RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Haj:ts nådiga
propositioner:

nr 57, angående anordnande av gemensam tvättinrättning för
Norra skånska infanteriregementet och Yendes artilleriregemente;

nr 58, angående uppkörande av Badelunda pastorats prebendenatur; nr

59, angående tilläggspension åt förre folkskolläraren i Karesuando
Jakob Valfrid Lidström;

nr 60, angående tjänstårsberäkning för vissa folkskolinspektörer;
samt

nr 61, angående anstånd med återbetalning av räntefritt lån för
svenska församlingens i London kyrkobyggnad.

Justerades protokollen för den 1 och den 2 innevarande månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
jordbruksutskottets utlåtanden nr 20 och 21.

_ Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion om
åvägabringande av utredning i fråga om ordnande av kurser för utbildning
av fångvårdstjänstemän av högre grad, biföll kammaren
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas medkammaren.

Herr statsrådet von Sydow avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner:

nr 65, angående gift kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket
och statens järnvågar;

Första kammarens protokoll 1917. Nr 19. 1

1917.

kammaren.

Nr 19.

t

Onsdagen den 7 mars.

Nr 19. 2

Onsdagen den 7 mars.

nr 66, angående pension åt provinsialläkaren P. E. Brännström;
nr 67, angående höjning av pensionen åt förre avdelningsingenjören
L. Gr. P. Rundstedt;

nr 68, angående tilläggspensioner till förre tågmästaren vid
statens järnvägar L. G. Andersson och förre lokomotivföraren vid
statens järnvägar J. J. Lindblom Blomberg;

nr 69, angående pension åt avlidne lokomotivmästaren vid statens
järnvägar Lats Petter Kjesslers änka och åt avlidne materialförvaltaren
vid statens järnvägsbyggnader Johan Anderssons änka;

nr 70, angående pension åt hjälpmontören vid Trollhätte kraftverk
A. J. Karlsson;

nr 71, angående anläggning av huvudrangerbangård vid Hallsberg; nr

74, angående rätt för revisorn hos telegrafstyrelsen J. C.
Lundgren att för ålderstillägg å lönen tillgodoräkna sig viss tjänst -

göring;

nr 75, angående försäljning av statens järnvägar tillhöriga
markområden vid Gnesta;

nr 76, angående statsbidrag till utförande av en brobyggnad
över Saltösund i Karlskrona;

nr 77, med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 och 34 §§ i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring;

nr 79, angående provisoriska åtgärder i syfte att avhjälpa svårigheterna
att besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt,
såväl ordinarie som extra;

nr 80, med förslag till stadga angående hotell- och pensionatrörelse; nr

81, angående anstånd med erläggande av ränta å statslån
för järnvägsanläggning mellan Eksjö och österbymo;

nr 82, angående anvisande av förlagskapital för tillverkning
och transport av torvbränsle för statens kraftverks räkning; och

nr 83, angående utvidgning av den nya tilloppskanalen till Trollhätte
kraftstation.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 7, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 7 mars. 8

Punkterna 15—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—il.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43 och 44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 45—47.

Lades till handlingarna.

Punkten 48. ;

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.

Punkten 50. ;

Med tillstyrkande av vad Kungl. Maj:t i punkterna 52, 53 och
54 av förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen föreslagit hade
utskottet i nu föredragna punkt hemställt, att riksdagen måtte på
extra stat för år 1918 såsom förslagsanslag anvisa

Nr 1».

Anslag till
brandförsäkring
av de
kungl teatrarnas
byggnader
in. in.

Nr 19. 4

Onsdagen den 7 mars.

Anslag till a) till gäldande av årspremier för brandförsäkring av operabrandförsak-
byggnaden och dramatiska teaterns byggnad ett belopp av högst
kZJZtt. 40,176[kronor;

nas byggnader b) till gäldande av årspremie för brandförsäkring av staten tillra-
»i. hörig, i operabyggnaden förvarad lösegendom ett belopp av högst
(Forts.) 3,668 kronor;

c) till gäldande av årspremie för brandförsäkring av staten tillhörig,
i dramatiska teaterns byggnad förvarad lösegendom ett belopp
av högst 1,735 kronor;

med rätt för Kungl. Maj;t att redan innevarande år disponera
berörda belopp å tillhopa 45,579 kronor.

I motiveringen till denna hemställan hade utskottet av angivna
orsaker förklarat sig vilja betona, att utskottet genom sitt tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag icke finge anses hava
givit något godkännande åt den uppfattningen, att staten under inga
omständigheter borde vara delägare i försäkringsbolag grundat på
ömsesidighetsprincipen.

Herr Östberg: Herr greve och talman! Då jag råkar vara

en representant för det ömsesidiga brandförsäkringsväsendet här i
landet har jag, med hänsyn till denna punkts principiella sida, icke
ansett densamma böra helt och hållet med tystnad förbigås.

I denna punkt föreligger, som synes, fråga om de kungliga teatrarnas
brandförsäkring, och anbud ha ingivits från åtskilliga håll,
däribland även från en del ömsesidiga bolag. I avseende på dessa
förklarar finansministern, att det återstår att utreda, huruvida det
kan anses »riktigt», att statsverket ingår som delägare i enskilda försäkringsbolag
och därmed ikläder sig de risker, som enligt lag eller
de för bolagen gällande ordningar äro därmed förbundna.

Vari en sådan ytterligare utredning skulle bestå, är naturligtvis
litet svårt att fatta. Försäkringsinspektionen, som väl torde få
anses vara sakkunnig på detta område, har förklarat, att, enligt dess
åsikt, något hinder för statsverket att ingå i dylika ömsesidiga bolag
icke borde föreligga. För min del kan jag icke finna, att det utan
vidare skulle vara »riktigt», att staten, med åsidosättande av andra
anstalter å brandförsäkringsväsendets område, skulle uteslutande
vända sig till aktiebolag och att således aktiebolagsformen skulle givas
ett avgjort företräde. I förevarande fall har man icke heller
tillämpat detta konsekvent, ty, såsom av handlingarna framgår, äro
ifrågavarande byggnader till en del försäkrade i Stockholms stads
brandförsäkringskontor. Denna anstalt torde, om ock i konstruktion
ganska särstående, närmast vara att hänföra till de ömsesidiga försäkringsanstalt
erna.

Vidare är att märka, att av Sveriges till omkring 15 miljarder
uppgående brandförsäkringssumma, nära s/5 utgöra försäkringar i
ömsesidiga bolag, och bland delägarna i sådana bolag ingå landskommuner,
städer, landsting med flera offentliga korporationer.

Klart är emellertid att med inträde i sådana bolag följer risken

Onsdagen den 7 murs.

5 Nr ia

av extra uttaxering, men med varje affärsavtal, det må vara slutet ^."ndrörsåkmed
den ena eller den andra, följa alltid vissa risker och naturligtvis
är icke heller all risk utesluten ifråga om försäkring hos försök- kungi. teatrar--ringsaktiebolag. All försäkring är till sin natur byggd på ömsesidig- na* byggnader
het, och försäkringens kostnader få till slut bäras av de försäkrade m- msjälva,
formen för verksamhetens bedrivande må nu vara den ena (Ports.)
eller den andra.

Jag kan således icke förstå, varför staten skulle ha anledning
att på förevarande område draga sig för deltagande i associationer,
som Kungl. Maj:t på civildepartementets föredragning sanktionerat
och vilkas verksamhet är så betydelsefull och så omfattande, som jag
nyss angivit. Jag kan icke förstå, att en ytterligare utredning
skulle kunna bättre klargöra ifrågavarande ärende, ty saken är naturligtvis
ändå fullt klar.

I förevarande fall har jag naturligtvis intet yrkande att gorå,
jag har endast velat fästa uppmärksamheten på sakens principiella
sida.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i föreliggande punkt hemställt.

Punkterna 51 och 52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54 och 55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Lades till handlingarna.

Punkten 57.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 30, i anledning av ifrågasatt anväckta
motioner om anslag till anskaffande av en svenska statens sla9 t%11 an~

, . , ° skaffande av

handelsflotta. en svenska

statens han I

två lika lydande motioner, väckta den ena inom första kamma- detsflotta.
ren (nr 27) av herr F. Ström och den andra inom andra kammaren
(nr 100) av herr F. Månsson m. fl., vilka motioner för förberedande
behandling remitterats till statsutskottet, hade hemställts, att riksdagen
måtte bevilja ett extra anslag av sex miljoner att användas

Nr 19. 6

Onsdagen den 7 mars.

Ifrågasatt an
slag till anskaffande
av
en svenska
statens handelsflotta.

(Forts.)

- för byggande eller inköpande av tonnage för en svenska statens handelsflotta.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att herrar Ströms och Månssons m. fl. nu ifrågavarande motioner
icke måtte vinna riksdagens bifall.

Herr Ström: Herr talman, mina herrar! Som kammaren torde
erinra sig, väckte jag i fjol en motion, vari anhölls om utredning
rörande lämpligheten av att ordna varvsdriften i Karlskrona så,
att varvet sattes i stånd att utföra reparation och nybyggnad av
andra för staten avsedda fartyg än krigsfartyg ävensom om de åtgärder,
som härför vore erforderliga. Riksdagen biföll det väsentliga
i denna motion, och Kungl. Maj :t har uppdragit åt en kommitté
att utreda, huru detta skall kunna åstadkommas. Denna utredning
är ännu icke slutförd, men man torde väl kunna hoppas, att den
skall bli det inom den närmaste tiden.

Den motion, som jag väckt i år och som nu föreligger till behandling,
är, som kammaren kan förstå, endast en fortsättning av
den jag väckte förra året och som då av riksdagen i det väsentliga
bifölls. Det har därför verkligen väckt min förvåning, att utskottet
fäst så ringa uppmärksamhet vid den motion, som nu föreligger. Motionen
åsyftar att söka bereda väg för en statens handelsflotta, helst
byggd på statens eget varv. Att detta är nödvändigt torde framgå
av de förhållanden, under vilka vi för närvarande leva med deras
alldeles oerhört stegrade fraktsatser och vilka torde komma att hålla
sig avsevärd tid framåt. Jag skall nu be att få lämna några kortfattade
uppgifter angående dessa fraktsatser.

I ett av internationella lantbruksinstitutet i Rom utgivet häfte
med titel: »Notes statistiques sur les Céreales» finnes i tabell 9, sidan
29 en redogörelse för, huru fraktsatserna stegrats. Av denna
framgår, att i genomsnitt vetefrakten per deciton mellan Newyork
och Liverpool vuxit från 0,76 francs år 1914 till 7,75 francs år 1916.
Detta var i april. I maj voro motsvarande siffror 0,61 år 1914 och
7,36 år 1916, i juni i genomsnitt 0,79 år 1914 och 4,51 år 1916, allt
i francs. Så skulle jag kunna anföra siffror månad efter månad. Genomsnittspriset
för hela perioden var per deciton räknat: år 1914
0,88, år 1915 4,47 och år 1916 6,26 francs, alltså en alldeles oerhörd
stegring.

Gå vi sedan till en annan linje, La Platå—England, finna vi,
att fraktsatserna stegrats med ungefär samma procent eller ännu
mera. Totalgenomsnittet för frakten var år 1914 1,42, år 1915 7,43
och år 1916 19,64 francs. För engelska regeringen utgjorde fraktsatsen
år 1916 19,19 francs, alltså en något lägre siffra.

Se vi sedan på-fraktsatserna från England till Sverige hade vi

— för att nu börja med år 1914 — i april detta år en fraktsats
för kol och koks från Hull till Skellefteå av 4 shilling per ton,
T oktober samma år äro vi uppe i en fraktsats av 7 shilling 6 pence
från Hull till Stockholm, och i november 1914 var fraktsatsen från

Onsdagen den 7 mars.

Nr 1Ö.

Lieth till Stockholm 10 shilling. I mars 1915 var fraktpriset för
kol från Grimsby till Oxelösund 21 shilling och i juni 1915 belöpte fkJajfa„dt av
det sig för koks till 25 shilling från London till Stockholm. I okto- en svenska
ber 1915 äro vi uppe i en fraktsats av 23 shilling per ton kol och »täta,» hansedan
har den stigit oavbrutet. I mars 1916 —- etter oktober 1915
räkna våra redare endast kronor på grund av kursen utgjorde ot
fraktsatsen från Hull till Stockholm 32 kronor per ton. I april 1916
utgjorde fraktsatsen per ton kol från Hull till Härnäs 38 kronor
och i juni samma år var den 40 kronor per ton koks från London till
Stockholm. Den 3 januari 1917 var fraktsatsen från Tyne till Stockholm
43 kronor per ton, den 17 januari 1917 var den 52 kronor per
ton och den 30 januari samma år 58 kronor per ton. Den 1 mars
— och då hade ju undervattensbåtskriget börjat på allvar — var
siffran från England till Norge 105 kronor per ton, och efter vad
jag hört uppgivas bjudes det 150 kronor per ton för last från England
till Stockholm. Av allt detta se vi, att en oerhörd stegring av
fraktsatserna ägt rum. _

Om vi sedan studera Stockholms fondbörsnoteringar och följa
kursen å de rederiaktier, som där äro noterade, finna vi, att det inträffat
en kolossal stegring av dessa vinster. I april 1914 noterades
förenade ångfartygsaktiebolaget svenska Lloyds aktier till 700 kronor
och Stockholms rederiaktiebolag Sveas aktier till 255 kronor.

För juli månad samma år finna vi ungefär samma siffror, respektive
700 och 235 kronor. Men när vi sedan komma till åren 1915 och
1916 sker en kolossal stegring. Enligt Stockholms fondbörsnoteringar
för juni månad 1916 äro svenska Lloyds aktier uppe i 6,100 kronor
och rederiaktiebolaget Sveas aktier i 1,210. kronor. I januari månad
1917 representerar varje gammal aktie i Svenska Lloyd, som
före kriget stod i en kurs av 700 kronor, numera, enligt vad för mig
uppgivits, ett värde av närmare 12,000 kronor. Rederiaktiebolaget
Sveas aktier, som före kriget representerade ett värde av 250 kronor,
äro nu uppe i ett värde av 1,500 kronor. Yi se således att rederivinsterna
stegrats alldeles oerhört.

Ungefär enahanda är förhållandet i Norge. Enligt ett telegram
till Aftonbladet för en liten tid sedan — då denna tidning ju
är redarnas organ får man antaga, att uppgifterna äro korrekta och
i varje fall icke till redarnas nackdel — hade det Selmerska rederiet
i Trondhjem under det gångna året ett överskott av 6 Va miljoner
kronor. Utdelningen är bestämd till 10 procent. I våras utdelades
200 procent med 3,150,000 kronor. Dessutom här av överskottet
tillskrivits aktiebreven ytterligare 100 procent med 1,575,000 kronor.
Sålunda se vi, att vinsterna stegrats kolossalt.

Det har bedrivits ett oerhört jobberi med fartyg. För en kort
stund sedan berättades det för mig, av en synnerligen sakkunnig
ledamot av kammaren, att det på varven finnes liggande ännu icke
levererade fartyg, vilkas kontrakt sålts och sålts flera gånger om, så
att kontraktet rörande t. ex. ett fartyg, som kontrakterats till 500.000
kronor redan gått igenom 4 händer och sista gången sålts för 4 miljoner
kronor. Man ser sålunda, vilken oerhörd kostnad det måste draga

Sr 19. 8

Onsdagen den 7 mars.

Ifrågasatt an
slag till anskaffande
av
en svenska
statens handelsflotta.

(Forts.)

- att förränta dessa uppjobbade värden. Det är allmänheten som får
betala dessa jobberier.

Staten, som ju behöver begagna fartyg i mycket stor utsträckning,
blir uppskörtad i hög grad av de enskilda rederierna, och det
borde därför ligga i statens intresse att själv skaffa sig tonnage för
att därigenom kunna nedbringa de oerhörda fraktkostnaderna. Utskottet
har ju icke heller ställt sig direkt principiellt avvisande mot
motionen, och därför är jag utskottet tacksam. Utskottet säger blott,
att motionären icke lämnat någon utredning och att utskottet icke
heller varit i tillfälle att företaga någon sådan. Jo, om utskottet
avser byggnadskostnaderna — det är här icke fråga om några uppjagade
kostnader -— finnes det i den mycket bekanta tyska handelsoeh
sjöfartstidskriften Nauticus för år 1914 en uppsats, som är synnerligen
intressant och berör just denna kostnadsfråga. Jag antar
att denna publikation icke är okänd för utskottet. I denna uppsats,
som återfinnes på sidan 417 och bär titeln: »Die Grundlagen der
Neubaukosten von Handels- und Kriegsschiffen in Deutschland und
im Auslande» beräknas kostnaden för frakt ångare efter ton lastkraft
Det är mycket intressant att se huru dessa kostnader hava
sjunkit ända till kriget rätt väsentligt. Sålunda var fraktkostnaden
i England år 1880 200 ä 230 mark per ton lastkraft. 1908 hade
den sjunkit till 110 mark per ton och 1909 till 100 mark, men 1914
steg den till 130 å 140 mark per ton. I Tyskland äro priserna 7 Va
å 10 % dyrare, detta i fråga om rena lastångare. I fråga om de
bättre fraktångarna som frakta större gods och ömtåligare gods, var
priset i England 1914 noterat till 140 ä 160 mark per ton, i Tyskland
till 140 å 160 mark och i Amerika något däröver. Nu är det
ju klart, att dessa siffror hava ökat väsentligt under kriget, men
inga uppgifter ha utkommit i Nauticus sedan 1914. Man kan sålunda
icke få^ någon översikt över dessa förhållanden från den allra
sista tiden, då det icke varit möjligt att skaffa en sådan. Klart är
emellertid, att på ett statens varv, där det sålunda icke gällde att
klå åt sig oskäliga vinster, skulle man åtminstone kunna bygga
dessa fartyg, för ett genomsnitt av vad man kunde bygga för i Tyskland
före kriget och vad man för närvarande kan bygga för på enskilda
varv i Sverige, och det skulle ändå bliva en för staten synnerligen
god affär.

Nu har, som jag nämnt, utskottet huvudsakligen på den grund,
att man dels velat avvakta utredningen rörande Karlskrona varvs
modernisering och dels därför, att i motionen icke finnes någon särskild
utredning rörande de särskilda kostnaderna för förslagets genomförande,
avvisat motionen. Emellertid torde det vara av mycket
stor vikt, att man icke försitter tiden, ty även om freden skulle
komma fortare, än man beräknat, är det väl alldeles säkert, att det
rätt lång tid efteråt kommer att bli brist på tonnage och kommer
att vara av stor^betydelse för svenska staten att hava tillgång till
egna fartyg. Vår motion avser den närmaste framtiden.

Nu har visserligen icke utskottet sagt det, men jag har i en
ledare i Aftonbladet funnit, att man anser de av oss begärda 6 miljö -

Onsdagen den 7 mars.

9 Nr 10.

nerna som ett alldeles för obetydligt belopp, ty man kan ju icke här- ifrågasatt anför
skaffa sig något avsevärt tonnage. Detta är alldeles riktigt, och *tf
önskvärt vore, att man kunde anslå betydligt mera. Men i dessa ti- ''e„“ZnIka”
der får man ju börja med litet, och kunde man få detta lilla till en statens lianbörjan
— man kunde ju nöja sig med att bygga ett par medelstora deUJlotta.
båtar — skulle man ju i fortsättningen sedermera kunna få vissa (Forts.)
erfarenheter att bygga på. Man hade då principen fastslagen och
kunde undan för undan öka statens handelsflotta, tills vi slutligen
skulle få en betydande handelsflotta.

I Norge hava, såvida jag icke är alldeles felaktigt underättad,
de norska statsjärnvägarna inköpt en egen eller låtit bygga en egen
ångare för frakt av kol till de norska statsjärnvägarna. Jag kan
för min del icke finna annat än att det är nödvändigt att här tillvarataga
samhällets rätt och intresse på ett område, som är av den
största betydelse. Det gäller ju importen av viktiga förnödenheter
på skilda områden, och att låta detta vara uteslutande de enskilda
intressenas domän kan jag för min del icke finna riktigt. Emellertid
om kammaren och riksdagen nu avslå min motion denna gång —
skall jag i alla fall hava djärvheten att komma igen nästa år med
densamma och då om möjligt söka åstadkomma något av den utredning,
som begärts, så vida utredningen rörande Karlskronavarvet då
är färdig, och får jag kanske då hoppas, att utskottet skall beakta
denna sak, som det ju icke ställt sig principiellt emot, bättre än vad
det denna gång gjort.

Jag skall i alla fall be att få yrka bifall till motionen.

Herr W i d e 11: Det har för utskottet varit synnerligen svårt

för att icke säga omöjligt att få något verkligt grepp om vad motionären
menat med sin motion. Av vissa uttalanden i motiveringen
liksom av vad han nu anfört här förefaller det, som om meningen
skulle vara, att den av honom föreslagna.åtgärden skulle bidraga till
att lindra de nuvarande svårigheterna. Är det meningen, då förefaller
det alldeles tydligt, att hans motion icke kan medföra ett sådant
resultat. Han har begärt anslag å 1918 års stat. Förrän 1918 kan
ju ett sådant anslag icke lyftas, därest icke särskilt medgives motsatsen,
vilket motionären icke föreslagit, och först 1918 skulle sålunda
eventuellt åtgärder kunna vidtagas. För anskaffandet av denna
handelsflotta föreslår motionären inköp eller byggande. Vad
byggandet beträffar, torde det vara helt enkelt omöjligt i detta ögonblick
att kunna få fartyg byggda, så upptagna som varven äro,
och beträffande inköp av fartyg bär det för närvarande vara den
sämsta konjunktur för en sådan affär, som kan tänkas.

Emellertid har utskottet närmast trott meningen vara att sörja
för framtiden och icke så mycket taga hänsyn till det nuvarande läget.
Men, för att utskottet skulle taga under övervägande en så
vidtutseende åtgärd som att anskaffa en statens handelsflotta, som
skulle konkurrera med de enskilda rederiföretagen, ansåg utskottet
en fullständig utredning i ärendet erforderlig. Då motionären icke

Nr 19. 10

Onsdagen den 7 mars.

Ifrågasatt an
slug till anskaffande
av
en svenska
statens handelsflotta.

(Forts.)

■ presterat ringaste spår till en sådan utredning, har utskottet icke
haft annat att gorå än att avstyrka motionen.

Jag anhåller därför, herr greve och talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! Jag kan inte

hjälpa, att jag har den känslan, att utskottet i detta^ fall behandlat
motionen väl snävt. Het kan icke hjälpas, att man far den känslan,
när man läser utskottets ulåtande. Man har beskyllt socialdemokraterna
för likgiltighet inför de nationella intressena, men man
måste säga, om denna motion, även om den icke skulle vara så väl
motiverad som kanske önskvärt hade varit, att den likväl är av den
allra största betydelse i detta hänseende. I närvarande stund tror
jag icke, att det finnes många, som våga stå fram här och säga, att
om Sverige hade haft denna statens handelsflotta, hade haft en egén
handelsflotta, förhållandena i vårt land skulle varit sådana, som de
i närvarande stund gestalta sig. Säkerligen icke, ty då hade vi
därigenom haft möjlighet att utöva ett prisreglerande inflytande på
fraktmarknaden, som säkerligen icke hade varit det lilla. Huru
skulle väl förhållandena tett sig i landet, om järnvägarna hade legat
i privat ägo? Säkerligen skulle järnvägarna under denna tid skruvat
upp sina frakter fullt i analogi med sjöfartsfrakterna. Nu har det
uteslutande varit så, att skeppsredarna haft möjlighet att själva bestämma
sina priser. Det är ju givet, att dessa försöka skylla på
andra orsaker och säga, att det är internationella förhållanden, som
bestämma frakternas storlek. Det är sant, men jag är viss om, att
den svenska och jag kan tillägga, den skandinaviska insatsen i denna
prisreglering med dess allmänna uppskruvning icke varit det lilla
utan tvärtom det stora. Vi behöva endast gå till de krigförande
länderna för att konstatera detta.

Den engelska handelsministern Walter Runciman gjorde för
några år sedan ett uttalande, vari han förklarade -— detta gällde
ändock icke de senaste uppskruvningarna av fraktprisen ■— jag tror
han fällde det uttrycket, att de vore icke blott skandalösa utan.brottsliga.
Ja, det är, må .jag säga, ett uttryck som säkerligen icke är
för milt, när man tänker på, huru man, utan att det finnes några
rimliga orsaker därtill, skruvat upp frakterna, lämnande, efter sig
alla förut gängse beräkningsgrunder och endast huggit till, därför
att möjlighet fanns att kunna få vad man önskade. Shilling och
pence ha längesedan lämnat fraktnoteringarna i frakter från England.
Den föregående talaren tog ett exempel så långt ifrån som
ur den italienska statistiken över fraktstegringen. Men låt oss taga
ett mer konkret fall! 1910 betalades i fråga om befraktning av.kol
från engelsk ostkusthamn till Stockholm högst 4,3, lägst 3 shilling.
De allra senaste fraktsatserna, d. v. s. före tyska U-båtsblockaden,
äro 52 kronor. Shilling och pence har man, som förut sagts, lämnat
alldeles bakom sig. Nu är det icke längre en krona utan fem kronor
i stöten, varmed frakterna ökas. 1910 kostade en ton spannmål fr°n
La Platå från 8 till högst 10 shilling. Redan 1915 fick statens livs -

Onsdagen den 7 mars.

11 Nr Itt.

medelskommission betala cirka 150 kronor per ton för att frakta spannmål
för svenska folkets räkning från La Flata. Sådana oerhörda vinster
inkasseras på detta område och skär breda remmar ur nationens
rygg.^ Frågan är då den, om man icke i vårt land borde skaffa
sig någon möjlighet till inflytande på detta område. Jag kommer
ihåg, hur för ett antal år sedan, då det australiska statsförbundet
började skaffa sig en egen handelsflotta, man fick läsa i svenska
sjöfartstidningar en hel del hånande tillmålen, vari man betecknade
detta som ett misslyckat socialistiskt experiment, som kostade
staten åtskilliga pengar för att upprätthålla konkurrens gent emot
det lojala redarintresset. På grund av kriget har man ju nu icke
kunnat få några upplysningar, men jag är alldeles övertygad om
att då freden en gång är sluten, skall man säkerligen finna, att
denna av det australiska statsförbundet ägda handelsflotta haft ett
"välgörande inflytande ifråga om reglerande av fraktpriserna på
Australien. Säkerligen skulle något liknande också kunna göras
även i vårt land. Frågan är icke heller ny. I Amerika beslöt man
förlidet år — ja, jag vet icke riktigt, om man beslöt, jag har icke
riktigt säkra uppgifter, huruvida förslaget gick igenom, men jag
vet i varje fall, att presidenten Wilson framlade för amerikanska
kongressen förslag om att för amerikanska statens räkning inköpa
ett antal handelsfartyg, just därför att Amerika saknar en handelsmarin
i den utsträckning, som är nödvändig för detta lands vidkommande.
I Norge inköptes icke, som den föregående talaren sade,
ett fartyg för statens järnvägars räkning, utan man inköpte tre motorfartyg
för norska statens räkning, och säkerligen ha de nu betalat
sig flera gånger om.

Behovet här i Sverige av en svenska statens handelsflotta kan
ju belysas därav, att endast för statens räkning importera vi årligen
närmare en miljon ton kol. För att forsla dessa till vårt land skulle
staten mycket väl kunna ha egna handelsfartyg. Dessutom forsla
vi nu också från landet en del varor, i vilka staten har ett mycket
stort intresse, såsom järnmalm ifrån våra nordliga gruvor, och där
kunna vi i siälva verket säga, att svenska staten redan har andelar
i en handelsflotta, ty staten äger ju hälften i Luleå—Ofotens rederiaktiebolag.
Staten har således där redan slagit sig på rederirörelse,
även om det icke är direkt utan mer indirekt. Att då utvidga den
rörelsen ännu mer, anser jag. är ett nationellt intresse av största
betydelse, som vi säkerligen icke få släppa.

Nu kan man ju visserligen säga, att frågan är mycket inopportun
i närvarande stund, därför att om vi nu skulle köpa fartyg,
skulle vi nödgas köpa dem för de högt uppdyrkade pris, som nu
råda på världsmarknaden, och att förränta sådana fartyg är kanske
en ganska vansklig affär. Jag skall villigt erkänna detta, och jag
skulle icke ens villa tillråda, att vi i närvarande stund inköpa fartyg
med de högt uppdyrkade fartygspriser, som i närvarande stund råda.
Jag tror icke, att vi kunna rädda oss ur den nuvarande svåra dilemman,
men.däremot tror jag, att det kan vara en framtidssak att
tänka på, och att svenska staten redan nu skulle'' börja vidtaga åt -

Ifra gatt att anslag
till anskaffande
av
en svenska
statens handelsflotta.

(Forts.)

Nr 19. 12

Onsdagen den 7 mars.

Ifrågasatt anslag
till anskaffande
av
en svenska
statens handelsflotta.

(Forts.)

Ifrågasatt
tillsättande a
en jord kommission.

gärder för att skaffa sig inflytande på rederirörelsen genom egna
handelsfartyg. Det är därför jag för min enskilda del utan att
göra något yrkande ändå vill föra fram den synpunkten, att frågan
verkligen här icke har fått det beaktande och den uppmärksamhet,
som frågan innerst ändå borde vara värd.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med
därunder förekomna yrkanden gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare
därpå att de i ämnet väckta motionerna skulle bifallas; och förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
tillsättande av en jordkommission.

I två särskilda inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisade, likalydande motioner, nr (57 i
första kammaren av herr Ström, och nr 200 i andra kammaren av
herr V ennerström m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande av en jordkommission med
uppgift, .

att på grundvalen av redan verkställda utredningar och efter i
mån av behov företagna undersökningar hos Kungl. Maj:t föreslå
åtgärder för återgång till kronan av sådana till bruks understöd
av kronan upplåtna allmänningar, kronoskogar och hemman, där ändamålet
med upplåtelsen genom brukens nedläggande förfelats;

att sådana åtgärder måtte främst avse under bruk skatteköpta
hemman samt rekognitionsskogshemman i alla de fall, där villkoret
om skogarnas användning för sitt med donationen avsedda ändamål,
bruksdriftens understöd, ej längre uppehölles, men även andra fall,
där större domäner frångått kronan på ett sådant sätt, att skäl förefunnes
för en undersökning om huruvida statens rätt och bästa härvid
iakttagits.

Utskottet hade i nu ifrågavarande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Keservationer hade avgivits av

l:o) greve Hamilton samt herrar Holmquist och Molin i
Dombäcksmark, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava
viss i reservationen angiven lydelse samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
ville i skrivelse till Kungl. Ma,j:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att utredning snarast möjligt
måtte kunna, på sätt kammarkollegium antytt, verkställas angående
äganderättsförhållandena, beträffande de grupper av fast
egendom, som i motionerna avsåges, samt eventuellt för riksdagen

Onsdagen den 7 mars.

13 Nr 11).

framlägga det förslag för tillvaratagande av kronans eller enskildas
intressen, vartill utredningen kunde föranleda;

2:o) herrar Sjöblom och Hage, som ansett, att utskottets yttrande
bort formuleras på särskilt, av dessa reservanter angivet sätt
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Ma,j:t måtte låta utreda, huruvida,
efter vilka grunder och med vilken befogenhet en jordkommission i
motionens syfte borde tillsättas, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Ifrågasatt
tillsättande av
en jord kommission.

(Forte.)

Herr Holmquist: Herr greve och talman! Den fråga,
som här i detta utskottsutlåtande framföres, är icke ny. Redan
förra året förelåg ett utlåtande i samma fråga från samma utskott,
ehuru den gången ödet hade gjort, att med vissa betydande avsteg
från vad i motionen avsågs ett tillstyrkande av en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning i frågan var utskottets
hemställan. Som av utlåtandet framgår, har i år samma utskott
hemställt, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Det är ju att vänta, att en fråga rörande inrättande av en jordkommission
med det allmänna uppdrag, som motionärerna avsett att
tilldela denna kommission, d. v. s. att göra en del undersökningar
rörande statens egendom för att genom dessa undersökningar och
utredningar klarlägga statens rätt och den enskildes rätt, skall betraktas
som en i sig själv ganska naturlig fråga särskilt i vårt
land, där under århundraden dessa statens och de enskildas rättigheter
ha varit synnerligen svåra att från varandra skilja och synnerligen
konfusa. Det är ganska naturligt, att ett sådant krav här
i vårt land framträder. Kammarkollegium, som i den föreliggande
frågan avgivit ett officiellt uttalande, säger också i detta,
att den föreliggande motionen, i vad den avser att undanrödja dessa
av mig angivna missförhållanden är förtiänt av beaktande. Det
är således icke det rent principiella utredandet, emot vilket skäligen
någon erinran här nu torde kunna göras.

Det är väl naturligt, att jordkommissionen som ett tämligen
vagt och obestämt institut skulle väcka en viss förstämning. Jag
tror också, att det fanns visst fog för en sådan förstämning, ty
ehuru man kan begränsa och avgränsa det arbete, som skulle till
kommissionen anförtros, så må man ju säga, att de motionärer, som
framfört frågan om en jordkommission, ha givit den en hel del
uppdrag, som knappast borde tillkomma en sådan kommission.

Går man till den reservation av herrar Sjöblom och Hage, som
för sin del synas ha delat motionärernas principiella uppfattning,
så finner man också, att den skrivelse till Kungl. Maj:t som av
dessa reservanter förordas, har betydligt beskurit motionärernas yrkanden.
I den kläm, som dessa reservanter förorda, heter det, att
man skulle hos Kungl. Makt göra en anhållan, att Kungl Ma.i:t
måtte låta utreda, huruvida, efter vilka grunder och med vilken
befogenhet en jordkommission i motionens syfte borde tillsättas.

Nr 19. 14

Onsdagen den 7 mars.

Ifrågasatt
tillsättande av
en jordkommission.

(Forts.)

Det skulle ju således enligt denna kläm ankomma på den av Ku nåd.
Maj:t föranstaltade utredningen att avgöra, avgränsa och bestämma,
vad som skulle tillkomma denna jordkommission.

Det som emellertid föranlett mig såsom utskottsledamot att
laga bestämt avstånd från jordkommissionen även med- den närmare
begränsning, som de båda sista av mig angivna reservanterna, herrar
Sjöblom och Hage, förordat, har varit, att kammarkollegium förklarat,
att kammarkollegium självt kan enligt sin nuvarande instruktion
fullgöra det uppdrag, som uti motionen angivits böra tillläggas
en jordkommission, med de begränsningar, som kammarkollegium
givit åt kommissionens arbetsområde och med avseende på
vilka begränsningar jag är fullständigt ense med kollegium. Kammarkollegium
säger särskilt, att såväl allmän som enskild rättssäkerhet
torde påkalla, att en sådan uppgift endast anförtros personer,
av vilka man kan utkräva fullt ämbetsmannaansvar. För min
del omfattar jag fullständigt denna åskådning.

Går jag till utskottets utlåtande, d. v. s. den uppfattning, som
majoriteten slutit sig till, så finner jag, att denna majoritet i likhet
med mig och mina medreservanter för sin del ställer sig svmpatisk
till tanken att kammarkollegium innehar och fullgör ett sådant uppdrag,
som kollegium självt skisserat, nämligen att utreda dessa synnerligen
inkrånglade och både för staten och den enskilde synnerligen
betydelsefulla utredningsfrågor. Utskottet säger, att det är
»en angelägenhet av vikt, att snarast möjligt det osäkerhetstillstånd
upphör, vilket förefinnes på grund av den bristande utredningen
angående äganderätten till de fastigheter, vilka i förevarande motioner
avses», och i detta uttalande instämmer även jag och mina
medreservanter.

Den egentliga skiljaktigheten emellan utskottets majoritet och
den reservation som jag omfattar, gäller, huruvida man skall stanna
vid ett platoniskt uttalande, att Kungl. Maj:t, eventuellt kammarkollegium,
skall vidtaga åtgärder för att kammarkollegium sättes i
tillfälle att utöva denna utredningsverksamhet, eller om man skall
direkt i en skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
behagade föranstalta om en sådan utredning. Det är nämligen så,
att kammarkollegium i sitt uttalande i anledning av motionen direkt
förklarat, att denna utredning icke, som motionärerna förutsatt,
kan bliva fullgjord snart, med mindre än att kammarkollegium får
ökade arbetskrafter. Då nu de utskottsledamöter, som bilda majoriteten
i utskottet, för sin del just understryka, att det är en viktig
angelägenhet, att snarast möjligt detta osäkerhetstillstånd upphör,
så vill det synas mig vara ganska naturligt, att detta utskott även
borde vilja medlet, nämligen att bereda ökade arbetskrafter till detta
kollegium. Att nu icke, då man själv önskar en snar lösning av
denna fråga, anse sig böra hos Kungl. Maj:t göra en sådan framställning,
därför att man har förhoppning, att en sådan tillökning
i arbetskrafter skall komma ändå, det förefaller mig vara ganska
optimistiskt. Man har ju nu sett, hur ett år har gått, sedan denna
fråga här i kammaren var uppe, och så vitt till min kännedom kom -

Onsdagen den 7 mars.

15 Nr 1».

mit, har varken från kammarkollegium eller från Kungl. Maj:t ifrågasatt
någon åtgärd i detta syfte vidtagits. Jag kan således icke finna Ulel‘a‘t0".gf‘Jlv
annat än att även med den uppfattnng, som majoriteten i utskor- mmission*
tet haft, man skulle ha kunnat utan att vara för djärv taga steget (Forts.)
fullt ut och anhålla om en förstärkning i kammarkollegii arbetskrafter,
åtminstone om det skedde i den ganska milda form, som
av mig och mina medreservanter ifrågasatts.

En tredje fråga, som i sammanhang med den här nu föreliggande
motionen har blivit väckt, är frågan om att få till stånd en
statsliggare, som upptager alla statens fastigheter. Den frågan är
i själva verket framförd av kammarkollegium. Kammarkollegium
säger nämligen: »Kronan är för det närvarande i avsaknad av en
dylik fullständig och efter moderna grunder upprättad liggare över
sin fasta egendom. Kollegium vill för sin del ifrågasätta, huruvida
icke uppsättandet av sådan liggare borde ske jämsides med det
i föreliggande motion föreslagna utredningsarbete samt omfatta
all kronoegendom såväl på landet som i stad. Det torde vara överflödigt
att påvisa, vilka fördelar såväl i förvaltningsavseende som
med hänsyn till enskild rätt vore att förvänta av att i möjligaste
mån tillförlitliga upplysningar om alla kronofastigheter vore att på
ett lätt tillgängligt sätt inhämta hos en och samma myndighet.

Därest av kollegium nu framförda synpunkter skulle vinna beaktande,
torde kollegium få sig anbefallt att till Eders Kungl.

Maj:t inkomma med förslag till formulär för en dylik liggare över
kronans fasta egendom ävensom med plan för densammas upprättande
och organisationen av detta arbete.»

Ja, det är påpekat av mig redan förra året, sedan inför utskottet
fackmän i den föreliggande frågan blivit hörda, att Sverige
är ett av de mycket få europeiska kulturländer, som icke ha en
sådan statsliggare, där man icke ur en officiell förteckning kan
tydligt och klart få fram, vad kronan äger i fastigheter i stad och
land. I denna s. k. fastighetsliggarefråga har utskottsmajoriteten
även ställt sig ganska välvillig. Utskottet säger sig vilja framhålla
beträffande kommarkollegii omförmälda utlåtande, att »särskilt
kollegii förslag om upprättandet av en liggare över all dylik kronan
tillhörig egendom kan vara förtjänt av uppmärksamhet. Om
Kungl. Maj :t därtill skulle finna skäl, torde emellertid Kungl.

Maj:t utan något initiativ från riksdagens sida kunna föranstalta
om åtgärd i sådant syfte.» Skillnaden är således även i fråga om
denna statsliggare ingenting annat än att utskottets flertal anser,
att en sådan liggare är någonting mycket önskvärt, men om man
vill ha fram någonting sådant, skall man vänta, tills Kungl. Maj:t
tar initiativ i frågan. Nu har den ämbetsmyndighet, som har sig
alldeles särskilt anförtrott vården om det rättsliga tillvaratagandet
av kronans fastigheter, förklarat en sådan liggare vara synnerligen
eftersträvansvärd. Finns det då någon alldeles särskild anledning
att icke genom det initiativ, som riksdagen grundlagsenlig! har,
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på denna fråga för att få den
utredd och eventuellt till riksdagens beslutanderätt framförd. Jag

Nr 19. 16

Onsdagen den 7 mars.

ifrågasatt kan åtminstone icke finna annat än att skillnaden mellan den av
tillsättande jtv utskott smajoriteten omfattade meningen och den av mig delade
e"mission, reservationsuppfattningen endast skulle vara, att utskottsmajori(Korts.
) teten hoppas, att utan något initiativ från riksdagens sida denna

fråga skall komma fram, under det vi ha den uppfattningen, att
riksdagen genom en skrivelse kan på ett verksammare sätt ingripa
för att, särskilt då, som utskottet här anger, dessa frågor fordra en
snar lösning, få dem under Kungl. Maj:ts skärskådande för eventuella
åtgärders vidtagande.

Av dessa skäl, herr greve och talman, her lag för min del
att få yrka bifall till den av mig samt greve Hamilton och herr
Molin i Dombäcksmark till betänkandet fogade reservationen.

Herr F a h 1 é n: Herr greve och talman! Jag måste anhålla att,
innan jag går att bemöta de anmärkningar, som nu gjordes av denföregående
talaren mot utskottets utlåtande, få ett ögonblick uppehålla
mig vid själva motionen.

Till en början vill jag då understryka vad den föregående talaren
med jämförelsevis lätt hand gjorde gällande, att det egentligen icke
kan komma i fråga att bifalla motionen. Jag anser följaktligen nödvändigt
att fästa alldeles särskild uppmärksamhet på det speciella syftemål,
som denna motion har, nämligen tillskapandet av, icke blott ett
med kammarkollegium sidoordnat organ för att iakttaga statens ifrågavarande
intressen, utan ett nytt organ med väsentligt annan befogenhet
och kompetens än vad kammarkollegium har. Det är nämligen
fråga om icke mindre än att tillskapa en myndighet, som skall
ha rätt att vidtaga alldeles extraordinära åtgärder för att tillföra kronan
den egendom, som av ett eller annat skäl kan förmenas tillhöra
kronan. Det finns för övrigt en annan motion, som ännu icke kommit
till kamrarnas behandling, av herr Lindhagen i fråga om åborättskommitténs
uppgifter, som kastar en viss belysning över även denna
motion, där han gör gällande, att denna åbokommitté skall utrustas
med lagstiftningsrätt, så att man omedelbart kan komma till det mål
man föresatt sig och som åsyftas med kommitténs arbete åtminstone
enligt herr Lindhagens förmenande.

I den föreliggande motionen säges, att den föreslagna kommissionen
icke allenast skall utreda de spörsmål, som äro i fråga, utan den
skall eventuellt utrustas med särskild domsrätt; åtminstone är detta
ett önskemål. Därvidlag åberopas särskilt, hur man förfarit i Norge,
där en dylik kommission med domsrätt redan säges vara inrättad.
Denna motion syftar alltså till ingenting mindre än att med ett avklippande
av det civilrättsligt lagliga förfarandet helt enkelt genom
särskilda åtgärder söka nå det syfte, man ställer framför sig, vare sig
detta är rättsligt enligt allmän uppfattning eller icke. Man bör kanske
icke förvåna sig över att motionärerna från sin synpunkt sökt denna
utväg, ty det är mycket möjligt, att man finner sig hava haft överdrivna
föreställningar om kronans rätt för det fall, att man skall stå
kvar på rättslig grund. Fördenskull vill jag tillåta mig att något
beröra några uttalanden i motionen. Den kan ju i förstone förefalla

Onsdagen den 7 mar».

17 Nr 1!».

ganska sakligt och sakkunnigt avfattad, men gar man in i en närmare ifrågiuatt
granskning, tror jag att man lätteligen skall finna, att motionärerna tillsättande av
nog hava, sannolikt oavsiktligt, förbisett åtskilliga moment i denna ™ 3"rdko''"~
sak, vilka i alla tall kunna vara av ganska stor betydelse. nTrtP

Jag faster mig då särskilt vid frågan om den första anledningen
och uppslaget till att kronan tilldelade industrien, särskilt bergverksmdustnen,
vissa jordförläningar, sannolikt i mycket stor omfattning.

IJet skedde bl. a. genom 1723 års skatteköpsförordning. Men det är
att marka, att denna förordning alldeles icke utgick från något syfte
att understödja industri i landet utan helt enkelt från statens ekonomiska
misär. Det gällde på denna tid uteslutande att skaffa pengar
till staten, och fördenskull sålde man skattemannarätterna — ofta
nog, tor att icke säga i allmänhet, på auktion för att få högsta möjliga
pris. Det var ju ganska naturligt att bruken, som då voro i behov
särskilt av virke för sin verksamhet och voro i tillfälle att betala
relativt högt pris, pa det sattet förvärvade vissa områden, som salubjodos
av kronan. Denna åborätt var, såvitt ,iag förstår, icke kringgärdad
med nagra särskilda bestämmelser. Sedan har visserligen tillkomnut,
att vid utfärdandet av skatteköpebrev i senare tid vissa förbehall
om oskiljaktighet från bruken ha inflickats, en bestämmelse,
som emellertid senare upphävts.

17GG.ärs författning — jag tror, att motionärerna
kalla den för lag, men jag ar icke säker på att den är det — är det
citat som i motionen anföres, lösryckt ur sitt sammanhang. Jag vill
icke bestrida, att det kan användas som argument i viss mening, men

ink/n ’-at-nde! ar gansk,a oratnt att taga ut endast dessa rader och icke
tala om i vilket sammanhang den tillkom. Det förhåller sig nämligen

desförfltH11^ fdrfatGai?° tlllk°m i ^fte att förhindra den s. k. smikÄm^V
Pf, var syftemålet med 1766 års förordning, som
dock tick en vidsträcktare verkan, än vad kanske den ursprungliga
premissen skulle ha föranlett. l r> ga

17oo1^;? arS skatteköpsförordning blev sedan upphävd, men redan
1789 blev den till sin fulla kraft och verkan ånyo promulgerad. Det

ordefrhånroyd de^skai- gälla >>som vore denna författning här

SitataÄS; ■ * fmns i"“ »assa författningar

.PffPjpt? • P a^eu Sen.are’ Vllka det icke kan komma i fråga

kan 4rahtaiaomg \\\ p” ÖYlgt “ denna fråga sä svår, att det icke
ingående studium^ "a d“ “n!“ *“ efler »0**™“ «*

hemman^näT^brnV ^Ia sedaa att riksdagen 1887 förklarade, att
omTruke+ ^p k gareTn “W, aborätten, skola tillhöra denne, även
nedlägges. Jag skulle tro, att det i ofantligt många fall
gatt till sa att bruksägaren i kraft av det medgivande riksdagen gav

väf som°vf-en aV åb0n’ °P därefter Sitter som beatus possidens lika"

Så mvPlPt p /r nan fm pa an.nat ''Vällovligt sätt förvärvat fastighet.
ma^SrS^QS ?are fpaPgar1rik,sdagens uppfattning i denna sak om
Dä? heSr I ? rnpdaf beslu >.fom motionärerna också åberopa,
inf^- PlfPp n1,lk°ret °” oskiljaktighet från bruken, vilket är
miort i skattekopebreven a rekogmtionsskogarna skulle upphöra att

Första kammarens protokoll 1917. Nr 19. 9

Nr 19. 18

Onsdagen den 7 mars.

Ifrågasatt
tillsättande c
en jordkommission.

(Forts.)

gälla. Nu säga visserligen motionärerna, att detta icke kunde få
retroaktiv verkan utan måste omfatta allenast efter 1898 skeende
skatteköp. Jag är icke så alldeles övertygad, att den lagtolkning,
motionärerna där gjort, är riktig, men det skall jag icke vidare inlåta
mig på.

För övrigt kan ju nämnas, och jag ber att få säga det mot den
föregående ärade talaren, att det pågår en utredning rörande dessa
förhållanden, nämligen i åbokommittén, vilken utredning också redan
föreligger i tryck, frukten av ett mycket samvetsgrant arbete,
som såvitt jag kunnat fatta är synnerligen objektivt hållet.

Jag skall alltså icke uppehålla mig längre vid motionen, så
mycket mindre som den föregående ärade talaren nämnde, att även
hos honom motionen väckt en viss förstämning. Men det tycker jag
är tillräckligt för att avvisa en motion. Det har den gjort även hos
mig, och därför har jag i år liksom föregående år ställt mig avvisande
gentemot hela motionen. Det har icke den föregående talaren
kunnat göra, ty något får man väl lov att bjuda på. Han har då
med anledning av kammarkollegii utlåtande i denna fråga ansett,
att man val kan avlåta en skrivelse för att hjälpa ämbetsverket till
mera arbetskrafter, och så har man kopplat till frågan om en liggare.
Jag skulle tro, att det är ganska sällsynt, att riksdagen skriver till
Kungl. Maj:t och begär, att Kungl. Maj:t skall vidtaga åtgärder för
att utöka antalet ämbets- eller tjänstemän i ett verk, innan någon
mera officiell framställning om sådant har gjorts än i detta av den
föregående talaren åberopade utlåtande från kammarkollegium. Det
torde kunna tåla att tänka på. Därtill kommer, att det icke är så
förfärligt länge sedan, riksdagen själv minskade antalet arbetskrafter
inom kammarkollegium, och det skulle vara ett rätt stort
vankelmod att ena året så att säga draga in arbetskrafter och nästa
år säga: »Nej, nu måste vi för all del skaffa mera arbetskrafter.
Skynda på att skaffa mera ämbetsmän!» Är det icke den rätta
vägen, att ämbetsverken själva få göra framställning till Kungl.
Maj:t, och Kungl. Maj:t efter en undersökning, som kan bli noggrannare
än den riksdagen kan verkställa, får göra en framställning
till riksdagen i sådant syfte? Det tycker jag är en princip,
som man på det området verkligen bör bibehålla och icke frånfalla.

Det är alldeles riktigt, att utskottet i sin helhet ställt sig
sympatiskt mot tanken, att det bör klargöras, vad som år kronans
och vad som är enskildas, detta även i den enskildes intresse, men
icke under annan förutsättning än att man framgent bygger på
rättsliga grundsatser och vidmakthåller och bevarar dessa. Men
icke kan man ställa sig symnatisk mot ett sådant förfarande, som
anvisas av motionärerna. Då har man lämnat sin ställning som
rättsstat och övergått till någonting annat, som jag åtminstone icke
kan vara med om.

För övrigt vill jag säga, att fjolårets motion, som nog den ärade
reservanten erinrar sig, innehöll alldeles direkta anmärkningar mot
kammarkollegii sätt att förvalta statens intressen i detta fall. Dessa

Ou&dugen dcu 7 mars.

19 Nr 10.

lui bortfallit i årets motion, jag vet icke varför, men möjligen av ifrågasatt
det skälet, att man icke kunnat vidhålla de anmärkningar, som då t,llsaUancje av
gjordes. en r''dkom JNog

»vagar» man göra en Jramställning till Kungl. Maj:t, (Forte.)
om man finner den nödvändig. Det är ingen brist på mod i detta
hänseende, men om man finner åtgärden icke vara av omständigheterna
påkallad, så anser utskottsmajoriteten och däribland jag,
att det är bättre att låta bli att handla än att handla. Att icke
någon åtgärd till förstärkande av kammarkollegii arbetskrafter förekommit
sedan förra året, vilket reservanten påtalade, kan ju möjligen
tydas på det sättet, att behovet icke är fullt så trängande, som
reservanterna vilja göra gällande. Jag kan icke gärna tänka mig,
att något annat skäl skulle ligga bakom ett sådant dröjsmål, ty
jag tror ändå knappast, att någon på allvar vill påstå, att kammarkollegium
icke på ett mycket förtjänstfullt sätt har sökt tillvarataga
statens intressen i dessa frågor.

Vad den ifrågavarande liggaren beträffar är ju det en liten
bagatell jämfört med hela den stora frågan. I det fallet har ju
även majoriteten sagt, att den kan vara förtjänt av övervägande,
men längre går icke majoriteten, ty man vet ju egentligen icke,
hur detta skall kunna ordnas. Och om det är ett stort missförhållande,
att en sådan liggare över Sveriges statsjord icke finnes, synes
det mig verkligen ligga närmast till hands, att det ämbetsverk, som
har i uppdrag att sköta dessa angelägenheter, gör en framställning
i detta hänseende till Kungl. Maj:t, och Kungl. Maj:t tar frågan
under övervägande och framlägger den för riksdagen. Icke heller
i detta avseende kan jag således se, att denna motion kan föranleda
något direkt uttalande av riksdagen och ännu mindre någon skrivelse
från riksdagens sida.

Herr greve och talman! På de skäl, som jag tillåtit mig framföra,
anhåller jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Med några korta ord skall jag be att få yrka
bifall till herrar Sjöbloms och Hages reservation.

Utskottet har ju självt icke kunnat förneka, att det förefinnes
åtskilliga brister på det område, som det här är fråga om, vilka
borde på ett eller annat sätt avskaffas, fast utskottet anser, att
initiativet ovillkorligen bör utgå från Kungl. Maj:t och icke från
riksdagen. Kär det nu föreligger ett initiativ från motionärerna
och man erkänner, att det finns åtskilliga brister, så synes det
mig vara en synnerligen formalistisk ståndpunkt att hävda, att det
ovillkorligen skall utgå från Kungl. Maj:t, helst som vederbörande
ämbetsverk i vissa av dessa spörsmål har tillstyrkt åtgärder.

Men i det hänseendet skall jag ge den siste ärade talaren rätt,
att dessa äro mindre betydande saker, jämfört med vad motionärerna
åsyfta, och därför har jag för min del icke kunnat vara nöjd
med den reservation som har avgivits av herrar Hamilton och
Holmquist. Ty för mig är det av största vikt att få fram själva
frågan om kronans rätt till sina forna jorddomäner och om de män -

Nr 1». 20

Onsdagen den 7 mars.

Ifrågasatt
tillsättande c
en jordkommission.

(Forts.)

niskors, åbornas, rätt, som ha varit och äro bosatta på denna jord.

" Den siste talaren sade, att det var tillräckligt skäl att avvisa motionen,
att den väckt förstämning. Jag kan icke finna, att det är
något tillräckligt skäl, ty det är klart, att den skall i viss mån
väcka förstämning på sina håll, där det kanske icke är så alldeles
helt med äganderätten till innehavda jorddomäner.

Den förre talaren har ju gjort åtskilliga anmärkningar^ gent
emot motionärernas utredning av föreliggande frågor. Men så vitt
jag kunde finna av hans anförande, kunde han dock icke bestrida,
att motionärerna kunnat ha rätt för sina framställningar, även om
■ saken kan vara tvistig. Då synes det mig, att man bör utreda den
frågan, och jag kan i varje fall för min del icke finna annat än
att detta kan bäst ske genom att tillsätta en särskild kommission,
som får från början ägna sig ensamt åt denna sak och som får med
biträde av sakkunniga män gå till grunden med denna mycket
svåra fråga.

Första kammaren kan avslå denna fråga; den kommer alldeles
säkert hit igen. Det finns i vår historia exempel på att om man
alltför länge har motsatt sig en reform, så blir den så mycket mer
genomgripande den gång den kommer. Jag vill erinra om hur
Gustav Vasa gjorde med de av kronan bortskänkta egendomarna
och hur Karl XI gjorde med de på den tiden av kronan bortskänkta
egendomarna. Ja, för mig stå dessa blad som ett par av
de vackraste i vårt lands historia, och jag vet icke, om vi kunna
säga, att icke Sverige under Gustav Yasa och Karl XI var en
rättsstat. Men man kan ju tänka sig, att om man i tid och med
lämpor under ömsesidigt hänsynstagande kunde få denna fråga
löst, så skulle det icke behövas sådana åtgärder, som voro nödvändiga
på Gustav Yasas och Karl XI :s tid för att till kronan
återbörda dess egendomar, för att förhjälpa dem till sin rätt, som
ha avhänts densamma. Därför har jag för min del varit med om
att väcka denna motion, men det kan hända, att tider komma, då
många, som nu äro mot denna utredning, skola finna, att det dock
kanske varit det bästa att gå denna väg.

Jag skall i varje fall be att få yrka bifall till herrar Hages
och Sjöbloms reservation.

Herr Fahlén: Jag ber allenast med ett par ord få svara
den föregående ärade talaren i en punkt av hans anförande. Han
klargjorde nu alldeles tydligt syftemålet med denna motion, nämligen
att få alldeles extraordinära åtgärder för att tillföra kronan
så mycket jordegendom som möjligt,- förmodar jag,- och särskilt
när han hänvisade till de historiska tilldragelserna från 1500- och
1700-talet kan man ju förstå, vad syftemålet är. Det finns ett
precedensfall från samma politiska åskådning, som daterar sig
från rätt långt tillbaka i tiden. Det finns ett uttalande av en
ledamot i andra kammaren, att skogsanslag, som äro lämnade till
norrländska hemmansägare, icke äro att anse som annat än föreningar
till dessa, villkorligt givna av staten, vilka staten kan

Onsdagen den 7 mars.

21 Nr It).

återtaga i vilket ögonblick som helst, under förutsättning, att

ändamålet med »gåvan» icke blivit uppfyllt. Det är ju ett yttran- en jordkom de,

som går i samma riktning som motionen, och jag undrar, om vi mmion.

icke då ha anledning att känna ännu mera förstämning över en (Forts.)

motion som denna, för såvitt man icke delar den åskådning, som

motionärerna ha. Det gör icke jag. Jag anser tvärtom, att man

bör eftersträva trygghet i jordäganderättsförhållandena, och för den

skull anser jag att det bör rättsligt klargöras, vad som är statens

och vad som är de enskildas. Att vidtaga extraordinära åtgärder

för att tillföra staten så mycket som möjligt på bekostnad av vad

som enligt nuvarande rättsgrundsatser skulle tillhöra enskilda, det

kan jag däremot icke vara med om. Jag måste fastmer fästa den

största vikt vid att trygghet i jordäganderätten skapas och bevaras

i stället för tvärtom. Följaktligen har jag av vad motionären nu

anfört fått starkare skäl än jag hade förut att ansluta-mig till

det uttalande, som den förste ärade talaren gjorde, att motionen

yäckt en viss förstämning. Jag har alltså också fått ytterligare

en anledning att vidhålla mitt yrkande om avslag å motionen och

bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Ja, när Gustav Vasa och Karl XI gjorde sina
återvinningar åt kronan av delar av Sveriges jord, väckte det nog
också på sin tid på vissa håll åtskillig förstämning. Men om det.
riktiga, kloka och nödvändiga i dessa åtgärder råda numera icke
delade meningar, utan det anses nu som högeligen fosterländskt,
och i alla historiska läroböcker prisas dessa åtgärder som räddningen
av fäderneslandet.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende å det under behandling varande utlåtandet
vore yrkat: l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag, som innefattades i den av
herr Holmquist m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation; och 3:o)
att det förslag skulle godkännas, som innehölles i herrar Sjöbloms
och Hages vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositoner jämlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ström begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i
den förestående voteringen; och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition antaga godkännande av det
förslag, som innefattades i herrar Sjöbloms och Hages reservation.

Herr Holmquist äskade emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Nr 19. 22

Onsdagen den 7 mars.

Ifrågasatt
tillsättande c
en jordkommission.

(Forts.)

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets utlåtande nr 15 antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herrar Sjöblom och Hage vid utlåtandet
avgivna reservation, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
godkännande av det förslag, som innehålles i herr Holmquists
m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 46.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 15, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herrar
Sjöblom och Hage vid utlåtandet avgivna reservation.

Yid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 13.

Föredrogos ånyo vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående åläggande för ägare av vattenfall att i vissa fall bidraga
till kostnaderna för torrläggning av mark;

nr 17, i anledning av väckt motion om. åtgärder till främjande
av kooperativa jordbruk; och

nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om för omorganisation
av fiskeriadministrationen erforderliga lagändringar m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 7 mara.

23 Nr 1H.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 19, i anled- ‘‘ ^
ning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag för lind- „„ fraktko»iring
av fraktkostnaderna vid transport av majs till vissa delar av najema vid
Norrland samt till Gottland. import

• . , av maja.

Med tillstyrkande av vad Kungl. Maj:t i en till riksdagen den
6 februari 1917 avlåten, till jordbruksutskottet för förberedande
handläggning hänvisad proposition, nr 46, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen hade utskottet i nu föredragna utlåtande på
anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte för lindring, i mån av
behov och i enlighet med i statsrådsprotokollet angivna grunder, under
innevarande år av fraktkostnaderna för försändelser av majs dels
å järnväg till Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län ävensom Södra, Norra och Västra Hälsinglands^ fögderier
av Gävleborgs län dels ock till Gottland å extra stat för år 1918
anvisa ett förslagsanslag av 190,000 kronor, ävensom medgiva, att
Kungl. Maj:t finge under innevarande år av tillgängliga medel förskottsvis
utanordna nämnda belopp.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Ericsson,

Lindblad, Åkerlund och Ingeström, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Ingeström: Herr talman! Då jag icke kunnat vara

med om att biträda utskottsmajoriteten i dess hemställan om bifall
till ifrågavarande kungl. proposition, skall jag be att med några ord
få utveckla min ståndpunkt.

Jag vill då först och främst framhålla, att denna min ståndpunkt
icke varit grundad på några speciella betänkligheter mot att
från statsmakternas sida åtgärder vidtagas för att under dessa svåra
förhållanden bringa hjälp åt de landsändar, som därav äro i behov.

Det är således inte alls därför att jag skulle missunna de norrländska
och gottländska jordbrukarna den fördel, som här erbjudes dem,
nämligen att få majs billigare, som jag reserverat mig i utskottet.

Tvärtom anser jag, att kraftiga åtgärder måste vidtagas, och vågar
uttala den förhoppningen, att vid den tvångsuttagning, som framdeles
kommer att äga rum, skälig och berättigad hänsyn tages därtill,
att de nordsvenska jordbrukarna under dessa svåra förhållanden
alldeles givet komma att lida mera än de mellansvenska
och sydsvenska jordbrukarna på grund av den sena våren däruppe.

Men den hjälp, som skulle bringas de norrländska lantmännen genom
bifall till nu föreliggande proposition, synes mig vara av ringa eller
rent av intet värde. Den blir, såsom en reservant säger, endast en
tom gest. Det kan ju hända, att ett avslag på den föreliggande propositionen
rent av skulle hava till följd, att hos riksdagen gjordes
en ny framställning, som kunde gagna dessa jordbrukare på ett mera
effektivt sätt än den ifrågavarande propositionen.

Nu är det så, att när denna proposition avgavs den 6 februari,
förhållandena voro helt olika mot nu. Den 6 februari funnos göda
utsikter för att kunna få in majs och brödsäd i tillräckliga kvanti -

Nr 19. 24

Onsdagen den 7 mars.

av majs.
(Forte.)

förändring t?1,01''’ ,sa at|„ Y* kuu.de få alla behov tillfredsställda inom landet.
av fraktkost- dessa torhoppiiiiigar hava ju, synes det mig, gäckats, och senaderna
vid dan propositionen avgavs, har ju också vårsäden i södra och mellersta

0ZJZrrtr?I18Z ta+flS 1 bes]ag-. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta
att uttala mm förvåning över att, när korn och havre i mellersta
och södra Sverige togos i beslag, icke samtidigt den majs, som
. ianns, lades under beslag.

Nu finns ju ingen majs att fa inom landet, och således kan ingenting
skickas till Norrland. Man kan visserligen häremot invända,
att, såsom vi veta, för några dagar sedan inkommit en majslast till
Sverige. Det kan ju också hända, att man kan få in något mera
Men om sa kunde bliva fallet, förefaller det mig helt naturligt, att
den sålunda inkomna majsen genast beslagtages och användes vid de
i södra och mellersta Sverige befintliga kvarnarna för inblandning i
den brödsäd, som där förmärs. Yi veta ju, att majs är långt lämpligare
lör detta ändamål än korn och särskilt havre, och att under
sadana förhallanden låta majsen ga till Norrland och använda korn
och havre i brödsäden måste vara synnerligen absurt och lärer väl
^(.ke garaa kunna komma i fråga. Följden av om majs skickades
-Norrland, skulle bliva, att korn sedermera måste skickas tillbaka
trall Norrland i främsta rummet till Gävle, där den närmaste officiella
kvarnen finnes. Då vi veta, att majs är lämpligare att använda
till brödsäd och korn bättre till kreatursföda, så vore det ju
den enklaste åtgärd i världen att efter hand som majs kommer in
upphäva beslaget på korn i Norrland. Det skulle alla parter bli belatna
med och fraktkostnaderna skulle under dessa svåra förhållanden
kunna, undvikas. Om den inkomna majsen skall fraktas till
-Norrland, kan jag icke annat än betrakta detta som ett mycket stort
missgrepp till alla de föregående, som på detta område'' blivit begångna.

En annan sak som gör, att jag på det bestämdaste måste förena
mig i ett avslagsyrkande, är den, att denna betydande fraktnedsättning
icke allenast skulle gälla under instundande vår, då såsom vi
veta, tiden för vår kreatursskötsel är särskilt svår, utan den skulle
galla anda till årets slut. Nu kan det inträffa, att förhållandena på
världsmarknaden och i avseende pa vår sjöfart bliva sådana, att vi
under sommaren kunna obehindrat få in all den brödsäd och all den
majs, som vi behöva, och hoppas därtill få normal skörd. Då kommer
i höst det synnerligen egendomliga förhållandet att göra sig
gällande, att det från ekonomisk synpunkt blir lämpligare, att en
ångare, som kommer in med majs, avlastar i Göteborg och majsen
därefter transporteras pa järnväg till Norrland, än att majsen transporteras
med fartyget direkt till Norrland. Detta måste man erkänna
skulle bil märkvärdigt. Ävenså skulle i höst frakten på havre från
Västergötland och Östergötland till Norrland ställa sig 3 å 4 gånger
sa dyr som frakten för samma kvantitet majs från Göteborg
till Norrland. Då man nu vet, att norrlänningarna hellre vilja
hava havre än majs, och att majs med större fördel utnyttjas i de
södra provinserna, blir detta ett synnerligen egendomligt förhållande.

Onsdagen den 7 mars.

25 Hr 1».

Skulle det däremot inträffa, att vi icke få in någon majs, blir
ingenting annat att göra, än att staten får åstadkomma en ransonering
även beträffande dessa varor, och då förfaller helt och hållet
underlaget så att säga för denna proposition.

Vad särskilt Gottland beträffar, finns egentligen ingen anledning
alls att för hösten medgiva denna stora fraktnedsättning för
den majs, som importeras dit.

Då jag således är av den åsikten, att de åtgärder, som här föreslås,
äro av mycket ringa värde, och då jag tror, att ett avslag på
propositionen möjligen skulle kunna hava till följd, att mera effektiva
åtgärder i förevarande syfte kunde komma att föreslås, ber jag,
herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Greve W achtmeister: Herr greve och talman, mina

herrar! Jag medger gärna, att den föregående ärade talaren kan
hava rätt uti. att denna fråga icke är så synnerligen aktuell, men
förhållandena kunna ju ändras. En ljusning kan inträffa, och vi
kunna komma att få in majs i landet. Utskottets representanter
från Norrland höllo mycket styvt på att icke denna lilla gärd av
rättvisa skulle undandragas dem. Man kan icke förneka, att ett.
statsbeslag av fodersäd i Norrland verkar mycket mera tyngande
på dess jordbrukare och träffar jordbruket däruppe mycket hårdare,
än motsvarande statsbeslag i södra och mellersta Sverige
träffar dessa trakters jordbrukare, detta givetvis på grund av de
ökade svårigheterna och den ökade dyrheten att ersätta det förlorade.

Nu angav den föregående talaren även skäl för avslag ur en
annan synpunkt, nämligen ur synpunkten av att majsen går att
använda direkt till människoförla. Ja, den saken har ju varit under
utredning såväl i folkhushållningskommissionen som i livsmedelskommissionen,
men Kungl. Maj:t har, som mig synes på mycket
goda grunder, följt livsmedelskommissionen, så att majs icke beslagtogs.
Det skulle då verka rätt så egendomligt, om Kungl.
Maj:t först såsom kompensation för det hårda villkor, för vilket
jordbrukarnas brödsäd blivit utsatt, att den icke skulle få användas
till kreatursföda, lovat att anskaffa majs för visst pris, och nästan
omedelbart därefter beslagtoge denna majs. Detta skulle icke
verka förtroendeingivande.

Herr talman, på de skäl, som jag anfört, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Fors sm an: Herr greve och talman, mina herrar!
Det hade naturligtvis varit önskvärt, att den kungl. propositionen
innehållit ett förslag att detta anslag skulle kunna få användas
till att åstadkomma fraktlindring för fodermedel i allmänhet.
Detta hade vant så mycket önskvärdare, som för närvarande genom
beslagtagande af kornet, lantbrukarna, särskilt på Gottland, kommit
i en synnerligen prekär ställning vad beträffar tillgången på
fodermedel. Ehura förslaget ej är så omfattande, anser jag mig

Statsbidrag
for lindring
av fraktkostnaderna
vid
viss transport
av majs.
(Förta.)

Nr 19. 26

Onsdagen den 7 mars.

Statsbidrag
för lindring
av fraktkostnaderna
vid
viss transport
av majs.
(Forte.)

dock icke kunna yrka avslag på den kungl. propositionen, därför
att man säger, att den icke blir av någon verkan. Man kan icke
veta, om icke majs kan anskaffas, och därför synes det mig, som
om man hade göda förhoppningar om att kunna få se någon verkan
av den kungl. propositionen. Att nu avslå densamma med en
uttalad önskan, att Kungl. Maj:t skulle inkomma till riksdagen
med ett annat förslag, synes mig föga befogat. Det heter ju:
bättre en fågel i handen än tio i skogen.

På grund av vad jag anfört, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den kungl. propositionen.

Herr statsrådet friherre Beck-Friis: Herr greve ooh talman,
mina herrar! I anledning av några uttalanden från herr Ingeström
ber jag få nämna, att såvitt jag har mig bekant, föregående
års kornskörd i Norrland blev relativt svag, och norrlänningarnas
äldre förråd av korn vid slulet av förra konsumtionsåret voro hårt
medtagna på grund av det årets minskade import av foderämnen
till Norrland. Något överskott av korn, som man kunnat transportera
nedåt landet, har därför säkerligen icke där funnits, utan det.
korn, som fanns i Norrland, har i stor utsträckning gått åt till
självhushållningen och djurutfodring.

Vidare ber jag att få påminna därom, att när kornet i Norrland
togs i beslag, särskilda föreskrifter utfärdades om skyldighet
att beräkna icke endast det korn, som där skulle användas till
människoföda, utan även det, som skulle användas till kraftfoder
åt djuren, varför en viss begränsning i beslagen av komet till
människoföda skulle göras, i det man finge beräkna, huru mycket
som kunde få beräknas till varje självhushåll ooh om brist förelåg
skulle den fyllas med av staten tillhandahållet mjöl. Under sådana
förhållanden är det givet, att det för innevarande år uppstått
en icke oväsentlig brist på kraftfoder i Norrland, och det är därför
att man hoppats kunna i någon mån avhjälpa denna brist, sop
den kungl. propositionen framkommit. Ett förhållande, som därvid
särskilt bör beaktas, är, att norrlänningarna i regel räkna små
kostnader för spannmålsköp, de må nu göras från den ena eller
andra delen av landet efter leverans i norrlandshamn. Nu gå
emellertid av ganska klara skäl synnerligen få fartyg upp till
Norrland. De, som komma västerifrån, gå in till Göteborg och
lossa där, och på den grund träffas norrlänningarna av transportkostnader,
som för dem äro synnerligen betungande. Detsamma
gäller även i fråga om gottlänningarna, ty vanligen få de sitt
kraftfoder avlastat i ostkusthamn, men i vinter få de taga det
från västkusthamn.

Vad beträffar frågan om majsens användande till mjöl för
människoföda, så vill jag säga, att den frågan nog kommer under
övervägande därigenom, att vid den deklaration, som nu föreligger
angående fodersäd, det föreskrivits, att på deklarationsblankett B
även skall upptagas de andra kraftfodermedel, vederbörande innehava.
Således hoppas jag, att vi därigenom skola få veta, om någon

Onsdagen den 7 mars.

27 Sv IU.

enskild kvarn eller handlande har i behåll några större partier
majs, som vi nu icke ha reda på, och vilka eventuellt utan skada
för lantmännen kunna direkt tagas i bruk för att öka vår brödspannmål.

Vad nu importen angår, hava ju från det denna proposition
kom under utarbetande och tills dato väsentligen ändrade förhållanden
inträffat. Vår årliga medelimport av majs under normala
tider har varit ungefär 70,000 ton. Hittills ha under detta utfodringsåret
importerats 47,000 ton, och jag har fått meddelande
om, att när den stora blockaden begynte i februari detta år, ungefär
15,000 ton majs voro på väg till Sverige. Denna majs ligger
nu i olika utländska hamnar, medan man väntar på, att någon
uppgörelse om dess vidare befraktning skall kunna komma till
stånd. Dessutom torde icke obetydliga kvantiteter majs, om vilka
köp avslutats, vara färdiga att inlastas, så snart lugnare förhållanden
inträtt.

Visserligen vill jag icke se saken alltför optimistiskt, men
jag vill icke heller se den alltför pessimistiskt. Jag hoppas, att
de förhandlingar, som, jag kan säga, dagligen pågå, måtte komma
att ge till resultat en sådan uppgörelse med de krigförande, att
vår import ånyo kommer i gång. Och om den kommer i gång,
få vi väl hoppas, att ungefär 15,000 ton majs, som, om dessa svårigheter
icke uppstått, säkerligen vid det här laget varit i svensk
hamn, också med det snaraste skola komma in.

Under sådana förhållanden vill det synas mig, som om riksdagen,
då den efter min övertygelse ju med stor beredvillighet
ser, att man kan ge de norrländska jordbrukarna någon lättnad,
nog vill bifalla vad Kungl. Maj:t hemställt och utskottet föreslår,
på det att om majsimporten nu kan återupptagas, vi snart må
kunna få upp någon majs till norrlänningarna för deras husdjursskötsel.
Herr Ingeström ansåg, att man borde tänka mera på
havre än på majs vid denna utfodring. Då vill jag säga, att det
är nog tänkbart, att något av den majs, som kommer in, kan tagas
till brödföda. Men meningen är, att man genast bör försöka få
upp något av denna majs till Norrland för att hjälpa, där hjälp
bäst behövs. Havre går nu i ganska stor utsträckning till Norrland,
och norrlänningarna hava i år söderifrån erhållit lika mycket
havre, som de under normala år bruka få. Men det vill synas, som
om norrlänningarna i år skulle vara i större behov därav än tillförne,
antagligen därför, att skogsarbeten och dylikt nu drivas i
större skala. Även i fråga om brödsäd har Norrlands behov i år
varit större än förut, kanske beroende nå, att lagret av korn förut
var ytterst medtaget och årsskörden klen. Emellertid är det nog
mycket svårare att ordna statens mellankomst för lindring av
fraktkostnaderna vid transport av havre, ty havre går till många,
som icke behöva lindring i avseende på frakterna. När staten nu
skulle träda emellan i fråga om fraktkostnaderna för majs, skulle
majsen icke komma att utlämnas till andra, än som därav vore i
verkligt behov.

statsbidrag
för lindring
av fraktkostnaderna
vid
viss transport
av majs.

(Fort».

>ir 19. 28

Onsdagen den 7 mars.

Statsbidrag
för Lindring
av fraktkostnaderna
vid
viss transport
av majs.
(Forts.)

Herr Lindblad, Ernst: Enligt min uppfattning befinner
man sig med detta förslag på de fromma önskningarnas område.

Av herr statsrådets nyss hållna anförande hörde vi, att det möjligen
kunde förefinnas någon tanke på, att om lyckan vore oss bevågen,
vi skulle kunna få in ytterligare 15,000 ton majs till Sverige.
Detta så vitt herr statsrådet kunde förutse. Eörslaget innebär ju således
egentligen blott ett löfte om billig majs, varmed man nu viftar
åt norrlänningarna. Yi ha länge här i södra och mellersta Sverige
hört löften om billig majs och billiga foderkakor, men icke har jag
sett vare sig någon majs eller några foderkakor! Och ändå fortsätter
man framhålla idel förhoppningar, såsom man gjort, och locka andra
att tro, att allting är gott och väl.

En talare på Blekingebänken anförde, att det enligt hans mening
vore bättre att man skickade majsen upp till Norrland. Gent
emot honom var talaren på Värmlandsbänken av den övertygelsen,
som jag livligt delar, att det är klokare att bibehålla den majs man
kan få in, här nere till befolkningens behov, således till brödsäd.

Talaren på Blekingebänken förordade vidare detta system med
billigare frakter. Men då frågar jag: hade det icke varit klokare, att
man låtit majsen tagas i beslag såsom alla andra foderämnen och
brödsäd? Enligt min mening hade det varit mycket bättre. Ty vi
kunna väl vara överens om, att därest staten lägger beslag på majsen,
blir staten genom sin livsmedelskommission i stånd att tillgodose
behovet i Norrland eller var som helst i landet till billigaste möjliga
pris. Då är det nämligen Kungl. Maj:t som bestämmer priset. Om
så skedde, skulle man ju kunna hjälpa vederbörande, därest man
verkligen får in någon majs, långt bättre än med att sänka frakterna.
Jag tror, att det är ett klokare sätt att gå till väga än att
göra så, som här föreslås. Och den av mig förordade metoden
blir framförallt rättvisare, varjämte man då undviker alla dessa
transporter från den ena ändan av landet till den andra: vi
skulle frakta korn från Norrland till sydliga platser och taga upp
majs söderifrån till nordligare, vilket blott skulle medföra ökning i
den redan nu mycket stora trafiken på järnvägarna. Då det allaredan
råder trängsel såväl på statens som enskilda järnvägar, är detta verkligen
icke så mycket att glädja sig åt, utan snarare kan åtgärdens
lämplighet ställas i tvivelsmål.

Jag tror således, att det varit bättre, om vi kunnat förmå regeringen
att även beslaglägga all den majs, som importeras.

Jag ber att få instämma i yrkandet om avslag.

Herr statsrådet friherre B e c k-E r i i s: Herr Lindblad måtte
alldeles ha missförstått mig.

Jag yttrade nämligen icke alls, att vi i bästa fall kunna få in
15,000 ton majs, utan jag sade, att 15,000 ton voro på väg hit, då
blockaden började i februari, och tilläde, att om vi kunna ernå någon
överenskommelse med vederbörande, så att dessa fartyg våga sig ut
igen från sina olika hamnar, vi genast skulle kunna räkna med denna
kvantitet majs. Även yttrade jag, att betydande partier majs äro för

Oubdttgen deu 7 mors.

^9 Nr 19.

svensk räkning inköpta i utlandet, och om importen kommer i gång,
anlända de naturligtvis också hit. Det föreligger således ingen begränsning
till 15,000 ton, som herr Lindblad nämnde.

Vidare vill jag upprepa, att jag sökt framhålla, att vid den deklaration,
som nu kommer att äga rum i fråga om vårsäd, det är möjlikt,
att man kommer underfund med att åtskilliga handlande ligga
inne med majspartier. Dessa skulle man då kunna taga hand om dels
såsom en hjälp att fylla ut brödsädsförrådet och dels såsom hjälp åt
norrlänningarna. Man får ju se, hur stora dessa partier äro, och var
man bäst behöver hjälpa.

Då det sedan talades om denna nedfraktning av korn från Norrland,
vill jag erinra, att jag trodde mig hava tämligen tydligt sagt
ifrån, att det icke finns sådana kvantiteter korn däruppe, att man
kan föra något korn från Norrland, ty kornet har nog behövts för
självhushållen och för kreatursstammen i Norrland.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt de yrkanden, som under överläggningen framställts,
propositioner, först på bifall till vad utskottet i föreliggande
utlåtande tillstyrkt samt vidare på avslag därå; och förklarade
herr vice talmannen sig anse den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ingeström begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 19, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 35.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner:

nr 57, angående anordnande av gemensam tvättinrättning för
Norra skånska infanteriregementet och Vendes artilleriregemente;

nr 58, angående upphörande av Badelunda pastorats prebendenatur; -

Statsbidrag
för lindring
av fraktkostnaderna
vid
viss transport
av majs.

(Korta.)

Kr 19. 30

Onsdagen den 7 mars.

nr 60, angående tjänstårsberåkning för vissa folkskolinspektö rer; nr

61, angående anstånd med återbetalning av räntefritt lån för
svenska församlingens i London kyrkobyggnad;

nr 65, angående gift kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket
och statens järnvägar;

nr 71, angående anläggning av huvndrangerbangård vid Hallsberg; nr

74, angående rätt för revisorn hos telegrafstyrelsen J. C.
Lundgren att för ålderstillägg å lönen tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;
. .

nr 75, angående försäljning av statens järnvägar tillhöriga markområden
vid Gnesta;

nr 76, angående statsbidrag till utförande av en brobyggnad
över Saltösund i Karlskrona;

nr 79, angående provisoriska åtgärder i syfte att avhjälpa svårigheterna
att besätta mera avlägset belägna provinsialläkardistrikt,
såväl ordinarie som extra;

nr 82, angående anvisande av förlagskapital för tillverkning
och transport av torvbränsle för statens kraftverks räkning; samt
nr 83, angående utvidgning av den nya tilloppskanalen till
Trollhätte kraftstation.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet följande kungl.
propositioner:

nr 59, angående tilläggspension åt förre folkskolläraren i Karesuando
Jakob Yalfrid Lidström;

nr 66, angående pension åt provinsialläkaren P. E. Brännström;
nr 67, angående höjning av pensionen åt förre avdelningsingenjören
L. G. P. Rundstedt;

nr 68, angående tilläggspensioner till förre tågmästaren vid statens
järnvägar L. G. Andersson och förre lokomotivföraren vid statens
järnvägar J. J. Lindblom Blomberg;

nr 69, angående pension åt avlidne lokomotivmästaren vid statens
järnvägar Lars Petter Kiesslers änka och åt avlidne materialförvaltaren
vid statens järnvägsbyggnader Johan Anderssons änka;

nr 70, angående pension åt hjälpmontören vid Trollhätte kraftverk
A. J. Karlsson; samt

nr 81, angående anstånd med erläggande av ränta å statslån för
järnvägsanläggning mellan Eksjö och Österbymo.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner:

nr 77, med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 och 34 §§ i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring; och

nr 80, med förslag till stadga angående hotell- och pensionatrörelse.

Onsdageu den 7 mars.

31 Nr 19.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse nr 28, till Konungen i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungi. Maj:t i fråga om meddelandet av föreskrift
angående beredning av vissa till avgörande å kommunalstämma förekommande
ärenden.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutidhsutskottets utlåtande nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § 7
och 49 punkterna i lagen om val till riksdagen;

statsutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd för uppförande av bostadshus med
smålägenheter ävensom i ärendet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt en befattningshavare vid postverket;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående årliga
understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket; och

nr 15, i anledning av väckt motion om årligt understöd åt skulptören
Sven Andersson;

jordbruksutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckta motioner
om anslag till befrämjande av inhemsk linodling m. m.; ävensom första

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i
anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning, huru
riksdagsmän må kunna erhålla fribiljetter å statens järnvägar för
studieresor.

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1,42 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Nr 19. 32

Fredagen den 9 mars.

Fredagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

HeTr statsrådet Hasselrot avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga propositioner: nr

63, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken
m. m.;

nr 64, med förslag till ändrad lydelse av § 26 riksdagsordningen; nr

92, angående förslag till förordning om särskilda avdrag
vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomstoch
förmögenbetsskatt; samt

nr 93, angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873.

Justerades protokollen för den 3 och den 6 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att. professor Helge Bäckström, till följd av luftrörskatarr tillsvidare
är oförmögen att infinna sig i riksdagen intygar
Stockbolm den 7 mars 1917.

Fritz Svensson,

leg. läk.

Anmäldes och bordlädes

lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t rörande viss ändring i lagen om försäkring
mot olycksfall i arbete; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
i fråga om underlättande av studiemöjligheterna för begåvade
men fattiga lärjungar vid offentliga läroanstalter;

Fredagen den 9 mars.

Nr 1».

ur 4, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!. Maj:t
angående förenklad benämning å statens verk och inrättningar;

nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående beredande av rätt och tillfälle för parter och deras biträden
att sittande övervara rättegångsförhandlingar; samt

nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer
än en församling.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 185, med delgivning av nämnda kammares beslut över
dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, angående herrar Kundgrens
i Kora och Olssons i Ramsta motion, nr 170, om skrivelse till
Kungl. Maj :t i fråga om omarbetning av gällande förordning angående
utarrendering av prästerskapets löneboställen, beslöt första
kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott

k öredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, statsutskottets utlåtande nr
31, bankoutskottets utlåtanden nr 12—15, jordbruksutskottets utlåtande
nr 22 och första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtände
nr 2.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 63, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap.
2 § rättegångsbalken m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl.
Maj :ts nådiga proposition nr 64, med förslag till ändrad lydelse av
§26 riksdagsordningen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts
nadiga proposition nr 92, angående förslag till förordning om särskilda
avdrag vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt
till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 93, angående ändrad lydelse av vissa paragrafer
i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Första kammarens protokoll 1917. Nr 19.

A

Nr 19. 34

Fredagen den 9 mars.

Anhållan att
få framställa
en interpellation
ang. åtgärder
mot
oskälig hyresstegring.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Li n d b 1 a d, Anders,
som yttrade: Den rådande kristiden har framtvingat en rad av åtgärder
från statens och det allmännas sida för att råda bot mot de
följder denna kris-medför för breda lager av vårt folk, särskilt de
mindre bemedlade. Tyvärr ha inte dessa åtgärder alltid varit ägnade
att nå sitt syfte, utan ha de grupper, mot vilka de varit riktade,
kunnat obehindrat fortsätta sina försök att, för egen vinning och på
bekostnad av andra samhällsgrupper, utnyttja det allmänna krisläget.
Så synes mig icke minst vara fallet med fastighetsägarna i städerna,
som genom uthyrning bereda bostäder åt andra. Redan under
första krisåret minskades byggnadsverksamheten, och föregående
år torde den ha varit rent obetydlig, jämförd med normala förhållanden.
Detta väl närmast beroende på de stegrade byggnadsmaterialkostnaderna.
Med detta avstannande av byggnadsverksamheten
fylldes snart förrådet av till uthyrning lediga bostäder, och hyresvärdarna
började också genast vidtaga åtgärder för avsevärda hyreshöjningar.
Statens bostadskommission föreslog därför en offentlig
hyresreglering genom särskilda kommunala hyresnämnder. Genom
kungl. förordning av den 5 maj 1916 manades stad, där brist på
smålägenheter yppades, att tillsätta hyresnämnder, vilkas huvudsakliga
befogenheter i nämnda förordning angives vara att medla
mellan fastighetsägaren och hyresgästen, där den förre begärde oskälig
hyresökning, samt, där den kommunala representationen så beslutat,
även förmedla uthyrning av lägenheter.

Att denna inskränkta befogenhet för hyresnämnderna skulle få
ringa eller ingen praktisk betydelse ligger i öppen dag och insågs redan
vid förordningens utfärdande. Hyresvärden ålades här ingen
skyldighet att foga sig efter hyresnämndens önskan rörande hyrans
storlek, och nämnden har ingen befogenhet att göra sin mening gällande.
Också ha hyresnämnder blott tillsatts i ett fåtal städer och
i de flesta av dessa knappast anlitats.

Genom en -ny förordning av den 3 mars detta år har hyresnämnds
befogenhet rörande förmedling av lägenheter ökats, och däremot
är intet att invända, då en ordnad hyresförmedling utan tvivel
ingår som ett led i lösningen av bostadsfrågan. Men denna utökning
av befogenheten, vad förmedling av lägenheter angår, rör alltjämt
icke vid kärnpunkten, sådan denna framträder just nu, nämligen
hyresstegringen.

Det torde icke vara obekant, att nu, liksom föregående år, hyreshöjningar
planeras av fastighetsägarna här i huvudstaden till mellan
25 å 40 procent — jag har till och med hört uppgivas, att vissa,
hyresvärdar ämna företaga en höjning av ända till 50 procent. Att
liknande hyresstegring kommer att företagas även i övriga städer,
behöver icke betvivlas. Meningen är tydligen att sätta hyrorna å
alla fastigheter i nivå med de hyror, som betingas av de ökade
byggnadskostnaderna för hus uppförda under kristiden. Men det
kan väl icke föreligga rimlig anledning att för byggnader, uppförda
före oktober 1914, fastställa sådana oskäliga hyror. Dessa hus ha.
dock varit vida billigare i uppförande, och reparationskostnaderna,

Fredagen den \) mars.

55 Nr I».

som i allmänhet äro ytterst sparsamma — och särskilt nu då kostnaderna
därför stigit och bostadsnöden möjliggör uthyrning av lägenheter
i vilket skick de än befinna sig —• kunna icke motivera
dessa höjningar. Ej heller kunna dessa höjningar motiveras av de
höjda räntorna. De merutgifter som genom reparation och räntor
åsamkats hyresvärdarna i dessa fastigheter, torde med fjolårets höjningar
vara fullt betäckta, vadan de nu planerade höjningarna måste
betraktas som otillbörliga försök att utnyttja kristiden med dess
bostadsnöd på hyresgästernas bekostnad.

För särskilt arbetarna och med dem ekonomiskt jämnställda innebära
dessa hyreshöjningar en så betänklig försämring i deras sociala
läge, att samhället icke kan likgiltigt åse desamma. Tryckta
till det yttersta av dyrtiden i övrigt, såsom arbetarna nu äro, och
kanske ställda inför arbetslöshet och ren nöd inom närmare eller
larmare tid, måste ytterligare ökade hyror medföra de största vådor
för dem. Detta har insetts i våra grannländer Danmark och
Norge, som på ett vida effektivare sätt sökt skydda de ekonomiskt
svaga i detta avseende.

Vid denna riksdag har ledamoten av denna kammare herr von
Koch väckt en motion i enhanda syfte. Men om dess öde känner
man ännu intet, och då det synes mig angeläget att snarast möjligt
få veta regeringens mening i denna ytterst viktiga fråga, anhåller
jag. herr greve och talman, om kammarens benägna tillstånd att till
statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att för sådana smålägenheter, som
finnas omnämnda i kungl. förordningen den 5 maj 1916 och inrymda
i hus, som uppförts före den 1 oktober 1914, genom ökad befogenhet
för hyresnämnderna eller på annat sätt reglera och fastställa
hyresprisen samt i övrigt vidtaga åtgärder till skydd för hyresgästerna? -

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,46 e. m.

Anhållan att
fn framställa
eu interpellation
ang. åtgärder
mot
oskälig hyresstegring.

(Forte.)

In fidem

A. v. Krusenstjerna.