RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1917:21
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1917. Andra kammaren. Nr 21.
Tisdagen den 20 februari.
Kl. 3,30 e. m.
Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr vice talmannen.
§ I
Justerades
protokollen för den 13 och den 14 innevarande februari.
§ 2.
Upplästes följande till''kammaren inkomna sjukbetyg:
Att riksdagsman C. E. Svensson, som denna dag blivit av mig
undersökt, befunnits lida av överansträngning och slemhinnekatarr,
varför han är för en tid förhindrad deltaga i riksdagsarbetet, intygas.
Stockholm den 19 februari 1917.
A. Alfvén,
legitimerad läkare.
§3.
Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2 och 3, bevillningsutskottets betänkanden nr 4 och
5, lagutskottets utlåtanden nr 2—4, andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1 samt andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 2.
§4.
Avgåvos två nya motioner, nämligen av
herr Johansson i Uppmälby, nr 336, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 45, angående viss nedsättning av sockerskatten;
och
herr Bolander, nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 37, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 1 och 2 §§
rättegångsbalken.
Nämnda motioner bordlädes på begäran.
Andra hammarens protokoll 1917. Nr 21. 1
Nr 21. 2
Tisdagen den 20 februari.
§ 5.
interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr Magnusson i Skövde, som yttrade: Herr talman!
Som bekant sakna vi inom vårt land en fullt tidsenlig och efter
våra förhållanden anpassad emigrationslagstiftning, oaktat behovet
därav sedan länge skarpt framträtt. Förarbeten för en dylik lagstiftning
ha också pågått inom socialstyrelsen, utan att dock ännu
något fullständigt förslag föreligger. Enligt uppgift ligga arbetena
därmed beklagligtvis för närvarande fullständigt nere, beroende
därpå att den person, som haft det huvudsakliga arbetet om hand,
förflyttats till annan verksamhet. Under tiden har den olagliga utvandringen
fortgått lika som förut, endast med den begränsning
som rådande internationella förhållanden medfört, för att, när denna
hämmande faktor bortfaller, sannolikt antaga minst lika stora
pi oportioner som någonsin förut, därest intet åtgöres för att reglera
densamma.
Uppenbarligen måste det för staten vara en synnerligen betydelsefull
angelägenhet att tillse, oavsett om utvandringsströmmen
därigenom kan eller bör avsevärt hämmas eller ej, att densamma
ledes in på sådana banor, att den kan verksamt kontrolleras och sålunda
icke olaglig utvandring i stor, för att ej säga obegränsad
omfattning äger rum. Samhället har givetvis både rätt och plikt
tillse, att icke ett avsevärt antal medborgare utan vederbörligt tillstånd
utvandra och undandraga sig plikterna mot hemlandet, plikterna
må nu vara av ena eller andra slaget, förutom den oreda som
härigenom uppstår i personregistema. Man behöver därvid icke
enbart fästa sig vid den olaga utvandringen av värnpliktiga; ett
stort antal andra personer undandraga sig genom olaga utvandring
förpliktelser av ekonomisk eller moralisk art eller bådadera, såsom
skulder, försörjnings- och uppfostringsplikt m. m.
Särskild anledning att påpeka och beakta sistberörda förhållande
föreligger i anledning av det till riksdagens avgörande framlagda
förslaget till »lag om barn utom äktenskapet». Däri stadgas
bland annat under vissa villkor utvandringsförbud för bamafäder,
som ådömts viss försörjningsplikt. Uppenbarligen blir ett sådant
förbud så gott som fullständigt ineffektivt, om ej samtidigt bestämmelser
träffas, vilka verksamt förhindra den olaga utvandringen.
I motsatt fall blir utvandringsförbudet blott ytterligare eu
av de tyvärr ej allt för få paragrafer på papperet, vilka sakna
kraft och verkan, emedan den försörjningspliktige genom att på
olaga sätt utvandra åsidosätter såväl försörjningsplikten som, tack
vare bristfälliga bestämmelser, även utvandringsförbudet; ett allt
annat än önskvärt förhållande, som det bör vara angeläget att
förebygga.
Den nuvarande tidpunkten är tvivelsutan i flera hänseenden
synnerligen lämplig för vidtagande av åtgärder till reglering av utvandringen.
Vissa därför nödvändiga överenskommelser med grann
-
Tisdagen den 20 februari.
3 Nr 21.
länderna torde för närvarande lia större utsikter att kunna genom- interpellation
föras, än som varit eller till äventyrs senare blir fallet, varjämte (Porto->
dels den efter kriget befarade ökade utvandringen, dels och icke
minst den föreslagna lagen om barn utom äktenskapet kräva en
sådan reglering.
Även om en fullständig emigrationslag icke kan föreläggas
den nu samlade riksdagen, bör det dock vara Kungl. Maj :t möjligt
att inom den närmaste tiden träffa bestämmelser, som reglera utvandringen
och förhindra den olagliga. Jag syftar härmed på effektiv
kontroll och genomförd ansvarighet för utvandrareagenterna
och ångbåtsbolagen. Om för dessa stadgas vissa koncessionsbestämmelser,
vari de, vid äventyr att förlora all rätt till drivande av
agenturverksamhet inom landet, förständigas att från Sverige endast
befordra passagerare, som ha fullt klara papper, skulle tvivelsutan
huvudparten av den olaga utvandringen upphöra. Om vederbörande
ångbåtsbolag i sista hand blir ansvarigt och riskerar att
på grund av överträdelse av koncessionsbestämmelserna för alltid
eller viss tid förlora rätten att inom landet bedriva passagerarevärvning,
hålla ombud och agenter eller sälja biljetter, skulle förvisso
bolagen låta sig angeläget vara att tillse, det endast fullt
legitimerade personer befordrades med dess båtar. Sådana bestämmelser
synas mig utan större tidsutdräkt kunna utarbetas och träda
i kraft redan innevarande år.
På grund av det anförda anhåller jag vördsamt om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få rikta följande spörsmål:
Ämnar herr statsrådet snarast vidtaga åtgärder för återupptagande
och fullföljande av arbetet på en tidsenlig emigrationslagstiftning
samt, så snart ske kan, förelägga riksdagen densamma;
och, om en fullständig sådan lag icke kan föreläggas den nu församlade
riksdagen, ämnar herr statsrådet då, i mån på honom ankommer,
vidtaga de åtgärder, som kunna vara erforderliga och utförbara,
särskilt i fråga om skärpta kontroll- och koncessionsbestämmelser
för utvandrareagenter och ångbåtsbolag, i syfte att i
görligaste mån hindra den olaga utvandringen?
Ifrågavarande anhållan bifölls av kammaren.
§ 6.
Änmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser
dels till fullmäktige i riksbanken, nr 18, angående verkställd
granskning av riksbankens styrelse och förvaltning;
dels ock till fullmäktige i riksgäldskontoret, nr 19, angående
verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtanden:
Jir 21. 4
Tisdagen den 20 februari.
nr 1, i anledning av herr Ingvarsons m. fl. motion, nr 141, omskrivelse
till Kungl. Maj:t i fråga om nedbringande av statens tryckningskostnader;
nr
2, i anledning av herr Bergs i Munkfors motion, nr 123, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående viss utvidgning av vederbörande
militärbefäl lämnat bemyndigande beträffande värnpliktige, som
hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst m. m.;
nr 3, i anledning av herr Lindhagens motion, nr 263, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående förenklad benämning å statens verk
och inrättningar;
nr 4, i anledning av herr Lindhagens motion, nr 1, om skrivelse
till Kungl. .Maj:t angående beredande av rätt och tillfälle för parter
och deras biträden att sittande övervara rättegångsförhandlingar; och
nr 5, i anledning av herr Thorssons motion, nr 47, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående åläggande för statens ämbets- och tjänstemän
att underteckna ämbets- och tjänstehandlingar med tydlig namnunderskrift.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Pettersson i Bjälbo under 4 dagar fr. o. m. den 21 febr.,
» | Bäf |
| 11 | » | » |
| 21 » |
| Andersson i | Höckerum » | 3 |
| » |
| 22 > |
2> | Kropp | > | 4 | » | » |
| 21 » |
> | Kristcnsson | 1 | 4 | » | • » | > | 21 » |
2> | Jesperson | > | 4 |
|
| ■» | 21 * |
| Bergman | » | 10 | > |
|
| 22 » |
» | Sjögren |
| 6 |
|
| » | 21 » |
tf | Berg i Stabi | V * | 2 |
| > | » | 21 » |
> | Johansson ir] | Trollhättan» | 8 | > |
|
| 21 * . |
|
|
| §9. |
|
|
|
|
| På förslag av herr vice talmannen, | som meddelade, att om |
den för valen överläggning ägt rum med första kammarens talman,,
beslöt kammaren att lördagen den 24 i denna månad företaga val av
tjugufyra valmän för utseende av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämndabank
och kontor ävensom av sex suppleanter för dessa valmän.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,47 e. m.
In fidem
Per Cronvatt..
O osd a gen den 21 februnri.
Nr 31.
Onsdagen den 21 februari»
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motioaaerna
nr 336, av herr Johansson i Uppmälby, och nr 337, av herr
Bolander; och hänvisades därvid den förra till behandling av bevillningsutskottet
samt den senare till lagutskottet.
§ 2.
Härpå föredrogos, men bordlädes åter andra kammarens femte
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1—5.
§ 3.
Till avgörande förelåg först konstitutionsutkottets utlåtande^ nr
1, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga
om meddelandet av föreskrift angående beredning av vissa till avgörande
å kommunalstämma förekommande ärenden.
I anslutning till vad herr Persson i Fritorp föreslagit uti en
inom andra kammaren väckt och till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 124, hemställde utskottet, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville verkställa
utredning, i vad mån det kunde anses behövligt och lämpligt
att i förordningen om kommunalstyrelse på landet av den 21 mars
1862 införa bestämmelser därom, att ärenden, som skulle företagas
till avgörande å kommunalstämma, borde förut beredas av kommunalnämnden
eller annan nämnd eller särskilt därtill utsedda personer,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
Häremot hade herr K. J. Ekman reserverat sig.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till
Ang. beredning
av vissa
kommunal«
ärenden.
?ir 21. 6
Onsdagen den 21 februari.
Ang. bered- Herr Olofsson i Åvik, som anförde: Herr talman!
"kommnnaiT Ehuru jag under rätt lång tid deltagit i kommunala angelägenheter
ärenden. på landet, kan jag inte erinra mig ett enda tillfälle, då saknaden
(Forts.) av sådana bestämmelser, som här föreslås, har medfört någon som
helst olägenhet, och motionären har inte heller anfört några sådana
olägenheter, lika litet som utskottet, oaktat sitt tillstyrkande av motionen,
kunnat påvisa någon som helst olägenhet till följd av att sådana
bestämmelser, som här föreslås, hittills saknats. Motionären
bär endast hänvisat därtill, att sådana bestämmelser finnas beträffande
kyrkostämma, och då anser han lämpligt, att motsvarande bestämmelser
böra finnas också .rörande kommunalstämma. Ja, jag"
vill blott säga, att i det avseendet har jag motsatt erfarenhet emot
den jag först åberopade, nämligen den, att dessa bestämmelser rörande
kyrkostämman rätt många gånger ha föranlett olägenheter och
besvär, då det gällt små utgifter.
Utskottet påpekar också i sin motivering, att det torde kunna
ifrågasättas, huruvida man icke borde gå något utöver vad motionären
här äskat — han har nämligen begränsat sitt yrkande till att
gälla endast anslag och ärenden av ekonomisk natur — så att även
andra ärenden skulle bli föremål för en sådan här utredning av kommunalnämnden
eller också av någon annan institution, ehuru man naturligtvis
kan förutsätta, att saken under alla förhållanden kommer
till kommunalnämnden. Man skulle således få ännu mer författningar,
ja, jag vill i detta fall säga absolut onödiga författningar, att
hålla reda på inom kommunerna.
Utskottet antyder också, att man torde behöva skilja på de
större och de mindre utgifterna, såvitt jag har förstått det rätt, så
att det skulle bli avvikelser i en del fall. Ja, i så fall skulle det
alltså här vara fråga om att uppdraga åt regeringen att komma fram
med ett förslag till en sådan där kautschukparagraf, som vid varenda
stämma skulle leda till tvist beträffande tolkningen. I ena fallet
kan man nämligen resonnera så: »Detta är naturligtvis ett mindre
anslag, där vi inte behöva ta hänsyn till någon utredning», och vid
ett annat tillfälle säges det: »detta är naturligtvis ett så stort anslag,
att här behöver man ta hänsyn till denna paragraf, och därför
måste ärendet återförvisas och utredas».
Då jag bär den uppfattningen, att vi här i landet på detta sätt få
så ofantligt många skrivelser till Kungl. Maj:t och så ofantligt många
lagar och befattningar, att det snart nätt opp blir omöjligt att hålla
reda på allesammans, och då jag anser nu föreliggande förslag icke
allenast onödigt utan även olämpligt, därigenom att det skulle förorsaka
stor villervalla och oreda på många kommunalstämmor, därest
# en sådan paragraf kom till stånd, och då man dessutom skulle förorsaka
Kungl. Maj :t besvär genom att anhålla om en sådan utredning,
som här föreslås, skall jag be att få yrka avslag såväl å motionen
som å utskottets hemställan.
Härpå yttrade
7 Nr 581.
Onsdagen den 21 februari.
Herr Person i Fritorp: Herr talman, mina herrar! När jag
härom dagen hade nöjet mottaga konstitutionsutskottets nu tornur agna kommuHaiu
utlåtande, blev jag mycket tillfredsställd över att finna, att detsamma ärenden.
gick i tillstyrkande riktning, och framför allt fann jag det glädjande, (Forte.)
att utskottet varit så enhälligt i sitt tillstyrkande. Det finnes, som
herrarna se, vid utlåtandet endast fogad en reservation, av eu förstakammarledamot.
I min oerfarenhet trodde jag da, att denna utskottets
hemställan utan vidare skulle vinna denna kammares bifall.
Hen livet är fyllt av besvikelser, och för mig var det en missräkning
att nu få höra, att denna motion skulle röna motstånd från lantmannahåll.
Jag ber då att få säga, att det är en 16-årig erfarenhet såsom
koinmunalstämmoordförande, som övertygat mig om att det är
eu verklig luckn. i kommunalförordningen pa- landet, att den icke innehåller
någon bestämmelse i här berörda riktning, och det torde
inte av någon, ej ens av den föregående ärade talaren, kunna förnekas,
att enligt nu gällande bestämmelser kan ett ärende, av hur viktigbeskaffenhet
som helst, avgöras utan någon som helst beredning, och
säkert är, att så många gånger skett och även fortfarande sker med
ganska viktiga ärenden.
Den föregående talaren sade, att ingå som helst olägenheter visat
sig till följd av att kommunalförordningen på landet^ saknat sådana
bestämmelser. Jag vill då i min tur fråga den föregående ärade
talaren: har det varit till skada, att en sådan bestämmelse funnits
i förordningen om kyrkostämma in. m.? För visso inte, det torde nog
även den föregående talaren få erkänna. För övrigt torde den — och
det är nog fallet även med den föregående talaren — som något följt
med handläggningen av ärenden på kyrkostämmor, ha fatt den erfarenheten,
att där många ärenden till och med av ^ ganska^ stor betydelse
likväl kunna bli avgjorda utan att ha undergått en sådan beredning,
som förordningen föreskriver, men därigenom, att denna bestämmelse
funnits, bär det möjliggjorts att i sa fall med framgång överklaga
sådana beslut. Jag är alldeles övertygad om, att efter en ändring
av kommunalförordningen på landet i den riktning jag hemställt
och som utskottet tillstyrkt, nämligen att motsvarande bestämmelse
bleve gällande även för kommunalstämmorna, bleve det samma förhållande
där, d. v. s. att åtskilliga ärenden det oaktat avgjordes utan
beredning_och jag fäster särskilt uppmärksamheten på, att i såväl
motionen som utskottsutlatandet är betonat, att det ovillkorligen
skall behöva undergå beredning — men klart är, att om ett sådant
ärende avgöres utan att ha undergått beredning, ett sådant beslut
till följd av att denna bestämmelse finnes genom överklagande
kan undanröjas. Och det torde för övrigt inte kunna bestridas,
att ett ärende alltid vinner på att vara något ventilerat, innan det
förekommer till kommunalstämmans prövning, som ofta nog inte blir
så grundlig, ty våra kommunalstämmor ha inte så stora vanda pratmakare,
som det finnes i riksdagens andra kammare, utan där är man
litet mera försynt, om jag så får säga, och tystlåten.
Den föregående talaren antydde något om onödigheten av utredningar
i dessa fall. Jag kom da ofrivilligt att tänka pa det störa om
-
Sr 21.
Ang. beredning
av visse
kommunala
ärenden.
(Forte.)
I fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
® Onsdagen den 21 februari.
t fattande utredningsarbete, som förekommer bär i riksdagen inom utz
skotten. Man skulle väl då med skäl kunna fråga, varför det skall
behövas så mycket arbete här i riksdagen på ärendenas förberedelse,
da det väl kunde anses, att vi, som beklätts med det högsta förtroende,
som medborgarna kunna giva, borde vara så kloka, att vi utan någon
förberedelse skulle kunna avgöra de frågor, som här förekomma till
avgörande.
Då jag vågar förmoda, att den föregående ärade talaren är tämjt^611
ensam i sin uppfattning, skall jag inte längre uppta kammarens
tid. o Jag vill bara säga, att det egentliga syftet med förslaget är ju
att åstadkomma garantier mot och förebygga maktmissbruk från
kommunalstämmoordförandens sida.
Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
därå blev berörda hemställan av kammaren bifallen.
§4.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra kammalens
andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt myndigheter
i städer och stadsliknande samhällen av viss befogenhet i fråga
om reglering av handel med mjölk.
I eu inom andra, kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 113, hade herr Lundblad hemställt, att
riksdagen matte i. skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om åvägabringande
av en lagstiftning, som gåve vederbörande myndighet för stad
eller stadsliknande samhälle rätt att bestämma, hur många och vilka,
som inom samhället i fråga skulle få rättighet att hantera eller försälja
mjölk samt pa vilket sätt sådan hantering eller försäljning skulle
äga rum.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade
Herr Lundblad: Herr talman! Då en motionär efter en
framställning, som remitterats till vederbörande utskott, får se utlåtandet
pa bordet och finner mot sin framställning ett enhälligt
utskott, da måste han självfallet göra sig själv den frågan — för
att icke säga en rad av frågor — och det går liksom en h.iärtrannsakan
igenom motionären, huruvida han här slagit in på alldeles
vilse vägar eller om framställningen i och för sig har sådana brister,
eftersom ett utskott — dock sammansatt av så mångsidig art och
läggning både i ett och annat avseende, som våra utskott nu äro —
Onadngcn den 21 februari.
9 Nr 21.
tiar kunnat komma med ett enhälligt avslagsyrkande. Det maste
föra med sig. att man frågar sig, huru saken ligger. Under alla
förhållanden blir man tämligen oviss med sig själv, om man vid
ett sådant tillfälle bör begära ordet eller tiga. Att jag nu emellertid
begärt ordet, beror icke därpå, att jag hyser den ringaste eller
avlägsnaste tanke på möjligheten att kunna påverka andra kammaren
i den riktningen, att min motion skulle kunna vinna denna
kammares bifall. Så förmäten är jag icke. Men lag har begärt
ordet för att till herrar ledamöter av utskottet framföra mitt vördsamma
tack för den förståelse, som dock utskottets herrar ledamöter
behagat lägga i dagen vid behandlingen av min motion. Sålunda
har utskottet enhälligt talat om och vidgått, att denna fråga dock
icke är så liten till sin natur, och att denna fråga föranlett strider
i många former och på olika sätt. därför att den på ett så intimt
sätt berör så skilda intressen, som här fallet är. nämligen producenternas
och konsumenternas.
I denna sin skildring ha utskottets herrar ledamöter omnämnt
åtskilliga orsaker. Man har varit inne på frågan om trustbildningen,
man har varit inne på andra saker och fått fram det såsom
orsaker till olika uppfattningar, men jag vill hemställa, huruvida
icke pudelns kärna egentligen ligger i ett annat förhållande, när
det gäller mjölkhandeln i städer och stadsliknande samhällen. Och
detta hänger nog på att utminuteringskostnaderna alltid ställa sig
för dyra. Utskottet säger också i likhet med motionären, att det
-skulle vara i högsta grad önskvärt, om något kunde göras från det
allmännas sida, för att den här spänningen mellan de olika intresse-grupperna
kunde förmildras och en förändring komma till stånd,
så att städernas innevånare kunde tillförsäkras en billig och i hygieniskt
hänseende god mjölk. Det äro vi fullt ense om. Och sedan
-säger utskottet, att det kan knappast råda mer än en mening om,
,att det är nödvändigt att kraftiga åtgärder vidtagas till förekommande
av ytterligare prisförhöjning av mjölken. Men så säger utskottet
vidare, att svårigheterna äro så stora, att man kan ingenting
göra.
Utskottet påstår, för att bemöta en detalj i min motion, att jag
med synnerlig skärpa framhållit faran av en kommunalisering av
mjölkhanteringen. Jag får erkänna, att jag i den delen av min
motion icke följer utskottet, utan står i fortsättningen i skarp strid
mot ett även i det fallet enhälligt uttalande. Jag har sagt i motionen,
att det skulle säkert bli att gå ur askan i elden. Jag vill understyrka
detta bildspråk, därför att, om det är fråga om,_ att vi
för närvarande äro i askan, skulle vi säkert komma i elden vis å vis
mjölkfördyringen och annat, i fall denna mjölkhandel skulle kommunaliseras.
Så långt om detta nu. Det torde kunna hända, att
om det blir debatt i frågan, jag kan bli i tillfälle att ytterligare
utveckla mina åsikter i denna punkt.
Sedan säger utskottet: »Utom de rent principiella invändningar,
som enligt utskottets mening sålunda kunna riktas mot den i motionen
gjorda hemställan, kommer den omständigheten, att motio
-
I fråga om
reglering ar
handel vneA
mjölk
(Forts.)
Är 21. 10
Onsdagen den 21 februari.
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forte.)
nären alltför mycket synes ha utgått från de speciella förhållandena
i huvudstaden och väsentligen därpå byggt sina yrkanden.» Nu är
det visserligen sant. att lag i min motion åberopat ett sakförhållande,
som vi alla känna, nämligen att i Stockholms stadsfullmäktige
en motion väckts av herr Örne i samma riktning som denna
framställning, och att denna motion remitterats till Stockholms
livsmedelsnämnd, som avgav yttrande, varefter densamma ytterligare
föredrogs i stadsfullmäktige, där den i motionen gjorda hemställan
föll på endast en röst. Det är sant, att lag sålunda åberopat
detta, som passerat i Stockholm, men jag skulle vilja rätta utskottets
missuppfattning i den delen, att mitt intresse endast härrör
från den. omständigheten. Mitt intresse för denna sak har väckts
långt tidigare och för många år sedan. Icke har mitt intresse för
frågan väckts, därför att jag på avstånd bedömt densamma genom
studerande av tidningar eller tidskrifter eller därför att jag både
i egenskap av lantbrukare och mjölkproducent är livligt intresserad
av frågan. Nej, mitt intresse för mjölkhandelns ordnande i städerna
har skapats helt enkelt därigenom, att jag stått mitt uppe i den
kolossala strid, som alltid försiggår mellan olika intressegrupper:
producenter och konsumenter. Och jag har, för att i görligaste män
tillfredsställa dessa båda grupper, sökt tränga mig in i frågans alla
detaljer. Å ena sidan har man då lantmännens — producenternas
— berättigade krav på att få ordentligt betalt för sin vara, för att
produtionskostnadc-rna skola fullt täckas. Å andra sidan har man
konsumenternas — städernas innevånares — rättmätiga yrkande att
få så billig vara som möjligt. Då måste man alldeles givet, när
man står såsom eu medelpunkt mellan dessa intressegrupper, fråga,
sig: finns det någon möjlighet att kunna få dessa grupper att förstå
varandra och finns det berättigad anledning för oss producenter
att påstå att det blir för dyrt att sälja mjölk till städerna? Ja, jag''
måste med den erfarenhet, jag har, vidgå, att detta påstående är
sant: att det är dyrt att sälja mjölk. Det är dyrt att organisera eu
försäljning, som i alla avseenden rättar sig efter alla hygieniska
föreskrifter och krav, som på senare tiden i denna punkt rests just
ifråga om mjölkhanteringen, därför att, såsom jag också i min motion
framhållit, mjölken är till den grad ömtålig och finkänslig
för inflytande utifrån.
Då måste man fråga sig, huru det skulle kunna gå till för att
nedsätta kostnaderna för minuthandeln. Jag frågar: skall man
slå in på den vägen att nedsätta arbetslönerna för personalen? Nej.
det går _ absolut icke, ty vi leva i dyrtid och arbetslönerna ökas
ovillkorligen och måste ökas till följd av dyrtiden. Jag frågar:
skall man försöka sätta ned hyiorna på mjölkbutikerna? Det går
likaledes icke, ty hyrorna stiga med samma raska fart som arbetslönerna
i denna dyrtid. Jag frågar: skall man spara på den oundgängliga
isen, sam är en mycket dyr post för mjölkhandlarna?
Även denna störa post, nämligen hållande av is, har under åren
ofantligt stigit till följd av de höga arbetspriserna. Nej, det kan
man icke göra och varför? Det förstår var och eu: mjölken surnar
Onsdagen den 21 februari.
11 Nr 21.
och man måste hålla mjölken frisk, men för att hålla den frisk,
måste man ha is. Ja, då frågar man sig. vad man skall göra? Skola
vi stå här handfallna och bara låta priserna fortsätta att stiga?
Jag håller före, att om man i anledning av min motion fått
någon tanke, som man får för sig kunna vara värd att taga vara
på, har man en viss skyldighet att föra fram denna tanke i den
allmänna debatten. Efter flera års långa funderingar på denna
sak har jag nu tagit mod till mig och framfört denna tanke i riksdagen.
Att nu utskottet kommit till detta resultat, det förvånar
mig icke alls; men jag har en stark känsla av att. om herrar utskottsledamöter
haft samma erfarenhet som jag på detta område,
skulle herrarna betänkt sig mer än en gång, innan herrarna sagt
blankt nej.
Min motion syftar ju egentligen bara åt eu punkt, och det är
att söka nedbringa mjölkförsäljningsställenas antal med omkring
50 Om herrarna läst min motion, finna ni, att jag citerat ur
det utlåtande, som låg på Stockholms stadsfullmäktiges bord i
höstas, och vari man får veta, hur det står till i Stockholm. Jag
säger i min motion, att en person, som känner förhållandena i landsortsstäderna,
skall säkert kunna tala om, att det står precis likadant
till i de mindre städerna, åtminstone är så förhållandet i Västerås.
Jag skall be att få taga ett exempel, fastän de av mig anförda siffrorna
icke stämma in på något av våra samhällen. Jag antager
t. ex., att i ett samhälle finnas 100 butiker och att varje butik
kostar i hyra 600 kr.; flickan, som innehar butiken eller affären,
måste ju ovillkorligen lia en inkomst att leva på, jag antager 700
kr., det blir summa 1,300 kr. Jag räknar lyse, vedbrand jämte
andra utgifter för affärens hållande till endast 200 kr., således
summa 1,500 kr. Jag antar likaledes, att samhället ifråga mycket
väl kunde reda sig med halva antalet magasin, således 50 stycken.
Jag får då alldeles självfallet en besparing på 75,000 kr. Jag
frågar er, mina herrar, var skola dessa 75.000 kr. tagas, om icke
på mjölken, och givet är. att om jag slår summan mitt itu, få producenterna
hälften och konsumenterna hälften, d. v. s. producenterna
skola ovillkorligen få litet högre betalt och konsumenterna
något billigare mjölk. Jag kan icke förstå annat, än att ett sådant
förhållande är riktigt och att ett så stort antal butiker med hyra.
omkostnader och levebröd för innehavaren måste inverka på mjölkpriset
både i ena fallet och i det andra.
Under tiden klagar, såsom jag nyss sade, lantmannen över,
att han inte får så-mycket betalt, som han vill, och konsumenterna
klaga likaledes. Frågar man då, vad orsaken är, så säger''man kort
och gått: mellanhänderna. Ja, men från mellanhänderna skola vi ju
skyddas enligt utskottets mening. Andra säga: vi ha nu på sista
tiden fått så mycket förordningar, författningar och bestämmelser,
att vi ha nog och över nog. och skola vi då icke hädanefter få sälja
mjölk, hur och var vi vilja, går det alldeles på tok.
Jag respekterar alla dessa invändningar i ganska hög grad,
men den lagstiftning, som det här skulle bli fråga om, bör väl ändå
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
Nr 21. 12
Onsdagen den februari.
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
i detta speciella fall kunna läggas så, att den länder det kela till
gagn och icke till skada; ty märk väl, lagstiftningen skulle ju visserligen
gälla för alla städer i landet, men vederbörande myndigheter
i städerna skulle ju givetvis pröva, om och i vilken utsträckning lagen
skulle för det eller det samhället äga tillämpning. Bestämmelserna
skulle också helt naturligt vara så avfattade, att de i sina
huvuddrag kunde anpassas efter varje särskilt samhälle med dess
olika särdrag.
Emellertid vill det synas, som om herrar utskottsledamöter
skulle ha mycket svagt förtroende för kommunala myndigheter.
Visserligen tror jag, som herrarna, att kommunala myndigheter äro
behäftade med en hel rad fel och brister, det ha de alltid varit,
liksom andra bristfälliga människor, och jag tror, att kommunala
myndigheter även i fortsättningen komma att vara behäftade med
fel och brister, men jag tror dock icke, att om en myndighet av
kommunal natur skulle få dessa, låt vara, grannlaga frågor på
sin lott, den skulle missbruka sitt inflytande till förfång för samhället.
Detta tror jag visst inte.
Jag vill bestämt påstå, att jag respekterar näringsfriheten i lika
hög grad som någon annan, men jag är också män därom, att
var och en, som arbetar, skall kunna leva av sitt arbete. Jag
skulle här kunna presentera en ganska lång rad av sådana, som
jag i min motion kallar i mjölkhandeln oinvigda och som nappat
på för att försöka sin lycka. Jag skulle kunna presentera en hel
rad sådana, som jag under mip tjuguåriga verksamhet på detta område
haft att göra med, och jag ber herrarna vara övertygade om,
att en hel del av dessa flickor skulle uttala ett annat omdöme om
den s. k. näringsfriheten på detta område, än vad herrar utskottsledamöter
för sin del hysa. Det är ju orimligt att tänka, att en
mjölkaffär, förlagd på en olämplig plats, där det redan förut finnes
kanske alltför många sådana affärer och därtill underkastad så
stränga bestämmelser av hälsovårdsnämnden, som nu finnas, och
där man icke får ha mera till försäljning än mjölk, grädde, bröd,
smör och karameller, det är orimligt, säger jag, att en sådan affär
kan upparbetas och bereda skälig vinst och underhåll åt sin innehavare,
därest icke tillräckligt stor kundkrets finnes, som behöver
dessa varor.
Eu förstår jag väl,. att den invändningen kan göras: men
varför kan då icke i all rimlighets namn detta regleras genom t. ex.
ett mjölkbolag, en mjölkförening eller enskilda mjölkhandlare? Nej.
visst inte, man står fullständigt maktlös härvidlag, ty, såsom jag
säger i min motion, husägare och byggmästare ha intresse av att
få sina hus räntebärande och inrätta därför mjölkbutiker, till vilka
det kommer 10, ja dussintals sökande. Det är icke alls svårt att
få dessa butiker uthyrda, men en annan sak är att få affären att
bära sig. Yad är det för mening i att ordna det så, som t. ex. i
ett fall, som jag kan påvisa, där endast en brandgavel mellan tvenne
hus skiljer tvenne sådana affärer, i vilka båda det endast säljes
mjölk, grädde, smör, bröd och karameller?
1» flr 21.
Onsdagen den 21 februari.
Nu säger man, att om man skulle anförtro denna grannlaga
sak åt en viss myndighet i staden, som skulle fa den oerhört s ora }l(ln(iel med
uppgiften att, såsom jag i min motion föreslagit, bestämma, huru mjölk.
många magasin, som skulle finnas i staden och deras läge i för- (Förtal
hållande till varandra — det är ju egentligen detta jag begär - sa
skulle detta ha orimligt svåra följder. Ja, följden skulle givetvis
bliva, att dessa femtio flickor — för att hålla mig till det exempel
jag nyss anförde — som ,]u leva av denna sysselsättning, ^fingc
upphöra med densamma, och detta vore ju att inskränka på näringsfriheten.
Jag vill da bekänna, att jag i^ detta speciella fall
icke har några vidare ömma känslor för den kår, varom nu är tal.
Jag är nämligen alldeles säker på, att dessa personer på ett mycket1
lättare och bättre sätt kunna i samma samhälle tjäna sitt dagliga
bröd. Att stå och hänga innanför en disk i en affär, som
i varuomsättning per månad kan komma upp i en 4- ä 500 kronor,
det vill jag för min del knappast kalla arbete. ^ .
Mjölkhandelsfrågan har ju genom den svåra tid, vari vi nu
leva, kommit i ett, jag må säga, undanskymt läge, och väl är det,
ty denna fråga har mer än någon annan detalj i den störa hushållningen
och det stora livsmedelsproblemet förut alltid gått i spetsen?
De allra största strider, som jag känner, mellan konsumenter
och producenter i fråga om livsmedel röra mjölkens pris och anskaffande;
det är den fråga, som alltid gått i spetsen och alltid
varit aktuell. Att den nu blivit liksom bortblandad i de stora frågorna
beror på omständigheterna. Men jag är alldeles viss om, att
denna kammares ledamöter ifrån alla partier ärligt och uppriktigt
behjärta, vad det här gäller beträffande folkhushållnings- och livsmedels
frågan. Aven om det blott är en detalj, som det här är fråga
om, gäller dock här att söka taga fasta på och noggrant pröva,
om man icke från praktisk synpunkt kunde komma ett enda litet
steg in i den riktningen, där dessa tvenne stridande parter kunde
sonas. n ’ o
Jag säger, att tiderna äro svåra, och om de fortsätta, sa° att
vi i Sverige uteslutande bli hänvisade att leva av vart eget, sa är
det möjligt — jag vill visst icke önska det — att vi få finna oss i
att även på mjölkens område en ransonering kominer till stånd.
Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om icke en inskränkning i
tillverkningen av fet ost vore lämplig för att i stället erhålla fett
i form av smör. Det kanske kunde gå för sig att spara litet på
den oskummade, den s. k. ny silade mjölken och lata denna ga till
smörberedning och i stället för våra hushåll och pa bordet använda
skummjölk. Även på den vägen skulle sparas avsevärt mycket fett
i form av smör. Denna fråga hör ju inte hit, men jag vill bara
nämna den i förbigående.
Mina herrar! Denna fråga anses nog mycket liten och är
naturligtvis liten jämförd med de stora politiska frågor, som vi nu
dagligen ha att behandla, men jag har ju ändå vågat att bland
mångfalden av dylika framställningar lägga även denna till behjärtande
av riksdagen. Nu känner jag ju icke läggningen i denna
Nr 21. 14
Onsdagen den 21 februari.
/ fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forte.)
kammare visavi denna fråga. Skulle jag få betrakta utskottet såsom
ett uttryck för denna kammares uppfattning, skulle ju min
framställning ifråga vara hopplöst förlorad. I fjol gjorde jag, som
herrarna kanske dra sig till minnes, en framställning rörande mjölkhandelns
ordnande i städer och stadsliknande samhällen och som
gick ut på tvångspasteurisering av mjölk för att kunna säljas i
städer och liknande samhällen. Denna fråga remitterades till jordbruksutskottet,
vilket avstyrkte motionen huvudsakligen av det skäl,
att denna fråga, som jag då väckte, till sina vetenskapliga delar,
d. v. s. med avseende på den bakteriologiska undersökningen, var
föremål för en särskild kommittés behandling. Jag åtnöjde mig
därmed och tackade utskottet för dess välvilliga motivering, och
frågan fick ju då formellt falla. I dag har jag att göra med
andra kammarens andra tillfälliga utskott, men detta utskott har
icke kunnat hugna motionären med samma lugna motivering, som
jordbruksutskottet bestod i fjol, varför jag, herr talman, anser
mig nödsakad att yrka bifall till min motion.
Herr Kant: Herr talman, mina herrar! Jag har med stor
uppmärksamhet åhört den ärade motionärens muntliga anförande
här i dag för att få höra, om han skulle i någon mån förklara den
motsättning, _ som förefinnes mellan hans slutyrkande i motionen
och motiveringen till densamma. Men såvitt jag kunnat finna,
förekom icke någon sådan förklaring, och den ärade motionären
tycks icke ens ha reda på, att ett sådant motsatsförhållande verkligen
äger ram mellan motionens kläm och motiveringen.
I motiveringen hävdar motionären nämligen mycket starkt
näringsfrihetens princip och här i sitt muntliga anförande underströk
han detta ^ytterligare och sade, att här ingalunda vore meningen
att göra något angrepp på näringsfriheten. I motionen säger han.
att hans motion icke avser någon egentlig ändring av näringsfrihetsförordningen,
att hans förslag icke innebär något förbud eller
hinder för den eller dem, som genom läge eller på annat sätt äga
förutsättning att direkt leverera mjölk i husen, att göra detta, att
han anser, att mjölkhandeln i fortsättningen skall vara en fri näring,
samt att lantmännen allt fortfarande som hittills skola få
fritt försälja sin vara till närliggande samhälle m. m.
I motiveringen hävdar motionären, som sagt, näringsfrihetens
princip. Men se vi till slutyrkandet i motionen, vad yrkar motionären
där? Jo, han hemställer, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om åvägabringande av en lagstiftning, som
ger vederbörande myndighet för stad eller stadsliknande samhälle
rätt att bestämma, hur många ocli vilka, som inom samhället i fråga
skola få rättighet att hantera eller försälja mjölk, samt på vilket
sätt sådan hantering eller försäljning skall äga rum». Han föreslår
alltså, såvitt jag kan finna, ett rent koncessionssystem, något som
motionären själv emellertid icke tycks ha klart för sig. Den motionär
i Stokholms stadsfullmäktige, som åberopas i den föreliggande
motionen, och även Stockholms stadsfullmäktiges beredningsutskott,
Onsdagen den 21 februari.
15 Nr tU
stim framlade ett förslag: i denna fråga, vilket helt sammanföll med
det slutyrkande, som motionären i sin motion kommit med, både
däremot fullt klart för sig, att med ett dylikt förslag verkligen
avsåges att införa ett koncessionssystem och icke något annat. Den
ärade motionären får emellertid förlåta mig, att lag för min del
icke kan förstå, att man kan hävda näringsfrihetens pr i ricin samtidigt
som man förordar införandet av ett koncessionssystem. Men
de herrar, som inse, att här är fråga om ett koncessionssystem och
som tror sig kunna på den nu föreslagna vägen bryta det trustvälde.
som på miölkhandelns område tilläventyrs florerar på vissa orter
inom landet, måste å andra sidan sätta sig in i. att det på andra
håll i vårt land kan råda sådana förhållanden, att man där vid
vissa tillfällen skulle kunna komma att nödgas hävda den verkliga
näringsfrihetens princip och väsentligen öka mjölkförsäljningsställenas
antal för att förhindra uppkomsten av företag, vilka söka tilltvinga
sig monopol i fråga om m.iölkhandeln inom orten i frågaf
I sammanhang med att jag nu är inne på trustbildningen eller den
företeelsen, att bolag och sammanslutningar slå under sig all mjölkhandel
på vissa orter, såsom iu påstås vara fallet här i Stockholm,
vill jag för min del förklara, att jag icke kan förstå, huru man
kan komma åt det onda, som ligger i en trustbildning. genom att
anlita den av motionären nu föreslagna utvägen att minska mjölkförsäljningsställenas
antal. För min del skulle jag vilja säga. att
■det går väl lättare att göra en trustbildning effektiv med ett mindre
antal försäljningsställen än med ett större antal sådana.
Men bortsett från det motsatsförhållande, som råder mellan
motionens slutyrkande och dess motivering, förhåller det sig väl så,
•om man läser motionen i ett sammanhang, att vad motionären här
egentligen åsyftar är att nedbringa antalet försäljningsställen för
att sålunda sänka distributionskostnaderna, och detta har ju också
motionären i sin muntliga framställning vidare utvecklat. Genom
«n dylik nedsättning av distributionskostnaderna är det ju möjligt,
att man kan uppnå det resultatet, att en vinst uppkommer. I
sin motion säger icke motionären, vart denna vinst skulle taga
vägen, men här i sin muntliga framställning har han sagt, att det
torde vara klart, att av den vinst, som sålunda uppkommer, hälften
skall komma producenterna och andra hälften konsumenterna till
godo. För min del vill jag i detta fall bestämt hävda den meningen,
att den mervinst, som på detta sätt skulle uppstå, kommer varken
producenterna eller konsumenterna till godo, utan mellanhänderna,
åtminstone skulle detta bli förhållandet här i Stockholm och de
andra orter, där en eventuell trustbildning på detta område förefinnes.
Men om man också skulle. medgiva, att den tanke, som motionären
här framfört, att nedbringa antalet mjölkförsäljningsställen,
är riktig, så kan jag dock för min del icke vara med om att på detta
sätt söka nå det åsyftade resultatet, om det_ skall ske på bekostnad
av näringsfrihetens princip — såsom ju fallet skulle bliva — förrän
det visat sig, att man icke kan nå detta resultat på andra vägar.
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.
Nr 21. 16
Onsdagen den 21 februari.
i fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forte.)
Jag tror nu för min del, att detta icke är omöjligt. Yi veta ju.
hurusom i en hel del lokala stadganden rörande mjölkhandeln mycket
stränga fordringar uppställas på mjölkbutikerna i hygieniskt avseende,
och jag tror mig kunna påstå, att i den livsmedelslag, som
för närvarande är under utarbetning, kommer att inflyta ännu
strängare bestämmelser angående mjölkförsäljningsställenas beskaffenhet
i nyssnämnda avseende. Om så sker och'' om hälsovårdsmyndigheterna
på de olika orterna uppehålla dessa stadganden och
tillämpa dem strängt, tror jag, att man på den vägen delvis skulle
kunna nå det resultat, som motionären här åsyftar, nämligen eu
nedsättning av mjölkförsäljningsställenas antal.
En annan väg härvidlag har motionären i Stockholms städs-''
fullmäktige, herr örne, omnämnt i en av honom nyligen författad
uppsats. Han omtalar där, att vederbörande myndighet i Malm»
utfärdat förbud att sälja mjölk i s. k. dubbelbutiker, d. v. s. butiker
där man i den ena avdelningen säljer mjölk och i den andra varor
av andra slag, och författaren upplyser, att detta förbud i Malmö,
redan haft till påföljd en nedgång i antalet mjölkförsäljningsställen.
Kan man komma fram på dessa båda eller eventuellt andra
vägar och på det sättet nå det av motionären uppställda önskemålet,
tror jag, att dessa vägar först böra beträdas, innan man slår in på
att rubba den näringsfrihetsprincip, som av ålder rått här i landet.
Om jag rätt fattade motionärens muntliga framställning, så
förmenade han, att utskottet skulle på ett ställe i sitt utlåtande ha
uttalat sig för en kommunalisering av miölkhandeln. Men detta
är ju icke fallet. Om man läser rätt innantill vad som här står.
skall man finna, att utskottet tvärtom sagt. att det icke velat gå
in på eller taga ståndpunkt till denna invecklade och i vårt land
i det stora hela ännu oprövade fråga. Men utskottet framhåller i
fortsättningen, »att om det inom ett samhälle skulle visa sig ömkligt
att vidtaga särskilda åtgärder för mjölkfrågans ordnande, speciellt
vad beträffar undanröjande av de olägenheter, som uppstått
genom den privata monopoliseringen av en grosshandel med mjölk,
det i varje fall icke torde kunna förnekas, att en kommunalisering
av mjölkhandeln erbjuder ett mera effektivt medel härtill än det av
motionären förslagna». Utskottet har ju icke härmed sagt. att det
anser det önskligt, nyttigt eller lämpligt att vidtaga en sådan
anordning som att kommunalisera miölkhandeln, utan utskottet har
endast tillåtit sig säga, att denna väg. om den skall beträdas, är
mera effektiv än den av motionären föreslagna.
Herr talman! På grund av vad jag sålunda anfört och vad
utskottet i sitt utlåtande andragit, tillåter jag mig yrka bifall till
utskottets hemställan och avslag å den i ämnet väckta motionen..
Herr Palmstierna: Herr talman! Man kan ju säga, att
denna fråga befinner sig i ett litet konstigt läge och detta av två
skäl. Det ena skälet bottnar i, att riksdagens arbetssätt ju icke
är riktigt rationellt. Här finnas nu på kammarens bord två mo
-
Gudligen den 21 februari.
17 Nr fl.
tioner, den ena avgiven av lierr Lundblad och den andra av mig, och
dessa två motioner ha gått till olika utskott, ehuru i dem båda
står talat om mjölkfrågan och ifrågasattes vissa åtgärder för denna
frågas lösning. Nu har det ena utskottet, kammarens andra
tillfälliga utskott, lagt denna mjölkfråga i ett visst läge, och så
kommer fjärde tillfälliga utskottet och lägger frågan i ett annat
läge. Detta gör, att frågan blir tekniskt sett litet tillkrånglad med
hänsyn till behandlingen här i kammaren.
För det andra synes den ärade motionären, såsom det vill
förefalla, icke ha fått riktigt sammanhang i sin framställning. Motionens
kläm överensstämmer ju alldeles med det yrkande, som inom
Stockholms stadsfullmäktige framställts av socialdemokraten herr
Örne med understöd av den socialdemokratiska gruppen därstädes
och vilken motion vunnit understöd av hela vänstern inom Stockholms
stadsfullmäktige. Om ,det är några högermän här, som
äro oroliga för, att herr Lundblad förirrat sig in på sådana vägar,
så vill jag nämna, att motionen dessutom understöddes av de från
min utgångspunkt sett mest vägande representanterna på högersidan
inom Stockholms stadsfullmäktige, och det fattades blott eu
röst för att förslaget skulle ha fått majoritet inom stadsfullmäktige.
Detta beträffande klämmen i herr Lundblads motion.
Vad sedan beträffar motiveringen till den föreliggande motionen,
måste jag säga, att jag verkligen tvekat åtskilligt med avseende
å densamma. Motiveringen hänger nämligen icke fullt samman
med klämmen, och den innehåller dessutom åtskilligt, som
jag tror, att det är ganska svårt att acceptera, men detta har ju redan
berörts i utskottets motivering för dess avstyrkande hemställan,
och jag vill därför nu icke närmare gå in på dessa saker. Jag
vill endast säga, att, såsom frågan nu ligger, har jag ganska svårt
för att ens yrka bifall till klämmen, hopfogad som den är med
motionärens motivering, och då frågan ligger på kammarens bord
i det egendomliga skick, som jag här förut antytt. Jag förutser
även, att kammaren nu kommer att avslå motionen, men jag vill
alldeles bestämt säga, att däri icke får anses ligga något slags
principavgörande i förväg. Detta ärende kommer ju åter upp med
anledning av fjärde tillfälliga utskottets utlåtande angående en annan
motion, och då kommer hela denna fråga kanske i en klarare
belysning, som gör, att vi vid det tillfället kunna taga upp saken
till allvarlig behandling.
Jag har så mycket större skäl att säga, att man nu icke får
gå till något verkligt princip avgörande i denna fråga, som jag icke
heller kan alldeles dela utskottets uppfattning härvidlag. Utskottet
har nämligen i vissa avseenden icke rätt, synes det mig. IIär
säger utskottet t. ex. å sid. 3, att det råder så olika förhållanden
i olika städer, att man därför icke kan i detta fall ha en lagstiftning
för hela landet. Jag måste saga, att det förvånar mig, att en
person i den kommunala ställning, som rådman Kant har, kunnat
underskriva ett sådant uttalande, ty nog vet väl ändå rådman
Kant, att vi ha mycken lagstiftning här i landet, som avser samt
Andra
Tcammarens protokoll 1917. Nr 21. 2
I fråga om
reglering ar
handel med
mjölk.
(Forts.)
21. 18
Onsdagen den 21 februari.
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
liga stadssamhällen, men där det är fakultativ tillämpning av lagen,
så att vederbörande kommunalmyndighet har rätt att tillämpa
den, om den så önskar.
Jag förmodar för övrigt, att även åtskilliga av utskottets ärade
representanter icke voro fullt tillfredsställda med dén motivering,
som herr Kant här gav i sin muntliga framställning för utskottets
utlåtande. Herr Kant gick där in på ett område, som jag tror, att
man minst av allt bör röra vid i detta sammanhang, nämligen frågan
om näringsfriheten, och flaggade med denna. Nej, näringsfrihet
beträffande mjölkhandel, det existerar icke i huvudsiacien,
herr Kant, mjölkhandeln är här så monopoliserad, Öppet och i
smyg, att det finnes ingen möjlighet att komma åt detta, och jag
kan ärligen säga, att från Stockholms stads livsmedelsnämnd, vars
ordförande jag har äran att vara, ha vi under denna kris gjort
vad vi kunnat för att söka få mjölk till kommunen. Vi ha letat
efter järnvägslinjer i Västergötland; vi ha varit ända nere till
Skåne, och vi ha varit uppåt Bollnästrakten för att om möjligt
få avtal träffade angående leverans av mjölk till vissa butiker här i
staden. Men trustens makt och trustens organisation är så utomordentlig,
att det i själva verket icke lyckats oss att åstadkomma
något dylikt. Stora samhällen äro i denna trusts våld, till och med
orter långt ute på landsbygden. Det finnes småsamhällen — jag
känner väl till förhållandena, då jag själv varit där — varest man
sökt få en sammanslutning till stånd mellan jordbrukare och konsumenter,
men där det visat sig, att för den händelse detta lyckats,
trusten sedermera köpt ut jordbrukarna och alltsammans fallit sönder.
Denna stora trust, stom har en utomordentlig organisation och
inre fasthet, besitter också väsentligt kapital och slår under sig
Stockholms marknad, Uppsala marknad och, vad tiden lider, Södertälje,
Strängnäs och Mälardalen och breder ut sig till industrisamhällena
på landsbygden. Så har det programatiskt fortgått i syfte
att få större möjlighet att behärska mjölktillförseln till de stora
konsumtionsområdena.
Nåväl, nu kanske ni, mina ärade lantmän i kammaren, undrar,
vad det är vi vilja i städerna. Jag skulle kunna säga kort och
gott: vi vilja, att ni lantmän skola ha betalt för varan för det
första, så att ni icke gör förlust, och för det andra att ni skola
ha den företagarvinst och riskpremie, som ni behöva för att driva
eder näring. Det är klart, att vi konsumenter behöva få tillförsel
av mjölk, och vi vilja se till, att det blir en betalning för varan, som
är skälig och som vi kunna komma överens om. Vad är det vi ha
för gemensamt intresse, lantmän och konsumenter? Jo, vi ha de!
gemensamma intresset, att icke mellanhänderna trycka någondera
av oss. Men dessutom tillkommer — och det vill jag ärligt säga
— ett speciellt konsumentintresse. Yi vilja icke, att lantmannaintresset,
organiserat i truster — vad särskilt mjölktrusten i Stockholm
beträffar, råder där en 500-gradig rösträt+sskala, så att några
få godsägare bestämma det hela •—■ vi vilja icke att lantmannaintresset
på detta sätt skall lamslå oss, utan vi vilja vara jämbördiga
Onsdagen den 21 februari.
19 Nr 21.
parter med eder vid avtal? slutande, så att vi stå på likställd
ekonomisk grund. Det anser jag vara riktigt, om vi vilja komma
till den ömsesidighet och det samförstånd, som vi avse.
Nu är läget tyvärr sådant, att det icke finnes möjlighet för
närvarande för Stockholms innevånare att reda sig mot mjölktrusten.
Hur skola vi kunna göra det? Jo, vi hava det medlet att
koncessionera handeln, varigenom konsumenterna bli ekonomiskt likvärdiga
med trusten. Hur skola vi göra det? Det finnes, så vitt
man kan se för närvarande, icke annat medel — för den händelse
man icke går den rena kommunaliseringsvägen, som är en vidlyftig
affär, då det gäller en rörelse av sådan beskaffenhet som mjölktrusten
— det finnes icke annat medel än att slå in på den väg,
som leder till koncessionssystemet, d. v. s. själva försäljningen inom
huvudstaden med hänsyn till beskaffenheten av och antalet butiker
och vem som skall få denna försäljningsrätt, bestämmes av
en enda, nämligen kommunen själv. Därmed skulle man eventuellt
kunna nå dithän, att man kunde erbjuda andra grupper av producenterna
än själva trusten att få försäljningen för staden i dess
helhet eller vissa stadsdelar för viss tid. Det är den tanke, som
ligger bakom klämmen, och det är den, som lett socialdemokrater,
liberaler och högermän inom Stockholms stadsfullmäktige, så att det
på en röst när höll på att bli en skrivelse till Kung!. Maj:t, följande
denna tankelinje.
Jag skall nu för min del icke framställa något yrkande i saken,
då, såsom jag säger, vi torde återkomma till hela denna fråga,
då vi skola ställa den i ett vidare sammanhang än nu. Men jag
tror det är skäl i att nu ställa upp saken så, som den föreligger,
och jag ber de ärade lantmännen beakta, att det icke bara är fråga
om konsumentintresset, ty om det är så, att vi få en köpmannatrust
eller industritrust, kunna vi kalla den i fråga om mjölken,
där lantmännen icke hava något behörigt inflytande, lika litet som
konsumenterna, då blir det också ett intresse för eder att samgå med
konsumenterna för att få saken ordnad. Jag vill sålunda säga, att
det är icke ett typiskt stockholmsintresse, icke ett typiskt konsumentintresse,
utan vi vilja ärligt och öppet samgå med eder för att
få denna för det uppväxande släktet i Sverige så viktiga fråga
löst på ett lyckligt sätt.
Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att
motionären har rätt i att antalet distributionsställen i städer och
liknande samhällen kunna drivas upp så, att kostnaderna ökas för
konsumenterna, utan att producenterna ha motsvarande fördel. Yi
hava i Stockholm alldeles givet för många mjölkbutiker. Låt vara,
att det är en stor fördel för konsumenterna att kunna hämta mjölken
utan att behöva gå för långa vägar. Det är eu obestridlig fördel,
men den kan mer än uppvägas av nackdelen av prisstegring. Men
vi ha i Stockholm och i andra städer motsvarande olägenhet på andra
områden. Det förefaller mig, som om vi ha för många speceributiker
och för många butiker av andra slag, så att går man in på en
I fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
Nr 21.
20
Onsdagen den 21 februari.
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
reglering, så kommer man kanske in på en väg, där man icke vet,
var man lämpligen skall sluta. Jag tror, att det finnes risk att
begränsa distributionsställena genom lag. Om man går den vägen
att begränsa distributionsställena, så förefaller det mig att direkt
eller på omväg trustintresset får större makt; det blir svårt att sedan
koncessionera eller ordna med dessa av trustintresset redan övertagna
eller behärskade distributionsställen. I Stockholm ha vi som bekant
ett begränsat antal drosknummer, och har det givit anledning
till ett verkligt jobb i drosknummer denna koncession i drosktrafiken.
Jag tror, att man kan peka på bestämda fall, då en dylik begränsning
lett till något, som man icke alls har önskat.
. Nu gäller detta, vad jag nu sagt, under normala förhållanden.
Återigen under krigstidens egendomliga förhållanden och särskilt om
man ser på de närmaste månaderna, tror jag, att en begränsning av
mjölkdistributionsställena på ett eller annat sätt — jag tänker nu
närmast på Stockholm — kommer att tvinga sig fram. Man får
räkna därmed av olika anledningar. Mjölkmängden kommer att i
städerna avsevärt gå ned. Att det måste leda till ett reglerande ingripande
beträffande mjölkförsäljningen synes mig tydligt och klart.
Om motionärens förslag gått ut därpå, att med hänsyn till de
egenartade förhållandena under kriget föreslå, att Kungl. Maj:t skulle
erhålla bemyndigande att vid krigstillfällen eller liknande förhållanden,
när ett nödtillstånd uppkommer, som kan förbättras eller
lindras genom sådana här åtgärder, tillfälligt utfärda sådana bestämmelser,
som det här är fråga om, då hade jag kunnat vara ense
med honom därom. Däremot ställer jag mig skeptisk mot ett sådant
ingripande under normala förhållanden. Med min uppfattning tror
jag i alla fall, att både Stockholm och andra städer under den närmaste
krigstiden tvingas in på denna väg. Då får man göra en del
erfarenheter, och då kan det hända, att dessa erfarenheter bli av
den art, att man får justera sitt omdöme, såsom jag ställer mig åtminstone,
för normala förhållanden. Jag räknar med den möjligheten,
men icke med mera än en möjlighet.
Jag skulle vilja stanna vid att förorda bifall till utskottets avslagshemställan,
men med understrykande av att en reglering av butikernas
antal i Stockholm och andra städer nog blir nödvändig under
den närmaste tiden. Men då får man söka andra medel att tillfälligtvis
ordna dessa förhållanden.
Herr O. Nilsson i Örebro: Herr talman, mina herrar! Jag
skall med några få ord söka motivera den ståndpunkt, utskottet intagit
i denna fråga. Jag anser nämligen, att vad motionären här föreslagit
icke i någon nämnvärd mån åtminstone är ägnat att råda bot
på de missförhållanden, som på detta område onekligen finnas. Jag
anser, tvärt emot vad motionären i sin motion så starkt tagit avstånd
från och ytterligare här i sitt anförande understrukit, att den
enda framkomliga vägen att verkligen råda bot på missförhållandena
är, att kommunerna få rätt att övertaga mjölkhanteringen och mjölkförsäljningen.
Jag har mycket svårt för min del att tro, att konsu
-
Onsdiigcn den 21 februari.
21 Sr 21.
menterna skulle få billigare mjölk, därför att något större eller mindre
antal mjölkbutiker indragas samtidigt med att konsumenterna
icke skulle ha någon möjlighet att inverka på prissättningen av mjölken.
Denna möjlighet anser jag, att konsumenterna icke kunna få
med den reform, motionären föreslagit.
Blir det månne icke så eller kan man icke befara, att det blir så,
med bibehållande av det nuvarande systemet eller — för att använda
motionärens egna ord — om enskilda personer eller bolag i fortsättningen
som hittills skulle handhava denna rörelse att den mervinst,
som kan tänkas uppstå på grund av centraliseringen av mjölkförsäljningen,
icke kommer konsumenterna till godo utan till sista
öret kommer att stoppas i enskildas, resp. mjölkbolags fickor? Jag
har en bestämd känsla av att hela effekten av denna reform, sådan
den föreslagits, endast skulle bli den, att ett större eller mindre antal
fattiga mjölkbutiksinnehavare skulle göras brödlösa, utan att med
dessa offer skulle vinnas vad som åsyftas, nämligen billigare och
bättre mjölk för städernas innevånare.
Det är från dessa utgångspunkter jag kommit till det slut jag
kommit, och därför anser jag också, att utskottets yrkande är riktigt.
Min utgångspunkt är, såsom herrarna se, en annan än den, som utskottets
ärade ordförande framlagt i sitt avslagsyrkande på motionen.
Med detta korta anförande ber jag, herr talman, att få yrka''bifall
till utskottets hemställan.
Herr Mossberg: Herr talman! Det var icke utan en viss
beklämning, som jag läste den förevarande motionen, och beklämningen
gjorde sig också gällande, då jag deltog i ärendets behandling
inom utskottet.
Motionen åsyftar att tillgodose konsumentintresset, och den
har varit framburen av en jordbrukare, som gör sig till tolk för
samma intresse och det i dessa tider då jordbrukareintresset tryckes
nog hårt ändå. Livsmedelsproduktionen har tryckts ned oerhört
genom beslag o. a. åtgärder. Det har gått så långt, att man på
senare tid som bekant lagt beslag på nästan allt vad lantmännen
ha. Nu ha vi snart icke mera än våra hustrur, som icke äro beslagtagna.
När motionären, själv jordbrukare, går ut från samma
synpunkter som konsumenterna, då kan jag icke annat än känna
mig beklämd, ty konsumenternas intresse föres fram snart sagt
från alla håll gemensamt, ibland befogat, men ibland obefogat.
Vid behandlingen av motionen inom utskottet var det. icke
utan, att jag för egen del lät vilseleda mig av talet om de oerhörda
distributionskostnaderna. Jag tror, att detta är riktigt så till vida,
som dessa distributionskostnader verkligen äro stora. Det intresserade
mig att i någon mån söka taga reda på dessa kostnader
och på vad sätt de fördelades bland dem, som handhade denna
distribution. Jag har låtit mig berättas, att mjölken i Stockholm
kostar 18 V* öre per liter vid järnvägsstation. Yederbörande grossist
— om jag får använda det uttrycket — har för sitt arbete, med
utkörningen, inberäknat utgifter för hållande av hästar, vagnar,
I fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forte.)
Nr 21. 22
Onsdagen den 21 febmari.
I fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
kuskar, hållande av flaskor, dyrbara lokaler och annat, 3 1/s öre
per liter. Sedan ha de distributörer, som utlämna mjölken till
allmänheten, 2 öre för sitt besvär. Från detta måste då avräknas
den mjölk, som spilles bort vid uppmätningen. Om jag tänker
mig en person, anställd i mjölkbolagets tjänst, som mäter upp
100 liter mjölk per dag, så har samma person som ersättning för
detta arbete 2 öre per liter, men enligt de uppgifter, jag fått,
spilles av dessa 100 liter ut 2 liter. Det förefaller mig, som lantman
och producent, den där i någon mån känner till, huru svårt
det är att mäta ut mjölk sä, att man får tillbaka det ursprungliga
partiet, då det skall utdelas i småportioner, om 2, 3 och 4 liter på
hushåll icke skulle vara så överdrivet tilltaget. När saken förhåller
sig så, skulle jag vilja ställa den frågan till herrar ledamöter
av denna kammare: vill någon åtaga sig att utförsälja mjölk
till billigare pris?
Om vi nu vidare tänka på de vägar, som friherre Palmstierna
var inne på, nämligen att kommunalisera mjölkförsäljningen, så är
denna tanke mycket tilltalande i teorien. Fn kommunalisering av
mjölkförsäJjningen skulle innebära en förenkling och alltså ett för
billigande av mjölkens försäljning, Men söker jag tänka mig in
i konsekvenserna av en sådan kommunalisering och tänker mig
mjölkhandeln lagd i kommunens hand, så kommer jag till det
resultatet, att kommunen också måste hålla sig med hästar, vagnar,
kuskar, butiker o. biträden m. m. för detta ändamål, och jag frågar
mig då återigen: är det någon, som tror, att mjölken skulle bliva
billigare? Dessutom skulle det kunna hända vid en kommunalisering
av denna affär, att den sannolikt skulle leda till att resultatet
bleve, att förhållanden icke förändrades utan bleve sådana
de för närvarande äro. Välsignelsen härav skulle då ungefär bli
lika stor som den Stockholm har av sina saluhallar. Jag tror, att
det är ett känt faktum, att dessa saluhallar icke fylla sitt ändamål
trots deras hygieniska och andra fördelar. Sä ter sig saken
åtminstone för en icke stockholmare. Man ser, att dessa saluhallar
icke lyckas draga till sig publiken.
Beträffande frågan om en begränsning av försäljningsställenas
antal, så får man också ägna en tanke på de många fruar, som
ofta ha ganska knapp tid till sitt förfogande om morgnarna, men
som måste söka ordna så, att familjen får sin mat i rätt tid.
Skulle dessa få gå lång väg för att få sin mjölk, så skulle också
detta medföra svårigheter. Jag vågar därför påstå, att för en sådan
reform snart sagt oöverstigliga hinder skulle möta.
Motionären har i motionen utgått från att det för näringsintresset
nog är lyckligast att det i detta som i andra fall fritt
får göra sig gällande, och i detta påstående ger jag honom fullkomligt
rätt. Det är nog här som beträffande annan affärsverksamhet
så, att det enda och bästa''sättet är att den fria konkurrensen
får bestämma priserna enligt lagarna för tillgång och efterfrågan
såväl med hänsyn till livsförnödenheter som till annat.
Onsdagen den 21 februari.
23 Nr ‘il.
.Tåg skall icke yttra mera i fr ågan, utan ber, herr talman, att
få instämma i det yrkande, som herr Kant avgav.
Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Med anledning
av det intresse, som hvrr Palmstierna visat oss jordbrukare, skall
jag be att få rikta en fråga till honom.
Herr Palmstierna påvisade i sitt anförande, att han, som han
uttryckte sig, verkligen var med om att jordbrukarna, producenterna
av mjölk, skulle få ersättning för sin vara jämte nödig
företagarevinst. Men han tilläde också rörande denna sak, att
han fruktade trustbildning — den ville han ha bort. Och däremot
har jag för min del intet att erinra. Men han påvisade på samma
gång, att såväl konsumenter som producenter borde medverka till
att priset sattes sa, att producenterna finge full ersättning. Då
skulle jag vilja fråga herr Palmstierna: är han med om att fullfölja
vad han i detta avseende antydde, då han lovade sin medverkan
till att jordbrukaren skulle få full ersättning, full valuta
för den mjölk, han lämnade, så att han finge ersättning för häri
ingående kostnader, som verkligen påvilade honom, att han finge
ersättning för utlagt kapital på husbyggnader, kreatur m. m. och
full ersättning för allt det arbete, han nedlagt? År herr Palmstierna
med om att på detta sätt infria det löfte, som han givit,
då tror jag, att vi jordbrukare skola känna oss tacksamma mot
honom. I annat fall tror jag icke. att vi skola bliva så glada
över det samarbete, som herr Palmstierna i detta fall ställt i utsikt
för oss jordbrukare med honom.
Herr Palmstierna: Herr talman! Jag skall be att genast
få svara herr Andersson i Knäppinge, och svaret är mycket lätt.
Det förefaller mig, som herr Andersson i Knäppinge icke följt med
saken ordentligt, vilket jag beklagar.
Jag vill dä för min del säga, att när mjölkfrågan senast skulle
göras upp i Stockholm, skrev jag en ledare i Socialdemokraten i
överensstämmelse med den tankegång, som jag här utvecklat. Så
tillsattes en nämnd, bestående av representanter för trusten, för
handlande och för Stockholms konsumenter, som hela tiden samarbetade
med Stockholms livsmedelsnämnd. Vad begärde vi? Vi
begärde, att lantmännen skulle lägga fram siffrorna precis sådana
de voro, vi begärde att med dem få diskutera frågan, vi tillförsäkrade
dem, att ett lojalt tillmötesgående skulle visas dem; och
vi begärde desamma av trusten. Beträffande lantmännen mötte
detta rakt inga svårigheter; det gick ganska lätt att komma överens
med dem. Beträffande trusten däremot var detta förenat med
betydande svårigheter.
Detta, herr Andersson i Knäppinge, skulle jag vilja kalla att
i handling visa sin goda vilja. Tyvärr medförde dessa förhandlingar,
att mjölken höjdes med tre öre. Vi togo denna förhöjning
därför att vi kunde säga: Ni ha visat tillmötesgående mot oss
J fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forte.)
Jir 21.
/ fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
24 Onsdagen den 21 februari.
och visat oss, hurudan ställningen verkligen var, och då slå vi till.
Ty vi måste ha mjölk.
Kunde man sålunda spåra en misstänksamhet i herr Anderssons
i Knäppinge anförande, så lurade denna ännu mera i herr
Mossbergs ord. Herr Mossberg angrep herr Lundblad därför att
denne skulle velat tillgodose konsumenternas intresse och icke bara
sett på producenternas. Herr Mossberg, varför icke visa, huru
affärerna stå? Och så måste vi komma ihåg, herr Mossberg, att
vi ha ett intresse gemensamt, nämligen mellanhänderna.
Så _ kommer jag till ett uttalande av min ärade sidokamrat,
herr Hildebrand. Jag tror, att herr Hildebrands yttrande tyder
på att han icke har reda på, huru det verkligen förhåller sig med
denna sak här i huvudstaden. Vi ha verkligen denna gång genom
en sorts underlig samverkan med timsten, det får jag erkänna,
lyckats få ned priset beträffande småbutiker till 2 öre, men vi
kunna icke komma längre ned. Det är en ganska liten vinst.
Vad trusten angår är den organiserad på sådant sätt, att den förmår
skapa tillfällig mjölkknapphet i huvudstaden. Detta kan ske
genom en telefooorder. Man telefonerar, att det skall tillverkas
mera smör eller ost eller att man skall draga in på varan. Man
organiserar alltså tillgången. Kom därför icke, herr Mossberg och
andra med herr Kant i spetsen och tala om näringsfrihet. Jag
har fått det intrycket, att man i regel på den liberala sidan varit
nog förståndig att lämna talet om näringsfrihet, lämna sina avlagda
kläder till högern. Låt därför bli, herr Mossberg, att tala
om näringsfrihet, som i nutidens samhälle är så begränsad, att
den knappast finnes. Flertalet av våra viktigaste varor äro ju
förtrustade.
Friheten flaggar man med här, och herr Mossberg gick fram
som en boren teoretiker. Bästa herr Mossberg, er uppfattning är
den gamla teorien, men livet, sådant det faktiskt är, förtrustat,
organiserat, det vilja ni icke se. Det är från en rent empirisk,
från verklighetssinnets utgångspunkt på förhållandena vi måste
lagstifta i samhället, icke från gamla teorier från 1860-talet. Här
synes det mig verkligen, att man borde kunna åstadkomma någon
gemensambetslinje, och det är därför jag också vågat för egen del
komma fram med en motion i saken, vilken kommer till behandling
senare.
Så bara en liten replik ytterligare till herr Mossberg. Han
talade om kommunaliseringen, om våra stora saluhallar, som icke
utnyttjas. Det skulle vara mig ett stort nöje att få inbjuda herr
Mossberg till våra tätt besökta saluhallar. Hade vi icke haft dem,
under kristiden i synnerhet, så vet jag icke hur Stockholm skulle
ha klarat sig. I varje fall skulle Stockholms stads livsmedelsnämnd
icke ha kunnat sköta sina oerhörda varuaffärer, om vi icke haft
dessa saluhallar.
Ja, det var de ord jag ville säga. Jag har fortfarande intet
yrkande på grund av hela frågans oklara läge nu. Vi få väl återkomma
till frågan om några veckor.
25 Nr 21.
Onsdagen den 21 februari. ]
Herr Åkerlund: Ja, det vore ju synnerligen vill, om konsumenter
och producenter i denna fråga kunde enas på ett rättvist
och billigt sått.
Yad själva motionen beträffar, så kan jag för min del icke
vara med om den, ty jag kan aldrig tänka mig, att en inskränkning
av antalet mjölkbutiker så där i ett slag skulle lända vare
sig konsumenter eller producenter till minsta gagn. För övrigt, i
en stor stad är det väl ganska bekvämt för den stora allmänheten,
icke minst arbetarna, att icke ha så långa vägar att hämta sina
mjölkdroppar, som äro så viktiga.
Yad beträffar att städernas myndigheter skulle få rättighet att
bestämma detta, så drives nog på åtskilliga håll, mera i de små
städerna än i de stora, en kotteripolitik, som sannolikt skulle förorsaka,
att vissa finge denna förmån och andra lika kvalificerade
bleve den förutan, och det kan väl icke vara till gagn och nytta.
Jag kommer nu till herr Palmstiernas uttalande om Stockholms
stads villighet att också tillgodose lantmännens intressen. Inom
parentes vill jag säga, att jag icke vidare personligen har något
lantmannaintresse, därför att jag upphört med mitt jordbruk. Jag
var förliden höst tillsammans med herr Palmstiernas företrädare
på ett möte med representanter för den så klandrade mjölkringen.
Han uppträdde då och förklarade helt enkelt, att mjölkpriset skulle
ned. Tack vare den ofantligt rika höskörd, som inhöstats detta
år, skulle det kunna alstras ofantligt mycket och ofantligt billig
mjölk. Den invändning vi gjorde från lantmannahåll, att en
riklig men ytterst usel höskörd sannerligen inte kunde motivera
sänkning av mjölkpriset, hjälpte icke. Det skulle ske. Och näven
flög upp till bordet för att bestämma det. Jag invände, att det
skulle icke ske. Det var absolut omöjligt, ty trots hans beprisade
foder fanns det ändå ofantligt litet mjölk, och det skulle icke komma
att dröja längre än till november, förr än det blev mjölkbrist i
Stockholm. Hur gick det? Jo, det blev mjölkbrist, och herr Nystedt
gick sin väg.
Vad beträffar denna så innerligt klandrade mjölktrust i Stockholm,
så är det verkligen egendomligt hur man pläderar i det fallet.
Detta monopolbolag, som det kallas, utgör först och främst
icke en sammanslutning av de stora herrgårdarna utan jämväl av
10,000 småbrukare och bönder i vårt land äro intressenter, som ha ungefär
lika mycket att säga till om i bolaget som de andra. Man har
otaliga gånger framhållit, att lantmännens dåliga ställning tillförne
berott huvudsakligen på att de icke gittat sammansluta sig. Överallt
var vi titta i vårt land, är det sammanslutningar och truster:
av banker, av köpmän, av fabriker. Titta var man vill, så är det
sammanslutningar för att pressa upp priserna det mesta möjliga.
Detta är huvudsaken, fastän man skyller på att det blir billigare
förvaltningskostnader. Det blir vanligen billigare priser en månad
eller så, men sedan stiger det. Man behöver bara tänka på fosfatbolagen,
för att nämna en sak som intresserar lantmännen. Men
i all rimlighets namn; när lantmännen nu en gång vaknat och för
-
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
Nr 21. 26
Onsdagen den 21 febrnari.
I fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
söka 6113/ sig lör 3/tt 3/Stad.konini3 något gott och nyttigt, varför
klandrar man dem då så bittert! Om Stockholms stad själv skulle
taga mjölkfrågan om hand, så undrar jag herr Palmstierna — så
dyrbart som allt brukar göras här i Stockholm — vad mjölken då
skulle kosta konsumenterna!
Herr Lund blad: Ja, här besannas det gamla ordspråket, att
varje fågel sjunger efter sin näbb. Lika många olika talare, lika
mangen olika syn på samma sak, ehuru väl i stort sett det här är
en mycket enkel fråga i sig själv, som vi nu behandla. Men till sitt
omfång är den ganska stor, och därför har den såsom jag sade i
mitt första anförande, alltid vållat strid och oförståelse tvänne
parter emellan.
Herr Åkerlund började sitt anförande med att uttala en önskan,
att striden mellan konsumenter och producenter i denna fråga på
ett eller annat sätt måtte biläggas. Ja, det har jag arbetat för,
såsom jag nyss sade, i omkring 20 år, men det tycks vara ett
ganska härt arbete. Det gemensamma, som båda parterna ha, är
det, att den ene förbrukar och den andre försäljer denna vara. I
sin egenskap av försäljare har den senare alltid det intresset att
bli afe med sin vara, och mottagaren har det intresset att få sitt
dagliga behov fyllt av varan. I det avseendet är det ett gemensamt
intresse, kan man säga.
Nu vill jag säga gent emot herr Palmstierna, m. fl., att man
kommenderar nog icke fram en vara vare sig till en storstad eller
en mindre stad. Likaså bestämmer varken Stockholm eller någon
annan stad priset på förenämnda vara, lika litet som vi jordbrukare
kunna bestämma det. Var och en i saken invigd vet, att
under normala tider ha vi svenskar icke alls kunnat behärska
marknadspriset, utan vi ha i alla tider fått vara så goda och taga
till godo vad engelsmännen bestämt. Mjölkpriset bär ju i stort
sett alltid baserats på fettet eller med andra ord på smöret och
smörpriset'' på den engelska smörmarknaden, ända tills det olyckliga
kriget utbröt, då det blev ett annat sakernas läge. Men
fortfarande är mjölkpriset fotat på smörpriset. Om jag till exem
5el
vet, att till ett kilo smör åtgår minst 25 liter mjölk och att
et nuvarande smörpriset är 3: 25, så får jag genom smörfettet ett
värde på mjölken av mellan 13 och 14 öre per liter. Därtill får
jag ju skummjölken, som man kan säga har ett värde av 7 öre
per liter, och jag kommer således upp till ett pris på mjölken av
19 ä 20 öre per liter. Sedan komma till de siffror herr Mossberg
sökte relatera, kostnaderna för distribueringen, utminuteringen i
närliggande samhällen. Nu är det givet, att för att stimulera
jordbrukaren i den riktningen, att han i närmaste samhälle försäljer
mjölken, måste priset på denna där sättas så högt, att han
föredrar att sälja mjölken, sådan den är, framför att kärna smör
och skicka ut på den utländska marknaden, när nämligen export
går. Således stå ju såväl konsumenter som producenter i det läge,
att de få taga hänsyn till det egentligen grundläggande för allt
Onsdagen den 21 februari.
27 Nr 21.
mjölkgris, nämligen fettet i mjölken och hur detta fett betalas i
den allmänna marknaden.
Herr Åkerlund bemötte berr Palmstierna rörande hans ständigt
återkommande tadelpå den s. k mjölktrusten. Jag skall icke
alls försvara dessa herrar. Jag har ingenting med dem att göra.
Det mejeri, som jag har äran vara intresserad i, tillhör icke alls
denna trustbildning. Men i smått blir ju en vanlig mejeriförening
en trust enligt herr Palmstiernas åsikt. Ty vad är den stora
mjölkcentralen i Stockholm annat än en stor mejeriförening. Det
är lantmännens mejeriföretag, som har sitt huvudsäte i Stockholm
och sina intressenter långt ute i Sveriges bygder, och dess medlemmar,
varenda en som levererar genom den s. k. trusten äro
delägare i detta företag, han må vara stor jordbrukare eller liten.
Således när herr Palmstierna talar om att jordbrukarna äro tillmötesgående
men trusten säger nej, så är antingen herr Palmstierna
icke alls inne i den sak han talar om eller också söker han medvetet
komma trusten på fall genom att använda det förhatliga
och lätt missförstådda uttrycket trust. Trusten är helt enkelt lantbrukarnas
sammanslutning, och att den har eu verkställande direktör
och två disponenter, som sköta den stora affären, ligger ju i
sakens natur.
Här gäller ju att komma till ett sådant inre samförstånd i
själva huvudfrågan, att man förstår varandra.
Om jag skulle, såsom herr Palmstierna påstod, ha brustit
litet grand i min framställning, i det att klämmen icke alldeles står
i överensstämmelse med motiveringen, så kan jag förstå, att herr
Palmstierna menar, att jag skulle ha använt precis samma motivering,
som låg på Stockholms stadsfullmäktiges bord i höstas,
därför att jag i hast hittade på att låna slutklämmen i detta förslag.
Men man skall vara ganska styv i argumenteringen för att
få fram, att jag i klämmen har begärt något annat än vad jag i
huvudsak åsyftat med framställningen, nämligen ett indragande
av ett antal magasin i de samhällen, som befinnas ha för mänga
sådana, och vilka omständigheter ovillkorligen, jag understryker
det, verkar fördyrande på mjölken för konsumenterna och förbilligande
för producenterna.
Herr Persson i Norrköping: Målet för en lagstiftning så
dan
som denna måste naturligtvis vara att söka genom praktiska
åtgärder, som väl lämpligast vidtagas av vederbörande kommun,
nedbringa distributionskostnaderna så mycket som möjligt för här
behandlade varuslag. I det avseendet är det alldeles visst, att en
kommunal organisering av mjölkförsäljningen och mjölkdistributionen
och därmed sammanhörande åtgärder skulle j sin mån kunna
pressa ned distributionskostnaderna icke så litet i vissa fall. Vi
se ju för övrigt, om vi ta i betraktande mjölkpriset i Sveriges
städer, hurusom det är en skillnad i distributionskostnaden pa 2
å 3 öre per liter, vilket ju icke är så litet att fästa sig vid, då
det gäller en sådan vara och till det pris, som här är ifråga.
I fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
Nr 21. 28
Onsdagen den 21 februari.
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forte.)
Denna motion utgör ju, vad klämmen beträffar, tydligen ett
försök att åstadkomma möjlighet för vissa åtgärder i detta syfte.
Men jag tror, att de åtgärder, motionären föreslår, icke äro tillräckligt
vida för att fylla sitt ändamål, vadan det icke finnes några
särskilt starka skäl att bifalla densamma.
I övrigt har ju debatten här nu utvecklats till att bliva en
tvist huvudsakligen mellan konsumentintresset och producentintresset.
Man hörde det av de två senaste talarna. Herr Åkerlund
var synnerligen tillfredsställd över att producenterna inom jordbruket
nu äntligen hade- börjat organisera sig för att därigenom
kunna få bättre betalt för sin vara. Ja, konsekvensen av det
måste bli, att även konsumenterna måste börja organisera sig. och
det kan lämpligen i de större kommunerna icke ske på annat sätt
än genom att kommunen, samhället medverkar för att hålla denna
producentsammanslutning stången.
Då den siste talaren här förmenade, att mjölkpriset står i
relation till fettpriset, alltså till smörpriset, så skall det bli av
mycket, mycket stort intresse att iakttaga, huruvida, när smörpriset
går ned, också mjölkpriset går ned på de trakter, som
mjölktrusten redan behärskar. Jag tvivlar verkligen på den saken.
Motionen är till sitt syfte beaktansvärd, och frågan torde
helt visst återkomma i utvidgad form för att bringa till lösning
ett spörsmål, som för städernas befolkning i synnerhet är av aktuell
betydelse, därför att mjölken ju är en så viktig vara.
Jag har, herr talman, icke något yrkande för närvarande, men
frågan torde som sagt komma igen.
Herr Palmstierna: Herr talman! Jag får lov att göra en
liten rättelse. Herr Åkerlund med sitt glada mod kastade ut en
del uppgifter, som äro alldeles oriktiga. Han talade om dessa
tiotusen småbrukare, som skulle vara med i mjölktrusten. Hela
medlemsantalet är icke fullt 3,0U0. Sedan talade han vidare om,
att denna mjölktrust var så demokratisk, att dessa småbrukare
hade lika rösträtt. Rösträtten är så bestämd, att varje medlem
bär en röst per ko upptill 2u0 kor, och dessutom kan man få rösta
enligt fullmakt för 300 kor. Det är följaktligen så anordnat, att
styrelsen, 21 godsägare, kan rösta om sitt eget val, om sina revisorer
och allt annat dylikt. Trasten är således icke alls den
kooperativa lantmannasammanslutning, som vi ifrån Stockholms
stad med nöje och glädje skulle samarbeta med, utan denna organisation
har en helt annan karaktär. Detta vill jag också giva
herr Lundblad att tänka på.
Jag vill giva. blott ett exempel på, hur saken kan ställa sig.
Vi hade på hand icke mindre än 15,000 liter mjölk om dagen, som
vi skulle ha fått till Stockholm. Kontrakten voro uppgjorda, och
det krävdes blott att en länsman skulle skriva på, så hade saken
varit klar. Där hade vi fått mjölken eif Stockholm 3 öre billigare
än brusten levererar den, och lantmännen förklarade sig fullkomligt
nöjda med sin betalning. Nå, den där länsmannen hade na
-
Onsdagen (lön 21 februari.
29 Nr 21.
turligtvis sina manipulationer, och så blev det intet av med hela 1 fråga om
saken, men eljest fanns det inga hinder. När vi då råkade jordbrukarna
direkt och omedelbart, lyckades vi få saken ordnad, och mjölk.
det är således visat, att den kan ordnas på lämpligt sätt. (i''orta.)
Jag vill också framhålla, att det är fullkomligt oriktigt att
framställa själva sakläget på hösten så som herr Åkerlund gjorde.
Vi erinra oss, att det dä var en allmän mjölkbrist, beroende dels på
den stora exporten, dels på att margarintillverkningen stoppade
och att man i stället fick göra så mycket mera smör och dels på
smörprisets stegring i övrigt.
- Herr Mossberg är tydligen intresserad av frågan om mjölkhandelns
kommunalisering och den ekonomiska nyttan av eu sådan
åtgärd. Jag skall icke upptaga kammarens tid med att gå närmare
in härpå, men det skall bliva mig ett nöje att tillställa herr
Mossberg en övertygande litteratur om huru man i Schweiz, i
Wien och på andra håll har med verklig ekonomisk^fördel för
båda parterna, både lantmän och konsumenter, framgått på den
kooperativa eller kommunaliseringsvägen.
Så vill jag säga ett ord om herr Kants hygien. När han
talar om, att vi med hygieniska föreskrifter skulle kunna vinna
så mycket härvidlag, så kan han vara övertygad om, att ju mer
man skärper de hygieniska föreskrifterna, dess större makt kommer
att ligga i trastens händer, ty den har lättare att ställa sig
dessa föreskrifter till efterrättelse. Härmed vill jag icke säga
något emot att vi skulle införa strängare hygien, ty det är nog
nödvändigt av andra skäl.
Jag vill säga de ärade medlemmarna av kammaren, att jag
icke på minsta sätt har velat riva upp någon strid mellan lantmän
och konsumenter, utan jag har med mina inlägg i dagens debatt
velat för en stor konsumentkrets i huvudstaden deklarera,
att vi vilja redbart och öppet tillmötesgå i denna viktiga och för
landets barn särskilt betydelsefulla fråga, och har jag lyckats
övertyga härom, så har denna debatt, ehuru den icke lett till något
positivt beslut, dock haft någon nytta med sig.
’ C Herr Tamm. Herr Palmstierna framhöll, att debatten övergått
till en strid mellan producenter och konsumenter. Jag tror,
att det är just herr Palmstierna, som givit den denna karaktär.
Herr Palmstierna är en skicklig man, det får jag bekänna. Först
såsom agitator. Han låter höra smekande locktoner om, hur det
skall bli, när konsumenterna och lantmännen få direkt förhandla.
Då skulle vi lantmän få väl betalt för mjölken. Ja, låt oss hoppas,
att det blir så, men jag tror dock icke, att herr Palmstierna
hittills i praktiken lyckats visa, att det skulle kunna gå så.
Herr Palmstierna använder vidare det vanliga agitatoriska
medlet, skrämsel, och den buse ban målar pa väggen, är ju den
s. k. trasten, mjölkringen. Herr Åkerlund har redan i viss män
bemött honom härvidlag, men jag skall taga upp ett annat påstående
av herr Palmstierna, då han nämligen talade om att vid
Nr 21. 30
Onsdagen den 21 februari.
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
ett visst tillfälle, eller kanske vid flera tillfällen, det skulle ha
varit omöjlighet att komma överens med lantmännen, men sä kom,
sade han, trusten och »köpte» lantmännen. Ja, mina herrar, vad
skulle det uttrycket kunna innebära? Från min sida innebär det,
att trusten visar både i beräkningar och handlingar, att lantmännen
genom att ansluta sig till den få bättre betalt för sin
producerade vara än vad de ha kunnat få förut under långliga
tider, då de stått isolerade, och det tycker jag väl icke är något
att söka skrämma lantmännen med, att de bli på det sättet köpta
av en trust.
Jag skulle vidare vilja säga, att, om något, skall väl en sådan
sammanslutning mellan producenter taga bort det, som vi alla
rikta oss emot här och som motionen också är inne på, nämligen
en onödig mellanhandsvinst. Skulle man vilja gå tillbaka, måntro,
till den tid, då flera större mjölkbolag konkurrerade sinsemellan
om att fä mjölk utifrån, men höllo samman, när det gällde att
hålla uppe priserna, och ensamma togo den vinst, som nu till stor
del, det erkänner jag tacksamt, går till lantmännen?
Men det är i ett annat avseende, som herr Palmstierna är en
ännu skickligare man, och det är som taktiker. Jag kan icke
riktigt förstå det fina i saken, men det kan ju hända, att det är
mycket klokt av honom att redan nu söka bygga upp en plattform
för den motion, som han väckt och som längre fram under
riksdagen kommer till behandling. Han har väl bearbetat marken
för den i dag, men jag måste bekänna, att jag inte riktigt förstår,
att mjölkfrågan lämpligen kan tagas upp i sammanhang
med den motionen ty den avser trustfrågan i allmänhet i hela dess
omfattning och således både mjölk- och sockertrusten och även
några andra.
Jag tror att den nuvarande tidpunkten är lämpligare att taga
tipp m.jölkfrågan, och jag skall, då den nu kommit på tal, be att
fä säga, att jag icke tror, det vara möjligt att tvinga fram en
sådan produkt som mjölk, vare sig man tänker gå in för en
kommunalisering av mjölkhandeln eller tänker gå några andra
vägar. Det gladde mig att höra, att herr Palmstierna gav det
erkännandet, att de siffror, som kommo fram från lantmannahåll
vid utredningen i höstas, ha visat, att det verkligen behövdes en
höjning, och även herr Örne, som då deltog i behandlingen av de
framlagda siffrorna, blev ju genom dem klar på att man vid det
tillfället måste höja mjölkpriset. Tror herr Palmstierna då verkligen,
att det är möjligt att bringa ned de av många omständigheter
förorsakade höga produktionskostnaderna genom att så att
säga söka tvinga fram en mjölkproduktion?
Försök, hem Palmstierna, att inrätta kommunala ladugårdar
ooh dylikt för att kontrollera oss. Jag tror, att vi lantmän med
glädje skola se er göra sådant, ty ni skola då också komma underfund
med, att de priser vi fått under långa förflutna tider ha för
oss varit fullkomligt ruinerande.
Jag skulle naturligtvis icke vid den motion, som här före -
Onsdagen den 21 februari.
31 N r 21.
ligger, ha yttrat mig rörande mjölkfrågan, men detta har förorsakats
av den diskussion, som här har förekommit. Vad själva
motionen och utskottets betänkande angår, så skall jag, under förhoppning,
i motsats mot herr Palmstierna, att icke motiveringen
skall på något sätt binda oss vid en framtida behandling av mjölkfrågan,
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hallén: Herr talman, mina herrar! Jag ber om kam
marens
överseende, att jag tar till orda i en fråga, i vilken jag
icke har någon egen erfarenhet. Men vad jag ville säga är, att
vid en resa, som jag i fjol med några kamrater företog till Tyskland
och Belgien, fingo vi möjlighet att också studera vad man gjort i
mjölkfrågan. Jag vill nämna, att bland annat besökte vi också
staden Strassburg, och för såväl herr Tamm som herr Kant och
andra, som tyckas vilja reagera mot tanken på kommunalt ingripande
i mjölkhandeln, kan jag tala om, att där hade man ordnat
saken så, att man genomfört en fullständig kommunalisering av
både mjölkproduktionen och mjölkdistributionen, och man uttalade
sin stora belåtenhet med detta arrangemang. Jag kan också
nämna, att den s. k. mjölktrusten i Stockholm verkligen kan
glädja sig åt en viss europeisk ryktbarhet, såtillvida som man ända
därnere i Strassburg kände till de svåra förhållanden, med vilka
särskilt Stockholm arbetar. Det låter nästan som en saga, men
jag kan också tala om, att jag vid ett tillfälle i Belgien sammanträffade
med en s. k. civilkommissarie, således en tysk ämbetsman,
som också kände till de svårartade förhållanden de svenska stadssamhällena
ha att brottas med ifråga om sin mjölkhandel. 1 det
stycket tala sålunda förhållandena verkligen sitt klara och tydliga
språk.
Jag kan också såsom ett litet inlägg i frågan om vikten av
att pa det ena eller andra sättet ett ingripande från det allmännas
sida sker, innan det går alltför galet, omnämna — jag tror
icke att jag begår någon indiskretion — att själve överborgmästaren
i IStrassburg, Schwander, yttrade både till mig och ett par
kamrater, att sa mycket hade man hittills lärt angående städernas
mjölkfraga, att den aldrig kunde lösas på det sättet, att producenterna
uppträdde med sin obegränsade näringsfrihet, som herr Mossberg
nu talade om, och att icke heller angelägenheten kunde utlämnas
till privata ekonomiska sammanslutningar.
J ag hoppas att de, som ha vänt sig mot tanken på ett kommunalt
ingripande, i alla fall taga någon hänsyn även till dessa
påpekanden, icke minst när de komma från vårt södra grannland.
Herr Palmstierna: Jag måste svara på herr Tamms yttrande.
Jag vill säga herr Tamm, att man kan också vara för överslug,
och det förefaller mig verkligen, att han var det. Han letar
ut på något sätt en finurlighet, med vilken man skulle vilja behandla
en sak. Vet herr Tamm, jag tror att detta bottnar snarare i
I fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Korta.)
Nr 21. 32
Onsdagen den 21 februari.
I fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forts.)
hans egen uppfattning än i min vilja eller min föreställning. Och
dessutom går det icke att skildra trusten såsom lantmännens älsklingsbarn
— det var det han ville göra — ty här få lantmännen
betala det urvattnade kapitalet. Det är så överkapitaliserat, att
man icke vill visa hur mycket, men när man vet köpesumman på
en del butiker och bolag, som trusten köpt ut, så får man en aning
om överkapitaliseringen. Och vilka få betala detta? Jo, jordbrukarna,
som leverera sin mjölk. Jag känner gårdar, som, när de
sälja direkt till konsumenter i Stockholm, få bättre betalt än av
trusten, så att herr Tamm skall icke alls komma med denna idealisering.
Det var ett direkt försvar för trustintressena, som där
kom fram. Så vill jag också säga, att varför vi icke skola taga
saken på det viset som herr Tamm gjorde är därför, att en trust
har sin trustpolitik, och en av de allra viktigaste varorna för hushållningen
i landet är småbarnens mjölk.
Då säger herr Tainm: se där, hur mycket mera trusten betalar
lantmännen, skola de icke taga emot detta? Jag har nyss givit
svar på den frågan, då jag påvisade, att lantmännen få mera betalt
på annat håll än av trusten. Oavsett detta är förfaringssättet
oriktigt av det skälet, att ett monopolpris på en vara, varvid man
utnyttjar sin ekonomiska maktställning över arbetarfamiljerna och
andra, som få betala det urvattnade kapitalet, medför olyckliga
och ödesdigra resultat. Mjölkkonsumtionen har här i Stockholm
på senare tiden gått ner med över 20 %. Vad det betyder kan
hem Tamm förstå. Och om det är något intresse, som här blivit
företrätt, vilket icke synes mig böra fä göra sig gällande i denna
kammare, så är det just det, som talat genom herr Tamms mun:
låt oss taga monopolpris, där vi kunna göra det!
Herr Kant: Herr talman! Jag kan icke underlåta att med ett
par ord uttrycka min ledsnad över att herr Palmstierna icke är
nöjd med min hygien. Jag trodde annars, att jag var ute på god
väg, när jag fordrade, att det skulle uppställas stränga fordringar
för mjölkbandeln i hygieniskt avseende. Jag har endast tillåtit
mig säga, att detta är en möjligen framkomlig väg till att inskränka
mjölkbutikernas antal, och jag vill fästa herr Palmstiernas uppmärksamhet
på, att här icke är fråga om annat än en inskränkning
av dessa butikers antal. Det är därtill motionären syftar,
men han har säkerligen icke tänkt sig att komma åt trustbildningen
på denna väg.
Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! I dessa allvarstider
är det en olycka för landet, att producenter och konsumenter
stå mot varandra, såsom de nu göra. Genom den starka hets, som
på många håll bedrifres, underhålles och näres denna motsättning.
Inskränkningar åläggas såväl konsumenter som producenter, och
de personliga behoven få vi litet var jämka på. Men härvid händer
det, att den ene får en fördel på den andres bekostnad. Därigenom
underblåses hetsen ytterligare, och denna blir för framtiden
Onsdagen den 21 februari.
33 Nr 21.
kanske till större olycka och skada än hittills, då vi ju, såvitt
jag kan se, gå allt allvarligare tider till mötes.
Det finns nu en del personer, som ifråga om denna hets ofta
synas framme i téten, och det är då herr Palmstierna jag i främsta
rummet tänker på. Han har talat om, att han varit ordförande
— och är det väl fortfarande — i Stockholms stads livsmedelsnämnd,
den största kommunala i landet. Dessa livsmedelsnämnder
ha skött sig illa. Det är mången gång icke lätt för dem, då de ju
i sin verksamhet icke ha några säkra faktorer att räkna med. Men
de ha emellertid skött sig sa illa, att det är under all kritik, och
de ha suttit kvar, fastän det på mänga håll blivit bevisat, att de
äro oförmögna att fullgöra sina uppgifter. Dör att nu taga herr
Palmstierna på orden talade han om något, som vi alla förut
visste, fast vi icke i detalj hade reda på, hur det förhöll sig. Han
sade nämligen, att livsmedelsnämnden i Stockholm gjort upp avtal
om att köpa liera tusen liter mjölk om dagen, som skulle komma
Stockholms samhälle till godo, men det blev ingenting av med affären.
Det var vad vi alla förut visste — när har herr Palmstierna
kunnat praktiskt sköta om en sak, som han haft om händer?
Det var bara en bekräftelse härpå, vad vi nu fingo. Likväl
sitter herr Palmstierna kvar som ordförande i nämnden och skall
alltjämt sköta om de praktiska saker, som åligga densamma. Och
när här i kammaren talar en verkligt praktisk man som herr Mossberg
t. ex., uppträder herr Palmstierna mot honom med stora later
— talar om »avlagda kläder» och kommer med en massa slagord
och termer. Jag tror, att det vore bättre, om herr Palmstierna
hölle sig undan denna sak, än att han försöker racka ner
på bönderna, när det gäller frågor, som-de äro hemma i, men han
främmande för.
Herr Palmstierna har här också sagt, att han börjat tillmötesgå
lantmännen eller producenterna. Ja, det låter vackert, och
man kunde knappast vänta något sådant från det hållet, men jag
är ända icke tacksam för det, och det tror jag icke heller, att de
lantmän ha orsak att vara, som det närmast gäller. Men däremot
skulle vi vara herr Palmstierna synnerligen tacksamma, om han i
stället för att tillmötesgå oss ville övergå till att alldeles låta bli
att göra någonting i allt det, som hör hit. Jag tror, att detta
skulle vara till lycka för hela vårt land — både konsumenter och
producenter —■ i de allvarstider, vari vi nu leva.
Jag har icke något yrkande att göra.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen, biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 5.
Efter härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Andra kammarens protokoll 1917. Nr 21. 3
1 fråga om
reglering av
handel med
mjölk.
(Forte.)
Nr 21. 34
Onsdagen den 21 februari.
Ang. landstingens
sammansättning.
Maj:t i fråga om upphävande av pastors självskrivenhet såsom ordförande
å kyrkostämma, blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.
§ 6.
Vidare förekom till behandling konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 3, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung! Maj:t
i fråga om införande av lika representationsrätt för land och stad vid
val till landsting.
I anledning av en inom andra kammaren av herr Johansson i
Brånalt väckt motion, nr 129, hemställde konstitutionsutskottet, till
vars förberedande behandling ifrågavarande motion hänvisats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
sådan förändring i förordningen om landsting kunde vidtagas, att
den olikhet, som nu förefunnes mellan landsbygd och städer i avseende
å valkrets- och representationsbestämmelser för val av landstingsman,
utjämnades, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar Bellinder, von Geijer, von Bahr, greve Alexander Hamilton,
Flensburg och Beckman, vilka yrkat, att ifrågavarande motion
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
av herr Räf.
Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av
Herr Beckman, som yttrade: Jag vill icke uppväcka någon
debatt i denna fråga utan ber endast att på grund av de i reservationen
anförda skäl få yrka avslag på utskottets hemställan.
Härpå anförde
Herr Johansson i Brånalt: Herr talman!. Jag kan icke förstå
de skäl för avslagsyrkande!, vilka framläggas i den reservation,
vari den föregående talaren deltagit. Däremot kan jag förstå
den motivering, som herr Räf givit för den anteckning han
gjort till utskottets utlåtande, och som är mycket försiktigt hållen
och kan anses ha ett visst berättigande. Ehuru jag som sagt
icke kan inse, att den förstnämnda reservationen har någon verklig
grund för sig, skall jag icke ingå på någon kritik av densamma,
utan ber att få yrka bifall till utskottets tillstyrkande
hemställan.
Vidare yttrades ej. Efter det herr talmannen givit propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
därå, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
Onsdngen den 21 februari.
35 Nr 81.
§ 7.
Bevillningsutskottets betänkande, nr 4, i anledning av vackt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
föredrogs nu; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.
§ 8.
Vid föredragning härefter av bevillningsutskottets betänkande,
nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
progressiv beskattning av innehav eller nyttjande av större
bostadsvåningar begärdes ordet av motionären
Herr Hage, som anförde: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet för att ge tillkänna, att jag icke är fullt övertygad utav den
avslagsmotivering, som bevillningsutskottet har presterat på grund
av min motion. Nu är det ju emellertid så, att utskottets förslag
är enhälligt, och inför det förhållandet känner jag mig tveksam,
om jag skall yrka bifall till motionen. Men trots det vågar jag
likväl säga några ord både rörande motionen och rörande utskottets
utlåtande. Jag gör det därför, att jag tror, att den bostadsbrist,
som nu kan konstateras, icke är en övergående företeelse, utan att
den kommer att existera under en lång tid framåt och b.li någonting
bestående — det finns personer med sakkännedom på området,
som bestämt påstå detta — och därför tror jag också, att det
förslag till åtgärder, som från Kungl. Maj:ts sida kommit fram,
bestående i yrkande på anslag av riksdagen för att förhindra och
mildra denna bostadsbrist, icke kommer att bli nog för att åstadkomma
tillfredsställande förhållanden på detta område. Jag tror
alltså, att det anslag, som man från Kungl. Maj:ts sida har föreslagit
för att råda bot på missförhållandena, kommer att bli som
en droppe i havet och att det icke kommer att medföra någon
effektiv ändring på det här området. Om så blir förhållandet, vågar
jag säga, att jag för min de] tänker trots det avslagsyrkande, som
här avgivits, vid en kommande riksdag, om jag då kommer tillbaka
hit, framlägga detta förslag ännu en gång, och därför vågar
jag något motivera min uppfattning i denna fråga.
Jag kan icke dölja för mig, att orsaken till den bostadsbrist,
som nu existerar, naturligtvis delvis beror på den inställda byggnadsverksamheten,
men naturligtvis även till någon del ligger i
det förhållandet, att det existerar lyxvåningar, stora våningar, som
genom sin tillvaro åstadkomma bostadsbrist. Om man alltså kan
konstatera, att någon del av denna bostadsbrist har sitt upphov
uti tillvaron av sådana stora bostäder, vilkas tillvaro måste te sig
som någonting sorgligt vid sidan av det förhållandet, att det finns
människor, som knappast ens ha möjlighet att skaffa sig ett rum
och kök eller kanske icke ett rum med järnspis, om man kan kon
-
Ang. bostadsskatt.
Jir 21. 36
Oiisdagen den 21 februari.
Any. bostadsrätt.
(Forts.)
statera, säger jag, att någon del av denna bostadsbrist bar sin
grund i nämnda förhållande, tycker jag för min del, att det
måste vara en sund och riktig tankegäng, att man söker lägga
beskattningen på just de människor, som delvis åstadkomma bostadsbristen,
så att man säger till dem, att ni äro delvis orsaken
till den bostadsbrist, som existerar, och ni har därför att välja
på två vägar. »Antingen får ni behålla eder stora bostad, men
då skall ni betala skatt till det allmänna, att användas just till
det ändamål, som staten nu vill främja, nämligen att skaffa mindre
bostäder, något som i sin tur blir en nödvändig följd just därav
att ni har stora bostäder.» Eller också skall man säga till dessa
människor: »om ni icke vill vara med om det, så kan ni ju inskränka
ert bostadsbehov, och därigenom att ni inskränker ert bostadsbehov,
så åstadkommer ni större möjlighet att dessa människor,
som nu äro utan bostärler, få sådana».
Jag tror, att, om en sådan lagstiftning som jag här har föreslagit,
skulle komma till stånd, den skulle verka i någon mån på det
sättet i inskränkande riktning, och jag tror, att man kan som skäl
för den uppfattningen förebringa en erfarenhet, som visat sig på''
andra områden. När det gällt livsmedel och livsförnödenheter
och när dessa ha stigit i pris — eu prisstegring förutsättes också
bli en följd av en beskattning på stora bostäder — så har det visat
sig, att en massa människor nödgats inskränka sin konsumtion. 1
vissa fäll är detta ett mycket beklagligt förhållande, i vissa fall
åter har det lett till att dessa människor tvingats att sätta ned
kvaliteten på de varor man inköpt, något som ju i vissa fall också
kan vara beklagligt. Men naturligtvis, då detta riktar sig mot
pprs<mer, som levat ett lyxliv, då är det synnerligen gagnande och
samhällsnyttigt, enligt vad jag håller före. Jag skulle alltså vilja
tro, att om en sådan skattelagstiftning komme till stånd, som den
här ifrågasatta, då skulle det kunna lända till antingen att vissa
människor fortfarande behölle sina stora bostäder, och då finge
skatta härför, i vilket fäll denna skatt användes till produktion
av mindre bostäder, eller också skulle det lända till att dessa
människor tvingades till inskränkning av sitt bostadsbehov, d.v.s.
hyrde mindre lägenheter, och i och med detsamma uppstode delvis
bättre tillgång på rum i samhällena.
Nu kan man naturligtvis invända mot detta, att om något
sådant bleve genomfört, så skulle vi komma till en övergångstid,
under vilken det kanske inträffade ganska svåra förhållanden,
därför att lägenheterna äro avpassade eller viss storlek och det
icke är lätt att helt plötsligt ändra om en stor lägenhet till en
liten. Ja, den invändningen är naturligtvis riktig, men gäller
endast själva övergångstiden. Under en viss övergångstid skulle,
även enligt min tro, det mycket väl kunna inträffa en del svårigheter
i nämnda avseende, men sedan den tiden överskridits, så
tror jag att man skulle komma över till sådana förhållanden, som
jag förut talat om. Nu säges det visserligen det, att en del bostäder
äro omöjliga att dela upp. Ja, det är troligt att det finnes
O nåd »‘''en dcu 21 februari.
:17 Nr 21.
sådana bostäder, men jag skulle å andra sidan vilja säga, att procenten
av dem, som äro omöjliga att dela upp, är ganska liten.
Jag tror emellertid, att de allra flesta lägenheter kunna delas
upp, om det verkligen skulle inträffa sådana förhållanden som här
ifrågasättas. Vidare göres det den invändningen — den har
även kommit fram i en tidning i Stockholm — att uppdelandet av
lägenheterna skulle komma att medföra en stor del ökade kostnader,
vilka komme att bestridas under en tid då det ställer sig
mycket dyrt att göra sådana omändringar. Häremot skulle jag
dock vilja säga det, att dessa omändringar även under nuvarande
förhållanden äro ofantligt mycket billigare i alla fall än dessa
kostnader som uppkomma vid byggande av helt nya hus. . Det
måste givetvis vara riktigt, detta påstående, att det blir billigare
— ja ofantligt mycket billigare — att gorå en uppdelning av
vissa stora lägenheter, än att bygga upp hela nya hus.
Ja, dessa äro några av de synpunkter som ha lett till att jagväckt
denna motion. Nu har ju utskottet framhållit eu hel de!
detaljer i denna sak, med åberopande av vilka man sökt visa hän
på att en sådan anordning i många fall icke skulle verka på det
sätt som jag ifrågasatt, och att man måhända mången gång skulle
— det har man också låtit förstå — träffa personer, som icke vore
avsedda att träffas av denna lagstiftning. För min del vill jag då
säga det, att jag har lagt min motion på sådant sätt, att jag undvikit
att göra gällande, att denna lagstiftning skulle tillgripas
under alla möjliga förhållanden. Jag har ifrågasatt, om man icke
kunde åstadkomma, att denna lagstiftning skulle kunna göras fakultativ,
göras på något sätt i form av kommunal lagstiftning.
Jag har särskilt undantagit landsbygden frän denna lagstiftning,
därför att jag åtminstone ifrågasatt, om det vore lämpligt att taga
med landsbygden — jag tror att det ej vore lämpligt. Man skulle
således inskränka lagstiftningen till att bli en fakultativ, event.
en kommunal lagstiftning, som skulle tillgripas ifråga om sådana
samhällen, där det just vore klart konstaterat, att det vore nödvändigt
att vidtaga åtgärder för beredande av en bättre bostadstillgång
och på det sattet införande av förbät>rade förhållanden
på detta område. Det är ju så, att det finns i utlandet en liknande
lagstiftning på det här området, som har visat sig delvis
vara fördelaktig, och denna lagstiftning har nu i viss mån i en
del länder lagts såsom progressiv beskattning, börjande vid eu
viss bostadstorlek och stegrande sig undan för undan.
Jag tror alltså, att, om man gör denna lagstiftning smidig och
anpassar den efter förhållandena på olika platser och under olika
förutsättningar, så kan man härigenom nå det mål som.är avsett
och där det behöver nås, och att man ä andra sidan icke åstadkommer
någon skada eller riskerar några ofördelaktiga konsekvenser,
i händelse en sådan lagstiftning bleve genomförd. Jag vill
alltså säga, att själva denna tankegång, som jag här varit inne
på, skulle, om den utvecklades, om Kungl. Maj:t finge i uppdrag
att göra en utredning av saken, enligt min övertygelse medföra,
Iutj. bostad
skatt.
(Korta.)
Är 21. 38
Onsdagen den 21 febrnari.
Ang. bostads
skatt.
(Forts.)
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
- att vi finge en skattelagstiftning, som jämte övriga ifrågasatta
åtgärder i någon mån skulle kunna hjälpa oss till att få bort
denna synnerligen sorgliga situation som existerar på bostadsfrågans
område.
Jag skall emellertid, som sagt, icke tillåta mig att göra något
yrkande, men jag bar likväl velat något motivera min motion och
min uppfattning. Jag är övertygad om att, om denna bostadsbrist
fortfarande kommer att bestå, så skulle det vara lyckligt,
om man återigen kunde föra fram inom den lagstiftande församlingen
denna fråga till debatt, och event. komma till ett resultat.
Herr talman, jag har för närvarande icke något yrkande att
göra. .
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§9.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört lagutskottets
utlåtande, nr 2, i anledning av verkställd granskning av
justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.
Uti förevarande utlåtande anmälde utskottet, att granskningen
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning utöver vissa i utlåtandet
gjorda uttalanden icke givit anledning till erinran eller anmärkning.
De uti utlåtandet gjorda erinringarna avsågo, bland annat, dels
av justiteombudsmannen uti ämbetsberättelsen gjorda uttalanden beträffande
omfattningen av hans tillsynsbefogenhet gentemot ordförande
i valnämnd och i pensionsnämnd m. fl. samt beträffande utseende
av ledamöter i jury i tryckfrihetsmål, dels ock vissa fall, där
justitieombudsmannen, vars ingripande påkallats i anledning av domstols
utslag, visserligen funnit någon åtgärd från hans sida icke
byra vidtagas, men dock underkastat samma utslag en ogillande kritik
eller meddelat, att han för sin del vore av annan mening än den.
som i utslaget kommit till uttryck.
Vid utlåtandet voro fogade särskilda yttranden av:
herrar Petersson i Lidingö villastad, greve Spens, Dahl, Tisell
och Gustafsson i Örebro, som förklarat, att de ansett sig icke höra
biträda utskottets erinran i avseende å justitieombudsmannens uttalande
rörande utseende av ledamöter i jury i tryckfrihetsmål;
herr AIcxanderson, som ansett, att utskottets uttalanden i fråga
om justitieombudsmannens tillsynsbefogenhet gentemot ordförande i
valnämnd och i pensionsnämnd m. fl. samt rörande justitieombudsmannens
rätt att i sådana fall som ovan omförmälts uttala sig om
domstols utslag icke bort i utlåtandet inflyta;
herr Lindhagen, vilken gjort vissa uttalanden angående
1) justitieombudsmannens befogenhet att öva tillsyn över vissa
befattningshavare;
39 Nr 21.
Onsdagen den 21 februari.
2) justitieombudsmannens rätt till granskning av domstols- Ang. juttitu.
'' ombudsman
Utslag; o j -i nens ämbete
3) ett av underdomstol samt därefter, pa grund ov an torda bo- f<irm,lnin;h
svar, av hovrätt och av högsta domstolen handlagt mål angående (ports.)
ansvar för förräderi; och
4) förbättrad lagstiftning om församlingsfriheten
samt på grund av vad han under 3) anfört hemställt, att riksdagen
ville i anledning av justitieombudsmannens ämbetsberättelse
gorå det uttalandet, att i det s. k. förräderimålet åtal bort av ombudsmannen
anställas för de domfällanden, enligt vilka de tilltalade ansetts
skyldiga till ansvar för förräderibrott;
herrar Klöf beck, Lindqvist i Stockholm och Persson i Norrköping
som instämt dels med herr Alexanderson och dels i huvudsak
med herr Lindhagen i fråga om hans yttrande under punkt 3) i reservationen;
herr
Lars Olsson, som instämt med herr Alexanderson beträffande
hans särskilda yttrande, i vad detsamma avsåge justitieombudsmannens
rätt till granskning av domstolsutslag; samt
herrar Schotte och Rehn, som instämt med herr Alexanderson.
Utskottets anmälan föredrogs, varefter ordet erhölls av
Herr Persson i Norrköping, som anförde: Herr talman!
Som synes av utskottets utlåtande, _ ha vid detsamma fogats åtskilliga
reservationer, vilkas avgivare icke varit eniga med uiskottsmajoriteten,
i vad det gäller vederbörande delar av utlåtandet.
Vad först beträffar den del av utskottets utlåtande, som börjar pa
sid. 5 och sedan fortsätter in på sid. 6, med andra ord andra
stycket, har herr Alexanderson i första kammaren, med vilken
herrar Klefbeck och Lindqvist samt undertecknad ävensom herrar
Schotte och Rehn instämt, ansett, att ifrågavarande stycke bort
utcrå ur betänkandet och där icke förekomma. De särskilda skål,
som av reservanterna anförts, visa ju, hurusom det gäller Lågan,
huruvida justitieombudsmannen skall ha rätt till att öva inseende
över vissa tjänstemän, d. v. s. de delvis kommunala befattningshavare,
som äro under de senare åren tillkomna, såsom valnämndsordförande
och pensionsnämndsordförande o. s. v. Lagutskottet
uttryckte ju föregående år, att utskottet för sin del icke ville inlåta
sig på att avgöra frågan eller ens ta ståndpunkt till fiagan,
huruvida dessa tjänstemän skulle vara under justitieombudsmannens
tillsyn eller''icke. Det framgår ju av justitieombudsmannens
berättelse, att han i stort sett ej haft någonting att erinra mot
denna lagutskottets uppfattning utan att han i stället velat lämna
förklaring över sin ståndpunkt till densamma. Han har därjämte
uttryckt, att det på grund av dessa tjänstemäns ställning gällde
att förfara med varsamhet i vad beträffade deras handhavande
av lagtillämpningen, därför att man av dessa tjänstemän näppe
-
Nr 21. 40
Onsdagen den 21 februari.
Ang. jusuue- ligen kunde fordra samma kompetens som av tjänstemän i allmänna*
ämb?ts- tretal ler som det icke skulle ka givits någon rimlig
förvaltning, ättledning att mot dessa uttalanden göra någon erinran. Om man
(Fort*.) läser utskottets utlåtande, får man närmast den uppfattningen,
att det på^visst sätt utgör en uppmaning till justitieombudsmannen
att låta åtala någon av dessa befattningsinnehavare för att därigenom
få av domstol fastslaget, huruvida de stå under justitieombudsmannens
^tillsyn eller icke. Det finns givetvis även eu
annan väg att gå lör att lå klarhet i den oklara uppfattning, som
tilläventyrs råder, huruvida ifrågavarande befattningsinnehavare
star under justitieombudsmannen eller ej, nämligen genom en särskild
lagstiftning av riksdagen. I värjo fall synes det icke vara
sa av behovet påkallat, att få den saken uppkiarad, att man har
särskild anledning till aft, pa sätt i utskottsutlåtandet angivits,
anse, att åtal bör anhängiggöras, vid tillfälle naturligtvis da åtal
är mindre befogat.
Vidare ha reservanterna icke kunnat vara med om den del av
utskottets betänkande, som återfinnes på sidan 7, andra stycket.
Det tramhålles där av utskottet, att genom vissa av justitieombudsmannen
gjorda uttalanden över fällda domar tiliskapas eu
olöslig konflikt mellan justitieombudsmannens och vederbörande
domstols auktoritet, som icke kan undgå att verka nedbrytande
på förtroendet till rättsskipningen, i all synnerhet då, såsom i
ovan åsyftade fall är händelsen,.justitieombudsmannens uttalande
riktar sig mot utslag meddelade av hovrätter eller av högsta domstolen.
Det är med anledning därav utskottsmajoriteten anser sig,
dels av principiella skäl och dels för att saken har stor praktisk
vikt, böra fästa uppmärksamheten på densamma. Reservanterna
hava häremot framhållit, att justitieombudsmannen otvetydigt av
15 § i sin instruktion har rätt till att göra sådana uttalanden.
15 § i justitieombudsmannens instruktion lyder nämligen: »Skulle
justitieombudsmannen erfara, att inom området för hans ämbetsutövning
något emot gällande bestämmelser stridande förfärande
är brukligt vM domstolar eller ämbetsverk eller hos ämbets- eller
tjänstemän, må han i sin berättelse anmärka oriktigheten därav.
År åter något missbruk uppkommet i blåst av stadgande^ åligge
honom att för riksdagen framhålla angelägenheten av erforderliga
bestämmelsers meddelande.» Vi anse för vår del, att det bör mera
anses som en lämplighetsfråga för justitieombudsmannen att göra
sina uttalanden i överensstämmelse med den honom enligt instruktionen
§ 15 tillerkända rätt, och att det icke i detta fall förefunmts
skälig anledning för lagutskottet vare sig att fästa särskild
uppmärksamhet därpå eller att göra någon erinran mot hans uttalande.
. Vi anse följaktligen, att ifrågavarande st\ eke i utskottets
betänkande icke bort ingå i betänkandet och att det ej heller
av riksdagen med gillande bör läggas till handlingarna.
, 0 , föreslår därför, hexvr talman, den förändringen, att dessa
bada av mig påtalade yttranden i lagutskottets betänkande icke
må gillas, utan att i stället andra kammaren och riksdagen måtte
Onsdagen den 21 februari.
41 Nr 21.
besluta att med gillande lägga utskottets betänkande till hand- Ang. gamlingarna
med undantag av dessa båda påtalade stycken och att ämbltsdär
i stället gilla det uttalande, som gjorts i den av herr Alexan- j-urvaitnini,.
derson ra. fl. avgivna reservationen. _ (Forts.)
Vidare har herr Lindhagen avgivit ett särskilt yttrande med
anledning av vad som förekommer i justitieombudsmannens berättelse
angående det s. k. förräderiåtalet. I detta yttrande hava
i huvudsak instämt herrar Kletbeck i första kammaren, Lindqvist
i Stockholm och jag i denna kammare. Pa grund av detta särskilda
måls alldeles uppseendeväckande karaktär och alldeles enastående
innebörd och beskaffenhet, hava vi ansett, att justitieombudsmannen
bort anställa åtal mot rådhusrättens ledamöter för
deras beslut i det s. k. förräderimålet, och jag vill för min del
tillkännagiva, att jag fortfarande vidhaller denna min uppfattning
och på grund därav i huvudsak instämmer i det uttalande, som
herr Lindhagen gjort i sin reservation.
Häruti instämde herr Lindqvist i Stockholm.
Vidare yttrade:
Herr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Jag har inom
lagutskottet icke deltagit i behandlingen av det här föreliggande
ärendet, men om jag det hade'' gjort, skulle jag helt och full anslutit
mig till utskottets yttrande beträffande den ogillande kritik,
som justitieombudsmannen uttalat angående vissa utslag.
Étt offentligt uttalat klander mot våra domstolars utslag har
alltid ansetts vara oriktigt och olämpligt, och den uppfattningen
har också fått ett klart och tydligt uttryck i gällande lag. Men
ett sådant klander blir givetvis av mera allvarlig beskaffenhet, då
det framställes av en person i den framskjutna ställning och med
den auktoritet, som justitieombudsmannen äger. En ogillande kritik
från hans sida kommer alltid att tillmätas en långt större betydelse
än ett klander av en enskild person, även om detta klander
offentligen uttalas. Vid bedömandet av den föreliggande frågan,
bör man uppkasta för sig det spörsmålet: Har det verkligen varit
nödvändigt för justitieombudsmannen att i de fall, varom här är
fråga, uttala sig på sätt som skett; eller med andra ord sagt: bar
justitieombudsmannen för att motivera de beslut, vartill han kommit,
behövt tillgripa ett klandrande uttalande? Svaret på den frågan
kan näppeligen bli mer än ett. Undersöker man nämligen de
rättsfall, varom det här är fråga, finner man, att justitieombudsmannen,
efter prövning av vad som förekommit i ärendet, funnit,
att någon anledning icke företunnits att anställa något åtal. Justitieombudsmannen
hade följaktligen kunnat inskränka sitt prålande
till att konstatera detta förhållande. Hur han själv i det
föreliggande fallet skulle ha dömt, eller hur enligt hans mening
domstolen bort avgöra saken är givetvis betydelselöst, då justitie
-
Sr 21. 42
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
■ ombudsmannens undersökning resulterat i att något tjänstefel icke
förekommit och att följaktligen något åtal ej kunde komma ifråga.
Jag skall här tillåta mig att i korthet redogöra för ett särskilt
fall, det s. k. förräderimålet, som är ganska belysande för justitieombudsmannens
tillvägagångssätt. I den ämbetsskrivelse, som
innefattar justitieombudsmannens beslut, fastslår justitieombudsmannen
kategoriskt, att rådhusrättens utslag i målet är felaktigt.
Men han inskränker sig icke härtill utan fogar till detta påstående
den reflexionen, att det måste på det allvarligaste beklagas att eu
underrätt begår felaktigheter, varigenom den allmänna tilltron till
lagarnas helgd och rätsväsendets auktoritet löper fara att rubbas.
Man skulle kunnat vänta, att efter detta kraftiga uttalande justitieombudsmannen
skulle förklarat, att det vore hans avsikt att ställa
underrättens ledamöter under åtal, men i stället kommer ett uppräknande
av alla de omständigheter, som tala till domstolens favör.
Bland dessa omständigheter framhåller han, att det måste anses
hava varit tveksamt, huru den föreliggande rättsfrågan rätteligen
borde bedömas. Sin ämbetsskrivelse slutar han med, att han ansåge
saken hava varit av så tvivelaktig beskaffenhet, att skälig
anledning icke förelåge till anställande av åtal för ämbetsfel mot
rådhusrättens ledamöter.
Det finnes en gammal god regel, som säger, att i tvivelaktiga
fall bör man icke handla. Det kunde icke skada att utsträcka
den regeln där hän, att i tvivelaktiga fall bör man också vara
försiktig med sina uttalanden. Då justitieombudsmannen nödgas
medgiva, att det måste anses hava varit tveksamt, hur den föreliggande
frågan rätteligen borde bedömas, och slutar med, att han
anser saken vara av så tvivelaktig beskaffenhet, att skälig anledning
icke föreligger till anställande av åtal för ämbetsfel, förefaller
det mig, som om det hade varit både lämpligare och klokare, att
justitieombudsmannen undvikit ett för underdomstolen nedsättande
omdöme.
Herr Lindhagen har ifråga om det s. k. förräderimålet framfört
en särskild mening. Han har ansett, att justitieombudsmannen
hade bort ställa underrättens ledamöter under åtal, och han
har till och med framställt yrkande om att riksdagen skulle göra
ett uttalande i sådan riktning. För att ett sådant uttalande skall
kunna göias, bör man emellertid hava fuTt klart för sig, att domstolens
ledamöter i sitt dömande gjort sig skyldiga till brottsligt
förfärande. Jag undrar emellertid, om riksdagens ledamöter äro i
stånd till att fullt objektivt bedöma den frågan. Tilltror man sig
verkligen att här kunna avgöra, vilken tolkning av förräderiparagraferna,
som är den riktiga, då bland fjorton domare, som i olika
instanser haft att bedöma den saken, icke mindre än sju olika meningar
gjort sig gällande? Det är nog så, att här gör sig gällande
en känslostämning; men riksdagen bör icke handla under intrycket
av en sådan stämning, allra minst i en fråga av så ömtålig natur
som den förevarande. Jag föreställer mig emellertid, att någon
proposition på herr Lindhagens yrkande ej kan komma ifråga.
Onsdagen den 21 februari.
43 Nr 21.
.Tåg återkommer nu till (len ogillande kritik, som justitieombudsmannen
i vissa fall framställt mot domstolars utslag. Vissa
reservanter ha velat göra gällande, att den föreliggande frågan
icke är av principiell betydelse, utan att det endast gäller en
lämplighetsåtgärd. Jag kan för min de! icke dela denna uppfattning.
Saken är ingalunda så bagatellartad, som dessa reservanter
vilja låta påskina. Är det nämligen justitieombudsmannens mening
att fortsätta på den väg, som han slagit in på, d, v. s. att,
utan att åtal anställes, framställa eu ogillande kritik, då är det
tära värt, att våra domstolars auktoritet kommer att så småningom
undergrävas. Vad det betyder behöver jag väl icke i denna församling
framhålla.
Man har till stöd för justititieombudsmannens tillvägagångssätt
i dessa fall åberopat 15 § i den för justitieombudsmannen gällande
instruktionen. Var och en, som genomläser den paragrafen,
bör kunna förstå, att den i detta fäll ej är tillämplig. Denna paragraf
förutsätter nämligen först och främst ett emot gällande
föreskrifter stridande förfarande och vidare, att detta förfarande
är brukligt vid ett flertal domstolar. Dessa förutsättningar föreligga
emellertid ej ifråga om de rättsfall varom här är fråga.
Man har vidare till stöd för justitieombudsmannens förtärande
åberopat, att avvikande meningar frän kollegiala domstolars utslag
icke blott få inflyta i protokoll och utgående expeditioner, utan
även publiceras. Ja, mina herrar, detta är alldeles riktigt. Men
en sak är att publicera en avvikande mening, som vid omröstning
avgivits mot ett utslag, en annan sak är att klandra detta utslag.
Och jag föreställer mig, att icke ens reservanterna skulle vilja
göra gällande, att en enskild person med stöd av en avvikande
mening skulle ha rätt att kvälja det rättens utslag, som utgör
uttrycket för majoritetens mening.
Det klander, som justitieombudsmannen uttalat i sådana fall,
då åtal icke följt, inskränker sig emellertid icke till domstolars
utslag utan har också förekommit beträffande av ämbetsmän vidtagna
åtgärder. Jag skall här tillåta mig att redogöra för ett
fall, där justitieombudsmannen efter att i en ämbetsskrivelse ha
gjort ett uttalande, som måste anses innebära en tillvitelse för
tjänstefel, underlåtit att anställa åtal mot ämbetsmannen i fråga,
oaktat denne begärt, att hans sak skulle bli föremål för domstols
prövning. Den skrivelse, i vilken ämbetsmannen framställde denna
begäran, har icke influtit i justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
Hade så skett, så föreställer jag mig, att lagutskottet icke
kunnat lämna den saken obeaktad. Själv har jag, som nämnt,
icke deltagit i behandlingen av detta ärende inom utskottet och
har följaktligen icke där kunnat bringa frågan på tal.
Anledningen till justitieombudsmannens ingripande i det fall,
som jag här åsyftar, var att ämbetsmannen ifråga i sin egenskap
av polismästare hade framställt en förfrågan till innehavarinnan
av en biograf, huruvida hon icke skulle vilja utesluta en film,
som innehöll dels en förförelsescen och dels en mordscen och som
Ang. justitieombudsman
nens ämbetsyvid
ältning.
(Korts.)
Nr 21. 44
Onsdagen den 21 februari.
Ang.justitie- enligt anmälan av fullt omdömesgilla personer var av rå och
Zn ämbZ- Pinsam beskaffenhet. Det var således icke fråga om något ålägfurvaitning.
gande utan endast om en förfrågan, som också efter någon tvekan
(Forts.) jakande besvarades av biografinnehavarinnan. Jag skall nu icke
bär redogöra lör den långa skriftväxling, som anmälan till justitieombudsmannen
föranledde, utan endast halla mig till justitieombudsmannens
ämbetsskrivelse av den 4 november i fjol, i vilken
justitieombudsmannen gör gällande, att polismyndighet icke ägde
att utöva någon censur över film, som blivit godkänd av statens
biografbyrå. Justitieombudsmannen medgav visserligen, att biografförordningen
av år lull lede av en viss otydlighet, men han
ansåg, att polismästaren hade haft skyldighet att då så var förhållandet
hänvända sig till lagens motiv. Ifråga om sättet för
polismästarens hänvändelse till biografinnehavarinnan, ansåg han
detta vara olämpligt, då det hade skett endast på grund av en
anmälan. Han fastslog, att polismästarens ingripande hade varit
olämpligt, oriktigt och obehörigt. Han förklarade emellertid, att
han icke ville vidtaga någon åtgärd, då han förväntade, att hans
uttalande, skulle leda till rättelse i framtida fall. Hägra dagar
därefter ingav polismästaren en skrift till justitieombudsmannen,
däri han förklarade, att han icke kunde godkänna den tolkning^
som justitieombudsmannen hade gett 1911 års biografförordning’
vars 2 § enligt ordalydelsen gav polismyndigheten obetingad befogenhet
att förbjuda biografföreställning, dä denna åsyftar eller
innebär något, som är. stridande mot sedlighet eller mot allmän
lag. Ifråga om sättet för hänvändelsen till biografinnehavarinnan
framhöll p>dismästaren, att det väl icke ens kunde ifrågasättas,
att icke varje samhällsmedlem skulle äga att opåtalt få fram
ställa eu sådan förfrågan, som han hade gjort. Men enligt justitieombudsmannens
mening, skulle det vara oriktigt, då denna förfrågan
framställdes av polismästaren, som hade att svara för ordning
och säkerhet inom samhället. I övrigt påvisade polismästaren
genom citat av den för honom av Kungl. Maj:t utfärdade instruktion,
att tillvägagångssättet varit i full överensstämmelse med
denna instruktion.
Det kunde vara frestande att in extenso återgiva polismästarens
skrivelse, särskilt som den icke influtit i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse, men jag skall inskränka mig till att återgiva
slutet av^ skrivelsen, bär polismästaren begär, att hans sak
skall bli föremål för domstols prövning. Han skriver: »Självklart
är att med den uppfattning jag här gjort gällande och da justitieombudsmannen
icke lärer äga befogenhet vare sig att giva tråg
föreskrifter i och för tjänstens behöriga skötande eller att med
bindande .verkan förklara eller tolka la<r, jag icke kan utfästa mig,
att edra i skrivelsen uttalade åsikter och förmaningar skola lända
mig till .rättelse för framtiden’». Däremot är jag lika villig
som skyldig att rätta mig efter behörig myndighets lagtolkning,
d. v. s. laga domstols förklaring, att jag handlat oriktigt. För
den händelse herr justitieombudsmannen alltså vidhåller, att jag
Nr 21.
Onsdiigen den 21 februuri
40
förfarit felaktigt genom att på sätt som skett framställa min förfrågan
till biografinnehavarinnan, förväntar jag, att herr justitieombudsmannen
skall lata ställa mig under atal för det a mitt påstådda
fel, och emotser jag sa mycket hellre dylikt åtal, som det
är omöjligt för en klandrad ämbetsman att skydda sig emot justitieombudsmannens
i förmaningens form klädda ogillande, vilket av
cn kritiklös, juridiskt obildad allmänhet naturligt nog anses såsom
befogat, under det att, om laga åtal sker och saken rättsligen
prövas, möjlighet linnes för den sålunda klandrade, att vinna upprättelse.
» Denna skrivelse och den däri gjorda hemställan, lämnades
av justitieombudsmannen utan avseende.
Jag skall nu icke inlåta mig på, vilken uppfattning i själva
sakfrågan, som var den riktiga, justitieombudsmannens eller polismästarens.
Riksdagen är icke det forum, där denna fråga kan
eller bör avgöras. En var kan för övrigt genom att taga del av
akten i sin helhet och genom att studera biografförordningen, särskilt
dess 2 §, och jamföta den med 18 § i ordningsstadgan för
rikets städer själv bilda sig en uppfattning i frågan.
Y7ad som emellertid i denna sak är ägnat att väcka uppmärksamhet,
det är, att justitieombudsmannen efter det uttalande han
haft i ämbetsskrivelsen av den 4 november underlåter att ställa
polismästaren under åtal, oaktat denne förklarat, att han icke
kunde godkänna justitieombudsmannens Jagtolkning, och oaktat
han begärt, att hans sak skulle bli föremål för domstols prövning.
Då justitieombudsmannen i sin ämbetsskrivelse förklarat, att polismästarens
ingripande varit olämpligt, oriktigt och obehörigt, så
har lian därmed tillvitat polismästaren tjänstefel enligt 25 kap.
strafflagen. Det vore ur flera synpunkter önskligt, om justitieombudsmannen
i de fall, där ban anser sig icke ba anledning att
anställa åtal, ville uttala sig med något mera försiktighet rörande
ämbetsmäns åtgärder. Den betydelse, som allmänheten tillmäter
hans uttalanden, och den publicitet, som pressen bereder dessa uttalanden
gör, att ämbetsmannen kommer att framstå i en dager,
som är ägnad att undergräva hans prestige. Ett klandrande uttalande,
som icke följes av åtal, innebär i själva verket en extrajudiciel!
bestraffning, som icke bar stöd vare sig i grundlagen
eller i instruktionen för justitieombudsmannen och mot vilken ämbet-mannen
står så gott som rättslös. Det är emellertid icke
blott den klandrade ämbetsmannen som blir lidande. Det är fara
värt, att genom ett tillvägagångssätt sådant som det jag här reta
teiat, även den auktoritet, som bör tillkomma justitieombudsmansämbetet,
kommer att bli lidande.
Ang. justitieombudsman
na/s ämbetsförvaltning.
(Forts.)
Herr Lindhagen: Som kammaren finner av betänkandet, innehåller
det några erinringar mot justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och så är det åtskilliga reservationer till detsamma.
För det första innehåller betänkandet en erinran att beträffande
en del ärenden, som blivit avgjorda under året, man icke har fatt
veta av registraturet, vari justitieombudsmannens avgörande bar
Nr 21. 46
Onsdagen den 21 februari.
Ant), justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
bestått. Det är en erinran, som alla inom utskottet ka förenat
sig om.
Vidare har det anmärkts mot justitieombudsmannens uttalande
beträffande hans rätt till uppsikt över ordförande i valnämnd och
pensionsnämnd m. fl. Därom äro olika meningar radande inom
utskottet, i vad mån denna anmärkning är befogad eller icke. Jag
överhoppar den saken, då den blivit berörd förut och har en mera
sidoordnad betydelse i det föreliggande betänkandet.
För det tredje-har det anmärkts mot justitieombudsmannens
uttalande i anledning därav att det hos justitieombudsmannen erinrats,
att vissa rådhusrätter här i landet vid utseendet av rättens
jurymän i politiska tryckfrihetsmål bruka tämligen ensidigt utse
jurymän, som representera den högerpolitiska uppfattningen. Det
har framförts exempel på att i tryckfrihetsmål rörande den s. k.
antimilitarismen har i ett fall domstolen i huvudstaden till de fem
jurymän, som domstolen äger utse, valt kända banérförare for den
högerpolitiska uppfattningen. Detta är väl att gå för långt, har
man tyckt, och justitieombudsmannen har också beklagat detta förhållande
men skrivit på det sättet, att man nästan får det intrycket,
att han skulle mena, att man icke kan hjälpa det, därför
att det är nu en rättighet för domstolen att utse vilka den vill.
så att det till äventyrs icke skulle anses vara något försumligt
förfarande i domareämbetets utövning att i ett så beskaffat tryckfrihetsmål
mot en vänsterpolitiker utse fem kända högerpolitiker.
Utskottet har reagerat mot detta och sagt, att ett sådant förfarande
bör enligt utskottets förmenande kunna bli föremal för åtal, och
utskottet har tillagt, att det förmodar, att justitieombudsmannen
icke hrller menat något annat. Det är en mycket mild form av
erinran. Ehuru jag för min del icke alls är benägen att åtala
människor och tycker, att den tråkigaste sysselsättning en person
kan ha är att åtala inför världslig domstol, så har jag likväl vid
behandlingen av detta ärende nästan kommit i den belägenheten
att nödgas anmärka på att så här icke skett. Det måste i alla
fall finnas någon ordning, och ett sådant förfarande som detta att
utse fem kända högerpolitiker till jurymän i ett tryckfrihetsmål
mot en vänsterpolitisk uppfattning, det tycker jag verkligen går
så långt, att jag anser, att justitieombudsmannen bort åtala detsamma.
Därför borde ul skottsbetänkandet ha varit litet mera
kraftigt än det är. Jag har emellertid nöjt mig med det sådant
det är, då det ju i alla fall innebär ett avståndstagande från utskottets
sida mot en sådan utövning av domareämbetet. Nu finnas
här ju några re-ervanter, som yrka, att detta stycke i betänkandet
helt och hållet skulle utgå. Jag vet icke, vilken uppfattning, som
ligger till grund för detta yrkande, om de mena, att ett sadant
förfarande av domstolen är riktigt, eller om de mena, att det icke
är åtalbart. Därom innehåller reservationen icke någon upplysning.
Jag har här icke heller något yrkande att göra.
Så har utskottet slutligen kommit in på den berörda frågan,
att justitieombudsmannen i åtskilliga fall inlåtit sig på att kriti
-
47 Nr 21.
Onsdagen den 21 februari.
sera det slut vartill domstol kommit, utan att lian dock yrkat An,j.f,tii^
åtal eller på annat sätt gjort någon erinran mot domstolen.^ Detta ™/äZZ''-har man reagerat emot, ä ena sidan något försiktigt, men a andra förvaltning.
sidan, så vitt jag kan se, något oförsiktigt. . Det är ju givet, att (Forts.)
då justitieombudsmannen, som har till uppgilt att granska rättsskipningens
tillstånd, inlåter sig på att bedöma en domstols utslag,
sä ligger detta inom området för hans ämhetsbefögenhet, ty
man kan ju ej bedöma rättsskipningens tillstånd, om man underlåter
att skaffa-sig en uppfattning om de särskilda fallen, och därför
kan, enligt mitt förmenande, justitieombudsmannen icke frånkännas
en sådan rättighet. Detta hindrar emellertid icke, att
han, när han icke väcker åtal eller direkt framställer någon erinran
mot domstol, icke onödigtvis bör inlåta sig på omtvist liga fall
och prononcera någon särskild mening, nar den motsatta meningen
kan vara lika god, eller när han till och med kan äventyra att
hugga i sten, ty att hugga i sten är möjligt även förn en justitieombudsman.
Huruvida han gjort detta eller ej, är emellertid
mycket svårt att bedöma vid varje särskilt fäll. Har han verkligen
gjort det, så har ju utskottet befogade skäl att anmärka
däremot, men utskottsbetänkandet är så formulerat, att det egentligen
endast tyckes innebära en åtvarning till honom att över
huvud taget icke inlåta sig på sådana saker, »i all synnerhet»,
säger utskottet, »då justitieombudsmannens uttalande riktar sig
mot utslag meddelade av hovrätter eller av högsta domstolen».
Utskottet fäster sig således särskilt vid, hur äventyrligt det är,
när justitieombudsmannen på nämnda sätt angriper en hovrätts
domar eller högsta domstolens domar, och synes tycka, att ifråga
om underrättsdomar skulle det kunna gå för sig, men emot hovrätt
och högsta domstolen får man visa en större vördnad, en
nästan undersåtlig vördnad. Denna klasskillnad mellan. underrätt
samt hovrätt och högsta domstolen, som framträder i utskottsbetänkandet,
är enligt min uppfattning icke alls försvarlig. Jag
instämmer därför med herr Persson, vilkens yrkande jag uppfattat
var avfattat såsom man brukar göra i dylika fall, nämligen, att
kammaren behagade lägga betänkandet till handlingarna, men med
ogillande av det stycke å sidan 7, som börjar med orden »utskottet
har icke kunnat undgå», och slutar med orden »funnit nödigt fästa
uppmärksamheten å densamma».
Jag kommer nu till det s. k. nförräderimåleh. Där har jag
tillåtit mig giva en framställning av de faktiska förhållandena
samt av domstolarnas och justitieombudsmannens resonemang,
emedan jag ansett detta vara oundgängligen nödvändigt för att
riksdagens ledamöter skulle kunna skapa sig en egen uppfattning
om detta mål. Därefter har jag tillätit mig tillägga mitt eget
åskådningssätt i denna sak. . „
Det är nog så, att man bör vara ganska försiktig att inlåta
sig på något bestämt påstående, när det gäller en sådan rättstilllämpning,
där justitieombudsmannen ansett sig icke kunna ingripa.
Men här gäller det i alla fall en sak, som ligger så uppenbar för
Nr 21. 48
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forte.)
det allmänna rättsmedvetandet, att när ett domstolsutslag fällts
som strider mot detta rättsmedvetande, så väcker det en sådan
allmän uppmärksamhet, att man måste anse, att den stora allmänheten,
och således ännu mera riksdagen och dess lagutskott, ha
verklig anledning att skapa sig en egen mening i saken och uttala
densamma. Detta är för övrigt i en sådan sak som denna icke så
synnerligen svårt att göra, om man blott inskränker sig till att
omfatta vad som ligger klart och uppenbart och icke inlåter sig
på sådana svåra frågor som den, om vnd som skall ans-s såsom
öppen eller sluten församling, eller frågan om häktning eller ickehäktning,
samt frågan huruvida här föreligger prisande av en
brottsling handlig eller ej. För min del anser jag, att domstolens
utslag också i dessa tre frågor måste även från den mest lidelsefria
ståndpunkt betraktas såsom mycket anmärkningsvärd, men
om man bortser härifrån och inskränker sig till det som väckt det
största- uppseendet, nämligen att domstolen i detta fall dömt till
ansvar enligt förräderikapitlet, vari ligger att de anklagade skulle
haft för avsikt att förråda sitt land. då har det allmänna rättsmedvetandet
i stor utsträckning förstått, att detta var — för att
använda ett milt uttryck -—- en ofantlig förlöpning av domstolen.
Högsta domstolen har ju nu också betygat detta, alldenstund den
fullständigt frikänt alla tilltalade från ansvar för landsförräderi
samt dessutom fullständigt frikänt en av de för landsförräderi
dömda. Domstolens ordförande, justitierådet Carlson, har fullständigt
frikänt även herr Höglund.
Det finnes ju också för den allmänna rättsuppfattningen en
sats, som allmänheten förstår och håller på, och det är den, att i
tveksamma fäll, när det gäller brottmål, och i all synnerhet när
det gäller sådana ohyggliga straffpåföljder, som i det ifrågavarande
fallet, bör domaren hellre fria än fälla. Och vill man nu i detta
fäll vara mycket mild i uttrycket och säga, att saken var tveksam,
så kan man dock icke gå så långt som att säga, att domstolen
var i sin goda rätt, då den icke. var tveksam utan dömde
för klart och uppenbart landsförräderi. Är en domstol så beskaffad,
att den ej jugerar bättre utan kommer till en sådan slutsats, ja,
då måste den finna sig i, att den allmänna meningen i stor utsträckning
kommer att anse, att här föreligger åtminstone den
oskicklighet i domareämbetets utövning, som omtalas i 25 kap.
17 § strafflagen. Visserligen förelåg här en förmildrande omständighet
för domstolen. Det var eu uppjagad politisk stämning och
en ofantlig hets från vissa tidningar och politiska kretsar för att
med begagnande av denna tilldragelse på ett enkelt sätt bliva
kvitt politiska motståndare. Under trycket av sådana stämningar
tilldrar sig även i statsförvaltningen, såsom man sett av historien
— icke minst av vårt lands historia — både det ena och det andra.
Men, det säger jag, anspråken på domstolen att kunna hålla sig
utanför dylika stämningar måste upprätthållas, även om det går
över hövan, och ett dylikt spel i det politiska livet om enskildas
Onsdagen den 21 februari.
49 Nr 21.
frihet och välfärd bör icke, såvitt jag förstår, få oanmärkt äga
ruin.
Justitieombudsmannen har också sagt, att här ett beklagligt
förbiseende ägt rum och att han finner det särskilt anmärkningsvärt,
att rådhusrätten — ehuru såsom straffbarhetsgrund enligt de
åberopade paragraferna i 8 kap. fordras, att förrädlig avsikt hos
gärningsmannen bevisligen skall ha förelegat — likväl i sina domskäl
alldeles förbigått frågan, huruvida dylik avsikt hos svarandena
kunde anses föreligga eller ej.
Varje medborgare med vanligt sunt förstånd — han behöver
icke ha studerat juridik eller vara domare — kan första, att när
det gäller att döma en person till så stora straff, som det här valfråga
om, skulle icke blott den regeln att i tveksamma fall bör
domaren hellre fria än fälla hava tillämpats, utan för att fälla en
sådan dom borde domstolen ha haft — icke uppkonstruerade —
utan fullt klara och påtagliga fakta, som bevisade, att här förelåg
en uppenbar förrädlig avsikt. Men här har rådhusrätten nödgats
leda sig fram från den ena konstruktionen till den andra för att
kunna komma till sitt resultat att förklara dessa personer, som
från sin synpunkt sett trodde, att de måste framträda på det sätt
de gjort för att värna om sitt fädernesland, för djupt sjunkna landsförrädare,
som ville utlämna landet åt främmande makt. Detta
är ett så lågt betraktelsesätt från en rättsskipning, att ett land,
som vill värna om sina medborgares frihet och sundheten i rättstillämpningen,
omöjligt kan finna sig i, att något sådant får passera
oanmärkt. I stället för att- konstatera faktum och påvisa
uppenbart förrädligt uppsåt har rådhusrätten, då det icke fanns
någon grund därtill, fått konstruera: »eftersom det var så och så,
måste det antagas, att det också var så och så», och slutligen
på grund av flera konstruktioner har den kommit till att det
»måste anses», att dessa personer gjort sig skyldiga till landsförräderi.
Det må vara i hur god tro som helst domstolen dömt på
det sättet, sä är det i alla fäll åtminstone oskickligt eller försumligt
dömt, såsom det heter i § 17, och man bör icke tillåta ett sådant
spel om liv och frihet passera, bara därför att man skall
bocka sig för den första auktoritet, som är satt på en plats att utöva
en befogenhet, och därför att man icke på något sätt får anmärka
på honom.
Men nu har 1809 års grundlag ju för vårt land inrättat justitieombudsmannaämbetet,
så att detta skulle ha till uppgift att granska
till och med de högsta auktoriteternas gärningar uti deras ämbetsutövning
och därmed har grundlagen tillåtit sig lägga det sista
ordet hos riksdagen och dess lagutskott. Skola vi då någon gång
utöva denna av våra grundlagsstiftare uttalade mening i grundlagen,
så bör det väl vara just i ett sådant fall som detta. Gorå vi
det icke nu, så blir grundlagsstiftarens mening fullständigt en död
bokstav utan levande innehåll.
Jag tillåter mig således, herr talman, att i denna punkt yrka
att betänkandet lägges till handlingarna, men med gillande av den
Andra ''kammarens protokoll 1917. Nr 21. 4
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
Nr 21. 50
Onsdagen den 21 februari.
Avig. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
erinran, som gjorts pa sidan 25 mot att justitieombudsmannen ickeåtalat
åtminstone de domfällanden, enligt vilka de tilltalade ansetts
skyldiga till ansvar för förräderibrott.
Jag glömde att säga ett par ord om de anledningar, som justitieombudsmannen
anfört, för att han ej åtalat. Han har själv
framhållit det betänkliga i förhållandet, men sedan har han
kommit till bristen på prejudikat och åtskilliga sådana omständigheter
och vidare till, att av de 14 domare, som dömt i målet, 7
olika meningar uttalats, och att dessutom representanten för det
högsta åklagareväsendet, justitiekansleren, också ansett, att förräderi^
förelag. Då kan man väl förstå, att justitieombudsmannen,
när så många auktoriteter sagt, att det kunde vara förräderi, tog
för alldeles givet, att, om han åtalade, något domfällande icke
skulle komma till stånd och »anställande av ett fiskaliskt åtal» -—
säger justitieombudsmannen — »som jag med visshet förutser få
en friande utgång, anser jag icke förenligt med min ämbetsplikt».
Detta uttalande av justitieombudsmannen är enligt min uppfattning
också ett betänkligt i hans inlägg i denna sak. Det
visar nämligen i hög grad, vilken konstitutionell vanmakt i själva
verket vidlåder detta ämbete, när man kommer till de stora frågorna.
Om en domare under hopande av ämbetsgöromål har i en
småsak slumrat på domaresätet, som man säger — och alla slumra
vi ju mer eller mindre på de säten, där vi satts i livet, fastän vi
icke ha någon justitieombudsman, som åtalar oss, under det att en
sådan är tillsatt, som skall vaka över slummer på domaresätena
— ja, då gör justitieombudsmannen sitt bästa för att visa, att han
gör något, och då får en sådan domare 25, 50 eller 75 kronors
böter eller en skrapa, och så går ämbetet själv och lägger sig.
Men det står i ämbetets instruktion, att dess första uppgift
är att vaka över de medborgerliga rättigheterna, och det är i
denna punkt, som ämbetet visat fullkomlig vanmakt. Jag vill med
dessa ord ha sagt, att jag icke lägger skulden på de personer, som
utöva ämbetet, ty de äro människor, och jag förstår dem så väl.
De äro utsedda på ett års tid, och de, som utse dem, väljas till
hälften av första kammarens majoritet och till hälften av andra
kammarens majoritet. Därpå beror justitieombudsmannens existens.
Griper han in till förmån för de mänskliga rättigheterna, säger
första kammaren: »Den herrn är omöjlig, ned med honom!» Och
så ramlar han. Han vet, att han med sannolikhet ej blir omvald,
och vidare vet han, att de mänskliga rättigheterna ej äro inplanta^
hos den högst uppsatta byråkratien som något ''folkets verkliga
arv, som skall vårdas. Då säger han som i detta fall, att det
icke lönar sig, att han åtalar, ty de, som skola sitta till doms,,
skola sitta till doms över sina egna. De äro personer av samma
kast, och de fälla ej några hårda domar över sina egna, utan det
blir mera ett skyddsvärn för dem och icke en verklig vakt om de
medborgerliga rättigheterna. _ Vi se, hur justitieombudsmannen
uPP§jorf en förteckning i sin ämbetsberättelse, hur det går, när
han väcker åtal, för att ämbetsmän kränkt yttrandefriheten, för
-
Onsdagen den 21 februari.
51 Nr 21.
samlingsfriheten och sådant. Vartenda utslag stannar vid 25 eller Mg. ju,titu,
.''»O kronors böter. Någon gång tror jag, att det gått upp till 75
kronors böter. Därtill komma alla de fall, där domstolen sagt, förvaltning.
att ett förfarande varit galet, ehuru det ej kan anse3 ha varit av (if0rts.)
beskaffenhet att föranleda något som helst ansvar. Men kommer
någon från en annan samhällsklass med en annan syn på livet och
på sin uppgift gent emot fäderneslandet och vill göra något från
sin synpunkt — man kan tvista i det bär föreliggande fallet, om
det var behövligt och nödvändigt och tillräckligt försiktigt, men
den goda avsikten, att det var för fäderneslandets skull, de gjorde
det, kan ej misskännas — om det då kan upptäckas med förstoringsglas
och med åsidosättande av andra straffrättsliga regler, att man
snuddat vid en lagparagraf, som uppehåller byråkratiens makt, då
dömes det till de högsta straff, som kunna hittas på, och kan man
då få det till landsförräderi med alla dess påföljder, så gör man
det.
Det är just justitieombudsmannen, som skall taga itu med
sådant. Detta är det mest bevisande exempel på hur vanmäktig
denna institution i själva verket är, som grundlagsstiftarna år
1809 inrättade i förhoppning om en storstilad konstitution, som
skulle grundlägga en varaktig demokrati, som den dock — när
det kom till tillämpningen — visade sig icke kunna grundlägga.
Här har också justitieombudsmannen åberopat, att det är en
del domare, som varit med, liksom justitiekanslern. »Hur kan ni
då tänka er, att en domstol kunde fälla till ansvar?» Ja, nu vill
jag verkligen såga, att det är ett bra nog tidigt bedömande av
justitieombudsmannen, då högsta domstolen pa så uppseendeväckande
sätt slopat det åskådningssättet, att förräderi förelegat, att
redan nu komma och kasta den handsken i högsta domstolens ansikte,
att denna domstol ej ens skulle anse, att en sådan åtgärd
från underdomstolarnas sida, som att här anse, att dessa personer
voro djupt sjunkna landsförrädare, att en sådan åtgärd ej skulle
kunna föranleda ens 25 kronors böter för ovarsamt utövande av
ämbetet. Där tycker jag, uppriktigt sagt, att justitieombudsmannen
genom detta åberopande av auktoriteter visat sig vara ganska
mycket bakom Hötet i fråga om sin verkliga, av grundlagen
avsedda uppgift.
Jag läste ett utlåtande av 1850 eller 1852 års lagutskott, där
det framhölls som ett halvsekelminne, att justitieombudsmannen
skulle vara något, som påminde om de gamla folktribunerna i Rom.
Vad skulle folktribunerna göra? Jo, just sätta sig upp mot statens
byråkrati, när den gjorde övergrepp, men ej komma med ett
sådant påstående, att här har en bel del av dessa utmärkta män
uttalat en motsatt åsikt, och då böjer jag, folkets representant,
den allmänna rättsuppfattningens representant, mig för detta
åskådningssätt från höjderna, som det är min uppgift att bekämpa,
ett åskådningssätt, som nu forcerats och drivits fram otillbörligt
till följd av den uppjagade politiska stämning, som igångsatts av
en viss tidningspress och vissa politiska kretsar.
Nr 21. 52
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
. Det är visserligen sant, att det kan vara obehagligt för justitieombudsmannen
att klandra särskilt sin jämlike i åklaa-aremakt,
justitiekanslern, men det kan ej hjälpas, när ett sådant fall
verkligen föreligger, och sådana hänsyA få ej tagas, tv då kommer
ämbetet att förfela sin uppgift.
För övrigt, hur har samhällsordningen inrättat åklagareväsendet
i detta land.1'' Jo, på sådant sätt, att åklagaremakten sedan långa
tider ansett sin uppgift vara att, såsom det brukar formuleras vid
underdomstolarna, yrka »allt vad lag förmår». De försöka få de
högsta straffen tillämpade, och de anse det vara en plikt för dem
att leta ut de strängaste lagbud, som kunna ifrågakomma. Och
justitiekanslersämbetet har sannerligen ej utmärkt sig för att i det
avseendet ej vilja upprätthålla traditionerna. Tvärtom har justitiekanslersämbetet
ofta visat sig vara en föregångsman i fråga om
att yrka de högsta straff utan hänsyn till rättvisa och humanitet.
Det har gått yå långt, att högsta domstolen i ett fall, som jag
hört omnämnas, ålagt justitiekanslern att betala rättegångskostnaderna,
därför att han varit alldeles för ivrig i utövandet av sitt
åklagareämbete.
Ja, detta som en ytterligare motivering till det yrkande, jag
nyss framställde, nämligen att i denna punkt kammaren mätte lägga
betänkandet till handlingarna med godkännande av den anmärkning
mot justitieombudsmannens förfarande i fråga om förenämnda förräderistraff,
som finnes antecknad av några reservanter vid lagutskottets
betänkande. • &
Med herr Lindhagen förenade sig herrar Branting och Winberg.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar! Herr Sym Persson framställde yrkande om uteslutande
av tva stycken i utskottets betänkande, det ena rörande ordförande
i valnämnd och i pensionsnämnd samt pensionsstyrelsens ombud,
det andra rörande justitieombudsmannens åtgärd att underkasta
vissa domar en ogillande kritik. Jag har tagit del i och är således
ansvarig för båda dessa uttalanden. Jag skall därför, herr talman
me^ yrka bifall till utskottets uttalande i dessa två delar
och därefter inlåta mig på motiven till dem.
o Jag vill emellertid förutskicka en anmärkning, som i viss
män gäller hela den hittills förda debatten, den nämligen att det
alltid måste vara en mycket ömtålig och grannlaga sak att så
bär offentligt i kammaren diskutera justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.
Det är ju i alla fall så, att han är riksdagens
förtroendeman, och han bör som sådan så litet som möjligt utsättas
för anmärkningar och kritik från riksdagens sida. Hans ämbete
kräver onekligen i stor grad ett diskretionärt avgörande i de
särskilda fallen. Han måste tillåtas att efter sitt eget skön, sitt
eget omdöme avgöra, vad s"m i en viss sak bör göras eller låtas,
och att handla, efter som han själv finner lämpligt och skäligt.
Det bör enligt min mening ej gärna komma i fråga, att man har
Onsdagen den 21 februari.
f>3 Nr 21.
i kammaren upptager till bedömande, vad lian i ett eller annat
sådant särskilt fall har stannat vid, även om man skulle tycka,
att han därvid bort och knnnat handla på annat sätt. Redan ur
denna synpunkt skulle jag till exempel ej kunna vara med om
och har ej heller varit med om herr Lindhagens uttalande angående
justitieombudsmannens åtgörande med avseende å förräderimålet.
Det gäller ett diskretionärt bedömande, där man måste
lämna åt honom att göra, på sätt han finner lämpligast, utan att
sedan klandra honom, om han stannat vid ett slut, som man ej
tycker om.
Men vad jag nu har sagt, det gäller dock icke allt, vad justitieombudsmannen
gör och låter. Det finnes vissa förhållanden,
då det enligt min mening är nödvändigt, för riksdagens egen skull,
att man talar, även om man helst skulle vilja tiga. Sädana förhållanden
äro just för handen i de punkter, varemot herr Sven
Persson gjort anmärkning.
Ett sadant fall är, då justitieombudsmannen kommer med normerande
uttalanden, principuttalanden, som man kan vänta skola
bli bestämmande för hans framtida verksamhet i en viss riktning,
och som man ej kan vara med om, såsom förhållandet är med
hans yttrande om ordförande i pensionsnämnd och i valnämnd
samt pensionsstyrelsens ombud i orterna. Såsom herr Sven Persson
sagt, upptog justitieombudsmannen denna fråga vid förra riksdagen,
och han gjorde det så, att han sade: jag tänker förfara mot dessa
befattningshavare på det och det viset, för såvitt icke riksdagen
eller dess lagutskott gör någon anmärkning häremot. Härpå svarade
lagutskottet, att det icke ville taga ståndpunkt till den uppkastade
frågan, ty i själva verket förelåge där ett spörsmål, som
under nuvarande förhållanden icke kunde lösas annorlunda än
genom domstols utslag. Det gällde nämligen huruvida dessa i viss
mån kommunala befattningshavare över huvud taget stå under
justitieombudsmannens tillsyn eller icke.
Nu tager justitieombudsmannen åter upp detta ämne i sin
ämbetsberättelse å pag. 11 och 12. Han gör det därför, säger han,
att han anser sig böra närmare klargöra sin uppfattning i frågan.
Därvid anför han, först att han icke tänkt sig, att justitieombudsmannen
skulle medelst åtal ingripa emot omförmälda i viss mån kommunala
befattningshavare, utan har han allenast avsett, att justitieombudsmannen,
när klagomål mot sådan befattningshavare ingår
till honom, skulle vara oförhindrad annorledes ingripa för att
åstadkomma rättelse av ett fel eller en försummelse, som han finner
vara begånget. Och i avseende å valnämndsordförande säger han,
att den åtgärden alltid kan tillgripas, att justitieombudsmannen i
avlåten ämbetsskrivelse erinrar valnämndsordföranden om vad lagen
innehåller samt att han gjort det eller det felet och därför bör
taga sig tillvara en annan gång. Så fortsätter justitieombudsmannen
vidare, att han för sin del icke kan anse det fullt tillfredsställande,
om ifrågavarande befattningshavare helt undantoges från
justitieombudsmannens tillsyn. Men, säger han, som de nu äro i
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forte.)
Nr 21. 54
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justilieombiidsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
viss män kommunala befattningshavare, så anser han, att de i det
hänseende, varom här är fråga, icke böra fullt jämställas med
statens ämbets- och tjänstemän. Av billighets- och lämplighetshänsyn
finner han nämligen, att ingripande genom åtal mot dessa
befattningshavare helst icke bör ifrågakomma.
,Jag får nu säga, att detta uttalande i stället för att klargöra
justitieombudsmannens ställning till frågan, synes mig vara ägnat
att i hög grad inveckla den och göra den oklar. Skall jag våga
draga någon slutsats av detta hans uttalande, så är det den, att
justitieombudsmannen ämnar fortfara med att hålla sin hand över
dessa befattningshavare och rätta till felaktigheter, som han kan
finna dem begå, men därvid behandla dem med större undseende
och lenare händer än andra ämbets- och tjänstemän. Han vill således
icke åtala dem utan blott varna och förmana dem. Men på
detta sätt går justitieombudsmannen förbi det grundläggande i
hela denna fråga, nämligen huruvida dessa befattningshavare över
huvud taget sta under hans tillsyn eller icke. Det är ju oklart
om de till äventyrs äro jämställda med andra kommunala befattningshavare,
exempelvis kommunalstämmoordförande, med vilka
justitieombudsmannen icke har att taga befattning, eller om de stå
i den ställningen, att de liksom statstjänstemän lyda under hans
inseende. Lagutskottet uttalade i fjol, att detta vore en domstolsfråga,
och jag upprepar det, den frågan kan icke klarläggas på
annat sätt än antingen genom domstols utslag eller genom en speciell
lagstiftning, som giver uttrycklig föreskrift i ämnet. Intill
dess den frågan är klarad, är det ju alltjämt tvivelaktigt, huruvida
justieombudsmannen har befogenhet att ingripa mot dem eller
icke.
Vid sådant förhållande tycker jag, att den mycket hovsamma
erinran, som lagutskottet i denna del har gjort, är synnerligen väl
befogad. Denna erinran innehåller nämligen ingenting annat än
ett påpekande av den till synes självklara saken, att ett ingripande
från justitieombudsmannens sida givetvis måste i första hand vara
beroende därav, att den person, mot vilken han ingriper, står under
hans inseende, ingripandet må sedan vara av vilken art soni
helst. Och vidare erinras, att om justitieombudsmannen följer de
linjer, som han senast uppdragit, blir följden den, att spörsmålet
om justitieombudsmannens befogenhet gent emot ifrågavarande
befattningshavare förblir olöst så länge nan fortfar att blott varna
och förmana. Huruvida från en sådan befattningshavares sida
kommer att framkallas något avgörande i berörda ämne, det lämnar
jag alldeles åsido. Jag har svårt att tro det. Slutligen har
utskottet även gjort det uttalandet, att justitieombudsmannen
givetvis icke kan ha åsyftat, att i fråga om sådana befattningshavare,
som lyda under hans inseende, hans förfarande skulle
kunna vara principiellt olika, så att han emot det ena slaget
befattningshavare skulle förfara mera strängt, men emot det
andra slaget mera milt och välvilligt. Detta vore uppenbarligen
så stridande mot hans instruktion, att det icke kunnat vara av
Onsdagen den til februari.
\r 21.
justitieombudsmannen åsyftat. Jag tror, att detta uttalande år A»g. juMtuväl
på sin plats och väl behövligt.
Men ett annat fåll, då det icke heller är tillrådligt att förbi- f,'';
gå justitieombudsmannens uttalanden med respektfull tystnad, är ■ /Forta<j
det, då man finner, att hans åtgöranden under vissa förutsättningar
regelmässigt tyda på en uppfattning av justitieombudsmannens
ställning och befogenheter, som man icke finner väl instämma
med hans instruktion. Ty, mina herrar, justitieombudsmannen är
nog ingen folktribun i den mening, herr Lindhagen vill göra honom
till, utan han är en riksdagens förtroendeman, som genom
grundlag och instruktion fatt vissa klara gränser för sig utstakade,
inom vilka han har att utöva sin befogenhet och över vilka
han icke får gä. Han har att vaka över författningars, lagars och
instruktioners efterlevnad av domare, ämbets- och tjänstemän.
Och då han finner olaglighet eller fel vara begånget, så äger han
antingen ingripa genom åtal eller ock, som det står i hans instruktion,
»låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller
vad eljest i saken förekommit». Alltid förutsattes det i detta senare
fall, att en kommunikation skall ha ägt rum mellan justitieombudsmannen
och den tjänsteman, som det är fråga om. Det är
ju icke ovanligt att om ett fel föreligger, det har blivit erkänt
eller att förhållanden förekommit av den beskaffenhet, att justitieombudsmannen
finner felet ursäktligt och därför ingenting vill
åtgöra eller att han har anledning antaga, att det är tillräckligt
att allenast fästa vederbörande tjänstemans uppmärksamhet på att
ett fel blivit begånget, för att det icke skall för framtiden upprepas.
Men mina herrar, regelmässigt avslutas dessa ärenden på
det sättet, att justitieombudsmannen avlåter en ämbetsskrivelse
till den tjänsteman, han riktar sig emot, och däri lägger fram pa
det ena eller andra sättet sin uppfattning av saken.
Vid granskningen av detta års ämbetsförvaltning har det emellertid
för oss stått klart, att justitieombudsmannen är på väg att
plöja in i en annan fåra, att använda ett nytt förfaringssätt.
Han vidtager nämligen ingen av de åtgärder, som hans instruktion
anvisar honom. Han åtalar icke; giver icke heller en
admonition av den art. jag ovan antytt. Men i den resolution,
vari han avskriver ärendet från vidare behandling — en resolution,
som naturligtvis klaganden alltid får del av och som, såsom
herrarna veta, i regel kommer i tidningspressen och således till
offentligheten — i den resolutionen ingår han i en kritik av vederbörande
ämbetsmans åtgörande och förklarar sig finna det vara
oriktigt eller olämpligt eller mindre välbetänkt eller vad han må
ha för uttryck för sitt ogillande, ehuru han som sagt slutar med
att han ingenting gör åt saken utan avskriver ärendet.
Särskilt allvarligt och betänkligt förefaller detta förfaringssätt
vara, då det riktar sig mot domstolars utslag. Justitieotnbudsmannen
mottager en anmälan om fel i en dom med begäran
om hans ingripande. Det gör han emellertid icke vare sig på det
ena eller det andra sättet, men i stället går han in på eu under
-
Nr 21. 56
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
■ sökning av domens materiella innebörd eller på motiveringens hållbarhet
eller pa lagtolkningens riktighet o. s. v., och så resolverar
han, att han finner domen i det ena eller det andra avseendet
bristfällig, och att den rätteligen hade bort lyda så eller så. Eller
också inskränker han sig till en enkel förklaring, att han är av
annan mening än den, som i domen kommit till uttryck.
Nu vill jag säga, att när i utskottets utlåtande talas om domstolars
utslag, så göres icke någon klasskillnad mellan olika domstolar,
som herr Lindhagen behagade uttala i sitt anförande, utan
där sdgcs, dtt förfarandet alltid är betänkligt, men % cell synnerhet
när det riktar sig mot överrätters utslag. Och givet är, att ju
högre den domstol är, mot vilken uttalandet riktar sig, desto mera
uppseendeväckande är det och desto mera allvarliga följder har det.
För att göra det fullt begripligt, vad jag syftar på, och för
att herrarna tillika skola få fullt klart för sig, att det alldeles
icke är fråga om någon sådan undersökning av rättskipningens
tillstånd, som herrar reservanter tala om, då de vilja underkänna
utskottets bär gjorda anmärkning, så nödgas jag giva några exempel,
och jag lovar, att jag skall röra vid dessa med så varsam
hand, som det över huvud taget är möjligt.
. Det inträffar, att en jägmästare angiver en person för olovlig
älgjakt på kronopark, och att'' åtalet ogillas. Häradsrätten dömer
jägmästaren att betala ersättning till svaranden, men jägmästaren
fullföljer målet till hovrätten, och hovrätten befriar honom från
betalningsskyldighet. Svaranden, som tycker sig ha lidit orätt,
går till justitieombudsmannen och begär hjälp. Justitieombudsmannen
vidtager ingen åtgärd av den art, som jag förut talat om.
men i sin resolution, förklarar han att enligt hans mening hade
hovrätten rätteligen bort fastställa häradsrättens dom, d. v. s.
hovrätten hade rätteligen bort låta svaranden få ersättning i
detta fall.
Vad gäller det här mina herrar i Jo, det gäller uppenbarligen
en taxering av den bevisning, som föreligger i målet. Det gäller
att bedöma, huruvida den bevisning som förelåg, när jägmästaren
gjorde sin angivelse, var av den beskaffenhet, att han kunde anses
ha skälig anledning till sin åtgärd eller icke. Nu har hovrätten
bedömt denna bevisning på ett sätt och justitieombudsmannen på
ett annat sätt. År det nu sagt, att justitieombudsmannens taxering
är mera tillförlitlig än hovrättens? Tycker någon, att det
här är fråga om undersökning av rättsskipningens tillstånd här i
landet? Jag tvivlar på det. Hade justitieombudsmannen i detta
mal själv suttit, som domare i hovrätten, så hade han naturligtvis
helt enkelt blivit överröstad och därmed saken varit all. Men nu
står han som en hög auktoritet vid sidan av hovrätten, och så få
tidningarna meddela och klaganden med justitieombudsmannens
resolution visa svart på vitt på, att här har hovrätten dömt orätt.
Icke är det bra? Jag kan icke finna, att justitieombudsmannen
kan på något som helst stadgande i sin instruktion grunda en be
-
Onsdagen den 21 februari.
57 Nr 21.
fogenhet att uppträda på detta sätt och döma omigen i hovrättens
dom.
Ett annat exempel. En jordägare sökte vräkning på två personer,
som bodde i ett hus, beläget på jordägarens mark och strax
förut inköpt av den senare. Konungens befallningshavande meddelade
vräkning, men hovrätten undanröjde och förklarade, att
handräckning icke kunde beviljas i detta fall. — Det gäller här eu
tillämpning av § 192 i utsökningslagen. Den talar om, att arrendator
eller hyresgäst kan under vissa förhållanden vräkas. »Arrendator
eller hyresgäst» står det, och paragrafen har i praxis tillämpats
på det sätt, att handräckning enligt densamma meddelats endast
mot arrendator eller hyresgäst. Har någon på annan grund
suttit i en jordägares hus, så har denna paragraf icke ansetts tilllämplig.
Eu var det så, att de två personer, å vilka vräkning
•söktes, voro varken arrendatorer eller hyresgäster, utan de voro
f. d. ägare, som sutta kvar. — Som jag nämnde, undanröjde hovrätten,
Konungens befallningshavandes vräkningsbeslnt. Sökanden
gick till justitieombudsmannen och klagade. Yad svarade justitieombudsmannen?
Jo, han förklarade i sin resolution, att de faktiska
förhållandena i detta fäll voro sådana, att enligt hans mening hovrätten
hade bort, jämlikt grunderna för § 192 utsökningslagen,
fastställa Konungens befallningshavandes beslut, d. v. s. döma till
vräkning. Men, säger han vidare, som denna paragraf uttryckligen
nämner endast hyresgäst eller arrendator och som den tillika i
praxis tillämpats allenast på sådana, sä finner justitieombudsmannen
icke anledning vidtaga någon åtgärd, utan skulle taga i övervägande,
huruvida han borde taga initiativ till en lagändring i
denna del. D. v. s. justitieombudsmannen uttalar, att enligt hans
mening hade hovrätten bort i detta fall döma jämlikt grunderna
för paragrafen men emot paragrafens uttryckliga ordalydelse och
emot den tolkning och tillämpning, som han själv konstaterar hava
givits åt paragrafen i praxis. Justitieombudsmannen avlåter emellertid
icke någon ämbetsskrivelse till hovrätten, däri han delgiver
hovrätten sin mening och uttalar, som annars är vanligt, sin förhoppning,
att hovrätten skall ställa sig den till efterrättelse. Nej,
han gör ingenting sådant, utan resultatet av det hela är, att vederbörande
klagande har papper på att enligt justitieombudsmannens
mening hovrätten dömt orätt, och att tidningarna fått meddela allmänheten
denna justitieombudsmannens åsikt.
Ett tredje exempel. En klagande man, som under åratal besvärat
Kungl. Maj:t och alla möjliga myndigheter med klagomål
över den utgång, som åtskilliga av och mot honom anställda rättegångar
fått vid domstolarna, kommer nu också till justitieombudsmannen
med samma klagomål, ocn begär justitieombudsmannens
ingripande mot högsta domstolen i nio särskilda mål, däri högsta
domstolen enligt hans mening hade dömt oriktigt. På detta resolverar
justitieombudsmannen följande: »Enär — oavsett att jag
beträffande vissa av omförmälda mål är av annan mening än den
pluraliteten i högsta domstolen omfattat — här icke kan bliva
in g. justitieoinbudsmann
ens dm bet s~
förvaltning.
(Forts.)
Nr 21. 58
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
tal om tillämpning av § 101 regeringsformen, finner jag klagoskriften
ej till någon åtgärd föranleda.» Vad gäller det kär? Ja,
det vet ingen utom justitieombudsmannen allena. Han nöjer sig
med att förklara, att kan är missnöjd med kögsta domstolens avgörande
i vissa saker, men kan angiver icke vare sig i vilket avseende
lian är missnöjd därmed eller på vad sätt kan finner det
vara oriktigt. Icke är detta någon undersökning av lao-skipningens
tillstånd kär i landet. Ock jag skulle vilja fråga;0kan det
finnas något förnuftigt skäl för ett sådant uttalande, som det jag
nu citerat? Jag kan icke finna det. Men vad blir följden? Jo.
den som man väl kunnat förutse nämligen, att denne klagande
man nu går till lagutskottet ock klagar på justitieombudsmannen
och säger: vad är detta för något? Här har jag ju svart på vitt
på, att justitieombudsmannen anser, att kögsta domstolen dömt
orätt, ock ända vill kan ingenting göra. Kan då åtminstone icke
lagutskottet skaffa mig rättvisa?
Ja, dessa konkreta exempel, må ligga till grund för vad jag
kar att säga angående justitieombudsmannens förhållande till
domstolarnas domar. När justitieombudsmannen förfar på detta
sätt så uppkommer följande situation. En domstol giver ett utslag.
För det utslagets riktighet står domstolen inne med sin
auktoritet. Justitieombudsmannen förklarar det vara icke rätt
dömt;, det borde ka dömts på annat sätt. För det uttalandet står
justitieombudsmannen inne med sin auktoritet. Alltså en klar
konflikt mellan dessa båda höga samhälleliga myndigheter.
Den konflikten är att börja med olöslig. Ty så snart justitieombudsmannen
icke vidtager någon åtgärd medelst åtal eller
på annat sätt, så kommer icke hans uttalande under något bedömande,
och domstolen bar naturligtvis intet sätt att gorå sig kvitt
ett dylikt underkännande vitsord, som justitieombudsmannen givit.
Denna konflikt är vidare alldeles onödig, ty ett dylikt uttalande
av justitieombudsmannen kar ingen inverkan på domens
giltighet. Domen står sig lika bra ock fullbordas lika säkert,
vare sig justitieombudsmannen förklarat sig för sin del godkänna
domsslutet eller icke. Vad verkan har det då? Jo, det kar den
verkan, att den, som förlorat ock måste underkasta sig domstolens
dom, måste känna det om möjligt dubbelt bittert att göra detta,
när han har justitieombudsmannens uttalande, att domen icke var
riktig. Ock så kar det den verkan, att domstolen måste känna sig
ganska ledsamt prickad.
Men konflikten är också för det tredje bestämt skadlig. Den
river upp^ förtroendet för domstolarna och rättsskipningen här i
landet. Yad skall man tro, när sådana myndigheter som dessa
stå emot varandra? Ja, det antagliga blir väl, att man tror på
ingen av dem, utan tager sin tillflykt till talet om rättvisans
lotteri.
Men man kan också förutse längre gående verkan av ett sådant
kär system. Det är, att domstolarna naturligtvis i längden
icke komma att finna sig i att på detta sätt utan vidare prickas,
Onsdagen den 21 februari
59 Nr 21.
förvaltning.
(Fort».)
utan tillgripa det enda medel, som staf till buds såsom försvar. ”fÅudmmDe
vända sig till publiciteten, till pressen. 1 en av vara juridiska ^ ämbete
facktidskrifter upptages till exempel ett dylikt justitieombudsmannens
uttalande till granskning och kritik, och den kritiken
kan bli rätt så skarp. Om justitieombudsmannen tilläventyrs tinner
sig nödsakad att svara på den, så ha vi eu liten pressfejd i
gång. Icke är detta bra? Det är till ingen nytta utan uteslutande
till skada.
Det måste, såvitt jag förstår, ligga i riksdagens intresse att.
i den mån en tendens visar sig till en utveckling sådan som den
jag nu skildrat, försöka stävja den, och det tror jag skulle kunna
ske genom ett sådant uttalande, som här är föreslaget.
Som herrarna se av lagutskottets utlåtande, har i de tva
.punkter, som jag nu berört, avgörandet inom utskottet fallit efter
rena partilinjer. Om över huvud taget någonting i den vägen numera
kunde vara ägnat att förvåna, så borde det vara, just detta.
Ty det förekom vid utskottsbehandlingen, såvitt jag förnam, icke
ett ord i dessa frågor, som kunde tyda på att några höger- eller
vänsterintressen här kunde spela in. Och härutinnan borde vi val
kunna vara ense, att justitieombudsmannen såsom riksdagens förtroendeman,
i saker sådana som dessa måste förfara med synnerligen
stor varsamhet, så att han ej framkallar konsekvenser, som
ej äro önskvärda. Och något annat är det icke vi vilja ha sagt.
Vid betänkandet har fogats en reservation, som åberopats av
herr Sven Persson och som är utomordentligt skickligt avfattad
liksom allt, som kommer från det hållet. Men om herrarna läsa
denna reservation, så får nog medges, att den verkar mera som en
ursäkt, som ett överskylande av vad som skett än som ett försvar
av detsamma. Ett särskilt bevis för svagheten i denna reservation
är, att till stöd för justitieombudsmannens förfärande åberopa^
det sakförhållandet, att inom våra domstolar förekomma skiljaktiga
meningar och att dessa dissentierande meningar av gammalt
alltid publiceras. För reservanten själv, om icke för alla andra,
måste det nämligen stå klart, att''de saker som han här jämför
med varandra äro fullständigt inkommensurabla. I en kollegial
domstol är det ju så, att de särskilda domstolsledamöterna hava
skyldighet att var och eu för sig döma i målets hela vidd,
och om de därvid komma att stanna i olika meningar, sa gives
det en lösning av konflikten genom de stadganden angående omröstning
till dom, som finnas i rättegångsbalken. Det är alltså
sörjt för, att en av dessa skiljaktiga meningar alltid blir den radande
och utgår som domstolens beslut. Där löses alltså konflikten.
Men ett helt annat förhållande är det med justitieombudsmannen,
som står såsom en auktoritet vid sidan av domstolarna,
mot domstolarna. När han uttalar en skiljaktig mening om jag
får begagna detta uttrvcket för hans kritik, så bill’ maltällningen
aldrig löst. Det blir aldrig utklarat, vilken som egentligen skulle
hava rätt. Enligt min uppfattning är justitieombudsmannen icke
satt till att på detta sätt döma om igen i malet. Han har att
Nr 21. 60
Onsdagen den 21 februari.
aens ämbetsförvaltning.
(Forts.)
''™bud£an- !mdCrSÖka’ 0n? detXTli"uef. fel eller försummelse, som bör föranleda
hans ingripande. Naturligtvis kan vid sådan undersökning inträffa
att justitieombudsmannen kommer till den uppfattningen, att om
han suttit som domare i det målet, skulle kan hava dömt på annat
sätt. Det är icke tal om att icke detta kan inträffa, liksom det
ar hans tullständiga rätt att tänka vad han vill om domstolens sätt
att avdöma ett mål men att i sina resolutioner framlägga ett dvlikt
resultat av sm undersökning, därtill giver instruktionen enligt min
uppfattning «?]“ någon som helst anledning. Ty sådant är icke
att hänföra till undersökning om rättsskipningens tillstånd, och
icke heller förenligt med den varsamhet och den omsikt som justitieombudsmannen
otvivelaktigt bör iakttaga. Granskar han domstolarnas
utslag och finner fel eller försummelse, så har han att inskrida
pa det sätt som instruktionen utvisar, men något annat förfarande
mgar enligt mm mening icke i hans ämbetsåligganden eller ämbetsbefogenheter.
Saken har verkligen eu stor principiell och praktisk
betydelse, och det går icke an, såsom man här försökt, att
bagatellisera och halka över den. Det går sa mycket mindre
detta, som det visat sig, att justitieombudsmannen har en bestämd
endens att även i andra fall och även mot andra tjänstemän än
domare — vi hava hört exempel härpå från en föregående talare —
förfara pa samma sätt. Förtärandet är naturligtvis lika betänkligt
i detta fall men väcker icke sådant uppseende, och beträffande
enskilda tjänstemän äro följderna icke så svåra, som när det
galler domstolar.
I)et. är en mycket om punkt i justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
som jag nu har berört; och jag är fullt medveten om
f. lag satt fingret på den punkten ganska hårt. Jag har gjort
det därför, att jag är övertygad om, att vad jag sagt är så sant
och sa beiogat, att det skall vinna erkännande, när det en gäng
b;iriaft.-111rik,s-1agstrycket och begrundat; så sant och så befogat,
att det till följd av sin egen inneboende styrka kommer att vinna
beaktande i en framtid, även om det icke lyckas vinna kammarens
anslutning nu i dag.
Utskottets betänkande innehåller en del andra saker av relativt
mindre vikt, men jag har så länge uppehållit mig vid det som,
ör mig är det väsentliga, att jag icke skall besvära kammaren
med att närmare yttra mig om det andra. Endast en liten anmärknmg,
föranledd av herr Lindhagens yttrande i en punkt där jag
är av skiljaktig mening mot honom, den punkt som gäller uttalan(1®tnom,
(loms1tolarnf1 val av jurymän. Om herrarna läsa utskottets
utlåtande i denna del, så finna herrarna, att det är så omsorgsfullt
svarvat och att man där nödgats åberopa, vad man antager att
justitieombudsmannen i det sammanhanget underlåtit, att hela uttalandet
ger vid° handen, att det icke sä mycket varit justitieommdsmannens
ifrågavarande uttalande som föranlett lagutskottets
yttrande utan att detta framdrivits av en önskan att i detta fall
giva justitieombudsmannen en liten påstötning. Då jag icke trött,
Oosdageu <len februari.
Hl Nr 21.
att justitieombudsmannen bar behövt eu sådan påstötning, har jag
icke biträtt denna del av utskottets utlåtande.
Herr talman! Då andra hava yrkat bifall till sina reservationer,
så får väl även jag framställa ett motsvarande yrkande,
nämligen att det stycke som handlar om jurymannavalet måtte
utgå, d. v. s. att betänkandet måtte med godkännande läggas till
handlingarna med uteslutande av det stycke som börjar nederst på
sidan 6 med orden Jämväl till ett uttalande; och slutar med »avsikt
att hävda».
För övrigt yrkar jag alltså bifall till lagutskottets utlåtande
oförändrat.
Herr Gustafsson i Örebro instämde häruti.
Herr Schotte: Herr talman! Vad beträffar herr Lindhagens
reservation rörande det s. k. förräderimålet, så är det alltför väl
och allmänt känt, att hela detta mål inom det parti, som jag har
äran tillhöra, väckt en mycket pinsam uppmärksamhet. Jag kan
också i mycket instämma med vad herr Lindhagen i detta hänseende
här i dag anfört, och även enligt min mening har justitieombudsmannens
motivering för sitt beslut att icke väcka åtal mot
Stockholms rådstuvurätt säkerligen kunnat vara lyckligare. Men
för min del kan jag icke vara med om, att man i detta fall gör
något särskilt uttalande mot justitieombudsmannen, därför att han
icke väckt det åtal, som herr Lindhagen ansett honom böra hava
väckt och detta därför, att jag anser det vara en oriktig och
olämplig åtgärd, om den praxis skulle utveckla sig att man droge
enskilda mål under riksdagens prövning och med voteringsmajoritet
framdreve ett eller annat uttalande om gillande eller ogillande
av justitieombudsmannens ämbetsåtgärd i det speciella fallet. Detta
måste föranleda till, att kamrarna ofta fatta olika beslut, och att därförut
Uj pkomme en diskussion, som vore synnerligen olämplig och
där det givetvis skulle vara mycket svårt för de enskilda ledamöterna
av kammaren att komma till en uppfattning om vad som
över huvud taget i det speciella fallet kan vara överensstämmande
med lag och rättvisa. Det är på dessa skäl jag tror det vara
olämpligt, om man droge de enskilda målen under riksdagens
prövning. Kommer man däremot till den uppfattningen, att justitieombudsmannen
inom en viss klass av mål eller mera allmänt
icke fullgjort den ämbetsmannaplikt, som man anser åligga honom,
är det givet, att man har att därom göra anmälan till riksdagen
och förklara, att det finnes anmärkning mot justitieombudsmannens
förvaltning, med de konsekvenser som detta kan hava i det
ena eller andra avseendet. Detta har man icke här velat göra.
Utan jag tror tvärtom, att man, trots att anmärkningarna befinnas
vara både många och vältaligt utlagda, anser, att justitieombudsmannen
i det stora hela fyllt alla rimliga anspråk på ett
oavlåtligt övervakande av författningarnas tillämpning och beivrande
av ingrepp mot medborgerliga rättigheter. Jag kan således
Amj. justitieombuds
mannens
ämbetsfurv
ältning.
(Forts.)
Nr 21. 62
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
i detta avseende icke biträda det yrkande, som från herr Lindhagens
sida är framställt.
Med avseende å vad utskottet anfört på sid. 6 och 7 skall
jag be att få förorda bifall till herr Sven Perssons yrkande. Vad
först beträffar uttalandet i fråga om ordförandena i val- och pensionsnämnderna,
som också den siste ärade talaren berört, så vill
jag erinra om att fjolårets lagutskott avböjde att fatta någon
.ståndpunkt i ena eller andra riktningen med avseende på huruvida
dessas åtgärder folio under justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
utan utskottet ansåg, att det tillkomme vederbörande domstol
att, om och när fråga om åtal väcktes, fatta position i saken.
Det synes icke vara anledning för utskottet att nu intaga eu förändrad
ståndpunkt. Justitieombudsmannen har tydligen icke begärt
något nytt uttalande i frågan från utskottets och riksdagens
sida. Vid sådant förhållande hava vi funnit, att någon förnyad
hänvisning till frågans egenskap att vara en domstolsfråga icke är
påkallad. En sådan hänvisning skulle närmast hava givit det intrycket,
att man vill, att justitieombudsmannen mot dessa personer
alltid skall använda åtalsvägen, då vi reservanter däremot anse,
att det kan vara lämpligt att spara på åtalsåtgärden till allvarvarsammare
fall och i övriga fall söka vinna rättelse genom eu
påpekan i ena eller andra avseendet, Det bör ävenledes uppmärksammas,
att det här är fråga om viktiga kategorier såsom valnämndsordförandena,
vilka hava en synnerligen betydelsefull och
för medborgerliga val grundläggande uppgift, och att det således
säkerligen är riktigt, att dessa ordförandena icke Jämnas utan all
tillsyn, ehuru vi finna, att det är klokt och betingat av förhållandena,
att man gent emot dem, som till en viss del äro kommunala
tjänstemän, förfar med viss varsamhet. Utskottets uttalande i
detta hänseende är därför enligt min mening fullständigt obefogat.
En annan sak blir, om man vill vidtaga en sådan ändring i justitieombudsmannens
instruktion, att det klart framgår, att de ordförande,
varom här är fråga, stå under justitieombudsmannens inseende,
en åtgärd som jag för min del icke har något att erinra
emot och som jag tycker skulle vara en lycklig lösning på denna*
fråga, som mera tycks vara tillkommen från högerns sida för att
giva ytterligare ett litet stick åt justitieombudsmannen än framkallad
av verkliga sakförhållanden.
Vad härefter beträffar den anmärkning, som utskottet framställt
på sid. 7 i betänkandet, har den siste ärade talaren på Stockholmslänsbänken
vidlyftigt inlåtit sig på denna och med indignerat
patos uttalat sig emot justitieombudsmannens åtgärder i vissa
speciella fall. Han har dragit fram särskilt tre fall och belyst,
vilka vådor justitieombudsmannens uttalanden i dessa fall kunna
medföra, och han har sagt, att det var exempel. Jag skulle däremot
våga det påståendet, att dessa icke äro exempel, utan de äro
de tre fall, som över huvud finnas i justitieombudsmannens berättelse
eller eljest av utskottet granskade handlingar, och därmed
Onsdagen den Hl februari.
Nr Hl.
är således materialet uttömt. J ag har åtminstone för min del icke
kunnat finna Hägra andra fall.
I själva verket måste justitieombudsmannen ovillkorligen vara
berättigad att motivera varför han i ett speciellt fall icke åtalat
utan låtit bero vid varning eller varför han över huvud taget icke
alls vidtagit någon åtgärd. Det måste vara eu rättighet för honom,
och det är en lämplig åtgärd, för att lagutskottet och riksdagen
skola vara i tillfälle att bedöma de principer, vilka justitieombudsmannen
vid sin ämbetsförvaltning följer. Om man anser, att denna
motivering kunde ha varit bättre i ett eller annat fall, är detta
uteslutande en tvist om, hur en sak skall skrivas, och därom veta
vi, att det bland 50 jurister ibland kan finnas 49 olika meningar.
Nu förevarande spörsmål tangerar också ganska mycket frågan,
huruvida justitieombudsmannen över huvud taget har rättighet
att utdela varning. Det ropas på alla håll från ämbetsmännen:
åtala, åtala; jag vill ställa mig under åtal. Det låter ju
mycket bra, men i själva verket är avsikten med justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning icke blott att åtala utan att försöka
vinna rättelse i förhållanden, som kunna på annat sätt rättas, och
således icke blott att ställa till ansvar utan att »ställa till rätta»
i den betydelse, som detia uttryck vardagligen har.
Det var en tid, när man försökte angripa justitieombudsmannens
rätt att göra påpekningar utan att verkställa åtal och dä
gingo vågorna höga bland ett par dåvarande ledamöter av kammaren.
Dylika meningar vunno emellertid icke någon anslutning.
Nu har man gått ett ytterligare steg och tror, att den vind, som
nu allmänt blåser skall vara gynnsam för att få till stånd ett
riksdagens uttalande i syfte att inskränka justitieombudsmannens
befogenhet att motivera sina beslut.
För övrigt kommer man med sina strävanden i sistberörda
avseende också mycket nära in på den taktik, som herr Lindhagen
använt i sin reservation och som man kritiserar hos honom, nämligen
att draga enskilda mål under riksdagens prövning. Hur
ställer sig då saken? Herr Petersson i Lidingö villastad säger
att justitieombudsmannen i vissa speciellt angivna fall hävdat en
juridiskt oriktig eller omtvistlig mening. Härom har herr Petersson
i Lidingö villastad en mening, herr Lindhagen har en annan mening
i dessa fäll och de övriga juristerna i kammaren kanske dela sig
på olika meningar. Därmed äro vi mitt uppe i ett stort gurgel
om, hur ett enskilt mål skall bedömas, vilket icke kan vara meningen
med riksdagens befogenhet att få del av och granska justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
Jag tror således, att när den siste ärade talaren patetiskt
ställer sin mening under framtidens dom, kunna vi också med lugn
ställa vår mening under samma dom, och jag tror, att vår uppfattning
har väl så goda skäl för sig, som den, vilken den ärade
talaren på Stockholms länsbänk gjorde till sin. Det är ändamålslöst
att resonera om justitieombudsmannens motiveringar; man gör
i själva verket klokt i att alltjämt hålla fast vid att icke draga upp
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
Nr 21. 64
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
enskilda mål till debatt i kammaren. Vill man göra anmärkningar,
skall anmärkning göras mot justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
såsom helhet eller beträffande vissa bestämda slag av mål eller
åtgärder. Är man beredd att gå till aktion mot justitieombudsmannen
eller vill man det icke? Det är huvudfrågan. Jag är
för min del ick*e beredd till att gå till en sådan aktion och därför
ber jag att få yrka bifall till det av herr Persson i Norrköping
framställda yrkande med avseende på herr Alexandersons reservation,
samtidigt som jag yrkar avslag på herr Peterssons i Lidingö
villastad förslag med avseende på uttalandet om val av jurymän,
vilket ingalunda varit avsett som en påstötning om åtal utan varmed
vi endast velat framhålla, att justitieombudsmannens uttalande
kunnat formuleras på ett något lämpligare sätt och att det kan
ge anledning till missförstånd.
Herr P er sson i Norrköping: Herr talman! Jag fick av lag
utskottets
ärade ordförandes långa anförande ytterligare förstärkt
den känsla, som jag fått i lagutskottet under de sista åren, nämligen
att här göras synnerligen energiska och även skickliga försök
att förmå riksdagen att slå in på den'' vägen att uttala klander
mot sin speciella tjänsteman, justitieombudsmannen, i syfte
att söka om möjligt avhålla honom från att tillbörligen hålla efter
de ämbetsmän, domstolar m. m., över vilka han fått till uppgift
att öva tillsyn. Med andra ord, man vill förleda riksdagen till
att söka klippa klorna på riksdagens justitieombudsman. Men den
vägen bör verkligen riksdagen akta sig för att slå in på.
Jag tager mig friheten erinra om, att det icke är första gången
sådana försök göras. Jag tror, att det var redan under det första
året jag tillhörde lagutskottet, som det från samma håll gjordes
försök att få lagutskottet och riksdagen med på att uttala anmärkning
emot den praxis, som utvecklat sig däruti, att justitieombudsmannen
icke alltid åtalade eller gjorde anmälan hos justitiekansler^
såsom det stod i den gamla instruktionen, utan lät bero
vid vunnen rättelse och avgiven förklaring eller vad eljest förekommit
i saken. Nu hava anmärkningarna över denna taktik upphört,
tack vare att riksdagen år 1915 fattade beslut om, att det
förfarande, som justitieombudsmannens verksamhet utvecklat till
praxis, skulle inskrivas i instruktionen, och därmed var saken klar.
Det försöket ledde således icke till något resultat.
Nu säger herr Petersson i Lidingö villastad, att han är övertygad
om, att vad han här framhållit är sant, och att det av
senare riksdagar vid kommande tillfallen skall vederbörligen uppskattas.
Jag är lika övertygad om, att kommande riksdagar skola
hålla andra kammaren räkning för, att den omintetgör dessa med
stor juridisk skicklighet motiverade försök att beröva justitieombudsmannen
rörelsefriheten, i den mån denna verkligen behöver
taga sig uttryck i det offentliga livet.
Här säges vidare, att man måste hava det klargjort, huruvida
justitieombudsmannen har någon tillsynsrätt över dessa nya myn
-
Onsdagen den 21 februari.
G5 Nr 21.
digheter, pensionsnämndsordförandena och valnämndsordförandena.
Konsekvenserna av detta, strängt utdragna, bliva, att därest någon
inkommer till j u s t it i o m b u d s in an nen med klagan över pensionsnämndsordförandes
eller valnämndsordförandes åtgärder, skulle justitieombudsmannen
avvisa detta mål med motivering, att han icke
kan taga befattning med det; han kan icke vidtaga någon åtgärd
för att åvägabringa rättelse, därför att han icke är på det klara
med, huruvida han har tillsynsrätt över dessa myndigheter. Någon
säger nu, att detta skall avgöras genom domstolarna; det
skall drivas fram till åtal. För att slita tvisten vore det enligt
min mening bäst, att man lagstiftade i ärendet, så att alla meningsskiljaktigheter
om den saken vore slut. Jag skall icke tilllåta
mig uttala, i vilken riktning denna lagstiftning bör gå. Lagutskottet
har icke velat taga ståndpunkt i denna fråga, men det
föreligger icke heller något skäl för lagutskottet att göra den erinran,
som av dess majoritet gjorts, mot vad justitieombudsmannen
skrivit med anledning av föregående års lagutskottsbetänkande.
Så hava vi domstolsfrågan. Borgmästaren i Karlskrona, ledamoten
av lagutskottet herr Holmdahl har gjort ett inlägg, som är
synnerligen typiskt och som vi skola lägga märke till. Polismästaren
i Karlskrona har gjort framställning till en biografägare,
vilken framställning innerst innebar, att biografägaren skulle sluta
att förevisa en film på sin biografteater. Polismästaren har ansett
sig ha rätt att göra denna framställning. Justitieombudsmannen,
hos vilken klagomål anförts, förklarade, att polismästarens åtgärd
i detta fall var olämplig och obehörig. Så åberopar nu den ärade
representanten för lagutskottet kungl. förordningen angående biografforeställningar
§ 2. Men denna kungl. förordning har varken
polismästaren i Karlskrona eller någon annan polismästare med
att göra, på sätt som karlskronapolismästaren gjort försök till, ty
i fortsättningen på den kungl. förordningen heter det i § 4: »Vid
föreställning, som avses i § 1, må ej förevisas bilder, såvida de
icke dessförinnan blivit efter verkställd granskning godkända i den
ordning här nedan sägs», och vilken denna ordning är angives i §
5 där det heter: >Den i § 4 första stycket omnämnda granskning
av biografbilder skall för hela riket å ort, som Konungen bestämmer,
verkställas av en eller flera av Konungen därtill förordnade
granskningsmän.» Detta syftar på biografcensor erm a här i Stockholm.
När dessa granskningsmän godkänt filmen till uppförande,
skola de avgiva intyg därom, vilket intyg biografägaren har att
uppvisa för polismästaren, och så skall denne vara nöjd därmed.
Vi hava förut här i riksdagen sökt råda bot för den censurering
hit och dit, som de lokala myndigheterna förut utövade, och lyckats
åstadkomma ett resultat i detta avseende. Så kommer i alla fäll
en polismästare och söker censurera, därför att han anser den av
censorerna godkända filmen vara stridande mot sedligheten nere i
Karlskrona. Ingen annan polismästare i riket har haft något att
invända mot samma film. Så gör stadens borgmästare anmärkning
emot justitieombudsmannen, därför att han framhållit för polis
Andra
kammarens protokoll 1917. Nr 21. 5
Ang. justitieombudsmannenå
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
t
Nr 21. 66
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsman/tei/s
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
mästaren det olämpliga och obehöriga i hans förfarande och därför
att han icke lät åtala polismästaren för vad denne låtit komma sig
till last. Det skulle alltså vara ett fel, att icke justitieombudsmannen
ansett åtal böra följa för en dylik sak. När detta kommer
från en juridisk ämbetsman i landet, är det skäl att fråga sig,
huruvida man icke rent av gör ansträngningar för att finna alldeles
obehöriga anmärkningar mot justitieombudsmannen vid detta
års riksdag.
De exempel, som herr Petersson i Lidingö villastad åberopade,
vorC) — nämnde han — exempel. Det är desamma, som framdra
gits
inom lagutskottet. Några andra ha här icke kunnat fram
dragas
bland" alla de omkring 800 ärenden, som justitieombudsmannen
haft att behandla under året. Och vad har skett i de
här fallen? I det ena fallet uttalade justitieombudsmannen, att
han ansåg, att hovrätten rätteligen bort fastställa häradsrättens
dom. I det andra uttala han några ord såsom motivering till att
han skall taga i övervägande, huruvida icke en framställning skall
göras till regering och riksdag om vederbörlig lagändring. Detta
sitt uttalande motiverar han bi. a. därmed att han icke ansåg sig
kunna vara fullt överens med hovrätten. Och i tredje fallet uttalar
han också den uppfattningen att, fastän han är av annan
mening än majoriteten i högsta domstolen, han icke kan göra något.
Man skulle alltså gå dithän att man skulle förbjuda justitieombudsmannen
att uttala sin uppfattning, och varför? Jo, därför
att man anser, att dessa uttalanden äro så förfärligt farliga
för domstolarnas auktoritet, då det kommer ut i tidningspressen
och där redogöres för, att justitieombudsmannen i det och det särskilda
fallet haft en annan uppfattning än vederbörande domstol.
Jag tror icke, att domstolarnas auktoritet blir särdeles lidande på
att justitieombudsmannen uttalar en uppfattning om en särskilt
fälld dom. I varje fall förefaller det mig icke, som om detta vore
ett tillräckligt motiverat skäl för att riksdagen på grund av att
sålunda förekommit skulle låta sig lockas till att uttala ett klander
av justitieombudsmannen och hans verksamhet och därigenom
ge honom en varning; låt bli alla dylika uttalanden. Låt helst
domstolarna så långt det kan låta sig göra sköta sig själva i lugn
och ro även om det finns eu allmän uppfattning här i riket, att
det är långt ifrån väl beställt i detta avseende.
Det är huvudsakligen på dessa skäl, som jag omöjligt kan
vara med om ett bifall till det förslag, som lagutskottets majoritet
kommit till, och därför att riksdagen därigenom är inne på en farlig
väg, som i fortsättningen kan bli ödesdiger för de syften, som
ligga till grund för den enastående och i mänga hänseenden utomordentliga
institution som vi här i landet ha i justitieombudsmannainstitutionen
och numera även i militieombudsmannainstitutionen.
Vi få icke genom några uttalanden, som äro obehöriga
eller icke behövliga, försöka kringskära dessa ämbetsmyndigheters
rätt till att röra sig fritt för att därigenom tillgodose det som man
velat ha tillgodosett och bör ha tillgodosett gent emot ämbets
-
Onsdagen den februari.
Nr 21.
HT
mannavälde och domstolsövergrepp in. m., vilket allt stål- omnämnt
i justitieombudsmannens instruktion. Det är därför, herr talman,
som jag vidhåller mitt yrkande och ber även att få instämma i
det yrkande, som herr Lindhagen framställt.
Herr Holmdahl: Då herr Sven Persson riktat ett särskilt angrepp
mot mig, skall jag be att få fästa hans uppmärksamhet på
att mitt anförande var eu fullt objektiv relatering av vad som förekommit
under skriftväxlingen mellan justitieombudsmannen och
polismästaren i Karlskrona. Jag har icke tillåtit mig att själv
uttala någon uppfattning om vilken ståndpunkt till själva sakfrågan
som var den riktiga. Jag tillkännagav detta tydligt, och
jag framhöll, att jag så mycket mindre kunde göra det, som riksdagen
icke är det forum, inför vilket denna fråga skall avgöras.''
Vad jag framhöll och särskilt pointerade såsom beaktansvärt, var,
att justitieombudsmannen efter att hava uttalat sådant klander,
som han gjort i sin ämbetsskrivelse av den 4 november underlät
att anställa åtal mot ämbetsmannen ifråga, oaktat denne förklarade,
att han icke kunde godkänna justitieombudsmannens uppfattning,
och oaktat han hemställde om att justitieombudsmannen
skulle ställa honom under åtal för att därigenom få sin sak lagligen
bedömd. Det är detta som jag framhållit; och jag har så
mycket större skäl att vidhålla, vad jag förut anfört, som justitieombudsmannen
lika litet som någon annan person äger att tillvita en
ämbetsman tjänstefel. Men, om han det gör bör han också vara
både juridiskt och moraliskt skyldig att ställa ämbetsmannen under
åtal, så att denne blir i tillfälle att rehabilitera sig.
Herr Persson i Norrköping: Det är icke alls justitieombudsmannens
skyldighet att åtala i alla de fall, där felaktigheter ha
blivit begångna. Jag ber att få hänvisa den ärade talaren till
ordalydelsen av § 3 i justitieombudsmannens instruktion jämte ordalydelsen
av § 15. Pastan en polismästare eller någon annan ämbetsman
så att säger tigger stryk, har justitieombudsmannen icke
någon skyldighet att fästa sig vid hans uppfattning i det fallet,
utan har full rätt att handla såsom han vill, blott felet blir rättat.
Och det var ju också fallet i Karlskrona, i det att den förbjudna
filmen trots polismästarens försök till förbud, fick visas.
Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav först
propositioner i fråga om det under överläggningen framställda yrkandet,
att kammaren skulle förklara sig ogilla de uttalanden å sid.
5 och 6 i utlåtandet, som började med orden: »I sin år 1916» och
slutade med orden »gällande instruktion», nämligen dels på bifall
till nämnda yrkande, dels ock på avslag därå; och blev berörda yrkande
av kammaren bifallet.
Härefter framställde herr talmannen propositioner angående yrkandet,
att det uttalande å sid. 7 i utlåtandet, som började med
orden »Utskottet har icke» och slutade med orden »å densamma»,
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Korta.)
Jfr 21. 68
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsfSmältning.
(Forts.)
skulle ogillas, nämligen först på bifall till nämnda yrkande samt
■vidare på avslag därå; och blev jämväl ifrågavarande yrkande av
kammaren bifallet.
Vidare gav herr talmannen beträffande yrkandet, att det uttalande
å sid. 6 och 7 i utlåtandet, som började med orden »Jämväl
till» och slutade med orden »avsikt att hävda», skulle uteslutas, propositioner
dels på bifall till nämnda yrkande, dels ock på avslag
därå; och avslog kammaren berörda yrkande.
Slutligen framställde herr talmannen propositioner beträffande
yrkandet, att kammaren skulle förklara sig gilla den anmärkning
mot justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, som innefattades i
,vad herr Lindhagen i sin reservation hemställt å sid. 25, nämligen
först på bifall till nämnda yrkande samt vidare på avslag därå; och
fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lindhagen, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den.
som vill, att kammaren avslår yrkandet, att kammaren
skall förklara sig gilla den anmärkning mot justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning, som innefattas i vad herr Lindhagen i sin reservation
vid lagutskottets förevarande utlåtande, nr 2, hemställt a sid. 25,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda yrkande.
Voteringen utvisade 99 ja mot 65 nej, vadan kammaren avslagit
berörda yrkande.
Härefter beslöt kammaren att lägga förevarande utlåtande till
handlingarna.
§ 10.
Föredrogos vart för sig lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av justitieombudsmannens framställning till
riksdagen angående ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den
14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt
häktad m. m.; och
nr 4, i anledning av väckt motion om antagande av en lag angående
vård och tillsyn av ännu kvarvarande milstolpar m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.
Onsdagen den 21 lekman.
69 Nr 21.
§ n.
Härefter förelåg till avgörande andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av en av herr Källman
m. fl. väckt motion, nr 13, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
avskaffande av entreprenadsystemet vid lantbrevbäringens ordnande.
Uti en inom andra kammaren av herr Källman m. fl. väckt motion,
nr 13, som för förberedande behandling hänvisats till kammarens
tredje tillfälliga utskott, hade motionärerna hemställt a) att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke för lantbrevbäringens
ordnande det nu använda entreprenadsystemet kunde avskaffas
och ersättas med andra tidsenliga bestämmelser, såväl ifråga om avlöningsförhållanden
som tjänstgöring och anställningsvillkor, samt
b) att vid den blivande utredningen särskild uppmärksamhet ägnades
frågan om brevbäringens ordnande uti förstads- och andra stadsliknande
samhällen, varigenom där anställda brevbärare i görligaste
mån likställdes med motsvarande befattningshavare i städerna.
Utskottet hemställde, att andra kammaren i anledning av^ förevarande
motion måtte för sin del besluta, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utreda, huruvida och i vilken utsträckning det för brevbäringens
ordnande nu använda entreprenadsystem kunde avskaffas, särskilt
i förstads- och andra stadsliknande samhällen och där brevbäringen
upptoge största delen av brevbärarens tid, samt vidtaga de åtgärder,
som härav kunde föranledas.
Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Johansson
i Brånalt förklarat sig icke kunna biträda utskottets hemställan,
såvitt densamma avsåge andra orter än förstäder och andra stadsliknande
samhällen.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till
Herr Johansson i Brånalt, som yttrade: Som synes, har jag
icke kunnat biträda utskottet i dess hemställan, och skälet därtill
framgår av den vid utlåtandet fogade reservationen. Men då jag
däri icke framställt något yrkande, skall jag be att här få framställa
ett sådant. Jag ber då endast att få yrka att få struket
ordet »särskilt», som återfinnes på 11 sidan, näst sista raden i utskottets
kläm, där det nu heter: »huruvida och i vilken utsträckning
det för brevbäringens ordnande nu använda entreprenadsystem
kunde avskaffas, särskilt i förstads- och andra stadsliknande
samhällen». Det är detta ord »särskilt», som jag yrkar måtte
strykas ur utskottets kläm.
Ang. av*
kallande av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbäringens
ordnande.
Härpå anförde
Nr 21. 70
Onsdagen den 21 februari.
Ang. avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbär
ing ens ordnande.
. (Forts.)
Ang. skydd
för förlust på
grund av
älvames bortförande
av
jord.
Herr Källman: Herr talman! Jag skall bara be att med
några få ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag vill anmärka, att utskottet är fullkomligt ense om att
det behövs en bättre ställning för dessa s. k. förstadsbrevbärare, vilka,
såsom i motionen framhållits, ha en stadigvarande sysselsättning
med brevbärning i våra tätbefolkade samhällen, som icke äro städer.
Jag hoppas, att enigheten härom hos utskottet skall bli anledning
till ett beslut vid denna riksdag också i första kammaren, då frågan
kommer dit.
Jag vill härtill lägga, att jag hoppas, att man skall hysa
större intresse än tidigare kommit till synes, även i första kammaren
för de egentliga lantbrevbärarna.
Då herr Johanssons i Brånalt reservation redan i förväg är
bemött såväl i motionen som i utskottsutlåtandet, skall jag inte
tillåta mig att nu ytterligare anföra något emot densamma utan
yrkar utan vidare bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Johansson i Brånalt gjorda yrkandet; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.
§ 12.
Slutligen upptogs till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 2, angående herr Ingvarsons m. fl. motion,
nr 264, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skydd för jordägare
eller brukare av jord mot oförskylld förlust på grund av älvarnas
bortförande av värdefull jord.
I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 264, hade herr Ingvarson m. fl. hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning samt för riksdagen
framlägga förslag till åtgärder, varigenom jordägarne eller jordens
brukare bleve skyddade mot oförskylld förlust på grund av älvarnas
bortförande av värdefull jord.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade
Herr Ingvarson: Herr talman, mina herrar! Egentligen
borde motionärerna vara tacksamma mot utskottet för att det,
ehuru det visserligen enhälligt avstyrkt motionen, ändå varit ganska
välvilligt i sin motivering. Men icke desto mindre är det
71 Nr 21.
Onsdagen den 2l februari.
jord.
(Forts.)
omöjligt att underlåta att fästa uppmärksam heten _ på en del.av £»;***,
denna motivering, som jag för min del anser vara mindre hållbar. grund av
Jag vill fästa uppmärksamheten pa ett ställe, där det heter, att mvarntH bort»den
bortföring av jord, som direkt förorsakas av trafiken och farande av
flottningen på älvarna torde, enligt vad utskottet inhämtat, vara
av fullständigt underordnad betydelse i jämförelse med flen, som
beror på själva älvens underminerande arbete». Jag är icke alls
övertygad ''om att utskottet har rätt därutinnan. Jag skall strax
tillåta mig att inför kammaren föredraga ett dokument, som vittnar
i rakt motsatt riktning. , , ,
I själva sakfrågan säger utskottet, att det ar utskottets mening,
att det kan tänkas sådana fall av värdeminskning ifråga om
enskild egendom, där ersättning ifrån det allmännas sida kan böja
ifrågakomma. Men utskottet anser, att de här ifrågasatta ersä
ningskraven icke ilro av den beskaffenhet, att de borde föranleda
någon allmän ersättningsskyldighet. Utskottet säger vidare, att
det behjärtat motionärernas synpunkter men att det icke finner
ett riksdagens ingripande för närvarande påkallat. ,
Nu är att märka, att motionärerna ha i sin motion talat dels
om önskvärdheten av att förebygga allt för störa förluster för enskilda
och, där inte annat hjälper, ersätta dylika förluster, dels
om nödvändigheten av att ur det allmännas egen synpunkt söka
förhindra förluster genom älvarnas underminera syarbete t ex. pa
så sätt, att vägarna helt enkelt undermineras och bortspolas med
den påföljd, att man får bekosta dyrbara och omfattande ny anläggningar
av vägar. Om denna senare sak har utskottet icke
nämnt ett ord. Men att sådant icke desto mindre förekommer
och att det vållar åtskilliga bekymmer, ber jag kammaren vara
fullkomligt övertygad om. ...
Jag vill icke gärna här upptaga någon längre debatt, men till
belysning av, att det varit no g så motiverat, att denna sak nu
förts fram, skall jag tillåta mig att ur några officiella handlingar
framdraga ett exempel, som pekar just i denna riktning. Kronofogden
i Medelpads östra fögderi avlät år 1905 till länsstyrelsen
i Västernorrlands län en längre skrivelse, ur vilken jag ber att fa
föredraga följande: »Som bekant äga på grund av strändernas beskaffenhet
betydande skärningar årligen rum utefter Indalsälvens
lopp, särskilt, vad detta fögderi vidkommer, inom Indals- och Timrå
socknar; och inom jämförelsevis kort tid gå på detta sätt störa
sträckor av mark förlorade.. På de ställen, där skärning nu förekommer,
torde densamma, därest strandskydd ej anbringas, komma
att fortgå ända till dess vattnet bortsköljt så mycket mark, att
berg- eller stengrund möter.» Och kronofogden utvecklar vidare
— jag skall nu icke föredraga hela skrivelsen — hurusom följden
härav blir den, att allmänna landsvägen till slut undermineras
med därav följande dyrbara omkostnader för samhället och de väghållningsskyldiga.
Länsstyrelsen infordrade på grund härav genom
länsmannen yttrande av vägstämman, och det yttrande, sorg sålunda
inkom därifrån, är talande nog. Let lyder sålunda: »Åter
-
Jlr 21. 72
Onsdagen den 21 februari.
®tä.llanfe herr kronofogde Engelstedts skrivelse---med därå
grund av te<jknade resolution far vagstyrelsen på det livligaste instämma
älvames bort- ^ronotogdens anhållan om uti skrivelser!, omförmälda undersökforande
av ning, vid vilken vi förbinda oss hålla hantlangare. Indals socken
jord. verkställde visserligen för 30 å 40 år sedan åtskilliga skvdds
(Forts.
) arbeten vid den i skrivelsen omförmälda platsen, men» — och detta
ber jag utskottets ledamöter vara så goda att särskilt lägga på
hjärtat — »den oerhörda skada, som ångaren Indalen under sina
färder på älven åstadkommer på dess stränder, torde nog även i
en snar framtid komma att förstöra dessa mera primitiva byggnader»,
undertecknat »för vägstyrelsen» etc. Sedermera beslöt iänsstyrelsen
att ingå till kung! väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med hemställan om en undersökning rörande de skyddsanordningar,
som kunde vidtagas på grund av den underminering, som man befarade
i annat fall skulle komma att uppstå.
Jag skall icke fortsätta med att utveckla detta ärendes handJäggning
under årens lopp; det skulle kräva alltför mycken tid.
Jag ber endast att fa betona, att det finnes flera dylika fäll än
det, som relateras i den lunta, som jag här har; det finnes mångfaldiga
liknande exempel, som peka i enahanda riktning. J ag
tycker då verkligen, att man hade kunnat förvänta, att utskottet
skulle åtminstone visat så mycket intresse, att det ville tillstyrka
en undersökning, om och i vilken omfattning dylika undermineringar
försiggå.
Utskottet säger vidare, att det anser, att det i exceptionella
fall är samhällets plikt att gripa in och bereda ersättning åt dem,
som drabbas av följderna av sådan skada, varom här är fråga.
Men huruvida här föreligger något exceptionellt fäll eller, ej, därom
vet utskottet tydligen ganska litet, att döma av dess motivering,
där utskottet gör gällande, att dylika förluster icke kunna
förekomma i någon större utsträckning. Men utskottet vet, som
sagt, ingenting bestämt därom, och man hade då verkligen kunnat
hoppas och förmoda, att utskottet åtminstone velat tillstyrka en
undersökning, huru härmed förhåller sig, men icke ens detta har
utskottet gjort, utan det har med några välvilliga ordalag avfärdat
hela saken, och så få de stackars människor, som det här gäller,
fortfarande som hittills bära bördorna av dessa förluster, och i den
man ^ ett helt samhälles intresse blir lidande på detta sätt, får det
också sta sitt kast. Jag är icke övertygad om det lämpliga i ett
sadant tillvägagångssätt, och i det läge, vari frågan nu befinner
aU trots utskottets enhälliga avstyrkande
hemställa om bifall till den nu föreliggande motionen.
„ Herr Magnusson i Skövde: Blott ett par ord. Utskottet har
såsom synes, vant^ enigt i sin hemställan om, att nu förevarande
motion måtte avslås, och jag tycker verkligen, att motionärerna
1 ax •• Unna vara nöjda med den välvilliga motivering, som
utskottet ägnat deras yrkande och den grundliga utredning, som
utskottet bestått motionen. Vad som gjort, att vi för vår del va
-
Onsdagen den 21 februari.
73 Nr 21.
rit ense om att avstyrka densamma, är den omständigheten, att An''J: dd
ett bifall till motionärernas förslag utan tvivel skulle medföra rätt
vidlyftiga konsekvenser i fråga om i framtiden uppdykande er- ,-,7^™"» bortsättningsanspråk.
förande av
Den föregående ärade talaren sade, att utskottet borde åtmin- jord.
stone ha ägnat motionen så mycket intresse, att vi hade tillstyrkt (Forte.)
en utredning angående omfattningen av de skador av nu ifrågavarande
slag, som förekomma. Den frågan har verkligen varit
före inom utskottet, men vi ansågo att en dylik utredning utan
tvivel skulle bli pa mycket vidlyftig och kostsam, och vi ha utgått
ifrån, att denna sak icke var av den omfattning, att den motiverade
hemställan om en dyrbar undersökning. Det är givet, att
om man skall införa en sådan princip som den, att det skall lämnas
ersättning för naturskador av detta slag, skulle man med
samma rätt kunna göra gällande, att ersättning av allmänna medel
bör utgå för en hel del andra, av naturförhållanden förorsakade
skador och förluster. Jag tror under sådana förhållanden, att utskottet
haft synnerligen goda skäl för att, på samma gång det
varit välvilligt mot själva tanken i motionen, ställa sig avvisande
mot det yrkande, som där blivit gjort.
Med dessa korta antydningar ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Den fråga,
som genom förevarande motion bragts under andra kammarens prövning,
hör ingalunda till de lättlösta, ganska komplicerad som den
ju är. Ehuru jag för min del måste medgiva, att motionärernas
förevarande framställning har mycket fog för sig, kan jag dock
icke yrka bifall till motionen, sådan den föreligger.
Anledningen till att jag i detta fall har begärt ordet är den,
att jag inte finner det riktigt och ännu mindre lämpligt, att andra
kammaren och eventuellt riksdagen just nu skulle göra ett sådant
uttalande, som det, vilket innehålles i utskottets förevarande utlåtande,
i synnerhet som såväl förslag till ny förordning om allmän
flottled som ock till flottningsstadga just i dessa dagar bringas
under Kungl. Maj:ts prövning. Jag anser, att i detta utlåtande
äro åsikter uttalade, som, det ber jag utskottet om ursäkt för, att
jag säger, i viss mån vittna om, att utskottets ärade ledamöter
icke ha varit fullt hemma på det område, varom här är fråga.
Utskottet har i viss mån bagatelliserat de skador, som förorsakas
dels genom flottning och dels genom andra förhållanden.
Jag skall nu icke ge mig in på frågan om erosionsförhållandenas
verkningar i våra strömmar, utan jag vill mera hålla mig till de
Sraktiska synpunkterna i förevarande fall. Motionärerna framhålla
en skada, som förorsakas av älvarna dels genom vattnets naturliga
lopp och dels genom båt- och flottningstrafik, och utskottet
erkänner även i viss mån detta förhållande, när utskottet säger,
att »enskilda jordägare tillfogas någon förlust, om än denna knappast
kan vara så betydande, som motionärerna velat göra gäl
-
Nr 21.
Ang. skydd
ör förlust pt
grund av
älvames bortförande
av
jord.
(Forts.)
74 Onsdagen den 21 februari.
laude». Utskottet tycker alltså icke, att de förluster, som tillfogas
jordägarna genom erosioner i våra strömmar, kunna vara av
någon betydenhet, och utskottet bagatelliserar i sitt utlåtande
dessa fenomen, som på många ställen dock äro ganska allvarliga.
Vidare säger utskottet för att trösta sig självt och kanske
även för att trösta andra: »Nationalekonomiskt sett torde förlusten
ej vara avsevärd, då det ju är ett känt förhållande, att en del
av den jord, som bortföres från ett ställe vid älvstranden, sedermera
avlagras på ett annat ställe längre ned, varför älvarna sålunda
ej blott förstöra utan även uppbygga.» Jag undrar, om
någon av utskottets herrar ledamöter vill göra gällande, att vad
som älven tar vid de stora nipras, som förekomma på många
ställen, då stora åkerstycken störta ned i vattnet, åkerstycken,
som ligga torrlagda och högt uppe i förhållande till älven, får
man igen på ett annat ställe vid älven. För det första är det så,
att den s. k. matjorden icke har just så lätt att avlagra sig oblandad,
utan det är merendels mera ofruktbar sand, som sålunda
flyter upp. Och det förhåller sig i alla fall så, mina herrar, att
även där den bortförda matjorden kan komma fram och bilda nytt
land, så kommer detta land att ligga så lågt och vara så försumpat
i många år, att man icke kan påräkna att därigenom
få igen den förlust, som uppstår, då högre belägen mark föres
bort.
Sedan säger utskottet: »Den bortföring av jord, som direkt
förorsakas av trafiken och flottningen på älvarna, torde, enligt
vad utskottet inhämtat, vara av fullständigt underordnad betydelse»
o. s. v. Detta är ett påstående, som jag för min del på grund av
egen erfarenhet alldeles bestämt vågar beteckna såsom fullkomligt
oriktigt, åtminstone vad beträffar Dalälven och Klarälven och, såsom
jag även själv sett med egna ögon, i fråga om Angermanälven
vid Sollefteå, där överallt kolossala skador förorsakas just på det
sätt, varom nu är fråga. Men det är väl så, att utskottet menar,
att den skada, som flottningen gör, skulle vara helt obetydlig i
jämförelse med den, som beror på älvarnas underminerande arbete,
d. v. s. den erosion, som uppstår på grund av vattnets naturliga framrinning
i älvarna. Ja, mina herrar, om man i likhet med utskottet
anser, att man just icke bör vidtaga några skyddsanordningar i
detta fall, så må det tillåtås mig erinra, att, vilket för övrigt är
ett känt faktum för alla, som satt sig in i denna fråga, när flottgodset
oupphörligt stöter emot de lösa sandbankarna, undergrävas
dessa alldeles oerhört, och i våra bygder har man särskilda syner,
som undersöka och söka utröna vilka skador som uppstått genom
flottning och vilka som uppstått genom ångbåtstrafiken. Därefter
fördelas ersättningsbeloppen, och vederbörande ha icke vägrat att
erlägga den ersättning, som därför ansetts böra utgå. Men nu
tycker utskottet, att detta icke är något att fästa sig vid, och att
man icke behöver vidtaga några genomgripande åtgärder i detta
avseende.
Onsdngen den 21 februari.
75
Nr 21.
Därefter kommer utskottet med en annan sats på tal om den Ang. skydd
skada, varom här är fråga, odi säger: »Där sådan ändock före-l"r<
kommer, torde redan gällande lagstiftning erbjuda möjligheter till äi„’lrne, hoi.t.
vidtagande av förekommande åtgärder. Särskilt i samband med firande av
dottningen» — jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet på jord.
vad utskottet här uttalar; jag för min del begriper icke vad ut- (Fort».)
skottet i detta fall menar, men kanske vi få en förklaring därpå
av utskottets ärade vice ordförande, som jag nu hörde begära ordet
— »torde strandägarna kunna fullt effektivt övervaka, att deras
intressen bliva tillgodosedda genom anordnande av strandskoningar
eller dylikt på utsatta punkter.» Är det verkligen utskottets
mening, att strandägarna skola bekosta och under pågående
flottning vidtaga skyddsanordningar, så att stränderna icke bliva
skadade genom dottningen? Eller tror utskottet, att vederbörande
dottningsförening just under själva dottningen kan vidtaga dylika
skyddsanordningar? Enligt min mening låter sig detta icke göra.
Det är då för sent.
Det förhåller sig vidare icke så, som utskottet säger, att det
icke går för sig att vidtaga några skyddsåtgärder, därför att dessa
skulle bliva för dyrbara. På sina ställen går nog detta mycket
väl för sig, men det behöver väl inte överallt vara fasta byggnader
för att skydda stränderna. På långa sträckor vid Dalälven t. ex.
har man anordnat så, att pålar drivits ned ett stycke från stränderna,
cell mot dessa pålar läggas sedan länsar, som leda flottgodset
så att detsamma ej kan stöta emot stränderna och varigenom man
sålunda förebygger dessas skadande. Detta har visat sig vara
välbetänkt och ha en god verkan. Men ingen kan begära, att
strandägarna skola bekosta detta och skydda sina stränder. Dessa
liksom andra skyddsanordningar måste dock vara utförda före
flottningens början. Ty när timmermassorna komma, finnes det
intet, som kan behärska dem, utan då måste skyddsanordningar
redan i förväg vara vidtagna.
Sedan säger utskottet: »Motionärerna synas emellertid icke
lägga huvudvikten vid de förebyggande åtgärderna, utan vid den
ersättning, som staten enligt deras mening bör lämna jordägarna,
som oförskyllt fått en del av sin jord bortförd.» Denna utskottets
anmärkning gentemot motionärerna har ett visst fog för sig, men
den gäller dock i ännu mycket högre grad beträffande utskottets
egen uttalade uppfattning. Utskottet anser det nämligen vara
uteslutet, ätt man på många ställen skall kunna vidtaga dylika
åtgärder, och utskottet säger, att det skulle bliva alldeles för
dyrt. Det synes mig sålunda som om utskottet ville uttala sig
emot att skyddsanordningar vidtagas och att utskottet därtill vore
färdigt att uttala sig emot gällande lagstiftning beträffande rätt
till ersättning för dylik skada, ty utskottet säger, att »det skulle
erfordras syneförrättningar och värderingar av de påstådda skadorna
i en sådan omfattning, att det måhända ej vore uteslutet,
att kostnaderna för dylika förrättningar komme att uppgå till
nära nog lika högt belopp som värdet av den bortförda jorden».
Nr 21. 76
Onsdagen den 21 februari.
Ang. skydd. Dylika syner, s. k. flottningssyner, verkställas dock årligen, ock
''/5r rutuTavPå knngl. förordningen av den 80 december 1880 rörande allmän flottaivaZls
bort- hH har också förutsatt sådana syner, och det är även i samma
förande av förordning föreskrivet, huru dessa syner skola tillgå. Men nu
jord. synes det, som om utskottet vill göra gällande, att de skulle bli
(Forts.) så kostsamma, och att det sålunda vore bättre att icke verkställa
sådana syneförrättningar. Är det verkligen möjligt, att just nu
denna kammare skulle vilja göra ett dylikt uttalande?
Jag tycker emellertid, som sagt, att även motionärerna ha
ägnat något för liten uppmärksamhet åt de förebyggande åtgärderna,
och jag skulle vilja uttala den önskan, att motionärerna till
en annan riksdag omarbetade sitt förslag i den riktningen, att de
mera jude an på, att det skulle bli en skyldighet för vederbörande
att vidtaga skyddsanordningar, såvitt möjligt vore. Men den anmärkning,
som jag sålunda har mot motionärernas förslag, drabbar,
såsom jag redan sagt, i mycket högre grad utskottets motivering,
ty utskottet anser det nästan vara uteslutet och nästan omöjligt,
att några åtgärder skola kunna vidtagas av detta slag, och utskottet
kommer till det resultatet, att det åtminstone ej för närvarande
är påkallat att göra något uttalande i den riktning, som
motionärerna anvisa. Jag anser -för min del, att tidpunkten är
riktigt väl vald att nu göra ett sådant uttalande, och jag beklagar
blott, att icke eu sådan motion föreligger, som jag utan vidare
kan yrka bifall till.
Saken ställer sig sålunda för mig på det sättet, att jag nödgas
yrka avslag å motionen, men framför allt skall jag, herr talman,
be att få yrka avslag å utskottets motivering, men bifall till
utskottets hemställan.
Herr Leksell: Herr talman, mina herrar! Jag var icke närvarande
vid det sammanträde inom utskottet, då detta utlåtande
där justerades, och på grund därav har jag nu begärt ordet för
att här säga min mening i frågan.
Utskottet har vid behandlingen av denna motion liksom vid
behandlingen av alla motioner, som komma till utskottet, sökt att
så långt, som det i utskottsledamöternas förmåga stått, väga skälen
för och emot ett tillstyrkande eller ett avstyrkande av motionen,
och jag försäkrar herrarna, att vi inom utskottet ha denna gång
liksom alltid varit mycket noggranna, då vi gått att behandla
denna motion. Nu har emellertid utskottet fått ett, jag vill nästan
säga dåligt betyg; det har visat bristande kunskap m. m. sådant.
Jag skall dock nu icke precis så mycket fästa mig vid den saken,
ty kanske det är alldeles riktigt, vad som i det avseendet upplystes
här från denna plats av herr vice talmannen.
Jag vill nu först adressera mig till huvudmotionären, som ju
har iramhållit, att det här gäller ett viktigt ärende och att det
kan här bli fråga om så stora förluster, att, såsom det heter på
ett ställe i motiveringen till motionen, det kan bli rent av ruinerande
för jordbrukarna, om älvarna få fortsätta att på detta sätt
Onsdagen den 21 februari.
77 Nr 21.
nu Väckte Ang. skydd
så verkli-/''"'' förl\l,t v&
göra skada. Men varför har han då icke, när han
motion i denna sak, framlagt handlingar, som visa, att — nd av
(ren är förhållandet? Motionären har ju alldeles nyss ur några älvarnes bort
förande av
jord.
att
handlingar anfört ett exempel, som det ju hade varit skäl
delgiva utskottet detta fall. Nu ser det verkligen ut, som om
motionären skulle vara angelägen om att ställa fjärde tillfälliga
utskottet i en sådan dager, som att det skulle vara inkompetent
att på något sätt handlägga dylika ärenden_ och komma till ett
lyckligt resultat, och jag kan, som sagt, icke hjälpa, att jag tycker,
ått det är underligt, att han kommer på detta sätt och först nu
framdrar exempel.
Nu har det såväl av motionärerna som framför allt av den
siste ärade talaren framställts en hel del anmärkningar mot utskottets
motivering. Jag försäkrar, att utskottet gjort allt för att
icke lägga något hinder i vägen för tillämpningen av de lagar,
som redan finnas rörande ersättningsplikt för flottningsbolag inom
de olika vattenområdena. Utskottet har icke ett ögonblick haft
någon tanke däråt, utan utskottet har för sin del ansett, att de
lagar, som redan finnas, möjligen icke tillämpas på rätt sätt,
kanske beroende på att de äro bristfälliga. Men varför skall man
då icke söka att förbättra dem? Utskottet har här ansett, att var
och en, som har anspråk på flottningsbolag för skada, som åstadkommits
genom flottning, har att hålla sig till lagen. Nu ha icke
motionärerna enligt mitt förmenande lagt sä mycken vikt vid betryggande
åtgärder uti här förevarande avseende, utan ha mera
fäst sig vid ersättningsfrågan. Jag undrar dock, huru det t. ex.
skulle vara möjligt, att för den händelse en älv, vare sig under
flottning eller till följd av sitt vanliga strömdrag, sköljer undan
för undan bort litet jord från en egendom, där stränderna äro höga
— och såsom nyss påpekades kunna de på många ställen vara
ofantligt höga — kunna på ett betryggande sätt från det allmännas
sida förhindra detta annat än genom att bygga eu ofantligt stor
och dyrbar byggnad till skydd för stränderna. Men jag undrar
dock, om icke kostnaden därtör understundom skulle kunna komma
att uppgå till mer, än vad hela hemmanet är värt. År kammaren
verkligen redo att nu gå med på något sådant? Jag tror näppeligen,
att så är fallet. Vad för övrigt denna bortsköljning av jord
beträffar, är den ju olika stor vid olika tider. Den största skadan
åstadkommes ju av vårfloden, då strömdraget är som starkast,
fastän ju sedan bortsköljning sker successivt undan för undan. Om
nu vårfloden sköljer bort en viss kvantitet, jag kan icke säga någon
bestämd siffra, men låtom oss säga några kubikmeter det ena året,
när vårfloden det året icke är så stark, som den kan vara, ett
annat år då den kanske är starkare, så måste den då givetvis
också bortskölja ett större antal kubikmeter jord än året förut.
Om man nu ålägger samhället att uppföra skyddsbyggnader eller
att vara ersättningsskyldig, skall man tillsätta en kommission, som
för varje år har att undersöka, hur mycket jord, som på detta sätt
sköljts bort och värdera den förlust, som jordägaren lidit. Jag
(Forts.)
Nr 21.
Ang. skydd
för{ förlust p
grund av
älvames bortförande
av
jord.
(Forts.)
78 Onsdagen den 21 februari.
tycker, att detta skulle bli eu ganska vidlyftig och dyrbar proå
cedur. Att här direkt säga, att vi anslå en summa i ett för allt
. för nu ifrågavarande ändamål, vilken skall räcka för alla vattendrag,
där det möjligen sker skada, vare sig genom flottning eller
naturkatastrofer med ty åtföljande ersättningskrav, går väl icke
för sig, ty man vet ju "icke, vart det skulle bära i väg. Det bör
väl vara någon reson även i detta avseende enligt mitt förmenande.
Herr vice talmannen bar ju ändå från början givit ett litet
erkännande åt utskottet därigenom, att kan sade, att denna fråga
icke är så lättlöst, och detta, tycker jag, mildrar litet det omdöme,
som från gav oss längre fram i sitt anförande, då han förklarade’
att utskottet icke vore vuxet sin uppgift. Ja, detta är ju möjligt,
herr vice talman, och jag vill icke alls söka påstå, att utskottet
är vuxet att lösa eu sådan fråga som denna. Jag tror dock, att
om utskottets motivering hade fallit herr vice talmannen i smaken
och framför allt, om det varit så, att utskottets kläm gått i den
riktningen, som herr vice talmannen för sin del vill vara med om,
då hade nog utskottet, tänker jag, enligt hans mening varit vuxet
sin uppgift, och det var väl därför, att utskottets utlåtande gick
stick i stäv mot hans mening, som nu framkallade värdesättningen
på utskottet.
Jag kan med dessa få ord icke annat än säga, att för mig få
herrarna klandra utskottet och dess olika medlemmar hur mycket
som helst, det är någonting som står herrarna alldeles fritt,
men vad jag alldeles bestämt vill hävda är, att herrarna icke få
klandra vår vilja till att göra vad rätt är. Vi ha gjort vad vi
kunnat, men jag tror. att vårt arbete skulle ha underlättats rätt
mycket, om t. ex. — jag återkommer dit — motionärerna här kommit
med handlingar, som påvisat de faktiska förhållandena uppe i
älvdalarna. Men vi ha likväl icke handlat alldeles i blindo, och
vi ha varken i motiveringen eller i fråga om det övriga kommit
så långt bort från vad som kan anses vara rättvist. Utskottet har
nämligen vänt sig till åtskilliga, som äro hemma på detta område,
och inhämtat deras mening om denna sak. Jag tänker mig sålunda,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen t. ex. borde få anses
sitta inne med litet kännedom om dessa förhållanden, och jag vill
nämna, att därifrån har det förklarats för utskottet, att man icke
kände till någon större fara på detta område. Nu är det ju mycket
möjligt, att herr Daniel Persson återkommer, och det får han
gärna gorå, men jag skulle, som sagt, vilja hemställa, att då han
går till. att kritisera utskottet, han därvid icke må kritisera vår
goda vilja.
Herr talman! Jag tar mig friheten att yrka bifall till utskottets
hemställan med den motivering, som utskottet här framlagt.
Herr Bolander: Herr talman! Då man ser denna fråga på
det sätt, som herr vice talmannen sett densamma, är det tämligen
uppenbart, att man måste få samma uppfattning som han. Han
har nämligen sammanblandat den skada, som uppkommer genom
Ousdngeii den 21 februari. 79 Nl* 21.
flottning eller ångbåtstrafik å ena sidan, och den skada, som upp- An<j. skydd
kommer genom de naturliga utskärningarna, å andra sidan. Nu
det att märka, att såväl motionärerna som utskottet helt och hållet ädarnes /,enskilt
på dessa olika släp; av skador. Utskottet och motionärerna förande ar
ha förutsatt, att om det kan styrkas, att skadan taktiskt uppkom- jord.
mit genom flottning eller ångbåtstrafik, bör vederbörande jordägare (Forts.)
vara berättigad till ersättning, och motionärerna ha icke föreslagit,
att staten skulle träda emellan i andra fall än då det förekommer
en naturlig utskärning eller, för att använda det uttryck, som utskottet
begagnat, det föreligger eu konstant skadegörelse.
Jag vill i detta sammanhang säga, att jag har eu liten personlig
erfarenhet om dessa.förhållanden. Jag är född och uppfödd
i södra Sverige vid ån Ätran. Den går genom störa sandlager,
där även stora utskärningar förekomma. Jag har därför bibragts
den uppfattningen, att där utskärningar äga rum, förorsakar det
visserligen någon skada, men faktum är, att samma myckenhet
jord kommer att lägga sig på andra sidan eller på samma sida
''längre ned, och man kan bestämt påstå, att ur allmänt intresse är
om frågan ingenting att säga. Jag vågar därför bestämt påstå, att
för nationen i dess helhet föreligger icke sådana förhållanden, att
statsmakterna hava någon anledning att ingripa.
Vidare vill jag säga några ord om en sak, som utskottet endast
knapphändigt vidrört, och det är de konsekvenser, som skulle
följa med vidtagande av sådana åtgärder, som motionärerna tänkt
sig. Dessa konsekvenser skulle bestå i att staten för framtiden
skulle anses vara skyldig betala ersättning för alla möjliga skador,
som förorsakas av naturkrafter, t. ex. genom skogseld, eller översvämning
eller skada, som förorsakas genom att mossarna på sina
håll ha benägenhet att under århundradena stiga mer och mer.
Slutligen skulle man till och med kunna gå så långt, att man i
södra Sverige, särskilt i Skåne, fordrade ersättning för skador, som
förorsakas genom att havet stiger på grund av sänkning i jordskorpan.
Då jag första gången läste motionen, fick jag den uppfattningen,
att motionärerna voro medvetna om att skada som förorsakats
genom naturliga utskärningar, måste vara synnerligen
ringa, och även medvetna om att i detta fall föreligger icke något
statsintresse, och att de vidare måste vara medvetna om att det
vore synnerligen svårt att ordna denna fråga. Så måste man också
bibringas den uppfattningen, att det föreligger här en motion,
som man kan ge ett namn, som jag icke vill nämna, herrarna förstå
nog i alla fall vad jag menar.
I anledning av vad jag anfört och de skäl, som framförts av
utskottets vice ordförande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
icke endast till klämmen i utskottets utlåtande utan även till
motiveringen.
Herr Helger: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande
sade, att utskottet har behandlat denna fråga mycket noggrant.
Jag tvivlar icke alls på detta, men det torde ha framgått av de -
Nr 21. 80
Onsdagen den 21 februari.
Än9- fudd o batteri och i synnerhet av herr vice talmannens anförande, att det
f0T mndLPå stått utskottet till buds alla upplysningar, som kunna inverka
ähZnts bort- Pä frågans avgörande, och jag tror, att redan av denna debatt har
förande av det visat sig, att om dessa upplysningar stått utskottet till buds,
jord. hade kanske utlåtandet blivit ett annat. Jag kan icke vara med
(Forts.) om att kammaren skulle genom ett bifall till detta utlåtande och
isynnerhet till dess motivering taga ställning till frågan utan
någon närmare utredning och kammaren sålunda avsäga sig alla
plikter att hjälpa dessa människor, som råka ut för olyckor genom
sådana händelser, som det här är fråga om. Jag kan icke vara
med om att bifalla utskottets motivering och icke heller dess kläm,
men jag skulle i likhet med herr vice talmannen kunna vara med
om att inbjuda motionärerna att komma tillbaka med denna fråga,
ty det var naturligtvis innehållet i hans yrkande om bifall endast
till utskottets kläm. Men jag anser, att denna fråga är så angelägen,
att utredning om förhållandena snarast möjligt bör komma
till stånd, och därför hemställer jag, att kammaren måtte bereda
utskottet tillfälle att ännu en gång taga frågan under övervägande.
Herr Leksell begärde, att vi icke skulle tvivla på utskottets goda
vilja, och jag är säker om att utskottets goda vilja, som ingen
tvivlar på, skall visa sig i att det tar frågan under förnyad omprövning.
Jag ber, herr talman, att få yrka, att ärendet återremitteras
till utskottet.
Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Jag har
icke något ögonblick tvivlat på utskottets goda vilja, men jag har
uttalat en blygsam förmodan, att utskottets herrar ledamöter icke
varit fullt hemma i vissa detaljer på detta område, och det bekräftades
särskilt av herr vice ordförandens anförande, som knappast
från min sida behöver någon vederläggning. När herr Leksell säger,
att förebyggande åtgärder i vissa fall kanske skulle gå till
lika höga belopp som hela hemmanet vore värt, så ådagalägger
det riktigheten av min uttalade uppfattning. Het är nämligen icke
så, herr vice ordföranden, att hemmansägaren skall vidtaga och bekosta
dessa _ skyddsåtgärder. Het är icke hans skyldighet, utan
det är flottningsbolaget och flottningsföreningen samt ångbåtsägarna,
som enligt mitt förmenande böra ha denna skyldighet. Jag
angav i mitt förra anförande att jag åsyftade flottningen och ångbåtstrafiken
och de skador, som därigenom uppkomma och de
skyddsåtgärder, som borde vidtagas samt vilka, som skulle ersätta
och bekosta dessa; och därmed förfaller också herr Leksells tal
om behovet av en fond, som staten skulle bilda för att ersätta
skadorna.
Nu säger herr Bolander, att jag skulle ha sammanblandat den
skada, som uppstår genom flottning, och den skada, som uppstår
genom vattnets naturliga åverkan. Jag sammanblandade icke detta,
utan tvärtom sade jag, att vid de syner, som vi årligen hålla vid
våra vattendrag, söka vi utröna, vilken skada, som åstadkommits
av ångbåtstrafiken eller av flottningen och de skador, som förorsa
-
Onmlugen ilen 21 febnmri.
Hl
Sr •21.
kas av vattnets naturliga framrinning. Detta framhöll jag sa tydligt,
att någon sammanblandning gjorde jag mig icke skyldig tillåten
jag bär den saken klar för mig. Man jag erkänner nu och
erkände då. att det är ytterst vanskligt att uppdraga gränsen och
angiva, på vad sätt den ena eller andra skadegörelsen uppkommit.
.lag skall icke längre upptaga kammarens tid utan vill förena
mig i herr Helgers yrkande på återremiss till utskottet. Den goda
viljan ha vi icke tvivlat på, tvärtom visar herr vice ordförandens
yttrande, att den goda viljan finnes. Följaktligen tror jag, att
om frågan återremmitteras till utskottet, detta skulle taga hänsyn
till de gjorda anmärkningarna, så att utskottet komme med ett
bättre förslag, och kanhända utskottets hemställan då icke finge
samma innehåll som nu.
Jag tror, att oaktat jag har den erinran att göra mot motionärernas
framställning, att de kanske lagt för mycket vikt på ersättningen
och mindre på de förebyggande åtgärderna, så ligger
dock i motionärernas kläm, så vitt jag kan finna, inrymd den möjligheten,
att man kan uttala önskvärdheten av att lagstiftningen
bör gå i den riktningen — jag talar icke om den skadegörelse,
som orsakas av naturen, t. ex. av vattnets naturliga strömning,
utan om den underminering som vållas särskilt av ångbåtstrafik
och flottning — att den som medverkar till att en sådan åverkan
uppstår, skall bliva skyldig icke endast såsom nu är fallet till
blott ersättning utan också — och det är därpå jag lägger huvudvikten
— till vidtagande av förebyggande åtgärder.
Jag yrkar således, herr talman, återremiss.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Naturligtvis
måste vi finna oss i att få en baklexa, och så kommer väl också
att ske efter herr vice talmannens anförande. Men jag skall dock
tillåta mig att göra en vördsam gensaga mot vad vice talmannen
yttrade.
Han sade, att utskottet bagatelliserat frågan. Nej, herr vice
talman, detta är så långt ifrån förhållandet, att jag snarare tror,
att vi sett längre än de, som uttalat sig för motionen. Det förhåller
sig verkligen så. Vi ha tagit sikte på de konsekvenser, till
vilka ett bifall till motionen skulle kunna leda. Det torde nämligen
icke kunna bestridas, att om vi i ett fall godkänna principen,
att staten skulle vara ersättningsskyldig för de skador, som
vållas av naturens inverkningar, så torde man näppeligen komma
ifrån att bevilja ersättning i en del andra fall, och jag förmodar,
att andra strandägare skola vara synnerligen angelägna att komma
med parallellanspråk för den händelse, att detta förslag går igenom.
De komma sannolikt att begära ersättning för ofta återkommande
skador, som säkerligen äro av väl så stor omfattning som
de skador av detta slag, som uppkomma utmed älvarna. Jag tänker
exempelvis på de skador, sem vållas av Vänerns översvämningar.
Det är därför jag bestämt vill hävda, att utskottet så långt
Andra ''kammarens protokoll 1917. Nr SI. 6
A>"J
för
,/SWwrf
<)vinnl <tr
bortför
(tint? or
(Forts.)
Nr 21. 82
Onsdagen den 21 februari.
A,,y. skydd ifrån bagatelliserat frågan, att det fastmera sett den i hela dess
fm- förlust^pa vj(pj, och därför skulle jag vilja göra gällande, att här icke före<iiHärut*
bort- legat skal att giva utskottet en baklexa. Jag vågar tvärtom på
förande ar göda skäl uttala som min uppfattning, att när man framkommer
jord. till riksdagen med en motion i eu fråga, man också bör fullstän(Forts.
) digare framlägga de skäl, som tala för ett biträdande av den förevarande
motionen.
Av dessa skäl vågar jag fortfarande, herr talman, yrka bifall
såväl till utskottets kläm som till dess motivering.
Herr Ingvarson: Herr talipan! Den siste talaren ställer
stora krav på kammarens ledamöter, då han begär att vi själva
vid ingivande av en motion i en fråga skulle prestera en fullständig
utredning. Det brukar ju annars förhålla sig på det sättet,
att eu sådan fullständig utredning icke kan verkställas av den
enskilde, utan därför anhåller riksdagen hos Kungl. Maj:t om en
sådan utredning, och så är också här ifrågasatt. Det förefaller
mig vara riskabelt, om kammaren skulle vilja slå in på den väg,
som herr Magnusson häntytt på genom de krav, som han uppställt
i detta hänseende. Jag ber endast att mr i korthet få säga
några ord om de invändningar, som gjorts.
Man har från skilda håll velat göra gällande, att i motionen
huvudvikten lagts på ersättnings plikten i stället för de förebyggande
åtgärderna. Ja, man kan läsa motionen på olika sätt, det
erkänner jag. Men jag tror, att om man vill läsa motionen sådan
den är skriven, så torde meningen icke vara svår att finna. Utan
att uppehålla mig vid motiveringen vill jag endast säga, att det
oförtydbart framgår av motionens kläm, att det begäres förslag
till åtgärder, varigenom jordägarna eller jordens brukare skyddas
mot oförskylld förlust på grund av älvarnas bortförande av värdefull
jord. I denna formulering inrymmas alla de åtgärder, som
över huvud kunna ifrågakomma i detta fall. Motionärerna tilltro
sig icke att kunna giva ett avgörande svar på frågan, vilken
väg som är den mest framkomliga, och detta framför allt därför
att det är så många vägar och metoder, som utan tvivel kunna
komma till användning.
Så vill jag till utskottets ärade vice ordförande säga, att det
är svårt för enskilda motionärer att framlägga erforderligt material
vid behandlingen av ett sådant ärende som detta. I sista
stund har dock anskaffats material, varav jag föredragit en del.
Men nog är det lättare för ett utskott att skaffa material till en
frågas belysning än för en enskild motionär.
Slutligen vill jag säga, att när jag tidigare yrkade bifall till
motionen, så gjorde jag det verkligen i den förhoppningen, att ett
sådant yrkande skulle vinna bifall, enär jag förstod, att motionen
hade större sympatier i kammaren än i utskottet. Genom den
vändning, debatten tagit, skall jag dock be att få förena mig med
dem, som yrkat återremiss. Och fastän jag öppet måste bekänna,
att herr Bolanders karakteristik av motionen gjort mig något
Onsdagen den 21 februari.
83 Nr 21.
skeptisk beträffande nyttan av ett dylikt återremissyrkande, så -4«</;
hoppas jag dock, att utskottets ärade övriga medlemmar icke-''*J
skola betrakta denna sak som herr Bolander, och därför anhåller ä[fames
jag, herr talman, att fä yrka återremiss. förande ar
jord.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen fram- Oorts.)
ställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till yrkandet om ärendets återförvisande till utskottet
för ny behandling; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
liava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Votering begärdes likväl av herr vice talmannen, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:
Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar
.Ta;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren besluta återförvisa ärendet till utskottet
för ny behandling.
Omröstningen utföll med 70 ja mot 31 nej: och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 13.
Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll så lydande:
År 1917 den 20 februari sammanträdde kamrarnas valmän
för att utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning av
riksbankens avdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning;
och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till
revisorer:
vid kontoret i Göteborg
herr Sandblad, Erik, ombudsman vid Hypoteksföreningen,
Göteborg,
» Olsson, O. N., f. d. riksdagsman, Broberg,
Brodalen,
» d’ Orchimont, Fredrik, f. d. handlande, Flöda,
» Lillieros, C. G., kassör, Göteborg,
vid kontoret i Malmö
herr Wikborn, N., lantbrukare, Arrie, Månstorp,
s Gavalli, Gustaf, överstelöjtnant, Malmö,
med 33 röster
> 33 >
» 33 »
» 33 »
med 33 röster
» 33 >
Nr 21. 84
Onsdagen den 21 februari.
herr Johansson, P. A., kassör, Malmö,
» Nilsson, oAnders Johan, lantbrukare, L:a Isie,
Södra Aby,
med So röster
»38 »
vid kontoret i Falun
herr Ernfors, 0. A., f. d. riksdagsman, Björka,
Bredgrind,
» Nordin, G., major, Falun,
» Jansson, J. P., f. d. riksdagsman, Saxhyttan,
Nyhammar,
» Sandström, Carl, kamrer, Orsa,
med 33 röster
» 33
» 38 »
33 »
vid kontoret i Gävle
herr Ericson, 1. G., telegrafkommissarie, Gävle, med 33 röster
» Brodin, Carl, grosshandlare, Gävle, » 38 »
» Fogelberg, B., disponent, Gävle, > 33 »
> Lindberg, Erik, vice konsul, Hudiksvall, » 83 »
vid kontoret i Halmstad
herr Bökman, E., rektor, Halmstad,
» Ehr enborg, G., major, Halmstad,
» Gyllensvärd, A. G., f. d. riksdagsman, Fågelsång,
Voxtorp,
» Håkansson, C. A., f. d. lantbrukare, Weinge,
med 33 röster
»
vid kontoret i Härnösand
herr Tham, K., rektor, Härnösand,
» Carlsson, V., häradsskrivare, Härnösand,
» Hallin, E., kassör, Örnsköldsvik,
» Kallstenius, Gottfrid, rektor, Härnösand,
med 33 röster
»33 »
33 >
» 38 »
vid kontoret i Jönköping
herr Johansson, Edvard, Häradsköp, Skillingaryd, med 33 röster
Gisten, Knut, landskamrer, Jönköping, » 33 »
» Johansson, C. It., folkskoleinspektör, Jönköping, » 33 »
» Andersson, Johan, lantbrukare, Flahult, Bvarum, » 88 »
vid kontoret i Kalmar
herr Schött, Helmer, tullkontrollör, Kalmar,
» Wickbom, J. A. O., rektor, Kalmar,
» Olsson, C. A., f. d. riksdagsman, Järnsida,
Norra Tång,
» Magnusson, Hugo, journalist, Kalmar,
med 33 röster
»33 »
»38 »
OO
vid kontoret i Karlskrona
herr Kuse, K. B. T., kapten, Karlskrona,
» Karlsson, K., f. d. fortifikationskassör, Karlskrona,
med 33 röster
>
Onsdagen (len -I februari.
85 Nr ''it.
herr Nelson, K. M., landstingsman, Björkeryd,
> Brorsson, N., kantor, Asarnm,
vid kontoret i Karlstad
herr Liljesköld, K. A.. f. d. häradshövding, Arvika,
> Falk, IL II. TF., kapten, Karlstad,
» Larson, L. TF., lantbrukare, Labberud, Olme,
» Göthberg, A. IL, f. d. riksdagsman, Munkfors,
vid kontoret i Kristianstad
herr Persson, ■/., Landstingsman, Korsaröd, Sösdala,
> Månsson, Nils, kamrer, östra Broby,
> Witsell, C., f, d. riksdagsman, Örkelljunga,
» Jönsson, B. ./., handlande, Kristianstad,
• vid kontoret i Linköping
herr Buren, Iv., lantbrukare, Boxholm,
> Edlund, Wilh., disponent, Mjölby,
> Gustafson, J. A., lantbrukare, Katrineberg,
Grebo,
» Träff, Axel, fabrikör, Mjölby,
vid kontoret i Luleå
herr Bexell, Albert, stadsfogde, Luleå
» Nordberg, Alb., kyrkoherde, Neder-Luleå,
» Hansén, David, handlande, Gammelstad,
» Bäckström, Amandus, kommissionär, öjebyn,
vid kontoret i Mariestad
herr Almin, K., lantbrukare, Lugnas,
» Jonson, P. G., landstingsman, Le k isberg, Mariestad,
» Bolin, J. Z., skollärare. Fyrunga,
» Friberg, A. TF., disponent, Skövde,
vid kontoret i Norrköping
herr Wahlberg, Fredrik, ingenjör, Norrköping,
> Mossberg, Robert, brandchef, Norrköping,
» Hedenström, Daniel, ingenjör, Ljusfors, Skärblacka,
» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,
vid kontoret i Nyköping
herr Sjöström, G., kyrkoherde, Tima, Larslund,
» Weinberg, B., t. d. godsägare, Nyköping,
> Winblad, Oskar, förvaltare, Nyköping,
> Uhrberg, Ivar, lantbrukare, St. Kungsladugården,
Nyköping,
med | 33 | röster |
| oo | > |
med | 33 | röster |
» | 33 |
|
» | 33 | » |
y> | ,*Q OO | J |
med | 33 | röster |
» | 33 | » |
» | 33 | > |
| 33 | > |
med | 33 | röster |
| 33 | » |
» | O Q OO |
|
* | 33 |
|
med | 33 | röster |
» | 33 | » |
» | 33 | > |
| 33 | > |
med 33 | röster | |
| 33 | T> |
| 33 | » , |
» | 33 |
|
med | 33 | röster |
| 33 | » |
| 33 |
|
» | 33 | » |
med 33 | röster | |
| 33 | » |
| 33 | » |
| 33 | 7> |
Nr *21. 86
Onsdagen den 21 februari.
vid kontoret i Sundsvall
herr Horneij, Arvid, tandläkare, Sundsvall,
> Kellgren, J., bokhandlare, Sundsvall,
» Ekholm, B., f. d. riksdagsman, Sundsvall,
» Thor, C. G., förvaltare, Nedansjö,
vid kontoret i Umeå
» Collin, K. B., lektor, Umeå,
» Broman. J., kronolänsman, Teg, Umeå,
» Dahlén, A., postmästare, Nordmaling,
vid kontoret i Uppsala
herr Bring, Sven Kasper, f. d. rådman, Uppsala,
» Wiklund, Gustaf, t. f. akademibokhållare, Uppsala,
» Arnelius, G., organist, Öster-Lövsta,
» Höök, G., f. d. riksdagsman, Edeby, Rasbokil,
vid kontoret i Vishy
herr Forssman, B. A., disponent, Roma Kloster,
» Melin, Oskar, f. d. landskamrerare, Yisby,
» Larsson, K. L. J., riksdagsman, Bondarve,
> Svallingson, M. E., kronolänsman, Bönders gård,
Klintehamn,
vid kontoret i Vänersborg
herr Björklund, E., jägmästare, Vänersborg,
> Håkansson, V. B., kamrer, Vänersborg,
,» Johansson, A., handlande, Ed,
» Johansson, Albert, bruksbokhållare, Upphärad,
vid kontoret i Västerås
herr af Billbergh, Th., f. d. lektor, Västerås,
» Budberg, Hj., f. d. räntmästare, Västerås,
» Uggla, Claes, häradshövding, Västerås,
» Lindgren, Gustaf, f. d. riksdagsman, Islingby,
vid kontoret i Växjö
herr Bengtson-Gierup, Hans, distrikslantmätare, Växjö
» Johansson, O. A., hospitalssyssloman, Växjö,
» Andersson, C. A., landstingsman, Ivla, Boarp,
» Eriksson, J., f. d. riksdagsman, Lindehult, Algutsboda,
med | 33 | röster |
> | 33 |
|
| 33 | » |
» | 33 | » |
med | 33 | röster |
| 33 |
|
» | 33 | » |
| 31 | > |
med 33 | röster | |
» | o o |
|
» | 33 | . » |
* | 33 | » |
med | 33 | röste!'' |
» | 33 |
|
> | 33 | > |
• | o o |
|
| OO | > |
med 33 | röster | |
» | bo | » |
» | 33 |
|
> | »>n OO | > |
med | 33 | röster |
| 33 |
|
| 33 | » |
» | 33 |
|
med | 33 | röster |
| 33 |
|
> | 33 | * |
» | 33 | » |
Onsdageu (fou 21 februari.
87
>r SI.
vid kontoret i Örebro
herr von ilo/sten, II. R., major, Örebro,
» Montgomery-Cederhjelm, It., kammarherre, Segersjö,
Lännäs,
» Persson, O., nämndeman, Asker,
» Windahl, Axel, grosshandlare, Örebro,
med 757» röster
■» 37! »
» 37! »
» 753 »
ctc/ kontoret i Östersund
herr Mattsson, Anders, lasarettssyssloman, Östersund, med
» Björklund, Olof, godsägare, Oviken, »
» Persson, Per, landstingsman, Trången, Aspås, »
Larsson, Olof, handelsföreståndare, Trångsviken, »
33 röster
7575 »
33 »
7575 >
suppleanter:
vid kontoret i Göteborg
herr Olbers, Hj., assuranstjänsteman, Göteborg,
» Larsson, L., f. d. landstingsman, Huveröd,
»> Pehrsson, Pehr, kyrkoherde, Göteborg,
t> Lind, C. T., i. d. riksdagsman, Tannm,
med 27 röster
» 27 »
» 27 »
» 27 »
vid kontoret i Malmö
herr Persson; Alfred, lantbrukare, Wadensjö,
» Rosen, Anders, lektor, Malmö,
» Ljung, ■/., handlande, Hör,
» von Porath, Wilhelm, överstelöjtnant, Lund,
med 27 röster
> 27 >
y> 27 »
vid kontoret i Falun
herr Nilsson, A., förvaltare, Falun,
» Bohm, //., kronofogde, Falun,
» Kolst, P., handlande, Malung,
> Thorsell. B., direktör, Wassbo, Ornäs,
med 27 röster
» 27
» 27 »
» 27 »
vid kontoret i Gävle
herr Göransson, G. S., ingenjör, Gävle,
» Bengtsson, P., f. d. riksdagsman, Glösbo,
» Bergsten, Knut, tryckeriföreståndare, Gävle,
» Sjögren, Arv., disponent, Forsbacka,
vid kontoret i Halmstad
med 27 röster
»• 27 »
» 27 »
» 27 »
herr Dahlberg, John, handelsföreståndare, Halmstad, med 27 röster
» Linder, J. B., skollärare, Tvååker, » 27 »
» Frisell, G., fil. doktor, Kullagården, Varberg, » 27 »
» Hollender, Y., ingenjör, Halmstad, » 27 »
Sr 21. 88
Onsdagen den 21 februari.
vid kontoret i Härnösand
herr Högberg, J. O., landstingsman, Näs, Härnösand, med 27 röster
» Sandström, Nils, direktör, Nyland, » 27 »
> Björklund, Henrik, hemmansägare, Dynäs, _ »27 »
» Wiklund, N. E., landstingsman, Smöråker, Stigsjö, » 27 »
vid kontoret i Jönköping
herr liamfeldt, Harry, kapten, Ramsjöholm, med 27 röster
» Wall, C., landstingsman, Hakarp, » 27 >
» Magnusson, August, Svarvartorpet, Anderstorp, >27 >
» Jonsson, Johan, landstingsman, Norrahammar, » 27 »
vid kontoret i Kalmar
herr Modéer, Seth, handlande, Mönsterås, med 27 röster
» Svensson, J. O., kyrkoherde, Torsås, » 27
» Johansson, Adolf, f. d. riksdagsman, Möllstorp,
Färjestaden, - 27
» Johansson, C. A., bandelsföreståndare, Kalmar, » 27
vid kontoret i Karlskrona
♦
herr Svensson, Färdinand, landstingsman, Fridlev
stad,
Björkeryd, med 27 röster
» Olsson, N. P., kamrer, Lörby, Mjällby, » 27 »
» Appelqvist, Gasper, handelsföreståndare, Ronneby, » 27 »
Bergström, G., godsägare, Bubbetorp, Torskors, »27 »
vM kontoret i Karlstad
herr Johansson, Emil, kyrkovärd, N:a Borgvik, med 27 röster
» Huss, It, kapten, Karlstad, » 27 >.
> Carlsson, L. J., f. d. riksdagsman, Frosterud,
Rudskoga, »27 »
Mossberg. Gustaf, handlande,, Framnäs, Blomskog, » 27 »
vid kontoret i Kristianstad
herr Olsson, Otto, J., Hammenhög,
» Hansson, Joöl, handlande, Qsby,
» Kantin, G., folkskollärare, Åhus,
»’ Troedson, Troed, f. d. riksdagsman, Bjärnum,
med 27 röster
vid kontoret i Linköping
herr Löwendahl, O. A., folkskollärare, Linköping, med 27 röster
» Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping, » 27 »
> Tolf, Ernst, kamrer, Linköping, » 27 ;
» GretoeU, Axel, kapten, Linköping, » 27 »
O nåd ligen den 21 februari.
vid kontoret i Luleå
herr Ostling, J. E., landstingsman, Gammelstad, med 27
» Sundberg, Ragnar, länsnotarie, Luleå, » 27
j> Ullman, U., kapten, Luleå, » 27
» Ijåns, E. P., landstingsman, Luleå, » 27
vid kontoret i Mariestad
herr Holm, (I., f. d. läroverksadjunkt, Skara, med 27
> Andersson, J. A., landstingsman, Wattlösa,
Götened. > 27
» Tham A., överste, Jönköping, » 27
» Sterner E., redaktör, Mariestad, » 27
vid kontoret i Norrköping
herr Andersson, Ernst, lantbrukare, Skälsund, Norrköping,
med 27
> Gederstrand, Th., handlande, Norrköping, » 27
> v. Malmborg, Karl, kapten, Wii, Okna, 27
» Andersson, Gösta, lantbrukare, Kolstad, Norrköping,
» 27
vid kontoret i Nyköping
herr Tottie, K. F., lantbrukare, Lilla Kungsladugården,
Nyköping, med 27
» von Sydow, G. O., kapten, Nyköping, » 27
s Sandström, G., lantbruksingenjör, Nyköping, » 27
> Funt, Gunnar, rådman, Nyköping, » 27
vid kontoret i Sundsvall
herr Hellberg, Alfred, kyrkvärd, Högom, Sundsvall, med 27
» Persson, Johan, handlande, Sundsvall, 27
» Nilsson, W. E., disponent, Karlsvik, Sundsvall, » 27
» Walles, J. G., kassör, Sundsvall, » 27
vid kontoret i Umeå
herr Grafström, Hj., överstelöjtnant, Umeå, med 27
» Lindgren, J. W., rektor, Umeå, » 27
» Mund, V., jägmästare, Uipeå » 27
> Andersson, P., disponent, Norrfors, Brännland, » 27
vid kontoret i Uppsala
herr Jönsson, A., arrendator, Bergby, Örbyhus, med 27
» Lundeberg, Sigsten, hospitalssyssloman, Uppsala, » 27
» Henschen, Carl, akademikamrerare, Uppsala, » 27
» Engström, 0. Ä., direktör, Uppsala, » 27
Andra kammarens protokoll 1917. Nr 21.
Si)
röster
3>
»
röster
röster
»
Tf
röster
2>
röster
»
röster
»
>
röstei
>1
>/
»
» JK
Onsdagen <len 21 februari.
JK)
vid kontoret i Visby
herr Söderberg, J. N., stabsintendent, Visby, med 27 röster
» llansén, J. Th., f. d. riksdagsman, Bonsarve,
Vamlingbo, » 27 »
» Broander, N. J., f. d. riksdagsman, Visby, » 27 »
» Kruuse af Verchou, Henning, major, Visby, »27 >
vid kontoret i Vänersborg
herr Engqvist, A. F., kontorschef, Stigen, Färgelanda, med 27 röster
» Björkqvist, M., tidskrivare, Trollhättan, » 27 »
» Sahlberg, It. C. Th., kapten, Vänersborg, » 27 »
» Bergström, Arvid, handlande, Vänersborg, » 27 >
vid kontoret i Västerås
herr Göthberg, K. G., direktör, Västerås, med 27 röster
» llolmin, Elis, major, Västerås, » 27 »
» Zänder, J. A., handelsföreståndare, Västerås, » 27 »
» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås, »27 »
vid kontoret i Växjö
herr Aid, Ernst, landskamrer, Växjö,
» Johansson, S. A., landstingsman, Högahult,
(fävetorp,
» Norlin, Anders, dövstumslärare, Växjö,
» Hjertsson, F. M., landstingsman, Alvesta
med 27 röster
»27 »
27 »
» 27 »
vid kontoret i Örebro
herr Fauli, J. M., jägmästare, Kloten,
» Eriksson, Lars, f. d. riksdagsman, Fällingsbro,
» Ahlstrand, A. F., kassör, Örebro,
» Zethelius, G., major, Örebro,
led 27 röster
vid kontoret i Östersund
herr Hemmingsson, Olof, kommnnalnämndsordförande.
Hall-Marby, med 27 röster
» Fladvqd, O. E., landstingsman, Odenslund,
Östersund, » 27 »
» Olsson, Olof, handlande, Fastgården, Oviken, 27 »
» Olsson, N. O., lantbrukare, Tång, 27 »
sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika
antal röster, blivit genom särskilda lottningar bestämd.
Oskar Nyländer.
T. Zetterstrand.
Johan v. Bahr.
(''. J. Öberg.
(bindare» de» 21 februari.
IM Nr iL
Protokollet lädes ill! handlingarna; och beslöt kammaren, att
underrättelse om de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens
protokoll meddelas bankoutskottet med anmodan till utskotta
afl lämna såväl fullmäktige i riksbanken som vederbörande avdelningskontor
och de valde meddelande om valens utgång.
§ i I,
Herr -Jönsson i Revinge avlämnade en motion, nr 338, i anledning
av Kung!. Ma,j:ts proposition, nr 44, angående överlåtelse
till lantförsvaret av de till Fly inge kungsgård hörande områdena
Käfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus lön in. in.
Denna motion bordlädes på begäran.
.§ 15.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
fi ån jordbruksutskottet:
nr 20, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av visst område av förra kronofogdebostället
3/s mantal Kvarnberga nr 1 i Åkers socken av Södermanlands
län; samt
från bankoutskottet:
nr 21, angående skyldighet för penningförvaltande verk och inrättningar
m. fl. att i vissa fall anlita riksbanken; och
nr 22, angående viss ändring i gällande instruktion för statens
ombud i enskilda järnvägsbolags revision.
§ 16.
Till bordläggning anmäldes:
riksdagens revisorers berättelse om den år 1916 av dem verkställda
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1915;
statsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredande av medel till bestridande av kostnader
för tryggande av rikets neutralitet jämte i ämnet väckta motioner;
lagutskottets
utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion om åvägabringande av lagbestämmelser
i syfte att vid avträde av arrenderad jordegendom
ersättning skall lämnas åt arrendatorn för kostnader för elektrisk
anläggning å egendomen:
Nr 21. 92
Onsdagen den 21 februari.
nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder mot minderårigas bruk av tobak; och
nr 7, i anledning av väckt motion angående utredning, huruvida
gällande bestämmelse om förn,vande av penninginteckningar skulle
kunna upphävas; samt
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i
anledning av dels motion nr 281 om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder till förhindrande att odlad jord ligger obesådd och i
uppenbar vanhävd, dels motion nr 282 om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående verkställande av undersökning, i vilken omfattning den
odlade jorden är besådd med brödsäd m. m., dels motion nr 283, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående åstadkommande av utredning,
huruvida och i vilken omfattning odlad jord ligger i vanhävd m. m.,
dels motion nr 328 om skrivelse till Kungl. Maj :t angående åtgärder
i syfte att öka sädesproduktionen i riket.
§ 17.
Justerades protokollsutdrag.
§ 18.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Hamilton under 2 dagar fr. o. m. den 22 febr.,
| Lundberg |
| 5 » . | » | »: | 24 | » |
| Gustafsson i Örebro | $ | 4 » | » |
| 24 |
|
| Persson i Fritorp |
| 3 » |
|
| 23 |
|
> | Jönsson i Fridhill | > | 7 » | » | » | 23 | » |
| Jönsson i Revinge | » | 2 » | » |
| 22 |
|
» | Larsson i Västerås |
| 2 » | » | » | 22 | » |
| Andersson i Milsmaden | » | 5 » |
|
| 23 |
|
> | Bengtsson i Kullen | » | 10 » |
| » | 22. |
|
| Jeansson i Kalmar | » | 2 » |
|
| 26 | 7> |
| Johansson i Sollefteå | » | 7 » | » | » | 22 |
|
» | Kahlström | > | 8 * |
| » | 23 | > |
»■ | Bärg i Katrineholm |
| 2 | » |
| 22 |
|
| S ter ne |
| 5 » | 2> |
| 23 |
|
| Härefter åtskildes kammarens | ledamöter | kl. | 5.5 e. | m. |
|
In fa-dem
Ver Cronvall.
Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 1710:19