RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1917:14
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1917. Första kammaren. Nr 14.
Onsdagen den 21 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 £. m.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag ber att få föreslå, att vid val om lördag av valmän för utseende
av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret även måtte väljas
tio stycken suppleanter för dessa valmän.
Denna hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredande av medel till bestridande av kostnader
för tryggande av rikets neutralitet jämte i ämnet väckta motioner;
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion angående
utredning, huruvida gällande bestämmelse om förnyande av penninginteckningar
skulle kunna upphävas; och
första tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, i anledning av väckt
motion angående revision av gällande bestämmelser rörande värnpliktiga,
som hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst.
Upplästes ett så ljudande protokoll:
År 1917 den 20 februari sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens
avdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning; och
befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till
revisorer:
vid leontoret i Göteborg
herr Sandblad, Erik, ombudsman i Hypoteksföre
ningen,
Göteborg med 33 röster
» Olsson, O. N., f. d. riksdagsman, Broberg, Bro
dalen,
» 33 »
» d''Orchimont, Fredrik, f. d. handlande, Flöda, » 33 »
» Lillieros, C. G., kassör, Göteborg » 33 »
Första kammarens protokoll 1917. Nr lh.
1
>''r 14, 2
Onsdagen den 21 februari.
vid kontoret i Malmö
herr WiJcborn, N., lantbrukare, Arrie, Månstorp, med 33 röster
Cavalli, Gustaf.J överstelöjtnant, Malmö, > 33 >
» Johansson, P. A., kassör, Malmö » 33 »
» Nilsson, Anders Johan, lantbrukare, L:a Isie,
Södra Aby, - 33 >
vid kontoret i Falun
herr Ernfors, O. A., f. d. riksdagsman, Björka, Bredgrind,
_ med 33 röster
» Nordin, G., major, Falun, » 33 »
» Jansson, J. P., f. d. riksdagsman, Saxhyttan,
Nyhammar, » 33
» Sandström, Carl, kamrer, Orsa, 33 »
vid kontoret i Gävle
herr Ericson, J. G., telegrafkommissarie, Gävle,
» Brodin, Carl, grosshandlare, Gävle,
» Foyelberg, B., disponent, Gävle,
» Lindberg, Erik, vice konsul, Hudiksvall,
med 33 röster
» 33 »
» 33 »
> 33
vid kontoret i Halmstad
herr Bökman, E., rektor, Halmstad, med 33 röster
» Ehrenborg, G., major, Halmstad, » 33 »
» Gyllensvärd, A. G., i. d. riksdagsman, Fågelsång,
Yoxtorp, » 33 >
> Håkansson, C. A., f. d. lantbrukare, Weinge, » 33 »
vid kontoret i Härnösand
herr Tham, K., rektor, Härnösand,
» Carlsson, V., häradsskrivare, Härnösand,
» Hallin, E., kassör, Örnsköldsvik,
» Kallstenius, Gottfrid, rektor, Härnösand,
med 33 röster
» 33 »
» 33 >
» 33 »
vid kontoret i Jönköping
herr Johansson, Edvard, Häradsköp, Skillingaryd, med 33 röster
» Gislén, Knut, landskamrerare, Jönköping, » 33 »
» Johansson, C. B., folkskoleinspektör, Jönköping, » 33 »
» Andersson, Johan, lantbrukare, Flahult, Byarum, » 33 »
vid kontoret i Kalmar
herr Schött, Helmer, tullkontrollör, Kalmar, med 33 röster
» Wickbom, J. A. O., rektor, Kalmar, » 33 »
» Olsson, C. A., f. d. riksdagsman, Järnsida, Norra
Tång, j 33 j
> Magnusson, Hugo, journalist, Kalmar, 33 »
3 Nr 14.
Onsdagen den 21 febrnari.
vid leontoret i Karlskrona
herr Kruse, K. It. T., kapten, Karlskrona, med 33 röster
» Karlsson, K., f. d. foxdifikationskassör Karlskrona,
» 33 »
» Nelson, K. M., landstingsman, Björkeryd, » 33 »
» Brorsson, N., kantor, Asarum, » 33 >
vid kontoret i Karlstad
herr Liljesköld, K. A., f. d. häradshövding, Arvika, med 33 röster
» Falk, H. II. W., kapten, Karlstad, » 33 »
» Larson, L. W., lantbrukare, Labberud, ölme, » 33 »
» Göthberg, A. II, f. d. riksdagsman, Munkfors, » 33 >
vid kontoret i Kristianstad
herr Persson, J., landstingsman, Korsaröd, Sösdala,
» Månsson, Nils, kamrer, Östra Broby,
> Witzell, C., f. d. riksdagsman, örkelljunga,
» Jönsson, B. J., handlande, Kristianstad,
med 33 röster
» 33 »
> 33 »
» 33 »
vid kontoret i Linköping
herr Buren, Iv., lantbrukare, Boxholm, med 33 röster
» Edlund, Wilh., disponent, Mjölby, » 33 »
» Gustafson, J. A., lantbrukare, Katrineberg, Grebo, » 33 »
» Träff, Axel, fabrikör, Mjölby, » 33 »
vid kontoret i Luleå
herr Bexell, Albert, stadsfogde, Luleå,
> Nordberg, Alb., kyrkoherde, Neder-Luleå,
s Hansén, David, handlande. Gammelstad,
» Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,
med 33 röster
» 33 »
» 33 »
> 33 >
vid kontoret i Mariestad
herr Almin, B., lantbrukare, Lugnås,
» Jonzon, P. G., landstingsman, Leksberg, Mariestad,
» Bolin, J. Z., skollärare, Fyrunga,
> Friberg, A. W., disponent, Skövde,
med 33 röster
» 33 »
» 33 »
» 33 »
vid kontoret i Norrköping
herr Wahlberg, Fredrik, ingenjör, Norrköping,
> Mossberg, Robert, brandchef, Norrköping,
» Hedenström, Daniel, ingenjör, Ljusfors, Skärblacka,
» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,
med 33 röster
» 33 »
» 33
» 33
Nr 14. 4
Onsdagen den 21 febrnari.
vid kontoret i Nyköping
herr Sjöström, G., kyrkoherde, Tima, Larslund, med 33
» Weinberg, B., f. d. godsägare, Nyköping, » 33
» Winblad, Oskar, förvaltare, Nyköping, » 33
» Uhrberg, Ivar, lantbrukare, St. Kungsladugården,
Nyköping, » 33
vid kontoret i Sundsvall
herr Horneij, Arvid, tandläkare, Sundsvall, med 33
» Hellgren, J., bokhandlare, Sundsvall, » 33
» Ekholm, B., f. d. riksdagsman, Sundsvall, » 33
» Thor, C. G., förvaltare, Nedansjö, », 33
vid kontoret i Umeå
herr Boström, N., f. d. riksdagsman, Bodbyn, Bur
träsk,
» Collin, K. B., lektor, Umeå,
» Broman, J., kronolänsman, Teg, Umeå,
» Dahlén, A., postmästare, Nordmaling
vid kontoret i Uppsala
herr Bring, Sven Kasper, f. d. rådman, Uppsala, med 33
» Wiklund, Gustaf, t. f. akademibokhåliare, Uppsala,
» 33
» Arnelius, G., organist, Öster-Lövsta, > 33
» Höök, C., f. d. riksdagsman, Edeby, Rasbokil, » 33
vid kontoret i Visby
herr Forssman, P. A., disponent, Roma Kloster,
» Mehn, Oskar, f. d. landskamrerare, Visby,
» Larsson, K. L. J., riksdagsman, Bondarve,
» Svallingson, E., kronolänsman, Bönders gård,
Klintehamn,
vid kontoret i Vänersborg
herr Björklund, E., jägmästare, Vänersborg, med 33
» Håkansson, V. B., kamrer, Vänersborg, » 33
» Johansson, A., handlande, Ed, » 33
> Johansson, Albert, bruksbokhåilare, Upphärad, » 33
vid kontoret i Västerås
herr af Billbergh, PA., f. d. lektor, Västerås, med 33
» Budberg, Hj., f. d. räntmästare, Västerås, > 33
» Uggla, Claes, häradshövding, Västerås, » 33
» Lindgren, Gustaf, f. d. riksdagsman, Islingby, » 33
med 33
» 33
» 33
33
med 33
» 33
* 33
> 31
röster
»
»
röster
y>
röster
2>
3>
röster
>
röster
T>
»
röster
>
röster
>
Onsdagen den 21 februari.
5 Nr 14.
vid kontoret i Växjö
%
herr Bengtson-Gierup, Hans, distriktslantmätare,
Växjö med 33 röster
Johansson, 0. A., hospitalssyssloman, Växjö, » 33 »
» Andersson, C. A-, landstingsman, Ivla, Boarp, » 33 »
» Eriksson, J., f. d. riksdagsman, Lindehult, Ål
gutsboda,
» 33 »
vid kontoret i Örebro
herr von Hofsten, H. It., major, Örebro, med 33 röster
3 Montgomery-Cederhjelm, It., kammarherre, Segersjö,
Lännäs, » 33 »
» Persson, 0., nämndeman, Asker, » 33 »
» Windahl, Axel, grosshandlare, Örebro, 33 »
vid kontoret i Östersund
herr Mattsson, Anders, lasarettssyssloman, Östersund, med 33 röster
■ » Björklund, Olof, godsägare, O viken, ^ » 33 »
» Persson, Per, landstingsman, Trången, Aspås, > 33 »
» Larsson, Olof, handelsföreståndare, Trångsviken, » 33 »
suppleanter:
vid kontoret i Göteborg
herr Olbers, Hj., assuranstj än steman, Göteborg,
» Larsson, L., f. d. landstingsman, Huveröd,
» Pehrsson, Pehr, kyrkoherde, Göteborg,
> Lind, C. T., f. d. riksdagsman, Tanum,
vid kontoret i Malmö
herr Persson, Alfred, lantbrukare, Wadensjö,
» Bosén, Anders, lektor, Malmö,
> Ljung, J., handlande, Hör,
» von Porath, Wilhelm, överstelöjtnant, Lund,
vid kontoret i Falun
herr Nilsson, A., förvaltare, Falun,
» Bohm, H., kronofogde, Falun,
s Holst, P., handlande, Malung,
> Thorsell, B., direktör, Wassbo, Ornäs,
vid kontoret i Gävle
herr Göransson, G. S., ingenjör, Gävle,
» Bengtsson, P., f. d. riksdagsman, Glösbo,
» Bergsten, Knut, tryckeriföreståndare, Gävle,
» Sjögren, Arv., disponent, Forsbacka,
med 27 röster
3 27 3
3 27 >
■ » 27 »
med 27 röster
3 27 3
» 27 »•
» 27 3
med 27 röster
3 27 3
» 27 3
3 27 3
med 27 röster
3 27 3
3 27 3
3 27 >
Nr 14. 6
Onsdagen den 21 februari.
■ vid kontoret i Halmstad
herr Dahlberg, John, handelsföreståndare, Halmstad, med 27 röster
» Linder, J. B., skollärare, Tvååker, > 27 »
» Frisell, G., fil. doktor, Kullagården, Yarberg, »27 »
» Hollender, T., ingenjör, Halmstad, » 27 »
vid kontoret i Härnösand
herr Högberg, J. O., landstingsman, Näs, Härnösand, med 27 röster
» Sandström, Nils, direktör, Nyland, » 27 »
» Björklund, Henrik, hemmansägare, Dvnäs, » 27 »
» Wiklund, N. E., landstingsman, Smöråker,
S tigsjö, , 27 »
vid kontoret i Jönköping
herr Bamfeldt, Harry, kapten, Ramsjöholm, med 27 röster
» Wall, C., landstingsman, Hakarp, »27 »
» Magnusson, August, Svarvartorpet, Anderstorp, » 27 »
» Jonsson, Johan, landstingsman, Norrahammar, »27 »
vid kontoret i Kalmar
herr Modéer, Seth, handlande, Mönsterås, med 27 röster
» Svensson, J. O., kyrkoherde, Torsås, »27 »
» Johansson, Adolf, f. d. riksdagsman, Möllstorp,
Färjestaden » 27 »
» Johansson, G. A., handelsföreståndare, Kalmar, » 27 »
vid kontoret i Karlskrona
herr Svensson,. Färdinand, landstingsman, Fridlevstad,
Björkeryd,
» Olsson, N. B., kamrer, Lörby, Mjällby,
» Appelqvist, Gasper, handelsföreståndare, Ronneby,
» Bergström, G., godsägare, Bubbetorp, Torskors,
vid kontoret i Karlstad
herr Johansson, Emil, kyrkovärd, N:a Borgvik,
» Huss, B., kapten, Karlstad,
* Garlsson, L. J., f. d. riksdagsman, Frosterud,
Rud skoga,
» Mossberg, Gustaf, handlande, Framnäs, Blomskog
vid
kontoret i Kristianstad
herr Olsson, Otto J., Hammenhög,
» Hansson, Joöl, handlande, Qsby,
» Paulin, G., folkskollärare, Åhus,
» Troedson, Troed, f. d. riksdagsman, Bjärnum,
med 27 röster
» 27 »
27
27
med 27 röster
» 27 »
» 27 »
» 27 »
med 27 röster
»27 »
» 27 »
» 27 »
Onsdagen den 21 februari.
vid lcontorct i Linköping
herr Löwendahl. 0. A., folkskollärare, Linköping,
» Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Lindring-
, . , .
» Tolf, Ernst, kamrer, Linköping,
> Grewell, Axel, kapten, Linköping,
7 Nr 14.
med 27 röster
» 27 »
» 27 »
» 27 »
vid kontoret i Luleå
herr Östling, J. E., landstingsman, Gammelstad,
» Sundberg, Kuguar, länsnotarie, Luleå,
» Ullman, U., kapten, Luleå,
» Lantz, E. P., landstingsman, Luleå,
med 27 röster
» 27 »
»27 »
» 27 »
vid kontoret i Mariestad
herr Holm, G., f. d. läroverksadjunkt, Skara, med 27 röster
» Andersson, J. A., landstingsman, Wättlösa,
Götened, » f »
» Tham, A,, överste, Jönköping, » 27 »
» Sterner, E., redaktör, Mariestad, » 27 »
vid kontoret i Norrköping
herr Andersson, Ernst, lantbrukare, Skälsund,
Norrköping, me^ ^7 röster
» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping » 27 »
» v. Malmborg, Karl, kapten, Wii, Okna, » 2< »
» Andersson, Gösta, lantbrukare, Kolstad, Norrköping,
* 27 *
vid kontoret i Nyköping
herr lottie, K. F., lantbrukare, Lilla Kungsladugården,
Nyköping, me£i £7 röster
» von Sydow, C. O., kapten, Nyköping, _ » 27 »
» Sandström, G., lantbruksingenjör, Nyköping, » 27 »
» Fant, Gunnar, rådman, Nyköping, »27 »
vid kontoret i Sundsvall
herr Hellberg, Alfred, kyrkvärd, Högom, Sundsvall, med 27 röster
» Persson, Johan, handlande, Sundsvall, »27 »
» Nilsson, W. E., disponent, Karlsvik, Sundsvall, » 27 »
» Walles, J. G., kassör, Sundsvall, » 27 »
vid kontoret i Umeå
herr Grafström, Hj., överstelöjtnant, Umeå, med 27 röster
» Lund gren, J. W., rektor, Umeå, » 27 »
» Ålund, V. jägmästare, Umeå, » 27 »
» Andersson, P., disponent, Norrfors, Brännland, » 27 »
Jir 14. 8
Onsdagen den 21 februari.
vid kontoret i Uppsala
herr Jönsson, A., arrendator, Bergby, Örbyhus, med 27 röster
* Lundeberg, Sigsten, hospitalssyssloman, Uppsala, » 27 »
» Henschen, Cari, akademikamrerare, Uppsala, > 27 »
» Engström, O. A., direktör, Uppsala, » 27 »
vid leontoret i Visby
herr Söderberg, J. N., stabsintendent, Yisby, med 27 röster
» llansén, tf. 2%., f. d. riksdagsman, Bonsarve,
Vamlingbo, » 27 »
» Broander, N. J., f. d. riksdagsman, Yisby, »27 »
» Kruuse af Verchou, Henning, major, Visby, > 27 »
vid kontoret i Vänersborg
herr Eng qvist, A. F., kontorschef, Stigen, Färgelanda,med 27 röster
* Björkqvist, M., tidskrivare, Trollhättan, » 27 »
» Sahlberg, E C. Th., kapten, Vänersborg, » 27 »
» Bergström, Arvid, handlande, Vänersborg, » 27 »
vid kontoret i Västerås
herr Göthberg, K. G., direktör, Västerås,
» Holmin, Elis, major, Västerås,
» Zand er, J. A., handelsföreståndare, Västerås,
> Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,
med 27 röster
» 27 »
> 27 »
» 27 »
vid kontoret i Växjö
herr A hl, Ernst, landskamrerare, Växjö
» Johansson, S. A., landstingsman, Högahult,
''Gåvetorp,
» Forlin, Anders, dövstumslärare, Växjö,
* Hjertsson, P. M., landstingsman, Alvesta,
med 27 röster
»27 »
» 27 »
» 27 »
vid kontoret i Örebro
herr Pauli, J. M., jägmästare, Kloten, med 27 röster
» Eriksson, Lars, f. d. riksdagsman, Fällingsbro, » 27 »
» Ahlstrand, A. F., kassör, Örebro, » 27 »
» Zethelius, G., major, Örebro, » 27 »
vid kontoret i Östersund
herr Hemmingsson, Olof, kommunalnämndsordförande,
Hall-Marby, med 27 röster
» Fladvad, O. E., landstingsman, Odenslund,
Östersund, » 27 »
» Olsson, Olof landstingsman, Fastgården, Oviken, » 27 >
» Olsson, N. O., lantbrukare, Tång, » 27 »
9 Nr 14.
Onsdagen den 21 februari.
sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika
antal röster, blivit genom särskilda lottningar bestämd.
Oskär Nyländer. Johan v. Bahr.
T. Zetterstrand. C. J. Öherg.
På framställning av herr talmannen beslöts, att det nu upplästa
protokollet skulle läggas till handlingarna ävensom att protokollsutdrag
härom skulle avgå till baukoutskottet med anmodan till utskottet
att om valen låta underrätta ej mindre de valda än även fullmäktige
i riksbanken samt vederbörande avdelningskontors styrelser.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, i anled- Om föreskrift
ning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om med- ang. beredning
delandet av föreskrift angående beredning av vissa till avgörande å 1''^nde‘å
kommunalstämma förekommande ärenden. “kommunal"
I eu inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 124, av herr Persson i Fritorp, i vilkens syfte åtskilliga
andra ledamöter av nämnda kammare (herrar Andersson i
Knäppinge, Svensson i Betingetorp, Larsson i Bondarve, Gustafson
i Kasenberg, Jönsson i Boa, Källman, Jönsson i Fridhill, Nilsson i
Tånga, Henrikson, Linders, Lorentzon, Nilsson i Bonarp, Nilsson i
Antnäs och Olsson i Ramsta) instämt, hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag om sådan ändring
i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet av den 21 mars
1862, att ärende av ekonomisk innebörd bör, innan det å kommunalstämma
till avgörande företages, vara av kommunalnämnd eller av
särskilda därtill utsedda personer förberett.»
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder
hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Ma,j:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville
verkställa utredning, i vad mån det kunde anses behövligt och lämpligt
att i förordningen om kommunalstyrelse på landet av den 21
mars 1862 införa bestämmelser därom, att ärenden, som skulle företagas
till avgörande å kommunalstämma, borde förut beredas av kommunalnämnden
eller annan nämnd eller särskilt därtill utsedda personer,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Reservation hade avgivits av herr K. J. Ekman, vilken likväl
ej däri antytt sin mening.
Herr Ekman, Karl Johan: Herr greve och talman, mina
herrar! Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på, att motionären
i sin hemställan yrkar utredning allenast, huruvida icke »ärende
av ekonomisk innebörd, innan det å kommunalstämma till avgörande
Nr 14. 10
Onsdagen den 21 februari.
Om föreskrift företages, bör vara av kommunalnämnd eller av särskilda därtill utZr
vZ tlu sedda Pe^oner förberett».
avgörande å Motionären papekar, att det i fråga om ärenden som skola förekommunai-
tagas å kyrkostämma är föreskrivet, att de skola vara beredda av
stämma före- kyrkorådet eller annan delegation och att även i städerna ärendena
°Z7nden. undergå en sorgfällig prövning. Han säger emellertid, att han för
(Forts.) srQ del icke vågar ifrågasätta någonting annat än, att ärenden av
ekonomisk natur som förekomma å kommunalstämma skola på detta
sätt beredas. Utskottet har gått längre och säger, att motionären
visserligen begränsat sitt yrkande till ärenden av ekonomisk innebörd
men att utskottet icke är övertygat om, att en sådan »begränsning
utan vidare bör fastslås». Utskottet uttalar, att det torde »finnas
även andra ärenden än de ekonomiska som kunna tarva lika
grundlig utredning, medan å andra sidan vissa ekonomiska ärenden
kunna tänkas vara av den relativt oväsentliga art», att någon beredning
av dem icke är behövlig. Det kan emellertid ifrågasättas,
menar jag, huruvida utskottet verkligen äger på detta sätt gå utöver
vad motionären yrkat. Utskottets hemställan rör alla ärenden, som
kunna förekomma å kommunalstämma, samt innebär att det skall
undersökas, vilka av dessa alla ärenden, som böra i förväg särskilt
beredas.
Det är riktigt, såsom utskottet säger, att de kommunala författningarna
stadga, att alla ärenden som förekomma å kyrkostämma,
allmän rådstuga eller stadsfullmäktige skola beredas, men att
det däremot icke finnes några motsvarande föreskrifter angående
ärenden som förekomma å kommunalstämma. Av förarbetena till
kommunallagarna kan icke inhämtas, varför denna skillnad gjorts,
men den ligger i sakens natur. Först och främst vill jag påpeka
ifråga om kyrkoärenden, att pastor och kyrkorådet intaga en relativt
självständig ställning gent emot kyrkostämman. Kyrkorådet är
i viss mån befogat att handla på egen hand och icke uteslutande såsom
förberedande delegation. Samma är förhållandet med magistraten
i stad. Den intager gentemot allmän rådstuga en i viss mån
självständig ställning beträffande göromålen i stad. Det är tydligt,
att, då dessa myndigheter åtnjuta en självständig ställning, man icke
kan skjuta dem åt sidan i fråga om några förekommande ärenden.
Det är för dem, för fullgörandet av deras själsvtändiga uppgifter,
av nöden att vara a nivå med alla ärenden, som förekomma å stämman,
enär de alla kunna i mer eller mindre mån beröra dem.
Vad däremot ärenden som förekomma å kommunalstämma beträffar
var åtminstone på 1860-talet, då dessa författningar skrevos,
förhållandet det, att å kommunalstämma just icke förekommo andra
ärenden än sådana, som alla som voro röstberättigade å stämman
både personlig kännedom och erfarenhet om. Det behövdes således
icke den större sakkunskap, som tydligen förutsattes såsom behövlig
ifråga om kyrkoärenden eller ifråga om ärenden i stad med mera invecklad
förvaltning.
Nu är det visserligen sant, att förhållandena sedan dess utvecklat
sig. I de större kommunerna på landet hava förhållandena blivit
Onsdagen den 21 februari.
11 Nr 14.
mera invecklade, och det kan därför vara mera behövligt än på 1860- 0m föreskrift
talet att åstadkomma beredning av ärendena. På 1860-talet voroan^ v”1^
därtill kommunerna å landet i det stora hela tämligen homogena, avgörande å
De utgjordes då huvudsakligen endast av den lantbrukande befolk- kommunalningen.
Men sedan dess hava kommunikationer och industri tagit stämma förena
uppsving som gjort, att kommunerna på landet på många ställen årendm*
präglas av en intressemotsättning, som gör beredning av ärendena (j,’orts.)
stundom mera behövlig. I kommunallagarna finnes emellertid intet
hinder för en sådan beredning. Kommunalförfattningarna lägga
intet hinder i vägen för att en sådan beredning verkställes av kommunalnämnden
eller särskilda delegerade, utan att det behöver föreskrivas
att det skall ske i alla förekommande fall. Utskottet konstaterar
på sidan 3 i betänkandet, att viktigare ärenden redan nu
icke företagas till avgörande å kommunalstämma utan att förut åtminstone
i någon mån hava förberetts av kommunalnämnden eller
annan myndighet inom kommunen.
Skulle en mera obligatorisk förberedelse föreskrivas, är det att
befara, att många svårigheter skulle uppstå. Utskottet påpekar åtskilliga
sådana på sidan 4 i betänkandet. Utskottet säger: »om
en dylik föreskrift utan möjlighet till undantag skulle införas för
landskommunerna, synes det vara att befara, att den skulle på många
håll i kännbar mån verka tyngande på det kommunala arbetet. I
fråga om ärenden av enklare natur torde den sålunda icke alltid vara
behövlig. I vidsträckta kommuner kan det dessutom stundom vara
förenat med avsevärda svårigheter för de beredande korporationernas
medlemmar att vid den tidpunkt som erfordras sammanträffa. Särskild
uppmärksamhet kräver detta förhållande ifråga om sådana
ärenden av brådskande natur, som -------kommunal
stämman
får avgöra utan att kallelse till stämman fullgjorts på eljest
föreskriven tid.» Och »under alla omständigheter», säger utskottet,
»är det naturligtvis på landsbygden vida svårare än i städerna
att när som helst få en beredning till stånd». Ifråga om den
kyrkliga kommunen är dessutom att märka den omständigheten att
ordförandeskapet å stämman och ordförandeskapet hos den förberedande
korporationen, kyrkorådet, utövas av samma person, vilket
naturligtvis i hög grad underlättar beredningen av ärendena.
Då det således i närvarande stund icke finnes något hinder för
att, om en särskild beredning är nödvändig, en sådan också kan komma
till stånd, och det medför åtskilliga svårigheter att nu obligatoriskt
för vissa ärenden föreskriva en sådan beredning, och då, så
vitt jag vet, något särskilt behov av sådan beredning icke förefinnes,
har jag icke kunnat biträda utskottets hemställan. Emellertid tillkommer
det ju närmast lantmannarepresentanterna att här säga sitt
ord, och jag skall därför, herr talman, för min del icke göra något
yrkande.
Herr Lindblad, Ernst: Här är en fråga sam jag tror att
kammaren med största lugn kan avslå. Ty enligt mitt förmenande
— och jag kan stödja mig på en trettioårig erfa
-
Jir 14. 12
Onsdagen den 21 februari.
Om föreskrift renhet såsom kommunalstämmoordförande — har det icke i
anm vissaTill mm hemtrakt en enda gång funnits behov av en bestämmgörande
& melse sådan som här föreslås. Man har redan nu fakultativ
kommunal- rätt att till kommunalnämnden hänskjuta frågor för särskild
stämma före- behandling, innan de å kommunalstämman avgöras. När man
^ärenden6 ^ar denna rättighet, vet jag icke, varför man med exempel tagna från
(Forts) städer med deras mera krävande ekonomiska förvaltning eller från
den kyrkliga kommunen, där man understundom har invecklade spörsmål
att dragas med, söker tillämpa detsamma på den kommunala
förvaltningen å landsbygden, som i regel är av ganska enkel beskaffenhet.
Såsom hatare av att tillskapa större svårigheter och tidsutdräkt
vid ärendens behandling än behovet kräver och som kan vara
lämpligt tror jag för min del, att vi kunna i lugn bibehålla de bestämmelser
som finnas och som under så många år lyckligt fungerat. Jagvet
icke någon anledning att ändra dem och ber därför att få yrka
avslag å utskottets hemställan.
Herr Clason: Den motion, som här föreligger, är, såsom
kammaren behagade finna, väckt av lantmannarepresentanter från
olika politiska grupper och olika delar av landet, och den är sålunda
icke, såsom den senaste talaren ville göra gällande, byggd på
erfarenheter från städerna. När saken behandlades inom utskottet,
visade det sig vidare, att flertalet närvarande representanter
för lantmännen önskade, att åtgärder skulle vidtagas
i motionens syfte. Det framgick av diskussionen inom utskottek
att man icke kunde finna något skäl, varför olikhet i nu
ifrågavarande hänseende skulle råda mellan kommunalstämma på
landsbygden och kyrkostämma. Det framgick också, att vid motionärerna
önskade få till stånd, ifråga om viktiga ärenden på många
håll redan tillämpades i praktiken. Att under sådana förhållanden
ställa sig på ett avslagsyrkande, såsom nu den siste ärade talaren
gjort, ansågo vi inom utskottet icke lämpligt. Men vi ansågo dock,
att vi borde skriva så försiktigt, att under inga förhållanden eventuellt
kommande bestämmelser skulle verka tyngande, och det tror
jag att vi gjort. Yi hava framhållit, att under vissa förhållanden
en förberedande beredning av ärendena icke kan anses nödvändig och
att under andra förhållanden en sådan kan vara förenad med avsevärda
svårigheter. Vi hava därför icke heller någonstädes föreslagit,
att en obligatorisk föreskrift om beredning under alla förhållanden
skall komma till stånd. Tvärtom hava vi, såsom herrarna
finna av klämmen, endast ifrågasatt utredning »i vad män det kan
anses behövligt och lämpligt» att införa bestämmelser om denna
sak% Då just från lantmannahåll en bestämd önskan framställts
om åtgärder i sådan riktning, tror jag för min del icke, att det är
någon risk att skriva så som utskottet föreslagit, och jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr F a h 1 o n: Herr talman! Jag har icke kunnat bli övertygad
om, att de skäl som anförts av konstitutionsutskottet ifråga
13 Kr 14.
Onsdagen den 521 februari.
om (lenmi reform ådagalägga behovet eller ens lämpligheten av densamma.
Det förefaller, som om utskottets motivering lättare skulle
kunnat föra utskottet till ett avslagsyrkande än till ett yrkande om
bifall Den förste ärade talaren framhöll också denna synpunkt,
och jog kali icke underlåta att ytterligare understryka den. Utslottet
framhåller nämligen, att den föreslagna anordningen skulle
»verka tyngande på det kommunala arbetet», att den »draga om
ärenden av enklare natur icke är behövlig», att den »i vidsträckta
kommuner är förenad med avsevärda svårigheter» och att »svårigheter
uppstå beträffande ärenden av brådskande natur» o. s. v. Detta
syues mig vara synpunkter av så stor betydenhet, att de bort tala ett
kraftigare språk inom utskottet än de gjort. Med. den erfarenhet
jag har av det kommunala livet på landet, tror jag icke, att någonting
vinnes genom en beredningsorganisation, sådan som här lfraga
-
Om föreskrift
ang. beredning
av vissa till
avgörande å
kommunalstämma
J örekommande
ärenden.
(Forts.)
Jag hade emellertid väntat att i utskottets betänkande skulle
sagts ett ord om en utväg att råda bot på olägenheter, som. möjligen
förefinnas, som synes mig hava legat nära till hands, nämligen möjligheten
att på lämpligt sätt utsträcka kommunalfullmäktigeinstitutionen
på landsbygden. Det kan väl ifragasättas, om det icke vore
det ändamålsenligaste att taga ett sa radikalt steg som att göra
denna institution obligatorisk. Måhända torde detta kunna anses
vara att gå för långt, men jag är övertygad om,. att, därest kommunal
fullmäktigeinstitutionen finge större tillämpning på landet, de
olägenheter, om vilka motionärerna tala, lätteligen skulle kunna undanröjas
och behovet av särskild beredning genom. delegerade bortfalla.
I denna riktning har ju också riksdagen tidigare uttalat sig.
Jag skall icke tillåta mig att göra något yrkande, men då denna
sak, såsom möjligt och sannolikt är, kommer under närmare utredning,
har jag icke velat underlåta att framhålla denna synpunkt såsom
en, vilken i främsta rummet är förtjänt att beaktas.
Greve Hamilton, Alexander: Da denna fråga först
upptogs till behandling inom konstitutionsutskottet, hade jag den
uppfattningen, att något behov av ändring icke förefanns. Men å
andra sidan torde det ej kunna förklaras, varför ärenden, som förekomma
å kyrkostämma, skola tarva mera förberedning än de, som
förekomma på kommunalstämma. Jag tror att en ändring skulle
åstadkomma mera reda i behandlingen av kommunala ärenden och
ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr talmannen sig finna den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindblad, Ernst, begärde votering, i anledning varav upp -
Nr 14. 14
Onsdagen den 21 februari.
^ing ^beredning ;iustera<ies och anslogs en omröstningsproposition av följande
av vissa till AydelSe:
avgörande a
kommunal- # Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt ut
kamma
före- låtande nr 1, röstar
kommande
ärenden. Ja J
(Forts.) Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 80;
Nej — 33.
Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergift
å arrendeavgiften för kronolägenheten Skarnholms kronoäng i Stockholms
län, biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
imhävand^T Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, i anledpa,
tZ»n,jäC ™ng av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om uppskrivenhet
hävande av pastors själv skri venhet såsom ordförando å kyrkosåsom
ord fö- stämma.
rande å kyrko
stämma.
I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 24, hade herr Widlund hemställt, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl Maj:t täcktes
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagändringar i
ändamål, att pastors självskrivenhet såsom ordförande i kyrkostämma
må upphöra».
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av herr Widlunds ifrågavarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville låta utreda, under vilka förhallanden och förutsättningar församling
kunde erhålla rätt att själv utse ordförande i kyrkostämma,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.
Reservationer hade avgivits av, utom annan,
dels herrar Clason, von Geijer, von Mentzer, von Bahr, Kamé
och Räf, vilka likväl ei däri antytt sin mening;
dels herr K. J. Ekman, som anfört:
»Enär det yrkande, motionen innehåller, enligt min uppfattning
står i bestämd strid mot de grundsatser, på vilka vår kyrkoförfatt
-
Onsdagen den 21 februari.
15 Nr 14.
stämma.
(Forte.)
ning vilar, liar jag icke kunnat biträda vare sig nämnda yrkande eller
utskottets därav föranledda hemställan»; pastors själv
dels
ock herr Stadencr, som varit av skiljaktig mening med hän- skrimnhet
syn till utskottets motivering.
Herr von Bahr: Herr greve och talman, mina herrar!
Den nu föreliggande motionen om upphävande av pastors självskrivenhet
såsom ordförande i kyrkostämma är för kammaren en gammal
bekant motion. De skäl, som anförts för och emot densamma, äro, om
jag undantager några, till vilka jag senare skall återkomma, för kammaren
väl kända, och jag skall icke upptaga kammarens hd med att
nu upprepa desamma. De återfinnas i 1870, 1899, 1904 och 1905
års lagutskotts avstyrkande utlåtanden, i konstitutionsutskottets. tillstyrkande
utlåtande av år 1912 samt riksdagens kamrars diskussionsprotokoll
ävensom i nu föreliggande konstitutionsutskotts utlåtande,
varvid dock är att märka, att utskottet denna gång icke tillstyrker
motionen utan endast förordar en utredning. .
För egen del vill jag gärna medgiva, att i den kommunala självstyrelsens
princip ligger en naturlig rätt för kommunernas röstberättigade
medlemmar att själva välja . den ordförande, under vars
ledning de skola överlägga och fatta sina beslut, detta dock endast
under “den bestämda förutsättningen att icke praktiska olägenheter
tala emot en sådan åtgärd. Jag har, för att välja ett exempel, ansett
mig kunna biträda 1914 års riksdagsskrivelse om utredning, under
vilka förhållanden och förutsättningar möjlighet bör beredas för församling
att erhålla rätt att själv välja ordförande i skolråd, varemot
jag just av praktiska skäl motsatt mig det ofta återkommande yrkandet
om upphävande av Kungl. Maj:ts rätt att utse ordförande i ^landsting.
De skäl, som jag nu egentligen fäst mig vid för avslag å föreliggande
motion, äro icke så mycket de, som anförts i den av herr
K. J. Ekman avgivna reservationen, nämligen att motionen skulle
stå i bestämd strid mot de grundsatser, på vilka vår kyrkoförfattning
vilar. Jag har nämligen svårt att förstå, att denna rätt, pastors sjalvskrivenhet.
skulle utgöra något slags hörnsten för vår kyrkoförfattning.
De skäl, jag ansett tala mot förslaget, äro fastmer de förhållanden,
som påpekas i en av herr Stadener vid utskottets, hemställan fogad
reservation. Det är nya skäl, som mig veterligen icke förut vant
i den offentliga diskussionen framdragna. Det är också skäl, som blivit
framförda av en på området särskilt sakkunnig man. . Han
framhåller där som ett exempel, att i en sådan församling, där tjänstgörande
pastorn icke äger rösträtt, skulle han enligt nuvarande lagstiftning
icke ens ha yttranderätt.på kyrkostämman. Det skulle under
sådana förhållanden vara möjligt, att i en annex- och kapellförsamling,
där prästen icke är bosatt, församlingen, även om den önskade
få prästen till ordförande, icke skulle kunna få det. Reservanten
anför vidare, hurusom nya bestämmelser maste utfärdas i fråga
om ordförandeskap å pastoratsstämma, gemensam för två eller flera
av pastoratets församlingar. Vidare hurusom den valde ordföranden
på grund av sin förvaltning måste vara underkastad visitation av
Nr 14* 16
Onsdagen den 21 februari.
Ang.ifrdga.iatt biskopen eller hans ställföreträdare, en visitation, som faller sig mycket
"plutors själ™ naturlig> när ordföranden är kyrkoherde i församlingen, men icke
skrivenhet ställer sig lika lämplig, om ordföranden är vald. Vidare framhåller
såsom ordfo- han en del svårigheter i fråga om beredningen av de ärenden, som
rande å kyrko- skola till avgörande förekomma å kj^rkostämman, och även framsimma,
häller han såsom en alldeles given stor olägenhet, att, om val av kyr(
or •> kostämmoordförande infördes, antalet funktionärer skulle mer än fördubblas,
vilket ju^är eu stor olägenhet i fråga om alla de förberedande
expeditionsgöromål, som stå i sammanhang med domkapitel, länsstyrelser
m. fl. Även andra olägenheter anser reservanten föreligga för
genomförande av nu föreslagna förändring.
Jag frågar då, om icke alla dessa skäl tala alldeles givet för
bestämt avslag å föreliggande motion ävensom å utredningen, vilken
utredning säkerligen skulle bli lika vidlyftig som tröstlös. Jag
vill också konstatera, att reservanten visat sig ganska ljum i fråga
om nu föreslagna ändring. Han har icke ansett sig böra förorda
motionen eller^utredningen, utan endast förklarat sig icke vilja motsätta
sig en sådan utredning.
Det är huvudsakligen på dessa skäl och då ju församlingen redan
nu äger rätt att själv välja sin kyrkoherde och därmed sin ordförande
vid kyrkostämma, och då genom 1911 års lagstiftning införts
möjlighet för kyrkostämma att i vissa fall utse vice ordförande eller
ställföreträdare för ordföranden, som jag, herr talman, ber att få
yrka avslag såväl å motionen som å utskottets tillstyrkande av utredningen.
Herr K k man, Karl Johan: Herr greve och talman,
mina herrar! Såsom herrarna finna på sidan 9 i betänkandet, ha
samtliga högermän från denna kammare inom utskottet ställt sig
som reservanter mot utskottets förslag. Jag har för min del såsom
skäl för mitt avslagsyrkande åberopat, att enligt min mening förslaget
star i strid mot de grundsatser, på vilka vår kyrkoförfattning
vilar. Till dessa grundsatser hör prästämbetets centrala ställning
inom den kyrkliga organisationen. Man erinrar sig t. ex., att biskopen
till följd av sin ämbetsställning är ordförande i stiftsstyrelsen.
På samma sätt är kyrkoherden på grund av sin ämbetsställning
ordförande i den lokala församlingsstyrelsens organ, nämligen
kyrkorådet och kyrkostämman. Denna prästämbetets särskilda ställning
har också fått sitt uttryck i kyrkostämmoförordningens första
paragraf, som lyder: »Varje kyrkoförsamling, så i stad som på
landet, äger att för vården av kyrkans och folkskolans samt därmed
sammanhängande angelägenheter, i kyrkostämma med kyrkoherden
sammanträda till överläggning och beslut, på sätt denna
förordning stadgar».
Det heter, att församling »med kyrkoherden» må å kyrkostämma
sammanträda. Församlingen och kyrkoherden ställas här i viss
mån självständiga mot varandra. Detta är en följd av kyrkoherdens
särskilda prästerliga kallelseuppgift. I utlåtandet på sidan
8 talas om, att kyrkoherden genom ordförandeskapet å stämman kan
Onsdagen den 21 februari.
17 Nr 14.
se sig nödsakad att i större eller mindre mån åsidosätta sitt egentliga
kall. Ett sådant uttalande vilar på en uppfattning, sopa e.i
hör hemma inom den evangelisk-luterska kyrkan. Det hör just till
prästens kallelse att bära omsorg såväl om församlingens inre som
yttre liv. Han bär i båda delarna ansvaret. Allt vad som i inre
och yttre avseende berör församlingen, berör också honom som församlingens
föreståndare, och att skjuta honom åt sidan i fråga om
beredandet och ledningen av förhandlingarna på kyrkostämman
skulle vara att på ett obehörigt sätt intränga i hans prästerliga kall
och att avskära honom från möjligheten att helt och fullt förrätta
sin prästerliga gärning, såsom vår kyrka fattar densamma. Man
kan åberopa riksdagens skrivelse 1914 om rätt för församling att
själv utse ordförande i skolråd. Men det är en helt annan sak. En
sekularisering av skolärendena kan möjligen te sig som en nödvändighet
till följd av tidens allmänna riktning, men en sekularisering
av kyrkoärendena och de kyrkliga organen bör vara utesluten, så
länge man erkänner tillvaron av statskyrkan såsom en officiell institution.
Genom den åtgärd, som nu är föreslagen, skulle de kyrkliga
organen för församlingens yttre ekonomiska liv avskäras från sitt
sammanhang med den kyrkliga organisationen och erhålla karaktären
snarast av rent kommunala organ. Det har också inom utskottet
från vänsterhåll påpekats, att med genomförandet av denna
förändring skillnaden mellan kyrkostämman och kommunalstämman
blir så gott som ingen, och att det därför endast är en tidsfråga,
när den sekulariserade kyrkostämman kommer att uppgå i kommunalstämman.
Herr Stadener har i sin reservation föreslagit överflyttning
av skolärendena från kyrkostämman till kommunalstämman.
Som bekant tillhöra skolärendena kyrkostämmans handläggning
utom i vissa städer, där beslutanderätten överflyttats beträffande
dessa ärenden till stadsfullmäktige. Om nu utskottets förslag
skulle bifallas, och herr Stadener har iu biträtt det, skulle snart
krav framställas, att icke allenast skolärendena i alla kommuner,
utan samtliga kyrkoärenden skulle överflyttas till de kommunala
organen. Detta är den tydliga konsekvensen av det steg man nu
inbjuder oss att taga.
Från annat håll inom utskottet, nämligen från vissa högerrepresentanter,
som biträtt utskottets hemställan, har man däremot
sökt göra gällande att en skillnad likväl skulle komma att bestå
mellan kommunalstämman och en sådan sekulariserad kyrkostämma,
enär de olika stämmorna erhölle sin karaktär icke av de personer,
som sutte som ordförande, utan av ärendenas egen art och beskaffenhet.
Men det förhåller sig icke alldeles så. Skolärendena
t., ex. tillhöra, som jag nämnt, i regel kyrkostämman, men kunna i
vissa städer överflyttas till stadsfullmäktige. Dessa stadsfullmäktige
handla dock icke, då de sysselsätta sig med skolärenden, såsom
kyrkofullmäktige eller skolfullmäktige, utan de äro fortfarande
stadsfullmäktige, d. v. s. kommunala organ, även om på sarnman
Första
hammarens protokoll 1917. N:r lh. 2
Ang. ifrågasatt
upphävande av
pastors självskrivenhet
såsom ordförande
å kyrkostämma.
''Forte.)
Nr 14. 18
Onsdagen den 21 februari.
Ang. ifrågasatt frä^let icke förekommer något annat än skolärenden. I själva verket
UpLtors sjäh- förhåller det sig så, att dessa beslutande korporationer få sin karakskrivenhet
tär av sitt sammanhang med den kyrkliga eller kommunala örganisåsom
ord fn- sationen i övrigt. Men det är just detta sammanhang mellan kyrkorån^
å kyrko- stämman och den kyrkliga organisationen i övrigt, som man avskär,
om man vill upphäva pastors självskrivenhet såsom ordförande å
°rts.) kyrkostämma, just därför att prästämbetet intager en så central
ställning i vår kyrkoorganisation.
För övrigt kan man som skäl för avslag hänvisa till de skäl,
lagutskottet vid föregående riksdagar anfört. Så t. ex. anförde lagutskottet
1905, att efter utskottets mening kunde »det icke bestridas
att i anseende till de ärenden, som tillhöra kyrkostämman, kyrkoherden
eller den hans ämbete förvaltar är den, vilken företrädesvis
bör såsom ordförande i stämman leda förhandlingarna». Utskottet
säger vidare: »Då pastors ifrågavarande befogenhet utövas under
tjänstemannaansvar, torde häruti ligga en väsentlig garanti mot
missbruk av denna befogenhet» — och tillika naturligtvis en garanti
för en verkligt saklig behandling. »Även om en och annan prästman»,
fortsätter utskottet, »icke vore så lämplig att handhava ifrågavarande
uppdrag, som önskligt kunde vara, vore detta icke av
synnerligen stor betydelse i jämförelse med vikten därav, att principen
av samverkan i den kyrkliga förvaltningen mellan kyrkostämman
såsom representerande lekmännens deltagande i berörda
förvaltning och pastor alvårdens innehavare bibehölles. Även om
motionen icke avsåge att förhindra, att vederbörande prästman genom
val sattes i tillfälle att utöva berörda befattning, kunde det
dock befaras att, om självskrivenheten upphävdes, pastor till följd
av de honom åliggande betydande ämbetsgöromålen icke ofta skulle
befinnas villig att underkasta sig den med ett sådant uppdrag förenade
möda.»
Härtill komma de betydande praktiska svårigheter, om vilka
den förste ärade talaren yttrade sig och vilka herr Stadener särskilt
utvecklat i sin reservation, till vilken jag härutinnan ber få
hänvisa. På sidan 11 talas om åtskilliga mycket betydande svårigheter
— jag vill säga delvis oöverkomliga svårigheter -—- som skulle
uppstå, härav. .Utom de olägenheter herr Stadener sålunda uppräknat,
vill jag erinra om svårigheten med stämmoprotokoll, kyrkoböcker
och skrivelser från domkapitlen, Konungens befallningshavande
och andra myndigheter, i det dessa handlingar ständigt behövas på
pastorsexpeditionerna, men likaledes ständigt behövas för den särskilt.
välde ordföranden, som skulle förbereda ärendena på stämman.
Häri ligger en möjlighet till konflikter eller andra olägenheter, som
stundom kunna bliva mycket betydande.
För övrigt har jag icke kunnat erfara det ringaste behov av
den ändring, som föreslagits. Man har sagt. att prästen kan vara
gammal och av ett lynne, som gör, att han icke passar såsom ordförande
m. m„ men sådant är ju rena futtigheter. Jag tror verkligen
icke, att dylikt kan vålla sådana svårigheter, att det skulle
Onsdagen den 21 februari.
19 Nr 14.
vara nödvändiet att för den skull vidtaga eu så eenomeripande förändring,
som här är ifråeasatt.
På dessa skäl yrkar jag alltså avslae å utskottets hemställan.
Herr Stadener: Herr greve och talman, mina herrar! Som
kammaren behagade finna av utskottets betänkande, har jag jämförelsevis
utförligt framlagt min syn på detta ärende i en reservation.
Det kunde därför tyckas överflödigt att ytterligare foga något
härtill och detta dess mer, som de två anföranden, kammaren
redan lyssnat till, på ett särdeles tjänstaktigt sätt för kammarens
ledamöter refererat åtskilligt av innehållet i denna reservation. Den
förste ärade talaren har därvid särskilt återgivit det han ansåg
utgöra de praktiska svårigheterna vid en förändring med hänsyn
till ordförandeskapet i kyrkostämma. Han har emellertid uppfattat
reservationen i någon mån felaktigt. Då reservationen framhåller
dessa svårigheter, framhållas de icke såsom oövervinneliga, utan
såsom varande till just för att övervinnas. Den andre talaren,
herr Iv. J. Ekman, har särskilt fäst sig vid den delen av reservationen,
som innehåller vår kyrkas principiella ställning till denna
fråga. Men han har likaledes i någon mån missuppfattat min framställning.
Det föreföll nämligen, som han menade, att den luterska
kyrkan ägde en kyrkoförfattning, som utgjorde en stel och
orörlig rustning, vilken kyrkan en gång för alltid hade iklätt sig
och fortfarande måste vara iklädd, även om den skulle hindra hennes
rörelse under den tid, som nu är inne. Detta föranleder mig att
tillfoga några ord till reservationen.
Jag har, som kammaren behagade finna, biträtt utskottets hemställan
om utredning, under vilka förutsättningar och förhållanden
församling må äga att själv utse ordförande i kyrkostämma. Denna
hemställan har utskottet avfattat i så försiktiga, väl avvägda
ordalag, att trots min insikt om det ömtåliga i denna fråga, jag
dock velat instämma i denna hemställan. Det som varit anledning
till min reservation, det som saknats i utskottets motivering, det
är, om jag får lov att utöva en så stark kritik mot utskottet, grundligheten
i övertänkandet av denna fråga. Man har enligt min mening
behandlat den något ytligt, man har nöjt sig med en hänvisning
till motionärens framställning och knappt gått därutöver. Denna
fråga kan nämligen icke penetreras, om man enbart ställer sig
på den kommunala självstyrelsens grund och frågar: hur ser från
denna synpunkt sett ordförandeskapet i kyrkostämman ut? Är det
rimligt, fortsätter man då gärna, att vi skola vara underkastade
denna begränsning i våra kommunala fri- och rättigheter, som pastors
självskrivenhet som ordförande i kyrkostämman utgör? Man
måste enligt min övertygelse se saken även ur den kyrkliga organisationssynpunkten.
Yisserligen har den luterska kyrkan, som
jag redan antytt, icke bestämt sig för någon fast sluten organisationsform
en gång för alla. Det har hon aldrig pretendera! på.
Hon har icke velat giva någon slutgiltig lösning på det kyrkliga
organisationsproblemet utan tvärt om iakttagit en vidsynt obunden
-
Ang. ifrågasatt
upphävande av
pastors självskrivenhet
såsom ordförande
å kyrkostämma.
(Forts.)
Nr 14. 20
Onsdagen den 21 februari.
Ang.ifrågasatt het till detta spörsmål och trött på historiens egen inneboende makt
^aston^alT ^ kunna skapa för olika tider och olika folk de former, som
pa*krivenhet bäst kunna tjäna det religiösa livet. Det har naturligtvis i vissa
såsom ordfö- skeden av kyrkans liv varit en svaghet, men det har också varit en
rande å kyrko- styrka mången gång, och framför allt har det för de nationer, som
stamma. anslutit sig till den luterska kyrkans förkunnelse, varit en oskatt
(Forts.
) bar förmån, ty de ha icke blivit klädda i någon främmande form,
som man har påtryckt dessa nationer, utan de ha fått vara och
förbliva isig själva. Men vad jag nu säger innebär naturligtvis
icke, att denna luterska kyrka har saknat allt vad typ och karaktär
heter i fråga om organisationen. Den har som varje samfund i
historien utbildat en tradition och skapat sig en egenart, ett kynne.
Det är detta, som man bör taga hänsyn till, när det gäller sådana
kyrkliga organisationsfrågor, som även den nu föreliggande i sin
mån är. Den luterska kyrkan är icke någonting vad som helst,
den är icke bitar, som man samlar och löst limmar ihop, bitar, som
hopföras, somliga från Wittenberg, andra från Amerika och andra
från Rom, och sätter ihop, som det passar en, utan den luterska,
kyrkan äger eu historiskt förvärvad tradition, vilken, även i fråga
om organisationen, är någonting inifrån framvuxet, något som skall
bevaras i utvecklingen.
Det synes mig möjligt, att konstitutionsutskottet icke riktigt
satt sig in i eller observerat denna sida av saken. Enligt min
tanke skadar det icke, att lagstiftaren har insikt i dessa ting och
att riksdagen vid sina beslut tager hänsyn till det kyrkliga samfundets
utbildade egenart. Detta är min uppfattning av det intresse,
som från kyrkoorganisatorisk synpunkt tillkommer den föreliggande
frågan, och jag tror nästan, att jag i det stycket kan räkna
på instämmande från herr von Bahr, även om jag misstänker att
jag måste försaka ett sådant instämmande från herr K. J. Ekmans
sida.
När jag nu har tänkt, att man kunde verkställa den utredning,
varom utskottet hemställt, så har män tankegång lupit i ungefär
samma bana, som när riksdagen för ett eller annat år sedan hos
Kungl. Maj:t anhöll om en utredning beträffande ordförandeskap
i skolråd. Jag bär nämligen tänkt, att om man än skulle komma
till den islutsatsen, att pastor i regel bör vara ordförande i kyrkostämman,
finns dock utan tvivel fall, då det är tjänligt både för
församlingen och pastor själv, att det ordnas på annat sätt med
ordförandeskapet både i skolråd och kyrkostämma. Det kan icke
nekas, att fall förekomma, då det vore en tjänst mot kyrkan, om
ordförandeskapet i kyrkostämman kunde lämnas i andra händer än
pastors. Det synes mig, att den, som med eftertänksamhet läser
vad utskottet föreslår i sitt slutyrkande, kommer till den uppfattningen,
att utskottet önskar undersökning om vad som bör äga rum
i dylika av mig nu antydda fall. Det bör ej heller för den, som
är kjukligt sinnad och intresserad, vara svårt att gå med på en
sådan hemställan, ty till ju större klarhet man kommit i fråga
om de grundsatser, efter vilka det kyrkliga samfundet lever sitt
Onsdagen den 21 februari.
21 Nr 14.
liv, och ju mera medveten man blir härom, dess mera är man ochså
villig att erkänna, att det linnés undantag, där man maste''^ZTsjähavvika
från dessa grundsatser. Det linnés undantag, som man må- „krivenhet
ste göra just för att bevara regeln vid fortsatt helg och verkan, gåsom ordfa<)m
man icke inrymmer detta, så riskerar man mycket mera än ^ iyrio
man
någonsin tänker sig på förhand. Man riskerar till sist alltsammans.
Jag vill hemställa till kammaren om bifall till den mycket
försiktiga hemställan, som konstitutionsutskottet har gjort. Jag
gör det med eu, försåvitt jag förstår, klar uppfattning av ärendets
kyrkliga betydelse och med önskan, att traditionen skall bevaras
på detta område, men också med den önskan, att vår lagstiftning
skall ha en sådan elasticitet, som det levande livet kräver.
Det är män övertygelse att genom åtgärder, som jag nu ifrågasatt,
säkrast och längst åt det kyrkliga samfundet bevaras den organisation,
som motsvarar dess egna grundsatser, och som förtjänar att
högt värderas och bevaras.
Herr Olsson, Yalerius: Herr talman! Utskottet har
ansett sig »böra påpeka, att sedan ärendet senast var föremål för
riksdagens behandling, riksdagen uttalat sig i ett med föreliggande
fråga mycket närbesläktat ämne, i det att den vid 1914 års förra riksdag
avlät en skrivelse till Kungl. Maj:t med anledning av väckt
motion angående utredning och förslag om rätt för församling att
själv utse ordförande i skolråd».
Då jag vid 1914 års förra riksdag var med bland dem, som
gåvo sin röst åt detta skrivelseförslag, anser jag mig böra inlägga
en gensaga mot utskottets försök att i den utgång frågan om pastors
självskrivenhet som ordförande i skolråd då fick, skapa ett stöd för
nu föreliggande motion om upphävande av pastors självskrivenhet
som ordförande i kyrkostämma. Utskottet säger, att dessa frågor
äro mycket nära besläktade. För min del kan jag icke alls finna att
de äro mycket närbesläktade, knappast besläktade. Det synes mig,
som om det stöd för motionen, som utskottet härutinnan sökt skaffa,
vore endast skenbart. Åtminstone var det så, att jag, och som jag
tror flera med mig, röstade för en skrivelse år 1914 bl. a. därför att
vi ansågo, att pastor bör befrias från ovillkorlig skyldighet att
åtaga sig uppdrag, som icke äro av egentlig kyrklig art. Ordförandeskapet
i skolrådet är icke av denna art. Däremot är ordförandeskap
i kyrkostämma ett sådant uppdrag, som också herr Stadener i
sin reservation påvisat.
Men det kan medgivas, att mellan skrivelsen 1914 och nu föreliggande
fråga finnes ett visst samband bestående däri, att skrivelsen
år 1914 synes draga med sig som sin konsekvens ett krav på
en undersökning, huruvida icke frågor rörande folkskoleväsendet böra
undantagas från kyrkostämmas handläggning och överflyttas till
kommunalstämma. Huruvida en sådan anordning står i överensstämmelse
med motionärens önskningar och konstitutionsutskottets
ställning till frågan om pastors självskrivenhet som ordförande i
Nr 14. 22
Onsdagen den 21 februari.
Ang.ifrågasatt kyrkostämma är mig visserligen obekant, om jag också å andra si^astors^äh^
ve^’ en sådan anordning från många kyrkligt intresserades
slcrivenhet sida icke skulle mota något motstånd. Detta är för övrigt helt nasåsom
ordfö- turligt, då första steget i en sådan riktning redan tagits genom folkr<mde
å fo/ri-o-gkoleväsendets överflyttande till stadsfullmäktige i vissa städer. De
stamma. farhågor, som lierr Ekman nyss uttalade i fråga om konsekvenserna
(Forte.) ay en s^(]all anordning, kan jag för min del icke hysa. Då detta
emellertid är en fråga, som faller utanför nu föreliggande motions
ram, har jag, hur mycket jag än tilltalats av vissa delar i herr Stadeners
reservation, icke kunnat instämma i hans slutyrkande utan
anhåller att få yrka avslag såväl å utskottets hemställan som den
i ämnet, väckta motionen.
Herr Ekman, Karl Johan: Då jag nyss utvecklade
min uppfattning av den föreliggande frågans principiella innebörd,
så hänförde jag mig icke, såsom herr Stadener tycktes ha uppfattat
det, i någon mån till herr Stadeners reservation. Det var i fråga
om de praktiska svårigheterna, som jag åberopade vad herr Stadener
uttalat i sin reservation. Men även herr Stadeners uttalanden
beträffande den principiella sidan av saken tyckas mig leda till ett
avslag på utskottets hemställan. Han säger nämligen, på sidan 10,
att denna fråga berör kännbart ett icke oväsentligt led uti det nationella
kyrkliga samfundets organisation. »Det är ingen tillfällighet»,
säger han, »att ordförandeskapet å kyrkostämman tillkommit
församlingens pastor». Det råder ju visserligen, såsom han framhåller,
»inom den luterska kyrkan ingen bundenhet till någon viss
kyrkoförfattning; men till de grundsatser, vilka inom henne ända
från hennes tidigaste historia vunnit burskap och hävd, måste helt
säkert räknas uppfattningen, att kyrkoherde eller dennes prästerlige
ersättare jämväl är församlingsföreståndare. Andra religiösa samfund
hava tänkt annorlunda samt gjort församlingsföreståndarskapet
ambulerande mellan präst och lekman eller undantagsvis till och
med förbehållit det åt lekmännen». —- Den sistnämnda anordningen
torde närmast vila på en frireligiös uppfattning, som icke hör hemma
hos oss. — »Men», säger vidare reservanten, »den luterska kyrkan,
för vilken lekmännens befogenhet att rådgöra och besluta uti kyrkans
angelägenheter utgör en klar och obestridd grundsats, har vid
sidan härom ansett, att församlingsföreståndarskapet ingår uti den
prästerliga kallelsens uppgift» — det sammanfaller ju med vad jag
yttrade — »samt att den prästerliga utbildningen därför bör åsyfta
jämväl utbildning till församlingsföreståndare». Det åligger församlingens
pastor, säger han, »att vara ordförande i de institutioner,
som handlägga församlingens angelägenheter. Om en rubbning av
denna djupt grundade nationella och kyrkliga tradition befinnes nöd
vändig och nyttig, så måste den i varje fall företagas med stor varsamhet».
Här erkänner således herr Stadener, att det är fråga om
en väsentlig rubbning av eu hos oss sedan länge rådande, djupt grundad
nationell och kyrklig tradition; men det är just detta som är
23 Sr 14.
Onsdagen den ^1 februari.
det betänkliga, att vad som nu föreslås strider mot den upp fatt
ning,
som är den gällande inom vår evangelisk-luterska kyrka. pastora ajälv
Jag
vidhåller således, herr talman, mitt yrkande. skrivenhet
såsom ordföo
rande å kyrko
Herr
Rootlii Herr greve och talman! Jag vet icke, att na- stämma.
gonting förekommit, som kan giva kammaren anledning att från- (Forts.)
träda den ståndpunkt, som kammaren tidigare intagit i denna fråga.
De ansträngningar, som gång efter annan göras för att få bort pastor
såsom självskriven ordförande i kyrkostämman, kunna endast vara
ägnade att undergräva kyrkans ställning. Jag anser icke detta
önskvärt, och därför ber jag, herr greve och talman, att få yrka
avslag å såväl utskottets hemställan som den i ärendet väckta motionen.
Herr Hellberg: Som det redan förut har framhållits, har
utskottet denna gång lagt sin hemställan så anspråkslöst och försiktigt,
som gärna tänkas kan. Det har ansett en utredning i hela
dess omfattning vara av behovet påkallad. Och det lär väl inte
kunna förnekas, att pa manga hall förhallandena äro sadana, att
det inte med något fog kan sägas vara bra som det är.
När den flera gånger av den föregående talaren berörda frågan
om pastors självskrivenhet som skolrådsordförande senast var före,
farnhöns det av den motionär, som då tagit upp frågan, hur bland
annat den ständiga prästbristen gjorde förhållandena i detta avseende
på många håll i landet allt mer och mer otillfredsställande. Jagskall
tillåta mig att erinra något om den redogörelse för denna tilltagande
prästbrist som i motionen anfördes efter Fjellstedtska skolans
styrelse. Det nämndes i denna redogörelse bland annat, att under
det forsta årtiondet av detta århundrade hade för 650 präster,
som under denna tid gatt bort, det endast kommit 385 istället, alltså
en minskning på bara detta årtionde av 265, och samtidigt hade
de prästerliga tjänsternas antal ökats med. över 100. Det heter därefter
i redogörelsen — jag skall tillåta mig att uppläsa ett par satser:
»Det är ej underligt att, med denna stora manspillan inom prästerskapets
leder, prästbristen blivit så tryckande, att en mängd församlingar
måste sakna egen pastor, och att genom ålderdom eller
sjuklighet mer eller mindre otjänstbara präster icke kunna erhålla
ämbetsbiträden till att nöjaktigt bestrida de många maktpåliggande
ämbetsgöromålen. Bristen på prästerliga krafter framträder tydligast,
när det gäller att skaffa ämbetsbiträden åt de präster, som äro
i behov av sådana. Vid början av år 1900 voro 125 unga präster
biträden åt därav behövande präster, men 1910 utgjorde deras antal
endast 30, ehuru 262 präster då voro över 70 år gamla.» Sedan
erinras om att utsikterna till någon förbättring av dessa förhallanden
inte äro synnerligen lysande, då också de teologie studerandenas antal
vid universiteten är i ständigt nedgående. Det nämnes, för att
taga bara en siffra, att på de 22 åren mellan 1890 och 1912 hade
detta antal nedgått till mindre än hälften, från 536 till 251, ehuru
Är 14. 24
Onsdagen den 21 februari.
pastors självskrivenhet
såsom ordförande
å kyrko
stämma.
(Forts.)
AyJra3TnH studentantalet under samma tid i det hela ökats med något sådant
Lptv.antav som 60 %, ifrån 2,161 till 3,534.
Jag har ansett det vara lämpligt att vid detta tillfälle påminna
om dessa i sanning mycket talande siffror, därför att de synas mig
- ådagalägga, att det för närvarande måste vara ganska otillfredsställande
ställt över huvud taget med tillgången på tjänstdugligt prästerskap.
Jag behöver bara i samband härmed erinra om den ständigt
tilltagande mängden av dispenser, som beviljas, och som tillföra
kyrkan en hel del rätt undermåligt material. Det ena förhållandet
som det andra tyder på att det inte är tillfredsställande ställt på
många håll, och det är väl då också givet, att den alldeles extra
funktion, som prästerskapet har att uppfylla i egenskap av ordförande
i kyrkostämmorna, måste på dessa samma håll bli på ett ganska
otillfredsställande sätt uppfylld. Herr Stadener har gett utskottet
en liten tillrättavisning för att det inte tillräckligt sett på kyrkans
behov i detta fall. _ Det är nu kanske tämligen naturligt, att utskottet
ser på saken mer ifrån lekmannasynpunkt. Och det torde med dessa
av mig anförda siffror som bakgrund vara ett ganska modest påstående,
om man säger, att de respektiva församlingarnas intressen
av en kapabel ledning av ärendena vid kyrkostämmorna inte kunna
vara vidare väl tillgodosedda, när man på många håll har att välja
mellan en alldeles ny och oerfaren prästman, som kanske på några
få månader är skickad att upprätthålla tjänsten i stället för en 70 år
gammal, eller vid mångfaldiga tillfällen urgamla prästmän, som
inte äro skickade att fullgöra sina åligganden.
Jag vill för övrigt icke fördölja, att jag sympatiserar i grunden
med herr Stadeners uppfattning, att frågans utveckling kanske
naturligare går på den linjen att den kommunala tvedelningen mellan
kommunal- och kyrkostämma bör upphöra, men jag. anser, att
sa allmänt och försiktigt, som utskottets formulering av begäran
om utredning är lagd, det borde vara möjligt för Kungl. Maj:t —
särskilt om, som naturligt är, vid utredningen också hänsyn tages
till andra uttalade olika meningar, och därvid också till herr Stadeners
reservation — att vid utredningen taga även denna fråga
med under omprövning. Under sådana förhållanden synes det mig,
att det inte borde vara mera riskabelt för kammaren att antaga denna
utskottets hemställan än den hemställan, som för ett par år sedan
vann kammarens bifall, när det var fråga om utredning angående
kyrkoherdes självskrivenhet som skolrådsordförande.
Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Be 11 in der: Herr talman, mina herrar! Här har förut
talats om praktiska svårigheter, som skulle uppstå i fall man skulle
borttaga pastors självskrivenhet som ordförande i kyrkostämman.
Det finns nog flera sådana praktiska svårigheter än som påpekats.
Jag vill bl. a. påpeka den, att det på många håll, särskilt på landsbygden,
skulle bli nästan omöjligt att få en lämplig man som ordförande
i kyrkostämman, i fall pastor icke är självskriven. Han
Onsdagen den 21 februari.
2f> Nr 14.
torde väl icke heller kunna tvingas att taga emot ett val. om han An9'',iSra!,i*a“
. _ , upphavanas av
iclvG är s.ialvsknven. ^ t pastors själv
Därtill
kommer, såsom herr Stadener också påpekar i sin re- skrwmhet
sensation, att om det inom ett pastorat gemensamma ordförandeska- såsom ordfopet
genom valfriheten uppdelas efter antalet församlingar i pasto-ran^i°n^k°''
ratet, så skulle antalet av kyrkostämmoordförande bli kanske för- * ''
dubblat eller mångdubblat, och det skulle i hög grad återverka på ( or •
det expeditionella arbetet i centrala verk, länsstyrelserna, domkapitlen
m. fl. Är pastor icke siälvskriven, vet lag icke, hur man skall
ställa sig, för att kunna välja honom till ordförande i en annexförsamling,
där han icke har kommunal eller kyrklig rösträtt. Jag
tror således att det, utom de stora betänkligheter, som ha påpekats
både av herr Ekman och herr Stadener ur kyrkoförfattningssynpunkt,
finnes så många praktiska svårigheter, att det vore oklokt
att bifalla utskottets hemställan.
Jag står visserligen icke antecknad som reservant vid detta
utskottsutlåtande, emedan jag blott var närvarande vid den förberedande
behandlingen, då jag deltog i yrkandet på avslag, men icke
då frågan definitivt avgjordes. Men jag har samma uppfattning
som förut då jag låtit anteckna mig som reservant mot utskottets
beslut i denna fråga och ber. herr talman, att få yrka avslag på
såväl motionärens som på utskottets hemställan.
Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande vore yrkat,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle avslå såväl vad utskottet hemställt som den i ämnet väckta
motionen. Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på avslag
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hellberg begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som avslår såväl vad konstitutionsutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 2 som den i ämnet väckta motionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 48.
Nr 14. 26
Onsdagen den 21 februari.
ifrågasatt in- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, i anlediikaTepltsm-
I“ng av vä°kt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om intationsrätt
för förande av lika representationsrätt för land och stad vid val till
land och stad landsting.
vid val till T . , .
landsting. -f- en inom andra kammaren vackt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 129, hade herr Johansson i Brånalt hemställt,
»att riskdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om sådan ändring
i nu gällande landstingsförordning, att land och stad erhålla lika
representationsrätt vid val till landstingen samt för nästa års riksdag
framlägga förslag härför».
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder
hemställt, att riksdagen med anledning av herr Johanssons i Brånalt
motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
sådan förändring i kungl. förordningen om landsting kunde vidtagas,
att den olikhet, som nu förefunnes mellan landsbygd och städer
i avseende å valkrets- och representationsbestämmelser för val av
landstingsman, utjämnades, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Bellinder, von
Geijer, von Bahr, greve Alexander IIamilton, Flensburg och Beckman,
vilka anfört, bland annat, att de på angivna grunder hemställde,
att ifrågavarande motion ej måtte till någon riksdagen åtgärd
föranleda.
Herr von Geijer: Herr greve och talman! Lika litet som det
ärende, vi nyss behandlade, är detta en nyhet. Under loppet av
fyra år å rad har frågan fyra gånger bragts under riksdagens
prövning, låt vara att av dessa fyra gånger motionären en gång
varit en annan. Syftet har emellertid varit detsamma, och motionärerna
ha hänvisat till varandras motiveringar. Ärendet har därför
med nödvändighet blivit så grundligt och så nyligen behandlat
och uttömt, att strängt taget ingenting är därtill att tillägga. Då
ärendet i fjol behandlades i andra kammaren anmälde sig också
summa två talare, av vilka en yrkade bifall utan motivering, den
andra avslag, likaledes utan att tillägga någonting. Visserligen
angavs då, att det var i riksdagens elfte timme, men jag förmenar,
att det icke var denna omständighet allenast utan även de av mig
angivna skäl, nämligen att härtill ingenting var att tillägga som
gjorde, att ärendet där fick denna ytterst summariska behandling.
Skälen för återfinnas hos fjolårets konstitutionsutskott, som tillstyrkte
en skrivelse i motionens riktning: skälen för avslag i den
reservation, som då bifogades. Under det år, som har förlupit sedan
dess, torde näppeligen någon enda omständighet kunna påvisas, på
grund varav riksdagen skulle intaga en ändrad ställning till frågan.
Också har konstitutionsutskottet ordagrant åberopat vad 1916 års
Onsdagen den 21 februari.
27 Nr 14.
konstitutionsutskott anförde, liksom vi reservanter ordagrant ka av
åberopat 1916 års reservation. Handlingarna utvisa detta. Her- n/ca rtpreten
rama ha varit i tillfälle att taga del av dessa. . uuionsrätt för
Jag vill därför, herr talman, då lag sannerligen anser ingen- land och stad
ting vara att nu tillägga, under hänvisande till den reservation, v‘laj^ti''
som är avgiven av herr Bellinder m. fl. yrka bifall till denna ,port9)
reservation och avslag å såväl utskottets hemställan som den i
ämnet väckta motionen.
Herr Hellberg : Herr talman! Detta är nog eu fråga, som
man kan taga med ett visst lugn, därför att den med nödvändighet
så att säga växer fram till eu lösning, som till sist kommer att bil
Det har i den reservation, som är fogad till utskotts betänkandet,
visats på en del grunder, som varit bestämmande för åtskillnader
i valavseende mellan stad och land, då det gäller landstingsval.
Men det är alldeles uppenbart, att själva grunden till denna åtskillnad
ligger i de förhållanden, som rådde på den tid, da den fastställdes.
Vi få icke glömma, att man då ännu befann sig i ståndsrepresentationens
tid, då det föll sig alldeles naturligt att städer
och landsbygd skulle vara skilda i representativt avseende. Den olikhet,
som då rådde mellan stad och landsbygd var också en helt annan än
nu. Först och främst därutinnan, att stadsbefolkningen då proportionellt
var så ofantligt mycket mindre än vad den för närvarande
är. I en tablå, som är bifogad 1914 års konstitutionsutskotts betänkande,
visas, att folkmängden i de städer, som deltaga i landsting
år 1855 — det var siffrorna från det året, som lades till grund för
beslutet år 1862 — utgjorde endast 8 1U_ procent, under det att 1914
samma stadsbefolkning utgjorde nära 18 procent. Det är således i
detta avseende en synnerligen stor förändring, som har ägt rum, och
vi veta, att denna förändring fortgår dagligen oavbrutet. Men det
var också en annan skillnad mellan land och stad på den tiden.
Först och främst — och det sammanhänger ju med den tillväxt i
stadsbefolkningen som jag förut har påpekat — dragas allt större
och större delar av landsbygden in till städerna genom inkorporering
—• sådan inkorporering försiggår ju som bekant oupphörligt.
Vidare flyttar naturligtvis en hel del folk in till städerna. Men
så försiggår en annan förändring, den som jag tror på vetenskapligt
språk brukar kallas landsbygdens urbanisering ■— ett egendomligt
uttryck, som dock icke får tydas så, att mer urbanitet uppstår
på landsbygden genom att den mer och mer får en stadsliknande
karaktär. Denna »urbanisering» fortgår ideligen, i det att stora
industrisamhällen och stationssamhällen uppväxa, som i själva verket
få en stadsartad karaktär. Så tillkommer slutligen som fullbordan
på denna utvecklingsprocess, att det ena efter det andra av
dessa större stations- eller industrisamhällen övergår till verkliga
städer, och den övergången går i växande tempo — det torde val
numera vara två å tre sådana samhällen per år, som förvandlas till
städer, det är svårt att hålla reda på om ett samhälle är station eller
Nr 14. 28
Onsdagen den 21 februari.
ifrågasatt in- stad. Det är då givet, att genom denna utveckling blir olikbeten
lika^fresen mellan stad och land allt mindre och mindre, och det ställer sig därtationsrått^för
för allt onaturligare och onaturliga för den kritiska betraktaren att
land och stad de skola vara åtskilda i valavseende.
vid val till Det bör också erinras, att denna särdelning mellan stad och
landsting. ]anf[ vp] landstingsval på sina håll kan medföra verkliga olägen(Forts.
) heter. För att taga ett exempel från mitt eget län, så äro där till en
valkrets sammanförda eu stad i länets nordostligaste del och eu i
dess sydvästliga, med påföljd naturligtvis, att de bägge delarna av
valkretsen icke alls känna till varandra. Där kan förekomma sådana
komiska företeelser, som det jag en gång har fått iakttaga, att
valmännen ifrån en av dessa kretsdelar skriva till en person på helt
annan ort — det var inom parentes sagt till mig — och fråga om
de kunde få några upplysningar om de kandidater, som äro uppställda
i den andra staden. Detta visar, att det är ett ganska oegentligt
förhållande, som nu består.
I själva verket synes det mig vara ganska uppenbart, att vi
i detta avseende i fråga om landstingsvalen måste komma till samma
resultat, som vi kommit till i fråga om valen till andra kammaren.
Som helt naturligt var, ordnades också dessa val vid 1865 års representationsförändring
så, att det blev en uppdelning mellan land och
stad, och herrarna minnas nog, att det fanns en del stadsvalkretsar
på deii tiden, som voro ganska konstbesynnerliga. Man förde ihop
småstäder till och med från olika län till samma krets för att välja
gemensamt. Detta avskaffades ju vad andrakammarvalen beträffar
genom den stora rösträttsreformen 1909, men egendomligt nog lät
man det stå kvar ifråga om landstingsvalen. Jag tror, att utvecklingen
med nödvändighet kommer att leda till samma förändring
även ifråga om dessa, så att skillnaden mellan land och stad måste
utjämnas. Man minns också ifråga om riksdagsmannavalen, att
det blev en hel fråga av den omständigheten, att representanterna
från städerna tillväxte i antal, medan representantantalet från landsbygden
stod stilla. Det framkallade beslut om fixering av stadsrepresentanternas
antal tills man gick till den slutliga resoluta utjämningsåtgärden.
Samma företeelse kommer naturligtvis att inträffa
i fråga om landstingsvalen också. Genom städernas fortgående
tillväxt kommer tid efter annan in i landstingen ytterligare
en ny stadsrepresentant, under det någon ökning på landsbygdens
sida icke förekommer. I samma mån som stadsbefolkningen ökas
— och den ökas som bekant mycket snabbt, — blir det därför
mer och mer nödvändigt att stryka skillnaden i representation mellan
stad och land och över huvud taget denna särdelning i olika
städs- och landsvalkretsar. Som bekant togs ju ett steg i den
riktningen 1909, men jag tror, att tiden är mycket snart inne att
taga steget fullt ut.
Nu har det ju i reservationen framhållits, att det icke skulle
råda några allmänna önskningar i detta avseende. Jag tror, att
dessa motioner, vilka som den föregående talaren har påpekat ha
kommit ganska tätt och från olika hall, tyda på att denna önskan
Ousdugcn den 21 februari.
29 Nr 14.
finnes. Och den kominer säkerligen också att tillväxa, helt naturligt,
därför att den har sådana faktiska förhållanden bakom sig.
I reservationen erinras också om att frågan har en politisk
betydelse, och det kan naturligtvis icke förnekas, att den har. Men
det torde väl icke vara någon av medlemmarna i denna kammare
som kan säga, vilken politisk effekt det skulle ha, om en utjämning
skulle komma till stånd, och därför synes mig detta närmast tala för
en utredning. En sådan tror jag är nu mogen att företagas. Sådana
utredningar bruka icke gå så i brådrasket, de ta sin tid, och om herrarna
inte nu vilja besluta sådan, få vi nog nöjet att sysselsätta
er med motioner i denna fråga år efter år, tills ni gå med på yrkandet,
och då tycker jag det icke kan vara någon uträkning med att
år efter år bara säga nej. Om så är att utredningen icke visar
tillfredsställande resultat äro herrarna naturligtvis i alla fall
•oförhindrade att säga nej, och då blir det ytterligare uppskov. På
längden kan i alla fall en lösning av frågan inte undgås. Jag
är säker på att särskilt de många landsbygdsrepresentanterna i denna
kammare inse, att icke landsbygden för all framtid i representationsavseende
kan intaga en annan ställning än städerna.
På grund av vad jag nu anfört, herr talman, anhåller jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Be Hinder: Herr vice talman, mina herrar! Den fö
regående
talaren, fastän själv stadsrepresentant, har gjort sig till
tolk för landsbygdens intressen i denna fråga, och det kan ju vara
glädjande, att så är förhållandet. Men jag antager, att ehuru han
nämnde, att- han icke kan inse, vilken politisk betydelse frågans
lösning kunde få, han ändå har en aning om att, ifall den löses i
av honom önskad riktning, det skulle lända hans parti till förmån,
och jag vill annans icke tro, att han vill träda stadsintresset, för
nära till förmån för landsbygdens intressen.
Han har också sagt. att denna fråga måste tränga sig fram,
och det kan ju hända. Det är tydligt, att den skillnad, som nu
finnes i representationsrätt mellan stad och landsbygd, har betingats
av att städerna hade så liten befolkningsnumerär i jämförelse
med landsbygden och att deras intressen därför måste särskilt skyddas.
Det är vidare klart, att i samma mån städernas invånare
ökas och landsbygdens minskas, gör sig behovet av en utjämning
mer gällande. Men den tid torde ännu vara avlägsen, då landsbygden
behöver frukta att på grund av städernas övervägande folkmängd
bliva i landstingen överröstad. Därför aniser jag, att även
om en utjämning kommer att tränga sig fram förr eller senare, tiden
därför icke är inne nu, och därför har jag, herr vice talman,
samma åsikt som förra gången frågan var före, nämligen att det
icke är nödvändigt, att vi nu inlåta oss på densamma.
I motsats till den föregående talaren kan jag säga, att jag
icke på landet märkt något större behov av en utjämning i detta
fall. Detta behov tyckes mera göra sig gällande här i riksdagen
än ute på landsbygden, och som man vet, är ju förhållandet mellan
Ifrågasatt införande
av
lika representationsrätt
för
land och stad
vid val till
landsting.
(Forts.)
Nr 14. 30
Onsdagen den 21 febrnari.
ifrågasatt in- stadsrepresentanterna och landsrepresentanterna i landstingen ganJkarfretm-
s^a S°it. Några slitningar därvidlag på grund av förmenta företationsrätt^för
träden å ena sidan gent emot den andra ha, så vitt jag vet, icke
land och stad förekommit. Något mera allmänt behov eller någon större önskan
vid val till att få ändring i här ifrågavarande förhållanden förefinnes sålunda
landsting. icke Därför anhåller jag, herr vice talman, att få yrka bifall till
(Forte.) iriin med fleras reservation och avslag å utskottets hemställan.
Herr Hellberg: Med anledning av den föregående talarens
insinuation i början av hans anförande ber jag att få säga ett par
ord.
.Tåg har alltid tyckt, att det är en mycket ömklig ståndpunkt»
när en representant i sin ställning till ett större spörsmål bestämmes
av den omständigheten, om han bor i stad eller på landet. För
mig har det aldrig varit bestämmande, och — för att säga något
rent personligt — anser jag mig tillhöra landsbygden lika mycket
som städerna, fast jag händelsevis bor utanför en stad.
I fråga om det som väl egentligen var själva cloun i insinuationen,
att jag skulle ha talat av politiska motiv, är det min uppriktiga
mening, att jag inte iser mig i stånd att saga, hur effekten
i politiskt avseende skulle bli av en sådan förändring som den påyrkade.
Man får nämligen komma ihåg, att förändringen visst
inte behöver bliva sådan, som har föreslagits i de där motionerna,
som varit väckta tidigare, att det skulle vara precis medeltalet av
innevånartalen 3,000 och 5,000, eller 4,000 som skulle fastställas för
valkretsarnas representation, det kan tänkas på annat sätt och
kan lika väl medföra en inskränkning som en utvidgning av antalet
representanter. Vad effekten skulle bli i partipolitiskt avseende,
tror jag mig som sagt verkligen inte om att kunna säga. Jag
, har inte vetat om att högern egentligen har haft starkare ställning
i städerna än på landsbygden, men om det nu till äventyrs
är så för närvarande, vilket jag inte vet, så undrar jag, då städerna
nu oupphörligt rekryteras med hya industrisamhällen, där socialismen
har övertaget, om glädjen skall bli så långvarig. Jag har
alltid tänkt mig, att högern har lika stark ställning på landsbygden
som i städerna, och jag undrar, om inte en undersökning skulle
visa, att så är förhållandet. Och alldeles säkert är det inte något
slags spegelfäkteri från min sida, då jag förklarar, att jag inte
vet, hurudan den politiska effekten skulle bli av den påyrkade likställigheten.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, i enlighet med de yrkanden, som under överläggningen
framställts, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Bellinder m. fl. vid utlåtandet avgivna
Onsdagen deu 21 februari.
31 Nr 14.
reservationen; och förklarade herr vice talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hellberg begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som avslår vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 3 och antager det förslag, som innefattas i den av herr
Bellinder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation, röstar
Ifrågasatt införande
av
lika representationsrätt
för
land och stad
vid val till
landsting.
(Forte.)
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja
— 71;
Nej — 42.
Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering; samt
nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående progressiv beskattning av innehav eller nyttjande av
större bostadsvåningar.
Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.
Föredrogs * ånyo lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av Ang. justitieverkställd
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, ombudsman
.
nens ämbets
■^mg.
förvaltning.
Utskottet hade i förevarande utlåtande yttrat, bland annat:
»Utskottet har icke kunnat undgå att uppmärksamma, hurusom
justitieombudsmannen i några fall, där hans ingripande påkallats
i anledning av domstols utslag, visserligen funnit någon åtgärd
från hans sida icke böra vidtagas, men dock underkastat samma utslag
en ogillande kritik eller meddelat, att han för sin del vore av
annan mening än den, som i utslaget kommit till uttryck. Den
justitieombudsmannen enligt instruktionen tillkommande allmänna
tillsyn över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad av
domare, ämbets- och tjänstemän samt hans förpliktelse att mot dem
ingripa, dä han finner någon olaglighet vara begången eller underlåtenhet
att behörigen fullgöra ämbetsplikter föreligga, lärer icke
kunna givas den innebörd, att justitieombudsmannen, när han vid
undersökning av ett utslag icke finner fel, som föranleder hans in
-
Nr 14. 32
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
gripande, äger därutöver inlåta sig i prövning, huruvida det i utslaget
behandlade rättsfallet blivit enligt hans mening rätteligen bedömt
eller icke, och i senare händelsen angiva, vad enligt hans mening
utslaget rätteligen bort innehålla. Härigenom tillskapas utan
nödtvång en olöslig konflikt mellan justitieombudsmannens och vederbörande
domstols auktoritet, som icke kan undgå att verka nedbrytande
på förtroendet till rättsskipningen, i all synnerhet då,
såsom i ovan åsyftade fall är händelsen, justitieombudsmannens uttalande
riktar sig mot utslag meddelade av hovrätter eller av högsta
domstolen. Med hänsyn till nu berörda saks såväl principiella betydelse
som stora praktiska vikt har utskottet funnit nödigt fästa
uppmärksamheten å densamma.»
Vid utlåtandet funnos fogade reservationer av, utom andra,
dels herr Alexanderson, som förklarat, att han ansett sig icke
böra deltaga i den av utskottet framställda, ovan återgivna anmärkningen;
dels
herr Lindhagen, som på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen ville i anledning av justitieombudsmannens ämbetsberättelse
göra det uttalandet, att i det s. k. förräderimålet åtal bort av
ombudsmannen anställas för de domfällanden, enligt vilka de tilltalade
ansetts skyldiga till ansvar för förräderibrott;
dels ock herrar Klefbeck, Lindqvist i Stockholm och Persson i
Norrköping, vilka instämt såväl med herr Alexanderson som ock i
huvudsak med herr Lindhagen i fråga om hans yttrande beträffande
förräderimålet.
Herr Klefbeck: Herr talman! Då jag i detta ärende står
antecknad såsom reservant, har jag ansett mig pliktig att göra reda
för skälen till att jag så antecknat mig.
Enligt instruktionen för justitieombudsmannen åligger det honom
att utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars och instruktioners
efterlevnad av domare, ämbets- och tjänstemän, samt
om de i sina ämbetens utövning av vald, mannamån eller annan orsak
begått någon olaglighet eller underlåtit behörigen fullgöra sina
ämbetsplikter, dem vid vederbörande domstol i laga ordning därför
tilltala eller låta tilltala.
Av denna instruktion för justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
framgår ju, att denna är av en alldeles utomordentligt stor betydelse,
liksom densamma är av synnerligen grannlaga art. I det
sammanhanget vill jag påminna om vad 1859 års lagutskott skrev,
när denna institution firade femtioårsminnet av sin tillvaro. Utskottet
skrev då: »Justitieombudsmansämbetet blev årsbarn med
den återinförda lagbundna friheten och skapades såsom ett av denna
frihets säkraste värn. Yarnat av erfarenheten från förflutna tider
och övertygat, att all frihets yttersta grundval är lagen, kunde fäderneslandet
icke undgå att söka säkra garantier för beståndet av det
nydanade samhällsskicket. En av dessa garantier blev tillsättandet
av en justitieombudsman. Denna institution är således ett av ut
-
Onsdagen den ~1 februari.
33 Nr 14.
trycken för den omsorg om lagarnas helgd, den ömtålighet för makt- An''J- justitumissbruk,
som itr ett egendomligt karaktärsdrag hos det svenska ömbéufolket.
Den är ett nationens levande valspråk, som innebär, även förvaltning.
det, att land skall med lag byggas. Djup är därför betydelsen av (p0rts.)
detta ämbete, högt det kall att vara ett fritt folks ombud vid varnandet
av dess heligaste rättigheter.» Vidare säger samma utskott:
»Instruktionens och grundlagarnas andemening synes vara däruti klar,
att föremålen för justitieombudsmannens åklagaremakt huvudsakligen
endast äro sådana fel, som hota att rubba själva grundvalarna
för samhällets moraliska liv eller störande ingripa i det allmänna
rättstillståndet.»
Då jag för min ringa del alldeles obetingat ansluter mig till
detta lagutskottets uttalande, så följer därav, att jag icke _ kunnat
instämma i ett par av de erinringar, som årets lagutskott gjort mot
justitieombudsmannens ämbetsverksamhet. Jag menar, frånsett det
berättigade eller oberättigade i erinringarna själva, att desamma beröra
så pass obetydliga spörsmål, att riksdagen icke gärna bör stryka
under desamma. Ty justitieombudsmannen såsom eu riksdagens
förtroendeman bör, synes det mig, hava ett alldeles särskilt starkt
stöd hos riksdagen för att kunna med framgång utöva sitt grannlaga
värv. Och jag håller före, att icke minst i våra dagar är ett
sådant stöd av nöden, ty han har ju till uppgift, såsom antytts, att
hålla räfst med den väldiga ämbetsmannamakt, som i våra dagar
gör sig mera gällande än kanske på långliga tider. Ett belysande
exempel i det stycket är ju ett av de ärenden, som vi förebåd e förra
lördagen, varvid det framgick av ett bankoutskottsutlåtande, att en
hel massa ämbetsverk, jag tror 40 eller 50 stycken, helt enkelt hade
uraktlåtit att taga minsta hänsyn till vad Kung! Maj:t själv befallt,
nämligen att dessa ämbetsmän i sin ekonomiska förvaltning av
ämbetsverkens medel skulle framför allt anlita riksbanken. När nu
ämbetsmännen kunna tillåta sig sådant i våra dagar emot Kungl.
Maj:ts regering och därtill sin egen Kungl. ]VIaj:ts regering, då förstå
vi ju, att faran är ganska stor i fråga om maktmissbruk gentemot
vanliga enkla medborgare. Justitieombudsmannen symes mig
därför behöva allt det stöd, som riksdagen kan giva honom, för att
han må kunna upprätthålla sitt anseende och hans ord få den pondus,
som kräves.
Men om jag därför icke velat vara med om de erinringar, som
jag antytt att utskottet gjort, är det dock ett annat ärende, som varit
föremål för utskottets granskning, vilket jag menar vara av så enastående
och uppseendeväckande beskaffenhet, att det icke är möjligt
att vid ett tillfälle som detta förbigå detsamma med tystnad.
Jag menar då det bekanta så kallade förräderimålet. Innan yag
närmare går in på detta, vill jag ge till känna, att jag var en bland
dem, som hela tiden med all iver avrådde från hela kongressen. Men
även om jag således ansåg och fortfarande anser, att densamma icke
för det syftemål, som den ville vinna, var gagnande, kan jag icke
frångå, att det på densamma beroende rättegångsmålet är, såsom jag
Första hammarens protokoll 1917. Nr lh. 3
Kr 14. 34
Onsdagen den 21 februari.
An<j. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning
(Forts.)
säde, av så synnerligt uppseendeväckande beskaffenhet, att det måste
föras fram till erinring.
Såsom kammarens ledamöter alla känna, dömdes av Stockholms
rådhusrätt herrarna Höglund, Hedén och Oljelund enligt 8 kap. 6 §
3 mom. strafflagen till, Höglund 3 år, Oljelund ett år 6 månader och
Hedén ett års straffarbete. Denna dom var grundad såsom jag antydde
på strafflagens 8 kap. 6 § 3 mom., som avser det fall, att den
anklagade i förrädlig avsikt hindrat användandet av rikets krigsfolk
mot fienden. Det som domstolen grundade sin dom på var just
denna förrädliga avsikt. Om jag får med den kännedom jag äger
cm en hel del av deltagarna i denna kongress tillkännagiva en rent personlig
uppfattning om enligt deras mening någon förrädlig avsikt
förelegat, så får jag säga, att för alla deras handlingar och beslut bär,
såvitt jag förstår, ingenting vant så främmande, som just en förrädlig
avsikt. De hava tvärtom handlat i den avsikten, att de skulle
gagna hela vårt land genom att förebygga, att detsamma störtades
in i det mest fruktansvärda elände, som jag för min del kan tänka
mig, nämligen kriget. Och de voro för övrigt i så god tro, att det
aldrig föll dem in att på något sätt hålla hemligt vad de förehade,
och läto till och med vad de förehade fritt publiceras. Rådhusrätten
har enligt handlingarna grundat sin uppfattning om den förrädliga
avsikten huvudsakligen på det manifest, som föredrogs vid kongressen,
och jag skall uppläsa begynnelsen av detta manifest. Det
börjar så här:
»Fred till varje pris. Manifest till Sveriges arbetande folk.
I betraktande av att Sveriges indragande i kriget vore den största
tänkbara förbrytelse mot vårt folk och i all synnerhet mot dess
ungdom, som skulle bli de första offren för ett dylikt vanvett;
att Sverige icke hotas av någon fiende utifrån, utan att freden
endast kan riskeras inifrån genom de svenska maktägandes egen
politik;
att Sveriges folk till sin överväldigande majoritet vill freden;
uttala vi, representanter för de arbetande klasserna i stad och
på land, samlade till kongress på initiativ av Socialdemokratiska
ungdomsförbundet, att i svenska folkets, i kulturens och mänsklighetens
intresse freden måste med alla medel upprätthållas.
Det som rådhusrätten fann i detta manifest särskilt stötande
var just det där uttrycket, att »freden måste med alla medel upprätthållas»,
särskilt som det i fortsättningen står talat om, att den
parlamentariska kampen för detta syfte vore otillräcklig och att
det behövdes en utomparlamentarisk massaktion till mötande av
alla krigsplaner.
Jag skall sedan påminna om att denna rådhusrättens uppfattning
om att en förrädlig avsikt förelegat, underkändes i hovrätten,
som förklarade, att de icke gjort sig förfallna till ansvar enligt 8
kap. strafflagen, utan i stället dömde dem enligt 10 kap. 14 § 1
och 2 mom. strafflagen, där det i mom. 1 talas om att »uppmana
till brott» och i mom. 2 om »prisande av brottslig handling», och
på grund av tillämpning av dessa helt andra lagparagrafer sänkte
Nr 14.
Onsdagen den februari. •>**
också hovrätten straffet. Jag vill också påminna om att i högsta
domstolen denna straffsats ännu ytterligare nedsattes, så att vad
Modell beträffande ivungl. Maj:t ogillade den mot honom förda talan,
vad Oljelund beträffade nedsattes straffet till 8 månader och vad
Höglund beträffade nedsattes straffet till ett ar, alltsammans icke
straffarbete utan fängelse. Nu kan det icke falla mig in att saga,
att den omständigheten, att hovrätten och högsta domstolen underkänt
underrättens dom, nödvändigt skulle bevisa, att underrättens
dom var felaktig, ty målet var ju i alla fall så pass tvistig^, att eu
mängd olika meningar bland alla de dömande personerna gjorde sig
gällande, men faktum star i alla fall kvar, att den dom, som rauhusrätten
fällde, väsentligen underkändes av både hovrätten och
högsta domstolen.
Vad säger nu justitieombudsmannen om detta: Jo lian lörkla
rar,
att genom överrätternas utslag är det fastslaget, att rådhusrättens
utslag är felaktigt. Han säger, att det måste på det allvarligaste
beklagas, att en underrätt begår felaktigheter, varigenom den
allmänna tilltron till lagarnas, helgd och rättsväsendets auktoritet
löper fara att rubbas. Han ger sålunda till känna, att enligt hans
mening det felaktiga dömandet haft sina betänkliga konsekvenser,
och vidare, att han funnit det synnerligen anmärkningsvärt att, ehuru
det för ett fällande enligt 8 kap. strafflagen fordras, att förrädlig
avsikt hos gärningsmannen skall föreligga, rådhusrätten i sina domskäl
alldeles förbigått frågan, huruvida dylik avsikt kunde anses
religga eller icke. Detta är nu justitieombudsmannens uppfattnng av
domen.
Man hade ju då väntat, att justitieombudsmannen efter dessa
premisser skulle komma därhän att mot domstolen anställa åtal;
men av varjehanda omständigheter, som jag icke skall trötta kammaren
med att redogöra för, har han uraktlåtit att anställa sådant åtal.
För min del kan jag icke gärna fälla något omdöme om rådhusrättens
dom, ty jag är ju grundlagsenligt skyldig att vara övertygad om
icke blott att den har dömt efter bästa förstånd och samvete, utan
också att ledamöterna handlat såsom de gjort fullständigt övertygade
om sin opartiskhet. Jag hör därför grundlagsenligt vara övertygad
om att samma domstol, för så vitt till exempel den där aktivistiska
boken om Sveriges utrikespolitik blivt åtalad, samma domstol
skulle hava fällt till mycket, mycket strängt straff på grund av
de paragrafer, som den åberopat för den dom, varmed den fällde de
tre nämnda herrarna. Men även om jag för min del måste äga eller
försöka bibringa mig denna övertygelse, vittna handlingarna i justitieombudsmannens
berättelse och även de övriga handlingarna,
att denna dom i vårt land hos många tusende medborgare väckt
mycken betänksamhet. En hel mängd resolutioner hava fattats, i
vilka medborgarna hava påyrkat justitieombudsmannens ingripande,
och ett par petitioner i samma syfte hava inlämnats. Likväl har
justitieombudsmannen icke företagit någon åtgärd.
I upprörda tider är det enligt min mening alldeles nödvändigt,
att respekten för lagarna och deras tillämpning på det mest oval
-
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
Nr 14. 36
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
(liga sätt npprätthålles starkare än någonsin annars. Då gäller det
för våra dömande myndigheter att kunna hava kallt huvud mer än
någonsin annars. Jag vet väl, vilka vanskligheter ett uppfyllande av
ett sådant krav har med sig, ty helt naturligt^ måste den hets, som
drives av den sämre delen av högerpressen, påverka så småningom
människors omdöme. Och när nu denna press dag efter dag larmade
på det mest jag vill nästan säga löjliga sätt om de rysansvärda anslag,
som förehades av dessa kongressister, är det helt naturligt, att
man så småningom litet var rönte inflytande av detta larm. I sådana
tider är det, säger jag, aldeles särskilt viktigt, att man bevarar
sitt huvud kallt, så att allt kan fullt objektivt bedömas och
prövas. Det hade därför känts som eu befrielse, därom är jag viss,
bland jag vågar säga största delen av vårt folk, om justitieombudsmannen
på grund av de uttalanden han gjort hade ansett sig böra
och kunna inskrida mot den domstol, som enligt hans mening förfarit
felaktigt. Då så icke skett, kunna vi naturligtvis ingenting
göra, utan vi hava endast velat bringa det på tal. Jag har för
övrigt, herr talman, intet yrkande.
Herr Ström: Då den föregående talaren på ett utmärkt satt
framhållit vad som borde framför allt sägas i denna sak, kan jag
yttra mig synnerligen kort. Jag skall då först be att få påpeka en
rent formell omständighet i justitieombudsmannens berättelse. Detta
är att det finnes i denna berättelse icke omtalat annat än i. förbigående,
i samband med framställning rörande församlingsfrihetens
tryggande, någonting om den stora landsomfattande, ja väldiga
aktion, som ifrån folkets sida gjorts hos justitieombudsmannen för
att trygga de allvarligt hotade medborgerliga fri- och rättigheterna
i sammanhang med den olyckliga förräderiprocessen. Man måste
gå till justitieombudsmannens diarieförda handlingar och uttalanden
för att finna vad som har förekommit. En sak som så upprört
och gripit hela folket anser jag borde hava omnämnts i själva berättelsen
på annat sätt, än som skett. Det är också ett par andra ärenden,
som jag läst om i tidningspressen, som varit föremål för justitieombudsmannens
prövning men icke återfinnas i berättelsen. Det
är den kända Selöhistorien och samtidigt är det också en annan fråga,
som rörde en sak ute på Långholmen, någon musikhistoria tror jag
att det var. I alla fall ingreps här från justitieombudsmannens
sida med resultat att han lyckats motarbeta vissa tendenser till
humanisering av fängelseförhållandena. Så vitt jag kan finna,
återfinnes ingenting härom i berättelsen. Detta om den rent formella
sidan av saken.
Jag skulle sedan om den allmänna sidan vilja säga, att jag
fått det beklämmande intrycket av justitieombudsmannens berättelse,
att det ligger en viss vanmakt över ämbetet i fråga om att
verkligen kunna fullfölja de uppgifter, som enligt grundlagen, dess
anda och tillkomst, såsom framgår av konstitutionsutskottets protokoll
från 1809 års riksdag, tillkomma nämnda höga och högviktiga
ämbete. Det står här i 1809 års konstitutionsutskotts utlåtande,
Ons<lugen den 21 februari.
Nr 14.
som ja# har framför mig, följande: »Utskottet ar därom övertygat,
att en sann medborgerlig anda ieke länge skall saknas hos ett ursprungligen
fritt och manligt folk, som njuter en under grundlagens
helgd skyddad tryckfrihet, vars regeringsärenden offentligen
behandlas och granskas, vars allmänna och individuella rättigheter
iakttagas av en utav nationalrepresentationen förordnad väktare
över lagarnas efterlevnad av domare och ämbetsmän och vars fullmäktige,
Rikets Ständer, äro i själva grundlagen kallade att å bestämda
tider ovillkorligen sammankomma.» ■— En av de stora grundläggande
principerna för vårt statsskick var just detta, att det skulle
finnas en av nationalrepresentationen förordnad väktare över lagarnas
efterlevnad av domare och ämbetsmän, och i det uttalande
av 1859—1860 års lagutskott, som av den föregående talaren berördes,
heter det också i slutet följande: »Yarest lag eller rätt skipas av
oväldiga och samvetsgranna domare — varest förvaltningen går sin
jämna gång, varsam att ej överskrida gränserna för sin myndighet
— varest det fria ordet höjer sin stämma — där torde man icke
kunna förneka ett, om icke synligt, inflytande av det ämbete, varom
nu är fråga.» Jag skall underlåta att kommentera dessa crd
sedda i belysning av nu rådande förhållanden på dessa områden i
vårt land.
Jag kan väl icke finna annat än att i vårt land ämbetsmannamakten
med dess växande .maktfullkomlighet och dess farliga självtillräcklighet
har under de sista''tiderna vuxit alldeles ofantligt hotande
folkets frihet och rätt. Det finnes i vida folklager en tilltalande
och växande känsla av att något måste på ett kraftigare sätt
än vad som hittills skett göras för att mota och visa tillbaka denna
byråkratis och ämbetsmannamakts tilltagande maktfullkomlighet. När
man då sätter denna växande maktfullkomlighet, vilken mycket ofta
enligt mitt förmenande är förenad även med uppenbart maktmissbruk,
i förbindelse med att det icke, såsom i det av den föregående
talaren skildrade fallet, enligt justitieombudsmannens mening är
möjligt att åstadkomma ett åtal, får man den uppfattningen, att detta
ämbetes vanmakt är så stor, att någonting verkligen borde göras
för att giva detsamma åter den höghet och makt som enligt grundlagen
tillkommer detsamma för att kunna möta och hindra dessa
maktmissbruk. Huru detta skall kunna gå till, därom kan man hava
delade meningar; men jag för min del har velat framföra den uppfattningen,
att någonting ovillkorligen måste göras för att kunna
åt justitieombudsmannaämbetet giva åter en sådan kraft och en sådan
möjlighet att ingripa, att det icke sjunker ned till någonting,
som bara är av mera formell natur och en dekoration, utan verkligen
blir vad det enligt grundlagen är ämnat att vara: en väldig, en stark
väktare kring folkets, kring medborgarnes fri- och rättigheter.
Herr Trygger: Herr greve och talman! Jag skall naturligtvis
icke yttra mig om det speciella rättsfall, som de senaste talarne
här berört, ty det förbjuder 90 § regeringsformen. Men även om
icke detta grundlagsstadgande förbjöde mig att göra detta, skulle
A ny. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltniny.
(Forts.)
Nr 14. 38
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
jag vara förhindrad att göra det, ty jag har ej haft tillfälle att
studera och genomgå handlingarna i målet. Jag har icke — och
detta gäller väl de flesta, som tagit till orda i denna fråga — genomgått
protokollen i förevarande mål, och jag är följaktligen ur stånd
att bedöma, vad som faktiskt förelegat i målet. Vad själva rättsfrågan
beträffar, har jag visserligen icke varit alldeles främmande
för straffrätten, men jag har dock icke så stor erfarenhet och skicklighet
på det området, att jag skulle våga ens antyda, att de, som
hyst den mening, vilken tagit sig uttryck i underrättens utslag, därmed
skulle hava ådagalagt felaktigt förfarande i sitt ämbetes utövning.
Då jag emellertid nu har ordet, skall jag be att i anledning
av justitieombudsmannens berättelse få framföra en betänklighet,
som väcktes hos mig, då jag läste samma berättelse. Jag skall icke
alls beröra områden, där jag tror att olika meningar råda, utan
jag skall taga ett område, där jag är viss om att vi allesamman skola
kunna vara ense.
Justitieombudsmannen har i sin berättelse tillåtit sig uttala
omdömen angående domslut, som äro fällda av högsta domstolen.
Ett sådant förfarande anser jag vara stridande såväl mot grundlag
som mot justitieombudsmannens instruktion. Justitieombudsmannen
såsom sådan —■ vad han som privatperson vill göra, är hans egen sak
—- justitieombudsmannen i sitt ämbete, har icke att annorledes
taga befattning med högsta domstolen än i det fall, som i grundlagen
omnämnes och som är återupptaget i hans instruktion, där det i 4 §
heter: »Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela
Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flera funnes
hava ... av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt
dömt att därigenom någon emot tydlig lag samt sakens utredda
och behörigen styrkta förhållande mistat eller kunnat mista liv, personlig
frihet, ära eller egendom etc. . . vare justitieombudsmannen
pliktig att vid riksrätt den eller de felande under tilltal ställa ...»
I övrigt har justitieombudsmannen att hålla sig tillbaka från
varje uttalande angående högsta domstolens domar. Läser man
hela hans instruktion, ser man, att det icke finnes någonting i instruktionen,
som talar för, att han skulle hava befogenhet att uttala
sig gentemot högsta domstolen i andra fall än det jag nu nämnt.
Vad sedermera den siste ärade talarens påstående beträffar, att
justitieombudsmannaämbetet visat sin vanmakt därigenom, att dess
innehavare i vissa fall icke anställt åtal, ehuru han ansett, att fel
av de lägre domstolarna blivit begånget, och samme talares önskan
att man borde vidtaga åtgärder för att giva justitieombudsmannen
en starkare ställning, vill jag fästa denne talares uppmärksamhet
på, att det finnes intet stadgande i regeringsformen eller justitieombudsmannens
instruktion, som hindrar honom från att åtala,
därest han verkligen anser åtal berättigat, utom regeringsformens
bestämmelse att justitieombudsmannen i alla mått och steg är underkastad
samma ansvar och samma plikt som allmänna rättegångsordningen
för aktörer i övrigt bestämmer, d. v. s.: han måste se
Onsdagen den !j! februari.
39 Nr 14.
till, att lian icke genom sitt åtal ådrager sig ansvar och blir utsatt
för rekonventionstalan. Men i övrigt finns det icke någon begränsning
för honom att åtala, såvida saken icke är så obetydlig,
att han enligt instruktionen bör inskränka sig till att giva vederbörande
en erinran. Att giva justitieombudsmannen ännu starkare
makt, att giva honom befogenhet att åtala utan varje ansvar, kan
jag icke heller tro att ifrågavarande talare skulle anse riktigt.
Det vore ju icke att göra honom till en vårdare och vaktare av lagen
utan tvärtom till en utövare av godtycke.
Jag har intet yrkande att göra.
Herr Alexanderson: Den ärade talaren på Stockholmsbänken
gjorde gällande — så tillvida i olikhet med ett enhälligt
lagutskotts ledamöter, vilka icke funnit sig böra göra någon anmärkning
i detta hänseende — att justitieombudsmannen skulle i
sin ämbetsberättelse hava kritiserat högsta domstolens åtgöranden,
något som den ärade talaren fann sakna stöd i justitieombudsmannens
instruktion.
Den ärade talaren har icke närmare angivit det ärende eller den
passus i justitieombudsmannens ämbetsberättelse, där enligt hans uppfattning
något otillbörligt i det av honom angivna hänseendet skulle
hava ägt rum. Själv kan jag för närvarande icke erinra mig, att
i denna ämbetsberättelse finnes mera än ett fall, som skulle kunna
utgöra det härvidlag åsyftade, nämligen det beklagande, som justitieombudsmannen
uttalat däröver, att högsta domstolen uti ett mål
— däri den fann klaganden, en till ansvar ställd domare, ej kunna
till ansvar fällas — icke gjorde ett klart uttalande, huruvida högsta
domstolen emellertid ansåg, att domaren i fråga förfarit felaktigt
eller ej. Det skulle väl, förmodar jag, alltså vara i detta fall, som
justitieombudsmannen skulle hava överträtt sin instruktions gränser,
— måhända sades det också grundlagen.
Jag har ansett mig böra för kammaren omnämna vad saken
gäller, då jag tycker, att justitieombudsmannen kan äga rätt att få
närmare klarlagt, vad innebörden med nyss angivna anmärkning
kan hava varit. Nu kan jag för min del icke ett ögonblick dela
den föregående talarens mening, att justitieombudsmannen härutinnan
gått över sin instruktions gränser. Denna instruktion ålägger
honom, bland annat, att i sin ämbetsberättelse anmärka, om han i
något avseende funnit, att vid domstolarna eller vid andra myndigheter
något mindre lyckligt eller något felaktigt bruk insmugit sig.
När nu justitieombudsmannen gjort den anmärkningen, att enligt
hans uppfattning i mål av förevarande beskaffenhet det är föga
lyckligt, att högsta domstolen icke funnit sig vara i tillfälle att
närmare motivera den ståndpunkt, från vilken den kommit till beslutet
att icke döma vederbörande för felaktigt förfarande i ämbetet,
synes detta fullkomligt falla inom befogenheten enligt nämnda stadgande
i instruktionen. Icke heller har justitieombudsmannen därvid
avvikit från de traditioner, enligt vilket ämbetet förut handhafts.
En tidigare justitieombudsman, numera justitieminister,
Ant), justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning
.
(Forts.)
Nr 14, 40
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
gjorde för tio år sedan i sin Embetsberättelse samma anmärkning
rörande precis samma förhållande, nämligen om högsta domstolens
motiveringspraxis i utslag uti förevarande slag av mål; skillnaden
torde endast vara, att anmärkningen den gången framställdes i något
skarpare ordalag än nu. Och en ännu tidigare justitieombudsman,
numera ledamot av högsta domstolen, har för sin del icke
dragit i betänkande att i sin berättelse — det är nu ett tjugutal år
sedan — rikta anmärkningar av vida skarpare art och även i formen
skarpare mot högsta domstolen än de nu framställda.
_ Men särskilt ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att justitieombudsmannen
icke riktat sig mot högsta domstolens ståndpunkt
uti ett visst särskilt mål, utan justitieombudsmannen riktar
sig mot. dess praxis i fråga om domsmotiverings fullständighet. Och
för såvitt talaren syftade på detta fall, kan detta icke gärna innebära
något, som ligger utom justitieombudsmannens ämbetsbefogenhet.
Samma uppfattning torde även mina kamrater i utskottet ha
haft, eftersom i denna punkt ingen anmärkning framställts.
Herr Trygger: Jag skall begränsa mig till det fall, som den
siste ärade talaren berörde.
Jag vill då säga, att den omständigheten, att en justitieombudsman
förut framställt likartade anmärkningar, naturligtvis icke är
avgörande vid bedömandet av justitieombudsmannens rättighet att
nu göra anmärkning. Frågan är tydligtvis öppen, och den skall avgöras
efter regeringsformen och justitieombudsmannens instruktion.
Yad särskilt beträffar justitieombudsmannens rätt att uttala sig
angående högsta domstolens sätt att tillämpa lagen, så torde väl ändå
var och en inse, att varken justitieombudsmannen har de kvalifikationer,
att han kan göra detta, eller att det i övrigt kan vara lämpligt
att han sätter sig till doms över högsta domstolen. Grundlagen
själv, regeringsformen, anser, att då högsta domstolen är i fråga,
måste däröver en särskild domstol, nämligen riksrätten döma. Denna
domsrätt gäller för övrigt endast i alldeles särskilt svåra fall.
Den anmärkning, justitieombudsmannen framställt i det fall,
min ärade vän nämnde, var enligt min mening olycklig även därutinnan,
att justitieombudsmannen icke hade rätt i sin anmärkning. Det
är visserligen alldeles riktigt, att man enligt svensk rätt skall i ett
domslut tydligt och klart åberopa såväl de fakta som de rättssatser,
på vilka slutet stödjes. Detta är lagens föreskrift. Men en öppen
fråga är alltid frågan om vilka fakta man skall yttra sig om och
vilka rättssatser man skall omnämna. Jag för min del brukade, då
jag beklädde ett liknande ämbete som den siste talaren vid utvecklingen
av dessa spörsmål för de studerande, säga, att då man dömer
i en domstol, skall man gå tillväga på samma sätt som eljest, när man
sysslar med praktiska frågor. Man skall försöka att komma till
ett riktigt resultat på genaste vägen. Man skall således icke syssla
och pyssla med allt möjligt, varom fråga väckts under rättegångens
lopp, utan noga begränsa sig till de punkter, varom man kan be
-
Onsdagen den 21 februari.
41 Nr 14.
Lova yttra sig för att vara säker på att komma till ett riktigt
domslut. ^ ne,ris ämbets
Tillämpa
vi detta på det spörsmål som nämnts, är det klart, att förvaltning.
därest det under en rättegång kommit på tal, huru olika paragrafer (Forts.)
i lagen skola tolkas, är det icke domstolen som skall säga: den paragrafen
skall tolkas enligt kärandens mening och den paragrafen
enligt svarandens mening. Nej, domstolen har endast att bry sig om
de paragrafer, som den behöver för att avgöra det rättsfall, som
föreligger. Den behöver med sin uppfattning om målet —- och
det är endast den man vid bedömandet har att utgå ifrån knäcka
den för målet erforderliga rättssatsen men är ej skyldig att yttra
sig om övriga rättssatser. Och i detta nu omdebatterade fall skedde
det så. Om man i nu ifrågavarande rättsfall har den uppfattning
som högsta domstolens majoritet hade — om den är riktig, därom
varken vill eller får jag yttra mig — var det fullkomligt rätt att
yttra sig så, som högsta domstolen gjorde. . .
Nu kan en domstol —• och det hava domstolarna gjort^i vissa
fall, särskilt då det gällt åtal mot ämbetsmän — i utslaget yttra något
mer. Men här gällde frågan, om domstolen icke gjort vad den
enligt lag borde göra och ej om vad den kunnat gorå. ''
Sålunda; frånsett befogenheten för justitieombudsmannen att
yttra sig, huruvida det ifrågavarande domslutet var riktigt, synes
mig, även om han haft denna befogenhet, kunna ifrågasättas, huruvida
justitieombudsmannen yttrat sig fullt riktigt.
Herr Alexanderson: Jag ber om ursäkt att jag åter
kommer,
men det föreföll mig vara en uppenbar fara för att kammaren
genom den ärade talarens senaste anförande skulle kunna i
än hö«re grad än jag trott mig av förra anförandet behöva befara
komma till en oriktig slutsats om vad justitieombudsmannen verkligen
gjort i det anmärkta fallet. ,
justitieombudsmannen har i det av herr Trygger patalade
fallet uttryckligen förklarat: någon laga skyldighet för domstolarna
att i domsmotiveringen alltid tydligt giva tillkänna sin mening i
rättsfrågan förefinnes visserligen icke utöver vad som följer av stadgandet
i 24 kap. 3 § rättegångsbalken... »Men», fortsätter justitieombudsmannen,
»det behöver a andra sidan knappast särskilt framhållas,
att det från prejudikatssynpunkt är i högsta grad önskvärt
och av synnerlig vikt att i dylikt avseende klara och tydliga domsmotiveringar
givas av domstolarna och enkannerligen gäller detta
om högsta domstolen, vars domar och utslag såsom rättsnormerande
uttalanden i tillämpliga fall städse plåga följas av underrätterna och
hovrätterna.» Justitieombudsmannen har således icke påstått, att
högsta domstolen skulle hava gjort sig skyldig till något brott mot
stadgandena om domsmotivering, men han har uttalat, att han skulle
finna det ur prejudikatsynpunkt synnerligen lyckligt, därest högsta
domstolen fattade sin uppgift så, att högsta domstolen i viktiga fall
—- och man får väl anse de fall, viktiga, som av justitiekansler!!,
justitieombudsmannen och militieombudsmannen dragas under dom
-
Nr 14. 42
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmanvens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
stolens prövning — ville meddela en sådan motivering, att för domstolarna
klart framginge, vad som är riktigt eller icke riktigt i den
påtalade punkten. Om det nu gäller just åtal mot en domare för
åtgärder, som han vidtagit, är det tydligt att landets domare i allmänhet
synas höra vara intresserade av att få veta, om enligt högsta
domstolens uppfattning det i ett visst fall rätteligen förfarits, eller
om det varit icke riktigt, låt vara å andra sidan icke straffbart, så
som det förfors i det uppgivna fallet. Såsom den ärade talaren
själv nämnde, har ock högsta domstolen själv ofta fattat sin uppgift
just så.
JDå för ett par år sedan högsta domstolens arbetsbörda väsentligen
minskades genom införande av summa revisibilis och andra
föreskrifter, varigenom ett stort antal mål avskuros från fullföljd
till högsta domstolen, uttalades såväl i den kungl. propositionen som
under ärendets senare behandling, att en av de betydande och för
vårt rättsväsende goda frukter, som man hade att förvänta av denna
reform vore att det skulle bli möjligt för högsta domstolen att i
större utsträckning än hittills kunna ägna sig åt en mer detaljerad
utformning av motiven för sina domar. Det vore enligt min mening
högst beklagligt, om den utformning av principerna för domsmotivering
i högsta instans, som den siste talaren nyss gav, skulle
bli normgivande i praktiken.
Herr Trygger: Jag kan icke underlåta att yttra ännu ett
ord.
Jag anser för min del hela denna uppfattning felaktig, att
högsta domstolen skall sitta och fabricera prejudikat. Att det i
åtskilliga fall ändock blir prejudikat, är en helt annan sak. Men
högsta domstolens uppgift är att döma, och har domstolen motiverat
sin dom på sätt lag föreskriver, måste detta anses vara nog. Det är
detta man menade, då man gjorde det uttalande, som den siste talaren
omnämnde hava skett vid den senaste rättegångsreformens genomförande.
Men däremot var icke meningen, att högsta domstolen
skulle sitta och nöta bort sin tid på att giva förklaringar av lagparagrafer,
oaktat detta icke behövdes för avgörande av det mål,
som vore före.
Tydligen gäller detta även i nu omhandlade fall. Fallet gällde
en ren bagatell — en tolkning av resereglemente!. Jag vet nog,
att det finns folk som fäster en alldeles särskild vikt vid detta resereglemente,
men jag tycker, att reglementet skulle kunna tolkas utan
högsta domstolens vägledning. Jag tror, att högsta domstolen icke
behöver i högre grad^ än som skett och endast så vitt det erfordrades
för själva målet ingå i sådan tolkning.
Herr G-ezelius: Den debatt, som här förts mellan de två
sista, talarna, har väsentligen kommit att sysselsätta sig med visst
justitieombudsmannens förfarande i sin ämbetsutövning gentemot
högsta domstolen och i det svar, som av herr Alexanderson lämnades,
ingick väsentligen samma'' motivering, vilken av honom åbero
-
Onsdiigcu den S21 februari.
4il Nr II.
pate i (lön reservation varav utskottets betänkande åtföljes i vad denna
reservation rörde en långt större och i alla händelser vidare fiåga,
som av utskottet upptagits till behandling på sidan 7 i utlåtandet.
.Tåg befarar, att denna debatt lätteligen kunde föranleda därtill, att
det spörsmål, som av utskottet berörts, därmed ansågs vara i sina
väsentliga delar avhandlat. Och därjämte befarar jag, att den motivering,
som av herr Alexanderson här aberopats, skulle kunna anses
vederlagt de skäl, som för utskottet varit bestämmande för det uttalande,
vartill jag hänvisat. Detta gör. att, hur gärna jag sett att
frågan debatterades här så litet som möjligt, anser jag dock att även
från lagutskottets majoritets sida några, ord böra sägas i denna del,
till undvikande av att det väsentliga däri blir undanskjutet eller förbisett.
X sin reservation har herr Alexanderson anfört åtskilligt för
den av justitieombudsmannen tillämpade metoden att när han varken
anställer åtal eller enligt 3 § i sin instruktion i stället för att
anställa åtal meddelar vederbörande en anvisning, har likväl ett uttalande
utan att kommunicera sig med vederbörande ämbetsman eller
_ vad vi väsentligen sysselsatt oss med — vederbörande domstol.
Något stöd för ett sådant förfarande lämnar icke den av herr
Alexanderson åberopade § 15 i justitieombudsmannens instruktion.
De fall, som vid granskningen här uppmärksammats av utskottet,
visa till fullo befogenheten av mitt bestridande därav. Paragrafen
i fråga säger, att därest justitieombudsmannen skulle erfara, att något
mot gällande bestämmelser stridande förfarande är brukligt hos
domstolar, ämbetsverk eller ämbets- eller tjänstemän — en felaktig
praxis —, så bör han i sin berättelse anmärka oriktigheten därav.
Det är icke någon sådan åtgärd, som lagutskottet har avsett att
fästa uppmärksamheten på. Jag måste till belysande härav omnämna
ett par fall, till vilka utskottet hänvisar i sin framställning och
skall taga ett par av vilka klart framgår, att det gäller icke tillvaron
av ett »brukligt», felaktigt förfarande. Det ena av dessa rättsfall
var en rättegång, i vilken underdomstolens uppfattning angående
rättegångskostnadernas fördelning av vederbörande hovrätt underkändes.
I det fallet förklarade justitieombudsmannen, till. vilken
saken drogs genom anmälan, sig visserligen icke finna anledning till
åtal och icke heller till någon åtgärd i syfte att bringa någon annan
åskådning till vederbörande domstols kännedom, men han deklarerade
såsom sin uppfattning, att hovrätten bort fastställa underrättens
dom. Men fråga om rättegångskostnad måste prövas diskretionärt
efter omständigheterna i målet. Om någon felaktig praxis eller felaktig
princip kunde det här icke gälla.
Det andra fallet var följande. En person ingick till justitieombudsmannen
med anmälan, att han i nio olika mål — han kom
med samlingen-på en gång, och han var icke främmande för justitieombudsmannaexpeditionen
förut — påkallade justitieombudsmannens
hjälp mot den orättvisa han ansåg sig däri ha blivit utsatt, för. Han
påkallade tillämpning av 101 § regeringsformen, men fick av justitieombudsmannen
det besked, att här »icke kunde bliva tal om
Ang. jas titte*
ombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
Nr 14. 44
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
tillämpning av 101 § regeringsformen», och justitieombudsmannen
fann klagoskriften icke till någon åtgärd föranleda. Men i detta
besked inryckte justiteombudsmannen följande ord i en parentes:
»oavsett att justiteombudsmannen beträffande vissa av de omförmälda
målen var av en annan mening än den pluraliteten inom högsta
domstolen omfattade». Huru man kan göra gällande, att ett sådant
fall vittnar om, att det insmugit sig ett mot gällande bestämmelser
stridande brukligt förfarande hos högsta domstolen, är för mig
omöjligt att fatta. Jag skall nu icke tala om flera exempel, men
det har förekommit sådana i tillräckligt stor omfattning för att utskottet
skulle anse sig skyldigt att icke förbigå dem. Om detta
justitieombudsmannens förfarande ■ lämnades utan erinran, skulle justitieombudsmannen
kunna anse, att enligt utskottets mening den
av honom tillämpade principen borde fullföljas och kanske utvecklas
vidare. Jag skall såsom obehövligt underlåta att giva mig in på.
ett närmare klarläggande av huru onödigt, olämpligt och skadligt
ett sådant förfarande måste ställa sig för rättssäkerheten såsom
undergrävande såväl domstolarnas som även justitieombudsmannaämbetets
auktoritet. Man skall icke i oträngt mål eller där man
ingenting vinner, skapa en konflikt, som man icke kan giva anvisning
på, huru den skall lösas, eller själv ens söker någon väg att
lösa. Det bleve förhållandet, om justitieombudsmannen på ett sådant
sätt bidrager att rubba auktoriteten hos domstolarna och deras
laga kraftvunna utslag, för vilka även justitieombudsmannen är
skyldig att böja sig. Detta utesluter icke, att justitieombudsmannen,
med den rätt som står honom till buds även på grand av den
åberopade 15 § i instruktionen, vidtager åtgärder i den form, av vilken
även denna myndighet är bunden. Ty han är i det avseendet
bunden. Det duger icke, såsom den förste talaren gjorde, att endast
hänvisa till 1859 års lagutskotts uttalande. Det vill synas, som
om han glömde, att vi hava en instruktion för justitieombudsmannen.
Den är ändå så ny, att vi själva deltagit i dess tillkomst. Det
är denna instruktion efter vilken justitieombudsmannen har att råtta
sig, och vid utövandet av hans ämbetsmyndighet skall den vara för
honom ledande.
Beträffande vad i övrigt under debatten förekommit skall jag
icke yttra mer än att, då jag icke i någon mån inlåter mig i diskussion
med de två första talarna, är det icke av farhåga för att komma
i konflikt med 90 § regeringsformen — det kräver föga skicklighet
att undvika -— och icke heller därför att jag saknat möjlighet att
söka sätta mig in i de rättsfall, varmed de här sysselsatt sig, utan
det är därför ,att jag icke i någon form vill inlåta mig på att här i
riksdagen söka uppträda såsom domare eller aktor över våra domstolar
och våra vederbörande åklagare. Jag hör av debatten, och det
torde vi alla förstå, varthän det skulle leda, om partidisciplinen, som
kanske bjudit, att frågan bragts på tal, skulle få taga hand därom,
här såsom en högsta domare och lagtillämpare i det konkreta fallet.
Därtill vill jag icke i någon form medverka.
Onsdagen den iil februari.
45 Nr 14.
Herr Alexanderson: För min del beklagar jag livligt, att
herr Gezelius fann nödvändigt att beträda den väg lian nu beträdde,
då han giek att för kammaren här redogöra för beskaffenheten av
vissa icke i justitieombudsmannens ämbetsberättelse, utan endast i
haris otryckta diarium förekommande ärenden, rörande vilka varken
utskottet eller reservanterna i detalj yttrat sig, utan som endast givit
anledning till mera allmänt uttalande från olika ståndpunkter.
Liksom stiftarna av den mycket omtalade 90 § regeringsformen säkerligen
även ur den synpunkten ansett olämpligt, att åtgärder och
beslut, som i särskilda mål givits av domstolar och myndigheter,
dragas in i debatt inför riksdagen, att vederbörande, vilkas åtgärder
påtalats, icke äro i tillfälle att därvid på något sätt försvara sig,
så gäller även här beträffande justitieombudsmannen, att han icke
är i tillfälle upptaga till bemötande de anmärkningar, som hava
gjorts rörande de ärenden, som äro antecknade i ''hans otryckta
diarium. Och kammarens ledamöter äro ej heller i brist på tillgång
till handlingarna, i tillfälle att bilda sig en välgrundad mening
rörande de gjorda anmärkningarnas befogenhet. Enligt min uppfattning
vore det ganska lämpligt, om man kunde undvika dylik
debatt; och jag vill även uttala, att det meningsutbyte, som förts
mellan mig och herr Trygger, efter min uppfattning, icke i ringaste
mån kunnat giva den, föregående talaren anledning att komma in
på ett ämne, som med nämnda ärende icke alls har sammanhang — i
motsats mot vad han. ville göra gällande.
Emellertid var detta uttalande av mig, som herr Gezelius tog
till utgångspunkt och sammanställde med ett yttrande, som jag haft
i den till utskottets utlåtande fogade reservationen. Jag skall, utan
att i övrigt ingå på det av herr Gezelius berörda rättsfallet, be att
få nämna huru därmed förhåller sig. Den ärade talaren förklarade
sig omöjligen kunna förstå, huru man i 15 § i instruktionen för
justitieombudsmannen, vilken omtalar att han i sin berättelse bör
omnämna enligt hans uppfattning felaktig domstolspraxis, huru man
i det stadgandet ■—- säger jag — kunde finna någon hemul för att
justitieombudsmannen i sitt diarium, utan omnämnande i berättelsen,
antecknar meningsskiljaktighet med den domstol, vars förfarande
hos honom påklagats. Ja, ingen har här, så vitt jag vet,
och i varje fall icke jag i min reservation, tagit något stöd för detta
justitieombudsmannens förfarande i denna paragraf i instruktionen,
utan jag har sagt något helt annat. Jag har sagt, att utskottet
vill hävda, att det vore en sak av största principiella betydelse att
icke justitieombudsmannen i sitt diarium antecknar någon sin från
domstolen skiljaktiga mening. Utskottet menar, att därigenom skulle
skapas olösliga konflikter mellan justitieombudsmannen och domstolarna,
som måste vara högst betänkliga. Därpå har jag svarat,
att det visar sig av våra grundlagar, våra prejudikatsamlingar, som
med stöd av grundlagen utgivas av ledamöter av högsta domstolen
och utgivits sedan årtionden och slutligen ock av 15 § i justitieombudsmannens
instruktion att lag- och rättsskipningsrepresentanter
icke alls delat denna utskottets betänklighet, mot att »olösliga kon
-
Ang. justi t i•
ombudsman
nens ämbete
förvaltning)
(Forts.)
Sr 14. 46
Onsdagen den 21 februari.
Ang. justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.
(Forts.)
fukter» kvarstå inom rättskipningen därigenom att två auktoriteter
uttalade olika meningar utan att någon högre auktoritet löser
konflikten. Det visar sig ju i varje utkommande häfte av prejudikatsamlingen,
huru man inom högsta domstolen har varit av olika
mening i den eller den rättsfrågan. I den på statens bekostnad utgivna
regeringsrättens årsbok får ju samma förhållande öppet träda
i dagen beträffande den högsta administrativa praxis. Därför kan
denna fråga icke hava stor principiell betydelse, utan bör reduceras
till en enkel lämplighetsfråga, en taktfråga, huruvida det är
lyckligt, att justitieombudsmannen i det eller det fallet yttrar sin
skiljaktiga mening, ifall han hyser en sådan. Sådana lämplighetsfrågor
äro enligt min uppfattning icke av beskaffenhet, att lagutskottet
bör draga dem inför riksdagens prövning, utan överlämna
dem till justitieombudsmannens avgörande, så framt icke i hans
ämbetsutövning framträder en från utskottets så skiljaktig uppfattning
i fråga om lämpligheten att utskottet anser en reprimand nödvändig.
Men något dylikt har utskottet icke velat uttala, utan utskottet
har ställt sig på den principiella ståndpunkten. Denna »principfråga»
är hela skillnaden mellan utlåtandet och reservationen i
denna punkt; och jag ber ännu en gång att få beklaga, att den givit
en ledamot av utskottet anledning att i detalj nagelfara justitieombudsmannens
förfarande i vissa i hans diarium antecknade fall.
Herr Kjellén: Jag kan icke underlåta att uttala min tillfredsställelse
över, att man nu äntligen här i kammaren börjat
syna justitieombudsmannaämbetet litet närmare i sömmarna, och
särskilt min tillfredsställelse över, att man därvid kommit så långt,
att åtminstone lagutskottes högerhalva i vissa fall funnit sig böra
reagera mot den utveckling, som detta ämbete tagit bredvid grundlagstiftningen
i ämnet och bredvid sunda rättsprinciper. Jag hade
önskat, att denna reaktion kommit tidigare; då hade det kanske kunnat
gå därhän, att icke justitieombudsmannens här påtalade förfarande
fått en viss formell hemul genom den nya instruktionens
§ 3. Man synes nu börja inse, vart en sådan diskretionär myndighet,
lagd i händerna på en allmän åklagare och advokat, låt vara riksadvokat,
i praktiken kan leda; och det är icke någon säkerhet för.
att vi icke ännu befinna oss bara i början av utvecklingen. För min
del har jag funnit det bättre att stämma i bäcken än i ån. Utskottet
tycks ha velat vänta med att stämma, till dess bäcken börjat bliva
en å. Jag medgiver villigt, att denna metod har djupare stöd i
svensk nationell tradition, men för min del är jag säker på, att den
metoden icke är bättre när det gäller politiken än den är i naturen.
Jag har velat göra detta uttalande, då lagutskottets utlåtande i alla
fall visar, att världen går framåt.
Herr Gezelius: Jag vill söka skingra en missuppfattning,
vartill herr Alexanderson gjort sig skyldig ifråga om vad jag avsett,
då jag citerade 15 § i j u stitieombudsm annain s Auktion en. Det
Onsdagen den 21 februari.
47 Nr 14.
var icke däremot jag riktade mig, att icke anmärkning skett i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse, utan jag ville med citatet stryka
under, att, vad paragrafen avsåge, var en praxis, ett bruk, som förutsättes
vara konstaterat; att jag fortsatte citatet var för att få mening
i detsamma, för att kammaren bättre skulle förstå citatet. Jag
hoppas vi äro ense om, att det icke skall läggas någon avgörande vikt
vid huruvida justitieombudsmannen befordrat sina åsikter till trycket
eller de endast återfinnas i hans diarium och registratur, också
offentliga handlingar.
Men då herr Ålexanderson sade, att i själva verket detta justitieombudsmannens
förfarande är ingenting märkvärdigt alls, att det
icke vore någon större olägenhet med, att justitieombudsmannen deklarerar
en åsikt, som skiljer sig från den av en domstol i dess utslag
förfäktade, än att i de kollegiala domstolarna olika meningar göra
sig gällande, vilket sker utan att det uppkommer någon olägenhet
därav och utan att det minskar prestigen för den utslagsgivande
myndigheten -—- då har jag svårt att följa med. Det är först och
främst här den skillnaden, att de kollegiala, domstolarnas ledamöter
äro skyldiga att avgiva sina vota i föreliggande mål. Det kan då
förekomma skiljaktiga meningar, såvitt man vill erkänna, att dessa
domstolars ledamöter äga såväl rätt som plikt att avgiva självständiga
vota. Då bör, om det finnes skiljaktigheter, icke heller stickas
under stol därmed. Även i det fall, att målet icke går till högre
instans, varigenom olägenheten av skilda uppfattningar i underdomstolen
kan undanröjas, skapas icke härigenom olösliga konflikter, ty
lagen måste naturligtvis meddela bestämmelser, huru den konflikten
skall lösas. Det sker genom bestämmelser, om omröstning till dom
o. s. v. Men i detta fall gäller det något helt annat, det gäller att
domstolarnas eller justitieombudsmannaämbetets auktoritet ställes
upp den ena mot den andra utan att det är sagt vem skall vika.
Den som fått ett laga kraftvunnet utslag emot sig, och liugsvalas
med det beskedet, att justitieombudsmannen icke delar domstolens
mening för övrigt, kan endast stärkas i sin uppfattning och benägenhet
att ställa domstolens auktoritet lågt, då det icke kan skipas
rättvisa åt folk, och han undrar, varför då justitieombudsmannen
icke heller kan eller vill göra något för att skaffa honom hans rätt.
Ingen skall tro, att sådana uttalanden från justitieombudsmannen
komma att i vederbörlig domstols ögon få avgörande betydelse.
Yi äro verkligen skyldiga att ifråga om justitieombudsmannainstitutionen
betänka vad som är meningen med den och böra komma
ihåg, att de, över vilka justitieombudsmannen har att öva tillsyn,
icke genom ovarsamhet få betagas den respekt, som både justitieombudsmannen
och de ha att bevaka.
Ang. justitieombudsmannens
ämbeteJ
(»''vältning.
(Korta.)
Efter härmed slutad överläggning lades föreliggande utlåtande
till handlingarna.
Nr 14. 48
Onsdagen den 21 febrnari.
Om ändring Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning‘av jui
gällande lag- g-fcitieombudsmannens framställning till riksdagen angående ändrad
gående brätte- lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906 angående
gångsbiträde förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m.
Till lagutskottet hade hänvisats en av justitieombudsmannen i
den av honom till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse gjord
framställning om ändrad hädelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september
1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad
m. m.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
l:o) att justitieombudsmannens förevarande framställning icke
måtte av riksdagen bifallas;
2:o) att riksdagen, i anledning av justitieombudsmannens framställning,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till ändring i gällande lagstiftning
angående rättegångsbiträde åt häktad i syfte att vissa av utskottet
angivna önskemål bleve så långt ske kunde tillgodosedda.
Herr Mannheimer: Jag anhåller i detta ärende få säga
endast några få ord.
Såsom herrarna torde hava funnit, har justitieombudsmannen
framlagt ett förslag, som återfinnes i hans berättelse, till förändring
i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m.,
ett förslag, som huvudsakligen är grundat på ett yttrande från styrelsen
från Sveriges advokatsamfund. I detta yttrande har samfundet
framhållit vissa brister, som enligt samfundets uppfattning
finnas i nu gällande lagstiftning, och justitieombudsmannen har i allt
väsentligt ställt sig på samfundets ståndpunkt samt framlagt förslag
till ändring av ifrågavarande lagstiftning i det -syfte, som styrelsen
angivit. Lagutskottet har icke ansett sig kunna i allo biträda
justitieombudsmannens förslag utan funnit sig böra i stället hemställa
om en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om ändring
i gällande lagstiftning för tillgodoseende av vissa av de av samfundet
uttalade önskemålen. Jag medger gärna — de viktigaste av
dem. Rörande ett av de framhållna önskemålen har emellertid utskottet
ställt sig något tveksamt, och jag ber därför att därom få
några ord.
I 1 § av lagen den 14 sept. 1906 ang. förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad m. m. heter det: »Äskar någon, som hålles häktad
såsom misstänkt för brott, varå straffarbete efter lag följa kan,
hjälp i rättegången och säger han sig ej själv kunna biträde anskaffa,
förordn-e Konungens befallningshavande lämplig person att honom
vid rätten biträda», och 4 § av -samma lag säger: »Rättegångsbiträde,
varom i denna lag sägs, njute skälig ersättning av allmänna medel,
efter ty rätten bestämmer.» Ku hava domstolarna på många
håll tolkat den lagbestämda rätten till ersättning så, att dylik ersättning
endast finge lämnas för själva inställelsen, alltså icke nå
-
Onsdagen den 21 februari
49 Nr 14.
«on ersättning- för allt besvär, ett dylikt rättegångsbiträde hatt utom
rätten, för anskaffande av vittnen, för anskaffande och uppsättande
av sakkunniges utlåtande, besök hos den häktade o. s. v. För allt
detta ha domstolarna icke ansett sig kunna lämna ersättning, utan
inskränkt sig till ersättning för biträde vid rättegångstil Iföl let och
.jag antager, att domstolarna utgått från att det står i lagen, att lämplig
person skall förordnas att »vid rätten biträda» den häktade, och
ansett, att dessa ord innebära en viss begränsning av domstolens rätt
att tilldöma ersättning. Det är detta, advokatsamfundets styrelse
bl. a. pekat på; och bär styrelsen ansett en lagändring önskvärd,
varigenom det blir klart, att rätten till ersättning ej skall vara så
begränsad som den enligt gängse praxis f. n. är.
Berörda av domstolarna tillämpade tolkning, säger lagutskottet,
är icke riktig. Därutinnan ber jag få instämma, men kan icke lika
fullt instämma i lagutskottets ''mening där det säger, att den naturliga
vägen för rättelses erhållande vore att överklaga domstolens beslut
hos överrätt för att därigenom få ett överrättens utslag, som
kunde bliva vägledande för underdomstolarna, Redan den omständigheten,
att anlitandet av denna väg, fullföljd av talan, icke förekommit,
synes mig visa, att den icke förefaller rättegångsbiträdena
såsom någon naturlig väg. Det gäller ju här i allmänhet icke några
avsevärdare belopp. En advokat drar sig för det besvär och den
kostnad det skulle vålla att fullfölja en sådan sak, och för övrigt
linnés icke någon garanti för att, om han klagar över underrättens
beslut och hovrätten tillerkänner honom ersättning, den tolkning av
lagen som hovrätten gav tillkänna skall följas av underdomarna, som
givetvis anse, att deras hittills varande tolkning rörande lagen är
riktigare än hovrättens. Det förefaller mig, att det naturligaste i
stallet hade vant, när lagutskottet föreslår riksdagen att: skriva till
Kung], Maj:t i denna frag-a med begäran om vissa ändringar, att
lagutskottet då i sin skrivelse även uttryckligen pekat på denna sak.
Emellertid vill jag, herr talman, icke göra något yrkande. Jag tror
nämligen att om Kungl. Maj:t tager frågan upp till prövning.
Kungl. Maj:t skall beakta även denna synpunkt. Jag har velat
yttra detta, då jag anser, att den förändring, som här från advokatsamfundet
begärts, är fullkomligt befogad.
Efter det Överläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
vad utskottet i nu ifrågavarande utlåtande hemställt.
Aid. ånyo skedd föredragning av lagutskottets utlåtande nr 4.
i anledning av väckt motion om antagande av en lag angående vård
och tillsyn av ännu kvarvarande milstolpar m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
„ Föredrogs och hänvisades till statsutskottet riksdagens sistlidna
ar församlade revisorers berättelse om verkställd granskning av
Första kammarens protokoll 1917. Nr l4. 4
Om ändring
i gällande lagstiftning
angående
rättegångsbiträde
åt häktad.
(Forts.)
Nr 14. 50 Onsdagen den 21 februari.
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1915.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion om åvägabringande av lagbestämmelser
i syfte att vid avträde av arrenderad jordegendom ersättning
skall lämnas åt arrendatorn för kostnader för elektrisk anläggning
å egendomen; och
nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder mot minderårigas bruk av tobak.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse nr 20, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse till lantförsvaret av visst område
av förra kronofogdebostället ''/s mantal Kvarnberga nr 1 i Åkers
socken av Södermanlands lön.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 21, angående skyldighet för penningförvaltande verk och
inrättningar m. fl. att i vissa fall anlita riksbanken; och
nr 22, angående viss ändring i gällande instruktion för statens
ombud i enskilda järnvägsbolags revision.
Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2,37 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerno.
Fredagen deu 23 februari.
fri Nr 14.
Fredagen den 23 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.
Herr statsrådet Hasselrot avlämnade Kungl. Maj.ds nådiga prolJositioner:
nr
54, med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätteh;
och
nr 55, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen
den 17 april 1916 angående vissa utfästelser rörande införsel och
utförsel av varor m. m. samt lag om fortsatt tillämpning av nyssnämnda
lag.
Justerades protokollen för den 17 och den 20 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1. i anledning av väckta motioner angående
åtgärder till förhindrande av abborrfiskets i Östersjön tillbakagång,
samt om vidtagande av åtgärder till skyddande av de matnyttiga
fisksorternas bestånd i Sveriges fiskevatten.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 16, angående sättet för de extra anslagens upptagande i
riksstaten; och
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under titel »utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet»
gjorda framställningar i fråga om anslag för anskaffande av rullande
materiel vid statens järnvägar.
Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 134, med delgivning av nämnda kammares beslut
över dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
en av herr Källman m. fl. väckt motion, nr 13, om skrivelse till
Kungl. Maj :t angående avskaffande av entreprenadsystemet vid
lantbrevbäringens ordnande, beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt första tillfälliga utskott.
Nr 14. 52
Fredagea den 23 februari.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets utlåtande nr 16, lagutskottets utlåtanden nr 5—7
samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.
Föredrogos och hänvisades till lagutskottet de vid sammanträdets
början avlämnade kungl. propositionerna.
Begäran att Ja Herr Malmberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
interpellation greve och talman! Jag har begärt ordet för att anhålla om kaman,
,. beslag å marens tillstånd att framställa följande interpellation.
foderspannmål Ingen anmärkning kan göras och har ej heller skett — mot att
m. m. under ovanliga förhållanden extra ordinarie åtgärder vidtagas att
åstadkomma en utjämning av befintliga svårigheter, och villigt må
erkännas att vår livsmedelsfråga under kristiden varit svår och
komplicerad. Det har gällt att åstadkomma en utjämning mellan
två olika intressen: producentens och konsumentens. Men fråga
är om icke därvid de sistnämnda mera ensidigt blivit tillgodosedda
och efter principer, som till synes utgå från dem själva, och att således
regleringen av livsmedelstillgången blivit gynnande för vissa
kategorier av samhällets medlemmar men mycket tyngande för
andra, och detta i högre grad än som omständigheterna betingat. I
och för isig kännes detta som en orättvisa, ägnad att framkalla oro
och förstämning, men oavsett detta är fara å färde att dessa principer,
ensidigt anlagda och fullföljda, endast tills vidare innebära
en förmån för dem, vilka de avsett att gynna, men till slut medföra
skada för alla. Enligt min mening föreligger nämligen överhängande
fara för att produktionen därigenom skall minskas och att
vi sålunda själva skära av den gren på vilken vi alla sitta.
Redan vid införandet av maximipris å spannmål utan att samtidigt
någon åtgärd vidtogs till motsvarande lättnader för åtkomsten
av kraftfoder, framkommo dylika betänkligheter. Något beaktande
i form av kraftiga positiva åtgärder vunno de icke, och
dock torde numera näppeligen någon våga bestrida att de framförda
betänkligheterna voro riktiga och grundade. Lätt insedda
må de väl ock sägas hava varit. Lättvindigt vågar jag beteckna
det antagandet att en jordbrukare skulle kunna förmås att i vanlig
utsträckning beså sin åker med brödsäd, om han —- såsom förhållandet
var under hösten 1916 — för 100 kg. vete, det dyrbaraste brödsädesslaget,
ej fick högre betalning än 22 kronor 50 öre, under det
att sådana kraftfoder som majs och foderkakor betingade ett pris
av 26 kronor och därutöver för samma kvantitet. Visserligen vidtogs
därefter en åtgärd, vars avsikt torde hava varit att gynna jordbrukarna
och samtidigt, bringa fram ökade mängder spannmål, nämligen
de under hösten införda tröskpremierna. Dessa sattes först
till 50 öre. Sedermera gjordes en förhöjning för vete. råg samt
korn och havre till respektive: 1 kr., 50 öre, 2 kr. och 1 kr. Det är
ej min mening annat än att med tacksamhet erkänna att denna
prisförhöjning avsåg ett skäligt tillgodoseende av jordbrukarens eko
-
Fredagen den tiS februari
53 Nr 14.
nomiska intresse. Men å andra sidan kan jag ej undertrycka den
meningen, att denna åtgärd, jämväl den ingående i det antagna systemet,
liade ganska olämplig verkan just i det avseende, för vilket ang. beslag a
jag känner största oron, nämligen produktionens. Den första yre- foderspannmål
miebestämmelsen inföll under höstsådden och den andra under det m- m
höstplöjningsarbetet
pågick som bäst. Åtgärderna voro sålunda äg- (Forts.)
nade att försena både det ena och det andra, oavsett att, enligt
tidningarnas uppgifter, tröskning av ej fullt torkad säd i rätt vidsträckt
grad ägt rum.
Efter införandet av maximipris på brödsäd utan motsvarande
åtgärd till lättnad för jordbrukaren, vilket i och för sig varit fullt
tillräckligt att väcka allvarliga farhågor, hava som bekant ytterligare
åtgärder vidtagits. Och för visso äro dessa ägnade att i.sådan
grad öka bekymren för beståndet av landets livsmodelstillgångar
att ett hänvändande till regeringen må anses berättigat.
De först berörda åtgärderna gingo ut över produktionen av
brödsäd, nu har turen kommit till kreatursstammen och köttet. Bestämmelserna
äro eu knapp vecka gamla och för alla bekanta. Jag
anser mig ej behöva gå vidare in på dem, endast framhålla, att
dessa, enligt min mening i lika hög grad som de förut vidtagna,
äro ägnade att minska tillgången på livsmedel. Till och med de
kommissioner, från vilka initiativet utgått och av vilkas ledande
principer de äro ett utslag, förutse att en minskning av kreatursstammen
blir en följd av de nya bestämmelserna. För min del är
jag benägen att häri instämma, men jag kan ingalunda bibehålla
samma optimistiska syn på saken som sagda institutioner. Tidningarna
innehålla talrika underrättelser från skilda delar av vårt laud
om ökad och forcerad nedslagning av kreatur. Ej är detta annat
än ett utslag av tvingande nödvändighet. Motsvarande prisfall måste
ock inträffa, och för visso går ej jordbrukaren till denna åtgärd,
därest han ej ansett denna som den nödvändiga och den sista
möjliga.
Det är dessa omständigheter som föranlett mig att hänvända
mig till den person, som i särskild grad bär ansvaret för dessa åtgärder,
med den förfrågan om ej en ändring, som jag anser nödvändig,
vore att hoppas på.
Med kammarens tillstånd ber jag alltså att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande fråga:
År det herr statsrådets mening att föreslå upprätthållandet i
hela dess vidd av de gjorda beslagen av foderspannmål, och i sådant
fall, har herr statsrådet för avsikt att jämväl föreslå åtgärder
till lättande av det betryck, vari jordbruket råkat genom de vidtagna
åtgärderna, vilka ■— oavsett den stora ekonomiska förlust,
som därigenom vållas hela vår jordbruksnäring — hota att förhindra,
åtminstone i ödesdie-er grad förminska produktionen av viktiga
livsmedel inom landet?
Kammaren medgav, att ifrågavarande spörsmål finge framställas.
Nr 14. 54
Fredagen den 23 februari.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kung!. Ma.i:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 3 juni 1915 om eftergift vid krig
eller krigsfara från vissa bestämmelser om arbetstid för minderåriga
och kvinnor.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,49 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna,
Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
171038