RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1917:21
RIKSDAGENS PROTOKOLL,
1917. Förslå kammaren. Nr 21.
Onsdagen den 14 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Broström avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner:
nr
89, angående pension åt förre båtsmannen vid Norrlands 2:a
kompani nr 124, Carl Gustaf Granberg Wall;
nr 90, angående pension åt fortifikationsarbetaren Andreas
Brommesson;
nr 95 A, med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften;
nr 95 B, angående beräkningen av vissa statsverkets inkomster
för år 1918;
nr 96, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1
mom., 3 § 1 mom., 5, 8 och 23 §§ samt 25 § 2 mom. i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m.;
nr 97, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 192 och 193 för
maltdrycker och mjöd i gällande tulltaxa;
nr 98, angående livränta åt förre eleven vid statens uppfostringsanstalt
å Bona Armas Anton Veiland;
nr 105, angående gottgörelse till rådhusrätten i Luleå i anledning
av dess befattning med vissa mål;
nr 106,. om nension åt förra skrivbiträdet bos krisrshovrätten,
änkan Mathilda Charlotta Johanna Wiberg, född Zetterberg; samt
nr 107, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 65, 144, 164,
187, 188, 190, 609, 610, 624, 625, 626, 627, 628 och 629 i gällande
tulltaxa.
Herr talmannen tillkännagav, att enligt ankommet telegram herr
Wa-vrinsky vore till följd av trafikhinder urståndsatt att infinna sig
vid kammarens sammanträde denna dag.
Första kammarens ■protokoll 1917. Nr 21.
1
Nr 21. 2
Onsdagen den 14 mars.
Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets memorial och utlåtande:
nr 16, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande punkten
23 :o i bankoutskottets utlåtande nr 12 angående regleringen av
utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel; och
nr 17, angående ifrågasatt utredning om beredande av pension åt
den hos skogsvårdsstyrelserna anställda personal; samt
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning
av andra kammarens beslut rörande väckt motion om skrivelse
till Ivungl. Maj:t i fråga om ändring i gällande bestämmelser
angående fribiljetter för pensionerade befattningshavare vid statens
järnvägar.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
Puhliterna 1 och 2.
Lades till handlingarna.
Punkterna 3—6.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7.
Lades till handlingarna.
i
Punkterna 8—10.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 11.
Lades till handlingarna.
Punkterna 12—18.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 19 och 20.
Lades till handlingarna.
Onadngen den 14 inurs
8 -Nr 2L
Punkterna 21—34.
Vad utskottet liemställt bifölls.
Punkten 35.
Lades till handlingarna.
Punkterna 36—46.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 47 och 48.
Lades till handlingarna.
Punkterna 49—56.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 57.
I anslutning till vad Kungl. Maj:t i punkt 57 av förevarande huvudtitel
i statsverkspropositionen föreslagit hade utskottet i nu ifrågavarande
punkt med hänsyn till anförda omständigheter hemställt, att
riksdagen måtte för påbörjande av dels en förrådsstatistisk undersökning
medelst linjeinventering av torvtillgångarna i Götaland och
Svealand utom Dalarna, dels, i samband därmed och inom samma
område, en rekognoscering av mossmarkerna närmast trafiklederna,
allt i huvudsaklig överensstämmelse med det av torvkommittén framlagda
förslag, på extra stat för år 1918 anvisa ett reservationsanslag
av 60,001) kronor, ävensom medgiva, att Kungl. Maj:t finge låta av
tillgängliga medel härav under år 1917 förskottsvis utanordna 30,000
kronor.
Reservation hade vid nu föredragna punkt avgivits av herrar
Fahlén och Lindblad, vilka likväl ej däri antytt sin mening.
. Herr F ahlén: Herr greve och talman, mina herrar! Som
i statsverkspropositionen omförmäles och som åtskilliga, kanske de
flesta av herrarna, väl erinra sig, förelåg ett förslag från Kungl.
!laj:t redan 1913 rörande en s. k. linjetaxering av vissa av landets
torvmossar. Då propositionen behandlades i jordbruksutskottet, antecknade
jag mig såsom reservant emot det tillstyrkande utlåtande
som utskottet hade avgivit, och vid det tillfället blev ock propositionen
av riksdagens båda kamrar avslagen, icke såsom här i statsverkspropositionen
säges avslagen efter gemensam votering, utan den
avslogs i båda kamrarna visserligen på något olika grunder. Ty
det skäl, som första kammaren hade för avslag var då förnämligast,
Anslag
till undersökning
av torvmarlcer
i
södra Sverige*
Nr 21. 4
Onsdagen den 14 mars.
Anslag
■till undersök■ning
av t rvmarker
i
»fodra Sverige,
(Forts.)
att man icke ansåg denna linjetaxering så prövad, att man vågade
lita på den för det nu ifrågavarande ändamålet. Sedan dess har ju
som bekant en försökstaxering i fråga om skog, blivit slutförd i
Värmland, och enligt sakkunniga personers omdöme givit gott resultat,
jag tror det sagts bättre än man vågade förmoda.
Nu föreslås här, att riksdagen till en sådan linjetaxering åtföljd
av eu s. k. rekognoscering skulle anslå ett belopp av i runt
tal 108,000 kr. När denna fråga nu återkom till behandling inom
utskottet, kunde jag icke underlåta att ställa mig mycket tveksam
emot det äskade anslaget. Jag medger gärna, att det skulle
vara av mycket stort intresse att få till stånd en, som det säges
här, förrådsstatistisk undersökning beträffande våra torvmossar, eller
den del av våra torvmossar, om vilka det här är fråga. Jag
tror, att det skulle vara synnerligen nyttigt, särskilt ifrån rent vetenskaplig
synpunkt och jämväl ifrån nationalekonomisk synpunkt att
få till stånd ett sådant statistiskt material. Men icke desto mindre
har jämväl nu tveksamhet uppstått hos mig om det är lämpligt
att nu bifalla Kungl. Maj:ts framställning. Först och främst är
,iag åtminstone för min personliga del icke fullt övertygad därom
att det föreligger en analogi mellan en linjeundersökning, då det
gäller skog, och en dylik, då det gäller torvmossar. Visserligen
hava kompetenta och som jag tror fullt sakkunniga personer vitsordat,
att rent teoretiskt skulle hinder icke möta att tillämpa metoden
jämväl på torvmossar. Men i varje fall föreligger även där
eu viss tvekan då man tänkt sig att icke komma sanningen närmare
än 10 %. Med det sätt, som denna linjetaxering är tänkt, tror
jag att betänkligheterna i fråga om metoden icke kunna helt och
hållet avvisas, och det kan mycket väl hända, att när den är genomförd,
kunna vissa överraskningar möta en, som icke hava varit
i förstone förutsatta.
Departementschefen yttrade i fjol beträffande denna förrådsstatistiska
undersökning, denna linjeundersökning, några _ ord, som
jag skall anhålla att få här uppläsa, därför att de synas mig mycket
klart ådagalägga innebörden och värdet av en sådan åtgärd. Där
ställer sig departementschefen själv mycket tveksam emot den föreslagna
metoden och säger följande: Svaren som man får av en
sådan undersökning »äro för visso av stort statistiskt och även
vetenskapligt värde och de kunna även hava betydelse för statens
bränslepolitik, men i egentlig mening praktiskt vägledande synas
de mig knappast kunna bliva. Även dem förutan kan man nog åtminstone
någorlunda bedöma inom vilken landsdel de för varje särskilt
ändamål lämpligaste mossarna äro att söka. Någon omedelbart
värdefull praktisk grundval för speciellt bränsleindustriens utveckling
torde linjeinventeringen blott i ringa grad kunna utgöra.
Den ger nämligen icke för någon enda konkret mosse de upplysningar
som tarvas, för att just denna mosses användbarhet skall
kunna tillförlitligen bedömas. Detta synes mig emellertid vara av
stor vikt.»
Ja, det är ju precis ett fullkomligt riktigt återgivande av det
Onsdagen den 14 mars.
6 Nr 551.
resultat, som man kan utvinna av en linjetaxering. Man får abstrakta,
teoretiska, matematiska genomsnittstal, men några konkreta
resultat får man icke fram. Detta hindrar icke, som jag tidigare
sade, att en sådan undersökning kan vara av stort nationalekonomiskt
och givetvis ock mycket vetenskapligt betydande värde,
och från den syhpunkten har jag ingenting att invända emot förslaget.
När denna fråga tidigare har varit under diskussion, havta
åtskilliga haft tillfälle att yttra sig rörande den. Jag ber att få
åberopa vad Svenska mosskulturföreningen sagt. Den har just framhållit
det ringa praktiska resultat, som kan vinnas av ett tillvägagående
sådant som det ifrågasatta och för sin del föreslagit ett
helt annat tillvägagående, nämligen att man skulle i synnerhet
utmed järnvägslinjerna göra en rekognoscering på t. ex. 10 kilometers
avstånd från desamma.
Jag erinrar för övrigt, att åtskilliga omfattande utredningar
redan äro gjorda, så att för det nu omedelbart föreliggande praktiska
behovet kunna dessa undersökningar helt visst anses vara fullt
tillräckliga. Därom vågar jag givetvis icke med säkerhet yttra mig.
Torvkommittén, som är den, vilken kanske närmast har föranlett
att frågan nu föreligger inför riksdagen har ock ansett, att
den s. k. rekognosceringen för att få fram det konkreta resultatet
är nödvändig såsom komplement till linjetaxeringen och har följaktligen
föreslag t att jämnsides med denna linjetaxering en rekognoscering
skulle ske. Huruvida det praktiskt låter sig göra på det
sättet torvkommittén tänkt sig, därom skall jag icke tillåta mig att
gorå något bestämt uttalande, men jag är mycket tveksam huruvida
det icke kommer att både fördyra och fördröja den ifrågasatta
linjetaxeringen.
Men i övrigt har min tveksamhet föranletts av den omständigheten,
att jag icke kan finna att ögonblicket just nu är rätt valt
för att igångsätta en sådan inventering av landets torvmossar.
Själv säger torvkommittén — jag tror det återkommer på icke
ett, utan på flera, åtminstone två ställen — att det torde komma att
möta svårighet att anskaffa en tillräcklig fältpersonal med tillfredsställande
kompetens. Jag tror ock, att det kommer att bliva mycket
svårt att under den sommar, som kommer, och kanske även under
nästa år få erforderlig personal, och jag styrkes i den uppfattningen
därav att. som det torde vara åtskilliga av herrarna bekant,
det taxerings- och skogsindelningsarbete i särskilt Norrlands statsskogar,
som är mycket trängande, måste på grund av bristande
personal nästlidet år, jag tror helt och hållet inställas och jag fruktar,
att det blir mycket svårt att för den sommar som stundar
få personal till detta arbete. Följden har varit, att ersättningen
till den personal, man förväntar få, har måst höjas högst väsentligt,
vilket naturligtvis är ägnat att högeligen fördyra detta i och
för sig självt ganska kostbara abete. Jag tror att förhållandena
äro ungefärligen enahanda på nu ifrågavarande område och att
Aii slaf/
till undersöt"
ning an torvmarker
i
södra Sverige
(Korte.)
Nr 21. 6
Onsdagen den 14 mars.
Anslag
till undersökning
av turvmnrker
i
södra Sverige.
(Forts.)
följaktligen de farhågor, som här äro yttrade, utan tvivel komma,
att bliva besannade.
För övrigt är det ju uppenbart, att denna linjetaxering, som
är avsedd att pågå minst tio år eller åtminstone tio år, icke kan
hava någon betydelse för avhjälpande av de nu för handen varande
svårigheterna i fråga om bränsle. Skulle det då* icke vara ändamålsenligare
att undanskjuta denna i och för sig mycket intressanta
och värdefulla åtgärd, tills s. k. normala tider inträtt? Mig
förefaller det vara synnerligen inopportunt att under de förhållanden,
i vilka vi nu leva, igångsätta ett sådant företag, och jag skulle
alltså anse det vara klokast att nu undanskjuta det utan underkännande
av frågans vikt.
Yi hava ju ganska mycket anslag begärda i riksdagen till lättande
och förekommande av bränslebrist och särskilt vad beträffar
torvbränslet. Jag tror, att de anslag som där äskas av riksdagen
för avhjälpande av det nu mera omedelbart föreliggande behovet
äro mer än tillräckliga utan att behöva kumuleras med en sådan
här utgift.
Vidare är det en annan sak, som yttrades inom utskottet, när
denna fråga behandlades, nämligen att det kan med skäl ifrågasättas,
huruvida icke denna linjetaxering för så vitt metoden är
tillämplig i fråga om torv, lämpligast kunde undanskjutas för att
äga rum i samband med den tilltänkta stora riksinventeringen av
Sveriges skogar. Det förefaller vara ett uppslag som väl förtjänar
att närmare övervägas, ty det är uppenbart, att om det läte sig
göras, varför givetvis fordras en närmare undersökning skulle utomordentligt
stora kostnader kunna inbesparas.
Nu har emellertid jordbruksutskottet ganska enhälligt anslutit
sig till Kungl. Maj:ts förslag och änskönt jag är övertygad, att
det hade varit lämpligare att för denna gång undanskjuta detta
företag och de därmed förenade utgifter, så får jag säga, att jag
är ganska tveksam, när det gäller att göra ett yrkande, vilket sannolikt
icke har utsikt att vinna riksdagens gillande. Jag har emellertid
velat uttala mina farhågor, vilka, som jag nämnt, hänföra sig
dels till den ifrågasatta metodens användbarhet och dels till den
tidpunkt, vid vilken detta förslag har framkommit.
Herr greve och talman! Jag skall vid sådant förhållande icke
tillåta mig att göra något yrkande.
Herr Petersson, Alfred: Det är sant, att icke den föregående
talaren gjorde något yrkande, och man kan med hänsyn därtill
säga, att det är onödigt att upptaga någon tid för diskussion.
Men då han bland de invändningar han gjorde, gjorde gällande som
kanske den allra förnämsta, att den linjetaxering, som här är föreslagen
— det ingår nämligen som ett moment i detta förslag, men
det är ock en annan undersökning, nämligen den s. k. rekognosceringen
utefter järnvägslinjerna — men i fråga om linjetaxeringen gjorde
han gällande, att den metoden brister i noggrannhet och att man
kan förvänta, att det kan bliva mycket stora felslut o. s. v. Det var
Onsdagen den 14 mars.
7 Nr 21.
just för att säga några ord om den saken som jag begärde ordet och Anlag
då ber jag att få erinra om alt detta förslag om inventering medelst ^ r^r9.
linjemetoden har utgått ifrån Sveriges geologiska undersökning. Den ,nnrker i
har gjort framställning två gånger om en inventering av torvmossar södra Sverige.
enligt denna metod, senast 1915. Detta sista förslag stöder sig på (Forte.)
en försöksinventering utförd i Kronobergs län både med hänsyn till
de beräknade kostnaderna och själva metodens användbarhet. Jag
har uppgifter här rörande denna sak, vilka äro lämnade av geologiska
undersökningens chef, och jag tror, att man måste fästa mycket avseende
vid vad här framhålles.
Det kan ju vara av ett visst intresse att höra, att Kronobergs
län är i fält undersökt genom ett system av fyra linjer (med 22,2 km.
avstånd från varandra), efter vilka profiler uppmätts genom torvmarkerna.
För kontrollens skull, d. v. s. för att se vilket utslag denna
metod har givit, ha sedermera, efter fältarbetenas slutförande, omsorgsfulla
uppmätningar utförts av torvarealen på de geologiska kartorna.
Linjeundersökningen i fält angav länets torvareal till 137,000
hektar eller 13,8 % av länets hela areal, mätningen å kartorna gav
131,273 hektar eller 13,2 % av hela arealen.
Det är således icke någon stor skillnad mellan de resultat man
kommit till med användande av linjeinventeringen och med bearbetning
av det förefintliga kartmaterialet. Under fältarbetena utröntes,
att kartornas värde måste vara något litet för lågt, vadan det genom
linjemetoden funna värdet med säkerhet är synnerligen gott, med
säkerhet ej behäftat med större fel än högst 5 °/°. Den föregående
talaren nämnde 10 % såsom felmarginal.
För ytterligare prövning undersöktes emellertid på kartorna ej
mindre än 12 av varandra oberoende linjesystem — vardera med samma
avstånd mellan linjerna som det i fältet uppmätta. Resultaten
överensstämde väl med varandra och visa, att man utan större fel
kan bestämma tomtmark-sarealerna enligt liniemetoden. Men det är
icke blott arealbestämning; man kan också bestämma mäktigheten,
således den totala mängden av råtorv inom det undersökta området.
Det är klart att här, när det gäller den förrådsstatistiska undersökningen
över hela södra delen av landet, söder om sextioförsta breddgraden,
man således kan med denna exakthet säga precis hur stor
kvantitet råtorv i kubikmeter räknat det finns på detta område, liksom
man kan säga det beträffande de olika distrikten, exempelvis
länen.
Man kan också få reda på hur stor del av denna kvantitet, som
är övervägande bränntorv och hur stor del som är strötorv. Även i
detta fall anser geologiska undersökningen, att man kan komma det
riktiga med säkerhet så nära som på 5 %.
Under sådana förhållanden tror jag icke en linjeimontering
brister så mycket i noggrannhet, att den skulle vara oanvändbar eller
olämplig, utan den invändningen måste nog förfalla. Det måste ju
också, särskilt i denna tid, vara av synnerligen stor betydelse och för
hela torvindustrin är det rent av utav grundläggande betydelse, att
man får reda på vad man har av dessa naturtillgångar i landet. Det
?ir 21. 8
Onsdagen den 14 mars.
Anx!a9väcktes i fjol ett förslag, som också antogs av riksdagen och för*nnoU"»e«ort>-
anledde en skrivelse, att man skulle försöka få till stånd ett planmarker
i mässigt utnytöande av våra bränsletillgångar i landet. För att detta
»nära sverige, skall kunna ske är det nödvändigt taga reda på i vad mån här funnes
(Forts.) bränntorv, skiffrar, stenkol o. s. v., för att man sedan skulle kunna
få ett system, som ginge ut på att i största möjliga utsträckning tillgodogöra
sig de inhemska bränsletillgångarna. En inventering är
en ovillkorlig grundbetingelse för realiserande av denna tanke. Här
profeterar man hit och dit. Den ena säger, att vi hava tillgångar,
som räcka i århundraden, även om vi ville anlita dem i största möjliga
utsträckning, ja, ända därhän, att man befriades från import.
Å andra sidan motsäges detta, och det påpekas bland annat vilken
ringa utsträckning torvindustrin fått, och detta anföres såsom skäl
för påståendet, att det icke är mycket att räkna med. Den ena uppgiften
likasåväl som den andra kan icke med säkerhet motbevisas,
man lever på gissningarnas fält helt och hållet. Det kan väl ej vara
att tillråda, att detta tillstånd fortfar längre.
Med hänsyn till dessa förhållanden skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i föreliggande punkt hemställt.
Punkten 58.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 59 och 60.
Lades till handlingarna.
Punkterna 61—70.
Yad utskottet hemställt bifölls.
ökat anslag Punkten 71.
till skogsbog~
skolan. Under punkt 71 av förevarande huvudtitel i statsverksproposi
tionen
hade Knngl. Maj:t föreslagit riksdagen att från och med år
1918 höja ej mindre den i staten för skogshögskolan upptagna anslagspost
till arvoden åt extra lärare från 12,700 kronor med 700
kronor till 13,400 kronor än även det i samma stat upptagna anslag
till praktiska övningar vid lägre kursen från 4,500 kronor med 400
kronor till 4.900 kronor, 111 följd varav statens slutsumma komme
att höjas från 124,500 kronor med 1,100 kronor till 125,600 kronor,
samt att vid bifall härtill höja anslaget till skogshögskolan från
123,250 kronor med 1,100 kronor till 124,350 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade skäl
hemställt, att riksdagen måtte endast på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts
Onsdagen den 14 mars.
9 Nr 21.
förevarande framställning, att riksdagen måtte från och med år 1918 Otät anslag
höja den i staten för skogshögskolan upptagna anslagspost till prak- ul
tiska övningar vid lägre kursen från 4,500 kronor med 400 kronor (Forte)
till 4,900 kronor, till följd varav statens slutsumma komme att höjas
från 124,500 kronor med 400 kronor till 124,900 kronor, samt vid bifall
härtill höja anslaget till skogshögskolan från 123,250 kronor med
400 kronor till 123,050 kronor.
Reservation hade vid nu ifrågavarande punkt avgivits av herr
Holmquist, greve Wachtmeisler samt herrar liaelhelson och Magnusson,
utan att dessa däri angivit sin åsikt.
Herr Holmquist: Herr greve och talman! Den förevaran
de
punkten är, såvitt jag nu kan erinra mig, den enda i detta utlåtande,
där en nedsättning i av Kungl. Maj:t begärt anslag utav
utskotiet ifrågasattes.
I utskottet voro meningarna delade. Jag vill erinra mig, att
det var lotten, som avgjorde den utgången, att avstyrkande av en
viss del av det i punkten avsedda anslaget blev utskottets beslut.
Det gäller i den föreliggande punkten ett belopp av endast 700 kronor,
och man skulle ju därför kunna anse, att det är så pass obetydligt,
att man ej borde upptaga kammarens tid genom att nu urgera
eu annan utgång än den utskottet föreslagit.
Jag ber dock att få. se denna sak i något annat ljus. Det
gäller här den s. k. först mäsbarkursen vid skogshögskolan Den
kursen är som bekant avsedd att utbilda en del forstmästare, något
som är av ganska stor vikt och betydelse för vårt lands skogsvård.
Det erfordras för inträde i denna kurs endast att hava avlagt examen
vid realskola. Mycket snart efter kursens trädande i verksamhet
visade det sig emellertid, att en del av de elever, som inträdde
i kursen, ej hade de förkunskaper i allmän matematik, vilka
erfordras för att kunna verkligen hava gagn av undervisningen
särskilt i skogsmatematik och skogsindelning. Det är därför naturligt,
att ett sådant läge skulle verka synnerligen nedslående i första
rummet på lärarna och i andra rummet på högskolans styrelse.
Från detta håll gjordes också framställning till Kungl. Maj:t om
att anslaget till extra lärare skulle höjas med 700 kronor för att
bereda möjlighet till en inom forstmästarkurscn förlagd kurs i allmän
matematik. Kungl. Maj:t har också med åberopande av dessa
förhållanden hemställt om en ökning i anslaget med 700 kronor.
Härpå svarar utskottet, att »för att råda bot på bristen i fråga
om elevernas teoretiska underbyggnad meddelas enligt vad som
blivit utskottet upplyst repetitionskurser i matematik». Jag skall
då först be att få fästa mig vid detta av utskottet åberopade skäl.
Dessa repetitionskurser hava förekommit hela tiden, som ifrågavarande
forstmästarkurs har varit i verksamhet, och det är trots repetitionskurserna
som den bristande förkunskapen i allmän matematik
gjort sig gällande bland eleverna i forstmästarkursen. Detta är
också ganska naturligt, när man betänker, att repetitionskurserna
Nr 21. 10
Onsdagen den 14 mars.
Ökat anslag
till skog shögskolan.
(Forte.)
bestå endast i 18 timmars undervisning, under det att man anser,
att 63 timmar är den minsta kurs i allmän matematik, som erfordras
för att bereda dessa elever full möjlighet att tillgodogöra sig
den undervisning, som meddelas i forstmästarkursen. Det skäl
som av utskottet åberopas är således efter mitt begrepp fullständigt
ohållbart.
Sedermera är det en annan sak, som icke av utskottet blivit
berörd, och det är att sedan dessa kursalumner genomgått realskola,
dröjer det ofta flera år innan de komma in i forstmästarkursen.
Det är alldeles klart att med den jämförelsevis ringa kunskap i
allmän matematik som en realskolexamen ger, det skall visa sig
att de år, under vilka några ytterligare studier i matematik icke
förekomma utan under vilka eleverna varit hänvisade till det praktiska
arbetet, äro ägnade att komma dem att glömma en väsentlig
del av realskolekursens matematikundervisning.
Yad blir nu följden, om detta anslag icke beviljas? Jo, antingen
blir det så, att vid inträdesprövningen till kursen det lägges
alldeles särskilt vikt vid lärjungens kunskaper i matematik — men
hur går det då med det av utskottet påpekade förhållandet att i
allmänhet sökandes praktiska förkunskaper varit avgörande vid intagandet?
Jo, man måste lämna det åsido och i mycket hög grad
fästa sig vid kunskaperna i allmän matematik. Då råkar man ut
för det alternativet att ej få in de elever med praktiska förkunskaper,
som man alldeles särskilt vill hava in, eller också tar man
fortfarande in dem, och då får man en elevgrupp, som ej kan på
lämpligt sätt tillgodogöra sig undervisningen. Är det under sådana
förhållanden icke ganska naturligt att man bör bevilja dessa 700
kronor och såmedelst kunna giva en så förökad och fördjupad undervisning
i matematik, att man kan slippa ifrån nu antydda svårigheter?
Det
sades inom utskottet, och detta med rätta, att där man
anser sig kunna spara, där måste man spara hur lågt beloppet än
är. Jag anser likväl att sparsamheten i detta fall med avseende
å de 700 kronorna är en ganska malplacerad sparsamhet. Man
riskerar att eleverna i ifrågavarande kurser ej kunna mottaga den
undervisning kursen avser att meddela, och följaktligen motverkar
det kursens syfte.
Nu har det inom utskottet även framhållits, att forstmästarkursen
är så ny, staten för densamma är så nyligen fastställd, så
att man bör väl icke börja att göra ändringar däri redan nu. Ja,
det är ett ofta upprepat skäl och ett skäl av stor betydelse. Jag
ber dock att få påpeka en annan sak: här gäller det en nybildad
stor anstalt, ifrågavarande kurs är inrättad på den sista tiden. Är
det ej naturligt, när man ej så fullkomligt redan från början kunnat
avväga lärarbehovet och undervisningsschemat, är det ej naturligt,
säger jag, att man efter verkställd utredning och moget beprövande
kommer till riksdagen och begär ökat anslag för att vidtaga
en detaljändring? Jag kan för min del ej finna annat än att
även den synpunkten har mycket stor betydelse, och på de skäl jag
Onsdagen den 14 mars.
11 Nr 2L
nu anfört ber jag, borr talman, att få yrka bifall till Kund. Ma.i:ts
i denna punkt framlagda proposition.
Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman! Jag
skall e.i upptaga kammarens tid så länge som den föregående ärade
talaren, ty jag delar hans uppfattning, att detta anslag är av ganska
underordnad betydelse. Men då utskottet, såsom den ärade
talaren själv framhöll, har ansett att även om en anslagspost är
liten och även om därvid förekommer den enda anmärkningen eller
iiedsättningen beträffande en kungl. proposition som ett utskott
föreslår med avseende å en hel huvudtitel, bör den dock icke förordas
till utbetalning, så snart utskottets majoritet ansett den vara
olämplig att utbetalas. Och detta anser utskottet. Det är nämligen
nu så ställt att realskolexamen erfordras för elev som vill komma
in i forstmästarkursen. Sedermera har det visat sig, att deras
matematiska kunskaper icke äro så stora som önskligt vore, och
därför har man ordnat en särskild repetitionskurs. Nu har man
ytterligare utökat den, och därför fordrar man ett särskilt statsanslag
med en betalning på mellan 11 och 12 kronor i timmen: det
är fråga om 63 timmar och ett anslag å 700 kronor.
Vart skulle det emellertid bära hän, om vi vid alla våra institut
och skolor skulle på statens bekostnad komplettera undervisningen
på detta sätt, där den ej vore tillräcklig? Tänk t. ex.
på krigsskolan på Karlberg. Om en yngling som tagit studentexamen
på reallinjen — med avseende å latinlinjen är det ju en annan
sak — befinnes ej hava tillräckliga kunskaper i matematik, skulle
då staten anordna särskild undervisningsanstalt för att komplettera
hans kunskaper, oaktat han har betyg i ämnet, när han lämnar
elementarskolan?
Det är emot detta utskottet reagerat, och jag skall icke kosta
på saken flera skäl, utan på dem jag redan anfört ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Greve ''Vachtmeister: Herr talman, mina herrar! Ut
skottets
ärade vice ordförande framhöll som ett skäl för bifall till
utskottets hemställan att det vore i visst avseende olämpligt att
utbetala detta anslag. Vart skall det bära hän, frågade han, om
det vid alla statens institutioner skall anordnas en sådan extra undervisning,
och han ansåg, att man borde nöja sig med att fasthålla
vid de gamla fordringarna. Ja, men man får ändå säga. att om
man kommer under fund med ett fel, så skall man rätta det. Nu
har det meddelats av lärarna, att vid denna forstmästarkurs det
missförhållandet är rådande, att eleverna på grund av bristande förkunskap
i matematik icke kunna tillgodogöra sig en del av undervisningen.
Detta måste på något sätt rättas. Hur vill då utskottet
gå till väga? Jo, utskottet tycker, att det är bra som
det är, och säger, att det måste kunna gå. Men när det faktiskt
visar sig, att så icke är förhållandet, måste man finna något sätt.
Vi reservanter ha ansett, att den blygsamma besparing man här
Ökat analog
till skogshögs
ko lott.
(Korta.)
Hr 21. 12
Onsdaeen den 14 mars.
ökat anslag försöker göra alls icke uppväger risken av att mindre kompetenta
*lUskolan''9~ förställare utbildas.
(Forte”) Vad som i synnerhet har varit bestämmande för mig i utskot
or
'' tet, har varit fruktan för att, som av den förste ärade talaren
framhölls, vederbörande skola släppa den praxis som hittills följts,
nämligen att vid prövning av inträdesansökningar lägga huvudvikten
vid de praktiska förkunskaperna och kanske i stället komma
att fordra det allra högsta teoretiska betyget i matematik i realskolexamen,
som är obligatorisk för inträde. På så vis komme man
att skydda sig för det missförhållandet, att eleverna icke skulle
kunna följa den matematiska undervisningen, men man råkade lätt
i ett annat dilemma, nämligen att man kanske finge opraktiska
elever, och då jag anser, att forstmästarens hela yrke fordrar en
praktisk läggning, så ber jag. herr greve och talman, att få yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Magnusson, Gerhard: Herr talman! Då jord
bruksutskottet
fattade sin ståndpunkt i denna fråga, slöt jag mig
till reservanterna med hänsyn speciellt till den omständigheten, att
det här visserligen gällde ett obetydligt anslag men icke dess
mindre en ganska viktig principiell fråga.
Här ligger ju ändå saken så. att om en ung man med realskolexamen
anmäler sig till inträde i skogshögskolan och han vägras
inträde på grund av bristande kunskap i matematik, vilket
i framtiden kan bli händelsen, om detta anslag nu ej beviljas, så
blir han från sin egen synpunkt sett orättvist behandlad, och det
samma gäller ur det allmännas synpunkt, ty utskottet säger här
i sill motivering, att »vid antagande av elever till skogshögskolans
forstmäst arkurs torde vederbörande i allmänhet hava låtit sökandenas
praktiska förkunskaper vara avgörande». Det skulle väl
vara ganska illa, om man, då dessa praktiska förkunskaper äro
synnerligen goda men det brister något i matematiken, så att det
kräves ytterligare 60 timmars matematikundervisning, skulle underkänna
dessa praktiska- förkunskaper, därför att den sökande icke
är godkänd i det nämnda teoretiska ämnet och staten icke vill lämna
den hjälp till utvecklande av även de teoretiska kunskaperna, som
man här begärt. Jag tror, att man då skulle göra orätt mot dessa
elever, som ha en praktisk läggning, vilket jag anser, att en skogsman
bör ha, men icke ha tillräcklig teoretisk utbildning i matematik.
vilket de emellertid med hjälp av detta anslag skulle kunna
uppnå.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.
Herr Ericsson, A aby: Endast några ord till replik. En
föregående talare på Blekingebänken sade, att om det här är ett
fel begånget, skall det rättas. Ja, då skall det rättas på så sätt,
att inträdesfordringarna skärpas, ifall icke de kunskaper som eleverna
ha vid inträdet äro tillräckliga för deltagandet i den bli
-
Onsdagen den 14 mars.
13 Nr 2L
vande undervisningen, men icke skall det inrättas en mellanskof
för dem för detta ändamål. Det kan jag icke finna vara att rätta
felet.
Sedermera vill jag fästa herrarnas uppmärksamhet på vad utskottet
har sig väl bekant och den förste ärade talaren på Dalabänken
just framhöll, att dessa elever i allmänhet ha ett par år
på sig, innan de få komma in i denna skola. Är det då icke lämpligt,
att de själva få inhämta dessa kunskaper, om de känna, att
det kommer att bli svårt för dem att sedermera följa med i matematiken?
Men är det rimligt, att vi skola ge dem 63 timmars
statsundervisning för det ändamålet? Det kan jag för min del
inte finna.
Herr statsrådet friherre B e c k-F r i i s: Herr greve och talman,
mina herrar! Denna sak har ju här tämlgen tydligt relaterats av
åtskilliga talare. Jag vill därför endast meddela, att den lärare, som
nu sköter undervisningen i matematik med dessa elever vid skogshögskolan,
utan något vidare tillägg eller någon ex!ra ersättn ng
anordnat de nu befintliga repetit onskurserna. Han har emellertid
funnit, att han icke kan gorå dessa repetitionskurser så grundliga
som ömakligt är, därför att hans tid icke räcker till. Det är
därför som man begär, att det skulle få bli en extralärare, för vilken
dessa 700 kronor äskas.
Jag tror, att man bör se så praktiskt som möjligt på denna
fråga, och jag håller med herr Magnusson om att det är
viktigt, att de elever som gå igenom forstmästarkursen verkligen
äro praktiskt dugliga människor. Nu ha de icke något särskilt inträdesprov
i matematik, utan de få komma in på sin realskolexamen.
För inträdet i skolan fäster man sig mycket vid hur de
skött de praktiska övningarna under de år, som komma mellan realskolexamen
och inträdet. Att de, som herr Aaby Ericsson ville,
skulle utbilda sig i matematik under den t den — ja, det är nog
litet kinkigt, om de ligga den ene här, den andre där ute i skogarna.
Således tror jag nog att det är en rätt så klok väg, att man
okär på deras undervisning i matematik, när man funnit, att det
brister däri. Det har som sagt skolan visat därigenom, att den med
de arbetskrafter den har sökt inrätta dessa repetitionskurser, men då
arbetskrafterna icke räcka till och undervisningen icke blir tillfyllest,
önskar man anställa en särskild extralärare för dem.
Herr Barthelson: Herr talman, mina herrar! Det har framhållits,
att detta är ett obetydligt anslag, men jag ber dock få
påpeka, att det är av avsevärd vikt, att detta anslag beviljas, ty om
detsamma icke beviljas, föreligger den risken, att dessa lärjungar
i den lägre kursen vid skogshögskol in icke kunna följa med den undervisning,
som där lämnas i skogsindelning.
Jag ber att gentemot vad den ärade vice ordföranden i utskottet
här nyss nämnde få göra en liten erinran. Herr statsrådet och
Ökat anslag
till skogshögskolan.
(Forte.)
]Jr 21. 14
Onsdagen den 14 mars.
ökat anslag chefen för jordbruksdepartementet har redan påpekat det orimliga i
skolan”3'' ^en f°r(^rari> som han uppställde, att dessa lärjungar under de år de
{Fort®) ägna åt praktiska övningar skola underhålla sina kunskaper i
matematik. Yad jag särskilt ville vända mig emot i hans anförande,
var hans liknelse. Han sade, att en pojke på Karlberg inte får någon
extra undervisning i matematik, utan han måste ha denna kunskap,
då han kommer in, och att man därför kunde fordra detsamma av
dessa forstmästareaspiranter. Men en sådan liknelse haltar betydligt.
Här är det ju fråga om ynglingar, som oftast fyra, fem år
efter realskolexamen intagas vid denna lägre kurs, under det att en
kadett, som blivit intagen på Karlberg, under hela tiden efter studentexamen
bedrivit icke blott praktiska utan också teoretiska studier,
och den tid han tillbringat mellan studentexamen och Karlberg är
icke på långt när så lång som den det här gäller, vilken som jag
sade uppgår till fyra, fem år.
Då man här också velat antyda, att lärarrådet icke skulle taga
nödig hänsyn till gällande bestämmelser för inträde vid ifrågavarande
kurs, ber jag att få påpeka, att lärarrådet icke gärna kan göra annat
än följa statuterna, som bestämma, att den som tagit realskolexamen
och kan förete betyg på minst 22 månaders praktik skall
mottagas som lärjunge i kursen. Faktum är ju emellertid, att det
visat sig, att lärjungarna icke kunna följa den undervisn ng som
lämnas, och därför anser jag i likhet med herr Holmquist, att det
lilja anslag som Kungl. Maj:t begärt bör beviljas, varför jag för
min del får yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i föreliggande punkt hemställt och vidare därpå att Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning skulle bifallas oförändrad;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.
Punkterna 72—76.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 77—82.
Lades till handlingarna.
Punkterna 83—86.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 87—89.
Lades till handlingarna.
Onsdagen den 14 mars.
15 Nr 21
Punkten 90.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 91.
Lädes till handlingarna.
Punkterna 92—97.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 98.
Lades till handlingarna.
Punkterna 99—102.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 103.
Lades till handlingarna.
Punkterna 104—111.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 112.
Lades till handlingarna.
Punkterna 113—117.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 118.
Lades till handlingarna.
Punkterna 119 och 120.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 121.
Lades till handlingarna.
Nr 21.
16
Onsdagen den 14 mars.
Punkten 122.
Utskottets hemställan bifölls.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.
Ifrågasatt
ändring i lagen
om försäkring
mot
olycksfall i
arbete.
Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t rörande viss ändring i lagen
om försäkring mot olycksfall i arbete.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 111, hade herr Widlund på anförda grunder anhållit, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t Hemställa
om sådan ändring i lag om försäkring för olycksfall i arbete, att
åldersgränsen för utbetalande av understöd till sådana barn, som
enligt gällande lag äro berättigade till dylikt understöd, framflyttades
från femton till aderton år.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade skäl hemställt,
att herr Widlunds förevarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits av
a) herr Lindhagen, som av angivna orsaker hemställt, att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida
och på vad sätt lagen om försäkring för olycksfall i arbete skulle
kunna ändras, i syfte att åldersgränsen för barn, som enligt lagen
vore berättigade till årligt understöd, höjdes från 15 till 18 år.
b) herrar Klefbech, Persson i Norrköping och Lindley i Söderhamn,
som ansett, att sista stycket i utskottets motivering bort hava
viss, i reservationen angiven lydelse.
Herr Klefbeck: Herr talman! Jag skall med anledning av
det hot talmannen nyss riktade mot kammaren försöka fatta mig
så kort som möjligt. Jag står antecknad som reservant, men då min
reservation riktar sig mot motiver ngen och jag tycker, att det är
ogrannlaga att taga kammarens tid i anspråk bara för att diskutera
en motivering för avslag, så kommer jag att göra ett positivt yrkande.
Det ärende som föreligger är ju en motion av herr Widlund om
att åldern för barn, som skola erhålla understöd efter fader, som
omkommit genom olycksfall i arbete, skulle höjas från 15 till 18
år. Emot detta i och för sig så behjärtansvärda önskemål har utskottet
ställt sig avvisande på två skäl. Det första är, att olycksfallsförsäkr
ngslagen är så nyligen antagen som förra året, och jag
medger, att det inte är så synnerl''gen trevligt att taga upp en sak,
som så nyss är av riksdagen behandlad. Det andra skälet är, att en
Onsdagen den 14 mars.
17 Nr 21.
höjning av åldersgränsen skulle medföra en väsentlig ökning av försäkringspremierna.
Gent emot detta framhåller mo.ionären i stället,
hurusom det är av högsta vikt, att åldersgränsen höjes.
. I den reservation, som jag och ett par andra utskottsledamöter
avgivit, ha vi också yrkat avslag, fast skillnaden mellan vår motivering
och majoritetens är, att vi tydligare uttalat, att en ändring i
den riktning motionären föreslår är högeligen önskvärd. Detta erkännes
i förbigående i utskottets hemställan, men man får åtminstone
vid en flyktig läsning det intrycket, att lagutskottet närmast håller
på den ståndpunkt riksdagen en gång har intagit. För oss ter det sig
som en nödvändighet, att en ändring inträder. Det är alldeles orimligt
att tänka sig, att en pojke, vars far förolyckats i en industri,
skall kunna vid 15 års ålder försörja s''g själv. Vid den åldern sitta
barnen till mina kamrater här i kammaren på skolbänken för att
inhämta vidare utbildning, och dess emellan förströ de sig med
sport och lekar. Att begära, att en arbetarpojke vid den åldern
skulle kunna försörja sig själv, vore, menar jag, en fullständig
orimlighet. Han bör också ha tillfälle till vidare utbildning, och
fråga är val, om icke samhället bäst tjänas med att den unge arbetaren
sättes i t llfälle att utveckla de kroppskrafter lian behöver för
att kunna ta upp arbetet en gång i världen, och att förvärva s''g
den vidare utbildning, som är önskvärd, för att han skall kunna
gerna bästa möjliga nytta på den plats, där han blir ställd. Vi kunna
således aldr g släppa kravet på att åldern höjes.
För en ung människa i andra samhällsklasser, vilkens fader
avlidit, är en helt annan ålder bestämd. Så utgår understöd från
änke- och pupillkassor på många håll ända till dess mottagarna blivit
21 år, och vi ha endast föreslagit en höjning till 18 år och äro
lyckt :ga, om vi komma dithän en gång.
Nu har det hela hittills strandat på det skäl jag nyss antydde,
att en höjning av åldersgränsen måste medföra en ökning i försäkringspremierna.
Vi inse mycket väl, att så måste bli förhållandet,
men vi kunna icke släppa fordran, att den industri, som utnyttjat
faderns arbetskraft och i vilken fadern förolyckats, skall vara skyldig
att lämna dessa ökade försäkringspremier.
Det borde därför med det snaraste igångsättas en utredning, som
visar, hur denna höjning i utgifterna bör anordnas. Man skulle
kunna tänka sig, att en sådan utredning kunde visa, att bidragen till
dessa unge män mellan 15 och 18 år sattes något lägre än under
åren, innan de fyllt 15 år. Man skulle ju kunna utgå från att de
under dessa år dock i någon män kunde bidraga till sin egen försörjning
oh därför behövde mindre understöd efter 15-årsdagen än
före fyllda 15 år. Detta är ett synnerkgen viktigt önskemål, som
vi förra året inte kunde realisera, emedan vi för att få fram lagen
i dess helhet måste släppa en hel del saker.
Då jag, som sagt, håller före, att detta önskemål är synnerligen
behjärtansvärt, vill jag. herr talman, sluta med att yrka bifall till den
av herr Lindhagen vid betänkandet fogade reservationen, i vilken
Första kammarens protokoll 1917. Nr 21. 2
Ifrågasatt
ändring i lagen
om försäkring
mot
olycksfall i
arbete..
(Förtå.)
Nr 21. 18
Onsdagen den 14 mars.
Jfråg åsatt
ändring i Ingen
om försäkring
mot
olycksfull i
arbete.
(Forts.)
begäres en undersökning angående det i motionen berörda önskemålet.
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande nu föredragna utlåtande annat yrkande ej
förekommit än av herr Klefbeck, att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr Lindhagen vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först pa bifall
till utskottets hemställan samt vidare på bifall till herr Klefbecks yrkande;
och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition: .
Den, som avslår vad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
11 och antager det förslag, som innefattas i den av herr Lindhagen
vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 37;
Nej — 86.
Om undei''-låttande av
studiemöjligheterna
för
begåvade men
* fattiga lärjungar
vid
offentliga läroanstalter.
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
i fråga om underlättande av studiemöjligheterna tor begåvade
men fattiga lärjungar vid offentliga läroanstalter.
I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 90, hade herr Oscar Olsson hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Ma,j:t anhålla, att Kungl.
Maj-t måtte verkställa utredning om vad som från statens sida kunde
göras för underlättande av studiemöjligheterna för begavade men
fattiga lärjungar vid offentliga läroanstalter av skilda slag samt ti
riksdagen inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.
Utskottet hade i förevarande utlåtande på angivna grunder hemställt,
att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen
Onsdagen den 14 mars.
19 Jfr 21.
i skrivelse till Kungl. Maj it ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt genom statens
försorg understöd skulle kunna beredas begåvade men fattiga studerande
vid högre bildningsanstalter, som meddela kompetens för
viss levnadsbana, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
eu sådan utredning kunde föranleda.
Reservationer hade avgivits
dels av herr Borell, utan antydd åsikt,
dels ock av herr Oscqy Olsson mot viss del av motiveringen.
Herr B o r e 11: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag,
som det föreliggande betänkandet utvisar, icke kunnat förena mig
med utskottets majoritet i dess nu gjorda hemställan, anser jag mig
böra anföra de skäl, som härför varit för mig bestämmande.
. -b rågan om statsunderstöd åt begavade obemedlade studerande
är icke nv. Senast vid 1916 års riksdag väcktes förslag härom i en
inom andra kammaren av herr Tengdahl iramburen motion. I det
utlåtande, ^ som denna kammares första tillfälliga utskott då avgav
i denna fråga, tillstyrkte utskottet en skrivelse till Kungl. Maj.''t med
begäran om utredning i motionens syfte. Vid frågans behandling
inom kammaren framkommo dock emot förslaget åtskilliga invändningar
av, enligt min mening synnerligen tungt vägande beskaffenhet,
och förslaget avslogs också av kammaren. Av det nu föreliggande
utskottsbetänkande! synes framgå, att utskottet haft en känsla
av att de sålunda framställda invändningarna åtminstone i en del
avseenden varit välgrundade, och utskottet synes ha strävat efter
att genom i motiveringen angivna riktlinjer och begränsningar söka
bryta udden av de invändningar av enahanda art, som möjligen kunde
vara att förvänta även vid den nu ifrågavarande behandlingen.
Gentemot de farhågor, som uttalats därom, att förverkligandet
av det önskemål, som tagit sig uttryck i den nu föreliggande mot ionen,
skulle medföra avsevärda kostnader för statsverket, har utskottet
således framhållit, att detta givetvis skulle bliva följden om varje
högt begavad ehuru fattig ung man genom statens ekonomiska bistånd
bereddes tillfälle att beträda studievägen, men att antalet av
dem, som skulle komma i åtnjutande av understöd för studier, borde
sa begränsas, att blott ett mycket ringa antal, utgörande i fråga om
begåvning och duglighet eliten av vår studerande ungdom, skulle
komma i åtnjutande därav. För att ytterligare poängtera, att förevarande
fråga icke har någon större räckvidd i ekonomiskt hänseende,
har utskottet gjort en sannolikhetsberäkning och kommit till det
resultatet, att de ifrågavarande understöden skulle bli helt få, rnnhanda,
säger utskottet, icke mer än ett par tiotal. Denna utskottets
bevisföring förefaller mig skäligen konstruerad och föga övertvgande.
hor ram del tror jag, gentemot utskottet, att förekomsten av
verklig begåvning och duglighet bland den studerande ungdomen
yckhgtvis icke är sa sällsynt, som utskottet synes antaga och jag
Om underlättande
av
studie inöjligheternn
för
beyn vilde vt en
fattiga lärjungar
vid
offentliga läroanstalter.
(Forts.)
Nr 21. 20
Onsdagen deu 14 mars.
Om underlättande
av
sttidieiMöjligheteina
för
begåvade men
fattiga lärjungar
rid
offentliga läroanstalter.
(Forte.)
tror icke, att det i praktiken är möjligt att gorå en så snav begränsning
Utskottet synes alldeles bortse ifrån att det alltid maste bil
en synnerligen vansklig sak att bedöma, huru pa utvecklingsstadiet
visade anlag under den fortsatta utbildningen skola komma att utvecklas
och tillgodogöras. Utskottet tyckes antaga, att det skulle
bliva franska lätt att bland de sökande utpeka just dem, som utgjorde
de största begåvningarna, och om vilka man med någon större grad
av sannolikhet skulle kunna säga, att de i framtiden genom betydelsefulla
insatser på olika områden skulle kunna forvantas återgälda
staten de uppoffringar, som gjorts för deras rakning, och att
därför just dessa, med uteslutande av alla. andra, kanske också mycket
väl vitsordade sökande, skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd.
För min del tror jag, att, om man en gång godtager den nu
ifrågasatta principen, man icke kan stanna vid att bland den säkerligen
ganska stora mängdpn av begåvade unga man och kvinnor,
som årligen sträva efter att v nna medel för fortsatt utbildning, efter
ett bedömande, som alltid i sig måste innebära störa faror för missta-
uttaga ett mycket ringa antal och lata de Övriga bliva utan
understöd. Om man skulle förfara på det sättet skulle ju för ovngt
hela syftet med denna sak vara förfelat. Man skulle da fortfarande
kunna visa på, att det finns en hel del begåvade, ehuru obemedlade
studerande, som få dragas med umbäranden och ekonomiska svårigheter,
och att en stor mängd av dem på grund av ekonomiska skal
icke skulle få tillfälle att utveckla sina anlag.
Nu kan man ju möjligtvis säga, att även om staten loke kan
hjälpa alla, är det dock en god sak, om åtminstone nagra la hjalp,
och man kan ju peka på att det i fråga om privata understodsfonder
och andra liknande institutioner givetvis också maste finnas en begränsning.
Detta är nog sant, men jag tror att det kommer att
föreligga ett annat förhållande, då det gäller staten. Ifraga om
staten kommer man att kräva rättvisa. Det synes mig. som om det
andra kammarens utskott, vilket behandlade den av mig förut omnämnda,
tidigare motionen vida riktigare än det utskott, vars utlåtande
nu föreligger, bedömde ifrågavarande sak genom sitt uttalande,
att statens medverkan för ifrågavarande ändamål måste komma
att kräva mycket avsevärda uppoffringar från dess sida. Jähuru
jag i övrigt icke lärer kunna vänta något instämmande av den arade
motionären, tror jag dock, att han skall giva mig rätt i det av mig
nu gjorda uttalandet, att om man vill vinna det syfte, han avsett
med sin motion, måste man sträcka sin hjälpsamhet vida längre, an
utskottet ifrågasätter. . ....
Det har också anmärkts, att, om staten giver sig in pa denna
verksamhet, detta skulle föranleda till att den överproduktion som
otvivelaktigt föreligger inom vissa grenar av de litterata yrkena,
skulle ökas. Häremot anför utskottet, att det icke avses att understödja
allenast eller ens företrädesvis sådana, som ägna sig åt litterata
studier, utan att även den praktiska utbildningen skulie i ika
mån understödjas. Och då utskottet antager, att det skulle bliva
fråga om endast mycket få understöd, anser utskottet, att de senast
Onsdagen den 14 mars.
21 flr 81.
omnämnda farhågorna äro obefogade. Men även om man med utskottet
skulle kunna antaga, att de statsunderstöd, som lämnades till
sådana, som ägna sig åt de litterata yrkena, icke skulle bliva så
många, att de i avsevärd mån skulle föröka den redan befintliga överproduktionen
på dessa områden — vilket dock synes mig ganska
tvivelaktigt, då det är för sådan utbildning med dess långa studietid
och följaktligen stora kostnader, som understöden äro mest erforderliga,
kvarstår dock alltid, att den hägrande utsikten att i framtiden
erhålla statsunderstöd givetvis skulle komma att locka in på
studiebanan jämväl åtskilliga sådana, som icke ha några större betingelser
därför, och således till förfång för det praktiska arbetets 1_ -hov av arbetskrafter, leda in en hel del på banor, där utsikterna till
ernående av en bärgad och tryggad ställning i många fall äro nog
så mörka.
Till sitt stöd har utskottet också åberopat, att staten redan nu
lämnar studieunderstöd i ganska vidsträckt omfattning genom meddelande
av statsstipendier, och att man således här icke kommer med
något egentligen nytt. Men ny är dock den principen, att staten,
såsom här är ifrågasatt, skall övertaga hela underhållningsskyldigheten
under studietiden, och nytt är också det föreslagna sättet för
understödens meddelande genom lån utan säkerhet. Det torde i
detta sammanhang böra framhållas, att det givetvis är utskottets avsikt,
att en person, som får sådant understöd, icke skall få det en
gång för alla, utan det är meningen, att han i regel skall få behålla
det under hela sin utbildningstid. I fråga om stipendier kan utgiftsbeloppet
överskådas och bestämmas. Här åter är fråga om utgifter,
som icke blott i sin helhet utan jämväl i fråga om varje understödstagare
äro obestämbara och oberäkneliga. Och man far icke bortse
ifrån, att den statsverksamhet, som här är i fråga, i sin tillämpning
skulle vara förenad med ytterligt stora praktiska svårigheter. I sådant
hänseende har jag redan pekat på svårigheterna vid urvalet,
men svårigheter komma också att förefinnas i andra hänseenden såsom
ifråga om bestämmandet av den tid, under vilken understöd
skall utgå, ifråga om utövande av tillsyn och kontroll över de understödda,
samt då det gäller att avgöra, när understöden skola indragas
i händelse av missbruk.
Jag skall tillåta mig, att taga ett enda konkret exempel. Jag
tänker mig, att statsunderstöd lämnats till en person för universitetsstudier.
Han fördjupar sig i vetenskapliga studier, kanske med
mycket stor framgång, men examen dröjer. Hur länge skall då staten
fortsätta med sitt understöd? Drager man in understödet, bliva måhända
de redan gjorda uppoffringarna utan resultat. Men man kan icke
fortsätta för beständigt. Enahanda förhållande råder ifråga om
indragande av understöd i följd av missbruk. I åtskilliga hänseénden
möta således synnerligen störa svårigheter för ett rättvist
avgörande, och jag tror, att den myndighet, som skulle få dessa
frågor på sin lott, skulle stå inför mycket delikata och svårlösta
uppgifter. Allt detta synes mig peka på, att man är inne på ett
område, där statens medverkan i den påtänkta formen icke är lämplig
Om unders
lättawle av
stiu/itmöjlightter»n
för
begåvade men
Jdttiya lärjungar
vid
offentliga läro
anstalter.
(Forts.)
Nr 2L 22
Onsdagen den 14 mars.
Om underlättande
an
studiemöjligheterna
för
begåvade men
fattiga lärjungar
vid
offentliga läroanstalter.
(Forts.)
och tillrådlig utan där man framgent som hittills måste lita på den
enskilda företagsamheten och den enskilda offervilligheten. Statens
medverkan bör ske genom meddelande av stipendier i de fall där sådant
synes lämpligt och erforderligt, vilket också, särskilt under de
sista åren, skett i stor utsträckning, i synnerhet beträffande folkhögskolorna
och lantmannaundervisningen. Med hänsyn till de av
mig framförda sy-npunkterna förefaller det åtminstone mig synnerligen
betänkligt att, särskilt i en tid, då stora och ständigt växande
krav riktas på statskassan för de egentliga statsändamålen, öppna
en väg till nya utgifter, som väl strängt taget icke kunna anses dit
hänförliga, och viika, såsom jag förut sagt, till sin omfattning äro
fullkomligt oberäkneliga. Och dessa betänkligheter ökas genom
farhågan, att, om man en gång godtager principen om räntefria lån
under de omständigheter och för de ändamål, som nu äro i fråga,
torde det bliva synnerligen svårt att avvisa de anspråk på understöd
under enahanda former för andra ändamål än studieverksamhet, som
säkerligen icke skulle låta vänta på sig.
Det har sagts och kommer måhända att upprepas, att motståndet
mot detta förslag vittnar om en snäv syn på de sociala förhållandena,
och, såsom den ärade motionären säger, visar en tendens att monopolisera
den högre undervisningen till förmån för de i ekonomiskt
hänseende mera lyckligt situerade och till förfång för folkets stora
massa. Utom vad jag förut anfört symes häremot böra understrykas
vad utskottet redan med skärpa gent emot motionären framhållit, att
det väl icke finnes något land, där det från statsmakternas sida och
under medverkan från alla samhällsklasser gjorts så mycket som hos
oss för att göra undervisningen, den lägre såväl som den högre, tillgänglig
för alla.
Till slut en omständighet, som synes mig hava betydelse vid bedömandet
av en fråga av nu föreliggande beskaffenhet. Det är
icke enbart begåvningen och anlagen, som skapa framgången. Det
fordras också stål i viljan och allvar i karaktären, och det är under
kampen mot svårigheter och övervinnande av dessa genom egen kraft
och egen företagsamhet, som dessa egenskaper växa fram och stärkas.
Det synes mig, som om man vid de alltmer framträdande kraven på
statens hjälp och understöd i varjehanda hänseenden alltför mycket
bortser från sanningen härav.
På grund av vad jag anfört nödgas jag, herr talman, att yrka
avslag på utskottets hemställan.
Herr Hammarskjöld: Det är ganska grava anmärkningar,
som den siste ärade talaren gjort mot utskottets hemställan. Jag
tror dock att han i åtskilliga punkter har framställt överdrivna farhågor.
Jag skulle vilja börja med det sista han yttrade, att det icke
bara är den stora begåvningen, som är av nöden för framgången i
livet, utan att det också måste finnas stål i viljan och allvar i karaktären.
Ja, därutinnan är jag fullkomligt ense med honom, och jag
förmodar, att det icke finnes någon, som har något att invända där
-
23 Nr 21.
Onsdagen den 14 mars.
emot. Men det hjälper icke alltid med att bara ha stål i viljan och
allvar i karaktären, om man saknar de nödiga existensmedlen. studiemöjlig
Jag
tillät mig vid förra årets diskussion i irågan framhålla ett betema för
exempel på hur det kan gå för de rikt begåvade ynglingar, som bävade men
fullständigt sakna tillgångar, när de skola kämpa sig fram och det
var dock för en, som hade lyckats. Det var den av oss alla kände 0j-entii;/a iäro_
ärkebiskop Ekman. Han kom ju från ett fattigt husarhem i Väster- anstalter.
götland och fick under hela sin studietid kämpa med de allra största (Forts.)
försakelser. Under sin vistelse vid universitet led han sådan nöd,
att hans hälsa blev för hela återstoden av hans liv fullständigt bruten
genom svält, bokstavligen genom svält. Han lyckades dock sa
småningom att trots sin brutna hälsa arbeta sig fram till en av de
högsta värdigheter inom landet, den högsta inom kyrkan i varje
fall. Men hur många finns det icke, vilkas historia aldrig kan
skrivas, därför att de icke fått någon historia! Den blev avbruten
i förtid. Även om de hade stål i viljan och allvar i karaktären, ha
de gått under genom svält och umbäranden. Vi veta icke, hur många
sådana, som ha funnits, men jag är övertygad om att de ej äro
få. „ o 1 •,.*
Den sista talaren framställde i början fragan särskilt som en
kostnadsfråga, som skulle kunna taga betydliga dimensioner. Jag
trodde, att utskottet hade garderat sig mot den anmärkningen genom
att utskottet upprepade gånger framhåller, att här icke är fråga
om vad man vanligen kallar goda huvuden i vanlig mening, utan
det är fråga om överlägsna begåvningar. Och jag tror dock icke
— på samma gång som jag uttalar, att jag hyser den meningen, att
vårt svenska folk är mycket rikt utrustat på huvudets vägnar — att
det varken inom vårt folk eller inom något annat folk finns en sådan
överflödande mängd av eminenta begåvningar, att man skulle behöva
frukta för att bliva alldeles överlupen av ansökningar till de understöd,
som här äro ifrågasatta. Och även om sa skulle vara, sa ligger
det ju i statsmakternas hand att, om man vill, begränsa understöden
till ett visst, mycket litet antal, hur litet som helst — det
ligger ju helt och hållet i statsmakternas skön.
Den föregående talaren framhöll därefter, att det skulle bliva
mycket stora svårigheter vid urvalet, och man skulle komma att
begå misstag. Ja, det tror även jag, men det bör väl icke utgöra
något hinder. Att begå misstag är ju mänskligt och kan icke undvikas.
Så förhåller det sig på alla livets områden.
Vidare omnämnde denne talare överproduktionen på detta område.
För min del är jag icke fullt övertygad om, att en sådan överproduktion
verkligen råder, i alla händelser icke, att den är betydande.
Betraktar man de olika fakulteterna vid rikets universitet
och då först den teologiska, finner man, att inom denna råder sådan
brist på adepter att fullständigt nödläge uppstått inom kyrkan.
Och ett faktum, som omöjligen kan förnekas, är det, att det råder
den allra svåraste prästbrist inom hela vårt land. Således förekommer
i det avseendet ingen överproduktion. Vad läkaryrket beträffar
tror jag mig veta, att åtminstone för närvarande icke alls något
Nr 21. 24
Onsdagen den 14 mars.
Om underlättande
av
stiditmöjliqhetema
för
begåvade men
fattiga lärjungar
vid
offentliga läroanstalts
r.
(Forts.)
överflöd inom detta yrke förefinnes. Ivommer jag så till juristerna,
vill jag erinra mig, att åtminstone för tio år sedan omtalades, att
det några årtionden förut ensamt inom Svea hovrätt brukade finnas
ett 80-tal e. o. notarier, men alt antalet dåmera nedgått till 18
eller 20. Åtminstone rådde då ingen överproduktion på jurister.
Huru det nu är, vet jag ej med säkerhet. Men i alla händelser
finna juristerna numera i så talrika fall anställning icke endast
i statstjänst utan även inom det privata affärslivet. En av
de hanor åter, där för ögonblicket verkligen torde råda överproduktion,
är lärarbanan. Men jag tror, att man i detta avseende
måste tillämpa den kända lagen om tillgång och efterfrågan.
Jag kan nämna, att för tio år sedan rådde stor brist på lärare uti
matematiska och biologiska ämnen och det var då förenat med verklig
svårighet att uppehålla undervisningen i dessa ämnen vid läroverken.
Många kastade sig följaktligen på lärarbanan, och tillgången
på krafter är nu där mycket god. Men om överproduktion inträffar,
kommer enligt min mening en återgång att ske och det
på varje levnadsbana.
Medan jag nu talar om överproduktion ber jag få fästa uppmärksamheten
på, hur stort an‘alet av dem, som här skulle ifrågakomma,
enligt utskottets mening komme att bliva. Utskottet har
därvid nämnt siffran »kanske icke mera än ett par tiotal». Antag
nu, att dessa personer bleve 20 om året! Utgör detta, måste jag
fråga, verkligen en sådan ökning i de studerandes antal,-att det kan
nämnvärt bidraga till överproduktion? Och vilka skulle komma
ifråga? Det är icke några medelmåttor, utan de allra bästa anlagen,
som kunna uppletas inom landet.
Utskottet har i sitt betänkande påpekat, att den ifrågasatta
anordningen icke innebär någon nyhet, och det yttrades också av
den siste talaren, att redan nu i talrika fall statsunderstöd utgå åt
de studerande. Det nya är egentligen, att här skulle förekomma
återbetalningsskyldighet. Kan det då verkligen ligga något så klandervärt
däri, alt om staten tager upp en ny form på understöd, staten
i en framtid får penningarna tillbaka? Jag har svårt att fatta
det!
Även framdrog talaren exempel på, att en person ägnar sig åt
vetenskapliga studier men icke avlägger någon examen u‘an blir
kvarlige-ande vid universitetet, där han alltjämt fortsätter sina studier.
Huru länge, frågade den ärade talaren, skall en sådan person
erhålla understöd? Ja, det är en fråga, som man i detta sammanhang
har mycket svårt att uttala sig om, men de av en sådan situation
framkallade svårigheterna böra väl icke vara oöverkomliga.
.Tåg skulle till sist vilja framställa den frågan: År vårt land
verkligen så rikt, att det har råd att undvara eliten av begåvningarna
inom folket? Själv vill jag besvara den frågan med nej.
Men om vi icke hava råd härtill, kan det då ligga någon verklig fara
i denna anhållan hos Kungl. Maj :t om utredning »huruvida och på
vad sätt genom statens försorg understöd må kunna beredas begåvade
men fattiga studerande vid högre bildningsanstalter, som
Onsdagen den 14 mars.
25 Nr 21.
meddela kompetens för viss levnadsbana», samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill en sådan utredning må föranleda.
Jag kan icke finna, att detta är något farligt, och att riksdagen därmed
ger sig in på något, som kommer att medföra oöverskådliga
följder och oöverskådliga utgifter.
På grund av vad jag haft äran anföra ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Nyström: Det uttalades för några dagar sedan i
denna kammare en uppmaning till oss att se noga upp med de förslag,
som frambäras av de tillfälliga utskotten, och hur befogad
den uppmaningen var, visar just detta betänkande, som till sin
motivering är fullständigt obehövligt, till sin princip riskabelt och
till sin effekt lika med noll. Jag ber nu att med några data få
anföra skäl för dessa påståenden.
Till sitt ursprung är denna motion fullständigt obehövlig. Det
erkännes av utskottet självt, .att i intet annat land har staten banat
bättre väg även för de fattigaste ynglingar att nå de högsta bildningsgraderna
än hos oss. Detta kan yttermera bestyrkas genom
statistiska siffror just från våra dagar. I en nyligen utkommen
skrift »Om samskolan», författad av en rektor vid ett av Stockholms
högre elementarläroverk, framhålles, att av de lärjungar vilka
vinna inträde i första klassen av hans läroverk 66 % kommit från
folkskolan medan endast 33 % av skolans hela lärjungeantal icke
besökt folkskola^. Nu utgör ju icke vistelse i folkskolan i och för
sig tecken på någon skarp förmögenhetsgräns, men alltid tyder det
dock på, att majoriteten av våra skolgossar äro från de fattigare
eller mindre bemedlade hemmen. Detta är även en erfarenhet, som
de flesta lärare från dessa skolor enligt min uppfattning gjort. Nu
försöker denna motion bana väg för dessa fattiga ynglingar till
ökade studiemöjligheter. Men det är att märka, att denna hjälp
icke skulle komma under deras vistelse i skolorna utan först sedan
de erhållit inträde i fackskolorna, de högre skolorna, och i dessa
hunnit ådagalägga eminent begåvning och duglighet. Och det
dröjer många år i en fattig ynglings liv, innan detta intyg kan
lämnas härom. Till den tidpunkten får han skaffa sig uppehälle
bäst han gitter. Möjlighet härtill avser icke denna motion att
bereda. Men jag vågar påstå — och tror icke, att detta motbevisas
av erfarenheten — att den unge man, som kommit så långt, att
han på sitt fackområde ådagalagt eminent duglighet och begåvning,
den mannen har också därmed säkerligen skaffat sig resurser att
komma vidare och avsluta sina studier. Hiälpsamheten mot studerande
är nämligen i vårt land utomordentligt stor, så stor att det
väcker förvåning hos utlänningar, då de få veta, hur lätt en student
hos oss kan skaffa sig medel för studier.
Vad principens farlighet angår, har den förste talaren redan
påpekat, att, om man börjar att bevilja lån på detta område, kommer
man att mötas med anspråk från mångfaldiga andra håll, och
man får då svårt att där säga nej.
Om underlättande
av
Mtudiemuj likheterna
för
be /fivade men
fattiga lärjungar
vid
ojjentliga läroanstalter.
(Forts.)
Nr 21. 26
Onsdagen den 14 mars.
Om underlättande
av
studiemöjligheterna
för
begnvade men
fattiga lärjungar
vid
offentliga läroanstalter.
(Forts.)
Vad effektiviteten av dessa lån angår, är den ungefär ingen.
Det har framhållits, att under en tid, då det mest gäller för den
fattige ynglingen att kunna uppehålla sig får han ingen h.iälp alls.
Först då han kommit så långt, att han icke behöver statshjälp,
erhåller han sådan. Denna statshjälp skulle emellertid kvantitativt
vara så ringa, att blott ett par tiotal utvalda studerande skulle
kunna få den för varje år. Jag antager då i likhet med den förste
talaren, att denna hjälp enligt utskottets mening, skulle komma
igen år efter år tills vederbörande nått målet för sin strävan. Om
vi då vidare antaga, att det i medeltal kräves fem år för avläggande
av en sådan examen, som kan föda sin man — en tidslängd som
snarare är för liten än för stor — skulle under denna femårsperiod
fem gånger tjugu personer hava erhållit detta understöd med en
årsutgift av 1,000 kronor för varje, eller med en sammanlagd utgift
av 100,000 kronor. Tvärtemot vad utskottet tänkt sig, kan
detta således medföra ganska stora utgifter.
Emellertid vill jag framhålla en annan sak. Det är i högsta
grad egendomligt, att varken motionären eller utskottet haft kännedom
om, att vi äga en sådan här hjälpfond av mycket större
omfattning än att staten därmed torde kunna konkurrera, nämligen
den Cedergrenska fonden. Denna fonds bestämmelser skilja sig
från här föreliggande förslag därutinnan, att den Cedergrenska fonden
icke utdelar lån utan fullständigt understöd. Detta understöd
gives även i rikligare mängd än vad som skulle bli fallet enligt
detta förslag, i det man för närvarande till studerande i Stockholm
på olika banor utdelar 125 kronor i månaden, till studerande i
Uppsala 120 kronor i månaden och vidare några kronor mindre per
månad åt studerande i städer, där levnadskostnaderna äro billigare
än i Stockholm. Beloppet lämnas såsom gåva för varje år. Viss
tid för åtnjutande är icke bestämd, utan gåvan utdelas ända tills
vederbörande nått målet för sina studier, tagit sin examen. Kan
någon tro, att eliten av svensk intelligens skulle vara så litet intelligent,
att den föredroge detta knappa lån på 1,000 kronor om
året med återbetalningsskyldighet framför understödet från Cedergrenska
fonden på 1,500 kronor om året såsom gåva? Det tror
icke jag, utan följden blir nog den, att den Cedergrenska fonden
kommer att hiälpa eliten av Sveriges ungdom, för att nu begagna
ett uttryck från betänkandet. Däremot torde kanske de, som komma
efter eliten, gå in med ansökan om dessa lån på 1,000 kronor
om året.
Cedergrenska fonden utbetalade förra året 185.000 kronor i
understöd, och har sedan början av sin verksamhet 1911 inalles utdelat
en halv miljon kronor. I jämförelse med en sådan hjälp
räcker icke statshjälpen det ringaste. Även från den synpunkten
är således förslaget obehövligt, att just de, som man ämnat göra
delaktiga av statshjälp redan nu erhålla mycket bättre hjälp, än
utskottet bjuder dem. Den hjälpen utdelas, vad vidkommer Cedergrenska
fonden, icke till ett par tiotal personer per år, utan hittills
har denna hjälp utdelats till sammanlagt 296 personer. Nära 300
Onsdagen den 14 mars.
27 Nr 21.
personor hava följaktligen under dessa fem år erhållit hjälp, alltså
i medeltal 60 om året. Av dessa hava 154 varit manliga och 142
kvinnliga. Jag tror, att de siffrorna bättre passa än »ett par tiotal»,
som utskottet anfört, ty nog är antalet begåvningar inom svenska
folket större än ett par tiotal om året!
Det framhölls, då jag tog reda på dessa uppgifter om Cedergrenska
fonden, att det kunde väntas bli ganska stor konkurrens
om dessa stipendier, att döma av erfarenheten från nämnda fond.
Under de år, den varit i verksamhet, ha 4,500 ansökningar inkommit.
Så många män och kvinnor ha ansett sig äga eminent begåvning
här i landet, ty dgn Cedergrenska fonden ger icke någon hjälp
vid enbart medellöshet utan blott åt medellösa med stor begåvning.
Om de sökandes antal blir lika stort, ifall detta förslag godkännes,
torde det därför bli svårt att välja mellan de många sökande.
Alltså återkommer jag till vad jag böriade med att säga. Då
utskottets förslag är ur flera synpunkter onödigt — dels ur den
synpunkten, att fattigt folk redan nu har möjlighet att studera,
vilket visas av erfarenheten både i gångna tider och i våra dagar,
och dels därför, att eliten av Sveriges ungdom, som det talas om
i utskottsbetänkandet, redan nu kan få sådant understöd, och det
mycket rikligare och bättre än man här bjuder och då slutligen,
såsom den förste talaren mera vidlyftigt framhöll, själva den princip,
som. vi nu genom ett bifall skulle ge oss in på, erbjuder faror,
ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Herr Olsson, Oscar: I dag ha framförts alla skäl för
avslag, som förra gången, frågan var uppe, framfördes mot en liknande
motion — utom ett, och det kommer väl också, vilket skulle
kunna formuleras så, att den stora begåvning som är född fattig,
skall förbli fattig för att hans samhällsklass inte skall gå miste
om den duglighet, den i, honom äger.
Emellertid skall jag inte gå in på detta, utan jag skall taga
fasta på den synnerligen klara och rediga uppdelning, som den
siste talaren gjorde, då han ansåg att förslaget först och främst var
obehövligt och för det andra i princip farligt.
Både den siste talaren och reservanten inom utskottet ha enat
sig om, att det inte finnes något bättre lottat land än vårt, om
man tänker på begåvningars förmåga att slå sig fram på vilka
banor som helst. Det är då verkligen synd om andra länder, men
det blir inte mindre synd om vårt land, om så förhåller sig!
Den framlagda motionen rör en stor fråga, ehuru utskottet
genom sin motivering gjort den till en mindre fråga. Till grund
för min hemställan låg en önskan, att alla begåvningar i vårt land,
teoretiska och praktiska, borde uppmuntras, så att de blevo satta
i tillfälle att på bästa sätt deltaga i kulturarbetet. Är vårt folk
verkligen så rikt eller stort, att det har utsikt att hålla sig uppe
i tävlirgskampen mellan nationerna, därest man inre omsorgsfullt
tager vara på och omsorgsfullt övervakar alla möjligheter, även
Om underlättande
av
studiemöjligheterna
för
be<ftvade men
fattiga lärjungar
vid
offentliga läro-:
anstalter.
(Forte.)
Nr 21. 28
Onsdagen den 14 mars.
Om underlättande
av
studiemöjligheterna
för
begnvade men
fattiga lärjungar
vid
offentliga läroanstalter.
(Forts.)
för de soda begåvningarnas tillvaratagande, på kulturarbetets olika
områden?
Jag har grundat min framställning på en statistik, som visar,
att både utskottsreservanten och herr Nyström fått saken alldeles
om bakfoten, då de tro, att här i landet inte finnes något bildningsinonopol!
Detta monopol är emellertid ofrånkomligt. Yi äga en
statistik, som herr Nyström inte tycktes ha reda på, då han anförde
sina rätt så lösa siffror från en liten skrift, utgiven av
en läroverksrektor. Denna statistik företer alldeles klara siffror,
som jag trodde, att varje skolman hade reda på.
Av denna statistik framgår — det ärn dels läroverksstatistik,
som ligger till grund för min motion, och vidare universitetsstatistik,
för Lunds vidkommande utarbetad av professor Fahlbeck —
att vid Lunds universitet ungefär hälften av alla studenter kommo
från familjer, vilka tillsammans u^gjoHe 5 % av vårt lands alla
inkon sttagare. 5 % av vårt lands familjer rekryterade sålunda under
åren 1890—1898 Lunds studentkår med 48,4 % närmare bestämt.
Det är visserligen något bättre ställt med Norrlands nation
i ''Uppsala, där dessa 5 % av alla inkomsttagare rekryterade
studentkåren med 30.4 %. Se vi åter på antalet studenter, som
kommer från det fattiga svenska folket, från den del av svenska
folket, som utgör två tredjedelar, om icke tre fjärdedelar, av landets
invånare, så är detta antal för nämnda tid vid Lunds universitet
4 % av studenternas antal. 4 studenter på 100 komma således
från den stora massan av svenska folket, under det att 48 på
100 komma från de 5 %, som äro rikast här i landet! Och ändå
anse herrarna i utskottet liksom i kammaren, att det är bra, som
det är, med utvecklingsmöjligheterna för det fattiga folkets barn
i detta land! Ja, man kan ju hava rätt blygsamma anspråk, men
jag tycker, att deHa anspråk är något för blygsamt.
Vidare har utskottet liksom reservanten vänt sig mot att jag
i min motivering till motionen påpekat »att det väl ändå inte går
för sig att med framgång försvara ett påstående, att de i fattiga
svenska hem födda medborgarna av naturen skulle vara intol''aktuell!
och moraliskt obekvämare för studier i jämförelse med de
förmögna hemmens barn». Utskottet säger, att jag infe har någon
anledning att påstå detta. Men den ärade reservanten i utskottet
yttrade ju, att det är stål i viljan, som saknas hos de fattiga
begåvr.ir.gar, vilka icke kunna slå sig fram. Det måste väl vara
att saga. att, den stora massan av svenska folket, som till universitetet
icke kan släppa fram mera än 4 % av studenterna, är mera
moraliskt obekväm att taga del av bildningens högre frukter.
Detta vad motionens obehövlighet beträffar.
Sedan skulle jag gärna ge den ärade reservanten rätt, då häri
påpekar, att utskottet tager fel, då utskottet tror, att det genom
sitt förslag ger rättvisa åt svenska folkeh Den fulla rättvisan innebär
— därom är jag fullt ense med reservanten — att ingen begåvning
här i landet enbart på grund av fattigdom skall hindras
från en samhällsgagnande utveckling av sina anlag; men jag kan
Omda^en den 14 mars.
29 Nr 21.
däremot inte dråsa den konsekvens av det uttalandet, som reservanten
drager därav, ''eller att om det icke kan bli full rättvisa åt
alla, skola vi hindra varje rättvisa på detta område.
Jas vill här inte tala för min motion obeskuren, utan jas
skall tala för utskottets försias, trots den stora begränsning, utskottet
gjort.
Jas kommer nu in på farlishetsprincipen, för att använda herr
•Nyströms uttryck. Herr Nyström påpekade, att den Cedersrenska
fondens stora tillgångar komma att gorå statsanslag onödisa, ty
de största begåvningarna toge den Cedergrenska fonden i anspråk
i stället för statens på snävare villkor utdelade lån. Av 4.500
personer, som ingivit ansökningar, hade nu 300 fått understöd från
Cedergrenska fonden. Vidare yttrade herr Nyström, att det icke
blir endast dessa två tiotal begåvningar, som önska hjälp utöver
dem, som Cedergrenska fonden hjälper, utan man finge nog beräkna
lika många dessutom. Men då måtte väl icke svenska statens understöd
vara obehövligt, eftersom det finns så ofantligt gott om
eminenta begåvningar! Även om principen är farlig, bör det val
logiskt sett rättvisligen erkännas, att förslaget icke är obehövligt.
Jag skall tillmötesgå herr Nyström och antaga, att det är 50
studerande om året, som staten skulle understödja, i stället för de
20, som utskottet talat om. Vi komma alltså upp till närheten av
den Cedergrenska fondens siffra. Vad blir det, om vi beräkna
ett genom snittsanslag till var och en av 1,000 kronor per år? Jo,
det blir 50,000 kronor per år. Efter 10 år skulle svenska staten
då hava lånat ut 500,000 kronor, men efter denna tid skulle väl,
om studietiden i genomsnitt beräknas till 5 år, tämligen säkert
lika mycket komma tillbaka till fonden, som utgifterna gå till för
varje år. Vi hava då efter 10 år enligt denna höga beräkning
kommit upp till räntan på ett lån på 500.000 kronor. Då skulle
svenska staten ha dragit försorg om att 500 eminenta begåvningar
skulle hava fått sin utbildning nästan utan annan kostnad än räntan
på de utlånade medlen. Av dessa 500 begåvningar skulle nämligen
åtminstone hälften, eller de 250 första, vara så långt komna,
a+t de skulle kunna börja betala tillbaka sina lån. Det är de
»farliga» ekonomiska konsekvenser, för vilka svenska statsverket
skulle behöva rygga tillbaka.
Det är inte något egentligt statsändamål detta, sade den ärade
utskottsreservanten. Jo. det är ett egentligt stalsändamål i dessa
tider att taga vara på allt vad vi kunna pressa fram av duglighet
inom nationen på alla områden, så att vårt land skall kunna hålla
sjg uppe i kampen för tillvaron. Det är däremot inte något egentligt
statsintresse att hindra konkurrensen till de poster, som kunna
betraktas såsom ledareposter, att hindra denna konkurrens på sådant
sätt, att åtskilliga av de dugligaste utestängas. Det resonemang,
som här är fört av opponenterna mot utskoJsbetänkandet,
går ut på att endast de »ekonomiska» begåvningarna hava rätt till
utveckling och att hava framtiden för sig. men jag vill fästa uppmärksamheten
på att åtskilliga av vårt lands främste män på olika
Om underlättande
av
studiemöjligheterna
för
begåvade men
fa> tiga lärjungar
vid
off entliga läroanstalter»
(Forts.)
Nr 21. 30
Onsd igen den 14 mars.
Om underlättande
av
ttudiemöjVghetema
för
begåvade men
fattiga lärjungar
vid
offentliga läroanstalter.
(Forts.)
kulturområden hava gagnat den ekonomiska utvecklingen genom
uppfinningar, upptäckter och andra insatser på det ekonomiska livets
område, ehuru de inte haft sin förvärvsförmåga utvecklad i så
synnerligt hög grad.
På grund av vad jag anfört och då jag anser, att vårt land
inte har råd att låta en del av eliten av dess begåvningar gå under
på grund av fattigdom, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Lindblad, Ernst: Herr talman! Denna fråga var,
såsom redan framhållits, även i fjol uppe och, ehuru utskottets betänkande
då var enhälligt tillstyrkande, avslog denna kammare då
betänkandet med 70 röster mot 53. Har då någonting nytt inträffat
i år, som skulle göra frågan mera behaglig för kammaren?
Jag kan icke finna detta, men om någonting har visat sig behövligt,
så är det just att få armar till de praktiska yrkenas tjänst. Då
bör man inte komma med ett förslag, som ytterligare ökar frekvensen
vid våra studieanstalter.
Nu har utskottet i år utgått från att föreliggande fråga borde
reduceras till tänkbart minsta proportioner. Utskottets ordförande
framhöll, alt vi här kanske skulle få att göra med ett tiotal »eminent
dugliga begåvningar» om året, under det att motionären alldeles
nyss kommit upp till 50. Men tror någon verkligen, att det
kommer att stanna vid dessa 50? Nej, sedan får man nog inte
såsom nu nyligen skedde fram ett högst i det förslagsanslag, som en
gång kan bli följden av detta, utan snarare ett minst och detta anslag
kan ökas oupphörligt vid varje riksdag.
Utskottsbetänkandet i fjol var i viss mån värdefullare än detta,
ty det framhöll, att det är en sådan kolossal ökning vid universiteten,
så att bara vid Uppsala akademi antalet studerande på 10
år stigit från c:a 1.500 till 2,400, således med 56 %. Vidare framlades
i detta utskottsbetänkande en redogörelse för de stipendier och
donationer, som vi hava på detta område, och det framgår därav
att vi för tillgodoseendet av . undervisningen i skolorna hava avkastningen
av 42 miljoner att tillgå, som utdelas till 45,800 personer,
och i en annan högre klass finnas donationer på 84 miljoner
kronor, vilkas ränteavkastning med 2 miljoner kronor utdelas till
7,4(0 personer. Där se vi, att vi redan hava en sådan anordning,
fastän den. tillkommit på donationsvägen, och det är naturligtvis
det, som gjort, att vårt land redan har kunnat tillgodose så många
fattiga begåvningar i tillräckligt hög'' grad, så att man nu inte behöver
slå in på ett mycket vittsvävande kapitel, nämligen statsunderstöd
eller räntefria statslån. Denna statistik är från år 1905,
men såsom vi hört har ju sedan dess den Cedergrenska fonden tillkommit-
och vi hörde även en redogörelse för att denna fond också
är ägnad att tillgodose förevarande behov. Hade vi alltså skäl
att avslå betänkandet i fjol, tror jag sålunda att det är så mycket
större skäl att komma till samma resultat i år.
Onsdagen den 14 mars.
31 Nr 21.
Herr Rosén: Herr talman! Då det är sannolikt, att försfa Om mdetkammaren
även i år kominer a11 avslå föreliggande förslag, skulle
jag vilja ge motionären det rådet att till nästa år lägga om sin heterva för
motion, så att den kan bli föremål för gemensam votering. I så begåvade men
fall ä? jag tämligen övertygad om, att lian skall nå sitt mål. fallna lär
junyar
vid
Herr Hellberg: Herr talman! Jag Tick vid läsningen av ‘a^talter™
detta utskottsbetänkande intrycket av en supplikant, som gör sig (Forts.)
så liten och smal, ödmjuk och inställsam som möjligt för att kunna
komma in genom den mäktiges dörr. Utskottet har behandlat motionen
som något farligt, från vilket det gäller att taga avstånd
så långt som möjligt. I strid med vad jag tror annars vara sed,
när man i huvudsak tillstyrkt en motion, har denna ej blivit avtryckt
i utskottsbetänkandet. Vidare hava de av herrarna, som
läst utskottets motivering, ej kunnat undgå att lägga märke till
att utskottet på ett par ställen tämligen omilt skrupensar upp motionären
för påståenden, som han framställt, påståenden så riktiga,
att det är fullkomligt nonsens att försöka bestrida dem. Genom
att man på detta sätt uteslutit motionen, har utskottet också
lyckats göra frågan så liten och oansenlig som möjligt. Men det
visar sig nu, att all denna ödmjukhet och anspråkslöshet tjänat
ingenting till — de talare, som uppträtt mot förslaget, hava tillräckligt
tydligt tillkännagivit, att de inte det minsta reflektera
på detsamma i alla fall.
Det har anförts en hel del skäl mot detta förslag, och det
skull3 bli för långt att gå in på dem alla. Jag vill därför endast
mera i förbigående framhålla, att när man talar om att det är obehövligt
att vidtaga någon åtgärd i den riktning, som motionären
föreslagit, så synes man inte alls ha tagit kännedom om de verkliga
förhållandena i vårt land. som så påtagligt belysas genom
den i motionen anförda statistiken. Man skulle kunna säga, att
det kommer ungefär mellan 80 till 200 gånger så många fram till
universiteten från den högsta samhällsklassen som från den lägsta,
och ända talar man dessa vackra ord om att del här i landet är så
utomordentligt väl sörjt för att de fattigare klasserna kunna få
komma fram på studiebanan. Det är fullkomligt komiskt detta
tal, när man bar de nämnda siffrorna att tillgå. Man talar vidare
om att det finns så stora fonder. Ja, det visar väl bäst,
huru litet dessa fonder kunna åstadkomma — jag lämnar för övrigt
därhän, om de inte delvis hava helt andra ändamål att fylla —
då statistiken visar sådana resultat som de nyss anförda. Vad
det här gäller är huruvida vi här i landet skola försöka att skapa
fri bana för begåvningen. Det är frågan, och motionären har så
övertygande framhållit, både att det är rättvist — den synpunkten
har kanske icke någon riktig resonans här i kammaren — och
att det är eu verklig fosterländsk angelägenhet, att de bästa begåvningarna
komma på de rätta platserna. Nu finns det emellertid
här i kammaren ingen sympati för denna tanke. Det är mycket
enkelt att förklara, därför att första kammaren — varmed jag
Nr 21. 32
Onsdagen den 14 mars.
Om under- menar majoriteten inom kammaren — representerar just de lager,
Itudivnö li- som äg.a ^et tildningsmonopol, vilket gör, att deras barn komma
‘htterna för fram till de basta platserna, såvitt det finnes någon levande möjbegåvade
men ligliet för dem att komma fram, som följd varav en del platser
fattiga lär- besättas med mindre begåvat folk.
ofhntutaläro- Va(l som anf°rts om den Cedergrenska fonden synes mig visa,
anstalter.° huru en behjärtad man. som hade erfarenhet av förhållandena bär
(1''orts.)'' i livet, känt det såsom en uppgift att bruka sin stora förmögenhet
för att, i den mån han kunde, försöka korrigera en stor social
orättvisa. Vi se, att hans insats icke på långt när varit tillräcklig
— jag undrar för resten, om inte denna fond i praktiken företrädesvis
kommer att tillgodose huvudstadens behov i här berörda
avseende. Nu kan man ju säga, att såsom utskottet har inskränkt
det yrkande motionären framställt, inte mycket kommer att vinnas
med den föreslagna åtgärden. Men för mig är det betydelsefulla,
att genom ett bifall till dess förslag skulle i varje fall det
första steget vara taget till en utveckling, som eu gång måste
komma, till en sådan ordning att det i samhällena sörjes för att
begåvningarna komma fram — jag menar då med begåvningar
icke bara dem, som hava intellektuell begåvning, utan också dem,
som äro begåvade i fråga om vilja och energi, ty det är ett faktum,
att även mångfaldiga sådana på grund av oöverstigliga ekonomiska
hinder måsle stanna på underordnade platser, under det
att andra mycket sämre begåvningar komma fram till de högre.
Jag skall inte upptaga tiden längre, ty jag förstår naturligtvis,
att utskottsbetänkandets öde är avgjort. Men jag har inte kunnat
underlåta alt vid detta tillfälle säga ifrån vad jag anser saken
gälla och gent emot skönmålningarna peka på förhållandena, sådana
de i verkligheten äro.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framställts,
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.
Onsdagen den 14 mars.
33 Nr 21.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: °''n
lättande av
Ja - 56; studiemöjlig
hetema
för
Jifgj _ begåvade men
fattiga lärjungar
vid
offentliga läro
_
Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första till- smatter.
fälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion om (Forts.)
skrivelse till Kungl. Maj:t angående förenklad benämning å statens
verk och inrättningar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
gångsförhandlingar,
i
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts ut- Om rätt för
låtande, nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Parter m- flMaj:t
angående beredande av rätt och tillfälle för parter och deras .. att >Mande
biträden att sittande övervara rättegångsförhandlingar.
Med anledning av vad herr Lindhaqen uti en inom andra kammaren
avgiven motion, nr 1, hemställt, hade nämnda kammares
femte tillfälliga utskott, efter erhållen remiss av berörda motion,
av anförda orsaker hemställt, att andra kammaren för sin del måtte
besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle, att
Kungl. Maj :t måtte, på sätt kunde befinnas erforderligt, föranstalta
därom, att vid rättegångsförhandlingar enskilda parter jämte deras
biträden bereddes rätt och tillfälle att, då de ej själva vore i förhör
eller utförde sin talan, sittande övervara förhandlingarna.
Sedan andra kammaren bifallit sitt utskotts hemställan och
första kammaren erhållit del av beslutet, hade första kammaren
överlämnat ärendet till förberedande behandling av sitt första tillfälliga
utskott, vilket i nu föredragna utlåtande på angivna grunder
hemställt, att första kammaren måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
... utlåtandet fanns fogad en reservation av herrar Hammarskjöld
och Borell, vilka likväl ej däri angivit sin mening.
Herr Hammarskjöld: Herr talman, mina herrar! I likhet
med utskottets vice ordförande har jag inte kunnat vara med om
vad utskottet här besluta. Yi anse, att det skulle komma att medföra
högst betänkliga följder för upprätthållandet av disciplinen vid domstolarna,
om en sådan generell föreskrift skulle meddelas, att icke
blott parter i vanliga civila mai utan även sådana som vore anklagade
för brott skulle hava rättighet att sitta inför råtta. Man behöver
bara tänka sig svårigheten med några ligapo.jkar inför rätta,
som finge sitta och vräka sig, huru de behagade, och bära sig illa
åt inför domhavanden. Jag tror, att detta skulle vara mvcket betänkligt,
och jag anser för övrigt, att det i motionen framställda yrkandet
Första kammarens protokoll 1917. Nr SI. 3
Nr 21. 34;
Onsdagen den 14 mars.
Om rätt för är alldeles obehövligt, ty det torde vara ytterst sällan, som en doparter
m. fl. ma,r(! inte medgiver den, som står inför rätta, att sätta sig, om det
övervarTrätte- verkligen är av behovet påkallat.
gång sfer- Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
handlingar, hemställan.
(Forte.)
Herr Olsson, Oscar: Jag får uttrycka mitt beklagande över
att jag försatt tillfället att framföra min synpunkt på det föregående
yttrandet av första tillfälliga utskottet, men nu är däråt
ingenting att göra.
Jag skall då i stället beträffande nu föreliggande fråga be att
gent emot utskottets ordförande få framhålla, att det här inte
alls är tal om, såvitt jag kan se, att ligapojkar skola _ få bära
sig illa åt inför domstolen, eller hur han uttryckte sig. Jag
tycker, att utskottet uttryckt sig mycket försiktigt, då det sagt
ifrån, att Kungl. Maj :t skulle kunna finna den ändamålsenligaste
lösningen av frågan. Det är väl inte troligt, att Kungl.
Maj:t skulle lösa frågan på sådant sätt, att de av utskottets ordförande
fruktade disciplinära olägenheterna därigenom skulle uppstå.
Motionens syfte är, såsom kammaren behagade finna -—• om
kammaren annars har något intresse av att taga. del av saken ■
helt enkelt det, att en del olägenheter, som förefinnas just beträffande
vårt lands rättsväsende, skulle genom ett bifall till densamma
undanröjas. Det har här i vårt land förekommit sådana saker, att
det ofta har blivit ett sannskyldigt martyrium för parterna att uppträda,
på grund av att deras rent fysiska motståndskraft inte räckt
till att under timtal stående deltaga i. rättsförhandlingarna. Motionären
anför, att inte något annat civiliserat land har det ordnat på
det sättet. Nu har det anförts från en utskottsreservants_ sida, att
om en part ber domaren att få sätta sig, denne helt säkert inte skall
vägra honom detta, ifall det finns skäl för denna anhållan. Ja, jag
tror inte, att den stora massan av svenska folket är så van att uppträda
inför domstol, så att just de parter, som kanske bäst skulle
behöva det, funne sig föranlåtna att begära denna grace av domaren.
Det är för resten inte så säkert som utskottsreservanten tror,
att domaren alltid skulle taga hänsyn till en sådan begäran. Det
anföres nämligen i motionen, att en domstol här i landet näpst och
tillrättavisat en ansedd advokat, då han på grund av trötthet tog en
stol och satte sig vid ett tillfälle, då han inte alls stod i svaromål
eller förhandlade med domstolen. Nu tycker jag, att andra kammarens
utskott funnit en synnerligen lämplig lösning på^ denna fråga, då
det hemställt, »att andra kammaren för s:n del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte, på sätt kan befinnas erforderligt, föranstalta därom,
att vid rättegångsförhandlingar enskilda parter jämte deras biträden
beredas rätt och tillfälle att, då de ej själva äro i förhör eller utföra
sin talan, sit+ande övervara förhandlingarna».
Den enda risken skulle vara, såsom jag i början yttrade, att
Kungl. Maj:t icke begrepe sig på denna sak, utan med anledning
Ousdagen den 14 mars.
35 Nr 2L
av denna skrivelse handlade på sådant sätt, att domarens disciplinära
myndighet skulle på något sätt skadas. Jag har verkligen det förtroendet
till Kung!. Maj:t, att jag anser, att den risken är inte bara
ringa utan rent av obefintlig.
Då det sålunda här är fråga om avskaffandet av en verklig
olägenhet, för att använda ett mycket milt uttryck, i våra domstolsförhandlingar,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Mannheimer: Herr talman! Då jag i egenskap av
advokat anser mig äga någon erfarenhet rörande denna sak, skall
jag i största korthet be att få säga några ord.
Utskottets ärade ordförande framhöll, att det ur disciplinär
synpunkt vore synnerligen vådligt, om man medgåve parter och
deras biträden att sitta under rättegångsförhandlingarna vid de
tillfällen, då de inte själva hade någonting att anföra. Han ansåg,
att det vore stötande, att en för brott anklagad person finge sitta.
Häremot vill jag då först anmärka, att därför att en person är anklagad
för brott, det visst icke är säkert, att han verkligen gjort
sig skyldig till brott. Men även om detta vore fallet, finnes iu
ingen som helst anledning varför inte han skulle få lov att sitta
under förhandlingarna under en tid, då han inte själv har att yttra
sig inför rätten.
Den sed, som råder i vårt land i detta avseende, tror jag är
ganska enastående. Om man går till utlandet, finner man, att det
finns sittplatser ^anordnade för de anklagade, och jag tror inte att
det visat sig svårare att där hålla disciplinen vid makt än här i
Sverige. För övrigt tycker jag, att denna sed strider mot den
humanitet, som man har rätt fordra, att människor skola bemöta
varandra med. Jag kan inte finna, att det för en domare är nå
något sätt nedsättande, om han på ett humant sätt bemöter en för
brott anklagad. _ Det borde tvärt om vara till nytta både för den
anklagade att bliva humant behandlad av domaren och för domaren
att se på den anklagade som på en medmänniska, som på grund
av omständigheterna — ofta utan att det behöver tillskrivas så
mycken skuld från hans egen sida — råkat illa ut och vilkens
olycka icke behöver ökas genom att utsättas för den många gånger
mycket plagsamma situationen att i timmar stå inför domstolen.
Jag kan, själv advokat, bekänna, att det _ icke så sällan hänt, att
man, då det varit exempelvis sjöförklaringar eller mål med en
massa vittnen, fått stå flera timmar, så att man till sist känt stor
trötthet och till och med värk över ryggen. I sådana fall, säger
utskottets ordförande, kan man göra framställning till rättens
ordförande att fa sitta. Ja, det är sant, men detta gör man helt
enkelt icke; det strider mot sedvanan, som är ganska d.iunt rotad,
tut*1 1lär konventionella saker, bli vi alltid konservativa.
Man begär därför icke denna förmån, utan föredrar att bliva stående.
Vidare sade utskottets ordförande: »tänk er, mina herrar, den situationen
att det kommer en massa ligapojkar, som sitta och vräka
Om rätt för
parter m. fl.
att sittande
övervara rä(tegavgsför^
handlingar.
(Forte.),
Nr 21. 36
Onsdagen den 14 mars.
Om rätt för
parter m. fl.
att sittande
övervara rättegångsförkandlingar.
(Forts.)
sig på stolarna: icke kan det bli någon ordning och disciplin».
Häremot vill jag blott säga, att om dessa ligapojkar sitta i stolarna
och vräka sig eller stå och vräka sig eller eljest uppföra sig oskickligt,
tror jag domaren har i det ena som andra fallet precis samma
medel att upprätthålla ordningen.
Men frågan är för övrigt icke så lätt att ordna som den ärade
talaren förutsade. Det kräves ju, för att man skall kunna bereda
en part eller ett biträde denna förmån att få sitta, också sittplatser,
men det finnes icke sådana i rättslokalerna på många ställen i
vårt land. När man skall inrätta nya tingshus och domstolslokaler,
får man taga hänsyn till, att det bör vidtagas anordningar just för
detta ändamål.
Det har förefallit mig egendomligt, att denna lilla sak skulle
kunna röna motstånd på något håll. I andra kammaren bifölls
också dess utskotts hemställan, som gick ut på detsamma som nu
föreslås av denna kammares utskott, och jag tror icke, att där från
något håll restes något motstånd mot förslaget. I andra kammaren
finnas ju många domare, både ämbetsdomare och nämndemän, som
ha erfarhenhet på detta område. Icke från något håll gjordes det
mig veterligen några anmärkningar mot bifall till ifrågavarande
hemställan. När jag såg denna motion, var mitt första intryck,
att det var en mycket god tanke, herr Lindhagen här haft, och det
andra en känsla av att man borde vara rent av generad att man icke
rört i denna sak förut. Men detta har givetvis berott på detsamma,
som jag förut framhållit: Sådant som man är van vid i det vardagliga
livet tager man som något naturligt och tänker icke på,
att det kan göras en ändring.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bor ell: Herr greve och talman, mina herrar! Frågan
är ju egentligen den, om man skall medgiva parterna och deras
biträden en generell rätt att sitta under rättsförhandlingarna
eller låta det bero på framställning och domarens beprövande i
varje särskilt fall. Jag tror för min del, på de skäl utskottets ordförande
framhållit, att det icke skulle vara lyckligt med våra anordningar
beträffande förhandlingarna inför rätta att medgiva parter
och biträden sådan rätt. Och jag tror också, att, om förslaget
bifölles och föreskrifter i enlighet därmed utfärdades, detta skulle
särskilt beträffande våra äldre tingslokaler medföra nödvändigheten
att göra rätt betydande och kostsamma ändringar. Jag är
naturligtvis fullkomligt ense med motionären därom att sjuka,
svaga och gamla böra få sitta och även andra parter, om det på
grund af rättegångsförhandlingarnas längd eller andra omständigheter
anses behövligt. Men så vitt min erfarenhet ger vid handen,
lämnas också rätt därtill, och iag tror icke, att parterna vid
våra domstolar överhuvud hava skäl till anmärkningar i sådant
hänseende. Jag anser det olämpligt att begära en förändring därhän,
att ovillkorlig rätt att sitta inför rätta skulle medgivas, och
Onsdagen den 14 mars.
37 Sr 81.
jas: anser det obehövligt att giva domarna en adraonition att bättre
än hittills för framtiden tillgodose parternas bekvämlighet.
Vid sådant förhållande anhåller jag få yrka avslag å utskottets
hemställan.
Herr Dahl: Den föregående talaren har i egenskap av advokat
avgivit ett vittnesbörd om sin erfarenhet i avseende å denna
fråga. Jag skall be att till detta vittnesbörd få lägga ännu ett
för min personliga del, som grundar sig på erfarenhet från båda
sidor om skranket, eftersom jag tillbringat ungefär lika lång tid
på vardera sidan.
Jag får då säga, att för mig är det mycket svårt att finna,
vilka plausibla skäl man har för avvisande av denna framställning.
Jag vill säga som herr Mannheimer, att man egentligen skulle
kunna förvåna sig över, att uppmärksamheten icke långt tidigare
blivit fäst på denna för mången till synes granska obetydliga angelägenhet.
För dem som i alla fall närmast träffas av detta missförhållande,
är det dock en ganska avsevärd olägenhet. Herr Borell har
väsentligen framställt två erinringar mot saken. Den första var
den rent praktiska anmärkningen, att ett bifall till motionen skulle
medföra nödvändigheten av förändrade lokaler och förändrade anordningar.
Jag tror nog, att en och annan förändring skulle erfordras,
men jag menar, att man icke skulle tänka sig bestämmelsen
så ovillkorlig, att den nödvändigt skulle gälla, även om det
medförde svårigheter och ekonomiska uppoffringar, utan jag menar,
att man skulle se till, huruvida utan betydande olägenheter sådana
anordningar kunde träffas, att därigenom bereddes tillfälle för
parter och biträden att få sitta.
Herr Borell har vidare anmärkt, att det egentligen icke skulle
föreligga behov av åtgärder i sådant syfte, därför att domarna av
egen drift tillämpade denna ordning. Däremot vill jag inlägga en
gensaga. Det är tyvärr visserligen icke så, att domarna hava sin
uppmärksamhet på parternas behov i detta avseende. Jag tror
tvärtom, att det är ganska sällan, som från domarens sida av egen
drift åt parter ges en anmodan att slå sig ned. Det skall vara,
om en gumma svimmar eller dylikt. Det är nog icke i regel obillighet
utan helt enkelt brist på omtanke. Domaren siälv sitter bekvämt
och tänker sig i själva verket icke den möjligheten, att det
kan skada parter eller biträden att förbli stående. Herr Mannheimer
nämnde, att man kan få stå två eller tre timmar, men jag har
fått stå åtta timmar, och det fanns icke möjlighet att få en stol.
Aven jag hade nära nog svimmat, och om domaren velat tillåta mig
att sitta, fanns ej en stol att uppbringa.
Jag tror, mina herrar, att sedan uppmärksamheten blivit fäst
pa det missförhållande, som föreligger, det vore ganska smått från
denna kammares sida, om den ställde sig avvisande mot denna lilla
reform. Jag vill därför yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gjordes jämlikt förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i nu ifråga
-
Om rätt fölparter
m. Jl.
att sittande
övervara råtte
g ånga/ärtland
lingar.
(Forts.)
Hr 21.
38
Onsdagen den 14 mars.
Om vissa
kyrkorådets
åligganden i
pastorat, bestående
av mer
än en församling.
varande utlåtande hemställt samt vidare på avslag därå; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av
• mer än en församling.
*
I en inom andra kammaren av herr Rydholm väckt motion,
nr 50, hade hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t utfärda bestämmelser
därom, huru i pastorat, bestående av mer än en församling,
skulle förfaras med de funktioner, som dels i lagen om
reglering av prästerskapets löner den 9 december 1910 §§ 11, 22
och 26, dels i kungl. kungörelsen dten 24 juli 1914 ålagts kyrkorådet.
Andra kammarens första tillfälliga utskott hade, efter erhållen
remiss av ifrågavarande motion, anfört följande:
»Utskottet anser det uppenbart, att de av motionären påpekade
olägenheterna förefinnas och med det snaraste böra avhjälpas. Bland
de åtgärder till svårigheternas undanröjande, som i motionen antydas,
vill utskottet för sin del förorda den anordningen, att moderförsamlingens
kyrkoråd erhåller de uppdrag, varom här är fråga.
Utskottet får alltså hemställa, att andra kammaren för sin del
ville besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för åstadkommande
av bestämmelser därom, huru i pastorat, bestående av mer än en
föi samling, skall förfaras med de funktioner, som dels i lagen om
reglering av prästerskapets löner den 9 december 1910 §§ 11, 22
och 26, dels i kungl. kungörelsen den 24 juli 1914 ålagts kyrkorådet.
»
Sedan andra kammaren bifallit sitt utskotts hemställan med
ogillande av dess motivering och första kammaren erhållit del av
beslutet, hade första kammaren överlämnat ärendet till förberedande
behandling av sitt första tillfälliga utskott, vilket i nu föredragna
utlåtande yttrat:
»Den lucka i lagstiftningen motionären angivit har, såsom utskottet
inhämtat, vållat åtskilliga olägenheter och synes snarast böra
fyllas. Utskottet anser sig därför böra tillstyrka, att skrivelse i
ämnet avlåtes till Kungl. Maj:t. Då emellertid, såsom motionären
framhållit, åtskilliga utvägar för avhjälpande av berörda missförhållande
stå till buds och det torde kunna antagas, att Kungl. Maj :t
skall kunna finna den ändamålsenligaste lösningen i frågan, har
utskottet i olikhet med andra kammarens utskott icke ansett sig böra
giva någon viss anordning sitt förord.
Onsdagen den 14 mars.
39 Nr 21.
Utskottet hemställer, att första kammaren måtte biträda andra
kammarens i ärendet fattade beslut.» åligganden i
pastorat, be
Herr
Hammarskjöld: Jag begärde ordet endast för att stående av mer
gorå en rättelse av ett misstag, som insmugit sig i betänkandet. Het
står nämligen, att »sedan andra kammaren bifallit sitt utskotts hem- ''
ställan och första kammaren erhållit del av beslutet etc.» — Verkliga
förhållandet är, att andra kammaren biföll sitt utskotts kläm, men
strök motiveringen och att således, om första kammaren nu beslutar
i överensstämmelse med sitt utskotts hemställan, kommer det
att bli endast första kammarens utskotts motivering som kvarstår.
Jag har för övrigt intet yrkande.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i föreliggande utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande, nr 4, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3. öto anslag
till armé för
Uti
punkt 3 av förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen vältning**.
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, med godkännande av ett
vid statsrådsprotokollet fogat förslag till ny stat för arméförvaltningen,
öka anslaget till arméförvaltningen, nu 275,490 kronor, med,
i jämnt krontal, 51,719 kronor till 327,209 kronor.
Utskottet hade i föreliggande punkt på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med godkännande av vid utlåtandet fogat
förslag till ny stat för arméförvaltningen, öka anslaget till arméförvaltningen,
nu 275,490 kronor, med 46,614 kronor till 322,104
kronor.
Vid den nu föredragna punkten hade reservation avgivits av
herrar A. C. Lindblad, K. V. Rydén, J. B. Eriksson i Grängesberg,
N. A. Nilsson i Kabbarp, A. Anderson i Råstock och J. A. lngvarson,
vilka anfört följande:
Jir 21. 40
Onsdagen den 14 mars.
ölcat anslag
till armé förvaltningen.
(Forts.)
»I överensstämmelse med det socialdemokratiska partiets program
anse vi, att en av regeringens allra angelägnaste uppgifter bör
vara att medverka till åstadkommande av en internationell rättsordning,
som förhindrar, att tvister mellan-folken avgöras med vapenmakt.
I likhet med vad den socialdemokratiska delegationen i statsutskottet
uttalade vid 1915 och 1916 års riksdagar, anse vi oss icke
bundna av 1914 års försvarsbeslut. Av hänsyn till den utrikespolitiska.
situationen ha vi dock icke i år velat framställa yrkanden, som
uppriva 1914 års härordning, men vi förbehålla oss fria händer att
etter världskrigets slut få upptaga arbetet för en revision av försvarsbeslutet
i syfte att åstadkomma avsevärda lättnader i de nu så hårt
tryckande personliga och ekonomiska bördorna.»
Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att av
giva
en principiell deklaration till huvudtiteln i sin helhet. Jag
har ansett lämpligt att begagna denna punkt därtill. Jag skall icke
bliva långrandig, då själva principfrågan torde återkomma inom
kort, vid vilket tillfälle jag i denna kammare närmare skall ingå
på denna fråga i samband med den motion, jag väckt.
Soni herrarna torde finna av det föreliggande betänkandet, stiga
de militära bördorna oavlåtligt. Vi äro uppe i rent häpnadsväckande
summor, summor som för bara ett tiotal år sedan skulle ansetts fullkomligt
orimliga och otänkbara. Men sådant är nu militarismens
väsen, det är den ändlösa skruven. Vi hava nyss här behandlat en
motion om förbättring av. olycksfallsförsäkringslagen för arbetare.
Där har kammaren avslagit den ifrågasatta förbättringen med hänsyn
till de kostnader, den skulle draga. Vi ha nyss i kammaren
också bevittnat, att kammaren avslagit en motion, som gick ut på
att bereda ekonomisk hjälp åt fattiga studerande. Dessa motioners
exempel pa, huru civila och humanitära krav få stå
tillbaka för de militära. När det är fråga om militära krav, frågar
man icke vad det kostar. _ Man synes snarare på många håll vilja
Varför begär man icke mera? Vart folk lider nöd på många
hall, i varje fall får man inom störa lager faktiskt både svälta och
frysa i dessa tider, och vi vänta inom kort en svår bostadsnöd. överallt
predikas det. mot slöseriet och skickas ut offentliga cirkulär härom.
Jag vill erinra om, hurusom nyligen industrikommissionen förordat,
att den allra största sparsamhet bör iakttagas på vissa områden
överallt är parollen sparsamhet, blott icke på det militära
området. Där är i stället parollen slöseri. Jag kan icke för min
del vara med om denna militärpolitik. Jag kan därför icke vara med
om att nu bevilja otal av miljoner och samtidigt saga: »Det där o-ör
jag nu under kriget, men vänta, när kriget är slut, då skall det
bliva lättnader i bördorna.» Vi ha så många gånger blivit lurade
med fagra löften, som aldrig infriats. Jag har den bestämda uppfattningen,
att man ständigt från folkets sida måste vara på vakt
mot mihtansmen, natt och dag hålla igen, iakttaga oavlåtlig sparsamhet
samt städse bekämpa alla tendenser, som gå i den riktning.
Onsdagen den 14 mars.
41 Nr 2L
dit utskottsutl åtand et pekar. Och det icke minst under kriget. Ty
militarismen är en fara för freden — världskriget tycker jag bär
visat detta tillräckligt — och den är även ett vapen i de maktägandes (j,''ort8.)
händer, ett hot mot folket. Det är enligt min mening icke sant, att
det militära försvaret skyddar freden och friheten, som jag för min
del anser vara de yppersta klenoder som finnas, det hava vi sett
av världskriget, som lämnat en mångfald exempel på motsatsen —
jag kan räkna upp Belgien, Serbien, Turkiet, Rumänien och Bulgarien,
i vissa avseenden även Grekland. Där har fastmer militarismen
provocerat kriget och indragit de små staterna i fördärvet.
Ju mer vi rusta, dess mer misstänkta bli vi och dess mer hava vi
utsikt att dragas med som lod i den mer eller mindre jämt spelande
vågskålen.
Herr talman! För att få tillfälle att principiellt vända mig
mot detta militära system ber jag att få yrka avslag å föreliggande
punkt.
överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende å förevarande punkt annat yrkande
ej förekommit, än att utskottets hemställan skulle avslås.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på avslag därå; och förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Punkten 4.
Lades till handlingarna.
Punkterna 5—7.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8. Ökat anslag
till nkjutskolart
I punkt 8 av förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen för infanteriet
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att öka reservationsanslaget och ^talle~
till skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, nu 63,329 kronor, med
18,671 kronor till 82,000 kronor.
Den sålunda föreslagna ändringen i skjutskolans ordinarie stat
hade motiverats med behovet av följande ökningar i densamma:
höjning av lärararvodena ...................... 4,300 kronor
fyllnad till helt dagtraktamente för eleverna...... 9,600 »
förhöjda omkostnader ........................ 4,900 »
Summa 18,800 kronor
Då emellertid den i anslaget upptagna posten till oförutsedda
utgifter ansetts kunna minskas med 129 kronor, utgjorde den av
Kungl. Maj:t begärda anslagsförhöjningen endast 18,671 kronor.
Nr 21. 42
Onsdagen den 14 mars.
ökat anslag J nu föredragna punkt hade utskottet yttrat sig över Kungl.
till skjutskulan berörda förslag.
ochkaTauT Utskottet, som icke haft något att erinra mot beloppet och förriet°
delningen av den föreslagna höjningen av lärararvodena, hade emel(Fortsö
lertid icke ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag om beloppets
uppförande å ordinarie stat, utan ansett, att detsamma borde utgå
såsom extra anslag till förstärkning av det ordinarie anslaget.
Beträffande frågan om tilldelande åt eleverna av helt dagtraktamente
i stället för nu utgående halvt traktamente, hade utskottet,
med hänsyn till att eleverna vid de flesta andra utbildningskurser
icke ånjöte någon som helst traktamentsersättning, funnit sig icke
kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
Mot den föreslagna höjningen av vissa omkostnadstitlar hade
utskottet icke haft något att erinra.
Utskottet hade hemställt, att riksdagen måtte
a) öka reservationsanslaget till skjutskolan för infanteriet och
kavalleriet, nu 63,329 kronor, med 4,771 kronor till 68,100 kronor;
b) till förstärkning av reservationsanslaget till skjutskolan för
infanteriet och kavalleriet på extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag,
högst 4,300 kronor.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar C. J. G
Swartz, O. M. Strömberg, G. M. H. Ekelund, J. Nilsson, O. Bergqvist,
J. L. Widell, K. A. Malmborg, H. Andersson i Skivarp, C.
Persson i Stallerhult, A. Wil;lund och G. R. J. Åkerman, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag jämväl i vad
det avsåg anslag för fyllnad till helt dagtraktamente för eleverna
och att utskottet alltså bort hemställa, att riksdagen måtte
a) öka reservationsanslaget till skjutskolan för infanteriet och
kavalleriet, nu 63,329 kronor, med 14,371 kronor till 77,700 kronor;
b) -------------------
Herr Nilsson, J ohan: Vid denna punkt hava elva av utskottets
ledamöter avgivit en reservation. Skillnaden mellan reservanternas
och utskottets förslag består i, att utskottet endast
föreslagit 68,100 kronor, under det reservanterna yrkat bifall till
Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av 77,700 kronor. Skillnaden
är den, att Kungl. Maj:t begärt ett anslag på 9,600 kronor till
fyllnad till helt dagtraktamente för eleverna vid infanteriskjutskolan,
vilken framställning utskottet avstyrkt. Det är nämligen
så, att beträffande dagtraktamentsersättning vid kommenderingar
råda olika system. Vid somliga ''skolor utgår dagtraktamentet till
de officerare som äro ditkommenderade, vid andra däremot icke.
I allmänhet är det så, att vid mera tillfälliga kommenderingar utgår
sådant dagtraktamente, men med årslånga eller annars stadigvarande
kommenderingar följer icke dagtraktamente. Nu är det ett
säl eget förhållande, att eleverna vid infanteriets skjutskola endast
hava halvt dagtraktamente, något som icke förekommer vid någon
Onsdagen den 14 mars.
43 Nr 21.
annan kommendering, såvitt jag vet. Detta förhållande har varit ökat anslag
rådande sedan 1903. Före denna tid utgick även för denna kom- ul^
mendering helt dagtraktamente. Vid vissa andra kurser, exempelvis
vid krigshögskolan, ridskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan åt- Het.
njutes visserligen intet traktamente^ men dessa kommenderingar äro (Forts.)
årslånga, vid artilleriets skjutskola, som kan sägas motsvara den
ifrågavarande skjutskolan utgår helt dagtraktamente. Omkostnaderna
för officerarna, då de ligga vid denna skola, äro ganska stora.
Levnadskostnaderna hava ju även för dem under de sista åren stigit
avsevärt. Yi ha därför funnit med rättvisan förenligt att gå med
på Kungl. Maj:ts förslag.
Jag her sålunda att få yrka bifall till reservanternas förslag
under punkten 8 a).
Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag anhåller att få
yrka bifall till utskottets förslag. Yi ha ställt oss på den ståndpunkt
riksdagen förut intagit, då denna fråga varit föremål för utskottets
och riksdagens prövning. Riksdagen har allt sedan 1903
vidhållit, att till dem, som deltaga i dessa kurser, endast skulle utgå
halvt dagtraktamente. Det är, som den föregående ärade talaren
också medgav, så, att det finnes skolor där kurserna äro längre
och där det med större fog kunde ifrågasättas att dagtraktamente
komme att utgå. Därtill kommer, att deltagande i dessa skolor
är stadgat såsom hefordringsvillkor. Så är exempelvis förhållandet
i fråga om artilleri- och ingenjörhögskolan samt ridskolan. Under
sådana förhållanden hava vi icke ansett oss kunna biträda Kungl.
Maj:ts förslag, varigenom ett ytterligare avsteg från vad förhållandet
är vid de andra skolorna skulle komma att tagas. Beloppet
är visserligen icke så stort, det är endast 9,600 kronor det här
rör sig om, och man kan ju icke säga, att det är någon så _ avskräckande
summa. På grund av de konsekvenser, som ett bifall
till Kungl. Maj:ts och reservanternas förslag skulle innebära torde
det emellertid icke dröja länge innan beloppet kommer att antaga
betydligt större dimensioner. Jag tror under sådana förhållanden,
att kammaren gör klokast i att följa utskottsmajoritetens ståndpunkt.
Jag her därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Swartz: Den föregående ärade talaren talade om de
konsekvenser, som skulle hli en följd av att i detta avseende följa
reservanternas förslag att giva helt dagtraktamente åt eleverna vid
en skola, där det enastående förhållandet f. n. är rådande, att endast
halvt sådant utgår. Alla andra motsvarande skolor hava nämligen
helt dagtraktamente. Strax förut yttrade den ärade talaren,
att det fanns andra områden, där det kunde vara större skål att
giva helt dagtraktamente än med avseende å nu ifrågavarande skola.
Det skulle väl vara dessa konsekvenser, som i så fall skulle göra
det olämpligt att följa bifallsyrkandet på helt dagtraktamente på
denna punkt. Men då den föregående talaren ansåg större skäl
Jir 21. 44
Onsdagen den 14 mars.
JumTI!0!9 att £*v.a helt dagtraktamente på dessa andra områden än här, anför
infanteriet ^ager JaS att han icke skulle bliva allt för rädd för dessa konoch
kavat le- sekvenser, emedan de i så fall skulle medföra ännu större rättvisa
riet. än vad detta gör, ty att det skulle vara annat än en rättvis åtgärd
(Forts.) att nu övergå från halvt till helt dagtraktamente, torde vara svårt
att leda i bevis. Vad den kommendering angår, som nämndes av
den förste ärade talaren, till artilleriskjutskolan, vilken medför helt
dagtraktamente, så är den kommenderingen helt och hållet likställd
med den här ifrågavarande, den är av samma natur som den till
infanteriskjutskolan. Den nedsättning som ägde rum 1903 från helt
till halvt dagtraktamente, var uteslutande framkallad av en för
övrigt med hänsyn till den tendens, som då var rådande inom riksdagen,
mycket naturlig önskan att utan kostnadsökning för staten
kunna göra det möjligt att beordra ett större antal elever till dessa,
kurser än vad kunde ske med bibehållande av helt dagtraktamente.
Det vill med andra ord säga, att eleverna själva fingo betala för att
kunna bli fler. Detta hava vi icke kunnat anse riktigt isynnerhet
vid det förhållandet, att kostnaderna på alla områden stigit.
Jag kan för min del icke finna, att det är annat än en enkel gärd
av rättvisa att nu bifalla vad Kungl. Maj :t föreslagit och reservanterna
anslutit sig till.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med framställda
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten tillstyrkt och vidare därpå
att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den avherr
Swartz m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna 9 och 10.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 11.
Lades till handlingarna.
Punkterna 12—17.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 18.
Dades till handlingarna.
Punkterna 19—21.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 14 murs.
45
Sr SI.
Punkterna 22—24.
Lades till handlingarna.
Punkterna 25 och 26.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 27—30.
Lades till handlingarna.
Punkterna 31—38.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 39 och 40.
Lades till handlingarna.
Punkterna 41—43.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 44.
Lades till handlingarna.
Punkten 45.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 46.
Lades till handlingarna.
Punkterna 47—51.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 52.
I punkt 52 av förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att öka reservationsanslaget
till arméns fält- och fall t.jänstövningar, nu 600,000 kronor, med
175,000 kronor till 775,000 kronor.
Utskottet hade i nu föredragna punkt av angiven orsak hemställt,
att riksdagen måtte i riksstaten för år 1918 upptaga reserva
-
Öhat anslag
till fält- och
fälttjänstönningar.
Är 21. 46
Onsdagen den 14 mars.
Ölcat anslag
till fält- och
fälttjänstövningar.
(Forts.)
tionsanslaget till arméns fält- och fälttjänstövningar med oförändrat
belopp, 600,000 kronor.
Vid punkten fanns fogad en reservation av herrar C. J. G.
Swartz, O. M. Strömberg, G. M. H. Ekelund, J. Nilsson, O. Bergqvist,
J. L. Widell, K. A. Malmborg, H. Andersson i Skivarp, C. Persson
i Stallerhult, A. Wiklund och G. R. J. Åkerman, vilka ansett, att
utskottet bort med tillstyrkande av Ivungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
hemställa, att riksdagen måtte öka reservationsanslaget till arméns
fält- och fälttjänstövningar, nu 600,000 kronor, med 175,000
kronor till 775,000 kronor.
Herr Nilsson, Johan: Vid denna punkt finnes det också
en reservation, vari yrkas bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
har satt beloppet till samma belopp, som utgick _ under
nästlidet år eller 600,000 kronor. Enligt reservanternas åsikt är
det nödvändigt att öka detta anslag. Det är rätt naturligt, att
på detta liksom på de flesta andra områden en kostnadsökning
kommer till synes, och de övningar, som ansetts nödvändiga, torde
icke kunna utföras, om icke erforderligt belopp ställes till Kungl.
Maj:ts förfogande. Det är icke nog med att allting fördyrats,
utan vi veta, att allting på detta område utvecklats. De erfarenheter,
som vunnits genom officerares besök vid fronterna i de
krigförande länderna behöva också tillämpas vid fälttjänstövningar
här hemma. Det är visserligen sant, att utskottet hållit sig
till de beräkningar, som gjordes vid uppgörandet av 1914 års
härordning, men vid detta tillfälle framlades ju också planer för
dessa fälttjänstövningar. Det gäller, huruvida man skall minska
övningarna i enlighet med dessa planer eller öka anslaget. Om
man icke gör det senare, måste det förra göras. Då jag är fullt
övertygad om, att det är nödvändigt att bifalla Kungl. Maj:ts
förslag i denna punkt, ber jag att få yrka bifall till reservationen
och avslag å utskottets hemställan.
Herr Kvarnzelius: Såsom den föregående ärade talaren
meddelat, innebär Kungl. Maj:ts förslag en ökning av det förut
utgående anslaget till arméns fält- och fälttjänstövningar med
175,000 kronor. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att riksdagen
så sent som år 1914 bestämde detta anslag till 600,000 kronor
och att då en höjning av anslaget skedde med 100,000 kronor.
Det belopp, som Kungl. Maj:t nu ytterligare äskar, motiveras endast
med det behov, som framträtt för våra officerare att kunna
tillgodogöra sig de mångahanda lärdomar, som det nu pågående
världskriget givit, och Kungl. Maj:ts förslag innebär sålunda en
betydlig utvidgning av dessa fälttjänstövningar utöver vad som avsetts
i 1914 års härordning. Det förhåller sig icke så, att den nu
äskade höjningen av anslaget motiverats med eller föranletts av
den allmänna prisstegring som inträtt. Tar man del av vad som
anförts i den kungl. propositionen, skall man finna, att motiverin
-
Onadttgen den 14 mars.
47 Nr 21.
gen för eu höjning av .anslaget är att söka In. a. i den omständigheten
att tillämpningsövningar med den frivilliga automobilkaren
och den frivilliga motorbåtskåren ingå i programmet för fälttjånstövningarna.
När man så sent som år 1914. lått en ny härordning,
som skulle vara fullständig, komplett färdig och val genomtänkt,
så är det väl inte underligt om man måste ställa sig något tveksam
att bevilja ytterligare medel, avsedda att täcka kostnader för
anordningar, som gjorts utöver vad denna härordning innebar. Da
dessa frivilliga kårer inrättades, hette det att detta icke skulle medföra
några ökade utgifter för statsverket. Nu som sa ofta förut .visar
det sig att det icke dröjer så länge förrän man får känning
av, vad frivilligheten i realite''en betyder.
Jag ber att vid detta tillfälle få fästa uppmärksamheten pa,
att fjärde huvudtiteln för år 1918 uppvisar en så avsevärd kostnadsökning
utöver innevarande års, att det. mycket väl kan anses
motiverat, om man ställer sig tveksam vid någon av de'' många
anslagsökningar, som Kungl. Maj:t äskar. Man far det intrycket
av den kungl. propositionen, att, så snart generalstabschefen pekar
på en sak, Kungl. Ma,j:t genast är färdig att biträda den utan
att taga någon som helst hänsyn till eller ingå i prövning av, om
det är rimligt att på alla områden företaga höjningar utan en
tanke på ännu mindre någon undersökning, om det icke skulle
vara möjligt att på något område göra besparingar. Det förefaller
mig, som om våra militärer borde ha anledning att se till, om
icke det pågående världskriget även givit lärdomar i sådan riktning,
att vissa anslag kunde nedsättas i stället för att såsom ^ nu
en stegring sker över hela linjen. Dör min personliga del måste
jag säga, att försvarshuvudtitlarna i alldeles särskild grad ^ varit
föremål för välvillig behandling, under de sista åren,. och så har
varit förhållandet även i år, beträffande den nu föreliggande huvudtiteln.
När det visats så stort tillmötesgående, när det tagits
all möjlig hänsyn till de krav, som framställts, synes det mig
å andra sidan icke för mycket begärt, om de, som ha för vana att
vid alla tillfällen rösta för ökning av anslag under försvarshuvudtitlarna,
även toge någon hänsyn härtill och sålunda biträdde utskoticls
förslag på sådana områden, där besparingar utan olägenhet
kunna göras.
Då jag anser att den ifrågavarande punkten utgör ett sådant
område och där genom ett bifall till utskottets förslag en besparing
av 175,000 kronor kan göras, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr W r a n g e 1: Herr greve och talman, mina herrar! Den nu
förevarande frågan är enligt min bestämda övertygelse av en alldeles
särskild vikt. Det gäller att öka anslaget till arméns fält- och
fälttiänstövningar från 600,000 till 775,000 kronor. Vi ha ju redan
hört något om anledningen till detta ökade krav, men jag skall
be att med några ord få ytterligare belysa denna.
Hörande nyttan, behovet och angelägenheten av fälttjänstöv -
Ökat ans In y
till fält- och
fälttjänstövninyar.
(Forts.)
Nr 21. 48
Onsdagen den 14 mars.
fälttjänstöv
ningar.
(Forts.)
otät anslag ningar i allmänhet har ju utskottet icke haft något att erinra. Vi
veta Ju förresten alla, huru viktiga, ja oumbärliga dessa tillämpningsövningar
i stort sett äro, framför allt för befälsföringen och för samverkan
mellan de olika vapenslagen. I sådant avseende torde det
icke kunna anses vara någon överdriven fordran, att varje arméfördelning
får deltaga i åtminstone en större fälttjänstövning vart fjärde
år. Det är väl det minsta möjliga krav man kan uppställa. Givetvis
vore det i hög grad önskvärt, att ett sådant deltagande kunde
ske något oftare. Men med det nu utgående anslaget och på grund
av kostnadsökningen i allmänhet blir det i framtiden icke möjligt
att tillgodose ens nyssnämnda minimikrav.
Utskottet håller emellertid före, att den nu äskade höjningen
icke bör beviljas, emedan anslaget så nyligen undergått höjning. Ja,
det var nyligen, men denna höjning beräknades år 1914, således före
världskriget. För mig står det alldeles klart, att det är ett oundgängligt
villkor att vi så mycket som möjligt tillgodogöra oss de
erfarenheter, som världskriget visat vara nödvändiga och att vi tillgodogöra
oss dem just beträffande dessa tillämpningsövningar. En
underlåtenhet i sådant avseende skulle nämligen inverka högst menligt
på arméns krigsduglighet.
Ett bedrivande i större skala av fälttjänstövningar enligt fullt
modärna principer erfordrar dock, det kan nu en gång icke hjälpas,
en betydande kostnadsökning, och detta beror i första rummet på
nödvändigheten av att tillämpa de nya erfarenheterna särskilt beträffande
det tunga artilleriet, befästningsarbeten, tekniska trupper
och vissa tekniska hjälpmedel. Det beror även, såsom den föregående
ärade talaren nämnde, på den allmänna kostnadsökningen samt på
vissa andra skäl. Jag skall icke närmare ingå i några detaljer om
dessa olika krav. Jag vill endast påpeka, att det torde vara känt
av en var, att det tunga artilleriet spelat en ofantligt mycket större
roll under världskriget än man förut haft anledning antaga. Och
det är väl då ganska naturligt, att vi måste söka att på bästa
sätt tillämpa denna alldeles tydliga och klara erfarenhet, och detta
icke allenast för det tunga artillerivapnets egen skull utan jämväl
för samverkan med det övriga artilleriet och med infanteriet.
För detta ökade deltagande av det grova artilleriet erfordras
emellertid ökade kostnader. Man har hittills icke kunnat låta det
grova artilleriet deltaga i alla fälttjänstövningar, ty man bär icke
haft tillräckligt med hästar, man har icke kunnat transportera det
såsom erforderligt varit och man har icke heller kunnat anordna sådan
eldledning, som varit nödvändig.
Rörande befästningsarbetena behöver jag ej heller yttra många
ord, ty det är allmänt bekant, vilken utsträckning dessa arbeten un- .
der världskriget tagit. _ Det är nödvändigt att vi försöka icke allenast
i mindre omfattning utan någon gång om året i större om tätting
sätta i gång tillämpningsövningar beträffande dessa befästn:ngsarbeten.
Det kan icke hjälpas, att detta kostar pengar för skada å
mark, för verktyg, som måste anskaffas och för dessas förslitning och
ersättande m. m.
Onsdagen den 14 mars. 49 Kr 21.
De tekniska trupper, som måste komma till, äro av många olika ökat anslag
slag. Såsom ju ock är allmänt bekant, hava sådana trupper under J?/4" oc*''
världskriget kommit till vida större användning än någonsin förut,
särskilt flygvapnet, fälttelegrafavdelningar, fältradiotelegrafavdel- (Forts)
ningar, bombkastar- och belysningsavdelningar o. s. v. Samtliga ''
dessa truppavdelningar måste ju ock följa med sin tid och i vida
större utsträckning än förut deltaga i fälttjänstövningar, detta icke
allenast för sin egen utbildnings skull utan just för nödvändigheten
av samverkan med övriga vapenslag. Även denna sak medför ökade
kostnader. Kommer så härtill, att man behöver utrusta även infanteriet
med stralkastare, lyspistoler o. s. v., blir ju denna kostnadsökning
ytterligare stegrad. Jag skall icke ingå på den fråga, som
den föregående ärade^talaren berörde, nämligen kostnaderna för den
frivilliga automobilkaren och den frivilliga motorbåtskåren. Dessa
kostnader tror jag äro synnerligen väl använda, men i varje fall
spela d$ i detta hänseende en alldeles underordnad roll.
. Då man icke utan dessa ökade medel kan åstadkomma fälttiänstövningar
på sådant sätt, att varje arméfördelning kommer att deltaga
i en större fälttjänstövning åtminstone en gång vart fjärde år, och
då man vidare icke utan dessa ökade anslag kan på något nöjaktigt
sätt tillgodogöra
världskriget redan givit, så kan jag för min del icke heller se, att man
utan stor skada för vår armés krigs duglighet kan avslå detta anslag.
Den orubbliga vilja att försvara vårt land, som vid mer än ett
tillfälle under denna riksdag understrukits med uttalanden och försäkringar
från alla partier, har här ett alldeles särskilt tillfälle att
taga sig uttryck i handling. Jag vågar därför hysa den förhoppningen,
att riksdagen med öppen blick för den utomordentligt viktiga
uppgift, som dessa fälttjänstövningar ha att fylla, skall bevilja
de medel, som oundgängligen erfordras för att vår armés krigsduglighet,
framför allt i avseende på de olika vapenslagens samverkan,
skall bli någorlunda tillfredsställande.
Herr greve och talman, jag ber att få yrka bifall till reservanternas
hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt de
yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i föreliggande punkt hemställt samt vidare därpå
att det förslag skulle antagas, som innehölls i den av herr Swartz
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna 53 och 54.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 55.
Lades till handlingarna.
Första kammarens protokoll 1917. Nr SI.
4
Nr 21. 50
Onsdagen den 14 mars.
Ifrågasatt
anslag till en
statens galoschfabrik
-
Punkterna 56—65.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 66—68.
Lades till handlingarna.
Punkten 69.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tjänstårsheräkning
för professorn J. R. Kjellén med avseende å hans
rätt till ålderstillägg; och
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för gymnastiklärarinnan Dagny Kristina \Y idebeck att för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;
bifölls vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 34, i anledning av
väckt motion om anslag till inköp eller anläggning av en statens
galoschfabrik.
I en till statsutskottet hänvisad, inom andra kammaren väckt
motion, nr 216, hade herr F. Månsson m. fl. hemställt, att riksdagen
ville anslå ett belopp av två miljoner kronor till inköp eller anläggning
av en statens galoschfabrik.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande yttrat:
»Utan att inlåta sig på principfrågan om ett övertagande från
statens sida av produktionsverksamheten — i större eller mindre omfattning
— har utskottet funnit bristfälligheten av den i motionen
lämnade utredningen i och för sig utgöra bestämt hinder för ett bifall
till motionärernas förslag.
Utskottet hemställer att herr Månssons m. fl. förberörda motion
nr 216 icke må av riksdagen bifallas.»
Herr Ström: Jag kan icke underlåta att här uttala min förvåning
över den snäva behandling, som från utskottets sida kommit
denna motion till del. Det ser ut, som om utskottet skulle ga två
vägar vid sitt bedömande av motioner, nämligen så att det behandlar
de motioner, som komma från vissa ledamöter, ganska välvilligt,
men däremot motioner, som komma från andra ledamöter, mindre väl
-
Onådngen den 14 mars.
51 Nr 21.
villigt och ganska snävt. Jag kan icke finna, att denna motions ut- ifrågasatt
redning är så bristfällig, att den icke bort upptagas till realbehand- Hl,1
ling av utskottet. Det är nog så, att man skulle kunna leta upp åt- ''fabrik''0
skilliga motioner, som haft mindre omfattande utredning att bygga (Korts.)
på än denna, men som ändå blivit föremål för realbehandling av utskottet.
Jag har med dessa ord endast velat inlägga en protest mot att
på det sättet behandla en motion i vederbörande utskott.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i nu
ifrågavarande utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 11, i an- Ang. förbud
ledning av väckta motioner om förbud mot tillverkning och försälj- mot
ning av alkoholhaltiga drycker. Täijåin/Z
Till bevillningsutskottet hade hänvisats fem motioner, i vilka ^drycker.3“
gjorts framställningar om införande av förbud mot tillverkning och
försäljning av brännvin ävensom av vin och maltdrycker med högre
alkoholhalt än 2 1/i volymprocent, för vilka drycker i detta betänkande
använts den gemensamma benämningen alkoholhaltiga drycker.
I två av dessa motioner, nämligen nr 22 i första kammaren,
väckt av herr Ström, och nr 62 i andra kammaren, väckt av herr
Lundberg m. fl., vilka bägge sistnämnda motioner voro likalydande,
hade hemställts dels om antagande av en motionerna vidfogad författning,
enligt vilken permanent förbud skulle efterhand införas och
träda i full tillämpning med början av år 1928, dels ock om skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om införande omedelbart av tillfälligt
förbud med hänsyn till rådande extra ordinära dyrtidsförhållanden.
Motionen nr 63 i andra kammaren av herr Lindhagen innefattade
ett instämmande i det yrkande som framställts i nyssnämnda, av
herr Lundberg m. fl. väckta motion. Slutligen hade i första kammaren
herr Ollas A. Ericsson m. fl. (motion nr 71) och i andra kammaren
herr Jonsson i Hökhult m. fl. (motion nr 158) gjort likalydande
framställningar i syfte av tillfälligt förbud under dyrtiden.
De i de olika motionerna förekommande yrkandena hade följande
avfattning.
I motionerna I: 22 av herr Ström och IT: 62 av herr Lundberg
m. fl. hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta
»1) att med hänsyn till nu rådande extraordinära dyrtidsförhållanden
hos Kungl. Maj:t hemställa,
att all tillverkning, införsel och försäljning av brända och destillerade
drycker, med undantag för vad som erfordras för medicinskt,
tekniskt, vetenskapligt eller annat därmed jämförligt behov,
måtte varda omedelbart tillsvidare förbjuden;
att all tillverkning, införsel och försäljning av sådana viner och
maltdrycker eller andra jästa drycker och därmed jämförliga ämnen,
som innehålla mer än 2 1/4 volymprocent alkohol, likaledes må
Nr 21.
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
52
Onsdagen den 14 mars.
varda omedelbart tillsvidare förbjuden med undantag av vad som för
.medicinska, tekniska, vetenskapliga, kyrkliga och darmed jamiorliga
behov prövas skäligt;
att åt de i härav drabbade industrier anstallda arbetare, sou*
genom det provisoriska förbudet berövats sitt arbete utan att erhålla
annan lämplig arbetsförtjänst i stället, genom statens försorg beredes
hjälp så långt möjligt är genom anställning i statens af färsdrivande
verk i den mån behov av arbetskraft där gör sig gällande och ifrågavarande
arbetare befinnas lämpliga därför, samt i den man detta
icke kan ske, genom direkt ekonomiskt understöd;
att åt de tillverkare av alkoholdrycker, som i anledning av det
provisoriska förbudet önska omlägga sin verksamhet till en samhallsnyttigare
industri, må härför beviljas statslån pa billiga villkor»,
2) att riksdagen för sin del ville antaga ett vid motionerna fogat
förslag till förordning angående permanent rusdrycksförbud, att tråda
i slutlig tillämpning senast den 1 januari 1928; med de eventuella
redaktionsändringar i fråga om lagtextens formulering, som utskottet I * 3
kunde finna nödiga. . „ , TT ,
I motionen I: 71 av herr Ollas A. Ericsson m. fl. och 11: 158
av herr Jonsson i Hökhult m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att till Kungl. Maj:t ingå med en skrivelse, van hemställes,
att Kungl. Maj:t måtte skyndsammast möjligt utfärda förbud
mot tillverkning och försäljning av rusdrycker under radande
I betänkandet hade omförmälts hurusom utskottet under behandlingen
av ovannämnda motioner fått från skilda delar av landet mottaga
ett mycket betydande antal dels vid möten antagna resolutioner,
dels ock av nykterhetsföreningar eller enskilda personer ingivna
skrifter, i vilka hemställts, att bevillningsutskottet matte tillstyrka
bifall till det föreslagna tillfälliga förbudet.
Utskottet hade i föreliggande betänkande på angivna grunder
1) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 71 av herr
Ollas A. Ericsson m. fl. och II: 158 av herr Jonsson i Hökhult m. It.
ävensom av vad under punkt 1) i motionerna_I: 22 av herr btröm
och II: 62 av herr Lundberg m. fl. hemställts, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder,_ i sytte att
förbud mot tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker
under rådande kristid måtte varda skyndsammast möjligt uttardat:
2) att den under punkt 2) i motionerna I: 22 och II: 62 gjorda
hemställan om antagande av förslag till förordning angående förbud
mot tillverkning, införsel och försäljning av rusgivande drycker icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd:
3 )att motionen II: 63 av herr Lindhagen matte anses besvarad
genom vad utskottet ovan under 1) och 2) hemställt.
Reservation hade avgivits av herrar Lyckliohn, Antonsson, Östberg,
Jesperson, Knaust, Forssman, Jönsson i Boa och Lithander,
Onsdagen den 14 mars. w
vilka på åberopade skäl ansett utskottet böra hemställa, att de föreliggande
motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Os t ber g: Herr greve och talman, mina herrar! Som
kammaren behagade finna, hava de under de senare åren vanliga
motionerna i nykterhetsfrågan vid denna riksdag föranlett en särskild
behandling så till vida, att man brutit ut vissa motioner, om
vilka man nu avgivit betänkande, och lämnat de övriga tills vidare
å sido för att sedermera inkomma till kammaren med utlåtande över
dem.
De motioner, som nu föreligga, avse, de ena totalförbud för
framtiden för alkoholhaltiga drycker, de andra ett tillfälligt förbud.
Båda slagen av motioner hämta ett visst stöd och somliga motioner
sitt huvudsakliga stöd ur de nu föreliggande krisförhållandena,
särskilt den ringa spannmålstillgången i landet. _ Det är klart, att de
nykterhets vänner, som i totalförbudet se, om icke precis en räddning
för hela vårt land och vårt tolk, så åtminstone ett mycket stort
framsteg, skola begagna dessa tillfällen för att få fram detta sitt mål.
Till de personer, som sålunda konsekvent arbeta för totalförbudet, ha
emellertid sällat sig en del andra, som ansett, att de nuvarande förhållandena
åtminstone motivera ett tillfälligt förbud. Och sålunda
har man slutligen under en hatt samlat kanske rätt olika ståndpunkter
i nykterhetsfrågan.
Utskottsmajoriteten har, såsom kammaren finner, avstyrkt ett
totalförbud, men föreslagit, att riksdagen skulle ingå till Kungl.
Maj:t med skrivelse, däri begäres, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärder, i syfte att förbud mot tillverkning och försäljning
av alkoholhaltiga drycker under rådande kristid måtte
varda skyndsammast möjligt utfärdat. Med alkoholhaltiga drycker
i detta sammanhang torde, på sätt av utskottsbetänkandet framgår,
böra förstås drycker med mer än 2 1/4 volymprocent alkohol, d. v. s.
man vill frigiva endast det egentliga svagdrickat. Alla andra alkoholhaltiga
drycker skulle förbjudas icke blott för tillverkning, utan
även för försäljning.
H.uvudmotivet för detta har man, som redan sagt, trott sig finna
i hänvisningen till den ringa tillgången på spannmål i landet.
Emellertid är det givet att, redan om man tillåter svagdrickstillverkning
över huved taget, man också i viss mån åtminstone äventyrar
spannmålstillgången, och det är klart att, om svagdrickstillverkningen
kommer att forceras, denna tillverkning naturligtvis kommer att
förbruka mycket mera korn än under gångna tider, då den icke var
så forcerad.
Nu är emellertid hela denna fråga föremål för Kungl. Maj:ts beprövande,
och Kungl. Maj:t har, såsom av handlingarna framgår, inhämtat
socialstyrelsens och kontrollstyrelsens yttrande i ämnet. Dessa
styrelser framhålla, hurusom brännvinstillverkningen för nu ifrågavarande
tillverkningsår, 1916—1917, praktiskt sett avslutats, så att
Nr 31.
Ang. förbud
mot tillverkning
och. försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
Nr 21. 54
Onsdagen den 14 mars.
Ang. förbud
mot tiUverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
således vårt spannmålsbestånd icke hotas från denna tillverknings
sida.
Beträffande maltdryckstillverkningen upplyses, enligt vad kon.
trollstyrelsen och socialstyrelsen inhämtat från folkhushållningskommissionens
mältningsnämnd, att kommissionen lämnat tillstånd
till mältning av korn till en myckenhet, motsvarande 55 % av genomsnittsmältningen
för närmast föregående tre år. Kommissionen lär,
säga dessa styrelser vidare, icke för framtiden komma att meddela
ytterligare mältningstillstånd. Efter dessa erinringar yttra kontrollstyrelsen
och socialstyrelsen, att de icke finna, att de rådande förhållandena
äro av sådan natur, att ett förbud mot försäljning av
brännvin, vin och Öl bör utfärdas.
Vad särskilt beträffar tillverkning av maltdrycker föreslå styrelserna,
att Kungl. Maj :t skulle utfärda den bestämmelsen, att tillverkning
av maltdrycker med högre extrakthalt än 9,5 % icke skulle
vara tillåten. Inom bevillningsutskottet fanns det vissa sympatier
för att utskottet skulle uttala sig för den linje beträffande maltdryckstillverkningen,
som kontrollstyrelsen och socialstyrelsen sålunda
antytt. Men dels erinrades däremot, att inom ämbetsverken
dock förekommit skilda meningar, som hänvisade på att, om det
gällde att bevara spannmålstillgången, man kunde tänka sig en annan
i kontrollavseende mindre dyrbar väg än den ämbetsverkens pluralitet
förordat, dels hänvisades på att då ärendet redan låg under
Kungl. Maj:ts prövning, man kunde vara förvissad därom att ärendet,
utan att riksdagen på detta stadium uttalade sig om att just
de av ämbetsverken angivna synpunkter vore de, som borde vinna
avseende, ändå skulle bliva av Kungl. Maj:t noga prövat och alla
synpunkter behörigen beaktade. Därför föll också förslaget om att
biträda ämbetsverkens uttalande, och man valde i stället en mycket
strängare utväg: man skulle förbjuda icke blott tillverkning utan
även försäljning av alkoholhaltiga drycker med mer än 2 x/4 volymprocent
alkoholfri!
Yad försäljning av färdiga maltdrycker beträffar är det tydligt,
att spannmålstillgången i landet av ett försäl.iuingsförbud för
redan tillverkade varor icke röner någon som helst inverkan. Tvärtom
är det fara för att därigenom vissa maltdrycker komma att till
ingen nytta förfaras. Då tillverkningen i övrigt är så kringskuren,
som den för närvarande är, och då alla äro ense därom, att om andra
högre intressen stå i vägen, tillverkning av maltdrycker måste förminskas,
finnes det icke någon anledning för riksdagen att genom
en särskild skrivelse understryka dessa för envar och icke minst
för Kungl. Maj:t kända förhållanden.
Däremot innebär, enligt reservanternas sätt att se saken, en
sådan skrivelse, framburen av riksdagen, en viss fara. Skulle effekten
av riksdagens skrivelse bliva, att Kungl. Maj:t förbjöde tillverkning
och försäljning av andra alkoholhaltiga drycker än svagdricka,
skulle naturligtvis därav följa icke liten arbetslöshet. Följden
skulle vidare bliva, att berättigade ersättningskrav kunde framställas
från de näringsidkare, som på detta förbud bleve lidande.
Onsdagen den 14 mars.
55 Nr 21.
Men vidare och framför allt: om man på detta sätt nu Unge till stånd
ett tillfälligt förbud, skulle förvisso från de nykterhetsvänners sida,
som satt totalförbud såsom det eftersträvansvärda målet, naturligtvis,
när tiden för detta tillfälliga förbuds utlöpande närmade sig, sättas
i gång en agitation och med den lätthet, som är så känd, framkallas
omfattande opinionsyttringar för att detta tillfälliga lörbud skulle
bliva permanent. Man skulle framhålla att, då nu en gång man
slagit in på den efter dessa nykterhetsvänners mening goda vägen,
det icke vore någon rimlighet i att gå tillbaka till den efter deras
uppfattning så skadliga gamla rusdrycksvanan. Men vunne denna
uppfattning gehör hade man på en omväg infört det totala förbudet,
och man hade gjort det pa en gång, utan att pröva de ersättningsanspråk,
som ett sådant förbud eljest skulle föra med sig. Man
hade kommit från allt detta och mera till helt behändigt, därför att
man kunde hänvisa på ett faktum, som redan inträffat och som det
kunde enligt denna mening vara till landets skada att vidare rubba.
Då reservanterna, liksom varje annan här i landet, äro fullt
övertygade om, att all hänsyn måste tagas till att i första rummet
bevara livsmedelstillgången, och att detta är en så självfallen sak,
att det icke behöver av riksdagen i skrivelse särskilt framhållas, och
då vidare vi reservanter icke kunna eller vilja taga på vart ansvar
de konsekvenser, som ett tillfälligt förbud skulle kunna föra med sig,
ett förbud icke ellenast för framtida tillverkning, utan. även för
försäljning av alla andra alkoholhaltiga drycker än svagdricka, ha vi
ställt oss avvisande och yrkat avslag på hithörande motioner.
Det har slutligen såsom ett yttersta skäl för motionerna framhållits,
att man genom bifall till dem skulle tvinga folket till större
sparsamhet. Man skulle lägga band på den eljest skadliga njutningslystnaden
och särskilt för de mindre bemedlade åstadkomma i
dessa dystra tider mera ekonomisk bärkraft. Konsekvensen av denna
åskådning skulle naturligtvis vara den, att man borde utfärda förbud
även för svagdricka och jämväl på andra områden tråda reglerande
emellan. Varför skall tobaksförsäljning och försäljning av
andra mer eller mindre luxuösa saker, som nu äro tillåtna få försiggå?
kan man med fog fråga sig.
Vi reservanter ha också i denna sak haft en annan syn på hithörande
förhållanden än den, som i allmänhet framställts från det
extrema nykterhetshållet. Vi förstå icke, att nykterhetsvännerna så
underskatta sin egen, av stat och kommun på så många områden understödda
verksamhet, att de icke se, huru starkt förbättrade förhållandena
blivit. Vi hava vidare naturligtvis, liksom varje annan,
fullt medvetande därom, att vi för närvarande leva under restriktioner,
som så mycket som möjligt närma sig totalförbudets gräns,
och att vi därför icke hava någon anledning, om vi se på folkets
ställning i det hela, att nu ytterligare begära skärpning av förhållandena,
en skärpning, som enligt vår uppfattning skulle vara utan motsvarande
nytta, men däremot medföra ganska stora olägenheter, icke
minst på arbetsmarknadens område, då vi säkerligen i allt fall, på
Aiuj. förbud
mot tillverk
ning och föi
säljning av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forte.)
Nr 21.
56
Onsdagen den 14 mars.
iZ''tuuerl gr,un,d1.ay uppstående svårigheterna, ha att befara icke så liten
ning och. Jäv- arbetslöshet.
säljning av h)et är dessa synpunkter, som varit vägledande för reservanter
df
V1 Uike yllja ta^a Tärt ansvar att medverka till sådana
(Forts) 1 näringslivet djupt ingripande åtgärder som de här ifrågasatta, ha
yLy,rkat avslag Pa motionerna, och ber jag, herr greve och talman,
t lor min del la yrka avslag på de föreliggande motionerna och utskottets
hemställan.
Herr Karlsson, K. G.: Herr talman! Föreliggande betän
ÄTÄ
UtT>alf“ff djls ?m permanent förbud och dels om
tillfälligt förbud. Beträffande det permanenta förbudet skall jag
icke uppehålla mig därvid, då utskottet har varit enhälligt i att avstyrka
detsamma med hänvisning till den utredning i nykterhetsiragan,
som för närvarande pågår.
IarenB«rtäftavdf+ ‘Jet,!.ill1falli,"a förbudet yttrade den föregående talaren,
att utskottets förslag har omkr ng sig samlat personer av rätt
olika uppfattning i nykterhetsfrågan, ooh däri har han fullkomligt
ratt och jag anser det vara ägnat att stärka utskottets förslag i stället
för att försvaga det. Jag skulle vilja säga med avseende på detta
samlande av personer med olika uppfattning, att jag för min del
"a:$eVrk*0lnUtlSt 6 er förfmdsvän, men jag har ansett de nuvarande
forhallandemi vara sadana, att man bör göra allt vad göras
kan för att starka ställningen för dem, som hava det sämst i samhället,
och jag anser den föreslagna åtgärden vara av den art, att
slaget^*" 1 6n Sadan öfning. Därför har jag anslutit mig till för
Den»
i fö^sående talaren yttrade, att huvudmotivet är den ringa
spannmalstillgangen, och det har han så till vida rätt i, som åtminstone
i ett par av de förel-ggande motionerna detta motiv är mycket
starkt framhållet. Emellertid är det nog så, att flera av dem
jag vagar saga alla, som anslutit sig till betänkandet, haft två, om
icke tre särskilda skal därtill. Man har ansett, att man genom den föreslagna
atgarden verkligen skulle kunna spara på en del livsmedel, som
kiinna anvandas pa bättre satt än vare sig i brännvinspannorna eller
loggenerna. Man har vidare, och jag tror nästan det var eft väl
sa starkt mo,iv, velat trycka på nödvändigheten för den enskilde att
under nu radande förhållanden spara. Och särskilt för den fatFge
har man icke velat lägga ut den snara, som en forisatt rusdrvckstrafik
oneki gen för med sig. Man har vidare icke velat i det redan
betmtliga nodlaget ytterligare förvärra tillståndet genom att i många
fall hustrur och barn utsättas för misshandel från mannens sida.
da han anvander ifrågavarande rusdrycker.
Ja^skaH icke ett ögonblick neka till att jag för min del ganska
al törstar motstandarnas synpunkter, och jag förstår dem så mvcket
bättre, som jag sjal v har vant tveksam, huruvida jag skulle gå flen
föreslagna vagen eller icke. Det, som gjort mig tveksam, har icke
vjlr!t huruvida vp som icke äro absolutister, borde bringa det
obetydliga offer, som ligger i avståendet av ifrågavarande drycker
Onsdagen dcu 14 mara.
57
Nr SI.
under nuvarande ytterst brydsamma förhållanden. Det, som gjort Ang. förbud
mig tveksam, har varit den sidan av saken, som reservanterna delvis ™0< o^förtryckt
på, nämligen att en sådan åtgärd, som här är föreslagen, kan Säljning av
befaras åtföljas av ersätlningskrav och krav på understöd. Jag alkoholhaltiga
får säga, att jag mindre fruktar några krav på ersättning från in- drycker.
dustr ens sida än från dem, som genom åtgärden kunna bliva arbets- (Forts.)
lösa. Beträffande industrien och handeln föreställer jag nrg, såsom
även uiskottet i sin motivering antytt, att dessa under nuvarande förhållanden
få finna sig i ganska djupt intrång i rättigheter, som de
eljest få hava ograverade. Däremot är det väl, förefaller det m:g,
en de] arbetare, som skulle bliva arbetslösa. Jag tror emellertid att,
särskilt vad bryggeriindustren beträffar, det större antalet av där
sysselsatta fortfarande skulle kunna få arbete där, då denna rörelse
icke behöver läggas ner, om den också behöver omläggas. Då jag
emellertid vägt den oförnekliga och ganska betydande olägenheten,
som ett realiserande av det framlagda förslaget skulle medföra —
d. v. s. att arbetslösheten skulle i någon mån komma att ökas genom
bifall till motionerna — då jag vägt denna omständighet mot det
upprörande förhållandet, att i många fall hustru och barn skola lida
nöd, då mannen använder vad han förtjänar och kanske till och med,
vad vida värre är, vad han erhåller genom anlitande av allmänt och
enskilt understöd till inköp av varor, som icke blott äro onödiga,
utan som i många fall göra honom ännu mera arbetsoduglig och arbetsovillig,
och han därjämte ofta ökar hemmets elände genom att
misshandla de hemmavarande, så har jag till sist ansett mig böra
gå den väg, som här är föreslagen.
Man skulle ju kanske kunna invända, särskilt vi som hava det
något så när bra, att det väl icke är så farligt. Jag skulle då vilja
saga, att vi ännu icke sett slutet på de förhållanden, som nu äro
rådande. Mig förefaller det, som om man skulle kunna befara
både att arbetslösheten och bristen på 1’vsmedel dessvärre komma att
ytterligare och i hög grad tilltaga. Det förefaller mig därför, som
det borde vara statsmakternas plikt att på varje punkt, där man kan
i.någon mån hjälpa, även göra det. Där man kan i någon mån
hindra det onda att utbreda sig, har man också skyldighet att göra
det.
Under år 1909 hade vi här i landet tillfälligt förbud under den
s. k. storstrejken. Det, som mest fäst sig i mitt minne från den tiden
var ett yttrande av en arbetarhustru, vilket förut återg''vits, men
som det icke skadar att erinra om även i detta sammanhang. Hon
erkände, alt det i hemmet var ytterst dåligt med maten, men i alla
fall voro de där dagarna de lyckligaste hon haft i s’tt äktenskap, därför
att mannen åtminstone icke kom hem drucken och nrsshandlade familjen.
Nu erkänner jag, a+t ett sådant motiv skulle kunna anföras
även för det permanenta förbudet, men det är väl ändå så, mina
herrar, att ett sådant skäl verkar mångfald gt kraftigare under nuvarande
förhållanden, i ett ögonblick, då nöden hotar att stiga och
redan sDgit över tröskeln i tusentals fattiga hem.
Det talas så mycket om samhällssolidaritet. Jag undrar, om icke
St *21.
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
58 Onsdagen den 14 mars.
första kammaren i dag skulle kunna i handling visa, att den verkligen
vill samhällssolidaritet, och det är därför, som jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ekman, Karl Johan: Den förste ärade talaren
har starkt framhållit de betänkligheter, som väckts hos honom till
följd av utskottets hemställan, och de olägenheter, som kunde följa
av ett bifall till utskottets förslag. Han pekade på den arbetslöshet,
som i vissa fall kan förmodas uppkomma, och på de
förluster industrien kan göra, och det är onekligt, att betydande
svårigheter i vissa hänseenden skulle komma att uppstå. Men jag
tror, att de dock skulle kunna övervinnas. Man får iu också förutsätta,
att utskottet och de stora partier, som stå bakom utskottets
hemställan, tänkt på sådana saker, innan de framkommit med förslaget.
Då särskilt den förste ärade talaren nämnde därom, att
man kunde befara att tillverkade maltdrycker skulle, förfaras och
därigenom förlust uppkomma, får jag säga, att jag icke tror, att
någon fara därför behöver föreligga. Tv det vore väl antagligt,
att ifall riksdagen skulle besluta vad här föreslås och Kungl.
Maj:t vidtager åtgärder, Kungl. Maj:t gör det på sådant sätt, att
övergången icke blir så orimligt brådstörtad eller hård. Men enligt
min mening är det en bestämd förutsättning för bifall till
utskottets förslag, att skälig ersättning lämnas för uppkommande
förluster. Då riksdagen år 1905 åt Kungl. Maj:t överlämnade befogenhet
att under vissa omständigheter vidtaga inskränkningar
eller stadga förbud mot försäljning av alkoholhaltiga drycker, uttalade
riksdagen »sin förvissning därom, att Kungl. Maj:t komme
att vid handhavandet av nämnda befogenhet taga behörig hänsyn
till de förluster, som genom de nya bestämmelsernas tillämpning
kunde vållas både tillverkare och arbetare, ävensom till de befogade
ersättningskrav, vilka från deras sida i anledning därav kunde
resas». Utskottet yttrar med anledning härav: »Utskottet har givetvis
icke kunnat underlåta, att icke minst med anledning av vad
riksdagen sålunda uttalat, vid övervägandet av föreliggande fråga
taga hänsyn till den omständigheten, att ett förbud kan föranleda
skäliga ersättningsanspråk från åtminstone en del av ifrågavarande
yrkesutövare.» Det är emellertid enligt min mening en bestämd
förutsättning för ett bifall till förevarande förslag, att man tillser,
att icke befogade ersättningskrav för förluster lämnas oersatta.
Kunde man genomföra den sak, som nu föreslås, skulle ett
beslut härom hälsas med stor tillfredsställelse hos vida lager av
vårt folk. Jag har här en framställning från min hemort, representerande
3,500 personer, i vilken ett sådant önskemål uttalas:
och jag är viss om att den tanken, den bönen också rör sig i
mångas hjärtan runt om i landet under dessa svåra tider. En
sådan försakelse, som det här är fråga om, skulle enligt min mening
anstå vårt folk i denna allvarsamma tid, och jag tror, att det skulle
vara värt att bringa de offer, som saken kräver. Penningar finnas
i landet, så att jag tror, att det skulle kunna uthärda de ekonomi
-
Onsdagen den 14 mura. T)9
ska offer, som fordras, för att få saken igenom. Däremot tyckes
det stundom, som om allvar och lust till försakelse funnes mindre.
Man tvingas till .en sådan reflexion, då man ser, huru nöjeslivet,
även under denna tid, florerar.
Emellertid, herr greve och talman, kan jag icke obetingat förorda
utskottets hemställan såsom den här är avfattad, utan jag ber
att få framställa det särskilda yrkandet, att kammaren ville, endast
under förutsättning att skälig ersättning lämnas för förluster
och mistad arbetsförtjänst, bifalla vad utskottet i punkt 1 har
hemställt.
Herr Ström: Utskottet har tillstyrkt den del av min motion,
som liksom flere andras framställningar avser tillfälligt förbud,
men återigen avstyrkt den del, som går ut på permanent förbud
efter viss övergångstid. Då det nu icke torde vara skäl att
lämna någon ytterligare motivering utöver vad redan skett för förslaget
om tillfälligt förbud, skall jag bedja att få säga några
ord om det permanenta.
Jag vill då först i förbigående betona, att jag icke, såsom
det kanske framställts på något håll, skulle vara en motståndare
till det lokala vetot. Det föreligger ju icke i dag, men jag vill
dock i korthet nämna, att jag icke anser det lokala vetot lösa den
stora fråga, som föreligger, i alla fall icke så snabbt eller: på det
sätt, som skulle vara önskvärt. Här ha nu emellertid nykterhetsvännerua
år efter år krävt lösning eller åtminstone en lösning i
någon mån av denna fråga genom införande av lokalt veto, men
denna kammare, som icke godvilligt biträder något förslag till lösning
av nykterhetsfrågan, har också ständigt sagt nej. Jag frågar:
huru länge skall n3rkterhetsfolket nöja sig med detta, att komma
igen och komma igen med samma framställning och samma ödmjuka
krav utan att det länder till något resultat? För min del skulle
jag vilja säga, att nykterhetsfrågan icke löses, förrän nykterhetsvännerna
taga mod till sig och vänsterpartierna, som äga den gemensamma
voteringsmajoriteten, fordra, att den verkligen användes
för att framdriva en lösning av nykterhetsfrågan. Dessa partier
hava dock i åratal haft en stor majoritet i andra kammaren och
ha en alldeles avgjord folkmening bakom sig. Denna fråga har
strandat uteslutande på det motstånd, som funnits i ''denna kammare.
För min del har jag icke den förhoppning, som utskottets
ärade ordförande uttryckte, att samhällssolidariteten i denna kammare
skulle vara så stark, att man nu här skulle giva sitt bifall
till förslaget om tillfälligt förbud. Jag är övertygad, att denna
kammares majoritet kommer att avslå det. Det är med denna frågas
lösning samma förhållande som med många andras, vilka strandat
på första kammarens motstånd, att för dess lösning icke finnes
någon annan utväg än att använda den makt, som riksdagsmajoriteten
har genom den gemensamma voteringens begagnande. Då
har den önskade lösningen majoritet, och denna bör ock begagnas.
Folkets urgamla rätt att sig självt beskatta tillkommer riksdagen
Nr 21.
Ang. förbud
mot tillverk
ning och för
säljning av
alkoholhaltiga
drycker
(Forts.)
Sr 21. 60
Onsdagen den 14 mars.
Ang. förbud allena. Det är icke utan mening som detta än sagt, och denna
mot ^verk- rätj. ^an också användas till genomdrivande av sådana reformer,
som länge sedan hava mognat i folkets medvetande. Därför skulle
alkoholhaltiga man kunna fråga sig, varför nykterhetsfolket och vänsterpartierna,
drycker. Som ju, åtminstone i dylikt avseende, kunde få en omedelbar lös(Forts.
) ning av frågan till stånd, icke hava begagnat sig av den. makt, de
äga i och med att de hava majoritet i gemensamma voteringar, för
att bryta det envisa motståndet mot folkets krav och för att mot
detta resa ett annat motstånd, som slutligen måste framtvinga denna
frågas lösning. Om det beslut, som fattades på den senaste förbudskongressen,
innebar en allvarlig maning att beträda denna väg
och denna maning följes, tior jag, att vi inom kort få uppleva en
lösning av nykterhetsfrågan. Men har man nu kommit så långt,
synes det mig bäst att icke krypa fram, utan på en gång taga
steget ut genom en kort avvecklingsperiod fram till det rena totalförbudet.
Se vi icke, huru förbudet går segrande fram runt omkring oss?
I Finland och Ryssland har man infört totalförbud, som faktiskt
givit ytterst goda resultat. Jag vill anföra ett par exempel. Den
ryska finansministern Bark har vid upprepade tillfällen och senast
vid en intervju med en engelsk tidningsman påpekat, vilken påtaglig
ökning i arbetsintensitet och produktionskraft, som i Ryssland
efter förbudets införande visat sig. Och trots krigets ekonomiska
förstörelsekraft och den dyrtid, som där uppstått, är i alla fall
att märka ett välstånd inom rätt avsevärda lager av det ryska
samhället, som endast kan skrivas på rusdrycksförbudets konto.
Egendomligt är att finna, att i Ryssland liksom i Amerikas förbudsstater
och Norge samt för övrigt annorstädes, där förbudet
genomförts, samtidigt med att folket icke är i tillfälle att förstöra
sina pengar på spritvaror, framträtt en stark stegring i åtgången
på andra artiklar, som äro verkligt nyttiga, såsom kläder och skodon
och sådant, som folket verkligen behöver. En god mätare på
förbudets värde i ekonomiskt hänseende har de ryska sparbankernas
insättnings- och uttagningsstatistik kunnat avgiva. Denna statistik
visar under tiden 1913—1915 följande siffror för det belopp,
varmed insättningarna överstego uttagningarna:
1913 första halvåret överskott 21.6 miljoner rubel,
» andra | 2> | » 17.3 | » | » |
1914 första | 2> | » IS.8 | » |
|
» andra |
| » 70.4 | » | y> |
1915 första |
| » 300.1 | » |
|
Det var under senare halvåret 1914, som förbudet inträffade. Statistiken
från 1916, som ännu icke föreligger, torde icke komma
att jäva nu redan föreliggande siffror.
Vidare har professor Sjögren, som under lång tid varit bosatt
i Ryssland, i en uti Dagens nyheter återgiven intervju förklarat,
att det vore av s4örsta intresse att iakttaga sm itförbudets verkningar.
Detta förbud är, säger han, »ytterligt strängt genomfört; det
Onsdagen den 14 mars.
G1 Nr 21.
är i hela det stora Ryssland praktiskt taget omöjligt att få sig en
sup. Kronans tusental brännvinsbutiker stå obevekligt stängda. och,för
Till och med på första klassens lokaler erhåller man endast lätta taljumg av
viner, en så stark vara som portvin är förbjuden och står heller alkoholhaltiga
icke att få. Och det märkvärdiga är att alla finna sig häruli utan drycker.
klagan. Många stadsdumor och semstvoförsamlingar ha redan in- (Forts.)
gått till regeringen med skrivelser, vari uttalas förhoppningen, att
sprit förbudet måtte upprätthållas, även när kriget en gång upp-,
hört.» Han fortsätter sedan att skildra, vilka goda verkningar
spritförbudet på andra områden medfört.
Ett annat vittnesbörd lämnas av syenske konsuln i Retrograd,
herr Widerström, en person med officiell ställning, som uti ett
avgivet utlåtande yttrat: »På uppbloms.ringen av Rysslands egen
industri kommer det sedan krigets början existerande spritförbudet
att ha eu ofantlig inverkan. Mot krigets många faror och olyckor
kan det ryska folket med tacksamhet och glädje sätta _ välsignelsen
av spritförbudet.» Och han säger sedan i fortsättningen: Så
har t. ex. »försäljningen av manufakturvaror efter krigets utbrott
avsevärt ökats. I stället för att lämna arbetsförtjänsten på krogen,
begagnade man den till att skaffa mat och kläder — och att
sätta in på bankerna. I hamn- och lastningsplatserna är förhållandet
särskilt iögonfallande. De i trasor höljda figurerna äro nästan
försvunna, och i stället för att begära allmosor till brännvin och
natthärberge, förekommer det att de förut förfallna männen skänka
pengar i sparbössorna till lindring av nöden bland de av kriget lidande.
» Han fortsätter sedan att skild)a de goda verkningar förbudet
i övrigt medfört. Skatteinbetalningarna ha ökats ofantligt,
och brandförsäkringsbolageus statistik angående eldsvådor visar, att
dessa äro i högst väsentligt avtagande, beroende därpå att i Ryssland
eldsvådorna ofta bero på olyckor, som uppkommit till följd
av användning av rusdrycker.
Docenten Karlgren, som under flera resor i Ryssland ägnat
dessa förhållanden särskild uppmärksamhet, meddelar, »att man före
förbudet beräknat en årlig totalförlust av ungefär 500 miljoner rubels
värde genom eldsvådor, men att denna förlustsumma sjunkit till
ungefär 250 miljoner, alltså med 50 procent efter förbudet».
Jag skulle här kunna fortsätta skildringen, huru förbudet verkat
i Ryssland på ytterligare många områden, men jag skall icke
gå längre i denna statistik, endast anföra ytterligare några siffror:
I de vårdanstalter för alkoholister, som »Sällskapet för folknykterhet»
underhåller i Retrograd, intogos under senare halvåret
1913 och 1914 följande antal patienter (förbudet började, först blott
som brännvinsförbud, den 16 juli 1914).
Juli...... 154 56
Augusti .... 147 5
September ... 136 3
1913 1914
Oktober .
November.
December .
1913 1914
131 0
117 1
63 2.
Och dylika siffror finnas för andra
städer, exempelvis för Moskva,
av precis samma innebörd.
Nr 21. 62
Onsdagen den 14 mars.
Åt,g. förhud Brottmålsstatistiken för första halvåret av 1914 (utan förbud)
mot tillverk- vjsar 261,953 vid städernas underdomstolar åtalade brott, för mot“Tåijuing
av" svarande halvår av 1915 (med förbud) 193,036.
alkoholhaltiga Man ser således, att på vitt skilda områden en synnerligt efdnjcktr.
fektiv verkan inträtt av det i Ryssland tillämpade förbudet, och
''Verte.) enligt nyligen erhållet meddelande i telegram från retrograd har
den ryska duman för sin del beslutit, att detta tillfälliga förbud
skall bliva permanent även efter kriget. I Amerika har även spritförbudet
gått fram med stormsteg, erövrande den ena staten efter
den andra. Således har i andra länder detta förbud faktiskt genomförts,
medan vi här i Sverige icke komma ur fläcken.
Herr Östberg, som öppnade denna debatt, yttrade, att vi i självaverket
hava förbud här i landet; vi ha så starka restriktioner, att
de skulle motsvara ett förbud. Detta är icke riktigt, men om så
skulle vara, vore det så mycket större skäl, synes mig, att tillse,
att icke, då freden kommer, man åter öppnar alla slussar för spriten,
utan att man till dess har ett beslut på permanent rusdrycksförbud,
som efter en avvecklingsperiod kunde träda i kraft.
Sedan jag väckte min motion om permanent förbud, har från
skilda håll i landet insänts en ofantlig mängd instämmanden, och
det torde icke vara tu tal om, att icke folket önskar detta förbud.
Vore folkets ledare av samma åsikt härvidlag som den störa folkmajoriteten
i denna fråga, så skulle vi redan nu hava förbud. Utskottet
har endast anfört ett skäl däremot, och det är, att utredningen
icke är färdig. Ja, det är ju ett skäl, men det synes mig
icke vara avgörande. På denna utredning har kommissionen arbetat
i fem år, arbetar nu på det sjätte och är ännu icke färdig
därmed. Under tiden genomföres förbud i många andra länder,
men vi hava icke en gång någon säker förhoppning om, till vilken
tid utredningskommissionen kan bliva färdig med sitt förslag. Kommissionen
har vid flera tillfällen låtit förstå, att arbetet förhalats
på grund av att den icke av regeringen erhåller tillstånd och medel
till de specialutredningar och upplysningar, som för utredningen
äro nödvändiga. Jag ber att få saga, att detta är något, som svenska
folkets flertal i längden icke kan finna sig i. 1914 vräkte de.
som älska en stark militärmakt, genom en kupp undan en annan
kommitté, som dåvarande statsministern tillsatt, nämligen försvarsberedningarna,
därför att man icke ville finna sig i ett längre dröjsmål
än två år, men här sitter man, såsom jag sagt, på sjätte året
och väntar, och ingenting kommer fram. Detta kan jag för min
del icke finna vara riktigt.
Mina herrar! Alla moraliska, folkhygieniska, nationalekonomiska
och sociala skäl tala för ett spritförbud. Folket vill ha det.
folket begär att få slippa brännvinet och hela den förödande spritflod,
som skapar så många brott, som förstör så mångas existens
och ruinerar så många hem. Vore det då icke att följa både —
om jag får använda ett gammalt uttryck — gudomlig och mänsklig
lag, om man lyssnade till folkets röst, som här vill göra sig hörd.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till första punkten
Onsdagen den 14 mars.
i detta utlåtande samt avslag på andra punkten och bifall till den
av mig i den däri avsedda frågan väckta motionen.
Herr Forssman: Den ärade talaren på Jönköpingsbänken avvisade
reservanternas invändning mot ett tillfälligt spritdrycksförbud,
att redan tillverkade maltdrycker skulle komma att förfaras genom
förbudet mot försäljning, därmed att lian förväntade, att Kungl.
Maj:t naturligtvis skulle bestämma en sådan övergångstid, att dessa
drycker bleve förbrukade, innan förbudet komme till stånd. Jag
menar då, att man under sådana omständigheter ingen anledning har
att föreslå eller yrka på förbud för tillverkning av maltdrycker eller
brännvin, då denna faktiskt, redan är på väg att inställas. När förbudet
komme till stånd, skulle ställningen vara sådan, att man ingenting
tillverkade och ingenting hade att försälja. Varför då förbud?
Så har utskottets ärade ordförande såsom skäl för utskottsbetänkandet
anfört en del av de skäl, som vanligen anföras för ett
permanent förbud. Han tilläde, att enligt hans mening tiden skulle
vara sådan, att den ännu mer än i vanliga fall krävde ett förbud.
Ja, jag undrar det. Vi hava dock, såsom alla veta, på sista tiden
genomfört ytterst långt gående restriktioner och fått till stånd en ransonering
av alkoholhaltiga drycker, som bringar oss mycket nära gränsen
till förbudet. Herr finansministern yttrade, vill jag minnas, under
remissdebatten, att det gått så långt med ransonering och inskränkningar,
att. nästa steg ovillkorligen måste innebära ett förbud. Jag
tror således icke, att det kan sägas, att närvarande tid särskilt kräver
förbud såsom en åtgärd, för att mindre karaktärsfasta människor
därigenom skulle skyddas från frestelsen att lägga ned pengar
på spritvaror och sålunda riskera sin och familjens ekonomiska
existens.
I övrig har man här talat om att livsmedelsknappheten skulle nödvändiggöra
detta tillfälliga förbud, men däremot har min medreservant,
den förste ärade talaren, invänt, att för närvarande förbrukningen
av livsmedel för beredande av alkoholhaltiga drycker, redan upphört.
Nu hava emellertid motionären och utskottet icke endast sett
denna fråga ur folkhushållningens synpunkt, utan även framhållit
några goda resultat i annat avseende, som ett förbud enligt deras
mening skulle medföra. Så har av motionärerna bl. a. erinrats därom,
att i dessa tider stora och växande krav ställas på vårt folks
förmåga av kraftutveckling, och enligt utskottets mening,_ bör det
ifrågasatta tillfälliga förbudet bedömas även och icke minst med
hänsyn till möjligheten att genom detsamma stärka folkets förmåga
att motsvara dessa krav. För min del måste jag ställa mig mycket
tvivlande i fråga om en sådan effekt av den föreslagna åtgärden.
Det synes mig bevisa en mycket stor optimism hos de ärade motionärerna
och utskottsmajoriteten, att de kunna förvänta en så betydande
inverkan på vårt folk av en övergång till tvångsabsolutism
från en genom långt drivna restriktioner till ett minimum nedbringad
spritkonsumtion. I Tyskland pågår trots den långt gångna livsmedelsknappheten
tillverkning av Öl och andra alkoholhaltiga drycker.
Nr 21.
Ang. förbud
mot tillverkning
och föi''-säljning av
alkoholhaltiga
drycker.
(Fort/;.)
Xr 21. 64
Onsdagen den 14 mars.
ing. förbud Till en medarbetare i Vossiche Zeitung bär nyligen av vederbörande
fing bakför-, bestämmande myndighet med anledning av ett rykte, att öltillverkmijning
av ningen skulle inställas, meddelats att hittills de bryggerier, som utiMohoihaitiga
fora leveranser till hären, hava erhållit 16,5 % och de mindre brygge«.
drycker, rierna 13 % av sin fredsförbrukning av korn, samt att, om icke korn
(Forts.) vidare kunde tilldelas dem, de befintliga Öl tillgångarna skulle räcka
till mitten av juni månad och för de större bryggerierna, som hushållat
med sitt maltförråd, hela sommaren.
Man har således i Tyskland inga betänkligheter emot att i mån
av tillgång låta tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker
fortgå, och ingen lärer väl dock vilja göra gällande, att det
tyska folket skulle hava mindre behov av förmåga av kraftutveckling
än det svenska, eller att den tyska civila och militära ledningen
skulle vara ur stånd att bedöma, vad som gagnar eller skadar dess
folks energiutveckling.
Herr greve och talman! Då jag efter sorgfällig undersökning
av föreliggande fråga icke kunnat finna, att avsevärda fördelar genom
ett tillfälligt förbud skulle vinnas, men väl ganska avsevärda
olägenheter uppstå, ber jag att få yrka avslag på såväl motionen som
utskottets hemställan samt bifall till den av herr Lyckholm m. fl
avgivna reservationen.
Herr Pers: Vid liknande tillfällen har förut varit vanligt,
att starka opinionsyttringar utifrån landet strömmat in till riksdagen.
Vid det här tillfället har man icke hört av så mycket i den
vägen, men ett par talare ha dock nämnt, att opinionsyttringar inkommit,
och i bevillningsutskottet har jag hört att en hel del sådana
mottagits. Det är icke lämpligt att framföra alla dessa, men till
mig har en hänvändelse gjorts som påkallar ett undantag. Det är
nämligen kvinnoföreningen Vita Bandet, en nykterhetsorganisation
för kvinnor här i landet, som bett mig till kammaren framföra en
framställning, som ursprungligen varit riktad till bevillningsutskottet.
Det föreligger ett särskilt skäl att föredraga denna framställning
däruti, att kvinnorna äro berövade rätten att avsevärt påverka
denna kammares och riksdagens sammansättning, men det är ju i
alla fall så, att denna fråga nära berör kvinnorna såsom särskilt intresserade
av familjelivet i högre grad än männen. Deras skrivelse
lyder så:
»I snart tre år har världsbranden rasat. Hittills ha vi lyckligtvis
undgått att dragas med i virveln, men tungt ha dess verkningar
även vilat över vårt land. Trots detta har ett ohejdat lyx- och nöjesliv
utvecklats. Stora rikedomar ha förvärvats. För varje dag som
går stiger priset på livsförnödenheter, kläder och andra förbrukningsartiklar
alltmer i höjden. Då rikedomen stannat på jämförelsevis
få händer, drabbar dyrtiden kännbarast de mindre välsituerade i
samhället. På sista tiden har verklig livsmedelsbrist uppstått, ty
det ena efter det andra av våra födoämnen dragés ju numera in under
statens reglering, medan importen blir allt ovissare under nu
rådande krigsläge. Under en sådan tid, då hela nationen på grund
Onsdagen den 14 mars.
65 Nr 21.
av livsmedelsbrist måste underkasta sig ytterst kännbara försakelser,
kan det icke anses försvarligt, att näringsämnen av något slag
få förvandlas i resdrycker, vilkas konsumering ytterligare ökar nöden
och fattigdomen.
Samtidigt som kvinnorna i otaliga hem med förtvivlan fråga sig
vad de skola mätta de sina med, fortgår ett systematiskt förödande
av våra billigaste och viktigaste näringsämnen till rena lyxändamål.
.Det måste anses otillständigt, att under nuvarande förhållanden några
som helst livsmedel få användas för tillverkning av några alkoholdrycker.
De nuvarande restriktionerna äro halvmesyrer, som äro oss ovärdiga
och vittna om svaghet och planlöshet. Steget måste nu tagas
helt ut och tillfälligt förbud utfärdas och detta för såväl all tillverkning
som all försäljning av alkoholdrycker, ty det är ej endast landets
förråd av födoämnen utan även hemmens penningtillgångar
som måste räddas. Yi finna det beklagansvärt, att medan världen
runtom lider, svälter och förblöder, de svenska männen krampaktigt
gripa efter sin motbok, som om den inneslöte deras själ.
Nu stå vi inför förhållanden, som förbjuda ofruktbart teoretiserande
och mana till snabb handling.»
Framställningen utmynnar i en hemställan till utskottet att ansluta
sig till detta förbud mot tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga
drycker under kristiden. Denna framställning riktas sålunda
nu med detta till denna kammare. Jag vet att kammarens
majoritet här anser sig bedöma denna fråga ifrån en högre och upplystare
ståndpunkt och icke vill taga hänsyn till sådana här känsloskäl.
Kammaren vet, att den i det fallet står i motsats mot den
stora majoritetens av svenska folket uppfattning. Det är stora delar
av vårt land, som nu under årtionden levat under praktiskt rusdrycksförbud.
Tillfällena att erhålla rusdrycker ha varit så inskränkta,
att man vant sig av från dessa drycker, men stadskulturen
har ännu i sig inmängd denna beståndsdel, denna cirkulation av
rusdrycker. Nu ställes denna stadskultur inför den frågan, om det
inte vore lämpligt att åtminstone för detta tillfälle, för dessa månader
och kanske dessa år, som ligga närmast, när livsmedlen blivit så
inskränkta, att den största ansträngning kommer att riktas på, att
den svenska jorden skall frambringa tillräckligt med födoämnen för
svenska folket, denna kammares majoritet skulle vilja stiga ned från
sitt höga, upplysta bedömande av denna sak och ta ett praktiskt
steg för att hjälpa landet att komma över dessa svårigheter.
Det har här talats om, att alkoholtillverkningen nu icke har
något inflytande på livsmedelstillgången, ty brännvinsbränningen
har upphört, och mältningen har kanske också i det närmaste upphört
eller står under avtynande. Ja, men jag förmodar, att dyrtiden icke
kommer att avtaga under de närmaste månaderna och med största sannolikhet
icke under de närmaste åren. Så ha vi hösten, som kommer,
och vi skulle genom ett beslut i dag hindra potatisodlarna och
kornodlarna att inrikta sin plantering och sådd på att skaffa råämnen
till brännvinspannorna och bryggerierna. Man får under hös
Första
kammarens protokoll 1917. Nr SI. 5
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
Nr 21.
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
ov
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
66 Onsdagen den 14 mars.
tärna se telegram från våra södra provinser, att om icke brännvinstillverkningen
får fortgå, en mängd potatis hotas att fördärvas, ty
det är sådana slag av potatis, som endast lämpa sig för brännvinsbränning,
och man vet icke, vad man skall göra av den. Genom
ett beslut i dag skulle odlarna tvingas att inrikta sig på att odla
sådana potatissorter, som äro lämpliga att förtäras av människor.
Det är nu ont om potatis, och kanske det blir så längre fram i år
också. Detta är en synpunkt, som jag hemställer till herrarna att
taga i övervägande.
Det inlägg i debatten, som gjordes för att sträcka denna fråga
längre, än utskottet gjort, tror jag icke är lämpligt att ta hänsyn
till, när man vet, var majoriteten uti denna kammare finnes, och
vilken åsikt man här har om denna sak. För min del vill jag nu
rikta en vädjan till kammarens majoritet för de närmaste månaderna
och de närmaste åren, och jag vill göra det ur den synpunkt,
som kvinnorna här mest tryckt på, nämligen att det råder brist på
livsmedel, och att vi böra se till, att vad som kommer att odlas på
den svenska jorden är ägnat att rädda det svenska folket från svält
och nöd.
Jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.
Herr Ljunggren, Elof: Herr talman! Då jag i utskottet
varit med om att för närvarande avstyrka förslaget om permanent
rusdrycksförbud, så har det icke skett till följd av ett underkännande
av de synpunkter, som herr Ström framhållit. Tvärt om äro de av
den beskaffenheten, att jag till alla delar instämmer i dem, men jag
har varit med om avstyrkandet, därför att den utredning, som vi vänta
från kungl. nykterhetskommittén, icke ännu föreligger och likaså i
den vissa förhoppningen, att kungl. nykterhetskommittén snart nog
skall kunna vara färdig med sin utredning, som jag gissar måste utmynna
i ett förslag om permanent rusdrycksförbud och om bästa sättet
att nå och genomföra detta allmänna rusdrycksförbud. Jag uttalar
samtidigt den förhoppningen, att icke stenar må läggas i vägen
för kungl. nykterhetskommittén i dess arbete, utan att den snarast
möjligt må bliva färdig med sitt utlåtande.
Beträffande det tillfälliga rusdrycksförbudet kan jag instämma
med den förste ärade talaren, då han säger, att i första rummet vår
strävan måste gå ut på att bevara livsmedelstillgången, men han tilllade
sedan, att man icke behöver skriva till Kungl. Maj:t för att vinna
detta ändamål. För mig synes det vara ett underligt sätt att bevara
livsmedelstillgången, när man under denna kristid både föregående
år och i år i stället för att bevara livsmedlen låtit dem brännas upp
i brännvinspannorna. För år 1913—1914 tillverkades 42 miljoner
liter brännvin, för år 1914—1915 18 miljoner och för år 1915—1916
31 miljoner liter brännvin och för i år 1916—1917 blir tillverkningen,
enligt vad kontrollstyrelsen meddelat, 16 miljoner liter femtioprocentigt
brännvin. Det synes mig verkligen vara ett konstigt sätt att
bevara livsmedlen att på detta sätt bränna upp dem i pannorna. Under
tillverkningsåret 1914—1915 förbrukades av brännerierna över
Onsdagen den 14 mars.
67 Nr 21.
118,000 ton livsmedel, och under året 1915—1910 minst 90,000 ton.
Och under året 1910—1917 anviindes för öltillverkning^ 25,000 ton
korn och enbart för öltillverkningen förbrukades under åi 1914 till
1917 ej mindre än omkring 100,000 ton korn eller hälften av hela
vår nuvarande livsmedelsbrist. Med tanke härpå synes det mig, som
om herr Östberg verkligen borde besinna, om man gjort allt som göras
kan för att bevara våra livsmedel.
Beträffande sedan skälen för avslaget så anförde han i fråga
om brännvinet, att man i år har bränn t vad som över huvud taget
finnes att bränna. Då borde, synes det mig, åtminstone från herr
Östbergs synpunkt ej någon skada kunna uppstå, om man beslutar
skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud. Och beträffande maltdryckerna
ha ju kontrollstyrelsen och socialstyrelsen i sitt utlåtande
sagt, att det torde vara av behovet påkallat att hädanefter upprätthålla
ett ovillkorligt förbud mot mältning. Det tyder på, att man
även beträffande maltdryckerna insett, att det i fråga om livsmedlen
verkligen är nödvändigt att sätta stopp.
Det sades av en föregående ärad talare, att restriktionerna åstadkommit
stor nytta, och jag skall vara den förste att erkänna, att så
är förhållandet. Särskilt när det gäller brännvinskonsumtionen, är
det en himmelsvid skillnad nu mot vad det var förut. Men i varje
fall kan den, som i likhet med mig haft tillfälle att i en styrelse för
ett brännvinsbolag se till, vad som kan göras i saken, lägga märke
till vilka verkliga svårigheter och ledsamheter den konsumtion, som
ännu förefinnes, i alla fall kan åstadkomma.
I detta sammanhang, herr talman, får jag lov att säga, att även
om, som också jag erkänner, genom restriktionerna beträffande konsumtionen
av brännvin mycket gott vunnits, detta dock betydligt
motverkas genom förbrukningen av viner och maltdrycker. Kungl.
Maj:t har ju genom sin kungörelse den 3 november 1916 meddelat
Kungl. Maj:ts befallningshavande i de olika länen, att de icke skola
bevilja vinförsäljningsrättigheter till speceributiker annat än i undantagsfall.
Om detta hade tillämpats i hela Sverige, så tror jag
också, att det länt saken till godo. Men, herr talman, hur har det
tillämpats? I vårt län begärdes det av 25 vinhandlare, som förut
haft vinrättigheter, att ånyo få sådana, men i stället för att bevilja
endast undantagsvis, så beviljade Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Örebro län alla de 25 gamla. Enligt mitt sätt att se saken är detta
ett mycket märkligt sätt att tillämpa Kungl. Maj:ts kungörelse av
den 3 november 1916. Kär det nekas brännvin på brännvinsmagasinet,
så går vederbörande till vinhandlaren eller ock till någon av
dessa många specerihandlare, och när han möjligen skulle nöjt sig
med kanske en tredjedels liter brännvin, så kan det hända, att han i
stället köper en mångfald flaskor vin. Det finnes specerihandlare,
vars hela omsättning av vin efter vad som uppgivits gått till mer än
hälften av den summa, vartill omsättningen av alla deras varor i övrigt
gått. Dylika exempel kunna ges även från min hemstad.
Beträffande vidare den rika öltillgången är det ju givet, att även
den har sin inverkan, så att man även efter alla restriktioners infö
-
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Korta.)
Nr 21. 68
Onsdagen den 14 mars.
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
rande kunnat få se en massa såväl äldre som yngre personer ragla
på gatorna. Det synes mig, som om vi i denna kristid, varunder vi
leva, böra se till, att det ena göres, men det andra icke underlåtes.
Det är en sak till, berr talman, som jag, innan jag slutar, skulle
vilja framhålla. Det var en föregående talare, som från sin hemort
meddelade åtskilliga opinionsyttringar, som kommit honom tillhanda.
Jag har här i min hand över 200 resolutioner från Örebro län,
bakom vilka stå minst 25,000 personer, vilka ha översänt dem till
mig för att jag skall överlämna dem till kungl. finansdepartementet.
Undertecknarna av dessa resolutioner äro män och kvinnor ur alla
samhällsklasser, ur alla politiska partier, av olika uppfattning även i
nykterhetsfrågan. Men i denna punkt äro alla ense. En av dessa
resolutioner är synnerligen kort och jag tager mig friheten, herr
talman, att läsa upp den:
»I en tid, mer allvarsdiger än någonsin, har Sveriges nykterhetssällskaps
representantförsamling i underdånighet hemställt, att Eders
Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud mot tillverkning och försäljning
av rusdrycker att gälla så länge nuvarande svåra kristid varar.
Alla Sveriges nykterhetsvänner instämma förvisso i denna förhoppningsfulla
vädjan.
Det kan icke vara för land och folk gagnande, ej heller lämpligt
och rätt, att under en tid, då bröd saknas, förvandla födoämnen till
rusdrycker eller låta krogar och försäljningsställen fortsätta sin fördärvbringande
verksamhet.
I Guds, i fosterlandets, i hemmens och barmhärtighetens namn
anropa vi Eders Kungl. Maj:t: Förbjud tillverkning av rusdrycker!
Stäng krogar och andra spritförsäljningsställen!»
Herr talman, jag tror, att om första kammaren i dag skulle gå
med på detta förslag, som här föreligger från bevillningsutskottet,
det skulle bli glädje i mång tusen hem i Sveriges land, och många tårar,
som fällas, skulle torkas. Det är för de många tusen kvinnorna
och barnen, som lida nöd ute i Sveriges bygder, som vi ställa en vädjan
till första kammaren att behjärta dessa synpunkter och gå med
på denna bevillningsutskottets framställning.
Herr Boberg: Herr greve och talman! Jag hade begärt
ordet för att få tillkännagiva, att jag kommer att rösta för utskottets
förslag. Gentemot den siste talaren kan jag dock ej undgå att
anmärka, att om han och många andra varit med om att taga det
förslag, som varit möjligt att taga, vinet och ölet skulle ha kommit
under restriktionerna och sålunda ej kunnat åstadkomma dessa förskräckliga
härjningar, som de nu göra. Frågan är emellertid ingen
partifråga. För min del skulle jag ha önskat, att gränsen mellan
de tillåtna och de ej tillåtna maltdryckerna hade dragits vid pilsnerdrickats
gräns. Jag tror nämligen ej, att några människor fördärva
sig med att dricka enbart pilsnerdricka. Och om det skulle
finnas sådana individer, så tror jag, att de utgöra ett sådant undantag,
att hänsynen till dem ej behöver vara avgörande vid ett sådant
här tillfälle.
69 Nr 21.
Onsdagen den 14 murs.
Jag erkänner, att den föreliggande frågan liar sina störa vansk- *ng
ligheter ock omständigheter, som man maste taga hänsyn till. Uch ning och förlåt
är ej utan en viss tvekan — synnerligen med hänsyn till ersätt- säljning av
ningskraven — som jag gatt med pa utskottets förslag. ^ alkoholhaltiga
också, att i verkligheten förbudet ej kommer att uträtta su mycket, y
som man i allmänhet hoppas. Men då jag ej_på något sätt vill giva
mig sken av att motverka nykterhctssaken i landet, har jag ställt
mig på denna sida.
Förhållandena äro nämligen sådana, att rusdryckerna på grund
av själva lägets natur komma att inskränkas vecka efter vecka. Vi
gå på denna naturliga utvecklingsväg hän mot ett tillstånd, som
inom kort kan närma sig förbudet. Man får ju också beräkna, att
även om ett tillfälligt förbud, som jag gärna önskar, bleve infört.
de rusdrycker, som finnas i landet, ej därför komma att tappas
i sjön, utan säkert komma att konsumeras på ett eller annat sätt.
Detta är ju klart för oss alla. Även med hänsyn till de olägenheter,
som man har att vänta beträffande ersättningsanspråk från deras
sida, som ha sin näring av dessa dryckers tillverkning och försäljning,
kunde man vara frestad att bida tiden och låta saken ha
sin naturliga utgång. Men då ropet på ett tillfälligt förbud ljuder
starkt och mäktigt över landet, och alla dessa personer ej kunna
känna sakens praktiska läge, och ett avslag skulle verka mycket beklämmande
ute bland folket i landet, anser jag det klokast gå denna
opinion till mötes. Tiden är, såsom framhållits, allvarlig. Det är
ont om livsmedel. Nöden kan snart bli större, än vad den nu är.
På grund av vad jag sålunda anfört, kommer jag för min del
att lägga min röst till förmån för utskottets förslag.
Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag är mycket tvek
sam,
om jag skall besvära kammaren vid denna sena timma, då
jag har en mycket stark känsla av att ledamöterna kunna känna sig
trötta och vilja få ett slut på debattem Jag har emellertid känt
det som en bjudande plikt att söka i min mån bidraga till att *om
möjligt ett bifall till utskottets förslag här i kammaren måtte kunna
uppnås. Jag är, herr talman, för min del ingalunda blind för de
svårigheter och olikartade konsekvenser, som skulle följa av ett bifall
till utskottets hemställan, därest Kungl. Maj:t i enlighet därmed
kommer att utfärda ett tillfälligt förbud. Tvärtom, jag uppskattar
till fullo dessa hinder och svårigheter, men jag har den bestämda
uppfattningen, att övervägande fördelar för landet skulle vinnas, om
vi kunde få till stånd ett tillfälligt förbud under denna kristid.
Även om man ej på något annat sätt kunde bliva övertygad
om den saken, så synes det mig, att därest man med någon uppmärksamhet
studerar förhållandena sådana de utvecklat sig i Kyssland
efter krigets början och verkningarna av det tillfälliga förbudet där
— att döma av redogörelser, vars sanningsenlighet man icke har anledning
att betvivla — man måste komma till den uppfattningen, att
förbudets verkningar därstädes varit i hög grad betydelsefulla. De
ha varit betydelsefulla ur två synpunkter. Dels därför, att det gi
-
Jfr 21. 70
Onsdagen den 14 mars.
Ang. förbud
mot tillverkning
och för■
säljning av
alkoholhaltigc
drycker.
(Torts.)
vetvis åt nationen besparats stora massor av livsmedel, som eljest
_ skulle ba förvandlats till rusdrycker, men dels och naturligtvis förnämligast
med hänsyn till de goda verkningar, som den allmänna
t nykterheten medfört för landet, och som i så hög grad ökat dess
prestationsförmåga och motståndskraft å skilda områden. Jag tror
icke, att någon kan underskatta den stora betydelse, som det utfärdade
rusdrycksförbudet har haft för Ryssland i det nu pågående
kriget, icke minst därför, att tsaren resolut utfärdade rusdrycksförbudet
på ett så tidigt stadium, som där ägde rum. Yi ha nyss hört
redogörelse för de goda ekonomiska verkningarna därav, hurusom
lantbefolkningen där har gjort stora besparingar, ökat sina insättningar
i sparbankerna med det mångdubbla mot vad som förut var
förhållandet. Och detta har skett mitt under det att detta land utkämpar
det blodigaste krig, som det haft att utkämpa. Yi ha även
sel!, hurusom man i andra länder, som deltaga i kriget, allvarligt
umgåtts med tanken på att vidtaga liknande åtgärder, och det trots
att den allmänna folkmeningen sannerligen icke inom dessa länder är
för förbud eller restriktioner över huvud.
I det avseendet är förhållandet här i landet helt annorlunda.
Den mening, som utskottets förslag omfattar, uppbäres av en så
övervägande del av det myndiga svenska folkets flertal, att man
icke ett ögonblick behöver sväva i tvivelsmål om huru frågan ligger
i det avseendet.
Här har i dag talats om att man vunnit så mycket med de
restriktioner, som äro vidtagna. Ja, jag skall inte förneka riktigheten
därav. Tvärtom tror jag, att de varit mycket gagnrika och
nyttiga, men det hindrar icke, att det kan bli mycket bättre, därest
dessa restriktioner ersättas av det tillfälliga förbudet. Man behöver
endast göra en rond på våra restaurator en afton för att se, att
det ingalunda råder brist på dessa varor, och en stor del av desamma
ransoneras icke ut, utan stå till besökarnas förfogande i obegränsad
utsträckning. Det är som bekant endast vissa slag av
rusdryckerna, som äro ransonerade, vilket icke får förbises.
Ett ögonblicks begrundande av dessa restriktioner i jämförelse
med ransoneringssystemet i fråga om andra varor, leder till underliga
resultat. Om man bara gör en sådan jämförelse: ett kilogram
socker och 2 liter brännvin per månad och individ, så förefaller det
mig, som om bara konstaterandet av dessa två siffror för dessa två
varor i blixtljus belysa det system bestämmandet av ransonering
och restriktioner som nu är rådande.
En föregående talare har redogjort för en del resolutioner, som
kommit honom tillhanda. Jag har också här i min hand en massa
resolutioner, som jag fått från möten i skilda delar av vårt land
från Trälleborg och ända upp till övre delen av Ångermanland,
möten, som ha hållits i kyrkorna under medverkan av respektive
församlingars kyrkoherdar eller andra prästmän och vari de enstämmigt
vädja till oss här i riksdagen att biträda det förslag, som
föreligger om ett tillfälligt rusdrycksförbud. I närvarande stund
sitta säkerligen många hundratusenden, tror jag mig våga säga, i
Onsdagen den 14 mars. *1
sina skilda hem runt om i vårt land och avbida utgången av det
beslut, som skall fattas här i första kammaren.
Jag tillåter mig därför, med åberopande av den allmänna folkvilja
som i denna fråga är rådande att rikta en vördsam hemställan
till denna kammares majoritet att taga under övervägande, huruvida
den ändå inte skulle kunna övervinna sina betänkligheter mot
det förslag, som här föreligger, och skänka detsamma sitt bifall,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
•
Herr Meurling: Då vi nu leva i en sådan tid, att man
måste försaka mycket av det, som verkligen hör till livets uppehälle
och nödtorft, så s.ynes det, såsom också av flera talare framhållits,
att man kan ha anledning att vänta, att även de, som för
sin del vilja ha fri tillgång till dessa drycker, icke skulle hålla på
den friheten, när dessa drycker ändock måste räknas till överflödsvaror.
Visserligen är det nog sant, att genom de nuvarande restriktionerna
missbrukats av dessa drycker i betydlig mån minskats, men
detta missbruk har dock visst icke upphört. Det har ^ erfarenheten
visat. För att så långt möjligt är kunna undanröja återstoden av
dessa missbruk och tillika medveten om att det verkligen är sant,
att ute i landets bygder denna fråga följes med större uppmärksamhet
och större intresse än de flesta andra frågor, kan jag, herr
talman, icke annat än yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Det har under debatten framställts
ett yrkande, i vilket en talare föreslog, att utskottets hemställan
måtte bifallas under viss förutsättning. Det förefaller mig, som
om den förutsättningen är uttalad i utskottets motivering, sådan den
är formulerad redan nu, och då man under sadana förhallanden
genom att precisera beslutet på det sätt, som denne talare yille, endast
skulle försvåra frågans lösning och bringa förvirring, då det gäller
att åstadkomma ett för de båda kamrarna gemensamt beslut, tilllåter
jag mig yrka, att kammaren måtte följa utskottets hemställan
oförändrad.
Jag ber också att i det sammanhanget få bemöta ett par uttalanden,
som ha gjorts, ett yttrande, som förekommer i reservationen,
och ett, som fällts i diskussionen, då jag icke vill, att vid denna frågas
avgörande något skäl skall stå obemött, som kan utgöra en ur
några synpunkter hållbar utgångspunkt för ett avslagsvotum.
En ärad talare på Stockholmsbänken sade, att om man nu genomför
förbud och det får gälla en tid, man sedermera komme att
agitera för förbudets bestånd och på det sättet på en bakväg införa
permanent förbud. Det är alldeles uppenbart, att huruvida det
kommer att påyrkas eller icke, blir beroende på hur det tillfälliga
förbudet verkat. Om dess verkningar visat sig vara enbart lyckobringande,
om det i olika avseenden medfört ett lyckligt tillstånd,
blir det helt naturligt, att en rörelse ''för dess bibehållande kommer
till stånd. Men då har ju landet icke lidit någon skada, utan tvärtom
Nr 21.
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
Jfr 21. 72
Onsdagen den 14 mars.
Aug. förbud^ endast haft nytta av beslutet om ett tillfälligt förbud. Den möjlig"äng
ocä/öt- ^eten synes alltså icke med befogenhet kunna åberopas som ett skäl
säljning av mot bifall nu.
alkoholhaltiga I reservationen hänvisar man till det yttrande, som förekommer
drycker, från tvänne myndigheter, i vilket det säges, att de rådande förhål(Forts.
) landena enligt dessa myndigheters mening icke äro »av sådan natur,
att med stöd av stadgandena i 35 § 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
samt 31 § 2 mom. i vin- och Öl försäljnings förordningen
ett förbud mot försäljning av brännvin, vin och Öl bör utfärdas.»
Ja, men den bestämmelsen hänvisar ju till sådana fall, när det vid
krig eller omedelbar krigsfara eller då arbetslöshet eller nöd i större
omfattning är rådande, befinnes nödvändigt att införa förbud och
Kungl. Maj:t därför erhållit sådan befogenhet. Är det icke precis
en karaktäristik av den nuvarande situationen? Hur skall man
kunna tänka sig ett tillstånd, som mera direkt träffar in på de förutsättningar,
där enligt redan gällande förordning förbud borde införas,
än vad den nuvarande gör? Jag kan icke tänka mig annat,
än att man maste säga sig, att just det nuvarande läget svarar emot
vad man ansett böra vara förutsättningen för genomförandet av tillfälligt
förbud.
Mot herr Boberg vill jag endast anmärka, att när vi här i kammaren
diskuterade det lokala vetot, han sade: ja, det lokala vetot
blir inte något verksamt medel; jag tror inte på dess effekt. I dag
ha vi diskuterat förbudet, och då säger herr Boberg: ja, jag tror
egentligen inte, att det har så stor effekt. Jag vet inte, vilket lagstiftningsförslag
i denna fråga, som han numera skulle tillerkänna
någon effekt.
Efter den mängd inkomna yttranden, resolutioner och andra
framställningar, som jag mottagit, fick jag i morse en handskrivelse
från en person, som på ett rent praktiskt sätt fått känning av vad
denna fråga betyder. Det var ett brev, som tydligen kom från eu
bildad kvinna, som lever i misär på grund av förhållanden, som ett
förbud skulle komma att undanröja. Hon skriver bl. a.: »Man gör
från deras sida, som intet vilja, gällande, att tillverkningen av alkoholhaltiga
drycker är starkt begränsad. Ja, man säger så, men det
utesluter icke, att jag och mina barn dagligen gå förlustiga livets
nödvändigaste på grund av att möjlighet att köpa sådana drycker står
öppen både på restauranter och ölserveringar. För oss är den köpemöjlighet,
som finnes, nog att göra livet till en ända ändlös natt,
pa vilken ingen ända sparas. — — De dagar, då jag har pengar
att köpa mjölk för, finnes ingen sådan. Min nioårige son frågade:
varför finns det inte mjölk? Jag svarade: därför att det är så ont om
nåo-ot att fodra korna med, om mjöl och -potatis och säd. Han frågade:
vad gör dom fars brännvin och Öl av? Av säd och potatis, svarade
jag. Är det rätt, mor? — Var god framför den frågan till
riksdagen! Är det rätt emot oss, att så får ske? Nu, i denna tid.
da varje land bör lia plikt att mera än någonsin värna de skyddslösa?»
-
Onsdagen den 14 mars.
73 Nr 21.
Jag överlämnar frågans besvarande till denna kammare vid den Ån9- fbrkud
mot tillverkning
och försäljning
av
förestående voteringen.
Herr von Mentzer: Jag begärde ordet endast för att be- alkoholhaltiga
möta ett par från reservanternas sida framförda skäl, som icke drycker.
Jag skall till att börja med säga, att jag delar den förste ärade
talarens mening, då lian säger, att detta är en i näringslivet djupt
ingripande fråga. Men då det sedan gäller, på vad sätt den är
djupt ingripande, se vi kanske saken något olika. Jag tror icke,
att utskottets förslag, som han sade, skulle leda till en skärpning
utan motsvarande nytta, utan denna skärpning skulle verkligen föra
med sig en betydande nytta. Om vi t. ex. tänka på vilken lindring
den skulle betyda i fattigvårdshänseende och på alla andra områden,
där rusdryckernas härjningar framträda, så är det ju uppenbart,
att man har att vänta en verkligt stor nytta, ja, så stor, att
den vida överväger de vanskligheter, som erkännas även av dem,
som talat för utskottsutlåtandet.
Här har det frågats: varför vill man genomföra inskränkningar,
då man ändå fortfarande tillåter tobak och svagdricka? Ja,
herrarna känna så väl skälen till att vi göra en sådan skillnad. Tobaken
lär väl åtminstone icke omedelbart tillverkas av några födoämnen,
och svagdricka! har ju en viss betydelse i stora industrisamhällen,
där det är ont om mjölk, och därför vilja vi lämna det
fritt. Beträffande svagdrickat är det vidare en omständighet, som
är ganska beaktansvärd, nämligen att man genom att låta det bli
kvar lämnar möjlighet till arbete för stora skaror av dem, som förut
varit sysselsatta i den hantering, som nu skulle lida intrång.
Talaren på Gottlandsbänken menade, att vi lika väl som Tyskland
kunde tillåta oss att fortsätta med de''nna hantering utan några
så avsevärda inskränkningar, som avses i utskottets utlåtande, men
jag vill endast ställa till honom den frågan, om han verkligen är
övertygad om att våra tillgångar på livsmedel äro så stora som
Tysklands. Det tror icke jag för min del.
Här har talats om permanent förbud, och det får jag för min
del säga, att jag, såsom herrarna känna, är deciderad för att ett
dylikt förbud inträder efter viss övergångstid. Men jag böjer mig
för den goda seden, att man icke tar upp en fråga, som är under
utredning, utan jag önskar endast i likhet med en föregående talare,
att denna utredning måtte gå raskt för sig, så att vi snart få ett
förslag i den riktningen.
I fråga om ersättning till näringsidkare kan jag icke biträda
det därom framställda yrkandet, dels därför, såsom ,]ag förut sagt,
att här blir tillfälle för dem i ganska stor utsträckning att få arbetssysselsättning
och dels därför, att ersättning i många med detta
jämställda fall icke förekommit. Dessutom vill .jag säga, att jag
icke anser dem, som arbeta i denna affär, så odugliga, att de icke
möjligen kunna övergå till andra verkliga näringar.
Med anledning av vad jag sålunda framhållit och i övrigt ut -
blivit motsagda.
(Forts.)
Nr 21. 74
Onsdagen den 14 mars.
Ang. förbud skottet anfört för sitt utlåtande ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
säljning av
alkoholhaltiga Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mi
drycker.
na herrar! Den näst föregående talaren fruktade, att det av mig
(Forts.) framställda särskilda yrkandet skulle förorsaka förvirring. Det
vore ganska egendomligt, om det skulle kunna ha en sådan verkan,
ty skulle det bifallas i denna kammare och andra kammaren stannade
vid utskottets förslag, så bleve det sammanjämkning, och det
är ju något som inom riksdagen är en alldaglig företeelse, som
icke brukar åstadkomma någon förvirring.
Jag framställde emellertid förslaget därför, att det syntes mig,
att utskottets förslag vore så avfattat, som om utskottet helst skulle
se, att någon ersättning icke behövde ifrågakomma. Den föregående
talaren tillhörde icke utskottet, men om jag från någon inom
bevillningsutskottet kunde få den förklaringen, att meningen varit,
att ersättning skall lämnas, så kunde jag vara tillfredsställd med
det, och i sådant fall är jag beredd, herr talman, att återtaga mitt
yrkande och instämma med dem, som yrkat bifall till utskottets
förslag.
Herr Boberg: Herr talman! Herr Ekman, C. G., anmärkte
mot mig. att då den lokala vetofrågan var före, jag säde, att jag
icke så synnerligen trodde på det lokala vetots kraft. Det var
sant. Jag trodde mera på restriktionernas verkan. Och om vinet
och ölet hade kommit under de föreslagna restriktionerna, så skulle
icke så starka klagomål över ölets och vinets härjningar i denna
kammare ha höjts, som nu förekommit.
Vidare sade herr Ekman, att jag nu icke heller trodde på
förbudet. Det är icke riktigt. Jag sade icke så. Då skulle jag
ju icke rösta för det. Jag sade, att jag icke trodde, att det komme
att ha den stora effekt, som folk i allmänhet, tilltror detsamma,
och jag. har skäl därför. Jag sade bl. a., att de spritdrycker, som
finnas inom landet, komma att konsumeras på ett eller annat sätt
och icke tappas i sjön. Och det förstår ju var och en. Jag tror
för övrigt icke, att man bör fästa alltför stora förhoppningar vid
alla dessa lagförslag, som äro uppe. Ty, herr talman, det är sned
synden som med reumatismen. Den flyttar sig från den ena delen
av kroppen till den andra. Man kan aldrig genom lagstiftning
förebygga, att icke det och det sker, som man trodde skulle vara
alldeles förebyggt eller förkvävt.
Herr .Larsson, Jacob: Herr talman! Den ärade talaren
på Jönköpingsbänken önskade att få ett uttalande från bevillningsutskottets
sida beträffande ersättningsfrågan, som möjligen skulle
kunna föranleda honom att ta tillbaka sitt yrkande. Jag skall då
be att få meddela, att man inom utskottet ingalunda hyste en sådan
. uppfattning,, som han antydde, nämligen att man helst såge,
att ingen ersättning komme i fråga. Utskottet har tydligen pekat
Onsdagen den 14 mars.
på, att tillfälligt rusdrycksförbud komme att framkalla ersättningsanspråk,
men utskottet var av den meningen, att bedömandet av
dessii ersättningsanspråk läge i viss mån på ett annat plan, när
det gällde tillfälligt rusdrycksförbud, framkallat av de nuvarande
exeptionella förhållandena, än eljest vore förhållandet i händelse
av genomförandet av ett totalförbud under normala förhållanden.
Utskottet kunde nämligen icke förbise, att näringsidkare inom andra
näringsgrenar som på grund av åtgärder, vidtagna från statsmakternas
sida, redan i ganska stor omfattning tillskyndats förluster,
icke kunde göra anspråk på någon ersättning, och att därför de
ersättningsanspråk, som i detta sammanhang kunde förekomma, borde
bedömas så, att man icke råkade genomföra en sådan orättvisa,
att rusdrycktillverkare eller -försäljare skulle berättigas till en ersättning
under förhållanden liknande dem, da andra näringsidkare
icke kunde göra anspråk på ersättning för förluster, tillskyndade
just på grund av statsmakternas åtgöranden. Det är därför man
ansett, att i utskottets motivering borde fästas uppmärksamheten
på, att här kunde uppstå ersättningskrav och att skäliga ersättningsanspråk
naturligtvis, i den mån sådant läte sig göra, borde
tillmötesgås, men att i detta fall förelåge omständigheter, som
borde föranleda till särskild prövning av ersättningsanspråken i
fråga.
Jag vill hoppas, att detta förtydligande kan vara^ tillfredsställande
för den ärade talaren på Jönköpingsbänken. så att han
för undvikande av möjliga komplikationer vid den blivande voteringen
vill taga tillbaka sitt yrkande.
Herr Ekman, Karl Johan: Efter den förklaring, som
nu lämnats från utskottshåll, kan jag ta tillbaka mitt yrkande och
instämma i utskottets utlåtande.
Herr Ljunggren, August: Herr talman! Jag skall
icke mycket förlänga debatten. Jag begärde ordet endast för att
söka få en upplysning från sakkunnigt håll.
Herr Johan Östberg talade om, att denna fråga berörde näringslivet
mycket djupt, och det hade han rätt uti. Jag har fäst
mig vid, att bland de ärade reservanterna det finns åtminstone två
stycken, som äro synnerligen sakkunniga på detta område, och
särskilt den förste reservanten, herr Lyckholm, är säkerligen i tillfälle
att bedöma, hur denna sak verkar, om det icke blir ett tillfälligt
förbud mot tillverkning av Öl av högre maltextrakthalt än
6 %, hur det kommer att verka exempelvis med hänsyn till svagdricksbryggerierna
här i landet. Om det förhåller sig på det sättet,
som kontrollstyrelsen och socialstyrelsen säga, och det har _ man
ingen anledning att betvivla, att folkhushållningskommissionen
kommer att vägra tillstånd till vidare mältning, då har åtminstone
jag fått den uppfattningen, att svagdricksbryggeriernas tillverkning
icke vidare kommer att kunna pågå, utan åtgärder kommer att
leda till en fullständig ruin för desamma. Det har nämligen re
-
Nr 21.
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
Nr 21. 76
Onsdagen den 14 mars.
17t iftiverib- dan’ vad dessa själva i skrivelse till Kungl. Maj:t sagt, kom
„7nr/
oc//o>-ända därhän, att 20—30 stycken av dessa bryggerier måst
säljning av upphöra med sin tillverkning, och det har bestämt sagts ifrån, att
alkoholhaltiga om det nuvarande licenssystemet längre praktiseras, så gott som
drycker. hela denna industri måste nedläggas. Här har talats om den ar(Forts.
) betslöshet, som skulle uppstå, och då frågar jag,, om icke faran för
sådan föreligger, därest svagdricksindustrien skulle inställa sin
tillverkning, i vilket fall omkring 2,000 personer, som äro beroende
av densamma, bli arbetslösa.
Om däremot malttillgången utökades genom ett bifall till det
föreliggande förslaget, skulle genom ransoneringssystemet, som
folkhushållningskommissionen redan ställt i utsikt, det bliva möjligt
för svagdricksbryggerierna att erhålla det överskott av malt,
som _ da skulle uppstå. Följden skulle enligt svagdricksbryggarnes.
mening, som de givit offentligt uttryck åt, bliva den, att såväl
ölbryggerierna som svagdricksbryggerierna genom detta förfarande
skulle kunna fortsätta sin tillverkning i ungefär samma utsträckning
som nu, och att man sålunda genom ett tillfälligt tillverkningsförbud
för drycker, innehållande högre maltextrakthalt än
6 °/°, skulle på detta område kunna undvika just den ytterligare
arbetslöshet, som herr Östberg och andra utskottsreservanter varnat
för.
Hu är jag. herr talman, icke så inne i dessa förhållanden, att
jag vågar uttala en bestämd mening om, huru det skulle komma
att verka, ifall kammarens majoritet skulle avslå utskottets förslag,
och därför skulle jag tro, att det är många, särskilt av dem, som äro
beroende av svagdricksbryggeriernas existens, som skulle ha ett
mycket stort intresse av att få veta, vad ett sådant avslag ifrån
kammarens sida skulle innebära. Tills vidare och om icke upplysningar
i annan riktning kunna framkomma, så får jag säga, att
jag fått den bestämda uppfattningen av uttalanden av sakkunniga,
som tagit del av denna fråga, att ett avslag på utskottets hemställan,
för den händelse att Kungl. Maj:t icke heller gör något åt
saken ■— och det har man ingen anledning att vänta, då regeringen
dröjt med att vidtaga åtgärder, som naturligtvis bort ögonblickligen
vidtagas, da kriget bröt ut — skulle medföra ruin för svagdricksbryggerierna.
Under sådant förhållande anser jag det vara klokast
att bifalla utskottets förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende å det under behandling varande betänkandet
vore yrkat: 1 ro) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o), avherr
Ström, att vad utskottet hemställt skulle bifallas med den ändring,
att kammaren godkände det författningsförslag, som fogats
vid den av honom i ämnet väckta motionen; och 3:o) att den vid
betänkandet avgivna reservationen skulle godkännas.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på reservationens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.
Onadngen den 14 murs. 77
Votering begärdes, i anledning varav lierr talmannen upptog
vart ooh ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
voteringen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga bifall till herr Ströms yrkande.
Jämväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid votering,
i anledning varav uppsattes, justerades ooh anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen om bevillningsutskottets
betänkande nr 11 antager -bifall till herr Ströms
under överläggningen framställda yrkande, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 40;
Nej — 91.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen
en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som godkänner den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 11 fogade reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 72;
Nej — 60.
Nr 21.
Ang. förbud
mot tillverkning
och försäljning
av
alkoholhaltiga
drycker.
(Forts.)
Nr 21. 78
Onsdagen den 14 mars.
På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att återstående
ärenden på föredragningslistan finge uppskjutas till en annan
dag ävensom att de anslag, som utfärdats till det pågående sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.
Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts
nådiga propositioner:
nr 89, angående pension åt förre båtsmannen vid Norrlands 2:a
kompani nr 124 Carl Gustaf Granberg Wall;
nr 90, angående pension åt fortifikationsarbetaren Andreas
Brommesson;
nr 98, angående livränta åt förre eleven vid statens uppfostringsanstalt
å Bona Armas Anton Veiland; och
nr 106, om pension åt förra skrivbiträdet hos krigshovrätten,
änkan Mathilda. Charlotta Johanna Wiberg, född Zetterberg.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner:
nr 95 A, med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften; samt
nr 97, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 192 och 193 för
maltdrycker och mjöd i gällande tulltaxa.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande kungl. propositioner:
nr
95 B, angående beräkningen av vissa statsverkets inkomster
för år 1918; och
nr 105, angående gottgörelse till rådhusrätten i Luleå i anledning
av dess befattning med vissa mål.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts nådiga propositioner:
nr 96, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1
mom., 3 § 1 mom., 5, 8 och 23 §§ samt 25 § 2 mom. i förordningen den
7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m., samt
nr 107, angående ändrad lydelse av rubrikerna nr 65, 144, 164.
187, 188, 190, 609, 610, 624, 625, 626, 627, 628 och 629 i gällande
tulltaxa,
hänvisades dessa propositioner till bevillningsutskottet, varjämte
beslöts, att statsutskottet skulle undfå del av dem, i vad de avsåge
ändring i den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov.
Fredagen den 16 mars.
79 Nr 21.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtande nr 8, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet; och
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i
anledning av väckt motion angående skrivelse till Konungen i fråga
om avveckling av militärförsvaret m. m.
Justerades fjorton protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 5,28 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Fredagen den 16 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.
Herr talmannen yttrade: Jag får för kammaren tillkännagiva,
att efter överläggning inom talmanskonferensen angående riksdagsarbetet
närmast före och efter påsk blivit bestämt, att kamrarnas
sista arbetsplenum före påsk hålles torsdagen den 29 och
om så erfordras, fredagen den 30 mars, att därefter hålles plenum
endast för bordläggning av inkommande ärenden, samt att första
arbetsplenum efter påsk hålles torsdagen den 12 april, då gemensamma
voteringar äga rum, i den mån voteringspropositioner blivit
av kamrarna antagna; allt därest ej något oförutsett inträffar.
Vidare anförde herr talmannen, att han efter överenskomipelse
med herr talmannen i andra kammaren finge föreslå, det första kammaren
ville besluta att vid sammanträde, som komme att hållas lördagen
den 24 innevarande månad, företaga val av valmän jämte
suppleanter för utseende av riksdagens justitieombudsman och riksdagens
militieombudsman samt deras efterträdare.
Detta förslags antogs.
Justerades protokollen för den 10 och den 13 i denna månad.
Nr 21. 80
Fredagen den 16 mars.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion om ändring i 30 kap. 11 §
rättegångsbalken;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten; och
nr 18, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckt motion om anslag till understödjande
av rektor J. Henrikssons verksamhet för odling och insamling av
medicinalväxter;
__ nr 24, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående förläggning av en statens lantbruksskola på någon av
kronoegendomarna i Kalmar län; och
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personligt
ålderstillägg till t. f. byråchefen i domänstyrelsen C. I.
Stiernspetz.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets utlåtande nr 8.
Vid föredragning av bankoutskottets memorial nr 16, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande punkten 23 :o i bankoutskottets
utlåtande nr 12 angående regleringen av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
bankoutskottets utlåtande nr 17, första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8, och kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 39, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 §
7 och 49 punkterna i lagen om val till riksdagen.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 33, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående an -
Fredagen den 16 mam.
81 Nr 21.
ordnande vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang av gemensam
tvättinrättning för de till Skövde förlagda truppförbanden;
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ordnande
av kavalleriets officersaspirantskolas förläggning å Ränneslätt;
nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iordningställande
av en skjutbana å Ränneslätt för Smålands husarregemente;
nr
36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för tillgodoseende av vattenbehovet för Norrlands trängkår;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vaktmästaren vid generalintendentens expedition A. K.
Broms att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring; samt
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av skjutbana för Östgöta trängkår.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag ber att få föreslå, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden sist måtte uppföras statsutskottets
utlåtande, nr 8, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
Detta förslag antogs.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,45 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Första kammarens protokoll 1917. Nr SI.