RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1917:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1917. Andra kammaren. Nr 33.

Tisdagen den 20 mars.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och den 14 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

■ *lU. s^sutskottet propositionen, nr 101, angående vissa änd1
i°ijkr''{terna om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter m. m.;

till r1!! J°rdbru]putskottet Propositionen, nr 108, angående anslag
till lindring av fraktkostnader för kalk m. m.;

nWnIi1tknk0,ite0ttet propositionen, nr 112, angående pension åt
preparatorn vid Sveriges geologiska undersökning J. P. Lönnblads
anka Maria Charlotta Lönnblad, född Broqvist;

.. 1t.111j lagutskottet propositionen, nr 118, med förslag till lag med
särskild bestämmelse att tills vidare gälla i fråga om skydd för
vissa främmande patent;

«11 .w! ^u^tutmnsutskottet propositionen, nr 111, med förslag dels
rnl fs !i R oaV §§ 4b °ch 53 regeringsformen samt § 2, § 37
■ i i,42’ § 43 2> § 54, § 55 och § 58 riksdagsordningen

mai {om1 lagi {nifaeada andrad lydelse av 5 § i stadgan den 26
maj 1909 om val till riksdagens utskott; samt

till lagutskottet propositionerna:

lagen^och^’ ^örslag lag om ludring i vissa delar av sjö nr

117, med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 2 §
samt 24 kap. 3 § strafflagen. 1 b

§ 3.

Herr Lindhagens m. fl. på kammarens bord liggande motion,
ö45, som nu foredrogs, remitterades till konstitutionsutskottet.
Andra kammarens protokoll 1917. Nr 33.

Nr *5. 2

Tisdagen den 20 mars.

Interpellation.

§4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, statsutskottets utlåtanden nr 35 och 36, bankoutskottets
utlåtanden nr 18—20, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 7 och 8 samt andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10.

§ 5.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Bengtsson i Göteborg, som yttrade: Herr talman!

Den under krisen fortgående hyresstegringen har nu natt en sådan
abnorm höjd, att det synes vara statsmyndigheternas plikt att omedelbart
ingripa för att från hyresgäster, som skyddslösa ligga i
händerna på fastighetsägare och hyresvärdar, avvända en hotande
katastrof. Varje dag för med sig budskap om att hyresgästerna,
icke minst i landets huvudstad, äro föremal för ett orimligt utpressningssystem.
Hyrorna stegras på ett sätt, som icke alls svarar mot
de faktiska merkostnaderna. Uppenbarligen äro jobberi och spekulation
av det mest osunda slag med i spelet. För den störa massan
av hyresgäster, vare sig de tillhöra arbetarklassen eller de lägre
tjänstemännen, är situationen hart när förtvivlad. I dessa bostadsbristens
dagar, då det är ytterst svårt att erhålla en lägenhet, aro
hyresgästerna på nåd och onåd beroende av husvärdarna. Om de
icke till och med långt före laga uppsägningstid förbinda sig att
betala oförsynt höjda hyror, riskera de att bli utan tak över huvud.

I ett sådant hyresgästernas nödläge är det statsmyndigheternas
plikt att utan en dags dröjsmål ingripa. Den av K. M:t den 5 maj
1916 utfärdade förordningen om medling i hyrestvister är ju en åtgärd
i rätt riktning. Denna förordning är dock av allt för ringa
verkan för att råda bot på det onda. Bestämmelsernas komplettering
med anmälningsplikt räcker heller icke till. Ledamöterna i
Stockholms hyresnämnder anse situationen ohållbar. I manga tall
äro de ur stånd att åstadkomma medling. På det allvarligaste bör
det övervägas att, liksom i England, Danmark och Norge, utrusta
hyresnämnderna med befogenhet att fastställa hyrorna. Motion i
detta syfte föreligger visserligen till riksdagens behandling. _ Men
det ligger fara i varje dags dröjsmåh Ett ögonblickligt ingripande
från regeringens sida är av behovet påkallat.

Ett annat svårt missförhållande å bostadsmarknaden är den
störa bostadsbristen, som bottnar i den ringa byggnadsverksamheten.
De främsta orsakerna till att bostadsproduktionen under krisen icke
alls motsvarar behovet äro dels fastighetskreditens försämring, dels
den enorma prisökningen å byggnadsmatenel. På den forsta olagenheten
har K. M:t sökt råda bot genom den av riksdagen antagna
propositionen om beviljande av 4 miljoner kr. till lån för uppförande

Tisdagen den 20 mars.

3 Nr 38.

bostadshus med smålägenheter. I truga om beredande av bygg- Intfpeliatiou.
nadsmatenel till rimligt pris föreligger dock ännu icke något för- (Forts.)
slag tran regeringen. Hur nödvändigt det är att åtgärder utan
tidsutdrakt vidtagas framgår med tydlighet av en av K. M:t föranstaltad
undersökning angående prisstegringen å byggnadsmateriel.

Billigt denna har prisnivån inom byggnadsämnesbranschen sedan
krigsutbrottet stegrats med 50—60 ^ till april 1916 och med 80—100
% till november månad samma år. Prisstegringen å det avverkade
rundtimret har vant 40—50 %, å bjälkar, sparrar, plank och bräder
70.~80m^- I)et svenska byggnadsjärnet har ungefär tredubblats i
pris. Tegelpriset har stegrats med omkring 50 % och torde ytterligare
gå upp, då Norge stadgat exportförbud å tegel. Till ''samma
eller något högre nivå ha priserna stigit på cement., kalk och kakelgods.

Då denna ständigt fortgående stegring i byggnadsmaterielpriserna
hotade att förlama hela byggnadsverksamheten gav K. M:t
den 28 mars 1916 i uppdrag åt en särskild kommission att taga byggnadsmaterielfrågan
under övervägande. B.vggnadsmaterielkommissionen
föreslog bl. a. att av trä- och järnindustrin, som leverera de
viktigaste byggnadsmaterielen, uttaga smärre kompensationsavgif som

beräknades ge sammanlagt 2 V2 milj. kr. årligen, att ställas
till förfogande för anskaffande av billigt trä och järn. Byggnadsmaterielfrågan
ansågs emellertid av statsrådet och chefen för civilkräva
ytterligare utredning, vadan dess framläggande
till 1916 års riksdag icke medhanns. I K. M:ts nämnda proposition
om 4-mil,jonersanslaget till byggnadslån säger departementschefen om
byggnadsmaterielfrågan: »Spörsmålet har dock alltjämt varit föremal
för oavlåtlig uppmärksamhet från min sida.» Halva 1917 års
riks(™ är nu gången utan att någon K. M:ts proposition föreligger.

.... .med deni?a motivering tillåter jag mig hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för civildepartementet få ställa
följande frågor:

^ ^ Kan det förväntas, att statsrådet omedelbart ingriper för att
hejda de oskäliga hyresstegringarna?

2) Kan det förväntas, att proposition om beredande av billigare
byggnadsmateriel blir redan under denna riksdag framlagd av
Kungl. Maj:t?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Herr Bogren av lämnade en motion i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 92, med förslag till förordning om särskilda avdrag
vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst -och förmögenhetsskatt.

Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 346 blev på begäran
bordlagd.

■Sr 38. 4

Tisdagen den 20 mars.

§ 7.

Herr talmannen gav härpå ordet till

Herr Löwegren, som anförde: Jag hemställer, att andra
kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6, 7, 8, 9 och
10 måtte på morgondagens föredragningslista uppföras sist bland
två gånger bordlagda ärenden.

Ifrågavarande hemställan bifölls av kammaren.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Svensson i Eskilstuna understen 21 mars,

» Eriksson i Grängesberg > »21 » och

» Borg » 7 dagar fr. o. m. den 2 K mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,48 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen dea dl mars, t. in.

5 Nl- 38.

Onsdagen den 21 mars, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs herr Bengtssons i Göteborg -vid kammarens sammanträde
nästlidna gårdag framställda, men då bordlagda anhållan att
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa
spörsmål, huruvida från regeringens sida omedelbart ingripande är
att förvänta mot de oskäliga hyresstegringarna,, m. m.; och blev berörda
anhållan av kammaren bifallen.

§ 2.

Herr Bogrens på kammarens bord liggande motion, nr 346, som
nu föredrogs, hänvisades till bevillningsutskottet.

§ 3.

Till avgörande förelåg först andra kammarens fjärde tillfälliga ö^0
utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av herrar Nilssons i Tånga och mden ganska
Holmströms motion, nr 85, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående stenkolsgmv»-den skånska stenkolsgruveindustriens övertagande av staten. industrien.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 85, hade herrar Nilsson i Tånga och
Holmström hemställt, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning, huruvida och under
vilka förutsättningar den skånska .stenkolsgruveindustrien borde
övertagas av staten, samt om framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Andersson i Gävle,
Léksell, Vennerström och Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa om bifall till motionen.

Nr (i

Onsdagen den 21 mars, f. ni.

Ang. statens
övertagande av
den skånska
stenkolsgwveindustrien.

(Forts.)

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Andersson i Gävle, som yttrade: Som synes av nu
föreliggande utskottsbetänkande, ha utskottets samtliga medlemmar
icke kunnat ena sig om samma förslag, utan har jag jämte tre
andra ledamöter av utskottet avgivit en reservation.

På det hela taget kan man dock, för så vitt man får döma av
utskottets motivering, se, att hela utskottet ställt sig ganska välvilligt
till motionen. Möjligen är dock denna välvilja från utskottsmajoritetens
sida i hög grad beroende på att man velat se ett visst
samband emellan det nu föreliggande förslaget och riksdagens år
1916 fattade beslut i kraft- och bränslefrågan samt i fråga om djupborrningarna
i Skåne, ty utskottet skriver i början av sin motivering
bl. a. följande: »Den av motionärerna framförda frågan om

utredning rörande den skånska stenkolsgruveindustriens övertagande
av staten bör enligt utskottets mening ställas i samband med 1916
års riksdagsbeslut i besläktade frågor.» Därom råder icke delade meningar
bland reservanterna. Tvärtom anse vi det synnerligen lämpligt,
att det av herrar Nilsson i Tånga och Holmström i motion framförda
förslaget bör behandlas i samband med de frågor, som 1916 års
riksdag fattade beslut i. Med andra ord reservanterna ta konsekvenserna
av den uttalade meningen angående sambandet mellan nu
föreliggande fråga och riksdagens i fjol fattade beslut. Motionärerna
äro av samma mening, vilket de också uttryckligen framhållit
i sin motion.

Vad innehåller då riksdagens år 1916 fattade beslut? Därom
lämnar utskottet följande upplysningar.

»Såsom också motionärerna framhållit, beslöt nästföregående
riksdag att ställa till Xungl. Maj :ts förfogande ett belopp av 140,000
kronor för verkställande av djupborrningar i Skåne å sådana platser,
där det syntes finnas icke alltför ringa utsikt för att i berggrunden
påträffa brytvärda stenkolsförande lager. I sin skrivelse rörande
detta ärende uttalade riksdagen ’den förvissningen, att Eders Kungi.
Maj:t före bo man gsa rb ot e n a s verkställande träffar anstalter i syfte
att, därest sådana brytvärda mineralfyndigheter, beträffande vilka
tillfyllestgörande bestämmelser icke finnas förut stadgade, skulle
under arbetenas gång påträffas, statens intressen må bliva vederbörligen
tillgodosedda’.»

Så skriver utskottet.

För min del må jag säga, att det vill till en ganska fri tolkning
av denna riksdagsskrivelses innebörd för att ur den kunna
utläsa något, som ger ens en antydning om att man med denna
skrivelse även skulle ha avsett en utredning, gående ut på att staten
eventuellt skulle övertaga den skånska stenkolsindustrien. Jag
för min del kan icke utläsa något dylikt.

Det står visserligen i slutet av här åsyftade riksdagsskrivelse,
att statens intressen må bliva vederbörligen tillgodosedda, men jag
tror, att det råder delade meningar om vad som är statens verkliga

Onsdagen den *1 mara, t’, in.

Nr ;W.

intressen i dylika frågor. En del hålla före, att statens intressen äro ^
tillräckligt tillgodosedda, därigenom att den s. k. enskilda företag- den skånska
samheten sättes i stånd att exploatera våra naturtillgångar på det stenkol»gruwsätt,
soin bäst passar den, och de anse sig knappast hava någon skyl- industriel,.
dighet att taga hänsyn till vare sig staten eller sina medmänniskor. (Port».)
En del andra, och till dem hör jag, anse, att staten till gagn för det
allmänna och till värn för de ekonomiskt svaga i samhället bör förvärva
och om möjligt driva den verksamhet, varom här är fråga.

Beträffande det andra riksdagsbeslutet, som utskottet här åberopar
i sin motivering, heter det i utskottsbetänkandet: »Samma
riksdag», d. v. s. 1916 års riksdag, »beslöt också i anledning av väckta
motioner att i skrivelse till Kung!. Maj it anhålla om utredning, huruvida
och på vilket sätt, med synpunkt företrädesvis inriktad på
upprättande av någon vetenskaplig-praktisk institution, staten må
kunna medverka till varaktigt befrämjande av en planmässig kraftoch
bränslepolitik’.»

Icke heller denna skrivelse nämner något om utredning angående
statens övertagande av den skanska stenkolsindustrien, och det är
dock detta, som utgör kärnpunkten i motionärernas yrkande.

Utskottet fortsätter vidare:

»Motionärerna hava i sin motivering bland annat uttalat sig
för att en inventering av stenkolstillgångarna i landet måtte komma
till stånd. Ett steg i riktning mot en sådan inventering är enligt
utskottets mening taget genom beslutet om djupborrningar. Det
torde därför vara lämpligt att avvakta, resultatet av dessa borrningar,
innan ytterligare åtgärder i samma syfte vidtagas. De beslutade
borrningarnas resultat bör också enligt utskottets mening
bliva känt, innan åtgärder vidtagas för att eventuellt bereda staten
ökat inflytande över den skånska stenkolsgruveindustrien.»

För min del har jag ganska svårt att förstå, varför den bär
begärda utredningens igångsättande skulle anstå, till dess att djupborrningarnas
resultat blivit kant. Anser utskottet över huvud taget,
att åtgärder möjligen böra vidtagas för att eventuellt bereda staten
ökat inflytande över den skånska stenkolsgruveindustrien, så kunna
väl dessa utredningar bedrivas samtidigt med de nu pågående djupborrningarna
utan att på något sätt skada eller försena dessa.

Det förefaller mig, tvärt emot vad utskottet säger, som om. dessa
arbeten rätteligen borde bedrivas samtidigt,. ty därigenom vinner
man tid, och motionärerna ha särskilt starkt i sin motion påpekat behoven
av en skyndsam utredning.

Utskottet fortsätter vidare i sin motivering med. följande: »Utskottet
har jämväl den uopfattningen, att den vid fjolåret s riksdag
beslutade störa, utredningen rörande en planmässig kraft- och bränslepolitik,
vid vilken det säkerligen kommer att tagas vederbörlig hänsyn
till de skånska stenkolens betydelse som bränsle, och. varvid måhända
även frågan om den skånska stenkolsgruveindustriens förstatligande
kan komma under omprövning, bör få slutföras, innan riksdagen
begär en särskild utredning rörande den detalj i hela bränsleproblemet,
som rör de skånska stenkolen.»

Nr 38. 8

Onsdagen den 21 mars, f. in.

■■^taglndTav -aJh ^kottet uttalar sig enligt mitt förmenande allt för option.
skånska mis“sl£t, nar det i detta sammanhang säger, att »måhända även fråstenkolsgruve-
S''an om den skånska stenkolsgruveindustriens förstatligande kan komindusMeu.
ma under omprövning». Detta ingår, så vitt ,jag kan se icke i
(Ports.) riksdagens förut fattade beslut, men vill man hava saken under

omprövning, så är enklaste vägen den att biträda vad reservanterna
föreslagit, ty då kommer en skrivelse till stånd, och man får frågan
provad i det sammanhang, i vilket den enligt mitt förmenande bör
provas När sedan utskottet talar om att frågan om de skånska
stenkolen ar en detalj av vårt stora bränsleproblem, så är detta
sant, men det är en mycket viktig detalj, ty så vitt det ännu är känt,
linnés icke inom vårt land stenkol på någon annan plats än i Skåne.
Detta, bör utgöra ytterligare ett skäl, varför en undersökning angående
stenkolsgruveindustriens förstatligande snarast möjligt bör
komma till stånd.

Utskottet fortsätter vidare:

»Slutligen är det enligt utskottets uppfattning för närvarande
en mindre lämplig tidpunkt för att verkställa den av motionärerna
begärda utredningen. De hava själva framhållit, att de rådande högkonjunkturerna.
framkallat en stegring av den skånska stenkolsgruvelnciustriens
aktier med omkring 100 procent. Då utredningen givetvis
skrilie hava till huvudsakligt syftemål att utröna det pris, för
vilket industrien ifråga kunde förvärvas av staten, är det uppenbart,
att en utredning nu skulle giva ett värde, som, om statsinlösen på
grund av detsamma genomfördes, komma att medföra avsevärd förlust
för staten, då konjunkturerna nedgå och de bättre utländska
kolen åter kunna konkurrera med de mindervärdiga skånska stenkolen.
»

Ja så skriver utskottet.

Vad då först gäller det pris, som eventuellt staten skulle betala,
lärer det väl knappast i sakens nuvarande läge kunna bedömas, men
man får hoppas, att en blivande utredning skall lämna klarhet i denna
sak. Enligt mitt förmenande är det emellertid icke alldeles nödvändigt,
att bolaget sättes i tillfälle att gent emot det allmänna eller staten
utnyttja kristidens högkonjunktur på ett obehörigt sätt.

Vad sedan angår den förlust, som staten skulle enligt utskottets
förmenande gorå, da bättre utländska kol åter kunde konkurrera
med de mindervärdiga skånska kolen, så tror jag, att de utländska
stenkolen en lång följd av år efter kriget komma att stå högt i pris och
att det kanske dröjer årtionden, innan man kan tala om billiga utländska
stenkol. Konkurrensen i detta avseende kan icke alls bli så
fruktansvärd, som utskottet förutsatt. Till sist ber jag få påminna
om de åtgärder, som torvkommittén i dagarna lärer ha föreslagit. Kommittén
har kommit så långt, att den förordar, att staten bl. a. genom
sina organ skall driva förädlingsverksamhet i våra torvmossar.

Är det då icke alldeles naturligt, att staten om möjligt tillförsäkrar
sig de skånska stenkolen, som vi av allt att döma icke ha
något överflöd utav. Det synes mig vara ett verkligt statsintresse,
som det här är fråga om och som borde beaktas.

Onsdagen den -i mars, f. in.

9 Nr

Varken motionärerna eller reservanterna ha blundat för de svårigheter,
som möjligen kunna möta, då det gäller att tillgodogöra
sig de skånska stenkolen. Det är oss väl bekant, att stenkolsupptagningen
i Skåne är av den natur, att den måste drivas i samband med
annan industriell verksamhet, vilket givetvis komplicerar detta problem
ganska väsentligt. Vi tro dock icke, att dessa omständigheter
skola vara oövervinnerliga, och i varje fall böra de icke lägga hinder
i vägen för den påyrkade utredningen.

Vi ha med vårt förslag icke sagt, att staten under alla förhållanden
och till vilka priser som helst skall inlåta sig på denna affär. Vi
ha endast anhållit om en skyndsam utredning av frågan, samt att
resultatet av undersökningen må föreläggas riksdagen.

Herr talman! På grund av vad jag anfört ber jag att få yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Häruti instämde herr Lékséll.

Vidare anförde

Herr Holmström: Herr talman! Utskottet synes hysa den
uppfattningen, att tillgången på skånska stenkol är synnerligen
knapp, då det säger här i betänkandet, att »de beslutade borrningarnas
resultat bör enligt utskottets mening bliva känt, innan åtgärder
vidtagas för att eventuellt bereda staten ökat inflytande över den
skånska stenkolsgruveindustrien». Om jag jämför dessa tillgångar
med hela landets stenkolsbehov, äro de givetvis icke stora, men
ändock större, än vad flertalet föreställer sig. Man har beräknat dessa
tillgångar till 300 miljoner ton. För närvarande brytas knappa
400,000 ton årligen; det är alltså ungefär en sjuhundrafemtiondedel
av tillgången. Även om man tredubblar den nuvarande produktionen,
skulle förråden räcka ett par tre hundra år framåt. En sådan höjning
kan möjliggöras inom en ganska snar framtid därigenom, att man
öppnar Derå schakt och skaffar flera arbetare. Denna möjlighet föreligger,
även om man frånser det resultat, som djupborrningarna kunna
giva. Skulle detta resultat bliva gynnsamt, bliva givetvis möjligheterna
så mycket större. I varje fall utgöra dessa tillgångar en så
avsevärd bränsleresurs, att de kunde utnyttjas betydligt mera, än
vad nu sker.

Stenkolsbristen hotar för närvarande att lamslå vår industri;
fabriker och verkstäder, som hava fullt upp med arbete, stå inför
eventualiteten att få stoppa; järnvägarna, vilkas trafikförmåga är
överbelastad och som tillföljd därav behövde insätta extratåg, få i
stället göra indragningar till obehag och skada för trafikanter och
resande; de av våra kraftverk och belysningsverk, som begagna stenkol
för att förse allmänheten med ljus, kraft och värme, få göra inskränkningar
till obehag för den konsumerande allmänheten. Det
står klart för envar, vad de »svarta diamanterna» hava för betydelse
i samhället nu mera än någonsin förut.

Ang, i/t liten*
Övertagande an
den skånska
s tenkolsgr-uveindustvien.

(Fort»».)

jNr 33. 10

Onsdagen deu 21 mars, f. in.

Ang. statens
övertagande av
den skånska
stenkolsgruveindustrien.

(Forts.)

Nu finnes detta material inom landets gränser, låt vara^ i begränsad
kvantitet, men förråden äro dock så stora, att de tåla, en
ökad avverkning, ocli eu sådan kunde bliva till stor nytta särskilt i
sådana tider, då vi av en eller annan anleunng lida brist pa utländska
stenkol. Staten är landets största stenkolsförbrukare, och staten begagnar
även lejonparten av de svenska stenkolen. Jag tror därför,
att det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för staten att taga hand
om denna produktion. I mer än två år hava prisen på svenska stenkol
varit enormt höga, mycket högre, än produktionskostnaden plus
en skälig företagarvinst motiverat. Dessa höga stenkolspris har staten
och andra förbrukare av de svenska stenkolen fått betala.^ Det
är givet, att om staten hade hand om produktionen, skulle sådana
omotiverade prisförhöjningar kunna undvikas.

Nu ställer sig utskottet icke i princip emot vad vi föreslagit i
motionen. Det ställer sig blott avvaktande, och ett av skälen för dess
avvaktande hållning är, att priset på aktierna nu är så högt, att det
skulle bliva förlust för staten att nu övertaga dem. Jag föreställer
mig, att priset på aktierna icke kommer att- sjunka under den närmaste
tiden. ÅT hava säkerligen att emotse höga pris å^ stenkol lång
tid framåt, och då kommer också priset på aktierna att hålla sig uppe.
Det är flera skäl, som medverka till detta. För det första äro alla
reservförråd av stenkol uttömda, och de skola så småningom fyllas.
För det andra blir det säkerligen i de krigförande länderna, där man
producerar mest stenkol, brist på arbetare. Man kan icke i en stenkolsgruva
skicka ned folk, som äro mer eller mindre invalider eller
krymplingar. Det måste vara starkt och kraftigt folk, och då det
givetvis blir stor efterfrågan på arbetare inom övriga industriella
områden, går arbetaren icke gärna ned i stenkolsgruvorna. Han
fordrar i varje fall mera betalning för detta arbete, och då blir det
ökade produktionskostnader. För det tredje är det brist på tonnage,
som gör sig gällande med ty åtföljande höga frakten Av dessa anledningar
komma stenkolsprisen säkerligen att hålla sig uppe ganska
lång tid framåt, och skola vi vänta med utredningen, till dess det
blir lägre aktiepriser, tror jag, att vi få vänta synnerligen länge.

Det är ett ord i utskottsbetänkandet, som man saklöst kunnat
utelämnat. Där står ordet »mindrevärdig». Det heter nämligen: »—

---de bättre utländska kolen åter kunna konkurrera med de

mindrevärdiga skånska stenkolen.» Jag kan icke underlåta att reagera
mot detta uttryck, ty de skånska stenkolen äro dock icke så
mindrevärdiga, som utskottet tyckes tro. Visserligen kunna de icke
tävla med de bästa utländska, men den övervägande delen av de
skånska stenkolen äro dock av god beskaffenhet. Denna uppfattning,
att de skånska kolen skulle vara mindrevärdiga, har varit till stor
skada för industriens utveckling. För en del år sedan var det så,
att ingen ville begagna dessa stenkol. Stenkolsindustriens ledande
män fingo fara omkring till industriidkarna och begagna hela sin
övertalningsförmåga för att få dem att begagna den svenska varan.
Till och med eldarna ville icke veta av den. Man fick från stenkolsverken
skicka ut eddare till industriidkarna för att undervisa deras

Oowdngen den 21 mur», f. ni.

11 Nr tf.

eldare, huru de skulle använda dessa kol. Så kom man fram till år An[>-1912, då den störa engelska kolgruvestrejken gick av stapeln. Det öv*’*a^_‘.V
blev knappt om stenkol här i jandet. En del industriidkare försökte stenkoltgrw<.-då med de svenska stenkolen och blevo belåtna med dem, och sedan industrien.
dess har marknaden ökats för dessa stenkol. (Fort*.''

Herr talman! Jag har icke av de skäl utskottet förebragt blivit
övertygad om att det icke skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för
staten att övertaga denna industri. Det är ytterligare ett skäl, som
talar för detta, och det är, att statens järnvägar genomkorsa kolfälten
i olika riktningar, och detta underlättar ytterligare för staten att
taga hand om dessa kolfält.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Med herr Holmström förenade sig herrar Nilsson i Tånga och
Nilsson i Kabbarp.

Herr Bäckström: Herr talman, mina herrar! Såsom den
ärade reservanten herr Andersson i Gävle angav, har utskottet ställt
sig synnerligen välvilligt mot motionärernas framställning, och det
just av de skäl, kan jag säga, som en av motionärerna nu också
i det sista anförandet närmare utvecklat. Utskottet har dock, med
hänsyn till frågans samband med två riksdagsskrivelser, som kommit
till stånd med anledning av beslut vid fjolårets riksdag ausett
lämpligast, att riksdagen ställer sig avvaktande än så länge. Det
har ju sagts av herr Andersson i Gävle, att utskottet givit en mycket
fri tolkning åt dessa riksdagsskrivelsers innebörd, när det kunnat
intaga en sådan ståndpunkt. Men jag tror, att om man vill se
saken i dess rätta dager, så skall man också upptäcka det samband,
som utskottet velat finna mellan riksdagsskrivelserna och motionärernas
framställning.

Som skäl för denna utredning angavs också, att de djupborrningar,
som nu ske lämpligast borde samtidigt åtföljas av den av
motionärerna begärda utredningen. Ja, denna syn på saken vill jag
icke disputera om. Men det vill jag hava sagt, att, enligt min
mening utredningen nog, såsom ytskotiet också uttalat, sker bäst,
när djupborrningarnas resultat blivit känt. Ty det kan tänkas, att
sådana fyndigheter göras vid djupborrningarna, att statens intressen
på ett mjukare och mera ekonomiskt sätt kunna tillgodoses vid denna
tidpunkt.

När en av motionärerna nyss vänt sig mot att utskottet använt
uttrycket »mindrevärdig» om de skånska stenkolen, så vill jag säga,
att detta ord icke heller tilltalar mig. Men inom utskottet har givits
sådana upplysningar av personer, som äro inne i förhållandena, att
utskottet ansåg sig med allt skäl kunna vid en jämförelse mellan
de svenska stenkolen och andra stenkol, som användas inom landet,
begagna detta uttryck. Yad motionären uttalar om motståndet mot
dessa kols användning före kristiden, giver också skäl för det uttalande,
som utskottet här haft. Den omständigheten, att industrien
vid Höganäs före krisen i sin kanske väsentligaste del ba -

Nr :ö. 12

Onsdagen den 21 mars, f. in.

Ang. statens
''vertagande av
den skånska
stenkolsgruveindustrien.

(Forts.)

serades just på utnyttjande av vissa biprodukter, som vinnas vid
stenkolsbrytning, säger ungefär detsamma, som utskottet med det
uttrycket velat hava sagt.

Herr Andersson i Gävle tyckte, att bolaget där nere icke borde
få utnyttja krigskonjunkturerna mot statens intresse. Ja, det tror
jag nog, att vi litet var äro ense med herr Andersson om att vilja
förebygga. Men detta lär nu icke kunna ske genom det yrkande,
som herr Andersson ställt sig bakom. Yi få väl ändå bida tiden
och sedermera utnyttja kristidens lärdomar för att bättre tillgodose
statens intressen.

Utskottet har icke, såsom motionärerna och reservanterna yrkat,
velat för närvarande ingå på frågan om den skånska stenkolsindustriens
förstatligande, dels emedan kristidens läge självfallet kan
inverka menligt på sakens bedömande nu och dels emedan det här
gäller en industri, som står bland de främsta om icke främst i fråga
om ett efterföljansvärt tillgodoseende av inom densamma anställda
arbetskrafters intressen. Och detta sistnämnda förhållande har också
på det amplaste vistordats till och med av en på detta område
så kritisk granskare och vederhäftig domare som herr Fabian Månsson,
vilken vid ett mycket uppmärksammat tillfälle på ett synnerligen
sympatiskt sätt gav uttryck för sitt och riksdagskamraternas
intryck av Höganäs-Billesholmsbolagets verksamhet från olika synpunkter.
Även om icke ett sådant uttalande får tillmätas vidare betydelse,
förefaller det mig likväl med hänsyn till detta och vad utskottet
i övrigt framhållit motbjudande, om denna kammare genom
ett beslut i motionens riktning nu skulle särskilt rikta sig mot
denna industri, som genom en energisk, klok och framsynt ledning
utan särskilt statsskydd nått en verklig rangplats i landet —
icke minst i den riktning, i vilken det parti, motionärerna och
reservanterna tillhöra, vill verka.

Herr talman, jag ber därför att få hemställa, att denna kammare
måtte bifalla utskottets hemställan och avslå motionärernas
och reservanternas yrkande.

Herr Lindhagen: Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet
på en sak, som icke framgår av vare sig motionen eller
utskottsbetänkande!, nämligen att stenkolsfyndigheter här i landet
icke få inmutas. Genom 1886 års lagstiftning är bestämt, att det
skall vara beroende på koncession av Konungen, som prövar, huruvida
sådan koncession skall beviljas. Yad således angår den del
av motionen, som avser ännu icke exploaterade stenkolsfyndigheter.
har Kungl. Maj:t genom denna koncessionslagstiftning ett medel i
sin hand att på ett kraftigt sätt gå motionärernas önskemål till
mötes.

För övrigt ber jag att få instämma med reservanterna.

Herr Andersson i Gävle: Det är ingen, som bestritt, att
det finns ett samband mellan nu föreliggande förslag och riksdagens
år 1916 fattade beslut i närbesläktade frågor. Men detta kan val

Onsdagen (lön ^1 mars, f. in.

icke innebära, atl man ur dessa beslut eller ur riksdagsskrivelserna Anämed
anledning därav skall läsa ut något, som icke står där. Ger
man sig in på en sådan tolkning, löper man fara att misstaga sig. ,tenhoisgruv,-Jag ber att få erinra om att vi inom fjärde tillfälliga utskottet käft industrien.
erfarenhet av detta — och vi komma till detta litet längre fram (Forte.)
under dagens lopp. I fjol förelåg till utskottets behandling eu motion
av herr Linders angående petroleum, då utskottet ansåg, att de
åtgärder, som borde vidtagas, skulle komma under omprövning av
trustkommittén. Vi voro icke ensamma om den uppfattningen, som
fördes till torgs i utskottet, där det yrkades, att motionen måtte av
kammaren avslås, vilket också bifölls. Nu i år visar det sig emellertid,
att detta var ett misstag. Trustkommittén har nämligen
icke alls haft något uppdrag att behandla detta ämne, och det stod
icke heller i riksdagsskrivelsen till Kungl. Maj:t. Samma blir förhållandet,
ifall man icke säger tydligt ifrån vart man vill komma,
ty då kommer det att råda delade meningar om vart den och den
rikdagsskrivelsen egentligen syftar.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Branting instämde häruti.

Herr Bäckström: Endast några ord! Herr Andersson i

Gävle har här framhållit vådan av att ett utskott går in pa tolkningen
av innebörden i en riksdagsskrivelse. Det ger jag honom
rätt i. Men i detta fall lärer man icke kunna borttolka, att utskottet
haft stöd för sin uttalade mening.

Med anledning av herr Lindhagens yttrande vill jag säga, att
han har här räckt en så kraftig hand åt utskottet till stöd för den
mening, som utskottet uttalat sig för, då han erinrade om lagens
stadgande, att Kungl. Maj:t har att i förekommande fall bevilja
koncession, när stenkolsfyndigheter upptäckas, och om sådan koncession
beviljas av Kungl. Maj:t, äger Kungl. Maj:t vid varje särskilt
tillfälle medel i sin hand att trygga statens intressen i den
män, Kungl. Maj:t finner för gott. Det är just detta, utskottet
anser, att Kungl. Maj:t aldrig kommer att uraktlåta i en framtid,
när sådana fyndigheter upptäckas.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i
anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Ouadagen den 21 mars, f. in.

är 8& 14

Ang, statens

"TnlkånkT Deil; det 6J Vill> rÖStar

stenkolsgruve industrien.

Nej;

(Forte.)

Vinner Nej, bar kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 121 ja mot 72 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§4.

Vidare föredrogos vart för sig lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om ändring i 30 kap. 11 §
rättegångsbalken;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten; och

nr 18, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Ang. ifr&ga- Efter härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtanSatodlinla9ochr
de> nr 23, i anledning av väckt motion om anslag till understödjan°insamUng
4e av rektor J. Henrikssons verksamhet för odling och insamling av
av medicinal- medicinalväxter, yttrade

växter.

Herr von Sneidern: Herr talman! Jag kan icke underlåta
att före avgörandet av detta ärende yttra mig något med anledning
av det slut, vartill utskottet kommit. Jag beklagar, att utskottet
kommit till ett avslagsyrkande, varigenom utsikten blir ingen eller
ringa till att riksdagen skall sättas i tillfälle att ge sitt erkännande
åt en synnerligen gagnande verksamhet — låt vara på ett anspråkslösare
område, men dock ett av utskottet såsom gagneligt erkänt
verksamhetsområde — och detta vid en tidpunkt, då detta erkännande
ännu tager formen av understöd åt en fortsatt verksamhet.

Jag vill emellertid egentligen vända mig mot ett skäl för avslag,
som utskottet framfört. Utskottet ger sitt amplaste erkännande åt
den person, det gäller, och den verksamhet, varom här är fråga, men
utskottet säger sig icke kunna tillstyrka bifall till förslaget, alldenstund
en tillfredsställande utredning saknas rörande sättet för ifrågavarande
verksamhets bedrivande. Yi finna, att här går igen ett
och samma skäl, som vi nu så ofta finna hos de ledande utskotten,
d. v. s. att utredning saknas från motionärens sida. Då detta är ett
tämligen flagrant exempel på att så icke är förhållandet, kan jag
icke underlåta att påpeka detta för kammaren. Sättet på vilket
denna verksamhet skall bedrivas är angivet i motionen. Det är uppdelat
i fem punkter i densamma; och jag kan vidare meddela, att

16 Nr 88.

Onadugen den 21 mars, f. in.

motionen framkommit i samförstånd med kung! medicinalstyrelsen,
och att dessa fora punkter där äro uppsatta. Med den lilla er lar en- 0(jiing oc/t
heten jag har av ntskottsverksamhet, kunde jag icke förutsätta annat insamling
än att utskottet, innan det gick att avgöra denna fråga, skulle vant av medici,talgig
till vårt lands främsta administrativa medicinska auktoritet
för att där få ett uttalande i frågan. Jag ansåg detta så mycket
mera naturligt, som rektor Henriksson redan är i besittning av eU
statsunderstöd å 500 kronor, vilka medels användning kontrolleras
av medicinalstyrelsen; och jag har vid motionen fogat den redogörelse
för anslagets användning, som rektor Henriksson förlidet ar ingav
till medicinalstyrelsen. Detta anslags otillräcklighet har jag även
visat därigenom att av redogörelsen framgar, att ut av, dessa 500 kronor,
som lämnats, ha i direkta kontanta utlägg atgatt icke mindre

än 490 kronor 5 öre. '' ,

Detta var det ena skälet för avslagsyrkande! Det andra lyder
så, att utskottet saknar utredning beträffande »de villkor och bestämmelser,
som torde böra uppställas för anslagets utgående». .Naturligtvis
böra sådana uppställas. För mig står det som fullkomligt
självklart, att även detta högre anslag bör utgå under kontroll av
medicinalstyrelsen likaväl som det mindre anslag, som för närvarande

utgår. . . .

Emellertid, utskottet har enhälligt avstyrkt motionen, och jag
inser därför, att utsikten att den skall bifallas av kammaren och riksdagen
är ringa, varför jag för min del avstar från att gorå något yrkande
härom. Jag gör detta också därför, att utskottet dock lämnat
en så synnerligen välvillig motivering och ger en anvisning, vilken
väg motionärerna skola gå för att fa sina önskningar tillfredsställda,
en anvisning, som jag icke kan uppfatta pa annat sätt än som en
anmodan till Kungl. Maj:t att pa ansökan utbetala det belopp, som
motionärerna här yrkat.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Häruti instämde herr Gustafson i Kasenberg.

Herr Ha milton: Utskottet har ansett, att ett anslag för

ifrågavarande ändamål bör utgå. Spörsmålet är endast under vilka
villkor det bör ske. Att emellertid under nu pågående riksdag begära
en utredning i ärendet av medicinalstyrelsen skulle väl vara att fördröja
frågans lösning. Den aktade motionären har nog riktigt tolkat
de tankar, utskottet hyst. Utskottet ansåg nämligen frågan vara av
den allra största betydelse och har ansett, att om anslaget behövdes
redan innevarande år, skulle Kungl. Haj:t, sedan närmare utredning
blivit gjord med tillfredsställande resultat, kunna av tillgängliga
medel utbetala beloppet eller, om detta inte läte sig göra, till nästa
riksdag inkomma med begäran om ett anslag.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Herr Sjöberg: Då i svenska tidningspressen under flera år

Sr 33. 16

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. ifråga- förekommit uppmaningar till svenska folket att vidtaga åtgärder
atodlingmh för att vårt behov av medicinalväxter och då vi veta, att det

insamling för närvarande är mycket svårt att få in vad vi i detta avseende be<m
medicinal- höva, måste det förvåna, att man inte vill vara med om att vidtaga
växter. åtgärder för att främja odlandet av medicinalväxter och för att gorå
(Forte.) känt bland folket, vilka växter som lämpligen kunna tillvaratagas
och odlas och hur de böra tillvaratagas.

Jag har under senare år följt denna herr Henrikssons verksamhet
med stort intresse och har i somras varit med om en av de
undervisningskurser han hållit nere i sin skola. Just på grund härav
hade jag tänkt att vid årets riksdag motionera i denna sak, men
det föreföll mig, att någon mera närboende riksdagsman, som närmare
kände till förhållandena, borde träda fram. Det var därför
med synnerlig glädje jag såg herr von Sneidern med flera frambära
sin motion i ärendet, och jag tror, att om vi skola vinna någonting
i detta fall, måste man vidtaga åtgärder för att uppmuntra denna
verksamhet. Det är nämligen så, att allmänheten lika litet har sig
bekant, vilka växter som äro medicinalväxter, som den har sig bekant,
hur man skall insamla och bevara dem. Det har visserligen
helt nyligen i bokhandeln kommit ut en liten broschyr, jag tror av
trädgårdsdirektör Lind, som talar om tillvägagångssättet härvidlag,
men man får naturligtvis vidtaga några åtgärder för att få denna
broschyr spridd, försåvitt man inte vill gå den väg, som motionärerna
här föreslagit. Jag beklagar, att den ärade motionären, herr von
Sneidern, icke begärde votering, ty jag kan inte tänka mig, att kammaren
icke skulle vilja vara med om att göra något, för att vi i vårt
land skulle kunna tillvarataga alla de medicinalväxter, som där finnas
och som det nu är så svårt att importera.

Nu har utskottet visserligen mycket välvilligt format sin motivering,
och jag vill särskilt understryka förhoppningen, att Kungl.
Maj:t måtte med de medel, som kunna finnas tillgängliga, vidtaga
några åtgärder för att belöna den, som i detta avseende har verkat
så gagnande, som fallet varit med den person, det här är fråga om.
så att man uppmuntrar honom i hans verksamhet.

Jag har, herr talman, inte heller något yrkande, som frågan
nu ligger, men jag vill uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:t
skall följa den maning, som jordbruksutskottet har givit, och vi
skola hoppas, att Kungl. Maj:t icke saknar utvägar i detta fall.

Med herr Sjöberg förenade sig herr Lindhagen.

Herr Söderberg: Ja, herr talman, genom denna motion är
det en gammal historia, som upprepas. Det är inte endast nu under
senare tiden, som man i tidningspressen sett uppmaningar till allmänheten
att odla medicinalväxter och taga vara på sådana produkter,
som kunna begagnas till läkemedel, utan det är en gammal historia.
Men lika gammal är också den historien, att när någon har intresserat
sig för insamlandet av medicinalväxter, har han också gjort den erfarenheten,
att det inte har varit någon vidare lönande sysselsättning.

Ooftdugcn deu 151 mur», i'', in.

IT Nr

utan lian har i allmänhet blivit så underbetald, att han snart nog Ang. tfr&gaövergivit
denna insamling eller odling av medicinalväxter. .Tåg har satt ‘‘nala!/ f/>r
en granne i min hemtrakt, som har ägnat mycken tid och mycket "Insamling
arbete åt denna sak. Jag besökte honom för ett par är sedan och såg av medicinaihans
planteringar. Han sade då: »det harmligaste av allt är, att när växter
jag kommer för att leverera dessa växter, som jag haft så mycket (Fort».)
arbete och möda med, bli dessa alster så underbetalda, att det inte
uppmuntrar något vidare att fortsätta med odlandet därav».

Så ser det ut att vara här också. Här är en rektor, som har
ägnat tid och krafter åt detta, och han tyckes ha fått göda vitsord
från många håll, men han har fått sätta till och offra egna medel.

Och nu komma motionärerna till riksdagen och föreslå, att vi skola
ge honom ersättning. Jag tror, att droghandlare och apotekare borde
ägna större uppmärksamhet åt denna sak, än vad som nu i allmänhet
sker, och på den vägen tror jag verkligen, att man skall kunna gå
fram något. Men när allmänheten vet, att de medicinalväxter, som
man med mycken omsorg driver upp i sina planteringar, betalas så,
att när de sedan skola köpas på apoteken, stå de i flera hundra procent
högre pris, än vad dessa medicinalväxtodlare fått för dem, då
förstår man, att intresset icke kan bliva så stort.

Jag vill blott konstatera, att denna motion visar, att allt vad
tidningarna skriva, när de uppmana allmänheten att ägna intresse
åt denna sak, möter ett kompakt motstånd i verkligheten, då man
skall utföra dylik odling, och detta just ifrån vederbörande apotekares
och droghandlares sida.

Herr Öberg: Herr talman! Inom utskottet har jag hemställt
om bifall i huvudsak till motionärernas framställning, i syfte att
rektor Henriksson måtte komma i åtnjutande av en välförtjänt ersättning
för gagnande verksamhet på medicinalväxternas område.

Men vid det förhållandet, att motiveringen blivit så välvilligt hållen,
som nu är fallet och såsom synes av utskottets utlåtande, har jag
underlåtit att anmäla någon reservation. Det har också sagts inom
utskottet, att denna motivering vore så välvilligt hållen, att man
med den i västfickan kan gå upp till Kung], Maj:t och få det äskade
beloppet.

Men orsaken till, att utskottet icke hemställt om direkt bifall
till vad motionärerna härutinnan yrkat, är huvudsakligast av formell
beskaffenhet. Utskottet har ansett det icke vara lämpligt att endast
på motionärs framställning gå direkt på bifall, utan har ansett nödigt
vara, att frågan går genom Kungl. Maj:t, så att Kungl. Maj:t
på vanligt sätt skulle bli i tillfälle att undersöka och pröva, i vad
mån rektor Henriksson borde komma i åtnjutande av denna ersättning.

Obestridligt är, att rektor Henriksson på ett synnerligen förtjänstfullt
sätt har gjort sig värd ett erkännande från statsmakternas
sida, ty han har som kanske ingen annan varit en stor föregångsman
på detta område, och därför har det synts mig och även utskottet
vara på sin plats att göra en honnör för denne välförtjänte heders Andra

hammarens protokoll 1917. Nr 38. 2

Nr 33. 18

Onsdagen den 21 mars, f. m.

An<j. ifrågasatt
anslag för
odling och
insamling
av medicinalväxter.

(''Forts.)

Ang. skyddande
av matnyttiga
fisksorters
bestånd.

man. Utskottet kar, som sagt, velat, att frågan skulle gå genom
Kungl. Maj:t, på det större garanti skulle vinnas, för att medlen
bleve rätteligen utanordnade.

Då så är, torde såväl motionärerna som Henriksson kunna känna
sig fullt belåtna och vara vissa om att, därest ansökan hos Kungl.
Maj:t göres, så skall Kungl. Maj:t icke underlåta att göra vad på
honom ankommer, så att Henriksson måtte få den slant, han gjort
sig så väl förtjänt av.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Härpå föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förläggning av en statens lantbruksskola på någon
av kronoegendomarna i Kalmar län; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personligt
ålderstillägg till t. f. byråchefen i domänstyrelsen C. I. Stiernspetz.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt blev av kammaren
bifallet.

§ 7.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, med anledning av
första kammarens beslut rörande inom nämnda kammare väckta motioner
dels angående åtgärder till förhindrande av abborrfiskets i
Östersjön tillbakagång, dels om vidtagande av åtgärder till skyddande
av de matnyttiga fisksorternas bestånd i Sveriges fiskevatten.

I anledning av två inom första kammaren väckta motioner, nämligen
nr 40 av herr Boberg samt nr 94 av herrar Permansson och E.
Larsson, hade nämnda kammare, på hemställan av sitt andra tillfälliga
utskott, för sin del beslutit, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t föranstalta om
utredning rörande de åtgärder, som kunde vara erforderliga till
skyddande av de matnyttiga fisksorternas bestånd i våra fiskevatten,
samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan detta beslut delgivits andra kammaren samt ärendet remitterats
till kammarens andra tillfälliga utskott, hemställde nu
sistnämnda utskott, att andra kammaren måtte biträda första kammarens
i föreliggande ärende fattade beslut.

Utskottets hemställan föredrogs. Därpå yttrade:

Onsdagen den ~1 mars, t'', in.

1!J \r

Herr Olofssoni Åvik: Herr talman! Ehuru jag på grund av Ang. skydda,,-förhållandena vet, att det är synnerligen lönlöst att göra något ut- dv
talande eller något yrkande mot ett enhälligt utskott, skall jag dock s^tmbJtåud.
be att i denna fråga få upptaga kammarens tid med några ord. (Ports.)

Motionären, herr Boberg, anser, att man behöver skydda abborrfisket
i Östersjön, ja, han går ännu längre i sin motivering, där han
åsyftar abborrfisket i hela vårt land. Detta skulle, enligt motionären,
tillgå på det sättet, att man hindrade fiske under lektiden.

Motionären erinrar också något om jaktstadgan och om sammanhanget
mellan jakt- och fiskeförhållandena här i landet. De ha också
en viss likhet härutinnan, att i båda dessa fall förekomma rovdjur,
som man säger. I fråga om jakten ha vi i våra trakter närmast räv
och hök att ta hänsyn till, och detta har man också insett från jaktvårdssynpunkt,
och därför ha i de flesta delar av landet skottpengar
införts på räv och hök.

På fiskets område däremot ha vi de svåraste rovdjuren att söka
inom insjöfisket inne i Sverige, och jag förmodar, att förhållandet är
detsamma på Östersjökusten. De svåraste rovdjursfiskarna äro enligt
mitt förmenande abborren och gäddan. Det förefaller då vid
ett flyktigt påseende egendomligt, att man på det ena av dessa områden
har skottpengar på rovdjuren för att utrota dem, men på de
övriga vill man skydda dem under lektiden, för att de skola få så
stor spridning som möjligt och följaktligen bli i tillfälle att förstöra
och sluka småfisk i största möjliga mängd. Förhållandet är nämligen
det, att abborren, enligt mitt förmenande, är den allra största rovfisk,
som vi ha; han är svårare än gäddan, emedan han lever av
mycket mindre fisk och därför måste förtära ett mycket större antal
av alla möjliga fisksorter, just då de äro i uppväxttiden.

Den ärade motionären synes mig nog inte vara så synnerligen inne
på det område, han här givit sig in på. Han nämner bl. a., att här
kommer man under lektiden — det är nämligen abborren han talar om
— med meten och revar och lägger ut dessa, där aborren leker, och
tar på detta sätt upp ofantligt mycket fisk; och han talar även om
fångst med nät och ryssjor. Jag trotsar den ärade motionären att
ha fått en enda abborre att nappa på krok, så länge han leker. Jag
känner för övrigt icke till någon fisk, som förtär någon som helst
föda eller går att locka på kroken, då han leker, Fisken förtär icke
någon mat under den tid han leker, och en dylik utgångspunkt är
därför absolut falsk. Men däremot nappar abborren ganska gärna
strax efter lektiden i likhet med en del andra fiskarter; såsom bevis,
att så är förhållandet, behöver jag endast nämna om, att aborren
leker samtidigt och i många fall på samma platser som gäddan.

Man skall likväl aldrig finna, att en gädda sväljt en abborre under
den tiden; sådant kommer aldrig ifråga.

Skulle man nu införa en fridlysningstid för abborren, bleve det
ju ganska svårt att bestämma tidpunkten för denna fridlysning, ty
man kan möjligen bestämma en fridlysningstid för en fisk, som leker
på hösten, men för en fisk, som leker på våren, är detta nättopp
omöjligt, ty det beror ju alldeles på, hur pass tidig vår det blir. Så -

»r 88. 20

Onsdagen den 21 mars, f. in.

Ang. skyddande
av matnyttiga
fisksorters
bestånd.
(Forts.)

som gammal fiskare liar jag den erfarenheten, att man ser icke i
almanackan, när fisken skall leka på våren, utan man ser t. ex. på
vassen, när braxen är färdig att leka och på löven, när mörten är
färdig. Alltså, skulle man här fastslå ett skj-dd under lektiden, skulle
detta inverka alldeles oerhört på hela vårfisket, och skulle man gå
så långt, att man bestämde en fridlysningstid för gädda, som kan leka
inemot två månaders tid, enär olika kullar komma och leka, så
skulle man ju totalt förstöra hela vårfisket.

Det är rätt förvånande, att ett enhälligt utskott kunnat gå med
på ett sådant förslag, som här föreligger och som pekar i denna riktning.
Det föreligger ju visserligen endast förslag om en skrivelse
till Ivungl. Maj:t, men man åsyftar väl också att vinna något med
denna skrivelse.

I den andra av de här ifrågavarande motionerna uppräknas en del
andra fiskarter, som enligt dessa motionärers förmenande skulle behöva
särskilt skyddas, och därvid namnes bland andra även rödingen.
Jag förstår väl, att det finnes ett norrlandsnamn under den motionen.
.Tåg känner själv litet till förhållandena där uppe i Norrland och
vet, att röding förekommer i älvarna därstädes, men var denna fisk
egentligen finnes, är i sjön Vättern, som jag för min del mycket väl
känner till, då jag där huvudsakligen har mitt fiske. Sedan flera
år tillbaka har rödingen varit fridlyst i Vättern under lektiden, och
detta går för sig, eftersom denna fisk leker på hösten; man behöver
då endast se efter i almanackan och bestämma, när denna fridlysning
skall börja, ty man vet på förhand, när lektiden för denna fisk inträffar.
Jag kan emellertid nämna, att alla fiskare vid Vättern äro
absolut motståndare till detta fiskeförbud i fråga om röding, .pch
gamla erfarna fiskare påstå bestämt, att detsamma icke bidragit det
allra ringaste till fiskens förökning, utan snarare tvärtom. Denna
fråga har också för icke så länge sedan varit före vid ett möte i
Askersund, som med anledning av förslaget till ny fiskestadga där
hölls under ordförandeskap av landshövding Bergström. På detta
möte opponerade sig alla mot nu ifrågavarande förbud samt androgo
mycket starka och kraftiga skäl för sin uppfattning i detta fall. Jag
skall nu icke besvära kammaren med att anföra alla dessa skäl, dä
denna fråga icke synes vara så särdeles brännande för tillfället. Det
finnes emellertid ett sådant förbud, och framtiden får väl utvisa,
huru det kommer att verka. Det har nu varit gällande i flera år, men
oaktat rödingen leker under helt andra förhållanden än gädda m. fl.
andra fiskar, har man, såvitt jag vet. alldeles icke funnit, att detta
förbud verkar i åsyftad riktning.

Motionärerna ha beklagat sig över, att abborren tyckes alldeles ha
lämnat vissa platser. Ja, det är möjligt; abborren är nog ett slags
vandringsfisk och uppsöker alltjämt nya platser inom de stora insjöarna,
liksom även inom Östersjön; åtminstone har jag den uppfattningen,
att så är fallet. Men det finnes även ett annat skäl till detta
förhållande, nämligen den omständigheten, att när abborren gjortslut
på all småfisken på ett ställe, drar han sig bort till ett annat, där
det finns mera tillgång därpå. Det finnes ingen fisk, som slukar små -

Onsdagen den 21 inurs, f. in.

21 Nr ;m.

fisk sii som abborren; lian tar vilken småfisk som helst och hugger
utan urskiljning till och med andra abborrar, som äro föga mindre
ån han själv; det generar honom icke det minsta, och på samma sä/tt
gör även gäddan. Den, som står och gör sina iakttagelser en lugn
sommarkväll vid en vasstrand, där det finns abborre, skall plötsligt
märka en häftig rörelse i vattnet ute i vasskanten på en sådan plats,
där småfisken drar sig ut till friare vatten, och man skall straxt efter
denna hastiga rörelse i vattnet märka, hurusom ett helt litet fiskstim
hoppar upp över vattnet. Då är abborren ute och sväljer, och den
sopar med sig så ofantligt mycket småfisk, att det kan icke uppskattas
vad den tar på en enda kväll och än mindre vad den tar på ett helt år.

Nu är det icke min mening att vilja påstå, att man skulle
försöka att utrota abborren, och det skulle ju för övrigt icke heller
gå, men jag är absolut motståndare till, att en så pass skadlig och
farlig rovfisk skall erhålla ett särskilt skydd, såsom herr Boberg
här åsyftar. Jag är för min del övertygad om, att det är alldeles
omöjligt att stifta en lag, som hindrar vårfiske i fråga om vissa fiskarter,
ty skulle vissa fiskar skyddas under lektiden på våren, skulle
man därigenom även hindra allt vårfiske, och på det sättet skulle
man t. ex. skydda gamla gäddor, som sluka alldeles oerhört mycket
fisk, men som bli sämre för vart år, som går. Det sällsynta fall, då
man kan fånga den stora gäddan liksom även den stora abborren, inträffar
just under själva lektiden; då kan man möjligen få dem, men
eljest är detta nästan omöjligt. Den stora gäddan har så lätt att
skaffa sig föda genom att hugga större fiskar, att hon nappar ytterst
sällan på svirvel, drag eller gäddrev. Jag har åtminstone de
ofantligt många gånger, som jag varit ute och svirvlat, aldrig fått
någon större gädda än på högst två kilo, fastän i Vättern gå så stora,
gäddor som upp till 10 å 12 kilos vikt. Hur mycket fisk en sådan
gädda förtär, kan man väl förstå. Skulle man nu bli hindrad att
fiska gädda under våren, det, som sagt, enda tillfälle, då man kan utrota
en stor del av de gamla gäddorna, skulle resultatet i stället bli,
att all annan fisk utrotades i de trakter, där gäddan har sitt tillhåll.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag har här endast
velat framhålla något litet av min erfarenhet i detta avseende,
och jag ber herrarna om ursäkt, om jag måhända varit för mångordig.
Trots den enhällighet, som här gjort sig gällande uti denna
fråga, ber jag likvisst att få yrka avslag å såväl de förevarande motionerna
som utskottets hemställan på de skäl, jag här anfört.

Herr Molin i Dombäcksmark instämde häruti.

Herr Kant: Herr talman! Såvitt jag kunde höra, hade herr
Olofsson i Avik egentligen icke något annat skäl att anföra för sitt
yrkande om avslag å de nu förevarande motionerna, än att abborren
och gäddan skulle vara så svåra rovfiskar. Herr Olofsson frågade,
vad det vore för anledning att, när man har skottpengar på andra rov -

Ang. skyddande
av matnyttiga
Jisksorters
bestånd.
(Forts.)

Nr 33. 22

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. skyddande
av matnyttiga
fisksorters
bestånd.
(Forts.)

Ang. undersökning
av
metoder för
bergning av
säd m. m.

djur, såsom räv, hök och örn, skydda dessa rovfiskar, abborren och
gäddan. Jag har dock aldrig hört talas om, att man äter rävar,
hökar och örnar och andra sådana djur, på vilka det är skottpengar,
men väl att man äter abborre och gädda. Såväl abborren som gäddan
äro ju synnerligen goda och matnyttiga fiskar. Jag har mig väl bekant,
att de leva på småfisk, men det synes mig, att om man skall vidtaga
några åtgärder för småfiskens skull, det lämpligaste vore att
odla sådan och på det sättet bereda dessa andra fiskar, abborre
och gädda, tillgång på föda, utan att småfiskens antal förminskades.

Herr Olofsson i Åvik uttalade sin förvåning över, att utskottet
kunnat vara enhälligt om att tillstyrka dessa motioner. Jag
ber att få fästa herr Olofssons i Åvik uppmärksamhet på, att det
är icke blott andra kammarens andra tillfälliga utskott, som varit
enigt om att tillstyrka dessa motioner, utan även det tillfälliga utskott
i första kammaren, som haft dessa motioner till behandling,
och, vad mera är, första kammaren har enhälligt bifallit sitt tillfälliga
utskotts hemställan om bifall till motionerna. Jag tror då
icke, att det är förenat med någon större fara, om även andra kammaren
i detta ärende följer sitt tillfälliga utskotts utlåtande.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes
av herr Olofsson i Åvik, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 91 ja, men 98 nej, vadan kammaren avslagit
utskottets hemställan.

§ 8.

Vidare förekom till behandling andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående åtgärder för undersökning av olika metoder
för bärgning av säd m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 20, hade herr Sommelius hemställt, att

Onsdagen den -1 murs, f. in.

23 Nr :W.

andra kammaren ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
det täcktes Kungl. Maj:t dels vidtaga åtgärder för undersökning
av de i vårt land och jämväl i vissa främmande länder tillämpade
bärgningsmetoder för all slags säd samt eventuellt genom sakkunnige
utröna dessa och andra metoders användbarhet och lämplighet,
dels i en kortare uppsats till lantbruksbefolkningen sprida de erfarenheter,
som därvid kunde vinnas, och dels slutligen i sammanhang
härmed låta undersöka brukliga och eventuellt nyare metoder för
sädestorkning.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag hade
ju strängt taget icke hoppats, att man skulle fästa något avseende
vid den motion, om förbättrade bärgningsmetoder, som jag framburit,
men i alla fall skall jag be att få framföra ett uttalande.

Jag gladde mig särskilt åt att motionen remitterades till andra
kammarens andra tillfälliga utskott, som har sådana jordbruksfrågor
om hand, som icke remitteras till jordbruksutskottet, och jag
hade så mycket mera anledning att glädja mig i detta fall, som jag
visste, att min ärade vän på Upplandsbänken, som är utskottets ordförande,
skulle komma att behandla både mig och min motion på ett
ovanligt skonsamt och älskvärt sätt. Han har naturligtvis icke
kunnat underlåta att slå ihjäl densamma, men det kanske mera
beror på en gammal vana eller rättare sagt ovana, som finnes inom
detta utskott.

Nu tror jag verkligen, att den ärade ledamoten på Upplandsbänken
har ett stort intresse för jordbruksnäringen, eftersom han
vunnit den stora berömmelsen att bli ordförande för detta utskott,
och jag tar för givet att han icke underlåtit att från det närbelägna
Ultuna förskaffa sig ytterligare kunskaper i ämnet. Därför
ger han mig en eloge för att jag »har varma känslor för landets
modernäring», i det att han säger, att han icke vill förneka, att
motionärens intresse för modernäringen varit drivfjädern till motionens
framförande. Jag har den äran att till utskottet avlägga mitt
vördsamma tack härför.

Jag ber emellertid få påvisa, att i den motivering för avslaget,
som finnes i utskottets betänkande, har jag trots mina ivriga efterforskningar
egentligen icke lyckats finna annat skäl än följande:
»Om utskottet sålunda finner motionens syfte beh.järtansvärt, tror
utskottet dock icke, att en undersökning av den art, motionären förordat,
skulle visa sig synnerligen givande.» Ja, den där tron tycker
jag är en väl svag grund att bygga på, då det gäller att få ett
verkligt skäl för avslag. Det är enligt min mening alldeles för
billigt frånkommet att avslå blott på den förhoppningen, att det
icke leder till något resultat. Det blir åtminstone icke någon sann

Ang undersökning
av
metoder för
bergning av
säd 7/1. m.

(Forts.)

Sr 38. 24

Onsdagen den 21 mars, f. in.

Ang. undersökning
av
metoder för
bergning av
■<äd m. m.
(Forts.)

rättfärdiggörelse genom den tron för att tala med herr Fabian
Månsson.

Nu säger utskottet, att de flesta bärgningsmetoder lära vara
väl kända av jordbrukarna i vårt land. Det synes vara klart för
utskottet, att det finnes både goda och dåliga bärgningsmetoder.
Jag har icke funnit annat än dåliga. Den uppfattningen, att det
skulle vara skånska jordbruk, som föranlett mig att väcka motionen,
är alldeles felaktig. Vid en resa i mellersta Sverige har jag tvärtom
funnit exempel, men icke i Skåne, på att säden ännu under vintern
stått ute. Det vittnar väl om att där tillämpade metoder för bärgning
av ^säden icke äro tillfredsställande. Att det i Skåne icke
finnes några är jag villig erkänna. Men jag vill säga utskottet,
att om man för tjugo år sedan sagt, att om en tid framåt kommer
elektriciteten att spela en betydande roll för hela vår jordbruksnäring,
så skulle utskottet helt visst tvivlande ha skakat på huvudet.
Jag är övertygad om att det icke kommer att dröja så länge,
förrän även denna fråga blir löst. Herrarna skola icke tro. att det
är så, som utskottet inbillar sig, att allt är väl känt och att nu är
det slut med utvecklingen på detta område. Den tron kan jag icke
få i mitt huvud. Jag hyser tvärtom de bästa förhoppningar, att
denna fråga skall lösas och att den vånda att få in säden, som årligen
bemäktigar sig jordbruksbefolkningen, skall övervinnas. Jagtrodde
därför, att om man rörde vid denna fråga, skulle intresset
kunna väckas i jordbrukarekretsar, och det är icke utan, att det
gjort så. .Tåg ser det av en broschyr, som innehåller 38 vackra
lovord, avgivna av lantbrukare, över en apparat, som heter Åttan,
och som synes bättre än annat på detta område. Den har givit mig
mycket större heder än utskottet, då den icke blott givit mig beröm,
utan också avtryckt motionen, och jag skall icke underlåta att
reklamera för densamma.

För ett par dagar sedan hade jag ett brev från en ingenjör, som
säger, att han gjort en uppfinning i bärgningsfrågan, och spörjer,
om jag vill intressera mig för densamma. Han hyser också den
uppfattningen, att det icke är en dag för tidigt, att man gör något
i denna angelägenhet. Man har också sänt mig från Danmark, från
utsädesföreningar på Själland uttalanden om bärgningsförhållandena
sistlidna höst, om vilka man gjort diverse utredningar för att påvisa,
_ hur fruktansvärt eländig situationen var hösten 1916 — den
var icke mycket bättre 1915 heller. Danska utsädesföreningar ha
sänt frågeformulär till samtliga Själlands jordbrukare, på vilka de
fått svar, som vittna om, hur lågt bärgningsväsendet står även i
Danmark.

Jag hoppades visserligen icke, att riksdagen skulle taga motionen,
och ännu mindre trodde jag, att andra kammarens andra tillfälliga
utskott skulle gå på den, ty jag hade icke väntat mig, att
utskottet skulle vara så fästat vid .iordbruket, att det ansåg sig behöva
göra något för detsamma. Men jag vet i varje fall, att om
man fäster uppmärksamheten vid en så allvarsam fråga i riksdagen,
så hade det inträffat, att intresset för frågan ute i landet vuxit, och

Onsdagen den 21 man, f. m.

25 N r WL

intresset driver fram nya spekulationer på det område, varom det
år fall. Och det iir den förhoppningen, som gjort, att jag fört fram
motionen, själv troende, att det skulle bli en ändring i de olidliga
förhållanden, varunder jordbruksidkarna under hösten arbeta.

Nu har utskottet för att rädda sin själ fört fram ett uttalande
från kungl. lantbruksstyrelsen, som säger: »Det är sålunda tydligt,
att man ingalunda kan för olika trakter och för olika väderleksförhållanden
fastslå vissa bärgningsmetoder såsom de för alla förhållanden
bästa.» Jo, det var just meningen, att man skulle hitta
på något, som duger, ty det vi nu hava är skäligen underhaltigt.
Den platoniska tanke, som kungl. lantbruksstyrelsen för fram, synes
mig ändå icke lämna något stöd åt utskottets grymma behandling
av denna allvarliga fråga.

Herr talman! Jag skall i varje fall, ehuru jag icke anser mig
kunna vinna något med det, be att få yrka bifall till motionen och
avslag å utskottets hemställan.

Herr Kant: Herr talman, mina herrar! Som herrarna hört, är
det ett mycket dåligt betyg den ärade motionären ger våra jordbrukare
beträffande deras kunskaper om sädesbärgningsmetoder. Jag tror,
att det är orättvist att giva jordbrukarna ett så dåligt betyg i detta
ämne. För min del är jag övertygad att jordbrukarna väl veta, vilka
metoder som äro de lämpligaste och bästa, var på sin ort. Den erfarenhet,
som jag har från det län, som jag har äran representera,
och från det närliggande Ultima, som motionären antydde, att jag
kunde hämta visdom från, är den, att åtminstone i Uppsala län användes
det fullt betryggande och goda bärgningsmetoder i allmänhet.
Höet sättes på hässjor, och vid sädesbärgningen använder man sig
av hattskylning m. fl. tillfredsställande bärgningsmetoder.

I andra tillfälliga utskottet, som haft denna fråga till förberedande
behandling, sitta åtskilliga jordbrukare från skilda delar av
vårt land, och de ha enhälligt vittnat därom, att i de trakter de representera
känner man väl till göda och betryggande bärgningsmetoder
och att man också i allmänhet använder desamma. Lantbruksstyrelsen,
vars yttrande utskottet inhämtat, säger även, att de flesta
goda bärgningsmetoder i allmänhet äro väl kända, för jordbrukarna.

Vid sådant förhållande tror jag icke det är behövligt att bifalla
motionen, i vilken motionären yrkar dels vidtagande av åtgärder
för undersökning av de i vårt land och jämväl i vissa främmande
länder tillämpade bärgningsmetoder för all slags säd samt utrönande
eventuellt genom sakkunnige av dessa och andra metoders användbarhet
och lämplighet, och dels att det i en kortare uppsats till
lantbruksbefolkningen skall spridas de erfarenheter, som därvid kunna
vinnas.

Av de sista ord, jag här återgivit, framgår, att motionärens syfte
i första hand är att sprida upplysning i nu förevarande ämne. Men
då måste jag fråga: bär icke något gjorts för att åstadkomma upplysning
på detta område? Jo, förvisso, föredrag ha hållits, broschy -

Anty. undersökning
av
metoder Jot
bergning åt
säd in. in.

(Forts.)

Nr 33.

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. undersökning
av
metoder för
bergning av
säd m. ra.

(Forts.)

Ang. kostnaderna
för
brödsädesproduktionen.

rer ha utgivits och hushållningssällskapen ha genom jordbrukskonsulenter
och vandringsrättare lämnat undervisning.

När förhållandet är sådant, herr talman, tror jag, som sagt, att
man icke vinner mycket på ett bifall till motionen, och jag tillåter
mig därför att yrka avslag på densamma och bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag därå
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§9.

Herr statsrådet von Sydow avlämnade Kung!. Maj:ts propositioner: nr

128, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 8 §
1 mom. i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 129, angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år
1917 åt befattningshavare i statens tjänst;

nr 126, angående ändringar i villkoren för lån från fonden för
torvindustriens befrämjande;

nr 127, angående tillfällig höjning av postavgifterna; och

nr 132, angående uppförande av tre boställshus vid Näsets station
å statens järnvägar.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 10.

Härefter föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning i visst syfte rörande kostnaderna för brödsädesproduktionen
i landet; och yttrade därvid:

Herr Olsson i Blädinge: Herr talman! Jag ber att till utskottet
få framföra mitt tack för den över huvud taget välvilliga behandling,
som utskottet låtit komma motionen till del.

Jag vill nu endast göra några erinringar beträffande utskottets
motivering. Utskottet säger: »av åtskilliga skäl vill det synas, som
om den här förevarande frågan vore av mer invecklad och svårlöst
natur, än motionärerna föreställt sig.» Jag vill härpå svara, att
vi nog äro så erfarna på detta område, att vi tillfullo inse de svårigheter,
som äro förenade med en sådan utredning, varom här är fråga,
men icke desto mindre anse vi nödvändigt att få en sådan utredning
till stånd. Svårigheterna kunna väl i varje fall icke anses oövervinneliga.
Jag skall giva utskottet rätt däri, »att en utredning av här
åsyftat slag bör, för att bliva av värde, allsidigt omfatta kostnaderna
för såväl producerande av brödsäd som frambringande av andra

Ousdugcu <leu 21 mara, f. m.

Nr ;i!S.

jordbruksprodukter.» Det är helt naturligt, att en utredning sådan
den här ifrågasatta, näppeligen kan omfatta ensamt produktionskostnaderna
för brödsäden utan måste omfatta samtliga jordbruksprodukter.
Dessa stå nämligen i så intimt samband med varandra, att
utredningen skulle betydligt försvåras, om det endast bleve en särutredning
för brödsäden.

Anledningen till att blott brödsäden blivit nämnd var den, att
riksdagen knappast kunde tänkas för närvarande ha intresse för
andra produktionsgrenar. Däremot kan jag icke helt godtaga utskottets
motivering, då det säges, »att hållbara beräkningsgrunder icke
kunna ernås, om man utgår ifrån nu rådande onormala och växlanlande
konjunkturer», utan föreslår som beräkningsgrund de förhållanden,
som varit rådande under en tioårsperiod före kristiden.

Ja, bleve en sådan beräkningsgrund mera tillförlitlig? Det är
en fråga, som jag för min del måste besvara med nej. Vad kan det
ligga för intresse uti att få veta produktionskostnaderna för ett kilogram
vete eller råg 1905? Varken mer eller mindre än att få veta
dessa priser ett eller annat tiotal år tidigare.

Vilken arbetare i vilket fack det vara må vill nu nöja sig med
de daglöner, som betalades 1905, och priserna på jordbruksmaskiner,
redskap och andra förnödenheter för jordbruksdriften äro nu helt
andra än då, väl också i huvudsak beroende på höjda arbetspriser.
När sålunda produktionskostnaderna till väsentlig del vila på den
direkta och indirekta arbetskraften och de priser den kan betinga
sig, vore det enhgt mitt förmenande oriktigt att för en eventuell utredning
utgå ifrån föråldrade grunder.

Man får icke heller förglömma, att om man än skulle lyckas införskaffa
sådana detaljerade bokföringar, som vore så tillförlitliga,
att de kunde läggas till grund för utredningen, dessa i varje fall vila
på beräkningar av sådana arbetslöner, som icke förmått kvarhålla
arbetarna vid jordbruket utan tvärtom varit en av de mest bidragande
anledningarna till att jordbruksarbetarna i stor utsträckning
lämnat jordbruket.

Jag anser därför, att därest en sådan utredning, varom här är
fråga, skall komma till stånd, den bör grundas på de förhållanden,
som nu äro rådande, och jag vågar fortfarande tro, att den tillförlitligaste
vägen vore att staten själv genom lejd arbetskraft brukade
några kronohemman inom varje län, och man vunne därmed, om man
så ville, en årlig sådan utredning.

Vare sig den ifrågasatta utredningen kommer att läggas till
grund för framtida maximi- eller minimipris eller icke, tror jag likväl,
att den ur flera synpunkter kan bliva till nytta, måhända till
och med vid framtida åsättande av markegångspris, vilka nu vila på
ganska lösliga grunder.

Herrar Räf och Svensson i Betingetorp instämde häruti.

Ang. kostnaderna.
för
brödsädespro
duktionen.
(Forts.''

Herr Jesperson: Herr talman! Jag skall icke heller göra
något annat yrkande än det, som utskottet framställt. Men jag skall

> r $1.

Onsdagen den 21 mars. f. in.

Amf. kostnaderna
för
hrödsädesproduktionen.

(Forts.)

Ang. revision
av grundlagerna
in. m.

be att få göra några erinringar med anledning av den motivering,
som framförts av utskottet och som ytterligare understrukits i utskottets
kläm.

Det som jag närmast vill rikta mig mot är det uttryck, som
utskottet fällt, då det säger: »Andra och mera praktiska utvägar än
de i motionen föreslagna måste därför anlitas.» Jag undrar, om man
skulle kunna utfinna mera praktiska utvägar, än om staten ville
bruka sina egendomar på olika trakter, då det gäller att utröna huru
produktionskostnaderna ställa sig. Det har ofta från socialdemokratiskt
håll — och jag tänker härvid särskilt på friherre Palmstierna —
framhållits, att jordbruket hade det så utomordentligt gynnsamt
ställt, att man nog kunde beskära det i stället för att gynna det. Ja,
dessa påståenden borde väl i någon man kunna korrigeras, om staten
verkligen finge driva jordbruk genom vissa organ. Huru man därvid
skall gå tillväga, blir en sak. som de, som handhava statens domäner
få avgöra, men jag kan icke tänka mig annat, än att det skulle vara
en mycket praktisk utväg för att utröna jordbrukets bärighet.

Härutöver skall jag endast be att få understryka vikten av att
den utredning, som är föreslagen, företages så snart som möjligt, ty
det är dock av betydelse, att landets produktion av livsmedel blir
fryggad, så att icke sådana förhållanden som de nu rådande komma
att framdeles äga bestånd.

Jag har, herr talman, som sagt, icke något annat yrkande att
framställa än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan, vilket
beslut skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen, genom utdrag av
protokollet delgivas första kammaren.

§ 11-

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört konstitutionsutskottets
utlåtande, nr 6, i anledning av väckta motioner om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision i visst syfte av grundlagarna
och därmed sammanhängande författningar, m. m.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats följande inom andra
kammaren av herr Lindhagen väckta motioner, nämligen

nr 289, i vilken motionären hemställt, att riksdagen ville anhålla
att Kungl. Maj: t (d. v. s. regeringen) måtte låta utarbeta förslag
till en revision av grundlagarna och därmed sammanhängande
författningar i syfte att den svenska konstitutionen i den nya tid, som
borde komma, måtte bättre än hittills uppbyggas på rätten i stället
för makten, på folkupplysning och självstyrelse i stället för lydnad
under auktoriteter eller med andra ord på en ordning, som i statslivet
möjliggjorde skyddade och värdesatte även den egna personlighetens
inre utveckling och den andliga friheten för alla samt sålunda beredde
rum för demokratiska människor i de demokratiska ordningarna; -

Onsdagen den 21 murs, f. in.

29 Nr tf».

nr 290, med hemställan, att riksdagen ville anhålla att Kungl.
Maj: t måtte

1) taga under övervägande angelägenheten att folkstyrelsen vidgades
till icke blott valrätt utan även omedelbar beslutanderätt i viktiga
frågor och att därvid objektiv kunskap i det ämne, varöver
skulle beslutas, meddelades de röstande genom statens förmedling,
ävensom, efter undersökning av olika system för en sådan folkstyrelse
såsom »initiativ» och »referendum» med flera, för riksdagen
framlägga förslag till erforderliga ändringar i grundlagarna för
ändamålet;

2) utsända en kommission för att på platsen vinna erfarenheter
om det i vissa nordamerikanska stater införda systemet för folkstyrelse
med initiativ, referendum och återkallelse av mandat;

nr 291, med hemställan, att riksdagen ville anhålla, att Kung],
Maj:t, för beredande av möjligheter till andlig frihet i de politiska
partiernas inre liv, ville överväga och för riksdagen framlägga förslag
uti de syften, som innefattades i vissa i motionen intagna programpunkter; nr

294, med hemställan, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till sådana grundlagsändringar: 1)

att riksdagen i utrikesärenden erhölle medbeslutanderätt med
regeringen ifråga om dels avhandlingar och förbund med främmande
makter och dels viktigare avgöranden om befarat angrepp och
vid fredsslut, ävensom att uttrycket börja krig utginge ur grundlagen; 2)

att riksdagen i utrikesärenden erhölle förhandlingsrätt med
regeringen genom hemliga utskottets utvidgning till ett riksdagens
utrikes politiska utskott, vilket borde bestå av tjugufyra medlemmar
jämte suppleanter, utsedda proportionellt efter kamrarnas, partiernas
och olika partiskiftningars röstetal;

nr 295, med hemställan, att riksdagen ville för sin del besluta
sådana förändringar i regeringsformen och riksdagsordningen:

1) att valmännen för utseende av justitie- och militieombudsmännen
skulle väljas av vardera kammaren proportionellt efter antalet
medlemmar i kamrarna;

2) att medlemmarna i riksdagens utskott och delegationer jäm väl

i övrigt skulle utses av kamrarna i förhållande till antalet medlemmar
i desamma; ,

nr 296, med hemställan, att riksdagen ville anhålla att Kungl.
Maj:t måtte överväga

1) huruvida ej statsministerämbetet borde upphävas och statsrådet
ombildas till ett jämlikt kollegium med föreskrivna ombyten
av ordförande och vice ordförande efter schweiziskt mönster:

2) huruvida ej statsministerns rätt enligt praxis att faktiskt utse
övriga statsråd borde undanröjas samt i stället, likaledes enligt
schweizisk förebild, alla statsråden utses genom val på bredaste demokratiska
grundval, som förhållandena medgåve; dock att Konungens
nuvarande företrädesvis formella rätt att bekräfta eller för -

Ang. re vinton

av grundlag
ärna m. fn.
(Fort».)

Nr 30

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision kasta statsministerns förslag skulle, om den ansåges böra bibehållas,
av grund- kunna överflyttas på det förslag, .som framgått efter den nu ifråga lagarna

m. m. ,, . i

(Forts) satta valmetoden;

nr 299, med hemställan, att riksdagen ville anhålla att Kungl.
Maj:t måtte taga i övervägande, i vad mån och på vad sätt tjänstemän
i ledande ställning skulle kunna utses genom val av folket och
efter förslag upprättat först genom omröstning bland samtliga tjänstemän
i verket,

ävensom på vad sätt särskilt landshövdingtjänsterna skulle kunna
hädanefter besättas genom ett sådant valsätt som nu ifrågasatta,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill ett sådant övervägande
kunde föranleda; samt

nr 300, med hemställan, att riksdagen ville anhålla att Kungl.
Maj:t måtte överväga och för riksdagen framlägga förslag om genomförandet
av vissa grundsatser för pressens reformering huvudsakligen
i överensstämmelse med i motionen angivet program.

Utskottet, som ansett lämpligt att i ett sammanhang behandla
samtliga ovanberörda motioner med undantag blott för motionen nr
294, vilken sedermera komme att göras till föremål för särskild framställning,
hemställde,

l:o) att herr Lindhagens förevarande motioner

a) nr 290

b) » 291

c) » 295

d) » 296

e) » 299 och

f) » 300

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, samt

2ro) att herr Lindhagens motion nr 289, i den mån den icke
dels genom utskottets under mom. 1 gjorda hemställan kunde anses
besvarad, dels av utskottet uppskjutits till behandling i samband med
motionen nr 294, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

beträffande punkten l:o) mom. a)

av herrar Olof Olsson, Larsson i Västerås, Hallén, Kropp och
Sterne, vilka föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta anställa en allsidig utredning,
huruvida och i vilken utsträckning landets röstberättigade
medborgare kunde erhålla rätt att genom allmän omröstning träffa
avgörande i landsviktiga frågor, -samt därefter för riksdagen framlägga
förslag till de ändringar i grundlagen vartill utredningen kunde
giva anledning; och

av herr Ericsson i Vallsta, som instämt i det av herr Olof Olsson
m. fl. framställda yrkandet;

beträffande punkten l:o) mom. c)

Outslagen den 21 mars, f. in.

ai Nr m.

av herrar K. M. B. Hellberg, Mannheimer, Olof Olsson, Gullberg,
Ilallén, Kropp, Svensson i Skönsberg, Bogren och Sjöberg;
samt

beträffande motiveringen

i vad den avsåge motionen nr 290: av herrar Eden, K. M. B.
Hellberg, Mannheimer och Gullberg; och

i vad den avsåge motionen nr 289: av herrar Eden, Mannheimer,
Olof Olsson, Stadener, von Zweigbergk, Hallén, Kropp, Janson i
Kungsör och Svensson i Skönsberg.

Punkt en l:o).

Sedan mom. a) föredragits yttrade

Herr Larsson i Västerås: Herr talman, mina herrar! Som
herrarna finna, upptager detta utskottsutlåtande icke mindre än 7
av herr Lindhagen väckta motioner. Det skulle vara åtskilligt att
säga beträffande det sätt, varpå utskottsmajoriteten funnit lämpligt
att avfärda dessa olika frågor, men då jag icke deltagit i behandlingen
av andra motioner än den, som nu är föredragen, så skall jag inskränka
mig till att med några ord beröra denna motion. Jag förmodar,
att åtskilliga andra utskottsledamöter komma att närmare
beröra utskottsmajoritetens ställning till dessa olika förslag.

Av utlåtandet framgår att herr Olof Olsson, undertecknad m. fl.
eller samtliga socialdemokrater inom utskottet reserverat oss i den
föredragna punkten. Jag skall med några ord söka att klargöra reservanternas
ställning härutinnan.

Herr Lindhagen har i denna sin motion anhållit, »att riksdagen
ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte

1) taga under övervägande angelägenheten att folkstyrelsen vidgas
till icke blott valrätt utan även omedelbar beslutanderätt i viktiga
frågor och att därvid objektiv kunskap i det ämne, varöver skall
beslutas, meddelas de röstande genom statens förmedling, ävensom,
efter undersökning av olika system för en sådan folkstyrelse såsom
''initiativ’ och ’referendum’ med flera, för riksdagen framlägga förslag
till erforderliga ändringar i grundlagarna för ändamålet; samt

2) utsända en kommission för att på platsen vinna erfarenheter
om det i vissa nordamerikanska stater införda systemet för folkstyrelse
med initiativ, referendum och återkallelse av mandat.»

Vi ha för vår del icke helt kunnat instämma med motionären i
dessa hans yrkanden, men ha likväl ansett, att en del av desamma
borde tagas upp till närmare omprövning och en utredning av Kungl.
Maj :t. Motionären har för sin del påyrkat bland annat en utredning
eller, som det heter, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande angelägenheten
av införande av »initiativ». Vi ha för vår del icke
kunnat bliva övertygade om, att ett sådant initiativ, som motionären
synes åsyfta, skulle för våra förhållanden här i Sverige vara något
särskilt önskvärt. Vi ha ju för närvarande det proportionella valsystemet,
som möjliggör, att varje större meningsriktning ute bland

Ang. revision
av grundlagarna
m. 7n.
(Förta.)

Nr 33. 32

Onsdageu den 21 mars, f. m.

Ang. revision valmännen också blir företrädd inom riksdagen, och därmed torde
loav 9rund''n man också kunna säga, att det skapats möjligheter för dessa större
S<(Forts) nieningsriktningar att i riksdagen få fram de frågor, som de anse

'' ‘ vara av vikt. Det är huvudskälet till att vi icke ansett oss böra gå

in på frågan om ett sådant initiativ. Däremot då det gäller frågan
om referendum eller folkomröstning, ha vi varit av den meningen,
att vi borde söka få till stånd en allsidig utredning och se till, huruvida
och i vilken omfattning det kan vara lämpligt att införa folkomröstning
i vårt land.

Yi ha i det avseendet närmast tänkt oss, att folkomröstningen
skulle kunna bli ett skiljedomsinstitut mellan kamrarna. En ganska
rik erfarenhet här i vårt land visar tydligt behovet av ett dylikt institut,
ty det händer icke sällan, att frågor av vital betj^delse för
landet och folket förhalas, oftast i en sådan utsträckning att det blir
till men för landets sunda utveckling och till skada för folket i allmänhet.
Jag behöver med avseende på detta bara erinra om frågorna
rörande den politiska och den kommunala rösträtten och hurusom i
dessa frågor andra kammaren gång efter annan under olika valperioder
bifallit vissa förslag med avseende på rösträttens utvidgning,
men första kammaren för sin del lika regelbundet avslagit desamma.
Jag vill även erinra om ännu eu annan stor fråga, som är
av ganska vittgående art och som har en genomgripande betydelse för
hela folket, nämligen nykterhetsfrågan. Yi veta alla, att- det lokala
vetot stått på dagordningen här under många, många år, och vi veta
att andra kammaren gång på gång bifallit det väl förberedda och utformade
förslaget till lokalt veto, medan första kammaren lika regelbundet
avslagit detta förslag.

Det har tidigare varit ifrågasatt att man på en annan väg skulle
söka nå fram till ett avgörande då kamrarna i dylika frågor upprepade
gånger stanna i olika beslut, nämligen genom det suspensiva
vetot. Men då nu denna fråga om folkomröstning har förts upp, ha
vi för vår del ansett, att man bör försöka, om det icke är möjligt att
komma fram på den vägen för att få utvecklingen att gå efter något
så när ordentliga linjer, så att icke viktiga reformer skola kunna förhindras
genom motstånd från den ena eller andra av riksdagens
kamrar.

Det kan naturligtvis i detta sammanhang framföras åtskilliga
invändningar mot detta förslag om folkomröstning, liksom mot alla
andra reformförslag, men vi hava, som jag nämnde, ansett, att det
vore skäl i att söka komma fram på denna väg. Därigenom att man
överlämnar åt folket självt avgörandet i en vital fråga, så synes
det mig, att man får en instans, som man kan lita till och vars utslag
bör vara bestämmande, även då det gäller att skilja mellan riksdagens
båda kamrar. De invändningar, som eventuellt kunna göras häremot
skall jag för närvarande icke inlåta mig på. Yi ha för vår del särskilt
ansett, att man icke bör försöka att i en detaljerad motivering
föra fram vissa linjer, efter vilka Kungl. Maj:t borde gå och således
på visst sätt binda utredningen, utan vi ha nöjt oss med att i vår
korta motivering antyda vad vi ha tänkt oss skulle komma under folk -

Od»dagen den ^1 mur», f. in.

33 Är 88.

omröstning, nämligen landsviktiga frågor, däri givetvis inbegripas A''la- revision
lag- och grundlagsfrågor, som äro av stor betydelse för landet och 9i''untl~
folket, men även andra viktiga frågor, som icke kunna bli föremål ™ m för

gemensam votering. Vor v

Vi ha således icke velat draga upp gränserna för utredningen.

Det är klart, synes det mig, att utredningen bör vara så omfattande
som möjligt; man bör söka efter de olika vägar, på vilka man här
bör gå fram, och dessa vägar kunna ju tänkas vara flera olika. Vi ha
därför stannat vid att formulera vårt yrkande mera allmänt och hemställt »att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta anställa en allsidig utredning, huruvida
och i vilken utsträckning landets röstberättigade medborgare må äga
rätt att genom allmän omröstning träffa avgörande i landsviktiga
frågor, samt därefter för riksdagen framlägga förslag till de ändringar
i grundlagen vartill utredningen kan giva anledning.»

Om detta yrkande bifalles är det möjligt för Kungl. Maj:t, att
anställa en allsidig utredning utan att på förhand vara bunden av
några bestämda direktiv.

Nu vill jag till sist säga några ord om motionärens yrkande i
punkt 2, där han hemställer om utsändande av

»en kommission för att på platsen vinna erfarenheter om det i
vissa nordamerikanska stater införda systemet för folkstyrelse med
initiativ, referendum och återkallelse av mandat.»

Vi ha vid den punkten varit av den uppfattningen, att riksdagen
icke bör, åtminstone icke i detta fallet, föreskriva några bestämda
direktiv om hur Kungl. Maj:t skall bära sig åt för att åstadkomma
den allsidiga utredningen. Jag är för min del icke övertygad om
att det system, som användes i de nordamerikanska staterna kan vara
något särskilt att rekommendera såsom föredöme för oss här i Sverige.
Men väl kan jag tänka mig att såväl detta system som andra
system, t. ex. det i Schweiz tillämpade eller varhelst de nu må finnas,
kunna vara förtjänta att undersökas i samband med denna utredning.

Om denna skrivelse kommer till stånd, förmodar jag, att undersökningen
kommer att omfatta jämväl dessa andra system.

Med dessa korta ord skall jag, herr vice talman, för närvarande
låta mig nöja och ber nu att få yrka bifall till den av herr Olof
Olsson m. fl. vid detta utlåtande fogade reservation.

Herr vice talmannen, som under herr Larssons i Västerås anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter
ordet till

Herr Hilde brand, som yttrade: Herr vice talman, mina
herrar! Om man först genomläser motionärens motivering till alla
dessa motioner och sedan hans yrkanden, får man en känsla av att
det är mycket svårt att få något grepp på det hela. Det är litet emellan
som man tycker sig finna, att motiveringen rätt väsentligt strider
mot yrkandet, eller med andra ord, att om motionären skulle tvinga

Andra hammarens protokoll 1017. Nr 33. 3

Nr 33. 34

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision gjjj uppfattning igenom, detta skulle leda till helt andra påföljderi
av 9™nd- än han synes vilja komma till, när man läser motiveringen. Bet är
också rätt mycket som svävar väl högt uppe i molnen och som för''
0 ’ svårar en behandling här.

Jag skulle dock vilja _säga, att motionen nr 290 i viss grad
skiljer sig från alla de övriga motionerna. Där utgår motionären
mera från ett reellt underlag och tager hänsyn till eu del förefintliga
förhållanden, som vuxit fram i några av Nordamerikas Förenta Stater.
Det är helt nya anordningar, trevande försök att få fram beslut
i för en stat viktiga frågor på annat sätt än förut varit vanligt. Jag
anser mig icke här behöva upptaga tiden med att ingå på vari dessa
beslut bestå, på deras principiella innebörd, utan jag vill endast i
korthet såsom min uppfattning framhålla, att dessa försök äro synnerligen
intressanta och givetvis ägnade för ett ingående studium.

Jag känner mig dock icke på något sätt övertygad om att man
bör överföra vad man där finner till Sverige, tvärtom tror jag det är
omöjligt att göra det nu, men jag har en mera allmän känsla av att
vi efter krigets slut få en ny utveckling i vissa avseenden på olika
håll i olika länder, och att det därför kan vara en skyldighet .för. oss
att taga noga reda på och följa utvecklingen efter skilda linjer i de
avseenden där den avviker från vår här hemma.

Med den uppfattning jag har är det mig dock alldeles omöjligt
att gå med på motionärens yrkande trots det intresse jag har för
att eu utredning, mera enskilt skulle komma till stånd rörande de
förhållanden han här stöder sig på. Jag anser det därför alldeles
otänkbart att nu gå med på reservationen, och det förefaller, mig
att varken motionären eller reservanterna ha på något sätt förebringat
eu motivering för ett beslut om skrivelse med begäran om utredning i
dessa frågor.

Beträffande punkt 2 anser jag vidare att det icke kan vara
lämpligt att gå med på den och således hos Kungl. Maj:t begära
utskickandet av en kommission till Amerika. Jag anser, att konstitutionsutskottet
icke på något sätt bort — och det har utskottet icke
heller gjort — tillstyrka en skrivelse om utredning, helt enkelt därför
att i och med detsamma måste man utgå ifrån, att konstitutionsutskottet
ansåge, att en ändring i nu gällande grundlag borde vidtagas
i ett visst syfte, och endast för att närmare utreda hur ändringen
borde ske, skulle utredningen komma till stånd. Konstitutionsutskottets
befattning med saken menar jag också skulle giva en alldeles
skev syn på hela frågans läge.

Jag skulle därför vilja närmast rent personligt uttala en förhoppning,
att de nämnda förhållandena i Nordamerika måtte göras
till föremål för grundlig utredning av kompetent person. Det är
synnerligen intressanta studieobjekt alldeles avgjort, och kan något
anslag lämnas av de medel, som stå till Kungl. Maj:t.s förfogande
för sådana vetenskapliga studier, anser jag det så mycket bättre. Men
däremot, herr vice talman, anser jag mig böra alldeles bestämt hemställa
om avslag på motionärens yrkande i denna del och således
om bifall till vad utskottet bär har yrkat.

Onsdagen den 5J1 mar», f. in.

Nr list.

•tf)

Vidare anförde

Herr Lindhagen: Jag skall be att i detta sammanhang Ja
göra en erinran emot det ganska ovanliga sätt, på vilket utskottet
behandlat de ifrågavarande, i särskilda.motioner framställda yrkandena.
Det står i grundlagen, att olika ämnen icke få sammanföras
i en skrift, och i överensstämmelse därmed har motionären också
delat upp sina yrkanden, och herr talmannen lär nog icke hava tilllåtit,
att de sammanförts uti en motion. När nu utskottet skall behandla
dessa ganska olika ämnen, så rör det ihop allt i ett enda betänkande
och använder en gemensam, mycket allmän motivering.
Jag har hört, att det icke var skrivet så ifrån utskottets kansli, men
genom en kupp av högern i utskottet, såsom någon uttryckte sig,
fick saken denna summariska behandling. Nu är jag för min del
hjälpt någorlunda ur mitt nödläge genom att talmannen föredragit
varje punkt för sig, så att vi kunna åtminstone i kammaren resonera
om varje sak särskilt, vilket utskottet och för övrigt även dess reservanter
alldeles uraktlåtit. Jag finner nu, att även herr Hildebrand
inlåtit sig på _ första punkten realiter och således desavouerat sitt
eget uppställningssätt och sin egen motivering uti konstitutionsutskottets
utlåtande.

Jag skatt till en början be att få säga några ord om utskottets
allmänna motivering. Denna är mjmket enkel enligt min uppfattning
med sitt sätt att avfärda saken därmed att grundlagarna föreskriva
en särskild varsamhet och ett undvikande av experiment.
De föreskriva nämligen, att konstitutionsutskottet skatt föreslå endast
vad det finner högst nyttigt och nödigt och möjligt att verkställa.
Jag vitt då fästa uppmärksamheten på, att detta stadgande
i grundlagen hänför sig till de initiativ, som utskottet tager själv
utan något föranledande utifrån. Där antager grundlagen att det
icke kommer ifråga någon åtgärd från utskottet, annat än när det
finner: här måste vi gripa in. Men sedan heter det i grundlagen,
att konstitutionsutskottet också skatt avgiva utlåtande över de från
kamrarna titt utskottet remitterade grundlagsfrågor; och vad som
här föreligger är ju grundlagsfrågor. Beträffande dessa remitterade
ärenden, använder grundlagen intet annat uttryck än den använder
för andra utskott och andra frågor. Detta var utskottets första skäl.

Det andra skälet, som utskottet åberopar för sitt avstyrkande,
är, att förslagen i vissa fatt skutte syfta titt åtgärder, vilka icke
lämpligen kunde regleras genom grundlagsstiftning eller andra lagstiftningsåtgärd,
som faller inom utskottets verksamhetskrets. Om
så är fallet skutte konstitutionsutskottet ha återlämnat dylika framställningar
titt kammaren, ty någon behandling har en motion dock
rätt att få. Men när nu motionerna ansetts höra titt utskottet, så bör
utskottet vara av den godheten att helt enkelt rätta sig efter remissen
och behandla desamma. För övrigt skatt det bli intressant att
se, vad det är för frågor här, som icke höra till konstitutionsutskottets
handläggning. Därtill få vi rikligt tillfälle, då vi komma in på
varje sak för sig. Den nu föredragna första frågan är i alla fall en

Ang. revision
av grundlagarna
m. m.
(Forte.)

Nr 33. 36

Onsdageu den 21 mars, f. in.

Ang. revision sådan fråga, som efter herr Hildebrands omdöme hör till konstituav
grund- tionsutskottet, och då återstår blott att det icke skulle vara möjligt
lagarna m. m. genomföra vad här föreslås. Det motivet har herr Hildebrand
(ior '' själv strukit ett brett streck över uti sitt anförande. Således finnes
icke åtminstone i den punkten någon grundval för utskottets
andra allmänna påstående.

Herr Hildebrand anförde, att förslagen i allmänhet vore utopiska.
Ja, här komma vi in på eu av anledningarna till denna motion.
Jag skrev eu gång eu liten broschyr om mina intryck från eu
resa i Tyskland, och intrycken föranledde också en del utopiska
önskemål för framtiden ifråga om världsorganisationen. Denna broschyr
fick ett välvilligt referat i en konservativ tidning, Nya Dagligt
Allehanda, där det framhölls, att sådana här förslag, som herr Lindhagen
kommer fram med, »när de verka litteratur», äro ganska läsvärda.
När »de verka litteratur» — ja se där ha vi det. Svenskarna läsa en
del vackra böcker om hur världen skall vara beskaffad, och vi finna
alla, att vad som ifrågasattes, är det alldeles nödvändigt att genomföra,
annars komma vi aldrig ur denna trampkvarn, och så slå vi igen
boken och gå till vår måltid eller lägga oss att sova och tycka,_ att vi
ha gjort en god gärning. Men i politiken och erkannerligen i riksdagen,
skall man icke alls befatta sig med sådana saker, ty det är
blott litteratur, en estetisk fråga. Alla partier gå på den bogen.
Därför böra i framtiden skapas sådana partier, som införa i det
politiska livet vad för sunda förnuftet och inom litteraturen anses
vara nödigt för att komma till en bättre världsordning.

Nu har dock till och med en officiell politiker, Förenta Staternas
president, börjat röra vid dessa maximi-program, såsom jag kallar dem.
Europas officiella värld har då också här och var genast varit framme
med sitt »utopiskt», detta europiska statsmäns och politicis stora förskräckelse
inom alla partier, den enda fiende, mot vilken de kunna
samla sig alla uti ett besjälat nedrackande. Må vi nu hoppas, att nödvändigheterna
omsider skola vrida spiran ur dessa härskaredömen. Med
andra ord, det är nödvändigt att giva rum för den tanken, att just de
utopiska d. v. s. de obeskuret verklighetsnödvändiga frågorna icke
blott ha plats i litteraturen och i kyrkorna och på andra sådana platser,
utan först och sist också i politiken.

Herr Hildebrand sade, att vad jag behandlar i denna nu först
behandlade motionen, som väl icke hör till det utopiska, är mycket
intressant och att vi böra studera även de åberopade amerikanska
förhållandena. Han tyckte dock icke, att det var värt att göra något
ännu. Det ansåg däremot herr Viktor Larsson. Jag får erkänna,
att jag hade tänkt mig, kunna med stor tillfredsställelse förena mig
med reservanterna, men herr Larsson gjorde mig något betänksam,
då han i sin motivering förklarade, att reservanterna vore i viktiga
delar icke ense med mig. Detta gällde särskilt, såvitt jag förstod,
frågan om införandet av initiativ, som nu framförts i Amerika och
som just består i att ett visst antal medborgare skälva få begära,
att en fråga skall hänskjutas till folkomröstning. På det sättet pågår
ett folkligt lagstiftningsarbete parallellt med parlamentets lag -

Onsdngen den 21 mnrt, f. in.

37 Nr IM.

stiftningsarbete, ulan att detta på något sätt inskränker parlamentets
kompetens. Detta är just en huvudsak i motionen. Om man läser
motiveringen, befinnas att erfarenheterna från Amerika i detta
avseende enligt min uppfattning äro särdeles intressegivande. Ett
dylikt system skulle möjligtvis föra oss någon bit ifrån det politiska
livets nuvarande urartning, eller mildare uttryckt, ur dess nuvarande
stillastående på en och samma punkt. I Amerika har man funnit, att
icke allt är demokratiskt som bär detta namn. Det veta vi för övrigt
alla, att det förhåller sig på det sättet. Vidare har man funnit,
att bestämmanderätten i offentliga angelägenheter icke utan fara
kan tillerkännas valda personer, och att partiväldet är en källa till
allvarliga faror för friheten, och att det är ett faktum, att folket i
verkligheten på det sättet styres av politiska maskiner och själv blir
maskiner. Vad som behöves är icke mindre utan mera demokrati.
Det nya systemet påstås i detta avseende ha visat goda resultat i Amerika.
Därom säges, att det tvingat politikerna och tidningarna att
hålla sig till sanningen, därigenom att vid en omröstning förut en
objektiv kunskap meddelas alla valmän och värjo parti har rättighet
att därvid även få tala med egna ord. Folket blir medvetet, intresset
är ofantligt, och frågor, som politikerna neka att skänka uppmärksamhet,
komma fram på dagordningen och avgöras. Man får
även ett nytt slags ledareskap, som man i Amerika funnit vara mycket
värdefullt, och vidare uppfostras folket genom denna ordning till
kunskap i politiska ting, under det att det nuvarande systemet har en
motsatt verkan, som vi komma till längre fram, särskilt vid frågan
om pressen. Man framhåller också från Amerika, att folket i längden
kommer att sköta sina egna angelägenheter bättre än någon vald eller
ärvd regeringsmakt skulle kunna det. De priviligierade frukta icke
folkets okunnighet utan dess intelligens. Det tror jag är ordet, som
är sagt på det rätta sättet och vid den rätta tiden. Jag har i motionerna
särskilt betonat, att här är det meningen att kunna få införd
en omedelbar folkstyrelse, som skall vara lojalt organiserad utan
demagogiska syften men så, att den verkar till folkets uppfostrande
och därför skulle för en gångs skull de, som avgöra saken, få avgöra
den omedelbart och utan mellanhänder och avgöra den på grundvalen
av en neutral och objektiv kunskap.

Icke kan jag väl tänka mig, att herr Viktor Larsson menade, att
motionens yrkande i sista delen om att en sådan objektiv kunskap
skall bibringas före denna omröstning varit något, som reservanterna
hade någonting emot. Ja, jag tror tvärtom, att vi äro ense om den
saken, herr Larsson, så att den behöva vi icke diskutera. Åtminstone
hade jag den uppfattningen uti den socialdemokratiska programkommissionen,
i vilken jag icke numera fungerar såsom varande utesluten
ur densamma. Där kommo vi överens om att både initiativ och referendum
var utmärkt bra och vidare på mitt förslag, att det borde
meddelas objektiv kunskap om de föreliggande frågorna.

Sedan ha vi frågan om den föreslagna kommissionen till Amerika.
Nu skickar regeringen den ena kommissionen efter den andra
till Tyskland, till England, till Frankrike för att studera en del mili -

Ang. revision
av grund-1
lagarna m. m
(Forts.)

Nr 33. 38

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision (ära frågor, studera tuberkulosens utbredning till följd av kriget ock
av grund- en myckenhet andra saker. Då tycker jag verkligen, att man kan
bestå sig med en kommission även för en sådan här stor framtidsor
'' fråga för att kunna få något grepp på densamma. Jag skall emellertid
icke vidhålla denna begäran utan avstå från den punkten.

Trots de betänkligheter jag har att förena mig med reservanterna,
på grund av den motivering herr Yiktor Larsson gav, finner
jag i alla fall, att den kläm de formulerat passar mig förträffligt.
Den begär just en allsidig utredning, och om herr Larsson begär
den med sin motivering på ett sätt, och jag gör det på ett annat sätt,,
kunna vi ju dock förena oss om klämmen. Jag ber således, herr
talman, att ifråga om denna motion få instämma i den av herr Olof
Olsson med flera avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Hallendorff: Herr talman! Jag tillåter mig först
upplysa om att man svårligen kan tala om någon högerkupp i utskottet,
då förhållandet rätt och slätt var det, att högern, som bildade en
sammanhängande grupp inom utskottet, under det att vänstersidan
var delad, enade sig om en motivering, som då också blev antagen.
För övrigt må anmärkas, att om vi jämlikt motionärens önskan nu
skulle ha besvarat var och en av dessa motionärer med ett särskilt utlåtande,
så förefaller det sannolikt, att den motivering, som nu givits,
hade kommit att upprepas i minst sju olika fall, och då föreföll det
oss, som om det speciellt i dessa dyra tider vore rimligare att man
toge tillhopa allt i ett betänkande men i särskilda punkter för de
olika yrkandena. Då motionären själv varit så litet sparsam med
statens medel för tryckningskostnader, tyckte vi, att vi borde ge
något exempel i motsatt riktning. Det bör för övrigt icke ha föregripit
den ärade motionärens rätt, då han nu i alla fall får tillfälle
att diskutera varje punkt för sig.

Den ärade motionären har vidare anmärkt, att motiveringen skulle
vara oriktig, när konstitutionsutskottet citerar 38 § riksdagsordningen,
»att det tillkommer utskottet att hos riksdagen föreslå de ändringar
i rikets grundlagar, dem utskottet finner högst nödiga eller
nyttiga och möjliga att verkställa». Han påpekade, att det i en
senare punkt, skild från denna, står, att konstitutionsutskottet också
skall avgiva yttrande om dit remitterade motioner och han syntes
sluta, att för sådana yttranden andra regler kunde eller borde gälla.
Nåväl, jag har åtminstone alltid föreställt mig, att den allmänna
föreskrift, som gäller för konstitutionsutskottet, vid dess eget initiativ,
bör i minst lika mån gälla, då konstitutionsutskottet yttrar sig
om framlagda förslag, och att konstitutionsutskottet då bör lika omsorgsfullt
bedöma dessa frågor som då utskottet självt tager initiativet.
Detta synes mig vara en självklar sak, som följer direkt av
det sammanhang, vari stadgandet står, och den omständigheten att
denna sista punkt tillkommit senare än den ursprungliga formuleringen
kan väl icke på något sätt försvaga den ursprungliga, utan bör
väl endast innebära, att man för den tillagda punkten tänkt sig att

Oiibdageu den «1 mars, f. in.

39 Nr 33.

samma förhållanden skulle råda som för de! ursprungliga principiella
stadgandet.

Vad för övrigt angår det här föreliggande förslaget, så tror jag,
att den ärade motionären träffade huvudet på spiken, när han citerade
uttalandet i annat liknande fall av någon tidning, att »som litteratur
kunde det vara ganska värdefullt». Jag erkänner obetingat
och absolut, att läsningen av denna motion har berett mig ett mycket
stort nöje. Och detta säger jag icke ironiskt, ty visserligen har jag
åtskilligt att erinra mot den egendomliga produkt, som kallas motionen
i andra kammaren nr 289, men i många punkter är det mig
ett verkligt nöje att instämma i vad motionären anfört. Det förefaller
mig emellertid, som om ifrågavarande skrift skulle gjort sig
betydligt bättre på salongsbordet i ett vackert band vid sidan av
Bernhard Shaws »Handbok för revolutionärer» än i riksdagens torra
handlingar, där jag fruktar, att ganska få taga del av densamma.
Särskilt iögonenfallande är det svaga sammanhanget mellan den allmänna
motiveringen och de olika yrkanden, som motionären kommit
till; dessa yrkanden kunna i regel sägas ej ens tillnärmelsevis motsvara
den mycket vidsträckt gående kritik, som i själva motionen
presteras. Det är detta bristande sammanhang mellan en motivering,
som i många punkter är högst intressant eller rent av briljant, och de
yrkanden, som framställts, vilket för mig varit avgörande, då jag
icke kunnat finna någon möjlighet att till beaktande upptaga de
uppslag, som motionären framfört.

Vad nu speciellt angår den här motionen nr 290 — den som
gäller initiativ och referendum — skulle jag på de förslag, som där
framställts, vilja i någon män tillämpa en anmärkning, som en numera
bortgången kammarledamot fällde under den första riksdag jag
tillhörde denna kammare. Det var så, att en ledamot av kammaren,
som ännu sitter här, hade om något ärende yttrat: »ja, den här saken
tyckte jag var mycket bra, när jag första gågen läste om den, men
ju mera jag tänkt på den, dess mera betänksam har jag blivit.» Då
reste sig Fridtjuv Berg och kom fram till min bänk och sade: »det
var ett ganska riktigt ord, som vi litet var väl borde besinna, så att
vi icke alltför hastigt besluta oss för en sak.» Jag tror, att detta
är något, som rätt väl bör beaktas i avseende på vad här i motionen
blivit framställt. Detta tal om initiativ och referendum må låta bestickande,
men innan man engagerar sig för det, torde det vara skäl
i att åtminstone i någon män taga reda på de erfarenheter, som man
på andra håll i världen har av dessa institutioner. De erfarenheterna
kan man i hög grad studera redan nu och redan här utan att
sända ut någon kommission till vare sig Nordamerikas Förenta Stater
eller Schweiz eller till någon annan trakt av världen, där de förekomma.

Jag tillåter mig erinra, mina herrar, att speciellt referendum
icke är någon nyhet och icke heller någon oprövad nyhet, utan det
kar visat sig som ett tveeggat och till sina verkningar mycket osäkert
vapen. Det torde icke vara obekant, att napoleonska kejsardömet i
ganska hög grad koketterade med ett referendum, som kallades ple -

Ang. revision
av grundlagar
na m. m.
(Forts.)

Sr 38.

Ang. revision
av grundlagarna
in. m.
{Torta.)

40 Onsdagen den 21 mars, f. m.

biscit. Jag förmodar, att herrarna erinra sig, att det i maj 1870
igångsattes en storartad allmän folkomröstning i franska riket, vilken
gav det uppseendeväckande resultatet, att nära 7 */2 miljoner uttalade
sig för kejsarens politik och D/2 miljon emot. Det blev sålunda ett
kolossalt förtroendevotum. Fyra månader senare — då var det napoleonska
kejsardömet bortsopat, och det var knappast någon enda
av dem, som nyss röstat för dess statskonst, som hade lust att träda
in för detsamma. En sådan företeelse gör, att vi icke ha anledning
att lita allt för mycket på den sortens verktyg och deras användning.

Det finns som bekant en stat i Europa, som experimenterat
mycket länge med referendum, nämligen den schweiziska republiken.
Men när vi här göra en jämförelse, böra vi komma ihåg, att den
schweiziska republiken — vilken för resten arbetar under högst säregna
förhållanden — har ett territorium, som når i utsträckning endast
ungefär så långt som ett stort svenskt län. Hela Schweiz’ område
står i storlek ungefär mitt emellan Kopparbergs och Jämtlands
län. Inom ett sådant område är det naturligtvis mycket lätt att få
uppkommande frågor rätt fullständigt kända av alla och även uttömmande
diskuterade. Vad beträffar de mindre områden inom den
schweiziska republiken, där referendum förekommer, kantoner och
kommuner, rör det sig då om mycket små områden. En av de största
kantonerna, Bern, är icke större än Sörmland, och går man till en
av de mindre, Basel, är den knappast större än en något så när stor
mellansvensk socken. Det är sålunda endast fråga om små distanser,
när man tillämpat referendum i Schweiz, och det gör, att förhållandena
legat helt annorlunda än de skulle göra i en annan stat
med väsentligen större territorier — bortsett nu från den säregna
utveckling, som befordrat ifrågavarande instituts användning i
Schweiz.

Beträffande Nordamerikas Förenta Stater är det icke alldeles
okänt, att referendum där emellanåt kunnat bli någonting, som verkat
i ganska motsatt riktning mot vad man velat. Meningen bär naturligtvis
varit att vrida vapnen ur händerna på de speciella partiorganisationerna
och de starka valledningarna, att sålunda få ett slags
garanti mot dessa. Det har varit syftet — och jag misstänker, att
motionären syftar åt samma lovliga håll — men fråga är, om det
icke har visat sig, att det resultat man ernått visst icke alltid varit
det avsedda, utan de skickliga valledningarna och partiorganisationerna,
som finnas, väl förstått att använda även detta institut för
sina ändamål.

Det är sålunda ett på olika håll prövat men visst icke obetingat
lyckligt vapen, som det här är fråga om. Under sådana omständigheter
kan jag absolut icke finna någon anledning till att vi skulle
uttala oss för ett dylikt instituts införande i vårt politiska liv. Beträffande
utsändande av en studiekommission vill jag säga, att det
egentligen är en direkt teoretisk studiesak, som det här gäller, och
vi ha för densamma en hel del material tillgängligt redan här. Om
någon önskar det, tror jag, att jag skall kunna stå till tjänst med''

OnsJugon den i31 mars, f. in.

41 Nr 83.

åtskilliga anvisningar i don vägen. Under alla omständigheter, skulle -ln9-det vara fråga om att verkligen studera saken, så vore det väl den gårugn, m
sämsta utvägen att skicka ut en stor studiekommission. Den bleve na- (port9.)
turligtvis mottagen med den älskvärdhet, som kommer alla parlamentariska
inrättningar till del, den skulle göra en hel del frågor, men
det må ifrågasättas, om några egentliga upplysningar kunde på den
vägen inhämtas. Skulle en undersökning göras, finge det ske annorlunda
och icke på detta så ofta använda och till sina resultat så lätt
missvisande sätt.

Nu ha reservanterna anfört ett särskilt skäl, varför de för sin
del förorda bifall till en viss detalj i motionens yrkande. Det skälet
är, att ett sådant institut som en allmän folkomröstning skulle
vara ett förträffligt medel för utjämnande av strider mellan kamrarna.
Jag vill erkänna, att den ärade talaren på Västeråsbänken
har rätt däri, att en del motsatser funnits, men å andra sidan kan
man fråga, om det alltid varit till så stor skada att ett dylikt motsatsförhållande
ägt rum. Har det icke som oftast inträffat, att denna
motsats tvingat reformivrarna till en bättre kritik och till att noggrannare
gå in i undersökning av sina egna yrkanden? Har det icke
hänt, att just under detta motsatsförhållande en hel del av de yrkanden,
som blivit framförda, lett till resultat, låt vara icke så fullständiga,
som man från början skulle velat, men i alla fall alldeles tillräckliga
för att tillgodose de önskemål man avsett att främja? Jag
tror, att det finns många möjligheter att på annan väg utjämna sådana
uppkommande motsatser mycket viktigare och mera effektiva
medel än det som här blivit ifrågasatt Under sådana omständigheter
finner jag icke några skäl tala för att man på något sätt skall understödja
det vittutseende projekt, som den ärade motionären lancerat.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson i Västerås: Herr vice talman! Den siste ärade
talaren kunde icke bestrida vad jag tillät mig framhålla i mitt
första anförande, att det bär varit motsatser och stridigheter mellan
kamrarna, men han ville göra gällande, att detta förhållande icke
torde ha varit till någon skada för landet och folket utan snarare
verkat därhän, att frågorna mognat, som man säger. Ja, det är ju
svårt att här kunna lägga fram några säkra och klara siffror eller
andra bevis för, huruvida det varit till skada eller icke. Men herr
Hallendorff kunde ju gå ut i landet och höra sig för bland folket,
hurudan uppfattningen i allmänhet är rörande dessa saker, och då
kan det hända, att herr Hallendorff skulle få höra, att den omständigheten,
att vissa frågor här varit före riksdag efter riksdag utan
att kunna nå fram till sin lösning, varit ägnad att hämma utvecklingen
och varit till skada för folkets stora flertal. Det är också min
uppfattning, och därför tror jag, att det är nödvändigt, att riksdagen
söker en utväg ur dessa förhållanden, och som en sådan utväg ha vi
pekat på folkomröstningen.

Jag begärde egentligen ordet för att säga några ord till herr

Nr 33.

Ang. revisio
av grundlagarna
vi. i
(Forts.)

42 Onsdagen deri 21 mars, f. in.

Lindhagen, då han framhöll, att han icke var tillfreds med vår motivering.
Jag tror nog, att det är flera än han, som icke kunna vara
det, liksom icke heller vi äro nöjda med hans motivering, men jag
vill säga, att vi reservanter sökt lägga vårt yrkande så pass allmänt,
att det skulle kunna inrymma både herr Lindhagens uppfattning och
vår egen uppfattning och även deras, vilka i denna sak stå mera
tveksamma än vi göra. Yi ha ansett det vara nödvändigt att så gå
tillväga, därför att den här frågan ju egentligen icke varit uppe till
någon vidare diskussion vare sig ute i landet eller inom riksdagen i
senare tider. Den framfördes 1908, men sedan dess har den legat
nere. Därför ha vi ansett nödvändigt att formulera klämmen så, att
alla, som ville någonting i föreliggande syfte, skulle kunna förena
sig om densamma. Därmed uteslutes sålunda icke heller, om eu utredning
blir beslutad, att Kungl. Maj :t tar upp till undersökning även
frågan om initiativ, som herr Lindhagen ansåg i det här fallet vara
den viktigaste. _ Jag har förklarat, att vi reservanter icke för vår del
anse, att initiativet är någonting särskilt önskvärt för vårt land med
de förhållanden vi ha med avseende på val och sådant, ty vad skulle
ett initiativ egentligen innebära? Jo, det skulle innebära, sade herr
Lindhagen, att folket självt finge rätt att föra fram en fråga till referendum.
Nu vill jag säga, att de frågor, som skola kunna föras
fram till folkomröstning, väl i alla fall böra vara klart utformade,
så att de föreligga såsom fullständigt utredda förslag, och sådana
förslag kunna ju föras fram i riksdagen genom folkets representanter.
Och när dessa frågor inom riksdagen blivit behandlade gång
efter annan, men det visat sig, att kamrarna stanna i olika beslut, då
anse vi, att det är nödvändigt att tillgripa omröstning. Om det
kan vara till någon tillfredsställelse för herr Lindhagen, vill jag meddela,
att jag för min personliga del kunnat sträcka mig något längre
i detta avseende än mina medreservanter. Jag anser nämligen, att
man skulle kunna medge valmännen rätt till initiativ i så måtto, att
de kunde kräva referendum rörande frågor av större betydelse, som
varit före i riksdagen flera gånger, men icke kunnat leda till något
resultat, antingen på grund av första kammarens avslag, vilket naturligtvis
förekommer i de flesta fall, eller därför att andra kammaren
ställt sig avvisande. Man borde sålunda enligt min mening medge
valmännen rätt att med viss majoritet kräva, att sådana frågor gå
till omröstning då ingendera av kamrarna eller Kungl. Maj:t funnit
lämpligt anbefalla en sådan.

Då herr Lindhagen talade om att objektiv kunskap borde meddelas
folket, vill jag säga, att även den saken inrymmes i det yrkande
vi framställt. När han vidare talade om den socialdemokratiska
partikongressen, som herr Lindhagen fortfarande tycks ha en viss
respekt för, ber jag få nämna, att denna visserligen behandlat frågorna
om initiativ och folkomröstning, men den har därvid utelämnat
initiativet och endast upptagit frågan om folkomröstningen. Så
ligger saken i det avseendet.

Ja, herr vice talman, jag skall icke upptaga tiden längre. Jag
ber att få vidhålla mitt yrkande.

Onsdagen (leu ~1 mars, f. in.

43 Nr :M.

Herr Branting: Herr talman! Jag begärde ordet för att uttala “tf- T‘°uni"
som min mening, att jag sällan har sett ett _sä ^ torftägt utlåtande lagarna m m
som det, för vilket herr Hallendorff här gått i elden. Man ma ha (F0rts.)
vilken mening som helst om den mängd frågor, som av herr .Lindhagen
i hans motionsgrupp framförts, men nog förefaller det, som
om det kunnat vara skäl i. att i den del av dessa frågor, som har
är på tal, försöka ta upp donna sak till något annat bemötande, an
vad som innefattas i de ord, som utskottet kostat på densamma.

Om man ser efter, vad som i utskottets yttrande rimligen kan
tillämpas på den punkt, som nu är föredragen, så skall man finna
att allting, som hänför sig till denna punkt nr 1 a), således rörande
herr Lindhagens motion nr 290, inskränker sig till att konstitutionsutskottet
åberopar grundlagens ord och därvid säger, att »det tillkommer
utskottet att hos riksdagen föreslå de ändringar i rikets
grundlagar, dem utskottet finner högst nödiga, eller nyttiga och
möjliga att verkställa», och tillägger utskottet sedan, att »de av motionären
här framlagda förslagen fylla icke de förutsättningar, som
sålunda äro föreskrivna.» Vad som sedan följer, nämligen orden:

»För övrigt syfta dessa förslag i vissa fall till åtgärder, vilka icke
lämpligen kunna regleras genom grundlagsstridig», kan enligt sakens
natur omöjligen tillämpas på frågan om. referendum, ty den
han naturligtvis regleras genom grundlagstiftning, om man är ense
om att det ligger något i den tanken, och att det finns skäl att slå
in på den vägen.

Sedan går utskottet in speciellt på motionen nr 289.

Alltså hela den motivering för avslag, som konstitutionsutskottets
majoritet har kostat på sig ifråga om den nu föreliggande delen
av den stora motionskomplexen, är endast detta, att utskottet icke anser
sig böra upptaga annat än sådant, som är högst nödigt och
nj-ttigt, och därmed är den affären avfärdad. Utskottet måste dock
erinra sig, att frågan om referendum för ett''antal år sedan framfördes
med mycken pondus här i kammaren från det liberala partiets
dåvarande ledning och gav anledning till en mängd uttalanden och
till en allvarlig diskussion, som visserligen för tillfället icke utmynnade
i något positivt, men som i alla fall måste visa, att saken dock
icke kan aVvisas på detta torftiga sätt — jag upprepar det — som
konstitutionsutskottet denna gång gjort. När man så till denna motivering
lägger den motivering, som vi hörde från herr Hallendorff,
med betraktelser över att herr Lindhagen inkräktat på statens tryckningskostnader,
så att utskottet ville visa den största sparsamhet i
detta avseende, då kommer till en motiveringes torftighet därjämte,
jag nödgas säga det, en motiveringens tarvlighet, som icke är kammaren
värdig.

Vad nu själva saken angår vill det förefalla mig, att man
kär verkligen skulle ha alla skäl att samla sig pa den linje, som
är framlagd av reservanterna, och för vilken herr Viktor Larsson
talat här. I sitt senaste anförande framförde herr Vikor Larsson
med all rätt den omfattande karaktären utav denna samlinglinje
för dem, som anse att över huvud taget denna sak är förtjänt av upp -

Nr 33* 44

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision märksamhet-. Man kar undvikit omsorgsfullt att taga parti i de
av or>md- tvistefrågor, som måste uppkomma, så snart man närmare går in på
“s“”*a m‘ m'' frågan om referendum och initiativ. Där ligger verkligen saken
or så, att förfäktare av olika meningar kunna ge göda skäl för olika
uppfattningar i vissa detaljavseenden. Men att uti denna sak det ligger
en fråga, som verkligen har ett djupt intresse för framtidens demokrati,
därom är jag för min del på det livligaste övertygad.

Det försök till saklig argumentering, som gjorts från herr Hallendorff,
inskränker sig till ett påvisande av att detta institut skull©
vara ett tveeggat vapen och verka osäkert. Ja, det är alldeles naturligt.
Under nuvarande förhållanden, när vi ändå måste erkänna,
att hela den demokratiska utvecklingen ännu befinner sig relativt
sett i en början i jämförelse med vad man hoppas skall bli fallet
när upplysta och fria folk bestämma över sina öden i fullaste omfattning,
när man alltså står inför en sådan ännu trevande början i
många riktningar med avseende å den demokratiska tillämpningen,
då är det mycket naturligt, att verkningarna av ett, sådant institut
understundom icke motsvara förväntningarna. Jag är ingalunda så
utopisk för min del, att jag tror, att införandet av referendum eller
initiativ skulle ögonblickligen medföra något slags himmelrike på
jorden i detta avseende. Men det är icke heller i sådana förväntningar
som vi anse att denna sak bör upptagas till allvarlig prövning,
utan därför att vi anse, att det verkligen bör undersökas, om
det icke ligger på den demokratiska utvecklingslinjen att få också
dessa ting fram uti samhällsförfattningen på sådant sätt, som kan
befinnas efter olika länders olika förhållanden lämpligt.

Herr Hallendorff erinrade om det bekanta napoleonska plebiscitet
1870, då det lyckades den kejserliga makten, med tillhjälp
av hela den stora administrativa apparaten med prefekterna i spetsen
och med tillhjälp av hela den stora klerikala apparaten med biskopar
och präster av alla kulörer i spetsen, att driva fram de den
tiden i mycket hög grad okunniga massorna ute på franska landsbygden
till att votera för kejsardömet, sedan man lurat dem med att
kejsardömet vore freden och att de därför måste rösta för kejsardömet.
Det är icke utan att man just i dessa dagar kan ha skäl att erinra
sig, hur man tillverkar folkopinion, och hur man med argument
och paroller, som icke äro sannfärdiga, utan falska, driver fram folk,,
som icke vet vad det är fråga om, till att göra opinionsyttringar av
plebiscitär karaktär. Nar herr Hallendorff opponerade mot något
sådant, så synes det mig, att han haft närmare anledning till en sådan
predikan på annat håll än här i kammaren. I alla fall blev resultatet,
som han mycket riktigt sade, att dessa massor, som voro vilseledda
och okunniga och drevos fram av starka samhällsmakter, samlade
7 1/2 miljoner röster, medan motsidan, oppositionen, samlade endast
1 V2 miljon. Men de till antalet underlägsna rösterna kommo från
de stora centra, från ledningen av Franrikes andliga liv den tiden,
och det vägde därför verkligen ganska tungt i vågskålen, vilket också
mycket hastigt visade sig därefter, när hela bedrägeriet i påståendet,
att kejsaredömet vore freden, blev uppenbart för de vilseledda massor -

Onadugcn den S21 murH, i. in.

Nr Xi.

4f>

na. Då gick man över till dem, som förklarat sig lör republikansk
statsförfattning och gjort gällande, att endast på den vägen skulle
folket kunna komma till verklig självstyrelse och till verkligt tryggande
av vad som för folket vore det angelägnaste, nämligen 1 reden.

Det där exemplet är således olyckligt för herr Hallendorff.

Det andra exemplet hänförde sig till Schweiz. Det är mycket
sant, att förhållandena i Schweiz och Sverige äro mycket olika och att
särskilt de små avstånden i Schweiz och de små förhållandena över
huvud taget i kantonerna göra, att det är mycket lättare att där komma
fram till folkets direkta självstyrelse. Vi få för övrigt komma
ihåg, att folkets direkta självstyrelse i de gamla germanska kantonerna
varit något sedan hedenhös bestående, fortsättningen på våra gamla
allshärjarting, som vi ha ett minne av där på vår vägg. Ditt parlamentariskt
system är alltså det till tiden senare som nödvändiggjorts
helt enkelt därför att de gamla folkförsamlingarna, som direkt avgjorde
allting, icke kunde praktiskt fungera, när samhällsinstitutionerna
blevo mera invecklade och samhällena mera vidsträckta till sin
omfattning. Men det är då också mycket naturligt, att på samma
gång som det var nödvändigt att gå till denna koncentrering, så kvarstår
medvetandet att den ursprungliga parlamentariska makten alltid
legat hos folket självt. Och det kan då vara angeläget att se till, att
det icke uppstår så småningom, kanhända omedvetet och utan avsikt,
en sådan klyfta mellan parlamentet och folket, som kan medföra
olycksbringande verkningar. Är det icke då helt naturligt, att referendum
skall komma som en institution, värd beaktande, om vilken
man alltså även här behöver göra eu undersökning, i vad män och
under vilka förutsättningar den passar för våra svenska förhållanden.

Jag förstår ms-cket väl en slags betänklighet, som jag hört enskilt
framföras mot referendumtankens knäsättande i svensk politik
för närvarande. Den betänkligheten innebär helt enkelt det, att
innan vi här i landet ens kommit fram till fullt klar parlamentarisk
ordning, medan vi ännu ha dessa orimliga förhållanden av en regeringsmakt,
som vi se operera ofantligt självständigt gent emot riksdagen,
och av en riksdag, som genom bestämmelsen om båda kamrarnas
lika behörighet och myndighet är i hög grad försvagad i sin
verksamhet i reformvänlig riktning — så länge dessa förhållanden
bestå, skulle referendum icke ha något berättigande.

Jag medger för min del riktigheten av ett sådant omdöme så
långt, att jag fullkomligt instämmer i att den allra angelägnaste och
närmaste uppgiften är hävdandet av riksdagens och allra närmast
den folkvalda kammarens ställning i det svenska statslivet. Men
här är icke fråga om att fatta beslut om att införa referendum nu,
i dag eller i morgon, utan här är fråga om att öppna dörren för en
allsidig utredning av alla dessa ting och att dessa frågor således må
kunna bli föremål för en noggrann och fullständig förberedande prövning.
Så mycket kan man väl tycka att andra kammaren borde göra,
att den nu började det visserligen icke korta arbetet att föra fram
referendumfrågan till aktualitet. Jag hoppas för min del att, trots
•vad som ännu brister uti den svenska parlamentarismens genomfö -

Ang. rtvunon
av grundlagarna
ro. ro.
(Förtid

Nr 38. 46

Onsdagen den 21 mars, f. m.

‘Ang. revision rande — Gud skall veta, att det är så gott som allt ännu! — ändå
^ av grund- utvecklingen skall ligga så pass förberedd i vårt land, att vi inom
'' 9a™a m'' m'' en överskådlig tid skola kunna se, att vi hava kommit fram till må•
0 let i den saken.

Just i tider som dessa, då man ser utvecklingen taga jättesprång
i efterblivna länder, är det på tiden, att även i vårt efterblivna land
utvecklingen marscherar i annat tempo än man vill vara med om
ännu däröver i första kammaren. Därför vågar jag uttala den förväntan
om de närmaste årens svenska utveckling, att det verkligen
skall kunna visa sig, att det lilla beskedliga trappsteget, som innebär
att vi stiga fram till ordentligt genomförd parlamentarism, dock
ligger inom mycket nära räckhåll för den nuvarande generationen.
Om under tiden och utan att på minsta sätt inkräkta på den kamp,
som är den aktuella och den nödvändiga, man också utreder referendumfrågan,
kan detta endast vara av godo. Ty vad som är den
bärande kärnan i den tanke, som uttryckes med ordet referendum, är
att folket självt på ett mera direkt sätt, än vad fallet är genom att få
gå fram vart tredje år och lägga en valsedel i urnan, skall deltaga i
avgörandet av sina egna livsviktigaste angelägenheter, att möjlighet
skall yppas till deltagande således av en allmän folkmening i bestämmandet
av rikets allmänna angelägenheter även på annat sätt än enbart
genom val och genom representationen, som i folkets namn fattar
sina beslut.

Hur detta skall ske, allt detta ligger i den blivande utredningen.
Begränsningen mellan riksdagens makt och den direkt utövande
folkmakten kommer att bli föremål för mångahanda meningsbrytningar
och meningsutbyten. Låt oss då emellertid börja att resonera om
den saken och få en ordentlig, värdefull och fördomsfri utredning
om alla dessa hithörande frågor, så att man får ett underlag för det
fortsatta arbetet, i folklig riktning. Ty ytterst är det ju — och det
är detta som är referendums styrka — ändå så, att om man också
skulle få en mycket utvald, en mycket sakkunnig, en mycket skicklig,
en mycket vidsynt riksdagsförsamling, representerande ett visst
folk, så ligger det dock någonting svagt uti en sådan vacker topppunkt
för det politiska livet, därest icke av den upplysning, den kännedom
och insikt om de allmänna angelägenheterna, som man sålunda
har samlad uppe i toppen på statsstyrelsen, vore samtidigt i möjligaste
mån spridd ute ibland de bredaste massorna av befolkningen.
Det får bara icke vara en helgdagssak att gå fram till valurnan en
gång vart tredje år. Folket måste självt följa med de allmänna angelägenheterna,
som angå det självt på det mest intima sätt. Vi ha ju
t. ex. under dessa tider sett, hur nära den angelägenheten angår varje
enskild människa, huruvida vi hade haft en dyrtidspolitik sådan att
den kunnat visa tillfredsställande resultat, eller vi haft en sådan, som
den vi under den nuvarande statsministerns ledning varit välsignade
med. Det är sådana frågor det ligger direkt för menige man att ta
ett bestämt intryck av; och åt menige man bör också i en genomförd
demokrati ges möjlighet att mycket direkt föra fram sin mening i
dessa saker.

Onsdagen den »1 mars, f. in.

Al Nr 88.

Herr Viktor Larsson erinrade ju också om det orimliga förhål- AnfJlandet,
att år efter år, årtionde efter årtionde, det visat sig, att vissa /,"m
frågor, för vilka det finnes en överväldigande folkmening, ändå be- ,Fortsj
handlas nästan så slentrianmässigt, därför att man vet, att första kammaren,
sådan den är sammansatt, ändå stoppar alltsammans. Då behövs
det, att folket har tillfälle att sträcka ut sin starka hand och
säga: »Hitintill men icke vidare!» åt de myndiga herrar, som vilja
regera detsamma från första kammaren.

Jag tror således, att det finnes verkligen ur alla dessa synpunkter
de allra starkaste skäl för att andra kammaren så enigt som möjligt
sluter sig omkring den sunda tanke, som här på ett samlande
sätt är uttryckt i reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade:

Herr E d é n: Herr talman! Jag har till detta utskottsbetänkande
vid den nu föredragna punkten antecknat en reservation, som hänför
sig till motiveringen. Jag skall till en början be att få förklara,
att reservationen i själva verket angår motiveringen för utskottets betänkande
i dess helhet. Jag har icke något ansvar och vill icke
taga något ansvar på mig för ett betänkande, som avfärdar denna
komplex av herr Lindhagens motioner med de få rader, vilka utskottet
bestått. Detta icke därför, att jag har varit beredd att gå in
på något av herr Lindhagens yrkanden, sådana som de blivit framställda,
ej heller därför, att jag förbiser, att uti hans motioner äro
sammanförda en hel mängd av önskemål, som näppeligen kunna
karaktäriseras annorlunda än som en varmhjärtad politisk drömmares
förhoppningar och önskningar, med den påtagligaste brist på sinne
för livets realiteter. Jag har inte alls någon tanke på att slå mig till
riddare för detta försök att uppmåla åtminstone konturerna för en
ny himmel och en ny jord på det politiska området. Men även om
jag haft denna uppfattning av hen- Lindhagens motioner, har jag
dock ansett dem, och ej minst huvudmotionen, vara i många avseenden
av den betydenhet, att man borde ha ägnat de olika yrkandena
åtminstone en antydan till saklig prövning, som visat, att utskottet
har tagit upp vart och ett av dessa yrkanden för sig. Det har icke
skett ■—- utskottet avfärdar alltsammans under ett med några snäva
rader av i grund formell natur. Jag måste här i kammaren, liksom
jag gjort i utskottet, inlägga min gensaga mot ett sådant behandlingssätt.

Yad angår den motion vi nu närmast behandla, motionen nr 290,
ber jag först att få nämna, att beträffande den principiella ståndpunkten
till frågan om referendum jag i utskottet har bestämt sagt
ifrån, att jag allra minst kan godkänna ett sådant naket avfärdande
av detta störa problem, som utskottet stannat vid. Även jag har i
någon motsvarighet till den föregående talaren den uppfattningen,
att frågan om folkets, medborgarnas, direkta deltagande i de stora

Kr 33. 48

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision avgörande beslut, som djupt ingripa i samhällets liv, tränger sig så
av grund- småningom mera och mera fram och icke kan på detta sätt, som i ut*W?<rF>°tTl
m skottet har skett, bara utan vidare undertryckas. Man behöver verk''
°r s'' ligen icke inskränka sin exempelsamling i det avseendet på det sätt
som min ärade granne här överst på Stockholmsbänken har gjort.
Det är icke bara så, att referendum bär länge varit infört och tilllämpat
i Schweiz och likaså finnes i vissa av Nordamerikas Förenta
Stater. Det är ju också så, att detta referendum visserligen icke har
varit infört men väl varit uppfört som ett aktuellt politiskt problem
i ett så urgammalt konstitutionellt land med så urgammal parlamentarisk
odling och med så stark vördnad för den parlamentariska makten
och maktfullkomligheten som England, och egendomligt nog har
detta problem om referendum just i England förts fram av det parti,
som motsvarar den nyss nämnde ärade talarens eget, nämligen högern,
Englands konservativa parti gjorde för några år sedan på fullt
allvar ett försök att pressa fram referendum under striden för överhusets
vetomakt -—- det yrkandet ingick då i dess strävanden att
grundlägga vad det ansåg vara sundare förhållanden i det allmänna
parlamentariska livet.

Jag tror sålunda och vill ha det uttalat, att det är icke möjligt
att förneka, att frågan om det direkta ingripandet av medborgarna i
vissa avgörande ärenden kommer mera och mera fram i de europeiska
staternas liv och kan bli aktuell även hos oss förr än vi nu förmoda.
Det kommer att uppstå behov av ett mera direkt förhållande mellan
regering och folk, ett behov som icke finner tillräckligt uttryck
endast i förbindelsen mellan regering och parlament, och det behovet
skall förr eller senare tränga fram till en lösning.

När jag nu emellertid ej har velat vara med på det av reservanterna
gjorda yrkandet, beror detta sålunda uppenbarligen icke alls
på principiella skäl. Det kan så mycket mindre bero på principiella
skäl som ju — såsom av den föregående talaren erinrades — ifrån
det partis sida, jag har äran tillhöra, för några år sedan — det var
visserligen innan jag kom in i kammaren •—- väcktes en motion, som
upptog just frågan om referendum. När jag ej ansett mig hava tillräckligt
skäl att biträda i dag föreliggande reservationen, så har
anledningen härtill varit den, att själva denna reservation dels baserar
sig på en motion, vilken som grundval för hela frågan synes mig
vara alldeles otillräcklig genom sin oklarhet, sin obestämdhet och
sina ytterligt vaga linjer, och dels i och för sig i hela sin avfattning
efter sin mening icke är av den beskaffenhet, att den kan anses föra
frågan fram på ett lämpligt och tillbörligt sätt.

Vad motionen angår skall jag endast erinra om, att densamma
icke alls gör något försök att utreda frågan om referendum. Den
frågan skjutes av motionären egentligen undan. Vad han sysslar
med är närmast förhållandena i Amerika på det andra område, där
man försökt ett direkt folkingripande, nämligen i fråga om folkets
rätt till »initiativ», varjämte ungefär hälften av motiveringen är ägnad
åt en sympatisk teckning av en besynnerlig dansk enskild association,
som kallas »den universale samstyrelse» -—■ såvitt jag för -

Onsdagen den 21 mars, f. m. 49

står, tycks den ärade motionären egentligen anse donna företeelse vara
värd lika mycken uppmärksamhet som t. ex. den amerikanska demokratiens
organisation. Att ur en sådan motivering taga ut frågan
om referendum är ju egentligen att gå på någonting helt annat än
motionären har avsett. Och skall man taga ut denna särskilda punkt,
så måste man tydligen göra den till föremål för en alldeles ny utredande
framställning, som motionären icke har åstadkommit. Detta
har icke skett under utskottets överläggningar, och något yrkande i
den riktningen förekom därvid icke — något tillfälle att taga ståndpunkt
till ett sådant yrkande gavs följaktligen ej.

Reservanterna hava inskränkt sig till att yrka, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta anställa en allsidig utredning, huruvida och i vilken utsträckning
landets röstberättigade medborgare må äga rätt att genom allmän
omröstning träffa avgörande i landsviktiga frågor, samt därefter
för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagen vartill
utredningen kan giva anledning.

Här uppstår då först och främst spörsmålet: vad menas med
detta yrkande? Menas därmed, att det endast skulle gälla referendum,
eller menas därmed även »initiativ» och »recall» och vad allt
de heta de olika former för folkingripande, som herr Lindhagen åtminstone
omnämnt i sin motivering? Något svar därpå har icke
givits i reservationen, som ju egentligen saknar afl motivering. Följderna
ha till en viss grad kommit fram i debatten i dag. på det sättet,
att medan herr Lindhagen i reservationen lägger in både referendum
och initiativ, så har herr Larsson i Västerås lagt in endast referendum.
Det är en uppenbar oklarhet i innebörden av hela detta yrkande,
som genom debatten blivit direkt konstaterad. Nu kan man visserligen
säga, som det också sagts, jag tror av båda dessa talare, att
det är ju en ren fördel, att vi på det viset fått klämmen så vid. att
den passar både för den ena och den andra ståndpunkten. Efter mitt
sätt att se utgör däremot detta ingalunda någon fördel. Det är en
väsentlig skillnad mellan ett begränsat yrkande på utredning om referendum
å ena sidan, och å den andra ett allmänt yrkande att upptaga
för oss så ytterst främmande förhållanden, som herr Lindhagen
syftar på — icke blott initiativ och recall från de nordamerikanska
staterna, utan t. o. m. den danska associationens mer än besynnerliga
program. Här föreligger faktiskt en så stor skillnad mellan motionären
och reservanterna, att det efter mitt förmenande borde varit
en given skyldighet för dessa senare att precisera, att det endast är
referendum och intet annat som reservationen gäller. Att de icke
gjort en sådan precisering är en avgjord svaghet, som väsentligen betager
deras yrkande det värde, som detsamma annars kunde hava
fått.

Man kan ju alltid invända, att andra kammaren i alla händelser
gärna kan bifalla denna reservation ur den synpunkten, att ett bifall
betyder, såsom det bevingade ordet alltid lyder, ingenting annat än
»en opinionsyttring». Man tillägger kanske, att en opinionsyttring
kan vara så mycket mera på, sin plats, då nu utskottet har på det

Andra kammarens protokoll 1917. Nr SS. 4

Nr 33.

Ang. revision
av grundlag
ärna m. in,
(Forts.)

Nr 83. 50

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision sätt, som jag ovan konstaterat, misshandlat den viktiga frågan och
av grund- första kammaren utan vidare har avvisat den. Jag må gärna säga,
agama m. m. gj.u|je g^ ^li fallet, så har icke heller jag någon egentlig anled(F°rts.
) n^ng att görja däröver, på grund av hela-min allmänna ställning till

frågan om referendum. Men jag kan dock icke förena mig i ett sådant
yrkande, det säger jag bestämt ifrån. Jag har nämligen den
uppfattningen, att dylika opinionsyttringar böra, om de skola ha
något större värde med sig, vara baserade åtminstone i så pass hög
grad på tillräckligt sakligt material, att de just genom detta sakliga
material göra den verkan på den allmänna opinionen, som man avser
att utöva. Perma verkan på den allmänna opinionen tror jag icke
att man vinner genom att bara i största allmänhet förklara, att andra
kammaren är intresserad av en undersökning av frågan om referendum.
En sådan förklaring har jag redan här givit, och jag är beredd
att stå för den när som helst. Men ett yrkande, att andra kammaren
skall bifalla ett skrivelseförslag, har dock en väsentligt annan
innebörd än en ren principförklaring — det ställer på själva avfattningen
av detta skrivelseförslag andra fordringar. Här är icke bara
fråga om en resolution, en resolution, genom vilken man uttalar en
allmän sympati i princip, utan det är fråga om ett yrkande om
utredning och förslag, och då synes det mig, att kammaren borde ha
skyldighet att föra in ett mera preciserat material och mera bestämda
linjer, innan kammaren ger sig in på ett beslut. Jag kan tillägga,
att detta skulle ha varit så mycket mera möjligt, om man lagt sig
något vinn därom, som i själva verket ett betydligt material redan
finnes framfört i den liberala motionen från 1908, vilken motion
innehåller en hel del intressanta sammanställningar, verkligen diskuterar
problemet och försöker att åtminstone i dess allmänna linjer
lägga unp en plan för tillämpning av referendum i Sverige. Men
reservationen har icke ens tagit upp detta material, utan nöjt sig med
en allmän och till sin innebörd tvetydig förklaring.

Det förekom i den senaste talarens yttrande, som för övrigt i åtskilliga
avseenden var så sympatiskt, ett ord, som efter min mening
är av beskaffenhet att lägga för stora dimensioner på detta ärende.
Han yttrade, att när utvecklingen i andra länder tar jättesprång framåt
på demokratisk grund, så är det väl skål, att vi i denna kammare
se till. att vi uttala oss för åtminstone ett annat tempo i denna utveckling,
än vad första kammaren vill vara med om. Ja, om det kunde
på något vis ytterligare understrykas, att andra kammaren vill ha
ett annat tempo i den demokratiska utvecklingen än första kammaren,
så skulle jag med största nöie vara med om ett sådant understrykande
— jag tror icke. att någon skall misstänka mig för, att jag icke skulle
vara fullt på det klara med att första kammarens tempo icke är
andra kammarens, och att det sätt, varpå första kammaren behandlar
de stora frågorna om förhållandet mellan folk och regering, icke
minst under dessa svåra tider, måste lända till fara och vådor för
landet. Men jag kan icke finna, att det förslag till uttalande, som
här är g;ort, i det avs°ende betyder eo-en+ligen vare s:g till eller
ifrån. Det är ett uttalande, som jag skulle vilja beteckna med ett

Onsdagen den 21 mars, f. in.

Öl Nr 83.

ord, som jag borde ha rättighet att använda utan att misstolkas —
ett uttalande av mer »akademisk» karaktär än av politisk karaktär.
Jag finner icke, att man med ett sådant akademiskt uttalande vinner så
mycket, att det är någon anledning att fästa större vikt vid att få det
till stånd. Av det skälet, herr talman, kan jag icke finna tillräcklig
anledning att instämma i reservationen.

Med uttalande av den principiella ståndpunkt jag har i frågan,
med underkännande av utskottets motivering och med fasthållande
av den djupt betydelsefulla arten av det problem, vi här syssla med,
kan jag således, herr talman, för min del icke i nuvarande läge annat
än yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Den siste talarens anförande förefaller mig
just vara det akademiska inslaget i denna debatt och knappast något
praktiskt politiskt försök att föra denna sak framåt. När han talade
om tempo — och temperament kan man ju för övrigt också tillägga,
att det behövs för att föra en politisk fråga framåt — så veta vi
nog allesammans, att varav hjärtat är fullt, därom talar munnen,
bakom det vill man också lägga någon handling. Jag tror, att den
siste talarens negativism och de många hinder, som han utfann mot
att samla kammaren om ett beslut i denna sak, som skulle giva oss något
för framtiden, betyder, att han själv icke känner så varmt för en
sådan framryckning. Annars skulle han ha begagnat detta tillfälle
för att förorda någon utväg.

Jag har emellertid begärt ordet särskilt därför, att jag måste
gent emot de anföranden, som nu framkommit, något ytterligare
trycka på det s. k. initiativet, som icke får förbises. Saken är ju
icke så komplicerad, att man icke kan förstå den utan alltför långa och
sakrika utredningar. Och hade den siste talaren velat ha andra utredningar
än här funnos, så skulle det väl ålegat honom, att i konstitutionsutskottet
framlägga detta. Det få vi göra i lagutskottet,
när en utredning icke är tillräcklig, eller när vi vilja komma fram på
en annan bog. I sista hand får man skriva en reservation med den
ytterligare utredning, som kan behövas och åstadkommas.

Då den siste talaren sade, att liberala samlingspartiets motion
från år 1908 innehöll värdefulla uppslag, varför ryckte han då icke
fram med detta i utskottsbetänkandet, så att vi på det sättet på olika
vägar skulle kunnat komma till ett gemensamt mål? Det bör man
väl synnerligen lägga sig vinn om, då vi skola vara allierade, och icke
bara stå stilla och låta den ena parten strida ensam.

Saken rör sig ju i båda dessa fall om allmän folkomröstning.
Referendum betyder att folkomröstning äger rum bara i vissa av
lagen uppräknade fall och dessutom då regeringen eller parlamentet
beslutar, att det skall äga rum. Initiativ betyder, att
dessutom har folket, om ett visst antal av de röstberättigade
medborgarna förena sig därom, rättighet att kräva en sådan omröstning.
Herr Viktor Larsson framJöll, att vid sista socialdemokratiska
partikongressen, skulle initiativet ha blivit skjutet åt sidan
och endast referendum stå kvar nu. Kongressen lärer dock antagit

Ang. revision
av grundlagarna
in. in.

(Korta.)

Nr 33. 52

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision
av grundlagarna
m. in
(Forts.)

programkommissionens förslag. Jag satt i denna programkommission,
ock vi voro alla ense om att beslutet skulle omfatta både initiativ
ock referendum, men vi ändrade motionerna, som kade en
oriktig terminologi, ock kallade båda dessa saker för allmän folkomröstning,
under det att här nu insmugit sig den oriktiga uppfattningen,
att med allmän folkomröstning skulle menas bara referendum.
Jag tror vidare, att denna nu yppade benägenhet även kos
socialdemokratiska riksdagsmännen att bara gå på referendum är
ett nytt uttryck för de valda förtroendemännens frukan för att släppa
ifrån sig makten till folket, om detta vill taga ett eget initiativ, ock
därför är det mig så mycket mera angeläget att nu uttryckligen förklara,
att i denna reservation, som är avgiven av herr Larsson i Väster"
ås m. fl., vill ock måste jag innesluta framför allt det s. k. initia -

tivet.

Herr Eden försökte också sätta ett litet krokben för motionen
ock reservationen genom att tala om att i motionen kar omnämnts även
en konstbesynnerlig dansk förening, som kommit med andra förslag.
Jag förstår icke, vad herr Edén menar med en sådan invändning. Jag
räknar upp de olika sätt, på vilka man på skilda håll tänkt sig genomförd
en rätt för folket att självt avgöra ärenden ock icke bara ha
valrätt sig tillerkänd, ock då är initiativ och referendum ett, ett annat
är den »fria valrätten», ock det kan ju vara intressant att se, att
det finns andra uppslag också. Nu har jag i min kläm föreslagit, att
man bör söka vinna en självständig folkstyrelse, »såsom genom
initiativ och referendum med flera» system, d. v. s. man skall undersöka
alla dessa möjligheter. Detta »med flera» ka reservanterna
strukit, så att nu står det bara kvar den allmänna folkomröstningen,
ock då behöver väl icke herr Edén generas av att i motionen finnes
detta »med flera», som icke står kvar i reservationen.

Initiativet har dessutom den betydelsen, att det är nog bra i
alla fall, att det finns en möjlighet att folkomröstning icke inskränkes
till de fall då det behagar regeringar ock förtroendemän. Det
är nog litet varstädes makten lockar och med nödvändighet medför
frestelsen att sätta apparaten i gång endast till maktens bekvämlighet,
utan att folket egentligen vet, vad det gör. Detta undvikes genom
initiativet, där folket självt får tala, när ett_ tillräckligt antal
vill uttala sin mening i en fråga. Därför är initiativet det viktigaste
botemedlet mot en enväldig byråkrati både på det ena och det andra
stället.

Herr Hallendorff: Ja, jag ber herrarna om ursäkt för att
jag åter har tagit ordet, men efter det anförande, som herr Branting
för en stund sedan höll, är det mig alldeles omöjligt att helt och hållet
resignera. Jag kan icke vara fullt så ödmjuk, att jag, i likhet med
min ärade vän här i närheten, kunde finna det anförandet särskilt
sympatiskt.

Jag tillåter mig först livligt instämma i herr Brantings betonande
av att det är skäl i att se upp med, hur opinioner skapas. Ja, det
är det, herr Branting, och bland annat är det skäl att se upp med, hur

Onsdagen ilen mara, f. in.

53 Nr 83.

opinion skapas även här i denna kammare. Herr Branting rakade i sin
iver elda upp sig så, att han kom med ett påstående, vars sammanhang
för mig åtminstone är fullkomligt dunkelt. Han hänvisade mig till
att göra någon sorts rechercher på mig nära liggande håll i fråga om,
hur en opinion göres. Jag är fullkomligt okunnig om vad han därmed
åsyftar. Jag har icke för min del vare sig inom eller utom landet
tagit del i några opinionsyttringar. Hur är det beträffande den
saken med andra, herr Branting?

Vad nu beträffar den här mycket omtalade motiveringen för utskottets
yrkande, skall jag gärna säga, att hade det varit fråga om
att göra ett urval av de delvis mycket roliga paradoxer, som herr
Lindhagen har framställt, så skulle jag utan tvekan ha skrivit en mycket
lång motivering med framplockande av en hel del sådana.

Jag skulle då t. ex. velat citera följande om parlamentarismen:
»Dess inrättningar kunna sägas vara en koncentrerad utställning av
de mänskliga skröpligheterna med inslag på samma gång av det goda,
som bor inom oss trots allt.» Vidare skulle jag tagit med, vad som
säges om, hur de olika partiledarna få bära sig åt för att få majoritet:
»Man berömmer sig utan måtta själv och beljuger hänsynslöst andra.
Syndabekännelse är något okänt i politiken, nödmynt och falska sedlar
ofta gångbara valutor. Sakfrågorna gynnas eller bekämpas oavsett
innehållet, allt efter som de framföras av anhängare eller andra.»

Ja, det där har jag mycket litet att anmärka emot. Det kan
vara värt att observera för varje parti, och beträffande dem, som förklara
sig vara ense med motionären i grund och botten, fastän de
skilja sig från honom i fråga om det föreliggande yrkandet, tror jag,
att de också kunna ha ett visst intresse av att observera dessa nog så
beska anmärkningar från motionären.

Men det var ej fråga om något slags revolutionärshandbok eller
sådant, utan det gällde att yttra sig över formulerade förslag. Vad
nu dessa formulerade förslag beträffar, så kan det ej hjälpas, att det
förhåller sig så som jag i mitt föregående anförande framhållit, att
det är en lång distans mellan de allmänna teoretiska resonemang,
som motionären har, och de yrkanden, vartill han kommit. Under
sådana omständigheter förefaller det mig icke alls vara någon dålig
motivering, en motivering ovärdig vare sig konstitutionsutskottet eller
denna kammare —i varje fall tror jag, att denna kammare gjort
sig skyldig till åtskilligt, som varit mycket mindre värdigt än detta,
herr Branting — då man helt enkelt hänvisat till föreskrifterna i § 38
riksdagsordningen. Ty det är väl ändå meningen, när en motionär
framställer ett^ jakande, ett praktiskt lagt yrkande, att detta
skall, vara i någon mån stött genom den utredning eller den motivering,
han ^åvägabragt. Och i det hänseendet har jag — och
jag tror, att åtminstone en god del av dem, med vilka jag förenat
mig, varit ense därom — ej kunnat finna någon sådan
motivering. Under sådana omständigheter kan jag ej se, att vi ha anledning
att söka framkonstruera en sådan nu icke förefintlig sakmotivering
för att sedermera slå ihjäl den, utan dét är nog att hänvisa
till, att saken ligger så, som den ligger. Så ha vi gjort, visserligen ej

Ang. revision
av grundlagarna
m. rn
(Forte.)

Nr 33. 54

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision sju gånger, som herr Branting påyrkade, men jag kan ej se, att dét
av grund- är något tarvligt i att sammanfatta allt i ett kortare yttrande.
tagarna m. m. Vidare tog herr Branting mycket allvarsamt upp en del saker,

'' ort*'' som jag kritiskt framfört rörande värdet av referendum. Jag skall
tillåta mig påpeka en sak, när han rörande förhållandena vid plebic-itet
år 1870 sade, att det var lätt att åstadkomma denna stora majoritet
med tillhjälp av det klerikala och administrativa inflytandet
på massorna. Jag ger honom delvis rätt däri, att ett sådant inflytande
starkt verkade då, men vill på samma gång rikta den frågan
till herr Branting, huruvida han tror, att det är möjligt att få bort
den sortens krafter, så att icke de, som sitta i styrelsen vid själva
rodret och ha tag i maskinens innersta drivfjädrar, bli i stånd att vrida
omröstningen ungefär så, som då skedde, vare sig det nu gäller en rent
politisk omröstning eller någon annan. Jag misstänker, att den nu
citerade ärade talaren på Stockholmsbänken icke är så fullständigt
okunnig om, hur exempelvis en partiapparat arbetar, så att han förbiser,
att det finnes en hel massa möjligheter härvidlag att justera resultatet
eller spela försyn för de omröstande.

Vidare säger herr Branting — detta är, som redan påpekats, i
viss mån akademiskt — att resultatet år 1870 berodde på, att det
utspriddes falska förespeglingår om kejsardömet — att kejsardömet
betydde freden. Det yttrandet låg 20 år tillbaka i tiden eller 18 år,
om jag vill vara noga. Och det hade under tiden sedermera visat
sig, att det ej var så sant, och det föll därför ingen in att i detta
ögonblicket år 1870 föra fram det. Därför tillåter jag mig säga, att
då herr Branting karaktäriserade mitt exempel såsom olyckligt, herr
Brantings egen kritik i det fallet visserligen icke var mindre olycklig.

Den ärade talaren på Västeråsbänken gjorde några erinringar
mot vad jag anmärkt. Han yttrade, bland annat, att det vore lämpligt
att höra sig för hos folket rörande framförandet av en eller
annan fråga, dess fördröjande för närvarande o. s. v. Ja. det kan
nog vara ganska riktigt, att man där skulle få höra en hel del rätt
bittra anmärkningar. Men nu är det så, att jag för min del icke
utan vidare kan godkänna, vare sig i ena eller andra fallet, den
opinion, som på detta vis liksom avlyssnar den så att säga högsta
instansen. Den ärade motionären har så innerligt rätt. när han nå
ett ställe talar om pressens inflytande: »Dagligen inpräntar redaktionen
på olika vägar hos tiotusentals läsare sina egna privata meningar
och deras förträfflighet samt sin ovilja mot andras. De angripna,
som dock ha lika medborgarskap och människovärde som redaktören,
stå rättslösa inför detta otroliga av samhällsordningen tolererade tyranni.
»

Ja, det är så sant, så sant. Jag tror, att det kan tillämpas
på alla möiliga områden. Men därav följer, att den på detta vis
skapade opinionen ingalunda har det avgörande värde för vad som
inom staten är bäst och nödvändigast, som den ärade talaren på
Västeråsbänken tycktes vilja anse.

Herr Branting slutade sitt anförande med att betona, att referendum
är nyttigt, men parlamentarismen är nyttigare. Jag tror

Onsdagen den 21 mara, f. in.

55 Nr 8.1.

för min del, att den naturliga Rån sen iir den — om vi bortse från An^
de alldeles säregna förhållanden, som råda i Schweiz — att blir m

parlamentarismen införd i en stat, så är det förr eller senare nödvän- '' (porte j
digt att mot dess missbruk utfinna andra metoder. Bland dem
torde referendum vara en. Därför kan man säRa, att utvecklinRen
blir den, som herr BrantinR nämnde, fast noR i nåRon annan meninR.
Men eftersom den nu citerade talaren så kraftigt underströk
just parlamentarismens betydelse, skall jag tillåta miR att Röra
en liten personliR bekännelse. Om kritiken över de icke obetydliga
fel och brister, som förefinnas hos parlamentarismen — en kritik,
som utmynnar i den delvis ytterst förträffliga karakteristik, som
herr Lindhagen framfört i sin motion och jag nyss citerat — blivit
så bitter, beror det noR till rätt stor del på, att folket vant siR, icke
bara här i vårt land utan på alla möjliRa håll, att alldeles ^överskatta
betydelsen av hela den parlamentariska apparaten, så att
man väntar, att allt möjligt skall Renom den apparaten förbättras.

Men dylika förhoppningar ha med nödvändighet besvikits. Det
är så naturligt att man kommit till dylika överdrivna förväntningar.
Det var ett skede för ett femtiotal år sedan, då hela Europa
vande sig att med spänd uppmärksamhet lyssna till vad som tilldrog
sig i det engelska parlamentet och alldeles speciellt i dess
underhus. Ifrån den tiden har det blivit så, att varje riksdagsman,
deputé, abgeordneter och stortingsledamot anser sig vara en
sådan där stor parlamentariker som Canning, Palmerston, Disraeli,

Gladstone och andra i det engelska underhuset. Men det är
faktiskt så, att utvecklingen under de sista femtio åren har i allra
högsta grad prutat på dessa representationers stora makt och myndighet
på grund av omständigheter, som torde vara rätt tydliga för
övrigt. Utan att på något vis vilja profetera tillåter jag mig misstänka,
att restitutionen av dessa institutioner efter det nuvarande
kriget till deras förutvarande betydelse ingalunda blir så snabb,
som man förmodar.

Hos oss i vårt lugna land ha vi emellertid kunnat leva kvar
i en sådan överdriven föreställning. Det är klart, att vi alla här i
riksdagen ha intresse av att underhålla den. Det är så angenämt
att tillhöra en församling, där alla ledamöterna äro så mäktiga, att
hela världen bör lyssna på, vad man där säger. Det kan likväl nog
icke hjälpas att vi numera få, även vi, se litet ödmjukare på vår
ställning. Vi måste inse, att även en så mäktig institution som
svenska riksdagen icke är den enda avgörande i landet utan
att den endast är ett led jämte andra, och att folket som
vi representera — det vill säga den närvarande generationen
— också det endast är ett led i den levande statskroppen
med skyldighet att överlämna det tagna arvet förökat och förbättrat
till kommande släkten. Eörstå vi det, så se vi litet mera
blygsamt på vår ställning och kunna litet grundligare taga itu med
åtskilliga av de brister, som den ärade motionären i sin motion mycket
riktigt dragit fram i ljuset.

Nr 33. 56

Onsdagen den 21 mars, f. m.

Ang. revision Herr Larsson i Västerås: Herr talman! Jag skall icke in te

''arnaZf m ^ta mig på något bemötande av herr Hallendorffs »akademiska» utm
läggningar, som han själv betecknade dem, utan vill inskränka mig
till några erinringar.

Beträffande herr Hallendorff, som icke vill godkänna den allmänna
opinionens utslag, skall jag blott be att få säga det, att det
finner jag helt naturligt med den synpunkt, som herr Hallendorff
har på dessa saker, men det skulle vara intressant att veta, varest
han för sin del söker bevisen på vad som är skadligt och icke skadligt
för landet och folket. Det har man icke kunnat få någon upplysning
om. Förmodligen är för herr Hallendorff första kammarens utslag i
det hänseendet fullt acceptabelt. Då man här talar om det skadliga
eller icke skadliga, vill jag emellertid erinra om det förhållande, som
nu råder, att andra kammaren gång på gång godkänner och första
kammaren lika regelbundet avslår förslag, som nått fullständig mognad.
Jag undrar om det ens är någon i denna kammare, som vill
påstå, att t. ex. förhalandet av en lösning av frågan om det lokala
vetot, som har en så ofantlig betydelse, icke är skadlig för land och
folk? Det finns möjligen någon här, som vill påstå det, men jag
vågar bestämt säga, att det stora flertalet av svenska folket har en
annan mening angående den saken.

Sedan ber jag få göra en liten erinring mot konstitutionsutskottets
ärade ordförande beträffande den anmärkning, han riktade mot
vår reservation. Han ansåg, att det hade varit reservanternas skyldighet
att prestera en utförlig motivering och draga upp linjerna för,
huru man ansåg att utredningen borde gå till. Han anförde vidare,
att det hade bort vara synnerligen lätt för reservanterna att göra
detta, då de i den liberala motionen från år 1908 hade en god ledning.
Jag skall beträffande den saken endast be att få erinra om, vad som
säges i den liberala motionen år 1908, som var undertecknad av herrar
Staff, Ernst Beckman, Johan Ericsson m. fl. — jag förmodar
hela det dåvarande liberala förtroenderådet. Den är ganska omfattade
— jag tror, att den omfattar 15 å 16 sidor — och där resoneras
det om, huru man till exempel skulle kunna tänka sig, att
en folkomröstning skulle vara anordnad m. m. sådant. Men så ber
jag få fästa uppmärksamheten på slutet av motionen, där motionärerna
säga följande: »Över huvud hava vi med denna motion icke
avsett att uppdraga några bestämda konturer för det sätt, varpå hithörande
frågor borde ordnas. Vårt syfte har fastmer varit att söka,
framhålla själva grundtanken, och vi betona uttryckligen, att de närmare
detaljerna här endast förslagsvis berörts.»

Vad innebär nu detta? Jo, motionärerna säga själva, att de
med sin motion endast velat framhålla själva grundtanken. Nu anse
vi reservanter, att vi i den korta motiveringen till vår reservation
just ha anfört själva grundtanken, nämligen huru vi i stort tänkt
oss denna folkomröstning. Men i likhet med motionärerna från år
1908 ha vi icke med några bestämda direktiv velat binda utredningen,
utan önska, att den må kunna få ske helt fritt och bli så allsidig,
som över huvud är möjligt. Och jag tror för min del, att det yrkande

Onsdagcu den 21 mars, f. ni.

57 Nr 8».

vi i det avseende framställt, är ganska tillfredsställande. Jag hoppas
för min del, att flertalet i denna kammare må kunna förena sig la™r,9™"u
om detta yrkande, till vilket jag fortfarande ber att få anhålla om (porto)
bifall.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan i förevarande
moment samt vidare på avslag därå och bifall i stället till den
av herr Olof Olsson m. fl. avgivna, vid momentet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen
hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition av följande
lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i punkten 1) mom. a) av utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna, vid
momentet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 92 ja, men 97 nej; och hade kammaren
alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit den av herr Olof
Olsson m. fl. avgivna, vid momentet fogade reservationen.

Härefter föredrogs mom. b). Därvid yttrade:

Herr Lindhagen: Nu kommer motionen mera in på de s. k.
utopierna och kan då måhända ej rakna på något vidare understöd.
Emellertid berör den motion, varom nu är fråga, enligt mitt förmenande
ett viktigt ämne.

Herr Hallendorff framhöll under sitt förra anförande, att det
icke var sammanhang mellan motionärens motivering och hans yrkande.
Därmed menade herr Hallendorff patagligen, att motionären
hade för sin del framhållit, hur det nuvarande politiska systemet
verkat i syfte att göra den stora massan av valmän osjälvständiga,
och han menade, att då skall man ej ge dem ännu mera makt, när
de äro så osjälvständiga redan nu. Men han hade icke uppfattat min
tankegång och ej velat lyssna till erfarenheten, som är grunden till
hans uttalande. Varför är det stora antalet medborgare så osjälvständiga
och tvungna att gå efter en del pekpinnar? Jo, just därför,
att man ej anförtror dem att tänka själva och försöker ge dem tillfälle
att göra det, och det är det man ej kan vinna genom att
några privilegierade ensamma taga allt sadant tänkande i egen hand.

Herr Hallendorff har ej lämnat någon antydan ens rörande sin upp -

Nr 33. 58

Onsdagen den 21 mars, t. m.

*£ rev,s''on fattning i dessa saker. Vart vill lian emellertid föra oss? Jo, till
lagan^m. m. em''alde> ti11 ärftlig regeringsmakt, där en kanske degenererad per(Forts.
) son fö(^s att ensam styra och de andra icke få något inflytande alls.

Det är herr Hallendorffs ideal. Om jag förstod honom rätt, var det
dock så han menade. För min del tror jag däremot, att folken aldrig
komma ur det nuvarande politiska förnedringstillståndet, förrän de
djupa lederna få tillfälle att vinna egen upplysning och att handla
själva och tänka själva utan kommando av något slags ledning. Förrän
vi kunna fatta betydelsen av detta problem och göra något för det,
kommer världen alltid att bli eländig som nu. Som i den föregående
motionen framhållits, synas erfarenheterna från Amerika visa vad
som kan vinnas när man utan demagogiska syften uppfostrar folket
till eget tänkande och handlande. Det blir en helt annan, en ny
kraft hos ett dylikt folk.

Erfarenheten utifrån lär, som det sägs, att folket har ofta blivit
eu missräkning både för de längst gående radikalerna och för den
yttersta högern. Och det är ju ingenting skadligt däri. Folket tager
intet förslag, som man icke är övertygad om verkligen är gagneligt.
^Men om folket förkastat ett förslag, så kan det väckas igen,
och på sa sätt kan saken gå framåt. Parlamenten verka i sin ordning
samtidigt med detta folkavgörande och kunna även för sin del besluta
lagar för landet.

Det nu föredragna yrkandet avser att åstadkomma självständighet
hos urväljarne, således att undanröja partilivets missförhållanden,
som bestå i att överallt, där det ligger ett maktförhållande,
komma människorna att inordna sig under detta på sådant sätt, att den
störa massan av folket bli fullkomligt styrda. När den högsta
ledningen säger a, sa måste de säga a, och när ledningen säger ö, så
säger också massan ö. Det kan man säga är det nuvarande tillståndet,
naturligtvis med viss begränsning, ty även här kan makten gå
för långt någon gång. Men i det stora hela och under vardagliga
förhållanden är det så.

Yad få dessa stackars valmän göra? De få rösta på ett antal
personer. Och vilka få de rösta på? Jo, varje individ är utan möjlighet
att avgöra detta —■ i synnerhet efter de proportionella valen —
utan det bestämmes väsentligen där uppe i ledningen. Visserligen företages
kanske något provval med ett fåtal väljare, men även där väljes
det efter pekpinne.

Och hur förhåller det sig med folkrepresentanterna? Aro vi så
självständiga här i riksdagen? Ni få ju före avgörandena veta, vad
ni skola gorå, av partiledningen och måste rösta därefter. Säger
partiledningen a, så sägér ni a, och säger partiledningen ö, så säger
ni ö. .Det kan man säga är det hela. Såvitt det icke går för långt
naturligtvis, ty da reagerar även en parlamentarisk församling, liksom
även hela folket gör det.

Därtill har också partilivet usurpera! pressen, och pressen indelar
människorna i intressesfärer, där var och en bearbetar sin publik
för att skapa en folkopinion för sig. Och på så sätt blir folkopinionen

Onsdagen don 21 mar», f. in.

59 Nr m*.

fördummad av den ene i en riktning och av den andre i en annan
riktning.

Nu vill jag säga, att jag här icke vänder mig mot några vissa ledare
eller personer, ty de äro i grund och botten lika hyggliga som
andra personer. Men det är systemet, som förleder och tvingar dem
att utöva en sådan makt, och de andra ha blankt ingenting att saga.

Men det bör icke få gå på det sättet i evighet. Det blir då icke
något samförstånd mellan människorna. Man kommer icke fram
till några andliga värden, och den andliga friheten blir endast en
saga, en drömbild, som icke har den ringaste betydelse i det politiska
livet. Därför måste man neutralisera maktsystemet, så att den and -

Ang. revision
av grundlagarna
fn. in.

(Forts.)

liga friheten blir var mans egendom och så att även de s._k. ledarne,
vare sig de sitta på regeringsbänken eller inom partierna i parlamentet
eller ute bland folket, de s. k. inpiskarna, återföras till sin naturliga
verksamhet att vara medmänniskor i de djupa lederna, som gorå
så gott de kunna de också, utan att bli tvingade eller förledda till att
kommendera andra.

Det är bra märkvärdigt ändå! Här ha vi på regeringens förslag
antagit den ena lagstiftningen efter den andra för att reglera
föreningsväsendet och sammanslutningar mellan olika personer i ekonomiskt
hänseende. Ja, man har till och med i. lagstiftningen bemödat
sig att skydda minoriteternas rätt inom aktiebolag. Men de viktigaste
av alla sammanslutningar, de farligaste av alla sammanslutningar,
de politiska partierna lämnar man vind för våg. De få driva''
sitt spel hur som helst. Kan det vara lyckligt, och kan det vara riktigt?
Även dessa skola väl åtminstone förbindas att på något sätt
hålla sig inom det förnuftigas gräns. Och det förnuftigaste vi ha är
värjo individs andliga frihet. Därför har jag verkligen gått sa långt
i utopism, att jag t. o. m. föreslagit, att dessa organisationer lika val
som andra höra, för att få utöva politisk verksamhet, låta inregistrera
sig och förete stadgar.

I dessa stadgar skola endast stå två saker. Det ena är, att även
inom ett parti måste härska andlig frihet. De demokratiska partierna
ha sedan länge haft på sitt program fullständig yttrande-, tryckoch
församlingsfrihet. Men när det kommer till tillämpningen, så
är detta endast till för dessa partier gentemot andra. Inom partierna
finnes ofta icke någon yttrande-, tryck- och församlingsfrihet. Och
så har det varit imder århundraden. Men vi måste väl komma därhän,
att det först och främst skall bli andlig frihet inom partierna,
och det bör således stå inskrivet i deras stadgar.

Så är det också en annan sak. De s. k. proportionella valen ha
införts som ett försök att låta partierna sins emellan komma till sin
rätt, att låta olika meningar där göra sig gällande. Men inom partierna
bibehåller man majoritetsvalen. Där få minoriteterna aldrig
ett dugg att säga annat än av nåd någon gång, om de förhålla sig
mycket väl och icke trampa någon på fotterna eller uppträda självständigt
på något sätt. Och är man mycket osjälvständig, sa kan man
bli befordrad till de mest ärofulla hedersposter. Det är väl ett förskräckligt
tillstånd, som gör, att politiken fortfarande för männi -

Nr 33. 60

Onsdagen den 21 mars, f in.

A’av rZnd°n sk°rna m°t Ständigt fördärv i stället för mot större lyckomöjligheter.

0m ,det någonsin skall vara proportionella val, så är det väl inom ett
(Ports.) Parti> ty där gäller det ju särskilt att åstadkomma sammanhållning.
Och tror ni, att man kan uppnå sammanhållning mellan människorna
i längden bättre genom knytnävsregemente, när man säger, att det
och det skall ni blankt rätta er efter, än om man nitälskar för, att
var och en har sin frihet att framföra sina uppfattningar och göra
dem gällande? De partier, som handla på det förra sättet, komma
alltid att gå under förr eller senare. Stränga herrar regera aldrig
länge säger ett gammalt ordspråk. Jag har därför också föreslagit,
att för att kunna inregistrera ett politiskt parti skulle fordras, att i
stadgarna föreskrivits, att proportionella val skola äga rum inom
partiet, när det begäres, efter en enkel, av staten för alla sådana sammanslutningar
fastställd valmetod.

Herr Hallendorffs linje fram emot det degenererade enväldet
kan jag aldrig rekommendera, men däremot de ovan angivna linjerna,
som icke äro mina, utan som alltid varit mänsklighetens, fastän de
aldrig varit politikens. De föra till ett upplyst folk, där individernas
andliga frihet betraktas som något heligt, som skall respekteras,
och det är enligt min övertygelse endast på den vägen, som det kan
bli något förnuft i samhällets politiska verksamhet.

Jag skall be, herr talman, att som ett uttryck för denna min
opinion få göra ett hopplöst yrkande på bifall till min motion.

Herr Hallendorff: Herr talman! Jag skulle verkligen

icke. ha tagit till orda, om icke herr Lindhagen uppfordrat mig
därtill, genom sitt påstående att jag svärmade för något slags degenererat
envälde. Det vill jag visst icke vidkännas. Om det skall
vara envälde, så vill jag åtminstone icke, att det skall vara degenererat.
Det kan jag försäkra herr Lindhagen.

Men förresten skulle iag tro, att på många punkter skillnaden
mellan. herr Lindhagens åskådning och min icke behöver vara så
förfärligt stor. För min del är jag mycket intresserad av att den demokrati.
som vi ha och som vi icke heller lära undslippa, fostras till
så stor omdömesförmåga och verklig mogenhet som möjligt. I
det avseendet tror jag, att herr Lindhagen och jag kunna rätt väl
sympatisera med varandra.

Mi skilja oss däremot ifraga om medlen. Där tycks mig saken.
ligga så — om jag får taga ett exempel — att den ene, när han
finner -en något svag förkrumpen varelse, försöker få denne fullt
färdig genom att sätta till alla möjliga mer eller mindre konstiga
maskiner, varigenom han skall kunna stödja sig och bli just så
arbetsduktig som asyftas. För min del vill jag snarare rekommendera
den metoden, att man med en grundlig och rationell hälsokur
satte, vederbörande i stånd att återvinna sin hälsa så mycket
som möjligt för att verkligen kunna fungera ordentligt i de framtida
prövningar, som kunna komma. Detta om detta.

I själva saken tror jag icke jag behöver ingå på någon längre

Onsdugen den 21 mar*, f. in.

61 Nr »{.

diskussion, utan jas tillåter mig endast hemställa om bifall till ut- An,J- revmon

i j. r» i au qruna skottets

tors las. laljala

(Forts.)

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Herr statsrådet Mörclce avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 72, angående vissa åtgärder för lantförsvarets stärkande;
nr 86, med förslag dels till lag om landstormsprövning åren
1919—1927 samt utbildning av officerare, underbefäl och fackmän
vid landstormen under åren 1920—1928, dels ock till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att under år 1917 undergå landstormsprövning
och befäls- eller annan särskild utbildning vid landstormen;

nr 87, angående anvisande av medel för bestridande av kostnader
för utbildning av landstormsbefäl m. m.;

nr 102, angående pension åt förre arbetaren vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Marieberg Anders Gustaf Johansson;

nr 103, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel;

nr 113, angående medelsbehovet för år 1918 under ordinarie reservationsanslaget
till arméns vapen, ammunition och målskjutningsmateriel
samt artilleriets övningar och materiel;

nr 114, angående anvisande av medel till vissa byggnadsföretag
vid armén;

nr 115, angående ersättning från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel;

nr 116, angående tillstånd för vissa beställningshavare å staten
för artilleriets fabriker och tyganstalter att för rätt att åtnjuta ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 109, angående pension åt arbetaren vid ammnnitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg Carl Johan Westerberg;

nr 119, angående anläggning av ett stickspår från Åkers styckebruks
järnvägsstation till Åkers krutbruk;

nr 120, angående ökade medel till utgifter för bränsle, lyshållning
m. m. vid tekniska högskolan;

nr 121, angående pension åt förste maskinisten C. Johannesson
Blom;

nr 122, angående inlösen av ett antal exemplar av vissa delar av
ortnamnskömmitténs arbete över ortnamn i Älvsborgs län; och

nr 123, angående viss ändring i bestämmelserna rörande understöd
från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Samtliga dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

Nr 83.

62 Onsdagen den 21 mars, f. m.

§ 13.

Vidare överlämnade herr statsrådet Broström Kung]. Maj:ts
propositioner:

nr 73, angående vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande;
nr 78, angående beredande av medel till bestridande av vissa
kostnadsökningar för sjöförsvarets ordnande m. m.;

nr 130, med förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1918 m. m.; och

nr 131, angående upptagande bland statsverkets inkomster för
år 1918 av en post av tillfälliga lånemedel för extraordinära försvarsutgifter.

Jämväl dessa propositioner bordlädes.

§ 14.

Ang. revision Fortsattes handläggningen av konstitutionsutskottets utlåtande,
lagamtTm m nr i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
'' angående revision i visst syfte av grundlagarna och därmed sammanhängande
författningar, m. m.; och lämnades därvid i fråga om
punkten l:o) mom. c) ordet till

Herr Lindhagen, som yttrade: Jag väntade här på något
yttrande från den samlade reservationen från åtskilliga, som utan
att göra något bestämt yrkande, dock ha i denna punkt reserverat
sig mot utskottets betänkande.

Här äro vi i alla fall inne på vad herrarna kalla en praktisk
fråga. Liknande saker ha nämligen förut varit före i kammaren.
Vi ha således den fördelen här, att se några gamla hjulspår, på
vilka vi med trygghet kunna köra in vår gamla kärra. Det gäller
nämligen frågan, huruvida icke en utveckling av det parlamentariska
samhällsskicket bör föranleda till, att liksom vid gemensamma
voteringar kamrarna bidraga i förhållande till sitt styrketal,
så böra även delegationer för val av justitieombudsman och militieom
budsm an ävensom utskottens och andra delegationers ledamöter
utses i förhållande till kamrarnas styrketal.

Jag har särskilt tillåtit mig framhålla, vilken betydelse detta
skulle ha för att stärka justitieombudsmannens ställning. Justitieombudsmannainstitutionen
har ju genom författningarna erhållit
mycket stora uppgifter och särskilt att vaka över de medborgerliga
rättigheterna. Men ämbetet står på lerfötter så att säga. Det väljes
årligen av lika antal delegerade från båda kamrarna, och då
första kammarens majoritet representerar just ämbetsmannauppfattningen
och plutokratien, så är det klart, att justitieombudsmannen
har ett mycket svagt stöd i den halvan av sitt underlag i sin strävan
för de medborgerliga rättigheternas upprätthållande. Och när
justitieombudsmannen går till handling, d. v. s. åtalar, så är
det i alla fall ämbetsmannakårerna, som döma över åtalet och bestämma
efter sin uppfattning, vad som är riktigt eller icke. Då

Onsdagen deu 21 mars, f. in. 60

lian i politiska mål icke undvikas, att politiska åskådningssätt spela
in alldeles ofantligt. Det gör också, att justitieombudsmannen säger,
att lian vågar aldrig åtala, utan att kunna räkna på att det
möjligvis också kan bli något resultat. Annars äventyras, som
det heter, ämbetets anseende.

Tidigare har av mig ifrågasatts i en motion, att andra kammaren
ensam skulle utse justitieombudsman. Jag tillåter mig nu
här endast föreslå den medelvägen, att justitieombudsmannens och
likaså militieombudsmannens elektorer skola utses proportionellt
efter kamrarnas st.vrketal. Tidigare har väckts motion av mig, och
jag tror därefter även av någon annan, att samma förfarande skulle
i grundlagen införas för val av utskott och delegationer i allmänhet.

Jag skall be för min del att få yrka bifall till en skrivelse
till regeringen i det syftet.

Vidare anförde

Herr Hallendorff: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindhagen: Jag förvånar mig över att de många
reservanter, som stå antecknade vid denna punkt, icke yttra sig.
Under sådana förhållanden skall jag i alla fall begära votering för
att få se, huru de komma att rösta.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, yttrade herr
talmannen, att han, enär det av herr Lindhagen framställda yrkandet
vore av alltför obestämt innehåll, funne sig ej kunna framställa
proposition på samma yrkande. Härefter gav herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment
samt vidare på avslag därå; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja godkänd. Herr Lindhagen
begärde emellertid votering, till följd varav nu uppsattes, justerades
och anslogs denna omröstningsproposition:

Den som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i punkten l:o) mom. c) av utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Hej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 113 ja mot 54 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

Nr 38.

Ang. revision
av grundlagarna
in. m.

(Forte.)

Onsdagen den 21 mars. f. m.

Vid föredragning härpå av mom. d) anförde:

Herr Lindhagen: Denna motion är en konsekvens av de
föregående. Då enligt min erfarenhet det stora målet att bereda
frihet för individerna blir omintetgjort, i samma mån som de få
självhärskare över sig, måste man också taga hänsyn till, hur det förhåller
sig med själva regeringarna. Det heter visserligen, att regeringsbildandet
är fulländningen av ett demokratiskt system, men i
själva verket innefattar det en ytterligare skärpning av monarkismen
i partiväsendet. En statsminister till exempel är icke utsedd
ens av det parti, han tillhör, utan detta är en enskild angelägenhet
bland de härskande kotterierna, och när mannen är funnen, har han
faktiskt rätt att ensam välja alla de andra statsråden. Formellt underställes
det Konungen, men faktiskt väljer statsministern vilka han
vill. Kan det kallas demokratisk ordning, att vi plötsligt få en hel
del människor, som bliva var inom sitt departement herrar över liv
och död, kan man såga, utan någon annan grundval än statsministerns
personliga omtanke och vilja? Vi hava icke haft något statsministerämbete
förut, men det har införts på senare tider. Jag kan
icke förstå annat än att det är en verkligt farlig samhällsinrättning,
oförklarlig och oförenlig med ett folkligt styrelsesätt och ägnat att
ruinera de bästa anlag. Detta envälde vid utseendet av andra ministrar
och behärskande hela kabinettet och hela samhällets politik
står ingenstädes föreskrivet men det blir faktiskt på det sättet. Han
blir envåldshärskare, utan att i många fall någon möjlighet till rättelse
finnes och i andra fall endast efter stort spektakel.

I Schweiz har man verkligen sökt åvägabringa en demokratisk
ordning. Där väljas alla ministrar av representationen. Någon statsminister
finnes i själva verket icke, utan det utses blott en ordförande
för viss tid, och sedan skall det väljas en annan ordförande. Det
kan vara förnuft i en sådan ordning, men det så kallade parlamentariska
ministerbildandet, som vi hava i övriga europeiska länder,
är motsatsen till demokrati enligt min mening. Det stora folket får
blott nya härskare, som trona däruppe bland rökelsen från partifolkets
undersåtliga dyrkan och i den magiska belysningen från de andra
partigudarnas mot dem riktade åskviggar.

Därtill kommer, att när ett parti får regeringsmakten på sådana
grunder, anses det icke vara så, att regeringen skall helt och hållet
vara ett uttryck för partiets vilja, utan det arrangeras på det sättet,
att det är partiet i parlamentet, som skall rätta sig efter regeringen.
Den lilla möjligheten till personlig unpfattning och individualitet,
som kan finnas kvar, går spårlöst förlorad. Man rådgör ju ibland
med partiledningen och för formens skull arrangeras någon gång
vid högtidliga tillfällen en skenöverläggning med den stora massan
rörande på förhand bestämda saker. På detta sätt blir ett parti, som
skall övertaga makten, klavbundet; det blir icke ändlig frihet kvar
för de djupa leden, eller åtminstone mycket obetydligt. Då förefaller
det mig. att det gamla lantmannapartiets Insen var riktigare. Man
sade: till konseljdörren men icke vidare. Därmed menade man: ni

Nr 38. 64

Ang. revision
av grundlagarna
m. m.

Onsdnpcn den 31 murs. f. in.

•tf. \r

inå gärna bliva ministrar, men vi uppgiva icke vår politik, vi följa
deri i alla fall; viskola göra vårt bästa i samarbetet, men regeringen
måste råtta sig efter folkets behov och icke tvärtom.

Om detta kunde sägas mycket mera. Men, herr talman, jag skall
med dessa korta, ord yrka bifall till min motion, som är byggd på
det schweiziska systemet. Det är således icke någon utopi utan det
finnes redan något att gå efter.

Herr Id al lend or tf: .lag skulle kunna säga i detta fall .såsom
i det. föregående, att det finnes mycket i vad herr Lindhagen anfört,
som jag kan livligt instämma, i. Han har målat en träffande
tavla, hur det ställer sig, när man av en regering fordrar, att den skal i
vara partiregering, hur den då utsattes för direkta anfall från olika
håll och blir »misstänkliggjord även i sina mest lojala avsikter» o. s. v.,
såsom det står i motionens motivering. Men därifrån tyckes det mig''
vara ett ganska långt steg till det yrkande, som motionären framställt,
och som enligt mitt förmenande egentligen innebär ett fullständigt
upplösande av regeringsmakten för närvarande. Då icke någon
verklig grund för hans yrkande synes mig hava framställts, ber
jag att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen framställda propositioner
i ämnet blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Mom. c) föredrogs nu; och yttrade därvid

Herr Lindhagen: Blott några ord om denna sak. Jag är
övertygad om, att i framtiden kommer denna sak till sin rätt, och för
övrigt är det icke någon nyhet, att en del högre ämbetsmän skola väljas
av dem som skola styras av dessa ämbetsmän. Denna regeringens
maktbefogenhet att ensam utnämna ämbetsmän har lett till ämbetsmannakårens
byråkratisering på ett mycket skadligt sätt. Vad man
än må säga om folkvalda ämbetsmän — ty även detta system har
sina skuggsidor — sämre resultat än genom regeringsutnämningar
kärn omöjligen uppnås. Ur denna synpunkt är det rikligt, att just
de högre ämbetsmännen komma i kontakt med folkets behov, och detta
kan endast ske, genom att folket självt får välja sina ämbetsmän,
ett system som vi haft i gamla tider och som praktiseras även nu i
vissa fall. Även nu förekommer det ju, att till och med domareämbeten
här i landet tillsättas genom allmänna val.

Jag har också påpekat, att man kunde börja experimentvis med
landshövdingposterna, om dessa över huvud taget skola bibehållas. De!
synes lämplig!: att börja med att tillsätta dessa befattningar .genom
val. Dessa, ämbetsmän tillsättas, såsom vi veta, oftast på helt annat
sätt än grundlagen föreskriver. Där står, att det skall ske efter förtjänst
och skicklighet, men bär är det mera så, att det tillsattes män.
som hava personliga relationer till konungamakten eller till den bestående
regeringen. Det är ett slags pensionering av parti trogna vän Andra

kammarens protokoll 1917. Nr SS. it

Ang. revision
av grund
lagarna, m. n>.
(Fort*.)

Kr 83. 68

Onsdagen den Öl mara, f. m.

(Forts.)

Ang. revision ner, som slutat sin verksamhet på annat håll. Nu har någon gång
av grund- gjorts undantag, och vi hava ett lysande sådant i vår talman, men i
lagama m. m. s(-ora hela g&r det nog till på samma sätt som förut.

För att åstadkomma en kontroll på och eu nyttig ledning för dylika
val har jag föreslagit, att alla underordnade ämbetsmän inom det
verk, vars chef det är fråga om att välja, skulle hava rättighet att gorå
upp eif förslag genom omröstning. Sedan skulle valet äga rum genom
de röstberättigade inom vederbörligt område — således när det
gäller en landshövding, de röstberättigade inom länet — och då skulle
de röstande givetvis hava rättighet att även gå utom detta förslag.
•Tåg skall be att få yrka bifall till motionen.

Herr Hallen dorff: Jag tillåter mig att yrka avslag på motionen,
d. v. s. bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
å de yrkanden, som därunder förekommit: och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Sedan mom. f) härpå föredragits, yttrade:

Herr Lindhagen: Denna motion, som rör pressens reformering,
hade verkligen förtjänat att behandlas i särskilt betänkande
och ägnas någon större uppmärksamhet. Såsom herrarna kanske
erinra sig, var denna fråga före 1910 och prick då lyckligtvis till ett
av de tillfälliga utskotten, som någon gång icke se så högmodigt
ned på alla försök att åstadkomma något bättre. Detta utskott både
ett mycket sympatiskt utlåtande om frågan och förordade också åtskilligt,
men menade, att denna fråga nog skulle bli utredd, av den
kommitté, som då satt för att företaga revision av tryckfrihetsförordningen.
Det har emellertid icke denna kommitté gjort, så at1
saken står kvar på samma ståndpunkt.

Pressen är ju en av de fem statsmakterna och dess makt är obeskrivlig.
såsom herrarna, veta. Pressen har också till uppgift att
mobilisera den allmänna rösträtten och helt och hållet taga hand
om, huru valmännen skola tänka och känna, och att föra fram kandidater.
Inför detta suveräna tryck hava valmännen egentligen
icke mycket att såga, och ibland kanske ingenting alls.

Vidare anträffas ingen hänsyn på tidningsredaktionerna. De
äro icke vana därvid, ty det gives ingen verksamhet, som staten
släpper så lös utan kontroll, som tidningsredaktionernas. Mai! kan
säga, att det finnes knappast något för den medborgerliga friheten
farligare monopol än det, som slumpen förlänat en person
genom redaktörsskapet för eu spridd tidning. Han får dagligen i
hundratusentals läsare inpränta sin och sitt partis mening och får
dagligen illvilligt och ovederhäftigt klandra och misstänkliggöra
andras meningar, och på det sättet går det dag från dag hela året om.
Vad skall det spira för medborgaranda hos dem, som uppfostras
på det sättet? Människorna komma icke närmare varandra, de

^nsdagcn den 31 mars. f.

S7 Nr 38.

bliva icke rättvisa mot varandra, allt arrangeras till ett vilt slagsmål,
där karaktärslöshet, skäll och förtal spela första rollen.

Nn heter det sä vackert, att vi hava pressfrihet, och i vårt land
har man stiftat en särskild tryckfrihetsförordning för att tillförsäkra
det svenska folket nämnda förmån. Det finnes inga andra
än boktryckare och tidningsredaktörer, som verkligen äga denna frihet,
det övriga folket har icke någon dylik. Och hur användes
denna frihet? Man skaffar sig monopol på vad folket skall få veta
i politiska frågor. Här talas om andlig frihet, och så tolereras
dylika herravälden, som införa den fullkomligaste censur, man
kan tänka sig. Läsekretsen får icke veta fulla sanningen utan endast
förvanskad, och alla möjliga infamier och fräckheter hava fritt
spelrum i tidningarna, när det gäller att gynna det egna gentemot
något annat.

Det är märkvärdigt, vad människorna tåla mycket. Man finner
sig i ett sådant system och tror, att man har pressfrihet. Resultatet
är dock, att pressen själv inför censur, förstör andras goda
namn och, vad värre är, ödelägger det allmänna rättsmedvetandet.
Det är ogärningar, som den politiska pressen begår i vår tid. och
därför sade också för femtio år sedan Ferdinand Lassalle:

»Jag tvekar ej att med själen uppfylld av sorg säga er: om
icke en fullständig ombildning av vår press kommer till stånd, om
denna tidningspest får lov att rasa ännu ett halvt århundrade, skall
vårt folk i grund fördärvas och ödeläggas.»

Pressen representerar vidare auktoritets sjuk au. Icke någon ny
åskådning, någon ny tanke eller idé kali få komma fram annat än
i någon fattig tidning, som icke har något kapital och som lår
kämpa obemärkt med en liten läsekrets. Så snart en tidning blir
stor och ledande, då -— detta beror icke på tidningsredaktören personligen
utan på systemet -— trampas allt sådant ned, allt hindras,
och det är blott auktoriteterna, ministrarna, partiledarna och dylika,
som man böjer sig för obegränsat. Pressen skulle väl vara
ett samvete, en fristad, där alla kunde få tillfälle att yttra sig.
Jag är nu så van vid hur det går till, att jag knappast blir ond över
det, men jag tänker på det stora hela. Här förekommer, att en
person blir okvädad och misstänkliggjord på det mest fräcka sätt,
och tro ni, att man får in ett genmäle. Mycket sällan. Nu medger
jag, att de liberala tidningarna äro mera eleganta i sitt framträdande.
Det är egentligen högerpressen och de socialdemokratiska tidningarna
som äro fullkomligt hänsynslösa. Men liberalerna förstå
i alla fall att komma till precis samma resultat. På ett elegant sätt
strypa de ännu mera alla unga tankar, de strypa dem alla. De
andra hava åtminstone några ideal som de arbeta för.

Nu är det på det sättet, att i Tyskland och i Frankrike, antagligen
också på andra ställen, finnes införd en rätt att komma med
genmäle. Och det är väl det enklaste krav som man kan framställa
i detta fall, men det har utskottet icke alls funnit vara något
som man bör taga hänsyn till i detta land. Så mycket kunde väl
ändå göras, som förordades år 1910 av ett tillfälligt utskott, fastän

A nrj. revision
(tv grundlagarna
m. in
(Förtal

Nr 38. tö

Onsdagen den Öl mars, f. ro

Ang. revision trodde, att den kommitté som då satt skulle taga upp • saken.
iagarnu‘m ''m.yl^e^ ^en ieke K.iort. Då skulle åtminstone icke en sådan tidnings,
,, rte'' ’ redaktion kunnat skriva vad som helst och vägra en person att
ori'' försvara sig, såsom de nu göra på det mest hänsynslösa sätt. Den
andliga friheten är den största chimär som man kan tänka sig på
detta område.

Så är det också fråga om, huruvida man icke skulle kunna få
en hedersdomstol organiserad av staten, till vilken medborgare
skulle få vända sig med sina klagomål. De världsliga domstolarna
äro verkligen ingenting att lita på. Det är också högst motbjudande
att vända sig till dem, och man kominer i alla fall aldrig
till något resultat. En hedersdomstol, som skulle taga upp sådana
frågor, föreslogs också vid 1910 års riksdag, och utskottet uttalade
sig då halvt förordande för detsamma. T sammanhang därmed
skulle behöva inrättas en pressorganisation, som tog hand om saken.
Nu har verkligen här i Stockholm helt nyligen på enskilt initiativ
bildats en sådan hedersdomstol på försök, ehuru i vissa avseenden
mycket ofullkomlig. En sådan domstol borde egentligen vara obligatorisk
för alla tidningar i hela landet, och det är också detta,
som lag här i min motion har förordat.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Hallendo rff: Herr talman, mina herrar! Det börjar
nästan bli en vana, att jag förklarar mig i vissa avseenden kunna instämma
med motionären. Det är nog icke fråga om annat, än att
icke litet var som läst motionen har anledning att i mycket instämma
i de omdömen som motionären där fäller. Jag vågar till och med
tro, att många praktiskt verksamma journalister äro höjda att verkligen
giva ett ganska långt gående erkännande i fråga om eu hel
del brister och missförhållanden som i motionen påpekas. Men huru
dessa brister skola kunna avhjälpas, t. ex. genom något slags tryggad
rätt att få in insändare i tidningarna — varmed naturligtvis då borde
följa förbud för vederbörande tidningar att hänga en slutreplik på
insändaren, ty utan det lär man väl aldrig vinna något verkligt —
eller hur de skola kunna avhjälpas genom upprättande av hedersdomstolar
eller genom förbättrad utbildning av pressmännen eller
genom förbud mot utgivande av söndagsnumiiner, förstår jag icke,
uppriktigt sagt.

Jag skulle härtill vilja lägga, att om man ser på en hel del företeelser
i våra dagar — vi kunna taga en tidning från vilken dag
som helst -— så blir man i hög grad höjd för att instämma i det skarpa
omdöme som motionären citerat från Eerdinand Lassalle. När man
här finner, hur en hatad och fruktad motståndare ansättes med vad
medel som helst, och då man icke drar sig för att låna vapen från
vilken arsenal som helst, vare sig inom eller utom landet, blir man
mycket betänksam. Men man måste samtidigt säga sig, att det räcker
icke ens med det kraftigaste medel som motionären påpekar, en bättre
uppfostran. Ty Grudi klagat är det nog så, att det icke är de minst
teoretisk! utbildade tidningsmännen somt gorå sig skyldig» till de

OnMlagen den mar*. f. ru

«''f \r

största felen i denna riktning, tiar ligger felet pa ett annat område. Aa,J- **•**>•
Ifel är endast i samband med deri inifrån fortgående karaktärsutdaningen
och uppfostran av hela folket, som detta kan förbättras. (Fops.v

Då jag icke vågar på något sätt vänta något av de små reiuedier
som motionären föreslagit och dä jag för min del finner, att mycket
av detta icke står i samband med de uppgifter, som utskottet verkligen
bar sig förelagda, ber jag ail få tillstyrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr L i n d hagen: Den siste talaren stannar vid att stå kvar
i alla missförhållanden utan att göra försök att avhjälpa dem. Detta
om folkuppfostran ingick i eu motion som var före nyligen vid denna
riksdag, och jag är övertygad om att den siste talaren då röstade emot
den saken.

Vad nu angår pressen, måste jag medge, att icke bli alla missförhållanden
avhjälpta genom min motion. Men man måste börja arbeta
sig fram, och man måste hava några medel i sin hand för att åtminstone
söka. skydda den personliga friheten. När man i andra lända!''
inför en sådan »drott de réponse» som den kallas, så bör den också
kunna införas i Sverige. Det är bättre än intet, det försäkrar jag herr
Hallendorff. Jag skulle även personligen vara glad, om jag i vissa
fall haft denna rätt, då jag mången gång haft synnerlig befogenhet
och anledning att få in ett genmäle mot de fräckheter, som man slungat
ut mot eu politisk motståndare, men som man på redaktionen
vägrat mig att bemöta.

Detta om hedersdomstolar är icke heller något nytt. Det bär gjorts
ett försök i den vägen, man kar nämligen privation upprättat en sådan
i Stockholm. Eu hedersdomstol bör närmast vara till för allmänhetens
räkning. Men den är också ett givakt för redaktionerna. Blir en sådan,
domstol inrättad och sammansatt på ett förnuftigt sätt, kan man i de
mest flagranta fallen vänta sig ett utslag som ger någon slags upprättelse
och på något sätt hävdar den allmänna rättsmoralen. Inför
eu sådan utsigt bliva även redaktionerna hovsammare. De få kanske
till och med publicera utslagen i sina tidningar, och sedan göra de sig
icke skyldiga till dylika förseelser så ofta som förut. De äro själfva
offer för systemet visserligen, men det kan icke hjälpas att man måste
på något sätt ingripa mot detsamma. "

Den siste talaren sade, att det icke ingick i utskottets befogenhet
att syssla med sådana saker. Utskottet måste gorå det, ty motionen
är remitterad till utskottet och icke återlämnad till kammaren. För
övrigt förstår nog den siste ärade talaren, att dessa saker höra hemma
i tryckfrihetsförordningen, och enligt § 85 regeringsformen är tryckfrihetsförordningen
en av våra grundlagar, och alltså är utskottet i
detta fall behörigt. Här är nu eu sak som följer med på slutet i motionen,
nämligen, att av pressmännen hör fordras någon föregående utbildning.
Det är visserligen icke en grundlagsfråga, men man kan frågasätta,
om det icke hör stå i grundlagen.. Det är emellertid en följdsåk.
som ett utskott ofta lägger till. fastän det icke faller uttryckligt inom
utskottets hef ogenhetsom rå de.

Sr 33. 70

Onscfegen den 2t mars. f. m.

Ang. revision Slutligen har berörts frågan om förbud mot att utgiva söndagslagarna
Zm. f^mer. Dessa uppkommo, genom att större tidningar, som hade
(Forts) kapital och ville skaffa sig ännu mera inflytande, började giva ut dyliga
nummer. Det har fort med sig, att kapitalfattiga tidningar, små
tidningar få det ännu svårare i konkurrensen. Det har också med sig,
att de stora, med en massa litteratur mättade tidningarna icke lämna
allmänheten i någon söndagsvila ens för att kunna låsa några allvarligare
saker eller samla sig själva i eftertanke. Slutligen är det ett
problem även att bereda personalen nödig veckovis. Det vore därför
en god sak, om sändagsnummer förbjödos. Jag liar varit med på eu kongress
i Briissel redan 1897, där frågan om söndagsvilan behandlades,
varvid allmänt togs avstånd från de s. k. söndagsnumren, vilka man
ansåg borde avskaffas.

Beträffande pressens beroende av auktoriteter tillåter jag mig också
att åberopa Rösiös yttrande. Han säger om pressen, att »den är synnerligen
auktoritetssjuk». »Endast om det är från mycket auktoritativt
håll, som nya trumpeter höjas, bugar den sig redan i förstone,
oberoende av om det är något vidare innehåll i tonerna.» »Pressen är
främst en press, en pression, ett tryck, ett tvång genom att hålla folket
kvar var den själv är.»

Jag höll på att glömma en sak, som har sitt lilla intresse. Det
har verkligen lyckats mig en gång att inom pressen själv få uppmärksamheten
fäst vid denna sak. Det var inom den socialdemokratiska
pressföreningen, i vilken jag är medlem. På motion av mig beslöt
den nämligen — d. v. s. med knapp majoritet och jag vill framhålla
och det förstå herrarna själva, att s. k. inflytelserika och framstående
pressmän voro emot det att i föreningens stadgar skulle intagas
följande passus: »Medarbetaren bär oåterkallelig rätt och osviklig
plikt att efter bästa förstånd och samvete främja sanningen allena.
Att sålunda objektivt och rättvist återgiva och bedöma åsikter, handlingar
och förhållanden utom såväl som inom det egna partiet, att
aldrig vränga en sak eller främja orätt för vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga samt att även eljest i utövningen av sin befattning
vinnlägga sig om partiprogrammet i dess hänvisning till självansvaret.
» Detta antogs av majoriteten och står nu i denna förenings stadgar,
men jag är alldeles övertygad om att s. k. framstående och inflytelserika
personer här, som på andra områden, göra allt för att de underordnade
pressmännen icke i något avseende skola få tillfälle anställa
sig detta till efterrättelse.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan i förevarande
moment samt vidare på avslag därå och bifall i stället till den
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Votering begärdes likväl av herr Lindhagen, i anledning varav nu
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den. ,som vill. att kammaren bifaller konstitutionsutskottets

Oiivdiivon den ''A\ luttra, f. in.

71 Nr fci.

Aity. revision
av grundlag
ärna in. m.

hemställan i punkten I) mom. f) av utskottets förevarande utlåtande
nr 6. röstar

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 112 ja mot 54 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan
av herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av
förevarande utlåtande och övriga å föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 7 e. m., då detta .sammanträde enligt utfärdat anslag
komme att fortsättas.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4.13 e. m.

(ForU.)

Ilen. det ej vill, röstar

Nej;

In fidem
Per Cronvall.