RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner: nr

144, angående statsbidrag för fortsättande och avslutande av
ett sjökrigshistoriskt arbete m. m.;

nr 145, angående åtgärder till underlättande av manskapsrekryteringen
vid marinen;

nr 146, angående garanti för inköp av bränntorv för statens
räkning;

nr 147, angående understöd till aktiebolaget Difosfat för försök
med framställning av fosforsyregödselmedel;

nr 148, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter; och

nr 150, angående anslag till utgifter i anledning av tillfällig
åkning av elevantalet i skogshögskolans jägmästarkurs.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande nr 16, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, dels ock
i ämnet väckta motioner;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial nr 2, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om det sammansatta
bevillnings- och lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 § i lagen den 17 april 1916 angående vissa utfästelser rörande
införsel och utförsel av varor m. m. samt lag om fortsatt tillämpning
av nyssnämnda lag; ävensom

Första hammarens protokoll 1917. Nr 27. 1

1917.

kammaren. Nr 27.

Tisdagen den 27 mars.

Nr 27. 2

Tisdagen den 27 mars.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående minimipris
å brödsäd m. m.; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefrihet
å lån för anskaffande av utsädespotatis.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 55, angående åvägabringande av utredning i fråga om ordnande
av kurser för utbildning av fångvårdstjänstemän av högre
grad; och

nr 56, angående beredande av tillgång till utsädesspannmål till
skäligt pris.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 57, i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans
behörighet m. m.;

nr 58, i anledning av väckt motion om ändring i 30 kap. 11 §
rättegångsbalken; samt

nr 59, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande.

Upplästes fyra till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1917 den 24 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att
utse riksdagens justitieombudsman; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr hovrättsrådet Viktor Esaias Oktavus Petrén 45 röster,
i följd varav herr hovrättsrådet Viktor Esaias Oktavus Petrén blivit
till riksdagens justitieombudsman utsedd.

Philip Klingspor. B. Persson i Tallberg.

Carl Hallendorff. Herm. Lamm.

År 1917 den 24 mars sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse riksdagens militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr häradshövdingen Axel Reinhold Östergren 45 röster,

herr häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström 1 röst,
i följd varav herr häradshövdingen Axel Reinhold Östergren blivit
till riksdagens militieombudsman utsedd.

Philip Klingspor. D. Persson i Tällberg.

Carl Hallendorff. Herm. Lamm.

Tisdagen den 27 mars.

3 Kr

År 1917 den 24 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att
utse den man, som skall efterträda riksdagens justitieombudsman,
ifall denne, innan nästa lagtima riksdag anställt nytt val av justitieombudsman,
skulle med döden avgå, samt utöva ämbetet under den
tid justitieombudsmannen kan vara av svår sjukdom eller annat laga
iörfall därifrån hindrad; och befunnes efter valförrättningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

herr konstituerade revisionssekreteraren Berndt Nils

Robert Lilienberg................43 lyster

herr häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström . . 1 röst,

i följd varav herr konstituerade revisionssekreteraren Berndt Nils
Robert Lilienberg blivit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.

Philip Klingspor. B. Persson i Tällberg.

Carl Hallendorff. Herm. Lamm.

År 1917 den 24 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att
utse den man, som skall efterträda riksdagens militieonnbudsman,
ifall denne, innan nästa lagtima riksdag anställt nytt val av militieombudsman,
skulle med döden avgå, samt utöva ämbetet under den
tid militieombudsmannen kan vara av svår sjukdom eller annat laga
förfall därifrån hindrad; och befunnos efter valförrättningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

herr häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström 46 röster,
i följd varav herr häradshövdingen friherre Bror Carl Cederström
blivit utsedd till militieombudsmannens efterträdare.

Philip Klingspor. B. Persson i Tällberg.

Carl Hallendorff. Herm. Lamm.

Pa framställning av herr talmannen beslöts, att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas lata uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels till skrivelser till Konungen
med anmälan om de verkställda valen, dels-ock till den paragraf
därom, som borde införas i riksdagsbeslutet.

Företogs val av åtta ledamöter i riksdagens särskilda utskott.
Därvid avlämnades 125 valsedlar, som godkändes och efter partibeteckning
ordnades i två särskilda grupper så, att eu grupp bildades
av 77 valsedlar med överskrift »nationella partiet», en andra grupp
av 33 valsedlar med överskrift »liberala samlingspartiet» och en
tredje grupp av 15 valsedlar med överskrift »socialdemokratiska
gruppen».

Nr 27. 4

Tisdagen den 27 mars.

Härefter bestämdes till den utsträckning, som för utseende av
föreskrivet antal ledamöter var nödigt, för vardera gruppen ordningen
mellan namnen å gruppens valsedlar, ock blevo därvid med
iakttagande av härför stadgade grunder namnen uppförda så, som
här nedan sägs.

För »nationella partiet» uppfördes såsom

nr 1 herr Odelberg,

» 2 greve Klingspor,

» 3 herr Nyström,

» 4 » Svensson,

»5 » Wrangel,

vilka fem namn i denna följd upptagits å gruppens alla valsedlar.

För »liberala samlingspartiet» uppfördes såsom

nr 1 herr Pers,

»2 » Hellström,

vilka två namn i denna följd förekommo å gruppens alla valsedlar
utom sex.

För »socialdemokratiska gruppen» uppfördes

herr Wavrinsky,

vilket enda namn förekom å gruppens alla valsedlar.

Härefter vidtogs enligt givna bestämmelser fördelningen av
platserna mellan de olika valsedelgrupperna, och befunnos därvid
nedannämnda personer hava blivit till ledamöter i utskottet valda i
följande ordning:

herr Odelberg
greve Klingspor
herr Pers
» Nyström
» Svensson
» Hellström
» Wrangel
» W avrinsky

från »nationella partiet», :

» » » . ,-

» »liberala samlingspartiet»,

» »nationella partiet»,

» » » ,

» »liberala samlingspartiet».

» »nationella partiet»,

» »socialdemokratiska gruppen».

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts nådiga proposition, nr 141,
angående grunder för kvinnas utnämning och befordran till rektor
vid kvinnligt folkskoleseminarium, hänvisades denna proposition, så
vitt den angick pensionsrätt och skyldighet att erlägga _ pensionsavgift
eller för pensionsändamål vidkännas löneavdrag, till bankoutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs friherre Langenskiölds motion, nr 108, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital vid statens verksamhet
för anskaffande och tillhandahållande av livsförnödenheter.

Tisdagen (lön 27 mars.

5 Kr 27.

Friherre Langenskiöld: IleiT talman! På förekommen anledning
anhåller jag, att kammaren ville medgiva, att de första raderna
i klämmen till den av mig väckta motionen omformuleras, så
att klämmen erhåller följande lydelse: att, därest Kungl. Maj:ts förevarande
proposition av .riksdagen bifalles, å en tilläggsstat för år 1917
måtte uppföras dels under rubriken utgifter för kapitalökning ett reservationsanslag
å 115 miljoner kronor för att bilda en fond för beredande
av förlagskapital vid statens verksamhet för anskaffande och
tillhandahållande av livsförnödenheter, dels ock å inkomstsidan ett
motsvarande belopp av 115 miljoner kronor under rubriken »tillfälliga
lånemedel».

Denna anhållan bifölls, varefter ifrågavarande motion, i enlighet
därmed ändrad, hänvisades till statsutskottet.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 5.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
memorial nr 38, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens åttonde huvudtitel.

Punkterna 1-—6.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets utlåtanden nr 39—50, bevillningsutskottets betänkanden
nr 13—15, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 22—24,
lagutskottets utlåtande nr 21 samt första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 8 och 9.

Avgåvos ooh hänvisades till bevillningsutskottet följande motioner: nr

110, av herr Rooth, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen angående
stämpelavgiften; och

nr 111, av herr von Kock, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
angående stämpelavgiften.

Herr Ekman, Carl Gustaf, väckte en motion, nr 112, i anledning
av Kungl. Haj :ts proposition nr 96, om ändring i vissa delar av förordningen
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. in.

Nr 27. 6

Tisdagen den 27 mars.

Denna motion hänvisades till bevillningsutskottet, varjämte beslöts,
att statsutskottet skulle undfå del av motionen, i vad den avsåg
Kungl. Maj:ts förslag till ändring i den till innevarande års riksdag
avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse nr 54, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kostnaderna för anläggning av hospital vid Strängnäs
samt om- och tillbyggnad av Lunds hospital och asyl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majtts nådiga
propositioner:

nr 144, angående statsbidrag för fortsättande och avslutande av
ett sjökrigshistoriskt arbete m. m.;

nr 145, angående åtgärder till underlättande av manskapsrekryteringen
vid marinen; och

nr 148, angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande
Kungl. propositioner:

nr 146, angående garanti för inköp av bränntorv för statens räkning; nr

147, angående understöd till aktiebolaget Difosfat för försök
med framställning av fosforsyregödselmedel; och.

nr 150, angående anslag till utgifter i anledning av tillfällig ökning
av elevantalet i skogshögskolans jägmästarkurs.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag ber att få hemställa, att på morgondagens föredragningslista
främst bland två gånger bordlagda ärenden måtte uppföras statsutskottets
utlåtande nr 5, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel.

Denna hemställan bifölls.

Justerades tretton protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 20 kap. 2 § samt 24 kap. 3 § strafflagen.

Onsdagen den 28 mars.

Nr 27.

i

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 28 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7,
i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning angående
införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen i Stockholm.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1917 den 27 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige
i riksbanken efter herrar R. E. Norberg och E. W. Thorsson,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige:

herr Norberg, Rudolf Emil, bankokommissarie, . . med 47 röster,
» Thorsson, Fredrik Wilhelm, ledamot av riksdagens
andra kammare,...........» 47 » ,

suppleanter

för tiden från valen till dess nytt val under år 1918 försiggått:

greve von Rosen, Gustaf Fredrik, bruksägare, . . med 47 röster,
herr Olauson, Knut Arvid, bankokommissarie, . . » 46 » ,

» Nilson, Erik Agabus, ledamot av riksdagens

andra kammare, ..............» 45 » ,

Philip Klingspor. Hugo Fahlén.

Sven Persson. Malte Sommelius.

År 1917 den 27 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels fullmäktige i riksgäldskontoret
efter greve J. G. Lagerbjelke och friherre E. K. Palmstierna,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens

Nr 27. 8 Onsdagen den 28 mars.

fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige:

greve Lagerbjelke, Johan Gustaf, ledamot av riksdagens
första kammare,...........med 45 röster,

friherre Palmstierna, Erik Kute, ledamot av riksdagens
andra kammare,........... » 45 »

suppleanter

för tiden från valet till dess nytt val under år 1918 försiggått:
herr Kvarnzelius, Svante Herman, ledamot av riksdagens
första kammare, ..............med 44 röster,

herr Jesperson, Jöns Peter, ledamot av riksdagens

andra kammare................ » 43 »

herr Strömbnrg. Otto Mauritz, ledamot av riksdagens
första kammare........... » 42 » ,

Philip Kling spor. Hugo Fahlén.

Sven Persson. Malte Sommelius.

På framställning av herr talmannen beslöts, att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels till skrivelse till Konungen
med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den paragraf
därom, som borde intagas i riksdagsbeslutet.

Företogs val av åtta suppleanter i riksdagens särskilda utskott.
Därvid avlämnades 128 valsedlar, som godkändes och efter partibeteckning
ordnades i två särskilda grupper så, att en grupp bildades
av 77 valsedlar med överskrift »nationella partiet», en andra grupp
av 36 valsedlar med överskrift »liberala samlingspartiet» och eu
tredje grupp av 15 valsedlar med överskrift »socialdemokratiska
gruppen».

Härefter bestämdes till den utsträckning, som för utseende av
nämnda antal suppleanter var nödigt, för vardera gruppen ordningen
mellan namnen å gruppens valsedlar, och blevo därvid med iakttagande
av härför stadgade grunder namnen uppförda så, som här nedan
sägs.

För »nationella partiet» uppfördes såsom
nr 1 herr Fagerlin,

» 2 » Neess,

» 3 » Holm,

»4» Stålberg,

» 5 » Hegardt,

vilka fem namn i denna följd upptagits å gruppens alla valsedlar.

Onsdagen den 28 mars.

9 Nr 27.

För »liberala samlingspartiet» uppfördes såsom
nr 1 herr Berglund,

»2 » Lagerkvist,

vilka två namn i denna följd förekomma å gruppens alla valsedlar.

För »socialdemokratiska gruppen» uppfördes
herr ödlund,

vilket enda namn förekom å gruppens alla valsedlar.

Härefter vidtogs enligt givna bestämmelser fördelningen av platserna
mellan de olika valsedelgrupperna, och befunnas därvid nedan -

nämnda personer hava blivit till
jande ordning:
herr Fagerlin
» Neess
» Berglund
» Holm
> Stålberg
» Lagerkvist
» Hegardt
» Ödlund

suppleanter i utskottet valda i föl från

»nationella partiet»,

» » » ,

» »liberala samlingspartiet»,

» »nationella partiet»,

* » . » ,

» »liberala samlingspartiet»,

» »nationella partiet»,

» »socialdemokratiska gruppen».

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 16.

Föredrogs sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial
nr 2, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om/råga°omfortutskottets
utlåtande nr 1 i anledning av Kung!. Maj:ts proposition"^ satt tillämpmed
förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 april nin,J av kri9s1916
angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av va- handelsla9enror
m. m. samt lag om fortsatt tillämpning av nyssnämnda lag.

I utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 55
med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 april 1916
angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m. samt lag om fortsatt tillämpning av nyssnämnda lag både sammansatta
bevillnings- och lagutskottet hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 17 april 1916 angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel
av varor m. m. av den lydelse, utskottets nämnda utlåtande
innehölle.

Enligt utskottet tillhandakomma protokollsutdrag hade vid behandlingen
av detta utlåtande kamrarna stannat vid olika beslut, i
det att andra kammaren godkänt utskottets förslag, men däremot
första kammaren bifallit en vid utskottets utlåtande fogad reservation,
vari hemställts om antagande av de i utskottets utlåtande för -

Nr 37. 10

Onsdagen den 28 mars.

SammanjämJc- ordade lagförslaget med den ändring, att tidsbestämmelsen den 15
nmgsforslag * maj 1917 utbyttes mot tidsbestämmelsen den 30 april 1918.

fråga om fort- °

ning avTrigs- Med anledning av vad sålunda förekommit både utskottet till
handelslagen, behandling förehaft frågan om sammanjämkning av den skiljaktig(Forts.
) het, som förefanns mellan kamrarnas beslut, och hade utskottet i nu
föredragna memorial hemställt, att kamrarna, vardera med frånträdande
av sitt beträffande nyss berörda tidsbestämmelse fattade beslut,
måtte bestämma, att lagen den 17 april 1916 skulle äga fortsatt
tillämpning till och med den 30 juni 1917 och att i slutstadgandet
till nu förevarande lag förekommande tidsbestämmelser jämväl
måtte sättas till sistnämnda dag.

Herr vice talmannen: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till det föredragna memorialet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i föreliggande
memorial hemställt.

Eöredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets utlåtande nr 22 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
30 och 31.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 5, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Ang. ny stat Punkten i.

för marin staben.

Med tillstyrkande av vad Kungl. Maj:t i punkt 4 av förevarande

huvudtitel i statsverkspropositionen föreslagit hade utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt, att riksdagen måtte, med godkännande
av stat för marinstaben av den lydelse, bilagan nr 2 vid statsrådsprotokollet
den 13 januari 1917 angående femte huvudtiteln utvisade,
i riksstaten för år 1918 höja anslaget till marinstaben, nu
3,000 kronor, med 4,000 kronor till 7,000 kronor.

Ökningen i anslaget avsåg uppförande å ordinarie stat av en
extra biträdesbefattning i marinstaben.

Onsdagen den 28 mars.

11 Nr 37.

Vid donna punkt hade reservation avgivits av herrar K. V. Hy- mJ *tut
deri, B. Eriksson i Grängesberg, K. O. Strid och J. A. lngvarson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med avslag å ^,ortg^

Kungl. Maj :ts förevarande framställning, måtte för anställande av
ett extra biträde i marinstaben med skyldighet att förrätta där förekommande
registrator- och aktuariegöromål bevilja å extra stat för
år 1918 ett förslagsanslag, högst 3,000 kronor.

Herr Ström: På de grunder jag anförde vid behandlingen
av fjärde huvudtiteln ber jag att även vid denna punkt få yrka
avslag för att därmed för min del få giva tillkänna att jag icke kan
godkänna vad som av utskottet rörande denna huvudtitel föreslagits.

Jag ber att få yrka avslag.

Herr Ericson, Hans: Jag anhåller att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med
därunder förekomna yrkanden gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare på avslag
därå; och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna. *

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Sr 27. 12

Onsdagen den 28 mars.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkten 22.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 24—26.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 27 och 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—67.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 68—72.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

I

Punkterna 79—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 86—89.

Lades till handlingarna.

Punkterna 90—98.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Ouadagen den 28 murs.

18 Nr 27.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning
av väckta motioner angående brännvins- samt vin- och ölhandelns
ordnande ävensom i samband därmed stående frågor.

Till bevillningsutskottets handläggning hade hänvisats följande
motioner angående brännvins- samt vin- och ölhandelns ordnande
ävensom i samband därmed stående frågor, nämligen:

dels från första kammaren:

nr 69, av herr Kvarnzelius m. fl., med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.;

nr 70, av herr Ollas A. Ericsson m. fl., med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.; samt

nr 72, av herr Karl Johan Ekman m. fl., med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.;

dels ock från andra kammaren:

nr 152, av herr Eden m. fl., med förslag till förordning angående
försäljning av rusdrycker m. m.;

nr 155, av herrar Källman och Ingvarson, med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.;

nr 157, av herr Jonsson i Hökhult m. fl., med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.; samt

nr 162, av herr von Hofsten m. fl., med förslag till förordning
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker m. m.

Utskottet hade i förevarande betänkande på åberopade skäl hemställt 1)

att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 69 av herr Kvarnzelius m. fl.,

I: 70 av herr Ollas A. Ericsson m. fl.,

I: 72 av herr Karl Johan Ekman m. fl.,

IT: 152 av herr Edén m. fl.,

II: 155 av herrar Källman och Ingvarson,

II: 157 av herr Jonsson i Hökhult m. fl., samt
II: 162 av herr von Hofsten m. fl.,
måtte för sin del antaga vid betänkandet såsom bilagor fogade förslag
till

a) förordning angående försäljning av rusdrycker;

b) förordning om ändrad lydelse av 1—3, 6, 10, 11, 13 och
14 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av tillagade
alkoholfria drycker samt svagdricka;

c) förordning om ändrad lydelse av 7 § i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet;

d) förordning om ändrad lydelse av 13, 23 och 31 §§ i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker;

e) förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin; samt

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelvs
ordnande in. in.

Nr 27. 14

Onsdagen den 28 mars.

Any. bränn- f) förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18
V''ck~oihandelns 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel; även ortlnande

m.m. ^^ni

(Forts.) 2) att riksdagen, under förutsättning att riksdagen antoge ovan berörda

författningsförslag, måtte,

dels medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken på grund
av bestämmelserna i 10 § av förordningen den 9 juni J905 angående
försäljning av brännvin vid tiden för ikraftträdandet av förordningen
angående försäljning av rusdrycker vore berättigad att utskänka
brännvin, finge för rättighetens upphörande från och med
år 1919 av staten utgivas ersättning med årligt belopp, som av
Konungens befallningshavande fastställdes efter de grunder, vilka
funnes angivna i kungörelsen den 12 juli 1907 angående ersättningtill
gästgivare, som avstå från dem jämlikt förstnämnda lagrum tillkommande
rätt till utskänkning, ävensom att änka efter manlig ersättningstagare
finge, därest äktenskapet blivit ingånget före den 1
maj 1907, efter mannens frånfälle under sin återstående livstid äga
att uppbära den ersättning, vartill mannen, om han levat, varit berättigad,

samt bestämma, att gästgiveriägare, om han ville komma i åtnjutande
av ifrågavarande ersättning, skulle därom före den 1 september
1918 till Konungens befallningshavande i det län, varest
gästgiveriet vore beläget, ingiva ansökning och därvid styrka, att
han i egenskap av gästgivare fortfarande vore till utskänkning berättigad; dels

ock medgiva, att erforderliga medel för gäldande av ersättningsbelopp,
som enligt ovan angivna grunder skulle utbetalas,
finge utgå ur statsverkets fond av rusdrycksmedel, och att gästgivare
beviljad ersättning av Konungens befallningshavande finge
utbetalas kvartalsvis vid början av varje kvartal från och med ingången
av år 1919.

Reservationer hade avgåvits av, utom andra,

1) herrar Jeansson i Kalmar och von Hofsten, vilka med instämmande
av herrar Knaust och Forssman, hemställt om bifall till
de uti motion II: 162 av herr von Hofsten m. fl. gjorda yrkanden;

2) herr Berg i Staby, som ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att riksdagen måtte för sin del antaga de lagförslag, som innefattades
i motionerna I: 72 av herr K. J. Ekman m. fl. och II: 157 av
herr Jonsson i Hökhult m. fl. jämte de hemställanden i övrigt, som
innehölles i sagda motioner;

3) herrar Lycliholm, Antonsson, Östberg och Jesperson, vilka
anfört: »Då, såsom känt är, på grund av tidsförhållandena vittgående
restriktioner för närvarande gälla i fråga om tillverkning
och försäljning av alkoholhaltiga drycker samt man, utom annat,
synes höra avvakta den erfarenhet, dessa restriktioners tillämpning
kan giva vid handen, innan man ånyo upptager frågan om hela
nykterhetslagstiftningen till behandling, hava vi ansett utskottet
böra avstyrka bifall till samtliga nu föreliggande motioner.»

Onsdagen den 28 mars.

15 Sr 27.

Dessutom hade. reservation anförts av herr K. G. Karlsson,
vilken ansett, att åtskilliga paragrafer i utskottets författningsförslag
bort hava viss ändrad avfattning, som i reservationen närmare
angivits, och för övrigt uttalat en i vissa hänseenden från utskottets
betänkande avvikande mening.

Slutligen hade herrar Ollas A. Ericsson, K. A. Nilson och
■Jacob Larsson, friherre Palmstierna samt herrar Källman, Rune,
E. J. Söderberg och Nilsson i Kristianstad, såsom särskilt yttrande
anfört:

»Under överläggningarna inom bevillningsutskottet hava ;av
en eller flera bland oss framställts yrkanden om annan lydelse av
enstaka paragrafer i författningsförslaget än den som av bevillningsutskottet
förordats. Men i syfte att för vår del söka medverka till
största möjliga samling omkring det väsentliga i reformförslaget,
hava vi avstått från att reservationsvis framföra dessa avvikande
meningar.»

Vid föredragningen av betänkandet Begärdes ordet av

Herr Karlsson, K. G., som yttrade: Herr talman! Jag
skall be att ''få föreslå följande föredragningsordning:

alt betänkandet företages till avgörande punktvis, och att vid
behandlingen av punkten l:o först föredrages förslaget till förordning
angående försäljning av rusdrycker;

att därvid först upptages till behandling 29 § och att vid överläggningen
om denna § diskussionen må röra sig om betänkandet i
dess helhet;

att, sedan 29 § behandlats, återstoden av fjärde kapitlet föredrages,
där så erfordras, paragafvis;

att efter föredragningen av fjärde kapitlet 1 § företages till avgörande; att,

därest vid avgörandet av 1 § denna avfattats i full eller huvudsaklig
överensstämmelse med motsvarande § i något av de reservationsvis
framställda författningsförslagen, detta förslag lägges
till grund för den fortsatta föredragningen, som sker paragrafvis,
där så erfordras;

att därefter föredragas de författningsförslag, som äro gjorda i
anslutning till det förslag till försäljningsförordning. som antagits;

att efter författningsförslagens genomgående föredrages utskottets
hemställan i punkten l:o; samt

att slutligen punkten 2:o i utskottets hemställan behandlas;
att förslagens text ej må behöva uppläsas i andra delar än sådana,
beträffande vilka upuläsning begäres;

att för den händelse något av författningsförslagen kommer att
i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att
vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, vilka blivit
med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som
kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar,

Ant), brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. in.

(Fort».)

JVr 27. 16

Onsdagen den 28 mars.

Ang. bränn- ävensom att i avseende å nummerbeteckningen av paragrafer och mooch
''ålhandelns 111 enf vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

ordnande m.m.
(Forts.)

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Utskottets förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker.

IV. kap. (Angående kommunal folkomröstning om förbud mot
upplåtande av rättigheter till detaljhandel med rusdrycker).

29 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Genom kommunal folkomröstning må i enlighet med de i detta
kapitel meddelade bestämmelser avgöras, huruvida inom en kommun
få meddelas sådana rättigheter till detaljhandel med rusdrycker, som
omförmälas i denna förordning.

Bestämmelserna i detta kapitel äga dock icke tillämpning å de
i 21 § omförmälda rättigheter till utskänkning å passagerarfartyg
och järnvägståg.

Kommunal folkomröstning skall avse alla slags rusdrycker och
må icke verkställas oftare än vart tredje år.

Herr Östberg: Herr greve och talman, mina herrar! Sedan
kammaren för någon tid sedan behandlat den första upplagan
av nykterhetsmotionerna vid innevarande års riksdag, föreligger nu
den andra upplagan till behandling i dessa nu förevarande nykterhetsmotioner.
Man lär också hålla i reserv en tredje upplaga, ty
alla nykterhetsmotioner äro, som kammaren behagade finna, ännu
icke slutbehandlade. Man har en reserv, då man — väl icke utan
fog —■ misströstar om, att de nu föreliggande motionerna skola föranleda
till något samstämmigt beslut av riksdagens båda kamrar.

Förevarande motioner äro, som kammaren behagade finna, icke
några nya; de äro desamma i stort sett, som framkommit till behandling
vid de senare årens riksdagar. Något nytt finnes naturligtvis
icke heller att nu för kammaren andraga, och det är väl
knappt så, att någon kan hysa förhoppning om, att man nu skulle
komma till mera positivt resultat än tillförene. Knappt hava väl
ens motionärerna kunnat hysa någon livligare övertygelse i detta
avseende. De hava emellertid ansett erforderligt att i år förnya
sina motioner. Riksdagens vederbörande utskott, kanslier och tryckkeriexpdition
hava arbetat, och nu föreligger betänkandet på kamrarnas
bord. Jag och en del andra inom bevillningsutskottet hava
icke ansett opportunt att nu upptaga dessa saker till förnyad behandling,
då nämligen utsikterna till sammanjämkning av de stridande
meningarna icke äro stora. Yi hava trott, att nykterhetsfrågan
skulle vinna på att nu icke komma under förnyad behandling

Onsdagen den 28 mars.

17 Nr

utan kunna ligga till sig till avgörande i en framtid, då utsikterna
att nå ett positivt resultat kunde vara större.

Vi hava så mycket hellre trott oss kunna ansluta oss till den
meningen, som de restriktioner, under vilka vi för närvarande leva,
och som på grund av tidsförhållandena påkallats, ju från alla håli
erkännas hava på nykterhetsväsendets område medfört mycket tillfredsställande
resultat. Vi hava da ansett, att man bör avvakta de
nya erfarenheterna om dessa restriktioner och att, sedan dessa
under någon längre tid fått visa sina verkningar i det praktiska
livet, man med bättre utsikt till framgång skulle kunna taga upp
hela nykterhetslagstiftningen till den förnyade behandling, som från
vissa hall sa livligt påyrkas.

Det är, som kammaren väl vet, från vissa nykterhetspolitiska
hall en punkt inom nykterhetslagstiftningen, som man icke vill
släppa, nämligen det lokala vetot. Men envar torde medgiva, att
om man ser saken ur Ten nykterhetssynpunkt, den nuvarande tiden
ger det bästa exemplet pa, att man med generella föreskrifter i
nykterhetsavseende^ kan komma till rätta utan det lokala vetot,
r^an klaga på, att icke de nuvarande restriktionerna lämna all
el lekt man kan önska utan att man behövt tillgripa något, som
heter lokalt eller ens kommunalt veto. Det förefaller mig således
som om den nuvarande tidens erfarenheter borde vara ägnade att
försvaga det eljes sa högröstade yrkandet på det lokala vetots införande,
åtminstone om detta veto skall motiveras ur nykterhetens
egen synpunkt.

Med dessa synpunkter hava jag och mina medreservanter ansett,
att man gjorde klokast i att nu lägga dessa motioner till handlingarna
och således icke ingå i någon realitetsbehandling, som efter
var och kanske de flestas uppfattning ändå icke kan leda till något
fruktbringande resultat.

Det är därför givet, herr greve och talman, att jag tillåter mig
i enlighet med dessa yrkanden hemställa om avslag å samtliga
nu föreliggande motioner.

err Fors sm an: Da jag anslutit mig till den av herr von
Jlofsten in. fl. vid utskottets betänkande fogade reservationen,
skall jag tillåta mig att i korthet redogöra för de mera väsentliga
olikheterna mellan nu gällande försäljningsförordning och de i reservationen
och utskottsbetänkande! framställda förslagen.

, . viktig åtskillnad finnes rörande kommunernas inflytande på

beviljandet av rättigheter till försäljning av alkoholhaltiga drycker
och deras utövande. I detta hänseende hava såväl utskottets som
reservanternas förslag infört större befogenhet för kommunerna.
Keservanternas förslag har, i överensstämmelse med rådande •förhållanden,
uppdragit denna‘befogenhet åt stadsfullmäktige i stad
och kommunalstämma på landet, vilka myndigheter kunna med ett
beslut tillkommet genom omröstning enligt gällande kommunal röstratts
grund,, förhindra spriträttigheters beviljande. Man brukar
kalla ett sa avägabragt veto kommunalt veto. Utskottet har i sitt
Första kammarens protokoll 1917. Nr 27. o

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande in. in.

(Forts.)

Nr 27. 18

Onsdagen den 28 mars.

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m.m.

(Forts.)

förslag upptagit det s. k. »lokala veto-institutet». Med det lokala
vetot förstår man ett förbud mot spritförsäljning uppkommet genom
ett beslut, fattat genom kommunal folkomröstning, d. v. s. en perkapita-omröstning,
däri varje i kommunen mantalskriven välfre.jdad
man och kvinna, som fyllt 21 år, är berättigad deltaga. För
besluts fattande om veto fordras minst 2/3 av de avgivna rösterna,
liksom samma pluralitet fordras för att åter införa rättighet till
försäljning av alkoholhaltiga drycker. De skäl som förhindrat reservanterna
att gå med på det lokala vetoinstitutet äro så kända,
att jag icke skall upptaga herrarnas tid mer att här redogöra för desamma,

Ett annat hänseende, i vilket en mera avsevärd olikhet råder
mellan den nuvarande ordningen och den som med de bägge förslagen
skulle etableras, är i fråga om sättet för försäljning av vin och
ÖL Enligt de av utskottet och reservanterna föreslagna försäljningsförordningarna
skulle dessa slag av drycker läggas under systembolagen
så som nu är fallet med brännvin, under det vin och
Öl nu ej äro underkastade sådan kontroll. Det behöver ju icke påpekas,
att detta utgör en mycket starkt restriktiv åtgärd.

De bägge förslagen skilja sig från varandra därigenom, att
alkoholgränsen mellan de av systembolagen kontrollerade och de fria
alkoholhaltiga dryckerna satts vid 3,6 % (pilsnerdrickats alkoholhalt)
av reservanterna, under det utskottet lagt gränsen vid 2V °/° (svagdrickats
alkoholhalt). Denna åtskillnad kan ju synas vara av mycket
väsentlig betydelse men utgör i själva verket en av de största
stötestenarna på vägen till samförstånd med de organiserade nykterhetsvännerna.
Dessa senare hava nämligen i frigivandet av en
maltdryck med pilsnerdrickats alkoholhalt sett en fara för nykterheten
och en försämring av nuvarande förhållanden på nykterhetslagstiftningens
område. Reservanterna anse däremot, att allmänhetens
vänjande vid förbrukning av alkoholsvaga drycker är ett steg
i rätt riktning för främjandet av nykterheten och kunna omöjligt
finna någon betänklighet i att en dryck med endast 3,6 volymprocent
alkohol behandlas som en vanlig handelsvara. De påstådda
olägenheterna av utskänkning av pilsnerdricka orsakas, enligt min
mening, icke av pilsnerdrickats rusande egenskaper, utan därav, att,
å ställen där denna servering skett, brist på ordning och tukt råder,
så att dit samlas en del löst folk, som medföra starkare spritdrycker
eller surrogat därför. Den i reservationen införda bestämmelsen,
att magistrat eller kommunalnämnd äga förbjuda sådan utskänknings
fortsättande, så snart oordningar där äga rum, synes mig vara
den bästa garanti mot ovannämnda missförhållande. Pilsnerdrickats
frigivande har också i ekonomiskt hänseende en mycket stor betydelse.
Därigenom skulle nämligen den ekonomiska förlust, bryggeriindustrien
utan tvivel kommer att göra genom ölkonsumtionens
nedgång till följd av vidtagna restriktioner,_ i väsentlig mån täckas,
och ersättningsfrågan beträffande bryggerierna skulle därigenom
komma inom de praktiska möjligheternas område.

Yad angår att hålla vinhandlarna skadelösa har, i herr von

Onsdagen den 28 mars.

19 Nr 27.

Hofstens motion, don saken så ordnats, att det lämnats dem en
skälig frist att avveckla sin affärsverksamhet. I detta syfte har
föreslagits att, under det förordningen i övrigt skall träda i kraft
den 1 januari 1921, försäljning av vin till avhämtning, som bedrivits
sedan den 1 augusti 1914, skall få fortsättas till den 1 januari
1939, skolande dock i förordningen gjorda föreskrifter angående utminutering
av vin, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Utskottets
förslag innebär, att däri upptagna försäljningsförordning
skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Till slut anhåller iag få framhålla att herr von Hofstens m. fl.
reservation i allt överensstämmer med det Kungi. Maj:ts förslag
till försäljningsförordning, som framlades vid 1914 års senare riks”
dag och med det beslut denna kammare fattat under de tre sista
riksdagarna. Jag vågar därför förutsätta, att kammaren även i år
skall fatta ett liknande beslut.

I anslutning till vad jag sålunda yttrat tillåter jag mig yrka
avslag å den föredragna paragrafen.

Herr Karlsson, K. G. Herr talman! Den förste ärade talaren,
som yrkade avslag a samtliga motioner, ansåg det vara inopportunt
att komma fram med sådana förslag för närvarande. Däremot
vill jag endast svara, att det givetvis är beroende på det intresse
man har för ifrågavarande angelägenhet, om man anser det vara inopportunt
att framlägga dessa förslag eller icke.

Beträffande det förslag som nu föreligger från utskottets sida,
är ju detta detsamma som kamrarna behandlat under de tre föregående
riksdagarna. Den näst föregående talaren gjorde en jämförelse
mellan utskottets förslag och det förslag som innefattas i den motion,
till förman för vilken sagda talare reserverat sig. Jag föreställer
mig, att kammarens ledamöter efter de tre föregående årens behandling
av denna fråga känna till den så väl i dess detaljer, att jag icke
alls behöver uppehålla mig närmare vid dessa, särskilt då ju en hel
del andra ärenden ännu stå på föredragningslistan, och då jag är
övertygad dessutom, att en del andra talare, som omfatta samma
ståndpunkt som utskottet, komma att ytterligare ställa i belysning
de olika punkter, i vilka utskottets förslag enligt mitt och deras förmenande
är att föredraga framför reservanternas. Under sådana omständigheter
skall jag, herr talman, icke upptaga kammarens tid med
att försvara betänkandet. Men jag kan dock icke avhålla mig från
att rörande den punkt, som nu är föredragen, nämligen 29 §, som ju
är den första paragrafen i det kapitel, som omfattar bestämmelserna
om. det lokala vetot, särskilt framkalla en sida av saken.

Den föregående talaren jämförde mycket kortfattat visserligen
men i alla fall åtminstone tydligt innebörden av å ena sidan vad man
kallat kommunalt veto och å andra sidan det lokala vetot. För miostår
som den viktigaste punkten i det s. k. lokala vetot den omständigheten,
att kvinnorna där fa lov att ge sin mening tillkänna, och
det kunna väl alla vara överens om, att hemmet så nära beröres av en
lagstiftning som den här ifrågavarande, att kvinnorna därvidlag böra

Anj. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m.m.

(Forte.)

Nr 27. 20

Onsdagen den 28 mars.

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m.m.

(Forts.)

i mer än de allra flesta andra frågor hava ett ord med till avgörande.
Det förefaller mig, som om denna kammare icke borde ha allt för
mycket att invända mot, att kvinnorna på detta område verkligen finge
något att säga. Det är väl icke alldeles fritt för, att man pa det yttersta
i dessa dagar sett tecken till, att man på högerhåll högt skattar
kvinnornas uttalanden i politiska frågor. Jag syftar pa den stora betydelse,
man inom högerpressen tillagt den petition, som framburits
till statsministern och bland vars undertecknare man ju hört, att
kvinnorna tagit en mycket framstående del. Det förefaller mig underligt,
om man skulle anse, att kvinnorna icke borde beredas tillfälle
att effektivt taga del i en lagstiftning, som den ifrågavarande,
då man på andra områden vill tillskriva deras yttranden en stor betydelse.
Jag underskattar icke betydelsen av deras uttalanden på något
område, men jag vågar säga, att särskilt på föreliggande område
borde åt dem beredas tillfälle att göra sina önskningar gällande.

Jag har, herr talman, velat säga detta därför, att man så ofta har
angripit vårt yrkande på det lokala vetot. Jag skall icke vidare upptaga
kammarens tid, då jag icke tror, att man vinner så mycket med
detta, utan skall begränsa mig till vad jag nu yttrat och till att yrka
bifall till nu föredragna 29 §.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina
herrar! Jag skall till en början tillåta mig att till utskottets samtliga
ledamöter och utskottets ärade ordförande på Göteborgsbänken
rikta en anmärkning, som gäller avfattningen av utskottets, betänkande
på sidan 5. Det säges där, att de motioner, som väckts i första
kammaren av undertecknad m. fl., och i andra kammaren av herr
Jonsson i Hökhult m. fl., avvika från övriga föreliggande förslag,
bland annat därutinnan, att bestämmelserna om kommunal folkomröstning
icke upptagits — det är riktigt — »utan att i stället föreslagits,
att för giltighet av beslut av stadsfullmäkige, allmän rådstuga
eller kommunalstämma om tillstyrkande av rätt till detaljhandel,
respektive rätt till utskänkning av vin och öl skall erfordras
två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster». Detta sistnämnda
är absolut felaktigt. Vi ha icke något sådant yrkande i våra
motioner. Vi ha förr haft det, men ansett, att vi borde avstå därifrån,
då det visat sig, att det icke vunnit någon anslutning, och vi ha förmodat,
att det skulle vara lättare att på så sätt få bifall till den
ståndpunkt vi i övrigt intagit. Det inträffade synes visa, att man
icke ens läst våra motioner i år. Den förste ärade talaren sade, att
i år huvudsakligen tryckeriet och kansliet arbetat, och det bär sjm för
sägen. Det är mycket ledsamt för en motionär att behandlas, på detta
sätt, men saken har en allvarligare sida. Det inträffade visar, att
striderna i nykterhetsfrågan numera blivit ett rent spegelfäktare. De
ha övergått till ett slags ställningskrig, där man gräver ned sig i
sina löpgravar och skyddsrum av förutfattade meningar och endast
intresserar sig för hur man skall kunna upprätthålla sina en gång
intagna positioner. Men man tager icke notis om de försök, som göras
för att åstadkomma ett positivt resultat. Det går dock icke an att

Onsdagen den 28 mars.

21 Nr 27.

på det sättet behandla förevarande fråga. Den har allt för länge förgiftat
hela vårt politiska liv. Det är en fråga, som i mycket hög grad
splittrat vårt folk; och att uti en sådan situation, i vilken vi nu befinna
oss, uppehålla denna splittring kan icke försvaras. Det är
nödvändigt att här försöka komma varandra till mötes och få frågan
avförd från dagordningen. Det är i sådant syfte vi väckt vår motion.
Yi ha försökt åstadkomma en brygga till samförstånd; vårt
yrkande härutinnan har upptagits i den av herr Berg i andra kammaren
avgivna reservationen.

Vi, som från början intogo denna ståndpunkt, voro ganska få.
Emellertid har antalet ökats. De som nu underskrivit våra motioner
i bägge kamrarna, äro tillsammans 22 personer, alla varma nykterhetsvänner.
Det visar, att tanken på att försöka komma till resultat
vunnit terräng; och det vore väl, om vi i år kunde komma till slutligt
avgörande.

Så vitt jag förstår, är det två saker, som huvudsakligen skilja
ståndpunkterna åt. Den ena är det lokala vetot; den andra är obenägenheten
på högersidan för den individuella kontrollens utsträckning
även till vin och öl. Kan man komma överens om dessa huvudpunkter,
ordna sig de övriga skiljaktigheterna säkerligen ganska lätt.
Det lokala vetot, det må vara hur önskvärt som helst, kan icke genomföras
inom en överskådlig framtid. Tvärtom har det inom denna
kammare mötts med alltjämt ökat motstånd. Det förkastades 1914
med 16 rösters övervikt, 1915 med 23 rösters övervikt och 1916 med
33 rösters övervikt. Det är alldeles tydligt, i vilken riktning opinionen
inom kammaren mot det lokala vetot går. Då nu förbudsvännerna
inom första kammaren på högersidan icke äro fler än högst
sex å sju personer, är det uppenbart, att med kammarens nuvarande
sammansättning kommer det under en lång framtid att vara omöjligt
att genomföra det lokala vetot. Det vet varje riksdagsman. När
man ändock i motioner framför det lokala vetot, är man fullt medveten
om, att det för närvarande icke kan bifallas. År 1916 gjorde
man ett försök i sammanjämkningsväg. Man delade då det lokala
vetot så, att det endast skulle komma att omfatta brännvinsförsäljningen,
men även den ståndpunkten mötte ett förkrossande motstånd
och förkastades med 28 rösters övervikt, således med större majoritet
än den som fällde det fullständiga lokala vetot 1914 och 1915.
Det lokala vetot har icke heller ur nykterhetssynpunkt så stor betydelse,
att hela nykterhetsreformen för den skull bör äventyras. Nykterhetskommittén
yttrade i sitt betänkande Y på sidan 68: »Det råder
på de flesta ställen av den svenska landsbygden ett tillstånd,
som reellt sett är identiskt med försäljningsförbud.» Alltså behöves
icke det lokala vetot i stort sett på landsbygden. I de större
städerna äro alla ense om, att det icke kan genomföras med den sammansättning,
stadsfullmäktige där hava. Det är således i de mindre
och medelstora städerna, som man skulle kunna hoppas få det genomfört,
möjligen även i en del landskommuner.

Visserligen kunde det lokala vetot, om det genomfördes, ur nykterhetssynpunkt
vara till nytta, det förnekas icke. Men långt be -

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m.m.
(Forts.)

Nr 27. 22

Onsdagen den 28 mars.

Ang. bränn- tydelsefullare är dock att få en ny försäljningsförordning, som lägmns-
tamt vin- ger jcke en(jast brännvin och. därmed likställda drycker utan även
ordnande m.m. v^n oc^ Öl under bolag och under individuell kontroll. Det första
(Forts.) villkoret för att få en sådan försäljningsförordning till stånd är, att
man på vänstersidan avstår från det lokala vetot. Det andra villkoret
är, att man på högersidan visar det tillmötesgåendet att medgiva,
att även vin och Öl få läggas icke allenast under bolag utan
under samma individuella kontroll, som gäller för brännvinet. Det
skall icke förnekas, att 1905 års försäljningsförordning och därefter
genomförda reformer verkat till stor nytta. Statistiken visar en alltjämt
fortgående minskning i förbrukningen av alkoholhaltiga drycker.
Av statistiska centralbyråns årsbok för 1916 inhämtas, att
förbrukningen av brännvin per individ nedgått från 7,1 liter år 1905
till 6,7 liter år 1913. Förbrukningen av Öl har nedgått från 29,7 liter
år 1905 till 21,1 liter år 1913. Förbrukningen av vin har varit
tämligen lika under hela tiden, cirka en halv liter per individ. Men
efter genomförandet av motboksrestriktionerna för brännvin har en
förändring inträffat. Brännvinsförbrukningen har ytterligare högst
väsentligt nedgått. I Stockholm utminuterades under Göteborgssystemets
sista år 1913 4,609,241 liter, men sedan motbokssystemet
införts sjönk siffran år 1914 till 2,668,934 liter och år 1915 till
2,559,816 liter, d. v. s. nära nog ned till hälften. Dessa siffror motsvaras
av liknande nedgång i antalet fylleriförseelser och omhändertagna
alkoholistpatienter. Siffrorna för antalet fylleriförseelser före
och efter motbokens införande förhålla sig som 100 till 64, således
en nedgång till nära hälften. Antalet alkoholistpatienter på Katarina
sjukhus, som är huvudstadens centrala upptagningsanstalt för
sådana, sjönk i proportion härtill. Siffrorna förhålla sig åren 1913
och 1915 till varandra som 100 till 58. Detta är så mycket anmärkningsvärdare,
som före motbokskontrollens införande antalet alkoholistpatienter
var i stadigt tilltagande år från år. Även distriktsläkarpraktiken
i Stockholm vittnar om den betydande förändring till det
bättre, som i vissa avseenden inträtt. Sålunda anmäldes i staden
mellan broarna under 1913 ej mindre än 128 fall av kronisk alkoholism,
men 1914 blott 56 och år 1915 endast 20. Så tillvida är
ju utvecklingen ganska löftesrik.

Men i samma mån som åtkomsten av brännvin och därmed
jämställda drycker blivit så väsentligt försvårad, har uppkommit
en ny fara, nämligen den, att förbrukningen i stället kastar sig över
till vinet och ölet. Detta bestyrkes i flera fall av brännvinsförsäljningsbolagens
redogörelser för år 1916. Detta ligger för övrigt i sakens
natur. Då det möter hinder att åtkomma de starkare spritdryckerna,
tager man vad man kan få. Denna utveckling kan icke
förekommas, så länge nykterhetslagstiftningen ännu kvarstår på
1905 års grund. Den kan förekommas endast genom individuell
kontroll även i fråga om försäljningen av vin och Öl. Härför återigen
.fordras med nödvändighet en ny försäljningsförordning, som
lägger även Öl och vin under bolag och skiljer dem från annan handel,
ty därförutan kan någon individuell kontroll ej anordnas. Herr von

Ousdttgen deri 28 mars.

23 Nr 27.

Hofstens förslag betecknar sa till vida ett framsteg i rätt riktning,
att det inför bolugssystemet för vin och Öl, men det upptager icke den ölhanddnt
nödvändiga individuella kontrollen för dessa drycker utom i ett sär- ordnande m.m.
skilt undantagsfall. (Forts.)

Det är på denna punkt, så vitt jag förstår, som det brister i högerns
ställningstagande. Nykterhetsvännerna i landet — vare sig
på höger- eller vänstersidan -—- kunna icke godkänna en ny försäljningsförordning,
som icke upptager bestämmelser om individuell kontroll
över försäljningen av såväl brännvin som vin och Öl. Vill man
således verkligen komma till resultat i denna fråga, är det nödvändigt,
att man går varandra till mötes, så att å ena sidan vänstern avstår
från det lokala vetot och å andra sidan högern medger, att även
vin och Öl får läggas icke blott under bolag utan även under individuell
kontroll. Kunna kamrarna mötas på dessa två punkter, är
jag övertygad om, att övriga skiljaktigheter mycket lätt skola kunna
sammanjändras.

Det är i sådant syfte vi väckt våra motioner, vilka såsom nämnts
äro tillstyrkta av herr Berg i hans reservation. _

Herr talman, jag ämnar alltså yrka bifall till den av herr Berg
avgivna reservationen; men då rätta platsen icke är vid denna paragraf,
skall jag vänta med detta yrkande till längre fram under
debatten.

Herr von K och: Herr talman, mina herrar! Kär jag under
de gångna två årens riksdagsdebatter i denna fråga har lyssnat till
talarna, har jag naturligtvis icke kunnat undgå att emellanåt fattas
av en viss pessimism rörande denna frågas lösning och jag kan icke
neka till, att det yttrande, som fälldes av den första ärade talaren
i dag, i någon mån ytterligare stärkt denna pessimistiska stämning.

När man talar om, att bevillningsutskottet, som handhaft denna
viktiga fråga, egentligen endast låtit kansliet och tryckeriexpeditionen
arbeta, då förefaller det verkligen, som om intresset för nykterhetsfrågan
icke varit så särskilt levande inom utskottet.

Emellertid — ett förnyat genomläsande av de debatter som
förut ägt rum rörande denna fråga, ger mig den bestämda övertygelsen,
att här i kammaren finnes ett ganska stort allmänt intresse
för att äntligen få en lösning till stånd i saken och det _ ger mig
dessutom det glädjande symtom, att från majoritetspartiets sida
uttryckligen förklarats, att denna fråga ''icke är en partifråga. Den
skall sålunda liksom andra här bedömas efter sakskäl. Skulle man
icke under sådana omständigheter, mina herrar, kunna tänka ° sig,
att vi skulle kunna finna en lösning, och att frågan efter så många
debatter och så mycket arbete nu verkligen mognat till lösning?

Det är dessutom ett par nytillkomna omständigheter som göra, att
jag verkligen tror det är möjligt att ernå ett resulta!

Den första omständigheten är de kristidsrestriktioner, som för
närvarande gälla. Den första ärade talaren och hans medreservanter
ha visserligen uttalat, att just dessa kristidsrestriktioner skulle
vara en anledning att nu uppskjuta avgörandet i saken; man skulle

Nr 27. 24

Onsdagen den 28 mars.

Ang. bränn- avvakta dessa restriktioners verkningar för att sedermera, jag vet
Vch''ölhaldebis ''1^ ^ur långt fram i tiden, träffa ett beslut i saken. Jag gillar
<n-dnandem.m.en föregående talares uppfattning däruti, att dessa restriktioner, vad
(Forte.) brännvinet och med detsamma jämställda drycker angår, visat sig
fördelaktiga. De siffror herr Ekman anförde kunna kompletteras
med följande: under februari månad innevarande år har i Stockholm-.
sakfällts för fylleri 414 personer, under samma månad år
1916 725 och under samma månad år 1914, således före motbokssj^stemets
införande, 1,153 personer. Detta visar ju ett ganska
stort steg framåt. Men den stora frågan är .denna: komma dessa
restriktioner att äga bestånd efter kristidens slut? Jag och många
andra med mig hoppas, att det blir fallet, men vad ha vi för säkerhet
i detta avseende? Det skulle kunna tänkas, att, när kristiden är
slut, slussportarna för hela den stora spritfloden återigen öppnas
på vid gavel och det kan hända, att vi då komma till en högst väsentlig
sänkning i den nykterhetsstandard, som vi mödosamt lyckats
uppnå. ^ Det är en ohygglig tanke, mina herrar, att allt det arbete
som från myndigheters och enskilda organs sida utförts för att så
småningom föra oss upp på en högre nivå skall vara förgäves.
Kanske om något år skola vi störta ned igen. Det är ungefär som
när man mödosamt rullar ett stenblock upp mot en höjd för att
sedan få det slungat tillbaka i djupet. Jag tror att det skulle vittna
om god förtänksamhet om vi i tid försökte ordna frågan om en
försäljningsreform så, att, om och när restriktionerna upphävas, hela
denna fråga löser sig själv på ett tillfredsställande sätt och så att
vi slippa att sjunka ned på en lägre nykterhetsstandard än den vi
för närvarande befinna oss på.

Det är, mina herrar, en annan omständighet, som tillkommit
sedan denna fråga sista gången var före och det är, att sedan ett
halvår tillbaka den nya lagstiftningen om alkoholistvård trätt i
kraft. Runt om i landet hava vi nu erfarenhet på detta område och
även i Stockholm, där jag haft tillfälle att inom nykterhetsnämnden
ganska noga följa denna nya lags tillämpning, ha vi samlat en viss
erfarenhet. Under detta halvår hava ett par hundra personer anmälts
för Stockholms nykterhetsnämnd i och för internering eller
andra dylika åtgärder. Yi hava undersökt dessa fall mycket noga,
följande lagens föreskrifter, och vi hava därvid kommit till den
bestämda övertygelsen, att det under denna tid icke varit brännvinet
som varit den egentliga rusdrycken utan att det är på ölets konto,
som dessa olyckliga omständigheter äro att skriva. Jag erkänner,
att detta för mig var en ganska överraskande upptäckt, ty i likhet
med flera av kammarens ledamöter har jag tidigare haft den tron,
att ölet i jämförelse med brännvinet är en tämligen oskyldig dryck.
Men nu har jag funnit, att denna inskränkning i brännvinskomsumtionen
lett till, att man kastat sig över på ölet. Denna erfarenhet
har jämväl vunnits på Katarina sjukhus, som har hand om alkoholister
under den akuta vården, och samma erfarenhet har även vitsordats
av representanter från landet vid den konferens, som hölls här
för några veckor sedan. Det har visat sig på många håll, ja över

Onsdugen den 28 mars.

25 Nr 27.

allt, att skadorna i detta avseende träffa icke allenast de breda
lagren utan alla samhällsklasser; de träffa bildade såväl som obildade
och tyvärr, måste man säga, i icke ringa utsträckning även
kvinnor. Jag tillåter mig uttrycka, den uppfattningen, att, om
herrarne haft .samma uppgift som jag att under detta halvår å
kommunens vägnar hjälpa dessa 200 personer, som missbruka Öl
och andra varor, till rätta och om herrarne därvid funnit, att ölet
för närvarande är den stora svårigheten, herrarne då icke skulle
hyst någon tvekan att förorda ganska långt gående åtgärder för att
försvåra åtkomsten av Öl och dylika drycker för att förhindra missbruk.
Och det är från dessa erfarenheter jag måste granska å ena
sidan herr von Hofstens förslag, som förordas av herr Forssman
och andra reservanter, och å andra sidan utskottets förslag. Här
har redan redogjorts för dessa förslag, och jag skall därför icke
upptaga tiden därmed. Jag skall blott be att få understryka vad
herr Ekman uttalade, nämligen att skillnaden mellan dessa båda
förslag, vad ölet angår, icke allenast består däri, att herr von Hofstens
förslag frigivit de s. k. lagrade drickoma med en alkoholhalt
av ända till 3,6 %, utan även däri, att individuell kontroll endast
efter utskottets förslag skulle bliva genomförd. Vad detta betyder
just i avseende å nykterhetsnämndens verksamhet skall jag med
ett par exempel antyda.

Det är en grundtanke i detta arbete att försöka såvitt möjligt
undvika internering. Man ställer personen ifråga under lämplig
övervakning och försöker ordna det så, att han icke behöver mista
sin frihet. Man utser en person för att hjälpa och stödja honom
och försöker inpränta hos vederbörande att avstå från dessa drycker,
som han visat sig icke kunna använda. Men huru skall detta
vara möjligt, när det icke finnes någon individuell kontroll beträffande
ölet, utan dessa hundra, ja tusen försäljningsställen få
fritt fungera och sälja till vem de behaga? Hur skall det vara
möjligt att på ett tillfredsställande sätt skydda de svaga från dessa
ständiga frestelser? Och huru skall det vidare vara möjligt att, när
dessa personer utskrivits från interneringsanstalten för att alltjämt
stå under tillsyn, kunna leda dem på rätta vägar då dessa
försäljningsställen stå dem till buds för att köpa den dryck som
leder till deras olycka? Jag tror, att var och en som studerat sig
in i de föreliggande förslagen och som har en smula praktisk erfarenhet
av livet, skall finna, att, om utskottets förslag genomföres,
det. finnes ofantligt många möjligheter att hjälpa och stödja dessa
personer. Om däremot herr von Hofstens förslag bifalla, där blott
allmänna antydningar förekomma om, att man skall se till, att
försäljningen åstadkommer så liten skada som möjligt och att man
skall försöka avhålla sådana personer från bruket av Öl om vilka
skälig anledning förefinnes att antaga att de missbruka denna
dryck — om detta förslag antages gives det i själva verket mycket
ringa stöd åt de hjälpinstitutioner som avse att föra alkoholister
till rätta.

Nu är jag, herr talman, medveten om, att någon här kanske

Ang. brännvins-
samt vinoch
Öl hand tina
ordnande in. m.

(Forts.)

Nr 27. 26

Onsdagen den 28 mars.

Ang. bränn- riktar till mig denna replik: icke kunna vi väl lagstifta uteslutande
V''T-nmLVTmed på alkoholisterna, utan det gäller ju framför allt den

ordnande m.m störa allmänheten. Jag skulle kunna inse det berättigade i en
(l''orts.) sådan replik, om det här vore fråga om att genomföra förbud beträffande
dessa maltdrycker. Men härom är ju icke fråga, utan
det gäller att beträffande Öl och därmed jämställda drycker tilllämpa
ett försäljningssystem, som i det hela påminner om individuell
kontroll för spritdrycker. Vad det är fråga om är att vi alla
måste underkasta oss litet extra besvär och disciplin, för att vi
skola lyckas åstadkomma något gott för dessa personer som ej äga
tillräcklig styrka för att motstå frestelserna. Om de äro alkoholister
och mindervärdiga personer, så äro de dock i alla fall människor,
och vi äro därför skyldiga att träda till och hjälpa dem så
gott vi kunna.

Den uppoffring vi skulle nödgas göra är i själva verket obetydlig.
Jag har någon erfarenhet om den ifrågavarande individuella
kontrollen och dess tillämpning, vad Stockholm angår. Sedan
Stockholmssystemets tillkomst har jag nämligen deltagit i bolagets
arbete och följt detsamma ganska noga. Jag vet att därvid irritationer
och svårigheter förekommit, men jag vet också, att dessa
svårigheter föranletts huvudsakligen av en ifråga om nykterhetssaken
extrem grupp inom samhället, de så kallade appellisterna, och
att den stora allmänheten ställt sig i det hela lojal i fråga om den
individuella kontrollens tillämpning. Det är ett faktum, att år
efter år, vecka efter vecka, detta system mer och mer smidigt kunnat
inpassas i hela samhällsarbetet, och jag tror, att det hela blott
är eu organisationsfråga, som genom intresse och kunskap från
bolagssystemets sida kan lösas i vilket samhälle som helst. Då jag
därför å ena sidan finner, att individuella restriktioner äro nödvändiga
för att hjälpa alkoholisterna till rätta, och å andra sidan den
praktiska erfarenheten visar, att det även i en storstad som Stockholm
går för sig att utan några större olägenheter genomföra individuell
kontroll vad spritdrycker beträffar, kan jag icke förstå, varför
det icke skulle vara möjligt och lämpligt att även beträffande
ölet införa ett liknande system, och jag vågar därför det påståendet,
att samhällssolidariteten oavvisligen kräver, att dessa restriktioner
även utsträckas på sätt jag antytt.

Jag vill, innan jag slutar, säga någonting om det som icke
finnes i herr von Hofstens förslag, men som jag anser böra finnas,
nämligen det s. k. lokala vetot. Jag vet, att jag här kanhända
träder emot en eller annan nykterhetsväns åsikt i denna kammare,
men jag vill taga fasta på vad den siste ärade talaren yttrade,
nämligen att det vore bekant, att lokalt veto har betydelse ur nykterhet
ssynpunkt. Jag går längre och säger, att det, såvitt jag förstår,
har ett mycket stort nykterhetsvärde, och denna min uppfattning
daterar sig icke från ett eller annat år tillbaka, utan den är
en gammal uppfattning hos mig, som jag fått bestyrkt under mina
studier i Amerikas Förenta Stater, där jag studerat utvecklingen
under flera år och utsträckt mina studier till ett flertal olika stater.

Onsdagen den 28 mars.

27 Nr 27.

Jag bär i motsats till vad som yttrades härom förlidet år i denna
kammare funnit, att det är tillämpningen av det lokala vetot som
ligger till grund för hela det stora nykterhetsarbetet i Förenta
staterna ock att denna metod visat sig vara en praktiskt
framkomlig metod för att främja nykterhetsverksamheten. Visserligen
var förbudstanken föremål för försök före inbördeskriget,
men den har icke befunnits vara den lämpliga eller riktiga
vägen, utan det lokala vetot, börjande med kommuner och
sträckande sig till län och stater, har visat sig vara en framkomlig
väg på detta område, och det är alldeles tydligt att bestämda fördelar
här göra sig gällande.

Den första fördelen med det lokala vetot är, att man kan
lämpa nykterhetslagstiftningen efter folkopinionen i denna fråga,
efter graden av den upplysning i nykhetsfrågan, som förefinnes
inom olika områden i vårt land. Det är, såvitt jag kan finna, hörnstenen
i all nykterhetslagstiftning att man har opinionen med sig
i denna fråga, ty eljest blir det icke mycket bevänt med hela saken.
I ett land, där opinionen är så ofantligt olika utvecklad som fallet
är i Sverige, måste man gå den vägen. Jämföra vi exempelvis
Småland med Skåne är det nog ingen som tvivlar på, att man när
som helst skulle kunna gå långt fram på nykterhetslagstiftningens
väg ifråga om Småland och Jönköpings län framför allt. Men alla
veta också, att det fordras ett långt och tålamodsprövande arbete
för att åstadkomma en höjning i nykterhetsopinionen i den sydligaste
provinsen i vårt land. Det finnes, såvitt jag kan förstå, knappast
någon bättre metod för att i samband med frågan om nykterhetslagstiftning
åstadkomma en sådan opinion än att låta myndiga
medborgare i samhället, män och kvinnor, uttala sin uppfattning
i dessa saker och på det viset undersöka och stärka uppfattningen
i nykterhetsfrågan.

Jag tillåter mig, herr talman, att påpeka även en annan fördel,
som det lokala vetot medför, och det är att det lokala vetot
skulle komma att stimulera nykterhetsföreningarnas verksamhet i
allra högsta grad. Det finnes kanske en och annan som tycker,
att detta alls icke vore någon fördel, att tvärtom denna rörelse bör
bekämpas. Men att döma av den debatt som förts här i kammaren
torde det vara mycket få, som ha denna uppfattning. Den allmänna
uppfattningen är val, att nykterhetsrörelsen bör främjas och
stärkas. Jag är själv icke medlem av den organiserade nykterhetsrörelsen,
men jag har under ett tjugutal år studerat densamma efter
bästa förmåga, och jag kan icke neka mig nöjet att uttala, att, efter
min mening, nykterhetsrörelsen utför den mest fosterländska uppgift
man gärna kan tänka sig genom att söka förmå folk till självupp
fostran i stor stil. Denna rörelse har icke tillkommit genom en
nyck eller på grund av en uppagiterad känslostämning, ty då skulle
den ha dött sotdöden för länge sedan. Nej, den har tillkommit som
en reaktion mot det förfärliga elände, som särskilt brännvinet försatt
vårt land uti. Under 1800-talets förra hälft voro vi ju så
djupt nedsjunkna i dryckenskap, att det förbrukades 47 liter per

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. m.

(Forte.)

Jir 27. 28

Onsdagen den 28 mars.

Ang. bränn- individ, under det att det nu förbrukas endast 6 eller 7 liter. Såsom
vms-samt vin- en reaktion mot detta elände, som hotade att förstöra hela vårt land,
ordBrnJem!™Grädde nykterhetsrörelsen fram, och den är enligt min tanke något
(Forts.) sunt och starkt, som vittnar om, att svenska folket med egna krafter
vill bekämpa en av sina största faror.

Nu skulle enligt män tanke denna vackra verksamhet givas ett
kraftigt stöd, om man gåve densamma det lokala vetot som medel
i striden. Det skulle skapas en förnyad arbetslust och möjlighet
att nå de mål, efter vilka man strävar, upplysningen skulle stegras,
arbetet för alkoholsjukas räddande skulle taga ny fart och nykterhetsrörelsen
skulle bli vad den bör vara — en uteslutande social
rörelse. Den skulle på det viset få ett fritt och självständigt arbetsfält
och icke längre behöva tigga politiker om hjälp för att
kunna fylla sin uppgift. När man nu under årtionden från nykterhetshåll
begärt att få detta lokala veto och när arbetet för allmän
foiknykterhet onekligen ä.r en vacker och fosterländsk strävan, varför
i all rimlighets namn skall man då icke giva detta väsentliga
hjälpmedel?

Herr talman, för icke länge sedan blevo vårt lands nykterhetsvänner
djupt besvikna, när frågan om ett tillfälligt förbud föll på
några få röster i denna kammare. Det finnes nu ett tillfälle för
riksdagen att bringa de stora breda lagren av vårt folk ett av de
största glädjeämnen som man kan skänka desamma. Det är så mycket
i dessa tider, som skiljer oss åt, att jag för min del icke kan,
trots den pessimism som gjort sig gällande, underlåta att giva uttryck
åt en livlig förhoppning, att det vid denna riksdag måtte
befinnas vara möjligt att föra denna stora fråga i hamn, och med
denna förhoppning tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till
den föredragna paragrafen.

Herr Nilson, Karl August: Här har redan talats så

mycket i denna fråga, att jag icke skall upptaga tiden med att närmare
ingå på densamma, Jag ber endast att få rikta uppmärksamheten
på det av herr Ekman framförda spörsmålet, nämligen skillnaden
mellan kommunalt och lokalt veto. Herr Ekman sade, att dessa
frågor, om spritförsäljningsrättigheters vara eller icke vara, endast
skulle avgöras hos .stadsfullmäktige eller å kommunalstämma. Jag
tror, att vi, om vi närmare tänka på saken, skola finna, att det icke
vore lyckligt att ålägga stadsfullmäktigekorporationerna en sådan uppgift.
Dessa korporationer hava så många angelägenheter att sysselsätta
sig med. Det är frågor av ekonomisk art och andra frågor, som
bör kunna ena personer, som eljest i spritfrågan hava skilda åsikter.
Men skall valet till stadsfullmäktige fotas på spritfrågan, så förryckes
ju hela denna korporations sammansättning. Jag kan icke
tänka mig, att denna kammare vill vara med om en sådan åtgärd.
Däremot kommer den åtgärden, att låta folket i gemen en eller annan
gång. vart tredje eller vart femte år, avgiva sitt votum i denna
fråga, icke att inverka på andra frågors läge i samhället, utan spritfrågan
blir en isolerad fråga och kommer att avgöras under helt and -

Onsdagen den 28 mars.

29 Nr 27.

ra former. Jag förmodar, att kammaren, om den tänker närmare på
saken, iskall finna, att det icke är så som herr Ekman sade och som
den förste ärade talaren, herr Östberg, tycktes vilja påstå, att det
icke finnes någon utsikt att få lokalt veto genomfört. Det vore beklagligt,
om det skulle förhålla sig på detta sätt. Det kan tänkas,
att kammaren dessa dagar skulle kunna komma till insikt om att detta
är en fråga — jag ber att få betona det på nytt — som har
möjlighet att ena det svenska folket och där kammaren skulle göra en
god gärning, om den loge första steget och räckte handen till enighet.

Hur kan kammaren eljest tänka sig enighet på andra områden
dä i en fråga sådan som denna, som är så klar och där ett verkligt
folkkrav framför alla andra gjort sig gällande, enighet icke uppstått
och detta krav icke haft möjlighet att vinna kammarens öra. Jag
tror för min del, att om kammaren ville lyssna efter och undersöka
förhållandena, skall den finna, att det icke i vårt land kan visas upp
någon annan fråga, där folket så bestämt uttalat sig som just i föreliggande
spörsmål. Tillika är jag förvissad om, att detta folkkrav
har icke, såsom herr Ekman ville göra gällande då han hänvisade till
siffrorna beträffande omröstningen i denna kammare, i någon mån
förändrat sig eller decimerats, utan snarare har det växt år från år
och dag från dag. För varje år som första kammarens majoritet säger
nej till denna frågas lösning växer också missmodet i landet över
detta förhållande och det kommer också •— jag är rädd för det — att
utlösa sig i ^valkampanjen på andra områden. De röstsiffror, som
herr Ekman pekade på, tror jag för min del hava sin grund i helt
andra förhållanden och kunna icke på något sätt tagas till intäkt för
påståendet om frågans nu inträdda sämre läge. Jag tror, att nu
vore det tid att ändra de tillfälligheter, som skapat dessa tillfälliga
röstsiffror.

Jag ber, herr talman, att få uppriktigt vädja till kammaren att
icke låta ännu ett år gå, att icke låta ännu ett val ske under inflytande
av att kammaren sagt nej till denna reform. I stället borde kammaren
söka gå nykterhetsfolket till mötes och lämna dessa meningsgrupper
tillstånd till vad de här begära, nämligen att helt enkelt
säga sin mening i en fråga, vilken rör familjen och hemmet i den
utsträckning, att denna fråga blir en för landet så viktig och vital
fråga, att dess uppskjutande ännu ett år kan medföra stor fara och
risk.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr von Mentzer: Herr K. J. Ekman har i sitt anförande
redan framhållit, att den motion, som i denna kammaren framburits
av honom och som undertecknats av 22 ledamöter i båda kamrarna,
huvudsakligen är avsedd att vara och bli en brygga till samförstånd.
Nu har den hand, som sålunda framräckts blivit från det håll,
som representeras av utskottets majoritet tillbakavisad. Det har
svarats huvudsakligen: Yi kunna icke lämna detta lokala veto.

Yi anse det lokala vetot vara den enda praktiskt framkomliga vägen.

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m.m.

(Forts.)

Nr 27. 30

Onsdagen den 28 mars.

Ang. bränn- Ja att saga, att det är den enda praktiskt framkomliga vägen, då
mm- samt vm- man såsom herr Ekman tydligen visat, år efter år och tre år å råd
ordnande m.m. fatt bakslag pa den vagen, nar man iorsoker ga den, det matte val
(Forts.) om något vara att köra huvudet i väggen! Det säges, att detta
lokala vetot skall vara hörnstenen, varifrån nykterhetsarbetet skall
utgå. Jag fruktar storligen, att det i stället blir stötestenen, varpå
nykterhetssträvandena komma att välta. Inom kort få vi se, hur de
vädjanden, man gjort till första kammaren att antaga detta lokala
veto i dag, komma att slå ut. Kammaren kommer snart att fatta
beslut och då spörjes det för fjärde gången, om den vägen är framkomlig
eller ej. För min del fruktar jag, att den icke kommer att
visa sig vara framkomlig. Men jag uppger icke fördenskull mitt
hopp om, att herr Ekmans med fleras motion skall kunna bli en
brygga till samförstånd. Jag är icke, såsom den förste ärade talaren,
utan förhoppning, att det ändock möjligen vid denna riksdag kan
tagas ett steg framåt i verkligt nykterhetsvänlig riktning. Det steget
förordades i fjol, och det vågar jag ännu en gång vördsamt förorda
hos bevillningsutskottet, som jag fruktar kommer att i år få samma
uppgift som i fjol, nämligen att försöka en sammanjämkning. Min
vördsamma hemställan till bevillningsutskottet är, att om det kommer
att framlägga förslag till sammanjämkning, det måtte avgiva
ett förslag, som lämnar detta lokala veto å sido, som lämnar stötestenen
för nykterhetssträvandena och som, om möjligt, i huvudsak
ansluter sig till den av herr Ekman med flera väckta motionen.

Jag ber att få yrka avslag på den föredragna paragrafen.

Herr Karlsson, K. G.: Herr talman! Jag har endast begärt
ordet för att uttrycka ett beklagande över det felaktiga referat, som i
utskottets betänkande förekommer beträffande herr Ekmans och herr
Jonssons i Hökhult motioner. Jag vill nämna ett par ord till förklaring
av, att ett sådant förbiseende i detta fall kommit att ske.

Saken gäller motionärernas förslag angående det så kallade
kommunala vetot. I likhet med övriga föreliggande förslag, avseende
införande av ny försäljningsförordning, ha dessa motioner förelegat
de tre nästföregående åren. Förra året gav motionärerna sitt
yrkande om det kommunala vetot den form som utskottets referat
uppger, att motionerna även i år skulle innehålla. Så är emellertid
icke fallet, utan motionärerna ha i år fallit tillbaka på sitt ursprungliga
förslag även i denna punkt. Det är denna omständighet som
man vid upprättandet av utskottets referat av de många motionernas
många paragrafer förbisett. Det egendomligaste är, att varken den
motionär, som sitter i utskottet, eller hans ställföreträdare, som i
atskottet reserverat sig till förmån för förslaget, vare sig enskilt eller
offentligt haft något att invända mot referatet, i vilket fall det
i tid kunde blivit rättat.

Utskottet har emellertid fullt formenlig! behandlat motionerna,
så att de i dessa gjorda yrkandena framställts och av utskottet blivit
förkastade. Däremot måste ju erkännas, att den utväg, som herr
Ekman nu liksom föregående år rekommenderade, i utskottet till -

Onsdugen den 28 mars.

31 Nr 27.

vann sig så ringa bifall och möttes med så liten anslutning, att man
verkligen icke kommit att närmare debattera saken. Det fanns
nämligen inom utskottet ingen som försvarade den ståndpunkten.
Visserligen sitter i utskottet en av motionärerna, men från honom
framställdes blott ett enkelt yrkande på bifall till ifrågavarande
motioner och detta yrkande vann ingen anklang i utskottet.

Under sådana förhållanden och just emedan ingen visade något
intresse för detta förslag är det ganska förklarligt, om man kommit
att i utlåtandet förbise, att referatet icke var riktigt. Någon skada
bär ju icke inträffat, men givetvis har ett misstag ägt rum, vilket
jag såsom ordförande i utskottet har anledning att beklaga. Dock
anser jag — jag upprepar det — att varken denna motion eller den
sak, som det här gäller, på något sätt skadats genom nämnda referats
felaktighet. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ljunggren, Elof: Herr talman! Jag fäste mig

vid ett anförande av herr K. J. Ekman, däri denne påstod, att opinionen
mot lokalt veto ökats år från år och att varma nykterhetsvänner,
vad beträffar riksdagen ett tjugutal i bägge kamrarna, anslutit
sig till hans mening om nykterhetsfrågans lösning. Han
nämnde att här i kammaren hade antalet av dem, som
röstade emot reformen, ökats år ifrån år. Ja, jag får säga,
att det är beklagligt sant, att år 1914 endast 9 personer
i denna kammare hade i sin makt att fälla hela reformen.
Året därpå voro de 12 och året därpå 17. Opinionen är således
verkligen beträffande kamrarna den, att ett litet fåtal riksdagsmän
— låt vara att detta år från år något ökats — haft i sin makt att
motsätta sig, jag kan säga hela det svenska nykterhetsfolkets mening
och kunnat fälla och kasta! undan en så viktig fråga som denna.
År 1915 var det 202 ledamöter av riksdagen, som röstade för och
124. som röstade mot förslaget. Opinionen till förmån för lokalt
veto är således tydlig, om man ser på antalet röster. Men i alla
fall föll frågan och de 124 vunno över de 202 på grund av den
makt, som kammare har emot kammare. Om det också är ovedersägligt,
att opinionen i vad den framgår av röstsiffrorna i denna
kammare har ökats något mot lokalt veto, så kan detta emellertid
mången gång bero på, att denna fråga förekommit till behandling
i kammaren pa sadana tider, att åtskilliga varit frånvarande även
av dem som eljest skulle ha röstat för det lokala vetot. Jag tror
mig av siffrorna vid en votering förut här i dag kunna säga, att
många på vänstersidan också nu äro frånvarande. Hade de varit
närvarande, skulle de helt visst med sin röst stött det lokala vetot.
Frånvaron nu beror säkerligen därpå, att ärendet förekom så omedelbart
före påsk. Man får sålunda icke alltid taga röstsiffrorna här
till utgångspunkt för bedömandet, ty de ha kunnat bero på tillfälliga
förhållanden.

Beträffande sedan opinionen i landet, torde herr Ekman icke
med. rätt kunna pasta, att opinionen mot lokalt veto ökats bland
Sveriges nykterhetsvänner, och det var ju sådana han talade om.

Ant/, brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m.m.

(Korta.)

Hr 27. 32

Onsdagen den 28 mars.

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande in. m.

(Forts.)

Jag vill som stöd för detta mitt påstående påminna om vad förbudskongr
essen, sammansatt som den är av ombud från alla nykter
hetssällskap, uttalat, och jag kan också påminna om vad de olika
nykterhetssällskapen år ifrån år uttalat på sina konferenser och
årsmöten med ombud från hela Sverige och från alla politiska läger.

Det är dock, herr talman, ett nykterhetssällskap som jag emellertid
skulle vilja särskilt peka på vid detta tillfälle. Man har anmärkt,
att det blott skulle vara s. k. radikala nykterhetsvänner, som
förorda det lokala vetot, men att de i politiskt avseende mera besinningsfulla
icke skulle vilja vara med om denna reform. Av Sveriges
blåbandsförening med sina ungefär 100,000 medlemmar finnes
det ett stort antal, som icke kunna betecknas som radikala, utan höra
till den moderata riktningen i allmänt politiskt avseende. Icke desto
mindre har inom detta sällskap så gott som enhälligt vågar jag saga,
vid dess konferenser och stora möten uttalats den meningen, att just
det lokala vetot utgjorde den reform, som man helst önskade genomförd.
För att bevisa detta skall jag, herr talman, ^taga ° mig friheten
att återgiva några konferensuttalanden, som år från år på
sista tiden gjorts från detta sällskap, då jag tänkt att det kan hava
någon betydelse att visa, att även konservativa personer ställa sig
bakom en sådan reform.

Blåbandskonferensen i Gävle år 1913 uttalade sig visserligen
för allmänt rusdrycksförbud, men ansåg, att under tiden tills detta
genomförts, borde »lokalt veto omedelbart införas, mera kraftigt
verkande restriktioner i fråga om utskänkning och utminutering
av brännvin och andra alkoholhaltiga drycker åvägabringas. —
Varje förslag, som är ägnat att fördröja förbudets genomförande
bestämt avvisas.» —

Går man till konferensen i Arvika år 1914, finner man, att
sedan man där i princip uttalat sig för allmänt rusdrycksförbud,
tilläde man: »Under avvaktan på kungl. nykterhetskommitténs förslag
härutinnan böra emellertid sådana åtgärder vidtagas, som äro
ägnade att försvåra tillgången till rusdrycker för dem, som tydligt
missbruka desamma, och att giva alla till myndig ålder komna män
och kvinnor rätt att bestämma, huruvida rusdrycksförsäljning i respektive
kommuner skall få förekomma eller icke.»

»Nykterhetskommitténs förslag till lokalt veto och därav följande
förändringar i försäljningsförordningen anser konferensen vara
av den art, att detsamma i den form det vid sommarriksdagen motionsvis
framlagts av riksdagens nykterhetsgrupp bör av riksdagen
bifallas och av Kungl. Maj:t sanktioneras.»

»Sveriges blåbandister vilja därför till den nu samlade riksdagen
icke minst första kammaren ställa, en vördsam och varm
vädjan att nu omedelbart till båtnad för land och folk bifalla nykterhetsgruppens
motion.»

Det uppdrogs åt konferensens ordförande, baron Joseph Hermelin
på Ulvåsa, att tillsammans med sekreteraren frambära detta
önskemål till första kammaren, och jag gissar, att så skedde, då
jämväl ordföranden biträdde denna resolution.

Onsdagen den 28 mars.

83 Nr 27.

Om jag går till blåbandskonferensen i Skara 3 915, finner jag,
att dess uttalande hade ungefär samma läggning.

Jag vill sluta med ett uttalande av blåbandskonferensen i Motala
1916, så ljudande:

»Sveriges bJabandsförenings årskonferens i Motala, representerande
mer än 100,000 män och kvinnor ur olika politiska läger,
uttalar sitt djupa beklagande över, att det löfte, som 1914 gavs i
trontalet om framläggande av en kungl. proposition om lokalt veto
och därmed sammanhängande reformerad försäljningslag i huvudsaklig
överensstämmelse med kungl. nykterhetskommitténs förslag
icke sedan dess infriats, men att i stället från regeringens sida framlagts
förslag, som icke blott uteslutit lokalt veto, utan även i övrigt
utgjort ett sönderbrytande av den genomgripande och enhetliga nykterhetsreform,
som av de sakkuninga föreslagits.»

»Konferensen uttalar ock sitt beklagande över och sin bestämda
gensaga och protest emot, att första kammarens majoritetsparti vid
nyktertetsfrågans avgörande låtit omsorgen om näringen och farhåga11
för att lösningen av frågan i föreslagen riktning skulle verka
influerande på den allmänna rösträttsfrågan, gälla för mer än hänsynen
till folkets lycka och välfärd.»

. .. Pch beträffande vissa nykterhetsvänliga personers uppträdande
här i kammaren vid skilda tillfällen, då lokalt veto behandlats, tog
sig konferensen friheten att göra ett uttalande, varur jag läser upp
ett par rader:

»Det är ock beklämmande, att bland motståndarna till den föreslagna
nykterhetsreformen även finna män, som på grund av sin
stallning till religiösa samfund och nykterhetssällskap väl bort känna
sig förpliktade att stödja i stället för att, som en följd av år skett
bekampa och stjälpa ett förslag, som vunnit alla nykterhetsvänners
sa gott som enhälliga anslutning.»

Konferensen slutar med följande ord:

»Erfarenheten har nu lärt Sveriges nykterhetsvänner, att trots
andra kammarens tillstyrkande och trots en allmän folkmening är
intet att vänta av den nuvarande förstakammarmajoriteten i nykterhetsfragan.
» — Detta har också utsagts i dag från flera håll. —
»Det gives sålunda endast ett medel att få denna frå°>a löst att
valmannen särskilt vid landstingsmannavalen taga saken i egna händer
genom att kora sådana representanter, som vid blivande förstakammarva
av kandidaterna oryggligt fordra deras anslutning till
kungl nykterhetskommitten^ förslag, det enda föreliggande, som,
genomfort, leder fram till målet, allmänt rusdrycksförbud. KonfesomnV™rl
1 avMende särakiit till alla de nykterhetsvänner,
na^tiet i åskådning tillhöra det moderata

Kli ~ 1CAe s^PPa efter på nykterhetskravet, utan helt

och fullt gorå sm nykterhetspolitiska plikt.»

Det ar, herr talman, i anledning av det uttalande, herr K J
timman gjorde angående opinionen mot lokalt veto, som jag ansett

WaVkan IS ^ ]nj% kammaren till den kraft och verkan det
liava kan, framföra, vad Sveriges näst största nykterhetssällskap i

Första kammarens protokoll 1917. Nr 27. 3

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. in.

(Forts.)

Nr 27. 34

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 28 mars.

detta ''avseende vid skilda tillfällen för sin del ansett. Da här i
dag från olika håll talats mot lokat veto, och då man manat oss, som
hålla på detta, att gå över, måste jag för min del säga, att det är
dock stor skillnad mellan vad vi och dessa personer åsyfta med en
nykterhetsreform. Herr Ekman säger, att om vi ginge honom till
mötes, och antoge hans förslag, skulle nykterhetsfrågan, som enligt
hans påstående förgiftar hela vårt politiska liv, kunna avskrivas.
Jag säger emellertid, att även om vi godtoge hans förslag, skulle
nykterhetsfrågan därmed icke vara avskriven. Den kan väl vara
avskriven genom detta förslags antagande för dem, vilka anse, att
endast en mera hyfsad rusdryckshantering kan åstadkommas, må
hanteringen fortfarande finnas kvar. Men vi för vår del anse visserligen,
att man hör hyfsa denna rusdryckshantering, så att den
gör så liten skada som möjligt, genom att åstadkomma någorlunda
genomgripande restriktioner. Men vi nykterhetsvänner nöja oss icke
med detta. Yi syfta längre fram — vi vilja ha bort hela rusdryckshanteringen;
vi syfta mot ett allmänt rusdrycksförbud. Men för att
genomföra detta vore det lokala vetot enligt vår mening ett lämpligt
medel, då folket genom detta medel skulle kunna på plats efter plats,
i kommun efter kommun torrlägga landet. Därefter vore det en
lätt sak att få förbudet lagfäst utan allt för stor _ skillnad i röstsiffror
i riksdagens kamrar. Jag skulle nästan vilja såga, att herr
Ekmans förslag i år kommit att ändra sig så betydligt mot förut,
att det icke finnes mycket .av värde kvar av hans förra betydligt
mera tilltalande förslag. Även i fråga om alkoholhalten i maltdryckerna
har hr Ekman i största möjliga män närmat sig hr von
Hofsten, då enligt hans förslag alkoholhalten i de skattefria maltdryckerna
skulle få uppgå till 3 volymprocent, under det att herrar
von Hofstens och Forssmans förslag avser, att en gräns^av 3,6 volymprocent
skulle vara den lämpliga. Sedan gammalt hålla emellertid
Sveriges nykterhetsvänner på en gräns av 2 1ji volymprocent mellan
svagdricka och andra maltdrycker. Jag är övertygad om, att därest
herr Ekman och hans meningsfränder fortsätta att gå hr von Hofsten
och hans meningsfränder till mötes, kunna de snart sammanslå
sina förslag. Men då vi på vårt håll hava en bestämd uppfattning
om, huru litet ett förslag sådant som herr Ekmans skulle uträtta
i nykterhetshänseende, och då vi vidare äro övertygade om,
att det skulle vara till största gagn för det svenska folket och för
mång tusende hem där ute i landet, om vårt förslag ginge igenom,
måste vi hålla på det, tills opinionen även i första kammaren blir
sådan, att det i en eller annan form kan bifallas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Boberg: Då kammaren åhörde herr von Kochs sympatiska
och klara anförande, tror jag, att de flesta voro övertygade om,
att det vore gott, därest man nu kunde lösa nykterhetsfrågan på
ett sätt, som kunde tillfredsställa dem, vilka icke gå till överdrifter på
något håll i denna fråga. Jag är också nykterhetsvän och även i viss
mening förbudsvän, ehuruväl jag icke anser, att man bör tvinga folk

Onsdagen den 28 mars.

35 Är 27.

ned till svagdrickats gräns, i synnerhet sedan svagdrickat genom de
lagar, som antagits i nykterhetssyfte under de senare åren blivit av
den beskaffenhet, att det smakar »som ett slag för örat» och är av den
försämrade kvalitet att även nykterhetsvännerna måste erkänna dess
dåliga smak. I stället anser jag, att man borde tillåta folk att dricka
pilsnerdricka, då detta ju icke innehåller mera än omkring 3 volymprocent
alkohol. Skulle man fastställa den gränsen, kommer en del
folk, som nu dricka starkare ölsorter, att gå ned till den gränsen och
använda pilsnerdricka. Del kan väl icke skada nykterheten i något
avseende, utan endast gagna densamma.

Nu^ är det visserligen bra att uppställa stora mål för sig och
saga: vårt mål är förbud. Ja, men »ögat ser längre än foten orkar
gå»,_ och man når icke målet, därför man säger, att man vill dit.
Därjämte får man taga hänsyn till alla, som icke vilja gå åt samma
håll. De äro svenskar de också. Då nu riksdagen representerar hela
svenska folket, hur skall man då, frågar jag, kunna lösa nykterhetsfrågan,
^ när en del folk önskar rent förbud och en annan del, kanske
lika många,_ önskar så stor frihet för rusdryckerna som möjligt?

Om vi inte ga varandra till mötes i lagstiftningen på detta område,
blir frågan icke löst, utan den kommer att bliva ett stridsäpple
alltfort år efter år.

Det enda, som jag inte tyckte om i herr von Kochs anförande,
var, da han sade, att den enda framkomliga vägen vore det kommunala
vetot. Han stödde sig därvid på studier i Amerika. Jag antar,
att han har rätt med avseende å Amerika; men jag tror inte, att det
är den framkomliga vägen här i landet. Detta faller ju av sig självt
med hänsyn till de siffror, som herr Ekman i Jönköping nyss uppläste.
Motståndet mot det lokala vetot har växt år från år. Hur
kan man då påstå, att det är den enda framkomliga vägen? Nej,
det är en väg, som är stängd; och herrarna veta mycket väl, att om
ni hålla fast vid detta veto, komma vi att stå kvar på samma punkt.
Om vi nu dessutom införa de restriktioner, som innehållas i herr Ekmans
motion, vilken jag också underskrivit, så bestämmes det ju
där, att inte mera än 2 liter i månaden få utlämnas. Detta är väl
i alla fall mindre än 4 liter. Men om vi på restriktionernas väg
komma sa långt, att inga människor bliva i tillfälle att berusa
sig, vad skall det då tjäna till med dessa lokala omröstningar? Vad
tjänar det till att rösta om, huruvida man skall hava det ena eller
det andra, när i alla fall inga människor missbruka spriten eller
hunna missbruka den till följd av restriktionerna? I mån som restriktionerna
verka, komma därför dessa lokala omröstningar att
alldeles förlora sin betydelse. Jag tycker därför, att herrarna icke
borde halla så hårt pa detta veto, isynnerhet som herrarna på förhand
veta, att det kommer att falla.

Om vi skola kunna komma fram någon väg, måste det lokala
vetot lämnas åsido, och jag ber för nykterhetsfrågans egen skull, och
för det allvar, som i denna fråga är till finnandes hos folket utanför
riksdagen, att^ni matte ^ ga upp ur edra skyttegravar, lämna frågan
samt öppna låsen inifrån, så att vi kunna komma fram på en väg,

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. m.

(Forts.)

Nr 27. 36

Onsdagen den 28 mars.

Ang. bränn- SOra verkligen för oss framåt till en sakernas bättre ordning på hit «''»«-

samt mn- förande område.

och ölhandelns

ordnande m.m. Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talports.
) mannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
godkännande av föreliggande paragraf i utskottets förslag samt vidare
därpå att paragrafen skulle avslås; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara med överägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår 29 § i bevillningsutskottets i punkten 1 av betänkande
nr 12 framställda förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande paragraf.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 51.

Herr statsrådet Mörche avlämnade Kungl. Maj :ts nådiga propositioner: nr

149, angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren; nr

154, angående provisorisk lönereglering för viss personal vid
lantförsvaret;

nr 155. angående särskilt hyresbidrag åt gifta underofficerare
med vederlikar vid armén; och

nr 156, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel.

Ang. bränn- Fortsattes föredragningen av bevillningsutskottets betänkande

vins- samt vin- ^
och ölhandelns

ordnande m.m. Återstående delar av IV kap. i utskottets föreliggande författ(Fort3°
ningsförslag.

Herr Östberg: Herr greve och talman! Med hänvisning

till vad jag i början av denna debatt anförde, ber jag att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Onsdagen den 28 mars.

37 Nr 27.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande delar av utskottets författmngsidrslag
endast yrkats avslag.

i gjordes propositioner, först på godkännande av ut sJiottets

förslag i nu ifrågavarande delar samt vidare på avslag därå;
och iorklarades den senare propositionen vara med övervägande ia besvarad.

1§.

Nu föredragna paragraf hade följande lydelse:

I denna förordning förstås

med spritdrycker: brännvin och andra alkoholhaltiga drycker
som halla mer än 22 volymprocent alkohol, ävensom sprit och absolut
alkohol;

med vin: alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej äro tillagade av
hol-och S°m ha k m6r än 2 4’ men eJ'' m6r än 22 volymProcent alko med

Öl: alla alkoholhaltiga maltdrycker, med undantag av sådana,
som enligt kungl. förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker äro att hänföra till svagdricka.

spritdrycker, vin och Öl kallas med en gemensam benämning rus Herr

Östberg: Herr greve och talman! Jag ber att få yrka
avslag pa förevarande paragraf.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman!

flen av mig- med liera väckta motionen, vilken av herr Berg tillstyrkts
i hans reservation, skiljer sig i någon obetydlig mån från utskottets
förslag uti nu ifrågavarande paragraf. Skiljaktigheten rör alkoholgransen
lör Öl.

Med hänvisning i övrigt till mitt förra anförande, ber jag alltså
nu att la yrka bifall till den av herr Berg framställda reservationen.

l-r lFf-u ^ o r s s m a n: Herr talman! Jag anhåller att få yrka

bifall till förevarande paragraf enligt den lydelse, herr von Hofsten
i sm motion föreslagit.

Herr Karlsson, K. G.:
bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka

,, Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende a föreliggande paragraf yrkats: l:o) att utskottets
förslag skulle godkännas; 2:o) att utskottets förslag skulle
avslas; å:o), av herr Ekman, Karl Johan, att kammaren skulle godkanna
motsvarande paragraf i det förslag till förordning angående
försäljning av rusdrycker, som funnes fogat vid den av honom m. fl.
avgivna motion i ämnet; samt 4:o), av herr Forssman, att kammaren

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandeln*
ordnande in. in.

(Forts.)

Nr 27. 38

Onsdagen den 28 mars.

Ang. brännvins-
samt vinoch
ölhandelns
ordnande m. m.

(Forts.)

måtte godkänna 1 § i det förslag, som innefattades uti bil. A till herr
von Hofstens m. fl. motion nr 162 i andra kammaren.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till herr Forssmans yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

I enlighet med förut fattat beslut beträffande föredragningen av
ifrågavarande betänkande företogos nu till behandling. återstående
delar av det författningsförslag, som intagits i bil. A till herr von
Hofstens m. fl. förenämnda motion, ävensom därmed sammanhängande,
i bil. B—E vid samma motion införda författningsförslag.

Herr Forssman: Herr talman! Jag anhaller att fa yrka

avslag på utskottets författningsförslag och att kammaren måtte
antaga det vid herr von Hofstens motion fogade författningsförslaget
i de delar, där beslut icke redan fattats.

Efter härmed slutad överläggning antogs vad som härutinnan
föreslagits i nämnda motion.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut

Punkten 2.

Herr Forssman: Herr greve och talman! Då beträffande

denna punkt olikheter rörande tidsbestämmelserna råda, ber jag att
få yrka avslag på utskottets hemställan i denna punkt samt bifall
till herr von Hofstens med fleras motion i vad den rör denna del.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande nu föredragna punkt annat yrkande ej förekommit,
än, av herr Forssman, att kammaren skulle bifalla den mot
utskottets hemställan svarande delen av herr von Hofstens m. fl. omförmälda
motion.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till herr Forssmans berörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
2 § i lagen den 17 april 1916 angående vissa utfästelser rörande införsel
och utförsel av varor m. m. samt lag om fortsatt tillämpning av
nyssnämnda lag.

OnBdugen den 28 mara.

39 Nr 27.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtanden

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 52 och 104 §§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket m. m.,

nr 27, i anledning av väckt motion angående förhöjning av statsbidrag
till innehavare av vissa odlingslägenheter och skogstorp, och
nr 28, i anledning av väckta motioner om anslag till ersättning
åt personer, vilka tillåtas fullgöra militärtjäntsgöring såsom arbetare
vid avverkning av ved å allmänna skogar,

bifölls vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i anledning Omåvågabrin
av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Haj:t angående åväga- 9<mde aa en
bringande av en statens industriella verksamhet för förädling av av- indT

kastningen tran statsskogarna m. m. samhet för

. . . * förädling av

Jordbruksutskottet både till behandling i ett sammanhang före- avkastningen
haft två inom riksdagens andra kammare väckta, till jordbruks^- från stats~
skottets förberedande behandling hänvisade motioner, nämligen skogarna m. m
dels nr 102, av herr Johansson i Sollefteå m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa kostnadsberäkning för byggande av ett modernt
sågverk kombinerat med trämassefabrik och pappersbruk samt för
nästkommande riksdag framlägga förslag i ärendet,

dels ock nr 257, av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i överevägande, huruvida,
på vad sätt och i vilken omfattning staten skulle kunna genom
egen industriell verksamhet förädla avkastningen från statsskogarna
och på detta sätt även för billigt pris, helst självkostnaden, tillhandahålla
byggnadsvirke av olika slag för uppförande av bostäder åt
landets mindre bemedlade befolkning.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopat skäl hemställt,
att förevarande motioner ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av, utom andra, herrar Fahlén, öherg,

Nilsson i Linnås, Fagerlin och Andersson i Knäppinge, vilka ansett,
att utskottets motivering bort hava viss, i reservationen angiven lydelse.

Herr F ahlén: Herr talman! Utskottet säger i sitt utlåtande,
att förevarande motioner båda gå ut på åtgärder, i syfte att staten
själv må kunna verkställa förädling av avkastningen från staten
tillhöriga skogar, men när det gäller att taga ståndpunkt till det
sålunda förebragta spörsmålet, undviker utskottet detta och säger
sig icke vilja ingå på bedömande av de skäl, som tala för eller mot
ett sådant ordnande av statsskogamas skötsel.

Nr 27. 40

Onsdagen den 28 mars.

Om åvägabringande
av en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastning en
från statsskogarna
in. m.

Forts.)

Då man närmare betraktar de föreliggande motionerna, framgår
det ganska tydligt av dem. och i all synnerhet av den ena, att
här inte är fråga om att skana en eller annan förädlingsfabrik, utan
att det här är fråga om att omlägga hela statsskogsförvaltniugen,
så att staten själv förädlar allt virke från sina skogar. Det framgår,
säger iag, så tydligt, som det gärna är möjligt, särskilt av den omständigheten,
att den ena motionären just åberopar, att på det socialdemokratiska
partiprogrammet uttryckligen upptagits önskemålet,
att staten själv skall förädla avkastningen från sina skogar.

Under sådana förhållanden har det synts mig och även åtskilliga
andra inom utskottet lämpligt och nödvändigt, att man tydligt
och klart preciserar sin ståndpunkt till det förebragta spörsmålet.
Det är skälet till att en reservation i fråga om motiveringen har av
mig och åtskilliga andra ledamöter bifogats utskottets betänkande.

Nu säger utskottet, att det ansett sig kunna lämna hela principspöismålet
åsido, uteslutande av det skäl, att frågan torde komma
att »bliva föremål för prövning vid granskning av de förslag, vilka
för såväl Norrlands som det övriga Sveriges vidkommande av särskilda
sakkunniga framlagts rörande förvaltningen och skötseln av
statens och andra allmänna skogar». Jag undrar, om inte utskottet
i alla fall i detta hänseende har läst ut mera ur de åberopade sakkunnigas
betänkande, än vad som är där att finna. Vad beträffar
den norrländska skogsvårdskommittén, har den, såvitt jag förstår,
aldrig haft detta spörsmål till sig överlåtet och aldrig yttrat ^ sig
däröver, utan allenast fått till sig remitterad en framställning från
domänstyrelsen avseende, att på grund av alldeles särskilda omständigheter
ett sågverk, eventuellt en trämassefabrik, skulle för statens
räkning anläggas i Norrland. Denna speciella framställning blev
icke av kommittén tillstyrkt. Den uppfattades ej heller såsom en
principfråga utan behandlades allenast såsom en mera självständig,
jämförelsevis mindre fråga. Följaktligen kan jag inte förstå, att
vid bedömandet av kommitténs utlåtande hela detta principspörsmål
kan komma under omprövning. Det vill förefalla mig, som om förhållandet
är ungefär detsamma med den så kallade södra skogsvårdskommittén.
Den har icke heller inlåtit sig på det principiella spörstaålet,
men väl berört frågan om, huruvida det i vissa hänseenden
kunde anses lämpligt, att staten själv förädlade virket.

Det erkännes också av reservanterna, att sådana förhållanden
kunna förekomma, då staten själv bör förädla sitt virke, men detta
bör då prövas av den förvaltande myndigheten, allt efter som förhållandena
vid ett eller annat tillfälle eller rättade sagt. på det
ena eller andra stället kunna te sig.

Nu ha motionärerna visserligen inte på något sätt utrett detta
stora och synnerligen omfattande och viktiga spörsmål, utan nöjt sig
med att upptaga dels innehållet i en artikel i en facktidskrift, dels
ock en reservation, som var bifogad den norrländska kommitténs utlåtande
i nyssberörda fråga. Det är ju alldeles uppenbart, att detta
är för liten utredning i frågan, för att man skall kunna bygga en
så vittgående framställning därpå.

Onsdagen den 28 mars.

41 Nr 27.

Jag vill tillåta mig att nämna något om det resultat, vartill ”
man kommer, därest man praktiskt söker granska de exempel, som ,tatem indu.
äro åberopade av särskilt herr Johansson och hans medmotionärer. strieila mrkIlan
åberopar bland annat resultatet från en statens sagningsverk- samhet för
samhet vid en liten såg på B.iurfors kronopark och kommer då till
det resultatet, att genom att staten själv försågat sitt virke, har vir- aJr^
kesvärdet ökats med omkring 50 % eller därutöver i jämförelse med skogarna m.m.
värdet, därest virket försålts på rot. Man lägger då märke till ^det (Forts.)
egendomliga förhållandet, att virkesvärdet här upptagits sa lagt,
att män tvingas antaga, att det låga priset beror på under, åren
1913 och 1914 alldeles särskilt egendomliga, tillfälliga omständigheter.
Ty om man värderar det virke, som varit föremål för försågning
vid Bjurfors såg efter de priser, som samtidigt gällde vid
norrländska vattendrag i allmänhet, kommer man till det resultatet,
att virkesvärdet i Bjurfors är beräknat ungefär 20 % lägre, än
vad det skulle betinga i Norrland. Det förefaller mig vara. ett
rätt egendomligt förhållande, och då man inte vet annat skäl, drives
man lätt till det antagandet, att det som sagt måste hava varit
särskilda omständigheter som föranledde denna låga beräkning.

Vidare kalkylerar man med en ränta av 4 och det måste
var och en medgiva, att vid en ekonomisk beräkning, även om det
gäller staten, en sådan räntefot inte kan vara vägledande och grundläggande,
allra minst under nuvarande förhållanden, vilka väl också
började bliva kännbara år 1914, staten själv får betala inte bara 5 %
utan något däröver. Detta är genomgående i hela kalkylen. Vidare
har man räknat med amorteringstider av respektive 20 och 40 år
för byggnaderna utan att beräkna underhåll av desamma, något som
väl inte av någon i dessa förhållanden erfaren kan godkännas såsom
riktigt. Amorteringstiden måste givetvis sänkas högst betydligt, och
därmed följer naturligtvis en proportionellt stegrad omkostnad, som
skall frånräknas resultatet. Vidare har man underlåtit att upptaga
någon ränta för åtskilliga virkespartier; men det är detaljer, med
vilka jag inte skall uppehålla kammaren. Så säger man, att några
förvaltningskostnader inte behövas. Ja, det kan ju hända, att sådana
inte behövas, vid denna ytterst obetydliga tillverkning, men
vid en verklig kalkyl måste man väl räkna med förvaltningskostnader.

Om man gör en granskning av denna ekonomiska beräkning
kommer man enligt min uppfattnig, och .lag tror också enligt verkligt
sakkunnigas uppfattning, till det resultat — jag räknar då också
högre råvaruvärde — att här har staten inte vunnit mera genom
sin förädlingsverksamhet än mellan 1 och 2 procent.

Något om ock föga bättre ställer det sig i fråga om såganläggningen
vid Karlsby kronopark, men jag skall nu icke ingå därpå.

Vidare säges det, att en statens förädlingsverksamhet skulle vara
sa synnerligen gagnelig, därför att enligt uppgift, som en motionär
har lämnat, i Sveriges skogar förfaras ungefär 5 miljoner kubikmeter
virke årligen. Det är emellertid en siffra, som vilar på lös
grund, och huruvida den är för hög eller för låg, därom törs jag

Nr 27, 42

Onsdagen den 28 mars.

Om åvägabringande
av en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statsskogama
m. m.

(Forts.)

inte yttra mig. I varje fall måste man likväl betänka, att det virke,
som sålunda förfares, består av sådant, som för närvarande icke
kan tillgodogöras, nämligen ris och toppar, grenar, avfall, stubbar
och dylikt, som icke kan bliva föremål för utnyttjande i någon
högre grad under nuvarande tekniska förutsättningar. Man kan
,iu fråga, varför skulle det gå bättre för staten att tillgodogöra sig
detta virke, som för övrigt icke finnes allenast på statens skogar
utan till väsentlig del även på enskildes? Jag tror, att den enskilde
i detta fall skulle göra sin sak bättre än staten, och i varje fall
kan jag inte finna, att den omständigheten, att staten själv förädlade
sitt virke, skulle medföra sådant resultat, att dessa stora kvantiteter,
som nu förfaras, omedelbart skulle bliva tillgodogjorda.

Nu har redan första kammaren i annat sammanhang helt nyligen
tagit en ståndpunkt även i detta spörsmål, och därför synes
det mig, som om kammaren borde vidhålla denna ståndpunkt. Jag
för min personliga del är livligt övertygad om, att en åtgärd sådan
som denna skulle medföra om ock någon statsekonomisk vinst en betydande
nationalekonomisk förlust. Vid sådant förhållande kan
jag omöjligt vara med om den tankegång, som ligger till grund för
dessa motioner: och då jag i egenskap av utskottsledamot ansett mig
skyldig att till detta spörsmål taga bestämd ställning, har jag
icke velat underlåta att avgiva den reservation, som här föreligger.

Jag ber, herr talman, utan att närmare inlåta mig på frågan,
att få, iämte det jag yrkar bifall till utskottets hemställan, yrka
avslag å utskottets motivering samt bifall till den av mig med flera
avgivna reservationen.

Herr Holmquist: Herr talman! Det spörsmål, som här av
den siste ärade talaren berördes i hans anförande, är ju en ofantligt
stor fråga, stor ur många synpunkter och särskilt då det gäller statens
ekonomi. Hrågan i dess realitet är ju denna: Skall staten övertaga
förädlingen av statsskogarnas avkastning eller skall staten som
hittills i enskildas händer överlåta denna betydande förädlingsverksamhet?
Skulle således denna fråga i den form, den här nu föreligger,
ur dess realitetssynpunkt behandlas, så skulle jag åtmistone
ställa mig ytterst tveksam om på vilken sida jag för min del skulle
ställa mig. Jag tror för min del, att om frågan skall avgöras efter
någon av dessa synpunkter renodlade, så är det synnerligen svårt att
fatta ställning.

Hittills har ju på den svenska skogsförvaltningens område rått
vad man skulle kunna kalla för ett medlingssystem mellan dessa
båda synpunkter. Det har varit så. att staten i stort sett åt enskilda
överlåtit förädlingen av sk ogs a vkastning en, men på samma gång har
ju staten, ehuru som jag måste erkänna, endast i liten mån, varit den
som utfört viss förädling. Emellertid ha ju de stora synpunkterna
på denna fråga länge brutit sig mot varandra, och det har ju föranlett
tillsättandet av sakkunniga, den ena gruppen avseende de rena
norrlandsförhållandena, den andra gruppen av sakkunniga avseende
förhållandena i de mellersta och södra delarna av riket, och till dessa

Onsdagen den 28 mars.

43 Nr 27.

sakkunniga liar överlåtits att utreda frågan rörande förvaltningen och
skötseln av statens och andra allmänna skogar. ^ I detta allmänna statens induuppdrag
måste, så vitt jag kan finna, ingå även lrågan om ställnings- ^ne//a verktagande
till staten som förädlare av statsskogarnas avkastning; frå- samhet för
gan om vi vilja lägga förädlingen i statens hand eller i enskild hand. ^7*

Nu ha dessa sakkunniga efter min uppfattning grundligt genom- /n5n
arbetat denna synnerligen viktiga fråga. De sakkunniga ha där- sk0garna m. *«.
under tagit hänsyn till skogsstatens allmänna organisation som ett (Forts.)
statsorgan, då det gäller förvaltning av statens skogar. Jag erkänner
visserligen, att de sakkunniga, som ha norrlandsskogarna sig
särskilt anförtrodda, kanske icke direkt fattat ställning till frågan
om staten som förädlare av skogsavkastningen från statens skogar,
men denna fråga är dock av dessa sakkunniga sa pass direkt berörd,
att jag icke kan tänka annat än att, när dessa sakkunnigas betänkande
föreligger till Kungl. Maj :ts avgörande, Kungl. Maj :t måste
tätta ställning i denna del även beträffande norrlandsskogarna.

Rörande de sakkunnigas betänkande i fråga om statsskogarna i
de mellersta och södra delarna av vårt land är, så vitt jag förstår,
frågan synnerligen grundligt behandlad, och jag kan icke finna annat
än att man har rätt att kalla det sätt, pa _ vilket frågan av dessa
sakkunniga behandlats, för ett rent ställningstagande till frågan
om staten som förädlare av avkomsten från statsskogarna.

Jag ber få påpeka, att i dessa sistnämnda sakkunnigas uttalanden
säges det som en allmän regel, att statens skogar böra skötas
på det sättet, att den enskilda förädlingsverksamheten där får sitt
gebit, men att det måste ske med vissa naturliga undantag. Det
måste t. ex. ske på det sättet, att staten nedslår ringbildning. Därest
enskilda personer, bolag eller andra associationer, bilda ringar
för att på det sättet kunna få statens skogs avkastning ^ till ett pris,
som icke kan anses vara skäligt, måste staten under någon form ta
hand om denna prisreglering genom att själv utöva förädlingsverksamhet,
och jag kan icke finna annat än att i det avseendet måste
dessa sakkunniga ha fullständigt rätt.

Vidare säges det, att det kan finnas ^statsskogskomplexer sa
belägna, att det är synnerligen svårt att från dessa få fram rundvirket,
men att det däremot går bättre att få fram en förädlad vara
— en sågad vara — och vid sådana förhallanden, säga dessa sakkunniga,
bör staten förädla sitt virke och pa ett för staten ekonomiskt
fördelaktigt sätt tillgodogöra sig detsamma. Jag kan icke
finna annat än att de sakkunniga jämväl pa den punkten ha fullständigt
rätt. _ .o

Vidare säges det, att staten kan tvingas in pa en ren och klar
förädlingsverksamhet därigenom, att staten inköper skogskomplexer
där det redan förut för tillgodogörande av avkastningen därifrån
finnes ett sågverk. Det är då alldeles naturligt eller åtminstone
ligger det mycket nära, att staten sedan den har köpt skogen även
fortsätter den ekonomiska driften av sågverket. Jag kan icke heller
här finna annat än att på denna punkt de sakkunniga kommit till
en fullt riktig slutsats.

Nr 27. 44

Onsdagen den 28 mars.

Om uvägabrin
gande av en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statsskogama
m. m.

(Forts.)

, „ , Slutligen saga de sakkunniga, att det finns ett ytterligare fall
da det ar anledning för staten att själv förädla sitt virke. De säga.
att därest man med fullt pålitliga kalkyler kan visa, att det för att
i godogora sig ett skogskomplex är ekonomiskt fördelaktigt för staten
att sjal v förädla skogen, så bör staten även igångsätta och uppehålla
en sådan förädlmgsverksamhet. Jag kan icke finna annat
an att man aven i ett sadant fall som detta hör gå den av de sakkunniga
anvisade vägen.

Jag måste således bestämt hålla före att de sakkunniga i dessa
delar ha fattat en bestämd ställning i fråga om staten som förädlare
av avkastningen från statsskogarna, detta emot den siste ärade talaren,
som efter vad jag kunde finna icke ansåg, att dessa kommittérade
i det fallet satt fragan i full och klar belysning.

Nu ar således den frågan i detta utskottsutlåtande: Skall riksdagen
pa en motion av ett par enskilda riksdagsmän fatta ställning
till det störa, problemet: statsförädling eller icke av statsskogarna?
Joller skall riksdagen vänta med frågans avgörande, till dess de sakkunniga,
som efter mm mening klart utrett åtminstone stora delar
av trugan, fatt sitt förslag av Kungl. Maj :t efter vederbörande myndighets
hörande framlagt för riksdagen, och först därefter med den
grundligt utredning, som i dessa kommittébetänkanden föreligga gå
att bedöma saken? Skall man vänta till dess, eller skall riksdagen
nu pa dessa jämförelsevis enkla motioner taga ställning till den stora
tragan: statsförädling eller icke statsförädling?

Nu kunde man ju säga sig, att man får icke låta tiden gå,
man maste i denna fråga fatta ställning nu, när motionerna äro väckta.
Men, mina herrar, hur länge dröjer det, innan kommittéutredningarna
har i kammaren föreligga? Såvida jag icke är alldeles oriktigt underrättad,
lar det bil redan vid nästa riksdag. Är det då icke fördel rPrDnX\att

utsk°tt?t här föreslår, väntar, tills dessa ut redande

kommittéarbeten och Kungl. Maj:ts därpå grundade beslut
.föreligga inför'' riksdagen, för att fatta ställning till denna stora
vff'' i detta, icke kattre an att nu göra det på ett par av enskilda
ledamöter i riksdagen framlagda motioner? Det är som sao-t
egentligen darom frågan rör sig. Utskottets majoritet — i denna
kammare tror jag, att det endast är två av utskottets ledamöter, som
2£° Jtrkifa ~ '';lr ansett- att i detta fall är det bättre att vänta
ior att ia ett pa saklig grund fotat klart och givet ställningstagande,

bevara det^ ^ Vara förädlare ocl1 1 vilken omfattning staten

A dessa grunder anhåller jag, herr talman, om bifall till utSKottets
-hemställan med motiveringen oförändrad.

forarwj"61 r F+a hj tn: • Hperr t1alman! Av den siste ärade talarens ani^d0
syntes det mig framlysa, vad som också framgick under utskottsbehandlingen
att det föreligger en viss, rätt stor skiljaktighet
fallr an, e det satt, varpa man uppfattat motionerna, åtminstone
före linnes en sådan skiljaktighet mellan den siste ärade talaren och

Oosdagen den 28 mars.

45 Nr 27.

Jag liar fattat det så, att här är förebragt hela den principiella 0m foägabrmfrågan,
om staten skall i regel och genomgående förädla sitt virke
från skogarna eller icke. Eu annan sak är, huruvida under vissa striella verhförhållanden
en sådan förädlingsverksarnhet bör ifrågasättas, och vad tamhet för
det beträffar förnekar icke heller jag och mina medreservanter, att förädling av
fall kunna förekomma, då staten bör förädla sitt virke. Men den
stora principiella frågan går utskottet och den siste ärade talaren^ full- eic0rjarna m. >»
komligt förbi och vilja icke röra vid den. Nu säger den föregående (Forte.)
talaren, att det är icke rimligt, att riksdagen på grund av dessa två
motioner, dessa enkla motioner, som han kallar dem, fattar ställning
i en så vittgående fråga. Jag har uppfattat saken så, att riksdagen
bör fatta ställning till de spörsmål, som väckas här, och ordentligt
besvara de framställningar, som göras till riksdagen. Det vill icke
den föregående talaren, men i det fallet måste vi ovillkorligen skilja
oss från varandra, och det är också det, som föranlett, att jag här
ansett mig böra göra ett direkt uttalande i stället för det ytterst vaga,
som utskottet velat göra.

Men ytterligare vill jag säga gent emot den föregående talaren:

Hur kan man påstå, att denna fråga i hela sin omfattning kommer
under bedömande av Kungl. Maj:t på grund av den norrländska
skogsvårdskommitténs betänkande, då den framställning som gjorts
av domänstyrelsen och remitterats till kommittén, börjar som i reservationen
angives med att framhålla, att styrelsen anser, att det »i
regel måste anses vara riktigt, att staten ej själv bedriver industriell
verksamhet för förädling av råvaror». Det var på grund av alldeles
särskilda omständigheter, som styrelsen föreslog, att i ett visst undantagsfall
sådan förädlingsverksarnhet skulle igångsättas.

Hur är det möjligt, säger jag, då styrelsens framställning är
gjord under sådan förutsättning, som står där tydligt och klart uttalad,
att kunna påstå, att den principiella frågan skall komma under
bedömande i sammanhang med kommittébetänkandet? Det är mig
oförklarligt.

Jag nödgas därför, lierr talman, be att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Barthelson: Herr talman, mina herrar! Jag
har inom utskottet anslutit mig till utskottets förslag, och nu skulle
jag kanske, sedan herr Holmquist yttrat sig, icke behövt begära ordet,
men jag har dock med anledning av herr Fahléns anförande
ansett mig böra säga några ord.

Jag ber då först att få erinra kammaren om, att genom riksdagens
för några år sedan fattade beslut rörande budgetsreformen
domänstyrelsen ju blev ett affärsdrivande verk. Omfattningen av
denna dess verksamhet är som vi veta rätt avsevärd. Dess nettobehållning
från domänfonden uppgick föregående år, inberäknat värdet
av såld mark, till något över 20 miljoner kronor, vartill komma
några miljoner i inkomster från andra fonder. Dessa siffror visa ju
bland annat, att det här icke blott är fråga om stora värden, som detta
ämbetsverk har att förvalta, utan ock, att det här gäller att se till,
att dessa värden kunna utnyttjas på allra bästa sätt, så att staten

Nr 27. 46

Onsdagen den 28 mars.

Om åvägabringande
av en
statens industriella
verksamhet
för
förädling av
avkastningen
från statsskogama
m. m,
(Forts.)

• kan få den inkomst av dessa värden, som den kar rättighet att fordra.
Ett led i en sådan verksamhet är naturligtvis att tillse, att dessa
produkter försäljas till bästa möjliga pris, och häruti ingår naturligtvis
i viss mån förädlingsverksamhet. Då emellertid herr Eahlén och
hans medreservanter framhålla, att det enda undantagsfall, när en sådan
får äga rum, är då det gäller tillgodoseende av statens egna
behov eller när svårigheter att kunna tillfredsställande avsätta virke
inträffa, så har jag ansett mig böra påpeka det högst olämpliga i
att riksdagen på sådant sätt här skulle taga upp frågan och bestämma,
när de affärsdrivande verken skulle få vidtaga en dylik åtgärd.
Det synes mig, som om ett sådant förfarande just vore ett parlamentariskt
tryck och kontroll av den art, som i reservationen angives
såsom icke lämpligt.

Jag för min del anser således, att riksdagen icke bör uttala
sig bestämt, huruvida sågverk eller dylikt i detta fall bör anläggas
eller icke, utan det synes mig, att utskottet har intagit den rätta
ståndpunkten, då det säger, att det icke i denna fråga anser sig kunna
fatta någon ståndpunkt, naturligtvis med hänsyftning på att det
bör tillkomma de affärsdrivande verken, som arbeta under ansvar,
att komma med en sådan utredning och sådana förslag.

Jag skall vidare, då herr Fahlén ingick på en sak, som visserligen
icke utskottet har yttrat sig om men som förekommer i en av
motionerna, nämligen rörande resultatet av sågverksdriften vid Bjurfors
kronopark, be att också rörande detta få säga några ord.

Herr Fahlén sade, att det föreföll honom märkligt, att de kunde
ha ett så lågt virkespris vid Bjurfors, som av förvaltaren uppgivits,
då man vid de norrländska älvarna erhöll så och så mycket. Men
jag ber få påpeka, att de siffror, som av förvaltaren i fråga vid Bjurfors
anförts, grunda sig på försäljningspriset för rundvirke och försäljningspriset
för sågat virke vid närmaste järnvägstation med avdrag
av transport- och avverkningskostnaderna. Då är det väl inte
rimligt att jämföra ett nettovärde med ett bruttovärde vid Ångermanälven
eller vilken älv det nu kan vara, utan skall man taga nettopriset
på ena stället, måste man också taga det på det andra. Jag
förmodar, att omkostnaderna äro ganska avsevärda, innan timret
kommer ned i Ångermanälven från skogarna. Det var endast denna
lilla anmärkning jag ville göra rörande den saken.

Ja,^ som jag nämnde, hyllar jag den ståndpunkt, som utskottet
här i frågan intagit; och då den uppfattning, herr Holmquist här redan
uttalat i huvudsak överensstämmer med den ståndpunkt i denna
fråga, som de av honom åberopade sakkunniga uttalat, så ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag sådant det föreligger.

_ Herr Fahlén: I anledning av den siste ärade talarens yttrande,
ber jag att få fästa hans uppmärksamhet därpå, att reservanterna
ingalunda gjort något bestämt uttalande om under vilka förhållanden
staten skall bedriva förädlingsverksamhet, utan endast
nämnt ett eller annat som exempel, vilket också tydligt är utsagt i

Onsdngcn ilen 28 marä.

47 Nr 27.

reservationen. Därtill kommer, att reservanterna lia den uppfartningen,
att dessa förhållanden böra för var.ie särskilt fall med hän- alatens indu.
syn till föreliggande olika omständigheter prövas av vederbörande atrieiia verkämbetsvexk.
samhet för

Jag skall icke yttra mig vidare utan endast be att få uttala “®

min förvåning över att talaren förklarade sig fortfarande ansluta
sig till den ståndpunkt utskottet intagit. Såvitt lag förstår har ut- skogarna m. m.
skottet ingen ståndpunkt i den föreliggande frågan. (Forts.)

Herr Lindblad, Ernst: Jag hade icke tillfälle att vara
närvarande, då utskottet fattade definitivt beslut och justerade sitt
betänkande, men lag ber att nu få understödja den av herr Fahlén
m. fl. avgivna reservationen.

Jag tror, att det är försiktigast att gå den vägen att har göra
ett uttalande i den riktning som där angives. Ty som vi litet var
förstå, är nu detta blott en reflex av alla de yrkanden i likartad
riktning, som förekommit vid denna riksdag; den ene vill bygga ett
tegelverk för statsdrift, den andre vill anlägga en galosehfabrik,
ävenså för statsdrift och mycket mera därtill, allt hänförande sig
till de många ansatser till statssocialism, som tidsläget i sig själv
nödvändiggjort.

Jag tror, att vi kunna taga denna fråga litet försiktigare, och
jag anser, att den även bör utredas sorgfälligare än vad utskottet
vid detta tillfälle kunnat gorå. Yi må säkerligen bäst av att som
regel fastslå, att varken i denna hantering eller andra skall det
vara statsdrift, men undantag kunna beträffande skogen väl givas,
och det har herr Fahlén redan framhållit, och det finns också uttryckligen
angivet i reservationen.

Det är därför, herr talman, jag ber att få yrka bifall till herr
Fahléns m. fl. förslag.

Greve Wachtmeister: Den siste ärade talaren ville anlägga
försiktighetens synpunkt på denna fråga, men det är just det
utskottet har gjort. Icke kan det vara försiktigt art på det utredningsstadium,
på vilket frågan nu befinner sig, fatta ståndpunkt i
själva sakfrågan. De båda grupperna reservanter begära, den ena
gruppen, att vi skola fatta en ståndpunkt på ena sättet, den andra
på det andra sättet. Utskottet säger, art utskottet vill avvakta den
utredning, som riksdagen själv har anhållit om, och det är väl mycket
begärt av reservanterna att fordra, att riksdagen nu skulle fatta
ståndpunkt i sakfrågan, när flertalet riksdagsmän åtminstone icke
ha sig bekant den utredning, som finns i de båda kommittébetänkandena
— i det ena, den s. k. sörlandskommitténs, mera fullständig
och i det andra, norrlandskommitténs, jag medger det, mera knapphändig,
men dock antydes frågan även däri.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till utskottets såväl kläm
som motivering.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i

Nr 27.

48

Onsdagen den 28 mars.

Ang. tjänstårsberäkning

för vissa folk''
skolinspektörer.

det under behandling varande ultåtandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare därpå att utskottets hemställan
skulle bifallas med godkännande av den motivering, som förordats i
den av herr Fahlén m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande av
Badelunda pastorats prebendenatur, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 40, i anledning av
. Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstår sberäkning för vissa
folkskolinspektörer.

I en den 20 januari 1917 till riksdagen avgiven, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition (nr 60) hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att folkskolinspektörerna Teodor Torbiörnsson, Karl Vitalis
Karnell, Anders Teodor Lindqvist och Anders Joel Eucharius
Olsson-Garpe finge för uppflyttning i högre lönegrad från och med
år 1917 räkna sig till godo jämväl den tid, de före år 1915 på grund
av Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgjort såsom folkskolinspektörer.
’

Utskottet hade i nu ifrågavarande utlåtande av angiven orsak
hemtsällt, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte av
riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar O. Bergqvist
och N. O. Bruce, vilka på åberopade skäl ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte medgiva, att folkskolinspektörerna
Teodor Torbiörnsson, Karl Vitalis Karnell, Anders Teodor Lindqvist
och Anders Joel Eucharius Olsson-Garpe finge för uppflyttning
i högre lönegrad från och med år 1917 räkna sig till godo jämväl
den tid, de före år 1915 på grund av Kungl. Maj:ts förordnande
tjänstgjort såsom folkskolinspektörer.

Herr Bruce: Jag vet, att det icke är stora utsikter för att
det skall bli en annan utgång på frågan än den, som står i överensstämmelse
med utskottets förslag, men då jag jämte herr Bergqvist
avgivit en reservation mot detta förslag, så vill jag med några ord
motivera denna ståndpunkt.

Utskottet anger här mycket riktigt, att när frågan om folkskoleinspektionen
ordnades, år 1914, bestämde riksdagen, att icke sådana
inspektörer, som förut haft tjänsten som bisyssla, skulle få räkna

Onsdagen den 28 mars.

49 Nr 27.

sina förutvarande inspektionsår för lönetur. Utskottet bär förklarat, fa9-att det icke anser skal föreligga för riksdagen att ändra sin villa"folk
ståndpunkt, och därför avstyrker det bifall till Kungl. Mai:ts sleoiimpekproposition,
vari föreslås, att fyra folkskoleinspektörer skulle turer.

få räkna lönetur för de år, som de tjänstgjort som inspektörer med (Förbi.)

uppdraget som bisyssla.

Nu förhåller det sig så, att när denna fråga avgjordes år 1914,
fanns det tretton, som hade tjänsten som huvudsyssla, och omkring
trettio, som hade den som bisyssla. Av de senare var det många,
som hade så stora områden, att verksamheten upptog nästan all
deras tid. Andra hade små områden, så att det för dem var en verklig
bisyssla att tjänstgöra som folkskoleinspektörer. Därför framställde
Kungl. Maj:t den gången det förslaget, att det skulle överlåtas
åt Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva, om folkskoleinspektörer,
som hade tjänsten som bisyssla, skulle få räkna dessa
år för lönetur. Riksdagen ville icke överlämna denna prövningsrätt
åt Kungl. Maj:t, och därför nöjde den sig med att tillerkänna
lönetursrätt åt inspektören, som haft tjänsten som huvudsyssla.

Riksdagen var dock icke så konsekvent i det fallet, ty den gjorde
ett undantag. Det gällde sådana inspektörer, som förut varit
adjunkter vid allmänna läroverk eller seminarier, vilka tillerkändes
rätt, då de blevo folkskoleinspektörer, att omedelbart uppflyttas i
högre lönegrad, så att deras avlöning kom att bli lika hög, som den
de haft som adjunkter. På grund av denna bestämmelse är det två
folkskoleinspektörer, vilka förut hade jämförelsevis små inspektionsområden
och kunde ägna blott ringa tid åt inspektionsverksamheten,
som nu befinna sig i samma ställning som om de från början
varit inspektörer efter den nya ordningen, den ena i andra och den
andra i tredje lönegraden.

Beträffande de fyra, om vilka det här är föreslaget, att de
skulle erhålla rätt till uppflyttning, föreligga sådana förhållanden,
att en sådan rätt, som Kungl. Ma,j:t föreslagit, är fullt motiverad.

Frågan har nu kommit i det läge, att det icke längre gäller att
överlämna rätten att bestämma om uppflyttande i högre lönegrad
åt Kungl. Maj :t. Riksdagen kan själv pröva förhållandet och väga
mot varandra de skäl, som tala för eller emot. Kungl. Maj:t har
för sin del funnit skäl tala för att dessa inspektörer må ha sådan
rätt, och nu ankommer det på riksdagen att pröva saken. I det
fallet är ställningen nu förändrad gentemot 1914.

För min del kan jag icke finna annat än att de fall, som här
föreligga, äro sådana, att man borde tillerkänna dessa inspektörer
samma rätt, som kommit de förut nämnda seminarieadjunkterna till
del. Man vet också, att det finnes inga andra än dessa fyra inspektörer,
som förut haft tjänsten som bisyssla, som här kunna komma
i fråga. Det är alltså icke alls tal om ett beslut, som kan ha några
djupgående konsekvenser. Alla dessa fyra ha förut haft mycket
stora inspektionsområden, även då inspektionsuppdraget för dem
betraktats som bisyssla. En av dem hade till och med betydligt
större område då, än han fått sedan, och de övriga hade ungefär

Första kammarens protokoll 1917. N:r 27. 4

Nr 27. 50

Onsdagen den ?S mars.

Ang. tjänstu
^beräkning
för vissa folk<kolinspektörer.

(Forts.)

lika stora områden som nu. Visserligen ha de alla fyra förut haft
prästerlig tjänstgöring, men det var dock så ordnat, att de kunde
ägna en betydande del av sin tid åt inspektionen. En av dem
var visserligen ordinarie kyrkoherde, nämligen Karnell, men han
hade ett mycket stort område i nordligaste Sverige, som krävde mycken
tid, och för övrigt kommer saken icke att så mycket gälla honom,
ty han har av Kungl. Maj:t förordnats till nomadskoleinspektör
och tillerkänts en län, som med 500 kronor överstiger den högsta
lön en folkskoleinspektör kan erhålla även i högsta lönegraden. Det
gäller endast de tre andra, nämligen Torhiörnsson, Lindqvist och
Garpe. Alla dessa tre ha förut varit folkskollärare och nedlagt
många års arbete i folkskolans tjänst. De ha dessutom också varit
präster, brukspredikanter de två och den tredje kapellpredikant,
men detta har icke hindrat dem från att i stor utsträckning också
tjänstgöra som folkskoleinspektörer. Dessa fyra, som det nu gäller,
ha haft sina tjänster, Torhiörnsson 7^ år, Karnell 13 år, Lindqvist
4 år och Garpe 10 år, och just därför att de så länge tjänstgjort
på andra områden, är det att märka, att de också hade ganska många
levnadsår, då de 1915 erhöllo folkskolinspektörsbefattningar som ensamsyssla.
Torhiörnsson var då 47 år, Karnell 53 år, Lindqvist 49
år och Garpe 46 år. Det är icke en levnadsålder, vid vilken man
i allmänhet börjar en tjänstgöring i första lönegraden.

Framför allt ur den synpunkten, att dessa inspektörers verksamhet
förut varit så omfattande, att man mycket väl kan jämföra
dem med de inspektörer, som haft sin befattning som huvudsyssla
och att skillnaden mellan dem och dessa senare därför är
nästan rent formell, ber jag att få yrka bifall till reservationen,
d. v. s. bifall till Kungl. Maj :ts proposition i ämnet.

Herr Strömberg: Jag ber att få intyga, att som den siste
ärade talaren sade, mycket starka billighetsskäl tala för Kungl.
Maj:ts proposition, som sammanfaller med reservationen. Men utskottet
har tyvärr måst taga hänsyn icke så mycket till dessa som
till reella skäl, nämligen att riksdagen så sent som år 1914 fastslog
vid bestämmandet av lönestat för folkskoleinspektörer, att inga
folkskoleinspektörer, som haft sin föregående tjänstgöring som bisyssla,
skulle få räkna denna föregående tjänstgöring som skäl för
ålderstillägg, och riksdagen beslöt detta i strid mot det av Kungl.
Maj:t framlagda förslag, som innebar, att Kungl. Maj:t skulle för
särskilda fall få rätt att pröva, i vad mån sådan tjänstgöring kunde
föranleda uppflyttning i högre lönegrad. Detta Kungl. Maj:ts förslag
avslogs av riksdagen, som också tilläde, att detta för tydlighetens
skull borde angivas i avlöningsvillkoren. Så har också skett.
Dessa personer ha, sedan detta blivit känt, sökt ifrågavarande befattningar
och ha således vetat, att de icke kunnat få tillgodoräkna sig
föregående tjänstgöring med folkskoleinspektion som bisyssla..

Jag vill gärna erkänna, att denna bisyssla som folkskoleinspektör
har varit av så omfattande art, att man ganska väl kan såga,

Onsdagen den 28 mars.

51 Nr 27.

att den egentliga liuvudsysslan icke varit mera betydande för dem
än denna; men utskottet har ansett sig böra rätta sig efter riksdagens
beslut, och oaktat billiglietsskälen alltså stannat vid det slut,
vartill utskottet kommit. Jag ber därför, herr greve och talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergqvist: Då jag är reservant i denna punkt, skall
jag också be att få yttra ett par ord.

Herr Strömberg har framhållit, att det skulle vara avgörande
principiella skäl, som kunde tala mot ett bifall till reservationen,
men såvitt jag förstår har herr Bruce uppvisat, att så icke kan
vara fallet.

Vad billighetsskälen beträffar, så är det ovedersägligt, att dessa
fyra inspektörer haft en omfattande tjänstgöring som folkskoleinspektörer.
Visserligen var deras inspektörsbefattning till namnet
en bisyssla, men till gagnet har den dock varit en huvudsyssla. Eu
av dem, nämligen herr Karnell — och hans verksamhet känner jag
mycket val — var visserligen kyrkoherde i Karesuando, men han
beredde sig dock tillfälle att ägna nästan större delen av sin tid
åt sin inspektörsverksamhet Detta förhållande var mindre gynnsamt
för församlingsvården i Karesuando, och domkapitlet var icke
särdeles, belåtet med att han pa detta sätt ofta låg borta från sin
församling, men å andra sidan är förhållandena i dessa trakter så
säregna, att det var synnerligen svårt , att få någon person, som var
kompetent att sköta inspektörsbefattningen där. Vidare var det en
annan omständighet, som gjorde, att han också kunde vara borta
störa delar av året, och det var, att Karesuando församling utgöres
av lappar, vilka ungefär halva året eller därutöver vistas i fjällen
eller vid norska kusten. Herr Karnell hade ett område, som omfattade
över 400 kvadratmil. Hans resor voro mycket ansträngande,
och hans nit och duglighet som inspektör äro oomtvistliga.

Nu sades det här, att inspektörerna visste, vad de åtogo sig, när
de sökte sysslan sedan organisationen genomförts. Ja, det visste de
ju, men det var nog så, åtminstone vad herr Karnell beträffar, att
han ilek starka påtryckningar att lämna sin kyrkohérdebefattning
oeh^ övertaga en inspektörsbefattning i finnmarken, därför att han
ansags som den enda kompetente. Han lämnade således en befattning
där han skulle ha fått 6,000 kronor i lön från och med den 1
ma^i 1914, och fick i stället en befattning, som gav honom 4.500
Det synes mig, att under sådana förhållanden starka billighetsskäl
maste tala för att han får räkna sig till godo den tid han tjänstgjort
som inspektör därförut.

Vad de övriga inspektörerna beträffar, så har det ju påvisats,
att åtminstone en av dem haft större inspektionsområde före 1914
än sedermera.

Under sådana förhållanden och då det endast gäller dessa fyra
och ej kan medföra några ytterligare konsekvenser, så förefaller det
mig, som om man, utan några principiella betänkligheter, med hänsyn

Ang. tjänstårsberälcniny

för vissa folk8kolins})ektörer.

(Forts.)

Nr 27» 52

Onsdagen den 28 mars.

Ang. tjänstårsberäkning

för vissa folkskolinspektörer.

(Forts.)

Om dubbelspårsbyggnaden
Rönninge—Ström.

till billigheteskälen skulle kunna bifalla Kungl. Maj:ts framställning.

Jag anhåller att få yrka bifall till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan
bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse;

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och bifalles Kungl.
Maj :ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 48.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd med
återbetalning av räntefritt lån för svenska församlingens i London
kyrkobyggnad, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av riksdagens år 1916 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1915.

§§ 1-3.

Lades till handlingarna,

§ 4-

I denna paragraf hade utskottet återgivit vad riksdagens revi -

Onsdagen den 28 mars.

53

Nr 27.

Om dubbelnpår
»byggnaden
Rönninge—Ström.

(Forte.)

I nu föredragna paragraf hade jämväl återgivits byggnadskommissionens
för dubbelspåret Rönninge—Ström utlåtande över
revisorernas ifrågavarande yttrande. Kommissionen både anfört
bland annat följande:

»Riksdagens revisorer framhålla ytterligare det med hänsyn
till trafikförhållanden beklagliga däruti, att arbetena genom raset
i Södertälje kanal den 30 juni 1916 blivit försenade utöver förut
avsedd tidpunkt, och får kommissionen härtill framhålla, att kommissionen,
på sätt uti underdånig skrivelse den 28 juni 1916 av
kommissionen anförts, då ansett, att hela dubbelspårsanläggningen
Rönninge—Ström skulle bliva fullbordad under sommaren 1917.
Denna tid skulle säkerligen också kunnat hållas, därest icke det
ovannämnda raset i södra kanalslänten den 30 juni 1916 inträffat,
varigenom arbetenas färdigställande, såsom revisorerna anmärka, beklagligtvis
torde framskjutas till våren 1918.

Slutligen hava revisorerna framhållit den bjudande nödvändigheten
av att beträffande såväl landfästen som bropelare å bron över
Södertälje kanal inga åtgärder underlåtas, vilka kunna anses erforderliga
för vinnande av full trygghet rörande brobyggnadens
framtida bestånd, och tillåter sig kommissionen med anledning härav
i underdånighet framhålla, att kommissionen allt framgent kommer
att låta sig angeläget vara att vid arbetets utförande i första
hand tillgodose dessa fordringar, så att bron må bliva på ett fullt
betryggande sätt utförd.»

För egen del hade utskottet i föreliggande paragraf yttrat, att
utskottet endast velat för riksdagen omförmäla vad i ärendet förekommit.

Herr Söderberg: Herr talman! Innan kammaren lägger

denna omförmälan till handlingarna, skall jag be att få säga några
ord.

Jag vill icke gå så långt tillbaka, att jag vill gräva ned mig i de
mycket långvariga debatterna, som förekommo här i riksdagen åren
1911 och 1912, då det gällde denna järnvägssträckning, och vilka
ledde till att 1911 års riksdag beslöt en alldeles särskild utredning,
då man icke trodde sig kunna gilla de många förslag, som järnvägsstyrelsen
hade avgivit. Det mynnade slutligen ut i att 1912 års
riksdag beslöt i enlighet med den s. -k. Södertäljekommissionens förslag
angående sträckningen av järnvägen.

Nu får jag bekänna, att jag icke kunnat finna vare sig av Kungl.

sorer under § 4 i berättelsen angående statens järnvägar anfört rörande
de pågående arbetena för dubbelspårsbyggnaden Rönninge—
Ström å sträckan mellan sistnämnda punkt och Södertälje kanal.

Revisorerna hade i sitt nämnda yttrande gjort vissa uttalanden
med anledning av ett ras, som den 30 juni 1916 inträffat under arbete
för grundläggning av ett pelarstöd omedelbart intill det södra
landfästet vid omförmälda kanal.

Nr 27. 54

Onsdagen den 28 mars.

TårbbM- ^aj:^s ProPositioner då eller statsutskottets utlåtanden eller riksråden
^Rön- dagens beslut, att i och med godkännandet av den särskilda utredninge—ström,
ningen genom en kommission eller då denna kommission tillsattes,
(Forte.) att riksdagen bestämt, att kommissionen skulle svara för utförandet
av järnvägen ifråga. Det är väl således en Kungl. Maj:ts administrativa
åtgärd, efter vad jag kan förstå, att det överlämnats till
den s. k. Södertäljekommissionen att bli ansvarig utförare av banlinjen
ifråga. Det ingicks emellertid ett entreprenadkontrakt med
en firma på detta område, och så kom den att bli utförare av arbetet.

Det har ju icke tilldragit sig någon särdeles smickrande uppmärksamhet
hela denna järnvägsbyggnadsfråga, efter vad jag tror
mig ha funnit. Dels har det ju dragit ut mycket långt på tiden —
om jag icke missminner mig, hade statsrevisorerna även föregående år
något att säga om saken. Och hur det nu skall bli möjligt för kommissionen
att kunna infria det löfte, som den givit som svar på revisorernas
anmärkning, att den trodde sig få sträckningen färdig år 1918,
är ganska svårt att förstå, när man nu ser, att man har måst vidtaga
den åtgärden att spränga bort bropelaren vid vilken raset skedde.
Det är naturligtvis yrkestekniska saker, som jag icke förmår bedöma,
men nog tycker man, att de kunde ha kommit underfund med
det något tidigare än tre kvarts år efter den 30 juni, när raset
skedde. Således tycker jag icke, att själva det tekniska utförandet
av arbetet och ordnandet av detta inbjuder till efterföljd, åtminstone
icke då det är fråga om järnvägsbyggnader.

Men det var nu egentligen icke det, som jag särskilt ville ha
fram, när jag tog mig friheten begära ordet vid denna paragraf.
Bolaget ifråga, som blev entreprenör, har heller icke tilldragit sig
någon särdeles smickrande uppmärksamhet, och jag vågar säga,
att i arbetarkretsar går det icke under något mera klingande namn
eller ha något gott anseende till följd av sitt förhållande till arbetarna.
Dessa år ha för det första varit kännetecknade av långa och svåra
lönestrider, som rört sig om krav från arbetarnas sida på relativt
blygsamma belopp, vilka bolaget har vägrat ingå kollektivavtal
med arbetarna om.

Så kom den stora olyckan den 30 juni i fjol, vid vilken olycka
tre arbetare dödades och flera skadades, därav två svårt. Nu vill
jag icke ha sagt annat än att även om järnvägsstyrelsen själv hade
utfört arbetet, så ligger det alltid inom möjligheternas område, att
man kanske även då dragit fram sträckningen på samma sätt, så
att bropelaren placerats just där den stora lerknölen befann sig,
vilken gav sig ut på glid. Men det vågar jag hålla före, att då hade
dessa tre dödade arbetares efterlevande stått i något säkrare rättsställning
i förhållande till sin arbetsgivare, om denna arbetsgivare
hade varit staten, än vad de nu göra gent emot bolaget. De ha
ännu icke fått ut något skadestånd eller någon ersättning. De efterlevande
befinna sig i ytterst fattiga omständigheter, och man har.
tror jag mig veta, måst företaga frivilliga insamlingar bland arbetare
på andra håll för att kunna väcka process mot bolaget för att söka

0us(ingen deu 28 mara.

55

på rättslig väg utfå skadestånd. Processen tiar varit före en gång,
och jag tror nog, att under dess förlopp åtskilliga saker skola komma
i dagen, som komma att klarlägga ställningen mellan bolaget och
byggnadskommissionen. .

Det är ju emellertid allt annat än uppbyggligt —• jag tänker,
att det väl icke kan vara många åtminstone, som vilja bestrida
det — att konstatera, att bolaget i fråga skjuter ifrån sig på kommissionen;
det har endast följt kommissionens instruktioner, dess
anvisningar om var banan skulle gå fram etc., och vill fritaga sig
från ansvaret. Kommissionen å sin sida anser, att i och med att
den givit bolaget sina instruktioner är ansvaret överflyttat på bo laget.

■ n o

De som då ytterst bli lidande på detta osäkerhetstillstand är
väl i första hand de tre arbetare, som fingo släppa livet till vid
olyckan. Vi skola erinra oss, att redan vid polisundersökningen uttalade
stadsfiskalen i Södertälje som sin åsikt, att icke alla åtgärder
varit vidtagna, som behövdes* till arbetarnas skydd. När yrkesinspektören
gjorde sin undersökning med anledning av olyckan, kom
han till samma upfattning, som han även givit uttryck åt i sin
rapport till socialstyrelsen, nämligen att om bolaget ställt sig kommissionens
anvisningar till efterrättelse, hade olyckan, om den icke
helt kunnat undvikas, åtminstone icke fått sa stort omfång som den
fick.

Allt som allt synes mig tyda på, att orsaken till detta väl måste
ligga i att här hade ett bolag — jag kan naturligtvis icke bedöma
saken med säkerhet, men man kan dra sina slutsatser — för en relativt
låg entreprenadsumma åtagit sig byggandet, och sedan gällde
det att forcera arbetet och inskränka skyddsåtgärderna till det minsta
möjliga, även med den risk som det kunde föranleda. Detta system
resulterade i olyckan, och arbetarliv gingo förlorade.

Jag har icke kunnat underlåta att vid detta tillfälle bringa
saken på tal. Den får dock icke passera alldeles oanmärkt,, ty det
är ett statens arbete, även om mellanhanden är en privat arbetsgivare.
Nu vet man icke, hur denna process kommer att utfalla,
om det skall lyckas de fattiga efterlevande att få ut något skadestånd
av bolaget, eller om det icke skall lyckas. Jag vågar icke alls
döma om utgången, men jag vill redan nu ha det sagt, att om det
icke skulle lyckas dessa fattiga efterlevande att från bolaget få
någon skaplig skadeersättning för deras förlorade familjeförsörjare,
så ligger dock den tanken nära till hands, att då får kanske ändå icke
riksdagen ställa sig alltför oförstående, om en fråga skulle på ett
eller annat sätt — helst naturligtvis genom Kungl. Maj:ts försorg,
men man kan även tänka sig motionsvis — bringas under riksdagens
prövning, huruvida det ifrån statens sida skall lämnas någon ersättning
och något skadestånd som kan hålla dem något så när
skadeslösa — fullt skadestånd kan ju aldrig givas för förlorade liv
— men ock hålla dem något så när skadeslösa för förlusten av de
familjeförsörjare, som omkommo genom olyckan vid Södertälje kanal
den 30 juni 1916.

Nr X.

Om dubbelspår
sby gg -naden Rönninge—Ström

(Forts.)

Nr 27. 56

Onsdagen den 28 mars.

Om dubbel- Det är dessa ord, herr talman, som jag velat yttra vid denna
nåden Rån- punkt'' att det dock må konstateras, att man har haft ögonen på
ninge—ström, dessa förhallanden, och icke latit dem gå alldeles oanmärkt förbi.

(Forts.) Utöver vad statsrevisorerna sagt angående det beklagliga i att icke
banan är färdig ännu, har jag ansett mig även något böra beröra
det som för mig är det viktigaste, den olycka som skett vid banbygget
ifråga.

Efter härmed slutad överläggning lades den ifrågavarande paragrafen
till handlingarna.

§5.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändringar
vid Centralstationen i Stockholm m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av huvudrangerbangård vid Hallsberg;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av. statens Järnvägar tillhöriga markområden vid Gnesta;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för revisorn hos telegrafstyrelsen J. C. Lundgren att för ålderstillägg
å lönen tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av den nya tilloppskanalen vid Trollhätte kraftstation;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande
av förlagskapital för tillverkning och transport av torvbränsle
för statens kraftverks räkning;

nr 49, i anledning av väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser angående semester för tjänstemän av lägre grad vid
statens järnvägar; samt

nr 50, i anledning av väckta motioner om upptagande av ett
inhemskt statslån för mötande av ekonomiska statsbehov i följd av
ett provisoriskt rusdrycksförbud.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd _ föredragning av bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckt motion om ändring i § 12 mom.
1 b i förordningen med tulltaxa för inkommande varor, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Onsdagen den 28 mars.

57

Nr 27.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats tvenne delvis sammanfallande
motioner om ändringar i taxeringsförordningen.

I motionen nr 73, i första kammaren, av herr Bäckström, hade
hemställts, att §§ 39 och 41 i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarande vid taxering skulle givas följande ändrade
lydelse:

§ 39.

Skattskyldig, som icke åtnöjes — — — rätt till talan, så
ock envar ledamot av taxeringsnämnden, ävensom, såvitt det angår
bevillningstaxeringen, vederbörande kommun, municipalsamhälle
eller vägstyrelse, som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, må
—--stadgas i nämnda lag.

§ 41.

Prövningsnämnd skall bestå — — — föreslagna personerna,
och böra nämndens ledamöter så utses, att---näringar.

Herr Nilsson i Kristianstad hade i motionen inom andra kammaren
nr 224, föreslagit, att riksdagen ville dels besluta sådan ändring
och tillägg till kungl. förordninsren om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering av den 28 oktober 1910, att den av
Konungens befallningshavande enligt § 25 utsedda ordföranden och
ena ledamoten av taxeringsnämnd borde så vitt möjligt icke vara
fastighetsägare, dels ock besluta, att ur § 41 i samma förordning
skulle utgå bestämmelsen om att Konungens befallningshavande
vid utseende av prövningsnämnd skulle så vitt möjligt vore, utse
hälften fastighetsägare, samt slutligen i § 39 införa stadgande om
rätt jämväl för samtliga ledamöter av taxeringsnämnd att anföra
besvär över taxeringsnämnds beslut.

Punkten 1. *

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att vad i herr Nilssons
i Kristianstad motion, II: 224, samt i herr Bäckströms motion,
I: 73, ifrågasatts angående ändring i 39 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Ifrågasatta
ändringar i
förordningen
om taxeringsmyndigheter

och

förfarandet
vid taxering.

Nr 27. 58

Onsdagen den 28 mars.

ifrågasatta
ändringar i
förordningen
om taxeringsmyndigheter

och

förfarandet
rid taxering.
(Forts.)

Vid punkten hade reservation anförts av herrar Bäckström,
Källman, Månsson, Holmström och Nilsson i Kristianstad, vilka på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte i anledning av
herr Bäckströms motion I: 73 och herr Nilssons i Kristianstad motion
II: 224, besluta, att 39 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skulle erhålla följande förändrade
lydelse:

39 §.

Skattskyldig som icke åtnöjes---rätt till talan, så ock

envar av de av Kung! Maj:ts befallningshavande förordnade ledamöterna
av taxeringsnämnden, ävensom, såvitt det angår bevillningstaxeringen,
vederbörande kommun, municipalsamhälle eller vägsty relse,

som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, må---

stadgas i nämnda lag.

Herr Bäckström: Jag har vid denna punkt, jämte fyra av

mina kolleger inom utskottet, fogat en reservation med syfte att
bereda de bägge av Konungens befallningshavande utsedda ledamöterna
i taxeringsnämnden rätt att hos prövningsnämnden anföra besvär
över taxeringsnämndens beslut; detta åter i syfte att söka vinna
någon garanti för en rättvisare taxering. Den tanke, som här reservationsvis
framföres, synes mig vara riktig. Då den emellertid är en
nyhet och kanske i den form den fått icke så lätt kan genomföras,
är jag beredd på att förslaget nu icke vinner riksdagens bifall. För
att i någon mån betrygga dess framtid har jag utförligt motiverat
den tryckta reservationen i hopp om att riksdagens ledamöter härigenom
mera effektivt finge del av förslaget, än om jag inskränkt
mig till att muntligt utveckla skälen därför här i kammaren. Av
denna anledning kan jag också nu inskränka mig till att, under hänvisning
till dess motivering, yrka bifall till min reservation.

Herr Larsson, Jacob: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Såsom herr Bäckström m. fl. nu i reservationen formulerat sitt
förslag, innebär det — det medger jag — ett visst berättigande, men
det skulle dock förutsätta, så vitt jag förstår, att den av Konungens
befallningshavande utsedde ledamoten i taxeringsnämnden måste förlänas
en helt annan ställning än den han för närvarande intager.
Det är, såsom utskottet uppfattat saken, alldeles oriktigt och orimligt,
att en ledamot av taxeringsnämnden skall tillerkännas rätt att
överklaga ett beslut, i vilket han själv deltagit och därvid han blivit
överröstad. Han skulle enligt reservanternas förmenande, utöver
honom nu tillkommande reservationsrätt, tillerkännas även klagorätt,
och det kan icke vara riktigt. Vill man däremot bereda den av Konungens
befallningshavande utsedde ledamoten rätt att överklaga
taxeringsnämndens, beslut, bör man, förmenar jag, sörja för att han
får en ställning inom taxeringsnämnden, motsvarande den, som kronoombudet
intager i prövningsnämden, d. v. s. utan rätt att deltaga i

Onsdagen den 28 mars.

59 Nr 27.

taxeringsnämndens beslut. Då bör lian ,ju hava rätt att överklaga
dess beslut, men icke så länge han är medbeslutande i nämnden.

Jag yrkar, som sagt, bifall till utskottets hemställan.

Herr Bäckström: Det skäl, som herr Larsson nu utvecklat
och utskottet tidigare anfört, synes icke mig övertygande. Men, om
det verkligen är en allmän mening, att man icke kan förena klagorätt
med beslutanderätt i taxeringsnämnden, kan man ju välja den
väg herr Larsson anvisade och göra reformen på så sätt, att en eller
bägge av de av Konungens befallningshavande utsedda ledamöterna
ställas utanför taxeringsnämnden och i samma ställning som kronoombudet
i prövningsnämnden. Om det är nödvändigt för att få igenom
klagorätten, har jag intet emot att man gör på detta sätt.

Ifrågasätta
ändringar v
förordningen
om taxeringsmyndigheter

och

förfarandet
vid taxering.
(Forte.)

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nu föredragna punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 3.

Häri hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av de förevarande motionerna, så vitt de avsåge ändring i 41 § merberörda
förordning, besluta, att samma paragraf skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

41 §.

Prövningsnämnd skall bestå av minst tio, högst tjugufem ledamöter,
vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande äger utse bland de
av taxeringsnämnderna därtill föreslagna personerna. Prövningsnämndens
ledamöter böra så utses, att nämnden, så vitt förhållandena
medgiva, kommer att utgöras av ett efter beskattningens belopp
och mängden av skattskyldiga skäligen lämpat antal dels ägare
av fast egendom, dels näringsidkare och dels andra inkomsttagare,
samt att inom nämnden icke saknas tillförlitlig kännedom om länets
särskilda delar, dessas ekonomiska tillstånd och huvudsakliga näringar.

Kungl. Maj:ts befallningshavande utser i enahanda ordning
jämväl suppleanter, till antal motsvarande minst hälften av antalet
ordinarie ledamöter i nämnden.

Beträffande denna punkt hade reservation avgivits av herrar
Lyckholm, Antonsson, Östberg, Jesperson, Jeansson i Kalmar, Jonsson
i Hökhult, Knaust, Forssman och von Hofsten, vilka anfört,
att de av åberopade skäl icke kunnat biträda utskottets förslag utan
ansett, att motionerna även i förevarande del bort avstyrkas.

>r 27. 60

Onsdagen den 28 mars.

Ifrågasatta
ändringar i
förordningen
om taxeringsmyndigheter

och

förfarandet
vid taxering.
(Forts.)

Herr Östberg, Johan: Såsom kammaren behagade finna,

är vid denna punkt i betänkandet fogad en reservation av mig jämte
flera andra ledamöter av denna och andra kammaren. Vi hava ställt
oss på den ståndpunkten, att den föreslagna ändringen icke kan anses
nödig och knappast heller kan vara nyttig. Motionären och de
med honom liktänkande hava gått ut från den uppfattningen, att
man för närvarande riskerar, att taxeringsvärdena bliva för låga,
och de hava uttalat att taxeringsvärdena på fastigheter, särskilt jordbruksfastigheter
skulle vara avsevärt för låga. De hava ock hänvisat
på att här vore en intressestrid mellan dem som äro skattskyldiga
för inkomst och dem som äro skattskyldiga särskilt för jordbruksfastighet.
Denna intressestrid kunde göra sig gällande i taxeringsnämnderna
genom den sammansättning man numera kunde giva åt
dem efter de nya bestämmelserna om val av taxeringsledamöter, men
i prövningsnämnden menade de, att fastighetsägareintresset hade för
stort inflytande, så att alla de ansträngningar, som nu göras i taxeringsnämnderna
för att få taxeringsvärdena höjda och därigenom
få, såsom de anse, riktigare taxeringsvärden, stranda på bestämmelserna
om prövningsnämndernas sammansättning.

Denna uppfattning av läggningen av taxeringsarbetet torde icke
alls vara riktig. Man kan ju hava delade meningar om huruvida hithörande
bestämmelser från början bort vara så avfattade, som de
blivit, men när det en gång givits dem denna avfattning, finnes numera
icke någon anledning att ändra den. Detta är så mycket mindre
på sin plats som det taxeringsarbete som från början ålegat
taxeringsmyndigheterna och med hänsyn till vilket man velat giva
dessa myndigheter sådan sammansättning, att de omfattade personer
av olika klasser och samhällsställning, numera har sin huvudsakligaste,
nu ej. enda^betydelse, för fastighetstaxeringar. Numera har man
däremot icke såsom förr att efter vissa yttre kännetecken, taxera
inkomsten. Förr skulle man ju taga reda på hur personerna bodde och
hur de levde, och därefter skulle man taxera inkomsten. Såsom en
var vet, är detta taxeringsförfarande helt och hållet omändrat vad
inkomsten beträffar. Därvidlag är den enskilde ålagd att efter uppgivet
formulär deklarera sin inkomst, och beskattningsmyndigheternas
åtgörande blir i stort sett endast att kontrollera riktigheten av
inkomna uppgifter, de må nu härleda sig från de skattskyldige själva,
genom självdeklarationerna eller från arbetsgivaren genom uppgift,
som han lämnar. För det arbetet behöves således icke den stora apparat
av beskattningsmyndigheter, som för närvarande finnes. Däremot
står taxeringen i sitt ursprungliga syfte och omfattning kvar
beträffande fastigheter. Dessa skola värderas genom den sakkunskap
angående deras värde, som kan finnas hos taxeringsmyndigheterna.
Och det är därför man söker att få dessa myndigheter så
sammansatta, att de kunna äga denna sakkunskap. Det är med hänsyn
härtill den bestämmelsen är given, att i prövningsnämnden skall
finnas ett så stort antal fastighetsägare, som nu är bestämt.

Jag tror, att med hänsyn till prövningsnämndens uppgift denna
bestämmelse nu är mer på sin plats, än den var förr.

Onsdagen den 2<S mars.

Bl Nr 27.

För övrigt ber jag att få fästa uppmärksamheten på att under
gruppen fastighetsägare naturligtvis falla icke blott ägare av jordbruksfastighet,
utan även ägare av annan fastighet. Och vi veta ju
alla, att ägarna till annan fastighet än jordbruksfastighet växa i antal
mer och mer, allteftersom man ordnar särskilt för egna hem.

Någon anmärkning på att prövningsnämnden i de olika länen
hittills icke varit så sammansatt, att den icke väl fyllt sin uppgift,
har icke framkommit. Någon anledning, att antaga, att den skulle
bliva bättre skickad att fylla sin uppgift, om de nya bestämmelserna
genomfördes, föreligger så vitt jag vet, icke heller. Och det är
icke så, att man kan säga, att i taxeringsarbetet en klass fastighetsägare
står för sig gent emot en annan klass, som icke är fastighetsägare,
ty man kan vara fastighetsägare och ändå hava andra intressen.
Det är klart, att en fastighetsägare kan dessutom vara näringsidkare
eller löntagare, så att det skälet, att klasserna här skulle stå
bestämt mot varandra, förefinnes icke.

Det är ur dessa synpunkter som vi reservanter hava hemställt
om avslag på utskottets hemställan, och skall jag under hänvisning i
övrigt till vad reservationen innehåller be att få yrka avslag på utskottets
betänkande i den nu föreliggande punkten.

Herr Larsson, Jacob: Den föregående ärade tataren medgav
att om man nu skulle skriva denna författning, man säkerligen
icke komme att giva åt denna paragraf det innehåll den nu har.
Men han menade likväl, att det nu skulle finnas större skäl än förut
att behålla nu gällande bestämmelser om prövningsnämndens sammansättning.
Utskottets majoritet anser däremot tvärtom, att det
skal, som på sin tid föranledde bestämmelsen, att i prövningsnämnd
minst hälften skulle vara fastighetsägare, i Stockholm minst en
fjärdedel, numera upphört att gälla. Det är tydligt, att på den
tiden, då statens direkta skatteinkomster till sin övervägande del
utgingo från fastigheterna, det kunde anses vara berättigat, att
fastighetsägarna inom taxeringsmyndigheterna ägde visst betydande
inflytande. Numera är ju detta icke fallet. Att taxeringsmyndigheterna_
nu hava att verkställa den periodiskt återkommande
fastighetstaxeringen, är ju alldeles riktigt, men denna fastig-,
hetsi axering sker ju i själva verket icke i prövningsnämnden,
utan i taxeringsnämnderna, och man har icke ansett det vara
behövligt att i taxeringsnämnderna garantera fastighetsägarna en
viss betydande andel av nämndernas ledamöter. Prövningsnämndens
uppgift är ju att pröva och avgöra klagomål över taxeringsnämndernas
beslut och att vidtaga även i övrigt de rättelser i taxeringsnämndernas
beslut, som prövningsnämnden finner vara av behovet
påkallad. Den sakkunskap, som där erfordras, vill ju utskottet
icke utesluta. Den bör hava sin plats i prövningsnämnden. Men
att numera garantera en viss klass av skattdragare ett så starkt inflytande
i prövningsnämnden, att de skola kunna så gott som utgöra
majoritet, det anser utskottet icke vara överensstämmande med rättvisa
och billighet. Därför har utskottets ansett, att den sakkunskap,

Ifrågasätta
ändringar t
förordning eu
om taxeringsmyndigheter

och

förfarandet
vid taxering.
(Forte.)

]*r 27. 62

Onsdagen den 28 mars.

ZdriZadrai ?om erforclras på alla områden, bör vara något så när lika företrädd
förordningen mom prövningsnämnden, och utskottet har jämväl ansett, att genom
om taxerings- on ändring av bestämmelserna man borde bereda länsstyrelserna
myndigheter större frihet att vid val av ledamöter i prövningsnämnd utse sådana
förfarandet Personer> Vika innehade de personliga kvalifikationer, som för uppi-id
taxering. draSets fullgörande vore önskvärda, och utan att i så betydlig mån
(Forts.) som nu vara bundna vid en viss klass av skattdragare.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindblad, Ernst: Såsom jordbrukare och egen domsägare

på landet är jag den siste ärade talaren synnerligen tacksam
för det generösa erbjudandet, att det icke var utskottets majoritets
mening, att man skulle helt utesluta denna grupp svenska
medborgare från. prövningsnämnderna, men man skulle förmodligen
enligt hans mening gorå en väsentlig reduktion, ty vartill tjänar
lagändringen, om icke till att giva vederbörande en liten fingervisning,
huru Konungens befallningshavande hädanefter böra handla.

Såsom den första talaren vid debatten sade, vet man icke av
några verkliga missbruk eller anledningar till anmärkning, utan
sakerna ha. gått stilla och lungt, och jag vet icke, att något behov
av lagändring föreligger.

Den »siste talaren framhöll, att statens beskattning nu kommit
i ett annat läge och detta skulle vara motivet till ändringen. Den
ärade talaren tycktes hava glömt, att genom taxerings- och prövningsnämndema
också den kommunala beskattningen fastställes, och
det är en synnerligen viktig faktor; kanske borde det vara skäl att
ännu så länge se till att man icke gör ett så väsentligt ingripande
fastställande för den kommunala beskattningen.
Därför tror jag, att det är med all rätt, som de många reservanterna
yrka på bibehållandet av det stadgande, som finnes, ty det har visat
sig verkligen vara fotat på en god grund och medföra de bästa förutsättningar
för att komma till ett praktiskt gott resultat. Det är
påtagligt, att när det gäller jordbrukets taxering, man icke blott bör
se till att konsumenternas intressen vid beskattningen bliva beak-*
tade, utan även deras intressen, som driva hanteringen, och jag tror.
att försiktigheten bjuder, att man har kvar en bestämmelse, som
garanterar praktiska och i jordbruk förfarna män.

Herr Larsson, Jacob: Blott ett par ord. Jag har inga lunda

förbisett, att den kommunala beskattningen är en mycket
viktig faktor att i detta sammanhang tänka på, men vi få'' icke
heller glömma, att kommunalbeskattningen också kan komma att
på det sättet beröras av fastighetstaxeringen, att den blir oskäligt
betungande för icke-fastighetsägare.

Vidare skall jag be att fa erinra därom, att då den sista ärade
talaren menade, att konsumentintresset icke får göras för starkt
gällande, detta är ett skäl, som kan vändas om. Man bör icke heller
lata fastighetsägareintresset dominera inom de korporationer, som
skola hava att allsidigt och efter objektiva grunder pröva taxeringen.

Onsdavren deu 28 mara.

63 Nr 27.

Herr Bondeson: Då jag icke är antecknad bland reservanterna,
skall jag be att få nämna ett par ord. Jag har icke varit av
annan mening än den reservanterna framfört, men att jag icke låtit
anteckna mig bland reservanterna, beror på skäl, som jag anser mig
här icke behöva framföra. Men en sak vill jag säga, att jag anser,
att prövningsnämnderna till sin sammansättning, sådan den nu är
föreskriven, icke kunna anses giva anledning till klagomål. Detta
har ju också redan förut påpekats. De förutsättningar och egenskaper,
som man söker hos de enskilda medlemmarna i prövningsnämnderna,
äro ju icke, att de skola vara fastighetsägare eller icke
fastighetsägare eller inkomsttagare eller icke inkomsttagare, utan
att de skola vara domare med de egenskaper, som krävas av varje
domare, nämligen rättrådighet, omutlighet och god sakkunskap. I
dess tider, då kanske stor sannolikhet, för att icke säga säkerhet
finnes för att vi gå till mötes tider, som för jordbruket komma att
visa eu nedåtgående tendens såsom följd av omständigheter, som
under denna tidsperiod varit rådande, kan det också vara nödvändigt,
att även jordbrukets intressen bevakas. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på vad som redan är bekant, att fastighetsvärdena
spela stor roll, då det gäller att belåna fastigheter. Detta kan vara
av stor vikt framdeles, då denna sak blir mera aktuell.

Jag ber därför att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Ifrågasätta
ändringar i
förordningen
om taxeringsmyndigheter

ock

förfarandet
vid taxering.
(Forte.)

Herr Alexanderson: Jag har suttit och med icke ringa för,
våning åhört den argumentering, som framförts i denna diskussion,
och jag tillåter mig, ehuru jag naturligtvis betraktas såsom helt utomstående,
att tillägga ett par ord till diskussionen.

Den siste ärade talaren yttrade, att ledamöterna av taxeringsoch
prövningsnämnderna icke voro personer, som kunde anses driva
egen sak, utan domare, och att det gällde att få möjligast sakkunniga,
opartiska och rättrådiga besättning i dessa domstolar. Och han
anförde detta såsom ett skäl, varför denna s. k. domstol skall äga
en besättning, som faktiskt alltid leder till, att det finnes en viss bestämd
majoritet uti densamma, som utgöres av fastighetsägare, ehuru
bl. a. här är fråga om taxering av fastighet i länet i förhållande till
taxering av inkomst, och ehuru, såsom mycket riktigt framgick av
den ärade talarens på Sörmlandsbänkens anförande, här praktiskt taget
framför allt är fråga om något, som har stor betydelse för den
kommunala beskattningen, och där det således, om det sker en utjämning
av taxeringen de olika fastigheterna emellan, för fastighetsägarna
är av ringa betydelse, huruvida fastighetsvärdena inom länet
äro jämförelsevis högt eller lågt upptagna, men där det har den allra
största betydelse för inkomsttagarna inom vederbörande kommuner,
huru fastighetsvärdena äro satta, eftersom de av en låg ''fastighetstaxering
ju skulle komma att få vidkännas följder och i åtskilliga
fall komma att få vidkännas dem tämligen hårt; ty det gives åtskilliga
kommuner, där fastighetsägarna utgöra det stora antalet av
de kommunalt beskattade, men där det dessutom finnes en och annan

Sr 27. 64

Onsdagen den 28 mars.

ifrågasätta inkomsttagare, som i någon avsevärd mån bidrager till kommunens
fårordnin en befattning och på vilken denna således komme att falla med förom°taxerings-
krossande tyngd, ifall fastighetstaxeringen inom länet sattes för

myndigheter lågt.

och Nu bär under debatten sagts, att man icke kunde göra gällande,

^''taxering skulle vara väl beställt med taxeringsförhållandena, och,

(Forte.)” sager man> det torde nog icke heller vara riktigt, att fastighetstaxeringen
är för låg. Ja, är det verkligen möjligt, att man riktigt
på allvar framställer detta sista påstående, att vår fastighetstaxering,
särskilt vad jordbruksfastigheter angår, måste betraktas såsom varande
så hög, som rimligt vore, i anseende till dess uppgift att utgöra
grunden för en rättvis avvägning av bördorna för fastighetsägare
å ena sidan och andra skatteobjekt å den andra? Och är det
verkligen riktigt, att för närvarande taxeringen försiggår på tillfredsställande
sätt här i landet? För min del vill jag uttala en förhoppning,
att den dag icke måtte vara långt borta, då hela det nuvarande
taxeringssystemet blir bortsopat och vi komma till eu något så när
modem anordning i detta avseende. Yi kommo ett litet steg framåt,
då för eu tid sedan Konungens befallningshavande erhöll rätt att
utnämna förutom ordförande, jämväl en ledamot i taxeringsnämnden.
Utan tvivel har detta steg verkat åtskilligt gott, men framme äro vi
ingalunda, förrän taxeringen blir en allvarligt tagen statsangelägenhet,
där statstjänstemän, som äro verkliga yrkesmän på området, året
runt äro sysselsatta med att företaga dessa taxeringar, som nu ske
dels ganska dilettantiskt, dels icke utan att man måste om de dömande
såga, med all respekt för deras goda vilja i övrigt, att de dock
äro domare i egen sak.

Jag har icke ansett möjligt, att denna diskussion skulle få förlöpa,
utan att ett ord uttalades om denna sak. Jag kan anföra ett
praktiskt exempel på, hur det för närvarande går till. Jag avser icke
annat, än att det skall vara ett exempel för bedömande av den säkerhet,
med vilken taxeringen försiggår. Själv är jag ägare av en
jordbruksfastighet, utgörande 7„ mantal i eu by. Denna min fjärdedel
bör vara och är också utan tvivel värd hälften så mycket som min
grannes ägande V2 mantal i samma by. 1908 uppskattades emellertid
min grannes halva hemman till 10,000 kronor och mitt fjärdedels
hemman till 25,000 kronor. Jag klagade icke och vidtog icke någon
åtgärd. Jag lät det blott gå av intresse att se, huru taxeringen skulle
utfalla fem år senare. Jag bör anmärka, att under tiden fastigheten
fått förbättring genom tillbyggnad till ett par tusen kronors värde.
Efter nämnda tids förlopp taxerades min fastighet icke till 25,000
kronor såsom förut, utan uppdelades på en jordbruksfastighet, uppskattad
till 10,000 kronor, och en fastighet av annat slag, uppskattad
till 6,000 kronor, summa 16,000 kronor. Denna jordbruksfastighet
till 10,000 kronor maste dock fortfarande och i eminent grad betraktas
såsom jämt hälften så mycket värd som min grannes dubbelt så
störa egendom, vilken uppskattades till 12,000 kronor. Jag nämner
icke detta försatt beklaga mig över taxeringen, utan endast för att
anföra fallet såsom ett litet exempel, som skulle kunna mångfaldigas,

Onsdagen den 28 mars.

85 Nr 27.

angående arten av den grundlighet varmed vårt taxeringssystem, såsom
det nu är beskaffat, verkligen kan sägas taga sin uppgift.

Såsom sagt, exemplet faller litet på sidan om den fråga,_ som är
före och till vilken jag kommer tillbaka. Jag hemställer då till kammaren,
om det kan vara riktigt att i lagstiftningen formligen bestämma,
att åt en viss klass av intressenter i beskattningshänseende skall
garderas en bestämd majoritet i den högre av de båda nämnderna.
Detta så mycket mer som den förste talaren under debatten mycket
riktigt erinrade om, att man kan ha liera olika intressen. Man kan
insättas i prövningsnämnden såsom näringsidkare eller i någon sådan
egenskap, men det hindrar icke, att man därjämte kan vara fastighetsägare.
Tvärtom är det synnerligen vanligt, att personer, som i prövningsnämnden
äro tillsatta för att representera dessa andra klasser,
tillika äro fastighetsägare, och slutresultatet blir då, att denna kategori
av skattskyldige helt och hållet dominerar prövningsnämnderna.

Ifrågasätta
ändringar i
förordningtu
om taxeringsmyndigheter

och

förfarandet
vid taxering.
(Forts.)

Herr Östberg: Den siste ärade talaren drog på samma
sträng, som ligger bakom motionen, nämligen att man inom kommunerna
icke finge tillräcklig skatteinkomst särskilt av jordbruksfastigheter
i förhållande till vad man får av andra inkomsttagare,
och att därför dessa senare borde hava denna möjlighet att få taxeringsvärdena-
högre. J ag vill framhålla, att det är en omöjlig uppgift
att genom skatt efter taxeringsvärdena beskatta olika inkomst
av jordbruk, ty tvenne personer kunna å tvenne hemman, som med
fullt fog äro lika taxerade, draga fullkomligt olika inkomster, beroende
på huru de sköta sig. Den ene kan å ett med rätta till 10,000
kronor uppskattat hemman mycket väl förtjäna åtskilligt och även
lägga av besparingar under det den andre å ett med lika rätt till
10,000 kronor taxerat hemman har underbalans. Vill man således
som herr Alexanderson slopa hela nuvarande taxeringssystemet,
så kommer det icke att gälla blott taxeringsmyndigheterna, utan det
leder naturligtvis till helt annat resultat även i övrigt, och den
fråga, som då uppkommer, är mycket vittutseende.

Nu föreligger emellertid denna fråga icke, icke heller frågan
om att slopa taxeringssystemet. Herr Alexandersons exempel visade
för övrigt endast, att det är mycket svårt att taxera jordbruksfastigheter
liksom andra fastigheter, och hans anmärkning mot taxeringsmyndigheterna
riktade sig icke mot prövningsnämnden, varom är
fråga, utan mot taxeringsnämnden.

Herr Alexanderson sade vidare, att fastighetsägarna äro en
klass för sig, -som har sina särskilda intressen och som icke bör genom
lagstiftningen garanteras pluralitet inom prövningsnämnden mer än
andra. Nej, mina herrar, fastighetsägarna utgöra visserligen icke
eu klass för sig, som står emot alla andra. Fastighetsägarna i Södertälje
och Norrtälje t. ex. hava sinsemellan olika intressen och fastighetsägare
i stad ett helt annat intresse än fastighetsägare på landet.
Fastighetsägare från länets olika landskommuner kunna även hava
olika intressen sins emellan. Men det gäller inom prövningsnämn Första

kammarens protokoll 1917. Nr 27. 5

Nr 27. 66

Onsdagen den 28 mars.

Ifrågasätta
ändringar i
förordningen
om taxeringsmyndigheter

och

förfarandet
vid taxering.
(Forts.)

derna att i avseende å fastighetstaxeringen åstadkomma den likhet
inom länet, som lämpligen hör åstadkommas, och därför bör prövningsnämnden
vara så sammansatt, att där finnas fastighetsägare
från olika delar av länet, varigenom möjliggöres att åstadkomma de
rättelser och jämkningar av taxeringsvärdena, som med hänsyn till
förhållandena inom hela länet äro erforderliga.

De intressen fastighetsägarna representera, äro de mera besuttnes
inom taxeringsdistriktet. Den andra befolkningen är mera
rörlig. Det är klart, åt kontinuiteten och den större erfarenheten
av de verkliga förhållandena sedan längre tid tillbaka finnes hos de
besuttna fastighetsägarna i större utsträckning än hos den mera
rörliga, inkomsttagande delen av befolkningen. Det är således, så
vitt jag förstår, och så länge nuvarande taxeringsapparat bibehålies,
bäst att prövningsnämnden är så sammansatt, som nu är bestämt,
och jag tror icke det vore till någon båtnad att införa den ändring
som utskottet föreslagit, varför jag, herr greve och talman, vidhåller
mitt yrkande.

Herr Lindblad. Ernst: Herr Alexanderson tog ett exempel,
som förmodligen skulle vara mycket rörande, men det var mycket
för enkelt för att verka avgörande, ty vi alla, som suttit i taxerings-
eller prövningsnämndema veta, att det ej alltid är så lätt
att träffa de rätta taxeringsvärdena. Jag vill fråga herr Alexanderson:
tror herr Alexanderson verkligen, att den egendomen blivit
rättvisare taxerad, om där suttit ändå flera inkomsttagare i taxerings-
och prövningsnämndema?

Och huru är det möjligt för en prövningsnämnd att åstadkomma
rättelse, när icke fastighetsägaren själv klagar? Det finnes icke
någon möjlighet för prövningsnämnden att göra det, ty den kan
icke av sig själv granska alla taxeringsvärden i ett helt län. Herr
Alexanderson var ju nöjd och klagade icke, och då fanns icke heller
anledning för nämnden att ingripa. —- Detta exempel visar också
en annan sak. När herr Alexanderson icke klagade, var det därför,
att den oriktiga värderingen gjorde honom så ofantligt litet:
det var icke hans huvudsakliga näring, som det gällde, hela denna
taxeringshistoria var för honom en liten biomständighet, och därför
gjorde han icke ens försök att få fram en ändring; klagan är naturligtvis
första villkoret, om man vill hava rättelse.

Man bör givetvis se till, att man icke får sakkunskapen ändå
mindre företrädd inom prövningsnämndema. än vad den faktiskt är.

Herr Hult: Herr talman! Med anledning av den siste ärade
talarens yttrande ber jag att få omnämna hur det i verkligheten
förhåller sig med prövningsnämndernas sammansättning. Det förefaller
mig nämligen, som'' om det är så länge sedan hrr Lindblad
deltog i taxeringsarbete, att han icke har riktigt uppmärksammat,
kura därvid nu tillgår. Om herrarna från respektive län tänka
efter, huru prövningsnämnden är sammansatt, skola herrarna finna,

Onsdngcu deu 28 mars.

67 Nr 27.

att ända till 15/4 och mera, enär, såsom herr Östberg påpekade, hven
representanter för andra näringar och yrken än jordbruket kunna
vara ägare av jordbruksfastighet eller annan fastighet. I mitt län
äro av prövningsnämndens 25 ledamöter omkring ett tjugutal fastighetsägare.
I allmänhet har det nog varit så, att de som hittills inkallats
som representanter för denna grupp hava varit ägare av jordbruksfastighet
och tillika praktiska jordbrukare. Om man tänker
tillbaka på förhållandena vid den tid, då det bestämdes, att hafva
antalet inom prövningsnämnden skulle vara fastighetsägare, så fullnog
vid den tiden i en socken på landsbygden nästan endast fastighetsägare,
för övrigt allenast präst, klockare samt möjligen någon
handlande, och det är under sådana omständigheter, helt naturligt
att bestämmelserna erhöllo sin nuvarande avfattning. Nu äro förhållandena
dock väsentligen omdanade. ^ Förutsättningarna äro icke
på långt när desamma, som de voro på den tid, då författningens
bestämmelser tillkommo, och jag tror, att det förslag, som utskottet
framlagt och som säger, att fastighetsägare, näringsidkare etc. skola
vara inom prövningsnämnderna representerade, fullkomligt tillgodoser
alla intressen i avseende å prövningsnämndens sammansättning.

Jag får emellertid säga, att denna fråga verkligen för närvarande
är av mycket ringa betydelse. Jag tror det gör precis detsamma,
vilket förslag som tages. Men då frågan nu kommit upp
och det föreslås en jämkning i bestämmelserna, tror jag man lugnt
kan taga förslaget och överlämna tillsättandet helt åt Konungens befallningshavande,
som säkerligen komma att ställa det så, att alla
intressen bliva fullständigt tillgodosedda inom prövningsnämnderna.
Det har under den tid av åtskilliga år jag tillhört prövningsnämnden
inom Västmanlands län där aldrig varit någon egentlig tvist om
fastigheters taxering, men detta har icke berott på nämndens sammansättning
utan fastmera därpå, att man redan i taxeringsnämnderna
sökt erhålla normerande grunder att gå efter, såsom areal,
olika ägoslag, läge o. dyl., varigenom en jämlik taxering kan uppnås.
Någon gång hava vi dock haft att behandla förslag från kronoombudets
sida att över en kam höja taxeringsvärdena inom hela
taxeringsdistrikt, därför att de varit för lågt satta.

Såsom sagt, är denna fråga i praktiken en ganska liten fråga,
men eftersom densamma nu kommit upp, skall jag bedja att få yrka
bifall till utskottets hemställan, som innebär att fastighetsägarna i
detta avseende bliva likställda med övriga grupper skattskyldiga.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition;

Ifrågasätta
ändringar i
förordningen
om taxeringsmyndigheter

och

förfarandet
vid taxering.
(Forts.)

Nr 27. 68

Onsdagen den 28 mars.

ifrågasatta Den, som avslår vad bevillningsutskottet hemställt i punkten 3
andnngar i av gift betänkande nr 14, röstar

forordningen

om taxerings- j

myndigheter ^ ^ >

förfarandet Den, det ej vill, röstar

vid taxering. ''

(Forts.)

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit .sålunda:

Ja — 73;

Nej — 47.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till
bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Herr statsrådet Broström avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner: nr

143, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§
i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolags,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

nr 151, angående tilläggspension åt kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet
R. A. Sundin;

nr 152, angående ytterligare rörelsekapital vid statens verksamhet
för anskaffande och tillhandahållande av livsförnödenheter
m. m.;

nr 153, angående anslag till hydrografiska undersökningar av
Sveriges färskvatten; samt

nr 158, angående provisorisk lönereglering för viss personal
vid marinen.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande nr
22, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken angående
vissa ändringar i avlöningsstaterna för riksbanken och Tumba
bruks tjänstemän, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret

Onsdagen den 28 mars.

K9 Nr 27.

angående vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontoret, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt, och ladcs utskottets
i slutet av utlåtandet gjorda anmälan till handlingarna.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets memorial nr
24, med förslag angående avlöningsförmåner åt en bos första kammaren
anställd vaktmästare, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts, att behandlingen
av de återstående ärendena på föredragningslistan skulle uppskjutas
till kammarens nästa sammanträde.

Herr Lyckholm väckte en motion, nr 113, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om ändring i vissa delar av förordningen angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m.

Motionen hänvisades till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 143,
med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den
18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs, blev denna proposition på begäran bordlagd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande kungl. propositioner: nr

149, angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren; nr

154, angående provisorisk lönereglering för viss personal
vid lantförsvaret;

nr 155, angående särskilt hyresbidrag åt gifta underofficerare
med vederlikar vid armén;

nr 156, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel; och

nr 158, angående provisorisk lönereglering för viss personal vid
marinen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 151,
angående tilläggspension åt kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet
R. A. Sundin, hänvisades denna proposition till bankoutskottet,

Nr 27. 70

Onsdagen den 28 mars.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner:

nr 152, angående ytterligare rörelsekapital vid statens verksamhet
för anskaffande och tillhandahållande av livsförnödenheter
m. m.; samt

nr 153, angående anslag till hydrografiska undersökningar av
Sveriges färskvatten.

Herr Forssman avgav en motion, nr 114, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående krigstidstillägg. och krigstidshjälp under
år 1917 åt befattningshavare i statens tjänst.

Denna motion hänvisades till särskilda utskottet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 61, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare; samt

nr 64, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare;

dels och till riksdagens förordnanden:

nr 62, för hovrättsrådet m. m. V. E. O. Petrén att vara riksdagens
justitieombudsman;

nr 63, för konstituerade revisionssekreteraren B. N. R. Lilienberg
att vara riksdagens justitieombudsmans efterträdare;

nr 65, för häradshövdingen m. m. A. R. Östergren att vara
riksdagens militieombudsman; samt

nr 66, för häradshövdingen m. m. friherre B. C. Cederström att
vara riksdagens militieombudsmans efterträdare.

Justerades aderton protokollsutdrag för denna dag.

Ledighet från riksdagsgöromålen för tiden från och med den
12 nästkommande april till och med den 9 påföljande maj beviljades
herr Cedercrantz för fullgörande av offentligt uppdrag å
annan ort.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4,10 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. ni673