RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1917:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1917. Första kammaren. Nr 24.

Onsdagen den 21 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och bordlädes

bankoutskottets memorial nr 21, i anledning'' av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bankoutskottets utlåtande nr 17, angående
ifrågasatt utredning om beredande av pension åt den hos
skogsvårdsstyrelsema anställda personal; och

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i anledning
av andra kammarens beslut rörande väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående revision av gällande resereglemente.

Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av
väckt motion om ändring i 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Med anledning av en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet
hänvisad motion, nr 75, av herrar Carl Lindhagen, C. \Vinberg, C.
O. Johansson i Sollefteå, Ivar Vennerström, Rikard Eronn, Christian
Ericson, Thure Widlund, K. Lundberg, J. R. Sundström, J. Henry
Erikson, K. A. Borg, Ernst Hage, Magnus Bengtsson, K. W. Skareen,
E. F. Hellberg i Lycksele och O. W. Stenudd hade utskottet
i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till motionärernas hemställan för sin del antaga
följande

Om lindring i
30 kap. it §
rättegångsbalken.

L a g

om ändrad -lydelse av 30 kap. 11 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 11 § rättegångsbalken skall
erhålla följande ändrade lydelse:

»Har underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud eller
förordnat om annan därmed jämförlig åtgärd, och varder det beslut
av hovrätten upphävt, vare ej klagan över hovrättens utslagtillåten.

Första kammarens protokoll 1917. Nr 2h.

Nr ''24.

Om ändring
30 kap. 11 §
rättegångsbalken.

(Forts.)

2 Onsdagen den 21 mars.

* Har hovrätt eljest meddelat utslag i dit fullföljd fråga, som f
16 kap. 10 § omförmäles, skall beträffande klagan över det utslag;
i tillämpliga delar gälla vad här ovan i 5 och 6 §§ är stadgat.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits
under hovrättens provning, må ej överklagas, där ej beslut om någons
häktande eller kvarhållande i häkte blivit av hovrätten fastställt.
»

Vid utlåtandet fanns fogad reservation av greve Spens samt
herrar Dahl och Tiséll, utan att dessa däri antytt sin mening.

Greve Spens: Herr greve och talman, mina herrar! I den

av riksdagen för 2 år sedan antagna lagen om fullföljd av talan
mot hovrätts beslut stadgas bland annat, att hovrättens utslag över
till hovrätten fullföljd klagan om häktning eller kvarhållande i
häkte icke får dragas under högsta domstolens prövning utom i samband
med själva huvudsakens avdömande. Detta hade före nämnda
lag varit tillåtet. Skälen till denna lagändring voro huvudsakligen,
att erfarenheten icke visat, att något behov förefunnes att fullfölja
talan i högsta instans över häktningsbeslut, som fattats före målets
avdömande, samt att genom opåkallade besvär högsta domstolens
arbetsbörda komme att även på denna väg utan motsvarande gagn.
ökas.

Nu har man i en inom andra kammaren väckt motion, under
åberopande av ett under förra året inträffat, mycket känt häktningsfall,
hemställt, att den nyligen antagna lagen, som inte varit
i gällande kraft mer än ett år, skulle undergå ändring, så att,
likasom före 1915 års lag varit fallet, talan finge över hovrätts
beslut fullföljas i fråga om sådana häktningsåtgärder, som fattats
under målets handläggning utan samband med själva huvudsaken.
Denna hemställan har biträtts av utskottets majoritet. För min
del har jag inte kunnat vara med om detta utskottsbeslut utan
tillsammans med ett par andra ledamöter i denna kammare reserverat
mig däremot. Jag vill nu i korthet angiva skälen för denna
reservation.

Först och främst anser jag, att man inte bör antaga någon
lex in casu. såsom bär blir fallet, om utskottets förslag godkännes.
Vidare är det fråga om ändring av en alldeles ny lag, och sådant
kan ju inte vara lämpligt, om inte tvingande skäl föreligga. Så
är enligt min åsikt inte förhållandet i detta fall. Om en häktningsåtgärd
utan samband med målets prövning i huvudsaken blivitprövad
och godkänd av två instanser, anser jag, i likhet med vad
i den kung!, propositionen rörande lagen om fullföljd av talan
anfördes, att rättssäkerheten knappast kan fordra mera, Av den
statistik, som finnes å sidorna 4 och 5 i utskottsutlåtandet, framgår,
att under de tio åren närmast före år 1915 högsta domstolen
ej i något sådant fall, varom nu är fråga, det vill säga då hovrätt
utan samband med målets slutliga prövning fastställt underrättsbeslut,
ändrat hovrättens utslag.

Onsdugeu (len *J1 man).

\r •>■(.

Nu är det visserligen sant, att särskilda häkfningsmål mycket
sällan fullföljts till högsta domstolen och att, om dessa mål i enlighet
med utskottets förslag åter skulle förekomma i högsta domstolen,
detta måhända inte skulle föranleda någon avsevärd ökning
i domstolens arbetsbörda. Men man skall dock besinna — något
som även anfördes^ i den kund. propositionen rörande denna fråga
år 1915 — att frågor av denna art ofta kräva vidlyftig och tidsödande
föredragning i högsta domstolen och att därför avskärande
av dylika mål, äxen om de äro .jämförelsevis sällsynta, inte skulle
sakna betydelse för denna domstols arbetsbörda. Det är också
möjligt, att dessa mål kunna komma att ökas.

Utskottet säger, att viktiga principiella skäl föreligga för bifall
till motionen och att dessa skäl iörbisagos vid 1915 års lagändring,
som tillkom under det starka intrycket av nödvändigheten att
minska högsta domstolens arbetsbörda. Dessa principiella skäl skulle
enligt utskottets motivering vara, att i häktningsåtgärden ligger
ett berövande av friheten och att en sådan åtgärd därför genast
utan samband med huvudsaken bör kunna få överklagas i alla instansen
lika väl som den dom, varigenom någon fällts till frihetsstraff.

För min del anser jag emellertid, såsom jag redan förut angivit,
att rättssäkerheten bör vara tillgodosedd, om två instanser
dömt i häktningsmål av ifrågavarande beskaffenhet. Man torde
också knappast med fog kunna säga, att ett förbiseende uppenbarlig6?
ägde rum år 1915. I den kung!, propositionen detta år
lörekom nämligen en mycket utförlig motivering till lagändringen
i fråga om fullföljd av talan mot särskilda häktningsbeslut. Denna
motivering är intagen i lagutskottets föreliggande utlåtande, och
där irainhålles särskilt, att rättssäkerheten inte gärna kan kräva
prövning av sådana beslut i flera än två instanser.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr greve och talman,
att få hemställa om avslag på utskottets förslag.

Heyr Al ex under sou: Herr talman, mina herrar! Jag

skall däremot be att få anhålla, att kammaren måtte bifalla detta
utskottsutlåtande. Ja&* vill genast från början fästa uppmärksamheten
på att samtliga ledamöter i lagutskottet från andra kammaren
hava förenat sig om utskottets beslut. Även de ledamöter, som
äro antecknade såsom frånvarande vid utlåtandets justering, hava
faktiskt genom sina uttalanden under debatten bidragit till utskottets
beslut. Det har sålunda varit full enighet bland ledamöterna
tran andra kammaren. I själva verket tror jag inte heller,
att de ärade reservanterna från denna kammare hava haft så
synnerligt mycket att erinra mot den förändring, som här föreslagits.
Den föregående talaren har utan tvivel varit den, som
bult de starkaste betänkligheterna, men, såsom kammaren nyss torde
. vma iunnih hava inte heller hans betänkligheter någon mera principiell
grund, och inte heller avse de några större praktiska olä -

Om ändring i
do kap. U $
rättegångsbalken.

(Forts.)

Nr -24.

Onsdagen den 21 mars.

Om ändring t ^enheter av den begärda lagändringen. Förhållandet är ju. varom
‘^rättegång*- utskottet och greve Spens äro fullkomligt ense, att det gäller ett

ballen. litet fatal mål. som inte nämnvärt kunna inverka på högsta domsto (Forts.

) lens arbetsbörda. Ä andra sidan gäller det mål, där det är fråga

om att beröva eu person friheten. Redan i nu gällande lag av år

1915 undantog man ju från antalet av de mål, som avskuros från
fullföljd till högsta instans, dem, i vilka någon genom straffdom
var berövad friheten. Detta var redan förhållandet i den kungl.
propositionen, men riksdagen gick ännu längre. Riksdagen beslöt
nämligen, att i alla de mål, där frihetsstraff över huvud taget skulle

hava kunnat följa på det brott, varför någon vore tilltalad, den

tilltalade skulle äga rätt till sådan fullföljd av talan, ehuru lian
faktiskt ännu inte vore dömd.

Vid sådant förhållande är det ju bara en fullkomlig konsekvens,
som visserligen förbisågs vid 1915 års ganska brådskande behandling
av denna fråga i dess helhet, att beslut under rättegången,
som innebära icke blott att någon kan berövas friheten utan även
att han verkligen omedelbart berövas densamma, måste ställas i
samma klass och få överklagas i högsta domstolen. Det har nog

förhållit sig så, att man fäst sig för mycket vid den formella

synpunkten av dessa besluts karaktär att vara beslut under rättegången
och att man ansett, att de borde dela samma öde som andra
sådana processuella beslut och icke tillåtas komma under högsta
domstolens prövning. Men man har förbisett, att det här gäller
processuella beslut av helt annan art än de beslut, som egentligen
avse att reglera gången av den fortsatta rättegången. Här är det
fråga om ett beslut av exekutiv innebörd, en exekution, som riktar
sig mot den därav drabbades frihet och som omedelbart går i verkställighet.
Hade man tillräckligt fäst uppmärksamheten på detta
förhållande, hade man säkerligen redan år 1915 undantagit även
dessa mål, ehuru man då var så angelägen att så mycket som möjligt
lätta på högsta domstolens arbetsbörda. Nu har man emellertid
upptäckt, att en jämkning i enlighet med vad som kunde vara
principiellt riktigt i detta fall icke skulle menligt inverka på högsta
domstolens arbetsbörda i sådan omfattning, att det ens vore något
att tala om. Även en helt liten tyngd på denna arbetsbörda skulle
visserligen kunna sägas vara något betänkligt, ifall förhållandet
vore, att 1915 års reform hade till någon avsevärd omfattning
förfelat sitt ändamål, om statistiken visade, att man inte lyckats
avskära så många mål man hoppats och att man inte lyckats inverka
på högsta domstolens balans, så mycket som man trött. Men
motsatsen är fallet. I fråga om civilmål håller reformen, enligt
vad statistiken utvisar, fullt måttet och beträffande brottmål, varom
här närmast är fråga, hava till och med förhoppningarna överträffats.

Vid sådant förhållande kan från den synpunkten inte göras
någon invändning mot denna lilla ändring, som ju onekligen ur rent
principiell synpunkt och vid en jämförelse med lagens stadganden
i dessa och liknande fall måste anses såsom i och för sig efter -

Onsdagen den 21 mars.

f> Nr 24.

sträv an svärd, ocli anhåller .jag därför, herr talman, att få yrka In- 0m •mdnn,J J
fall till utskottets utlåtande. f°r«tt''e%nf/*-

fjalkew.

Herr Dahl: I anledning av vad herr Alexanderson anfört, skall (Forts.)
jag be att få göra ett par erinringar.

.lag vill då till att börja med icke undanhålla det medgivandet,
att vid behandlingen inom utskottet av detta ärende jag i begynnelsen
ställde mig något tveksam men att jag under den fortsatta handläggningen
kom till den övertygelsen, att motionen icke borde bifallas.
Det var förvisso inte så, som herr Alexanderson upprepade
gånger understrukit, att denna förändring, som nu skulle återförändras,
tillkom av ett förbiseende år 1915. .lag tror inte att någon
av dem, som känna herr Alexanderson och hans insikter i juridik,
vill lägga honom, som veterligen tog verksam del i behandlingen av
1915 års lag, till last, att han skulle hava gjort sig skyldig till detta
förbiseende, som skulle hava varit .så mycket mindre förklarligt, som
betydelsen av lagändringen underströks av departementschefen i hans
anförande till statsrådsprotokollet. Det var visserligen inte ett förbiseende,
utan det var med fullkomligt öppen blick för innebörden av
förändringen, som den vidtogs. Däremot vill jag inte förneka, att
man tilläventyrs överskattat vinsten i fråga om lättnaden i högsta
domstolens arbetsbörda genom den vidtagna förändringen, ty den
statistik, som nu här föreligger, var då icke för handen. .lag vill sålunda
också medgiva, att därest denna statistik förelegat år 1915, jag
för min del inte skulle hava ansett det vara skäl att vidtaga denna
förändring.

Annorlunda ställer sig frågan, huruvida en förändring av eu
lag redan efter två år bör förändras tillbaka. Nu säger utskottet,
och herr Alexanderson har ytterligare framhållit det, att man inte
riskerar någon olägenhet med detta. Nej, det medger jag, att man
inte gör, men man skall inte använda lagstiftningsmaskineriet bara
för att göra vackra gester utan för att vinna positiva resultat. Är det
nödigt, är det ur rättsäkerhetens synpunkt erforderligt att ändra tillbaka,
såsom här föreslås? Det är detta, som jag för min del drar i
tvivelsmål. Redan den omständigheten, att under den 10-årsperiod,
för vilken statistik här föreligger, i endast två fall en häktad överklagat
ett under rättegången fattat häktningsbeslut, synes gåva vid
handen, att något egentligt behov av en ändring icke föreligger. Nu
påpekar utskottet i förbigående, och herr Alexanderson har starkare
betonat det, att det föreligger en analogi mellan rätten till talan över
eu dom, varigenom någon berövats friheten, och ett beslut varigenom
under häktningens form frihetens berövande föreligger. .Tåg kan ej
medgiva, att det är så stor likhet mellan båda dessa fall, som det vid
ett ytligt betraktande kan synas vara, ty i fråga om utslag, varigenom
någon ådömts frihetsstraff, gäller det ju att få en ändring i ett
definitivt avgörande, men beträffande häktningen gäller det icke nånågonting
annat än att få en tillfällig ändring i ett prelimiärt beslut.

Det är ju i alla fall klart, att från den dagen, då domstolen avkunnade
sitt beslut i häktningsfrågan, och till den dag, då Kungl. Maj:t prövar

Är *24. 6

Onsdagen deu 21 mars.

Om ändring
HO kap. 11 g
rättegångsbalken.

(Forts.)

* bésv aren över samma häktning, och eventuellt: upphäver häktningsbe1
slutet kunna nya moment i rättegången hava inträffat av beskaffenhet,
att Kungl. Maj:ts beslut inte får avgörande verkan i fråga om den
häktades fortsatta förblivande i häkte, utan underdomstolen finner
skäligt förordna om den tilltalades förnyade häktande. .Tåg menar,
att denna klagorätjfc i själva verket inte har den innebörd av säkerhetsventil,
som man vill tillerkänna densamma.

Då jag sålunda icke kan finna, att ur synpunkten av den medborgerliga
frihetens ytterligare skyddande denna lagändring har någon
nämnvärd betydelse och då jag har den uppfattningen, att man inte
skall på detta sätt ändra lag och ändra tillbaka utan verkligt trängande
och bärande skal, bär jag, herr talman, inte kunnat annat än
förena mig med dem, som velat avslå förevarande motion.

Herr Alexanderson: Då jag betonade, att det var ett

förbiseende som i denna fråga ägde rum vid 1915 års riksdag, så avsåg
jag därmed, att man fäste för liten hänsyn till vissa synpunkter,
som vid närmare betänkande befinnas böra i främsta rummet komma
i beaktande, och lät sig drivas av andra skäl, nämligen i främsta
rummet jämlikheten med andra processuella beslut och ivern att
minska högsta domstolens arbetsbörda, vilka skäl vid närmare granskning
visa sig ingenting väga. Nu gjorde herr Dahl följande synpunkt
gällande. Han yttrade: låt vara, att det var ett misstag, låt
vara, att han för sin del år 1915, om han haft uppmärksamheten
fästad på saken och han vetat vad han visste nu, icke skulle hava
velat vara med om genomförandet av lagändringen i den punkt, som
då blev genomförd, så bör man dock inte nu ändra tillbaka. Lagstiftningen
bör inte vara till för att ideligen göras till föremål för
ändringar. Mot den synpunkten skall jag i detta fall — hur mycket
jag eljest i livet instämmer däri och visat, att jag instämmer däri —
be att få göra gällande en annan synpunkt. Just den omständigheten,
att vi i Sverige i alla tider varit vana vid att ett så allvarligt ingrepp
i den enskildes rättigheter som ett frihetsberövande innebär
— låt vara att detta frihetsberövande icke har karaktären av straff
utan blott av säkerhetsåtgärd — alltid kunnat underkastas prövning
i högsta instans, synes mig tala för den nu ifrågasatta ändringen.
Detta blir i än högre grad fallet, när man betänker, att det endast
varit två år som — jag fortsätter att säga det — närmast på grund
av ett förbiseende undantag gjorts från samma regel. När nu uppmärksamheten
blivit fästad på olämpligheten av att bibehålla detta
stadgande och detta bibehållande jämväl skulle innebära en inkonsekvens
jämfört med motsvarande bestämmelser på helt närliggande
områden, är det då icke allt skäl i världen att göra en sådan
liten efterjustering till ett stort lagverk, som ju allt emellanåt plägar
få göras och som blir följden ax7, att man i sista stund kompromissar
och vidtager åtskilliga ändringar, på grund varav lagverket icke erhåller
fullständig »finish» på alla punkter? Det är en sådan ändring
det här gäller att vidtaga, men en ändring, som på samma gång har

7 Nr ‘24.

< )nsdtt£(!ii de» 21 man».

-så pass mänskliga och principiella skäl för sig, som kammaren av mitt
.anförande kunnat finna.

Jag ber också att få fästa uppmärksamheten pa ännu eu synpunkt
i detta sammanhang. Den lag, som antogs 1915, innefattade
en stark brytning med den sedan gammalt bär i landet rådande rättsuppfattningen,
att man äger rätt att draga varje sak under Konungens
prövning. Det är bekant, att denna rättsuppfattning var ofantligt
starkt rotad ute i landet och inom riksdagen. Särskilt kan jagsäga,
att det är bekant, att från småfolkets sida mot förslaget i detta
stycke med styrka gjordes gällande, att rätten till prövning av saker
i högsta instans komme att berövas den fattige. De representanter
för grupper inom riksdagen, vilka, framför allt voro valda av småfolket,
utförde verkligen en gärning, då de bröto detta, motstånd och
övertygade sina väljare därom, ätt ändringarna i fullföljdsrätten
dock borde ur synpunkten av allmänt rättsväl äga rum. Emellertid
ha dessa representanter varit utsatta för mycket skarp ovilja på
många håll på grund av detta sitt handlingssätt, och särskilt har man
kunnat peka på den oförnekliga betänklighet, som korn att vidlåda
lagen i den punkt, varom nu är fråga. Om nu kammaren slår dövörat
till för denna billiga, begäran om en jämkning i förevarande
punkt, mot vilken åtgärd icke kunnat framföras något egentligt bärande
skäl, bär kammaren å andra sidan att taga konsekvenserna för
framtiden i det hänseendet att möjligheterna till eftergifter, samförstånd
och samarbete från annat båll alldeles givet komma att minskas.
Man kommer att bli mera betänksam för varje medgivande
man gör, i medvetande om, att därest man går in genom den dörren,
slås den obarmhärtigt igen. Det kan aldrig bli någon återvändo.
Kammaren skulle göra det svenska rättsväsendets framtid och frågan
om dess behandling inom riksdagen eu god gärning och gorå detta
utan skada, om kammaren denna gång bifölle utskottets utlåtande.

Herr Gezelius: Den fråga, det här gäller, berör spörsmålet
om garantierna för utövande av samhällets rätt och makt att beröva
en medborgare hans personliga frihet. I all lagstiftning, i alla
rättssystem intager denna fråga med rätta en särskild ställning. I
det hänseende varom nu frågan rör sig har före 1915 års fullföljdslag
gällt den garanti, som utskottets betänkande bär avser att återinföra.
Otvivelaktigt är också att den begränsning, som 1915 års
fullföljdslag avsåg att åvägabringa i högsta domstolens arbetsbörda,
icke röner någon nämnvärd inverkan, om utskottets betänkande bifallés.
Någon avsevärd olägenhet kan nämligen icke tänkas uppstå,
därest man skulle åter införa samma ordning, som var rådande före
1915 års fullföljdslag. Detta framgår av den statistik, som i betänkandet
är intagen med den visshet som över huvud beträffande statistik
är möjlig. Under sådana förhållanden har jag ställt mig på
den ståndpunkten, att det vore klokt av lagstiftaren att icke vidhålla
den ändring som 1915 års lag åstadkom på ifrågavarande område.
Lagen står starkare om i detta avseende icke minsta skymt av sken
framträder, att icke samhället skulle ge alla rimliga garantier för

Om andrum
■ 10 kap. li £
rättegångsbalken.

(Forts.)

Nr 24. 8

Onsdagen den 21 mars.

Om ändring
30 kan. 11 §
rättegångsbalken
.
(Forts.)

* utövande av medborgarnas rätt, till klagan ifråga om den personliga
'' friheten. Ur den synpunkten har det för mig icke varit svårt att
intaga min ståndpunkt. Jag åstadkommer genom denna lagändring*
ingen minskning av högsta domstolens möjlighet att fullgöra sitt arbete,
men jag gör samhällets auktoritet starkare, och därför ser jag
bort från det lilla sken, som ifrågavarande ärende må kunna äga
av att vara, vad den förste ärade talaren omnämnde, en lex in casu.

Jag ber, att kammaren måtte beakta, att detta sken är dock en
oväsentlig sak, och vi icke vid vår lagstiftning få låta oss påverkas
av de mången gång rätt så egendomliga former av motivering,
som komma till synes för yrkanden i riksförsamlingen. Min röst
får alltså icke under några förhållanden utnyttjas såsom något erkännande
av, att det konkreta fall, till vilket motionärerna hänvisa,
skulle motivera behovet av ifrågavarande lagstiftning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr talmannen sig finna den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Greve Spens begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningspropositiori:

Den, som bifaller vad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
16, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;
Nej —- 51.

Vid ånyo skedd föredragning av lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Eungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag om inskränkning i inmutningsrätten, och

nr 18, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande,

bifölls vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 2] mars.

Nr 24.

Fördrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av vackt motion om anslag till understödjande
av rektor J. Henriksssons verksamhet för odling och insamling
av medicinalväxter;

nr 24, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående förläggning av en statens lantbruksskola på någon
av kronoegendomarna i Kalmar län; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personligt
ålderstillägg till t. f. byråchefen i domänstyrelsen C. I.
Stiernspetz.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande ur 6, i anledning
av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj;t angående
revision i visst syfte av grundlagarna och därmed sammanhängande
författningar, m. m.

Ifrågavarande motioner, sju till antalet, hade alla väckts inom
andra kammaren av herr Lindhagen, och voro bland dem motionerna
nr 290, 291 och 299.

På framställning av herr talmannen beslöts, att förevarande utlåtande
skulle företagas till avgörande punktvis, med iakttagande
att punkten 1 behandlades momentvis.

Punkten 1.

Mom. a).

I detta moment hade utskottet hemställt, att herr Lindhagens motion
nr 290, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Motionen innefattade en hemställan att riksdagen ville anhålla
att Kungl. Maj:t måtte

1) taga under övervägande angelägenheten att folkstyrelsen vidgas
till icke blott valrätt utan även omedelbar beslutanderätt i viktiga
frågor och att därvid objektiv kunskap i det ämne, varöver skall
beslutas, meddelas de röstande genom statens förmedling, ävensom,
efter undersökning av olika system för en sådan folkstyrelse såsom
»initiativ» och »referendum» med flera, för riksdagen framlägga förslag
till erforderliga ändringar i grundlagarna för ändamålet; samt

2) utsända en kommission för att på platsen vinna erfarenheter om
det i vissa nordamerikanska stater införda systemet för folkstyrelse
med initiativ, referendum och återkallelse av mandat.

"Vid nu föredragna moment hade reservation avgivits av, utom
annan, herrar Olof Olsson, Larsson i Västerås, Hallén, Kropp och
Sterne, vilka på angivna skäl hemställt, att riksdagen ville i skrivelse

Ifrågasätta
grundlagsändringar
för
införande av
allmän folkomröstning
i
viktiga frågor
m. m.

(Forts.)

Nr ‘24. 10

Onsdagen den 21 mars.

ifrågasatta till Kungl. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:ts låta anställa en
grundiageimd- ajis^jg utredning, huruvida och i vilken utsträckning landets röstinfärande
"av berättigade medborgare kunde äga rätt att genom allmän omröstning
allmän folk- träffa avgörande i landsviktiga frågor, samt därefter för riksdagen
omröstning i framlägga förslag till de ändringar i grundlagen, vartill utredningen
riktiga frågor ]nmr[e giva anledning.

m. m.

(Forts.) Därjämte hade herrar Eden, Hellberg, Mannheimer och Gullberg

reserverat sig mot utskottets motivering, i vad den avsåg motionen
nr 290.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! När den serie motioner
väcktes, som vi nu ha att behandla här i kammaren, skrev en
tidning, att herr Lindhagen motionerade om det tusenåriga riket.
Utom det, att ett sådant yttrande röjer en betänklig uppfattning om
det tusenåriga riket, är det dessutom en orättvisa mot motionären.
Jag tror inte alls, att Lindhagen skulle vara tillfreds med det tusenåriga
riket. Lindhagen är alltid ett blod i uppror, och vid uppror
är ju händelsen ofta den, att ett samhällskick störtar samman.

Men ändå är o motionerna nog så märkliga. Herr Lindhagen
vill hava en grundlig revision av grundlagarna. Meningen är att få
till stånd »en ordning, som i statslivet möjliggör, skyddar och värdesätter
även den egna personlighetens inre utveckling och den andliga
friheten för alla samt sålunda bereder rum för demokratiska människor
i de demokratiska ordningarna». För att visa, huru han tänkt
sig saken tager han därefter några exempel på förändringar med sådan
effekt i fråga om folkstyrelsen, partilivet, ämbetsmannatillsättningarna,
pressen o. s. v.

När man nu ser på utskottets yttrande, förefaller det en, som
om allt detta hade vållat utskottet något, som väl närmast skulle
kunna karakteriseras som hjärtklappning. Det är bekant, att man
under en sådan blir tämligen fåmält, och utskottet har heller inte
kunnat pressa fram mera än tjugu rader. Eljest är det så, att de
tankar, Lindhagen här frambär, inte äro på något sätt nya utan ha
sedan lång tid tillbaka sysselsatt både lärda och fåkunniga. Det
är demokratiens stora problemkomplex som bäres fram. Det finnes
stenar i vägen för denna demokrati, och det finnes stenar i själva det
egna maskineriet. Nu vill Lindhagen taga bort dessa stenar, han
vill jämna vägen och i övrigt ställa till rätta. Han vill göra ett försök
att neutralisera de oligarkiska tendenser, som finnas inom demokratierna
över allt och som visst inte saknas inom våra partier. Han
väll liksom finna en väg för människan i livets strider där, som han
säger på ett ställe, »individerna äro korsfästa som människor men
uppskattade som kanonföda och verktyg», — han vill, med ett ord.
bereda »rum för demokratiska människor i de demokratiska ordningarna».
Naturligtvis: Då man på clet sättet vill bereda rum, är det
klart, att man måste skaffa undan en hel del, som snälla och goda
människor hänga fast vid. Men jag tror i alla fall att det skulle
vara bra om det här i riksdagen funnes flera, som antingen av in -

Oiwlutten den W.M 111:1 ra.

11 Nr 24.

flinkt, dier av princip — clet är mig likgiltigt vilketdera — ställde
•alla slags auktoriteter under debatt. Ty jag tror, att det inte finnes
mycket, som från kultursynpunkt är mera värdefullt.

Herr Lindhagen begär naturligtvis en del misstag och överdriver
bär och där. I»a. han exempelvis pa ett ställe säger, att »man
är nästan frestad till påståendet, att människan, naturvetenskapligt
sett, ännu står för nära gorillan», så iir vill detta eu överdrift. Men
den, som läser Lindhagens motion och inte på varenda sida känner
igen verkligheten, den röjer i mina ögon åtminstone en oskuldsfullhet
vid framskridna år — som väl nästan är för slör för denna
världen.

Jag skall yttra mig kort om de reservationer, för vilka jag står
antecknad bland andra, De återge på ett mycket ofullständigt sätt
mina sympatier och torde återkomma i eu eller annan form. Det
kan hända, att det är tillräckligt, att jag nu blott presenterar referendum
för kammaren och säger ifrån, varför jag tycker, att ett
sådant referendum bör praktiseras i vårt land. Det är då först och
främst därför, att det tvivelsutan skulle påskynda reformarbetet. Vi
hinna verkligen förödmjukande litet. Från mitt eget utskott kan jag
under de snart sex år, jag suttit där. endast erinra mig att vi lyckats.
få igenom något om kommunalstämmor och kyrkostämmor, någonting
till den grad obetydligt, att jag just nu inte riktigt minns vad
det är, och vi ha också lyckats skriva och föreslå, att församlingarna
själva skola äga rätt att utse ordförande i skolrådet. Det är inte
mycket, och jag tror inte, att det kommer att sätta några märken i
historien. Likadant förefaller mig förhållandet vara inom de andra
•utskotten. Och orsaken är känd. Den ligger däri, att kamrarna inte
komma överens. Vi ha en kammare, som skall representera det livliga
initiativet, som det så vackert heter, och vi lia eu ennan, som
skall representera den lugna och återhållande prövningen. Och denna
prövning är till den grad lugn och återhållande, att stora och obestridliga
folkkrav nästan aldrig tyckas bli förverkligade. Vill man
leka med ord, kan man säga, att det verkligen är en prövande kammare.
Då det nu är så, undrar jag, om det inte skulle vara klokt,
att folket självt någon gång fick säga sitt ord. Detta är. så visst jag
kan förstå, en gammal god svensk tanke, som på sätt och vis redan tagit
sig uttryck i grundlagen. Ty när Konungen upplöser riksdagen
och förordnar om nya val till båda eller endera kammaren, är detta i
viss mening ingenting annat än ett referendum. Och för övrigt söka
vi ju litet var pröva på den där folkomröstningen. Ett år hållas
demonstrationer runt omkring i vårt land på en bestämd dag och i en
bestämd fråga. Ett annat år skickas några tiotusental bönder till
Stockholm — en säkerligen ganska nöjsam folkomröstning.

Men det är jämväl ur en annan synpunkt jag anser, att referendum
ä.r önskvärt. Det kunder nämligen ibland, att en och annan av
svenska folkets representanter glömmer bort det svenska folket, det
vill säga glömmer bort de önskemål som de hysa, vilka lian representerar.
.Tåg vill inte, att den sortens representanter skola göra mera
skada än vad som är nödvändigt. Jag vill inte. att en regering skall

Ifrågeatta
y rundt ag tändr
i nyår för
införande ar
allmän Jol1-ow röstning i
villiga frågor
in. in.

(Kort».)

Nr *24. 12

Onsdageu den 21 mars.

1 tråg åsatt#,
grundlagsändringar
för
införande av
allmän folkomröstning
i
viktiga frågor
m. m.

(Forts.)

falla offer för den frestelsen att i viktiga frågor, som det heter,,
»flytta över» så och så många röster. -lag tycker, att i sådana och
liknande fall ett visst antal medborgare — låt oss säga en femtiotusen
— skola ha rätt att säga ifrån, att landsviktiga lagar icke skola
träda i kraft, förrän de sanktionerats av de röstberättigade medborgarna
i landet,

Nu medger .jag, att detta är bra enkla synpunkter, och det hade
kanske varit riktigare, om jag- svingat mig upp till ett högre plan.
Folkomröstningens entusiaster se nämligen i detta referendum det
tjugonde århundradets regeringsform, som skall ge oss den politiska
friheten. Själv är jag mycket mera blygsam i mina förhoppningar,
.Tåg skulle vara nöjd, om ett referendum kunde ta bort det politiska,
missljud, som uppstår, när exempelvis första kammaren bromsar alldeles
för häftigt, och jag skulle bli ändå mera nöjd, om vi kunde få
eu litet raskare takt i reformarbetet. Ty det må jag väl säga, att denna
takt, hitintills åtminstone, varit sådan, att ingen av oss här för
den skull behövt tappa andan.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation
av mig och andra, som är fogad till utskottets betänkande vid
mom. 1.

Herr Cl a son: Den föregående talaren antydde, att det skulle
ha varit med någon sorts hjärtklappning, som utskottet behandlat
och avstyrkt dessa motioner. Det tror jag dock, att lian, som själv
var med" i utskottet, skall kunna vitsorda, långt ifrån var förhållandet.
De skäl, på vilka utskottet avstyrkt motionerna, stå
alldeles tillräckligt tydligt uttalade i utskottets betänkande. Det
var helt enkelt utskottets uppfattning, att motionerna icke alls motsvarade
vad som bör krävas av motioner, som framläggas beträffande
så grannlaga frågor som grundlagsändringar, detta vare sig
man tar hänsyn till herr Lindhagens eftersträvade framtidsrike,
som knappast överensstämmer med vad i varje fall utskottets medlemmar
betrakta som det önskvärda på det området, eller om man
ser på den utformning han hade givit sina förslag, vilken svårligen
kan sägas fylla de krav, som man bör ställa på en motionär, som
verkligen önskar att få framställda önskemål realprövade i detalj,
eller om; man fäster sig vid den för utskottet också ganska viktiga
frågan om de önskemål, som motionären nu ville ha fram, överhuvud
taget för sitt realiserande lämpligen kunna avgöras genom grundlagstiftning
eller annan lagstiftning, som det faller inom konstitutionsutskottets
befogenhet att behandla. I utskottet var det också
så litet tal om dessa motioner, att flertalet av dem avgjordes i utskottet
utan någon som helst diskussion, men de bärande skäl, som
lågo bakom utskottets ståndpunkt, voro helt enkelt vad som kommit
till -synes i utskottets betänkande, och jag tror att dessa skål
i det fallet tala för sig själva.

Nu har den sista ärade talaren tagit upp eu alldeles särskild
punkt, nämligen om referendum, rörande vilken här har avgivits
en reservation i sak med särskilt yrkande. .Ta, går man till den av

Oiis<luj{cu clcii 21 mars.

\ r 24.

1 :>

lierr Lindhagens motioner, som cist koiniuur i trana, sa liamllar den
naturligtvis icke blott om referendum utan om åtskilligt annat också.
Det var således icke det rena referendum, som däri lades fram.
Om eu motion väckts helt enkelt om referendum, förmodar jag, att
man gått in på en närmare sakbehandling.

Men jag tror, att det är ganska karakteristiskt, att reservanterna,
som ju i övrigt i allmänhet icke haft något att invända, mot
utskottets avstyrkande, just lia stannat vid denna punkt. Och beträffande
den vill jag da också säga, att motionärens yrkande alldeles
bestämt pekar mot något som vi från vår sida icke på något
sätt kunna vara med om att främja. Det är nämligen alldeles tydligt,
att om man följer de principer, som ligga bakom lierr Lindhagens
yrkande i detta fall, resultatet bleve, att i frågor,^ där enligt
vår nuvarande författning avgörandet skall bero på båda kamrarnas
samstämmande beslut, bestämmanderätten om kamrarna icke
komme överens, i stället skulle hänskjutas till uteslutande den ena
kammarens valmanskår. Det är självklart, att detta vore eu övergång
till ett enkammarsystem, i varje fall en börjande övergång till ett
enkammarsystem. Man skulle flytta avgörandet från de båda likställda
kamrarna till endast den ena kammarens valmanskår. Det
.är alldeles naturligt, att utskottet icke för sin del kunnat vara med
om att tillstyrka något sådant.

Medan jag bär ordet, skall jag också be att få peka på, att
den andra punkt, där en reservation i sak föreligger, likaledes
tangerar frågan om ställningen mellan kamrarna. Herr Lindhagen
har där föreslagit, att vid sammansättningen av utskott dessa skulle
tillsättas proportionellt efter antalet av kamrarnas ledamöter d. v. s.
icke som för närvarande med lika många ledamöter från vardera
kammaren utan med en väsentlig övervikt för ledamöterna^ från den
med hänsyn till antalet större andra kammaren. Det är således alldeles
samma fråga han där kommer in pa, och det är naturligtvis
icke alls underligt, att även på denna punkt den ärade reservant,
som nyss hade ordet, och hans medreservanter framställa ett annat
yrkande än det, till vilket utskottet kommit. Jag tror emellertid
icke, att man ifråga cm det oantagliga häri i själva verket behöver
mycket mer motivera utskottets framställning, än vad redan skett.

Jag skall gärna erkänna, att om man läser igenom motionen,
man finner en hel del tänkvärda uttalanden på åtskilliga håll under
de olika punkterna, t. ex. om partiväsendet, om pressens missbruk
o. s. v. Men det gäller om dessa saker, att de botemedel man där
bör eftersträva, icke, i varje fall icke i första rummet, utgöras av
•grundlagsbestämmelser.

Under hänvisning till utskottets utlåtande ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Ja, lierr talman, också jag befinner mig

i den brokiga mångfalden av reservanter. Denna mångfald torde
kunna sägas hava det gemensamt, att de markera en mellanställning
till två ytterligheter: å ena sidan motionären med hans vitt -

Ifrågasätta
grundlag sand -ringar för
införande av
allmän folkomröstning
i
viktiga frågor
m. m.

(Korts.)

Nr 24. 14

Onsdagen den 21 mars.

Ifrågasätta famnande syften, som om de än i enstaka fall kunna gå ut pa
S''ringar %r Praktiska förslag, dock i allmänhet ha för mycket av molnens koninförande
av trolöshet och luftighet och ofta röra sig i det blå — å andra
allmän folk- sidan don tillfälliga utskottsmajoriteten, som stel och stram håller
omröstning t emot honom den gamla sköld mot alla reformkrav, vartill det be11
%!>m. m ''J0'' kanta grundiagsordet om högst nyttiga och nödiga förändringar
(Forts.) kan ,J0"agnas. För egen del —- det bär iag ett visst behov att
en gäng bekänna — känner lag mig övervägande sympatiskt berörd
av denne tusenmotionär med den brinnande Thorildsivern att »reformera
hela världen». Han tål visserligen något att skrattas åt
men enligt min mening mycket mera att hedras ändå. Han har
ännu efter 20 riksdagsår kvar hela sin friskhet och ungdomliga hänförelse
— och hur många är det, som efter så många år i riksdagen
hava något kvar därav, ifall de nu någonsin käft något. Han
har inte stelnat i dogmer, han stör alla cirklar, han är den outtröttlige
strävaren framåt och uppåt, och han är så välgörande vördnadslös
mot all slags humbug. Det blir, mina herrar, det är min
övertygelse, tomt efter honom i riksdagen, när han en gång är
borta.

Dessa hans egenskaper, som lag nu har sökt antyda, ''framträda
mycket starkt i hans stora grundlagsrevisionsförslag. Detta
förslag är särskilt efter våra ytterst sansade mått- bisarrt och fantastiskt,
, överdrivet, utopiskt, om man vill. Det är, kan man säga,
en verklig utmaning mot den svenska korrektheten och formalismen,
man kan gärna säga servilismen, som är en nationell svaghet
— lag skall inte säga mer — och som lag tror hotar att göra oss
mer och mer sterila. Men detta förslag är också i ovanligt hög
grad rikt på iakttagelser, tankar, uppslag och väckelser. Det
röjer eu levande villa för allas väl och är fyllt av en varm humanitet.
Därför har lag känt mig uppfordrad att taga avstånd från
den knappa och onådiga avvisningsgest, som utskottet har bestått
det.

Om lag således finner utskottets motivering hava bort vara
eu annan, måste jag ju erkänna, att lag inte har så mycket att
invända mot själva slutet. De i motionerna framförda förslagen
synas mig i allmänhet vara alltför lösa och obestämda för att kunna
upptagas till något genomförande. Jag bär visserligen personligen
mycket intresse för ett och annat av uppslagen, så t. ex. synas
mig de amerikanska experimenten med folkets omedelbara delaktighet
i det politiska arbetet genom referendum och initiativ och
de i_ samband därmed funna formerna för opartisk politisk upplysning
mycket beaktansvärda och lovande. Men till något initiativ
från konstitutionsutskottets sida kunna de väl ändå knappast
giva anledning. Likaså skulle lag för att taga ännu ett exempel
gärna önska, att de ständiga utskottens besättning från de respektive
kamrarna bleve proportionel] till kamrarnas medlemsantal. Men
det är ju naturligtvis bara en from önskan under nuvarande förhållanden.

Jag har således, herr talman, intet yrkande att framställa.

Onsdagen den -1 mars.

IT»

Nr 1\.

men ja» har som sagt känt ett behov att reagera mot den temperatur
under fryspunkten, som råder i utskottsbetänkande!.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de yrkanden,
som därunder förekommit, gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nu ifrågavarande moment hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innehölls i den av herr Olof Olsson
m. fl. vid momentet angivna reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Mani. b).

Häri hade utskottet hemställt, att herr Lindhagens motion, nr
291, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I sistnämnda motion både föreslagits, att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t, för beredande av möjligheter till andlig frihet
i de politiska partiernas inre liv, ville överväga och för riksdagen
framlägga förslag uti de syften, som innefattades i vissa, uti motionen
närmare angivna programpunkter, avseende, bland annat, införande
i grundlagen av föreskrift, att permanenta politiska partier
skulle, för att få driva sin verksamhet, inregistreras.

Herr Ström: I likhet med harr Olsson och herr Hellberg

skall jag också för min del be att få säga, att denna motion innehåller
synnerligen tänkvärda framställningar, som enligt min uppfattning
borde hava blivit föremål för en allsidigare och mera
ingående behandling, än vad fallet har varit. Det är min tro.
att när mycket är glömt, som nn här anses som det viktigaste för
dagen och i dagspolitiken, skall denna motion och de tankar, som
däri kommit till uttryck, leva och fortfara att med ökad styrka
sträva mot sitt förverkligande. Denna motion och dess bimotioner,
hela denna herr Lindhagens motionskomplex till en författningsrevision,
skall framtiden ära. medan vi gå den förbi.

Jag bär begärt ordet på denna punkt närmast därför, att det
här icke finnes någon reservant alls, och det förvånar mig, ty vad
som här i denna motion nr 291 framhålles, är något synnerligen
beaktansvärt. Hur mycket man nämligen än strävar fram mot
yttre demokrati inom de offentliga och allmänna institutionerna,
torde de på papperen genomförda demokratiska principerna icke
alls få den bärkraft och den räckvidd och därmed icke den möjlighet
att genomföra vad de skulle genomföra, om man icke samtidigt
värnar om den inre demokratien inom dessa institutioner
själva, och framför allt inom de politiska partierna.

Det finns ju inga som helst utsikter i denna kammare och, det
är jag övertygad om, icke heller i den andra att nu kunna få eu
sådan tanke förverkligad, som den herr Lindhagen gjort sig till
tolk för. Och jag är själv, det erkänner jag, något tveksam om,
huruvida den av honom föreslagna vägen är den riktigaste och

Ifrågasatta
grundlagsändringar
för
införande av
allmän folkomröstning
i
viktiga frågor
in. in.

(Forts.)

Ifrågasatt,
obligatorisk
inregistrering
av politiska
partier in. in.

Nr 24. 16

Onsdagen den 21 mars.

Ifrågasatt
obligatorisk
in registre ring
av politiska
partier m. in.
(Forts.)

Om landshövdi
ng tjänsters
och vissa andra
befattningars
tillsättande
genom val av
folket.

lättast framkomliga. Men jas tiar i alla fall med några ord här
velat giva min anslutning till själva tanken i vad herr Lindhagen
här har framhållit, nämligen att vi måste värna om demokratien
även inom de enskilda institutionerna och särskilt inom
de politiska partierna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i nu föredragna
moment hemställt.

Mom. c) och d).

Yad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c).

I nu ifrågavarande moment hade utskottet hemställt, att herr
Lindhagens motion nr 299 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motionen 299 hade gjorts framställning därom, att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägande, i vad mån och
på vad sätt tjänstemän i ledande ställning skulle kunna utses genom
val av folket och efter förslag upprättat först genom omröstningbiand
samtliga tjänstemän i verket, ävensom på vad isätt särskilt
landshövdingtjänsterna skulle kunna hädanefter besättas genom eft
sådant valsätt som nu ifrågasatta, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill ett sådant övervägande kunde föranleda.

Herr Ström: Även här är det samma förhållande, som i

den punkt, vid vilken jag nyss hade ordet. Icke heller här finns
någon reservant, och jag finner dock den sak, som herr Lindhagen
här har framfört, synnerligen heaktansvärd. Denna tanke, att folket
självt skall få välja sina högsta ämbetsmän, är något, som
måste tränga igenom, och som är så riktigt och en så nödvändig
konsekvens av demokratiens allmänna principer, att jag förvånar
mig över att det icke finns några reservanter på denna punkt. .Tåg
vill endast hava antecknat, att jag finner denna sak alldeles särskilt
behjärtansvärd. Den kommer också av en segrande och beslutsam
folkmakt en gång att genomföras.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
vad utskottet i föreliggande moment hemställt.

Mom. f).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Omfluten de» 21 inur*.

17 Nr 24.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för anläggning av hospital vid Strängnäs samt om- och tillbyggnad
av Lunds hospital och asyl; ävensom

nr 36, i anledning av väckta motioner om åtgärder för anskaffande
av en isbrytare till uppehållande av seglationen å Vänern.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av Kungl. Maj :ts propositioner rörande vissa pensioner, avsedda
att utgå av trafikmedel, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner:

nr 127, angående tillfällig höjning av postavgifterna;
nr 128, angående förslag till förordning om ändrad lydelse av
3 § 1 mom. i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 129, angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under-år
1917 åt befattningshavare i statens tjänst; samt

nr 132, angående uppförande av tre boställshus vid Näsets station
å statens järnvägar.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med erläggande av ränta å statslån för järnvägsanläggning
mellan Eksjö och österbymo; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av vissa paragrafer i lagen om rikets mynt den 30 maj
1873.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 6, i anledning av andra kammarens beslut rörande väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av tillgång
till utsädesspannmål till skäligt pris.

I anledning av en inom andra kammaren väckt och till dess andra
tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 314, av herr Jonsson i Hökhult
m. fl„ hade nämnda kammare, på hemställan av sitt omförmälda utskott,
för sin del beslutit, det riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Första hammarens protokoll 1917. Nr 24. 2

Ang. beredande
av tillgång å
utsädesspannmål
till skäligt
pris.

Nr 24. 18

Onsdagen den 21 mars.

Ang. beredande jyjaj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte genom införande av maxinnav
tillgång a -g e]]er annat sätt draga försorg om att utsädesspannmål under
mål till skäligt innevarande var holles tillgänglig i marknaden lor skäligt pris.

pns- Detta andra kammarens beslut hade delgivits första kammaren,

(Forts.) g0m hänvisat ärendet för förberedande behandling till sitt andra tillfälliga
utskott, vilket i nu föredragna utlåtande av anförda skäl
hemställt, att första kammaren ville biträda andra kammarens i ärendet
fattade beslut.

Herr Nilsson, Johan: Herr greve och talman! Vid prövning
av nu föreliggande betänkande har jag icke kunnat komma till
det resultatet, att jag kan biträda utskottets hemställan.

Motionärerna hava säkerligen haft de allra bästa avsikter då de
velat få till stånd åtgärder för att förbilliga utsädet för jordbrukarna,
och jag tror också, att andra kammarens beslut och utskottets förslag,
förestavats av de bästa avsikter. Men jag undrar, om man det oaktat
kan nå detta mål med de förslag, som här hava framställts. Motionärerna
antyda, att orsakerna till de höga priser, som man nu visserligen
kan säga råda på utsäde, skulle vara de maximipris, som redan
fastställts på spannmål i allmänhet och den beslagtagning av
sådan spannmål, som ägt rum. Det egendomliga är emellertid, att
de just vilja rekommendera samma åtgärder för att betaga denna verkan
av de maximipris, som redan åsatts, och således även lägga beslag
på den utsädesspannmål, som finnes lagrad hos spannmålsfirmorna,
och jag förmodar, även hos de jordbrukare, som hava någon
spannmål utöver den de själva behöva. Man kan då fråga sig, vilka
följderna skulle bliva av maximipris på utsädesspannmål. Den erfarenhet,
man har av maximiprisen, är ju den, att en vara i allmänhet
försvinner ur marknaden, då man sätter maximipris på den. Det
har visat sig vara nödvändigt att, då man sätter maximipris, förena
detta med beslagtagning och ransonering, för att hela åtgärden skall
bliva effektiv. De lager, som utsädesaffärerna nu hava, hålla de
som allra bäst på med att expediera ut, och komma nu maximipris och
beslagtagning till stånd, kommer det att bliva ett stando i denna
expedition. Däri ligger en synnerligen stor fara, ty det är ju icke
lång tid kvar till dess vårbruket skall taga sin början. Visserligen
hava vi för närvarande smällande kallt, men vi få väl hoppas, att det
skall ändra sig I Skåne bör vårbruket vara i gång om tre veckor,
om man skall tänka sig, att det skall bliva som under normala förhållanden,
och i övriga delar av landet kommer man strax efter. Jag
tror därför, att de åtgärder, som nu här äro föreslagna, komma alldeles
för sent, och jag tror, att de komma «att åstadkomma en betydlig
rubbning i de expeditioner, som nu dagligen försiggå. Vi veta
ju, att det är ont om järnvägsvagnar, och det ligger en stor fara i
att sätta någon sorts dämpning på den expediering, som nu försiggår.

Motionärerna anföra vidare, att en orsak till att priserna gått
så pass i höjden skulle vara, att de utsädesfirmor, som hade fått nå -

Oasilagen den 21 mara.

19 Mr 24.

gon sorts monopol på utsädcshandeln i dessa tider, vore utan all konkurrens.
Detta är, såvitt jag vet, alldeles oriktigt. Samtliga hushållningssällskap
i riket hava ju nämligen fått rättighet att förmedla utsädesaffärer
mellan jordbrukarna. Således kan ju den ena jordbrukaren
direkt sälja till den andre av sitt utsäde, om han har något till
överlopps. Detta kan han avstå till sin granne eller till vem som
helst. Det är endast det, att man funnit nödvändigt att hava någon
kontroll över dessa affärer i dessa tider, och det har Kungl. Maj:t
lagt i hushållningssällskapens hand att ordna.

Vad vidare beträffar de åtgärder, som nu här föreslagits, d. v.
s. att man genom maximipris eller på annat sätt skulle söka åstadkomma
förbättring i dessa förhållanden, så ber jag att få påpeka,
att Kungl. Maj:t ju redan har denna rättighet att åsätta maximipris,
och Kungl. Maj:t har ju även rättighet att lägga beslag på de varor,
som Kungl. Maj:t anser nödvändigt. Jag är nu alldeles övertygad
om att Kungl. Maj:t har käft denna fråga under omprövning, och
jag förmodar, att Kungl. Maj:t kommit till det resultatet, att man
icke kunde vidtaga dessa åtgärder. Jag vet bestämt, att lantbruksetyrelsen
bär haft sin särskilda uppmärksamhet på dessa förhållanden
och jag tror också, att livsmedelskommissionen och folkhushållningskommissionen
haft dessa frågor under dryftning. När nu dessa
myndigheter, som ju särskilt hava till sin uppgift att ordna dessa
förhållanden, kommit till det resultatet, att det icke vore rådligt
att tillgripa vare sig beslag eller maximipris på dessa varor, tror
jag, att det är litet riskabelt, att riksdagen nu genom en skrivelse
till Kungl. Maj:t ålägger Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder, som
han tidigare icke funnit fördelaktigt att vidtaga. Det är alldeles
för sent att nu komma med dessa åtgärder.

Vidare tror jag, att man en smula måste sätta sig in i de förhållanden,
under vilka utsädesaffärerna i allmänhet skötas, för att
bedöma de prislägen, som böra råda i fråga om utsäde. De utsädesaffärer,
som kunna räknas som förstklassiga, hava ju synnerligen
betydande omkostnader för att driva sin verksamhet. De köra i
allmänhet in sina utsädeslager på hösten i oktober och november månader,
varor, till vilka de kanske redan våren förut lämnat ut utsädet
för odling. Dessa skola därefter först torkas, varvid kanske
10, 15, 20 % gå bort, och sedan sorteras, varvid 40, 50 % gå bort.
Dessutom köpas varorna in under hösten mot kontant betalning och
säljas sedan i regel på kredit, kanske till nästa höst. Dessutom hava
en hel del av våra förstklassiga utsädesaffärer betydliga omkostnader
för förädlingsarbeten, vilka ju få läggas på dessa varor vid
försäljningen. Jag kan således nämna, att allmänna svenska utsädesaktiebolaget,
som har en ledamot i styrelsen och en revisor tillsatt
av Kungl. Maj :t årligen betalar till Sveriges utsädesförening
en avgift av omkring 70,000 kronor. Likadant är förhållandet med
andra utsädesaffärer, t. ex. Weibulls och kanske flera. Om därför
maximipris skola åsättas utsädesspannmålen, skall hänsyn tagas till
alla dessa förhållanden. Det blir då synnerligen svårt att komma
till något resultat, som kan anses rimligt och riktigt. Sätter man

Ang. beredande
av tillgång ä
utsädesspannmål
till skäligt
pris.
(Forts.)

Nr 24. 20

Onsdagen den 21 mars.

Ang. beredande maximipriset för lågt, är jag rädd för att alla dessa omkostnader
ItsädJspann- *(''ke ljliva täckta,. sätter man maxiimipriset ganska högt, komma
mål till skäligt kanske mindervärdiga varor i åtnjutande av det högre maximipriset.
pris. På de skäl, som jag nu anfört, tillåter jag mig, herr .talman, att

(Forts.) yrka avslag på utskottets hemställan.

Greve Hamilton, Alexander: Icke heller jag är för min
del övertygad om nyttan av de föreslagna åtgärderna. Efter herr
Nilssons anförande skall jag emellertid fatta mig kort.

Jag vill framhålla, att denna fråga redan är föremål för hushållningssällskapens
uppmärksamhet och föranlett åtgärder från deras
sida. Yem skulle nu drabbas av dessa föreslagna maximipris?
Jo, den lojala handeln, här representerad av utsädesfirmorna och
lantmännens centralföreningar. Utsädeshandeln kräver naturligtvis
större vinst än den vanliga spannmålshandeln, emedan den är förenad
med större risk. Skall nu denna vinst tagas bort, är det säkert,
att ingen vid nästa utsädessäsong vågar sig på några utsädesaffärer,
och således skulle även här maximiprisen driva bort varorna ur marknaden.

Herr Nyländer: Herr greve och talman, mina herrar! Jag
tror icke det vore välbetänkt av första kammaren att nu avslå denna
utskottets hemställan och således helt snävt avvisa de, enligt utskottets
mening, icke obefogade önskemål, som från jordbrukarnas sida
här framställts. En sådan åtgärd skulle helt visst väcka en viss
undran i landet rörande kammarens sätt att tillgodose även de små
jordbrukarnas intressen.

Priset på utsädesspannmål har, i synnerhet under den senaste
tiden, högst avsevärt stigit i höjden, och det torde icke med fog kunna
bestridas, att det numera råder ett mycket oproportionerligt förhållande
mellan å ena sidan det högsta pris, vartill jordbrukarna få sälja
sin spannmål, och å andra sidan det pris, som de måste betala för erhållande
av erforderlig utsädesspannmål. Enligt mig tillhandakomna
uppgifter fordra utsädesfirmor nu i mars månad 46 kronor för
100 kg. havre, 45 kronor för korn, 48 kronor för vete, 45 kronor för
vårråg, 72 å 85 kronor för ärter, 60 kronor för vicker. Dessa priser
äro avsevärt högre än de, som noterades i förra månaden och i
januari. Maximipriset på t. ex. havre är, såsom herrarna känna till,
för närvarande, jag tror, 19 kronor 50 öre för 100 kg. Även om den
spannmål, som utsädesfirmorna inköpt, måste, såsom herr Johan Nilsson
framhöll, underkastas en del rensningsarbeten och dylikt, så kan
val detta dock ingalunda betinga en sådan oskälig prishöjning, som
i detta fall, omkring 27 kronor per 100 kg.

Sedan utskottet fattade sitt beslut, hava visserligen, såsom även
eo föregående talare framhöll, hushållningssällskapen nu i dagarna
fått bemyndigande att uppträda som mellanhänder vid förmedling
av utsäde i respektive orter, och detta kan ju möjligen i viss mån
underlätta för jordbrukarna att få tillgång på utsäde, men priserna
hava i berörda förordning lämnats helt och hållet å sido.

Ousdugcn den 21 murs.

21 Nr 24.

Motionen och utskottets förslag avse nu huvudsakligen att fästa AnJ>-uppmärksamheten härpå, och utskottet är för sin del förvissat därom,
att Kungl. Maj:t skall kunna utfinna lämpliga åtgärder för regie- mål till skäligt
ring av hithörande förhållanden. Maximipris och därmed åtföljan- pris.
de beslagtagande av spannmålen är icke den enda utvägen, och behö- (Forts.)
ver kanske numera i detta fall icke tillgripas; men man kan kanske
tänka sig, att genom vederbörandes bemedling godvilliga avtal skola
kunna träffas med utsädesfirmorna om försäljning av deras varor till
rimligt pris.

Då jag, herr greve och talman, vågar tro, att den föreslagna skrivelsen
skall medföra gagn och på så sätt bidraga till ökning av sädesodlingen
under instundande vår, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindblad, Ernst: Det är tydligt, att det i denna
fråga kan finnas olika meningar och att man särskilt kan ha vissa
betänkligheter mot maximipris, men när vi kommit in på den vägen
och hunnit få så pass mycket erfarenhet om hur sådana verka, så
torde det vara med billighet och rättvisa överensstämmande, att man
i denna fråga också nu tillgriper maximipriser.

Jag tror icke, att frågan är så lätt att lösa, ty här kunna ju betydligt
olika variationer vara av nöden, men det är just det vi begära
utredning om. Särskilt från de mindre lantbrukarnas sida torde det
vara ett obestridligt önskemål, att icke spekulationen skall få alldeles
obehindrat ta hand om den viktiga utsädesfrågan och således är det
min livliga förvissning, att om Kungl. Ma,j:t går att utreda saken,
man dock bör finna en lösning som kan vara i så hög grad tillfredsställande
som möjligt och alltid bättre än om ingenting åtgöres. Jag
upprepar ännu en gång, att jag inte tror, att frågan är lätt, men det
är ju så, att svårigheter mången gång få anses vara till för att övervinnas,
och då kan man kanske också ur den synpunkten förorda det
förslag, som utskottet varit enhälligt om. Jag ber att få understödja
den tanke, som ligger i såväl andra kammarens utskotts betänkande
som det av denna kammares nu avgivna.

Herr Nilsson, Johan: Jag har icke varit i tillfälle att
kunna kontrollera de uppgifter, som utskottets ärade ordförande
lämnade, men jag ber att få säga, att då de gälla förädlade stammar
och rent prima utsäde, så låta icke priserna så avskräckande höga.

Men jag ber samtidigt få säga, att jag icke kan tro, att hans prisuppgifter
äro riktiga. När han till exempel sade, att utsädesfirmorna
få betala havren med maximipriset, 19 kronor, så är det alldeles
felaktigt, därför att havre för utsäde är ju fritaget från maximipris.
Sålunda få utsädesaffärerna betala 25, 27, 30 kronor för
spannmål, som de sedan få rensa och göra i ordning. Jag kan åtminstone
själv intyga, att jag fått ett betydligt högre pris för havre,
som jag sålt till utsäde, än det han här uppgav som maximipris.

Vidare ber jag att ännu en gång få understryka den fara, som
ligger i att Kungl. Maj:t skulle vara tvungen att sätta maximipriser

Nr 24. 22 Onsdagen den 21 mars.

Ang. beredande och verkställa beslag. Under alla förhållanden blir det ett arbete,
''utsådelspann- som ,J.ag’ tror’ att da det icke i förväg är organiserat, blir alldeles
mål till skäligt omöjligt att utföra på den korta tid, som nu återstår till vårsådden.
pris. Vidare är det ju en hel massa saker, som man måste ta hänsyn till

(Forte.) och som man omöjligen nu kan medhinna. Det skall ju vara olika

sorters spannmål på olika slags jord, de olika landskapen skola ha
olika sorter o. s. v. Allt detta kan ju icke ordnas annat än genom
utsädesaffärerna och lantmännen själva.

Jag tror således, att det är mycket starka skäl att nu iakttaga
försiktighet i denna fråga, och jag kan absolut icke gå med på att
biträda utskottets förslag utan vidhåller mitt yrkande om avslag.

Herr Danström: Gent emot herr Johan Nilsson vill jag

säga, att det förekommit, att utsädesfirmor köpt havre till gällande
maximipris och sedan genom triering och annan behandling därav
framställt utsädeshavre. Det är uppenbart, att då priserna för denna
höjts till över det dubbla mot vad som betalts för den ursprungliga
varan, ovilja uppstått bland lantmännen över att de till så högt
pris nödgas köpa sin utsädesspannmål.

Det är mycket möjligt, att den effekt, man skulle kunna vänta
av en riksdagsskrivelse som denna icke blir så stor och att Kungl.
Maj :ts ingripande icke heller skulle bliva så synnerligen behövligt
överallt i landet nu, sedan hushållningssällskapen vidtagit åtgärder
för att söka till rimligt pris skaffa utsädesspannmål åt lantbrukarna.
Jag tror dock, att om en riksdagsskrivelse, sådan som
andra kammaren beslutat, utan att någon gensaga där gjorts, nu
skulle avslås av första kammaren, omdömet härom icke skulle bliva
synnerligen förmånligt ute i landet. Statsmyndigheterna skola på
grund av en sådan riksdagens skrivelse lättare kunna komma till
tals med utsädesbolagen, och eventuell uppskörtning skulle lättare
kunna förekommas. Jag tror, att genom en frivillig överenskommelse
med dessa bolag myndigheterna kunna uppnå det mål, som
åsyftas, att bolagen hålla en rimlig vinstmarginal.

Det skulle säkerligen ute i landet förefalla obilligt, om, sedan
maximipris bestämts för lantmännens spannmål, dessa sedan skulle
få betala mer än .dubbelt för det utsäde de behöva, och om första
kammaren skulle avvisa ett förslag, som framkommit från motionärer
i andra kammaren om att vidtaga lämpliga åtgärder emot ett
oskäligt fördyrande av utsädesspannmål.

Man skulle visserligen kunna mildra uttrycket i klämmen genom
att stryka ordet »maximipris» och i stället sätta »genom lämpliga
åtgärder», i händelse just ordet maximipris verkar stötande;
men jag tror icke, att regeringen behöver i detta fall tillgripa en
reglering, genom maximipris, då andra lämpliga vägar stå öppna.
En ändring i andra kammarens beslut skulle för övrigt vålla en
tidsutdräkt, som konnne att i hög grad försvaga en riksdagsskrivelses
verkan.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 21 mars.

23 Nr 24.

Herr Nyländer: Ja, herr talman, då herr Nilsson tvivlade
på riktigheten av de uppgifter jag lämnade, ber jag att få
meddela, att jag här har tryckta priskuranter i min hand, varigenom
han kan vara i tillfälle att kontrollera dessa prisuppgifter
om han så önskar. Det är en prisuppgift, som gäller vårsäd före 10 :e
mars, och en som gäller från och med den 10 mars innevarande
år. Och då han tillika tycktes missförstå, vad jag yttrade rörande
maximipris på havre, så vill jag tillfoga, att denna uppgift naturligtvis
gällde det vanliga fastställda försäljningspriset på havre,
vilken uppgift nog torde vara riktig.

Jag ber att fortfarande få vidhålla mitt yrkande om bifall till
utskottets hemställan.

Herr Holmquist: Jag skall icke förlänga debatten i någon
särskilt hög grad.

Jag vill endast påpeka, att i den kläm, som av utskottet föreslås
till kammarens godkännande, det dock hemställes, »att Kungl.
Maj:t måtte genom införande av maximipris eller på annat sätt
draga försorg om att utsädesspannmål under innevarande år må
hållas tillgänglig». Således pekas icke där på maximiprisfrågan
annat än som en av de utvägar, som kunna ifrågasättas för att
under våren kunna få utsädesspannmål. Under sådana förhållanden
vill det synas mig, som om vad som här yttrats om svårigheterna
med avseende på maximipris varken kan lösa eller binda, då det
gäller att ta ställning till föreliggande utskottsutlåtande.

Det har vidare sagts, att sedan hushållningssällskapen nu tagit
denna utsädesfråga om hand, så skulle man kunna anse, att varje
vidare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida skulle vara överflödig. Ja,
vad detta skäl beträffar, har jag i egenskap av ordförande i ett
hushållningssällskap i riket haft med denna fråga ganska mycket
ett skaffa, och vi ha efter många stora svårigheter verkligen lyckats
att skaffa en del utsädesspannmål. Men det vill jag säga,
att åtminstone intill närvarande stund stå vi inför svårigheter, som
synas växa oss alldeles över huvudet. Det är nästan omöjligt att,
även till ganska höga pris få det utsäde, som vi behöva. Vid sådant
förhållande kan jag icke finna annat än att det skulle vara
ganska naturligt, att riksdagen skreve till Kung]. Maj:t för att med
hela den sakkunskap, som Kung]. Maj:t har till sitt förfogande,
få frågan närmare utredd. Jag vill då ännu en gång påpeka, att
man icke alls behöver gå maximi prisvägen, utan man kan välja
andra vägar, som kunna leda till ett gott resultat.

Vid sådant förhållande tillåter jag mig, herr greve och talman,
att hemställa om bifall till det föreliggande förslaget.

Greve Hamilton, Alexander: De priser, som uppgåvos

av ordföranden i utskottet, voro otvivelaktigt mycket höga. I mitt
län äro priserna väsentligt lägre. Det högsta som jag hört uppgivas
är 36 kronor, och själv vet jag, att man köpt utsädeshavre för
26 kronor. För övrigt tillhandahåller centralföreningen i länet nu -

Ang. beredande
av tillgång &
utsädesspann7nät
till skäligt
pris.
(Forte.)

Nr 24. 24

Onsdagen den 21 mars.

Ang. beredande mera utsäde, och lantmännen äro således icke beroende uteslutande
av & av affärsfirmorna.

mål*till skäligt Emellertid vill jag icke alls genom något avslagsyrkande på ut prU.

skottets hemställan i någon mån lägga stenar i vägen för strävan (Forts.

) dena att lindra de mindre jordbrukarnas ekonomiska svårigheter,

och jag skulle därför vilja yrka bifall till utskottets förslag om orden
»genom införande av maximipris» strökes, så att klämmen alltså
skulle lyda »att Kungl. Maj:t måtte draga försorg om att utsädesspannmål
under innevarande vår må hållas tillgänglig i marknaden
för skäligt pris».

Herr Permansson: Jag tillhör en ort, där behovet av ut sädesspannmål

i stor utsträckning kommer att göra sig gällande,
särskilt vad beträffar havre. Det har nu redan gjorts ganska många
förfrågningar om utsädeshavre, och om priset skulle bli allt för
högt och utsädet allt för svåråtkomligt, komma jordbrukarna sannolikt
att försöka att i första hand använda den för detta ändamål
mindre lämpliga spannmål de själva ha till utsäde på sina åkrar.
Dessutom har man att befara, om nu utsädet blir alltför dyrt, att en
del av de sädesfält vi ha kanske komma att besås med baljväxter eller
något dylikt och alltså icke lämna några bidrag till vår spannmålsskörd.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson, Johan: Det förefaller mig, som om då Kungl.
Maj:t skall taga denna fråga under förnyad omprövning, icke någon
hänvisning gjorts, om vilka åtgärder som skulle vidtagas. Varken
motionärerna eller utskottet och ej heller i några uppslag under diskussionen
har pekats på några andra åtgärder, som kunna vidtagas,
än maximipris och beslag. Det har visserligen talats om frivillig
överenskommelse, men då det gäller ett trettio-, fyrtiotal firmor, så
är det ganska svårt att komma till något resultat på det sättet. Sådana
underhandlingar komma givetvis att taga lång tid, och det
finns ingen tid att försumma.

Jag skulle naturligtvis vara mycket benägen för att man skulle
vidtaga några åtgärder i den riktning som här föreslagits, om jag
kunde vara övertygad om att det skulle leda till något gynnsamt
resultat, men då jag befarar, att det kan bli raka motsatsen, så ber
jag ännu en gång att få vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende å det under behandling varande utlåtandet
vore yrkat: l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o), av
greve Hamilton, Alexander, att utskottets hemställan - skulle bifallas
med den ändring, att första kammaren för sin del beslöte, det riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte draga försorg om att utsädesspannmål under innevarande vår

Onsdagen den 21 murs.

25 Nr 24.

måtte hållas tillgänglig i marknaden för skäligt pris; samt 3:o), attAnff- beredande

utskottets hemställan skulle avslås. av till9Sn9 &

utsädes spann Sedermera

gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med mål til1 »tåligt
dessa yrkanden, och förklarade sig anse propositionen på bifall till pru det

av greve Alexander Hamilton framställda yrkandet vara med (Forts.)

övervägande ja besvarad.

_ Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en omrQstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 6 med den av greve Alexander
ton föreslagna ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

, Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 33;

Nej — 91.

Herr statsrådet Mörcke avlämnade Kungl. Maj :ts, nådiga propositioner: nr

72, angående vissa åtgärder för lantförsvarets stärkande;
nr 86, med förslag dels till lag om landstormsprövning åren
1919—1927 samt utbildning av officerare, underbefäl och fackmän
vid landstormen under åren 1920—1928, dels ock till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att under år 1917 undergå landstormsprövning
och befäls- eller annan särskild utbildning vid landstormen;

nr 87, angående anvisande av medel för bestridande av kostnader
för utbildning av landstormsbefäl m. m.;

nr 102, angående pension åt förre arbetaren vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Marieberg Anders Gustaf Johansson;

nr 103, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel;

nr 109, angående pension åt arbetaren vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg Carl Johan Westerberg;

nr 113, angående medelsbehovet för år 1918 under ordinarie
reservationsanslaget till arméns vapen, ammunition och målskjutningsmateriel
samt artilleriets övningar och materiel;

nr 114, angående anvisande av medel till vissa byggnadsföretag
vid armén;

Första kammarens protokoll 1917. Nr 3

Nr 24. 26

Onsdagen den 21 mars.

nr 115, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottvis utgivna medel;

nr 116, angående tillstånd för vissa beställningshavare å staten
för artilleriets fabriker och tyganstalter att för rätt att åtnjuta ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 119, angående anläggning av ett stickspår från Åkers styckebruks
järnvägsstation till Åkers krutbruk;

nr 120, angående ökade medel till utgifter för bränsle, lyshållning
m. m. vid tekniska högskolan;

nr 121, angående pension åt förste maskinisten C. Johannesson
Blom;

nr 122, angående inlösen av ett antal exemplar av vissa delar av
ortnamnskommitténs arbete över ortnamn i Älvsborgs län;

nr 123, angående viss ändring i bestämmelserna rörande understöd
från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt; samt
nr 126, angående ändringar i villkoren för lån från fonden för
torvindustriens befrämjande.

Herr statsrådet Broström avlämnade Kungl. Haj:ts nådiga propositioner: nr

73, angående vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande; och
nr 78, angående beredande av medel till bestridande av vissa
kostnadsökningar för sjöförsvarets ordnande m .m.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner:

nr 130, med förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1918 m. m.; samt

nr 131, angående upptagande bland statsverkets inkomster för
år 1918 av en post av tillfälliga lånemedel för extraordinära försvarsutgifter.

Herr Ekman, Karl Johan, väckte en motion, nr 105, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag till stadga angående hotell- och pensionatrörelse.

Motionen hänvisades till lagutskottet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts nedannlämnda nådigapropositioner: nr

72, angående vissa åtgärder för lantförsvarets stärkande;
nr 73, angående vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande;
nr 78, angående beredande av medel till bestridande av vissa
kostnadsökningar för sjöförsvarets ordnande m. m.;

nr 86, med förslag dels till lag om landstormsprövning åren

Onsdagen den 21 mars.

27 Nr 24.

1919—1927 samt utbildning av officerare, underbefäl och fackmän
vid landstormen under åren 1920—1928, dels ock till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att under år 1917 undergå landstormsprövning
och befäls- eller annan särskild utbildning vid landstormen; nr

87, angående anvisande av medel för bestridande av kostnader
för utbildning av landstormsbefäl m. m.;

nr 113, angående medelsbehovet för år 1918 under ordinarie
reservationsanslaget till arméns vapen, ammunition och målskjutningsmateriel
samt artilleriets övningar och materiel;

nr 114, angående anvisande av medel till vissa byggnadsföretag
vid armén;

nr 11#5, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel;

nr 116, angående tillstånd för vissa beställningshavare å, staten
för artilleriets fabriker och tyganstalter att för rätt att åtnjuta
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 129, angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år
1917 åt befattningshavare i statens tjänst;

nr 130, med förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1918 m. m.; samt

nr 131, angående upptagande bland statsverkets inkomster för
år 1918 av en post av tillfälliga lånemedel för extraordinära försvarsutgifter.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet följande kungl.
propositioner:

nr 102, angående pension åt förre arbetaren vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Marieberg, Anders Gustaf Johansson;

nr 109, angående pension åt arbetaren vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg Carl Johan Westerberg;

nr 121, angående pension åt förste maskinisten C. Johannesson
Blom; och

nr 123, angående viss ändring i bestämmelserna rörande understöd
från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl Maj:ts nådiga
propositioner:

nr 103, angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar av vissa förskottsvis utgivna medel;

nr 119, angående anläggning av ett stickspår från Åkers styckebruks
järnvägsstation till Åkers krutbruk;

nr 120, angående ökade medel till utgifter för bränsle, lyshållning
m. m. vid tekniska högskolan;

nr 122, angående inlösen av ett antal exemplar av vissa delar
av ortnamnskommitténs arbete över ortnamn i Älvsborgs län; samt

Jir 24. 28

Onsdagen den 21 mars.

. nr 132> angående uppförande av tre boställshus vid Näsets station
a statens järnvägar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
nadiga proposition nr 126, angående ändringar i villkoren för lån
från fonden för torvindustriens befrämjande.

.Vid föredragning av Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 127,
angående tillfällig höjning av postavgifterna, hänvisades denna proposition
till__bevillningsutskottet, varjämte beslöts, att statsutskottet
skulle undfå^ del av densamma, i vad den avsåg ändring i den till
innevarande ars riksdag avlatna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
nadiga proposition nr 128, angående förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 november 1908
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 37, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i två frågor rörande anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § i lagen den 17 april 1916 angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lag om fortsatt
tillämpning av nyssnämnda lag; ävensom

lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i ..hedning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud i vissa fall-mot överlåtelse av fartyg eller andel
däri eller upplåtelse av fartyg, så oek mot förvärv av aktie i aktiebolag,
som äger fartyg eller andel däri; samt

nr 20 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt
fartyg mellan utrikes orter.

Justerades tretton protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1,17 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 17i554