RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1917. Första kammaren. Nr 36.

Onsd.agen den 25 april, e. ni.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Justerades sjutton protokollsutdrag för det på förmiddagen
liållna sammanträdet.

Fortsattes föredragningen av lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
barn utom äktenskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Punkten A).

Utskottets förslag till lag om barn utom äktenskap.

1 §■

Denna paragraf kade följande lydelse:

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern
gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som
tillkom henne såsom ogift.

Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet
sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av
barnets förmyndare, om det är omyndigt, och av barnet självt, om
det fyllt aderton år.

I herr Petterssons i Södetälje vid punkten A) först antecknade
reservation hade beträffande nu föredragna paragraf förordats följande
lydelse:

Barn utom äktenskap erfhåller faderns släktnamn, där ej modem
giver det sitt släktnamn. Är modern gift, eller är hon frånskild
hustru, erhåller barnet i sådant fall det släktnamn, som tillkom modern
såsom ogift.

I sagda reservation, såvitt nu är i fråga, hade, utom andra, herrar
Stör ner och Petrén instämt.

Vid föreliggande paragraf hade reservation anförts jämväl av
herrar Gezelius och Högberg, greve Spens samt herrar Permansson

Första kammarens protokoll 1917. Nr 36. 1

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

Nr 36. 2

Onsdagen den 25 april, e. m.

Lagförslag om ocfo Funt, vilka i anslutning till ett av en utav lagrådets ledamöter
barn atom uttalande föreslagit, att paragrafen måtte erhålla följande

äktenskap. Jy^jglge*

(Fort8,) Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern

gift, eller är hon änka eller frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn,
som tillkom henne såsom ogift. . o .

Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make ma giva barnet
sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av
barnets förmyndare, om det är omyndigt, och av barnet självt, om det
fyllt aderton år.

Herr St är n er: Herr talman, mina herrar! ^ Då jag som medlem
i lagutskottet och reservant nu för första gången tar till orda
i detta ärende, så finner jag mig i anledning av vad som förekommit
vid den föregående behandlingen vilja giva det erkännande, ^ som
också först kommit till uttryck att detta lagförslag ligger pa ett
högt plan. Så vitt en lekman kan bedöma utgör det ett stort framsteg.
Det lämnar erkännande åt rätts- och humanitetsprinciper pa
området, vilka förut varit mindre beaktade. Det är tyvärr så, att de
oäkta barnen överallt haft en förbisedd och dålig ställning. Detta
har kanske ytterst varit uttryck för en kyrklig uppfattning om arelösheten
i förbindelsen mellan de oäkta barnens föräldrar. Därigenom
har blivit följden, kan man säga, att »fädernas missgärningar»
i upprörande grad gått ut över barnen. Naturligtvis ha dessa strävanden
allestädes varit uttryck för en önskan att gynna äktenskapet
och giva helgd däråt. Men det har faktiskt gatt sa, att samhällets
dom, kyrkans straff och moralens harm över de otillåtna förbindelserna
drabbat dessa förbindelsers oskyldiga frukter.

Häremot måste, när förslag till en ny lagstiftning pa området
föreligger, göras ett kraftigt uppbrott. Och endast i den man detta
sker tillräckligt kraftigt och klart kan den allmännaste tillfredsställelsen
vinnas. Det är ock därför, som — med erkännande åt lagstiftningens
framsteg — manga önskat åstadkomma förbättringar och
förändringar i avsevärdare grad än vad lagförslaget innebär.

Betraktar man den föreliggande lagen i och för sig, så torde man
få erkänna, att den i jämförelse med förutvarande ^rättsåskadning
och lagbestämmelser utgör ett mycket stort steg framåt. Man skulle
väl kanske till och med våga säga, att knappast någon av de länders
lagstiftningar, vilka vi åberopat som föredöme, tagit lika störa steg
på en gång som denna lagstiftning innebär. Med lagstiftningens utveckling
i en humanare anda, med strävandena till rätt för barnen,
ansvar från samhällets och föräldrarnas sida mot barnen, skall väl
även på detta område till sist en bättre allmän mening tränga igenom

och göra sig gällande. , , „ „ , .... .

Sverige är i regel icke ett föregangsland pa, magra lagstiftningsområden,
tyvärr, och man kan väl säga, att just i följd härav maste vi,
när vi nu gripa oss an med denna lagstiftning, också vara beredda
på att taga något större steg än vad som el.ies kunnat ifrågasättas.
Den nyaste lagstiftningen i t. ex. Norge hade en föregangslagstitt -

Onsdagen den 25 april, e. in.

3 Nr 3tt.

ning, delvis av samma innebörd som vår nya lag, vilken helt naturligt
var ägnad att i hög grad förbereda folkuppfattningen på vad
som sedan i den nyaste lagstiftningen kunde genomföras. Yi ha således
icke haft samma förmån som Norge och måste därför vara
beredda på att kanske möta ett större motstånd, när det nu gäller att
taga ett så stort steg som möjligt, för att ej bli allt för långt efter
föregångsländerna.

Jag upprepar, att denna lag måste erkännas vara ett steg framåt,
som är ett verkligt framsteg, men det är klart, att vissa inkonsekvenser,
vissa halvheter och orättvisor, som vi hade hoppats skulle
kunna förbigås, vidlåda lagförslaget. Utom i fråga om det ekonomiska
understödet och det rättsliga ordnandet av försörjningsplikten,
där man kan säga, att lagen, tar ett helt och stort steg framåt, har
den stannat vid halvheter på de områden, som tidigare här berörts,
nämligen beträffande arvsrätten och särskilt också den därmed sammanhängande
namnrätten. Den §, som vi nu behandla, 1 §, är ju
konstituerande för namnrätten och sammanhänger, som sagt, med
den förut behandlade 12 §. Och man anser, att de äro så samhöriga,
''dessa båda §§, att man ej kan ifrågasätta att skilja på rättigheten att
taga arv efter fader och rättigheten att taga namn efter fader. Men
för min del menar jag, att själva namnrätten ligger på ett mera moraliskt
plan. Den framhäver den moraliska skyldigheten för fadern
mot barnet. Jag har därför förenat mig i den reservation, som påyrkat,
att denna § skulle ändras så, att fadersnamnet skulle bli regel
och modersnamnet i stället undantag.

Jag har gjort detta alldeles särskilt därför, att under den utveckling,
som på detta område, trots bristande lag, försiggått,. har
det alltmer och mer i det allmänna rättsmedvetandet ingått, att
fadersansvaret kunde och borde tagas även för barn utom äktenskapet,
och sådant ansvar har tagits i en hel mängd fall. Man har
genom praxis kommit därhän, att den. som frivilligt erkänt sitt
fadersskap, kunnat genom anteckning i kyrkoböckerna officiellt och
rättsligt få skrivas för barnet. Den som blivit ådömd försörjningsplikt,
har också i detta hänseende blivit angiven som barnets fader.

Den egentliga frågan om namnförhållandet sammanhänger med
den gamla lagstiftningen från 1778 om kvinnans rätt att hemlighålla
sitt namn. Motivet för denna lag var, att man därigenom skulle
förekomma barnamord, då detta ansågs vara en följd av mödrarnas
den tiden ännu svårare ställning och ännu mera skamfulla läge i
samhällét än vad en senare tid uppvisat. Motivet var sålunda enkelt.
Det var att förekomma våld mot barnet. Men mot denna lagstiftning
restes ganska snart en kraftig opinion och den fullföljdes sedan
årtionde efter årtionde. Denna opinion vilade förnämligast på den
grundsatsen, att lagstiftningen ansågs motverka sedligheten. Denna
grundsats blev vägledande och opinionsbildande för ett motstånd mot
förstnämnda bestämmelse, och yrkanden om upphävande därav framkommo
undan för undan, vilket i den föregående debatten blivit
pånekat och som lag därför ej närmare skall gä in på. Under 1800-talet förelågo icke mindre än åtta gånger förslag, särskilt från

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.
(Forte.)

Onsdagen den 25 april, e. m.

Nr 3«. 4

Lagförslag om prästeståndet-, om upphävande av denna lagstiftning. Men Kungl.
barn utom Maj:t och dåvarande riksens ständer motsatte sig alltid förslaget —
äktenskap. a}i^jänit med samma motiv, att lagstiftningen vore avsedd att utgöra
(Forts.) e|.£ hinder mot barnamorden; och den ansågs faktiskt hava nedbringat
antalet barnamord.

Vid 1898 års riksdag framfördes ett modererat förslag med
yrkande om, att kvinnans namn visserligen skulle skyddas, men
att kvinnans moderskap likvisst skulle antecknas för att för vissa
ändamål vara till hands. Man ville för barnets skull och för samhällets
skull konstituera åtminstone en mor åt ett oäkta barn. Och
1906 avläts en skrivelse i syfte, som gick ungefär efter samma
grundlinie, och som, kan man säga, också blev grund för den lagstiftning,
som för närvarande föreligger. Genom dessa yrkanden
har barnet förts närmare modern. Man har utgått från den tanken,
som här förut framhävts, att man vet, vilken som är mor; men
vem som är far, är man ej lika säker på. På samma sätt har lagstiftningen
också utvecklat sig i andra länder. Men där har man
tid efter annan kommit fram till olika system. I några länder har
man genomfört rätten för barnet att bära namn efter föräldrar,
även fader, som erkänt barnet. Man har också i samma riktning
framfört yrkande om, att arvsrätten borde grundas på erkännande
av faderskapet, sålunda en arvsrätt även efter fäder. Och man
skall väl kunna säga, att därmed invändningen om den svåra faderskapsbevisningen
komme att förfalla, den mest betydande invändningen
mot arvsrätten liksom även mot namnrätten. Detta
skulle då innebära namn efter erkännande och arv efter åtagande
av fader lika väl som efter moder.

Jag vill tillägga, att en sådan lagstiftning ligger närmare den
nuvarande rättsuppfattningen, såsom den framgått ur praxis, varom
förut talats. I stället för att bryta mot denna praxis genom att
uteslutande länka barnet vid modern, borde, menar lag. lagstiftningen
så ändras, att fadersnamnet skulle vara det främsta, det
normala, för även det oäkta barnet. Jag skall emellertid icke inlåta
mig på några djupa teoretiska utläggningar om denna rättsåskådning.
Men jag vill påpeka, att då i familjerättsligt _ avseende
fadern representerar det rättsstarkaste elementet i familjen, då
mannen i regel måste på grund av sin ställning i samhället, sin
rätt, sin arbetskraft anses äga de största förutsättningarne för afl
vara ett barns stöd i livet, i samhället, så borde det ligga i samhällets
eget intresse, att fadern främst skulle fullgöra alla skyldigheter
mot sitt barn.

Vid tidigare tillfällen då denna fråga varit å bane, har väckts
förslag om, att fader icke skulle få vara okänd. Samtidigt som
man yrkat upphävande av bestämmelsen om, att modern skulle hava
rätt att vara okänd, har man ansett, att icke heller fadern icke
skulle få vara det. Men motsättningarne ha varit så starka, att
lagstiftningen ej kommit fram på den vägen. Yi ha sålunda haft
eu efterbliven lagstiftning tills vi nu äro sysselsatta med att genomföra
denna nya.

Onsdagen den 25 april, e. m.

5 Nr tftt.

Trots att de oäkta barnen i sedligt nit och av omtanke för äktenskapet
hållits i en förbisedd ställning, i tanke att man därigenom
skulle väcka ansvarskänsla hos dem, som satte de oäkta barnen
i världen, har likvisst, enligt vad statistiken ådagalagt, de oäkta
bainens antal ökats. Det skydd, som man enligt hittills gällande
uppfattning velat skänka åt äktenskapet genom gällande bestämmelser,
har sålunda i praktiken ej lett till åsyftat resultat,
enär äktenskapsfrekvensen faktiskt minskats. Snarare skulle man
kunna säga, att det har skapats slapphet och svagare föräldraansvar
än vad förhållandet skulle vara, därest lagstiftningen vore annorlunda.
Nu mena vi, att när en ny lagstiftning är ifrågasatt, så
bör man också i detta hänseende gå på en motsatt väg. Man bör
göra det både för samhällets och barnets skull. Ett lagfäst fadersnamn
med därav följande rätt för barnet och skyldighet för fadern
skulle helt säkert vara det bästa medlet för äktenskapets helgd på
samma gång som det skulle lösa den svåra frågan om, huru vi
skola förfara med de i livet satta »oäkta barnen», barnen utom äktenskapet.

På grund av dessa enkla synpunkter på denna fråga och med
•stort erkännande för övrigt åt hela lagstiftningen, vill jag för min
del, herr talman, yrka bifall till den reservation, som föreligger.
Jag hoppas, att under den fortsatta behandling, som blir nödvändig
på grund av kamrarnas olika beslut i skilda frågor, vilka dock
ej äro så många och så djupa, som av reservationernas omfångsrikhet
kan vid ett ytligt betraktande antagas, vi också skola komma
till en slutlig enighet — ett samförstånd för att kunna genom en ny
och förbättrad lagstiftning övervinna det onda, om vilket vi alla
ha en vaknande ansvarskänsla, så att ej längre något sådant måtte
få existera som de utom äktenskapet födda barnens sorgliga rättstillstånd.
Jag yrkar, som sagt, bifall till reservationen.

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

Herr Alexanderson: Herr talman! Vid denna § här in

avgivits reservation i två skilda riktningar, dels den, för vilken
herr Stärner nu har varit taleman, och som skulle innebära, att modern
ägde frihet att välja mellan att låta barnet få faderns namn
eller själv lämna det sitt, och dels en reservation rörande ett specialfall,
avgiven av lierr Gezelius m. fl. ledamöter i utskottet från
första kammaren, till vilken senare reservation jag skall be att
strax få återkomma.

Vad först beträffar den av herr Stärner och hans medreservanter
avgivna reservationen så synes det mig, att den är ett naturligt
led uti hela deras stora reservation, vari som ett huvudmoment ingår
arvsrätt för barnet. Den fader, vars namn enligt reservationen
barnet skulle ärva, det är ju en fader, vars faderskap har blivit
konstaterat på det mera säkra sätt, som reservationen avser, alltså
med möjlighet för en för faderskap tilltalad att styrka sannolikheten
av, att modern på samma tid haft umgänge med en annan
man, och med verkan i så fall, att han endast blir bidragsskyldig,
men ej faderskapspliktig. Då däremot första kammaren bestämt sig

Nr 86.

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

6 Onsdagen den 25 april, e. m.

för att icke acceptera arvsrättsprincipen ock i följd därav det naturligtvis
för styrkande av det s. k. faderskap, varom i lagberedningens
och utskottets förslag är fråga, endast ställes de nuvarande låga
villkoren, så ställer sig namnfrågan givetvis helt annorlunda. En
sak är att utdöma bidragsplikt av en person därför, att han haft
umgänge med modern på sådan tid, att han kan vara far till barnet,
och detta även om bevisningen rörande detta umgänge är synnerligen
svag, en annan är det att tillika lata detta ha verkan i fråga
om namnrätten.

Men alldeles oberoende härav kan man ju likväl, såsom lagberedningen
också anmärkt, ha anledning att ställa sig synnerligen
tveksam, om det vore så lyckligt för barnet självt med en anordning
liknande den, som reservanterna avsett. Det är modern och
barnet, som leva tillsammans, och det är ju också helt naturligt, att
det kommer att väcka mindre obehaglig uppmärksamhet för dem
själva, om de hava gemensamt namn, än om det förhållande, vari
de stå till varandTa, är märkbart, genom att de bära skilda namn.
Herr Hellberg har visst i dag på förmiddagen sökt utveckla en
annan uppfattning, men jag förmår icke följa honom, utan jag har
ansett, att i flertalet fall kommer utskottets förslag att ställa sig''
såsom den mest humana och just för barnet bästa anordningen.

Emellertid, i reservationen har man kunnat peka på, att modern
enligt reservanternas förslag är i tillfälle att giva barnet, om
hon önskar, sitt eget namn. Men just på denna punkt tror jag, att
reservanternas lagförslag är behäftat med en nog sa allvarlig brist.
Enligt utskottets förslag får barnet från början ett namn, nämligen
modersnamnet. Sedermera kan det ändras och barnet i stället fa
fadersnamnet efter samtycke av sin förmyndare eller eget samtycke,
om det fyllt aderton år. Enligt reservanternas förslag står
det i vida fältet, huru länge barnet över huvud taget skall vara utan
något namn. Modern kan vänta att bestämma sig, huruvida hon
vill giva barnet sitt namn eller det skall bära faderns, och nog kan
det fallet möjligen inträffa, att modern i syfte att tillkämpa sig
vissa fördelar, men med uppoffring av barnets intresse dröjer med
att träffa ett val. Så som reservanterna utfört sin tanke, tror jag
den således icke vara lycklig.

Men som sagt, jag kan icke heller finna annat, än _ att deras
förslag är ett led i deras allmänna principer framför allt i avseende
på arvsfrågan. Sålunda är den naturliga konsekvensen, att första
kammaren tager utskottets förslag.

Av herr Gezelius m. fl. har föreslagits ett tillägg till paragrafen
i motsatt riktning. Det skulle innebära, att en änka, som efter
upplösningen av äktenskapet genom mannens död, fått barn med
en annan, icke skulle få giva barnet det av henne genom äktenskapet
förvärvade namnet, utan barnet skulle få hennes flicknamn. Lagberedningen
har mot denna anordning anfört, att man skulle vinna
/det humanitära syftet just genom att modern och barnet skulle bära
gemensamt namn. Den har likvisst ansett sig böra taga hänsyn till
en annan parts intresse i det fall, där barnet avlats under moderns

Onsdagen den 5)5 april, e. m.

7 Nr »i.

äktenskap, således genom äktenskapsbrott, eller där det är fråga om
en frånskild hustru, som efter skilsmässan inlåtit sig i könsförbindelse
med en annan man. Men att man, som reservanterna vilja,
skulle på samma sätt behandla det fall, att hon är änka, det blir
väl något helt annat. När hon är frånskild, är hon oförhindrad
att återtaga sitt flicknamn. Man avser nu visserligen att ändra
lagen så, att hon även skulle få göra detta såsom änka, om hon sedermera
får barn utom äktenskap. Men det är ju klart, att det är ett
hårt val man ställer henne inför, ett val, som hon dessutom knappast
kan ha, därest hon redan har barn i äktenskapet med den avlidne
mannen ooh vilka således bära den avlidne mannens namn. Det
pekas då ytterligare på den möjligdieten, att hon i detta tall skulle
få tillstånd att förvärva familjenamnet för den sistkomne. Men att
låta detta vara beroende på en särskild nåd i det enskilda fallet
synes mig icke vara lyckligt, och jag vill erinra om, att såväl lagberedningen
som lagrådets majoritet ooh Kungl. Maj:t ha varit ense
om, att man borde låta modern och barnet följas åt i detta fall.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till lagutskottets förslag,
och jag erinrar om att från andra kammarens sida finnes det
ingen enda utskottsledamot, som instämt med de av mig no. senast
bemötta reservanterna.

Herr Gezelius: Såsom den närmast föregående talaren er inrat,

har jag anslutit mig till en annan reservation vid den föreliggande
paragrafen än den, till förmån för vilken den förste talaren
yttrat sig. Såsom redan blivit erinrat, rör den eu speciell fråga. Yi ha
accepterat Kungl. Maj:ts ooh utskottets ståndpunkt i fråga om huvudregeln,
men vi ha med barn, födda utom äktenskap av gift kvinna
eller av frånskild hustru, velat med dessa jämställa utomäktenskapliga
barn födda av änka. Vi ha hänvisat i vår reservation till de
motiv, som återfinnas i särskilt yttrande av en av lagrådets ledamöter.
Jag kan därför yttra mig kort, men ber att få framhålla, att
lagberedningen, som hämtat föredömet till denna specialregel rörande
barn, födda utom äktenskap av gift kvinna eller frånskild
hustru, från den tyska och schweiziska rätten, icke dragit samma
konsekvenser som dessa två lagstiftningar och jämställt änka med
dessa två kategorier. Det åberopas hänsyn till kvinnan och barnet,
men för oss reservanter har det stått klart, att vad det här gäller,
det är främst släktens rätt. Det ligger redan i begreppet släktnamn.
Det är en släktens tillhörighet och här mannen, som är bärare av
släktnamnet. Även hans intresse bör härvidlag beaktas. Yi kunna inte
finna det vara konsekvent att giva barn, födda av en mor, vars äktenskap
blivit upplöst genom skilsmässa, en annan ställning i detta
avseende än om moderns äktenskap blivit upplöst genom döden. Snarare
skulle jag vilja påstå, att då äktenskapet blivit upplöst genom
mannens död, kräver hans namn mera rätt till pietet, än då äktenskapet
blivit upplöst genom en laga skilsmässa. I det senare fallet
kan man nog i många fall vara övertygad, att han, oavsett vem som
är den mest skyldige, icke saknat sin skuld därtill. Såsom även

Lagförslag om
huru utom
äktenskap.
(Forte.)

Nr 36.

Lagförslag o
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

ö Onsdagen den 25 april, e. m.

n framgår av den siste ärade talarens inlägg, lia vi reagerat emot att
nu fastslå såsom regel, att barnet ifråga skulle vara berättigat till
den mans namn, med vilken dess mor förut varit förenad i äktenskap.
Yi bestrida icke därmed att för det fall att denna kvinna hade barn
i äktenskapet med sin avlidne man även de barn, som hon sedan genom
ett olovligt könsumgänge fått med en annan man, skulle kunna,
då det i övrigt kunde vara motiverat, få åtnjuta förmånen av moderns
förvärvade namn, utan att modern behövde återgå till sitt flicknamn.

Med den motiveringen ber jag att få yrka bifall till den av mig
med flera avgivna reservationen.

Herr Stad ener: Her greve och talman! Vid denna paragraf,
som rör släktnamn åt utom äktenskap födda barn, har jag anledning
— liksom jag tidigare i dag tillåtit mig göra — att fästa
uppmärksamheten på en viss grupp av utomäktenskapliga barn, icke
den grupp, som jag talade om vid det tidigare tillfället, utan den
grupp, som benämnes trolovningsbarn. Jag finner nämligen, att de
bestämmelser angående släktnamn, som innehållas i lagförslagets
1 § i detta fall, när det gäller trolovningsbarn, utgöra en avvikelse
från allmänt och välgrundat rättsmedvetande hos vårt folk. Hittills
har ett trolovningsbarn haft rätt till faderns släktnamn. Om barnet
fötts under trolovningstiden eller föräldrarna efter barnets födelse
ingått trolovning, sa är fadern känd, han är införd i civilregistret
såsom fader, och enligt hittills gällande rätt och allmänt gällande
mening är det fullt riktigt, att detta barn bär sin faders namn.

_Då 1915 års riksdag debatterade de nya äktenskapslagarna, tilllät
jag mig frambära vissa betänkligheter med avseende på det fullständiga
^ upphävandet av det gamla trolovningsinstitutet, och det
fanns manga andra talare, som delade dessa betänkligheter. Och
riksdagen beslöt en skrivelse till Konungen, däri det begärdes, att
Kungl. Maj:t ville i sammanhang med behandlingen av frågan om
regleringen av de utom äktenskap födda barnens riittsliga ställning
lada verkställa en utredning, på vilket sätt genom lagstiftningens
försorg ^en förbättrad ställning måtte kunna i olika hänseenden beredas
säd ana barns mödrar, särskilt i de fall, då hävdandet skett
under trolovningstiden. eller under äktenskapslöfte. Jag menar, att
alH för litet hänsyn till denna riksdagens framställning har visats
från lagberedningens och utskottets sida. Redan vid denna första
paragraf av lagen konstaterar man. att trolovningsbarn berövats sin
hittills varande rätt till faderns släktnamn. Att detta jämväl är ett
frånbändande från barnens mödrar av den mera skyddade ställning,
deras barns från fadern ärvda släktnamn innebär, är uppenbart. Naturligtvis
har denna åtgärd träffats i den orubbade konsekvensens, i
den formella riktighetens namn och intresse. Jag betraktar emellertid
icke denna ändring av den hittills gällande rätten såsom ett
framsteg, och jag är övertygad, att det icke kommer att betraktas så
av den allmänhet, som kommer att träffas av denna bestämmelse.

Såsom vi redan förut i dag ha sett, medger 12 § i lagförslaget

Ousdagen den 25 april, e. in.

9 Nr ÖÖ.

för dessa trolovningsbarn rätt till arv efter fadern, ooli jag anmärker
detta med tillfredsställelse. Men på samma gång och i anslutning
till vad herr Alexanderson nyss yttrat, att rätten till arv och
rätten till släktnamn ha sammanhang med varandra, vill jag påtala
den inkonsekvens, som här tydligen föreligger, att trolovningsbarn
visserligen skulle äga arvsrätt efter fadern, men icke äga rätt till
hans släktnamn.

Herr Alexanderson anmärkte helt nyss, att det skulle kunna
inträffa, att modern, vars avgörande enligt reservationen skulle avvaktas,
kunde uppskjuta ett sådant avgörande angående barnets
släktnamn ända därhän, att barnet under lång tid skulle komma att
alldeles sakna släktnamn. En sådan farhåga torde nog vara alldeles
överflödig, och den undanröjes på det enklaste sätt genom ett
administrativt förfogande av Kungl. Maj:t i kyrkobokföringsförordningen
av innehåll, att avgörandet av släktnamnet skall utan uppskov
träffas. Enligt utskottets förslag skall däremot, om ett trolovningsbarn
skall erhålla faderns släktnamn, fadern särskilt anmäla
sin önskan att åt barnet giva sitt släktnamn. Alltså skulle härefter
icke såsom hittills föreligga en rätt från trolovningsbarnets sida,
utan, om det erhåller faderns släktnamn, så blir det en åtgärd, som
innebär en nedlåtenhet från faderns sida och en namngivning, som
blir fullständigt oberäknelig. Trolovningsbarnet har berövats sin
hittills varande rätt.

Utan tvivel kommer denna lagstiftning att mottagas med mycken
överraskning och mycket ogillande. Det framgår nämligen av
erfarenheten, att man överallt bland folket i den allmänna samlevnaden,
i folkskolor, i fattigvårdshänseende och korteligen allestädes
benämner dessa trolovningsbarn med faderns släktnamn.

Herr greve och talman! För att kunna hävda bevarandet av
dessa trolovningsbarns rätt till faderns släktnamn ber jag att få förena
mig med den reservation, för vilken herr Stärner fört talan, vilket
för mig torde vara den enda vägen att nå det mål jag önskar.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen att i avseende på förevarande paragraf yrkats: l:o) att
densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som föreslagits i herr Petterssons
i Södertälje därom anförda reservation; och 3:o), av herr
Gezelius, att det förslag till paragrafens lydelse skulle antagas, som
förordats i den av honom m. fl. beträffande denna paragraf avgivna
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till herr Gezelius
yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ström begärde votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande av utskottets förslag,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: -

Lagförslag ant
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

Nr 36. 10

Onsdagen den 25 april, e. m.

!jab{Z3lZmm, Df ’ so“ 1 avseende å 1 § i lagutskottets förslag till lag om
äktenskap, barn utom äktenskap godkänner det förslag till paragrafens lydelse,
(Forts.) som förordats i den av herr Gezelius m. fl. beträffande denna paragraf
angivna reservation, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag till paragrafens lyciGise.

Omröstningen företogs, oob vid dess slut befunnos rösterna hava
uttalat sålunda:

Ja — 54;

Nej — 44.

2 §.

Godkändes.

3 §.

Förevarande paragraf både följande avfattning:

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty
med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

, Pf* rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet
fyllt femton ar; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej
ba™e,ts anlaS och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör
erhålla fortsatt utbildning.

Vid denna paragraf hade en särskild reservation avgivits av
herr Pettersson i Södertälje, vilken, med instämmande av herrar Stärr6-r’jj
'',exarperson> Petrén, Persson i Norrköping, Karlsson i Fjöl
Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta ansett, att paragrafen
bort erhålla följande lydelse:

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty
med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

„ , ° rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet
fyllt sexton ar; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej
barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör
erhålla fortsatt utbildning.

Herr Petrén: Herr talman! Då jag i fråga om denna paragraf
har instämt i herr Petterssons i Södertälje reservation, vilken
gar ut pa att sätta gränsen för barns underhållsrätt till 16 år, medan
enligt ^utskottets förslag den skulle vara 15 år, så skall jag be att
m€d nagra ord fa motivera denna min ståndpunkt.

Onsdagen den 25 april, e. in.

11 Nr 3ti.

Jag vill då erinra om, att lagberedningen i sitt betänkande upp- Lagförslag om
kastat den frågan, huruvida icke en gräns av 15 år är väl låg, därvid
erinrande om, att under nuvarande ekonomiska förhållanden in- (joorts)
träder helt visst förmågan hos barnet att självt försörja sig olika
tidigt inom olika verksamhetsområden, och att det är för barnets
framtid av vikt, att det beredes någon yrkesutbildning. När lagberedningen
i sitt förslag dock stannat vid 15 års ålder såsom minimigräns,
har den motiverat det därmed, att barn vid 15 års ålder
i regel kunna förtjäna sitt uppehälle inom jordbruksnäringen. Då
det emellertid torde kunna befaras, att även för andra än dem, som
sysselsätta sig med jordbruksnäringen, ofta kommer att bestämmas,
att försörjningsrätten skall upphöra vid den i lag stadgade minimigränsen,
synes mig betänkligt att sätta denna så lågt som till 15 år.

Såväl inom industrien som inom de olika hantverkena torde det möta
svårighet för barn att redan vid 15 års ålder fullständigt skaffa sig
sitt uppehälle, då det inom dessa verksamhetsområden behöves någon
yrkesutbildning. Vid det möte, som tidigare under riksdagen
var anordnat av svenska fattigvårdsförbundet, yrkades beträffande
dessa lagar av flera talare, som torde ha haft kännedom om barnavårdsarbetet,
att minimigränsen för försörjningsrätten skulle höjas
till 16 år. Det betonades därvid, att om ett i stad bosatt barn är
tvunget att försörja sig självt redan vid 15 års ålder, så kan
detta knappast ske annat än inom vissa säsongarbeten, och därmed
är det också inne på en farlig väg, ty kan barnet icke påräkna ett
stadigvarande arbete, när det kommer upp i de kritiska ynglingaåren,
så är risken stor, att det rekryterar ligisternas skara och hamnar
på brottets bana. Det är intet tvivel om, att den större brottslighet,
som förekommer bland de utom äktenskapet födda barnen, i
mycket sammanhänger med de ogynnsamma förhållanden, under
vilka dessa träda ut i livet. Det bör därför ligga i samhällets intresse
att den för försörjningsrätten gällande minimiåldern inte
sättes allt för låg, så att det inte blir omöjligt att låta barnen få en
om än aldrig så enkel yrkesutbildning.

Till sist vill jag erinra om att minimiåldern för försörjningsrätten
ingenstädes i grannländerna är satt så låg som till 15 år. Enligt
vad lagberedningen upplyser om, sätter den nya norska lagen
gränsen vid 16-års åldern, och härmed står också den finska lagen i
överensstämmelse. I dansk rätt gäller liksom i schweizisk rätt den regeln,
att barnen njuta underhållsbidrag, tills de uppnått 18 år, men
att för särskilda fall bidraget kan tidigare bortfalla. I Tyskland är
åldern satt till 16 år, utan möjlighet vare sig till förkortning eller
förlängning av tiden. Jag kan för min del inte finna det vara skäl,
att man i vårt land sätter minimiåldern i fråga om försörjningsrätten
lägre än i de angränsande länderna, så mycket mindre som
vårt land alltjämt är föremål för en fortgående industrialisering.

På grund av dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till paragrafen på det sätt, som den är formulerad i herr Petterssons i''
Södertälje reservation.

Nr 36. 12

Onsdagen den 25 april, e. m.

^baZuutom* .^err högberg: Herr talman! Den föregående talaren tyckå“kunskap.
tes ilava någon invändning att göra mot utskottets bemställan
(Forts.) under denna paragraf beträffande den tid, intill vilken underhåll
för barn utom äktenskapet skulle utgå, såvitt det gällde barn, som
uppväxte i jordbruksnäringen, men däremot fann han förslaget oantagligt,
för såvitt det gällde barn, som skulle kunna förväntas få sin
k.uva^sa.k^8ao syrsättning inom hantverk eller industri. Emellertid
får jag påpeka, att förslaget lämnar öppet för barn inom hantverk
och industri att erhålla underhåll intill en högre ålder än 15
år, till exempel just till den av talaren föreslagna åldern av 16 år.
Lagrummets avfattning ger möjligheter för domstolarna och barnavårdsmyndigheterna
att se till, att underhåll utgår en längre tid,
om så skulle anses vara behövligt; och det är naturligtvis självklart,
att såväl domstolarna som barnavårdsmyndigheterna icke skola försumma
att i detta avseende tillgodose barnens bästa.

Om det således får anses vara lämpligt med en bestämmelse, att
underhållet skall utgå för barn, som tillhöra jordbruksnäringen, intill
15 år; om ^vidare såsom fallet är, lagen lämnar öppet, att underhållet
får utgå längre tid för barn inom andra näringar, så bör ju
paragrafen i sin förevarande avfattning godkännas.

Utskottet har jämväl ett pricipiellt skäl för sitt förslag, nämligen
det, att det förefaller mindre tilltalande, att, då ett flertal barn
av äkta börd vid 15 års ålder få giva sig ut i världen och själva förtjäna
sitt uppehälle, barn, födda utom äktenskapet, skulle genom underhåll
få den tid, under vilken de äro befriade från verkligt arbete,
i förhållande till flertalet äkta barn något förlängd.

Jag tillåter mig, herr talman, att på grund härav yrka bifall
till paragrafen i den lydelse, som den har enligt utskottets förslag.

Herr von K och: Herr talman! I anledning av vad den
siste ärade talaren yttrade, får jag påminna om att det är ganska
egendomligt, att, därför att en del barn, födda inom äktenskapet,
måhända vid tidigare ålder måste ut i livet och förtjäna sitt bröd,
så skall för de barn, som äro födda utanför äktenskapet, en viss
lägre minimiålder fastställas. Det är väl i alla fall så, att just
det förhållande, att de utomäktenskapliga barnen intaga en i jämförelse
med barn inom äktenskapet ofördelaktig ställning berättigar
till att giva dem underhåll och stöd även under en så pass lång
tid, att att det blir möjligt att överskrida den tid, som i ett fåtal
fall förekommer i fråga om inom äktenskapet födda barn.

Jag tillåter mig nämna, att åtskilligt tyder på, att i den nya
lag, som antagligen kommer att genomföras i fråga om fattigvården,
en minimiålder av 16 år kommer att i detta hänseende
fastställas. Flera av de mest betydande ämbetsverken, bland andra
kammarrätten och socialstyrelsen, och åtskilliga Konungens befallningshavande
hava nämligen uttalat sig för en ålder av 16 år. Det
skulle väl ändå vara litet egendomligt, om de barn, varom nu är
tal, skulle erhålla lägre minimiålder beträffande underhållsskyldigheten
än de av fattigvården omhändertagna barnen.

Onsdagen den 25 april, c. ni.

13 Nr 38.

Jag tillåter mig för övrigt, herr talman, på grund av de av
herr Petrén anförda skälen yrka bifall till reservationen.

Herr Alexanderson: Även jag instämmer i detta yrkande,
för vilket jag ock har reserverat mig.

Jag vill endast till de skäl, som redan äro anförda, lägga det,
att man ju inom jordbruksnäringen så väl som i andra näringar
mer och mer kommit underfund med att det är av stort värde för
de unga att kunna få börja något senare med det egentliga arbete,
som skall bringa dem deras framtida levebröd, på det att de skola
få tillfälle att skaffa sig bättre utbildning och, sedan de hunnit
till vuxen ålder, kunna stå sig bättre, än om de för tidigt nödgats
avbryta vistelsen i hemmet. Ur denna synpunkt synes det mig,
som om det vore fullkomligt i enlighet med tidsriktningen, om man
här höjde åldersgränsen från den gängse 15-årsåldern till 16 år.

Herr Gezelius: Herr von Koch synes hava missuppfattat
innebörden av förevarande paragraf, då han tolkade den så, att för
samtliga dessa barn skulle en ålder av 15 år vara bestämd. Den
ålder av 15 till 18 år, varom paragrafen talar, är endast en, såsom
utskottet kallar det, nomallatitud. Innebörden är den, att på
grund av förhållandena en längre tid än 15 år skall bestämmas
för försörjningsrätten. Det är således inte rätt uppfattat, om man
anser ett bifall till utskottets förslag utesluta möjligheten för dessa
barn att njuta understöd längre än till 15 års ålder.

Däremot skulle ett bifall till reservationen innebära, att minimiåldern,
16 år, inte under några förhållanden skulle få överskridas.
Detta är en oegentlighet, som den förste ärade talaren påpekade
vid sin jämförelse mellan barn i äkta säng och barn födda
utom äktenskapet. Det är således inte någon mera ogynnsam ställning,
som man avser att genom lagförslaget giva dessa barn, än
som barn i äkta säng i mycket stor omfattning få vidkännas. Den
fara, som ligger i att ställa barn utom äktenskapet i förmånligare
läge än barn i äkta säng, har föresvävat utskottet vid dess hemställan
om bifall till förslaget, sådant som det här föreligger.

Herr von Koch: Jag har på intet sätt missförstått detta
lagrum, men jag har velat framhålla, att om man fastställer en så
låg minimigräns för underhållsskyldigheten som 15 år komma domarna
i flertalet fall att fasthålla vid denna åldersgräns. Om återigenom
åldersgränsen höjes till 16 år, tror jag, att det vore det
bästa för barnen ur alla synpunkter men särskilt med hänsyn till
deras yrkesutbildning. Det är närmast därför jag vidhåller mitt
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjordes propositioner, först därpå att ifrågavarande
paragraf skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag
samt vidare på paragrafens antagande med den lydelse, som föror -

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.
(Korta.)

Sr 36. 14

Onsdagen den 25 april, e. in.

Lagförslag oi
barn atom
äktenskap.
(Forts.)

dats i herr Petterssons i Södertälje därom anförda reservation; och
förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

4—8 §§■

Godkändes.

9 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Avtal om underhållsbidrag till
fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet
enligt 3 eller
5 § skall slutas genom skriftlig,
av två personer bevittnad handling
och godkännas av barna
vårdsmannen eller, om sådan ej
finnes, av barnavårdsnämnden;
dock vare sådant godkännande ej
erforderligt i fråga om underhållsbidrag
enligt 3 §, där avtalet
slutits av annan förmyndare
för barnet än modern eller fadern.
Innefattar avtalet åtagande att
till barnets underhåll utgiva visst
belopp en gång för alla, erfordras
i varje fall godkännande av barnavårdsnämnden.
Avtal, som nu
är sagt, må slutas jämväl före
barnets födelse.

Har avtal, som avses i första
stycket, träffats i annan ordning
än där sägs, eller har avtal träffats
angående fullgörande för
framtiden av underhållsskyldighet,
varom i 6 § sägs, vare det
ej hinder för den underhållsberättigede
att utfå det underhåll,
som enligt lag tillkommer honom.

Avtal om underhållsbidrag till
fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet
enligt 3 eller
5 § skall slutas genom skriftlig,
av två personer bevittnad handling
och godkännas av barnavårdsmannen
eller, om sådan ej
finnes, av barnavårdsnämnden.
Innefattar avtalet åtagande att
till barnets underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla,
erfordras i varje fall godkännande
av barnavårdsnämnden. Avtal,
som nu är sagt, må slutas jämväl
före barnets födelse.

Har avtal, som avses i första
stycket, träffats i annan ordning
än där sägs, eller har avtal träffats
angående fullgörande för
framtiden av underhållsskyldighet,
yarom i 6 § sägs, vare det
ej hinder för den underhållsberättigade
att utfå det underhåll,
som enligt lag tillkommer honom.

Rörande denna paragraf hade reservation anförts av herrar Petersson
i Lidingö villastad, Gezelius och Rogberg, greve Spens samt
herrar Permansson, Fant och Pettersson i Bjälbo, vilka ansett, att 9

Onwlttgcn den 25 april, e. in.

15 Nr SB.

§ bort av utskottet tillstyrkas i enlighet mod den lydelse, den hade
i Kungl. Majits förslag. äktenskap.

(Forte.)

Herr Rogberg: Utskottets hemställan under denna para graf

är föranledd av en enskild motion. Motionärerna hava däri
hemställt, att avtal om underhållsbidrag till fullgörande för framtiden
av underhållsskyldigheten alltid skulle godkännas av barnavårdsmannen
eller barnavårdsnämnden. Mot detta av utskottet
godkända förslag har en reservation avgivits med yrkande,_ att
paragrafen måtte erhålla den avfattning, som Kungl. Ma,j:t i sin
proposition föreslagit. Reservanterna hava vänt _ sig mot den obligatoriska
föreskriften, att avtal om underhållsbidrag alltid skulle
godkännas av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd. Reservanterna
hava ansett, att om ett dylikt avtal slutits av annan förmyndare
för barnet än modern eller fadern, skulle_ ett godkännande , av
barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden icke vara behövligt.

Har barnet en sådan opartisk förmyndare, hava reservanterna ansett,
att det är onödigt att inblanda barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden
i avtalet för det fall att det avser bidrag för viss
tid. Reservanterna hava jämväl funnit _ detta olämpligt,. ty vederbörande
kontrahenter kunna hava fullgiltiga skäl, varför de vil.ia
ställa barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden utanför det avtal,
som de träffat. Sådana förhållanden kunna ju dock inträffa,
då barnavårdsmannens eller barnavårdsnämndens godkännande är alldeles
i sin ordning. Den kungl. propositionen har liksom reservanterna
tagit sikte därpå och vill följaktligen, att ett godkännande
av barnavårdsnämnden alltid skall utverkas av parterna, så fort
avtalet om underhållsbidraget avser ett underhållsbidrag, som skall
utgå en gång för alla. Reservanterna lära få anses hava med skäl
funnit paragrafens avfattning enligt Kungl. Majits förslag lämpligare
och nyttigare för kontrahenterna; jag far därför yrka bifall
till reservationen, d. v. s. bifall till paragrafens avfattning enligt
Kungl. Majits proposition, vilken för övrigt överensstämmer med
vad lagberedningen föreslagit. Jag tillåter mig, herr talman, att
i detta sammanhang nämna, att för den händelse kammaren skulle
bifalla reservationen, följer därav nödvändigheten av en ringa
ändring av 15 §.

Herr Alexanderson: Herr talman! Jag vill icke neka

till att jag under ett skede av utskottets förhandlingar kände mig
böjd för den ståndpunkt, som reservanterna intagit, närmast av det
skälet, att jag tänkte mig, att man vid underhandsuppgörelser med
mer eller mindre motsträviga barnafäder lättare kommer till ett resultat
under privata former, och att det bleve svårare, därest underhandlaren
måste säga, att avtalet sedan skall underställas barnavårdsnämnden.
Men när jag närmare tänkte på saken, så måste
jag taga i betraktande å ena sidan, att på alla de orter, där det
kommer att finnas särskild barnavårdsman, är det endast honom, avtalet
behöver underställas, och att han är närvarande vid underhand -

Nr 36. 16

Onsdagen den 25 april, e. m.

Lagförslag om lingen, såsom val i regel blir fallet, behöver ju ingalunda beröva
^ktenskcT ^ dess Privata karaktär. Han bör ju tvärtom vara en person, som
(Fort» f är van ett lämpligt och taktfull! sätt taga hand om sådana

uppgörelser, så att de leda till ett lämpligt resultat. Och vidare,
ifall det icke finnes någon särskild barnavårdisman kan barnavårdsnämnden
lämpligen låta denna förhandling äga rum genom någon
av sina ledamöter, så att den icke på något vis behöver få en sådan
karaktär, att den kommer att motverka faderns villighet att sluta
en uppgörelse. Å andra sidan kan det ju icke nekas till att det
föreligger en viss fara för att en barnafader själv eller genom medhjälpare
skall kunna locka modern att skaffa sig en förmyndare för
barnet, som icke på behörigt sätt bevakar dess bästa, och som medverkar
till att en uppgörelse kommer till stånd, varigenom barnafadern
kommer undan långt billigare, än han borde. Med hänsyn till
den betydligt ökade bidragsskyldighet, som det nya förslaget innebär,
är det onekligen en stark frestelse för en barnafader att försöka
göra vad han kan i den vägen, och det är tyvärr icke osannolikt,
att han litet emellanåt skall kunna lyckas. Jag tror därför,
att det är tryggast och utan nämnvärd olägenhet, att även i det fall,
att det icke är fråga om uppgörelse en gång för alla utan om en löpande
bidragsskyldighet, alltid fordra bifall av barnavårdsmyndigheten.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande paragraf yrkats, dels att utskottets
förslag skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner enligt nämnda yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande av Kungl. Maj:ts förslag
till paragrafens, lydelse vara med övervägande ja besvarad.

10, 11, 13 och U §§.

Godkändes.

15 §.

Nu föredragna paragraf lydde sålunda:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utshottets förslag:)

Uppdraget att vara barnavårdsman
upphöre, när barnet fyllt
aderton år, så ock när annan än
modern eller fadern förordnats
till förmyndare för barnet. Visar
sig i annat fall, att behov av
barnavårdsman ej längre finnes,
må barnavårdsnämnden entlediga
barnavårdsmannen utan att förordna
ny sådan.

Uppdraget att vara barnavårdsman
upphöre, när barnet fyllt
aderton år. Visar sig i annat
fall, att behov av barnavårdsman
ej längre finnes, må barnavårdsnämnden
entlediga barnavårdsmannen
utan att förordna
ny sådan.

Onsdagen den 25 april, e. m.

IT

Nr Sfi.

Vid denna paragraf hade reservation anförts av herrar Petersson Lagförslag om
i Lidingö villastad, Gezelius och Ror/berg, greve Spens, samt herrar bam ntom
Pcrmansson, Funt och Pettersson i Bjälbo, vilka erinrat, att, därest "kt‘n,l:a’K
den av dem vid 9 § gjorda hemställan vunne bifall, förevarande para- (Fortsd
graf borde antagas i dess lydelse enligt Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Högberg: Jag hemställer, att kammaren med anled ning

av det beslut kammaren fattat vidkommande 9 § måtte godkänna
den här föredragna paragrafen i enlighet med den lydelse
don har i den kungl. propositionen.

Efter härmed .slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
angående nu föreliggande paragraf endast yrkats, att densamma
skulle godkännas att lyda så, som Kungl. Maj:t föreslagit.

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse samt vidare på antagande av
Kungl. Maj:ts förslag i denna del; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

16—19 §§.

Godkändes.

20 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling
där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro in- •

för kronofogde, länsman ellej notarius publieus, eller genom avtal,
som i 9 § första stycket sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och har
erkännandet på enahanda sätt vitsordats av modern, vare det erkännande
gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är modern
död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet
för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas av barnets
förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.

Erkännes, på sätt nu är sagt, att föräldrarna vid barnets avlelse
voro trolovade med varandra eller att de efter avlelsen ingått
trolovning med varandra, vare ock det erkännande gällande, där det
ej visas vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

Herr P etrén: Vid denna och några följande paragrafer har
jag framställt yrkande om en ändring i utskottets förslag till formulering.
Då dessa ändringar emellertid sammanhänga med den
olika lydelse av 12 §, som jag påyrkat, men denna paragraf nu är
antagen med den formulering, som den fått i utskottets förslag,
skall jag varken vid den föredragna eller någon av dessa följande
paragrafer göra något yrkande.

Första Jcammarens protokoll 1917. Nr 36. 2

Nr 36. 18

Onsdagen den 25 april, e. m.

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning

graf.

21—34 §§.

godkändes föreliggande para -

Godkändes.

I en vid 12 § av förevarande lagförslag avgiven reservation hade
herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius och Högberg, greve
Spens samt herrar Permansson, Pant och Pettersson i B.jälbo på angivna
skäl förordat, att i lagförslaget infördes en ny paragraf med
nr 35, så lydande:

Talan om barnets förklarande för trolovningsbarn skall vid äventyr
av sådan talans förlust anhängiggöras inom två år från barnets
födelse. Har hinder mött för talans anställande inom tid, som nu
sagts, må dock, där den uppgivne fadern ej är död, talan anhängiggöras
inom ett år efter det hindret upphörde.

I fråga härom anförde nu

Herr Gezelius: Under åberopande av vad jag anfört vid

föredragning av 12 § ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som finnes antecknad vid 12 §, och som avser, att här skulle såsom
eu ny paragraf, 35 §, intagas ett stadgande av den lydelse, som återfinnes
i reservationen å sidan 111, och att vid ett bifall till denna
min hemställan de återstående paragraferna i lagförslaget måtte erhålla
därav motiverad ändrad nummerbeteckning.

Herr Alex and erson: Jag ber att få erinra om den vädjan,
jag ställde till kammaren i förmiddags, att icke genom ett beslut
i enlighet med herr Gezelius’ m. fl. reservation i denna punkt
gå ett steg i rakt motsatt riktning mot den åskådning, som vunnit
uttryck i andra kammaren genom dess beslut om arvsrätt för utomäktenskaplga
barn efter fader, utan låta förhållandena i detta avseende
bestå vid vad de nu äro.

Sedan överläggningen härmed slutats, yttrade herr talmannen,
att av herr Gezelius framställts det yrkande, att å vederbörlig plats
i föreliggande lagförslag skulle införas en ny paragraf med den lydelse,
som angivits i den av herr Petersson i Lidingö villastad m. fl.
därom anförda reservationen. Vidare hade yrkats avslag å vad herr
Gezelius sålunda föreslagit.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr Gezelius
yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexander son begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen do* 25 april, c. m.

19 Nr 3&

Deri, som bifaller herr Gezelius yrkande om införande å veder- ^förslag om
herrlig plats i föreliggande förslag till lag om barn utom äktenskap
äv ep ny paragraf med den lydelse, som angivits i den av herr Petersson
i Lidingö villastad m. fl. vid 12 § av lagutskottets förslag i ämnet °
anförda reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej avslås berörda yrkande.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 54.

Nej — 48.

Övriga delar av utskottets föreliggande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag om äktenskaplig börd.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag om adoption. Lagförslag om

adoption.

1—4 §§.

Godkändes.

5 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Utan eget samtycke må den, Utan eget samtycke må den,
som fyllt tolv år, ej adopteras, som fyllt femton år, ej adopteras.

Vid denna paragraf hade reservation anförts av herrar Alexander
son och Pettersson i Södertälje, vilka yrkat, att paragrafen måtte
godkännas i dess lydelse enligt Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Alexanderson: Vid denna paragraf har jag jämte

herr Pettersson i Södertälje antecknat min reservation för en mening,
som emellertid inom utskottet hade åtskilliga andra förespråkare, i
det vi nämligen yrkat på bibehållande av Kungl. Maj:ts proposition
i fråga om den ålder, över vilken ett adopterat barn icke kan
adopteras mot sitt eget samtycke.

Nr 36. 20

Onsdagen den 25 april, e. m.

Lagförslag om
adoption.

(Forts.)

Enligt det kungl. förslaget gällde, att mot sitt eget samtycke
kan icke barn över 12 år adopteras. Utskottet har, med stöd av en
mening, som uttalades inom lagrådet vid lagens granskning, föreslagit
böjning av denna ålder till 15 år. Nu vill jag vädja till
kammarens ledamöter, som väl i regel hava personlig erfarenhet
av denna sak. De flesta av herrarna äro familjefäder, och hava
barn, som redan passerat åldern mellan 12 och 15 år. Är det, vill
jag fråga, icke rätt så vanligt, att ett barn i denna ålder har nått
den personlighetsutveckling att — i fråga om t. ex. ett 14 års barn
— det måste sägas vara motbjudande att ett sådant barn skall mot
sin egen uttryckligen uttalade vilja skiljas från sin gamla familj
och inkorporeras med en ny familj genom adoption? Är det icke
så, att i ett stort antal fall barnet kan vid denna ålder sägas hava
sin egen rimligt grundade mening, vilken visserligen icke är sådan,
att det själv därmed kan åstadkomma någon förändring, men vid
vilken man bör fästa åtminstone så mycket avseende, att icke mot
denna mening och utan barnets eget samtycke en så genomgripande
förändring i dess liv äger rum, som adoption i en ny familj dock
innebär. Jag vågar tro, att den kungl. propositionen i detta avseende
vilar på synnerligen goda grunder, och i själva verket torde den
motsatta ståndpunkten erkänna detta, då dess förfäktare säga, att
man måste taga all möjlig hänsyn till barnets mening under den
nämnda åldern. Men då förefaller det mig vara en renare och naturligare
linje, som den kungl. propositionen markerar, när den säger,
att gränsen i detta avseende bör sättas vid 12 år.

Jag ber alltså att få yrka bifall till den kungl. propositionen
i denna punkt.

Herr Högberg: Herr talman! Den föregående ägade talaren
vädjade till kammarens uppfattning, huruvida man icke kan anse, att
ett barn i en ålder av låt oss säga, såsom han antog, 14 år hade den
personliga utveckling, att man icke mot barnets vilja borde inkorporera
detsamma i en annan familj. Det är givet, att åtskilliga barn i
den av talaren nämnda åldern äger denna personliga utveckling, men
det är nog snarare fallet, att, såsom utskottet säger, barn i en dylik
ålder i allmänhet icke nått en sådan utveckling, att det bör kunna
hindra en adoption, som kan lända till dess fördel. Det är ingalunda
någon annan hänsyn än barnets bästa, som förmått utskottet att avvika
från den kungl. propositionen och föreslå den högre ålder av 15
år, varom utskottet hemställt. Utskottet stöder jämväl sin uppfattning
på uttalanden från två medlemmar av lagrådet, vilka yttrat sig
i samma riktning som utskottet här. Vidare vill jag påpeka — och
jag ansluter mig till vad den ärade talaren yttrade i denna del — att
rätten ju skall pröva, om adoption lämpligen bör äga rum, och om
barnet då uppnått högre ålder och utveckling, kommer barnets uppfattning
givetvis för rättens bedömande spela den roll, samma uppfattning
skäligen bör tillmätas. Men att lagfästa, den lägre åldern
har utskottet icke funnit lämpligt.

Slutligen vill jag påminna därom, att 15-årsåldern är av viss

Onsdagen den 25 april, e. in.

21 Nr W.

betydelse i svensk rätt. 15 år är den ålder, vid vilken den krimi- Lagförslag o,
nella myndigheten inträder, och vid 15 års ålder äger ett barn rätt “
att självt förfoga över vad det genom eget arbete förvärvat. 15-års- '' or

åldern är således i flera avseenden av en viss betydelse enligt vår
gällande rättsuppfattning.

Med anslutning till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt förekomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av nu föredragna
paragraf enligt utskottets förslag samt vidare därpå att paragrafen
skulle antagas att lyda så, som Kungl. Maj:t föreslagit; och
förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

6—U §§.
Godkändes.

15 §.

Förevarande paragraf lydde sålunda:

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes förordna
om mera än hälften av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn
eller dess bröstarvinge. Dock skall vad i lag är stadgat om giltigheten
av testamente, varigenom bröstarvinges laglott belastas, äga motsvarande
tillämpning i fråga om testamente, däri till beredande av understöd
åt barn eller adoptivbarn förordnas om mera än nyss är sagt;
njute ock adoptivbarn samma rätt till understöd av egendom, vilken
av adoptant är i testamente bortgiven, som enligt lag tillkommer testamentsgivarens
barn.

I fråga om denna paragraf hade reservation anförts av herrar
Petersson i Lidingö villastad och Högberg, greve Spens samt herrar
Permansson och Pant, vilka ansett, att paragrafen bort tillstyrkas i
följande lydelse:

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes förordna
om mera av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn än att
barnet erhåller medel till nöjaktig efter adoptantens villkor och barnets
anlag lämpad uppfostran och utbildning. Dock skall vad i lag
är stadgat om giltigheten av testamente, varigenom bröstarvinges
laglott belastas, äga motsvarande tillämpning i fråga om testamente,
däri till beredande av understöd åt barn eller adoptivbarn förordnas
om mera än nyss är sagt; njute ock adoptivbarn samma rätt till understöd
av egendom, vilken av adoptant är i testamente bortgiven,
som enligt lag tillkommer testamentsgivarens barn.

Herr statsrådet Stenberg: Herr greve och talman, mina herrar1
Då det befunnits nyttigt, att adoptionen må bliva föremål för

Nr 36. 22

Onsdagen den 25 april, e. m.

Lagförslag .
adoption.
(Forts.)

rättslig reglering i vårt land likasom i ett flertal andra kulturländer,
kar det viktigaste önskemålet härvid varit, att man velat i samhällets
intresse befordra upptagande såsom eget barn av minderåriga, som eljest
skulle sakna föräldravård och fostran. I sådan riktning verkar
givetvis den stadga och trygghet, som beredes genom lagstiftningens
reglering av adoptionsinstitutet.

Det är klart, att hänsyn måste tagas ej endast till adoptivbarnets
intressen utan även till adoptantens. Om adoptanten ålägges
alltför stränga band såsom följd av adoptionen, kan detta bidraga till
att minska benägenheten att adoptera i fall, då sådan åtgärd vore
önskvärd. Härvid är av alldeles särskild betydelse, huru arvsförhållandena
mellan adoptanten och adoptivbarnet ordnas.

Den kungl. proposititionens ståndpunkt i denna fråga är följande.
Adoptivbarn äger taga arv efter adoptanten lika med barn i äktenskap;
dock att, om adoptanten även har bröstarvinge, denne icke i
följd av adoptivbarnets arvsrätt må lida intrång i sin laglott. Den
arvsrätt, som sålunda tillkommer adoptivbarn, må icke till mer än
hälften av arvet upphävas genom testamente eller annat förfogande
av adoptanten. Alltså: adoptivbarnet har rätt till arv och laglott efter
adoptanten endast med den inskränkning, att om adoptanten skulle
hava flera adoptivbarn än egna barn, skall det eller de egna barnens
laglott utgå före adoptivbarnens, d. v. s. att adoptivbarnen,
fastän flera än de egna barnen, ändock ej få mera än hälften av
arvet. Adoptanten å sin sida har icke arvsrätt efter adoptivbarnet
annat än för det sällsynta undantagsfall, att barnet avlider utan arvsberättigade
släktingar och dess egendom sålunda skulle bliva danaarf,
därest den ej finge gå till adoptanten.

Vid lagförslagets behandling inom lagutskottet hava dessa
regler befunnits för ogynnsamma för adoptanten. Om en ändring
för tillgodoseende av adoptantens intresse har utskottet blivit
enigt. I den ännu icke föredragna 17 § har nämligen tillagts en bestämmelse,
avseende det fall, att adoptivbarn på grund av arv eller
testamente erhållit egendom efter adoptanten och sedan själv dör utan
att efterlämna bröstarvingar. I sådant fall skall ur adoptivbarnets
kvarlåtenskap uttagas egendom, som i värde motsvarar vad adoptivbarnet
bekommit efter adoptanten, och denna egendom skall, innan
adoptantens släktingar få taga något arv, såsom arv gå till adoptantens
bröstarvingar, eller, om barnet var adopterat av makar och en av
dem lever, till denne.

Jag vill redan nu nämna, att jag finner de skäl, som ligga till
grund för denna ändring och vilka närmare utvecklats i en motion
av herr Alexanderson, vara övertygande, och att jag alltså anser
förslaget böra i förevarande del ändras.

Nu ha emellertid fem reservanter inom utskottet — av vilka
fyra tillhöra denna kammare — velat gå ännu längre. De ha velat
ändra 15 §:s bestämmelse om adoptivbarns laglott därhän, att laglotten
icke skall omfatta halva arvslotten utan endast så mycket
därav, att barnet erhåller medel till nöjaktig, efter adoptantens villkor
och barnets anlag lämpad uppfostran och utbildning. Jag vet

Omtdagen ilen 25 april, e. in.

23 Nr 3ft.

(Korts.)

icke, om man bör kalla detta laglott i egentlig mening. Denna rätt
avser nämligen icke någon kvotdel av kvarlåtenskapen, utan det är
en tills vidare till beloppet obestämd del, som enligt reservationen
skulle förbehållas adoptivbarnet.

I reservationen är icke någon motivering anförd, men syftet
med densamma är uppenbarligen, att man velat ytterligare försvaga
möjliga betänkligheter mot adoptionen. Det kan ju icke heller förnekas,
att det kan för den, som vore villig att adoptera ett barn,
framstå såsom en fördel, om barnet icke genom adoptionen erhölle
sådan rätt till laglott, som förslaget innebär, utan adoptanten hade
frihet att framdeles genom testamente förordna om barnets rätt till
hans kvarlåtenskap. En sådan anordning kunde vara fördelaktig,
särskilt om adoptionen sker i barnets späda ålder, då adoptanten
ännu icke kan känna dess anlag eller veta, hur barnet kan komma
att utveckla sig. Ävenledes kan sägas, att möjligheten för efterlevande
make att få sitta i oskift bo inskränkes, därest icke blott de
egna barnen hava rätt till laglott utan även adoptivbarn kan framställa
anspråk på att få viss kvotdel av kvarlåtenskapen utbruten såsom
laglott.

Jag tror emellertid, att vägande invändningar kunna göras mot
reservanternas förslag.

Stadgandet om en laglott, bestämd i enlighet med Ivungl. Maj:ts
förslag, synes mig vara av ganska väsentlig betydelse rent principiellt
taget. Utan rätt till sådan laglott synes mig adoptivförhållandet
knappast få den önskvärda fastheten och tryggheten; det blir
av en annan och lösare karaktär, jämförligt med ett reglerat fosterföräldraskap,
kan man säga. Farhågan för att bestämmelsen om
laglott skulle verka avskräckande på en tilltänkt adoption torde
också enligt min mening vara överdriven. Om makar, som icke hava
egna barn, beslutat sig för att antaga ett adoptivbarn, förefinn es^ nog
i allmänhet en sådan längtan och vilja att genom adoptionen få ersättning
för de egna barn, som de sakna, att de icke låta avskräcka
sig av tanken på att adoptionen kommer att i viss mån begränsa
deras rätt att genom testamente förfoga över sin egendom.

Och ur barnets synpunkt lärer rätten till laglott vara grundad
på goda skäl. De ändamål, som laglotten för egna barn skall tjäna,
hava sitt berättigande även i fråga om adoptivbarn. Adoptivbarnet
bör icke i förevarande hänseende vara underkastat adoptantens nyck
eller godtycke och, när det kommit till vuxen ålder, hållas i ett mindre
lämpligt tillstånd av beroende av adoptanten. Har adoptanten
även egna barn, ligger ju frestelsen nära att för de ena barnen
tillbakasätta adoptivbarnet. Skulle adoptivbarnet arta sig illa,
behöver detta icke bero på dåliga anlag hos barnet, utan det kan
också vara att tillskriva bristande uppfostran, vartill adoptanten själv
bär skulden. Vidare bör ej förbises den betydelse, adoptionsinstitutet
är avsett att få därutinnan, att det bereder utväg för legitimering
av barn, som fötts utom äktenskap. Att barn av denna kategori
erhålla den ställning i arvsrättsligt hänseende, som den kungl. propositionen
avser, är ju helt naturligt.

Nr 36. 24

Onsdagen den 25 april, e. m.

Lagförslag om Jag kali slutligen tillägga, att i Danmark, där tillstånd till
adoption, adoption meddelas genom »bevilling», det varit brukligt, att i »bevil(Forts.
) lingen» bestämts, Huruvida arvsrätt överhuvud skall tillkomma adoptivbarnet
och jämväl om adoptanten skall äga frihet att göra testamente.
Det danska lagförslag om adoption, som utarbetats samtidigt
med det nu föreliggande svenska, överensstämmer emellertid
med detta däri, att adoptivbarnet har ovillkorlig rätt till laglott.
Detta är även fallet med motsvarande norska förslag.

Resultatet av vad jag nu anfört blir alltså, att jag anser adoptivbarnets
rätt till laglott böra upprätthållas i den form, som angives
i den kungl. propositionen. Denna rätt är av väsentlig betydelse
för adoptivförhållandet, och de på praktiska hänsyn grundade
skäl, som kunna anföras mot rättighetens upptagande i lagstiftningen,
äro ej enligt min mening av den styrka, att stadgandet för deras
skull bör ändras.

Greve Spens: Såsom skäl för den reservation, som jag och

några andra av lagutskottets medlemmar anfört vid denna §, skall
jag be att få framhålla, att vi reservanter tänkt oss t. ex. det fallet,
att det, när ett adoptivbarn växer upp, blir uppenbart för adoptivföräldrarna,
att barnet ej kommer att sköta sig ordentligt utan kommer
att förslösa sitt arv. Det bör då enligt vår mening stå adoptivföräldrarna
öppet att testamentera över sin egendom med den i reservationen
omnämnda inskränkningen för vad som utgår till barnets
uppfostran och utbildning efter adoptantens villkor och barnets anlag.
Artar-sig barnet väl, kan ju adoptanten alltid göra testamente
till dess förmån. Denna vår mening har stärkts därav, att en av
Stockholms mest framstående advokater yttrat, att han, om lagförslaget
komme att oförändrat-antagas, ej ville tillråda någon att
adoptera. Lagen skulle sålunda enligt hans och den av oss reservanter
hysta åsikten komma att verka avskräckande för adoption, om
ej den av oss föreslagna ändringen vidtages.

Nu är det ju givet, såsom herr statsrådet också nämnde, att rent
teoretiskt sett lagförslagets ståndpunkt bäst överensstämmer med dess
princip, att adoptivföräldrar och adoptivbarn skola i det väsentliga
hava samma rättsliga ställning till varandra, som föräldrar till
egna barn, men praktiska skäl hava synts oss tala för reservationen.

Jag vill också framhålla, att det i tysk och schweizisk rätt är
medgivet att i adoptionsavtalet träffa bestämmelser, varigenom adoptivbarnets
arvsrätt inskränkes eller också alldeles uteslutes, och i
Danmark, där tillstånd till adoption meddelas av konungen, brukar
det vid sådant tillstånds lämnande bestämmas, huruvida arvsrätt över
huvud skall tillkomma adoptivbarnet och jämväl om adoptanten skall
hava frihet att testamentera utan hinder av adoptionen. I Norge
finnas som bekant icke något adoptionsförfarande.

Slutligen vill jag också framhålla, att vid adoptionsförhållande
rader alltid den olikheten mot vad som äger rum, då egna barn finnas,
att adoptivbarnet ej träder i något slags familje- eller arvsförhål -

Onsdagen den 25 april, e. in. 25

lande till adoptantens släkt, medan adoptivbarnet däremot bar arvsrätt
efter sin egen släkt.

På grund av vad jag nu anfört skall jag be att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Alexanderson: Efter det grundliga anförande i

detta ämne, som hållits av herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
anser jag det överflödigt att ingå i någon vidare utredning
av frågan.

Jag vill emellertid erinra om att den lag, som vi här hava att
göra med, är alldeles fristående från de övriga. Den hör icke tillsammans
med dem; den har vidare en skandinavisk karaktär. Det
är angeläget att vår lagstiftning blir densamma, icke som den nuvarande
danska, som greve Spens talade om, utan som den blivande
danska, om vars innehåll herr statsrådet upplyste, att den är lika
med det föreliggande förslaget, och med den norska.

Det är ju vidare så, att här ingalunda spelat in någon allmän
politisk uppfattning eller liknande synpunkter för fördelningen av
utskottets medlemmar på den ena eller andra meningen. Herr Gezelius
och jag kämpa här sida vid sida, och från andra kammaren har
herr Petersson i Lidingö villastad icke fått med sig någon av sina
utskottskamrater, icke ens från sitt eget parti. Det förhåller sig
tydligen som sagt så, att hela frågan faller alldeles vid sidan av de
mera med den allmänna åsiktsriktningen förknippade frågor, som
vi förut hava debatterat här i dag, och jag hoppas, att kammaren tager
vederbörlig hänsyn även till denna synpunkt, när den går att
votera i det föreliggande ärendet.

Herr Högberg: Jag anhåller att få yttra några ord be träffande

denna paragraf.

Som greve Spens sade, skall en känd advokat i denna stad hava
förklarat, att om ifrågavarande paragraf antages i den lydelse, den
har enligt den kungl. propositionen, skulle han för sin del ställa sig
avrådande mot personer, som ämnade taga adoptivbarn. Inför ett
sådant yttrande blevo vissa medlemmar av utskottet betänksamma.
Det är naturligtvis ytterst önskvärt, icke minst med hänsyn till de
utom äktenskapet födda barnen, att detta i Sverige nyinförda institut
om adoption som herr statsrådet påpekade, kommer till en icke
alltför obetydlig användning. Men skall institutet vinna någon
större användning, är det kanske lämpligt att gå fram med en viss
försiktighet i avseende å inskränkningar i möjligheten för adoptanten
att upprätta testamente. Jag tror också, att reservanterna kunna
finna stöd för sin mening i vad lagberedningen sagt i motiven till
förevarande paragraf. Jag skulle nästan vilja säga, att reservanterna
anslutit sig till en av lagberedningen uttalad uppfattning, att
adoptionen i allmänhet faktiskt är en förbättring av de villkor, under
vilka adoptivbarnet uppväxer, och lagberedningen har själv påpekat,
att denna förbättring kan ju få ett plötsligt slut, om adoptanten avlider
utan att lämna någon förmögenhet efter sig. Men om han av -

Nr »S.

Lagförslag
adoption.
(Forts.)

Nr 36. 26

Onsdagen den 25 april, e. m.

Lagförslag om lider och bär förmögenhet efter sig, borde adoptivbarnet vara fullt
a°ptl0n'' tillfredsställt genom åtgärder, som tillförsäkrade det medel tillräck(
orts.) ligg, för en uppfostran i den miljö, till vilken det blivit överflyttat.

Det är denna fördel, som reservanterna velat tillerkänna adoptivbarnet
och funnit vara tillräcklig, Det må medgivas, att, såsom herr
statsrådet och herr Alexanderson nämnde, den avfattning, som paragrafen
har i den kungl. propositionen och i utskottets förslag, är så
att säga fastare juridiskt konstruerad än den avfattning, som reservanterna
vilja giva den. Men denna senare avfattning är nog mera
praktisk och lämplig, i all synnerhet vid en begynnande tillämpning
av detta nya institut, varför jag, herr talman, ber att få instämma
med greve Spens.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt framställda
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets
förslag i den nu föredragna delen samt vidare därpå att
ifrågavarande paragraf skulle antagas med den lydelse, som tillstyrkts
i den av herr Petersson i Lidingö villastad m. fl. vid paragrafen
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av utskottets under behandling varande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § samt
om tillägg till 2 kap. i lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

Godkändes.

Lagförslag Utskottets förslag till lag om införsel i avlöning, pension eller

om .»försel , Uvränta_
avlöning m. m.

1—19 §§.

Godkändes.

I Kungl. Maj:ts förslag till lag i ämnet fanns intagen en 20 §.
så lydande:

År någon enligt domstols beslut eller skriftligt, av två personer
bevittnat avtal pliktig att till följd av trolovnings brytande, äktenskaps
återgång eller äktenskapsskillnad utgiva till utgående å särskilda
tider satt skadestånd till den, med vilken han varit trolovad
eller gift, skall beträffande sådant skadestånd vad i denna lag är
stadgat om införsel i avlöning, pension eller livränta för underhållsbidrag
äga motsvarande tillämpning. Yad i 17 § är stadgat skall
dock ej gälla i fråga om införsel för skadestånd.

Motsvarande bestämmelser saknades i utskottets förslag.

Onsdagen den 25 april, e. in.

27 Nr »i.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation både lierr Alexan- Lagjortlag
derson, med instämmande av herrar Stärncr, Petrén, Karlsson i Fjäl J

och Pettersson i Södertälje på åberopade skäl förklarat sig hava an- (Forts ^
sett, att Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande del bort vinna
bifall.

I avseende härpå anförde nu

Herr Alexanderson: I fråga om utskottets hemställan att
ur det kungl. förslaget utmönstra den 20 § har jag, herr greve och
talman, jämte åtskilliga andra medlemmar av utskottet anmält min
reservation. Jag ber att få erinra om, att, då äktenskapslagen för
två år sedan antogs, båda kamrarna samstämmigt beslutade en^ riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj:t, däri riksdagen anhöll, »att Kungl.

Kla.j:t ville i samband med behandlingen av frågan om_ reglering av
de utom äktenskapet födda barnens rättsliga ställning låta verkställa
utredning, på vilket sätt genom lagstiftningens försorg en förbättrad
rättsställning måtte kunna i olika hänseenden beredas sådana
barns mödrar, särskilt i det fall, då hävdandet skett under trolovning
eller under äktenskapslöfte».

De av kammarens ledamöter, som äro i tillfälle att erinra sig
den diskussion, som föregick beslutet om avlåtande av denna skrivelse,
måste hava i minnet, att det framför allt var beredande av införselrätt
för trolovad övergiven moders skadestånd, som man avsåg
med den sålunda avlåtna skrivelsen. Ursprungligen var det föreslaget
en annan formulering, som avsåg att även i ideellt hänseende
ställa dem bättre, än det då framlagda kungl. förslaget gav utsikt
till, men sammanjämkningsvis begränsade man sig till att besluta
en skrivelse av nyss återgivna formulering och av nyssnämnda innebörd.
I enlighet med denna riksdagens begäran, som överlämnades
till lagberedningen, har lagberedningen formulerat denna 20 §,
där sådana mödrar för dem tillerkända skadestånd, för så vitt de
utgå periodiskt, skola erhålla införselrätt, lika väl som sådan införselrätt
medgives för understöd som barn och mödrar kunna erhålla.

Emellertid anfördes i riksdagen, och med skäl, att det icke funnes
anledning att ställa den övergivna gifta kvinnan eller den, som
tack vare mannens förvållande bivit skild i äktenskapet, sämre än
trolovad ogift moder. Och därtill har lagberedningen tagit vederbörlig
hänsyn i det den även beträffande deras skadestånd föreslagit
införselrätt. Vad sålunda genom detta lagberedningens av Kungl.

Maj:t godkända förslag gjorts är effektuerande av en för två år sedan
utan meningsskiljaktighet avlåten riksdagens skrivelse, ett effektuerande
i just den mening denna skrivelse var avsedd att tagas.

Emellertid har nu utskottets majoritet, under intrycket av en
anmärkning, som gjorts av lagrådet, föreslagit att denna bestämmelse
återigen skulle utmönstras. Den anmärkning lagrådet framställt
går väsentligen ut på, att det icke synes vara skäl att privilegiera
dessa skadestånd framför skadeståndsfordran för skada, liden
genom annans brottsliga gärning. Det kan visserligen låta riktigt,

Nr 3C. 28

Onsdagen den 25 april, e. m.

elain försel i det är också mm uppfattning, att skadestånd för brottslig gär avluning

11 hö/. tin de fordringar, som borde bli exekutivt bättre ställda
(Forts.) ^n de ±ör närvarande äro. Jag bar ingenting emot, att man i likhet
med vad andra lagstiftningar göra ställer dem i en klass för
sig framför vanliga fordringar, till exempel sådana, som uppkommit
genom beviljad kredit, och medgiver införselrätt även för dem.
Men nödvändigheten av att utesluta de skadestånd, som bär äro i
fråga från införselrätt, till dess man samtidigt kan taga denna andra
fråga i övervägande,, kan jag icke inse. Det naturligaste är, att
denna fråga löses i sitt naturliga samband med övriga familjerättsliga
fordringar, som här i denna dag behandlas, och med vilka detta
periodiskt utgående skadestånd i själva verket på det närmaste är
besläktat. Jag kan således icke finna annat, än att denna anmärkning
icke bör tillerkännas avgörande betydelse.

Då lagen om äktenskap här i kammaren antogs, förklarades
det av ordföranden i kammarens majoritetsparti, herr Trygger, att
en kammare icke bör vara såsom barn och ena gången säga si och
kort därefter så. Men vad som sålunda gäller om en kammare torde
väl gälla riksdagen i sin helhet. Kiksdagen har för två år sedan
uttryckligen begärt en lagstiftning av det innehåll, denna 20 § fått
i Kungl. Mai :ts förslag. Det kan icke nekas, att det skulle göra
ett egendomligt intryck, om Kungl. Maj:t och lagberedningen nu
fmge besked, att riksdagen icke vill ha en sådan lagstiftning. Kungl.
Mai :t har icke låtit imponera på sig av lagrådets framställda anmärkning,
och jag kan icke heller finna att det skulle föreligga
skäl för riksdagen att göra det.

Herr talman, jag ber att få hemställa om bifall till den kungl.
propositionen och att det således här måtte upptagas en 20 § av den
lydelse Kungl. Maj:ts proposition innehåller.

o F6rr Gmzelius: Den skrivelse från riksdagen, som den före gående

ärade talaren åberopade, är av honom i hans vid betänkandet
fogade reservation riktigt angiven. Men jag kan icke inse, att denna
skrivelse i och för sig kan tillerkännas den innebörd, han ville giva
densamma, och icke heller, att den motion eller de reservationer vid
förslaget om äktenskapslag, som efter skiljaktiga beslut mellan kamrarna
föranledde skrivelsen, motivera den av Kungl. Maj:t nu föreslagna
formen för »förbättrad rättsställning» för dem, om vilka skrivelsen
handlar.

Det är givetvis inom andra kammaren som talare yttrat sig i
den riktning, som den föregående ärade talaren anser vara för riksdagen.
bindande i avseende å skrivelsens innebörd. Därom kan jag
för mm del icke yttra mig. Jag har verkligen icke haft tid att
närmare undersöka innebörden av dessa yttranden. Men såvitt en
undersökning av förhandlingarna inom denna kammare givit vid
handen, fanns det icke något uttalande av någon, som ger stöd för
den av den föregående talaren åberopade tolkningen. Vid sådant
förhållande förefaller det mig, som om det väsentliga skäl, den ärade
talaren anförde för att riksdagen skulle acceptera föreliggande

Onidagen den 25 april, e. in.

29 Nr 3G.

förslag i denna del, icke vore av den art, att det bör vara bestäm- Lagförslag
mande för kammaren. um ''»försel i

I fråga om de reella skäl som tala mot ett bifall till Kungl.

Maj:ts förslag ber jag få hänvisa till lagrådets därom uttalade en- (Fort»-)
hälliga mening. Och vidare vill jag hänvisa till utskottets eget uttalande
för sin ståndpunkt särskilt därom, att utskottet icke finner
övertygande skäl för att giva fordringsanspråk av ifrågavarande art
den extra ordinära, privilegierade ställning som införselrätt innebär.

Man må besinna, att varje fordringskategori man lämnar förmånen
av införselrätt i avsevärd mån försämrar, särskilt bland de ekonomiskt
svaga, möjligheten att kunna tillgodose andra, behjärtansvärda
och i många konkreta fall långt mera ömmande anspråk. Det är
desto mindre skäl för riksdagen att i anknytning till förslaget om
införsel för underhållsrätt även behandla denna fråga och klassificera
den såsom likställd med övriga fordringar, som avses i införsellagen,
som frågan om en viss gradation av olika slags fordringar
med avseende å möjligheten av utmätning för dem är föremål, för
riksdagens uppmärksamhet den ena riksdagen efter den andra. Avon
innevarande års riksdag får anledning att sysselsätta sig med detta
spörsmål. Frågan har redan varit föremål för lagutskottets behandling,
men utskottets beslut är ännu icke justerat, varför jag anser
mig förhindrad att om detsamma lämna närmare upplysning.

På grund av de av mig nu anförda skälen ber jag, herr greve
och talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Alexanderson: Ja, det går fort att glömma ibland.

Herr Gezelius tror, att det kan vara möjligt att, då denna skrivelse
för två år sedan avläts, något yttrande av den av mig omnämnda
innebörd förekommit inom andra kammaren. Men att en rad av
talare i första kammaren hade anföranden, av vilka detsamma framgick,
det har alldeles gått honom ur minnet. Jag tillät mig 1915
i polemik mot herr Thyrén angående sammanjämkningsförslaget om
äktenskapslagen påpeka, att vad som kunde vinnas genom den föreslagna
skrivelsen vore införsel i lönen för dessa skadestånd. Då
svarade herr Thyrén: »Huru skall detta skadestånd uttagas? Herr
Alexanderson besvarade frågan så, att man kunde tänka sig införsel
i lönen och att detta kunde utarbetas i en ny lag. Ja, blott
man haft någon aning om hur det kunde gå till.» Men härpå svarade
chefen för justitiedepartementet: »Herr Thyrén har också
vänt sig mot bestämmelserna om skadestånd. Han sade, att det är
gott och väl att tillerkänna kvinnan rätt till skadestånd, men hur
i all världen skall hon få ut det? Jag är ense med honom därom
att man bör söka ordna den saken genom förbättrade bestämmelser
ifråga om doms verkställande, men man bör icke glömma, att vad
i detta avseende gäller om kvinnans rätt till skadestånd, det gäller
i ännu högre grad om barnens rätt till underhåll, och man bör
även lösa dessa bägge frågor i ett sammanhang och icke nu införa
ett stadgande om kvinnans rätt, som icke kan tänkas tillämpad
även på barnets.»

Xr 36. 30

Onsdagen den 25 april, e. m.

Lagförslag
om införsel
avlöning m. m
(Forte.)

Nu är det åsyftade tillfället inne, då man inför detta stade:an*
de om barnens rätt, och något skäl att nu ytterligare skjuta upp
" den då av motståndarna till sammanjämkningsförslaget, såsom av
ögonblickets behov påkallade, efterlysta införseln till betryggande
av kvinnornas skadestånd torde väl icke kunna anses finnas.

Åven andra talare, exempelvis herr K. J. Ekman, visade sig
hava samma uppfattning om, vad det var fråga om i det framlagda
skrivelseförslaget.

Jag tror således icke, att de skäl, herr Gezelius ansåg sig hava
fullständigt borteskamoterat, så alldeles försvunnit, utan fortfarande
leva med ganska kraftigt liv.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ekman, Karl Johan: Riksdagen antog år 1915
ifrågavarande skrivelseförslag i känslan av, tror jag, att man genom
den nya äktenskapslagen hade begått en orättvisa mot kvinnan.
Kvinna som exempelvis varit hävdad under trolovning, hade förut
en verklig äktenskaplig rätt. Det s. k. ofullkomnade äktenskapet,
hur olämpligt det ur många synpunkter var, gav henne en dock
helt annan ställning, än den lösa kvinnans. Denna äktenskapsrätt
bortföll, och hon avspisades med ett skadestånd. Herr Alexanderson
har redan antytt, att meningen med ifrågavarande skrivelse
var icke blott en större säkerhet för skadeståndets utfående utan
även att kvinnan skulle få en mera ideell upprättelse, om trolovningen
ensidigt bröts av mannen. Det är tydligt, att man icke
kunnat finna något sätt att giva henne en sådan. Och när man en
gång inriktat sig på att icke vilja tillerkänna kvinnan någon äktenskaplig
rätt, utan allenast ett skadestånd, får man taga konsekvenserna
av den ståndpunkten. Utskottet har här dragit dessa
konsekvenser.

Emellertid vill jag icke göra något yrkande.

Herr Gezelius: Jag skall endast ett ögonblick upptaga tiden
för att helt kort vitsorda, att jag hade missmint mig i fråga
om behandlingen av sammanjämkningsförslaget, när jag inlät mig
därpå. Jag hade verkligen undersökt frågan, men behandlingen av
förevarande ärende under sammanjämkningsdebatten hade undgått
mig. Det är min skyldighet att rätta detta misstag.

Herr Rogberg: Jag har icke kännedom om, huru detta

ärende förut handlagts i riksdagen, det får jag bekänna, men det
förefaller mig såsom visst, att vid frågans tidigare behandling den
synpunkt, som lagrådet i detta fall framhållit, icke kommit till
sin fulla rätt. Lagrådet har nu enhälligt förklarat, att det skadeståndsanspråk,
som det här är fråga om, icke är till sin beskaffenhet
jämförligt med det underhållsbidrag, vilket i förevarande lagparagraf
ansetts, böra ifrågakomma.

Vid sådant förhållande tror jag, att försiktigheten bjuder, att
man icke går med på den av Kungl. Maj:t föreslagna paragrafen.

Onsdagen den 25 april, e. m.

31 Nr 36.

utan i enlighet med herr Gezelius’ förslag utelämnar densamma.
Därom ber jag att få framställa yrkande.

överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att därunder yrkats: 1 :o) att i nu ifrågavarande lagförslag
skulle näst efter den godkända 19 §, införas en ny paragraf
av samma lydelse som 20 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag i ämnet;
och 2:o) att berörda yrkande skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på avslag
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som avslår 20 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag om införsel
i avlöning, pension eller livränta, röstar

Den, det ej vill, röstar

»Ta;
Nej;

Vinner Nej, antäges ifrågavarande paragraf.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 58.

Övriga delar av utskottets förevarande lagförslag.

Godkändes.

De återstående av utskottet förordade lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B).

I föreliggande punkt hade utskottet hemställt, att herr Perssons
i Norrköping m. fl. motion, i vad den avsåge hemställan om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående utredning och förslag om förskott från det
allmänna för underhåll åt vissa barn, icke måtte föranleda till någon
riskdagens åtgärd.

Lagförslag
om införsel i
avlöning m. in.
(Forts.)

Om förskott
från det allmänna
för
vissa barns
underhåll.

Nr 36. 32

Onsdagen den 25 april, e. m.

Om förskott
från det allmänna
för
vissa barns
underhåll.
(Forts.)

Vid denna punkt kade reservation anförts av, utom andra, herrar
Persson i Norrköping, Lindley i Söderhamn och Lindqvist i
Kosta, vilka, med instämmande av herrar Stärner och Petrén, på angivna
grunder föreslagit att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj: t anhålla det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda och
för nästa riksdag förelägga förslag om förskott utan fattigvårds
karaktär, från det allmänna för underhåll åt utom äktenskapet födda
barn samt inom äktenskapet födda barn, där föräldrarna leva skilda
eller hustrun övergivits.

Herr Stärner: Herr talman! Förut har här sagts, att lagförslaget
tillgodoser underhållsskyldigheten, men denna underhållsskyldighet
är icke i allo betryggad. En trygghet skulle det vara,
om samhället kunde förskottera underhållet utan återviuningsrätt
från moder och barn. Frågan har varit uppe i riksdagen genom
motioner och har.sin förebild i bestämmelser i Danmark och Norge.

I Danmark infördes redan 1888 den regel, att moder till barn
utom äktenskapet skall i händelse av behov vara berättigad att av
det allmänna förskottsvis erhålla bidrag till barnets och eget underhåll,
utan att sådant bidrag skall anses som fattigunderstöd. Denna
princip har sedan upptagits av den norska lagstiftningen. Med
dessa förebilder hava yrkanden framförts upprepade gånger, att
en dylik lagstiftning skulle införas även hos oss men förslagen ha
fallit. Detta har delvis berott på, att denna fråga varit föremål för
utredning på sista tiden av fattigvårdslagstiftningskommittén, och
i lagutskottets och lagberedningens yttranden har man särskilt hänvisat
härtill. I övrigt har såväl lagberedningen som lagutskottet
ansett, att frågan var värd övervägande och följaktligen givit sitt
erkännande åt den princip, som ligger till grund för detta krav.

Man har vidare anfört, att frågan icke är av civilrättslig utan
allmänrättslig natur och följaktligen icke lämpligen skulle kunna
införas i denna lagstiftning. Och till sist har man anfört, att det
icke kan vara nog med att endast lagstifta i detta hänseende för barn,
födda utom äktenskapet, utan menat, att om ett statligt eller samhälleligt
understöd skall utgå under den form, som här ifrågasatts,
bör det utgå även till behövande barnaföderskor inom äktenskapet,
d. v. s. frånskilda, övergivna eller särskilt fattiga mödrar. I detta
avseende har en petition inlämnats till riksdagens ledamöter av den
kvinnoförening, som förut blivit citerad i dag, och varom jag endast
helt kort vill påminna.

Lagberedningens ordförande, justitierådet Westring har i ett
anförande på ett möte uttalat, att det skulle vara förenat med svårigheter
att i den nuvarande lagstiftningen införa sådana bestämmelser.
Men hans skäl kunna åtminstone icke utgöra någon grund
för att icke i samband med antagandet av lagen också avlåta en skrivelse
i frågan. Det blir ju analogt med den åtgärd vi nyss talat
om, den skrivelse som bifogades vid antagandet av äktenskapslagen.
Jag skall därför, herr talman, be att i enlighet med min och fleras

Onsdagen den 25 april, e. in.

33 Nr m.

reservation få ansluta mig till det yrkande, som här framställts och
som även blivit bifallet av andra kammaren.

Jag vill blott erinra till sist, att fattigvårdslagstiftningskoinmittén,
som sysslar med hithörande frågor och som efter överenskommelse
med lagberedningen fått på sin lott att närmare yttra sig
om saken, nog också har den under omprövning. Jag vet efter upplysning,
att kommittén gjort resor såväl i Danmark som Norge för
att studera dessa förhållanden. Men frågan är, om den utredning,
som av fattigvårdslagstiftningskommittén kommer att ägnas frågan,
blir i allo sammanfallande med det önskemål, som vi velat giva uttryck
åt genom ett skrivelseförslag. Bland fattigvårdsmännen finnas
olika meningar, särskilt om grunderna för beviljandet av dylikt
förskott. Detta framgår tydligt därav, att exempelvis herr Pettersson
i Södertälje, som för övrigt reserverat sig, icke inom utskottet
velat vara med om kravet på, att dylikt förskott icke skulle utgå under
sådan form, att det kunde få karaktär av fattigvårdsunderstöd
och medföra dess följder för mottagaren. Vi anse, att den saken är
särskilt viktig, och ha velat påpeka, att det framför allt gäller, att
fattigvårdskaraktären i dylikt förskott icke skall följa för dem,
som äro barnavårdare, vare sig det är modern eller fosterföräldrar
eller andra, som åtagit sig att vårda barnet mot det anslag, som kan
komma att på sådant sätt utgå.

Jag skall med denna erinran be att få yrka bifall till reservationen
i den del, som omfattar punkten B) angående skrivelseförslag
i enlighet med herr Perssons m. fl. reservation.

Herr G-ezelius: Den fråga som den siste ärade talaren berörde,
är givetvis av utomordentligt stor betydelse. Att i denna sena
timme närmare utveckla de skäl, som motiverat utskottsmajoritetens
uppfattning, torde knappt vara erforderligt då jag är förvissad om,
att första kammaren icke är beredd att göra ett positivt uttalande i
frågan av vare sig den ena eller andra innebörden.

Det föreligger, som kammaren behagade iakttaga, två skilda
reservationer med avsevärt olika innebörd, den ena framburen av
herr Persson i Norrköping och den andra av herr Pettersson i Södertälje.
Det förefaller mig, som om det icke vore anledning för kammaren
att göra ett uttalande i denna fråga, då såsom även av reservationerna
framgår, spörsmålet i avsevärd utsträckning redan är
föremål för fattigvårdslagstiftningskommitténs utredning.

Med denna knappa motivering hemställer jag, herr greve och
talman, om bifall till utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet i nu föredragna punkt
hemställt samt vidare på bifall till herr Perssons i Norrköping m. fl.
vid punkten avgivna reservation; och förklarade herr talmannen
efter -att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hem Fnrsta

kammarens protokoll 1917. Nr SO. 3

Om förskott
från <let allmänna
för
vissa barns
•underhåll.

(Forte.)

Nr 86. 34

Onsdagen den 25 april, e. in.

Om förskott
från det allmänna
för
vissa barns
underhåll.
(Forte.)

ställan sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad lagutskottet hemställt i punkten B av
sitt utlåtande nr 29, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Perssons i Norrköping m. fl. vid
denna punkt avgivna reservation.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 55;

Nej — 36.

Punkten C).

Utskottets hemställan bifölls.

Herr Fahlén avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion
nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbanebyggnader
i Norrland.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 102, rörande bibehållande i tillämpning för hela innevarande
år av gällande kungörelse angående tidsberäkning inom riket; och
nr 103, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädesproduktionen i landet.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 10,50 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, nwu