanliga tankar om huru
arbete skall utföras finna det ganska underligt, när de se dessa siffror,
ur vilka jag blott vill göra några småplock. Vid nykterhetskursen i
Kristianstad är utkvitterat ett arvode för ordförandeskap av 50 kronor,
och sekreterar- och föreståndarearvode för dessa fem dagar är upptaget
till 300 kronor. Byråkostnader, betjäning, tillsyn och vägmätare,
uppgå till 200 kronor. Vidare finns t. ex. en post för av
ordföranden anskaffade blommor till flickor på 20 kronor. Så är det
hyra för utställningsföremål, 58 kronor 87 öre. Vid kursen i Skara
finns det ett kvitto på ersättning till vaktmästare med 187 kronor.
Det är ju ganska rundligt tilltaget, enligt mitt förmenande. Till föreståndare
och kommitté har utbetalts 250 kronor, och till hyra för utställningsföremål
75 kronor. Såvitt jag är riktigt underrättad, ut
-
Nr 37.
I fråga om
anslag till
nykter hets -verksamhetens
befrämjande
(Forts.)
Nr 37. 62
Onsdagen den 28 mars.
i fråga om göras dessa utställningsföremål av en del planscher och sådant, som
nykterhet»- nJ''kterhetsförbundet har skaffat sig och alltså har. De torde för
verksamheten» övrigt vara föråldrade och icke stå i överensstämmelse med vetenskabefråmjande.
pens nuvarande ståndpunkt, men de användas i alla fall för att på
(Forts.) detta sätt taga betalt för av statsmedel. Vid kursen i Södertälje är
det bland annat en fröken, som har medverkat vid en konsert och
lämnat två kvitton för denna medverkan, det ena kvittot på 20 kronor
och det andra på 10 kronor, båda av den 3 mars. Det förekommer
vidare bland annat en post: tryckning av En modern Barrabas
127:75 kronor; vidare inbjudningsbiljetter till arbetslösa 246: 75
kronor. Märk inbjudningsbiljetter till arbetslösa! Kursen har ju
anordnats för och såsom jag visat enligt räkenskaperna, rundligt betalts
av statsmedel, och då borde väl dessa arbetslösa kunnat få fritt
inträde, utan att kursbestyrelsen utkvitterat ersättning även därför
av statsmedlen. Vidare förekommer en post: kommittén till anordnande
av föredrag, 83: 82 kronor. Jag vill påpeka, att detta icke gått
till talare eller andra, som gjort någonting, som de tagit betalt för,
utan det är ett arvode till kommittén för anordnande av föredrag.
Sådant brukar ju i orterna göras absolut gratis. Även här ha vi en
post: hyra för utställningsföremål, 75 kronor. Från kursen i Gällivare
finns en räkning för dessa fem dagar, upptagande 11 dagtraktamenten,
167: 10 kronor; vidare annonser, papper, porto, telefon 655: 95
kronor — det är alltså ganska störa summor, det rör sig om; vidare
till byråföreståndaren sammanlagt 344: 85 kronor, till vaktmästare
156:— kronor, och även här återkommer hyra för utställningsföremål,
200 kronor. Alla dessa till flera hundra uppgående kvitton gå i
den stilen, att man finner, att det hela är ganska rundligt tilltaget.
Jag har velat göra dessa anmärkningar först och främst i avsikt
att understryka, att bokföringen bör föras på ett sådant sätt, att var
och en kan vara nöjd därmed och så att intet missförstånd uppstår,
ty detta verkar alltid såsom en skamfläck på den bestyrelse, som har
hand om saken, och är icke, såvitt jag kan förstå, ägnat att befrämja,
nykterhetsundervisningen och nykterheten. Jag anser alltså, att det
bör uttalas här ifrån riksdagen, att en rättelse bör ske, så att det icke
får bli på det sättet, att anslag, som av riksdagen beviljas, bli till någon
slags enskild förtjänst utan verkligen gå till de ändamål, som
därmed avsetts. Det skulle kunna anlitas många vägar, på vilka
man mycket bättre skulle kunna bidraga till nykterhetens verkliga,
befrämjande, ty nykterhetens befrämjande anser även jag för min del
vara både önskligt och nyttigt, men jag anser icke, att det är nyttigt
och önskligt att fortgå i samma stil, som dessa räkenskaper tyda på.
och detta ha.r jag velat anmärka till kammarens protokoll för vederbörandes
beaktande.
Herr Larsson i Västerås: Jag skall, herr talman, icke upp
riva
någon debatt i denna fråga, men jag kan icke underlåta, då jag
i statsrevisionen deltagit i detta ärende, att säga ett par ord med
anledning av herr Anderssons i Knäppinge anförande. Han har här
uppläst för kammaren olika utlåtanden, dels statsrevisorernas, dels
On tillagd! den iJH murs.
M Nr »7.
kammarrättens, samt vidare centralförbundets förklaring. Jag skall
emellertid icke inlåta mig i detalj på dessa saker. Jag vill endast
fästa kammarens uppmärksamhet vid det förhållandet, att har föreligga
ingå som helst s. k. »oegentligheter» — vilken uppfattning
man möjligen skulle kunna få av det föregående anförandet — utan
vad statsrevisorerna här riktat sig emot, det är sättet för redovisningen
av statsanslaget. Statsrevisorerna ha nödgats göra denna erinran
med hänsyn till nyssnämnda i deras utlåtande anmärkta förhållande,
och ha ifrågasatt, huruvida saken icke skulle kunna ordnas
på det sättet, att förbundet inlämnar räkenskaperna i sin helhet
till kammarrätten, så att det sålunda blir möjligt både för kammarrätten
och statsrevisorerna att granska förbundets hela verksamhet.
Ty det är det, som det här är fråga om, mina herrar. Riksdagen har
icke beviljat dessa 10,000 kronor endast till anordnande av dessa
nykterhetskurser, utan riksdagen har beviljat detta anslag »till främjande
av centralförbundets för nykterhetsundervisning verksamhet».
Detta är också tydligt utsagt såväl i riksdagens skrivelse som i
det av Kungl. Maj:t senare utfärdade brevet rörande detta anslag.
Det är klart, att man icke av en detalj i eller någon del av räkenskaperna
kan bilda sig någon uppfattning om förbundets verksamhet.
Det är alltså detta, som enligt min uppfattning revisorerna ha
ansett vara önskvärt, att det skulle kunna ske, nämligen en redovisning
med räkenskaperna i sin helhet, och det är därför, de gjort
sitt uttalande. Nu vill jag också fästa uppmärksamheten vid, att
kammarrätten nu har uttalat sig för detta tillvägagångssätt ifråga
om redovisningen, vilket kammarrätten tidigare, enligt vad från förbundets
sida har upplysts, icke velat vara med om. Emellertid
finns det ju även nu ett par reservanter inom kammarrätten, som
anse, att det skulle bli alltför betungande för kammarrätten, om den
skulle granska samtliga räkenskaperna. Och konsekvensen av detta
skulle naturligtvis också hli den, att när denna institution, skall inlämna
samtliga sina räkenskaper, även alla andra institutioner, som
ha statsanslag, böra använda samma redovisningssätt. Dessa två
reservanter inom kammarrätten — jag vill minnas, att det är herrar
Vide och Waldenström — anse, som sagt, att det kan vara tillräckligt,
att förbundet fortfarande endast inlämnar den del av sina
räkenskaper, som avser statsanslagets användning. Emellertid, så
länge statsanslaget utgår i den vida form, som jag nyss angivit, är
det nog, önskvärt, att samtliga räkenskaperna inlämnas. Nu har
ju också centralförbundet för sin del medgivit, att det skulle vara
det riktiga, och har ingenting att erinra däremot utan har fastmer
tillsatt en kommitté för att ordna bokföringsväsendet på ett sådant
sätt, att det klart framgår, vartill statsanslaget använts. Hittills
har detta anslag ingått i förbundets räkenskaper och har använts
till förbundets verksamhet. För att ge ett exempel på, hur denna
sak ligger skall jag bara be att få framhålla, att förbundet helt
naturligt hade kunnat taga något annat och redovisat statsanslaget
med. Man hade t ex. kunnat redovisa det med hyror och löner med
mera sådant, och ingen anmärkning hade naturligtvis kunnat göras
1 fråga om
anslag till
nykterhetnverkxamhetcn»
befrämjande.
(Forte.)
Nr 37. 64
Onsdagen den 28 mars.
i fråga om mot detta, då statsanslaget beviljats till förbundets verksamhet i
Tkterheu- dess helhet. Nu är det så, att man har kunnat konstatera, att den
verksamhetens redovisning, som skeft, icke överensstämmer med räkenskaperna i
befrämjande, så måtto, att det framgår, att de ifrågavarande kurserna ha givit
(Forts.) vissa inkomster och kostnaderna i övrigt bestritts av en del andra
medel. Men detta anser man i förbundet vara mera en bokföringsfråga,
och jag vill för min del icke inlåta mig på, huruvida denna
sak bör tillmätas någon större betydelse. Men vad som här är av
vikt — det vill jag ännu en gång betona — är det, att det blir
möjligt för granskningsmyndigheterna att överblicka förbundets
hela verksamhet och på grund därav bilda sig ett omdöme, huruvida
statsanslaget blivit använt så, som det bort användas, ellei icke.
Beträffande de detaljer, som herr Andersson i Knäppinge ansåg
lämpligt att gå in på här, i fråga om vissa utgiftsposter vid
kurserna, som han för sin del ansåg vara väl »rundligt tilltagna»,
ber jag att få säga, att även jag haft tillfälle att i detalj genomgå
dessa verifikationer och räkningar. Och jag skall, med den kännedom
jag har om de kostnader, som äro förenade med dylika kurser
och även andra liknande, be att få säga, att i stort sett kan det
knappast enligt min mening göras någon anmärkning mot dessa utgiftsposter.
Visserligen kan man tycka, att en eller annan utgift
kanske kan vara för hög, men för min del tilltror jag mig icke att
fälla det omdömet, att så varit fallet, ty med denna utgift ha kunnat
vara förenade sådana omständigheter, som gjort, att utgiften
har måst bli så pass hög. Jag tror icke heller, att kammaren här
skall kunna inlåta sig på något bedömande av dessa utgifter, varför
jag anser, att de här kunna lämnas åsido.
Jag har, herr talman, endast velat nämna detta, för att icke
herr Anderssons i Knäppinge anförande skulle få stå alldeles oemotsagt
och kammaren kanske få det intrycket, att denna sak är större,
än den verkligen är. När nu rättelse i varje fall synes komma till
stånd, har jag, herr talman, intet yrkande att göra.
Vidare yttrades ej. Paragrafen lades till handlingarna.
§ 18.
Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 43, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändringar vid
centralstationen i Stockholm m. m. blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.
§ 19.
An3ninglav3'' Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av
/mvudranger- Kungl. Maj :ts proposition angående anläggning av huvudrangerbanbangård
vid gård vid Hallsberg. Därvid yttrade
Hallsberg.
Herr Sjöberg: Herr talman! Jag har icke begärt ordet
för att vare sig tala för avslag eller yrka avslag på Kungl. Ma.j:ts
Onsdagen den 28 mars.
65 Nr 37.
framställning. Tvärt om. Jag skall emellertid be att i denna sak
få säga några ord. Det lider icke tvivel om att bangårdsförhållandena,
sådana de, såsom vi veta, äro rådande vid de stora .järnvägsknutarna,
äro en av de största orsakerna till trafiksvårigheterna i
vårt land. Den stora påfrestning, som järnvägarna varit utsatta
för, är en av de väsentligaste orsakerna till detta. Då herr civilministern
förra året den 26 februari besvarade herr Magnussons i
Skövde interpellation rörande trafikförhållandena vid statens .järnvägar,
framgick mycket tydligt, att det fanns ett stort behov att
utvidga de större bangårdarna vid .järnvägsknutarna. Det framhölls
också, att Hallsbergs station befann sig i ett sådant tillstånd,
att där skulle uppstå en formlig blockad. Jag har själv varit i
tillfälle att på nära håll både se och höra detta och kan därför
icke vara annat än glad över att en proposition nu framkommit,
genom bifall till vilken en ändring härutinnan skulle möjliggöras.
Det torde dock vara möjligt, att det icke blir nog med att utbygga
eller utvidga Hallsbergs bangård, ty det torde nog vara så, att det
finnes en del andra bangårdar, som jämväl visa.t sig för små för
att fylla det behov rörande rangeringen av tågsätten, som förefinnes.
En av anledningarna till dessa stora svårigheter å de stora
huvudlinjerna torde emellertid vara —- vilket jag ock tyckte mig
finna av det svar, herr civilministern gav — att de stora huvudlinjerna
äro enkelspåriga. Jag undrar verkligen, om man icke i
en framtid skulle kunna undgå en hel del rätt så betydande utgifter,
som en utvidgning av de större bangårdarna måste draga,
såvida det kunde vara möjligt att i raskare tempo än nu är fallet
försöka utbygga de stora huvudlinjerna till dubbelspåriga. Efter
vad man kan förstå, är det såväl Kungl. Maj:ts som järnvägsstyrelsens
mening, att västra stambanan en gång i tiden skall i sin helhet
utläggas till dubbelspårig — man har ju både från Stockholm
och från Göteborg kommit ett stycke på väg. Jag undrar, om det
icke vore önskvärt, då man ser så ofantligt mera gagnande det
skulle vara för trafiken i dess helhet och betydligt underlätta möjligheterna
att framföra de godsmängder, som under dessa år visat
sig fördyra transporten,, och som vi hoppas skall fortsätta i samma
tempo som nu varit fallet även efter världskrisen, i fall Kungl.
Maj:t och järnvägsstyrelsen försökte att få riksdagen med på ett
forcerande av detta byggande av dubbelspår något hastigare än
hittills. Jag håller före, att de pengar, som vi nedlägga på att
förbättra våra järnvägsförhållanden, ingalunda äro borkastade. och
det är icke så obetydliga förluster, som såväl industrien som lantbruket
lidit under dessa år på grund av att trafikförhållandena
varit så svåra. Det hade också uti samma svar, som jag här ovan
nämnde, framskymtat, att genom dubbelspåriga järnvägar blir trafikförmågan
nästan obegränsad.
Nu torde det också vara möjligt efter vad man kan förstå, att
inlandsbanan en gång i tiden kommer att knytas till denna bana
någonstans, kanske vid Töreboda. Det lider intet tvivel om att
trafiken på linjen Töreboda—Göteborg och kanske uppåt blir beundra
kammarens protokoll 1917. Nr 37. 5
Ang. anläggning
av
huvudrang erbangård
vid
Hallsberg.
(Forte.)
Nr 37. 66
Onsdagen den 28 mars.
Ang. anläggning
av
huvudrangerbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)
tydligt mycket större än nu är fallet. Det torde också vara möjligt,
att Töreboda bangård då behöver utbyggas.
Vad man även måste lägga märke till, då man ser dessa förslag
till utvidgning av bangårdar, är — iag skall be att få påpeka
det — att markinlösningssummorna spela en avsevärt stor roll och
uppgå till så betydande belopp. Detta är helt naturligt, ty ifrån
början ha våra bangårdar i allmänhet varit tilltagna alldeles för
små. Detta är naturligtvis något, som man icke kan lägga vare sig
den nuvarande regeringen eller riksdagen eller järnvägsstyrelsen
till last. Man hade vid byggandet av våra järnvägar icke någon
tanke på att trafiken skulle bli av så kolossal omfattning, som det
sedan visat sig bli fallet. Det synes mig emellertid, när man ser
dessa summor, som äro upptagna till utvidgande av de gamla bangårdarna,
som om det skulle vara nödvändigt, att kungl. järnvägsstyrelsen
utefter de nya järnvägslinjer, som byggas för statens
räkning, låter sig angeläget vara att se till att bangårdarnas områden
redan ifrån början bli så stora att man för framtiden icke får
sådana svårigheter som hittills ofta visat sig vara fallet, när det
gällt att utvidga dessa bangårdar. Jag känner till en plats, där
man behöver utvidga bangården, och där järnvägsstyrelsen redan
på förhand avslutat ett köp av mark så pass avlägset från själva
bangården, att för en 20 å 25 år sedan icke någon människa . skulle
kunnat tänka sig, att detta område skulle behöva tagas i besittning
för bangårdens utvidgning. Men det har blivit nödvändigt, därför
att den stadsplan, som sedan uppgjorts och efter vilken man byggt,
stängt in bangården, så att det icke finns någon möjlighet att utvidga
den på den plats, där den är tillfinnandes. Det är nämligen
så, att var järnvägen än dragés fram och man anlägger en station,
så börjar man, innan järnvägen gjort upp och planlagt det område,
som behövs såsom stationsområde, redan alldeles omedelbart bebygga
strax intill järnvägens stängsel och därmed omöjliggör man
för framtiden, utläggande av ett enda spår, om så skulle behövas,
så att man måste genom dyrbara hus och byggnader offra betydande
summor.
Jag skulle önska att, då jag yttrat detta och ingen i denna
kammare tager sig före att motsäga vad jag anfört, få anse det
såsom ett understrykande från denna kammares sida av att riksdagen
icke har någ''ot emot, därest det vore möjligt att något raskare
forcera byggandet av dubbelspår å de stora huvudlinjerna, ty
jag tror, att man därmed skulle undgå en hel del utbyggnader av
bangårdar, som eljest skulle bli nödvändiga och vilka skulle draga
åtskilliga miljoner. Utbyggandet av Hallsbergs bangård går löst
på en summa av 3 V2 miljoner kronor och marklösen på 200,000
kronor. Nu är jag glad över att detta kan komma till stånd, därför
att vi veta, att Hallsberg är en knutpunkt, och att otillräckligheten
av dess bangård kanske varit den väsentligaste orsaken till
att en så oerhörd stockning i befraktningen gjort sig gällande, då
det icke varit möjligt att utnyttja vagnparken, såsom man önskat,
på grund därav att man icke kunnat rangera tågsätten nog hastigt.
Onsdagen den 28 mara.
67 Nr 37.
Med dessa ord, lierr talman, har jas? velat uttala mis: i denna
sak och har icke något annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 20.
Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning
av statens järnvägar tillhöriga markområden vid Gnesta;
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för revisorn hos telegrafstyrelsen J. C. Lundgren att för ålderstillägg
å lönen tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av den nya, tilloppskanalen vid Trollhätte kraftstation; och
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av förslagskapital för tillverkning och transport av torvbränsle
för statens kraftverks räkning.
Vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt bifölls.
§ 21.
Herr statsrådet von Sydow avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
143, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i
lagen den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs;
nr 151, angående tilläggspension åt kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet
IL A. Sundin;
nr 158, angående provisorisk lönereglering för viss personal vid
marinen;
ar an£ående ytterligare rörelsekapital vid statens verksamhet
för anskaffande och tillhandahållande av livsförnödenheter m m •
och '' '' ’
c .nr anÄacnde anslag till hydrografiska undersökningar av
overiges färskvatten.
Ifrågavarande propositioner blevo på begäran bordlagda.
§ 22.
Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av
väckt motion om ändring i gällande bestämmelser angående semester
för tjänstemän av lägre grad vid statens järnvägar; och yttrade därvid
-
. Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har icke
något annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan, men
Ang. anläggning
av
huvudrang erbangård
vid
Hallsberg.
(Forts.)
Ang. semester
för järnvägstjänstemän
av
lägre grad.
Nr 87. 68
Onsdagen den 28 mars.
Ang. semester
för järnvägstjänstemän
av
lägre grad.
(Forts.)
jag vill dock begagna tillfället och säga, att det är ett. mycket behjärtansvärt
önskemål, som framförts av motionärerna i förevarande
fråga. Ingen lär bestrida, att med den starka trafikökning,
som inträtt, också arbetsintensiteten måst ökas i hittills oanad
grad, och att detta givetvis inverkar högst menligt på personalen.
Det ''torde utan vidare vara klart, att det borde vara en statsmakternas
angelägenhet att snarast möjligt vidtaga åtgärder i den riktning,
som motionärerna föreslagit, ty det är alldeles givet, att det
icke endast är järnvägspersonalen, som därmed är betjänt, utan att
också den stora allmänhetens intressen därigenom bättre tillgodoses
med hänsyn till trafiksäkerheten. Ingen lär heller kunna bestrida,
att icke den oregelbundna arbetstiden i förening med den
intensiva tjänstgöringen både i fysiskt och psykiskt verkar mycket
nedsättande; och ett sådant förhållande kan icke vara fördelaktigt
för någon, utan man måste på något sätt tänka ut möjligheter att
bereda den tjänstepersonal, det här gäller, ökat tillfälle till rekreation
och vila, och därmed också öka möjligheterna för dem att på
ett tillfredsställande sätt betjäna allmänheten.
Herr Bäcklund; Herr talman! Jag hade begärt ordet med
anledning av detta utskottsutlåtande, som jag icke finner vara så
förmånligt, som jag väntat mig, för järnvägspersonalen. Statsutskottet
har stannat vid att förorda samma synpunkter i denna fråga
som järnvägsstyrelsen i infordrat yttrande uttalat, nämligen att fragan
bör hänskjutas till den lönekommission, som tillsattes år 1915
för utarbetande av gemensamma avlöningsbestämmelser vid de affärsdrivande
verken. Under åberopande av detta har utskottet ansett, att
min motion icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda. _
Jag anser för min del, att detta är något för litet, och jag kan
icke förstå, huru statsutskottet har kunnat gå med på att lägga denna
synpunkt till grund härvidlag.
Det är ju klart, att järnvägsstyrelsen för närvarande gärna skjuter
undan denna fråga, då man under nuvarande förhållanden vid
statens järnvägar är i den ställningen, att man icke ens kan bevilja
personalen den semester, som den enligt redan gällande bestämmelser
har rätt att erhålla.
Det förhåller sig så, att Kung! Maj:t år 1912 tillsatte en kommission
med uppdrag att verkställa en allsidig undersökning av de
åtgärder och förhållanden, vilka orsakat eller medverkat till de
många järnvägsolyckor, som inträffat just vid den tiden, samt att
tillse, huruvida genom anordningar eller bestämmelser i ena eller
andra avseendet olyckor må kunna i görlig grad förebyggas och trafiksäkerheten
således ökas samt att därefter för Kung!. Maj:t framlägga
resultatet av denna undersökning. Kommissionens arbete resulterade
i förslag om en hel del åtgärder och däribland även ett
förslag om förbättrade semesterförhållanden för järnvägspersonalen,
av vilken frågas lyckliga lösning jag för min del anser att trafiksäkerheten
är i viss mån beroende. För att närmare belysa denna
On»dagen den 28 murs.
69 Nr 37.
sak skall jag här be att få uppläsa något av vad kommissionen uttalar
i sitt betänkande.
Den säger i nämnda betänkande bland annat: »Beträffande slutligen
tjänstledighet, anser kommissionen, att den mera till åren komna
delen av personalen i allmänhet är i behov av längre tids sammanhängande
ledighet per år än den yngre för att kunna bibehålla
full tjänst duglighet. Enligt nuvarande bestämmelser erhåller tjänsteman
av lägre grad, förutom sabbatsvila och fridagar, tjänstledighet
med bibehållen avlöning för enskilda angelägenheter under följande
antal dagar per kalenderår: året efter det, under vilket han
blivit antagen till extra ordinarie, 5 dagar, året därpå 10 dagar samt
därefter 15 dagar. Någon höjning av sistnämnda antal dagar förekommer
varken vid antagning till ordinarie befattning eller vid
högre levnadsålder. Kommissionen vill föreslå, att ordinarie personal
av lägre grad må äga att med bibehållen avlöning åtnjuta tjänstledighet
för egna angelägenheter eller semester under följande antal
dagar per kalenderår», och så föreslår kommissionen en ökning av
semesterdagarnas antal. Kommissionen slutar med att lämna en
sammanfattning av de anordningar, som den anser böra komma till
stånd vid statens järnvägar med anledning av den motivering, som
kommissionen förebragt, och där heter det: »Här nedan lämnas en
sammanfattning av de viktigare önskemål, kommissionen å skildaställen
i det föregående uttalat och vilkas genomförande enligt kommissionens
uppfattning skulle komma att bidraga till ökning av trafiksäkerheten»,
och när det gäller just förevarande fråga, föreslår
kommissionen en utökning av semestertiden.
Jag tycker verkligen, att det är litet egendomligt, att utskottet
på denna fråga lagt en sådan synpunkt, som där gjorts gällande.
Utskottet åberopar här, endast vad järnvägsstyrelsen yttrat, att frågan
om gemensamma avlöningsbestämmelser för kommunikationsverken
är under utredning av en kommission och att nu förevarande
ärende bör behandlas i samband därmed. När den av mig
förut omnämnda kommissionen utarbetade sitt förslag, var det trafiksäkerhetssynpunkten,
som var den avgörande, och jag tycker för
min del, att det är rättvist, att den frågan beröres något i samband
med järnvägspersonalens semesterfråga. Det är ju så för tillfället,
att tra-fiksäkerhetsspörsmålet, i vad det gäller statens järnvägar, är
ganska aktuellt, och jag kan icke finna annat, än att en sådan åtgärd
som 1912 års kommission föreslagit, borde få komma till sin rätt
åtminstone år 1917.
Det var en statsutskottsledamot. som här förut i dag beklagade
sig över, att Kungl. Maj:t hade sovit i tre år på ett förslag rörande
en, såsom jag vill minnas, löneregleringsfråga. Men i det fall, som
det här gäller, har sömnen varat fem år, och det är då icke underligt,
om man anser, att denna fråga nu bör komma till sin lösning.
Det är väl ändå icke riktigt, att personalen i lägre grad ställes
i avsevärt sämre ställning i detta avseende än tjänstemännen i högre
grad. Yi ha också påvisat detta i motionen, där det framhålles, att
en tjänsteman i högre grad, som är nyantagen, får redan första året,
Ang. semester
för järnvägstjänstemän
av
läqre oråd.
(Kora.)
Nr 11. 70
Onsdagen den 28 mars.
Ang. semester sedan han vunnit ordinarie tjänst, komma i åtnjutande av trettio
för jämvags- da()-ars ledighet, medan återigen en gammal stationsmästare, en kont3lågle
gradV duktör, stationskarl eller banvakt med 20, 30 års slitande och ener(Forts.
) verande arbete bakom sig icke erhåller mer än femton dagars semester
per år.
Jag tycker att det bör vara riksdagen angeläget att lämna denna
personal eu ledighet, som åtminstone står i rimligt förhållande till
den ledighet, som vanliga arbetare i samhället åtnjuta, eller ledighet
under samma antal dagar som antalet sön- och helgdagar utgöra
per år. Sön- och helgdagarnas antal uppgår ju sammanlagt till omkring
62, men även enligt det förslag, som jag framfört i motionen,
skulle den personal, varom det här är fråga, i alla fall icke komma
upp till 62 ledighetsdagar per år. Jag tycker därför, att det verkligen
vore en gärd av rättvisa, om man här sökte komma till ett sådant
resultat, varigenom denna personal kunde beredas en välbehövlig
ledighet.
Jag kan mycket väl förstå, att, såsom frågan nu ligger, när
man å ena sidan har ett enhälligt statsutskott och å andra sidan motionen,
man icke kan vinna mycket här i kammaren genom att framställa
ett yrkande i motionens riktning, och jag skall icke heller göra
det. Det kan ju dock hända, att den kommission, som har här förut
omtalade lönefrågor om hand, tar upp denna sak och prövar den.
Jag hoppas för min del, att så blir fallet.
Jag vill, som sagt, här icke framställa något yrkande, då jag
väl förstår att det icke är lönt, men jag hoppas dock, att frågan kommer
tillbaka och att den snarast möjligt kommer till sin lösning i
enlighet med det förslag, som jag i motionen framlagt.
Herr Iiöglund i Strömstad instämde häruti.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 23.
Statsutskottets härpå föredragna utlåtande, nr 50, i anledning av
väckta motioner om upptagande av ett inhemskt statslån för mötande
av ekonomiska statsbehov i följd av ett provisoriskt rusdrycksförbud,
blev av kammaren godkänt.
§ 24.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevillningsutskottets
betänkande, nr 13, i anledning av väckt motion om
ändring i § 12 mom. 1 b i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Onsdagen den 28 mars.
71 Nr 37.
Härpå föredrogs punkten 2: och yttrade därvid An0- lättnader
för skeppund
r Bengtsson i Göteborg: Herr talman! Jag har icke
något annat yrkande än bifall till utskottets förevarande hemstäl- tullbehandlan.
Jag vill emellertid ifrågasätta, huruvida man icke borde så- «« emu
väl vid tullbehandling som vid bevakning av dylikt gods på här varot.
ifrågavarande område införa utsträckt deklarationsskyldighet.
Av representanter för den industri, som det här gäller, har det
många gånger uttalats, att denna industri arbetar under synnerligen
tryckta omständigheter. Jag har med anledning därav anställt
jämförelser mellan den svenska och den motsvarande norska
industrien därvid jag funnit, att den svenska industrien har betydliga
fördelar framför den norska.
Medan således den norska tullagen föreskriver att »ved bygning
av skibe ved indenlandske skibsverfte tilstaaes toldgodtgörelse
for fartöier over 50 brutto registerton efter fölgende skala» o. s. v.,
så innehåller den svenska tulltaxeförordningen eu föreskrift om
rätt till restitution beträffande fartyg under 40 tons dräktighet.
Därvid är dock att märka, att den norska tullagen icke medgiver
gottgörelse i fråga om ombyggnad av fartyg, vilket däremot är
fallet med den svenska tulltaxeförordningen. Enligt en norsk handbok
rörande tullväsendet gälla vidare i Norge följande bestämmerser:
»Ved siden av denne almindelige toldgodtgörelse til
staaes
ikke drawback for seilduk. Toldgodtgörelse tilstaaes ikke
for et dampskib, hvis maskine er indsat i utlandet. Naar der er
flere om fartöiets bygning og utrustning, maa de paa förhand komme
overens om delingen av godtgörelsen. Godtgörelsen utbetales
efter anvisning av tolddepartement.»
Jag kan, som sagt, för min del icke finna annat, än att.vår
svenska industri på detta område har betydande fördelar i jämförelse
med den norska, och man kan verkligen ifrågasätta, huruvida
icke bestämmelser liknande de i den norska lagstiftningen förekommande
borde tillämpas även hos oss här i Sverige.
Herr talman! Jag har endast velat göra denna jämförelse och
har, som sagt, icke något yrkande att här framställa.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 25.
Slutligen upptogs till behandling bevillningsutskottets betän- Ang. »nekande,
nr 14, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i för- ringar i taxeordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats två delvis sammanfallande
motioner om ändringar i taxeringsförordningen, nämligen
nr 73 i första kammaren, av herr Bäckström, som hemställt, att
åt §§ 39 och 41 i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering skulle givas följande ändrade lydelse:
Nr 37. 72
Onsdagen den 28 mars.
Ang. änd- § 39.
ringar i faxe
rings
förord- Skattskyldig, som icke åtnöjes---rätt till talan, så ock
nmgen. envar ledamot av taxeringsnämnden, ävensom, såvitt det angår be(Forta.
) villningstaxeringen, vederbörande kommun, municipalsamhälle eller
vägstyrelse, som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, må — —
— stadgas i nämnda lag.
§ 41.
Prövningsnämnd skall bestå---föreslagna personerna, och
böra nämndens ledamöter så utses, att---näringar; och
nr 224 inom andra kammaren av herr Nilsson i Kristianstad, vilken
föreslagit, att riksdagen ville besluta sådan ändring och tillägg
till förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
av den 28 oktober 1910, att den av Konungens befallningshavande
enligt § 25 utsedda ordföranden och ena ledamoten av taxeringsnämnd
borde så vitt möjligt icke vara fastighetsägare; att ur § 41 i
samma förordning skulle utgå bestämmelsen om, att Konungens befallningshavande
vid utseende av prövningsnämnd skulle, så vitt möjligt
vore, utse hälften fastighetsägare; samt att i § 39 skulle införas
stadgande om rätt jämväl för samtliga ledamöter av taxeringsnämnd
att anföra besvär över taxeringsnämnds beslut.
Utskottet hemställde,
1) att det i herr Nilssons i Kristianstad förevarande motion framställda
förslaget om ändring i 25 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
2) att vad i nämnda motion samt i herr Bäckströms ovanberörda
motion ifrågasatts angående ändring! 39 § samma förordning ej heller
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
3) att riksdagen måtte i anledning av de förevarande motionerna,
så vitt de avsåge ändring i 41 § merberörda förordning, besluta, att
samma paragraf skulle erhålla följande ändrade lydelse:
41 §.
Prövningsnämnd skall bestå av minst tio, högst tjugufem ledamöter,
vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande äger utse bland de
av taxeringsnämnderna därtill föreslagna personerna. Prövningsnämndens
ledamöter böra så utses, att nämnden, så vitt förhållandena
medgiva, kommer att utgöras av ett efter beskattningens belopp
och mängden av skattskyldiga skäligen lämpat antal dels ägare av
fast egendom, dels näringsidkare och dels andra inkomsttagare, samt
att inom nämnden icke saknas tillförlitlig kännedom om länets särskilda
delar, dessas ekonomiska tillstånd och huvudsakliga näringar.
Kungl. Maj :ts befallningshavande utser i enahanda ordning jämväl
suppleanter, till antal motsvarande minst hälften av antalet ordinarie
ledamöter i nämnden.
Onsdagen den 28 mars.
73 Nr 37.
Reservationer hade likväl avgivits
vid punkten 1):
av herr Nilsson i Kristanstad;
vid punkten 2):
av herrar Bäckström, Källman, Månsson, Holmström och Nilsson
i Kristianstad, vilka föreslagit, att riksdagen måtte i anledning av
herr Bäckströms och herr Nilssons i Kristianstad förenämnda motioner
besluta, att 39 § förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering skulle erhålla följande förändrade lydelse:
Ang. ändringar
i taxtringsförordningen.
(Forts.)
39 §.
Skattskyldig som icke åtnö.ies — -—- — rätt till talan, så ock
envar av de av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade ledamöterna
av taxeringsnämnden, ävensom, såvitt det angår bevillningstaxeringen,
vederbörande kommun, municipalsamhälle eller vägsty
relse,
som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, må---
stadgas i nämnda lag; samt
vid punkten 3):
av herrar Lyckholm, Antonsson, Östberg, Jesperson, Jeansson i
Kalmar, Jonsson i Hökhult, Knaust, Forssman och von Hofsten, som
förklarat, att de på i reservationen angivna grunder icke kunnat biträda
utskottets förslag utan ansett, att motionerna även i förevarande
del bort avstyrkas.
Sedan punkten 1 föredragits, yttrade
Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar!
Nu förevarande motion, som undertecknad väckt i denna kammare
och som delvis sammanfaller med en i första kammaren avgiven
motion, nämligen i vad avser tvenne punkter, är ett uttryck för
den otålighet, som i vårt land sedan flera år tillbaka förefinnes
med anledning av väntan på den blivande kommunalskattereformen.
Vid mer än ett tillfälle har ju utlovats, att denna kommunalskattereform
inom en nära framtid skulle vara färdig, men gång
på gång har reformen försenats och allt fortfarande få vi väl i
år och, torde man väl kunna säga, närmaste år vara tvungen att
använda de gamla former för beskattning, som hittills tillämpats.
De olägenheter, som nu gällande kommunalskatteordning åstadkommit
i beskattningshänseende, framträda särskilt _ i närvarande
tid i vissa delar av landet på ett synnerligen olyckligt sätt. Motionen
avser nu att åtminstone i någon mån åstadkomma en ändring
till det bättre härutinnan, och jag ber att i all korthet få redogöra för,
huru jag för min del sett denna fråga.
På landsbygden utgöres bevillningen liksom för övrigt även i
städerna efter mycket olika grunder. Bevillningen utgöres, som
bekant, dels på inkomst av kapital och dels på en fingerad inkomst,
d. v. s. på de åsätta taxeringsvärdena å fastigheter. I en
Nr 87.
74
Onsdagen den 28 mars.
Ang. ändringar
i faxeringsförordningen.
(Forts.)
landskommun, t. ex. där det finnes ett större antal fastighetsägare
■pell endast till en mindre del löntagare, framträder det olämpliga
i den nuvarande anordningen i fråga om bevillningen och därmed
även kommunalskatten på ett synnerligen kraftigt sätt.
Den dyrtid, som nu kommit, har framtvingat en hel del inkomstökningar
särskilt för löntagare. Men när sålunda en löntagare
på landsbygden på grund av dyrtiden fått ett mindre dyrtidstillägg,
har han till följd av den ökade inkomsten vid nästa
taxering blivit påförd ett par tre bevillningskronor mera än förut,
nämligen eu bevillningskrona för varje 100 kronor, varmed hans
inkomst ökats. Men samtidigt har en skattskyldig, som huvudsakligen,
endast skattar för fastighet, icke behövt vidkännas någon
ökning i antalet^ bevillningskronor. Hans fastighet blev taxeringsvärderad
senast år 1913, och det värde, som då åsattes fastigheten,
utgör allt fortfarande grundvalen för bevillningen och alltså för
kommunalskattens erläggande. Var och en inser emellertid, att i
vissa delar av riket ha kr ^konjunktur ernå medfört, att jordbruksfastigheter
kommit att gåva en avsevärt mycket större avkastning
mot vad förhållandet var förut just på grund av de stegrade
prisen å alla jordbrukets produkter av olika slag. Men därmed
har icke följt någon som helst motsvarande ökning av den
allmänna bevillningen för en innehavare av jordbruksfastighet, och
han har alltså ej heller behövt vidkännas någon högre skatt till
kommunen. Det är detta, som en del löntagare, på landsbygden
i synnerhet, funnit i hög grad orättfärdigt, och de ha ofta funderat
över, huru rättelse härutinnan skulle kunna ske.
För min del erkänner jag villigt och gärna, att vad jag föreslagit
i fråga om taxeringsnämndens sammansättning icke kan råda
fullständigt bot på detta missförhållande, men å andra sidan är det,
såsom var och en förstår, icke lätt att nu få fram ett sådant förslag,
Titan i väntan på den utlovade kommunalskattereformen får
man inskränka sig till att göra några påpekanden eller föreslå så
små ändringar som möjligt.
För min del hade jag tänkt mig en sådan ändring i taxeringsförordningen,
att det i fråga om taxeringsnämndens sammansättning
skulle beredas en viss större möjlighet för icke fastighetsägare
att få sina synpunkter bevakade. En sådan ändring skulle
icke medföra någon orättfärdighet på andra håll, men däremot full
rättvisa i fråga om olika slag av skattskyldiga, särskilt beträffande
landskommunerna.
_Vad ^första punkten beträffar, där jag påyrkat en bestämmelse
av innehall, att ordföranden och den ledamot i taxeringsnämnden,
som , utses, av Konungens bafallningshavande, icke skulle, såvitt
möjligt, få vara fastighetsägare, har utskottet icke velat gå med
på den av mig, förordade linjen, och det kan ju också måhända
sägas, att ett bifall till mitt förslag möjligen skulle leda till, att
förhållandet bleve alltför mycket motsatt det, som nu är rådande.
Utskottet motiverar sin ståndpunkt med att säga, att någon olägenhet
av de nuvarande förhållandena icke har försports. Så säkert
75 Nr 37.
Onsdagen den 28 mars.
är dock icke detta. Det liar uppgivits, och det torde nog också
kunna bevisas, att det på vissa håll råder ett ganska starkt miss- ringtj-örord.
nöje med, att man, när det gäller dessa av Konungens beiallnings- ningen.
havande utsedda ledamöter, i allmänhet. följer den regeln att halla (Forts5
sig till de mest välsituerade inom taxeringsdistriktet, och man har
på sina ställen haft anledning att framställa anmärkningar gentemot
de av Konungens befallningshavande utsedda ledamöterna.
Jag har nu för min del icke tänkt att i denna punkt framställa
något yrkande på bifall till motionen. .Tåg bär med vad
jag här sagt såväl som med avgivandet av mm motion velat åtminstone
föra fram frågan. Redan innevarande höst, far denna
sak sin betydelse. Vid decemberstämmorna i slutet av aret valjas
nämligen ledamöterna i de taxeringsnämnder, som i april och maj
nästa år skola förrätta omvärdering och föreslå ny taxering av
jordbruksfastigheter för den kommande femårsperioden, och jag liar
nu med motionen avsett att med nuvarande former for beskattningen
få fram den största möjliga rättfärdighet i densamma, sa
att varje skattskyldig får betala skatt efter den inkomst, han verkligen
åtnjuter, så långt som nu eu sådan princip kan genomioras
med nu gällande ofullständiga bestämmelser. Jag har ansett, åt
motionens framförande såväl som denna frågas behandling i övrig
här i riksdagen skulle åtminstone sporra intresset i vart land att
beakta och använda sig av de möjligheter, som stå till buds enligt
den nuvarande ordningen.
Jag skall således, herr talman, här icke
kände i första punkten.
framställa något yr -
Herr von Ho f st en: Då den siste talaren, som är motio
när
i frågan, icke gjorde något yrkande, skulle man ju hunna därvid
låta bero. Jag ber emellertid att med nagra ord fa ytterligare
belysa vad saken gäller. ,, , •>
Motionären föreslår, att taxeringsnämndens ordförande och den
av Konungens befallningshavande jämte ordföranden förordnade ledamoten
i nämnden icke skulle få vara fastighetsägare. Jag far
verkligen säga, att man blir förvånad över, att motionären, som
är en praktisk man, vill komma med ett sådant förslag, varigenom
en var person, som äger en liten fastighet, icke skulle kunna erhålla
ett dylikt förordnande. Det förhåller sig ju ofta sa pa landet,
att kronofogden eller häradsskrivaren är ordförande i taxeringsnämnden,
och då de förvärvat stor erfarenhet på detta område, ^äro
dessa personer ofta de lämpligaste, som i detta fall kunna ifrågakomma.
Skall nu verkligen den omständigheten, att de mahända
äga en än så obetydlig fastighet, för dem utgöra ett hinder att
bliva förordnade till ordförande eller ledamot av taxeringsnämnden.''''
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag
på motionen.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Kr 37. 76
Onsdagen den 28 mars.
Härefter föredrogs punkten 2; och yttrade därvid
Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar!
(Forts.) I nu förevarande punkt ber jag att få hemställa om bifall till den
av herr Bäckström m. fl. vid punkten fogade reservationen.
I den av mig avgivna motionen, som utskottet nu för sin del
avstyrkt, påyrkar jag uti nu förevarande punkt, att samtliga ledamöter
i taxeringsnämnden skulle tillerkännas klagorätt. Herr Bäckström
i första kammaren har inskränkt sig till att påyrka, att klagorätt
måtte tillerkännas ordföranden och den av Konungens befallningshavande
utsedde ledamoten i taxeringsnämnden. Enligt
taxeringsförordningens nuvarande bestämmelser är det väl tillåtet
för taxeringsnämndens ordförande liksom för övrigt alla taxeringsnämndens
ledamöter att, såsom det heter, till protokollet låta anteckna
sin avvikande mening, ifall de av en eller annan orsak
skulle finna, att taxeringsnämnden icke gått så långt i fråga om
en skattskyldigs taxering, som de anse vara önskligt. Men det är
däremot icke tillåtet vare sig för ordföranden eller någon annan av
nämndens ledamöter att föra klagan, även om taxeringsnämnden enligt
vederbörandes förmenande åsatt ett alldeles för lågt taxeringsbelopp
i något särskilt fall. För att råda bot på detta på sina håll
till olägenhet ledande förhållande ha vi här tänkt oss att bereda
möjlighet för de tvenne av Konungens befallningshavande utsedda
ledamöterna i taxeringsnämnden att kunna gå fram till prövningsnämnden
och där anföra klagomål över taxeringsnämndens beslut,
och det är i detta syfte, som vi i vår reservation påyrkat den ändring
i nuvarande taxeringsförordning, som där föreslås.
Med det nu sagda ber jag att få yrka bifall till den av herr
Bäckström m. fl. uti denna punkt avgivna reservationen.
Herr von H o f s t e n: Motionärens ursprungliga förslag innebar,
att varje ledamot i taxeringsnämnden skulle ha rätt att överklaga
nämndens beslut. Nu ha reservanterna, d. v. s. de socialdemokratiska
ledamöterna inom utskottet, ändrat detta yrkande därhän,
att de tvenne av Konungens befallningshavande förordnade ledamöterna
i taxeringsnämnden, av vilka den ene är nämndens ordförande,
skulle ha rätt att överklaga de där fattade besluten. Emot
detta ^förslag tala dock åtskilliga skäl, som jag skall be att i korthet
få beröra.
Här göra sig först och främst principiella skäl gällande. Det
är ju så, att taxeringsnämnden även på sätt och vis är en domstol,
där ledamöterna efter det föreliggande materialet bedöma vederbörandes
skattskyldighet. Det är då principiellt oegentligt, att en ledamot
i en sådan nämnd, som kan anses vara likställd med en domstol,
skall ha rätt att överklaga nämndens beslut.
•M-611 även praktiskt taget synes det vara olämpligt och kunna
leda till trakasserier, om motionärens förslag bifalles och således
en enskild person, såsom utskottet här säger i sin motivering, skulle
kunna överklaga alla förekommande taxeringar, som icke skett så,
Ang. ändringar
i taxerinysförordningen.
77 Nr 87.
Onadugcn den 28 mura.
som han velat. Detta skulle ju kunna förorsaka mycken olägenhet
och mycket onödigt arbete såväl för taxeringsmyndigheterna som rin,JsföroTdäven
för vederbörande skattskyldige. Därjämte måste val var och ningen.
en, som känner till arbetet inom prövningsnämnden och huru det- (Forte.)
samma är lågt, medgiva, att kronoombudet i denna nämnd nogsamt
har reda på de reservationer, som kunna vara fogade till taxeringsnämndens
beslut. Om alltså en ledamot i taxeringsnämnden har
reserverat sig mot ett av nämndens beslut framgår detta av nämndens
protokoll, och kronoombudet i prövningsnämnden torde nogsamt
beakta detta. Var och en känner ju till, huru noggrant vederbörande
kronoombud, vanligtvis landskamreraren, följer dessa förhållanden
och iakttager alla möjligheter till varje berättigad höjning
av beskattningen. o „
På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka avslag a motionen
och bifall till utskottets hemställan.
Herr Källman: Det är ju riktigt, att motionen innebär, att
man skulle medgiva klagorätt åt en var ledamot i taxeringsnämnden.
Något sådant kan man emellertid icke gå med på, så länge
som taxeringsnämndens ledamöter icke ha rätt att granska de avgivna
deklarationerna. Ett förslag i sistnämnda avseende har ju redan
fallit vid denna riksdag, och följaktligen kan man icke i denna
del gå motionen helt och hållet till mötes.
Men däremot bör det icke kunna möta något hinder att lata
ordföranden och den andre av Konungens befallningshavande förordnåde
ledamoten överklaga de i taxeringsnämnden fattade besluten,
alldenstund båda dessa personer ha tillfälle att granska deklaratio
nerna.
, , ,, . . .
Nu säger herr von Hofsten, att det finnes redan ett principiellt
skäl emot ett bifall till detta senare förslag, nämligen det, att taxeringsnämnden
mera vore att betrakta såsom en domstol än såsom en
intresserepresentation. Jag ber att gent emot detta få saga, att om
herr von Hofsten verkligen hade den uppfattningen, skulle han icke
ha reserverat sig mot utskottets förslag till ändring av förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarande vid taxering § 41, avseende
ändring i bestämmelserna om utseende av ledamöter i prövningsnämnd,
ty där vidhåller herr von Hofsten, att denna nämnds
ledamöter skall till hälften utgöras av fastighetsägare, och detta tyder
icke på, att han är intresserad av att betrakta taxeringsnämnden
såsom en domstol. Om man medger ordföranden i taxeringsnämnden
och den andre av Konungens befallningshavande förordnade ledamoten
klagorätt, kan detta icke innebära, att alla taxeringsnämndens
beslut bliva överklagade. Jag är övertygad om, att dessa personer.
i allmänhet åtminstone, ha större kvalifikationer, än att de
skulle tillåta sig att driva ren obstruktion. _
På grund härav och av vad som i övrigt anförts tillåter jag
mig yrka bifall till den av herr Bäckström m. fl. avgivna reservationen.
Häruti instämde herr Palmstierna.
Nr 37. 78
Onsdagen den 28 mars.
nrnar t"fäxe ~ ^err B o 1 a n d e r: Herr talman! Jag ber att till en början
''rilllförord-'' sä®a’ att det, såsom herr von Hofsten här framhöll, måste förening.
falla tämligen egendomligt och stridande mot vad som vanligen gäl(Forts.
) Jer i fråga om beslutande myndigheter att ordna så, att ledamöterna
i taxeringsnämnden skulle äga rättighet att överklaga nämndens beslut.
Men härtill kommer, att en sådan anordning enligt min uppfattning
icke alls är behövlig. Reservanterna och motionärerna ha
här alldeles bortsett från stadgandet i § 33 förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering. Där heter det bland
annat: »Det åligger ordföranden att i de fall, då hans mening icke
gjort sig gällande, uti vederbörande längds anteckningskolumn särskilt
upptaga den taxering, han ansett höra bestämmas.» Och vidare
stadgas det: »Anser ordföranden, att taxeringsnämnden i ett eller
annat hänseende icke iakttager de föreskrifter, som gälla för taxeringen,
eller icke verkställer taxeringen i överensstämmelse med upplysta
och bestyrkta förhållanden, åligger det honom att sådant genast
anmärka. Dylik anmärkning ävensom nämndens i anledning
därav meddelade yttrande skola i protokollet antecknas.»
Vad således särskilt ordföranden beträffar, finnes det alltid vägar
för honom att få fram sin mening. Och man kan vara fullt
övertygad om, att. kronoombudet hos prövningsnämnden under den
förberedande och i regel mycket noggranna granskning, som han
företar rörande taxeringsfrågorna, helt säkert icke bortser från de
särskilda yttranden, som vederbörande taxeringsnämnds ordförande
avgivit och de förslag, som de anse hade bort av taxeringsnämnden
bifallas.
Särskilt med hänsyn till den senare av mig här upplästa bestämmelsen
finner jag det fullständigt obehövligt och rent av olämpligt
att vidtaga en sådan ändring, som motionärerna här föreslagit,
och ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande, under vilket herr vice talmannen ånyo övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herr Magnusson
i Tumhult.
Herr Källman: Herr vice talman! Jag ber bara att gent
emot herr Bolander få erinra om att vi, som reserverat oss för den
klagorätt, det här är fråga om, ha visst icke förbisett, vilka möjligheter
en taxeringsordförande har att få fram sin mening inför
prövningsnämnden. Vi äro fullt förtrogna med det, och vi veta, att
kronans ombud också ofta erhåller kännedom om ordförandens uppfattning
genom att läsa hans särskilda anteckningar. Men vi ha ansett,
att det vore betydligt bättre för vissa ärendens framförande till
prövningsnämnden, om ordföranden tillerkändes rätt att anföra klagomål,
innehållande bestämda yrkanden och det är just detta, som
skiljer oss från herr Bolander och bevillningsutskottets majoritet.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr vice talman -
Onudagen deri 28 mara.
79 Nr 87.
nen framställde propositioner först på bifall till u1
lan i förevarande punkt samt vidare på avslag därå
till den vid punkten fogade reservationen; och ble
ställan av kammaren bifallen.
Any. and
ringar i ta.c
ringsförord
ningen.
1
(Forts.)
Vid föredragning härpå av punkten ‘.i begärdes ordet av
Herr von Hofsten, som yttrade: Herr talman! Frågan
gäller i denna punkt fastighetsägarnas ställning och representation
i prövningsnämnden. Nuvarande bestämmelse stadgar att av ledamöterna
i prövningsnämnden bör såvitt möjligt hälften och i Stockholms
stad minst en fjärdedel vara ägare av fast egendom. Den bestämmelse,
utskottet föreslår, lyder i transsumera^ delar sålunda:
»Prövningsnämndens ledamöter böra så utses, att nämnden, så vitt
förhållandena medgiva, kommer att utgöras av ett efter beskattningens
belopp och mängden av skattskyldiga skäligen lämpat antal
dels ägare av fast egendom, dels näringsidkare och dels andra inkomsttagare.
» Vi reservanter i denna del ha icke kunnat gå med
på ändringen, då densamma enligt vår uppfattning innebär eu minskning
i fastighetsägarnas inflytande i prövningsnämnden. Vi bestrida
utskottets uttalande på sid. 4, nämligen: »Det torde icke
kunna bestridas, att bestämmelsen bottnar i äldre förhållanden, som
numera icke bestå». Fastighetstaxeringen är enligt min mening den
viktigaste delen av taxeringen. Den innebär en verklig värdering
och den fordrar sakkunskap och ett på erfarenheten grundat omdöme.
Den övriga delen av taxeringen är beroende på deklarationen och
innebär mera en granskningsplikt. Under sådana förhållanden kan
det icke anses obefogat, att prövningsnämnden till halva antalet består
av fastighetsägare dels från land och dels från stad. Det är
också att märka, att begreppet fastighetsägare innebär icke blott
hemmansägare, godsägare och tomtägare, utan varje ägare av en än
så liten lägenhet på landet eller i staden, och det kan enligt vår mening
icke vara annat än lämpligt, att bestämmelsen finnes kvar, även
om jag kan medgiva, att den icke är av så ofantligt stor betydelse.
Då således icke någon egentlig olägenhet har uppstått av prövningsnämndernas
nuvarande sammansättning, och då det må vara en fördel,
att den mera bofasta delen av befolkningen har ett visst inflytande
sig tillförsäkrat i prövningsnämnden, ber .jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen vid denna punkt och avslag på utskottets
hemställan.
Herr talmannen övertog under detta anförande åter ledningen av
förhandlingarna.
I herr von Hofstens anförande instämde herr .Jonsson i Hökhult.
Vidare yttrade
Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar! I
denna punkt har utskottet beslutat hemställa om ändring i sådan
i 7 it 40. Kart
till k:s. rotokoll med ändri i r. 17 och 18 nedifr. h sid. 80.
Sr 37.
80
Onsdagen den 28 mars.
riktning, att den enligt min mening gamla och föråldrade bestämmelsen,
att minst hälften av prövningsnämnden skall vara det eller det
slaget medborgare eller ha den eller den karaktären, skall utgå. På
denna punkt har herr von Hofsten m. fl. avlämnat en reservation, gående
ut på att denna ändring icke är behövlig. Den föregående ärade
talaren har motiverat detta med att fastighetsägarna genom denna
bestämmelse skulle ha ett tillbörligt och som det heter rättvist infly
tande på prövningsnämndens arbete genom dess sammansättning. Enligt
min uppfattning har prövningsnämnden även den uppgiften, att
den liksom en domstol prövar alla de besvär, som ingivas, och sedan
avgiver sitt votum och utlåtande. När så är fallet och faktiskt de
skattskyldiga utgöras av så många olika kategorier, så finner jag det
olämpligt, att i bestämmelserna om prövningsnämndens sammansättning
skall ingå, att hälften skall utgöras av fastighetsägare. En sådan
fastslagen rätt för- en viss kategori skattskyldiga finner jag i
högsta grad olämplig. Med hänsyn därtill har också majoriteten yrkat,
att en ändring skulle inträda. Därmed följer icke, att fastighetsägarna
skulle bliva uteslutna, utan därav följer endast det enligt min
uppi ältning enda förnuftiga, som också överensstämmer med den utveckling,
som vårt samhällsliv undergått, nämligen att alla skattskyldiga
böra bliva likställda i detta avseende och att Konungens befallningshavande
sålunda skulle vara skyldiga att till ledamöter i prövningsnämnden
utse fastighetsägare, näringsidkare och löntagare av
den eller den beskaffenheten. En sådan ändring finner jag fullt befogad.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.
Herr Bola n de r: Herr talman! Det särskilda företräde, som
genom § 41 beredes fastighetsägarna, då det stadgas, att bland ledamöterna
i prövningsnämnden minst hälften bör vara fastighetsägare
finner jag obehövligt och orättvist. Man får i alla fall tänka på, att
denna bestämmelse fastställts under en tid, då så gott som alla kommunala
utgifter vilade på fastighetsägarna. Nu äro ju andra förhållanden
rådande.
Man kan ju säga, att även om § 41 finge den lydelse, som utskottet
föreslagit, så skulle fastighetsägareintresset bliva mer än väl
tillgodosett. Om vi tänka på, huru det går till ute i bygderna, där
fastighetsägarna sitta inne med majoritet, blir resultatet vanligen det,
att jordbrukarna komma att erhålla absolut majoritet inom taxeringsnämnderna
och kunna så att säga enväldigt fatta beslut. Detta kan
val icke vara så riktigt, men åtminstone bör man då söka ordna det
så, att en motvikt skapas mot dem, då det gäller sammansättningen av
prövningsnämnderna.
I den reservation, som är avgiven av herr Lyckholm m. fl. heter
det: »Jämväl i övrigt äro grunderna för taxeringsnämndernas sammansättning
sådana, att en kommunal majoritet av smärre inkomsttagare
lätteligen kan helt utestänga fastighetsägarna från dessa nämnder,
varigenom de förra bliva i tillfälle att godtyckligt höja fastighetsvärdena.
» Detta påstående överensstämmer icke med verkliga
Ang. ändringar
i taxering
sfär ordning
en.
(Forts.)
Onsdagen den ''JS mars.
»1 Nr 87.
förhållandena. Det finnes nämligen föreskrivet i § 25 av förevarande
författning bland annat: »För övrigt skall vid val av både ordinarie
ledamöter och suppleanter tillses att, såvitt möjligt är, såväl
ägare av jordbruksfastighet och annan fastighet som näringsidkare,
arbetare och andra inkomsttagare komma att äga säte och stämma i
taxeringsnämnden.» Här talas om ägare av jordbruksfastighet och
annan fastighet. Man har sålunda icke rättighet att förebrå dem som
icke äro ägare av jordbruksfastighet för partiskhet, då det gäller dessa
val, och skulle sådant maktmissbruk inträffa, så finnes det möjlighet
att överklaga detsamma.
Då, såsom här framhållits, det föreligger synnerligen vägande
skäl för att en sådan ändring som den här föreslagna kommer till
stånd, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering likväl
begärdes av herr von Hofsten, uppsattes, justerades och anslogs
en voteringsproposition av följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 3 av utskottets förevarande betänkande nr 14, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Omröstningen utföll med 101 ja mot 77 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 26.
Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:
herr Zetterstrand, nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, angående ökade medel till utgifter för bränsle, lyshållning
m. m. vid tekniska högskolan;
herr Vennerström m. fl., nr 361, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
nr 127, angående tillfällig höjning av postavgifterna;
herr Runefors, nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 86, med förslag till lag om landstormsprövning åren 1919—1927
samt utbildning av officerare, underbefäl och fackmän vid landstormen
under åren 1920-—1928 m. m.;
herr E. A. Nilson i Örebro, nr 363, i anledning av Kungl Maj:ts
Andra kammarens protokoll 1917. Nr 37. C
Ang. ändringar
i taxering
»förord -ningen.
(Korta.)
Xr 37. 82
Onsdagen den 28 mars.
proposition, nr 130, med förslag till förordning om extra inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1918 m. m.; samt
herr von Sneidern, nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 129, angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år
1917 åt befattningshavare i statens tjänst.
Ifrågavarande motioner bordlädes.
§ 27.
Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
dels riksdagens skrivelser till Konungen
nr 61, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare; och
nr 64, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare;
dels ock riksdagens förordnanden
nr 62, för hovrättsrådet in. m. Y. E. O. Petrén att vara riksdagens
j ustitieombudsman;
nr 63, för konstituerade revisionssekreteraren B. N. It. Lilienberg
att vara riksdagens justitieombudsmans efterträdare;
nr 65, för häradshövdingen m. m. A. R. östergren att vara riksdagens
militieombudsman; och
nr 66, för häradshövdingen m. m. friherre B. C. Cederström att
vara riksdagens militieombudsmans efterträdare.
§ 28.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion
om åvägabringande av utredning angående införande av kyrko:
fullmäktigeinstitutionen i Stockholm; samt
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande av nya lokaler för statsmedicinska. anstalten; och
nr 12, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förflyttning och utvidgning av tandläkareinstitutet.
§ 29.
Justerades protokollsutdrag.
§ 30.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Onsdagen den 28 mars.
83 J(r 37.
herr | Åkerlmdh under 12 dagar fr. | 0. | in. den 30 | mars, | ||||
1> | Hellberg i Lycksele |
| 13 | * | » | » | 30 | > |
» | Ström | » | 14 | » |
|
| 29 | > |
» | Lindqvist i Kosta |
| 13 |
| » |
| 30 |
|
| Borg |
| 5 |
|
|
| 31 | » |
| Johanson i Huskvarna |
| 12 |
| » |
| 31 |
|
| Andersson i Milsmaden | » | 5 | » |
|
| 30 |
|
| Räf | >/ | 14 |
|
| » | 29 | * |
| Berg i Staby |
| lo |
| » |
| 30 | » |
» | Borggren |
| 12 |
|
|
| 30 |
|
| Vennerström | » | 12 | » |
|
| 30 |
|
| Magnusson i Kalmar |
| 13 |
| » |
| 30 |
|
» | Andersson i Altofta |
| 13 | 2> | » |
| 30 |
|
| Kaijser |
| 13 |
| » | » | 30 |
|
| Ericsson i Vall sta |
| 13 |
| » | » | 30 | » |
7> | Söderberg |
| 14 | » | » |
| 29 | » |
y> | Hedström |
| 3 |
| » | » | 29 |
|
| Helger | » | 12 | » | » | » | 30 |
|
| Jönsson i Boa | » | 2 | » | » |
| 29 | » |
| Svensson i Torlarp | » | 12 |
| » | » | 30 | » |
» | Olsson i Berg |
| 12 | » | » | » | 31 | » |
» | Persson i Stallerhult |
| 11 | » | » | » | 1 april, | |
| Tysk | » | 10 | » | » | » | SO | mars. |
| Hedlund | » | 14 |
| » |
| 29 |
|
» | v. talmannen 1). Persson | » | 6 | » | » | » | 30 |
|
» | Lundström i Långnäs | » | 7 |
| » | » | 31 | » |
» | Rehn |
| 7 | » | » | » | 31 |
|
» | Hellberg i Ljungskile | » | 12 | » | » | » | 30 | » |
| Rydholm | » | 13 | » | » | » | 30 | » |
» | Wikström | » | 10 | » | » | » | 30 | » |
| Lindström | » | 10 | » |
| » | 30 | » |
» | Stenudd | » | 14 | » | » | » | 1 | april, |
» | Karlsson i Fjäll | » | 13 |
| » | » | 30 | mars, |
| Svensson i Skönsberg | » | 13 | » | » | » | 30 | » |
» | Eurén |
| 12 | » | » | » | 31 | » |
» | Höglund i Strömstad |
| 12 | » | » | » | 30 |
|
» | Persson i Fritorp | » | 14 | » | » | » | 29 |
|
» | Hagman |
| 10 | » | » | » | 29 |
|
» | von Sneidern |
| 12 | » | » | » | 31 | » |
» | von Hofsten | » | 12 | » | » | » | 31 | » |
» | Olsson i Rödningsberg |
| 12 | » | » | » | 31 |
|
» | Ericson i Funäsdalen | » | 12 |
| » | 1 | 31 |
|
|
| § | 31. |
|
|
|
|
|
Ordet lämnades härefter på begäran till herr vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte
besluta, att å föredragningslistan för morgondagens plenum bland
två gånger bordlagda ärenden först uppföres bevillningsutskottets be
-
>r $7. 84
Onsdagen den 28 mars.
tänkande, nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till
bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt, dels
ock i ämnet väckta motioner, samt såsom andra ärende jordbruksutskottets
utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående minimipris å brödsäd m. m. och såsom tredje ärende jordbruksutskottets
utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående räntefrihet å lån för anskaffande av utsädespotatis,
samt övriga ärenden i den ordning de förekomma på dagens föredragningslista.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.38 e. in.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner
171740