RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om expropriation
m. m. dels ock i anledning därav väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl.
Maj :ts nådiga proposition nr 192, med förslag till lagar om ändrad
lydelse av §§ 17 och 32 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862, §§ 10 och 12, § 15 mom. 2, § 20
mom. 5, § 34 samt § 43 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 samt
§§ 7 och 16 i förordningen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd
i Göteborg den 5 maj 1882.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner:

nr 200, med förslag till förordning om tillägg till 9 och 10 §§
samt om ändrad lydelse av 14 § 2 mom., 15 § 2 mom. och 16 § 6 mom.
i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin;

nr 201, angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper;

nr 203, med förslag till förordning om undantag från tillämpningen
av förordningen den 25 juli 1912 angående särskild skatt å
majs, utländsk potatis samt maniokarot och andra väsentligen lika
stärkelserika, tullfria utländska ämnen, använda vid tillverkning av
stärkelse; samt

nr 209, med förslag till förordning om fortsatt tillämpning under
år 1918 av förordningen om spirituosaaccis.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
nådiga propositioner:

Första kammarens protokoll 1917. Nr 32. 1

1917.

kammaren. Nr 32.

.Lördagen den 14 april, e. in.

Nr 32. 2

Lördagen den 14 april, e. in.

nr 202, angående upplåtande till aktiebolaget Porjus’ smältverk
av rätt att inom utmålet Valerius å Luossavaara malmfält bryta viss
mängd malm; och

nr 208, angående försäljning av den till landsbövdingebostället i
Ålvsborgs län hörande delen av tomten nr 414 i kvarteret Blomman
i Vänersborg.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande kungl.
propositioner:

nr 204, angående ålderstillägg åt förste aktuarien i statistiska
centralbyrån Ernst Jonas Höijer och aktuarien därstädes Kurt Jonas
Henrik Wittrock;

nr 206, angående anvisande av anslag till statsunderstöd åt hantverksidkare
för utbildande av lärlingar samt till lärlingspremier;

nr 207, angående förstärkning av kammarkollegiets arbetskrafter;
samt

nr 210, angående beredande av rörelsekapital för tillämpningen
av gällande förfoganderättslag i fråga om industriella råvaror o. d.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa beställningshavare å staten för artilleriets fabriker
och tyganstalter att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anläggning
av ett stickspår från Åkers styckebruks järnvägsstation till
Åkers krutbruk;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av elektrisk belysning i Svea och Gröta livgardens kasernetablissemang; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till vissa byggnadsföretag vid armén; samt

nr 59, i anledning av väckt motion om skyldighet för befattningshavare
vid armén och marinen, vilka från arméns eller marinens
matinrättningar hämta tillagad portion, att härför utgiva viss
ersättning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 14 april, e. m.

Nr 82.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta motioner dels
angående ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet, förordningen om kommunalstyrelse i stad, förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm, förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm och förordningen om landsting,
dels ock i fråga om skrivelser till Kungl. Maj:t i dithörande ämnen.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats

dels de likalydande motionerna nr 45 i första kammaren av herrar
S. II. Kvarnzelius, Alfred Pettersson, K. G. Karlsson, Jacob Larsson,
F. Holmquist, Nils Alexanderson, Lars Olsson, Mauritz Hellberg
och Carl Ekman (här nedan kallad herr Kvarnzelius’ motion) samt
nr 125 i andra kammaren av herrar Nils Eden och 1). Persson, greve
Raoul Hamilton samt herrar Axel Schotte, Erik Röing, Rob. Karlsson,
Linus Lundström, W. Bäckström, Jöns Pålsson, Johan Ericsson,
Jakob Pettersson, Axel Rune, Edor Andersson och E. A. Nilson (nedan
kallad herr Edéns motion);

dels motionen nr 87 i andra kammaren av herrar Harald Hallén,
Hj. Branting, Herm. Lindquist, Erik Palmstierna, F. V. Thorsson,
Viktor Larsson, Värner Rydén, Bernhard Eriksson, Sven Persson och
Sven Linders (nedan kallad herr Halléns motion);

dels motionen nr 88 i andra kammaren av herr Björling;

dels ock motionerna nr 126, 127 och 128 i andra kammaren av
herr Källman.

Punkten 1.

I nu föredragna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen
med bifall till herr Kvarnzelius’ m. fl. och herr Edéns m. fl. motioner
måtte för sin del antaga följande förslag till

• a) Lag om ändrad lydelse av §§ 8—10 i förordningen om kommunalstyrelse
-på landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 8—10 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelser:

§ 8.

Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte —--överlägg ningar

och beslut.

Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig
delägare finnes.

§ 9.

För fastighet, som innehaves av landbo eller arrendator, röstar
innehavaren.

För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare finnes, utövas
rösträtten av denne. Åro i boet flera myndiga delägare, må
de utse ett ombud att å kommunalstämma för boet talan föra.

För näring---må ej röstas.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.

Nr 32.

Om upphävande
av kommunal
rösträttför
bolag och
omyndiga.
(Forts.)

4 Lördagen den 14 april, e. m.

§ io.

Mom. 1. I överläggningar ocli beslut, som angå ärenden, gemensamma
för hela kommunen, deltaga samtliga i kommunen röstberättigade.

Mom. 2. Angår ärende endast i mantal satt jord, tillkommer
talan och rösträtt allenast dem, som sådan jord innehava.

I ärende, som nu sägs, tillkomma talan och rösträtt jämväl omyndig,
bolag och oskiftat dödsbo.

För omyndig röstar förmyndaren eller, där flera äro förmyndare,
den som dessa bland sig utse.

Ej må för samfälld egendom mer än en person talan föra. För
bolag må bolaget eller dess styrelse och för oskiftat bo delägarna i
boet ombud utse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;

b) Lag om ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordnigen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§9.

Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte---oguldna

stadsutskylder, är med den i § 10 stadgade inskränkning berättigad
att---- stadens medlemmar förbehållna.

Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig delägare
finnes.

§ 10.

För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare finnes,
utövas rösträtten av denne. Äro i boet flera myndiga delägare,''må
de utse ett ombud att vid allmän rådstuga för boet talan föra.

För näring eller---må ej röstas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;

c) Lag om ändrad lydelse av §§ 7 och 8 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 7 och 8 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 7.

Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte---oguldna

stadsutskylder, är, med den i § 8 mom. 1 stadgade inskränkning, berättigad
att i val av stadsfullmäktige deltaga.

Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig delägare
finnes.

Lördagen den 14 april, e. in. !)

§ 8.

Mom. 1. För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare
finnes, utövas rösträtten av denne. Äro i boet flera myndiga delägare,
må de utse ett ombud att vid valet för boet rösträtt utöva.

För näring eller---må ej röstas.

Mom. 2. Röstägande är berättigad — — — vittnens underskrift
bestyrkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;

Reservation hade vid punkterna 1, 2 och 4 av utskottets hemställan
anförts av herrar Clason, K. J. Ekman, von Gcijer, von Mentzer,
von Bahr, Meurling, Magnusson i Tumhult, Rcif, Karlsson i Mo
och Andersson i Höckerum, vilka på angivna grunder inom utskottet
yrkat avslag å dessa punkter i utskottets hemställan.

Vidare hade i ett vid utlåtandet fogat särskilt yttrande herrar
Olof Olsson, Larsson i Västerås, Hallén, Sterne och Svensson i Skönsberg
uttalat en i vissa hänseenden från utskottets utlåtande avvikande
mening.

Herr von Geijer: Ehuru herr talmannen nyss förklarade,
att ifrågavarande ärende skall föredragas punktvis, vågar jag anhålla
att nu få taga upp frågan i dess helhet till diskussion. Det är ett
vidlyftigt anförande, det är hela 9 punkter, men det finnes dock enhet
i mångfalden. Det är vissa huvudpunkter, som belysningen ensam
faller över, de övriga äro att betrakta som underavdelningar eller led
i det hela och därför skall jag med herr talmannens tillåtelse be att
få något röra vid frågan i dess helhet.

Det var fjärde och nionde punkterna, på vilka jag syftade, när
jag sade, att vissa punkter innehölle det huvudsakliga i utlåtandet.
Jag vill då till och med säga, att det mesta ligger i 9 punkten, huru
kortfattat än utskottets förslag i den delen månde vara. Den innehåller
icke någonting annat än att herr Halléns m. fl. motion, som
beröres i den punkten, må anses vara besvarad med vad utskottet i
fjärde punkten bär hemställt. I denna fjärde punkt hemställer utskottet,
»att riksdagen med bifall till förutnämnda motioner, (d. v. s.
de som avgivits av det liberala partiets förtroenderåd) likaledes måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,-det täcktes Kjungl. Maj:t efter
verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i gällande kommunalförfattningar, att den
nuvarande kommunala röstskalan avskaffas och ersättes med bestämmelser,
enligt vilka var och en, som betalar skatt till kommunen, skall
äga en röst, ävensom till de ändringar i övrigt i nämnda författningar,
som, i anslutning till vad i motionerna anförts, anses böra i
sammanhang härmed komma till stånd.»

Den nionde punkten innehåller, såsom jag nämnde, endast ett
yrkande, att den motion, som där beröres, må anses besvarad genom
vad utskottet i punkt 4 hemställt. Herr Halléns motion går ut på

Nr 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr sa.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

6 Lördagen den 14 april, e. m.

något liknande som den 4 punkten. Dock var det en skillnad. I de
liberala motionerna yrkas lika rösträtt. I herr Halléns m. flis, yrkas
lika och allmän rösträtt. Där är skillnaden. Lika rösträtt betyder,
såsom redan är antytt i den upplästa texten, att alla skola hava en
röst, men med den inskränkningen, att denna rösträtt dock icke tillkommer
annan än den, som erlägger skatt till kommunen. Allmän
rösträtt åter betyder, att detta sista villkor — skyldighet att erlägga
skatt till kommunen — icke behöves för att åtnjuta rösträtt. Där
är skillnaden mellan dessa två förslag.

Såsom en ganska oomtvistlig sats har länge gällt att såvida man
icke vill löpa faran att äventyra en kommuns ekonomiska säkerhet,
vissa garantier mot förhastade och för långt gående beslut måste
sökas. Man kan finna dessa garantier på två vägar: antingen genom
att öka statskontrollen och inskränka kommunernas självbestämmelserätt
eller ock genom en graderad röstskala, varigenom den del
av en kommun, vilken den större skattebördan åligger, får ökat inflytande
på bestämmandet av utgifter och skatter. Såsom jag nämnde,
den satsen har länge varit ansedd såsom tämligen obestridlig.
Emellertid har på senare tider därutinnan en förändring blivit införd,
att från socialdemokratiskt håll yrkande på att denna regel icke måtte
tillerkännas någon avgörande betydelse blivit framställt.

Jag antydde i början av mitt anförande, att ehuru fjärde punkten
— den om allenast lika rösträtt — till synes är utskottets förslag,
utskottsutlåtandet egentligen går ut på ett godkännande av den lika
och allmänna rösträtten och att ett antagande härav faktiskt betyder
ett antagande, om ej i dag, så inom mycket kort tid, av den lika och
allmänna rösträtten.

Jag nämnde att deuna sats om vissa garantier hade varit tämligen''
allmänt utbredd och antagen jämväl inom långt gående vänsterkretsar.
Jag kan därvidlag åberopa och hänvisa till en del yttranden,
som äro fällda under den senare tiden vid denna frågas behandling.

Det är bekant, att nu gällande kommunallag infördes genom beslut
av riksdagen 1907 och trädde i kraft år 1910. Jag erinrar mig
mycket väl, och ''många torde göra detsamma, att, när det blev bekant
i vilken utsträckning förslaget avsåg att inskränka den kommunala
rösträtten, detta väckte betänklighet jämväl på vänsterhåll.
Visserligen, när propositionen framlades, överbjödos dock de gjorda
anbuden av den liberala fraktionen. Emellertid är det säkert, att då
framställdes vissa betänkligheter mot att gå så långt som här var
i fråga. Vid 1911 års riksdag framställdes emellertid från liberalt
håll en attack mot ett av utanverken — det yrkades att juridiska personers
rösträtt skulle borttagas. Sedermera framkom vid 1912 års
riksdag återigen förslag om ändringar i den kommunala rösträtten.
Nu vill jag här förutskicka, att såsom bekant medförde 1911 års
allmänna val till andra kammaren en stark förskjutning åt vänster.
Det var vänstermajoritet den gången i konstitutionsutskottet. Emellertid
yttrade konstitutionsutskottet ändå i den delen: »Innan något
göres i nu förevarande avseende, torde först böra avvaktas resultaten

Lördagen den 14 april, c. in.

7 Kr fri.

av den omläggning av den kommunala beskattningen, som för när-«»''
varande är föremål för sakkunnig prövning. Jämväl bör en mera nal röstriitt
genomgripande reform av den kommunala rösträtten vara förenad för bolag och
med en revision av kommunalförordningarna i olika riktningar, så- omyndig«.
som i fråga om de kommunala myndigheternas kompetens och ställ- (Forts.)
ning i förhållande till statsmyndigheterna, i syfte av verksam kontroll
över beskattningen och utgifter och mera dylikt.»

Ännu 1914 enade sig herrar Eden och Mannheimer om följande
yttrande, som återfinnes i konstitutionsutskottet^ yttrande av samma
år: »Emellertid finner utskottet det icke vara adagalagt att, om en
revision av den kommunala röstskalan kan anses erforderlig, densamma
bör grundas på den princip, som motionärerna (dessa voro
socialdemokrater) yrkat, nämligen lika rösträtt. Det är också enligt
utskottets mening uppenbart, att, därest en dylik revision skall
ske, densamma bör förbindas med en utredning av vissa andra viktiga
spörsmål inom det kommunala livet, såsom de kommunala myndigheternas
organisation, deras förhållande till statsmyndigheternas
kontroll m. m.»

På hösten 1914 skedde en förändring, återigen en orientering
längre åt vänster. Anledningen vet jag icke, men vissa allbekanta
omständigheter hade inträffat under det året. Det utkom emellertid
på hösten en broschyr, författad av en av liberala samlingspartiets
mest framskjutne män, vari yrkades borttagande av den graderade
röstskalan. 1915 yttrade frisinnade landsföreningen i denna del:

»Utan att i övrigt ingå på de spörsmål, som kunna komma under
övervägande i samband med den kommunala rösträttsreformen, vill
landsmötet endast uttala, att därvid icke bör ifrågakomma någon
åtgärd, som innebär begränsning av den hävdvunna kommunala ^styrelsens
princip.» Det är ganska försiktigt skrivet, men med någon
vana att tolka dylika dokument kan man utan tvekan säga, att däri
kan läsas ett löfte att för framtiden denna princip om vissa garantier
mot förhastade beslut icke skulle från det hållet framställas. Detta
besannades också, ty vid 1916 års riksdag väcktes motion från det
liberala samlingspartiet, där dessa villkor äro så gott som helt och
hållet borta. Detsamma har upprepats i år vid denna riksdag. Där
har den delen av frågan tagit bestämdare form, och där yttrar sig
motionärerna sålunda: »Vi måste därför vid övervägande av de med
en rösträttsreform sammanhängande spörsmålen utgå därifrån, att
inga sådana åtgärder synas böra ifrågakomma, som innebära begränsning
av den hävdvunna kommunala självstyrelsens princip. Denna
princip är så fast rotad i svensk uppfattning och har i det stora hela
visat så goda frukter, att den icke bör onödigtvis kringskäras.» Detta
är en bestämd försäkran i den antydda riktningen. Sålunda, den
gamla uppfattningen, som hittills varit rådande om nödvändigheten
att söka garantier mot förhastade beslut, den är fullständigt övergiven.

Emellertid, därav framgår icke med tillräcklig nödvändighet,
att utskottsutlåtandet, som ju utgör den förenade vänsterns mening
i den saken, skulle innebära en förklaring, att man accepterade det
hela, den allmänna och lika rösträtten. Emellertid finnes det be -

Xr 3*2. 8

Lördagen den 14 april, e. in.

JelavPPk<ZZ- st:ämda fa.kkl> som tyda på detta, varför jag vågar vidhålla den menai
rösträtt ial= 1 början av mitt anförande uttalade. Först, detta yrkande
för bolag och på lika rösträtt grundas på den s. k. personlighetsprincipen. Jag
omyndiga, torde om en stund kanske komma att beröra den mera fristående
(Forts.) och då något närmare. Men jag vill bär endast stryka under sakförhållandet,
att såväl det liberala samlingspartiets motion som den
socialdemökratiska motionen grunda sig uteslutande på denna s. k.
princip. Då vill jag fråga: hur ligger det inom möjlighetens område,
att man skall kunna åberopa den endast för den lika rösträtten?
Den måtte väl med lika om icke större skäl kunna åberopas även för
den allmänna. Ty den betyder, att just den omständigheten att en
person är av kvinna född, just detta och detta ensamt utgör grunden
för den rätt, som här är fråga om. _ En motsatt uppfattning, att rättigheter
skola balanseras av skyldigheter, är ju just den meningen,
som man reagerar emot.

Vidare är det någonting som vi gång på gång haft tillfälle att
höra just från vänsterhåll, att kommer ett stort förslag fram så
hjälper icke att säga nej ty förr eller senare skall det gå igenom.
Jag för min del förnekar visserligen den satsens riktighet. Men de
som proklamera och driva den med sådan skärpa, måste väl också
anse sig pliktiga antaga den och lyda den. Då frågar jag: huru skulle
det ligga inom möjlighetens område för personer, som omfatta den
maximen såsom. obestridlig och oemotståndlig, att kunna hålla tillbaka,
da det blir fråga om den allmänna och lika rösträtten, varom
motion nu för andra gången föreligger från socialdemokratiskt håll?

Vidare är det alldeles påtagligt att i detta sammanhang, nu i
denna stund, behövs det icke, ty kommer den lika rösträtten, så faller
också den allmänna rösträtten till såsom en mogen frukt. Men så
är det också en annan sak, som man kan inhämta just ur detta konstitutionsutskottets
utlåtande; letar man från första sidan till den
sista finnes icke ett yttrande från majoritetens sida, som tager avstand
från yrkandet om den lika och allmänna rösträtten.

Därför vill jag för min del påstå, att det som det här gäller och
som vi skola diskutera och votera om det är den lika och allmänna
rösträtten, och ett bifall till utskottets hemställan betyder ett antagande
härav. Detta är för mig tillräckligt skäl, att yrka avslag å
utskottets hemställan i dess helhet.

Jag nämnde att huvudskälet, som är åberopat, är den s. k. personlighetsprincipen.
Det angives icke någon definition på densamma,
Vad som menas med den är svårt att säga, Jag kan icke känna
mig imponerad av densamma. Jag förstår icke riktigt vad den innebär.
Psykologiskt är den baserad på ett ganska stort felslut, tv den
ena människan är icke lik den andra. Det är lika stor skillnad på
människa och männisiia som pa eu örn och eu mygg?!. För övnvt
år var tid alls icke sådan att den tillerkänner individualiteten, personligheten
någon rätt. "Vi leva i kollektivitetens tidevarv och under
partidisciplinens hårda band, och anmärkningsvärt synes det mig.
att saken drives med sådan skärpa just från samma håll, där till och
med kättarbal resas för personer, som kunna hava en avvikande me -

Lördagen den 14 april, c. in. i)

ning till och med ifråga om folkpsykologiska sympatier och antipatier.
Talet om personlighetsprincipens tillämplighet härvidlag är enligt
mitt förmenande bara funnet och uppfunnet för att tjäna ett bestämt
syfte. Det har suggererande kraft, men det är icke sanning,
och det blir icke sanning, därför att det upprepas. Men satsen kan
bliva trodd på den vägen genom att ständigt upprepas. Man kan
suggerera fram eu uppfattning, som man vill hava igenom.

Kanske det dock finnes jämväl ännu en sak, som åberopas som
stöd. Visserligen är icke den satsen så formulerad, att den direkte
angives såsom sådan, men i njotionen finnes intaget följande: »Det
ligger numera i öppen dag, att kunskaper, erfarenheter och förmåga
att verka i kommunens angelägenheter eller deltaga i de kommunala
avgörandena alldeles icke äro beroende av eller stå i motsvarighet
till förmögenhet och inkomst, och rösträttens gradering efter inkomsten
ter sig under sådana förhållanden såsom en obillighet och en
orättfärdighet.» Det skall väl betyda, att nuvarande bestämmelser
hindra duglighet och skicklighet att komma till sin rätt, att komma
till användning. Detta vill jag förneka, ty nuvarande bestämmelser
giva enligt vad allmänt för en var torde vara bekant fullt tillfälle
för den som äger de egenskaper som här åsyftas, att göra dem gällande,
om de verkligen finnas.

Det är sålunda, jag upprepar det, den allmänna och lika kommunala
rösträtten, som det här är fråga om. Häremot vill jag
sätta den gamla hittills gällande regeln, att rättigheter och skyldigheter
i någon mån skola uppväga varandra. Från denna min
uppfattning, som jag anser grundad på rätten och på billigheten,
vill jag för min del icke vika, den är fullkomligt riktig. Jag
vet förstås att jag blir motsagd på denna punkt, att människans
värde icke beror på pengar och att de kommunala utskyldema
drabba ojämnt, drabba de mindre bemedlade hårdare, då icke någon
progressivitet tillämpas vid beskattningen. Vi veta emellertid alla,
att vårt kommunala beskattningsväsende är under omdaning, och
det lärer icke vara någon, som tvivlar på, att icke enligt modern
uppfattning den större skattskyldigheten därvidlag kommer att
läggas på de mer bärkraftige, vare sig det ena eller det andra systemet
kommer till användning, vare sig det blir objektskatt eller progressiv
inkomstskatt.

Men det är icke blott detta, utan den allmänna och lika kommunala
rösträtten, som skulle ovillkorligen hava till följd, att i stor
utsträckning de, som icke betala skatt, eller endast ytterst ringa sådan
skulle komma att bestämma, icke allenast bestämma den kommunala
skattens belopp utan ock bestämma på vilka skattebördan
skulle komma att ligga. Jag kan icke finna, att detta på något sätt
är rättvist; och att det skulle innebära en stor fara för kommunens
ekonomiska liv, det är min absoluta förvissning. Man säger visserligen
— och det sammanhänger med vad jag redan har nämnt
och med vad motionärerna åberopa angående skickligheten — att
skickligheten icke mätes efter penningar, att större inkomst ingalunda
utgör borgen för större skicklighet. Nej, visserligen icke i

Nr :H.

Om upphäva tida
av kommunal
rösträtt,
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr 32. 10

Lördagen den 14 april, e. in.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

och för sig. Men en kommuns intressen äro dock ytterst till sin
natur ekonomiska, om pengar rör sig dock till sist det hela; och
jag vill hålla före (Hermelin), att den som har större vana vid ekonomiska
ting också har större förutsättning att sköta en kommuns
ekonomiska angelägenheter, långt större än den, som plötsligen
skulle kastas in i det kommunala livet. Det är av egen erfarenhet
jag säger så.

En annan omständighet. Motionärerna, som framburit förslaget
om den allmänna kommunala rösträtten, stanna vid 21 års ålder för
man och kvinna. Men varför välja denna ålder? Det är sannolikt att,
då man sätter geväret i hand på 18-åringar, komma yrkanden att
framställas, att åldern för kommunal rösträtts inträdande skall sänkas
till 18 år eller möjligen, det vet man icke, till 16 år. Emellertid, sannolikt
är det icke, att man kommer att stanna vid 21 år. Förklarar man
personlighetsprincipen såsom dogm, är det icke sagt att kommunal
rösträtt skall inträda vid 21 års ålder, fullkomligt lika gärna kan
den inträda tidigare.

Frågar man vidare, vem som i allmänhet har större inkomst, så
är det i regel de något äldre och häruti ligger väl en viss trygghet
och garanti för kommunen, med högre ålder följer ju i allmänhet
större besinning, men att låta de yngre och yngste regera i
kommunen, förefaller mig mycket riskabelt, och att detta kpmme
att äga rum med den allmänna och lika kommunala rösträtten, lider
icke något tvivel. Jag undrar, om man icke en var med erfarenhet på
området måste erkänna, att detta kan tydligen spåras inom fackföreningsrörelsen,
att det där är de yngre och yngste, som i många
fall taga ledningen och de äldre utebli, egentligen därför att de icke
något kunna uträtta.

Man kallar ofta de högst beskattade för de besuttne. Oftast är
förhållandet också just överensstämmande med benämningen, så
både på land och i stad, de sitta såsom ägare till jorden och de
kunna icke utan vidare komma därifrån. Antag att genom kommunalt
vanstyre, förorsakat av experimenterande ungdomar en kommun
bragts i oreda. Då finnes möjlighet för dom, som vållat olägenheten
att undandraga sig påföljden genom att helt enkelt flytta
sin väg. men de som hava fastighet måste stanna oöh dragas med
de tillkrånglade ekonomiska förhållanden, som tillskapats av andra.

På tal- om åldern, erinrade jag därom, att högre inkomster i
allmänhet tillkomma de något äldre och att man kan säga att betänksamhet
och skicklighet i någon större mån finnas tillsammans
med den högre inkomsten. Jag kan till stöd för min mening åberopa
yttranden, fällda helt nyss och just av personer, som i detta
sammanhang så ivrigt förneka varje annan princip än personlighetsprincipen.
Samme motionär, vars namn står först under den socialdemokratiska
motionen, har i år i andra kammaren väckt motion
om ökade löneförmåner för fjärdingsmännen. Vid ärendets behandling
i kammaren yttrade han, att »som våra fjärdingsman äro lågt
avlönade, kan man icke vänta att till sådana befattningar få dugligt
folk». Vidare, för någon månad sedan diskuterades i andra

Lördagen den 14 april, e. in.

11 Nr

kammaren frågan om ökad avlöning till järnvägspersonalen, och
precis samma synpunkt, som jag nu nämnde kom fram under diskussionen:
»Om man höjde lönerna för denna personal, skulle den
rekryteras av helt annat folk, och det skulle bliva mera ordning,
.skötsamhet och bättre disciplin och en helt annan moralisk hållning.
» Där passade detta argument, men här passar det icke.

Till slut en randanmärkning, som jag ej kan underlåta att
göra. Det har framhållits i motionen och även konstitutionsutskottet
har åberopat, att våra kommunala rösträttsbestämrrfélser skulle
vara sämre — vad man avser är väl, att de skulle vara mindre liberala
— än i utlandet. Det säges på ett ställe att »i de flesta främmande
länder har man redan kommit till denna slutsats och infört
lika kommunal ej mindre än politisk rösträtt, mångenstädes sedan
lång tid tillbaka.» Men man aktar sig samvetsgrant att omtala,
att de främmande ländernas kommunallagar innehålla rätt
stora och rätt besvärliga restriktioner angående kommunens befogenhet
och om vidsträckt statskontroll. Härom nämnes ej
ett ord. Tvärtom säger utskottet i denna del: »I beskattningshänseende
torde de svenska kommunerna ha mindre vidsträckta
befogenheter än kommunerna i vissa andra länder, där den kommunala
självstyrelsen i andra riktningar är mindre omfattande
än i Sverige.» Det står visserligen här i utskottets utlåtande ett
»torde» som man till äventyrs vid en attack kan krypa bakom, och
det hela är försiktigt och dunkelt skrivet, lite’ hit och ■ dit så att
säga. Klart är icke vad som här avses, men kanhända man, pressad
på svar, vill peka på, att i främmande länder kommunerna ha
till sitt förfogande ett annat beskattningsföremål än vi ha, i vissa
länder äga nämligen kommunerna rätt att pålägga accis. Men hava
de svenska kommunerna i sådant hänseende icke mer än en förmån,
ett vapen, som de kunna använda, så får jag säga, att det är
ett jättevapen. De svenska kommunerna hava obegränsad beskattningsrätt.
Redan fjolårets motion innehöll yttrande av enahanda
innehåll som det antydda. I diskussionen påpekades det oriktiga
i innehållet. Jag vill nu upprepa beriktigande! av det fullständigt
oriktiga och vilseledande påståendet.

»Om man ser på dessa olika länder, står det så till, att i Korge
och Danmark finnes det 25-årsgräns; medelbarhetsprincipen alldeles
genomförd, i Korge till och med i viss mån dubbelt — först
väljes där ''representantskabet’ och sedan av detta ''form and skallet’
—; en effektiv beskattningsgräns; en ganska ingripande kontroll,
som exempelvis i Norge går så långt, att det fordras 2/3
majoritet, innan ett kommunens beslut såsom sådant kan bli definitivt.
I England är det grevskapsrådet, som har de störa frågorna
om fattigvård, hälsovård, polisväsende och mycket annat
om hand, under det själva den primära kommunen har ganska litet
att säga. Det är, överfört på våra förhållanden, ungefär som om
vi skulle låta landstingen och socknarna byta plats och låta landstingen
få den huvudsakliga makten: vartill kommer, att de kommunala
besluten i allmänhet i England ligga under domstolarnas _ prövning
och dessutom i mycket stor utsträckning under regeringens

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Sr 32. 12

Lördagen den 14 april, e. m.

Om upphävan- bedömande uti Local Government Board m. fl. departementer. Gå
d\ai rösträtt till frankrike kan man där och i andra romanska länder knap/ör
tolag och Pas^ tala om någon kommunal självstyrelse i vår mening, ty det
omyndiga, viktigaste är där alldeles uteslutet från kommunernas avgörande(Forts.
) rätt. Det hör i stället under administrationen, och i det övriga har
mären ofantligt mycket att säga: han tillsätter t. ex. alla kommunala
tjänstemän. Och vad som återstår för kommunen, litet nog
efter våra begrepp •— ligger fortfarande under regeringens kontroll.
»

Jag har velat säga detta, ty lämnade uppgifter i detta hänseende
kunna lätteligen misstolkas och de överensstämma icke med
verkliga förhållandet.

Herr talman, jag har sparat till sist det skål, som egentligen
icke framgår av innehållet i motionerna icke heller av utlåtandet,
men som väger lika mycket som de, vilka jag nu har nämnt, och
det är, att det icke är bestämmanderätten inom kommunen, som
allenast här åsyftas, utan det är tillika och kanske till och med i
än högre grad en statsförfattningsrevision, av helt och hållet genomgripande
art-, som avses. Det socialdemokratiska partiet har häryttrat
tydligt och klart, att det avser med sitt förslag just detta,
nämligen en stark demokratisering av första kammaren. Ja, förvisso
komme med detta förslags genomförande en stark demokratisering
av första kammaren. De facto bleve förhållandet så, att
första kammaren bleve mera demokratisk än den andra.

På grund av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på den första nu föredragna punkten.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! När jag första gången
hade anledning att yttra mig om den kommunala rösträtten här i
kammaren, avfärdades jag tämligen snävt. Det var spetsfundigheter,
sade man, det lilla jag yttrade, som det egentligen inte var lönt
att svara på. Det var år 1914, och jag stod alldeles ensam då. Det
ser emellertid ut, som om jorden hade rört sig litet sedan dess. Mina
spetsfundigheter ha kommit tillbaka och kommit i stort sällskap. Och
det ser vidare ut, som om den 40-gradiga skalans försvarare — i någon
mån åtminstone — övergivit gamla positioner. Försvaret lägges
inte precis nu som förr. Nu har man förskansat sig bakom en ny serie
s. k. stora skäl, vilkas innehåll i korthet ungefär är detta, att
därest den graderade skalan skulle slopas, då ha vi anarki inom kommunerna-,
då är det slut med första kammaren och då går nära på syndafloden
fram över gamla Sverige.

Jag får erkänna, att det inte finns mycket, som just nu uppmuntrar
en att diskutera den graderade skalan. På högersidan tycks
grundstämningen vara den, att man egentligen inte kan förstå, att
folk vill bråka i den här saken under dessa allvarliga tider. Nu har
man satt sig så skönt till rätta i den störa samhällsstolen och gjort
det så bekvämt och bra för sig, och man kan då inte begripa, att någon
annan kan komma på den befängda idén att också vilja sitta.
Och vi på vänstersidan kunna naturligtvis inte underlåta att tycka,

Lördagen don 14 april, c. in.

13 Nr JK.

att det är förödmjukande att behöva stå och diskutera en så solklar
orättfärdighet som den 40-gradiga skalan, och det i en tid, när gamla
orättfärdigheter runt omkring i länderna smälta bort som snö i solen.
Att vi i alla fall göra det, beror helt enkelt därpå att vi inte kunna
annat.

Det är särskilt vid de kommunala valen, som man får veta, att
den 40-gradiga lever. Vi hava från landstingsmannavalen i fjol ett
s. k. faktum. Man har vänt på detta en gång förut idag, i annat
sammanhang, men jag tycker att det gott kan passera ännu en gång
som illustration. Högern mönstrade vid landstingsmannavalen i fjol

114.000 väljare i runt tal. Den förenade vänstern mönstrade 169,000.
Högern fick 349 mandat och vänstern 279. Högern hade således

55.000 färre väljare men fick 70 flera mandat. Jag tycker, att detta
inte är fair play. Men om man säger, att det är orättfärdigt, så svaras
det att det är visst inte orättfärdigt. Ty sådant är systemet! När
man här i kammaren, år 1911 påpekade, att landstingsmannavalen inte
bara hade kommunal utan jämväl politisk betydelse, svarade konstitutionsutskottets
dåvarande ordförande: »Ja, det erkännes, men
detta är icke någonting eftersträvansvärt i och för sig, utan det är
ett faktum, betingat av bestämmelserna angående första kammarens
sammansättning».

Således: att högern får 70 flera mandat, fastän den har 55,000
färre väljare, och därigenom ett större antal förstakammarledamöfer
än rättvist är, det beror därpå, att högern helt enkelt får 70 flera
mandat. Och det är ju klara grejor. Jag nämner om sådana bagateller
egentligen för att visa, vilka teoretiska äventyrligheter man ger
sig in på, då diet gäller att försvara och komma förbi fakta, som inte
äro alltför trevliga. Inte ha vi rikemansstyre i det här landet, säger
man. Här är det väl tvärtom demokrati, så det knakar efter det.
Om alla väljare i fjol med 1—-5 röster hade hållit samman, så hade
de ju vägt upp alla väljare med 25—40 röster, och det måtte väl vara
demokrati! Ja, det är så sant, att de hade vägt upp dem. Men man
glömmer bort i det sammanhanget att nämna det allra viktigaste: de
där små väljarne med 1—-5 röster, de voro 140,000. De stora väljarna
med 25—40 röster de voro bara 11,000, således inte mer än 1/13.
Yi hade i fjol 3,041 väljare med 40 röster var, och vi hade samtidigt
67,504 väljare med 1—2 röster var, men dessa 67,504 de vägde rakt
inte upp de 3,041. Yi behövde en förstärkning på 7,000 man av 3-röstarna för att rå med dem. D. v. s. det behövdes i fjol en liten folkarmé
på 75,000 man för att väga upp dessa fattiga 3,041. Jag får
då säga, att som exempel på demokrati i vanlig mening är det här
inte fullt tillfredsställande.

Nå, allt det där fick man väl finna sig i, om det vore på det viset
att detta vore alldeles ofrånkomliga följder av någonting, som i och
för sig vore fullt riktigt och rättvist. Men det är just här, som det hakar
upp sig ohjälpligt. Jag väger i år en röst tyngre än i fjol i kommunala
ting. Jag vet inte varför. Jag förstår det uppriktigt sagt inte. Jag
fick ett ålderstillägg som läroverksadjunkt på 500 kronor, men att
dessa 500 kr. kund© göra mig kommunalt så mycket värdefullare, det

Om uppbära ii
dt av kolumn
nal rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

> r 32.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
jör bolag och
omyndiga.
(Forts.)

14 Lördagen den 14 april, e. m

"slår för mig ännu som ett frågetecken. Jag kan ju tala om, att därest
''jag får leva och ha hälsan så kommer jag att bli ytterligare två röster
tyngre. Men så småningom. Ty min värdestegring sker i mycket långsamt
tempo. Men när jag blir 65 år, om jag blir det, då är det slut. Då
faller jag 3 röster ögonblickligen. Och flyttar jag ut på landet, så
faller jag 11 röster. Varför blir jag 8 röster sämre, om jag flyttar
ut på landet? Kan någon snäll människa säga mig det?

Jag vet ju mycket väl, att det finnes de, som säga, att den här
graderingen, detta upp och ned är någonting fullt riktigt. Det är
riktigt därför, att vi aldrig kunna komma ifrån ett graderat ss^stem.
Det hör till naturens ordning! Den ärade talare, som hade ordet
före mig, sade ju, att vi människor äro så utomordentligt olika. Det
är en så stor skillnad, sade han, att denna skillnad kunde variera
»från örn till mygga». Det skulle således egentligen bara vara ren
enfald att tro, att en lika rösträtt skulle giva samma inflytande åt
alla. Ja, det är fullkomligt rätt, att vi människor ha olika inflytande
på grund av olika personliga kvalifikationer. Vi föra egentligen
fram till valurnorna mycket olika röstetal, eftersom var och en för
fram så många, som han kan övertyga. Men jag förstår egentligen
inte, hur detta kan förklara det enkla faktum, att jag får 8 röster
mindre, därest jag flyttar ut på landet. Det förklarar inte, att jag —
samma jag — på det viset håller på att svänga mellan örn och mygga
fram och tillbaka, allt efter som jag flyttar ut på landet eller flyttar
in till staden igen. Och att förresten taga denna naturens ordning
som ett bevis för en inre rättfärdighet hos den kommunala graderingen,
det är verkligen att försynda sig mot rätt vanliga tankelagar.
Den kommunala graderingen följer inte alls naturens ordning. Den
placerar ju ibland siffran 40 på ett huvud, där naturens ordning med
nöd och näppe placerat en nolla.

Jag hade uppriktigt sagt väntat, att den, som å reservanternas
vägnar hade ordet, skulle ha lagt fram klara och ofrånkomliga bevis
för att den 40-gradiga röstskalan är i sig själv riktig och rättvis.
Ku har jag ingenting annat att hålla mig till än vad som står i reservationen,
ty det, som yttrades, var strängt taget ingenting annat än
små dekorationer till vad som står där. Och där säga reservanterna,
att det är i synnerhet två omständigheter, som varit grundläggande för
den nuvarande anordningen av den kommunala rösträtten. Den ena
är »hänsynen till kommunernas egen förvaltning», och den andra är
den, »att den kommunala rösträttens anordning är en väsentlig grundval
för den bestående karaktärsskillnaden mellan riksdagens båda
kamrar». Jag är rädd för, att det där talet om den kommunala förvaltningen
snart i högerns resonemang kommer att spela ungefär
samma roll som de klassiska språken spelade för tidigare generationer
-— för de studerande i varje fall. Det var ju så, att man ville
hämta ut den gamla kulturens tankeskatter i öppen dag, och de klassiska
språken voro så att säga de fönster, som man måste kliva
igenom för att nå målet. Men så småningom bara klev man — klev
genom fönstren för klivandets egen skull, och det förefaller mig, som
om det vore någonting liknande i görningen med denna kommunala

Lördagen den 14 april, e. in.

15

Nr 32.

förvaltning. Det ur väl inte meningen, att den är sitt eget ändamål,
utan den är väl bara ett medel för någonting annat. Och de angelägenheter,
som den är satt att tjäna, de äro väl gemensamma för
kommunens samtliga medlemmar, alldeles oberoende av deras ekonomiska
villkor. Men även frånsett detta, så är det fel ändå och denna
bevisföring med de kommunala inkomsterna och den kommunala förvaltningen,
den urspårar egentligen redan vid utgångspunkten. Man
resonerar nämligen så, som om utskylderna och bidragen vore de
enda inkomster, som kommunerna hade att röra sig med. Vilket
är ett misstag. År 1912 belöpte sig kommunernas inkomster i hela
riket till 193,3 miljoner. Av dessa utgjorde influtna utskylder och
bidrag 95,3 miljoner, således 47,7 %. Och denna % är i ständigt sjunkande.
År 1880 utgjorde den 54,2 % och har sedan dess regelbundet
sjunkit ned till den siffra, som jag nu nämnde. Om man skulle lägga
de kommunala inkomsterna som basis för rösträttsbestämmelser, då
skulle egentligen varenda kommun ha ett stort samlat röstetal, och
detta samlade röstetal skulle så delas i två delar: den ena delen
skulle skiftas ut lika på alla kommunens medlemmar, och först den
andra skulle graderas — för den händelse man ville vara med på
denna gradering.

Men själva grundfelet i resonemanget ligger annorledes; det
ligger egentligen i högerns uppfattning om komunalt vanstyre. Vi
hörde ju, att reservanternas taleman vid flera tillfällen nämnde om
»kommunens säkerhet» och »fara för kommunens ekonomi» etc. Nå,
vilka äro nu de vådor, som vi skulle gå till mötes, därest vi toge den
lika rösträtten? Jo, vådorna äro naturligtvis de, att kommunernas
sociala och humanitära verksamhet skulle komma att utvidgas. Vi
skulle få dyrare skolväsende, dyrare sjukvård, dyrare fattigvård. Vi
skulle kanhända någonstädes få kommunala arbetarebostäder, kanhända
någon gång kommunala arbetslöshetsunderstöd och sådant vidare.
Men även om vi nu detta finge, och även om skatterna bleve
större — en kommuns lycka består väl inte däri, att det finnes så
och så många låt oss säga miljonärer i den kommunen, utan den består
väl däri, att det finnes så och så många, som inte fara illa på något
sätt. Om en kommun inte söker hindra den mänskliga ödeläggelse i
alla åldrar, som dagligen försiggår, då menar jag, att i den kommunen
råder det vanstyre, även om förvaltningen i och för sig är aldrig
så bra och skatterna äro aldrig så små. Och jag måste också bekänna
mig till den uppfattningen, att den rike inte har någon som helst
rätt att sitta med tumstock och mäta ut, att inte hans bidrag till
kommunen bli för stora. Den rike åtnjuter verkligen fördelar, som
borde göra honom både tacksam och rundhänt. Ty han åtnjuter dessa
fördelar tack vare det rättsskydd, som de många fattiga medlemmarna
ge honom både inåt och utåt.

De ärade reservanterna ha ju också framhållit, att den nuvarande
kommunala rösträtten är viktig för karaktärsskillnaden, »den
bestående karaktärsskillnaden mellan riksdagens båda kamrar». Vad
mena nu egentligen Reservanterna? Den nuvarande rösträtten låter
ju bolag och andra opersonliga ting rycka in i politiken. År nu

Om upphävan
de av kommu
nal rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr 82* 16

Lördagen den 14 april, e. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

meningen den, att första kammaren således till en viss grad representerar
detta opersonliga och personlösa? Att således exempelvis den
höger, vi ha här, inte är fullt så mycket höger, »om den skulle vara,
om vi inte hade dessa opersonliga ting med i rösträtten. Det kan
ju hända, att det finnes sådana, som tro det. När man valde landstingsmän
år 1914 var jag nere i Skåne. Jag fick höra, att hl. a.
Flyinge hingstdepot röstat. Och märkvärdigt nog hade alla de 95
fullbloden röstat åt höger. Yad mena nu reservanterna? Skulle det
således höra till »den bestående karaktärsskillnaden», att några av
mina länskamrater sitta till häst här i kammaren? Ja, man kommer
verkligen på ganska underliga funderingar, när man försöker reda
ut och leda sig fram och fatta, hur denna karaktär sskillnad just kan
ligga i den nuvarande rösträtten. Den skall väl röja sig på något
sätt. Karaktärsskillnaden skall väl vara en skillnad i karaktär. Den
skall väl således visa sig däri, att vi, som sitta här, äro något annorlunda
beskaffade, än de, som sitta i den andra kammaren. Men är
det verkligen så, att vi äro på något som helst sätt annorlunda? Ja,
vi äro äldre kanhända — i genomsnitt. Men är det den graderade
rösträttens fel? I så fall vore ju detta egentligen ännu ett skäl för
att taga bort den.

Utav vad jag nu sagt, bör det väl tämligen tydligt framgå, att jag
inte är vidare nöjd med den nuvarande anordningen av den kommunala
rösträtten i vårt land. När jag tittar på den, finner jag, att den
i och för sig är ganska meningslös, och att den till sina verkningar
är fördärvlig. Det där talet om karaktärsskillnaden är bara ett tal.
Det finnes ingen skillnad mellan majoriteten i denna kammare och
minoriteten i den andra kammaren. Det är ungefär samma återhållande
och lugna prövning i den ena kammaren som i den andra. Men
jag finner ej heller, att det ligger någon mening i, att de samhällsgrupper,
som av en eller annan anledning underkännas vid valen till
andra kammaren, sedan skola sitta till doms i denna kammare över
detta underkännande. Och de skäl. som framföras för att bibehålla
den nuvarande anordningen, de skälen äro ingenting annat än misstankar
och beskyllningar mot den stora massan av Sveriges folk.
Det är verkligen så, att rikedomen inte alls misshandlas i det här
landet. Vi äro syndare alla. Men så svårt, som de rike försynda
sig mot de fattiga, kunna de fattiga aldrig försynda sig mot de
rika. Här pågår inför våra ögon dagligen en upprörande behandling
av fattigt folk; barn, sjuklingar och gamlingar, utan att de rika
egentligen röra ett finger. De intressera sig för sådana uppfinningar,
som förbättra industriens maskiner, och det göra de rätt i, men de
intressera sig ytterst sällan för sådant, som i någon mån kan förbättra
de fattigas och smås livsvillkor — helt enkelt därför, att de
uppfinningarna inte ge några pengar. Jag tror, att det är skäl att
någon gång snart bryta ned denna penningedyrkan, och jag tror,
att det är för oss alla önskvärt, att detta sker i lugn och ro. Jag
tror också, att det ligger en möjlighet på samma gång som det
ligger en början till det i den lika rösträtten, och det är därför,

Lördagen den 14 april, e. m.

17 Nr :tä.

herr talman, som jag ber att få yrka bifall till allt det, som utskottet Om upphävani
dessa ting hemställer om, nu närmast till punkt 1. de av k°mmu nät

rösträtt

Herr Strå m: Jag skall, herr talman, endast mycket litet taga f°,[myndig°a''‘
tiden i anspråk. Deklamationernas tid är förbi, handlingens har (Forts.)
börjat, vad jag här skulle vilja säga är således ej något, som egentligen
kan bidraga med nya skäl uti diskussionen om denna sak. I
olikhet med den föregående talaren anser jag, att det ej hjälper att
resonera eller diskutera. Vi veta, att det här finnes en majoritet,
som ej låter. rubba sig ur fläcken av skäl och bevis utan endast av
de maktmöjligheter, som oppositionen kan ha till sitt förfogande.

Det ^ är ett obestridligt faktum, att här i vårt land ha vi nu
under många år framfört det ena reformförslaget efter det andra,
som har mognat ute bland folket, som har majoritet uti den folkvalda
kammaren, men som har stötts tillbaka, som var voterats
ned i denna kammare. Medan runt omkring oss folken marschera
fram till ökad demokrati stå vi i Sverige ohjälpligt fast och komma
icke ur fläcken. Vårt land står snart ensamt bland alla folk så till
vida att det har en författning, som hindrar folkets krav att bli
genomförda. I Ryssland har kejsar- och herremakt fallit för folkets
vrede. Till och med i Tyskland har man åtminstone måst ge löfte
tran allra högsta håll om sådana reformer, som skulle, om de bliva
förverkligade, skjuta detta land fram ett gott stycke till vänster
om vårt Sverige. Det är därför tydligen på hög tid, att vänstern i vårt
land, att vänstern i Sveriges riksdag börjar överväga, om den ej
har till sitt förfogande några andra medel, än det blotta diskuterandet,
för att genomdriva folkets krav och önskningar. Jag ställer
härmed en öppen fråga till det liberala partiet och till det socialdemokratiska
partiet, om de icke finna tiden vara inne att framtvinga
en lösning av folkets, av tidens olika spörsmål genom att utnyttja
de maktmöjligheter, som denna gemensamma vänster äger uti
sm makt över de gemensamma voteringarna. Sålunda genom att
vägra anslag, genom att avslå några huvudtitlar, genom att använda
skatteskruven, -— med andra ord gå fram på en väg, som är den
enda framkomliga då det icke går på någon annan väg. Eller tydligare
uttryckt: jag anser för min del och jag tror, att många ute
i landet anse detsamma, att tiden nu är inne att gå fram till en ren
författning shamp. Endast en författningskamp, förd utan svaghet
och hänsyn, synes kunna rubba den mur av motstånd, som alltjämt
reses mot folket och dess krav. J a g har till min glädje hört omtalas,
att det i andra kammaren i dag har blåst mycket starka östanvindar,
att herr Branting har hållit ett synnerligen uppmärksammat
tal, som jag har ej själv hört det — av dem, som hörde det, skulle
ha uppfattats som en signal till en allvarlig författningskamp, och
jag vill nu verkligen hoppas, att den kampen också kommer att bli
verklighet, att det sålunda nu ej bara är en tillfällig stämning —
därför, att man kommer från revolutionslandet —, utan att det gäller
en verklig _ allvarlig vändning och förändring uti den socialdemokratiska
hittills alltför tama taktiken inom riksdagen.

Första hammarens protokoll 1917. Nr 32.

o

Nr 32.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forte.)

13 Lördagen den 14 april, e. m.

I fråga om möjligheten att genom att rubba den 40-gradiga
skalan kunna reformera första kammaren har jag nu den uppfattningen,
att i det avseendet vore det bättre att direkt skrida fram
till att kräva enkammarsystemet. Men den saken föreligger ju ej
direkt nu, och därför vill jag ej ingå på den, men jag påstår, att
det är mera konsekvent och logiskt och verkningsfullt att gå fram
den vägen.

Slutligen vill jag endast tillägga, att jag finner det något underligt,
att socialdemokraterna i utskottet ha frångått sin motion om
den allmänna och lika rösträtten för att i stället i huvudsak förena
sig om det liberala yrkandet, som är en halvmesyr. Jag skulle helst
här velat yrka bifall till den socialdemokratiska motionen, men av
voteringstekniska skäl skall jag avstå därifrån. Jag slutar med
att än en gång uttala den förhoppningen, att det efter detta skall
från det liberala och socialdemokratiska hållet ej bara bli så, att
man diskuterar, utan även så, att man går till den handling, som
ensamt kan rubba den mur av motstånd, som reser sig i vägen för
de folkliga kravens förverkligande.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag fann mig föranlåten

att begära ordet redan nu, då det förefaller mig, som meningen
skulle vara, förmodligen på grund av någon given paroll från högersidan,
att denna fråga icke skulle bliva föremål för någon större
debatt. Jag kan icke tyda det på något annat sätt, när ingen från
högersidan har begärt ordet efter den förste talaren, som så att
säga undangjorde ett formellt försvarsarbete. Detta att man så
skulle beslutat sig för att behandla frågan en bapatelle kan visserligen
icke i minsta mån överraska mig, men det är dock i denna
tid ganska anmärkningsvärt, att man anser sig kunna visa en sådan
överlägsenhet mot ett sådant krav. Jag skall återkomma till
detta i ett senare sammanhang, jag skall nu till att börja med något
hålla mig till vad den förste talaren yttrade.

Första delen av hans anförande gick ut på att visa. hur det
liberala partiets positioner hade efter hand förskjutits _ mer och mer
åt vänster. Jag skulle till denna framställning vilja göra först
den anmärkningen, att denna hållning ju berott på det beslut, som
partiet fattade strax efter 1909 års rösträttsreform, att någon tid
förhålla sig avvaktande, till dess man fick se, huru denna kom att
verka, men jag kan också gärna medgiva, att det vittnar om den försynthet
för att icke säga den beskedlighet, varmed detta parti brukar
gå fram. Sedermera sökte samma talare uppmåla en skräckbild
av denna ständigt fortgående utveckling längre åt vänster, och han
markerade, såsom herrarna hörde, att tyngdpunkten i frågan egentligen
läge på 9:e punkten, d. v. s. på den socialdemokratiska motionen
om lika och allmän rösträtt. Ja, mina herrar, så är det här i
världen, att utvecklingen går sin gång, och det lär inte vara någon
av oss givet, att säga, var den kommer att sluta. Naturligtvis förstår
jag, att denna framställning om förskjutningen längre och längre
till vänster skulle verka såsom ett skräckmedel. Det är alldeles

Lördagen den 14 april, c. in. 19

uppenbart. Men det ar väl bäst att räkna med detta faktum såsom
något som man icke kommer ifrån, och jag tycker, att om man från
den ärade talarens synpunkt skulle ha motat denna utveckling, så
är det knappast rätta tillfället att göra det nu. Då borde man ha
gjort det från början. Varför'' gick man med på den 40-gradiga
skalan? Man kunde då med precis samma skäl kunnat säga: Gå vi
med på den här eftergiften, då slutar det aldrig-, förrän man kommer
till den rena samhällsomstörtningen, som förmodligen är slutmålet.

Nu föreligger emellertid inte frågan om allmän och lika kommunal
rösträtt, utan det är på en annan linje man samlat isig. Men
jag vill inte ens vika undan för den konsekvens, som den ärade talaren
ansåg, att man kunde komma till, ty vi kunna dock se oss
omkring i världen och finna, att man kommit till de konsekvenser,
som han framställde som de mest avskräckande, utan att de lett till
någonting så oerhört eller samhällsvådligt. Det är en gammal historia
att man ständigt, så snart det är fråga om ett framsteg, målar
upp skräckbilder pa väggen, för att alla skola hesitera och rygga
tillbaka. Men tager man det steg, som man varnat för, så visar
det sig, att dessa skräckbilder förskingras som moln för solen. Vi
ha ett exempel i vårt västra grannland: där har man tagit steget
fullt ut till allmän och lika kommunal rösträtt. Jag vill inte påstå,
att det är ett idealtillstånd där, men man kan ej heller påstå, att
det varit något idealtillstånd här före eller under den 40-gradiga
skalan.^ Skillnaden är inte så oerhörd, som man tror eller åtminstone
låtsas tro, när man låter sin fantasi löpa fritt. Det har också
visat sig i vårt västra grannland, såsom den förste ärade talaren
lramhöll, att man vetat att begränsa sig genom att sätta vissa garantier,
som han närmare gick in på. För vår del ha vi inte haft
anledning att framföra förslag om några sådana; jag förmodar, att
om det skulle komma den dag, då vi skulle få den lika odh allmänna
rösträtten, så kommer det nog från högerhåll att sörjas för, att
det blir lagt tillräcklig vikt på yrkandet om nödiga garantier.

Jag har ibland undrat, hur det kommer sig, att högern anser
det vara så självfallet, att inom kommunerna makten och inflytandet
skola tillmätas efter den skatt, som betalas — den förste talar®n
förmenade t. o. m. att det en gång varit en allmän uppfattning
pa alla sidor, att sa måste det vara. Det har alltid förefallit mig
som något rätt besynnerligt, då _ skattebetalningen i kommunerna ju
är helt och hållet lämpad efter inkomsten och förmögenheten. När
man betalar en viss. skatt, så erlägger man den i det stora hela i
proportion till sina inkomster. Frågan blir sålunda med andra ord,
vai för den, som har en större inkomst och en större förmögenhet
än andra, med nödvändighet skall ha ett större infrätande på kornmunens
angelägenheter. Det är ju allmänt insett och erkänt, att
den, som är i en lycklig ekonomisk ställning, i och med detta har
så oerhört stora förmåner framför det stora flertalet, som befinner
sig i sämre ekonomiska förhållanden. Varför han till dessa förmåner
skall hava en särskild tilläggsförmån framför de andra i korn -

ig 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr 32.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

20 Lördagen den 14 april, e. m.

munal makt, det har ,lag icke kunnat begripa. Ty det är ju uppenbart,
att kommunen är ett samhälle, där allas väl skall tillgodoses,
men varför då bestämmanderätten över dess angelägenheter skall utövas
av de få förmögnare, vilka ändå ha större möjligheter än de
andra att tillgodose sina intressen, ‘det har jag icke kunnat förstå.
Utom av det gamla historiska skälet att det varit sa. i alla tider,
att den, som haft större förmåner på en punkt, har tillskansat sig
större fördelar på andra punkter, torde emellertid detta, förhållande
förklaras av en uppfattning som jag tror är ganska specifik för denna
kammares majoritet, åtminstone en uppfattning, med vilken denna
kammares majoritet är alldeles särskilt förtrogen, och det är bolagsföreställningen.
I ett bolag är det naturligtvis så, att den som satsar
mer har mer att säga, och jag tror, att denna kammares majoritet
i grunden ser kommunen såsom ett. slags bolag, där rösträtten
skall gå efter så att säga förmögenhetsinsatsen. Denna krasskapitalistiska
samhällsuppfattning borde egentligen kännas ^mycket komprometterande,
och det är endast därför, att den är så vanlig, och
därför att vanan förslöar folks känsla för rätt och orätt, som den
icke förefaller så. Men enligt min övertygelse är den i alla händelser
på längden ohållbar. Den 40-gradiga skalan — man må försvara
den med aldrig så många ord och aldrig så subtila skäl, såsom
den förste talaren gjorde — är ohållbar, och förr eller senare,
det kan icke hjälpas, blir det personlighetsprincipen som segrar.

Det var verkligen en förlustelse för mig att höra, hur svårt den
förste ärade talaren hade att förstå denna princip. När jag hörde
honom utveckla den svårigheten, kom jag att tänka på det gamla
talesättet att värre än att vara blind är att icke vilja se. Ty nog
måste man själv skapa alldeles onödiga svårigheter, om man icke
skall begripa grundmeningen i denna princip, den störa principen
att vi alla skola känna oss såsom likställda, som varandras likar,
vara varandras nästa, för att bruka bibliskt språk. Den tanken att
människovärdet är det högsta, alldeles oavsett de olika gradationer,
som kunna förekomma olika människor emellan i avseende på begåvning,
borde icke för någon människa vara svår att begripa. Men
det är onekligen betecknande, att riksdagens mäktigaste parti och det
parti, som framför alla andra vill gälla för det fosterländska, såvitt
man får döma efter dess representant i denna debatt och efter
dess handlingar tyckes sakna -blick för det främsta och högsta av
alla fosterländska värden, för själva folkvärdet, personlighetsvärdet,
människovärdet. Det är en nästan grotesk motsättning som det närvarande
tidsläget på denna tidpunkt för i ens tanke. Antag, det
(1 ud förbjude, att vårt lands tillvaro såsom självständig stat Skulle
komma att stå på spel! Ja, då måste vi alla lita på dessa många,
även på de lägst beskattade, ja, även på dem som inte äro alls beskattade,
vi måste lita på, att de skola känna en sådan samhörighet
Imed sitt land, att de äro beredda att offra, om det så vore, livet
för dess försvar. Om vi inte kunna lita på dem. då veta vi, att det
i en sådan situation är slut med vårt lands självständighet. Men
de skulle icke kunna tillerkännas lika rätt med andra, när dat gäl -

Lördagen den 14 april, e. in.

21

ler något i jämförelse med vad jas nu talat om så obetydligt som de
angelägenheter, vilka röra och avgöras av en kommun i vårt land!

Den närvarande situationen, eftersom jag kommit att vidröra
den, framställer onekligen den nuvarande maktfördelningen i en synnerligen
gräll dager. Det kommunala inflytandets utportionering
efter inkomst och förmögenhet kommer i en nästan hjärtlös skarp
belysning. Å ena sidan se vi alla dessa, som under kristiden haft
tillfälle att gorå mycket stora vinster på ett mer eller mindre hederligt
sätt och som följaktligen mer eller mindre fått sitt kommunala
inflytande därigenom ökat, och å andra sidan alla de många, som
till följd av kristiden fått sin ekonomiska ställning försämrad och
därigenom många gånger komma att antingen helt och hållet mista
sitt kommunala inflytande eller få det väsentligt reducerat. Huru
många ha icke kommit att falla för fattigvårdsstrecket! Huru många
ha icke kommit att falla för skattestrecket! Huru många komma
icke att få sin rösträtt reducerad, därför att det beviljats dem
ett större bevillningsfritt avdrag under denna hårda tid. Yi ha,
om jag minns rätt, helt nyligen beslutit, att det skulle med anledning
av kristiden särskilt medgivas familjeförsörjarna ett särskilt
dyrtidsavdrag, och därest inte något särskilt beslut av riksdagen tillkommer,
blir väl konsekvensen av detta, att de komma att lida motsvarande
minskning i sin kommunala rösträtt. Det är • familjeförsörjare
dessa, jag understryker det i denna kammare, där man så
ofta har hört klagande uttalanden över den fortgående folkminskningen
och hört den för landet stora vikten av folkökningens tillväxt
framhållas. Ja, till och med många av dem. som utkommenderats
att hålla vakt om fosterlandets säkerhet under dessa allvarsdigra
tider, komma för denna sin uppoffring att belönas med minskad
kommunal rösträtt eller att förlora den.

Jag må saga, mina herrar, att det är verkligen en ganska bedrövlig
grund, som denna kommunala maktfördelning bygger på
och som på samma gång utgör grunden för ett helt, för närvarande
mycket mäktigt partis maktställning — det sista är naturligtvis a och
o, begynnelsen och änden i denna fråga. Jag har ibland i mitt stilla
sinne undrat, om inte någon i denna kammares majoritetsparti understundom
har känt det i någon mån förödmjukande att ha sin
makt byggd på en sådan grund. Jag erinrar mig ett tillfälle, då
nämnda majoritets ärade ledare, jag kan icke säga om det var enskilt
eller offentligt, uttalade en viss åtminstone relativ ovilja mot
proportionalismen och motiverade den oviljan därmed, att han ansåg
att på den politiska arenan skulle det råda fri tävlan: är man i
minoriteten gäller det att kämpa sig fram till majoritet i fast övertygelse
om sina idéers segerkraft och med insats av hela sin energi
och hänförelse för dessa idéer. Ja, det är ett stolt tal, och det slog
ganska mycket an på mig, när jag hörde det. Men hur bedrövligt
blir icke detta stolta tals omsättning i handling! Då gestaltar det
sig så: Yi skola kämpa med all makt för våra idéer, men förutsättningen
är, att vi skola ha ett 40-gradigt försprång, eljest äro vi förlorade.
Häri ligger något av bristande stolthet, och det är icke

Nr 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Jfr 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

22 Lördagen den 14 april, e. m.

utan, att det påminner mig om sådana där operetthjältar, som framställa
sig så fruktansvärt modiga, därför att de veta, att det icke
finns någon fara.

Men det är väl så med högern som det enligt ett folkligt talesätt
är med vår herre, att »han icke får vara noga». Vill man framför
allt ha makt, får man icke vara så förskräckligt kinkig om, hur
man erhåller den. Men har man den väl, kan man sedermera med
hela den överlägsenhet, som en ställning giver, medlidsamt se ned
och lyssna på de andra, som bara prata, ty det betyder ändå inte någonting.
Jag förmodar, att det är precis vad denna kammares majoritets
ärade medlemmar just nu tycka ifråga om mig. Jag känner
mig också närmast som slaven för triumfatorns vagn. Men jag skall
icke såsom han upprepa de gamla orden: memento mori — kom
ihåg att du är en dödlig. Jag skall erinra om något annat. Jag
skall be denna kammares ärade majoritet tacksamt betänka, att det
icke är överallt i närvarande stund som de gamla maktinnehavarna ha
det så »kannibalisch wohl», som de ha det i detta land. Kriget, som
på många håll anropades såsom den enda räddningen ifrån demokratin,
synes komma att göra den mera oundkomlig än någonsin
förut. Jorden darrar under krigsherrarna. Jag ber om ursäkt, om
jag sårar någons känslor genom en liten påminnelse om vårt östra
grannland, • där på ett par dagar hela Vancien régime bortsopades,
där i detta ögonblick alla ryssars självhärskare, för vilken för några
månader sedan miljoner darrade för sina liv, nu sitter såsom fånge,
själv darrande för sitt liv, allt under det folket rycker fram till en
medborgerlig frihet, som vi ännu sakna här i detta land, vilket
brukar kallas »frihetens stamort på jorden», och för vilken det
kämpas och kämpas utan synnerligt stora förhoppningar om framgång.
Må, mina herrar, det är ju Ryssland! Jag förstår, att ni rycka
på axlarna åt det. Jag vet, att man spår, att reaktionen kommer
snart, om det än innerst inne kanske känns något otryggt att vara
så nära en så stor världsomvälvande händelse: det är dock en påminnelse
om ens dödlighet, när man sitter vid makten. Men, mina
herrar, det finns ett annat land,, såsom det förut erinrats om från
denna plats, vårt grannland i söder. Till och med där, i det halvenväldiga
kejsardömets land, som jag vet är själva ideallandet för
vårt högerparti, till och med där äro »1914 års idéer» stadda på
återtåg! Man ser där, huru folkrepresentationen blir mer och mer
anspråksfull mitt under brinnande krig och huru mot regeringen
framföras krav på den ena demokratiska reformen efter den andra.
Och nu har själva kejsaren sett sig nödsakad förklara, att den
preussiska lantdagens ombildning »särskilt ligger honom om hjärtat»,
denna lantdag, vars treklassystem en gång blev föremål för
några klassiska okvädingsord av Bismarck såsom det mest barocka
i sitt slag i världen, men vars nödvändighet för den tyska
kejsarmaktens bestånd sedermera av både svenska och tyska professorer
vältaligt utvecklats. Denna lantdags ombildning ligger nu
kejsaren »särskilt om hjärtat», den utlämnas nu av honom. Till
och med herrehuset, det preussiska herrehuset utlämnas. Jag läste

Lördagen den 14 april, e. in.

23 Nr 82.

eu gång eu hänfört lovordande skildring av detta herreklass, vilket
framställdes såsom något i sitt slag enastående förträffligt, ssär- ‘ ^"rösträtt
skilt på grund av dess suveräna upphöjdhet över allt vad folkme- för bolag och
ning heter. Då tänkte jag för mig själv: det är idealet för vår första omyndiga.
kammare. Och nu sviker kejsaren även den! I sanning, man kan (Forts.)
icke förlita sig på förstår! —

Herr talman, mina herrar! Jag har naturligtvis inte sagt detta
för att söka på något vis skrämma. Jag känner mina ärade motståndare
alltför väl för att tro, att man skulle vinna något med sådant,
och jag känner också vårt svenska folk alltför väl för att göra
det. Detta folk är ett lydigt och beskedligt folk, ett folk, tränat
under kunga- och herremakt sedan långliga tider. Det kan framställa
sina önskningar och krav, men det fogar sig undergivet, när
* de avvisas. Hur många avslag från första kammaren har icke detta
folk mottagit, kanske med en uppklossning av harm, men dock utan
att ådagalägga någon allvarligare förbittring. Det är, mina herrar,
inte varje folk, som skulle ha funnit sig i ett sådant herravälde.

Ja, jag skulle vilja påstå, att de flesta för längesedan skulle ha frigjort
sig från det. Vi behöva bara tänka på våra närmaste grannland.
Hur helt annorlunda står det inte till där! Vi äro för närvarande
ett slags miniatyr-Tyskland häruppe i Norden, en reaktionens
fasta borg gentemot våra närmaste. Detta, mina ärade herrar av
majoriteten, är en nåd, som Ni böra ödmjukt tacka för. Ni äro de
utkorade framför nära nog alla gamla makthavare. Ni kunna lugnt
och överlägset från er privilegierade ställning avvisa alla anspråk
nedifrån. Er är det förunnat att leva och regera bland ett folk, som
»fördrager allt och förlåter allt», för att bruka ett bevingat ord.

Men, intet här i denna människors värld är dock evigt. Det
finns ingen maktställning, som är så grundmurad, att den icke kan
skakas, remna och falla sönder. Och om efter kriget en stor. demokratisk
våg kommer att gå över Europa, då gäller det, huruvida, det
40-gradiga bålverket håller. Men om det också skulle hålla, så är
det — jag upprepar det uttryck, jag använde i fjol — min bestämda
övertygelse, att »en gång kommer den dag, då det stolta Ilion faller»
— därför att dehär byggt på orättfärdighetens grund. För närvarande
triumferar det dock, och det är, herr talman, om möjligt
ännu mera illusionsfritt än i förmiddags, som jag nu anhåller att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindblad, Ernst: Ja, herr talman, efter det mångordiga
och stortaliga anförande, som här är hållet i denna fråga,
torde det vara skäl att se den litet nyktrare. Vi hava ju ett nykterhetsparti,
och det vore kanske skäl att anlägga något nyktrare
synpunkter även på denna fråga, som kanske icke har mindre betydelse
för vårt land än den andra.

Jag vill upplysa den siste ärade talaren om att åei anförande,
han nu hållit, är fullkomligt teoretiserande. Att tala så är att blåsa
upp denna fråga till något annat, än vad den i praktiken verkligen
är. Vår erfarenhet, åtminstone från landsbygden — jag skall

Nr 82. 24

Lördagen den 14 april, e. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

'' ;!u tillåta mig att tala å stadsrepresentanternas vägnar — är

rege-ln på “ån®a’ “ånga år behövt anlita
en rostlängd. Vi hava visserligen sadana. Vi fråga pliktskyldigast
vid varje sammanträde: »År röstlängden godkänd?» och alla svara
med en mun: »Ingen anmärkning!» Den frågan är en kommunalordforande
skyldig att framställa. Men hur ofta användes denna
ros ängd. Jag har vant ordförande i kommunalstämman i min
kommun sedan !899 eller 1890, och eu enda gång hava vi använt
rostlängden, och det gällde fragan om hundskatten skulle vara fem
kronor eller tre kronor! Då behövde vi använda röstlängden. Jag
horde nagra bekanta pa förmiddagen, som sade, att i en annan
kommun de icke använt röstlängden på 40 år, och i en tredje kommun
sades det, att man icke på 20 år behövt använda sådan. Så
litet begagnar man röstlängden i kommunerna på landsbygden, där
man helt enkelt kommer överens om socknens gemensamma angelägenheter.
Men jag vet mycket väl, att författningen bestämmer, att
nar det gäller politiska val, val till landstinget, som är urväljare
till törsta kammaren, man av den proportionella valmetoden hänvisas
till att gå efter den vallängd, som finnes. Men icke är det
vart att här blåsa upp frågan och göra en storm i ett vattenglas
och tala om röstlängden som ett missfoster och en missdådare ty
det ar den verkligen icke. Jag vet mycket väl, att i vissa kommuner,
där det finns socialister och andra, som vilja göra sig bemärkta,
man ställer till omröstningar i tid och otid för att plåga
de andra och. tråka ut stämmorna. Men den metoden anse vi i mera
enkla och fridsamma kommuner långt ifrån vara landsnyttig.

. Men naturligtvis kan man här ifrån katedern hålla mer eller
mindre vackra tal om att Sverige är efterblivet. Ja, jag har hört,
att i andra kammaren denna fråga givit anledning till att tala om
erfarenheter från väster och. från öster och att hota eventuellt med
revolutionens spöke. Jag vill se, om svenska folket kan inbillas,
att det har någon verklig grund till revolution, därför att vi hava
rätten ^för bolag att utöva sin rösträtt i kommunen, eller därför att
vi tillåta fullmaktsröstning vid våra kommunalstämmor eller över
huvud att vika en första hammare! Jag tror iche, att det svenska
folket är sa lättlett, att det kan förledas att på sådana grunder gorå
någon som helst revolution, även om man kommer med färska erfarenheter
från Österlandet. Nej, det fordras någonting i bottnen,
och det heter verhlig grund för missnöje, och det finns icke i vårt
gamla Sverige. Jag läste i en tidning härom dagen om en finsk
eller rysk arbetare, som skulle hava sagt: »Det där har ni i Sverige
undanstökat för länge sedan. Ni ha för längesen vunnit precis
vad vi här i Kyssland vilja vinna.» Jag tror, att den rösten ur
de djupa leden talade fullkomligt sant. Den hade verkligheten bakom
sig.

Herr Olsson från Göteborg talade här i dag om att de rika icke
vilja gorå någonting för de fattiga. Det är osanning, ty jag känner
många rika, som. vilja uppoffra allt för att vara de fattiga till hjälp,
jag vet många sjuksystrar och många, många andra, från de bildade

Lördagen den 14 april, c. in.

25 Nr 32.

klasserna, som offra hela sitt liv lör att giva dessa fattiga allt vad Om upphävande
kunna prestera. Det hjälper icke, att man står här och talarde av kommuom
orättvisor och sådant. Sådana existera överallt. Jag tror icke, ^

Påstås, att de florera i högre grad i vårt svenska sam- o myndiga.
hälle än i något annat land. Därför tror jag, att vi lugnt kunna (Forts.)
avskriva hela denna fråga, därför att den är en politisk maktfråga,
som visserligen rör deras självgjorda ledare, men icke alls berör
de djupa leden, ty de reda sig, även om denna fråga skulle falla,
och de komma till sin fulla rätt ändå. Hunger och dyrtid ha vi
nu här i landet, men det är krigets fel; och så grovt kan man
knappast vända upp och ned på förhållandena, att man säger, att
det är den svenska författningens, knappast den svenska regeringens
fel. Jag är viss om, att Branting själv ej gjort det bättre!

Till sist vill jag be den siste ärade talaren att nästa gång, han
uppträder i denna fråga, se på den litet nyktrare. Det är mitt innerliga
råd till honom och alla hans eftersägare, de må finnas i denna
kammare eller i den andra.

Herr W a 1 d é n: Herr talman, mina herrar! Jag skall verkligen
försöka att ställa mig till efterrättelse den siste ärade talarens maning

jag vill icke lova att se så nyktert på den, att jag kan vara med om
att förorda något så primitivt, som han tycktes vara van vid från
sin hembygd, nämligen att avskaffa allt vad rösträtt heter. Jag
tror också och vill säga detta mera i förbigående, att denne ärade
talare har mycket dåligt reda på vad som rör sig bland de breda lagren
av vårt folk,, då han här kan stå och säga, att det icke finns anledning
till något missnöje. Det kan kanske komma en dag och t. o. m. ganska
snart, då även han kan få erfara motsatsen. Men nog nu om
den saken!

Då jag begärt ordet i denna fråga, har det icke skett för att
söka framlägga några nya eller avgörande skäl för den ståndpunkt
jag och det parti jag tillhör intaga beträffande en kommunal rösträttsreform.
Skälen för och emot hava redan så länge och ofta upprepats
och vägts emot varandra, att det mer eller mindre teoretiska
diskuterandet av denna fråga kan anses slutfört och därför också i
fortsättningen skäligen överflödigt. I detta avseende är jag fullt
överens med den sista ärade tälaren. Det förhåller sig ju också så,
att de två principiellt motsatta ståndpunkter, som här stå emot varandra
— å ena sidan den av högern förfäktade förmögenhetsprincipen
såsom den i främsta rummet samhällsgagnande att tillämpas vid den
kommunala rösträtten och å andra sidan personlighetsprincipen såsom
den riktiga härvidlag — äro två principiellt så divergerande motsättningar,
att det torde finnas ringa utsikter att på det rena övertygandets
väg lyckas påverka de olika åsiktsriktningarna. Därom
är jag tämligen övertygad. Något sådant vill jag därför icke heller
försöka mig på, och allra minst skulle det falla mig in att göra ett
sådant försök i denna kammare. Det står nämligen alldeles klart även
för mig, att hur talande och avgörande skäl, från vänstersynpunkt

Nr 32. 26

Lördagen den 14 april, e. m.

Om upphävan- sett, som man ]lar anfört eller kan anföra för en radikal reformering
dl>nai rösträtt'' av ^en kommunala rösträtten, högern lika litet nu som under den
för bolag och långa och upprivande striden om den politiska rösträtten kommer att
omyndiga, låta sådana skäl inverka på sin nonpossumus-ståndpunbt. För att
(Forts.) särskilt denna kammares majoritet, som ju i främsta rummet representerar
nämnda ståndpunkt, skall förmå sig att lämna densamma,
krävas nog, jag vågar säga, mera handgripliga skäl, något som formligen
tvingar detta oresonliga majoritetsparti att släppa efter på
det fåtals- och penningvälde, som, vad man än må säga till dess
försvar, ligger inneslutet i den orättfärdiga 40-gradiga skalan. Ett
sådant rent handgripligt skäl, som denna kammares majoritet dock en
gång måste böja sig för, föreligger den dag, då det kan visas, att det
är en tillräckligt kraftig opinion i vårt land, som kräver såsom en
ofrånkomlig rättvisa den 40-gradiga skalans slopande. Så gick det
den gången, då man måste gå med på den allmänna politiska rösträttens
införande, och så kommer det även att gå vid den lika kommunala
rösträttens införande.

Jag vill särskilt understryka, att jag nu endast talar om den lika
kommunala rösträtten. Den första ärade talaren i denna fråga rörde
sig dock något vid sidan om ämnet, då han nästan uteslutande, höll
jag på att säga, uppehöll sig vid en punkt i utskottets utlåtande, vilken
innehåller ett avstyrkande, och trots detta avstyrkande sökte
argumentera mot den allmänna rösträtten, vilket jag finner vara
ganska inkonsekvent.

Nu kommer man naturligtvis att från högerhåll svara mig: Ja,
men en sådan tillräckligt stark folkopinion, för vilken vi måste böja
oss, föreligger ännu icke, och till dess den föreligger, kunna vi med
gott samvete sätta oss emot varje reformering av den 40-gradiga
skalan. Huruvida ett sådant påstående är riktigt, skall jag för närvarande
lämna därhän. För övrigt är det naturligtvis en sak, som
det ärade högerpartiet självt får lov att avgöra, när det kan finna
opinionen och trycket utifrån vara så starka, att det måste giva med
sig. Men vad jag däremoj; icke kan underlåta att påminna denna kammares
majoritetsparti om, är den oerhört allvarliga, ja, rent av fruktansvärda
tid, vi nu genomleva. Trycket av denna dyrtid vilar ojämförligt
tyngst på de fattigare folklagren, som också innefatta det stora
flertalet av vårt folk. De hava hittills tåligt burit de bördor, den
svält och de umbäranden av många slag, som denna dyrtid lagt på
dem. Men huru mycket bittrare måste icke dessa bördor kännas för
dem, när de tänka på att deras medborgerliga rättigheter äro så kringskurna,
att de icke mycket betyda mot dem, som tack vare sina störa
inkomster och sin förmögenhet befinna sig i den lyckliga ställningen
att utan några större umbäranden kunna genomleva denna tid -—
för att nu icke tala om alla dessa, som under denna tid genom allsköns
jobberi och gulascheri skaffat sig en förmögenhet och därmed följande
större medborgerliga inflytande.

Det talas icke minst i dessa dagar och just från högerhåll stora
och vackra ord om enighet och sammanhållning, för att nationen med
samlad kraft skall kunna möta de svårigheter och faror, som tränga

Lördagen den 14 april, c. in. ^7

sig på oss både utifrån den stora världsbranden och inifrån på grund
av kristiden. Men denna maning till enighet och samdräkt gäller
aldrig, såvitt jag kunnat uppfatta det annat än ett pockande krav
från högern på underkastelse under högerns vilja och strävanden, och
dessa strävanden — ja, de manifestera sig huvudsakligen i: försvarsbördor
och återigen ökade försvarsbördor! Ännu har man aldrig från
det hållet hört något, som kunde tydas så, att man på den sidan vore
villig att i minsta mån tillmötesgå vänsterns enligt dess mening fullt
berättigade krav och därmed söka slå en brygga till den enighet och
samverkan, varom man så gärna talar, men för vilken man icke själv
vall göra ens skymten av en uppoffring ifråga om sin privilegierade
ställning i samhället. Så länge icke det sker, få herrarna på högersidan
förlåta oss, om vi tvivla på uppriktigheten i det vackra deklamerandet
om nationell enighet.

Och dock vore det just i kväll vid avgörandet av ''denna fråga ett
gynnsamt tillfälle att visa, att man även inom högern har blicken
öppen för tiden och dess allvar, icke blott beträffande vår ställning
utåt, utan även i fråga om våra inre politiska förhållanden.

Det finns väl dock knappast någon, som nu vågar komma med
den gamla invändningen, att ingenting har inträffat, som kan föranleda
första kammarens majoritetsparti att frångå sin förutvarande
ståndpunkt i denna fråga. Skulle det finnas någon, behöver man
ju endast, i likhet med vad eu föregående talare från vänstersidan
redan gjort, erinra om den nyorientering i Tysklands inrikespolitik,
som pågår mitt under brinnande krig, varigenom efter allt
att döma junkerväldet är ställt på avskrivning. Eller är det verkligen
någon ens i denna kammare, som fortfarande vågar invagga
sig i den förhoppningen, att, sedan Rysslands i århundraden av tsarismen
förtryckta folk i ett slag lyckats avkasta sig detta ok och
förskaffa sig fulla medborgerliga rättigheter med lika och allmän
rösträtt — är det verkligen då, säger jag, någon som kan våga
inbilla sig, att det svenska folket i längden eller ens för en kortare
tid skall låta sig nöja med att vid utövandet av dessa rättigheter
vägas på penningvåg? Nej, den stora massan av svenska
folket kommer att kräva sin rätt helt och fullt ut, och om icke denna
kammare har nog statsklokhet att se, vad tiden kräver, så kommer
nog den dag, och möjligen hastigare än någon kan drömma om,
då den bittert får ångra, att den icke velat lyssna till folkets röst.

Det är, herr talman, icke min mening att med dessa ord uttala.
något hot. Jag tror nämligen, att det svenska folket har tillräckligt
kraftiga medel till sitt förfogande för att på fullt laglig
väg driva igenom sin vilja, då det gäller dessa inre angelägenheter,
och jag hoppas också, att vårt folk skall förstå att använda dessa
och inga andra medel. För övrigt vill jag, i nära anslutning till
vad herr Ström yttrade, säga, att nog finns det möjligheter även
för riksdagens vänster att få bukt med första kammarens majoritetsparti.
Men jag är också övertygad om att inför de kanske
ännu svårare tider, som stunda, då vårt folks motståndskraft kan
komma att spännas ända till bristningsgränsen, det vore en gärd

Nr 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.

(Forte.)

Nr 32. 28

Lördagen den 14 april, e. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

icke blott av rättvisa utan även av klokhet att sikänka de breda
lagren av folket, som hava att bära huvudparten av de tunga bördorna,
deras fulla medborgerliga rättigheter. Vad en sådan uppmuntran
skulle betyda för folkets motståndskraft och ökade förmåga
att bära dessa bördor, kan förvisso icke överskattas.

Om det hade någon verkan — men det vet jag, att det icke
har — skulle jag verkligen vilja ställa en allvarlig maning till
denna kammare och vädja till dess ansvarskänsla, då den nu, jag
vet icke för vilken gång i ordningen, går att fatta beslut i denna
för den stora massån av folket så ofantligt viktiga fråga, som
rent av är en av dess livsfrågor.

Till sist bör också, i denna kammare — ja, kanske framför
allt i denna kammare — högt och kraftigt sägas ifrån, att det övervägande
flertalet av Sveriges folk icke längre låter sig nöja med
att vara en av Europas mest efterblivna nationer i fråga om demokratisk
självstyrelse, samtidigt som dess kulturella ståndpunkt berättigar
detsamma till att intaga en av de mest framskjutna platserna
i detta avseende. Kan eller vill icke första kammarens majoritetsparti
inse detta, utan ställer det sig alltjämt avvisande till
detta krav, då fruktar jag, att följden härav hårdast kommer att
drabba just dem, som i dag motsatt sig det. Herrarna skola icke
inbilla sig själva eller andra, att tidens mäktiga böljeslag komma
att gå våra kuster spårlöst förbi. Även i vårt land är folket just
nu känsligare än någonsin för sådant, som det med all rätt betraktar
som en upprörande orättvisa, och om denna kammares majoritet
även denna gång avslår kravet på en reformering av den kommunala
rösträtten och därmed inledningen till en verklig och genomgripande
författningsrevision i vårt land, tror jag, att det
kommer att kännas djupt hos störa massor av Sveriges folk.

Om det verkligen, det vill jag upprepa än en gång, ligger något
allvar under det vackra talet om nationell samling, då har
första kammaren just nu det lämpligaste tillfälle att visa prov på
denna vilja genom att bifalla utskottets förslag, till vilket jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr von Zweigbergk: Mina herrar! Jag förmodar, att
det är flera i denna sal än den ärade talmannen, som tycka, att
denna sång om den kommunala rösträttsreformen nu börjar ljuda
en smula enformig. Jag vågar dock icke ställa i utsikt, att vad jag
har att säga skall bli någon underhållande omväxling.

Då jag begärde ordet, var det —• det vill jag uppriktigt säga
— icke så mycket för att bli i tillfälle att här framföra några nya
synpunkter i denna fråga, där det torde vara rätt svårt att förebringa
sådana, utan i den känslan — som jag vet delas av många mina
meningsfränder i denna kammare och ännu flera ute i landet — att
denna debatt ytterst ogärna bör slutas och voteringen företagas, utan
att man fått höra ett annat ord rörande förstakammarmajoritetens
ställning i frågan än de som hittills framförts.

Den högertalare på Södermanlandsbänken, som klagade över att

Lördagen den 14 april, e. in. 2‘d

dobatten kommit upp på ett alltför högt plan, gjorde då för sin del,
det måste jag säga —- och jag hoppas, att han inte tager det alltför
illa — sitt allra yttersta för att draga ned den på ett plan, som
jag för min del vill beteckna som alldeles för lågt. Men en god
gärning gjorde han då han yttrade, ungefär: om jag kunde förstå
varför herrarna tala så mycket om denna 40-gradiga kommunala
skala; vi ute i kommunerna ha icke behov av den, vi använda den
icke. Därmed slog han då, i den mån han är kompetent att föra talan
för partiet i dess helhet, verkligen ihjäl den argumentation, som
gärna ställes främst, då det gäller att försvara status auo, nämligen
att denna skala är absolut oumbärlig för att upprätthålla ordning
och säkerhet samt god förvaltning i kommunerna. Är det så, att
man i Sveriges kommuner icke behöver och icke använder denna
graderade skala, då lär det vara omöjligt att med det argumentet
försvara dess fortbestånd.

Mot den talare, som först hade ordet på majoritetens vägnar
och som väl är den, som vi egentligen ha att hålla oss till rörande
dess ståndpunkt i frågan — har redan av mina meningsfränder
anförts så mycket, att jag icke skall lägga något vidare till. Men
jag kan dock icke underlåta att uttrycka ett visst vemod över att
vi år 1917 och i dessa tider skola ifå höra såsom huvudskäl för den
40-gradiga skalans bibehållande anföras, att högerpartiet ännu icke
förstått, vad personlighetsprincipen innebär. Jag skall icke försöka
att hjälpa denne talare till rätta i detta hänseende på annat
sätt än att jag tillåter mig att hänvisa honom till en annan Geijer,
som för mer än 50 år sedan utredde frågan så grundligt att det
borde räcka till icke bara för hans efterkommande och anförvanter,
utan även för hela det svenska folket.

Nu veta vi ju alla, att för ungefär jämnt ett år sedan på högermajoritetens
vägnar gavs ett svar på reformkraven, som egentligen
borde utesluta vidare resonemang om saken. Förstakammarhögerns
ledare yttrade, visserligen utanför riksdagen, men på ett sådant
sätt, att det säkerligen var fullt auktoritativt, ungefär följande:
Inga fraser, intet hot, inga hänsyn till valen skola någonsin
hindra oss -—• därmed menades naturligtvis högern i Sverige —
att säga nej till varje radikalisering av den kommunala rösträtten.
Den, som så talade, är känd för att vara en man, som säger sitt
ord och därvid förbliver. Men han har dock varit med så pass
länge i politiken och sett sig så vida om, att han säkerligen vet,
att den visaste är den, som säger: man skall aldrig säga aldrig.
Och många av oss hava verkligen gått och burit på en liten stilla
förhoppning, att vi vid detta tillfälle i dag, i denna kväll, skulle
från det hållet få höra ett ord, som så att säga öppnade något
bättre möjligheter för denna fråga, vilken — det veta herrarna
alla —• för ett övervägande antal av det svenska folket i närvarande
stund är den stora fråga, till vilken man knyter sina förhoppningar
på en demokratisk utveckling. Det var dock, vill jag minnas, för
blott tre eller fyra år sedan, som herr Trygger bekände, att även
han hade förstått, att vi äro inne på demokratiens århundrade, och

Nr 33.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr 32. 30

Lördagen den 14 april, e. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

att den demokratiska utvecklingen är oemotståndlig. Vi hade verkligen,
så naivt det kanske kan låta, hoppats, att det nu skulle yppas
tecken till uppgörelsevillighet på denna punkt. Vi hade trott, att
man skulle finna anledning låta förstå, att en sådan kan erhållas
utan tillgripande av sådana stridsmedel, varpå den närvarande tiden
och det, som sker omkring oss, lätteligen i dessa dagar leda tanken.

Vad är det då i själva verket, när man försöker pejla detta, som
är högerns huvudargument, då dyi säger nej till en radikalisering
av den kommunala rösträtten? Jag skall icke hålla mig till de
mer eller mindre Beckmesseraktiga argument, som bjudas oss i konstitutionsutskottets
betänkande, icke heller till den mera lätta och
kåserande utläggning av desamma, som den förste ärade talaren
här gav. Jag skall försöka så gott jag kan leta reda på de skäl,
som äro de verkligt bärande. Egentligen torde de vara av två
slag. Det ena slaget, för vilket majoritetens ordförande i denna
kammare kan anses vara en fullödig representant, påträffar man,
när det resoneras som så: vi tro icke på den släta och vulgära demokratiseringen;
vi hålla fast vid, att det i samhället, i staten och
i bådas angelägenheter måste vara så, att den högre förmågan får
tillfälle att göra sig gällande på ett särskilt sätt. Och så fortsattes
det; man har därvid herr Tryggers egna ord att hålla sig till:
måttet på denna förmåga är den innehavda förmögenheten — helt
krasst och uppriktigt — med tankegången utförd så, att den, som
visar sig äga förmåga att samla och behålla kapital, därmed dokumenterat
sig besitta det slags förmåga, som berättigar till större
inflytande i samhället. Denna ståndpunkt är tvivelsutan fullkomligt
uppriktig, och den bottnar mycket djupt. Men det borde kunna
förstås, att man kanske alldeles särskilt under de tider, i vilka vi
nu leva, har mycket svårt att godkänna åskådningen som riktig.
Vi se i närvarande stund förmögenheter samlas under sådana former,
som omöjligen kunna inge respekt eller övertyga att skicklighet
i detta gulascheri bör vara konstitutionellt tillförsäkrad en stark
ställning inom samhället.

Den andra gruppen av skäl torde spela en ännu större roll
för den konservativa uppfattningen i denna del. De ha kanske allra
starkast utvecklats av den högerpartiets politiska statsrättslärare som
ser livet och förhållandena från den allra högsta bergstoppen. Hans
grundåskådning i denna fråga har jag funnit uti ett par för övrigt
ytterst aktuella artiklar, där han resonerar över det s. k. preusseriet,
d. v. s. över det politiska system mot vilket en stor del av världen
påstår sig vara stadd i ett fullt medvetet krig, som icke får sluta
annat än med nederlag för detta system. Om samma rösträttsordning
var det för resten som Bismarck begagnade icke blott de ord,
som här nyss citerats, att det var ett barockt system, utan även orden:
»det eländigaste system i världen». Det förklaras icke desto
mindre ha varit absolut nödvändigt som bärare för något ofantligt
mycket högre, nämligen den tyska riksenheten. Denna enhet vilar
i sin ordning på den monarkiska principen, som har behövt denna
»reservation» för att ha en fullt säker plattform, från vilken den

Lördagen den 14 april, e. in.

31 Nr 32.

kunde utföra sin samhällsnyttiga och statsgagneliga gärning. Fn a"f
stor del av de konservativa i Sverige torde uppfatta situationen hos rn$trätt
oss på ungefär samma sätt. Ilet bohövs eu monarkiens reservation yär b0iag och
i denna första kammare för att garantera riket sammanhållning, en- omyndiga.
het och styrka. Det är ur den synpunkten, som man är absolut ''Korta.)
ovillig att låta tala vid sig i fråga om den graderade skalan. Man
vill, säger man, icke uppge första kammarens nuvarande sammansättning.

Man kan i realiteten icke mena, att kammaren i sin nuvarande
sammansättning skulle vara så idealiskt beskaffad, att den vore
verkligt omistlig, ett värdeföremål i och för sig, vid vilket det svenska
folket har sitt hjärta fästat. Om en sådan illusion Skulle råda
inom denna kammare själv, vore den ingenting annat än utslag av
eu självbeundran, som icke är kloka och erfarna män värdig. Man
behöver ju blott vandra över korridorerna i detta hus till andra
sidan för att få den korrigerad. Luften formligen förändras under
promenaden. Föreställningen om första kammaren som ett nationens
älsklingsbarn är det omöjligt, att någon kan på allvar fasthålla
vid. Troligen tröstar man sig med ungefär följande resonemang: vi
äro visserligen ganska osympatiska, men det får väl gå ändå, för
vår stora uppgifts skull. Professor Kjellén, som jag flera gånger
citerat, har uttryckt den saken mycket skarpt. Han säger i fråga
om Preussen, att det icke finns någon orättvisare och falskare beskyllning
än att likställa Tyskland och Preussen. Dessa båda begrepp
äro icke alls samma sak. Nej, fortsätter han, det är lika
falskt och oriktigt som att jämställa svenska folket och första kammaren.
Därmed har han på ett sätt, som icke synes lämna något
övrigt att önska i fråga om tydlighet, erkänt, att denna kammare
i dess nuvarande sammansättning icke kännes, icke erkännes och
icke bör erkännas av svenska folket som någon dess verkliga, värdiga
och sympatiska representation.

Så mena icke heller herrarna, utan ni mena, skulle jag tro, att
denna kammare behöves i den sammansättning den har, därför att
den monarkiska principen behöver detta starka och pålitliga stöd.

Nu kan det dock ifrågasättas om uppfattningen är riktig, t. ex. i
den fråga, som nu är före. Är det verkligen en hjärteangelägenhet
för det svenska kungadömet att hålla på alla dessa för angrepp
utsatta orättvisor uti den nuvarande kommunala ordningen? Är
detta den svenska kungamaktens egen personliga mening? Jag svarar
på den fråga nej, och jag har fog för denna mening. Är 1913
förklarades det från tronen, att det vore för landet nyttigt att taga
hort holagsröstningen, som dock nu förklaras vara ett omistligt
fideikommiss för den göda ordningen i landet. Följande år sades
det från Sveriges konungatron, att »rättvisans och statsnyttans förenade
synpunkter» krävde politisk rösträtt för landets kvinnor, och
i alldeles samma sammanhang tillädes, att liknande synpunkter också
krävde öppen omröstning i riksdagen. Vad inneburo i själva
verket dessa trontalsutfästelser? Jo, efter min mening intet mer
och intet mindre, än att det gavs löfte om den »nyorientering», var -

Nr 32. 32

Lördagen den 14 april, e. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

;med för närvarande är sysselsatt i Tyskland. De, som nu så
ivrigt bekämpa reformer, om vilka sådana uttalanden gjorts å det
svenska komingadömets vägnar, borde kunna förstå, att varken -1914
ars bondetåg eller detta års stora adressinsamling ka kunnat utgöra
någon tillräcklig anledning för svenska medborgare i allmänhet, att
anse de sålunda högtidligen givna löftena för fallna. Det är icke för
den svenska kungamaktens och den svenska statsstyrelsens skull
som dessa orättvisor fortfarande skola upprätthållas, utan det är’
da allt kommer omkring, för högerpartiets egen skull, som de försvaras
med så seg energi. Men det måste ovillkorligen innebära en
mycket, mycket svag position, när ett modernt högerparti ställer sig
gentemot den framstormnade demokratien med den motiveringen att
alla krafter, av vilka det är mäktigt, skola sättas in på att låta ett
rikedomens mmoritetsparti fortfarande hålla den maktställning, som
det i närvarande stund har.

Vi ha under dagens lopp sett den nya regeringen avlägga så att
säga en. encorpsuppvaktning i den svenska riksdagen. Nu äro naturligtvis
vederbörande ministrar för länge .sedan försvunna. Det
hade dock icke varit något orimligt, om den nya regeringen stannat
kvar vid det tillfälle, då denna fråga debatterades, och här givit
ett uttryck för att själva den mission, till vilken den nu går —-da det gäller att gorå ett försök att na den nationella samling
man talat så mycket om, men hittills absolut misslyckats i att få
till stånd kräver ett bragelöfte efter färska exempel både öster- och
söderifrån. Nu är det hoppet faret, men ännu återstår den möjligheten,
att någon så att säga högre auktoritet för första kammarens
höger skulle vilja, innan vi här skrida till voteringen,
giva oss ett besked om var vi hava den i denna i mer än ett avseende
förändrade . situation, ett besked, som är mera tillfredsställande
än det vi hittills mottagit. Då denna riksdag förlupit
och vi gå ut till sommarens val, vi gå ut till en mycket hård politisk
strid. För denna strids beskaffenhet, för dess karaktär av
bitterhet eller dess möjligheter till samförstånd är det i hög grad
avgörande, vad man skall nödgas tro rörande avsikterna hos högerns
ledande män i den fråga, som nu är före.

Med den motiveringen tillåter jag mig vördsamt hemställa,
huruvida det icke skulle låta sig gorå att rörande denna för stora
delar av vårt folk så viktiga angelägenhet, få ett klargörande ord,
i värsta fall ett, som bekräftar: vi stå där vi stått, vi komma aldrig
att ga er tillmötes i godo. Det kan icke falla mig in att komma
med hot, icke med fraser, allra minst med råd. Jag skulle endast
vilja sluta med att i all anspråkslöshet citera en liten vers. Sensmoral
tages i regel villigare emot, om den kommer i rimmad form.
Jag vill anföra det enkla ordet av Fritiof Holmgren:

»Endast dårarna

bygga dammar av is om vårarna.»

Bet är vår!

Lördagen den 14 april, e.

in.

33 Nr $5.

Horr Cl ason: Jag har varit ganska tveksam, om jag skulle Onrupphävan"besvära
kammaren vid denna sena timme, men det förefaller mig:de av kommu''
dock, som om under debatten en del faktiska förhållanden berörts bolTTch''
på ett sätt, som inneburit så pass betänkliga och underliga över- omyndig, ''
drifter, att det kan vara värt att i någon mån söka reducera dem. (Forts.)

Jag vill då börja med herr Olssons anförande. Jag fäste mig
särskilt vid hans siffersammanställningar. Han hade gjort en del
sådana bland annat rörande de senaste landstingsmannavalen, och
han sade, att inom högerpartiet hade funnits så och så många
röstande, och det hade fått så och så många representanter. På den
förenade vänsterns sida hade, fortfor han, förekommit så och så
många röstande och det partiet hade trots större antal röstande fått
ett mindre antal representanter. Nu ville han fråga-, om detta vore
fair play. Jag vill härpå svara, att det naturligtvis beror på, vilken
utgångspunkt man går ut ifrån. Om det varit så, att det
gällt andrakaminarvalen, där det är bestämt att röstningen skall ske
efter huvudtalet, vore det givetvis alldeles galet, därest resultatet
blivit sådant. Men då fråga är om valen till landstingen, där enligt
författningen det icke är så ställt, att man skall gå ut ifrån
det nakna huvudtalet, utan måste taga hänsyn till andra realiteter
i samhällslivet, exempelvis skatteplikt och skatteförmåga, kan
jag för min del icke finna, att man på det viset kan anmärka på
resultatet.

På allt det myckna som talats om personlighetsprincipen, skall
jag icke så mycket gå in. Dock kan jag icke underlåta att erinra
därom, att om man driver den till det yttersta, man kommer också
med den till orimligheter. Åtminstone om man driver den så, som
herr Olsson gjorde. Han framförde i sin argumentering bland
annat en person, som hade en massa röster, men som enligt hans
uppgift var en nolla. Jag skulle vilja fråga herr Olsson, hur
•det skulle stämma med hans personlighetsprincip att överhuvud giva
den personen någon röst alls? Jag förmodar, att han enligt herr
Olssons värdering icke borde hava någon röst vid dylika val.

Han och andra ha talat mycket om den 40-gradiga skalan och
kava använt det ena uttrycket efter det andra om att den innebure
en orättvisa. Det har talats om den, såsom skulle den innebära
en motsättning mellan rikedom och fattigdom, såsom skulle
den innebära, att »inflytandet i kommunerna» berodde på skatterna
o. s. v., såsom skulle den innebära, att det fåtal, som är »de förmögnaste»,
skulle hava hela bestämmanderätten o. s. v. Här hava fällts
det ena uttrycket efter det andra i den stilen. Jag kan icke återgiva
dem alla, men de gingo efter samma linje allesamman. Emellertid
undrar jag, om herrarna, därest ni vilja se efter, hur den 40-gradiga
skalan faktiskt ställer sig, skola kunna finna det allra ringaste
fog för _ påståendet, att den verkligen med någon rättvisa kan
karakteriseras på det sättet. De använda uttrycken hade kunnat
vara berättigade, innan någon begränsning skedde i den kommunala
rösträtten, men de äro icke berättigade, när fråga är om det
-system av kommunal rösträtt, som genomfördes genom 1907—1909

Första kammarens protokoll 1917. Nr 32. 3

Kr 32. 34

Lördagen den 14 april, e. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forte.)

års författningsändringar. Yi läto i konstitutionsutskottet göra eu
undersökning av förhållandena mellan rösträtt och skatteplikt. Deri.''
blev icke färdig, så att vi kunde hinna att få den med i utskottets,
betänkande eller i reservationen. Den var emellertid gjord genom
stickprov från ett antal kommuner över hela riket. Och om man
går till dess resultat, som blev tillgängligt för ett par dagar sedan
i utskottets kansli, och ser efter, hur det faktiskt förhåller sig
inom dessa kommuner, som voro uttagna efter vanlig statistisk:
metod — kommuner, som således representera alla möjliga kommunala
förhållanden i riket — finner man, att det är ytterst få.
av dessa representativa kommuner, där icke den övervägande makten
inom kommunen redan nu ligger hos röstetalen 1—10. Det är
ett faktum. Således ligger i nästan alla dessa kommuner makten
och bestämmanderätten hos dem, som hava en årlig inkomst av
högst 100—1,100 kronor. Sådana äro de verkliga förhållandena,
för närvarande. Om man tager hänsyn till detta, tror jag, att
alla dessa överord om den 40-gradiga skalans verkningar måste
falla till marken. Ty förhållandena äro faktiskt sådana, som jag
nu nämnt, och jag tror icke, att man då kan säga, att denna skala
i så hög grad premierar rikedom och förmögenhet.

Då kan man fråga: varför vill ni då icke under sådana förhållanden
gå in på lika och allmän rösträtt? Detta har redan herr
von G-eijer besvarat, och jag tror icke, att man behöver lägga mycket
till det svaret. Jag vill emellertid säga, att jag mycket val
kan förstå den synpunkten, isom säger, att för den lille skattdragare^
som får betala 5 öre, medan en annan får betala 95 öre,,
denna 5-öring uti hans förmögenhetsställning känns såsom en lika
svår utgift som den större summan för den andre. Och jag tilllägger,
att jag också kan förstå, om den förre möjligen säger, att
han gärna skulle åtaga sig att betala den större skatten, om han
komme upp till den högre inkomsten. Jag skall alltså gärna ge
det resonemanget rätt i den mån, som man trycker på denna omständighet.
Men det synes, som om man därvid förgäter en sakr
nämligen att den majoritet, som det här gäller också skall bestämma
över kommunens hela utgiftssida.. Den bestämmer således icke baraskatternas
påläggande, utan även användningen av desamma., och
under sådana förhållanden är det ju en mycket enkel sak att
räkna ut, att om man överlämnar åt dem, som betala de få örena att.
sedan bestämma, huru hela kronan skall fördelas, det då icke är
mer än mänskligt, om förvaltningen i kommunerna lätt kan bliva
sådan, att den icke blir riktigt förenlig med kommunernas sunda
.utveckling.

Och härmed kommer jag till en sak, som synes mig under debatten
hava blivit nästan alldeles förgäten. Varför bär man i alla
andra länder, även där man genomfört lika kommunal rösträtt, —
vilken för resten på många håll vilar på helt andra principer äir
Jern, som herrarna här vilja genomföra hos oss — därvid fäst särskilda
garantier, som herrarna nu ej vilja höra talas om? Beror
icke detta på, att man känner, att om ett sådant system renodlas -

Lördagen den 14 april, e. in. 35

som bär skulle bli förslå]landet, det kunde komma att leda till för
kommunerna ganska vanskliga resultat? Det är, som jag sade, en
allmän erfarenhet, såvitt jag vet, över hela linjen som föranlett
dessa garantier, och jag tror icke, att man får negligera den sidan
av saken så lättvindigt, som man här velat gorå. _

Det var egentligen för att göra dessa erinringar om den 40-gradiga skalans faktiska verkningar, som jag begärt ordet. Men
eftersom man här givit sig in på åtskilliga andra frågor, exempelvis
utländska förhållanden rörande denna sak, skall jag be
att få säga ytterligare några ord. Det förefaller mig då rätt egendomligt,
att man såsom argument för avskaffande av den fyrtiogradiga
skalan såsom grund för första kammarens bildande anfört
den omständigheten, att det preussiska treklassystemet för närvarande
håller på att övergivas vid bildandet av den preussiska andra
kammaren. Nu vet man ju ännu icke, vad som där kommer i
istället; det bär visserligen stått några antydningar om att meningen
skulle vara att i dess ställe sätta en på visst sätt graderad skala,
men om så blir förhållandet, vet jag icke. Men i varje fall synes
det mig, att jämförelsen haltar bra mycket, då den framföres utan
erinran därom, att vi i vårt land för mer än 50 år sedan gått över
till lika rösträtt till andra kammaren, medan den preussiska andra
kammaren ända till dessa tider stått på treklassystemet.

Yad sedan överhusen beträffar vill jag påstå, att det finnes
ganska få överhus i hela den civiliserade världen, som vila på så
demokratisk grundval som vår första kammare. Vid bildandet av
de flesta andra överhus tillämpas ju sådana principer som ärftlighet
eller val av konungamakten för livstid, och dylika principer äro
särskilt bärande för det preussiska herrehuset, som det nu är fråga
om att ombilda.

Då det erinrats om den graderade skalan på andra håll, skulle
jag gent emot talaren på Skånebänken, som sist hade ordet och som
anförde Geijers auktoritet för personlighetsprincipen, vilja framhålla,
att förhållandet, såvitt jag kan erinra mig, var, att den
rösträtt Gedjer förordade var en graderad skala. Jag är visserligen
icke fullt säker härpå, men jag skulle misstaga mig, om så icke
var förhållandet.

Till sist vill jag framhålla, om vi gå över till den andra sidan
av saken, till första kammarens ställning i den svenska författningen,
att även därom åtskilligt kunde vara att säga. Jag tror t. ex.,
att den siste ärade talaren kanhända icke är alldeles vittnesgill på
det området såsom högsta domare. Det finnes åtskilliga andra
uppfattningar än hans om den saken. För min del vill jag säga,
att om första kammaren står där den står och önskar värna sin författningsenliga
ställning, det är därför, att den väl vet med sig, att
den värnat om åtskilliga nationella värden här i landet, som det
varit av vikt att i detta land värna om. Vilja herrarna komma
första kammaren till livs på ett sätt, som i det fallet är osvikligt, -—
verka då därhän, att medkammaren kommer att sätta värnandet
av Sveriges försvar, oberoende och ekonomiska självständighet lika

Nr 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Korts.)

Nr 32. 36

Lördagen den, 14 april. e. in.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

högt som denna kammare! När man kommit till den stunden, då
hava herrarna kanhända nått sitt mål, men intill dess tror jag, att
.första kammaren med gott självmedvetande skall fortsätta att värna
de värden, om vilka den slagit Arakt.

Herr Petersson, Alfred: Herr talman, mina herrar! Det
är nog många flera än herr von Zweigbergk, som väntat och hoppats,
att några ord från ännu mera auktoritativt högerhåll, än hittills
skett, skulle fällas. Hittills har man i det fallet väntat förgäves. Jag
hoppas, att man icke skall få vänta förgäves, tills debatten förklarats
avslutad.

Jag har gjort en reflexion bland många andra under det jag
åhört debatten, och det är den, att man alldeles givet måste göra den
iakttagelsen, att man från åtskilliga håll här i kammaren, högerhåll
nämligen, söker bagatellisera denna fråga och göra den till en liten
och obetydlig fråga, som man icke egentligen har någon anledning att
diskutera. Det var en talare som sade, att man gärna kunde avskriva
denna fråga, liksom man gjort med nykterhetsfrågan. Jag känner
icke till någon avskrivning av nykterhetsfrågan, och jag tror jag säger
sanning och uttalar något, som en kommande erfarenhet alldeles
givet kommer att bekräfta, om jag säger: den fråga vi nu diskutera
kan icke avskrivas och kommer icke att avskrivas, förrän den vunnit
sin lösning. Man har försökt bagatellisera denna fråga genom att
tala om överdrifter och genom att tala om att man skulle behandla
den nyktert. Ja, man hör så olika, och man får så olika intryck. Jag
kan icke säga, att jag hört några överdrifter eller att det förekommit
någon onykterhet under den debatt, som här ägt rum. Det var herr
Clason som fann, att det förekommit överdrifter. Min ärade vän på
Södermanlandsbänken, herr Lindblad, har funnit, att det i denna diskussion
förekommit onykterhet, och det var hos herr Hellberg han
ville finna denna onykterhet. Jag tyckte däremot, att det var mycket
nyktert talat av herr Hellberg.

Herr von Zweigbergk frågade efter anledningen till det motstånd,
som detta, vilket jag kallar rättfärdighetskrav, möter från
denna kammares majoritet. Han har icke fått något svar, och han
försökte själv penetrera saken för att finna ett svar. Han frågade,
om det till äventyrs kunde vara insikten om nödvändigheten för den
monarkiska principen här i landet att ha det stöd, som till äventyrs
kan ligga i den fyrtiogradiga röstskalan, men han släppte den tanken
och ansåg, att anledningen icke ligger där. Såvitt jag uppfattat honom
rätt slutade han med att själv giva det svaret, att det var denna
kammares majoritets omsorg om sig själv och sin fortsatta tillvaro,
sådan den nu är här i kammaren, som var anledningen. Jag tänkte
da pa ett uttalande, som gjorts här tidigare i dag på förmiddagen.
Det var herr Karl Johan Ekman från Jönköping, som under debatten
pa förmiddagen säde följande ord, vilka jag tror äro ordagrant
atergiyna. Vi kämpa, sade han, för den maktfördelning mellan samhällsklasserna,
som vi anse vara den riktiga. Månne icke herr Ekman
från Jönköping gav ett svar, som är det verkliga svaret och som

Lördagen den 14 april, e. in.

37; Nr l\2.

utgör själva den innersta förklaringen till det motstånd, som nu återigen
möter mot kravet på avskaffande av den 40-gradiga röstskalan.
Det är den privilegierade ställningen för vissa samhällsklasser man
vill bibehålla genom denna skala, och det är en sådan genom lag
stadgad olika rösträtt för olika medborgare, som man på vänsterhåll
och som jag för min del anser ohållbar, förkastlig och så svag, att
den icke i längden kan upprätthållas. Yi tro, att det är lyckligare
för ett samhälle, att de medborgerliga rättigheterna äro lika fördelade,
att man icke genom lag slår fast, att den mannen, som har så och
så stora inkomster eller så och så stor förmögenhet, skall ha lika
många gånger eller åtminstone fyrtio gånger större rösträtt, när det
gäller bildandet av representationen eller en del av representationen,
som den, som icke har någon förmögenhet eller som har en minimal
inkomst.

Innan jag går över till att säga några ord, som jag tänkt säga
med anledning av reservanternas motivering för sin ståndpunkt, kan
jag icke underlåta att med ett par ord återkomma till herr Clason.
Han tyckte, att det var underligt, att man åberopade förhållandena
utomlands, exempelvis i Tyskland, och det nu med styrka framförda
kravet på en ändring i den väl mest klassbetonade representation som
finnes. Vad har det med saken att göra? sade han; här ha vi ju att
göra med första kammaren. Finnes det i något land, frågade han
vidare, en mera demokratisk grundval för bildandet av ett överhus än
den grundval, som gäller för bildandet av vår första kammare? Jag
skulle kunna kasta om denna fråga så och fråga herr Clason: finnes
det egentligen något överhus i Europa, som har den maktställning
gent emot underhuset eller andra kammaren, som vår första kammare
har? Jag tror, att man bör giva ett svar även på den frågan, om
man skall likställa vår första kammare med andra överhus och tala
om ärftlighet och mycket annat, som utgöra grundvalar för bildande
av dem. Vilja herrarna vara med på att lägga om första kammarens
ställning i vårt statsliv, vill man vara med om att taga bort första
kammarens vetorätt i lagstiftnings- och grundlagsfrågor och mycket
sådant? Först då kan man börja tala om hur andra länders överhus
bildas och göra en jämförelse mellan oss och dem. Herr Clason sade
också, att makten redan ligger hos dessa mindre röstägande, hos
dessa, som ha 1—5 eller 1—10 röster, och varför skall man då vara
så angelägen, säde han, göra en förändring då de små redan hava
makten i kommunerna? Jag kan kasta om även denna fråga och fråga
herr Clason; om det är så, varför i all rimlighets namn är man då
rådd för att taga bort denna osmakliga och orättfärdiga gradering?
Är det så, att man icke förlorar någonting på saken, vad tjänar det
då till att kämpa en lång kamp, den må sluta huru som helst, men
som väl icke gärna kan sluta på mera än ett sätt, utrensande ur författningen
av en sådan röstgrund. Herr Clason får icke glömma, att
höger- likaväl som vänsteråskådningar finnas icke endast bland dem,
som hava 1—5 eller 1—10 röster, utan båda åskådningarna finnas
bland de större inkomsttagarna lika väl som bland de små, låt vara
att det i stort sett är så, att de större inkomsttagarna, de större röst -

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Hr 32.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

38 Lördagen deu 14 april, e. in.

ägarna sälla sig till högern här i landet och de små sälla- sig till vänstern,
detta naturligtvis till stor del beroende på den kamp, som högern
för mot de intressen och krav, som framföras från de små inkomsttagarna.

Jag skall nu be att få yttra några ord om just, som jag nämnde,
den motivering, som finnes i reservanternas uttalande. Det är två
synpunkter, som där framhållas. Den ena är, att den kommunala
förvaltning, som de äro så rädda om, skulle bli förstörd, och den
andra är karaktärsskillnaden mellan de båda kamrarna. Det är om
denna karaktärsskillnad jag önskar säga några ord. Jag ber då att
i förbigående få göra den anmärkningen, att om reservanterna år
1917 se grunden för denna karaktärsskillnad, som de fortfarande vilja
bibehålla, i olika graderad rösträtt, detta synes mig mjmket illa
stämma överens med den tankegång, som fanns hos våra grundlagsstiftare,
d. v. s. hos dem, som skapade tvåkammarsystemet. Det är
från fullt auktoritativt håll ådagalagt, att dessa visst icke i den kommunala
rösträtten sågo någon förutsättning eller grund för den karaktärsskillnad
de ville skapa mellan kamrarna, utan tvärtom i andra
förhållanden. De ville visserligen åstadkomma en viss karaktärsskillnad,
men också bereda möjlighet till samverkan mellan de båda
kamrarna, och de fruktade snarare åtminstone fanns det de, som
hyste farhågor därför, att det skulle bli en alltför demokratisk första
kammare. Den kommunala rösträtten trädde icke alls i förgrunden
i de debatter, diskussioner och motiveringar, som då framfördes.
Utvecklingen har gått i den riktningen, det kan icke förnekas, att det
blivit en motsättning mellan de båda kamrarna, som är alldeles för
stor och som måste leda till stagnation och stillastående, i synnerhet
om motsättningen skall fortfara att skärpas, såsom fallet synes varit,
och bliva allt svårare och svårare.

Det var en talare nyss, som framhöll att man bäst märker denna
motsättning, om man går över från denna kammare till kammaren
på andra sidan. Det är, som han sade, en helt annan luft i den andra
kammaren än här. Även om man accepterar tanken om karaktärsskillnad
mellan båda kamrarna, kan jag icke finna att det på något
sätt behöver leda till fasthållande av, att den fyrtiogradiga skalan
äkall ligga till grund för bildandet av denna kammare. Även om
den tages bort, finnes det ändå kvar förutsättning för att en karaktärsskillnad
skall komma till stånd, men av annan art och innebärande
mindre skarpa motsättningar än de nuvarande. Jag skulle
fördenskull vilja fråga, om det ej vore mer i överensstämmelse med
just de idéer, som ligga bakom den representationsreform, vilken
skapade våra två kamrar, att avstå från kravet på att denna karaktärsskillnad,
som man så mycket talar om, nödvändigt skall ha sin
grund i ett så skarpt motsatsförhållande mellan fattig och rik, som
blir en följd av en sådan röstskala som den 40-gradiga. Och det är
uppenbart, det kan icke hjälpas, att om spänningen mellan de båda
kamrarna skall fortfara och bli allt skarpare och skarpare, detta förr
eller senare måste leda till en kris, och den krisen måste lösas på ett
eller annat sätt, liksom alla kriser måste vinna sin lösning.

Lördagen den 14 april, e. in.

39 Nr ML

Om den kommunala förvaltningen har blivit så mycket sagt, att
jag icke skall yttra mig om den saken i vidare mån, än att man som'' en“l rösträtt
ett skäl mot borttagandet av denna 40-gradiga skala har åberopat de f<rr i0iag och
•svenska kommunernas stora beskattningsrätt, denna utsträckta beskatt- omyndiga.
ningsrätt. Nå, var ligger grunden till, att de svenska kommunerna (Forts.)
hava fått denna beskattningsrätt? Den ligger givetvis i den sedan
gammal tid rådande kommunala självstyrelsen, som har utvecklats
och blomstrat uti våra svenska bygder. Att nu använda detta förhållande,
en utpräglad kommunal självstyrelse, som ett vapen mot
kravet på en verkligt folklig självstyrelse inom staten förefaller mig
vara bra underligt. Lika litet som denna utpräglade självstyrelse,
som vi hittills ägt i kommunerna, varit till någon olycka — jag har
icke hört någon driva den satsen —■ lika litet tror jag, att en självstyrelse
i full mening i Sveriges land och inom den svenska staten
skulle leda till någon slags olycka.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den nu föredragna
punkten, lika väl som jag kommer att rösta för bifall till konstitutionsutskottets
förslag uti de följande punkterna.

Herr Cl ason: Jag skall fatta mig mycket kort. Jag uppkallades
av ett yttrande av den siste ärade talaren, ett yttrande
som, synes det mig, man någon gång bör inlägga en gensaga emot.

Det var, när han gav sig in på den historiska tillkomsten av vårt
tvåkammarsystem och den uppfattning man då hade om karaktärsskillnaden
mellan de båda kamrarna. Han ville göra gällande, att de,
som då uppbyggde detta tvåkammarsystem, icke hade den uppfattningen,
att denna röstskala skulle spela någon väsentlig roll för
karaktärsskillnaden mellan de båda kamrarna. Det är ju riktigt,
att man i första början under det förberedande arbetet tänkte bygga
båda kamrarna på samma röstgrund, men observera — det var icke
den lika rösträtten utan en graderad skala till båda kamrarna, som
man ville bygga på. Sedan gick man emellertid över till ett annat
förhållande och ändrade sig fullt medvetet därhän, att man tog den
lika rösträtten till andra kammaren och behöll den graderade skalan
till första kammaren eller, rättare sagt, skärpte den graderade skalan
till första kammaren. På det viset gick det till, och det går då
■ej att påstå eller söka göra gällande, att man icke fullt medvetet
skulle ha byggt upp denna karaktärsskillnad. Just det att man
ändrade sin mening från den förra ståndpunkten, då man laborerade
med en graderad skala till båda kamrarna, visar, att man medvetet
gjort förändringen. Detta framträder också i regeringens motiv vid
den nya riksdagsordningens tillkomst, ur vilka jag skall be att få
läsa upp ett par rader av friherre De Geer: »Den väsentligaste skillnaden»
— det är i fråga om de båda kamrarnas sammansättning —

»består dock däri, att den första kammaren utses, med valfrihet inom
hela riket, förmedelst dels landstingen och dels de största städernas
stadsfullmäktige, vilka åter tillsättas av kommunernas medlemmar
genom omröstning efter skattegrund, under det att den andra kammaren
väljes mera omedelbart av inskränktare valkretsar, med val -

Sr 32. 40

Lördagen den 14 april, e. m.

?ÄrÄ2 Hg» •* «>edtferUmmnie av lika ratt

nal rösträtt T)Pa1i j t J ? V1 tl]la««a» att den skattegrund, på vilken
för bolag och ~e ^eel sålunda byggde upp första kammaren, var den så (rott som
omyndiga, obegränsade kommunala rösträtten.

(Forts.)

Herr K v ar n z e 1 i u s: Jag skall icke säga många ord. Vn (£ongenÖnVarf°rfJ

tf j36?rde r°/det’ T ett yttrande av professor
Olason. Om jag fattade det rätt, yttrade kan, att anledningen, var såsom^S

f» ^ n+uv.arande systemet med den graderade skalan
såsom »lund tor forsta kammarens sammansättning, var, att första
kammaren kade viktiga uppgifter att fylla, ock att intill dess andra

u!rr\V^deff+Vllja fylla dessa uPPgifter kan måste källa
pa sj stemet, sadant det nu var. Bland uppgifter, som kan då angav

såsom viktiga, nämnde kan vår försvarsfråga ock vårt ekonomiska
oberoende. Ja kur är ställningen nu beträffande försvarsfrågan,
sm jag formodar, att professor Clason ock majoriteten i denna kärn mninriS!er

f^amsti Det iir Ju så> att vänstern i den frågan kar
majoriteten i de gemensamma voteringarna. Det, som göres på det
området sker sålunda med vänsterns medgivande, ock jag tror icke

.lLmer> ++S ?agas'' att, uågonting blivit eftersatt på detta område.
Detta i fråga om den ekonomiska delen av försvarets anordnande.
I vad det galler de rent personliga bördorna, kava ju
bada kamrarna lika beköngket, ock vad beträffar värnpliktslagen
kar den utformats genom samstämmiga beslut av båda kamrarna.
fjär bär andra kammaren sålunda, så vitt jag förstår, visat sig vilja
i lika kog grad som denna kammare slå vakt om det som ansetts
vara nödvändigt for värnandet av landets självständighet.

(Joll vem var det, som förde upp försvarsfrågan på det högre
Plan, dar den nu befinner sig, och som i stort sett formade ut de
försvarsanstalter vi nu ka? Det var vänsterns främste ledande man
pa den tiden och hade icke den insatsen gjorts, som kan gjorde och
de, som stödde honom, kade vi icke käft vårt försvar så ordnat,
som vi i närvarande stund ha det. Jag tror sålunda icke, att det
kan sagas vara nödvändigt för försvarets anordnande till rikets
trygghet och säkerhet, att vi skola ha den graderade röstskalan, den
4U-gradiga skalan, ty det bar visat sig, att det svenska folket o-enom
sin allmänna och lika rösträtt vid val har förstått tillvarataga
dessa intressen. Ock när det gällt att värna om den ekonomiska
självständigheten tror jag mig kunna säga, att andra kammaren
i lika hög grad som första kammaren varit mån om att inga
främmande ekonomiska intressen här skola få breda ut sig allt för
mycket. I det fallet tror jag, att det har rests krav till skydd mot
utländskt ekonomiskt inflytande lika kraftigt i andra kammaren
som i denna kammare.

Medan jag, herr talman, har ordet, ber jag även få säga ett
par ord om en punkt som ännu ej blivit föredragen, då ju redan
föregående talare yttrat sig över konstitutionsutskottets betänkande
i dess helhet. Det är beträffande den punkten, som gäller preskriptionstiden
för kommunala restantier. Jag skulle verkligen vilja vädja

Lördugen den 14 april, c. in.

41 Nr :*2.

till denna kammare att, när vi komma till den punkten, taga under
övervägande, ifall icke det förslag, som där framförts av utskottet,
borde av denna kammare bifallas. Vi lia för närvarande under behandling
i statsutskottet en motion, vari begäres ett anslag av
500,000 kronor, med vilka medel det vore avsett att betala skatter
för sådana värnpliktiga, som på grund av inkallelse till neutralitetsskydd
blivit urståndsätta att betala sina skatter, och varigenom de
för lång tid framåt komma att mista sina medborgerliga rättigheter.
För min del bär jag ställt mig mycket betänksam mot att
bevilja anslag till ett dylikt ändamål, men det kan icke förnekas,
att det finnes en mycket stark stämning inom vida kretsar av riksdagen,
som går i riktning av, att motionen bör bifallas. Därom
kunna vi väl alla vara ense, att det är något upprörande att tänka
sig, att då svenska laglydiga medborgare kallats in för att värna
rikets neutralitet, resultatet blivit, att de mist möjligheten att kunna
fullgöra sin skattskyldighet, och att detta minne av deras värninsats
till skyddande av rikets neutralitet under åren 1914, 1915 och 1916,
sedan skall släpas med tio år framåt i tiden i form av oguldna utskylder,
vilket gör dem under denna tid ovärdiga att deltaga i kommunernas
allmänna angelägenheter. Är det rimligt, att något sådant
skall få förekomma?

Enligt min mening äro för övrigt samtliga de förslag, som konstitutionsutskottet
här förordat, av den beskaffenhet, att de borde
kunna tillvinna sig även denna kammares bifall och i det hänseendet
uttalar jag min anslutning till vad som här anförts av föregående
talare, som yrkat bifall.

Jag anhåller, herr talman, få yrka bifall till den punkt, som nu
är föredragen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propos:tioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 9 punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 45.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omijndiga.
(Forts.)

Kr 32. 42

Lördagen den 14 april, e. in.

Jfr&gasatt
ändring i
landsting sförordningen.

Om det kommunala
utskyldsstreckets

begränsning.

• Punkten 2.

Utskottet hade i förevarande punkt hemställt, att riksdagen med
bifall till herr Kvarnzelius’ m. fl. och herr Edéns m. fl. motioner
likaledes måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag om ändrad lydelse av § 5 mom. 1 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 5 mom. 1 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§5.

Rätt att deltaga i landstingsmannaval tillkommer inom den
kommun, där han är mantalsskriven, envar i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;

Herr von G-eijer: På grund av de av mig förut anförda skälen
yrkar jag avslag på ifrågavarande punkt.

Herr Hellberg: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i nu ifrågavarande
punkt hemställt samt vidare på avslag därå; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 3.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen med bifall
till förutnämnda motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i gällande
kommunalförfattningar, att den tid, under vilken obetalda kommunalutskylder
medförde förlust av kommunal rösträtt, begränsades
enligt i huvudsak samma grunder, som vore bestämda i fråga om
den politiska rösträtten.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Med avseende
å den här föreslagna skrivelsen måste jag erkänna, att de
skäl, som framfördes från herr Kvarnzelius’ sida, voro av den beskaffenhet,
att den tvekan, som jag hyst i avseende på denna punkt,
blivit ytterligare stärkt. Jag tror mig också veta, att reservanterna
inom utskottet, efter vad som ytterligare förekommit, dela den uppfattningen,
att skäl icke saknas för ett bifall till utskottets hemställan
i ifrågavarande punkt.

Lördagen den 14 april, e. in.

43 Nr 82.

.Tåg tillåter mig alltså yrka bifall till vad utskottet bär före- °™Jen‘lak™''

slagit. akyldsstreckets

begränsning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förelig- (Forts.)
gande punkt hemställt.

Punkten 4.

Häri hade utskottet hemställt, att riksdagen med bifall till förutnämnda
motioner likaledes måtte i skrivelse till Kungl. Mai :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i
gällande kommunalförfattningar, att den nuvarande kommunala röstskalan
avskaffades och ersattes med bestämmelser, enligt vilka var
och en, som betalade skatt till kommunen, skulle äga en röst, ävensom
till de ändringar i övrigt i nämnda författningar, som, i anslutning
till vad i motionerna anförts, ansåges böra i sammanhang härmed
komma till stånd.

Om införande
av allmän och
lika kommunal
rösträtt.

Herr von Geijer: Herr greve och talman! Jag ber att få
yrka avslag å ifrågavarande punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande nu föredragna punkt annat yrkande ej förekommit
än att utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på avslag därå; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 5.

Om ändrade
bestämmelser

I föreliggande punkt hade utskottet hemställt, att herr Björlings angående r<utmotion
måtte anses besvarad genom utskottets hemställan under rä“Jm%lark°''
punkt 4:o). Stockholm.

Herr von Geijer: Med anledning av den utgång behandlingen
av fjärde punkten fått, ber jag få yrka avslag å herr Björlings
ifrågavarande motion.

Efter härmed slutad överläggning avslogs herr Björlings ifrågavarande
motion.

Punkten 6.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att herr Källmans ifrågavarande
motioner måtte anses besvarade genom utskottets hemställan
sinder punkt 4:o).

Herr von Geijer: Herr talman! Även vid denna punkt ber

Om den till
bevillning
taxerade inkomstens
läggande
till
gimnd för
kommunal
rösträtt.

Nr 32* 44

Lördagen den 14 april, e. in.

Ifrågasatt
valbarhet för
kvinna till
ledamot av
landsting.
Forts.)

jag få framställa enahanda yrkande som i punkten 5, eller alltså
att herr Källmans motion måtte avslås.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter kammaren
avslog ifrågavarande motioner.

Punliten 7.

Utskottet hade i förevarande punkt hemställt, att riksdagen med
anledning av herr Halléns m. fl. motion måtte för sin del besluta
följande ändrade lydelse av § 10 i förordningen om landsting:

§ 10.

Valbar till landstingsman är envar inom landstingsområdet röstberättigad
man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder.

Landstingsman kan ej vara:

a), b), c) och d) (lika med nuvarande Bestämmelser).

Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att
hon står under mannens målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag^
varom nu är fråga.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som
för valbarhet till landstingsman.

Landstingsman eller suppleant må ej kunna uppdraget sig avsäga,
såvida han ej i fyra år tjänstgjort såsom landstingsman eller uppnått
60 års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av landstinget godkännes.

Väljes kvinna till landstingsman eller suppleant, äger hon när
som helst avsäga sig uppdraget.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Clason, K.
J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, von Bahr, Mcurling, Magnusson
i Törnhult, Räf, Karlsson i Mo och Andersson i Höckerum, vilka
yttrat:

»Det i herr Halléns motion framställda förslaget, att kvinna
skulle bliva valbar till landstinget, finna vi ej vara av något behov
påkallat och hava därför yrkat, att utskottet skulle avstyrka motionen.
»

Herr von Geijer: Jag ber att få yrka avslag å förevarande
punkt.

Herr Hellberg: Reservanterna ha mot utskottets hemstäl lan

i denna punkt anfört det mycket talande skälet, att de • inte
anse det som där föreslås »vara av något behov påkallat»

Nu är det förtroendeuppdrag varom här är fråga det enda
som utgör undantag från kvinnornas kommunala valbarhet. Till
alla andra kommunala uppdrag äro de valbara, endast inte till
detta. Jag finner intet rimligt skal, varför de fortfarande skulle

Lösligen (lön 14 april, e. in.

45 Nr 82.

vara uteslutna från valbarhet endast i detta fall. Det skulle mö.j- i/råyatati
ligtvis kunna sägas vara därför, att landstingen välja ledamöter i
första kammaren, och att för den skull den påyrkade reformen ledamot av
skulle kunna anses vara ett första steg på vägen till kvinnornas landsting.
politiska rösträtt. Men de äro ju redan med bland urväljarna till (Ports.)
denna kammare, i och med det de hava valrätt till landstingen, och
vidare ha de omedelbar valrätt till första kammaren genom sin rätt
till medlemskap i stadsfullmäktigekårerna i de största städerna. Därför
är det rakt obegripligt, varför speciellt detta undantag dkall
göras.

Utskottet har som sagt icke haft något annat skäl att anföra
än det mycket karakteristiska att det icke finner av något behov
påkallat, att kvinnorna bliva valbara till ledamöter av landstingen.

Men är det då mera av behovet påkallat, att de äro valbara till
andra kommunala uppdrag? Landstingen hava ju företrädesvis att
syssla med sjukvårdsfrågor, som höra kunna bedömas av kvinnor
lika väl som av män, vidare uppfostringsfrågor, undervisningsfrågor
och andra som likaledes kvinnorna böra vara väl skickade att behandla.
Då jag således icke kan finna några hållbara skäl för detta
undantag, som reservanterna hävdat, — utom naturligtvis det skäl,
som alltid är avgörande: att den starkare icke vill, ber jag för min
del att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de
yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt
vidare på avslag därå; och förklarades den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Punltten 8. Om dagvakt*-

mente åt lande Utskottet

hade i föreliggande punkt hemställt, att riksdagen med tingsmän.
anledning av herr Halléns m. fl. motion måtte för sin del besluta
följande ändrade lydelse av § 24 i förordningen om landsting:

§ 24.

Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i
dagtraktamente under landstingets möte sex kronor ävensom ersättning
för resekostnaden fram och åter beräknad efter skjutslega för
en häst, där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas,
men efter avgiften'' i andra klassens vagn på järnväg, där sådan
finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en
salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst sker.

Reservation hade anförts av herrar Clason, K. J. Ekman, von
Oeijer, von Mentzner, von Bahr, Meurling och Andersson i Höokerum,
vilka på åberopade grunder yrkat avslag å föreliggande punkt.

Herr von G e i j e r: Jag ber att få yrka avslag å förevarande
punkt.

>r 32. 46

Lördagen den 14 april, e. m.

Om dagtraktamente
åt landstingsmän.

(Forte.)

Herr Hellberg;: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt. Jag anser, att de skäl, som anförts för
avslag, äro så sökta och att den på dem grundade skillnaden så litet
motsvarar det verkliga behovet i det ena eller andra fallet, att jag
icke anser det rimligt att upprätthålla denna skillnad. Dess verkan
är naturligtvis en ren bagatell i ekonomiskt avseende, då det i regeln
blott är ett fåtal landstingsmän, som äro bosatta på de platser, där
tinget hålles. Att dessa skola vara uteslutna från det arvode, som
tillkommer de andra, synes mig inte vara tillbörligt.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag skall också be
att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag har under den tid jag
haft tillfälle att deltaga i landstingsförhandlingar, sedan denna bestämmelse
kom till stånd, fyrfaldiga gånger hört, att landstingsmannen
ha svårt att förstå denna bestämmelse, och att det uppstått
mycken indignation över den skillnad, som skall gorå sig gällande
mellan landstingens ledamöter. Icke minst bland dem som representera
dessa städer, inom vilka landstingen hållas, gör sig missnöjet
gällande. Flertalet av dessa äro icke mina partivänner —•
tyvärr — ty dessa städer välja mest högermän. Det ligger eu
orättvisa i, att icke även dessa skola få sina sex kronor om dagen,
liksom de, som bo på andra sidan gatan, strax utanför staden. Det
är icke sant, att de förra icke få göra uppoffringar, ty genom landstingsarbetets
anordnande kunna de icke i hemmen intaga sina måltider,
utan få gå ut och äta på restauranger liksom de övriga. .lag
finner ingen rimlig anledning, varför man skall sätta dessa landstingsmän
i en sämre ställning än de övriga.

Jag anhåller därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nu ifrågavarande punkt hemställt samt vidare på
avslag därå; och förklarade herr talmannen sig finna den senarepropositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som avslår vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 9 punkten 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 51.

Tisdagen den 17 april.

47 Nr 8fc,

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Justerades ytterligare sex protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 12,07 på natten.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 17 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

herr statsrådet Dahlberg avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner:
•

nr 205, angående anslag till fåravelns befrämjande;
nr 211, angående omorganisation av fögderiförvaltningen och
lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m.;

nr 212, angående anslag till uppförande av en svensk kyrka i
Kristiania;

nr 213, angående register över kyrkomötets protokoll jämte bihang
för åren 1868—1915;

nr 214, angående disposition av återburet stipendium för utbildande
av präst, förtrogen med finska språket;

nr 215, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid*
privatläroverken;

nr 216, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
kommunala mellanskolor;

nr 217, angående tillfällig löneförbättring åt statens folkskolinspektörer; nr

218, angående efterskänkande av visst kyrkoherden i Lena församling
ådömt skadestånd;

nr 221, angående statsbanebyggnader i Norrland;
nr 222, med förslag till bestämmelser angående rätt till pension
för vissa å extra stat upptagna befattningshavare vid statens järnvägar,
telegrafverket och statens vattenfallsverk;

nr 223, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande;

nr 224, angående anslag till meteorologiska centralanstalten
m. m.;

Nr 82. 48

Tisdagen den 17 april.

nr 225, angående tillfällig löneförbättring åt tjänstemän vid de
ecklesiastika konsistorierna;

nr 226, angående anslag till uppförande av nya byggnader för
folkskoleseminariet i Lund m. m.; samt

nr 238, angående anslag till svenska Röda korset för bestridande
av utgifter för dess hjälpkommittés byrå i Stockholm.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 376, med delgivning av nämnda kammares beslut
över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förflyttning
och utvidgning av tandläbarinstitutet, beslöt första kammaren hänvisa
detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Anmäldes och bordlädes

bankoutskottets memorial nr 27, angående överlämnande till särskilda
utskottet av en i militieombudsmannens ämbetsberättelse gjord
framställning roff ande krigstidstillägg eller krigstidshjälp åt befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition;

lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken,
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 kap. 2 § rättegångsbalken m. m., dels ock en med anledning av
förstnämnda proposition väckt motion;

nr 25, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för beredande
å de större högtidsaftnarna av arbetsledighet för personal
inom handeln eller annan affärsverksamhet; samt

nr 26, i anledning av väckta motioner om tillägg till instruktionen
för riksdagens militieombudsman och instruktionen för riksdagens
justitieombudsman;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående minimipris
å brödsäd m. m., i vad den avser korn, samt två i ämnet väckta
motioner; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rörelsekapital
vid statens verksamhet för anskaffande och tillhandahållande
av livsförnödenheter;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
o nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående avskaffande av entreprenadsystemet vid lantbrevbäringens
ordnande;

nr 10, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Konungen
i fråga om innehavares av pastoiratsadjunktur bibehållande vid befattningen
då den ändras till komministerstjänst;

Tisdagen deri 17 april.

49 Nr tf*

nr 11, i anledning- av väckt motion om åvägabringande av utredning
angående skollovskoloniverksamhetens stödjande och utvecklande
genom statens försorg;

nr 12, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
i fråga om införande i folkskolorna av bespisning av behövande
barn;

nr 13, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
om bibehållande i tillämpning för hela innevarande år av gällande
kungörelse angående tidsberäkning inom riket; samt

nr 14, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående beredande av rätt för kyrkostämma att besluta om införande
av skolplikt beträffande fortsättningsskolor och skolor i huslig
ekonomi; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i
anledning av andra kammajrens beslut rörande väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i visst syfte i fråga
om kostnaderna för brödsädesproduktionen i landet.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 19, bankoutskottets utlåtanden nr
25 och 26 samt lagutskottets utlåtande nr 24.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj ris
nådiga proposition nr 205, angående anslag till fåravelns befrämjande.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts nådiga propositioner:

nr 211, angående omorganisation av fögderiförvaltningen och
lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m., samt

nr 222, med förslag till bestämmelser angående rätt till pension
för vissa å extra stat upptagna befattningshavare vid statens järnvägar,
telegrafverket och statens vattenfallsverk,
blevo dessa propositioner på begäran bordlagda.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner:

nr 212, angående anslag till uppförande av en svensk kyrka i
Kristiania;

nr 214, angående disposition av återburet stipendium för utbildande
av präst, förtrogen med finska språket;

nr 215, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
privatläroverken;

nr 216, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
kommunala mellanskolor;

Första hammarens protokoll 1917. Nr 32.

4

Nr 32. 50

Tisdagen den 17 april.

nr 217, angående tillfällig löneförbättring åt statens folkskolinspektörer; nr

218,^ angående efterskänkande av visst kyrkoherden i Lena
församling ådömt skadestånd;

nr 221, angående statsbanebyggnader i Norrland;
nr 223, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande;

nr 224, angående anslag till meteorologiska centralanstalten
m. m.;

nr 225, angående tillfällig löneförbättring åt tjänstemän vid de
ecklesiastika konsistorierna;

nr 226, angående anslag till uppförande av nya byggnader för
folkskoleseminariet i Lund m. m.; och

nr 238, angående anslag till svenska Röda korset för bestridande
av utgifter för dess hjälpkommittés byrå i Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 213, angående register över kyrkomötets protokoll
jämte bihang för åren 1868—1915.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse nr 81, till Konungen angående val
av tre deputerade att jämlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen
med Konungen överlägga;

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet;

nr 13, i fråga om meddelande av föreskrift angående beredning
av vissa till avgörande å kommunalstämma förekommande ärenden;

nr 14, angående ändrad lydelse av 18 § 7 och 49 punkterna i
lagen om val till riksdagen;

nr 15, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare;

nr 16, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare;

nr 17, angående val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
ävensom suppleanter för dem;

nr 18, angående stämningsmäns behörighet, sättet för delgivning
genom stämningsmän samt ersättning till vittne vid utmätningsförrättning; nr

19, angående förslag till ändrad lydelse av 30 kap. 11 § rättegångsbalken; nr

20, rörande förslag om upphävande av förordningen den 4
maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande; nr

21, angående förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap.
2 § samt 24 kåp. 3 § strafflagen;

nr 22, angående lag om inskränkning i inmutningsrätten;

Tisdagen <l«*n 17 april.

51 Nr :J‘2.

nr 23, angående förslag till lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse
av fartyg eller andel däri eller upplåtelse av fartyg, så ock
mot förvärv av aktie i aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri;

nr 24, angående förslag till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande
av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter;

nr 25, angående förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 17 april 1916 angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel
av varor m. m.;

nr 26, angående särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning
för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt; ävensom nr

27, angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,45 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.