RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes och lades till handlingarna ett från andra kammaren
ankommet protokollsutdrag nr 402, utvisande att andra kammaren
förenat sig med första kammaren i dess beslut att andra särskilda utskottet
skulle behandla jämväl Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr
230, angående reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen,
ävensom de ytterligare framställningar, som kunde komma
att av Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller
andra i omedelbart samband därmed stående frågor.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tjänstårsberäkning
för vissa folkskolinspektörer; och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anstånd
med återbetalning av räntefritt lån för svenska församlingens
i London kyrkobyggnad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 65, i anledning av väckt motion om viss ändring i villkoren
för statsbidrag till folkskollärares avlöning;

nr 66, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
bestämmelser angående statsbidrag till fortsättningsskola;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska
regleringsåtgärder inom Dalälvens flodområde;

nr 68, i anledning av väckt motion om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 114, angående anvisande av medel till vissa byggnadsföretag
vid armén; samt

nr 69, i anledning av väckt motion om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 119, angående anläggning av ett stickspår från Åkers
styckebruks järnvägsstation till Åkers krutbruk;

Första kammarens protokoll 1917. Nr 3-4. 1

1917.

kammaren.

Lördagen den 21 april.

2

Lördagen den 21 april.

lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om barn utom äktenskap m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åvägabringandet av en lag rörande kåd- och barrplockning,
i syfte, bland annat, att förhindra uppkomsten av inhemsk
industri med kåda och barr såsom råvara; samt

nr 38, i anledning av väckt motion i fråga om exportförbud å
kåda och barr samt produkter därav.

Företogs val av åtta ledamöter i andra särskilda utskottet. Därvid
avlämnades 130 valsedlar, som godkändes och efter partibeteckning
ordnades i tre särskilda grupper så, att en grupp bildades av 73
valsedlar med överskrift »nationella partiet», en andra grupp av 40
valsedlar med överskrift »liberala samlingspartiet» och en tredje
grupp av 17 valsedlar med överskrift »socialdemokratiska gruppen».

Härpå bestämdes till den utsträckning, som för utseende av föreskrivet
antal ledamöter var nödigt, för varje grupp ordningen mellan
namnen å gruppens valsedlar, och blevo därvid med iakttagande
av härför stadgade grunder namnen uppförda så, som här efteråt sägs.
För »nationella partiet» uppfördes såsom
nr 1 herr Fahlén,

» 2 greve Lagerbjelke,

»3 » Spens,

» 4 friherre Hermelin,

» 5 herr Rooth,

vilka fem namn i denna följd upptagits å gruppens alla valsedlar.

För »liberala samlingspartiet» uppfördes såsom
nr 1 herr Ekman, C. G.,

» 2 » Holmquist,

vilka två namn i denna följd upptagits å gruppens alla valsedlar.
För »socialdemokratiska grupen» uppfördes
herr Waldén,

vilket enda namn förekom å gruppens alla valsedlar.

Härefter vidtogs enligt givna bestämmelser fördelningen av
platserna mellan de olika valsedelgrupperna, och befunnos därvid nedannämnda
personer hava blivit till ledamöter i utskottet valda i följande
ordning:

herr Fahlén från »nationella partiet»,

» Ekman, C. G., » »liberala samlingspartiet»,

greve Lagerbjelke » »nationella partiet»,

Lördagen den 21 april.

3 Nr 34*

hem Holmquist
friherre Hermelin
herr Waldén

från »liberala samlingspartiet»,

>

» »nationella partiet»,

» »socialdemokratiskagruppen»,
» »nationella partiet».

» ltooth

Herr statsrådet Stenberg avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner: nr

228, med förslag till lag om försäkringsrådet;
nr 229, angående förvärvande för svenska statens räkning av
den Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen
Mora Noret—Orsa m. m.;

nr 248, med förslag till ändrad Hädelse av §§ 4, 5, 6 och 15 regeringsformen,
§§ 6, 10, 20, 32, 33, 38 och 43 riksdagsordningen samt
§ 1 4:o tryckfrihetsförordningen; ävensom

nr 254, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskälig
hyresstegring m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets memorial
nr 25, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
viss del av utskottets betänkande nr 14, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 26 och 27 samt lagutskottets utlåtanden
nr 27 och 28.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 39, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckta mptioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillsättande
av en jordkommission.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
jordbruksutskottets utlåtanden nr 40—43, första kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 16 samt kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 10 och 12.

Vid ånyo skedd föredragning av lagutskottets utlåtande nr 23,

1 anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken, dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap.

2 § rättegångsbalken m. m., dels ock en med anledning av förstnämnda
proposition väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 34. 4

Lördagen den 21 april.

Om arbetsie- Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av
dhöhtidsaftnar väckla motioner angående åtgärder för beredande å de större högförliss™
tidsaftnarna av arbetsledighet för personal inom handeln eller annan
personal, affärsverksamhet.

Lagutskottet hade till behandling förehaft två till utskottet hänvisade
lika lydande motioner, den ena väckt i första kammaren, nr 7,
av herrar K. J. Ekman, C. H. von Mentzer och K. J. Gustafsson,
och den andra väckt i andra kammaren, nr 76, av herrar Johanson i
Huskvarna, Nilsson i Linnés, Jonsson i Hökhult, Gahrielsson och
Räf, uti vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t låta utreda, huruvida
och i vilken omfattning åtgärder skulle kunna vidtagas till beredande
av ledighet från arbetet för den inom handeln eller annan
affärsverksamhet anställda personalen å de större högtidsaftnarna,
särskilt jul- och nyårsafton, efter klockan 2 middagen, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder hemställt,
att ifrågavarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom andra, herr Lindhagen, som
hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t i samband
med utredningen om övriga ifrågasatta begränsningar genom lagstiftning
av arbetstiden även måtte taga i övervägande de i motionerna
framhållna önskemål.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina
herrar! I de motioner, som föreligga, har jag jämte mina medmotionärer
yrkat, att det skulle överlåtas åt Kungl. Maj:t att låta utreda,
huruvida och i vilken omfattning åtgärder måtte kunna vidtagas till
beredande av ledighet från arbetet för den inom handeln eller annan
affärsverksamhet anställda personalen å de större högtidsaftnarna,
särskilt jul- och nyårsafton, efter klockan 2 middagen, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Det vore meningen, att sådan ledighet icke skulle förekomma på
förmiddagen, men att den skulle kunna förekomma på eftermiddagen.
Klockan 2 är naturligtvis icke någon en gång för alla fastslagen tid,
utan det skulle bero på utredning, i vilken omfattning ledighet skulle
kunna beredas. Man skulle till exempel kunna tänka sig, att affärerna
kunde stängas klockan 5 eller klockan 7, om det icke ginge
för sig att stänga dem så tidigt som klockan 2. I motionerna hava
vi påpekat, att det i lagen om arbetarskydd redan har gjorts det erkännandet,
att det är en plikt för det allmänna att sörja för, att arbetarna
icke berövas den andliga och kroppsliga vila, som de hehöva
icke allenast för att ordentligt kunna fullgöra sin. dagliga kallelse,
utan även för att den egna personligheten måtte höjas och utvecklas.
Vi hava vidare erinrat om att särskilt inom industrien det redan är
praxis, att arbetarna hava ledigt på högtidsaftnarna, stundom hela

Lördagen den i31 april.

r> Nr :u.

(lagen, men i alla fall åtminstone på eftermiddagen. Vi hava ilå an''
sett rättvisan fordra, att även den stora mängd arbetare av bägge hög,idsajtnar
könen, som är anställd i affärsverksamhet, också skulle komma i åt- y,>r viss
njutande av motsvarande förmån åtminstone på eftermiddagen av personal.
dessa stora högtidsaftnar. _ _ (Forts.)

Nu har utskottet i sitt utlåtande erinrat om, att riksdagen vid
flera särskilda tillfällen redan skrivit om begränsning av arbetstiden
i olika avseenden. Så skedde genom riksdagens skrivelser åren 1910
och 1914 och genom två skrivelser år 1915. Alla dessa hemställanden
från riksdagen äro föremål för utredning inom socialstyrelsen.

Vad vi yrkat är, att denna utredning måtte utökas även med en undersökning
i det i motionerna omförmälda hänseende. Utskottet har
emellertid ställt sig välvilligt avvisande. Utskottet säger sig inte
kunna förorda den gjorda framställningen och anför skälen härför.

Därvid säger utskottet för det första, att det praktiskt taget torde
vara av relativt ringa värde, om en sådan ledighet kan åstadkommas.

Men utskottet erkänner likväl, att arbetet i butiker torde vara ganska
ansträngande på julafton; på ett par av de andra högtidsaftnarna
synes den vara något mindre ansträngande, men pa påsk- och pingstaftnarna
är rörelsen åter ganska livlig i åtskilliga butiker. Det är
ju dock ett missförhållande, som utskottet här erkänner.

För övrigt är det inte bara ledigheten, som går förlorad, utan
också andra värden. På julaftonen t. ex. då det är synnerligen ansträngande
arbete till långt in på kvällen och då biträdena ^ efter
stängningstiden skola ordna allt, innan de få gå hem, blir förhållandet
ofta det, att man under den påföljande helgdagen knappast kan
njuta annat än den rent kroppsliga vilan. De andliga värdena gå
förlorade, ty man förmår ej tillgodogöra sig dem.

Vidare har utskottet invänt, att ett konsumentintresse skulle
stå emot ifrågavarande arbetares intresse. Jag undrar, om så är
förhållandet, ty, såsom redan förut påpekats, hava ju arbetarna inom
de största arbetsområdena i regel i större eller mindre mån ledigt
på julafton och aftnarna före de större helgerna i övrigt, och jag
tror icke. att åtminstone inom industrien arbetet på helgdagsaftnarna
någonstädes fortgår efter klockan 1 eller klockan 2 på dagen. Om
då butikerna stängas klockan 5 eller klockan 7, hinna ju konsumenterna
göra sina inköp. Det visade sig förra året, då julafton inträffade
på en söndag, att det gick mycket bra för sig att göra inköpen
före julafton. Man hade även den julen en känsla av att det
var en synnerligen lycklig anordning, att man slapp att göra inköpen
i sista stund. Människorna äro nu en gång så beskaffade, att de
skjuta upp sina förehavanden till sista stund, då allt skall göras i
en hast. Detta fördärvar icke allenast högtidsaftonen för de arbetsanställda
utan även för familjerna, ty där måste man i sista stund
ut i butikerna i stället för att fira aftonen hemma i familjen.

Utskottet har vidare anmärkt, att om det finnes något behov av
större ledighet i detta hänseende, gäller det närmast städerna men
mindre landsbygden. Detta skulle naturligtvis den blivande utredningen
undersöka. Förhåller det sig så, att man på landsbygden be -

Nr 34. 6

Lördagen den 21 april.

0m ?r.be[s!e~ höver hava butikerna öppna under längre tid, så må det bliva så,

åtminstone i städerna kunna genomföra en

Mghet å större men likyäl &kuUe man

9för viss förändring. En sådan delning av frågan är icke utesluten genom

personal, vårt yrkande.

(Forte.) Slutligen bär utskottet anmärkt, att »motionärernas framställ ning

icke synes stå i god överensstämmelse med butiksstängningslagens
stadganden därom att å aftonen före sön- och helgdag och
under två veckor närmast före julaftonen handelsbods stängningstid
må sättas en timme senare än annars». Grunden härtill är konsumenternas
intresse, och utskottet anser det vara otvivelaktigt, att jämväl
beträffande högtidsaftnarna det just är ett förefintligt konsumentintresse,
som skulle förhindra att man stängde tidigare. Jag undrar,
om utskottets resonemang är riktigt. Det är ju viktigt, att själva
helgdagsledigheten får åtnjutas, och jag har redan antytt, att den
i viss mån äventyras, i fall arbetet skall fortgå alltför ansträngande
långt ut på kvällen dagen före en helg.

En annan sak, som måste tagas i betraktande, är, att de personer,
som äro anställda i affärer, ofta hava sina hem på landsbygden
eller på andra orter än där de äro anställda. Skola de vara sysselsatta
i affärerna till sent på julaftonen, så måste de, om de skola
resa hem, använda helgdagens förmiddag till denna resa, och på så
sätt går även den dagen förlorad. Det är i vår jäktande tid, då familjelivet
är så splittrat, ett mycket viktigt intresse att försöka hålla
familjelivet uppe och sålunda söka åstadkomma en större sammanhållning
inom familjerna åtminstone vid helgerna. Det är icke endast
ett religiöst utan ett rent socialt intresse, att familjen på det
sättet får samlas vid de stora högtiderna. Men detta förhindras i
ganska stor utsträckning därigenom, att arbetet på helgdagsaftnarna
är mera ansträngande än på andra dagar.

I Norge är det liksom hos oss överlåtet åt kommunerna att bestämma
om stängningen genom stadgande i butikstängningslagen. I
Kristiania gäller, att de sista åtta dagarna före jul upphävas alla bestämmelser
om stängningstid, men på själva julaftonen stänger man
klockan 5.

Utskottet har också en känsla av att, om saken icke är av någon
synnerligt riksviktig omfattning, den dock är värd uppmärksamhet,
och utskottet har sagt, att i den av Kungl. Maj:t igångsatta utredningen
angående övriga begränsningar i arbetstider »uppmärksamhet
torde jämväl ägnas åt sådana detaljfrågor, som utan att direkt falla
inom ramen för riksdagsskrivelserna dock stå i ganska nära samband
med där uppkastade spörsmål. Utan tvivel är den genom motionerna
väckta frågan av dylik beskaffenhet. Detta förhållande torde
även göra det mindre nödigt att nu avlåta särskild riksdagsskrivelse
i denna fråga.»

Jag undrar om verkligen socialstyrelsen, i fall riksdagen avslår
motionerna, skulle anse sig kunna taga upp frågan. Jag tror det
knappast. Däremot skulle socialstyrelsen få direkt anledning att
göra det, om riksdagen beslöte att bifalla desamma. Det är icke
fråga om att igångsätta en ny utredning; det är endast fråga om

LördugeB ileD 21 april.

7 Nr 34.

att få fram eu ny sida av frågan under eu utredning, som redan

Pclgår. , ,, höytidsaftnar

Jag tillåter mig alltså herr greve och talman, att yrka biiall vist

till motionerna. personal.

Greve Spens: Herr talman! I den nu föreliggande frågan
nödgas jag intaga en annan ståndpunkt än mina länskamrater, motionärerna,
och jag har inom utskottet ansett mig böra biträda utskottets
förslag. Utskottet har, som den föregående talaren antydde,
ställt sig välvilligt till motionerna och funnit dem behjärtansvärda
på grund av flera av de skäl, som den föregående talaren anförde,
men utskottet har ansett, att man vid bedömandet av denna fråga
måste taga hänsyn även till konsumenternas intresse och inte blott
till butikspersonalens och till den religiösa synpunkt, som motionärerna
anlagt på frågan.

Inom stora delar av riket visar erfarenheten, att det förekommer
en ökad trafik i handel och vandel på helgdagsaftnarna, och
detta härleder sig väsentligen därav, att de bredare folklagren begagna
sin ledighet på dessa aftnar till att göra uppköp, som de inte
haft tillfälle att på annan tid verkställa. Då kunde man säga, att
hustrurna och barnen kunde göra dessa inköp, i fall männen få
ledigt från sitt arbete så sent på dagen, att de själva inte kunna göra
det. Men det har inom utskottet upplysts, att inom stora delar av
vårt land, särskilt i Norrland, förhållandet är det, att arbetarna
hemkomma sent på dagen före helgdagarna och då hava avlöningen
med sig, vilken skall användas till nödiga inköp under helgen.
Hustrurna och barnen hava sålunda inte kunnat verkställa inköpen
före männens hemkomst. Det synes, som om det vore huvudsakligen
från landsbygdens sida, som de starkaste skälen tala mot bilall till
motionärernas förslag. Man skall betänka, att på landsbygden äro de
vanliga handelsbodarna även matvarubodar, och att det jämväl på
denna grund är svårt att stänga dem på helgdagsaftnarna.

Vidare är ett starkt skäl mot skrivelse i frågan, att riksdagen
så sent som år 1912 genom ändring i butikstängningslagen har besluta,
att under två veckor före jul affärerna skola hållas öppna en
timme längre än eljest. Även detta tyder ju på, att konsumentintresset
fordrar bodarnas öppenhållande under eftermiddagen på julaftonen.

Utskottet har också ansett, att redan genom riksdagens föregående
skrivelser, särskilt om söndagsvila, den nu förevarande frågan
i allt fall helt och hållet kommer att upptagas vid den på grund av
nämnda skrivelser pågående utredningen inom socialstyrelsen.

På dessa skäl kan jag, herr talman, inte underlåta att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr von K o c h: Herr talman, mina herrar! Jag har svårt att
förstå det motstånd som från lagutskottets sida rests mot att denna
fråga blir föremål för utredning, särskilt om densamma endast gäller
tidigare butikstängning på julafton och nyårsafton. Sant är visser -

Nr 34. 8

Lördagen den 21 april.

för
personal.
(Forts.)

“13skall tillgodoses, och .lag Kr mio del
högtidmftnar ''sklUo lcke vilja yara med om rei0rineii därest den skulle gälla alla
för viss helgdagsaftnar eller med andra ord om på alla helgdagsaftnar butikerna
ovillkorligen skulle stängas klockan 2. Men icke kan väl egentligen
någon befogad anmärkning riktas mot att exempelvis på^ul oc

nyarsaftnarna en något tidigare stängningstid genomföres. Det

ar ju sa, att särskilt vid jultiden få butikerna hållas öppna läno-re tid

g STJ* “d? iret SM» utsträckt butikstid kan

fa Rallal ej mindre an fjorton dagar före jul, och det torde väl knap att

ickR konsumenterna under den
kade att il tp-^ack?1f;„yal hinna gorå sina inköp utan vara nödsakade
att pa sjal va julafton gorå inköpen. Och vad som gäller julafton
kan sagas galla även nyårsafton.

vitt SÅ ”mdra h e 1 g d a gsa f fn a rn a beträffar, är förhållandet, såvitt
jag forstar, med dom något annorlunda. Men även här kan det
lfragasattas huruvida icke en inskränkning skulle kunna ske av

ÄÄ SS a?äreV Jaff tr°r’ att detta kanskeicke
k° i? trai!fa?de matvarubutiker, men beträffande åtskilja^
ff borde en tidigare stängning då kunna genomfö m

r dC varje fall är frågan värd en närmare undersökning i samband

0Dr!faf.llkfniTde^råff0r’ S°m bänskjutits till regeringens prTv
ning. Det förefaller da, som om det vore lyckligt om denna Då°-a

övTdta ^ Jemförelsevis liten, kunde behandlas i samband med den
o\ri a utredning som inom socialstyrelsen företages i fråga om
sonrlagsledighet för butiksbiträden och andra. Om förevarande fr^S
i alla fall komme med i utredningen, såsom utskottet förutsatt
.skulle visserligen icke någon riksdagsskrivelse vara nödvändig men
f?r de°,h“delfrsa mke skulle ske kan det ju befaras att denna viktiga
sak icke blir tillgodosedd, och därför skall jag, herr talman
vara med om det yrkande, som av motionären här framställts.

er-11 H|rr ^ 1 e * a 11 ^ e r s o n: Den föregående ärade talaren gjorde
ga lande, att det vore svårt att förstå, varför lagutskottet icke vela!
den ä? skrivelse om denna reform, då frågan är så liten som

• i da ^r. det. ieke så, att denna fråga är så orimligt liten, att det
icke ar lämpligt att riksdagen därom avlåter en skrivelse? Den

MaHtäckta ” man här yrkat bifall skulle ju gälla, att Kung!.
Maj t tacktes låta utreda »huruvida och i vilken omfattning åtgärder
matte kunna vidtagas till beredande av ledighet från arbetet för den
nm kH dn eHer annan affärsverksamhet anställda personalen å
de större hogtidsaftnarna särskilt jul- och nyårsafton, efter klockan
- middagen, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda » Jag tror. att arbetet inom handeln och därmed
jämförlig affärsverksamhet på nyårsafton efter klockan 2 icke
i Sveriges land är av den beskaffenhet, att den bör föranleda, att
f- p«kar derpå genom en särskild riksdagsskrivelse. Vad däremot
angar handeln pa julafton, är det visserligen bekant att den — tack

Lördugcn deri 21 april.

9 Nr m.

vare affärsinnehavarnas oförmåga att komma överens om tillräckligt 0m “^''fetidig
stängning — för närvarande äger rum under längre tid än den
borde göra. Men även denna lilla fråga borde man dock kunna över- för viss
låta åt vederbörande att ordna på annat sätt än genom en särskild personal.
lagstiftning i detta mycket speciella ämne. Och vad övriga högtids- (Forts.)
aftnar angår, tror jag verkligen icke, att man bör gå fram så, att
man fordrar ledighet från arbetet samtidigt för alla kategorier av
arbetare, ty detta betyder ju, att de lediga i själva verket bliva avstängda
från en mängd möjligheter att kunna utnyttja sin ledighet
på det för dem lämpligaste sättet. Det är klart, att inom kommunikationsverken
och inom de etablissement, som avse förströelse och
vederkvickelse av olika, slag, kan exempelvis ledighet icke beredas
personalen på samma tider som för arbetarvärlden, ty arbetarvärlden
skulle då bliva utestängd från att till resor och förströelse utnyttja
sin tid. Och i viss mån förhåller det sig på detta sätt även
med de affärsanställda. På landsbygden lär det förresten i stor utsträckning
vara vanligt, att lantborna på helgdagsaftnarna bege sig
till affärerna för att göra uppköp. Far och mor äro gemensamt ute
för att skaffa barnen kläder till den nya årstiden, på påsk- och pingstafton
o. s. v., och de skulle kanske icke vara i tillfälle att i samråd
företaga dylika inköp, om icke affärerna hölles öppna under en tid,
då arbetarna själva hava ledigt.

Jag tror, att hela denna reform skall vid närmare påseende
visa sig vara inskränkt till den dock så lilla frågan om tidigare
stängning på julafton. Den tidigare avslutning av arbetet på julafton
och andra högtidsaftnar, som äger rum för andra kategorier av
arbetsanställda, grundar sig icke på någon lagstiftning, utan har
på annan väg ordnats, och det synes icke vara omöjligt att så skulle
kunna ske även på detta område. Om riksdagen däremot skärpte lagen
om kommunala förordnanden angående butiksstängning, så att
för andra danar i veckan än dagen före sön- och helgdagar arbetstiden
bleve förkortad, tror jag att man genomförde en verkligt nyttig
och betydelsefull reform, vilken också håller på att mogna till
lösning. Om det icke gäller sön- och helgdagsaftnar, visar det sig
lättare att genomföra saken. Såsom till exempel nyligen här i
Stockholm där ett stort antal affärsinnehavare kunnat av eget initiativ
samla sig om att vidtaga tidigare stängning under övriga dagar
av veckan. Däremot kommer den redan nu senare inträffande
stängning som här äger rum på sön- och helgdagsaftnar enligt samma
överenskommelse att bibehållas, så att olikheten i stängningstiden
för å ena sidan vardagsaf+nar och å andra sidan -sön- och helgdagsaftnar
skulle komma att ökas. Detta visar i sin mån, att det finns
verkliga skäl emot att just sätta in på denna speciella punkt, då man
ägnar sitt reformnit åt den inom affärsvärlden och handeln anställda
personal.

Jag skall, herr talman, yrka bifall till n+skottets hemställan.

•Tåg tror, att i den mån motionärernas framställning innefattar något
behiärtansvärt, kan det målet i allt fall lika väl uppnås genom att
saken kommit på tal och genom att utskottet pekat på, att det är

Nr 34. 10

Lördagen den 21 april.

Om arbeule- tillfälle för vederbörande myndighet att i annat och större sammanitijgtidsaftnar
taga^ upp även denna fråga. Att däremot riksdagen skulle rö "för

viss rande en så liten petitess som detta är avlåta en särskild skrivelse till
personal. Kungl. Maj :t, kan jag icke finna påkallat.

(Forts.)

Herr Kl ef beck: Herr talman! Jag har varit förhindrad,
såsom jag anmälde vid ett föregående ärende, att då detta betänkande
justerades närvara i utskottet, eljest skulle även jag ha anmält
min reservation.

Emellertid får jag säga, att jag kan i allt väsentligt instämma
i vad den sista ärade talaren anförde. Då han t. ex. talade
om, att därest butiksstängningsförordningen på övriga dagar skärptes,
man därigenom i högre mått skulle vinna det syftemål, som här
avsetts, så är jag med honom däri fullt ense. Men den frågaD
föreligger ju icke nu. Likaså då han yttrade, att denna fråga är
orimligt liten, är jag med honom i det stvcket fullständigt ense,
och denna min uppfattning skulle ha blivit avgörande för mig
att gå_ med på utskottets. förslag, om det skulle ha gällt att här
sätta igång en särskild utredning. Men nu är ju, såsom det påpekats,
en utredning redan i verksamhet, och man behöver sålunda
blott giva dem, som hava den om hand, i uppdrag att även syssla
med denna lilla nu föreliggande fråga.

Vad däremot den förste ärade talaren från utskottets sida
anförde synes mig med lika fullt fog kunna åberopas såsom skäl
för reservationen. Han yttrade nämligen, att erfarenheten visat,
hurusom det råder ökad trafik i handeln på sön- och helgdagsaftnar.
Men det är just för att bereda dessa arbetare, som betungas
av denna starkt ökade handelstrafik på helgdagsaftnarna, nödig vila
som hela förslaget kommit fram. Och då samme talare vidare
sade, att socialstyrelsen i alla händelser, även om riksdagen nu
icke skriver, skulle upptaga ärendet i den pågående utredningen,
så tror jag, tvärt emot honom, att om kammaren och riksdagen avslå
denna motion, socialstyrelsen i stället på grund därav kan finna
sig förhindrad att taga befattning med ärendet.

Jag skulle sålunda för min del helst ha velat yrka bifall till
reservationen. Men då den går ut på ungefär detsamma som själva
motionen, skall jag sluta med att instämma i herr Ekmans yrkande.

Herr Ekman, Karl Johan: Jag erkänner, att denna
fråga icke är stor, i fall man tänker på en enstaka jul- eller nyårsafton.
Men man får tänka på, att denna sak upprepas år från
år och alltid under samma pinsamma känslor hos dessa i affärerna
anställda.

Herr Alexanderson medgav, att tidigare stängning kunnat genomföras
i fråga om övriga dagar i veckan. Så t. ex. hade handlande
här i Stockholm överenskommit att under nämnda dagar
stänga klockan 7 eftermiddagen, men man hade icke kunnat träffa
överenskommelse om stängning på sön- och helgdagsaftnar. Ja,
förliden påskafton var det så, att bankerna här i Stockholm höllo

Lördagen deu 21 april.

11 Nr 34.

Öppet blott en timme på förmiddagen, men affärerna kunde ^ Om arbetsieicke
ena sig om en sådan särskild stängningstid. Man har i aflaTerna
en känsla av, att på sådana daga! bör man kunna göra bättre för viss
affärer än eljest. Och ingen vill avstå om e.j konkurrenterna också personal.
göra det. Detta visar just, att man på denna punkt uteslutande (Forts.)
genom lagstiftning eller genom riksdagens ingripande skall kunna
komma till en tillfredsställande ordning.

Vidare vill jag erinra om, att frågan upptagits i stadsfullmäktige
i Stockholm. Detta år har dar väckts en motion av herr
Lovén, vilken yrkat, att stadsfullmäktige måtte besluta, att den
i stadens verk och inrättningar anställda personal därest så kunde
ske borde beredas ledighet på julafton. Frågan börjar alltså mer
och mer att väcka intresse och jag kan icke förstå betänkligheterna,
då det ju endast gäller att uti en, redan pågående utredning taga
även denna sida av frågan under övervägande.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindley: Jag kan förstå, att detta spörsmål inom en
hel del kretsar anses hava ett visst värde. Framför allt åsyftar man
med denna ledighet på sön- och helgdagsaftnar att giva folk möjlighet
att besöka kyrkan på söndagarna. Men frågan, sådan den här
föreligger, är dock av mycket ringa betydelse i förhållande till de
missförhållanden, som äga rum på en del andra hithörande områden.

Jag skall exempelvis blott påpeka ett sådant missförhållande som
den rådande praxis i detta hänseende på fartyg. Jag tager den stora
kategori av folk, som äro anställda på våra fartyg, särskilt på våra
skärgårdsbåtar. Det finns på våra svenska skärgårdsbåtar folk, som
börja arbetet på våren och sluta det den tid, då isen lägger sig, och
som under hela denna tid icke hava en enda dag ledig, vare sig vardag,
helgdagsafton eller annan helgdag.

Jag tycker verkligen, att man borde hava sin uppmärksamhet
fästad på detta missförhållande ännu starkare än på något annat och
försöka gå fram på en linje, som kunde beröra dessa, vilka aldrig få
någon ledighet vare sig söndag eller vardag, vilka aldrig få någon
möjlighet att njuta av vila under en så lång arbetstid. Men då man
här i stället lägger huvudvikten vid en sådan liten futtig sak som
föreliggande förslag avser, kan jag icke annat än betrakta den såsom
en mycket liten och »billig» reformiver.

Jag har intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden propositoner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till den av herr K. J. Ekman med flera i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ekman, Karl Johan, begärde votering, i anledning varav
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 34. 12

Lördagen den 21 april.

Om arbetsledigket
å större
k ögtidsaftnar

Den,
25, röstar

Den, som bifaller vad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr

Vinner Nej, bifalles herr K. J. Ekmans med fleres i ämnet
väckta motion.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av väckta motioner om tillägg till
instruktionen för riksdagens militdeombudsman och instruktionen
för riksdagens justitieombudsman.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 83, hade herr Alkman på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen matte besluta att till 2 § i instruktionen för riksdagens militieombudsman
tillfoga ett nytt moment av följande innehåll:

»Militieombudsmannen åligger ock att övervaka, att de hos krigsdomstolar
och militära myndigheter förvarade handlingar icke i vidare
mån än i tryckfrihetsförordningen stadgas undandragas offentligheten.
»

I samband härmed hade lagutskottet till behandling förehaft en
likaledes av herr Alkman väckt och till utskottet hänvisad motion,
nr 84, däruti motionären, under åberopande av motiveringen till sin
motion nr 83, angående visst tillägg till instruktionen för riksdagens
militieombudsman, hemställt, att riksdagen måtte besluta att till 20 §
i instruktionen för riksdagens justitieombudsman foga en bestämmelse
av följande innehåll: »---i följd varav det tillkommer

justitieombudsmannen att övervaka, att hos domstolar och myndigheter
förvarade handlingar icke i vidare mån än i tryckfrihetsförordningen
stadgas undandragas offentligheten.»

Utskottet hade i förevarande utlåtande av angivna orsaker hemställt,

1 :o) att motionen I: 83 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, och

2:o) att motionen I: 84 ej heller måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Alexanderson,
Stärner, Hult, Schotte, Versson i Norrköping, Karlsson i Fjäl

för viss
personal

Ja;

(Forts.) Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ja — 80;
Nej — 38.

Kr 34.

Lördagen den 21 april. 13

och Lindqvist i Kosta, vilka på anförda skäl ansett, att utskottet bort
hemställa,

l:o) att riksdagen med anledning av herr Alkinans motion,
I: 83, måtte besluta, att 20 § i instruktionen för riksdagens justitieombudsman
den 14 maj 1915 skulle erhålla följande ändrade lydelse: »20

§. Justitieombudsmannen, som förer ordet bland de till
tryckfrihetens vård av riksdagen valda kommitterade, bör med synnerlig
uppmärksamhet och nit iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten
är stadgat, och tillkommer det i följd härav justitieombudsmannen
särskilt att övervaka, att hos domstolar och myndigheter
förvarade handlingar icke i vidare mån än i tryckfrihetsförordningen
stadgas undandragas offentligheten.»

2:o) att riksdagen, med bifall till herr Alkmans motion, I: 84,
måtte besluta, att till stadgandena i 2 § i instruktionen för riksdagens
militieombudsman den 14 maj 1915 skulle fogas ett nytt stycke,
så lydande:

»Militieombudsmannen åligger ock särskilt att övervaka, att de
hos krigsdomstolar och militära myndigheter förvarade handlingar
icke i vidare mån än i tryckfrihetsförordningen stadgas undandragas
offenligheten.»

Punkten 1.

Herr Alkman: Herr talman! Ehuru endast första punkten
av utskottets yrkande är föredragen tager jag för givet, herr talman,
att det tillätes mig att vid denna punkt yttra mig angående utskottsutlåtandet
i dess helhet.

De av mig väckta motionerna, som nu behandlas i lagutskottets
utlåtande, böra för att rätt förstås ses i ett visst sammanhang med
den motion, som efter behandling av konstitutionsutskottet för några
dagar sedan var föremål för riksdagens prövning. Den antogs då av
andra kammaren men avslogs, enligt min mening naturligen beklagligtvis,
av denna kammare. Detta sammanhang är dock icke £v den
beskaffenhet, att de i dag föreliggande motionernas öde på något
sätt behöver vara beroende av att den förra motionen icke vunnit
riksdagens bifall.

Den förra motionen innehöll i det stora hela den allmänna motiveringen
även för dessa motioner. Den redogjorde ingående för omfattningen
och beskaffenheten av de missförhållanden — i den mån
dessa missförhållanden över huvud taget kunna vara kända — som
enligt min mening göra en effektiv kontroll över sekretesstadgandenas
tillämpning till en verkligt bjudande nödvändighet. Sedd i ett
sammanhang var min tankegång, sådan den är utförd i alla tre motionerna,
den att man skulle kunna hoppas att genom de olika åtgärder,
som i motionerna föreslagits, ernå en viss ordning och reda i det laglöshetstillstånd,
vars tillvaro jag konstaterat och ingen d.järvts förneka,
inom hela det område, som är avsett att ordnas genom tryckfrihetsförordningens
allmänna publicitetsregler och bestämda un -

Ifrågasatt
tillägg i militieombudsmannens

instruktion.

Mr 34. 14

Lördagen den 21 april.

Jtå9TZi- dantag från dessa regler. Genom den verkställighetsförordning, som
1 tieomLds-1'' första ka-mmaren för sin del denna gång icke ens velat göra till föremannens
mål för en utredning, hade jag tänkt mig vinna nödig handledning åt
instruktion, myndigheterna för det rätta förståendet och den riktiga tillämpningen
(Forts.) särskilt av det viktiga militära sekretesstadgandet. Genom de båda
nu föreliggande motionerna har jag velat vinna större effektivitet
än den, som hittills visat sig vara ernådd genom den kontroll, som
icke kan av konstitutionsutskottet fullt utövas över myndigheternas
sätt att tillämpa tryckfrihetsförordningens sekretesstadganden
i det hela. Den med varje år, som det visat sig, allt svårare oredan
och osäkerheten i lagtillämpningen på detta område tyder, enligt min
mening, omisskännligt på att en skärpt kontroll i detta avseende är
i allra högsta grad behövlig.

Det har då för mig varit en, som jag tror, mycket närliggande
och naturlig tanke, att denna kontroll uttryckligen borde anförtros
åt de riksdagens förtroendemän, som hava till sin alldeles speciella
uppgift att å riksdagens vägnar öva särskild tillsyn över lagars och
författningars efterlevnad. När för ett par år sedan de båda ombudsmännens
instruktioner fastställdes, fastslogs också både av regering
och riksdag, att ombudsmännen äga otvivelaktig rätt att var på sitt
område hava tillgång till de hemliga handlingarna. Rörande omfattningen
av deras skyldighet att begagna sig av denna rätt i kontrollsyfte
gjordes däremot då icke något som helst uttalande. Nu har jag
föreslagit, att denna deras skyldighet skulle fastslås genom likalydande
tillägg i båda instruktionerna.

I denna fråga hava, som kammaren finner av utskottsbetänkandet,
skiljaktiga meningar förekommit inom lagutskottet. Utskottets
ena hälvt har givit mitt förslag en mycket varm rekommendation,
under det att den andra hälvten har funnit det vara
obehövligt. Med den förseglade sedelns hjälp har denna senare
mening blivit utskottets officiella.

. Efter tagen del såväl av utskottets utlåtande som av reservationen
kan jag till en början med den allra livligaste tillfredsställelse
konstatera, att mina motioner åtminstone i ett avseende lett
till ett resultat, som. jag visserligen förutsett och på förhand betraktat
som fullkömligt självklart, men som det icke dess mindre
naturligtvis är av det största intresse att få fastslaget — det nämligen,
att lagutskottet utan meningsskiljaktighet uttalat, att det är
ombudsmännens, icke allenast rätt utan oomtvistliga plikt, att, som
det heter i utskottets utlåtande, »övervaka efterlevnaden av de
lagar och författningar, som reglera vissa allmänna handlingars
hemlighållande». Riksdagens herrar ombudsmän lära icke kunna
underlåta att taga ett sådant uttalande ad notam, vare sig riksdagen
följer utskottets eller reservanternas hemställan. På det sättet” är
ju åtminstone i viss mån syftet med mina motioner under alla förhållanden
vunnet. — Så långt sträcker sig utskottets enighet.

Det är mig emellertid omöjligt att förstå, att den hälvt, som
har dikterat utskottets mening, efter att hava gjort ett sådant uttalande,
som det jag nyss citerade, blivit så förskräckt för att taga

Lördagen den 21 april.

15 Nr 114.

den enda riktiga konsekvensen därav genom att i klara ord inskriva
denna sålunda erkända förpliktelse i instruktionerna. Det endatx ''

rimliga skälet för en sådan återhållsamhet skulle väl ligga däri, mannens
att del av erfarenheten skulle hava visat sig, att ombudsmännens instruktion.
kontrollerande verksamhet redan förut burit sådana frukter, att varje (Forts.)
erinran om viklen av denna verksamhet skulle vara fullkomligt
onödig. Men detta har utskottet — och jag må sannerligen säga
på mycket goda grunder — icke vågat sig på. Utskottet törs icke
sträcka sig längre än till att säga, att »det finnes ingen anledning
antaga, att de icke härutinnan utöva samma tillsyn som i fråga
om andra lagars och författningars ef t,erlevnad». »Ur den syn punkten

förefinnes alltså», säger utskottet vidare, »icke något behov
av tillägg till ombudsmännens instruktioner». Om man synar
detta avslagsskäl, får man väl säga, att det är uppenbart, att det
icke kan vara tillräckligt vägande under annat än två bestämda
förutsättningar. Den första, att alla våra lagar och författningar
skulle vara ungefär lika viktiga som de. grundlagsstadganden, av
vilka offentlighets- och därmed den allmänna riksdagskontrollen av
den svenska förvaltningen begränsas. Den andra, att oredan och osäkerheten
vid tillämpningen av svenska lagar och författningar i
allmänhet skulle vara lika djupgående, som den, efter vad^ jag tror
mig hava ådagalagt, visat sig vara på detta speciella område. Det
förra antagandet är ju uppenbart oriktigt. Det senare skulle, om
det vore riktigt, giva en verkligt hemsk bild av rättslöshet här i
landet. Säkerligen skulle utskottet också vid närmare eftersinnande
icke vilja stå vare sig för det eller det andra påståendet. Men därmed
är också det nyss citerade argumentet i det stora hela värdelöst.

Utskottet har emellertid ett argument till för sin mening —
ett argument, som, jag får erkänna det, åtminstone ur viss synpunkt
uppriktigt gläder mig. Utskottet törs icke, vad särskilt militieombudsmannen
beträffar, be unga honom med eft särskilt åläggande
i fråga om sekretesskontrollen, därför att, som det heter, han då
skulle få svårt »att behörigen fullgöra sina övriga lika viktiga
ämbetsgöromål». Den kontrollerande verksamhet, jag tilltänkt honom,
skulle icke kunna av honom verkställas, säger utskottet, »utan
eftersättande av vad honom i övrigt åligger». Detta argument är
för mig värdefullt redan därför, att det tyckes åtminstone ant5''da
tillvaron av en aning hos utskottet om omfattningen av det kontrollarbete,
som särskilt från militieombudsmannens sida nog skulle
krävas för att rensa upp allt det sekretessogräs, av vilket den militära
förvaltningen håller på att bli alldeles övervuxen. Men om den
angivna synpunkten direkt gläder mig, är det naturligtvis icke av
detta skäl, utan därför, att den vittnar om hur högt lagutskottets
samtliga ledamöter av högern numera uppskatta värdet av militieombudsmannens
kontrollerande verksamhet på de olika områden
av den militära förvaltningen, som äro särskilt specificerade i 2 §
av militieombudsmannens instruktion. När man minns, med vilka
sura miner detta ämbete för blott två år sedan accepterades av en

Jir 34. 16

Lördagen den 21 april.

J£Ä-St0r lel,av denna kammares majoritet, blir man ju glatt överraskad
tieombuds- av ^ *lnna’ o att militieombudsmannen på dessa områden nu bemannem
traktas som så omistlig, att man icke ens för en så viktig uppgift
instruktion, som kontrollen över det militära hemlighetsmakeriet vill draga ens
(Forts.) eu bråkdel av hans kraft från kontrollen över militärväsendet i
övrigt.

Jag tror emellertid, att man i detta fall lugnt kan giva militieombudsmannen
likaväl som justitieombudsmannen föreskrifter
enligt regeln: »det ena göra och det andra icke låta». Jag för min
del kan säkerligen icke från något håll misstänkas för att vilja
draga militioombudsmaiiDeii från den verksamhet, som är spocificeråd
i hans nuvarande instruktion. Men det bär icke kunnat undgå
mig, att det ligger i sakens natur, att författningar, som äro av
grundlags karaktär, maste anses såsom viktigare än några andra.
Det är ju just därför, att de äro viktigare, som de över huvud taget
fått grundlags karaktär och grundlags helgd. Uppenbara missbruk
av grundiagsstadganden måste vara äventyrligare, måste draga
med sig allvarsammare och mera vittgående konsekvenser för hela
statslivet än felaktig tillämpning av författningar av lägre grad.
När det därför kan antagas eller uppvisas, att verklig laglöshet i
den allra största omfattning griper omkring sig på ett grundlagsomgärdat
område, då synas inga hållbara invändningar kunna resas
mot att uttryckligen i instruktionen ålägga riksdagens ombudsmän
att hava sin uppmärksamhet fäst på särskilt dessa och dithörande
områden. !

Jag skall förresten tillåta mig att med ett enda exempel visa,
vilka oberäkneliga följder en felaktig tillämpning av tryckfrihetsförordningens
sekretesstadganden kan hava icke bara för statslivet
utan rent av för den enskilde. Jag skall därvidlag icke. huru frestande
det än vore, taga detta exempel från något av de många
tryckfrihetsmål, som med stöd av den i tryckfrihetsförordningen
? 10„.m°m förutsatta och den 4 augusti 1914 utfärdade verkställighetsförordningen
—- ofta synbarligen godtyckligt och därigenom
med åtminstone tvivelaktig rätt — väckts under krigsåren. Exemplet,
som jag väljer, är ett fullkomligt neutralt exempel.

Ja.?1Flotto“ i likhet med säkerligen de allra flesta något större
industriidkare under förra hösten genom vederbörande rullföringsbefälhavare
en blankett med anmodan att ifylla den. Det var en
blankett, i vilken förutsattes, att jag för mitt bolags räkning kunde
önska att för en eller annan person i förmansställning i bolagets
tjänst begära uppskov vid en eventuell mobilisering. Denna anhållan
borde, upplystes det, göras efter samråd med de personer för
vilka ,iag framställde den, så att deras bifall till denna begäran
kunde styrkas vara givet. Jag ifyllde blanketten, på vilken det
icke fanns någon sorts hemlig stämpel, och återsände den. Några
veckor senare återfick jag samma blankett. Den var då försedd
med en resolution från kommandoexpeditionen, i vilken den begäran
som jag gjort för två, personer, var avslagen.

Till min outsägliga förvåning var detta papper, när jag nu

Lördagen den 21 april.

IT Nr 34.

återfick det, försett med deri röda stämpeln. Jag vet naturligtvis ifrågasatt
icke med full säkerhet vem som satt dit den, men sedan jag frugal
mig för hos andra personer, som lätt liknande papper sig tillsända mannmt
och som hört under helt andra rullföringsområden, har jag all an- instruktion.
ledning att tro, att denna rödis tamp Ting skett just i kommandoexpe- (Forte.)
rliiionen, och att det alltså icke är något tilltag av en enstaka rullföringsbefälhavare.
Av papperet självt kunde jag icke se det, ty
det hör till de många egendomliga förhållandena på detta område,
att man icke alltid av ett sådant hemligt papper kan se, vem det är
som bär ansvaret för att hemligstämpling skett. Det kan krävas
en alldeles särskild liten undersökning för att se vem som vidtagit
åtgärden.

Yad betyder nu, att ett papper sådant som detta är hemligt? Hade
det varit så, att min anhållan varit bifallen, då kunde det ha varit
någon rimlig mening i att detta papper varit hemligstämplat. Det
skulle ha betytt, att det kunde anses vara av betydelse för rikets
säkerhet, att en eventuell fiende icke visste, ifall han förklarade krig
mot oss, att han icke förrän efter några veckor skulle kunna råka ut
för den stora faran att möta de bägge personer, vilka nu icke fått
medgivande om uppskov vid mobilisering. Men som sagt, min anhållan
var ju avslagen. Hemligstämplandet betydde ju då ingenting annat
än att den offentliga värnpliktslagen i det avseende, det här gäller,
har blivit förklarad hemlig i fråga om dess tillämpning på dessa
båda personer. Och eftersom samma anmodan gått ut till hela industrien,
har således den offentliga värnpliktslagens obeskurna tilllämpning
i detta fall systematiskt gjorts till en hemlighet. Ett sådant
hemlighållande måste man väl ändå betrakta som fullkomligt
abderitiskt. Jag tror, att man kan våga säga, att ett exempel sådant
som detta vittnar om att det verkligen behöves en bättre kontroll i
fråga om den hemliga stämpelns åsättande än som finnes nu — även
med den skyldighet, som lagutskottet erkänner påvila riksdagens ombudsmän
att kontrollera hemligstämplandet.

Jag vill för övrigt i detta sammanhang säga, att jag icke tror,
att hemligstämplandet av denna handling kan betraktas som någon
tillfällighet. Jag samtalade för några dagar sedan med en högre officer
angående dessa-saker. Jag anförde detta exempel, och då sade
han: »Ja, det är icke alls något märkvärdigt, ty det är på det sättet,
att om man av ett eller annat skäl — och dessa skäl kunna ju vara
av mycket mångahanda natur -—- önskar att få ett militärt papper
vilket som helst så beskaffat, att det icke kan luktas på det, så bruka
vi sätta in ett ord om mobilisering någonstans i det, och bara det ordet
finnes, så är den röda stämpeln klarad och papperet ur vägen.»

Ett sådant yttrande visar ju bäst, vilka vidunderliga principer som
kunna tillämpas i fråga om skillnaden mellan hemliga och offentliga
handlingar.

Ett av skälen, varför jag tagit detta exempel, är som redan antytts,
att jag velat visa, att en oriktig tillämpning av detta sekretessstadgande
kan vara ganska riskabelt icke bara ur statslivets synpunkt
utan även för den enskilde. När jag fick detta hemliga pap Första

kammarens protokoll 1917. Nr 3-i. 2

Nr 84. 18

Lördagen den 21 april.

Jfråg satt
tillägg i miliUtom
budsmannens

instruktion.
(Forts.)

per, som i enskild mans hand är en ganska ovanlig företeelse, gjorde
jag mig naturligtvis den frågan: »Vad löper jag för risk, ifall jag talar
om någonting av det som står i detta papper? Jag gick till lagboken
och fann mycket lätt i strafflagen 8 kap. 18 § det lagrum, som
hotade mig. Det lyder på detta sätt: »Den, som, i annat fall än förut
i detta kapitel sagt är, för obehörig uppenbarar sådana handlingar,
avbildningar eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas
uppenbarande för främmande makt kan skada rikets försvar och
som han vet böra hemlighållas, dömes till straffarbete i högst 4 år.
Var faran ringa, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande;
må till fängelse eller böter dömas.» Saken var ju alldeles klar:
Jag vet, att papperet skall hemlighållas — det är hemligstämplat —
jag vet, att det måste anses vara till skada för rikets försvar, i fall
det kommer fram -—• om det icke varit det, skulle man väl i kommandoexpeditionen,
eller var det var, aldrig vågat sig på att hemligstämpla
det. Lagrummet passar fulkomligt in på den risk jag löper
genom att tala om vad papperet innehåller. Jag kom följaktligen i
den allra förskräckligaste dilemma. Skulle jag våga så anse, att de
båda karlarna, som det gällde, voro behöriga att få del av handlingen?
Den risken tog jag emellertid. Jag vet ännu icke, om jag löpte
någon fara, därför att jag meddelade dem avslaget. Men vad som
torde vara alldeles säkert, det är, att karlarna själva, om de talade
om för sina familjer, som voro intresserade av saken och hört talas
om den på förhand, att de icke fingo uppskov, så löpte de ovillkorligen
risk enligt en strafflagsparagraf, vars maximum är fyra års
straffarbete.

Detta som bevis på vilka orimliga konsekvenser en oriktig tilllämpning
av grundlagsstadgandena kan även för den enskilde leda
till. Jag tror, att även detta är ett gott och starkt skäl för att anordna
en bättre kontroll än den som hittills förekommit ifråga om
den hemliga stämpelns användning. Det behöves ovillkorligen en
bättre kontroll, en effektivare kontroll, än den som finnes.

Ja, herr talman, av vad jag nu anfört torde det framgå, att jag
för min del icke kan fästa det allra ringaste avseende vid de skal,
som lagutskottet anfört för sin hemställan om avslag å motionerna.
Utskottet har för sin del noga aktat sig för att gå in på hemlighetsmakeriets
realitet. Det har icke, vilket konstitutionsutskottet beträffande
den andra motionen dock gjorde, ens snuddat vid betydelsen av
den olagliga trafik, som med utgångspunkt från sekretesstadgandena
nu bedrives inom snart sagt hela vår förvaltning.

Kanske skola vi från utskottets sida få höra, att tiden icke är
lämplig för diskussion om dessa ämnen, men jag tillåter mig ändå
■att fråga: vad gagn ha vi utåt eller inåt haft av det hemlighetsmakeri,
som särskilt under de senaste åren varit satt i system? Ha
vi haft något gagn av detta hemlighetsmakeri, bedrivet ända till det
yttersta i fråga om våra handelspolitiska åtgöranden? Resultatet synes
mig klart. Det har blivit misstänksamhet utifrån beträffande
vår handelspolitiska lojalitet och neutralitet, en misstänksamhet, som
efter vad jag tror, otvivelaktigt i hög grad försvårat vår komersiella

Lördagen den 21 april.

19 Nr 84,

samfärdsel. Eller har det verkat bättre inåt? Även där finna vi, hur
detta hemlighetsmakeri efter hand tillskapat fett jäsande missnöje hos h
störa delar av befolkningen. Vi se i dessa dagar, huru stora delar mannens
av befolkningen i avsaknad av tillräcklig upplysning misstänka, att instruktion.
man helt enkelt bedrar dem och att de få lida nöd allenast för andras (Fort».)
obehöriga fördel. De enda som verkligen haft gagn av hemlighetsmakeriet
äro finanshajarna av alla sorter och alla storlekar, detta
släkte, som mer än några andra bidragit till att öppna och vidga nödtidens
avgrundsklyfta mellan oförtjänt välmåga och oförtjänt lidande
i detta land. Men icke är det väl för deras skull, som grundlagens
sekretesstadganden tillkommit. Jag tror, att det är hög tid, att
systemet ändras, och det kan icke ändras med mindre man får en
verklig kontroll över olagligheterna på detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Gezelius: Herr greve och talman! Jag hade nästan
tänkt mig, att den ärade motionären skulle vara tillfreds med det lagutskottsutlåtande,
som avgivits över hans motion, då han till sin
glada överraskning kunnat konstatera, att även utskottet som sin
uppfattning uttalat, att riksdagens båda ombudsmän redan nu enligt
sina instruktioner hava »såväl rätt som plikt att övervaka efterlevnaden
av de lagar och författningar, som reglera vissa allmänna
handlingars hemlighållande», en övervakning, som naturligtvis är begränsad
till de områden, som skola av dem kontrolleras.

Då motionären här talar emot utskottets hemställan, så har han
i väsentlig mån inlåtit sig på spörsmålet om hemlighållande av vissa
handlingar över huvud, och om jag fattat honom rätt, proklamerade
han den satsen, att över huvud taget vore detta hemlighållande uteslutande
av ondo, väsentligen till gagn för profithungriga hajar och
medverkade i sin mån till att skapa oro och missnöje inom de bredare
lagren. Jag skall icke följa honom på den stigen. Jag skall
icke heller sysselsätta mig med den rätt så överraskande passus i hans
anförande, där han redogjorde för innehållet i handlingar, som han
haft i sin hand och som voro försedda med den hemliga stämpeln.

Jag skall däremot be att få säga några ord angående dels den motivering,
som han anfört för sin motion och som reservanterna i stort
sett accepterat, och slutligen några ord angående det slut, till vilket
såväl han som reservanterna kommit.

Om jag ser bort ifrån detta slut, till vilket jag senare skall be
att få återkomma med några ord, och håller mig till motiveringen,
vilken enligt mitt förmenande står i ett ganska lösligt samband med
slutet, så skall jag be att få säga, att så vitt jag förstår innebär
det ifrågavarande förslaget i själva verket endast en kritik av den
utformning, som militieombudsmannainstruktionen erhöll för två år
sedan. Om jag går till reservanternas uttalande i frågan, så innehåjles
det väsentliga i deras motiv i vad som återfinnes mitt på sidan
8 i betänkandet. De fastslå där också, att den skyldighet, om vilken
motionären och reservanterna i sina motiveringar tala, åligger redan
nu ombudsmännen. Ett uttryckligt omförmälande av densamma i

Nr 34. 20

Lördagen den 21 april.

Ifrågasatt
tillägg i milttio/n
budsmannens

instruktion.
(Torts.)

deras instruktioner skulle visserligen icke vara oavvisligen nödvän''
digt, men det är formellt otillfredsställande, ty med samma skäl
kan invändning göras emot andra i instruktionerna förekommande
bestämmelser.

Detta ter sig rätt egendomligt, helst då man ser. att motionären
ansett sig kunna fastslå, att redan i den tid, då denna instruktion
för två år sedan kom till, hade länge och från olika håll de misstankar
framkommit, som nu skulle motivera ändringen. För oss
i lagutskottet, som säkerligen erinra oss de strider, som stodo beträffande
de hemliga handlingarna, så vitt de av dessa instruktioner
berördes, och som erinra sig, hur den frågan löstes och hur motiveringen
till 8 § i militieombudsmannens instruktion tillkom, är det
rätt överraskande, att denna fråga av formella skäl här åter skall
rivas upp, och det är enligt min mening desto mera otillfredsställande,
då det sakligt i detta spörsmål icke synes förefalla några
väsentliga skiljaktigheter mellan utskottets, reservanternas och motionärens
ståndpunkt.

Men när jag kommer till slutet, då tvekar jag, huruvida man
icke i själva verket först där har att se avsikten med den ifrågasatta
ändringen, utan att detta slut, så vitt jag kan se, står väl i samband
med motiveringen. I motiveringen talas såväl från motionärens
som från reservanternas sida om att den rätt, som tillkommer
ombudsmännen och som det självfallet också är deras plikt att fullgöra,
den avser att utöva kontroll över det sätt, på vilket gränserna
mellan hemliga och offentliga handlingar upprätthålles. I tillsynen
över dessa lagars och författningars efterlevnad skall, därom synas
vi då hittills ha varit eniga, vederbörande ombudsman se till, att
lag och författning upprätthålles. Det kan givetvis lika väl tänkas,
att handlingar obehörigen förses med den hemliga stämpeln,
som att en underlåtenhet att åsätta den hemliga stämpeln innebär
ett överträdande av lag eller författning, ävensom att vad som stämplats
såsom hemligt icke hemlighålles. En ämbetsman eller ett ämbetsverks
förseelse på detta område kan tänkas gå såväl i den ena
som andra riktningen, och ombudsmännens plikt är att i bägge
hänseendena se till, att lag och författning upprätthålles. Det är
icke meningen, att ombudsmännen skola ha sin uppmärksamhet fästad
enbart eller ens särskilt på att handlingar av ifrågavarande art icke
undandragas offentligheten, utan man skall också se till, att där skäl
därtill finnas de undandragas denna offentlighet.

I de förslag till _ ändringar i instruktionerna som motionären
har framlagt — och i det avseendet sammanfaller reservanternas
förslag med motionens — avser man att åstadkomma ett uttalande
av följande direkta innehåll, som reservanterna vilja infoga i instruktionen
med anledning av den nu föreliggande motionen nr 83:
»Militieombudsmannen aligger ock särskilt att övervaka att de hos
krigsdomstolar och militära myndigheter förvarade handlingar icke
i vidare män än i tryckfrihetsförordningen stadgas undandragas
offentligheten.»

i Därigenom har man, såvitt jag förstår, fått denna fråga på

Lördagen den 21 april.

21 Nr 84.

sned och givit militieombudsmannen en instruktion, som skulle
framtvinga en annan uppfattning om hans förpliktelser än den, ix t"^mbudssom
enligt mitt förmenande är den rätta. Han har att se till, att mannens
vederbörande myndigheter och tjänstemän överhuvud fullgöra sina instruktion.
åligganden på ett rätt sätt och icke särskilt fästa sin uppmärksam- {Forte.)
het vid att kontrollera, att icke ett oriktigt undandrat/ande av
handlingarna från offentligheten äger rum.

Även i ett annat avseende skulle ett särskilt poängterande
av den här frågans betydelse för ombudsmännen vid fullgörandet
av deras ämbeten föranleda till en rätt så egendomlig uppfattning.

Är det verkligen möjligt, att man vill ge denna deras funktion en
djupare och viktigare betydelse så att det, som i ombudsmännens
instruktioner angivits som särskilt beaktansvärt och särskilt åliggande
dem att tillgodose, bör ställas i paritet med det nu ifrågasatta?
Är det icke egendomligt, om man i en instruktion för militieombudsmannen
ger detta hans av motionären ifrågasatta åliggande
enahanda betydelse som den skyldighet, som enligt 4 § i
hans instruktion är angiven som en hans förnämligaste plikt liksom
den motsvarande uti 2 § av justitieombudsmannens instruktion.

Någon gradering av det åliggande, som ifråga om hemliga handlingar
enligt nu gällande instruktioner påvilar ombudsmannen av sådan
innebörd, kan, som utskottet velat framhålla, icke vara av förhållandena
påkallad. Den skulle föranleda till en missuppfattning
angående instruktionens verkligen avsedda innebörd.

Då utskottet nu icke funnit anledning att tillstyrka någon
ändring i de för två år sedan antagna instruktionerna och då de
av motionären angivna skälen enligt utskottets förmenande icke tala
för en omarbetning i dessa hänseenden, och då det föreslagna tilllägget,
med hänsyn till den innebörd det måste anses äga, icke av
utskottet ansetts tillrådligt, har utskottet hemställt om avslag, och
jag förenar mig i utskottets hemställan.

Herr Alexanderson: Herr vice talman, mina herrar!

Det må väl icke vara otillåtet att undra, huruvida icke envar av
kammarens ledamöter, som gjort sig mödan att uppmärksamt genomläsa
utskottets motivering för avslag och den andra utskottshalvans
motivering för bifall, tyst för sig själv har måst medge,
att de utan jämförelse starkaste och bästa skälen befinna sig på
denna andra sida.

Utskottet medger, att det bör betraktas som en plikt för militie-
och justitieombudsmännen att taga sig an även den angelägenhet,
som här är i fråga, men utskottet säger, att det finns ingen anledning
att antaga, att icke de också redan göra det, likaväl som
de taga sig an andra lagars och författningars tillämpning. Att
däremot ställa den här uppgiften i första planet, det skulle ju rent
av kunna inkräkta på deras möjligheter att på behörigt sätt utöva
sin författning i övrigt!

Men här har ju icke varit fråga om att ställa den ifrågavarande
uppgiften i första planet på det sätt, att den skulle ut -

Nr 84. 22

Lördagen den 21 april.

Ifrågasatt
tillägg -i militieombudsrhannens

instruktion.
(torts.*)

märkas framför alla andra; utan vad är det fråga om? Jo, det är
fräjda om att i en hel lång rad med särskilda instruktionsföreskrifter,
som påkalla ombudsmännens uppmärksamhet för vissa särskilda
frågor rörande ämbets- och tjänstemäns uppfyllande av sina tjänsteåligganden,
infoga ännu ett moment. Att detta moment verkligen
är av den betydelse, att det förtjänar en plats ibland alla de
andra fall i fråga om vilka vikten av ombudsmännens uppmärksamhet
framhäves, torde också vara ganska lätt att se. I ombudsmännens
instruktioner är det redan i allmänhet angivet — såsom herr
Gezelius alluderade på — att det bör vara deras uppgift att särskilt
vinnlägga sig om att beivra sådana tjänstefel, som medföra en
allmän osäkerhet för medborgarnas rättic/heter. Men att tryckfriheten.
även till den del, som avser offentliga handlingars offentlighet,
är en medborgerlig rättighet av synnerlig vikt, det behöver
man ju bara gå till grundlagarnas omsorgsfulla utformning härav
för att se, hur fullkomligt det är hos oss erkänt._ Men att vidare
fritt tillfälle till utövningen av denna medborgerliga rättighet har
för statslivets egen sundhet, för möjligheten att hindra, att det i
statsförvaltningen inrotar sig några osunda tendenser, ansetts vara
av den största betydelse, det framgår också av dessa grundlagar, och
det är även allmänt erkänt, att det förhåller sig på det sättet.

Om det nu således är fråga om övervakningen av en så viktig
sida av statsförvaltningen, som efterlevnaden av de bestämmelser,
vilka avse att möjliggöra utövningen av denna kontroll och av
denna medborgerliga rättighet, är det icke då naturligt, att man
också uttryckligen ger detta tillkänna uti dessa instruktioner? Jo,
det är så mycket mera naturligt, som det just i detta fall föreligger
ett skäl, som eljest aldrig föreligger, nämligen att ombudsmännen
i själva verket äro de enda, som här äro i tillfälle att utöva
kontrollen ifråga. I andra fall kan ju tidningspressen eller allmänheten
själv direkt utöva kontroll. De kunna då fästa ombudsmännens
uppmärksamhet på att här föreligger någonting, som
icke synes vara med en behörig utövning av tjänsteplikten förenligt.
Men i det här fallet kunna de det icke, eftersom de handlingar, som
skulle visa detta, icke äro för allmänheten och pressen tillgängliga,
vilket de däremot, som herr. Gezelius erinrade om, äro för militieoch
justitieombudsmännen. År det således något fall, som mer än
andra förtjänade att alldeles speciellt anbefallas i riksdagens ombudsmäns
åtanke, så är det väl detta fall av kontroll, som svårligen
kan med någon verklig effektivitet av andra än dem utövas.

Att denna utövning skulle ha en så märklig verkan, att ombudsmännen
nödgades lägga sin övriga verksamhet i träde, det är
ju ett argument, som utskottet framför, men som redan har bemötts
av motionären så mycket jag för min del kan finna, att det
är förtjänt av. Det är uppenbart, att det gäller om ombudsmännen
som om andra, att man icke kan fordra någonting av dem över
förmåga. Men att de skulle komma att så helt och hållet ägna
sin uppmärksamhet åt frågan om allmänna handlingars egenskap
•att vara lagligen eller olagligen förklarade för hemliga, att de

Lördagen den 21 april.

23 Nr 84.

icke finge någon tid över att syssla med sina andra ämbetsgöromål,
det är dock ett argument, som det är litet svårt att taga på
allvar!

Är utskottet således i princip ense med reservanterna om att
det här föreligger en tjänsteupp.gift för militie- och justitieombudsmännen,
och kan det med oemotsägliga skäl uppvisas, både vilken
vikt denna speciella uppgift har såväl ur den synpunkt, för vars
beaktande ombudsmännen framför allt äro tillsatta, och av det speciella
skäl, som ligger i att de här äro ensamma i tillfälle att utöva
kontroll, så förefaller det mig, som om icke gärna konsekvensen
hade bort bliva någonting annat än bifall till motionerna, — åtminstone
såvida man icke kunnat påvisa, att mot deras formulering
av lagändringen föreligga sådana betänkligheter, att de _ förhindra
ett tillstyrkande. Någonting sådant har icke kunnat påvisas. Det
nya till ägget ansluter sig, såvitt .lag kan finna, helt riktigt och
naturligt till instruktionerna i deras lydelse i övrigt, och jag anhåller,
herr talman, att få yrka bifall till den avgivna reservationen.

Herr Wr angel: Den förste ärade talaren gjorde ett par ut talanden,

som jag icke kan lämna alldeles oemotsagda.

Han nämnde, att han fått en skrivelse, som var försedd med den
röda stämpeln, och förklarade sig icke kunna se, vem som satt dit
denna stämpel. Nu är förhållandet emellertid det, att sådana skrivelser
äro försedda med särskilda diariebeteckningar, och den som
känner till detta, kan också se, vem som har försett dem med den
röda stämpeln.

Vidare anförde han ett exempel, som skulle påvisa, såvitt jag
kunde uppfatta, till vilka egendomliga, för att icke säga rent av löjliga
konsekvenser en tillämpning av sekretessen kan leda. Ja, beträffande
detta exempel vill jag endast nämna, att jag för min del
hyser den uppfattningen, att om militieombudsmannen skulle ha
granskat fallet ifråga, så hade han nödgats gilla den röda stämpelns
ditsättande. Jag medger visst, att i detta speciella fall kunde saken
ha varit onödig eller åtminstone likgiltig, men man får icke skilja
ett fall, då det gäller två man, från ett, då det gäller hundra eller
tusen. Gränsen därvidlag tror jag är omöjlig att uppdraga, och därför
tror jag, att vederbörande, som satt den röda stämpeln på handlingen
ifråga, handlat riktigt. ■

Herr Alkman: Endast ett par ord med anledning av den

siste talarens yttrande.

Herr Wrangel hänvisade mig till att man skulle av ett befintligt
diarienummer lätt kunna göra sig en föreställning om vem som
påsatt stämpeln på den handling, lag talade om. Jag vill då meddela,
att så vitt jag minns den handling som jag fick var försedd med
två diarienummer, och jag undrar, om det skulle vara möjligt ens
för den mest kunniga fackman att avgöra, till vilket av dessa diarienummer
den hemliga stämpeln hänförde sig. Det kan ju hända, att
det finns något frimurarteeken där, som gör, att man kan se det,

Ifrftgsatt
tillägg i milititombudsmanntns

instruktion.
(Forte.)

Nr 84. 24

Lördagen den 21 april.

JfärZi- men för den .som inte -är inne.i det frimureri, är det i alla händeltieombuds-
s?r fullständigt omöjligt, såvitt jag kan förstå, att kunna sluta sig
mannens till, varifrån stämpeln är kommen.

instruktion. _ Vad beträffar den ärade talarens andra anmärkning, den näm(Forts.
) ligen att han för sin del bestämt uttalade sitt gillande av att denna
handling var hemligstämplad, så må ju detta helt och hållet stå för
hans egen räkning. Jag undrar, om någon som verkligen tagit kännedom
om sekretesstadgandena och om deras motivering under riksdagens
behandling av dem vid deras tillkomst, skall kunna vara ense
med honom därom. Jag har studerat detta på det allra mest närsynta
sätt, och jag har blivit fullkomligt bet, då jag försökt räkna
ut, hur det med ett behörigt iakttagande av tryckfrihetsförordningens
föreskrifter skulle vara möjligt att på ett sådant papper lagligen sätta^
den hemliga stämpeln, och samma resultat har jag kommit till
många gånger i de fall, då jag haft tillfälle och möjlighet att se den
sortens papper. Jag har gång på gång blivit fullkomligt bet, när jag
försökt räkna ut, hur det skulle vara möjligt att subsumera de enskilda
fallen under de regler, som äro givna, med den behörigen
givna motivering, som dessa regler fått.

Herr Alexanderson: Ja, sedan numera en person i så

hög ställning inom krigsmakten som herr general Wrangel för sin
del bestämt förklarat, att det var riktigt att med den hemliga stämpeln
belägga en handling, varigenom det meddelades eu enskild arbetsgivare,
att ifrån mobilisering icke komme att undantagas två
hos honom anställda personer, rörande vilka han hade, på därom från
krigsmaktens egen sida taget initiativ, avgivit en framställning, så
kan det vara av intresse att se, vad tryckfrihetsförordningen har i
saken att såga, för att det må bli klart, varpå man stöder sin åsikt,
att så beskaffade handlingar skola betraktas som hemliga. Det stadgande,
som allena kan vara tillämpligt, är ju stadgandet i ett
visst understycke i tryckfrihetsförordningen 2:4, och det lyder: »Att
mobiliseringsplaner för krigsmakten, planer för dess sammandragning
eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara ävensom
sådana handlingar angående omfattningen, beskaffenheten och belägenheten
av dess mobiliseringsförråd och mobiliseringsutrustning
samt sadana kartor, ritningar, avbildningar och beskrivningar angående
rikets fästningsverk, örlogsstationer och varv, militära positioner,
minförsvar, annan för krigsbruk avsedd materiells tekniska
byggnad och beskaffenhet, kommunikations- och förbindelseleder,
experiment och unpfinningar, vilkas offentliggörande kan medföra
våda för rikets säkerhet eller uppenbart kan skada dess försvar, ej
må utan Konungens särskilda tillstånd utlämnas, sedan Konungen i
statsrådet fattat beslut, att dessa handlingar skola hållas hemliga.»

Det skulle onekligen vara av intresse att få veta, huruvida
detta var en mobiliseringsolan? Eller en plan för krigsmaktens sammandragning
eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara?
Eller om det var en handling, som ansågs avse mobiliseringsförråd
eller utrustning? Eller militära positioner av något av dessa sfag, som

Lördagen den 21 april.

25 Nr 84*

det här var fråga om? Av svaret torde man måhända kunna bilda
sig en säkrare grund för sin uppfattning om i vilken anda de givna
grundlagsstadgandena i ämnet från militärt håll tolkas.

Herr W ränsel: I anledning av motionärens påstående,

att en handling var försedd med två olika diarienummer, och att
det icke varit möjligt för honom att finna, vem som satt på aen
röda stämpeln, får jag säga, att envar, som haft med militära handlingar
att göra, känner, att det finnes tvänne olika diariebeteckningar,
den ena för icke hemliga handlingar och den andra för
hemliga handlingar, och den hemliga stämpeln har naturligtvis ditsatts
av den myndighet, som åsatt handlingen sådan diariebeteckning,
med vilken hemlig handling förses. För övrigt kan jag icke
hjälpa, att jag har den uppfattningen, att jag måste instämma med
samme talare, då han förklarade, att han sett på detta mycket
närsynt.

Yad den siste ärade talarens fråga angår ber jag få säga, att
jag anser handlingen i fråga tillhöra sådana, som angå sammandragning
och användande av krigsmakten under krigstid.

Herr Alexanderson: Jag ber att få tacka för upplys ningen,

som jag tror både är verkligt belysande och bör kunna inverka
på kammarens ställning till förevarande ärende.

Herr Holmquist: I föreliggande fråga är det skiljaktig het

mellan två uppfattningar, av vilka den ena är den, att i dessa
ombudsmäns instruktioner bör införas en speciell bestämd föreskrift,
att de skola med sin ämbetsmannagranskning omfatta de hemliga
handlingarna och vad därtill hör, och den andra den, att ett sådant
speciellt inskrivande icke är erforderligt. Men samtliga de herrar
och män, som bär från olika partier uttalat sig, hava dock i en
punkt varit fullkomligt eniga, nämligen däruti, att dessa ombudsmän
hava såväl befogenhet som skyldighet att övervaka efterlevnaden
av de lagar och författningar, som reglera vissa allmänna handlingars
hemlighållande och sålunda tillse att, såsom motionären uttrycker
det, olagligt hemlighetsmakeri icke får utbreda sig inom
rättsskipning och förvaltning. Om följaktligen vid den slutliga voteringen
i frågan motionen skulle röna ödet att av kammaren avslås,
vill jag dock här hava konstaterat, att under debatten kammaren
sålunda vid sidan av de gällande instruktionerna, enhälligt skrivit
en annan, som bestämt förklarar, att det är kammarens enstämmiga
uppfattning, att en sådan granskningsplikt åligger dessa ombudsmän.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt de yrkanden som därunder förekommit, nronositioner,
först på bifall till vad utskottet i föreliggande punkt hemställt
samt vidare på antagande av motsvarande punkt i det förslag,
som innefattades i den av herr Alexanderson m. fl. vid utlåtandet av -

Ifrågasatt
tillägg i militieombudstnannens

instruktion.
(Forte.)

Nr 34. 26

Lördagen den 21 april.

Ifrågasatt
tillägg i mili*
tieombudsmannensinstruktion.

(Forts.)

Ang. minimipris
å kom.

givna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alkman begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
26 punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Hej, antages motsvarande punkt i det förslag, som innefattas
i den av herr Alexanderson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 50.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 på aftonen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande, nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris å brödsäd m. m.,
i vad den avser korn, samt två i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 20 mars 1917 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 135, hade Kungl. Maj;t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att utfästelse meddelas att för statens räkning inköpa
ej mindre från de odlare inom landet, vilka, i den ordning Kungl.
Maj:t föreskriver, hos vederbörande hushållningssällskap gjort godkänd
anmälan, att de ämna innevarande år odla vårvete, de partier
hos dem odlat vårvete, som till staten hembjudas före den 1 februari
1918, till ett pris av 30 kronor för 100 kilogram, än även eljest från
odlare inom landet de hos dem odlade partier vårvete, vårråg, höstvete
och höstråg, vilka till staten hembjudas före den 1 juni 1919,
för pris av 26 kronor för vårvete och höstvete samt 25 kronor för
vårråg och höstråg, för 100 kilogram räknat, allt fullgod vara fritt
hanvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som
är närmast vetets eller rågens odlingsort;

Lördagen den 21 april.

27 Nr 34.

dels ock meddela, huruvida från riksdagens sida något är att erinra
mot ett förklarande, att, därest för korn linnes höra föreskrivas
maximipris, sådant pris icke skall, vad beträffar tiden från den 1
september 1917 intill den 1 juni 1918, sättas till lägre belopp än 24
kronor för 100 kilogram.

I häröver avgivet utlåtande, nr 30, hade utskottet hemställt, att
riksdagen måtte dels medgiva, att utfästelse meddelades att för statens
räkning inköpa ej mindre från de odlare inom landet, vilka, i den
ordning Kungl. Maj:t föreskreve, hos vederbörande hushållningssällskap
gjort godkänd anmälan, att de ämnade innevarande år odla vårvete,
de partier hos dem odlat vårvete, som till staten hembjödes före
den 1 februari 1918, till ett pris av 30 kronor för 100 kilogram; än
även eljest från odlare inom landet de hos dem odlade partier vårvete,
vårråg, höstvete och höstråg, vilka till staten hembjödes före den 1
juni 1919, för pris av 26 kronor för vårvete och höstvete samt 25
kronor för vårråg och höstråg, för 100 kilogram räknat, allt fullgod
vara fritt banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation eller
hamn, som vore närmast vetets eller rågens odlingsort; dels ock meddela,
att från riksdagens sida intet vore att erinra mot ett förklarande,
att, därest för korn funnes böra föreskrivas maximipris, sådant
pris icke skulle, vad beträffade tiden från den 1 september 1917 intill
den 1 juni 1918, sättas till lägre belopp än 24 kronor för 100 kilogram.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade såväl
första som andra kammaren bifallit vad utskottet hemställt under
första punkten i ovannämnda utlåtande, varemot utskottets hemställan
i sista punkten av båda kamrarna visats åter till utskottet för ny
behandling.

I samband med utskottets förnyade handläggning av sista punkten
av berörda proposition hade utskottet jämväl till behandling förehaft
dels två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen nr 115 i första kammaren av herr
Olsson, Lars, och nr 365 i andra kammaren av herr Olofsson i Digernäs
m. fl., vari hemställts, att riksdagen, i likhet, med vad Kungl.
Maj:t föreslagit rörande vete och råg, måtte för sin del besluta att
samma bestämmelser skulle gälla för korn och att korn måtte åsättas
ett minimipris av 23 kronor per 100 kilogram, samt att detta eventuellt
finge gälla endast Norrland och Dalarna, dels ock en i andra
kammaren väckt, likaledes till jordbruksutskottet hänvisad motion
nr 392 av herr Hildebrand, vari hemställts, att riksdagen måtte medgiva,
det minimipris finge åsättas korn, fullgod, välbärgad vara,
till minst tre kronor över gällande havrepris, dock icke under 23
kronor för 100 kilogram, fritt banvagn eller fritt ombord vid den
järnvägstation eller hamn, som läge närmast kornets odlingsort;
samt att riksdagen därjämte måtte medgiva, det utfästelse av Kungl.
Maj:t meddelades att för statens räkning inköpa till fastställt minimipris
av odlare av korn minst 50 procent av vad han å egen jord
bevisligen skördat, under förutsättning att det hembjudna partiet

Ang. minimipris
å korn.
(Forts.)

Nr 84. 28

Lördagen den 21 april.

Ang. minimipria
å korn.
(Forts.)

utgjordes av till förmalning lämplig vara av fullgod beskaffenhet
samt att hembud gjordes före den 1 februari 1918.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade skäl
hemställt,

1) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning och de av herrar Olsson samt Olofsson i Digernäs
m. fl. i ämnet väckta motioner medgiva, att utfästelse meddelades att
för statens räkning från odlare inom landet inköpa de hos dem odlade
partier korn, vilka till staten hembjödes före den 1 juni 1918 för
ett pris av 23 kronor, för 100 kilogram räknat, fullgod vara fritt
banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som
vore närmast kornets odlingsort;

2) att den av herr Hildebrand i ämnet väckta motionen måtte anses
besvarad genom vad utskottet här ovan hemställt.

Reservation hade avgivits av

1 :o) herr Nilsson i Tånga och friherre Hermelin, vilka ansett, att
utskottet bort ansluta sig till den i herr Hildebrands motion i överensstämmelse
med av lantbruksstyrelsen i ämnet framställt och jämväl
av statens livsmedelskommission tillstyrkt förslag gjorda hemställan;
samt

2ro) herrar Lindblad, Persson och Sjöblom, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr statsrådet Dahlberg: Föreliggande fråga gäller, huruvida
även beträffande korn skall, liksom redan skett i fråga om råg
och vete, lämnas garanti för visst minimipris, eller om för kornet det
skall vara nog med garanti för att, om maximipris åsättes, detta icke
skall understiga en viss gräns. Olika meningar hava gjort sig gällande
i frågan, och utskottet har nu tillstyrkt ett förslag, som icke
överensstämmer med den kungl. propositionen. Jag har därför ansett
det vara riktigt att här lämna meddelande om den ståndpunkt,
jag redan på ett tidigt stadium av frågan haft tillfälle att intaga och
som jag fortfarande vidhåller, och jag ber att med några ord få motivera
denna min ståndpunkt.

Hela denna, proposition är ett led i våra strävanden att öka produktionen
av till bröd användbar säd. Det är då av största betydelse,
att denna ökning med hänsyn till föreliggande förhållanden
kan om möjligt äga rum redan under innevarande år. Yi måste, såsom
herr statsministern nyss i andra kammaren utvecklat, ställa det så,
att vårt program för nästkommande år utgår på, att vi skola kunna
försörja oss utan någon som helst import av utländska cerealier. Det
äro visserligen möjligt och att hoppas, att någon import kommer till
stånd, men vi veta att den under alla förhållanden blir knapp och
behäftad med synnerliga^ svårigheter. För den skull är det nödvändigt,
att vi ställa oss in på att vi för nästa konsumtionsår skola kunna
reda oss^såsom en i detta hänseende självförsörjande nation, och likaledes
måste denna självförsörjning äga rum på sådant sätt, att den

Lördagen den 21 april.

29 Nr 34.

nedsättning i ransonerna till den konsumerande befolkningen, som
nu tyvärr ägt rum, icke nästa år behöver ifrågakomma, och jämväl
att sådana svåra ingrepp i avseende å lantmännens fodertillgångar,
som måst vidtagas, icke vidare behöva ifrågasättas.

Nu uppgår en svensk normalskörd enligt statistikens beräkningar
till något mer än 800,000 ton vete och råg, och antagligen cirka
400,000 ton korn, däri inberäknat det korn, som finnes i blandsäden,
d. v. s. man skulle kunna räkna med en kvantitet av till brödföda
synnerligen användbar säd av 1,200,000 ton. Om vi nästkommande
år måste förnya ransoneringssystemet och genomföra det så som det
från början var planlagt och verkligen sattes i gång i januari, fast
det sedermera ändrats, åtgår därför omkring 850,000 ton spannmål,
däri inberäknat utsäde, spannmål för industriell förbrukning och en
viss reserv. Det vill sålunda synas, som om eu svensk normalskörd
är fullt tillräcklig för att försörja det svenska folket, men å andra
sidan får erinras om att flera faktorer tillkomma, som verka minskande
och öka risken. Först och främst är ju större delen av kornskörden
avsedd till kreatursföda och bör givetvis om möjligt förbehållas
sådan användning. Vidare tror jag mig kunna säga, att sista
tidens erfarenhet givit vid handen, att de statistiska beräkningarna
av skörderesultaten i allmänhet varit alltför optimistiska. De vila
på jordbrukarnas egna uppskattningar och hushållningssällskapens
sammanförande av dem. I allt fall ha ju dessa uppskattningar
givit oss mycket stora missräkningar under det gångna året. Men
även med iakttagande av de förbehåll, som sålunda måste göras, förefaller
det dock, som om synnerligen god utsikt till självförsörjning
med normal skörd skulle föreligga. Att vi under normala förhållanden
icke hittills kunnat leva på landets sädesproduktion, utan måst
importera brödsäd är beroende på en mängd olika omständigheter,
som det icke torde vara behövligt att nu ingå på. I allmänhet torde
de vara tämligen självklara.

Det finns emellertid för ett sådant programs genomförande en
synnerligen avsevärd risk, icke minst detta år. Om vi skulle få missväxt
eller synnerligen dålig skörd, är naturligtvis programmets genomförande
satt i fara i allra högsta grad, och särskilt i år upplyses
ju från olika landsändar, att de svåra väderleksförhållandena under
vintern illa tilltygat höstsäden här och var, så att omsådd torde bliva
nödvändig. Det är således på vårsäden som vi för instundande skördeår
måste sätta våra förhoppningar för att kunna åstadkomma den
ökning i produktionen, som vi måste hava. Lantbruksstyrelsen och
statskommissionerna hava, då de föreslagit minimipris på all brödsäd,
lågt särskild vikt på vårsäden. Först och främst hava de föreslagit
minimipris för vårvete, men detta utgör ju en mycket ringa
del av vår produktion, så att man genom ökning därav endast kan
vinna obetydligt. Därför riktade de därefter med särskild styrka
sin uppmärksamhet på kornet, och så vitt jag vet, hava alla sakkunniga
myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, sagt, att säkerheten
för nästa år måste ligga i ökad kornodling. Den utgångna höstsäden
bör, så vitt möjligt och där förhållandena lämpa sig för sådant, i

Ang. minimipris
å korn.
(Korta.)

Nr 84. 30

Lördagen den 21 april.

Ang. minimipris
a kom.
(Forts.)

största möjliga utsträckning ersättas med korn. Där det så lämpar
sig, bör man uppmuntra denna odling och driva propaganda för ökning
av densamma. De sakkunnigas utlåtanden äro ock, tror jag
mig kunna säga, en enstämmig sådan propaganda. Minimipris äro
nu fastställda för vete och råg. Det förefaller mig då, som om därest
man särskilt vill uppmuntra kornodling och anser, att bestämmande
av minimipris innebär en särskild uppmuntran till odling av det
sädesslag detta pris gäller, man icke bör utesluta kornet, utan fastmer
framför allt, då det gäller att uppmuntra sädesodlingen, även medtaga
kornet vid åsättande av minimipris.

Därvid vill jag uttryckligen göra det förbehållet, att för den
händelse en sådan garanti lämnas, det bör ankomma på staten att tillse,
att denna uppmuntran också i verkligheten kommer att visa sig
såsom en uppmuntran. Jag syftar på förhållandet mellan kornoch
havreprisen. Då tiden kommer, bör det tillses, att relationen
mellan korn- och havreprisen blir sådan, att det visar sig hava varit
till fördel, att man odlat korn i stället för havre. Enligt de sakkunnige
torde den rätta relationen mellan korn- och havreprisen i sådant
hänseende vara 8 kronor. Jag tror emellertid för min del icke,
att en sådan garanti, som här av utskottet blivit tillstyrkt, skulle
innebära stor ekonomisk risk. Jag tror icke, att man kan antaga
såsom sannolik någon sänkning av nuvarande spannmålspris under
den närmaste tiden. För min del ansluter jag mig således gärna till
utskottets förslag. Emellertid gör jag det under förbehåll att, då
tiden är inne, det från statens sida tillses, att den lämphga relationen
uppehälles mellan korn- och havreprisen, och jag gör även det
tillägget, att minimipriset bör avse kornskörden i hela landet.

Friherre Hermelin: Herr greve och talman! Då ärendet
sista gången var före i kammaren — det var vid plenum närmast före
påsk — och jag då föreslog återremiss av ärendet till utskottet, skedde
detta i den goda tron, att, när ärendet skulle återkomma, utskottet
skulle följa den av lantbruksstyrelsen i samråd med folkhushållningskommissionen
uttalade meningen, som även hade tillstyrkts
av livsmedelskommissionen. Samma tanke hade nog även förelegat
en ledamot i andra kammaren, som i äinnet väckt motion. Denne
motionär, herr Hildebrand, har därvid uttalat: »Då det synes mig
högeligen önskvärt, att den av lantbruksstyrelsen med stor styrka
framföra uppfattningen om nödvändigheten av ökad kornodling
till nästa konsumtionsår och om lämpligaste sättet att främja sådan
ökad odling må i motionsform komma under riksdagens prövning,
får jag — under hänvisning till styrelsens i kungl. propositionen
nr 135 avtryckta skrivelse — hemställa» o. s. v. Herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet yttrade nyss, att vid detta
ärendes behandling i riksdagen framkommit olika meningar angående
sattet för minimiprisets genomförande i och för stimulering
av kornodlingen. Detta är sant, — men vid frågans förbehandling
hos lantbruksstyrelsen och hos folkhushållnings- och livsmedelskommissionerna,
dessa statliga myndigheter, som närmast hava sig ålagd

Lördagen den 21 april.

31 Nr 84.

tillsyn i hithörande frågor, där funnos inga olika meningar, alla
voro ense! Man tycker då, att utskottet för denna orsaks skull bort,
när frågan nu fullföljdes, gå samma väg, men utskottet har icke
gjort det.

Chefen för jordbruksdepartementet har framhållit skiljaktigheterna,
och den väsentligaste av dessa är den, att utskottet släppt relationstalet
mellan korn och havre, d. v. s. talet, som anger skillnaden
i odlingsvärde mellan de tvenne sädesslagen. När lantbruksstyrelsen
i sin hemställan föreslog detta relationstal, — vilket även
då berörde vårvetet — var det på grund därav, att såsom styrelsen
skriver, »därigenom vinnes ytterligare den fördelen, att en viss på
grund av rådande förhållanden på brödsädsmarknaden lämplig och
önskvärd relation mellan prisen å nämnda tre vårsädesslag, till god
ledning för landets jordbrukare vid stundande vårsådd, blir på
förhand fastslagen.» Här föreligger ju ett viktigt moment, och detta
innebär att, då jordbrukaren nu sår, han skall vara fullt underkunnig
om att, huru än förhållandena komma att ställa sig, han, då
skörden- är mogen kan påräkna, vad beträffar kornet, minst tre
kronor högre pris per 100 kg. än för havre, varvid kornets minimipris
dock icke skulle komma att understiga 23 kronor för 100 kg.
Nu nämnde chefen för jordbruksdepartementet, att detta är en åtgärd
från statens sida, som framdeles, i höst, kan vidtagas. Men jag
undrar, om det har samma betydelse, att sådan åtgärd förutsäges
skall vidtagas i höst, än att frågan uppklaras nu. Jag tycker snarare,
att det skulle verka som ett skrämskott för jordbrukarne, att
bär säges, att maximipris möjligen blir bestämt på havre; åtminstone
kommer därigenom kornpriset att regleras så, att ni icke får göra
eder allt för stora förhoppningar. Jag tror, att detta kommer att hos
en praktisk jordbrukare väcka viss betänksamhet. Han måste se
till och vara försäkrad om att han får sitt foderbehov, behovet för
hans kreatursbesättning, fullt tryggat. Han vet också, att havren
är det sista, som staten lägger beslag på. Skall nu för övrigt under
nästa säsong upprepas, jag kan säga, det olidliga, kanske olyckliga
förhållande som i år under den nu gångna säsongen varit rådande på
havremarknadens område, då tror jag för min del, att det vore i
högsta grad beklagligt. Herr statsrådet har emellertid nyss förklarat,
att han nu accepterar jordbruksutskottets eller utskottsmajoritetens
förslag, och han går således även med på konsekvenserna
därav.

Den andra frågan, där skiljaktighet i åsikter finnas, gäller utfästelsen
att till minimipris inköpa korn, som till staten hembjudes.
Men enligt lantbruksstyrelsens förslag, som biträtts av folkhushållningskomnrssionen
och livsmedelskommissionen, avsåg denna utfästelse
endast 50 % av den blivande skörden, d. v. s. man ansåg, att
den blivande uppgörelsen mellan staten och kornodlarna endast skulle
avse, att staten skulle svara för inköp till minimipris av 50 % av
den blivande skörden, under det odlarna skulle svara för resten. Det
är ju likväl oklart, att dessa återstående 50 % till största delen väl
komma att åtgå för jordbrukets eget behov och således icke komma

Ang. minimipris
å korn.
(Forte.)

Nr 34. 32

Lördagen den 21 april.

Ang. minimipris
å korn.
(Forts.)

att försäljas. Statens risk att nödgas inköpa till minimipris, även
då kornpriset sjunkit, är dock i alla fall inskränkt till allenast
50 %. Nu går utskottet längre och utskottet säger: Det är så be svärligt

och omständligt att få fast på dessa 50 %, och utfästelsen hör
således, gälla hela skörden. Det blir således en större risk för staten,
och utskottet går så långt, att den framflyttar utfästelsetiden till
den 1 juni 1918 i stället för att stanna såsom i fråga om vårvetet
vid den 1 februari 1918. Detta innebär ytterligare ett ökat ansvar
för staten. Så vitt jag kunde förstå, har herr statsrådet även accepterat
detta förslag.

Under sådana förhållanden har jag mycket liten tilltro till möjligheten
att vinna majoritet här i kammaren, ifall jag skulle yrka
bifall till vad som avses i den av mig jämte herr Nilsson avgivna
reservationen, d. v. s. bifall till den av herr Hildebrand väckta motionen.
Det må öppet sägas ifrån, att jag tagit till orda i frågan, icke
för att försöka pressa fram några oskäliga pris — ett sådant syfte
är mig fjärran — utan i varm övertygelse om och känsla av nödvändigheten,
att genom praktiska åtgärder produktionen av livsmedel
inom landet säkerställes och därigenom även vårt land förhjälpes
till oberoende och självständighet.

Herr talman, i enlighet med vad jag yttrat ställer jag mig
bakom min reservation, men har intet yrkande att göra.

Herr Lindblad, Ernst: Då jag skrivit mig såsom reservant,
utan att lämna någon motivering, anser jag mig skyldig att
giva tillkänna min ståndpunkt. Den har inom utskottet varit att
för Norrland söka bereda motsvarande fördel som för mellersta och
södra Sverige, d. v. s. skydd för dess brödsädsodling, kornet. Då
denna tanke även omfattades av två ledamöter av andra kammaren,
ansåg jag det vara min plikt att anmäla mig såsom reservant
för att därigenom åskådliggöra, att denna fråga minst av allt
kan. vara någon partifråga, utan såsom ett vittnesbörd om vilka
svårigheter man har att kämpa med. då det gäller att se in i framtiden.
Vi ha uppfattat situationen så, att med den skörd, som är
att vänta av den blivande kornodlingen, det torde bliva besvärligt
för staten att taga hand om all spannmål tvångsvis, vilket måste
bliva följden av de fastställda minimiprisen, och därför ha vi
tänkt oss, ^ att det vore klokare att begränsa sig till Norrland eller
ock att gå den väg, som den siste talaren antydde och som föreligger
i en motion av herr Hildebrand. Det bör även påpekas, att
komet nu far större skydd än den egentliga brödsäden, ty med
normal kornskörd kommer naturligtvis de egentliga kornproducerande
trakterna att också få sälja bryggerikorn till ett pris av 30 kronor
för 100 kg., och faktiskt blir det därigenom större skvdd för
kornet, än vad riksdagen beslutat _ såsom minimipris för vete och
rag. Detta kan man nu säga hör till spådomarna, och ingen dristar
sig se in i framtiden. Men vi äro övertygade, att det i varje fall
blir sa stort skydd för kornodlingen, att den ändå kommer tillräckligt
till stånd. Det vore väl ock märkvärdigt, om man skulle

Lördagen den 21 april.

33 Nr 34.

med en vittgående åtgärd söka driva fram kornodling även på otjänlig
jord. I Södermanland lämpar sig jorden knappast någonstädes
för kornodling, och vi veta, att i närvarande stund vi ha lika stor
brist på havre. Yi se. att det icke finns havregryn att uppbringa
annat än för sjukhus och dylika inrättningar. Och varför
skall man icke skydda även detta sädesslag, som är lika behövligt
även som människoföda? Jag tror, att detta vore en
synpunkt, som man borde hålla fast vid; och vi ha också sett. att
Kungl. Maj:t i sitt första förslag icke kunde komma till annat
resultat.

Nu har jag, liksom den föregående talaren, icke någon yrkande,
men jag har velat angiva min uppfattning beträffande utsikterna
för framtiden.

Då jag emellertid fått ordet, vill jag begagna tillfället att
framföra några klagomål från jordbrukarhåll. Då staten nu lagt
beslag på fodersäden och jordbrukarna få avstå sådan till ett pris
av växlande mellan 19:50 och 22:50, nödgas de, som hava stora
kreatursbesättningar, att försöka återförvärva så mycket som möjligt
till ersättning för vad de mistat, och få då från kvarnfirmorna
köpa tillbaka den bortränsade slöhavren kanske något uppblandad
med vicker till ett pris av 40 kronor per 100 kg. Det är märkvärdigt
sätt att lägga beslag på jordbrukarens säd och fastställa
det pris, vartill den övertages, men icke reglera den vara, som
han får köpa i stället. Detta tillvägagångssätt är väl ändå orimligt.
Om man går ändå litet djupare in i historien, så kan man
konstatera, att man får betala ännu högre pris än det av mig
nämnda — man talar om ända till 60 kronor per 100 kg. — för
att komma åt foderhavre. Vad som kan åtgöras i den saken vet
jag icke rätt, men jag vill lägga livsmedelskommissionen på hjärtat,
att den verkligen försöker göra vad som ändå kan vara möjligt.

Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i nu ifrågavarande
utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Hans Ericson avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner:

nr 232, angående anvisande av medel för höjande av medelinköpspriset
för remonter under år 1917;

nr 234, angående utförande av reparationsarbeten å strandskoningen
utmed Ångermanälvens strand vid Norrlands trängkårs kasernetablissemang
i Sollefteå; och

nr 235, angående förordning om avlöning åt värnpliktiga, som
fullgöra krigstjänstgöring vid vissa industriella eller andra anläggningar
eller fartyg.

Ang. ininimipris
å korn.
(Forts.)

Första hammarens protokoll 1917. Nr g-4.

3

Nr 34. 34

Lördagen den 21 april.

Anslag till Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlutande, nr 36, i anledning

rörelsekapital av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital vid statens
vaksamhet för verksamhet för anskaffande och tillhandahållande av livsförnöden anskaffande

heter.

0CUUnndedav Med tillstyrkande av vad Kungl. Maj:t i en till riksdagen den
livsförnöden- 2 mars 1917 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr
heter. 104, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden föreslagit riksdagen hade utskottet i förevarande
utlåtande av angivna skäl hemställt, att riksdagen matte ställa till
Kungl. Maj:t.s förfogande ett belopp av 115 miljoner kronor såsom
rörelsekapital vid statens verksamhet för anskaffande och tillhandahållande
av livsförnödenheter.

Herr Petersson, Alfred: Jag har icke begärt ordet

för att göra någon invändning mot den hemställan, som utskottet
gjort i denna fråga, utan snarare därför att jag kommit att_ antecknas
såsom närvarande vid behandlingen av denna sak i. jordbruksutskottet,
och denna anteckning tillkommit genom ett misstag.
Jag har nämligen icke varit i tillfälle att deltaga i behandlingen
av detta ärende. Det kunde ju vara överflödigt att nämna^ den saken
här, men att jag det gör, beror därpå, att man ju här får ytterligare
upplysning om vad man vetat och anat förut, nämligen att
Kungl. Maj:t under den tid, som gått, hittills under två och ett
hälft år finansierat denna stora affär utan att på något sätt hänvända
sig till riksdagen för att få riksdagens medgivande att skaffa
det nödiga rörelsekapitalet. Och då jag förut vid ett par tillfällen
berört denna fråga, vill lag hava sagt att, då jag för min del ansluter
mig till det förslag, som här tillstyrkts av jordbruksutskottet,
detta icke innebär något som helst godkännande av det sätt,
på vilket detta rörelsekapital tidigare anskaffats.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ca vall i: Jag skall i denna fråga endast beröra en
detalj.

Det återgives i jordbruksutskottets utlåtande ett yttrande till
.statsrådsprotokollet, däri framhålles, »att naturligtvis noggrann
och fullt sakkunnig, affärsmässig revision bör äga rum». Detta är
naturligtvis ett uttalande på vilket man med nöje tager fasta, men
jag undrar, om det icke vore klokt att utvidga det därhän, att denna
revision icke, såsom det möjligen kan utläsas ur det anförda, började
efteråt, utan genast sattes i gång och fortginge under arbetet.
Därmed kan man vinna först och främst en bättre revision och vidare
det, att möjliga misstag och förbiseenden kunna upptäckas i
tid och icke behöva upprepas. Jag har under hand hört den mening
uttalas, att revisionen skall ske successivt, och på det sätt
jag framhållit såsom önskvärt, men jag trodde, att det icke skulle

Lördngcn den 21 april.

35 Nr 34.

sakna betydelse, om det här fastsloges, att man utsatt från den
förutsättningen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad
utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående avskaffande av entreprenadsystamet vid lantbrevIbäringens
ordnande.

Med anledning av en inom andra kammaren av herr Källman
m. fl. väckt motion, nr 13, hade nämnda kammare på hemställan av
sitt tredje tillfälliga utskott för sin del beslutit, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utreda, huruvida och i vilken utsträckning det för brevbäringens ordnande
nu använda entreprenadsystem kunde avskaffas, särskilt i
förstads- och andra stadsliknande samhällen och där brevbäringen
upptoge största delen av brevbärarens tid, samt vidtaga de åtgärder,
som härav kunde föranledas.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till förberedande behandling av sitt första tillfälliga utskott, vilket
i nu föredragna utlåtande på anförda grunder hemställt, att
första kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade
beslut.

Reservation hade avgivits av herrar Alkman, Oscar Olsson och
Åkesson, vilka på åberopade grunder hemställt, att första kammaren
måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr Alkman: Den fråga, som föreligger i detta utskottsbetänkande,
är icke ny varken för riksdagen eller för denna kammare.
Vad andra kammaren beträffar har den på tre år två gånger bifallit
ungefär samma yrkande, som nu framställts och som vi hava föreliggande
från andra kammaren. Vad första kammaren beträffar har
en liknande motion behandlats för två år sedan, utan att föranleda
pågon debatt i denna kammare. Då avslogs denna motion av denna
kammare, på grund av ett utskottsutlåtande, i vilket det framhölls,
att motionen i själva verket var obefogad, enär ett sådant entreprepadsvstem
för antagande av lantbrevbärare, mot vilket de dåvarande
motionärernaa vände sig. helt enkelt icke skulle praktiseras. Första
kammarens andra tillfälliga utskott 1915 yttrade nämligen så här på
grundval av ett yttrande, som generalnoststvrelsen då hade avgivit:
»Generalpoststyrelsen har dessutom framhållit, att vid anställandet
av lantbrevbärare postverket icke tillgodogör sig anbud, som kunna
anses innebära underbetalning. Det nuvarande systemet är alltså icke
ett rent entreprenadsystem, utan en viss minimitaxa tillämpas i prak -

Anslag till
rörelsekapital
vid statens
verksamhet för
anskaffande
och tillhandahållande
av
livsförnödenheter.

(Forts.)

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbäri
agens
ordnande.

Nr 84. 36

Lördagen den 21 april.

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbäringens

ordnande.

(Forts.)

tiken, ehuru denna taxa, därigenom att anbud infordras, ej blir fast
utan så att säga automatiskt regleras för ortsförhåjlandena.»

På grund därav alltså att kammaren fick för sig, att entreprenadsystem
icke förekomme, utan att man, som sagt, skulle hava en minimitaxa
för dessa lantbrevbärare, avslog kammaren motionen på
nämnda utskottets yrkande.

Precis samma skäl återkommer nu i år i det avstyrkande, som
det nuvarande utskottet kommit med. Där säges: Särskilt vill utskottet
fästa uppmärksamheten därpå, att något entreprenadsystem av
den art motionärerna och andra kammarens utskott vilja avskaffa,
icke av postverket tillämpas. Av nämnda yttranden framgår nämligen,
att generalpoststyrelsen vid anställande av lantbrevbärare icke
tillgodogör sig anbud, som kunna anses innebära underbetalning. I
olikhet med motionärerna anser sig utskottet icke böra betvivla riktigheten
härav.» Det skulle alltså vara så, att motionärerna helt
enkelt kommit med yrkande på att avskaffa någonting, som icke finnes.
Men jag tror, att detta utskottsuttalande-i år, liksom andra
tillfälliga utskottets uttalande för två år sedan, beror på ett grundligt
missförstånd. Obefintligheten av ett sådant entreprenadsystem var
alltså huvudskälet emot år 1915 och det är huvudskälet emot även
nu. Jag tror att det är fullständigt oriktigt. Det grundar sig i år
på ett uttalande i en P. M., som till utskottet självmant överlämnats
av en tjänsteman i generalpoststyrelsen, som för sin del tycker, att
lantbrevbärarna hava det utmärkt bra, och som särskilt vill framhålla,
att det är fullkomligt oriktigt att stämpla det av postverket
använda sättet för lantbrevbärarnas antagande såsom något slags
entreprenadsystem. Han säger rent ut, att postverket icke tillämpar
entreprenadförfarandet, detta därför att, såsom han särskilt vill framhålla,
de lägsta anbuden »icke alltid» antagas.

Emellertid skulle utskottsmajoriteten icke hava behövt mer än''litet
uppmärksammare genomläsa poststyrelsens yttrande från 1915
för att finna, att majoriteten i detta avseende fullkomligt tagit miste.
I detta yttrande av generalpoststyrelsen, som finnes bifogat andra
kammarens tillfälliga utskotts utlåtande från 1915, där det redogöres
för förhållandena, heter det nämligen så här: »Rörande sättet för
lantbrevbärares anställande hava alltid gällt samma regler som beträffande
antagandet av postförare i allmänhet. Enligt bestämmelse i
den för generalpoststyrelsen gällande nådiga instruktion äger styrelsen
att om övertagande av postföring och lantbrevbäring träffa avtal,
med iakttagande av gällande bestämmelser angående statens upphandlings-
och entreprenadväsende. För vederbörande postdirektörer,
vilka det i allmänhet åligger att antaga postförare och lantbrevbärare,
hava utfärdats enahanda bestämmelser. Till lantbrevbärare
antages endast myndig mansperson, som är skrivkunnig och äger god
freid.» Här säger genernlpoststyrelsen alltså rent ut. att vid antagandet
av lantbrevbärare generalpoststyrelsen och postdiektörerna
helt enkelt ha att tillämpa entreprenadförordningen. Skulle så vara,
att entreprenadväsende icke förekommer vid antagande av lantbrevbärare,
då skulle staten över huvud taget icke alls använda entrenre -

Lördagen (len 21 april.

37 Nr 34.

nadväsendc, icke ens vid upphandling av varor. Faktum är emellertid,
enligt vad jag uppläste, att lantbrevbärare helt enkelt upphandlas
på samma sätt som varor i enlighet med bestämmelserna om statens
upphandlings- och entreprenadväsende. Med detta uttalande
tror jag, att man fulkomligt slagit ihjäl varje försök att påstå, att
icke entreprenadsystemet verkligen skulle tillämpas vid antagandet
av dessa lantbrevbärare, och detta gäller icke blott sådana brevbärare,
som hava brevbäringen såsom bisyssla, utan även sådana, vilka hava
hela sin arbetskraft ägnad åt statens tjänst året runt.

Frågan är sedan den, huruvida ett användande av detta entreprenadsystem
och tillämpandet av entreprenadförordningen vid anställandet
av dessa, lantbrevbärare är sådant, att det giver denna personal
garanti mot att bli av staten underbetald. Det är den andra frågan.
Ja, det gör det visst det, säger författaren av denna P. M., som
i själva verket är det enda sakliga stödet för utskottets hemställan i
saken, och han går så långt, att han i sin för övrigt i många punkter
ganska underliga framställning säger, att det reellt kanske är till
gagn för dessa lantbrevbärare, att de hava det på detta sätt, ty om
de skulle anställas på annat sätt, om eu minimitaxa skulle upprättas,
skulle den förmodligen sättas så lågt, att den på många håll
icke skulle kunna användas. Han vill således antyda, utan att tänka
på vad han säger, att generalpoststyrelsen vid bestämmandet av taxan
skulle kunna sätta den så lågt, att risken för underbetalning måhända
bleve ändå större, än då de antagas på sätt nu sker enligt
entreprenadförordningen.

Vad beträffar generalpoststyrelsens yttrande 1915, angiver det
— och jag har förvissat mig, att icke någon ändring i det fallet inträtt
— såsom en garanti mot underbetalning, att i entreprenadförordningens
bestämmelser ingår ett förbud mot att vid entreprenad
godkänna sådana anbud, som innebära uppenbar underbetalning. Men
det veta vi litet var, att denna garanti blott är en garanti på papperet.
Yi känna även från entreprenader på varor och byggnader, att
det är en mängd av statens entreprenörer, som under senare tider fått
göra konkurs, därför att de kommit in .med anbud och fått antagna
anbud, som uppenbart varit alldeles för låga, och jag kan icke se, att
entreprenadförordningen i det fallet innebär någon större garanti, när
det gäller entreprenad av mänsklig kraft, än då det gäller entreprenad
av varor.

Nu påstår vidare denna P. M.-författare, till vilken utskottet
har en så oerhört stor tillit, och detsamma påstod även generalpoststyrelsen
för ett par år sedan, att det icke är sannolikt, att dessa
lantbrevbärare äro underbetald a, eftersom man tror sig kunna påvisa,
att betalningen per mil här i landet skulle för dessa tjänstemän
vara något högre, än vad den är exempelvis i Norge och Danmark.
Jag vet ioke, vad man kan fästa för avseende vid ett sådant
påstående. Ett sådant förhållande behöver ju icke betyda annat,
än att skiljaktigheten i betalning vid entreprenad kan bliva så stor,
att vissa grupper mycket väl kunna vara underbetalda, under det
att andra grupper på grund av entreprenadsystemet kunna hava

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbärinyens

ordnande.

(Forts.)

Nr 31.

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
landtbrevbäringetis

ordnande.

(Forts.)

38 Lördagen den 21 april.

fått mer än skälig lön. Det är en följd av själva entreprenadsystemet,
att ersättningarna kunna bliva mycket växlande. Vid somliga
entreprenader förekomma låga anbud, vid andra höga anbud,
och därigenom kunna en del entreprenörer få litet mer än skäligt
är, medan andra får oskäligt litet. Det ligger i entreprenadväsendets
natur, att sådana skiljaktigheter kunna förekomma. Jag tror
således, alt man gör klokt i att med största försiktighet upptaga
påståendet såväl av generalpoststyrelsen som i berörda P. M., att
underbetalning icke förekommer.

Jag har för resten ett litet exempel i det fallet, som visar, att
påståendet icke håller streck. Jag antager, att det är flera än jag
i denna kammare, som i tidningspressen givit akt på, att det under
senare år förekommit åtskilliga fall av poststölder och — förskingringar
begångna såväl av poststationsföreståndare, vilka ju också
antagas enligt detta efter mitt förmenande orimliga system som
även av lantbrevbärare — fall, som man kan antaga hava haft
sin grund i alldeles för tåg betalning. Jag har framför mig ett
fall, som är synnerligen kraftigt belysande. I fjol var en rättegång
angående en lantbrevbärare, som var åtalad för att han förskingrat
värdebrev, vilka han haft om hand. Under .målets handläggning
hade postverkets ombud, en överkontrollör, ett yttrande,
som jag icke kan neka mig att bär referera. Ombudet dhsåg, såsom
det heter i ett referat, som jag har här, att några förmildrande omständigheter
icke kunde ligga i den anklagades knappa lön, och
han förmenade, att den omständigheten, att Lundgren vid antagandet
till lantbrevbärare erbjöd sig att tjäns+göra för 50 öre om
dagen mindre än medsökande^ talade för att Lundgren eftersträvade
befattningen för att genom oärlighet upphjälpa sina affärer.

Nu upplystes det senare, att förskingringen hade skett först tre
år efter det mannen antagits i tjänsten, så att detta ytterst obehagliga
antagande av postverkets ombud alltså tydligen var alldeles
oriktigt, men detta framgår ju också därav, att denna stackars
brevbärare hade kommit in med ett anbud, som var 50 öre per
dag lägre än varje annat. Detta anbud var, såsom postverkets ombud
vitordade, givetvis för lågt. Icke dess mindre hade detta
alldeles för låga anbud blivit av postverket antaget samtidigt som
postverket och dess tjänstemän försäkra, att några underbetalda
anbud ej antagas, och att man i regel ej fäster sig vid låga anbud.
Detta är ett exempel, som är rätt otäckt. Det framhölls också av
svarandeombudet, att platsen måste betraktas som fullkomligt
svältavlönad. Jag tror, att redan ett sådan exempel visar, att man
ej har rättighet att fästa avseende vid de påståenden angående sättet
för antagande av dessa tjänstemän, som äro gjorda av generalpoststyrelsen
och P. M.-författaren, och detta exempel skulle säkerligen
kunna mångfaldigas.

Jag tror, att man har rättighet att fråga sig: är det verkligen
bra, som det är, med ett sådant ans*ällningssätt och sådana avlöningsvillkor?
Man kan först göra den frågan: är det bra ur ren
avlöningssynpunkt? Det förhåller sig så, att det vid ansökningarna

39 Nr 34.

Lördugcn den 21 april.

till dessa poster kommer in ett ganska dåligt människomaterial.
Det är ju så, att på landet precis vem som helst tror sig om a t k -na sköta ett sådant uppdrag som att bara posten. ^ ^en _
ler det sig för den på det sättet anställde lan brev ‘
den tid han innehar tjänst, som lian pa detta satt lätt; pakontrakt?
Enligt det lilla stycke, som jag uppläste ur generalpoststj
relsens utlutande, framgår det, att kvalifikationerna för att a
sköta lantbrevbäringen äro: att vederbörande skall vara myndig
mansperson samt äga skrivkunnighet och god Hejd. Om nu den
stackars brevbäraren blir sjuk, kan lian alltså ej för uppehalland
av tjänsten få hjälp av sin familj, icke av sin hustru eller något av
sina barn, utan han blir tvungen att lega en annan person. Me
då är det ju också alldeles uppenbart, att han icke ens tor samma
betalning, som han själv har, kan fa en man att _ skota tjänsten i
hans ställe. Hans ställning blir alltså den, att det icke ar nog med,
att lian går miste om den avlöning han skulle levt pa, om han icke
blivit sjuk — detta i olikhet med andra statens _ befattningshavare
— utan han får därjämte lägga till under sm sjukdom. Man kan
ju förstå, att detta måste bli ytterst betungande. Jag har ytterligt
svårt att tro, att detta sätt av postverket att skota en hel kar
av befattningshavare kan vara riktigt. Jag kan ej ens unna, att
det är ett statens ämbetsverk värdigt.

Jag vill för övrigt i förbigående påpeka, att denna sak aven
har en ”annan sida. Det är ju ej endast intresset hos denna kar
a-,- befattningshavare, som det gäller, utan det gäller också ett intresse
hos postverkets stora kundkrets, den stora allmänheten, att
kåren blir väl och bra besatt, så att ej postsäkerheten därigenom
blir lidande. Men är det någon, som verkligen tror att _ en dylik
anskaffning och ett dylikt underhåll av personalen ej åstadkommer,
att postsäkerheten blir lidande? Jag tror, att man därvidlag
har en erfarenhet att hålla sig till, som många i denna kammare
har kännedom om.

Nu säger emellertid utskottet med stöd av P. M.-forfattaren,
att man kanske skulle kunna vara med om att ändra det här,
om man hade utsikt att åstadkomma ett bättre system. Men det
påstås, att detta är fullkomligt omöjligt. P. M.-författaren i fråga
uppradar en förfärlig mängd skäl för att visa detta. Han pekar
på de oerhört växlande förhållandena i vårt land, han pekar pa
den olika befolkningstätheten, på natur- och _ terrängförhållanden,
på vägarnas olika beskaffenhet, olika arbetspris och dyrtids förhållanden,
och till och med det faktum, att folket bor pa olika avstånd
från brevbäringsturernas utgångspunkter, gäller för honom
såsom ett skäl för att ej anställa brevbärare annat än på entreprenad.
Det är en verklig vältalighet han utvecklar för att visa
omöjligheten av att ifråga om denna kar använda andra anställningssätt
än det, som postverket av gammalt använt. Jag undrar
ändå, om ej detta helt enkelt är de obotfärdigas förhinder. Det
visar ju, att andra statens ämbetsverk — jag syftar bl. a. på järnvägsstyrelsen
— lyckats åstadkomma ett resonnabelt, pa allmänna

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lan t brevbäring
ens
ordnande•
(Forts.)

Sr 34. 40

Lördagen den 21 april.

°7anJekav~ ?runc*er f°tat avlöningssystem, trots att -förhållandena äro så olika
entreprenad- i oli''ka delar av landet. Och jag vill peka på. att en del industrier
systemet vid också lyckats övervinna de svårigheter, som finnas för att uppgöra
lånt brev- ett avlöningssystem med allmänna grunder men dock olika tillordnande
lampnin£ i de speciella fallen. Då man ser på promemorian fin°’
e'' oer man också, att ett visst förarbete redan kan anses vara gjort
or ■'' för att åstadkomma ett bättre system. Det är i alla fall gjort så
mycket, att det för varje lantbrevbäringstur finnes uträknat, hur
många timmar den normalt kräver. Då förefaller det mig egendomligt,
om man ej skulle kunna på grund därav fastställa de minimitaxor,
som första kammarens andra tillfälliga utskott för två
år sedan trodde vara tillämpade, men som funnos lika litet då som
nu. Man skulle kunna åstadkomma minimitaxor och sedan med
dyrtids- och kallortstillägg och för övrigt hela den apparat, som
man känner till från övriga ämbetsverk samt den enskilda industrien,
åstadkomma ett avlöningssystem, som vore av ett helt annat
värde för statens befattningshavare och även av ett helt* annat
värde för postverket självt.

Ja, jag vill ej uppehålla mig längre vid denna fråga. Jag
tror, att, vad jag redan anfört, är tillräckligt för att visa, att de
skal, på vilka utskottet avstyrkt denna motion, ej äro hållbara. Om
andra skäl finnas, kan jag ej yttra mig om.

Men jag kan ej underlåta att i sammanhang med denna fråga,
som kan synas en och annan här i kammaren jämförelsevis liten,
göra ett par mera allmänna reflexioner. Jag tror, att man får
erkänna, att av åtskilligt, som på senare tiden förekommit, det tydligt
framgår, att postverkets behandling av lantbrevbärarna ej äro
någon isolerad företeelse i postverkets skötsel, utan ett symptom
bland många andra på ett socialt och ekonomiskt system, som
efter hand innästat sig i detta verk och som sedan utvecklats, och
till vilket det dess bättre ej finnes några fullt motsvarande paralleller
inom andra statens verk. För den stora allmänheten, för
postverkets kundkrets, har detta system yttrat sig däri, att man
pa senare tid trött sig kunna märka tecken både på en minskad befordringssnabbhet
och en minskad befordringssäkerhet inom verket.
Jag kan omtala, att de anmärkningar mot postverket, som från
affärsmännen gå till pressen, enligt min erfarenhet ha visat sig äga
mycket stor tendens till stegring. Jag skall för resten taga ett
exempel, som är talande nog, för att visa, hur postverket för närvarande
med hänsyn till befordringssnabbheten sköter sig. I höstas
var det en förening i Göteborg, som jag tillhör, som hade att utfärda
kallelser till sina sammanträden. Yi utskickade vid två särskilda
sammanträden dessa kallelser genom posten, låt mig säga på
måndagen före ett sammanträde, som skulle hållas på tisdag kväll.
I ena fallet, vill jag minnas, var det blott en eller två av dessa
kallelser — de voro inalles 30 å 40 — som framkommit i sådan
tid, att den kallade kunde komma. I alla de andra fallen hade
ingen kallelse i tid kommit fram. D. v. s. man har anspråk på,
att en försändelse, som postas i Göteborg på aftonen, skall vara

Lördagen den 21 april.

41 Nr 34.

i Stockholm morgonen därpå, men den lokal försändelse, som postas
på aftonen, den kommer ej fram till eftermiddagen dagen därpå.
Det visar, att det är något på tok inom postverkets nuvarande
skötsel. Vidare kan jag upplysa om — och jag tror, att denna min
erfarenhet delas av mina kolleger inom pressen — att antalet tidningsreklamationer
under de senaste åren visat sig vara i ständig
stegring, och det oaktat kan man få höra, att abonnenterna här på
sina håll numera anse det hart när som en naturnödvändighet, att
de åtminstone någon gång i veckan ej skola få sin tidning. Det
kan ej vara väl beställt med ett system, som tar sig sådana uttryck,
ilan finner också, om man studerar fackpressen, — såväl »Postarkivet»,
de högre tjänstemännens organ, som »Postmannen», de
lägre tjänstemännens organ — hurusom postverkets tjänstemän själva
av såväl högre som lägre grad ha blicken öppen för detta. De
klaga ideligen över, att de ekonomiska och administrativa förhållandena
inom verket äro sådana, att de ha fullkomligt klart för
sig, att befordringssnabbheten och befordringssåkerheten är i fallande.
Jag undrar, om ej detta i hög grad beror därpå, att postverket
efter hand fått en ambition, som det ej på samma sätt haft
tidigare, nämligen att närmast bli betraktat som en god statens
mjölkko, under det att dess ambition tidigare framför allt var den
att vara en god allmänhetens dragare. Jag vill ej ännu yttra mig
om, huruvida den gamla doktrinen är riktig, enligt vilken postverket
hörde till sådana anstalter, som man ej borde göra till något
slags skatteobjekt, men det vill jag säga, att jag ej tror. att en
god administration visar sig bara i ett glänsande netto. Jag tror,
att ett statens affärsdrivande verk bör bedömas ej bara efter nettot,
utan efter det sätt, varpå det visar sig kunna betiäna sin kundkrets,
ja, till och med efter det sätt, varpå det visar sig kunna
sköta och omhänderhava och på ett gott och humant sätt behandla
sin personal.

Jag har ej kunnat underlåta att i detta sammanhang göra dessa
enkla principiella reflektioner.

Yad den föreliggande frågan beträffar anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr B o r e 11: Herr greve och talman, mina herrar! Jag skall
söka att fatta mig kort i detta ärende. I motionen har lämnats en
synnerligen mörk skildring av tillståndet uti ifrågavarande hänseende,
och den föregående talaren har även han målat i synnerligen
mörka färger. Vid anställande av lantbrevbärare tar man, säges
det, ej minsta hänsyn till ålder i tjänsten, lämplighet eller duglighet,
det fordras inga kvalifikationer för antagandet, utan det gäller
allenast att få arbetskraft för det billigast möjliga pris. Det bör
till en början, synes det mig, framhållas, att denna framställning,
som lägges till grund för de framförda yrkandena och önskemålen,
är i väsentlig mån missvisande. Såsom framgår av det från generalpoststyrelsen
vid 1915 års riksdag infordrade yttrande i ärendet
får till lantbrevbärare antagas endast myndig mansperson, som

Om av skaf -/ande av
entreprenadsi/Ktemet
vid
lånt brevbäringens

ordnade.

(Forts.)

Nr 84. 42

Lördagen den 21 april.

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbäringens

ordnande
(Forts.)

äger god fräjd och är skrivkunnig, och såsom allmän regel gäller, att
ej annan person antages, än den, som kan förete intyg om lämplighet
och pålitlighet. Det är ej heller så, att huvudvikten fästes
vid det lägsta anbudet, utan tvärtom tillses, att den begärda ersättningen
icke utgör underbetalning för arbetet, och enligt vad jag
inhämtat har generalpoststyrelsen lämnat vederbörande tjänstemän
bestämda direktiv i sådant hänseende. Det uti ifrågavarande avseende
tillämpade systemet utgör således ej något rent entreprenadsystem.
Det går i allmänhet så till, att när en lantbrevbärarplats blir
ledig eller en ny linje skall upprättas, kungöres detta genom anslag
å närmaste poststation, uppläsande i kyrkan samt om möjligt annons
i ortens tidningar. Med de sökande upptagas underhandlingar, på
basis av vilka slutlig uppgörelse träffas. Grundvalen för uppgörelsen
är val vederbörande sökandes begäran om ersättning, men man
tillser såsom nämnts att anbud, som innebär underbetalning ej antages.

I en reservation till första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande angående förenämnda tidigare motion uttalades också
av reservanterna, herrar von Kock, Steffen och östling, att de väl
ansågo som principiellt förkastligt, att staten vid anskaffande av
arbetskraft använder sig av ett verkligt entreprenadsystem, men att,
då så ej vore förhållandet beträffande lantbrevbäringen och förbättringar
i fråga om lantbrevbärarnas anställningsvillkor och löner
vidtagits och ytterligare komma att vidtagas, de ansåge sig kunna
stanna vid förslag om ändrad benämning å sättet för lantbrevbärarekårens
rekrytering. Jag tror ock, att det här i själva verket är mera
en strid om benämn;ngen än i sak.

Innan jag går att närmare redogöra för de skäl, som föranlett
utskottet att i det föreliggande utlåtandet avstyrka bifall till den
nu upprepade motionen, ber jag att få framhålla, att utskottets majoritet
haft samma åsikt som motionärerna och reservanterna om behovet
och önskvärdheten av, att sådan lantbrevbärare, vars arbete är
så omfattande, att detsamma ej kan karaktäriseras som bisyssla, utan
kräver hela hans arbetstid, i möjligaste mån kkställes med motsvarande
befattningshavare i stad. Detta inträffar huvudsakligen i
större förstads- och andra stadsliknande samhällen, och till förhållandena
därstädes skall lag senare återkomma. Jag vill härmed hava
understrukit, att utskottsmaioriteten ei hvllar den uppfattning, som
motionärerna, jag tror med orätt, velat påbörda generalpoststyrelsen,
eller att det i fråga om de högre t i än slem än nen anses vara den mest
naturliga sak i världpn. att en bestämd lön är anslagen för respektive
befattningars uppehållande, men att man däremot, så fort fråga är
om de allra lägsta befattningshavarna, vill, att lagen om tillgång
och efterfrågan skall gälla.

Vad nu först beträffar den egentliga landsbvgden torde man
böra skil’’a på det betydande antal fall. där nostbpfordringen sker
medelst skjuts, och de fall. då befordrin^on omhesömes av gångbud.
I det förstnämnda fallet är hållandet av skiuts det huvudsakliga och
den personliga arbetsprestationen en mera underordnad sak. Någon

Lördagen den 21 april.

43

Nr 34.

fordran på att skjutsningen skall verkställas av viss person uppställes
ej, utan ena dagen kan en, den andra dagen en annan person ombesörja
densamma. Det torde här böra anmärkas, att till dylika lantbrevbärarlinjer
äro att hänföra flertalet av dem, för vilka i de föreliggande
tabellerna redovisas tid för varje tur av cirka sju till över
femton timmar. Dessa långa brevbärarlinjer förekomma huvudsakligen
i de nordligare delarna av riket. Någon anmärkning beträffande
användandet av entreprenadsystemet i fråga om dessa linjer
synes ej hava förekommit. Beträffande de gående postbuden å landsbygden
torde man kunna som regel säga, att brevbäringen för dem
i flertalet fall är en bisyssla, så att antingen endast en del av arbetsdagen
eller endast någon eller några dagar i veckan tagas i anspråk
för brevbäringen. Beträffande dessa lantbrevbärare påj^rkas
nu, att det hittills tillämpade anställningssystemet skall frångås och
viss lönetaxa fastställas av myndigheterna, och man har pekat på,
att i Norge sistnämnda anordning tillämpas. Det skall ej bestridas,
att det är möjligt att även hos oss förfara på enahanda sätt, men utskottets
majoritet har ej blivit övertygad om att några fördelar härav
skulle vara att vinna vare sig för allmänheten, postverket eller lantbrevbärarna
själva, och det har ej heller kunnat uppvisas, att förhållandena
i Norge uti ifrågavarande hänseende äro bättre än hos
oss. Utskottsmajoriteten har ej kunnat finna att — med avseende
å det sätt, varpå det nuvarande systemet tillämpas — det i och för
sig innebär något olämpligt eller staten ovärdigt, att avlöningen bestämmes
på grundvalen av avgivna anbud. Såsom generalpoststyrelsen
framhållit, ställer sig lantbrevbäringen i vårt vidsträckta land
med dess skiftande befolknings-, terräng- och naturförhållanden mycket
olika inom olika delar av riket. Skulle man slå in på den av
motionärerna föreslagna vägen, måste en särskild lönestat fastställas
för varje särskild lantbrevbärarlinje, och denna stat måste ändras
och regleras för varje gång l^nthrovbärarnas arbete i någon väsentlig
mån ändras med avseende å linjens längd eller antal turer samt
i regel även vid varje ombyte av brevbärare å linien. Förhållandena
i de enskilda fallen kunna nämligen vara synnerligen skiftande. En
person, som är boende långt ifrån brevbärarliniens utgångspunkt,
måste tillerkännas större ersättning än den, som har sin bostad närmare
därintill. Jämväl åtskilliga andra för varje särskild person
skiftande faktorer spela härvid sin roll.

Vid nu omnämnda och övriga av generalpoststyrelsen angivna
förhållanden har utskottet kommit till den bestämda uppfattningen,
att fullt vitsord måste tillerkännas generalpoststyrelsens uttalande
därom, att det nuvarande säDet för bestämmande av legoersättningen.
såvitt angår den egentliga landsbygden, bäst är ägnat att
träffa ett så vitt möjligt riktigt resultat, och att en omläggning i
enlighet med motionärernas förslag mera skulle bliva en ändring
d form än i sak såvida man ej vill vara med om att för upprätthållandet
av brevbäringen på landsbygden skapa en fast anställd
tjänstemannaklass, vilket val ytterst åsyftas av motionärerna.
Jag vill i detta sammanhang påpeka vad redan den föregående ta -

Om avskaffande
av
entreprenadsystnnet
vid
lantbrevbäringens

ordnande•
(Forts.)

Nr 84. 41

Lördagen den 21 april.

Om avskafJande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbäringens

ordnande.

(Forts.)

laren vidrört, att post!ep;an här i Sverige är högre än i Norge och
Danmark, och att densamma alltjämt är i stigande. I anledning
av vad den föregående talaren anfört därom, att lantbrevbärare,
som av sjukdom eller annan anledning fått förfall, nödgas för
sysslans uppehållande genom annan utbetala större ersättning, än
han själv bär, vill jag nämna att enligt de upplysningar jag erhållit,
sådant visserligen fordom inträffat, man att postverket numera
träder emellan i dylika fall.

Jag övergår härefter till förhållandena i förstads- och andra
stadsliknande samhällen, vid vilka motionärerna och andrakammarutskottet
lagt huvudvikten. På sätt den av numera postdirektören
Enger författade, vid utskottets utlåtande fogade promemorian utvisar,
är sysslan såsom postutdelare jämväl i dylika samhällen i
regel en bisyssla, som tager endast några få timmar i anspråk, och
åtminstone vad förstäderna omkring Stockholm beträffar en ej allt
för lågt avlönad sådan. Avlöningen utgår nämligen i medeltal
med 67 öre i timmen, vilket, efter arbetstid räknat, utgör mera än
som tillkommer ordinarie brevbärare i Stockholm. I den mån samhällena
tillväxa och i samband därmed posttrafiken ökas, växer givetvis
det med brevbäraresysslan förenade arbetet. Enligt vad
jag inhämtat inrättas emellertid å sådana orter, i den mån behovet
kräver, postkontor, och lantbrevbäringen utbytes mot lokalbrevbäring,
vilken ombestyres av hos postverket på enahanda villkor
som brevbärarna i städerna anställda personer. Jag skall nämna
ett enda exempel därpå. Ända till i fjol hade man på Lidingön
fyra lantbrevbärare, men i anledning av den ökade trafiken har
därstädes numera inrättats postkontor, och i sammanhang därmed
hava i stället för tre av lantbrevbärarma för brevutlämningen tillsatts
tre med brevbärarne i stad likställda personer och endast en
lantbrevbärare finnes kvar. På enahanda sätt förfares på övriga
platser, där den växande utvecklingen och trafiken det fordrar.

Då således generalpoststyrelsen numera slagit in på den väg,
som motionärerna förordat, eller att i förstads- och andra stadsliknande
samhällen, där brevbäringen upptager största delen av brevbärarens
tid, denne likställes med motsvarande befattningshavare
i stad, och det kan antagas, att generalpoststyrelsen kommer att
fortgå på denna väg, synes någon skrivelse i detta syfte ej vara
erforderlig. Vid sådant förhållande, och då det synes mig, som om
beträffande landsbygden några skäl ej förebragts, som kunna föranleda
kammaren att frångå den uppfattning, kammaren tidigare
i detta ärende uttalat, tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Göransson: Då jag inom utskottet har biträtt det
beslut, vartill det kommit, vill jag med några ord angiva skälen
därför.

Enligt general poststyrelsens utlånande vid 1915 års riksdag
utgöres mer än 2/3 delar av lantbrevbäringslinjerna av linjer med
högst 3 turer i veckan, och för nära 1/3 del av dessa linjer erford -

Lördagen den 21 april.

45 Nr »4.

ras för lantbrevbäringens fullgörande mindre tid än 5 timmar
pr dag. En sådan sysselsättning måste väl ändå anses såsom en bisyssla,
och det kan därför ej heller vara rätt, att dess innehavare
skulle bli fast anställd. Mig synes därför det nuvarande avlöningssystemet
vara mera lämpat och anpassat efter de olika förhållandena
på skilda orter i vårt vidsträckta land än det förslag, som
motionärerna ha förordat. Jag kan ej heller förstå, varför motionärerna
ha uttalat så hårda ord emot generalpoststyrelsen för att den
infordrar anbud på lantbrevbäringens uppehållande, som då de säga:
»Emellertid kvarstår detta förkastliga system, att locka arbetssökande
att utbjuda sin arbetskraft på entreprenad till möjligast
lägsta pris. Att det är ovärdigt ett statens verk att på sådant sätt
tillgodogöra sig en billig arbetskraft, därom böra alla vara ense..

Ändamålet med denna motion är därför att fästa statsmyndigheternas
uppmärksamhet på det, enligt vår uppfattning, föga tilltalande,
staten ovärdiga sätt, på vilket lantbrevbärare anställas,
samt som följd därav anställningens lösa beskaffenhet.»

Det är ju ett helt och hållet frivilligt avtal och åtagande från
lantbrevbärarnas sida, och de ha alltid frihet att sluta, då avtalstiden
är ute. Vanligtvis är det 3 månaders uppsägningstid, om de
finna det fördelaktigare att tjäna enskilda än staten. Om man
säger till en arbetare: jag vill ha det arbetet utfört den och den
tiden; vad vill ni ha för att utföra det? — kan detta med skäl kallas
ett ovärdigt handlingssätt? Jag förstår det icke.

Andra kammarens tillfälliga utskott påstår även, att lantbrevbäringen
anförtrotts åt mindervärdiga, och för ändamålet alldeles
olämpliga personer, och att detta entreprenadsvstem skulle
vara orsaken därtill. Jag kan icke finna detta, då vid tillsättning
av lantbrevbärare följande tillvägagångssätt användes: »att såsom
lantbrevbärare endast anställas myndiga, välfre.jdade, skrivkunniga
män, varjämte alltid erfordras intyg om pålitlighet samt lämplighet
för sysslan, utfärdat av ecklesiastik- eller fögderitjänsteman,
kommunalstämmoordförande, postmästare eller poststationsföreståndare
eller annan person i officiell ställning, som äger kännedom
om sökanden.» Jag föreställer mig, att om motionärernas förslag
skulle komma att bli antaget, generalpoststyrelsen även hädanefter
som hittills blir hänvisad att söka erhålla upplysningar från dessa
personer och korporationer om de sökandes lämplighet, ty det är
ju icke möjligt för generalpoststyrelsen att kunna känna till varje
person, och då måste förfaringssättet enligt mitt förmenande bli
detsamma hädanefter som hittills i den delen.

Dessutom framhåller generalpoststyrelsen, att medellegan för
lantbrevbäringen i vårt land ungefär fördubblats sedan år 1907 och
år 1913 utgjorde 1 krona 12 öre per mil för åkande och 1 krona 1
öre per mil för gående lantbrevbärare. Den lantbrevbärare. som har
sin verksamhet närmast mitt hem, har 1 krona 72 öre per mil för
gående lantbrevbäring. Således är det tydligt, att avlöningsförhållandena
väsentligen förbättrats, även sedan år 1913 och tills
nu, och det är min övertygelse, att generalpoststyrelsen icke kan

Om avskaffande
av
entrej>renadsystemet
vid
lantbrevbäringens

ordnande.

(Forts.)

Nr 84 46

Lördagen den 21 april.

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbäringens

ordnande.

(Forts.)

lå någon lantbrevbärare, som den icke betalar efter det -pris, som är
gängse i orten, där lantbrevbäraren är bosatt. Är det nu meningen,
att staten skall betala sina lantbrevbärare långt utöver det vanliga
arbetspriset, då är det ju en annan sak, men jag kan icke finna
något skål,. varför så skulle ske. Avlöningen till denne lantbrevbärare
i. min hemtrakt belöper sig till 43 öre i timmen för den
tjänstgöring han utför på dagen, och om jag räknar 300 helgfria arbetsdagar,
så utgör det per år en summa av 1,035 kronor. Och om
han skulle hålla ut i 25 år, skulle han efter denna avlöning få en
pension med 2/3 delar utav sin nuvarande inkomst eller 790 kronor
pr år. ökas hans inkomster, ökas också naturligtvis i proportion
därefter hans pension, och jag kan för min del icke finna, att för
en person i hans . ställning — det är en hantverkare, som sköter
denna lantbrevbäring, och han har tillfälle att på sin övriga tid
skota. sitt hantverk — det är så illa, om han kan få beräkna dessa
förmåner efter t. ex. 25 års tjänstgöring.

Det framhålles här av andra kammarens tillfälliga utskott,
att först när sökande icke anmält sig till platsen mot en av genelalpoststyrelsen
fastställd avlöning, kan enligt utskottets förmenande
entreprenadsystemet komma till användning. Men motionärerna
i denna fråga vid 1915 års riksdag, till vilken årets motion
hänvisas, säga: »I vår tid, då man på alla områden av statsförvaltningen
strävar att giva personalen en mera fast anställning,
synes det oss vara välbetänkt, om staten såge till att även de funktionärer,
varom här är fråga, erhölle en mera betryggad ställning.
Som ett första steg härutinnan hava vi tänkt oss, att'' en avlöningsnoim
skulle utarbetas i likhet med vad fallet är i Norge och Danmark,
samt platserna skulle kungöras till ansökan lediga med angivande
av avlöningen och därefter den mest kvalificerade antagas.
Efter viss tid borde någon löneförhöjning tilldelas.

I det fall, då kompetent person icke kunde erhållas för den
bestämda avlöningen, finge ett högre belopp utbetalas. Yi avse sålunda
ett borttagande av utbjudande på entreprenad.» Detta är
motionärernas ord, men utskottet framhåller, att entreprenadsystemet
skulle, fortfara, i fall icke antagliga anbud skulle kunna avges.

Det vill synas som man även ville skjuta skulden på det nuvarande
avlöningssystemet för att åtskilliga utav lantbrevbärarna ha
vant oärliga och försnillat medel. Detta skulle ha skett därför,
att de hade för låg avlöning. Jag tror icke, att man kan påstå]
att det är färre tjuvar bland de mindre avlönade än bland de
högre avlönade. Och åtminstone om jag vill räkna de förskingrade beloppen,
så tror jag. att det skall bliva långt större summor bland
dem. som hava tusentals, kanske tiotusentals kronors inkomst, än
bland de små inkomsttagarna.

Ja. andra kammarens tillfälliga utskott svnes mig åtminstone
delvis ha velat avskaffa det för lantbrevbärings ordnande använda
entrenrenadsystemet.. men det har icke satt något annat i stället.
Man har icke kommit till någon enighet om vad som skulle komma
i stället. Generalpoststyrelsen ansåg för sin del det nuvarande

Lördagen den 21 april.

47 Nr 34.

systemet vara det mest lämpliga, och jas: tycker icke, att man har
skäl att klandra generalpoststyrelsen därför, att den vill se till, att
luntbrevbäringen åtminstone icke blir dyrare, än vad den behöver
vara. Ett sådant tillvägagående skulle kunna leda till, att generalT>ost
styrelsen i synnerhet då fråga om nya lantbrevbäringsdistrikt
på landsbygden ifrågakomma, skulle kunna ställa sig mera avvisande,
än vad styrelsen hittills gjort, och det tycker jag skulle vara
för landet i sin helhet till stor skada.

Då jag anser den ifrågasatta ändringen varken nödig eller
nyttig, får jag yrka bifall till utskottets hemställan i det nu föredragna
utlåtandet.

Herr Olsson, Oscar: De båda sista ärade talarnas resonemang
leder tydligen till den konsekvensen, att lagen eller principen
om tillgång och efterfrågan borde tillämpas inte bara i fråga om lantbrevbärarna,
utan även i fråga om postexpeditörer och generaldirektörer,
och då den ''siste ärade talaren var inne på frågan om betydelsen
av detta system för ärligheten, skulle man ännu mera vara
berättigad att dra den slutsatsen. Det förhåller sig emellertid inte alls
på det sätt, som herrar Borell och Göransson gång på gång försökt
i sin motivering framställa för kammarens ledamöter, att syftet
med motionerna är, att man för ett arbete med bisysslas karaktär
skulle få en ny, fast anställd tjänstemannakår på landsbygden.
Det är visst inte syftet med motionen, utan syftet med motionen är
tvärt om, att de lantbrevbärare, som inte ha sin tid fullt upptagen
av brevbäringen, skola tillsättas efter entreprenadsystemet, men att
för de lantbrevbärare, för vilka lantbrevbäringen inte är en bisyssla
utan deras verkliga näringsfång, helt enkelt skola tillämpas alldeles
samma principer, som för all annan i staten anställd personal.
Det jag begär är, att kammarens ledamöter skola ha klart för sig,
när det gäller denna fråga, att vad andra kammaren vill och utskottsreservanterna
vilja är, att den tredjedel eller fjärdedel av lantbrevbärarekåren,
som är så gott som helt upptagen av lantbrevbäringen,
skall ha samma ställning som t. ex. brevbärarna i städerna.
Vi vilja avskaffa en klasslagstiftning, en undantagslagstiftning för
en i landets tjänst anställd kår, vilken visst inte är av den ringa
betydelse, att det bör ställas illa för den kåren. Så pass enkelt ligger
frågan.

För att lämna svart på vitt på, att jag icke här står och
vill lura första kammaren, skall jag be att få citera andra
kammarens tillfälliga utskotts utlåtande i den punkten, vilket
lyder så: »det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och

i vilken utsträckning det för brevbäringens ordnande nu använda
entreprenadsystem kunde avskaffas, särskilt i förstads- och andra
stadsliknande samhällen och dår brevbäringen upptager största delen
av brevbärarens lid, samt vidtaga de åtgärder, som härav kunde
föranledas».

Härav lär det således, herr talman, tydligt och klart fram o-å,
att det allra mesta av vad herrar Borell och Göransson anfört icke

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbärivyens

ordnande.

(Forts.)

Nr 34. 48

Lördagen den 21 april.

Om avskaffande
av
entreprenadsystemet
vid
lantbrevbäringens

ordnande.

(Forts.)

berör den fråga, som här föreligger, och på grund därav ber jag, herr
talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till
reservationen.

Herr Petersson, Alfred: Jag skall bara be att få taga

kammarens öra i anspråk ett par minuter, och det gör jag särskilt med
anledning av herr Göranssons framställning av, att dessa brevbärares,
på landsbygden, löneförhållanden vore tillfredsställande. Jag
vet icke hur det är där uppe i Gävleborgs län, men jag
känner förhållandena i en annan trakt, och jag känner också
en lantbrevbärare, som i många år bestritt lantbrevbäringen på
en linje, kanske något över ''/2 mil eller 5 kilometer, som han skall
gå fram och tillbaka varje dag, och med hans sätt att gå tar det
ungefär hans dag. Han har uppgivit för mig, att han har haft
och fortfarande har, åtminstone sista gången jag sporde honom, 50
öre för varje sådan färd. Det betyder för honom 50 öre om dagen.
Jag kan icke se annat, än att om skiljaktigheterna äro så väsentliga
mellan avlöningarna i Gävleborgs län och i de trakter, som jag särskilt
känner till, det verkligen är uppseendeväckande, att en sådan
skiljaktighet finnes; och för mig har det tett sig bra nära upprörande,
att en man skall gå en sådan väg och försätta sin dag för endast 50
öre.

Herr Alkoran: Ja, detta sista exempel var ju ytterst be lysande

för den uppfattning, jag redan uttalat, nämligen att den jämförelsevis
höga medelsiffra som generalpoststyrelsen kommit till,
är beroende på, att latituden mellan ersättningarna på olika håll och
för olika linjer är så stor. Jag sade detta nyss icke blott som ett
antagande, utan jag har en del exempel. Jag ville emellertid icke
ta kammarens tid i anspråk med att redogöra för dem.

Jag skall emellertid be att få säga ett par ord till.

För det första skall jag rikta mig mot den talare, som här förde
utskottets talan. Han sade, att det enligt hans mening var så, att
när man talade om entreprenadsystemet, det icke var en strid om
sak, utan om en benämning. Jag må säga, att man skall ha tagit
den ståndaktige tennsoldaten till föredöme, om man — efter erinran
om postverkets eget erkännande om motsatsen — fortfarande
står och säger detta i denna fråga. Sedan det visats, att avtalen
med lantbrevbärarna äro grundade på entreprenadförordningen, är
det verkligen icke längre en strid om ord, utan om sak.

Det andra lag ville säga, är något med anledning av ett herr Göranssons
yttrande. Han sade, att här är fråga om ett fullkomligt
privat avtal, och att det står vederbörande fritt att ta det eller icke
ta det, samt så vitt jag fattade honom lutt, att här är fråga om ett
rent ackordsavtal, ett enskilt avtal, och varför skulle man då icke
kunna vara med om det? Jag vill säga, att när en person gör upp
ett avtal, det väl är under förutsättning, att han vet, vad det innebär
för honom; men när en lantbrevbärare antager anställning i
postverket, så vet han icke, huru långt hans skyldigheter sträcka sig.

Lördagen den 21 april.

49 Nr 84.

Motionärerna ha tryckt av ett stycke ur den instruktion, som är gäl- 0m anskaffande
för lantbrevbärarne, varav framgår, att han icke endast är fande <w
skyldig att ställa sig till efterrättelse vissa bestämda föreskrifter. Zutumftvid
Det heter också: »vidare har lantbrevbärare att ställa sig till ef- inntbrev terrättelse

de bestämmelser, som innehållas i instruktioner, samt de bäringens
föreskrifter i övrigt, som meddelas av kungl. generalpoststyrelsen, ordnande.
postdistriktets chef eller det överordnade postkontoret». Och vida- (Forts.)
re har han också att »iakttaga de särskilda föreskrifter, vilka kunna
meddelas av föreståndare för poststation vid lantbrevbäringslinjen».

D. v. s. han skall åtaga sig »ackordet», utan att på förhand veta sina
bestämda förpliktelser. Det är icke detsamma som ett vanligt
ackordsavtal. Detta förhållande gör, att anställningen blir ännu
mera obehaglig och ännu mera betungande för honom.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med
förekomna yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt
vidare därpå att det förslag skulle antagas, som innehölls i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts ut- Ominnehavalåtande
nr 10, i anledning av väckt motion angående skrivelse till res av pastoKonungen
i fråga om innehavares av pastoratsadjunktur bibehålian- Zibehiulnde
de vid befattningen, då den ändras till komministerstjänst. viYbefatZin I

en inom första kammaren väckt och till behandling av dess9en’ ?a
första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 89, hade herr Stadener kommZstershemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, tjänst. ■
att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida icke, då
vid ecklesiastik lönereglerings genomförande pastoratsadjunktur förändrades
till komministratur, av församling utsedd innehavare av
pastoratsadjunkturen skulle kunna bibehållas vid den till komministerstjänst
förändrade befattningen.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Stadener: Herr talman! Efter lantbrevbärama torde
kammaren välvilligt ägna litet uppmärksamhet åt pastoratsadjunkterna.
Jag hoppas, att de senare icke skola behöva vandra
över scenen så länge som de förra.

I den motion, som är föremål för detta utskottsutlåtande, har
jag fäst uppmärksamheten på dessa pastoratsadjunkter, som tillhöra
de lägst avlönade prästerliga befattningshavarne. De befinna
sig för närvarande till följd av, såsom jag vågar säga, oförutsedda
omständigheter inför den bredrövliga utsikten att förlora sin anställning,
och detta skulle i många fall betyda detsamma som att
Första hammarens protokoll 1917. N:r 34. 4

Nr 34. 50

Lördagen den 21 april.

Om innehavares
av pastoratsadjunktur

bibehållande
vid befattningen,
då denna
ändras till
kvmministerstjänst.

(Forts.)

förlora det arbete, varmed de sysslat i åratal. De ha också i regel
bildat familj i förlitande på, alt deras anställning vore av fast
natur. Nu pndanryckes denna ekonomiska grundval av skäl, som
jag strax skall nämna, därest icke riksdagen skulle vilja behjerta
deras ställning och lägga ett ord till deras förmån. Det ställes
härmed icke något som helst anspråk: på statens medel eller på det
allmännas medel i någon annan mening. Det är icke fråga om någon
ny utgift, som statsverket skulle ådraga sig, utan vad som
åstundas är ett uttalande av riksdagen, att det vore önskvärt, att
dessa befattningshavare vid de nu pågående löneregleringarna finge

bibehållas vid sina anställningar.

Pastoratsadjunkterna äro alldeles icke att förväxla med ad.iunkter.
De senare äro obefordrade prästmän, som av stiftsstyrelserna
kunna förflyttas från den ena församlingen till den andra efter
förefallande behov, under det att pastoratsadjunkterna äro befordrade
till fast anställning i viss församling. Pastoratsadjunkterna, äro
kallade av församlingarna och valda av församlingarna. De hava
underkastats domkapitlets prövning och godkännande med avseende
på kompetensen, och de ha erhållit domkapitlets konstitutorial eller
förordnande att vara pastoratsadjunkter, detta efter den ordning,
som Kungl. Maj:t själv har bestämt. Antalet av dessa pastoratsadjunkter
i vårt land är ungefär 50, kanske snarare något mindre
än 50. Jag bör kanske tillfoga, att i det stift, jag tillhör, det mig
veterligen icke finnes någon sådan p&storatsadjunkt. De äro eljest
spridda litet varstädes i landet, men i synnerhet i övre och mellersta
Sverige. Det är icke ett stort antal, men å andra sidan är det
ju allvarligt nog, om ett 50-tal familjer skulle befinna siar inför
den möjligheten, att familjeförsörjaren på grund av oförutsedda
omständigheter mister sin plats och sin lön. Det förefaller nog
många av kammarens ledamöter underligt, att sadana möjligheter
föreligga, och de äro till sin uppkomst anmärkningsvärda nog.

I de löneregleringar, som nu genomföras i vårt land i det ena
pastoratet efter det andra, förekomma endast tre slag av präster:
kyrkoherdar, komministrar och adjunkter. När då en sådan lönereglering
berör ett pastorat, där en pastoratsadjunkt finnes anställd,
så uppstår givetvis den frågan: huru skola vi gorå. med den därstädes
anställde pastoratsadiunkten? Skall han jämställas med
komministrarna eller föras tillbaka till de obefordrade präster, som
i allmänhet benämnas adjunkter? Om man söker svaret på. den
frågan i de utredningar, som ligga till grund för löneregleripgslagarne
av år 1910 och prestval slagen av samma år, skall man
finna, att denna fråga där snarare blivit skjuten åt sidan, än den
blivit besvarad. Man skall ha mycket svårt att finna något .klart
besked om den saken, isynnerhet i prestval skommitténs handlingar.
Döneregleringskommittén är mera bestämd av sig. Den sammanför
nämligen ständigt och konsekvent komministrar och pastoratsadjunkter
i samma klass. Den unntager dem under samma rubriker,
i samma kolumner och i en sammanförd summa överallt i sina
tabeller. Men denna kommitté var nu den tidigare, och prästvals -

Lördagen den 21 april.

51 Nr !$4.

kommittén var den efterföljande, och det var framförallt den sista 0m »»»«*«»<»-kommittén, som borde ha gatt in på pastoratsadjunkternas öde vid res av pa»tode
löneregleringar, som skulle komma att genomföras. Men präst- TibeWhSe
valskommittén nöjde sig i stort sett med att uttala den förhopp- rid be/attninning''en,
att vid inträffande löneregleringar nog skulle träffas en <51 Jemna
lämplig anordning för dessa befattningshavare. ändra» till

Det är naturligt, att Kungl. Ma,j:t inför dessa svävande anvisningar
känt sig mycket tveksam, och jag förstår, att Kungl. Haj:t
vant frestad att tillgripa den mycket enkla utvägen att hugga av
knuten i stället för att lösa den, att liksom avskriva hela problemet,
att låta den besvärlige pastoratsadjunkten försvinna, helt enkelt
entlediga honom och låta honom med sin familj reda sig så
^gott eller så illa han kan. Naturligtvis har Kungl. Maj:t icke kunnat
beträda denna väg med något lätt hjärta, men det finnes säkerligen
de, sona känna det ännu tyngre, och det är familjerna, som
genom ett sådant tillvägagångssätt ställas i ett ödesdigert läge
med hänsyn till sin ekonomi. Det är därför, synes det mig, skäl,
att man genom ett uttalande i detta ärende giver Kungl. Maj:t det
glöd, som behöves, för att åtgärd skall kunna vidtagas av mera
human beskaffenhet.

Vilken åtgärd skulle det vara? Ja, i det hänseende förefaller
det mig, som om trenne utvägar skulle kunna tänkas. Den ena
skulle vara, att när en pastoratsadjunktur vid en lönereglering förvandlas
till komministratur, pastoratsadjunkten helt enkelt skulle
.samtidigt förvandlas till komminister. Den andra utvägen skulle
vara, att när en pastoratsadjunktur övergår till komministratur,

Kungl. Maj:t skulle låta med komministraturens tillsättande anstå
och pastoratsadjunkten bleve förordnad att såsom vikarie upprätthålla
tjänsten. Och tredje utvägen skulle vara, att när en sådan
pastoratsadjunktur förvandlas till komministratur, Kungl. Maj-t
vid löneregleringen förklarade, att med komministraturens inrättande
finge anstå, så länge den nuvarande tjänsteinnehavaren kvargtode
vid sin befattning.

Av dessa tre utvägar har jag för min del icke reflekterat på den
första,_ som åsyftade en enkel förvandling av pastoratsadjunkten till
komminister, utan äran att hava reflekterat på denna utväg tillkommer
uteslutande utskottet. Jag har visserligen icke känt de betänkligheter
mot en sådan förvandling av pastoratsadjunkten till komminister,
som utskottet har känt. Utskottet menar nämligen, att
pastoratsadjunkten har blivit tillsatt under så bristfälliga former, att
han därför icke skulle vara värd att bliva förvandlad till komminister.

Hur tillsättes en pastoratsadjunkt? Han kallas av församlingens
vid prästval röstberättigade medlemmar. Han underkastas prövning
med hänsyn till sin kompetens av domkapitlet och höres på
prov. Därpå väljes han av församlingens vid prästval röstberättigade
medlemmar och erhåller sedan förordnande eller konstitutorial
av domkapitlet. Det synes mig verkligen, att allt detta — vilket för
resten sker i den ordning, som Kung], Maj:t särskilt föreskrivit —
verkligen skulle vara en fullt tillräcklig procedur för tillsättande

Nr 84. 52

Lördagen den 21 april.

Om innehavares
av pastora
tsadj tinktur
bibehållande
vid befattningen^
då denna
ändras till
komministerstjänst.

(Forts.)

även av en komminister. Ock för övrigt finns det i vårt land flera
församlingar, där man just på detta sätt tillsätter icke endast sina
pastoratsadjunkter, utan även sina kyrkoherdar och komministrar,
och dessa församlingar tillhöra de mest bemärkta i riket, och de
kyrkoherde- och komministerbeställningar, över huvud taget de
prästerliga beställningar, som finnas i dessa församlingar, brukar
man anse som de mest maktpåliggande. Och om det kan vara en
tillräcklig procedur att på detta sätt tillsätta präster i dessa församlingar,
torde väl samma procedur vara tillfredsställande även i nu
förevarande fall. Från procedurens synpunkt synes det mig alltså
ej möta hinder att förvandla pastoratsadjunkten till komminister.
Mina betänkligheter mot denna utväg äro av en annan och mycket
enklare art. Jag tycker nämligen, att man skall iakttaga en viss
varsamhet med titlar och icke etikettera om folk i onödan. Det synes
mig, att den, som har blivit pastoratsadjunkt, utan skada kan
förbliva detta, till dess han i annan föreskriven ordning blir befordrad

till komminister eller kyrkoherde.

Den andra utvägen har jag däremot förordat. Den gick ut på,
att när pastoratsadjunkturen förbytes till komministratur, Kungl.
Maj :t skulle kunna låta med tillsättandet av denna nya komministratur
anstå, och pastoratsadjunkten tills vidare få förordnande att upprätthålla
tjänsten. Om denna utväg anlitas, blir alltså, tjänstinnehavaren
icke komminister, utan endast vikarie på komministerstjänsten,
men han undgår då i alla fall att ställas på bar backe. Nu har
utskottet beklagligtvis den uppfattningen, att denna utväg icke kan
anlitas. Hindret därför utgöres efter utskottets mening av prästvalslagens
1 §, enligt vilken, då en tjänst blir ledig, den skall kungöras
till ansökan, därest icke annorlunda är stadgat. Därvid är nu
att märka, för det första, att tjänsten i förevarande fall icke blir ledig.
Den är fortfarande besatt med innehavare. Och för det andra,
om denna min uppfattning icke kan godtagas, är det att märka, att
Konungen kan, som det heter, annorlunda stadga. Det tillhör givetvis
Konungen att förklara, där han så prövar nödigt, att med tillsättande
av prästerlig tjänst kan anstå. Av denna sin befogenhet har
ju Kungl. Maj:t gjort ett mycket vidsträckt bruk. Det finns en hel
mängd ecklesiastika befattningar i vårt land, med vars tillsättande
tills vidare anstår, och att Kungl. Maj :t skulle kunna bruka sin befogenhet
i förevarande fall, synes mig omöjligt att bestrida. Denna
befogenhet föreligger näppeligen avfattad i någon, viss lagparagraf,
utan den tillhör Konungens administrativa lagstiftning, och att i detta
fall inskränka den synes mig, i all synnerhet från kyrkans synpunkt,

vara varken nyttigt eller befogat. . .

Emellertid synes ännu en tredje utväg föreligga. Om vid löneregleringens
genomförande en ny tjänst skall inrättas i ett pastorat,
men införandet står i samband med en befintlig tjänstinnehavares
avgång — således just det fall, som nu föreligger — skall särskilt
förslag uppgöras till lönereglering för den tid, som denna tjänstinnehavare
kvarstår vid beställningen, vid sidan av att det framlägges
ett förslag, som avser den efter hans avgång inträdande tiden.

Lördagen den 21 april.

53 Nr 84.

Denna utväg skulle all!sd låta pastoratsadjunkten förbliva pastorats- Ominnehavaadjunkt,
och pastoratsadjunkturen består, så länge som tjänstinneha- ™tsåd’ui
varen kvarstår. Därmed vore ju också alla farhågor för att pasto- bibehållande
ratsadjunkten skulle kunna tillägna sig den större komministerslö- vid befattninnen,
fullständigt undanröjda. Denna utväg, som synes mig mycket 9en> då denna
enkel och klar, har jag hämtat från redan tillämpat förfarande med ^ministersvissa
ecklesiastika befattningar vid genomförande av lönereglering. tjänst.
Men framför allt har jag läst mig till den av ett anförande till stats- (Fort*.)
rådsprotokollet den 6 mars 1908. Detta anförande avgavs av dåvarande
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Hugo Hammarskjöld,
och om jag icke misstager mig, återfinnes just detta namn
under det nu föreliggande utskottsutlåtandet.

Det förefinnes således flera utvägar att lösa detta problem, och
till äventyrs kan Kungl. Maj:t finna ännu flera, ifall ärendet underställes
honom.

Korteligen sagt: Här finnes en liten skara av befattningshavare
med en blygsam ekonomi. De hava varit betraktade och räknade
som ordinarie tjänstinnehavare av Kungl. Maj:t, av kungliga kommittéer,
av riksdagen, av myndigheter, av församlingar, av enskilda.
Prästlöneregleringskommittén har jag redan citerat, och en kungl.
förordning så sent som den 18 april 1914 förklarar sig betrakta dem
som innehavare av ordinarie befattning. I egenskap av sådana befattnigshavare
betala de avgifter till änke- och pupillkassan. Det
kan tydligtvis aldrig hava varit riksdagens mening, att genom löneregleringslagarna
av 1910 och prästvalslagen av samma år någon
innehavare av ordinarie befattning skulle avhändas sin befattning
och ställas nå bar backe, utan här synes verkligen föreligga en brist
i den lagstiftning, som vi, åtminstone många av oss, deltagit i —
en brist, som nu visar sig hava mycket ödesdigra verkningar för dessa
befattningshavare och inveckla dem i ekonomiska svårigheter, och
detta dessutom under en dyrtid, som i sin mån gör det än angelägnare
att behjärta detta ärendes behandling. Vidare torde nog de församlingar,
som plötsligt upptäcka, att de präster, som de kallat och
valt till sina tjänstemän, äro entledigade från sina befattningar och
till äventyrs icke kunna komma i fråga till att återfå prästerlig anställning
i församlingens tjänst, känna sig ganska överraskade inför
detta resultat av löneregleringen. Det gives emellertid helt visst
utvägar, på vilka saken kan ordnas, och såsom, som jag för ett ögonblick
sedan påpekade, utvägar, vilka icke taga statens medel på
ringaste sätt i anspråk. Det enda, som beböves, synes vara, att riksdagen
till Kungl. Mai:t uttalar önskvärdheten av att dessa befattningshavare
måtte på lämpligt sätt bevaras vid sina beställningar
under de löneregleringar, som nu pågå.

Jag skall tillåta mig, herr greve och talman, att yrka bifall till
min motion.

Herr Hammarskjöld: Jag befinner mig här i den egendomliga
situationen, att alla mina sympatier äro med motionären,
och jag har dock nödgats vara med om ett enhälligt utskottsbetänkan -

Nr 34. 54

Lördagen den 21 april.

Om innehava- i vilket motionen avstyrkes. Vi hava verkligen inom utskottet på
m av posto- m^nffa sätt bemödat oss att finna en utväg att gå motionären till mö1bibehållande
tes, men vi hava icke lyckats. Vi hava icke kunnat finna, att någon
vidbefattnin- väg, som han har föreslagit, eller någon annan, som vi hava kunnat
gen, då denna tänka oss, kan leda till målet.
ändras ull Motionären har antytt två utvägar, den senare med utgångs0m?jänstert~
punkt från ett yttrande, som jag år 1908 har haft som chef för
(Forte ) ecklesiastikdepartementet. Därvid torde man icke nu kunna fästa så
mycken vikt, eftersom vi nu hava att rätta oss efter de lagar och
författningar, som sedermera hava tillkommit. Hans först påpekade
utväg var att man skulle anse, att tjänsten icke var ledig. Jag
vet icke, hur man skulle kunna komma till en sådan uppfattning, ty
från första stund har man ju avsett med dessa pastoratsadjunkturer,
att i och med att lönereglering inträder i ett pastorat, skall pastoratsadjunkturen
upphöra och förvandlas till komministratur. Då är väl
således tjänsten som pastoratsadjunktur ledig. Jag kan icke fatta annat.
Han ansåg vidare, att det stod i Konungens makt att förklara,
att med tillsättningen skall anstå. Ja, Konungen kan göra ganska
mycket på administrativ väg, men det förefaller mig mycket dubiöst,
att han skulle kunna vidtaga en sådan åtgärd som denna, och ännu
mera tvivelaktigt synes mig vara, att Kungl. Maj:t skulle kunna
åstadkomma en s. k. långvakans i dessa pastoratsadjunkturer. De
långvakanser, som Kungl. Maj:t har rätt att förklara, äro sådana,
som avse, att med tillsättandet av ordinarie innehavare av en plats
skall anstå, till dess löneregleringsperioden inom pastoratet är slut.
Men att Kungl. Maj:t skulle kunna på rent av obestämd tid förklara
en pastoratsadjunktur vara satt på långvakans, har jag mycket svårt
att förstå.

I övrigt vet jag icke, att jag vad beträffar utskottets uppfattning
behöver göra annat än hänvisa till vad utskottet har sagt.

Jag vill sluta med att förklara, att jag skall icke endast med
jämnmod utan med verklig glädje se, om motionären kan lyckas
övertyga kammaren om att man bör gå med på hans motion. Mer
kan svårligen en motionär begära, och med detta uttalande ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman,

mina herrar! Jag instämmer helt och hållet med den förste ärade
talaren herr Stadener. Dock vill jag nämna, vad kanske icke tydligt
framgick av hans anförande, att dessa pastoratsadjunkturer i
regel äro inrättade på bestämd tid, nämligen intill dess den nya
löneregleringen träder i kraft. Då upphör befattningen av sig
själv. Men det torde icke finnas något hinder för, att Kungl. Maj :t
kan förklara, att befattningen även därefter skall fortvara, tills
adjunkten fått befordran till annan tjänst, och den nya regleringen
i avseende å denna tjänst först därefter inträda.

Även från utskottets sida har sagts, att frågan är synnerligen
behjärtansvärd, och det förhåller sig verkligen så. Den förste ärade
talaren har framhållit skälen för att man skall försöka att på något

Lördagen den 21 april.

55 Nr :*4.

vis sörja, för dessa pastoratsadjunkter, ett slåss ordinarie tjänste- Om
män, som nu i ett sias ställas på bär backe. Då prästlöneregle- ''ratsadjunktur
ringslagarna skrevos, kunde man icke taga hänsyn till denna fräsa, bibehållande
t.y då gällde det endast att reglera lönerna, organisationen och vid befattnindylikt.
Men det kan möjligen sägas, att när man skrev prästvallagen,
borde de, som sysslade därmed — det var dock helt andra ^mMsterspersoner
— hava gjort ett förbehåll däri för dessa adjunkter. Då tjänst.
det emellertid icke skedde, kunna vi, som syssla med prästlönereg- (Forte.)
leringslagarnas genomförande, icke göra något åt saken, om icke
Kungl. Maj :t kan på ett eller annat sätt ingripa. Arbetet för
omreglering av den kyrkliga organisationen har pågått ända sedan
1897, och den samla pröstlöneregleringskommittén framlade redan
den 20 december 1900 betänkande med fullständig plan till omläggning
av den kyrkliga organisationen. En del pastorat skulle delas,
andra skulle sammanslås; och i sammanhang därmed skulle tjänster
antingen nyinrättas eller också indragas. Sedan kommittén avgivit
detta betänkande, ingick den följande år till Kungl. Maj :t med begäran
om åtgärder för att möjliggöra genomförandet inom rimlig
tid av den nya organisationen. Det är klart, att ifall tjänster, som
voro avsedda att indragas, komme att besättas med nya innehavare,
så skulle dessa tjänster icke kunna indragas, så länge den nyutnämnde
tjänsteinnehavaren satt kvar. Å andra sidan kunde det
vara svårt att bestämma sig för inrättandet av en ny tjänst — om
oek aldrig så behövlig — innan organisationen i övrigt var klar.

De medel, som Kungl. Maj:t begagnade för att möjliggöra genomförandet
av den nya organisationen — och de voro nödvändiga för
detta genomförande — voro dels långvakanser och dels pastoratsadjunkturer.
Långvakanserna begagnades på det sättet, att en
tjänst, som skulle indragas, icke besattes med ordinarie innehavare
utan sattes på långvakans, i det att den förklarades skola intill löpande
löneregleringsperiods slut uppehållas genom vikarie. Denna
anordning har begagnats i ganska stor utsträckning. Det andra
sättet var, att man inrättade pastoratsadjunkturer. — Då en tjänst,
som skulle inrättas, var av den beskaffenhet, att den borde vara
ordinarie, men man icke var riktigt säker på huruvida eller på vad
sätt denna nya tjänst skulle kunna inpassas uti den nya organisationen,
när den en gång genomfördes, stannade man i stället vid anställandet
av en pastoratsadjunkt. Dessa pastoratsadjunkturer blevo
ett slags provisoriska ordinarie tjänster.

Genom de nämnda åtgärderna hava det yngre prästerskapets
befordringsmöjligbeter i mycket hög grad kringskurits. Det har på
sitt sätt begåtts en orättvisa mot det yngre prästerskapet. De, som
innehava dessa på nyss nämnt sätt inrättade pastoratsadjunkturer,
skulle i många fall rätteligen hava varit komministrar, om man
icke begagnat nämnda provisoriska utväg. Det har redan påpekats,
att dessa pastoratsadjunkter i regel hava tillsatts genom val av
församlingarna. När nu ny lönereglering inträder, och tjänsten
befinnes böra bibehållas, kan detta icke ske på annat sätt än att
därav blir en komministerstjänst. Men eftersom pastoratsad.junk -

Kr 34.

Om innehavares
av pastoratsadj
tinktur
bibehållande
vid befattningen,
då denna
ändras till
komministerstjänst.

(Forts.)

56 Lördagen den 21 april.

turen var inrättad endast under den samla löneregleringsperioden,
står innehavaren omedelbart nå bar backe, och det är mycket osäkert,
i de flesta fall omöjligt, att han kan komma att befordras
till den nya ordinarie tjänsten; ty vid komministerstjänsten äger
man icke kalla fjärde orovpredikant. För att pastorsadjunkten skall
kunna befordras till den nya tiänsten, fordras således, att han har
så månsa tjänsteår och så stora meriter i övrist, att han i vanlis
ordning kan komma på förslag. Men nu är i kanske de flesta fall
detta uteslutet, därför att dessa nya komministerstjänster visat sis
vara eftersökta även av prästmän med mycket stora meriter. Detta
beror på den öknins i löneinkomster, som följer med de nya komministerstjänsterna.
År 1897 uppsick en komministersinkomst i medeltal
till 1.708 kronor under de sista fem åren från 1911 till 1915
har medellönen för komministrarna i riket varit 2,525 kronor; men
enlist den nya löneregleringen är medellönen för komminister 3,732
kronor. Medellönen för en komministerstjänst enlist den nya lönereslerinsen
är således cirka 1.200 kronor liösre än den medellön,
som i närvarande stund utsår till komministrarna. Det är klart,
att under sådana förhållanden komma icke blott obefordrade prästmän
med hösa meriter utan även ordinarie komministrar med
läsre löner att söka transport till dessa nya komministerstjänster,
och det händer, att domkapitlen bliva tvunsna att uppföra på förslås
dessa obefordrade sökande med större meriter eller dessa
transportsökande. Pastoratsadjunkten blir således fullständist utesluten
och kan icke ens komma under val.

För att råda bot på detta missförhållande hava prästlöneregleringssakkunniga
i åtskilliga fall föreslagit den utväg, att en nyinrättad
komministerstjänst skulle få sättas på vakans tills vidare och
till dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade och tjänsten upprätthållas
av den förra pastoratsadjunkten som vikarie. Han skulle då
äga kvarsitta, intill dess han vinner befordran till ordinarie tjänst
eller eljest frånträder förordnandet. Åtgärden är ju både enkel och
effektiv, ifall man nu anser, att man kan göra på detta sätt. Utskottet
har motsatt sig detta förfarande av den angivna anledningen, att
utskottet anser, att långvakansförordnande icke står i god överensstämmelse
med prästvallagen. Utskottet yttrar härom; »I § 1 av
ovannämnda lag stadgas nämligen, att då ordinarie prästerlig tjänst
blivit ledig, skall, där ej annorlunda stadgat är, det domkapitel, under
vilket tjänsten lyder, ofördröjligen kungöra densamma till ansökning
ledig.» Vidare uttalas, att »från denna regel finnes intet
annat undantag än det i § 23 av lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910 omförmälda». Sistnämnda paragraf
medger, att då å ena sidan delning av pastorat eller inrättande av
ny prästerlig tjänst erfordras för åstadkommande av tillfredsställande
församlingsvård eller å andra sidan sammanslagning av pastorat
eller indragning annorledes av befintlig tjänst erfordras för beredande
av full sysselsättning för tjänstinnehavare, skall Konungen i
sammanhang med fastställande av lönereglering besluta därom. Men
denna paragraf i löneregleringslagen avser absolut icke det förhål -

Lördagen den Säl april. 67

lande, som här är fråga om. Don lyder så: »Erfordras å ena sidan
för åstadkommande av tillfredsställande församliugsvård delning av
pastorat eller inrättande av ny prästerlig tjänst och å andra sidan för
beredande av full sysselsättning för tjänstinnehavare sammanslagning
av pastorat eller indragning annorledes av befintlig tjänst, meddelar
Konungen, efter vederbörande myndigheters hörande och sedan
yttrande från pastoratet samt dess prästerskap och i händelse någon
prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten infordrats,
beslut därom i sammanhang med fastställandet av lönereglering
för pastoratet.» Detta stadgande avser uteslutande den kyrkliga
organisationen men alldeles icke tillsättningen av några tjänster
eller deras vakanssättande. Det säger bara, att den nya organisationen
skall fastställas i samband med regleringen av lönerna. Den
första paragrafen av prästvallagen, som säger, att så snart tjänst
blir ledig, skall domkapitlet ofördröjligen vidtaga åtgärder för tillsättande
av densamma, lydde precis på samma sätt i prästvallagen
av 1883, vilket emellertid icke hindrat, att långvakanser i mycket
stor utsträckning hava anordnats under hela tiden från 1900
och fortfarande anordnas. Men kan långvakans genom en administrativ
åtgärd av Kungl. Maj:t anordnas av den anledning att en
blivande eller redan fastställd organisation skall kunna lättare genomföras,
så lärer intet hinder förefinnas för att begagna samma
förfarande då det gäller att på ett rättvist sätt förmedla övergången
från den gamla lagstiftningen till den nya. Denna rätt grundar
sig på den allmänna ställning Kungl. Maj:t har i den kyrkliga
administrationen. Med tillämpning härav förordnade Kungl. Maj:t
genom nådigt brev den 22 november 1901, att vederbörande domkapitel
skulle, då ledighet vid prästerlig tjänst inträffade, därom göra
anmälan hos Kungl. Maj:t, ävensom att tjänsten icke finge tillsättas
förrän Kungl. Maj:t härom givit besked. När man nu en gång inlåtit
sig på den politiken att man, för att genomföra den nya kyrkliga
organisationen sätter tjänster på långvakans eller besätter pastoratsadjunkturer
på begränsad tid, fordrar rättvisan jämväl, att man
i mån som den nya organisationen genomföres tager konsekvenserna
härav och sålunda mjukt och utan orättvisa avvecklar de provisoriska
förhållanden, som man tillskapat. Man har onekligen begått en orättvisa
mot det yngre prästerskapet när man genom nämnda provisoriska
anordningar i betydande utsträckning berövat de extraordinarie
möjligheten att komma till ordinarie tjänster. Det är en gärd av
rättvisa att detta förhållande i den utsträckning som kan ske också
avvecklas genom ett motsvarande provisoriskt förfarande. Nu innefattar
ju motionen icke annat än en hemställan »att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Mai:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga
under övervägande, huruvida icke då vid ecklesiastik lönereglerings
genomförande pastoratsadjunktur förändras till komministratur, av
församling utsedd innehavare av pastoratsadjunkturen må kunna
bibehållas vid den till komministerstjänst förändrade befattningen».
Sättet för uppnåendet av detta mål — om det skall ske genom att
tjänsten tills vidare sättes på långvakans eller möjligen på annat

Nr 34.

Om innehavares
av pastorats
adj tinktur
bibehållande
vid befattningen,
då denna
ändras till
komministerstjänst.

(Forte.)

Nr 84. 58

Lördagen den 21 april.

Om innehavares
av pastorats
adjunktur
bibehållande
vid befattningen,
då denna
ändras till
komministerstjänst.

(Forts.)

sätt — är icke fastslaget uti skrivelseförslaget. Anser nu Kungl.
Maj:t, att det för ändamålet erfordras någon mindre ändring i prästvalslagen,
skulle Kungl. Maj:t ju kunna låta uppgöra förslag till
sådan ändring och till riksdagen, och det sannolikt redan i höst sammanträdande
kyrkomötet inkomma med ett sådant förslag. Därmed
är man fullständigt på den säkra sidan. Men såvitt jag förstår, möter
det intet hinder för Kungl. Maj:t att på administrativ väg avveckla
detta förhållande, som på administrativ väg tillskapats, och
att Kungl. Maj:t kan fatta skrivelsen så, att Kungl. Maj:t allenast
begagnar sin administrativa befogenhet för målets uppnående.

Vilkendera vägen Kungl. Maj:t vill gå, antingen Kungl. Maj:t
vill på administrativ väg ordna förhållandena eller föreslå någon
ändring i prästvalslagen, säges icke här. Det hemställes endast att
riksdagen i skrivelse ville fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
förhållandet och begära, att Kungl. Maj:t fager i övervägande vad
som kan göras i saken. Detta är, tycker jag, en mycket rimlig begäran
och jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Berg q vist: Herr talman, mina herrart Jag skall

fatta mig mycket kort.

De olägenheter, som kommit till synes vid övergången från
den gamla till den nya löneregleringen för prästerskapet, äro ju
flera. Det finnes sålunda en del extra ordinarie prästerliga tjänster,
som äro skäligen jämnställda med de här ifrågavarande pastoratsadjunkturerna,
ehuru innehavarna av dessa tjänster förordnats
av domkapitlen, och även dessa prästmän komma i samma
situation som pastoratsadjunkterna, i det de vid den nya löneregleringens
inträdande nödgas avgå från sin tjänst. Åt detta torde
emellertid ingenting kunna göras. Här föreligger emellertid en
punkt, där åtminstone någon utsikt till rättelse kan finnas. Jag
använder ordet rättelse, ty alldeles givet var det ett förbiseende,
att man när 1910 års lag om reglering av prästerskapets avlöning
kom till stånd icke tänkte på några övergångsformer för att avveckla
dessa tjänster från de gamla till de nya förhållandena. Nu
är det ju så, att vid den nya löneregleringens inträdande alla pastoratsadjunkturer
upphöra, och de, som innehava dessa tjänster
nödgas då avgå från sina befattningar. Utan tvivel är detta ett
missförhållande, som man måste försöka att på något sätt råda bot
för. Motionären bär här framkommit med ett förslag i sådant
syfte, och för min del vill jag uttala min varma sympati för motionen.
Av utskottets ordförande ha vi också hört, att han för
sin del, ehuru han varit med om att avstyrka framställningen, likväl
har sympatier för själva saken. Man kan därför med ett visst
fog förvänta, att ledamöterna i kammaren också skola behjärta
densamma.

Hur emellertid detta spörsmål bäst skall kunna ordnas, därom
kunna olika meningar råda. Flera utvägar hava föreslagits, och
det kan hända, att en och var av dem kan leda till målet, Emel -

Lördagen den 21 april.

59 Nr M.

lertid förefaller det mig, som om man av motionens kläm skulle Om
kunna få den uppfattningen, att det närmast vore fråga om att ra)saljjunbtur
pastoratsadjunkt skulle utan vidare kunna övergå till att vara kom- bibehållande
minister, ty det hemställes däri, att Kungl. Maj:t täcktes taga un- vid befattmnder
övervägande, huruvida icke pastoratsadjunkten »må kunna bibehållas
vid den till komministerstjänst förändrade befattningen».

Motionären liar visserligen förklarat, att detta icke allians mening. tjänst.

Skulle hans framställning med den motiveringen gå till Kungl. (Forts.)

Maj :t, bleve ju missuppfattningen förebyggd. Men om kammaren
nu lämnar bifall till motionen med avslag å detta utskottsutlåtande,
kommer klämmen att gå till Kungl. Maj :t utan någon motivering.
Kungl. Maj :t kan då lätteligen stanna vid den uppfattningen,
att det här är fråga om att utan vidare och mot prästvalslagens
föreskrifter låta pastoratsadjunkter bli komministrar.

För att icke ett sådant missförstånd skall kunna gorå sig gällande,
ber jag med en annan formulering av klämmen, fa föreslå,
att kammaren måtte för sån del besluta, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, .att Kungl. Maj:t täcktes taga i
övervägande, huruvida icke, då vid ecklesiastik lönereglerings^ genomförande
pastoratsadjunktur förändras till komministratur, sådan
anordning må kunna träffas, att pastoratsadjunkt, som utsetts genom
församlingens val, icke må på grund av dylik förändring nödgas
avgå från sin befattning.

Med denna formulering av klämmen ber jag, herr talman, ia
yrka bifall till framställningen.

Herr statsrådet Carleson avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner
:

nr 219, angående disponerande av 1916 års avkastning av statens
hästavelsfond m. m.; .

nr 220, angående utbetalande i förskott av viss del av statsbidrag
till kostnader för laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando
socknar av Norrbottens län; .

nr 231, angående ombyggnadsarbeten å länsresidenset i Malmö

m. m.;

nr 242, angående ströängars utbytande mot annan mark;
nr 243, angående åtgärder för befordrande av potatisodlingen

m nr 246, angående förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten;
. , , . „ .......

nr 249, med förslag till lag om visst undantag tran tillämpningen
av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse *

nr 25ö| angående förstärkning av kontrollstyrelsens arbetskrafter;
samt

nr 256, angående anslag till läkarundersökning av sjöfolk.

Nr 34. 60

Lördagen den 21 april.

Om innehava- F ortsattes överläggningen angående första kammarens första

''”ratsadjunktur tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

bibehållande

vid befattnin- Herr Holmquist: Föreliggande utskottsutlåtande är nog

gen, då denna { för sig av ganska stor betydelse. Det gäller, såsom det ankomministers-
1<Jke mindre än huruvida ett 50-tal prästmän skola inom

tjänst. längre eller kortare tid stå på bär backe, om de alltså skola berövas
(Forts.) den anställning de innehaft för att i stället ställa sig i de sökandes
led i hopp att få en annan. Det gäller, huruvida de skola lämnas
helt och hållet åt sitt öde utan att deras föregående tjänst skall
kunna skänka dem något stöd och skydd.

Det kan sägas, att det är mycket svårt att avgöra, vilken kategori
av präster pastoratsadjunkterna kunna sägas tillhöra. Man
kan knappast säga, att de tillhöna det extra ordinarie prästerskapet.
Antagligen måste man medgiva, att deras ställning åtminstone
mycket nära liknar det ordinarie prästerskapets.

För att råda bot på de missförhållanden som beträffande dessa
prästmän genom den nya löneregleringen uppstått har här väckts
en motion, vilken såsom redan förut angivits går ut på »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kung!. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida icke, då vid ecklesiastik
lönereglerings genomförande pastoratsadjunktur förändras till komministratur,
av församling utsedd innehavare av pastoratsadjunkturen
må kunna bibehållas vid den till komministertjänst förändrade
befattningen». Å andra sidan har här av biskop Bergqvist yrkats,
att man skulle på annat sätt råda bot på dessa missförhållanden,
jag förut här vidrört.

Emellertid må man väl säga, att det möter vissa betänkligheter
att nu på stående fot fatta beslut i denna fråga. Man har ju
icke åtminstone till det senare av dessa yrkanden en motivering, som
klart och tydligt framhåller de skäl, vilka ligga till grund för
yrkandet. Detta utskottsutlåtande skall för övrigt gå till riksdagens
andra kammare, och det är alldeles givet, att ett sådant utlåtande
utan en ingående motivering har bra mycket mindre anspråk
på att kunna göra sig hört och genomföras än om man har
goda motiv för yrkandet.

Med hänsyn till vad ordföranden i det tillfälliga utskottet här
yttrade och därav det ville förefalla, som om han ställde sig mycket
sympatisk till denna fråga vilken enligt min mening måste på
ett ^ eller annat sätt lösas till dessa pastoratsadjunkters förmån,
tillåter jag mig ifrågasätta, om det icke vore lämpligt att hela
ärendet återremitterades till utskottet. Därvid finge utskottet då
taga i övervägande, vilka åtgärder man borde anlita för att på
bästa och lämpligaste sätt få frågan fram till Kungl. Maj:t och
kunde i samband därmed föreslagen kläm erhålla en lämplig motivering.

Jiag tillåter mig sålunda yrka återremiss.

Herr S t a d e n e r: Det torde tillhöra mig att taga ställning till

Lördagen den 21 april.

61 Nr 34.

det förslag, med vilket den sista ärade talaren framkommit. Jag Om
ber då att få förklara, att jag gärna instämmer med honom och sa- rataadjunktur
lunda yrkar återremiss till utskottet. Jag tror mig också vara un- bibehållande
derrättad om, att herr K. J. Ekman i det fallet har samma yrkande vid bcfattnin 7

gen da denna

SOm Jcig. . i .. j in.. i ändras till

Innan jag slutar, vill jag hjärtligt tacka den arade ordföranden komministers.
i det tillfälliga utskottet för det sympatiska uttalande han hade om tjänst.

motionens syftemål, och som så väl överensstämmer med den bild (Forts.)

av honom, jag personligen igenkänner.

Herr Hammarskjöld: För min del skall jag icke mot sätta

mig yrkandet på återremiss under det villkoret nämligen, att
utskottet får någon tydligare anvisning om de linjer, varpå kammaren
nu tyckes vilja slå in. Ty jag har icke kunnat fatta, att de skäl som
blivit framförda mot detta betänkande varit sa starka, att de upphäva
de betänkligheter, som framställts av utskottet.

Kunna vi vid utskottsarbetet få^någon rimlig väg att hålla oss
till, så skall jag gärna vara med om återremiss.

Herr Bergqvist: Herr talman! Under förutsättning att

frågan om återremiss avgöres för sig och bifalles, ber jag att få
återtaga mitt särskilda yrkande.

Skulle däremot frågan om återremiss avgöras i samband med
övriga yrkanden, vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Ekman, Karl Johan: Då här är fråga om att
begära utredning hos Kungl. Maj:t, torde det icke vara alldeles nödvändigt,
att man av flera möjliga utvägar pekar på en, utan det kan
vara tillräckligt, att man helt allmänt hemställer, att en utredning
måtte företagas, för att något måtte göras till förmån för dessa adjunkter.
Att så kan ske, därom finns väl intet tvivel, därest Kungl.

Maj:t tager frågan om hand. Det hinder mot återförvisning, som
herr Hammarskjöld anförde, kan jag därför icke förstå.

Jag ber att få återtaga mitt yrkande och i likhet med herr Stadener
instämma i yrkandet på återremiss.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende å det nu under behandling varande utlåtandet
vore yrkat: l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Bergqvist, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, huruvida
icke, då vid ecklesiastik lönereglerings genomförande pastoratsadjunktur
förändrades till komministratur, sådan anordning skulle
kunna träffas, att pastoratsadjunkt, som utsetts genom församlingens
val, icke skulle på grund av dylik förändring nödgas avgå från sin
befattning; samt 3:o) att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med berörda yrkanden,
och förklarades propositionen på återremiss vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 34. 62

Lördagen den 21 april.

Om skollovs- Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts ut"heuITstöd-''
låtande nr 11, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utjande
genom redning angående skollovskoloniverksamhetens stödjande och utveckstatensförsorg,
lande genom statens försorg.

I anledning av en inom första kammaren vackt, till kammarens
första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 4, av herr Ström, hade
utskottet i förevarande utlåtande, med betonande av att det statsunderstöd
i den ena eller andra formen, som befunnes böra utgå, i
varje fall på ett eller annat sätt borde göras beroende av kommunalt
eller enskilt initiativ och bidrag, hemställt, att första kammaren ville
för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, det Kungl. Maj :t täcktes låta utreda, huru och i vad mån
den verksamhet, som sedan ett trettiotal år pågått för att bereda fattiga
barn i skolåldern från städer och större industrisamhällen tillfälle
att genom vistelse på landsbygden under ferierna förvärva hälsa
och krafter, kunde genom statens försorg stödjas och utvecklas.

Herr Lindblad, Ernst: Här föreligger nu en rad av

skolmotioner, icke mindre än tre stycken, vilka komma så gott som
i följd och där motionärerna vilja överflytta på statsverket uppgifter
och utgifter, vilka hittills omhänderhafts och bestritts av enskilda
och i vissa fall av kommunen. Dessa motioner äro tillstyrkta av
utskottet i dess helhet utom i sista fallet där utskottets majoritet tillstyrkt
motionen mot en reservation. Men jag hemställer, om det är
så välbetänkt att i en tid, då staten belastas med sådana kolossala
utgifter som i närvarande tid är fallet: för försvaret, för löners höjande
och för tillgodoseende av folkförsörjningen — att då hitta på andra,
alldeles nya uppgifter. Det är ingen av oss som icke finner den nu
föredragna motionen behjärtansvärd. Tvärtom synes den i hög grad
behjärtansvärd. Men fråga är, om målet skall uppnås genom statsbidrag
eller om bördan icke fortfarande som hittills skall åligga enskilda
eller kommuner. Ser man efter, är det ju strängt taget ett
fåtal kommuner, som kunna draga nytta av en sådan statshjälp.
Jag vet visserligen, att den ärade utskottsordföranden kan hålla
vackra tal till förmån för motionen och även kanske kommer att göra
så. Likväl upprepar jag vad jag nyss säde: om det behiärtansvärda
i detta förslag tvista vi icke, men många av oss vilja se till, huruvida
man icke kan lägga bördorna på ''rätt håll. I betänkandet göres en
jämförelse med folksanatorierna, och det säges, att staten dragit försorg
om många av dem. Det är dock något helt annat, ty dessa
fordra för sin verksamhet stora anstalter och kräva en mångfald av
anordningar. På den grund, måste de söka sitt klientel från stora
vidsträckta trakter, och då blir det även nödvändigt att staten drager
försorg om dem såsom jämväl skett i många avseenden. Många hava
emellertid tillkommit genom landstingens initiativ, ehuru måhända
i viss grad med .statsbidrag. Men detta ligger i sakens natur på grund
av den omfattning som på förhand måste givas åt dessa anstalter.

Nu skulle jag helst ha yrkat avslag på detta utskottsbetänkande.

Lördagen den 21 april.

63 Nr »4.

Detta skall jag dock icke gorå. __ Jag vill emellertid uttala den me- k°™J^‘k°vamningen,
att om kammaren vill gå med på utskottets hemställan, hop- fietms M(l.
pas vi och förvänta — och för min del vill jag särskilt understryka jande genom
det — att man visserligen begär en utredning, men att om ett resultat statens,försorg.
av den utredningen framkommer, som kanske står i strid mot skri- (Forte.)
velsen, riksdagen sedan icke vill ovillkorligen acceptera tanken på
statsbidrag. Av betänkandet framgår, att då kommunerna icke bidragit
på detta område i högre grad än hittills — sista året som var
högst uppgick bidraget till 29 procent av hela kostnaden — tror jag
icke att vi kunna säga, att kommunerna äro för hårt belastade. Men
jag kan gå med på utredning just med understrykande av den synpunkt,
jag bär givit till känna.

Jag skall icke framställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i nu
ifrågavarande utlåtande hemställt.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion om
åvägabringande av utredning i fråga om införande i folkskolorna
av bespisning av behövande barn, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas medkammaren.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 13, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj :t om bibehållande i tillämpning för hela innevarande
år av gällande kungörelse angående tidsberäkning inom riket, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånjio första kammarens första tillfälliga utskotts ut- Om införande
låtande nr 14, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. abvet^°I^‘
Maj:t angående beredande av rätt för kyrkostämma att besluta om
införande av skolplikt beträffande fortsättningsskolor och skolor i skolor och skohuslig
ekonomi. lor '' husli3

ekonomi.

I anledning av en inom andrå kammaren av herr Sigfrid väckt
och till dess första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 313, hade
nämnda kammare på hemställan av sagda utskott för sin del beslutit,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t vidtaga sådana åtgärder, att kyrkostämma eller
motsvarande skolmyndighet i stad skulle kunna besluta om införande
av skolplikt beträffande fortsättningsskolor och skolor i huslig ekonomi.

Nr 84. 64

Lördagen den 21 april.

Om införande
av skolplikt
beträffande
fortsättning sskolor
och skolor
i huslig
ekonomi.
(Forts.)

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott, vilket i nu föredragna utlåtande
av angivna skäl hemställt, att första kammaren icke måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservation hade anförts av herrar Alkman, Oscar Olsson och
Åkesson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att första kammaren
måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr Åkesson, Johannes: Herr talman, mina herrar! Såsom
kammaren behagade finna har vid detta utskottsutlåtande fogats
en reservation och jag anhåller att i allra största korthet få motivera
densamma.

Det förefaller verkligen, som om utskottet alldeles missuppfattat
motionen och andra kammarens beslut i ärendet. Meningen är ingalunda
att hos Kungl. Maj:t begära avlåtande av förslag till riksdagen
om obligatoriskt införande av fortsättningsskolor och undervisning i
huslig ekonomi utan endast, att Kungl. Maj:t skulle utfärda bestämmelser,
som medgiva kyrkostämma eller motsvarande skolmyndighet
i stad, där dylik undervisning förut införts, rätt att ålägga barnen
obligatoriskt deltagande i densamma. En sådan åtgärd kan
tydligen vidtagas genom en obetydlig ändring i folkskolestadgan,
utan att det vittomfattande förslaget om fortsättningsskolans omorganisation
i sin helhet behöver avbidas för frågans lösning. Detta
förslag har ju hänskjutits till en stor kommitté, och det är ganska
ovisst, när denna kommitté kan få sitt arbete färdigt. Ännu mera
ovisst är det, när en på kommitténs betänkande grundad proposition
kan föreläggas riksdagen. Jag ber att få erinra därom, att riksdagen
aldrig varit i tillfälle att uttala sig i den här föreliggande frågan.
Utredningen har nämligen skett på grund av en motion, som greve
Gilbert Hamilton väckte vid hushållningssällskapens ombudsmöte,
såsom jag vill minnas år 1908. Detta ombudsmöte skrev då till
Kungl. Maj:t och begärde utredning angående en omläggning av
folkskoleundervisningen i mera praktisk riktning. Detta föranledde
Kungl. Maj :t att lämna i uppdrag åt den redan 1906 tillsatta semina
riekommittén att förstärkt med ytterligare tre ledamöter utreda
frågan. Denna kommitté har först 1916, alltså efter åtta år, kommit
med en utredning i saken på icke mindre än 458 sidor. Utredningen
har sedan lämnats för yttrande åt folkskoleöverstyrelsen, vilken å
sin sida tillkallat åtskilliga sakkunniga. Dessutom har, bland andra,
hantverksföreningen uttalat sig i frågan. Det hela har emellertid
resulterat däri, att en ny kommitté fått frågan om hand, och ingen
vet hur länge denna kommitté kommer att hålla på med arbetet. Under
tiden få emellertid dessa skoldistrikt, vilka inrättat fortsättningsskolor
och kurser i huslig ekonomi, arbeta med de svårigheter, motionärerna
omnämnt och vilka jag icke skall upptaga kammarens tid
med att relatera. Men även om arbetet på förslaget om de nya fortsättningsskolorna
fortskridit så långt att proposition i ärendet skulle
kunna föreläggas nästa års riksdag och vederbörlig kungörelse angående
erforderliga författningsändringar kunde utfärdas under lop -

Lördagen den 531 april.

65 Nr JM.

pet av nästa år, kommer säkert en övergångstid att stipuleras. Kommittén
föreslår själv fem års frist innan den obligatoriska fortsättningsskolan
överallt kan bli införd. Under denna övergångstid vore
det av stort gagn för redan befintliga skolors utveckling, om skolrådet
kunde hos kyrkostämman utverka åläggande för barnen att bevista
skolan. Invändningen från utskottet, att bestämmelserna om
undervisningen i huslig ekonomi torde vara likartade med dem, som
röra slöjd för gossar, vilar också tydligen på ett rent missförstånd.
Ämnet huslig ekonomi har icke, såsom utskottet förmodar, för gossarnas
del sin motsvarighet i manlig slöjd utan gosslö.jdens motsvarighet
för flickornas del är kvinnlig slöjd, handarbete. För ämnet
huslig ekonomi gälla helt andra bestämmelser, vilka varken böra eller
kunna göras liktartade med bestämmelserna för manlig slöjd.
Utskottets tal om, att ett bifall till motionen skulle föranleda betydligt
större krav på ekonomiskt understöd från statens sida och att
svårigheter skulle uppstå att skaffa lokaler visa allra bäst, att
utskottet är alldeles vid sidan om saken. Det är ju icke alls fråga
om att ålägga kommunerna att inrätta nya skolkök utan blott att
skolmyndigheterna skulle kunna ålägga flickorna att deltaga i undervisningen
i de redan befintliga. Kostnaden för stat och kommun
blir tydligen icke större för en sådan kurs, om den besökes av ett
större eller mindre antal flickor. Fastmera synes det mig att man
skulle kunna bättre tillgodogöra sig de för ändamålet anslagna medlen
om elevantalet är större. Visserligen kan det tänkas, att genom
ett bifall till motionen på ett eller annat ställe nya skolkök skulle
inrättas, tack vare att man får rätt att ålägga flickorna obligatorisk
skolgång. Det kan också tänkas att man därigenom skulle lyckas
uppehålla något skolkök, som man med nuvarande bestämmelser har
svårt att hålla i gång, men dylikt resultat vore naturligtvis enbart
glädjande.

Hur stort är nu det statsanslag, för vilket utskottsmajoriteten
rent av förfasar sig? Jo, anslaget uppgår till 140,000 kronor. Anslaget
till kvinnlig slöjd utgör 370,000 kronor och anslaget till manlig
slöjd 500,000 kronor. Men även om nu så många nya skolkök skulle
inrättas, att skolköksanslaget stege till sistnämnda belopp — vilket
dess värre icke kan väntas av detta förslag förr än om många tiotal
år — vore därmed ingen skada skedd.

Till sist gör utskottet en invändning om att 12- och 13-åringarna
icke hava tillräcklig behållning av skolköksundervisningen, men
detta uttalande vilar helt enkelt också på missförstånd. Det är visst
icke meningen att undervisningen ovillkorligen skall förläggas till
den egentliga skolåldern. Andra kammarens utskott har tvärtom ansett
mycket lämpligt att denna undervisning förlägges till tiden efter
barnens avgång från den egentliga folkskolan.

Herr vice talman! Det har synts oss reservanter, att billighet
och rättvisa fordrade, att riksdagen beh.iärtade och beaktade motionärens
önskemål. Jag anhåller därför att få yrka avslag å utskottets
hemställan och bifall till den av mig m. fl. vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Första kammarens protokoll 1917. Nr 34. 5

Om införande
av skolplikt
beträffande
fortsättning sskolor
och skolor
i huslig
ekonomi.

(Forte.)

Kr 34. 66

Lördagen den 21 april.

Om införande Herr Hammarskjöld: Den siste talaren bär synbarligen

“beträffande my°ket klen tilltro till utskottets fattningsförmåga, då han menafJtsåttningl-
de, att utskottet icke begripit motionen utan missuppfattat den. Jag
skolor och sko- tror dock icke, att det är så farligt med den saken. Ty om man
lor « huslig laser första meningen i utskottets betänkande på sid. 8, framgår
ekonomi, alldeles tydligt vad utskottet behandlat, ävensom att detta fullkom(Forts.
) j-gj. sammanfaller med behandlingen av det ärende, vi fått från andra
kammaren. Där står det nämligen: »Beträffande motionärens och

andra kammarens utskotts hemställan i vad den avser rätt för kyrkostämma
eller motsvarande skolmyndighet i stad att besluta införande
av skolplikt i fråga om fortsättningsskolor har utskottet» etc.
Det är icke något annat, som utskottet talat om i sitt betänkande än
detta förslag, att kyrkostämma eller motsvarande myndighet i stad
skulle få rätt att besluta om obligatorisk undervisning i fortsättningsskolor
och skolor för huslig ekonomi. Det skäl, som utskottet
huvudsakligen stöder sig på vid sitt avstyrkande av motionen, är helt
enkelt det, att utskottet har sig bekant, att ärendet sedan länge ligger
hos en kommitté. Denna kommitté hade redan, vill jag minnas,
i december förlidet år ett förslag färdigt men fick då förnyat uppdrag
att taga frågan under omprövning. Likaså har utskottet sig
bekant, att denna kommitté är fullkomligt ense även med motionären
— och jag kan gärna säga även med utskottets majoritet — i en
önskan, att en sådan undervisning, som här är ifråga, måtte komma
att bli obligatorisk i de fall, där vederbörande skoldistrikt önskar
göra den obligatorisk.

Men varför vill då utskottet icke tillstyrka motionen? Jo, helt
enkelt därför, att utskottet har god anledning att tro, att redan till
nästa riksdag kommer att avlåtas kungl. proposition i ämnet. Om
riksdagen nu skriver till Kungl. Maj:t i denna fråga, kommer Kungl.
Maj :t helt visst icke att göra något annat än att remittera ärendet till
den redan sittande kommittén, som tager ärendet under omprövning,
och detta kommer icke att inbespara tiden med en enda dag. Detta
synes mig vara fullkomligt grundade skäl för utskottets hemställan
att icke tillstyrka motionen.

Då den siste talaren vidare yttrade, att det vore så nyttigt, om
man ägde denna föreslagna möjlighet under övergångstiden, behöver
jag blott hänvisa till vad jag nyss sagt, eller att ingen övergångstid
i detta fall kommer att uppstå. Vi hinna icke få svar från Kungl.
Maj:t tidigare än i samband med kommitténs yttrande och detta väntas,
såsom jag meddelade, redan nästa år.

Utskottet förfasar sig icke alls, såsom samme talare sade, över
storleken av något anslag. Vi kunna försäkra, att vi icke hava den
ringaste ovilja mot själva saken utan tvärtom vilja vara med om
den och önska livligt densamma framgång. Men det medel, som
här föreslagits, befordrar icke på något vis frågans tidigare lösning.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Herr Br u c e: Herr talman, mina herrar! Det är nog sant, som
den föregående talaren sade, att det kan förefinnas utsikter till, att

Lördagen den !21 april.

B7 Nr 34.

frågan om fortsättningsskolorna skall komma före vid nästa riks- 0m införande
dag. Men någon fullkomlig visshet om den saken ha vi i alla fall °*
icke. Utredningen kan draga ut, och vi veta icke, om man kan hysa
säker förhoppning, att den till dess skall bliva färdig. Dock synes skolor och skoning
detta icke på något sätt vara ett hinder för att bifalla denna lor i huslig
motion och biträda andra kammarens beslut. Att detta skulle vara ekonomi.
ett hinder för att lösa den andra frågan, när den kommer i en snar (Fort*.)
framtid, kan jag icke inse, ty kommer den, kunna vi alltid gå över
till det nya förslaget, men kommer den icke, blir detta som sagt eu
provisorisk ordning, som på många ställen kommer att göra fortsättningsskolorna
mer effektiva än för närvarande och kommer att bliva
en komplettering till det beslut riksdagen fattade förra året att giva
skoldistrikten rätt att lägga om fortsättningsskolorna i mera praktisk
riktning. Om nu undervisningen blir obligatorisk, blir den mycket
mer effektiv än nu.

Det är emellertid att märka, att förslaget gäller icke blott fortsättningsskolorna
utan även undervisningen i huslig ekonomi. Det
är om denna senare utskottet mest uttalat sig. Detta uttalande har
hos mig väckt mycket bekymmer, då jag är en vän av denna undervisning.
Jag skall blott i förbigående säga, att då utskottet sagt, att
undervisningen i huslig ekonomi måste jämställas med gossarnas
slöjdundervisning, detta dock icke är en parallell till gosslöjden. Det
nu ifrågavarande ämnet har en stor betydelse icke minst i vår tid,
när man vill lära folk att hushålla och spara. Jag tror därför, att
skolköken hava en mycket betydelsefull uppgift. Utskottet har icke
kunnat underkänna densamma, men utskottet skriver om de förskräckligt
stora kostnader det skulle föra med sig, om denna lilla
reform bleve genomförd. Då vill jag säga, att staten redan nu har
skyldighet att, om så kräves, deltaga i dessa kostnader, ty statsanslaget
till skolköken står distrikten till buds, om också ungdomen
icke är så intresserad för saken. Förstå de unga sitt bästa och gå
till undervisningen, kommer detta bidrag att utgå, varom nu nämnes
i motionen. Men nu är det tyvärr ofta så, att ungdomen och föräldrarna
icke förstå sitt bästa. Vi äldre veta nog av erfarenhet, att barn
och ungdom gärna vilja bliva borta från skolan. Detta gäller också
om de flickor som skola deltaga i skolköksund ervisningen, fastän
kanske dessa flickor som vuxna komma att vara tacksamma, om de
tvingats att deltaga i en undervisning i en praktisk och för dem
själva så betydelsefull verksamhet som denna. Det gäller här blott,
att skoldistrikten skulle få rätt att tillhålla ungdomen att besöka
dessa kurser. Jag tror icke, att detta något nämnvärt skulle öka
kostnaderna. Med den erfarenhet jag kan hava, förmenar jag, att
det blott kommer att göra undervisningen mera effektiv, så att ungdomen
i större utsträckning besöker skolorna. De stora kostnaderna
för statsverket motverkas därigenom, att man överlämnar till skoldistrikten
att bestämma, om undervisningen skall vara obligatorisk
eller icke. Skoldistrikten hava nämligen också betydande kostnader.

Men dessa kostnader måste man underkasta sig. De skola ju skaffa
lokaler, ty för dem erhålles intet statsbidrag, vidare skaffa inven -

Nr 34. 68

Lördagen den 21 april.

Om införande tarier och lämna bidrag till avlöningarna. Vid sådant förhållande
av skolplikt •j-Qj.jjg dgt icke vara att befara, att kostnaderna skola växa över bräd betranande

, , , ,

fortsättnings- Jama, som har antydes.

skolor och sko- För övrigt har från alla håll yrkanden kommit fram, att man
lor i huslig skulle gorå något mer för den kvinnliga ungdomens praktiska utbildekononn.
njng an Ilu göres, och gorå det obligatoriskt för unga flickor att nå(Forts.
) g0rl (jel av s|n ungdom genomgå kurser i huslig ekonomi. Föreningen
»Moderata kvinnor» har i detta fall haft ett mycket uppmärksammat
förslag, som väckt mycken anklang i tidningspressen, icke
minst den som utskottets majoritet antagligen anser mest auktoritativ.
Det kunde då tyckas vara ett slag i ansiktet på alla dessa meningar
att säga, att de penningar, som offras på ifrågavarande undervisning,
borde man helst söka slippa ifrån. Därför synes det mig,
att det skulle vara sorgligt, om första kammaren skulle med denna
motivering avslå motionen, en motivering, som går ut på att nästan
alla kostnader, som ges ut på den kvinnliga ungdomens praktiska
uppfostran, skulle man helst vilja undkomma. Jag tror, att man bör
se den tid för ögonen, då dessa kostnader måste bliva ännu större.
För familjerna skulle det vara av stor betydelse, att flickorna finge
lära sig hushållssysslor, födoämnens näringsvärde, matresters tillvaratagande
och annat i skolköken, saker som i många fall mycket
försummas. Detta förslag skulle kunna bidraga i någon mån till,
att denna undervisning blir mer effektiv än för närvarande.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman! Jag
skall endast yttra några ord. Jag vill understryka, att jag anser
den fråga, som nu är före, såsom en angelägenhet av en ganska
stor betydelse och jag finner det särskilt viktigt, att det blir tvång
med avseende på undervisningen i detta fall, därför att vanligen
de, som bäst behöva denna undervisning, av flera skäl undandraga
sig från att begagna densamma. Men jag anser i alla fall onödigt
att skriva nu, när frågan ligger under utredning, enär jag delar
den uppfattning som en annan talare förut uttalat i en annan
fråga, nämligen att de som hava utredningar om hand, för visso
skola taga reda på vad som uttalas i denna kammare.

På samma gång jag sålunda instämmer i det slut, vartill utskottet
kommit, ber jag få understryka önskvärdheten och behovet
av själva saken i fråga.

Herr Olsson, Oscar: Med anledning av den sista ärade
talarens anförande ber jag få säga, att saken icke ligger på det
sätt, som den siste talaren framförde den. Redan herr Bruce påpekade.
att det icke alls finnes några garantier för att saken blir
klar till nästa riksdag. Andra kammarens första tillfälliga utskott
har påpekat, att den förhoppning, som förelåg i fjol, att frågan i
år skulle vara färdig, icke blivit uppfylld, och det finnes som sagt,
icke några garantier, för att den skall bliva färdig till nästa år
heller.

Lördngcn den 21 april.

69 Kr .‘{4.

Det är, som herr Brace påpekat, fråga om att under övergångs- Om införande
tiden, innan utredningen är färdig, se till, att de bestämmelser vi
hava, bliva effektiva, genom att kommunerna kunna ålägga bar- f0ltsåttning«-nen att gå i skolorna. Jag vill ytterligare påpeka, att det synes skolor och bevara
på det sättet, att första kammarens första tillfälliga utskott ior i huslig
bär anmodar kammaren att på denna hälsning från andra kam- ekonomi.
maren svara »yxskaft». Det är icke fråga nu om att ålägga de (Forts.)
kommuner, som icke hava sådan undervisning, att införa den, och
följaktligen är hela detta utskottsbetänkande på sidan 9 en sak, som
hänger i luften.

På grund av de skäl som anförts av herr Åkesson och herr
Biuce, vilka skäl icke på något sätt rubbats av herr Aaby Ericssons
anförande, ber jag, herr talman, få yrka bifall till reservationen.

Herr B r u c e: Med anledning av herr Aaby Ericssons yttrande,
att frågan om undervisning i huslig ekonomi i sin helhet
ligger under utredning hos nämnden, vill jag säga, att så är
icke fallet. Nämnden har blott att göra med undervisning i huslig
ekonomi, i den mån den kommer att ingå i den blivande fortsättningsskolan
med dess 180 undervisningstimmar om året. Emellertid
kan undervisning i huslig ekonomi inrättas vid andra skolor,
som icke beröras av den tillsatta nämndens verksamhet.

Det är på dessa grunder, med den utformning utskottet givit
frågan om huslig ekonomi, som jag icke kunnat vara med om avslag.
T.y det är icke så, att hela denna fråga ligger hos nämnden,
utan i viktiga avseenden ligger frågan om den husliga ekonomien
utanför nämndens utredningsarbete.

Herr Petersson, Alfred: Jag ber, herr talman, att få
instämma med herr Aaby Ericsson i allt vad han sade utom i det
yrkande han gjorde. Jag kan egentligen icke förstå, om man nu
i denna kammare i likhet med mig anser, att denna fråga är av så
synnerligt stor betydelse i synnerhet för den stora landsbygdsbefolkningen,
varför man då skall säga nej till en skrivelse i denna
fråga och avvisa andra kammarens beslut i densamma.

Jag ber därför få yrka bifall till reservationen.

Herr Meurling: Då det nu blivit visat, att det icke är fråga
om att begära något nytt anslag utan endast att få det så ordnat,
att beträffande de kommuner, som redan hava beslutat anslag för
sådana skolor, som det här är fråga om, dessa anslag och dessa
skolor må kunna bli så fruktbärande som möjligt och komma så
många, som möjligt till nytta, synes det mig, att man icke har
anledning avslå motionen, utan ber jag få yrka bifall till reservationen.

Herr G-ezelius: Så vitt jag kan se, har ju utskottet i sin
motivering ställt sig fögia välvilligt mot tanken på en utveckling

Nr 84.

Om införande
av skolplikt
beträffande
fortsättning sskolor
och skolor
i huslig
ekonomi.

(Forts.)

70 Lördagen den 21 april.

av, för att särskilt sysselsätta mig med den saken, den kvinnliga
utbildningen i skolköken. Men oavsett, bur man ställer sig till
frågan, huruvida det är praktiskt eller icke att till Kungl. Maj:t
skriva i frågan,‘synes det mig icke tillfredsställande, om den uppfattningen
får göra sig gällande, att första kammaren ansluter sig
till den åskådning på den kvinnliga undervisningen i skolköken,
som man, enligt min uppfattning, icke kan undgå att få av utskottets
utlåtande. Jag tror därför, att man för att säkrast förekomma
detta bör nöja sig med att klippa bort ur utskottets motivering allt
vad som följer efter första stycket, som återfinnes på sidan 8.
Såsom ärendet nu ligger, lärer ett bifall till utskottets kläm hava
all anledning att vinna anslutning, om man för en sådan kläm
nöjer sig med enbart den motivering utskottet anfört i första stycket.
Då har man förekommit den, som jag vågar påstå, missuppfattning
angående första kammarens ställning till undervisningen
i huslig ekonomi, vartill utskottets betänkande ger anledning.

Jag hemställer således, herr greve och talman, om bifall till
utskottets kläm med uteslutande av den delen av motiveringen, som
börjar på sidan 8 första stycket med orden »Motionärens av andra
kammarens utskott» och slutar på sidan 9 med »dylik undervisning».

Herr Alkman: Herr talman! Jag undrar dock, om den
mening den siste ärade talaren ville ha fram, verkligen kan vinnas
genom den åtgärd, som han föreslagit, nämligen att stryka så gott
som hela utskottets motivering. Icke kan det genom en sådan åtgärd
— att säga nej utan motivering — bliva klart, att kammaren
har det intresse för denna praktiska undervisningsfråga, som man
väl ändå vill ådagalägga. Det är ju så, att det svenska högerpartiet
sedan många år haft på sitt program en punkt, varigenom det
särskilt velat visa sitt intresse för praktiska skolreformer. Jag
undrar då, om det icke från kammarens majoritet skulle vara en
åtgärd i ren konsekvens med den programpunkten att utan vidare
bifalla reservationen och därigenom få en utredning till stånd i
denna eminent praktiska skolfråga,

Jag tillåter mig yrka bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att, förutom beträffande motiveringen, till vilken
han ville återkomma efteråt, därest med hänsyn till utgången av
föreliggande fråga anledning därtill förefunnes, hade rörande nu föredragna
utlåtande yrkats:

l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas, och 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till det under 2:o) upptagna yrkandet
vara med övervägande ja besvarad.

Härpå yttrade herr talmannen, att i avseende å motiveringen

Lördagen den 21 april.

71 Nr 3*.

hade herr Gezelius, under förutsättning av bifall till utskottets
hemställan, gjort ett särskilt yrkande, men att, vid den utgång föreliggande
ärende nu fått, frågan om motiveringen torde få anses förfallen.

Härtill svarades ja.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 11, i anledning av andra kammarens beslut
rörande väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna för brödsädesproduktionen
i landet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fastighetsbildning i stad m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion.

Genom en den 19 december 1916 dagtecknad proposition, nr 23,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om fastighetsbildning i stad;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 7:o) och ll:o) i lagen den 26
maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

3) lag om ändrad lydelse av 2, 51, 59 och 83 §§ i stadgan den
9 november 1866 om skiftesverket i riket;

4) lag med bestämmelse att lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring ej skall äga tillämpning
i stad och vissa andra samhällen;

5) lag angående ändrad lydelse av 21, 26, 27, 28 och 29 §§ i
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring; 6)

lag om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring;

7) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande
avgäld från avsöndrad lägenhet;

8) lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april
1907 angående avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet;

9) lag om ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

10) lag angående upphävande för visst fall av bestämmelser i
lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt;

11) lag om ändrad lydelse av 58 § i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom; samt

12) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1907 om
servitut.

Om införande
av skolplikt
beträffande
fortsättningsskolor
oeh skolor
i huslig
ekonomi.
(Forts.)

Nr 34.

72

Lördagen den 21 april.

Ändring i
lagen om
hemmanslclyvning
m. m.

I anledning av denna proposition hade inom andra kammaren
väckts en motion nr 175, av herr Schotte, om viss ändring i lagförslaget
om fastighetsbildning i stad.

Efter överenskommelse mellan stats- och lagutskotten hade Kungl.
Maj:ts berörda framställning ävensom den nämnda motionen hänskjuta
till behandling av sammansatt stats- och lagutskott.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, med tillkännagivande att de i Kungl. Maj:ts
proposition nr 23 innefattade lagförslag icke kunnat i oförändrat
skick av riksdagen antagas, måtte, i anledning av sagda proposition
samt med bifall till den i ämnet väckta motionen, nr 175, i andra kammaren
av herr Schotte, för sin del antaga i tolv särskilda punkter
framlagda förslag till lagar uti ifrågavarande ämnen.

På framställning av herr talmannen beslöts, att lagförslagen skulle
föredragas vart för sig, där så erfordrades, paragrafvis, med ingresser
och rubriker sist, att vid behandlingen av den först föredragna paragrafen
i förslaget till lag om fastighetsbildning i stad diskussionen
finge omfatta betänkandet i dess helhet, att lagtext ej behövde uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begärdes,
att för den händelse lagförslagen eller något av dem komme att i en
eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet lämnades öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling i aveende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunde föranledas,
att i avseende å nummerbeteckning i paragrafer och moment
utskottet skulle äga vidtaga sådana ändringar, som påkallades av
kamrarnas beslut, samt att sedan alla lagförslagen blivit genomgångna,
utskottets hemställan skulle företagas till behandling.

Punkterna 1—4.

De av utskottet förordade lagförslagen godkändes.

Punkten 5.

Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse av 21, 26, 27,
28 och 29 §§ i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring.

21 §.

Denna paragraf hade ''följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Jordområde, som avsöndras för Jordområde, som avsöndras för
alltid, skall av lantmätare eller alltid, skall av lantmätare eller
annan i ägomätning kunnig per- annan i ägomätning kunnig per -

Lördagen den 21 april.

73 Nr 34.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

sou avfattas å karta, upptagande
järnte den avsöndrade jorden sådana
fasta punkter och miitningsuppgifter
att områdets läge varder
fullt bestämt.

Avhandling rörande jordavsöndring
för alltid, vilken handling
skall innehålla noggrann
beskrivning å den avsöndrade
jordens storlek, läge och gränser,
skall jämte kartan över det avsöndrade
området ingivas till
Konungens befallningshavande,
som har att, därest avhandlingen
så väl med hänsyn till avsöndringens
storlek som ock i övriga
avseenden är med denna lag överensstämmande,
meddela fastställelse
å avsöndringen.

Innan ärendet av Konungens
befallningshavande avgöres, må,
där så nödigt finnes, yttrande av
lantmätare inhämtas.

I fråga om avsöndring inom område,
som ej ingår i tomtindelning
i samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, skall
vad i 5 kap. 8 §, 14 § andra,
tredje och fjärde styclcena och
22 § andra stycket av lagen om
fastighetsbildning i stad finnes
föreskrivet äga motsvarande tillämpning;
dock att vad där stadgas
om magistrat skall gälla om
Konungens befallningshavande.

Önskar sökande återfå för fastställelse
av avsöndring ingiven
karta, vartill ej enligt de av
Konungen om redovisning av
lantmäteriförrättningar meddelade
föreskrifter koncept skall
överlämnas i offentlig myndighets
förvar, vare sökanden skyldig
gälda kostnad för kopia av
kartan.

(i utslcottets förslag:)

son vara avfattat å karta, upptagande
jämte den avsöndrade
jorden sådana fasta punkter och
mätningsuppgifter att områdets
läge är fullt bestämt.

Avhandling rörande jordavsöndring
för alltid, vilken handling
skall innehålla noggrann
beskrivning å den avsöndrade
jordens storlek, läge och gränser,
skall jämte kartan över det avsöndrade
området ingivas till
Konungens befallningshavande,
som har att, därest avhandlingen
så väl med hänsyn till avsöndringens
storlek som ock i övriga
avseenden är med denna lag överensstämmande,
meddela fastställelse
å avsöndringen.

Innan ärendet av Koungens
befallningshavande avgöres, må,
där så nödigt finnes, yttrande av
lantmätare inhämtas.

I fråga om avsöndring inom område,
som ej ingår i tomtindelning
i samhälle, där den för städerna
gällande ordning för behyggande
skall iakttagas, skall
vad i 5 kap. 8 §, 14 § andra
stycket och 22 § andra stycket
av lagen om fastighetsbildning i
stad finnes föreskrivet äga motsvarande
tillämpning; dock att
vad där stadgas om magistrat
skall gälla om Konungens befäl
lningehavande.

Önskar sökande återfå för fastställelse
av avsöndring ingiven
karta, vartill ej enligt de av Konungen
om redovisning av lantmäteriförrättningar
meddelade
föreskrifter koncept skall överlämnas
i offentlig myndighets
förvar, vare sökanden skyldig
gälda kostnad för kopia av kartan.

Ändring i
lagen om
hevunanaklyvning
in. in.
(Forts.''

Nr 34. 74

Lördagen den 21 april.

Ändring i
lagen om
hemmansklyvning
m. m.
(Forts.)

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Hult av angivna
skäl hemställt, att riksdagen måtte för sin del antaga under punkt
5 i utskottets utlåtande upptagna 21 § i lag den 27 juni 1896 om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring i följande förändrade
lydelse:

21 §.

Jordområde, som avsöndras för alltid, skall vara avfattat å karta,
upptagande jämte den avsöndrade jorden sådana fasta punkter och
mätningsuppgifter, att områdes läge är fullt bestämt.

Avhandling rörande jordavsöndring för alltid, vilken handling
skall innehålla noggrann beskrivning å den avsöndrade jordens storlek,
läge och gränser, skall jämte kartan över det avsöndrade området,
där sådan särskild karta upprättats, ingivas till Konungens befallningshavande,
som har att, därest avhandlingen så väl med hänsyn
till avsöndringens storlek som ock i övriga avseenden är med denna
lag överensstämmande, meddela fastställelse å avsöndringen.

Innan ärendet av Konungens befallningshavande avgöres, må,
där så nödigt finnes, yttrande av förste lantmätaren i länet inhämtas.

I fråga om avsöndring inom område, som ej ingår i tomtindelning
i samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, skall vad i 5 kap. 8 §, 14 § andra stycket och
22 § andra stycket av lagen om fastighetsbildning i stad finnes föreskrivet
äga motsvarande tillämpning: dock att vad där stadgas om
magistrat skall gälla om Konungens befallningshavande.

önskar sökande återfå för fastställelse av avsöndring ingiven
karta, vartill ej enligt de av Konungen om redovisning av lantmäteriförrättningar
meddelade föreskrifter koncept skall överlämnas i offentlig
myndighets förvar, vare sökanden skyldig gälda kostnad för
kopia av kartan.

Herr Hult: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag icke vågar
hysa någon vidare förhoppning om anslutning till den synpunkt
jag sökt framhålla i min vid betänkandet fogade reservation,
skall jag i alla fall säga några ord vid denna punkt.

Av såväl den kungliga propositionen som utskottsutlåtandet
framgår, att ett genomförande av denna lag om fastighetsbildning
i stad betingar vissa följdändringar i åtskilliga författningar. Så
är förhållandet med den nu föredragna 21 § jordavsöndringslagen.
Men under det man i fråga om övriga lagrum nöjt sig med att
vidtaga endast sådana ändringar, som äro betingade av den nya
lagstiftning, som här föreligger, har man beräffande 21 § jordavsöndringslagen
passat tillfället att söka genomföra även en saklig
ändring beträffande avsöndringsförfarandet på landsbygden, en
ändring, som enligt min mening kan bliva ganska betungande för
dem, som vilja använda sig och måste använda, sig av avsöndringsinstitutet.

Utan att emellertid vilja framställa någon erinran mot denna
ordning för upptagande av ett spörsmål, som kan anses ligga utom

i

Lördagen den 21 april. 75

det lagstiftningsområde, inom vilket det blivit upptaget, kan jag
icke underlåta att saga, att efter min uppfattning skälen bort vara
starkare än de som förebragts i detta fall för en lagändring i denna
ordning, detta i all synnerhet, då riksdagen väl inom något år
lärer ha att motse förslag om revision av hela skifteslagstiftningen,
till vilken, som bekant, avsöndringslagen hör. Inom utskottet
var man också till en början ganska benägen för att skjuta undan
vad som icke hängde samman med det föreliggande lagkomplexet,
mod hänvisning till den väntade skifteslagstiftningen, men man
ändrade sedan mening härutinnan.

_ Vad man nu vill genomföra är bestämmelse därom, att karta
alltid skall bifogas ansökning om avsöndringsfastställelse.

Hittills har det endast fordrats, att avsöndring blivit till storlek,
läge och gränser noga bestämd i köpehandlingen. Praxis har
emellertid så småningom blivit, att karta över lägenheten bifogats
ansökan om avsöndring. Det kan därför betecknas såsom ganska
överflödigt, att nu och i denna ordning lagfästa vad som redan
praktiskt genomförts med de bestämmelser vi ha. Sedan utskottet
emellertid beslutit att realbehandla även denna del av förslaget,
har jag icke heller motsatt mig vad som föreslagits beträffande
karta; jag har endast velat hava bestämmelserna lagda så, att det
eventuella syftet med lagändring skulle ernås, utan att kostnaderna
för avsöndringsförfarandet bliva för betungande. Då riksdagen på
allehanda sätt velat uppmuntra och understödja egnahemsbildandet,
har jag trott det vara en viktig angelägenhet att tillse, att
icke kostnaderna för jordbitens avskiljande från stamfastigheten
onödigtvis drivas i höjden. Så sker emellertid i många fall, om
utskottets förslag, som jag förmodar, nu antages. Detta kan med
så myoket större visshet sägas, om formuleringen av lagtexten ger
anledning till den tolkningen, att lantmätare eller den i ägomätning
kunnige personen måste resa till ort och ställe för avsöndringen
för densammas avfattande å karta, vilket jag från mycket sakkunnigt
håll hört uppgivas vara innebörden. Yad en sådan anordning
kommer att betyda för fattiga lägenhetsbyggare på avlägsna orter,
är lä+t att inse.

Nu går det i''allmänhet så till att, då det är fråga om mätning
av avsöndring med oregelbundna gränser, så tillkallas alltid lantmätare
för uppmätning och kartläggning av området, men då det gäller
område med raka gränser, som kan utpekas på kartan över stamfastigheten,
så plägar någon person i trakten, som förstår att läsa lantmäterikartan
hjälpa parterna med mätningen samt skriva köpehandling.
Denna jämte en teckning över lägenheten insändes så till
lantmätaren, som med ledning av handlingarna och karta upprättar
lägenhetskartan. Den anmärkningen kan härvidlag göras, att detta
icke är någon tillfredsställande anordning för fastighetsbildning.
Nej, det är ju möjligt. Men resultatet blir .iu i allmänhet detsamma,
om lantmätaren reser till platsen. Lägenhetens avfattande på karta
är nämligen ingen sådan laga förrättning, där stamfastighetens rätta
rågång utrönes eller ens lägenheten särskilt avrösas, och därför har

Nr 34.

Ändring i
lagen om
hemmansklyv
ning m. m.
(Forts.)

Kr 34. 76

Lördagen den 21 april.

Ändring i
lagen om
hemmansklyning
m. m.
(Förta.)

kartan ingen annan betydelse, än att, eftersom lägenheten är avsöndrad
på grund av kartan, densamma lägges till grund för den laga
förrättning för utstakning av lägenheten, som kan bliva nödvändigt
företaga i anledning av uppkommen gränstvist.

Som av reservationen framgår har jag tänkt mig saken ordnad
så, att karta, där sådan blivit för ändamålet upprättad, skall bifogas
ansökan om avsöndring, så inrättad med angivande av fasta punkter
och mätningsuppgifter lagen föreskriver. I de fall Konungens
befallningshavande finner sådant nödigt inhämtas yttrande av första
lantmätaren i länet. Det sistnämnda blir nog regel, såsom redan
nu är fallet. Innan avsöndringen fastställes skulle en verkligt sakkunnig
granskning av handlingarna och kartan härigenom komma
till stånd, en granskning, som förste lantmätaren i alla händelser i
viss mån måste gorå före lägenhetens införande i jordregistret för
utrönande av stamfastighetens rätta beteckning.

Till sist tillåter jag mig uttala den förmodan att denna lagändring,
som, enligt min mening, i viss mån måhända är avsedd att tillgodose
även den kårs intressen, det här närmast gäller, kommer att
visa sig bliva även för staten en kostsam åtgärd, ty det är knappast
sannolikt, att den nuvarande lantmätarkåren kan hinna med de många
avsöndringsmätningar, som den ekonomiska utvecklingen med
livlig byggnadsverksamhet samt den fortgående egnahemsbildningen
medför.

På grund av vad jag nu anfört skall jag, herr greve och talman,
med uttalande av mitt fortsatta tvivel om att vinna någon allmän
anslutning till dessa synpunkter, emellertid tillåta mig att yrka bifall
till reservationen.

Herr Dahl: Kär den ärade reservanten i slutet av sitt an förande

uttalade, att den här ifrågavarande omläggningen även skulle
vara avsedd att i viss mån tillgodose en viss kårs intressen, sä ber
jag att bestämt få tillbakavisa denna insinuation. Jag kan, åtminstone
i den mån jag. deltagit i detta arbete, påstå, att den snärt han
ville giva l.antmäterikåren alldeles saknar grund. En sådan avsikt
kan näppeligen finnas i detta lagstiftningsarbete.

Den anmärkning reservanten framställt går ut på det onödiga
fördyrande av avsöndringsförfarandet, som skulle vållas genom föreskriften
om företeende av karta, så beskaffad som här stadgas. Denna
fördyring hänför han till två grunder, dels den kvalifikationsbestämmelse
som stadgats för dem som skola upprätta kartan och dels
den uppfattningen, att kartans upprättande skulle nödvändiggöra besök
på stället.

Yad beträffar kvalifikationsbestäimmelserna ber jag få erinra
om, att i det förevarande förslaget saknas bestämmelse om en sådan
legal definition a beteckningen institution av »i ägomätning kunnig»
som t.idisrare fanns. Det torde således ej finnas nå vo t hinder
för att exempelvis reservanten skulle av Konungens befallningshavande
befinnas kunnig i ägomätning och få lov att upprätta dessa
kartor.

Lördagen den 21 april. 77

Vad beträffar inställelsen på stället, så, om vi acceptera det
exempel reservanten givit, i det han utpekar ett förekommande fall
då en avsöndring utlägges i en vinkel av stamhemmanet, så att''yttergränserna
äro givna och vidare längdriktningen av övriga
gränser, tror jag icke, att besök på stället är nödigt; och i rätt mänga
fall kan således ett ganska billigt åstadkommande av kartan ernås.
Jag har således anledning tro, att reservanten överdrivit sina farhågor.

Till sist ber jag få erinra om, att man, även om man följer reservantens
uppfattning i sak, näppeligen skulle kunna acceptera den
formulering av lagtexten, som han givit. Åt första stycket i 21 § har
han givit den formuleringen, att jordområde som avsöndras skall
vara avfattat å karta, och i andra stycket giver han en föreskrift,
som hänför sig till det fall att karta upprättats, vilket tydligen också
förutsätter att karta icke kan hava blivit upprättad. Såvitt jag
förstår finnes det således en motsättning mellan avfattningen av
första och andra stycket.

Då jag, herr talman, icke tror, att några av reservantens farhågor
i realiteten komma att besannas, her jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Alexanderson: Herr talman! För min del har jag
icke kunnat undgå att taga ett starkt intryck av de skäl reservanten
framburit för sin mening i denna punkt. Denna mening kan sägas
gå ut på att han, likaväl som utskottet, livligt hehjärtat nödvändigheten
av att skapa tillräcklig säkerhet för kännedomen om vad som
är avsöndrat men att han å andra sidan icke vill tynga detta avsöndringsförfarande
med större kostnader än som verkligen kräves. Jag
kan icke undgå att känna, att misstänka att utskottets ståndpunkt
har något sammanhang med, att utskottet egentligen haft att syssla
med sådana saker som bestämmande av tomters gränser i stad o, s. v.
Klart är att man där vid ägomätning lägger strängare krav än som
egentligen är rimligt för alla fall, då ute på landsbygden en liten
lägenhet för bostadsändamål eller sådant avstyckas från stamhemmanet.
Även enligt reservanten är det ju icke bara så, att lägenheten
skall vara bestämd till läge och gränser, utan också andra åtgärder
skola vidtagas för att man i varje fall skall kunna fullt försäkra
sig om att kunna vinna klarhet om, vad som är avsöndrat. Men att
det skulle vara nödvändigt under varje förhållande att »lantmätare
eller annan i ägomätning kunnig person» avfattar kartor över sådana
lägenheter även t. ex. i sådana fall, där man söndrat av från stamhemmanet
ett helt ägoskifte, vars gränser som skifte äro inlagda på
stamhemmanets karta ooh till vilken man kan hänvisa, när man vill
angiva vad som är avsöndrat, det kan jag icke finna vara nödvändigt.
Det förefaller mig, som om man i enklare fall borde frånträda kravet
på, att det skall vara en i lantmäteriyrket utbildad person som skall
företaga avfattningen av kartan.

Reservanten syftar främst till två särskilda lättnader, nämligen
dels att lätta på kompetensvillkoren för dem, som i vissa fall få göra

Nr 34.

Ändring i
lagen ont
hemmanskly isning
m. tn
(Forts.)

Nr 84. 78

Lördagen den 21 april.

Ändring i
lagen om
hemmans kl yrning
in. m.
(Forte.)

upp [kartan, d©ls pa att det icke alltid skall beiböva uppgöras särskild
. karta för avsöndringen, utan att man må äga hänföra sig till den
karta som existerar öve.r stamhemmanet, ifall å denna redan äro inlagda
ägogränserna för det område, som avstyckats.

Herr Dahl gjorde gällande i sin replik nyss, att den avfattning
reservanten givit sin lagtext i varje fall icke gärna kunde anses tillfredsställande.
Det skulle ligga en motsägelse däri, att i första stycket
fordras att jordområdet skall vara avfattat på karta medan enligt
andra stycket förutsättes att det icke nödvändigt behöver vara någon
särskild karta. Jag kan icke se, att det här föreligger någon motsägelse.
Jordområdet kan naturligtvis vara avfattat på stamhemmanets
karta, och det är dit reservanten visat sig syfta med den formulering
han givit andra stycket av 21 §.

Skulle kammaren eventuellt vilja följa reservanten i hans tankegång
i denna punkt, kommer väl ärendet att gå tillbaka till utskottet,
och utskottet blir därvid i tillfälle att företaga en sammanjämkning,
varvid utskottet bleve i tillfälle att närmare pröva reservationens
lagtext.. Dock tror jag mig icke behöva inskränka mig till att yrka
återremiss; jag tror att man mycket lugnt kan acceptera den avformning
paragrafen erhållit i reservantens förslag, ifall man godkänner
hans tankegång.

Herr talman, jag ber att få instämma i yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr Dahl: Endast några ord. Det fall, som reservanten vidrör
och som särskilt av herr Alexanderson understrukits, att en avsöndring
antages vara till sina gränser helt bestämd å stamhemmanets
karta, alltså utgöres av en viss ägofigur, är nog ganska sällsynt
förekommande, men jag vill dock icke neka till, att det under stundom
kan förekomma. Men för sådana fall är det ofantligt liten möda att
gorå upp en kopia av ägokartan och därigenom få en sådan karta
tillgänglig för avsöndringsakten. Jag kan ej finna annat än, att det
skulle befordra ordning och reda att för varje sådan akt ha en karta
över området. Yad kostnaden för kopiering av kartan beträffar tror
jag sannerligen icke, att den i detta sällsynta fall skulle bliva nämnvärd.

Då jag således icke kan finna mig övertygad av vad herr Alexanderson
anfört ber jag att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på förevarande paragraf yrkats, dels att utskottets
förslag till ändrad lydelse av densamma skulle godkännas,
dels ock att paragrafen skulle godkännas med den lydelse, som angivits
i herr Hults vid utlåtandet fogade reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hult begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

72 Nr U.

Lördagen den 21 upri .

Den, som godkänner det av första sammansatta stats- och lagutskottet
i utlåtande nr 1 avgivna förslaget till ändrad lydelse av 21 § ^matuUyvi
lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, m. m.
röstar (Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som angivits
i herr Hults vid utlåtandet fogade reservation.

Tid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 49.

Övriga delar av utskottets förevarande lagförslag.

Godkändes.

Punkterna 6—12.

De av utskottet förordade lagförslagen godkände®.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 21, i
ledning av väckt motion om upphävande av tullen å krita.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 29, hade herr
Bengtsson i Göteborg hemställt, att riksdagen måtte besluta, att tullen
å krita, malen, slammad eller fälld, kärlens vikt inberäknad,
måtte upphävas.

Utskottet hade i föreliggande betänkande på anförda grunder
hemställt, att herr Bengtssons i Göteborg förevarande motion, II: 29,
om upphävande av tullen å krita, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Månsson, E. J. Söderberg
och Uddenberg, vilka yrkat bifall till motionen.

Herr Söderberg: Herr talman! Jag vet mer än väl, att just
denna punkt i tulltaxan icke är den allra lämligaste utgångspunkten
för någon större tullpolitisk betraktelse, ehuru den kanske likaväl
som någon annan skulle kunna göra ansnråk därpå. Inom utskottet
har man ansett den vara ganska obetydlig, och just därför har utskottet
med dess större jämnmod avstyrkt motionen. Man kunde na -

an -

Ifrågasatt
upphävande av
tullen å

Nr 34. 30

Lördagen den 21 april.

ifrågasatt turligtvis också resonera på det sätt, att man, då tullsatsen ifråga
apphavande av anses vara av en särskild underordnad vikt, likaväl kunde gå med
krita. på dess upphävande, när den i realiteten spelar en så liten roll.

(Forts.) Ja-g för min del har anslutit mig till den vid utskottets betän kande

fogade reservationen, vari va föreslå bifall till motionen
i fråga om upphävande av tullsatsen. Jag har gjort
detta av flera skäl, kan jag säga. Det förnämsta skälet har
varit det, att jag, med den uppfattning jag har, icke kan gilla
det resonemang, som i själva verket synes vara bärande i bevillningsutskottet,
när tullfrågor som beröra industriella företag äro
på tapeten. Detta resonemang lyder så, att man både under vanliga
och särskilt under nuvarande förhållanden icke skall röra vid
den gällande tulltaxan. Nu har emellertid utskottet ändå delat sina
gracer och i efterföljande betänkande tillstyrkt upphävande av
vissa tullsatser, och utskottet har sålunda, så vitt jag kan finna, icke
fullt varit den maxim trogen som det annars så starkt framhåller.
Det är ju icke bestritt ens av någon, efter vad jag funnit, inom
utskottet, att motionärens uppgifter äro riktiga, att industrien
är så pass starkt tullskyddad att den kan till utlandet försälja sina
produkter till pris vida understigande det, som betingas inom landet.
Och detta borgar ju, efter vad jag kan finna, för, att priset hållits
alldeles för högt inom landet, och det får den konsumerande allmänheten
betala, det må nu röra sig om denna artikel, som kanske icke
spelar någon avgörande roll eller om andra varor. Och härmed kommer
jag in på spörsmålet, i vilken mån det kan anses vara ett riktigt
system att vissa industriella företag bäras upp av höga skyddstullar.

Yad särskilt denna industri beträffar har det upplysts om, att
det i göteborgstrakten vill jag minnas startats ett företag, vilket företag
skall importera råvaran från Danmark och sedan förädla den.
Man skall således kosta transport på den från Danmark längs hela
västkusten till Göteborg, där den skall förädlas och sedan försäljas
i förädlat tillstånd. Hela denna fabrik lärer vara byggd på tullens
förefintlighet. Jag kan för min del icke finna, att det är rim och
reson i detta. Man kommer sedan och säger: rör icke vid tullsatsen.
De som insatt kapital i företaget komma att säga: rör icke vid det,
ty då kommer kapitalet i fara och även de arbetare, som äro anställda
i företaget, komma i ett bekymmersamt läge, därför att det icke
blir arbetsmöjligheter just inom denna bransch. Jag vågar säga,
att, om man kan konstatera, att det är brist på arbetskrafter på lantbrukets
område, det väl icke skulle vara hela världen — jag vill
gärna hoppas, att icke mitt yttrande i detta fall skall bliva missförstått
på något håll — om en del arbetare inom industrien och särskilt
sådana, som vi här hava före, de som kanske bäst lämpa sig för
jordbruksarbete, genom tullens borttagande skulle försättas i det läge
att behöva återvända till jorden och dess bearbetande. Detta vore
naturligtvis lika nationalekonomiskt förnuftigt som att bereda arbetare
sysselsättning i en industri, som endast kan hållas unpe genom
höga tullar, och således andra människor, som köpa och använda

Lördagen den *1 april.

81 Nr »4.

varan, få underhålla dessa arbetare. Detta påminner mig om en //rågata"
historia av Mark Twain, som talade om, att invånarna på Söderhavsöarna
skulle hjälpa till att förbättra sin dåliga ekonomi genom att
taga emot varandras tvätt. På sådant sätt kan det skapas en massa (Forte.)
arbetstillfällen i Sverige, men man gör det genom att man själv får
betala högre pris på varor, som komma oss tillhanda under inverkan
av ett högt tullskydd. Det ekonomiska tillståndet i landet i sin helhet
blir ju inte förbättrat därigenom. Detta synes denna artikel göra,
och jag kan icke anse, att det skulle vara någon olycka, om genom tullens
borttagande industrin skulle komma i det eventuella läge, att den
även finge med konkurrensen från utlandet att göra.

Det är på grund av dessa skäl herr talman, sam jag anslutit mig
till reservationen, ehuruväl jag vet, att saken för närvarande ligger
så, att ett bifall till motionen icke kan komma ifråga i denna kammare
och kanhända icke heller i andra kammaren. Jag har emellertid
velat framställa de synpunkter jag haft för ett bifall till motionen,
och jag kan på förhand säga, att jag icke kommer att begära
votering.

Herr Antonsson: Herr talman, mina herrar! På de skäl,
som äro anförda av utskottet och vilka jag för min del anser fullt
övertygande, ber jag att få yrka bifall till utskottsbetänkande!

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt förekomna''
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nu föredragna betänkande hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkanden: nr

22, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
bananer,

nr 23, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
galoscher, och

nr 24, i anledning av väckta motioner om upphävande av tullsatserna
å papper;

bifölls vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts ut- Om beredande
låtande nr 15, i fråga om skrivelse till Kung! Maj :t angående be-av *°crW«/w
redande av kostnadsfri skolmateriel åt barn i folk- och småskolor. ,ttbimT/olk Med

anledning av en inom andra kammaren av herrar Venner-och »måskoior.
ström och Hage väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 327, hade nämnda kammare på hemställan av sagda utskott
Första kammarens protokoll 1917. Nr 34. 6

Nr 34. 82

Lördagen den 21 april.

Om beredande
av kostnadsfri
skolmateriel
åt barn i folkoch
småskolor,
(Forts.)

för sin del besluta,, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte utreda, på vilket sätt och efter vilka
grunder en samverkan mellan stat och kommun skulle kunna åstadkommas
för övertagande helt eller delvis av föräldrarna nu åliggande
skyldighet att för sina barn i folk- och småskolan bekosta erforderlig
skolmateriel.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott, vilket i nu föredragna utlåtande
av angivna orsaker hemställt, att första kammaren måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservation hade avgivits av herrar Hammarskjöld, Borell och
Magnusson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att första kammaren
icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade, beslut.

Herr Hammarskjöld: Herr greve och talman, mina herrar!
Ja, i denna fråga äro rollerna ombytta. Här står jag bland
reservanterna jämte utskottets vice ordförande och ytterligare eu
ledamot av utskottet.

Det är ju så, att eu kommun är skyldig att i mån av behov
sörja för, att fattiga skolbarn inom kommunen få nödiga böcker och
skolmaterial och kommunen är oförhindrad att bevilja fria böcker och
fri skolmaterial åt alla barn, fattiga och rika. Det är nu kommunens
ensak, och det rör inte oss. Men jag tycker, att det är något avita,
att kommunen skall betala även för de förmögnas barn. Men här
begäres ju, att staten skall vara med om att hjälpa till att för alla
folk- och småskolbarn i landet bekosta fria böcker och fri skolmaterial.
Detta synes mig vara att driva statssocialismen litet för långt
eller rättare mycket för långt. Det förefaller mig motbjudande, att
staten skall betala för, jag vågar säga, hundra tusentals barn, vilkas
föräldrar inte alls behöva få denna skänk av staten.

Jag skall nu emellertid bara hålla mig till kostnadsfrågan och
tala om för kammaren vad det skulle betyda, om vi gå in på denna
motion. Enligt senaste statistiken av år 1914, som är den sista vi
hava för skolorna, finnas 787,000 barn i folk- och småskolor. Vi
kunna för lätthetens skull räkna med jämnt tal, 780,000. Inom utskottet
har blivit upplyst om, och ingen har därvid bestritt det, att
kostnaden för böcker och annan skolmaterial åt ett folkskolbarn under
de sex åren, som barnet går i små- och folkskolan, kan beräknas
till 21 kronor, och detta ansågs inte högt tilltaget. Således är det
något, som inte gärna kan bestridas, då jag säger, att den årliga kostnaden
för varje folkskol- och småskolbarn i riket är 3 kronor och
50 öre, nämligen 21 dividera! med 6. Om vi nu beräkna, vad 780,000
barn efter 3 kronor 50 öre för varje barn kosta så blir det 2,730,000
kronor. Nu vilja motionärerna och andra kammaren, att staten skall
deltaga i dessa kostnader och att man skall skriva till Kungl. Maj:t
och begära en utredning om, på vilket sätt och efter vilka grunder
en samverkan mellan stat och kommun må kunna åstadkommas för
''beredande av kostnadsfri skolmaterial åt barn i folk- och småskolor.

Lord (igen den 21 april.

»3 Nr

Motionärerna själva framkasta försöksvis den beräkningsgrunden, att 0m beredande
staten skall betala 2/s och kommunen Va- Utgå vi från denna beräk- , ko,ina,i*fr''1
ningsgrund, skulle staten årligen få betala 1,820,000 kronor för skol- /t barn T folkmaterial
åt barnen och detta väl till märkandes inte endast för de och imåskolor.
fattiga hemmens barn utan för de många tusen, jag kan gärna säga (Forte.)
hundra tusentals barn, som komma från förmögna eller välbärgade
hem. Nu kan invändas: det är inte sagt att staten behöver bidraga
med 2/3, det kan bli mindre. Låt oss kasta om och säga, att staten
skall betala Va och kommunerna 2/s. Då äro vi i alla fall uppe i en
summa för staten av 910,000 kronor, och då kunna vi gärna säga
den fulla miljonen. Är detta väl använda pengar Jag vågar säga
nej. Det är icke väl använda pängar. Då vore det mycket bättre
att taga en liten del av dessa pängar och använda dem för det ändamål,
»om vi redan i dag besluta att skriva till Kungl. Maj:t om,
nämligen för skollovskolonier och barnbespisning. Detta är väl använda
pängar, men i förevarande fall vore det illa använda pängar.

Jag ber alltså, herr greve och talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Jag kan aldrig tro. att den ärade
utskottsordföranden menade vad han sade, då han påstod, att det
var honom motbjudande, att staten skulle betala skolmaterial för
de rikes barn. Åtminstone har jag aldrig varit i tillfälle att se
varken den ärade utskottsordföranden eller någon annan på något
sätt försökt få bort det »motbjudande» systemet, att i våra högre
skolor, där de rikes barn i allmänhet gå, kostnaderna för skolmaterial
inte tagas ut från de rika föräldrarna. Den skolmaterial,
som består i skolböcker, är bara en liten del av den material, som
användes i skolorna. Vad sedan beträffar orättvisan, ber jag att
fä fästa uppmärksamheten på att bär gäller det 94 % av de skolpliktiga
barnen. Det gäller att staten och kommunerna, det vill
såga de skattedragande i staten och kommunerna, skulle betala
skolmaterial för 94 % av de skolpliktiga. Vem betalar dem nu?
Jo, samma personer med undantag av de sex procents föräldrar,
vilka äro så pass förmögna, att de kunna låta sina barn bli delaktiga
av den bättre undervisning, som staten kostnadsfritt tillhandahåller
dem. Det är dessa sex procent, på vilka staten slösar
välgärningar i form av bättre och friare undervisning. Så står
saken. Det är sålunda på det sättet, att det här är fråga om allenast
en utjämning, varigenom inte någon välgärning bevisas de 94
%, vars barn gå i folkskolorna. Ty den lättnad detta förslags genomförande
skulle medföra uppväges många, många gånger av de inbesparingar,
som de rika föräldrarna göra på grund av den kostnadsfria
undervisningen i de högre skolorna. Skulle det då vara så
orättfärdigt, att dessa sex procents föräldrar också finge deltaga
i kostnaderna för skolmaterial.

Det är inte många dagar sedan denna kammare betraktade det
som fullkomligt rättvist, att de mest begåvade av det fattiga folkets

Sr 34. 84

Lördagen den 21 april.

Om beredandefoavn, som nu endast få gå i folkskolorna, skulle hindras pa grund
av kostnadsfri ekonomiska nödläge att begagna denna billiga undervis åt

barn^foik-ning, som de rikare klassernas barn få begagna sig av.^ Det är,
och småskolor, såvitt lag kan se, fullkomligt upprörande, att man från rättvi(Forta.
) sans synpunkt nu vill förmena folkskolans barn att fa denna fria
skolmaterial, som även skulle omfatta fria skolböcker.

Det finns ju några andra, som bli lidande, utom de sex procentens
föräldrar lag nyss talade om. Så är fallet med ogifta personer
och barnlösa familier. Ligger det i statens intresse att befria
ogifta personer och de barnlösa familj erna från att deltaga i
skolutgifterna i samma utsträckning som barnrika familier? Jag
bar alltid annars i denna kammare bort, att det visst inte vore till
skada från statsnyttans synpunkt med barnrika familier häri i
landet. Däremot går man från ma.ioritetspartiets sida utan vidare
ut ifrån, att barnrika familier skola särskilt betungas för barnens
undervisning i folkskolan.

Den ärade utskottsordlföranden sade vidare, att de rikas barn
kunna s.iälva få betala, men de fattigas barn kunna bliva h.iälpta.
Precis som om det inte funnes andra kategorier än de, som ordföranden
kallade rika och fattiga! Nu finns det mindre bemedlade,
som hava en stor barnaskara. Ligger det i statens intresse att ytterligare
betunga dem i dyrtid och nödtid utom med brödbekymmer
även med dessa utgifter för skolmaterial?

Det har påvisats, att det finns kommuner, som betala all skolmaterial
helt och hållet. Ja, det finns det, och det är det påtagligaste
beviset för att utskottets motståndare ha orätt i sina påståenden,
att den skolmaterial, som fritt t i 11 h and ah ål 1 es, vårdslösas
mera än den material, föräldrarna köpa. Dessa kommuner hava
nämligen infört den bestämmelsen, att varje barn i skolan erhåller
en lärobok. Förstöres den, få föräldrarna skaffa en ny och det
är naturligt, att staten kommer att uppställa liknande villkor.

Vidare har man sagt, att om i en familj med en hel kull barn
vart och ett skall ha sin lärobok, blir det dyrare än det nu är. Men då
vill jag fästa uppmärksamheten på, att såsom det nu är, skall var
och en ha sin lärobok, därför att förlagen förtjäna på de olika upplagorna.
Syskonen måste ha en lärobok var, därför att upplagorna
skifta så betydligt. Kanske att en besparing uppstode, om staten
håller reda på de olika skolboksupplagorna.

Då det således här icke gäller någon ny och okänd princip i
iandet och då detta förslag icke på något sätt gör det hela dyrare
utan blott innebär en ringa utjämning av pålagorna till förmån för
de sämst ställda här i landet, för de 94 procentens föräldrar, och då
det inte kan bliva tal om något slöseri och några nya utgifter utan
blott om en annan och jämnare fördelning av dessa, kan jag inte
förstå, att denna kammare särskilt i dessa tider, nödtider, dyrtider
— då kammaren likväl vill tvinga barnen att gå i skolan — kan
taga på sitt ansvar att vägra bifall till denna av andra kammaren
bifallna motion. Ja, fast jag icke kan förstå det, förstår jag nog,
att det kan gå för sig ändå. Men på grund av de starka sakskäl

Lördagen den 21 april.

85 Nr I».

som här föreligga och som man inte na något sätt kan undkomma
ber jag ändå, herr talman, att tå yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Alkman: Jag ber om ursäkt för att lag ännu en gång
upptager tiden, men jag skall ''blott säga ett par ord.

Då utskottets ordförande framhöll de stora kostnader, som ett
bifall till motionen skulle medföra, förbisåg han helt och hållet
vad som står i andra kammarutskottets betänkande, till vilket första
kammarens utskott också yrkat bifall. Det står där, att utskottet
hemställer »att andra kammaren för sin del måtte besluta,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte utreda, på vilket sätt och efter vilka grunder
en samverkan mellan stat och kommun må kunna åstadkommas för
övertagande helt eller delvis av föräldrarna nu åliggande skyldighet
att för sina barn i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel».
Det har väl icke kunnat undgå utskottet och bör icke
kunna undgå kammaren, att man väl kan tänka sig ett sådant resultat
av denna utredning, att man finner, att de förmögna, de
verkligt förmögna föräldrarna icke skola kunna komma i åtnjutande
av den förmån, det här gäller. Såsom det nu är, få visserligen
de allra fattigaste, de som åtnjuta fattigunderstöd, skolmateriel gratis.
Men det finns en mängd föräldrar, som äro i synnerligen
klena ekonomiska omständigheter utan att ändå höra till de allra
fattigaste, och nog vore det väl synnerligen välgörande för dem,
om även de bereddes möjlighet att erhålla denna förmån. Såsom
det nu är, är det faktiskt på det sättet, att skyldigheten för föräldrarna
att själva bekosta demna skolmateriel blir en beskattning
på föräldrarna, en beskattning, som utgår i en synnerligen dålig
form, därigenom att denna beskattning hårdast träffar de barnrika
familjerna, även om de äro i svaga ekonomiska omständigheter.

Jag kan aldrig tro, att kammaren skall vara med om att genom
att säga nej till denna begäran faktiskt säga, att kammaren
finner denna beskattning — det är ju endast fråga om den undervisning
som är obligatorisk och det blir ju då i realiteten en beskattning
— vara rätt och bra och i sin ordning.

På grund av vad jag nu sagt, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Om beredande
av kostnadsfri
skolmateriel
åt barn i folkoch
småskolor.

(Korta.)

Nr 34. 86

Lördagen den 21 april.

Om beredande
av kostnadsfri
skolmateriel
åt barn i folkoeh
småskolor.

(Forte.)

Den, som antager det förslag, som innefattas i den vid första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 15 fogade reservation,
röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 42.

Vid ånyo skedd föredragning av första sammansatta stats- och
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten
37 under andra huvudtiteln gjorda framställning om anslag till
bestridande av kostnader för första uppläggandet av fastighetsregister
för städer och vissa därmed jämförliga samhällen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ordet lämnades nu på begäran till herr vice talmannen,
som yttrade: Jag ber få hemställa, att på föredragningslistan vid
det plenum, som kommer att hållas nästkommande måndag, först
bland två gånger bordlagda ärenden måtte uppföras lagutskottets utlåtande
nr 27 och därefter samma utskotts utlåtande nr 28.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Herr Bruce väckte en motion, nr 127, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen
vid kommunala mellanskolor.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Herr Cavalli avgav en motion, nr 128, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av löneförhållanden m. m.
vid statsdepartementen.

Denna motion hänvisades till andra särskilda utskottet.

Lördagen den iil april.

87 Nr 34.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Ma,j:ts
nedannämnda nådiga propositioner:

nr 219, angående disponerande av 1916 års avkastning av statens
hästavelsfond m. m.;

nr 220, angående utbetalande i förskott av viss del av statsbidrag
till kostnader för laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando
socknar av Norrbottens län;

nr 242, angående ströängars utbytande mot annan mark; samt
nr 243, angående åtgärder för befordrande av potatisodlingen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj :ts nådiga
propositioner:

nr 228, med förslag till lag om försäkringsrådet; och
nr 254, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot oskälig
hyresstegring m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande kungl. propositioner; nr

229, angående förvärvande för svenska statens räkning av
den Falu—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen
Mora Noret—Orsa m. m.;

nr 231, angående ombyggnadsarbeten å länsresidenset i Malmö
m. m.;

nr 232, angående anvisande av medel för höjande av medelinköpspriset
för remonter under år 1917;

nr 234, angående utförande av reparationsarbeten å strandskoningen
utmed Ångermanälvens strand vid Norrlands trängkårs
kasernetablissemang i Sollefteå;

nr 235, angående förordning om avlöning åt värnpliktiga, som
fullgöra krigstjänstgöring vid vissa industriella eller andra anläggningar
eller fartyg;

nr 246, angående förstärkning av arbetskrafterna hos kammarrätten; nr

255, angående förstärkning av kontrollstyrelsens arbetskrafter;
samt

nr 256, angående anslag till läkarundersökning av sjöfolk.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl.
Maj:ts nådiga proposition nr 248, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 4, 5, 6 och 15 regeringsformen, §§ 6, 10, 20, 32, 33, 38 och
43 riksdagsordningen samt § 1 4:o tryckfrihetsförordningen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 249, med förslag till lag om visst undantag från

Sr SI. 88 Lördagen den 21 april.

tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 60. i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för tillgodoseende av härens behov av tekniska hjälpmedel;

nr 61, i anledning av väckt motion om anslag till Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av ett antal exemplar av vissa delar av ortnamnskommitténs arbete
över ortnamn i Ålvsborgs län;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder
för kvinnas utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt
folkskoleseminarium; samt

nr 64, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om begränsning av landshövdingarnas boställsvåningar
m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 44, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om åbokommitténs uppgifter.

Justerades tjugufem protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 5,37 e. m.

In fidem

A. v. K rusenst jerna.

Mantagen deu 23 april.

89 Nr 34.

Måndagen den 23 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar
leddes av herr vice talmannen.

Herr statsrådet Falk avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner
:

nr 237, angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att försälja
tomter och områden från de under styrelsens förvaltning ställda
fastigheter m. m.;

nr 241, angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid folkhögskolor; nr

251, angående ökat statsbidrag till lantbruksskolor;

nr 252, angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor; nr

253, angående avlöningsstat för statens uppfostringsanstalt
å Bona m. m.;

nr 257, med förslag till lag angående beräknande av röstvärdet
enligt kommunalförfattningarna för skattskyldig, vars beskattningsbara
inkomst blivit vid bevillningstaxeringen år 1917 av viss anledning
nedsatt;

nr 260, angående till anläggning av statsstuteri å Ottenby beviljat
anslag; samt

nr 261, angående ändringar i villkoren för lån från lånefonden
för inköp av ädla avelsston m. m.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande nr 28,
i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å cement.

Föredrogos följande från andra kammaren ankomna protokollsutdrag: nr

420, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning av herr Bärgs
i Katrineholm m. fl. motion, nr 324, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande åt boställsinnehavare vid statens järnvägar av
tillgång till tvättstuga;

Xr 34. 90

Måndagen den 23 april.

nr 422, med delgivning av andra kammarens beslut över dess
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i anledning av herrar Julins
och Hanssons i Gärda motion, nr 305, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning rörande och åtgärder mot användande av papp
eller »konstläder» vid tillverkning av skodon; samt

nr 423, med delgivning av andra kammarens beslut över dess
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning av herr Thorssons
motion, nr 46, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående användandet
av så kallade förtymgningsmedel vid beredning av läder.

Första kammaren beslöt hänvisa ifrågavarande ärenden till sitt
andra tillfälliga utskott.

Företogs val av åtta suppleanter i riksdagens andra särskilda
utskott. Därvid avlämnades 105 valsedlar, som godkändes och efter
partibeteckning ordnades i tre särskilda grupper så, att en grupp
bildades av 58 valsedlar med överskrift »nationella partiet», en andra
grupp av 31 valsedlar med överskrift »liberala samlingspartiet» och
en tredje grupp av 16 valsedlar med överskrift »socialdemokratiska
gruppen».

Härefter bestämdes till den utsträckning, som för utseende av
nämnda antal suppleanter var nödigt, för vardera gruppen ordningen
mellan namnen å gruppens valsedlar, och blevo därvid med iakttagande
av härför stadgade grunder namnen uppförda så, som hår nedan
sägs.

För »nationella partiet» uppfördes såsom

nr 1 herr Åkesson, Nils,

» 2 > Tisell,

» 3 > Fant,

» 4 » Flensburg,

> 5 » Hulting,

vilka fem namn i denna följd upptagits å gruppens alla valsedlar.
För »liberala samlingspartiet» uppfördes såsom

nr 1 herr Roman, ,

» 2 » Rosén,

vilka två namn i denna följd förekommo å gruppens alla valsedlar.
För »socialdemokratiska gruppen» uppfördes
herr Dalberg,

vilket enda namn förekom å gruppens alla valsedlar.

Härefter vidtogs enligt givna bestämmelser fördelningen av
platserna mellan de olika valsedelgrupperna, och befunnos därvid
nedannämnda personer hava blivit till suppleanter i utskottet valda
i följande ordning:

Måndagen den 23 april.

91 Pir *4.

herr Åkesson, Nils, från

» Roman

» Tisell

» Fant »

» Dalberg »

» Rosén »

» Flensburg »

» Kulting

nationella partiet»,
liberala samlingspartiet),
nationella partiet»,

»socialdemokratiska gruppen»,
»liberala samlingspartiet»,
»nationella partiet»,

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets utlåtanden nr 60-—07.

Föredrogos och lades till handlingarna statsutskottets memorial: nr

68, i anledning av väckt motion om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 114, angående anvisande av medel till vissa byggnadsföretag
vid armén; och

nr 69, i anledning av väckt motion om avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 119, angående anläggning av ett stickspår från Åkers
styckebruks järnvägsstation till Åkers krutbruk.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets utlåtande nr 29 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
37. 38 och 44.

Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förfogande
över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
dels Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning under
viss tid av lagstiftningen om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, dels ock tre med
föranledande av förstnämnda proposition väckta motioner.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande avfattat sin hemställan
under tre med A), B) och C) betecknade punkter, av vilka punkten
A) innehöll förslag till lag om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

På framställning av herr vice talmannen beslöts, att utlåtandet
skulle företagas till avgörande punktvis samt det i punkten A) intagna
lagförslaget, där så erfordrades, paragrafvis med prömulgationsstadganden,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan
skulle föredragas, att vid behandling av 1 § i detta lagförslag
överläggningen finge omfatta förslaget i dess helhet, samt att lagtext
icke skulle behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begärdes.

Nr 34. 92

Måndagen den 23 april.

Vid sedermera i enlighet härmed skedd föredragning av utlåtandet
hifölls vad utskottet däri hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av lagutskottets utlåtande nr
28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt'' tillämpning av lagen den 30 maj 1916 om fastställande
av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m„ bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

På hemställan av herr vice talmannen medgav kammaren, att
med handläggningen av återstående ärenden på föredragningslistan
finge anstå till kammarens nästa sammanträde.

Anmäldes lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 96, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden, dels Kung], Maj:ts proposition angående
tillämpning under viss tid av lagstiftningen om förfogande
över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
dels ock tre med föranledande av förstnämnda proposition
väckta motioner; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 30 maj 1916 om fastställande
av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.

Skrivelseförslagen godkändes, det förra under förutsättning att
vad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 27 och det senare under
förutsättning att vad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 28
bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris
å brödsäd m. m., i vad den avser korn, jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rörelsekapital
vid statens verksamhet för anskaffande och tillhandahållande
av livsförnödenheter.

93 Nr 34.

Mä[»Ingen den 23 april.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande
Kungl. propositioner:

.... n.r 2f7’ angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att försälja
tomter och områden från de under styrelsens förvaltning ställda
iastigheter m. m.;

nr angående ökat statsbidrag till lantbruksskolor;

nr 252, angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor; .

.. ar 2^0’ angående till anläggning av statsstuteri å Ottenbv beviljat
anslag m. m.; och

.n,r.261’ angående ändringar i villkoren för lån från lånefonden
tor inköp av ädla avelsston m. m.

Föredrogos och hänvisades till
dannämnda nådiga propositioner:

statsutskottet Kungl. Maj:ts ne -

högskolor^1öchIlgående tillfäIlig lön6förbättring åt lärare vid folkBona^m’
angående avlöningsstat för statens uppfostringsanstalt å

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl.
Maj:ts nadiga proposition nr 257, med förslag till lag angående beraknande
av röstvärdet enligt kommunalförfattningama för skatt Seng|

V1aqi7beskattninf jara inkomst bbvit vid bevillningstaxenngen
ar 1917 av viss anledning nedsatt.

Justerades elva protokollsutdrag för denna dag.

Herr Kvarnzelius avlämnade följande av honom m. fl undertecknade
motioner:

, ,ar 12,?’ om åtgärder för åvägabringande av ett närmare samÄe„?eetér“sSrme
* Tik%are »triieapolitiaka an nine"

130’ om ä,hln"« »''■ §§ 9. 16. 19. 21 och 24 riksdagsortDessa
motioner blevo på begäran bordlagda.

et!,ll^err++Ifani,nlie41i?ier erhö11 pä be^äran °rdet och yttrade: Jag
tete ut få tan t fa kammare/ måtte besluta, att lagutskott

med f i 29‘ 1 a1nledning av dels Kungl Maj :ts proposition

med förslag till lag om barn utom äktenskap m. m„ dels ock i äm -

»r 34.

94 Mandaten den 23 t^pril.

net väckta motioner, måtte sättas sist på föredragningslistan för
nästa onsdag.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,33 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1917. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, masa