RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:51

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1917. Första kammaren. Nr 51.

Lördagen den 2 juni, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; ocli dess förhandlingar
leddes till en början av herr vice talmannen.

Justerades sjutton protokollsutdrag för det på förmiddagen
hållna sammanträdet.

Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 59, i anledning av 0m ändringar
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i ; renbeteslagen
vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt m m■
till renbete i Sverige, dels ock två i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1917 dagtecknad proposition, nr 169,
vilken hänvisats till lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga framlagt förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två inom andra kammaren väckta motioner, nr 404 av herr E. F.

Hellberg m. fl. och nr 405 av herr Ernst Hage m. fl.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl
hemställt,

l:o) att riksdagen måtte, med tillkännagivande att riksdagen
icke kunnat bifalla Kungl. Majts förevarande proposition i oförändrat
skick, i anledning av nämnda proposition samt herrar Hages
m. flis motion, men med avslag å herrar Hellbergs m. flis motion,
för sin del antaga en i utlåtandet införd lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt
till renbete i Sverige;

2:o) att riksdagen med anledning av herrar Hages m. flis motion
matte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att genom statsverkets
försorg bereddes lappar, vilka icke ägde renar eller endast
ett för uppehället otillräckligt antal djur, tillfälle att förvärva
renar, som genom inskränkningen av bofastas renägarskap måste av
händas nuvarande renägare.

Första kammarens protokoll 1917. Nr 51. 1

Nr 51. 2

Lördagen den 2 juni, e. in.

Om ändringar På framställning av herr vice talmannen beslöts, att föreliggande
i renbeteslagen utlåtande skulle företagas till avgörande punktvis, att vid behandrn.
rn. j-ngen av pUrL]£ten 1 först skulle föredragas utskottets lagförslag, där
(Forts.) erfordrades paragrafvis, med promulgationsstadganden och rubrik

sist samt därefter utskottets hemställan, att vid behandlingen av den
först föredragna paragrafen i lagförslaget diskussionen finge omfatta
utlåtandet i dess helhet, att lagtext ej skulle behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens ledamot begärdes, att för den
händelse lagförslaget komme att i en eller annan del till utskottet
återremitteras, utskottet lämnades öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar kunde föranledas, samt att i avseende
å nummerbeteckning i paragrafer utskottet skulle äga vidtaga sådana
ändringar, som påkallades av kamrarnas beslut.

Punkten 1.

Utskottets lagförslag.

1 §■

Denna paragraf lydde sålunda:

1. Lapparna äro berättigade att uppehålla sig med sina renar
under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma
gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde,
vid awittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder
varit såsom sådant land använd, samt inom Jämtlands län a renbetesfjällen,
varunder inbegripas såväl de vid awittringen för lapparna
avsatta renbetesfjäll som ock de till utvidgning av dessa fjäll
sedermera upplåtna områden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker, än ovan sägs, så ock a de trakter utom nämnda lappmarker
och renbetesfjällen i Jämtlands län, vilka lapparna efter
gammal sedvana hava besökt, äga lapparna jämväl att uppehålla sig
med renarna, dock endast under oktober, november, december, januari,
februari, mars och april månader, för sa vitt icke antingen
avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt
för lapparna att uppehålla sig där under annan tid av aret, eller ock
ovanliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning om
hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Där lapparna efter ty nu är sagt äro berättigade att uppehålla
sig med sina renar, äga de att under iakttagande av de i denna
lag meddelade bestämmelser begagna sig av land och vatten till
underhåll för sig och renarna; ej vare dem dock på grund av detta
stadgande tillåtet att uppföra boningshus.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Lindhagen,
Stärner, Klefbeck, Karlsson i Fjät, Borg, Behn och Lindqvist i

Lördagen den 2 juni, e. in.

3 Nr 51.

Kosta hemställt, bland annat, att riksdagen med anledning av pro- °m ändringar
positionens förslag under 1, 3, 4, 31, 35 och 39 §§ jämte andra ‘ ren^te,l,,oen
stycket i övergångsbestämmelserna samt de väckta motionerna ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att lapparnas i nämnda para- °r
grafer berörda bosättningsfråga och vad därmed ägde sammanhang
måtte återupptagas till förnyat övervägande i samband med den tillämnade
revisionen av hela lapplagstiftningen samt efter det lapparna
beretts tillfälle att själva vid samfällt möte överlägga om
de synpunkter och önskningar, som enligt deras uppfattning borde
tjäna till vägledning för en sådan revision.

Herr statsrådet Stenberg: Herr vice talman, mina herrar!

Vid bedömande av det föreliggande ärendet, är det att beakta, att
det nu icke är fråga om en fullständig revision av den svenska renbeteslagstiftningen
— av 1898 års lag om de svenska lapparnas
rätt till renbete^ i Sverige —• utan att det endast gäller att avgöra
en^ del specialfrågor, som äro av särskilt brådskande natur. Det är
två av dessa, som äro de viktigaste. Den ena frågan rör lappars
rätt att bosätta sig på kronans mark i trakter, som äro avsedda för
renskötsel, och den andra frågan gäller rätten för sådana jordbrukare
i Norrbottens läns lappmarker, som icke är lappar, att hålla renar,
som skötas av lappar, s. k. skötesrenar.

I fråga om skötesrenarna i Norrbotten har det lagförslag, som
Kungl. Maj:t framlagt, enhälligt tillstyrkts av lagutskottet med ett
par ändringar. Den ena av dessa ändringar avser att bereda möjlighet
för en renägare att ha ett större antal skötesrenar än 20,
och den ändringen kan visserligen vara av beskaffenhet att framkalla
vissa betänkligheter, men jag skall i detta avseende icke nu
göra några erinringar.

Vad angår den andra stora frågan — den som rör lappars
bosättning på kronomark — har utskottet tillstyrkt Kungl. Ma.i:ts
förslag utan någon ändring, men det finnes en reservation, avgiven
av 7 ledamöter i utskottet, av vilka två äro från denna kammare. I
reservationen göres gällande, att de föreslagna bestämmelserna om
lapparnas bosättning och vad därmed äger samband icke böra lösryckas,
ur det naturliga sambandet med lapplagstiftningens allmänna
revision. Den hemställan, som reservationen innehåller, går därför
ut på avslag å Kungl. Maj :ts förslag i denna del.

Då denna proposition beslöts, uttalade dåvarande chefen för
justitiedepartementet, att det hade gjort sig gällande en missuppfattning
om förslagets innebörd, och jag kan icke frigöra mig från det
intrycket, att reservanterna i viss mån gjort sig skyldiga till samma
missuppfattning. Det är nu icke fråga om att i allmänhet avgöra,
huruvida den rätt att driva renskötsel, som bofasta lappar för närvarande
_ ha utan begränsning, bör inskränkas och vilka inskränkningar
i det avseendet kunna vara påkallade. Detta spörsmål om
nomadlivets förening med de bofastas levnadssätt — det kanske mest
betydelsefulla i hela problemet om den lapska rasens fortbestånd
— är ett spörsmål, som icke bör komma under övervägande, förr än

Lördagen den 2 juni, e. m.

Nr 51. 4

Om ändringar {[en allmänna revision av renbeteslagstiftningen sker, som jag förut
i renbeteslagen om_ }sfu är avsikten endast den att reglera lapparnas bosatt*

m- m'' ning på kronomark, att åstadkomma ordnade förhållanden på ett

(Forts'') område, där hittills rått oreda och egenmäktighet. Härvid komma

visserligen i betraktande till stor del samma synpunkter som maste
beaktas, då man bedömer den vida mer omfattande allmänna fmgan
om renskötsel och bofasthet, om kombination av dessa båda näringsgrenar,
men den frågan skall, som sagt, icke nu avgöras.

Då kan man emellertid fråga: bör icke i allt fall med den mmdie
frågan —■ om bosättning å kronans mark — skäligen kunna anstå
till den allmänna revisionen av lapplagstiftningen.'''' Min företrädare
uttalade i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att så icke kunde
ske, utan att renskötseln i vidsträckta, för denna näring ägnade
trakter, lede allvarligt avbräck, och i detta uttalande maste lag för
min del instämma. Riktigheten av påståendet torde också framgå
av den sammanfattning, som jag med ledning av propositionens motivering
skall tillåta mig göra av skälen för en reglering av ifrågavarande
bosättning. , , ,

Man har att skilja mellan den rättsliga sidan av saken och
lämplighetsfrågan. Vad rätten att sia sig ned som bofast angår,
så medge de nuvarande författningarna icke lapparna denna rätt
utan särskilt tillstånd. Re fa icke utan särskilt medgivande sia sig
ned på kronomark. Visserligen har man försökt 1 olka vissa bestämmelser
i ämnet därhän, att i dem skulle ligga, tacite åtminstone, en
rätt för lappar att slå sig ned på kronomark, men det har i propositionen,
som jag tror pa ett uttömmande sätt, blivit adagalagt, att
en sådan tolkning av de ifrågavarande bestämmelserna icke är befogad.
Det gäller med andra ord icke för lapparna andra regler än
för andra svenska medborgare i fråga om rätten att slå sig ned
på kronans mark. Men det förbud, som sålunda består mot bosättning
på kronomark, har åsidosatts av lapparna. Det har nämligen
i ganska stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd
slagit sig ned på dylik mark. Detta är den rättsliga sidan
av saken.

Kommer man så över till lämplighetsfrågan, ställer sig spörsmålet
väsentligen olika beträffande olika kategorier av lappar. Man
har att skilja först mellan sådana lappar, som icke helt villa övergiva
nomadiivet utan vilja kombinera renskötsel med bofasthet, och
å andra sidan lappar, som alldeles vilja sluta upp med att nomadisera,
och inom den senare huvudgruppen bör man skilja mellan
dem, som lämna nomadlivet därför, att de blivit gamla eller eljest
orkeslösa, och sådana, som av andra anledningar icke längre vilja
fortsätta med nomadlivet.

Jag skall då först tala om de orkeslösa nomadlapparna: sådana
som tilf följd av ålder eller sjukdom icke längre förmå följa med på
flyttningarna. Det har av gammalt varit vanligt, att dessa lappar
slå sig ned på någon plats, som synts dem lämpligt belägen, såsom
vid en sjö, som erbjuder tillfälle till fiske, och där uppföra de åt
sig en fast bostad, en kåta eller i senare tid ofta en stuga. De ha

Lördagen den 2 juni, c. in. 5 Nr 51.

lovat av fiske och jakt, och möjli Ken har till deras utkomst bidragit ?m <*«*''”»»“»•
någon renskötsel, nämligen avkastningen av de renar, som de kun-1 ”"„**** “am
na ha haft kvar och som de lämnat till skötsel av andra lappar, (Forts.)
men själva ha de icke idkat någon renskötsel. Detta har varit ett
sätt att pensionera ålderstigna eller eljest orkeslösa lappar. Det
är ingalunda meningen, att denna utväg att dra försorg om lappar
på deras ålderdom nu skall övergivas. Tvärt om är syftet det, att
man skall underlätta en sådan bosättning, men även reglera den.

Det är nämligen angeläget, att bosättningen icke sker till förfång
för de lappar, som fortfarande nomadisera. Det är angeläget, att
bosättningen icke förlägges till områden, som för de nomadiserande
lapparna äro behövliga. Därför bör bosättningen icke få ske efter
lapparnas fria skön. De i 35 § 1 mom. av lagförslaget intagna bestämmelserna
avse att underlätta och samtidigt reglera nedsättningar
av ifrågavarande slag.

Den andra gruppen av lappar, som jag skall tala om, består av
de nomadlappar, som ha övergivit renskötseln av annan anledning
än därför att de blivit orkeslösa. Statsmakterna ha. hittills i sin
politik beträffande lapparna gått ut från två grundsatser, kan
man säga. Den ena är, att renskötseln är det näringsfång, som
bäst lämpar sig för lapparna, och den andra är, att de stora vidderna
i våra nordligaste trakter, i fjällområdena, icke kunna på
ett mera ekonomiskt sätt utnyttjas än genom den nomadiserande
lappbefolkningen. Det är två satser, vilkas riktighet knappast kan
med fog bestridas. Det är till följd av lapparnas egenskap av renskötare,
som statsmakterna ha givit dem särskilda privilegier framför
andra svenska medborgare. Det kan då icke vara riktigt, att
i de trakter, där renskötseln kan anses ha någon framtid för sig,
underlätta lapparnas bosättning. Dessutom bliva lägenheterna i
dylika trakter ofta ett direkt hinder för nomadnäringen, då de ligga
i vägen för renbetet i dessa trakter, och slutligen äro dessa lägenheter
oftast belägna å marker, som sakna betingelser för jordbruket
och därför i många fall icke bliva till större välsignelse för innehavarna.

Det är för närvarande ganska ofta fallet — och det har sedan
länge varit så —, att anledningen till bosättningen är. att en lapp
genom ett dåligt renbetesår, sjukdom bland renarna, vilddjurs härjningar
eller andra orsaker, förlorat sina renar eller åtminstone så
stor del av renbeståndet, att han icke fortfarande kan vinna sin utkomst
av renskötseln. Man skulle ju kunna tänka sig. att det vore
lämpligt, att dessa lappar finge bosätta sig, men bättre än att understödja
detta och därigenom införa dem i en för dem främmande
näring, som för övrigt icke skulle kunna bereda dem annat än en
ganska torftig utkomst, synes det vara att genom statslån eller på
annat sätt hjälpa dem att åter komma i besittning av den renhjord,
som de behöva för att fortsätta nomadlivet.

Men om det också sålunda är sant, att den kategori av lappar,
jag nu talar om, i allmänhet icke bör få bliva bofast, kan det finnas
fall, där undantag äro berättigade. Detta gäller i synnerhet

Nr 51. 6

Lördagen den 2 juni, e. na.

Om ändringar skogslapparna. Deras kvarhällande vid xenskötseln är knappas!
i renbeteslagen n^orx angelägenhet av större vikt. De äro icke i samma ^ mån som
m\ fjällapparna beroende av att deras marker hållas fria från bosätt (Forts.

) ningar_ X sådana fall, som här kunna tänkas, är ett undantag lämp ligt,

och därför har i 35 § 2 mom. av lagförslaget inrymts stadgande
om befogenhet för Kungl. Maj:t att i särskilda fall åt lappar
upplåta nyttjanderätt till kronomark, även om det icke är fråga om
orkeslösa lappar.

Så kommer jag till den tredje och den i detta sammanhang
viktigaste gruppen av nomadlapparna. Det är sådana, som vilja
kombinera renskötsel med bofasthet. Vad fjällapparna angar, är
denna utveckling av jämförelsevis färskt datum. Systemet har vunnit
insteg, utom bland skogslapparna, särskilt i Jämtland och Västerbotten.
Det har försvarats av somliga såsom betecknande en tidsenlig
utveckling av renskötseln, men det utdömes lika bestämt av
andra såsom ledande till den rationella renskötselns undergång.
Så vitt jag kunnat finna, äro med en sådan kombination av renskötsel
och bofasthet förenade avsevärda nackdelar.

Först och främst: renskötseln kommer att försummas. Den
kräver helt sin man för att kunna bestå och än mera för att kunna
utvecklas. Betesförhållandena i lappmarkerna äro .sådana, att renarna
under olika årstider måste uppehålla sig å vitt skilda trakter,
och därför är det en naturlig förutsättning för renskötseln, att renskötarna
nomadisera. Lapparna måste följa med hjordarna på deras
vandringar. Näringen råkar eljest på förfall. Bristande bevakning
leder till förluster för renägarna, i det att hjordarna kunna bliva
totalt förvildade; det finnes många exempel på sådant. Även
ger den bristande bevakningen upphov till konflikter med jordägarna.
En rationell renskötsel torde knappast kunna bedrivas från
en fast bostad; kombinationen av nomadliv och bofasthet blir till
hinder för en så bedriven renskötsel. Familjemedlemmarna bliva
benägna för att stanna hemma. Särskilt gäller detta lappkyinnorna.
Men det är icke nog med att husfadern och de vuxna sönerna jämte
drängar gå med på vandringarna, utan även kvinnorna böra deltaga
i arbetet. Olägenheterna i detta avseende med det nva systemet
hava också i hög grad gjort sig gällande, särskilt i Jämtland och
Västerbotten. Bristen på arbetskraft är nog starkt kännbar ändå,
för att renskötseln skulle kunna undvara kvinnornas biträde.

Sedan kommer jag till en olägenhet av immateriell art. kan jag
säga. Bosättningen medför för de familjemedlemmar, som icke
deltaga i vandringarna utan stanna hemma, att de mista intresset
för renhjorden; intresset för renskötseln blir icke mera en hela
familjens angelägenhet. Hela tankegången förändras; det blir den
bofastes och icke lappens. Vad det betyder för yrkesintresset och
för de uppväxande barnens uppfostran, är ju påtagligt. När dessa
en gång skola börja med fädernas näring, äro de förvekligade, dåliga
och ointresserade renskötare, som längta efter det mera lugna
livet i stugan. Detta förvekligade inflytande sträcker sig lätt även
till de äldre renskötarna, vilka finna renskötseln besvärlig och

Lördagen den 2 juni, e. m.

7 Nr 51.

helst vilja sitta hemma. Följden av allt detta blir renskötselns för- 0m äncfrinyar
fall. I böjelsen för ett lugnare liv torde också huvudanledningen'' ren^tte£aaen
vara att söka till de förändringar, som renskötseln under senare ti- ''.

der undergått och vilka medfört renhjordarnas sammanblandning och
andra väsentliga olägenheter.

Det är i synnerhet de fattiga lapparna, som bliva lidande av de
missförhållanden, som jag nu har talat om. De kunna icke rationellt
hushålla med sina renar för slakt, då de ej kunna till slakt
infånga de renar, som bäst lämpa sig därför, utan måste taga dem,
som de kunna komma åt. Vidare blir det stora svårigheter med renmärkningen.
Det blir en massa omärkta kalvar, som enligt gällande
bestämmelser säljas för byns gemensamma räkning. De fattiga
lapparna få i förhållande till de rika renägarna i oproportionerlig
grad bidraga till renskötseln eller också få de finna sig i att lämna
hjorden vind för våg.

Vad jag nu senast sagt gäller huvudsakligen och särskilt fjälllapparna.
Skogslapparnas renar göra icke så långa vandringar,
och förhållandena ställa sig därför något annorlunda beträffande
dessa lappar. I övrigt äro redan nu skogslapparna komna så långt
på jordbruksstadiet, att renskötseln för många av dem endast är en
binäring. De hava så kommit ifrån förfädernas levnadssätt, att
en återvändo knappast är möjlig. Även försvårar bosättningen särskilt
i de trakter, där skogslapparna hålla till, en rationell renskötsel.

Detta om de direkta olägenheterna för renskötseln; den blir
försummad i följd av denna kombination av bofasthet och nomadliv.

Men så är ytterligare att märka, att, enligt vad erfarenheten visar,
denna kombination nästan undantagslöst leder till uppkomsten av
j ordbruks lägenheter. Det är icke nog med att lappen skaffar sig eu
bostad; snart börjar han odla något omkring huset, det blir en täopa,
som kan föda kanske en häst eller någon ko. Det uppstår en jordbrukslägenhet.
Dessa jordbrukslägenheter mitt uppe i rentrakterna
måste vara till förfång för renskötseln. De få ett för renskötseln
ofta synnerligen besvärande läge, i det att lapparnas nödvändiga
betesmarker inskränkas. Renarna oroas också, vilket är särskilt
vådligt under kalvningstiden. Och saken förvärras därigenom,
att de lägenheter, som ursprungligen upptagits av lappar, pläga
snart gå ur lapparnas händer över till »svenska» nybyggare.

Man kan då fråga: Hur går det med jordbruket på de av lapparna
upptagna lägenheterna? Ja, det blir icke heller mycket bevänt
därmed. De ställen, som upptagas, äro valda med hänsyn till
renskötselns bedrivande och ligga därför ofta på platser, som äro
olämpliga för jordbruk. Jordbruket skulle ju emellertid lämna bidrag
till lappens utkomst och så småningom blir det lappens huvudsakliga
inkomstkälla. Men, med bristande förutsättningar för ett
lönande jordbruk, kommer härvid lappens bärgning att bliva svag,
i synnerhet som biinkomsterna genom jakt och fiske under senare
år blivit allt mindre och mindre. Det uppkommer sålunda ett jordbruksproletariat,
som, efter vad erfarenheten visar, fattigvården
ofta måste taga hand om eller åtminstone stödja.

Nr 51. 8

Lördagen deu 2 juni, e. m.

Om ändringar j)e nu utvecklade olägenheterna med en kombination av no1
renbeteslagen ma^v ^ bofast levnadssätt hava föranlett, att i propositionen
(Forte) föreslås vissa förtydliganden av lagen i syfte att för framtiden hindra
°r '' lapparna att bosätta sig på kronans för renbete upplåtna marker.
Det har sålunda ansetts lämpligt att till stadgandet i 1 § 3 mom.
foga ett tillägg, som innehåller, att lapparnas rätt att på vissa områden
begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna
ej innebär rätt att där uppföra boningshus. Vidare föreslås
en jämkning i 3 §, avseende att lapparnas i denna paragraf omförmälda
rätt att taga virke till uppförande av bostad, tydligt angives
gälla uppförande av kåtor, sålunda icke andra boningar. Slutligen
har i åtskilliga paragrafer uttryckligen sagts ifrån, att andra
lappar icke äro avsedda än de renskötande.

Men, som sagt, allt detta gäller lapparnas bosättning på kronomark.
Lagförslaget vill för framtiden reglera denna bosättning på
ett sätt, som överensstämmer med såväl renskötselns som lappbefolkningens
välförstådda intressen. Den allmänna frågan om renskötselns
förenande med ett bofast levnadssätt skall däremot icke nu
komma till avgörande.

Den beröres emellertid i lagförslaget i en paragraf. 39 §, där
det föreslås ett stadgande, som hindrar, att till lappar i renbeteslagens
mening räknas de, vilkas fäder och förfäder förenat renskötseln
med brukande av hemman eller nybygge. Man vill lämna
en definition på en sådan lapp, som avses i renbeteslagen, och då
har det ansetts, att om en lappsläkt i två generationer ägnat sig åt
jordbruk av ej allt för primitiv art, senare generationer böra jämställas
med bofasta av annan härkomst än lapsk och sålunda ej få
åtnjuta de särskilda lapprivilegierna. Man har påstått, att denna
bestämmelse skulle vara alltför snäv. Men vad innebär den i själva
verket? Jo, det förhåller sig så, att endast den person av lapsk härkomst
skall upphöra att betraktas som lapp, vilken kommit så långt
från nomadernas näring, att både hans fader och hans farfader,
samtidigt med att de drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke,
även brukat hemman eller nybygge eller biträtt vid bruket av sådan
fastighet. Och dessutom fordras, att han själv fortsätter som
jordbrukare på fastighet av nämnda slag. Ty det är att märka, att,
så snart han själv upphör med jordbruket och vill bedriva fjällrenskötsel
såsom stadigvarande yrke utan samband med. jordbruk, har
han lov därtill, och då skall han räknas som lapp. Även skogsrenskötsel
må han börja idka, med eller utan samband med iordbruk,
dock att han i det fallet skall förvärva tillstånd av Konungens befallningshavande.
Börjar han på detta sätt att idka ett hemmansbruk
eller nyibyggesbruk, så börjar ny tid att löpa; under nya två
generationer får det drivas kombinerat jordbruk och renskötsel.

Vidare vill jag beträffande den nu avsedda definitionen på lapp
erinra om, att denna endast räknar med innehav av hemman eller
nybygge, således fastighet, som mera allmänt kan väntas bereda
sin innehavare utkomst. Om däremot lappen endast besitter en lägenhet,
vare sig jordbrukslägenhet eller annan, lägga lagens bestäm -

Lördagen den 2 juni, c. in.

9 Nr 51.

melser icke något hinder i vägen för honom nit driva renskötsel. “ é"(
Vidare skola lappens fader och farfader samtidipt med renskötseln m m 7

hava drivit jordbruk eller biträtt vid bruket därav. Om sålunda (jportg.)

antingen fadern eller farfadern under eu tid av sin levnad varit
uteslutande renskötare, kvarstår fortfarande lappens ratt. att samtidigt
driva båda näringarna. Härav synes, att den definition, som
jag talar om, får anses vara synnerligen skonsam och endast har
"betydelse för de fall, då en lappfamilj stadigvarande övergått till
jordbruksnäringen.

Jag har hört det påståendet, att, om denna lag nu ginge igenom
och började tillämpas, skulle det betyda, att Västerbottens lappar
i allmänhet skulle omedelbart bliva förklarade för bofasta och sålunda
förlora rätten att hava renar. Men detta är fullständigt oriktigt.
Det förhåller sig så, att flertalet av Västerbottens fjällappar
överhuvud taget icke hava någon jord, vare sig av lägenhets natur
eller något, hemman eller nybygge. Vidare torde de flesta, som
innehava jordbruksfastighet, vara i besittning endast av lägenheter,
och slutligen torde det knappast finnas någon enda renskötande lapp,
som äger hemman eller nybygge och vilkens både fader och farfader
ägt sådan fastighet samtidigt med att han bedrivit renskötsel
som stadigvarande yrke. Jag tror därför, att man får leta efter
någon, beträffande vilken förutsättningarna för att han på grund
av definitionen skall bliva berövad sin rätt att hava. renar slår in.

Det kan sägas, att den nuvarande generationen av fjällappar och i
stort sett även den nästkommande icke underkastas några förändringar
i de bestående förhållandena genom den nu föreslagna lagen.

Reservanterna opponera sig nu mot den tankegång, som ligger
till grund för Kungl. Maj:ts förslag i bosättningsfrågan. Vad
ha de då att säga som motiv därför? Kunna de påvisa några fördelar
av att man tillåter kombination av renskötsel och bofast levnadssätt?
Jag kan knappast finna, att de hava gjort det..

Under debatten i andra kammaren hörde jag i förmiddags ett
yttrande av en talare, som sade, att då lapparna själva börjat praktisera
denna metod, måste den vara fördelaktig för dem. Men då
vill jag fråga: Är det verkligen så säkert, att de själva förmå att
överblicka konsekvenserna av ett sådant system som detta? Mot
deras egen uppfattning kan man ställa de resultat, till vilka de
erfarna män kommit, som av regeringen haft uppdrag att gorå undersökningar
i frågan, och om vilkas sakkunskap och opartiskhet
icke kan råda något tvivel. De hava kommit till den bestämda
slutsatsen, att, om man över huvud taget vill. att lapparna fortfarande
skola bestå såsom ett nomadfolk, är det en angelägenhet av
vikt, att man söker hämma det system, som innebär kombination av
renskötsel och bofast levnadssätt.

I reservationen heter det: »Lagen är uppbyggd på nomadlivets
gamla bruk och plägseder». Men en ny tid har hos Jämtlands,
Västerbottens och de sydligast vistande Norrbottenslapparna implantat
begreppet hem. Detta nya behov ha lapparna självfallet ansett
sig berättigade att tillgodose och myndigheterna hava ej in -

Nr 51. 10

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändringar gripit häremot, vartill de i själva verket även saknat uttryckligt stöd
i renbeteslagen • jag_ j[ur hör nu lagstiftningen ställa sig till en sådan företeelse?

'' Bör den såsom propositionen, föregången av administrativa förbe''
°r ’ redelser, sökt göra, återföra utvecklingen till vad i forna tider gällt?
Eller bör lagstiftningen sanktionera den uppkomna seden och från
denna utgångspunkt söka ordna renskötseln på ett i a^a fall förståndigt
sätt. För vår del tveka vi icke i valet. Är det möjligt
och är det riktigt att vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt?
Vi tro det icke.» Och så vidare.

Detta låter ju ganska plausibelt. Men hela resonemanget bygger
på, att renskötsen låter sig ordnas på ett förnuftigt sätt, även
om utvecklingen till bofasthet får fortgå som hittills. Frågan blir
då, om detta verkligen är möjligt. De utredningar, som jag nyss
talade om, hava enligt min uppfattning och enligt den åsikt, som
ligger till grund för propositionen, visat, att det knappast är möjligt.
Nomadliv och bofast levnadssätt äro helt naturligt så oförenliga
med varandra, att en kombination blir olycklig för båda förvärvsgrenarna.
Vill man bevara det lapska nomadfolket, är
nog den enda utvägen, att lappen fortfarande får vara helt nomad.
Det duger icke att av skäl, som mer eller mindre ha karaktär av
känsloskäl, låta en utveckling ha sin gång, om vilken med skäl kan
sägas, att den är för nomadfolket skadlig, därest frågan, som sig
bör ses ur synpunkten av det helas bästa.

Slutligen kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på det förhållandet, att bosättningsfrågans avgörande i enlighet med
Ivungl. Maj:ts förslag skulle i sin mån underlätta en tillfredsställande
lösning av ett svenskt-norskt spörsmål av viktig och ömtålig
art. i i

Herr talman! Jag hemställer, att kammaren ville finna den
kungl. propositionen förtjänt av bifall även i den del, som angår lappars
bosättning å kronomark.

Under herr statsrådet Stenbergs anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr S törn er: Herr talman, mina herran1! Efter den ut förliga

orientering i lagens innehåll, som herr statsrådet givit, skall
jag förbigå åtskilligt, som jag eljest tänkt att helt naturligt inleda
denna debatt med.

Jag bär antecknat mig bland reservanterna, och det har skett
därför, att jag icke medverkat till det slut, vartill utskottet beträffande
1 § kommit, men jag har icke anslutit mig till motiveringen
för denna- reservation, såsom herrarna behagade finna av utskottsutlåtandet,
och det har varit av det skälet, att jag i vissa punkter
ställt mig tveksam beträffande de uttalanden, som förekomma i
motiveringen.

Det fanns många i utslkottet, som voro av den meningen vid
den första behandlingen av lagen, att här kunde finnas skäl för uppskov
i den omständigheten, att detta omfattande och — som vi även

Lördagen den 2 juni, e. in. 11 Nl* ol.

av redogörelsen hava hört — mycket invecklade lagförslag så BentnbfullaZ
bringats under riksdagens prövning. L)et kunde finnas skäl till upp- '' ’enJ " ayen
skov därför, att denna lagstiftning har och bör ha ett naturligt sam- (p’orts.i
band med renbeteslags t if t ningen, då den i sin helhet skall omformas
och omläggas. Det var också helt naturligt, att man ville tillgodose
det önskemål, som framförts, att lapparna själva finge höras. om denna
lagstiftning, innan den skall över dem och för dem tillämpas.

Icke därför att jag har någon stor tro på, att lapparna skulle äga
förmåga att i detta fall giva ett klart besked, det tror jag icke, men
därför att jag menar, att genom ett sådant tillmötesgående och genom
frågans allsidiga framhävande den allmänna opinionen utanför
skulle bättre överblicka, få eu bättre . insikt i frågans detaljer fGlatt
därigenom kunna ta ståndpunkt till spörsmål, som äro ganska
svåra att avgöra.

Häremot har invänts, såsom herr statsrådet nu också framhållit,
att mycket trängande skäl skulle föreligga att redan nu ta åtminstone
vissa delar av lagen, som icke ha sammanhang med den
stora renibeteslagstiftningen, nämligen de ändringar, som nu äro föreslagna
i den kungl. propositionen. Man anser också, såsom herr
statsrådet sist berörde, att om dessa förhållanden ordnades, de skulle
komma att förmånligt inverka på de förhandlingar med Norge i
denna fråga, som för närvarande pågå.

Den norska påstridighet, som aldrig blivit vidare klarlagd, utan
endast framställd av föredraganden i lagutskottet — liksom nu från
herr statsrådets sida och även på annat sätt uttalats — den påstridigheten
verkar nästan som en mystifikation. Jag tror nämligen
icke, att norrmännen kunna ha så särskilt stor anledning att kräva,
att de regleringar, som bär äro ifrågasatta för de svenska renlbeteslanden,
skola vara ovillkorligen klara, innan de ge sig in på den viktiga
prövningen av de gemensamma spörsmål, som av statsmakterna
skulle gemensamt avgöras. Jag tror också, att såsom saken nu ligger
och då många andra frågor tränga på i båda landen, det icke
är så synnerligen farligt, om man finge ett uppskov i saken på ett
år, såsom varit ifrågasatt. Det förefaller som en överdrift, att sambandet
skulle vara så intimt i detta hänseende mellan de gemensamma
spörsmålen ooh huru vi ordna på de svenska renbeteslanden för
de svenska lapparna, att man i detta avseende skulle riskera att komma
till en sämre överenskommelse med Norge, om denna lagstiftning
icke är klar på förhand. Man säger visserligen, att .garantierna
för ordnande av förhållandena på det norska området och för ordnande
av förhållandena på det svenska området för norska lappars
vistande här skulle vara avgörande. Men, som sagt, av den upplysning
vi fått i huvudfrågan — eller rättare av den bristande upplysningen
—• ha reservanterna icke kunnat få den uppfattningen, att
det skulle vara så synnerligen trängande i detta falk

Om det än är, såsom herr statsrådet säger, så, att de nu föreliggande
förslagen icke beröra de allra vitalaste sidorna av saken,
så är det likvisst givet, att då frågan i isin helhet rullas upp och
många spörsmål, som komma att inverka på den blivande lagstift -

Nr 51. 12

Lördagen den 2 juni, e. m.

(Forts.''

V\e''nbl‘taJsaen llln-e11’ mastc träd» i förgrunden, man tvingas till ett ställningstam.
m. gande för framtiden. Detta tvingar fram, såsom herr statsrådet
själv pavisat, spörsmålen om renvården, om renantalet, om utrotningen
av förvildade renstammar, sätter i förgrunden frågan om de bofastas
renägarskap ock framskjuter alldeles särskilt lapparnas busattningsiraga.

Om^ sistnämnda sak, som är av både kulturell, social och ekonomisk
innebörd, har man haft mycket olika åsikter, och därom ha
meningarna i alla tider brutit sig. Vid föregående behandling av
lapplagen har det vant ett kaos, beroende på, att man icke haft tillräckligt
ingående kännedom om frågan och att förhållandena i nordmarken
aro så egendomliga och olikartade i de skilda distrikt, som
de i galler, och bland de olika lappgrupper, som träffas av denna
lagstiftning. Det är då icke blott meningsbrytningar mellan svensicar
och norrmän utan mellan -svenskar och lappar och emellan
olika lappar, kolbotten,slappar och Jämtlandslappar. Således nödvändiggöras
ställningstagande redan på förhand till många av dessa
Frågor, som givetvis äro ganska krångliga.

Jag ber att få erinra, att när denna fråga fördes upp, fingo vi
genast en sinne påkänning, huru olika -meningar göra sig gällande
I1 kade en °Pinion från fjällfolkets repre-sentanter, som både genom

lh''n'']raf- Ull f.amstäIlnrfy Vänide si* tin riksdagens ledamöter,
sa,om v alla kanna och fastän vi väl av det kunde se och delvis
fingo det intrycket, att icke allt var så vederhäftigt, syntes det dock

h^-lTV i ag en ? olf °C1! reeU bak*rand för de anföranden, som
a vid forekommo. Sedan ha vi, vad lagstiftningen beträffar fått
-n -synnerligen omfångsrik och solid framställning av den lappkännare
och jurist, som haft beredningen om hand, nämligen Mark? von
M iji terribel g. J i ha av hans sakrika redogörelse för frågan fatt det
>esfcimda intrycket att hela lagstiftningen varit mycket välmenan(;(
och anordnats i det allra bästa syfte mot lapparna. Det kan icke
vara någon, som i det fallet betvivlar vare sig upphovsmännens eller
regeringens göda vilja att -söka åstadkomma det bästa möjli-,^ residtat
ra denna lagstiftnings område. Men däremot ha vi att Ställa
• opinion, so-m i riksdagen efteråt vuxit fram och tagit si-, uttryck

frtnr? Tf’ SOm V11 ta?it ** av- oeh diir eft stort antaf personc!-f an de frakter, som beröras därav och där fjällfolket lever, ha -hvit

l.;;m;,a s\n P™ihga erfarenhet och sina direkta intryck av lapp f

t V-T T mZmmr om det som föreligger. Och ?i

h h- T6 -TT*’ atTven den saken måste tillerkännas et rätt
D^daiule vitsord, när det nu blir fråga om att genomföra eu ny ]„*!

iaSidem P& '' (>mrade kan förändra förutvarande förhål el.

.. ,Ta£r ber att. fa_ särskilt neka på en sådan -sak som frå<mn om
skotesrenarna och deras antal, -hur den frågan i riksdagen och S

KV“™ rrf.,„ 1818 ""''"''“''j rr°T. * •* Ä väÄ

»«** • >**«" ™ .It man Svan fBr NoSX, .Adla

Lördagen den 2 juni, e. in. ^ Nl* 51.

genomföra eu sådan ändring. Det godkändes du av riksdagens andra o»
kammare, men avslogs av den första. Man anförde då i denna kärn- m m J
mare såsom motiv, varför man ieke ville vara med om eu sådan lag- ^,’orts.)
stiftning: att nödig utredning saknades, huruvida de .bofastas reuägarskap
varit ägnat att göra sådant intrång för lapparna, att en
inskränkning i de bofastas rätt på grund därav borde av riksdagen
begäras; att billigheten krävde, att i gengäld för de olägenheter, som
den bofasta befolkningen hade av lapparnas betesrätt, de bofasta också
borde äga rätt att hava renar under lappars vård; alt befolkningen
i den svenska lappmarken i gränstrakterna mot Finland möjligen
skulle genom en inskränkning i förevarande riktning komma att
känna sig tillbakasatt i förhållande till. sina finska grannar, vilka
icke vore underkastade någon inskränkning beträffande reninnehav;
samt att en lagstiftning, som begränsade de bofastas reninnehav till
ett visst maximiantal renar, lätt kunde kringgås och därför vore
praktiskt värdelös.

Likafullt antogs vid följande riksdag en skrivelse, vari man
gjorde framställning till Kungl. Maj:t att låta verkställa utredning,
huruvida och i vad mån den rätt, som pa grund av 27 § i renbeteslagen
av 1898 tillkommer bofasta inom Norrbottens läns lappmark
att äga renar och för dem begagna sig av lapparnas rätt till
renlbete, måtte kunna begränsas, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

I den lagstiftning, som då tillkom, användes även det egendomliga
uttrycket, att rätten att hålla .skötesrenar i Norrbotten endast
skulle gälla »tills vidare», varigenom man pekade på att det måste
uppstå fråga om att upphäva denna rätt för alla lappmarksområden.

Men nu yppar sig en opinion för ökning av antalet skötesrenar, som
särskilt framträtt genom motioner i andra kammaren och genom
den utredning, som blivit förelbragt i den kungl. propositionen. Därav
framgår, att man genom uttalanden på såväl lappmöten som av
andra menigheter och genom opinionsyttringar på annat sätt, såsom
skrivelser, givit till känna, att man finner en inskränkning i skötesrenarnais
antal till 20 vara alltför stor. Ja, man har sagd, att till
och med 100 eller 200 skötesrenar skulle kunna tänkas. Nu bär
Kungl. Maj:t föreslagit 20, men utskottet har höjt det till 50, under
vissa särskilda villkor. Jag anser en sådan ändring kunna vara
påfordrad av de isäregna förhållanden, som i vissa fall kunna tänkas.
Denna höjning skall ju också vara beroende av särskilt beslut
av Konungen eller, som man också tänkt sig, Konungens befallningshavande,
vilket väl i sak blir detsamma. Det skall bli beroende
på särskild prövning av myndigheterna för olika områden, i
vad män utan olägenhet kan medgivas, att antalet skötesrenar ekas.

För min del (har jag emellertid alltid från första tillfälle, då jag tog
del av frågan, känt mig tveksam om man borde medgiva hållandet
av skötesrenar. Jag har alltid ansett, att man bör följa den princip,
som tillämpas beträffande Jämtlands- och Yästerbottenslapparna.

Nu ser man i skötesrenarnas bibehållande ett enskilt ekonomiskt intresse
för de (bofasta gentemot lapparna, under det att man eljest

Nr 51. 14

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändringar helt naturligt utgått från att det skulle vara ett stort intresse för
'' ren^,e^a9en lapparna att undvika hållande av skötesrenar. Men samtidigt har
(Forts) också anförts, att det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för lapparna
alt föra iskötesrenar, naturligtvis ''beroende därpå, att de genom
skötesrenarnas stora antal kunnat skaffa sig inkomster. Lappmännen
hava nämligen ersättning för skötesrernarna, och det har
också föreslagits av Kungl. Maj:t, att denna ersättning skall utgå
och sättas till högre belopp. Sålunda bibehålies hållandet av skötesrenar
såsom ett förvärv, varigenom lapparna skola hava ett plus till
sin näringsgren. Man kan ställa sig tveksam, huruvida denna bestämmelse
bör godkännas eller icke, då den föreslagna åtgärden kan
leda utvecklingen åt orätt håll.

För övrigt är det en annan sak, som jag vill erinra om. Herr
statsrådet gick helt hastigt förbi frågan om olikheten i ställningen
mellan fjällappar och skogslappar. Jag anser, att ställningen också
är olika i fråga om fjällrenar och skogsrenar. Beträffande fjällrenarna
skulle man ju kunna tänka sig, att tillåtelsen att hålla skötesrenar
skulle kunna utsträckas. Beträffande skogsrenar ställer sig
saken helt naturligt annorlunda, emedan skogsrenarna genom sin
vistelse i jordbruksbygderna åstadkomma mera ohägn och större olägenheter
än man kan antaga att fjällrenarna göra. På de stora fjällvidderng
lär väl icke kunna spela så stor roll, om man har ett tiotal
renar mer eller mindre.

Under dessa förhållanden tränger sig således bosättningsfrågan
främst. Man kan icke komma förbi denna sak, även om man, som
herr, statsrådet sökt framhålla, icke nu behöver fatta definitivt beslut
i frågan. Härtill ha ju också anmärkningarna mot lagen faktiskt
anknutit sig. Anmärkningar ha uttalats från lappiar och på lappmöten
och även i de motioner, som föreligga. Den kungl. propositionen
griper in för att reglera en rätt, som lagligen icke funnits, men
som ändå på grund av praxis och hävd åtnjutits, såsom också herr
statsrådet erinrat om. Det finns väl ingen, som vill gorå invändningar
mot den kungl. propositionens avsikt att reglera förhållandena.
Detta är ju riktigt. Det har också från lapparna, till och med från
fjällapparna, gjorts uttalanden, vari de erkänt det berättigade i att
man undviker större odlingar och byggnader, upptagandet av lägenheter,
på renbeteslanden. Därom lär således icke så stor meningsskiljaktighet
göra sig gällande. Men det bör dock icke vara uteslutet,
att även på renbeteslanden eller i dessas omedelbara närhet och i
samband med drivandet av renbetesskötseln på renbeteslanden anordna
bostäder för de renägande lapparna. Det är mot den princip, som
förslaget avser att genomföra, opinionen förnämligast vänt sig. Just
det skäl, som herr statsrådet så starkt betonade, att lapparna sköta
sina renar sämre, därest de få skaffa sig fasta bostäder i stället för
kåtor, vill man icke erkänna vara fullt riktigt, annat än i några få
undantagsfall. Det finns nämligen bevis på, att även bofasta lappar
hava på ett utmärkt sätt skött sitt reninnehav, och man kan
tänka sig, att även sådana renskötare, som tillgodogöra sig bekvämligheter
i andra avseenden än de vanliga nomadernas kåtor, kunna

Lördagen den 2 juni, e. m.

15 Nr 51.

genom särskilda anordningar ganska verksamt utöva kontroll över °"\
sina renhjordar. I allt fall finner man de bestämmelser, som utgöra* ,e m m 3
den röda tråden i propositionen, överdrivet hårda: att lapparna ovill- (Kort».)
korligen måste, därest de vilja fortsätta renskötseln, drivas tillbaka
till kåtorna och icke under några omständigheter kunna tänkas få
utveckla sig inom sitt yrke med tillgodogörande av vissa bekväm -

ligheter i bostadshänseende.

Genom dessa åtgärder bryter, kan man säga, den kungliga propositionen
den naturliga utveckling, som lapparna uppnått i samarbete
och i samväxt med den bofasta befolkningen inom de områden,
där de haft sitt hemvist. Denna synpunkt aktar icke på olikheterna
i olika orter och tager icke vederbörlig hänsyn till olika
lappars olika existensförhållanden. Jag kan nämligen tänka mig - -och jag stöder mig i detta fall på auktoritativa uttalanden — att lapparna
kunna hava fasta bostäder. De böra då också under° vissa
förhållanden få rätt att bygga och använda bostäder även på renbeteslanden,
nämligen om de själva stå risken för den åverkan, som
kan åstadkommas på deras anläggningar av renhjordarna, när dessa
driva fram över områdena. Ett sådant system har redan börjat tilllämpas
beträffande de jämtländska lapparna, sedan deras ställning
reglerades. Staten har visserligen måst ingripa och inköpa av lapparna
uppbrutna jordbrukslägenheter, vilka sedan i sin tur och ordning
upplåtits under dessa, man kan säga ogynnsamma förhållanden
och till lägre pris. Men det har i alla fall visat sig, att det kan gå
att ordna saken på detta sätt. Här kan det gälla, att man må det
ena göra och det andra icke låta.

Dessa förhållanden och synpunkter synas mig tala för avslag,
d. v. s. uppskov, så att frågan finge närmare prövas. Det är ju så,
att en sak, när den föreligger, även om man vet att den snart skall
komma till avgörande, likvisst icke av alla parter upptages till slutlig
prövning, förrän ett verkligt definitivt förslag föreligger, ja helst
ett lagförslag. Så har det varit beträffande dessa lapplagsförhållanden:
man har helt naturligt icke gripit in så effektivt i frågan
och fullt bildat sig ett omdöme i densamma, förrän lagstiftningen
kommit på bordet.

Utan att vilja tillmäta lapparnas yttranderätt alltför stort värde,
såsom jag redan förut framhållit, betraktar jag deras hörande såsom
varande en insats i denna fråga för dess utredning, som kan
öppna nya synpunkter för lagstiftarna och framför allt skall
komma att ådagalägga de olikartade intressen, som finnas även bland
lapparna själva. Det är visst icke omöjligt, att man skall komma
att i flera punkter giva Kung! Ma.i:ts regering och lagförslagsställaren
rätt emot uttalanden, som här förekommit såväl i de i ämnet
väckta motionerna som ock i den föreliggande reservationen. Jag
tror också, att exemplet från Mor ge bör något uppmärksammas. Det
ligger en vacker tanke i att man icke för _en rätt stor medborgargrupp
griper till en lagstiftning, som så djupt berör deras livsförhållanden,
som denna lagstiftning faktiskt gör, utan att man ger dem tillfälle
att — på sätt de själva begärt — få göra ett uttalande i frågan. Man

Nr 51. 16

Lördagen den 2 juu i, e. m.

m. m. lc!ie ; ^är ^ar tillfälle genom myndigheterna beretts lapparna

Torts.) att gorå uttalanden vid lappmötena. Detta vet jag även, och jag har
tagit det av de uttalanden, som därvid förekommit. Jag menar lik Ilo

I o Tr __d___d . i i T n .

Öl p , -T ’------^ xwx tmominiu. U a g iliCilcir 11K val,

att sadana avlordrade yttranden, som framkommit och förmedlats
genom tjänstemän, vilka hos lapparna gjort framställning, att de
skulle uttala sig om den och den saken, inko „„™i„ .

ring, om Kamrarna komma att stanna vid olika beslut,
i , ,aff då sluta me(i »it göra en liten erinran. Jag har hört
lappkännare förklara, att många av de föreslagna bestämmelserna
aro både nödvändiga och bra. Men jag har också hört representanter,
boende inom Norrland, uttala sig bestämt emot vissa av dessa förslag.
J ag har särskilt tagit sikte på en representant för lapparna
sjaiva, som uttalat sig i frågan, nämligen kandidaten Torkel Tomasson,
vilken i eu tidningsartikel gjort anmärkningar däremot f
vissa avseenden — en artikel, som jag finner vara ganska beaktansvard,
särskilt för den, som icke på ort och ställe kunnat skaffa siokännedom
om de verkliga förhållandena bland lapparna Denne
lapprepresentant vänder sig synnerligast emot § 3!), som herr statsrådet
i det sista berörde, och påvisar just den paragrafens faktiska
verkan: att lappen har att intaga ståndpunkt i frågan, huruvida han
vill vara nomad eller om han vill bli bofast. Ett tredje kan egentligen
icke givas. Lagstiftningen leder i sina detaljer till kravet,
att lapparna skola upphöra att vara nomader och ägna sig åt jordbruket
eller upphöra att vara jordbrukare och ägna sig uteslutande
åt nomadlivet. Den synpunkten har han också särskilt understrukit
i sitt uttalande, som jag anser mig böra relatera, för att få det intaget
i kammarens protokoll.

Ifrågavarande lapprepresentant, en lapparnas son, kan ja.o- säga
1 ramhaller, att »genom omständigheternas makt ha två kulturer renskötsel
och jordbruk, så småningom kommit i intimt förhållande till
varandra. Odlaren och herden ha sålunda sida vid sida ur så gott
som samma jord kommit att på var sitt skiljaktiga sätt framdraga

uarymvei ior urna lappDeiolkmngens uppfattning i föreligo-ande
,1.''aga- föreställer mig, att ett möte av lappar skulle vara i t.ill lalle

att knacka ett spörsmål och giva incitament i frågan Eu
mindre grupp eller enstaka individ, som särskilt interpelleras om
eti, eUer annat kan icke vara beredd att på samma sätt som en för
andamalet samlad kongress tränga in i saken, diskutera den och därigenom
gorå ett allmängiltigt uttalande. Det är därför jag finner
det ligga något berättigat i att följa norrmännens exempel och låta
lapparna själva uttala sig om hithörande förhållanden

Sedan emellertid lagutskottet, pressat av brådskan och önskan
att saken skutte avgöras enligt myndigheternas begäran, med majoritet
ställt sig pa bifall till lagstiftningen, måste naturligtvis även
mmonteten niga pa sakbehandling av frågan. Efter den utgång, som
lagförslagets behandling fått i andra kammaren, skall jag icke o-å
i11 Pa närmare provning av dessa olika detaljbestämmelser. Jagiorestaller
mig. att saken kommor 1'';;,.—ri i i P

Lördugeu den 2 juni, e. rn.

17 Nr 51.

sitt levebröd, detta så högt upp som skogen växer och eu plog möjli- 0m ändringar
gen kan plöja en fåra.» * renbeteslagen

Han påvisar vidare, att på grund av detta intima förhållande
kampen eller tävlan om herraväldet mellan de två kulturerna upp- °r ''
stått just där och att »den som har de svagare livsbetingelserna och
förutsättningarna, som alltjämt minskas successivt, övergår delvis eller
helt och hållet i den kultur vars livsmöjligheter äro störst och
som har framtiden i sin hand».

»Det är därför alldeles naturligt och självklart», anför Tomasson
vidare, »att de nomader, som inse detta, betrygga sin framtid
och ta i sikte en lämplig reträttplats. Sökte de ej göra detta, hade
man allt skäl att förebrå dem för slöhet och likgiltighet angående sin
framtid.»

Han uttalar tillika, att eu kombination av renskötseln och jordbruk
visserligen kan medföra vissa nackdelar, men han tillägger
genast: »Hade fördelar icke förefunnits, hade naturligtvis kombinationen
icke kommit till stånd. Betänkligheterna åter för eventuella
nackdelar i renskötselns kombinering med primitivt jordbruk
reduceras till sitt rätta värde när man i en dylik kombinering konstaterar
en naturlig övergångsform, som behovet och omständigheterna
anvisa för den om sin framtida lycka och välfärd nitiske
lappen.»

Författaren tillägger: »Det är sannerligen icke de lata och för

sin framtid likgiltiga lapparna, som bedriva de två näringarna samtidigt,
utan i stället de energiska, framsynta och omtänksamma lapparna.
—- Att nu, såsom det nya lagförslagets par. 39 gör, totalt avskära
en kombinationsmöjlighet och därmed en lämplig övergångsform,
därest man ej kan existera som nomad, är att lägga hand på eller
hämma individen i hans vällovliga rätt att på ett ur moralisk synpunkt
lämpligt sätt ekonomiskt förkovra. sig», slutar denne representant
för lapparna.

Herr Tomasson uttalar sig också om i lagstiftningen förekommande
bötesbestämmelser och böternas storlek; m. m., men därpå
skall jag icke ingå.

Däremot vill jag sluta med den appell, som han själv, lappmarkssonen.
riktar till riksdagen, i det han säger: »Kunde omnämnda
massmotion förmå riksdagen att dröja till nästa års riksdag med
den kungliga propositionens antagande, så att eventuella ändringsförslag
hunne diskuteras och formuleras av vederbörande intresserade,
så skulle en sådan åtgärd hälsas med största glädje och tillfredsställelse
av dem som lagen närmast berör».

På grund av vad jag sålunda anfört skall jag, herr talman, med
erinran än en gång, att andra kammaren godtagit reservationen, be
att få yrka avslag å § 1 samt bifall till den på sidan 29 i reservationen
upptagna punkt 2 med den ändring av ordställningen, på grund
av behandlingen här i kammaren, att det i stället kommer att heta:

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
lapparnas bosättningsfråga och vad därmed äger sammanhang måtte
återupptagas till förnyat övervägande i samband med den tillämnade

Första kammarens protokoll 1917. Nr 51. 2

Nr 51. 18

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändringar revisionen av hela lapplagstiftningen samt efter det lapparna l>ei
renbeteslagen r6^s tillfälle att själva vid samfält möte överlägga om de synpunkt
“• m■ ter och önskningar, som enligt deras uppfattning böra tjäna till vägForts'')
ledning för en sådan revision.

Herr Högberg: Herr talman! För min del skall jag tillåta
mig att hemställa om bifall till den nu förevarande § 1 i lagförslaget.
Den föregående ärade talaren yttrade sig bland annat om skötesrenarna
och de bofastas renägarskap. I fråga om den punkten
uttalade han ju åsikter, som sammanfalla med utskottets, varför
jag i denna viktiga del ej anser mig böra yttra något med anledning
av vad han förut anfört. I övriga punkter, som av honom berördes,
vågar jag påstå, att den ärade talaren genom vad han anförde icke
i någon mån motbevisade vad herr statsrådet tidigare sagt

Talaren ansåg, att hela lagförslaget kunde tåla något uppskov,
för att lapparna skulle beredas tillfälle att höras. Nu vill jag erinra
om att vad som här föreligger till kammarens avgörande ingalunda
är den inre eller yttre lappfrågan i dess helhet, utan endast en ur
samma fråga utbruten del, vars avgörande anses brådska. Behövs
något uppskov beträffande denna del? Den föregående talaren medgav
och Kungl. Maj:ts proposition jämte handlingar, som stått utskottet
till buds, visa, att lapparna blivit hörda över de förslag, som
nu förekomma. Den föregående talaren ställde sig för övrigt själv,
föreföll det mig, i viss mån skeptisk beträffande nyttan av ett ytterligare
hörande av lappbefolkningen över dessa förslag, då han uttalade,
att det kanske ej är att förvänta, det man får nya klarare
besked från lapparna, även om de ytterligare höras. I detta avseende
ber jag att få instämma med honom. Uppskoy lärer ej behövas.

När erfarna och, såsom från statsrådsbänken betygades,^för
lapparnas välfärd mycket intresserade personer sökt besvara frågan
om renägarskaps förenande med fasta bostäder och funnit att en
dylik förening icke är önskvärd, torde ej för mycket avseende böra
fästas vid på senare tider framkomna önskemål om en fortsatt rätt
till en dylik förening. Dessa önskemål torde hava till övervägande
del utgått från lappar i förmögnare ställning, d. v. s. sådana som
äga ett större antal renar. Den efterlåtenhet i fråga om renskötseln,
som bofasthet brukar medföra, bär bland annat, såsom bekant,
det resultatet, vilket också påpekades från statsrådsbänken, att renarna
förena sig i större hjordar; när sådant hänt, är fattiglappen
utesluten från möjligheten att skilja sina renar från de rikares och
att få sina kalvar märkta, såsom lagen föreskriver.^ Hans renar försvinna
i de rikares hjordar. Följaktligen är det från lappbefolkningens
flertals synpunkt bestämt en nyttig sak, om renskötseln icke
får förenas med fasta bostäder. Ställningen torde i det störa hela
kunna anses vara den, att man bör göra ett försök att på den väg.
som den kungliga propositionen anvisar, förmå lapparna till den bättre
renskötsel, som är ett nödvändigt villkor för att renskötseln såsom näring
skall kunna utövas till gagn för flertalet av lappbefolkningen. Nu

Lördagen den 2 juni, e. m.

19 Nr 51.

kan det ju tillika.-;, att ett dylikt försök icke skall fullkomligt lyckas. dndnnjar
Vad yir ,dä följden? Följden blir, såvitt jag kan förstå, den, att * reniete‘ltt9™
man lår försöka bereda den del av lappbefolkningen, som icke vill m''
med noggrannhet följa renarna, möjlighet att övergå till de bofaste. (Forts'')
Sker detta, så torde därmed också lappbefolkningen såsom stam så
småningom försvinna bland de bofasta och upphöra att existera.

Herr statsrådet har framhållit, hurusom de i förslaget intagna
bestämmelserna om vem som är att såsom lapp anse, med hänsyn till
Västerbottenslapparna måste verka så, att någon nödvändighet för
dem att omedelbart besluta sig för val mellan renägarskap och bofasthet
icke föreligger, utan att dessa hava en avsevärd tid på sig,
under vilken de dels kunna förena bofasthet med renägarskap, dels
besluta sig för framtiden vilkendera av dessa näringsfång, jordbruk
eller renägarskap, de vilja, välja. Då, såvitt handlingarna utvisa,

A orrbottenslapparna icke i någon män ådagalagt någon motvilja,
utan tvärtom ställt sig sympatiska mot det kungliga förslaget, vars
huvudsakliga bestämmelser återfinnas i utskottets hemställan, så
synas alla skäl föreligga för kammaren att bifalla samma hemställan.
Jag får därför, herr talman, upprepa mina först uttalade ord
om ett bifall till utskottets hemställan beträffande § 1.

Herr Rosén: Det är, herr talman, alldeles ostridigt, att lapparna,
såsom upprepade gånger påpekats, hava blivit hörda över
föreliggande lagförslag. Men på vilket sätt hava de blivit hörda?

Jo, lappfogdarna hava hållit möte med dem och läst upp detta ganska
vidlyftiga lagförslag på 44 paragrafer, det har kanske uppstått
någon stunds diskussion och efter ett par, tre timmar har mötet varit
slut! Kan man begära att lapparna på denna korta tid, ja även om
mötet skulle hava pågått en halv dag eller mera, skola kunna sätta
sig in i förslagets alla detaljer? Det är klart, att i en så upplyst
församling som denna de allra flesta äro kompetenta att genast fatta
innebörden av ett lagförslag på 44 paragrafer, som läses upp. Däremot
tror jag icke att man kan begära, att lapparna skola vara lika
skickade att fatta innebörden av ett sådant förslag, som de förut
icke kände till.

„ Om ^et skulle utarbetas ett lagförslag exempelvis om huru
vara jordbrukare skola bruka jorden och om huru de skola bygga
och bo, så undrar jag, i händelse dessa hördes över förslaget, om de
skulle vara villiga att såsom ett yttrande för sin del godkänna vad
som förekommit vid ett timslångt möte, där lagförslaget föredragits.

Jag tvivlar härpå. Det förefaller mig alltså, som om det vore en
mycket billig begäran, att lapparna finge några få månader på sig
att fundera över förslaget närmare, sätta sig in i det och säga sin
mening.

Det äi mycket möjligt, ja kanske antagligt, att de därvid komme
att uttala sig för lagförslaget. Då har man i alla fall med uppskovet
vunnit-, att man åtminstone ej har lagstiftat, utan att vederbörande
hava blivit ordentligt hörda med avseende å den lagstiftning,
som ända gäller huvudsakligen dem och inga andra.

Nr 51. 20

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändringar f)et är framstående sakkunniga personer här i Stockholm, som
i renbeteaiagen^ u^ar|!etat föreliggande förslag. Dessa sakkunniga hava likväl
m- m'' alldeles glömt av att inhämta yttrande rörande en ganska viktig
(Forts.) fråg.a_ nämligen om det är så synnerligen hälsosamt för lapparna
att bo i kåta. Man har aldrig frågat t. ex. medicinalstyrelsen om
den saken. Det är känt åtminstone bland dem som något vistats
bland lapparna att bland dem förekommer blindhet i mycket stor
utsträckning. Varpa beror detta? Jo, på den intensiva röken i
kåtan. Det har man emellertid icke tagit reda _ på, utan man vill
tvärtom tvinga dem att bo i dessa kåtor, som visat sig för många
av dem vara hälsofarliga.

Herr iStärner har tidigare föredragit en del av ett uttalande,
som gjorts av en person, vilken jag anser vara pa detta område särdeles
sakkunnig, nämligen juris kandidaten Torkel Tomasson. Denne
har själv varit lappdräng och är renägare. Han har icke framställt
någon annan vädjan än den, att riksdagen skall dröja till
nästa år med att antaga den kungliga propositionen, så att eventuella
ändringsförslag kunna diskutera och formuleras av vederbörande
intresserade. En sådan åtgärd, säger han, skulle hälsas med största
glädje och tillfredsställelse av dem, som lagen närmast berör. Det
förefaller mig. som om detta vore en mycket billig begäran.

Jag vill även säga, att jag tror, att denna lag passar alldeles
utmärkt för Norrbottens läns lappar, men att den kanske icke passar
för Västerbottens och Jämtlands läns lappar. Förhållandena i de
båda sistnämnda länen ä.ro nämligen vad lapparna vidkommer väsentligt
olika mot förhållandena i Norrbottens län.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till det av herr Stärner
gjorda yrkandet.

Herr Ber g qvist: Herr greve och talman, mina herrar!

Alla förhållanden som röra våra nomadlappar äro synnerligen svåra
att komma, till rätta med. Dessa förhållanden äro ju så vitt skilda
ifrån den bofasta befolkningens förhållanden, att det som är tilllämpligt
på de senare icke alls lämpar sig för den nomadiserande
befolkningen; ej heller är det så lätt för den bofaste att sätta sig
in i nomadernas levnadsförhållanden och villkor.

Det är emellertid icke nog härmed, utan det råder även inom
det nomadiserande lappfolkets eget område mycket stor olikhet. Om
vi tänka t. ex. på de nordligaste lappmarkerna, Törne och Lule
lappmarker och även delvis Pite lappmarker, äro förhållandena där
helt annorlunda än vad de äro i Västerbottens lappmarker och på
renbetesfjallen i Jämtland. Detta gör, att då man skall stifta lagar
för lapparna och ordna för dem. det är mycket svårt att finna
allmängiltiga bestämmelser, som äro tillämpliga på. förhållandena
inom de olika delarna av lappmarken. Man skulle ju därför mö.iligen
kunna komma på den tanken, att här borde införas en speciallagstiftning
för de särskilda områdena, alltså en. särskild Västerbottenslag,
en särskild Norrbottenslag och en särskild Jämtlandslag.
Och det är nog mycket, som talar härför. Men å andra sidan vill

21 Nr ol.

Lördagen den 2 juni, c. in.

man gärna, så länge man kan, undvika att införa divergerande be- 0m ändringar
stämmelser för ett så litet folkelement som lapparna äro. De verk- * renbe,esla9en
liga fjällapparna i Sverige uppgå nämligen icke till fullt 3,000 per- AV
soner med barn och blomma.

När emellertid frågor om lagstiftning för lapparna äro å bane,
finner man snart, att olika synpunkter göra sig gällande. Tager
man det bär föreliggande betänkandet i skärskådande, ser man, att
det är två olika huvudsynpunkter som framträda däri, den ena i
utskottets utlåtande och den andra i reservanternas förslag. Om
jag skulle vilja beteckna dessa huvudsynpunkter med några signifikativa
ord, skulle jag vilja säga, att uti utskottsutlåtandet är den
svenska synpunkten den härskande, medan däremot reservationen behärskas
av den norska synpunkten. Det har nämligen blivit så,
att lappolitiken i Sverige och lappolitiken i Norge utvecklat sig rätt
olika. Här i Sverige hava vi under årtionden strävat att göra allt
för att bibehålla lapparna vid deras nomadiserande levnadssätt. I
Norge åter har man gjort allt för att underlätta nomadlapparnas
övergång till ett bofast levnadssätt.

Man kan fråga sig, vilken av dessa båda synpunkter som är
den riktiga. Jag har ofta hört den frågan framställas: kan det
verkligen finnas något bärande motiv för att söka bibehålla lapparna
vid nomadkulturen, som ju ändå är en lägre grad av civilisation
än de bofastas kultur? Ja, härpå kan man svara, att vad själva
den yttre polityren beträffar, så kunna ju icke nomaderna såsom sådana
höjas till samma nivå som de bofasta. Men om vi se på lapparnas
nationalekonomiska betydelse, d. v. s. betrakta den nationalekonomiska
betydelsen av deras näring, är det alldeles uppenbart,
att man bör göra allt vad man kan för att bibehålla lapparna vid
ett nomadiserande levnadssätt. Detta levnadssätt är och förblir nämligen
en oundgänglig förutsättning för en verkligt rationell renskötsel.
Om icke renarna vårdas av nomadiserande vaktare, som
följa renhjordarna, kommer renskötseln förr eller senare att gå
under. Renen har ju, såsom vi veta, den naturen, att den går mellan
skog och fjäll. Detta gäller nu fjällrenen. Visserligen finns
det en annan sorts ren, skogsrenen, som vistas i skogslandet hela
året om, men genom den framträngande kulturen och det mer och
mer utvidgade jordbruket blir det omöjligt att i längden kunna bibehålla
skogsrenarna. Renskötseln måste alltså i framtiden baseras
på fjällrenen. Och fjällrenens natur är sådan, att den vandrar, och
den som skall sköta fjällrenarna, måste följaktligen själv vandra.

Vi äga här i Sverige — jag vet visserligen icke alldeles exakta siffror
— omkring 325,000 renar. Dessa representera ett värde, som
jag nästan skulle kunna uppskatta till inemot 10 miljoner kronor.
Avkastningen av renskötseln kan man under normala förhållanden
beräkna till ungefär 25 procent av hela kapitalet. Årsvinsten på
renskötseln torde alltså uppgå till omkring 2 ih miljoner kronor,
och det är icke så litet, då det gäller en näring som bedrives av
en handfull människor. Nomadlapparna taga vara på vad ingen
annan kan bruka, de stora fjällvidderna, vilka de utnyttja till ren -

Hr 51. 22

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändringar bete. Dessa vidder skulle eljest icke kunna på något sätt exi
renbeteslagen ploateraS.

m. m. Ser man ekonomiska tillståndet och jämför t. ex. ny or

'' byggarens ekonomiska tillstånd med den renskötande lappens, är det
en himmelsvid skillnad. Nybyggaren sitter där ofta under ytterst
torftiga villkor, han har knappast mat åt sig och sina barn, men
den lapp återigen, som har renar och sköter dem, har fullt upp
med mat och gott om pengar. Jag skulle på grund av den kännedom,
jag har om lapparna, kunna draga fram många exempel på,
hur välståndet är stort bland de renskötande lapparna, bland dem
nämligen, som verkligen lägga sig vinn om att sköta sina renar.

Tager man nu alla dessa omständigheter i betraktande, tror
jag icke, att man kommer till den slutsatsen, att det är förkastligt
att söka bibehålla lapparna vid nomadkulturen, utan att detta tvärtom
är till deras egen förmån och till fördel för landet.

Vänder man sig så till här föreliggande lagförslag, möter man
i första paragrafen en bestämmelse, som icke förut funnits i renbeteslagen,
nämligen, att lapp icke skall äga uppföra boningshus
på kronoparkerna och renibeteslanden. Nu kan det tyckas, att detta
är ett hårt stadgande. Det kan synas hårt, att dessa människor
icke skola få på beteslanden uppföra fasta bostäder, d. v. s. sådana bostäder,
som utgöras av timrade hus, men det är icke blott mot lapparnas
rättigheter man i lagstiftningen ingriper. Det är i själva verket
ingenting oerhört, om sådana bestämmelser införas. Man har gjort
ganska djupa ingrepp i den bofasta befolkningens rättigheter. Jag behöver
blott erinra om den s. k. Norrlandslagen. Där gjorde man det
ingreppet i bondens rättigheter, att han icke fick lov att sälja sin
fastighet till den, som betalade mest, det vill säga till bolaget.
Detta innebar, kan man tycka, ett ganska djupt ingrepp i medborgares
fri- och rättigheter. Men omständigheterna kunna vara sådana,
att det blir nödvändigt att göra dylika ingrepp. För min
del tror jag, att det här ifrågasatta ingreppet i lapparnas rättigheter
verkligen också är av behovet påkallat. Ty hur ställer det
sig, om lapparna skola obehindrat få uppföra fasta bostäder på
själva renbeteslanden? Vi skola komma ihåg, att deras flyttningsvägar
äga en utsträckning av mellan 20 och 30 mil. Antag nu. att
lappen uppför en stuga ungefär på halva avståndet till fjället. Han
har då 15 mil åt ena hållet och 15 mil åt det andra. Själv bor
han i mitten. Tro herrarna verkligen, att den renskötare, som slår
sig ned på ett sådant sätt, kan följa eller vill följa med renarna- och
sköta dem? Nej. de komma nog i stort sett att lämnas vind för väg.

Vidare är det min övertygelse, att det även på annat sätt
skulle bli till stort men för de verkliga nomadlapparna, för dem
som verkligen sköta sina renar och icke bry sig om fasta bostäder.

Där bygges en stuga och tagas upp odlingslägenheter. Man skaffar
sig kor, och så hlir det ett litet nybygge. Det är visserligen
icke i mantal satt jord, som här avses, det är mycket riktigt och lappnybyggaren
sitter där utan någon egentlig rätt. Han har ju visserligen
på sätt och vis lov att sitta där, men han har ingen äganderätt

23 Nr 51.

Lördagen den 2 juni. e. in.

till jorden eller lingon lasta pa den. Men lian blir i siälva verket.
bofast, och det kan hända att det går mycket bra så att konflikter m m

med de flyttande lapparna kunna undvikas under den första gene- (Forts)

rationel!. Ty då äro dessa nybyggare själva renägande lappar, och
de åsämjas nog med de övriga. Men så kommer nästa generation.

Då är det kanske eu son till denne lappnybyggare, som övertager
det hela. Han kanske lägger tyngdpunkten på odlingen, och så
småningom blir renskötseln en bisak. I den tredje generationen är
lappnybyggaren bofast. Då har han släppt sin renkultur, och han
sitter där i vägen för lappen. Hans egen ställning blir ock ganska
prekär, då han icke har någon rätt till ersättning av nomadlappen.

Han skall själv stå hela risken för all den skada som renarna förorsaka.
Är det nu verkligen skäl att uppmuntra en sådan bosättning,
där den som slår sig ned på en plats och arbetar upp ett område,
sedan blir underkastad så vanskliga förhållanden.^ att han
kanske under vissa år får hela sin gröda förstörd? Ett sådant bo-sättningssystem
tror .jag icke, att svenska riksdagen bör uppmuntra.

Len som kommer att bosätta sig på sådant sätt. har dessutom alla
utsikter att snart alldeles bli utan renhjord, ty det finnes så många
fiender och faror för renarna, att om de icke stå under ständig vård
och tillsyn, smälter hjorden snart ihop som snö för vårsolen.

Nu säger man, att man väl ändå bör bereda lapparna en människovärdig
tillvaro. Ja, jag undrar, om det är en mera människovärdig
tillvaro att bo i dessa smutsiga, osunda stugor, dessa krypin,
som vanligen uppbyggas där uppe av lappar. Om herrarna någon
gång resa till fjällen, så titta efter hur det ser ut i de stugor, som
lapparna uppfört där. Det är självklart att de icke kunna bli vidare
goda. ty det finnes ofta intet lämpligt byggnadsvirke att tillgå.

De uppföras kanske ovanför barrskogsgränsen, och det är måhända
några vridna björkstammar, som sättas ihop till ett slags

stuga. Dessa bostäder bli minsann icke sunda.

Herr Rosén ifrågasatte, huruvida det vore hälsosamt att bo i
kåta. På den frågan svarar jag för min del obetingat: det är mycket
hälsosamt, ehuru det för ögonen visserligen icke är så vidare bra.
Lappen blir ofta surögd av röken, det är mycket sant. Men icke
blott röken är orsaken härtill, utan också den bländvita snön under
vårvintern. Den skadar ögonen kanske mer än något annat. Emellertid
har icke jag den erfarenheten, att procenten av blinda bland
nomadlapparna är anmärkningsvärt stor. Eu och annan blind har
jag visserligen träffat bland nomadlapparna, och den sista, jag träffade,
var en gumma, som i Stockholm blivit opererad för starr.
Gumman talade finska och vi blevo rätt goda vänner på tåget.
Men enligt sin egen uppgift bodde hon icke i en kåta. utan i en
stuga vid Torneträsk i Juckasjärvi socken.

Man har också här i motionerna och i reservanternas uttalanden
dragit in frågan om det lapska undervisningsväsendet. Jag
får säga, att de uttalanden, som äro gjorda om detta, äro mycket
förvirrade. Om jag icke misstager mig är det en jurist, som skrivit
motiveringen till reservanternas förslag vid detta betänkande. Men

Nr 51. 24

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändringar (]en, som skrivit detta — vem det vara må — har åtminstone icke
'' ren£et^agen uppmärksamt läst den lapska skolförfattning, varom han ordat, ty
(Forts ) ^å skulle han icke skrivit på det sätt, vi här se på sid. 33. Undervisningsväsendet
är emellertid en sak för sig, och lag tror icke, att
det behöver i någon mån inverka på lagstiftningen om lapparnas
renbete. Den nya organisationen för undervisningsväsendet har i
allt fall gått ut på, att man skulle söka underlätta lapparnas nomadiserande
levnadssätt och göra dem så dugliga som möjligt för deras
näring.

Nu vill man emellertid icke, att den nya bestämmelse, som här
föreslagits i utskottets utlåtande, skall antagas, förrän man fått
hålla ett lappmöte och lapparna där fått yttra sig. Vi ha för visso
sett — det står icke här, men det har uttalats i tidningarna —
att man vill, att detta möte skall hållas i Östersund, och lag förstår
ju mycket väl, varför lust Östersund skall utgöra mötesorten. Man
vill, att mötet skall hållas i en trakt, där lapparna som mest kommit
bort från nomadväsendet. För min del tror lag dock, att det
vore bättre att hålla mötet på något annat ställe.

Herrarna ha kanske läst Johan Turis bok: »Muittalus samid
hirra.»

Det är kanske krångligt att komma till rätta med den lapska
texten, men det finns en översättning till danska språket av fru
Demani-Hatt. Där säger Turi: »Om lappen kommer på de höga
fjällen, då har han klara tankar, då kan han också uttrycka och
frambära, vad han vill. Men kommer han in i ett hus, är det
som om taket skulle trycka honom. Då kan han icke få fram
något, då står han där, som om han icke skulle äga någon förmåga
att tänka.» Kanske vore det bäst rent av att hålla mötet på Kebnekajse.
Dit skulle åtminstone de verkliga nomadlapparna våga sig,
men de där andra, skulle de väl våga sig så högt? Vad lag i varje
fall vill säga, är det, att ett sådant möte i Östersund skulle bli av
ganska ringa värde. Det säges, att där skulle det »diskuteras», och
där skulle det »formuleras», hur det borde förhållas med lapparnas
renbete. Jag tror knappt, att det komme att bli så stort värde därmed.
Naturligtvis komme det att bli så, att de. som ledde mötet och
vore mest företagsamma, också skulle komma att diktera besluten.
Men lapparna, åtminstone våra nordlappar, som dock äro de verkliga
lapparna, man må säga vad man vill, de skulle icke komma att öva
stort inflytande på den saken.

Jag skall sedan övergå till att säga några ord om förslagets
begränsning av de bofastes rätt att i Norrbotten hava renar. Det
förhåller sig .m så, att det tillåtits de bofasta, som bruka lord i lappmarken
att tills vidare inom Norrbottens län hålla renar, och ingen
begränsning har varit föreskriven i den rätten, utan de ha haft lov
att halla det antal renar, de själva önskade. Nu har fråga uppstått,
om man icke skulle begränsa denna rätt, och anledningen därtill
har naturligtvis varit klagomål från den bofasta befolkningen, som
icke äger renar. Särskilt har det klagats över. att de s. k. skogsrenarna,
dessa som vistas i skogslandet hela sommaren, göra ohägn

25 Nr 51.

Lördagen den 2 juni, e. in.

på de bofastas gräsmarker och trampa ned renlaven, så att vinter- ä*dringar

betet är förstört, då fjällapparna komma ned från fjällen med sina1 ven^‘^a9tH
renar. Det ligger nog en viss sanning i detta. Det torde nog också (i.-orts.)
vara behövligt, att man i någon mån begränsar antalet skogsrenar.

Dock tycker jag, att det är väl snävt att sätta antalet så lågt som
till 20 renar. Betraktar man tabellen på sid. 14 i utlåtandet, finner
man, att det är rätt många, åtminstone 150 stycken bofasta,
son: äga renar till ett antal av över 20, och av dessa är det ju åtskilliga,
som äga över 50 renar var. Skriver man nu ned detta
till 20, så blir det en alltför stark reducering av renstammen enligt
mitt förmenande. Därtill kommer en annan sak. Om man
också kali ha betänkligheter mot, att de bofasta lägga sig till med
skogsrenar till obegränsat antal, tycker jag icke, att det föreligger
samma skäl att föreskriva en begränsning i antalet fjällrenar. Dessa
vistas icke i skogslandet året om, utan på sommaren gå de upp
i fjällen, delvis till norska kusten. Själv har jag haft renar, och
det var fjällrenar, som sköttes av en nomadlapp. För en jordbrukare
däruppe i dessa karga trakter är det nödvändigt att äga något
till stöd för jordbruket. Har han skog, är detta ju ett utmärkt
stöd. Men nu är det, såsom herrarna veta, många jordbrukare där
uppe, som icke hava så mycket skog. Det finns en massa bolagshemman,
där det varit ägostyckning, och där har då någon köpt
gården med inägorna och endast fått en obetydlig husbehovsskog.

En sådan jordbrukare har intet stöd av skogen. För en sådan kan
det vara av viss betydelse att hava några renar till h.iälp för sin
utkomst på det torftiga jordbruket. Därför vill jag säga. att jag
på denna punkt nästan finner reservanternas förslag bättre än utskottets.
De hava hemställt, att man icke skulle begränsa antalet
till mindre än 50. Emellertid har utskottet i varje fall gjort en
förbättring i Kungl. Maj:ts ursprungliga förslag, då utskottet i 36
§ föreslagit det tillägget, att det skulle vara »Konungen obetaget att
för områden inom Norrbottens län, där sådant med hänsyn till förhållandena
prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett högre antal renar,
dock ej över 50». Denna bestämmelse medgiver en mjukare
övergång och lämnar rum för en sådan tillämpning, att det kan
göras skillnad mellan skogsrenar och fjällrenar, så att exempelvis
antalet skogsrenar som av bofast person få ägas kunde begränsas
till 20, medan fjällrenarnas antal på samma hand kunde få gå något
över 20. Bestämmelsen kan ju därför vara ganska bra och nyttig.

Eu sak vill jag emellertid säga, och det är. att då utskottet
föreslår, att Konungen skall bestämma detta, tycker jag nästan,
att det är att besvära Kungl. Maj:t väl mycket, om alla dessa ansökningar
skulle behöva gå in till honom. Det förefaller mig, som
om Konungens befallningshavande borde få avgöra, huruvida den
bofaste finge ha över 20 renar. Jag har visserligen hört. att huvudskälet
varför man hänskjutit avgörandet till Kungl. Maj:t, har
varit det att Konungens befallningshavande skulle bli utsatt för
ett visst tryck från vederbörande sökandes sida, men jag tror icke
att det skälet är särskilt vägande. Ty jag håller före. att Konun -

Nr 51. 26

Lördagen deö 2 juni, e. m.

Om. ändringar gens befallningshavande utsattes för precis samma tryck, ävea om
* renheteslagen j£ungj Mai :t skall avgöra saken, emedan Konungens bef allningsha”**
vande då måste yttra sig i ärendet och vederbörande veta säkerligen,
(tor ’’ ?tt vad Konungens befallningshavande säger, det kommer i de allra
flesta fall att bli avgörande för Kungl. Maj:ts beslut. Därför är
det min uppfattning, att män borde utbyta denna bestämmelse mot
det stadgandet, att Konungens befallningshavande får rätt att avgöra
dessa ärenden. Och då vi komma till den paragrafen skall jag
också få be att få framställa yrkande härom.

Ku skall jag, herr greve och talman, anhålla att med stöd av
vad jag yttrat få yrka bifall till § 1 i föreliggande förslag.

Herr Rosén: En föregående ärad talare yttrade att det endast
är några av de förmögna lapparna, som satt i gång agitation i detta
fall. Jag ber att få hänvisa till den kungl. propositionen, som innehåller
bland annat den uppgiften, att alla lappar i Västerbotten och
Jämtland samt i de sydligare socknarna av Korrbottens lön hava
hemställt om rätt att få uppföra ej allenast kåtor, utan även boningshus
på sina renbetesland. Detta visar ju, att då alla lappar äro med
om detta krav, kan det icke vara endast de förmögna lapparna, som
satt i gång agitation mot bestämmelserna om bostäder. Detta kan
också, ge förklaring till, att det blivande lappmötet skulle förläggas
till Östersund, ty de flesta lapparna i Korrbottens län äro icke intresserade
av detta möte. De ha uttalat sig för det kungl. förslaget,
vilket ju styrker riktigheten av vad som förut anförts av en talare
eller att denna lag kan vara mycket lämplig för Korrbottens län men
är det icke för Västerbottens och Jämtlands län.

Herr Bergqvist framhöll, att kanske den vita snön vore orsaken
till lapparnas blindhet. Det är mycket möjligt, men snön är ju lika
vit även för nybyggarna och andra, som bo däruppe. Dock bär jag
aldrig hört talas om, att det råder någon större blindhet bland dem
än bland andra människor.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i fråga om föreliggande -paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas, dels ock, av herr Stärner, att kammaren
skulle avslå paragrafen och för sin del besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att lapparnas bosättningsfråga
och vad därmed ägde sammanhang måtte återupptagas till
förnyat övervägande i samband med den tillämnade revisionen av
hela lapplagstiftningen samt efter det lapparna beretts tillfälle att
själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter och önskningar,
som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för
en sådan revision.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt nämnda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande av
1 § vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 2 juni, e. in.

27 Nr 51.

Den, som godkänner lagutskottets i utlåtande nr 59 framlagda 0m ändringar
förslag till ändrad lydelse av 1 § i lagen om de svenska lapparnas ’ ,eBm‘<“ os''e”
rätt till renbete i Sverige, röstar (Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås ifrågavarande förslag och bifalles herr Stärners
yrkande om en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit så--slunda:

Ja — 66;

Nej — 26.

2—4, 9, 10, 27, SO. 31 och 35 §§.

Godkändes.

36 §.

Av denna paragraf hade andra momentet första stycket följande
lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

2. Inom Norrbottens län må
tills vidare den, som ej är lapp,
men bor inom länets lappmark
och där äger eller brukar jordbruksfastighet,
hava renar, under
vård av lapp, som huvudsakligen
sysselsätter sig med renskötsel
och ej är i annans tjänst; dock
må ej för sådan renägare djurens
antal överstiga tjugu, kalvar under
ett års ålder häri ej inbegripna,
och skola varje renägares
djur samtliga stå under vård av
en och samma lapp. Flyttar
renägare utom länets lappmark
eller upphör han att där äga eller
bruka jordbruksfastighet,
skall han inom ett år därefter
avhända sig skötesrenarna. Dör
renägare, må renarna ej längre
än två år behållas av dödsboet.

(i utskottets förslag:)

2. Inom Norrbottens län må
tills vidare den, som ej är lapp,
men bor inom länets lappmark
och där äger eller brukar jordbruksfastighet,
hava renar under
vård avj lapp, som huvudsakligen
sysselsätter sig med renskötsel
och ej är i annans tjänst; dock
må ej för sådan renägare djurens
antal överstiga tjugu, kalvar under
ett års ålder häri ej inbegripna,
Konungen obetaget att
för områden inom nämnda län,
där sådant med hänsyn till förhållandena
prövas skäligt och
lämpligt, tillåta ett högre antal,
dock ej över femtio. Värjo renägares
djur skola samtliga stå
under vard av en och samma
lapp. Flyttar renägare utom
länets lappmark eller upphör han

Nr 51. 28

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändringar
i renbetetlagcn
m. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

(Forts.)

att där äga eller bruka jordbruksfastighet,
skall han inom
ett år därefter avhända sig
skötesrenarna. Dör renägare, må
renarna ej behållas av dödsboet
längre än boet äger eller brukar
jordbruksfastighet inom länets
lappmark.

Herr Bergqvist: I överensstämmelse med mitt uttalande i
mitt förra anförande ber jag få hemställa, att ordet »Konungen» i det
spärrade stycket utbytes mot Konungens befallningshavande. Jag
yrkar bifall till paragrafen med denna ändring.

Herr Dahl: Herr talman! Det kan givetvis, såsom den föregående
ärade talaren i sitt tidigare anförande anmärkte, synas innebära
vissa fördelar, att den prövning, som i detta fall förutsattes, förlagges
till den lokala myndigheten. Men inom utskottet kommo vi i
alla fall efter åtskillig debatt till det slut, att det skulle vara lämpligare,
att avgörandet förlädes till Kungl. Maj:t. Jag tror, att det
finnes en viss risk, att den olägenhet dock skulle inträffa, att Konungens
befallningshavande, som har alla dessa petionärer närmast
inpå sig, skulle bli utsatt för en, med hänsyn till rent personliga förhållanden
hos dessa funktionärer, ganska stark påtryckning. Jag
förutsätter nu icke annat, än att länsstyrelsen i varje fall objektivt
prövar frågan, men jag har liksom utskottets majoritet en känsla av,
att Kungl. Maj:t med mera fristående överblick över dessa spörsmål
skulle kunna mot varandra väga skäl och motskäl. Jag kan således
min del icke finna, att det framburits några verkliga grunder för
ändring av utskottets förslag i detta stycke, och jag ber därför, herr
talman, att få hemställa om bifall till vad utskottet härutinnan föreslagit.

Herr Högberg: Jag tillåter mig instämma med herr Berg qvist.

Det är alldeles riktigt vad herr Dahl nyss nämnde om den
uppfattning, som gjort sig gällande inom utskottet. Men jag ber att
få påpeka, att herr Stärner här i afton dock uttalat sig välvilligt för
den tanke, som föranlett herr Bergqvists yrkande, och att samma välvilja
i övrigt uttalats av samtliga reservanterna i ärendet enligt deras
skriftliga reservation. Nog kan man väl i ett fall som detta utan
misstroende överlämna prövningen åt Konungens befallningshavande.

Herr Dahl: Jag ber att gentemot den siste talaren få erinra
om, att det här ju icke gäller frågan om förtroende eller misstroende,
utan endast en större eller mindre grad av lämplighet.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Lördagen den 2 juni, e. m.

29 Nr 51.

Etter (let överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att därunder yrkats, dels att den förevarande paragrafen
skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock, av herr Bergqvist,
att paragrafen skulle antagas med den ändring i den med
kursiv stil tryckta delen av andra momentet, första stycket, att ordet
»Konungen» utbyttes mot »Konungens befallningskavande».

Härefter gjordes propositioner i enlighet med berörda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Bergqvists yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av utskottets lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § i lagen den 15 maj 1903 angående folkskoleväsendet
i Stockholm.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats en av
Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 292, däri Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 15 mai 1903 angående
folkskoleväsendet i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 15 maj 1903 angående
folkskoleväsendet i Stockholm skall hava följande ändrade
lydelse:

3 §.

Direktionen utgöres, efter stadsfullmäktiges beprövande, av
minst nio, högst tjuguen ledamöter, valda sålunda, att en ledamot
utses av Stockholms stads konsistorium och de övriga till hälften
av stadsfullmäktige bland stadens vid fullmäktigeval röstberättigade
inbyggare, som uppnått tjugufem års ålder, och till hälften
på sätt här nedan sägs av skolråden bland personer, vilka äro valbara
till ledamöter i skolråd samt kända för nit om skolväsendet. De

Om ändringar
i renbeteslagen
in. m.
(Forts.)

Om ändrad
sammansättning
av Stocka
holma folkskoledirektion

m. m.

Nr 51. 30

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folkskoledirektion

m. m.
(Forts.)

ledamöter, som av skolråden utses, väljas på det sätt, att, sedan
varje skolråd inom sig utsett två ombud, samtliga ombuden inför
den bland de territoriella församlingarnas skolrådsordförande, som
Stockholms stads konsistorium bestämmer, företaga val av det antal
ledamöter, som för varje gång erfordras. Och bör vid sådant val
tillses, att till ledamöter väljas personer, som på grund av förtrogenhet
med skolväsendets tillstånd och behov inom de olika församlingarna
äro skickade att inom direktionen företräda dessa. Valet
sker med slutna sedlar, och vid lika röstetal skilje lotten.

Ledamot i direktionen utses — — — avgångne.

Konsistorium, stadsfullmäktige och skolrådens ombud må ock
utse suppleanter för de av dem valda ledamöterna till det antal, som
anses erforderligt.

Kvinna, som blivit utsedd till ledamot eller suppleant, är berättigad
att när som helst avsäga sig uppdraget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918. Från och med
samma dag skall direktionen hava den sammansättning, som i lagen
stadgas, i följd varav val till ledamöter och suppleanter skola
äga rum före 1917 års utgång. Av de ledamöter och suppleanter,
vilka då utses, skola (halva antalet av de utav stadsfullmäktige
valda och halva antalet av de utav skolrådens ombud valda eller,
om detta antal icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,
efter lottning inför direktionen utträda vid 1918 års slut.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder
hemställt, att riksdagen, med tillkännagivande att Kungl.. Maj :ts
ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändrad form bifallas,
måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 15 maj 1903 angående
folkskoleväsendet i Stockholm.

»Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 15 maj 1903 angående
folkskoleväsendet i Stockholm skall hava följande ändrade
lydelse:

3 §.

Direktionen utgöres, efter stadsfullmäktiges beprövande, av
minst nio, högst tjuguen ledamöter. Av dessa utses en av Stockholms
städs konsistorium samt de övriga av stadsfullmäktige bland
stadens vid fullmäktigeval röstberättigade inbyggare, som uppnått
tjugufem års ålder.

Ledamot i direktionen utses---avgångne.

Konsistorium och stadsfullmäktige må ock utse suppleanter för
de av dem valda ledamöterna till det antal, som anses erforderligt.

31 Nr 51.

Lördagen den 2 juni, e. in.

Kvinna, som blivit utsedd till ledamot eller suppleant, är berättigad
att när som helst avsäga sig uppdraget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918. Från och med
samma dag skall direktionen hava den sammansättning, som i lagen
stadgas, i följd varav enligt däri meddelade bestämmelser val
till ledamöter i direktionen skall före 1917 års utgång av stadsfullmäktige
verkställas. Av de ledamöter och suppleanter, vilka då
utses, skall halva antalet eller, om detta antal icke är jämnt, det
antal, som är närmast under hälften, efter lottning inför direktionen
utträda vid slutet av år 1918.»

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folksko
^direktion
m. m.
(Forts.)

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Clason och von Mentser, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag oförändrat;

dels och av herr Ekman, utan antydd åsikt.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina
herrar! Den fråga, som här föreligger till behandling, är närmast
en fråga som rör Stockholms stad, och den har sålunda mera lokalt
intesse. Men den är i principiellt hänseende av stor vikt för
folkskoleväsendet i hela riket. Förhållandet är det, att folkskoleväsendet
i Stockholm är en gemensam angelägenhet för hela staden. I
spetsen för folkskolorna står en direktion, rörande vilkens sammansättning
det nu är fråga i detta ärende. Vidare finnes i varje
församling ett skolråd, som väljes av församlingarna på vanligt
sätt; men dessa skolråd hava i Stockholm mycket inskränkt befogenhet.
De hava att utöva den lokala tillsynen över att skolgången
fullgöres och en del andra smärre saker. I viktigare frågor hava
skolråden endast petitionsrätt eller rättighet att hos folkskoledirektionen
framställa önskemål, och sedan beslutar direktionen. Den anslagsbeviljande
myndigheten är stadsfullmäktige, och när direktionen
finner, att någon ny skolbyggnad behöver uppföras eller skolmateriel
anskaffas m. m., har direktionen att ingå till stadsfullmäktige
med begäran om medel. Direktionen är den närmast ansvarige för
folkskoleväsendet i Stockholm. Den består av 31 valda ledamöter.
Av dessa utses eu ledamot av Stockholms stads konsistorium och de
övriga till hälften av stadsfullmäktige och till hälften av församlingarnas
skolråd på det sätt, att varje skolråd sätter in en ledamot
i direktionen. Från och med nästa år ökas direktionen med
ytterligare två ledamöter till följd av Sofiaförsamlingens utbrytning
ur Katarina och kommer alltså då att bestå av 33 ledamöter,
om ej annorlunda nu beslutes. Emellertid medför det stora antalet
ledamöter i direktionen givetvis, att arbetet blir något för tungt och
det uppstår vissa formella svårigheter vid skötseln _ av ärendena.
Däremot föreligger icke någon anmärkning mot direktionens sätt att
sköta den sakliga behandlingen av ärendena.

De olägenheter man nu vill ha avhjälpta äro sålunda av övervägande
formell natur. Dock är att märka, att det stora antalet leda -

l

Nr 51. 32

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändrad
sammansättning
av Stock\
? holma folkfskoledirektion

m. m.

(Forts.1)

möter icke blott meclför olägenheter, utan även vissa fördelar. Då
ledamotsantalet är större, tillföres därigenom direktionen rikligare
sakkunskap. Vidare blir arbetsbördan för varje enskild ledamot
av direktionen mindre, särskilt som direktionen arbetar på flera
olika nämnder. Om nu antalet minskas, blir följden antagligen att
åtskilliga ledamöter måste sitta i ett par av dessa nämnder och därigenom
få sitt arbete ökat. Är antalet större och sålunda arbetsbördan
för värjo enskild ledamot mindre, blir det lättare att rekrytera
direktionen, ty det blir då lättare att få personer, som vilja och
kunna offra tid och krafter åt arbetet. Emellertid äro alla ense om,
att det vore önskligt, att en begränsning av antalet ledamöter kunde
uppnås under förutsättning att det kan ske, utan att andra viktiga
intressen sättas på spel. I detta avseende är Kungl. Maj:ts förslag
fullt tillfredsställande, efter min mening, men däremot ingalunda utskottets
förslag.

Folkskoleväsendet har sedan gammalt varit församlingarnas angelägenhet
överallt i hela riket, och det är så ännu. Dock infördes
genom lagen av år 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer
den ändringen, att folkskoleväsendet i vissa städer i ekonomiskt hänseende
överflyttades till stadsfullmäktige. I dessa städer har man
en folkskolöverstyrelse, som påminner om folkskoldirektionen i
Stockholm. Folkskolstyrelsen i dessa städer består — förutom kyrkoherden
såsom självskriven ledamot — av ledamöter, valda till
hälften av kyrkostämman och till hälften av stadsfullmäktige, och
denna anordning vilar således där på samma principer som för närvarande
i Stockholm. Endast staden Göteborg utgör ett undantag
sedan lång tid tillbaka. Där utses ledamöterna av stadsfullmäktige.
med undantag av att tre av stadens kyrkoherdar ingå såsom
självskrivna. Det är möjligt, att den schartauanska strömningen
där på orten bidragit till, att även med en sådan sammansättning
skolans intressen även från församlingarnas synpunkt väl tillvaratagits.
T allt fall är förhållandet ett undantag från vad eljest gäller,
som enligt min mening icke vidare bör utsträckas.

Förebilden till 1909 års lag är givetvis förhållandena i Stockholm,
sådana de varit sedan 1903. Tidigare var det nämligen så,
att folkskoledirektionen bär i Stockholm tillsattes på det sätt. att
skolråden i församlingarna valde alla ledamöter utom en, som tillsattes
av den borgerliga kommunen. Nu vill utskottet gå till en
motsatt ytterlighet och förorda, att alla ledamöterna skola utses av
den borgerliga kommunen och endast en enda utses av konsistorium
i Stockholm. Församlingarna och deras skolråd äro, enligt utskottets
förslag, helt och hållet uteslutna från allt inflytande vid direktionens
utseende. Kungl. Maj:ts förslag däremot bibehåller principen,
att ledamöterna, med undantag av konsistorii representant, skola välJ
jas till hälften av stadsfullmäktige och till hälften av skolråden.
Det föreslås emellertid, att antalet skall minskas till lägst nio och
högst 21. Denna minskning i antalet gör, att skolråden icke få
utse vart och ett en representant, och därför har Kungl. Maj:t efter
myndigheternas förslag förordat, att skolråden skola få välja elekto -

Lördagen den 2 juni, e. m.

33 Nr 51.

rer, två från varje skolråd, ocli att dessa elektorer sedan skulle å
skolrådens vägnar utse halva antalet ledamöter i direktionen. Om
önskvärdheten av en minskning i antalet ledamöter i direktionen råder
ingen meningsskiljaktighet, utan striden gäller sättet för ledamöternas
utseende.

De skäl utskottet anfört för sitt förslag härutinnan äro två.
Utskottet säger, att valet blir onödigt invecklat, om man skall välja
genom elektorer. Det är det ena skälet. Det andra är, att skolrådens
ställning här i Stockholm redan är väsentligt försvagad i
jämförelse med skolrådens ställning i övrigt i landet, och därför
skulle skolråden vara olämpliga såsom valkorporationer.

Dessa skäl äro huvudsakligen av formell beskaffenhet och efter
mitt sätt att se saken ganska svaga. Ty det är klart, att skolråden
gärna skulle underkasta sig den lilla omgången att välja ledamöter
i direktionen genom elektorer för den viktiga förmånen att dock få
behålla sitt inflytande på utseende av visst antal av ^ direktionens
ledamöter.

Yad skolrådens ställning såsom valkorporationer och deras minskade
inflytande beträffar, ber jag få hänvisa till vad skolråden
själva säga. Det återfinnes på sid. 17 i den kungl. propositionen, där
flera av skolråden i Stockholm anföra: »att det alltjämt fortgående
försvagandet av skolrådens ställning icke vore en politik, som lände
till skolans bästa, enär ett sådant försvagande otvivelaktigt vore den
säkraste vägen att minska skolrådens intresse för skolans angelägenheter;
att det kärleksfulla intresse, som ägnades skolan av personer,
vilka kände sig hava en verklig uppgift för densamma, dock icke
vore att bortkasta; att, om huvudstadens skolväsen förlorade det
stöd, som församlingsintresset varit och vore, det torde bliva svårt
för direktionen att lämna någon ersättning därför.» o. s. v.

I stället för att försvaga skolrådens ställning på sätt utskottets
förslag innebär, bör man i stället tillse, att man ökar skolrådens intresse
för skolans angelägenheter, och ett medel därtill är givetvis,
att skolråden få behålla sina funktioner att välja ett visst antal ledamöter
i direktionen. Utskottet medgiver självt på sid. 4 i Kitt betänkande,
att den lokala sakkunskapen för närvarande, då varje församlings
skolråd utser en representant i direktionen, har möjlighet
att göra sig fullt gällande. Det är således en ganska viktig sak, som
utskottet här uttryckligen erkänner, att den lokala sakkunskapen
nu kan göra sig fullt gällande. Enligt Kungl. Maj:ts förslag kan
också den lokala sakkunskapen på samma sätt komma till sin rätt,
om också i något minskad grad. Men däremot innebär utskottets förslag
att den lokala sakkunskap, som härleder sig från skolråden, totalt
avskäres från direktionen. På denna punkt innebär således Kungl.
Maj :ts förslag ett bestämt företräde iframför utskottets förslag i
rent praktiskt hänseende. Dessutom torde det kunna befaras, att
stadsfullmäktige komma att utse sina ledamöter rätt ensidigt. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på ett i detta avseende ganska
egendomligt yttrande i direktionens skrivelse i saken. Direktionen
har nämligen för sin del ansett, att stadsfullmäktige borde utse le Första

Tcammarens protokoll 1917. Nr 51. 3

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folkskoledirektion

in. in.

(Forts.)

>''r 51. 34

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folkskoledirektion

m. m.
(Forts.)

damöterna, och isom skäl härför anför direktionen, bland annat, att
de ''särskilda ledamöterna i den störa styrelsen äro i alltför stor utsträckning
på förhand obekanta med varandras uppfattning, varigenom
samarbetet inom styrelsen måste försvåras. Det är ett yttrande,
som nog blottar några av önskemålen från vissa direktionsledamöters
sida. Yad ligger bakom detta, om icke en dualism mellan
å ena sidan stadsfullmäktiges ledamöter i direktionen och å andra
sidan skolrådens, församlingarnas, representanter i samma direktion?
Man kan förstå, att stadsfullmäktige och de av ''Stadsfullmäktige tillsatta
ledamöterna i direktionen hysa önskan att draga in hela folkskolväsendet
under stadsfullmäktiges maktsfär. Men jag tvivlar på,
att det djupare intresset för folkskolväsendet därigenom kan gagnas.
Samtliga de myndigheter som uttalat sig i frågan från högre och
vidare synpunkt, nämligen konsistorium, överstyrelsen för rikets
folkskolor och chefen för ecklesiastikdepartementet, äro ense om, att
en sådan anordning icke skulle vara till folkskolans gagn. Samma
avvisande ståndpunkt intogs av 1908 års lagutskott och första kammaren,
då frågan där var före. Av skolråden i Stockholms församlingar
hava 12 avstj^rkt förändringen. Det är endast 3 skolråd,
som tillstyrkt den, och av dessa dock ett med djupt beklagande, att
sambandet mellan församlingarna och direktionen skulle upphöra.

Utskottets förslag innebär en väsentlig förändring av direktionens
ställning och karaktär. Direktionen är nämligen icke blott en
ekonomisk beredning, likställd med stadsfullmäktiges övriga nämnder;
den har i viss män en sådan ställning, men icke blott en sådan.
Direktionen har icke allenast ställningen av en lokal skolstyrelse,
utan den har även samma ställning eller i viss män samma ställning
som domkapitlen i stiften ha såsom melianinstans rörande folkskolärenden.
Den är bärare av vissa funktioner, som i stiften tillkomma
domkapitlen. Direktionen har således en något självständigare
ställning, än som eljest tillkommer stadsfullmäktiges nämnder.
Utskottets förslag skulle emellertid göra direktionen långt mera likställd
med sådana kommunala nämnder, än nu är fallet. Därigenom
uppnås en stark centralisering och nivelering till förmån för kommunaltekniska
och ekonomiska synpunkter å folkskolärendena. Dessutom
kan man ju taga för givet, att i de flesta fall valen inom stadsfullmäktige
av ledamöter i direktionen komma att ske efter politiska
riktlinjer, vilket icke i allt kan vara gynnsamt för skolans angelägenheter.
Det senare kan kanske icke alldeles undvikas med
Kungl. Maj:ts förslag, men det skulle i mycket ringa grad komma
i fråga. Det är visserligen sant, att stämmorna kunna välja skolråd
i viss mån efter, politiska riktlinjer, men dessa skolråd skola sedan
utse elektorer, två från varje skolråd, och det är otänkbart, att denna
kår skulle bliva så .sammansatt, att politiska isynpunkter skulle
komma att dominera. Det är alldeles påtagligt, att folkskolans .synpunkter
härigenom mveket bättre skulle komma till sin rätt, än om
stadsfullmäktige skulle utse alla ledamöterna. Man kan ju förstå,
att det kan komma att bliva obekvämt för de ledamöter av stadsfullmäktige.
som sitta i direktionen, att i stadsfullmäktige framföra

:J5 Nr 51.

Lönlugen den 2 juni, e. in.

och försvara anslagskrav, .som inom direktionen allahanda framdrivit,
s av skolrådens representanter. Men jag vågar påstå, att denna
motsättning i intressen inom direktionen är av ganska väsentligt
gagn för folkskolan. Det påminner i viss mån om det inflytande till
skolans fördel som prästerskapet liar i skolråden ute i landet i övrigt,
därigenom att prästen är ordförande i skolrådet. Erfarenheten har visat,
att det ofta just är prästen, som driver fram skolans krav gentemot
skolrådsledamöterna, som kanske icke alltid äro villiga att bevilja
medel till vad som djupare sett mest gagnar (skolan. På samma
sätt skulle det inom direktionen givetvis ernå.s en garanti för
att skolans intressen ur dessa synpunkter tillräckligt tillgodosåges,
om det funnes representanter för skolrådet, som kunde driva fram skolans
intressen och anslagskrav, även om de äro för stadsfullmäktige
mera fjärran liggande. De författningar, som gälla folkskolväsendet
i Stockholm, bygga på, att icke direktionen ensam, utan direktionen
i samarbete med skolrådet har ansvaret för skolans utveckling
och befrämjande. Folkskolväsendet, heter det, »handhaves av direktionen
jämte de territoriella församlingarnas skolråd», och ett av
de förnämsta medlen för skolråden att fullgöra denna funktion består
däri, att skolråden få ökat inflytande på direktionens sammansättning.

Det är vidare att observera, att utskottets förslag icke stadgar
det ringaste kompetensvillkor för ledamöterna i denna direktion. Däremot
innehåller Ivungl. Maj:ts förslag, att till ledamöter av direktionen
från skolrådens sida endast få utses personer, kända för nit
om skolväsendet, och att vid dessa val bör tillses, att till ledamöter
väljas personer, som på grund av förtrogenhet med skolväsendets tillstånd
. och behov inom de olika församlingarna äro skickade att inom
direktionen företräda dessa församlingar. Något sådant kompetensvillkor
finnes icke i utskottets förslag. Men det betänkligaste
är, att genom utskottets förslag det hittillsvarande och principiellt
riktiga sambandet mellan församlingarna och skolan skulle i hög
grad försvagas. Vi veta ju, att i församlingarna finnas personer
med mycket stort intresse för skolan och dess angelägenheter, personer,
som ägna en kärleksfull omvårdnad åt och nedlägga mycket
arbete på skolans bästa. Dessa hava givetvis kunnat insamlas som
ledamöter i iskolråden och därifrån vidare inflyttas i direktionen, så
att deras intresse, omsorg och nit om skolan kunnat komma denna
till godo. Det är klart, att ifall skolrådens inflytande nu ytterligare
försvagas och skolråden alldeles icke få något inflytande på direktionens
sammansättning, detta måste komma att verka förlamande
på detta enskilda intresse, soim förefinnes i församlingarna, för skolans
bästa och dess angelägenheter. Stadsfullmäktige kunna icke på
samma sätt finna dessa personer. Deras intresse starkes ju därigenom.
^ att de fa deltaga i skolrådens arbete och hava utsikt att komma
in i direktionen genom skolrådens inval. Någon garanti för
detta finnes icke, om stadsfullmäktige skulle utse alla ledamöterna
i direktionen. Det kan ju visserligen förutsättas, att stadsfullmäktige
försöka gorå sitt bästa, men jag vågar påstå, att de icke

Om ändrad
samma/mattning
ao Stockholms
folLskoledirektion

m. in.
(Forts.)

Nr 51. 36

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folks
kol edirektion
m. in.

(Forts.)

kunna på samma sätt som skolråden följa och uppspåra detta enskilda
intresse i församlingarna. Jag vill i denna fråga fästa ett
synnerligt avseende vid vad den fungerande överstyrelsen för rikets
folkskolor intagit för ståndpunkt. Denna folkskolöverstyrelse härpå
det allra bestämdaste motsatt sig, att någon förändring härutinnan
skulle ske. Folkskolöverstyrelsen anser, att det skulle vara till
skolans bestämda skada, om stadsfullmäktige .skulle utse alla ledamöterna.
Det är folkskolöverstyrelsens övertygelse, att ett sådant
exempel från Stockholm så småningom skulle vinna efterföljd på
allt flera ställen i landet och föranleda ett beklagligt avbrytande av
sambandet mellan församlingarna och skolstyrelserna. Jag skall be
att särskilt få erinra om ett par uttalanden av denna folkskolöverstyrelse.
överstyrelsen säger, att den för sin del icke kan finna annat
än att vad som anförts om betydelsen av föräldraintresset och
det inom församlingarna förefintliga strävandet att befordra folkskolans
förkovran fortfarande gällde som skäl för bevarandet av ett
starkt samband mellan församlingarna å ena sidan och den centrala
ledningen av folkskolväsendet inom en stad å den andra. Det syntes
också påtagligt, -säger folkskolöverstyrelsen, »att ju större staden
vore, desto angelägnare vore det, att nämnda samband icke avbrötes.
Det kunde nämligen icke vara annorlunda, än att ju större
omfattning ett lokalt skolväsen erhölle, desto mera måste svårigheterna
ökas, då det gällde att taga hänsyn till de många olikartade
omständigheter och krav, som förefunnes bland den befolkning, som
hade att överlämna sina barn till undervisning och fostran i folkskolan.
Men det vore tydligen på förmågan att taga sådan hänsyn,
som det egentligen berodde, i vad mån skolstyrelsen kunde fylla sin
uppgift. Huru viktig och ömtålig denna sida av iskolstyrelsens verksamhet
vore framträdde klart, om det toges i betraktande, hurusom
folkskolan, icke minst på grund av sin egenskap att vara obligat orisk,
på det mest intima -sätt ingrepe i föräldrarnas liv och i hemmens
dagliga förhållanden».

Ur dessa principiella synpunkter och med fäst avseende på
angelägenheten av, att icke i större utsträckning än nödvändigt folkskolan
sekulariseras och stadsfullmäktiges döda hand lägges över det
spirande livet där, hemställer jag, herr greve och talman, om bifall
till Kungi. Maj:ts förslag.

Herr statsrådet Hammarström: Herr greve och talman,

mina herrar! I själva verket äro nog de olägenheter, som för folkskoledirektionen
härflyta ur det stora ledamotsantalet, ganska betydande
och försvåra i hög grad direktionernas arbete. Jag förmenar
alltså, att man från alla håll bör erkänna, att det är en synnerligen
viktig angelägenhet, att antalet ledamöter inom direktionen
begränsas så, att det blir mera normalt för en förvaltande myndighet
än det nuvarande ledamotsantalet, och jag tror, att man
måste med tillfredsställelse hälsa även utskottets här _ föreliggande
förslag — enligt vilket ju detta önskemål skulle bli tillgodosett
— även om man kan vara av olika mening med utskottsmajoriteten

Lördageu den 2 juni, e. in. 37

i avseende på sättet för reformens genomförande och till och med
ställa sig ganska betänksam mot utskottsmajoritetens förslag i detta
hänseende. För min del må jag säga, att jag skulle med vida större
tillfredsställelse hälsat förslaget, i fall utskottsmajoriteten hade
funnit anledning att mera beakta de skäl, som i det kungliga förslaget
äro anförda för en sådan lösning av frågan, varigenom större
hänsyn hade tagits till den historiska utvecklingen och till församlingarnas
befogade krav på att i möjligaste mån allt fortfarande
bliva representerade inom direktionen. Jag skall emellertid
icke närmare ingå på dessa synpunkter. De äro utförligt utvecklade
i den kungliga propositionen, och den föregående talaren har
bland annat framhållit också dem. Jag har för övrigt så mycket
mindre anledning att vara mångordig i detta avseende, som utskottet
åtminstone av betänkandet att döma, tycks hava varit tämligen enhälligt
i att gå en annan väg, än Kung! Maj :t förordat, och som
särskilt icke någon enda utskottsledamot från andra kammaren anmält
reservation mot det slut, vartill utskottet kommit. Emellertid
_ kan jag icke undertrycka den anmärkningen, att utskottsmajoritetens
motivering för utskottsförslaget i denna del synes mig
allt annat än stark. Icke kan det väl vara utskottets mening, att
det skäl mot församlingarnas representerande inom direktionen,
som ställts främst, nämligen att valproceduren skulle vara så invecklad
—- icke kan det väl vara meningen, att det skälet, även
om det för övrigt vore riktigt, skall kunna anses på något sätt
avgörande.

Vidare har utskottet i denna sin motivering erinrat om, hurusom
under tidernas lopp skolrådens ställning allt mer försvagats.
Ja, men det måtte väl icke vara något skäl att ytterligare försvaga
denna ställning, för så vitt nämligen man icke kan gorå någon anmärkning
mot det sätt, varpå skolråden hittills vårdat sig om skolan,
och någon antydan i detta hänseende förekommer icke. Snarare
skulle man kunna tro, att utskottet velat medgiva motsatsen
eller att någon anledning icke förekommit till en sådan erinran,
då ju utskottet i en följande punkt helt tröstande framhåller, att
även vid ^bifall till det förslag utskottet förordar skolråden komma
att bibehålla ett visst inflytande på skolväsendet.

Slutligen har utskottet framhållit något, som väl i det sammanhang,
vari det förekommer, också är avsett att vara ett skäl för den
ståndpunkt utskottet intagit, då nämligen utskottet erinrar, att icke
heller det kungliga förslaget giver full trygghet för tillvaratagandet
av den lokala sakkunskap, vars tillgodogörande man avsett med
församlingarnas representation inom direktionen. Jag må erkänna,
att jag icke fullt förstår detta resonemang. Det är ju visserligen
alldeles^ riktigt, att även Kungl Maj:t i sitt förslag varit tvungen
att i någon mån kringskära församlingarnas nuvarande representationsrätt,
men så har skett endast och allenast för att kunna nå det
mål, som framstått som nödvändigt att eftersträva, nämligen att
få ledamöternas antal reducerat till lämpliga proportioner. Och icke
kan väl härur härledas någon motivering för den åtgärd utskottet

Jir 51.

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folkskoledirektion

in. m.
(Forts.)

Nr 51. 38

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folkskoledirektion

in. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 juni, e. m.

nu förordar, då utskottet vill helt och hållet betaga församlingarna
allt inflytande på direktionens sammansättning och arbete. Man
plägar ju annars anse, att om man icke kan få behålla allt vad man
har, det dock är bättre att få behålla något än intet.

Det kunde vara rätt frestande att ytterligare i detalj granska
utskottets ståndpunkt, men det synes mig skäligen ändamålslöst.
För mig står nämligen saken så —- att här efter all sannolikhet gäller
att välja mellan en lösning av frågan enligt utskottets förslag
eller ett uppskov med lösningen till en oviss framtid, och i ett
sådant val vågar åtminstone jag förorda det senare alternativet. Om
nu lösningen skall ske så som utskottet förordat och valen till direktionen
alltså frånsett konsistoriets representant, skola helt och
hållet ankomma på stadsfullmäktige, vågar jag för sådant fall uttala
den förhoppningen, att därvid folkskolans berättigade intressen
icke måtte bli obehörigen åsidosatta för andra, än så viktiga
intressen, likasom också att trots frånvaron i utskottets förslag av
alla bestämmelser om personliga kvalifikationer för. de valda, man
dock det oaktat skall låta sig angeläget vara att tillse, att endast
lämpliga personer ifrågakomma, personer som framför allt äro intresserade
för skolans uppgifter och angelägenheter.

Herr Nyström: Herr greve och talman, mina herrar! Stockholms
folkskoledirektion är en mycket märkvärdig institution, betraktad
som förvaltande kommission åt stadsfullmäktige. Den består,
som herrarna veta, för närvarande av 33 personer,, valda av 18
olika korporationer. Det är grundfelet i hela organisationen. Detta
grundfel hava stadsfullmäktige velat avskaffa genom sitt förslag.
Alla, till och med den förste talaren, ha nu medgivit, att antalet är
för stort. Stadsfullmäktige hava föreslagit, att det skulle nedsättas
till ett antal av mellan 9 och 15. Folkskolöverstyrelsen, som om
förhållandena i Stockholms folkskoledirektion är lika litet kunnig
som den förste talaren visade sig vara, har föreslagit 9, högst 21
personer. Folkskolöverstyrelsen har sålunda höjt antalet utöver vad
stadsfullmäktige föreslagit, och Kungl. Maj:t har i det som mycket
annat följt densamma och föreslagit högst 21, vilket också utskottet
helt naturligt accepterat, då det icke velat gorå fler ändringar, än
nödigt var, i den kungliga propositionen. Skulle man emellertid
antaga, att det vore något allvar med denna siffra 21, får jag säga.
att saken därmed icke är hjälpt. Ty vare sig man har 21 eller 33
ledamöter i denna direktion, är det ena lika galet som det andra;
man måste betydligt mer reducera antalet. Och som statsrådet anfört
till statsrådsprotokollet, torde väl 15 bli en siffra att stanna vid.
Om vi nu antaga, att det skulle bli 15, skulle enligt det kungliga
förslaget således 7 väljas av stadsfullmäktige och 7 väljas av skolråden.
Nu är det emellertid så, att skoldirektionen på grund. av
sina uppgifter ovillkorligen måste ha en hel del särskilt kvalificerade
representanter inom sig. Där måste finnas först och. främst
sakkunniga på undervisningens område, vidare sakkunniga i fråga
om hygien, vidare ekonomiskt och kommunaltekniskt sakkunniga.

3(J Nr 51.

Lördugeu den 2 juni, c. in.

Det måste vidare finnas representanter för föräldraintresset. Vi
lia för närvarande två mycket framstående jurister i folkskoledirektioneu,
vilkas hjälp vi behöva och måste försäkra oss om för framtiden.
Yi ha tvä läkare också, vi ha två byggmästare och för övrigt
folk med olika specialkunskap, en specialkunskap, som är nödvändig
för en riktig skötsel av folkskolväsendet i Stockholm. Om vi nu
tänka oss valet uppdelat på sätt som nyss nämnts, så att stadsfullmäktige
endast fä välja 7 och de andra valmännen 7 ledamöter, vad
blir dä följden? Jo, att stadsfullmäktige icke kunna på dessa 7
platser, som lämnats åt dem, insätta ens hälften av dessa speciellt
sakkunniga, som vi behöva för de löpande ärendenas skötsel, och
valmännen som skola utse den andra hälften, komma att välja efter
helt andra principer och utan att taga hänsyn till det, »om jag nyss
har nämnt. Yi få sålunda en folkskoledirektion, som är ganska illa
lämpad för att väl fullgöra sitt värv. För närvarande finnes den
svårigheten icke med det stora antal som nu folkskoledirektionen består
av. Stadsfullmäktige hava nu möjlighet att sätta in sakkunnige
i tillräckligt antal inom folkskoledirektionen. Men om man vill
minska antalet, vilket är nödvändigt för en raskare skötsel av löpande
ärenden, får man också som en konsekvens av detta låta
stadsfullmäktige helt och hållet tillsätta folkskoledirektionen.

Det har av den förste talaren här framhållits en del saker, som
skulle förefalla högst märkvärdiga, om man icke visste, att han icke
har erfarenhet och kunskap om dessa saker. För honom såg det ut,
som om stadsfullmäktige vore en korporation, som varken kände
människor eller hade intresse för folkskoleväsendet, då han ideligen
talade om motsatsen mellan stadsfullmäktige och folkskolan. Någon
sådan motsats finnes icke och har aldrig funnits inom Stockholms
stadsfullmäktige. Tvärtom, sedan skolväsendet gått över till stadsfullmäktige,
har detta utvecklats på ett sätt, som man säkerligen för
tio år sedan icke kunnat drömma om. Ett ringa exempel härpå är
den stat, som folkskolan har nu mot då. Första året som stadsfullmäktige
hade att sköta folkskolans affärer, år 1905, gick staten
här i Stockholm för folkskolorna till 2,841,300 kronor. Nu går staten
år 1917 till 5,795,600 kronor. Det vill säga, att den under dessa
år ökats med 2,954,300 kronor. Således har den mer än fördubblats.
Och när denna institution med så rik och frikostig hand sörjt för
folkskolans utveckling, då får man veta, att den står i opposition
mot folkskolans sanna intresse. Jag måste protestera mot ett sådant
yttrande.

Vad ''återigen angår det lokala intresse, som skulle göra sig
gällande genom skolrådens val, är det ,så med detta lokala intresse
i folkskoleväsendet, att ett sådant icke finns här i Stockholm. Alla
intressen här äro kommunala. Det är stadsfullmäktige och folkskoledirektionen,
som här representera folkskoleinstresset. Det finns
t. ex. i folkskolestadgan en bestämmelse om att skolråden skola ha
rätt att vända sig till folkskoledirektionen och framföra de särskilda
önskemål av lokal innebörd som de hava på hjärtat. Så länge jag
suttit i folkskoledirektionen, har detta aldrig förekommit, helt en -

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folkskoledirektion

in. in.
(Forts.)

Nr 51. 40

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folkskoledir
aktion
m. m.
(Forts.)

kelt därför att dessa lokala intressen bevakas av en annan myndighet,
nämligen stadsfullmäktige, där alla församlingar äro representerade
och där man lätt kan få veta, om de särskilda församlingarna
hava några speciella intressen. Det har också förekommit i stadsfullmäktige,
att någon representant påyrkat nödvändigheten av att
skynda på med folkskolebyggen, som måst uppskjutas på grund av
ekonomiska förhållanden, så att man kan säga, att inom stadsfullmäktige
vi just hava representationen för de lokala intressena; i
folkskoledirektionen behöver man sålunda icke särskilt tillgodose
dem. Det är stadsfullmäktige, som bygga, folkskolorna, det är
stadsfullmäktige, som bestämma lärarnas antal, deras löner o. s. v.
Och vilka andra intressen, som skulle förefinnas, men som icke representeras
av stadsfullmäktige eller folkskoledirektionen, kan jag
icke förstå. Men om det för resten skulle på något område finnas en
önskan hos folkskolan, d. v. s. hos lärarkåren, så gives det en mycket
enkel utväg för folkskoledirektionen att få reda på den. Ty att
märka är, att folkskoledirektionen består icke blott av dessa valda
ombud utan även av två folkskoleinspektörer, vilkas uppgift är att
övervaka folkskoleväsendet, och till vilka lärarna hava att vända
sig, då de behöva något nytt. På det sättet får folkskoledirektionen
raskt reda på sådana önskningar och kan vidtaga nödvändiga åtgärder,
samt gör det, jag betonar detta ännu en gång, med synnerligen
frikostig hand.

Det har talats om församlingarnas intresse. Detta församlingsintresse
är faktiskt numera borta, då det gäller den centrala styrelsen
för folkskoleväsendet. Församlingsintresset har ett annat fält
att röra sig på, nämligen uti de olika församlingarnas skolråd.
Skolråden ha i lag sig tillerkänd rätten att vaka över församlingarnas
folkskolor, vaka över barnens skolgång, och sköta förvaltningen
av de penningar, som anslås till en församlings folkskolor. På senare
tider har detta skolrådens intresse för deras särskilda skolor
även tagit sig uttryck däri att de ställt sig i spetsen för insamling
av medel till skollovskolonier. Här hava de lokala skolråden sin
uppgift, och den är tillräckligt vidsträckt för dem. Däremot har
jag aldrig hört talas om att de haft intresse för sådana centrala
frågor, som skoldirektionen har att handlägga.

Jag tvivlar för resten på att det där intresset är så synnerligen
livligt, som det kanske uppgivits vara. Jag har under många år
varit utsedd till bedömare av lärares undervisningsprov, och det har
mångfalldiga gånger hänt att vid dessa prov, då det gällt antagande
av lärare i en församlings folkskola, ingen enda ledamot av församlingens
skolråd varit närvarande. Man tycker att åtminstone detta
borde vara en punkt, där intresset mer än vanligt skulle göra sig
gällande.

Det måste också utsägas, att hur intresserade skolråden än äro
för sin sak, det ändå icke är säkert, att detta räcker till för att
sköta allt vad ett skolråd skall sköta enligt lag. Om man betänker,
att i ett enda skoldistrikt här i Stockholm, nämligen Maria församling,
det finnes omkring 170 lärare, kan man icke av någon

Lördagen den 2 juni, e. m. 41

annan än en avlönad tjänsteman och ingalunda av en sådan kommunal
korporation vänta, att den skall känna till vad varje lärare går för.
Skolråden ha enligt lag att utfärda tjänstgöringsbetyg, men i folkskoledirektionen
ha vi emellertid fått det intrycket, att det är överläraren,
som utfärdar betygen, och skolrådens ledamöter stå knappt
bakom dessa med mera än namnen. Detta kan, såsom nämnt, icke
undvikas, men det är ändå icke något bevis på att skolråden kunna
träda i stället för folkskoledirektionen. Den senare äger nämligen
sina avlönade tjänstemän, och då det gäller att bedöma lärarekompetensen,
kunna dessa mycket väl taga reda på denna, utom det att
folkskoledirektionen har valda sakkunniga, som granska proven
o. s. v.

Det har både av den förste talaren och av folkskolöverstyrelsen,
vilka i mångt och mycket upprepa varanda, framhållits, att
valen i stadsfullmäktige skulle ske efter politiska principer. Ja,
folkskolöverstyrelsen, som om den saken ingenting vet, påstår naturligtvis,
att alla val inom stadsfullmäktige och »icke minst» valen
till folkskoledirektionen ske efter politiska linjer. Jag ber att få
protestera mot detta såsom fullständigt gripet ur luften. Jag kan
vädja till mina kamrater här i kammaren från Stockholms stadsfullmäktige,
tillhörande även andra partier än jag, och de skola intyga,
att just vid dessa val man icke tager hänsyn till sådant, utan till
lämpligheten från olika synpunkter. Det är nog sant, att stadsfullmäktige
väljas efter politiska grunder, men det är icke detsamma,
som om stadsfullmäktige skulle avgöra varje sak, särskilt också
dessa val, efter politiska grunder.

Men ett annat motiv kan gorå sig gällande, icke minst vid
sådana här val. Det är en känd sak även på andra orter än i Stockholm,
att kyrkostämmorna äro ganska klent besökta, En liten grupp,
ledd av en energisk anförare, kan där helt enkelt bestämma utgången,
och — detta är icke blott en supposition, det hava vi verkligen erfarenhet
av — jag vågar säga, att det är icke pedagogiska hänsyn,
som leda sådana trickmanövrer. Även sådant skulle bli uteslutet genom
den reform, som bär föreslagits.

Det har för resten framhållits, att den reformen icke är värre
eller mera halsbrytande i något avseende, än att den ända sedan
1857 använts i Göteborg och där visat sig mycket gagnelig. Ingen
har där haft något att anmärka mot den.

Den förste talaren sökte visserligen förklara det förhållandet
därmed, att den schartauanska riktningen där skulle hava hjälpt
upp en dålig lag. Jag har emellertid av representanter från Göteborg
fått det beskedet, att dessa hans påståenden liksom åtskilliga
andra icke hava någon resonans i verkligheten, utan äro uppkonstruerade.
Jag skall emellertid icke följa den förste talaren vidare i
spåren, ty då skulle mitt anförande bli lika långt som hans, och jag
hoppas bereda herrarna ett nöje, om jag undviker detta.

Jag ber alltså blott att på grund av dessa mina skäl få yrka
bifall till utskottets hemställan.

» 51.

Om ändrad
sammansättning
av Stockkohus
folkskoledirektion

m. m.
(Forts.)

Nr 51. 42

Lördagen deri 2 juni, e. m.

Om ändrad Herr Cl ason: Då jag här antecknat mig såsom reservant ber
sammansatt- jag yttra några ord.

niholma folk-'' Jag vill då först förklara, att min reservation vilar på både for skoiedirektion

mella och reella grunder. Av formella skål emedan det förslag, utm.
m. skottet i en hastig vändning sent en natt med 10 röster mot 9 antog,
(Forts.) ur formell synpunkt synes mig mycket egendomligt. Kungl. Maj:t
har framlagt eu proposition, baserad på en viss princip, den princip,
som är gällande så gott som över hela riket, nämligen att skolstyrelserna
skola utses till hälften av stadsfullmäktige och till hälften
av representanter för församlingarna. I detta kungl. förslag råkar
omnämnas, att på frågans tidigare stadium förelegat ett annat
förslag, grundat på en helt annan princip, nämligen på skolstyrelsens
tillsättande uteslutande av stadsfullmäktige. Detta tidigare
förslag hade Kungl. Maj:t lämnat åsido, sedan åtskilliga myndigheter
ogillat detsamma. Ingen har motionerat därom, men icke desto
mindre beslutar utskottet att göra det till sitt. Jag är verkligen tveksam,
huruvida en sådan principiell omläggning av ett framlagt förslag
hör till den naturliga utvecklingen av en fråga utan övergivande
av dess principer, som falla inom ett utskotts befogenhet. I varje
fall finner jag den icke lämplig — även om den är formellt befogad,
vilket jag betvivlar — vare sig i detta fall eller såsom prejudikat.

Ur reell synpunkt tror jag icke man kan förneka, att det finns
andra intressen på skolväsendets område i städerna än de, som representeras
i stadsfullmäktige. Och speciellt att, ju större städerna
äro desto mera behövligt är det, att de lokala intressena från de
skilda delarna få göra sig gällande. Den lokalpatriotism, som i dessa
lokala församlingar kan utvecklas är en kraft, som är fullt berättigad,
och den måste man taga vara på och bygga på. Ty det är
naturligt och samhällsnyttigt, att församlingsmedlemmarna på det
sättet hysa intresse för vad som ligger dem nära och vad de känna
till. Sådant skall man uppmuntra och icke försöka hindra eller hämma.
Och då i detta fall av huvudstadens 15 församlingar 12 hava
bönfallit att få slippa det förslag som Kungl. Maj:t också befriat
dem ifrån, men som utskottet sedan av en njmk vill påtvinga dem,
samt av de tre återstående församlingarna ytterligare en också uttalat
sitt beklagande av förslaget, tycker jag, att det är hårt, att en
sådan nyck av utskottet skall slå ihjäl dessa församlingars lokalintressen.
Jag skulle därför vilja hemställa till kammaren att befria
församlingarna från detta ingrepp i deras självbestämningsrätt, en
självbestämningsrätt, vilken som sagt vilar på en princip, som är
genomförd i hela riket utom i Göteborg. Jag är icke säker på att,
även om första kammaren antager Kungl. Maj :ts förslag, denna fråga
därför kommer att falla.

Herr Nyström hade åtskilliga invändningar att göra, men det
föreföll mig, som om han gick något kringkring i sitt resonemang.
Först sade han, att direktionen skulle bli för stor, om däri sattes 21
medlemmar. Endast 15 medlemmar borde den innehålla; större fick
den icke vara, Ett ögonblick senare sade han, att om stadsfullmäk -

Lördagen den 2 juni, e. in.

45 Nr 51.

li^e endast finge tillsätta 7, stadsfullmäktige icke Unge tillsätta »ens
hälften» av de sakkunniga medlemmar som behövdes. Men om
stadsfullmäktige finge tillsätta alla 14, finge direktionen ju icke tillräckligt
av sakkunskap ändå, eftersom de 7 icke räckte till för
halva antalet sakkunnige. Hela denna utgångspunkt, att .15 skulle
vara det enda heliga talet, har han alltså själv alldeles rivit omkull.

Han talade om utvecklingen av Stockholms städs skolväsende.
Det är ingen, som betvivlar, att den utvecklingen varit framstående,
men den var nog också ganska framstående på den tiden, då den låg
under församlingarnas bestämmanderätt. Jag känner till den saken
något, ty jag tillhörde då under lång tid en av dessa lokalförsamlingar.
Men om det gått så bra under dessa år med denna skoldirektion,
hur kan man då komma till det resultatet, att denna direktion
nu skulle vara så olämplig, som man påstår? Och då han framhöll,
att den nuvarande direktionen varit så förträffligt sammansatt
med dessa representanter för den speciella sakkunskapen, dessa två
jurister, dessa två läkare, en byggmästare o. s. v., vilket jag ej vill
bestrida, huru kan han då säga, att de valkorporationer, som tillsatt
dessa, äro så olämpliga och måste avskaffas? Det föreföll mig, som
om han i det hänseendet gick ganska mycket kringkring med hela
bevisföringen. Han ville framhålla, att det icke fanns några lokala
intressen. Jag försäkrar, att det finns ganska mycket lokala intressen
i vissa församlingar även i skolfrågor, som skoldirektionen
har under sig. Det kan hända, att sådana lokala intressen icke göra
sig gällande i alla församlingar, att de speciellt icke gjort sig gällande
i den församling, Östermalms, där den ärade talaren under
sin Stockholmstid varit bosatt. Men går man till utkantsförsamlingarna,
vilka hava alldeles speciella lokalintressen, sådana som Brännkyrka,
Kungsholmen och åtskilliga andra församlingar, vågar Jag
påstå, att det faktiskt finns sådana intressen och det finns också en
ganska stor vilja och benägenhet hos församlingsborna att upprätthålla
och verka för dem. Den ärade talaren framhöll för resten själv,
att skolråden, som skola vara representanter för församlingarna, hade
så ofantligt mycket att göra och så många intressen att bära upp.
Men han använde på ett ställe det uttrycket att om det finnes någon
särskild önskan hos församlingarna, man kunde vara säker på att
stadsfullmäktige skulle tillgodose den. Vilken önskan finns då
hos församlingarna i denna fråga? Såsom jag sade, hava av 15 församlingar
12 på det bestämdaste avstyrkt förslaget och den trettonde
har sagt, att den kunde vara med om det endast med det största
beklagande. Det förefaller mig, som om den ärade talaren skulle
ha göda skäl, så stadsfullmäktig han är, att tillgodose denna församlingarnas
uttalade önskan. Vad exemplet från Göteborg beträffar,
är det riktigt, att Göteborg haft denna institution, såsom han
säde, från 1857. Men då man skulle omorganisera skolväsendet i övriga
delar av riket, följde man icke Göteborgs exempel utan gick in
på en ny princip, nya linjer, nämligen den principen, att i skolstyrelserna
i allmänhet skulle församlingarna tillsätta hälften och stadsfullmäktige
hälften. Man övergav alltså exemplet från Göteborg och

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folkskoledireltion

m. in.
(Forts.)

Nr 51. 41

Lördagen den 2 juni, e. m.

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
folhskoledirektion

m. m.
(Forte.)

gick på en annan princip, och det synes mig, att den principen har
mycket goda skäl för sig, och att man icke i en hråd vändning skall
övergiva den.

Jag ber att få yrka bifall till den kungl. propositionen.

Herr Ekman, Karl Johan: Jag ber att få bestämt protestera
mot den föregående ärade talarens sätt att söka klubba ned
en motståndare genom att säga, att han talar ovederhäftigt, saknar
erfarenhet o. s. v. Jag vet mycket väl vad jag säger, jag har också
i åratal varit ledamot av stadsfullmäktige och har även flitigt deltagit
i kyrkostämmans arbete i min hemort. Jag vet mycket väl,
huru därvid olika synpunkter göra sig gällande. Jag har icke uttalat
något klander mot direktionens sätt att arbeta, utan tvärtom sade
jag i mitt anförande, att olägenheten av den nuvarande anordningen
är rent formell och att det icke förekommit någon anmärkning med
avseende å direktionens sakliga arbete.

Då nu herr Nyström talade om, att det vore så nödvändigt att
få ifrågavarande val överflyttade till stadsfullmäktige, för att dessa
måtte få tillfälle utse allehanda sakkunniga i direktionen, byggmästare,
läkare, jurister m. fl., vill jag hemställa, huruvida dessa
slags sakkunniga verkligen äro skickade att bevaka de djupare skolintressen
om vilka jag förut talat. De intressen dessa sakkunniga
representera äro tillräckligt tillgodosedda, om stadsfullmäktige få
sätta in halva antalet ledamöter i direktionen. Man får väl icke
förutsätta, att skolråden utse fullkomligt osakkunniga personer utan
att de välja personer, som verkligen äro skickade att bevaka de intressen,
som jag anser vara de viktigaste. Genom dylika val från
ömse håll bli skolans intressen bäst tillgodosedda.

Herr Östberg: Herr greve och talman! Jag begärde ordet,
då herr Clason framhöll, att församlingarnas intresse borde tillgodoses.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på. att konsekvent
borde herr Clason då yrka avslag på varje förändring, ty det förslag
som Kungl. Maj:t framlagt, tillgodoser naturligtvis icke med
nödvändighet alla församlingars intresse. Om skolråden skola ha
elektorsammanträden för att utse ett visst antal, finns det naturligtvis
ingen garanti för att just de yttre församlingar i Stockholm,
som han hade ett så speciellt intresse för, erhålla några representanter.
Så snart man begränsar det antal som skolrådens elektorer
hava att utse, så att detta antal icke längre motsvarar en för
varje församling, finns det naturligtvis ingen garanti för att varje
församling skall bli företrädd i direktionen. Den nuvarande anordningen
hade, yttrade samme talare, visat sig god, eftersom folkskoleväsendet
i Stockholm vunnit en så gynnsam utveckling under
den nuvarande folkskoledirektionens ledning. Ja. detta har naturligtvis
skett genom flera samverkande krafter, men icke har det
varit organisationens förtjänst, ty den har varit mycket tungrodd,
och det är alldeles omöjligt — det säga alla, som deltaga i dess arbeten
-— att längre fortsätta med denna tunga apparat.

45 Bir 51.

Lördagen dca 2 juni, c. m.

Vill man således finna en praktisk, handlingskraftig och duglig
organisation, återstår det ingenting annat än att begränsa antalet
ledamöter. Då kan man icke heller lämna åt var.ie församling
att bliva där representerad, och för att tillsättningen skall bli så
allsidig och sakkunnig som möjligt, torde det vara en praktisk och
lämplig anordning, att en enda valkorporation utser hela direktionen.
Därigenom tror jag, att man får största garantien för att
sammansättningen blir så allsidig som möjlig.

Jag medger, att man naturligtvis kan se detta ur olika synpunkter,
och att det icke i och för sig har så stor betydelse, vilken
ställning man intager till frågan, men om man ser på den praktiska
synpunkten, tror jag, att det förslag, som föreligger från utskottet,
dock har ett visst företräde.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan, såvitt
den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades den förra
propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
grundlagsändringar, åsyftande ytterligare betryggande av riksdagsmans
rätt att obehindrat utöva riksdagsmannakallet.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 333, hade herr Sterne hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning sådana ändringar
kunde vidtagas i gällande grundlagar, att riksdagsman, som
icke vore enligt § 26 riksdagsordningen obehörig att innehava riksdagsmannabefattning,
icke skulle utan tillstånd av den kammare,
vartill han hörde, kunna under pågående riksdag i andra fall än dem,
varom §§ 110 och 111 regeringsformen stadgade, vara sin frihet
berövad och dymedelst hindras i riksdagsmannakallets utövning,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande med stöd av anförda
omständigheter hemställt, att förevarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Edén, Hellberg, Mannheimer, Gullberg och Ericsson
i Vallsta, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava viss
i reservationen angiven lydelse och att utskottet bort hemställa, att

Om ändrad
sammansättning
av Stockholms
Jolkskoledirektion

in. in.
(Forts.)

Ifrågasätta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

» Öl. 46

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ifrågasatta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forte.)

riksdagen i anledning av herr Sternes motion måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida och i vilken utsträckning sådana ändringar skulle kunna
vidtagas i grundlagarna, att riksdagsman, som icke vore
enligt § 26 riksdagsordningen obehörig att innehava riksdagsmannabefattningen,
icke skulle utan tillstånd av den kammare,
till vilken han hörde, kunna under pågående riksdag i andra fall
än dem, varom 110 och 111 §§ i regeringsformen stadgade, berövas
sin frihet och dymedelst hindras i riksdagsmannakallets utövning,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda,

b) av herrar Olof Olsson, Larsson i Västerås, Iiallén, Kropp
och Sterne, vilka, med uteslutande av viss del av motiveringen, instämt
i herr Edéns m. fl. reservation.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag misstänker, att
flertalet i denna kammare inte har den fulla förståelsen för den sak,
som här föreligger. Anledningen kan vara mycket vacker. ° För
manliga sinnen är det onekligen motbjudande att så här gå och
syssla med sig själv och med förmåner åt en själv eller sådant, som
åtminstone ser ut att vara till ens egen förmån.

Den motion angående riksdagsmans rätt att obehindrat utöva
riksdagsmannakallet, som konstitutionsutskottets höger inte kunnat
biträda, har emellertid ett par obestridliga förtjänster. För
det första refererar den direkt till verkligheten, den rör sig inte med
konstruktioner utan med händelser, som nyss timat. Bevismaterialet
är därför i så måtto tungt vägande, att det delvis bokstavligen kan
värderas i kilogram. För det andra vill den bringa klarhet i en
sak, som trots allt inte är klar. Jag säger inte, att grundlagens
paragrafer skulle vara oklara. Tvärtom, för mig äro de fullkomligt
klara. Men händelser kunna foga det så, att grundlagens andemening
trädes för nära. När exempelvis år 1913 ledamoten av andra
kammaren sergeant Martin dömdes till några dagars vaktarrest, då
voro grundlagens paragrafer precis lika klara, som de äro det denna
dag. Men det hindrade inte, att myndigheterna gingo till justitiekanslern
med en förfrågan, huru man borde gå till väga. Man hade
tydligen en förnimmelse av att allting inte var så. som det borde
vara.

Det skydd, som en riksdagsman enligt de nuvarande grundlagsbestämmelserna
äger, är följande. Han kan — enligt § 110 regeringsformen
— inte ställas under tilltal eller berövas sin frihet för
sina gärningar eller yttranden i egenskap av riksdagsman, »utan
att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt
beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt».
Vidare är han enligt § 111, så länge hans fullmakt gäller, »tillförsäkrad
frihet från häktning utom i det fall, att han beskylles för
grov missgärning», och han skall då för att häktning skall få äga
rum antingen hava gripits på bar gärning, eller också skall dom -

Lördagen den 2 juni, o. m.

47 Nr 51.

stol efter skedd rannsakning lia prövat, att häktningen hör äga ram.
Utskottet har således alldeles rätt, då det _ säger, att något annat
skydd än detta enligt gällande grundlagar inte existerar.

Nu vill motionären i år, alldeles som konstitutionsutskottet och
andra kammaren ville det år 1913, att om en riksdagsman dömes
för en förseelse, som inte diskvalificerar honom såsom sådan, att
då straffet skall kunna anstå, så länge riksdagen räcker — för den
händelse, nota bene, att kammaren finner ett sådant uppskov rätt
och riktigt. Och motionären vill vidare, att en kammare skall ha
rätt att bestämma, huruvida frihetsstraff, som redan börjat avtjänas,
skall kunna avbrytas under riksdägssessionen. Det är således två
nyheter, vi möta i motionen, dels den, att riksdagsman inte skall behöva
träda i häkte eller sitta i häkte för vissa förseelser under pågående
riksdag, och dels den att vederbörande kammare skall ha
rätt att besluta i saken.

Jag kan inte tro, att dessa nyheter ha skrämt någon i denna
kammare. Den bilaga, som åtföljer konstitutionsutskottets utlåtande,
ställer dem ju i en mycket lugnande belysning, eftersom den
visar, att man på åtskilliga håll i den utländska lagstiftningen hunnit
tämligen långt på den väg, som motionären vill, att vi här skola
gå. Nu tycker jag personligen inte, att vi alltid tvunget skola titta
oss omkring och se efter, huru andra ha det, innan vi själva våga
göra någonting, men det är nog så i alla fall, att det visst inte saknar
sin betydelse, att man i andra länder kommit till resultat, som
likna dem, som vi här sträva efter. Det ger oss den trygga känslan,
att vi här hemma inte äro alltför originella.

Det är för övrigt mycket alldagliga tankar, som ligga bakom
de strävanden att trygga riksdagsmännens rätt, som det här är
fråga om. Det är verkligen inga djupsinnigheter. Man går ut
ifrån ungefär detta, att vi, som sitta här i riksdagen, vi lyfta nu
visserligen inte världen ur dess hakar, och kanske vi heller inte bidraga
så synnerligen mycket till att den rör sig framåt, men det
lilla vi göra är i alla fall nödvändigt, för att vi inte litet mera allmänt
skola hänge oss åt våra naturliga böjelser att med nit och omtanke
söka förgöra varandra. Detta förlänar åt även den enklaste
ibland oss en viss betydelse, och det gör, att denne enkle man inte
i onödan bör störas i sin gärning. Den omständigheten, att vi dessutom
inte sitta här som självskrivna utan på grund av allmänt förtroende,
mer eller mindre allmänt, innebär väl också en viss garanti
för att vi äro något så när passabla som medborgare. Men
på samma gång äro vi ju ofullkomliga människor, som leva i ett
ofullkomligt samhälle med ofullkomliga lagar, med t. o. m. ofullkomliga
domstolar, och hela denna härva av ofullkomligheter kan ju
ibland bringa oss i situationer, vars kanske mycket ofullkomliga lösning
helt enkelt blir ett fängelsestraff. Då menar jag, att det bör
prövas, huruvida det är absolut nödvändigt, att detta straff ögonblickligen
iskall gå i verkställighet. Ty här är det två intressen som
stå mot varandra: å ena sidan riksdagsmannagämingen och å den
andra sidan straffverkställigheten, och det är verkligen inte i varje

Ifrågasatta
grundlagsänd
ringar till
skydd för ut
övande av riks
dagsmannakallet.

(Forts.)

Nr 51. 48

Ifrågasätta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forts.''!

ögonblick klappat och klart, vilketdera av dessa båda intressen som
bör ha företräde.

Utskottet bar emellertid inte kunnat dela denna min mening.
Det skulle nämligen vara, säger utskottet, ett »oberättigat avsteg
från de allmänna principerna om likhet inför lagen och om omedelbar
verkställighet av ådömda straff». Jag förstår inte det där, det
medger jag. Om det vore så, att det begärdes, att en riksdagsman
skulle dömas efter särskilda lagparagrafer, undantagsparagrafer, och
att han skulle straffas efter särskilda undantagsbestämmelser, då
skulle det verkligen vara ett »oberättigat avsteg från de allmänna
principerna om likhet inför lagen», men det är ju inte alls någonting
sådant, som här begäres. Här är endast fråga om att skjuta
litet på straffverkställigheten, och man kan knappast säga, att detta
är en förmån. Man säger visserligen, att den väntar inte för länge,
som väntar på något gott, men till detta goda har man hitintills åtminstone
inte räknat fängelsestraff.

Utskottet har också en annan betänklighet, i det att utskottet
säger: »Att låta en fälld dom bliva föremål för en kammares överläggning
och med avseende på sättet för sin verkställighet beroende
av dess beslut är uppenbarligen ej förenligt med de grundsatser om
rättskipningens oavhängighet av representationen, som genomgående
utmärka vår författning». Utskottet har i detta sammanhang inte
kommit ihåg riksdagsordningens § 32. i vilken också en del liknande
faror lura. Men alldeles frånsett detta tror jag. att det här
låter mycket värre, än det egentligen är. Ty man bör komma
ihåg två saker: för det första är ju domen redan fälld, utan att
kammaren på något vis störande ingripit, och för det andra skola
ju kammarens överläggningar inte gälla domen i och för sig, utan
huruvida domen skall gå i verkställighet omedelbart eller först vid
riksdagens slut. Att då säga, att detta skulle vara mindre överensstämmande
med rättskipningens oavhängighet, det tycker jag
för min del är att vid bevisföringen använda mera våld. än som
nöden kräver.

För mig personligen ligger det inte alls någonting skrämmande
i den tanken, att en riksdagsman skulle kunna få avbryta ett
straff, som han redan börjat avtjäna, och gå att fylla sin riksdagsmannagärning
här i någondera kammaren. Men den saken föreligger
inte nu, därför att reservanterna inte gatt på den linjen, och jag
vill således — detta för att förekomma onödig diskussion — inte missförstås,
när jag nu ber att få yrka bifall till den reservation, som
är bifogad utlåtandet.

Herr von Gei jer: Herr greve och talman! Några ord till
bemötande av den siste talaren och till försvar för utskottets utlåtande,
vartill jag yrkar bifall, och jag lovar att icke bliva lång.

Det torde vara tillräckligt, att jag härvidlag framhåller den
principiella åtskillnad som föreligger mellan utskottet å ena sidan
samt dess minoritet å den andra. Den siste ärade talaren pekade på
de stadganden i vår grundlag, som stadga om denna särskilda undan -

49 Nr 51.

Lördagen den 2 juni, e. m.

tagsställning, som riksdagsmannen åtnjuter. Jag vill erinra om, att
dessa samtliga stadganden endast och allenast innefattar skydd för
riksdagsmannen mot administrativt godtycke. År 1913 inträffade
en händelse, som den ärade talaren också hänvisade till, och den föranledde
eu motion med enahanda eller liknande syfte som föreliggande
motion. Vid det utskottsutlåtande, som avgavs med anledning
av denna motion, lämnades en uttömmande redovisning angående
ifrågavarande lagparagrafers historia, och av denna framgick med
fullständig evidens just vad jag nyss sade, nämligen att lagstiftaren
aldrig haft någon annan avsikt i denna del än att inskränka sig till
att skydda riksdagsmännen mot administrativt godtycke. Någon
tanke har aldrig varit uppe i vår författning förrän på senare år,
att detta skydd skulle sträcka sig längre, och jämväl omfatta själva
straffverkställigheten, ännu mindre domstolarnas åtgöranden i saken.
Bär ligger just den principiella skillnaden mellan mig och med mig
liktänkande, å ena sidan, samt motionären och utskottsmajoriteten, å
den andra, vilka senare just förorda införa detta nya, just den antydda
nyheten att skyddet skulle omfatta jämväl straffverkställigheten
och, på köpet, domstolarnes åtgöranden, oavsett att härigenom
skulle införas en avsevärd olikhet inför lagen. Jag för min del kan
nämligen icke förstå, att man därvidlag kan hava den meningen,
som den ärade talaren just uttryckte, nämligen att ett tillmötesgående
av kravet om denna utsträckning av principen icke skulle medföra
just detta.

Nå, vad hava nu motionären, utskottsminioriteten och den siste
ärade talaren åberopat till stöd för sitt förordande av en avvikelse
från den princip, som hittills utan någon som helst inskränkning alltid
varit gällande? Motionären åberopar strängt taget icke annat än
ett rättsfall, som den siste ärade talaren också pekade på. Utskottsminoriteten
har i sin reservation därjämte framhållit, att
här skulle vara en lucka i lagen, att de förhållanden, som voro gällande,
då dessa stadganden kommo in i vår regeringsform, voro i
straffrättsligt hänseende annorlunda, och att förhållandena sedermera
blivit så förändrade, att regeringsformens stadganden ej mera
passade in och att denna lucka borde fyllas. Jag vill då bara, på
samma gång som jag hänvisar till 1913 års konstitutionsutskotts
utlåtande i denna del, endast säga, att ett antagande, att förhållandena
nu skulle vara i någon män annorlunda än år 1810, då verkligen
en av de bestämmelser tillkom, som motionären åberopar och
vill hava ändring i, icke är riktigt. Visserligen ha genom utvecklingens
gång en del handlingar blivit kriminaliserade, såsom det
heter, men den rättsuppfattning, som fick sitt uttryck 1810, är
precis densamma, som vi nu hävda.

Det var på en hemställan av ridderskapet och adeln, som år
1810 stadgandet intogs i 111 § regeringsformen och i 4 § riksdagsordningen:
att »Ej må någon riksdagsman i andra fall —--sin

frihet berövas». Samma år antogs en ny riddarhusordning, vari
stadgades, att en huvudman för en adlig ätt skulle frånträda sin
plats i riddarhuset, därest han bleve dömd för urbota straff. Däri

Första hammarens protokoll 1917. Nr 51. 4

Ifrågasatta
grundlagsändringar
till
skydd föi'' utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forts.)

Nr 51. 50

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ifrågasatta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forts.)

ligger skillnaden: det är urbota eller icke urbota straff, som det
gäller, och icke, såsom den siste.ärade talaren ville framhålla, vad
lagen sedermera talar om som diskvalifikationsgrunder för att utöva
riksdagsmannauppdraget. Den uppfattningen var då alldeles klar
för lagstiftaren, att den, som blev dömd till urbota straff, skulle
frånträda sin befattning. Det är samma synpunkt, som vi, utskottsmajoriteten,
vidhålla. Här skulle emellertid finnas en lucka, som
minoriteten anser böra fyllas, men sannerligen jag förstår vilken.
Något egentligt annat skål kan man knappast läsa ut ur reservationen.
Visserligen anför minoriteten jämväl några andra
sakförhållanden men jag kan icke för min del tillerkänna dessa någon
bärande innebörd. Ja, förlåt, jag kan för ögonblicket icke i mitt
exemplar av utskottets utlåtande återfinna det yttrande av minoriteten,
som jag syftar på, men jag kan i alla fall säga, att det går i
den riktningen, att det numera skulle genom den ökade kriminaliseringen
av vissa förut icke i straffkodexen upptagna handlingar
vara flera faror, som lurade på riksdagsmannen, att han skulle
göra sig skyldig till någon förseelse, som medförde urbota bestraffning,
men inte kan detta åberopas som skäl.

Jag kan sålunda för min del icke finna, att några som helst
bärande skäl blivit framförda, varför man skulle avvika från den
princip, som vi hittills obrutet fullföljt. Jag nämnde i början att
förändringen skulle medföra jämväl, att domstolarnes åtgöranden
och beslut skulle dragas in under riksdagens prövning. Utskottsminoriteten
lika väl som den siste ärade talaren ville visserligen
hävda den meningen, att detta icke skulle vara förhållandet, därest
motionens syfte bleve tillgodosett. Jag för min del kan icke alls
dela den åsikten. Den siste talaren sade, om jag icke missuppfattade
honom, att det icke skulle vara fråga om att riksdagen skulle
pröva domstolarnas beslut. Jag vill då därvidlag erinra om en sak,
att det är meningen, att riksdagen skulle hava fakultativ rätt, att
riksdagen sålunda skulle kunna medgiva, att en person, som blivit
dömd till urbota bestraffning och som blivit intagen på straffanstalt,
kunde tagas ut från anstalten eller icke. Huru det skulle kunna
ligga inom möjligheternas område för riksdagen att bedöma, om det
ena eller det andra skulle ske, utan att en noggrann prövning om det
berättigade i domen eller icke föreginge, förefaller mig fullständigt

omöjligt. _ .

Med enligt min mening så svaga premisser vill minoriteten och
nu jämväl den siste ärade talaren för att fylla luckan taga denna
konsekvens, att det skall kunna ankomma på en kammare, huruvida
den vill bestämma, att en på en straffanstalt intagen person skall
uttagas därifrån för att deltaga i kammarens förhandlingar eller
icke. Jag kan för att framhålla den väsentliga skillnaden i uppfattningen
hos utskottsmajoriteten och hos dess minoritet, hänvisa till
att den senare ansluter sig till följande uttalande av 1913 års konstitutionsutskott,
efter det utskottet pekat på denna lucka: »Utskottet
delar ock motionärernas mening därutinnan, att ett sådant sakernas
tillstånd näppeligen är fullt förenligt med riksdagens vär -

51 N''r 51.

Lördagen den 2 juni, c. in.

digliet samt den enskilde folkrepresentantens rätt och hans valmäns
intressen.» Utskottsminoriteten anser det icke förenligt med riksdagens
värdighet, att den antydda, påstådda luckan kvarstår ofylld.
Jag för min del däremot finner det vara hra litet förenligt med riksdagens
värdighet, att vi skola antaga en lag, vars konsekvens bleve,
såsom någon talare sade år 1913, då det årets motion behandlades,
att en person skulle kunna alternera mellan Helgeandsholmen och
Långholmen. Detta torde vara nog för att angiva den principiella
skillnaden i saken.

Det är dock en liten punkt, som jag vill framhålla. Den siste
ärade talaren var även inne på, att det här gällde kommittenternas
intressen, att det enligt deras mening vore en skyldighet att tillse,
att en person, som icke begått någon diskvalificerande handling, icke
skulle vara oberättigad att deltaga i riksdagens förhandlingar, utan
att det var riksdagens skyldighet att tillse, att även han kunde fullgöra
sitt uppdrag. Detta är endast ett fall, en sida av frågan, om
kommittenternas intresse vid förfall för en riksdagsman. Där äro
mångfaldiga andra omständigheter och förhållanden, som göra, att
en riksdagsman -icke är i tillfälle att fullgöra sitt uppdrag, t. ex.
sjukdom och annat. Detta är endast en sida, och jag vill för min
del säga, att det är en ganska obetydlig sådan, ty jag tror och vill
hoppas, att även om en sådan lag som ifrågasatts, skulle komma
till stånd, den icke ofta skulle kunna komma i tillämpning. Det är
bara en obetydlig deltalj av denna svåra fråga om suppleantskapet
som sammanhänger med frågan, som på det viset skulle tillgodoses.

Jag nämnde, när jag började mitt anförande, att lagens avsikt
både varit att förekomma administrativt godtycke. Det förefaller
mig, som om ett antagande av ifrågavarande förslag skulle i stället
för att hindra ett godtycke införa ett annat, ty det måste bliva mer
eller mindre godtycke, huruvida en kammare skulle bifalla en hemställan
i den riktning, som motionen avser.

Till slut, herr greve och talman, kan jag icke neka mig att i
detta sammanhang dock peka på något; som jag, kanske med orätt
tycker mig skönja som bakgrund till det hela. Det förefaller mig,
att man ur motionen och jämväl i någon mån av utskottsminoritetens
yttrande i denna sak kan läsa ut någonting annat än som nu berörts,
ävensom detta icke alldeles tydligt utsäges och betoningen icke faller
därpå. Det skulle vara en önskan att vissa slag av brott icke skulle
få den karaktär, som den nuvarande rättsuppfattningen ger dem,
utan en annan social hallstämpel, skulle givas; jag syftar på de s. k.
åsiktsbrotten, som på senare tider så ofta komma på tal. Jag vill då
bara erinra om att, om man ger sig in på denna väg, en mycket stor
fara, dock lurar. Man skulle tillerkänna den brottslige rätt, att efter
subjektiva skäl själv bedöma sin handlings brottslighet eller icke.
Det är dock fråga om brott mot skriven lag, men därest en lagbrytare
endast genom att lägga ett efter hans sätt att se saken mer eller
mindre ideellt mål eller syfte i sin handling, skulle hava rätt att
därigenom få brottslighetsmomentet högst avsevärt avtrubbat för att
icke säga hävt. skulle konsekvenserna bliva farliga nog. En dylik

Ifrågasatta
grunillagsänil
ringar till
skydd för ut
övande av riks
dagsmannak
al let.

(Forts.)

Xr 51.

Ifrågasätta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forts.)

52 Lördagen den 2 juni, e. m.

uppfattning innebär en verklig fara, och då jag icke kan frigöra
mig från misstanken, att detta i någon mån utgör ett led i denna
riktning, ber jag, herr greve och talman, att jämväl på denna grund
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannheimer: Herr talman! Det måste förvåna i

ganska hög grad, när den föregående ärade talaren så pass utförligt
uppehöll sig vid en sådan anmärkning- mot reservanternas förslag,
som den, att reservanterna ville förorda en anordning, varigenom
en riksdagsman, som håller på att avtjäna ett frihetsstraff, skulle
genom kammarens samtycke medgivas ett avbrott i detta straff för
att fortsätta med utövandet av sin riksdagsmannabefattning. För
det första vill jag säga, att den ärade talaren bort, om han hade jämfört
den motion, över vilken utlåtandet är avgivet, med reservationens
kläm, hava funnit, att motionären hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla om en utredning rörande
sådan ändringar i grundlagarna, varigenom en riksdagsman, som
icke är enligt 26 § riksdagsordningen obehörig att innehava sin riksdagsmannabefattning,
icke må utan tillstånd av kammaren »vara
sin frihet berövad», då däremot det i reservationen står, att han
icke må kunna »berövas sin frihet». Den förste talaren i detta
ärende framhöll också uttryckligen, att reservanterna icke velat gå
med på motionärens förslag, utan att de begränsat sig till en utredning,
om man icke skulle kunna utsträcka det skydd, som en riksdagsman
har, till att omfatta det, att en riksdagsman, som är
dömd till frihetsstraff, skulle genom kammarens beslut kunna erhålla
uppskov med detta straff, alltså icke erhålla avbrott, utan endast
uppskov.

Det synes mig, att hela denna fråga är så ytterst enkel att överblicka,
och att ingen borde kunna motsäga, att det bär är någonting,
som behöver utredas. Det är ju så, att på grund av 26 § riksdagsordningen,
som stadgar, under vilka villkor en riksdagsman är obehörig
att utöva sitt uppdrag, en riksdagsman kan begå åtskilliga
brott och förseelser utan att därför bliva obehörig att utöva sin befattning.
Det är ett helt stort område av brott och förseelser. Om
nu en riksdagsman under pågående session genom laga kraftvunnen
dom blivit dömd för en dylik förseelse, kan han, om straffet
omedelbart skall verkställas, icke utöva sin befattning. - Han har
ingen rätt att avsäga sig, och alltså kommer platsen att stå tom. Det
måste medgivas, att detta är en olägenhet. Och om man också anser
att det är svårt att peka på huru denna fråga, som visst är grannlaga,
bör lösas, borde dock alla kunna vara ense om, att den behöver
lösas. Jag vill erinra den föregående talaren om, att när denna fråga
var under debatt år 1913 i andra kammaren, uppträdde i den kammaren
en annan också mycket konservativ jurist, lagutskottets ordförande,
och framhöll, att han mycket väl kunde tänka sig, att en
mängd av dessa förseelser, som en riksdagsman kan begå och riskera
att, få frihetsstraff för, äro av den natur, att de icke borde utestänga
en riksdagsman från rätten att utöva sin befattning. Han framhöll

Lördngen den 2 juni, c. m.

53 Nr Bl.

disciplinstralf, vissa politiska förbrytelser och andra sådana. Han
ville nu visserligen använda en annan linje än utskottet tänkt sig,
nämligen att man skulle försöka uppräkna i grundlagen de olika
grupper av brott som voro av denna natur. Jag tror icke, att det
vore så lyckligt. Det vore svårt att uttömmande omnämna alla dessa
olika förseelser. Men han ville i alla fall vara med om en reform,
vilket den föregående ärade talaren icke ville. När vi nu tala om
åsiktsförbrytelser och politiska förbrytelser, kunna vi erinra oss, att i
det strafflagsförslag, som herr Thyrén framlagt, han fäst mycket
stort avseende just vid detta slag av brott och ju, såsom herrarna
veta, föreslagit ett särskilt slags hedersfängelse särskilt avsett för
sadana som begått aylika förseelser, ett slags »custodia honesta»,
och detta just därför, att en sådan person alls icke behöver hava gjort
sig_skyldig till någon moralisk förkastlig gärning. Nu skulle man,
enligt vad reservanterna tänkt, utreda, under vilka villkor man kunde
lägga i kamrarnas makt att avgöra, huruvida en förseelse är av
den natur, att riksdagsmannen bör avbryta sin befattning, och att
behov av en dylik utredning är behövlig synes som sagt mig uppenbar.

Jag vill gent emot den föregående talaren framhålla, att, på
sätt framgår av den bilaga, som är bifogad betänkandet, man överallt
i de stora kulturländerna vidtagit anordningar i den riktning,
som vi här önska få tillämpade i vårt land. Där har man medgivit
uppskov med verkställighet av straff. Man har där på vissa håll
sökt gå fram på den vägen, att man medgivit en kammare att avbryta
ett straffprocessuellt förfarande, så att man därigenom åstadkommer
att en dom icke faller under pågående session. Det är också
någonting, som under en blivande utredning kan tagas under
övervägande, om man icke skulle kunna komma fram på den vägen
och sålunda undanröja den olägenhet, som framhålles i motionen.

Nu vill jag till sist framhålla en sak, som jag tror varit avgörande
för denna motions öde. På föredragningslistan förekommer
under nästa punkt en annan fråga, som vi således om några minuter
få behandla, och vilken står denna fråga mycket nära, nämligen en
fråga, som väckts i en motion av herr Hallén. Herr Hallén har
väckt uppmärksamheten på det stadgande i våra grundlagar, varigenom
en riksdagsman, som blivit dömd medborgerligt förtroende förlustig,
därigenom, innan domen vunnit laga kraft, blir obehörig att
utöva sin riksdagsmannabefattning, och önskar ändring i denna
punkt. Nu har utskottet så gott som enhälligt, således även högerns
medlemmar i utskottet, föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t, däri
man skulle begära en utredning, huruvida icke denna olägenhet, som
herr Hallén framhållit, kunde avhjälpas på det sätt, att för en sådan
riksdagsman, vilken blir obehörig därigenom, att diskvalifikationsgrunden
icke fastställes, men hålles svävande, en suppleant finge
inträda i hans ställe, tills domen vunnit laga kraft. Skulle således
genom den laga kraftvunna domen hans straff icke ha den påföljd,
att han blir medborgerligt förtroende förlustig, skulle han få träda
in i riksdagsmannaskapet igen och suppleanten få frånträda det -

Ifrågasatta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forte.)

Nr 51. 54

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ifrågasatta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forts.)

samma. Då denna motion kom före i utskottet, kade utskottet redan
behandlat herr Sterners motion och fattat avgörande beslut över
den, och från högerhåll var man icke villig att riva upp det beslutet
för att behandla frågan i samband med herr Halléns motion, vilken
rörde samma sak. Problemet ligger i ena fallet precis så som i
det andra; i det Hallénska fallet är det så, att därför att en riksdagsman
är obehörig och av denna anledning icke kan utöva sin
befattning, hans plats står tom i kammaren, och man vill då försöka
åstadkomma en anordning, varigenom platsen icke kommer att stå
tom. Här är det åter en riksdagsman, som är behörig, men till följd
av ett frihetsstraff icke är i stånd att utöva sin befattning. Varför
då icke söka att i detta fall lösa frågan på samma sätt som högern
varit med om, då det gällt lösningen av den andra frågan? Min tro
är, att om vi i utskottet icke avgjort herr Sternes motion tidigare än
herr Halléns, vi säkerligen kunnat enas om den linjen. Och då menar
jag, att skall man skriva till Kungl. Maj:t, vilket jag antager blir
kammarens beslut, i anledning av herr Halléns motion, förefaller det
mig, att man också skulle kunna skriva till Kungl. Maj:t i denna
punkt, så att denna fråga komme till behandling i samband med den
andra.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr von Geijer: Endast några ord i anledning av den

siste ärade talarens yttrande. Han förebrådde mig, att jag, när jag
talade om de konsekvenser, ett bifall till reservationen skulle medföra,
hade missförstått åtminstone den liberala fraktionens reservation,
och att jag i orden »berövas sin frihet» lagt in mera, än dess
förkämpar hade avsett.

Jag får då lov att säga, att den upplysning, som den siste ärade
talaren här lämnade angående innebörden av detta stadgande, är
för mig alldeles ny, och att detta icke framhölls såsom någon konsekvens
i utskottet. Jag vill hänvisa till att den förste ärade talaren
förklarade, att han icke baxnade ens för att den följden skulle
finnas — så vitt jag förstod honom rätt.

Emellertid är det något annat jag här vill säga. Är det verkligen
meningen att det blott skulle bliva ett uppskov med straffet,
ej något avbrott? Hur skulle det ställa sig, om en person genom
högsta domstolens utslag skulle omedelbart eller strax innan riksdagen
sammanträder bliva dömd till urbota straff? Skulle icke vad
herrarna syfta på då också vinna tillämpning eller skulle det blott
tillämpas, om han under sittande riksdag blir dömd till frihetsstraff?
Men det blir ju någonting halvt, en halvmesyr, och det kan
icke vara meningen.

Då. den siste talaren gentemot mig yttrade, att en talare, som
skulle tillhöra samma parti som jag, både uttryckt sympatier för en
viss modifikation av denna sak, att man t. ex. skulle kunna angiva
vissa slag av brott, för vilka straffverkställigheten saklöst kunde
anstå någon tid, vill jag dock erinra den ärade talaren om att un -

55 Nr 51.

Lördagen den 2 maj, e. in.

der diskussionen i konstitutionsutskottet även den frågan uppdrogs,
men icke vann anklang och detta just från yttersta vänsterhåll. Jo,
jag har antecknat det, herr Mannheimei, i mina papper. Bet förklarades
då från den sidan, att detta skulle icke vara tillfredsställande,
emedan de politiska förbrytelserna på den vägen icke skulle
få rum.

Vad frågan om det påstådda sammanhanget mellan ifrågavarande
ärende och det, som är upptaget under nästa punkt, beträffar, vill
jag framhålla, att herr Mannheimer icke givit akt på hur jag betonade
den principiella skillnaden i våra olika ståndpunkter, och att
det är dels riksdagens inblandning i ifrågavarande sak, som jag opponerade
mig emot, och dels emot att straffverkställigheten skall uppskjutas
just för att gynna ett eller annat intresse härvidlag. Det
är en principiell skillnad. Här föreslås i herr Halléns motion, att
det icke skulle vara meningen, att vedefbörande bleve diskvalificerad,
förrän saken genom laga kraftvunnen dom blivit avgjord. Det
är någonting helt annat än att skriva en sådan lag, som herrarna
föreslå. Jag kan icke se något som helst samband mellan dessa
två saker.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag förstår mycket val
att en ny begäran om ordet väcker en viss förstämning, men Vi måste
naturligtvis söka reda ut, vad vi egentligen diskutera om. Annars
blir det hela lätt ett slags diskussionelit straffarbete.

Angående tolkningen av grundlagsparagraferna råder ingen
oenighet. I den saken äro vi fullkomligt ense. Om grundlagsparagraferna
både innehållit det nya, -som motionen kommit med, då
hade motionen naturligtvis inte väckts.

Jag -säde dessutom mycket tydligt ifrån, att för mig låg det
ingenting beklämmande i denna ambulering mellan Långholmen och
Helgeandsholmen, som man här refererat till, men jag säde, att den
saken diskutera vi inte nu, därför att reservanterna inte gå på den
linjen. Tvistepunkten ligger alltså inte där. Yad som skiljer är
detta, att reservanterna vilja, att om en riksdagsman under riksdagstiden
dömes för en förseelse, som inte diskvalificerar honom såsom
riksdagsman, den kammare, han tillhör, skall få rätt att bestämma,
huruvida -straffet skall gå i verkställighet Omedelbart, eller om man
Skall kunna skjuta på det tills riksdagstiden är ute. Nu säger man,
och det gjorde herr von Geijer, att detta innebär en olikhet inför lagen.
Jag å min sida tillät mig säga, att jag inte kan finna detta,
och jag sökte också ange skälen härför. Det är just bär, som kraften
i diskussionen bör sättas in. Att vid sidan om ge sig ut på exkursioner
på åsiktsbrottens område förefaller mig vara mycket
olämpligt vid den bär tiden på dygnet. Jag misstänker, att -den diskussionen
skulle taga ännu starkare intryck av den sena timmen
än den diskussion, som redan förts, har tagit.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt
därunder framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till

Ifrågasatta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forts.)

Nr 51. 56

Lördagen den 2 juni, e. m.

Ifrågasatta
grundlagsändringar
till
skydd för utövande
av riksdagsmannakallet.

(Forts.)

Om upphävande
av
viss diskvaliJikationsgrund

för riksdagsmannaskap.

vad utskottet i nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Edén
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckt motion om ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 344, hade herr Hallén hemställt, att riksdagen
ville för sin del antaga till vilande för grundlagsenlig behandling
följande förslag till ändrad lydelse av § 26 mom. c) riksdagsordningen: »—

— — — — — — — — — — — — —-

den, som till följd av laga kraftvunnet utslag är förlustig medborgerligt
förtroende eller ställd under framtiden för brott, som medför
förlust av sådant förtroende.»

Utskottet hade i ‘föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen i anledning av herr Halléns motion måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag i
syfte att riksdagsman, som blivit ådömd straffpåföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen, ej skulle, så länge domen icke vunnit laga kraft,
på den grund vara obehörig att innehava riksdagsmannabefattning,
utan allenast att utöva densamma, och att, vid sådant fall, suppleant
skulle inkallas för att under nämnda tid utöva hans befattning.

Reservationer både anförts

dels av herrar Olof Olsson, Larsson i Västerås, Kropp, Sterne
och Magnusson i Kalmar, vilka yrkat bifall till motionen;

dels av herr Ekman, vilken likväl ej angivit sin mening.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina
herrar! För närvarande stadgas, att den skall icke godkännas
som riksdagsman, som är dömd till förlust av medborgerligt förtroende,
även om denna dom icke vunnit laga kraft.

Nu föreslås det, att då domen icke vunnit laga kraft och således
endast underrättens utslag, varigenom förlust av medborgerligt
förtroende ådömts, föreligger, men talan ifullföljes till högre rätt,
riksdagsmannen icke skall berövas sitt riksdagsmannaskap, utan endast
avstängas från att utöva det, och i hans iställe inkallas en
suppleant. Jag bär icke kunnat biträda utskottets förslag härutinnan.
Det innebär givetvis en sänkning i pretentionerna på en riksdagsmans
oförvitlighet. Ty antag att sedermera underrättens utslag
fastställes av de högre domstolarna, så bär dock riksdagsman -

Lördagen den 2 juni, e. in.

57 Nr 51.

nen ända från början varit obehörig att utöva detta riksdagsmanna- Om uppskov,
som han fortfarande innehaft, låt vara att i hans ställe till- hävande av
fälligtvis inkallats eu suppleant. Valkretsen har kanske ett eller Pkatiunsglund
flera år representerats av eu person, som faktiskt gjort sig skyldig för riksdagstill
en för riksdagsmannauppdraget diskvalificerande straffpåföljd, mannaskap.
Därigenom att ''bifall lämnas till denna förändring, sättas kvalifi- (Forts.)
kationerna på en riksdagsman lägre än de, som gälla för en stadsfullmäktig,
en ordförande i kommunalstämman o. s. v. Jag kan icke
tro, att sådant höjer riksdagens anseende.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är, att utskottet här
föreslår, att när en riksdagsman på detta sätt suspenderas eller får
ledighet från sitt riksdagsmannaskap, därför att han dömts förlustig
medborgerligt förtroende, skall tillfälligtvis inkallas en suppleant.

Inom utskottet har man icke närmare angivit, huru detta skall ske.

En sådan nyhet finner jag ganska betänklig, i synnerhet om man
ser på konsekvenserna. Man kan naturligtvis icke inkalla en suppleant
endast för ett tillfälle som detta, utan införes denna anordning
i lagstiftningen, blir följden, att när en riksdagsman blir sjuk fjorton
dagar, tre veckor, skall genast en suppleant inkallas. På samma
sätt, om en riskdagsman begär ett par veckors ledighet, kommer
det säkerligen att fordras, att suppleant skall inkallas, ty viktiga
voteringar kunna ju under tiden inträffa. Det blir ett springande
ut och in av suppleanter, vilka helt plötsligt skola inträda i ärendenas
behandling och deltaga i avgörandena. Jag hemställer om
det kan vara riktigt. Det hela går ut ifrån det betraktelsesättet,
att riksdagsmannen är endast ett voteringsnummer, och att det viktigaste
av allt är, att han är på sin plats vid voteringarna. Jag bär
en helt annan uppfattning av saken. Jag tror, att riksdagsmannens
värde framför allt beror på hans karaktär, hans insikter, erfarenhet
och kännedom om det politiska livet och frågornas läge och sammanhang.
Allt detta kan man icke i samma grad förutsätta hos en
suppleant. Jag tror, att det skulle bli ganska äventyrligt. Införes
denna suppleantinstitution, misstänker jag också, att ledigheterna
från riksdagsarbetet komma att väsentligt ökas. Vad som mycket
hejdar ledighetsansökningarna är naturligtvis, att man icke vill vara
borta från voteringarna. Men blir det möjligt att kalla in en suppleant,
tar jag för givet, att det kommer att bli en ganska livlig omsättning
i riksdagen. För att emellertid icke vid denna timme uppkalla
diskussion skall jag icke framställa något yrkande, så framt
icke den följande debatten skulle föranleda därtill.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag har också reser verat

mig, och även jag har ett yrkande att göra; jag ber därför att
få förutskicka ett par ord.

Hur § 26 riksdagsordningen för närvarande lyder, känna kammarens
ledamöter till. Hur motionären vill ha den, förutsätter jag
också vara bekant. Inom utskottet har man inte velat bifalla motionen,
men man har heller inte helt velat avslå den. Resultatet
av de stridande krafternas spel har följaktligen blivit en kompromiss,

Nr Öl. 58

Lördagen den 2 juni, e. m.

häZJfa» s?.m,infört ett nytt begrepp i grundlagen, nämligen suspension av
viss diskvali- riksdagsmannaskap.. Jag förmodar, att den drivande faktorn därfikationsgrund
vadlag vant den misstanken, att riksdagen inte skulle kunna hålla

lalZ f-g ren flån obekv;lnia element Jag kan inte se så missmodigt på
T0“T tinSen och människorna. Jag har dessutom mycket svårt att för■>
sona mig med det föreslagna suppleantskapet, men då jag är rädd,
att en diskussion om dessa ting skulle föra oss in på subtiliteter,
som knappast ha någon betydelse för praktisk politik, så avstår ja"
darifran, herr talman, och yrkar helt enkelt bifall till herr Halléns
motion.

Herr Ek,man, Karl Johan: Gent emot vad som nyss

yrkats vill jag nu. herr talman, yrka avslag å utskottets hemstäl o

Hen C las o n: Vid denna sena timme skall jag icke upptaga
någon diskussion utan endast med hänvisning till vad utskottet anfort.
yrka bifall till utskottets hemställan. Jag skall dock påpeka,
att utskottet icke har förordat suppleantinstitutionens införande som
en generell institution.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att rörande nu föredragna utlåtande yrkats : l:o)
att vad^utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle
avsla saval utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen;
och o :o) att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

, ,Vld a°yo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlå tande

nr 22, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
JVLaj:t angående revision av grundlagens föreskrifter om riksdagsmans
otänkbarhet och rätt att utöva sitt riksdagsmannaskap, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt

ning omändra ånyo konstitutionsutskottets. utlåtande nr 23, i an kammarms

t ay.Jac^t motion angående utsträckning av andra kammarens

Junktionstid. funktionstid.

I en inom forsta kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hanvisad motion, nr 43, hade herr Clason hemställt, att riksdagen
vide såsom vilande i grundlagsenlig ordning antaga sådana förändrade
bestämmelser i riksdagsordningen, att valperioden till andra
kammaren bleve fyraårig.

,,].,IJttott? bade 1 förevarande utlåtande på anförda grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av herr Cl asons motion måtte så -

Lördagen don 2 juni, e. in.

59 Nr 51.

som vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga ett i utlåtandet
intaget förslag till ändrad lydelse av §§ 103 och 108 reregeringsformen
samt § 13, § 14 mom. 2, § 15 mom. 1 och 4, § 17
mom. 1 och 2, § 21, § 69 och § 70 riksdagsordningen, så ock til]
övergångsstadganden i regeringsformen och riksdagsordningen.

Reservation hade avgivits av herrar Cluson och von Mentzer
mot viss del av motiveringen.

§ 15 mom. 1 riksdagsordningen skulle enligt det av utskottet
framlagda ändringsförslaget lyda sålunda:

1. I varje valkrets väljes, efter folkmängden vid början av
tredje året näst före den fyraårsperiod, för vilken valen gälla, en
riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel
av rikets folkmängd.

Herr C 1 a s o n: Herr greve och talman! I den grundlagstext,

som förekommer på sid. 13 i detta betänkande, bär av ett förbiseende
vid redaktionen ett misstag insmugit sig. I § 15 har utskottet föreslagit,
att den nuvarande lydelsen »I varje valkrets väljes, efter folkmängden
vid början av andra året näst före den treårsperiod» o. s. v.
skall utbytas mot »I varje valkrets väljes, efter folkmängden vid
början av tredje året näst före den fyraårs period» o. s. v.
Därvid förbisågs av utskottet, att man i detta fall icke som i föregående
paragraf räknar framåt från den pågående valperiodens början,
utan man räknar tillbaka från den kommande valperioden.
Utbytet av »andra året» mot »tredje året» beror således här på ett
misstag.

Emellertid har detta förbiseende haft det goda med sig, att
uppmärksamheten blivit fäst därpå, att man i själva verket på detta
område kan vinna en avsevärd förbättring av nuvarande förhållanden
genom att helt enkelt stryka dessa ordningstal både »andra»
i den nuvarande texten och »tredje» i den föreslagna texten och låta
valkretsindelningen verkställas efter folkmängdssiffran vid början
av året näst före valperioden. När denna grundlagsbestämmelse
först skrevs, trodde man sig nämligen icke om att kunna låta valkretsindelningen
bero på folkmängdssiffrorna från det näst föregående
året, utan trodde, att man skulle behöva gå tillbaka ytterligare
ett helt år. Det har emellertid nu visat sig icke möta ringaste
olägenhet att använda siffrorna för det år, som slutar omedelbart
före den nya valperiodens inträde, och under sådana förhållanden
hava vi inom utskottet, när vi fingo vår uppmärksamhet
fäst härpå, enat oss om att det vore lämpligare att i sammanhang
med de övriga ändringarna också vidtaga denna ändring. Därav
vinner man den fördelen, att man får de färskast möjliga folkmängdssiffrorna
att ligga till grund för den valkretsindelning, som
här kommer i fråga.

På grund härav skall jag alltså be att få hemställa, att § 15
får följande lydelse: »§ 15. 1. I varje valkrets väljes, efter folk mängden

vid början av året näst före den fyraårsperiod», o. s. v.

Om utsträckning
av andra
kammarens
funktionstid.
(Forts.)

Nr 51. 60

Lördagen den 2 juni, e. m.

°2 “TZt E“lellftid1 föranleder detta yrkande också, att jag måste framställa
kammarens e1? ^ritande om ändring 1 motiveringen. Motiveringen i denna del
funktionstid. sid. 10 kar nämligen skrivits med hänsyn till den grundlagstext,
(Forts.) som förekommer i klämmen, ock där måste också en omredigering ske.

Den skulle bestå däri, att i stället för tredje ock fjärde meningen av
första stycket, som nu börjar »I §§ 14 och 15» o. s. v. skall sättas
följande: I § 14 bör därjämte orden »andra året inom en treårsperiod»
utbytas emot »tredje året inom en fyraårsperiod», så att
ändringar i valkretsindelningen fortfarande såsom hittills byggas
på folkmängdsförhållandena vid början av året näst före det, då
valet sker. Även i § 15 bör »treårsperiod» utbytas mot »fyraårsperiod».
_ I detta sammanhang föreslår utskottet jämväl, att i paragrafens
inledning orden »vid början av andra året näst före» valperioden
utbytas mot »vid början av året näst före». För den
reglering av antalet riksdagsmän mellan valkretsarna, som enligt
denna paragraf skall verkställas av Konungen, är det nämligen
uppenbarligen. önskvärt, att de senast tillgängliga folkmängdssiffrorna
läggas till grund, och det möter numera intet hinder att därvid
använda siffror från året näst före valperiodens början.

Jag ber att få tillägga, att de ändringsförslag beträffande text
och motivering, som jag nu framburit här, framföras i andra kammaren
vid behandlingen av detta ärende av konstitutionsutskottets
ordförande.

Jag hemställer om proposition på dessa förslag.

Herr Ström: Bara några korta ord! Jag skulle, om det icke
hade varit så sent, ha tagit tiden något mera i anspråk. Ku skall
jag endast, för att det ändå icke skall bliva en fullständig enighet
om detta reaktionära förslag, be att få framföra min avvikande
uppfattning.

Det är visserligen glädjande, att finna, att man ibland kan gå
mycket hastigt på reformstråten här i landet, men det skulle varit
ännu mera glädjande, om det hade gällt en reform i den rätta riktningen.
Ku är det en reform baklänges, och vad som är så mycket
värre, den har i utskottet genomförts av alla de tre stora partierna,
de tre högerpartierna, både det konservativa, det liberala
och det isocialdemokratiska högerpartiet. För att det ändå i kammaren
och i protokollet skall finnas en vänsterröst, som går däremot,
och som hävdar demokratiens gamla ståndpunkt i denna fråga och
svenska folkets. sedan sekler rotfästa rätt i detta avseende, skall
.jag taga mig friheten att yrka avslag på det föreliggande förslaget.
Jag skall göra det framför allt, därför att jag anser, att förslaget
är en reform bakåt, att det går emot valmännens rätt, att det är
ett konserverande av andra kammaren, ett steg att göra den alltför lik
den första på ett viktigt område, då den i stället bör vara den så
olik som möjligt, att det är ett ålderdomsteckei) i en tid våren
och ungdomen börjar återvända till andra folk. Jag skall därför
be att få yrka avslag.

Lördagcu deu 2 juni, c. in.

61 Nr 51.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade lierr Om uuträcktalmannen,
att, förutom beträffande motiveringen, till vilken hanm”3 av andra
ville återkomma efteråt, såvida omständigheterna därtill föranledde, funHion»tid
hade i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats: '' (Fortsi
l:o), av herr Clason, att såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas ett från utskottets förslag till ändrad
lydelse av §§ 103 och 108 regeringsformen samt § 13, § 14 mom. 2,

§ 15 mom. 1 och 4, § 17 mom. 1 och 2, § 21, § 69 och § 70 riksdagsordningen,
så ock till övergångsstadganden i regeringsformen
och riksdagsordningen allenast i så måtto skiljaktigt förslag, att
i § 15 mom. 1 riksdagsordningen det näst efter orden »folkmängden
vid början av» förekommande ordet »tredje» utelämnades; och
2:o) att de föreliggande grundlagsändringsförslagen skulle förkastas.

„Härefter gjordes till en början proposition på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt vidare proposition
på avslag därå; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till herr Clasons
berörda yrkande och vidare på avslag därå; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande härefter motiveringen, fortsatte herr talmannen,
hade annat yrkande ej förekommit, än, av herr Clason, att vad utskottet
yttrat skulle godkännas med den ändring, att i stället för
tredje och fjärde punkterna av det med »Bestämmelser» börjande
stycket å sid. 10 i utlåtandet insattes följande: I § 14 böra därjämte
orden »andra året inom en treårsperiod» utbytas mot »tredje
året inom en fyraårsperiod», så att ändringar i valkretsindelningen
fortfarande som hittills byggas på folkmängdsförhållandena vid
början av året näst före det, då valet sker. Även i § 15 bör »treårsperiod»
utbytas mot »fyraårsperiod». I detta sammanhang föreslår
utskottet jämväl, att i paragrafens inledning orden »vid början
av andra året näst före» valperioden utbytas mot »vid början av
året näst före». För den reglering av antalet riksdagsmän mellan
valkretsarna, som enligt denna paragraf skall verkställas av Konungen,
är det nämligen uppenbarligen önskvärt, att de senast tillgängliga
folkmängdssiffrorna läggas till grund, och det möter numera
intet hinder att därvid använda siffror från året näst före
valperiodens början.

Därefter gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets
motivering oförändrad samt vidare på bifall till herr Clasons
i fråga om motiveringen framställda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Nr Öl. 62

Lördagen den 2 juni, e. m.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckt motion angående sammanförande
av kommunala val till färre valkampanjer, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

. Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående anslag för
anordnande av spannmålslagerhus och fryshus ävensom en i ämnet
väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande nr
56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i. avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m., biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.''

Vid förnyad föredragning av första särskilda utskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motion angående krigstidshjälp åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare, som varit
anställda hos riksdagen eller i dess verk, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Justerades ytterligare fem protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 12,35 på natten.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

172612