RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:6

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Sedan Kungl. Maj:t i nådig skrivelse till riksdagen äskat, att
särskilda deputerade måtte jämlikt § 54 regeringsformen och § 50
riksdagsordningen av riksdagen utväljas för att med Konungen överlägga,
företogs val av sex sådana deputerade.

Därvid avlämnades 140 valsedlar, som godkändes och efter partibeteckning
ordnades i två särskilda grupper så, att en grupp bildades
av 84 valsedlar med överskrift »nationella partiet» och en annan
grupp av 56 valsedlar med överskrift »liberala samlingspartiet».

Härpå bestämdes till den utsträckning, som för utseende av föreskrivet
antal deputerade var nödigt, för varje grupp ordningen mellan
namnen å gruppens valsedlar, och blevo därvid med iakttagande
av härför stadgade grunder namnen uppförda så, som här efteråt
sägs.

Kör »nationella partiet» uppfördes såsom

nr 1 herr Trygger,

> 2 » Swartz,

» 3 > Kjellén,

> 4 » Hammarström,

valka fyra namn i denna följd upptagits å gruppens alla valsedlar.

För »liberala samlingspartiet» uppfördes såsom

nr 1 herr Kvarnzelius,

» 2 » Petersson, P. Alfred,

vilka två namn i denna ordning förekommo å gruppens alla valsedlar.

Härefter vidtogs enligt givna bestämmelser fördelningen av
platserna mellan de olika valsedelgrupperna, och befunnos därvid,
sedan lottning ägt rum beträffande fjärde och femte platserna, nedannämnda
personer hava blivit till deputerade valda i följande ordning: Första

kammarens protokoll 1917. Nr 6. 1

1917.

kammaren. Nr 6.

Måndagen den 22 januari.

Kr 6. 2

Statsverkspropositionen.

Måndagen den 22 januari.

h©rr Trygger frän »nationella partiets,

^ Kvarnzelius » »liberala samlingspartiet»,

» Swartz » »nationella partiet»,

» Kjellén » » *

» Petersson, P. Alfred, » »liberala samlingspartiet»,

» Hammarström » »nationella partiet».

På framställning av herr talmannen beslöts, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrättas om
detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till den skrivelse i ämnet, som borde till Konungen avlåtas.

Protokollsutdrag härom justerades.

Föredrogs ånyo Kungl. Maj:ts nådiga proposition, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov.

Herr T r v g g e n Herr greve och talman, mina herrar! Säkerligen
hava kammarens ledamöter gripits av den ansvarets känsla,
som genomgår Konungens trontal vid denna riksdags öppnande. »Svårigheterna
ökas för varje dag, ju längre kriget varar, och vi varken
kunna eller böra blunda för tidens djupa allvar.» Med dessa ord motiveras
den maning till enighet, som från tronen uttalas, hmdast
under folkets eniga samverkan med Konungen förklaras utsikt finnas
att vinna det av oss alla eftersträvade målet, »att trygga rikets
frihet och självbestämningsrätt och bevara dess neutralitet», blår
man under den stämning, som dessa kungsord skapat, tager del av
Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets tillstånd och behov,
kan åtminstone jag för min del icke undgå att känna en viss
besvikelse. Man hade väntat sig en budget, i vilken den centrala
punkten utgjordes av de kompletteringar till 1917 års stat, som den
hotande utrikespolitiska situationen borde göra det till en tvingande
plikt att omedelbart vidtaga, samtidigt som den egentliga statsregleringen
hölles inom så försiktigt dragna gränser, som utan äventyrande
av de mest trängande behoven i övrigt kunde ifrågasattas, i
stället för detta möter man en budget, som även under den djupaste
fred skulle väl fylla måttet av en rik omsorg om allt, som kan från
statsmakternas sida komma i fråga för befordrandet av landets utveckling.
Det må visserligen erkännas, att kriget tryckt sm prägel
på budgeten så tillvida. att betydande anslag beräknats, och ^detta
principiellt riktigt, för att råda bot på åtskilliga genom kriget astadkomna
rubbningar i enskildes ekonomiska förhållanden. Jag tänker
nu närmast på de 16 miljoner kronor för krigstidstillägg och krigstidshjälp
till löntagare och pensionärer samt på vissa likartade krav
å de särskilda huvudtitlarna. Men frånsett några på fjärde och
femte huvudtitlarna upptagna belopp för särskilda ändamål, varom
propositioner längre fram bebådas, saknas nästan varje annat uttalande
om vad just nu är erforderligt för tryggandet av vår självständighet
än trontalets ord, att rikets säkerhet kräver, att försvaret stär -

3 Nr fi.

Mätningen den 22 januari.

kes genom tillgodogörande av under kriget vunnen erfarenhet, samt
att riksdagens medverkan därtill kommer att begäras, något som
närmare utföres genom finansministerns förklaring, att han kommer
att senare i ett sammanhang framlägga förslag till slutlig finansiering
av jämväl de härför erforderliga utgifterna.

Nu är det visserligen icke min mening att på minsta sätt vilja
antyda, att Kungl. Maj:ts regering skulle sakna öppen blick för de
lör landets välfärd betydelsefulla krav, som den hotande världssituationen
ställer pa rikets försvarsväsen, ty den nuvarande regeringen
har redan före kriget tydligen visat sig inse nödvändigheten av höjandet
av vår försvarskraft. Genom den insats, den härför gjort, har
regeringen .väsentligt bidragit till att vi, utan intrång i rikets suveräna
ställning, kunnat hittills halla oss utanför det förödande världskriget.
Man kan emellertid icke hålla tillbaka den anmärkningen,
att arets statsverksproposition fått en avfattning, som alltför matt
och färglöst^ återgiver denna av regeringen omfattade, jag skulle vilja
såga, 1914 års stora tanke, att Sveriges självständighet och suveränitet
icke äger annat värn under krigets rättsupplösande framfart än
rikets egen försvarskraft.

Den, låt vara, mera formella brist, som i nu nämnda hänseende
vidlåder statsverkspropositionen, är emellertid icke den enda. Herr
statsrådets och chefens för finansdepartementet finansplan lämnar
aven den åtskilligt övrigt att önska i fullständighet och klarhet. Jag
icke vara den ende, som förgäves sökt göra sig en, låt vara
öiullkomug, bild av huru den föreslagna 1918 års statsreglering i
sm helhet skulle komma att se ut. Sant är visserligen, att man får
en del antydningar, såsom att överskottet å 1916 års krigskonjunkturskatt
utöver vad som beräknats bör användas till täckande av
neutral? tetsutgifter under nämnda år, att en viss del av neutralitetsutgifterna
för 1915 samt redan beviljade förskott för anskaffning av
viss krigsmateriel! samt fortsatta utgifter för dylik, som den under
kriget vunna erfarenheten ådagalagt vara oundgängligen nödvändig
etc., skola betalas genom en väsentlig skärpning under viss kortare
tid av inkomst- och förmögenhetsskatten, för såvitt denna åligger
mera bärkraftiga samhällslager och att
tiliagg och krigstidshjälp till löntagare och pensionärer beräknade
lo miljoner kronor samt de för åtgärder i prisreglerande syfte upptågna
24 miljoner kronor skola täckas genom krigskonjunkturskatt
och spirituosaaccis under budgetåret samt dessutom ytterligare skatter
av ej uppgiven art till belopp av 18 miljoner kronor. Om och i vad
man lånemedel skola användas för att betäcka någon del av alla dessa
störa utgifter, d. v. s. om och i vad mån dessa skola fördelas på en
viss amortermgsperiod, därom lämnas icke någon som helst antydan
J ag kan dock icke underlåta att redan nu nämna, att om kriget, vilket
vi väl nu åtminstone våga hoppas, skulle sluta under detta eller
nästa ar, utan att vi däri invecklats — tvingas vi med, så äro alla
kalkyler vardelösa — synes det mig fara värt, att täckandet av
störa utgittsbelopp genom ett skarpt höjande av inkomstskatten för
nagra fa år i stället för genom lånemedel, ställda att betalas under en

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr (u 4

Måndagen den 22 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

relativt längre period, skulle kunna visa sig skadligt för vår efter
fredsslutet så känsliga ekonomiska utveckling.

Min bestämda övertygelse är ock, att en avsevärd del av det nuvarande
välståndet utgör endast ett sken. En betydande^ del av nuvarande
inkomster existerar i själva verket endast på papperet.
Med krigets slut gå åtskilliga värdestegringar tillbaka, och i verkligheten
återstår då mindre än vad som fanns före kriget, i ty att en
del av värdet gått bort i konsumerade kapitalvinster och erlagda
skatter. Härtill kommer den omlägning av industrien, som under
kriget ägt rum jämväl hos oss, och vars återgång måste föranleda
betydande kostnader. Och till sist, när alla landets tömda^ förråd
skola fyllas genom import från främmande länder, komma vara tillgodohavanden
i utlandet att smälta bort som snön för vårsolen, och
samtidigt som de främmande valutorna stiga, i den män de ej pa
lagstiftningens väg reduceras, lärer penningvärdet inom landet i
stort sett komma att småningom återvinna största delen av vad det
under kriget förlorat.

Alla dessa omständigheter i förening och åtskilliga andra, som
det skulle bli för vidlyftigt att nu utreda, äro ägnade att efter kriget
medföra så allvarliga svårigheter för våra näringar i allmänhet,
att det kan vara stora skäl att icke samtidigt betunga dem med en
på några få år koncentrerad, stark skärpning av inkomst- och förmö-,
genhetsskatten. Jag har velat till protokollet uttala denna min mening,
vilken emellertid icke beror vare sig på underskattande av de
verkliga stora ekonomiska vinster, som kriget på många håll medfört,
eller på obenägenhet att underkasta näringslivet de ökade bördor,
som det utan skada för landets ekonomiska konkurrenskraft
kan bära.

Jag ber att nu, särskilt med anledning av det i statsverkspropo^
sitionen beräknade anslaget för åtgärder i prisreglerande syfte, få
yttra,några ord angående regeringens livsmedelspolitik. Redan i
remissdebatten vid 1916 års riksdag tillät jag mig uttala, att enligt
min mening maximipris på brödsäd särskilt vid sidan av höga foderpris
utgjorde ett ganska tvivelaktigt medel att i längden säkerställa
folkets behov av ''livsmedel. Man löpte nämligen risken att få brödsädsförråden
tömda, innan den nya skörden bleve tillgänglig — något
som under de alltjämt stegrade svårigheter, som impoiten var
underkastad, kunde bliva för befolkningen ödesdigert. Då detta
uttalande gjordes, fanns ännu icke något maximipris på vete, vilket
först fastställdes på hösten samma år. Höga vederbörande synas
således ha ansett de av mig framställda betänkligheterna sakna varje
berättigande. Åsikten om olämpligheten av maximipris å brödsäd
har ock på det kraftigaste bestritts från deras sida, som velat uppträda
såsom talemän för konsumenternas förmenta intressen, och
Kungl. Maj:ts regering har i överensstämmelse med denna av vårt
lands vänsterpartier förordade konsumentmening icke blott låtit maximiprisen
omfatta jämväl annan spannmål än brödsäd utan även så
sent som i september 1916 nedsatt de förut stadgade maximiprisen,
detta trots det att svårigheterna för importen väsentligt ökats och

Muntligen den 22 januari.

v> Nr tf.

det blivit för allt flera uppenbart, att IDIG års skörd till såväl kvantitet
som framför allt kvalitet väsentligen understege vad man tidigare
trott sig ha anledning att vänta.

Innan jag går vidare, vill jag med några ord utveckla rån egen
ståndpunkt i denna brödsädsfråga. Vid livsmedelsproblemets lösning
under en tid, sådan som den närvarande har man enligt min mening
att iakttaga två huvudsynpunkter, den ena, att konsumenterna
få tillgång till det för dem oundgängligen nödvändiga, den andra,
att livsmedlen komma konsumenterna tillhanda för ett någorlunda
skäligt pris. För såvitt dessa båda synpunkter icke kunna samtidigt
tillgodoses, måste uppenbarligen den förra anses såsom den viktigaste
och den senare endast tillerkännas sekundär betydelse. I den
mån nu importen av brödsäd blir alltmera försvårad eller kanske
omöjliggjord, kommer folkets förseende med det erforderliga att
bliva beroende på landets jordbrukares produktion, ja på en ökad
produktion i jämförelse med vad före kriget ägt rum. Det gäller
således att få fram denna ökade produktion eller åtminstone att förhindra
produktionens minskning. Kan detta ske genom tvångsmedel?.
Ett barn begriper, att svaret är nej. Den svenska jordens fördelning
bland en talrik klass små jordägare gör det otvivelaktigt
svårare hos oss än möjligen annorstädes att använda några effektiva
tvångsmedel, även om sådana, vilket jag för min del bestrider, vore
rättvisa och billiga. Det gäller således att gå fram på frivillighetens
väg, och ju fördelaktigare man då gör det för producenten, dess
större utsikter har man att han skall spänna sina krafter till det
yttersta. Ett avsevärt pris på den producerade varan i jämförelse
med de kostnader, jordbrukaren själv måste vidkännas för dess producerande,
är det säkraste medlet att driva fram produktionen. Stiga
däremot produktionskostnaderna, samtidigt som priset på varan blir
oförändrat eller nedsättes, minskas produktionen av brödsäd, och
jordägaren använder sin arbetskraft och sin jord för att producera
vad.som visar sig mera lönande. lian man klandra honom härför?
Enligt min mening, nej. Han måste i statens sätt att gå tillväga
se ett uttryck för, att produktionen i själva verket icke är så nödvändig.
Klandret bör däremot träffa dem, som genom sin fordran på
lägre pris framkallat prisregleringen och därmed hämmat den erforderliga
produktionen. För övrigt: man måste snarare beundra det
jämnmod, varmed vår jordbrukande befolkning i stort sett funnit sig
i att i ojämförligt högre grad än andra tjäna den konsumerande allmänheten.
Men härmed må nu vara huru som helst. Frågan är
icke den, om de fastställda maximiprisen lämna en skälig vinst eller
ej, utan.det avgörande är. om de befordra eller hämma den brödsädsproduktion,
som är erforderlig för att föda landets befolkning. Huvudsynpunkten
. vid livsmedelsregleringen är icke fastställandet av
ett mer eller mindre rättvist och skäligt brödbris, utan vad man eftersträvar
och maste eftersträva är bröd, ty bröd fordras för att folket
skall kunna leva.

Maximipriset medför emellertid även en annan olägenhet,
vilken verkar i samma riktning som en minskad produktion, näm -

Stat sverkspr
opositionen.
(Forte.)

Nr 6. 6

Måndagen den 22 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

ligen att konsumtionen ökas i högre grad än som skulle varit fallet,
därest priset fått följa sin tendens att stiga. Detta har tydligen
visat sig jämväl hos oss, icke minst genom den skedda utfodringen
av kreatur med brödsäd. Härpå har man rått bot genom
förbudet mot dylik utfodring samt slutligen genom ransoneringssystemet,
vilket i början av detta år införts. Man måste emellertid
beklaga, att det icke införts tidigare, ty det är en nödvändig
konsekvens av maximipriset, när den prisreglerade varan endast finnes
i en i förhållande till behovet synnerligen begränsad _ myckenhet.
Utan maximipris skulle man möjligen, ehuru visserligen icke
sannolikt, ha undgått denna ransonering; under alla omständigheter
hade den då haft ett större brödsädsförråd till sitt förfogande.
Dess genomförande nödvändiggör emellertid ej något maximipris
utan endast en fixering av priset efter vanliga grunder, när expropriation
av beslagtagen brödsäd kommer i fråga. Därmed undgår
man ock den fara, maximipriset medför, att äventyra produktionen
under ett följande år.

Yi komma nu till den andra synpunkten vid brödsädsfrågans
reglerande, nämligen konsumenternas intresse att få erforderlig
brödsäd till ett skäligt pris. Denna fråga löser sig synnerligen enkelt,
om brödsäden för ransoneringens genomförande beslagtages
och exproprieras av staten, ty det är icke värre för staten. att
sälja den inhemska varan till ett pris understigande inköpspriset,
än att göra detta med avseende på den från utlandet importerade
spannmålen. Skillnaden får utgå av skatte- eller lånemedel, och i
den mån, krigskonjunkturskatten användes för denna utgifts täckande,
blir jordbrukaren tvungen att i samma proportion som andra
krigskonjunkturbeskattade med sin vinst deltaga i täckandet av
statens utgifter för att bereda konsumenterna ett skäligt brödsädspris.
Men även oberoende av kontingenteringssystem är det möjligt
för staten att utan maximipris bereda konsumenterna skäliga
lättnader, en fråga, varpå jag saknar anledning att nu närmare
inlåta mig.

Att regeringen siälv inser, att den genom att vika för en
folkopinion, som visserligen riktigt känt behovet i livsmedelsfrågan,
men givit anvisning på ett felaktigt sätt för dess tillfredsställande,
äventyrar brödsädsproduktionen, synes mig framgå av de i statsverksproposition
beräknade 24 miljoner kronor för åtgärder i prisreglerande
syfte. I detta avseende har man redan framlagt en
kungl. proposition om ett förslagsanslag på 4 miljoner kronor för
att bereda jordbrukarna billigare konstgödselmedel och därmed lägre
produktionskostnader vid brödsädsodling. Å ena sidan maximipris
ojämförligt lägre än vad marknadsläget berättigar till, å den andra
hjälp till produktionskostnadernas täckande. Ja. varför icke en
vacker dag garanterade minimipris för att ytterligare uppmuntra,
produktionen. Här om någonsin synes den högra handen icke
veta vad den vänstra gör. Hör att man emellertid ej må missförstå
mitt yttrande vill jag kraftigt betona, att det icke är min mening
att uttala något allvarligt klander mot regeringen, närmast jord -

Mandagen deu 22 januari.

7 Nr it.

braksministern, för alla de trevande försök, han gjort att bringa
vår livsinedelsfråga på rätt bog. Jag inser tillfullo de oerhörda
svårigheter, som varit förenade med sakens ordnande, särskilt i
betraktande av de klagorop, som så häftigt gjort sig gällande bland
konsumenterna. Men vad jag måste fasthålla är, att vi nu kommit
till den punkt, då ett fortgående på den inslagna vägen kommer
att leda till obotlig skada för vårt land, icke minst för konsumentintresset.
Maximipris på brödsäd drager lätt med sig en
liknande reglering på andra områden, och hela vår produktion blir
därigenom utsatt för risken att minskas, i vissa fall kanske avstanna
på grund av att man undandrager producenten den sporrande
kraft, som ligger i det egna intresset att driva upp produktionen
till ett maximum. Uppgiften att något så när rimligt
reglera priset på alla dessa skilda områden är ock större, än att
den kan fullgöras ens av alla dessa kommissioner, direktörer, sekreterare,
notarier och allt vad de heta, som hittills haft alltför
stort inflytande särskilt på vår livsmedelspolitik. Jag erinrar mig
från min egen studietid, hurusom jag. vid ett visst tillfälle gjort
ett betydande förarbete till en juridisk avhandling. Men ju
längre lag kom, fann jag. att jag tagit ämnet felaktigt. Jag
kämpade förgäves för att likvisst bringa det hela till ett slut,
och jag ansträngde mig så mycket mer, som åtskilliga detaljer voro
rätt väl utförda. Slutligen hade jag dock kraft att kasta vad
som redan fullbordats i papperskorgen och började arbeta på nytt
från en riktigare synpunkt och detta med god framgång. Skulle
icke Kungl. Maj:ts regering kunna gå tillväga på samma sätt
i detta fall? Jag är viss om, att om statsministern kunde få någon
tid övrig för att taga ledningen även i denna fråga, han skulle
hos jordbruksministerns erfarenhet kunna påräkna allt det stöd, som
fordras för dess lyckliga lösning.

Mina herrar! Har den förda livsmedelspolitiken lämnat åtskilligt
övrigt att önska, så hava vi däremot så mycket större skäl
till erkänsla för det sätt, varpå regeringen under de mest vanskliga
förhållanden handhaft Sveriges utrikespolitik. Det utrikespolitiska
program, till vilket alla riksdagens partier anslutit sig, och vilket
uppbäres av den ojämförligt största delen av landets befolkning,
innefattar en ovillkorlig fordran på aktning och hänsyn för vår
ställning som oberoende stat och fast vilja att mot alla de stridande
makterna iakttaga en opartisk neutralitet.. Sveriges rike har icke
fått sin självständighet såsom gåva av''den ena eller andra stormakten
och är följaktligen icke av någon tacksamhetsskuld mot den ene
eller andre bundet att tillåta något intrång i sin suveränitet. Från
äldsta tid ha vi varit vana att icke finna oss i att främlingar diktera
våra beslut, och i världshistorien hava vi inskrivit blad, som berättiga
oss att avvisa varje försök från andra makters sida att inkräkta
på vår ställning som fri och oberoende stat. Yi hava också en alldeles
särskild anledning att nu hålla oss fria från varje förmynderskap
av den ene eller andre bland de krigförande, då vi beslutit
att vara neutrala i denna fruktansvärda kamp mellan maktgrupper,

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr tf. 8

Måndagen den 22 januari.

Statsverks- inom vilka på båda sidor finnas stater, med vilka vi äro förenade med
propositionen, ki0(jets band eller traditionell vänskap och kulturgemenskap. Detta
(Forte-) nödvändiga samband mellan hävdandet av vår självständighet, å ena
sidan, och iakttagandet av vår neutralitet, å den andra, kan icke undgå
någon, som bedömer situationen utan att låta sig irras av rent personliga
sympatier för den ena eller andra av de stridande. Klart är
emellertid, att även de, som söka intaga en sådan objektiv ståndpunkt,
kunna i särskilda speciella fall vara av olika mening, huru det uppställda
programmet bör i praktiken genomföras. För min del anser jag
därför, att vi böra vara regeringen, särskilt dess chef och utrikesministern,
tacksamma för att icke den mångfald av svårigheter, som vid
olika tillfällen visat sig under arbetet på det utrikespolitiska området,
förmått upphäva den samverkan, utan vilken landets under nuvarande
förhållanden så ömtåliga intressen skulle tagit allvarlig
skada. Därigenom har det blivit möjligt för Konungen att bringa
till verkställighet den i samråd med folket antagna utrikespolitiken,
och detta med det resultat, att Sverige i den dag, som är, står aktat
och erkänt såsom ett föredöme för andra neutrala stater. Min förhoppning
är, och jag är viss om att den delas av det parti, jag har
äran tillhöra, att Sveriges folk måtte allt’ fortfarande få se vid
Konungens rådsbord män, vilkas eminenta skicklighet och erfarenhet
på olika områden ge stöd för vårt hopp att trots alla vanskligheter
icke blott Sveriges neutralitet må kunna upprätthållas, utan även
vår självständighet och våra livsintressen må kunna i fullaste mått
skyddas och tillvaratagas. Under det år, som nyligen ingått, komma
förvisso än större anspråk att ställas på ledningen av vår utrikespolitik
än de, som under världskrigets tilländalupna tid i så rikt mått
gjort sig gällande. Det ligger nämligen i sakens natur och bestyrkes
för övrigt av vad vi redan upplevat, att de heliga band, varmed
folkrätten förenar kulturstaterna, löpa risken att fullständigt brista
på grund av den alltjämt starkare påfrestning, för vilken de blivit
utsatta. När staters existens eller deras ställning som stormakter
eller världsmakter är insatsen i ett krig, såsom fallet synes vara för
närvarande, är det föga utsikt, att de kämpande skola under striden
hålla sig inom andra gränser än dem, som de tro vara föreskrivna av
det egna intresset. I ett sådant skede av världskriget, där allt vacklar
utom den självmedvetna fosterlandstjänande makt- och kraftkänslan,
blir en stats ställning som neutral i ringa grad beroende av
dess vilja att stå utom striden och förödelsen, men däremot väsentligen
avhängig av det fasta beslutet hos folket, att med makt, om så
kräves, realisera denna vilja. Det är denna obestridliga sanning, som
tvingar var och en, som vill säkra fosterlandets välfärd, att med
allvar och oro rikta blicken mot den närmaste framtiden och vad den
kan för oss bära i sitt sköte. Dessa bekymmer få dock icke taga sig uttryck
i den resignationens anda, som låter oss med korslagda armar
gå tillmötes ödets fullbordan. Detta har icke varit svensk sed i de
tider, då den fasta grunden lades för svensk kultur och svenskt välde.
Det skall säkerligen icke bli det minne vi från denna hårda tid
vilja lämna till våra efterkommande. Insikt och förståelse av rikets

Måndagen den 22 januari.

9 Nr ö.

fara är första steget till dess räddning; det andra är arbete och offervillighet
för farans mötande. Det sista och avgörande blir dock
alltid förlitande på egen kraft, tro på Sveriges rikes Dödlighet och
bön om Guds skyddande hjälp. Skulle till äventyrs en tanke finnas
hos någon av de krigförande att genom angrepp på vår självständighet
eller på annat dylikt sätt tvinga oss mot vår vilja ut ur den suveräna
neutralitetspolitik, varom Konung och folk alltsedan världskrigets
början varit och fortfarande äro ense, må han besinna, att
han i så fall skall möta ett folk, som i medvetande att ärligt ha fullgjort
sina skyldigheter mot andra skall finna kraft att till det yttersta
uppfylla jämväl plikten mot sig självt.

Herr Kvarnzelius: Herr talman, mina herrar! 1917 års
trontal inledes med en erinran om att den tid, vari vi nu befinna
oss, är tung och ansvarsdjup. Ingen torde våga bestrida sanningen
härav.

Att vårt land undgått att bliva indraget i det förödande världskriget,
som nu rasar på tredje året, måste fylla allas våra hjärtan
med den djupaste tacksamhet. Å egna och mina meningsfränders
vägnar kan jag ånyo uttala vår fortfarande fasta anslutning till
en orygglig neutralitetspolitik, liksom det är med tillfredsställelse
som vi kunna giva uttryck åt vår övertygelse att regeringen besjälas
av en redbar vilja i detta hänseende.

Den proposition riksdagen nu står i begrepp att remittera till
vederbörande utskott föranleder mig att för en kort stund taga
kammarens tid i anspråk.

Vad som först är ägnat att tilldraga sig uppmärksamhet är den
stegring i slutsumman som den nu föreliggande riksstaten har att
uppvisa. Med 66,5 miljoner kronor överstiger den Kung! Maj:ts proposition
till 1916 års riksdag. Vid förlidet års remissdebatt tillät
jag mig fästa uppmärksamheten på den oroväckande snabba ökning
vår statsbudget haft att uppvisa under de sista 15 åren. I det hänseendet
ber jag få erinra att 1900 års riksstat uppgick till icke fullt
150 miljoner. Nu äro vi uppe i över 480 miljoner kronor. Det är
en oerhörd stegring på denna tid.

Jag är naturligtvis genast villig erkänna, att den allmänna
prisstegring, som ägt rum nu under världskriget, kraftigt bidragit
till den snabba ökningen under de sista åren. men även med beaktande
härav nödgas man konstatera, att utvecklingen — åtminstone
ifraga om vår statsbudget — går oroväckande snabbt framåt.

Vad jag särskilt vill uttala mina starka betänkligheter emot, det
är den störa ökning i det belopp, som är avsett att täckas genom lånemedel.
På denna punkt ensamt föreligger en ökning med icke

o än-11 ^ miljoner kronor emot vad som äskades av

191b ars riksdag.

Verkningarna av denna snabbt ökade skuldsättning belysas av
en annan post, räntor å statsskulden m. m., vilken i 1916 års statsverksproposition
var upptagen till något under 36 miljoner kronor,
men som i den nu föreliggande propositionen uppgår till närmare

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 6. 10

Mändagen den 22 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

50 miljoner kronor. Lånemedlen äro visserligen avsedda för produktiva
ändamål, men en så forcerad byggnadsverksamhet star icke
i rimlig proportion till utvecklingen på andra områden.

Fjärde och femte huvudtitlarna intaga gemensamt främsta rummet
i fråga om stegring. , ,

Enligt 1914 års försvarsproposition beräknades lorsvarskostnaderna
vid fullt genomförd ny härordning komma att uppgå till
93 miljoner kronor och år 1918 till i runt tal 88 miljoner
kronor. Den nu föreliggande riksstaden _ upptager emellertid
belopp som icke tillnärmelsevis hålla sig inom den ramen.
Fjärde huvudtiteln, som i detta års riksstat slutar på något mer än
65,5 miljoner kronor, skall enligt nu föreliggande förslag komma
att uppgå till över 86 miljoner kronor, en ökning alltså av mer an
20 miljoner kronor. Femte huvudtiteln, som för innevarande ar
slutar på något över 35 miljoner kronor, föreslås nu till ett sammanlagt
belopp av över 40 miljoner kronor. Sammanlagt komma
försvarskostnaderna enligt Kungl. Maj:ts förslag att uppgå till över
126 miljoner, sålunda en stegring av 38 miljoner kronor utöver
vad som beräknades i 1914 års försvarsproposition. Häri är ändock
icke inräknat något av kostnaderna för neutralitetsvakten. Det är
summor av sådan omfattning, att även den varmaste försvarsvän
måste fråga sig, var detta skall sluta.

Men icke nog härmed. I propositionen förebådas en. ytterligare
utökning utöver 1914 års ram, utan minsta antydan om att regeringen
har för avsikt att i samband med sadana förslag upptaga
frågan om indragningar på andra områden, som under det nu pågående
kriget visat sig vara av mindre betydelse. Jag skall icke nu
närmare ingå på dessa och andra förslag. Det torde bli anledning
för mig att sedermera under denna riksdag återkomma till dem. Det
är emellertid ett par anslag som jag med några ord vill beröra.

Anslaget till arméns mathållning, som för år 1915 var upptaget
till 7,681,971 kronor utvisade vid samma års slut en brist av
7,439,268. Till förstärkning av detta anslag begärdes nu ett extra
anslag av 3,056,500 kronor att uppföras på 1918 års riksstat.. Förklaringen
till det stora överskridandet är den allmänna prisstegringen
på livsmedel som ägt rum. Men denna prisstegring har varit
rådande även under år 1916 och kommer att fortfara även under
innevarande år. En enkel uträkning visar, att om underskottet
kommer att uppgå till ungefär samma belopp under dessa två ar,
så skulle vid 1918 års ingång faktiskt föreligga en brist på omkring
18 miljoner kronor, ensamt på detta anslag. Det kan knappast anses
såsom förenligt med klok omtanke att skjuta så mycket på framtiden,
som beträffande detta anslag uppenbarligen kommer att äga
rum. Alldeles detsamma är förhållandet med anslaget till furagering
av arméns hästar. I 1915 års stat upptaget till 3,774,221 kronor
visar det vid samma års slut en brist av 2,086,729 kronor 96 öre.
Till förstärkning av detta anslag föreslår nu regeringen att i 1918
års riksstat uppföres ett belopp av 1,746,900 kronor.

Man kan icke undgå att ägna allvarlig uppmärksamhet åt detta
system att skjuta på framtiden, som så slående illustreras med de

Måudageu deri 22 januari.

11 Nr Ck

två anslag som jag här vidrört. Den som vill göra sig besvär med
att genomse fjärde huvudtiteln skall emellertid finna att det icke
inskränker sig endast till dessa.

Av vad jag här anfört framgår enligt min uppfattning, att
fjärde och femte huvudtitlarna icke varit utsatta för den brist på
omtanke från regeringens sida, som den förste ärade talaren, om jag
fattade honom rätt, anmärkte på, och jag får säga, att om anmärkningarna
mot regeringen beträffande dess livsmedelspolitik icke vore
mera befogade än talarens anmärkning beträffande försvarskostnaderna,
så tror jag, att regeringen kunde taga den med jämnmod.

Med tillfredsställelse är att hälsa regeringens förslag om beräknandet
av 24 miljoner kronor för prisregleringsändamål. Jag är icke
i. tillfälle att kunna yttra mig om huruvida detta belopp är tillräckligt
för det avsedda ändamålet, men vill i sammanhang härmed peka
på ett område där den kompensationsplikt, som ålagts jordbruket,
med lika fog och säkerligen med gott resultat bör i någon form utkrävas.
Det är de stora exportindustrier, som haft en enastående gynnsam
konjunktur nu under kriget. Det är icke rimligt, att regeringen
låter dessa industrier alldeles slippa undan kompensation i någon
form. Man behöver endast studera fondnoteringarna för att få
en föreställning om huru lysande affärer dessa industrier måste göra.
Tre- å fyradubblade värden är här ingalunda någon ovanlig företeelse.
En ännu säkrare mätare är dock en jämförelse mellan priserna
före kriget och de nu gällande. Där prisförhöjningen stannar
vid det dubbla, är det mycket blygsamt, tre- å fyrdubbla priser äro
icke ovanliga. Jordbruket har icke haft att uppvisa sådana prisstegringar,
och ändock har regeringen ålagt det kompensationsplikt,
och detta med råtta. Men jag måste fråga: Är det rimligt att endast
taga kompensation av denna näringsgren? Varför har regeringen
icke gjort något för att låta även de av mig åsyftade industrierna
lämna sin tribut?

Efter vad jag inhämtat har exporten av t. ex. järn varit så forcerad,
att leveranser. till flottans varv fördröjts flera månader utöver
den tid, inom vilken''utländska köpare fått sina order expedierade.
Då har det icke varit så brått att få våra försvarsmedel i ordning.
Om dylika leveransdröjsmål äro betänkliga i fredstid, huru
skall man da beteckna dem under en tid som den nuvarande?

Detta är dock något oerhört.

Jag ber också att få säga några ord om en annan grupp av medborgare,
som med åsidosättande av all samhällssolidaritet bidragit
till den allmänna prisstegringen. Jag menar dessa jobbare, som upphandlat
och upplagrat stora mängder av förnödenheter i spekulationssyfte
och sålunda undanhållit dem den lojala marknaden. Jag medger,
att dessa parasiter äro svara fiskar att fjälla, men regeringen har
dock medel i sin hand att komma till rätta även med dem, och jag ber
alldeles särskilt, att få rekommendera dem i god hågkomst.

Jag kan vid detta tillfälle icke underlåta att giva uttryck åt
det missnöje, som hyses inom vida kretsar av vårt folk med "anledning
av de tunga bördor, som neutralitetsvakten särskilt till lands

Statsverks

propositionen.

(Forts.)

Jir 6. 12

Måndagen den 22 januari.

Statsverks- medför. Den omfattning, vari inkallelser ägt rum, förefaller i stor
propositionen, utsträckning mindre behövlig och i många fall kännes dessa inkal(Forts.
) leisers tryck mycket tungt. Fattiga familjeförsörjare i trettioårsåldern,
som tagas från sin verksamhet, se sin ekonomi undergrävas
och de sina hotas av umbäranden och nöd.

I samband med att riksdagen i fjol beviljade medel till neutralitetsskyddet
uttalade riksdagen som sin mening, att det alltjämt maste
noggrant tillses att de kostnader och personliga bördor landets neutralitetsvakt
måste kräva, begränsades till det verkligt nödvändiga.

Flottans neutralitetsvakt är såsom alla förstå av förhållandena
påkallad, liksom vissa skyddsåtgärder till lands. Vad som däremot
är svårt för folk att förstå, det är vissa skydds- och bevakningsposteringar
mitt inne i landet nu, då det krigspolitiska läget väl
måste uppfattas annorlunda än vid krigsutbrottet 1914.

Kan regeringen verkligen på allvar vidhålla, att alla bevakningsposteringar
nu äro nödvändiga. Enligt min uppfattning är detta
icke möjligt. Avsevärda besparingar borde här ha kunnat göras.
Detta ter sig så mycket nödvändigare, som kostnaderna för försvarsändamål
uppgå till så oerhört stora belopp.

Yad som emellertid gör sig mest kännbart, det är de personliga
bördorna. Tiden mellan ^inkallelsens kungörande och dagen för
inställelse har i vissa fall varit alldeles för kort för att ansökningar
om frikallelse skulle hinna i tid avgöras. Och i många fall har icke
tillbörlig hänsyn tagits till framställningar om frikallelse från fattiga
familjeförsörjare. Genom vad som på detta område förekommit
har en djup misstämning skapats inom vida kretsar mot hela försvarsväsendet,
vilket måste beklagas.

Då jag och mina meningsfränder medverkade till riksdagens
beslut om beviljande av medel för neutralitetsskyddet var det i den
förvissningen att Kungl. Maj:t skulle beakta riksdagens därvid uttalade
önskningar. X detta hänseende känna vi oss emellertid besvikna.

Jag nödgas slutligen vidröra jämväl en annan fråga, där enligt
mitt förmenande otillräckligheten i vidtagna åtgärder är påtaglig,
nämligen nykterhetsfrågan.

Jag ber då först att få uttrycka min tillfredsställelse med regeringens
beslut att under kristiden lägga betydande restriktioner på
handeln med rusdrycker. Otvivelaktigt är, att den stadgade tvålitersgränsen
vid utminutering av brännvin liksom stadgandet om
vinförskäringen haft en synnerligen stor nykterhetseffekt. Jng vill
hoppas, att den gränsreglering till brännvinskonsumtionens inskränkande,
som därmed skett, icke skall få tillfällighetens karaktär utan
fastmer fortsättas i inslagen riktning.

Men nykterhetsfrågan har också en annan sida, som sammanhänger
med vår livsmedelspolitik. Knappheten på livsmedel har
tvingat regeringen att tillgripa brödransonering. En som det vill
synas självklar förutsättning, när en dylik långt gående åtgärd
tillgripes, får väl anses vara, att alla de livsmedel, som finnas tillgängliga,
icke röna någon som helst avknappning i och för ändamål,

Mull da gen deu 22 januari.

13 Nr (J.

som icke tillgodose folkets näringsbehov. Under sådana förhållanden
torde det få betraktas som mindre välbetänkt, när regeringen
samtidigt med den påbjudna brödransoneringen icke funnit skäl att
vidtaga åtgärder i syfte att förhindra tillgångens reducering genom
rusdryckstillverkning. Nog måste det ändå medges, att det ligger
ringa av konsekvens i att å ena sidan tillgripa ett radikalt ransoneringssystem
för att få livsmedlen att räcka till men å andra sidan
uraktlåta ett förebyggande av att livsmedel tas i anspråk jämväl för
en tillverkning, som i intet avseende kan visas främja folknäringsbehovets
fyllande.

Jag vet mer än val, att meningarna om en förbudsåtgärds tillbörlighet
under normala tider äro synnerligen delade. Men det vill
ändå synas, som om det nödläge, vari vårt folk under kristiden ställts,
borde komma dessa meningsskiljaktigheter att träda i bakgrunden
för den allt överskyggande uppgiften att för näringsbehovets fyllande
i möjligaste mån hushålla med disponibla förråd. Här är icke
fråga om ett ställningstagande för eller mot förbudet som sådant,
här är endast fråga om att hålla nöden och svälten borta från folkets
dörrar. Då härtill kommer, att ett folk, som ställts under en hård
tids tunga påfrestning, behöver bevara all sin sundhet och hälsa för
att prestera den största möjliga moståndskraft, måste en förbudsåtgärd
betraktas endast som en akt av det självskydd, utomordentliga
förhållanden framkalla från samhällets sida.

Jag måste därför beklaga, att regeringen icke funnit nödigt att
med tillmötesgående av gjorda framställningar utfärda förbud mot
tillverkning och försäljning av rusdrycker under rådande kristid.

Herr Klefbeck: Herr talman! Den förste ärade talaren
beklagade sig. över, att regeringen i sin livsmedelspolitik alltför
mycket låtit sig influeras av klagoropen från konsumenterna. Jag
får bekänna, att jag vid detta tillfälle står i den ställningen, att
jag måste låta dessa klagorop från konsumenterna också här göra
sig hörda. Jag kan icke betrakta dyrtiden som en paradhäst, som
föres fram vid sensationella tillfällen, och icke heller som en
torr, kall, statistisk fråga. Bland dem, för vilka vi närmast äro
representanter inom vårt parti, finns det hela stora skaror, för vilka
dyrtiden är en hemskt gripande verklighet.

I den kungl. propositionen möta oss gång på gång erinringar
om hur denna dyrtid verkar, och hur man försöker förebygga dess
alltför svåra verkningar. Redan på de allra första sidorna möter
oss tal om lönereglering, och det kommer sedan igen gång efter
gång. En annan punkt, som åter och åter förekommer, är anslag
till förstärkning av andra anslag, och jag behöver ju icke säga.
att dessa föreslagna förstärkningar nästan alltid hänga samman med
sådana frågor, som mathållning och beklädnad, munderingsutrustning,
furagering, ved och ljus med mera sådant.

Men det finns också andra siffror, som beröra denna dyrtid
och åtgärderna mot densamma, som för mig äro om möjligt ännu
sorgligare och ännu mera vittna om det beklagliga tillståndet i

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 6. 14

Måndagen den. 22 januari.

Statsvei''kspr
opositionen.
(Forts.)

landet. Det föreslås — vilket las: för _ övrigt är tacksam för —
icke mindre än 16 millioner kronor i krigstidshjälp at^ vissa befattningshavare
och pensionärer. Nöden har således ifrån att egentligen
ha omfattat blott de fattiga klasserna sträckt sig upp till
medelklassen och de lägre tjänstemännen, och den har där nått
en sådan omfattning, att regeringen anser sig pliktig att begära
icke mindre än 16 millioner för dess lindrande. Regeringen begär
också ett anslag av 24 millioner i prisreglerande syfte. Förra året
beviljades, efter gemensam votering vill lag minnas. 5 millioner
i detta syfte. Detta visar således, att nöden i år är större än
den någonsin har varit. _

Det finns också andra siffror, som tala ett annat språk. Jag
tänker då t. ex. på hur regeringen föreslagit, att genom skärpning
av inkomst- och förmögenhetsskatten taga in i statskassan omkring
70 millioner kronor emot beräknade 48 millioner kronor i fjolårets
stat. Regeringen beräknar, att genom krigskonjunkturskatten fa
in 30 millioner kronor emot 20 millioner i förra årets stat. Vad
vittna dessa siffror om? Jo, förvisso, att det finns folk, som i
dessa hårda tider förtjäna penningar och att det kanske rent av
är gott om pengar. Men siffrorna få sin mest svarta belysning, om
jag så får säga, när jag i många fall nödgas misstänka, att dessa
många millioner ha vunnits genom spékulationer just på det _ fattiga
folkets livsförnödenheter. När jag. står inför. dessa två iakttagelser,
å ena sidan den alltmer omkring sig gripande nöden, a
andra sidan detta överflöd på pengar, som kanske hämtat sitt
största överflöd just från de fattigas livsmedelskostnader, da gnpes
hjärtat av en innerlig maning till dem, som något kunna göra, att
försöka på något sätt råda bot på dessa gräsliga förhållanden. Jag
vill icke rikta något klander, allra minst mot den varmhjärtade
man, som inom regeringen närmast har ansvaret för dess livsmedelspolitik,
ty iag vet, att han har gjort så mycket, sopa. stått i hans
förmåga, men det lidande folkets nöd ropar pa att något än mera.
££Ör6S.

i den bok om de svenska statsmakterna och . kristidens folkhushållning,
som överlämnats till oss, förekommer icke så litet rätt
intressant och hemskt intressant statistik. . Där meddelas efter
socialstyrelsen prisuppgifter för en stor del viktigare förnödenhetsartiklar,
och på grundval härav har uträknats även .s. k. pnsindex.
Dessa indexsiffror, som beräknas som aritmetiska medeltal,
äro icke »vägda», som man kallar det, men mäta dock väl
prisnivån för de viktigaste livsförnödenheterna. Det framgar härav
att indexsiffrorna i medeltal för 51 varuslag från juli 1914
tili det tredje kvartalet 1916 stigit från 100 till 162, motsvarande
en ökning på icke mindre än 62 %. För att anföra några detalj er:
indexsiffran för kött tiar stigit från 100 till 182, för fisk från
100 till 176, för bränsle från 100 till 187. Räknar man återigen
med s. k. vägda tal, kommer man till något litet förmånligare
resultat. Då möter man en stegring på omkring 50 %.

Den rena nakna verkligheten är således, att arbetarnas löner

Måndagen den 22 januari.

15 Nr (k

)

genom dessa förhållanden fruktansvärt ha reducerats. Eu fram- stataverk»-

stående nationalekonom, professor Cassel, säger också, att sänknin- PvoP,mt''onen.

gen i penningvärdet gör i längden alla gamla avlöningsbestämmel- (Korta.)

ser omöjliga. En arbetare har nu för tiden, även den som har

arbete, för mycket för att do men för litet för att leva. Dyr tidstrycket

är för närvarande svårt. Det kan man få se med egna

ögon i de många hemmen, icke minst här i vår stad, men det allra

värsta är, att detta tryck ökas alltfort alldeles fruktansvärt. Denna

ökning sker dels genom de alltjämt ökade priserna, dels därigenom,

att detta tryck tyckes förbli av allt större och större varaktighet

och längd, och iu längre trycket fortfar, ju tyngre verkar det.

I början ägde man åtminstone i någon mån möjligheter att möta de
svåra tiderna, men dessa möjligheter äro nu förbrukade. Kläderna
har man vänt en gång, och så kan man icke vända dem
mer. De besparingar, man en gång gjort, existera icke längre.

När vi stå inför dessa fruktansvärda förhållanden, där det
verkligen gäller, om folk skall kunna få leva eller icke leva, tror jag
icke, att det är möjligt att gå till en lösning av frågan så pass enensidigt,
om jag så må säga med för övrigt all respekt, som enligt
min uppfattning den förste ärade talaren ville göra. Jag vill icke
ge mig in på frågan om maximipris. Därvidlag delar jag kanske
i rätt hög grad den mening, som den förste ärade talaren yttrade,
men när han först anförde de två synpunkter, som för dessa frågor
ständigt och jämt spela in, nämligen å ena sidan att åstadkomma,
att tillgång på livsförnödenheter finnes, å andra sidan att dessa
livsförnödenheter tillhandahållas allmänheten på billigast möjliga
sätt. och därefter uteslutande tycktes uppehålla sig vid den förra
av dem, så menar jag, att det är en något ensidig syn på saken. Det
är ju rätt, att man först och sist bör se till att produktionen befrämjas,
och att man icke kan genom några tvångsmedel få fram större
skörd av vår svenska jord, än som dess brukare själva äro villiga
att avlocka densamma. Men har man icke också rätt att
fordra, att dessa medborgare känna sin solidaritet med hela det
svenska folket? Får man icke även hos våra gamla kärnfriska
odalmän förutsätta, att de, när de planlägga odlingen av sina fält,
också taga i beräkningen, att det i dessa tider är av utomordentlig
vikt, att så störa brödsädesskördar som möjligt vinnas för de konsumerande.
Jag räknar på denna solidaritet. Vidare vill jag saga,
att även om man aldrig så mycket erkänner, att det viktigaste är,
att det finnes tillgång på bröd. så är det å andra sidan en nästan
lika viktig fråga, hur det förefintliga brödet skall komma de olika
konsumenterna till del. Vad hjälper det de fattiga, att det finnes
bröd, om de icke kunna köpa det?

När den förste ärade talaren gav sig in på lösningen av den senare
frågan, nämligen hur konsumenterna skola få del av livsmedelsförnödenheterna,
angav han som den av honom önskade lösningen,
såvitt jag förstod honom rätt, att staten skulle inköpa spannmål av
svenska producenter till bra pris och sedan sälja det åt konsumenterna
för billigare pris. Jag tror också, att man kommer mycket långt
på den vägen, och jag är tacksam för den hänvisning, han i detta

Nr 6. 16

Måndagen den 22 januari.

Statsverkt- fall givit. Men när vi komma till konsekvenserna och fråga, var
propositionen. me(jel skola tagas, som skola jämna ut skillnaden mellan det högre
(Forts.) inköpspriset och det lägre försäljningspriset, och man _ då nödgas
tillgripa skatter, då frågar jag: är denna kammares majoritetsparti
villigt att gå med på så pass stora skatter, som en sådan politik oundgängligen
för med sig? Är kammaren det, da skall jag skatta mig
lycklig. Men att döma av den _ förste talarens yttrande vågar man
icke ha så stora förhoppningar i den riktningen, ty han framförde,
såsom jag fattade honom, klagomål över att regeringen tänkt sig att
för betalande av olika utgifter införa en betydlig skärpning av inkomst-
och förmögenhetsskatten för några få närmast liggande ar.
Såvitt jag förstod, ansåg den förste ärade talaren detta regeringens
förslag icke vara gott och lämpligt. Rikedomarna skulle vara mera
skenbara än verkliga. Men det förefaller mig i_ stället sa, att om
dessa vinster, som nu flöda så rikligt till åtskilliga producenters
och spekulanters fickor, äro av mera tillfällig natur, då bör det val
vara i allra högsta grad befogat att passa på att beskatta dessa tilltalliga
vinster, medan man har dem och icke låta innehavarna njuta av
dem obeskurn^, under det att man pa framtiden portionerar ut de utgifter,
som nu göras under de goda tiderna. -Det förefaller mig, att
regeringens skattepolitik i detta avseende är långt mera riktig.

Men jag vill nu icke endast stå och klaga över hur svårt det är
för så många tusende medborgare i vårt land, utan jag skulle också
försöka att från min synpunkt peka på några vägar, genom vilka
tillförseln skulle kunna ökas och prisen även nedsättas. Det är ju
klart, att jag icke på något sätt kan komma med något nytt, men
jag skulle för min ringa del vilja rekommendera, att de medel regeringen
äger i sin hand kraftigare utnyttjades.. Erfarenheten säger oss
lekmän, att tillståndet kanske aldrig hade varit så fruktansvärt svart,
att det aldrig hade varit så ont om livsmedel, om exporten av sadana
hade stoppats i tid, medan det ännu fanns tillräckligt med livsmedel
kvar. Det hade kanske icke varit så svårt, om regeringen verkligen
hade gjort beslag på de upplagrade stora livsmedelsmängder, vilka i
stället fingo ligga lagrade, till dess den lycklige spekulanten hade
lyckats utverka licenser för utförseln. Jag vågar kanske också säga,
att det kanske aldrig hade varit så svårt, om icke en efter var
mening alltför formalistisk syn på handelspolitiken hade ^ fatt gorå
sig gällande inom regeringen. Vad vi ha att göra, blir då att söka
få till stånd en ökad produktion genom att söka väcka våra odalmäns
intresse för en sådan produktion — gärna också med de medel, som
den förste ärade talaren anförde — att söka få till stånd en alltmer
ökad import, och jag skulle vilja ga sa långt som att påyrka, att
regeringen skulle så långt som behovet krävde lägga beslag på den
ena svenska kölen efter den andra och låta dem till våra kuster segla
hem spannmål. Jag tror, att vi böra mer och mer med allvar sätta
stopp för vidare export av livsmedel liksom även med stor kraft taga
itu med att expropriera de befintliga lagren till det allmännas bästa.

Allt detta är ju som sagt intet nytt, men ett kraftigare framgående
på redan inslagna vägar tror jag skulle föra oss ganska långt

Måndagen den 22 januari.

17 Nr Ii.

mot det av oss eftersträvade målet, och sedan bör man för att åstadkomma
just det som den förste ärade talaren antydde taga ut en allvarlig
skatt på dem, som förtjänat på konjunkturerna och förtjänat
kanske icke minst på jobberi med livsmedel.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre med mina enkla funderingar.
Det har blott varit ett uttryck för den gripande nöd, som
bor i så många svenska hem i dessa dagar. Jag har sett den öga mot
öga och skulle kunna referera exempel i tiotal, som skulle göra det
klart för var och en, att nöden nu är en hemsk verklighet i ofantligt
många hem. Den som har arbete, sade jag, han reder sig med bekymmer
och alltjämt ökade bekymmer. Den som intet arbete har,
änkor med barn och andra sådana, de leva i fullständig nöd. Sådant
kan icke få fortfara.

Deri förste ärade talaren slutade med några stolta, manliga ord
om Sveriges ära. Han talte om hur det av gammalt varit svensk
sed att själv bestämma sina öden, att med kraft och beslutsamhet
stå fram för vad som hör till Sveriges väl. Ordalagen voro icke
dessa, jag minns dem icke, men jag har anfört dem så som jag fattade
dem. Jag vill i anslutning därtill endast svara: det går icke heller
att taga den frågan så enkelt, att man blott talar om vad Sverige
i fordomtid har visat av kraft och beslutsamhet och den ära Sverige
därigenom vunnit. Det fordras, om det skall bli något annat än
vackert tal, att svenske män, som skola ta upp arvet efter fäderna,
verkligen göras dugliga till att taga upp det arvet och att de få ett
eget levande intresse för att det göra. Skola våra kropp sar Delare
pressas ned till att bli ett verkligt proletariat, som lever i fullständig
undernäring dag efter dag, då går det icke att begära, att dessa så
undernärda män skola äga, om så olyckligt vore, att nöden det krävde,
den tillbörliga kraften. Det är helt enkelt fysiskt omöjligt. Skall
vårt land, vårt arbetande folk, om det en gång kräves, gå ut att
värna om vår gamla frihet, ja, då skall det också känna, att det
verkligen har någonting att säga till om i detta fosterland, som de
skola värna. Men när den hittills påbjudna mobiliseringen i många
fall verkat på det sättet, att den, som varit ute, sett sitt hems ekonomi
i grund förstörd och sedan i åtskilliga fall dessutom erfarit, huru
hustru och barn måst bedja fattigvården om bröd, då han var ute för
att, som det hette, försvara sitt land och han då av detta fosterland
får till lön, att han mister den medborgarrätt han surt förvärvat, då
få herrarna förlåta honom, att han har svårt att eldas av den heliga
entusiasmen längre. Vill vårt majoritetsparti här verkligen gå detta
folk till mötes och icke blott lägga bördor på utan också giva det
full medborgarrätt i samhället, då skall kanske även den kraftlöse
få styrka, ty han har fått ett helt annat intresse för landets frihet
och värn.

Lider hela den stora arbetande klassen, då blir ytterst hela samhällskroppen
lidande. I det moderna samhällsmaskineriet gripa alla
kuggar och hjul i varandra. Jag kunde därför sluta med att rikta
det gamla romarordet till majoritetspartiet i denna kammare: videant
consules och så vidare.

Första hammarens protokoll 1917. Nr 6. 2

Statsverks propositionen.

(Fortb.^

Nr 6. 18

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 22 januari.

Herr Petersson, Alfred: Herr talman, mina herrar! Den
förste ärade talaren gjorde i fråga om statsverkspropositionen bland
annat ett par erinringar, som jag särskilt fäste mig vid, men som
endast skola föranleda mig att i förbigående säga ett par ord.

Han fann, sade han, uti den föreliggande statsverkspropositionen
alltför litet genklang — han kanske icke använde det ordet men
det var hans mening — av trontalets allvarsord om den tunga
tid vilken vi leva uti. Han tyckte, att man alltför matt och färglöst
hade uti denna proposition fullföljt de tankar, som hade uttalats
i trontalet. Han kunde — vilket han också tydligt gav uttryck
åt — därvid givetvis icke syfta på något amnat an att han fann alltför
små anslagskrav för försvaret. Jag vill i detta avseende endast
säga, att när nu, som vi alla veta, man icke blott pa folkdjupet bland
de av kriget utpinade folken utan också bland statsmannen ! Huropas
alla länder, krigförande och icke krigförande, sysselsätter sig
framför allt med att finna ett medel, som för framtiden skulle kunna
skydda folken emot sådana olyckor, som vi nu uppleva, att garantera
ett fredens tillstånd i stället för ett krigets tillstånd, da finns
det enligt mitt förmenande bra små skäl for oss, ett litet och fredligt
folk, som vill leva vårt eget liv och skydda var neutralitet men
är främmande för alla imperialistiska planer och tankar, att framlägga
förslag till dyrbara utbyggnader och anordningar av försvarsanstalterna,
som särskilt syfta på framtiden; det kan icke vara
lyckligt. Jag är övertygad om, att vi vilja enigt upprätthålla var
neutralitet och vår självständighet; därom ha icke ratt nagra olika

mell\hid den andra erinran beträffar, nämligen betänkligheten mot,
att man skall uttaga nya och ökade skatter särskilt pa de störa inkomsterna
och förmögenheterna, företa en skärpning av inkomst- och
förmögenhetsskatten, så kan man visst vara ense aven darom, att
det är mycket litet tilltalande att behöva tillgripa sadana medel som
att skärpa redan befintliga skatter; de äro, det maste man erkänna,
franska höga som de äro. Men utgifterna vaxa och vaxa en over
huvudet, och var i all världen skall man taga pengarna att tacka
dessa utgifter, om man icke skall rikta sig just mot dem, som ba
tillgångar att betala skatterna med? Jag vet ingen annan väg, och
den förste ärade talaren har icke heller, såvitt jag kunnat finna, anvisat
någon annan väg än att anlita de skattekallor, dar det fi

någonting att taga. ’ , . ... •

Beträffande nu den föreliggande statsverkspropositionen, sa
skall iag be att få göra några erinringar från andra synpunkter.

Det är sagt. att de höga slutsummorna nå nära halva miljarden,
äro unnseendeväckande, men det finnes åtskilligt annat i denna
statsverksnroposition än dessa slutsummor, som man verkligen också
kan kalla uppseendeväckande. ,. ,

.Tåg skall då först erinra om det förhållandet, att man bland
de äskade anslagen finner en osedvanligt stor mängd anslagsposter,
där man saknar motiverade framställningar. Man far nom sig med
rubriker och klumpsummor i en utsträckning, som jag icke tror, att

Mani!ap:Il den 22 januari.

19 Nr 6.

man Lar kunnat påvisa någon gång tilliörene. .lag vet av gammalt
och även av egen erfarenhet, med vilka svårigheter det är förbundet
att få dessa många frågor, som hopa sig, tillbörligt utredda och i
tid klargjorda för att framlägga för riksdagen. Men det skälet att
utredningen icke har medhunnits förlorar verkligen, då det för ofta
upprepas, sin betydelse och sin förmåga att utgöra ett tillräckligt
vägande argument. Det kan påvisas här i denna proposition, icke
minst under fjärde huvudtiteln, flera fall av anslagsfrågor eller ärenden,
som varit föremål för föregående riksdagars handläggning och
som antingen måst avslås eller som måst provisoriskt behandlas,
därför att det bär varit för klen utredning, och som nu återkomma
med den upplysningen, att utredning icke har kunnat medhinnas.
Det förefaller mig, som om man härvidlag kan ha berättigade krav
från riksdagens sida att fa ärendena framlagda i statsverkspropositionen
i ett annat skick. Det finns två poster, en på 16 miljoner
och en på 24 miljoner, i det ena fallet krav på krigstidshjälp och i
det andra krav på 24 miljoner kronor till prisreglering. Jag är
övertygad om att bada dessa saker äro mycket behjärtansvärda, men
man hade verkligen skäl att fordra, att dessa ärenden kunnat föreligga
i bättre utrett skick än som nu är förhållandet, ty nu finns
ingenting angivet. Man får icke veta, efter vilka grunder dessa
mycket behjärtansvärda utgifter för krigstidstillägg för tjänstemän
och pensionärer skola utgå, och man får veta kanske ännu mindre
huT de 24 miljonerna äro avsedda att användas. Och dock har detta
krigstillstånd varit rådande i mer än två år, och man har haft till
sitt förfogande kommissioner i synnerligen stor utsträckning. Jag
vet icke hur riksdagen skall kunna behandla en sådan fråga som denna
om prisreglering, om den icke är i tillfälle att i ett sammanhang
och pa en gång .bet rakta och pröva de krav, som eventuellt kunna
komma fram i detta avseende. Om man skall pröva den ena framställningen
då och den andra då, utan att kunna se hela sammanhanget,
är det klart, att det blir mycket bristfälligt och kommer att
lämna stora luckor.

Precis samma ofullständighet, som mötte oss nå utgiftssidan,
möter oss också på inkomstsidan. Det ställes i utsikt en ny skatt
på 18 milioner kronor, men det är också allt vad man får veta. Hur
denna skatt skall uttagas, efter vilka grunder den skall läggas, därom
får man ingenting veta.

Jag gör dessa erinringar, därför att, så vitt ing kan se. detta
system är av den art, att det i icke ringa mån betager riksdagen
mödiVheten att efter grundlig prövning utöva sin makt över statsreglering
och bevillning. _ Herrarna veta lite var. hur det brukar
vara i riksdagens sista timmar. De viktigaste ärendena hopa sig
på ett sätt, som rent av omöiliggör en grundligare prövning. ''Kungl.
Mai:t har i sitt trontal givit en antydan om en proposition, som avsåge
att underlätta riksdagens arbete. För min de! kan jag knappt
tänka inig något, som skulle mer underlätta och på samma gång fördjupa
riksdagens arbete, än att man redan vid riksdagens börian
finge en statsverksproposition, fullständig och fyllig, som innehölle

Statsverkspr
o positionen.
(Förbi.)

Nr «.

20

Måndagen den 22 januari.

Statsverk- icke blott skalet till propositionen utan också själva karnan i den propositionen.

samma. . ,

(Forts.) X)en största bristen i statsverkspropositionen ar dock enligt mitt

förmenande, att den icke giver något klart besked om statsverkets
verkliga tillstånd. Det upplyses i propositionen — och man vet
iu detta ändå — att under sist förflutna år, liksom under näst föregående
år, utgivits mycket stora belopp för neutralitetskostnader.

I förra årets statsverksproposition fick man veta åtminstone ungefär
till vilket belopp det föregående årets neutralitetskostnader uppgått
Jag tror det uppgavs 53 miljoner, vilket sedermera justerades
i någon mån. Man fick också kännedom om huru finansministern
tänkt sig finansiera dessa neutralitetskostnader. 1 ar tar
man om nentralitetsutgifterna ej veta mer än att de varit betydande.
Det finnes också en hel del andra utgifter, som varit forbundna
med kriget. Härom talar också finansministern i förbigående, men
han nämner ingen summa. Riksdagen anvisade eller rättare sag
bemyndigade Kung!. Makt att förskottsvis utbetala 8 miljoner till
försvarsändamål. Huruvida dessa 8 miljoner äro använda i sin helhet
eller om en del därav är använd och nu skall täckas, dar om lar
man ingenting veta. Det är känt. att staten har mast bedriva en
ganska omfattande spannmålsimport, men huru denna spannmålsimport
finansierats, om det skett genom anlitande av tillgängliga
statsmedel eller om det skett genom anlitande av andra utvägar, darom
vet man ingenting. Riksdagen kunde dock verkligen ha ratt,
för att icke säga skyldighet, att söka få kännedom om dessa förhållanden
Herr finansministern säger i det aktstycke, som skulle kallas
finansplanen, att han endast helt kort vill beröra det statsfinansiella
läget. Jag måste säga, att han i det fallet ärligt hållit sitt ord.
Han har sa kort berört det statsfinansiella läget, att riksdagen star
med denna statsverksproposition i sin hand ur stånd att bedöma
rikets finansiella läge för närvarande. Med allt detta för ogonen kan
man verkligen med skäl fråga, huru den paragraf i regeringsformen,
som säger, att »för varje lagtima riksdag läte Konungen uppvisa
statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och utgifter,
fordringar och skulder» — -— man kan fråga, säger jag, i vilken
grad denna grundlagsparagraf blivit iakttagen. Och den utväg, som
finansministern valt, nämligen att vid ett senare tillfälle^ upptaga
till behandling frågan om den slutliga finansieringen av saval neutral
itetsutgif terna som åtskilliga andra med kriget sammanhängande
utgifter, således eu statsverksproposition nr 2, den utvägen synes
mig mycket litet tilltalande, för att icke säga betänklig. 0

Ta-r skall efter dessa anmärkningar anhålla att ta övergå till
-en annan träffa, den fråga som näst fredens bevarande och neutralitetens
upprätthållande mer än någon annan upptagit. svenska folkets
sinnen, och det från palatset ned till den lägsta koja, .lag menar
frno-aii om vårt folks näring och försörjning. Det nyss intorka
tvångsransoneringssystemet beträffande brödet är till sina ver
ningar så djupt ingripande, att det skulle rent av kunna tydas såsom
■likgiltighet, om deri svenska riksdagen vid detta tillfälle galge den

Man (Jag en den 22 januari.

21 Nr 0.

saken med tystnad förbi. Det bär ju icke heller skett. Även den
förste talaren var inne på den frågan, som lian ansåg vara av
nödvändigheten påkallad. Men det var ieke bara det, utan lian
ansåg, att det var det enda medlet för att kunna bemästra den
svåra livsmedelsfrågan, och han ansåg, att det borde ha skett för
länge sedan. I det fallet har jag för min del -—• och har sedan
länge haft — en något annan uppfattning. Det första man emellertid
frågar sig inför detta så djupt ingripande tvångssystem, det
är: har det vant nödvändigt att tillgripa en så ytterst våldsam
åtgärd? Har denna nödvändighet inträtt utan vårt eget förvållande,
är det omständigheter, varöver vi icke kunnat råda, som bragt
oss i denna svåra situation? Ja, här vill jag såsom min uppfattning
uttala, att det åtminstone icke går an att skjuta skulden härför
ensamt på de av kriget skapade förhållandena. Hade importen
bedrivits i rätt tid och i tillräcklig omfattning och hade därjämte
åtgärder vidtagits på ett tidigare stadium för tillvaratagandet av
våra egna tillgångar och våra egna resurser, är det min bestämda
övertygelse, att man åtminstone i år kunnat undgå att ställa vårt
folk på en sådan förknappning i fråga om brödet, som nu blivit
fallet. Då svarar man måhända, att efteråt är man ju alltid klok.
Ja, det är sant, men jag måste säga, att det svaret här icke är tillräcklig
ursäkt. För min del kan jag knappt tänka mig någon angelägnare
eller viktigare uppgift för en regering under en tid som denna
och efter mer än 2 års krig, på vilket man ännu icke skymtar något
slut, än den att skaffa största möjliga förråd av spannmål och
brödsäd i landet. Något oövervinnerligt hinder för import av
spannmål har ju icke förefunnits. Det har varit och är fortfarande
förbundet med svårigheter, det vet jag. Spannmålen har blivit
dyrare för varje månad, för varje vecka som gått, det vet jag. Men
nog kan det allvarligen ifrågasättas, om icke, innan dessa oerhörda
prisstegringar uppkommit, man med lite mera framsynthet kunde ha
haft det bra mycket bättre ställt på detta område. Det är beklagligt,
att vi nu kommit i det läget, att denna ransonering befunnits nödvändig,
och regeringen lär icke kunna fritagas från ansvaret för
att deum nödvändighet inträtt. Det kunde vara skäl att gå in på
detaljbestän melserna i detta system, men tiden medgiver det icke,
och jag skall därför endast gorå ett par små erinringar. De som
fått på sin lott att ordna dessa saker ute i landet, de känna svårigheterna;
och de som få kännas vid förknappningen, särskilt kroppsarbetarna,
de känna dem också. Det är ett förfärligt virrvarr på
landsbygden, det vill jag bara säga. Ett par exempel skall jag
nämna rörande dessa bestämmelser och deras verkningar. Det kan
vid första påseendet synas vara fullt rättvist, att man tilldelar
alla lika, spädbarnet och den fullt arbetsföre mannen. Men här
kan verkligen det ordet tillämpas, att högsta rättvisa kan ofta
bliva högsta orättvisa. Så till exempel kan en familj bestå av 8 å
9 personer, av vilka 6 å 7 äro barn, de flesta minderåriga. I eu
sådan familj reder man sig mycket bra med tilldelningen av 250
gram mjöl per dag för varje person. Men i en annan familj, med

Staisverks prvposiiiovtit.

(Forts.)

Nr 6. 22

M&ndagen den 22 januari!

Statsverks propositionen.

(Forte.)

t. ex. 3 arbetsföra, fullvuxna personer, där blir det, om alla tre
äro kroppsarbetare, givetvis alldeles omöjligt att undgå så stor
försakelse, att det icke skadar arbetskrafterna. Men även den
olikhet, som förekommer mellan dem, som intagas i självhushåll,
och derå, som icke äro i tillfälle att inrymmas i självhushåll, är
påfallande, och den är därtill verkligen svår att förstå. De som
tillhöra självhushållen, den jordbrukande befolkningen, få en ranson
efter 12 kilogram i månaden per person, vilket gör 400 gram
per dag, minus det lilla som går bort genom förmalningen, vilket
emellertid med de nuvarande bestämmelserna är mycket litet.
Den som icke får tillhöra något självhushåll, utan går som tillfällig
arbetare än här än där och har lika styft arbete som andra,
han får endast 250 gram jämte påbröd i bästa fall. Det .är en påtaglig
olikhet mellan dessa fall och en orättvisa. Det är icke länge
sedan jag fick ett brev i detta ämne och vari påpekades vilka svårigheter
det var i den och den kommunen och huru missnöjet sjuder
över detta förhållande. Det är alldeles uppenbart för var man, att
den som drabbas hårdast av ett system sådant som detta, det är
den del av befolkningen, som har minsta möjlighet och tillfälle
att skaffa sig animaliska födoämnen och som även under normala
tidsförhållanden huvudsakligen lever på bröd. Det är dessa, som
i främsta rummet få känning av tillstramningen.

Jag skulle också gärna vilja yttra några ord om regeringens åtgärder
i övrigt i den mycket svåra livsmedelsfrågan. Det är klart,
att på detta område intressemotsättningarna äro mycket stora. Det
som anses vara riktigt från den ena sidan, från producenternas sida,
anses vara oriktigt från konsumenternas sida, och det måste beklagas,
att dessa motsättningar mellan de olika intressena — producenternas
och konsumenternas — en tid hotat bli så starka, att det
artat sig till en verkligen olycklig kamp. För min del håller jag
före — och i det avseendet instämmer jag med den första talaren —
att i stort sett måste producenternas och konsumenternas intressen
vara gemensamma, d. v. s. i nödvändigheten av att tillse, att det
verkligen finnes födoämnen i landet; ty finnes det icke sådana, ja,
då hjälper varken det ena eller det andra. Om jag här skulle
yttra några ord just om dessa principer — maximipris eller icke
maximipris — så vill jag öppet säga ifrån, att det visst icke är för
att göra mig ensidigt till tolk vare sig för det ena eller andra intresset
härvidlag utan för att göra mig till tolk för intressen som jag tror vara
gemensamma för hela samhället. Jag skall också villigt erkänna,
att under så vanskliga tider och på ett så vanskligt område som vi här
röra oss på, är det bra mycket lättare att kritisera än att regera. Jag
tror dock, att det kan göras den berättigade anmärkningen, att regeringen
behandlat denna fråga ur något för små. för trånga och
inskränkta synpunkter. Jag tror, att man med rätta kan säga, att den
underlåtit att i ett sammanhang till prövning upptaga den mycket
komplicerade frågan. T en del fall bär ju regeringen vidtagit ganska
kraftiga åtgärder för att hålla prisen nere på en rimlig nivå.
I andra fall har den fria prisbildningen fått ha sin gång utan ingri -

Måndagen den 22 januari. 23 Nr 6.

Ilande, ehuru det gällt förnödenheter som, om icke fullt så viktiga statsverk»-^
som t. ex. brödet, ändå äro så gott som omöjliga att undvara. 1 all- ProP°n™fn
mänhet är det ju så, att industrialster, även om de kunna hänföras or •''
till livsförnödenheter, icke varit föremål för prisregleringsbestämmelser.
En så viktig förnödenhetsvara, som margarin, vilken under
senare tider ingått i vårt folks hushållning såsom en ofantligt viktig
del, den har icke blott fått stiga i pris, utan vad värre är, den
har på sistone alldeles försvunnit ur marknaden. Och det spelar en
oerhörd roll i folkförsörjningen, att dessa 30 miljoner kg. margarin
icke finnas numera. Detta beror på att råvarutillförseln blivit
hämmad. Men jag undrar, om icke även på detta område finnes orsaker,
uti vilka regeringen har väsentlig del. Varför är t. ex. margarinet
icke försvunnet ur marknaden i våra grannländer? Det är
icke försvunnet ur marknaden i Danmark. Det lär finnas där till
mycket måttligt pris, 1:46 å 1:50 pr. kg., efter de underrättelser jag
fått.

Vad maximiprisfrågan beträffar, som den första talaren sysselsatte
sig med en god stund, så ber jag att om den få säga, att den
är ett tveeggat svärd, när det gäller att lösa de svåra prisfrågorna.

Det har visat sig över allt, t. o. m. i Tyskland, där man börjat mer
än någonsin reagera mot den inslagna vägen. Men för det första
har riksdagen själv varit med om att giva Kungl. Maj:t denna rätt
att sätta maximipris på viktiga varor. .Riksdagen har icke alls reagerat
den gången mot maximipris såsom princip. Dessutom är det
ju alldeles uppenbart, att det under sådana förhållanden är nödvändigt,
såvitt jag kan se, att vidtaga mycket effektiva anordningar för
att icke prisen skola gå rent orimligt i höjden, vilket skulle bliva
fallet i en situation som denna beträffande spannmål. Jag vill icke
alls uttala mig om de fastställda maximiprisen ens på spannmål,
men jag tror, att det är synnerligen viktigt, att man avväger dessa
maximipris så, att de icke bliva en absolut hämsko på produktionen,
ty då blir verkligen den sista villan värre än den första. Jag tror,
att det behövs ett mycket noggrant övervägande i detta fall, innan
man bestämmer sig för den eller den siffran, men framför allt vill
jag säga, att man just ur produktionssynpunkt måste uppställa vissa
förutsättningar för att man skall kunna tolerera dbh verkligen lojalt
finna sig i de åsätta maximiprisen. Och när jag säger lojalt finna
sig, kan jag icke underlåta att pointera, att efter mitt förmenande
har med några få undantag, undantag som visserligen icke varit
tilltalande, den jordbrukande befolkningen här i landet mycket lojalt
funnit sig i de tvångsvis åsätta prisen.

Jag sade, att det dock fanns två förutsättningar för att denna
lojalitet skulle kunna fortfarande bevaras. Den ena av dessa förutsättningar
är efter mitt förmenande, att foderämnen verkligen finnas
till förfogande till pris som svara mot de åsätta maximiprisen
på spannmål. Är detta icke fallet,'' kommer hela produktionen att
förryckas och ledas in på vägar, som kanske i stort sett, med hänsyn
till samhället icke äro de allra bästa. Hur har det förhållit sig
med denna fråga? Maximiprisen på spannmål sattes i början av

Yr 6. 24

Måndagen den 22 januari.

statsverks- september, då den nya skörden började komma i marknaden. Mot
propositionen. sjffran till vilken prisen bestämdes, skall jag som sagt icke gorå
(Forts.) n4gon erinran, men däremot var foderfrågan under hela hösten oordnad.
Först någon gång i oktober, jag tror den 25 oktober, bemyndigade
regeringen livsmedelskommissionen att inköpa 120,000 ton
foderämnen, oljekakor och majs, men någon prisreglering var icke
förbunden med denna åtgärd. Nu fanns det en marginal mellan
brödsäd och majs av omkring 5 kr. under hela den tid, som sedan
dess förflutit, och ännu större beträffande oljekakor. Vad blev
följden därav? Jo, alldeles naturligt den, att jordbrukarna mer eller
mindre anlitade sina spannmålsförråd även av brödsäd för sina
djurs utfodring — de kunde icke lägga om sin hushållning. Detta
inverkade naturligtvis i sin mån till ytterligare förknappning av de
redan förut knappa förråden av brödsäd i landet. Så kom den 2
november förbud mot utfodring av spannmål, ett förbud, som borde
ha kommit samtidigt med de åsätta maximiprisen, liksom ordnande
av prisregleringen å foderämnen även borde samtidigt ha ågt rum.
Det ligger i öppen dag, att dessa frågor hade bort prövas och ordnas
i ett sammanhang, om icke det hela skulle gå sönder och därigenom
svårigheter uppstå. På prisreglering å foderämnen fick man vänta,
tror jag, till sista dagarna i december.

Men det är en annan förutsättning, sona jag skall be att få
fästa uppmärksamheten på, för att man från jordbrukarhåll åtminstone
skall lojalt finna sig i dessa maximipris, och det är att dessa
genom maximiprisens åsättande bestämda lägre prisen skola komma
folket i landet till godo och till fullo komma dem till godo. Vad är
det egentligen för rimlighet uti att t. ex. sätta maxim ipriset på
inhemsk spannmål till 23 kronor, såsom vi ha på råg, och sätta priset
på mjöl till 30 kronor eller kanske 31 kronor? Var och en förstår,
att med en sådan prisskillnad mellan säd och mjöl det icke är
folket som får nytta av det maximipris, som är åsatt spannmålen. Jag
håller före, att när man åsätter inhemsk spannmål maximipris, importerad
spannmål bör komma folket till godo till samma pris, som
är bestämt för den inhemska spannmålen, alltså till ett pris, som
motsvarar värdet på denna spannmål. Det blir emellertid en stor
marginal i förevarande fall emellan priset å inhemsk och importerad
spannmål, en förlust att täcka, men om denna sak eller varifrån
medlen härtill skola tagas få statsmakterna besluta, och jag tror
att det är alldeles nödvändigt, att riksdagen höres i fråga om huru
denna marginal skall täckas. Här bör man anlita statsmedel och
icke gå den vägen, att man höjer mjölpriset, så att man erhåller
ett medelpris mellan priset på importerad och inhemsk vara. Mig
förefaller detta vara en orimlig åtgärd, som varken från konsumenteller
producenthåll kan tolereras. Nu kostar vetemjölet 36 kronor,
under det att inhemsk vara blir beslagtagen till ett pris av 24 kronor.
Detta är ju en orimlighet:

En annan sak, som jag särskilt ur produktionssynpunkt anser
vara absolut nödvändig, är, att det finnes stabilitet i dessa prisregleringsåtgärder,
så att man icke går fram och tillbaka. Klart är,

Måndagen den 22 januari.

Nr (i.

att ofta upprepade förändringar i sådant avseende skola alstra missnöje.
Ett slående exempel härpå är behandlingen av potatismjölet,
i vilken jag icke kan finna någon ledande tanke eller mening. Det
första maximipriset var 30 kronor; kort därefter åsattes varan ett
maximipris av 40 kronor och det fick stå en tid, men när potatisen
kommit från producenten till fabrikerna och från fabrikerna i de
stora grossörernas händer, upphävdes det, och så gick priset ett tu
tre upp till 80 ä 100 kronor.

Ja, mina herrar, jag skall inte längre sysselsätta mig med
dessa mycket viktiga frågor. För min del är jag djupt övertygad
om nödvändigheten av att mycket effektiva åtgärder från statsmakternas
sida vidtagas för att i görligaste mån hålla prisläget så lågt
som möjligt är, men jag tror det vara en ren omöjlighet att återföra
prisnivån till det gamla läget; med anlitande av vilka åtgärder
som helst, kan man icke nå därhän. Genom maximipris ^ och
andra indirekta åtgärder tror jag icke, man kan nå tillräckligt långt
för att möjliggöra existensen för de mest behövande och ekonomiskt
sämst ställde. Här förefinnes ett behov av direkta åtgärder från
statens och kommunernas sida — jag menar genom direkta medelsanslag.

Under hänvisning till det alltjämt pågående världskriget har
från tronen utgått en vädjan till representationen och till folket att
icke blunda för tidens allvar samt att låta inbördes skiljaktigheter
vila. Förvisso är tiden tung och djupt allvarlig, och det är också
detta jämte den starka känslan därav, som gjort, att de stora och
breda lagren av samhällets befolkning med sådant tålamod burit de
av dyrtiden och kriget orsakade tunga bördorna, som just drabbat
dem hårt. När emellertid den vädjan riktas till representationen
och folket att låta inre skiljaktigheter vila och det fordras en enig
uppslutning, som icke kan betyda annat än uppslutning omkring regeringen
och regeringens politik, kan man icke undgå att skärskåda
denna vädjan i ljuset av regeringens handlingar och allmänna tendens,
särskilt beträffande dess förhållande till folkrepresentationen.
Det är då uppenbart, att hos denna regering ända från dess tillkomst
funnits en tendens och, såsom det synes åtminstone, en medveten avsikt
att så mycket som möjligt sätta riksdagen å sido och minska
dess inflytande. Denna tendens tog sig ett starkt och påfallande
uttryck under år 1915, då redan riksdagens bevillningsmakt kan
sägas hava varit ganska hotad, och denna tendens har, ehuru påtalad
vid 1916 års riksdag, fortsatt även under senaste är. Jag nämner
såsom ett exempel det verkligen uppseendeväckande och egenmäktiga
förfarandet vid inkallelse av vissa värnpliktiga till särskilda
befälsövningar, varom beslutet fattades omedelbart efter riksdagens
åtskiljande och i fråga varom det icke borde ha varit någon
svårighet att förelägga riksdagen förslag. Jag vill vidare anmärka,
att av den kontakt med riksdagen, som verkligen förutsattes och
varom anhållan finns intagen i riksdagens skrivelse beträffande
handhavandet av krigshandelslagen, mig veterligen ej funnits ett enda
spår, varförutom åtskilligt annat skulle vara att anmärka i sam -

StaUverks propositionen (Forts.

)

Sr 6. 26

Måndagen den 22 januari.

Statsverks- manhang med denna lags tillkomst, men som regeringen glömt.
propositionen, jntimare samarbete, än som skett, hade också kunnat förväntas
(Forts.) beträffande livsmedelsfrågans behandling, och jag tror, att det skulle
ha lett till bättre resultat, än det som nu vunnits. Anser verkligen
regeringen, att någon brister i enighetstankens förverkligande, så
finnes enligt mitt förmenande ganska stor anledning för regeringen,
enkannerligen för regeringens främste man, till självrannsakan och
undersökning, huruvida den väg, han slagit in på, verkligen leder
till det eftersträvansvärda målet. De frisinnade se i en fortgående
demokratisering av samhället och ett förtroendefullt samarbete mellan
Konung och riksdag vägen för en framtida sund utveckling. Det
är uppenbart, att det system, som följts dessa sista år, icke ligger i
linje med dessa grundsatser. Huru mycket erkännande man än är
villig att giva åt regeringen för dess efter mitt förmenande ärliga
neutralitetsvilja, tvingas man i alla fall till kritik av ett system, som
är övervägande präglat av byråkratiskt godtycke vilket gör sig
gällande överallt. Jag hoppas, att ett sådant byråkratiskt godtycke
aldrig skall få — det har åtminstone aldrig haft — någon god
klang i svensk politik.

i Herr Ericson, Hans: Flottans långa och krävande neutralitetsvakt
har såsom naturligt är lämnat åtskilliga erfarenheter,
av vilka eu del äro av den art, att de böra omedelbart beaktas.
Jag anhåller att helt lätt få vidröra ett par av dem.

Våra torpedbåtar, som måst tagas i anspråk för åtskilliga uppgifter,
för vilka de ursprungligen icke varit avsedda, hava frestats
hårt särskilt under svår väderlek utomskärs och uti isgång. Därigenom
ha de i själva verket förslitits i en grad, som gör det nödvändigt
att bereda ersättning för dem genom nybyggnad långt
tidigare än som i nu gällande planer beräknats. Det synes alltså
vara av allra största vikt, att kraftiga åtgärder härför snarast möjligt
vidtagas, så att vårt torpedvapen icke inom kort tid skall befinna
sig i ett svaghetstillstånd, som icke kan vara nyttigt för
vårt land.

Enligt 1914 års planer skall ersättning för utrangerade torpedbåtar
göras genom nybyggnad av jagare, dock så, att antalet
nybyggda jagare blir vida mindre än antalet utrangerade torpedbåtar.
Nu har emellertid neutralitetsvakten visat, huru nödvändigt
det är, för att skyddet av vår långsträckta kust skall bliva effektivt,
att antalet icke alltför snävt begränsas. Det _ är därför _ av
behovet påkallat, att ersättningsplanen omlägges i enlighet med dessa
förhållanden, som icke synas ha blivit fullt beaktade i den proposition
angående sjöförsvarets förstärkande, som framlades inför
sistlidet års riksdag.

I årets statsverksproposition redogöres för hittills vidtagna åtgärder
för byggande av den krigsfartygsmateriell, som tillhör 1914
års byggnadsplan. Av denna redogörelse framgår, att av fyra _ i
planen upptagna jagare endast två hittills blivit anbefallda till
byggande. Med hänsyn till vad som nyss anförts, lärer det vara

Mund ngen den 22 januari.

27 Nr (1

av största vikt, att de två återstående jagarna så snart som möjligt
stapelsättas. Däremot kan måhända invändas, att stora svårigheter
äro rådande att förmå skeppsvarven att åtaga sig byggandet.
Ärendet är likväl av den vikt att det lärer vara nödvändigt
att söka på lämpligt sätt övervinna dessa svårigheter.

En ytterligare erfarenhet, som vunnits från neutralitetsvakten
och även från det pågående sjökriget, rör gnistsignaleringens oerhörda
betydelse för flottans uppträdande och förbindelser. Utomlands
har gnistsignaleringen i krigets tjänst nått sådan utveckling
och fulländning, att man exempelvis numera är i stånd att på en
undervattensbåt eller ett flygskepp i mörker och dimma med tillhjälp
av fasta gniststationer i land när som helst bestämma farkostens
exakta läge. För sjöstridskrafternas operationer har numera
gnisttelegrafen avgörande betydelse, och därför har man också
i de krigförande länderna funnit nödvändigt att giva de för marinen
erforderliga fasta gniststationerna militär organisation för såväl
krig. som fred. Hos oss torde denna fråga ännu icke vara slutligt
avgjord; men erfarenheten från vår neutralitetsvakt visar alldeles
bestämt på det olämpliga uti, att icke alla de fasta gniststationerna
vid kusten äro ständigt underställda marinens organisation.
Jag vill endast anföra såsom ett exempel, att vår enda gniststation
på västkusten, som är ställd under telegrafverkets förvaltning, icke
är i stånd att förmedla krigstelegrafering. Vad detta innebär, kan
man förstå, när jag säger, att meddelanden, som givas med förmedling
av denna station från och till sjöstyrkor, måste givas på sådant
sätt, att de kunna uppsnappas, läsas, tydas och till och med alldeles
hejdas. Det måste därför anses såsom en angelägenhet av stor
vikt, att denna fråga snarast möjligt gives en för marinens vidkommande
tillfredsställande lösning.

Till sist vill jag framhålla betydelsen av, att de försvarspropositioner
som bebådats till årets riksdag, komma i så god tid,
att de hinna vederbörligen behandlas av riksdagen. Jag vågar
även uttala en förhoppning att i den proposition, som avser sjöförsvarets
behov, hänsyn kommer att tagas till de förhållanden jag
nyss framhållit, särskilt vad beträffar nödvändigheten av att ersättning
för den förslitna fartygsmateriellen i tid beredes.

Herr Hellberg: Jag skall först tillåta mig att liänvända
några ord till regeringsbänken i en fråga, som icke berörts av föregående
talare ur mitt parti.

Det väckte min och helt visst mångas ■— icke angenäma — uppmärksamhet,
när kort före riksdagens början herr statsministern gav
till känna, att regeringen icke ämnade framlägga proposition i fråga
om den kvinnliga rösträtten. Jag bör ju såga, att det icke precis
väckte någon besvikenhet, ty jag har mig tämligen väl bekant, att
regeringen — när jag ser herr justitieministern på regeringsbänken,
bör jag kanska säga: regeringen i sin helhet icke är någon vän
av kvinnornas politiska rösträtt. Men man kunde väl kanske ändå
haft rätt att vänta, att även i vårt land den erfarenhet i nå -

Statsverkspropositionen.

(Forts ^

tfr G. 28

Måndagen den 22 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

gon mån gjort sig gällande, som utomlands föranlett, att bestämda
motståndare till den ifrågavarande reformen förklarat
sig nödsakade att uppgiva sitt motstånd, när de sett, huru under
den hårda prövning, som under kriget respektive länder varit
underkastade, den kvinliga insatsen i nationens kamp för statens
bestånd för att hålla ut i prövningen, har varit knappast mindre
oumbärlig än den manliga. Det hade kunnat tyckas att, om även
vårt land dess bättre icke behövt utstå så hårda påkänningar, som de
länder jag syftar på, så borde ändå vad man där erfarit ha kunnat
återverka på uppfattningen även hos oss. Nu kommer naturligtvis
denna fråga i alla fall att föras fram för årets riksdag; men jag
kan vid detta tillfälle icke underlåta att uttrycka ett beklagande av,
att regeringen försummat att taga ett just av nuvarande tidsläge så
starkt motiverat initiativ i en stor nationell rättfärdighetsfråga.

När jag vidare skall be att få yttra några ord även i en annan
sak, nödgas jag tyvärr anknyta mina anmärkningar till det anförande,
som hölls av den obligatoriske inledaren av remissdebatten.

Den ärade majoritetsbefälhavaren — jag hoppas att denna halvmilitära
beteckning måtte uppfattas såsom en liten artighet — följde
i sitt anförande den gamla grundsatsen: mer konungsk än konungen
själv. Yi hörde, huru han i början av detta anförande i ganska starka
ordalag uttryckte ett beklagande av att regeringen icke nog starkt
hade trätt in för nödvändigheten av förstärkta försvarsåtgärder. Jag
antecknade några av hans uttryck, jag vet ju icke, om jag exakt uppfattade
deras ordalydelse, men han talade om, att detta borde ha varit
den centrala punkten i statsverkspropositionen, han fann det beklagligt,
att varje annat uttalande därom saknades än det som förekom
i tronltalet, och han sammanfattade till sist sin mening ungefär
så, att statsverkspropositionen »på ett alltför matt och färglöst
sätt återgivit 1914 års stora tanke, att landets självständighet icke
hade något annat värn än rikets egen försvarskraft». Detta uttalande
är från den ärade majoritetsc-hefens sida inte något nytt, om
det än varierar något i nyanserna från år till år, och uttalanden av
ungefär samma innebörd ha förekommit upprepade gånger, även
från dem, som voro den nuvarande chefens företrädare i befälet.
Oupphörligen, oupphörligen återkommer man till detta samma, att
våra försvarsanstalter icke bliva tillräckligt tillgodosedda.

Dessa ideliga anmaningar till ständigt starkare och starkare
krigsförberedelser hava hos det stora flertalet av vårt lands så
utpräglat fredsvänliga folk framkallat ett intryck, som skulle kunna
betecknas såsom tröstlöshet; först och främst därför att de syfta till
ständigt tyngre och tyngre bördor av olika slag, ställa i utsikt en
förökning av dessa bördor i ett alldeles ändlöst perspektiv, men
också därför, att de uppenbarligen syfta till en ständigt fortgående
utbredning av den krigiska och militära ande, som för vårt folks
innersta uppfattning är så främmande och motbjudande, och slutligen
också därför, att de innebära ett mörkt misstroende till själva
möjligheten av en bättre tingens ordning nationerna emellan. Ty bakgrunden
och grundmotivet för dessa upprepade maningar till starkare

Mundngen den 22 januari.

29 Nr (J.

rustningar liar givetvis varit den orubliga förvissningen, att hittillsvarande
internationella tillstånd måste komma att bestå i all framtid
eller i alla fall under en så gott som oöverskådlig framtid. Men,
mina herrar, det torde dock vara hart när omöjligt för någon att
icke hava märkt, huru starkt denna förvissning ute i världen har rubbats
av det, som hänt under dessa svarta år i Europa, vilka vi för
närvarande genomleva. Den anarki, som till följd av en hänsynslös
och man kan säga gränslös nationalism rått i förhållandet mellan
de olika staterna, denna mellanfolkliga anarki, under vilken
de, såsom någon träffande sagt, leva ungefär såsom invånarne
i ett gulgrävarläger, ständigt hemsökta av misstroende, oro och
fruktan, ständigt beredda till starkare och starkare rustningar för
att vara färdiga att företaga eller avslå överfall — denna internationella
anarki har i kriget förts till sina allra yttersta konsekvenser.
Och dessa konsekvenser ha varit så icke blott ohyggliga utan framför
allt så förgörande för alla, som drabbats av dem, att de öppnat
ögonen på många tusenden förut icke seende för ohållbarheten av
själva det system, varur dessa konsekvenser framgått. Det har blivit
allt mer och mer klart, att ett sådant krig till — eller rättare sagt
ett mångdubbelt mer förödande krig än detta, ty det skulle naturligtvis
det nästa bli, skulle föra till ett commune naufragium, ett
allas skeppsbrott inom vår världsdel. Det skulle bli en hemsk inbördes
hjälp till undergång för alla Europas nationer. Därför har
det också inom alla krigförande länder och naturligtvis icke minst
inom de neutrala uppstått en ständigt i styrka växande övertygelse,
att när det en gång blir slut på kriget, så måste allas ansträngningar
riktas på att förebygga dess upprepning. Denna övertygelse är naturligtvis
icke framgången enbart eller en ens främst ur några idealistiska
motiv utan ur den rena, enkla självbevarelseinstinkten. Men
någon garanti mot en sådan upprepning kan naturligtvis endast nås
genom en fast och lagbunden mellanfolklig rätts- och fredsorganisation,
under vars krav alla stater böja sig.

Jag förmodar, att när jag uttalar detta, åtskilliga av de ärade
herrarna av majoriteten i sitt innersta tänka: detta är ju bara de
vanliga pacifistiska fraserna, det är utopier. Jag tror icke, att jag
misstar mig, om jag misstänker herrarna för att tänka på det sättet.
Men, mina herrar, det kan väl dock icke alldeles ha undgått er, att
detta, som var utopier i går, har i dag blivit en huvudpunkt på det
aktuella politiska programmet ute i världen, en punkt, som framföres
med bestämdhet och utan förbehåll av, man kan väl säga, alla samtidens
ledande statsmän. Och det synes mig, att den, som icke har
iakttagit och övertänkt detta märkliga faktum, han har låtit en av
krigets allra viktigaste, och jag vill tillägga, allra hoppfullaste lärdomar
gå sig förbi. Ty det enda, som skulle kunna åtminstone i någon
mån försona mänskligheten med den syndaflod av blod, som
går över jorden, vore, om det kunde skapas trygghet för att ingen
sådan syndaflod mer måtte komma.

Folken behöva verkligen i dessa förfärliga tider åtminstone
någon stråle av hopp för framtiden, och vårt folk likaväl som alla

Statsverks -propositionen
(Forts.)

Kr 6. 30

Måndagen den 22 januari.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

andra. Och om majoritetspartiet i denna kammare icke vill unna
det något av denna tröst i nöden, så bör det då åtminstone på denna
partiernas stora bekännelsedag från annat håll visas på, att det mitt
i det rådande världsmörkret dock börjar dagas en möjlighet till en
människovärdigare mellanfolklig tillvaro. Den möjligheten kan, det
behöver ju knappt sägas, svika lika val som många andra — i dessa
tider är man sannerligen icke benägen att hänge sig åt någon överdriven
optimism. Men jag anser, att det är allas enkla plikt och skyldighet
att insätta sina ansträngningar så långt de förmå på att göra
denna möjlighet till verklighet. Hela kulturen är ju i själva verket
ingenting annat än en serie av förverkligade utopier. Hade de bästa
inte velat och vågat något för dem, så stode vi ännu i denna dag
kvar i det rena barbariet.

Herr talmannen meddelade, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7,30 e. m.

Herr Ström: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet närmast för att här bringa på tal ett par frågor, som icke av
någon av de föregående talarna berörts. Den ena av dessa rör den
strid mot bolag och brnksägare, som en mängd fattiga åbor och
småbönder alltifrån Lappland och ner till Småland föra för att åt
sig och de sina bevara besittnings- och brukningsrätten till den ofta
karga jord deras förfäder ibland sekel efter sekel brutit och brukat.
Inte mindre än 109 sådana fattiga bönder äro för närvarande invecklade
i processer med mäktiga bolag eller andra för att trygga
sin rätt till att få bruka den gamla torvan, som berövats eller är i
fara att berövas dem. Ytterligare 140 åbor och lägenhetsinnehavare
ha ingått med framställningar i liknande syften till administrativa
myndigheter och ämbetsverk. Riksdagen själv har i viss
mån behjärtat dessa åbors och bönders strid för sin rätt och ställt
rätlshjälp till deras förfogande, men det vill synas, som om Kungl.
Maj:t stipulerat sådana bestämmelser för denna rättshjälps utgående,
att den blir värdelös. I varje fall synes ingen enda åbo hittills
ha bekommit någon hjälp och inte ens kunnat anse sig våga
bedåra någon dylik på grund av de stadgade bestämmelserna. Kostnaderna
för dessa dyrbara processer ha därför dessa fattiga människor
ensamma måst bära. Jag vill verkligen hemställa till regeringen,
huruvida den icke skulle vara i stånd att ändra dessa bestämmelser,
så att denna rättshjälp verkligen kan komma dessa
åbor till godo, för vilka den ju varit avsedd.

Det andra spörsmålet, som jag skulle vilja beröra, gäller en
hö,oriktig sak: behovet av ökade garantier för tryggandet av de
medborgerliga fri- och rättigheterna. Det gångna året har upprört
folket, åtrui stone en stor del av folket, genom en råd av politiska
processer, som ådagalagt, hur den allmänna rättssäkerheten är i
fara. De bestämmelser, som nu gälla för åklagar- och domarmakt,
tarva enligt mitt förmenande en revision i syfte att bättre än hittills
säkerställa de dyrbara medborgerliga rättigheterna, som fak -

M&ndugcn den 22 januari.

31 Nr «.

tiskt eljest kunna bli ett byte för härskande klassers och kasters
godtycke. Det får icke hos breda lager av vårt folk uppstå den
bestämda övertygelsen, att politiskt misshagliga personer och meningar
äro utsatta för systematisk förföljelse. Men det är min
uppfattning, att eu sådan övertygelse kommer att uppstå och växa
sig allt starkare, om det får fortgå som hittills. Det är faktiskt
med harm och sorg man har bevittnat den förföljelse, som under
det gångna året har gått ut över särskilt de energiska förkämparna
för vår freds bevarande. Denna förföljelse kan enligt min uppfattning
inte vara värdig vårt folks kultur och har givit vid handen,
att i vårt land härskar en reaktion, som icke rått på många
årtionden. Man torde få gå tillbaka till 1830- och 1840-talen för
att finna ett motstycke. Den tidens reaktion sökte dock genom
amnestier liksom öppna en säkerhetsventil mot det allmänna missnöjet.
Nu avstänger man omsorgsfullt alla ventiler. Detta är ju
systemets ensak. Systemen komma och gå, och en reaktionär regim
kan aldrig bli evig. men oföroänolif] är deras ära, som kämpat i
första ledet för bevarandet av freden åt vårt land, även om tidens
makthavare löna deras gärning med fängelse.

Slutligen endast några ord om de nya oerhörda rustningar av
militär art, vartill anslag äskas och som herr Trygger har ansett
vara alldeles för otillräckliga. Jag undrar emellertid, vad många
av hans eget parti ute i bygderna, bönder och andra små fattiga
valmän, som även finnas inom hans parti, skola tänka om att även
när militärbudgeten sprungit upp till 126 miljoner, den anses vara
alldeles för liten. Här ha vi för våra ögon ett snart förblött Europa
som bevis för vart dessa krigsrustningar leda. Den ena lilla neutrala
staten, rustad till tänderna, har efter den andra dragits med
in i virveln. Deras rustningar ha inte hjälpt dem och icke skyddat
dem. Man kan enligt min uppfattning säga, att de snarare varit
ägnade att locka in dem i kriget. Världskriget har också visat,
som den siste ärade talaren så väl utvecklade, tomheten och lögnen
och faran i den gamla rustningstasen »vill du fred, så rusta, dig till
krig». Jag tror, att mänskligheten snart ändå skall börja tänka
på, om den inte måste slå in på en annan väg för att skydda freden.
Vilja vi fred, så måste vi rusta oss till fred och inte till krig.
Om inte förr, så må vi hoppas, att för vårt lands del vid höstens
val vårt folk skall så kraftigt och eftertryckligt reagera mot den
härskande militaristiska andan, att den inte skall som hittills våga
resa huvudet.

Jag har inte samma förhoppning som den siste ärade talaren,
att majoriteten i denna kammare skall lyssna till något sådant,
utan jag sätter för min del min förhoppning i någon mån till andra
kammaren, som står närmare folket, och sätter lit till den, att den
skall kunna mota regeringens alla nya piilitära äskanden, ty enligt
mitt förmenande ha de förtjänat att motas.

Herr statsrådet Vennersten: Herr greve och talman!

Under den debatt, som ägt rum, ha anmärkningar från olika håll

Statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 32

Måndagen den 22 januari.

Statsverks propositionen (Forts.

)

riktats mot den nu föreliggande statsverksproposition på grund av
att den skulle lida av oklarhet och ofullständighet, och särskilt
har den förste ärade talaren vänt sig mot den antydan, som gjorts
angående finansierandet av vissa betydande, redan gjorda eller förestående
utgifter.

Beträffande de båda första anmärkningarna, om _ oklarhet _ och
ofullständighet, vågar jag hänvisa till vad det nyligen avgivna
betänkandet i fråga om reformering av riksdagens arbetssätt innehåller
i detta ämne. Där säga herrar kommitterade, som ju till
största delen utgöras av riksdagsmän, personer på ansvarsfulla förtroendeposter
inom riksdagen, att det tyvärr inte har låtit sig gorå
att genomföra en sådan ordning, att statsverkspropositionen till alla
delar, inkomster och utgifter, bleve fullständig; och trots att
man konstaterar, att stadgandena i vissa åberopade grundlagsparagrafer
synas tyda på, att grundlagsstiftarna ansett, att statsverkspropositionen
skulle vara ett fullständigt statsregleringsförslag beträffande
såväl inkomster som utgifter, så nödgas dock de kommitterade
avstå från att förorda en sådan ändring i grundlagen, som
skulle åsyfta att uttryckligen begränsa framställningen i budgetsfrågor
till statsverkspropositionen. Och detta är nog förklarligt.
Det är fullkomligt omöjligt — det har ju praktiken hittills visat
_ att åstadkomma en sådan fullständighet, att man under riksdagens
gång inte skulle behöva komma med nagra tilläggsförslag,
och detta gäller såväl inkomster som utgifter. o

Jag vill naturligtvis inte, då anmärkningarna i denna punkt, såvitt
jag fattat dem rätt, inte varit så svåra, att de skulle kräva ett
utförligare bemötande, giva mig in pa att framlägga^ för kammaren
exempel på, hur tidigare statsverkspropositioner i nu berörda
avseende lidit av samma brister. Jag förmodar, att någon eller
kanske många komma att säga: det är inte mot den omständigheten,
att oklarhet eller ofullständighet föreligger, som vi i första hand
rikta oss, utan det är i främsta rummet mot omfattningen av denna
oklarhet eller denna ofullständighet. I detta avseende torde
man för det första kunna säga, att någon grundlig undersökning
om huru det i detta avseende förhåller sig. ännu icke har skeft.
Åtskilliga tidigare statsverkspropositioner vittna om, att bristerna
i dessa avseenden varit nog så betydande. Men å andra sidan
måste man lämna något utrymme åt de alldeles oförutsedda svårigheter
— de exceptionella svårigheter, som en talare i medkammaren
uttrvckte sig, då han kritiserade samma fel — vilka ha förelegat,
då det gällt att uppgöra årets statsverksproposition. Det ar
alldeles påtagligt, att man inom regeringen har sa långt det vant
möjligt bemödat sig om att göra framställningen fullständig, men
under de tider, som vi nu genomleva, förekomma snart sagt dagligen
nva frågor, som kräva sin lösning, eller äldre frågor, vilka
först på ett mycket sent stadium. komma i ett sadant skick, att
man kan göra en framställning till riksdagen, så sent, att detta
icke kan medhinnas till statsverkspropositionen. Jag behover blott
erinra om en sådan för övrigt mycket viktig detalj som krigstids -

Måndagen deri

Nr «.

januari. ilo

l)juipeu till statens tjänstemän och pensionärer. Ännu i denna
stund har icke löneregleringskommitténs förslag inkommit till
Kungl. Maj :t oaktat all skyndsamhet från vederbörandes sida. Man
har nödgats beräkna ett approximativt belopp på 1(1 miljoner kronor,
men jag är ingalunda övertygad om att icke vid prövning av det
ifrågavarande förslaget det kan visa sig, att i en eller annan
punkt någon förändring eller förbättring för statstjänarna måste
av Kungl. Maj:t ifrågasättas. Det finns åtskilliga andra exempel,
som jag skulle kunna framdra och som skulle belysa på samma
• sätt som det nu anförda, hur svårt det är att trots all god vilja
och trots användande av alla de arbetskrafter, som för ändamålet
stå Kungl. Maj:t till förfogande, kunna uppfylla grundlagens önskemål
eller bud, vilket man nu vill kalla det, och göra statsverkspropositionen
till alla delar fullständig. Det skulle väl dessutom
knappast i en så kritisk tid som den nuvarande vara rätt, att
riksdagen vore med om att betaga sig själv möjligheten att från
Kungl. Maj:t erhålla och själv pröva framställningar i viktiga frågor,
på vilka folkets välgång i sådana tider som nu kan bero.

Jag tror mig böra nämna något till komplettering av de antydningar,
som i fråga om den bebådade finansplanen i statsverkspropositionen
har gjorts. Det har inte varit möjligt att av det material,
som föreligger få ut så mycket, att man kunnat säga i statsverkspropositionen
mer än vad där har sagts, men jag kan till fullständigande
av vad som nämnts lämna en del upplysningar under
reservation med hänsyn till materialets osäkerhet. Sålunda vill jag
då först nämna, att utgifterna för neutralitetsvakten under det
gångna året, enligt uppgifter, som inkommit från de båda militärförvaltningarna,
torde stanna vid omkring 61 miljoner kronor.
Emellertid förutsätter jag, att det kan komma att visa sig vid den
fortsatta granskningen av vissa anskaffningar av förråd, att en
del sådana också böra föras på neutralitetskostnaderna, vadan den
nyssnämnda summan kan komma att stiga. Jag har i ett annat
sammanhang trott mig böra förutsätta, att en stegring skulle kunna
äga rum, innebärande ett ytterligare tiotal miljoner, vilket dock
kanske får betraktas som en maximisiffra. Under det nu löpande
året fortsätta tillsvidare neutralitetsutgifterna i samma utsträckning
som förut, och om intet oförutsett inträffar och prisstegringen
på materialier och annat icke blir alltför våldsam, så har man att
tänka sig en motsvarande utgift för detta år, om det kommer att
utmärkas av samma läge som det föregående. Under år 1914 uppgingo
neutralitetskostnaderna till 46,021,163 kronor, under 1915 till
56,047,338 kronor, och jag har som en maximisiffra vågat anslå
kostnaderna för sistlidna år till 70 miljoner kronor. Sammanlagt,
skulle vi då, bortsett från de kostnader, som löpa från detta års
början, få en summa för neutralitetens bevarande, som i runt tal!
uppgår till 172 miljoner kronor. Härav täcktes genom skattemedel
direkt eller indirekt, som kammaren behagade erinra sig, 46 miljoner
i runt tal för 1914 på 1916 års stat. Därvid användes till en del
kassafondsmedel, och det övriga cirka 25 miljoner kronor, täcktes

Första hammarens protoholl 1917. Nr 6. 3

titatsverksprop
option eu.
(l^orta.)

Sr 6. 34

Måndagen den 22 januari.

statsverks- av skattemedel genom överskott på budgeten. V ibäre liar av skatte—
propositionen. mgdel på innevarande års stat beretts en täckning av 29 miljoner
(Forts.) ]_ronor { runt tal för neutralitetsutgifter under år 1915. Sålunda
har en sammanlagd täckning anvisats av i runt tal 75 miljoner
kronor, och det återstår således att täcka dels de 27 miljoner, som
provisoriskt äro täckta av lånemedel •och utgöra återstoden av
kostnaderna för ifrågavarande ändamål under år 1915. och dels
de till sitt belopp ännu icke bestämda utgifterna för 1916, som
jag har tagit upp i detta sammanhang till 70 miljoner kronor, således
sammanlagt 97 miljoner kronor.

För täckning av detta hänvisas nu till den finansplan, som skall
föreläggas riksdagen, så snart de faktorer blivit kända, som i övrigt
behöva vara kända för att finansplanen skall bli fullständig. Detta
innebär också täckning av de 8 miljoner kronor, som riksdagen redan
beviljat förskottsvis, men för vilka någon täckning ännu icke
ägt rum. Vidare innebär det också täckning för utgifterna för krigsmaterielanskaffning,
som Kungl. Maj:t kommer att föreslå riksdagen,
så snart utredningen blivit färdig. Det förefaller, som om det skulle
vara klokt, att- när krigstiden räckt så länge som den gjort, man
såge dessa utgifter i ett sammanhang och sökte tänka sig en plan
för deras täckning, sådan att man kunde komma ut med det utan
att hårdare belasta de skattedragande och landets produktion, än vad
de kunna anses tåla vid. Jag är i detta avseende fullkomligt ense
med den förste ärade talaren att man därvid bör beakta, att inte
tungan blir för svår, och jag vill visst icke bestrida, att inte trots
de lysande konjunkturer, som för närvarande i flera hänseenden råda,
man får lov att ta med i beräkningen, att efter freden kan, när den
en gång kommer, läget i finansiellt och ekonomiskt avseende i landet
bliva svårt nog; men å andra sidan tror jag. att man skulle göraorätt,
om man inte sökte för sig uppställa ett program, som innebure
täckning på ett så litet antal år, som man rimligen kan ifrågasätta.
Om ett sådant program kan ännu intet närmare angivas, ty det kan
inte från Kungl. Maj:ts sida förslagsvis uppgöras, förrän man får
se, till vilket belopp det hela kommer att uppgå. Så mycket har man
dock ansett sig böra säga, att det torde vara nödvändigt, att man
för täckning av återstående neutralitetskostnader och vad jag i övrigt
här berört, bör tillgripa en höjning av skatten på inkomst och
förmögenhet, och jag vågar hoppas, att förslaget, då det eu gång
framkommer, skall befinnas vara sådant, att det kan vinna riksdagens
bifall.

Jag kanske får tillåta mig att med ett par ord ytterligare beröra
svårigheten att åstadkomma en bärande och fullständig finansplan
på ett tidigare skede, än vad nu torde bli fallet. Jag vill som
ett bevis för svårigheterna i detta avseende utan att trötta kammaren
med någon uppräkning av vad jag här har till hands i fråga
om uppgifter från andra länder, blott nämna, att jag icke funnit
något neutralt land, där man lyckats ens något så när nödtorftigt
uppställa en finansplan för fullständig täckning av utgifterna för de
olika ländernas neutralitetskostnader. Men det är också påtagligt.

Nr <>.

Måndagen den 2:3

januari.

att man hatt, åtminstone i vissa tall, att kämpa ined högst betydande
svårigheter, långt större än dem, vi haft att kännas vid. I detta
avseende torde blott behöva nämnas, att Hollands statsskuld sedan
krigets början har ökats med över en miljard kronor, beroende på
utgifter för neutralitetsskyddet och andra åtgärder i sammanhang med
krigstiden och att samma land årligen har en utgift på över 300
miljoner för neutralitetsskyddet, viiken utgift till och med anses
skola komma att avsevärt ökas. Och, för att taga ett ännu mera
näraliggande exempel, man behöver blott påminna sig, att i Danmark
uppgå neutralitetsutgifterna under det gångna budgetsåret till i
runt tal 60 miljoner kronor, alltså ungefär lika mycket som hos oss,
och att finansministern där bebådar, att de torde komma att uppgå
till 100 miljoner för det kommande finansåret, således en summa avsevärt
överstigande den vi här trots vårt lands större utsträckning och
övriga med Danmarks olikartade förhållanden ha behövt hittills vidkännas.

Vidare har det under debatten talats om, att regeringen borde
vidtaga sådana åtgärder, att icke jordbruket ensamt finge kännas vid
dyrtidens bördor i fråga om belastningen av produktionen. Jag vill
i detta hänseende hänvisa till vad som förekommer om prisregleringsåtgärder
beträffande industrien i den nu utgivna grå boken
om förhållandena under sistlidet år. Jag skall dock med några ord
be att få antyda vad som i huvudsak åtgjorts, för att kammaren må
få en föreställning om, att regeringen även i detta avseende icke varit
overksam. Under den gångna krigstiden ha åtgärder för att reglera
priset på olika industriprodukter vidtagits beträffande följande varuslag:
läder och skodon — i fråga om läder har det redan skett i två
olika omgångar — och om jag nu omnämner några varor, som icke
i den grå boken förekomma, så beror det därpå, att åtgärderna icke
äro slutförda, men under arbete och inom kort torde komma att leda
till resultat — bomullsgarn och bomullsvävnader, linolja, smörjoljor,
tjära, terpentin, benfett, spåntning av fett för ökande av glycerintillgången,
vilket även för försvaret har stor betydelse, gummi, hampa,
torvströ, hästskor och söm, byggnadsjärn, järntråd för emballage,
lantbruksmaskiner, drittlar, smör- och ostfärg, superfosfat, svavel,
elektriska maskiner och annat mera, som jag här icke torde behöva
ingå på.

En artikel, söndag icke nämnt ännu, och för vilken jag tänkt
lämna en mera ingående redogörelse, är tidningspapper. Här är
ett exempel på, huru man låter exportindustrien betala en del av
kostnaderna för den inhemska förbrukningen. För att icke upptaga
tiden för länge vill jag blott nämna, att tidningspapperets
exportpris för närvarande uppgår till 45—50 öre pr kg., men att
priset inom landet å tidningspapper satts till 25 öre pr kg. för den
mera normala förbrukningen. För vad som därutöver behöves betalas
33 öre pr kg., som man finner en högst avsevärd nedsättning. Det
är ett system med kompensation av samma art, som gäller i fråga
om åtskilliga jordbruksprodukter. Om kammarens herrar ledamöter
vilja göra sig besvär med a.tt läsa den detaljerade redogörelsen

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr <J. 36

Mäudagen den 22 januari.

Statsverk- för uu ifrågavarande åtgärder i den omnämnda boken, så tror jag,
propositionen. a^t kammaren skall komma till insikt om, att åtgärderna på dessa
(Forts.) områden äro mera omfattande och till sina följder mera effektiva,

än vad man i allmänhet synes veta. Bemödandet att prisreglera på
detta sätt fortgår och kommer att omfatta allt flera artiklar, allt
eftersom behovet gör sig gällande, stundom genom kompensationsförfarandet,
såsom nyssnämnda exempel visar, i andra fall genom
överenskommelse med producenterna att tillhandagå den inhemska
förbrukningen med billigare varor och slutligen, då varuknappheten
blir synnerligen besvärande, även genom beslagtagande av befintliga
förråd och fördelning av dem på den del av komsumtionen.
som för det allmänna har den största betydelsen. Det är alldeles givet
att härmed har pålagts och kommer ytterligare att påläggas den
industriella produktionen betydande bördor, motsvarande dem, som
jordbruket fått vidkännas. Dessutom lar man icke glömma, att
krigskonjunkturskatten i vida högre grad drabbar industrien än
jordbruket, vilket enligt mitt förmenande är helt naturligt. Krigskonjunkturskatten
drabbar ju över huvud taget mest de största inkomsterna,
och jordbrukets utövare komma ju därvid mera sällan
ifråga, ty även om jordbruket är belastat med kr ^konjunktur skatt,
så får man säga, att det gäller endast för dem, som hava en för jordbrukets
förhållanden ganska betydande inkomst eller minst 8,000
kronor. Ser man på, huru fördelningen för närvarande ställer sig
mellan industrin och andra näringar, å ena sidan, och jordbruket,
å den andra, får man snart det intrycket, att de förra blivit mångdubbelt
belastade mot vad jordbruket får bära, vilket också, såsom
jag nämnde, enligt min mening är riktigt.

En siffra, som i någon mån belyser detta, är följande. Om man
antager, att den beskattningsbara merinkomsten för krigskonjunkturskatten
i hela landet för sista beskattningsåret utgjorde
376,000,000 kronor, varvid jag upptagit för Stockholm 75,000,000
kronor, så kommer av den totala merinkomsten icke mer än 13 miljoner
kronor på jordbruket. Då är Stockholms stad icke medräknad
i denna senare siffra, enär man icke fått några siffror därifrån, men
det torde vara en oväsentlig jordbrnksbeskattning. som kommer att
påläggas här i Stockholm.

Jag torde böra nämna några ord om spritrestriktionerna under
kristiden, då de varit föremål för anmärkningar. Om man skulle
vilja föreställa sig ett tillstånd av restriktioner här i landet, närmande
sig det totala förbudet så mycket som möjligt, så förefaller
det mig, att man skulle ha svårt att uppkonstruera något, som ginge
längre än det, som för närvarande på grund av tvingande omständigheter
har kommit till stånd. Spritutskänkningen och spritutminuteringen
äro reducerade till ett verkligt minimum, och detta liar
ju berott på krigstidens krav på begränsning av den mängd livsmedel
eller fodermedel, som för brännvinstillverkningen användes.
I detta avseende har regeringen gått så långt, som man, så, vitt jagkan
förstå, rimligen kunnat begära. Yad som återstår är icke mer.
än att. om vi ägt spritförbud i nuvarande stund, det icke skulle med -

Manligen deu 22 januari.

Nr il

lort ett märkbart inflytande på vår tillgång av livsmedel. Jag påstår,
att de närvarande restriktionerna äro av deu art, att man vid
deras fastställande icke blott tagit nödig hänsyn till vikten av att
bevara våra livsmedel och foderämnen för de ändamål, varför de äro
huvudsakligen avsedda, utan att man i övrigt också, såsom erfarenheten
visat, lyckats få dem synnerligen verksamma och välgörande.
Aven i detta fall har jag siffror, som belysa vad jag nu sagt och som
jag i detta sammanhang skulle kunna utförligare anföra, om tiden
tilläte. J ag vill emellertid blott säga, att nedgången i spritförbrukningen
varit så stark, exempelvis här i Stockholm, att härvarande
brännvinsbolags försäljning av renat brännvin under sistlidne december
utgjorde 110,000 liter mot 282,000 liter under samma månad
år 1915, och beträffande den försäljning, som ägt rum genom
de privata spirituosahandlarna, så visa de uppgifter, som jag erhållit
i detta avseende, en mycket betydande nedgång. Genom Stockholms
privata spirituosahandlare såldes nämligen under vartdera av åren
1914, 1915 och 1916 respektive 365,000, 211,000 och 40,000 liter
spirituösa. Man må med dessa siffror jämföra försäljningen av
andra lyx- och överflödsvaror, och man skall då finna, att i nu
föreliggande fall har det gått så långt, att om man skulle nödga s
taga ytterligare något steg, så bleve det tydligen intet annat än
det rena rusdrycksförbudet, och huruvida det vore lämpligt inför en
tidsperiod av obekant längd, då man nått så nära förbudet som jag
nu sökt påvisa, det vill jag låta vara osagt. Jag har den uppfattningen
med hänsyn till tidigare erfarenheter, att man nu lyckats
förebygga åtminstone den omfattande arbetslöshet, som mera radikala
steg skulle ha vållat. Jag vill vidare säga, att jag tror, att
det kan vara nyttigt för vårt folk att lära sig att handskas med dessa
produkter eller varor med sådan måtta, som krigstiden tvingat oss till.
Jag är övertygad, att det kommer att ha sina goda verkningar även
för framtiden.

Jag har icke antecknat något mera från debatten, som kunde
kräva ett svar, och jag inskränker mig därför, herr greve och talman,
till vad jag nu har anfört.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina. herrar! Jag
skulle visserligen kunna ha skäl att svara på några erinringar, sc-m
gjorts med anledning av mitt förra yttrande, men jag vill ej upptaga
tiden härmed utan uteslutande vända mig mot den ärade talaren på
Värmlandsbänken, vars anförande var av mera personlig art.

Herr Hellberg började sin övergång till min ringa person med
att karaktärisera mig såsom den obligate inledaren av remissdebatten.
Ja, skulle jag vilja svara på samma sätt, skulle jag möjligen
kunna tala om den obligate avslutaren av remissdebatten, men det
vill jag inte göra. Är det emellertid verkligen så, att herr Hellberg
tror sig kunna lyckas bättre med att inleda debatten än med att avsluta
den, skall jag gärna avstå från att börja den. Vill man ha
något skäl, varför jag brukat börja debatten, så har det varit, att
jag är ordförande i majoritetspartiet i denna kammare, och därför

Statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 0. 38

Måndagen den 22 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

har jag tänkt att det vore min skyldighet att bära fram den uppfattning,
som detta parti hade angående statsverkspropositionen. Visserligen
är jag, såsom herr Hellberg säkerligen erkänner, mycket
blygsam, men när det gäller partiet, håller jag strängt på, att dess
ställning icke får trädas för nära även i avseende på rena etikettsfrågor.

Sedan fortsatte herr Hellberg sin karakteristik av mig och kallade
mig _ hur var det? — majoritetsbefälhavare, och samtidigt

förklarade herr Hellberg, att han ansag, att tillerkännandet av denna
titel var en artighet. Nu vet jag icke, om han ansåg, att det
skulle vara en artighet mot mig eller mot partiet, men meningen må
vara den eller den andra, så vill jag säga, vilket han icke kan veta,
att inom vårt parti anses ett isådant yttrande som hans vara en oartighet.
Inom vårt parti finns icke någon befälhavare. Ej heller
finns det någon underlydande under partiledningen. Ja, mina herrar,
i dessa små maliciösa anmärkningar mot min person liksom i
herr Hellbergs chevalereska komplimang för kvinnorna känner man
igen honom. Han är sig lika ungdomligt lik som förut, men låt oss
följa honom i fortsättningen.

Jag hade en vän, som jag satte mycket stort värde på, och eu
vacker dag sade han till mig: »gubben är gammal». Det kan ju icke
tillämpas på herr Hellberg. Herr Hellberg är icke gammal, men
äldr_e, ty att döma av de skäl, som herr Hellberg anförde mot några
uttalanden, som jag haft under debatten, förefaller det mig, som om
jag i hans anförande icke återfunne samma klarhet och skärpa, som
jag varit van att finna tidigare. Herr Hellberg riktade sig mot min
anmärkning mot statsverkspropositionen, att då i trontalet så skarpt
betonats den nuvarande situationens allvar, man väntat att företrädesvis
få se i propositiouen de militära krav, som Kung! Maj:t anser
sig böra uppställa för att kunna skydda oss under den nuvarande
farliga tiden. I förbigående vill jag säga, att när herr Ström sade,
att jag ansåg, att regeringens militära krav vore otillräckliga, är
detta ett misstag, ty jag känner ej till den och kanske icke någon annan
heller. Ja, jag tror, att regeringen själv icke är fullt underkunnig,
ty saken är ju under utredning. Herr Hellberg riktade som sagt
en anmärkning mot mig för detta mitt yttrande; men varpå stöder
han sig? Jo, han säger, att det ger intryck av tröstlöshet, att ett
sådant yttrande fälldes, ty det innefattar ökade bördor. Det utbreder
även den militaristiska andan. Det innebär en mörk misstro till
en bättre tingens ordning. Det vittnar vidare om oförståelse för, att
man ute i världen numera har kommit till den uppfattningen, att
krigen skola upphöra, åtminstone att man har god förhoppning, att
detta krig skall bliva det sista. Även om allt detta, som herr Hellberg
sagt, är riktigt, är väl det icke något skäl, varför vi, medan
detta krig fortfar, skulle underlåta vidtaga erforderliga åtgärder
för att bevara vår självständighet. Det vore ju visserligen gott, och
jag är övertygad att vi allesammans anse det, om detta förskräckliga
krig följdes av en fredsperiod, helst av en ständig fredsperiod, men
är det icke ett huvudintresse för oss. att, när den perioden kommer,

Mändngcn den ''l'',l januari.

3''d

Nr (>.

Sverige är självständigtV Vad kun det glädja oss, huru det blir etter
kriget, om vi icke under kriget vidtagit sådana åtgärder, att vi, om
vi angripas, kunna bevara vår självständighet? Jag har lika stora
sympatier som herr Hellberg, för att krigen måtte upphöra och att
det måtte bliva fred mellan nationerna. l)et enda jag velat framhålla
är, att det är vår plikt att, då vi alla inse, att vi för närvarande
leva under eu för vår säkerhet synnerligen farlig tid, göra det yttersta
för att bevara, vår självständighet, så att vi såsom en självständig
stat kunna inträda i en kommande fredsperiod.

Herr statsrådet H a s s e 1 r o t: Herr greve och talman! Varje
vår medför nya blommor, oss människor till glädje. Varje remissdebatt
bjuder också på blommor, såvida man så kan kalla det utflöde
av vältalighet, som då, stundom kanske alltför rikligt, väller fram.
Jag vill visserligen icke förneka, att också sistnämnda blommor bereda
nöje — det tror jag mig hava förnummit — men jag tror icke,
att jag riskerar att bliva emotsagd, då jag påstår, att de äro icke
ämnade till nöje för dem, för vilka de närmast äro avsedda. Här
gäller nog mer än eljest satsen: det är saligare att giva än att taga.
Även herr Ström har kommit med en liten blomsterkvast. Han gjorde
det i en hovsam form, om ock en del ord voro starka eller fula. Jag
skall i gengäld giva honom några ord till svar och giva honom dem
med all den beskedlighet och allt det saktmod, som efter vad jag
tror äro för mig utmärkande.

Herr Ström sade, att vi för närvarande leva i ett rättslöst tillstånd.
Han beklagade sig över politiska förföljelser och över eu reaktion,
så svår, att någon dylik icke förekommit sedan 1840. Detta
yttrande erinrar mig om de hätska angrepp, som under det sist förflutna
året gång på gång gjordes mot våra domstolar i anledning
av en bekant process. Jag begagnar det nu till buds stående tillfället
att bemöta dem. Juridik är icke matematik. Jag vet icke,
huru pass starkt den matematiska vetenskapen är representerad här
i kammaren, men man kan förutsätta, att alla veta, hurusom matematikern
i varje föreliggande fall är i stånd att fastslå, att detta resultat
men intet annat är det riktiga. Så är det icke med juridiken.
Rättsl i vet är lika skiftande som livet självt. Det är väl ingen av
oss, som icke någon gång stått rådvill inför en fråga, vid vars lösning
man ändå haft hjälp eller ledning av den relativt enkla moraliska
lagen. Man vill det rätta, men vad är nu det Tätta? Det händer,
att man tager miste. Huru mycket krångligare är det icke då
att komma till rätta inom juridiken, där man är hänvisad till den
borgerliga lagen, vilken icke täcker eller kan täcka mer än en liten
del av hela det område, som den reglerar. Då till avgörande inför
domstol förekommer ett fall. som icke är reglerat av lagen och
dessa fall äro de allra flesta — är domaren uteslutande hänvisad att,
med hjälp av det större eller mindre mått av skarpsinne, som står
honom till buds, och med ledning av för vissa andra fall givna bestämmelser
och allmänna rättsprinciper, söka utleta vad lagstiftarens
mening kan ha varit. Ihågkommas bör ock den svårighet, som

Slatsverkx ]>ropositione?i.

(Forts.)

Nr 6. 40

Måndagen den 22 januari.

Statsverkspropositionen.
.
(Forte.)

synnerligen ofta möter på grund av att lagen, ofullkomlig såsom allt
mänskligt, är behäftad med många bristfälligheter och därför lämnar
rum för olika tolkningar. Mången gång är det för domaren svårare
att konstatera, vad lagstiftarens mening i ett visst fall varit, än att
utröna vad en enskild person kan ha menat i en av honom utfärdad
urkund, (exempelvis ett testamente. Även lekmannen förstår av
egen erfarenhet att uppskatta svårigheten i sistnämnda hänseende.
När ett rättsfall dragés under domstols prövning, så har emellertid
domstolen skyldighet att saga, vad lagstiftarens, respektive den
enskilde urkundsgivarens mening varit. Och vad domstolen, eventuellt
sista instans, då säger, måste enligt gällande lag anses såsom
det rätta. Om sålunda tre ledamöter i en rådstuvurätt och fyra
ledamöter i en hovrätt och tre justitieråd säga ett, men fyra justitieråd
säga ett annat, så bliva de fyra justitierådens mening den gällande;
den anses såsom den rätta, men vem garanterar, att den också
är den rätta, den absolut rätta? Om man för de tio skickligaste domarna
i Sverige framlade tio svåra rättsfall, så är jag övertygad,
att de icke beträffande ett enda skulle komma till samma resultat.
Detta är ledsamt men går icke att hjälpa; det kan icke vara annorlunda.
Av vad jag sagt följer, att man icke har rätt att förvåna sig
över den nästan dagligen sig upprepande företeelsen, att högsta domstolen
ändrar ett hovrättsutslag eller att hovrätten å sin sida ändrar
en rådstuvurätts eller häradsrätts utslag. Vidare följer därav, att
man icke liar rättighet att, endast därför att ett utslag ändras av
högre rätt, karakterisera det såsom felaktigt, ännu mindre såsom
felaktigt i straffrättsligt avseende. Sålunda har man icke av den
anledningen, att högsta domstolen i den process, varpå herr Ström
alluderade, kommit till ett annat slut än underdomstolarna, rätt att
draga den slutsatsen, att dessa dömt felaktigt, så felaktigt, att straff
bör följa. Med hänsyn till de ganska dunkla bestämmelser, som
här skulle tillämpas, kan ej heller annat skäl, fullgiltigt skäl anföras
till stöd för det berättigade i de högljudda ropen på åtal mot
ifrågavarande domare. Justitieombudsmannen har också lämnat en
ingiven klagoskrift härom utan avseende med den motivering, att
det vore alldeles uppenbart, att ett sådant åtal icke skulle bifallas.
Och jag håller för min del före, att om justitieombudsmannen trots
allt verkligen åtalat, så hade han utsatt sig för risken att få betala
motpartens kostnader. Då så är förhållandet, men man ändå fordrar
åtal, äro endast två alternativ tänkbara. Det ena är, att vederbörande
åtalskrävare verkligen äro i god tro. I så fall påstår jag, att de
icke ha någon rättighet att förebrå andra för anläggande av klasssynpunkter.
Man skall icke, för att använda en utsliten sats, »kasta
sten, då man själv sitter i glashus». Det andra alternativet är, att de
inse, att något positivt resultat icke skulle följa av ett åtal, därför
att det vore obefogat. I så fall vågar jag det påståendet, att det
icke är mycket bevänt med vissa klassers humanitetskänsla,. så fort
fråga är om andra än män ur de egna leden. Tag då bort devisen
»humanitet» från fanan och låt »frihet, jämlikhet och broderskap»
följa med! Då herr Ström också kom in på amnestifrågan, anser

Mall (ingen den 54:2 januari.

»1 Nr ti.

jay,- mig höra upplysa, att enligt min mening Konungen icke liar
rätt att efterskänka sträft eller eljest upphäva verkningarna av eu
straffdom annorledes än genom nåd efter högsta domstolens hörande,
enligt vad i 26 § regeringsformen stadgas. Men jag vill icke
stanna härvid, utan Öppet medgiva, att även om amnesti enligt vår
lag^ vore medgiven, jag för min del icke skulle hava förordat de
ifrågavarande amnestiansökningarna. Med glädje — med stor glädje
— skulle jag hava gjort detta — under eu förutsättning. Denna
var dock icke för handen. Jag skulle velat ha någon garanti för,
att ifrågavarande personer, om de blivit benådade, skulle -— åtminstone
under den närmaste tiden framåt — avhållit sig från brottslig
antimilitaristisk agitation. Ku hade jag i stället den övertygelsen,
att de, utkomna från fängelset, skulle hava börjat om igen där de
slutade, och att de skulle hava fullföljt sin verksamhet med om möjligt
större iver än förut.

Ku säger man ju, och man har sagt — och herr Ström tänker
det: de kämpade endast för ett ideellt syfte! De stridde för freden.
Är det då icke orätt att sätta dem i fängelse? Tyder icke detta på
politisk förföljelse?

Inom parentes vill jag säga, att jag icke är fullkomligt säker
på, att nämnda syfte var det enda, som ledde dem. Den möjligheten
synes icke utesluten, att de betrakta militären i allmänhet såsom sin
naturliga fiende, enär den är samhällets nödfallsvärn mot våldsamma
omstörtningsförsök.

I varje fall ville de för sitt syfte använda brottsliga medel,
d. v. s. medel, som enligt vår lag äro belagda med straff. Regeringens
strävan under dessa år har i främsta rummet gått ut på att
bevara freden. Regeringen har ju anledning att tro, att detta skall
lyckas; men regeringen har skyldighet tillse, att om kriget trots
allt skulle komma över oss, fosterlandet och dess försvarare icke
råka i olycka genom antimilitaristiska agitatorers förvållande. Olyckan
kan bli tillräckligt stor ändå. Om nåd hade beviljats, hade
detta för övrigt vari detsamma som om all lag på ifrågavarande område
suspenderats. Man skulle rimligen icke kunna åtala och sätta i
fängelse en herr »Vattenlund» för förbrytelse, vilken Kungl. Maj:t
förklarat icke skola ligga herr Oljelund till last.

Herr Ström talade om den reaktion, som rådde här i landet, och
vilken skulle framträda särskilt däri, att så många tryckfrihetsåtal
anställts. Ja, det är alldeles riktigt, att antalet tryckfrihetsåtal varit
stort, men så har också antalet brott mot ifrågavarande författningar
varit större än vanligt, och även kvalitativt, d. v. s. om hänsyn
tages till nu rådande allvarliga tider, har brottsligheten varit
svårare än vanligt. Det är ju ofta vanskligt att bedöma, om en skrift
är brottslig eller ej. Den liverfarne ser, trots omhöljet och en massa
fraser, kärnan och syftet. Den oerfarne kan på grund av skalet —
det må vara aldrig så poröst — icke se kärnan. En person känner,
att han har en giftig orm i närheten, ehuru han icke ser den. En
annan märker icke, att han kommit i beröring med en sådan orm,
förrän han känner giftets verkningar. Vad mig själv beträffar.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

Jfr f». 42

Mändagen den 22 januari.

Statsverk*- vill jag icke påstå, att jag i varje fall lyckats träffa det rätta. Men
propositionen, ^g^mt påstår jag, att jag icke gjort annat än vad jag ansett vara
(Forts.) rätta.

Det är med det allra livligaste beklagande jag förnummit dessa
angrepp mot vår rättsskipning. På det allvarligaste och kraftigaste
protesterar jag mot dem. De ha icke något som helst fog.
Förtalet i fråga är synnerligen farligt. Förlorar svenska folket tron
på vår rättsskipning, så nödgas vi uppgiva hoppet om en lycklig
framtid, och detta trots den kärlek, alla helt visst hysa för fosterlandet.

Herr Alexander son: Herr talman, mina herrar! Med stor
tillfredsställelse har jag för min del genom den förste talarens ord i
dag här förnummit, att i ett visst viktigt principiellt avseende det
förefinnes en betydligt'' större överensstämmelse mellan partierna än
vad man måhända skulle kunnat ha anledning antaga på grund av
uttalanden, som förekommit inom det partis press, för vilket denne
talare är ledare. På senaste tiden har nämligen i högerns press, i
såväl tidningar som tidskrifter och även på annat ganska framträdande
sätt brukat markeras ett bestämt förakt för den sed, som sedan
gammalt varit den svenska riksdagens vedertagna, nämligen att
begagna första tillfället, då riksdag och regering mötas på det nya
året, till att framlägga de olika partiskiftningarnas allmänna uppfattning
icke blott rörande de i statsverkspropositionen behandlade
frågor, utan ook rörande regeringens politik och det politiska sakläget
överhuvud. Det är som sagt med hänsyn till detta förhållande,
som å vår sida vi med särskild tillfredsställelse i dag finna den ärade
ledaren för första kammarens högerparti för sill del hava i handling
tagit så bestämt avstånd som möjligt från den nyssnämnda besynnerliga
åskådning, som kan finna denna riksdagens sed vara något
annat än högst naturlig, och med vårt statsskick i högsta måtto förenlig.
Detta herr Tryggers uppträdande bör bidraga att så hastigt
som möjligt till sin verkliga tomhet reducera en fraseologi, som haft
tendens att något för kraftigt sprida sig under den sista tiden.

Talaren har, såsom vi alla hörde, klart, kraftigt och frimodigt
samt för sin del icke utan skärpa kritiserande yttrat sig dels över
själva finanspropositionen, dels också över regeringens politik i andra
viktiga stycken. Tillfredsställelsen ökas, då man finner, att
även beträffande det sakliga innehållet av hans anmärkningar överensstämmelse
i mångt och mycket råder mellan partierna. Det är
sålunda med tillfredsställelse som vi måste inregistrera, att icke blott
från vänsterhåll utan även från högerpartiet man med skärpa reagerar
mot den karaktär, statsverkspropositionen i år erhållit, då den
mera fått bliva eu tom ram, vars blivande innehåll det är överlämnat
åt var och en att efter bästa förmåga gissa ut.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet är icke längre
i kammaren, men jag kan det oaktat icke underlåta att göra några
reflektioner i anledning av hans svaromål på de härom framställda
anmärkningarna. .Tåg fick för män del det intrycket, att han, som

Mhndageu den juuuuri.

l:

Nr Ii.

var frånvarande, då dessa anmärkningar gjordes, icke matte tätt
riktigt klart för sig, hur pass allvarligt de verkligen varu menade.
Han yttrade nämligen, att om lian kunde tro, att man hide någon
större vikt vid anmärkningarna i fråga, lian skulle hava gått djupare
in i svaromål, .lag tror, att herr statsrådet verkligen bedrog sig,
då han sålunda vill reducera det missnöje, som på denna punkt
råder, .lag tror, att tillfredsställelsen hade blivit mycket stor på
alla håll, om herr statsrådets svaromål kunnat gå i den riktningen,
att han betonat, att just för denna gång, bedrövligt nog, alldeles
särskilda svårigheter gjort sig gällande, vilka tyvärr medfört ett
»observandum sed non imitandum», ett enstaka undantag, som icke
lar upprepas

Men tyvärr var det nu så, att ehuru det visserligen framkom en
förklaring även i fråga om särskilda svårigheter, herr statsrådet likvisst,
såsom mig synes, gjorde i alldeles för hög grad gällande, att
den föreliggande statsverkspropositionen i avseende å ofullständighet
är att jämställa med en rad av föregående. Därtill kom ett påstående
att man skulle kunna hämta stöd från auktoritativt riksdagshåll för
att efter sakens natur ofullständigheten måste vara förhanden ungefär
sådan som den är. I motsats härtill tror jag, att man inom
riksdagen är tämligen ense om att årets statsverksproposition i fråga
om innehållstomhet, i fråga om underlåtenhet att på de mest kardinala
punkter ge riksdagens medlemmar sakliga upplysningar om,
huru man tänkt sig den statsfinansiella planen, icke i mannaminne
haft något motstycke. Yad angår statsrådets åberopande, att en
nyss sittande parlamentarisk kommitté skulle hava så att säga givit
på hand och erkänt, att det just icke gärna vore möjligt att förfara
på annat sätt, än som nu förfarits i denna del, så tror jag verkligen,
att denna kommittés medlemmar — jag tillhörde ju visserligen
icke kommittén för egen del — skulle blivit på det ytterligaste
överraskade, om någon sagt dem, att man en gång skulle giva deras
uttalanden den tolkningen, använda dem på det sättet. Dessa kommitterade
hava nämligen på det skarpaste betonat, huru lidande riksdagsarbetet
blir därav, att riksdagen icke från början erhåller en
verklig översikt av finansplanen. De betona med den allra största
styrka, huru önskvärt detta är. De göra visserligen sedan den lilla
reservation, att de inse, att verklig fullständighet i alla detaljer
knappast kan uppnås, utan statsverkspropositionen av denna anledning
måste senare i vissa punkter kompletteras — något varom vi
nog alla äro ense. Men det är icke detta, varom saken denna gång
rör sig.

Redan de siffror, som herr statsrådet lade fram i dag, skulle
ha varit synnerligen välkomna, om de funnits i propositionen. T
finansministerns uttalande till statsrådsprotokollet den 13 januari
i år borde det icke ha varit svårare att meddela dylika sifferupplysningar
än det var i fjol. Jämför man finansministerns uttalanden
om statsverkets inkomster i år och i fjol, måste man emellertid frapperas
av den förbehållsamhet, den knapphet i denna del, varav årets
statsverksproposition präglas. Och det kan ju icke heller gärna vara

Statsverks propositionen.

(Forte.)

flr «. 44

Statsverkspropositionen

(Forte.)

Måndagen den 22 januari.

någon tillfällighet, att man från alla partiers sida, och detta icke
blott i denna kammare, utan, såsom vi erforo av statsrådets egen
mun, också i medkammaren reagerat mot propositionens fundamentala
brist i detta avseende.

Jag skall tillåta mig att peka på en viktig punkt, där propositionens
nuvarande uppställning och innehåll gör det omöjligt för
riksdagsmannen att kunna från början erhålla en allmän utgångspunkt
för sitt ställningstagande till de särskilda krav man ställer
på statskassan. Ben punkten gäller statstjänstemäns och andra
statsbefattningshavares anspråk på ett sådant tillägg i sina löneförmåner,
som i något så när tillfredsställande mån motväger den reella
lönesänkning. dyrtiden för dem medfört. Vi erfara väl, att man beräknar
att i år — fastän på 1918 års stat — ge en krigstidshjälp åt
löne- och pensionstagare på tillhopa 16 miljoner kronor. Men vi erfara
icke, huru mycket som därav kommer på nuvarande befattningshavare,
och huru mycket som kommer på pensionstagare. Vi äro i
fullkomlig okunnighet om de grunder, efter vilka dessa 16 miljoner
kronor skola delas upp på dessa bägge kategorier. Vi erfara icke,
i vilket förhållande detta belopp står till de provisoriska löneförbättringar,
som vissa ganska betydande lönestater fått sig ställda i
utsikt på den nya riksstaten att under följande året utgå. Man kan
således icke heller bedöma, i vad förhållande de anslag, som skola beteckna
årets lönetillskott, och de anslag, som skola utgöra nästa års
tillskott, äro avsedda att stå till varandra under förutsättning att det
nästa år råder likadan dyrtid och det, ekonomiskt sett, behöves krigstidshjälp
då lika väl som i år, vilket synes antagligt. Man erfar
således icke, i vad mån anspråken på statskassan beträffande krigstidshjälp
nästa år förminskas genom ett genomförande av de i år
föreslagna provisoriska löneregleringarna speciellt på 4:e, 5:e och
8:e huvudtitlarna. Och man är fullkomligt utan möjlighet, om man
saknar tillgång till andra handlingar — såsom fallet är med mig —
att bedöma, i vad mån de nu föreslagna summorna i riksstaten verkligen
tillmötesgå de mest oavvisliga anspråken från befattningshavarnes
sida. De beräkningar, man härutinnan försöker göra, komma
alltså givetvis att famla i luften, men de giva ändock till resultat,
att det är en ganska ringa bråkdel av det genom prisnivåns höjning
förlorade, som befattningshavarna komma att få igen genom de nu
i utsikt ställda bidragen.

Vill man nu göra anspråk på enhet och konsekvens i sin finansiella
uppfattning, sådan vi hört den utvecklas från olika håll, sådan
den i ganska stor utsträckning synes vara gemensam för regering
och olika partier, den uppfattning, — menar jag — som utgår
ifrån att vi ha att finna oss, ofrånkomligt och naturligt, i den ändrade
prisnivån och inrätta vår politik visavi exempelvis näringarna
därefter — ja måste man nödvändigt också av den till siffran så betydliga
ökningen i statsinkomsterna avse en väsentlig del till avlöningsändamål,
så visst som staten måste alltjämt vara skyldig att i
samma män som den tidigare ansett det nödvändigt sörja för sina
egna tjänstemäns och betjäntes anständiga betalning för deras ar -

Mund agen den

4f> Nr <i.

SJ jtinunri.

bete. Det är desto mera oavvisligt detta krav, som prisnivåns höjning
kanske framför allt drabbar de nödvändigaste livsförnödenheterna,
livsmedel, kläder, skodon och reparation därav, bostad och allt
sådant, som ingen kan komma ifrån genom en än så långt driven
sparsamhet. Höjningen drabbar därför med alldeles särskild hårdhet
den stora kåren av små löntagare, ehuru den visserligen icke lämnar
de högre löntagarna oberörda. Även för dessa har den den effekten,
att den väsentligen höjer det streck, som utgör gränsen mellan
dem, vilka blott hava vad de för livets allra oundgängligaste nödtorft
behöva, och dem, som kunna unna sig att tillfredsställa några
livsbehov därutöver. Har man denna mening, då blir uppfattningen
av hela budgetens styrka, om de inflytande inkomsternas förmåga
att räcka till för diverse framställda anslagskrav för nya ändamål
i väsentlig mån beroende av en undersökning i vilken utsträckning
insikten om den ändrade prisnivån fått göra sig gällande i fråga
om statstjänarnas avlöning. Men denna utgångspunkt för att kunna
bedöma alla övriga frågor i statsverkspropositionen saknar man,
eftersom den kungl. propositionen på denna som på så många andra
punkter företer ett enda gapande tomrum.

Jag tillät mig för en stund sedan säga, att det var tillfredsställande,
att mellan högern och vänstern härskade en enig åskådning
uti den av mig nyss berörda frågan angående statsverkspropositionens
karaktär. Det är också tillfredsställande, att denna överensstämmelse
partierna emellan på en annan punkt visat sig vara
så pass avsevärd, som av herr Tryggers och herr Peterssons i Påboda
anföranden framgick, nämligen beträffande regeringens livsmedelspolitik.
Ingen, som med uppmärksamhet åhört bägge dessa
anföranden, kan hava undgått att frapperas av, att det i bägge förekommer
en ganska kraftig kritik av regeringens åtgärder i fråga om
livsmedelspolitiken, och att denna kritik också, med alla olikheter,
dock i vissa stycken utgick från en likartad åskådning. .Tag tror. att
man skulle kunna angiva skillnaden väsentligen så, att herr Trygger
var den mera teoretiske betraktaren av dessa frågor, vilken bedömde
dem mera rent schematiskt och gav sina omdömen om det ena
eller andra systemet något väl kategoriskt, medan herr Petersson
däremot utgick från praktiska erfarenheter och kalkyler samt mera
i detalj berörde verkningarna av det ena och det andra systemet och
därför ock mera rättvist och försiktigt kunde avväga deras relativa
förtjänster och brister. Men med denna reservation, som sagt, är det
uppenbart, att regeringens livsmedelspolitik från ej alltför olika
synpunkt blivit föremål för kritik av såväl den ena som den andra
av de bägge talarna. Man har klart för sig, att det icke går an
att helt enkelt hålla ned priserna vid en nivå. som avsevärt nära närmar
sig de tidigare, och att följaktligen skyddet för konsumenternas
välbefogade intressen måste vinnas på annat sätt.

Beträffande däremot de kostnader för statsverket, som unnstå
genom en dylik prispolitik, tror jag nog att det förelie-ger en ganska
väsentlig skillnad i åskådning mellan partierna. Herr Tryggers
uppfattning i den punkten förmodar jag emellertid knappast kom

Statsverks propositionen (Portd.

)

Nr tf. 46 Måndagen den ''2)3 januari.

Statsverks- till något riktigt uttryck, då lian formulerade den ungefär så, att i
propositionen. ocjj meci att lantbrukarna drabbas av krigskonjunkturskatten, det
(Forts.) ju av (]eiri uttages de inkomster staten behöver för att kunna genomföra
en prisreglering där staten exproprierar livsmedel för högre
pris än det, till vilket den sedan tillhandahåller varan åt konsumenterna.
Det är givet, att för såvitt man icke genom krigskonjunkturskatt
tager ut hela merinkomsten, man icke kan åstadkomma hela
det för regleringen nödvändiga beloppet på denna väg. Det blir
tvärtom endast till ringa del, som man på nämnda sätt kan åstadkomma
det behövliga, och i övrigt får man anlita andra utvägar.

Beträffande dessa andra utvägar, till inkomst, vilka ju icke behövas
enbart för det nämnda ändamålet utan för de ofantligt stegrade
anspråken på statskassan i det hela, har herr Trygger framhållit,
att det är obekant, varifrån regeringen ämnar taga de 18 miljoner,
varom det talas i sista raderna av finansministerns korta reflektioner
angående statsinkomsterna. Dock kan man sluta sig till, att
det icke är regeringens avsikt att pålägga några nya skatter, ty det
talas icke om »nya» skatter, utan om »höjda» skatter och avgifter.
Vidare vet man, att i dessa 18 miljoner icke är inräknad inkomst- och
förmögenhetsskatten, ty den avses i propositionen för andra ändamål.

Man står verkligen såsom ett frågetecken och undrar varifrån
— efter det påhittiga sätt, varpå man anlitat alla möjliga skattekällor
under de sista åren — regeringen på andra vägar än inkomstoch
förmögenhetsskattens väg skall kunna få fram ett så pass betydande
belopp som 18 miljoner. Det har ju tidigare beräknats, att
även en högst väsentlig ökning i arvsskatten skulle ge endast någon
fattig miljon, och här gäller det ju ett belopp på 18 miljoner!

Ja, det behöves, såsom av propositionen framgår — högst väsentligt
mycket mera.

I fråga om detta mera har finansministern anvisat såsom utväg
en skärpning av inkomst- och förmögenhetsskatten. Herr Trygger
har ganska bestämt opponerat emot, att den utvägen i någon
mera avsevärd mån anlitas. Detta föranleder mig verkligen att
även vid denna remissdebatt, liksom jag hade anledning att göra
vid fjolårets, ett ögonblick fästa kammarens uppmärksamhet på sammanhanget
i herr Tryggers finansplan! Herr Trygger begär, innan
regeringen därom hunnit säga mera än en liten tredjedels antydan,
mycket större nya anslag till försvarsändamål. Herr Trygger har
visserligen klagat, över, att man icke varit sparsam nog här i budgeten,
men så vitt jag vet, har han icke lyckats peka på någon punkt
i samma budget, där någon avsevärd indragning skulle kunna äga
rum. Enligt hans uppfattning får man likvisst icke anlita inkomstoch
förmögenhetsskatten för någon mera avsevärd ökning av inkomsterna.
Herr Trygger vill vidare reglera priset på bröd och
andra livsmedel med anlitande av den utvägen att statskassan köper
dyrare än den återförsäljer. Han måste således även här räkna med
utgifter, vilka knappast kunna stanna vid det belopp som avsetts
i statsverkspropositionen, om åtgärden skall komma att få någon

Måndagen den 22 januari.

i;

Nr (i.

mera avsevärd inverkan — såsom herr Trygger ju avsåg till konsumenternas
förmån.

Men hur skall då detta kunna gå ihop? Å ena sidan dessa kolossalt
stegrade utgifter och å andra sidan underlåtenhet att anlita
den direkta beskattningen, ehuru man vet, att andra skatteutväga r
redan äro tagna i anspråk intill en så stor summa som 18 miljoner!
Jo, då visar herr Trygger på läsvägen. Yi skola låna beloppet.
Men låt oss komma ihåg, att av de 250 miljoner, av den fjärdedels
miljard alltså, som neutralitetskostnaderna vid detta års utgång
av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet beräknas hava
slukat, av denna fjärdedels miljard hava vi hittills endast täckt omkring
50 miljoner! Närmare bestämt hava vi 205 miljoner kvar
att täcka. Till dessa 205 miljoner vill nu herr Trygger lägga ett
säkerligen mycket avsevärt ytterligare belopp, alltsammans för ett
typiskt improduktivt ändamål.

Herr Trygger räknar vidare med, att den ökning av nationalförmögenheten,
den stegring av den allmänna välmågan i landet,
som man stundom talar så mycket om, är till väsentlig del ett sken.
Det skall —• enligt honom — visa sig, då vi skola fylla våra nya
förråd, då förhållandena efter kriget hunnit sätta sig, att vår ökade
rikedom till största delen var en felsyn, en villa. Yi skola då finna,
att vi äro icke så väsentligt mycket rikare än förut, visserligen något,
men icke avsevärt. Men är detta sista verkligen det skäl, som
rimligen kan anföras till förmån för herr Tryggers finansplan?
Detta, att man icke må inbilla sig, att Sverige är så rikt nu, utan
tänka sig, att även en god tid framåt det blir ganska blygsamt med
den nationella förmögenheten och förmågan att ge staten inkomster
— är det, säger jag, med detta skäl man kan motivera det finansiella
lättsinnet att i möjligaste mån skjuta så ofantliga summor som de.
varom det här rör sig på framtiden? Det hade verkligen varit
av största intresse, om herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
som endast till hälften tycktes villa godtaga herr Tryggers
uppfattning härutinnan, hade begagnat tillfället att redan nu meddela
oss några riktlinjer för den kommande finanspropositionen. Yi
ha icke fått det, vi äro i den punkten liksom i så många andra tillsvidare
i mörkret. Men de siffror, som han nämnde och som jag nyss
berört, synas mig dock fullt tillräckligt visa, att det ingalunda är
tid och tillfälle till en politik efter de linjer, herr Trygger ville locka
riksdagen att följa. Och för min del är jag övertygad om, att från
det parti jag tillhör, man på det allra bestämdaste skall motsätta sig
ön sådan politik. Yi förstå väl, att den kan vara särskilt frestande
att tillgripa för den. som i likhet med herr Trygger vill övertala
riksdagen att för ökade försvarsändamål göra så mycket utgifter
han snart sagt kunde tänka sig, att vi skulle vilja besluta. Men om
man utgår ifrån den nyktra synpunkten av hur vi verkligen äro
ställda i finansiellt avseende, måste man beteckna dessa hans finansiella
planer såsom uppenbart lättsinne.

Det skulle till sist kunna tilläggas, att det är icke slut med de
neutralitetsutgifter som gjorts. Man har icke sett slutet ännu. Man

Statsverks propotitionen.

(Forts.)

Nr 6. 48

Måndagen den 22 januari.

Statsverkspropotitiontv.

(Forts.)

vet icke, om de oerhörda sifferbelopp, med vilka vi redan nu kunna
röra oss, utgöra det slutliga beloppet, eller i vad mån de göra det.
Vid sådant förhållande torde det vara dess mer skäl i att vara försiktig.
Pa åtskilliga punkter äta vi för övrigt för närvarande upp
under det ena året vad som kommer in i staten först för nästa år.
De 40 miljonerna kronor i krigstidshjälp, d. v. s. 16 miljoner i egentlig
krigstidshjälp och 24 miljoner till prisreglerande åtgärder, skola
ju utgå redan i år, medan de belasta nästa års stat. Och i vad mån
liknande behov då kunna komma att göra sig gällande, därom veta
vi för närvarande intet.

Börjar man slita en liten smula och ju mer man sliter i den uppgjorda
finansplanen, dess mera uppenbara sig dylika svagheter, och
de uppmuntra visserligen ingalunda till en finanspolitik sådan som
den vilken blev inaugurerad av den ärade talaren på Stockholmsbänken.

Herr Hellberg: De, som mig synes, oproportionerligt långa
betraktelser, vilka den ärade högertalaren på Stockholmsbänken
ägnade åt två uttryck, som jag använde i mitt förra anförande,
förefalla mig närmast tyda på att även han i någon mån berörts
av åren, i all synnerhet som det tycktes mig att åtskilligt i dessa
betraktelser var tämligen malplacerat.

Jag hade t. ex. tillåtit mig att i förbigående beteckna honom
såsom den obligatoriske inledaren av debatten; och han utvecklade
mycket omständigt, varför han inleder, varför han ansåg det som
en plikt att inleda debatten. Mot detta har jag inte något att invända,
men jag ber att få påpeka, att det omöjligen kan utgöra
någon invändning mot mig!

Har han sedermera anmärkte på, att jag tillåtit mig giva honom
ett slags titel, så skall jag berätta helt kordialt inför kammaren anledningen
till att jag kom att göra det. Det var nämligen en gång
en av herr Tryggers meningsfränder, som vid ett sådant här tillfälle,
då vi växlat några repliker, sade: hör nu, herr Hellberg, om
jag får giva ett gott råd, så försök i sådana här fall att hitta på
någon beteckning för den talare man vänder sig emot, så att
man ej ständigt behöver höra namnet upprepas; han tilläde: jag
bär sagt Trygger detsamma. — Ja, jag tog emot det goda rådet och
har nu försökt följa det och hitta på något lämpligt att kalla herr
Trygger för att inte behöva oupphörligt upprepa hans namn. Jag
kom därvidlag på den tanken — det kanske var fåvitskt, jag ar inte
tillräckligt inne i förhållandena — men jag trodde i alla fall, att
en sådan där halvt militärisk benämning som »majoritetsbefälhavaren»
skulle passa utmärkt bra för ledaren av ett så militaristiskt
sinnat parti som denna kammares höger. Jag får väl nu försöka
att till en annan gång hitta på en benämning, som kan falla herr
Trygger mera i smaken.

Emellertid ansåg den ärade högertalaren på Stockholmsbänken
—- jag får väl uttrycka mig så, tills jag hunnit hitta på något
bättre — att det var brist på sammanhang i mitt anförande, och

M antingen den 22 januari.

49 Nr tf.

lian sökte visa det. Jas; utgick dock ifrån att en så erkänt skarpsinnig
person som samme ärade talare skulle utan vidare fatta sammanhanget,
även om lag inte utförde det i alla detaljer. Mitt resonemang
var naturligtvis det, att tillfället att förebrå regeringen —
kan jag nästan säga — för att den inte hade i tillräcklig grad visat
sin iver att tillgodose försvarets krav, föreföll mig tämligen olyckligt
valt just nu.

Vi må dock betänka, huru det ter sig för folket ute i
landet. Vi hava här i snart tre års tid haft denna neutralitetsvakt,
som kraft för våra förhållanden oerhörda utgifter, och det
har blivit — det kan jag gärna säga i anslutning till vad förut är
sagt av en talare, tillhörande mitt parti — det har blivit en ganska
allmän uppfattning ute i landet, åtminstone att döma utav den
erfarenhet jag har från de trakter jag känner till och de personer
lag kommit i beröring med, att denna neutralitetsvakt verkligen
inte gör skäl för de oerhörda kostnader den betingar. Vi hava
under den tid av över 2 1/2 år, som kriget nu pågått, åtnjutit fred,
och det synes mig, som om vi borde hava mycket goda skäl att
kunna hoppas, att vi under den tid kriget ytterligare kan komma
att räcka böra fortfarande få njuta samma förmån, trots de litet
hysteriska ansträngningar, som på sista tiden gjorts av den bekanta
grupp, för vilken samma talare på Stockholmsbänken för ett år
sedan så ostentativt betygade sin allra största högaktning.

Vidare är det så, att litet var nog känner, att vad som nu
anslås till försvarsändamål näppeligen i detta ögonblick kan
väsentligen eller ens i någon nämnvärd grad förändra vår försvarsställning,
utan skulle förmodligen kunna komma denna till nytta
först längre fram.

Slutligen skulle jag också vilja säga, att många ute i landet,
även bestämt försvarsvänliga personer, på senaste tiden fått
en känsla av att under så väldiga sammandrabbningar, som vi nu
bevittna, det skulle vara ytterst vanskligt för en liten stat att kunna
hoppas stå sig gentemot sådana övermäktiga krafter, som eventuellt
skulle kunna angripa den. Med ett ord, det blir så. att
litet var börjar känna, att hava vi ingenting annat att lita till än
vad vi själva kunna militärt mäkta gentemot en stormakt, så stå
vi där ganska fatalt. Därför ställer tanken den frågan: kan man
i dessa tider inte våga hoppas på något, som i framtiden skulle kunna
på bättre och effektivare sätt trygga de små staternas självständighet?
Det är den tankegången, som jag tycker ligger ganska klart
motiverad.

Då kan man, som jag förut sagt, invända: det är bara utopistiskt
eller pacifistiskt-fantastiskt att peka på denna möjlighet.
Men jag upprepar än en gång: en sådan hänvisning är synnerligt
motiverad därav, att detta problem blivit ett verkligt praktiskt politiskt
program. Jag skall inte här åberopa vad sådana personer som
lord Grey eller monsieur Briand sagt, men det kan måhända vara
av ett visst intresse att i denna kammare citera vad ingen annan
än den nuvarande tyske rikskansleren yttrat i tyska riksdagen. Den

Första kammarens protokoll 1917. N:r 6. 4

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 6. 50

Måndagen den 22 januari.

Statsvei''k.3-

propositionen.

(Forts.)

9 november i fjol uttalade han sig nämligen där på bland annat
följande sätt inför det så kallade huvudutskottet — i den tyska
riksdagen går det an för en så högt uppsatt person som själva
rikskansleren att infinna sig inför ett riksdagens utskott och avlägga
redogörelse. Han yttrade först på tal om möjligheten _ att
åstadkomma en rättsorganisation emellan nationerna, att han inte
vill giva sig in på att utreda de teoretiska vanskligheterna i frågan,
vilka han aldrig fördolt, men, fortsatte han, »praktiskt måste
vi nu och under freden ta "a ställning till denna fråga». Vidare uttalade
han: »När vid och efter slutet av kriget dess fruktansvärda
förödelser i liv och egendom komma till fullt medvetande inför världen.
då shall det Genom hela mänskligheten på ett skri efter ''överenskommelser
och avtal för att, såvitt det på nåpot vis står i mänsklip
förmåpa, förebygga återupprepningen av en så oerhörd katastrof».
Och han tilläde: »Detta skri skall hliva så starkt och så berättipat,
att det måste föra till ett resultat.» Han förklarade ytterligare litet
längre fram i sitt tal, att »Tyskland är alltid berett att biträda ett
folkförbund för freden, ja är berett att ställa sig i spetsen för ett
sådant folkförbund, som håller fridstörare i tygeln».

Jag menar, mina herrar, att när detta kunnat sägas offentligen
av den främsta politiska ledaren för en stormakt, som ännu för tio
år sedan vid Haagkonferensen alldeles bestämt avvisade varje tanke
på att gå med på en sådan fredsorganisation, då är det någonting,
som är värt att uppmärksamma. Jag har ansett, att vid detta tillfälle
det dock kunde vara gott för vårt folk att få höra, att trots
allt det dock finns hopp i världen, att vi med nödvändighet skola vara.
dömda till att i all evighet fortsätta på denna de ständigt och
ständigt allt tyngre rustningarnas väg, som leder till sådana världskatastrofer
som den vi nu bevittna, utan att det finns möjlighet för
en bättre tingens ordning, och att den tanken hava själva de ledande
statsmännen i de krigförande stormakterna nu upptagit såsom ett
mål. för vars förverkligande de äro beslutna att arbeta.

Det kan hända, att detta skri, varom herr Bethmann-Hollweg
talar, kan komma att göra sig hört ganska starkt också i vårt land.
Och då kanske det kan hava sina betänkligheter att alldeles slå dövörat
till för detsamma.

Herr Ström: Jag har antecknat mig för att giva några för klaringar

i anledning av herr justitieministerns ord.

Jag vill först värja mig för tanken, som kanske uppstått, att
de anmärkningar, som jag förut har framfört, skulle vara riktade
mot herr justitieministern personligen. Yi på denna sida känna oss
ännu stå i tacksamhetsskuld till herr justitieministern från den tid,
då han var justitieombudsman och på ett alldeles utomordentligt sätt
sökte värna om yttrande-, tryck- och församlingsrätten samt övriga
medborgerliga fri- och rättigheter. Detta gör, att jag ej kan medge mig
hava gjort mig skyldig till att lämna herr justitieministern några
blommor, som skulle vara på något sätt giftiga.

Detta är en sak, en annan är den, att för närvarande enligt en all -

Måndagen den 22 januari.

51 Nr (i.

mänt utbredd uppfattning inom mycket vida samhällslager rättstillståndet
i landet lämnar synnerligen mycket övrigt att önska. Jag
sitter just och bläddrar i det mycket stora betänkande, som alldeles
nyss inkommit på kammarens bord och utdelats här, nämligen justitieombudsmannens
berättelse. Där finner man på sätt och vis ett kraftigt
bestyrkande utav, att det inte står väl till med rättsförhållandena
här i landet.

Herr justitieministern yttrade, att det är så svårt att finna det
rätta, och att det råder så många delade meningar om vad som är
det rätta. Detta gäller i allmänhet, menar han, och särskilt inom
juridiken: lagen är ofullkomlig och lämnar rum för olika tolkningar
och meningar.

Jag är den förste att medgiva, att så är förhållandet, men så
är väl förhållandet alltid, ej blott under de tider, som vi nu genomleva.
Om emellertid så är förhållandet, då är det väl rätt egendomligt,
att det just nu, under dessa sista år, har blivit en stor, allmän
och växande opinion emot att man tolkat och utnyttjat lagen
på ett alldeles särskilt sätt, ett sätt som ter sig som politisk förföljelse.

Jag skall blott be att få erinra om att i justitieombudsmannens
berättelse finnes bl. a. ett uttalande, vari han riktar sig emot det
sätt, varpå jurymän av domstolar väljas. Han säger, att ur rent
strängt formell synpunkt kan man inte klandra, att man vid politiska
processer från rättens sida utser personer, som hava en uppfattning,
vilken är direkt stridande emot den, som den åtalade gjort sig
till tolk för. Men han tillägger också: »Om man emellertid icke
fäster sig enbart vid den formella sidan av saken, bliver det en annan
fråga, om det ändock kan anses fullt lämpligt och tilltalande för allmänna
rättsmedvetandet, att domstol utsåge jurymän på antydda sätt.
För egen del kan jag ej undgå att finna det önskvärt, att i tryckfrihetsmål,
som kunna anses hava politisk innebörd, av rätten till
juryledamöter icke utses aktiva politici eller eljest personer av känd
utpräglad partipolitisk meningsriktning utan i stället i sådant avseende
mera opartiska och neutrala personer, i den mån detta låter
sig göra. Ett sådant förfarande torde otvivelaktigt bäst stå i överensstämmelse
med den objektivitet och upphöjda oväld, varmed all
rättvisa bör utövas, och med avseende å rättsväsendets auktoritet kan
det därför endast lända till båtnad.» Här är ett krav, vilket sålunda
delvis av justitieombudsmannen vunnit erkännande — kravet
på att härutinnan få en ändring — som har mycket för sig.

Jag måste också erinra om att det har anställts åtal emot vissa
tidningar för artiklar eller andra tryckta meddelanden, som ej blivit
föremål för åtal, när de stått i andra tidningar. Sålunda kan jag
inte finna annat, än att härvidlag har gjort sig gällande en art av
politisk förföljelse.

Jag vill icke fresta herr talmannens välvilja och ingå på ett
speciellt domslut, som här blivit berört av herr justitieministern. Jag
skall endast be att få även jag, begagna herr talmannens välvilja i
så pass stor utsträckning, att jag tillåter mig säga, att såvitt jag

Statsverks propositionen (Forts.

,)

Nr 6. 52

Måndagen den 22 januari.

statsverks- kan erinra mig, den nuvarande justitieombudsmannen själv funnit
propositionen. underrättens utslag i detta mal vara felaktigt, ehuru han ej ansett
(Forts.) g-g jjUnna fora saken fram till åtal.

Vidare skulle jag också vilja säga ett par ord, med anledning
av herr justitieministerns förklaring i fråga om amnestisaken. Det
må vara så, att det är tvistigt, huruvida konungen har rätt att giva
amnesti eller icke — därom tvista de lärde, och även högsta domstolen
har varit av skiljaktig uppfattning. Men herr justitieministern gick
rakt på sak och förklarade, att även om det hade varit alldeles ostridigt,
att en sådan amnestimöjlighet hade grundlagsenligt stått till
buds, så skulle han icke hava tillstyrkt en sådan, därför att enligt
hans mening de personer, som blivit dömda, inte skulle kunna tänkas
hava övergivit sin föresats att driva antimilitaristisk propaganda.
Ja, jag vet inte, om detta är annat än en rent personlig uppfattning
hos herr justitieministern. I annat fall måste jag finna den vara
ganska egendomlig. Jag tycker, att den i så fall just väsentligt stärker
min uppfattning, att -—• väl alldeles omedvetet -— även hos en
man som herr justitieministern kan göra sig gällande en politisk
känslostämning av den styrka, att den bringar honom att se bort
från saken sådan den rent opartiskt ligger.

När herr justitieministern säger, att regeringen, myndigheterna
och domstolarna inte hava gjort mer än sin plikt, så erinrar jag om
att det är något egendomligt, att det just är de energiska och mest
markanta fredsvännerna, som bliva föremål för denna uppmärksamhet,
under det att de, som driva en motsatt propaganda, nämligen
krigsaktivisterna, hittills blivit lämnade alldeles i lugn och ro, ehuru
de, enligt mångas mening, i mer än ett avseende begått överträdelser
av gällande lagar.

Slutligen protesterar jag emot ett uttalande, som herr justitieministern
gjorde, då han sade, att det är icke så alldeles säkert, att
dessa personer kämpat bara för fredens bevarande, utan att kanske
också andra bevekelsegrunder legat bakom. Jag kunde icke riktigt
uppfatta herr justitieminsterns ord, men såvitt han menade, att här
skulle ligga något annat bakom än en ärlig kamp för freden och mot
kriget och militarismen, förklarar jag, att detta är, så långt jag känner,
i allra högsta grad oriktigt; och den uppfattningen, att man
måste bekämpa militarismen även ur andra synpunkter än den, att
den ej är ett värn för freden, utan tvärtom kan vara en fara för
freden, att den måste bekä.mpas även ur den synpunkten, att den
är ett värn kring ett bestående klassamhälle, den uppfattningen
kan ,iag icke finna vara lagstridig. Jag känner i varje fall icke, att
det finnes någon sådan lagparagraf, som förbiuder någon att bekämpa
militarismen även ur den synpunkten, att den är ett alldeles
särskilt värn omkring ett visst för tillfället bestående samhällsskick.
Det har till och med. såvitt jag kan erinra mig, i riksdagen
framförts försias-, i samband med frågan om en härordningsreform.
att militären icke skulle få användas i inre konflikter. Det
torde således även inom riksdagen råda en ganska utbredd uppfattning
att militarismen tillika är ett värn kring särskilda bestå -

M andligen (lön 22 januari.

58 N r (k

ende klassintressen. Ja, även som sådant värn måste militarismen
bekämpas.

I fråga om tryckfrihetsmålen medgav herr justitieministern, att
de voro flera, och han menade också, att de voro svårare till kvaliteten
än förut. Ja, nog ha de varit många, det är då alldeles säkert,
men jag vet icke, om de hava varit av värre natur än eljest. De hava
emellertid givit ett beklämmande intryck av att det härskar en påtaglig
reaktion i vårt land.

Jag har haft mycket att invända emot herr justitieministerns
anförande. Jag skall dock be att få sluta med att i en sak instämma
med honom, nämligen då han säger, att det är mycket farligt,
om folket får en sådan uppfattning om domstolarna, att det förlorar
tron på rättvisan. .lag har också den uppfattningen. Men jag tror,
att om man vill stärka tilltron till rättvisan, får man gå en annan
väg än den, som herr justitieministern för närvarande är inne på
och tar i försvar, den väg, som herr justitieministern själv valde på
den tid, då han var justitieombudsman.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Jag .skulle icke
upptagit herrarnas tid ytterligare, så vida det icke varit ett yttrande,
som fälldes av min ärade vän på Upplandsbänken, vilket
jag måste bemöta.

Han uttryckte sig så, att det skulle vara uppenbart lättsinne att
ha en sådan statsreglering som den, som skulle realisera de uttalanden
jag tillät mig göra i mitt inledningsanförande under debatten
i dag. Detta är ju en ganska grav anmärkning. I allmänhet anses
jag vara en mycket försiktig man i ekonomiska saker, och att jag
skulle vilja föra in staten på en finanspolitik, som skulle kunna karaktäriseras
som uppenbart lättsinnig, det vore ju dock en ganska
allvarlig sak.

Emellertid stödde den ärade talaren detta sitt påstående på vissa
skål. Han yttrade sig ungefär på följande sätt: herr Trygger uttalade
sig i livsmedel sfrågan så, att därav framgår, att utgifterna,
om man följer hans mening, komma att stegras; ty det är ju alldeles
uppenbart, att det är endast en del av vad staten förlorar på
grund av ett högre pris till jordbrukarna, som kommer tillbaka i
form av deras andel i krigskoniunktursskatten. Detta är alldeles
riktigt. Sedermera, fortsatte herr Alexanderson, ville herr Trygger
ha genomförd en kraftig förbättring av vårt försvar i enlighet med
det närvarande behovet, detta kostar också pengar. Men när han
skulle säga, varifrån medlen härtill borde tagas, opponerade han
sig mot regeringens antydan, att man borde väsentligt skärpa inkomst-
och förmögenhetsskatten. Trots detta gav han icke någon anvisning
på några andra skatter utan förde i stället tanken på. att
åtskilligt skulle behöva täckas av lånemedel. Yad blir då föliden?
frågar herr Alexanderson. Jo, naturligtvis den, att, om man icke
får skärpa inkomstskatten, utan skall fördela utgifterna på en längre
tid genom att upptaga lån och så småningom amortera dem, en betydande
börda kommer att överflyttas på framtiden. Herr Tryg -

Statsverks propositionen.

(Forte.)

Nr 6. 54

Maodageu den 22 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

ger har sagt, fortsätter han, att den ekonomiska ställningen efter
kriget, enligt hans uppfattning, visst icke blir så stark, som man
i allmänhet tror. Det måste anses stridande mot vartannat, att,
ehuru man har klart för sig, att framtidens skatteförmåga blir
svag, man icke vill betäcka den närvarande tidens utgifter, med dess
inkomster, utan kastar dem på framtiden.

Jag tror dock icke att detta herr Alexandersons resonemang
är så riktigt, som det kunde förefalla den mindre uppmärksamme.
Ty mina herrar, jag har för det första icke opponerat mig mot en ökning
av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, utan vad jag opponeradet
mig mot var en skärpning under några få år. Det är klart,
att denna skrapning, när den skall begränsas till några få år, blir
synnerligen stark.

Vidare har jag sagt, att jag tror, att år 1918, om vi då ha fred,
det icke duger att allt för tungt falla på inkomsten och förmögenheten
på grund av industriens stora kapitalbehov just efter kriget.
Jag kan icke finna, att det på något sätt står i strid mot min uppfattning,
att man med en mindre skärpning, fördelad på flera år,
lämpligen kan träffa inkomsten och förmögenheten.

Vad slutligen lånemedel beträffar, är det nästan en trosartikel
här, att man aldrig bör låna för improduktiva ändamål, och det är
ju icke tal om annat än att detta som princip är absolut riktigt. Det
gäller om staten alldeles detsamma som om en enskild person. Han begår
enligt min mening i regel en oklok handling, ifall han lever upp
vad han lånat. Men, mina herrar, det kan finnas tillfällen, när den
största klokhet just ligger i att låna. Tänk oss t. ex., att en enskild
person har sin förmögenhet placerad i något, som för tillfället icke
ger inkomster och som till följd därav står lågt i värde. Då är det
tillrådligt att låna för att kunna leva och behålla sina tillgångar
för att sedermera, när de giva avkastning, betala igen lånet. För
övrigt kan jag för min del icke finna, att det är ett så förskräckligt
improduktivt ändamål, om man lånar, för att befolkningen må kunna
livnära sig under en svår period, varigenom utgifterna för ändamålet
fördelas på ett visst antal år. Jag kan icke heller finna det
olämpligt att låna för att icke betunga industrien de första åren efter
kriget allt för hårt, ty då bör man giva den möjlighet att kämpa
i konkurrensen med utländska stater. Jag tror tvärtom, att däri
ligger en klokhet av samma beskaffenhet som den jag nyss nämnde,
när jag talade om en enskild person. Man lånar för att icke beröva
sig möjligheten att sedermera förtjäna. Genom kommande förtjänster
kan lånet så småningom amorteras, utan några svårigheter
för låntagaren.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades statsverkspropositionen.
i vad den angick pensions- och indragningsstaterna, till
bankoutskottet, såvitt propositionen rörde de under jordbruksdepartementet
lydande ärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Måndagen deu 22 januari.

5f)

Nr «.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning
av propositionen inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Stntsverks propntitiontn.

(Forts.)

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts
nådiga proposition, nr 11, angående försäljning av viss del av den
inom Landskrona stad belägna ön Gråen.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition, nr 23, med förslag till lag om fastighetsbildning i stad
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Hellströms
motion, nr 5, om anslag till bestridande av kostnader för vissa av
lantmätare företagna tjänsteresor m. m.

. "Vid föredragning av justitieombudsmannens till innevarande
riksdag avgivna ämbetsberättelse hänvisades framställningen angående
ändrad lydelse av 7 § i kungl. förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften till bevillningsutskottet och berättelsen
i övrigt till lagutskottet.

Lpplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
inkomna

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för justitiedepartementet den 22 januari 1917.

Till justitiedepartementet hade från Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Älvsborgs län insänts en den 20 januari 1917 dagtecknad
riksdagsm annaf ullm akt av innehåll, att sedan borgmästaren Elis
Zimdahl blivit av Älvsborgs läns landsting utsedd till ledamot av
riksdagens första kammare för tiden till den 1 januari 1921 men
denna plats blivit ledig, vid förrättning enligt 14 § av lagen om val
till riksdagen disponenten Hjalmar Hulting i Herrljunga blivit utsedd
att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till den
1 januari 1921.

Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret. framställdes
mot fullmakten icke någon anmärkning av beskaffenhet att höra
föranleda fullmaktens ogillande.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade
fullmakten överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

Sven Hagströmer.

Nr 6. 56

Måndagen den 22 januari.

Upplästes en till kammaren ingiven skrift, så lydande:

Till Riksdagens Första kammare.

Undertecknad, som under förlidet år valts till rektor vid Lunds
universitet och icke ser mig i stånd att på tillfredsställande sätt
samtidigt sköta dessa för mig nya ämbetsåligganden och fullgöra
de mig såsom ledamot av första kammaren påvilande plikter, anhåller
härmed vördsamt att varda befriad från riksdagsmannauppdraget.
Stockholm den 22 januari 1917.

Johan C. W. Thyrén.

På gjord proposition godkände kammaren det hinder, som herr
Thyrén åberopat till stöd för sin avsägelse av riksdagsmannabefattningen.

På sedermera av herr talmannen gjord framställning beslöt kammaren
att till Konungen avlåta skrivelse med anmälan om den gjorda
avsägelsen samt den därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten,
varefter ett i sådant avseende uppsatt förslag till underdånig
skrivelse upplästes och godkändes.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen angående val av deputerade att, jämlikt
§ 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen, med Konungen
överlägga. ____

Avgåvos och bordlädes följande motioner:
nr 6, av herr Bäcksti''öm, med förslag till förordning om tonnageavgift;
och

nr 7, av herr Ekman, Karl Johan, m. fl., angående åtgärder för
beredande å de större högtid saftnarna av arbetsledighet för personal
inom handeln eller annan affärsverksamhet.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag ävensom protokollet
för den 20 i denna månad.

På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att de
anslag, som utfärdats om sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas. _

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4,16 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, nosis